Post 7088 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:100 ·
Förslag till statsbudget för budgetåret 1994/95
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 100
Prop.
1993/94:100
Bilaga 1
Bilaga 1 till budgetpropositionen 1994
Finansplanen
Anmälan till budgetpropositionen 1994 såvitt avser finansplanen
A INLEDNING
1 Inledning
1.1 Mål, medel och förutsättningar
Målen
Regeringens ekonomiska politik är en samlad strategi för att genom god och
uthållig tillväxt bygga en stabil grund för välfärden och sysselsättningen. I
denna strategi är under resten av 1990-talet två mål centrala: nya riktiga jobb
och tillförlitliga trygghetssystem.
Det första målet - nya riktiga jobb - innebär minst en halvering av arbets-
lösheten till slutet av 1990-talet, och bör ses som ett etappmål på vägen mot
full sysselsättning på den reguljära arbetsmarknaden.
Det andra målet - tillförlitliga trygghetssystem - innebär att medborgarna
skall kunna lita på att de system för trygghet och omsorg som det offentliga
ansvarar för efter reformering kommer att fungera väl även i ett långt
perspektiv.
Detta är utmaningen. För att målen skall nås krävs nytänkande, förändringar och
omställningar av oss alla i det svenska samhället. Alternativet för dem som inte
vill acceptera detta är i praktiken att säga ja till fortsatt hög arbetslöshet
och ja till urholkning av basen för våra trygghetssystem.
Medlen
För att målen skall nås krävs en ekonomisk tillväxt som är både hög och stabil
över tiden. Grunden för hög tillväxt är lagd genom en lång rad genomgripande
strukturella reformer under senare år vars effekter kan förväntas mogna ut i den
stigande konjunkturen. Exempel på sådana strukturåtgärder är skattereformen,
borttagandet av en rad skadliga skatter och andra hinder för företagande i
allmänhet och för små- och medelstora företag i synnerhet, EES-avtalet som
träder i kraft den 1 januari 1994, reformeringen av nästan alla trans-
fereringssystem, avskaffandet av offentliga monopol, den nya obligatoriska
arbetslöshetsförsäkringen, ändringarna i arbetsrätten, de omfattande
satsningarna på forskning och utbildning, den förbättrade riskkapital-
försörjningen, den nya konkurrenslagen, avregleringarna av verksamhet som
bedrivits i affärsverksform och infrastrukturinvesteringarna.
Stabil tillväxt kräver att hotet om en galopperande statsskuld elimineras. Det
sker genom saneringsprogrammets successiva genomförande och en fortsatt låg
inflation. Att inflationen hålls låg förutsätter att flaskhalsar som kan uppstå
i produktion och på arbetsmarknaden vidgas eller elimineras. Detta har till viss
del skett genom de strukturella reformerna och regionalpolitiken. Det finns
därför historiskt sett ovanligt goda förutsättningar för fortsatt låg inflation
när tillväxten nu tar fart.
Beslutet om övergång till fyraåriga mandatperioder i riksdagen och ett
förverkligande av förslag i riksdagsutredningen om bl.a. en reformerad
budgetbehandling i riksdagen förbättrar möjligheterna till förutsägbarhet,
långsiktighet och stabilitet i finanspolitiken.
Fördelning
Den viktigaste fördelningspolitiska uppgiften är att skapa förutsättningar för
fler jobb och reducera arbetslösheten med bibehållen låg inflation. De ändringar
i välståndets fördelning som sker genom skatter och transfereringar är viktiga,
men av underordnad betydelse jämfört med en positiv utveckling av
sysselsättningen. Regeringens politik bygger på en solidaritet mellan dem som
redan har arbete och dem som är arbetslösa.
En låg inflationstakt är positiv från fördelningssynpunkt genom att den hindrar
att inkomster och förmögenheter omfördelas på ett godtyckligt sätt från sparare
till låntagare.
Roten till det onda
Den nuvarande krisen har sina rötter i minst två decenniers ekonomisk-politiska
missgrepp. Viktiga inslag var en överdriven föreställning om Sveriges möjlighet
att på egen hand driva överbryggningspolitik på 1970-talet liksom en överdriven
tro på devalveringar och expansion av sysselsättning i en av monopol dominerad
offentlig sektor som lösning på vårt lands långsiktiga behov av en stark
ekonomisk bas och hög produktiv sysselsättning. Devalveringarna sköt
näringslivets strukturomvandling på framtiden. Nödvändiga rationaliseringar i
offentlig sektor uteblev. Detta medförde djupgående strukturella brister och
innebar att den ekonomiska tillväxten i Sverige under lång tid halkade efter
övriga industriländer. Bristen på åtgärder för att öka ekonomins effektivitet
och anpassningsförmåga liksom de regionala obalanserna bidrog till att förvärra
överhettningen.
Devalveringarna hade krävt eftervård. Tiden närmast efter 1981 års devalvering
inriktades visserligen den ekonomiska politiken på sanering av de offentliga
finanserna. Men efter regeringsskiftet 1982 genomfördes en så kallad offensiv
devalvering som följdes av motsatsen till god eftervård, nämligen upprivna
besparingsbeslut. Devalveringarna gav en respittid som dock inte utnyttjades för
att angripa de grundläggande strukturella obalanserna. Stabiliseringspolitiken
misslyckades dessutom med att hålla tillbaka inhemsk efterfrågan. Samtidigt
medförde formerna för avregleringen av kreditmarknaden en kraftigt ökad utlåning
under andra hälften av 1980-talet. Det dåvarande skattesystemet med sina höga
marginalskatter och avdragsmöjligheter gjorde det kortsiktigt lönsamt för
hushåll och företag att ta stora lån som ofta placerades i fastigheter.
Kreditexpansionen och bristen på stramhet i finanspolitiken medförde en kraftig
inhemsk efterfrågeökning som mot slutet av 1980-talet ledde till en överhettad
ekonomi. Inflationen steg till tvåsiffriga tal, kostnadsläget försämrades
dramatiskt, exportens marknadsandelar föll och produktion, företagare och
industrisysselsättning flyttade utomlands.När så inflationstakten 1990-91 föll
minskade utsikterna till framtida värdestegringar. Fastighetspriserna rasade.
Följden blev mycket omfattande kreditförluster och allvarliga obalanser inom
finanssektorn.
Ändrade skatteregler, högre realräntor och stagnerande eller fallande priser på
olika reala tillgångar - främst fastigheter - har medfört att hushållen snabbt
ökat sitt sparande och sina amorteringar. I Sverige har processen jämfört med
andra länder haft ett dramatiskt förlopp med ett snabbt fall i
fastighetspriserna och en snabb uppgång i sparkvoten. Satt i relation till
hushållens disponibla inkomst har den svenska skuldstocken nu kommit ned på
ungefär samma nivå som vid tiden före kreditmarknadens avreglering. Räntebördan
efter skatt är dock fortfarande hög för svenska hushåll.
Obalanserna i den offentliga sektorns finanser grundlades redan på 1970-talet.
Överhettningen i slutet av 1980-talet dolde de underliggande strukturella
problemen. Hög inflation i kombination med höga marginalskatter och återkommande
beslut om skattehöjningar ledde till stigande skattetryck. Efter konjunkturraset
1991 blev det strukturella underskottet åter synligt.
Inom viktiga socialförsäkringar - sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och
förtidspensioneringen - ökade kostnaderna närmast okontrollerat under vissa år
på 1980-talet. Grundläggande systemfel ignorerades. Sålunda ökade under enbart
de fem åren 1985-90 utgifterna för transfereringar med 24 % samtidigt som
landets totala produktion inte växte med mer än 11 %.
Bristen på åtgärder för förnyelse av offentlig sektor bidrog till en långsam
produktivitetsökning för ekonomin som helhet.
Överhettningen med hög inflation i slutet av 1980-talet slutade i en akut
industrikris. Industriproduktionen föll med närmare 10 % från toppen kring
årsskiftet 1989/90 till botten 1992, vilket i antal jobb innebär en förlust av
ca 220 000.
Internationaliseringens krav
För att alla som bor i Sverige skall gynnas är det angeläget med ekonomisk
tillväxt här i landet. Det räcker inte att svenska multinationella företag är
lönsamma. De liksom mängden av ägare till små- och medelstora företag - inte
minst underleverantörer - måste finna det lönsamt att producera och växa i
Sverige. För att nå de tidigare angivna målen krävs därför ökad produktion i
Sverige, fler företagare och växande privata företag över hela landet.
Företagsamheten och företagarna har blivit alltmer internationellt lättrörliga.
De stora företagen kan lätt flytta tyngdpunkten i sin verksamhet från ett land
till ett annat. Det gäller inte minst svenska företag med sina betydande
utlandsinvesteringar. Den starka utflyttningen av riktiga jobb och produktion
under överhettningsåren på 1980-talet visade ekonomins sårbarhet. Sverige är
involverat i en knivskarp tävlan mellan länder om bästa företagsklimat. Vi måste
kunna hävda oss väl i denna tävlan om den för nya jobb och välfärd nödvändiga
ekonomiska expansionen skall ske i Sverige.
En ekonomisk tillväxt i Öst- och Centraleuropa kommer att sätta delar av vårt
näringsliv under starkare konkurrenstryck. Ökad tillväxt där är dock samtidigt
mycket löftesrikt från svensk synpunkt eftersom högre inkomster innebär växande
exportmarknader för oss. Med Sveriges geografiska närhet och jämförelsevis höga
andel investeringsvaror i exporten kommer Sverige att i särskilt hög grad gynnas
av tillväxt i Baltikum, Öst- och Centraleuropa.
Europeiska Unionen (EU)
Det viktigaste steget för att Sverige skall bemästra internationaliseringens
krav är att Sverige blir medlem i EU. Utanförskap innebär att Sverige redan i
utgångsläget skulle framstå som ett direkt oförmånligt alternativ i tävlan om
den internationellt lättrörliga produktionens lokalisering.
I en nyligen framlagd rapport (Bilaga 7, EG-konsekvensutredningen,
samhällsekonomi) konstateras således att Sverige skulle mista stora
investeringar jämfört med enbart EES-avtalet: Utredarnas analys av Sveriges
alternativ leder dem till bedömningen att skillnaden i flödet av investeringar
som går till Sverige är 7-19 miljarder kronor per år mindre med EES-avtal
jämfört med medlemskap. Jämfört med om Sverige inte heller skulle ha EES-avtal
blir skillnaden i investeringar ännu större.
Även om denna typ av beräkningar bör tolkas med försiktighet tyder de på att
utanförskap eller EES-avtal jämfört med medlemskap skulle påverka Sveriges
attraktionskraft som investeringsland starkt negativt. Det påpekas dessutom i
rapporten att om Sverige skulle välja att stå utanför EU får det sannolikt
konsekvenser inte bara för volymen utan även för karaktären av de investeringar
som görs här: "Medlemskap (i EU) bereder också vägen för relativt mer kunskaps-
och forskningsintensiv verksamhet i Sverige, med ett komplementärt förhållande
mellan industriproduktion och tjänster. I synnerhet vid utanförskap förskjuts
däremot ekonomins inriktning mot råvarunära, kapitalintensiv produktion. Denna
tendens understryks av att en lägre grad av integration med EG medför störst
svårigheter för små och medelstora företag. Implikationerna för
sysselsättningen, det regionala produktionsmönstret samt miljön bedöms förstärka
skillnaderna i välfärdseffekter." (s. 134-135).
Till dessa problem vid utanförskap skall läggas svårigheten för Sverige att stå
vid sidan av i ett läge då Västeuropas övriga länder stabiliserar valutorna mot
varandra. Att mer eller mindre ensamt stå utanför en zon av valutastabilitet i
Västeuropa skulle leda till, för det första, högre räntor i Sverige eftersom
sparare för att placera sina pengar här i landet skulle komma att kräva en högre
premie på räntan vid utlåning i svenska kronor för att gardera sig mot den i det
läget större växelkursrisken än vid placering i EU-valuta (-or). För det andra
skulle svensk ekonomi från tid till annan riskera att utsättas för stora och
snabba valutakursfluktuationer vilket kan medföra stora anpassningssvårigheter
för dem som har att sätta priser och löner, dvs. framför allt företag och
arbetsmarknadens parter med sysselsättningsproblem som följd. Det kan erinras om
att fluktuationerna på 1980-talet och framåt mellan USD och yen, respektive USD
och DM, några gånger varit omkring 100 % inom loppet av bara några få år.
För den händelse Sverige väljer att stå utanför EU genom ett nej i folkom-
röstningen måste vårt land för att dra till sig investeringar sannolikt locka
med förmåner som kan tilltala internationella och inhemska investerare. Sverige
skulle med andra ord vid utanförskap behöva erbjuda dessa en bonus som
kompenserar dem för nackdelen med utanförskapet, t.ex. i form av lägre löner
eller lägre kapitalskatt. De inledningsvis uppsatta målen om nya riktiga jobb,
minst en halvering av arbetslösheten under 1990-talet och tillförlitliga trygg-
hetssystem skulle bli mycket svåra att uppnå vid utanförskap, liksom våra höga
ambitioner på miljöområdet.
Som medlem i EU kommer Sverige bl.a. att aktivt kunna påverka fortsättningen av
Gemenskapens nyligen framlagda program för "Tillväxt, konkurrenskraft och
sysselsättning". Programmet är ett handfast och välkommet tecken på EU-ländernas
växande intresse för sysselsättnings- och tillväxtfrågorna. Den svenska
regeringens politik ligger väl i linje med programmet. Politiken i EU-länderna
skall inriktas på 2-3 procents inflation, minskade budgetunderskott, flexibla
arbetsmarknader med färre regleringar och en aktiv arbetsmarknadspolitik av
svenskt snitt samt bättre villkor för små- och medelstora företag.
GATT
Det nyligen ingångna GATT-avtalet kommer att stimulera tillväxten på kort sikt
genom att farhågorna för en våg av ny protektionism undanröjts. Det innebär att
risken minskat väsentligt att mer eller mindre godtyckliga politiska ingrepp
styr världshandeln snarare än priser på varor och tjänster och företagens
konkurrensförmåga. Avtalet kommer sannolikt att leda till en mängd
investeringsbeslut gällande ny produktion, internationell marknadsföring och
importhandel.
Genom avtalet får konsumenterna lägre priser och löntagarna större möjligheter
att arbeta i företag med högre produktivitet och därmed bättre
lönebetalningsförmåga. Skattebasen växer likaså, vilket är till gagn bl.a. för
dem som efterfrågar offentligt finansierade tjänster eller som arbetar i
offentlig sektor.
För Sverige betyder GATT-avtalet nästan enbart fördelar. Genom att vårt land
redan i utgångsläget är en mycket öppen ekonomi kommer den nya
importkonkurrensen knappast att orsaka några stora anpassningsproblem, möjligen
med undantag för vissa enskilda tjänsteföretag. Dessutom innebär avtalet
väsentligt förbättrat marknadstillträde för svensk export på viktiga
utom-europeiska marknader som USA, Kanada, Japan och de snabbväxande länderna i
Stillahavsasien. På grundval av OECD:s beräkningar kan vinsten för Sverige
uppskattas till ca 60-70 miljarder kronor högre BNP-nivå från sekelskiftet.
Vinsten mognar alltså ut successivt. Till detta belopp skall läggas långsiktiga
effektivitetsvinster för konsumenterna som uppstår genom en ökad konkurrens i
främst en del av tjänstehandeln.
GATT-avtalet har också en viktig politisk signaleffekt. Efter sju år av
förhandlingar och kriser visade äntligen de stora industriländerna att de kunde
sätta sig över särintressen och kortsiktiga politiska obehagligheter och
istället se till helheten och det långsiktiga perspektivet.
Sverige kommer att inom EU verka för sin traditionellt frihandelsvänliga linje
i handelspolitiken. I framtida GATT-förhandlingar är detta av intresse inte bara
för oss utan även för handelspolitiken i länder som vi särskilt vill värna,
t.ex. u-länderna och Östeuropa.
Produktionens villkor
Om Sverige skall vara ett attraktivt land för internationella investeringar
måste den svenska politiken präglas av långsiktighet, förutsägbarhet och
stabilitet. Det är centralt att skadliga skatter inte återinförs, och att det
inte sker andra väsentliga försämringar av företagarnas villkor. Nu behövs en
snabb expansion av näringslivet. Det är svårt att tro att lokalisering kommer
att ske just till Sverige om inte produktion kan lockas hit genom en vinstnivå
som under lång tid är minst lika hög, och sannolikt något högre, i Sverige än i
jämförbara europeiska länder. Erfarenhetsmässigt vet vi dessutom att
nyetableringar av företag uppvisar ett visst konjunkturmönster och att
förväntningar om högre avkastning lockar fram fler nyetableringar. Genom bl.a.
deprecieringen och sänkta arbetsgivaravgifter har svensk konkurrenskraft mycket
snabbt förbättrats. Förutsatt att vi kan tygla de krafter som annars om en tid
hotar att urholka konkurrenskraften genom kostnadskriser och inflation har vi
goda möjligheter att nå hög tillväxt, särskilt som vi i dag startar från ett
läge långt under fullt kapacitetsutnyttjande.
Scenariot
Inriktningen på den ekonomiska utveckling som kan leda till en minskning av den
totala arbetslösheten - inklusive personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder -
till åtminstone en halvering vid sekelskiftet är klar: det krävs en snabb
exportledd tillväxt med ökning av produktion och jobb i näringslivet. Med en
BNP-ökning under 1994 och 1995 på 2 till 3 % per år kan i en kravkalkyl
framräknas ett tillväxtkrav på ca 4 % per år i genomsnitt för perioden
1996-1999, vilket skulle uppnås genom en i stort sett oförändrad offentlig
verksamhet (mätt i volym samtidigt som det relativa priset inte stiger), samt en
tillväxt i den privata sektorn om ca 5 % per år. En sådan utveckling kan
uppskattas leda till en ökning av antalet nya riktiga jobb med 2,5-3 % per år.
Med en sådan historiskt sett mycket positiv ekonomisk tillväxt bör denna starka
sysselsättningsökning kunna nås. Det gäller i en första fas när ekonomins
resurser fortfarande är mycket underutnyttjade, men även därefter, i en andra
fas, då kapacitetstaket tack vare senare års strukturella reformer och växande
lönsamhet i näringslivet bör kunna lyftas snabbt. De krav som förverkligandet av
en sådan positiv utveckling kommer att ställa på den ekonomiska politiken och på
beredvilligheten att acceptera förändringar i det ekonomiska livet är stora. Den
tillväxt som krävs är historiskt sett hög.
En ökning av produktionen i näringslivet med 1 % och en samtidig minskning av
arbetslösheten med t.ex. 0,5 % resulterar i en förbättring av de offentliga
finanserna med drygt 0,6 %, dvs. drygt 60 % av produktionsökningen tillfaller
det offentliga. De offentliga finansernas bästa vän är alltså den privata
tillväxtmotorn.
Miljö och tillväxt
Ekonomisk tillväxt är inte ett mål i sig. Hög tillväxt är inte uthållig eller på
sikt välfärdsfrämjande om den sker på bekostnad av landets långsiktiga
produktionsmöjligheter eller nationalförmögenheten. Om produktion och ekonomisk
verksamhet sker i sådana former att miljön förstörs minskar våra långsiktiga
produktionsmöjligheter. Miljöskatter och avgifter utgör här viktiga styrmedel.
Den nödvändiga högre ekonomiska tillväxten måste sålunda kombineras med kravet
på en miljömässigt uthållig utformning; en minskad statsskuld kan inte bytas mot
ökad miljöskuld (se även miljöbilagan, bilaga 1.4).
1
1.2 Krav på politiken
Stabilitet över tiden
Ett krav för att uppnå målen är ekonomisk stabilitet över tiden. Den högre
ekonomiska tillväxten måste ske utan kast i form av återkommande
inflationsdrivna kostnadskriser, perioder av "klippekonomi", valutainstabilitet,
och överdrivna pris- och löneökningar på grund av flaskhalsar i produktionen och
på arbetsmarknaden. De främsta hoten mot stabiliteten kommer dels från de djupa
obalanserna i de offentliga finanserna, dels från risken för ny löneinflation
vid snabb tillväxt på grund av bristande flexibilitet på arbetsmarknaden. Till
dessa problem kommer så att de institutionella förutsättningarna för långsiktig-
het och helhetssyn i svensk ekonomisk politik har varit ogynnsamma. Alla dessa
tre problem behandlades i Lindbeckkommissionens rapport.
De offentliga finanserna
Det vilar ett högst påtagligt hot över den svenska nationen, nämligen hotet om
en galopperande statsskuld. Lindbeckkommissionen beskrev problemet rättframt och
pedagogiskt. Den nödvändiga förstärkningen av de offentliga finanserna har redan
inletts och kommer att behöva fortgå under en följd av år; för att det skall
komma fram nya jobb krävs alltså en hållbar utveckling av landets offentliga
finanser. Det enskilt viktigaste åtagandet därvidlag gäller fasthållande vid och
fortsatt konkretisering av saneringsprogrammet (behandlas i avsnitt 5 nedan),
samtidigt som alla utgiftshöjningar och skattesänkningar måste finansieras fullt
ut. Om de yttre förutsättningarna för ekonomin skulle ändras, eller om
saneringsprogrammet mot förmodan i sin nuvarande omfattning skulle visa sig
otillräckligt, krävs ytterligare åtgärder för att eliminera risken för en
galopperande statsskuld.
Genom successiva beslut i regering och riksdag fylls saneringsprogrammet med
ett konkret innehåll. Härigenom bäddar finanspolitiken för sjunkande räntor utan
att inflationsförväntningarna kommer att öka. Några genvägar till lägre räntor
finns således inte.
Räntesänkningarna stimulerar efterfrågan i hela ekonomin på varor och tjänster
och förbättrar förutsättningarna för investeringar och bidrar därigenom till
fler nya riktiga jobb. Sedan sommaren 1992 - dvs. före valutaoron som kulminera-
de med kronans fall i november 1992 - har räntorna sjunkit såväl internationellt
som i Sverige. Här har sålunda den korta räntan (6 månader) sjunkit med ca
5 procentenheter från 11,7 % till 6,8 % och den långa räntan (10 år) med nära
2,5 procentenheter från 9,6 till 7,2 %. Tillsammans med växelkursförändringen
har detta enligt beräkningar stimulerat ekonomin med 55-60 miljarder kronor på
ett till två års sikt, eller med närmare 4 % av BNP (i 1993 års priser och
enligt Riksbanken/IMFs indikatorer; beräkningarna baseras på förändringen i
realräntan). Den penningpolitiska stimulans som uppnåtts är alltså väsentligt
större än vad effekten skulle kunna bli av de förslag som framförts i debatten
om ytterligare försvagning av statsbudgeten genom sänkning av mervärdesskatten.
En sådan finanspolitisk åtgärd som en mervärdesskattesänkning skulle dessutom
inte få någon expansiv effekt eftersom den i Sverige idag med stor sannolikhet
skulle motverkas av högre sparkvot, hög marginell sparbenägenhet, valutaoro och
en åtstramning genom högre marknadsräntor.
Prioriteringen av en ekonomisk politik som skapar utrymme för sjunkande och
låga räntor bibehålls. Det gäller att skapa förutsättningar för såväl sänkta
realräntor, som sänkta räntor jämfört med andra länder. För att åstadkomma detta
ställs krav på låg inflation. Det av Riksbanken uppsatta inflationsmålet om 2 %
(± 1 procentenhet) år 1995 måste nås och försvaras om landet inte skall tvingas
leva med åtstramning via höga räntor.
Etik
Det som skett i fastighets- och banksektorn under främst 1980-talet visar vikten
av moral och hög etik. Utvecklingen mot en osund spekulationsekonomi hade flera
orsaker, men en var otvivelaktigt samspelet mellan, å ena sidan, ändrade normer
och etik och, å andra sidan, brist på institutioner som kunde tjäna som motvikt
till kortsiktighet och överdrifter i det ekonomiska livet. Viktiga
forskningsresultat av bl.a. 1993 års nobelpristagare i ekonomi Douglass C. North
tyder på att utformningen av juridiska ramvillkor och normer (institutioner) är
ytterst viktiga för ett lands ekonomiska utveckling. I länder där goda in-
stitutioner inte förmår hålla osäkerhet, risk och transaktionskostnader på en
låg nivå begränsas också handels- och specialiseringsvinsterna. Att upprätthålla
allmänt accepterade sociala normer och spelregler är sålunda en billig metod för
samhällsekonomisk effektivitet jämfört med en växande rättslig reglering av det
ekonomiska livet. Samhällets förankring i en god etik är därför av central
betydelse för en väl fungerande ekonomi.
Budget- och beslutsprocessen
Nya, strängare normer i den politiska budget- och beslutsprocessen som främjar
ett långsiktigt helhetsperspektiv är av avgörande betydelse. Överenskommelser
har under senaste tid träffats om förlängd mandatperiod från och med 1994 års
val till riksdagen, och nya regler för riksdagens budgetprocess är under
utarbetande. Dessa beslut är även för den kortsiktiga stabiliseringspolitiken
utomordentligt betydelsefulla genom att de kan öka trovärdigheten idag för
långsiktiga offentliga åtaganden på budgetsidan. Detta främjar lägre långa
räntor, som är bestämmande för omfattningen av nya investeringar.
Arbetsmarknaden
En utveckling mot fler nya riktiga jobb kan schematiskt beskrivas som en
utveckling i två faser. I en första fas är arbetslösheten hög och följaktligen
finns det gott om arbetskraft. De industri- och tjänsteföretag som ökar
produktion och investeringar bör inte möta några egentliga rekryteringsproblem.
Även de totala löneökningarna borde i denna fas bli måttliga och produktion och
export raskt skjuta fart - och med viss fördröjning sysselsättningen - så länge
som företagen har fortsatt mycket god konkurrenskraft i kombination med det
faktum att de flesta företag i fas ett alltjämt ligger under kapacitetstaket. Så
småningom närmar sig företagen, i olika takt, fullt kapacitetsutnyttjande. För
Sverige mera traditionella spänningar på arbetsmarknaden med flaskhalsar och
löneinflation kan komma fram i ljuset, och om det vill sig illa uppträder
problemen vid en högre arbetslöshetsnivå än tidigare. Ekonomin glider över i fas
två.
De åtgärder och strukturförändringar som i en sådan fas två är nödvändiga för
att möta dessa matchningsproblem och varaktigt reducera arbetslösheten till en
låg nivå är av samma principiella slag som de strukturella åtgärder som redan
vidtagits under senare år. Därtill ställs höga krav på arbetsmarknadens
flexibilitet.
I denna process har staten dels en viktig indirekt uppgift att fylla genom att
skapa förutsättningar för en löneutveckling som är förenlig med
samhällsekonomisk balans genom utformningen av den ekonomiska politiken samt
regelsystemen på arbetsmarknaden och i arbetsmarknadspolitiken, dels ett direkt
ansvar som arbetsgivare.
En central uppgift för staten i fas två är att underlätta matchningen mellan
lediga arbeten och tillgänglig arbetskraft. Redan genomförda förändringar inom
arbetsmarknadspolitiken, skattepolitiken, arbetslöshetsförsäkringen m.m. kan
dels väntas öka mångas möjlighet och vilja att snabbt söka sig till produktivt
arbete, dels allmänt motverka inflationsdrivande löneökningar. Arbetsmarknads-
och utbildningspolitiken måste utformas så att rätt utbildade personer så långt
möjligt har chansen att finnas på rätt plats beredda att anta erbjudanden om
riktiga jobb när efterfrågan skjuter fart. Det är angeläget att arbetslinjen med
dess blandning av stimulans och obligatorium upprätthålls. Regeringen avser att
under 1994 genomföra en systematisk genomgång av de risker för flaskhalsproblem
som redan nu kan identifieras.
Om många människor som nu är långtidsarbetslösa permanent skulle slås ut från
arbetsmarknaden skulle det inte enbart leda till allvarliga sociala
konsekvenser. Det skulle också kraftigt öka risken för att flaskhalsproblem
uppstår redan vid en förhållandevis hög total arbetslöshetsnivå. Därför kommer
särskilda insatser även fortsättningsvis att krävas, och ställas till
förfogande, för att stödja de långtidsarbetslösas återinträde på den reguljära
arbetsmarknaden. De nyligen genomförda förändringarna i LAS, t.ex. den längre
tiden för provanställning och anställning vid tillfällig arbetsanhopning, kan
också väntas öka möjligheterna för ny- och återinträdande personer att få
arbete.
Den direkta lönebildningen ligger utanför regeringens och riksdagens inflytande
och beslutas av arbetsmarknadens parter. För att det skall vara möjligt att
åstadkomma den kraftiga ökning av sysselsättningen och minskning av arbets-
lösheten som är önskvärd måste arbetsmarknadens parter medverka till en
utveckling som främjar ökad rörlighet och flexibilitet i de relativa lönerna.
Särskilt måste uppmärksammas sådana förändringar som medför att nytillträdande
och arbetslösa släpps fram till nya jobb. Detta kan t.ex. ställa krav på
anpassning av ingångs- och ungdomslönerna.
Ett stort antal personer byter arbete varje år. Denna rörlighet på
arbetsmarknaden är särskilt viktig för att växande företag i hela landet skall
kunna dra till sig mer arbetskraft och för att arbetsmarknaden skall kunna
fungera väl.
Statens arbetsgivarverk kommer från den 1 juli 1994 att ombildas till en
uppdragsmyndighet. Denna ombildning innebär att den statliga
arbetsgivarorganisationen får en från regeringen fristående ställning. Avsikten
är att skapa en statlig arbetsgivarorganisation som på likartade villkor kan
samverka med andra arbetsgivarorganisationer och ta ansvar för en lönebildning
som främjar samhällsekonomisk balans och ökad konkurrenskraft. De statliga
myndigheterna styrs genom finansiella ramar och har därmed större lönepolitisk
självständighet. Det innebär i praktiken att myndigheterna ges incitament att
hålla tillbaka omotiverade löneökningar för att säkerställa att det tillgängliga
ekonomiska utrymmet i största möjliga utsträckning används för att förbättra
verksamhetens kvalitet.
De nya jobben och ökningen av sysselsättningen måste komma i den privata
sektorn. En expansion av sysselsättningen i den offentliga sektorn skulle i
praktiken kräva skattehöjningar som leder till ökade skattekilar. Dessa skulle i
sin tur medföra att ekonomins funktionssätt successivt försämrades allteftersom
hushåll och företag anpassade sig. Förutsättningarna för sysselsättningen i den
privata sektorn skulle då försämras, och den minskade skattebasen skulle minska
möjligheterna till sysselsättning i den offentliga sektorn. Slutsatsen är att en
skattefinansierad ökning av antalet anställda i offentlig sektor inte är ett
långsiktigt hållbart alternativ.
Investeringarna
De återkommande kostnadskriserna har haft två effekter, dels har de minst
lönsamma, men samtidigt ofta de mest arbetskraftsintensiva
produktionsanläggningarna tvingats slå igen, dels har rationaliseringsin-
vesteringar drivits fram alltför starkt. Det senare innebär att maskiner ersatt
människor i snabb takt som ett sätt för företagen att höja produktiviteten i
takt med kostnadslägets försämring.
En av flera förutsättningar för att vi skall öka sysselsättningen är att de
investeringar som genomförs under 1990-talet i högre grad blir av typen
expansionsinvesteringar, dvs. investeringar som bygger på ökad sysselsättning av
såväl människor som maskiner, byggnader etc.
Medan kapitalstocken i näringslivet minskade i början av 1990-talet - dvs. in-
vesteringarna var lägre än kapitalförslitningen - börjar produktionskapaciteten
så småningom att byggas ut. Förutsättningarna för en kraftig och uthållig
investeringsutveckling är idag också gynnsamma. Produktivitetsökningen och
deprecieringen av kronan kombinerad med måttliga löneökningar medför en snabb
lönsamhetsförbättring. Därtill kommer sänkningen av skatten för enskilda
näringsidkare samt slopandet av dubbelbeskattningen av aktieutdelningar.
Tillsammans underlättar detta på ett väsentligt sätt företagens möjligheter att
finansiera den nödvändiga expansionen av näringslivets produktion. Att
skuldsaneringsprocessen varit relativt snabb i Sverige bör också successivt öka
utbudet av lokalt kapital, som är av stor betydelse för små- och medelstora
företag utan direkt kontakt med internationella kapitalmarknader.
Den utveckling av näringslivets investeringar som förutses under 1994 och 1995
med utgångspunkt i dessa gynnsamma förutsättningar innebär en nödvändig ökning
av näringslivets produktionskapacitet och måste - för att den målsatta
tillväxten skall kunna uppnås - följas av fortsatt växande investeringar under
ytterligare år för att arbetslösheten under 1990-talet skall minst halveras.
Små och medelstora företag
Små- och medelstora företag är särskilt viktiga för att generera ny
sysselsättning i näringslivet. Småföretagens andel av de nya jobben har ökat i
Sverige såväl som i andra länder under de senaste tio åren. Sju av tio nya
arbetstillfällen (netto) skapas inom företag med färre än 200 anställda. De
mindre företagen och nyetableringarna spelar också en viktig roll för dynamiken
i näringslivet och för att tillväxten sker i regional balans. Ett vitalt
nyföretagande driver på förnyelsen av näringslivet genom egen växt och genom att
tvinga större företag till förnyelse genom samarbete med eller genom förvärv av
mindre företag. Ett flertal studier indikerar att innovationsbenägenheten är
högre i nya än i etablerade företag.
I Sverige bidrog tillväxten i existerande småföretag åren 1985-89 med fler nya
arbetstillfällen än nyetableringarna. De flesta småföretag förblir naturligtvis
små. Det är deras stora antal som gör att deras bidrag till totala
sysselsättningen är så betydelsefullt (se SOU 1993:16, bilaga 18). I Sverige har
vi internationellt sett en låg andel sysselsatta i medelstora företag.
Anledningarna har undersökts i flera studier. De pekar på problem med finans-
ieringen liksom med skattesystemets och arbetsrättens utformning.
Regeringen har genom olika åtgärder sökt häva årtiondens diskrimininering av de
mindre företagen bl.a. genom ändringar i den tidigare storföretagsanpassade
skatte- och selektiva stödpolitiken och arbetsrätten (LAS och MBL). Ett
ambitiöst avregleringsprogram skall ligga till grund för en proposition våren
1994. Därutöver har förmögenhetsskatten på arbetande kapital avskaffats,
lättnader införts i beskattningen av egenföretagare och nyföretagandet
stimulerats genom den nya möjligheten att kvitta underskott de första åren mot
tjänsteinkomster.
Sverige är ett av världens ledande uppfinnarländer. Samtidigt finns uppgifter
som tyder på att uppfinningarna under flera decennier i alltför liten
utsträckning lett till produktion, och därmed nya jobb, i Sverige. De
förbättringar som regeringen genomfört på skattepolitikens område betyder mycket
för att skapa bättre förutsättningar för småföretagande. Därutöver krävs andra
åtgärder för att skapa ett gott innovationsklimat. De som är beredda att ta
risker för att utveckla nya produkter och företag - de som finner egna vägar och
lösningar - måste erbjudas bättre villkor.
I den nyligen framlagda Innovationsutredningen (SOU 1993:84) framförs en rad
förslag för att förbättra innovationsklimatet i vårt land. Förslagen spänner
över ett vitt fält och inkluderar förslag till både rättsliga och ekonomiska
förbättringar för innovatörer. Regeringen avser att återkomma med en proposition
om innovationsfrämjande åtgärder.
I regeringskansliet bereds också en proposition på grundval av utredningen om
förändringar i lönegarantisystemet (SOU 1993:96). Utredaren föreslår
regeländringar som beräknas resultera i en besparing på ca 1 miljard kronor per
år, men har även effekter som inte syns i statsbudgeten, t.ex. en bättre
konkurrenssituation för den överväldigande majoriteten av hederliga företagare.
Småföretagandet är inte bara en förutsättning för ökad sysselsättning utan är
också avgörande för att sysselsättningsökningen skall spridas över hela landet.
Ett centralt inslag i tillväxtpolitiken är också att tillvarata landsbygdens
produktionsresurser. En god regional fördelning av företagandet minskar risken
för överhettning i ekonomin och bidrar till att arbetslösheten sänks utan att
lönerna därför accelererar. Dynamiska små och medelstora företag är nödvändiga
för att säkra att tillväxten och sysselsättningsökningen inte leder till oönskad
koncentration av de nya riktiga jobben utan att de växer fram över hela landet
och bidrar till regional balans.
Avslutning
Ekonomisk tillväxt är förändring. Vissa delar av ekonomin - sektorer, branscher,
företag - expanderar medan andra stagnerar eller minskar.Som redovisats ovan är
regeringens ekonomiska politik en samlad strategi för att genom god och uthållig
tillväxt bygga en stabil grund för välfärden och sysselsättningen. Därmed skapas
förutsättningar för nya riktiga jobb och tillförlitliga trygghetssystem. Utan en
sådan politik får vi leva med en för Sverige varaktigt hög arbetslöshet som
riskerar att innebära en mera definitiv utslagning av många människor. Utöver de
sociala konsekvenserna kommer effekterna av en bestående svag ekonomisk bas:
mänskligt och politiskt smärtsamma nedskärningar i förmånsnivåer och inskränk-
ningar i kretsen av förmånstagare inte minst för att betala räntor på den stora
statsskuld som följer av en svag ekonomisk utveckling.
En sådan utveckling kan förhindras med den här redovisade politiken!
B DET EKONOMISKA LÄGET
2 Krisens orsaker
De grundläggande orsakerna till dagens djupa ekonomiska kris i Sverige ligger
långt tillbaka. Redan i slutet av 1960-talet började Sveriges ekonomiska
utveckling avvika från den i jämförbara länder. De strukturella problemen växte
successivt fram och kostnadsutvecklingen urholkade konkurrenskraften. Till detta
kommer finanskrisen orsakad av den spekulationsbubbla som uppkom under andra
hälften av 1980-talet.
Diagram 2.1 BNP-tillväxt i Sverige, OECD-Europa samt i hela OECD-området
1970-1995
Anm: 1993 preliminär, 1994 och 1995 prognoser.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
2
2.1 De strukturella problemen
Sverige har under de senaste decennierna haft en för liten utlandskonkurrerande
sektor, särskilt en för liten industrisektor. Bara under två av dessa tjugo år
har Sverige haft blygsamma överskott i affärerna med utlandet. Villkoren för att
bygga upp en industrisektor har varken varit tillräckligt goda eller
tillräckligt stabila. Detta gäller i synnerhet villkoren för de mindre och
medelstora företagen och för nyföretagandet.
De offentliga utgifterna har vuxit betydligt snabbare i Sverige än i jämförbara
länder. Några transfereringssystem blev efter hand så generösa att de
överutnyttjades och bidrog till såväl höga kostnader som dämpad
produktivitetsutveckling i näringslivet.
Vård-, omsorgs- och utbildningssektorerna dominerades av vad som i realiteten
var offentliga monopol. Detta ledde till sämre effektivitet och högre kostnader
än nödvändigt och därmed också till utträngningseffekter.
Expansionen av de offentliga utgifterna ledde till ett högt och stigande
skattetryck. Därtill kom en ineffektiv skattestruktur som medförde
snedvridningar i ekonomin. De höga marginalskatterna minskade arbetsutbud och
sparande och ledde till orimliga omfördelningar i förmögenhetshänseende.
Företagsbeskattningen motverkade i viktiga avseenden dynamik och utveckling i
näringslivet, främst i mindre företag.
Till de strukturella problemen kan också räknas de olika regleringar som under
lång tid präglade många sektorer inom den svenska ekonomin, exempelvis
bostadsmarknaden. Internationella jämförelser visar att Sverige har haft mycket
kostsamma regleringar, och att prisnivån som en följd därav legat högt.
Regleringarna bidrog således till felaktig resursfördelning, sämre effektivitet
och höga samhällsekonomiska kostnader.
Dessa strukturella problem i ekonomin försvagade sammantaget utvecklingskraften
i den svenska ekonomin under 1970- och 1980-talen.
2.2 Den kontinuerliga kostnadskrisen
Strukturproblemen är starkt sammanvävda med missgrepp i stabiliseringspolitiken.
Under den första oljekrisen på 1970-talet försökte man genom den s.k.
överbryggningspolitiken avskärma Sverige från följderna av oljekrisen. Detta
misslyckades och följden blev en förstärkt kostnadskris.
Lönebildningsprocessen har de senaste två decennierna präglats av kontinuerliga
problem. Lönekostnaderna har ökat långt utöver det realt tillgängliga utrymmet,
vilket har lett till hög inflation och successiv urholkning av näringslivets
konkurrenskraft. När kostnadsproblemen har blivit akuta har det i första hand
lett till devalveringar. Inledningsvis genomfördes devalveringar i syfte att i
efterhand rätta till ett snett kostnadsläge. Den sista aktiva devalveringen,
1982 vid det socialdemokratiska regeringstillträdet, betecknades som offensiv
men kom i realiteten att medföra än svårare effekter. Den ekonomiska politiken
förmådde aldrig ta till vara de möjliga positiva effekter som skulle kunna upp-
komma till följd av en devalvering.
Den ledde i stället till en fortsatt pris - lönespiral och dessutom till att
trycket på strukturomvandling och framtidsinvesteringar minskade inom
näringslivet. Det sammanlagda resultatet blev förödande.
Kombinationen av internationell högkonjunktur och devalveringarna i början av
1980-talet gav ett felaktigt intryck av att de ekonomiska problemen var lösta.
En överhettningssituation byggdes upp. Kreditmarknaden avreglerades före
valutaavregleringen och före skattereformens genomförande. Detta skapade ett
drivhusklimat där det blev mer lönande att låna än att spara. Överhettningen
skärptes. En angelägen finanspolitisk åtstramning uteblev i slutet av 1980-talet
vilket ytterligare förstärkte överhettningstendenserna.
Löner och priser steg kontinuerligt mer i Sverige än i jämförbara länder.
Diagram 2.2 Inflationen i Sverige och OECD-området 1980-1995
Anm: 1993 preliminär, 1994 och 1995 prognoser.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
2.3 Finanskrisen
Den finanskris som orsakats av spekulationsekonomin under 1980-talets senare
hälft är en viktig faktor bakom djupet i nedgången i den svenska ekonomin de
senaste åren. De tidigare nämnda huvudorsakerna har givit Sverige en
förhållandevis låg tillväxtförmåga. Finanskrisens effekter på ekonomin har de
senaste åren medfört en krympande produktion.
Finanskrisen är inte ett unikt svenskt fenomen men den tycks ha blivit
speciellt allvarlig i Sverige. Överhettningen i kombination med den bristande
samordningen i avregleringarna skapade ett klimat för utpräglat spekulativa
fastighetsköp. Utlåningen till allmänheten ökade med över 20 % per år tre år i
följd. En sådan utlåningsökning byggde på förväntningar om ständigt stigande
tillgångsvärden. När dessa bröts blev resultatet en fastighets- och därmed
bankkris.
Diagram 2.3 Utlåning till allmänheten
Källa: Riksbanken.
Ursprunget till dagens kris i den finansiella sektorn är att den i sig
nödvändiga och riktiga avregleringen av kreditmarknaden inte kombinerades med en
ekonomisk politik som höll nere inflationen och med rimligare marginalskatter
som inte gynnade en låneekonomi. Den snabba kreditexpansion som följde bidrog
till en exempellös uppgång av fastighetspriserna och vissa andra
tillgångsvärden. En klassisk "spekulationsbubbla" växte fram.
Farhågorna för ett fullständigt sammanbrott var hösten 1992 så stora att
regeringen och riksdagen måste gå in med en generell bankgaranti för att stärka
betalningssystemet. Sjunkande tillgångsvärden och den utlåningsbegränsning som
följde av bankkrisen medförde ett kraftigt ökat sparande och en skuldsanering,
vilket minskade efterfrågan i ekonomin.
Det privata finansiella sparandet hos hushåll och företag har sedan 1990 ökat
med inte mindre än 22 % av BNP eller över 300 miljarder kronor. Därmed har den
inhemska efterfrågan dragits ner dramatiskt i jämförelse med vad som gällde för
några år sedan.
Överhettningen inom fastighetssektorn drev upp aktiviteten och kostnaderna för
byggverksamhet till ohållbara nivåer. Omsvängningen på fastighetsmarknaden ledde
därför till ett lika dramatiskt fall i byggandet.
Nedgången i ekonomin i början av 1990-talet har således sina rötter i den
tidigare utvecklingen. Redan i slutet av 1980-talet fanns tydliga tecken på att
produktion och sysselsättning var på väg att sjunka. Den internationella
avmattningen och oron på valutamarknaderna kom att förstärka detta.
Diagram 2.4 Antal sysselsatta 1980-1995
Anm: 1993 preliminär, 1994 och 1995 prognoser.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
2.4 Sjunkande produktion, högre arbetslöshet och stigande
underskott
Den utveckling som redovisats ovan har således lett till dagens ekonomiska kris.
Den sämre tillväxtförmågan har gjort svensk ekonomi mer sårbar för
internationella lågkonjunkturer. Den kontinuerliga kostnadskrisen har lett till
förlust av marknadsandelar genom sämre konkurrenskraft och därmed sämre
förutsättningar att möta lågkonjunkturer och att utnyttja högkonjunkturer.
Finanskrisen slutligen har inneburit ett dramatiskt fall i
hemmamarknadsefterfrågan.
Sammantaget har detta medfört en kraftigt minskat produktion. In-
dustriproduktionen sjönk mellan konjunkturtoppen 1989/90 och botten 1992 med
närmare 10 %. Den sjunkande produktionen har efter hand lett till en stigande
arbetslöshet. Detta har i sin tur givit stigande kostnader och högre utgifter
för den offentliga sektorn samtidigt som inkomsterna sjunkit. Underskottet inom
den offentliga sektorn har som följd därav successivt ökat.
Diagram 2.5 Industriproduktionen i Sverige och EG 1982-1995
Anm. 3-kvartals glidande medelvärden. Prognos för Sverige fr.o.m. fjärde
kvartalet 1993.
Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
2.5 Att lösa problemen
När väl orsakerna till den ekonomiska krisen har identifierats framstår också
klart vilka åtgärder som måste vidtas. Strukturproblemen måste lösas,
kostnadsläget förbättras uthålligt och finanskrisens verkningar dämpas.
Det är mot den bakgrunden regeringen genomfört en rad åtgärder. Reformer i den
offentliga sektorn syftar till att dels förbättra produktiviteten och eliminera
flaskhalsarna vid en produktionsökning, dels till att successivt eliminera det
strukturella budgetunderskottet. Fullt finansierade strategiska skattesänkningar
minskar skatternas snedvridande effekter. Ett exempel är skattereformen, ett
annat den av riksdagen nyligen antagna förändringen av företagsbeskattningen som
eliminerar överbeskattningen av det egna kapitalet i näringslivet, ett tredje de
skattesänkningar som syftar till att förbättra konkurrenskraften, som sänkta
arbetsgivaravgifter och sänkt energiskatt för industrin. Till detta kommer också
avregleringar på flera områden.
Genom regeländringar i t.ex. sjukförsäkringen har produktiviteten i ekonomin
ökat. Detta har tillsammans med de sänkta arbetsgivaravgifterna och den
depreciering av kronan som har ägt rum, stärkt konkurrenskraften.
Inflationsförväntningarna har kommit ner på en sådan nivå att de tillsammans
med de träffade avtalen skapar förutsättningar för en uthållig
konkurrenskraftsförbättring. En kraftigt minskad frånvaro på arbetsplatserna
innebär självfallet på kort sikt en ytterligare ansträngning av
sysselsättningssituationen, men samtidigt på lång sikt bättre tillväxtförut-
sättningar.
Finanskrisens effekter dämpas genom åtgärder som garanterar stabiliteten i
betalningssystemet och lindrar skuldanpassningsprocessen. Det senare kan endast
åstadkommas genom att en stram finanspolitik ger utrymme för sänkta räntenivåer.
3 Den internationella utvecklingen
3.1 Den internationella konjunkturen
Återhämtningen i OECD-området fortsätter, men takten i förbättringen är svag.
Konjunkturuppgången i USA står på solid grund och har nu pågått i drygt två år.
Även i Storbritannien fortsätter återhämtningen. I Japan däremot försvagas
konjunkturen, medan det ekonomiska läget i kontinentaleuropa förefaller ha
stabiliserats. För 1994 väntas en BNP-tillväxt på 2 % i OECD som helhet. Den
starkaste tillväxten - över 3 % - förutses i USA och Kanada. Svagast väntas
utvecklingen bli i västra Tyskland. För 1995 beräknas BNP-tillväxten i hela
OECD-området öka till 2,6 %. Inflationen väntas förbli låg, ca 3 % under såväl
1994 som 1995.
I Japan pågår skuldsaneringen i den privata sektorn fortfarande vilket
tillsammans med den kraftiga apprecieringen av yenen gör att efterfrågan hålls
tillbaka. Det är därtill osäkert vilka effekterna blir av beslutade
finanspolitiska stimulanspaket.
Kontinentaleuropa förefaller befinna sig på botten av konjunkturen. Styrkan och
tidpunkten för uppgången är svårbedömd. Den svaga utvecklingen i västra Tyskland
beror på återföreningen som medfört högre räntor och en real uppskrivning av
D-marken. Det är oklart om konkurrenskraften är tillräcklig för att kunna ge
någon påtaglig exportuppgång. Hushållens disponibla inkomster utvecklas svagt,
varför den privata konsumtionen kommer att vara dämpad. Realräntorna i många
europeiska länder är fortsatt höga med hänsyn till konjunkturläget, trots att
räntorna gradvis har sjunkit. Med det låga kapacitetsutnyttjandet dröjer det
innan lägre räntor får effekt på investeringarna. Den höga arbetslösheten är det
dominerande problemet i flertalet europeiska länder.Delar av Asien fortsätter
att vara världsekonomins viktigaste tillväxtcentrum. Tillväxttakten ligger kring
6-7 % och OECD:s export till dessa länder väntas öka med över 10 % per år de
närmaste åren. Av OECD:s totala export 1992 gick nära 7 % till gruppen Korea,
Taiwan, Hong Kong och Singapore. I Kina beräknas BNP-tillväxten 1993 till ca
13 % för andra året i rad.
I Östeuropa har återhämtningen i Polen stärkts under 1993 och Polen väntas 1994
uppvisa positiv tillväxt för tredje året i rad. Även i de baltiska länderna är
en BNP-uppgång skönjbar för 1994. Utvecklingen i Ryssland är mer osäker.
Återhämtningen tycks framför allt visa sig i de länder som prioriterade
liberaliseringar och makroekonomisk stabilisering på ett tidigt stadium. För en
god utveckling krävs skapandet av för marknadsekonomin nödvändiga
institutionella förutsättningar i form av ett fungerade rättsväsende, banksystem
etc. Privatisering av ländernas näringsliv och upprättande av fungerande
finansiella sektorer utgör viktiga delar i reformprocessen. Tillväxten framöver
i Östeuropa kommer att vara beroende av ländernas exportmöjligheter varför
tillgång till i-landsmarknader blir en viktig förutsättning. Samtidigt kan
regionen, liksom Sydostasien, väntas växa i betydelse som avsättningsmarknad när
inkomsterna i dessa länder stiger.
Diagram 3.1 Internationella förutsättningar
Anm. 1993 preliminär, 1994 och 1995 prognoser.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Det positiva utfallet av GATT-förhandlingarna är mycket väsentligt för
utvecklingen av världsekonomin. Beräkningar utförda av OECD-sekretariatet pekar
på att den direkta välfärdsvinsten av avtalet uppgår till ca 270 miljarder
US-dollar, motsvarande en nivåhöjning av BNP med ca 1 %. Effekterna blir
betydligt större för de nuvarande EFTA-länderna än för de tre stora
handelsblocken (USA, Japan och EG). OECD understryker att detta kan ses som ett
minimiutfall eftersom bara direkta effekter av allokerings- och
effektivitetsvinster beaktats.
Ett viktigt regionalt handelsavtal kom ett stort steg närmare förverkligande då
den amerikanska kongressen godkände det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA.
Det etablerar frihandel på villkor liknande dem i EES för USA, Kanada och
Mexico.
Skuldsaneringsprocessen påverkar utvecklingen under prognosperioden i en rad
länder; främst Nordamerika, Japan, Storbritannien, Australien och de nordiska
länderna. Även om saneringsprocessen har pågått en tid är skuldsättningen i den
privata sektorn i dessa länder fortfarande hög i ett historiskt perspektiv.
Hushåll och företag kommer att vara fortsatt känsliga för ränteförändringar.
Den finansiella anpassningen har kommit längst i USA, men bidrar sannolikt
fortfarande till en svagare uppgång än normalt. För hushållen i Storbritannien
har det lägre ränteläget inneburit kraftigt sänkta ränteutgifter. Skuldstocken
har dock hittills endast sjunkit marginellt. Även i Finland kvarstår
skuldstocken på en historiskt hög nivå.
Efter beslutet den 2 augusti 1993 att vidga fluktuationsbanden inom ERM till ±
15 % har situationen på valutamarknaden åter stabiliserats. Spänningarna på
valutamarknaden har också minskat till följd av att Tyskland fortsatt att sänka
de korta räntorna. Såväl den franska som den belgiska francen samt den danska
kronan deprecierades något mot D-marken efter beslutet att bredda banden.
Deprecieringarna har dock återgått, samtidigt som räntemarginalerna krympt. De
tyska räntorna förefaller fortfarande utgöra ett golv för räntorna i flertalet
europeiska länder. ERM-länderna bedömer att trovärdigheten för inflationsbe-
kämpningen skulle minska om strategin med försiktiga gradvisa ränteneddragningar
övergavs, vilket skulle resultera i fallande växelkurs och stigande långa
räntor. Större växelkursförändringar skulle också försvåra utvecklingen mot en
ekonomisk och monetär union.
3.2 Det europeiska samarbetet
Maastrichtfördraget trädde i kraft den 1 november 1993. Därmed inleds den andra
fasen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) planenligt den 1 januari
1994. Den svaga ekonomiska utvecklingen i den Europeiska Unionen (EU) har lett
till en kraftig försämring av de offentliga finanserna i medlemsländerna. De
stora förändringarna i växelkursmekanismen ERM har ändrat utgångspunkten för
övergången till EMU:s tredje fas.
Samarbetet i EU präglas i ökad utsträckning av försöken att finna åtgärder mot
den mycket höga arbetslösheten, som väntas uppgå till i genomsnitt drygt 11 % år
1994. EG-kommissionen har mot denna bakgrund utarbetat en s.k. vitbok om hur
förutsättningarna för tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning långsiktigt
skall förbättras. Vitboken behandlades på Europeiska rådets möte i december
1993.
EU har också antagit breda riktlinjer för den ekonomiska politiken. Den
ekonomisk-politiska strategi som medlemsländerna ställt sig bakom har följande
huvudelement:
Sysselsättningsmålet ges en central plats.
Återhämtning genom lägre räntor är möjlig endast om förutsättningar i form av
låg inflation och sunda offentliga finanser föreligger. Underskotten i de
offentliga finanserna är betydande i EU. De länder som har den mest
bekymmersamma situationen bör genast vidta verkningsfulla
konsolideringsåtgärder.
Inflationen bör begränsas till 2-3 % i flertalet medlemsländer till år 1996.
Investeringarna behöver höjas väsentligt. Reallöneökningar kan inte påräknas på
kort sikt i flertalet medlemsländer. Löneutvecklingen måste tillåtas att variera
mellan branscher och yrkesgrupper. Lägre sociala avgifter bedöms viktiga för i
synnerhet personer med låg utbildning. I riktlinjerna liksom i vitboken läggs
betydande vikt vid en utbyggnad av de aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
- bl.a. baserat på främst svenska erfarenheter - och även vid andra åtgärder för
att få arbetsmarknaderna att fungera bättre.
Det är från svensk synpunkt positivt att konstatera att EU lägger så stor vikt
vid tillväxten och sysselsättningsmålet, liksom den höga ambitionen för
europeiskt samarbete. Den ekonomisk-politiska huvudinriktningen, baserad på att
skapa förutsättningar för ökad sysselsättning och låga räntor genom
prisstabilititet och sunda offentliga finanser, är gemensam för Sverige och EU.
Sverige har tillsammans med de övriga EFTA-länderna aktivt medverkat i
diskussionen om ekonomisk-politiska åtgärder för att öka sysselsättningen och
tillväxten. Det har skett genom bidrag till EG-kommissionens arbete med
vitboken. I december 1993 hölls ett andra gemensamt finans- och
ekonomiministermöte mellan EG och EFTA. Mötet inriktades främst på de mer
strukturella och långsiktiga frågor som vitboken diskuterar. Det svenska
bidraget fokuserades på åtgärder som gäller arbetsmarknaden. Det under 1993
inledda samarbetet kommer att fortsätta också under 1994.
Målet för både Sverige och EU-länderna är att Sverige skall vara medlem i EU
den 1 januari 1995. Det betyder att det blir allt viktigare att aktivt följa det
ekonomiska och monetära samarbetet i EU. Samtidigt är det klart att Sverige inte
före medlemskapet kan påta sig bindande förpliktelser.
Den 1 januari 1994 träder EES-avtalet i kraft. Avtalet är det mest omfattande
ekonomiska internationella avtal som Sverige har ingått. Det gör Sverige och
övriga EFTA-länder (med undantag för Schweiz) delaktiga i EU:s inre marknad.
Avtalet ger fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital i hela
EES-området med ca 370 miljoner invånare. Företagen kan nu räkna med avsevärt
stabilare förutsättningar för handel och annan kommersiell verksamhet.
Konkurrensen kommer att fungera bättre, även inom sektorer som tidigare endast i
begränsad utsträckning varit utsatta för internationell konkurrens. Svenska
företag kommer att få tillgång till en stor marknad för offentlig upphandling.
Verkligt inflytande - politiskt, rättsligt och ekonomiskt - kan emellertid
enbart erhållas genom medlemskap i EU.
4 Den ekonomiska utvecklingen i Sverige
1994-1995
Den svenska ekonomin förefaller nu definitivt ha passerat sitt bottenläge.
Exporten har under andra halvåret 1993 ökat mycket snabbt. Samtidigt har en
stabilisering av den inhemska efterfrågan skett. Under 1994 väntas en fortsatt
kraftig exportuppgång medföra att den samlade produktionen av varor och tjänster
stiger med närmare 2,5 %. Den inhemska efterfrågan bidrar till att
BNP-tillväxten förutses bli närmare 3 % 1995.
Sänkta arbetsgivaravgifter och en mycket stark produktivitetsförbättring i
industrin tillsammans med deprecieringen av kronan har lett till en markant för-
stärkning av konkurrenskraften. Situationen för exporten och den
konkurrensutsatta sektorn har därigenom kraftigt förbättrats.
Tabell 4.1 Försörjningsbalans
Miljarder Procentuell volymförändring
kr. 1992
1992 1993 1994 1995
BNP 1 439,8 -1,9 -2,0 2,4 2,9
Import 376,7 1,3 -2,0 3,5 6,5
Tillgång 1 816,5 -1,0 -2,0 2,7 3,9
Privat konsumtion 776,0 -1,9 -3,9 0,7 2,0
Offentlig konsumtion400,3 -0,6 -2,1 -1,3 -1,0
Stat 118,2 1,7 0,0 -1,0 -1,0
Kommuner 282,0 -1,6 -3,0 -1,5 -1,0
Bruttoinvesteringar244,7 -11,0 -14,0 -6,7 7,1
Näringsliv 127,3 -15,6 -14,6 8,7 11,9
Bostäder 85,0 -6,4 -22,6 -49,5 -6,5
Myndigheter 32,4 1,2 2,0 -1,7 -0,7
Lagerinvesteringar1 -5,9 1,3 -0,2 0,4 0,5
Export 401,5 2,2 7,4 10,7 7,0
Användning 1 816,5 -1,0 -2,0 2,7 3,9
Inhemsk användning1 415,1 -2,2 -5,5 -0,7 2,5
1 Förändring i procent av föregående års BNP.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Exportuppgången under andra halvåret 1993 var mycket kraftig trots en svag
efterfrågan i OECD-området. Konkurrenskraftsförbättringen har möjliggjort
avsevärda marknadsandelsvinster. Därtill kommer kraftiga exportökningar till de
snabbt växande ekonomierna i Sydostasien som successivt blir en allt viktigare
marknad för den svenska exporten. Under 1994 beräknas den totala exporten öka
med över 10 %. Efterfrågan i OECD-området återhämtar sig samtidigt som svenska
exportörer fortsätter att vinna marknadsandelar. Under 1995 förstärks
konjunkturen inom OECD-området ytterligare. Effekterna av de kraftiga relativ-
prissänkningarna 1993 har då börjat klinga av samtidigt som kapacitets-
restriktioner i de expansiva delarna av svensk industri kan riskera att börja
göra sig gällande. Exportuppgången 1995 beräknas ändå till ca 7 %.
Utvecklingen med en snabbt växande industrisektor i kombination med en dämpad
efterfrågan på hemmamarknaden är en utveckling som kan komma att korrigera
tidigare uppbyggda obalanser. Direkta spridningseffekter från industrin till
delar av tjänstesektorn kan också förväntas få betydande omfattning. Redan nu
kan påtagliga effekter i t.ex Konjunkturinstitutets tjänstebarometer observeras
för t.ex. konsulter, uppdragsverksamhet m.m. Ökningstakten i export och
industriproduktion är emellertid så kraftig att kapacitetsrestriktioner riskerar
att efter hand göra sig gällande i vissa branscher trots en hög arbetslöshet i
ekonomin som helhet. Därmed skulle tendenser till ökande inflation,
löne-lönespiraler etc. kunna uppstå. En sådan utveckling skulle tvinga fram en
stramare penningpolitik som skulle riskera att bryta expansionen, och måste
därför förhindras.
Den gradvisa återhämtningen av den inhemska efterfrågan kan inte förhindra att
ekonomin i viss mån präglas av en tudelning. Fortfarande pågår anpassningar som
kommer att verka dämpande på den inhemska efterfrågan ytterligare en tid.
Byggandet kommer att fortsätta minska. Detta gäller särskilt bostadsbyggandet.
Anpassningen av den kommunala konsumtionen till de långsiktiga ekonomiska
förutsättningarna är inte avslutad även om denna process tycks ha gått fortare
än väntat.
Nedgången i den privata konsumtionen bromsades upp kraftigt under hösten varför
fallet för helåret 1993 ser ut att stanna vid ca 4 %. Mycket tyder nu på att den
privata konsumtionen börjar stiga. Hushållens realt disponibla inkomster
beräknas öka med ca 1 % både 1994 och 1995. En rad tecken tyder också på att
tillförsikten och framtidstron hos hushållen nu successivt förstärks.
Varaktigheten och kraften i hushållens skuldsaneringsprocess är dock mycket
svårbedömd. Reviderade nationalräkenskaper för åren 1991 och 1992 tyder på att
det finansiella sparandet inte varit riktigt så högt som preliminära data
tidigare indikerade. Förloppet i skuldanpassning tycks dock ha varit snabbare i
Sverige än i andra jämförbara länder. Någon kraftig uppgång av den privata
konsumtionen förväntas inte under prognosperioden.
Diagram 4.1 Den privata konsumtionen
1985 års priser, säsongrensat
Anm. Prognos fr.o.m. fjärde kvartalet 1993.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Bruttoinvesteringarna i näringslivet är nu definitivt på väg att vända. Redan
1994 förutses en ökning på närmare 9 % som 1995 tilltar till ca 12 %. Det är
främst inom industrin som expansionen väntas ske med en tillväxt på ca 17 % 1994
och 22 % 1995. En snabb och kraftig ökning av investeringsnivån är en nödvändig
förutsättning för att undvika överhettning och få en god tillväxt i ekonomin
även på längre sikt. Den snabba produktionsuppgången, den goda lönsamheten samt
de fallande räntorna utgör förutsättningarna för denna kraftiga expansion
samtidigt som investeringsnivån har varit starkt nerpressad under de senaste
åren. Också de ökade satsningarna på infrastrukturinvesteringar inom de
statliga affärsverken spelar en betydande roll. Trots den avsevärda
investeringstillväxten i näringslivet fortsätter de totala bruttoinvesteringarna
i ekonomin att minska även 1994, eftersom bostadsinvesteringarna närmast
halveras. En viss återhämtning för den inhemska efterfrågan under 1995 väntas
innebära en ökning av investeringarna även inom hemmamarknadsorienterade
sektorer av ekonomin. De totala bruttoinvesteringarna kan därför väntas öka med
ca 7 %.
I takt med att arbetsmarknadsläget försvagades i början på 1990-talet dämpades
också löneökningstakten i ekonomin. Detta mönster bröts dock 1993 då de totalt
uppmätta timlönekostnaderna ökade snabbare än året före trots en ytterligare
försämring av arbetsmarknadsläget. I viss mån kan detta tyda på bristande
flexibilitet i lönebildningen. En väsentlig förklaring utgör dock den s.k.
strukturella löneglidning som uppstår när sysselsättningen faller. Den
genomsnittliga timlönen kan då stiga utan att någon enskild person får högre
lön. Detta beror dels på att de som kvarstår i sysselsättning har högre
genomsnittslön, dels på att utbetalda avgångsvederlag m.m. drar upp lönesumman
utan att något arbete utförs. Dessa effekter är svåra att kvantifiera men
statistik från Sveriges Verkstadsindustrier visar att de branscher som haft de
största sysselsättnings- och produktionsneddragningarna noterat de snabbaste ök-
ningarna av den genomsnittliga arbetskraftskostnaden, diagram 4.2. Timlöneök-
ningarna under 1994 och 1995 väntas uppgå till 3,5 % vardera året. Skulle den
strukturella löneglidningen bli väsentligt lägre än 1993 kan också
löneökningarna för 1994 och 1995 bli lägre än vad som ovan angetts.
Diagram 4.2 Indikator på den strukturella löneglidningen
Arbetskraftskostnads- och sysselsättningsutveckling inom verkstadsindustrin 1993
Källa: Sveriges Verkstadsindustrier.
Inflationstrycket i ekonomin är just nu svagt. Under 1993 bidrog dock kraftigt
stigande importpriser till att ökningen i KPI blev 4,7 %. 1994 väntas
KPI-ökningen stanna vid ca 2,5 % medan uppgången för 1995 beräknas bli knappt
3 %. En relativt hög produktivitetstillväxt, skärpt konkurrenslagstiftning samt
en viss antagen appreciering av kronan bidrar till att hålla tillbaka
prisstegringarna. I motsatt riktning verkar kvardröjande effekter av
importprisökningar, påverkan på KPI-måttet av höjda indirekta skatter samt
förändringar i räntebidragen.
Sammantaget innebär utvecklingen i ekonomin att BNP-minskningen på 2 % 1993
vänds i en tillväxt på närmare 2,5 % 1994 och nästan 3 % under 1995. Den totala
arbetslösheten ligger för närvarande på en för svenska förhållanden mycket hög
nivå. Trots den förhållandevis goda tillväxten kvarstår stora obalanser på
arbetsmarknaden under hela perioden. Under 1994 kan dock en minskning av den
öppna arbetslösheten förutses. Mätt som årsmedeltal minskar den öppna
arbetslösheten från 8 % av arbetskraften 1994 till drygt 7 % 1995.
Tabell 4.2 Nyckeltal
Årlig procentuell förändring
1992 1993 1994 1995
Timlön (kostnad) 3,6 4,1 3,5 3,5
KPI (dec. - dec.) 1,9 4,4 2,2 3,0
KPI (årsgenomsnitt) 2,3 4,7 2,5 2,8
Disponibel inkomst 2,7 -3,4 1,0 1,2
Sparkvot (nivå) 7,4 7,8 8,1 7,4
Industriproduktion -0,7 2,2 8,5 6,0
Relativ enhetsarbetskostnad-3,7 -25,3 -1,2 3,8
Handelsbalans (mdr. kr) 34,1 58,4 86,7 103,5
Bytesbalans (mdr. kr) -31,3 3,6 44,6 67,1
Bytesbalans (% av BNP) -2,2 0,2 3,0 4,2
Öppen arbetslöshet
(% av arbetskraften) 5,3 8,2 8,0 7,2
Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder (% av arbetskraften)3,7 4,7 6,4 7,01
1Denna siffra beträffande personer i "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" bygger
på ett rent beräkningstekniskt antagande och skall inte uppfattas som uttryck
för någon politisk bedömning.
I prognosen över arbetsmarknadens utveckling 1994-1995 antas att åtgärderna
kommer igång successivt 1994, men att det ändå tar hela kalenderåret att nå upp
till "full åtgärdsvolym". Vid slutet av 1994 beräknas åtgärderna omfatta ca 300
000 personer. Eftersom åtgärderna ökar successivt under loppet av 1994 blir den
genomsnittliga åtgärdsnivån högre 1995 än 1994, men åtgärderna ökar inte, utan
ligger kvar på en konstant nivå 1995.
För det andra halvåret 1995 finns inga beslut om åtgärder. Det sedvanliga be-
räkningstekniska antagandet om oförändrad åtgärdsvolym har använts.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Det höga privata sparandet och de låga investeringarna gör att bytesbalansen
visar successivt allt större överskott. Under 1995 beräknas detta uppgå till
drygt 4 % av BNP. Bytesbalansöverskottet är vid en internationell jämförelse
anmärkningsvärt stort. Bidragande är att det relativa resursutnyttjandet
förmodligen är lägre i Sverige än i omvärlden. En appreciering av kronan och en
ökning av investeringarna kommer dock att reducera bytesbalansöverskottet så
småningom.
C EN POLITIK FÖR TILLVÄXT OCH
SYSSELSÄTTNING MED BEVARAD PRISSTABILITET
Uppgiften att skapa förutsättningar för en så god och uthållig tillväxt och
sysselsättning att arbetslösheten minst kan halveras under 1990-talet kräver att
den ekonomiska politikens alla delar inriktas på detta. Den kräver att
finanspolitiken medverkar genom ett fullföljande av budgetsaneringen, att
penningpolitiken förs så att investeringar och konsumtion kan öka utan inflation
samt att strukturpolitiken ökar den svenska ekonomins dynamik och anpassnings-
förmåga. Vidare måste arbetsmarknaden kännetecknas av en ökad flexibilitet vad
gäller lönebildning och rörlighet i övrigt.
5 Finanspolitiken
5.1 Den offentliga skulden
Den offentliga sektorn som helhet beräknas 1993 ha ett underskott på närmare 200
miljarder kronor motsvarande 13,5 % av BNP. Nettoskulden ökar således med
närmare 200 miljarder kronor på ett enda år. Mätt som andel av BNP beräknas
detta vara den största skuldökningen bland alla OECD-länder. En så snabbt
växande offentlig nettoskuld är oförenlig med en god ekonomisk utveckling. Den
leder till ökande räntebetalningar som tränger ut andra mera angelägna
offentliga utgifter eller kräver successivt ökade skatter.
Diagram 5.1 Offentlig nettoförmögenhet i Sverige och OECD-området
Procent av BNP
Anm. 1993 preliminär, 1994 och 1995 prognoser.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
I flera länder har långsammare skuldökning än i Sverige föranlett
saneringsåtgärder.
Utvecklingen i Belgien kan visa på riskerna med en snabbt växande offentlig
skuld. Under början av 1980-talet steg de offentliga utgifterna i Belgien
snabbt, budgetunderskottet växte till drygt 13 % av BNP och den offentliga
skulden ökade till över 100 % av BNP. Man har inte kunnat hindra skulden från
att öka ytterligare, mycket beroende på de stora ränteutgifterna. Den offentliga
nettoskulden uppgick 1993 till närmare 130 % av BNP och enbart räntorna till ca
11 % av BNP. Trots lågkonjunkturen har kostnaderna för den höga skulden tvingat
regeringen till kraftfulla åtstramningar. Sedan 1991 har budgetunderskottet
stigit med bara 0,5 % av BNP trots att BNP fallit. Vid så höga skuldnivåer finns
i stort sett inte något utrymme alls för stabiliseringspolitik. Sverige skulle
befinna sig i en liknande situation i en kommande lågkonjunktur om inte
statsskulden stabiliseras.
Utvecklingen på Irland visar samtidigt att det går att vända trenden för den
offentliga skulden, även om den är mycket hög. Den hade i Irlands fall vuxit
till 116 % av BNP 1986. Det krävdes mycket stora ingrepp och mycket hög
ekonomisk tillväxt för att minska skuldandelen. Ett kraftfullt saneringsprogram
antogs och påbörjades 1987, inriktat på att dra ned de offentliga utgifterna. De
offentliga utgifterna räknade som andel av BNP minskade från 52 % 1986 till 40 %
1989. Budgetunderskottet minskade från 10 % till 1 % under samma period och den
offentliga skulden sjönk 20 procentenheter till knappt 100 % av BNP 1990. Det är
dock värt att notera att BNP-tillväxten 1987-1990 var mycket hög samt att Irland
får stora nettobidrag från EG - ca 5-6 % av BNP per år.
Om utgifterna inte dras ned när statsskulden är stor och växande, finns i det
korta perspektivet endast ett val mellan att höja skatterna eller att låta
skuldens tillväxt fortsätta. Skattehöjningar som leder till höjda skattekilar
medför att ekonomins funktionssätt försämras, att tillväxten avtar och att basen
för konsumtion och välfärd därmed eroderas. Ett höjt skattetryck är således
ingen framkomlig väg till långsiktig balans, särskilt inte om skattekilarna som
i Sverige redan i utgångsläget är höga.
Att tillåta statsskulden fortsätta växa innebär bara att skjuta problemen på
framtiden. Om skulden blir så stor att skattefinansiering av räntebetalningarna
på skulden förutsätter mycket höga skattesatser, riskerar skattebasen att
gradvis minska. Detta sker genom att företag och individer i allt större
utsträckning försöker undvika den högre beskattningen, bl.a. genom att söka sig
utomlands. Även i övrigt kan skattemoralen påverkas negativt när
räntebetalningarna tränger ut offentlig service.
Budgetkonsolideringen bör ske snabbt så att skulden slutar växa snabbare än
BNP. Annars blir kraven på budgetförstärkningar allt större ju längre tid som
går innan de genomförs. Att vänta med åtgärderna minskar därför den politiska
handlingsfriheten och hotar den framtida välfärden.
En stor och växande offentlig nettoskuld ökar risken för höga räntor,
otillräckliga investeringar, flaskhalsar och framtida överhettning. Detta för-
hållande ökar förväntningarna om stigande inflation samtidigt som en
galopperande skuld kan skapa förväntningar om en finansiering som medför hög
inflation. En sådan ökning av inflationsförväntningarna leder till högre räntor.
Detta skärper ytterligare problemen med att andra offentliga utgifter än räntor
trängs ut eller att kravet på skattehöjningar ökar. En stor och växande
statsskuld medför vidare en allmän osäkerhet om landets ekonomi, vilket dämpar
både företagens vilja att investera i Sverige och hushållens
konsumtionsbenägenhet utöver de negativa effekter som direkt följer av de höga
räntorna. Näringslivets kapitalförsörjning fördyras med en påtaglig risk för att
investeringarna går ned och tillväxten i produktionen minskar.
Mot denna bakgrund är det av yttersta vikt att den offentliga sektorns
underskott reduceras så att vi uppnår en hållbar och förtroendeskapande
utveckling av den offentliga skuldsättningen. Endast under dessa förutsättningar
kan räntorna sänkas och osäkerheten reduceras på ett sätt som befrämjar
investeringarna, tillväxten, sysselsättningen och de offentliga
trygghetssystemen.
Konjunkturförbättringen bidrar i sig till att underskotten minskar. Storleken
och varaktigheten i konjunkturförbättringen är emellertid beroende av hur den
offentliga skuldsättningen kommer att utvecklas. Om konjunkturuppgången
kombineras med åtgärder som förstärker de offentliga finanserna utöver vad som
direkt följer av konjunkturförbättringen så bidrar detta till lägre räntor och
minskad osäkerhet. Detta leder i sin tur till en mera varaktig uppgång bl.a.
genom högre investeringar. Saneringsprogrammet på 81 miljarder kronor i 1993 års
priser enligt 1993 års reviderade finansplan är en sådan förstärkning utöver den
förbättring som konjunkturen leder till.
Detta saneringsprogram måste därför befästas och fullföljas även om det
offentliga sparandet skulle förbättras snabbare än vad som förutsågs när
programmet presenterades i 1993 års reviderade finansplan. En snabbare
konjunkturåterhämtning talar snarast för beslut om ytterligare budgetför-
stärkningar för att förlänga återhämtningen och minska risken för en överhettad
konjunktur.
Om konjunkturåterhämtningen å andra sidan skulle bli svagare och kortare än vad
som förutsågs våren 1993 så måste saneringsprogrammet även då fullföljas. Det
offentliga underskottet skulle annars riskera att minska långsammare och i
värsta fall fortsätta att öka t.ex. som en följd av höga räntor. Även under
dessa omständigheter bör saneringsprogrammets 81 miljarder kronor på grund av
det stora underskottet i utgångsläget ses som ett minimiprogram. Det är
nödvändigt att saneringsprogrammet fullföljs samtidigt som budgetförsvagningar
vid sidan om saneringsprogrammet inte tillåts.
