Post 7077 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:100 ·
Förslag till statsbudget för budgetåret 1994/95
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Prop. 100
Bilaga 4 till budgetpropositionen 1994
Utrikesdepartementet
(tredje huvudtiteln)
Prop.
1993/94:100
Bilaga 4
Inledning
Utrikespolitik, Europa- och utrikeshandelspolitik
och internationellt utvecklingssamarbete
Allmänna överväganden
Efter det kalla krigets slut befinner sig världen i
en omvandlingsperiod som karaktäriseras av såväl
nya möjligheter till samverkan över
nationsgränserna som risker för nya former av
konflikter och hot mot stabiliteten. De pågående
konflikterna har inte sällan rötter av etnisk och
religiös natur. Till skillnad från tidigare är de
oftast lokala eller regionala och risken att de
utvecklas till stormaktskonflikter är liten. I
Europa utgör Europeiska unionen (EU)1 kärnan i
arbetet med att vidga det alleuropeiska samarbetet
och integrationen samt att säkra stabilitet och
fred. Sveriges integration i Europa låter sig väl
förenas med vårt engagemang för den globala
utvecklingen.
Sverige måste ta sitt ansvar för att medverka
till en närmare integration och ett vidgat
samarbete för att säkra fred, frihet, demokratiska
rättigheter och ökat välstånd i hela Europa. Allt
detta görs bäst som fullvärdig medlem i EU.
______________
1 Språkbruket vad avser EG och EU kommer med all
sannolikhet att variera sedan Maastrichtfördraget
trätt i kraft. Europeiska unionen (EU) är ett
övergripande begrepp som täcker den helhet som
omfattas av Maastrichtfördraget. Här nyttjas
beteckningen EU när denna helhet åsyftas. Vidare
nyttjas begreppet unionen i frågor om de s.k. nya
samarbetsområdena, däribland planerna på en
ekonomisk och monetär union, en gemensam utrikes-
och säkerhetspolitik samt rättsligt och
inrikespolitiskt samarbete. Europeiska gemenskapen
(EG) utgör en del av det samlade samarbetet, främst
den traditionella ekonomiska integrationen.
Beteckningen gemenskapen och gemenskaperna (EG)
nyttjas därför när detta samarbete avses och i
frågor om EG:s rättsakter m.m.
Sveriges förhandlingar om medlemskap i EU
inleddes i februari 1993 och är nu inne i ett
avgörande skede. Regeringens strävan är att den
ursprungliga tidsplanen för processen skall kunna
hållas: folkomröstning om förhandlingsresultatet år
1994 och ett svenskt inträde i unionen den 1
januari 1995, vilket också är den tidpunkt som
satts upp som mål av EU:s stats- och
regeringschefer. De svenska förhandlingarna, som
drivs parallellt med de norska, finska och
österrikiska, stöder sig på positioner som
fastlagts under stor politisk enighet i riksdagen.
Vår Europa-politik syftar till att ge Sverige en
plats i det europeiska samarbetets kärna. Det är
för oss ett vitalt intresse att dagens europeiska
samarbete breddas och fördjupas. Sverige bör vara
pådrivande i utformningen av svaren på de avgörande
frågorna i nittiotalets Europa - i första hand den
europeiska fredsordningen, tillväxten,
sysselsättningen och välfärden, samarbetet med
länderna i Central- och Östeuropa samt de
gränsöverskridande miljöfrågorna.
Utmaningarna är i lika hög grad globala, inte
minst mot bakgrund av att omvärldsförändringarna
innebär ett ökat ömsesidigt beroende mellan stater.
Världshandeln fortsätter att expandera.
Kapitalströmmar interna-tionaliseras. Med modern
teknik sprids information allt snabbare över stora
avstånd.
Även hoten mot vår framtid är i växande
utsträckning gemensamma för världssamfundet. Många
av de största miljöproblemen såsom hoten mot
klimatet, ozonskiktet och den biologiska mångfalden
är globala till sin karaktär. Allvarliga och
omfattande övergrepp mot mänskliga rättigheter
förekommer alltjämt i många länder. Miljoner
människor har tvingats fly undan krig och
förföljelse. Migrations- och flykting-problemen i
olika delar av världen påverkar i hög grad vår egen
vardag. Få uppgifter kan i detta perspektiv vara
viktigare än att demokratin sprids och befästs
överallt där mänskliga rättigheter sitter trångt.
Till denna bild kan fogas problemen med
narkotikahandel och internationell terrorism, också
den som grundas på religiös och politisk fanatism.
Ett stärkande av säkerheten vid kärntekniska
anläggningar är också särskilt angeläget.
Det går alltså inte längre att betrakta länder
eller regioner isolerat från deras roll i ett
globalt sammanhang. Vi måste möta hoten mot vår
framtid genom internationell samverkan. Det
innebär växande krav på världssamfundet att finna
gemensamma lösningar på olika problem som spänner
över nationsgränserna. Det internationella
utvecklingssamarbetet är i detta perspektiv ett
viktigt medel såväl för att bidra till att fattiga
människor får en människovärdig tillvaro, som för
att främja fred, säkerhet och demokrati.
Många konflikter har sin grund i spänningar
mellan rika och fattiga. Fattigdomsbekämpning, det
svenska utvecklingssamarbetets övergripande mål,
blir därför ett centralt instrument för att
förebygga konflikter, såväl nationella som
regionala. Det faktum att en miljard av världens
människor fortfarande lever i djupaste fattigdom
innebär att det finns ett stort behov av
internationell utvecklingshjälp.
Förenta nationerna fortsätter att vara en
hörnsten i vår utrikespolitik. Världsorganisationen
har kommit att spela en allt viktigare roll för
internationell fred och säkerhet, samtidigt som
dess olika organ utgör viktiga kanaler för vårt
utvecklingssamarbete. FN:s fredsbevarande
verksamhet har ökat dramatiskt under de senaste
åren. Parallellt med detta har insatsernas
komplexitet ökat, så att fredsfrämjande, humanitärt
bistånd och återuppbyggnad samverkar.
Fler svenskar deltar för närvarande i
FN-operationer än någonsin tidigare. I Bosnien är
svenska soldater, kvinnor och män, engagerade i en
mycket komplicerad och riskfylld FN-insats. Inom
ramen för en nordisk bataljon bidrar de till att
lindra nöden för en hårt utsatt civilbefolkning.
Också i tidigare jugoslaviska Republiken Makedonien
deltar svenskar i en nordisk bataljon för att
förhindra en spridning av konflikterna i f.d.
Jugoslavien. Detta exempel på s.k. preventiv
diplomati visar på ett nytt område där
världssamfundet står inför stora uppgifter. Det är
kostnadskrävande insatser, men också en investering
i vår egen och Europas framtida säkerhet.
De senaste årens säkerhetspolitiska omdaning i
Centraleuropa, som resultat av Warszawa-paktens
upplösning och skilda rustningsbegränsade
överenskommelser, har dock inte motsvarats av lika
genomgripande förändringar i norra Europa på det
rent militära området. Det snart fullständigt
genomförda bortdragandet av ryska trupper från f.d.
DDR, Polen och Baltikum har förvisso minskat
riskerna för invasionsföretag mot vårt land. Men
alltjämt finns stora militära resurser i
Kaliningrad, S:t Petersburg-området och - viktigast
- Kola-halvön, där den ubåtsbaserade komponenten
svarar för en större andel av de ryska
kärnvapenstyrkorna till följd av START 2.
Främjandet av stabilitet i norra Europa framstår
oförändrat som en huvuduppgift för svensk utrikes-
och säkerhetspolitik.
Utvecklingen i Ryssland visar att det kommer att
dröja innan den ryska regeringens deklarerade mål,
stabila demokratiska institutioner och en
fungerande marknadsekonomi, uppnås. En snabbare
omvandlingsprocess i Baltikum och delar av Central-
och Östeuropa bidrar till stärkt stabilitet i
närområdet.
Därmed ökar också förutsättningarna för ett
fruktbart och långsiktigt samarbete. Ett
gynnsammare politiskt klimat kommer att råda i hela
Nordeuropa, när de ryska trupperna inom kort har
lämnat samtliga tre baltiska republiker.
Såväl i denna fråga som vad gäller
ansträngningarna att få till stånd ett bättre
förhållande mellan de olika befolkningsgrupperna i
Estland och Lettland, spelar Sverige, i samverkan
med andra länder och internationella
organisationer, en viktig roll.
Sverige ägnar särskild uppmärksamhet åt
samarbetet i närområdet, speciellt med de baltiska
länderna, nordvästra Ryssland och Polen. Det
svenska östbiståndet, med dess koncentration på
just denna region, syftar till att öka
stabiliteten, inte minst genom ekonomisk utveckling
och stärkt baltisk suveränitet.
När det gäller f.d. Jugoslavien har det
internationella samfundet varit föga framgångsrikt.
Trots stora ansträngningar och generösa
hjälpinsatser, också från Sverige, fortgår kriget i
Bosnien. Konflikten kan också komma att spridas
till andra delar av det f.d. Jugoslavien och t.o.m.
utanför dess gränser. Betydande insatser från
omvärlden kommer därför att krävas under
ytterligare avsevärd tid innan freden är säkrad.
Men ingen fred kan skapas om de som för kriget inte
vill fred.
En bred utbyggnad av Västeuropas förbindelser
österut, alleuropeisk frihandel och ekonomisk
integration, fortsatt politiskt och ekonomiskt
bistånd till reformländerna och en på sikt fortsatt
utvidgning av EU:s medlemskrets är
huvudinstrumenten för skapandet av stabilitet i
hela Europa.
Europas säkerhetspolitiska omvandling och
utbyggnad pågår som bäst. Vi vet inte hur länge
denna formativa period kommer att vara. Vi ser
huvudriktningen, men ingen kan närmare förutsäga
slutresultatet. Fortfarande saknas internationella
samarbetsstrukturer som är starka nog att lägga
grunden för varaktiga europeiska fredslösningar.
Vad vi i dag kan åstadkomma är att i bästa fall
förebygga eller begränsa konflikterna.
En effektiv europeisk säkerhetsordning kräver
samverkan av flera krafter och förutsätter fortsatt
amerikanskt engagemang och närvaro i Europa. I
likhet med EU är ESK (Konferensen om säkerhet och
samarbete i Europa), NATO, VEU (Västeuropeiska
unionen), Europarådet och NACC (det nordatlantiska
samarbetsrådet), stadda i utveckling. Nya
samarbetsformer är dessutom på väg att tillkomma,
senast förslaget om samverkan för fred (Partnership
for Peace). Vad vi kan hoppas på i framtiden är ett
allt närmare samarbete mellan de europeiska
säkerhetsorganisationerna.
Sverige deltar i dag aktivt som observatör i
NACC:s ad hoc-grupp för fredsbevarande frågor.
Svenska riksdagsledamöter besöker som observatörer
NATO:s parlamentarikermöten. Som medlem i
Europeiska unionen kommer Sverige att få nya
möjligheter att delta i utformningen av Europas
utrikes- och säkerhetspolitik.
ESK utgör med sin breda medlemskrets ett viktigt
säkerhetspolitiskt forum. Alltjämt pågår arbetet
med att effektivisera dess arbetsformer. Under sitt
ordförandeskap har Sverige bidragit till att göra
ESK mer operativt med tyngdpunkt på förebyggande
diplomati och konfliktlösning.
Ett svenskt medlemskap i EU innefattar det
utvidgade samarbete som, genom Maastrichtfördraget,
trädde i kraft den 1 november 1993. Här ingår också
den traditionella ekonomiska integrationen som
faller under Europeiska gemenskapen (EG), nu en del
av EU. Vi behöver den ekonomiska stabilitet med
möjlighet till ökade investeringar som ett
medlemskap skulle innebära. Såväl Sverige som EU
har att vinna på ett svenskt medlemskap.
Den svenska militära alliansfriheten, syftande
till att vårt land skall kunna vara neutralt i
händelse av krig i vårt närområde, består. Sverige
har i medlemskapsförhandlingarna förklarat sig
önska att aktivt och fullt ut medverka i det
utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet inom EU.
Sverige är berett att ikläda sig samma
fördragsmässiga rättigheter och skyldigheter som
Europeiska unionens nuvarande medlemmar. Inga
åtaganden krävs av Sverige som går utöver vad
unionens medlemsländer själva överenskommit. Ett
svenskt ställningstagande till förbindelserna med
VEU aktualiseras först i samband med att Sverige
blir medlem av EU.
Redan nu manifesterar vi vår vilja att ta ansvar
för utvecklingen i Europa genom att i nära
samarbete med EU-länderna lämna ett betydande
bidrag till ansträngningarna att lösa konflikterna
i det f.d. Jugoslavien.
Europarådet har som huvuduppgift att främja
demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.
Organisationen spelar en viktig roll för
demokratiseringsprocessen i Östeuropa. Syftet är
inte bara att skapa demokratiska strukturer, utan
verkliga rättssamhällen där respekten för mänskliga
rättigheter är fast förankrad i det legala och
politiska systemet.
EES-avtalet, som efter ratifikation av samtliga
parter kommer att träda i kraft den 1 januari 1994,
utgör ett viktigt steg på vägen till en fullvärdig
plats i det europeiska samarbetet. Avtalet innebär
bl.a. att svenska medborgare, institutioner och
företag utan diskriminering kan medverka i
väsentliga delar av EG:s inre marknad med fri
rörlighet för varor, tjänster, kapital och
personer.
Utrikeshandeln är av avgörande betydelse för
Sveriges ekonomi. Tre fjärdedelar av vår export går
till Europa. Vårt deltagande i den ekonomiska
integrationen i Europa och friare handel med
omvärlden är en förutsättning för att vi skall
kunna upprätthålla och utveckla välfärden.
En ökad global liberalisering och ett stärkt
regelsystem för den internationella handeln är av
största vikt, detta inte minst med tanke på de
ekonomiska och politiska utmaningar det
internationella samfundet står inför. Av dessa
skäl, och för att motverka inskränkt nationalism
och protektionistiskt tryck, var det av avgörande
betydelse att de internationella
handelsförhandlingarna i GATT - den s.k.
Uruguayrundan - kunde slutföras den 15 december
1993. Överenskommelsen skall nu godkännas av de
avtalsslutande ländernas parlament. En
överens-kommelse om att minska hindren för det
internationella utbytet av varor och tjänster ökar
framtidstron och understödjer ekonomisk tillväxt.
Framgången inom GATT är också ett välkommet stöd
för de globala och multilaterala systemens
trovärdighet och för världssamfundets förmåga att
tillsammans angripa gemensamma utmaningar.
Inte minst för utvecklingsländerna är
överenskommelsen om minskade handelshinder av stor
betydelse för att möjliggöra ekonomisk tillväxt och
hållbar utveckling. Flertalet mottagarländer av
svenskt bistånd genomför ekonomiska reformer
syftande till marknadsekonomi. En betydande del av
det svenska biståndet bidrar bl.a. till att stödja
denna reformprocess. För att den skall lyckas måste
dock handelshindren minska, så att
förutsättningarna för utvecklingsländerna att få
avsättning för sina exportprodukter förbättras.
Nordamerikas, Ost- och Sydostasiens ekonomier med
ökande konkurrens- och innovationskraft befinner
sig i snabb tillväxt, medan tillväxten i Europa är
svag. Om inte Europa förmår utvecklas i god takt,
genom ytterligare vidgat europeiskt samarbete,
innebär det att arbete och välstånd på sikt hotas.
En utdragen lågkonjunktur i Europa, med en ond
cirkel av splittringstendenser och ett ökande
protektionistiskt tryck, får också negativa
konsekvenser för utvecklingssamarbetet med
u-länderna och efterfrågan på deras produkter.
U-ländernas möjligheter till utveckling påverkas
av ett stort antal faktorer, såväl interna som
externa. Det internationella utvecklingssamarbetet
är endast en av dessa. Utvecklingssamarbetet måste
ses i ett helhetsperspektiv som en del av
säkerhets-, handels- och utvecklingspolitiken.
Bistånd kan inte ersätta ländernas egna
ansträngningar, utan måste utgöra ett komplett-
erande stöd till en pågående process.
Målet för det svenska utvecklingssamarbetet är
att höja de fattiga folkens levnadsnivå genom
resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning,
ekonomisk och politisk självständighet, en
demokratisk samhällsutveckling samt en framsynt
hushållning med naturresurser och omsorg om miljön.
För att biståndet skall bli verkningsfullt krävs
att det finns rimliga förutsättningar avseende
utvecklingspolitiken i samarbetsländerna. De
kriterier som regeringen fastställt avser att styra
biståndsinsatserna i denna riktning. Det innebär
att hänsyn tas till demokratiutvecklingen,
respekten för mänskliga rättigheter, hur den
ekonomiska politiken och marknadsekonomin fungerar
samt hur effektivt biståndsresurserna används i
samarbetsländerna. I det sistnämnda kriteriet ingår
en bedömning av militärutgifternas andel i statsut-
gifterna i förhållande till produktiva och sociala
utgifter.
De överenskomna normerna om de mänskliga
rättigheterna utgör vår tids främsta ledstjärna för
vad som skall gälla av principer och regler för
staters maktutövning. Demokrati är det
styrelseskick som bäst tillgodoser människors
berättigade krav på inflytande och delaktighet i
sitt lands utveckling. Demokratins kännetecken som
yttrandefrihet, rättsstatens roll och politisk
pluralism med periodiskt hållna allmänna val vinner
allt mer gehör i olika delar av världen. Det
svenska utvecklingssamarbetet har som ett av sina
huvudmål att främja en utveckling mot fördjupad
demokrati och ökad respekt för mänskliga
rättigheter.
Den globala utvecklingen präglas i vissa
avseenden av en ny hoppfullhet. Detta gäller inte
minst två konflikter som stått på det
internationella samfundets dagordning under flera
decennier.
I Sydafrika kom den vita minoritetsregeringen
till insikt om det ohållbara i en politik som på
grundval av hudfärg förvägrade en överväldigande
majoritet av befolkningen varje inflytande över
sitt lands styre. På anmärkningsvärt kort tid,
sedan februari 1990, då processen inleddes med
frisläppandet av Nelson Mandela, har beslut fattats
om att hålla de första demokratiska valen i
Sydafrikas historia den 27 april 1994 och
överenskommelser träffats och lagfästs om vissa
övergångs-arrangemang. Främst av dessa är det s.k.
övergångsrådet (Transitional Executive Council) och
den oberoende valkommissionen, som får centrala
funktioner i förberedelserna för och genomförandet
av valen. Denna utveckling har också gjort det
möjligt för Sverige att under hösten 1993 avveckla
alla ekonomiska sanktioner mot Sydafrika utom det
av FN beslutade vapenembargot.
I Mellanöstern har en rad olika faktorer
samverkat till det genombrott mellan Israel och PLO
som manifesterades i handslaget mellan
premiärminister Yitzhak Rabin och PLO-ledaren
Yassir Arafat i Washington den 13 september 1993.
Som exempel kan nämnas att de grupper som motsatt
sig förhandlingar och förespråkat fortsatt
konfrontation har fått se sitt internationella stöd
försvinna efter Sovjetväldets upplösning. Det finns
inte längre två supermakter att spela ut mot
varandra.
Gemensam för den gynnsamma utveckling som vi på
senare tid kunnat bevittna i båda dessa konflikter
är betydelsen av det internationella samfundets
påtryckningar. Sverige och de övriga nordiska
länderna har spelat en inte obetydlig roll i
strävandena att åstadkomma fredliga lösningar.
Svenskt stöd skall utformas för att konsolidera de
uppnådda resultaten och främja uppbyggandet av
livskraftiga samhällen som baseras på demokratiska
värden och i vilka de mänskliga rättigheterna
respekteras.
Även i andra långvariga konflikter, där det
verkar möjligt att uppnå lösningar, kan biståndet
spela en fortsatt viktig roll som stöd till
fredsprocessen t.ex. i Moçambique och Kambodja.
Mot denna ljusare bild står en mörkare, som
påminner om en annan verklighet. I Angola har
försöken att få slut på inbördeskriget mött stora
svårigheter och i Myanmar (Burma) lever ofriheten
vidare. I det gamla Sovjetunionens södra
randområden vidgas de väpnade konflikterna, vilka
kan bära fröet till internationella kriser. Trots
stora insatser från världssamfundet har
inbördeskriget i Somalia inte helt kunnat stoppas,
även om den akuta massvälten avvärjts.
Det nya säkerhetspolitiska läget har markant
förändrat utgångspunkterna för det internationella
nedrustningsarbetet. Under flera decennier
fokuserades arbetet i hög grad på att skära ner
supermakternas kärnvapeninnehav. Efter det kalla
krigets slut och genom START-avtalen, med radikalt
reducerade kärnvapenarsenaler, inriktas det svenska
och internationella nedrustningsarbetet alltmer på
att minska riskerna för spridning av vapen och
vapenteknologi. Arbetet omfattar såväl
massförstörelsevapen som konventionella vapen. Det
svenska nedrustningsarbetet har vidare alltmer
kommit att relateras till ett bredare
säkerhetsbegrepp, med ökad uppmärksamhet på
icke-militära frågor, fredsfrämjande verksamhet och
förtroendeskapande åtgärder.
Sverige kommer även i fortsättningen i olika
sammanhang, särskilt inom ramen för FN och ESK, att
aktivt delta i de ansträngningar som görs för att
lösa konflikter och mildra det av våld och ofärd
framkallade mänskliga lidandet. Global och regional
samverkan kompletterar och förstärker varandra. Med
fortsatt integration och samarbete över gränserna,
med ett ökat utbyte mellan länderna, förbättras
förutsättningarna för fredlig utveckling och
växande välstånd. Internationellt samarbete för
fred, frihet, demokrati, marknadsekonomi och
respekt för mänskliga rättigheter är grunden för
den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken.
* * *
Medlemskapsförhandlingarna med Europeiska unionen
Sveriges arbete för ett medlemskap i EU omfattar
unionens alla delar som de utformats i
Maastrichtfördraget. Detta omfattar såväl
Romfördraget och Enhetsakten i reviderade skick som
en rad nya samarbetsområden, däribland planerna på
en ekonomisk och monetär union, en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik, rättsligt och
inrikespolitiskt samarbete och den sociala
dimensionen. Dessa olika beståndsdelar i det
framtida europeiska samarbetet utgör en helhet. Vi
vill delta i denna helhet och utveckla den vidare
under regeringskonferensen år 1996. Sveriges plats
är i det europeiska samarbetets centrum.
Vi bör erinra oss att EU från början
representerat, och alltjämt representerar, ett
fredsprojekt, en vision av en ordning där krig
mellan Europas stater inte längre framstår som
möjligt. Denna vision behöver utsträckas till att
omfatta allt fler av Europas stater och på sikt
hela Europa.
Efter Europeiska rådets beslut i Edinburgh i
december 1992 har förhandlingsverksamheten varit
intensiv med formell start den 1 februari 1993.
Under våren 1993 kunde merparten av gemenskapens
regelverk granskas. Väsentliga svenska intressen
har markerats genom formella positionspapper på
berörda områden.
Bland de mest centrala frågorna märks vår strävan
att bibehålla en fortsatt hög ambitionsnivå inom
regional- och miljöpolitiken. Vi slår vakt om
väsentliga skyddsnormer inom hälsa/miljö/säkerhet.
Vårt inträde i tullunionen och den gemensamma
handelspolitiken stärker vår ställning som
frihandelspart på den stora västeuropeiska
marknaden och även i förhållande till tredje land.
Våra målsättningar på det alkoholpolitiska området
ligger fast. Vi har vidare slagit vakt om viktiga
intressen som gäller Euratomfördraget, t.ex.
hälsoskydd, säkerhetskontroll och självständighet,
vad gäller vissa övergripande frågeställningar. Vad
avser jordbrukspolitiken har vi understrukit att vi
siktar på en fullständig integrering med EG:s
gemensamma jordbrukspolitik från den dag Sverige
blir medlem.
På det institutionella området verkar vi för att
Sverige skall få samma villkor som med oss
jämförbara länder och få svenska språket bekräftat
som officiellt språk. Vi inser att Sverige kommer
att bli en betydande nettobidragsbetalare. Detta är
något vi accepterar, men vi anser, inte minst på
grund av det ansträngda budgetläget och den förtida
anpassning som genomförs inom flera områden, att en
successiv infasning av vårt budgetbidrag är rimlig.
EES-avtalet
EES-avtalet slutförhandlades under våren 1992 och
godkändes av riksdagen den 18 november 1992. Det
tilläggsprotokoll som blev resultatet av det
schweiziska ställningstagandet att inte delta i EES
godkändes av riksdagen den 3 juni 1993. Efter
ratifikation i samtliga EU- och berörda EFTA-stater
träder avtalet i kraft den 1 januari 1994.
EES-avtalet innebär att svenska medborgare,
institutioner och företag i väsentlig grad kommer
att åtnjuta samma fördelar avseende fri rörlighet
för varor, tjänster, kapital och personer (de fyra
friheterna) som kommer att gälla inom EG när den
inre marknaden fullbordats.
Förutom de fyra friheterna omfattar avtalet ett
utvecklat och breddat samarbete även inom
miljövård, konsumentskydd, forskning och
utveckling, utbildning, sociala frågor, små och
medelstora företag, bolagsrätt, turism och
statistik.
Inom ramen för EES-avtalet kommer nya organ att
upprättas. Dessa organ, som kommer att ha en viktig
roll när det gäller tillämpningen av EES-avtalet,
är EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA),
EFTA-domstolen och ständiga kommittén.
ESA kommer att vara en självständig myndighet med
uppgift att övervaka de fem EFTA-staternas
genomförande och tillämpning av EES-avtalet, bl.a.
på områdena konkurrens, statsstöd och offentlig
upphandling.
Rättsakter antagna i EG efter den 31 juli 1991
har av förhandlingstekniska skäl inte kunnat tas
med i EES-avtalet. Sådana rättsakter som tillkommit
i interimsperioden fram till ikraftträdandet avses
bli integrerade i avtalet. Ett omfattande
förberedelsarbete för detta pågår.
En viktig del i Sveriges inflytande i
EES-samarbetet är medverkan i olika expertgrupper
i vilka beslut i EU:s ministerråd och i
kommissionen förbereds. Detta förutsätter en
omfattande reseverksamhet med deltagande av
experter från departement och från fackmyndigheter.
Förhandlingsarbetet kommer att utgöra en integrerad
del av myndigheternas och departementens reguljära
verksamhet.
EES-avtalet innebär också ett omfattande
programsamarbete, t.ex. beträffande forskning och
utveckling. Kostnaderna för detta samarbete
belastar i allt väsentligt andra huvudtitlar och
beräknas uppgå till 300 miljoner kronor budgetåret
1994/95. Till detta skall läggas kostnaden för
medverkan i EFTA:s EES-institutioner om 60 miljoner
kronor samt kostnaderna för medverkan i fonden för
ekonomisk och social utjämning mellan regioner inom
EES om 400 miljoner kronor.
Europainformation och medel för ja- och
nejkampanjer i folkomröstningen om EU-medlemskap
Inom Utrikesdepartementet upprättades i augusti
1992 Sekretariatet för Europainformation, som
arbetar med och samordnar regeringskansliets
information om den europeiska integrationen.
Jämsides med detta sekretariat arbetar en särskild
delegation med att fördela medel till enskilda
organisationer för informationsinsatser kring
integrationsfrågorna (SFS 1992:887).
Allsidig information om integrationsarbetet och
medlemskapsper-spektivet är av central betydelse
för att kunskapen om, intresset och engagemanget
för Europafrågorna skall få bred spridning.
Riksdagen har hittills anslagit 100 miljoner kronor
för informationsverksamheten. Hälften av medlen har
använts för organisationslivets informationsprojekt
och då i första hand utgått till
folkbildningsorganisationerna. Sekretariatets
verksamhet inriktas på att föra ner information
till lokal nivå genom att knyta samman bl.a.
länsstyrelser och bibliotek i ett
informationsnätverk. Kring detta nätverk byggs en
stödorganisation med bl.a. materialproduktion,
telefonservice till allmänhet och massmedia,
seminarier och andra informationsprojekt samt
utbildning.
Kampanjorganisationerna bör erhålla vissa medel
för sina kampanjer inför folkomröstningen.
Delegationen för informationsinsatser om europeisk
integration bör därför fördela dessa bidrag innan
den avslutar sin verksamhet.
Regeringen torde få anledning att återkomma till
riksdagen i fråga om medel för Europainformation
och om medel för kampanjorganisationerna.
Förenta nationerna
FN har efter det kalla krigets slut kommit att
spela en alltmer central roll i ansträngningarna
att upprätthålla internationell fred och säkerhet -
just såsom stadgan avser. Allt större krav ställs
på FN som fredsinstrument. På drygt ett år har
antalet personer som tjänstgör i FN:s
fredsbevarande insatser femdubblats. Också kraven
på humanitära insatser för att lindra akut nöd och
på återuppbyggnad efter väpnad konflikt har ökat.
Samtidigt krävs att politiska, fredsfrämjande och
humanitära insatser samverkar. FN:s bristande
finansiella bas och svårigheterna att göra
nödvändiga omprioriteringar utgör ett växande
problem. Resurserna står inte i proportion till
uppdragen. Genomgripande reformer är nödvändiga för
att FN skall kunna bli ett effektivt instrument på
flera av sina ansvarsområden.
Sverige har, tillsammans med de övriga nordiska
länderna, påtagit sig en aktiv roll i strävandena
att stärka FN och förbättra dess effektivitet,
såväl på det politiska som det ekonomiska och
sociala området. Samtidigt som vi utökat vårt
deltagande i FN:s fredsbevarande operationer har vi
förespråkat konkreta reformer för att stärka
verksamheten. Detta gäller både de militära
operationerna och civila insatser i form av
humanitärt bistånd, demokratistöd och hjälp till
återuppbyggnad.
Sverige har, som första industriland, ratificerat
FN:s konvention mot kemiska vapen, som är unik
genom att den totalförbjuder en hel kategori av
vapen.
Det traditionella säkerhetsbegreppet har fått en
vidare innebörd och avser numera inte bara staters
säkerhet, utan inriktar sig alltmer på den enskilda
människans situation. Uppföljningen av besluten vid
FN:s konferens för miljö- och utveckling (UNCED)
som hölls i Rio de Janeiro i juni 1992 skall ses i
detta perspektiv, liksom förberedelserna för de
större FN-konferenser på det sociala området som
äger rum under åren 1994 och 1995,
befolkningskonferensen, det sociala toppmötet och
kvinnokonferensen.
Det är väsentligt att Rio-konferensen följs upp
både nationellt och internationellt. Inom FN har en
kommmission för hållbar utveckling tillsatts för
att granska uppföljningen. Vidare har förhandlingar
om en konvention för att hindra ökenspridning
inletts.
Uppenbara kränkningar av de mänskliga
rättigheterna och av den internationella humanitära
rätten är fortfarande en tragisk verklighet för
miljontals människor på många håll i världen. Den
svenska regeringen är aktiv i kampen för de
mänskliga rättigheterna utifrån övertygelsen om
deras allmängiltighet och odelbarhet. Denna
pricipiella uppfattning drevs av Sverige och
likasinnade länder vid världskonferensen om
mänskliga rättigheter i Wien år 1993. Vi har sökt
konkretisera vår uppfattning genom att verka för
att stärka FN:s möjligheter att tillse att de
internationella konventionerna om mänskliga
rättigheter efterlevs.
Sverige har stött tanken på tillsättandet av en
särskild högkommissarie för mänskliga rättigheter.
Detta skulle öka det internationella systemets
förmåga att mer direkt hantera akuta situationer
och allvarliga kränkningar av mänskliga
rättigheter. Det skulle också bidra till bättre
samordning och integrering av arbetet med mänskliga
rättigheter inom FN-systemet i dess helhet.
Under det svenska ordförandeskapet har ESK
initierat förslaget att upprätta en särskild
domstol för krigsförbrytelser som begåtts i f.d.
Jugoslavien. Sedan FN övertagit initiativet har
FN:s generalförsamling nyligen utsett domare till
domstolen, som inlett sitt arbete. Sverige kommer
att bistå domstolen på sätt som bedöms effektiva
och som inte kan uppfattas som försök att
otillbörligen påverka dess opartiskhet.
FN:s fredsbevarande operationer
Ett viktigt inslag i Förenta nationernas arbete för
fred och säkerhet är de fredsbevarande
operationerna. Vårt engagemang i sådana insatser är
ett framträdande drag i vår FN-politik. För
närvarande är 1 300 svenska kvinnor och män
engagerade inom Unprofor i f.d. Jugoslavien. De
flesta befinner sig i Bosnien till skydd för
civilbefolkningen och deras försörjning. Svenska
militärer och poliser medverkar dessutom i flera
andra FN-operationer över hela världen.
De militära FN-insatserna har i allt högre grad
kommit att förenas med civila humanitära
operationer. Det kan gälla samhällsbyggande
insatser som valövervakning, utbildning av
civilpolis eller ren nödhjälp. Namibia och Kambodja
är lyckade exempel på sådana FN-operationer. I
Somalia fortsätter FN:s ansträngningar i denna
riktning, dock under allt större svårigheter.
Regeringen verkar i FN för en effektivare
politisk och militär ledning av de fredsbevarande
operationerna och för en bättre samordning med de
humanitära insatserna. Ett nordiskt
resolutionsförslag härom antogs i december 1993 av
FN:s generalförsamling.
Behovet av personal till fredsbevarande insatser
kommer för lång tid framåt sannolikt att överstiga
tillgången, varför utbildningsinsatser alltmer
kommer att efterfrågas. Regeringen avser fortsätta
att verka för att även andra länders representanter
skall få del av svenska erfarenheter på området.
ESK
Sverige har under sin period som ordförande i ESK
inriktat sig på att utveckla ESK:s operativa
förmåga, att främja en effektivare förebyggande
diplomati och att utveckla nya
konfliktlösningsmetoder. Ytterst har syftet varit
att länka in förändringsprocessen i Central- och
Östeuropa, liksom i det f.d. Sovjetunionen, i
fredliga banor.
ESK:s främsta styrka är dess breda
säkerhetsbegrepp som inte bara omfattar de
traditionella säkerhetspåverkande faktorerna, utan
även frågor rörande demokratiuppbyggnad och
mänskliga rättigheter i en vid mening. ESK:s
flexibilitet och förmåga att tidigt vara på plats i
ett konfliktområde utgör också komparativa
fördelar. Under den svenska ordförandeperioden har
ett reformarbete inletts, syftande bl.a. till att
kompensera den begränsning som utgörs av kravet på
konsensusbeslut och bristen på organisatoriska
resurser.
Utvecklandet av en aktiv, förebyggande diplomati
har resulterat i en rad insatser i Baltikum,
Central- och Östeuropa samt i Balkan-området. ESK
har också i krishanteringssyfte upprättat en lokal
närvaro i flera delar av det f.d. Sovjetunionen.
Det svenska ordförandeskapet har lagt ner ett
betydande arbete på att öka ESK:s engagemang i de
nya medlemsstaterna i Kaukasus och Centralasien.
Inrättandet av en högkommissarie för nationella
minoriteter utgör ett exempel på en konstruktiv
förnyelse inom ESK-arbetet.
För att stärka internationell
konfliktförebyggande och krishanterande verksamhet
har Sverige under sitt ordförandeskap vidgat och
förbättrat samarbetet med internationella
organisationer som Europarådet, NATO, NACC, VEU och
i synnerhet FN. ESK deltar sedan hösten 1993 som
observatör i FN:s generalförsamling. På fältet
samverkar ESK och FN med stöd av en
ramöverenskommelse från början av år 1993.
Under sitt ESK-ordförandeskap, som i slutet av
november 1993 övergick till Italien, har Sverige
också sökt lägga en grund för en rehabiliterande
insats i Bosnien-Hercegovina, när krigshandlingarna
där en gång upphör. ESK:s roll blir då att
tillsammans med FN, EU och Europarådet söka bidra
till att återuppbygga det civila samhället. Här
kommer också frivilligorganisationernas bidrag att
bli av stor betydelse.
Under den svenska ordförandetiden genomfördes det
första mötet med ESK:s s.k. Economic Forum i Prag.
Vid ESK:s utrikesministermöte i Rom i slutet av
år 1993 övertog Sverige ansvaret för
ansträngningarna att skapa fred i konflikten om
Nagorno-Karabach (den s.k. Minsk-gruppen).
Nedrustningsfrågor
Det kalla krigets slut utgjorde en historisk
vändpunkt för internationell nedrustning. Förenta
staterna har med berörda OSS-länder kommit överens
om att skära ner sina strategiska kärnvapenlager
med två tredjedelar och eliminera merparten av sina
taktiska kärnvapen. Det är nu viktigt att avtalen
ratificeras av alla parter och genomförs i sin
helhet. Detta kan också kräva bidrag från andra
länders sida, bl.a. Sverige.
Regeringen välkomnar den omfattande
nedrustningsprocess som nu pågår, det växande
internationella samförståndet i nedrustningsfrågor
och den ökade enigheten om vikten av
icke-spridningsåtgärder. Viktiga delar i
regeringens nedrustningspolitik är bl.a. ett
stärkande av icke-spridningsfördraget beträffande
kärnvapen (NPT) och en förlängning av detta avtal
för obegränsad tid, ett fullständigt
provstoppsavtal, förstärkta icke-spridningsåtgärder
beträffande samtliga massförstörelsevapen och
missilteknologi samt ökad öppenhet om och
begränsningar av överföringar av konventionella
vapen.
Sverige lade i juni 1993 i nedrustningskonferensen
i Genève fram ett förslag till ett avtal om
fullständigt stopp för alla kärnvapenprov, som för
första gången föreslås bli heltäckande och även
förbjuda s.k. fredliga kärnsprängningar, som
tidigare förslag medgivit under vissa
förutsätt-ningar.
Nordiskt samarbete
Utvecklingen i Europa, särskilt den europeiska
integrationsprocessen, är en utgångspunkt för den
reformering av det nordiska samarbetet som sedan år
1991 bedrivs på initiativ av statsministrarna.
Syftet med reformarbetet är att finna former för
ett stärkt och vitaliserat nordiskt samarbete inom
en europeisk ram.
Samarbetet stärks på områden som är av genuint
gemensamt intresse. Vidare utvidgas det politiska
samarbetet om europeiska och regionala
samarbetsfrågor för att underlätta ländernas
deltagande i EES- och EU-samarbetet.
Regeringssamarbetet i utrikes- och
säkerhetspolitiska frågor utvecklas, bl.a. genom
tätare möten mellan utrikesministrarna.
EES-avtalet innehåller en nordisk klausul som
säger att avtalet inte innebär något hinder för det
nordiska samarbetet, så länge det inte hindrar
avtalets goda funktion. Härigenom skapas
möjligheter till fortsatt nordiskt samarbete inom
en vidare europeisk ram.
För att anpassa samarbetsorganisationen till de
nya målsättningarna koncentreras resurserna inom
Nordiska ministerrådet till sju prioriterade
områden: kultur, forskning och utbildning, miljö,
medborgarnas rättig-heter, ekonomi, fiske och
juridiska frågor.
Särskild vikt läggs vid en väsentlig satsning på
kultur-, utbildnings- och forskningsområdena. Även
samarbetet på miljöområdet och samarbetet med
Baltikum ges fortsatt hög prioritet.
Förnyelsearbetet inriktas även på att
rationalisera Nordiska ministerrådets organisation.
Antalet ämbetsmannakommittéer har därför begränsats
och ministerrådets sekretariat omorganiseras så att
kostnaderna för det minskas.
En översyn har också gjorts av regelverken för
det nordiska samarbetet. Regeringen förelade
riksdagen tidigare i år förslag om ändring i den
nordiska samarbetsöverenskommelsen
(Helsingforsavtalet). De nya bestämmelserna i
avtalet trädde i kraft i november 1993.
Sverige har under innevarande verksamhetsår, fram
till Nordiska rådets session i Stockholm i mars
1994, ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet.
Därmed har vi ett huvudansvar för att genomföra
förnyelsen av det nordiska samarbetet och att driva
verksamheten i övrigt framåt.
En av de viktigaste uppgifterna under
ordförandeperioden är att hålla nära kontakt med de
övriga nordiska länder, Finland och Norge, som
förhandlar om medlemskap i EU.
Sysselsättning och ekonomisk tillväxt har hög
prioritet. En gemensam nordisk plattform
utarbetades som bidrag till det europeiska
tillväxtinitia-tivet inför det gemensamma mötet med
EG:s och EFTA:s ekonomi- och finansministrar i
april 1993.
Andra frågor som prioriteras är att utreda
förutsättningarna för ett nordisk TV-samarbete via
satellit och möjligheterna att avlägsna hinder för
personers resa, uppehåll och arbete över gränserna
i de nordiska länderna.
Arbetet med att göra de nordiska länderna till en
gemensam marknad för högre utbildning och forskning
fortsätter. Det innebär att nordiska studenter
skall kunna välja mellan universitet och högskolor
i hela Norden.
Utgångspunkten för Nordiska ministerrådets
budgetplanering är att budgeten skall vara realt
sett oförändrad. Den nya inriktningen av samarbetet
medför att betydande omprioriteringar gjorts inom
budget-ramen. Anslagen till kultur- och
utbildningsområdet ökas väsentligt och finansieras
med besparingar på de flesta andra områden.
Nordiska ministerrådets budgetförslag för år 1994
behandlades av Nordiska rådet vid sessionen i
november 1993. Därefter fastställde ministerrådet
budgeten i enlighet med de ändringar som Nordiska
rådet föreslagit.
En utförlig redogörelse för det nordiska
samarbetet har lämnats i den berättelse som
Nordiska ministerrådet överlämnat till Nordiska
rådet i december 1993.
Central- och Östeuropa
De genomgripande förändringarna i Central- och
Östeuropa inklusive f.d. Sovjetunionen har skapat
helt nya möjligheter för allsidigt och
vittomfattande samarbete.
Utvecklingen mot demokrati, rättsstat och
marknadsekonomi har varit snabb, samtidigt som den
gett upphov till konflikter och sociala spänningar.
Denna omdaningsprocess är på intet sätt avslutad.
Bakslag har redan förekommit och kan inte uteslutas
i framtiden. Det ligger i vårt eget intresse att
den fortsatta utvecklingen blir positiv. Mot denna
bakgrund har regeringen lagt stor vikt vid att
stödja framväxten av stabila och demokratiska
stater i vårt närområde. Övergången från
kommando-ekonomi till marknadsekonomi spelar här en
utomordentligt viktig roll.
När nu militära hot och ideologisk konfrontation
fått ge plats för verkligt samarbete är det en
uppgift för Sverige att verka för att
förändringarna blir bestående. Det är också ett
svenskt intresse att lindra oundgängliga negativa
effekter av strukturanpassningen och därigenom
undvika att utvecklingen i vårt närområde leder
till bestående social oro. Vi har också intresse av
att gemensamma ansträngningar görs för att bevara
och förbättra miljön i Östersjöregionen.
Syftet med regeringens östpolitik är sålunda att
bidra till stabilitet och gott grannskap i
Östersjöområdet. Det blir härigenom också möjligt
att återknyta de historiska kontakterna med de
central- och östeuropeiska länderna i vårt
närområde och med deras folk. Detta försöker vi
åstadkomma genom en rad åtgärder - bilateralt,
regionalt och som en del av en samlad västeuropeisk
insats.
