Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1993/94:14 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag Prop. 1993/94:14 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 9 september 1993. Carl Bildt Gun Hellsvik Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall fortsätta att gälla till utgången av år 1994. 1 Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Lagtext 3 3 Ärendet och dess beredning 4 4 Gällande ordning 4 5 Säkerhetspolisens skrivelse 6 6 Överväganden 6 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 sep- tember 1993 7 2 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestäm- melser om tvångsmedel i vissa brottmål Härigenom föreskrivs att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, som gäller till utgången av år 19931, skall fortsätta att gälla till utgången av år 1994. 1Lagens giltighetstid senast förlängd 1992:1207. 3 3 Ärendet och dess beredning Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns, förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen innehåller tillläggs- och undan- tagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel. Lagen är tidsbegränsad och gäller efter den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1993 (prop. 1992/93:26, bet. 1992/93:JuU9, rskr. 1992/93:42, SFS 1992:1207). Såsom redovisats i tidigare propositioner i detta ämne har frågan om möjligheterna att föra över reglerna i 1952 års lag till RB övervägts av Tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06). Kommittén föreslog i sitt slutbetänkande Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet (SOU 1984:54) att den särskilda regleringen i 1952 års lag skulle behållas och att lagen liksom nu skulle ha begränsad giltighetstid och regel- bundet omprövas. Kommitténs förslag i den delen föranledde ingen lagstiftning (jfr prop. 1988/89:124 s. 24). SÄPO-kommittén (Ju 1987:05) har därefter i sitt slut- betänkande (SOU 1990:51) anfört att flera skäl talar för att bestämmelserna i 1952 års lag arbetas in i RB (s. 145). Kommittén har emellertid - med hänsyn till att den föreslagit att två nya lagar om tvångsmedel införs och att dessa tills vidare bör vara tidsbegränsade - ansett att en sådan samordning med RB bör anstå till dess att det kan bedömas om samordningen kan omfatta även de två föreslagna lagarna. Vid remissbehandlingen av betänkandet har i vissa avseenden kritik framförts mot de föreslagna nya lagarna. Förslagen är alltjämt under beredning inom Justitiedepartementet. Mot denna bakgrund tar regeringen nu upp frågan om ytterligare förlängning av giltighetstiden för 1952 års lag. 4 Gällande ordning 1952 års lag gäller vid förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och vissa andra grövre brott. Den innehåller, som nyss nämnts, tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grund- läggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel. När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen - främst häktning och anhållande - ger 1952 års lag möjlighet att i vissa fall hålla en person häktad under längre tid än vad som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i RB. Det gäller den situationen att utredningen ännu inte nått så långt att den häktade kan anses vara "på sannolika skäl misstänkt" för brottet. Häktning kan i det fallet ske trots att vederbörande endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning. 1952 års lag ger utrymme för att låta sådan utrednings- häktning fortgå under fyra veckor, medan RB:s regler bara tillåter en vecka (2 § 1952 års lag). Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i 27 kap. 2 § andra meningen RB tas i beslag, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år (3 §). Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m. enligt 27 kap. 9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande fall meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (4 §). Enligt RB:s regler är det alltid rätten som beslutar i dessa fall. Även i förhållande till RB:s regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 18 - 24 §§ RB) innehåller 1952 års lag avvikande bestämmelser. Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden, som befordras via ett allmänt tillgängligt telenät till och från en viss teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Tvångsmedlet kan användas både för avlyssning av telefonsamtal och för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss teleanläggning som är ansluten till ett allmänt tillgängligt telenät eller att en sådan anläggning stängs av för telemed- delanden. Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse och stämpling till sådant brott. Som ytterligare förutsättning för hemlig teleavlyssning gäller att det skall finnas skälig misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig teleövervakning får användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader och vid narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning. 1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter att använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt RB. Åklagaren får i bråds- kande fall själv besluta om användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet. Den 1 juli 1991 trädde lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll i kraft. Den ersatte lagen (1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med inter- nationell bakgrund (terroristlagen). Enligt lagen om särskild utlän- ningskontroll, som inte är tidsbegränsad, får i vissa fall tvångsåtgärd såsom t.ex. hemlig teleavlyssning tillgripas, när åtgärden är påkallad för att utröna om en utlänning eller en organisation eller grupp som han tillhör eller verkar för planlägger eller förbereder någon gärning som innebär våld, hot eller tvång för politiska syften och som innefattar brott för vilket lindrigare straff än fängelse i två år inte är föreskrivet. Den par- lamentariska kontrollen av hur terrorist- bestämmelserna och reglerna om tvångs- åtgärder tilllämpas sker även fortsättningsvis genom att regeringen årligen lämnar en skrivelse om detta till riksdagen. 5 Säkerhetspolisens skrivelse I en skrivelse den 1 september 1993 till regeringen har Säkerhetspolisen anfört att 1952 års lag utgör en nödvändig grund för Säkerhetspolisens verksamhet för uppdagande av brott mot rikets säkerhet samt att de möjligheter till tvångsmedel i särskilda fall som lagen ger också har utnyttjats i stor omfattning. Enligt Säkerhetspolisen är det av utomordentlig vikt för dess fortsatta verksamhet att lagens giltighetstid förlängs. 6 Överväganden 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål tar sikte på brott som rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur. Lagen gäller till utgången av år 1993. I likhet med Säkerhetspolisen anser regeringen att lagen fortfarande behövs. Inom Justi- tiedepartementet bereds för närvarande frågan om lagens bestämmelser bör permanentas och om det i så fall bör ske genom en inarbetning i RB eller på annat sätt. I avvaktan därpå bör lagens giltig- hetstid förlängas. Liksom tidigare bör det ske med ett år eller till utgången av år 1994. Eftersom ärendet bara gäller en förlängning av 1952 års lags giltig- hetstid, är frågan enligt regeringens mening av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. 4 Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 september 1993 Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Kön- berg, Odell, Lundgren, P. Westerberg Föredragande: statsrådet Hellsvik _________ Regeringen beslutar proposition 1993/94:14 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag. 5