5.2 Den stabiliseringspolitiska inriktningen
Förutsättningarna för att bedriva stabiliseringspolitik är idag väsentligt
annorlunda än tidigare. Vid fast växelkurs hade finanspolitiken en tydlig
stabiliseringspolitisk effekt medan penningpolitiken främst försvarade den fasta
växelkursen. Det slutliga målet för penningpolitiken, prisstabilitet, är
oförändrat vid flytande växelkurs. Detta har av Riksbanken formulerats så att
inflationen 1995 inte får överstiga 2 % ± 1 procentenhet. Stimulans via finans-
politiken kommer att motverkas av ökad osäkerhet och högre räntor. Genom högre
räntor dämpas aktiviteten i ekonomin och den finanspolitiska stimulanseffekten
blir svag eller utebli helt. Särskilt med nuvarande stora offentliga underskott
är risken betydande att försök till traditionella finanspolitiska stimulanser
skulle leda till högre räntor och försämra investerings- och
konsumtionsutsikterna. Samspelet mellan finans- och penningpolitiken är därmed
viktigt.
Härtill kommer att erfarenheterna från tidigare decennier visar att även vid en
fast växelkurs är det svårt att passa in finanspolitiska åtgärder rätt i tiden.
Det finns en tendens till att åtgärder sätts in för sent, eller för tidigt i
konjunkturcykeln.
Den kraftigaste stabiliseringen av efterfrågan via finanspolitiken kommer i
själva verket från den i stort sett automatiska förändring av offentliga
inkomster och utgifter som sker när konjunkturen viker. Genom vikande
skatteinkomster och ökade transfereringar försvagas budgeten. Den ökning av
budgetunderskott och lånebehov som ägt rum under de senaste åren beror i hög
grad på den svaga ekonomiska utvecklingen. Hushållens inkomster har ökat
kraftigt fram till 1993. Hösten 1993 låg hushållens totala reala disponibla
inkomster på i stort
sett samma nivå som hösten 1991. Att efterfrågan ändå fallit beror på att främst
hushållen kraftigt ökat sitt sparande.
Finanspolitiken bör bl a av dessa skäl ha en medelfristig inriktning. Storleken
på de offentliga underskotten och den offentliga skuldsättningen måste vara
avgörande för inriktningen av finanspolitiken. Kraftiga underskott under lång
tid, dvs. snabb skulduppbyggnad, försämrar tilltron till den svenska ekonomin
och tvingar fram höga räntor, leder till låg investeringsvilja och vikande
förtroende hos hushåll och företag, både svenska och utländska.
Regeringens politik är därför inriktad på att minska det totala offentliga
underskottet, både den del som är konjunkturell och den del som inte försvinner
när konjunkturen förbättras och kapacitetsutnyttjandet normaliseras. Härigenom
kan också den offentliga skuldökningen bromsas och skulden stabiliseras. Denna
budgetsanering skall i första hand ske genom utgiftsnedskärningar och höjningar
av egna avgifter som inte ökar de skadliga skattekilarna. De avgiftshöjningar
som aktualiseras bör ha en knytning till förmånerna. Med en sådan anknytning har
de inte samma negativa effekter som skatter. Även vissa skatteförändringar ingår
i programmet utan att för den skull skattetrycket ökar. Det är främst fråga om
att indexera miljö- och punktskattesatserna i syfte att motverka den reala
minskning av uttaget som annars skulle uppkomma.
För att den höga tillväxt skall nås som är nödvändig för att öka syssel-
sättningen måste budgetsaneringen drivas med kraft så att förtroendet för svensk
ekonomi fortsätter att växa och utrymmet för lägre räntor ökar.
Den huvudsakliga förklaringen till att det totala offentliga sparandet snabbt
försämrades under 1990-talets tre första år är den ekonomiska nedgången i form
av minskad produktion och ökad arbetslöshet. Behovet av stöd till bankerna har
också inneburit en betydande budgetbelastning. Andra faktorer som medverkat är
en förändrad sammansättning av produktionen med lägre konsumtion och löneandel.
På lång sikt ökar detta möjligheterna till tillväxt men på kort sikt reduceras
skatteinkomsterna. Vidare har övergången till låg inflation samt eftersläpande
effekter in på 1990-talet av det dyra byggande som påbörjades i slutet av
1980-talet försämrat de offentliga finanserna. Det nya systemet för bostads-
finansiering med minskade subventioner får effekter först senare under
1990-talet. Besparingar i transfereringssystemen har förstärkt de offentliga
finanserna men en betydande del av de budgetförstärkningar som har beslutats får
full effekt först efter 1993.
Det totala underskottet i det offentliga sparandet uppgår till ca 195 miljarder
kronor 1993. Det beror delvis på det låga kapacitetsutnyttjandet i ekonomin,
delvis på andra faktorer. I den reviderade finansplanen 1993 beräknades dessa
andra faktorer svara för ca 40 % av det totala underskottet, eller knappt 5 % av
BNP. Beräkningstekniskt var detta den del av underskottet som återstod sedan det
totala underskottet rensats för lågt kapacitetsutnyttjande, hög arbetslöshet
samt bankstöd. Det betecknades som konjunkturrensat eller strukturellt
underskott. Beräkningarna av det konjunkturrensade underskottet är emellertid
osäkra och starkt påverkade av vilka antaganden som görs om vad som är "normalt"
konjunkturläge. OECD-sekretariatet bedömer t.ex. att Sveriges konjunkturrensade
underskott år 1993 uppgår till ca 11 % av BNP (Economic Outlook, dec. 1993).
OECD har emellertid byggt sina beräkningar både på att bankstödet ingår i denna
del av underskottet och på en lägre tillväxtpotential. Regeringen delar inte
denna syn. Det är emellertid uppenbart att varje beräkning av det konjunktur-
rensade underskottet är förenad med stor osäkerhet, särskilt när ekonomin på
kort tid genomgår så stora strukturella förändringar som den svenska har gjort
under de senaste åren.
Så länge underskottet finns kvar stiger kostnaderna för skuldräntor. För att
sätta stopp för det totala underskottets ökning måste först ett överskott skapas
före räntebetalningar. Detta s.k. primära sparande som i tabell 5.1 justerats
för förändrat konjunkturläge, förändringar i löne- resp vinstandel samt räntor
och kapitalinkomster ger en indikation på finanspolitikens inriktning jämfört
med föregående år. Försämringen mellan 1991 och 1992 beror i huvudsak på att
tillfälliga skatter föll bort 1992 (mervärdesskatt och arbetsmiljöavgift). Det
primära sparandet förbättras 1993-1995. Detta lägger en grund för att successivt
avveckla underskottet. I frånvaro av vidtagna åtgärder skulle det primära
sparandet i stället ha försämrats. Således är t.ex. sparandeökningen på 13
miljarder kronor 1993 netto efter det att en i skattereformen beslutad
skattesänkning för pensionärerna på 2 miljarder kronor trätt i kraft. I
beräkningarna för 1995 har hänsyn tagits till inträffade effekter av redan
fattade beslut och förslag i budgetpropositionen, men inte till resten av
saneringsprogrammet. Det är att märka att de budgetförstärkande effekterna av
många redan fattade beslut kommer successivt under de närmast följande åren.
Tabell 5.1 Förändring av den offentliga sektorns finansiella sparande
Löpande priser
1991 1992 1993 1994 1995
Miljarder kr.
Faktiskt finansiellt
sparande -16,2 -107,0 -195,5 -165,1 -161,7
Förändring -90,8 -88,4 30,4 3,3
därav
Konjunkturberoende,
inkl bankstöd m.m. -66,0 -76,7 38,0 9,1
Skattebasförskjutningar
och slutskattereglering-13,5 -16,5 -2,4 -5,8
Räntor och kapital-
inkomster, netto 9,4 -8,2 -14,5 -10,3
Primärt sparande -20,7 13,0 9,3 10,4
Källa: Finansdepartementet
I tabell 5.2 nedan redovisas den offentliga sektorns totala inkomster och
utgifter. De offentliga utgifterna i relation till BNP sjunker från drygt 73 %
år 1993 till knappt 67 % år 1995 eller med drygt 6 procentenheter.Skatte- och
avgiftskvoten sjunker också, bl.a. på grund av den ovan nämnda ändrade
sammansättningen av ekonomin. Det totala finansiella sparandet förbättras med
drygt 3 procentenheter, från ca 195 miljarder kronor år 1993 till drygt 160
miljarder kronor år 1995. Detta motsvarar dock fortfarande drygt 10 % av BNP.
Tabell 5.2 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter
Löpande priser
Miljarder kr.
1992 1993 1994 1995
Inkomster 886,1 866,6 872,3 897,4
Skatter och avgifter 734,9 722,7 735,3 765,0
Övriga inkomster 151,2 143,9 137,0 132,4
Utgifter 993,1 1 062,1 1 037,4 1 059,1
Transfereringar till hushåll348,7376,3 389,5 397,8
Subventioner m.m. 122,7 159,3 111,1 109,8
Ränteutgifter 82,3 83,6 91,4 96,9
Konsumtion 400,3 400,2 404,1 411,5
Investeringar 39,2 42,6 41,3 43,1
Finansiellt sparande -107,0 -195,5 -165,1 -161,7
Procent av BNP
Skatter och avgifter 51,0 49,8 49,3 48,3
Utgifter 69,0 73,2 69,5 66,9
Finansiellt sparande -7,4 -13,5 -11,1 -10,2
Anm.: I investeringar ingår investeringar i personalbostäder, lagerinvesteringar
samt köp och försäljning av fastigheter och mark.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Förbättringen är dubbelt så stor, eller ca 70 miljarder kronor, för statens
finansiella sparande som för det totala finansiella sparandet, därför att
kommunernas och AP-fondens sparande försämras (se den preliminära national-
budgeten, avsnitt 9.2 och följande tablå).
Tablå
Förändring av det offentliga sparandet inom staten, kommunerna och AP-fonden
Miljarder kr, löpande priser
1993 1994 1995
Staten +49 +19
AP-fonden -9 -7
Kommunerna -10 -9
Summa +30 +3
5.3 Budgetpolitiken
Det fortsatta arbetet med att skapa balans och stabilitet i de offentliga
finanserna utgår från de ekonomisk-politiska mål som regeringen tidigare har
lagt fast.
Det strukturella underskottet i de offentliga finanserna skall avvecklas och
den totala offentliga finansiella skulden stabiliseras, och på sikt minska, som
andel av BNP. Ett antal omfattande förändringar måste genomföras under de
närmaste åren. Som ett led i detta arbete antog riksdagen våren 1993 ett
saneringsprogram för de offentliga finanserna som innebar beslut om:
* budgetförstärkningar om 46 miljarder kronor netto i form av
utgiftsbegränsningar, ökade egna avgifter och skatteförändringar, samt
* begränsning av den offentliga konsumtionen så att utgifterna hålls realt
oförändrade.
Delar av saneringsprogrammet har konkretiserats redan hösten 1993. Det gäller t
ex indexeringen av vissa miljö- och punktskatter samt finansieringen av
arbetslöshetsförsäkringen. Övriga delar i programmet som berör budgetåren
1993/94 och 1994/95 redovisas i budgetförslaget.
Arbetet med att återskapa starka offentliga finanser kommer att fortgå under
lång tid och kommer även framöver att kräva en hård utgiftsprövning i det
reguljära budgetarbetet. I detta bedöms i ett första steg den långsiktiga
utgiftsutvecklingen och därefter läggs ett totalt utgiftsutrymme fast. Detta
fördelas sedan på ändamål enligt politiska prioriteringar.
När reformer genomförs som innebär utgiftsökningar bör motsvarande
utgiftsminskning ske inom lägre prioriterade områden.
5.4 Budgetförslaget
I budgetpropositionen i januari 1993 beräknade regeringen budgetunderskottet för
budgetåret 1992/93 till knappt 200 miljarder kronor och lånebehovet till ca 230
miljarder kronor. Utfallet blev ett underskott på knappt 190 miljarder kronor
och ett lånebehov på knappt 210 miljarder kronor. Den huvudsakliga orsaken till
att underskottet och lånebehovet blev mindre än beräknat är att medel avsedda
för ytterligare stöd till banksystemet inte kom att utnyttjas under 1992/93 utan
i stället utnyttjas under 1993/94.
För innevarande budgetår - 1993/94 - beräknades i den av riksdagen fastställda
statsbudgeten i juni 1993 ett underskott på ca 205 miljarder kronor och ett
lånebehov på ca 255 miljarder kronor. I proposition 1993/94:25 i oktober 1993
beräknades underskottet till drygt 210 miljarder kronor och lånebehovet till
knappt 270 miljarder kronor. Nu beräknas underskottet till drygt 215 miljarder
kronor och lånebehovet till drygt 270 miljarder kronor. Däri inkluderas nu 20
miljarder kronor för kapitalisering av Gota Bank över budgeten och ytterligare
ca 4 miljarder kronor i lån. Utvecklingen av budgetunderskott och lånebehov
framgår av nedanstående tablå.
Tablå: Budgetunderskott och lånebehov
Miljarder kronor
Budgetåret Budgetåret Budgetåret
1992/93 1993/94 1994/95
Budget.prop.UtfallStats- Prop. Budget- Budgetprop.
januari 1993 budget 1993/94:25 prop. januari 1994juni
1993 oktober 1993januari 1994
Budgetunderskott198 188 206 211 217 172
Lånebehov 230 208 255 268 271 220
Budgetförslaget för 1994/95 innebär att den tidigare utvecklingen mot ökande
underskott och lånebehov nu bryts definitivt. Statens budgetunderskott beräknas
bli drygt 170 miljarder kronor och upplåningsbehovet ca 220 miljarder kronor.
Genom budgetförslaget konkretiseras saneringsprogrammet för det första året.
Förutom de under hösten fattade besluten om ändrad finansiering av
arbetslöshetsförsäkringen samt indexeringen av vissa miljö- och punktskatter
läggs nu förslag om utgiftsbegränsningar inom tandvårdsförsäkringen och minskade
utgifter för läkemedel m.m. på sammanlagt drygt 1,2 miljarder kronor i
helårseffekt. Härutöver har ytterligare besparingar gjorts på alla
departementsområden om sammanlagt ca 2,1 miljarder kronor. Till exempel har
besparingar gjorts inom folkbildning, hemspråk, skyddsrumsbyggande, presstöd
samt RBF-stöd. Ett produktivitets- och effektivitetskrav har tagits ut inom den
statliga förvaltningen. Budgetförslaget präglas således av stor stramhet. I
nedanstående tablå framgår den långsiktiga effekten av förslagen under hösten
1993 och 1994/95 års budgetförslag.
Tablå
Beslutade och föreslagna förstärkningar av de offentliga finanserna
hösten 1993 och i 1994/95 års budgetförslag
Långsiktig effekt, miljarder kronor
Miljö- och punktskatter 6,7
Arbetslöshetsförsäkring m.m.ca7
Tandvård, läkemedel m.m.1,2
Övriga besparingar 2,1
Summa ca17
Trots det ansträngda budgetläget har dock vissa reformer som finansieras genom
budgetförstärkningar utöver saneringsprogrammet varit möjliga. Det gäller t.ex.
familjepolitiken (vårdnadsbidrag), biståndet, innovationsfrämjande insatser,
vissa åtgärder på handikappområdet samt regionalpolitiken.
Den bestående effekten av föreslagna åtgärder inom saneringsprogrammet innebär
en långsiktig förstärkning av de offentliga finanserna på ca 14 miljarder
kronor, dvs. efter finansiering av beslutade och aviserade reformer.
5.5 Fördelningspolitiken
Den ekonomiska krisen har medfört ökade påfrestningar för det stora flertalet
hushåll. Det är oundvikligt att hushållens ekonomi påverkas när produktionen
minskar; genom ökad arbetslöshet, minskad köpkraft, sänkta tillgångsvärden och
genom den sanering av de offentliga utgifterna som är absolut nödvändig. Utan en
sådan sanering blir utvecklingen sämre för hela ekonomin och de enskilda
hushållen. Det är samtidigt viktigt att uppoffringarna fördelas rättvist och att
utsatta grupper skyddas. Det är också viktigt att alla på nytt skall kunna
försörja sig genom arbete. Först därmed kan den samlade välfärden öka och
fördelningen bli rättvis också i ett längre perspektiv.
I ett läge med krympande resurser ställs särskilda krav på förmågan att
prioritera. Alltsedan regeringsskiftet 1991 har regeringen strävat efter att ge
förtur åt riktade insatser för speciellt utsatta grupper, särskilt de svårt
funktionshindrade. I årets budget har utrymme kunnat beredas för en viss höjning
av biståndet till de fattiga länderna.
Regeringen har vid flera tillfällen sedan 1991 för riksdagen redovisat en
fördelningspolitisk bedömning av utvecklingen. Riksdagen har i skrivelse
1992/93:447 (FiU 1992/93:30) framhållit att en redovisning av dessa bedömningar
bör kunna göras regelbundet t.ex. i anslutning till antingen den preliminära
nationalbudgeten eller den reviderade nationalbudgeten.
Regeringen avser att återkomma med en sådan redovisning i anlutning till vårens
kompletteringsproposition. Redan nu kan dock några konstateranden göras angående
bostadsstödet och de äldres ekonomiska standard.
Bostadsbidragen skall både tjäna som ett allmänt inkomststöd och göra det
möjligt även för hushåll med låg ekonomisk standard att ha ett bra boende. Vid
genomförandet av skattereformen 1991 byggdes bostadsbidragen på för att
förstärka skattereformens fördelningsprofil. Utgifterna för bostadsbidragen har
ökat kraftigt under åren därefter vilket bl.a. sammanhänger med den ökade
arbetslösheten. Hushållen synes också i högre grad blivit medvetna om
möjligheten att få bostadsbidrag.
Det genomsnittliga bostadsbidraget har ökat med 10-20 % för barnfamiljerna som
grupp mellan 1991 och 1993. Den omfördelande effekten har förstärkts sedan 1991.
Denna effekt förstärks ytterligare genom anknytningen till aktuell inkomst från
1994.
Pensionärernas inkomststandard har generellt sett förbättrats under 1990-talet
första år. Till en del beror detta på att de som går i pension har högre
ATP-pension än genomsnittet. Men även med hänsyn tagen till detta har den
genomsnittliga inkomststandarden för pensionärerna ökat mellan 1990 och 1993.
Den 1 januari 1993 sänktes den utgående pensionsnivån med 2 % som en följd av
krisuppgörelsen hösten 1992 mellan regeringen och socialdemokraterna. Samtidigt
höjdes pensionstillskottet och bostadstilläggen (KBT) för att kompensera de
pensionärer som har det sämst ställt. Ungefär var sjätte pensionär beräknas ha
fått full kompensation för minskningen av utgående pensioner. Det tycks vidare
som om åtgärderna haft åsyftad effekt. Undersökningar visar att det inte alltid
är de som redovisar lägst inkomst som har den sämsta ekonomiska ställningen.
5.6 Kommunernas finansiella läge
Mellan åren 1985 och 1991 hade kommunsektorn ett negativt finansiellt sparande
på mellan 2 och 8 miljarder kronor per år. Inkomsterna täckte de löpande
utgifterna. Investeringarna finansierades med upplåning, försäljning av
tillgångar eller minskat rörelsekapital. Åren 1992 och 1993 var det finansiella
sparandet positivt, ca 16 miljarder kronor vardera året. Detta förklaras bl.a.
av nedväxlingen i pris- och löneökningstakten samt eftersläpningen i det gamla
systemet för utbetalning av kommunalskattemedel.
År 1994 beräknas det finansiella sparandet fortfarande vara positivt men detta
beräknas vändas i ett underskott 1995.
1994 får de kommuner som inte höjer skatten behålla de medel som sänkningen av
grundavdraget medför. Det innebär att kommunsektorn tillfälligt tillförs 4,2
miljarder kronor. Utgifterna för den kommunala konsumtionen beräknas minska både
1994 och 1995. Sysselsättningen minskar. Investeringarna minskar men är lägre än
sparandeunderskottet. ROT-programmet dämpar investeringsnedgången.
Kommunsektorns finansiella resurser, dvs. skatter och statsbidrag, låg under
1980-talet ungefär på 22 % av BNP. År 1994 ligger denna andel ungefär på
1980-talets nivå för att 1995 beräknas minska till ca 21 %.
6 Penningpolitiken och statens valutaupplåning
6.1 Penningpolitiken
Spänningarna på de europeiska valutamarknaderna ökade successivt under 1993 och
blev akuta i slutet av juli. I början av 1993 hade endast fem ERM-länder en
valuta som inte devalverats eller lämnats att flyta fritt. Förtroendet för det
fasta växelkurssystemet hade därmed försvagats och när spänningarna tilltog i
juli föll fastkursarrangemanget i praktiken samman. Även om ERM formellt ännu är
i funktion kan de vidgade bandgränserna från ±2,25 % till ±15 % sägas innebära
ett system där de europeiska valutorna praktiskt taget flyter mot varandra.
Sedan övergången till vidgade bandgränser utformades deprecierades emellertid
flera valutor, t.ex. den franska och den belgiska francen samt den danska
kronan, endast i begränsad omfattning gentemot D-marken. Den nederländska
florinen är fortfarande knuten till D-marken inom det snävare bandet genom ett
avtal utanför ERM. De övriga ovan nämnda valutornas växelkurser har senare
återgått till att ligga inom detta band. De vidgade bandgränserna har således
inte i praktiken kommit att tillåtas medföra några större växelkursförändringar
mellan de starkare valutorna.
Penningpolitiken i dessa länder har även sedan de vidgade bandgränserna
introducerades utformats med hänsyn till prisstabilitetsmål och till önskemålet
att undvika större valutafluktuationer. Det konjunkturpolitiska behovet av lägre
räntenivåer har således fått vägas mot dessa ambitioner. Fortfarande är den
tyska penningpolitiken vägledande för takten i räntesänkningarna i de övriga
länderna.
Skuldsaneringen påverkar fortfarande utvecklingen i flera länder. Den har
påskyndats av de lägre räntorna, uppbromsningen av prisfallet på
fastighetsmarknaderna samt att andra tillgångsvärden såsom aktier stigit i ett
antal länder, med undantag för Japan.
Även den svenska penningpolitiken måste utformas med tanke på utvecklingen i
omvärlden. Sveriges inflationshistoria och den växande statsskulden påverkar
också förutsättningarna för penningpolitiken. Ett etablerat förtroende för en
långsiktig låginflations- och budgetsaneringspolitik ger ett större
penningpolitiskt handlingsutrymme. Den förda penningpolitiken, med ett uthålligt
försvar av kronan under förra hösten och stegvisa räntesänkningar efter det att
den fasta växelkursen övergavs, har bidragit till att stärka trovärdigheten.
Avgörande är att åtgärderna i saneringsprogrammet för att förstärka de
offentliga finanserna skapar tilltro till en stabilare statsfinansiell
utveckling i framtiden.
Den förda politiken och den internationella räntenedgången har således skapat
utrymme för penningpolitiska lättnader. Sedan sommaren 1992, dvs. innan
valutaoron började, har Riksbanken sänkt marginalräntan från 11,5 % till 7,75 %.
Räntorna på statspapper avseende 6 månaders resp. 10 års räntebindning har
fallit från knappt 12 resp. knappt 10 % till 6,75 resp. drygt 7 %. Tillsammans
med den låga kronkursen, som nu fallit med ca 24 % mot ett genomsnitt av
konkurrentländernas valutor, har detta - även om realräntorna är förhållandevis
höga i detta konjunkturläge - haft en positiv effekt på ekonomin.
Det primära målet för penningpolitiken är att uppnå prisstabilitet vilket
Riksbanken definierat som att inflationstakten från och med 1995 begränsas till
2 % ±1 procentenhet. Under 1994 beräknas KPI öka med 2,5 % och under 1995 med
knappt 3 %, samtidigt som den underliggande inflationstakten också beräknas till
2-3 %. Allmänhetens inflationsförväntningar, som de kommer till uttryck i
enkäter och i räntebildningen över olika löptider, ligger inom det uppsatta
målet, åtminstone för de närmaste åren. Det kan konstateras att prisutvecklingen
inom den närmaste tiden inte utgör något problem, men att politiken måste
avvägas så att bakslag på längre sikt undviks.
Saneringsprogrammet skapar utrymme för en starkare krona och lägre räntor. En
starkare krona bidrar inte bara till att inflationsmålet kan uppfyllas, utan
även till att den ekonomiska utvecklingen mellan konkurrensutsatt och skyddad
sektor blir mer balanserad. Ett antal strukturella reformer har förbättrat
ekonomins funktionsförmåga och därmed möjligheterna att förena en så hög
tillväxt som är nödvändig för att öka sysselsättningen med en låg inflation.
Ytterligare förändringar i samma syfte genomförs successivt. Ett konsekvent
fullföljande av penningpolitiken spelar här en avgörande roll. Som anfördes i
den reviderade finansplanen 1993 är en sänkning av räntenivån den enskilt
viktigaste faktorn för en stark återhämtning av Sveriges ekonomi. En
förutsättning är emellertid, som tidigare anförts, att budgetsaneringen
fullföljs.
Sverige är en liten och handelsberoende nation och bör därför på sikt
eftersträva en regim med fast växelkurs. Såväl den europeiska som den inhemska
utvecklingen kommer att vara avgörande för tidpunkten för övergång till fast
växelkurs för Sveriges del. EU-ländernas beslut att införa en valutaunion står
fast. Beslutet att vidga bandbredden i ERM tillsammans med de erfarenheter som
gjorts under valutaturbulensen gör det dock svårt att förutsäga när en
valutaunion kan införas och inte minst hur övergången till en valutaunion kommer
att ske. Ett slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången från den
andra till den tredje fasen kommer att göras i ljuset av den fortsatta
utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i Maastricht-fördraget. Det är
således ytterst riksdagen som tar ställning.
6.2 Statens valutaupplåning
Riksdagen beslutade i juni 1993 om nya riktlinjer för den statliga
valutaupplåningen (prop. 1992/93:150, bil. 1, bet. 1992/93:FiU30, rskr.
1992/93:447). I dessa fastslås att huvudparten av statens skuld skall avse
svenska kronor. Den statliga valutaupplåningen skall vidare ske så att
förutsägbarhet främjas på kort sikt men flexibilitet upprätthålls på medellång
sikt. Regeringen beslutar efter samråd med Riksbanken hur mycket
Riksgäldskontoret skall låna i utländsk valuta. Regeringen skall dessutom
årligen för riksdagen redovisa hur valutaupplåningen utvecklas.
I enlighet med de nya riktlinjerna beslutade regeringen i juni 1993 att
Riksgäldskontoret skulle låna upp ytterligare 50 miljarder kronor, netto, i
utländsk valuta. Upplåningen skall vara slutförd senast vid utgången av mars
1994. Merparten av denna upplåning är nu genomförd.
Huvuddelen av statens skuld i utländsk valuta består av upplåning som
ursprungligen gjordes för Riksbankens räkning. Denna upplåning beslutades i
samband med försvaret av den fasta växelkursen under hösten 1992 och slutfördes
under det första halvåret 1993. Dessa lån har efter avskaffandet av
valutalånenormen i december 1992 i två omgångar frigjorts för budgetfinansiering
- ca 100 miljarder kronor vid årsskiftet 1992/93 och ca 115 miljarder kronor vid
halvårsskiftet 1993.
Den omfattande statliga valutaupplåningen har medfört att nettoskuldsättningen
i utländsk valuta i hög grad har tagits över av staten. Den privata sektorn har
samtidigt de senaste åren amorterat på sina lån i utländsk valuta. Totalt
uppgick statens skuld i utländsk valuta vid utgången av november 1993 till 374
miljarder kronor, vilket motsvarar drygt 34 % av den totala statskulden.
Försvagningen av den svenska kronan har bidragit till att andelen utländsk
valuta av den totala statsskulden har ökat under det senaste året. Den svenska
kronan har sedan den 19 november 1992 t.ex. deprecierat med ca 29 % mot den
amerikanska dollarn och 24 % mot den tyska marken. Dessa två valutor svarar
tillsammans med den franska francen för ungefär hälften av den totala skulden i
utländsk valuta.
En stor del av den upplåning som ursprungligen gjordes för Riksbankens räkning
har en relativt kort löptid. Valutaupplåningen har efterhand inriktats mot
upplåning med längre löptider.
Regeringen har efter samråd med Riksbanken den 9 december 1993 beslutat att
Riksgäldskontoret under kalenderåret 1994 skall refinansiera förfallande
valutalån och därutöver låna upp netto 20-30 miljarder kronor i utländsk valuta.
Denna upplåning skall ske utöver fullföljandet av beslutet från våren 1993 om
att låna upp 50 miljarder kronor, netto, senast vid utgången av mars 1994. Detta
beslut ger kontinuitet och en önskvärd förutsägbarhet i den statliga
valutaupplåningen och är i enlighet med den förda penningpolitiken som syftar
till ett stabilt penningvärde. Andelen utländsk valuta av den totala
statsskulden kommer med den föreslagna nettoupplåningen att minska till 30 %.
När kronan stärks blir valutaskuldens andel av statsskulden lägre.
7 Kreditmarknaden och bankkrisen
Bankernas situation har stabiliserats. Kreditförlusterna är alltjämt betydande
men sammantaget tycks nu kulmen på bankkrisen ha passerats.
Det svenska banksystemet har utvecklats i positiv riktning mot en stabilare
finansiell situation. En påtaglig och nödvändig resultatförstärkning har skett.
Externt riskkapital har kunnat tillföras. Utsikterna framöver pekar på en
fortgående stabilisering.
Förutsättningar finns därmed för att bankerna skall kunna bidra till den
samhällsekonomiska återhämtningen. Med stärkt utlåningskapacitet kan de fullgöra
sin viktiga roll som finansiärer av inte minst de mindre och medelstora
företagens investeringar och produktionstillväxt.
Det lägre ränteläget och den höga aktiviteten på valuta- och värdepap-
persmarknaderna har, i kombination med ett alltjämt stort räntegap, givit
betydande genomslag på bankernas intjäningsförmåga. En fortgående
kostnadssanering ökar effektiviteten. Problemkrediterna har börjat minska och
det lägre ränteläget ger förutsättningar för en fortsatt utveckling i samma
riktning.
Staten gjorde hösten 1992 ett omfattande åtagande i syfte att säkerställa
stabiliteten i betalnings- och kreditsystemet. Stödsökande banker, övriga
finansiella institut och bankernas fordringsägare har på olika sätt fått del av
statens åtagande. Detta har utgjort en nödvändig grund för förtroendet för det
svenska finansiella systemet och möjliggjort det tillfrisknande som nu pågår.
Åtgärderna på det finansiella området har därmed utgjort en viktig del av
politiken för att skapa förutsättningar för tillväxt i den svenska ekonomin.
Resultatutvecklingen och det goda börsklimatet har under hösten medgett flera
banker att ta kapitalmarknaden i anspråk i syfte att stärka sin kapitalbas.
Efter genomförda emissioner kan bankerna förutses ha uppnått en internationellt
och långsiktigt konkurrenskraftig kapitaltäckningsgrad. Detta får flera
gynnsamma effekter. Den nödvändiga bufferten mot framtida finansiella
påfrestningar ökar. Möjligheten att tillgodose riskkapitalbehov på marknaden
reducerar behovet av statligt stöd. Risken för att konkurrensen snedvrids genom
statliga ingrepp minskar.
Den pågående kapitaliseringen av bankerna är också en viktig förutsättning för
att kreditgivningen skall fungera på normala affärsmässiga grunder. I rådande
konjunkturläge har kreditmarknaden präglats av en mycket återhållsam utlåning.
Till stor del beror detta på den svaga låneefterfrågan. Hushållens skuldsanering
har fortgått och i näringslivet har den svaga inhemska efterfrågan begränsat
låneefterfrågan. De höga marginalerna mellan bankernas ut- och inlåningsräntor
började minska under 1993 och den tendensen kan förutses fortsätta och
eventuellt påskyndas som följd av den ökade konkurrensen.
Utvecklingen har inneburit mindre långtgående stödåtgärder än vad som tidigare
fanns skäl att befara. S-E-Bankens ansökan om bankstöd drogs tillbaka under
sommaren. Både S-E-Banken och Svenska Handelsbanken har senare genomfört lyckade
aktieemissioner. För Föreningsbanken har statens insats givits formen av ett
överbryggningsstöd som garanti för att bankens kapitaltäckning, efter
kapitaltillskott från olika intressenter, inte skall underskrida lagstadgade
krav under den närmaste treårsperioden. Under hösten bedömde Sparbanken Sverige
det möjligt att utan statlig medverkan bygga upp sin kapitalbas, varför banken
drog tillbaka sin ansökan om statligt stöd.
Regeringen har vidare godkänt Bankstödsnämndens beslut att överlåta Gota Bank
till Nordbanken. Övriga intressenters anbud var inte konkurrenskraftiga. En
sammanslagning med Nordbanken kan beräknas medföra betydande samordningsvinster
och är därmed den lösning som förväntas minimera kostnaderna för
skattebetalarna. Rekonstruktionen av Gota Bank inför försäljningen innebär att
staten tillskjuter 20 miljarder kronor över budgeten och ca 4 miljarder kronor i
form av lån.
Utvecklingen innebär att goda förutsättningar finns för att staten inte behöver
engagera sig i ytterligare direkta stödåtgärder utöver att fullfölja
kapitaliseringen och försäljningen av Gota Bank. Arbetet med att sälja
Nordbanken har påbörjats. Återvinning av statens satsade medel i framför allt
Nordbanken bör också ske efter hänsynstagande till konkurrenssituationen i
banksektorn samt statens behov av intäkter.
Från konkurrens- och valfrihetssynpunkt är det positivt att startandet av ett
antal nya banker har aviserats under hösten och att utländska filialer börjat
etableras som komplement till utlandsägda dotterbolag. Nya aktörer är således på
väg in på bankmarknaden - det finns numera inga hinder för smala, specialiserade
banker. Denna utveckling är välkommen. Den bör bidra till att
rationaliseringstrycket hålls uppe och till ökad lyhördhet för kundernas behov.
Det svenska banksystemet återvinner nu sådan stadga att uppgiften att
tillfredsställa hushållens och företagens upplåningsbehov även under en lång
period med hög tillväxt och höga investeringar bör kunna fullgöras allt bättre.
8 Skattepolitiken
I en ekonomisk politik vars huvudsyfte är att skapa goda förutsättningar för en
uthålligt hög tillväxt och minskad arbetslöshet spelar skattepolitiken en
central roll. Genom minskade skattekilar begränsas skatternas snedvridande
effekter på produktion, konsumtion, sparande och investeringar. Välfärdsvinster
uppkommer för hela samhället och för enskilda medborgare. Regeringen har sedan
sitt tillträde koncentrerat förändringsarbetet inom skattepolitiken till sådana
områden där förändringar är särskilt viktiga för att förstärka tillväxten. De
genomförda åtgärderna innebär att 1991 års skattereform kompletteras och
fullföljs. Den egentliga kapitalbeskattningen, bl.a. förmögenhetsskatten och
arvs- och gåvobeskattningen, som skattereformen inte omfattade, har åtgärdats.
Målet om enhetlig beskattning av kapitalinkomster uppnås genom förändringar av
skattereglerna för egenföretagare och ägarna av handelsbolag och aktiebolag.
Villkoren för sparande, förmögenhetsbildning och investeringar - vilket är en
förutsättning för uthållig tillväxt och tryggad välfärd - har förbättrats genom
en rad åtgärder. Förmögenhetsskatten på arbetande kapital i företagen
avskaffades redan 1991. Förmögenhetsskatten har successivt sänkts och avvecklas
definitivt 1995. Samma år sänks den allmänna skattesatsen på kapitalinkomster
till 25 %.
Vidare tas i princip överbeskattningen av bolagsinkomster bort genom att
skatten på utdelningsinkomster slopas och genom att skatten på reavinster
halveras. Därigenom likställs beskattningen av det egna kapitalet i företagen
med beskattningen av det lånade kapitalet. Soliditeten förstärks och därmed
företagens möjligheter att möta svängningar på marknaderna.
Den nya egenföretagarbeskattningen innebär att den skattemässiga
diskrimineringen av egenföretagarna upphör och att de får skattevillkor som är
likvärdiga med aktiebolagens. Investeringarna påverkas positivt genom att en del
av företagarinkomsten beskattas som kapitalinkomst och genom möjligheten till
expansion med lågbeskattade medel. Nyföretagande stimuleras genom möjligheten
för enskilda näringsidkare att kvitta underskott under de första verksamhetsåren
mot inkomst av tjänst.
Även i övrigt har villkoren för produktion i Sverige förbättrats. Den
genomförda sänkningen av energiskatten för industrin har förstärkt den
internationella konkurrenskraften. Liknande effekt har genomförda sänkningar av
arbetsgivaravgifterna. Till detta kommer åtgärder för ökad rörlighet. Ett sådant
exempel är att den s.k. flyttskatten nu har slopats.
Flexibiliteten på arbetsmarknaden gynnas av den lindrade reavinstbeskattningen
av bostäder.
Den allvarliga statsfinansiella situationen skärper kraven på prioriteringar
mellan var för sig angelägna skatteförändringar. Regeringen kommer att fortsätta
att prioritera förändringar av sådana skatter som är särskilt skadliga för
produktion och sysselsättning.
Inom ramen för det fastlagda saneringsprogrammet har vissa miljö- och
punktskatter indexerats vilket eliminerar den annars automatiska reala urholk-
ningen. Inom såväl miljöskatte- som mervärdesskatteområdet utreds vissa
förändringar. Sammantagna kan dessa förändringar bidra till saneringen av de
offentliga finanserna, till en förbättrad miljö och till en högre grad av
anpassning till de nationella skattesystemen inom EU. Frågan om en starkare
miljörelatering av skatteuttaget bör belysas med utgångspunkt i de totala
miljöeffekterna och konkurrenskraftens utveckling. Det är viktigt att också ta
hänsyn till den internationella utvecklingen. I detta sammanhang bör också
frågan om s.k. skatteväxling studeras (se miljöbilagan, bilaga 1.4).
En fortsatt reduktion av den totala marginaleffekten - skattekilen - på en
extra arbetsinsats är angelägen för att förbättra produktionsförmåga och
sysselsättningsmöjligheter i den svenska ekonomin. En övergång från
arbetsgivaravgifter till egenavgifter med en stark förmånsanknytning av olika
avgifter är ett led i en sådan utveckling. En sådan förändring bidrar också till
en önskad enkelhet och begriplighet inom skatte- och avgiftssystemen.
Det är särskilt angeläget att reducera marginaleffekter och skattekilar på
sådana områden där marknadsproduktion konkurrerar med verksamhet i egen regi och
svartjobb. Därmed kan sysselsättningen öka på den reguljära arbetsmarknaden,
särskilt för ungdomar. En särskild utredare kommer i början år 1994 att
presentera en analys av dessa frågor.
9 Konkurrens- och strukturpolitiken
9.1 Generella åtgärder för avreglering och ökad konkurrens
Ökad konkurrens och avreglering av ekonomin är viktiga inslag i regeringens
strategi för högre ekonomisk tillväxt och för att trygga sysselsättningen. Det
pågår ett omfattande arbete i detta avseende som berör i stort sett alla
sektorer i samhället. Syftet är att återupprätta en fungerande marknadsekonomi
för en bärkraftig och långsiktigt uthållig tillväxt.
Viktiga avregleringar har genomförts och nya förbereds.
På skatteområdet har ett tjugotal åtgärder vidtagits i syfte att stimulera
kapitalbildning och tillväxt. För perioden 1991-93 innebär dessa förändringar
att beskattningen av produktionen minskat med omkring 40 miljarder kronor.
Ett antal generella åtgärder har genomförts i syfte att öka konkurrensen på
olika marknader. En ny, kraftfullare konkurrenslag trädde i kraft den 1 juli
1993. Vidare har det s.k. utlänningsförbehållet i svensk förvärvslagstiftning
avskaffats.
Därutöver har regeringen föreslagit ett förstärkt grundlagsskydd för
näringsfriheten. Vidare moderniseras arbetsrätten.
Dessa åtgärder medför ett avsevärt skärpt konkurrenstryck och ökad
utvecklingskraft i den privata sektorn.
Den viktigaste enskilda drivkraften för ökad konkurrens är Sveriges deltagande
i den västeuropeiska integrationen. I och med att EES-avtalet träder i kraft den
1 januari 1994 deltar Sverige i den gemensamma inre marknaden med dess fria
rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbete. Den ökade rörligheten innebär
att hela den svenska ekonomin måste höja sin effektivitet, så att den kan
erbjuda placerare och främst utbildad arbetskraft konkurrenskraftig ersättning.
Konkurrensvillkoren kommer att bli lika dem som gäller i de övriga EES-länderna.
Därmed stimulerar EES-avtalets förändringar även de sektorer av näringslivet som
traditionellt betraktats som "skyddade".
Men det är också mycket angeläget med ett ökat konkurrenstryck i den offentliga
sektorn. Regeringen har genom en rad åtgärder verkat för avreglering och ökad
konkurrens på detta område. En ny lag om offentlig upphandling träder i kraft
samtidigt med EES-avtalet. Det pågår också ett omfattande avregleringsarbete för
olika statliga myndigheter, vilket bl.a. innebär en renodling av deras
verksamhet mot myndighetsutövning.
9.2 Ökad konkurrens på delmarknader
Utöver de generella åtgärder som redovisats har ett antal mer specifika åtgärder
genomförts för att öka konkurrensen i olika sektorer av ekonomin.
Konkurrensen på olika delmarknader hämmades tidigare på flera olika sätt.
Viktiga sektorer som livsmedelsproduktion och byggnadsverksamhet skyddades av
formella eller informella handelshinder. Inom andra sektorer - t.ex. inom stora
delar av transportsektorn - satte offentliga regler konkurrensen ur spel. Ett
tredje konkurrenshinder var de offentliga monopolen inom många områden, t.ex.
inom vård, utbildning och omsorg. Dessa medförde att andra producenter svårligen
kunde erbjuda samma tjänster till samma priser som den skattefinansierade
verksamheten. I alla dessa avseenden har regeringen sedan sitt tillträde stärkt
mekanismerna för konkurrens och förnyelse.
På informations- och kommunikationsområdet är konkurrensen på väg att komma
ifatt den nya teknologin. Telekommunikationer, postbefordran, radio och
television har öppnats för konkurrens. Detta höjer effektiviteten på områden som
är centrala för det kunskapsintensiva näringslivets utveckling.
Även när det gäller de fysiska transporterna är övergången från stelnade
monopol påtaglig. Flyg, järnväg och taxi söker nya företags- och serviceformer,
som resulterat i nya tjänster och produkter under de gångna åren.
Landsvägstransporterna avregleras och pressas i pris i och med att EES-avtalet
träder i kraft.
Kraftfulla satsningar genomförs för att bygga ut och modernisera
infrastrukturen på transport- och telekommunikationsområdet. En tioårig
investeringsplan för den fysiska infrastrukturen på transportområdet har lagts
fast. En upprustning av kommunikationssystemen är viktig för att öka
produktivitet och konkurrenskraft i näringslivet.
Inom byggandet och boendet bidrog mångfalden regleringar till de ofta mycket
stora kostnadsökningar och det oligopol som präglade stora delar av
efterkrigsutvecklingen. Nu har både byggnormer och planregler förenklats, till
gagn för nytänkande och goda bostäder till rimliga produktionskostnader.
Energimarknaden spelar en nyckelroll för näringslivet, samtidigt som dess roll
i den enskilde konsumentens vardag är påtaglig. Genom att minska regleringarna -
inom ramen för bevarade möjligheter för staten att bedriva en aktiv
energipolitik - skapas förutsättningar för en bättre anpassning till
konsumenternas behov och ett effektivare utnyttjande av den kraft som
produceras.
9.3 Omvandling av offentlig sektor
Verksamheten inom kommuner och landsting har genomgått en snabb förändring och
anpassning till nya ekonomiska förutsättningar. Kostnaderna för den kommunala
konsumtionen har minskat relativt kraftigt. I flertalet kommuner och landsting
pågår i dag ett omfattande förändringsarbete mot nya och effektivare styr- och
produktionsformer. Ett viktigt inslag i de nya styrformerna är att en klarare
åtskillnad görs mellan finansierings- och beställarfunktionen å ena sidan och
funktionen som producent å den andra. En sådan s.k. funktionell organisation har
genomförts i ett 40-tal kommuner. Denna inriktning präglar också de nya
styrsystemen inom landstingen, och bedöms ha spelat en viktig roll för de
avsevärda produktivitetsförbättringar som har uppnåtts. För 1992 redovisas
produktivitetsökningar på 5-10 % för flera landsting.
De nya styrformerna behöver dock även anpassas till den lokala demokratins
förutsättningar. På detta område har Lokaldemokratikommittén lagt fram förslag
(SOU 1993:90) vilka för närvarande bereds i regeringskansliet.
Under senare år har en rad nya produktionsformer vuxit fram, dels i kommunernas
egen regi i form av intraprenader och resultatenheter, dels i extern drift. Till
den senare kategorin hänförs privata företag, kooperativ och ideell verksamhet
m.m. Gemensamt för de flesta av de nya produktionsformerna är ökad
affärsmässighet och olika inslag av konkurrens. Olika studier tyder på att
betydande produktivitetsvinster är möjliga samtidigt som servicen förbättras
eller hålls oförändrad. I en rapport ("Sveriges systemskifte i fara",
Industriens utredningsinstitut) beräknas enskilda alternativ ha minskat de
undersökta kommunernas kostnader för primärvård, tekniska tjänster och vårdhem
med 4-5 %. Decentralisering av budget- och intäktsansvar beräknas ha minskat
kommunernas kostnader på samma områden samt för daghem med 3-8 %. Det finns
sannolikt fortfarande en icke oväsentlig besparingspotential inom den offentliga
verksamheten.
9.4 Utvärdering och kontroll
Ett fortsatt arbete med avregleringar är nödvändigt för att en sådan tillväxt
och sysselsättning skall kunna uppnås att den totala arbetslösheten minst
halveras under resten av 1990-talet. Varken ökad konkurrens eller avregleringar
är dock utan problem. När många olika verksamheter och sektorer tar steget över
till nya villkor kan felsteg och svårigheter inte uteslutas. Det finns också
exempel på detta.
Men detta är inte argument för att undvika förändringar. Då skulle Sveriges
utsikter till förnyelse och möjligheter att bära en uthållig välfärd försämras.
I stället måste det skapas korrektionsmekanismer mot en oönskad utveckling. Det
kan ske längs två vägar:
Det som i första hand skall komma ifråga är självsanering. Det ekonomiska
livets framgång är beroende av det förtroende som näringslivets olika aktörer
kan skapa bland sina avnämare. Varje sektor har därför ett intresse av att slå
vakt om god affärssed och att skapa mekanismer för att t.ex. hålla kunder
skadeslösa vid olika slags misslyckanden och felgrepp.
I andra hand är uppgiften att vaka över marknadsmekanismerna en av statens
grundläggande uppgifter. De statliga myndigheterna skall inom sina områden
främja goda institutionella ramvillkor och spelregler, konkurrens och
avreglering. Det gör de också genom att påtala och föreslå åtgärder för att
komma tillrätta med konkurrensens avarter. Staten har dessutom en viktig
kvalitetskontrollerande uppgift.
Uppföljningen av verksamhetens kvalitet uppvisar dock stora variationer inom
såväl det statliga som det kommunala området. Hög prioritet ges nu arbetet med
att förbättra uppföljningssystemen. Flera statliga myndigheter har fått
särskilda direktiv om detta och inom det kommunala området har
Stat-kommunberedningen (C 1990:B) inrättat en arbetsgrupp som skall lägga fram
förslag till en årlig rapport om den kommunala verksamhetens utveckling.
9.5 Trygghetssystemen
En viktig förutsättning för hög tillväxt i ekonomin är att olika trygghetssystem
präglas av stabilitet och att de samtidigt ger incitament till arbete. Det
nuvarande pensionssystemet har svagheter som på sikt kan hota dess uppgift att
ge ekonomisk trygghet. Det svaga sambandet mellan inbetalade avgifter och
erhållna förmåner innebär att dagens pensionssystem bidrar till de stora
skattekilarna. Eftersom följsamheten till den samhällsekonomiska utvecklingen är
låg är systemet instabilt i finansieringshänseende. De demografiska
förändringarna i kombination med stigande genomsnittliga ATP-pensioner kommer på
sikt att utsätta systemet för stora ekonomiska påfrestningar om inga för-
ändringar görs. Det är därför nödvändigt att pensionssystemet reformeras på ett
genomgripande sätt. I enlighet med vad som anfördes i den reviderade
finansplanen 1993 skall också pensionssystemet bidra till saneringsprogrammet
för de offentliga finanserna med betydande belopp.
I december 1991 tillsatte regeringen en parlamentarisk arbetsgrupp med uppdrag
att utarbeta ett förslag till nytt system för den allmänna pensioneringen.
Arbetsgruppen har i rapporten "Ett reformerat pensionssystem" (Ds 1992:89)
redovisat en skiss till hur ett sådant system skulle kunna utformas. Enligt
skissen bör i framtiden pensionsförmånen baseras på inkomsten under hela
förvärvslivet. Varje inkomstkrona blir därmed i princip lika mycket värd i
pensionshänseende. Vidare skall alla garanteras en viss grundnivå. Särskilda
regler om pensionsrätt skall gälla för vård av barn.
Pensionsförmånerna skall knytas till den samhällsekonomiska utvecklingen. En
lång övergångstid förutsätts.
Arbetsgruppen väntas inom kort lämna ett slutligt betänkande.
I framtiden måste det privata sparandet svara för en större del av det totala
sparandet än under tidigare decennier. Sparande för pensionen är ett av de
naturliga långsiktiga sparmålen. Det nya pensionssystemet bör ha ett inslag av
privat, individuellt sparande.
Genom en förändring av pensionssystemet mot större försäkringsmässighet och
följsamhet med inkomstutvecklingen och genom ett tydligt inslag av individuellt
fonderat sparande blir systemet mera robust och därmed mera trygghetsskapande.
Samtidigt stimulerar den mindre skattekilen ökade arbetsinsatser.
9.6 Utbildning och kunskap
Det svenska samhällets konkurrenskraft kommer i växande omfattning att vara
beroende av kunskaper. Vår attraktionskraft kommer att vara avhängig bl.a. den
kunskapsmiljö som det svenska samhället kan erbjuda.
Det svenska utbildningssystemet var vid 1990-talets början inte rustat för att
kunna möta de föränderliga förhållanden som nu väntar. Det var alltför
centralplanerat och inflexibelt.
Den högre utbildningen var vidare klart underdimensionerad. Under 20 år hade
ingen utbyggnad av de längre akademiska utbildningarna ägt rum i Sverige, medan
våra konkurrentländer byggt ut sin utbildningskapacitet.Utbildningsarbetet inom
högskolan hade dessutom inriktats mot vad som antogs skulle vara den växande
offentliga sektorns behov. Det har lett till knapphet på medarbetare med
industriell, särskilt teknisk utbildning.
I samtliga dessa hänseenden genomgår utbildningssystemet radikala förändringar.
Dessa förändringar underlättar tillgången till välutbildad arbetskraft för en
expanderande ekonomi.
Såväl skolan som den högre utbildningen har frigjorts från statligt
detaljinflytande. Kvalitetsstimulerande konkurrens mellan skolor och akademiska
lärosäten uppmuntras. Flexibilitet främjas genom att elevers och studenters val
får avgörande betydelse för den egna utbildningens inriktning.
Sedan hösten 1991 har den högre utbildningens volym byggts ut med ca 30 %.
Härigenom har utvecklingen mot en sänkning av den mest avancerade kompetensen i
arbetskraften brutits.
Förändringarna av skolan och den högre utbildningen har skett parallellt med
viktiga investeringar inom forskningen. Att investera i forskning, och framför
allt av det mest avancerade slaget, är ett viktigt inslag i en långsiktig
politik för tillväxt och konkurrenskraft.
Genom den förnyelse av utbildningen och forskningen som nu pågår förbättras
Sveriges internationella konkurrensförmåga. Ändå är det som redan gjorts bara
början på en utveckling av Sverige till ett verkligt kunskapssamhälle där
medarbetarnas förmåga kommer till maximal användning.
Två frågor av yttersta vikt är därvid behoven av att finna former och villkor
för en kontinuerlig utveckling av kompetens livet igenom, resp. behovet av
starkare individuella incitament för utveckling av personlig kompetens.
Utbildning av människor med låga inkomster är det i längden mest verkningsfulla
sättet att bidra till en rättvis inkomst- och förmögenhetsfördelning.
Under den period då Sverige gradvis förändras till ett mera kunskapsinriktat
samhälle, kommer övergångssvårigheter att bli ofrånkomliga. Redan i dag märks
t.ex. en tendens hos företagen att inte ta i anspråk välutbildad arbetskraft som
man på något längre sikt måste ha.
Det är viktigt att understryka det ansvar företag och andra har att till inte
minst ungdomar sända rätt långsiktiga signaler om sitt kompetensbehov. Sker inte
detta är risken stor att kompetensen inte kommer att finnas tillgänglig när den
akut behövs. Kortsiktighet i dessa hänseenden riskerar att långsiktigt
undergräva ekonomins expansionsförmåga.
10 Arbetsmarknaden
Situationen på arbetsmarknaden är fortfarande mycket allvarlig men det finns nu
tydliga tecken på en begynnande återhämtning på vissa delarbetsmarknader.
Konkurrenskraften har förbättrats inom industrin. Varslen om uppsägning minskar
och antalet nyanmälda lediga platser inom industrin är på uppåtgående.
Sysselsättningsminskningen har totalt sett upphört. En ökning visar sig i första
hand inom industrin och till denna knutna delar av tjänstesektorn. Emellertid
fortsätter neddragningarna inom andra delar av ekonomin, främst inom kommunerna.
En varaktigt förbättrad sysselsättning kan bara nås genom god tillväxt i en
stabil ekonomi med en flexibel arbetsmarknad i regional balans.
Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift är att bidra till en flexiblare
arbetsmarknad. Arbetsmarknadspolitiken skall även motverka öppen arbetslöshet
och bidra till att förhindra utslagningen från arbetsmarknaden. Regeringen har
vidtagit en rad arbetsmarknadspolitiska åtgärder som syftar till att öka
flexibiliteten och att förhindra att människor passiviseras och förlorar
kontakten med arbetslivet. Åtgärder för att bekämpa långtidsarbetslöshet och en
permanent utslagning av arbetskraften prioriteras. Förutom de traditionella
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan nämnas utbyggnaden av det tredje
gymnasieåret, fler platser inom högskolan, infrastrukturinvesteringar, och
ROT-verksamhet.
En aktiv regionalpolitik i syfte att underlätta för företagande i regioner med
hög arbetslöshet är även ett viktigt inslag för att åstadkomma tillväxt i
landets alla delar och därmed ett ökat antal riktiga jobb.
På en väl fungerande arbetsmarknad utnyttjas såväl kvinnors som mäns kompetens
och fulla potential. Trots en internationellt och historiskt hög kvinnlig
förvärvsfrekvens i Sverige är könsfördelningen mycket ojämn inom vissa
utbildningar och yrken. Kvinnor är underrepresenterade inom t.ex. tekniska
utbildningar och yrken. Mäns andel av vård- och omsorgsarbete är mycket låg.
Dessa skevheter återspeglas också i löneutvecklingen där kvinnodominerade
verksamheter i regel har sämre löneutveckling än mansdominerade. Det är
väsentligt att främja ett urval till både gymnasieutbildning och högre
utbildning som inte grundar sig på kön utan i första hand på kompetens och
arbetsmarknadens efterfrågan.
En viktig del i en politik för tillväxt är att stärka kvinnors ställning i
ekonomin och att öka jämställdheten mellan kvinnor och män i samhället. En ökad
tillväxt är också en förutsättning för att kunna vidareutveckla välfärden och
jämställdheten. Det finns en stor tillväxtpotential i att bättre ta tillvara
kvinnors kompetens i arbetslivet och på andra områden. Ökad konkurrens och
avreglering av tjänstesektorn är ett viktigt inslag i en politik för att stärka
kvinnors position på arbetsmarknaden. Ett modernt tjänstesamhälle som svarar mot
de krav som både män och kvinnor ställer, kräver en förnyelse av
arbetsorganisationen som uppmuntrar till initiativ och ansvar.
Förnyelsen av arbetsmarknadspolitiken fortsätter med en ökad betoning på aktiva
insatser såsom ungdomspraktik och arbetslivsutveckling. Ungdomspraktiken som
budgetåret 1994/95 beräknas omfatta 90 000 personer per månad ger ungdomarna
viktig yrkespraktik och arbetslivserfarenhet.
Arbetslivsutvecklingen har stadigt ökat under innevarande budgetår. Åtgärden är
ett viktigt medel att bekämpa en permanent utslagning av arbetskraften och
istället får 70 000-80 000 personer chansen att behålla och stärka kompetensen
och kontakten med arbetsmarknaden.
Under 1994 tillkommer en ny åtgärd - det generella anställningsstödet (GAS) -
vars främsta syfte är att under en begränsad tid stimulera till nyanställningar
på den reguljära arbetsmarknaden och att omvandla den för närvarande omfattande
övertiden till nya arbetstillfällen. Företagen kan tidigarelägga anställningar
eftersom kostnaderna för nyanställning minskar vilket bidrar till en ökad
sysselsättning.
Avgörande för full sysselsättning är en väl fungerande arbetsmarknad med en
lönebildning som skapar riktiga jobb. Staten skall inte ta ansvar för
lönebildningen utan detta vilar i främsta hand på arbetsmarknadens parter.
Däremot är det statens uppgift att utforma offentliga regelsystem så att låg
arbetslöshet är förenlig med en varaktigt låg inflationstakt.
Höjningarna av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen bidrar till att
kostnaderna för arbetslöshet blir tydligare.
Sänkningen av kompensationsnivån vid arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder bidrar till att öka incitamenten att söka och acceptera ett erbjudande
om arbete samt för dem som har jobb att anpassa lönekraven så att arbetslösheten
inte ökar. Detta torde leda till minskad risk för inflationistisk lönebildning
och därmed bättre förutsättningar för en lägre arbetslöshetsnivå.
Det finns en påtaglig risk att arbetslöshetstiderna stiger och att de
arbetslösas anknytning till arbetsmarknaden försämras. I Sverige är
ersättningsperioden begränsad till 300 ersättningsdagar (150 vid KAS) för
personer yngre än 55 år. Samtidigt finns möjligheten att kvalificera sig till en
ny ersättningsperiod om 300 dagar genom deltagande i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Flera studier visar att de långa ersättningsperioder som finns i en
del andra länder är en viktig förklaring till den höga långtidsarbetslösheten.
För att motverka denna utveckling och bryta rundgången mellan åtgärder och
arbetslöshet har regeringen aviserat att möjligheten att genom
arbetsmarknadspolitiska åtgärder kvalificera sig för en ny kontantersättnings-
period begränsas till en ny period om 150 dagar. Den begränsade ersättnings-
perioden kan innebära att incitamenten för den arbetslöse att söka arbete i den
kommande uppgångsfasen ökar och att anknytningen till arbetsmarknaden förstärks.
Därmed stärks arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken. Det innebär också skärpta
krav på de arbetsmarknadspolitiska myndigheterna att utforma de aktiva
åtgärderna så att det blir lättare för de arbetslösa att få riktiga jobb.
Dessutom kan detta bidra till en ansvarsfull lönebildning.
För att hålla tillbaka arbetslösheten och för att bevara och förstärka de
arbetssökandes anknytning till arbetsmarknaden kommer omfattande
arbetsmarknadspolitiska insatser att bibehållas. Under budgetåret beräknas i
genomsnitt ca 7 % av arbetskraften delta i någon form av arbetsmarknadspolitisk
åtgärd. Här har antagits att andelen personer i åtgärder stiger genom att
utnyttjandegraden av de arbetsmarknadspolitiska medlen ökar. När arbetsmarknads-
läget förbättras kommer de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna att trappas ner
successivt
De åtgärder som vidtagits av regeringen leder till en förbättring av
arbetsmarknadens funktionssätt och är en förutsättning för en ökad syssel-
sättning.
3
Omprövning och förnyelse av offentlig
sektor
1 Regeringens strategi för förnyelsen av den
offentliga sektorn
När regeringen tillträdde hösten 1991 angavs fyra stora uppgifter som skulle
dominera arbetet under mandatperioden, nämligen att föra Sverige in i det
europeiska samarbetet, återupprätta Sverige som tillväxt- och företagarnation,
förbättra välfärden genom en valfrihetsrevolution samt att forma en långsiktig
och hållbar utveckling mot ett samhälle präglat av god miljö.
Omprövningen och förnyelsen av den offentliga sektorns olika system och
institutioner är ett led i den politik som redan angavs i den första
regeringsförklaringen och som sedan stegvis utvecklas och genomförs. Den
offentliga sektorns förnyelse är således en viktig del i den förnyelse av
Sverige som regeringens samlade politik är ett uttryck för.
De omfattande förändringar som pågår inom departements- och myndighetsområdena
syftar alla till att skapa instrument och bidra till förverkligandet av de
övergripande mål för samhällsutvecklingen som regeringen och riksdagen har lagt
fast.
Offentliga system och strukturer omprövas för att åstadkomma en val-
frihetsrevolution i välfärdspolitiken.
Den enskilde och familjen ges ett ökat handlingsutrymme på bekostnad av
förstelnade byråkratiska regler, offentliga monopol och korporativt förmynderi.
Staten har olika roller inom olika samhällsområden. Därför är det viktigt att
ha entydiga gränser för statens åtaganden inom respektive sektor.
Alternativ och mångfald stimuleras i vård, omsorg och service till medborgarna.
Det statens kärnområde som rättsväsendet utgör reformeras för att stå starkt
inför framtiden.
Marknadsekonomin är det bästa ekonomiska systemet för att uppnå en effektiv
resursallokering. Detta utnyttjas genom att marknadsliknande förutsättningar
introduceras även i den offentliga produktionen. All verksamhet utsätts för kon-
kurrens så långt det överhuvud taget är möjligt utan att åsidosätta
rättssäkerhet, demokratisk insyn och kontroll samt den enskildes grundläggande
rättigheter och skyldigheter.
Föråldrade strukturer rivs ner för att ersättas med en väsentligt mindre och
resurssnålare och samtidigt mer effektiv och flexibel offentlig förvaltning.
53
2 Utgångspunkter
Den offentliga sektorns roll
Människor måste ha ett avgörande inflytande över beslut som rör deras välfärd
dels via den demokratiska processen, dels via efterfrågan på varor och tjänster
som tillhandahålls på marknaden. Samtidigt finns det områden där
förutsättningarna för effektiva lösningar på marknaden inte är uppfyllda.
Antingen saknas effektiva marknader eller också är marknadslösningar inte
möjliga eller lämpliga.
Det är nödvändigt att samhället har ansvar för verksamheter som försvar,
rättsväsende och grundforskning. Offentliga åtaganden kan också behövas inom
vissa verksamheter med hög andel fasta kostnader, som bl.a. är fallet med olika
infrastrukturinvesteringar. Detta hindrar givetvis inte att även sådana verk-
samheter bör utsättas för rationaliseringskrav.
Ett annat motiv för offentliga insatser är förknippade med s.k. externa
effekter. Ett exempel är utbildning, som kan ge utdelning i form av högre lön
för den enskilde, men även skapa förutsättningar för en allmänt högre tillväxt,
vilket kommer övriga samhällsmedborgare till del. Det finns därför skäl att ge-
nom olika offentliga insatser upprätthålla en tillräckligt hög utbildningsvolym.
Informationsproblem kan också motivera offentliga insatser. Det gäller bl.a.
inom sjukvården, där den enskilde inte alltid kan bedöma nödvändigheten av eller
kvaliteten på olika åtgärder. Till informationsproblemen hör också svårigheten
att jämföra olika alternativ med långsiktiga konsekvenser. Det är svårt att
värdera framtida kostnader och nyttor. Här finns motiv för insatser som ökar den
enskildes möjligheter att fatta egna beslut.
Andra motiv för offentliga insatser sammanhänger med allmänna rättvisekrav som
bl.a. kan avse konsumtionsutrymmets fördelning mellan olika generationer. Staten
har därför ett ansvar för kostnadskontroll och avvägning mellan olika typer av
offentliga utgifter. Det är viktigt att transfereringssystemen inte leder till
att privat konsumtion tränger ut offentlig konsumtion och investeringar på olika
områden, som är viktiga för den långsiktiga utvecklingen av välfärden.
Marknadsmisslyckanden kan emellertid endast motivera en del av de offentliga
åtagandena. Också fördelningpolitiska ambitioner och särintressens krav ligger
bakom en stor del av de offentliga utgifterna. Flera av de offentliga systemen
omfördelar konsumtionsmöjligheter mellan olika grupper och individer. Det finns
även omfördelning genom försäkringar mot mer eller mindre påverkbara händelser,
t.ex. sjukdom och arbetslöshet. Huvuddelen av de offenliga åtagandena handlar
dock om i princip försäkringsbara omfördelningar mellan olika perioder i en män-
niskas liv.
Olika skäl kan således anföras för offentliga åtaganden. Betydligt svårare är
att generellt avgöra vad graden av offentlig engagemang bör vara. Detta varierar
avsevärt mellan olika områden. På väl fungerande marknader med välinformerade
aktörer kan det offentligas roll inskränkas till att upprätthålla stabila
"spelregler". En viktig offentlig uppgift är att undanröja hinder för fungerande
marknader. Vid vissa typer av marknadsmisslyckanden kan regleringar tillämpas. I
verksamheter med s.k. externa effekter kan avgifter eller subventioner användas
för att uppnå en effektiv nivå på produktionen. Olika fördelningspolitiska
ambitioner kan motivera transfereringar eller offentlig finansiering av
verksamheter. Däremot är motiven för offentlig produktion ofta betydligt
svagare. En viktig uppgift för det offentliga är att skapa förutsättningar för
människor att fördela om sina inkomster över livscykeln.
Sammantaget är den offentliga sektorn av stor betydelse för en väl fungerande
marknadsekonomi. Omfattningen av offentliga åtaganden måste dock kunna omprövas
över tiden efter utvecklingen av bl.a. inkomster, värderingar och teknik.
Finansiering av den offentliga verksamheten
Saneringsprogrammet för de offentliga finanserna innebär att de offentliga
utgifterna för konsumtion skall vara realt oförändrade under den närmaste
femårsperioden. Denna begränsning innebär ett val mellan å ena sidan utveckling
av lönekostnader och andra kostnader och å andra sidan utveckling av producerad
volym. Hur denna restriktion upplevs av konsumenterna beror till stor del på hur
verksamheten organiseras och vilka produktivitetsförbättringar som uppnås.
På vissa områden finns möjligheter till ökad avgiftsfinansiering. Totalt sett
kännetecknas offentlig tjänsteproduktion av en låg grad av avgiftsfinansiering.
Förhållandena varierar dock avsevärt inom olika områden.
Även i transfereringssystemen finns betydande utrymme för ökade egenavgifter,
dels genom inslag av självrisk, dels genom att de försäkrade själva belastas med
egenavgifter. Därvid blir sambandet mellan inbetalda avgifter och erhållna
förmåner tydligare samtidigt som det totala skattetrycket minskar.
Även på längre sikt kommer i allt väsentligt våra välfärdssystem att vara
offentligt finansierade. Detta utesluter dock inte en ökad konkurrens i
produktionsledet. Under senare år har nya produktionsformer vuxit fram, dels i
den offentliga sektorns egen regi, och dels i extern regi. Gemensamt för de
flesta av de nya produktionsformerna är ökad affärsmässighet och olika inslag av
konkurrens. Olika studier tyder på att nya organisations- och verksamhetsformer
i många fall har medfört betydande produktivitetsvinster samtidigt som servicen
förbättrats.
Den offentliga sektorn i internationellt perspektiv
En ökad internationalisering ökar konkurrensen mellan företag. Men en öppning av
gränserna skapar också en konkurrens mellan ländernas offentliga sektorer.
Kvaliteten på offentliga tjänster och nivån på skatterna gör ett land mer eller
mindre attraktivt som arbetsplats och investeringsland. Om människor lättare kan
flytta sina varuinköp, arbetsinsatser och investeringar till andra länder kan
beskattningsförmågan försämras. Integrationen kan därför indirekt ställa krav på
att i ökad utsträckning beskatta skattebaser som är mindre rörliga. Om Sverige
däremot skulle ställa sig utanför det europeiska samarbetet finns troligen behov
av mer omfattande skattesänkningar för att stärka konkurrenskraften.
Såväl EES-avtalet som ett medlemskap i EU väntas ge positiva effekter på den
ekonomiska tillväxten i Sverige, bl.a. genom ökad konkurrens. En viktig effekt
av ett närmande till EU är också den minskade osäkerhet som detta innebär för
företagen. Integrationen medför därför sannolikt positiva effekter på
direktinvesteringarna vilket också leder till ökad tillväxt. På sikt innebär
detta att skatteintäkterna för den offentliga sektorn ökar.
En ökad internationalisering innebär stora möjligheter - men också vissa risker
- för svensk ekonomi och Sveriges offentliga sektor. Vinsterna av integrationen
beror i hög grad på den förda politiken på olika områden. Den ekonomiska
politiken måste sålunda ge grund för en stabil och konkurrenskraftig utveckling
av priser och kostnader inom landet för att den ekonomiska tillväxten varaktigt
skall kunna upprätthållas. Vidare är åtgärder som förbättrar flexibiliteten på
arbetsmarknaden nödvändiga för att Sverige ska kunna dra nytta av en ökad
rörlighet för arbetskraft. En ny lag (1992:1528) om offentlig upphandling träder
i kraft samtidigt med EES-avtalet. För att kunna uppnå de besparingar som lagen
möjliggör krävs ökad information och kompetens. Slutligen är en väl fungerande
infrastruktur i vid bemärkelse en förutsättning för att integrationen ska leda
till ökade investeringar och en högre ekonomisk tillväxt. Dessa effekter är i
sin tur avgörande för den offentliga sektorns resurser och de svenska
välfärdssystemens utveckling.
3 Huvudfrågor i förändringsarbetet
Offentlig verksamhet måste vara effektiv och väl fungerande för att de människor
som är beroende av den skall få den service som de behöver och för att motivera
de skatteuttag som finansierar den. Men effektiviteten i den offentliga verk-
samheten är också viktig ur ett annat och vidare perspektiv. Staten och
kommunerna har ansvar för olika funktioner som påverkar hela samhällsekonomin.
Lagstiftning och andra regelsystem är styrande inom många samhällsområden. Olika
former av ekonomiska regleringar påverkar också verksamheter som inte bedrivs
direkt av staten eller kommunerna.
Därför är det av utomordentlig vikt att effektiviteten upprätthålls även i de
regelsystem som påverkar andra delar av ekonomin. Med denna utgångspunkt innebär
effektivitet bl.a. att avskaffa de regleringar som inte är nödvändiga samt att
se till att utformningen av de regler som måste finnas kvar är sådan att de inte
försvårar stabilitet, effektivitet och tillväxt i ekonomin.
Särskild omsorg måste ägnas de incitament som finns inbyggda i systemen. Staten
och kommunerna måste ägna större kraft åt att ompröva befintliga regleringar.
Målsättningen med statens och kommunernas styrning behöver i många fall
preciseras. En fortlöpande uppföljning och utvärdering av de resultat som uppnås
ger ett underlag för sådana omprövningar.
Effektivitet och kvalitet bör emellertid också ses i ett demokratiskt per-
spektiv. Genom fler valmöjligheter och färre och förenklade regler ökar
medborgarnas frihet.
Några huvudfrågor i det omfattande förändringsarbete som bedrivs är sammanfatt-
ningsvis:
- att fortlöpande ompröva statliga åtaganden,
- att utveckla mål- och resultatstyrningen,
- att utveckla den finansiella styrningen och höja den ekonomiadministrativa
kompetensen,
- att utveckla samverkan och tydliggöra ansvarsfördelningen mellan stat och
kommun,
- att renodla verksamhetsformerna för offentlig produktion,
- att fullfölja bolagisering och privatisering av offentlig verksamhet som kan
bedrivas i konkurrens på marknaden,
- att utveckla och förändra statsförvaltningens struktur och arbetsformer inför
ett ökat europeiskt samarbete,
- att öka medborgarnas valfrihet och möjligheter till inflytande och insyn i
offentlig verksamhet.
4 System- och strukturförändringar
Styrning och uppföljning
En ökad effektivitet i den offentliga verksamheten förutsätter en utveckling av
formerna för riksdagens och regeringens styrning av den offentliga sektorn.
Under de senaste åren har större intresse ägnats verksamhetens resultat. Genom
bättre uppföljning och utvärdering kan resultaten lyftas fram till granskning. I
takt härmed kan detaljstyrningen minskas, vilket ökar handlingsutrymmet för dem
som bedriver verksamheten. Därigenom skapas förutsättningar för en större
dynamik i arbetet med att effektivisera verksamheten.
Det nya systemet för statsbidrag till kommunerna innebär sådana för-
utsättningar. Inom hälso- och sjukvården prövas nya styr- och organisa-
tionsformer i samma syfte. Den fortlöpande utvecklingen av den finansiella
styrningen av myndigheterna, som bl.a. ger myndigheterna entydiga ramar och ökat
handlingsutrymme, syftar också till att skapa sådana incitament.
54
Avregleringar
Under det senaste året har takten i arbetet med avregleringar ökat. En särskild
delegation, knuten till Näringsdepartementet, för avregleringsfrågor och för
genomförande av regeringens avregleringsprogram (dir. 1993:113) tillkallades av
regeringen i september 1993. Delegationen har till uppgift att ställa samman och
konkretisera regelförändringar och andra åtgärder för ökad konkurrens och
tillväxt, som pågår inom samtliga departement, i ett avregleringsprogram.
Delegationens arbete tar sikte på regelförändringar som öppnar nya offentligt
reglerade marknader för konkurrens, som främjar företagande och konkurrens på
lika villkor, som undanröjer hinder för nyföretagande och stärker motiven att
starta och driva företag. Delegationen skall vidare ta lämpliga initiativ som
stärker konkurrensen och sprida information om vikten av en väl fungerande mark-
nadsekonomi. Delegationen har lämnat en första rapport till regeringen den 29
november 1993. I rapporten presenteras ett avregleringsprogram för 1993-94
omfattande ett hundratal punkter.
Provnings- och certifieringsverksamheten avregleras och förändras bl.a. för att
underlätta företagens import och export av produkter. En fortlöpande reformering
pågår av byggproduktreglerna. Ett nytt och enklare patentinstitut övervägs för
att begränsa hindren i innovatörsprocessen. Förenklingar genomförs när det
gäller statens stöd och rådgivning till småföretag genom utvecklingsfonderna.
Förslag till regelförändringar i syfte att stävja konkurrenssnedvridande
missbruk vid konkurser och företagsrekonstruktioner har lämnats i rapporten
Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor. Vidare utreds en avreglering
av pantlånelagstiftningen och fastbränslelagen.
Inom utbildningsområdet har valfriheten ökat genom bl.a. lagstadgad rätt att
välja grundskola, likvärdiga villkor för fristående skolor och ökad frihet för
skolor och universitet att profilera sig och studerande att välja studieinrikt-
ning. Långtgående förändringar genomförs i regelverket för de statliga
universiteten och högskolorna för att skapa frihet för universitet och högskolor
att besluta om innehåll i och institutionella ramar för verksamheten.
Genom den nya högskolelagen och det nya resurstilldelningssystem, som delvis
infördes den 1 juli 1993, överger statsmakterna den direkta styrning av landets
institutioner för högre utbildning och forskning som tillämpats under lång tid.
I stället har ansvaret för mycket stora resurser och en väsentlig del av den
långsiktiga kompetensutvecklingen i landet överlämnats till universiteten och
högskolorna.
Den väsentligt ökade självständigheten för universiteten och högskolorna har
kombinerats med en ordning som innefattar kraftfulla incitament för att utveckla
kvaliteten i verksamheten och öka effektiviteten i resursutnyttjandet. Sålunda
svarar två nya myndigheter, Kanslersämbetet och Rådet för grundläggande
högskoleutbildning, för att stimulera och stödja universiteten och högskolorna i
deras kvalitetsarbete. Vidare införs successivt ett nytt
resurstilldelningssystem såväl för grundutbildning som för fakulteterna under
treårsperioden. Ett uppföljningsansvar har ålagts Verket för högskoleservice
(VHS).
Reformen har genomförts parallellt med att förstärkningar tillförts universitet
och högskolor för att möjliggöra en kraftig ökning av antalet studenter i
grundläggande högskoleutbildning.
Regleringen inom skogsbruket har minskat genom att skogsvårdslagstiftningen har
förenklats.
Avregleringen inom bostadssektorn fortsätter. En mängd statliga regleringar som
begränsar valfriheten för bostadsproducenter och konsumenter och som inte behövs
för ekonomisk och annan stabilitet inom området har avskaffats. Stödsystem som
motverkar ekonomisk stabilitet och kostnadseffektivitet har avvecklats eller är
under avveckling. Andra stödsystem har konstruerats om för att skapa bättre
incitament utifrån allmänekonomiska utgångspunkter. Den statliga och kommunala
bostadsadministrationen har setts över och effektiviserats.
Utformningen av regelsystemen inom arbetsmarknadspolitiken är av särskild
betydelse för stabilitet, effektivitet och tillväxt i ekonomin. En
parlamentarisk kommitté (dir. 1993:132) skall se över arbetsmarknadspolitikens
roll, omfattning, inriktning och avgränsning. Kommittén skall också föreslå de
förändringar av arbetsmarknadsverkets struktur som förslagen kan föranleda.