I de ursprungliga reformländerna, Tjeckien,
Ungern och Polen, har samhällsomvandlingen kommit
långt. Av de baltiska staterna har Estland hunnit
längst i reformprocessen. I Ryssland fortsätter
reformpolitiken, fast stundom dramatiska
förvecklingar understryker de väldiga svårig-heter
som reformarbetet möter. Lika viktigt som det
ekonomiska biståndet är därför västs politiska stöd
åt omvandlingsprocessen, med tonvikt på
ansträngningarna att söka integrera Ryssland i det
europeiska samarbetet. Under statsministerns besök
i Moskva våren 1993 antogs en deklaration om
fördjupade förbindelser, som ger en god grund för
utvecklingen av Sveriges officiella utbyte med det
demokratiska Ryssland. Väl så viktiga är emellertid
täta och breda informella kontakter på alla
samhällsnivåer.
På det regionala planet samarbetar länderna i
Nordeuropa i två nyupprättade multilaterala organ,
Östersjörådet, som omfattar alla Östersjöstater,
och Barentsrådet, ett forum för samarbete på
Storkalotten mellan de nordiska länderna och
Ryssland. Östersjörådet har visat sig vara ett
lämpligt forum för meningsutbyten i olika centrala
frågor. Inom dess ram diskuteras också regionala
*lågnivåhot* i form av miljöföroreningar, nukleära
risker, smuggling av vapen och narkotika samt
illegal flyktingtrafik. Också utanför
Östersjöområdet finns betydande destabiliserande
faktorer som berör Sverige, som t.ex.
flyktingströmmarna från konflikterna på Balkan.
I många länder i Central- och Östeuropa har
reformpolitiken konsoliderats och grunden lagts för
tillväxt och för ett utökat deltagande i
internationellt varuutbyte.
Sverige och andra industriländer söker på olika
sätt, bl.a. med handelspolitiska medel, stödja
reformprocessen och ett intensifierat ekonomiskt
samarbete som syftar till att inlemma Central- och
Östeuropa i det multilaterala handelssystemet. En
friare handel är ett av de viktigaste sätten att
knyta dessa ekonomier närmare Västeuropa. EG har
slutit associationsavtal (som innehåller avsnitt om
frihandel) och EFTA-länderna har ingått
frihandelsavtal med Bulgarien, Polen, Rumänien,
Tjeckoslovakien (gäller numera Tjeckien och
Slovakien) samt Ungern. Dessa frihandelsavtal, som
avser industrivaror, är assymetriska, dvs.
västsidan avvecklar sina tullar snabbare än
östsidan. EFTA-avtalen har samtliga trätt i kraft.
EFTA-länderna har också undertecknat
samarbetsdeklarationer med Albanien, de baltiska
staterna och med Slovenien.
Bilaterala frihandelsavtal mellan Sverige och
Estland, Lettland respektive Litauen ingicks år
1992. I februari 1993 undertecknades ett nytt
handelsavtal med Ryssland och i juni 1993 ingicks
ett handelsavtal med Slovenien. Handelsavtal
framförhandlas också med Kazachstan, Vitryssland
och Ukraina.
Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa
utgör en integrerad del av den svenska
östpolitiken. Samarbetets syfte är att på olika
sätt bistå länderna i den pågående
samhällsomvandlingen och medverka till
normalisering av relationerna. Som redan nämnts,
ligger det även i Sveriges eget intresse att
utvecklingen leder till stabila politiska
förhållanden, ekonomiska framsteg och en ökad
öppenhet mot omvärlden.
Målsättningarna för det svenska östsamarbetet är:
- att stödja återupprättande och konsolidering av
demokratins ochrättsstatens institutioner,
- att stödja återinförandet av en fungerande
marknadsekonomi,
- att stödja åtgärder för att förbättra miljön,
särskilt i Östersjön, och
- att bistå de baltiska staterna att befästa sin
nationella suveränitet.
De båda förstnämnda målsättningarna baseras på
ESK:s Paris-stadga.
Samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa
bedrivs i enlighet med det program för budgetåren
1992/93-1994/95 som regeringen lade fram år 1991
och som riksdagen antog på våren 1992. Det
förutsatte insatser om 1 miljard kronor under vart
och ett av de tre åren. Tillsammans med de medel
som dessförinnan ställts till förfogande innebär
det att 3,6 miljarder kronor avsatts för ändamålet
under en femårsperiod.
Huvuddelen av det bilaterala samarbetet utgörs av
kunskapsöverföring på de områden där
samarbetsländerna uttryckt önskemål om bistånd och
där svenska erfarenheter bedömts vara av intresse.
Utbildning, rådgivning och expertutbyte är de
instrument som - med de stora behov som finns och
de begränsade medel som stått till förfogande -
förutsetts få den största strategiska effekten.
Insatserna genomförs via BITS (tekniskt bistånd),
SIDA (bidrag till enskilda organisationer),
SWEDECORP (näringslivssamarbete), det statligt
helägda bolaget Swedfund International AB (stöd
till samriskföretag) och Svenska institutet
(utbildnings- och kultursamarbete, expertutbyte).
För att motverka splittring på alltför många
mottagare och ta till vara det mervärde som ligger
i samverkan med länderna i vår egen region, har det
bilaterala samarbetet inriktats på Sveriges
geografiska närområde, dvs. de baltiska länderna,
Polen och nordvästra Ryssland.
Till länderna utanför närområdet kanaliseras
svenska insatser huvudsakligen genom multilaterala
organ (främst Internationella valutafonden,
Världsbanken, Europeiska återuppbyggnads- och
utvecklingsbanken, OECD, Europarådet och den s.k. G
24-gruppen). Det är också främst genom några av
dessa organ som Sverige bidrar till det
makroekonomiska stöd och de infrastrukturella
investeringar som behövs för att säkra den mera
långsiktiga samhällsuppbyggnaden i de central- och
östeuropeiska staterna. De finansiella flöden genom
de internationella finansieringsinstituten, som
också kommer våra grannländer till godo, är av
avgörande betydelse för Central- och Östeuropas
reformarbete. En viktig uppgift för det tekniska
samarbetet är att komplettera det finansiella
stödet genom att medverka till att detta utnyttjas
effektivt.
Betydelsefulla initiativ har också tagits i
nordisk samverkan. Särskilt det baltiska
investeringsprogrammet (BIP) och det nordiska
miljöfinansieringsbolaget (NEFCO) bör nämnas i
detta sammanhang.
Det är även angeläget att erinra om det breda
engagemang som folkrörelser och andra enskilda
organisationer, kommuner, företag och enskilda
medborgare gett prov på, då det gäller stöd till
utvecklingen i de central- och östeuropeiska
staterna. En stark folkopinion står bakom Sveriges
östsamarbete och deltar aktivt i dess
förverkligande.
Budgetåret 1994/95 är det sista året i det år
1992 beslutade treårsprogrammet.
Samhällsomvandlingen i de central- och
östeuropeiska staterna är, som tidigare nämnts,
långtifrån avslutad och behovet av stöd utifrån
väntas bestå under flera år. Det står redan nu
klart att de svenska insatserna bör fortsätta även
efter budgetåret 1994/95. Detta har
utrikesutskottet också understrukit i sitt
betänkande i samband med behandlingen av
innevarande års budget (bet. 1992/93:UU16). Det
heter i betänkandet att en fortsättning av
samarbetet med Central- och Östeuropa ter sig *både
nödvändig och önskvärd*.
Regeringen delar denna uppfattning. Ett fortsatt
samarbete bör planeras så, att insatserna kan
bidra till den långsiktiga utvecklingen i de
central- och östeuropeiska länderna. Stödet skall
kunna anpassas till förändrade behov i varje
enskilt land, allteftersom reformprocessen
framskrider. Kontinuitet och flexibilitet bör
prägla insatserna. Mot denna bakgrund avser
regeringen inför budgetåret 1995/96 återkomma till
riksdagen med förslag om program för fortsatt
samarbete med Central- och Östeuropa.
Då det gäller det budgetår som omfattas av denna
proposition, dvs. 1994/95, är såväl totalbeloppet,
1 miljard kronor, som huvuddragen av verksamheten
förutsedda i det redan beslutade treårsprogrammet.
Vissa nya initiativ har aktualiserats av
utvecklingen i de berörda länderna.
Utrikesutskottet framhöll i sitt betänkande
1992/93:UU16 att en mera grundläggande översyn av
Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa vore
påkallad.
Under det nu löpande budgetåret har ett
analysarbete bedrivits inom Utrikesdepartementet
rörande östsamarbetets innehåll och utformning. En
utvärdering av SIDA:s bidrag till enskilda
organisationers samarbete med Central- och
Östeuropa har genomförts. En utredning har gjorts
rörande inriktning och samordning av samarbetet.
Förslag om östsamarbetets framtida organisation har
avgetts (Ds 1993:79). Vidare har flera svenska
samarbetsorgan utfört egna utvärderingar inom sina
respektive verksamhetsområden.
I anslutning till avslutandet av det nu löpande
treårsprogrammet och inför regeringens förslag om
ett fortsatt program för samarbete med Central- och
Östeuropa finns behov av en analys av det
hittillsvarande samarbetets resultat och effekter.
Den utvärderingsprocess som skall ligga till grund
för denna analys har redan inletts.
Regeringen har i år låtit en utredningsman
undersöka förutsättningarna att etablera ett
Sverige-hus i S:t Petersburg. Slutsatsen i en
rapport som presenterades i oktober 1993 är att det
finns förutsättningar att gå vidare med detta
projekt där ett särskilt hus identifierats som
lämpligt. För närvarande studeras rapporten, inte
minst de finansiella konsekvenser, som en satsning
enligt utredningens rekommendation skulle medföra.
Det kan finnas skäl att återkomma till riksdagen i
detta ärende.
GATT/Uruguayrundan och övriga multilaterala
handelsfrågor
Sveriges starka utrikeshandelsberoende gör det till
en central uppgift att slå vakt om och aktivt bidra
till att stärka ett öppet multilateralt
handelssystem. Detta är särskilt viktigt i det
nuvarande svaga konjunkturläget i stora delar av
världen, då det protektionistiska trycket växer sig
starkare.
Sverige har deltagit aktivt i de globala
handelsförhandlingarna i GATT, den s.k.
Uruguayrundan, som pågått sedan år 1986. Rundans
mål har varit att ytterligare liberalisera
världshandeln för både jordbruks- och
industrivaror, att utvidga GATT-avtalet med regler
på nya områden, som tjänstehandel, immaterialrätt
och investeringsvillkor, och att stärka GATT:s
regelsystem och dess efterlevnad.
En slutuppgörelse på samtliga förhandlingsområden
antogs av de förhandlande parterna den 15 december
1993. Uppgörelsen kompletteras med ländervisa
åtaganden beträffande marknadstillträde för varor
och tjänster. Överenskommelsen skall undertecknas
vid en ministerkonferens i Marrakech i april 1994.
Sedan följer nationell ratificering och avtalen
träder därefter i kraft under år 1995.
Den förhandlingsuppgörelse som nu antagits är som
helhet bra för Sverige. Omfattande tullsänkningar,
inklusive fullständig tullavveckling på viktiga
varuområden som stål, läkemedel, medicinsk
utrustning, bygg- och jordbruksmaskiner samt
möbler, skapar nya marknadsöppningar. Stödet till
jordbruket reformeras och reduceras och
gränsskyddet trappas ned. De mångåriga
importrestriktionerna för teko-varor avvecklas.
GATT:s regelverk skärps på viktiga områden som
antidumping och subventioner.
Tvistlösningsmekanismen blir effektivare. För
första gången skapas ett regelverk inom GATT för
tjänstehandel och andra viktiga områden som
immaterialrätt och investeringsvillkor. GATT
ombildas till en världshandelsorganisation (WTO)
och får därmed en fastare administrativ och
organisatorisk styrning.
Den ökade handelsliberalisering och det stärkta
regelsystem som rundan medför, är av särskild vikt
med tanke på de ekonomiska och politiska utmaningar
vi står inför. Framgången i Uruguayrundan motverkar
protektionistiskt tryck och tendenser till att söka
lösningar på handelsproblem utanför regelverket.
Det är samtidigt en mycket viktig faktor för att
öka framtidstron och understödja ekonomisk
tillväxt. Nyligen genomförda studier i OECD bedömer
vinsterna i form av ökad global tillväxt till mer
än 270 miljarder US dollar årligen efter
genomförandeperioden. Välfärdsvinsten inom
EFTA-länderna beräknas till 38 miljarder US dollar,
vilket pekar mot en välfärdsvinst för Sveriges del
motsvarande 60-80 miljarder kronor per år när
effekterna efter cirka tio år nått oss fullt ut.
Framgången inom GATT innebär också ett välkommet
stöd för det multilaterala handelssystemets
trovärdighet.
De regionala integrationssträvandena
intensifieras runt om i världen; EES, EFTA:s och
EG:s frihandelsavtal med länder i Central- och
Östeuropa, EU:s utvidgning, det nordamerikanska
frihandelsavtalet (NAFTA) är exempel. För Sverige
är det självklart att regional och global
liberalisering måste gå hand i hand eftersom de
kompletterar och förstärker varandra. Framgången i
Uruguayrundan är också av stor betydelse för
länderna i Central- och Östeuropa liksom för
u-länderna.
Medlemskap i EU minskar inte vårt intresse för
ett effektivt globalt handelssystem. Samtidigt med
våra förhandlingar om medlemskap i EU har Sverige
med all kraft verkat för en framgångsrik avslutning
av Uruguayrundan.
OECD har stor betydelse som organ för
erfarenhetsutbyte mellan de utvecklade
marknadsekonomierna i världen. Ett antal
utanförstående länder har efter de senaste årens
omfattande politiska och ekonomiska förändringar
visat starkt intresse av att etablera relationer
med organisationen. Sverige finner en sådan dialog
värdefull.
OECD kommer de närmaste åren att uppmärksamma ett
antal frågor av stor vikt. Ett prioriterat
ämnesområde, som kan bli föremål för multilaterala
förhandlingar efter Uruguayrundans avslutning, är
hur nationell politik kan anpassas till den
pågående globaliseringen av handel och industri.
Detta område omfattar bl.a. frågor om handel och
miljö, handel och konkurrens samt handel och
investeringar.
Förhandlingar pågår inom OECD:s ram om att
ytterligare skärpa reglerna i den s.k.
consensus-överenskommelsen på exportkreditområdet.
Syftet är ökad öppenhet och minskade subventioner.
För att minska handelssnedvridning har parterna
till överenskommelsen också enats om att söka
etablera vissa gemensamma principer vad gäller
villkoren för statliga exportkreditgarantier.
UNCTAD fortsätter sitt arbete efter de nya
riktlinjer och arbetsformer som antogs vid den
åttonde konferensen år 1992 i Colombia. Det innebär
att UNCTAD huvudsakligen skall vara ett forum för
utbyte av nationella erfarenheter i frågor som
berör handel och utveckling till gagn för främst
u-länderna och för länderna i Central- och
Östeuropa. Sverige tillhörde initiativtagarna till
reformarbetet och verkar aktivt för att det
fullföljs. En första utvärdering av reformerna görs
år 1994 då UNCTAD samtidigt firar sitt
30-årsjubileum.
Det internationella samarbetet på råvaruområdet
genomgår en förändring. Tidigare prisstabiliserande
avtal ersätts alltmer med andra samarbetsformer.
Sverige stödjer en utveckling i riktning bort från
försök att reglera råvarumarknaderna.
Frågan om sambandet mellan handel och miljö
behandlas såväl i GATT som OECD och UNCTAD.
Regeringen avser att agera aktivt i olika fora för
att göra handels- och miljöregler ömsesidigt
stödjande.
Förbindelser med länder utanför Europa
Det starka svenska engagemanget för den globala
utvecklingen består. Ett framtida medlemskap i EU
innebär inte någon förändring härvidlag, utan
öppnar vägen för ett aktivt svenskt deltagande i
unionens kontakter med länderna utanför Europa. Vi
skall även i detta sammanhang vara en klar röst för
fred, frihet, demokrati, marknadsekonomi och
respekt för mänskliga rättigheter.
Genom de utmärkta förbindelserna med USA pågår i
dag en nära samverkan mellan länderna i många
centrala frågor, särskilt vad gäller formandet av
en effektiv europeisk freds- och säkerhetsstruktur.
De svensk-amerikanska handelsförbindelserna är
sedan länge rikt utvecklade.
På många håll i världen märks starka strömningar
mot ökat ansvar för det egna landets och den egna
regionens utveckling och samarbete. Internationellt
stöd åt sådana processer kan påskynda dem.
Ett glädjande tecken är att de afrikanska
länderna nu själva är beredda att öka sina insatser
för att bidra till att förebygga och lösa
konflikter på den afrikanska kontinenten. Vid sitt
toppmöte i Kairo i juni 1993 beslöt sålunda OAU
(Organization of African Unity) att organisationens
sekretariat skulle få ansvar för konfliktlösande
åtgärder.
Sedan några år tillbaka pågår
demokratiseringsprocesser i flera afrikanska
länder. I vissa fall har dessa rönt framgång och
resulterat i regeringsskiften efter fria val med
flerpartisystem eller i att en organiserad politisk
opposition fått representation i parlamentet. I
andra delar av kontinenten har däremot strävandena
att utöka det folkliga inflytandet stött på
motstånd. Väpnade konflikter har brutit ut eller
inbördeskrig fortsatt. I vissa länder har militären
motsatt sig förändringar.
Den svenska exporten till Afrika utgör bara litet
mer än 1% av totalexporten. Genom att förbudet mot
handel med Sydafrika har upphävts i september 1993
förväntas exporten dit öka avsevärt. Regeringen har
lämnat ett särskilt bidrag till Exportrådet för att
inrätta ett kontor för exportfrämjande verksamhet i
Sydafrika.
De latinamerikanska länderna har under de senaste
åren genomfört såväl politiska som ekonomiska
reformer. En konsolidering av demokratin pågår och
respekten för mänskliga rättigheter ökar.
Tillväxten i många av de latinamerikanska länderna
har under senare år varit hög. Den svenska
politiska, ekonomiska och kommersiella närvaron i
Latinamerika har mångåriga traditioner. För
Sveriges regering är det därför av fortsatt vikt
att stödja och underlätta pågående reformer.
Exporten till Latinamerika svarar för närvarande
för drygt 2% av den totala svenska exporten. Goda
förutsättningar finns dock för en ökning eftersom
flera länders ekonomier nu har återhämtat sig efter
skuldkrisen och eftersom viktiga omläggningar av
den ekonomiska politiken och handelspolitiken har
ägt rum. I Centralamerika är det av särskild vikt
att stödja den pågående fredsprocessen. Den
ekonomiska liberaliseringen och regionala
integrationen på kontinenten ligger också väl i
linje med den svenska regeringens politik.
I Mellanöstern har överenskommelsen mellan Israel
och PLO skapat en ny situation. Förhandlingarna
fortsätter nu mellan Israel och PLO men också
mellan Israel och grannländerna. Förhoppningen är
att dessa förhandlingar leder fram till ett
fredsavtal. Fred i denna del av världen skulle
utgöra en kraftfull impuls till ekonomisk
utveckling, handel och förbättrade levnadsvillkor,
inte minst för de palestinska flyktingarna i
regionen. Även respekten för de mänskliga
rättigheterna skulle gynnas av en fredsuppgörelse.
Den svenska exporten till Mellanöstern sjönk
kraftigt under år 1992. Minskningen förklaras
främst av en kraftig nedgång av exporten till Iran.
Saudiarabien har dock förblivit en av de viktigaste
svenska exportmarknaderna i regionen.
De asiatiska länderna svarar för en allt större
del av världsekonomin. Förståeliga anspråk görs
från flera av världsdelens länder på ett större
inflytande i världspolitiken. Några av världens
stormakter återfinns i Asien. Säkerhetspolitiskt
har de senaste årens förändringar på den
världspolitiska kartan naturligtvis påverkat också
Asien. Bildandet av en rad nya stater på det forna
Sovjetunionens område samt den säkerhetspolitiskt
förändrade situationen i regionen har tilldragit
sig internationellt intresse. Oroande tecken på en
asiatisk militär upprustning, inte minst vad gäller
kärnvapen, blir allt tydligare.
Den snabbaste ekonomiska tillväxten i världen
sker fortsatt i Ostasien. Den svenska exporten till
denna region växer också snabbt. Kina är det land i
världen som under den senaste tiden har haft både
de största export- och importökningarna. Landet är
också en av Sveriges snabbast växande
exportmarknader. Dessa omständigheter understryker
betydelsen av att Kina inlemmas i GATT, om vilket
förhandlingar för närvarande pågår i Genève.
Övriga viktiga marknader i regionen är Japan,
Taiwan, Sydkorea, Thailand och Hongkong. Samtliga
dessa är bland Sveriges 30 största exportmarknader.
Officiellt stöd och kontakter på regeringsnivå
spelar en viktig roll i det exportfrämjande arbetet
på många u-landsmarknader. Vad gäller sådant stöd
prioriterar regeringen främjandet av svenska
företags intressen särskilt i u-länder med snabbt
växande ekonomier och med stor potential för svensk
export.
Ett ökande antal u-länder har vidtagit eller är i
färd att vidta åtgärder för att liberalisera sin
utrikeshandel. Pågående regionala
integrations-strävanden utanför Europa följs med
intresse. Under förutsättning att de är förenliga
med GATT anser regeringen att dylika utgör viktiga
komplement till det multilaterala handelssystemet.
USA, Canada och Mexico undertecknade år 1992 ett
avtal om inrättande av ett frihandelsområde, North
American Free Trade Area (NAFTA), vilket under år
1993 kompletterades med sidoavtal rörande miljö och
arbetarskydd. NAFTA träder i kraft den 1 januari
1994 och därigenom skapas i Nordamerika ett
frihandelsområde som i storlek motsvarar det
västeuropeiska frihandelsområdet. Detta ökar
betydelsen av dessa marknader och vårt intresse för
dem.
Internationellt utvecklingssamarbete
Det svenska internationella utvecklingssamarbetet
redovisas under
littera C.
Exportfrämjande, exportfinansiering m.m.
De riktlinjer som riksdagen beslutade om våren 1992
avseende statens roll i den exportfrämjande
verksamheten vid Sveriges Exportråd ligger fast
(prop. 1991/92:108, bet. 1991/92:NU23, rskr.
1991/92:227). Exportrådet har bedrivit ett viktigt
arbete med att anpassa verksamhet och organisation
till de nya riktlinjerna samt till det minskade
anslaget. En närmare redovisning lämnas under
anslaget E 2. Exportfrämjande verksamhet.
Exportkreditnämnden (EKN) har till uppgift att
främja svensk export genom utfärdande av garantier.
Garantin är en försäkring som skyddar svenska
exportörer mot vissa förlustrisker i exportaffärer.
Garantimöjlig-heterna underlättar export till
framför allt u-länder och till länderna i Central-
och Östeuropa.
Det är väsentligt att EKN, inom ramen för kravet
att garantiverksamheten skall gå ihop, kan erbjuda
svenska företag villkor som motsvarar vad som
gäller i våra viktigaste konkurrentländer.
Regeringen understryker därför betydelsen av det
arbete som bedrivs inom OECD:s ram och som syftar
till att uppnå konkurrensneutralitet mellan
OECD-länderna i vad avser
exportkreditgarantigivning. En närmare redovisning
av nämndens verksamhet och resultat jämte
frågeställningar inom nämndens verksamhetsområde
lämnas under anslaget E 3. Exportkreditnämnden.
Fr.o.m. budgetåret 1994/95 redovisas regeringens
insatser i frågan om statsstödda exportkrediter
genom AB Svensk Exportkredit under denna
huvudtitel. En närmare redovisning lämnas under
anslaget E 7. Kostnader för statsstödd
exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit, E
8. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning
avseende export av fartyg m.m. samt under anslaget
E 9. Ersättning för extra kostnader för oförmånlig
kreditgivning till u-länder.
Världsutställningen i Sevilla (EXPO-92)
avslutades i oktober 1992. En pågående utvärdering
av det svenska deltagandet visar att de uppsatta
målen nåddes när det gällde att visa Sverige som
ett betydande kulturland. Utställningen i
paviljongen var publikdragande. Paviljongen tog
emot så många besökare som den över huvud taget
kunde släppa in.
Efter beslut av regeringen i augusti 1992 har
Sverige deltagit i en mindre världsutställning i
den sydkoreanska staden Taejon under perioden
augusti-november 1993. Den svenska paviljongen vid
utställ-ningen inregistrerade två miljoner
besökare. Det svenska deltagandet i Taejon var av
allt att döma en klar framgång.
Ekonomiska sanktioner
Regeringen beslöt den 9 september 1993 att med
verkan från den 13 september upphäva förbudet mot
handel med Sydafrika. Bakgrunden till beslutet var
de avgörande framsteg som gjordes i den
sydafrikanska demokratiseringsprocessen under
sommaren 1993 och i synnerhet beslutet inom ramen
för de s.k. flerpartiförhandlingarna att upprätta
ett övergångsråd. I samband med att handelsförbudet
upphävdes, har också förbudet mot
exportkreditgarantier avseende Sydafrika samt ett
antal rekommendationer avseende relationerna med
Sydafrika upphävts.
På regeringens förslag beslöt riksdagen den 24
november att upphäva lagen (1985:98) om förbud mot
investeringar i Sydafrika. Samtidigt upphävdes
lagen (1990:77) med bemyndigande att tillämpa lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner i
fråga om en handelsblockad mot Sydafrika och lagen
(1985:1052) om rätt för kommuner och
landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot
Sydafrika.
Bakgrunden till förslaget att upphäva
investeringsförbudslagen var framstegen i
demokratiseringsprocessen samt ANC-ordföranden
Nelson Mandelas uppmaning till alla länder att
avveckla ekonomiska sanktioner mot Sydafrika.
Av ekonomiska sanktioner mot Sydafrika återstår
därmed endast vapenembargot, som grundar sig på ett
beslut av FN:s säkerhetsråd.
De av FN:s säkerhetsråd beslutade ekonomiska
sanktionerna mot Irak är fortfarande i kraft.
Säkerhetsrådet prövar i princip varannan månad
möjligheten att häva sanktionerna mot Irak, men
någon enighet härom har ännu inte kunnat nås.
Beträffande varor för medicinskt bruk samt
livsmedel finns inte längre något krav på dispens.
Utförseln av dessa varor från Sverige kräver
fortfarande exportlicens, men det räcker med att i
förtid avisera FN:s sanktionskommitté. Inte heller
leverans av varor av s.k. humanitär art kräver
dispens, men sanktionskommitténs godkännande måste
inhämtas före utförseln. Sanktionerna mot
Irak omfattar även finansiella transaktioner.
FN:s säkerhetsråd antog i mars 1992 en resolution
nr 748 (1992) om vissa sanktioner mot Libyen.
Sanktionerna omfattar handel med krigsmateriel och
liknande utrustning samt luftfartyg. För svensk del
har sanktionerna inkluderats i förordningen
(1992:187) om vissa sanktioner mot Libyen.
FN:s säkerhetsråd har beslutat att den 1 december
1993 införa ytterligare sanktioner mot Libyen, med
hänvisning till förhållandet att den libyska
regeringen inte har velat lämna ut de individer som
görs ansvariga för bombattentatet mot PanAm-planet
över Lockerbie. Sanktionerna innebär bl.a. frysning
av libyska finansiella tillgångar utomlands, förbud
mot export av viss utrustning för oljeindustrin i
Libyen samt ytterligare sanktioner rörande
luftfart. För svensk del har en särskild förordning
utfärdats med anledning av de skärpta sanktionerna.
Efter beslut av FN:s säkerhetsråd beslutade
regeringen den 1 juni 1992 att införa ekonomiska
sanktioner mot Serbien och Montenegro. Sanktionerna
omfattar i princip all handel med varor samt
finansiella transaktioner. Sanktionerna skärptes
ytterligare till följd av säkerhetsrådets
resolutioner, dels i april 1993 genom skärpta
regler i fråga om transitering av gods och andra
transporter och dels i juli genom frysning av
penningmedel tillhörande Serbien och Montenegro
samt förbud mot tjänstehandel. Undantag görs dock
för läkemedels- och livsmedelsleveranser samt för
varor för humanitära ändamål. Utförsel av dessa
varor kräver emellertid skriftligt
förhandsgodkännande av FN:s sanktionskommitté.
FN:s säkerhetsråd antog den 16 juni 1993 en
resolution om vissa ekonomiska sanktioner mot
Haiti. Med anledning därav utfärdade regeringen
förordningen (1993:955) om vissa sanktioner mot
Haiti. Den 27 augusti 1993 suspenderade
säkerhetsrådet sina sanktioner på grund av att
vissa framsteg hade gjorts i fredsprocessen.
Regeringen upphävde då förordningen med de svenska
sanktionsbestämmelserna. På grund av utvecklingen
på Haiti upphävde säkerhetsrådet den 13 oktober
suspenderingen av sanktionerna. De svenska
sanktionerna återinfördes därefter den 28 oktober
1993 genom förordningen (1993:1107) om vissa
sanktioner mot Haiti.
FN:s säkerhetsråd införde den 15 september 1993
vissa ekonomiska sanktioner som riktar sig mot
oppositionspartiet UNITA i Angola. Sanktionerna är
begränsade till vapen samt olja och oljeprodukter.
Sanktionsbestämmelserna innebär att dessa produkter
endast får införas på angolanskt territorium på
platser som den angolanska regeringen angivit till
FN:s generalsekreterare.
Regeringen beslöt den 30 september 1993 att med
verkan från den 7 oktober införa sanktioner i
enlighet med säkerhetsrådets beslut. Enligt de
svenska bestämmelserna måste regeringen ge
tillstånd till utförsel från Sverige till Angola av
ifrågavarande produkter.
Med verkan från den 1 januari 1993 ändrades lagen
om vissa internationella sanktioner, så att Sverige
kan delta i sanktioner som beslutats inte bara inom
FN utan också inom ESK och EU.
Krigsmateriel
Sedan den 1 januari 1993 tillämpas den nya lagen
(1992:1300) om krigsmateriel. Mot bakgrund av
försvarsindustrins växande internationalisering har
regelverket utvidgats till att omfatta alla
samarbetsavtal med utlandet rörande utveckling
eller produktion av krigsmateriel. Den nya lagen
innebär att fler produkter än tidigare är
underkastade kontroll, eftersom definitionen av
begreppet krigsmateriel har breddats för att bättre
motsvara internationell praxis på området. Bland
annat har stor hänsyn tagits till hur olika
EU-medlemsstater avgränsar begreppet. Denna
utvidgning har medfört en kraftig ökning av antalet
utförselärenden.
Exportkontroll
Sverige samverkar med ett trettiotal andra länder i
tre internationella regimer för att söka förhindra
eller försvåra spridning av massför-störelsevapen.
Det rör sig om den internationella kontrollregimen
på missilteknologiområdet (Missile Technology
Control Regime, MTCR), den s.k. Australiengruppen
för samarbete mot spridning av kemisk och biologisk
utrustning och den regim inom Nuclear Suppliers'
Group (NSG) inom vilken de samverkande länderna
söker kontrollera sådan utrustning, materiel och
teknologi som både har användning inom civil
kärnteknologi och för framställning av
kärnladdningar. Lagen (1991:341) om förbud mot
utförsel av vissa produkter som kan användas i
massförstörelsesyfte m.m. trädde i kraft den 1
juli 1991. Den tillhörande förordningen (1993:108)
har genom ett flertal ändringar väsentligen
harmoniserats med de internationella regimerna.
Kontrollen av exporten av övriga strategiskt
känsliga varor regleras av förordningen (1986:89)
om förbud mot viss utförsel. Medlemmarna i den
västliga organisationen för kontroll av
högteknologiexport (Coordinating Committee for
Multilateral Export Controls, COCOM), diskuterar
för närvarande ett förslag om att avskaffa det
hittillsvarande samarbetet och i stället upprätta
en ny regim med en bredare deltagarkrets, avsedd
att kontrollera exporten av strategiska produkter
till länder som kan misstänkas använda dem för
tillverkning av massförstörelsevapen.
Arbetet inom EG med att utarbeta normer för den
nationella kontrollen av exporten av strategiskt
känsliga varor till tredje land fortsätter. Sverige
följer uppmärksamt utvecklingen inom såväl EG som
COCOM.
Den särskilde utredaren (dir. 1992:93) för
kontrollen av exporten av strategiskt känsliga
varor har slutfört sitt arbete (SOU 1993:56).
Utredaren lämnar vissa förslag i fråga om
lagstiftning, organisation och information avseende
sådan exportkontroll. Betänkandet har
remissbe-handlats. Regeringen avser att senare
lämna förslag till riksdagen med anledning av
utredarens förslag.
I samverkan med främst de nordiska länderna
bidrar Sverige med kunskapsöverföring och visst
bistånd för att stödja lagstiftning och
organisation av exportkontrollen i de tre baltiska
staterna och i Ryssland och Ukraina.
Rättsfrågor
Folkrätten, dess tillämpning och utveckling, intar
en betydelsefull plats i svensk utrikespolitik. Ett
centralt inslag inom detta område gäller, som redan
betonats, skyddet för de mänskliga rättigheterna.
Sverige arbetar i olika internationella fora för
att förstärka det internationella skyddet för
mänskliga rättigheter och verkar för att
dödsstraffet skall avskaffas. Ett viktigt inslag i
dessa strävanden är att utarbeta internationella
normer för skydd av mänskliga rättigheter och att
vaka över att dessa normer efterlevs.
Det finns för närvarande sex FN-konventioner med
tillhörande över-vakningsmekanismer inom området
för mänskliga rättigheter. Den senaste är
konventionen om barnets rättigheter. En konvention
om migrerande arbetares rättigheter antogs av FN
hösten 1990 men har ännu inte trätt i kraft. Vidare
bör nämnas den europeiska konventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, som gradvis har utökats med skydd för
nya rättigheter, samt Europarådets konvention mot
tortyr.
Ett näraliggande område som kommit att kräva
alltmer uppmärksam-het, även avseende områden
mycket nära Sveriges gränser, är den
in-ternationella humanitära rätten. Den av FN:s
säkerhetsråd nyligen in-rättade tribunalen för
krigsförbrytelser i f.d. Jugoslavien är ett slående
exempel på att stora ansträngningar krävs för att
stärka respekten för grundläggande humanitära
principer och rättsregler. Arbetet i FN på att
inrätta en allmän internationell brottmålsdomstol
har på nytt aktua-liserats.
FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de
Janeiro utgjorde startskottet för ett omfattande
folkrättsligt arbete med att utveckla och tillämpa
internationella normer för att främja en hållbar
utveckling och ett bevarande och hållbart nyttjande
av de samlade resurserna. Existe-rande regelverk
för att begränsa föroreningar och miljöförstöring
såväl som att skydda sårbara miljöer ses nu över
och förstärks. Sverige verkar aktivt för att
säkerställa effektivast möjliga tillämpning av de
regler som etableras. Även rättsliga frågor med
anknytning till rymden och polarområdena ingår i
detta frågekomplex. Parallellt arbetar Sverige och
övriga nordiska länder för att driva fram regler om
staters skadeståndsansvar. Andra viktiga
folkrättsliga ämnen är havsrätten och tillhörande
sjöfarts-, fiske- och avgränsningsfrågor. Ett ämne
som blivit aktuellt i och med upplösningen av flera
stater i vårt närområde är folkrättens regler om
statssuccession.
Tillkomsten av nya stater och en fortgående
reformpolitik i många länder ökar behovet av avtal
som skyddar det svenska näringslivets investeringar
utomlands. Förhandlingar om investeringsskyddsavtal
med sådana länder utgör ett viktigt inslag i
verksamheten.
Sedan den 1 juli 1989 har departementet avsatt
medel för att stödja folkrättslig forskning av
särskild betydelse för utrikesförvaltningens
verksamhet och kunskapsbehov. Medel avses även för
budgetåret 1994/95 anslås för detta ändamål. Den
vid rättsavdelningen placerade tjänsten som
folkrättsrådgivare, som står obesatt sedan den 1
oktober 1993, skall snarast återbesättas. Sverige
kommer genom fortsatta initiativ att verka för att
folkrätten ges en starkare ställning i staternas
interna beslutsprocess och främja folkrättens
utveckling och efterlevnad på det internationella
planet.
Sverige ingår årligen ett antal avtal, fördrag
och internationella kon-ventioner med andra stater.
Förhandlingsarbetet kräver i betydande omfattning
en traktaträttslig medverkan. För att rationalisera
verksam-heten pågår en datorisering av
departementets traktatregister.
Inom ramen för det internationella samarbetet på
det straffrättsliga området visar Sverige också ett
stort engagemang. Det rör sig här om
utlämningsfrågor och annat biträde åt domstolar och
andra myndigheter i brottmål. Stora insatser görs
för att svenskar som har dömts till fängelsestraff
utomlands skall kunna tas hem för att avtjäna
straffet i Sverige. Genom utredningar om utländsk
rätt och genom bistånd i bl.a. underhållsärenden
får svenska medborgare stöd att hävda sin rätt i
utlandet. Ärenden som rör bortförda barn är en
annan viktig arbets-uppgift.
Utrikesförvaltningen bistår även svenskar som
hamnat i nödsituationer utomlands, t.ex. sedan de
råkat ut för olycksfall, sjukdom eller
frihetsberövanden. Dessa frågor har blivit alltmera
komplicerade i och med att svenska medborgare
numera i stor utsträckning förlägger sina
utlandsresor utanför de traditionella turistmålen.
En försvårande om-ständighet är även att huvuddelen
av de frihetsberövade anklagats för narkotikabrott.
Genom nya regler på området kommer
utrikesför-valtningen att få ett ökat ansvar för
bistånd till svenska brottsoffer utomlands.
Handläggningen av ärenden som rör utlänningar är
synnerligen re-surskrävande. Utlandsmyndigheternas
befattning med sådana ärenden under åren 1987-1992
framgår av följande uppställning:
Utlänningsärenden 1987-1992
Utveckling av ärendemängder
År Uppehålls- och Viseringar
arbetstillstånd
1987 27 000 145 000
1988 30 000 180 000
1989 47 000 236 000
1990 60 000 275 000
1991 63 000 196 000
1992 40 000 157 000
Minskningen av viseringsärenden är till stor del en
följd av beslutet år 1991 att slopa viseringskravet
för polska medborgare. Under år 1990 utfärdades
107 000 viseringar för polska medborgare. Ett
tilltagande antal utlandsmyndigheter i
flyktinggenererande regioner har utsatts för
stadigt växande arbetsbelastning genom anhopning av
ärenden som gäller asyl- och anknytningsinvandring.
Ansträngningar har gjorts för att förbättra
handläggningsrutinerna. Stora resurser går likväl
åt för att handlägga denna typ av ärenden.
Utrikesförvaltningen
I 1993 års budgetproposition anmäldes de åtgärder
som krävdes för att uppnå sparbetinget budgetåret
1993/94. Dessa åtgärder har nu genomförts och lett
till att tio utlandsmyndigheter lagts ned, nämligen
ambassaderna i Abu Dhabi och Montevideo,
generalkonsulaten i Barcelona, Chicago, Frankfurt,
Malaga, Montreal, München och Toronto samt
konsulatet i Szczecin. Samtliga dessa myndigheter,
med undantag för Abu Dhabi, ersätts med honorära
konsulat. Förutom de tjänsteindragningar som dessa
nedläggningar medfört har ytterligare ett tjugotal
tjänster dragits in vid andra utlandsmyndigheter.
Vidare har departementets organisation i Stockholm
förändrats och minskats. Som ett resultat av här
redovisade åtgärder har drygt 40 lokalanställda vid
utlandsmyndigheter samt 70 tjänstemän,
huvudsakligen assistenter, stationerade i
departementet och i utlandet sagts upp.
Sammanslagningen av de två myndigheterna i
Genève, som också aviserades i föregående
budgetproposition, har nu genomförts.
Den av riksdagen godkända integrationen av
ambassader och bistånds-kontor (prop.1992/93:244,
bet.1992/93:UU26, rskr.1992/93:342) inled-des i
slutet av år 1993 i Colombo, Gaborone och Windhoek.
Under första halvåret 1994 fortsätter integrationen
vid biståndsambassaderna i Dhaka, Lusaka och
Managua. De därefter kvarvarande
bistånds-ambassaderna kommer att bli integrerade
senast den 1 januari 1995. Integrationen innebär
för utrikesförvaltningens del att ett antal
tjänster vid vissa av de nämnda
utlandsmyndigheterna kan dras in. Integrationen
kommer även att medföra andra
rationaliseringsvinster.
Legationen i Pretoria i Sydafrika omvandlades i
slutet av år 1993 till ambassad.
För att förbereda Utrikesdepartementets
handelsavdelning för de förändringar som ett
medlemskap i EU innebär, har avdelningens
organisation och dess relation till
Kommerskollegium utretts inom departementet.
Utredningen (DS 1993:99) föreslår bl.a. att
departemen-tets handelsavdelning organiseras i två
enheter, med ansvar huvud-sakligen för inre
marknaden och europeiska integrationsfrågor
respektive den gemensamma handelspolitiken.
Regeringens mål är att en organisa-tionsförändring
inom avdelningen, som anpassar denna till
medlem-skapets krav, skall kunna genomföras under
budgetåret 1994/95. Medlemskapet kan också komma
att föranleda andra organisatoriska förändringar
inom utrikesförvaltningen.
Sverige-information och kulturutbyte
De internationella kontakterna är för ett land som
Sverige mycket betydelsefulla. Kulturlivet och
forskningen behöver ständiga impulser utifrån. Med
olika medel kan staten främja ett aktivt svenskt
deltagande i utbytet med andra länder och kulturer.
De statliga insatserna bör huvudsakligen inskränkas
till ekonomiskt stöd och, vid behov, till
kontaktförmedling och praktiskt bistånd.
Den statliga finansierade Sverige-informationen
skall syfta till att utomlands sprida kännedom om
det svenska samhället och väcka intresse och
förståelse för den svenska synen på olika
samhällsfrågor. Därmed underlättas Sveriges
deltagande i det internationella utbytet. Det är
ett utrikespolitiskt intresse att svenska
synpunkter blir kända och får gehör i utlandet.
Informationen om Sverige kan också bidra till att
främja våra ekonomiska förbindelser och
handelsutbytet med utlandet, liksom turismen till
Sverige.
Sverige-bilden utomlands bestäms i första hand av
de faktiska förhållandena i vårt land. Den
internationella nyhetsförmedlingen uppmärksammar
emellertid ofta endast enstaka händelser och
utvecklingsdrag. De statliga informationsinsatserna
bör därför söka komplettera bilden genom att
särskilt belysa utvecklingen inom sektorer av det
svenska samhället som annars kanske kan hamna i
skymundan - t.ex. högteknologisk industri,
forskning och utveckling, det mångfasetterade
kulturlivet och miljösatsningar.
Målsättningen för de statliga insatserna bör vara
att ge en samlad presentation av Sverige som
omfattar såväl kulturella, samhällspolitiska och
ekonomiska som turistaspekter. Samverkan mellan
Svenska institutet och andra institutioner, organ
och företag bör intensifieras för att uppnå detta.
Reducerade resurser motiverar att de statliga
insatserna avseende kultur- och erfarenhetsutbyte
koncentreras till ett mer begränsat antal länder.
Den snabba omvandlingen av Europa gör det angeläget
att f.n. prioritera detta område framför insatser i
övriga delar av världen. Sveriges ansökan om
medlemskap i EU gör det samtidigt angeläget att öka
informationen om Sverige i Västeuropa. De
regeringsbeslut som fattades under år 1992 rörande
utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa
har medfört ett ökat kultur- och erfarenhetsutbyte
med denna del av Europa med särskild prioritering
av utbytet med Baltikum, Polen och Ryssland.
Svenska institutet ansvarar för dessa program men
också för särskilda program som syftar till att öka
kontakterna mellan det svenska samhället och tredje
världen genom person- och erfarenhetsutbyte samt
kulturutbyte.
Förändrade betalningstidpunkter i internationella
organisationer
Regeringen har tidigare beslutat om principer för
val av statliga betalningstidpunkter, vilka
riksdagen har ställt sig bakom (prop. 1991/92:100
bil. 1, bet. 1991/92:FiU20, rskr. 1991/92:128).
Regeringen avser att studera rutinerna för
utbetalning av bidrag till internationella
organisationer i syfte att optimera statens
kassahållning på ett sätt som är förenligt med
redan ingångna internationella åtaganden.
Tekniska justeringar av anslag för budgetåret
1994/95
I det avtal som gäller för statligt anställda (RALS
1993-95) sägs att varje myndighet från och med den
1 april 1995 skall göra fastställd avsättning till
Trygghetsstiftelsen. Regeringen kommer att förordna
om att avsättningen effektueras redan fr.o.m. den 1
juli 1994. Berörda anslag har kompenserats för
dessa ändrade villkor för budgetåret 1994/95.
Vidare har Statens arbetsgivarverks ramanslag
fördelats ut på berörda myndigheters anslag. (Jfr.
bil. 1, Finansplanen, avsnitt 7.)
Sammanfattning av huvudtiteln
Förändringarna inom Utrikesdepartementets område i
förhållande till budgetåret 1993/94 framgår av
föjande sammanställning (beloppen i miljoner
kronor).
Anvisat enligt Förslag
Förändring
regleringsbrev
1993/94 1994/95
A. Utrikesförvaltningen m.m.1 567,61 606,3 + 38,7
B. Bidrag till vissa internationella
organisationer 1 636,2 1 498,8 -137,4
C. Internationellt utvecklings-
samarbete 1 12 080,0 12 457,2 + 377,2
D. Information om Sverige i ut-
landet m.m. 127,3 74,0 - 53,3
E. Utrikeshandel och exportfräm-
jande 308,0 266,1 - 41,9
F. Nedrustnings- och säkerhets-
politiska frågor m.m. 67,2 60,6 - 6,6
G. Samarbete med Central- och
Östeuropa 871,0 996,5 + 125,5
Totalt 16 657,3 16 959,5 + 302,2
1 Exklusive avräkningar 880,0 miljoner kronor för
budgetåret 1993/94 och 902,8 miljoner kronor för
budgetåret 1994/95 för biståndsändamål under andra
anslag och huvudtitlar.
A. Utrikesförvaltningen m.m.
.
A 1. Utrikesförvaltningen1
1992/93Utgift1 470 380 1602
1993/94Anslag1 465 233 000
1994/95Förslag1 564 784 000
1 Från och med budgetåret 1994/95 ingår i detta
ramanslag det tidigare förslagsanslaget A 4.
Särskilda förhandlingar med annan stat eller inom
internationell organisation.
2 Tidigare redovisat under anslagen A 1.
Utrikesförvaltningen och A 2. Utlandstjänstemännens
representation.
I anslaget har beräknats medel för departementets
och utlandsmyndig-heternas löner och övriga
förvaltningskostnader, till vilka främst hör
kostnader för chefsbostäder, personalbostäder och
kanslier samt utlandstillägg. Vidare beräknas under
detta anslag fr.o.m. budgetåret 1994/95 medel för
de förhandlingar med annan stat eller inom
inter-nationell organisation, som
Utrikesdepartementet ansvarar för.
Regeringens överväganden
Anslag 1993/94 Beräknad ändring
1994/95
Förvaltningskostnader1 465 233 000
Förhandlingsresor 60 000 000
Summa 1 525 233 000 + 39 551
___________________________________________________________
Av det sparbeting som lagts på tredje huvudtiteln
faller 21,5 miljoner kronor på detta anslag. Detta
innebär främst minskade utgifter dels för kanslier,
chefsbostäder och personalbostäder, dels för lokalt
anställda vid utlandsmyndigheterna. Vidare sker en
minskning av kostnaderna för de
förhandlingsresor, som departementet enligt ovan
kommer att ansvara för.
Förändringar i priser och löner samt vissa
tekniska justeringar har beaktats vid beräkningen
av anslaget.
Utrikesdepartementet kommer fr.o.m. budgetåret
1994/95 att omfattas av reglerna om generell
räntebeläggning av statliga medelsflöden.
Departementet kommer därför att tilldelas ett
räntekonto med kredit i Riksgäldskontoret. Medlen
under anslaget kommer att föras till detta konto.
Utrikesdepartementets låneram i Riksgäldskontoret
för investe-ringar under budgetåret 1994/95 har
beräknats till 36 100 000 kr.
Utrikesförvaltningens organisation
Sveriges utlandsmyndigheter samt ackrediteringar
för de Stockholms-baserade ambassadörerna redovisas
i bilaga 4.1.
Utrikesförvaltningen ställs, som nyss redovisats,
budgetåret 1994/95 inför fortsatta besparingar. För
att genomföra dessa och för att ytter-ligare
effektivisera utrikesförvaltningen krävs fortsatta
ansträngningar att rationalisera verksamheten.
Kostnadsmedvetandet inom organisationen har ökat
genom den delegering av budgetansvaret som i allt
större omfattning skett både till
utlandsmyndigheterna och avdelningarna i
departementet. Även andra åtgärder, som syftar till
att öka medvetandet om verksamhetens kostnader samt
för att skapa ett säkrare underlag för beslut om
resursfördelning inom förvaltningen kommer att
prövas.
Informationshantering och rationalisering
Innevarande budgetår präglas av förberedelser för
en successiv övergång till ny teknik för ADB och
kommunikation inom utrikesförvaltningen. Denna
övergång påbörjas budgetåret 1994/95 med
installationer vid drygt tio utlandsmyndigheter och
delar av departementet. Dessa och andra åtgärder
för att modernisera departementets ADB- och
kommunikations-utrustning syftar till att
långsiktigt höja kostnads- och annan effektivitet.
Utveckling pågår vidare av ADB-baserade system för
i första hand informations- och ärendehantering,
ekonomiadministration samt vise-ringshantering.
Jämställdhetsredovisning
I enlighet med utrikesutskottets uttalande (bet.
1992/93:UU14) med anledning av 1993 års
budgetproposition har arbetet inom
Urikesdepartementet fortsatt för att söka utjämna
de löneskillnader som föreligger till männens
fördel, mellan i första hand kvinnliga och manliga
departementssekreterare/ambassadsekreterare. Dessa
löneskillnader konstaterades i den rapport som
departementet sammanställde inom ramen för det s.k.
ALVA-projektet och med medel från Statens
arbetsgivarverk (SAV). Trots en förbättring, som
uppnåtts genom förhandlingar mellan
Utrikesdepartementet och dess lokala fackliga
organisationer, kvarstår påvisade löneskillnader
till viss del. I den handlingsplan för
jämställdhet som utarbetats av departementets
part-sammansatta jämställdhetsgrupp och som
förankrats politiskt, kommer därför den fortsatta
utvecklingen när det gäller i första hand lön och
befordran att särskilt följas.
Lokalförsörjningen
Den omdaning av den statliga
fastighetsförvaltningen, som lagts fast genom
statsmakternas beslut (prop. 1991/92:44, bet.
1991/92:FiU8, rskr. 1991/92:107) har nu genomförts.
Sålunda har Byggnadsstyrelsen fr.o.m. den 1 oktober
1993 ersatts av två bolag och två nya myndigheter.
Det statliga fastighetsbeståndet utomlands
förvaltas av en av dessa myndig-heter, Statens
fastighetsverk (SFV). Lokalförsörjningsansvaret för
utrikesförvaltningen åvilar UD sedan budgetåret
1992/93. UD har numera - fr.o.m. innevarande
budgetår - också det fulla ansvaret för samtliga
anslag för utrikesförvaltningens lokaler och
bostäder utomlands. Avtal har nyligen träffats
mellan UD och SFV om upplåtelser av och samarbete
beträffande det statsägda fastighetsbeståndet
utomlands. Vidare har avtal träffats med SFV om
viss förvaltning och tillhandahållande av vissa
tjänster beträffande inhyrda fastigheter samt om
insatser för inredning av kanslier, chefsbostäder
och vissa personalbostäder.
Av det totalt disponerade lokal- och
bostadsbeståndet på ca 315 000 m2 hyresarea utgör
det statligt ägda knappt hälften.
Utrikesförvaltningen disponerar innevarande
budgetår ca 440 miljoner kronor för lokaler och
bostäder utomlands, varav ca 148 miljoner kronor
för personalbostäder och ca 26 miljoner kronor för
inventarier och representationsutrustning.
Lokalkostnaderna i Sverige redovisas under sjunde
huvudtiteln (Finansdepartementet).
I Tallinn, Riga respektive Vilnius har
fastigheter förvärvats för ambassadkanslier,
chefsbostäder och vissa personalbostäder. Dessa
fastigheter byggs nu om och rustas för dessa
ändamål. Fastigheten i Tallinn beräknas kunna tas i
bruk vid budgetårsskiftet.
Förhandlingar förs om förvärv eller
långtidsförhyrning av fastigheter avsedda för
kanslier och chefsbostäder i Kiev och Prag.
Nyanskaffning av kanslilokaler och chefsbostad i
Zagreb har genomförts.
För ett bättre utnyttjande av personalbostäder i
den statsägda fastigheten Park Avenue i New York
kommer en ombyggnad av fastigheten att genomföras
under sommaren 1994. Likaså bereds nu frågan om
bättre utnyttjande av ambassadanläggningen i Peking
genom nybyggnad av ett antal personalbostäder. Nya
kanslilokaler för delegationen i Genève har ställts
i ordning och inflyttning har ägt rum. Den för
EG-delegationen i Bryssel förvärvade fastigheten
har efter ombyggnad tagits i bruk. Ambassaden i
Washington kommer under innevarande budgetår att
flytta in i nya kanslilokaler som förhyrs.
Alternativa lösningar avseende kanslilokaler för
ambassaden i Haag är under beredning. Beredning av
ett projekt för uppförande av en ambassadfastighet
i Berlin pågår.
Stora ansträngningar görs nu fortlöpande för att
hålla ned och minska kostnaderna för
utrikesförvaltningens kanslier, chefs- och
personalbostäder.
I nära samarbete med SFV kartläggs och bevakas
hyresmarknad och prisutveckling på
stationeringsorterna, onödigt dyra objekt avvecklas
och kontrakt omförhandlas. Även en mer strikt
tillämpning av de av Statens utlandslönenämnd
fastlagda bostadsnormerna ingår i spararbetet.
Vidare har ett antal myndigheter med relativt stor
andel införhyrningar fått fullt delegerat ansvar i
personalbostadsärenden inom en angiven budgetram.
Delegeringen avses fr.o.m. budgetåret 1994/95
utsträckas att omfatta samtliga utlandsmyndigheter.
För övrigt gäller att där kostnadskalkylen är
fördelaktig och andra skäl talar för det, ersätts
dyra förhyrningar med statligt förvärv och/eller
byggande.
Inom denna sektor tar spararbetet av naturliga
skäl viss tid. Kontrakt måste löpa ut, projektering
och byggande kräver tid.
Statlig kreditgaranti
I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1984/85:100
bil. 5, bet. 1984/85:UU8, rskr. 1984/85:168) har
för utrikesförvaltningen beviljats en
engagemangsram om 50 miljoner kronor.
Kreditgarantin avser lån till utrikesförvaltningens
personal i samband med utlandsstationering.
Av engagemangsramen har för närvarande ca 10
miljoner kronor tagits i anspråk. Inga förluster
har uppkommit under året.
Genom ett beslut av regeringen föregående
budgetår omfattas även lån till de tjänstemän som
sagts upp från Utrikesdepartementet av denna
kreditgaranti intill dess ifrågavarande lån har
avbetalats.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Utrikesförvaltningen för budgetåret 1994/95
anvisar ett ramanslag på 1 564 784 000 kr.
A 2. Kursdifferenser
1992/93Utgift 7 466 714
1993/94Anslag 1 000
1994/95Förslag 1 000
I samband med utlandsmyndigheternas
valutaförsörjning uppkommer kursförluster och
kursvinster som redovisas under detta anslag. För
detta ändamål bör ett formellt belopp på 1 000 kr
föras upp.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Kursdifferenser för budgetåret 1994/95
anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.
A 3. Honorärkonsuler
1992/93Utgift 11 760 633
1993/94Anslag 15 500 000
1994/95Förslag15 500 000
Anslaget används för bidrag till vissa
honorärkonsuler för deras kontorskostnader samt för
anskaffning av utrustning som enligt författningar
och praxis skall finnas på svenska honorärkonsulat.
Från anslaget betalas även tjänsteutgifter som
honorärkonsulerna har i fullgörandet av sina
uppgifter samt kostnader för konsulskonferenser.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Honorärkonsuler för budgetåret 1994/95
anvisar ett förslagsanslag på 15 500 000 kr.
A 4. Nordiskt samarbete
1992/93 Utgift1 793 714
1993/94 Anslag1 610 000
1994/95 Förslag1 666 000
Från anslaget betalas kostnader för Sveriges
deltagande i samarbetet inom ramen för Nordiska
ministerrådet (samarbetsministrarna) och Nordiska
samarbetskommittén m.fl. samarbetsorgan samt för
deltagande i vissa andra former av nordiskt
samarbete, däribland det svensk-norska
sam-arbetet. Regeringen beräknar anslaget för nästa
budgetår till 1 666 000 kr.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Nordiskt samarbete för budgetåret 1994/95
anvisar ett
förslags-anslag på 1 666 000 kr.
A 5. Utredningar m.m.
1992/93Utgift 4 856 083 Reservation 14 245 450
1993/94Anslag 10 552 000
1994/95Förslag10 211 000
Till anslaget har förts 155 000 kr från sjunde
huvudtitelns anslag E 6. Regeringskansliets
förvaltningskontor för tryckningskostnader.
Med hänsyn till den beräknade omfattningen av
utredningsverksam-heten bör anslaget uppgå till 10
211 000 kr under nästa budgetår.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Utredningar m.m. för budgetåret 1994/95
anvisar ett reservationsanslag på 10 211 000 kr.
A 6. Officiella besök m.m.
1992/93Utgift 6 618 708
1993/94Anslag 10 180 000
1994/95Förslag 9 680 000
Anslaget utnyttjas för kostnader i samband med
besök i Sverige av statschefer, regeringsmedlemmar
och andra personer, som bör visas uppmärksamhet och
gästfrihet från officiellt svenskt håll. Anslaget
används även i samband med motsvarande svenska
officiella besök i utlandet och för representation
i samband med svenskt deltagande i vissa
förhandlingar utomlands.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Officiella besök m.m. för budgetåret 1994/95
anvisar ett förslagsanslag på 9 680 000 kr.
A 7. Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i
utlandet m.m.
1992/93Utgift 4 069 544
1993/94Anslag 4 500 000
1994/95Förslag 4 500 000
Anslaget används huvudsakligen för periodiskt
understöd till vissa i utlandet, främst i
Sydamerika, bosatta svenska medborgare. Därutöver
betalas från anslaget eftergifter och jämkning av
fordringar enligt lagen (1973:137) för utgivet
tillfälligt ekonomiskt bistånd till nödställda
svenska medborgare i utlandet samt för brottmål och
kostnader vid dödsfall.
I prop. 1993/94:26 föreslås utvidgad rätt till
målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd
till brottsoffer utomlands. Lagändringarna, som
föreslås träda i kraft den 1 april 1994, kommer att
innebära ökad belastning av anslaget. Hänsyn har
tagits till detta vid budgeteringen av anslaget för
budgetåret 1993/94.
I anslaget finns en medelsram på 50 000 kr för
särskilda informations-insatser riktade till
utlandsresenärer, främst ungdomar, i syfte att
minska belastningen på utrikesförvaltningens
konsulära resurser.
Från anslaget betalas också kostnader för
expertgruppen för identifiering av katastroffall
utomlands samt kostnader i sjöfartsfrågor.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i
utlandet m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett
förslagsanslag på 4 500 000 kr.
B. Bidrag till vissa internationella organisationer
B l. Förenta nationerna
1992/93Utgift320 567 350
1993/94Anslag191 890 000
1994/95Förslag199 206 000
Medlemskapet i Förenta nationerna utgör en hörnsten
i svensk utrikespolitik. Sverige verkar aktivt för
att förbättra världsorganisationens förutsättningar
att verka såsom stadgan ursprungligen avsåg.
Sverige strävar bl.a. efter att stärka FN:s
fredsfrämjande förmåga samt att reformera FN:s
ekonomiska och sociala verksamhet.
Från anslaget betalas obligatoriska kostnader för
Sveriges andel till Förenta nationernas reguljära
budget och till FN:s fredsbevarande insatser.
Vidare har under anslaget medel beräknats för
Sveriges bidragsandel till FN:s organisation för
industriell utveckling, Unido, samt till den
internationella kontrollorganisation som år 1995
avses etableras i Haag för att övervaka
efterlevnaden av FN:s konvention mot kemiska vapen.
Enligt beslut av FN:s säkerhetsråd har en
tribunal för krigsförbrytelser i f.d. Jugoslavien
inrättats (res. 808, 1993). Någon beslutad budget
föreligger för närvarande inte. Sverige har
tillsammans med flera andra västländer förordat att
kostnaderna skall belasta FN:s reguljära budget.
Obligatoriska bidrag uttaxeras enligt en på
förhand fastställd fördelningsnyckel. Utvecklingen
av de olika organisationernas budgetar blir därmed
en viktig utgiftsstyrande faktor.
Bidragen uttaxeras i normalfallet i annan valuta
än svenska kronor, vilket innebär att även kronans
kurs är en viktig sådan faktor.
Riksrevisionsverkets budgetprognos 1 för
budgetåret 1993/94 visar på en utgiftsutveckling
som överstiger det belopp med vilket anslaget förts
upp i statsbudgeten för budgetåret 1993/94. Det
prognosticerade utfallet är 259 miljoner kronor,
vilket skulle innebära att anslaget överskrids med
35%, eller 67 miljoner kronor. Överskridandet kan
dock bli större till följd av de krav som
medlemsländerna ställer på FN vad gäller
fredsbevarande insatser.
Regeringens överväganden
FN:s reguljära budget
FN:s generalsekreterare har för de två kalenderåren
l994-95 föreslagit en budget för den reguljära
verksamheten på 2 749,1 miljoner dollar.
Generalförsamlingen, som fastställer budgeten,
förväntas fatta beslut under december månad l993.
Budgeten för tvåårsperioden l990-91 uppgick,
efter revidering, till ca 2 134,1 miljoner dollar
och för tvåårsperioden l992-93 till 2 467,5
miljoner dollar.
Sveriges bidragsandel för FN:s reguljära budget
är f.n. 1,11 %. För budgetåret l994/95
(kalenderåret l995) beräknas det svenska bidraget
uppgå till 74,5 miljoner kronor.
Sveriges bidrag till FN:s reguljära budget
Utfall 1992/93 80,2 mkr
Budget 1993/94 72,0 mkr
Förslag1994/95 74,5 mkr
FN:s fredsbevarande operationer
Sveriges bidragsandel till FN:s budget för
fredsbevarande operationer är f.n. 1,11 %. FN:s
fredsbevarande verksamhet har de senaste åren
kraftigt ökat. Kalenderåret l991 uppgick kostnaden
till 421,3 miljoner dollar. Kalenderåret l992 hade
beloppet nästan fyrdubblats. För år l993 har
budgeten beräknats överstiga 3,0 miljarder dollar.
Följande operationer kan förutses under kommande
budgetår. Inom parentes anges det årtal då FN:s
säkerhetsråd beslutade upprätta operationen i
fråga.
FN:s vaktstyrka på Cypern, Unficyp (1964).
FN:s truppåtskillnadsövervakande styrka, UNDOF
(Israel-Syrien) (l974)
FN:s interimstyrka i Libanon, Unifil (l978)
FN:s observationsgrupp i Irak-Kuwait, Unikom (l991)
FN:s observatörsgrupp i El Salvador, Onusal (l991)
FN:s kontrollgrupp i Angola, Unavem II (1991)
FN:s skyddsstyrka i det f.d. Jugoslavien, Unprofor
(l992)
FN:s operation i Moçambique, Onumoz (l992)
FN:s observatörsgrupp i Liberia, Unomil (l992)
FN:s observatörsgrupp i Haiti, UNMIH (l993)
FN:s hjälpmission i Rwanda, Unamir (l993)
FN:s observatörsgrupp i Georgien, Unomig (l993)
FN:s operation i Somalia, Unosom II (l993)
Under budgetåret l993/94 har följande FN-insatser
avslutats:
FN:s övergångsregim i Kambodja, UNTAC (1991).
Kostnadsberäkningarna för budgetåret l994/95
(kalenderåret l995) innehåller ett stort mått av
osäkerhet. Regeringen föreslår att 117 194 000 kr
avsätts för att betala Sveriges andel av FN:s
fredsbevarande verksamhet budgetåret l994/95.
Sveriges bidrag till FN:s fredsbevarande
operationer
Utfall 1992/93 189,8 mkr1
Budget 1993/94 113,0 mkr
Förslag1994/95 117,2 mkr
1 Exkl. Sveriges andel av kostnaden för Unficyp,
som hittills avräknats Sveriges utestående krav på
FN. Från och med den l6 juli l993 sker uttaxering
för Unficyp av samtliga medlemsländer enligt den
bidragsskala som gäller för fredsbevarande
operationer.
FN:s organisation för industriell utveckling
(Unido)
Sveriges bidragsandel till Unido är f.n. l,10 % och
beräknas för kalenderåren l994-95 uppgå till 1,17
%. För budgetåret l994/95 (kalenderåret l995)
beräknas Sveriges obligatoriska bidrag uppgå till
6 912 000 kr.
Sveriges bidrag till Unido
Budget 1993/94 6 890 000
kr
Förslag1994/95 6 912 000
kr
FN:s konvention mot kemiska vapen
Konventionen har hittills undertecknats av ca l50
länder. Avtalet är öppet för undertecknande fram
till dess att det träder i kraft, vilket tidigast
sker i januari månad l995. I samband härmed kommer
en internationell kontrollorganisation att
etableras med huvudkontor i Haag. En förberedande
kommission har fått i uppdrag att förbereda
kontrollorganisationens verksamhet.
Kommissionens arbete kommer att finansieras genom
att en fond om en miljon holländska gulden
inrättas. Den svenska andelen av fonden blir 1,112
%, eller ca 52 000 kr för budgetåret l993/94. Vid
årsskiftet l993/94 förväntas den förberedande
kommissionen ge riktlinjer beträffande
budgetberäkningarna för år l995. Bidragsskalan är
avhängig antalet länder som undertecknar och
ratificerar konventionen. I avvaktan på att
konventionen träder i kraft föreslår regeringen att
600 000 kr avsätts för att täcka kostnaden för den
svenska andelen av kontrollorganisationens budget
för kalenderåret l995.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Förenta nationerna för budgetåret l994/95
anvisar ett förslagsanslag på 199 206 000 kr.
B 2. Nordiska ministerrådet
1992/93Utgift285 421 000
1993/94Anslag250 000 000
1994/95Förslag250 000 000
Sverige arbetar för ett starkare nordiskt samarbete
genom medlemskapet i Nordiska ministerrådet. Från
anslaget betalas kostnader för Sveriges andel till
Nordiska ministerrådets budget inklusive bidraget
till Nordiska hälsovårdshögskolan.
Nordiska ministerrådets budgetår sammanfaller med
kalenderåret.
Efter behandling i Nordiska rådets organ
fastställde Nordiska ministerrådet i november 1993
Nordiska ministerrådets budget för år 1994.
Budgeten uppgår till totalt 658 507 000 danska
kronor. Härutöver tillkommer anslaget till Nordiska
hälsovårdshögskolan, som uppgår till 39 425 000 kr.
Sveriges andel av Nordiska ministerrådets budget
för verksamhetsåret 1994 är 38,5 % enligt den
fördelningsnyckel som tillämpas.
Nordiska ministerrådets budget för år 1995 kommer
att fastställas först i november 1994.
Regeringen föreslår ett oförändrat anslag nästa
budgetår.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Nordiska ministerrådet för budgetåret
1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 250 000 000
kr.
B 3. Europarådet
1992/93Utgift 33 745 850
1993/94Anslag 29 780 000
1994/95Förslag30 222 000
Europarådets huvuduppgift är att främja demokrati
och mänskliga rättigheter. Sverige stöder
helhjärtat dessa strävanden. Efter
omvälvningsprocessen i Central- och Östeuropa har
Europarådet fått en ny roll som samarbetsforum med
länderna i denna region. Några av staterna
(Bulgarien, Estland, Litauen, Polen, Rumänien,
Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern) har
redan blivit fullvärdiga medlemmar i
organisationen. I andra bedrivs omfattande
stödprogram.
Huvuddelen av anslaget används för att betala det
svenska bidraget till Europarådets ordinarie budget
för kalenderåret 1995. Sveriges andel av den
ordinarie budgeten är för närvarande 2,68%. Förutom
detta bidrag bestrids från anslaget kostnaderna för
amortering av lån för uppförande av en ny byggnad
för Europarådets institutioner för mänskliga
rättigheter, pensionsbudget, administration i
samband med Sveriges deltagande i särskilda avtal
inom hälsovårdskommitténs ansvarsområde, det
europeiska farmakopésamarbetet (kvalitetskontroll
av läkemedel), deltagande i fonden för social
utveckling, bidrag till den s.k. Pompidougruppen
för narkotikabekämpning, deltagande i kommissionen
för demokrati genom lag samt bidrag till europeiska
ungdomsfonden.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Europarådet för budgetåret 1994/95 anvisar
ett förslagsanslag på 30 222 000 kr.
B 4. Organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling (OECD)
l992/93Utgift 30 434 788
l993/94Anslag 21 500 000
l994/95Förslag22 573 000
Sverige arbetar genom medlemskapet i OECD för
långsiktig ekonomisk tillväxt och finansiell
stabilitet i medlemsländerna och för expansion av
världshandeln på multilateral och icke
diskriminerande basis. Under de senaste åren har
OECD:s verksamhet utvidgats med ett antal nya
uppgifter. Bland dessa kan nämnas samarbetet med
länder i Central- och Östeuropa och f.d.
Sovjetunionen inom ramen för det år l990
tillskapade östcentret. Vidare har en dialog
inletts med de s.k. dynamiska ekonomierna i
Sydostasien och Latinamerika. Slutligen kan nämnas
det intensifierade arbete som också inletts om s.k.
framtidsfrågor inom handelsområdet (handel och
miljö, handel och konkurrens, handel och
investeringar). Denna utvidgning av verksamheten
har givetvis fått konsekvenser för organisationens
övriga arbete och budget.
Huvuddelen av OECD:s budget avser kostnader för
sekretariatet och de traditionella
OECD-aktiviteterna där även östcentret ingår.
Samtliga medlemsländer bidrar till finansieringen
efter en skala framräknad på basis av BNP. För år
l993 var Sveriges andel l,46 %. Resterande del av
Sveriges bidrag till OECD går till olika organ och
aktiviteter, som finansieras med frivilliga bidrag,
exempelvis det internationella energiorganet (IEA),
atomenergiorganet (NEA), europeiska transportminis-
terkonferensen (ECMT), centret för
utbildningsforskning (CERI) samt olika
specialprogram. Beroende på antalet deltagande
länder varierade Sveriges andel av dessa
aktiviteter under år l993 mellan 1,44 och 3,l3 %.
OECD:s budget löper per kalenderår. Då budgeten för
OECD fastställs först i december är
beräkningsgrunden oviss vad gäller bidragets
storlek för budgetåret l994/95. Med ledning av
tillgängligt underlag har anslaget beräknats till
22 573 000 kr.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling (OECD) för budgetåret l994/95 anvisarett
förslagsanslag på 22 573 000 kr.
B 5. Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)
1992/93 Utgift 71 743 450
1993/94 Anslag 110 000 000
1994/95 Förslag 113 850 000
Sverige arbetar genom medlemskapet i EFTA regionalt
i Europa för en ökad global frihandel. Genom
EES-avtalet breddas detta arbete. Budgetåret
1994/95 täcker andra hälften av EFTA:s budgetår
1994 och första hälften av dess budgetår 1995.
EFTA-sekretariatet har för EFTA:s budgetår 1994
begärt ca 72 miljoner schweiziska francs. Budgeten
omfattar kostnader för EES-institutionerna, EFTA:s
övervakningsmyndighet (ESA) och EFTA-domstolen,
vilka blir fullt operativa när EES-avtalet träder i
kraft den 1 januari 1994, samt för
EFTA-sekretariatet och de delar av det
multilaterala programsamarbetet som finansieras
över EFTA-budgeten (standardiserings- och
statistiksamarbetet). Anslaget belastas också med
ca 10 miljoner kronor för översättning till och
tryckning av EES-tillägget till EU:s officiella
tidning. För år 1995 finns inga uppgifter om EFTA:s
budget. Denna kommer att präglas av läget och
aktuella bedömningar med avseende på
kandidatländernas anslutning till EU. Ett svenskt
medlemskap i EU innebär att det svenska bidraget
till EFTA och EES-organen på sikt upphör.
EFTA-sekretariatet, med kontor både i Genève och
Bryssel, kommer att ha en viktig stödfunktion för
EFTA-staternas samordnings- och beslutsorgan i EES,
Ständiga kommittén. Det EES-relaterade arbetet
kommer i huvudsak att skötas i Bryssel, vilket har
inneburit en omfattande personalöverflyttning från
Genève till Bryssel. Kvar i Genève finns
stabsfunktionerna för EFTA:s tredjelandssamarbete
samt för det traditionella samarbete som sorterar
under Stockholmskonventionen.
EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA) är placerad i
Bryssel medan EFTA-domstolen har sitt säte i
Genève.
I Bryssel är en enhet vardera för publicering
respektive översättning för EES-tillägget till EU:s
officiella tidning under uppbyggnad. Dessa kommer
att betjäna såväl EES-kommittén och Ständiga
kommittén som ESA och EFTA-domstolen. Vissa
nationella kostnader för EES-tillägget i respektive
EFTA-land tillkommer till kostnaderna för de två
enheterna.
Det negativa utfallet av den schweiziska
folkomröstningen i december 1992 ledde till att
Sveriges andel av budgeten för EES-organen ökade
och nu uppgår till 35,83 %. Sveriges andel av
EFTA-sekretariatets budget uppgår i dag till 28,42
%.
Med reservation för den osäkerhetsfaktor som
föreligger, har anslaget beräknats till 113 850 000
kr för budgetåret 1994/95.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)
för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag
på 113 850 000 kr.
B 6. Organisationer för internationell handel och
råvarusamarbete m.m.
l992/93 Utgift 9 l54 700
l993/94 Anslag 8 713 000
l994/95 Förslag 9 018 000
Sverige verkar för en friare världshandel och
minskad diskriminering samt för multilateralt
samarbete genom medlemskapet i under anslaget
redovisade organisationer. Från anslaget erläggs
bidrag för Sveriges deltagande i vissa interna-
tionella organ. För budgetåret l994/95 beräknas
medel enligt följande.
Beräknad ändring
1993/94 1994/95
l.GATT 7 000 000 + 225 000
2.Internationella rådet för samarbete på
tullområdet 725 000 + 108 000
3.Internationella tulltariffbyrån240 000 + 6 000
4.Internationella kaffe organisationen (ICO)
(Prop. l982/83:l42) 460 000 - 21 000
5.Internationella kakaoorganisationen (ICCO)
(Prop. l986/87:4l) 86 000 - 2 000
6.Internationella naturgummiorganisationen
(INRO) (Prop. 1988/89:l9) 25 000 - 6
000
7.Internationella gummistudiegruppen (IRSG)
(Prop. l966:l bil. l2 s. l68)115 000 0
8.Internationella byrån i Paris för utställningar
Prop. l947:l bil. l2 s. l56)57 000 0
9.Övrigt 5 000 - 5 000
Summa 8 713 000 + 305 000
Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) är ett
regelverk för den internationella handeln. GATT är
också ett förhandlingsforum. Den åttonde
internationella tull- och handelsförhandlingen, den
s.k. Uruguay-rundan, som pågått sedan år l986,
slutfördes vid årsskiftet l993/94.
Ordinarie arbete under GATT omfattar tillämpning
och uttolkning av regelverket, t.ex. antidumpning,
tullvärde, skyddsåtgärder, subventioner och
tvistlösning. Sedan år l989 bedrivs också en
granskning av enskilda länders handelspolitik, den
s.k. Trade Policy Review Mechanism (TPRM).
Tunga poster i GATT:s budget är, förutom
sekretariatskostnader och Uruguayrundan, bidraget
till International Trade Centre UNCTAD/ GATT (ITC)
samt TPRM. När Uruguayrundan är klar och man
etablerat stabila former för verksamheten kommer
detta sannolikt att medföra ett behov av permanent
förstärkning av organisationen. Bidragen till GATT
bygger på medlemsländernas andel av världshandeln
under de senaste tre åren. För år l994 beräknas
Sveriges andel till l,66 %.
Tidigare försök att med internationella avtal
stabilisera priserna på råvarumarknaderna har inte
varit framgångsrika. Avtalen ersätts nu alltmer av
andra former av internationell samverkan syftande
till marknadsanpassning.
Sverige har i september l993 undertecknat l993
års internationella kakaoavtal, som ersätter l986
års avtal. Kakaoavtalet inriktas huvudsakligen på
marknadsanpassning av produktion och stimulans av
efterfrågan. Sverige har också godkänt en
ytterligare förlängning av l983 års kaffeavtal.
Kaffeavtalet förlängs med ett år för att möjliggöra
fortsatta diskussioner om inriktningen av det
framtida internationella samarbetet på
kaffeområdet. Såväl kakaoavtalet som kaffeavtalet
är utan prisstabiliserande inslag.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Organisationer för internationell handel och
råvarusamarbete m.m. för budgetåret l994/95 anvisar
ett förslagsanslag på 9 018 000 kr.
B 7. Internationell råvarulagring
l992/93 Utgift 624 000
l993/94 Anslag 2 000 000
l994/95 Förslag 1 750 000
Från anslaget betalas kostnader för råvarulagring
under l987 års internationella naturgummiavtal
(prop. l988/89:l9, bet. l988/89:NU4, rskr.
l988/89:72). Omförhandling av avtalet förväntas ske
under år l994.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Internationell råvarulagring för budgetåret
l994/95 anvisar ett förslagsanslag på l 750 000 kr.
B 8. Övriga internationella organisationer m.m.
1992/93Utgift 3 843 889
1993/94Anslag 2 864 000
1994/95Förslag 2 964 000
Genom bidrag till vissa internationella
organisationer stöder den svenska regeringen deras
verksamhet för att främja de mänskliga
rättigheterna och folkrättens ställning.
Bidrag lämnas till organisationer och
institutioner som i sin ordinarie verksamhet eller
genom olika specialaktiviteter verkar för att
främja de mänskliga rättigheterna, såsom
International Work Group for Indigenous Affairs och
det internationalla institutet för mänskliga
rättigheter i Strasbourg (Fondation René Cassin).
Från detta anslag lämnas också Sveriges
obligatoriska bidrag till den verksamhet som
bedrivs av FN:s tortyrkommitté samt dess
rasdiskrimineringskommitté. Bidraget till
tortyrkommittén beräknas uppgå till 270 000 kr
budgetåret 1994/95, medan bidraget till
rasdiskri-mineringskommittén beräknas uppgå till 20
000 kr.
Sedan budgetåret 1989/90 erhåller Raoul
Wallenberg-institutet i Lund ett bidrag för att
finansiellt stärka verksamheten vid institutet. För
budgetåret 1993/94 har anslagits 1 622 000 kr till
institutets verksamhet. Regeringen föreslår
oförändrat bidrag för budgetåret 1994/95.
Det arbete på de mänskliga rättigheternas område
som utförs av enskilda organisationer och
institutioner är ovärderligt. Varje år inkommer
ansökningar om medel som inte kunnat tillgodoses av
anslaget. Medlen för övriga bidrag till
organisationer och institutioner på de mänskliga
rättigheternas område föreslås därför öka med 15
000 kr till 794 000 kr.
Det obligatoriska bidraget till Permanenta
skiljedomstolens internationella byrå i Haag samt
bidragen till Haag-akademin för internationell rätt
och till det internationella institutet för
humanitär rätt i San Remo kan sammanlagt beräknas
till 99 000 kr.
Från och med budgetåret 1989/90 skall kostnader
som uppstår för skattejustering av pensioner
redovisas under detta anslag. Justeringen sker i
enlighet med det pensionssystem som upprättats för
personalen inom de s.k. koordinerade
organisationerna (t.ex. OECD, Europarådet).
Normerna för denna justering är konkret anpassade
till skattesystemet i det land där pensionären är
bosatt (artikel 42). Skattejusteringsbeloppet
betalas ut av den organisation som betalar
pensionen men återkrävs sedan från
bosättningslandet. För närvarande har Sverige
endast en pensionerad
tjänsteman som berörs av skattejusteringen.
Skattejusteringsbidraget för budgetåret 1994/95
beräknas uppgå till 159 000 kr.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Övriga internationella organisationer m.m.
för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag
på 2 964 000 kr.
B 9. Fredsbevarande verksamhet
1992/93Utgift 382 082 3161Reservation5
309 911
1993/94Anslag 996 141 000
1994/95Förslag 836 294 000
1 Redovisat under tredje huvudtiteln anslaget B 9.
Oförutsedda fredsbevarande insatser, fjärde
huvudtiteln anslagen L 1. Kostnader i Sverige för
FN-styrkor m.m., L 2. FN-styrkors verksamhet
utomlands och L 3. Sveriges delegation vid NNSC i
Korea.
De övergripande målen för verksamheten är att
Sverige, genom deltagande i FN:s och ESK:s
fredsfrämjande insatser, medverkar till att stärka
FN:s och ESK:s möjligheter att bidra till
konfliktlösning, skydd av mänskliga rättigheter
samt humanitär verksamhet.
Anslaget används för att bekosta svenskt
deltagande i FN:s och i viss mån ESK:s
fredsbevarande och fredsfrämjande verksamhet
utomlands. Vidare bekostas över anslaget de
förberedelser som krävs i Sverige i form av
rekrytering, organisation, utbildning och rotation
av personal till försvarsmaktens utlandsstyrka.
Dessa uppgifter utförs vid Försvarets
internationella centrum (Swedint). I enlighet med
vad som framfördes i föregående års
budgetproposition har ett
beställare/leverantörsförhållande upprättats mellan
UD och Försvarsdepartementet.
Anslag Beräknad
ändring
1993/94 1994/95
Regeringens
förslag
l. Kostnader i Sverige149 037 000 53 007 000
2. Kostnader utomlands780 363 000 716 500 000
3. Till regeringens disposition66 741 00066 787 000
Summa 996 141 000 836 294 000
Försvarsmaktens organisationsmyndighet (FMO)
Med anledning av utlandsstyrkans utökade uppgifter
och verksamhet har Försvarsmaktens
organisationsmyndighet begärt medel för ytterligare
fem tjänster. I en komplettering av
anslagsframställan för budgetåret l994/95 har
därutöver begärts medel motsvarande ytterligare
fyra tjänster, dvs. totalt nio tjänster. Ett utökat
respektive utvidgat antal kurser för stabs-
officerare och civilpoliser föreslås. Den
förberedande kvinnoutbildningen (FöFNkv) föreslås
vidare förlängas och utökas.
Regeringens överväganden
Kostnader i Sverige
Under budgetåret har regeringen fattat beslut om
att ställa en väpnad styrka om högst 880 personer
till FN:s förfogande för insatser i f.d.
Jugoslavien. Under budgetåret har vidare beslut
fattats om att avveckla det svenska engagemanget i
FN:s fredsstyrkor i södra Libanon (Unifil) och på
Cypern (Unficyp). Besluten innebär en ökad belastn-
ing på Försvarets internationella centrum, som
motiverar att organisationen tillförs medel för
ytterligare tre tjänster. Det är regeringens
bedömning att möjlighet dessutom finns att inom
ramen för redan tilldelade medel vid behov
förstärka organisationen med ytterligare ett antal
tjänster. Samråd har i denna fråga skett mellan
cheferna för Utrikes- och Försvarsdepartementen.
Regeringen delar Försvarsmaktsorganisationens
mening om att behov finns att utöka antalet kurser
för stabsofficerare och civilpoliser inför insatser
utomlands. Vidare bör den förberedande
FN-utbildningen för kvinnor förlängas. Kursen för
civilpoliser (UNPOC) finansieras separat över
anslaget C l. Bidrag till internationella
biståndsprogram, anslagsposten E. FN:s aktioner för
fred och återuppbyggnad. Från detta anslag
finansieras också fr.o.m. budgetåret 1994/95
Swedreliefs verksamhet.
Anslagsposten Kostnader i Sverige har därmed för
budgetåret l994/95 beräknats som följer.
Medel tillförs för tre tjänster samt kurser
enligt ovan på sammanlagt 3 270 000 kr. Pris- och
löneomräkningen uppgår till 1 500 000 kr och
kompensationen för avsättning till
Trygghetsstiftelsen till 1 781 000 kr. Ett
rationaliseringsuttag på l % eller 500 000 kr tas
vidare ut på organisationen. Anslaget minskas
vidare med 500 000 kr motsvarande kostnader för
Swedreliefs verksamhet. Anslaget har därmed
beräknats till 53 007 000 kr efter avdrag för
engångsanvisning på 100 000 000 kr för materiel och
utbildningskostnader i samband med igångsättning av
Bosnien-insatsen. Vid beräkningen har hänsyn inte
tagits till ändringar som föranleds av nya
traktamentsnivåer.
Kostnader utomlands
Inom ramen för anslagsposten har medel beräknats
för löner, traktamenten, utrustning och underhåll
för den svenska personalen i följande nu pågående
FN-insatser:
UNTSO (United Nations Truce Supervision
Organization) i Mellanöstern, Unmogip (United
Nations Military Observer Group in India and
Pakistan) i Kashmir, Unikom (United Nations
Iraq-Kuwait Observer Mission) i Kuwait, Unprofor
(United Nations Protection Force) i det forna
Jugoslavien, Unavem (United Nations Angola
Verification Mission) samt Unomig (United Nations
Observer Mission in Georgia).
I kostnader utomlands ingår även utgifter för
personalen i Sveriges delegation vid den svenska
övervakningskontingenten i Korea (NNSC).