Arbetsrätten ses över. Monopolet på arbetsförmedlingar har upphört.
Transfereringssystemen
En omfattande genomgång och omprövning görs av de stora transfereringssystemen
inom socialdepartementets område. Systemfel inom socialförsäkringen har rättats
till genom olika åtgärder för att komma till rätta med inslag som skapat
överkompensation och som hämmat rehabilitering av långtidssjukskrivna. Fr.o.m.
den 1 januari 1992 trädde ett system med sjuklön de första två veckorna för
anställda i kraft samtidigt med en omfattande reform av systemen för
arbetslivsinriktad rehabilitering av långtidssjukskrivna. En karensdag har
införts, samtidigt som arbetsskadebegreppet inom arbetsskadeförsäkringen stra-
mats upp. Vidare har den särskilda arbetsskadesjukpenningen slopats.
En genomgripande reformering förbereds av den allmänna pensioneringen i syfte
att trygga finansieringen av pensionerna för morgondagens pensionärer och även i
övrigt få till stånd regler för pensionssystemet som uppfattas som rimliga av
både pensionärer och förvärvsarbetande. Systemet ska vara robust och ekonomiskt
stabilt. Förändringarna skall leda till ett starkare samband mellan avgifter och
förmåner, stimulera till ökat arbete och främja ett högt långsiktigt sparande.
Vägledande för regeringens översyn av de stora transfereringssystemen är också
nödvändigheten att få ner underskotten i de offentliga finanserna, eftersom
obalanserna i ekonomin måste undanröjas för att trygga välfärden på lång sikt.
Omfattande besparingar har därför genomförts samtidigt som
inkomstbortfallsprincipen bevarats i kombination med riktade åtgärder för att
stödja utsatta grupper.
Konkurrens och valfrihet
Av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen är också arbetet med att
främja konkurrensen och öka valfriheten inom olika sektorer. Genom den nya
konkurrenslagstiftningen, lagen om offentlig upphandling och öppnandet för
entreprenader i kommunal verksamhet skapas förutsättningar för en ökad
konkurrens inom vida delar av ekonomin.
Hinder för privata alternativ i vård och omsorg undanröjs. Mottagandet av
asylsökande reformeras. Driften av alla förläggningar skall vara öppen för
entreprenad och Invandrarverket skall aktivt verka för att öka inslaget av
entreprenader. Dessutom ökar möjligheterna för asylsökande att ordna sitt boende
själva.
Inom kommunikationsområdet har ny lagstiftning på tele- och radioområdet trätt
i kraft. Riksdagen godkände i december 1993 regeringens förslag till postlag.
Steg i riktning mot ökad konkurrens har tagits på luftfartsområdet och för
järnvägstrafiken. Enligt riksdagens beslut skall Vägverkets produktionsdivision
bolagiseras med inriktning på genomförande år 1995. Regeringen planerar att
lämna förslag till riksdagen under våren 1994 om att AB Svensk Bilprovnings
monopol på kontrollbesiktning av vägtrafikfordon skall avskaffas.
De bolagiseringar och privatiseringar av statlig och kommunal verksamhet som nu
genomförs innebär också att stora verksamhetsområden förs över till en
konkurrensutsatt miljö. Televerket, Postverket, Vägverket, Banverket, Domän-
verket, Vattenfallsverket, Byggnadsstyrelsen och AMU är exempel på statliga
myndigheter som helt eller delvis bolagiseras.
Privatisering och privata alternativ
Privatiseringen av statligt ägda företag fortsätter. Ett ökat inslag av kon-
kurrens i den offentliga sektorn främjas och inriktning och omfattning av
konkurrensutsatt verksamhet i statliga myndigheter, kommuner och landsting
undersöks. Elmarknaden öppnas för konkurrens genom en reformering av
ellagstiftningen i syfte att avskaffa elleverantörernas leveransmonopol och
inrättandet av en svensk kraftbörs. Samtidigt renodlas tillsyns- och
myndighetsuppgifterna på elområdet.
Privata alternativ växer fram bl.a. inom vård, omsorg och skola. Under 1994-95
får alla möjlighet att välja sin egen husläkare, vilket ökar valfrihet,
tillgänglighet och kontinuitet. Fri etablering för husläkare införs.
Etableringsbegränsningarna i övrigt för läkare, tandläkare och sjukgymnaster
avvecklas successivt. Valfriheten inom barnomsorgen ökar genom att kommunerna
får en skyldighet att betala ut bidrag även till enskilda alternativ och genom
införandet av vårdnadsbidrag.
55
Offentlig produktion
Den offentliga produktionen renodlas. Den bör avse statens och kommunernas
kärnområden, dvs. sådan verksamhet som inte kan bedrivas på enbart
marknadsvillkor. En fortlöpande omprövning pågår i syfte att konkurrensutsätta
verksamheter som bedrivs i offentlig regi. I den verksamhet som stat och
kommuner svarar för skapas marknadsliknande förutsättningar t.ex. genom att kund
- leverantörs-förhållanden införs. Åtskillnad görs också mellan
myndighetsuppgifter och annan service till medborgarna. Samverkan mellan
offentlig och ideell verksamhet främjas. De genomgripande förändringar som har
skett inom det personalpolitiska området innebär också en marknadsanpassning av
villkoren i den offentliga produktionen.
Strukturförändringar
Omfattande förändringar genomförs i den statliga förvaltningsstrukturen.
Kraftiga nedskärningar har skett vid många myndigheter och vissa myndigheter har
helt avvecklats. Ombildningar och sammanslagningar av myndigheter är ett annat
viktigt inslag i förändringsarbetet. Exempel på genomgripande
strukturförändringar är det arbete som pågår inom Försvarsdepartementets område.
Strukturförändringarna tar sin utgångspunkt i bl.a. omvärldsförändringar och
behoven av att öka effektiviteten. Genomförandet ställer stora krav på
analyskapacitet och organisationskunnande. Förändringarna måste föregås av
noggranna överväganden om samhällsekonomiska och verksamhetsmässiga
konsekvenser. Det är också nödvändigt att följa upp de förändringar som görs. En
utvärdering av bl.a. de ekonomiska och regionala effekterna bör alltid göras. En
redovisning av genomförda strukturförändringar och deras personalkonsekvenser
samt regeringens åtgärder för att förbättra uppföljningen av
strukturförändringar lämnas i bilaga 8.
Infrastruktur för transporter och informationsförsörjning
En god infrastruktur är en grundläggande förutsättning för ekonomisk utveckling.
Under 1980-talet var utbyggnaden av vägar och järnvägar kraftigt eftersatt.
Riksdagen beslutade därför i juni 1993 efter förslag från regeringen om en
kraftfull utbyggnad av trafikens infrastruktur under de kommande tio åren.
Totalt kommer 98 miljarder kronor att investeras i nya vägar och järnvägar fram
till år 2003. Därtill kommer planerade projekt om ca 50 miljarder kronor som
finansieras genom avgifter som betalas av trafikanterna. En sådan kraftfull
utveckling av infrastrukturen kommer att bidra till att uppfylla flera
samhällsmål. Såväl ekonomisk tillväxt, miljö, trafiksäkerhet som regional
utveckling kan förbättras genom den utbyggnad av vägar och järnvägar som pågår.
Vid genomförandet av de planerade väg- och järnvägsinvesteringarna är det
angeläget att stor hänsyn tas till den fysiska utformningen så att miljöpåverkan
minimeras och förutsättningarna för en långsiktigt god hushållning med
naturresurser tas till vara.
I Ekonomikommissionens betänkande Nya villkor för ekonomi och politik (SOU
1993:16) framhölls bl.a. den informationsteknologiska infrastrukturens betydelse
för samhällsutvecklingen i stort, för näringslivets tillväxtkraft och särskilt
för den expanderande tjänstesektorn. Sveriges geografiska läge och låga
befolkningstäthet, liksom vår relativt starka industriella tradition inom
telekommunikationsområdet, gör det också naturligt att söka utvecklingsprojekt
med långsiktig potential inom detta område.
I de tillväxtinitiativ som för närvarande diskuteras inom EU liksom i USA har
också infrastrukturella investeringar i informationsteknologi en framträdande
plats.
En elektronisk infrastruktur för informationsförsörjning kan också bidra till
minskade offentliga utgifter och öka medborgarnas information, kunskap och
delaktighet i samhällsutvecklingen.
Informationssamhällets elektroniska infrastruktur omfattar inte endast en
fysisk nätuppbyggnad. Det handlar också om en anpasssning av lagstiftning och
övriga regler till den moderna informations- och kommunikationstekniken.
Effektiv informationshantering och -förmedling förutsätter enhetliga begrepp och
definitioner av information och data. De tekniska systemen måste för att kunna
samverka bygga på allmänt accepterade standarder.
För att skapa en öppen elektronisk infrastruktur krävs samverkan mellan staten,
kommunerna, forsknings- och teknikutvecklingsorgan, leverantörer, användare och
andra aktörer på marknaden.
Den offentliga sektorn har en viktig roll i denna utveckling. Staten har ett
självklart ansvar för modernisering av lagstiftning och utformning av de
spelregler i övrigt som behövs för att samhälle och näringsliv fullt ut skall
kunna utnyttja den nya informationsteknologin. Staten kan också vara pådrivande
genom offensiva satsningar på bl.a. forskning och utveckling samt
teknikspridning. Den offentliga sektorn kan också som en stor användare av
informationsteknologi påverka marknadens och infrastrukturens utveckling. Stat
och kommun är därför viktiga aktörer i samhällets informationsförsörjning. En
effektiv informationshantering inom offentlig sektor förutsätter ett väl
fungerande informationsutbyte med näringsliv, medborgare och andra aktörer i
såväl Sverige som övriga Europa.
Olika initiativ för att stimulera utvecklingen av den elektroniska infra-
strukturen kommer att tas.
56
5 Förändringar i den regionala förvaltningen
Den regionala strukturen uppvisar i dag en splittrad bild. Ansvarsförhållandena
är delvis oklara. Samverkan och samordning behöver förbättras. Den
administrativa geografiska indelningen medför åtminstone i vissa delar av landet
problem. En framtida struktur för den regionala offentliga förvaltningen bör
utformas så, att den bidrar till en effektiv och ändamålsenlig verksamhet och
till en positiv utveckling i olika landsändar samtidigt som samordning,
utveckling och en hållbar tillväxt främjas i landet som helhet.
En nationell tillväxtpolitik måste i högre grad än i dag utgå från den
regionala nivån. För att ta tillvara utvecklingsmöjligheterna i landets olika
delar måste fastlagda riktlinjer för den regionala politiken fullföljas genom
mer samordnade verkställighetsbeslut.
Sektorstänkandet har i hög grad varit en avgörande faktor både vid utformning
av åtgärder och värdering av resultat. Men sektorsansvaret kan inte fungera väl
utan att kompletteras med lämpliga former för samordning på central, regional
och lokal nivå.
De olika åtgärder, som har satts in för att främja tvärsektoriella lösningar,
har inte räckt till. I förhållande till den kommunala förvaltningen, som
anpassat och utvecklat sin organisation i riktning mot större samordning,
framstår den statliga förvaltningen som starkt sektoriserad.
Oavsett hur formerna för det lokala och regionala inflytandet utvecklas, måste
staten ta ett ansvar för att säkra en samordning som tillgodoser den
samhällsmässiga helhetssynen. Samhällsutvecklingen medför ökade krav på
ändamålsenliga instrument och arbetsformer för samordning av politiska
tillväxtinitiativ på regional nivå. Regionalpolitiken går i allt högre grad ut
på att effektivt samordna de resurser som finns inom olika samhällsområden.
Näringspolitiken koncentreras alltmer på infrastrukturfrågor i vid mening som
förutsätter samplanering. Miljöpolitiken blir alltmer sektorsövergripande till
sin karaktär. Livsmedelspolitiken medför krav på en samlad politik för
landsbygdsutvecklingen där insatser inom områdena näringsliv, jordbruk, miljö
och kulturlandskap m.fl. behöver samordnas. Den civila beredskapen kräver en
bred samverkan. Trafikpolitiken omfattar hänsyn till miljöfrågorna och
trafiksäkerhetsfrågorna etc. En förstärkning av den regionala samordningen är
också nödvändig för att vi skall kunna delta i och dra nytta av EU:s regionala
projekt och stödformer.
Regeringen har tagit initiativ till en samlad översyn av den regionala nivån
(dir. 1992:86). Uppgiften har lagts på den parlamentariskt sammansatta
Regionberedningen (C 1992:06). Beredningen har till uppgift att utforma förslag
om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. I
arbetet övervägs såväl ansvarsfördelningen mellan den statliga och den kommunala
sektorn som uppgiftsfördelningen inom de båda sektorerna. Därvid ingår att
beakta värdet av samordning, regional balans och verkningsfulla statliga
styrinstrument. Den administrativa indelningen på regional nivå skall också
övervägas. Beredningen skall i det sammanhanget ta upp frågan om hur statliga
myndigheters regionala organisation kan anpassas till en eventuell ny indelning.
Beredningen bör bedriva sitt arbete så att problem, önskemål och synpunkter i
olika delar av landet fångas upp. Resultatet av arbetet skall redovisas under
våren 1994.
6 Förändringar i förhållandet mellan stat och
kommun
Utgångspunkter
Sedan lång tid har det funnits en strävan att decentralisera offentliga upp-
gifter och att öka den kommunala självstyrelsen. Kommuner och landsting har
successivt fått allt större kompetens och bättre förutsättningar att själva
organisera, prioritera och utforma sin verksamhet.
Den tidigare statliga detaljstyrningen hade främst sin grund i kraven på rätts-
säkerhet och likvärdig service för medborgarna. Den bidrog dock till att
försvåra förnyelse och effektivitet i, och lokal anpassning av, den kommunala
verksamheten. Behovet av flexibilitet och av att kunna utforma verksamheten
efter lokala behov har ökat. En successivt försämrad samhällsekonomi har också
bidragit. Begränsade resurser ställer allt större krav på förnyelse och
effektivisering. Stora förändringar har därför vidtagits under de senaste åren
när det gäller förutsättningarna för den kommunala verksamheten och statens
styrning av denna.
Ett viktigt syfte har varit att åstadkomma en tydligare ansvarsfördelning
mellan staten och den kommunla sektorn. Staten har det övergripande ansvaret för
den offentliga verksamheten och samhällsekonomin samt för att trygga medbor-
garnas behov. Därför anger staten utrymmet för kommunsektorns skattefinansierade
verksamhet och statens styrning övergår från detaljstyrning till styrning genom
nationella mål. Statens uppföljning av den kommunala verksamheten koncentreras
till att avse måluppfyllelsen.
Den statliga styrningen genom nationella mål kompletteras på vissa områden i
syfte att öka den enskildes valfrihet. Exempel på sådana kompletterande
styrmedel är skolpengen, barnomsorgslagen och husläkarsystemet. Syftet med dessa
är att garantera den enskildes valfrihet och samtidigt åstadkomma
rationaliseringar och produktivitetsökningar genom ett ökat inslag av
konkurrens.
Genomförda och påbörjade förändringar
Finansiella ramar för kommunsektorns verksamhet
Den kommunala sektorns omfattning och betydelse gör att staten måste kunna
påverka den kommunala konsumtionsutvecklingen och kommunernas och landstingens
finansiering av verksamheten, främst genom att fastställa finansiella ramar.
Orsaken är den viktiga roll som den kommunala sektorn spelar för samhällsekono-
min, stabiliseringspolitiken och fördelningspolitiken. Statens ansvar för
samhällsekonomin och verksamheten i stort inom kommunsektorn måste samtidigt
kombineras med respekt för den kommunala självstyrelsen.
Kommunsektorn ansvarar, utifrån fastlagda mål och riktlinjer samt tillgängliga
resurser, för prioriteringar samt för verksamhetens utformning, inriktning och
organisation. Kommuner, landsting och kyrkliga kommuner fastställer skattesats
för att kunna finansiera sin verksamhet.
År 1994 upphör det tidigare kommunala skattestoppet. Kommuner och landsting får
en ekonomisk förstärkning med 4,2 miljarder kronor under förutsättning att de
inte höjer skatten.
För de närmaste åren har regeringen angivit att statsbidragen till kom-
munsektorn, av samhällsekonomiska skäl, bör vara nominellt oförändrade med
undantag av regleringar med hänsyn till den s.k. finansieringsprincipen.
Nytt utbetalningssystem för kommunalskattemedel
År 1993 har ett nytt system för utbetalning av kommunalskattemedel till kommuner
och landsting införts. Den tidigare tvååriga eftersläpningen innebar svårigheter
att planera ekonomin. Den tenderade att leda till ömsom skattehöjningar, ömsom
expansion av verksamheten beroende på konjunktursvängningarna. I syfte att uppnå
en bättre överensstämmelse mellan inkomster och utgifter baseras skatte-
intäkterna nu på ett skatteunderlag som räknas upp till utbetalningsårets
beräknade nivå.
Nytt statsbidragssystem och avveckling av specialdestinerade bidrag
År 1993 har ett nytt statsbidragssystem för primärkommuner införts. Huvudsyftena
med det nya utjämningsbidraget är att skapa likvärdiga ekonomiska
förutsättningar dels genom att utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan
kommunerna, dels genom att ge största möjliga handlingsutrymme för kommunerna
att själva utforma sin verksamhet.
Samtidigt med det nya statsbidragets har ett stort antal specialdestinerade
statsbidrag till såväl kommuner som landsting upphört, och därmed också de
detaljstyrande regler som var förenade med många av dessa bidrag.
En utredning pågår om ett nytt utjämningssystem för landstingen.
57
Inga nya uppgifter läggs på kommunsektorn utan att
finansieringsmöjligheter anvisas
Från och med år 1993 tillämpas den s.k. finansieringsprincipen i relationen
mellan staten och kommunsektorn. Finansieringsprincipen innebär att om staten
ålägger kommuner och landsting nya uppgifter, avvecklar uppgifter eller på annat
sätt ändrar befintliga åtaganden bör en ekonomisk reglering ske mellan staten
och kommunsektorn. På liknande sätt tas också hänsyn till statliga åtgärder som
inte direkt tar sikte på, men som ändå får ekonomiska effekter för,
kommunsektorn.
För år 1993 dras ca 10 miljarder kronor in från kommunsektorn till staten som
en följd av finansieringsprincipen. För att regleringen skall omfatta alla
kommuner och landsting har för åren 1993 och 1994 istället valts en metod som
innebär att skatteinkomsterna minskas med ett visst belopp per invånare.
Ny kommunallag ger organisatorisk frihet
Reglerna för kommunernas och landstingens verksamhet finns i kommunallagen
(1991:900). Lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1992, ger kommunerna och
landstingen en betydande frihet att utforma sin organisation och att välja
former för sin förvaltning.
Den nya kommunallagen är uttryck för en strävan att avreglera den kommunala
sektorns organisation och verksamhetsformer. Lagen innehåller också viktiga
preciseringar när det gäller förtroendevaldas arbetsförutsättningar och
demokratiska principer. Medborgarnas möjligheter till insyn och inflytande
förbättras.
Med den nya lagstiftningen har flertalet kommuner och landsting genomfört
förändringar i såväl nämnd- som förvaltningsorganisationen för att åstadkomma
bättre samordning och ökad effektivitet i verksamheten.Nya former för samverkan
mellan stat och kommun prövas genom försök med s.k. medborgarkontor.
Styrningen av olika verksamheter begränsas till vad som anges i
lagstiftning och nationella mål
Den statliga styrningen av kommunal verksamhet har minskat och ändrat karaktär
från detaljstyrning till målstyrning. Kraven på kommunal verksamhet skall anges
i lag. Nationella mål formuleras utifrån lagstiftningen. I vissa fall är
preciseringar av dessa mål nödvändiga. Således har riksdagen beslutat
komplettera socialtjänstlagen i syfte att tydliggöra bl.a. rätten till
barnomsorg utanför hemmet och de kvalitetskrav som ställs på sådan omsorg.
På vissa områden ersätts den statliga styrningen med frihet för individen att
välja. Ett exempel är skolpengen. Samtidigt har staten slagit fast tydliga mål
för verksamheten.
Den statliga styrningen på vissa politiskt särskilt prioriterade områden ökar i
den meningen att kraven på kommunerna höjs, t.ex. genom den nya lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade (LSS).
Uppföljning av kommunsektorns verksamhet och ekonomi
Rapportering till riksdagen
Med det övergripande ansvar som regering och riksdag har följer också ett
intresse av att följa upp och utvärdera hur den kommunala verksamheten utvecklas
i förhållande till de uppställda målen och att den service som erbjuds
medborgarna inte varierar för mycket mellan olika kommuner och mellan olika
landsting.
En minskad statlig reglering av den kommunala verksamheten, i kombination med
en betydligt lägre ökningstakt för de kommunala intäkterna, accentuerar behovet
för riksdag och regering att mera samlat kunna följa upp och utvärdera
verksamheten i kommuner och landsting.
Av intresse för statens uppföljning är bl.a. hur verksamheten utvecklas i
förhållande till de nationella målen, hur ekonomin utvecklas, hur behoven och
efterfrågan på olika verksamheter förändras och utvecklingen av produktivitet
och effektivitet. En del i detta är arbetet med den redovisning som riksdagen
begärt rörande vissa ekonomiska effekter av övergången till ett nytt stats-
bidragssystem m.m. år 1993. Vidare pågår uppföljnings- och utvärderingsarbete
för att ge riksdagen bättre underlag för att ange det samhällsekonomiska
utrymmet för kommunal verksamhet.
Inom olika sektorer har system byggts upp för information mellan stat och
kommun, t.ex. inom Skolverkets och Socialstyrelsens ansvarsområden. Förutom
sektorsvisa studier är det viktigt för regering och riksdag att få en samlad
bild av utvecklingen inom den kommunala sektorn. Stat-kommunberedningen (C
1990:B) har därför tagit initiativ till olika utvecklingsprojekt, bl.a. en
studie om problem och erfarenheter av huvudmannaskapsförändringar mellan staten,
landstingen och kommunerna. Formerna för statens uppföljning och utvärdering av
kommunal verksamhet utvecklas. En särskild arbetsgrupp har tillsatts för att
under våren utarbeta ett förslag till underlag för en årlig rapport till
riksdagen. I rapporten skall såväl effektivitetsfrågor som kvalitetsutveckling
och demokratiaspekter belysas.
Effekter av den nya styrningen
Ett intensivt förändringsarbete pågår för närvarande i kommuner och landsting.
Avregleringen och avvecklingen av specialdestinerade bidrag har medverkat till
den snabba förändringen och effektiviseringen av verksamheten.
Kommuner och landsting möter i allt större utsträckning den nya ekonomiska
situationen genom att utsätta verksamheter för konkurrens och genom ett ökat
inslag av marknadsorientering. Skilda lösningar prövas, t.ex. överförande av
verksamheter till kommunala bolag eller till privata eller kooperativa
entreprenörer. Det blir också allt vanligare att verksamheter delas upp i den
kommunala organisationen enligt en s.k. beställar -utförarmodell.
Regeringen kommer på olika sätt att stödja och underlätta den utveckling som
sker mot nya verksamhetsformer för att rationalisera och effektivisera driften
av verksamheter inom de kommunala ansvarsområdena, oavsett om de bedrivs i egen
eller annans regi. Förslag med den inriktningen har lagts fram av
Lokaldemokratikommittén, bl.a. i huvudbetänkandet Lokal demokrati i utveckling
(SOU 1993:90).
I betänkandet redovisas studier av erfarenheterna av de nya organisationsfor-
merna. Av dessa framgår att den kommunala organisationen för närvarande präglas
av en ökande mångfald i fråga om bl.a. sättet att fördela sakfrågor och
uppgifter mellan nämnderna, antalet nämnder som inrättas samt nämndernas
ställning och roll.
Erfarenheterna hittills är i huvudsak positiva. De nya modellerna har höjt
kostnadsmedvetandet påtagligt långt ut i organisationen. Uppföljnings- och
utvärderingsfrågorna har fått större uppmärksamhet. En ökad tonvikt läggs vid
uppföljning av kvalitet och resultat av verksamheten.
Omläggningen av utbetalnings- och bidragssystemen har bl.a. resulterat i en
bättre överblick över kommunsektorns ekonomi och ekonomiska flöden. Den nya
kommunallagen och det nya utbetalningssystemet har sammantaget, i kombination
med minskade resurser bl.a. till följd av konjunkturnedgången, inneburit att
volymökningen i kommunsektorn upphört.
Behov av förändringar
Omläggningen av statens styrning av den kommunala ekonomin år 1993 är omfattande
och har skett i bred enighet. Med en omläggning av denna omfattning är det
emellertid oundvikligt att nya problem eller icke förutsedda effekter kan
uppstå.
Det nya statsbidragssystemet för kommuner innebär bl.a. en utjämning med
hänsynstagande till strukturellt betingade kostnadsskillnader. Nuvarande metod
och kriterier för utjämningen har kritiserats starkt och därför varit föremål
för särskild utredning. Förslaget bereds för närvarande.
Inkomstutjämningen i systemet är ofullständig bl.a. genom att den inte omfattar
alla kommuner. Bidraget kan därigenom inte användas för ekonomiska regleringar.
Även inkomstutjämningen har varit föremål för utredning. En översyn av
landstingens utjämningssystem pågår.
Det finns nu ett behov av att samordna det genomförda och pågående utrednings-
arbetet avseende struktur- och inkomstutjämning för såväl kommuner som landsting
och att finna ett system som har en bred förankring inom kommunvärlden. En
parlamentariskt sammansatt beredning har därför tillkallats (dir. 1993:137).
Beredningen skall föreslå utformningen av ett system för statsbidrag och
utjämning av ekonomiska förutsättningar för kommuner och landsting, genom vilket
man också klarar de ekonomiska regleringarna. Systemet skall kunna träda i kraft
år 1996. För år 1995 kommer det nuvarande statsbidragssystemet för kommuner att
förlängas, med vissa övergångsregler.
Tillämpningen av finansieringsprincipen har visat sig innebära vissa problem,
bl.a. när det gäller vad som skall innefattas i tillämpningen, fastställande av
de belopp som skall regleras, vem som ansvarar för tilllämpningen och hur de
ekonomiska regleringarna görs. Principens tilllämpning avses därför bli föremål
för särskilda överväganden.
Statens uppföljning av den kommunala verksamheten och ekonomin betonas starkt i
olika sammanhang. Kvaliteten på och innehållet i uppföljningen uppvisar dock
stora variationer och även brister. Hög prioritet ges nu arbetet med att ta fram
ett fungerande uppföljningssystem som bl.a. knyter ihop den kommunala ekonomin
och verksamheten.
7 Statsförvaltningens förberedelser för ett
EU-medlemskap
Utgångspunkter
Den fortgående internationaliseringen, där närmandet till EU för Sveriges del
utgör det dominerande inslaget, påverkar i allt större utsträckning det svenska
samhällets politiska och ekonomiska villkor. Utrikeshandeln har vuxit snabbt och
vi har fått ökad tillgång till varor och tjänster.
Men internationaliseringen har också medfört att ekonomiska och politiska
frågor allt oftare knyts till internationella förhållanden och att för Sverige
och dess medborgare viktiga beslut fattas utanför landets gränser. Gränserna
mellan nationella och internationella frågor suddas alltmer ut.
Sverige har under efterkrigstiden aktivt verkat för att kontinuerligt stärka
och bredda det västeuropeiska samarbetet. Vårt engagemang i det nordiska
samarbetet, EFTA, Europarådet och utvecklingen av våra relationer med EG, och nu
EU, är uttryck för denna strävan. EES-avtalet och ett medlemskap i EU innebär
ett åtagande att gemensamt delta i den fortsatta utvecklingen på den grund och i
de former som EG-rätten och fördragen anger.
För att Sverige på bästa sätt skall kunna utnyttja de möjligheter som
EES-avtalet och ett EU-medlemskap medför, är det av avgörande betydelse att den
svenska statsförvaltningen, såväl organisatoriskt som kompetensmässigt, står väl
rustad för att effektivt kunna föra fram Sveriges ståndpunkter.
En väl samordnad och förankrad politik är en förutsättning för att Sverige
skall kunna öva inflytande i det framväxande Europasamarbetet och påverka de
gemensamma organens beslut. Vikten av att nationellt agera samordnat visas av
att flertalet medlemsländer lägger ned stor omsorg på att koordinera sina
aktiviteter i EU. De länder som lyckats i detta avseende har kunnat påvisa klara
förhandlingsvinster. Det är därför av stor betydelse att de svenska
förhandlarnas agerande i olika gemensamma organ är i linje med den övergripande
strategin och är väl förankrat på politisk nivå samt hos ansvariga myndigheter
och andra berörda intressenter.
Det övergripande ansvaret för utformningen och bevakningen av strategier och
positioner ligger på regeringen. Denna uppgift förutsätter en effektiv
kommunikation inom regeringskansliet och mellan respektive departement och
förvaltningsmyndigheter. Regeringens ansvar i dessa hänseenden begränsas
emellertid till vad som ligger inom dess beslutskompetens. Det är viktigt att
det etableras en effektiv kommunikation också gentemot myndigheter, som har
riksdagen som huvudman. Så t.ex. involveras Riksbanken direkt i
centralbankssamarbetet mellan EU:s medlemsländer och berörs gemensamt med
regeringen och dess förvaltningsmyndigheter av frågor som tas upp i de
gemensamma organen.
Förberedelsearbetet
För att utreda frågor om den svenska statsförvaltningens samverkan med
regeringen vid ett svenskt EG-medlemskap m.m. tillkallade regeringen den 23
januari 1992 en särskild utredare. Utredaren har i betänkandet
Statsförvaltningen och EG (SOU 1993:80) kartlagt EG:s organisation inom fem
myndighetsområden och därvid berört frågor om det svenska deltagandet i
EG-arbetet samt behandlat skilda spörsmål om samverkan mellan departement och
förvaltningsmyndigheter.
Med dessa erfarenheter som grund fortsätter nu arbetet med att utveckla så
effektiva former som möjligt för Sveriges verksamhet i bl.a. olika gemensamma
organ.
Regeringen har beslutat att motsvarande kartläggning skall göras inom övriga
departements- och myndighetsområden som berörs av ett EU-medlemskap. Samtliga
departement skall, tillsammans med de förvaltningsmyndigheter som berörs av ett
svenskt medlemskap i EU, kartlägga hur EU:s verksamhet inom respektive
departements och förvaltningsmyndighets ansvarsområde är organiserad och bedrivs
samt departementsvis redovisa hur arbetet från svensk sida i de olika organen
bör bedrivas.
Departementen skall senast den 1 februari 1994 redovisa resultatet av
departementens och förvaltningsmyndigheternas arbete. Därefter skall
redovisningarna bearbetas och analyseras med utgångspunkt från de i regerings-
beslutet angivna frågeställningarna som rör bl.a. principer för svensk
representation i olika gemensamma organ, former för samverkan mellan departement
och myndigheter, behov av organisatoriska förändringar, rationaliserings- och
effektiviseringsmöjligheter, ekonomiska konsekvenser, personal- och
kompetensbehov m.m.
Även om grundstrukturen i den svenska statsförvaltningen väntas kunna bestå vid
ett svenskt medlemskap i EU, så kommer betydande förändringar sannolikt att
behöva genomföras. Onödiga verksamheter måste utmönstras, dubbelarbete undvikas
och rationell arbetsfördelning etableras med andra länder. Möjligheterna till
administrativ samverkan mellan de nordiska länderna bör undersökas närmare.
Statlig verksamhet kommer i ökad utsträckning att möta internationell
konkurrens och vi måste ta konsekvenserna av detta. Ett EU-medlemskap kommer
troligen att medföra att vissa verksamheter inom statsförvaltningen måste
expandera något på grund av nya arbetsuppgifter. Andra verksamheter kommer att
kunna begränsas. Omorienteringen av statsförvaltningen mot ett ökat europeiskt
samarbete och skapandet av de resurser som behövs för detta måste därför ske
genom besparingar inom andra områden och genom omprioriteringar. Både den
samhällsekonomiska situationen och behovet av resurser för Europaintegrationen
ökar kraven på att förvaltningsmyndigheterna inventerar och analyserar möj-
ligheterna till effektiviseringar och omprioriteringar. Välgrundade och samlade
överväganden av verksamhetsstrukturer inom den statliga förvaltningen kommer att
bli nödvändiga.
58
Statsbudgeten och särskilda frågor
1 Statsbudgetens utveckling
1.1 Beräkningsförutsättningar
Statsbudgeten budgetåren 1993/94 och 1994/95
Riksrevisionsverket (RRV) har den 16 december 1993 redovisat en beräkning av
statsbudgetens inkomster. De antaganden som RRV grundat sina beräkningar på
framgår av tabell 1. Dessa antaganden, dvs. pris- och löneutvecklingen samt
utvecklingen av konsumtionen är fundamentala för beräkningen av statsbudgeten.
En sammanfattning av beräkningen finns i bilaga 1.2.
Under slutskedet i arbetet med den preliminära nationalbudgeten har antaganden
om den ekonomiska utvecklingen reviderats. Det innebär att de beräkningar som nu
redovisas baserar sig på den ekonomiska utveckling som presenteras i finans-
planen, bilaga 1 (avsnitt 4). Även vissa av dessa antaganden återfinns i tabell
1. I övrigt finns ingen anledning att avvika från RRV:s beräkningsförut-
sättningar.
Tabell 1. Antaganden om den ekonomiska utvecklingen
Procentuell förändring
1993 1994 1995
RRV RegeringenRRVRegeringenRRV Regeringen
Lönesumma - 1,5- 1,5 3,3 3,7 4,7 4,4
Konsumentpriser,
årsgenomsnitt4,74,7 2,6 2,5 3,0 2,8
Privat konsumtion,
löpande priser1,62,1 3,1 3,0 5,7 5,5
1.2 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret
1993/94
RRV:s senaste beräkning av budgetutfallet för budgetåret 1993/94 utgörs av
verkets budgetprognos nr 2/3 från den 16 december 1993. Beräkningarna av
inkomsterna för budgetåret 1993/94 redovisas även i verkets inkomstberäkning.
72
Inkomster
I sin inkomstberäkning har RRV för budgetåret 1993/94 beräknat inkomsterna till
353 253 miljoner kronor.
Till följd av vad regeringen nyligen anfört om lönesummans utveckling samt ny
information bör inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt räknas ner med 1
317 mkr. Regeringen räknar även ner samma inkomsttitel med ytterligare 3 530
mkr, eftersom det är regeringens avsikt att den nya egenavgiften i
arbetslöshetsersättningen direkt skall föras till Arbetsmarknadsfonden med ett
på förhand beräknat belopp. Regeringens antaganden om den ekonomiska ut-
vecklingen leder till att inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt räknas
upp med 349 mkr.
Av samma anledning skrivs inkomsttiteln Beskattning av tjänstegruppliv upp med
4 mkr. Regeringens bedömning av lönesummans utveckling får till följd att
inkomsttiteln Folkpensionsavgift räknas upp med 60 mkr. Av samma anledning samt
till följd av att Riksförsäkringsverket reviderat ner sjuktalet för budgetåret
1993/94 skrivs inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto upp med 990 mkr. På
grund av lönesummans utveckling skrivs även inkomsttiteln Övriga socialavgifter,
netto upp med 13 mkr.
I enlighet med vad som anförts om den privata konsumtionens utveckling bör
inkomsterna på inkomsttiteln Mervärdesskatt räknas upp med 100 mkr. Samma
inkomsttitel bör därutöver justeras ner med 79 mkr till följd av riksdagens
beslut med anledning av regeringens proposition om Postlag och en förändrad
verksamhetsform för Postverket m.m. (prop. 1993/94:38, TU11, rskr. 119). Med
anledning av att riksdagen beslutade att senarelägga den av regeringen i prop.
1993/94:25 föreslagna höjningen av bensinskatt från den 1 januari 1994 till den
1 januari 1995 justeras inkomsttiteln Bensinskatt ner med 350 mkr. Dessutom gör
regeringen en annan bedömning än RRV av övergången från blyad till blyfri bensin
och justerar ner inkomsttiteln Bensinskatt med ytterligare 19 mkr.
Med anledning av att Styrelsen för lokalradiotillstånd under hösten har
auktionerat ut ca 60 stycken lokalradiotillstånd, justeras inkomsttiteln
Lokalradioavgifter upp med 44 468 000 kr. Slutligen justeras inkomsttiteln
Ränteinkomster på lån för bostadsbyggande upp med 93,1 mkr och inkomsttiteln
Räntor på energisparlån upp med 3,8 mkr med anledning av en annan bedömning av
den ekonomiska utvecklingen.
Sammantaget medför justeringarna en beräknad minskning av inkomsterna med 3 638
mkr jämfört med RRV:s beräkning. Ändringarna framgår av tabell 2.
73
Tabell 2. Avvikelser mot RRVs beräkningar av statsbudgetens inkomster
budgetåret 1993/94
Tusentals kronor
RRVsFörändringberäkningenligt
regeringen
1111Fysiska personers inkomstskatt7 963 000- 4 847 000
1121Juridiska personers inkomstskatt19 840 000+ 349 000
1123Beskattning av tjänstegruppliv1 062 000+ 4 000
1211Folkpensionsavgift 36 146 000 + 60 000
1221Sjukförsäkringsavgift, netto5 655 000+ 990 000
1251Övriga socialavgifter, netto2 859 000+ 13 000
1411Mervärdesskatt 113 200 000 + 21 000
1421Bensinskatt 22 390 000 - 369 000
2332Ränteinkomster på lån för
bostadsbyggande 3 998 000 + 93 100
2351Räntor på energisparlån 164 000 + 3 800
2546Lokalradioavgifter 0 + 44 468
Summa inkomster 353 253 440
Summa avvikelser enligt föredraganden- 3 637 632
RRV:s beräkningar föranleder i övrigt inte någon erinran. Sammantaget medför
justeringarna av RRV:s beräkningar att regeringen beräknar inkomsterna för
budgetåret 1993/94 till 349 616 mkr.
Utgifter
I regleringsbreven[1] för innevarande budgetår uppgår utgifterna på
statsbudgeten till 549 662 mkr. RRV har i sin prognos beräknat de totala
utgifterna till 564 750 mkr.
RRV har beräknat belastningen på anslaget Räntor på statsskulden m.m. till 92
miljarder kr. Med anledning av ett förändrat budget- och ränteläge samt ny
information angående valutaförluster sedan RRV:s prognos publicerades beräknar
regeringen ränteutgifterna för budgetåret 1993/94 till 91 miljarder kr.
**Fotnot**
[1] Jämförelserna mellan anvisat belopp
på utgiftssidan och beräknat utfall sker
mot regleringsbrev då regeringen efter
riksdagens beslut om statsbudget för
budgetåret 1993/94 genomfört tekniska
justeringar på myndigheternas
förvaltningskostnadsanslag (jfr. prop.
1992/93:100, bil. 1, avsnitt 2.2.3, bet.
1992/93:FiU20, rksr. 1992/93:189).
74
Tabell 3. Räntor på statsskulden budgetåret 1993/94
Miljarder kronor
Beräkning tillNuvarande
grund för stats-beräkning
budgeten
Räntor på lån i svenska kronor61,5 47,3
Räntor på lån i utländsk valuta24,3 24,9
Valutaförluster, netto 10,2 18,8
Summa 96 91
Med anledning av regeringens proposition om Postlag och en förändrad
verksamhetsform för Postverket m.m. (prop. 1993/94:38, TU11, rskr. 119) räknas
anslaget Ersättning till Posten AB för rikstäckande betalnings- och kassaservice
ner med 17 mkr. Till följd av att Riksförsäkringsverket gör en ny bedömning av
sjuktalets utveckling räknas anslaget Bidrag till sjukförsäkringen, netto ner
med 163 mkr. Efter samråd med statsrådet Lundgren räknas anslaget Räntebidrag
upp med 2 200 mkr till följd av att utbetalningarna av räntebidragen sker
snabbare än beräknat. Till följd av beslutet om rekonstruktion av Gota Bank
räknas anslaget Åtgärder för att stärka det finansiella systemet upp med 20 000
mkr. Regeringens bedömning av flyktingmottagande i kommunerna och en
prisjustering av ersättning till kommunerna leder till att anslaget Ersättning
till kommuner för åtgärder för flyktningar m.m. justeras upp med 68 mkr,
anslaget Överföringar av och andra åtgärder för flyktingar m.m. med 242 mkr samt
anslaget Lån till hemutrustning till flyktingar m.fl. med 9 mkr. Dessutom
justeras av samma anledning anslaget Statens invandrarverk ner med 4 mkr.
Slutligen räknas utgifterna upp med 630 647 000 kr med anledning av regeringens
förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1993/94 (prop.
1993/94:105).
Sammantaget leder ovan nämda justeringar av RRV:s beräkningar till en
uppjustering av utgifterna med 22 699 mkr. Utgiftsanslagen beräknas därmed till
471 693 mkr.
Enligt RRV kommer de totala anslagsbehållningarna på reservationsanslag under
innevarande budgetår att minska med 6 023 mkr och uppgå till 31 479 mkr.
Regeringen avviker från RRV:s beräkning av minskning av anslagsbehållningen till
följd av att regeringen gör en annan bedömning av möjligheten att 1993/94
utnyttja innestående anslagsbehållningar. Regeringen beräknar därmed minskningen
av anslagsbehållningar till 3 000 mkr. Till följd av detta ökar den totala
anslagsbehållningen på reservationsanslag med 3 023 mkr. Dessutom för regeringen
bort 1 848 mkr från Arbetsmarknadsdepartementets innevarande års
anslagsbehållning. Med anledning av riksdagsbeslut förs vidare 3 897 mkr bort
från Kommunikationsdepartementets anslagsbehållning för innevarande år (prop.
1992/93:176, TU35, rskr. 446). Regeringen beräknar därmed att de totala
anslagsbehållningarna på reservationsanslag uppgår till 28 757 mkr vid
innevarande budgetårs slut.
75
I tabell 4 redovisas utvecklingen av anslagsbehållningarna mellan budgetåren
1992/93 och 1993/94.
Tabell 4. Anslagsbehållningarna vid utgången av budgetåren 1992/93 och 1993/94
Miljarder kronor
Huvudtitel 1992/93 1993/94
Utrikesdepartementet 9,5 8,3
Kommunikationsdepartementet11,7 5,5
Övriga huvudtitlar 16,3 15,0
Summa 37,5 28,8
RRV har för Tillkommande utgiftsbehov, netto tagit upp 18 000 mkr. Dessa
utgifter bör beräknas till 1 000 mkr. Avvikelsen från RRV:s beräkning förklaras
i allt väsentligt av beslutet om rekonstruktionen av Gota Bank.
Sammantaget beräknas därmed utgifterna under budgetåret 1993/94 till 566 693
mkr.
Tabell 5. Regleringsbrevens utgifter budgetåret 1993/94
Milj.kr.
Regleringsbrev RRV Regeringen
Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor444 922448 727471 693
Statsskuldräntor 96 000 92 000 91 000
Förändring i anslagsbehållningar1 5006 0233 000
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto7 24018 0001 000
Summa 549 662564 750 566 693
1.3 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret
1994/95
Inkomster
RRV beräknar statsbudgetens inkomster till 367 489 mkr för budgetåret 1994/95.
De skillnader i antaganden om pris- och löneutveckling som nyss redovisats samt
vissa förändringar som föreslås i förslaget till statsbudget för nästa budgetår
påverkar statsbudgetens inkomster. I det följande redovisas de avvikelser från
RRV:s beräkningar som regeringen därmed funnit bör göras.
Till följd av dels vad som anförts om den ekonomiska utvecklingen, dels ny
information räknas inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt ner med 1 217
mkr. Dessutom räknas samma inkomsttitel ner med ytterligare 10 900 mkr till
följd av att regeringen har för avsikt att direkt föra den nya egenavgiften i
arbetslöshetsersättningen till Arbetsmarknadsfonden med ett i förväg beräknat
belopp. Sammanlagt justerar regeringen således ner inkomstiteln Fysiska
personers inkomstskatt med 12 117 mkr.
Med anledning av att regeringen gör en annan bedömning av den ekonomiska
utvecklingen räknas inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt upp med 554
mkr. Detta får även till följd att inkomsttiteln Avskattning av företagens
reserver räknas upp med 73 mkr och att inkomsttiteln Beskattning av
tjänstegruppliv räknas upp med 6 mkr.
Med anledning av lönesummans utveckling räknas inkomsttiteln Folkpensionsavgift
upp med 176 mkr. Till följd av dels att Riksförsäkringsverket reviderat ner
sjuktalet, dels lönesummans utveckling räknas inkomsttiteln
Sjukförsäkringsavgift, netto upp med 291 mkr. Inkomsttiteln
Sjukförsäkringsavgift, netto räknas dessutom upp med ytterligare 735 mkr till
följd av de förslag om besparingar inom tandvård och läkemedel som regeringen
senare idag kommer att redovisa. Sammantaget leder detta till en uppjustering av
inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 1 026 mkr.
Till följd av vad som nyss anförts angående den privata konsumtionens
utveckling räknas inkomsttiteln Mervärdesskatt upp med 150 mkr. Inkomsttiteln
Mervärdesskatt räknas samtidigt ner med 444 mkr till följd av riksdagens beslut
med anledning av regeringens proposition om Postlag och en förändrad
verksamhetsform för Postverket m.m.(prop. 1993/94:38, TU11, rskr. 119).
Sammanlagt medför detta en nedjustering av inkomsttiteln Mervärdesskatt med 294
mkr. Med anledning av att riksdagen beslutade att senarelägga den av regeringen
i prop. 1993/94:25 föreslagna höjningen av bensinskatten från den 1 januari 1994
till den 1 januari 1995, justeras inkomsttiteln Bensinskatt ner med 476 mkr.
Till följd av att regeringen gör en annan bedömning av övergången från blyad
till blyfri bensin än Riksrevisionsverket, skrivs inkomsttiteln Bensinskatt ner
med ytterligare 250 mkr. Sammanlagt innebär detta att inkomsttiteln Bensinskatt
skrivs ner med 726 mkr.
Med anledning av regeringens bedömning av konsumentprisernas utveckling
justeras inkomsttitlarna Tobaksskatt ner med 5 mkr, Skatt på spritdrycker ner
med 6 mkr, Skatt på vin ner med 3 mkr, Skatt på maltdrycker ner med 0,6 mkr och
slutligen Energiskatt ner med 10 mkr.
Till följd av att regeringen gör en annan bedömning än Riksrevisionsverket av
den ekonomiska utvecklingen justeras inkomsttiteln Ränteinkomster på lån för
bostadsbyggande upp med 89,4 mkr medan inkomsttiteln Räntor på energisparlån
justeras upp med 3,5 mkr.
Inkomsttiteln Bidrag för ungdomspraktik justeras ner med 200 mkr med anledning
av att finansieringsbidraget för ungdomspraktik bedöms bli 200 mkr lägre till
följd av att regeringen föreslår att arbetsgivare som väljer att redan efter de
första sex månaderna anställa en ungdomspraktikant skall befrias från kravet på
finansieringsbidrag. Med anledning av att Styrelsen för lokalradiotillstånd
under hösten har auktionerat ut ca 60 stycken lokalradiotillstånd justeras
inkomsttiteln Lokalradiolicenser upp med 83 675 000 kr. I konsekvens med det
förslag om ersättning från kommuner för elever i same- och specialskolor som
senare idag kommer att presenteras räknas inkomsttiteln Övriga inkomster av
statens verksamhet upp med 24 mkr. Fr.o.m. den 1 juli 1994 kommer Försvarsmakten
att betala hyra för mark, vissa anläggningar och lokaler till Fortifikationsver-
ket. Hyran skall bl.a. täcka de kapitalkostnader verket har för de fastigheter
Försvarsmakten disponerar. Dessa fastigheter är finansierade med
avkastningspliktigt statskapital för vilket avkastningskravet för budgetåret
1994/95 beräknats till 900 mkr. Därutöver gäller att Fortifikationsverket skall
inleverera ett belopp motsvarande avskrivningarna på fastigheterna, vilket för
budgetåret 1994/95 beräknats till 580 mkr. Med anledning av detta räknar
regeringen upp inkomsttiteln Uppdragsmyndigheters m.fl. komplementkostnader med
900 mkr och inkomsttiteln Avskrivningar på fastigheter med 580 mkr.
Med anledning av övergång från anslagsfinansiering till lån i Riksgäldskontoret
för uppdragsmyndigheters investeringsutgifter, se bilaga 1, avsnitt 6.6.3 bör
inkomsttiteln Uppdragsmyndigheters m.fl. komplementkostnader räknas upp med 2
000 mkr, eller sammanlagt 2 900 mkr.
Sammanlagt innebär avvikelserna från RRV:s beräkningar en ned-skrivning av
inkomsterna för budgetåret 1994/95 med 7 846 mkr. Regeringen beräknar således
statsbudgetens inkomster för budgetåret 1994/95 till 359 643 mkr. Förändringarna
i förhållande till RRV:s beräkningar framgår av tabell 6.
76
Tabell 6. Avvikelser mot RRVs beräkningar av statsbudgetens inkomster
budgetåret 1994/95
Tusentals kronor
RRV:s Avvikelse
beräkning enligt
regeringen
Inkomsttitel
1111Fysiska personers inkomstskatt30 266 000- 12 117 000
1121Juridiska personers inkomstskatt18 584 000+ 554 000
1122Avskattning av företagens reserver4 491 000+ 73 000
1123Beskattning av tjänstegruppliv1 112 000+ 6 000
1211Folkpensionsavgift 37 240 000 + 176 000
1221Sjukförsäkringsavgift, netto7 597 000+ 1 026 000
1411Mervärdesskatt 112 000 000 - 294 000
1421Bensinskatt 22 850 000 - 726 000
1424Tobaksskatt 7 630 000 - 5 000
1425Skatt på spritdrycker6 423 000 - 6 000
1426Skatt på vin 3 247 000 - 3 000
1427Skatt på maltdrycker2 990 800 - 600
1428Energiskatt 19 100 000 - 10 000
2332Ränteinkomster på lån för bostads-
byggande 2 890 600 + 89 400
2351Räntor på energisparlån110 800 + 3 500
2524Bidrag för ungdomspraktik1 000 000- 200 000
2546Lokalradioavgifter 0 + 83 675
2811Övriga inkomster av statens verksamhet400 000+ 24 000
5121Avskrivningar på fastigheter0 + 580 000
5131Uppdragsmyndigheters m.fl.
komplementkostnader 0+ 2 900 000
Summa inkomster 367 488 935
Summa avvikelser enligt regeringen- 7 846 025
Avslutningsvis redovisas förändringarna i indelningen av statsbudgetens
inkomster i förslaget till statsbudget för budgetåret 1994/95 (tabell 7).
Tabell 7.Förslag till förändringar i uppställningen av statsbudgetens inkomster
för budgetåret 1994/95
In-
komsttitel/Inkomsthuvudgrupp/InkomstgruppFörslag
1422Särskilda varuskatter Upphör
1427Skatt på maltdrycker Namnändring
1451Reseskatt Upphör
1462Kilometerskatt Upphör
2112Televerkets inlevererade överskottUpphör
2123Inlevererat överskott av uthyrning av ADB-utrustningUpphör
2524Bidrag för ungdomspraktik1 Ny inkomsttitel
2534Avgifter för körkort och motorfordonNamnändring
2543Skatteutjämningsavgift Upphör
2546Lokalradioavgifter1 Ny inkomsttitel
2713Vattenföroreningsavgifter m.m. Namnändring
2714Sanktionsavgifter m.m.1 Ny inkomsttitel
1 Inkomsttiteln införd fr.o.m. budgetåret 1993/94
77
Utgifter
I förslaget till statsbudget för budgetåret 1994/95 uppgår utgifterna sammanlagt
till 532 129 mkr. Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor svarar då för 430 629
mkr.
Statsskuldsräntorna beräknas till 85 000 mkr för budgetåret 1994/95.
Beräkningen är baserad på underlag från Riksgäldskontoret och de ränteantaganden
som redovisats i den preliminära nationalbudgeten (bilaga 1.1, avsnitt 1). De
redovisade ränteutgifterna hålls nere till följd av de stora inkomster som Riks-
gäldskontoret erhåller i samband med emissioner av statsobligationslån. Dessa
lån har ofta kupongräntor som avspeglar ränteläget när de började emitteras för
ett par år sedan. Med nuvarande lägre räntenivåer betalar köparen överkurs till
Riksgäldskontoret för att erhålla dessa lån med hög nominell ränta. De inkomster
som dessa överkurser genererar leder till minskade ränteutgifter under
emissionsåret men högre ränteutgifter under följande år, när den högre
kupongräntan betalas ut. Hänsyn har tagits till detta vid beräkningen av den
underliggande budgetutvecklingen, se avsnitt 2 nedan.
Anslagsbehållningarna på reservationsanslag beräknas minska med
4 500 mkr under budgetåret 1994/95.
I syfte att förslaget till statsbudget skall visa en realistisk budgetbelast-
ning förs på budgetens utgiftssida upp posten Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto. Denna beräknas till 12 000 mkr. Vid beräkningen av denna
post har en uppskattning gjorts av sådana utgifts- och inkomstförändringar som
inte redovisats på något annat ställe i förslaget till statsbudget.
Finansutskottet har tidigare framfört önskemål (1991/92:FiU34) om att posten
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto som idag är en nettopost på statsbud-
getens utgiftssida, redovisas som två bruttoposter - en på inkomst- och en på
utgiftssidan.
Nyligen har ett utvecklingensarbete påbörjats inom regeringskansliet som bl.a.
inbegriper hur statens inkomster, utgifter och förmögenhet bör redovisas.
Regeringen anser att frågan angående tillkommande utgiftsbehov bör övervägas
inom ramen för ovan nämnda utvecklingsarbete. Regeringen gör därmed bedömningen
att redovisningen av tillkommande utgiftsbehov för närvarande inte bör
förändras.
Tabell 8. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1994/95
Milj.kr.
Förslag till
statsbudget
Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor430 629
Statsskuldräntor 85 000
Förändring av anslagsbehållningar 4 500
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto12 000
Summa 532 129
78
1.4 Statsbudgetens saldo för budgetåren 1993/94 och
1994/95
Med hänvisning till redovisningen i det föregående avsnittet beräknas utfallet
av statsbudgetens inkomster och utgifter för innevarande budgetår och förslaget
till statsbudget för budgetåret 1994/95 såsom framgår av tabell 9 och tabell 10.
Sammanfattningsvis beräknas budgetunderskottet till 217,1 miljarder kronor för
1993/94 och till 172,5 miljarder kronor för 1994/95.
Tabell 9. Statsbudgeten budgetåren 1992/93-1994/95
Miljarder kronor
1992/931993/94 1994/95
Utfall Stats- Beräknat utfallFörslag till
budget/ statsbudget
reglerings-enligtenligt
brev1 RRV regeringen
Inkomster 377,7 344,0 353,3 349,6 359,6
Utgifter exkl.
statsskuldräntor492,4 453,7 472,8 475,7 447,1
Statsskuldräntor 73,1 96,0 92,0 91,0 85,0
Saldo - 187,8- 205,7- 211,5 - 217,1 - 172,5
1 För 1993/94 är utgiftsnivån enligt regleringsbrev.
79
Tabell 10. Förslag till statsbudget för budgetåret 1994/95
Inkomster: Utgiftsanslag:
Skatter 321 528 515 000 Statschefen och regeringen 1
757 978 000
Inkomster av statens verksamhet 29 248 710 000 Justitiedepartementet 19
475 076 000
Inkomster av försåld egendom 31 640 000 Utrikesdepartementet 16
959 481 000
Återbetalning av lån 7 029 045 000 Försvarsdepartementet 39
721 506 000
Kalkylmässiga inkomster 1 805 000 000 Socialdepartementet 127
809 349 000
Kommunikationsdepartementet29
287 281 000
Summa kr. 359 642 910 000 Finansdepartementet 84
604 149 000
Utbildningsdepartementet 33
038 652 000
Jordbruksdepartementet 6
251 959 000
Arbetsmarknadsdepartementet47
474 542 000
Kulturdepartementet 14
759 718 000
Näringsdepartementet 4
001 092 000
Civildepartementet 2
216 715 000
Miljö- och
naturresursdepartementet 2
406 369 000
Riksdagen och dess
myndigheter
863 701 000
Räntor på statsskulden, m.m.
85 000 000 000
Oförutsedda utgifter
1 000 000
Beräknad övrig
medelsförbrukning:
Minskning av
medelsbehållningar 4
500 000 000
Underskott 172 485 658 000 Beräknat tillkommande
utgiftsbehov,
netto 12
000 000 000
Summa kr. 532 128 568 000 Summa kr. 532
128 568 000
80
1.5 Statsbudgetens utgifter fördelade på realekonomiska
kategorier och ändamålsområden budgetåret 1994/95
Av statsbudgetens totala utgifter, dvs inklusive de utgifter som redovisas på
statsbudgetens inkomstsida, utgör utgifterna för den statliga konsumtionen drygt
en femtedel. Dessa består av löner och andra utgifter för framför allt statlig
förvaltning, försvaret och högskolan.
Investeringarnas andel av de totala utgifterna på statsbudgeten uppgår till ca
3 procent.
Transfereringarnas andel av statsutgifterna uppgår till ca 60 procent. Dessa
utgörs av transfereringar till hushållen, transfereringar till utlandet samt
subventioner till företag m.m. Drygt hälften av transfereringarna går till
hushållen. De största posterna är utgifter för pensioner, sjuk- och föräldra-
försäkring, barnbidrag samt arbetsskadeersättningar.
De statliga transfereringarna till kommunerna utgörs främst av utjämningsbidrag
till kommunerna och skatteutjämningsbidrag till landstingen.
Transfereringarna till utlandet består huvudsakligen av utvecklingsbistånd.
Biståndet uppgår till ca 0,92 procent av bruttonationalinkomsten (BNI).
Subventioner till företag inkluderar överföringar till såväl privata som
statliga företag. Här ingår även räntebidrag till bostäder samt bidrag för
omställning av jordbruket.
Statsskuldräntorna beräknas uppgå till 85 miljarder kronor 1994/95 och utgör
därmed knappt 15 procent av statsbudgetens utgifter.
Diagram 1. Realekonomisk fördelning av statsbudgetens utgifter
81
I tabell 11 visas budgetförslagets utgifter fördelade på olika ändamålsområden.
Av tabellen framgår att den största enskilda posten i budgeten är stats-
skuldräntorna. Drygt 96 miljarder kronor avser utgifter för pensioner, åldrings-
och handikappomsorg. Vidare utgör allmänna bidrag till kommuner ca 45 miljarder
kronor. I denna utgiftspost ingår det statliga utjämningsbidraget till
kommunerna samt skatteutjämningsbidraget till landstingen.
Stöd till barnfamiljer utgörs främst av utgifter för föräldraförsäkring och
barnbidrag. Inkomsttrygghet vid sjukdom utgörs främst av utgifter för sjuk- och
arbetsskadeförsäkring.
I utgiftsposten bostadsförsörjning ingår bl.a. räntebidrag.
Tabell 11. Statsbudgetens utgifter 1994/95 fördelade på ändamålsområden
Miljarder kronor, 1994/95 års priser
Belopp Andel i procent
Pensioner, åldrings- och handikappomsorg95,7 16,4
Allmänna bidrag mellan stat och kommuner45,5 7,8
Stöd till barnfamiljer 48,0 8,2
Inkomsttrygghet vid sjukdom 43,5 7,4
Försvar 45,0 7,7
Bostadsförsörjning 29,3 5,0
Utbildning och forskning 39,3 6,7
Åtgärder inom arbetsmarknadsområdet 33,6 5,7
Samhällsskydd och rättsskipning 20,5 3,5
Infrastruktur 29,5 5,0
Internationellt ekonomiskt bistånd 13,9 2,4
Näringslivsändamål 8,7 1,5
Fritidsverksamhet och kultur 4,9 0,8
Allmän miljö- och naturvård 1,8 0,3
Statsskuldräntor 85,0 14,5
Övrigt 41,2 7,1
Summa1 585,4 100
1 Inklusive tillkommande utgiftsbehov och utgifter som redovisas på
inkomstsidan.
1.6 Utredning om beräkningarna av statens inkomster och
utgifter
För den ekonomiska politikens utformning är det av stor vikt att regeringen har
tillgång till ett fullgott underlag i form av beräkningar och bedömningar av
statsfinansernas utveckling på kort och lång sikt. Detta gäller inte minst
beräkningar och prognoser m.m. av statsinkomsterna men även av statens utgifter.
Till följd av skattereformen för några år sedan och de fortlöpande förändringar
som sker i uttaget av skatter och avgifter samt till följd av den senaste
konjunkturnedgången har svårigheterna att beräkna statens framtida inkomster och
utgifter ökat. Möjligheterna att kartlägga och analysera förändringar i
beteendemönstret hos skatteskyldiga och betalningsmottagare har i denna
situation varit mindre än eljest. Särskilda insatser för att ta tillvara varje
möjlighet att förbättra beslutsunderlag vad avser precision och förklaringsgr-
under bör därför göras. Utöver den fortlöpande metodutveckling som sker inom
ramen för RRVs beräkningsarbete, bl.a. vad gäller inkomsberäkningarna, har RRV
påbörjat ett arbete med att, med utgångspunkt i de förutsättningar RRV har för
sitt beräkningsarbete, utveckla beräknings- och analysmodeller. I arbetet ingår
även att förbättra kvaliten i de grunddata som RRV är beroende av, bl.a. den
information som lämnas av de statliga myndigheterna. Det är angeläget att detta
arbete drivs vidare.
Samtidigt är informationsflödet när det gäller prognoser och beräkningar av
skilda slag mycket omfattande och inbegriper ett stort antal centrala
producenter och användare. Det finns därför skäl att också se över användarbehov
och produktionsmetoder i ett vidare perspektiv, bl.a. för att effektivisera
informationsflödet samt förbättra samverkan mellan informationslämnare och
prognos- och statistikproducenter. Regeringen har därför för avsikt att ge
chefen för Finansdepartementet bemyndigande att tillkalla en utredare för att se
över beräkningarna av statens inkomster och utgifter.
Utredaren bör som ett underlag för sina överväganden bl.a. kartlägga olika
felkällor i prognoserna samt vilka prognosmetoder som kan utnyttjas i detta
sammanhang. I arbetet bör även ingå förslag till hur en löpande kvalitets-
redovisning bör utformas.
Utredaren bör vidare studera hur informationsinsamlingen sker och hur
samarbetet mellan berörda myndigheter kan utvecklas för att på det sättet öka
prognosernas tillförlitlighet. Utredaren bör också bedöma möjligheterna att i
större utsträckning utnyttja utfallsdata som en indikator över den ekonomiska
utvecklingen, bl.a. för att därigenom få ett snabbare genomslag på de antaganden
om den allmänna ekonomiska utvecklingen som ligger till grund för beräkningarna
av statsfinansernas utveckling.
Även möjligheterna till en mer kontinuerlig kontroll av utgifternas utveckling
bör studeras.
Utredningsarbetet bör göras i nära samarbete med RRV.Till utredningen avser
regeringen att knyta en expertgrupp med representanter för de myndigheter som i
första hand är berörda.
2 Underliggande budgetutveckling
Den underliggande utvecklingen av statsbudgetens saldo erhålls när det
redovisade saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art eller
sammanhänger med förändringar i redovisningsprinciperna. Som bas används de
förhållanden som skall gälla för budgetåret 1994/95. Detta innebär att den
underliggande budgetutvecklingen i ett budgetförslag inte omedelbart kan
jämföras med de redovisningar som gjorts i tidigare års finansplaner och
reviderade finansplaner.
Det bör betonas att det ofta är en bedömningsfråga om en enskild post skall
betraktas som en reguljär inkomst eller utgift eller som en tillfällig sådan.
Trots att avgränsningarna i det enskilda fallet inte är helt självklara anser
regeringen det ändå angeläget att redovisa en beräkning där tillfälliga
inkomster eller utgifter uteslutits, så att statsbudgetens underliggande
utveckling tydliggörs.
På inkomstsidan betraktas följande slag av effekter som tillfälliga vid fram-
räkning av det underliggande budgetsaldot:
-vissa engångsvisa höjningar eller sänkningar av skatter och avgifter
-tillfälliga extra inleveranser från affärsverk till statsbudgeten
-inkomster från arbetsgivarfonden, delpensionsfonden och arbets-
miljöfonden
På utgiftssidan betraktas bl. a. följande effekter som tillfälliga vid
framräkning av det underliggande budgetsaldot:
-valutaförluster eller valutavinster som uppstår vid amortering av
statens utlandslån
-kapitaltillskott till Nordbanken, Securum och Gota Bank
-engångsvisa besparingar
-periodiseringseffekter till följd av att Riksgäldskontoret emitterar
statsskuldsväxlar till underkurs.
Tabell 12 visar statsbudgetens underliggande utveckling under perioden
1992/93-1994/95.
Tabell 12. Underliggande budgetsaldo för budgetåren 1992/93-1994/95
Miljarder kronor
1992/93 1993/94 1994/95
Underliggande budgetsaldo- 188,5- 205,5- 175,9
Som andel av BNP - 13,1 % - 14,0 % - 11,4 %
3 Lånebehov och statsskuld
Statliga utgifter som beslutats av riksdagen och som inte täcks av
statsinkomster, finansieras genom upplåning av Riksgäldskontoret. Budgetunder-
skottet utgör den viktigaste beståndsdelen i Riksgäldskontorets lånebehov
(tabell 13). Det är emellertid inte det redovisade budgetutfallet baserat på
inkomst- och utgiftsmässiga principer som är relevant i detta sammanhang, utan i
stället dess kassamässiga motsvarighet, dvs. utfallet på statsverkets
checkräkning i Riksbanken. I tabellen är skillnaden mellan redovisat
budgetutfall och rörelserna på statsverkets checkräkning angiven som
kassamässiga korrigeringar. Dessa korrigeringar kan i allmänhet endast göras i
efterhand när utfallen är kända. I prognosperspektivet antas att de kassamässiga
flödena är lika med budgetsaldot.
Riksgäldskontoret har en omfattande utlåning till affärsverk och myndigheter,
bl.a. till Bankstödsnämnden för bankstöd och till Centrala studiestödsnämnden,
för studielån. Som en följd av att arbetslösheten har stigit har ett underskott
i arbetsmarknadsfonden uppstått vilket ökar statens upplåningsbehov. Detta upp-
låningsbehov beräknas till 36,9 miljarder kronor för budgetåret 1993/94 och 34,6
miljarder kronor för budgetåret 1994/95. Underskott har även uppstått i
lönegarantifonden. I detta fall sammanhänger underskottet med ökat antal
konkurser. Denna utlåning påverkar inte budgeten direkt men väl statens
lånebehov. Det beräknade upplåningsbehovet uppgår till 271,6 miljarder kronor
1993/94 och 220,3 miljarder kronor 1994/95.
Statsskuldens förändring påverkas därutöver av olika typer av skulddispo-
sitioner, dvs transaktioner av dispositiv karaktär som Riksgäldskontoret gör. Av
störst betydelse därvidlag är valutaomvärderingar till följd av att
valutaskulden löpande omvärderas till aktuella valutakurser samtidigt som
avräkningen mot statsbudgeten enbart avser de realiserade valutadifferenserna.
Prognosen för skulddispositionerna innehåller enbart beräknade realiseringar av
valutadifferenser. Dessa utgör en del av förändringarna på valutaomvärderings-
kontot. De övriga skulddispositionerna kan inte prognosticeras. Till följd av
kronans depreciering har valutaskulden uttryckt i svenska kronor ökat kraftigt.
Tabell 13. Lånebehov och statsskuld
Miljarder kronor
1992/93 1993/94 1994/95
Budgetunderskott 187,8 217,1 172,5
Kassamässiga korrigeringar - 8,6 - -
Riksgäldskontorets nettoutlåning:
CSN, studielån m.m. 5,8 7 6,7
Investeringslån till myndigheter- 3,1 5,0
Finansiering av underskott
i Arbetsmarknadsfonden inkl. ränta16,236,9 34,6
Finansiering av underskott
i Lönegarantifonden inkl. ränta2,4 1,4 1,5
Byggnadsstyrelsen,
Vasakronan AB m.m. 2,1 14,5 1,0
Lån till Sparbanken Första 3,8
Köp av aktier i Securum 1,0
Rekonstruktion av Gota Bank, netto- 3,8 -
Övrigt, netto - 2,1 - 3,8 - 1,0
Redovisningsteknisk korrigering1- - 8,4 -
Lånebehov 208,4 271,6 220,3
Skulddispositioner 41,2 7,0 - 5,9
Statsskuldförändring 249,6 278,6 214,4
Statsskuld vid utgången
av resp. budgetår 960,6 1 239,2 1 453,6
Som andel av BNP 66,5 % 84,2 % 94,5 %
Anm: Inbetalning markeras med minustecken.
1 Redovisningen av Riksgäldkontorets utlåning har ändrats fr.o.m. budgetåret
1993/94. Inlåning från statsinstitutioner och fonder redovisas som en del av
kontorets nettoutlåning i stället för som en del av statsskulden fr.o.m. den 1
juli 1993. Detta innebär att såväl posten Riksgäldskontorets nettoutlåning som
statsskulden redovisningstekniskt minskar med 8 379 mkr engångsvis budgetåret
1993/94.
82
4 Statsutgifternas förmögenhetseffekter
Riksdagen har hemställt om att en utredning tillsätts med uppgift att se över
hur utgifterna på statliga investeringar skall tas upp och hur de skall
redovisas (1992/93:FiU30, rskr. 1992/93:447). I frågeställningen ligger även
omfattningen av den statliga budgeten dvs. bl.a. vilka redovisningsprinciper som
bör gälla. Dessa frågor kommer att behandlas i ett utredningsarbete avseende
bl.a. redovisning och budgetering av statens inkomster, utgifter och förmögenhet
som nyligen påbörjats i regeringskansliet och som beskrivs ytterligare i avsnitt
6. Hittills har en modell tagits fram för att dela upp statsbudgetens och den
statliga verksamhetens utgifter på löpande drift i form av ett resultat i före-
tagsekonomiska termer samt i investeringar. Fr.o.m. budgetåret 1993/94 kommer
myndigheterna att upprätta fullständiga årsredovisningar. Riksrevisionsverket
(RRV) utvecklar för närvarande en modell för att ta fram redovisning för hela
staten. Det arbete som nu presenteras får ses som ett sätt att förbättra
beslutsunderlaget till dess att denna information finns tillgängligt.
Resultatet av de beräkningar som nu gjorts i företagsekonomiska termer
påverkar inte bilden av det statsfinansiella läget. Skillnaden mellan den
företagsekonomiska beräkningen och statsbudgeten uppgår till några miljarder
kronor och är därmed marginell i förhållande till den totala omslutningen och
saldot på budgeten.
Samtliga myndigheter upprättar numera balans- och resultaträkningar, i vilka
dock en stor del av myndigheterna inte redovisar anläggningstillgångar. Full-
ständiga balansräkningar finns för affärsverken och för vissa andra verksam-
heter. RRV har vidare sedan mitten av 1980-talet med hjälp av myndigheternas
bokslut och enkäter upprättat en balansräkning för staten. Denna återges i
publikationen Årsbokslut för staten, vilken trots namnet inte innehåller någon
resultaträkning. Sammanfattningsvis finns således för närvarande varken någon
sammanhållen förmögenhetsredovisning med balans- och resultaträkningar för hela
den statliga verksamheten eller någon förmögenhetsredovisning som kan användas i
budgetarbetet. Fr.o.m. budgetåret 1993/94 skall i princip samtliga myndigheter
redovisa fullständiga balans- och resultaträkningar.
Ett arbete pågår även för att förbättra redovisningen av förändringar i
statens pensionsåtagande. I prop. 1991/92:150 (bil. I:1 s. 58) redovisade
regeringen sin syn på redovisning av detta åtagande. I enlighet med vad som där
uttalades har Riksrevisionsverket (RRV) och Statens löne- och pensionsverk (SPV)
fått i uppdrag att utreda och lämna förslag till utformningen av en beräkning
och redovisning av statens åtagande i form av kompletteringspensioner inom
statsförvaltningen. RRV och SPV har efter samråd lämnat var sin delrapport och
regeringen har därefter givit verken i uppdrag att slutföra utredningen. Sättet
för redovisning av statens pensionsåtagande har samband med frågan om
arbetsgivaravgifter för statliga myndigheter. För denna fråga har regeringen
beslutat om direktiv för en särskild utredare (dir. 1993:89). RRV och SPV skall
därför i sitt utredningsarbete samråda med den särskilde utredaren. I
föreliggande beräkning har någon korrigering för förändring av pensionsskuld
inte gjorts.
4.1 Beräkningar av statens resultat i företagsekonomiska
termer
Beräkningarna omfattar de verksamheter som ingår i RRV:s redovisning av real-
ekonomisk fördelning av statsbudgetens inkomster och utgifter. I prop.
1992/93:100, bil. 1, avsnitt 1.5 diskuteras principen för beräkning av den
statliga verksamhetens förmögenhetseffekter samt sambandet mellan en
företagsekonomisk redovisning och nationalräkenskaperna.
Resultatet av beräkningarna återges i tabell 14. Som framgår innebär
omräkningen från den existerande statliga redovisningen till företagsekonomiska
redovisningsprinciper korrigeringar av resultatet med flera miljarder kronor. I
relation till de totala utgifterna eller budgetsaldot är korrigeringarna dock
små. Redovisningen i företagsekonomiska termer påverkar därför inte bilden av
det statsfinansiella läget nämnvärt. Det redovisade budgetsaldot uppgick
budgetåret 1992/93 till ca 188 miljarder kronor. För att komma till det
företagsekonomiska resultatet görs först korrigeringar som netto uppgår till 10
miljarder kronor och sedan justeras för avskrivningar på 5 miljarder kronor.
Beräkningen för budgetåren 1993/94 och 1994/95 ger i stort sett samma bild med
endast marginella skillnader mellan budgetsaldo och ett beräknat resultat i
företagsekonomiska termer.
Tabell 14. Statsbudgetens beräknade resultat i företagsekonomiska termer och
nettosparande budgetåren 1992/93, 1993/94 och 1994/95
Miljarder kronor
1992/93 1993/94 1994/95
Inkomster enligt redovisning378350 360
Utgifter enligt redovisning566 567 532
Resultat enligt redovisning- 188- 217- 172
Korrigeringar*)
av inkomster - 7 - 22 - 8
av utgifter 17 22 15
Summa korrigeringar 10 0 7
Resultat efter finansnetto
men före avskrivningar- 178 - 217 - 165
Företagsekonomiska avskrivningar- 5- 5 - 6
Företagsekonomiskt nettoresultat- 183- 222- 171
Minnesposter:
Bruttoinvesteringar**) 16 21 14
*) Korrigeringar som minskar det företagsekonomiska resultatet anges med minus-
tecken
**)Avskrivningar baseras på dessa uppgifter
Avskrivningarna är i huvudsak beräknade med utgångspunkt från uppgifter om
bruttoinvesteringar enligt nationalräkenskaperna, NR, och samma ekonomiska
livslängd som genomsnittligt tillämpas i NR:s kapitalförslitningsberäkningar.
Investeringsuppgifterna ger en bild av statens kapitalanvändning för
investeringsändamål vilken representerar, åtminstone huvuddelen av, den
"kapitalbudget" som staten ianspråktagit under budgetåret.
Flera typer av utgifter som i ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt skulle
kunna sägas ge förmögenhetseffekter klassificeras inte som investeringar vid
beräkningen av statens företagsekonomiska resultat. Två av dessa är utgifter för
utbildningsändamål och utgifter för militär materiel. Utgifterna för utbildning
underhåller eller ökar stocken av humankapital men klassificeras i enlighet med
vedertagna internationella konventioner som offentlig konsumtion. Detsamma
gäller utgifterna för militär materiel som underhåller eller bygger upp landets
militära kapacitet. För att ge en bild av storleken på och utvecklingen av dessa
utgiftsslag ges en särskild redovisning i tabell 15 för de senaste åren. Det kan
tilläggas att även utbildning inom de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skulle
kunna ses som investeringar i humankapital. Utgifter för detta ingår dock inte i
tabellen.
Tabell 15. Utgifter för utbildningsändamål och för försvarsändamål i stats-
budgeten
Miljarder kronor
1988/891989/901990/911991/921992/931993/941994/95
"Investeringar" inom
försvarsramen 10 9 14 12 11 11 13
Utbildning och universitets-
forskning 45 48 59 62 55 39 39
Statsbudgetens totala
utgifter 350 398 438 478 566 567 532
*)Fr.o.m. 1993 går inget bidrag särskilt till gundskolan över statsbudgeten. Det
ingår istället i det generella bidraget till kommunerna.
Källor: Realekonomisk fördelning av statsbudgeten och ändamålsfördelning av
statsutgifterna RRV samt finansdepartementet.
83
5 Redovisning av verksamheten med statliga
garantier m.m. för budgetåret 1992/93
Beslut om statlig kreditgaranti för visst ändamål fattas av regeringen efter
bemyndigande från riksdagen. Riksdagen beslutar enligt Finansfullmakten om de
garantiramar som ska gälla. Regeringen delegerar normalt till myndighet rätten
att utfärda garantier inom viss ram eller ger i uppdrag åt myndighet att utfärda
garanti. Garantier kan lämnas enligt flera olika förordningar.
Avgifter för statliga kreditgarantier regleras i flertalet nu gällande
förordningar genom hänvisning till förordningen för statligt stöd till
näringslivet (SFS 1988:764), där det stadgas att en årlig avgift om en procent
ska tas ut i förskott för att täcka statens administrativa kostnader samt de
förluster som uppstår på grund av beviljade garantier.
Riksgäldskontoret (RGK) har det övergripande ansvaret för hantering av
garantier inom staten samt utfärdar och förvaltar huvuddelen av garantierna. RGK
skall därvid verka för att statlig kreditgarantigivning bedrivs på ett
systematiskt och effektivt sätt. RGK skall fungera som samordnare och rådgivare
till andra myndigheter som handhar kreditgarantier samt besluta om föreskrifter
och allmänna råd för garantiverksamheten. RGK skall fortlöpande följa upp de
kostnader som kreditgarantierna medför för staten samt samordna och följa upp
statliga lån till näringslivet.
Verksamheten 1992/93
Riksrevisionsverket (RRV) har redovisat verksamheten med statliga
kreditgarantier inkl. grundfondsförbindelser. Uppgifterna bygger på
myndigheternas rapportering till RRV. I det följande lämnas en sammanställning
av och kortfattade kommentarer till myndigheternas uppgifter.
Uppgifterna avser, med undantag av garantiramarna, garantistockens ställning
per den 30 juni 1993. De redovisade utgifterna och inkomsterna för verksamheten
avser budgetåret 1992/93.
Garantier i utländska valutor redovisas till den kurs som gällde den 30 juni
1993. Hänsyn har således inte tagits till valutakursförändringar efter detta
datum.
Bankstödsnämnden är en ny myndighet som började sin verksamhet 1 maj 1993 och
då tog över de garantier som beslutats med anledning av bankstödet och som
tidigare fanns hos Riksgäldskontoret.
När Televerket den 1 juli 1993 ombildades till Telia AB övertog Riksgäldskon-
toret de borgensförbindelser som lämnats av Televerket, men i denna redogörelse
som avser läget den 30 juni 1993 är de redovisade hos Televerket.
Gällande garantiramar
Gällande, av riksdag och regering tilldelade, garantiramar per den 1 juli 1993
uppgår till 257 miljarder kronor, vilket innebär en ökning med 72 miljarder
kronor jämfört med föregående år. (Se tabell).
Ökningen beror bland annat på att Riksgäldskontorets ram höjts från 80
miljarder kronor till 105 miljarder kronor. Till största delen beror detta på
att Riksgäldskontoret skall utfärda pensionsgarantier för anställda vid
bolagisering av affärsverk och myndigheter. Andra myndigheter med stora ökningar
är Bostadskreditnämnden, vars ram ökat med 12 miljarder kronor samt
Bankstödsnämnden med en ram på 30 miljarder kronor.
Gjorda garantiutfästelser
Gjorda garantiutfästelser per den 30 juni 1993 uppgår till 165 miljarder kronor.
Av de myndigheter som utfärdade garantier föregående år har Bostads-
kreditnämnden haft den största ökningen, från 1,2 miljarder kronor till 13
miljarder kronor. Den nyinrättade Bankstödnämndens garantiutfästelser uppgår
till 30 miljarder kronor. Dessa utfästelser utgörs av garantier till Securum AB,
Gota Bank och Sparbanksstiftelserna.
Minskningar i utfästelserna förekommer främst för Exportkreditnämnden,
Televerket och Riksgäldskontoret.
Garanterad kapitalskuld
Den garanterade kapitalskulden per den 30 juni 1993 var 154 miljarder kronor
vilket är 42 miljarder kronor mer än året innan. Grundfondsförbindelser har ökat
med 9 miljarder kronor till 75 miljarder kronor.
Skillnaden mellan den garanterade kapitalskulden och gjorda garantiutfästelser
beror på det faktiska utnyttjandet av exportkreditgarantierna.
Minskningar i kapitalskuld förekommer främst för Televerket och Riksgäldskonto-
ret.
Ökningar i kapitalskuld förekommer främst för Bankstödsnämnden,
Bostadskreditnämnden och Exportkreditnämnden.
Utgifter till följd av infriade garantier
Utgifterna till följd av infriade garantier under budgetåret 1992/93 uppgår till
24,5 miljarder kronor. Utgifterna härrör främst från Bankstödsnämndens garantier
till Securum AB och Sparbanksstiftelserna.
Inkomster från lämnade garantier
Inkomster från garantiavgifter under budgetåret 1992/93 uppgår till 606 miljoner
kronor. Inkomsterna har främst genererats av exportkreditgarantierna och
Riksgäldskontorets garantier. Inkomsterna har ökat med 218 miljoner kronor sedan
föregående budgetår.
Inkomster till följd av återbetalning av infriade garantier uppgår till 597
miljoner kronor. Dessa inkomster härrör från exportkreditgarantierna där stora
återbetalningar har gjorts på krediter till Brasilien, Egypten, Mexico, Iran och
Panama.
Resultatet av verksamheten
Summan av inkomsterna från garantiavgifter och återbetalningar för tidigare
infriade garantier har i förhållande till utgifterna för infriade garantier
resulterat i ett nettounderskott på 23 318 miljoner kronor. Detta
nettounderskott är huvudsakligen hänförligt till Bankstödsnämndens garantier.
I förra årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil. 1) anfördes följande:
"Regeringen avser att i kommande års budgetpropositioner redovisa verksamheten
med statliga garantier under sjunde huvudtiteln, Riksgäldskontoret. Regeringens
uppdrag till RRV att årligen redovisa verksamheten kan därmed upphöra".
Regeringen har inte genomfört denna förändring under innevarande budgetår.
Frågan har behövt beredas vidare.
84
Tabell 16. Statliga garantier per den 30 juni 1993 (garantiram per den 1 juli
1993).
Miljoner kronor
Garantier utfärdade avGällande garanti-Gjorda garanti-Garanterad kapi-Under
budgetåret 1992/93 per den 30 juni 1993
ram per den utfästelser pertalskuld per den
1 juli 1993 den 30 juni 30 juli 1993Utgifter tillInkomster
Inkomster till
följd av infri-från
garanti
följd av åter-
ade garantieravgifter
betalningar av
tidigare infri-
ade garantier
Riksgäldskontoret 105 121,6ab 47 493,4ab 47 493,4ab 0,0ab 149,8ab
0,0ab
Televerket 19 020,0b 11 441,0b 11 441,0b 0,0b 0,0b
0,0b
Bankstödsnämnden/Fi-dep29 801,0b 29 801,0b 29 801,0b 23 399,0b 100,0b
0,0b
Sveriges Riksbank 13 120,0b 13 120,0b 13 120,0b 0,0b 0,0b
0,0b
Bostadskreditnämnden 13 029,8 13 029,8 13 029,8 0,1 67,5
0,0
Jordbruksverket 3 790,0 2 043,0 2 043,0 41,6 20,0
0,0
Delsumma 183 882,4 116 928,2 116 929,2 23 440,7 337,4
0,0
Övriga 934,9 281,7 275,7 19,8 3,0
0,0
Delsumma 184 817,3 117 209,9 117 203,9 23 460,5 340,4
0,0
Exportkreditnämnden 72 000,0 48 226,2 36 742,0 1 061,2 266,1
597,5
Totalsumma 256 817,3 165 436,1 153 945,9 24 521,7 606,5
597,5
aVarav varvsgarantier15 167,0 2 768,9 2 768,9 0,0 19,0
0,0
bVarav grundfondsförbindelse84 440,874 654,9 74 654,9 26 569,9 109,4
0,0
85
6Styrning av statlig verksamhet
6.1 Förutsättningslös prövning av statliga utgiftsåtaganden
Den strategi som hittills har tillämpats för att förändra den offentliga
verksamheten har främst syftat till att förbättra dess effektivitet. Det
offentliga åtagandet som sådant har dock i regel inte ifrågasatts. Den
ekonomiska utvecklingen med stora underskott i de offentliga finanserna har
ändrat förutsättningarna för finansiering av den offentliga verksamheten. För
att komma till rätta med de ekonomiska problemen behöver därför en mer
systematisk prövning av det offentliga åtagandet göras som underlag för ett
ställningstagande till frågan på vilka områden en minskning av de offentliga
utgifterna skall göras.
När den offentliga verksamheten har utvecklats under de senaste decennierna har
nuläget i regel tagits som utgångspunkt för överväganden om den framtida
användningen av resurserna. Att utveckla verksamheten har riskerat att få högre
prioritet än att ifrågasätta den. Detta förhållningssätt bör ändras. De analyser
av den offentliga verksamheten som i fortsättningen skall göras bör i stället ha
en förutsättningslös inriktning. Det är de bakomliggande, egentliga målen som
verksamheten är, eller har varit, avsedd att främja som skall vara
utgångspunkten för bedömningen om det är motiverat med just ett offentligt
åtagande eller ej. Vid analyser av den offentliga verksamheten bör motiven för
det offentliga åtagandet gås igenom på respektive område. Det är angeläget att
arbetet påbörjas med sådana förutsättningslösa analyser av den offentliga
verksamheten - i första hand av de statliga utgiftsåtagandena.
6.2 Åtgärder för ökad stramhet i budgetprocessen
Budgetprocessens utformning är av avgörande betydelse när det gäller att
förverkliga finanspolitikens målsättning att förbättra statsfinanserna. I syfte
att strama upp budgetprocessen har ett stort antal åtgärder vidtagits under de
senaste åren. Regeringen har bl.a. infört en budgetberedning med ramteknik inom
regeringskansliet. Riksdagsutredningen har i sitt i juni 1993 framlagda
betänkande Reformera riksdagsarbetet! föreslagit riksdagen att införa en ram-
budgetberedning i riksdagen. Utredningen har även föreslagit att det statliga
budgetåret läggs om till kalenderår. Sammanfattningsvis innebär ett genomförande
av utredningens förslag en ökad trovärdighet för långsiktiga offentliga
åtaganden. Ett arbete har inletts inom regeringskansliet för att förbereda en
eventuell övergång till kalenderår som budgetår.
86
6.3Åtgärder för en förbättrad ägarstyrning och utökad
revision
Staten ansvarar för en god hushållning av de statliga tillgångarna och att detta
således sker på ett ändamålsenligt sätt. Genom de strukturförändringar som sker
inom statsförvaltningen påverkas förutsättningarna för förvaltningen av de
statliga tillgångarna. Gemensamt för dessa förändringar är att beslut om
verksamhetens innehåll och användningen av statens kapital, vilka tidigare
fattades av regeringen, nu i allt större utsträckning delegerats till myndig-
heter, eller överlåtits till bolag, stiftelser, kommuner och organisationer
utanför staten.
Tidigare detaljstyrning av verksamhet som bedrivs i myndighetsform, eller av
kommuner, har ersatts av mål- och resultatstyrning. För verksamhet som överförs
från myndighet till bolag ersätts den traditionella styrningen genom regeringens
och riksdagens budgetberedning av en styrning via bolagsordningar, avtal, beslut
vid bolagsstämma och, i förekommande fall, av konkurrensen på olika marknader. I
de fall staten bildat stiftelser är styrmöjligheterna beroende av de före-
skrifter som staten lämnar i urkunder och i avtal som träffas med stiftelserna.
Till detta kommer de styrmöjligheter som ges genom utnämningsmakten och samtal
med verksamhetsansvariga.
Denna utveckling inskärper behovet av att staten, som ägare av de statliga
tillgångarna, och dess företrädare utövar en aktiv ägarstyrning och därvid
utnyttjar de styrningsmöjligheter som redovisats ovan för att tillvarata statens
ekonomiska och verksamhetsmässiga intressen. Tydliga krav på resultat måste
riktas till verksamhetsansvariga och en ändamålsenlig uppföljning och kontroll
måste ske av att verksamheten genomförts i enlighet med statsmakternas
intentioner. En aktiv ägarstyrning kräver också att staten och dess företrädare
vidtar sanktioner när de verksamhetsansvariga inte uppfyllt de åligganden som
ankommer på dem. Detta gäller oaktat valet av huvudmannaskap och verksamhets-
form, dock påverkar givetvis detta val i vilka former och vid vilka tillfällen
styrning kan utövas. En sådan, mer aktiv, ägarstyrning bör etableras.
Ett led i en förbättrad ägarstyrning är bl.a. att vidta åtgärder för att
undanröja de problem som Riksrevisionsverket (RRV) uppmärksammat i anslutning
till ombildning och avveckling av myndigheter, bolags- och stiftelsebildning
samt vid utförsäljning av statlig verksamhet. Dessa problem redogörs närmare för
i avsnitt 6.4. Dessa problem bör, tillsammans med klara direktiv från regering-
ens sida till verksamhetsansvariga, kunna undanröjas genom att RRV engageras i
ett tidigt skede för att under processens gång bevaka att det statliga
koncernintresset tillvaratas.
RRV:s granskning utgör ett viktigt underlag för att regeringen och riksdagen ska
kunna försäkra sig om att den statliga verksamheten har bedrivits enligt
statsmakternas intentioner.
Från och med nästa budgetår kommer samtliga myndigheter att avge årsredovis-
ningar till regeringen. För att garantera en ändamålsenlig granskning av
årsredovisningarna anser regeringen att det finns behov av utökade resurser till
RRV. Regeringen återkommer till denna fråga i bilaga 8.
Riksdagen beslutade våren 1993 om principer för revision av statliga bolag och
stiftelser. Dessa innebär bl.a. att RRV i normalfallet skall ges rätt att utse
medrevisor i de bolag och stiftelser dit statlig verksamhet överförts från
förvaltningsmyndigheter eller affärsverk och i vilka staten är ägare eller
stiftare eller på annat sätt än genom ägande har ett bestämmande inflytande samt
i de fall bolag eller stiftelse bildats av myndighet under regeringen (prop.
1992/93:150, bet. 1992/93:FiU30, rskr. 1992/93: 447). Ett arbete har påbörjats
med att genomföra riksdagens beslut. Regeringen anser att RRV i normalfallet
även bör ges rätt att utse medrevisor i befintliga av staten bildade bolag,
stiftelser och fonder enligt samma principer som låg till grund för vårens riks-
dagsbeslut. I vissa av dessa fall är formerna för att utse revisorer reglerade i
lag. Regeringen avser att vid behov återkomma till riksdagen med förslag till
lagändringar.
6.4Det ekonomiadministrativa läget och revisionens resultat
1993
RRV har nyligen avlämnat sin årliga rapport till regeringen om det eko-
nomiadministrativa läget och revisionens resultat. I rapporten lämnar RRV en
redovisning av gjorda iakttagelser av mer generell karaktär. RRV lämnar också i
större utsträckning än i tidigare års rapporter rekommendationer om direkta
åtgärder från regeringens sida.
Regeringen har valt att göra den följande redovisningen av RRV:s iakttagelser
mer omfattande än vad som gjorts i tidigare års redovisningar till riksdagen.
Detta för att informera riksdagen om dels de positiva tecknen på att
resultatstyrningen och den finansiella styrningen utvecklas på ett
tillfredsställande sätt, dels de problem och svårigheter som finns i det
omfattande förändringsarbete som pågår inom statsförvaltningen.
RRV:s iakttagelser
RRV har i årets rapport fokuserat på iakttagelser avseende dels införandet av
resultatstyrning och finansiell styrning i statsförvaltningen, dels den pågående
processen med tillämpning av nya verksamhetsformer för statlig verksamhet och
dels statens styrning av statlig verksamhet där produktionen bedrivs av annan
juridisk person än staten.
Av rapporten framgår att antalet revisionsberättelser med invändningar har ökat
från 15 år 1992 till 23 år 1993. Detta innebär att de senaste årens positiva
trend med ett minskande antal revisionsberättelser med invändningar har brutits.
Även antalet revisionsrapporter till myndigheternas styrelser har ökat. För två
myndigheter, Stockholms och Linköpings universitet, har RRV ännu inte kunnat av-
sluta sin granskning då de båda universiteten är kraftigt försenade med sina
bokslut till följd av bristande ekonomiadministrativa system och rutiner. Detta
förhållande är allvarligt i sig och kommer, enligt RRV, att leda till
invändningar i revisionsberättelserna. Vidare har RRV i tre fall lämnat revi-
sionsberättelser med invändningar i anledning av en mycket låg kvalitet på
resultatredovisningen.
RRV anser, trots ökningen av antalet revisionella
invändningar och anmärkningar avseende förvaltningsmyndigheterna, att för
flertalet av myndigheterna har arbetet med och kvaliteten på årsbokslut och
årsredovisningar förbättrats. RRV:s bild är att myndigheterna nått långt i att
klara de grundkrav som regeringen ställt på innehållet i årsredovisningen och
övergången till den nya finansiella styrningen. Informations-
innehållet i den ekonomiska redovisningen har förbättrats. Kvaliteten på inne-
hållet i resultatredovisningarna har höjts avsevärt jämfört med föregående år.
RRV:s granskning har visat att det finns goda exempel på detta inom i stort sett
samtliga sektorer. En annan positiv iakttagelse är att kassahållningen vid de
statliga myndigheterna förbättrats.
En genomgående brist RRV funnit är att delegering av ansvar och befogenheter
skett inom myndigheter utan att kompetensen på den nya ansvariga nivån, systemen
för uppföljning och den interna kontrollen varit tillfredsställande. Vidare
uppvisar myndigheterna, enligt RRV, stora brister vad gäller kvaliteten på
inrapporteringen till riksredovisningen, vilket accentuerats vid byte till
myndighetsegna ekonomisystem. RRV pekar även på viss bristande respekt för
statsmaktsbeslut med anslagsöverskridanden som följd, samt att myndigheter, i
strid med regeringsformens bestämmelser och trots den restriktivitet som stats-
makterna uttalat, bildar stiftelser utan att inhämta godkännande för detta. Inte
heller har statsmakternas beslut att RRV skall ges rätt att granska stiftelser
och bolag under myndigheter hörsammats. RRV har vidare funnit att det statliga
koncernintresset av återhållsamhet med statliga medel i många fall inte har upp-
rätthållits. Omfattningen av lönetillägg, avgångsvederlag m.m. är tecken på
detta.
RRV rekommenderar regeringen att vidta åtgärder för att öka respekten för
fattade beslut bl.a. vad gäller användning och överskridande av anslag och
bildande av bolag och stiftelser. Tydligare direktiv efterlyses också vad gäller
t.ex. krav på utbyggd internkontroll vid myndigheter med omfattande intern
delegering samt vad gäller krav på införande av internrevision vid större
myndigheter. Vidare pekar RRV på vikten, bl.a. med anledning av den pågående om-
bildningen av Statens arbetsgivarverk, av att det etableras en stabsfunktion som
bevakar statens samlade intresse på det arbetsgivarpolitiska området.
RRV:s iakttagelser avseende tillämpning av nya verksamhetsformer och
utförsäljningar av statlig verksamhet grundas främst på iakttagelser vid
bolagisering av fyra affärsverk och sju andra myndigheter samt direktprivatise-
ring av två myndigheter genom s.k. inkråmsförsäljning. De sammanlagda årliga
intäkterna i dessa verksamheter uppgick till drygt 45 miljarder kronor. RRV har
uppmärksammat en rad problem som uppstått i ombildningsarbetet. Dessa är främst
hänförliga till brister i värdering av tillgångar och skulder samt i
redovisningen, vilket försvårat rättvisande bedömning av de ekonomiska
förutsättningarna i den verksamhet som är föremål för överlåtelse. RRV pekar
även på brister i avtal, vilket har försvårat att slutlig överenskommelse mellan
parterna kommit till stånd.
RRV har vidare noterat betydande oklarheter vad gäller myndigheters rätt och
sätt att besluta om utgifter i en ombildningssituation, t.ex.
avgångsvederlag och andra förmåner. RRV pekar härvid på vikten av att ansvarig
myndighet får klara direktiv för vilka åtgärder som skall vidtas och inom vilken
tid åtgärderna skall vara vidtagna, att budgetramar för avvecklingen fastställs
samt att resultatet och de ekonomiska konsekvenserna av avvecklingen redovisas.
RRV understryker också behovet av att regeringen, som ett stöd för berörda
myndigheter, klargör vilka principer som bör gälla för användning och omfattning
av avgångsvederlag och uppsägningslöner m.m. RRV hänvisar i övrigt i denna fråga
till de förslag som RRV nyligen på regeringens uppdrag lämnat till regeringen.
RRV:s förslag är för närvarande föremål för beredning inom Finansdepartementet.
RRV rekommenderar vidare att den eller de personer som får ett faktiskt ansvar
för avvecklingen så vitt möjligt bör stå fria från intressen i såväl den gamla
som den nya organisationen för att tydligt kunna tillgodose koncernintresset.
RRV vill därmed inte rikta kritik mot utsedda avvecklare.
RRV tar även upp oklarheter vad gäller bokföring och värdering av statens aktier
och att det för vissa aktieinnehav är oklart vem som ansvarar för innehavet.
Vad gäller styrningen av verksamheter bedrivna av andra juridiska personer än
staten och där staten har ett övergripande ansvar påpekar RRV att
förutsättningarna för statlig tillsyn påverkas av de förändringsprocesser som
pågår inom statsförvaltningen. Genom avregleringar av tidigare
monopolverksamheter har nya tillsynsmyndigheter och tillsynsuppgifter till-
kommit. Förändringarna av statsmakternas bidragsgivning och styrningen av
kommunerna ökar kraven på ansvariga myndigheters tillsyn. Privatise-
ringssträvandena inom vård och omsorg ställer i sin tur nya krav på landstingen
men också de statliga tillsynsorganen. RRV noterar att ansvariga myndigheter
ofta har svårigheter med att anpassa tillsynens omfattning och inriktning till
de förändrade kraven. Exempel på effektivitetsproblem som härvid identifierats
är att tillsynsmyndigheter i vissa fall prioriterar stöd och rådgivning till
förfång för kontrollerande inslag och att myndigheterna ibland förlitar sig på
egenkontroll utan att nödvändiga förutsättningar för denna egenkontroll etab-
lerats. RRV påpekar att berörda myndigheter har skyldighet att i sin årsredo-
visning redovisa förutsättningarna för och resultatet av sin tillsynsverksamhet.
Regeringens bedömning
Flera av de brister RRV redovisade i förra årets rapport kvarstår. Det gäller
bl.a. bristande internkontroll, anslagsöverskridanden och avhändande av statliga
tillgångar genom bildande av bolag och stiftelser utan att frågan underställts
statsmakterna. Regeringen finner det särskilt bekymmersamt att flera av de
brister som RRV funnit hänförs till de ombildningsprocesser som pågår inom
statsförvaltningen. I avsnitt 6.3 har redogjorts för behovet av en förbättrad
ägarstyrning. RRV:s iakttagelser inskärper detta behov. Regeringen avser att
vidta erforderliga åtgärder. I bilaga 8 lämnas en närmare redogörelse för vissa
åtgärder för förbättrad styrning vid strukturförändringar.
När det gäller RRV:s påpekande om ansvar för och redovisning av innehavet av
statens aktier anser regeringen att utgångspunkten bör vara att den myndighet
eller det departement som företräder staten som ägare av bolaget också skall ta
upp aktieinnehavet i sin redovisning. Härigenom tydliggörs på ett bättre sätt
det ägaransvar som tillkommer berörd myndighet. Genom att samtliga myndigheter,
inklusive departementen, numera tillämpar de nya redovisningsbestämmelserna,
föreligger också de tekniska förutsättningarna för denna åtgärd.
RRV har även aktualiserat behovet av en stabsfunktion som bevakar utvecklingen
på det statliga arbetsgivarpolitiska området. Regeringen har uppmärksammat detta
behov och lämnar i redogörelsen om Statens arbetsgivarverks fortsatta inriktning
(bilaga 8) förslag till hur detta
skall tillgodoses.
6.5 Utvecklingen av resultatstyrningen
Generella iakttagelser
Resultatstyrningen utvecklas positivt. Antalet årsredovisningar och anslagsfram-
ställningar av god kvalitet ökar, vilket innebär att regeringen får ett
kvalitativt bättre beslutsunderlag för prövning av statlig verksamhet.
Myndigheternas resultatinformation har förbättrats. Huvuddelen av myndigheterna
kan i dag mäta antalet prestationer. Fler myndigheter än tidigare kan också ta
fram kostnadsrelaterad resultatinformation. Därmed utgör också analyserna ett
bättre beslutsunderlag. Till detta kommer att införandet av en ny redovisnings-
modell från den 1 juli 1993 avsevärt ökar myndigheternas möjlighet att producera
kostnadsrelaterad information. Myndigheternas verksamhetsbeskrivningar är ofta
ambitiösa och den löpande uppföljningsinformationen är väsentligt bättre än
tidigare. Dock saknas i stor utsträckning jämförelser över tiden och
kvalitetsmätningar. Även studier av de statliga insatsernas effekter saknas
nästan helt i myndigheternas redovisning av resultat. Myndigheterna har därför
endast i begränsad omfattning kunnat relatera sina egna insatser till vad som
sker inom den sektor eller det område myndigheten ansvarar för.
Myndigheterna gör i sina anslagsframställningar sällan en koppling mellan
redovisat resultat och de förslag man lägger för kommande budgetår. Vidare görs
inte heller några mer ingående analyser av verksamhetens inriktning och
omfattning. Även om införandet av resultatstyrning utvecklas positivt, är det
fortfarande svårt att med utgångspunkt i redovisad resultatinformation pröva
myndigheternas verksamhet. För att statsmakterna skall få ett tillräckligt
underlag för beslut om större förändringar erfordras, förutom myndigheternas
egenproducerade resultatinformation, också underlag från andra, t.ex. fristående
utredningar, RRV, Statskontoret och Expertgruppen för studier i offentlig
ekonomi (ESO).
Den fortsatta inriktningen på arbetet
Övergången till att med resultatinformation som grund göra rationella
avvägningar om verksamhetsinriktning och framtida resurser är en omfattande och
långsiktig process.
Myndigheternas resultatrapportering, främst redovisningen av effekter, måste
utvecklas. Det är myndigheternas uppgift att tillgodose regeringens behov av
koncentrerad information om resultatet. Skärpta krav måste därför ställas på
fördjupad analys av myndigheternas resultat. Detta är viktigt inte minst för att
regeringen skall kunna lämna relevant resultatinformation till riksdagen, vilket
såväl riksdagsutredningen i sitt betänkande Reformera riksdagsarbetet! som
finansutskottet (bet. 1992/93:FiU20, rskr. 1992/93:189) pekar på. I likhet med
vad som anförs i ESO-rapporten Statsskulden och budgetprocessen, anser
regeringen att budgetprocessen i de delar som avser relationen mellan regeringen
och myndigheterna måste bli stramare. Regeringens krav på resultat måste också
preciseras bättre. I syfte att bl.a. förstärka resultatstyrningen i regerings-
kansliet kommer ett större utbildningsprogram om styrning av statlig verksamhet
att genomföras under år 1994.
Arbetet med utvecklingen av resultatstyrningen och budgetprocessen kommer att
intensifieras. En närmare redovisning av detta utvecklingsarbete planeras till
kommande kompletteringsproposition.
6.6 Effektiv medelshantering
6.6.1 Budgetering och redovisning på statsbudgeten
Under senare år har flera frågor aktualiserats rörande principer för hur statens
inkomster och utgifter bör budgeteras och redovisas på statsbudgeten.
Budgetpropositionsutredningen föreslår i sitt betänkande (SOU 1990:83) dels att
statsbudgetens utgifter och inkomster i möjligaste mån skall bruttoredovisas,
dels att utgifter för och inkomster av statlig verksamhet i normalfallet skall
redovisas på statsbudgeten. Även riksdagsutredningen har i sitt betänkande
Reformera riksdagsarbetet! behandlat dessa frågor. Utredningen delar
Budgetpropositionsutredningens uppfattning vad gäller redovisningen av inkomster
och utgifter på statsbudgeten. Redovisning utanför statsbudgeten bör endast få
förekomma om det finns ett organisatoriskt och direkt orsakssamband mellan in-
komster och utgifter.
Riksdagen har vidare uppdragit åt regeringen att tillsätta en utredning om hur
statliga investeringar bör tas upp i statsbudgeten och hur de skall redovisas
(bet. 1992/93:FiU30, rskr. 1992/93:447). Finansutskottet pekar därvid bl.a. på
behovet av att det hittills vedertagna sättet att genom anslagsbeslut fastställa
en budgetreglering för nästkommande budgetår utvecklas vidare till att omfatta
även investeringsbemyndiganden och liknande långsiktiga utgiftsåtaganden.
Mot denna bakgrund har det inom Finansdepartementet inletts ett utredningsarbete
om hur statens inkomster, utgifter och förmögenhet bör budgeteras och redovisas.
Inom ramen för detta arbete behandlas hur de av utredningarna förordade redovis-
ningsprinciperna bör genomföras och hur de statliga investeringarna bör
budgeteras och redovisas. Regeringen avser att successivt återkomma till
riksdagen med en redovisning av resultatet av detta arbete.
6.6.2 Räntebeläggning av statliga medelsflöden
Riksdagen har bemyndigat regeringen att genomföra räntebeläggning av statliga
medelsflöden (prop. 1992/93:100 bil. 1, bet. 1992/93:FiU20, rskr. 1992/93:189).
I detta sammanhang meddelade regeringen bl.a. att ettdera Riksgäldskontoret
(RGK) eller RRV skulle föra medel mellan statsverkets checkräkning och
myndigheternas räntekonton i RGK och att regeringen skulle återkomma i årets
budgetproposition med ett slutligt förslag till ansvarig myndighet. RRV
administrerar betalningarna under innevarande budgetår. Frågan om vilken av de
båda myndigheterna som slutligt skall hantera uppgiften utreds för närvarande av
RGK och RRV. Erforderligt beslutsunderlag saknas därför för att nu kunna ta
ställning i denna fråga. Det bör ankomma på regeringen att slutligt besluta om
vilken av myndigheterna som skall svara för denna uppgift.
6.6.3Lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsmyndigheters
investeringar
Riksdagen har godkänt ett generellt införande av lån i RGK för för-
valtningsmyndigheternas investeringar i anläggningstillgångar för förvaltnings-
ändamål fr.o.m. budgetåret 1993/94 enligt de principer som redovisades i 1993
års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 1, bet. 1992/93:FiU20, rskr.
1992/93:189).
Regeringen föreslog härvid att regeringen inte skulle behöva återkomma till
riksdagen med begäran om ett nytt lånebemyndigande förrän behov av justering av
låneramen föreligger.
Riksdagen godkände regeringens förslag även i denna del men ansåg att rege-
ringen, när behov uppkommer om en utvidgning av ramen, bör pröva en modell med
årliga bemyndiganden. Regeringen förordade tillsvidarelösningen av främst
praktiska skäl, och har därför inga invändningar mot att återkomma till riks-
dagen årligen i denna fråga.
Tillämpning av lånemodellen på vissa myndigheter inom
Försvarsdepartementetets område samt universitet och
högskolor inom Utbildningsdepartementets område
Två myndighetssektorer undantogs från det generella inträdet i lånefinansie-
ringsmodellen budgetåret 1993/94, dels de myndigheter inom
Försvarsdepartementets område som berörs av ombildningen till den nya
myndigheten Försvarsmakten, dels samtliga universitet och högskolor inom
Utbildningsdepartementets område. Även dessa myndigheter bör övergå till att
finansiera anläggningstillgångar för förvaltningsändamål med lån i RGK fr.o.m.
budgetåret 1994/95.
För de myndigheter inom Försvarsdepartementets område som ännu inte tillämpar
lånemodellen sker övergången budgetåret 1994/95. De anslagskonsekvenser som
behöver göras till följd av övergången har beaktats i regeringens budgetförslag
avseende dessa myndigheter.
Det nya resurstilldelningssystem som numera tillämpas för universiteten och hög-
skolorna inom Utbildningsdepartementets område ställer särskilda krav på hur
övergången till lånefinansiering bör utformas. Utgångspunkten är att samtliga
investeringar, exklusive sådana som finansieras med gåvor och donationer, skall
lånefinansieras. Dock bör det vara möjligt att även fortsättningsvis finansiera
enstaka investeringar av ett värde som understiger fyra basbelopp med
anslagsmedel eller med likvida medel som härrör från avgiftsbelagd eller
bidragsfinansierad verksamhet.
För att undvika att studentpeng, ersättning för helårsprestationer och takbelopp
(anslagsnivåer) samt anslagen till fakulteter inledningsvis behöver justeras
årligen med hänsyn tagen till räntor och amorteringar anser regeringen att över-
gången bör ske genom att även redan gjorda investeringar med ett kvarstående
värde görs ränte- och amorteringspliktiga. Detta förutsätter att universitetens
och högskolornas kapital i form av anläggningstillgångar, exklusive donationer,
beläggs med avkastningsplikt och konverteras till lån i RGK. Underlag för att
bestämma detta belopp erhålls genom att samtliga investeringar i
anläggningstillgångar som universiteten och högskolorna gjort fram till
innevarande budgetårs utgång invärderas och aktiveras i myndigheternas
balansräkningar. Ett belopp motsvarande lånebeloppet inlevereras till
statsverket och redovisas på statsbudgetens inkomstsida. Detta innebär en
engångsvis förstärkning av statsbudgeten. Det bör dock noteras att denna effekt
endast är redovisningsmässig, statens samlade upplåningsbehov påverkas inte. I
beräkningarna av respektive universitets och högskolas lånebehov inkluderas även
investeringsbehov i uppdragsverksamhet liksom behov av nyanskaffningar.
Nuvarande inrednings- och utrustningsanslag som avser finansiering av anlägg-
ningstillgångar vid universitet och högskolor förs bort från statsbudgeten. Även
det investeringsutrymme som för närvarande ingår i anslagen för grundutbildning
samt forskarutbildning och forskning tas bort och ersätts av medel för räntor
och amorteringar för samtliga investeringar som brukas i den verksamheten. Det
får sedan ankomma på respektive universitet och högskola att göra prioriteringar
inom ramen för sina resurser och bedöma huruvida man har råd att genomföra en
investering eller ej. Utgifter för räntor och amorteringar för investeringar som
sker i avgiftsfinansierad verksamhet eller i verksamhet som finansieras med
bidrag från andra statliga myndigheter, t.ex. forskningsråd, finansieras av upp-
drags-/bidragsgivaren.
Universiteten och högskolorna har till Utbildningsdepartementet inkommit med
underlag för beräkning av lånebehov för budgetåret 1994/95. Detta har beaktats i
regeringens förslag till lånebemyndigande. Slutligt underlag av tillräcklig
kvalitet för att kunna läggas till grund för beräkning av en för statsbudgeten
resursmässigt neutral nedjustering motsvarande investeringsutrymmet respektive
kompensation för räntor och amorteringar på berörda anslag och ersättningsbelopp
kan dock föreligga tidigast i mars 1994. Regeringen föreslår därför att
riksdagen bemyndigar regeringen att göra nödvändiga justeringar i
regleringsbreven för berörda myndigheters anslag. Utgångspunkten för
justeringarna är att de skall vara statsbudgetmässigt neutrala.
Regeringen vill understryka att övergångslösningen är beroende av att
universitetens och högskolornas redovisning fungerar tillfredsställande och är
verifierbar. Vissa universitet har uppvisat klara brister därvidlag. Detta kan i
sig tala emot att övergången till lånefinansiering sker generellt den 1 juli
1994. Regeringen anser dock att det ur ett ekonomi-styrningsperspektiv är
viktigt att kapitalkostnaderna förs ut på universiteten och högskolorna.
Utgångspunkten bör därför vara att lånemodellen införs nu. I den mån något
universitet eller någon högskola under våren uppvisar sådana brister i sin
redovisning att t.ex. underlaget för justeringarna av anslagen med anledning av
övergången till lån i RGK inte kan verifieras, kommer regeringen att återkomma
till riksdagen med förslag till hur detta skall hanteras.
Lånebemyndigande för budgetåret 1994/95
I följande tabell redovisas, fördelat på resp. departementsområde, dels utfallet
avseende upptagna lån för anläggningstillgångar för förvaltningsändamål vid
utgången av budgetåret 1992/93, dels summan av de låneramar regeringen lämnat
till förvaltningsmyndigheterna för innevarande budgetår med hänsyn tagen till
regeringsbeslut som fattats t.o.m. den 16 december 1993, dels beräknat
sammanlagt behov för budgetåret 1994/95.
I enlighet med vad som beslutats om principerna för lånemodellen avser
låneramsbeloppen den totala skuld som regeringen via myndigheterna högst får ha
till RGK under det aktuella budgetåret.
87
Upptagna lånTilldelade låne-
Låneramar
Departementsområde1993-06-30 ramar 1993/94 1994/95
Justitiedep. 2 577 0001 097 040 0001 759 950 000
varav polissektorn - (680 000 000)(1 053 000 000)
Utrikesdep. - 67 500 000 89 130 000
Försvarsdep. 1 029 000 105 240 000 588 740 000
varav Försvarsmakten - - (250 000 000)
Socialdep. - 671 734 000 760 100 000
Kommunikationsdep. 25 754 000 86 178 000133 200 000
Finansdep. 19 393 0001 013 388 0001 084 600 000
Utbildningsdep. - 19 450 0003 571 980 000
varav universitet/högskolor - -(3 500 000 000)
Jordbruksdep. - 271 800 000 353 410 000
varav SLU - (75 000 000)(152 000 000)
Arbetsmarknadsdep. 162 968 000 320 350 000340 800 000
Kulturdep. 15 164 000 75 625 000 153 946 000
Näringsdep. 42 398 000 88 070 000 101 520 000
Civildep. - 86 890 000 110 300 000
Miljö- och naturresursdep. 92 362 000 225 503 000231 746 000
Till regeringens disposition371 232 000 520 578 000
Summa 361 645 0004 500 000 0009 800 000 000
Budgetåret 1992/93 tillämpade endast ett begränsat antal myndigheter
lånemodellen. Riksdagen bemyndigade regeringen att för dessa myndigheter uppta
lån i Riksgäldskontoret intill ett sammanlagt belopp av 990 000 000 kronor
(prop. 1991/92:100 bil. 1, bet. 1991/92:FiU20, rskr. 1991/92:128). Av tabellen
framgår att myndigheternas sammanlagda låneskuld vid budgetårets utgång uppgick
till 361 645 000 kronor. Skillnaden kan ha flera orsaker, t.ex. att
myndigheterna börjat amortera upptagna lån under året utan att nyanskaffning
skett under budgetåret, att förtidsinlösen har skett av lån i de fall
utrustningen utrangerats eller skrivits ned eller att myndigheterna har minskat
sin investeringsvolym. Det främsta skälet torde dock vara att myndigheterna har
senarelagt planerade investeringar. Det är emellertid för tidigt att dra några
långtgående slutsatser om utvecklingen av myndigheternas investeringsverksamhet.
För innevarande budgetår, då flertalet myndigheter omfattas av lånemodellen, har
riksdagen bemyndigat regeringen att uppta lån intill ett sammanlagt belopp av 4
500 000 000 kronor (prop. 1992/93:100 bil. 1, bet. 1992/93:FiU20, rskr.
1992/93:189). Av beloppet beräknades drygt 443 000 000 kronor ställas till rege-
ringens disposition för att möta tillkommande lånebehov. Av tabellen framgår att
endast en mindre del av detta belopp har ställts till myndighets disposition per
den 16 december. Regeringen har, med anledning av kompletterande underlag från
myndigheterna, i vissa fall tilldelat myndigheter låneramar som är lägre och i
andra fall högre än vad som beräknades i föregående års budgetarbete.
Regeringen beräknar för budgetåret 1994/95 det samlade lånebeloppet till 9 800
000 000 kronor. Av beloppet beräknas drygt 520 500 000 kronor ställas till
regeringens disposition för att möta oförutsedda behov, vilket utgör drygt 5% av
det sammanlagda låneramsbeloppet. Ökningen jämfört med innevarande budgetårs
låneramar beror på dels de tillkommande myndigheterna inom
Utbildningsdepartementets och Försvarsdepartementets områden, dels att den
totala upplåningsvolymen för detta ändamål successivt ökar de närmast följande
budgetåren efter det budgetår lånemodellen införs.
6.6.4 Införande av avgifter för viss postbefordran
Regeringen anmälde i föregående års budgetproposition att avgifter för
postbefordran i anledning av avgiftsbelagd tjänst bör införas (prop. 1992/93:100
bil. 1). Här avses t.ex. postbefordran av beslut om tillstånd av olika slag och
kopior av allmänna handlingar. Avsikten var att införandet skulle ske den 1 juli
1993. Av praktiska skäl kunde detta inte äga rum. Införandet har därför
uppskjutits till den 1 juli 1994.
RRV har på regeringens uppdrag dels utrett principer för avgiftsuttag och lämnat
förslag till konsekvensändringar i avgiftsförordningen (1992:191), dels beräknat
de anslagsmässiga justeringar som behöver göras. RRV:s förslag innebär i korthet
att avgift för postbefordran tas ut för avgiftsbelagda kopior av allmänna hand-
lingar, bevis och registerutdrag m.m. samt vid postbefordran av tillståndsbeslut
m.m. där avgift tas ut som expeditionsavgift. RRV föreslår dock att regeringen
avvaktar införandet av en särskild reglering av avgifter för postbefordran
avseende avgiftsbelagda tjänster enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid
allmänna domstolar och förordningen (1987:15) om expeditionsavgifter vid
utlandsmyndigheter. Regeringen ställer sig delvis bakom RRV:s förslag och avser
att inför den 1 juli 1994 besluta om ändringar i avgiftsförordningen med denna
innebörd. Avgift för postbefordran av bevis, lagfarter, pantbrev m.m. för vilket
avgift tas ut som expeditionsavgift enligt förordningen om avgifter vid allmänna
domstolar bör dock inte tas ut som en separat avgift. Dessa kostnader bör
istället, enligt vad som nu gäller, ingå i underlaget för beräkningen av
expeditionsavgiften.
Regeringen har beaktat införandet av nämnda avgifter i budgetförslaget. För de
flesta myndigheter understiger de beräknade avgiftsinkomsterna 10 000 kronor.
Regeringen har i dessa fall avstått från att justera berörda anslag.
88
7 Budgetering av anslag för budgetåret 1994/95
7.1Beräkning av kompensation för lönekostnadsökningar i
myndigheternas förvaltningskostnadsanslag
I årets förslag till statsbudget har samtliga förvaltningskostnadsanslag
beräknats efter den av riksdagen fastlagda principen att den allmänna
prisutvecklingen inom den konkurrensutsatta sektorn skall utgöra utgångspunkt
vid fastställandet av kompensation för kostnadsutvecklingen inom samtliga
resursslag (prop. 1992/93:100, bet. 1992/93:FiU20, rskr. 1992/93:189).
Kompensation för lönekostnadsökningar har skett med utgångspunkt i den
konstaterade lönekostnadsutvecklingen inom tillverkningsindustrin. Denna
kompensation har fördelats mellan myndigheterna utifrån profilen i de centrala
statliga löneavtalen. Lönehöjningar inom industrin motsvaras emellertid till en
del av produktivitetsökningar. För att de statligt anställda skall kunna påräkna
en löneutveckling i nivå med den inom konkurrensutsatta sektorn måste även deras
lönehöjningar motsvaras av produktivitetsförbättringar. Möjligheten att öka
produktiviteten varierar dock mellan olika verksamheter, t.ex. mellan varu- och
tjänsteproduktion. Det väsentliga är att alla möjligheter som finns att öka
produktiviteten tas till vara.
Mot denna bakgrund har myndigheternas förvaltningskostnadsanslag bl.a. beräknats
med utgångspunkt i lönekostnadsutvecklingen avseende löner i den
konkurrensutsatta sektorn med avdrag för produktivitetsförbättringar.
7.2Budgetering av lokalkostnadsbasen i myndigheternas
förvaltningskostnadsanslag
Statens lokalförsörjningsverk utvecklar för närvarande på regeringens uppdrag
dels en beräkningsteknik för den årliga omräkningen av myndigheternas
lokalkostnader, dels ett underlag för bedömningen av hur myndigheternas resurser
för lokaler skall budgeteras vid regeringens fördjupade prövning av
myndigheternas verksamheter.
Detta arbete pågår men har försenats på grund av den fördröjda ombildningen av
Byggnadsstyrelsen. Någon ny beräkningsteknik för budgetering av lokalkostnader i
enlighet med de principer som redovisades i föregående års budgetproposition har
därför inte kunnat tillämpats i föreliggande budgetförslag. Lokalförsörjnings-
verket har därför på regeringens uppdrag följt lokalkostnadsutvecklingen under
innevarande budgetår avseende dels de myndigheter som genomgår regeringens
fördjupade prövning inför 1994 års budgetproposition, dels övriga myndigheter
som har om- eller nytecknat sina hyreskontrakt sedan juli 1992. Verkets redovis-
ning visar att de myndigheter som har ny- eller omtecknat kontrakt har kunnat
göra det till en lägre hyresnivå än till den nu för budgetåret 1994/95
budgeterade nivån. Denna nivå är baserad på den av Byggnadsstyrelsen tidigare
aviserade hyran. Skillnaderna mellan myndigheterna är dock stor främst beroende
på i vilken region, till vilken hyresnivå och vid vilken tidpunkt den tidigare
aviseringen från Byggnadsstyrelsen fastställdes. Ett exempel är Skolverket som
har gjort den relativt största besparingen av de berörda myndigheterna. Verket
hade tidigare en av de högsta aviseringarna med ett centralt läge i Stockholms
innerstad och ett kontrakt tecknat på kulmen av överhettningen på hyresmarknaden
och får därmed en kraftig sänkning av hyresnivån i samband med omförhandlingen
av kontraktet.
Regeringen anser att det inte är rimligt att dessa slumpmässigt frigjorda
resurser, till följd av det markanta prisfallet på lokalhyresmarknaden, fullt ut
skall tillfalla berörd myndighet. Därför måste arbetet med att utveckla en
beräkningsteknik som tar hänsyn till rådande marknadspriser bedrivas så att den
nya tekniken kan användas i arbetet inför 1995 års budgetproposition. Ut-
gångspunkten för detta arbete skall vara ett myndighetsspecifikt index som dels
tar hänsyn till en generell faktisk kostnadsutveckling på lokaler, dels tar
hänsyn till geografiska kostnadsvariationer och olika typer av lokaler. I
avvaktan på att ett sådant underlag skapas för de myndigheter som redan har ny-
eller omtecknat sina hyreskontrakt bör lokalkostnadssbaserna i dessa
myndigheters anslag kunna justeras i särskild ordning. Regeringen har för avsikt
att återkomma med förslag i denna fråga i 1994 års kompletteringsproposition.
7.3Beräkning av anslag till följd av ramavtal om löner
m.m. 1993-1995 för statstjänstemän m.fl.
(RALS 1993-95)
Avsättning till trygghetsåtgärder för statsanställda
Avsättning till trygghetsåtgärder för statsanställda har hittills finansierats
via en kollektiv avsättning i statsbudgeten. Medlen har förts upp på ett
särskilt anslag som disponerats av Finansdepartementet och har betalats ut till
Trygghetsstiftelsen efter rekvisition. Avsättningen är för närvarande 0,5 % av
lönesumman.
I ramavtal om löner m.m. 1993-1995 för statstjänstemän m.fl. (RALS 1993-95) har
avtalats om en ändring beträffande avsättningen till Trygghetsstiftelsen.
Ändringen innebär att varje myndighet fr.o.m. den 1 april 1995 skall avsätta ett
belopp motsvarande 0,7 % av lönesumman till Trygghetsstiftelsen.
I avtalet sägs att avsättningen på 0,7 % fr.o.m. den 1 april 1995 är från samma
tidpunkt den totala årliga avsättningen och inkluderar tidigare avsatta 0,5 %.
Regeringen kommer att förordna om att varje myndighet redan fr.o.m. den 1 juli
1994 skall effektuera avsättningen till Trygghetsstiftelsen.
I anslagen för budgetåret 1994/95 har ett belopp som motsvarar 0,5 % av den
beräknade lönesumman för budgetåret 1993/94 lagts in.
89
Särskilda åtgärder inom kulturområdet
I RALS 1993-95 har parterna enats om en avsättning till en särskild kulturpott
om 10 miljoner kronor att fördelas till vissa i avtalet angivna myndigheter.
Förhandlingarna om fördelningen av denna särskilda pott har inte kunnat
slutföras i sådan tid att dessa medel har kunnat beaktas i förslaget till anslag
för respektive myndighet. I avvaktan på att förhandlingarna avslutas har medel
för denna avsättning därför beräknats under anslaget F6. Täckning av
merkostnader för löner och pensioner m.m.
7.4Omdisponeringar till följd av att Statens
arbetsgivarverk ombildas till en avgiftsfinansierad
myndighet
Statens arbetsgivarverk (SAV) avses fr.o.m. budgetåret 1994/95 att ombildas till
en avgiftsfinansierad myndighet och tilldelas ett formellt
1 000-kronors anslag.
Regeringen har i prop. 1993/94:77 föreslagit att myndighetens beslutande organ
skall bestå av ett arbetsgivarkollegium. Kollegiets ledamöter skall utses av
regeringen. Kollegiet skall bl.a. fastställa de avgifter som skall betalas till
myndigheten SAV. Det blir således myndigheterna som kommer att dimensionera och
finansiera SAV efter ombildningen.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att SAV:s ramanslag fördelas på
myndighetsanslagen i proportion till respektive myndighets andel av den totala
lönesumman i staten per den 30 september 1993.
Affärsverken och vissa icke statliga organisationer undantas därför att de
tidigare har debiterats avgift direkt av SAV. Myndigheter vars för-
valtningskostnader finansieras till minst 75 % av avgiftsinkomster som de får
disponera, undantas också. Dessa myndigheter bör istället ompröva nivån på sina
avgifter så att de även täcker myndighetens avgifter till SAV. Avgiftsfinans-
ierade myndigheter där verksamheten bruttobudgeterats på statsbudgeten (dvs.
myndigheter som är avgiftsfinansierade, men som har ett ramanslag i motsvarande
storlek till sina intäkter och som redovisar sina avgiftsinkomster mot in-
komsttitel) har dock tagits med i fördelningen. Även dessa myndigheter skall
dock ompröva nivån på sina avgifter (eftersom de utgifter som budgeterats i
ramanslaget för den avgiftsfinansierade verksamheten till fullo skall
finansieras av inkomsterna). Myndigheter vars verksamhet avvecklas undantas från
fördelningen.
90
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1.godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
regeringen har förordat i det föregående,
2. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
regeringen har förordat i det föregående,
3. för budgetåret 1994/95, i avvaktan på slutliga förslag i
kompletteringspropositionen och i enlighet med vad
regeringen har förordat i det föregående,
a) beräknar statsbudgetens inkomster,
b) beräknar förändringar i
anslagsbehållningarna,
c) beräknar Beräknat tillkommande utgiftsbehov,
netto.
4. godkänner riktlinjerna för övergång till lån i Riksgäldskontoret avseende
universitet och högskolor inom Utbildningsdepartementets område i enlighet
med vad regeringen förordar (avsnitt 6.6.3),
5. bemyndigar regeringen att för budgetåret 1994/95 justera anslagen för
grundutbildning samt forskarutbildning och forskning i enlighet med vad
regeringen förordar (avsnitt 6.6.3),
6. bemyndigar regeringen att för budgetåret 1994/95 besluta om lån i Riksgälds-
kontoret till investeringar i myndigheters anläggningstillgångar för för-
valtningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 9 800 000 000 kronor
(avsnitt 6.6.3).
91
Innehåll
Finansplanen
A Inledning
1 Inledning............................ 1
1.1Mål, medel och förutsättningar.... 1
1.2Krav på politiken................. 8
B Det ekonomiska läget
2 Krisens orsaker..................... 14
2.1De strukturella problemen......... 15
2.2Den kontinuerliga kostnadskrisen.. 15
2.3Finanskrisen...................... 16
2.4Sjunkande produktion, högre arbetslöshet och stigande
underskott........................ 18
2.5Att lösa problemen................ 19
3 Den internationella utvecklingen..... 20
3.1Den internationella konjunkturen.. 20
3.2Det europeiska samarbetet......... 22
4 Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 1994-95 24
C En politik för tillväxt och sysselsättning med bevarad
prisstabilitet
5 Finanspolitiken......................... 29
5.1Den offentliga skulden............ 29
5.2Den stabiliseringspolitiska inriktningen 31
5.3Budgetpolitiken................... 35
5.4Budgetförslaget................... 36
5.5Fördelningspolitiken.............. 37
5.6Kommunernas finansiella läge...... 38
6 Penningpolitiken och statens valutaupplåning 39
6.1Penningpolitiken.................. 39
6.2Statens valutaupplåning........... 41
7 Kreditmarknaden och bankkrisen...... 42
8 Skattepolitiken......................... 43
9 Konkurrens- och strukturpolitiken....... 45
9.1Generella åtgärder för avreglering och ökad
konkurrens........................ 45
9.2Ökad konkurrens på delmarknader... 46
9.3Omvandling av offentlig sektor.... 46
9.4Utvärdering och kontroll.......... 47
9.5Trygghetssystemen................. 48
9.6Utbildning och kunskap............ 49
10 Arbetsmarknaden.......................... 50
Omprövning och förnyelse av offentlig sektor
1 Regeringens strategi för förnyelse av den offentliga
sektorn............................. 53
2 Utgångspunkter.................... 54
3 Huvudfrågor i förändringsarbetet.. 56
4 System- och strukturförändringar.. 57
5 Förändringar i den regionala förvaltningen 63
6 Förändringar i förhållande mellan stat och kommun 64
7 Statsförvaltningens förberedelser för ett EU-medlemskap 69
Statsbudgeten och särskilda frågor
1 Statsbudgetens utveckling........... 72
1.1Beräkningsförutsättningar......... 72
1.2Statsbudgetens inkomster och utgifter under
budgetåret 1993/94................ 72
1.3Statsbudgetens inkomster och utgifter under
budgetåret 1994/95................ 76
1.4Statsbudgetens saldo för budgetåren 1993/94
och 1994/95....................... 81
1.5Statsbudgetens utgifter fördelade på realekonomiska
kategorier och ändamålsområden budgetåret
1994/95........................... 83
1.6Utredning om beräkningarna av statens inkomster
och utgifter...................... 84
2 Underliggande budgetutveckling...... 85
3 Lånebehov och statsskuld............ 86
4 Statsutgifternas förmögenhetseffekter 88
4.1Beräkningar av statens resultat i företagsekonomiska
termer............................ 89
5 Redovisning av verksamheten med statliga garantier m.m.
för budgetåret 1992/93............... 95
6 Styrning av statlig verksamhet...... 95
6.1Förutsättningslös prövning av statliga utgiftsåtaganden
6.2Åtgärder för ökad stramhet i budgetprocessen 95
6.3Åtgärder för en förbättrad ägarstyrning och
utökad revision................... 96
6.4Det ekonomiadministrativa läget och revisionens
resultat 1993..................... 97
6.5Utvecklingen av resultatstyrning.. 100
6.6Effektiv medelshantering.......... 101
6.6.1Budgetering och redovisning på statsbudgeten 101
6.6.2Räntebeläggning av statliga medelsflöden102
6.6.3Lån i Riksgäldskontoret för förvaltnings-
myndigheters investeringar... 102
6.6.4Införande av avgifter för postbefordran 106
7 Budgetering av anslag för budgetåret 1994/95 107
7.1Beräkning av kompensation för lönekostnadsökningar
i myndigheternas förvaltningskostnadsanslag 107
7.2Budgetering av lokalkostnadsbasen i myndigheternas
förvaltningskostnadsanslag........ 107
7.3Beräkning av anslag till följd av ramavtal om löner
m.m. 1993-1995 för statstjänstemän m.fl.
(RALS 1993-95).................... 108
7.4Omdisponeringar till följd av att Statens
arbetsgivarverk ombildas till en avgiftsfinansierad
myndighet......................... 109
Förslag till riksdagsbeslut............. 110
111
Preliminär Nationalbudget
Förord
Den preliminära nationalbudget som härmed läggs fram, beskriver den
internationella och den svenska ekonomins utveckling t.o.m. 1995.
Nationalbudgeten bygger på material från fackdepartementen samt från olika
myndigheter och institutioner. För bedömningen av den internationella
utvecklingen har materlal erhållits från bl.a. OECD. Beskrivningen av den
svenska ekonomin baseras främst på underlag från Statistiska centralbyrån och på
den prognos som Konjunkturinstitutet publicerade den 9 december. Vidare har
seminarier med bransch- och konjunkturexperter hållits. Ansvaret för de
redovisade bedömningarna åvilar dock helt Finansdepartementets ekonomiska
avdelning.
Ansvarig för den preliminära nationalbudgeten är departementsrådet Håkan
Frisén. Kalkylerna avslutades den 21 december 1993.
112
1 Inledning
Den svenska ekonomin har nu definitivt passerat sitt bottenläge. Exporten ökade
mycket snabbt under andra halvåret av 1993. Samtidigt har en viss stabilisering
av den inhemska efterfrågan skett. Under 1994 väntas en fortsatt kraftig
exportuppgång medföra att den samlade produktionen av varor och tjänster stiger
med nära 2,5 %. När även den inhemska efterfrågan börjar öka 1995 förutses
BNP-tillväxten bli närmare 3 %.
Även om ekonomin nu åter börjar växa kommer avsevärda obalanser att bestå under
de närmaste åren. Det är två problem som står i förgrunden. Underskotten i de
offentliga finanserna kommer att vara betydande under perioden. Trots de
omfattande åtgärder som vidtagits kommer förbättringen i det offentliga
sparandet att vara begränsad under de närmaste åren, vilket innebär att
statsskulden ökar snabbt. Obalansen på arbetsmarknaden kommer i hög grad att
bestå, även om en viss nedgång av arbetslösheten kan skönjas under
prognosperioden.
Den svenska ekonomin kommer att präglas av att konkurrenssituationen för
exporten och den konkurrensutsatta sektorn är mycket stark. Betydande
produktivitetsökningar tillsammans med sänkta arbetsgivaravgifter har inneburit
att konkurrenskraften stärkts betydligt. Härtill kommer den kraftiga
deprecieringen av kronan. En mycket kraftig expansion av export och industripro-
duktion är därför att vänta under åren 1994 och 1995.
Parallellt med detta pågår fortfarande anpassningar som kommer att verka
dämpande på den inhemska efterfrågan ytterligare en tid. Byggandet i ekonomin
kommer att fortsätta att minska till följd av kraftigt avtagande
bostadsinvesteringar. Anpassningen av den kommunala konsumtionen till de nya
ekonomiska förutsättningarna kommer att fortgå. Varaktigheten av hushållens
skuldsaneringsprocess är svårbedömd. Mycket tyder dock på att denna gått
snabbare i Sverige än i andra länder. Tillsammans med sjunkande räntor och
tendenser till stigande tillgångspriser pekar detta på att den privata
konsumtionen kommer att öka. Motiven till ett högt hushållssparande kvarstår
emellertid, bl.a. därför att realräntan efter skatt fortfarande är mycket hög
jämfört med de senaste decennierna. Någon kraftig uppgång av den privata
konsumtionen är därför inte att förvänta under prognosperioden.
Utvecklingen med en snabbt växande industrisektor i kombination med en dämpad
efterfrågan på hemmamarknaden är i många avseenden fördelaktig. Därigenom
åstadkoms en anpassning av tidigare ohållbara obalanser avseende bl.a. hus-
hållens sparande, den offentliga sektorns utveckling samt bostadsbyggandets
omfattning och kostnadsläge. De direkta spridningseffekterna från industrin till
delar av tjänstesektorn kan också förväntas få en betydande omfattning. Redan nu
kan påtagliga effekter observeras i Konjunkturinstitutets tjänstebarometer för
bl.a. konsulter, uppdragsverksamhet mm. På medellång sikt är förutsättningarna
för en stabil och varaktig tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn mycket goda.
Jämfört med utvecklingen på 1980-talet är t.ex. skillnaden avseende rest-
riktionen från arbetskraftssidan påtaglig. Ekonomin torde således kunna växa
förhållandevis snabbt under en lång period utan att expansionen bryts av
accelererande löneökningar.
På kort sikt finns det dock risker med den utveckling som skisseras i
prognosen. Ökningstakten i export och industriproduktion är så kraftig att
kapacitetsrestriktioner tämligen snabbt kan komma att göra sig gällande i vissa
branscher. Vid en sådan situation kan skadeverkningar uppstå genom tendenser
till ökande inflation, löne-lönespiraler etc. redan vid tämligen höga
arbetslöshetsnivåer. Om en växande del av efterfrågan måste tillfredställas
genom import riskerar också bytesbalansen att åter försämras. För att undvika
detta och möjliggöra ett gynnsamt spridningsförlopp från den konkurrensutsatta
sektorn till ekonomin som helhet ställs ett antal krav på ekonomins funktions-
sätt.
Diagram 1.1 Produktion i industrin och i övriga ekonomin
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
För att nödvändiga expansionsinvesteringar inom framförallt industrin ska komma
till stånd måste förtroendet för den ekonomiska politiken vara fast. Att
statsskuldens nivå och utveckling uppfattas som långsiktigt hållbar är centralt
för att räntenivån ska pressas ner och för att osäkerheten ska reduceras. Detta
tillsammans med en adekvat efterfrågenivå utgör nödvändiga förutsättningar för
att investeringarna ska bli tillräckligt höga. Också de långsiktiga villkoren
för industriell verksamhet i Sverige som formas genom Europapolitiken,
energipolitiken, skattepolitiken etc. är av stor betydelse. Samtidigt ställs
stora krav på flexibiliteten på arbetsmarknaden avseende relativa löner och
arbetskraftens rörlighet. Därigenom kan överföring av arbetskraft till industrin
och till de expansiva delarna av den privata tjänstesektorn ske utan att de
nominella löneökningarna i ekonomin som helhet tilltar.
Ränte- och valutaförutsättningar
I de förutsättningar som ligger till grund för prognosen över den svenska
ekonomin antas att en viss appreciering av kronan sker under 1994 och 1995.
Detta motiveras av att kronan, sett från realekonomiska utgångspunkter, i
nuläget måste betraktas som undervärderad. Vidare förutsätts en viss nedgång i
den europeiska räntenivån, framförallt för de korta räntorna. Det är rimligt att
förutsätta att de svenska räntorna kan följa med i denna utveckling. Således
grundas prognosen för ekonomins utveckling på antagandet att de svenska räntorna
faller något.
Tabell 1.1 Prognosförutsättningar
1992 1993 1994 1995
BNP-tillväxt i OECD 1,6 0,7 1,9 2,6
Konsumentprisökning i OECD3,02,7 2,8 3,0
Råoljepris (US-dollar per fat)19,317,316,518,8
Dollarkurs (i kr.) 5,8 7,8 8,3 8,3
Ecu-index1 101,7 123,0 123,0 117,5
Tysk ränta 5-års statsobl.7,86,0 5,0 5,0
Svensk ränta 6-års statsobl.10,47,96,5 6,25
Svensk ränta 6-månaders ssvx.12,68,16,0 5,5
1 ECU-index antas vara 126 den 31 december 1993, 120 den 31 december 1994 samt
115 den 31 december 1995.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Den internationella ekonomin
Den internationella ekonomin kännetecknas av att de stora industriländerna
befinner sig i vitt skilda konjunkturfaser. I USA och övriga anglosaxiska länder
har återhämtningen befästs under 1993. I de kontinentaleuropeiska länderna nådde
konjunkturen troligen sitt bottenläge under 1993, medan nedgången i Japan väntas
fortsätta ytterligare en tid. BNP-tillväxten i OECD stannade preliminärt vid 0,7
% under 1993. Under de kommande åren väntas en successiv återhämtning i Europa,
och efterhand också i Japan, innebära att BNP-tillväxten stiger till ca 2 % 1994
och till närmare 3 % under 1995. Någon större ökning av inflationstrycket förut-
ses inte. Den genomsnittliga inflationen i OECD-området väntas uppgå till ca 3 %
såväl 1994 som 1995. En viss uppgång kan inträffa i USA, medan inflationen i
Europa fortsätter att falla något.
Den privata sektorns strävan att anpassa skulderna till lägre nivåer efter
1980-talets stora låntagande samt med hänsyn till höga realräntor efter skatt
och därav följande låga tillgångspriser kommer även fortsättningsvis att verka
dämpande på utvecklingen. Även om saneringsprocessen pågått en tid är
skuldsättningen fortfarande hög, sett i ett historiskt perspektiv.
Arbetslösheten i OECD som helhet fortsatte att stiga under 1993. I Europa
uppgår nu den öppna arbetslösheten till ca 11 %, vilket är mer än någon gång
tidigare under efterkrigstiden. Åtgärder för att minska arbetslösheten har
givits högsta prioritet i de europeiska länderna. Mycket tyder dock på att en
BNP-tillväxt på över 2 % är nödvändig för för att arbetslösheten ska minska,
vilket skulle innebära att en nedgång inte kan förväntas förrän mot slutet av
1995.
Finanspolitiken i flertalet OECD-länder är inriktad på budgetkonsolidering på
medellång sikt. Situationen för de offentliga finanserna är speciellt allvarlig
i Europa. Statsskuldens stigande andel av BNP har blivit ett alltmer påtagligt
problem för flera europeiska länder. Härigenom inskränks det finanspolitiska
manöverutrymmet. I Japan har däremot de starka statsfinanserna möjliggjort såväl
finanspolitiska som penningpolitiska stimulanser.
Löner och konsumentpriser
I takt med att arbetsmarknadsläget försvagades i början av 1990-talet dämpades
också löneökningstakten i den svenska ekonomin. Detta mönster bröts dock 1993 då
den genomsnittliga timlönen ökade snabbare än 1992 trots en ytterligare
försämring av arbetsmarknadsläget. Reallöneflexibiliteten i Sverige har under de
senaste decennierna varit god vid en internationell jämförelse. Emellertid har
denna flexibilitet i hög grad erhållits i samband med återkommande devalveringar
och dessutom skett i en höginflationsmiljö. I en låginflationsekonomi är
förutsättningarna för lönebildningen annorlunda genom att krav då också ställs
på nominallöneflexibilitet nedåt. Vid en varaktig inflation på ca 2 % i enlighet
med målsättningen om låg inflation kan de nominella lönerna varaktigt öka med
3,5 till 4 % per år vid en rimlig produktivitetsutveckling. I detta perspektiv
är den uppmätta löneökningen på 4,1 % 1993 oroväckande med tanke på det svaga
arbetsmarknadsläget. En viktig förklaring till denna förhållandevis höga ökning
av den genomsnittliga timlönen är dock den s.k. strukturella löneglidning som
uppstår när sysselsättningen faller. Den genomsnittliga timlönen kan då stiga
utan att någon enskild person får högre lön. Detta beror bl.a. på att de som
kvarstår i sysselsättning normalt har högre genomsnittslön. När hela företag
slås ut är det också vanligen sådana som har relativt låg produktivitet och lågt
löneläge. Ett annat förhållande som bidrar till den strukturella löneglidningen
är ökande utbetalningar av avgångsvederlag etc., vilka höjer lönesumman utan att
något arbete utförs. Dessa effekter är svåra att kvantifiera men statistik från
Verkstadsindustrierna visar att de branscher som haft stora sysselsättnings- och
produktionsneddragningar noterat störst ökning av arbetskraftskostnaden. Detta
indikerar att den strukturella löneglidningen utgör en stor del av den uppmätta
ökningen av genomsnittslönen. Den strukturella komponenten i löneglidningen
torde minska 1994 när fallet i sysselsättningen mer än halveras. När
sysselsättningen åter börjar öka 1995 kan den strukturella komponenten förväntas
bli negativ när företagen börjar nyanställa personal med lägre lön än
genomsnittet.
2
Tabell 1.2 Löner och priser
Årlig procentuell förändring
1992 1993 1994 1995
Timlön, kostnad 3,6 4,1 3,5 3,5
KPI dec.-dec. 1,9 4,4 2,2 3,0
NPI dec.-dec. 2,9 4,3 1,6 2,2
"Underliggande" inflationstakt2,71,71,1 2,6
KPI årsgenomsnitt 2,3 4,7 2,5 2,8
NPI årsgenomsnitt 4,2 4,3 2,1 2,0
Anm.: KPI = Konsumentprisindex, NPI = Nettoprisindex.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Sammantaget beräknas de totala nominella löneökningarna uppgå till 3,5 % såväl
1994 som 1995. Prognosen bygger på en försiktig tolkning av omfattningen på den
strukturella löneglidningen. Om de indikationer som finns skulle vara
representativa för arbetsmarknaden som helhet är löneökningen 1994 och 1995
överskattade, dvs. ökningen av den genomsnittliga lönen kan i så fall väntas
understiga 3,5 % när produktionen åter ökar. Timlönen för industrin bedöms öka
med 1 resp 1,5 % procentenheter mer än genomsnittet för ekonomin, som en
konsekvens av den goda lönsamheten och den snabba tillväxten i den
konkurrensutsatta sektorn.
Inflationstrycket i ekonomin är förhållandevis svagt. Under 1993 bidrog höjda
indirekta skatter och stigande importpriser till att ökningen i konsu-
mentprisindex blev 4,7 %. Genomslaget av deprecieringen på importpriserna för
bearbetade varor var ca 50 %. På övriga varor tycks genomslaget däremot i det
närmaste varit fullständigt. Den svaga efterfrågan tvingade handeln till
betydande marginalsänkningar vilket ytterligare dämpade effekterna i
konsumentledet.
1994 väntas ökningen av konsumentprisindex (KPI) stanna vid ca 2,5 %, medan
uppgången för 1995 beräknas bli 2,8 %, vilket ligger nära den övre gränsen för
Riksbankens inflationsmål. En relativt hög produktivitetstillväxt, skärpt
konkurrenslagstiftning samt antagande om en viss appreciering av kronan bidrar
till att hålla tillbaka prisökningarna. I motsatt riktning verkar kvardröjande
effekter av importprisökningar samt påverkan på KPI-måttet av höjda indirekta
skatter samt förändringar i räntebidragen. Den s.k. underliggande inflationen,
där KPI rensats från effekter av olika politiska beslut och deprecieringens
direkta effekter beräknas uppgå till 1,1 % under loppet av 1994 och till 2,6 %
under loppet av 1995. Uppgången mellan 1994 och 1995 i den underliggande
inflationstakten är sannolikt överdriven. Den metodik som används vid beräk-
ningen har troligen överskattat importprisernas bidrag 1993 och underskattat
desamma 1994. Inflationstakten är låg i ett historiskt perspektiv. Mot bakgrund
av målet om prisstabilitet och efterfrågeläget kan den dock betecknas som hög
1995. Detta kan tolkas som ett tecken på att pris- och lönebildningen ännu inte
anpassats fullt ut avseende förväntningarna med hänsyn till målet om
prisstabilitet. Om löneökningarna skulle bli lägre än 3,5 % 1994 eller 1995 blir
också inflationen lägre, vilket skulle innebära en något större marginal till
den övre gränsen för Riksbankens inflationsmål.
Utrikeshandeln
Exportuppgången under andra halvåret av 1993 var mycket kraftig trots en svag
internationell efterfrågan i OECD-området. Den starka förbättringen av
konkurrenskraften möjliggjorde avsevärda marknadsandelsvinster. Därtill kommer
kraftiga exportökningar till de snabbt växande ekonomierna i Sydostasien, som
successivt blir en allt viktigare marknad för den svenska exporten. Under 1994
beräknas den totala exporten, som årsgenomsnitt, öka med över 10 %. Efterfrågan
i OECD-området återhämtar sig samtidigt som svenska exportörer fortsätter att
vinna marknadsandelar. Prognosen innebär en mycket måttlig exportuppgång under
lopppet av 1994 varför en betydligt kraftigare ökning inte kan uteslutas. Under
1995 förstärks konjunkturen inom OECD-området ytterligare. De svenska
marknadsandelsvinsterna väntas dock avta markant. Effekterna av de kraftiga
relativprissänkningarna 1993 har då minskat samtidigt som ka-
pacitetsrestriktioner i de expansiva delarna av svensk industri alltmer börjar
göra sig gällande. Den totala exportuppgången väntas ändå bli 7 %.
Diagram 1.2 BNP, export, privat konsumtion och bruttoinvesteringar.
Säsongrensade halvårsdata.
Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
3
Importen av bearbetade varor ökade 1993 med ca 3 %. Denna utveckling var
förvånande med tanke på den mycket svaga efterfrågan samt att importerade varor,
relativt sett, blev dyrare. En förklaring kan vara att exportindustrins
användning av importerade insatsvaror var betydligt högre än vanligt. Vidare är
det på kort sikt svårt att byta leverantör, vilket medför att effekterna av
relativprisförändringar kommer med betydande eftersläpning. Under 1994 och 1995
stiger efterfrågan kraftigt inom de områden som har ett högt importinnehåll,
främst export av bearbetade varor och maskininvesteringar. År 1994 väntas dock
importuppgången bli lägre än denna efterfrågeökning, eftersom de svenska
producenter som konkurrerar med importen väntas kunna stärka sin
marknadsposition. Prisläget är gynnsamt samtidigt som resursutnyttjandet
fortfarande är lågt. År 1995 förändras dock situationen.
Kapacitetsrestriktionerna börjar göra sig gällande samtidigt samtidigt som
effekterna av relativförbättringen 1993 klingar av. Den totala importen av varor
och tjänster beräknas växa med ca 3,5 % respektive 6,5 % under 1994 och 1995.
Bytesbalansen fortsätter att förstärkas i snabb takt. År 1995 förutses
överskottet uppgå till drygt 4 % av BNP. Förutom ett successivt tilltagande
handelsbalansöverskott minskar också underskotten i avkastningen på kapital.
Detta beror på det sjunkande internationella ränteläget i kombination med att
den positiva bytesbalansen innebär betydande nettoamortering av utlandsskulden.
Tabell 1.3 Försörjningsbalans
MiljarderProcentuell volymförändring
kr. 1992
1992 1993 1994 1995
BNP 1 439,8 -1,9 -2,0 2,4 2,9
Import 376,7 1,3 -2,0 3,5 6,5
Tillgång 1 816,5 -1,0 -2,0 2,7 3,9
Privat konsumtion776,0-1,9 -3,9 0,7 2,0
Offentlig konsumtion400,3-0,6-2,1 -1,3 -1,0
Stat 118,2 1,7 0,0 -1,0 -1,0
Kommuner 282,0 -1,6 -3,0 -1,5 -1,0
Bruttoinvesteringar244,7-11,0-14,0 -6,7 7,1
Näringsliv 127,3 -15,6 -14,6 8,7 11,9
Bostäder 85,0 -6,4 -22,6 -49,5 -6,5
Myndigheter 32,4 1,2 2,0 -1,7 -0,7
Lagerinvesteringar1-5,91,3 -0,2 0,4 0,5
Export 401,5 2,2 7,4 10,7 7,0
Användning 1 816,5 -1,0 -2,0 2,7 3,9
Inhemsk användning1 415,1-2,2-5,5 -0,7 2,5
1 Förändring i procent av föregående års BNP.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
4
Inhemsk efterfrågan
Den inhemska efterfrågan minskade 1993 med drygt 5 %. Nedgången i den privata
konsumtionen, mätt som årsgenomsnitt, var ca 4 %. Under andra halvåret
återhämtade sig emellertid konsumtionen påtagligt och mycket tyder nu på att
denna trend fortsätter. Hushållens realt disponibla inkomster beräknas öka med
ca 1 % såväl 1994 som 1995. En rad tecken tyder också på att tillförsikten och
framtidstron hos hushållen nu successivt förstärks. Dessutom är hushållens
innehav av kapitalvaror, framförallt bilar, små och förhållandevis föråldrade
vilket kan väntas leda till stigande inköp. Varaktigheten och kraften i
hushållens fortsatta skuldsaneringsprocess är dock mycket svårbedömd. Trots den
svaga ekonomiska utvecklingen under de senaste åren har realinkomsterna, med
utantag för år 1993, stigit, vilket tillsammans med den svaga konsumtionsutveck-
lingen, resulterat i ett högt finansiellt hushållssparande. Skuldsättningen har
därmed i hög grad och snabbare än i andra länder anpassats med hänsyn till de
låga tillgångspriserna. Processen skulle därför inte behöva bli lika utdragen
som den varit i andra länder, vilket talar för en förhållandevis stark
utveckling av konsumtionen.
Å andra sidan finns det fortfarande starka motiv för ett fortsatt högt sparande
varför någon snabb ökning i konsumtionen ändå inte är sannolik. Arbetslösheten
kommer visserligen att minska något under perioden men nivån kommer att förbli
hög, såväl i ett historiskt som i ett internationellt perspektiv. Detta innebär
att arbetslöshetsrisken kommer att bestå, vilket motiverar ett högt sparande.
Samtidigt innebär underskotten i de offentliga finanserna att risken för
framtida inkomstbortfall till följd av budgetförstärkningar uppfattas som
betydande. En mycket restriktiv kreditprövning från banker och kreditinstitut
kan också komma att begränsa hushållens konsumtion. Prognosen innebär att den
privata konsumtionen 1994 stiger med knappt 1 % och att ökningstakten tilltar
till 2 % 1995.
Den kommunala konsumtionen minskade med hela 3 % under 1993. Den kraftiga
nedgången innebär att kommuner och landsting i väsentlig omfattning börjat
anpassa verksamheten till de nya finansiella förutsättningar som gäller. Denna
process väntas fortsätta även under 1994 och 1995, om än i avtagande takt. Också
den statliga konsumtionen väntas volymmässigt minska under perioden.
Bruttoinvesteringarna i näringslivet är nu definitivt på väg att vända uppåt.