FN ersätter delvis och i efterhand de
truppbidragande länderna för deras kostnader. FN
har således fram till den l5 september l993 åter-
betalat 1 152,2 miljoner kronor, vilket
uppskattningsvis motsvarar en tredjedel av den
sammanlagda svenska kostnaden. Sveriges återstående
fordran på FN var vid denna tidpunkt enligt
dittills framlagda krav 294,1 miljoner kronor.
Ersättningar från FN tillgodogörs statsbudgetens
inkomsttitel FN ersättning bevakningsstyrkor.
Till regeringens disposition
FN:s och i viss mån ESK:s alltmer omfattande
fredsbevarande och fredsfrämjande verksamhet ökar
starkt anspråken på Sverige att förbättra
beredskapen att delta i framtida fredsbevarande
operationer.
Regeringen beräknar mot denna bakgrund att, i
likhet med föregående år, en reserv på 66 787 000
kr behövs. Syftet med denna reserv är att möta
kostnader som uppkommer under budgetåret om Sverige
beslutar att delta i mer begränsad omfattning i nya
eller redan pågående fredsbevarande operationer i
vilka Sverige inte tidigare deltagit. Reserven
skall också kunna användas för utökade bidrag till
insatser vi redan deltar i.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Fredsbevarande verksamhet för budgetåret
l994/95 anvisar ett reservationsanslag på 836 294
000 kr.
B 10. Konferensen om säkerhet och samarbete i
Europa (ESK)
1992/93Utgift 23 058 016
1993/94Anslag 23 328 000
1994/95Förslag32 894 000
Som medlem av ESK:s trojka fram till toppmötet i
Budapest i slutet av 1994 har Sverige en viktig
roll att spela i utformningen av en ny freds- och
samarbetsordning i Europa. Det handlar bl.a. om att
söka lösningar på pågående konflikter och att
förebygga uppkomsten av nya kriser på vår
kontinent. Toppmötet i Budapest kan väntas komma
att anta en rad betydelsefulla beslut inte minst
avseende en ny uppförandekod för deltagarstaterna i
deras säkerhetsrelationer som därefter måste följas
upp.
Anslaget används för att betala Sveriges bidrag -
obligatoriska såväl som frivilliga - till ESK:s
verksamhet. Denna bestod tidigare av periodiskt
återkommande förhandlingar men har sedan år 1992
breddats väsentligt och omfattar numera permanent
mötesverksamhet på olika nivåer samt en snabbt
växande fältverksamhet i form av s.k. missioner
till krisområden.
Tre ESK-kontor - i Prag, Wien och Warszawa -
upprättades år 1991 för att understödja
verksamheten. En generalsekreterare tillsattes år
1993, och ytterligare organisatoriska reformer
förestår.
Under åren 1992 och 1993 har sex ESK-missioner
upprättats i krisområden på Balkan och i Östeuropa.
Deras uppgifter är att bidra till biläggande och
förebyggande av konflikter.
Krisen i f.d. Jugoslavien har föranlett ESK och
EU att göra två gemensamma insatser: stöd till ett
antal länders tullförvaltningar för att
effektivisera tillämpningen av FN-sanktionerna mot
f.d. Jugoslavien (Sanctions Assistance Missions)
samt utsändandet av en civil övervakningsstyrka
ECMM (European Community Monitoring Mission) med
verkningsområde i stora delar av f.d. Jugoslavien.
Sverige medverkar med personal i båda dessa
insatser.
Regeringens överväganden
I egenskap av avgående ESK-ordförande (per 1
december 1993) har Sverige under 1994 en fortsatt
viktig roll i ESK:s s.k. trojka, bestående av
föregående, nuvarande och nästkommande
ordförandeland.
Under 1994/95 har vissa kostnader, som direkt
föranleddes av Sveriges ordförandeskap i ESK,
bortfallit. Samtidigt fortsätter ESK:s verksamhet
att institutionaliseras och expandera på fältet,
vilket kräver ökade bidrag från deltagarstaterna.
Sveriges andel av de obligatoriska bidragen uppgår
till 3,55%. Såväl de obligatoriska som särskilda
bidragen vid sidan av ESK:s ordinarie budget i form
av direkta svenska insatser förväntas öka.
Sveriges kostnader för ECMM kommer under
nästkommande budgetår till skillnad från tidigare
att i sin helhet belasta detta anslag. Den
sammantagna effekten av ovanstående förändringar
motiverar anslags-höjningen.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Konferensen om säkerhet och samarbete i
Europa (ESK) för budgetåret 1994/95 anvisar ett
förslagsanslag på 32 894 000 kr.
C. Internationellt utvecklingssamarbete
UTVECKLINGSSAMARBETET I ETT INTERNATIONELLT
PERSPEKTIV
Utvecklingen i världen
En miljard människor i världen lever idag i djup
fattigdom och har ofta inte mat för dagen. Ungefär
lika många är analfabeter. Särskilt är detta,
liksom många andra jämförbara frågor, ett
kvinnoproblem - två analfabeter av tre är kvinnor.
Väpnade konflikter skakar mer än 50 länder och 35
miljoner människor är på flykt. Under den tid det
tar att läsa detta stycke föds det hundra barn, 96
i u-länder och fyra i i-länder. Relationen mellan
inkomsterna i den rikaste femtedelen av
mänskligheten och den fattigaste uppskattas till en
på 150. Inkomstskillnaderna har ökat stadigt sedan
1960 då motsvarande relation var en på 30.
Trots detta har framstegen på många områden varit
betydande de senaste tre decennierna. Livslängden i
utvecklingsländerna har ökat med en tredjedel. Mer
än 70 % av befolkningen har numera tillgång till
hälsovård. Läskunnigheten bland vuxna har under
samma period ökat från drygt 40 % till 60 %. Inte
minst viktig är de senaste årens demokratisering i
olika delar av världen. Politiska och ekonomiska
reformer genomförs i många av utvecklingsländerna,
och förhoppningen är att dessa skall bana väg för
en långsiktigt hållbar utveckling.
Framgångarna och problemen är dock inte jämnt
fördelade i ut-vecklingsländerna. Den ekonomiska
och politiska utvecklingen i olika delar av världen
uppvisar stora regionala skillnader.
Världsekonomin har under de senaste åren präglats
av en långvarig lågkonjunktur. En viss återhämtning
har skett under de senaste två åren, men denna har
inte varit tillräcklig för att råda bot på
arbetslösheten i de industriellt utvecklade
länderna. För u-ländernas del har lågkonjunkturen
inneburit fortsatt fallande priser på de
huvudsakliga exportprodukterna, råvaror, samt
minskade resursöverföringar från i-länderna i form
av direktinvesteringar, handel och bistånd.
Den ekonomiska tillväxten i u-länderna har, trots
lågkonjunkturen, varit svagt positiv under de
senaste åren. 1992 uppgick den ekonomiska
tillväxten till drygt 4 % och det sammanlagda
värdet av u-ländernas export ökade med över 6 %
jämfört med 1991 (UNCTAD: Trade and Development
Report 1993). Stora regionala variationer finns
emellertid och skillnaden mellan levnadsnivåer i de
olika u-länderna har ökat. Dock bör noteras att
statistiken inte inkluderar den informella sektorn
som utgör en betydande del av ekonomin i många
u-länder.
I Asien är skillnaderna i utvecklingsnivå mellan
länderna mycket stora. Den ekonomiska tillväxten
för kontinenten som helhet uppgick under 1992 till
6 %, medan befolkningstillväxten ligger på knappt 2
% årligen. Samtidigt ökade värdet av hela Asiens
export med drygt 8 %. Exportdiversifieringen och en
successiv övergång till allt mer komplicerade
industriprodukter har inneburit att länderna även
under lågkonjunkturen lyckats uppnå höga
tillväxtnivåer. I östra och i sydöstra Asien, finns
länder som uppnått särskilt höga tillväxtnivåer de
senaste åren. Kina, Malaysia, Thailand, Indonesien
och Vietnam är några av de mest framgångsrika
länderna. Framgången kan till viss del förklaras
med att dessa länder genomfört ekonomiska reformer
i marknadsekonomisk riktning. Även statsmakten har
spelat en viktig roll för att främja framväxten av
en konkurrenskraftig privat sektor och en in-
vesteringspolitik som varit starkt
exportorienterad. Härtill har satsningar på primär-
och sekundärutbildning varit betydande.
Förmögenhets- och inkomstfördelningen är betydligt
jämnare än i övriga u-landsregioner.
De positiva effekterna av tillväxten hos dessa
nya *asiatiska tigrar* har även kommit
kringliggande länder till godo, tack vare ett
utvecklat regionalt samarbete och omfattande
handel. Även i Sydasien är den ekonomiska
utvecklingen förhållandevis positiv, trots
trögrörliga byråkratier, men här finns samtidigt
enorma fattigdomsproblem och stora ekonomiska och
sociala orättvisor.
I Latinamerika kan flera länder idag skörda
frukterna av ekonomiska reformer, som initierades
under 1980-talet för att komma tillrätta med
skuldkrisen. Statens finanser har sanerats,
penningpolitiken stramats åt, handeln
liberaliserats, utländska investeringar uppmuntrats
och statliga företag sålts ut. Det mer gynnsamma
ekonomiska klimatet och den förbättrade
skuldsituationen och kreditvärdigheten hos flera av
länderna har bidragit till ett ökat inflöde av
privat kapital och direktinvesteringar. Den
genomsnittliga ekonomiska tillväxten i Latinamerika
1992 uppgick till 3 %, medan befolkningstillväxten
var 2 %. Samtidigt ökade värdet av exporten med
drygt 3 %. Den ekonomiska tillväxten fördelas dock
ojämnt över kontinenten och också inom länderna.
Fattigdomsproblemen och de sociala problemen är
mycket stora i regionen och endast en liten del av
den senaste tidens inkomstökningar har investerats
i åtgärder för att förbättra situationen för de
bredare folklagren.
Framtidsutsikterna i Afrika är dystrare. Den
genomsnittliga ekonomiska tillväxttakten var 1992
endast 1,5 % samtidigt som befolk-ningsökningen
uppgick till 3 %, vilket innebär att den
genomsnittliga inkomsten per invånare sjönk. Under
samma år föll värdet av exporten med 1 %. Även i
Afrika sker ekonomiska reformer med marknads-
ekonomisk inriktning, vilket på många håll lett
till att den negativa ekonomiska utvecklingen vänts
och att tillväxten börjat ta fart. Den ekonomiska
utvecklingen är emellertid blygsam i ett
internationellt sammanhang. Den svaga inhemska
resursmobiliseringen, statens otillräckliga
kapacitet att styra utvecklingen och
samhällsstrukturer som försvårar stimulans av
ekonomin är några förklaringar till den svaga
ekonomiska utvecklingen. Sjunkande råvarupriser
försvårar återhämtningen för de länder som är
kraftigt beroende av ett begränsat antal råvaror
för sina exportinkomster. Härtill kommer att flera
länder i Afrika brottas med tunga skuldbördor och
hemsöks av krig, inbördes stridigheter och
naturkatastrofer.
Resursflöden och skuldsituationen
Den tunga skuldbördan i många u-länder utgör ett
allvarligt hinder för ekonomisk och social
utveckling. För att länderna skall ta sig ur
skuldkrisen krävs att de för en konsekvent
ekonomisk politik som kan främja utveckling och
tillväxt. Det är också viktigt att de länder som
genomför ekonomiska reformer stöds i sina
ansträngningar genom ökade resursflöden och
skuldlättnader. Det finansiella stödet måste för
att få avsedd effekt kopplas till krav på
ekonomiska reformer, för att de makroekonomiska och
strukturella obalanserna skall minska och en grund
skapas för långsiktig återhämtning.
Efter ett decennium av fallande eller stagnerande
resursflöden till u-länderna, har en återhämtning
ägt rum. Det samlade långfristiga nettoresursflödet
till u-länderna -- offentlig och privat
nettoutlåning, bistånd och utländska
direktinvesteringar -- uppskattades enligt Världs-
banken ha ökat från 158 miljarder US dollar 1992
till 177 miljarder US dollar 1993. Huvuddelen av
ökningen kan förklaras av en ökning i privata
flöden i form av ökad privat långivning och ökade
direktinvesteringar.
De ökade privata investeringarna innebär att de
totala nettotransfereringarna -- nettoresursflödet
minus räntebetalningar och hemtagna vinster på
utländskt kapital -- till u-länderna beräknades öka
från 80 miljarder US dollar 1992 till 92 miljarder
US dollar 1993.
De samlade nettotransfereringarna döljer stora
regionala skillnader. De privata flödena har främst
gått till medelinkomstländerna i Asien och
Latinamerika, vilket inneburit positiva
nettotransfereringar för dessa två kontinenter. För
länderna i Afrika söder om Sahara, som i huvudsak
är svårt skuldtyngda låginkomstländer, har de
positiva nettotransfereringarna nu stabiliserats
efter en ökning i slutet av 1980-talet. För dessa
länder består resursflödet främst av bistånd och
offentlig utlåning på förmånliga villkor.
1980-talets skuldkris och de kommersiella
bankernas minskade utlåning har inneburit att
beroendet av utlåning från de internationella
finansiella institutionerna har vuxit. Antalet låg-
och lägre medelinkomstländer som har tillgång till
IDA-lån, Världsbankens utlåning på förmånliga
villkor, har ökat. Detta gäller även antalet länder
som är behöriga för den förmånliga utlåning som
administreras av Internationella valutafonden
(IMF).
Insikten har vuxit om behovet av
skuldlättnadsåtgärder som ett komplement till andra
insatser för att öka resursflödet till u-länderna.
Trots omfattande skuldlättnadsåtgärder fortsätter
emellertid u-ländernas skulder totalt att öka.
U-ländernas totala utlandsskuld, inkl. f.d.
Sovjetunionen, ökade från 1 660 miljarder US dollar
1992 till 1 770 miljarder US dollar 1993, en ökning
med drygt 6 %.
För de stora gäldenärerna, de svårt skuldtyngda
medelinkomstländerna som huvudsakligen har skulder
till kommersiella banker, har under de senaste åren
överenskommelser ingåtts om skuld- eller
skuldtjänstminsk-ning. Skuldstrategin för dessa
länder, den s.k. Brady-modellen, som möjliggjorts
genom stöd från Världsbanken, IMF och bilaterala
givare, har varit framgångsrik. Ekonomiska reformer
och skuldlättnad enligt denna modell har lett till
att ett växande antal latinamerikanska länder åter
blivit kreditvärdiga. Den internationella
skuldkrisen är nu över och de stora gäldenärerna
hotar inte längre det internationella finansiella
systemet genom betalningsinställelser.
Däremot är skuldsituationen för de fattigaste
låginkomstländerna fortsatt svår. Deras
skuldsättning är inte stor i absoluta tal, men är i
många fall mycket betungande i förhållande till de
enskilda ländernas betalningsförmåga. Sammantaget
har framstegen i skuldstrategin för de fattigaste
länderna varit otillräckliga. Ytterligare åtgärder
är nödvändiga för att en hanterlig skuldbörda skall
uppnås. Regeringen återkommer senare med en
beskrivning av de åtgärder som vidtas för att
lindra skuldbördan för dessa länder.
Det internationella biståndet
Förändringarna i världen har bidragit till ett ökat
behov av samordning på biståndsområdet. Den globala
karaktären på många av dagens problem kräver
gemensamma insatser, vilket har ställt de
multilaterala biståndsorganen inför nya utmaningar,
men även inneburit ökade krav på samord-ning av det
bilaterala och det multilaterala biståndet.
På det bilaterala området har OECD:s
biståndskommitté, Development Assistance Committee
(DAC), en viktig samordnande roll. Inom ramen för
DAC har riktlinjer utarbetats för hur ett effektivt
bistånd bör utformas. DAC skall hjälpa
medlemsländerna tillämpa riktlinjerna i praktiken,
bl.a. genom regelbundna granskningar av deras
biståndsprogram. Statistikinsamling från
medlemsländerna om deras biståndsinsatser är ett
annat viktigt led i DAC:s ansträngningar att följa
upp biståndets volym och inriktning.
I DAC:s statistik definieras bistånd enligt
följande:
- resursflöden i form av gåva eller lån på mjuka
villkor (minst 25 % gåvoelement)
- mottagarlandet skall finnas med på DAC:s lista
över biståndsmottagare
- resurserna skall finansieras över statsbudgeten
- huvudsyftet skall vara att främja ekonomisk
utveckling eller social välfärd.
Biståndsbegreppet är för närvarande föremål för
diskussioner inom DAC. En komplicerad, men viktig,
fråga är vilka nya former av resursöverföring som
bör inkluderas i DAC:s definition av bistånd. De
former som tagits upp till diskussion är bl.a. stöd
till fredsbevarande operationer och asylkostnader.
Parallellt med dessa diskussioner pågår en
omfattande revidering av DAC:s lista över
biståndsmottagare. DAC-listan kom till främst av
statistiska orsaker, men har med tiden fått ökad
policybetydelse bl.a. då den knutits till FN:s 0,7
%-mål. Listan har inte ändrats mycket sedan den kom
till på sextiotalet, trots stora förändringar i
omvärlden. Flera länder som tidigare varit
biståndsmottagare har idag nått höga
utvecklingsnivåer. Vidare omfattar DAC-listan ännu
inte de östeuropeiska stater, som för närvarande
upplever svåra omställningsproblem i samband med
strukturomvandlingsprocessen.
År 1992 togs Kazachstan, Kirgisien, Tadzjikistan,
Turkmenistan och Uzbekistan upp på DAC-listan.
Samtidigt beslutades att Bahamas, Brunei,
Singapore, Quatar, Kuwait och Förenade Arabemiraten
skulle uteslutas med tre års verkan. I december
1993 beslutade DAC om en utvidgning av DAC-listan,
samtidigt som denna delades i två kategorier;
utvecklingsländer samt övergångsländer. Bistånd
till utvecklingsländer får räknas av mot FN:s 0,7
%-mål, medan bistånd till övergångsländer inte får
det. Det behövs dock tydliga kriterier för att
särskilja dessa båda kategorier. DAC skall utreda
detta för att DAC:s medlemsländer skall kunna fatta
beslut senast 1995. Tills vidare kommer Georgien,
Azerbajdjan och Armenien att räknas som
utvecklingsländer tillsammans med de länder som
sedan tidigare var med på DAC-listan. De länder som
under åren 1992, 1993 och 1994 har en BNI/capita
överstigande Världsbankens gräns för
höginkomstländer kommer dock att föras över till
listans andra del från 1996. Övriga länder i
östeuropa klassas som övergångsländer.
DAC-statistiken från 1992 visar att de totala
biståndsflödena till utvecklingsländerna ökade
under 1992 till 61 miljarder US dollar jämfört med
57 miljarder US dollar föregående år. Detta
motsvarar i reala termer en ökning med 0,8 %. Det
multilaterala biståndet uppgick till knappt 20
miljarder kronor, dvs. 32 % av det totala
biståndet. Detta innebär en relativ ökning av det
multilaterala biståndet, från 26 % 1991. Biståndets
relativa andel av de totala resursflödena till
utvecklingsländerna minskade dock 1992 till 33 %
jämfört med 40 % 1991. Den viktigaste förklaringen
till minskningen var en rejäl uppgång i privata
flöden till de mer utvecklade u-länderna.
Fördelningen på de olika biståndsgivarna, visar
att USA, som traditionellt varit den störste
biståndsgivaren i världen räknat i absoluta termer,
behöll sin förstaplats. Totalt utbetalades 11,7
miljarder US dollar i bistånd från den amerikanska
statsbudgeten. Japan, som under hela 1980-talet
ökat biståndsinsatserna, var den näst största
biståndsgivaren med 11,1 miljarder US dollar.
Sverige hamnade på nionde plats bland DAC:s
medlemsländer med utbetalningar på 2,5 miljarder US
dollar.
Tabell 1. Biståndsutbetalningar från DAC:s
medlemsländer år 1992
Biståndets andel Biståndets storlek
av BNI (%) (miljoner US dollar)
(1992) (1992)
DAC-länder totalt2 0,33 60 589
Norge 1,16 1 273
Danmark 1,03 1 408
Sverige 1,03 2 463
Nederländerna 0,86 2 748
Frankrike 0,63 8 288
Finland 0,62 644
Canada 0,46 2 518
Schweiz 0,46 1 140
Belgien 0,38 842
Australien 0,37 1 017
Tyskland1 0,36 7 002
Italien 0,31 3 778
Portugal 0,31 267
Storbritannien 0,31 3 202
Japan1 0,30 11 149
Österrike1 0,29 529
Luxemburg 0,29 40
Spanien 0,28 1 615
Nya Zeeland 0,26 97
USA1 0,20 11 656
Irland 0,16 69
1 Inkluderar skulder som ej är definierade som ODA
(Official Development Assistance) enligt följande:
- Exportkrediter: Österrike 5 miljoner US dollar,
Tyskland 147 miljoner US dollar, Japan 32 miljoner
US dollar
- Militärskulder: USA 894 miljoner US dollar
2 I denna totalsumma är exportkrediter och
militärskulder enligt ovan exkluderade
Den genomsnittliga relativa biståndsnivån för
DAC-medlemmarna uppgick 1992, liksom året
dessförinnan, till 0,33 % av BNI. Det är således
långt kvar till FN:s målsättning från 1970 om att
0,7 % av BNI i de industriellt utvecklade länderna
skall avsättas till utvecklingssamarbete. Sverige
uppnådde detta mål redan år 1974. 1992 utbetalades
1,03 % av Sveriges BNI till bistånd och Sverige var
därmed ett av de fyra länder som uppfyllde
volymmålet. Övriga länder som uppnådde 0,7 %-målet
var Norge, Danmark och Nederländerna. Norge
betalade ut störst andel av BNI, 1,16 %. Bland
länderna som ökat biståndets andel av BNI märks
även Schweiz och Spanien, vilka nu kommit upp i
utbetalningsnivåer på 0,46 % respektive 0,28 %. De
flesta länder ligger kvar på oförändrad
utbetalningsnivå. Kraftiga minskningar av biståndet
kan urskiljas i några länder, främst i Finland,
Irland, Österrike, Luxemburg, Tyskland, Belgien och
Canada.
DAC samlar även in uppgifter om biståndet från
icke-medlemsländer. Dessa uppgifter är dock inte
fullständiga och därför mindre tillförlitliga.
Säkert kan sägas att biståndet från länder utanför
DAC:s medlemskrets har minskat avsevärt sedan
1980-talet. Omvälvningarna i det forna
Sovjetunionen och i de östeuropeiska länderna har
inneburit en kraftig krympning av biståndet från
dessa länder. Biståndet från arabländerna har också
sjunkit. (1992 uppgick det uppskattningsvis till
sammanlagt ca 1 miljard US dollar). Vidare minskade
även Taiwans bistånd, medan Korea nådde sin högsta
biståndsnivå hittills (110 miljoner US dollar).
Växande behov, stagnerande resurser
Omvärldsförändringarna och det ökade ömsesidiga
beroendet ger oss idag nya möjligheter att ge de
globala frågorna - som t.ex. fattigdomen, miljön,
befolkningstillväxten - en viktigare plats på den
internationella dagordningen.
Det här är frågor vars lösningar kräver att
marknadskrafterna och resursflöden på kommersiella
villkor kompletteras med resursflöden på mjuka
villkor eller rent gåvobistånd. Redan nu kan vi
emellertid skönja ett stort och växande dilemma
under 1990-talet, med ökande finanseringsbehov och
stagnerande biståndsresurser.
Under de senaste decennierna och i synnerhet
under 1980-talet har behoven av koncessionell eller
mjuk finansiering ökat långt utöver de ca 60
miljarder dollar om året som industriländerna
sammantaget mobiliserar i bistånd. Orsakerna till
de växande behoven är flera och av olika karaktär.
Dessutom har under de senaste åren en rad
*nytillkomna* finansieringsbehov lagts på toppen av
de *hittillsvarande* behoven.
De *nytillkomna* finansieringsbehoven kan dels
ses som en följd av de senaste årens
världspolitiska förändringar, dels den alltmer
utbredda insikten om miljöhotens globala karaktär:
- Sovjetunionens upplösning och förändringarna i
Östeuropa har under senare år uppenbarat mycket
betydande externa finansieringsbehov där
marknadsvillkor bara delvis är lämpliga. I
synnerhet för de mycket fattiga centralasiatiska
republikerna kan knappast annat än finansiering på
mjuka villkor komma ifråga,
- ett stort, under 1990-talet möjligtvis växande,
antal katastrofer och regionala och interna
militära konflikter ställer ökade krav på
finansiering och återuppbyggnad samt insatser för
ett växande antal människor på flykt,
- en omställning till en hållbar utveckling på
miljöområdet kommer enligt det internationellt
överenskomna miljöprogrammet *Agenda 21* att kräva
avsevärda additionella finansiella resurser.
Vi måste således ställa oss frågan hur de växande
behoven skall tillfredsställas i en situation med
stagnerande biståndsresurser. Åtgärder som
tillgripits för att finna lösningar på
fattigdomsproblematiken räcker inte längre till.
Flera av frågorna är också av sådan global karaktär
att de måste lösas i ett internationellt
sammanhang. Det gäller t.ex. konflikter som den i
det forna Jugoslavien och Somalia samt befolknings-
och miljöfrågorna. Medvetandet om detta gör att det
finns större möjligheter att föra upp frågorna
högre på den internationella dagordningen.
Givarsamfundet måste också finna vägar som
innebär att biståndet blir effektivare, dvs. blir
mer resultatinriktat för att på så sätt begränsa
behovet av nya finansiella resurser. Detta kräver
att strategiska områden för utvecklingssamarbetet
identifieras och att klara prioriteringar görs.
Det i sin tur kräver god analys om förutsättningar
för att ge och ta emot bistånd. Internationell
samordning bör drivas med större kraft än hittills
vilket bör vara möjligt med tanke på frågornas
globala karaktär. Samarbete i nya former måste
också prövas. Arbetet bör inriktas på att i ökad
utsträckning i utvecklingssamarbetet mobilisera
lokala resurser och lokalt kunnande för att
begränsa behovet av bistånd och få större
förankring i samarbetsländerna.
MÅL OCH FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR DET SVENSKA
UTVECKLINGSSAMARBETET
En sammanhållen politik
U-ländernas möjligheter till utveckling påverkas av
ett stort antal faktorer. Det internationella
biståndet är endast en av dessa. Sveriges
u-landspolitik och det svenska biståndet kan aldrig
bli mer än ett stöd till de olika krafter som utgör
grundpelarna i ett väl fungerande samhälle. Vårt
stöd måste vara långsiktigt och vila på ett
ömsesidigt förtroende.
Det överordnade målet för det svenska biståndet,
att höja de fattiga folkens levnadsnivå, är
fortfarande lika aktuellt. Kampen mot fattigdomen
och för förbättrade levnadsvillkor kräver angrepp
på flera fronter samtidigt. Riksdagen har därvid
fastlagt att biståndet skall bidra till
- resurstillväxt
- ekonomisk och social utjämning
- ekonomisk och politisk självständighet
- en demokratisk samhällsutveckling samt
- en framsynt hushållning med naturresurser och
omsorg om miljön.
Riksdagen har vid upprepade tillfällen
understrukit att målen skall ses som en helhet. De
förstärker och kompletterar varandra för det gemen-
samma syftet att åstadkomma en höjd levnadsstandard
och rättvisare levnadsvillkor för fattiga
människor. Biståndets uppgift är också att på sikt
göra sig självt överflödigt genom att ge länderna
hjälp till självhjälp och möjliggöra för u-länderna
att delta i det internationella utbytet på mer
jämbördiga villkor.
Det svenska utvecklingssamarbetet måste därför
bedrivas inom ramen för en sammanhållen
u-landspolitik, i den meningen att de frågor vi
aktivt driver i internationella fora och våra
direkta bidrag samverkar med och stöder u-ländernas
egna ansträngningar till utveckling. Samarbetet
måste bygga på ömsesidigt förtroende för parternas
krav och förpliktelser.
Det fria handelsutbytets värde som
utvecklingsmotor bör betonas mer i svensk
u-landspolitik. Målet skall vara att
utvecklingsländerna integreras i en ekonomisk
världsordning där frihandel och företags-
investeringar är centrala drivkrafter för
utveckling. Att bekämpa den rika världens
protektionism är en viktig handling av solidaritet
med fattiga länder. Protektionismen är särskilt
utbredd inom jordbruket. Världshandeln med
jordbruksprodukter måste kraftfullt liberaliseras.
Det är mycket positivt att de utdragna
GATT-förhandlingarna i den s.k. Uruguayrundan
nyligen avslutats med tillfredsställande resultat.
Även om många utvecklingsländer på kort sikt kan ha
svårigheter att tillgodogöra sig fördelarna som
GATT-avtalet medger, så väntas flertalet på längre
sikt gynnas av ökad frihandel.
De totala finansiella flödena från Sverige till
u-länder och östländer består, förutom biståndet på
ca 13 miljarder kronor under innevarande år, även
av andra resursöverföringar. Dessa omfattar vårt
samarbete med öst- och centraleuropa, bidrag till
FN, fredsbevarande insatser samt satsningar på
miljöområdet och uppgår totalt till drygt 2
miljarder kronor per år. Skulle man därtill lägga
asylkostnader som avser stöd till flyktingar från
u-länder och östländer kommer man upp i sammanlagda
insatser till u-länder och östländer på ca 25
miljarder kronor årligen.
Regeringen fastslog i sin första
regeringsdeklaration 1991 att biståndet skall uppgå
till en procent av BNI. Denna målsättning
upprepades i regeringsdeklarationen 1992. Det
faktiska utfallet för 1992 blev 1,03 % av BNI. Den
ekonomiska krissituationen ledde samma år till en
krisuppgörelse med socialdemokraterna, vilken bl a
innebar att biståndet för budgetåret 1993/94
sänktes med 1,5 miljarder kronor. Detta fick till
följd att biståndsbudgeten kom att utgöra 0,93 % av
BNI. Samtidigt förklarade regeringen att
enprocentmålet inte övergetts och att biståndsnivån
skulle höjas till en procent så snart den
ekonomiska situationen medgav detta.
Enprocentmålet kvarstår alltså som ett riktmärke
för det svenska biståndet. I takt med att den
svenska ekonomin förstärks bör nivån på biståndet
successivt kunna höjas, så att det inom en
femårsperiod når upp till en procent av BNI.
För att biståndet skall bli verkningsfullt krävs
emellertid att rimliga förutsättningar föreligger
vad gäller utvecklingspolitiken i de enskilda
länderna. Den inriktning av biståndet som i dagens
läge är alltmer motiverad, innebär ökad betoning av
olika former av bistånd som stärker u-ländernas
förmåga till ett gott styrelseskick, *good
governance*. De kriterier som regeringen tidigare
lagt fast för biståndet avser att styra våra
biståndsinsatser i denna riktning. De har sin
utgångspunkt i ländernas egna ansträngningar. Det
innebär att biståndsgivningen skall ta hänsyn till
hur demokratin utvecklas, hur mänskliga rättigheter
respekteras, hur den ekonomiska politiken och
marknadsekonomin fungerar och hur effektivt
biståndsresurserna används i mottagarländerna. I
det sistnämnda kriteriet skall budgetens
resursanvändning i sin helhet -och
militärutgifterna i synnerhet - beaktas.
I de fattigaste länderna bor - trots en snabb
urbanisering - mellan två tredjedelar och tre
fjärdedelar av befolkningen på landsbygden och är
beroende av jordbruket för sin försörjning.
Jordbruket är ryggraden i de fattiga ländernas
ekonomier och centralt för de fattigas försörjning.
Majoriteten av småbrukare är kvinnor. De har i
många fall inte tillgång till jord, rådgivning
eller krediter. En fortsatt och förstärkt
fattigdomsorientering kräver därför att jordbruket
ges hög prioritet i mottagarländernas
utvecklingsstrategi. Biståndet inom denna sektor
bör ägnas åt att på olika sätt skapa
förutsättningar för fungerande marknader och inte
åt att subventionera produktion.
Arbetslöshet och undersysselsättning drabbar i
första hand de fattiga. Åtgärder mot arbetslöshet
och undersysselsättning, särskilt hos de unga,
måste därför få ökad uppmärksamhet i
utvecklingssamarbetet.
Ändamålet med utveckling är att bekämpa
fattigdomen och höja människornas välfärd.
Utbildning och god hälsa har ett värde i sig. De
stärker självtilliten och ökar människornas
valmöjligheter. Det finns en stark koppling mellan
satsningar på utbildning och ekonomisk tillväxt och
utveckling i olika länder. Kvaliteten på de
grundläggande kunskaper som erhålles i
primärutbildningen är avgörande för utbildning
senare i livet. En viktig förutsättning för att
kunna tillägna sig formell utbildning är läs- och
skrivfärdigheter. Kampen mot analfabetismen är
därför en viktig uppgift i bekämpandet av
fattigdomen.
Bistånd i samverkan
Allt eftersom ekonomierna i utvecklingsländerna
liberaliseras och den tidigare inåtvända
importsubstituerande politiken ersätts av en
exportorienterad politik, ökar möjligheterna för
utvecklingsländerna att delta i den internationella
världshandeln. Som tidigare nämnts är emellertid
ett av de främsta hindren för flertalet u-länders
utveckling de handelshinder som begränsar
marknadstillträdet till i-ländernas marknader.
Kostnaden för u-länderna av protektionismen i
i-länderna uppgår till summor vida överstigande de
totala biståndsflödena från den rika till den
fattiga delen av världen. Sverige bör driva frågan
om integrering av utvecklingsperspektiven i
handelspolitiska överväganden. Ökad frihandel
skulle innebära en framgång för u-länderna och ge
bättre förutsättningar för att uppnå ekonomisk
tillväxt.
Samtidigt bör framhållas att det finns ett antal
länder, framför allt i Afrika söder om Sahara, som
i dagsläget har en svag ekonomi och därmed sådan
begränsad exportpotential att de inte nämnvärt
skulle gynnas av ökad frihandel på kort sikt. Den
totala årliga exporten från länderna i Afrika söder
om Sahara är mindre än Sveriges årliga export.
Därför krävs en ökad samverkan mellan handel och
biståndssamarbete.
I detta arbete måste svenskt näringsliv
involveras. Det är regeringens uppfattning att
svenska företag har en roll i utvecklingssamarbetet
i så måtto att de relationer som byggts upp på
grundval av biståndet kan vidareutvecklas mot ökad
handel och ekonomiskt samarbete. Inom ramen för
principen om att gåvobistånd skall vara obundet och
upphandling skall ske i öppen konkurrens bör den
svenska resursbasen i form av svenskt kunnande och
svenska produkter tillvaratas. När svenska varor
och tjänster är konkurrenskraftiga,
kostnadseffektiva och svarar mot samarbetsländernas
behov är det naturligt att de utnyttjas. Så sker
också i hög utsträckning avseende det bilaterala
biståndet. Ungefär hälften av det bilaterala
biståndet flödar tillbaka till Sverige i form av
beställningar av produkter eller tjänster. Vad
gäller det multilaterala biståndet, är motsvarande
siffra låg. Regeringen har därför tillsatt en
utredning i syfte att utröna hur svenska företag i
ökad utsträckning skall kunna medverka i
multilateral upphandling. Här ligger ett ansvar på
företagen att bättre ta tillvara den marknad som
det multilaterala samarbetet ger.
Biståndet måste samverka med mottagarländernas
egna ansträngningar. Erfarenheterna från många års
bistånd visar att endast en utveckling som är väl
förankrad i inhemska förhållanden och politik har
möjligheter att lyckas. Omvärldens bidrag är
viktiga. Avgörande är ändå inhemskt initierade
förändringar. Krav på ansvar och öppenhet framförs
med växande styrka av ländernas egen befolkning men
också av biståndsgivarna. Demokratisering, social
mobilisering och ekonomiska reformer med införande
av marknadsekonomi framstår som förutsättningar för
en hållbar politik. Många länder försöker utforma
en effektivare och rättvisare utvecklingspolitik.
Det svenska biståndet bör vara ett stöd för sådana
förändringar.
Biståndet måste därför utformas så att det
underlättar en mobilisering av landets egna
resurser och ha en sådan inriktning att det inte
snedvrider investeringspolitiken i länderna.
Biståndets huvudsyfte måste vara hjälp till
självhjälp. Det betyder att så långt det är möjligt
främja det produktiva utnyttjandet och utvecklingen
av de resurser som redan finns i mottagarländerna.
Vad som fattas är ofta förmåga eller omständigheter
som gör det möjligt att ta tillvara och utveckla
dessa resurser. Biståndet bör därför särskilt
inriktas på stöd till utveckling av bärkraftiga
institutioner och program som förbättrar
mottagarlandets förmåga att häva fattigdomen.
Biståndet bör ge stöd till uppbyggnad av en
fungerande marknadsekonomi som skapar växande
resurser för utveckling. Regeringen vill betona
vikten av att förutsättningar skapas för den
privata sektorns utveckling. Småföretagsamhet är en
viktig utvecklingspotential, inte minst för att
kunna öka sysselsättningen. Ett fungerande
näringsliv kräver också utveckling av en
ansvarsfull och effektiv offentlig sektor och
samhälleliga institutioner som sätter ramar och
fastställer spelregler. En fungerande rättsstat är
en omistlig förutsättning för ekonomisk utveckling.
Biståndet har i vissa situationer förstärkt och
bidragit till att staten fått en alltför omfattande
roll på bekostnad av det civila samhället. Det är
därför viktigt att bevaka hur biståndet påverkar
utvecklingen av staten, marknaden och samhället.
Biståndet bör ge viktiga bidrag till uppbyggnaden
av ett pluralistiskt samhälle. Regeringen vill här
understryka de enskilda organisationernas insatser.
Organisationerna kan nå viktiga målgrupper som kan
vara svåra att nå i det statliga samarbetet. Genom
sin folkrörelseförankring kan de stärka det
folkliga deltagandet i utvecklingsprocessen och
bidra till demokratiseringen.
Den biståndsverksamhet som bedrivs genom
folkrörelser och enskilda organisationer har stor
betydelse genom deras speciella möjligheter till
direkta kontakter med människor på lokal nivå i
u-länder. Floran av enskilda organisationer är stor
och deras antal växer. Det är därför viktigt att
beakta förutsättningarna för deras verksamhet och
arbetsvillkor i mottagarländerna. Det är vidare
angeläget att följa hur de kraftigt ökade anslagen
till deras verksamhet påverkat arbetet och vilka
möjligheter och begränsningar som de enskilda
organisationernas framtidsperspektiv rymmer.
Ett självklart ansvar vilar på mottagarlandet och
dess regering att skapa drägliga levnadsvillkor och
framtidstro för dess medborgare. Principen om hjälp
till självhjälp sätter kunskapsöverföring och
kunskapsutveckling i centrum. Ett förtroendefullt
samarbete mellan givare och mottagare bygger på
ömsesidig respekt och ansvar. Det innebär också att
biståndsgivaren har ett berättigat intresse av att
närmare kunna diskutera prioriteringar och
avvägningar i dialogen med mottagaren. Det kan
t.ex. röra sig om landets prioriteringar av
offentliga resurser inklusive militärutgifter,
subventionering av verksamhet som har ringa
betydelse för utvecklingen, satsningar på
hälsovård, utbildning och miljö. Biståndsdialogen
måste också bli ett verksamt instrument att främja
demokrati och respekten för de mänskliga
rättigheterna. Demokratins betydelse för
konfliktlösning i fredliga former bör lyftas fram.
Det måste också stå klart för mottagaren att
biståndets omfattning och inriktning påverkas av
hur de mänskliga rättigheterna, demokratifrågan och
de ekonomiska reformprogrammen utvecklas samt av
hur effektivt biståndet används. På senare år har
den politiska konditionaliteten i biståndet ökat.
Detta avspeglas bland annat i kriterierna som styr
biståndet omfattning till olika länder. De ökade
politiska kraven måste i större utsträckning
tillämpas i det praktiska biståndssamarbetet.
Främst handlar det om ökade krav på
mottagarländerna i fråga om demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter samt rimliga
militärutgifter.
Den mängd biståndsprojekt som ett mottagarland
har att hantera bör begränsas genom ökad
givarsamordning. Vi bör undvika att överlasta
u-länderna med ett stort antal projekt som de inte
klarar att hantera i praktiken och som riskerar att
ge näring åt byråkrati och överdimensionerade
statsapparater. I stället bör vi söka enklare och
bredare överföringsformer. Dit hör olika typer av
sektorstöd och programbistånd som villkoras med
krav på att den politik som bedrivs på området har
en utvecklingsfrämjande inriktning. Dit hör också
betalningsbalansstöd och importstöd till länder som
genomför marknadsorienterade ekonomiska
reformprogram.
Stöd till processer och breda sektorprogram
kräver effektivare samverkan inte bara mellan
givare och mottagare utan också mellan givarna.
Mottagarna skall ha ansvaret för samordningen och
det är viktigt att stärka deras kapacitet för
detta. Koncentration till färre antal insatser och
utveckling av breda sektorstöd, krav på större
enhetlighet i rapportering, samverkan i analys och
utvärderingar är exempel på åtgärder som kan
underlätta för mottagarländerna.
I denna tid av utmaningar och omdaning är det
angeläget att på ett konstruktivt sätt vara med och
påverka EU:s biståndspolitik. Förberedelserna för
ett aktivt medlemskap i Europeiska unionen (EU)
skall därför prioriteras högt i perspektivet av
vårt utvecklingssamarbete. När Maastricht-avtalet
realiseras kommer Europeiska kommissionen att kunna
spela en viktig roll för ökad samordning av det
internationella utvecklingsbiståndet. Biståndet som
idag kanaliseras via kommissionen utgör 8 % av
DAC-ländernas totala utvecklingsbistånd och av
medlemsländernas samlade bistånd kanaliseras ca 18
% via kommissionen. EU:s bistånd är drygt tre
gånger större än det svenska.
Sveriges bistånd har ett internationellt högt
anseende. OECD:s biståndskommitté DAC har nyligen
gjort en genomgång av det svenska biståndet där
Sverige fick högt betyg både vad gäller volym och
kvalitet. Europeiska kommissionen har i sitt
yttrande över den svenska medlemskapsansökan bl.a.
sagt: *Sveriges erfarenheter i fråga om
utvecklingssamarbete skulle utgöra en tillgång för
gemenskapen, särskilt inom ramen för den gemensamma
politik avseende utvecklingssamarbete som upprättas
enligt Fördraget om Europeiska unionen.* Med
bibehållande av den höga kvaliteten på vårt
nationella bistånd ges nu dessutom möjligheten att
vara med och utforma det gemensamma biståndet.
Vi har i allmänhet en samsyn med flera av
unionens länder vad gäller principerna för bistånd
och redan idag förs en aktiv dialog med några av
dem. I denna krets av likasinnade länder finns
stora möjligheter till ett effektivt samarbete.