Redan 1994 förutses en ökning på närmare 9 % som år 1995 tilltar till ca 12 %.
Det är främst inom industrin som expansionen väntas ske med en tillväxt av ca 20
% såväl 1994 som 1995. En snabb produktionsuppgång, god lönsamhet samt fallande
räntor utgör förutsättningarna för en så kraftig expansion samtidigt som
investeringsnivån blivit starkt nerpressad under de senaste åren. Också de ökade
satsningarna på infrastrukturinvesteringar inom de statliga affärsverken spelar
en betydande roll. Trots den avsevärda investeringstillväxten i näringslivet
fortsätter de totala bruttoinvesteringarna i ekonomin att minska även 1994, då
bo--
5
stadsinvesteringarna närmast halveras. Återhämtningen av den inhemska
efterfrågan under 1995 väntas innebära en ökning av investeringarna även inom
hemmamarknadsorienterade sektorer av ekonomin. De totala bruttoinvesteringarna
kan därför väntas öka så pass kraftigt som med 7 % 1995.
Diagram 1.3 Bruttoinvesteringar (LP) samt bruttoinvesteringar exklusive
bostäder (LP och FP), andelar av BNP.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
De totala bruttoinvesteringarnas andel av BNP har i löpande priser minskat från
ca 22 % 1989 till ca 13 % 1994. Denna nedgång är dock i betydande utsträckning
hänförlig till minskat bostadsbyggande. Andelen under slutet av 1980-talet drevs
också upp av de extremt kraftiga prisökningarna inom byggnadssektorn som helhet.
Diagram 1.3 avser att visa betydelsen av dessa båda faktorer. Mätt i fasta
priser kommer investeringskvoten avseende annat än bostäder att vara ungefär
lika hög 1995 som i början av 1980-talet.
Förändringar i lagerhållningen hade stor betydelse för BNP-utvecklingen under
1991 och 1992. Under perioden 1993-1995 väntas emellertid lagerbidragen bli
tämligen blygsamma. Lageravvecklingen tilltog något under 1993. Under de
kommande åren väntas lagren ge ett positivt BNP-bidrag på ca 1/2 procentenhet
per år. När industriproduktionen gradvis tilltar kommer behovet av lager av
insatsvaror och varor i arbete att öka. Därtill kommer att takten i avvecklingen
av de stora färdigvarulager, som ofrivilligt byggdes upp i den tidigare
nedgångsfasen, nu successivt avtar.
6
Tabell 1.4 Bidrag till BNP-tillväxten
Procent av föregående års BNP
1991 1992 1993 1994 1995
Privat konsumtion 0,6 -1,0 -2,1 0,4 1,0
Offentlig konsumtion0,9-0,2 -0,6 -0,4 -0,3
Bruttoinvesteringar-1,9-2,3 -2,6 -1,1 1,1
Lagerinvesteringar-1,7 1,3 -0,2 0,4 0,5
Nettoexport 1,0 0,3 3,5 3,1 0,6
BNP -1,1 -1,9 -2,0 2,4 2,9
Anm.: På grund av avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Under 1993 minskade BNP med ca 2 %. Den duala situationen i ekonomin
åskådliggörs av att nettoexporten gav ett positivt bidrag till tillväxten på
närmare 3 procentenheter. 1994 väntas nettoexportens bidrag bli av samma
storleksordning.
Det negativa bidraget från bruttoinvesteringarna avtar samtidigt som
konsumtionen stabiliseras. Den totala BNP-tillväxten väntas uppgå till nära 2,5
% för att sedan öka till närmare 3 % 1995. Såväl konsumtionen som
investeringarna ger då betydande positiva bidrag till tillväxten. Expansionen av
den inhemska efterfrågan medför också en tilltagande importökning. Därigenom
kommer nettoexportens positiva bidrag till tillväxten att dämpas kraftigt.
Tabell 1.5 Nyckeltal
Årlig procentuell förändring
1992 1993 1994 1995
Disponibel inkomst 2,7 -3,4 1,0 1,2
Sparkvot (nivå) 7,4 7,8 8,1 7,4
Industriproduktion -0,7 2,2 8,5 6,0
Relativ enhetsarbetskostnad-3,7-25,3-1,2 3,8
Handelsbalans (mdr. kr.)34,1 58,4 86,7 103,5
Bytesbalans (mdr. kr.)-31,3 3,6 44,6 67,1
Bytesbalans (% av BNP) -2,2 0,2 3,0 4,2
Öppen arbetslöshet (% av arbets-
kraften) 5,3 8,2 8,0 7,2
Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder (% av arbetskraften)3,74,76,4 7,0
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
7
Diagram 1.4 Faktisk och potentiell BNP
Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Diagram 1.5 BNP och produktivitet i Sverige 1981-1995
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Arbetsmarknad
Situationen på arbetsmarknaden har försämrats dramatiskt de senaste åren.
Produktionen har fallit samtidigt som produktiviteten stigit markant. Antalet
sysselsatta personer 1993 var i genomsnitt 490 000 eller 11 %
8
färre än 1990. Arbetslösheten uppgick vid slutet av 1993 till drygt 8 % av
arbetskraften samtidigt som ytterligare ca 5 % är engagerade i arbets-
marknadspolitiska åtgärder. En viss stabilisering av sysselsättningen kunde dock
skönjas under slutet av 1993, främst när det gäller antalet arbetade timmar.
Trots den förhållandevis goda tillväxten under de närmaste åren kvarstår stora
obalanser på arbetsmarknaden. Produktiviteten väntas fortsätta att stiga
tämligen starkt samtidigt som det finns en stor potential till ökad arbetsutbud.
När efterfrågan på arbetskraft börjar tillta kan man därför förvänta sig en
relativt stor följsamhet i utbudet. Därför sjunker arbetslösheten långsamt. En
gradvis ökning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna till befintliga ramar
tillsammans med vissa positiva effekter av det generella sysselsättningsstödet
(GAS) innebär att den öppna arbetslösheten, mätt som årsmedeltal, ändå bedöms
minska något 1994. Summan av antalet personer i öppen arbetslösheten och antalet
personer i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder väntas dock
fortsätta öka 1994. Under 1995 förutses en viss nedgång av såväl den öppna
arbetslösheten som i det totala antalet personer utanför den reguljära arbets-
marknaden (antalet öppet arbetslösa plus antal i konjunkturberoende åtgärder).
Sparande
Det offentliga finansiella sparandet har de senaste åren försämrats kraftigt,
huvudsakligen till följd av recessionen, som i sin tur sammanhänger med en
mycket stor ökning av det privata sparandet. Underskottet uppgick 1993 till 13,5
% av BNP. Underskottet minskar successivt under 1994 och 1995, men är
fortfarande stort. Med den beräkningsteknik som används kan ca 3/4 av
underskottet bero på det onormalt låga kapacitetsutnyttjandet i ekonomin medan
1/4 är av mer strukturell natur. Även om en förhållandevis liten del av
underskottet kan betraktas som s.k. strukturellt är situationen allvarlig. En
relativt lång period med stora underskott innebär en kraftig ökning av
statsskulden. Därigenom ökar ränteutgifterna i framtiden vilket tränger ut andra
angelägna offentliga utgifter. Därtill är beräkningarna av det strukturella
underskottets storlek behäftade med stor osäkerhet särskilt avseende framtida
år, bl.a. som en följd av svårigheter att bedöma vilken arbetslöshet som kan
upprätthållas utan att lönerna accelererar.
9
Diagram 1.6 Finansiellt sparande i privat och offentlig sektor samt bytesbalans
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Tabell 1.6 Sparande
Procent av BNP i löpande priser
1992 1993 1994 1995
Bruttosparande 14,5 14,2 15,2 17,1
Realt sparande 16,6 14,0 12,3 12,9
Fasta investeringar17,0 14,7 12,6 12,8
Lagerinvesteringar-0,4 -0,7 -0,3 0,1
Finansiellt sparande-2,2 0,2 3,0 4,2
Offentlig sektor -7,4 -13,5 -11,1 -10,2
Hushåll 5,0 5,7 6,2 5,6
Företag 0,2 8,0 7,8 8,8
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Det mycket höga privata finansiella sparandet innebär dock att bytesbalansen
visar allt mer betydande överskott trots det stora offentliga underskottet. År
1995 beräknas bytesbalansöverskottet uppgå till drygt 4 % av BNP, vilket är
anmärkningsvärt mycket vid en internationell jämförelse. Det finns dock flera
skäl till att Sverige bör ha ett stort överskott i nuvarande läge. Under en
period med extremt låga bostadsinvesteringar bör sparandet på detta sätt
kanaliseras till utlandet. I samma riktning verkar den demografiska situationen
under 1990-talet, där andelen pensionärer är förhållandevis låg. Därtill kommer
att det relativa resursutnyttjandet förmodligen är lägre i Sverige än i
omvärlden.
10
Kapitalmarknaden
Spänningarna på de europeiska valutamarknaderna ledde i augusti 1993 till att
medlemsländerna inom valutasamarbetet EMS tvingades bredda bandgränserna från
+/- 2,25 % till +/- 15 %. Övergången till ett mer flexibelt växelkurssystem har
bidragit till att räntenivåerna i Europa har sjunkit. Hittills har de flesta
länderna dock varit försiktiga med att använda de nya penningpolitiska
möjligheterna till räntesänkningar. Växelkursrörelserna har av denna anledning
varit relativt små mellan de olika ERM-valutorna. Om denna utveckling består
kommer den tyska ränteutvecklingen att även fortsättningsvis vara styrande för
de flesta europeiska länder.
I Sverige har räntorna successivt fallit sedan kronan började flyta. Rän-
tefallet har i hög grad bidragit till en stabilisering av situationen i den
finansiella sektorn. Nedgången i räntenivån har dock begränsats av den osäkerhet
som rått om bl.a. kronans depreciering och om det parlamenteriska läget.
Utvecklingen av aktiekurserna på Stockholmsbörsen var dock mycket stark under
1993.
11
2 Internationell utveckling
2.1 Sammanfattande översikt
Konjunkturuppgången i OECD fortsätter, men är ovanligt svag i ett historiskt
perspektiv. Det föreligger fortfarande stora skillnader mellan länderna om var i
konjunkturcykeln de befinner sig. Uppgångsfasen leds av USA och övriga
anglosaxiska länder, medan konjunkturen förefaller ha stabiliserats i flertalet
europeiska länder. Samtidigt fortsätter försämringen i Japan. Återhämtningen i
USA har nu pågått i två år och tycks stå på solid grund. Även i Storbritannien
verkar återhämtningen vara säkerställd.
Diagram 2.1 BNP-tillväxt i USA, Japan och västra Tyskland
Källa: OECD.
Av de stora länderna kommer den högsta tillväxten under prognosperioden att
noteras för USA där BNP-tillväxten beräknas uppgå till 3 1/4 % 1994 för att
därefter sjunka något. I Kontinentaleuropa förutses en svag återhämtning under
loppet av 1994 och i OECD-Europa beräknas BNP-tillväxten till 1 1/4 %. Av de
europeiska länderna förutses den svagaste utvecklingen i västra Tyskland. Även
1995 kommer tillväxten att bli dämpad. Den finska ekonomin fortsätter att
utvecklas svagt under prognosperioden. Den kraftiga tudelningen mellan den
snabbt växande exportinriktade delen av ekonomin och en mycket låg efterfrågan i
den inhemska sektorn kommer att kvarstå. För OECD som helhet beräknas
BNP-tillväxten till 2 % 1994, för att sedan öka till 2 1/2 % 1995. Infla-
tionstrycket kommer att vara lågt och den årliga prisstegringstakten kommer att
understiga 3 %.
Tabell 2.1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder
Årlig procentuell förändring
Andel av 1991 1992 1993 1994 1995
OECD-
områdets
totala
BNP i %1
Förenta staterna36,0-0,7 2,6 2,7 3,3 3,0
Japan 19,2 4,0 1,3 -0,5 0,5 2,5
Västra Tyskland8,8 3,7 1,6 -2,0 0,2 1,3
Frankrike 7,0 0,7 1,4 -1,0 0,8 2,2
Storbritannien5,5 -2,2 -0,6 2,0 2,8 2,7
Danmark 0,8 1,2 1,0 0,0 2,2 2,7
Finland 0,7 -7,1 -4,0 -2,6 0,5 2,0
Norge 0,7 1,9 2,9 1,3 2,5 2,5
Sverige 1,3 -1,1 -1,9 -2,0 2,4 2,9
Norden2 2,2 -1,2 0,1 -0,4 1,8 2,4
OECD-Europa 38,2 1,1 0,8 -0,7 1,2 2,2
OECD-totalt 0,9 1,6 0,7 1,9 2,6
1 1987 års BNP.
2 Exklusive Sverige.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Behovet i den privata sektorn att anpassa skulderna till lägre nivåer kommer
att fortsätta att verka återhållande på utvecklingen i många OECD-länder de
närmaste åren. Även om saneringsprocessen har pågått en tid är skuldsättningen i
den privata sektorn historiskt sett hög i många länder. Skuldanpassningen har
kommit längst i USA, men är trots de låga räntorna ännu inte avslutad. Detta
återspeglas i att takten i den ekonomiska återhämtningen är förhållandevis
måttlig. I Storbritannien har sänkningen av de korta räntorna inneburit kraftigt
minskade ränteutgifter för hushållen och därmed ökat konsumtionsutrymmet.
Skuldstocken har hittills dock endast sjunkit marginellt.
Finanspolitiken i flertalet OECD-länder inriktas på budgetkonsolidering på
medellång sikt. Många länder har i enlighet med detta infört medelfristiga
konsolideringsprogram. Budgetunderskottet i den offentliga sektorn uppgick 1993
till i genomsnitt ca 4 1/2 % av BNP i OECD och i OECD-Europa ca 6 3/4 %. Det
konjunkturrensade underskottet var i genomsnitt 3 1/2 % av BNP i OECD. Den
allvarliga budgetsituationen har inneburit att utrymmet för stimulanser i
flertalet länder är ytterst begränsat och samtidigt har verkan av de automatiska
stabilisatorerna i många länder begränsats. Under 1994 kommer finanspolitiken
att stramas åt något i OECD som helhet. De enda länder som beslutat om stimulan-
ser på kort sikt är Danmark och Japan. Den offentliga sektorns höga
skuldsättning är ett problem i många länder. Skulden i offentlig sektor, mätt
som andel av BNP, har i de flesta länder ökat för varje lågkonjunktur.
Tabell 2.2 Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande
Kalenderår, procent av BNP
1990 1991 1992 1993
Förenta staterna1 -2,5 -3,4 -4,5 -3,6
Japan 2,9 3,0 0,7 -1,0
Tyskland -2,1 -3,2 -2,6 -4,0
Frankrike -1,5 -2,1 -3,9 -6,0
Storbritannien -1,3 -2,7 -6,2 -8,2
Danmark -1,5 -2,2 -2,5 -4,3
Finland 5,3 -1,5 -6,1 -9,1
Norge 2,5 -0,2 -2,8 -3,2
Sverige 4,2 -1,2 -7,4 -13,5
OECD-Europa2 -3,7 -4,4 -5,1 -6,8
OECD-totalt2 -2,1 -2,9 -4,0 -4,6
1 Exkl. kostnader för inlåningsförsäkringen.
2 1991 års BNP-vikter och köpkraftspariteter.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
De stora räntedifferenserna i OECD-området mellan USA och Japan å ena sidan och
de europeiska länderna å andra sidan minskade under 1993. Under prognosperioden
kommer räntedifferensen i de korta räntorna att skifta så att korträntorna i USA
betydligt överstiger nivån i Tyskland och Japan. I USA är penningpolitiken sedan
en tid expansiv och har kombinerats med ett program för medelfristig
budgetkonsolidering. Den reala korta räntan är omkring 0 %. Penningpolitiken i
USA förutses stramas åt under 1994 när kapacitetsutnyttjandet stiger och
BNP-gapet krymper. I Japan ligger diskontot på en rekordlåg nivå, 1,75 %.
Fortsatt sjunkande korta räntor kan dock inte uteslutas, även om utrymmet är be-
gränsat. Trots de låga räntorna har yenen apprecierats kraftigt mot samtliga
valutor. Den effektiva apprecieringen sedan det första halvåret 1992 uppgår till
ca 30 %. I Europa föll såväl de långa som de korta räntorna betydligt under
1993. De långa räntorna i Tyskland är nu nära den nivå där räntorna bottnat i
tidigare recessioner, medan de korta räntorna ännu inte nått den nivån.
Utvecklingen på valutamarknaderna under 1993 var dramatisk. Yenen apprecierades
kraftigt och i Europa ändrades förutsättningarna för valutapolitiken väsentligt
efter beslutet att vidga fluktuationsbanden inom ERM till +/- 15 %. Beslutet har
lett till att situationen på valutamarknaderna åter stabiliserats. De minskade
spänningarna är också en följd av att de tyska räntorna har fortsatt att sjunka.
Räntemarginalen mot D-marken har överlag krympt. De tyska räntorna förefaller
dock fortfarande utgöra ett golv för räntorna i flertalet europeiska länder,
varför dessa väntas följa efter de förväntade fortsatta lättnaderna av
penningpolitiken i Tyskland.
Inflationen i OECD dämpades ytterligare under 1993 och uppgick i genomsnitt
till ca 2,7 %. Inflationen fortsatte att stiga i Tyskland under inledningen av
året, men har därefter gradvis dämpats. I de länder vars valutor deprecierats
har inflationen ökat mindre än väntat. Den svaga efterfrågan har gjort att ökade
importpriser ännu inte har slagit igenom i konsumentledet. Under prognosperioden
väntas ett fortsatt lågt inflationstryck i OECD-området. Inflationen beräknas
ligga omkring 3 % under såväl 1994 som 1995. En viss uppgång kan förutses i USA,
medan inflationen i OECD-Europa kommer att falla något.
Tabell 2.3 Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder
1991 1992 1993 1994 1995
KPI1
Förenta staterna 4,2 3,0 3,0 3,5 3,5
Japan 3,3 1,7 1,0 1,2 2,0
Västra Tyskland 3,5 4,0 4,1 3,0 2,5
Frankrike 3,2 2,4 2,2 2,0 2,0
Storbritannien 5,9 3,7 1,8 3,8 4,0
Danmark 2,4 2,1 1,5 2,8 3,0
Finland 4,1 3,0 2,5 2,8 3,2
Norge 3,4 2,3 3,0 2,5 2,5
Sverige 9,4 2,3 4,7 2,5 2,8
OECD-Europa 4,7 3,8 3,3 3,1 3,0
OECD-totalt 4,2 3,0 2,7 2,8 3,0
Arbetslöshet2
OECD-Europa 8,6 9,6 10,8 11,5 11,7
OECD-totalt 7,1 7,8 8,2 8,5 8,5
1 Årlig procentuell förändring.
2 Procent av arbetskraften.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Arbetslösheten steg under 1993 i OECD som helhet. Bakom detta döljer sig en
nedgång i USA till ca 6,5 %, medan arbetslösheten i OECD-Europa steg till
rekordnivåer, ca 11 %. Åtgärder att minska arbetslösheten har givits högsta
prioritet i de europeiska länderna. Bedömningen är att det krävs en BNP-tillväxt
på över 2 % för att minska arbetslösheten, vilket innebär att arbetslösheten i
Europa inte kommer att sjunka förrän mot slutet av 1995.
Världshandeln ökade med endast ca 3 % 1993. Sveriges exportmarknadstillväxt var
ännu mindre. När återhämtningen tar fart under prognosperioden väntas en gradvis
uppgång av tillväxten i världshandeln till drygt 6 % 1995.
I Sydostasien finns världens snabbast växande ekonomier och över hälften av
världens befolkning. Staterna inom området är heterogena i många avseenden och
befinner sig i olika utvecklingsstadier. De stater där utvecklingen nått längst
och är som mest intensiv kännetecknas av en betydande framgång vad gäller
makroekonomisk stabilisering och handelsliberalisering. De huvudsakliga
orsakerna till den snabba tillväxten har varit en snabb investeringstillväxt och
stor satsning på utbildning. Området är till viss del beroende av utvecklingen i
OECD-länderna, främst USA, men beroendet har minskat i betydelse. Japan är den
viktigaste investeraren. Även Kinas, Taiwans och Koreas betydelse har ökat. På
senare år är det framför allt utvecklingen i Kina som har haft störst inverkan
på de övriga staterna i regionen genom ökad import. BNP-tillväxten i
Sydost-asien, exklusive Kina beräknas till ca 6-7 % de närmaste åren. I Kina,
beräknas BNP-tillväxten, 1993 ha varit ca 13 % för andra året i rad, men det
finns risk för överhettning då inflationen väntas uppgå till ca 20 % 1993.
Inflationen i området som helhet förväntas uppgå till ca 6-7 % under 1993 och
1994.
Osäkerhetsmomenten i prognoserna är fortfarande stora. Osäkerheten är störst i
Japan, Finland och Kontinentaleuropa. Många kontinentaleuropeiska länder
befinner sig nära botten i konjunkturfasen men både tidpunkten för och styrkan i
uppgången är svår att beräkna. För hela OECD förefaller emellertid riskbilden
vara balanserad mellan möjligheter till starkare tillväxt än beräknat och risken
för en svagare utveckling.
I Kontinentaleuropa utgör utvecklingen i den privata konsumtionen ett betydande
osäkerhetsmoment. Budgetåtstramningar som till stor del riktas mot hushållen,
fortsatt stigande arbetslöshet och låga löneökningar medför på kort sikt en svag
utveckling av hushållens disponibla inkomster i flertalet länder, men ökar
samtidigt utrymmet för lägre räntor. Prognosen förutsätter att hushållens
sparkvot sjunker något under prognosperioden, något som i ljuset av bl.a.
stigande arbetslöshet får bedömas som osäkert. I Japan är skuldanpassningen ännu
inte avslutad och det är svårt att bedöma när denna process är avklarad. Det är
också osäkert om den starka yenkursen kommer att bestå. I Finland syns vissa
tecken på att botten i den inhemska efterfrågan snart har passerats, vilket
prognosen också utgår ifrån. Signalerna är dock inte entydiga. Den mycket höga
arbetslösheten medför en risk för att såväl privat konsumtion som investeringar
utvecklas sämre än väntat.
Den penningpolitiska hållningen i ERM-länderna är ett annat osäkerhetsmoment.
Den ökade flexibiliteten som de vidgade fluktuationsbanden medför har inte
utnyttjats. Länderna förefaller inte uppleva det som om det penningpolitiska
handlingsutrymmet i praktiken har ökat. Bundesbanks agerande kommer därmed
sannolikt att faställa ramarna för penningpolitiken även i fortsättningen. Det
är dock värt att poängtera att riskerna vad gäller penningpolitiken både är på
uppåtsidan och nedåtsidan. Bundesbank kan komma att lätta penningpolitiken
snabbare än beräknat om inflationsutvecklingen blir gynnsam. I USA kan central-
banken, om inflationen tilltar, strama åt penningpolitiken tidigare än beräknat.
Effekten av konsolideringen av de offentliga finanserna i OECD är svår att
beräkna. Den återhållande effekten av budgetsaneringen motverkas av att den
möjliggör lägre räntor och att den ekonomiska politiken kan uppfattas som mer
trovärdig. Nettoeffekten av detta är svårbedömd.
Slutligen bör nämnas att utvecklingen av handeln inom EG är osäker. I och med
genomförandet av den inre marknaden har handelsstatistiken lagts om från att
baseras på tullstatistik till att grundas på momsredovisningen. Omläggningen har
medfört att någon statistik för den interna EG-handeln 1993 ännu inte
publicerats. Utvecklingen av denna bygger därför på uppskattningar.
2.2 Länderöversikter
Förenta staterna
BNP-tillväxten i den amerikanska ekonomin bedöms ha uppgått till 2,8 % 1993.
Efter en till synes svagare ekonomisk utveckling under första halvåret 1993
tycks tillväxten åter tagit fart under det andra halvåret. Den underliggande
utvecklingen av inhemsk efterfrågan har dock varit stabilare än vad
BNP-siffrorna givit sken av. Återhämtningen i USA har nu pågått så länge som 2
1/2 år. Den revidering av nationalräkenskaperna för åren 1990-92 som nyligen
genomfördes innebar också att den beräknade tillväxten höjdes med i genomsnitt
1/2 procentenhet per år.
Den privata konsumtionen har vuxit i relativt god fart trots en svag utveckling
av de disponibla inkomsterna och trots att en viss skuldanpassning sannolikt
återstår. Hittills har hushållen delvis kunnat öka konsumtionen genom att minska
sitt sparande, men den utvecklingen bedöms inte fortsätta framöver. Företagens
vinster har stigit kraftigt och i takt med detta har maskin- och
utrustningsinvesteringarna ökat markant. Även bostadsinvesteringarna tycks ha
tagit fart under andra halvåret. Neddragningarna av försvarsutgifterna de
senaste två åren har lett till minskad offentlig konsumtion. Handelsbalansen har
fortsatt att försämras dels beroende på att exporten hämmats av dollarns appre-
ciering gentemot vissa konkurrentländer, dels på den svaga konjunkturen i
omvärlden och slutligen den tilltagande importefterfrågan.
Kongressen och administrationen kunde i början av augusti enas om ett
budgetförslag. Det innebär att stimulansdelen av presidentens förslag slopats,
medan kraven på budgetkonsolidering ökat ytterligare något. Besparingarna är
ungefär lika fördelade mellan skattehöjningar och utgiftsnedskärningar och
genomförs successivt under 1994-1998. Åtgärderna uppgår till ca 1/2 % av BNP
1994 för att öka till motsvarande 2 % av BNP 1998. Trots saneringsprogrammet
väntas underskottet uppgå till knappt 3 % av BNP 1998.
Penningpolitiken har hittills under återhämtningen varit expansiv. Såväl korta
som långa räntor föll under första delen av 1993, varefter räntefallet har
upphört. De långa räntorna har den senaste tiden börjat stiga. Den stigande
efterfrågan och det ökade kapacitetsutnyttjandet innebär att centralbanken
väntas motverka tendenser till tilltagande inflation genom en uppdragning av
räntorna.
Tillväxten väntas även fortsättningsvis ledas av företagens investeringar och
den privata konsumtionen. Sysselsättningen förutses nu växa snabbare än tidigare
vilket påverkar konsumtionen positivt genom stigande disponibel inkomst, men
också genom en ökad optimism och framtidstro hos hushållen. Inflationstrycket
förväntas bli måttligt. Mot denna bakgrund väntas tillväxten uppgå till 3 1/4 %
1994 och 3 % 1995.
Japan
Recessionen i den japanska ekonomin blev betydligt djupare än vad som tidigare
förutsågs. Trots omfattande penning- och finanspolitiska stimulanser har fallet
i inhemsk efterfrågan inte kunnat förhindras. Bytesbalansöverskottet mätt i
US-dollar har växt till rekordnivåer på grund av bl.a. den kraftiga
apprecieringen av yenen och en minskande import. BNP bedöms ha minskat med 1/2 %
1993.
Hushållens konsumtion utvecklades svagt 1993 mot bakgrund av fallande
övertidsuttag, lägre bonusutbetalningar och ökad risk för friställning. Ny-
bilsregistreringarna och detaljhandelsförsäljningen fortsatte att minska.
Nedgången i företagens investeringar fördjupades under första halvåret 1993.
Yenens appreciering har slagit hårt mot företagens vinster. Detta bidrog till
att Tokyobörsen i november föll med ca 25 %.
Regeringen har sedan augusti 1992 presenterat inte mindre än tre stimulanspaket
vilka sammantaget föreslår åtgärder motsvarande drygt 6 % av BNP. Åtgärderna har
i huvudsak varit inriktade mot tidigareläggning av offentliga
investeringsprojekt. Stimulanseffekterna på ekonomin tycks emellertid ha
uteblivit.
Diskontot har sänkts successivt i drygt två år och är nu rekordlåga 1,75 %. Det
kan inte uteslutas att ytterligare sänkningar genomförs. Effekten av en sådan
torde vara begränsad. Femårsräntan är för närvarande 3,8 % medan
tremånadersräntan sjunkit till 2,3 %.
Utsikterna för den japanska ekonomin på kort sikt måste betecknas som mycket
dystra. Företagens investeringar och privat konsumtion väntas ta fart först
under andra halvåret 1994. Utrikeshandeln kommer att ge mindre bidrag till
tillväxten i takt med att export- och importvolymerna anpassas till den högre
yen-kursen. Det finns en viss möjlighet att marknaden omvärderar yenkursen under
intryck av det allvarliga läget i ekonomin. Bostadsbyggande och offentliga
investeringar väntas dock växa snabbt under 1994 för att mattas under 1995.
Sammantaget bedöms BNP-tillväxten uppgå till endast 1/2 % 1994 och 2 1/2 % 1995.
Västeuropa
BNP föll kraftigt under det första halvåret 1993 men har därefter stabiliserats.
Många länder befinner sig kring den nedre vändpunkten av konjunkturförloppet,
varför bedömningarna är osäkra. Utvecklingen i Tyskland är som vanligt en
nyckelfaktor för tillväxtutsikterna.
Det kraftiga fallet i BNP i västra Tyskland under inledningen av 1993 har inte
fortsatt utan den tyska konjunkturen har åtminstone för tillfället stabilise-
rats. Osäkerheten om huruvida detta betyder att ekonomin nu vänt uppåt är dock
stor. Konjunkturläget är svårtolkat med skiftande signaler från olika kon-
junkturvariabler. Fallet i industriproduktionen har t.ex. upphört, men enligt
enkätundersökningar planerar industrin fortsatta produktionsminskningar.
Industrins konkurrenskraft har försämrats genom att D-marken har apprecierats
och att enhetsarbetskraftskostnaderna stigit snabbare än i konkurrentländerna.
Det kan inte uteslutas att BNP efter att ha ökat något under andra halvåret 1993
återigen faller under det första halvåret 1994 och att en uthållig återhämtning
inleds först därefter. Under 1993 beräknas BNP ha fallit med 2 %.
Inflationen låg kvar över 4 % under första halvåret 1993, men har därefter
dämpats. Under det andra halvåret 1993 uppgick den till ca 2,5 % i årstakt. De
största prisökningarna under 1993 registrerades inom servicesektorn och genom
att momsen höjdes med en procentenhet vid årsskiftet. Arbetslösheten steg från
1,8 miljoner personer i mitten av 1992 till drygt 2,3 miljoner arbetssökande i
oktober 1993.
Budgetunderskottet i den konsoliderade offentliga sektorn beräknas ha uppgått
till 4 % av BNP 1993. Inkluderas även underskotten från privatiseringsbolaget i
östra Tyskland, Treuhandanstalt, och de statliga järnvägarna uppgick
underskottet till över 7 % av BNP. De konsolideringsåtgärder som beslutats
väntas medföra att underskottet i den konsoliderade offentliga sektorn sjunker
till drygt 3 % 1994. Budgeten under innevarande år innebär bl.a. att
transfereringarna till hushållen skärs ned, att lönerna fryses i den offentliga
sektorn, att egenavgifterna till pensionen höjs och att skatten på olja och
försäkringar ökar. Tillsammans innebär detta budgetförstärkningar på sammanlagt
60 miljarder DEM, vilket motsvarar ca 2 % av BNP. Under 1995 återinförs det s.k.
solidaritetstillägget på inkomstbeskattningen, vilket höjer marginalskatten.
Finanspolitiken ger en restriktiv effekt under såväl 1994 och 1995. Bundesbank
har fortsatt de gradvisa sänkningarna av marknadsräntorna. Diskontot har sänkts
från toppnivån 8,75 % till 5,75 % i dagsläget. Penningmängdsökningen har dämpats
och har närmat sig det intervall som Bundesbank satt som mål.
En uthållig vändning i den tyska konjunkturen förutses först under andra
halvåret 1994, vilket ger en genomsnittlig BNP-tillväxt på endast 1/4 % 1994.
Den privata konsumtionen utvecklas svagt till följd av låga löneökningar,
stigande arbetslöshet och minskade transfereringar till hushållen. Prognosen
innebär en svagt sjunkande sparkvot, vilket måste bedömas som osäkert mot
bakgrund av att arbetslösheten kommer att öka. Investeringarna fortsätter att
falla under 1994. Nettoexporten förväntas ge ett positivt bidrag till BNP främst
på grund av en mycket svag importutveckling. Den dåliga konkurrenskraften
begränsar möjligheten till draghjälp från utlandet. De sjunkande räntorna
innebär däremot ett stöd för konjunkturuppgången. Under 1995 väntas ekonomin att
förbättras, men tillväxten beräknas stanna på mycket måttliga 1 1/4 %.
Inflationen kommer att sjunka under 1994 till i genomsnitt 3 %. Låga
löneökningar och den låga inhemska efterfrågan borgar för en sjunkande inflation
även 1995. Det innebär att Bundesbank kan fortsätta att lätta på
penningpolitiken under prognosperioden. De långa räntorna väntas dock inte komma
att sjunka nämnvärt mycket mer under prognosperioden.
Återhämtningen i den brittiska ekonomin har nu pågått i drygt ett år och
BNP-tillväxten 1993 uppgick till ca 2 %. Framför allt har den lättare
penningpolitiken men också pundets depreciering varit drivande krafter bakom
återhämtningen. De lägre räntorna har väsentligt förbättrat hushållens
ekonomiska situation. Hushållen är högt skuldsatta och bostadslånen följer de
rörliga räntorna, vilket gör att de tämligen snabbt får ta del av
räntesänkningen. Uppgången i den privata konsumtionen har lett återhämtningen,
medan en mer markant uppgång i investeringarna väntas först 1994.
Inflationen har dämpats till rekordlåg nivå. De stigande importpriserna har
ännu inte slagit igenom i konsumentledet. Även löneökningarna befinner sig på
historiskt låga nivåer. Exkluderas effekten av de kraftigt sjunkande räntorna ur
inflationsstatistiken har dock inflationen stigit något den senaste tiden. Den
ökande ekonomiska aktiviteten har lett till oväntat snabbt fallande
arbetslöshet. Det är främst en följd av att företagen var alltför pessimistiska
i sina bedömningar under valutaoron förra året och nu återanställer personal,
men också av att arbetsmarknadens flexibilitet har ökat.
Budgetunderskottet växte kraftigt under 1993 och uppgick till ca 8 procent av
BNP. För budgetåret 94/95 väntar regeringen att underskottet ska sjunka till
knappt 6 procent av BNP för att i stort sett vara eliminerat under budgetåret
1998/99. För budgetåret 1994/95 föreslås bl a att mervärdesskatt på hushållsel
införs, att skatten på drivmedel, tobak och försäkringar höjs.
Inkomstskatteskalorna inflationsjusteras inte. De offentliga lönekostnaderna
hålls realt oförändrade under tre år. Efter den kraftiga initiala deprecieringen
av pundet har växelkursen gradvis stärkts. Deprecieringen mot D-marken uppgår i
dagsläget till ca 8 %. Basräntan låg länge oförändrad på 6 %, men sänktes i
mitten av november 1993 till 5,5 %.
Återhämtningen väntas tillta i styrka under 1994 och BNP-tillväxten beräknas
till 2 3/4 %. Den starkaste uppgången sker i bruttoinvesteringarna som väntas
öka med 5 % 1994. Den fortsatt höga skuldsättningen bland hushållen och
höjningar av vissa indirekta skatter håller tillbaka utvecklingen i den privata
konsumtionen något. Såväl export som import väntas ta fart under 1994.
Storbritanniens höga importbenägenhet utgör samtidigt en begränsning för den
ekonomiska tillväxten. BNP väntas 1995 växa med 2 3/4 %.
Inflationen förutses stiga under prognosperioden till följd av sjunkande
arbetslöshet, ökat kapacitetsutnyttjande och av att de ökade importpriserna får
genomslag i konsumentledet. Det gör att regeringens inflationsmål på 1-4 % kan
bli svårt att hålla mot slutet av prognosperioden.
Den franska ekonomin utvecklades svagt under 1993 och BNP beräknas ha fallit
med omkring 1 %. Den privata konsumtionen ökade något samtidigt som
investeringarna uppvisade ett kraftigt fall. Ökande arbetslöshet, svag utländsk
efterfrågan och höga realräntor dämpade den inhemska aktiviteten och höll
förväntningarna bland hushåll och företag på mycket låga nivåer. Under andra
halvåret 1993 stabiliserades ekonomin något, men det saknas fortfarande tydliga
indikationer på att ekonomin vänt uppåt. Industrienkäter indikerar emellertid
att efterfrågan från utlandet ökar och att inga ytterligare
produktionsneddragningar planeras. Inflationen har fortsatt att sjunka och
ligger nu kring 2 %. Arbetslösheten har ökat och uppgick vid årsskiftet till ca
12 % av arbetskraften.
Den franska francen har återtagit den initiala depreciering som följde efter
att fluktuationsbanden inom ERM vidgades. Räntedifferensen mot D-marken har
minskat för såväl de långa som de korta räntorna. Budgetunderskottet i den
konsoliderade offentliga sektorn ökade till nära 6 % av BNP under 1993. I
statsbudgeten för 1994 är huvudinslagen att tillväxten i de offentliga
utgifterna begränsas kraftigt, att privatiseringar av statsägda företag
realiseras vilket väntas inbringa 55 miljarder FRF och att en
inkomstskattereform genomförs som ger sänkta marginalskatter för hushållen.
Underskottet i den konsoliderade offentliga sektorn väntas ligga kvar kring 6 %
av BNP.
En vändning i den franska ekonomin förutses under 1994, men BNP-tillväxten
beräknas till endast 3/4 %. Den inhemska efterfrågan kommer att utvecklas svagt.
Lägre räntor och sänkt inkomstskatt motverkas av fortsatt sjunkande
sysselsättning och låga löneökningar. Nettoexporten väntas ge ett litet positivt
bidrag till BNP. Investeringarna kommer att fortsätta att falla. Under 1995
fortsätter återhämtningen och BNP-tillväxten förutses uppgå till 2 1/4 %. Den
svaga takten i återhämtningen innebär att arbetslösheten kommer att öka under
1994 och tidigast kan komma att stabiliseras först under loppet av 1995. Den
höga arbetslösheten och det stora produktionsgapet i ekonomin kommer att hålla
inflationen på en låg nivå under hela prognosperioden. De franska räntorna
väntas följa utvecklingen i Tyskland vilket innebär att realräntorna sjunker
ytterligare.
Norden
Danmarks ekonomi utvecklades något sämre än väntat under 1993. BNP var
oförändrad jämfört med 1992. Orsakerna är inhemska och särskilt kan nämnas en
lägre privat konsumtion och lägre investeringar i företagssektorn än vad som
tidigare förutsetts. Den allmänna osäkerheten i ekonomin med bl.a. en hög och
stigande arbetslöshet och frågetecknen kring utgången av folkomröstningen om
Maastrichtfördraget bedöms ligga bakom denna utveckling. En del av osäkerheten
har nu skingrats och i kombination med expansiv finanspolitik under 1994 väntas
såväl privat konsumtion som bruttoinvesteringar att öka. Detta beräknas generera
en BNP-tillväxt på drygt 2 % 1994 och 2 3/4 % 1995.
Uppgången är inte tillräcklig för att pressa ned arbetslösheten i någon större
utsträckning och den öppna arbetslösheten förutses ligga över 11 % under hela
prognosperioden. När aktiviteten i ekonomin återigen ökar stiger inflationen
något under både 1994 och 1995 men överskrider inte 3 %.
Efter segern för Ja-sidan vid folkomröstningen i maj lade den nya regeringen
fram ett reformpaket som främst består av en skattereform och en reform av
arbetslöshetsförsäkringen. Skattereformen, som är permanent underfinansierad,
innehåller en relativt kraftig marginalskattesänkning fr.o.m. 1994 som delvis
finansieras från 1995 fram till år 2000.
Reformen av arbetslöshetsförsäkringen syftar till att öka flexibiliteten, bl.a.
genom utbildningsvikariat, samt att motverka kontantstödets passiviserande
effekter genom förändrade ersättningsregler.
Danmarks centralbank har följt en försiktig penningpolitik med gradvisa
räntesänkningar för att undvika en depreciering av den danska kronan och har i
det närmaste skuggat den tyska räntan. På senare tid har räntedifferensen för de
korta räntorna sjunkit. I förhållande till ECU-index har den danska kronan
försvagats mycket måttligt.
Den finska ekonomin upplevde 1993 sitt tredje år med negativ ekonomisk
tillväxt. Fallet var visserligen inte fullt så kraftigt som tidigare år, men
uppgick ändå till drygt 2 1/2 %. Tudelningen i den finska ekonomin är mycket
påtaglig och nedgången i hemmamarknaden har varit dramatisk. Det finns dock
vissa signaler om att botten nu kan vara passerad. En entydig vändning i
ekonomin är inte att vänta under den första delen av 1994 och när den väl kommer
förutses den bli blygsam. Exportuppgången motverkar raset på hemmamarknaden och
leder till en BNP-tillväxt på 1/2 % 1994. När spridningseffekterna till den
inhemska delen av ekonomin blir starkare 1995 förväntas BNP öka med ca 2 %.
Den finska markens depreciering har, liksom i Sverige, inneburit en kraftig
konkurrenskraftsförbättring som förstärkts av en markant uppgång i
produktiviteten i den finska industrin. Exporten har således stigit kraftigt
främst genom att finska företag aggressivt tagit marknadsandelar bl.a. genom
ökad export till framför allt Asien, dit exporten vuxit med ca 50 %.
Bytesbalansen väntas, som en följd av detta samt en mycket svag import-
efterfrågan, för första gången på flera år uppvisa ett överskott under 1994 som
växer under 1995.
Bruttoinvesteringarna väntas börja växa först 1995. Sedan 1990 har
bruttoinvesteringarna nästan halverats. Den svaga ekonomiska utvecklingen har
medfört att arbetslösheten stigit dramatiskt. Nivån i slutet på 1993 låg på ca
19 %. Trots efter finska förhållanden ett stort antal personer i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och den starka exportuppgången väntas inte den
öppna arbetslösheten sjunka nämnvärt under prognosperioden.
Den finska krisen har inneburit stora påfrestningar på de offentliga fi-
nanserna. Regeringen för en stram finanspolitik med bl.a. krav i budgeten på
nedskärningar i personalutgifterna inom den offentliga sektorn. Budgetförslaget
för 1994 är också mycket stramt även om regeringen tvingats till vissa
eftergifter i de offentliga löneförhandlingarna.
Penningpolitiken har sedan marken började flyta fritt ändrat karaktär vid några
tillfällen. Till en början intervenerade Finlands Bank ofta på marknaden för att
försöka förhindra ytterligare fall i växelkursen, vilket dock inte alltid
lyckades. Senare antog banken ett inflationsmål som skall gälla fr.o.m. 1995.
Därefter har både de korta och de långa räntorna fallit liksom differensen till
de tyska räntorna. I prognosen antas att räntorna faller i takt med de tyska.
Norge uppvisar en något annorlunda bild än sina nordiska grannländer. Även
Norge påverkades av den internationella lågkonjunkturen under 1993.
BNP-tillväxten uppgick dock till jämförelsevis goda 1,3 %. Fastlandsekonomin
växte något mer. För både 1994 och 1995 väntas BNP öka med ca 2 1/2 %.
Bakom den förväntade uppgången i privat konsumtion ligger det faktum att
skuldsaneringen bland företag och hushåll, som inleddes tidigt i Norge, nu är
långt framskriden och förväntas snart kunna vara överstånden.
Finanspolitiken har under 1993 lagts om i en mer stram riktning och under 1994
sker en ytterligare reduktion av det, internationellt sett, låga
budgetunderskottet. Norges offentliga finanser är tack vare oljeinkomsterna i
relativt gott skick men tidigare har de reala utgifterna stigit mer än BNP,
något som regeringen i och med 1994 års budget inte tillåter. Arbetslösheten på
ca 6 % väntas sjunka endast marginellt under prognosperioden. Därför undersöker
regeringen noggrant vilka positiva sysselsättningseffekter som kan uppnås genom
en ändring i sammansättningen av de offentliga utgifterna från transfereringar
till investeringar.
Under hela 1993 har växelkursen gentemot ECU-index legat i stort sett stilla
trots flera perioder av kraftig turbulens inom ERM-samarbetet och trots att de
norska korträntorna legat under de tyska. Under slutet av året var
räntedifferensen även på den långa sidan svagt negativ. Inflationen var under
1993 omkring 3 % trots höjda indirekta skatter. Regeringens inkomstpolitiska
samarbete med löntagarorganisationerna har lett till måttliga löneökningar, en
utveckling som väntas bestå. Inflationen förväntas sjunka en aning under 1994
och förbli oförändrad under 1995.
16
3 Utrikeshandel
Den svenska varuexporten tilltog markant under loppet av 1993 och beräknas ha
vuxit med knappt 9 % i volym jämfört med 1992, vilket är mer än vad som
förutsågs i regeringens höstprognos. Takten i uppgången kulminerar 1994 då
exporten stiger med 11,5 % för att dämpas till knappt 7,5 % 1995.
Exportmarknaden utvecklades 1993 sämre än vad som tidigare förutsetts och
krympte med knappt 1 %. Också för 1994 har marknadstillväxten fått revideras ned
på grund av den sämre internationella konjunkturen. Sammantaget innebär detta
att svensk export tagit större marknadsandelar än väntat. Andelsvinsterna bedöms
bli stora även under 1994, för att mattas av betydligt 1995. Varuimporten tog
fart under andra halvåret 1993 trots att den inhemska efterfrågan dämpades
ytterligare. Under perioden 1994-95 beräknas importen gradvis tillta i takt med
den stigande inhemska efterfrågan. Trots importökningen bedöms handelsbalansen
förstärkas ytterligare både 1994 och 1995. En samtidig förbättring av nettot av
räntebetalningarna till och från utlandet förväntas resultera i att
bytesbalansen 1995 visar ett överskott på 67 miljarder kronor, motsvarande 4,2 %
av BNP.
3.1 Export och import
Avmattningen av den ekonomiska aktiviteten i kontinentaleuropa, i synnerhet i
Tyskland, har varit den främsta anledningen till de successiva nedrevideringarna
av den totala marknadstillväxten för bearbetade varor för både 1993 och 1994.
Uppgången i Nordamerika och Storbritannien har inte varit tillräcklig för att
motverka en sammantagen försämring av marknadstillväxten, liksom heller inte
expansionen utanför OECD-området främst i Sydostasien.
Effekterna av en svag marknadsutveckling har dock motverkats av den svenska
industrins allt bättre konkurrenskraft. Redan före övergången till flytande
växelkurs fanns en tendens till stärkt konkurrenskraft då lönestegringarna var
måttliga och produktivitetstillväxten tilltog. Sänkta arbetsgivaravgifter och
deprecieringen av kronan medförde att den relativa enhetsarbetskostnaden
minskade med 25 % under 1993.
Trots den negativa marknadstillväxten kunde därför exportvolymen stiga snabbt
under senare delen av 1993. Under perioden januari-september ökade varuexporten
med 5,5 % jämfört med motsvarande period föregående år. Ökningen under det
tredje kvartalet uppgick till hela 14,5 % i årstakt. Exporten av bearbetade
varor till våra 14 viktigaste handelspartner, OECD(14), steg med drygt 11 % i
värde under perioden januari- september. För många viktiga exportindustrier har
efterfrågeläget emellertid varit kärvt. Detta gäller bl. a. stål-, pappers- och
massa- samt delar av verkstadsindustrin som alla lider av överkapacitet.
Marknadsandelsförlusterna för bearbetade varor inom OECD(14) avtog redan 1992 då
relativpriserna började falla. För 1993 stannade de svenska företagens pris-
höjningar vid drygt 8 % i svenska kronor, vilket är liktydigt med en sänkning av
relativpriserna med ca 14 %. Detta ledde till att marknadsandelarna steg med 7
%, att jämföra med en minskning med drygt 2 % 1992.
Tabell 3.1 Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar och export
av bearbetade varor
Procentuell förändring
1991 1992 1993 1994 1995
Exportmarknadstillväxt
14 OECD-länder 0,6 2,9 -0,8 3,9 5,5
Totalt 1,6 3,5 0,4 4,5 6,0
Priser
14 OECD-länders
importpriser, SEK0,8 -1,2 25,6 3,7 0,0
Svenska exportpriser2,1-1,9 8,1 1,8 3,0
Relativpris 1,3 -0,7 -13,9 -1,8 3,0
Marknadsandelar, volym
14 OECD-länder -5,5 -2,2 7,0 10,3 2,7
Totalt -4,4 -3,9 9,0 9,6 2,5
Exportvolym
14 OECD-länder -5,0 0,6 6,1 14,6 8,3
Totalt -2,9 -0,5 9,4 14,6 8,6
Anm.: Exportmarknadstillväxt avser en sammanvägning av importökningen av
bearbetade varor i olika länder. Som vikter har använts ländernas andelar som
mottagare av svensk export av bearbetade varor. OECD-ländernas importpriser vägs
samman på motsvarande sätt.
Källor: Konjunkturinstitutet, OECD och Finansdepartementet.
Det är emellertid på marknaderna i Sydostasien som de svenska företagen noterat
sina största exportframgångar efter deprecieringen. Visserligen har tillväxten i
denna region varit betydligt starkare än i OECD-området, men det är i första
hand på grund av marknadsandelsvinster som exporten kunnat öka så dramatiskt.
Exporten till Japan, Kina, de s.k. dynamiska asiatiska ekonomierna (Hongkong,
Singapore, Taiwan, Sydkorea, Thailand och Malaysia) samt Indonesien steg med
drygt 45 % i löpande priser under perioden januari-juli 1993 jämfört med
motsvarande period föregående år. Det motsvarar 25 % av ökningen av den totala
svenska exporten och innebär att drygt 8 % av den svenska varuexporten gick till
denna region.
Skillnaderna i konjunkturfas mellan olika delar av världsekonomin väntas minska
under prognosperioden. I takt med att konjunkturuppgången tilltar alltmer i
Kontinentaleuropa, samtidigt som ekonomierna i Nordamerika och Storbritannien
fortsätter att expandera, beräknas marknadstillväxten för bearbetade varor inom
OECD-området tillta under 1994 och 1995. Samtidigt innebär en ökande aktivitet i
andra delar av världen, främst Sydostasien och vissa av länderna i Central- och
Östeuropa, att den totala marknaden för bearbetade varor ökar ytterligare något
snabbare under perioden.
Diagram 3.1 Marknadsandel och relativpris för Sveriges export av bearbetade
varor till 14 OECD-länder
Källor: Konjunkturinstitutet, OECD, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Exportprognosen vilar på ett antagande om en effektiv appreciering av kronan
under loppet av 1994 och 1995 med ca 2 % per år. Detta resulterar emellertid i
en depreciering av kronan mellan 1993 och 1994 mätt mellan årsgenomsnitten.
Apprecieringen innebär en viss press nedåt på företagens prissättning under
perioden. Prognosen förutsätter att företagen för en försiktig
prissättningspolitik och att exportpriserna därmed ökar måttligt under såväl
1994 som 1995.
En mycket god konkurrenskraft och försiktig prissättning väntas leda till att
de redan höga marknadsandelsvinsterna 1993 stiger ytterligare 1994 för att
mattas av märkbart 1995. Det är inom OECD(14) de största andelsvinsterna sker
1994 och 1995, medan de blir något lägre i resten av världen.
Med både tilltagande tillväxt i omvärlden och en avsevärt förbättrad förmåga
hos svensk industri att ta marknadsandelar beräknas exportvolymen expandera
kraftigt under prognosperioden. En analys av exportens förlopp tyder också på
att den snabba ökningstakten under andra halvåret 1993 medför att tillväxten
mellan årsgenomsnitten blir hög, även med en måttlig uppgång under loppet av
1994. Den totala exporten av bearbetade varor beräknas mot denna bakgrund, efter
att ha ökat med nästan 9,5 % 1993, växa med drygt 14 % 1994 varefter tillväxten
sjunker till drygt 8,5 % 1995. Exporten av bearbetade varor till OECD(14) ökar i
ungefär samma takt. Den totala svenska exporten inkl. tjänster väntas öka med
knappt 11 % 1994 och 7 % 1995.
Exportvolymens snabba utveckling under 1993 innebär ett osäkerhetsmoment i
bedömningen av utvecklingen de kommande åren. Frågan är i vilken utsträckning
svensk exportindustri har tillräcklig kapacitet för att möta efterfrågeökningen
utan att slå i kapacitetstaket. Detta skall ses i ljuset av de neddragningar av
industrins investeringar som gjorts under recessionen. Den snabbt stigande
produktionen (se kapitel 4) skulle kunna medföra att nästan all ledig kapacitet
tas i anspråk i slutet av 1994 om inte den prognosticerade
investeringsutvecklingen kommer till stånd.
Det positiva utfallet av GATT:s Uruguayrunda är av stor betydelse för
världsekonomin och kommer att påverka den svenska exporten gynnsamt. Det kommer
dock sannolikt att ta viss tid innan effekterna av avtalet blir märkbara.
Den svenska varuimporten har utvecklats svagt sedan 1990. Den ackumulerade
minskningen uppgår till ca 4 % under perioden 1990-93. Under andra halvåret 1993
steg emellertid importen igen.
Bedömningen av importen av bearbetade varor baseras i hög grad på utvecklingen
av den s.k. importvägda efterfrågan. De olika efterfrågekomponenterna vägs
samman med avseende på genomsnittligt importinnehåll av bearbetade varor.
Tabell 3.2 Importvägd efterfrågan på bearbetade varor
Bidrag till förändringen av importvägd efterfrågan, procentenheter
1991 1992 1993 1994 1995
Offentlig varukonsumtion0,31,1 -0,1 -0,2 -0,1
Privat varukonsumtion0,3 -2,2 -1,6 0,6 1,2
Byggnadsinvesteringar-0,2 -0,3 -0,6 -0,8 0,0
Maskininvesteringar -2,5 -3,3 -2,8 1,9 2,3
Export av bearbetade varor-0,9-0,13,35,6 3,5
Lagerförändringar -2,1 2,0 -0,6 0,6 0,5
Importvägd efterfrågan-5,1-2,9 -2,4 7,7 7,4
Import av bearbetade varor-7,5-1,02,56,0 8,5
Anm.: Beräkningarna av importvägd efterfrågan utgår från konstant
importinnehåll. Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
År 1992 föll den importvägda efterfrågan med nästan 3 %. Utvecklingen förklaras
i huvudsak av kraftigt fallande maskininvesteringar och privat varukonsumtion.
Nedgången motverkades delvis av en långsammare lageravveckling samt av stigande
offentlig förbrukning. År 1993 beräknas den importvägda efterfrågan ha minskat
med drygt 2 %. De viktigaste bakomliggande faktorerna var ånyo sjunkande
maskininvesteringar och varukonsumtion. Fallet motverkades emellertid av en
betydande uppgång i varuexporten.
År 1994 beräknas BNP växa med knappt 2,5 %. Tillväxten genereras uteslutande av
en kraftig exportuppgång samt av en återhämtning av maskininvesteringarna.
Bidraget till den importvägda efterfrågan beräknas därmed stiga med knappt 8 %.
År 1995 betyder varuexportökningen mindre för ökningen av den importvägda
efterfrågan, men detta uppvägs av att andra efterfrågekomponenter växer allt
snabbare.
Tabell 3.3 Export och import av varor
MiljarderProcentuell volymutvecklingProcentuell prisutveckling
kr.
1992 1993 1994 1995 1993 1994 1995
Varuexport
Bearbetade varor275,3 9,4 14,6 8,6 8,1 1,8 3,0
Fartyg 3,3 112,2 -46,8 -10,1 5,9 2,2 2,0
Petroleumprodukter9,3 -1,0 -2,0 1,0 23,0 2,8 8,8
Övriga råvaror 38,1 3,6 5,6 3,0 8,5 6,5 7,9
Summa Varuexport326,0 8,8 11,5 7,4 9,2 2,7 3,9
Varuimport
Bearbetade varor227,9 2,5 6,0 8,5 9,6 3,0 0,9
Fartyg 2,5 -24,3 26,5 23,1 3,8 -0,3 1,9
Råolja 13,7 1,1 -0,5 1,5 19,9 4,0 12,0
Petroleumprodukter10,4-7,0 6,5 7,0 23,2 3,2 10,0
Övriga råvaror 35,9 -2,1 -0,2 1,8 15,4 5,5 4,0
Summa Varuimport290,4 0,9 4,8 7,1 11,6 3,6 2,4
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Normalt ökar importen av bearbetade varor betydligt mer än den importvägda
efterfrågan. Detta fenomen kan ses som ett uttryck för den allt större
internationella specialisering som karaktäriserar världshandeln. En annan
central faktor för importutvecklingen är förhållandet mellan priserna på
importerade respektive hemmaproducerade varor. Slutligen är också
kapacitetsutnyttjandet av betydelse.
Under 1993 utvecklades importen av bearbetade varor och importefterfrågan åt
olika håll, vilket är både ovanligt och svårtolkat. Förklaringen kan dels vara
att importinnehållet i exportindustrins användning av insatsvaror var betydligt
högre än vanligt, vilket kan uppstå t.ex. vid utslagning av svenska
underleverantörer, dels att effekter av ändrade relativpriser slår igenom med
viss tidsfördröjning. Det är emellertid osäkert om detta räcker för att förklara
utvecklingen. År 1994 beräknas importen av bearbetade varor växa långsammare än
efterfrågan. Det finns flera skäl till detta. Under slutet av 1980-talet var
kapacitetsutnyttjandet högt, något som drev upp importandelarna till onormala
nivåer. Vid dagens låga resursutnyttjande finns det goda möjligheter för
inhemska producenter att återta andelar på hemmamarknaden. Utsikterna förstärks
också av den gynnsamma relativprisnivå som deprecieringen av kronan och en
måttlig utveckling av enhetsarbetskostnaden inneburit. Importpriserna för
bearbetade varor steg 1993 med i genomsnitt knappt 10 %, vilket i huvudsak
förklaras av deprecieringen. Den svaga inhemska efterfrågan medförde emellertid
att såväl utländska exportörer som svenska importörer tvingades att sänka sina
vinstmarginaler. Trots detta steg importpriserna 8 procentenheter mer än
hemmamarknadspriserna som ökade med ca 2 %. I år och nästa år beräknas
hemmamarknadspriserna utvecklas något snabbare än importpriserna. Detta beror
delvis på den väntade apprecieringen av kronan. Relativpriset förblir dock
betydligt högre än det som rådde innan kronan började flyta. År 1995 bedöms
emellertid inte kapacitetsutnyttjandet och relativpriserna kunna förhindra att
importen växer snabbare än den importvägda efterfrågan. Importvolymen förutses
öka med drygt 1 procentenhet mer, vilket ändå är mindre än vad som bör gälla vid
mer normala betingelser vad avser resursutnyttjande och relativpriser.
3.2 Bytesbalansen
Tabell 3.4 Bytesbalans
Miljarder kr.
1991 1992 1993 1994 1995
Varuexport 332,8 326,0 387,1 443,3 494,4
Varuimport 301,0 290,4 327,1 355,0 389,4
Korrigeringspost -1,3 -1,6 -1,6 -1,6 -1,6
Handelsbalans 30,5 34,1 58,4 86,7 103,5
Sjöfartsnetto 10,1 8,4 10,1 10,9 11,8
Övriga transporter2,0 1,4 2,0 2,7 3,0
Resevaluta -21,7 -22,8 -13,6 -12,3 -13,6
Övriga tjänster -0,5 -0,2 -1,0 -0,1 0,5
Tjänstebalans -10,0 -13,2 -2,5 1,3 1,7
Löner1 0,6 0,6 0,6 0,6 0,7
Avkastning på kapital-30,1-37,7-39,3-30,1-24,3
därav
räntenetto -45,2 -49,8 -48,1 -40,2 -37,2
direktinvesteringar15,912,9 9,5 12,1 14,9
portföljaktier -0,8 -0,8 -0,7 -2,0 -2,0
Övriga transfereringar-12,4-15,2-13,6-13,9-14,5
Bytesbalans -21,4 -31,3 3,6 44,6 67,1
Andel av BNP -1,5 -2,2 0,2 3,0 4,2
1 I överenskommelse med rekommendationer från IMF ingår inte längre löner som
delpost i övriga tjänster. Dessa har lyfts ur och redovisas separat som
faktorinkomster i bytesbalansen.
Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksbanken och Finansdepartementet.
Genom en kombination av svag inhemsk efterfrågan och en för svenska produkter
dramatiskt förstärkt internationell konkurrenskraft har nettot av varuhandeln
med utlandet förbättrats snabbt. År 1993 beräknas överskottet uppgå till 4 % av
BNP. Trots att den svenska kronan antas appreciera och den inhemska efterfrågan
gradvis återhämtas förbättras handelsbalansen kontinuerligt fram till 1995 då
överskottet väntas motsvara 6,5 % av BNP.
Nettot av handeln med tjänster förbättrades avsevärt mellan år 1992 och 1993.
Den största förändringen registrerades resevalutanettot. Som ett resultat av en
mycket svag privat konsumtion och den svenska kronans reducerade köpkraft
minskade det svenska utlandsresandet drastiskt. Samtidigt bidrog en sänkt
inhemsk prisnivå, räknat i utländsk valuta, till en ökning av utlänningars
turistande i Sverige. Mot slutet av prognosperioden bedöms dock resevalutanettot
försvagas något, i takt med att konjunkturen förbättras. Den förväntade ökningen
av varuexporten resulterar i växande intäkter från sjöfart, övriga transporter
samt andra varuhandelsrelaterade tjänster. Det totala tjänstenettot förbättras
därmed successivt och väntas redan 1994 visa ett visst överskott.
Avkastningen på kapital består av avkastningen på direktinvesteringar och
portföljaktier samt av räntebetalningar till och från utlandet. Efter en lång
period av successivt stigande underskott förväntas en mindre vändning 1993 och
en fortsatt förbättring både 1994 och 1995. Genom stora direktinvesteringar
utomlands under den senare hälften av 1980-talet byggde svenska företag upp
tillgångar i utlandet. Dessa är betydligt större än utländska företags
tillgångar i Sverige. I takt med att konjunkturen vänder såväl i Sverige som
utomlands och vinstnivåerna stiger väntas därmed överskottet i avkastningen av
direktinvesteringar öka. På grund av ett ökat intresse från utlandet för svenska
portföljaktier väntas däremot avkastningen på portföljaktier uppvisa tilltagande
underskott.
Räntenettot bestäms av två förklaringsfaktorer, dels av ränteläget i Sverige
och utlandet, dels av storleken på den räntebärande nettoskulden mot utlandet.
Vid beräkningen av räntenettot ett specifikt år används nettoskuldens storlek
vid början av året. En förändring av skulden under loppet av året beräknas
sålunda påverka räntenettot först följande år. Storleken på nettoskulden
påverkas av det samlade finansiella sparandet, dvs. bytesbalansens saldo. En
positiv bytesbalans innebär att den räntebärande skulden kan amorteras ned.
Nettoskuldens utveckling beror också på hur investeringar i icke räntebärande
tillgångar utvecklas i Sverige resp. utlandet. Dessa måste därför beaktas i
prognosen över utlandsskuldens utveckling. Slutligen påverkas skulden räknat i
svenska kronor av växelkursförändringar, vilket varit mycket betydelsefullt
under de senaste två åren.
År 1993 förbättrades räntenettot marginellt, genom att räntorna sjönk både i
Sverige och utomlands. Att förbättringen inte blev större beror på att den
räntebärande skulden ökade kraftigt 1992 till följd av underskottet i
bytesbalansen kombinerat med en kraftig valutakurseffekt i samband med att den
fasta växelkursen övergavs. År 1994 väntas räntenettot förbättras betydligt
trots att den räntebärande skulden växte till följd av kronans depreciering
under loppet av 1993. Förklaringen till det förbättrade räntenettot är att det
internationella ränteläget beräknas falla ytterligare. Några ytterligare
effekter av sänkta räntor väntas inte 1995, men till följd av ett kraftigt
överskott i bytesbalansen 1994 minskar utlandsskulden, vilket ger en fortsatt
förbättring av räntenettot. En allt starkare bytesbalans 1995 medför att den
räntebärande utlandsskulden väntas minska från drygt 50 % av BNP år 1993 till
knappt 40 % 1995.
Diagram 3.2 Sveriges räntebärande nettoskuld mot utlandet
Anm.: I den räntebärande nettoskulden ingår samtliga räntebärande skuld- och
tillgångsslag mellan Sverige och utlandet. Handelskrediter, statens andelar i
internationella utvecklingsbanker m.m. ingår däremot inte. Inte heller ingår
tillgångar i form av direktinvesteringar och portföljaktier.
Källor: Riksbanken, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Sammantaget väntas bytesbalansen visa ett litet överskott 1993. År 1995 väntas
överskottet uppgå till 67 miljarder kr, motsvarande 4,2 % av BNP. Mot bakgrund
av att det offentliga finansiella sparandet beräknas bli kraftigt negativt under
prognosperioden är detta ett anmärkningsvärt stort överskott, som till en del
speglar uppgången i hushållens finansiella sparande. Denna ökning är i sig ett
resultat av ett ökat totalt sparande i hushållssektorn, men också av att det
skett en förskjutning från realt till finansiellt sparande. Efter en period med
kraftiga ökningar av hushållens bostadsinvesteringar väntas dessa vara mycket
låga under prognosperioden, vilket ökar utrymmet för finansiellt sparande.
Samtidigt bedöms företagen bibehålla ett onormalt högt finansiellt sparande. För
en gynnsam tillväxt krävs dock att företagens finansiella sparande normaliseras
på medellång sikt.
28
4 Industrin
4.1 Produktion och konkurrenskraft
Industriproduktionen har vänt uppåt tack vare en accelererande export-
efterfrågan. Förutsättningarna är goda för en industriell expansion under
prognosperioden. Deprecieringen av kronan, sänkningen av arbetsgivaravgifterna
samt en snabb produktivitetsökning har gett svensk industri ett mycket gynnsamt
konkurrensläge. En viss uppgång i den internationella konjunkturen under 1994
ger ytterligare draghjälp. Den goda vinstnivån och reformeringen av
företagsbeskattningen den 1 januari 1994 bör dessutom underlätta för
industriföretagen att finansiera de investeringar som behövs för en ytterligare
produktionsökning under 1995.
Tabell 4.1 Nyckeltal för industrin
Procentuell förändring
1991 1992 1993 1994 1995
Industriproduktion -5,5 -0,7 2,2 8,5 6,0
varav
basindustri -1,3 2,4 3,3 5,2 3,3
verkstadsindustri exkl. varv-8,8-1,42,012,58,5
övrig industri -3,4 -1,3 1,3 5,3 4,3
Konkurrenskraft
Lönekostnad per timme7,6 3,7 1,4 4,5 5,0
Produktivitet 0,9 6,7 8,7 2,9 2,4
Enhetsarbetskostnad, (ULC)6,6-2,8-6,71,5 2,5
14 OECD-länders ULC, SEK4,60,925,0 2,8 -1,2
14 OECD-länders ULC 4,4 2,1 1,1 0,7 1,5
Relativ ULC, SEK 2,0 -3,7-25,3 -1,2 3,8
Anm.: Konkurrentländernas ULC (Unit Labour Cost, dvs. arbetskostnad per
producerad enhet) och växelkurser är viktade med OECD:s konkurrentvikter, som
tar hänsyn till konkurrensen med både export och hemmaproduktion på
exportmarknaden. Konkurrensen gentemot länder utanför OECD-området är inte
inkluderad.
Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Enligt den senaste revideringen av nationalräkenskaperna minskade in-
dustriproduktionen 1992 med endast 0,7 % mot tidigare uppgivna 3 %.
Produktivitetsutvecklingen blev därmed betydligt gynnsammare under 1992 än vad
som tidigare uppgetts. Industrins produktion under nedgångsfasen 1990-1992
beräknas ha fallit med sammanlagt 7 % mätt som årsgenomsnitt.
Industriproduktionen steg 1993 med 2,2 %, huvudsakligen till följd av den
starka exportutvecklingen. Trots en svag inhemsk och internationell
efterfrågetillväxt på basindustrins produkter steg dess produktion med ca 3 %.
Förklaringen ligger i den kraftiga konkurrenskraftsförbättringen till följd av
den svagare kronan, men också på de produktivitetshöjningar som företagen
genomfört under lågkonjunkturen. Också inom verkstadsindustrin steg
produktionen. Utvecklingen var dock splittrad. En mycket positiv utveckling
noterades för elektroindustrin medan andra delar som t.ex. metallvarusektorn
till följd av en vikande hemmamarknad gick betydligt sämre. Den
hemmamarknadsorienterade s.k. övrig industri vände också uppåt under 1993 även
om tillväxten blev betydligt mindre än inom bas- och verkstadsindustrin. Denna
sektor gynnas inte i lika hög grad av deprecieringen.
År 1994 beräknas industriproduktionen stiga med 8,5 %. Den höga tillväxten
beror på en fortsatt stark exportutveckling men också på en begynnande uppgång i
hemmamarknadsefterfrågan. Verkstadsindustrin ökar med över 12 % detta år.
Ökningen sker dock från en låg nivå. Den för Sverige viktiga maskinindustrin
gynnas av en ökad investeringsvilja i flera av branschens viktigaste
exportländer samtidigt som konjunkturen i Sverige går in i ett skede när
investeringarna återigen ökar. Transportmedelsindustrin kan öka produktionen
tack vare ett delvis nytt produktprogram och en ökad efterfrågan från några av
de viktigaste exportmarknaderna som USA och Storbritannien. Inom basindustrin
och övrig industri stiger produktionen relativt snabbt under 1994. Vissa
delsektorer inom basindustrin kan som leverantörer av insatsvaror till
verkstadsindustrin öka produktionen i takt med denna. Basindustrin gynnas också
av den starka konkurrenskraften vilken bör leda till ökade marknadsandelar.
År 1995 förväntas en fortsatt kraftig ökning av industriproduktionen, 6 %, då
både den inhemska och internationella konjunkturen tagit ordentlig fart. En
stark marknadstillväxt för både konsumtions- och investeringsvaror samt det
fördelaktiga konkurrensläget är förklaringarna till produktionsutvecklingen.
Industrin har under den senaste lågkonjunkturen i större utsträckning än
tidigare valt att lägga ned produktionsanläggningar och att anpassa arbets-
kraftens storlek efter produktionsutvecklingen. Detta förklaras dels av en
mycket låg lönsamhet under perioden 1990-1992 samtidigt som realräntan steg
kraftigt, dels av det omfattande rationaliseringsarbete som då genomfördes.
Det är svårt att beräkna utslagningen av realkapital. Med utgångspunkt i
Konjunkturinstitutets beräkningar av realkapitalstockar kan nettoutslagningen
uppskattas till ca 2 % från år 1991 till år 1993. Realkapitalstocksmåttet säger
dock bara en del om den möjliga produktionskapaciteten. Måttet tar exempelvis
inte hänsyn till om rationaliseringar och organisatoriska förändringar leder
till ett bättre utnyttjande av maskiner och anläggningar.
Den möjliga produktionen, dvs. hur mycket som kan produceras med befintliga
anläggningar, kan också beräknas med utgångspunkt utifrån faktisk produktion och
kapacitetsutnyttjande. Enligt denna beräkningsmetod minskade pro-
duktionskapaciteten med ca 1,5 % mellan 1990 och 1991 vilket skulle tyda på en
viss utslagning. Däremot steg produktionskapaciteten med 2 % mellan 1991 och
1992, vilket är förvånande med tanke på den låga investeringsnivån under 1992.
Förklaringen är sannolikt ett bättre utnyttjande av befintliga anläggningar.
Exempelvis lyckades man i de stora bilanläggningarna på bara några år med att
halvera sammansättningstiden, vilket i sin tur i ett slag fördubblade
produktionskapaciteten. Det visar att industrins produktionskapacitet lika
mycket bestäms av hur effektivt kapitalet utnyttjas som av dess storlek.
En viss utslagning av produktionskapacitet har dock förekommit inom dels
lågproduktiva oftast hemmamarknadsorienterade branscher och inom
kapitalintensiva sektorer. Däremot uppvisar den kunskapsintensiva industrin en
svag utbyggnad av produktionskapaciteten. Om efterfrågetillväxten i hög grad
kommer att riktas mot denna del av industrin under prognosperioden innebär det
en betydligt lägre nödvändig investeringsuppgång på en aggregerad nivå innan
produktionstaket nås, än om industristrukturen varit oförändrad.
Diagram 4.1 Industriproduktion och kapacitetsutnyttjande
Källa: Statistiska centralbyrån.
Det möjliga kapacitetsutnyttjandet illustrerar det kapacitetsutnyttjande som
skulle kunna uppnås med befintlig arbetsstyrka. Skillnaden mellan möjligt och
faktiskt kapacitetsutnyttjande har stigit avsevärt under hela perioden
1989-1992. Detta tyder på att företagen i viss mån ändå behöll ledig kapacitet i
väntan på en förbättring av efterfrågeläget. Under de tre första kvartalen 1993
minskade dock den lediga kapaciteten som en följd av stigande produktion och en
reducerad personalstyrka. Tredje kvartalet 1993 skulle industrin teoretiskt ha
kunnat producera 7,2 % mer med befintlig arbetsstyrka.
Under 1994-1995 beräknas industriproduktionen sammantaget öka med 14 %. År 1994
förväntas produktionen öka starkt framförallt i de kunskapsintensiva branscherna
samt i transportmedelsindustrin och i maskinindustrin, där den outnyttjade
kapaciteten fortfarande är stor. Därför förväntas den relativt låga
prognosticerade aggregerade investeringsvolymen, ändå inte innebära att
produktionen går i kapacitetstaket. Under första halvåret 1995 väntas dock
produktionen inom flertalet branscher, inklusive de kapitalintensiva, nå den
nivå där flaskhalsar i produktionen skulle kunna uppstå. Detta innebär att
produktionskapaciteten måste byggas ut om överhettningstendenser skall kunna
undvikas. Detta antas också ske genom accelererande bruttoinvesteringar.
Under åren 1989-1991 försämrades industrins konkurrenskraft med drygt 13 %
gentemot de viktigaste konkurrentländerna. Lönekostnaderna ökade i genomsnitt
med 8,5 % per år, vilket väsentligt översteg kostnadsökningarna i
konkurrentländerna samtidigt som produktivitetsutvecklingen var förhållandevis
svag. Samtidigt knöts den svenska kronan till Ecun, vilket under en tid
reducerade devalveringsförväntningarna. Följden blev att industrin vidtog
kraftiga rationaliseringar och produktivitetshöjande åtgärder, i syfte att
förstärka konkurrenskraften och mindre effektiva enheter slogs ut. Av de
reviderade nationalräkenskaperna framgår att åtgärderna fick avsedd effekt.
Produktiviteten steg med närmare 16 % åren 1992-1993.
Sänkningen av arbetsgivaravgifterna den 1 januari 1993 gav industrin en
kostnadssänkning med totalt 3,1 %. Det ansträngda arbetsmarknadsläget bidrog
dessutom till måttliga löneökningar under 1993. Industrins produktivitet steg
med hela 8 % vilket sammantaget innebär att industrins arbetskostnad per enhet
(ULC) sjönk med 7 %. Konkurrenskraftsförsämringen 1989-1991 hade således kunnat
återställas även utan deprecieringen av kronan till följd av den fördelaktiga
produktivitets- och lönekostnadsutvecklingen under 1992 och 1993. Räknat i
gemensam valuta minskade industrins enhetsarbetskostnad 1993 med så mycket som
ca 25 % jämfört med Sveriges 14 viktigaste konkurrentländer. Därav beror ca 18
procentenheter på deprecieringen av den svenska kronan. Jämfört med Sveriges
viktigaste konkurrentland Tyskland minskade industrins enhetsarbetskostnad
räknat i gemensam valuta med 27 % 1993.
För 1994 bedöms lönekostnadsökningarna bli måttliga samtidigt som pro-
duktivitetsförbättringen beräknas till 2,9 %. Produktivitetstillväxten avtar
under de närmaste åren. Delvis är detta en effekt av låga maskininvesteringar
under 1991-1993 varvid ny produktivitetshöjande teknik introduceras i betydligt
mindre omfattning än under slutet av 1980-talet. Det mycket goda kostnadsläget
innebär också att omvandlingstrycket sänks.
I de viktigaste konkurrentländerna väntas produktiviteten öka med 2,6 % 1994.
Det innebär att industrins arbetskraftskostnad ökar i en takt som är jämförbar
med den i OECD-länderna. Omräknat till gemensam valuta beräknas dock den
relativa enhetsarbetskostnaden (RULC) att sjunka något ytterligare under 1994
genom en effektiv appreciering av konkurrentländernas valutor räknat på
årsgenomsnitten.
År 1995 förväntas lönekostnadsökningarna bli något större än 1994. Därmed
kommer enhetsarbetskostnaden åter att öka snabbare än i våra konkurrentänder.
Valutakursförändringarna antas under 1995 medföra en effektiv depreciering av
konkurrentländernas valutor om 2,6 % vilket sammantaget ger svensk industri en
konkurrenskraftsförsämring.
Under hela perioden 1992-1995 uppgår förbättringar i industrins relativa
enhetsarbetskostnad till närmare 22 %. Det gynnsamma konkurrenskraftsläget
består under hela perioden vilket framgår av diagram 4.2. Svensk industri bör
därför kunna vinna marknadsandelar under resten av prognosperioden vilket bidrar
till en stark produktionsökning under 1994 och 1995.