För ett effektivare bistånd
Även om mottagarlandets politik och förmåga att
genomföra verksamheten är avgörande för
slutresultatet kommer vi inte ifrån att vår egen
berednings- och beslutsprocess spelar roll. Det är
dessutom något vi själva kontrollerar. Vår förmåga
att förutse och ta hänsyn till förutsättningarna,
bedöma realismen i målen och mottagarnas egna
prioriteringar är väsentliga. Det gäller också
möjligheterna att på ett effektivt sätt kunna
hantera mångfalden i biståndet och på ett
konsekvent sätt representera helheten i vår närvaro
i mottagarländerna. Det är naturligt att våra egna
regler och system anpassas efter förändringar i
omvärlden. Regeringens insatser och åtgärder är
inriktade mot:
- övergripande krav och kriterier för biståndet
- åtgärder för att förbättra styrningen och
samordningen i biståndet
- system för uppföljning och kontroll
- effektivisering av administrationen
Vi återkommer senare med en mer utförlig
redovisning av arbetet med dessa frågor.
Resultatstyrning av biståndet kräver bl.a. att
verksamheten baseras på en realistisk analys av de
faktiska förutsättningarna i de enskilda länderna
för att nå framgång. Riskerna för ineffektivt
utnyttjande av biståndsmedel och för korruption
måste minimeras. I försöken att förhindra eller
motverka korruption satsar regeringen på bl.a.
följande:
- stöd till åtgärder som förbättrar
mottagarländernas egen förmåga till kontroll och
revision, t.ex. genom att hjälpa till att stärka
u-ländernas egna revisionsmyndigheter.
- val av samarbetsområden där man så långt det är
möjligt kan undvika eller minska riskerna för
korruption
- skärpta krav på uppföljning och redovisning av
det svenska biståndet. Bevisade fall av korruption
liksom misstankar om korruption skall alltid
föranleda åtgärder. Avtalen skall innehålla tydliga
krav på rapportering.
Opinionen och biståndsviljan
Biståndets resultat är självfallet en fråga som rör
både biståndsgivare och mottagare. Det är också en
central fråga för biståndsopinionen. Fattigdomen
och nöden är avgörande motiv för biståndet. Men
biståndet måste också kunna motiveras utifrån
resultaten, att hjälpen når fram och gör avsedd
nytta. Uppmärksamheten och opinionsbildningen måste
i ökad utsträckning inriktas på vad som faktiskt
uträttas. Behoven men också resultaten måste kunna
göras tillgängliga så att svenska folket får en bra
bild av nödvändigheten men också nyttan av ett
effektivt bistånd.
För biståndsverksamheten i stort är det viktigt
att det finns en stark folklig biståndsvilja.
Enligt undersökningar har biståndsviljan visat
tecken på att åter öka, efter några års nedgång.
Det är mycket positivt att nu kunna konstatera att
två av tre svenskar anser att biståndet är lagom
stort eller bör ökas. Vi måste fortsätta att arbeta
på att förbättra effektiviteten och
resultatredovisningen i utvecklingssamarbetet. För
att vidmakthålla allmänhetens intresse för bistånd,
inte bara i akuta nödsituationer som ofta väcker
massmedias intresse, utan också till långsiktigt
samarbete, krävs en aktiv opinionsbildning. Vid
sidan av den statliga informationen spelar här de
enskilda organisationerna en stor roll för att
sprida information om bistånd och u-ländernas
situation och bidrar därmed också till att stärka
biståndsviljan. De bör uppmuntras att ytterligare
utveckla denna sida av sitt arbete. Parallellt med
detta behövs andra åtgärder för att öka
engagemanget och kunskapen om biståndet, inte minst
bland de unga. Regeringen utformar därför en ny
informationsstrategi och förstärker insatserna på
informationsområdet.
VIKTIGA FRÅGOR I UTVECKLINGSSAMARBETET
Demokrati och mänskliga rättigheter
Demokratins betydelse för att nå hållbar utveckling
betonas allt starkare i det internationella
utvecklingssamarbetet. I slutdokumentet från FN:s
världskonferens om de mänskliga rättigheterna i
juni 1993 konstateras att *demokrati, utveckling
och respekt för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheter är ömsesidigt beroende och
inbördes förstärkande*. Den svenska regeringen
välkomnar framväxten av detta synsätt, som vunnit
ökat internationellt genomslag.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter
har ett egenvärde. De är inte ett medel att skapa
utveckling utan en del av själva utvecklingsbe-
greppet. Det handlar om att skapa anständiga
samhällssystem utan förtryck. Sådana system kan
ofta vara utvecklingsbefrämjande också i ekonomisk
mening. Men det är inte huvudskälet till att vi
vill främja dem. Det skälet är i stället vår
människosyn.
Vad senare års händelser visat i en mängd länder
runtom i världen är att människor inte nöjer sig
med att låta andra diktera samhällets utveckling.
Förväntningar och krav på politisk frihet och
deltagande har tvingat totalitära regimer att ge
vika för demokratiska processer.
Demokrati är det samhällsskick som bäst
tillgodoser människors berättigade krav på
inflytande och delaktighet i sitt lands utveckling.
Denna politiska dimension tillmäts därför stor
betydelse när vi bedömer förutsättningar för
biståndssamarbete med enskilda u-länder. Genom
utvecklingssamarbetet kan vi främja inledda
processer mot demokrati utan att för den skull
föreskriva processens gång. Samtidigt är
demo-kratins kännetecken med en fungerande
rättstat, fri opinionsbildning, politisk pluralism
med periodiskt hållna allmänna val allmängiltiga
och bör så framhållas. I händelse av att en
demokratiprocess avbryts eller stannar av, har vi
anledning att ompröva vårt biståndssamarbete. Från
svensk sida markerar vi denna hållning i de avtal
och protokoll som undertecknas med våra
samarbetsländer.
Respekten för de mänskliga rättigheterna har
under senare år erkänts som en viktig förutsättning
för ett lands utveckling. Betydelsen av
internationell uppmärksamhet kring de mänskliga
rättigheterna kan inte nog poängteras. De
överenskomna normerna om de mänskliga rättigheterna
utgör vår tids främsta ledstjärna för vad som skall
gälla av principer och regler för staters
maktutövning. Normerna ger folkrättsligt skydd åt
människor tillhörande minoriteter eller andra
utsatta grupper.
Utvecklingen i många områden i världen har
accentuerat religionsfrihetens betydelse. Samtidigt
har religiösa förhållanden ofta onyanserat
framställts som drivkraft i politiska kriser eller
vid brott mot mänskliga rättigheter. För att skapa
en bättre grund för de fortsatta diskussionerna av
dessa frågor och deras roll i utvecklingssamarbetet
kommer under våren 1994 en studie att göras av
relationen mellan brott mot religionsfriheten och
olika yttringar av religioner, etniska och
politiska förhållanden.
Det ökade antalet förfrågningar om stöd för
främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati i
Öst- och Centraleuropa och i det forna
Sovjetunionen har aktualiserat frågan om
ändamålsenliga former för sådant stöd. Dessa frågor
kommer att utredas under våren 1994.
Några av de viktiga slutsatserna från FN:s
världskonferens om de mänskliga rättigheterna
behandlar samspelet mellan utveckling och mänskliga
rättigheter. Slutdokumentets bekräftelse av att
alla mänskliga rättigheter är odelbara och
ömsesidigt beroende har aktualitet och relevans
inom utvecklingssamarbetet. Det ger en ingång för
att lyfta fram politiska och medborgerliga
rättigheter i fora för ekonomiska och sociala
frågor. Olika vägar bör prövas för att utröna hur
man bäst kan inlemma de mänskliga rättigheterna som
en dimension inom fler delar av FN-systemets
verksamhet.
Allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna
kan utgöra en restriktion för att svenskt bistånd,
oavsett dess inriktning, kan lämnas till ett land.
I de fall när ett mönster föreligger av grava
kränkningar mot grundläggande mänskliga rättigheter
och dessa brott får anses vara förövade med
statsledningens godkännande eller medgivande, kan
utvecklingssamarbete visa sig vara oförenligt med
det biståndspolitiska målet om främjandet av de
mänskliga rättigheterna. Utvecklingssamarbete kan
dock vara berättigat när svårigheterna står att
finna i förhållanden vilka undergräver statens
möjlighet att upprätthålla skyddet för de mänskliga
rättigheterna.
Utvecklingssamarbete kan emellertid inte ersätta
mottagarens politiska vilja, inte heller utgöra en
ersättning för nationella åtgärder till skydd för
de mänskliga rättigheterna. Först när egen vilja
och egna ansträngningar finns på plats kan bistånd
tjäna som ett konstruktivt och ibland oundgängligt
stöd.
Ett av de viktiga budskapen vid konferensen för
*Development Cooperation for Human Rights and
Democracy* som hölls i Stockholm den 22-24 februari
1993 var att fattigdom riskerar att omintetgöra de
demokratiprocesser som inletts i olika afrikanska
länder. Finansiellt stöd till dessa länders
ekonomiska reformpolitik är således också ett
viktigt bidrag för att tillförsäkra demokratins
överlevnad i länderna.
Tre områden angavs för främjandet av mänskliga
rättigheter och inom vilka bistånd har en roll att
fylla. Mänsklig utveckling - i form av att bl.a.
kunna läsa och skriva - öppnar möjligheterna för
den enskilde att utöva sina rättigheter och ta del
i samhällslivet. Att förstärka institutioner och
regelverk som är nödvändiga för att staten ska
kunna upprätthålla rättssäkerhet och former för
demokratiskt styrelseskick, angavs som ett annat
viktigt led i främjandet av de mänskliga
rättigheterna. Vidare framhölls de av staten
oberoende samhällsaktörerna som viktiga garanter
för grundläggande mänskliga värden. Dit hör
enskilda organisationer, media och
yrkessammanslutningar.
Från katastrof till återuppbyggnad
Få områden inom det internationella
utvecklingssamarbetet har förändrats så kraftigt
under de senaste åren som stödet till katastrof-
och återuppbyggnadsinsatser. Utvecklingen i vår
omvärld, inte minst i f.d. Jugoslavien och Afrikas
Horn, har framkallat ett behov av nytänkande såväl
vad gäller förhållandet mellan katastrofbistånd och
övrigt bistånd, som mellan humanitära insatser och
insatser för att angripa grundorsakerna till
katastrofer. Fokus har kommit att hamna på de s.k.
komplexa katastroferna där en kombination av
faktorer som krig, politisk instabilitet och
naturkatastrofer gett upphov till särskilt
svårbemästrade situationer.
Även under det kommande året måste vi ha en
beredskap för ett ökat antal katastrofer med svåra
och akuta mänskliga lidanden som följd. Från svensk
sida bör en övergripande målsättning vara att verka
för att det internationella katastrofbiståndet
kännetecknas av en helhetssyn där en jämvikt uppnås
mellan insatser av rent humanitär natur och andra
insatser av politisk och fredsbevarande karaktär.
Detta kräver en insikt om att i s.k. komplexa
katastrofer kan det humanitära biståndet endast
utgöra en del av ett mer omfattande paket av
åtgärder. Katastrofbiståndet har en roll att spela
för att ge tid att finna permanenta lösningar, men
kan aldrig ersätta arbetet med att lösa
grundorsakerna till problemen.
Arbetet med att anpassa såväl den internationella
katastrofhjälpen inom FN som det svenska
katastrofbiståndet till de nya förhållanden som
råder i världen, har pågått under flera års tid.
Inte desto mindre återstår ett omfattande arbete
innan det multilaterala och det bilaterala
katastrofbiståndet kan anses uppfylla de krav som
bör ställas vad gäller långsiktighet, effektivitet
och professionalism i insatserna. Under det
kommande året bör, enligt regeringens mening,
därför det svenska arbetet inom katastrofområdet
särskilt fästa uppmärksamheten på följande tre
områden:
- Att snarast uppnå en väl fungerande samordning av
det multilaterala katastrofbiståndet inom ramarna
för FN. Här bör ingå särskilda insatser för att se
till sambanden mellan de humanitära, politiska och
fredsbevarande aktiviteterna;
- Att klargöra och stärka sambandet mellan akuta
kastrofinsatser, återuppbyggnad och utveckling.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att finna de
praktiska formerna för att redan under insatserna i
den akuta fasen underlätta övergången till mer
långsiktiga utvecklingsinsatser och att inom
ramarna för utvecklingsbiståndet identifiera
insatser som direkt kan förebygga eller mildra
katastrofer;
- Att i takt med att katastrofbiståndet blir allt
mer omfattande, komplext och komplicerat till sin
karaktär, vidta åtgärder för att upprätthålla
fortsatt hög kvalitet på de svenska
katastrofinsatserna utan att ge avkall på kravet på
effektivitet och snabbhet. Detta kräver bl.a.
utveckling av den svenska resursbasen, både
beträffande personal och varor i katastrofhjälpen
samt stärkt bevakning och uppföljning av de
insatser som görs inom ramarna för FN och de olika
FN-organ som är verksamma inom katastrofområdet.
För att möjliggöra en övergång från en
katastrofsituation till långsiktig utveckling är
det av central betydelse att mottagarlandet har
egna resurser att satsa på samarbetet. Stor hänsyn
måste även tas till landets egna
utvecklingsprioriteringar för att därigenom
garantera att mottagarlandet känner fullt ansvar
för insatserna.
Vi bör verka för att det etableras ett sådant
samarbete mellan givarna och mottagarna så att
maximal effektivitet i insatserna uppnås såväl på
kort som på lång sikt. FN har i detta sammanhang en
nyckelroll men ökad uppmärksamhet måste ägnas åt
relationen mellan olika aktörer som t.ex.
FN-systemet, utvecklingsbankerna, de bilaterala
givarna och de enskilda organisationerna. Av
speciellt intresse är att tydliggöra
rollfördelningen mellan dessa aktörer i övergången
från katastrof- till utvecklingsbistånd.
Ökade resursflöden och skuldlättnad för stöd till
marknadsekonomiska reformer
Sverige bör, mot bakgrund av de ökande behoven av
resursflöden på mjuka villkor till
utvecklingsländerna, fortsätta att internationellt
driva frågan om ett uppfyllande av 0,7 %-målet. De
fattigaste, mest skuldtyngda länderna kommer för
lång framtid att för sin utveckling vara beroende
av biståndsresurser. Deras situation är ännu inte
sådan att de förmår attrahera tillräckligt privat
kapital.
De politiska och ekonomiska reformer som sedan
några år genomförs i flertalet utvecklingsländer är
en förutsättning för att på längre sikt komma ifrån
biståndsberoendet. Genom att skapa ett politiskt
och ekonomiskt klimat som är gynnsamt för
investeringar kan privat finansiering i ökad
utsträckning ersätta dagens dominerande officiella
fiansiering. I denna process kan biståndet spela en
viktig roll genom att främja de nödvändiga
reformerna. Genom det s.k. policybaserade
biståndet, framför allt betalningsbalansstöd,
kopplas finansiella resurser till att såväl
politiska som ekonomiska reformer genomförs.
En viktig och nödvändig del av
resursmobiliseringen till utvecklingsländerna
utgörs av skuldlättnadsåtgärder. Många av
låginkomstländerna har skuldbördor som utgör ett
allvarligt hot mot deras utveckling. De årliga
räntebetalningarna och amorteringarna uppgår i
vissa fall till hela eller mer än den årliga
exportinkomsten. Sverige har sedan flera år
internationellt drivit frågan om ytterligare
skuldlättnadsåtgärder för de fattigaste, mest
skuldtyngda länderna, som genomför ekonomiska
reformprogram. En del av biståndet används också
direkt till skuldlättnad för att lindra dessa
länders skuldbörda. För att diskutera de fattigaste
ländernas skuldproblem och analysera effektiviteten
av olika skuldlättnadsåtgärder avser Sverige,
tillsammans med Schweiz, ordna ett internationellt
seminarium i Geneve i mars i år. Genom ett sådant
initiativ hoppas vi nå en ökad förståelse
internationellt för behovet av ytterligare
skuldlättnad för de fattigaste länderna.
Så gott som samtliga samarbetsländer för svenskt
bistånd genomför idag ekonomiska reformer i
riktning mot ökad marknadsorientering av ekonomin.
Gradvis lyfts de regleringar och system som
tidigare utgjort hinder för inhemsk produktion och
export. Makroekonomiska stabili-seringsåtgärder
kompletteras med en omvandling av det ekonomiska
systemet från centralstyrning till avreglering och
större utrymme ges för privata initiativ och
marknadsbaserade lösningar. Reformprocessen är dock
ingalunda smärtfri och för de länder, främst de i
Afrika söder om Sahara, som står med ena benet i
planekonomin och det andra i marknadsekonomin
uppstår många nya problem. Härtill kommer de ofta
återkommande naturkatastroferna och inbördes
stridigheter som drabbar flera länder. De politiska
reformerna mot ökad demokratisering som ofta pågår
parallellt, bör på lång sikt förstärka kapaciteten
och förmågan till ekonomiska reformer. På kort sikt
har dock vissa erfarenheter visat på svårigheter
att samtidigt klara den ekonomiska och politiska
omvandlingen. Regeringen avser därför att
underlätta de ekonomiska reformprocesserna genom
fortsatt omfattande finansiellt och tekniskt stöd.
Vi kan genom betalningsbalansstöd inklusive
skuldlättnad stödja övergången till marknadsekonomi
genom att öka mottagarlandets kapacitet att
finansiera import, skuldtjänst och statens
driftsbudget. Betalningsbalansstödet får dock
endast avsedd effekt om mottagarlandet genomför
ekonomiska reformer. Resultaten av reformerna -
som överenskommits med IMF, Världsbanken och
givarsamfundet - är avgörande för om
betalningsbalansstöd skall ges till ett land eller
inte.
För en hållbar utveckling
Begreppet *hållbar utveckling* har under senare år
kommit att sammanfatta mycket av inriktningen av
både multi- och bilateralt utvecklingssamarbete.
Brundtlandkommissionen fångar in kärnan i
begreppet: *En hållbar utveckling kan definieras
som en utveckling som tillfredsställer dagens behov
utan att äventyra kommande generationers
möjligheter att tillfredsställa sina behov*.
Utgångspunkten är att vidga människors
valmöjligheter och livskvalité i ett tidsperspektiv
som sträcker sig över generationer. Det inbegriper
förutsättningarna att kunna leva ett långt och
hälsosamt liv under anständiga ekonomiska
förhållanden med politiska och mänskliga fri- och
rättigheter.
Om således begreppet hållbar utveckling ställer
människan i centrum rymmer begreppet även motiv och
målsättningar som tar fasta på förändringar av
samhällsstrukturer både nationellt och
internationellt av social, ekonomisk, ekologisk och
säkerhetspolitisk karaktär.
Social - i meningen att i en värld där
fattigdomen tilltar och klyftorna fördjupas måste
den enskilda människans livsvillkor i vardagen
sättas i fokus i den politiska beslutsprocessen.
Ekonomisk - i en alltmer ömsesidigt beroende värld
hänger marknader och produktionsmöjligheter i
skilda världsdelar samman. Ekologisk - förödda
skogar, jordar och andra tillgångar kan vi inte
nyskapa med pengar, och vi är alla beroende av dem,
var vi än bor. Inte minst är motiven
säkerhetspolitiska - ökande misär och spänningar
inom länder och mellan länder föder extremism, våld
och terrorism. För att stärka demokratin måste
människor var de än bor se att utvecklingen går i
en riktning som ger dem öppningar till ett bättre
och rikare liv. Priset i människoliv, förött
naturkapital, pengar och politisk energi är mycket
större i framtiden för försummade tillfällen än
kostnaderna för försök att ta itu med problemen i
nuet.
Utmaningen är att väga samman dessa olika
komponenter till ett sammanhållet program för det
svenska utvecklingssamarbetet.
Regeringen vill särskilt framhålla följande
aspekter av hållbar utveckling med betydelse för
det svenska utvecklingssamarbetet:
Miljö och utveckling. Riokonferensen (UNCED)
betecknades i FN-sammanhang som unik så tillvida
att aldrig tidigare har så många länder lyckats
enas i sina åsikter inom ett område som är så
omfattande som miljö och utveckling.
Arbetet inför och under Riokonferensen innebar
ett fördjupat sätt att se på utvecklingen, ett sätt
som inte bara är ekonomiskt baserat utan också
bygger på vårt gemensamma ansvar för att hushålla
med naturresurserna och minska
föroreningsbelastningar till vad naturen tål, både
i ett nationellt och globalt perspektiv. I detta
fördjupade perspektiv står omsorgen om den enskilda
människan i centrum.
Vi måste nu i vårt arbete i det internationella
utvecklingssamarbetet sträva efter att synsättet
*hållbar utveckling* inte bara blir ord utan också
präglar arbetet med policy, program och projekt.
Detta bör genomsyra både globala miljöfrågor, som
exempelvis klimatkonventionen och konventionen om
biologisk mångfald, samt lokala frågor som mer
direkt berör fattiga människors livsmiljö.
En utvecklingspolitik som innebär en omsorg om
miljön ger också ökade möjligheter för naturen att
föda människorna. Hushållning med naturresurser kan
därför sägas vara både inriktad på långsiktig
utveckling och på en långsiktigt
katastrofförebyggande politik, eftersom många
konflikter i de fattigaste länderna har sitt upphov
i en kamp för föda och existens. En sådan politik
är därför dessutom konfliktförebyggande.
Omsorg om miljön med människan i centrum ger
henne också möjlighet att leva ett i djupaste
bemärkelse hälsosamt liv. I förra årets rapport
från Världsbanken, World Development Report,
betonas att en hållbar mänsklig utveckling även
måste innebära ökad satsning på mänskliga resurser.
De beslut och riktlinjer som antogs under
Rio-konferensen på miljö- och utvecklingsområdet
söker Sverige aktivt följa upp i det multilaterala
och bilaterala utvecklingssamarbetet. Regeringen
avser därför att inom kort tillsätta en särskild
arbetsgrupp med representanter för närmast berörda
departement och myndigheter för att utarbeta
förslag till principer, riktlinjer och
arbetsmetoder för hur UNCED-besluten och de globala
miljöfrågorna kan integreras i det svenska
utvecklingssamarbetet. Arbetsgruppen bör bl.a. utgå
från pågående arbete inom Utrikesdepartementet och
skall slutföra sitt arbete senast i september 1994.
Befolkning och utveckling. Den tilltagande
obalansen mellan befolkningen och de tillgängliga
resurserna på många håll i världen inger oro. Skall
naturen kunna försörja den befolkningsökning vi
inte kan hindra måste vi också i vårt
utvecklingssamarbete hjälpa till att hushålla med
resurserna. Inriktningen bör vara att angripa
fattigdomen och stödja åtgärder som leder till
befolkningsutveckling i balans med omgivningen. En
varaktigt hållbar ekonomisk utveckling i i-länderna
förutsätter en bättre hushållning med resurser. I
u-världen har fattigdomen och en därmed förknippad
folkökning allvarliga konsekvenser i nuet och ännu
mer på längre sikt. Jorden har nu en befolkning på
5,6 miljarder. Till mitten av nästa sekel är
antalet sannolikt mellan tio och elva miljarder.
Det är den siffran som planer och åtgärder måste ta
sikte på. Denna snabba och historiskt unika
folkökning utgör en av de största utmaningarna i
vår tid.
En större andel av det svenska
utvecklingssamarbetet bör mot den här bakgrunden gå
till befolkningsrelaterade insatser. Regeringen har
tillsatt en nationalkommitté för att förbereda det
svenska agerandet inför FN:s konferens om
befolkning och utveckling i Kairo i september 1994.
Kommittén har i sitt arbete identiferat en rad
områden, inom vilka mer stöd borde utgå.
Till dem hör att främja kvinnans ekonomiska och
sociala ställning och att verka för att männens
roller och attityder förändras; det råder ett
belagt och starkt positivt samband mellan sådana
förändringar och en långsammare
befolkningsutveckling.
Sexuell och reproduktiv hälsa - vari inbegrips
tillgång till billiga och kvalitativt fullgoda
preventivmedel - är ett annat område som bör få
större resurser. I synnerhet tonåringars och
ungdomars sexualitet bör uppmärksammas.
Årligen utförs mellan 50 och 60 miljoner aborter
i världen, ungefär hälften av dem illegala, med
stor risk för komplikationer och dödsfall för
kvinnorna. Tillgång till sexualupplysning är ett
viktigt medel för att undvika oönskade graviditeter
och förebygga abort. Möjlighet till säker och legal
abort för de kvinnor som anser en abort absolut
oundviklig är viktigt för att minska
kvinnodödligheten. I många länder är abort den
vanliga preventivmetoden. Detta är oacceptabelt.
Lika förkastligt är bruket av fosterdiagnostik i
syfte att könsbestämma fostret och abortera
kvinnliga foster. Skälet till att så sker tyder på
en för oss främmande syn på människovärdet i
allmänhet och kvinnans värde i synnerhet. Till
grund för regeringens inställning i frågan ligger,
som framgått, att individen och hennes behov och
värdighet måste stå i centrum.
Emellertid skall understrykas att biståndet här
är ett komplement till berörda regeringars politik
för att befolkning och resurser skall komma i
balans. Därför är en viktig del av ett svenskt
agerande på området att verka för en ansvarsfull
och konsekvent ekonomisk såväl som social politik
från regeringarnas sida. Det är på den punkten som
de stora förändringarna måste komma.
Tillväxten av antalet HIV/AIDS-sjuka ökar
dramatiskt i många länder. Det är i första hand
människor i produktiv ålder som insjuknar och som
följd drabbas barn och åldringar. Vi ser idag hur
barn får sluta i skolan för att inta mammas eller
pappas roll som familjeförsörjare. I många länder,
särskilt i Afrika, är HIV/AIDS inte bara ett
hälsoproblem utan också ett samhällsekonomiskt och
socialt problem till följd av sjukdomens utbredning
i de produktiva åldrarna. Regeringen ser det därför
som en mycket viktig uppgift att fortsätta utveckla
insatserna på detta område.
Jordbruk och utveckling. Jordbrukets centrala roll
i utvecklingsprocessen är oomtvistad - ett
fungerande jordbruk och en tryggad inhemsk
livsmedelsförsörjning bildar basen för en
långsiktigt hållbar utveckling.
Jordbrukspotentialen i flertalet u-länder, särskilt
i Afrika, är dåligt utnyttjad. Insatser för att öka
och effektivisera jordbruksproduktionen är därför
nödvändiga. Tillväxten måste i första hand
åstadkommas genom ökad produktivitet. Det
förutsätter bl.a. en sund makroekonomisk miljö,
inklusive en prispolitik som stimulerar
jordbruksproduktionen, en fungerande infrastruktur
och institutioner som kan underlätta jordbrukets
utveckling, liksom former för ägande och brukande
som motiverar den enskilde till investeringar.
Produktionen måste också anpassas till de
ekologiska förutsättningarna och ske inom de
gränser som naturen tål.
Andra faktorer, såsom naturkatastrofer, politiska
missgrepp, kränkning av mänskliga fri- och
rättigheter samt inbördeskrig har emellertid
försvårat för bönderna i somliga länder att höja
produktionen. Ett annat problem är begränsningar i
den internationella handeln. Tullar och andra
restriktioner, liksom dumpade världsmarknadspriser
på vissa jordbruksprodukter försvårar utvecklingen
av u-ländernas jordbruk.
Avreglering av jordbrukspriserna och
liberalisering av distributionssystemen är
avgörande faktorer för att man ska lyckas öka
jordbruksproduktionen. De ekonomiska reformprogram
som flertalet samarbetsländer genomför och som
Sverige aktivt stöder, föreskriver bl.a. de här
åtgärderna. Att bonden får ordentligt betalt för
sina produkter är av central betydelse för att öka
produktionen och sysselsättningen.
Regeringen anser att ökad uppmärksamhet bör ges
åt frågor som rör uthållig markanvändning och
jordbruksproduktion i u-länderna. En
marknadsanpassad ekonomisk politik ökar
möjligheterna för jordbruksbiståndet att nå
varaktiga resultat. Vi vet också att alla människor
inte har tillträde till marknaden på lika villkor.
Det kan vara brist på utbildning, ekonomiska
resurser eller andra faktorer. Det krävs därför
satsningar på, men också effektivare kopplingar
mellan forskning, försöksverksamhet och
metodutveckling som kan tillgodose småbrukarnas
behov och produktionsvillkor. Avregleringar och
ökad privatisering öppnar möjligheter för
alternativa spar- och låneformer. Landsbygdens
infrastruktur måste rustas upp och system för
underhåll förbättras.
Enskilda bönders äganderätt är central för
utvecklingen av en effektiv jordbruksproduktion.
Det är också viktigt att dessa åtnjuter en grad av
rättssäkerhet som gör det möjligt att bruka jorden
på lång sikt. Detta är viktigt bl.a. för
resursutnyttjande och möjligheten att planera
verksamheten. Upprättande av jord och
fastighetsregister kan ytterligare öka säkerheten
och effektiviteten i ägandet.
I flera länder förekommer idag s.k.
*landgrabbing*, vilket innebär att delar av den
statliga byråkratin tillskansar sig lantegendom på
landsbygdsbefolkningens bekostnad. Detta försämrar
ytterligare rättssäkerhet och rättstrygghet för den
jordägande landsbygdsbefolkningen. Det försämrar
också kopplingen mellan ägande och brukande av
marken. Regeringen följer noga utvecklingspolitiken
i mottagarländerna i detta avseende.
Kvinnor och utveckling. För att bistånd skall vara
framgångsrikt och kunna bidra till en hållbar
utveckling krävs att både mäns och kvinnors
kompetens och möjligheter tas tillvara och
utvecklas. Därför är det en betydelsefull och
ansvarsfull uppgift att verka för att kvinnor i
allt högre grad blir delaktiga i
utvecklingssamarbetet. Det gäller såväl på global,
regional som på lokal nivå.
Regeringen ser det som ett viktigt framsteg att
FN:s världskonferens om de mänskliga rättigheterna
i sitt slutdokument lyft fram kvinnans rättigheter
till en central fråga i det fortsatta arbetet för
de mänskliga rättigheterna. Diskrimineringen av
kvinnan är såväl en kränkning av hennes rättigheter
som ett av de stora hindren för utveckling i
u-länderna.Samtidigt bör betonas kvinnans betydelse
för den ekonomiska utvecklingen. Denna betydelse är
såväl direkt genom att kvinnan deltar i, t.o.m. tar
huvudansvar för, viktiga produktionsområden men
också indirekt genom den betydelse hon har för
barns och ungdomars utveckling. Av dessa olika
perspektiv följer att det kvinnoinriktade
biståndssamarbetet bör inriktas mot en ökad
fokusering på hela kvinnans livscykel. En viktig
aspekt för att uppnå en bättre tillvaro för kvinnor
är rätten och tillgången till primärutbildning.
Flera globala studier visar på det nära sambandet
mellan kvinnors utbildningsnivå, hälsa och status i
samhället.
Ett av de fundamentala hindren mot en varaktig
utveckling i u-länder är diskrimineringen av
kvinnor så väl i lagreglering som i praktiken.
Förberedelsena inför kvinnokonferensen i Peking
1995 blir därför en betydelsefull process. Ett
viktigt syfte med denna konferens är att skapa ett
förnyat politiskt åtagande och en handlingsplan för
det fortsatta arbetet. Tyngdpunkten bör här enligt
svenskt synsätt läggas på frågor som har avgörande
betydelse för en majoritet av världens kvinnor.
Viktiga tema är fattigdomsperspektivet,
medvetandegörande och delaktighet i
beslutsprocessen på alla nivåer.
En central uppgift är vidare att eliminera våld
och andra övergrepp mot kvinnor, och att ge kvinnor
samma möjligheter som män till hälsovård,
utbildning och arbetsutveckling. Genom att bereda
kvinnan tillfälle till ekonomisk självständighet
ges hon och hennes barn en möjlighet till ett
värdigt och respekterat liv.
Barn och utveckling. Den starka uppslutningen bakom
konventionen om barnets rättigheter inger
förhoppning och visar på ett växande engagemang
kring barnens situation i världen både från
regeringar och enskilda organisationer. Arbetet för
barnets rättigheter har visat prov på nya och
innovativa inslag. Det är därför positivt att det
arbetet vunnit stöd i det antagna aktionsprogrammet
från världskonferensen om mänskliga rättigheter.
Regeringen avser att ge fortsatt hög prioritet åt
barnets rättigheter inom biståndssamarbetet och i
uppföljningen inom FN-systemet.
Regeringen ser som sin uppgift att se till att
staternas åtagande omsätts i nationell politik så
att barnets rättigheter och behov de facto
tillgodoses. Fortfarande är många länders
regeringar i praktiken likgiltiga för barnens
situation genom att förekomsten av
barnprostitution, jakt på gatubarn, slavarbetet
m.m. inte aktivt motarbetas. Här är det inte endast
en fråga om fattigdom utan också en vilja till
förändring.
En särskilt utsatt grupp av barn är de som
drabbas av krig och konflikter. Den typ av
konflikter som vi ser alltmer av får dramatiska
konsekvenser för civilbefolkningen och då särskilt
barn. Alla insatser som syftar till att hindra
skadeverkningarna och samtidigt undanröja
konflikternas orsaker har stor betydelse för dessa
barns möjligheter att överleva på ett värdigt sätt.
Sverige är pådrivande för att dessa barns situation
uppmärksammas.
Nyligen presenterade FN:s barnfond en första
sammanställning av situationen för barn i de länder
som sammanställt handlingsplaner för uppföljningen
av barntoppmötet 1990. Det är positivt att kunna
konstatera att situationen för världens barn
generellt förbättras. Rapporten visar vidare att
det finns fattigare länder som bättre tillgodoser
sina barns basbehov än andra något rikare länder.
Tyvärr fortsätter dock diskriminerande åtgärder mot
flickor och kvinnor i många länder. Det är något
som är oacceptabelt och som måste följas noga i
vårt utvecklingssamarbete.
UTREDNINGAR, UTVÄRDERING OCH FÖRDJUPAT ANALYSARBETE
EU, Sverige och biståndet
Förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i
Europeiska unionen (EU) inleddes den 1 februari
1993.
Slutsatserna av det hittillsvarande svenska
analysarbetet vad gäller biståndspolitiken har
bl.a. redovisats i de av Utrikesdepartementet
utgivna skrifterna Biståndet och EG (Fakta Europa,
nr.1991:3) och EG och biståndet (Aktuellt i
biståndspolitiken, nr. 1992:7).
EG-kommissionen har i sitt yttrande över den
svenska medlemskapsansökan redovisat sin bedömning
av Sveriges biståndspolitik inför ett medlemskap.
Såväl de ovan nämnda svenska analyserna som
EG-kommissionen ser mycket positivt på ett svenskt
medlemskap vad gäller ett kommande
biståndspolitiskt samarbete.
Som en aktiv förberedelse inför ett medlemskap
bedrivs vid Utrikesdepartementets avdelning för
internationellt utvecklingssamarbete ett fördjupat
analysarbete med tre huvudinriktningar:
organisation, finansiering och policy. Arbetet med
denna fördjupade analys beräknas avslutas till
sommaren 1994 och en närmare redovisning
presenteras i nästa års budgetproposition.
Det krävs beredskap för de nya relativt
omfattande arbetsuppgifter den svenska
biståndsförvaltningen kommer att åläggas vid ett
medlemskap. Därför kartläggs dels vilka
arbetsinsatser som krävs vid kommissionen och dess
administration dels behovet av resurser i Sverige.
Den ekonomiska omfattningen av Sveriges bidrag
till EG:s bistånd har enligt preliminära
beräkningar fastställts till 1,6 - 1,8 miljarder
kronor eller ca 12 % av den nuvarande svenska
biståndsbudgeten. Det bistånd som bedrivs inom EG
och som Sverige aktivt kommer att deltaga i
överlappar i viss mån det nuvarande svenska
biståndet. Departementet ämnar därför genomföra en
jämförande kartläggning av de båda
biståndsprogrammen främst vad avser prioriteringar
i och fördelning av resurser. När Sverige skall
bidra till EG:s bistånd är det viktigt att fördela
biståndsresurserna så att EU blir en kompletterande
kanal till Sveriges övriga bistånd.
Den första fasen i medlemskapsförhandlingarna har
varit att under våren 1993 gå igenom hela EG:s
regelverk. Resultatet av dessa genomgångar är att
regeringen inte ser några problem med att ta över
detta regelverk på biståndsområdet. Detta innebär
dock inte att vi från svensk sida helt delar den
politik som EG bedriver på biståndsområdet. Som
medlemmar kommer Sverige att tillsammans med andra
likasinnande länder kunna driva sin linje i frågor
där vi anser det angeläget att från våra
utgångspunkter söka påverka färdriktningen inom
EU:s biståndspolitik. I det pågående
fördjupningsarbetet analyseras därför noggrant
vilka frågor som Sverige anser det extra angeläget
att driva vid ett medlemskap.
Biståndskreditutredningen
Som aviserades i förra årets budgetproposition har
Utrikesdepartementet låtit utreda frågan om
införandet av ett biståndskreditsystem som
komplement till u-krediter. Utredningen,
Biståndskrediter som komplement till gåvobistånd,
har varit föremål för remissbehandling vid BITS,
SIDA, SWEDECORP, och AB SEK.
Utredningen: I utredningen diskuteras för- och
nackdelar med ett anslagsfinansierat
biståndskreditssystem som komplement till u-kredit-
systemet och den projektfinansiering som sker via
Nordiska utvecklingsfonden (NDF).
Utredningen presenterar en modell över ett
biståndskreditsystem för obundna krediter med en
subventionsgrad på ca 80 % (IDA-liknande villkor)
för projektfinansiering i u-länder. Krediterna
förutses lämnas företrädesvis till sektorer där
svenskt näringsliv är konkurrenskraftigt.
Biståndskrediterna skall kunna användas som
alternativ till gåvofinansiering av främst
infrastrukturprojekt. Till skillnad från u-krediter
skall biståndskrediterna utfästas för finansiering
av projekt och ej leveranskontrakt.
Fördelar med biståndskrediter är enligt
utredningen att dessa ger investeringar en mer
marknadsorienterad prägel, är lämpliga för
samfinansiering samt kan användas vid en utfasning
av reguljärt gåvobistånd. Den främsta nackdelen med
biståndskrediterna som alternativ till gåvobistånd
är att de ökar mottagarlandets skuldbörda.
Utredningen förutser att en ram på ca 500
miljoner kronor per år kan behövas när systemet är
fullt utbyggt. I inledningsskedet kommer
anslagsbehovet att vara mindre. En
anslagstilldelning om 100 miljoner kronor torde
räcka under det inledande året. BITS, SIDA och
SWEDECORP föreslås få möjlighet att, efter
framställning hos regeringen, disponera medel under
biståndskreditramen. Den finansiella
administrationen föreslås handhas av AB Svensk
Exportkredit.
Remissinstanserna: BITS och SWEDECORP är positiva
till införandet av ett biståndskreditsystem. SIDA
anser att gåvobistånd är att föredra framför
kreditbistånd. SWEDECORP tillstyrker förslaget
beträffande beredande myndigheter men menar att
beslut, åtminstone om krediter av mindre storlek,
bör ligga hos myndigheterna och ej regeringen.
Också SIDA är positiv till att samtliga aktuella
myndigheter skall medges rätt att utnyttja och
besluta om medel under biståndskreditramen. BITS
anser att systemet bör ligga hos BITS där kompetens
inom kreditbiståndet redan finns.
SIDA och SWEDECORP anser att systemet skall vara
anslagsfinansierat. BITS förordar ett huvudsakligen
marknadsfinansierat system i syfte att hushålla med
anslagsmedel. Samtliga remissinstanser förordar ett
obundet system. BITS och SWEDECORP anser dock att
det i särskilda fall skall vara möjligt att utfästa
bundna krediter.
Remissinstanserna anser att det är väsentligt att
länderinriktningen förtydligas.
Regeringens överväganden
Regeringens bedömning är att utredningen klart
visat att fördelarna med ett biståndskreditsystem
överväger nackdelarna. Biståndskrediter som
komplement till u-krediter skulle öka
flexibiliteten i det svenska kreditbiståndet
varigenom krediter på mycket förmånliga villkor kan
ges till fattigare länder. I huvudsak bör
biståndskrediterna ges för finansiering av
infrastrukturprojekt i låginkomstländer med liten
eller medelstor skuldbörda. Den biståndsmässiga
beredningen och beslut om biståndskrediter föreslås
ligga hos BITS medan själva kreditadministrationen
bör handhas av AB SEK. Vid beredningen av
eventuella biståndskrediter till SIDA:s
samarbetsländer skall BITS samråda med SIDA.
SIDA:s stöd till infrastruktursektorn bör också
fortsättningsvis ske på gåvobasis. SWEDECORP kan,
vid sidan av det rena gåvobiståndet, inom ramen för
sitt verksamhetsanslag bevilja exempelvis
villkorslån till riskkapitalbolag och
investeringsbanker i u-länder.
Biståndskrediterna, som i normalfallet skall vara
obundna, bör ges på IDA-liknande villkor.
Undantagsvis skall också bundna krediter kunna
komma ifråga.
Regeringen förordar att ett system för
biståndskrediter inrättas under en försöksperiod av
två år. Medelsbehovet beräknas till 50 miljoner
kronor under det första verksamhetsåret. BITS bör
tillåtas göra utfästelse om biståndskrediter till
ett belopp som motsvarar tre gånger de vid varje
tillfälle tillgängliga medlen.
Ett resultatorienterat synsätt
Den svenska biståndsförvaltningen måste ses som en
helhet vars uppgift är att hantera en verksamhet
präglad av mångfald. De regler och system som styr
förvaltningens arbete måste successivt anpassas
såväl efter biståndspolitikens inriktning som efter
förändringar i förvaltningens omvärld.
De övergripande kraven och kriterierna för
biståndet har behandlats ingående i ett tidigare
avsnitt. Regeringens styrning av biståndet skall
präglas av ett resultatorienterat synsätt. Detta
kräver bl.a. att målen för alla projekt, insatser
osv. görs tydliga samt att resultaten löpande följs
upp i förhållande till målen. Regeringen har mot
denna bakgrund givit myndigheterna sådana direktiv.
Ett omfattande arbete i dessa frågor pågår nu.
Regeringen redovisade våren 1993 de allmänna
ramarna för arbetet (prop. 1992/93:244, bet.
1992/93:UU26, rskr. 1992/93:342).
Under våren 1993 inledde Sekretariatet för analys
av utvecklingssamarbetet (SAU) sin verksamhet. Dess
uppdrag är att på ett systematiskt sätt söka
besvara övergripande frågor om biståndets nytta och
effektivitet. Under innevarande budgetår kommer SAU
bl.a. att studera det samlade svenska biståndet
till Guinea-Bissau, Tanzania, Zambia och Nicaragua.
Den kommitté (dir. 1992:59) som leder SAU:s
arbete beräknas under sommaren 1994 avlämna ett
betänkande med förslag om inriktningen av och
formerna för en fortsatt kvalificerad analys- och
utvärderingsverksamhet inriktad på biståndets
effektivitetsfrågor.
Ett mål för en mer effektiv biståndsförvaltning
bör självfallet vara att prestera effektiva
biståndsinsatser. Biståndsmyndigheternas
administrativa kostnader är dock relativt
begränsade, mindre än 5 % av de samlade
biståndsanslagen.
Administrativa besparingar har genomförts. Under
hösten 1993 har bl.a. integrationen av ambassader
och biståndskontor inletts. De nya
utlandsmyndigheterna är ett uttryck för en mer
markerad helhetssyn på Sveriges förhållande till
det berörda landet. Den utsända personalen kan på
detta sätt också utnyttjas mer flexibelt och
effektivt. Integrationen kommer att vara helt
genomförd den 1 januari 1995.
Arbetet med att se över styrnings- och
beslutsvägar, organisation samt behoven av
kompetensutveckling bör fortsätta. Regeringen gav i
augusti 1993 en särskild utredare i uppgift (dir.
1993:87) att bl.a. behandla dessa frågor och att
utarbeta förslag om hur administrationen av
biståndet kan rationaliseras och effektiviseras.
Denna Biståndsförvaltningsutredning kommer att
avlämna sina överväganden och förslag inom kort.
Utredarens arbete är inriktat dels på att
precisera formerna för regeringens styrning av
myndigheterna, dels på biståndssektorns
myndighetsstruktur. En central utgångspunkt är att
ett resultatorienterat styrsystem i förening med en
tydligare roll- och uppgiftsfördelning, mellan
regering och myndigheter samt mellan myndigheter, i
sig kan möjliggöra inte obetydliga ekonomiska
besparingar.
Multilateral upphandling
Den upphandlingsmarknad som genereras av de
mulitlaterala utvecklingsbankerna och FN:s
biståndsverksamhet är av flera skäl intressant. Den
är relativt stor, den är växande men också
svårpenetrerad och omgärdad av speciella
upphandlingsregler. Trots det svenska näringslivets
internationalisering har svenska företag haft
begränsade framgångar på denna marknad.
Mot denna bakgrund angavs i förra årets
budgetproposition 1993/94:100 (sid. 76) att
Utrikesdepartementets handels- och u-avdelningar
avsåg att närmare analysera hur den svenska andelen
av de multilaterala organens upphandling skulle
kunna öka inom ramen för gällande principer om
obundet bistånd och internationella upphandlings-
regler på området.
Arbetet med denna analys inleddes under sommaren
1993 av en projektgrupp inom departementet. Till
projektgruppen knöts en kontaktgrupp med
företrädare för Utrikesdepartementet,
Finansdepartementet, BITS, SIDA och SWEDECORP,
Exportrådet och Industriförbundet samt Svensk
Exportkredit.
Projektets övergripande mål är att på grundval av
en analys lägga förslag till mer effektiva,
koordinerade och strategiska svenska främ-
jandeinsatser på det multilaterala
upphandlingsområdet.
Projektgruppen kommer att avlämna sin rapport
under våren 1994. En departemental prövning av
projektgruppens förslag kommer därefter att göras
med avsikt att snarast genomföra sådana
förändringar att nuvarande främjandeåtgärder
förstärks. Nedan presenteras vissa preliminära
slut-satser från projektgruppens arbete.
En generell slutsats är behovet av att hitta
former för en förbättrad samverkan för att uppnå
det önskade resultatet: att inom ramen för de
svenska biståndspolitiska målen nå ett förbättrat
utnyttjande av den svenska resursbasen med sikte på
en högre effektivitet i såväl utvecklings- som
katastrofsamarbetet och de fredsbevarande
operationerna.
Med denna utgångspunkt avser projektgruppen att
analysera och preliminärt lämna förslag inom främst
följande områden:
Revitaliserad främjandeorganisation: En
organisatoriskt förstärkt främjandeverksamhet
(inkl. projekt- och marknadsbevakning) baserad på
närmare samråd och samverkan mellan näringslivet,
Utrikesdepartementet och olika myndigheter.
Förbättrad marknadsinformation: Tillskapande av
ett mer sammanhållet system för information om
prioriterade marknader som idag finns utspritt
bland många olika aktörer såsom departement,
ambassader, biståndsorgan och företag.
Information om resursbasen: Tillskapande av ett
mer sammanhållet system för information om
resursbasen med avsikt att ge ambassader,
projektbevakare och andra möjlighet att kunna
snabbt förmedla uppdaterad och korrekt information
om svenska företag, institutioner och konsulter.
Finansieringsfrågor: Olika
finansieringsarrangemang föreslås bli föremål för
en uppföljande översyn med hänsyn till dessa
frågors stora betydelse. Bland annat anses
hittillsvarande system med konsultfonder i olika
multilaterala organ ha fungerat väl och föreslås
bli ytterligare utvidgat inom utvecklingsbankerna,
inom FN-systemet och vissa av EG:s program.
Selektiva insatser: Förslag till åtgärder för att
öka svenska företags möjligheter att leverera till
FN:s fredsbevarande operationer, samt insatser på
katastrof- och flyktingområdet.
Valövervakningsinstitutet
Regeringen tillsatte 1992 en utredning för att
utröna behovet av ett internationellt institut för
valövervakning. Utredningen överlämnade sitt
betänkande Free and Fair Elections - and Beyond
(SOU 1993:100) den 21 oktober 1993.
Utredningen har baserat sitt arbete i hög grad på
överläggningar med forskare och individer med lång
erfarenhet av valfrågor i skilda länder,
parlamentariker och parlamentariska organisationer,
företrädare för regeringar och enskilda
organisationer, FN och andra mellanstatliga
sammanslutningar såsom Samväldet och EU. Synpunkter
har på detta sätt fortlöpande kunnat inhämtas och
diskuteras såväl inom utredningen som med
sakkunniga utomlands. Arbetet har tilldragit sig
betydande intresse och har fått ett brett stöd.
Bakgrunden till utredningen är det starkt ökade
behovet av internationell övervakning av val i
skilda länder och världsdelar. Utredningen ser
detta som ett symptom på ett växande intresse för
demokratiska samhällssystem. Den understryker att
det är angeläget att stödja denna utveckling.
Utredningen konstaterar att de nuvarande
insatserna för valövervakning är kortsiktiga och
har projektkaraktär. Behovet är emellertid
långsiktigt. Hela processen från ett val till nästa
val omfattar exempelvis oppositionens roll,
parlamentens sätt att arbeta, den relevanta
lagstiftningen, möjligheten i praktiken för skilda
politiska åsikter att få komma till tals,
valsystemet, vallängdernas konstruktion och vem som
har rätt att rösta.
Vidare har utredningen konstaterat ett behov av
internationellt överenskomna regler och normer,
bl.a. för valövervakning. Härtill kommer att det
föreligger en brist på opartiska instanser som alla
parter kan känna förtroende för.
Många av de organisationer som i dag ägnar sig åt
valövervakning är egentligen tillkomna för andra
uppgifter, t.ex. nationella parlament, och anser
sig ha behov av ett mer professionellt organ för
stöd och råd. Länder som genomgår en demokratisk
omvandlig måste ofta bygga upp sin kompetens på
skilda delar av valprocessen och skulle uppskatta
en systematisk hjälp för detta.
Det ligger i sakens natur att en pluralistisk
demokrati också för samman aktörer med skilda
mandat och roller: regeringar, parlament, enskilda
organisationer och experter på valfrågor. Det finns
i dag inget forum som gör det möjligt för alla
dessa att samverka på sina egna villkor och mandat.
FN uträttar ett viktigt arbete på valområdet.
Särskilt gäller detta insatser för att bilägga
långvariga konflikter, såsom i Namibia och
Kambodja. FN är ett mellanstatligt organ, och
regeringar är bara en av parterna i ett val. FN:s
generalsekreterare och hans medarbetare har också
välkomnat och stött tanken på ett fristående
institut och har lovat ett fortsatt stöd för
ansträngningar att få ett sådant till stånd.
Andra aktörer har skilda självvalda eller givna
begränsingar. De är geografiskt eller geopolitiskt
begränsade (t.ex Europarådet), sysslar med bara en
viss del av den totala processen, har en bestämd
politisk identitet (t.ex. Samväldet), eller är
nationella, vilket i vissa lägen kan negativt
påverka uppfattningen av deras trovärdighet.
Utredningen finner mot denna bakgrund att det
finns både ett belagt behov av ett nytt
internationellt institut för stöd till valprocesser
och ett betydande internationellt stöd för tanken
att upprätta ett sådant institut.
Institutet föreslås ägna sig åt tre
huvuduppgifter:
- Normativ och forskningsorienterad verksamhet;
- Kapacitetsuppbyggnad, konsulttjänster och
bistånd;
- Internationellt samarbete i form av
erfarenhetsutbyte och valövervak-ning.
Det föreslås att i institutets styrelse skall
ingå företrädare för tre kategorier: finansiärer,
internationella organisationer samt erfarna
personer med olika professionell bakgrund och
geografisk hemvist.
Ministern för internationellt
utvecklingssamarbete och mänskliga rättigheter har
ställt sig bakom utredningen och dess slutsatser
och rekommendationer och avser att i början av 1994
sammankalla en konferens för att formellt börja en
process som avses leda till bildandet av ett
valinstitut.
Politiska partier
Regeringen har under innevarande budgetår initierat
ett analysarbete om möjligheterna och behovet av
att kanalisera bistånd genom organ med anknytning
till politiska partier. Utredningens resultat
kommer att avrapporteras under våren 1994.
UNICEF-kommittén
Svenska UNICEF-kommittén, som är en statlig
stiftelse, fungerar som nationell kommitté för FN:s
barnfond (UNICEF). Nationella kommittéer finns i
flertalet i-länder. Verksamheten regleras via ett
s.k. samarbetsavtal mellan UNICEF och de nationella
kommitteérna. Med något undantag har de nationella
kommittéerna formen av enskild organisation. Som
aviserades i förra årets budgetproposition har en
utredare tillsatts för att se över kommitténs
associationsrättsliga form.
BISTÅNDSANSLAGEN M.M.
Regeringens förslag i det följande innebär att det
samlade biståndet för budgetåret 1994/95 uppgår
till 13 360 miljoner kronor. Beloppet utgör en
ökning med 400 miljoner kronor, i jämförelse med
innevarande budgetår. Ökningen sker i enlighet med
regeringens ambitioner att Sverige inom en
femårsperiod åter avsätter en procent av BNI till
internationellt utvecklingssamarbete.
Den föreslagna ökningen av biståndsramen är i
huvudsak jämnt fördelad över de olika anslagen.
Sedvanlig pris- och löneomräkning har skett av
myndigheternas förvaltningsanslag. En särskild
utredare har tillsatts med uppdrag att utarbeta
förslag om hur administrationen av biståndet kan
rationaliseras och effektiviseras. Regeringen
avvaktar utredarens förslag för att med dessa som
grund senare kunna återkomma med förslag till
omprioriteringar och besparingar inom biståndsför-
valtningen.
I enlighet med riksdagens beslut (prop.
1992/93:244, bet. 1992/93:UU26, rskr. 1992/93:342)
föreslås en ny struktur av anslagen under littera
C. Anslag III C 3. Andra biståndsprogram delas upp
i anslagen C 4. Stöd till ekonomiska reformer och
skuldlättnad, C 5. Utvecklingssamarbete genom
Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt
samarbete (BITS), C 7. U-landsforskning genom
Styrelsen för u-landsforskning (SAREC), C 9.
Näringslivsbistånd genom Styrelsen för
internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) och
Swedfund International AB och slutligen delar av C
13. Projektbistånd till vissa länder m.m.. Varje
myndighets verksamhetsanslag följs av dess
administrationsanslag. Stöd till ekonomiska
reformprogram och skuldlättnadsåtgärder slås samman
med det importstöd som tidigare redovisats i några
av programländernas s.k. landramar under anslaget
III C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA till ett
nytt anslag som kallas C 4. Stöd till ekonomiska
reformer och skuldlättnad. Styrelsen för u-landsut-
bildning i Sandö (Sandö U-centrum) har tidigare
budgetår erhållit medel under två anslag. Dessa
sammanförs nu till ett anslag så att även
elevförmåner och utbildningsbidrag anslås under
myndighetens ordinarie ramanslag. Ett nytt anslag
föreslås och benämns C 13. Projektbistånd till
vissa länder m.m. Hit har olika typer av insatser
som inte naturligt hör hemma under något av de
andra anslagen förts.
De multilaterala bidragen under anslaget C 1.
Bidrag till internationella biståndsprogram ökar
med 146,6 miljoner kronor och uppgår till totalt 3
295 miljoner kronor. Det totala multilaterala
biståndet är dock större eftersom stora bidrag till
internationella organisationer även ges från de
andra anslagen inom biståndsramen. Sammantaget
uppgår de svenska bidragen till ca en tredjedel av
det totala svenska biståndet.
Övergången till ny budgeteringsteknik för
Sveriges bidrag till Internationella
utvecklingsfonden (IDA) innebär att medel numera
inte anslås förrän IDA drar på en skuldsedel. Detta
medför att reserverade medel under anslagsposten
för täckande av lagda skuldsedlar successivt
minskar. Vid budgetårsskiftet utgjorde sålunda det
totala skuldsedelsbeloppet under anslaget drygt 4,7
miljarder kronor medan reserverade medel för
kommande utbetalningar uppgick till 3,3 miljarder
kronor. Av den ingående reservationen på ca 940
miljoner kronor för övriga ändamål är allt utom
drygt 70 miljoner kronor reserverat genom beslut
eller utfästelser.
Av medlen som budgeterats under tidigare år som
täckning för skuldsedlar som utfärdats för IDA:s
räkning men ännu ej utbetalats har regeringen efter
riksdagens godkännande under budgetåret 1990/91
beslutat att disponera 125 miljoner kronor för
multilaterala insatser i Central- och östeuropa
samt 220 miljoner kronor för katastrofinsatser,
under budgetåret 1991/92 ytterligare 125 miljoner
kronor för multilaterala insatser i Central- och
östeuropa samt under budgetåret 1992/93 150
miljoner kronor för katastrofinsatser i f.d.
Jugoslavien, utan att Sveriges åtaganden gentemot
IDA inskränks.
Anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA
beräknas sammanlagt till 6 290 miljoner kronor. Då
det importstöd som tidigare anslagits över detta
anslag nu föreslås flyttas till ett nytt anslag
blir det svårt att rättvisande informera om hur
anslaget förändrats från föregående budgetår. Med
en uppskattning att importstödet för budgetåret
1993/94 utgör ca 540 miljoner kronor av budgeterade
medel innebär det att det föreslagna beloppet för
1994/95 skall jämföras med 6 159,5 miljoner kronor.
Detta anslag föreslås därmed öka med 130,5 miljoner
kronor.
De outbetalda medlen under anslaget C 2.
Utvecklingssamarbete genom SIDA uppgår till totalt
2 670 miljoner kronor. Hela denna reservation utom
270 miljoner kronor är intecknad genom utfästelser
och avtal för olika projekt och program. En stor
del av reservationerna hänför sig till landramarna
och regionala stöd. För dessa anslagsposter har
regeringen medgivit en rätt att utfästa belopp på
upp till tre gånger anslagna medel för ett år.
Denna budgeteringsteknik skapar förutsättningar för
långsiktighet i landsamarbetet och för att
utbetalningarna skall kunna verkställas i takt med
att medel behövs för genomförande av olika projekt
och program.
Anslaget C 3. Andra biståndsprogram uppvisar en
reservation på ca 1 990 miljoner kronor. Av den
totala reservationen hänför sig ca 190 miljoner
kronor till u-landsforskning genom SAREC där allt
utom knappt 50 miljoner kronor redan är intecknat
för olika ändamål. U-krediter genom BITS uppvisar
en reservation på ca 560 miljoner kronor vilken
redan är intecknat. Regeringen anser att
reservationen för u-krediter är rimlig för att
tjäna som buffert mot svängningar i
anslagsbelastningen. Tekniskt samarbete genom BITS
uppvisar en reservation på ca 150 miljoner kronor
som uppstått på grund av förseningar och
förändringar av insatsers genomförande. Av
reservationerna om ca 100 miljoner kronor som
SWEDECORP uppvisar är redan ca 60 miljoner kronor
intecknade för olika ändamål. Reservationer på 775
miljoner kronor för stöd till ekonomiska
reformprogram och skuldlättnadsåtgärder är redan
helt intecknade för olika insatser. Reservationerna
under anslagsposten projektbistånd till vissa
länder är ca 100 miljoner kronor. Regeringen ämnar
ta ett särskilt beslut om användandet av dessa
medel.
Utgifter för biståndsverksamhet, som i
statsbudgeten belastar andra anslag än
biståndsanslagen bör beaktas vid summeringen av det
samlade biståndet. För budgetåret 1992/93 uppgår
dessa utgifter till 902,8 miljoner kronor varav 665
miljoner kronor hänför sig till avräkningar för
vissa asylkostnader.
Anslagsbelopp och anslagsbenämningar framgår av
nedanstående sammanfattande tabell.
Tabell 2 Biståndsanslagen 1991/92--1994/95 (mkr)1
AnvisatAnvisatAnvisatFörslag
Förändr.
1991/921992/931993/941994/95
1993/94
-1994/95
C 1. Bidrag till inter-3 319,43 566,13 148,43 295,0
146,6
nationella biståndsprogram
C 2. Utvecklingssamarbete7 300,07 517,06 699,56
290,0 -409,5
genom Styrelsen för inter-
nationell utveckling (SIDA)
C 3. Styrelsen för inter-269,6293,8297,4314,7 17,3
nationell utveckling (SIDA)
C 4. Stöd till ekonomiska500,0700,0500,01 000,0
500,0
reformer och skuldlättnad
C 5.Utvecklingssamarbete 815,0 110,5
genom Beredningen för tekniskt-
ekonomiskt samarbete (BITS)
Tekniskt samarbete och315,0324,5304,5
internationella kurser
U-krediter 400,0 420,0 400,0
C 6. Beredningen för inter-14,618,720,6 20,7 0,1
nationellt tekniskt-ekonomiskt
samarbete (BITS)
C 7. U-landsforskning genom395,0425,0405,0425,0 20
Styrelsen för u-lands-
forskning (SAREC)
C 8. Styrelsen för u-lands-21,025,426,7 27,5 0,8
forskning (SAREC)
C 9. Näringslivsbistånd 135,0 -25
genom Styrelsen för inter-
nationellt näringslivsbistånd
(SWEDECORP) och Swedfund
International AB
Näringslivsfrämjande125,0 160,0 135,0
Investeringsfrämjande24,5 25,0 25,0
C 10. Styrelsen för inter- 34,4 35,5 29,0 -6,5
nationellt näringslivsbistånd
(SWEDECORP)
C 11. Styrelsen för u-landsut-54,923,024,932,3 0,3
bildning i Sandö (Sandö
U-centrum)
Utbildningsbidrag och elevför-6,87,17,1
måner
AnvisatAnvisatAnvisatFörslag
Förändr.
1991/921992/931993/941994/95
1993/94
-1994/95
C 12. Nordiska afrikainstitutet5,76,05,5 6,1 0,6
C 13. Projektbistånd till vissa 66,9 29,4
länder m.m.
Projektbistånd till vissa länder200,040,020,0
Utredningar m.m. 8,0 10,0 7,5
Gäststipendie- och utbytes-5,510,010,0
program genom Stiftelsen
Svenska Institutet
Biståndskostnader som206,0188,9 215,0 237,8 22,8
finansieras över andra huvud-
titlar eller anslag
Avräkning för vissa asyl-700,0665,0665,0665,0 0
kostnader
Ofördelat belopp pga 7,4
tekniska justeringar på
myndigheternas förvaltnings-
anslag
TOTALT: 13 871,014 460,012 960,013 360,0
1 En ny anslagsstruktur föreslås för budgetåret
1994/95 varför tabellen inte blir helt jämförbar
över åren
Multilateralt utvecklingssamarbete
Effektiviteten i det multilaterala systemet
Inledningsvis har vi redovisat den värld av globala
utmaningar och ömsesidigt beroende som allt
tydligare avtecknar sig. Med denna utveckling som
bakgrund växer sig behovet av väl fungerande
internationella institutioner allt starkare.
Sverige har som litet land alltid varit en stark
anhängare av multilateralism, och inte minst verkat
för ett starkt FN. Stödet för FN har varit såväl
politiskt som finansiellt. FN:s utvecklingsarbete
har erhållit stora svenska bidrag. Inom ramen för
vårt bistånd kompletteras stöd direkt till s.k.
programländer, annat bilateralt stöd samt stöd till
direkta insatser genom enskilda organisationer av
bidrag för utvecklingsändamål genom de
multilaterala organen, främst de internationella
finansieringsorganen såsom Världsbanken och de
regionala utvecklingsbankerna, samt till FN:s olika
fonder och program för utveckling.
Vi har också redovisat att vi står inför en
situation med ökade krav och stagnerande resurser
internationellt. Kraven på ökad effektivitet och
framförallt på påvisbara resultat i allt bistånd
ter sig som än mer angeläget mot denna bakgrund,
oavsett om biståndet är multilateralt eller
bilateralt. Hur man skall gå till väga för att nå
detta syfte ter sig emellertid något annorlunda för
det multilaterala biståndet jämfört med det
bilaterala biståndet. De multilaterala
organisationerna utmärks just av mångfalden av
givare, och det skulle inte bli effektivt om var
och en av dessa givare ställde egna och delvis
disparata krav, och på ett ryckigt och
oförutsägbart sätt påverkade verksamheten. Det
handlar iställer om att skapa multilaterala
institutioner som är starka och professionella, har
hög integritet, väl definierade och avgränsade
mandat och med tydliga styr- och finansieringsystem
där just multilateralismen, dvs. det gemensamma
åtagandet, står i förgrunden. Kraven på
effektivitet måste självfallet vara centralt för
organisationerna själva. De måste kunna redovisa
resultat såväl kvalitativt som kvantitativt och
göra relevanta utvärderingar för att lära av dessa.
Verksamheten i fält skall därvid stå i fokus. Vårt
agerande i multilaterala utvecklingsorgan styrs av
strävan att utifrån våra egna biståndspolitiska mål
och prioriteringar skapa förutsättningar för dessa
institutioner att verka på ett effektivt sätt.
Kraven på effektivitet från medlemsländerna måste
således i första hand riktas mot organisationernas
styrformer som ett medel för att effektivisera den
faktiska verksamheten.
Styrning och finansiering av multilaterala organ
De styrformer som finns i de internationella
finansieringsorganen, dvs. främst Världsbanken och
de regionala utvecklingsbankerna, är i huvudsak
ändamålsenliga och funktionella. I
finansieringsorganens styrelser står verksamheten
och dess resultat i centrum. Dessutom äger
återkommande förhandlingar rum där givarna i ett
sammanhang förhandlar om den totala volymen, sina
individuella bidrag och organisationernas
policyinriktning. Här finns därför en direkt
koppling mellan finansieringen av verksamheten och
styrningen av densamma.
Sverige och Norden har kunnat spela en
jämförelsevis stor roll och verkat pådrivande i
policyfrågor på ett sådant sätt att verksamheten i
dessa institutioner bedrivs i stor överenstämmelse
med nordiska biståndspolitiska mål. Det nordiska
inflytandet är betydelsefullt trots jämförelsevis
små nordiska andelar vad avser finansiella bidrag.
Särskilt viktigt ter sig detta inflytande på
utformningen av IDA, Världsbankens fond för
räntefri utlåning till de allra fattigaste
länderna, där Sverige står för en finansiell andel
om 2,62 %. Sverige har där aktivt bidragit till en
utvecklad syn vad gäller t.ex. de sociala
sektorernas roll, kvinnans betydelse i
utvecklingsprocessen och vikten av miljömässigt
sund utveckling som bedömningsgrund för
verksamheten.
För FN-systemet blir bilden mer komplicerad. De
olika FN-organen har angelägna och viktiga mandat
på områden som kapacitetsuppbyggande bistånd,
miljöfrågor, bistånd riktat till kvinnor och barn,
livsmedelsbistånd, bistånd till flyktingar och
bistånd i katastrofsituationer. Som redovisats i
tidigare budgetpropositioner har Sverige
tillsammans med de övriga nordiska länderna genom
Nordiska FN-projektet analyserat FN:s
biståndsverksamhet och påvisat hur FN-systemet
successivt splittrats och marginaliserats. Denna
utveckling har bl.a. inneburit att effektiviteten i
den samlade verksamheten ibland är
otillfredsställande.
Den uppkomna situationen har i ett globalt
perspektiv inneburit att ett vakuum vad gäller
internationellt ledarskap i vissa viktiga
utvecklingspolitiska frågor uppstått. När
FN-systemet därvidlag stagnerat, har Världsbanken,
världens ledande utvecklingsorgan, trätt in med
biståndsanalys och - åtgärder, medan FN-systemet i
stort använt sina begränsade resurser till en mer
splittrad och disparat projektverksamhet. Behovet
av starka multilaterala institutioner för att lösa
utvecklingsproblem av såväl global som nationell
karaktär innebär emellertid att det finns utrymme
för såväl FN som de internationella
finansieringsorganen. Däremot måste
arbetsfördelningen dem emellan klargöras så att
deras kompletterande roller utnyttjas så effektivt
som möjligt.
Det är ett svenskt intresse att stärka FN på det
ekonomiska och sociala området. För Sverige ter sig
därför behovet av reformer i FN som ett angeläget
krav. Det nordiska FN-projektet, som redovisades
mer i detalj i de två senaste budgetpropositionerna
hade till syfte att formulera förslag till
förändringar för effektivisering och reformering av
FN:s biståndsverksamhet.
Tidigare reformförsök inom det ekonomiska och
sociala området har inte lett till några mer
långtgående resultat. Trots många goda förslag har
det under de senaste 20 åren varit svårt att rucka
på den obenägenhet till förändringar som finns
såväl bland medlemsländerna som inom FN-systemet.
Nordiska FN-projektets slutrapport presenterades
våren 1991. Förslagen i rapporten går i huvudsak ut
på att styr- och finansieringsformerna för FN:s
program och fonder skall reformeras. Bl.a. föreslås
att ett internationellt utvecklingsråd skall bildas
där riktlinjer skall diskuteras och läggas fast för
FN:s samlade biståndsverksamhet. Vidare föreslås
att mindre exekutiva styrelser skall inrättas för
var och en av FN:s olika biståndsorganisationer i
syfte att ersätta de nuvarande ineffektivt
fungerande styrelserna.
Nordiska FN-projektets slutrapport innehåller
också förslag om hur finansieringsformerna för FN:s
biståndsverksamhet bör förändras. Syftet med
förslagen är att skapa en jämnare bördefördelning
mellan givarna liksom en högre grad av
förutsägbarhet och därmed ökad möjlighet till
långsiktig planering av verksamheten. Den nuvarande
formen med frivilliga bidrag föreslås kompletteras
med två andra bidragsformer. Den första utgörs av
reguljära bidrag från alla medlemsländer där hänsyn
skall tas till betalningsförmågan. Den andra formen
föreslås vara *förhandlade bidrag*, vilket innebär
att givarländerna samlat kommer överens om hur
kostnaderna för den biståndsverksamhet som
medlemsländerna beslutat om skall fördelas.
Efter diskussioner i ECOSOC:s högnivåmöte juni
1991 kom de nordiska förslagen att gå in i en
förhandlingsfas inom FN. Generalförsamlingen
tillsatte hösten 1992 en arbetsgrupp med uppgift
att lämna förslag till församlingen för hur FN:s
biståndsverksamhet kan reformeras. Efter ett drygt
år av förhandlingar fattade församlingen i december
1993 beslut om reformer.
Beslutet innebär ett genombrott för nya principer
för FN:s biståndsverksamhet som till stora delar
bygger på Nordiska FN-projektets analys och
förslag. De nordiska ländernas bestämda inriktning
att nå beslut som innebär reella förändringar gav
efter långa och mycket komplicerade förhandlingar
slutligen resultat.
Beslutet innebär att ECOSOC:s arbetsformer
förändras. Under en del av ECOSOC skall ett årligt
högnivåmöte hållas om FN:s samlade
biståndsverksamhet. I enlighet med Nordiska
FN-projektets förslag kommer då en diskussion att
föras och riktlinjer ges för hur denna verksamhet
skall drivas. Detta möjliggör att FN får en samlad
policy och klarare prioriteringar för den
ekonomiska och sociala verksamheten.
En central del av beslutet är att de nuvarande
styrelserna för FN:s program och fonder skall
ersättas med mindre exekutiva styrelser. De
nuvarande styrelserna består av ett 50-tal
medlemmar samt observatörer. Detta betyder att
200-300 personer kan delta vid de möten som hålls
en till två gånger per år. De nya exekutiva
styrelserna skall bestå av 36 medlemmar och inga
observatörer. Styrelserna skall träffas regelbundet
under året för att löpande styra verksamheten med
utgångspunkt från de övergripande riktlinjer som
ges av ECOSOC. Styrelserna skall inte som nu
sammanträda i FN:s lokaler utan i respektive organs
huvudkvarter.
Genom beslutet om förändrade styrformer har ett
första viktigt steg tagits för att få ett
effektivare FN-bistånd. Det är ett grundläggande
och avgörande steg för att stoppa fragmentiseringen
av FN-biståndet liksom för att hejda den
marginalisering som pågått under senare år. Det är
också ett avgörande steg i en förändringsprocess
som nu har inletts.
Förändringsprocessen kommer att fortsätta under
1994. I beslutet uppmanas generalsekreteraren att
utreda hur ett nytt finansieringssystem med i
första han förhandlade bidrag kan utformas. Denna
rapport skall vara färdig i april och förhandlingar
om ett nytt finansieringssystem inledas i maj.
Generalförsamlingens beslut innebär också att en
översyn skall göras som underlag för diskussioner
om fortsatta reformer. Bland annat skall översynen
se om antalet representanter i de exekutiva
styrelserna kan modifieras ytterligare. Översynen
skall diskuteras vid ECOSOC:s högnivåmöte sommaren
1995 samt vid generalförsamlingen samma år.
För att genomföra generalförsamlingens viktiga
beslut krävs under den närmaste tiden en
komplicerad process vad gäller styrelsearbetets
faktiska utformning. I detta läge är det angeläget
att Sverige tillsammans med de övriga nordiska
länderna finner former för fortsatt aktivt agerande
i dessa processer. Ett instrument i detta arbete är
vår bidragsgivning, där våra höga andelar ger oss
ett gynnsamt läge. För att fullt ut kunna nyttja
detta instrument har regeringen en beredskap att
periodicera utbetalningarna på grundval av takten
och framstegen i det fortsatta reformarbetet.
Budgetering av internationellt förhandlade bidrag
Riksdagen har att ta ställning till årliga bidrag
för de multilaterala biståndsorganisationerna. För
vissa av dessa, nämligen Världsbanken och de
regionala utvecklingbankerna, utgörs emellertid
grundvalen för våra bidrag av åtaganden för
perioder om flera år. Detta innebär att
budgeteringen för dessa institutioner måste ske med
viss framförhållning.
Utlåningen via Världsbankens och de regionala
utvecklingsbankernas utvecklingsgfonder finansieras
genom bidrag från medlemsländerna, vilka i
återkommande förhandlingar beslutar om påfyllnader
av fondernas resurser. En sådan påfyllnad sträcker
sig normalt över en tre- eller fyraårsperiod, och
medlemsländerna fastställer vid förhandlingarna
sina respektive bidrag för hela perioden, vilka
sedan erläggs genom årliga bidrag.
Budgetering av dessa bidrag har tidigare skett på
så sätt att det i varje års budget anslagits en
summa motsvarande det totala svenska årsbidraget.
Detta har sedan erlagts i form av en skuldsedel som
deponerats i Riksbanken. Då organisationen begärt
att få tillgång till medel har en s.k. dragning
genomförts, vilket innebär att medlen dragits från
summan på skuldsedeln. Dessa dragningar sker
emellertid först då organisationen behöver resurser
för utbetalningar till godkända projekt, varför de
anslagna medlen förblivit outnyttjade under en
följd av år. En betydande mängd outnyttjade medel
härrörande från tidigare påfyllnader har på detta
sätt kommit att byggas upp under anslaget C 1.
Bidrag till internationella biståndsprogram.
För IDA gäller sedan budgetåret 1991/92 en ny
budgeteringsmetod, vilken innebär att regeringen
inte längre anslår medel motsvarande det totala
svenska årsbidraget, utan istället anslår summan av
årets beräknade dragningar från lagda skuldsedlar.
På detta sätt kommer de anslagna medlen att
motsvara de medel som verkligen används för
utbetalningar under året, och inga nya reserver
byggs därför upp. Samtidigt minskar den existerande
potten outnyttjade medel i takt med att
dragningarna från tidigare fondpåfyllnader, för
vilka budgetering skett enligt de gamla
principerna, fortsätter.
Det är viktigt att understryka att
systemförändringen inte i sig påverkar omfattningen
av de svenska åtagandena gentemot IDA utan endast
utgör en budgetmässig omfördelning över tiden.
Anslagen fördelas över ett större antal år och
medel till respektive påfyllnad anslås så länge som
IDA:s dragningar från motsvarande skuldsedlar
pågår. Därigenom måste medel anslås för dragningar
från flera påfyllnader samtidigt. På sikt kommer
årliga åtaganden och anslag för beräknade
dragningar att ligga ungefär på samma nivå.
Regeringen avser införa samma budgeteringssystem
för de regionala utvecklingsfonderna (AfDF och
AsDF) fr.o.m. nästa påfyllnad i respektive fond.
Den fond som härnäst påverkas av ett sådant system-
skifte är Afrikanska utvecklingsfonden.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det nya
budgeteringsssystemet har flera fördelar. För det
första byggs inga nya reserver upp, samtidigt som
den existerande mängden outnyttjade medel minskar i
takt med att dragningarna från tidigare
fondpåfyllnader fortsätter. Det ger också en
sannare bild av den faktiska resursöverföringen
till u-länderna, och ligger därmed i linje med en
allmän strävan att inom biståndet avpassa
tilldelningen av medel till utnyttjandet.
Det nya systemet innebär därigenom att anslagen
kan komma att fluktuera från år till år betydligt
mer än vad som varit fallet i det tidigare
budgeteringssystemet. Det är därför angeläget att
se till budgetbeloppen över en flerårsperiod för
att bedöma hur nivån på de svenska åtagandena
gentemot fonderna förändras över tiden.
Sverige driver, på basis av förslag i det
nordiska FN-projektet, att ett system med
förhandlade bidrag skall tillämpas också i
FN-systemets operativa verksamhet. Den rapport
generalsekreteraren skall presentera till
generalförsamlingen i vår skall innehålla förslag
om ett sådant system. Skulle ett sådant system
genomföras i FN, får det på sikt konsekvenser för
budgeteringen av bidragen också till berörda
FN-organ.
Multilateral upphandling
De internationella organisationerna, med
Världsbanken i spetsen, kommer enligt nyligen
genomförda beräkningar att upphandla varor och
tjänster till olika projekt för upp mot 300
miljarder dollar under resten av 1990-talet. På
denna multilaterala marknad har svenska företag
hittills haft begränsade framgångar.
Frågan om näringslivets roll i
utvecklingssamarbetet är för närvarande föremål för
ett ökande intresse både internationellt och i våra
nordiska grannländer. Såväl den amerikanska som den
kanadensiska regeringen har gjort omfattande
genomgångar av möjligheterna att öka näringslivets
engagemang i både det bilaterala och det
multilaterala utvecklingssamarbetet. På närmare
håll har Danmark sedan slutet på 1980-talet arbetat
med en särskild aktionsplan för samverkan mellan
det danska näringslivet och DANIDA. Norge har bl.a.
fokuserat sina insatser på en samverkans-
organisation för katastofbiståndet mellan staten,
frivilligorganisationer och näringslivet, det s.k.
NOREPS, där näringslivet står berett att med kort
varsel leverera färdiga insatspaket inkluderande
sjukvårdsenheter, förnödenheter och förläggningar.
Under våren har Utrikesdepartementets handels-
och u-avdelningar gemensamt börjat analysera hur
den svenska andelen av upphandling på den
multilaterala marknaden ska kunna öka inom ramen
för gällande principer om obundet bistånd och
internationella upphandlingsregler på området.
Projektet ska kartlägga och analysera dels
efterfrågan - den multilaterala marknadens behov,
dels utbudet - vad den svenska resursbasen kan
leverera av varor och tjänster samt hur efterfrågan
och utbud bättre kan knytas samman genom mer
offensiva, koordinerade och strategiska
främjandeinsatser av företagen med hjälp av
Utrikesdepartementet, Exportrådet med flera.
Projektets uppläggning och preliminära slutsatser
beskrivs närmare i det inledande avsnittet under
rubriken *Utredningar, utvärdering och fördjupat
analysarbete*.
På efterfrågesidan är det främst tre huvudfrågor
som behöver besvaras: Den multilaterala marknadens
volym; vad som upphandlas; och hur upphandlingen
sker. Vad gäller utbudssidan - den svenska
resursbasen - har bara omkring hundra företag under
senare år visat ett mer eller mindre aktivt
intresse för den här marknaden. Fyra eller fem
klassiska namn inom svensk exportindustri svarar
för upp till 80 procent av leveranserna. Sämst
lyckas svenska konsultföretag. Mot denna bakgrund
kommer en närmare kartläggning av den svenska
resursbasens potential för leveranser till den
multilaterala marknaden också att genomföras.
Sverige arbetar internationellt för en
konkurrensneutral ordning för överföring av
kapital, varor och tjänster till angelägna projekt
och program i u-länder och före detta
statshandelsländer. Det innebär emellertid inte att
Sverige bara har att ställa betydande resurser till
utvecklingsbankernas och FN:s förfogande.
Utgångspunkten för projektet är att Sverige har
mer att bidraga med till u-ländernas utveckling än
bara finansiella resurser. Former bör därför skapas
för att mer aktivt främja hela den svenska
exportbasens stora och långsiktigt uppbyggda
kunnande om bland annat projektverksamhet i
u-världen. I första hand faller det på de svenska
företagen att bli mer aktiva. Men eftersom
utvecklingsbankerna är en blandning av mellanstat-
liga organisationer och banker med marknadsmässiga
avkastningskrav bör upphandlingsfrågorna hanteras i
samverkan mellan statliga myndigheter och
näringslivet.
Mer aktiva främjandeåtgärder bör således kunna
ske både på företagsnivå och statlig nivå.
Projektet avser ta ett helhetsgrepp på dessa ganska
komplicerade frågor. Svårigheten är att många
visserligen har kunskap om de multilaterala
organisationerna, om den svenska resursbasen och om
främjandeorganisationen men få har överblick över
alla dessa tre områden. Det är vad som synes krävas
för att lyckas på den multilaterala marknaden.
C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram
1992/93Utgift3 701 833 837 Reservation941 050 929
Utestående
skuldsedlar4 747 376 933
1993/94Anslag3 148 404 000
1994/95Förslag3 295 000 000
Tabell 3. Bidrag till internationella
biståndsprogram budgetåren 1993/94 och 1994/95
(mkr)
Anslagspost/delpost 1993/94 1994/95
Förändring
Anslag Förslag (mkr)
( mkr) (mkr)
FN:S EKONOMISKA OCH SOCIALA VERKSAMHET I FÄLT
FN:s utvecklingsprogram (UNDP)
varav
- ordinarie bidrag 560 570 10
- FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF)4040 0
FN:s befolkningsfond (UNFPA) 140 140 0
FN:s barnfond (UNICEF) 350 350 0
Världslivsmedelsprogrammet (WFP)270 270 0
FN:s hjälporganisation för
palestinaflyktingar (UNRWA) 130 146 16
FN:s flyktingkommissarie (UNHCR)235 275 40
UNCTAD/GATT:s internationella
handelscentrum (ITC) 20 15 -5
Narkotikabekämpning genom FN-systemet53 50 -3
SUB TOTALT 1 798 1 856 58
INTERNATIONELLA FINANSIERINGSORGAN
Världsbanksgruppen
varav
- Internationella
utvecklingsfonden (IDA) 500 625 125
- Internationella
finansieringsbolaget (IFC) 14 14 0
Delsumma 514 639 125
Regionala utvecklingsbanker
varav
- Afrikanska
utvecklingsbanken (AfDB) 0 0 0
- Afrikanska
utvecklingsfonden (AfDF) 321 0 -321
Anslagspost/delpost 1993/94 1994/95
Förändring
Anslag Förslag (mkr)
( mkr) (mkr)
- Asiatiska
utvecklingsbanken (AsDB) 0 0 0
- Asiatiska
utvecklingsfonden (AsDF) 0 115 115
- Interamerikanska
utvecklingsbanken (IDB/FSO) 0 18 18
Delsumma 321 133 -188
Övriga utvecklingsfonder
varav
- Nordiska utvecklingsfonden (NDF)62 105 43
- Internationella jordbruks-
utvecklingsfonden (IFAD) 0 0 0
Delsumma 62 105 43
SUB TOTALT 897 877 -20
ÖVRIGT
- Miljöinsatser 45 150 105
- Internationella familje-
planeringsfederationen (IPPF) 89 89 0
- Internationella sjöfartsuniversitetet
(WMU) 18 18 0
- Multilaterala biträdande experter m.m5562 7
- FN-aktioner för fred och återuppbyggnad150150 0
- Övriga insatser 96 93 -3
SUB TOTALT 453 562 109
SUMMA 3 148 3 295 147
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet i fält
FN:s utvecklingsprogram (UNDP)
Anslag 1993/94 600 000 000
Förslag1994/95 610 000 000
varav
Ordinarie bidrag till UNDP 570 000 000
FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF) 40 000 000
FN:s utvecklingsprogram (UNDP) skall vara
FN-systemets centrala organ för finansiering och
samordning av tekniskt bistånd. UNDP ger råd och
finansierar insatser inom alla samhällssektorer.
UNDP har program i 174 länder och territorier med
tyngdpunkt i de fattigaste u-länderna. 87 procent
av UNDP:s resurser fördelas till länder med en per
capita inkomst på högst 750 dollar.
UNDP har en viktig uppgift i att stödja
mottagarländernas kompetensutveckling liksom att
samordna FN:s biståndsverksamhet på landnivå.
UNDP:s verksamhet är dock allt för splittrad på
projekt inom olika sektorer. Externa experter
engageras istället för att inhemsk kapacitet
utvecklas. UNDP har inte kunnat fullfölja sin
samordnande uppgift på ett tillfredsställande sätt.
Med en begränsad budget har inte UNDP heller kunnat
bli den centrala finansieringsmekanism som det en
gång var tänkt att UNDP skulle vara.
Från svensk sida har betonats att UNDP måste
fokusera sin verksamhet och att i ännu större
utsträckning stödja kompetensutveckling och
institutionsbyggande i de fattigaste länderna.
Regeringen har tidigare betonat vikten av en
effektivare samordning av FN-systemets
biståndsinsatser. UNDP har en viktig uppgift att
tillsammans med andra FN-organ utveckla
samordningen på landnivå så att FN:s samlade
insatser formas så effektivt som möjligt. I detta
arbete måste mottagarländerna spela en avgörande
roll. Mottagarländerna bör i större utsträckning
själva ta ansvaret för att genomföra utvecklingsin-
satser liksom för att samordna det externa
biståndet. Regeringen anser att UNDP har en
strategisk roll i att utveckla insatser som leder
till hållbar mänsklig utveckling.
År 1993 presenterade UNDP för fjärde gången
årsrapporten om mänsklig utveckling (Human
Development Report). UNDP har genom rapporten lagt
grunden för ett instrument som på ett mångsidigt
sätt kan mäta begreppet mänsklig utveckling. Ett
annat exempel på hur UNDP utvecklar sin analytiska
kompetens är den studie som gjorts om tekniskt
samarbete, *Rethinking Technical Cooperation*. Det
är viktigt att UNDP fortsätter att utveckla sitt
analytiska arbete för att kunna spela en mer aktiv
och pådrivande roll i den internationella
utvecklingsdebatten och i utvecklingen av det
internationella ekonomiska och sociala samarbetet.