Diagram 4.2 Industrins arbetskostnad per producerad enhet i Sverige relativt 14
OECD-länder 1980-1995
Källa: Statistiska centralbyrån.
4.2 Lönsamhet
Industrins lönsamhet sjönk kraftigt i samband med konjunkturnedgången i början
på 1990-talet. Sveriges internationella konkurrenskraft försämrades gradvis
under perioden 1989-1991, vilket exportföretagen delvis försökte kompensera med
minskande marginaler. År 1991 nådde industrins lönsamhet en bottennivå,
jämförbar med lågkonjunkturåren i början av 1980-talet, då också vinsterna inom
den skyddade industrin sjönk när hemmamarknadsefterfrågan vek.
Vinstfallet berodde inte enbart på den internationella konjunkturutvecklingen
och den inhemska kostnadsutvecklingen utan kan delvis också förklaras av en
ogynnsam marknadsinriktning i förhållande till konkurrentländerna. Dessutom
bidrog den höga inhemska räntenivån, som försämrade företagens finansiella
ställning, till den dåliga lönsamheten.
Industrins vinstandel, mätt som driftsöverskottet brutto som andel av för-
ädlingsvärdet, uppgick 1993 till 33 %. Detta är en högre lönsamhet än den som
rådde efter devalveringarna i början av 1980-talet. Deprecieringen av kronan
kombinerad med hög produktivitetstillväxt har gett exportföretagen möjlighet
till stora marginalförbättringar. Omkring hälften av utrymmet (sedan ökade
kostnader för importerade insatsvaror räknats bort) bedöms hittills ha
utnyttjats till marginalförstärkningar, varför möjligheter till marginalför-
stärkningar kvarstår under prognosperioden.
Vinstförbättringen under 1993 beror inte enbart på deprecieringen. Den
långsamma utvecklingen av de rörliga kostnaderna de tre senaste åren har
påverkat lönsamheten i positiv riktning. Mellan 1990 och 1992 sjönk in-
satsvarukostnaderna med över 2 %. Samtidigt skedde en nedtrappning av
lönekostnadsökningarna medan produktiviteten steg snabbt. Industrins rörliga
kostnader per producerad enhet förblev i sort sett oförändrad 1990-1993.
Produktpriset beräknas utvecklas gynnsamt i förhållande till de rörliga
kostnaderna under 1994 vilket leder till att vinstandelen beräknas stiga
ytterligare, till ca 34 %. De rörliga kostnaderna ökar detta år med 3,5 % medan
produktpriset stiger med 3,8 %. Vinstförbättringen 1994 beror främst på en
gynnsam produktionsutveckling som leder till ett ökat utnyttjande av maskiner
och anläggningar. Det fortsatt kärva arbetsmarknadsläget förväntas innebära
måttliga lönekostnadsökningar. Ett högt kapacitetsutnyttjande hos framförallt
exportföretagen väntas också leda till att dessa väljer att använda en del av
deprecieringsutrymmet till en viss ytterligare marginalförbättring. Vinstläget
för hemmamarknadsföretagen förblir oförändrat 1994 även om de branschvisa
skillnaderna är stora.Under 1995 väntas en mindre marginalförbättring inom
industrin. Insatskostnaderna stiger mindre än i år då importprisökningarna
beräknas avta 1995. Den höga vinstandelen under prognosperioden bör ses mot
bakgrund av den utslagning av realkapital som skedde under lågkonjunkturen. En
hög vinstandel ger industrin finansiellt utrymme för att bygga ut
produktionskapaciteten.
Tabell 4.2 Industrins rörliga kostnader, produktpriser, marginaler per pro-
ducerad enhet samt bruttoöverskottsandel
1991 1992 1993 1994 1995
Per producerad enhet
(procentuell förändring):
Förbrukningskostnad-0,4 -1,9 3,7 4,3 3,8
Lönekostnad1 8,7 -2,8 -6,7 1,5 2,5
Lönekostnad per timme8,53,0 1,4 4,5 5,0
Produktivitet -0,2 5,9 8,7 2,9 2,4
Summa rörlig kostnad2,2 -2,1 0,7 3,5 3,5
Produktpris 0,9 -1,3 4,5 3,8 3,9
Bruttomarginal, nivå7,4 8,2 11,7 11,8 12,1
Marginalförändring -1,1 0,7 3,5 0,1 0,3
Bruttoöverskottsandel221,923,733,1 33,7 34,6
1 Lönekostnad per timme avser löner inkl. kollektiva avgifter och icke
varuanknutna indirekta skatter per arbetad timme. Produktivitet avser
bruttoproduktion i fasta priser per arbetad timme.
2 Som andel av förädlingsvärdet till faktorpris.
Anm.: Uppgifterna avser industri exkl. petroleumraffinaderier och varv.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Basindustrin har drabbats hårt av lågkonjunkturen. Den starka tillväxten för
förädlade skogsvaror under 1980-talet ledde till en betydande utbyggnad av
produktionskapaciteten i världen. När efterfrågan mattades uppkom en betydande
överkapacitet på världsmarknaden, vilket resulterade i en stark press på de
internationellt bestämda produktpriserna. En liknande utveckling kunde noteras
inom järn- och stålindustrin.
Basindustrin agerar i stor utsträckning som pristagare på världsmarknaden.
Prisfallet på världsmarknaden 1991-1992 medförde att rörelseresultatet knappt
kunde täcka avskrivningarna trots en minskning av såväl insatsvarukostnaden som
lönekostnaden per producerad enhet. Bruttomarginalen, dvs. bruttoöverskottet i
procent av bruttoproduktionsvärdet, sjönk till endast 2,7 % 1992 jämfört med 9,4
% i genomsnitt under 1980-talet.
Den kraftiga deprecieringen 1993 har medfört en avsevärd marginalförstärkning
för basindustrin. Produktpriserna steg med 4,4 % samtidigt som de rörliga
kostnaderna fortsatte att sjunka. Basindustrin drabbades inte på samma sätt som
den övriga industrin av höjda importpriser eftersom importinnehållet är mycket
lågt. Av basindustrins export går över 80 % till EES-området. Det har inneburit
att den internationella prisutvecklingen varit fortsatt pressad på grund av låg
efterfrågan inom EES-området. Bruttomarginalen steg ändå med hela 5,2
procentenheter under 1993.
Konjunkturuppgången i Västeuropa 1994 beräknas medföra en svagt stigande
efterfrågan på basindustrins produkter. Järn- och stålindustrin är en av de
branscher som först möter en ökad efterfrågan vid en konjunkturuppgång. Det ger
möjligheter till vissa höjningar av produktpriserna. Under 1995 väntas bättre
balans mellan utbud och efterfrågan då konjunkturen skjuter fart, vilket
förutses medföra höjda produktpriser. Under hela prognosperioden medför små
lönekostnadshöjningar tillsammans med en fortsatt stark
produktivitetsförbättring att de rörliga kostnaderna ökar långsammare än
priserna. Bruttomarginalen beräknas därmed stiga till historiskt höga 13,3 %
1995. Den höga lönsamheten är då i paritet med rekordåret 1984.
Enligt företagsstatistiken för delåret 1993 mer än fördubblades resultatet
efter avskrivningar för de största industriföretagen (fler än 200 anställda)
jämfört med samma period 1992. Med delåret avses årets sex eller åtta första
månader beroende på företagens rapporteringsprinciper. Nettomarginalen, dvs.
resultat efter finansnetto i procent av omsättningen, ökade dock inte alls lika
mycket till följd av betydande valutakursförluster. Utfallet för nettomarginalen
visar att företagens finansiella ställning inte har förbättrats i lika hög
utsträckning som lönsamhetsuppgången på produktionen ger vid handen.
I diagram 4.3 visas bruttomarginalens utveckling dels enligt Finans-
departementets beräkningar baserade på nationalräkenskaperna och dels enligt
beräkningar utifrån företagsstatistiken. Bruttomarginalen beräknas på något
olika sätt. Skillnaden är framförallt att i finansstatistikens vinstberäkning
ingår de kostnader som företagen historiskt sett haft för att tillverka varorna.
Det innebär att vid fallande insatsvarupriser kommer de redovisade
tillverkningskostnaderna att vara högre än de faktiska produktionskostnaderna
vid försäljningstillfället. Detta förklarar den lägre vinstnivån enligt
företagsstatistiken.
Diagram 4.3 Industrins bruttomarginal enligt Nationalräkenskaperna och
Företagsstatistiken
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
I diagrammet visas vinstnivån 1993 enligt företagsstatiken utifrån del-
årsresultaten. Sannolikt kommer helårsvinsten att bli betydligt högre eftersom
försäljningsutvecklingen accelererade under hösten 1993. Kurvan visar ändå att
den av Finansdepartementet beräknade utvecklingen av bruttomarginalen för 1993
bör vara i paritet med den som företagen själva redovisar.
36
5 Arbetsmarknad
Situationen på arbetsmarknaden har försämrats markant under de senaste åren.
Antalet sysselsatta personer har sammantaget fallit med nära en halv miljon från
1990. Deltagare i ungdomspraktik, arbetslivsutveckling och
arbetsmarknadsutbildning räknas dock inte in i antalet sysselsatta. Trots
omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder steg den öppna arbetslösheten till
drygt 8 % 1993. Totalt uppgick antalet öppet arbetslösa och antalet personer som
deltog i konjunkturberoende åtgärder till knappt 13 % av arbetskraften.
Diagram 5.1 Antal varsel samt antal nyanmälda lediga platser
Säsongrensad nivå, kvartalsdata
Anm.: Det är endast serien över antal nyanmälda lediga platser som är
säsongrensad.
Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet.
En viss ljusning i efterfrågan av arbetskraft kan skönjas för industrin. An-
talet nyanmälda lediga platser har börjat öka, dock från en mycket låg nivå.
Antalet varsel och konkurser var lägre under hösten 1993 jämfört med samma
period 1992. Läget på arbetsmarknaden bedöms ändå förbli fortsatt svagt under
prognosperioden. Kombinationen av en relativt god produktivitetsutveckling och
en ökad medelarbetstid begränsar behovet av nyanställningar för att möta en
högre produktion 1994.
Sysselsättningen inom den konkurrensutsatta sektorn börjar öka 1994, vilket
motverkas av en fortsatt minskad sysselsättning inom de sektorer som är beroende
av hemmamarknaden. En successiv uppbyggnad av olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder medför dock att den öppna arbetslösheten reduceras något. Den sjunker
till 8 % 1994, mätt som årsgenomsnitt. Åtgärderna beräknas omfatta ca 300 000
personer vid utgången av 1994. Om åtgärderna inte fylls ut på det sätt som
skisserats kan i stället den öppna arbetslösheten komma att öka. Summan av de
öppet arbetslösa och personer i konjunkturberoende åtgärder stiger till 14 1/2 %
1994. Under 1995 ökar antalet sysselsatta personer för första gången på fyra år,
främst inom industrin och privat tjänstesektor. Hur stor effekten blir på
arbetslösheten är avhängigt av hur känsligt utbudet är för förändringar i
efterfrågan på arbetskraft. I prognosen beräknas den öppna arbetslösheten minska
till 7,2 % 1995. Den totala arbetslösheten (öppet arbetslösa + deltagande i
konjunkturberoende åtgärder) sjunker till drygt 14 %. Att nedgången av den s.k.
totala arbetslösheten blir mindre förklaras av att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna beräknas öka under loppet av 1994. Den genomsnittliga nivån på
åtgärderna blir högre 1995 än 1994, även om åtgärderna inte ökar utan ligger
kvar på en konstant nivå under loppet av 1995.
Det är i dagsläget ovanligt svårt att tolka utvecklingen på arbetsmarknaden.
Vid årsskiftet 1992/93 genomfördes en stor omläggning av arbets-
kraftsundersökningarna (AKU), vilket gör jämförelser över tiden ovanligt osäkra.
AKU har av allt att döma överskattat sysselsättningen 1992, vilket i så fall
innebär att nedgången 1993 överdrivs. Det är också svårt att bedöma
produktivitetens utveckling, liksom i vilken mån arbetsmarknadspolitiska
åtgärder tränger ut den ordinarie sysselsättningen samt i vilken mån en
expansion av åtgärderna verkar stimulerande på utbudet av arbetskraft.
5.1 Sysselsättning
Under konjunkturnedgången har företagen dragit ned antalet sysselsatta i en
snabbare takt än produktionen. Sysselsättningen började falla något 1991 och
därefter har nedgången successivt accelererat. Sysselsättningen sjönk med ca 490
000 personer eller med 11 % mellan årsgenomsnitten 1990 och 1993. I timmar föll
sysselsättningen något mindre eftersom medelarbetstiden ökade, vilket främst
förklaras av en kraftigt minskad sjukfrånvaro.
I lågkonjunkturen vid 1980-talets början anpassades inte antalet sysselsatta i
samma utsträckning till produktionsutvecklingen som i nuvarande lågkonjunktur.
Denna s.k. labour-hoarding möjliggjorde då en snabb produktions- och
produktivitetsökning när efterfrågan tog fart utan att sysselsättningen ökade
initialt. I dagsläget är arbetskraftsreserven inom företagen lägre. Den tekniska
utvecklingen och omfattande rationaliseringsåtgärder de senaste åren har
troligen ökat produktionsmöjligheterna vid ett givet antal anställda. En
varaktig produktionsökning torde ändå medföra en snabbare och större uppgång i
efterfrågan av arbetskraft än efter lågkonjunkturen vid 1980-talets början. En
viss försiktighet kommer sannolikt även fortsättningsvis att känneteckna
arbetsgivarnas beteende innan uppsvinget bedöms bli bestående. Till en början
stiger främst antalet arbetade timmar per sysselsatt. En relativt hög andel
övertidstimmar inom framför allt industrin bekräftar denna bild.
Medelarbetstiden ökar också till följd av avskaffandet av två semesterdagar
1994. I ett senare skede börjar sedan antalet sysselsatta personer att växa.
Det förekommer alltid en viss andel övertidstimmar av det totala antalet arbe-
tade timmar. Övertidsandelen sjönk med 1/4 procentenhet inom till-
verkningsindustrin till 3,1 % under 1991-1992 jämfört med 1990, vilket är förvå-
nansvärt lite mot bakgrund av den kraftiga produktionsminskningen. Även detta
indikerar en ovanligt begränsad s.k. labour-hoarding. Övertidsandelen inom
tillverkningsindustrin började sedan stiga till 3,6 % som genomsnitt under de
första tre kvartalen 1993. En hög övertidsandel är inget ovanligt i detta
konjunkturläge. Företagens beteende karaktäriseras av en viss försiktighet och
enskilda företags behov av ytterligare arbetskraft kan vara för liten för att
generera någon nyanställning. På sikt borde uppgången i övertid kunna omvandlas
i ett ökat antal sysselsatta. Införandet av ett generellt anställningsstöd (GAS)
1994 och ökade möjligheter för visstidsanställning syftar till att stimulera och
tidigarelägga en uppgång av antalet sysselsatta. GAS innebär en sänkning av
arbetsgivaravgiften med 15 procentenheter för antalet anställda utöver den nivå
som rådde i september 1993. Nedsättningen gäller under kalenderåret 1994.
Tabell 5.1 Arbetsmarknad
Tusental personer (i åldrarna 16-64 år)
Nivå Förändring från föregående år
1992 1993 1994 1995
Sysselsättning
Jord- och skogsbruk140 -8 -5 -1
Industri 840 -55 32 30
Byggnadsverksamhet271 -33 -31 -2
Privata tjänster1 560 -84 13 30
Kommunal verksamhet1 160-41 -37 -9
Statlig verksamhet201 -4 -5 -2
Totalt 4 180 -223 -32 47
Arbetskraft, totalt4 408-100 -43 13
Arbetslösa 233 123 -11 -34
% av arbetskraften5,3 8,2 8,0 7,2
Personer i arbetsmarknads-
politiska åtgärder166 203 275 300
% av arbetskraften3,7 4,7 6,4 7,01
1 Denna siffra beträffande personer i "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" bygger
på ett rent beräkningstekniskt antagande och skall inte uppfattas som uttryck
för någon politisk bedömning.
I prognosen över arbetsmarknadens utveckling 1994-1995 antas att åtgärderna
kommer igång successivt 1994, men att det ändå tar hela kalenderåret att nå upp
till "full åtgärdsvolym". Vid slutet av 1994 beräknas åtgärderna omfatta ca 300
000 personer. Eftersom åtgärderna ökar successivt under loppet av 1994 blir den
genomsnittliga åtgärdsnivån högre 1995 än 1994, men åtgärderna ökar inte, utan
ligger kvar på en konstant nivå 1995.
För det andra halvåret 1995 finns inga beslut om åtgärder. Det sedvanliga
beräkningstekniska antagandet om oförändrad åtgärdsvolym har använts.
Anm.: Det totala antalet sysselsatta 1992 inkluderar en korrigeringspost på
8000 personer.
Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet.
Sysselsättningen inom jord- och skogsbruk har minskat under en lång tid. Som
framgår av tabell 5.1 väntas nedgången fortsätta under prognosperioden, om än i
avtagande takt. De strukturella förändringarna inom jordbruket beräknas
fortsätta. Inom skogsbruket har omfattande rationaliseringar pågått de senaste
åren, varför de produktionsökningar som förutspås kan klaras av med befintlig
kapacitet.
Det antalsmässigt största sysselsättningsfallet har skett inom industrin, där
nedgången startade redan i början av 1990. Antalet sysselsatta har fallit med 22
% eller 221 000 personer mellan 1989 och 1993. Industriproduktionen vände uppåt
i början av 1993 och nedgången i sysselsättningen upphörde under det andra
halvåret. Mot bakgrund av den lediga kapacitet som finns inom företagen, samt
med hänsyn till en ökad medelarbetstid, väntas produktionsökningen på 8,5 % 1994
endast leda till en måttlig uppgång i antalet sysselsatta. Enligt
länsarbetsnämndernas bedömningar kommer produktionsökningen främst att leda till
ett ökat övertidsuttag, vilket motverkar sysselsättningsökningen. Å andra sidan
ger GAS incitament för att tidigarelägga anställningar. Under hösten 1994 väntas
mer omfattande personalrekryteringar komma i gång.
Byggnadsverksamheten var inledningsvis relativt opåverkad av konjunk-
turnedgången, vilket medförde att sysselsättningen började minska först mot
slutet av 1991. Därefter har fallet varit dramatiskt. Sysselsättningen har
minskat med ca 12 % per år 1992 och 1993. Nedgången beräknas fortsätta i samma
takt 1994 till följd av raset i bostadsbyggandet och fortsatt låga
byggnadsinvesteringar inom näringslivet. Under 1995 förväntas fallet i
sysselsättningen bromsas upp.
Inom den privata tjänstesektorn sjönk sysselsättningen kontinuerligt under 1991
och 1992. Som en följd av den kraftiga försvagningen i den inhemska efterfrågan
tilltog sysselsättningsfallet under 1993. Sammantaget har sysselsättningen
minskat med 9 % från 1990, vilket motsvarar ca 140 000 personer. Den privata
tjänstesektorn består av en mängd heterogena branscher, varför det är svårt att
ge en rättvisande bild av hela sektorn. Sysselsättningen inom de branscher som
främst vänder sig mot industrin, t.ex. kommunikationstjänster och delar av
uppdragsverksamhet, väntas börja öka 1994, medan utvecklingen inom de
hemmamarknadsorienterade branscherna blir svagare. Av tjänstesektorns produktion
är minst 1/4 direkt sammankopplad med aktiviteten i industrin. Sammantaget för-
utses en svag uppgång av antalet sysselsatta 1994. År 1995 fortsätter uppgången
i snabbare takt.
Inom den kommunala sektorn stagnerade sysselsättningen under 1991. Under 1992
och 1993 minskade sysselsättningen med 68 000 personer när kommuner och
landsting började anpassa sina organisationer med hänsyn till de nya ekonomiska
förutsättningarna, som bl.a. innebär starkare incitament till effektiviseringar.
Anpassningarna av sysselsättningen beräknas fortsätta under 1994. Nedgången
bedöms successivt avta under 1995.
Antalet sysselsatta inom staten har varit relativt oförändrat under 1990-talets
första år. Under 1993 började sysselsättningen sjunka. Till följd av fortsatta
neddragningar i adminstrationen beräknas sysselsättningen sammantaget minska med
ca 10 000 personer från 1993 till 1995.
Sammanfattningsvis fortsätter sysselsättningen att falla 1994 till följd av
neddragningarna inom byggnadsverksamheten och den kommunala sektorn. Detta
motverkas delvis av att antalet sysselsatta inom de konkurrensutsatta delarna av
ekonomin börjar öka successivt under året. Sysselsättningen stimuleras också av
förändringarna i arbetsrättslagstiftningen så att visstidsanställning
underlättas och av införandet av GAS. År 1995 stiger det totala antalet
sysselsatta åter, efter att ha fallit med ca 530 000 personer från 1990 till
1994. Ökningarna sker inom industrin och den privata tjänstesektorn.
Produktiviteten i näringslivet beräknas öka med 2 1/2 % 1994 och 2 % 1995.
Svårigheterna att bedöma produktivitetsutvecklingen är dock stora.
Produktivitetsutvecklingen under 1993 kan vara överskattad till följd av de
tidigare nämnda statistikproblemen. En ytterligare osäkerhetsfaktor är om det
numera ganska stora antalet personer som deltar i åtgärder utanför
arbetskraften, som t.ex. ungdomspraktik, ändå bidrar till produktionen trots att
dessa personer inte räknas som sysselsatta i statistiken.
Tabell 5.2 Produktion och sysselsättning i timmar
Årlig procentuell förändring
1989 199019911992 199319941995
Näringslivet
Produktion 2,6 1,8-2,2 -1,2-1,6 3,8 4,0
Sysselsättning 1,4 0,4-3,4 -4,0-5,4 1,3 1,9
Produktivitet 1,2 1,4 1,3 2,9 4,0 2,4 2,1
Industri
Produktion 1,0-0,6-5,5 -0,7 2,2 8,5 6,0
Sysselsättning -2,0-2,2-6,4 -7,0-6,0 5,4 3,5
Produktivitet 3,1 1,6 0,9 6,7 8,7 2,9 2,4
Byggnadsverksamhet
Produktion 7,7 0,3-0,2 -0,7-9,0-11,0 0,0
Sysselsättning 5,7 0,0-2,3 -9,5-11,5-11,5-1,0
Produktivitet 1,9 0,3 2,1 9,8 2,8 0,6 1,0
Privata tjänster
Produktion 2,7 3,4 0,4 -1,0-2,6 3,2 3,5
Sysselsättning 3,0 2,1-1,7 -1,5-3,9 1,9 1,8
Produktivitet -0,3 1,3 2,1 0,6 1,3 1,2 1,7
Offentliga tjänster
Produktion 2,2 2,0 0,3 -2,4-2,2-1,0 -0,7
Totalt
Produktion 2,6 1,7-1,3 -1,7-1,7 2,6 3,0
Sysselsättning 1,4 0,7-2,3 -3,4-4,5 0,5 1,0
Produktivitet 1,1 0,9 1,0 1,7 2,9 2,1 1,9
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Medelarbetstidens utveckling är ytterligare en faktor som påverkar antalet
sysselsatta. En lågkonjunktur medför vanligtvis att arbetstiderna förkortas inom
vissa branscher. Antalet undersysselsatta, dvs. personer som skulle vilja arbeta
mer, men som hindras av arbetsmarknadsskäl, har ökat från 161 000 personer 1989
till ca 350 000 personer i slutet av 1993. Nedgången i sysselsättningen har
också i större utsträckning drabbat de heltidssysselsatta, medan andelen
deltidssysselsatta ökat. År 1993 ökade medelarbetstiden på grund av ett ökat
övertidsuttag inom industrin och kraftigt minskad sjukfrånvaro. Normalt sker en
nedgång i sjukfrånvaron under en lågkonjunktur, vilket förstärkts denna gång av
effekter av den sänkta ersättningsnivån i sjukförsäkringen. År 1994 bedöms
medelarbetstiden öka starkt. Detta sammanhänger med en minskning av antalet se-
mesterdagar och att främst industrin väntas fortsätta att öka sysselsättningen
via ett ytterligare ökat övertidsuttag. År 1995 när efterfrågeläget och
framtidsförväntningarna stabiliserats bedöms medelarbetstiden reduceras något.
Diagram 5.2 Sysselsättning och arbetskraftsutbud
Säsongrensad nivå, kvartalsdata
Anm.: Nivåerna är omräknade till 1993 års definitioner enligt AKU.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
5.2 Utbud av arbetskraft
Antalet personer i arbetskraften började falla under 1991 i takt med att
efterfrågan avtog. Nedgången har sedan successivt tilltagit under 1992 och 1993.
Sammanlagt har antalet personer i arbetskraften minskat med 232 000 personer
från 1990 till 1993. Såsom framgår av diagram 5.2 är nedgången i
sysselsättningen väsentligt större. Under samma period har befolkningen i
åldrarna 16-64 år stigit med 71 000 personer. Hela nedgången i utbudet av
arbetskraft förklaras således av ett sjunkande arbetskraftsdeltagande, dvs.
andelen som har eller söker arbete i förhållande till befolkningen. År 1990
deltog 84 % av befolkningen i arbetskraften. Denna andel har minskat till 79 %
1993. Den största nedgången registreras i de yngre åldersgrupperna. En av
förklaringarna är ökningen av antalet studerande samt mer omfattande
arbetsmarknadspolitiska åtgärder där deltagarna enligt AKUs definitioner inte
inräknas i arbetskraften. Av utbudsnedgången på 104 000 personer 1993 förklaras
drygt 1/3 av ett ökat deltagande i ungdomspraktik, arbetsmarknadsutbildning och
arbetslivsutveckling.
Tabell 5.3 Relativa arbetskraftstal för olika åldersgrupper
Årsmedeltal 1992 och förändring i procentenheter
Nivå Förändring från föregående år
1992 1990 1991 19921993 1994 1995
16-19 år,män34,5 -0,4 -5,4 -7,8 -5,0
kvinnor38,9-0,8-3,4 -8,4 -6,5
20-24 år,män76,7 -0,2 -2,0 -6,0 -6,1
kvinnor72,8-1,4-3,1 -4,2 -4,7
25-54 år,män92,8 0,0 -0,5 -1,0 -1,3
kvinnor88,70,3 -0,8 -1,0 -0,9
55-64 år,män73,1 0,7 0,0 -1,9 -2,3
kvinnor65,02,0 0,6 -1,0 -1,3
Totalt 81,3 0,3 -0,9 -1,9 -2,4-1,1 -0,1
Anm.: Nivån 1992 är preliminärt omräknad till 1993 års definition. Föränd-
ringstalen t.o.m. 1992 är ej omräknade.
Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet.
Den kraftiga försämringen av arbetsmarknadsläget har också medfört att allt
fler mister motivationen att aktivt söka arbete. De s.k. latent arbetssökande,
dvs. de som vill och kan arbeta men inte aktivt sökt arbete, har ökat från 37
000 1990 till ca 155 000 personer i slutet av 1993. Av dessa var drygt hälften
studerande, men som egentligen hellre ville ha ett arbete. En stor del av de
latent arbetssökande utgörs av ungdomar.
Tabell 5.4 Procentuell förändring av arbetskraftsutbudet
Därav bidrag från utbudspåverkande arbetsmarknadspolitiska åtgärder
1992 1993 1994 1995
Arbetskraft -2,4 -2,3 -1,0 0,3
Därav bidrag från åtgärder:
Arbetsmarknadsutbildning-0,60,7 0,0 -0,1
Ungdomspraktik -0,5 -0,8 -0,6 -0,2
Arbetslivsutveckling -0,8 -0,8 -0,1
Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet.
Utbudet av arbetskraft bedöms fortsätta att minska 1994 med 1 %. Detta beror på
ett fortsatt svagt arbetsmarknadsläge och att de tidigare beslutade
åtgärdsvolymerna successivt realiseras under loppet av 1994. År 1995 beräknas
utbudet stiga något som en följd av att efterfrågan av arbetskraft förbättras,
vilket är normalt under en konjunkturuppgång. Det finns sannolikt en stor
potential för fortsatta ökningar av arbetskraftsutbudet i ett medelfristigt
perspektiv. Anpassningarna till de arbetsutbudsstimulerande strukturella
reformer som genomförts de senaste åren, såsom skattereformen och sänkt
ersättningsnivå i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, har troligen fördröjts
av den svaga efterfrågan på arbetskraft. Utbudsökningen kan ske dels genom en
ökad medelarbetstid från personer som redan är sysselsatta, dels genom att
deltagare i åtgärder utanför arbetskraften eller latent arbetssökande och andra
får arbete eller blir aktivt arbetssökande, och dels genom en ökning av den
faktiska genomsnittliga pensionsåldern bl.a. genom att färre erhåller
förtidspension.
5.3 Öppen arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder
I det överhettade arbetsmarknadsläge som rådde under 1989-1990 pressades den
öppna arbetslösheten ned till rekordlåga 1 1/2 %, vilket var betydligt under den
jämviktsarbetslöshet som är förenlig med icke accelererande inflation. Sedan
våren 1990 har den öppna arbetslösheten stigit kontinuerligt. I takt med att
efterfrågan i ekonomin fallit har arbetslösheten ökat i en allt snabbare takt.
Antalet öppet arbetslösa har stigit från 75 000 1990 till 351 000 personer 1993.
Det motsvarar en ökning av arbetslösheten från 1,7 % till 8,2 %. Samtidigt
deltar allt fler i olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Antalet
uppgick till drygt 200 000 personer 1993, vilket motsvarar 4,7 % av
arbetskraften. Den totala arbetslösheten uppgick därför till knappt 13 % 1993.
Till skillnad från föregående lågkonjunktur är arbetslösheten i dagsläget högre
bland män än bland kvinnor. I slutet av 1993 uppgick skillnaden till drygt 3
procentenheter. Det förklaras av att sysselsättningen hittills främst fallit
inom mansdominerade näringar, såsom industri- och byggbranschen. Dessutom deltar
relativt sett fler kvinnor än män i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Diagram 5.3 Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende arbets-
marknadspolitiska åtgärder
Anm.: Arbetslösheten är omräknad till 1993 års definition enligt AKU.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Tabell 5.5 Relativ arbetslöshet i olika åldrar
Procentandel av arbetskraften i respektive åldersgrupp
198519861987198819891990199119921993
16-19 år 4,6 4,1 4,0 3,5 3,4 5,1 7,511,619,1
20-24 år 6,3 6,2 4,6 3,6 3,1 3,1 6,111,518,0
25-54 år 1,9 1,9 1,5 1,3 1,1 1,2 2,34,5 7,1
55-64 år 4,0 3,4 2,1 1,7 1,3 1,5 2,13,2 5,4
Totalt 2,8 2,7 2,1 1,8 1,5 1,7 2,95,3 8,2
Anm.: Siffrorna för åren 1985 och 1986 är inte helt jämförbara med värden för
åren därefter på grund av omläggning av mätmetod i AKU från år 1987. Ännu en
omläggning skedde januari 1993. För att skapa jämförbarhet är därför nivån
preliminärt justerad fr.o.m. 1987.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den högsta arbetslösheten noteras bland de allra yngsta åldersgrupperna. Trots
den snabba expansionen av åtgärder riktade mot ungdomar var den öppna
arbetslösheten ca 19 % för såväl åldersgruppen 16 - 19 år som bland 20 -
24-åringarna i slutet av 1993.
Dessvärre har det skett en kraftig uppgång av antalet långtidsarbetslösa, dvs.
personer som varit öppet arbetslösa längre än sex månader. Andelen
långtidsarbetslösa av det totala antalet öppet arbetslösa har stigit från 16 %
1990 till ca 35 % i slutet av 1993. Under föregående lågkonjunktur uppgick
andelen till ca 30 % som mest. Internationellt brukar långtidsarbetslöshet
definieras som personer som varit arbetslösa i mer än 12 månader. Sverige har
därmed en bredare definition. Å andra sidan måste personer som deltagit i en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd vara arbetslösa i de därpå följande sex månaderna
för att klassificeras som långtidsarbetslösa. Fokuseringen på en aktiv
arbetsmarknadspolitik i Sverige syftar till att minimera långtidsarbetslöshet
och därmed passivisering och utslagning från arbetsmarknaden. En hög andel
långtidsarbetslösa riskerar att försämra arbetsmarknadens funktionsförmåga och
försvåra lönebildningen. Löneökningarna dämpas i mindre grad av
långtidsarbetslöshet än av korttidsarbetslöshet. Internationella erfarenheter
indikerar att det är uppgången av antalet långtidsarbetslösa som är den främsta
orsaken till hysteresis, dvs. en permanent hög arbetslöshet.
Läget på arbetsmarknaden bedöms vara fortsatt svagt 1994. Sysselsättningsläget
för den konkurrensutsatta sektorn stabiliserades under andra halvåret 1993 och
en svag uppgång inleds 1994, främst i form av ökad medelarbetstid. Fortsatta
neddragningar inom de sektorer som vänder sig mot den inhemska efterfrågan
medför dock att det genomsnittliga antalet sysselsatta sjunker 1994. En uppgång
av den öppna arbetslösheten motverkas emellertid av att de tidigare beslutade
volymerna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder successivt kommer i gång under
loppet av 1994. Dessa beräknas omfatta ca 300 000 personer vid årets slut,
vilket motsvarar 7 % av arbetskraften. Med hänsyn till utvecklingen under loppet
av året begränsas årsgenomsnittet till 6,4 %. Den åtgärdsvolym som uppnås vid
utgången av 1994 antas med ett tekniskt antagande ligga kvar
44
1995. Årsgenomsnittet för den öppna arbetslösheten beräknas sjunka från 8,2 %
1993 till 8,0 % 1994. Med hänsyn till andelen som deltar i åtgärder ökar den
sammantagna arbetslösheten från 12,9 % 1993 till 14,4 % 1994.
När tillväxten tar fart 1995 börjar också antalet sysselsatta personer att
stiga, bl.a. som en följd av en mindre avvaktande attityd gentemot nyan-
ställningar inom främst industrin. Hur stor effekt det får på arbetslösheten är
dock avhängigt av hur mycket utbudet av arbetskraft kommer att öka. Den öppna
arbetslösheten beräknas minska med en knapp procentenhet till 7,2 % 1995, mätt
som årsgenomsnitt. Givet ett fullt utnyttjande av åtgärdsprogrammen sjunker
summan av öppet arbetslösa och personer i åtgärder till 14,2 % 1995. Att den
totala arbetslösheten minskar något mindre än den öppna arbetslösheten
förklaras, som tidigare nämnts, av att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
utökas under loppet av 1994. Nedgången i arbetslösheten kommer sannolikt att
kännetecknas av avsevärda trögheter, även i ett medelfristigt perspektiv med
förhållandevis god tillväxt. Det bör dock observeras att även om nedgången i den
öppna arbetslösheten blir relativt måttlig, kommer allt fler personer successivt
att sysselsättas på den ordinarie arbetsmarknaden.
Tabell 5.6 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Tusental, genomsnitt per år
1988 1989 1990 1991 1992 1993
Utanför arbetskraften
Arbetsmarknads-
utbildning 40 38 37 57 84 53
Ungdomspraktik 22 58
Arbetslivsutveckling 36
I arbetskraften
Beredskapsarbete 14 10 8 11 16 14
Ungdomslag1 10 5 3 10 9 -
Avtalad inskolningsplats21 2 3 4 1
Rekryteringsstöd 5 3 2 5 13 9
Utbildningsvikariat 1 8 10
Företagsutbildning23 4 3 4 6 3
Åtgärder för arbets-
handikappade3 84 86 88 86 84 77
Totalt 158 147 143 177 246 280
Andel av arbets-
kraften4 1,7 1,4 1,2 2,0 3,7 4,7
1 T.o.m 30 juni 1989 ungdomslag. Den 1 juli 1989 - juni 1992 särskild
inskolningsplats.
2 Utbildning vid permitteringshot, flaskhalsutbildning m.m. Omräknat till
heltidsutbildade.
3 Samhall, lönebidrag, Arbetsmarknadsinstitutet och offentligt skyddat arbete.
4 Samtliga åtgärder exkl. arbetshandikappade. Arbetskraften omräknad till 1993
års AKU-definition.
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.
Omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har stigit i takt med
arbetsmarknadens försvagning. Andelen personer i åtgärder (exkl.
45
arbetshandikappade) uppgick till 4,7 % 1993, vilket är 3,5 procentenheter mer än
under 1990. Till skillnad mot tidigare lågkonjunkturer har tyngdpunkten
förskjutits mot en större andel utbildningsinsatser. Den 1 juli 1992 infördes
ungdomspraktik som omfattade knappt 60 000 personer i genomsnitt per månad 1993.
Ungdomar upp till 25 år får möjlighet till en praktiskt inriktad utbildning inom
näringslivet eller offentlig sektor. Den 1 januari 1993 introducerades
ytterligare en ny åtgärd: arbetslivsutveckling (ALU), för att motverka
passivisering och utslagning. Avsikten är att arbetslösa skall erbjudas
möjlighet att delta i aktiviteter med ett bidrag motsvarande
arbetslöshetsersättningen. Aktiviteterna skall vara sådana att de kommer
näringslivet och samhället till gagn, men som annars inte skulle ha blivit
utförda. Mot slutet av 1993 omfattades ca 50 000 personer av ALU. Hittills har
en övervägande majoritet aktiverats inom kommuner och idella organisationer. Vid
1994 års början införs också ett generellt anställningsstöd (GAS), se be-
skrivning ovan. Det beräknas stimulera sysselsättningsutvecklingen under året.
46
6.Löner och konsumentpriser
Under 1990-talet har Sverige övergått från en hög till en låg inflationstakt.
Efterfrågan på arbetskraft har reducerats markant under lågkonjunkturen. Den
uppmätta genomsnittliga lönen väntas öka med 3,5 % per år 1994 och 1995, vilket
får anses högt vid nuvarande arbetsmarknadsläge och med hänsyn till att den
underliggande inflationstakten uppgår till ca 2 %. Skillnaden i ekonomins olika
delar förväntas avspeglas i lönebildningen. Industrins löner beräknas öka med 1
resp. 1,5 procentenheter mer än genomsnittet i ekonomin under prognosperioden.
Mot bakgrund av den svaga efterfrågan och det låga kapacitetsutnyttjandet är
inflationstrycket i dagsläget förhållandevis svagt. Konsumentprisindex (KPI)
beräknas öka med 2,5 % 1994 och 2,8 % 1995, mätt som årsgenomsnitt. Bortsett
från tillfälliga prishöjande effekter som följer av högre importpriser och
ändrade indirekta skatter, bedöms prisutvecklingen vara ganska lugn under
prognosperioden. Den underliggande inflationstakten begränsas således till 1,1 %
1994 och 2,6 % 1995. Inflationstakten ligger dock relativt nära den övre gränsen
för Riksbankens inflationsmål, motsvarande en ökning av KPI med 2 % med en
tolerans på +/- 1 procentenhet fr.o.m. 1995.
6.1 Löner
Den svenska lönebildningen har traditionellt kännetecknats av en hög grad av
central samordning och en kraftig löneutjämning till följd av den s.k.
solidariska lönepolitiken. Under 1980-talet började lönespridningen successivt
att tillta när de centrala låglönesatsningarna i allt större utsträckning
kompletterades med branschvisa och lokala avtal. Internationellt sett har dock
Sverige fortfarande en liten lönespridning. Löneförhandlingarna i flera nivåer
bidrog till att driva upp de totala nominella löneökningarna i det överhettade
arbetsmarknadsläge som rådde i Sverige 1989-1990. En alltför hög löneökningstakt
i förhållande till produktivitetsutvecklingen medförde att industrins
konkurrenskraft urholkades. Därtill började efterfrågan på arbetskraft att falla
som en följd av lågkonjunkturen. Löneökningstakten dämpades markant när hela
arbetsmarknaden slöt tvååriga s.k. Rehnbergsavtal för 1991 och 1992. Med hänsyn
till den kraftiga försvagning av arbetsmarknaden som ägde rum under loppet av
1991-1992 synes Rehnbergavtalet vara något högt för 1992. Däremot är det troligt
att en lite större sänkning av löneökningstakten 1991 erhölls än vad normalt
skulle följa av arbetsmarknadsläget.
När nya löneavtal skulle slutas under 1993 hade arbetsmarknadens parter delvis
nya förutsättningar att ta hänsyn till. För det första kan en rörlig växelkurs
göra det direkta sambandet mellan höga nominella löneökningar och försämrad
konkurrenskraft otydligare. Det är därför viktigt att arbetsmarknadens parter
uppfattar den ekonomiska politikens inriktning på prisstabilitet som trovärdig,
så att de inte antar att en ofördelaktig kostnadsutveckling kommer att
korrigeras av växelkursen. Vid en varaktigt låg inflationstakt på ca 2 % kan den
långsiktiga löneökningen väntas uppgå till ca 3,5 - 4 %, givet en rimlig
produktivitetstillväxt. Löneökningar utöver denna nivå måste uppfattas som höga,
åtminstone när den s.k. totala arbetslösheten (öppet arbetslösa och personer i
konjunkturberoende åtgärder) överstiger 6-7 %. Svensk lönebildning har tidigare
karaktäriserats av nominallönestelheter nedåt samt av löneföljsamhet mellan
olika sektorer. För att uppnå de relativlöneförändringar som krävs för en
effektiv allokering av arbetskraften kan det, vid en låg inflationstakt, krävas
nominella lönesänkningar för individer, branscher och yrkesgrupper.
På lång sikt bestäms det utrymme som finns för reala löneökningar av
produktivitetstillväxten. På kort sikt bestäms emellertid lönebildningen också
av arbetsmarknadsläget, prisförväntningar och vinster. Hushållens och industrins
inflationsförväntningar var fortsatt låga 1993. Bortsett från ett genomslag av
högre importpriser beräknas prisstegringarna vara förhållandevis små under
prognosperioden. Industrins produktivitet har förbättrats markant och vinsterna
har börjat öka. Den viktigaste faktorn för lönebildningen är dock situationen på
arbetsmarknaden. Överskottet på arbetskraft kommer att hålla tillbaka både de
nominella och de reala löneökningarna under prognosperioden. Den totala
arbetslösheten steg med 4 procentenheter till 13 % under 1993 och förutses
fortsätta att växa till drygt 14 % 1994. Det är svårt att fastställa vilken
effekt detta kommer att få på lönebildningen, eftersom Sverige aldrig under
efterkrigstiden upplevt en så hög arbetslöshetsnivå. Traditionella ekonometriska
skattningar indikerar mycket låga nominella löneökningar under prognosperioden.
Enligt teorier om jämviktsarbetslöshet skall också löneökningstakten falla så
länge arbetslösheten överstiger den naturliga arbetslöshetsnivån (NAIRU = non
accelerating inflation rate of unemployment). I Sverige var NAIRU ca 2,5-3 %
under 1980-talet enligt skattningar av bl.a. Holmlund (1993). Även om det är
rimligt att räkna med en viss uppgång av denna under 1990-talet överstiger den
beräknade arbetslösheten NAIRU under hela perioden. Detta talar för en sjunkande
löneökningstakt under hela prognosperioden. Vissa internationella erfarenheter
indikerar dock att lönebildningen är mer känslig för förändringen än nivån på
arbetslösheten. Ju högre nivån på arbetslösheten är, desto mindre verkar
löneökningarnas känslighet vara för variationer i arbetslösheten. Avgörande är
sannolikt hur de arbetslösas kompetens kan upprätthållas och i vilken mån
långtidsarbetslösheten kan hållas tillbaka. Inriktningen och omfattningen av
arbetsmarknadspolitiken i Sverige kan möjliggöra att arbetsmarknadens
funktionssätt inte tar alltför stor skada av bestående höga arbetslöshetsnivåer.
Diagram 6.1 Indikator på den strukturella löneglidningen
Anm.: Arbetskraftskostnads- och sysselsättningsutveckling inom Verkstadsin-
dustrin 1993.
Källa: VI:s prognosenkät, november 1993.
Under 1993 slöt nästan hela arbetsmarknaden nya tvååriga löneavtal. De
avtalsmässiga höjningarna inkl. s.k. överhängseffekter från tidigare avtal
uppgick till ca 1 % 1993. Avtalen medför en löneökning på ca 1 1/4 % 1994,
vilket inkluderar den neddragande effekten av två borttagna semesterdagar. Att
bedöma löneglidningens framtida utveckling är förenat med ovanligt stor
osäkerhet. Uppgifter om den utbetalda lönesumman visar en betydligt högre
löneglidning under 1993 än vad förtjänststatistiken indikerar. Det är svårt att
bedöma storleken på den s.k. strukturella löneglidningen som uppstår när
sysselsättningen faller snabbt. Den genomsnittliga lönen stiger om företagen
avskedar personer som har lägre lön än genomsnittet, vilket händer när t.ex.
principen om sist-in-först-ut tillämpas och de sist anställda har lägre lön än
genomsnittet, eller om företagen allmänt avskedar mindre kompetent arbetskraft
med låg lön. En liknande effekt uppstår när företag med en genomsnittligt lägre
lönenivå slås ut. Avgångsvederlag vid uppsägningar drar också tillfälligt upp
lönekostnaderna i förhållande till antalet arbetade timmar. En indikation på hur
stor den strukturella löneglidningen kan vara, framkommer om utvecklingen av
sysselsättning och arbetskraftskostnader inom elektroindustrin jämförs med den
övriga verkstadsindustrin, se diagram 6.1. I de branscher där sysselsättningen
minskat steg den genomsnittliga arbetskraftskostnaden med 2,6 %, medan den sjönk
med 1,5 % inom elektroindustrin där sysselsättningen samtidigt ökade med 2 %.
Arbetskraftskostnaderna påverkades också av att socialavgifter sänktes med 3,1
procentenheter 1993.
Tabell 6.1 Timlöner och arbetskraftskostnader
Årlig procentuell förändring
Samtliga löntagare Industriarbetare
Avtal Löne- Timför-Avtal Löne- Timför-SocialaArbets-
glid- tjänst glid- tjänst kost- krafts-
ning ning nader kostnader
1980 7,8 1,7 9,5 6,1 3,2 9,3 0,8 10,2
1981 6,3 2,8 9,1 5,9 4,2 10,1 0,5 10,7
1982 4,6 1,7 6,3 4,1 3,5 7,6 0,2 7,8
1983 4,6 1,9 6,5 3,8 2,9 6,7 2,4 9,3
1984 5,6 2,4 8,0 6,2 4,1 10,3 -0,1 10,2
1985 4,1 3,4 7,5 3,8 3,7 7,5 0,2 7,7
1986 6,0 2,5 8,5 3,9 3,5 7,4 0,0 7,4
1987 3,5 3,2 6,7 6,4 0,6 7,0
1988 4,2 2,5 6,7 3,4 5,0 8,4 0,0 8,4
1989 6,3 3,5 9,8 4,5 5,6 10,1 0,6 10,8
1990 6,1 3,7 9,8 2,8 6,7 9,5 -0,6 8,8
1991 2,8 2,8 5,6 2,3 3,2 5,5 2,0 7,6
1992 2,7 0,9 3,6 2,6 1,9 4,5 -0,3 4,2
1993 1,0 3,1 4,1 4,5 -3,1 1,3
1994 1,3 2,2 3,5 4,5 4,5
1995 3,5 5,0 5,0
Anm.: Uppgifterna för samtliga löntagare baseras på lönesummestatistik.
Uppgifterna för industriarbetare grundas på förtjänststatistik.
Förtjänststatistiken har i förekommande fall kompletterats med engångsbelopp,
som ej ingår i SCB:s statistik. Avtalskonstruktionen för industriarbetare 1987
omöjliggör en meningsfull uppdelning på avtal och löneglidning.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Sammantaget beräknas de totala nominella löneökningarna till 3,5 % per år 1994
och 1995. Prognosen bygger på en försiktig tolkning av den strukturella
löneglidningens omfattning. Det förefaller sannolikt att den strukturella
komponenten i löneglidningen minskar 1994 när fallet i sysselsättningen mer än
halveras. I den mån företagen börjar nyanställa personer med en lägre lön än
genomsnittet kan den strukturella löneglidningen bli negativ när
sysselsättningen åter börjar öka 1995. Om de indikationer som finns för
verkstadsindustrin skulle vara representativa för arbetsmarknaden i stort, är
sannolikt löneglidningskomponenten för 1994 och 1995 överskattad. I så fall blir
den totala löneökningen lägre för båda åren. Den nominella timlönen inom
industrin bedöms öka med 1 resp. 1,5 procentenheter mer än genomsnittet för
ekonomin, som en konsekvens av den olikartade utvecklingen för den
konkurrensutsatta respektive de skyddade sektorerna. En utveckling mot mer
lokalt bestämda löneavtal kan underlätta de relativlöneförskjutningar som krävs
för att överflytta arbetskraft till den konkurrensutsatta sektorn. De ingångna
löneavtalen 1993 tyder dock på en fortsatt mycket stor löneföljsamhet mellan
ekonomins olika sektorer, trots markanta efterfrågeskillnader. Om löneutveck-
lingen i den konkurrensutsatta sektorn sprids till övriga sektorer blir
sannolikt den genomsnittliga timlöneökningen högre än vad som är förenligt med
låg inflation, vilket i så fall riskerar att leda till att den ekonomiska
återhämtningen avbryts i förtid.
Digram 6.2 Nominell timlön inom industrin
Anm.: OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent
till Sverige på världsmarknaden.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Inom OECD-området beräknas lönerna inom tillverkningsindustrin öka med 3,3 %
1994 och 3,9 % 1995. Den svenska industrins löner stiger därmed något snabbare
under prognosperioden, trots det mycket svaga arbetsmarknadsläget. Om den
svenska industrins löner även fortsättningsvis ökar snabbare än i omvärlden vid
ett sämre arbetsmarknadsläge kommer arbetslösheten att förbli på en högre nivå.
Den förhållandevis höga löneökningen i Sverige sammanhänger dock med ett antal
tillfälliga faktorer som resulterar i en strukturell löneglidning. Motståndet
mot löneökningar från en del av arbetsgivarna kan också vara mindre än normalt
på grund av den kraftiga deprecieringen av den svenska kronan, de sänkta ar-
betsgivaravgifterna och en stark produktivitetsutveckling. Den sammantagna
effekten av dessa förändringar är att den svenska relativa enhetsarbetskostnaden
beräknas sjunka med 22 % under perioden 1993-1995.
6.2 Konsumentpriser
Under 1980-talet ökade de svenska konsumentpriserna med i genomsnitt 8 % per år,
att jämföra med 6 % för OECD-genomsnittet. Konsumentpriserna fortsatte att stiga
med ca 10 % per år under 1990-1991, delvis som en följd av skatteomläggningen
från direkt till indirekt beskattning. Under 1992 skedde en kraftig nedväxling
av inflationen och konsumentpriserna steg med 2,3 % mätt som årsgenomsnitt. På
kort sikt medförde den lägre inflationstakten att realräntorna steg, vilket
dämpade aktivitetsnivån i ekonomin och fördjupade lågkonjunkturen. På längre
sikt är dock en låg och stabil inflationstakt befrämjande för tillväxten.
Trots det kraftiga fallet i den privata konsumtionen tilltog prisökningstakten
under 1993. Det förklaras främst av tillfälliga inflationseffekter av höjda
importpriser samt ändrade indirekta skatter och subventioner. Deprecieringen av
den svenska kronan medförde att importpriserna steg med 17,5 % mellan oktober
1992 och oktober 1993. Samtidigt försvagades den svenska kronan med 25 % jämfört
med en importvägd valutakorg. Utländska exportörer till Sverige har därmed visat
en viss återhållsamhet i sin prissättning för att inte förlora marknadsandelar.
Det faktum att kronan nu flyter ger också ett nytt prissättningsbeteende hos
såväl utländska som inhemska företag. Företagens förväntningar om kronans
framtida utveckling har blivit alltmer betydelsefull. Svenska företag som riktar
sig mot hemmamarknaden har reagerat på de ökade kostnaderna för importerade
insatsvaror med att sänka sina vinstmarginaler. Enligt beräkningar från
Konjunkturinstitutet förklaras 80 % av inflationstakten på 4,3 % i oktober,
eller 3,4 procentenheter, av höjda importpriser och höjda priser på
importkonkurrerande varor. I november 1993 steg inflationstakten till 4,9 %, men
beräknas falla tillbaka till 4,4 % i december.
Regering och Riksdag har slagit fast att det inte finns något realekonomiskt
utrymme till kompensation för deprecieringens prishöjande effekter. Av detta
skäl skall sådan kompensation inte heller utgå för basbeloppsstyrda
transfereringar. Uppräkningen av basbeloppet, som bestäms av KPI i oktober,
avseende 1994 korrigerades därför med 1,9 procentenheter, vilket motsvarar
genomslaget av den initiala deprecieringen. För 1994 fastställdes basbeloppet
till 35 200 kr.
Sammantaget steg såväl KPI som nettoprisindex (NPI) med knappt 4,5 % under
loppet av 1993. NPI visar konsumentprisutvecklingen exkl. effekter av ändrade
indirekta skatter och subventioner. Att KPI och NPI utvecklades så likartat,
trots höjda skatter och sänkta subventioner under 1993, förklaras av att varor
och tjänster som inte är momsbelagda steg relativt kraftigt i pris. Eftersom
dessa varors vikter är större i NPI än i KPI blev den genomsnittliga pris-
ökningen ungefär densamma.
Den kraftiga försvagningen av kronan för med sig högre importpriser som, när
efterfrågeläget tillåter, slår igenom i den inhemska prisnivån. Det mest
sannolika är att detta endast leder till en engångseffekt på den genomsnittliga
prisnivån, men det kan inte uteslutas att det uppkommer tendenser till en
allmänt högre inflation. Importprisgenomslaget bör dock vara lägre, ju längre
tid som förflyter innan den inhemska efterfrågan åter börjar öka. En
omfördelning mot inhemsk produktion, och mot import från länder vars valutor
kronan inte deprecierats så mycket emot, hinner då ske. Den del av importen som
utgör insatsvaror till exportindustrin torde heller inte påverka den inhemska
prisnivån. Å andra sidan finns det i dagsläget ett utrymme för att höja priserna
på de svenskproducerade varor som konkurrerar med importerade varor.
Tabell 6.2 Konsumentpriser
Årlig procentuell förändring
1992 1993 1994 1995
KPI dec.-dec. 1,9 4,4 2,2 3,0
Nettoprisindex dec.-dec. 2,9 4,3 1,6 2,2
Importpriser, totalt -0,9 16,1 1,2 4,2
Bostäder, totalt 5,8 2,9 1,0 0,7
Indirekta skatter, bidrag i procentenheter-0,70,30,3 0,7
Diverse taxor 7,9 7,4 2,8 2,8
Konkurrensutsatt svensk produktion0,0 1,9 3,7 2,9
Arbetskraftskostnad i näringslivet1,7-0,1 0,9 1,6
Vinstmarginal, bidrag i procentenheter0,7-1,0 0,7 0,5
KPI årsgenomsnitt 2,3 4,7 2,5 2,8
Nettoprisindex årsgenomsnitt 4,2 4,3 2,1 2,0
OECD, KPI 3,2 2,8 2,9 2,8
Implicitprisindex 2,6 6,2 2,3 3,4
Basbelopp 33 700 34 400 35 200 35 900
Anm.: Diverse taxor består av läkemedel, läkarvård, tandläkararvode, lotter
m.m., TV-licens, post och tele samt resor och transporter. Nettoprisindex är KPI
exkl. indirekta skatter och subventioner. Vid beräkning av basbeloppet 1994 har
en avräkning skett för deprecieringens direkta effekter. OECD-länderna är
sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent till Sverige.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Det finns många faktorer som talar för en lugn inhemsk kostnadsutveckling under
prognosperioden. Den svaga situationen på arbetsmarknaden förväntas resultera i,
jämfört med tidigare perioder, låga löneökningar. En relativt hög
produktivitetsökning håller nere produktionskostnaden per producerad enhet.
Avregleringar och skärpt konkurrenslagstiftning ökar konkurrensen på en rad
marknader samtidigt som en förväntad appreciering av kronan dämpar kostnaden för
importvaror. Bortsett från de tillfälliga inflationseffekterna av höjda
importpriser och indirekta skatter bedöms därför prisutvecklingen under
prognosperioden vara låg jämfört med tidigare perioder. De
inflationsförväntningar som finns för de närmaste åren bekräftar i stort sett
denna bild. Hushållens inflationsförväntningar avseende utvecklingen de kommande
12 månaderna stabiliserades kring ca 2 % under 1993. Enligt industrins förvänt-
ningar skulle priserna på hemmamarknaden öka svagt under det fjärde kvartalet
1993. En majoritet av företagen, drygt 80 %, trodde dock på oförändrade priser.
Inflationsförväntningarna hos placerare på obligationsmarknaden tilltog efter
kronans fall, men har successivt reducerats till drygt 3 % som genomsnitt under
1994-1995. Placerarna förväntar sig dock att inflationen stiger till drygt 4 %
som genomsnitt för de kommande fem åren.
Ändrade indirekta skatter och subventioner drar sammantaget upp pris-
utvecklingen med 0,3 procentenheter 1994 och ytterligare 0,7 procentenheter
1995. Dels skall fr.o.m. 1 januari 1994 vissa punktskatter skrivas upp varje år
med den allmänna prisutvecklingen föregående år, dels föreslås att
patientavgifterna höjs och högkostnadsskyddet sänks fr.o.m. den 1 januari 1995.
Räntebidragen för hyreshus minskas med 0,5 resp. 1,0 miljarder kr. under 1994
och 1995. År 1995 upphör också den tillfälliga skattereduktionen för
bostadsreparationer etc.
Sammantaget beräknas KPI öka med 2,2 % resp. 3,0 % under loppet av 1994 och
1995, medan NPI stiger något långsammare. Den underliggande inflationstakten,
som visar KPI korrigerat för effekter av deprecieringen samt ändrade indirekta
skatter och subventioner, begränsas till 1,1 % och 2,6 % under 1994 och 1995.
Uppgången mellan 1994 och 1995 i den underliggande inflationstakten är sannolikt
överdriven. Den metodik som används för att beräkna prisutvecklingen har
troligen överskattat importprisernas bidrag 1993 och underskattat detsamma 1994.
Ett genomsnitt på knappt 2 % per år 1993-1995 kan ge en bättre beskrivning av
utvecklingen.
Tabell 6.3 "Underliggande" inflationstakt
Bidrag i procentenheter
1992 1993 1994 1995
"Underliggande" inflationstakt2,71,71,1 2,6
Indirekta skatter, subventioner
och arbetsgivaravgifter-0,8-0,3 0,3 0,7
Deprecieringens direkta effekter2,9 0,9 -0,3
KPI, dec.-dec. 1,9 4,4 2,2 3,0
Anm.: Begreppet "underliggande" inflationstakt används för en mängd olika mått.
En del refererar till nettoprisindex som den underliggande inflationstakten.
OECD använder KPI rensat för mat och energi. Med deprecieringens direkta
effekter avses effekter från höjda importpriser och höjda priser på
importkonkurrerande varor. På grund av avrundning summerar inte alltid delarna
till totalen.
Källa: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
KPI skall spegla hur konsumentpriserna i genomsnitt utvecklar sig för hela den
privata konsumtionen. Detta ligger sedan till grund för utvecklingen av
pensioner och andra basbeloppsanknutna transfereringar och skatter. En annan
viktig uppgift för en prisindex är att vara ett mått på den allmänna
inflationstakten i hela ekonomin som avspeglar efterfråge- och
utbudsförhållanden. Om KPI används i ett sådant sammanhang har det vissa
brister. För det första utgör den privata konsumtionen endast en del av hela
ekonomin. För det andra är ökad indirekt beskattning eller sänkta subventioner
som höjer KPI inte ett uttryck för ett högt efterfrågeläge eller ökade
kostnader. Inte heller kan en övergång från offentlig till privat finansiering
av en viss vara eller tjänst, eller höjda räntor, som höjer KPI, uppfattas som
ett ökat inflationstryck. Trots detta får KPI ofta utgöra ett mått på hela
ekonomins inflationstakt i olika sammanhang. Förändringar i NPI utgör ett mått
som bättre motsvarar efterfråge- och utbudsläget avseende den privata
konsumtionen. Ett annat alternativ är den underliggande inflationstakten, där
utöver ändrade indirekta skatter och subventioner också de tillfälliga
prisförändringarna till följd av deprecieringen exkluderas.
Det finns goda skäl till att följa flera olika prisindexars utveckling för att
kunna bedöma prisutvecklingen i hela ekonomin. Nedväxlingen av inflationstakten
har varit ännu kraftigare om BNP- eller förädlingsvärdedeflatorn för
näringslivet studeras. Båda deflatorerna avspeglar i huvudsak den svenska
kostnadsutvecklingen. BNP-deflatorn omfattar utöver näringslivets även den
offentliga sektorns kostnadsutveckling. Båda prisindexarna har ökat långsammare
än KPI under 1992 och t.o.m. första halvåret 1993. En nackdel med både BNP- och
förädlingsvärdedeflatorn är att de publiceras kvartalsvis med viss eftersläpning
och att de ofta revideras. De är ändå intressanta för att belysa
inflationstrycket i dagsläget, eftersom de täcker in större delar av ekonomin än
den privata konsumtionen.
Diagram 6.3 Prisutvecklingen i Sverige
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
För att få en fullständig bild av inflationstrycket i bredare mening bör också
tillgångspriserna studeras. Det är i första hand prisutvecklingen på bostäder
(se diagram 7.4), kommersiella fastigheter och aktier som är av intresse. De
senaste årens erfarenheter har visat tillgångsprisernas betydelse för den
makroekonomiska utvecklingen. 1980-talets spekulationsbubbla följdes av kraftiga
prisfall vid 1990-talets början. De sänkta förmögenhetsvärdena drev fram stora
kreditförluster i banksektorn och bidrog till att skapa ett betydande
konsolideringsbehov i företag och hushåll, samtidigt som nyinvesteringar blev
olönsamma på grund av de lägre tillgångspriserna. Därigenom hämmades såväl
konsumtion som investeringar. Den finansiella krisen, som emanerade ur
tillgångsmarknadernas kollaps bidrog till att denna lågkonjunktur blev den
djupaste under efterkrigstiden. Under 1993 steg aktiepriserna kraftigt samtidigt
som priserna på såväl kommersiella fastigheter som småhus började stabiliseras.
Prisutvecklingen under 1994 och 1995 bedöms bli lugn. Även om utvecklingen av
tillgångspriserna är behäftad med stor osäkerhet ter sig emellertid en
prisuppgång av samma storleksordning som under 1980-talet som mycket osannolik
under prognosperioden, bl.a. därför att realräntorna - särskilt efter skatt -
kan väntas ligga på en högre nivå.
Diagram 6.4 Konsumentpriser
Anm.: OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent
till Sverige på världsmarknaden.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Konsumentprisökningen i Sverige ligger i stort sett i nivå med omvärldens under
prognosperioden. Det bör dock uppmärksammas att det finns stora nationella
skillnader i hur KPI eller motsvarande mått är konstruerat. I Maastrichtavtalet
slog EU fast de konvergenskriterier som skall gälla inför EMU. Ett av dem är att
inflationstakten inte får överstiga genomsnittet hos de tre länder som har lägst
inflationstakt med mer än 1,5 procentenheter. Vidare fastslogs att inflation
skall mätas som förändringen i KPI. Under 1993 startade ett harmoniseringsarbete
inom EU och EFTA avseende hur ett jämförbart KPI skall definieras.
55
7 Hushållens ekonomi och privat konsumtion
År 1993 sjönk hushållens realt disponibla inkomster efter den starka ökningen
under perioden 1990 t.o.m. 1992. De senaste årens uppgång i sparandet fortsatte
dock trots inkomstfallet. Den privata konsumtionen minskade nämligen mer än
inkomsterna. Från 1989 har sparkvoten ökat med ca 12,5 procentenheter. Åren 1994
och 1995 beräknas realinkomsterna stiga med ca 1 % per år. Den återhämtning av
den privata konsumtionen som inleddes under andra halvåret 1993 väntas
förstärkas under prognosperioden. Uppgången sker dock från en låg nivå och med
ett sådant förlopp att sparkvoten stiger även 1994 för att sedan gå ned 1995.
Sparkvoten kommer dock att ligga kvar på en för svenska förhållanden hög nivå,
se tabell 7.1.
Tabell 7.1 Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och sparande
Miljarder kr.
1992 1993 1994 1995
Löpande priser
Löner 641,3 631,5 655,0 684,0
Företagarinkomster 57,3 52,9 54,5 57,0
Räntor och utdelningar, netto-32,9-28,8-22,2-10,0
Inkomstöverföringar från
offentlig sektor348,7 376,3 389,5 397,8
Övriga inkomster, netto111,0120,1123,6 129,1
Direkta skatter, avgifter m.m287,6292,7312,9328,9
Disponibel inkomst837,7 859,3 887,5 929,1
Privat konsumtion 776,0 792,0 815,9 860,5
Sparkvot, nivå i % 7,4 7,8 8,1 7,4
Procentuell utveckling
1985 års priser
Disponibel inkomst 2,7 -3,4 1,0 1,2
Privat konsumtion -1,9 -3,9 0,7 2,0
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
7.1 Hushållens inkomster
År 1992 steg hushållens realinkomster med 2,7 % samtidigt som antalet
sysselsatta minskade med ca 4,5 %. Inkomstbortfallet genom minskad
sysselsättning kompenserades till stor del av bidrag till arbetslösa och
personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Nedväxlingen av inflationen, inkl.
effekten av sänkt mervärdeskatt på livsmedel m.m., bidrog till att både timlönen
och basbeloppet (och därmed pensionerna) ökade realt. Det direkta skatteuttaget
sänktes också, genom att grundavdraget och skiktgränsen för den statliga
inkomstskatten räknades upp med 1991 års högre inflation.
Nedgången i sysselsättningen fortsatte under 1993. Uppgången av inflationen,
inkl. effekter av höjda indirekta skatter, bidrog till att såväl timlönen som
basbeloppet minskade realt. Ersättningen vid sjukdom, arbetslöshet och pension
sänktes. Inkomstbeskattningen ökade till följd av avskaffat schablonavdrag,
reducerad uppräkning av skiktgränsen för den statliga inkomstskatten samt av att
en egenavgift infördes i sjukförsäkringen. Den svaga utvecklingen av
skatteunderlagen medförde, trots dessa regeländringar, att hushållens direkta
skattebetalningar minskade i fasta priser, vilket ger ett positivt bidrag till
realinkomstutvecklingen i tabell 7.2. Regeländringarna medförde att
skattebetalningarna reducerades i mindre grad än de skattepliktiga inkomsterna
(löner, pensioner m.m.). Sammantaget beräknas de realt disponibla inkomsterna ha
minskat med ca 3,5 % 1993. Om återbetalningen av det tillfälliga sparandet
inkluderas i inkomsterna 1992 blir inkomstfallet 1993 ca 4 % eftersom
jämförelsenivån höjs, se tabell 7.2.
För 1994 förutses att nedgången i sysselsättningen upphör och att
arbetslösheten dämpas. Inflationstakten faller så att reallönen kan öka, trots
att den nominella timlönen stiger mindre än 1993. Den trendmässiga uppgången av
pensionsinkomsterna reduceras av att deprecieringseffekten på Konsumentprisindex
(KPI) avräknas vid beräkning av pensioner och andra basbeloppsanknutna
transfereringar.
Tabell 7.2 Hushållens inkomster
Miljarder kr.Procentuell utvecklingProcentuellt bidrag till
Löpande 1985 års priser realinkomstutvecklingen
priser
1992 19921993199419951992199319941995
Lönesumma exkl. sjuklön634,9-3,1-5,71,3 1,6-2,6-4,4 1,0 1,2
därav timlön 1,2-0,4 0,9 0,7 1,0-0,3 0,70,5
sysselsättning -4,2-5,3 0,4 0,9-3,5-4,1 0,3 0,7
Inkomstöverföringar inkl. sjuklön355,110,12,40,8-0,64,11,00,4-0,3
Pensioner från offentlig sektor187,15,6-0,12,81,01,20,00,70,2
Sjukförsäkring m.m. inkl. sjuklön57,4-8,0-10,2-5,6-0,9-0,6-0,7-0,4-0,1
Arbetslöshetsbidrag m.m.43,595,025,9-0,1-1,12,7 1,4 0,0-0,1
Övriga transfereringar67,1 10,7 5,1 0,9-4,5 0,8 0,4 0,1-0,4
Räntor och utdelningar, netto-32,9 0,7 0,7 0,9 1,5
Övriga inkomster, netto168,3-1,3-9,31,6-1,9-0,3-1,7 0,3-0,3
Direkta skatter och avgifter287,6-2,2-2,84,32,30,81,0-1,5-0,8
Disponibel inkomst 837,7 2,7-3,4 1,0 1,2 2,7-3,4 1,0 1,2
Tillfälligt sparande, netto5,6 0,3-0,7
Inkomster inkl. tillfälligt sparande843,3 3,0-4,1 1,0 1,2
Anm.: Lönesumma, inkomstöverföringar, räntenetto och skatter är deflaterade med
konsumentprisindex (KPI). Disponibel inkomst och tillfälligt sparande är
deflaterade med implicit prisindex för privat konsumtion (IPI). Skillnaden
mellan KPI och IPI påverkar posten "övriga inkomster, netto".
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införs den 1 juli 1994. Den finansieras
delvis genom en egenavgift på 1 % av inkomster upp till 7,5 basbelopp (264 000
kr.). Egenavgiften, som är avdragsgill vid inkomstbeskattningen, utgår från den
1 januari 1994. Samtidigt höjs den lägsta nivån i det kontanta
arbetsmarknadsstödet KAS. Att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk medför
också höjd ersättning för arbetslösa som i dag inte är medlemmar i A-kassa, men
som i övrigt uppfyller kraven i arbetslöshetsförsäkringen. En obligatorisk
försäkring medför också att den nuvarande avgiften till A-kassan kan sänkas.
Beskattningen ökar genom att grundavdraget reduceras med ca 2 450 kr. fr.o.m.
1994 och slopas helt under 1994 och 1995 vid den statliga inkomstbeskattningen.
Skatterna har fr.o.m. 1994 sänkts för enskilda näringsidkare och på avkastningen
av aktier. Sammantaget stiger hushållens skattebetalningar realt med 4,3 % 1994,
vilket ger ett negativt bidrag med 1,5 procentenheter till inkomstutvecklingen.
Ändå beräknas hushållens realinkomster stiga med ca 1 % 1994.
För 1995 medför den förväntade ekonomiska tillväxten att sysselsättningen ökar
och arbetslösheten går ned. Fortsatt låg inflation leder till reallöneökningar.
Helårseffekten av höjda ersättningar i arbetslöshetsförsäkringen får genomslag
1995. Egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen höjs till 2 %.
Budgetförstärkningar i den offentliga sektorn, inom ramen för
saneringsprogrammet, förutses medföra en indragning från hushållen på
ytterligare 5 miljarder kr., vilket begränsar inkomstökningen till drygt 1 %
1995.
En orsak till den positiva inkomstutvecklingen för de närmaste åren är att det
höga sparandet innebär en successiv förbättring av hushållens nettoinkomster av
räntor och utdelningar. Från 1990, när underskottet i räntenettot var som
störst, till 1995 beräknas räntenettot förbättras med ca 30 miljarder kr. Denna
förändring motsvarar ca 3 % av disponibel inkomst 1995.
Det svenska socialförsäkrings- och bidragssystemen är en viktig förklaring till
att hushållens inkomster ökade under 1992, trots att sysselsättningen föll med
över 4 %. En betydande del av inkomsterna utgörs av pensioner, som indexeras med
prisutvecklingen. Inkomstbortfallet vid arbetslöshet kompenserades till ca 80 %
av den offentliga sektorn 1992. Av tabell 7.2 framgår att 1992 gav den minskade
sysselsättningen ett negativt bidrag på 3,5 procentenheter till
realinkomstutvecklingen, vilket motverkades av ett positivt bidrag på 2,7
procentenheter av ökade arbetslöshetsbidrag m.m.
Genom de sänkta ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna 1993 fick det
fortsatta sysselsättningsfallet större genomslag i realinkomstutvecklingen.
Ökningen av den offentliga sektorns totala inkomstöverföringar till hushållen
bromsades upp mellan 1992 och 1993, se tabell 7.3.
Det ökade antalet pensionärer med full ATP medför att pensionsinkomsterna åter
ökar realt de närmaste åren, trots att deprecieringseffekten på KPI ska avräknas
vid beräkning av pensionerna för 1994 och 1995. Pensionsinkomsterna dras också
upp genom att förtidspensionering tenderar att stiga när arbetsmarknadsläget
försämras.
Utgifterna inom sjukförsäkringen sjönk realt med över 36 % 1992 när
arbetsgivarna övertog ansvaret för de första 14 dagarna i en sjukperiod. En
karensdag infördes under arbetsgivarperioden från den 1 april 1993 och samtidigt
sänktes ersättningsnivåerna vid längre sjukperioder. Inom
arbetsskadeförsäkringen har villkoren för att en sjukdom ska klassas som
arbetsskada skärpts sedan 1 januari 1993. Från den 1 juli 1993 skedde en
samordning av arbetsskadesjukpenningen med sjukförsäkringen och därmed har
ersättningsnivåerna sänkts.
Tabell 7.3 Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll
Miljarder kr. Procentuell förändring
Löpande priser 1985 års priser
1992 1993 1994 1995 1992 1993 1994 1995
Pensioner 187,1195,9206,2214,2 5,6 -0,1 2,8 1,0
Folkpension inkl. KBT
och delpension 80,4 83,0 85,5 86,5 2,8 -1,4 0,5 -1,5
Allmän tilläggspension96,4101,8109,0115,37,2 0,8 4,5 2,9
Tjänstepensioner 10,3 10,9 11,7 12,4 13,5 0,9 4,9 2,9
Sjukförsäkring m.m.51,0 49,5 48,3 49,1-18,3 -7,3 -4,9 -1,1
Sjukförsäkring 20,7 18,7 19,7 21,1-36,6-13,5 2,8 4,3
Föräldraförsäkring 18,9 19,7 20,6 21,1 3,4 -0,6 1,8 -0,2
Arbetsskadeförsäkring11,411,1 8,0 6,9 -0,9 -7,1 -29,9-16,7
Arbetslöshetsbidrag m.m.43,557,358,659,695,025,9 -0,1 -1,1
AMU-bidrag 13,0 10,3 11,9 13,0106,6-24,2 12,5 6,0
Arbetslöshetsförsäkring,
KAS och lönegaranti30,547,046,8 46,7 90,4 47,4 -2,9 -2,9
Övriga transfereringar67,173,876,475,0 10,7 5,1 0,9 -4,5
Barnbidrag 16,7 16,7 16,8 17,0 -0,5 -4,2 -2,3 -1,3
Studiebidrag m.m. 7,5 9,6 9,8 10,1-13,5 23,0 -0,6 0,3
Bostadsbidrag 7,4 8,5 8,4 8,6 6,0 10,0 -4,0 -0,3
Socialbidrag m.m. 9,5 11,9 15,1 17,3 19,2 20,3 24,0 11,1
Övrigt 26,1 27,0 26,3 22,0 28,7 -1,0 -5,2-18,6
Summa inkomstöverföring348,7376,3389,5397,88,13,1 1,0 -0,6
Anm.: Deflatering är gjord med konsumentprisindex.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den 1 juli 1993 infördes fem karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen och
ersättningsnivåerna sänktes med 10 procentenheter. Införandet av en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring och höjningen av den lägsta nivån i KAS under 1994
medför att utgifterna i försäkringen inte minskar i takt med att arbetslösheten
går ned. Det balanseras sannolikt delvis av lägre utgifter för bostads- och
socialbidrag.
Det försämrade läget på arbetsmarknaden under 1992 och 1993 och ett ökat antal
flyktingar leder till att utgifterna för socialbidrag ökat kraftigt och
fortsätter att stiga de närmaste åren.
Sammanfattningsvis bryts trenden med ökade inkomstöverföringar under
prognosperioden. Det beror delvis på att de ändrade regelsystemen slår igenom,
men också på att arbetslösheten minskar. Hushållens inkomstutveckling under 1994
och 1995 baseras i ökad utsträckning på utvecklingen av sysselsättning och
reallöner.
7.2 Privat konsumtion och sparande
Hushållens efterfrågan har under de senaste två åren försvagats påtagligt. År
1993 beräknas den privata konsumtionen ha minskat med nära 4 %. Det är nästan
dubbelt så mycket som 1983, då det tidigare största fallet registrerades. Från
1991 till 1993 uppgår nedgången till ca 6 %. Utvecklingen av den privata
konsumtionen har i mycket hög grad bidragit till de senaste två årens minskning
av bruttonationalprodukten. Liksom 1992 registrerades 1993 stora nedgångar för
olika typer av investeringsvaror, exempelvis möbler och bilar. Under 1993
beräknas nybilsförsäljningen ha uppgått till knappt 130 000 bilar, vilket är den
lägsta försäljningssiffran sedan 1954. Försvagningen av den svenska kronan
resulterade också i en avsevärd minskning av utlandsresandet.
Diagram 7.1 Hushållens nettoförmögenhetskvot
Nettoförmögenhet i relation till disponibel inkomst
Anm.: Småhus värderade med hjälp av taxeringsvärden och köpeskillingskoeffi-
cienter. För 1992 och 1993 har använts prisutvecklingen för egna hem under
loppet av åren enligt fastighetsprisindex. Bostadsrätter schablonberäknade
1970-1979.
Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den kraftiga nedgången i den privata konsumtionen under de senaste åren kan
förklaras av en påtaglig förändring av hushållens ekonomiska förutsättningar.
Under senare delen av 1980-talet expanderade i Sverige, liksom i en rad andra
länder, långivningen till bl.a. hushållssektorn mycket hastigt. Detta var en
följd av kreditmarknadsavregleringen i kombination med att räntan efter
skattelättnad normalt understeg den höga inflationstakten. Den därav följande
uppgången i fastighetspriser och aktiekurser medförde att hushållens
nettoförmögenhet ökade betydligt trots kreditexpansionen, se diagram 7.1. När
skattelättnaden för utgiftsräntor sedan sänktes i samband med skattereformen
innebar det en oförutsedd ökning av hushållens ränteutgifter efter skatt. Till
den ökade räntekostnaden bidrog också att marginalerna mellan marknadsräntor och
utlåningsräntor vidgades. Samtidigt sjönk inflationstakten snabbt, med resultat
att realräntorna efter skatt steg mycket kraftigt. Den önskade skuld-
sättningsgraden sjönk därmed, vilket dämpade kreditefterfrågan. Därtill föll
småhuspriserna i nominella termer med en sjunkande nettoförmögenhet som följd,
vilket i sin tur ökade sparandet och reducerade konsumtionen och
småhusinvesteringarna. Till detta skall läggas de senaste årens växande
arbetslöshet och samtidiga försvagning av de offentliga finanserna. Risken för
att den disponibla inkomsten skall reduceras, antingen genom arbetslöshet eller
skattehöjningar resp. transfereringsminskningar, uppfattas sannolikt som
avsevärt större nu än tidigare.
Som en följd av dessa nya förutsättningar har hushållen genomfört en markant
anpassning av sitt sparande. Mellan åren 1989 och 1993 höjdes sparkvoten från
-4,9 till 7,8 % av disponibel inkomst. I jämförelse med andra länder som
genomgått en liknande utveckling, exempelvis Storbritannien och de övriga
nordiska länderna, är detta en snabb uppgång.
Diagram 7.2 Privat konsumtion.
Säsongrensad nivå, 1985 års priser, kvartalsdata
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Statistik från andra halvåret 1993 tyder på att den privata konsumtionen
passerat sin bottennivå. Efter att ha fallit med ca 3,5 % från andra halvåret
1992 till första halvåret 1993 ökade den privata konsumtionen mellan andra och
tredje kvartalet 1993 med 1,3 %, se diagram 7.2. Denna uppgång inkluderar bl.a.
ökad omsättning inom detaljhandeln och stigande bilförsäljning. Under perioden
september - november ökade hushållens nybilsregistreringar med knappt 20 %,
jämfört med den närmast föregående tremånadersperioden. Att bilförsäljningen
förefaller öka är mycket betydelsefullt och tyder på att hushållen är något
mindre osäkra och inte längre lika benägna att öka sitt sparande.
Förklaringen till denna utveckling torde framför allt ligga i att hushållens
finansiella situation är på väg att förbättras. Den kraftiga ökningen av
sparandet har medfört att hushållssektorns skuldkvot har kommit ned till samma
nivå som vid tiden för kreditmarknadens avreglering. Detta gäller oavsett om
jämförelsen görs mellan skuldstock och disponibel inkomst eller, som i diagram
7.3, mellan skuldstock och totala tillgångar. I jämförelse med t.ex. Finland har
anpassningen i Sverige underlättats av en relativt gynnsam utveckling av
disponibel inkomst för hushållssektorn som helhet.
Diagram 7.3 Hushållens skuldkvot
Skuld i relation till totala tillgångar
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Hushållens ränteutgifter efter skatt, som steg bl.a. i samband med
skattereformen, ligger fortfarande på en hög nivå, men är på väg ned. Den
betydande räntenedgången under loppet av 1993 har också inneburit en påtaglig
lättnad för hushåll som har rörliga lån eller står i begrepp att ta nya,
respektive lägga om gamla lån med bunden ränta. Dels har utgiftstrycket minskat
på många fortsatt högt skuldsatta hushåll, dels har räntenedgången medfört att
fastighetspriserna har stabiliserats. Under de senaste två kvartalen (t.o.m. 3:e
kvartalet 1993) har småhuspriserna varit oförändrade, efter att ha fallit sedan
slutet av 1991. Omsättningen på bostadsmarknaden visar dessutom tecken på att
öka.
Diagram 7.4 Bostadsprisutvecklingen i Finland, Norge och Sverige
Löpande priser
Anm.: För Finland avses bostadsrättspriser, kvartalsdata. För Norge avses en
sammanvägd bostadsprisindex bestående av samtliga bostadstyper, årsdaga. För
Sverige avses prisutvecklingen för egna hem, årsdata 1981-1986, därefter
kvartalsdata.
Källor: Statistiska centralbyrån samt resp. lands finansdepartement.
Bostadspriserna har sammantaget fallit ungefär lika mycket som i Norge. Pris-
fallets förlopp har dock varit hastigare i Sverige. I Finland har priserna
sjunkit betydligt mer, vilket beror dels på att prisnivån där steg kraftigare
under 1980-talet, dels på att den inhemska efterfrågan gått tillbaka mer än i
Sverige. Under de senaste kvartalen har emellertid priserna stigit något i
Finland. Det gäller även Norge, vilket dock inte framgår av diagram 7.4 som
visar årsdata t.o.m 1992 för Norge. Till bilden av de svenska hushållens
förmögenhetsutveckling skall också läggas börsens uppgång med nära 50 % under
loppet av 1993. Efter ett kraftigt fall under 1992 steg därmed kvoten mellan
nettoförmögenheten och den disponibla inkomsten 1993, se diagram 7.1. Detta
minskar incitamenten för hushållen att öka sitt finansiella sparande.
En ytterligare förklaring till att den privata efterfrågan nu verkar ha pas-
serat bottennivån är sannolikt att hushållen inte längre tror att arbetslösheten
kommer att öka i samma takt som tidigare.
I diagram 7.5 illustreras att pessimismen om arbetslöshetens utveckling under
de närmaste 12 månaderna sjunkit snabbt under loppet av 1993. Undersökningen
indikerar faktiskt att hushållen är relativt optimistiska i ett historiskt
perspektiv. Detta gäller i viss mån även synen på den egna ekonomin. Andelen
hushåll som tror på en förbättring av Sveriges ekonomi under de närmaste 12
månaderna (visas ej i diagram 7.5) var i november högre än vid någon tidigare
mätning.
Diagram 7.5 Hushållens framtidsförväntningar
Nettotal
Anm.: Nettotal mellan andel svarande som tror att arbetslösheten kommer att öka
- andel som tror att arbetslösheten kommer att minska under de närmaste 12
månaderna. För den egna ekonomin avser nettotalen förbättring - försämring.
Brott i tidsserierna på grund av övergång från kvartals- till månadsmätningar
fr.o.m. 1993.
Källa: Statistiska centralbyrån.
Att den negativa utvecklingen av den privata konsumtionen nu förefaller ha
avslutats innebär dock inte att det är troligt att konsumtionen ökar i en takt
som medför ett snabbt fall i sparkvoten. Det finns ett antal skäl till att
konsumtionsökningen blir relativt måttlig under de närmaste åren. Arbetslösheten
väntas i och för sig sluta att öka under prognosperioden, men den kommer
fortfarande att ligga på en hög nivå såväl ur ett nationellt som ett
internationellt perspektiv. Detta innebär att arbetslöshetsrisken kommer att
vara fortsatt hög, särskilt för vissa grupper, vilket motiverar ett högt
sparande. Då de offentliga finanserna beräknas visa stora underskott även 1994
och 1995 torde dessutom risken för framtida inkomstbortfall på grund av
budgetförstärkningar uppfattas som betydande.
En prisuppgång på bostäder av samma storleksordning som på 1980-talet, vilken
genom ökade förmögenhetsvärden pressar upp konsumtionen snabbt, förefaller inte
heller sannolik. För det första är kreditinstituten nu mycket mer restriktiva i
sin kreditgivning. Man har bl.a. höjt kravet på egen insats vid bostadsköp
betydligt. För det andra kan inflationen förväntas bli fortsatt låg i ett
historiskt perspektiv, vilket förhindrar ett upprepande av den ohållbara
tillgångsprisutvecklingen i slutet av 1980-talet. För det tredje sänks
skattelättnaden för utgiftsräntor från 30 till 25 % 1995. Utöver dessa faktorer,
som samtliga bidrar till att hålla tillbaka kreditexpansionen, är det troligt
att hushållen nu eftersträvar en högre förmögenhetskvot än tidigare, vilket
ytterligare bidrar till att viljan att skuldsätta sig kommer att vara relativt
låg.
Till detta skall läggas att beräkningar av förmögenhetseffekterna av bo-
stadsprisfallet indikerar att vissa grupper med mycket låga redovisade inkomster
har drabbats hårt, sett i relation till den disponibla inkomsten. Det är möjligt
att dessa grupper ännu inte förmått anpassa sitt sparande till en önskad nivå,
varför deras sparande kan komma att öka fortsättningsvis.
Efter ett fall på 3,9 % 1993 väntas den privata konsumtionen öka med 0,7 % 1994
och 2,0 % 1995. Sparkvoten ökar härmed ytterligare från 1993 års nivå till 8,1 %
1994 och sjunker först därefter till 7,4 % 1995.
Diagram 7.6 Hushållens sparkvot
Sparande i relation till disponibel inkomst
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
65
66
8 Investeringar
Det föreligger goda förutsättningar för en uppgång i bruttoinvesteringarna
framdeles. En kraftig produktionstillväxt, fallande realräntor och en starkt
förbättrad lönsamhet lägger grunden för investeringsökningen i näringslivet 1994
och 1995. Slopandet av dubbelbeskattningen av aktier bör också stimulera
investeringarna då kapitalförsörjningen genom nyemissioner underlättas. Fortsatt
återhållande på de totala investeringarna är läget på bostadsmarknaden. Tecken
på stabilisering av tillgångspriserna samt en trolig efterfrågeuppgång då
arbetsmarknadsläget upphör att försämras gör dock att en viss återhämtning av
bostadsinvesteringarna kan skönjas mot slutet av perioden.
Tabell 8.1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren
MiljarderÅrlig procentuell volymförändring
kr. 1992
Löpande 1992 1993 1994 1995
priser
Näringsliv 127,3 -15,6 -14,6 8,7 11,9
Offentliga myndigheter32,41,2 2,0 -1,7 -0,7
Bostäder 85,0 -6,4 -22,6 -49,5 -6,5
Totalt 244,7 -11,0 -14,0 -6,7 7,1
därav maskiner88,3 -15,6 -13,3 10,3 12,2
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Nedgången i bruttoinvesteringarna, som fram till 1992 var koncentrerad till
näringslivet, förstärktes ytterligare under 1993 då bostadsproduktionen föll.
Detta bidrog till mycket låg investeringsaktivitet i svensk ekonomi under
föregående år. Trots att konjunkturen förbättras beräknas nedgången i de totala
investeringarna fortsätta också under 1994 genom att bostadsinvesteringarna
halveras. Frånräknat dessa ökar dock investeringarna i realkapital redan i år då
framförallt industrins investeringar väntas ta fart.
Inom näringslivet förutses en betydande investeringuppgång under 1995 då
aktiviteten i ekonomin tilltar. De totala investeringarna beräknas falla med
knappt 7 procent 1994 för att 1995 stiga med ungefär lika mycket.
Maskininvesteringarna ökar emellertid under hela prognosperioden samtidigt som
de statliga infrastrukturinvesteringarna bidrar till att hålla uppe aktiviteten.
Av diagram 8.1 framgår att de totala bruttoinvesteringarna som andel av BNP -
också frånräknat bostadsinvesteringarna - har minskat kraftigt sedan 1989. Den
uppgång som ändå sker under prognosperioden räcker inte till för att
investeringskvoten skall nå upp till en den långsiktiga trendnivån. Nedgången i
investeringskvoten exklusive bostadsinvesteringarna beror till stor del på att
investeringarna inom sektorerna finans- och fastighetsförvaltning samt inom
varuhandel och hotell och restaurang fallit kraftigt.
Diagram 8.1 Bruttoinvesteringar samt bruttoinvesteringar exkl. bostäder som
andelar av BNP.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
8.1 Näringslivets investeringar
Inom näringslivet har investeringarna minskat oavbrutet sedan 1989. In-
ledningsvis var det främst industrin som drog ned på investeringsaktiviteten
medan nedgången inom övrigt näringsliv, såsom finans- och fastighetsförvaltning
samt varuhandel, restaurang och hotellverksamhet, skedde betydligt senare. Under
1993 stabiliserades investeringarna inom industrin medan nedgången inom övrigt
näringsliv fortsatte till följd av en bestående svag hemmamarknadsutveckling.
Industrins investeringar har fallit med knappt 40 % mellan 1989 och 1992. År
1993 sjönk volymerna med ytterligare 3 %. SCB:s oktoberenkät indikerar
emellertid en avsevärd investeringsuppgång under 1994. För detta talar inte
minst att företagen tenderar att underskatta investeringsökningen i en
konjunkturuppgång.
Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar över kapitalstocken minskade denna med
drygt 1,5 % under 1992-1993. Industrins investeringar har således under
lågkonjunkturen sjunkit ned till en så låg nivå att kapitalstocken reducerats.
Mätningen av kapitalstocken är dock baserad på historiska avskrivningstakter som
kan variera över tiden. Kapitalutnyttjandet kan också sannolikt öka vid en snabb
konjunkturförbättring. Företagen kan införa flera skift, gamla maskiner kan
behållas längre tid m.m. Det innebär att den totala kapaciteten mätt som
kapitalstocken på kort sikt endast kan ses som en approximation.
För att enbart täcka ersättningsinvesteringarna, beräknade som deprecieringen
av kapitalstocken, skulle investeringarna behöva öka med 14 % under 1994.
Baserade på investeringsenkäten, det stigande kapacitetsutnyttjandet och det
stora behovet av ersättningsinvesteringar, bedöms därför investeringarna öka med
17 % i år vilket medför en ökning av kapitalstocken med 0,4 %.
Förutsättningarna finns för en kraftig investeringsuppgång. Företagens
lönsamhet ligger nu på en historiskt sett mycket hög nivå vilket tillsammans med
en nedgång i realräntorna bör leda till väsentligt större investeringar.
Samtidigt bör möjligheten till finansiering av nödvändiga investeringar via
kapitaltillskott från ägarna också öka efter slopandet av dubbelbeskattningen av
aktier. Den med denna faktor sammanhängande börsuppgången innebär högre
implicita priser på kapitaltillgångar, vilket medför incitament till högre
investeringar.
Ett antal faktorer talar också för att industrin kan klara av produktions-
uppgången utan risk för överhettningstendenser. Produktionsuppgången beräknas
bli stor i vissa kunskapsintensiva sektorer där kapitalintensiteten är relativt
låg. Trång sektor inom dessa branscher skulle kunna var bristen på arbetskraft,
men i dagsläget bedöms inte den risken vara överhängande. Vissa delar av
verkstadsindustrin med en förväntad stor produktionsuppgång, som maskin- och
transportmedelsbranscherna, bedöms också kunna klara av produktionsökningen
under 1994 utan överhettningstendenser beroende på ett i utgångsläget lågt
kapacitetsutnyttjande. Som tidigare nämnts kan flexibiliteten inom industrin ha
ökat, vilket i så fall kan leda till ett bättre utnyttjande av maskiner och
anläggningar. Den tredje faktorn, vilken är svår att kvantifiera, är att många
av de industrilokaler som byggdes med spekulationsmotiv under slutet av
1980-talet finns som reserv när konjunkturen vänder.
Tabell 8.2 Bruttoinvesteringar i näringslivet
MiljarderÅrlig procentuell volymförändring
kr. 1992
Löpande 1992 1993 1994 1995
priser
Industri 32,8 -15,3 -3,0 17,0 22,0
Basindustri 6,5 -21,7 8,2 36,5 26,5
Verkstadsindustri11,7-18,3 6,2 16,7 25,5
Övrig industri14,5 -9,2 -15,7 6,1 14,5
Statliga affärsverk15,6-18,6 3,1 12,4 6,9
Övrigt näringsliv78,9 -15,3 -23,8 3,1 7,6
Totalt 127,3 -15,6 -14,6 8,7 11,9
därav byggnader 48,1 -11,6 -14,4 2,07,3
maskiner 79,2 -17,7 -14,6 12,3 14,2
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Produktionstillväxten beräknas uppgå till 6 % 1995. Under loppet av 1994 bör
det stå klart att tillväxten både i Sverige och internationellt definitivt vänt
uppåt. Det stigande kapacitetsutnyttjandet tillsammans med fortsatta stora behov
av ersättningsinvesteringar bedöms därför ge en investeringsökning på 22 % inom
industrin under 1995. Detta förutsätter dock att eventuella tvivel om industrins
framtidsförutsättningar undanröjs. Exempelvis kan osäkerheten om utfallet av
omröstningen om EU-medlemskap leda till att vissa investeringsbeslut skjuts på
framtiden.
Under prognosperioden är det främst inom basindustrin men också inom
verkstadsindustrin som investeringarna ökar. Mot slutet av perioden ökar också
investeringarna inom övrig industri när hemmamarknadsefterfrågan återhämtar sig.
Liksom i industrisektorn föll investeringarna kraftigt inom det övriga
näringslivet under 1991 och 1992. Investeringarna inom denna sektor uppvisar
normalt sett inte lika stora svängningar som investeringarna inom industrin.
Utvecklingen under 1991 och 1992 har inneburit en anpassning av kapitalstockarna
till en mer långsiktig nivå efter en spekulationsledd uppgång under 1980-talet
andra hälft då investeringarna inom framför allt finans- och
fastighetsförvalning men också inom sektorerna restaurang och hotell var mycket
höga. Överkapacitet på kommersiella lokaler och en svag efterfrågeutveckling har
medfört att investeringsaktiviteten minskade ytterligare inom dessa sektorer
under 1993. Enligt investeringsenkäterna fortsätter nedgången, om än i en
avtagande takt, under 1994. År 1995 sker emellertid en viss återhämtning.
Samtidigt förväntas infrastruktursatsningarna och den ökande konkurrensen inom
kommunikationsområdet leda till en kraftig uppgång av investeringarna inom sam-
färdsel. Sammantaget innebär detta att investeringarna inom övrigt näringsliv
ökar under 1994 och 1995.
Det är framför allt maskininvesteringarna som beräknas öka under 1994 och 1995
medan produktionstillväxten bara medför en svag uppgång i
byggnadsinvesteringarna till följd av höga vakansgrader på framför allt
kontorslokaler.
8.2 Offentliga investeringar
Under 1992 sjönk såväl de statliga som kommunala investeringarna. De lägre
kommunala investeringarna är en följd av att kommuner och landsting börjat
anpassa utgifterna till det framtida minskade finansiella utrymmet. Kommunerna
har genom rationaliseringar och ett effektivare utnyttjande av befintliga
lokaler kunnat dra ned på sina lokalbehov och därmed också reducerat sina
investeringar.
De statliga infrastrukturinvesteringarna ökade kraftigt under 1993 genom stora
satsningar av främst Banverket och Vägverket. Under prognosperioden förutses de
statliga investeringarna öka ytterligare medan de kommunala investeringarna
genom fortsatta besparingar och rationaliseringar först minskar för att sedan
plana ut. Sammantaget ökar de offentliga investeringarna med ca 2 % både 1994
och 1995.
Mellan 1991 och 1993 ökade de statliga myndigheterna investeringsvolymerna med
40 %. Under prognosperioden planar volymerna ut på en mycket hög nivå. Vägverket
ökar investeringarna ytterligare medan en del bolag som fortfarande enligt
statistiken ingår i statliga myndigheterna (f.d. Byggnadsstyrelsen och
universitetens fastighetsbolag) reducerar investeringarna då lokalbehovet
minskar genom effektiviseringar.
Tabell 8.3 Offentliga investeringar
MiljarderÅrlig procentuell volymförändring
kr. 1992
Löpande 1992 1993 1994 1995
priser
Statliga myndigheter11,422,7 18,4 0,9 -1,6
Statliga affärsverk15,6-18,6 3,1 12,4 6,9
Staten 27,0 -5,2 9,5 7,2 3,3
Kommunala myndigheter21,0-8,5-8,0 -3,7 0,0
Kommunala affärsverk4,9-3,4 -5,0 -10,4 0,0
Kommunerna 25,9 -7,6 -7,5 -4,9 0,0
Totalt 52,9 -6,3 1,7 2,2 2,0
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Tidigareläggningen av de omfattande infrastruktursatsningarna har efter vissa
initialsvårigheter inneburit att en mängd projekt nu kommit igång. För
närvarande pågår vägprojekt för drygt 15 miljarder kronor. Sammantaget har
investeringarna i gator och vägar ökat med 68 % första halvåret 1993 jämfört med
samma period 1992.
Under 1992 reducerades de statliga affärsverkens investeringar kraftigt bl. a.
genom neddragningar av Telia. Huvudförklaringen till minskningen är emellertid
att Vattenfallsverkets investeringar fr.o.m. 1992 redovisas under övrigt
näringsliv på grund av att verksamheten ombildades till statligt bolag. 1993
ökade affärsverkens investeringar med 2 % när infrastruktursatsningarna på
järnvägar steg. För prognosperioden 1994-1995 beräknas investeringarna i
järnvägar öka med ytterligare 46 %. Detta får till följd att de statliga
affärverkens investeringar förväntas öka med närmare 20 %.
Expansionen för de statliga investeringarna mellan 1992 och 1995 innebär att
nivån på de totala bruttoinvesteringarna höjs med ca 3 % under perioden
1993-1995.
8.3 Bostadsinvesteringar
Bostadsinvesteringarna föll mycket kraftigt 1993. Antalet påbörjade lägenheter i
nyproduktion gick ned till ca 10 000. Det kan jämföras med närmare 70 000
påbörjade lägenheter år 1990. Ett flertal förklaringar finns till den lägre och
sjunkande nivån för bostadsproduktionen. Det osäkra arbetsmarknadsläget för
ungdomar har medfört att många har skjutit upp inträdet på bostadsmarknaden
vilket har minskat efterfrågan på bostäder. De fortsatt höga realräntorna efter
skatt bidrar också till låga fastighetspriser vilket gör nybyggnation olönsamt i
många fall. Vidare bidrar de successivt reducerade räntebidragen också till en
lägre nyproduktion.
Att efterfrågan på bostäder sjunkit dramatiskt framgår av SCB:s statistik över
outhyrda lägenheter. Enligt den senaste mätningen från september 1993 uppgick
antalet outhyrda lägenheter i allmännyttiga bostadsföretag till över 34 000.
Denna nivå är nästan lika hög som under förra lågkonjunkturen. Vakansgraden,
dvs. andelen lediga lägenheter, är dock fortfarande låg (3,3 %). I en del
kommuner är den avsevärt lägre. I Stockholm uppgick den till 0,2 % i september
1993.
Diagram 8.2 Antal outhyrda lägenheter respektive antal påbörjade lägenheter
Anm.: Antalet outhyrda lägenheter avser den 1 mars respektive år t.o.m. 1992,
samt antalet outhyrda lägenheter i september 1993. Antalet påbörjade lägenheter
omfattar både flerfamiljshus och småhus.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Statistiken över påbörjade lägenheter och ansökningar om statligt stöd är
ovanligt svårtolkad på grund av förändringar i regelsystemet. De nya reglerna
för bostadsfinansiering gav starka incitament till att tidigarelägga åtminstone
den formella byggstarten för att erhålla stöd enligt 1992 års bostads-
finansieringsregler. Räntebidrag utgår nämligen enligt 1992 års regler om
projekten påbörjades före den 1 januari 1993. Hela 57 000 projekt registrerades
som påbörjade under 1992. Enligt Boverkets bedömning var 12 000 av dessa endast
påbörjade i formell mening och kan således komma att produceras längre fram.
Investeringsbidraget upphörde 1 april 1993. Tillsammans med en nedtrappning av
räntesubventionerna ledde detta till att antalet registrerade påbörjade
lägenheter 1993 sjönk till 10 000. Ett flertal tecken finns nu på att
nybyggnationen kan komma att öka igen. Småhuspriserna på andrahandsmarknaden har
stabiliserats samtidigt som det finns vissa indikationer på en potentiell brist
av lägenheter under 1994 i vissa expansiva kommuner. Sänkningen av skattesatsen
på hyreshus den 1 januari 1994 från 2,5 % till 1,5 % bedöms också få en viss
betydelse även om fastighetsskatten endast i begränsad utsträckning berör
nyproduktionen. Ett problem på bostadsmarknaden är dock låneinstitutens
restriktiva hållning till finansiering av nyproduktion av bostäder.
Nyproduktionskostnaderna ökar inte längre och realräntorna väntas gå ned.
Antalet nyproducerade lägenheter förväntas därför mot slutet av prognosperioden
börja närma sig en mer långsiktig jämviktsnivå. Boverkets bedömningar som bl.a.
baseras på demografiska faktorer innebär att 25 000 lägenheter byggs per år
under 1990-talet. Antalet registrerade påbörjanden förväntas bli 11 000 1994 och
17 000 1995. Utvecklingen av den faktiska byggvolymen följer dock inte detta
antal eftersom en omfördelning av byggandet sker från 1992 till de tre
nästföljande åren. Volymen av nyinvesteringar i bostäder beräknas falla med 60 %
1994 och med ca 1 % 1995.
Bostadsfinansieringssystemet för ombyggnader förändrades 1 januari 1993 på
samma sätt som för nybyggnader, vilket också på detta område innebar starka
incitament att åtminstone formellt påbörja byggnadsarbetena för ombyggnader före
1 januari 1993. Enligt SCB påbörjades 67 000 lägenheter i flerbostadshus för
ombyggnation under 1992 varav mer än hälften registrerades fjärde kvartalet. En
stor del av dessa påbörjades dock endast i formell mening. Det finns således en
stor potential för ombyggnadverksamhet också efter 1993. Under 1993 har antalet
påbörjade lägenheter för modernisering minskat avsevärt delvis som en konsekvens
av det stora antalet påbörjade moderniseringar 1992 men också på grund av
nedtrappningen av subventionerna.
Ombyggnaderna blir allt mindre omfattande, vilket kan bero på reducerade
subventioner samt en mer restriktiv kreditprövning. Den genomsnittliga
investeringen per lägenhet har sjunkit från knappt 300 000 kronor år 1992 till
ca 150 000 kronor per lägenhet enligt statistik från Boverket. Vid dessa mindre
omfattande ombyggnader uppges kreditrestriktionerna vara mindre än vid
nyproduktion av bostäder. Marknaden bedöms klara av de hyreshöjningar som följer
efter ombyggnaderna. Det innebär att nedgången i ombyggnadsverksamheten inte
blir lika dramatisk som för nyproduktionen. Dessutom verkar det s.k. RBF-stödet
(statligt räntestöd vid förbättring av bostadshus som avskaffas den 1 januari
1995) samt bidrag till ombyggnation av äldrebostäder uppdragande på ombyggnader-
na. Sålunda bedöms antalet påbörjade lägenheter för ombyggnation förbli relativt
högt under prognosperioden. Trots det faller volymerna som en effekt dels av att
de lägenheter som påbörjades formellt under 1992 färdigställs framför allt under
1993 och 1994, dels på grund av den minskande omfattningen av varje ombyggnad.
Sammantaget beräknas bostadsinvesteringarna falla med 50 % under 1994 för att
sedan minska ytterligare något 1995. Avgörande för utvecklingen därefter blir
hur samhällsekonomin utvecklar sig, relativpriset på boende samt branschens
förmåga till förnyelse. Avregleringen av bostadsmarknaden samt den nya
konkurrenslagen bör medföra både lägre priser men också ett större urval av
kvalitéer på boendet. Mycket talar för att bostadsbyggandet kan öka igen.
Diagram 8.3 Bostadsinvesteringar
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
8.4 Byggnadsverksamhet
Till byggnadsverksamheten hör förutom bostadsinvesteringar och investeringar i
byggnader och anläggningar inom näringsliv och offentlig verksamhet, också
reparationer och underhåll av fastigheter och anläggningar. Efter en nedgång av
byggnadsinvesteringarna under 1970-talet och i början av 1980-talet vände
utvecklingen uppåt under andra hälften av 1980-talet. Avregleringen av
kreditmarknaden medverkade till en stark kreditexpansion vilket tillsammans med
att låneinstituten delvis övergav tidigare utlåningsprinciper gav upphov till
ett byggande med spekulativa inslag under inflytande av höga prisökningar.
Under 1990 visade sig allt tydligare tecken på en omsvängning då både priser och
investeringar sjönk. Fallet förstärktes av starkt stigande realränta efter
skatt, ökade driftskostnader samt av sjunkande efterfrågan på lokaler till följd
av en svag produktionsutveckling inom både tjänste- och industrisektorn.
Under 1993 föll byggnadsinvesteringarna med 14 % till följd av bostadsin-
vesteringarnas svaga utveckling, det stora överutbudet på kommersiella lokaler
som reducerade näringslivets investeringar avsevärt, samt kommunernas lägre
byggnadsaktiviteter. De omfattande infrastruktursatsningarna kunde endast
begränsa investeringsminskningen. Arbetslösheten fortsatte att stiga under året.
I november 1993 uppgick arbetslösheten inom byggnadsarbetarförbundet till ca 26
% vilket var en uppgång med 6 procentenheter jämfört med motsvarande tidpunkt
1992. Högst var arbetslösheten bland de okvalificerade arbetarna.
Diagram 8.4 Byggnadsinvesteringar per sektor 1970-1995
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Under 1994 faller byggnadsinvesteringarna ytterligare genom den svaga
utvecklingen av bostadsbyggandet. Till en viss del begränsas nedgången i den
totala byggnadsverksamheten av att reparations- och underhållsverksamheten
expanderar. Fallet i ombyggnadsverksamheten leder till att underhållsåtgärderna
ökar. Det 30-procentiga avdraget för arbetskostnader vid underhållsåtgärder på
bostadsfastigheter och vissa subventioner till underhåll av kommunala byggnader
ger också betydande tillskott till reparationsverksamheten under 1994.
Sammantaget minskar dock byggnadsverksamheten med 10 % 1994.
Tabell 8.5 Byggnadsverksamhet
MiljarderÅrlig procentuell volymförändring
kr. 1992
Löpande 1992 1993 1994 1995
priser
Byggnadsinvesteringar155,4-7,1-14,5-20,6 1,3
näringslivet 48,1 -11,6 -14,4 2,0 7,3
myndigheter 22,4 1,8 6,7 -2,2 -1,2
bostäder 85,0 -6,4 -22,6 -49,5 -6,5
Reparationer och
underhåll 64,9 -5,3 0,0 8,0 -2,0
Totalt 220,3 -6,5 -9,9 -10,5 -0,1
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Under 1995 väntas ett vändning för byggnadsinvesteringarna till följd av att
byggandet inom näringslivet förutses stiga. Expansionen blir dock begränsad till
följd av det stora utbud av kommersiella lokaler som väntas kvarstå också under
1995. Den totala byggnadsverksamheten bedöms därför bli oförändrad från 1994
till 1995.
8.5 Lagerinvesteringar
Tabell 8.6 Lagervolymförändringar
Miljarder kr., 1985 års priser
1991 1992 1993 1994 1995
Jord- och skogsbruk-0,70,2 0,0 0,2 0,2
Industri -10,4 -2,7 -4,3 -1,4 1,3
El- och vattenverk-0,7 0,2 -0,2 0,0 0,0
Partihandel -4,5 -5,0 -3,0 -1,2 0,0
Detaljhandel -1,5 1,7 0,1 -1,6 -1,0
Totalt -17,8 -5,6 -7,4 -3,9 0,5
BNP-bidrag -1,7 1,3 -0,2 0,4 0,5
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Alltsedan i början av 1980-talet har det pågått en strukturell lageravveckling.
I den nuvarande lågkonjunkturen domineras emellertid utvecklingen av en
ofrivillig lageruppbyggnad. Industrins lagerstockar började åter stiga redan
under 1988. Uppgången för den hemmamarknadsorienterade detaljhandeln kom dock
betydligt senare. Industrin började åter avveckla lagren 1991, detaljhandeln
bedöms ha påbörjat lagertrimmningen igen under andra halvåret 1993. Inom
partihandeln har emellertid lageravvecklingen varit oavbruten.
Diagram 8.5 Lagerstockar i förhållande till produktion
Industrin
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Under 1993 bedöms lageravvecklingen ha uppgått till drygt 7 miljarder kr. i
1985 års priser. Industrins avveckling av färdigvarulager intensifierades. Detta
möjliggjordes genom ökade exportleveranser till följd av den förstärkta
konkurrenskraften. Även parti- och den hårt pressade bilhandeln reducerade sina
lager. Den svaga utvecklingen i den privata konsumtionen medförde emellertid att
detaljhandeln exkl. bilhandeln fick vidkännas en betydande lagerökning.
Diagram 8.6 BNP-utveckling och lagerbidrag
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Grundhypotesen i den föreliggande prognosen är att realräntan och kon-
kurrenssituationen fortsätter att utgöra starka incitament för ytterligare
effektivisering av kapitalanvändningen. Därför förutses lagerkvoterna, dvs.
industrins lagerstockar i förhållande till produktionen och detaljhandels
lagerstockar relativt den privata konsumtionen, fortsätta att sjunka.
Lageravvecklingen 1994 beräknas emellertid ske i mindre utsträckning än
tidigare. År 1995 förutses en svag ökning av de samlade lagerstockarna.
År 1994 förväntas industriproduktionen åter skjuta fart, samtidigt som
exportefterfrågan accelererar. Detta kan väntas leda till att avvecklingen av
insatsvarulagren och varor i arbete förbyts till en mindre uppgång.
Exportefterfrågan medger dock en fortsatt bantning av färdigvarulagren. Den
privata konsumtionen stiger något, vilket underlättar en önskad lagerneddragning
inom framför allt detaljhandeln. År 1995 förutses en likartad utveckling. Inom
industrin sammantaget förväntas en viss lageruppbyggnad. Färdigvarulagren bedöms
plana ut samtidigt som den fortsatta produktionsökningen beräknas kräva en
lageruppbyggnad av såväl insatsvaror som varor i arbete. Utvecklingen i den
privata konsumtionen möjliggör en fortsatt reduktion av detaljhandelns lager.
Lagerpostens bidrag till BNP-utvecklingen har tidvis varit betydande. Under
perioden 1993-1995 bedöms emellertid lagerbidragen bli tämligen odramatiska.
Förra året innebar den tilltagande lageravvecklingen ett negativt bidrag till
BNP-tillväxten på 0,2 procentenheter. Prognosen för såväl 1994 som 1995 innebär
att lagerutvecklingen genererar ett positivt bidrag på ca 1/2 procentenhet.
75
9 Den offentliga sektorn
Den offentliga sektorns finanser har försämrats kraftigt från 1990, huvud-
sakligen till följd av övergången från en överhettning i ekonomin till en djup
lågkonjunktur. För 1993 uppgick underskottet i det finansiella sparandet till
motsvarande 13,5 % av BNP. Med den beräkningsteknik som använts tidigare skulle
ca 3/4 bero på det onormalt låga kapacitetsutnyttjandet i ekonomin och ca 1/4
vara av strukturell natur. Underskottet minskar successivt under de närmaste två
åren, men är fortfarande mycket stort.
9.1 Den konsoliderade offentliga sektorn
Under första hälften av 1970-talet hade den offentliga sektorn finansiella
sparandeöverskott motsvarande 3-5 % av BNP. Den svaga ekonomiska utvecklingen i
slutet av decenniet och under de första åren av 1980-talet medförde en kraftig
försämring av den offentliga sektorns finanser. Det finansiella sparandet sjönk
till motsvarande ca minus 7 % av BNP 1982. Sparandet förbättrades sedan under
den långa högkonjunkturen och 1990 uppnåddes ett finansiellt överskott
motsvarande ca 4 % av BNP, se diagram 9.1.
Diagram 9.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1970-1995
Andel av BNP
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Bakom förstärkningen av den offentliga sektorns finanser låg, förutom den
starka konjunkturen, de mot slutet av 1980-talet tilltagande löne- och
prisökningarna. Inflationen, tillsammans med de icke inflationsskyddade
skatteskalorna, bidrog till att driva upp skattekvoten (skatterna och social-
avgifterna som andel av BNP). Sammantaget med vissa, delvis tillfälliga,
skattehöjningar steg skattekvoten från 50 % 1985 till ca 56 % 1990. Utgifternas
andel av BNP minskade under samma period med drygt 4 procentenheter,
huvudsakligen till följd av att ränteutgifterna sjönk när den finansiella
ställningen förbättrades.
Konjunkturnedgången med väsentligt sänkt kapacitetsutnyttjande och nedväxling
av inflationen har medfört en synnerligen kraftig försämring av den offentliga
sektorns finansiella sparande från 1990. Därtill kommer att tillfälligt höjda
skatter drog upp inkomsterna 1990, medan bankstödet drog upp utgifterna 1993.
Mellan 1990 och 1993 minskade det finansiella sparandet med ca 253 miljarder
kr., motsvarande ca 18 % av BNP, se tabell 9.1.
Tabell 9.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande -
förklaring till förändringen mellan 1990 och 1993
Löpande priser
Miljarder kr.
Förändring av finansiellt sparande -253
Förklarande faktorer till förändringen
Förändrat konjunkturläge -138
Bankstöd -43
Minskad löneandel, ökad sparkvot m.m.-30
Nedväxling av inflationen -7
Ränte- och investeringsbidrag för bostäder-18
Besparingar i transfereringssystemen 16
Övriga beräknade inkomst- och utgiftsändringar-41
Oförklarad restpost 8
Källa: Finansdepartementet.
Från ett överhettat och därmed ohållbart läge i ekonomin 1990 sjönk BNP med 4,9
% fram t.o.m. 1993. Den totala arbetslösheten ökade från 2,9 % till 12,9 % av
arbetskraften. Samtidigt minskade den, för skattebaserna centrala,
marknadsmässiga sysselsättningen med 11 % i stället för en normal trendmässig
ökning. De svenska skatte-, försäkrings- och bidragssystemen medför att
hushållen, vid en internationell jämförelse, i hög grad är skyddade från
inkomstbortfall när produktionen och sysselsättningen viker. Inkomstbortfallet
vid ökad arbetslöshet absorberas till ca 80 % av den offentliga sektorn i form
av försämrat finansiellt sparande, medan endast 20 % drabbar hushållen i form av
lägre disponibel inkomst.
Den synnerligen stora nedgången i sysselsättningen och ökningen av
arbetslösheten tillsammans med det statliga stödet till bankerna beräknas ha
försämrat den offentliga sektorns finansiella sparande med ca 181 miljarder kr.
Dessutom har skatteinkomsterna minskat till följd av att hushållens sparkvot
och vinstandelen i ekonomin ökat jämfört med 1990, eftersom kapitalavkastning är
lägre beskattad än konsumtion och löner. Detta tillsammans med skillnaden i
inkomster av slutskatteregleringen har försämrat de offentliga finanserna med ca
30 miljarder kr. Inflationsnedväxlingen under 1992 beräknas ha "kostat" den
offentliga sektorn ca 7 miljarder kr., genom att skatteskalorna och basbeloppet
justerats med 1991 års högre inflation.
Det omfattande och dyra bostadsbyggandet under slutet av 1980-talet bidrog till
kraftiga ökningar av räntebidragen under 1991 och 1992. Beslutade besparingar i
form av reducerade räntebidrag och slopade investeringsbidrag minskar de
offentliga utgifterna för bostadsstödet först under 1994. Lägre
ersättningsnivåer i transfereringssystemen m.m. har förstärkt det offentliga
sparandet med ca 16 miljarder kr. 1993 jämfört med 1990 års regelsystem.
Effekten av de beslut om besparingar, som fattats de senaste två åren, kommer
också att visa sig efter 1993.
Övriga beräknade inkomst- och utgiftsändringar inkl. skattereformen beräknas ha
försämrat det offentliga sparandet med ca 41 miljarder kr. mellan 1990 och 1993.
Där ingår även bortfall av tillfälligt höjda skatter.
Skattereformen var enligt preliminära beräkningar "underfinansierad" med ca 15
miljarder kr. avseende år 1993. Hälften av detta beror på att de
budgetförstärkande dynamiska effekterna ännu inte uppkommit på grund av
konjunkturläget. Resterande underfinansiering beror bl.a. på att bolags- och
pensionfondsbeskattningen samt den särskilda löneskatten gett mindre inkomster
än beräknat.
Övriga skatteändringar beräknas ha försvagat den offentliga sektorns sparande
med ca 12 miljarder kr. mellan 1990 och 1993. Det beror bl.a. på att den
tillfälligt höjda mervärdesskatten och den likaledes tillfälliga
arbetsmiljöavgiften förstärkte sparandet 1990. Dessa skattehöjningar upphörde
1992.
Volymökningar av offentlig konsumtion och investeringar tillsammans med ökade
flyktingkostnader har försvagat de offentliga finanserna med drygt 12 miljarder
kr. Den offentliga konsumtionen låg 1993 på en något högre nivå i fasta priser
än 1990, trots besparingarna under de senaste två åren. Restposten på ca 8
miljarder kr. innebär en i tabellen oförklarad förbättring av det offentliga
sparandet mellan 1990 och 1993. Den utgör nettoeffekten av alla övriga, i
tabellen icke medtagna, förändringar av den offentliga sektorns inkomster och
utgifter.
År 1993 uppgick underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande
till ca 195 miljarder kr. Med den beräkningsteknik som använts tidigare skulle
ca 3/4 bero på det onormalt låga kapacitetsutnyttjandet i ekonomin och ca 1/4
vara av strukturell natur. Uppdelningen av underskottet i en cyklisk och en
strukturell del är behäftat med stor osäkerhet och det finns flera olika metoder
att göra uppdelningen. Vid uppdelningen krävs en uppskattning om såväl
konjunkturläget, dvs. var befinner sig ekonomin i förhållande till ett
normalläge, som hur den offentliga sektorns inkomster och utgifter påverkas av
konjunkturen och förändringar i denna.
Beräkningarnas känslighet för vilka antaganden som görs illustreras av att
OECD-sekretariatet (Economic Outlook, dec. 1993) redovisar det icke
konjunkturberoende underskottet för Sverige år 1993 till ca 11 % av BNP eller ca
3/4 av det totala underskottet. Större delen av skillnaden mellan beräkningarna
beror på olika värdering av BNP-gapets storlek samt på att OECD inkluderar
utgifterna för bankstödet i det strukturella underskottet.Under 1992 och 1993
försvagades det offentliga sparandet till följd av konjunkturnedgången och
bankstödet. Därtill kommer att skatteinkomsterna drogs ned utöver vad som
förklaras av sänkt kapacitetsutnyttjande, genom att sparkvoten och vinstandelen
i ekonomin ökade. Den förväntade uppgången i ekonomin under prognosperioden
leder till att den konjunkturberoende försvagningen av det offentliga sparandet
upphör. En starkt bidragande orsak till förbättringen av det offentliga
sparandet 1994 är att bankstödet väntas minska markant. I andra riktningen
verkar att den snabbt stigande statskulden försämrar räntenettot, se tabell 9.2.
Den i tabell 9.2 redovisade förändringen av det justerade primära sparandet
avser förändringen av sparandet exklusive effekter av ändrat konjunkturläge,
bankstöd, vissa skattebasförskjutningar och ändrade ränteutgifter och
kapitalinkomster. Denna restpost fångar härmed dels effekter av regeländringar
beslutade av nuvarande och tidigare riksdagar, och dels effekter av ändrade
förutsättningar avseende bl.a. befolkningssammansättning och bostadsbyggande.
Det är den kortsiktiga statiska budgeteffekten av regeländringar som påverkar
det primära sparandet och inte den långsiktiga verkan. De dynamiska effekterna
av regeländringar kommer huvudsakligen att registreras som en konjunkturberoende
förändring i tabell 9.2. T.ex. en skattesänkning år 1, som ökar tillväxten år 2,
kommer i tabellen att dra ned det primära sparandet år 1 och registreras som en
konjunturberoende förstärkning av sparandet år 2.
Tabell 9.2 Förändring av den offentliga sektorns finansiella sparande
Löpande priser, miljarder kr.
1991 1992 1993 1994 1995
Faktiskt finansiellt
sparande -16,2 -107,0-195,5 -165,1-161,7
Förändring -90,8 -88,4 30,4 3,3
därav
Konjunkturberoende,
inkl. bankstöd m.m.-66,0-76,7 38,0 9,1
Skattebasförskjutningar
och slutskattereglering-13,5-16,5-2,4-5,8
Räntor och kapital-
inkomster, netto 9,4 -8,2 -14,5 -10,3
Primärt sparande -20,7 13,0 9,3 10,4
Källa: Finansdepartementet.
År 1992 sjönk det primära sparandet med ca 21 miljarder kr. Det förklaras av
att de tillfälliga skattehöjningarna under 1990 och 1991 upphörde, andra
skattesänkningar, ökade räntebidrag samt ökat flyktingmottagande. Omläggningen
av finanspolitiken framkommer genom att den tidigare försämringen av det primära
sparandet ersätts med en förbättring varje år under perioden 1993-1995.
För 1994 beräknas underskottet i det finansiella sparandet uppgå till ca 165
miljarder kr. År 1995 sker endast en svag förbättring räknat i kronor, men som
andel av BNP minskar ändå underskottet till 10,2 %, se
tabell 9.3. Kostnader och intäkter vid ett eventuellt medlemskap i EU ingår inte
i beräkningarna.
Tabell 9.3 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter
Löpande priser
Miljarder kr.
1992 1993 1994 1995
Inkomster 886,1 866,6 872,3 897,4
Skatter och avgifter734,9722,7 735,3 765,0
Övriga inkomster 151,2 143,9 137,0 132,4
Utgifter 993,1 1 062,1 1 037,4 1 059,1
Transfereringar till hushåll348,7376,3389,5397,8
Subventioner m.m.122,7 159,3 111,1 109,8
Ränteutgifter 82,3 83,6 91,4 96,9
Konsumtion 400,3 400,2 404,1 411,5
Investeringar 39,2 42,6 41,3 43,1
Finansiellt sparande-107,0-195,5-165,1 -161,7
Procent av BNP
Skatter och avgifter51,0 49,8 49,3 48,3
Utgifter 69,0 73,2 69,5 66,9
Finansiellt sparande-7,4 -13,5 -11,1 -10,2
Anm.: I investeringar ingår investeringar i personalbostäder, lagerinvesteringar
samt köp och försäljning av fastigheter och mark.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
De stora sparandeunderskotten har lett till en försämring av den offentliga
sektorns finansiella ställning. År 1990 hade den offentliga sektorn en
finansiell nettofordran motsvarande 8 % av BNP. Den sedan 1991 snabbt ökande
statsskulden har medfört att den offentliga sektorn fått en nettoskuld, som vid
utgången av 1993 beräknas till motsvarande ca 15,5 % av BNP. Det är dock
fortfarande lägre än i många andra länder. Genom de fortsatt stora underskotten
under prognosperioden närmar sig den svenska nettoskulden snabbt samma nivå som
genomsnittet för OECD-länderna, se diagram 9.2. Sveriges relativa position är
dock något sämre än vad som framkommer i diagram 9.2, eftersom den offentliga
sektorns pensionsåtaganden är förhållandevis stora i Sverige. Det borde
föranleda en mindre offentlig nettoskuld genom en större förmögenhet i AP-syste-
met.
En viktig orsak till försämringen av de offentliga finanserna är att
skatteinkomsterna minskat. Som framgått ovan beror det huvudsakligen på den
svaga utvecklingen av skattebaserna, medan skattereformen och andra
regeländringar haft mindre betydelse. Efter skattereformen 1991 har ett stort
antal förändringar av skattereglerna vidtagits, av såväl strukturella som av
statsfinansiella skäl. Regelförändringarna avspeglas i viss utsträckning på
makronivå av förändringar i skattekvoten (skatterna och avgifterna som andel av
BNP). Men det är inte bara förändringar i skatteregler som har betydelse för
skattekvoten. Den beror också på hur skatteunderlagen utvecklas i förhållande
till BNP. Även betalningsrutiner och redovisningsprinciper påverkar
skattekvoten.
Diagram 9.2 Den offentliga sektorns finansiella nettoställning
Andel av BNP
Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Från 1990 till 1993 sjönk skattekvoten med 6 procentenheter, som framgår av
tabell 9.4. Det motsvarar ett skattebortfall på ca 87 miljarder kr. räknat på
1993 års BNP-nivå, och utgör således ett mått på det totala skattebortfallet
exkl. effekt av ändrad BNP. Av detta beräknade skattebortfall beror ca 15
miljarder kr. på att de offentliga myndigheterna sedan skattereformen inte
längre betalar mervärdesskatt och 12 miljarder på sänkt arbetsgivaravgift till
sjukförsäkringen för att kompensera arbetsgivarna för övertagande av
sjuklönekostnader. I båda dessa fall minskade också de offentliga utgifterna i
motsvarande grad. Denna del av skattesänkningen är således neutral för den
offentliga sektorns sparande. En del av skattekvotsnedgången beror på högre
sparkvot och högre vinstandel 1993 än 1990 samt på skillnaden i inkomster av
slutskatteregleringen, vilket sammanlagt beräknas motsvara ett skattebortfall på
ca 30 miljarder kr. Det är endast resterande skattebortfall på ca 30 miljarder
kr. som kan hänföras till effekter av regeländringar beslutade av nuvarande och
tidigare riksdagar. Därav utgör en betydande andel bortfall av tillfälliga skat-
ter, som gällde t.o.m. 1991.
Slutsatsen är således att av skattekvotsminskningen på 6 procentenheter mellan
1990 och 1993 beror ca 1/3 på regeländringar inkl. effekt av att tillfälliga
skatter upphört och ca 1/3 är resultatet av budgetneutrala skatteändringar. Ca
1/3 är en följd av att en ohållbart låg sparkvot och vinstandel 1990 drev upp
skatteinkomsterna det året.
Skattekvoten beräknas minska med ytterligare ca 1,5 procentenheter från 1993
till 1995. Orsakerna till den fortsatta nedgången av skattekvoten kan hänföras
till utvecklingen av företags- och mervärdesskatterna, se tabell 9.4.
Tabell 9.4 Skatter och avgifter
Procentandel av BNP
1990 1991 1992 1993 1994 1995
Hushållens direkta skatter21,519,119,019,220,120,0
Företagens direkta skatter2,00,91,32,21,6 1,2
Arbetsgivaravgifter17,217,116,114,0 13,7 13,7
Mervärdesskatt 8,3 8,8 8,0 8,1 7,5 7,3
Övriga indirekta skatter6,86,96,76,3 6,2 6,1
Skatter och avgifter55,852,851,049,849,3 48,3
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Hushållens direkta skatter ökar genom att grundavdraget reducerats fr.o.m. 1994
och slopats helt under 1994 och 1995 vid den statliga inkomstbeskattningen. En
egenavgift till den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen införs fr.o.m. 1994.
Avgiften, som är avdragsgill vid inkomstbeskattningen, utgår på inkomster upp
till 7,5 basbelopp (264 000 kr. 1994) och är 1 % 1994 och höjs till 2 % 1995.
Skatterna på enskild näringsverksamhet och på avkastningen av aktier har sänkts
fr.o.m. 1994. År 1995 slopas förmögenhetsskatten och kapitalinkomstskatten sänks
till 25 %.
Företagens skatteinbetalningar väntas minska 1994. Det beror på till stor del
på att företagsskatterna drogs upp 1993 av tillfälliga effekter. Dessutom
innebär regeländringarna i företagsbeskattningen fr.o.m. 1994 en viss
skattesänkning under 1994 och 1995, till följd av avsättning till
periodiseringsfonder. Företagsskatterna sjunker ytterligare 1995 när av-
skattningen av reserverade vinstmedel upphör.
Det generella anställningsstödet (GAS), som gäller under 1994, och systemet med
utbildningsvikariat bekostas genom att arbetsgivarna får göra avdrag på
arbetsgivaravgifterna. Dessa arbetsmarknadspolitiska åtgärder drar ned
arbetsgivaravgifterna som andel av BNP.
Mervärdesskatteintäkterna utvecklas svagt under prognosperioden, trots en
ökning av den privata konsumtionen. Bostadsbyggandet, som är den andra större
skattebasen för mervärdesskatten, minskar mycket kraftigt.Flera punktskatter
höjdes vid årskiftet 1993/94 med 4 %. År 1995 sker en ytterligare höjning av
punktskatterna genom att de ska räknas upp med inflationen under 1994.
Fastighetsskatten för hyreshus har sänkts från 2,5 till 1,5 % fr.o.m. 1994 för
att motverka den höjning av fastighetsskattebeloppet, som i annat fall skulle
uppkomma genom de höjda taxeringsvärdena. Nominellt oförändrade skattebelopp
medför en trendmässig minskning av skattens andel av BNP.
Den offentliga sektorns utgifter har ökat kraftigt under konjunkturnedgången,
trots de förändringar som skett beträffande redovisningen av mervärdesskatt på
de offentliga myndigheternas inköp och arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen
(se ovan). Utgifterna dras upp av kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken och
arbetslösheten samt bankstödet. År 1993 uppgick utgifternas andel av BNP till
73,2 %.
Utgifterna för arbetslösheten stabiliseras och bankstödet upphör under
prognosperioden. Besparingar i transfereringssystemen och bostadstödet får
successivt genomslag i utgiftsutvecklingen. Den offentliga konsumtionen beräknas
sjunka i volym de närmaste åren, och dess andel av BNP går ned från 27,6 % 1993
till 26 % 1995. Ränteutgifterna ökar emellertid och beräknas 1995 till
motsvarande 6,1 % av BNP. Sammantaget beräknas utgiftskvoten gå ned till ca 67 %
år 1995.
9.2 Staten inkl. sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna
Staten inkl. sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna omfattar, förutom den del av
statens verksamhet som ingår i statsbudgeten, även fonder m.m. utom budgeten.
Statliga affärsverk och bolag ingår däremot inte.
Bakom försämringen av den offentliga sektorns finansiella sparande mellan 1990
och 1993 ligger en ännu större nedgång av statens finansiella sparande. Det
minskade från ett överskott på ca 19 miljarder kr. 1990 till ett underskott 1993
på ca 244 miljarder kr. Till de faktorer som orsakade försämringen av den
offentliga sektorns finanser kommer för statens del, att utbetalningen av
kommunalskattemedel steg med ca 50 miljarder kr. mellan 1990 och 1993, medan de
totala skatteinkomsterna minskade. Denna utveckling beror på systemet med
eftersläpning av utbetalningarna av kommunalskatt från staten.
Tabell 9.5 Staten inkl. sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna
Löpande priser. Exkl. statliga affärsverk och aktiebolag
Miljarder kr.
1992 1993 1994 1995
Inkomster 443,4 434,7 442,0 464,1
Skatter och avgifter380,2 383,0 394,4 417,5
Övriga inkomster 63,2 51,6 47,6 46,6
Utgifter 605,9 678,8 637,3 639,9
Transfereringar till hushåll215,7233,5243,5242,5
Bidrag till kommuner79,3 84,9 71,9 67,0
Övriga transfereringar103,7140,6 92,2 90,7
Ränteutgifter 72,2 75,0 84,0 90,0
Konsumtion 118,1 124,6 125,3 128,3
Investeringar 16,8 20,1 20,5 21,5
Finansiellt sparande-162,5-244,1-195,3 -175,9
Procent av BNP -11,3 -16,8 -13,1 -11,1
Anm.: I investeringar ingår även lagerinvesteringar samt nettot av köp och
försäljning av fastigheter och mark.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Mellan 1993 och 1995 förbättras statens finansiella sparande med ca
70 miljarder kr., vilket kan jämföras med ca 35 miljarder kr. för hela den
offentliga sektorn. Skillnaden beror till stor del på att bidragen till
kommunerna minskar och att utbetalningen av kommunalskattemedel är i stort sett
oförändrade under perioden. Det innebär att uppgången i de totala
skatteinkomsterna huvudsakligen tillfaller staten. Underskottet i det statliga
sparandet beräknas uppgå till ca 195 miljarder kr. 1994 och ca 175 miljarder kr.
1995, se tabell 9.5.
Den statliga konsumtionen har ökat kraftigt i volym sedan slutet av 1980-talet.
Uppgången beror huvudsakligen på ökade inköp av varor och tjänster. Den statliga
sysselsättningen, och därmed lönekostnaderna i fasta priser, har utvecklats
svagare. År 1992 började sysselsättningen minska och nedgången fortsatte under
1993. Denna utveckling medförde att ökningstakten för den statliga konsumtionen
avtog 1992 och mellan 1992 och 1993 beräknas oförändrad konsumtionsvolym. För
1994 och 1995 väntas den statliga konsumtionen sjunka med 1 % per år i volym.
9.3 Allmänna pensionsfonden
Tabell 9.6 Allmänna pensionsfonden
Löpande priser
Miljarder kr.
1992 1993 1994 1995
Inkomster 137,5 134,8 133,3 132,4
Avgifter 83,8 82,6 84,8 88,7
Övriga inkomster 53,7 52,2 48,5 43,7
Utgifter 97,9 102,5 109,8 116,1
ATP 96,4 101,8 109,0 115,3
Övriga utgifter 1,6 07,0 0,8 0,8
Finansiellt sparande39,6 32,3 23,4 16,3
Avveckling av löntagarfonder21,5
Anm: Det i tabellen redovisade finansiella sparandet 1992 har inte reducerats
med avvecklingen av löntagarfonderna.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Den allmänna tilläggspensioneringen (ATP) finansieras till övervägande del
genom avgifter till den Allmänna pensionsfonden (AP-fonden). AP-fonden har
dessutom inkomster på avkastningen av fondens tillgångar, som i slutet av 1992
uppgick till ca 510 miljarder kr. Inte sedan 1990 har avgiftsinkomsterna täckt
pensionsutbetalningarna. En ökande andel av pensionerna finansieras med
avkastningen på AP-fondens kapital. Det beror delvis på den svaga utvecklingen
av lönesumman under de senaste åren, vilket dragit ned avgiftsinkomsterna. Men
det finns också en trendmässig försvagning i AP-systemet, eftersom antalet
pensionärer med full ATP ökar starkt.
Av de skäl som diskuterats ovan har AP-fondens finansiella sparande minskat
successivt från ca 47 miljarder kr 1990 till drygt 32 miljarder kr. 1993.
Sparandet sjunker ytterligare de närmaste åren och beräknas 1995 till ca 16
miljarder kr., se tabell 9.6. Genom att det finansiella sparandet är positivt
sker en fortsatt uppbyggnad av fondkapitalet, men räntenedgången under de
senaste året innebär att avkastningen ändå sjunker.
9.4 Den kommunala sektorn
Den kommunala sektorn består av kommuner och landsting samt församlingar och
kommunförbund. Det finansiella sparandet förbättrades avsevärt 1992 då sektorn
fick ett överskott på ca 16 miljarder kronor, efter att ha visat underskott
varje år sedan 1985. Bakom denna förbättring låg en betydande dämpning av
kostnadsutvecklingen, genom att löne- och prisökningarna sjönk avsevärt,
samtidigt som skatteintäkterna ökade kraftigt. Asymmetrin i utgifts- och
inkomstutvecklingen har sin grund i den tidigare tvååriga eftersläpningen i
utbetalningen av kommunalskattemedel. Utbetalningen av skattemedel till kommuner
och landsting 1992 byggde sålunda på skatteunderlaget 1990, då den ekonomiska
aktiviteten i ekonomin som helhet var hög och lönesummans ökning förhållandevis
kraftig.
Från och med 1993 har ett nytt system för utbetalning av skattemedel till
kommuner och landsting införts. Det nya systemet, som inte får fullt genomslag
förrän 1995, innebär att skatteutbetalningarna sker det år skatten avser. Därmed
kan inkomster och utgifter budgeteras i samma pris- och löneläge.
Även vad gäller statsbidragen har ett nytt system införts från 1993. Flertalet
specialdestinerade statsbidrag har avvecklats och ersatts av ett generellt
utformat system. Syftet är dels att reducera den statliga detaljstyrningen och
därmed ge kommunerna större handlingsfrihet vad gäller verksamhetens utformning
och prioritering, dels att skapa mer likvärdiga ekonomiska förutsättningar
mellan kommunerna och mellan landstingen. Skatteutjämningsavgifterna och
avräkningsskatten har också avskaffats.
År 1993 minskade skatteintäkterna och statsbidragen sammanlagt med ca 6,5
miljarder kr. Det kompenserades dock av att sänkta arbetsgivaravgifter
reducerade kommunernas lönekostnader med ca 6 miljarder kr. Genom att
konsumtionsvolymen drogs ned med 3 % reducerades den kommunala sektorns
kostnader med ytterligare ca 8 miljarder kr., jämfört med om volymen varit
oförändrad. Denna utveckling medförde att det finansiella sparandet uppvisade
ett överskott av ungefär samma storleksordning som 1992, se tabell 9.7.
Den neddragning av konsumtionsvolymen i kommuner och landsting, som inleddes
under 1992, väntas fortsätta även 1994 och 1995. Den svaga utvecklingen av
skatteinkomster och statsbidrag tvingar fram fortsatta omprövningar och
besparingar. År 1994 tillförs kommunsektorn tillfälligt 4,2 miljarder kr. i
skatteinkomster, till följd av att sänkningen av grundavdraget inte reducerar
kommunernas skatteinkomster förän 1995. Planerade arbetsmarknadsåtgärder bidrar
också till, att nedgången av den kommunala konsumtionsvolymen väntas begränsas
till 1,5 % under 1994. För 1995 förutses att konsumtionen minskar med
ytterligare 1 %.
Trots besparingarna försämras det finansiella sparandet i kommunsektorn under
de närmaste åren och 1995 beräknas sektorn åter få ett sparandeunderskott. Det
beräknade underskottet för 1995 på ca 2 miljarder kr. är dock lägre än de
underskott, som den kommunala sektorn hade under perioden 1988-1990.
Tabell 9.7 Den kommunala sektorns inkomster och utgifter
Löpande priser. Exkl. kommunala aktiebolag och stiftelser
Miljarder kr.
1992 1993 1994 1995
Inkomster 399,2 393,2 380,3 379,3
Skatter 269,3 257,1 256,1 258,8
Bidrag från staten och
socialförsäkringssektorn79,384,971,9 67,0
Övriga inkomster 50,6 51,3 52,3 53,5
Utgifter 383,3 376,9 373,5 381,5
Transfereringar till hushåll36,541,037,0 40,1
Övriga transfereringar42,4 38,0 36,9 36,7
Konsumtion 282,0 275,4 278,7 283,1
Investeringar 22,3 22,5 20,9 21,6
Finansiellt sparande15,9 16,3 6,8 -2,2
Anm.: I investeringar ingår förutom kommunala myndigheters investeringar även
kommunala affärsverks investeringar, investeringar i personalbostäder samt
nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
87
10 Kapitalmarknaden
Utvecklingen på världens kapitalmarknader har varit turbulent under det senaste
året. Marknaderna påverkas även fortsättningsvis av lågkonjunkturen i
industriländerna. Lågkonjunkturen har varit en bidragande orsak till att det
internationella ränteläget fallit avsevärt. I några länder har dessutom
räntenedgången påverkats av en omläggning till en mer expansiv penningpolitik. I
Europa har även övergången till mer flexibla växelkurser bidragit till att de
nominella räntorna har fallit. Fallet sker emellertid från en hög nivå eftersom
räntorna tidigare hållits uppe av försvaret av de fasta växelkurserna.
Manöverutrymmet för penningpolitiken har genom övergången till mer flexibla
växelkurser formellt sett ökat i dessa länder.
Övriga finansiella marknader har påverkats positivt av de fallande räntorna.
Börserna, inte minst i de nordiska länderna, har visat en stark kursutveckling.
I Sverige har räntorna fallit till historiskt låga nivåer sedan kronan började
flyta den 19 november 1992. Det betydande räntefallet har underlättat en
stabilisering av de finansiella marknaderna och inte minst bankerna har kunnat
uppvisa en avsevärd resultatförbättring. Samtidigt har den svenska kronan
försvagats under året. Den svenska kronans depreciering efter den 19 november
1992 uppgår för närvarande till ca 24 % mot D-marken och ca 29 % mot dollarn.
Försvagningen av och osäkerheten kring den svenska valutan under 1993 beror
sannolikt på politisk oro och svaga offentliga finanser tillsammans med
turbulens på de europeiska valutamarknaderna.
10.1 Den internationella ränte- och valutautvecklingen
Beslutet av medlemsländerna inom EMS att bredda bandgränserna till
+/-15 % den 2 augusti 1993 innebar att de formella förutsättningarna för
penningpolitik i Europa ändrades. Formellt kan penningpolitiken nu i högre grad
inriktas på även andra mål än växelkursen.
Beslutet att bredda bandgränserna kom efter att vissa valutor inom ERM ånyo
utsatts för ett betydande deprecieringstryck. Tidigare hade både det brittiska
pundet och den italienska liran lämnat ERM och flera av de kvarvarande valutorna
devalverats. Dessutom hade flera nordiska länder tvingats överge sina fasta
växelkurser gentemot ecun. Oron i slutet av juli 1993 hade sin grund i att den
svaga konjunkturen stärkt förväntningarna om ytterligare lättnader av
penningpolitiken i vissa ERM-länder. En fortsatt högräntepolitik för att
upprätthålla kursen mot D-marken framstod som politiskt allt mindre möjlig och
därmed allt mindre trovärdig. Särskilt tydligt var detta i Frankrike. Tysklands
roll som ankare i samarbetet förutsatte att sänkningar av ränteläget skedde i
samklang med den tyska penningpolitiken. De stegrade förväntningarna om kommande
räntesänkningar grusades genom att den tyska centralbanken valde att inte sänka
diskontot i slutet av juli. Detta medförde en akut press på de andra valutorna
inom ERM som inte kunde hejdas med mindre än att valutorna i princip släpptes
fria. Undantaget var den tyska marken och den nederländska gulden som bilateralt
behöll det tidigare fluktuationsbandet på +/-2,25 %.
Kursrörelserna har hittills varit relativt små mellan de olika ERM-valutorna
sedan bandgränserna vidgades. Det ökade utrymmet för en snabbare nedtrappning av
de korta räntorna har ännu inte utnyttjats i någon större utsträckning. Detta
kan ses som ett uttryck för att ERM-länderna fortfarande prioriterar någorlunda
stabila växelkurser. Länderna vill inte riskera att det förtroende som byggts
upp för inflationsbekämpningen med hjälp av den fasta växelkursen äventyras
genom att via snabba räntesänkningar tillåta en större försvagning av den egna
valutan. Dessutom skulle större deprecieringar av enstaka valutor leda till
konkurrenskraftsförskjutningar mellan EG-länderna, vilket skulle kunna komma att
innebära ytterligare spänningar inom EG-samarbetet med t.ex. ökade risker för
protektionistiska inslag. En ytterligare orsak till en försiktig linje synes
vara att länderna anser att en politik som ger små växelkursvariationer ökar
möjligheterna för ett framtida stabilt växelkurssamarbete och en eventuell
kvalificering till ett framtida EMU.
Diagram 10.1 6-månaders euromarknadsräntor 1991-1993
Anm.: Veckogenomsnitt, sista observationen avser 13 december.
Källa: Finansdepartementet.
De försiktiga gradvisa sänkningarna av de korta räntorna kan också bero på att
flera av de europeiska länderna inte vill riskera att de långa räntorna skall
stiga vid en sänkning av de korta räntorna. Orsaken till detta är att de långa
räntorna bedöms vara särskilt viktiga för investeringar och konsumtion. I
Storbritannien har dock de korta räntorna stor betydelse, varför den offensiva
brittiska sänkningen av de korta räntorna torde vara förhållandevis effektiv för
att underlätta en konjunkturuppgång.
Den lågkonjunktur som flertalet europeiska länder befinner sig i och det
medföljande låga inflationstrycket medför att det för närvarande finns en
relativt stark opinion för ytterligare räntesänkningar. Takten i ränte-
sänkningarna torde emellertid i hög grad vara beroende av hur respektive länders
växelkurser utvecklas och av de tyska räntornas utveckling, som alltjämt utgör
ett golv för de inhemska räntorna i de flesta europeiska länderna.
Detta innebär att utvecklingen i Tyskland även i fortsättningen blir av stor
vikt för övriga europeiska länder. Sedan september 1992 har Bundesbank sänkt
diskontot 7 gånger med totalt 3 procentenheter till 5,75 %. Nedtrappningen har
emellertid varit mer försiktig än vad som varit fallet vid tidigare
konjunkturavmattningar. Detta måste ses mot bakgrund av den tyska återföreningen
och att den tyska inflationen, delvis som en följd av detta, har legat kvar på
en relativt hög nivå.
Diagram 10.2 10-åriga obligationsräntor 1991-1993
Anm.: Veckovisa observationer, sista observationen avser 13 december 1993.
Källa: Finansdepartementet.
Bundesbank har sedan bandgränserna breddades den 2 augusti 1993 fortsatt sin
försiktiga räntesänkningspolitik. Diskontot har sänkts med 1 procentenhet och
samtidigt har såväl de korta som de långa marknadsräntorna fallit med nästa lika
mycket. Det skall påpekas att de långa tyska räntorna har fallit i betydande
utsträckning sedan sommaren 1992. Den tioåriga statsobligationsräntan har t.ex.
fallit med över 2 procentenheter och noteras idag till 5,7 %, vilket historiskt
sett är ungefär den nivå där de långa räntorna befunnit sig vid lågkonjunktur.
En faktor som talar emot en ytterligare nedgång i de tyska och därmed de
europeiska långa räntorna, förutom att de redan ligger på en relativt låg nivå,
är att den amerikanska konjunkturuppgången kan komma att dra upp de amerikanska
obligationsräntorna. Konjunkturuppgången i USA har hittills varit svagare än
normalt. Detta har tillsammans med en låg inflationstakt och ett program för
budgetkonsolidering på medellång sikt medfört att räntorna på amerikanska
obligationer har fortsatt att falla trots en förbättrad konjunktur, vilket har
underlättat nedgången av de långa europeiska räntorna. Den 30-åriga amerikanska
statsobligationsräntan t.ex. föll från årsskiftet 1992/1993 och med mitten av
oktober 1993 med nära 1,5 procentenheter. Den senaste tiden har dock de långa
amerikanska räntorna stigit med ca en halv procentenhet och fallet i de
europeiska räntorna bromsats. Den amerikanska ränteutvecklingen förväntas
snarare bromsa än stimulera en fortsatt europeisk räntenedgång.
I och med att uppgången i den amerikanska ekonomin fortsatt under hösten och
skillnaden i räntenivå i förhållande till de europeiska valutorna minskat, har
dollarn stärkts mot de europeiska valutorna. Dollarn har även den senaste tiden
stärkts mot den japanska yenen efter att yenen stärkts mycket kraftigt under den
första delen av året. I augusti noterades yenen till historiskt låga nivåer
omkring 100 yen per dollar. Yenens kraftiga appreciering under året har bidragit
till ett ökat utrymme för japanska räntesänkningar trots en redan mycket låg
nivå.
10.2 Den svenska ränte- och valutakursutvecklingen
Förutsättningarna för den svenska penningpolitiken har efter att kronan började
flyta blivit mer komplexa. Det slutliga målet, ett stabilt penningvärde, är
emellertid oförändrat. Riksbanken har specificerat detta till att
Konsumentprisindex (KPI) tillåts öka 2 % per år från och med 1995 med en
tolerans om +/- 1 procentenhet. Riksbanken har samtidigt valt att låta
räntestyrningen direkt inriktas på styrning av det slutliga målet. Till hjälp
för detta används ett flertal indikatorer på inflationsutvecklingen. Två av de
viktigaste av dessa är kronans och de långa obligationsräntornas utveckling.
Enligt en undersökning från Riksbanken publicerad i oktober 1993 är
inflationsförväntningarna i den svenska ekonomin låga för de närmaste åren.
Riksbanken betonar dock att penningpolitiken skall föras på lång sikt och att
det är viktigt att det inte finns förväntningar om stigande inflation på
medellång sikt.
Den svenska kronans utveckling har under 1993 karaktäriserats av mycket stora
svängningar. Efter det att kronan började flyta den 19 november 1992 har kronan
deprecierats med ca 22 % mot ecu-index.
Under våren skedde en betydande förstärkning av kronan efter att kronan under
den första delen av året hade påverkats negativt av oron inom det europeiska
valutasamarbetet samt av inhemsk politisk oro. Under sommaren drabbades dock
kronan återigen av en försvagning utlöst av svaga BNP-siffror och rapporter om
den svenska statsskuldens utveckling.
Diagram 10.3 Kronans depreciering från november 1992
Anm.: Dagsobservationer. Sista observationen avser 14 december 1993.
Källa: Finansdepartementet.
Allt fler bedömare betraktar idag den svenska kronan som undervärderad med
hänsyn till köpkraftsparitet och konkurrenskraft. Därmed torde det finnas
förväntningar om att kronan kan komma att stärkas framöver. Även realekonomiska
faktorer som ett växande bytesbalansöverskott talar för detta.
Riksbanken har sedan kronan började flyta i likhet med centralbankerna i
kontinentaleuropa valt att föra en försiktig penningpolitik med små gradvisa
sänkningar av marginalräntan, som utgör det främsta penningpolitiska styrmedlet.
Totalt sett har marginalräntan sänkts med 4,75 procentenheter sedan kronan
började flyta. Fallet i marknadsräntorna har under samma period varit betydande.
Nedgången i räntorna har skett under en mycket stor omsättning. Omsättningen på
räntebärande papper ökade t.ex. med drygt 13 % under perioden januari-november
1993 jämfört med samma period föregående år. Utländska investerare har i hög
grad bidragit till det ökade intresset för svenska statsobligationer. Under
perioden januari-oktober 1993 uppgick utlandets nettoplaceringar i svenska
statsobligationer till ca 51 miljarder kronor. Samtidigt har utlandets innehav
av statsskuldväxlar minskat med ca 49 miljarder kronor. Detta avspeglar
emellertid till en del en omläggning, genomförd av Riksgäldskontoret, till en
mer långfristig upplåning som skett under det senaste året.
Diagram 10.4 Ränteutvecklingen 1989-1993
Anm.: 6-månaders statsskuldväxlar och 5-åriga statsobligationer.
Veckogenomsnitt, sista observationen avser 13 december 1993.
Källa: Finansdepartementet.
Under den första delen av året diskonterades relativt kraftiga marginal-
räntesänkningar i de korta marknadsräntorna, dvs. korträntorna var lägre än den
aktuella marginalräntan. Under de senaste månaderna har förväntningarna om
snabba marginalräntesänkningar avtagit. Sexmånaders statsskuldväxlar har redan
fallit med över 5 procentenheter sedan november 1992 och är idag på den lägsta
nivån sedan penningmarknaden startade. Det senare gäller även för
obligationsräntorna. Den tioåriga statsobligationsräntan ligger idag på ca 7,4
%. Den har därmed fallit med ca 3,5 procentenheter sedan kronan började flyta.
Emellertid skall noteras att obligationsräntorna nu ligger kvar på samma nivå
som rådde vid slutet av sommaren.
Förväntningar finns på marknaden om att Riksbanken kommer att fortsätta att
sänka marginalräntan. Samtidigt är det inte troligt att de långa räntorna kommer
att gå ned lika mycket. Det finns flera förklaringar till detta. Dels utgör det
utländska ränteläget och särskilt det tyska ränteläget ett golv för hur mycket
de svenska långa räntorna kan falla och dels kommer förväntningar om en
ekonomisk återhämtning att leda till att utrymmet för fortsatta fall i
obligationsräntorna begränsas.
Differensen mellan svenska och tyska räntor har minskat under året. Framför
allt minskade skillnaden under senvåren. Därefter har differensen för de korta
räntorna i stort sett varit oförändrad, medan den för de längre räntorna
återigen ökat något. För tioåriga statsobligationsräntor har skillnaden i stort
sett halverats sedan årsskiftet 1992/93 och uppgår idag till ca 1,6 procenten-
heter. För sexmånaders statsskuldväxlar har differensen varierat runt en dryg
procentenhet från och med maj månad. De svenska räntorna kommer även framöver
att vara belastade av marknadens krav på en viss riskkompensation vid
placeringar i svensk valuta och sannolikt kommer framför allt tyska räntor
alltjämt att utgöra en viktig referens för marknadens aktörer vid bedömningen av
de svenska räntorna.
10.3 Utvecklingen på kreditmarknaden
Kreditmarknaden har under 1993 karakteriserats av fortsatt låg efterfrågan på
krediter och en stagnerande utlåning men också av en betydande förstärkning av
bankernas ekonomiska resultat och finansiella situation. Utvecklingen har
medfört att bankernas förutsättningar att öka kreditutbudet framöver har
förbättrats.