En av UNDP:s viktiga uppgifter är att stödja
u-ländernas kapacitetsuppbyggande inom
miljöområdet. UNDP är ett av de organ som genomför
projekt finansierade av den globala
miljöfaciliteten (GEF). Sverige driver också aktivt
att miljöfrågorna skall vara en viktig del av
UNDP:s reguljära arbete.
UNDP har påbörjat verksamhet i Central- och
Östeuropa samt i OSS. Sverige har i detta
sammanhang betonat att FN-systemets komparativa
fördelar måste tydliggöras i förhållande till
bilaterala och andra multilaterala biståndsgivare.
Vidare understryks att UNDP:s landrepresentanter
skall ha en nyckelroll för väl samordnade
FN-insatser i respektive land.
UNDP spelar också en viktig roll i FN:s
katastrofarbete. UNDP:s huvuduppgift är dock
återuppbyggnad efter en katastrof och att se till
att akuta katastrofinsatser förenas med åtgärder
som leder till varaktig utveckling
UNDP:s nye chef har markerat att organisationens
arbete skall renodlas och effektiviseras. Arbetet
skall i högre utsträckning inriktas på policyfrågor
liksom på hållbar mänsklig utveckling. Samarbetet
med andra FN-organ skall förbättras och samarbetet
med Världsbanken och de regionala
utvecklingsbankerna fortsätta att utvecklas. Den
nye UNDP-chefen har satt igång en omfattande
översyn av såväl den interna administrationen som
av fältverksamheten. Regeringen stödjer den nye
UNDP-chefens ambitioner. Men om större och
nödvändiga förändringar skall kunna genomföras
måste såväl styr- och finansieringsformerna som
personalpolitiken reformeras. Ett nytt
finansieringssystem som innebär att givarna
gemensamt förhandlar om bidragen måste införas
liksom en liten exekutiv styrelse som kontinuerligt
ger riktlinjer för hur verksamheten skall utformas.
I personalpolitiken bör kompetens och personalut-
veckling starkare betonas.
Sverige har sedan länge tillhört en av de största
givarna till UNDP. Genom minskningar i
biståndsbudgeten samt kronans minskade värde i
förhållande till dollarn blev Sverige 1993 den
sjunde största bidragsgivaren. Regeringen föreslår
att Sveriges bidrag för nästa budgetår ökar med 10
miljoner kronor. Ett ökat stöd är motiverat för att
stödja det positiva reformarbete som drivs inom
UNDP. UNDP har en central och viktig uppgift i
arbetet att stärka och vidareutveckla FN:s
ekonomiska och sociala verksamhet. Regeringen
föreslår att Sveriges bidrag till UNDP beräknas
till 570 miljoner kronor för nästa budgetår.
FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF) ger finansiellt
och tekniskt bistånd till små eller mindre
investeringsprojekt som gynnar den lokala
företagsamheten i de minst utvecklade länderna.
Verksamheten är inriktad på att stödja
marknadsekonomisk utveckling. Fondens verksamhet
har visat sig vara ett viktigt komplement till
UNDP:s tekniska bistånd och till de större projekt
som utvecklingsbankerna stödjer.
Sverige är en av de större bidragsgivarna till
fonden. Regeringen förordar att bidraget för
budgetåret 1994/95 beräknas till oförändrade 40
miljoner kronor.
FN:s befolkningsfond (UNFPA)
Anslag 1993/94140 000 000
Förslag1994/95140 000 000
Målen för UNFPA:s verksamhet växte fram ur en
internationellt omfattad medvetenhet om
befolkningsfrågans vikt. Att bistå u-länderna att
bygga upp en egen kunskap och kapacitet för att
möta de växande behoven på befolkningsområdet var,
och är ett övergripande mål. Kunskapsspridning om
de sociala, ekonomiska och ekologiska
konsekvenserna av en befolkning i obalans med
resurserna är också av avgörande betydelse i såväl
i- som u-länder. UNFPA:s samordnande roll inom
FN-systemet är naturlig och given.
Sveriges aktiva engagemang i denna fråga har
manifesterats ända sedan 50-talet. Sambanden mellan
befolkningens storlek, kvinnans ställning och en
hållbar utveckling har av oss framhållits som
särskilt relevanta. En ökad fokusering på
fältorientering har också betonats.
Svårigheterna att mäta organisationens framgång i
relation till de ovan angivna målen är avsevärda.
Frågans karaktär är av den arten att den inte med
lätthet kan avläsas i siffror och diagram. Fondens
egen årsrapport är också svår att penetrera och ger
en relativt glättad och problemfri bild. Fondens
tolkning av de fastlagda målen speglar en bild av
hur befolkningsproblematiken framställdes som ett
resultat av Mexico-konferensen 1984.
Hälsoperspektivet med särskild hänsyn till
tillgången till preventivmedel blir alltför
dominant. UNFPA:s ökande decentralisering av
verksamheten är emellertid positiv.
Sverige har inför 1994 års FN-konferens om
befolkning och utveckling framhållit vikten av ett
helhetsperspektiv. Regeringen redogör i inled-
ningsavsnittet till littera C för sin syn i denna
fråga.
UNFPA:s styrelse gav 1993 exekutivdirektören i
uppgift att till styrelsemötet 1995 lägga fram
förslag om fondens programprioriteringar och dess
framtida inriktning. Förslagen skall baseras på
synpunkter både från styrelsen och rekommendationer
från den internationella konferensen. Reformer av
FN:s verksamhet på det ekonomiska och sociala
området är av stor betydelse även för UNFPA:s
fortsatta verksamhet i enlighet med det
ursprungliga mandatet, nämligen att bistå
u-länderna att bygga upp sin egen kapacitet.
Regeringen förutser ett ökande behov av den
verksamhet som UNFPA bedriver, både som pådrivare
inom FN-systemet och i relation till
medlemsländerna. Den kommande konferensen kommer
att visa i vad mån mandatet skall förändras eller
omtolkas. En ökande betoning på de nyckelfrågor som
vi tidigare redovisat är härvid av vikt för
storleken på det svenska bidraget. Regeringen
föreslår att bidraget till UNFPA beräknas till 140
miljoner kronor för budgetåret 1994/95.
FN:s barnfond (UNICEF)
Anslag 1993/94350 000 000
Förslag1994/95350 000 000
Det internationella barnåret 1979 blev början till
en delvis ny era för FN:s barnfond. UNICEF insåg
tidigt att kvinnors ställning och livsvillkor är
nära förbundet med barns möjligheter till
utveckling. Förutom att bistå på det materiella
planet fick organisationen nu en viktig roll som
opinionsbildare. Syftet var att barn och kvinnors
behov skulle beaktas i alla frågor. Under
1980-talet, då många länder, inte minst i Afrika,
började genomföra strukturanpassningsprogram blev
detta av speciell vikt för UNICEF. Innevarande
årtionde inleddes med tillkomsten av konventionen
för barnets rättigheter och barntoppmötet.
Uppföljningen av barntoppmötet har resulterat i att
flertalet länder i världen engagerat sig i att ta
fram nationella handlingsplaner för att förbättra
barnens livsvillkor. Sverige har varit en drivande
kraft både vad gäller initiativet till
barntoppmötet och dess uppföljning och till
barnkonventionen och dess ratificering samt
genomförandet.
En genomgående arbetsmetodik för UNICEF är att
sätta kvantitativa mål för verksamheten. Som
exempel kan nämnas det *historiska målet* att
vaccinera 80 procent av jordens barn, vilket
uppnåddes 1991. Det är dock lika viktigt att
parallellt arbeta för att framgångarna blir
varaktiga och ej helt beroende av *utomstående*
assistans, genom att i högre grad involvera och
föra över ansvaret till myndigheter och
organisationer på nationell nivå.
En övergripande utvärdering av fondens arbete
1991/92 visade på en rad strategiska val som UNICEF
måste göra för att kunna verka som en effektiv och
ändamålsenlig organisation även i framtiden.
Utvärderingen pekade bl.a. på vikten av att kvinnan
involverades i hela utvecklingsarbetet, och inte
*bara* när hon är föremål för en insats. I en värld
av ökande krav på resultat och hårdnande konkurrens
om bidrag framstår behovet av att klart definiera
verksamhetens mål och arbetsmetodik, framförallt
mot bakgrund av organisationens multikulturella
karaktär, som en absolut nödvändighet.
Under senaste tioårsperioden har omfattningen av
verksamheten mer än fördubblats. Insatserna har
dessutom utökats till nya sektorer och till större
målgrupper inklusive kvinnan i alla hennes roller
och i vissa fall mannen. Organisationen har dock
inte i samma takt anpassats till de nya uppgifterna
eller förväntningarna. Trots att UNICEF, i
jämförelse med andra FN-organ, lyckas
förhållandevis bra med genomförandet av program och
framförallt som opinionbildare, uppfylls inte de
svenska kraven på insyn och rapportering i
verksamheten. Det snabbt ökade ansvaret för
insatser i katastrofområden har också ställt
UNICEF:s arbetssätt och personalstruktur på sin
spets. För att få lämpliga former för en
konstruktiv dialog mellan sekretariatet och
medlemsländerna har Sverige för UNICEF vid flera
tillfällen betonat vikten av framsteg i den nu
pågående reformprocessen.
Under kommande arbetsår är det av särskild vikt
att följa barnfondens utveckling vad gäller den
snabbt växande rollen i katastrofinsatser.
Befolkningsfrågan är förmål för en intensiv debatt
i UNICEF. Sverige välkomnar en bredare syn på
befolkningsområdet samt intensifierade insatser för
att mildra effekterna av HIV/AIDS.
Det finns ett nära samband mellan kvinnor och
barns utbildningsnivå och hela familjens
levnadsvillkor inbegripet hälsostatus, inkomstnivå,
möjlighet att tillvarata sina rättigheter etc. I
detta och andra sammanhang är det en viktig uppgift
att försöka tillgodose det generella behovet av
utbildning. Sverige stödjer därför ökade insatser
på utbildningsområdet och då särskilt med betoning
på utbildning för flickor och kvinnor. Sverige vill
se att kvinnors, såväl som mäns, roller och
delaktighet uppmärksammas i all programverksamhet.
Fonden har en fortsatt viktig roll i sitt normativa
arbete, framförallt vad gäller barnets rättigheter.
Mot bakgrund av UNICEF:s breda verksamhetsfält
har det svenska bidraget till organisationen
utvecklats i tre riktningar; ett fortsatt stort
basbudgetstöd, ett växande stöd via SIDA:s
landprogram och ett växande stöd för
katastrofinsatser. Det svenska totala stödet till
UNICEF uppgick 1992/93 till 765 miljoner kronor.
Med stöd av resonemanget kring UNICEF:s framtida
inriktning och utveckling föreslår regeringen att
det svenska basbudgetstödet skall utgå med 350
miljoner kronor.
Världslivsmedelsprogrammet (WFP)
Anslag 1993/94270 000 000
Förslag1994/95270 000 000
Världslivsmedelsprogrammet, WFP, ansvarar för
livsmedelsbistånd till FN:s katastrofverksamhet,
till flyktingar under FN:s flyktingkommisaries
mandat till utvecklingsprojekt där livsmedel kan
utgöra en delkomponent. Idag kanaliseras ca 25 % av
världens totala livsmedelsbistånd genom WFP.
Det finns alltid en risk att livsmedelsbistånd
kan få negativa verkningar, bl.a. på känsliga
lokala marknader i u-länder. Risken är särskilt
stor vid katastrofer, då ofta mycket stora mängder
mat är i omlopp. Det är av yttersta vikt att
livsmedelsbistånd ges utifrån kunskap och kompetens
och att samordning sker, speciellt vid katastrofer.
Livsmedelsbistånd får inte ges på så sätt att
lokala och regionala produktions- och
handelsmönster slås ut.
Sverige verkar för att WFP:s andel av världens
sammanlagda livsmedelsbistånd skall bli större samt
för att WFP skall kunna spela en mer aktiv roll för
att lindra verkningarna av katastrofer av olika
slag. Sverige driver också att WFP skall fungera
som ett forum för policydialog i
livsmedelsbiståndsfrågor.
WFP har en stor och väl fungerande organisation
för transporter och logistik. Flera stora givare
väljer att använda sig av WFP också för sitt
bilaterala livsmedelsbistånd. WFP behöver dock
förbättra och utveckla sin projektverksamhet,
främst på utvecklingsområdet.
Sedan 1986 har WFP mer än fördubblat sin
omsättning som idag uppgår till närmare 2 miljarder
US dollar per år. Ökningen beror främst på det
ökande antalet katastrofer i världen samt att man
sedan 1992 från UNHCR övertagit ansvaret för
livsmedelsbiståndet till världens flyktingar. Dessa
två områden har ökat från 10 % till 60 % av den
totala verksamheten. Organisationsstrukturen har
dock inte förändrats och byggts ut i samma
utsträckning som den operativa verksamheten och
organisationen står därför idag inför strukturella
problem. En ny policy som är anpassad till den nya
verksamheten behöver utvecklas. Fördelning av
personalresurser, beslutsmekanismer,
budgethantering, och redovisningssystem behöver ses
över. Sverige har som medlem i WFP:s styrelse,
tillsammans med bl.a. övriga nordiska länder,
drivit att en diskussion om dessa frågor skall äga
rum vilket kommer att ske under 1994. Resultatet av
denna diskussion påverkar Sveriges framtida
hållning till WFP.
Inom ramen för 1986 års konvention om
livsmedelshjälp (Food Aid Convention, FAC) har
medlemsländerna åtagit sig att ge bidrag som
sammanlagt motsvarar 7,5 miljoner ton spannmål per
år. Det konventionsbundna svenska årsbidraget
motsvarar 40 000 ton vete inkl. kostnader för
administration och frakt och lämnas genom WFP.
Regeringen anser att livsmedelsbiståndsfrågorna
och WFP kommer att spela en fortsatt stor roll,
främst i ljuset av det stora antalet katastrofer.
Sverige kommer att behöva ägna särskild
uppmärksamhet åt att aktivt delta i den förestående
policydiskussionen om WFP:s framtida verksamhet.
Regeringen föreslår ett bidrag till WFP om totalt
270 miljoner kronor. I denna summa ingår det
svenska årsbidraget till Food Aid Convention
motsvarande kostnaden för 40 000 ton vete.
FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar
(UNRWA)
Anslag 1993/94130 000 000
Förslag1994/95146 000 000
FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar
(UNRWA) skapades av FN:s generalförsamling 1949 och
startade sin verksamhet i maj 1950. UNRWA:s mandat
har förlängts efterhand, senast 1992 då generalför-
samlingen beslutade om förlängning till den 30 juni
1996. UNRWA:s uppgift är att ge utbildning,
hälsovård och social service för palestinska
flyktingar på Västbanken, i Gaza, Libanon, Syrien
och Jordanien. Palestinska flyktingar är de
personer som lämnade Palestina vid staten Israels
tillkomst samt de som blev flyktingar efter
junikriget 1967. Genom att barn och barnbarn ärver
sina föräldrars flyktingstatus har mandatet kommit
att omfatta ca 2,8 miljoner palestinier
registrerade hos UNRWA. Ca en tredjedel av dessa
befinner sig i flyktingläger.
UNRWA har ett gott anseende i givarsamfundet som
en kostnadseffektiv och väl fungerande
organisation. Detta gäller särskilt den operativa
verksamheten. Avtalet den 13 september om ett
ömsesidigt erkännande mellan PLO och Israel
förändrar dock förutsättningarna för UNRWA:s
arbete. Tills dess att ett fungerande palestinskt
självstyre etablerats kommer UNRWA att spela en
nyckelroll i fredsprocessen, dels som *kommunal
förvaltning* för främst utbildning och hälsovård,
dels som en av kanalerna för det internationella
bistånd som syftar till att snabbt förbättra
palestiniernas levnadsvillkor. I ljuset av den nya
utvecklingen är det naturligt att UNRWA:s
verksamhet nu integreras i en sammahållen
administration för samtliga palestinier.
UNRWA kommer även i fortsättningen att ha en
viktig uppgift för de palestinska flyktingar som
inte befinner sig på Västbanken eller i Gaza.
UNRWA:s roll som utvecklingsorganisation och inte
bara som humanitär organisation bör lyftas fram i
syfte att bryta det beroende av bistånd som många
flyktingar har efter många år av internationell
hjälp.
På samma sätt som andra FN-organ saknar UNRWA
ändamålsenliga styr- och finansieringsformer. Det
ter sig emellertid inte lämpligt att driva sådana
frågor för UNRWA:s del för närvarande.
Fredsprocessen mellan Israel och PLO förtjänar
ett starkt internationellt stöd. Behoven av
uppbyggnad och förstärkning av de sociala,
ekonomiska, infrastrukturella, administrativa och
demokratiska strukturerna motiverar ett omfattande
svenskt bistånd. UNRWA är en viktig kanal för detta
bistånd. Andra kanaler är SIDA, BITS och SWEDECORP
samt enskilda organisationer.Regeringen föreslår
att bidraget till UNRWA utgår med 146 miljoner
kronor för budgetåret 1994/95.
FN:s flyktingkommissarie (UNHCR)
Anslag 1993/94235 000 000
Förslag1994/95275 000 000
I enlighet med 1951- års flyktingkonvention och
1967- års tilläggs-protokoll är UNHCR:s uppgift att
ge skydd och bistånd till personer som flyr undan
bl.a. politisk och religiös förföljelse, samt att
medverka till långsiktiga lösningar på
flyktingarnas situation. Det ursprungliga mandatet
har dock successivt utvidgats genom såväl
tillkomsten av regionala överenskommelser
(OAU-konventionen och Cartagena-deklarationen) som
ett ökat antal s.k. komplexa katastrofer och därmed
uppkomsten av stora flyktingströmmar såväl inom ett
lands gränser som mellan länder. Genom denna
utveckling har UNHCR kommit att bli ett av de
största och viktigaste FN-organen inom
katastrofområdet.
Från svensk sida har vi särskilt framhävt den
roll UNHCR bör ha när det gäller att medverka till
att förhindra uppkomsten av flyktingströmmar. På
lång sikt måste grundorsakerna till flykt angripas
genom utvecklingsinsatser och genom en ökad
inriktning på insatser som ökar respekten för de
mänskliga rättigheterna i världen. I ett kortare
perspektiv är det nödvändigt att genom närvaro av
t.ex. FN-personal minska risken för övergrepp mot
civilbefolkningen. Detta kan endast ske genom en
ökad samverkan mellan UNHCR och övriga organ inom
FN samt FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna.
Trots det omfattande mandat som UNHCR idag i
praktiken har, är det sannolikt ett av de FN-organ
som mest framgångsrikt har lyckats att infria de
mål som har uppställts av medlemsländerna. Viss
skillnad i måluppfyllelse mellan olika delar av
mandatet föreligger dock. När det gäller skydd och
hjälp till flyktingar enligt 1951-års konvention
uppfyller UNHCR väl sina åtaganden. Sökandet efter
varaktiga lösningar har hög prioritet för
flyktingkommissarien och i enlighet med svenska
ståndpunkter strävar UNHCR efter att medverka till
att även underlätta flyktingarnas integration i
hemlandet. Liksom inom katastrofområdet krävs det
dock ett närmare samarbete mellan de olika
FN-organen, främst UNDP och UNICEF, bilaterala
biståndsgivare och enskilda organisationer för att
detta arbete skall bli fullt ut framgångsrikt.
Sverige har vid upprepade tillfällen krävt att
UNHCR inom katastrofområdet utvidgar och stärker
sitt samarbete med övriga relevanta FN-organ. Detta
gäller framförallt vid s.k. komplexa katastrofer
som kräver samlade insatser från flera FN-organ.
UNHCR måste otvivelaktigt ta ett större ansvar för
att FN skall kunna uppträda på ett samordnat och
effektivt sätt. I sina egna katastrofinsatser är
dock UNHCR förhållandevis snabba och effektiva.
I takt med att nya ansvarsområden har pålagts
flyktingkommissarien har även verksamheten
utvecklats mycket snabbt. Under den senaste
fyraårsperioden har omsättningen ökat från 544
miljoner US dollar 1990 till 1 373 miljoner US
dollar 1993. Operationen i framför allt det forna
Jugoslavien, där UNHCR av generalsekreteraren har
givits en ledande roll för de humanitära
insatserna, har utsatt organisationen för stora
påfrestningar. Sannolikt bör inte UNHCR:s
verksamhet utvidgas utanför det ovan nämnda
utvidgade mandatet under de närmaste åren. Kon-
solidering snarare än expansion bör känneteckna
arbetet. Den administrativa kapaciteten måste
stärkas och nya former för att anpassa
organisations-, programmerings- och
personalstrukturen till den existerande
verksamheten måste sökas.
Liksom inom katastrofområdet är det angeläget att
UNHCR ökar sina ansträngningar att samverka med
övriga relevanta FN-organ för att möta
internflyktingproblematiken, ansträngningarna att
angripa grundorsakerna till flykt samt
integrationen av återvändande flyktingar i sina
hemländer. Under det kommande budgetåret blir det
av central betydelse för flyktingkommissarien att
tillsammans med medlemsländerna identifiera UNHCR:s
prioriterade verksamhetsområden i relation till
övriga FN-organ. Här kan och bör Sverige spela en
ledande roll.
Frågor relaterade till migration och flyktingar
blir allt viktigare och behovet av den typ av
verksamhet som UNHCR bedriver ökar. En samlad
bedömning av organisationens effektivitet och den
vikt Sverige fäster vid dessa frågor samt
organisationens viktiga mandat i konfliktområden
och då särskilt Bosnien, visar att det är angeläget
att det svenska bidraget även fortsättningsvis
bibehålls på en hög nivå.
Mot denna bakgrund beräknar regeringen det
svenska bidraget till UNHCR till 275 miljoner
kronor för budgetåret 1994/95.
UNCTAD/GATT:s internationella handelscentrum (ITC)
Anslag 1993/9420 000 000
Förslag1994/9515 000 000
ITC är FN-systemets operativa organ för
handelsfrämjande åtgärder till förmån för
u-länderna. Det erhåller sina finansiella resurser
dels från UNCTAD och GATT för den administrativa
budgeten, dels från UNDP och enskilda bidragsgivare
för särskilda projekt. Sverige har traditionellt
varit den största bilaterala bidragsgivaren.
Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd
(SWEDECORP) har det samordnande ansvaret för
beredning och uppföljning av de projektmedel som
Sverige ställer till ITC:s förfogande.
I syfte att minska andelen öronmärkta bidrag
inledde Sverige under 1991 en diskussion inom ITC
om dess framtida struktur och organisation i
enlighet med reformtankarna inom det nordiska
FN-projektet. Ett svenskt förslag att inrätta en
rådgivande kommitté för bättre styrning av
verksamheten samt att etablera en global
bidragsfond godtogs i princip. Emellertid har ITC:s
chefspost varit obesatt sedan januari 1992, vilket
gjort det mindre meningsfullt att behandla
viktigare policyfrågor i GATT:s och UNCTAD:s
gemensamma policyorgan för ITC, JAG (Joint Advisory
Group). Att chefsposten inte kunnat återbesättas
sammanhänger med oenighet om nivå och
anställningsvillkor för denna alltsedan FN:s
generalsekreterare 1992 beslutade att
omklassificera tjänsten och att inte tillsätta den
kandidat som GATT och UNCTAD enligt normal tillsät-
tningsprocess föreslagit. För att söka påskynda en
lösning av denna fråga har Sverige liksom andra
länder hållit inne utbetalningen av vissa bidrag.
Generalsekreterarens kontor beslutade i november
1993 att snabbutreda ITC:s ledningsfunktioner.
Detta torde i bästa fall leda till att en ny chef
tillsätts under våren 1994.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen för
budgetåret 1994/95 att det svenska bidraget till
ITC beräknas till 15 miljoner kronor. Utbetalningen
av svenskt bidrag får göras avhängigt av
utvecklingen i chefsfrågan.
Narkotikabekämpning genom FN-systemet
Anslag 1993/9453 000 000
Förslag1994/9550 000 000
FN:s narkotikaprogram (UNDCP) skall samordna den
internationella narkotikabekämpningen, främst inom
ramen för FN:s verksamhet. UNDCP skall även utgöra
ett kunskapscentrum för narkotikabekämpning. Vidare
ansvarar UNDCP för uppföljningen av de tre
FN-konventioner som finns inom narkotikaområdet.
Målet för organisationens verksamhet är att påverka
den illegala narkotikahanteringen i alla led: när
den produceras, när den smugglas, när den säljs och
när den konsumeras.
Sverige driver att UNDCP skall vara en relativt
liten organisation med hög kunskap om narkotikans
verkningar på samhällen och med kapacitet att
uppmärksamma andra organisationer och regeringar
därom. UNDCP:s begränsade resurser för bekämpning
av den omfattande narkotikaproblematiken måste
användas katalytiskt: UNDCP skall identifiera
behov, initiera verksamhet och utvärdera effekter,
snarare än bygga upp en omfattande
projekthanteringsapparat.
UNDCP grundades i januari 1991 och fick då ta
över bl.a. UNFDAC:s (FN:s narkotikafond)
verksamhet. Denna bestod i hög grad av ett stort
antal mindre projekt som främst syftade till att
skapa inkomstalternativ för bönder i
narkotikaodlande områden. UNDCP söker mer än
företrädaren UNFDAC att samordna sin
projektverksamhet inom ramen för landstrategier som
upprättas för respektive mottagarland. Vidare söker
organisationen agera mer i syfte att begränsa
smuggling av narkotika och att minska efterfrågan
på den. Detta mer balanserade angreppssätt har
länge förordats från svensk sida.
Den projektstyrning de flesta bidragsländer ägnar
sig åt inom ramen för UNDCP, dvs. det faktum att
många länder ger bidrag endast till specifika
projekt, har försvårat UNDCP:s möjligheter att
verka katalytiskt. Det blir under det kommande året
viktigt att utvärdera bidragssystemet till UNDCP,
inte minst mot bakgrund av den låga andelen
projektobundna bidrag. Organisationens verksamhet
inom efterfrågeminskande aktiviteter skulle i högre
grad kunna samordnas med andra organisationers,
främst WHO:s, verksamhet. Det blir under det
kommande året särskilt viktigt att utvärdera i
vilken grad UNDCP lyckas verka samordnande inom
FN-systemet.
WHO:s program mot missbruk av
beroendeframkallande substanser, WHO/PSA skall
erbjuda kunskapsmässigt ledarskap i hälsofrågor
relaterade till missbruk av narkotika och alkohol.
WHO/PSA:s ambition att utgöra ett kunskapscentrum,
med betoning på insamlande, utvecklande och
spridande av information kring substansberoende och
dess bekämpning ligger väl i linje med den svenska
synen på dessa frågor.
Narkotikaproblematiken är global och FN är därför
den bästa samarbetspartnern. I många
utvecklingsländer är problemet kopplat till bl.a.
brist på mänskliga rättigheter, brist på
infrastruktur och allmän fattigdom. Regeringen
föreslår ett bidrag till den internationella
narkotikabekämpningen för budgetåret 1994/95 på 50
miljoner kronor för insatser i utvecklingsländer
genom UNDCP och andra multilaterala organisationer,
främst WHO/PSA.
Internationella finansieringsorgan
Världsbanksgruppen
Budgetåret 1993/94514 000 000
Budgetåret1994/95639 000 000
varav
Internationella
utvecklingsfonden (IDA)625 000 000
Internationella
finansieringsbolaget (IFC)14 000 000
Världsbanken (IBRD och IDA)
Världsbanksgruppen utgör en av de viktigaste
finansieringskällorna för u-länderna. Världsbanken
består av den internationella återuppbyggnads- och
utvecklingsbanken (IBRD) och den internationella
utvecklingsfonden (IDA). I världsbanksgruppen ingår
även det internationella finansieringsbolaget
(IFC), det internationella multilaterala
garantiorganet (MIGA) samt det internationella
centret för biläggande av investeringstvister
(ICSID). Under biståndsanslagen finansieras bidrag
till IDA, IFC och MIGA. Riksbanken svarar för
Sveriges kapitalinsats i IBRD.
Världsbankens övergripande målsättning är att
bistå utvecklingsländerna i deras ekonomiska och
sociala utveckling. Världsbanken gör detta genom
att ge lån till offentliga projekt och ekonomiska
anpassningsprogram, tillhandahålla ekonomisk
rådgivning och experthjälp samt genom att verka som
katalysator för andra investeringar och som
samordnare av internationellt stöd.
IBRD ger långfristiga lån på marknadsrelaterade
villkor. Budgetåret 1992/93 uppgick IBRD:s nya
låneåtaganden till 16,9 miljarder US dollar.
IDA ger lån till de fattigaste u-länderna på
särskilt förmånliga villkor. Dessa villkor innebär
räntefrihet och lång återbetalningstid. Budgetåret
1992/93 uppgick IDA:s nya utlåningsåtaganden till
5,9 miljarder US dollar. Ungefär 80 % gick till de
allra fattigaste länderna dvs. länder med högst 635
US dollar i BNP per invånare (1991 års
penningvärde).
Stora återbetalningar på tidigare lån har under
senare år resulterat i att mer resurser gått
tillbaka till Världsbanken i form av räntor och
amorteringar än vad som gått ut i form av
nyutlåning, dvs. nettotrans-fereringarna från
Världsbanken är för närvarande negativa. Denna
uppgift döljer emellertid stora regionala
skillnader. Latinamerika står för ett återflöde som
är mer än fyra gånger så stort som det från
Östasien och Mellanöstern medan utlåningen till
Öst- och Centraleuropa hittills i stort sett
balanserats. Till de två regioner där man finner
det största antalet fattiga, Afrika söder om Sahara
resp. Sydasien, är nettoinflödet betydande.
Budgetåret 1992/93 var nettoflödet från
Världsbanken närmare 900 miljoner US dollar till
respektive region.
I praktiken har Världsbankens målsättning
formulerats som strategin för fattigdomsreduktion
dvs. främjande av tillväxtmönster som möjliggör för
den fattiga befolkningen att delta med sin
arbetskraft och ökar deras tillgång till hälsovård,
utbildning och annan social service.
I de förhandlingar mellan givarländerna och IDA
som leder till att fondens resurser förstärks,
normalt vart tredje år, fastläggs därutöver
särskilda riktlinjer för IDA:s utlåning. I samband
med den tionde påfyllnaden bestämdes att
IDA-utlåningen skall fortsätta att vara helt
inriktad på fattigdomsbekämpande projekt och
program - IDA skall därvid ytterligare öka
långivningen till de sociala sektorerna med
särskild tonvikt på stöd till kvinnor. IDA skall
också kraftigt förstärka inslaget av
miljörelaterade åtgärder i sina låneprogram. Vidare
kommer stor vikt att läggas dels vid att
mottagarländerna tillämpar ett gott styrelseskick
(good governance) som bidrar till att lånemedlen
används effektivt och på avsett sätt, dels vid att
IDA fullföljer det pågående arbetet med att
förbättra stödet till mottagarländerna under själva
genomförandet av IDA-finansierade projekt.
Fattigdomsbekämpning har kommit att helt dominera
Världsbankens verksamhet under senare år och
gentemot detta mål utvärderas numera all
verksamhet. Världsbankens alltmer ökande inriktning
på fattigdomsreduktion och investeringar i
mänskliga resurser gör att inriktningen
sammanfaller väl med flertalet av de övergripande
svenska biståndspolitiska målen. Målen för
IDA-utlåningen till de fattigaste länderna, som
Sverige har möjlighet att påverka vid
påfyllnadsförhandlingarna, ligger också väl i linje
med våra biståndspolitiska mål.
En omfattande intern utvärdering har under året
skett av Världsbankens verksamhet. Utvärderingen,
den s.k. Wapenhans-rapporten, visar att ca en
fjärdedel av Världsbankens program inte kan
betraktas som tillfredsställande och att ett antal
program på grund härav har måst avbrytas i förtid.
Problemet är särskilt framträdande inom ett för
fattigdomsstrategin centralt område, nämligen
jordbrukssektorn. Styrelsens behandling av denna
utvärderingsrapport har bl.a. lett till starkare
betoning på behovet av att förankra Världsbankens
program och projekt på det lokala planet samt att
inom Världsbanken avsätta mer resurser för att
stödja ett land under genomförandefasen.
Att Världsbanken genomför oberoende och
självkritiska utvärderingar av sin verksamhet är
nödvändigt och konstruktivt. Wapenhansrapporten ger
klara indikationer om vilka förbättringar som bör
ske. Sverige delar uppfattningen att så högt
ställda krav, som använts i utvärderingen, skall
utgöra norm för om ett anpassningsprogram eller
utvecklingsprojekt skall kunna betraktas som
tillfredsställande eller ej. Sverige kommer, genom
vår nordiska representant i Världsbankens styrelse,
att följa upp att de avsedda förändringarna kommer
till stånd.
När det gäller miljöeffekter relaterade till
Världsbanksprojekt har Världsbanken under
verksamhetsåret varit föremål för uppmärksamhet och
kritik. I några stora vattenkraftsprojekt är det
framför allt frågan om förflyttning av berörda
befolkningsgrupper som diskuterats.
Under verksamhetsåret har Världsbanken vidare
avbrutit sitt engagemang i det kritiserade s.k.
Narmada-projektet i Indien. Detta skedde då det
stod klart att Världsbankens riktlinjer för bl.a.
befolkningsomflyttningar inte skulle kunna följas.
Dessa riktlinjer innebär att personer som tvingas
flytta i samband med t.ex. ett dammbygge skall
kompenseras så att de åtminstone återfår samma
standard som före flyttningen. Avbrottet skedde
efter en lång process i vilken Sverige deltog
aktivt och som bl.a. resulterade i en oberoende
utvärderingsrapport om projektet. En följd av de
negativa erfarenheterna i samband med
Narmada-projektet är att Världsbanken för
närvarande genomför en översyn av samtliga världs-
banksprojekt som medför befolkningsomflyttningar.
En annan utvärderingsrapport, publicerad av
Världsbankens oberoende utvärderingsenhet i början
av 1993, visade samtidigt på behovet av förbättrad
övervakning av projekt med miljöeffekter och
särskilda miljökomponenter. Sverige stöder aktivt
arbetet på att stärka kontrollen bl.a. genom att
Världsbankens riktlinjer på miljöområdet följs.
För att skydda miljön och stödja en hållbar
utveckling i medlemsländerna bildades under
verksamhetsåret 1993 en särskild avdelning under
ledning av en vicepresident. Sverige avser att
bevaka att den nya avdelningens helhetssyn - dvs.
att miljön utgör en integrerad del av utvecklingen
- får genomslag i Världsbankens låneprogram.
IDA finansieras genom bidrag från
medlemsländerna. Den senaste, och tionde s.k.
påfyllnaden, avser den treårsperiod som började den
1 juli 1993 och uppgår till ca 18 miljarder US
dollar.
Sverige har utfäst att under de tre åren bidra
med totalt drygt 2,8 miljarder kronor. Beloppet
skall erläggas som skuldsedlar vilka deponeras i
Riksbanken. Utöver samma andel som vid den nionde
påfyllnaden dvs. 2,62 % bidrar Sverige med ca 7,5
miljoner kronor per år under de åtta år som
dragningar på skuldsedlarna sker.
Budgeteringssystemet för de svenska bidragen till
IDA ändrades budgetåret 1991/92. Numera anslås
endast ett belopp svarande mot IDA:s beräknade
dragningar på skuldsedlarna under det aktuella
budgetåret. Eftersom dragningarna under tidigare
påfyllnader kommit att fördelas på ca tio år har
reserver byggts upp under tidigare
påfyllnadsperioder. Den nya budgeteringstekniken
innebär att inga nya reserver byggs upp och att de
gamla stegvis försvinner.
Riksdagen har i några fall beslutat att delar av
outnyttjade skuldsedlar tillfälligt fått användas
för andra angelägna och oförutsedda önskemål (i
central- och Östeuropa och f.d. Jugoslavien och för
katastrofinsatser). Under budgetåren 1990/91,
1991/92 och 1992/93 har 620 miljoner kronor,
avseende täckning för tidigare lagda skuldsedlar
fram till och med den åttonde påfyllnaden,
tillfälligt tagits i anspråk för sådana särskilda
insatser. Dessa medel måste successivt budgeteras
för IDA, så att täckning finns när dragning på
tidigare gjorda åtaganden skall ske.
Återläggningen måste avslutas senast budgetåret
1998/99 dvs. sista året för dragningar på IDA 8.
Regeringens avsikt är att börja denna process
budgetåret 1994/95 och att fördela återstående
belopp på de fyra kommande budgetåren.
Under budgetåret 1994/95 kommer det andra
årsbidraget till IDA 10 att erläggas. Dragningarna
sker över en åttaårsperiod. Det budgeterade
beloppet fördelar sig sålunda på 251 miljoner
avseende förväntade dragningar under IDA 9, 262
miljoner avseende förväntade dragningar under IDA
10 samt 112 miljoner avseende den första
återläggningen av de medel som tillfälligt tagits i
anspråk för andra angelägna insatser.
Regeringen beräknar 625 miljoner kronor under
budgetåret 1994/95 avseende Sveriges bidrag till
Internationella utvecklingsfonden (IDA).
Internationella finansieringsbolaget (IFC)
IFC:s syfte är att främja ekonomisk utveckling i
u-länder genom att stödja privata investeringar.
Detta mål ligger väl i linje med det svenska
biståndspolitiska målet att främja utveckling i den
privata sektorn.
Den ökade betoningen av de privata
investeringarnas roll för länders utveckling har
lett till att IFC:s verksamhet expanderat
betydligt. Sedan IFC bildades 1956 har 12 miljarder
US dollar lånats ut till över 11 000 företag i
drygt 100 länder. Det har visat sig svårare att
finna lämpliga projekt i Afrika än på övriga
kontinenter. Ansträngningar pågår emellertid för
att, bl.a. via African Project Development Facility
(APDF) och African Management Service Cooperation
(AMSCO), öka IFC:s verksamhet i Afrika.
Inom IFC:s ram finns dessutom ett ökande antal
specialverksamheter som finansieras med
biståndsmedel och övervakas direkt eller indirekt
genom SWEDECORP, BITS eller SIDA. Detta gäller
APDF, AMSCO, Foreign Investment Advisory Service
(FIAS) och Polish Business Advisory Service (PBAS)
samt stöd till IFC:s verksamhet via en fond som
hanteras av BITS. För att få största möjliga
genomslagskraft för det svenska
näringslivsbiståndet ansvarar Utrikesdepartementet
för samordningen av dessa insatser medan beredning
och uppföljning av insatser i u-länder främst sker
genom SWEDECORP.
Det betydande antal nya medlemsländer som
befinner sig i en övergångsfas mellan planekonomi
och fungerande marknadsekonomi kommer att
ytterligare öka behovet av det stöd som kan
erbjudas av IFC.
Efter den senaste allmänna kapitalökningen 1991
med 1 miljard US dollar och en särskild
kapitalökning på 150 miljoner US dollar 1992 för
att möjliggöra för de nya medlemsländerna att
teckna andelar är IFC:s aktiekapital nu uppe i 2,45
miljarder US dollar. Sveriges andel i den allmänna
kapitalökningen är 1,17 % dvs. 11,7 miljoner US
dollar. Detta bidrag skall inbetalas under fem år.
Det första bidraget betalades budgetåret 1992/93.
Regeringen beräknar 14 miljoner kronor för
budgetåret 1994/95 under denna budgetpost.
Regionala utvecklingsbanker
Anslag 1993/94 321 000 000
Förslag1994/95 133 000 000
varav
Afrikanska utvecklingsbanken (AfDB) 0
Afrikanska utvecklingsfonden (AfDF) 0
Asiatiska utvecklingsbanken (AsDB) 0
Asiatiska utvecklingsfonden (AsDF)115 000 000
Interamerikanska utvecklingsbanken/
Fonden för särskild verksamhet (IDB/-
FSO) 18 000 000
Afrikanska utvecklingsbanken
Afrikanska utvecklingsbankens mål är att främja
ekonomisk utveckling och sociala framsteg i
medlemsländerna i Afrika. Under 1980-talet har
strävan mot att nå detta mål tagit sig uttryck i en
kraftigt ökad utlåningsvolym och en allt bredare
verksamhet. Denna inriktas nu inte enbart mot
traditionell projektfinansiering utan i hög grad
även mot områden som fattigdomsbekämpning, miljö
samt kvinnans roll i utvecklingsprocessen. AfDB:s
breda utvecklingsperspektiv kan därmed sägas vara
väl etablerat.
Under de senaste åren har det stått klart att den
utökade och breddade verksamheten i banken inte
följts av en motsvarande ökning av långivningens
totala utvecklingseffekter. Detta har som grund
bl.a. en tveksam kvalitetsnivå i genomförandet och
en överdriven utlåning till icke kreditvärdiga
medlemsländer. Dessa förhållanden har också
bidragit till en i vissa avseenden oroväckande
försvagning av bankens finansiella ställning.
Sverige verkar tillsammans med andra
medlemsländer för att banken bättre skall kunna
kombinera sina båda roller som utvecklings- och
finansinstitution. För att detta skall ske krävs
att den genomgår en konsolideringsprocess där de
olika och delvis motstridiga krav som ställs på
utlåningsvolym, kvalitet och finansiell styrka
jämkas samman i en verksamhet på rimlig nivå.
Särskilt viktiga är de diskussioner som förs om
åtgärder syftande till att stärka bankens
finansiella ställning, bl.a. genom en ökad
reservuppbyggnad och en minskning av bankens
låneportfölj i icke kreditvärdiga länder. I dessa
diskussioner spelar Sverige, tillsammans med övriga
nordiska länder, en aktiv roll.
Bland viktiga frågor bör även nämnas den rapport
om integration i södra Afrika som banken tagit fram
med hjälp av finansiering från de nordiska
länderna. Rapporten förväntas få stor betydelse för
de kommande årens diskussion om utvecklingen i
regionen och arbetet med lansering och uppföljning
av dess rekommendationer bör därför följas noga
under det kommande budgetåret.
Sverige fullgjorde under budgetåren 1987/88 till
1991/92 sina finansiella åtaganden i enlighet med
överenskommelse om den senaste kapitalökningen i
banken. Då en ny ökning av bankens kapital kan bli
aktuell tidigast vid utgången av 1996 föreligger
för närvarande inget medelsbehov under denna
anslagspost.
Afrikanska utvecklingsfonden
Den senaste internationella överenskommelsen om en
resurspåfyllnad i Afrikanska utvecklingsfonden
(AfDF) slöts i februari 1991 och innebar att
givarsamfundet ställde ca 3,3 miljarder US dollar
till fondens förfogande samtidigt som principerna
för verksamhetens inriktning under perioden 1991-93
fastställdes. Dessa principer innebar att
fattigdomsbekämpning gjordes till fondens
övergripande mål, bl.a. genom en prioritering av
insatser inom områden som utbildning,
primärhälsovård, befolkningsprogram samt främjande
av fattiga befolkningsgruppers produktivitet. Även
miljö, kvinnans roll i utvecklingsprocessen samt
gott styrelseskick (*good governance*) lades fast
som prioriterade verksamhetsområden. Fördelningen
av fondens medel mellan olika låntagarländer
beslöts ske i enlighet med en löpande värdering av
dessa länders förmåga att uppnå resultat i enlighet
med vissa kriterier avseende ekonomisk politik,
resursfördelning och miljömässigt hållbar
utveckling. AfDF:s verksamhet styrs därmed av
principer vilka överensstämmer väl med den svenska
synen på AfDF:s roll i regionen liksom med allmäna
svenska biståndspolitiska prioriteringar och
kriterier för fördelning av biståndsmedel.