Utlåningen till allmänheten t.o.m. oktober 1993 innebar en minskning av den
totala lånestocken med ett par procentenheter. En större del av nedgången kan
hänföras till minskad valutaupplåning men även i svenska kronor minskade
utlåningen. Omfördelning av kreditstockar inom bankkoncernerna och upprättandet
av särskilda bolag för problemkrediter har gjort statistiken fördelad på
institutionella grupper mer svårtolkad än tidigare. Allmänt synes det dock vara
bankutlåningen till hushåll som har sjunkit. Enligt statistiken har denna
minskat med ca 10 % per år under den senaste treårsperioden. Bankernas totala
lånestock hade från årsskiftet 1992/1993 t.o.m. oktober reducerats med ca 13 %,
motsvarande 124 miljarder kr., jämnt fördelat mellan kronlån och valutalån.
Trots den allmänt svaga situationen på bostadsmarknaden uppvisade bo-
stadsinstituten alltjämt en viss ökning av utlåningen under 1993. Lån har lagts
om från banker till lån med bunden ränta i bostadsinstitut. Dessutom består
nyutlåningen huvudsakligen av projekt påbörjade under tidigare år som erhållit
finansiering först under 1993.
Skillnaden mellan bankernas ut- och inlåningsräntor har enligt Riksbankens
statistik minskat från en toppnivå på i genomsnitt ca 7,5 % i slutet av december
1992 till ca 6,5 % i slutet av september 1993. Nivån på utlåningsräntorna låg
för företag och hushåll på ca 11 % respektive ca 12,5 % i slutet av september,
en nedgång på drygt 4 respektive 3 procentenheter från årsskiftet.
Bostadsinstitutens medelränta för nyutlåning med räntebundna lån till småhus
och bostadsrätter låg i slutet av september på 9,5 %, en nedgång med drygt tre
procentenheter sedan årsskiftet. Räntesänkningen är däremot liten för samma
period vad avser den genomsnittliga utlåningsräntan på hela den utestående
bostadslånestocken (0,7 procentenheter). Det indikerar att hushållen totalt sett
ännu inte fått särskilt stor del av den betydande räntenedgången eftersom
bostadslån i allmänhet är räntebundna. Stora omläggningar av lån under kommande
år bör emellertid förstärka trenden med fallande ränteutgifter för
fastighetsägarna.
Diagram 10.5 Utlåning till hushåll, totalt samt från banker och
bostadsinstitut
Anm.: Månadsobservationer, sista observationen avser oktober 1993.
Källa: Riksbanken.
Allmänt bör räntekonkurrensen på den svenska marknaden stärkas i samband med en
ökad ekonomisk aktivitet. Positivt för konkurrensen är också att nya banker av
mer specialiserat slag samt utländska bankfilialer är på väg att etableras på
den svenska bankmarknaden.
Bankernas resultatförbättringar har lagt grunden till en allmänt starkare
kapitalsituation, större buffert mot finansiella påfrestningar och ökad utlå-
ningskapacitet. Den internationella upplåningen har vidare kunnat normaliseras.
Resultatförbättringen har framför allt sin grund i den gynnsamma
ränteutvecklingen. Räntefallet har tillsammans med historiskt höga marginaler
ökat räntenettot, bl.a. till följd av minskande finansieringskostnader för den
stora volymen problemkrediter, samt möjliggjort betydande realisationsvinster på
obligationsportföljen. Samtidigt har provisionsintäkterna ökat som följd av den
livliga valuta- och värdepappershandeln. På kostnadssidan får bankernas
rationaliseringsåtgärder effekt i form av bl.a. minskande personalkostnader.
Sammantaget redovisade bankkoncernerna en resultatförbättring före
kreditförluster på omkring 9 miljarder kronor för årets nio första månader.
Den goda intäktsutvecklingen kan således i hög grad hänföras till gynnsamma
förlopp på de finansiella marknaderna. I ett längre perspektiv kan dessa inte
förutses bestå i samma utsträckning. Marginalerna mellan ut- och
upplåningsräntorna kommer att pressas i framtiden, om än inte återgå till
tidigare låga nivåer. Mot detta kan ställas bättre möjligheter till ökade
lånevolymer framöver samt att problemkrediter till viss del kan tillfriskna
genom en utveckling med lägre räntor och en allmänekonomisk återhämt-
ning. Sammantaget bör intjäningsförmågan kunna ligga på en fortsatt relativt hög
nivå under den närmast överblickbara framtiden.
Diagram 10.6 Bankkoncernernas intjäning, kreditförluster och rörelseresultat
(1993 exkl. Securum)
Anm.: 1993 års siffror avser niomånadersresultat uppräknat till årstakt.
Källa: Finansdepartementet.
Redovisade kreditförluster är alltjämt höga men har överlag sjunkit något. I
relation till utlåningen ligger förlusterna fortfarande på historiskt höga
nivåer, 2-3,5 % per år för de mindre tyngda bankerna. Niomånadersrapporterna
visar på en minskning i storleksordningen 15 miljarder kronor varav dock en
större del kan sägas härröra från avlyften i Nordbanken till Securum. Jämfört
med de kreditförluster som banksystemet redovisade för 1992 på ca 74 miljarder
kronor bör dock förlustbilden vid ingången av 1994, sedan även Gota Bank
rekonstruerats och staten tagit på sig förlusterna, komma att se väsentligt
bättre ut. Förlustnivån på årsbasis kan då uppskattas ha sjunkit till under 40
miljarder kronor. Då även volymen problemkrediter, dvs. oreglerade fordringar
eller fordringar med ränteeftergifter, synes ha planat ut under 1993 tyder
utvecklingen sammantaget på att kulmen i bankernas kreditförluster har
passerats. Att kreditförlusterna sjunker torde bli avgörande för om bankerna
skall kunna redovisa fortgående resultatförstärkningar.
Det samlade rörelseresultatet efter kreditförluster hade i niomånaders-
rapporterna sålunda förbättrats avsevärt eller med ca 25 miljarder kronor
(exklusive Securum). Alltjämt redovisade dock ett par banker förlust. Även
inräknat de förluster som täcktes av Gota Banks statliga garanti och privata
försäkring kvarstår den angivna resultatförbättringen i banksystemet.
För bostadsinstituten låg kreditförlusterna på en väsentligt lägre nivå men
utvecklingen visar å andra sidan ännu inte på någon vändning i positiv riktning.
Till skillnad från bankerna där tyngdpunkten i fastighetsbelåningen legat på den
kommersiella sektorn, vars kraftiga prisfall tidigt gav stora förluster, har det
mindre och mer utdragna prisfallet på bostäder samt det bättre säkerhetsläget
hittills hållit tillbaka förlusterna för bostadsinstituten.
Kreditgivningen till bostäder ställer numera högre krav på projektens ekonomi
samt på ägarnas egeninsatser. För bygg- och bostadsföretagen kan det innebära
svårigheter att erhålla krediter. För att lindra problemen har regeringen
föreslagit vissa förändringar avseende möjligheterna att utnyttja räntebidragen
samt de statliga kreditgarantierna för bostäder (prop. 1993/94:76).
I huvudsak ger institutens förlustutveckling inte anledning att befara en s.k.
tredje förlustvåg på kreditmarknaden avseende främst bostadslån. En positiv
faktor är nedgången i ränteläget vilken allt fler låntagare successivt kommer
att få del av när gamla lån omsätts. Arbetslösheten, den höga andelen outhyrda
lägenheter samt kostnadsproblemen för senare årgångar bostadshus innebär
emellertid en betydande risk för att instituten ännu ett par år framåt måste
göra ansenliga förlustreserveringar. Å andra sidan bör de närmaste åren medföra
bättre marginaler mellan ut- och upplåning på den totala lånestocken. För nyut-
låningen kan räntemarginalerna visserligen sjunka men senare års höga marginaler
kommer successivt att få större genomslag i hela låneportföljen.
För bankkoncernerna har den gynnsamma utvecklingen på aktiemarknaden och
ansträngningarna att skaffa nytt kapital utan direkta insatser från staten,
inneburit betydande tillskott av riskkapital genom nyemissioner under hösten.
Kapitaltäckningen, dvs. kapitalbasen i relation till placeringarna, kan därmed
förutses ligga på en internationellt sett tillfredsställande nivå eller omkring
12 % i de mest kapitalstarka bankerna. Förutom nödvändig finansiell stadga och
bättre kapacitet att bistå med krediter, innebär kapitalförstärkningen att
behovet av statligt kapitalstöd för banksystemet minskar. Staten har tidigare
betalat ut ca 44 miljarder kronor i bankstöd. Kapitalbristen, i huvudsak för-
lusttäckningen, i samband med rekonstruktionen av Gota Bank innebär en
ytterligare kostnad för det svenska bankstödet på 20 miljarder kronor. Under
förutsättning att den allmänekonomiska utvecklingen stabiliseras, bör utsikterna
vara goda att statens direkta kostnader för bankstödet därmed kan slutsummeras
(en tabell över bankstödets olika delar återfinns i bilaga 8 till budgetpro-
positionen).
10.4 Utvecklingen på aktiemarknaden
Trots den svaga världskonjunkturen har utvecklingen under 1993 varit positiv på
flertalet av de stora utländska aktiebörserna. Aktiekurserna har generellt
gynnats av fallande räntenivåer och i enstaka länder också av en förbättrad
konjunktur. New Yorkbörsen, som sedan årsskiftet 1992/1993 fram t.o.m. november
stigit med 12 %, har haft draghjälp av låga amerikanska räntor och är nu inne på
sitt fjärde år med stigande kurser. De
låga inhemska räntorna har skapat ett stort utbud av amerikanskt kapital på
världens finansmarknader.
Diagram 10.7 Internationell börsutveckling
Anm.: Veckogenomsnitt, sista observationen avser 13 december 1993.
Källa: Finansdepartementet.
Tokyobörsen kämpar mot en kraftigt förstärkt yen och en svag inhemsk
konjunktur. Företagen värderas dock högt i relation till dagens vinstnivåer
vilket tyder på höga förväntningar om den framtida utvecklingen.
De europeiska börserna har präglats av spekulationerna mot ERM-valutorna, den
svaga europeiska ekonomin men kanske främst av de fallande räntorna.
Londonbörsen steg kraftigt hösten 1992 efter att pundet lämnat ERM och de korta
räntorna sjunkit. Under 1993 började tecken synas på återhämtning i ekonomin,
vilket ytterligare stimulerade kursutvecklingen. Uppgången var ändå måttlig i
jämförelse med Frankfurtbörsen. I takt med de lägre räntorna har Frankfurtbörsen
skjutit fart under 1993. Kurserna gick under årets 11 första månader upp med ca
33 %.
Kursutvecklingen på Stockholmsbörsen har varit mycket positiv under 1993. Under
årets första 11 månader har Veckans Affärers index stigit med ca 43 %.
Omsättningen har varit mycket hög under året. Ackumulerat under de 11 första
månaderna har börsen omsatt ca 284 miljarder kronor, vilket kan jämföras med 165
miljarder kronor under hela 1992.
De lägre räntorna har i hög grad bidragit till årets kursuppgång. Till följd av
kronans försvagning framstod dessutom flera av de internationellt verksamma
företagens aktier såsom mycket köpvärda och exportföretagen spåddes en lysande
utveckling. Flera av de svenska företagens konkurrenskraft har ytterligare
stärkts genom kraftiga kostnadsbesparingar.
Under våren och försommaren mattades emellertid kursuppgången av. Flera svaga
rapporter presenterades som pekade på fortsatta problem för många av företagen.
Stora valutakursförluster redovisades och flera företag hade dessutom kurssäkrat
sina framtida exportintäkter vilket ledde till att deprecieringen inte slog
igenom på resultaten fullt ut.
Breddningen av banden inom ERM i augusti 1993 skapade ytterligare förväntningar
på sjunkande räntor i Europa. En rekordartad kursuppgång under mycket hög
omsättning tog fart. Under juli och augusti steg börsen med ca 18 % och ett nytt
omsättningsrekord sattes när 41,5 miljarder kronor omsattes på A-listan under
augusti månad.
Förväntningarna var högt ställda under hösten och flera företags värderingar
innebar att även relativt goda resultat kunde leda till en besvikelse hos
placerarna. Under hösten avtog dessutom takten i Riksbankens räntesänkningar
vilket sannolikt bidrog till en rekyl i börskurserna under fjärde kvartalet.
Det utländska intresset har varit mycket stort. Under årets första 10 månader
har utländska investerare nettoköpt svenska aktier för 28,2 miljarder kronor,
vilket kan jämföras med svenska placerares nettoinvesteringar i utländska aktier
vilka uppgått till ca 0,2 miljarder kronor under samma period. Ca 25 %, motsva-
rande ca 200 miljarder kronor, av börsvärdet kan idag uppskattas ägas av
utländska placerare.
Aktiemarknadens primära funktion som förmedlare av riskkapital har satts på
prov det senaste året. Rekordstora volymer aktiekapital har dragits in till
bolagen genom nyemissioner och introduktioner. Under januari till november 1993
offentliggjordes nyemissioner till ett värde av ca 25 miljarder kronor. Den
största andelen av de nyemitterade aktierna står bankerna för men även skogs-,
industri- och tjänsteföretag har utnyttjat möjligheten att öka soliditeten via
börsen. Den höga omsättningen, nettotillskottet av kapital och i synnerhet den
höjda värderingen av företagen på börsen underlättar emissionsvågen.
Börsuppgången har även lett till att flera företag har introducerats på börsen
av sina tidigare ägare. Även staten har fått in 1,9 miljarder kronor från
riskkapitalmarknaden genom privatiseringen av Celsius.
98
Innehåll
1 Inledning 2
2 Internationell utveckling 16
2.1 Sammanfattande översikt 16
2.2 Länderöversikter 21
3 Utrikeshandel 28
3.1 Export och import 28
3.2 Bytesbalansen 33
4 Industrin 36
4.1 Produktion och konkurrenskraft 36
4.2 Lönsamhet 40
5 Arbetsmarknad 44
5.1 Sysselsättning 45
5.2 Utbud av arbetskraft 49
5.3 Öppen arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder 51
6 Löner och konsumentpriser 55
6.1 Löner 55
6.2 Konsumentpriser 59
7 Hushållens ekonomi och privat konsumtion 65
7.1 Hushållens inkomster 65
7.2 Privat konsumtion och sparande 68
8 Investeringar 75
8.1 Näringslivets investeringar 76
8.2 Offentliga investeringar 78
8.3 Bostadsinvesteringar 79
8.4 Byggnadsverksamhet 82
8.5 Lagerinvesteringar 84
9 Den offentliga sektorn 87
9.1 Den konsoliderade offentliga sektorn 87
9.2 Staten inkl. sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna94
9.3 Allmänna pensionsfonden 95
9.4 Den kommunala sektorn 96
10 Kapitalmarknaden 98
10.1Den internationella ränte- och valutautvecklingen98
10.2Den svenska ränte- och valutakursutvecklingen101
10.3Utvecklingen på kreditmarknaden 104
10.4Utvecklingen på aktiemarknaden 107
110
Tabeller
1.1 Prognosförutsättningar
1.2 Löner och priser
1.3 Försörjningsbalans
1.4 Bidrag till BNP-tillväxten
1.5 Nyckeltal
1.6 Sparande
2.1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder
2.2 Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande
2.3 Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder
3.1 Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar
och export av bearbetade varor
3.2 Importvägd efterfrågan på bearbetade varor
3.3 Export och import av varor
3.4 Bytesbalans
4.1 Nyckeltal för industrin
4.2 Industrins rörliga kostnader, produktpriser, marginaler per
producerad enhet samt bruttoöverskottsandel
5.1 Arbetsmarknad
5.2 Produktion och sysselsättning i timmar
5.3 Relativa arbetskraftstal för olika åldersgrupper
5.4 Procentuell förändring av arbetskraftsutbudet
5.5 Relativ arbetslöshet i olika åldrar
5.6 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
6.1 Timlöner och arbetskraftskostnader
6.2 Konsumentpriser
6.3 Underliggande inflationstakt
7.1 Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och
sparande
7.2 Hushållens inkomster
7.3 Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll
8.1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren
8.2 Bruttoinvesteringar i näringslivet
8.3 Offentliga investeringar
8.4 Bostadsinvesteringar
8.5 Byggnadsverksamhet
8.6 Lagervolymförändringar
9.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande - förklaring
förändringen mellan 1990 och 1993
9.2 Förändring av den offentliga sektorns finansiella sparande
9.3 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter
9.4 Skatter och avgifter
9.5 Staten inkl. sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna
9.6 Allmänna pensionsfonden
9.7 Den kommunala sektorns inkomster och utgifter
111
Diagram
1.1 Produktion i industrin och i övriga ekonomin
1.2 BNP, export, privat konsumtion och bruttoinvesteringar
1.3 Bruttoinvesteringar (LP) samt bruttoinvesteringar exkl.
bostäder (LP och FP), andelar av BNP
1.4 Faktisk och potentiell BNP
1.5 BNP och produktivitet i Sverige 1981-1995
1.6 Finansiellt sparande i privat och offentlig sektor samt
bytesbalans
2.1 BNP-tillväxt i USA, Japan och västra Tyskland
3.1 Marknadsandel och relativpris för Sveriges export av bearbetade
varor till 14 OECD-länder
3.2 Sveriges räntebärande nettoskuld mot utlandet
4.1 Industriproduktion och kapacitetsutnyttjande
4.2 Industrins arbetskostnad per producerad enhet i Sverige
relativt 14 OECD-länder 1980-1995
4.3 Industrins bruttomarginal enligt NR och Företagsstatistiken
5.1 Antal varsel samt antal nyanmälda lediga platser
5.2 Sysselsättning och arbetskraftsutbud
5.3 Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder
6.1 Indikator på den strukturella löneglidningen
6.2 Nominell timlön inom industrin
6.3 Prisutvecklingen i Sverige
6.4 Konsumentpriser
7.1 Hushållens nettoförmögenhetskvot
7.2 Privat konsumtion
7.3 Hushållens skuldkvot
7.4 Bostadsprisutvecklingen i Finland, Norge och Sverige
7.5 Hushållens framtidsförväntningar
7.6 Hushållens sparkvot
8.1 Bruttoinvesteringar samt bruttoinvesteringar
exklusive bostäder som andelar av BNP
8.2 Antal outhyrda lägenheter respektive antal påbörjade
lägenheter
8.3 Bostadsinvesteringar
8.4 Byggnadsinvesteringar per sektor 1970-1995
8.5 Lagerstockar i förhållande till produktion
8.6 BNP-utveckling och lagerbidrag
9.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1970-1995
9.2 Den offentliga sektorns finansiella nettoställning
10.16-månaders euromarknadsräntor 1991-1993
10.210-åriga obligationsräntor 1991-1993
10.3Kronans depreciering från november 1992
10.4Ränteutvecklingen 1989-1993
10.5Utlåning till hushåll, totalt samt från banker och
bostadsinstitut
10.6Bankkoncernernas intjäning, kreditförluster och rörelse-
resultat (1993 exkl. Securum)
10.7Internationell börsutveckling
112
Tabell 1. Statsbudgetens utveckling 1972/73-1994/95
Miljoner kronor
1972/731973/741974/751975/761976/771977/781978/791979/80
1980/81 1981/821982/83
1983/84
Inkomster 54513614897249093934104360112113119664132491155287167131
191280
221165
Utgifter 60718708818318797658114845137292158341182475215238235164
277879
298265
Anslag1 61195709288291497232114739136331158605181417214783236406
277031
297882
Rörliga krediter
(- = minskad disposition)-476-47+273+426 +106 +961 -264+1058 +455 -1242 +848
+383
Saldo -6205-9393-10698-3724-10484-25179-38678-49984-59951-68033
-86599
-77100
1984/851985/861986/871987/881988/891989/901990/911991/92
1992/93 1993/941993/94
1994/95
Stats-Ny be-
Förslag
budget3räkning
Inkomster 260596275099320105332552367707401553403487397725377744343990
349616
359643
Utgifter 329136321901335266336669349600398140437987478483565548549662
566693
532129
Anslag1 330281322241334996336856349626397891- - -542162562693
515629
Förändring av anslags-
behållningar2 +7500+1000
12000
Rörliga krediter
(- = minskad disposition)-1144-340+270-187-26 +248 - - - - -
-
Saldo -68540-46802-15161-4117+18107+3413-34500-80758-187805-205672
-217077
172486
1Förändring av anslagsbehållningar har för utfallsåren beräknats i anslagen.
2Inkl. beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto.
3enligt 1992/93:FiU33 (tekniska justeringar ej beaktade här)
113
Tabell 2. Statsbudgetens realekonomiska utveckling 1982/83-1992/93
Miljoner kronor, löpande priser.
1982/83 1983/841984/851985/861986/871987/881988/891989/901990/91
1991/92
1992/93
Inkomster 191 280221 165260 596275 099320 105332 552367 707401 553403
487 397 725
377 743
Direkta skatter 42 82053 075 75 318 68 57090 644 99 879122 871130 569100
869 63 100
63 050
Indirekta skatter 116 610134 627146 797164 516183 400193 472201 023223 534249
023 261 021
250 423
Övriga inkomster 31 85033 463 38 481 42 01346 061 39 201 43 81347 450 53 595
73 604
64 270
Utgifter 277 880298 265329 137321 901335 267336 669349 600398 140437
987 478 484
565 548
Statlig verksamhet 65 45070 883 71 667 74 76982 128 84 721 88 039104 503115
740 117 759
134 678
Konsumtion 52 51056 766 60 242 60 25370 033 72 901 79 51892 567105 591
108 071
118 096
Investeringar 12 94014 117 11 425 10 51612 095 11 820 8 52111 936 10 149
9 688
16 582
Transfereringar exkl.
statsskuldräntor147 120152 905168 571176 129183 884192 799204 725226 273259
261 294 989
356 765
Till hushåll inkl.
socialförsäkrings-
sektorn 59 25063 380 69 426 77 21785 216 91 850 98 643107 784112
890 126 677
144 253
Till kommuner 47 36052 362 57 009 54 72058 337 60 641 62 85669 245 88 339
97 006
103 332
Övriga 40 51037 162 42 136 44 19240 331 40 308 43 22649 244 58 032
71 306
109 180
Statsskuldräntor 48 20060 387 75 234 66 50963 812 53 410 53 17963 696 61 033
60 043
73 091
Räntor inom landet34 05040 44246 20647 15650 157 40 704 42 04451 110 51 830
49 275
7 580
Räntor utom landet9 74012 24513 975 12 53710 027 9 783 8 314 8 551 7 333
6 720
19 474
Valutaförluster 4 410 7 700 15 053 6 816 3 628 2 923 2 821 4 035 1 870
4 048
46 037
Övriga utgifter (främst
finansiella transaktioner
och rörliga krediter)17 11014 090 13 665 4 494 5 443 5 739 3 657 3 668 1 953
5 693
1 014
114
Tabell 3. Statsskulden vid slutet av budgetåren 1981/82 - 1992/93 m.m.
(Milj.kr.)
Budgetår Stats-Därav
skulden
Ränte- Riks- Premie-Stats-Spar-Lån hosAlle-Riks- Stats-Skatt-
Till-
Konto- Lån i För-
löpandeobliga-obliga-skuld-obliga-statsin-mans-gälds-skuld-kam-
fälligt
kredit ut- fallna
obliga-tioner.tionslånförbin-tions-stitu-sparan-kontoväxlarmar-
sparande
i riks- ländskräntor
tionslånStats- delserlån tionerde växlar
banken valuta4på stats-
obliga- och fon-
skulden
tions der m.m.
lån1
Vid slutet av budgetåret
1981/82 319 686170 047 -23 2251 26318 767 7 068 - - -36 781 -
- 62 535
26 468
1982/83 407 325201 333 -26 025 33324 08414 565 - -58 710 848 -
- 81 427
43 734
1983/84 482 636189 31837 60034 050 32826 74715 030 1 353 -62 80012 463 -
- 102 947
52 120
1984/85 559 459201 45837 60036 246 32831 86614 38710 508 -88 000 - -
- 139 067
59 626
1985/86 596 015193 89962 60055 994 32031 68210 99526 503 -80 21913 315 -
- 120 489
61 539
1986/87 609 248184 94678 60053 600 32035 562 8 40636 650 -81 6601 245 -
- 128 259
61 459
1987/88 597 621169 93988 30052 600 31034 024 8 89548 470 -70 50014 460 -
- 110 123
58 609
1988/89 589 712148 93591 60058 100 3029 08413 32461 393 -76 0913 - -
7 553 103 6022
53 372
1989/90 582 456136 85297 94548 900 3022 88628 35355 559 -85 724 - 5 724
16 916 83 567
62 056
1990/91 626 698118 783128 10048 900 2614 44129 75059 033 2 548134 175 - 8 417
8 970 73 554
65 166
1991/92 710 982 -287 039147 800 610 34615 38766 810 5 548227 632 - -
-6 793 57 207
66 560
1992/93 960 611 -414 74652 400 6 5 088 8 37967 001 8 428233 820 - -
-169 114339 85786 313
Förändring under budgetåret
1981/82 +66 718+ 52 169 -+ 2 000 -+3 420+ 689 - - -- 7 374 -
- +15 814
+ 3 462
1982/83 +87 639+ 31 286 - + 2 800- 930+5 317+ 7 497- -+58 710-35 933 -
- +18 892
+17 266
1983/84 +75 311- 12 015+37 600+ 8 025- 5+2 663+ 465+ 1 353-+ 4 090+11 615-
- +21 520
+ 8 386
1984/85 +76 823+ 12 140 -+ 2 196 -+5 119- 643+ 9 155 -+25 200-12 463 -
- +36 120
+ 7 506
1985/86 +36 556- 7 559+25 000+ 19 748- 8- 184- 3 392+15 995-- 7 781+ 3 315
- -
-18 578 + 1 913
1986/87 +13 235- 8 953+16 000- 2 394-+3 880- 2 588+10 147 -+ 1 441-12 070 -
- + 7 770
- 80
1987/88- 11 627- 15 007+ 9 700- 1 000 - 11- 1 537+ 489+11 820--11 160+13
215 -
- -18 136
- 2 850
1988/89- 7 909- 21 004+ 3 300+ 5 500- 280- 4 940+ 4 429+12 923-+ 5 591-14
460 -
+7 553 - 6 521
- 5 237
1989/90- 7 256- 12 083+ 6 345- 9 200-- 6 198+15 029- 5 834 -+ 9 633 -+5 724
+9 363 -20 035
+ 8 684
1990/91 +44 241 - 18 068+30 155 - - 4- 8 444+ 1 396+ 3 474+2548+48 451-+2 693
-7 946 -10 013
+ 3 110
1991/92 +84 284 -+40 156- 1 100- 20-4 096-14 363+ 7 777+3000+93 457 --8 417
-15 763 -16 347
+1 394
1992/93+249 629 -+127 707+4 600 --5 258-7 008+ 191+2 880+6 188 - -
-162 321+282 650+19 753
1Fr.o.m. mars 1992 benämns tidigare räntelöpande obligationslån och
riksobligationslån gemensamt för statsobligationslån.
2T.o.m. budgetåret 1987/88 bokfördes statsskulden i utländsk valuta till
valutakurser vid upplåningstillfällena. Fr.o.m. 1988/89 omvärderas
skulden till aktuella valutakurser.
3Tidigare har bokförts utlöpande nominellt belopp. Fr.o.m. 1988/89 bokförs
nyemmitterade växlar till inköpsvärdet.
4Fr.o.m. 1990/91 efter avdrag för uppköpta obligationer.
115
Uthållig utveckling
1 Sambanden mellan miljö och ekonomi
Miljö och tillväxt
Den av regeringen i finansplanen aviserade strategin för en snabb återgång till
full sysselsättning bygger på att den svenska ekonomin skall växa snabbt under
de kommande åren. Förutom arbetstillfällen skapar tillväxten också utrymme för
välfärdsförbättringar i andra avseenden. Med en politik för tillväxt kan såväl
hushållens som den offentliga sektorns reala inkomster växa snabbare än de
annars skulle ha gjort.
Ekonomisk tillväxt är emellertid inte synonymt med ökad välfärd. Välfärden
omfattar dimensioner som inte fångas upp av de traditionella tillväxtmåtten. Det
gäller t.ex. miljön. Det är därför viktigt att särskilt uppmärksamma de
eventuella problem med avseende på miljön som en snabb ekonomisk tillväxt skulle
kunna ge upphov till.
Regeringen har tidigare i höst presenterat en proposition om uppföljning av
FN:s konferens om miljö och utveckling år 1992 (prop. 1993/94:111). I en bilaga
till denna redovisas tillståndet i den svenska miljön.
Ett viktigt krav på den ekonomiska politiken är att den skall leda till en
långsiktigt hållbar utveckling. Därigenom kan framtida generationer få överta en
nationalförmögenhet, inkl. miljö- och naturresurser, som är minst lika stor som
dagens. De ekonomiska och sociala systemen måste därför byggas så att de är
förenliga med grundläggande ekologiska och naturvetenskapliga principer.
Naturens bärkraft sätter ramarna för en ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling.
Historiskt sett har många miljöproblem varit intimt sammankopplade med den
ekonomiska tillväxten. Med ökande produktion i industrisektorn följde länge
ökande utsläpp av miljöfarliga ämnen och även i andra avseenden en negativ
miljöpåverkan. Under de senaste decennierna har denna utveckling brutits på
flera områden i Sverige och övriga i-länder. Den första oljekrisen utgjorde i
vissa avseenden en vändpunkt. De kraftiga oljeprishöjningarna gav upphov till en
effektivisering i energiutnyttjandet. Därmed kunde det tidigare nära sambandet
mellan ökad produktion och ökad energikonsumtion brytas. Samma utvecklingsmön-
ster kan observeras när det gäller andra miljöpåverkande aktiviteter.
Ekonomikommissionen (SOU 1993:16) påpekar att denna utveckling hänger samman
med att kunskapens växande betydelse har förändrat den ekonomiska utvecklingens
karaktär. Varje krona i bruttonationalprodukten fordrar idag allt mindre mängder
energi och naturresurser, och ger en motsvarande mindre miljöpåverkan, medan
kunskapsinnehållet ökar. Samtidigt kan dock skaleffekten av en expanderande
ekonomi göra att de totala utsläppsmängderna ändå ökar. Kommissionens slutsats
är att den effektivaste metoden att undvika konflikter mellan ekonomisk tillväxt
och miljöhänsyn är att använda ekonomiska styrmedel.
Ekonomisk tillväxt är förknippad med ökade investeringar och en teknologisk
förnyelse som kan leda till minskade utsläpp. Tillväxten skapar också de
resurser som behövs för att klara högt ställda ambitioner vad gäller miljön och
välfärden. I tider av ekonomisk nedgång skjuts däremot investeringarna på
framtiden samtidigt som miljöarbetet riskerar att nedprioriteras.
Samtidigt får vi inte blunda för det faktum att det fortfarande finns
miljöproblem som förefaller intimt förknippade med den ekonomiska tillväxten.
Det gäller t.ex. koldioxidutsläppen. För att undvika att dessa ökar när
tillväxten tar fart krävs därför särskilda insatser. Den indexering av vissa
miljörelaterade punktskatter som regeringen föreslog i höstpropositionen om
inriktningen av den ekonomiska politiken (prop. 1993/94:25) skall ses i detta
sammanhang.
Ett grundläggande problem är att resursanvändningen i samhället till
övervägande del är en linjär process. Under tillverkningsprocessen uppkommer
olika avfallsprodukter som sprids i luften och vattnet. När varorna slutligen
använts färdigt blir även de avfall som oftast förbränns eller deponeras. Olika
typer av avfall - utsläpp, sopor m.m. - ackumuleras i miljön och ger upphov till
skadliga effekter. För att uppnå en uthållig ekonomisk utveckling måste resurs-
och energianvändningen effektiviseras och avfallet återföras i naturliga
kretslopp eller återanvändas i produktionen.
Det bör även noteras att miljöpåverkan av enskilda varor under senare år ökat
markant i förhållande till de s.k. punktutsläppen. För att förebygga risken att
miljöfaror byggs in i varorna har regeringen i prop. 1992/93:180 slagit fast ett
allmänt producentansvar. Detta innebär i princip att producenten är skyldig att
ta hand om en vara när den tjänat ut. Syftet är att all produktion på sikt skall
kretsloppsanpassas, så att varorna kan återvinnas eller återanvändas och
tillverkas med energi- och materialsnåla processer.
Miljön och den internationella integrationen
Nära förknippad med frågan om tillväxtens miljöeffekter är frågan om den
internationella integrationens konsekvenser för miljön. Såväl EES-avtalet som
ett eventuellt EU-medlemskap kan väntas leda till en ökad ekonomisk tillväxt och
en förändrad ekonomisk struktur i Sverige. Regeringen har tillsatt en utredning
som skall belysa miljökonsekvenserna av såväl EES-avtalet och som EU-medlemskap.
Utredningen lämnar sitt slutbetänkande i februari 1994.
Vissa preliminära reflektioner kan dock göras redan nu. 1992 års lång-
tidsutredning diskuterade miljöeffekterna av integrationen. Där konstaterades
att det antagligen är integrationens allmänna effekter, den ökade tillväxten och
strukturomvandlingen, som kommer att spela störst roll för miljön. I
EU-kommissionens utvärdering av den inre marknadens miljöeffekter konstateras
att det krävs särskilda åtgärder för att förhindra att den ökade integrationen
leder till negativa miljöeffekter. Det gäller framför allt åtgärder för att
minska energiförbrukningen och trafikens miljöproblem. Den ekonomiska tillväxt
vi hittills upplevt har alstrat trafik, och transporterna har ökat i snabbare
takt än produktionen. Det råder ingen tvekan om att det krävs omfattande
åtgärder på det internationella planet för att uppnå en minskning av trafikens
miljöproblem. Internalisering av trafikens miljökostnader med hjälp av
miljöskatter kan vara ett effektivt sätt att minska trafikens miljöpåverkan.
Ökad integration behöver dock inte medföra längre transporter. Korta
transporter över nationsgränserna kan ibland ersätta långväga transporter inom
ett land, när ländernas gränser öppnas för handel. Men inte heller ökade
transporter behöver nödvändigtvis leda till en sämre miljö. Miljöeffekterna av
handeln måste ses i ett helhetsperspektiv där transporten bara är en av många
miljöaspekter.
Den strukturomvandling som följer av ökad integration med omvärlden är också av
betydelse. Författarna till bilaga 7 till EG-konsekvensutredningen,
samhällsekonomi, menar att den svenska näringsstrukturen i större utsträckning
kommer att inriktas mot den s.k. basindustrin om Sverige står utanför EU än vid
ett medlemskap. Ett utanförskap skulle därför innebära en större negativ
miljöpåverkan. Den ökade konkurrens som följer av den internationella
integrationen ökar också kraven på effektivitet i resursutnyttjandet, vilket kan
ha positiva miljöeffekter.
2 Ekonomiska styrmedel
Miljöräkenskaper och miljöskulden
Regeringens politik syftar till att uppnå en varaktigt hög tillväxt vars
miljöeffekter är förenliga med naturens förmåga att bearbeta och tåla olika
sorters miljöbelastning - en uthållig tillväxt.
Det är välbekant att det konventionella måttet på ekonomisk tillväxt, dvs.
tillväxten i bruttonationalprodukten, inte tar hänsyn till miljö- och
naturresursförslitningen.
På förslag av miljöräkenskapsutredningen (SOU 1991:37) har regeringen därför
lagt ut tre uppdrag som skall leda fram till en bättre belysning av kopplingarna
mellan ekonomi och miljö. Statens naturvårdsverk arbetar med att ta fram ett
system av s.k. miljöindex, som skall ge en samlad bild av tillståndet i några
svenska ekosystem. Statistiska centralbyrån arbetar med att ta fram fysiska
miljöräkenskaper som beskriver flödet av olika miljöförstörande substanser i
ekonomin. Slutligen har Konjunkturinstitutet fått i uppdrag att utarbeta
monetära miljöräkenskaper, som visar miljöförstöringens kostnader och värdet av
förändringar i naturresurserna.
I en internationell jämförelse ligger Sverige väl framme på dessa områden. Det
måste dock framhållas att det i många avseenden handlar om grundläggande
vetenskaplig kunskapsuppbyggnad. Vägen till ett färdigt system för löpande
redovisning av även ett begränsat urval av miljökostnader torde därför vara
ganska lång.
Ett begrepp som vunnit snabbt insteg i den svenska debatten under det senaste
året är miljöskulden. Begreppet lanserades i en rapport (SOU 1992:58) med samma
namn från miljövårdsberedningen. I rapporten definieras miljöskulden som
kostnaden för att åtgärda miljöskador som är tekniskt-ekonomiskt återställbara
samt storleken på det kapital som erfordras för att betala återkommande
reparationsinsatser. Den totala svenska miljöskulden uppskattas till 261
miljarder kronor för 1990, medan den årliga ökningen beräknas uppgå till knappt
7 miljarder kronor. Det senare beloppet är alltså den summa som skulle behöva
avsättas varje år och användas för motåtgärder för att den svenska
miljötillståndet inte skall försämras. Av den fortgående ökningen av
miljöskulden förorsakas ungefär hälften av aktiviteter utanför Sverige (utsläpp
av försurande ämnen).
Ekonomikommissionen föreslår i sitt betänkande (SOU 1993:16) en regelbunden
redovisning av den s.k. miljöskuldens utveckling.
Miljöskuldsberäkningar är emellertid behäftade med betydande problem.
Konjunkturinstitutet framhåller i sitt remissvar till Ekonomikommissionen att
begreppet miljöskuld förefaller diffust. Man förordar istället att den
miljökorrigerade nettonationalprodukten används för att bedöma om den ekonomiska
tillväxten varit miljömässigt hållbar.
Det kan ifrågasättas om det är meningsfullt att försöka beräkna nationens
ackumulerade miljökapital eller miljöskuld. Det rimliga är att i första hand
försöka fånga förändringarna i naturkapitalets värde, så att ökningen av
miljöskulden kan stoppas. Även sådana beräkningar är emellertid behäftade med
betydande praktiska och teoretiska problem. Det framstår därför som orealistiskt
att Sverige under de närmaste åren skulle kunna redovisa regelbundna, officiella
beräkningar av miljöskuldens storlek. Arbetet bör i första hand inriktas på att
etablera monetära räkenskaper som redovisar de löpande kostnaderna för miljö-
och naturresursförstöringen. Detta är också inriktningen på regeringens uppdrag
till Konjunkturinstitutet.
I avsaknad av monetära miljöräkenskaper framstår de redovisade miljöskulds-
beräkningarna ändå som en värdefull källa till information om miljöförstöringens
kostnader. Begreppet miljöskuld har också ett pedagogiskt värde eftersom det
visar att statsskulden inte är den enda skuld dagens generation efterlämnar, och
att ökningen av båda måste bringas att upphöra.
Vår strävan att säkerställa ett gott liv också för våra efterkommande kräver
att vårt samhälle förvaltar naturen så att vi kan lämna en oförstörd miljö till
framtidens generationer. Avsaknaden av exakta beräkningar av miljöskulden och av
monetära miljöräkenskaper får inte innebära att nödvändiga miljöbeslut skjuts på
framtiden. Av denna anledning har i regeringsförklaringen slagits fast att
miljöskulden inte får öka.
Styrmedel i miljöpolitiken
Regleringar har alltmer förlorat sin tidigare självklara plats när det gäller
att begränsa de miljöproblem som förknippas med det moderna samhället. Istället
för regleringar används idag i många fall även ekonomiska styrmedel, information
och frivilliga branschåtgärder.
Senare års utveckling inom miljöpolitiken kan karakteriseras som en övergång
från kvantitetsbaserade till prisbaserade instrument dvs. ekonomiska styrmedel.
Förändringen grundas på en ökad insikt att marknadsinstrument i vissa fall kan
ge en mer kostnadseffektiv lösning än detaljerade tekniska föreskrifter och
traditionella regleringar. Marknadsinstrument skapar dessutom incitament till
insatser utöver vad som kan uppnås genom en reglering och kan även ge
skatteintäkter för staten. I många fall kan dock miljöeffekten vara så skadlig
att en viss typ av utsläpp helt bör förbjudas. I andra fall kan en kvantitativ
reglering vara att föredra på grund av att den kan vara förhållandevis enkel att
motivera, kontrollera och administrera. Vid varje introduktion av ett styrmedel
bör en analys genomföras av miljöproblemets karaktär och vilket styrmedel som är
mest ändamålsenligt och kostnadseffektivt för att uppnå den effekt som åsyftas.
Miljöskatter
I avsaknaden av fullständigt definierade äganderätter har användningen av
naturresurser och utsläpp av miljöfarliga ämnen tidigare ofta varit helt gratis.
Detta har lett till en ineffektiv resursallokering och onödig miljöförstöring.
Ett sätt att undvika detta är att internalisera kostnaderna för
miljöförstöringen i den miljöstörande verksamheten med hjälp av miljöskatter.
En miljöskatt bör teoretiskt utformas så de privatekonomiska kostnaderna för
ett extra utsläpp motsvarar de samhällsekonomiska kostnaderna för det extra
utsläppet. Kostnaden för att använda miljön beaktas då på samma sätt som övriga
produktionskostnader. Därmed skapas incitament för hushållning med tidigare icke
prissatta naturresurser vid val av produktionsinriktning och produktionsmetod.
En fördel med miljöskatter jämfört med de flesta typer av kvantitativa
regleringar är att miljöskatterna verkar mera generellt. Om ett miljöskadligt
utsläpp skattebeläggs så skapar detta ekonomiska incitament för reduktion av
utsläppet på valfritt sätt och inte bara på det eller de sätt som föreskrivs i
en viss reglering. Företagen får således incitament att begränsa utsläppet bl.a.
genom utveckling av ny teknik för produktion av varan samt genom att utveckla
substitut till den aktuella varan.
I den mån utsläppet kvarstår inkluderas kostnaden för miljöeffekten i
varupriset på ett samhällsekonomiskt riktigt sätt. Detta leder till att även
köpare av berörda varor får ekonomiska incitament till att använda mera
miljövänliga alternativ.
En annan fördel med miljöskatter är att de kan göra det möjligt att påverka den
del av miljöproblemen som är relaterade till konsumtionen och varornas slutliga
omhändertagande. På senare tid har de miljöproblem som är förknippade med
varornas konsumtion, och ej enbart med deras produktion, kommit att
uppmärksammas allt mer (Bilaga 6 till långtidsutredningen 1992 och DsM 1992:58).
Vid kvantitativ reglering i form av tillstånd för utsläpp av viss mängd finns
inga ekonomiska incitament för reduktion av utsläppet under denna nivå.
Incitamenten för användare av varan att försöka övergå till mera miljövänliga
alternativ är små.
En möjlig nackdel med miljöskatter är att det kvantitativa utfallet i form av
t.ex utsläppsminskning kan vara svårt att förutse. I vissa fall kan därför
överlåtbara utsläppsrätter, som sätter en ram för de totala utsläppen, vara att
föredra.
För att miljöskatter och andra ekonomiska styrmedel skall utgöra ett fungerande
och framgångsrikt inslag i miljöpolitiken krävs att medlen kan administreras och
kontrolleras.
En första förutsättning för en miljöskatt är att en lämplig grupp skattskyldiga
kan preciseras. En andra förutsättning är att skatteunderlaget kan preciseras på
ett entydigt och ändamålsenligt sätt. En tredje förutsättning är att
skatteunderlaget kan redovisas och kontrolleras på ett godtagbart sätt.
Myndigheterna skall således ha möjlighet att kontrollera de skatteskyldigas
uppgifter om t.ex. kvantiteter av aktuella utsläpp. Miljöskatter kräver
slutligen uppbördsregler som preciserar när och hur skatterna skall betalas.
En ytterligare faktor som påverkar hur omfattande användningen av miljöskatter
kan vara är Sveriges konkurrenskraft. Alltför höga skatter i relation till
omvärlden riskerar att leda till att produktion flyttar utomlands och att
arbetstillfällen går förlorade, samtidigt som den negativa miljöeffekten
riskerar att bestå i ett globalt perspektiv. Detta är dock ett argument som inte
enbart gäller miljöskatter: Andra former av skatter, liksom även administrativa
styrmedel i form av regleringar, innebär också en kostnad för dem de omfattar
och påverkar konkurrenskraften.
I vilken utsträckning konkurrenskraften försämras av svenska miljökrav beror
dels på andra länders miljökrav, dels på utformningen av våra egna styrmedel.
Detta talar starkt dels för ett ökat internationellt samarbete för höjda
miljökrav i våra konkurrentländer, dels för ekonomiska styrmedel som ofta är mer
flexibla och därför kan innebära att miljökraven uppnås till en lägre kostnad än
vid regleringar. Rätt utformade kan höga miljökrav också bidra till teknisk
utveckling som stärker konkurrensförmågan och bidrar till fler jobb.
Överlåtbara utsläppsrätter
Bubblor eller utsläppsrätter diskuteras ofta bland miljöekonomer. Syftet med en
utsläppsram är dels att begränsa utsläppen till en viss nivå (ramen), dels att
genomföra åtgärderna för att minska utsläppen där det är billigast.
Statens naturvårdsverk fick regeringens uppdrag att till den 1 mars 1993
utarbeta förslag till användning av utsläppsramar för närsalter (kväve och
fosfor). SNV bedömer att det är möjligt men komplicerat att tillämpa
utsläppsramar. Ramens storlek, nuvarande lagstiftning, diffusa utsläpp,
avloppsreningsverkens långa avskrivningstider, behovet av tydliga signaler samt
den initiala fördelningen av kvoter är några av de frågor som SNV anser måste
ytterligare belysas.
Det är viktigt att forskningen och utvecklingsarbetet kring utsläppsrätter
fortsätter. Det gäller inte minst system som kan öppna möjlighet för handel
mellan länder inom ramen för internationella miljökonventioner. Svensk forskning
ligger redan idag långt framme på detta område.
För att system med överlåtbara utsläppsrätter skall fungera krävs en väl
fungerande marknad med tillräckligt många säljare och köpare. Den lokala
påverkan skall vidare vara begränsad i förhållande till regional eller global
påverkan vilket innebär att fortsatta försök bör ske där utsläppen har sådan
karaktär, t.ex. svavel- och koldioxid.
Fortsatt utvecklingsarbete i Sverige bör inriktas mot att klarlägga vilka
åtgärder som krävs för att skapa fungerande incitament för köpare och säljare.
En försöksverksamhet bör lämpligtvis avse ett väl avgränsat miljöproblem och ett
lämpligt val av utsläppskällor. Försöken kan i ett senare skede successivt
utvidgas genom att miljöambitionerna höjs och ytterligare utsläppskällor
inkluderas i systemet.
3 Erfarenheter och intäkter av miljörelaterade
skatter i Sverige
I Sverige introducerades ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken i mitten av
1970-talet. Användningen har därefter successivt ökat. Det stora genombrottet
kom under slutet av 1980- och början av 1990-talet i samband med att
Miljöavgiftsutredningen presenterade sina betänkanden (SOU 1989:21, 84, samt SOU
1990:59).
Beskattningen på miljöområdet har även inslag av rent fiskal natur, dvs.
beskattningen sker primärt för att staten skall erhålla skatteintäkter. De
flesta skatter på miljöområdet innehåller såväl den styrande som den fiskala
komponenten i olika omfattning.
Resultatet från en översiktlig utvärdering av de ekonomiska styrmedel som
hittills använts i miljöpolitiken i Sverige visar att miljöskatter/avgifter med
fördel kan användas för att minska miljöpåverkan. Enligt utredningen har
styreffekten generellt varit god, och de administrativa kostnaderna för
insamling och kontroll av skatterna har varit låga.
De viktigaste miljörelaterade skatter som idag används är i huvudsak följande:
Koldioxidskatt infördes 1991 samtidigt som den allmänna energiskatten
halverades. Det skattepliktiga området sammanfaller med energiskattens
bränslebeskattning. Den generella koldioxidskattenivån motsvarar 33,3 öre/kg
utsläppt koldioxid. En lägre energibeskattning för industrin infördes den 1
januari 1993. Samtidigt slopades det tidigare systemet med nedsättning av
energi- och koldioxidskatt vid industriell tillverkning.
Reformen innebar att tillverkningsindustrin inte längre betalar någon
energiskatt och att koldioxidskatt tas ut med 25 % av den generella nivån. Även
växthusnäringen skall omfattas av den särskilda industribeskattningen, men
speciella övergångsregler gäller till och med 1994. Fram till dess finns även
det gamla nedsättningssystemet kvar, men det har endast betydelse för ett fåtal
företag med mycket hög koldioxidskattebelastning.
En fördel ur miljösynpunkt av energiskatteomläggningen är att även den
energiintensiva industrin numera får betala koldioxidskatt i förhållande till
hur mycket fossilbränslen som används. Med nedsättningsreglerna togs däremot
inga energiskatter ut så snart skattebelastningen översteg en viss andel av
försäljningsvärdet. I detta avseende innebär alltså de nya reglerna en mera
direkt koppling mellan skatteinbetalningar och miljöpåverkan. En nackdel är dock
att reformen minskat skillnaden i beskattning mellan kol och olja och mer
miljövänliga alternativ.
Koldioxidskatt tas även ut på bensin och för de oljeprodukter som används vid
inrikes flygtrafik. Koldioxidskatten ger ca 10,8 miljarder kronor budgetåret
1993/94.
Svavelskatt tas ut med 30 kr/kg svavel för kol- och torvbränslen och med 27
kr/m3 olja för varje tiondels viktprocent svavel i oljan, såvida
svavelinnehållet överstiger 0,1 viktprocent. Har svavelutsläppen reducerats i
förhållande till ingående svavelinnehåll återbetalas 30 kr/kg svavel som
utsläppen har minskat med.
Intäkterna från svavelskatten uppgår till ca 0,22 miljarder kronor budgetåret
1993/94.
Bensinskatt utgår, enligt lagen (1961:372) om bensinskatt, för bensin som är
avsedd för motordrift och andra motoralkoholer m.m. Den 1 januari 1986
differentierades skatten på blyfri bensin och blyad bensin och den blyfria
bensinen fick en lägre skatt än den blyade bensinen. Syftet med denna
differentiering var att främja införandet av blyfri bensin. Skattesatserna för
blyfri bensin och blyad bensin har härefter ändrats flera gånger. Bensinskatten
är efter senaste ändringen 3 kr 14 öre per liter för blyfri bensin och 3 kr 65
öre per liter för annan bensin.
Vid den senaste höjningen (årsskiftet 1992/93) vidgades samtidigt differen-
tieringen mellan skatten på blyad respektive oblyad bensin, vilket fått som
följd att den blyade bensinen nu är på väg ut från marknaden. Denna snabba
utveckling är ett bra exempel på att miljödifferentierade skatter kan skynda på
den tekniska utvecklingen, i det här fallet av alternativ till blyad bensin.
För ren metanol och etanol- och metanolblandning tas skatten ut med 80 öre per
liter. I syfte att möjliggöra försöksverksamhet i tillräckligt stor omfattning
har skatten slopats på ren etanol som används för drift av motorfordon.
Bensinskatten ger ca 17,8 miljarder kronor budgetåret 1993/94.
Försäljningsskatt på motorfordon utgår enligt lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon. Den 1 juli 1992 infördes ett miljöklassystem
för nya fordon där fordonen i samband med avgasgodkännande hänfördes till
miljöklass 1, 2 eller 3 och försäljningsskatten differentierades med hänsyn
härtill. Syftet med differentieringen är att påskynda introduktionen av fordon
med goda miljöegenskaper. Miljöklassystemet för tunga fordon har emellertid ännu
ej trätt i kraft.
Försäljningsskatten på motorfordon ger budgetåret 1993/94 ca 1,2 miljarder
kronor i intäkter till staten.
Den allmänna energiskatten tas ut dels på elektrisk kraft, dels på kolbränslen,
oljeprodukter, naturgas och gasol. Energiskatten på oljeprodukter är sedan 1991
differentierad i tre miljöklasser för att öka användningen av miljövänliga
drivmedel.
Dieseloljeskatten infördes den 1 oktober 1993 samtidigt som kilometerskatten
avskaffades. Dieselolja är tekniskt sett likvärdig med eldningsolja. Med hänsyn
till den stora skatteskillnaden beroende på användningsområde märks den oljan
för vilken dieseloljeskatt inte tas ut, medan olja för fordonsdrift är omärkt.
Den märkta oljan används huvudsakligen för uppvärmningsändamål men också i vissa
arbetsmaskiner, traktorer m.m. Under hösten 1993 uppmärksammades vissa
hälsoproblem med den märkta dieseloljan. Dessa är nu föremål för en utredning
som skall vara klar före utgången av maj 1994.
Skatteintäkterna för den allmänna energiskatten uppgår till ca 7,8 miljarder
kronor budgetåret 1993/94 och beräknas för diseloljeskatten till ca 1,4
miljarder kronor under samma tid.
Ytterligare två skatter tas ut på elproduktion, nämligen skatt på elektrisk
kraft som framställs i vattenkraftverk och en särskild skatt på elkraft från
kärnkraftverk. Intäkterna från dessa skatter uppgår till ca 1,0 respektive 0,12
miljarder kronor budgetåret 1993/94. Dessa båda skatter har i huvudsak en fiskal
karaktär.
Tabell 3.1 Statens inkomster från miljöskatter
Budgetåret 1993/94, miljarder kronor
Koldioxidskatt 10,8
Svavelskatt 0,22
Bensinskatt (exkl koldioxidskatt) 17,8
Försäljningsskatt på motorfordon 1,2
Allmän energiskatt 7,8
Dieseloljeskatt 1,4
Skatt på viss elektrisk kraft (vattenkraft) 1,0
Särskild skatt på elektrisk kraft (kärnkraft)0,12
Summa 40,34
Kväveoxidavgift utgår sedan den 1 januari 1992, enligt lagen (1990:613) om
miljöavgift på utsläpp av kväveoxid vid energiproduktion. Avgiften omfattar alla
pannor med en tillförd effekt av minst 10 megawatt och uppmätt nyttiggjord
energiproduktion av minst 50 gigawattimmar under redovisningsperioden. Syftet
med lagen är att minska utsläppen av kväveoxider. Avgiften uppgår till 40 kr/kg
utsläppt kväveoxid räknat som kvävedioxid.
Intäkterna från avgiften återförs till de betalningsskyldiga i förhållande till
nyttiggjord energi från varje produktionsenhet. Detta innebär att företag med
små specifika utsläpp av kväveoxider får tillbaka ett större belopp än de
betalar in medan företag med stora specifika utsläpp förlorar på systemet.
Kväveoxidavgiften ger på grund av sin utformning inget bidrag till statskassan.
Systemet anses vara effektivt men omfattar endast ca 5 % av de svenska utsläppen
av kväveoxider.
Sedan den 1 januari 1994 finns en avgift på kadmiuminnehållet i handelsgödsel.
Avgiften ger obetydliga intäkter.
Utöver dessa skatter och avgifter finns på ett antal områden andra former av
ekonomiska styrmedel. Exempel på sådana är bilskrotningspremien på 1500
alternativt 500 kronor per fordon (beroende på tid efter genomförd bilprovning),
avgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel och bly- och kvicksilverbatterier
samt pantsystemen för glas- och PET-flaskor. Vad gäller nickel/kadmiumbatterier
har försäljarna/producenterna av dessa åtagit sig att själva ansvara för ett
återtagningssystem.
I regeringens saneringsprogram för de offentliga finanserna som presenterades i
kompletteringspropositionen 1993 ingår en post på 8 miljarder kronor i höjda
miljö- och punktskatter. I regeringens höstproposition om inriktningen av den
ekonomiska politiken 1993 presenterades ett förslag om indexering av miljö- och
punktskatter som förstärker de offentliga finanserna med ca 6,7 miljarder kronor
per år (i 1993 års priser) i full effekt, vid saneringsprogrammets slut. Cirka
två tredjedelar av detta belopp (dvs. knappt 5 miljarder kronor) avser höjda
energi- och miljöskatter, tobaksskatten oräknad.
Förutsättningarna för att införa en avfallsskatt håller för närvarande på att
utredas (Dir. 1993:68).
Energiskatteutredningen (Fi 1992:80) skall redovisa resultatet av sitt arbete
under våren. Utredningen har enligt direktiven att göra en teknisk översyn av
energibeskattningen. I uppdraget ingår bl.a. att föreslå erforderliga
anpassningar till vad som gäller inom EU. Andra frågor som kommer att behandlas
av utredningen är avgränsningen av det skattepliktiga området och vissa tekniska
frågor om bl.a. vindkraft.
4 Den fortsatta användningen av ekonomiska
styrmedel
Man kan dela upp miljöbeskattningen i två områden. Dels finns sådana skatter som
i första hand är avsedda att ha en styrande effekt som innebär att den
miljöstörande verksamheten minskar. Dessa kallas hädanefter ekonomiska
styrmedel. Dels finns miljöskatter som i första hand är avsedda att även på sikt
ge ett statsfinansiellt bidrag som gör det möjligt att sänka andra skatter.
Detta kallas skatteväxling och behandlas i nästa kapitel.
Ekonomiska styrmedel har främst miljösyfte, dvs tanken är att med hjälp av
ekonomiska incitament styra mot en minskad förorening. Svavelskatten,
kväveoxidavgiften och differentieringen av bensinskatten anses vara effektiva
ekonomiska styrmedel. Svavelutsläppen har minskat kraftigt och blyad bensin har
i princip försvunnit från marknaden.
I ett land med redan högt skattetryck, som Sverige, är det av vikt att
identifiera möjligheter att öka användningen av ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken utan att skattetrycket höjs totalt sett. Ett ökat skattetryck
skulle leda till en försämring i ekonomins funktionssätt och försvagad
konkurrenskraft. Två sådana möjligheter är:
i) Användning av differentierade skattesatser, dvs. i stället för att ha
enhetliga skattenivåer bör i ökad utsträckning övervägas möjligheten att
differentiera skattesatserna utifrån potentiellt olika miljöpåverkan för det
objekt som är föremål för beskattning. Miljöklasserna för olika typer av
bränsle är exempel på skattekonstruktioner som styr effektivt mot en lägre
grad av miljöpåverkan.
ii)Avgiften på utsläpp av kväveoxider från större förbränningsanläggningar
framstår som ett lyckat exempel på ett ekonomiskt styrmedel i svensk
miljöpolitik. Anledningen är att en hög grad av miljöstyrning åstadkommits
samtidigt som skattetrycket för betalningskollektivet som helhet behållits
oförändrat. Återföringen av inbetalade medel till de mest effektiva
producenterna är sannolikt orsaken till att systemet inte bara accepterats
utan faktiskt uppskattats av flertalet av de betalningsskyldiga.
I detta ljus kan liknande system med återföring till betalningskollektivet
utifrån grad av miljöpåverkan övervägas där risk för konkurrenssnedvridningar
annars föreligger.
Utöver skattefinansiellt neutrala lösningar bör även möjligheten för staten att
minska utgifterna i kombination med en ökad grad av miljöstyrning övervägas. I
den s.k. Brundtlandrapporten fastslogs att regeringar bör överväga att ta bort
miljöskadliga subventioner. Detta är även något som Riksdagen ställt sig bakom i
samband med behandlingen av prop. 1991/92:150 Bilaga I:12.
I detta sammanhang kan nämnas beskattningen av förmånsvärdet av tjänstebilar.
Genom den schabloniserade utformningen är marginalkostnaden för privat körning
med tjänstebil i många fall mycket liten. En naturlig utgångspunkt är istället
att förmånen i princip skall värderas till ett belopp som motsvarar de kostnader
den skattskyldige skulle ha haft om han själv hade svarat för dem. Beredningen
av dessa frågor pågår i regeringskansliet så att ett förslag skall kunna träda i
kraft den 1 januari 1995. Syftet är att uppnå en mer korrekt beskattning och
positiva miljöeffekter inom ramen för oförändrad nivå på beskattningen av
tjänstebilar och ett enkelt och obyråkratiskt system.
5 Miljörelaterad beskattning - skatteväxling
Skattesystemets struktur kan utformas så att den bidrar till att uppfylla
väsentliga miljömål. Som framgått av det tidigare har miljörelaterade skatter
införts. De intäkter sådana skatter ger kan skapa utrymme för angelägna
skattesänkningar, samtidigt som de kan bidra till samhällsekonomisk effektivitet
på så sätt att de korrigerar brister i den samhällsekonomiska prissättningen.
Det finns mot denna bakgrund anledning att utreda förutsättningarna för
ytterligare miljörelatering inom skattesystemet. Hänsyn måste härvid självfallet
tas till andra angelägna mål som exempelvis en bibehållen konkurrenskraft och
att skattetrycket inte höjs av eventuella förändringar. En sådan parlamentarisk
utredning kommer att tillsättas inom kort.
I debatten har tankar på en systematisk växling av vissa skatter mot mera
miljörelaterade framförts. Avsikten är att skatteuttaget ökas på aktiviteter som
bör dämpas, därför att de har negativa miljöeffekter, och därmed kan minskas på
verksamhet som bör uppmuntras, t.ex. företagande, arbete och sparande.
Skatteväxling innebär därmed i sig vare sig en sänkning eller höjning av
skattetrycket så länge miljöskatten inte minskar utsläppen och därmed reducerar
skattebasen.
En ökning av miljöskatterna som finansierar nya utgifter på t.ex. miljöns
område skulle däremot innebära en höjning av det totala skattetrycket och utgör
därför inte någon skatteväxling.
Grundtanken med skatteväxlingen är att uppnå två mål, nämligen en dämpning av
miljöfarlig verksamhet och skattesänkningar på andra områden som sammantaget kan
ge en rad dynamiska effekter, t.ex. öka sysselsättningen. Det är dock inte
självklart att dessa båda mål går att uppfylla samtidigt.
En förutsättning för skatteväxling är att utrymme skapas för skattesänkningen
på t.ex. arbete genom ökad miljöbeskattning. Det innebär en övergång från en
relativt konstant skattebas (arbete) till en ofta lättflyktig skattebas
(miljöfarlig verksamhet). En miljöskatt med stark styreffekt innebär att
skattebasen minskar i takt med den miljöskadliga verksamheten. Därmed minskar
statens intäkter. Detta kan då kompenseras med nya skattehöjningar men det finns
svårigheter i att bedöma styrkan av beteendeförändringar. För att undvika att
skattebasen urholkas med ökande budgetunderksott som följd, krävs därför att
förutsättningarna noga undersöks innan förändringar genomförs.
En säker finansiering kräver att en miljöskatt med en stabil skattebas. Detta
kan erhållas genom att sätta skattesatsen till en sådan nivå att den styrande
effekten reduceras, vilket å andra sidan innebär att den positiva miljöeffekten
minskar. För att skattebasen skall kunna behållas krävs att det är relativt
svårt att minska utsläppen av de skattepliktiga föroreningarna. Detta inträffar
bl.a. när den process som orsakar föroreningarna är svår att ersätta. Ett
exempel på sådana utsläpp är idag koldioxid. Slutsatsen är att det är svårt att
på samma gång uppnå en förbättrad miljö och samtidigt säkerställa den
finansiering som krävs för att kunna sänka skatten på arbete. En skatteväxling
kan dock innebära en samhällsekonomisk förbättring även om utsläppen inte
minskar, om skatten motsvarar den samhällsekonomiska kostnaden för utsläppen.
De effekter en växling från skatt på arbete till strängare beskattning av
miljöfarlig verksamhet får för ekonomin som helhet är oklara. Vilka effekter får
det på företagen och hur påverkas sysselsättningen? Det råder idag delade
meningar om huruvida en skatteväxling faktiskt leder till ökad sysselsättning.
Skatteväxling innebär en relativ prisförändring som bidrar till
strukturförändringar. Dessa kan på kort sikt leda till utslagning av
arbetstillfällen i miljöstörande verksamhet, samtidigt som skatteväxlingen
skapar förutsättningar för nya miljövänligare verksamheter. Därmed blir det
också konsekvenser för Sveriges internationella konkurrenskraft, framför allt i
ett europeiskt perspektiv. Det är därför viktigt att olika möjliga effekter på
detta område analyseras noggrant innan några förändringar görs.
Det finns inför en eventuell framtida skatteväxling sålunda ett flertal
frågeställningar som måste belysas. Det är viktigt att förändringssignaler är
tydliga och att tidsperspektivet är långt både när det gäller anpassning och
utvärdering. Frågan om skatteväxling, inom ramen för ett oförändrat skattetryck
och en bevarad svensk konkurrenskraft, bör därför belysas inom ramen för den
ovan aviserade utredningen om miljörelaterade skatter.
6 Internationella frågor
Miljöskatter och svenskt medlemskap i EU
Frågan om hur den framtida användningen av ekonomiska styrmedel eventuellt
påverkas vid ett medlemskap i den Europeiska Unionen utreds av
miljökonsekvensutredningen, som kommer att lägga sitt slutbetänkande under 1994.
Utredningen om teknisk översyn av energibeskattningen skall även anpassa energi-
och miljöskatter på bränsleområdet till EU:s regler. Här redogörs enbart för de
frågor som kommit upp i medlemskapsförhandlingarna.
Sedan den inre marknaden genomfördes den 1 januari 1993 har EU infört
harmoniserade regler för bl.a. oljeprodukter.
EU:s mineraloljedirektiv förutsätter att endast en skattesats tillämpas för
resp. oljeprodukt. Sverige har två olika nivåer för beskattning av energi,
eftersom vår höga skattenivå annars skulle riskera att slå ut den
konkurrensutsatta industrin. Sverige har därför begärt att få behålla en
särskild skattenivå för industri och växthusnäring. Den svenska skattenivån för
industrin och växthusnäringen överstiger klart EU:s miniminivå.
Sverige har även i förhandlingarna begärt att få behålla skattedifferentiering
för oljeprodukter med hänsyn till miljöklasser. Mineraloljedirektivet anger att
alla produkter som används som fordonsbränsle också skall beskattas som
fordonsbränsle. Även biobränslen som används för fordonsdrift skall således
beskattas på samma sätt som fossila bränslen. I Sverige beskattas metanol eller
etanol som blandas i bensin med endast 80 öre/liter medan ren etanol för
fordonsdrift är skattefri. Inblandning i bensin och dieselolja av vegetabiliska
produkter är dessutom skattefri.
Sverige har krävt att även fortsättningsvis få reducera skatten på - eller
befria från skatt - motoralkoholer och andra vegetabiliska fordonsbränslen. Av
miljöskäl och administrativa skäl energibeskattar inte Sverige metan som
framställs genom biologiska processer. I övrigt beskattas metan som naturgas. I
förhandlingarna har därför framställts krav om att få behålla möjligheten till
skattefrihet för avfallsgas.
Bland flera av EU:s medlemsländer är intresset för användning av miljöskatter
stort. Flera medlemsländer har också aviserat utredningar om skatteväxling.
Holland och Danmark har nyligen genomfört försök med skatteväxling. I
sammanhanget bör också noteras att EU-kommissionens vitbok om tillväxt,
konkurrenskraft och sysselsättning framställer skatteväxling som en intressant
och möjlig åtgärd för att förbättra miljön och minska arbetslösheten i Europa.
Vitboken godkändes av Europeiska Rådet i december 1993.
Riokonferensens uppföljning i Sverige
Regeringen har under hösten 1993 presenterat en proposition om den svenska
uppföljningen av FN:s konferens om miljö och utveckling år 1992 (prop.
1993/94:111).
I Riodeklarationens princip 16 har länderna kommit överens om att enskilda
länder skall sträva efter att internalisera miljökostnader genom användning av
ekonomiska styrmedel. I samma princip uttalas också klart förorenarens
skyldighet att betala för de skador som uppstår till följd av dennes verksamhet.
I Agenda 21 slås vidare fast att det är nödvändigt att utforma ekono-
misk-politiska reformer som främjar en effektiv planering och användning av
resurser för en hållbar utveckling genom en sund ekonomisk och social politik,
genom att införliva de sociala och miljömässiga kostnaderna vid prissättning av
resurser. Särskilt betonas vikten av att låta miljökostnaderna påverka
producenternas och konsumenternas beslut, att bryta tendensen att miljön
behandlas som en "fri nyttighet", och därmed skjuta över miljökostnaderna på
andra delar av samhället, på andra länder eller på kommande generationer.
Agenda 21 har remissbehandlats. En mycket stor majoritet av remissinstanserna
stöder ambitionen att internalisera miljökostnader genom användning av
ekonomiska styrmedel. Flera instanser pekar på vikten av att regeringen
utarbetar en strategi för användning av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken,
samt att det är angeläget att Sverige offensivt driver utvecklingen
internationellt.
Som en del av uppföljningen av Riokonferensen pågår mycket lokalt arbete i
Sverige. Detta beskrivs närmare i den ovan nämnda propositionen.
Klimatpolitiken
I samband med FN:s konferens om miljö och utveckling 1992 undertecknades en
ramkonvention om klimatförändringar. Konventionen innebär att de
industrialiserade länderna som ett första steg åtar sig att till år 2000 försöka
stabilisera utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser.
Enligt klimatkonventionen skall åtagandena mot klimatförändringar kunna vidtas
gemensamt av konventionens parter, s.k. joint implementation. Möjligheten till
gemensamt genomförande har tagits in i klimatkonventionen för att möta kravet på
kostnadseffektivitet. Detta innebär att konventionens parter inte ser någon
motsättning mellan nationella ansträngningar och t.ex. regionalt samordnade
insatser för att minska globala miljöproblem.
De klimatpolitiska åtgärderna måste utgå från högt ställda krav på
kostnadseffektivitet. Kostnadsskillnaderna när det gäller att begränsa utsläppen
av koldioxid mellan länder eller samhällssektorer kan vara mycket stora. Länder
som redan har genomfört långtgående minskningar i användningen av fossila
bränslen eller av andra orsaker tillgodoser sitt energibehov huvudsakligen utan
fossilbränslen uppvisar ofta jämförelsevis höga marginalkostnader för att
ytterligare minska koldioxidutsläppen. Länder med stor andel olja eller kol i
sin energiförsörjning eller med en ineffektiv energianvändning har däremot ofta
små kostnader för en minskning av utsläppen från en ofta hög nivå.
Marginalkostnaderna för att minska koldioxidutsläppen i Sverige är höga medan
de i flera av våra grannländer och i utvecklingsländerna är låga. Detta innebär
att det är samhällsekonomiskt mer lönsamt för Sverige att göra insatser där
kostnaderna är lägst.
Svavelförhandlingar
Drygt 80 % av svavelnedfallet i Sverige kommer från andra länder. Det är därför
uppenbart att vi måste arbeta internationellt för att komma till rätta med detta
problem. Ett första svavelprotokoll hade som mål att de deltagande länderna
skulle reducera sina utsläpp med 30 %. Sedan en tid tillbaka pågår förhandlingar
om ett nytt svavelprotokoll. Ett nytt avtal beräknas vara färdigt för
undertecknande i juni 1994.
Protokollet skall baseras på kritiska belastningsgränser, dvs. vad naturen tål
samt differentierade utsläppsåtaganden och utsläppens transportvägar.
För att erhålla kostnadseffektivitet vad gäller utsläppsminskningar grundar sig
förhandlingsarbetet på en vetenskaplig modell, i istället för som tidigare
enhetliga procentuella reduktioner i alla länder.
Sverige har i förhandlingarna även drivit frågan om gemensamt genomförande av
insatser med andra länder. Sverige skulle då kunna tillgodoräkna sig
svavelreducerande insatser vi gör i t.ex. Baltikum eller Polen.
GATT, handel och miljö
I Agenda 21 slås fast att handels- och miljöpolitik skall vara ömsesidigt
stödjande i strävan att uppnå hållbar utveckling. Det sägs också att en
liberalisering av världshandeln är ett medel för uppnåendet av detta mål.
Sverige har varit pådrivande i det arbete som numera pågår såväl inom GATT som
OECD, för att analysera relationerna mellan handels- och miljöåtgärder och
utreda behovet av eventuella justeringar i det multilaterala regelverket.
De svenska utgångspunkterna för detta arbete är:
- Det är lika självklart att miljöaspekter beaktas vid handelspolitiskt
beslutsfattande som att handelspolitiska aspekter beaktas vid utformningen av
miljöpolitiska åtgärder.
- Globala och gränsöverskridande problem bör lösas multilateralt och inte genom
unilaterala handelsåtgärder.
- Regelverket i GATT bör ändras för att ge utrymme för handelsåtgärder inom
ramen för internationella miljökonventioner.
Den svenska ambitionen är att förhandlingar snarast påbörjas i GATT om
nödvändiga justeringar av det multilaterala regelverket. Det lyckosamma
slutförandet av Uruguayrundan är ett viktigt bidrag från handelsområdet för
uppfyllande av målet om uthållig utveckling. Utvecklingsländernas möjlighet till
handel och därmed till en positiv ekonomisk, social och miljömässig utveckling
förbättras. Uppgörelsen innebär att ett särskilt miljöprogram inrättas och att
miljöfrågornas institutionella behandling ses över. Sverige verkar för att ge
miljöfrågorna en mer etablerad plats i GATT, närmast genom upprättandet av en
miljökommitté i den nya världshandelsorganisationen (WTO).
Miljön i Central- och Östeuropa
De gamla planekonomierna har efterlämnat ett arv av förödd miljö, ineffektiva,
förorenande industrier och gigantiska felsatsningar inom jordbruksområdet.
Avsaknaden av priser som mått på resursanvändningen ledde till ett enormt
slöseri med bl.a. insatsvaror vilket medförde ett stigande tryck på regionens
naturresurser. Effekterna på människors hälsa i de mest utsatta områdena är
betydande.
Som ett resultat av den pågående ekonomiska reformprocessen kommer en stor del
av den gamla industrin att läggas ned. Detta kombinerat med högre energipriser
kommer att leda till betydande effektivitetshöjningar och därmed reduktioner av
framför allt luftutsläppen.
Utsläppen kan dock åter komma att öka när den ekonomiska tillväxten tar fart.
Det är därför viktigt att miljöaspekterna integreras fullt ut i de strukturella
reformer som nu genomförs och att en miljövänlig teknologi byggs in från början
i de investeringar som görs.
Huvuddelen av de miljöförbättrande åtgärder som vidtas i Central- och Östeuropa
finansieras av länderna själva, och så måste det vara även i fortsättningen. I
Ungern och Polen räknar man t.ex. med att internationella insatser svarar för ca
5 % av den totala finansieringen. Det internationella stödet kan dock spela en
avgörande roll genom att möjliggöra en högre kvalitet och ett snabbare
genomförande av miljöinsatserna.
Att förbättra miljön, särskilt i Östersjöregionen, är en av huvud-
målsättningarna för det svenska östsamarbetet. Östsamarbetet är viktigt också
för vår egen miljös skull. Minskade utsläpp från Östeuropa kommer att bidra till
att den svenska miljön förbättras, särskilt försurningssituationen.
Den vikt som miljön ges kan dock inte enbart mätas i den andel av
samarbetsstödet som avsätts till miljöändamål, utan är också avhängigt i vilken
utsträckning vi lyckas integrera miljöfrågorna i alla delar av östsamarbetet.
Det är därför viktigt att miljösatsningarna ingår som en del i en sammanhållen
svensk strategi för samarbetet med Central- och Östeuropa.
För att uppnå en god kostnadseffektivitet är det dessutom väsentligt att de
svenska insatserna nära samordnas med andra internationella insatser. Genom att
initiera och delta i sådana insatser kan Sverige fungera som katalysator för
bidrag från andra länder till för oss angelägna ändamål.
Östersjöprogrammet, som syftar till att återställa den ekologiska balansen i
Östersjön, utgör exempel på ett pragmatiskt inriktat samarbete omfattande såväl
berörda länder i öst och väst som de internationella finansiella
institutionerna. Genom en samverkan mellan bilaterala och multilaterala insatser
är det möjligt att ta ett samlat grepp på Östersjöns miljö.
116
Innehåll
1 Sambanden mellan miljö och ekonomi....... 1
2 Ekonomiska styrmedel................. 3
3 Erfarenheter och intäkter av miljörelaterade skatter7
4 Den fortsatta användningen av ekonomiska styrmedel10
5 Miljörelaterad beskattning - skatteväxling 12
6 Internationella frågor................... 13
117
Finansplanen
1 Inledning.................... 1
2 Krisens orsaker............. 14
3 Den internationella utvecklingen 20
4 Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 1994-9524
5 Finanspolitiken................. 29
6 Penningpolitiken och statens valutaupplåning39
7 Kreditmarknaden och bankkrisen 42
8 Skattepolitiken................. 43
9 Konkurrens- och strukturpolitiken 45
10Arbetsmarknaden.................. 50
Omprövning och förnyelse av offentlig sektor
1 ......Regeringens strategi för förnyelse av den offentliga
sektorn..................... 53
2 ......Utgångspunkter........ 54
3 ......Huvudfrågor i förändringsarbetet56
4 ......System- och strukturförändringar57
5 ......Förändringar i den regionala förvaltningen63
6 ......Förändringar i förhållande mellan stat och kommun64
7 ......Statsförvaltningens förberedelser för ett EU-medlemskap69
Statsbudgeten och särskilda frågor
1 Statsbudgetens utveckling... 72
2 Underliggande budgetutveckling 85
3 Lånebehov och statsskuld.... 86
4 Statsutgifternas förmögenhetseffekter88
5 Redovisning av verksamheten med statliga garantier m.m.
för budgetåret 1992/93....... 91
6 Styrning av statlig verksamhet 95
7 Budgetering av anslag för budgetåret 1994/95107
Förslag till riksdagsbeslut.... 110
Bilagor
Bilaga 1.1Preliminär nationalbudget
Bilaga 1.2Utdrag ur Riksrevisionsverkets inkomstberäkning
Bilaga 1.3Vissa tabeller rörande den statsfinansiella utvecklingen
Bilaga 1.4Uthållig utveckling
118