I november 1992 genomförde givarländerna en s.k.
halvtidsöversyn av den innevarande
påfyllnadsperioden i fonden. Denna visade att
utformningen av utlåningsprogrammet på det hela
taget följer de givna riktlinjerna, men att
förbättringar krävs på vissa viktiga områden. Detta
gäller särskilt kvaliteten i genomförandet av
enskilda projekt samt överensstämmelsen mellan
dessa och övergripande prioriteringar i respektive
låntagarland. Sverige, tillsammans med övriga
nordiska länder, verkar aktivt i AfDF:s styrelse
för att de påtalade bristerna i verksamheten skall
åtgärdas och fondens prioriteringar därmed fullt ut
återspeglas i utlåningsprogrammet.
Förhandlingarna om en ny påfyllnad av AfDF:s
resurser (ADF VII) inleddes under våren 1993. Dessa
har bekräftat att fonden har en mycket viktig roll
att sörja för utvecklingsfinansiering i de många
afrikanska stater som inte har en tillräcklig
kreditvärdighet för att kunna erhålla lån på
kommersiella vilkor. Det råder enighet bland
givarländerna om att det ramverk för verksamheten
som lades fast i den förra påfyllningen (ADF VI),
och som anger fattigdomsbekämpning som det
övergripande målet, i huvudsak skall utgöra grunden
även för ADF VII. Förhandlingen handlar därför i
hög grad om att vidareutveckla dessa riktlinjer och
inte minst att hitta mekanismer för att försäkra
sig om en högre kvalitet i genomförandet av
utlåningsprogrammet.
Mot ovanstående bakgrund anser regeringen att det
är mycket viktigt att Sverige deltar aktivt i
förhandlingarna om en resurspåfyllnad i AfDF. Om
dessa leder till en slutlig överenskommelse med ett
ur svensk synpunkt tillfredsställande
policyinnehåll synes ett bibehållande av den
nuvarande svenska bidragsandelen (4,5 %) vara
eftersträvansvärd. Diskussionerna har dock ännu
inte nått ett sådant skede där det är möjligt att
ta ställning till den beloppsmässiga storleken på
ett svenskt bidrag och det är heller inte troligt
att något bidrag kommer att behöva utbetalas under
det kommande budgetåret. För budgetåret 1994/95
förutses således inget medelsbehov under denna
analyspost.
Asiatiska utvecklingsbanken (AsDB) och den
Asiatiska utvecklingfonden (AsDF)
Asiatiska utvecklingsbanken skall främja ekonomisk
och social utveckling i medlemsländerna i Asien och
Stillahavsområdet. Under senare delen av 1980-talet
har verksamheten alltmer inriktats inte bara på
ekonomisk tillväxt utan även på
fattigdomsbekämpning, främjande av kvinnors roll i
utvecklingsprocessen, utveckling av de mänskliga
resurserna och en miljömässigt hållbar utveckling.
I den pågående förhandlingen om den fjärde ökningen
av bankens kapital har kvalitetsfrågan kommit att
hamna allt mer i fokus. Att öka kvalitén genom hela
projektprocessen och därmed öka
utvecklingseffekterna av långivningen är bankens
främsta interna mål.
Sverige och de övriga nordiska länderna har
aktivt medverkat i breddningen av bankens
verksamhet och det finns numera god överens-
stämmelse mellan de svenska biståndsmålen och de
mål som AsDB har etablerat för sin verksamhet.
Under de senaste två åren har en ny ökning av
bankens kapital förberetts. Riktlinjerna för det
svenska agerandet är att verka för en kapitalökning
som till storleken tillåter bankens verksamhet att
växa med kvalitet genom hela utlåningsprocessen och
som försäkrar ett finansiellt sunt utnyttjande av
medlen. En annan strävan är att bättre integrera de
bredare utvecklingsmålen såsom t.ex.
fattigdomsorientering och miljö i all
utlåningsverksamhet, i enlighet med de mål som
slogs fast vid den femte påfyllnaden av den
asiatiska utvecklingsfondens resurser. För att
möjliggöra denna integration baseras bankens
planerade aktiviteter på en samlad strategi för
varje låntagarland. I detta sammanhang har Sverige
tillsammans med de övriga nordiska länderna
särskilt arbetat för att ge befolknings- och
kvinnofrågorna större utrymme i verksamheten.
Som ett led i förhandlingarna om kapitalökningen
har organisationen anpassats för att kunna
tillgodose behoven av strategisk planering. En
enhet för sociala frågor har bildats med ansvar för
integration av de tvärgående frågorna i bankens
verksamhet. De finansiella riktlinjerna har
reviderats och godkänts av styrelsen. För att
klargöra kvalitetsaspekterna av bankens långivning
har en utredning tillsatts, vars slutsatser ännu
inte har presenterats.
Under budgetåret kommer följande frågor att
särskilt uppmärksammas, nämligen att konsolidera de
åtgärder som har vidtagits för att stärka banken
som utvecklingsinstitution och att säkra
resurstillförseln genom en ny kapitalökning.
Utredningen om kvalitetsaspekterna och dess
återverkningar i organisationen kommer att följas
upp liksom bankens arbete med befolknings- och
kvinnofrågorna.
Det är troligt att det första bidraget till
kapitalökningen i den Asiatiska utvecklingsbanken
kommer att infalla under budgetåret. Detta bidrag
förväntas rymmas inom för ändamålet redan avsatta
medel. För budgetåret 1994/95 föreligger således
inget medelsbehov under denna anslagspost.
Regeringen beräknar att det tredje årsbidraget av
fyra till den Asiatiska utvecklingsfonden under
budgetåret uppgår till 115 miljoner kronor.
Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB/FSO)
Verksamheten i Interamerikanska utvecklingsbanken
(IDB) har under de senaste åren i hög grad styrts
av målsättningen att främja den pågående
strukturanpassningen i de latinamerikanska länderna
och samtidigt inrikta en betydande del av
utlåningen till förmån för fattiga
befolkningsgrupper. Verksamheten har också präglats
av en väsentlig satsning på en integration av
miljöfrågor i all utlåning.
IDB offentliggjorde under hösten 1993 en
oberoende utvärdering av bankens verksamhet
(*Report of the Task Force on Portfolio Manage-
ment*). Rapportens övergripande slutsats var att
IDB har etablerat sig som den ledande utvecklings-
och finansieringsinstitutionen i Latinamerika, med
en verksamhet, både vad gäller resursöverföringar
och dialog med låntagarna, som är central för att
hjälpa de latinamerikanska medlemsländerna att
uppnå sina utvecklingsmål. Rapporten drog vidare
slutsatsen att bankens viktigaste uppgift nu är att
fästa mer systematisk uppmärksamhet vid
genomförande och kvalitetsfrågor i syfte att
ytterligare förstärka verksamhetens
utvecklingseffekter.
Förhandlingar om en ökning av bankens kapitalbas
och en resurspåfyllnad i fonden för koncessionell
utlåning (FSO), påbörjades under våren 1993 och
beräknas kunna slutföras under 1994.
Förhandlingarna har hittills visat på en tämligen
bred enighet om vilka prioriteringar som skall
styra verksamheten under de kommande åren.
Fattigdomsorienteringen bör styra verksamheten på
ett övergripande plan. Särskilt viktigt anses det
också vara att bankens utlåning och dialog med
låntagarna koncentreras till insatser i de sociala
sektorerna, på miljöområdet samt till en
modernisering av produktionsstrukturer och
offentlig verksamhet. En ytterligare fråga i
förhandlingarna rör fördelningen av kapital och
inflytande mellan bankens olika medlemsländer, där
hittills USA och de latinamerikanska länderna varit
de helt dominerande. Sverige, liksom flertalet s.k.
icke-regionala medlemmar, hävdar här att en ökad
kapitalandel för denna grupp av länder skulle
stärka bankens karaktär som multilateral
institution och ha en positiv inverkan på bankens
verksamhet. Vidare skulle denna grupps möjligheter
att effektivt hävda sina intressen och
prioriteringar öka genom en sådan förändring av
kapitalstrukturen.
Det är naturligt att omfattningen av ett svenskt
deltagande i den kommande kapitalökningen i IDB
görs avhängig i vilken mån den slutliga
överenskommelsen kan sägas överensstämma med
svenska biståndspolitiska intressen. Därutöver
måste bidraget bestämmas utifrån en bedömning av i
vilken mån en eventuellt förändrad kapitalstruktur
kan underlätta för Sverige att utöva inflytande och
driva frågor av särskilt svenskt intresse i
institutionen. En bibehållen eller något ökad
svensk andel av det totala kapitalet, vilken för
närvarande uppgår till 0,16 %, synes i detta skede
av förhandlingarna kunna motiveras.
Mot denna bakgrund, och med hänsyn tagen till
svenska åtaganden i tidigare kapitalökningar,
uppskattar regeringen medelsbehovet budgetåret
1994/95 till 18 miljoner kronor.
Övriga utvecklingsfonder
Nordiska utvecklingsfonden (NDF)
Anslag 1993/9462 000 000
Förslag1994/95105 000 000
Nordiska utvecklingsfonden (NDF) är en nordisk
biståndsinstitution för finansiering av angelägna
utvecklingsprojekt, som främjar ekonomisk och
social utveckling i u-länder och som är av nordiskt
intresse. Särskild vikt läggs vid projekt med
positiva miljöeffekter. Utlåningen sker på mycket
förmånliga villkor, motsvarande dem som erbjuds av
IDA. Fonden ger krediter endast i samfinansiering
med andra finansiärer, främst andra multilaterala
finansieringsinstitutioner som främjar ekonomisk
och social utveckling i u-länder.
NDF:s verksamhet utvärderades av Nordiska
ministerrådet år 1991. Utvärderingen gav en positiv
bild av verksamheten under den inledande femåriga
försöksperioden och rekommenderade att fondens
mandat förlängdes utan tidsbegränsning. Som ett
resultat av utvärderingen beslutade Nordiska
ministerrådet i mars 1992 att fondens grundkapital
skulle ökas från 100 miljoner SDR till 250 miljoner
SDR. De nordiska länderna bidrar i enlighet med den
nordiska fördelningsnyckeln där den svenska andelen
uppgår till 37,3 % av det totala kapitalet.
Till fonden har hittills inbetalats 90 miljoner
SDR. Den svenska andelen av det ännu inte
inbetalade kapitalet uppgår till 59,7 miljoner SDR
vilket med dagens växelkurser motsvarar ca 700
miljoner kronor.
NDF:s verksamhet ligger väl i linje med de
svenska biståndspolitiska målen. De mjuka
kreditvillkoren gör fonden till ett värdefullt
instrument i synnerhet i fattigare länder.
Fattigdomsbekämpning, miljöhänsyn och strävan att
förbättra kvinnors ställning är viktiga
prioriteringar i kreditgivningen. NDF har snabbt
etablerat ett gott samarbete med andra
multilaterala finansieringsinstitutioner och på
detta sätt bidragit till den nordiska profileringen
i dessa viktiga institutioner.
Regeringen beräknar medelsbehovet för budgetåret
1994/95 till 105 miljoner kronor.
Internationella jordbruksutvecklingsfonden (IFAD)
Budgetåret 1993/94 0
Budgetåret 1994/95 0
IFAD, som tillkom i slutet av 70-talet, är en
ovanlig organisation av i huvudsak två skäl. Det
ena är att ansvaret för de finansiella resurserna
skall delas av OPEC- och OECD-länder. Det andra är
att fattigdomskriteriet är tydligt inskrivet i
organisationens stadgar. Huvudmålsättningen är att
hjälpa de fattigaste delarna av befolkningen i de
fattigaste länderna att höja sin levnadsstandard
genom bl. a. ökad jordbruksproduktion. Insatserna
präglas av småskalighet och innovation.
Då oljepriserna sedan 70-talet sjunkit, har denna
form av globalt biståndssamarbete Nord-Syd utsatts
för allt större påfrestningar. Fördelningen av den
finansiella bördan har alltid varit kärnfrågan i
varje kapitalpåfyllnad och medfört minskade
resurser för IFAD. Olika metoder har använts för
att kringgå problemet med bördefördelning. Bl. a.
har ett särskilt program för Afrika inrättats som
finansieras med frivilliga medel. Till detta har
inte minst Sverige och andra nordiska länder
bidragit.
IFAD:s inriktning av verksamheten har
sammanfallit väl med svenska biståndpolitiska
målsättningar. Det råder stor efterfrågan på
organisationens tjänster och den anses allmänt vara
välskött och bedriva sin verksamhet effektivt.
IFAD:s tredje kapitalpåfyllnad avsåg perioden
1990-1992 och uppgick till 562 miljoner US dollar.
Den svenska andelen var 140 miljoner kronor, eller
3,9 % av den totala påfyllnaden.
Förhandlingar om en fjärde kapitalpåfyllnad
inleddes under 1992. Påfyllnaden avser perioden
1994-1996. En nivå på 600 miljoner US dollar i
påfyllnad har betraktats som både nödvändig och
realistisk. Förhandlingarna bröt dock samman i
oktober 1993 sedan nyckellandet på OPEC-sidan,
Saudiarabien, överraskande klargjort att man endast
var villigt att bidra med en tiondel av det bidrag
som man gav under den tredje påfyllnaden. Försök
att få till stånd en ändring av den saudiska
hållningen har tills vidare inte givit resultat.
IFAD:s framtid har härigenom kommit i ett osäkert
läge. Organisationens högsta organ,
rådsförsamlingen, väntas därför i januari 1994
fatta beslut om att tillsätta en kommitté med
uppgift att utarbeta förslag angående
organisationens framtid.
IFAD har idag ett gott finansiellt läge.
Likviditet och reserver bedöms räcka för
finansiering av verksamheten en bit in på 1995 utan
behov av påfyllnad. Därefter behövs dock tillskott
om verksamheten skall kunna drivas vidare på ett
meningsfullt sätt. Samtidigt är det idag inte
möjligt att förutsäga vilka beslut som kan komma
att fattas om organisationens framtid.
Mot denna bakgrund bör beredskap hållas för ett
svenskt deltagande i en fjärde kapitalpåfyllnad i
IFAD. Beredskapen bör omfatta inbetalning av ett
första årsbidrag under budgetåret 1994/95. För
budgetåret 1992/93 anslogs ett belopp om 60
miljoner kronor för IFAD avsett att täcka ett
första svenskt bidrag till IFAD:s fjärde
kapitalpåfyllnad. En rimlig utgångspunkt bör vara
att inbetalning av ett svenskt bidrag av sådan
storlek kan komma att aktualiseras under budgetåret
1994/95. Med hänsyn till den från budgetåret
1992/93 liggande reservationen beräknar regeringen
inte något medelsbehov för budgetåret 1994/95.
Övrigt
Miljöinsatser
Anslag 1993/9445 000 000
Förslag1994/95150 000 000
Sverige spelade i UNCED-processen (FN:s konferens
om miljö och utveckling) en framträdande och
pådrivande roll. Sverige bör även i
uppföljningsarbetet, såväl inom landet som
internationellt och i biståndet driva en aktiv och
trovärdig politik. Detta har nyligen utvecklats i
regeringens UNCED-proposition.
Miljöinsatser i det internationella samhället
efter UNCED präglas och måste präglas av det
synsätt som manifesterades i bl.a.
Riodeklarationen. Detta innebär att miljöhänsyn
måste integreras i all utvecklingsverksamhet. Miljö
är ingen sektor i sig. Under denna anslagspost
finansieras vissa riktade multilaterala bidrag till
särskilda miljöfonder och program.
Den globala miljöfaciliteten (GEF) finansierar
insatser inom områdena globala klimatförändringar,
stratosfäriskt ozon, biologisk mångfald samt
internationella vatten. Förhandlingar pågår för
närvarande för att omstrukturera fonden och dess
styrsystem i en effektivare riktning.
Förhandlingarna inom GEF och inom ramen för de båda
globala konventionerna, klimatkonventionen och den
biologiska mångfaldskonventionen, syftar också till
att underlätta för faciliteten att fungera som
finansiell mekanism för båda. Detta kommer att
medföra behov för en substantiell påfyllnad.
Påfyllnadsförhandlingar pågår parallellt med
omstruktureringsförhandlingarna med sikte på en
påfyllnad av 15-20 miljarder SEK på en
treårsperiod, dvs. en dryg fördubbling.
Montrealprotokollet är ett avtal som förbinder
dess parter att genomföra en avveckling av
ozonnedbrytande ämnen. Protokollets multilaterala
fond finansierar u-ländernas deltagande i
avvecklingsprogrammet. Allt fler u-länder ansluter
sig till protokollet vilket ökar behovet av
resurser. En ökning av fondens totala storlek till
det dubbla är ett resultat av förhandlingar vid
årets möte. Sverige förväntas här bidra med samma
andel som tidigare.
Montrealprotokollets multilaterala fond har
fungerat sedan 1990, från början på interimsbasis
och sedan 1992 som permanent finansieringsmekanism.
Tiden är dock hittills för kort för någon riktig
utvärdering. Fondens användning tycks dock visa på
en utveckling i rätt riktning om än i långsammare
takt än förväntat.
SIDA:s arbete inom ramen för det multilaterala
miljöanslaget har haft en inriktning som stämmer
med den som uttryckts i UNCED-arbetet. SIDA:s
multilaterala insatser t.ex. inom ramen för FAO,
UNSO/UNDP, WHO, IMO, Mekongkommittén, regionala
banker och Världsbanken är långsiktiga satsningar
som kräver kontinuitet och visar på tillfreds-
ställande inriktning.
Den internationella målsättningen inom
FN-systemet är att alla länder långsiktigt skall
sträva mot en hållbar utveckling. För att
u-länderna skall kunna genomföra åtaganden som
gjordes i Rio krävs, förutom egna resurser från
länderna själva, också nya och additionella
resurser från det internationella samfundet. Detta
medför ett ökat behov av bistånd inom området.
I FN-systemet hålls under 1993/94 flera
förhandlingar som kommer att kräva aktiva
biståndsinsatser under det kommande budgetåret.
Detta gäller exempelvis de internationella
konferenserna om små öar som är u-länder och deras
hållbara utveckling, havsresurser och vandrande
fiskstim, förhandlingar inför en konvention mot
ökenspridning (under svenskt ordförandeskap) samt
konferenser med anknytning till FN-systemet inom
kustområdesförvaltning och inom dricksvatten och
sanitetsområdet.
FN-systemets reaktion på UNCED har genom
systemtröghet skett långsammare än vad man på vissa
håll förväntat sig. Av den anledningen kommer också
kraven på det internationella systemet med fördröjd
effekt, dvs. först ett par år efter själva
konferensen. Detta kommer att innebära ökade krav
på svenska bidrag fr.o.m. budgetåret 1994/95.
Regeringen föreslår ett bidrag med 150 miljoner
kronor för budgetåret 1994/95.
Internationella familjeplaneringsfederationen
(IPPF)
Anslag 1993/9489 000 000
Förslag1994/9589 000 000
Det övergripande målet för den största enskilda
organisationen på befolkningsområdet,
Internationella familjeplaneringsfederationen
(IPPF), är att främja ett ansvarsfullt
föräldraskap. Förra året antog IPPF en strategisk
plan för nittiotalet, som därmed utgör grunden för
verksamheten. Planen framhåller den mänskliga
rättigheten för alla kvinnor, män och ungdomar att
fritt bestämma över sin sexuella och reproduktiva
hälsa. Information, rådgivning, vård och
tillhandahållande av preventivmedel inom området
sexuell och reproduktiv hälsa är ett annat viktigt
område för IPPF. Man betonar också federationens
roll som ledare inom området att främja ett
planerat och ansvarsfullt föräldraskap genom sin
kader av volontärer.
Planen antogs efter en grundlig behandling med
medlemsorganisationerna och har också i stort sett
fått gehör hos givarländerna. Samtidigt finns vissa
tecken på att planen inte är så väl förankrad som
man tidigare hävdat.
Den strategiska planen kan sägas ha växt fram som
ett uttryck för ett behov att förnya federationen.
Det har funnits svårigheter för de enskilda
medlemsorganisationerna att leva upp till de
riktlinjer och krav som lagts på dem. Ledningen för
federationen har å andra sidan uttryckt viss
besvikelse över bristande lyhördhet. Eftersom den
strategiska planen så nyligen antagits är det för
tidigt att redan nu uttala sig om hur IPPF lyckas
genomföra den.
Sverige ser positivt på planen, som speglar ett
helhetsperspektiv på befolkningsfrågorna utifrån
IPPF:s särskilda mandat. Vi har särskilt uttryckt
vår uppskattning för att man hävdar kvinnornas
rättigheter och den etiska dimensionen genom
respekten för individen och hennes rättigheter.
IPPF finansieras till nästan 90 % av
regeringsbidrag. Det ger regeringarna en mycket
stor möjlighet att påverka verksamheten. Man kan
ifrågasätta denna påverkan på en enskild
organisations verksamhet. Samtidigt ger den
finansierande regeringar en möjlighet att stödja
den typ av verksamhet som enskilda organisationer
bedriver, vilket annars inte är möjligt.
Den kommande FN-konferensen om befolkning och
utveckling kommer att påverka även IPPF:s
verksamhet. Enskilda organisationer har på ett
mycket aktivt sätt beretts möjlighet att bidraga
till förberedelserna för konferensen. Samtidigt som
vissa länder minskat sina bidrag till federationen
kommer nu USA att återuppta sina bidrag, om än
genom öronmärkta bidrag. Sverige är en av de
största bidragsgivarna till IPPF. En mer balanserad
bördefördelning är angelägen att uppnå.
Regeringen har tidigare aviserat sin avsikt att
prioritera befolkningsfrågorna. Inom IPPF:s
verksamhet kommer de att inriktas på det
helhetsperspektiv som här beskrivits. Regeringen
ämnar därmed stödja genomförandet av den
strategiska planen.
Vi förutser vidare ett ökande behov av medel för
IPPF:s verksamhet, inte minst i ljuset av den
förestående FN-konferensen om befolkning och
utveckling. Med hänsyn till den osäkerhet som råder
beträffande genomförandet av den strategiska planen
och Sveriges vilja att verka för en mer balanserad
bördefördelning föreslår regeringen ett oförändrat
bidrag till IPPF, nämligen 89 miljoner kronor för
budgetåret 1994/95.
Internationella sjöfartsuniversitetet (WMU)
Anslag 1993/9418 000 000
Förslag1994/9518 000 000
Internationella sjöfartsuniversitetet (World
Maritime University), som är beläget i Malmö, drivs
i den internationella sjöfartsorganisationens (IMO)
regi. Universitetet ger högre utbildning på
sjöfartsområdet till personer som i sina hemländer
är sysselsatta inom sjöfart och hamnadministration.
Utbildningen har för alla kurser moment av marin
miljökunskap. Varje årskurs består av ca 100
studenter som till omkring 90-95 procent kommer
från utvecklingsländer.
Universitetet kompletterar de regionala
utbildningscentra som finns i en rad länder.
Sverige är en av universitetets största
bidragsgivare och skall enligt avtal bidra med en
tredjedel av den budget som fastställs. För
budgetåret 1994/95 föreslår regeringen ett bidrag
om 18 miljoner kronor.
Multilaterala biträdande experter m.m.
Anslag 1993/9455 000 000
Förslag1994/9562 000 000
Sverige är fortsatt underrepresenterat vad gäller
personal i flertalet frivilligfinansierade
multilaterala organ. Som redovisades i 1993 års
budgetproposition måste självfallet rekrytering
till dessa organ utgå från verksamhetens krav på
kompetens. Det finns emellertid anledning att anta
att den svenska kompetensen inom många av de
områden där dessa organ verkar är hög. Det gäller
därför att finna kreativa och flexibla former för
rekrytering i syfte att skapa en svensk resursbas
samt för att öka antalet svenskar i internationell
tjänst, främst inom FN-systemet. Denna anslagspost
har just ett sådant syfte och är således inte
riktat mot en viss organisation.
Medel under anslagsposten utnyttjas främst för
rekrytering, utbildning och finansiering av
biträdande experter (Associated Experts och Junior
Professional Officers) inom internationella
organisationer, särskilt FN-systemet.
Under budgetåret 1993/94 finansierar Sverige ett
90-tal multilaterala biträdande experter. Tjänster
till de frivilligfinansierade FN-organisationerna
skall prioriteras och dess andel ökas. Under
budgetåret 1993/94 utvärderar SIDA i samråd med
Utrikesdepartementet programmet.
Det är angeläget att även u-länder ges möjlighet
att uveckla sin resursbas och vissa FN-organ har
därför med svensk finansiering getts möjlighet att
rekrytera biträdande experter från u-länder. Vidare
finansieras ett antal tjänster genom FN:s
volontärprogram (UNV).
En mindre del av anslagsposten ställs till
förfogande för universitet och institutioner i
Sverige. Medlen används för s.k. Minor Field
Studies (MFS) och erbjuder studenter möjligheten
att i fält studera utvecklingsfrågor förknippade
med det multilaterala samarbetet.
Från anslagsposten tas medel för förstärkning av
SIDA:s kapacitet att rekrytera svenskar till
tjänstgöring på hög- och mellannivå i inter-
nationella organisationer.
För budgetåret 1994/95 föreslår regeringen ett
anslag för ovan redovisade ändamål på 62 miljoner
kronor.
FN:s aktioner för fred och återuppbyggnad
Anslag 1993/94150 000 000
Förslag1994/95150 000 000
De senaste årens utveckling i länder som Somalia,
Mocambique och f.d. Jugoslavien har visat på
behovet av att finna nya vägar för att uppnå
långsiktig utveckling. Sambandet mellan politiska,
humanitära och fredsbevarande insatser har blivit
alltmer uppenbar och därmed nödvändigheten av att
bredda de fredsbevarande operationerna i
utvecklingsländerna till att även inkludera
åtgärder för att främja demokratisering och civil
utveckling.
Anslagsposten har sedan inrättandet budgetåret
1992/93 visat sig utgöra ett flexibelt och
ändamålsenligt sätt att stödja denna strävan. Det
svenska stödet till FN:s aktioner för fred och
återuppbyggnad skall därför även fortsättningsvis
syfta till att framhäva och stärka de civila och
humanitära aspekterna av de fredsbevarande
operationerna i utvecklingsländerna.
Användande av medel under denna delpost får ske i
de länder vilka enligt OECD:s biståndskommitté
(DAC) definieras som u-länder. Undantagsvis bör
anslagsposten även kunna utnyttjas för liknande
insatser i ESK:s regi. Vidare får anslås medel för
finansiering av Swedreliefs (specialenheten för
katastrofhjälp inom Försvarsmaktens utlandsstyrka)
verksamhet i Sverige. För budgetåret 1994/95
beräknar regeringen ett belopp om 150 miljoner
kronor.
Övriga insatser
Anslag 1993/9496 000 000
Förslag1994/9593 000 000
Under delposten Övriga insatser finansieras bidrag
till ett stort antal organisationer, program,
seminarier och andra internationella aktiviteter
som främjar internationell samverkan och
utveckling.
Extra insatser genom internationella
organisationer kan av en rad olika skäl visa sig
vara angelägna under pågående budgetår. Under denna
anslagspost medges ett visst utrymme för att möta
sådana behov. Under andra anslagsposter redovisas
beräknade anslag för vissa organisationer. Ibland
kan det av förhandlingstekniska skäl vara svårt
eller olämpligt att på förhand bestämma det svenska
bidraget. I andra situationer råder faktisk
osäkerhet om storlek och tidpunkt för eventuellt
kommande svenska bidrag. I sådana fall kan
delposten Övriga insatser utnyttjas.
Vidare utgår under denna delpost återkommande
bidrag till vissa internationella organisationer
som bedriver en angelägen verksamhet men där
beloppen är relativt blygsamma. Under budgetåret
1994/95 räknar regeringen med bidrag till bl.a.
följande organisationer.
Internationella rödakorskommittén (ICRC) arbetar
efter de principer som fastställts i
Genèvekonventionerna. Verksamheten, som
traditionellt är inriktad på att ge skydd och
bistånd till i första hand krigsfångar och civila
internerade samt till familjeåterföreningsåtgärder,
har på senare tid alltmer inriktats på humanitär
verksamhet i katastrofdrabbade områden. Sverige
bidrar till ICRC:s operationella verksamhet med
katastrofbistånd. För budgetåret 1992/93 gavs
därutöver ett bidrag om 8 miljoner kronor till
ICRC:s reguljära budget. Regeringen föreslår för
budgetåret 1994/95 ett bidrag på 8 miljoner kronor.
Genom FN:s boende och bebyggelsecenter (HABITAT),
ges stöd till teknisk biståndsverksamhet i boende-
och bebyggelsefrågor till u-länder. Detta
inkluderar den globala strategi man bedriver om tak
över huvudet för alla till år 2000 (Global Strategy
for Shelter) och uppföljning av boendefrågor i
UNCED:s Agenda 21.
Sverige ger stöd, dels till den reguljära
tekniska biståndsverksamheten inom Habitat med 5
miljoner kronor för 1993/94 och dels med 3 miljoner
kronor till Urban Management Programme. Sverige
lägger tonvikten i Habitatprogrammet på frågor som
berör de fattigaste slumområdena i storstäderna
samt på kvinnornas ställning i boendemiljön.
Sverige driver också ett aktivt förarbete inför
Habitat II-konferensen 1996 som särskilt skall
behandla frågor som *hållbar bosättning i en
urbaniserande värld* och *adekvat boende för alla*.
Regeringen förutser oförändrat bidrag till Habitat
med 5 miljoner kronor samt ett avslutande stöd till
Urban Management Programme med 3 miljoner kronor
för budgetåret 1994/95.
Som framgår av inledningsavsnittet fäster
regeringen vikt vid förberedelsearbetet inför FN:s
kvinnokonferens 1995.
Det svenska stödet till kvinnokonferensen kommer
att ske på flera nivåer, globalt till FN:s
särskilda stödfond för frivilliga bidrag för
förberedelser av konferensen, till det regionala
förberedelsearbetet, där bl.a. SIDA påtagit sig att
stödja samordningen av bilaterala insatser i
Sydostasien och till förberedelsearbetet på
landnivå. Under denna anslagspost förutser
regeringen ett stöd upp till 2 miljoner kronor till
förberedelserna med fokusering på
fattigdomsperspektivet.
FN:s utvecklingsfond för kvinnor (UNIFEM) verkar
som en självständig enhet i samarbete med UNDP.
Fonden har under senare år stärkt sin normativa
roll att aktivt arbeta med att integrera ett
kvinnoperspektiv i FN:s konferens om miljö och
utveckling (UNCED) 1992 och FN:s konferens för
mänskliga rättigheter 1993. För att få en
rättvisande bild över kvinnor och mäns olika
livsvillkor arbetar UNIFEM tillsammans med bl.a.
SIDA och Statistiska Centralbyrån med att ta fram
statistik uppdelad efter kön i ett antal u-länder.
UNIFEM har också en katalytisk roll vars bas utgör
projekt av pilotkaraktär på landnivå. UNIFEM
uppnår, trots ett snabbt utökat arbetsfält, ett
gott och användbart resultat. Regeringen föreslår
ett fortsatt svenskt stöd till organisationen
bestående av 4 miljoner kronor till basbudgeten och
1 miljon kronor till förberedelserna inför
kvinnokonferensen och då med tonvikt på att främja
insatser vad gäller utbildning och mänskliga
rättigheter samt stöd till de nationella
processerna i u-länder inför kvinnokonferensen.
IPDC (Internationella programmet för
kommunikationsutveckling) är UNESCO:s
biståndsprogram för kommunikationsutveckling. Det
har till huvuduppgift att genom mediautveckling i
u-länderna främja läskunnighet, vetenskapligt och
kulturellt informationsutbyte samt kunskaps-
överföring. Särskilt under det senaste året har
verksamheten aktiverats och koncentrerats till
prioriterade områden. Regeringen föreslår ett
anslag om 2 miljoner kronor.
Som ett komplement till integrerade insatser inom
ramen för de multilaterala organisationernas
verksamhet bör särskilda insatser till förmån för
människor med funktionshinder liksom tidigare
beredas och följas upp av SIDA. Medelsbehovet
förutsätts vara lika stort som tidigare år.
Regeringen har tidigare betonat betydelsen av FN:s
internationella konferens om befolkning och
utveckling. Sverige bör ha beredskap att,
tillsammans med andra givare, efter konferensen i
begränsad omfattning stödja vissa åtgärder som
syftar till att följa upp konferensens resultat.
Sådana åtgärder kan vara att i ett inledningsskede
bidra till att sätta igång aktiviteter som sedan
blir en naturlig del av organisationers verksamhet.
Bidrag till enskilda organisationer bör också komma
i fråga i detta sammanhang.
Under budgetåret 1994/95 kommer den oberoende
kommissionen för befolkning och livskvalitet att
presentera sin slutrapport. Regeringen ser med
intresse fram mot resultatet från kommissionens
arbete och anser att Sverige bör ha beredskap att,
om så är motiverat, även i detta sammanhang bidra
till uppföljningen av kommissionens arbete.
Avtalet om den gemensamma fonden för råvaror
upprättades år 1980, men trädde i kraft först år
1989. Fonden är uppbyggd av två s.k. konton, varav
det ena är tänkt att finansiera lagerhållning inom
ramen för internationella råvaruavtal och det andra
att finansiera åtgärder för att förbättra den
långsiktiga utvecklingen och marknadsbetingelserna
för de enskilda råvarorna, t.ex. genom forskning
och utveckling, marknadsföring och vidareförädling.
Det första kontot har till följd av avsaknad av
behov inom internationella råvaruarrangemang
aldrig utnyttjats. Detta kan ses som en konsekvens
av den ökade insikten om de begränsade
möjligheterna att åstadkomma effektiva
stabiliseringsavtal. Det andra kontot har däremot
utnyttjats. Till detta konto har Sverige utfäst sig
att lämna ett bidrag om 24 miljoner kronor.
Hittills har 16 miljoner kronor anvisats.
Regeringen bedömer att resterande 8 miljoner kronor
behöver anvisas först budgetåret 1995/96.
Genom tekniskt bistånd från bl.a. UNCTAD har
u-ländernas deltagande i de multilaterala
handelsförhandlingarna, den s.k Uruguayrundan inom
GATT, underlättats. UNCTAD och vissa andra
organisationer lämnar dessutom tekniskt bistånd för
att stödja u-ländernas ansträngningar att öka
avsättningen av sin produktion och förenkla
handelsprocedurerna. Vissa andra handelsrelaterade
åtgärder belastar också delposten. Regeringen
räknar med en ram om 5 miljoner kronor för fortsatt
svenskt stöd till UNCTAD:s program på detta område.
Internationella organisationen för tropiskt timmer
(ITTO, prop.1983/84:121) är en organisation för
internationell handel och råvarusamarbete, vars
verksamheter har miljöaspekter. Sverige söker inom
ramen för organisationen driva den skogspolitik som
uttrycks i de s.k. skogsprinciperna i UNCED.
Avtalet är för närvarande under omförhandling och
utfallet av denna är ytterst ovisst. Det nuvarande
bidraget till ITTO beräknas till ca 160 000 kronor.
Bidraget för 1994/95 måste bestämmas efter utfallet
av förhandlingarna.
Internationella juteorganisationen (IJO,
prop.1990/91:13) är även den en organisation för
internationell handel och råvarusamarbete, vars
verksamhet har miljöaspekter. Bidraget för 1993/94
var ca 20 000 kronor. Regeringen förutser ett
bidrag i samma storleksordning för budgetåret
1994/95.
Riksdagen angav vid behandlingen av 1993 års
budgetproposition sin positiva syn på förslaget att
få ett WHO-universitet i medicinsk teknologi
etablerat i Malmö. Regeringen är beredd att föreslå
ett svenskt ekonomiskt stöd för att universitetet
skall kunna etableras i Malmö liksom för
delfinansiering av driften. En förutsättning är
dock att WHO självt tar ett aktivt ansvar för att
universitetet får en global inriktning och att
utvecklingsländernas särskilda behov uppmärksammas.
WHO bör också vara berett att ta ett
innehållsmässigt ansvar för universitetet liksom
för att medverka till ett brett bidragsgivarstöd i
syfte att garantera universitetets multilaterala
karaktär. WHO har under hösten 1993 visat ett
positivt intresse för projektet. Mot bakgrund av
detta avser regeringen att fortsätta granska
förutsättningarna för en eventuell etablering av
ett WHO-universitet i medicinsk teknologi.
Fonden för kapacitetsuppbyggnad i Afrika (ACBF)
upprättades i november 1990 genom en
överenskommelse mellan Världsbanken, Afrikanska
utvecklingsbanken, UNDP samt ett antal givarländer.
Fondens syfte är att förstärka de afrikanska
staternas kapacitet vad gäller ekonomisk analys och
ekonomisk-politiskt beslutsfattande. Detta skall
främst ske genom stöd till nationella och regionala
institutioner samt till de myndigheter som ansvarar
för den ekonomiska politiken. Verksamheten styrs av
en styrelse, där bl.a. en svensk ledamot ingår.
Efter en inledande period där verksamheten främst
varit inriktad mot att bygga upp organisationen,
skapa operativa riktlinjer samt identifiera och
bereda lämpliga insatser har nu en genomförandefas
inletts där bidrag till godkända insatser börjat
utbetalas.
Sverige har utfäst ett bidrag till ACBF om totalt
33 miljoner kronor, att inbetalas under budgetåren
1991/92-1994/95. Under förutsättning att tidigare
års svenska bidrag utnyttjats tillfredsställande
avses den fjärde och sista inbetalningen
verkställas under budgetåret 1994/95.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner de riktlinjer för multilateralt
utvecklingssamarbete som förordats i det
föregående,
2. godkänner de gjorda utfästelser som
redogjorts för,
3. bemyndigar regeringen att göra de
utfästelser, åtaganden och utbetalningar som
härutöver förordats,
4. till Bidrag till internationella
biståndsprogram anvisar ett reservationsanslag på 3
295 000 000 kr.
BILATERALT UTVECKLINGSSAMARBETE
Ökade krav på prioriteringar i biståndet.
Det svenska bilaterala utvecklingssamarbetet har
nått en betydande omfattning och mångfald. Det har
kommit att omfatta allt fler länder, ändamål och
samarbetsformer. Från 1985/86 till 1991/92 ökade
antalet länder som mottog bistånd från Sverige från
58 till 91. Omfattningen av det svenska samarbetet
varierar dock kraftigt mellan olika länder. Vissa
länder erhåller endast katastrofbistånd medan
länder som Indien och Zimbabwe har ett samarbete
med samtliga svenska biståndsmyndigheter. Idag
finns det ett 30-tal länder med vilka Sverige har
biståndssamarbete av betydande omfattning.
Mångfalden i biståndet kräver god överblick. Krav
på tydlig ansvarsfördelning och samordning mellan
olika myndigheter ökar. Stora behov och begränsade
resurser ökar kraven på prioriteringar. Det kan
innebära att vi arbetar i mindre antal sektorer i
samarbetsländerna och att vi arbetar med mindre
antal projekt inom sektorerna. Det innebär att vi,
när stöd till ny långsiktig insats beslutas, också
bör ha en plan för avveckling av biståndet.
Inriktningen på de fattigaste länderna och på
fattiga grupper i mottagarländerna måste betonas.
Vi måste lyfta fram det som vi tycker är viktigt
att stödja i utvecklingsprocessen. Utvecklingen i
världen pekar på att fortsatta katastrofinsatser
blir nödvändiga. För biståndet nya länder är
Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien och
Albanien. Samtidigt bör, som framgått av tidigare
avsnitt, tyngdpunkten i biståndet ligga på den
långsiktiga utvecklingen.
Mål- och resultatorientering
Regeringens styrning av myndigheterna har blivit
alltmer mål- och resultatorienterad. Det betyder
också att instrumenten för styrning och redovisning
av verksamheten måste utvecklas. Samtidigt skall de
administrativa kostnaderna minimeras. Regeringen
aviserade i föregående års budgetproposition
förestående förändringar i administrationen av det
bilaterala biståndet. Åtgärder har således
vidtagits för att förbättra styrnings- och
samarbetsformerna i biståndet (prop. 1992/93:244,
bet. 1992/93:UU26, rskr. 1992/93:342). Det rör
bl.a. anslagsstruktur, införande av planeringsramar
som ej avtalas med mottagaren, ny ordning för
importstöd, införande av landstrategier för
styrning och samordning samt integration av
fältadministrationen. Detta förändringsarbete är nu
under genomförande. Biståndskontoren och
ambassadernas allmänna avdelningar skall vara
integrerade för berörda ambassader senast den 1
januari 1995.
För vissa verksamheter fastställer riksdagen
användningen av biståndet genom att styra
ändamålet, såsom forsknings - och
näringslivsbistånd, miljöbistånd, demokratistöd och
katastrofbistånd. De landinriktade
planeringsramarna innehåller verksamheter som också
skulle kunna redovisas på sektorer. Med
förbättringar i det statistiska underlaget bör det
bli möjligt att i ökad utsträckning kunna redovisa
verksamheten fördelad på sektorer och ändamål. Den
s.k. indikativa planeringsramen inom SIDA:s
verksamhet, som nu redovisas landfördelad,
innehåller sektorer med finansiering från olika
anslagsposter.
Det förnyelsearbete som påbörjades förra året
angående faktainformationen om det samlade svenska
biståndet, *Svenskt bistånd*, har fortsatt.
Underlaget vad beträffar resultatredovisningen
från myndigheterna förbättras successivt, vilket
också gör att regeringens redovisning till
riksdagen kan förbättras. Redovisningen av det
faktiska utvecklingssamarbetet och dess resultat
bör tillsammans med förslagen i denna proposition
ge underlag för en bedömning av hur samarbetet med
ett enskilt land utvecklas.
Landstrategier skall upprättas för alla större
mottagarländer. Revidering av strategierna företas
normalt vart tredje år. Mottagarländernas ansvar
för utvecklingen, samarbetets inriktning samt
förväntade och uppnådda resultat ställs i centrum.
Landstrategierna blir ett instrument att pröva det
samlade långsiktiga utvecklingssamarbetet med ett
enskilt land. En viktig grund för strategiarbetet
är de utvärderingar som mottagarländerna och
biståndsmyndigheterna genomför och de slutsatser
och överväganden som följer av analyserna.
Landöversikter rörande ländernas
utvecklingssituation, prioriteringar,
biståndsberoende m.m. utarbetas på uppdrag av
Utrikesdepartementet. Överläggningar på
regeringsnivå sker med mottagarlandet innan
strategin läggs fast. Under budgetåret 1993/94
upprättas strategier för Botswana, Namibia, Sri
Lanka, Tanzania, Vietnam och Zambia. För budgetåret
1994/95 planeras landstrategier för Eritrea,
Etiopien, Guinea-Bissau, Kenya, Lesotho,
Nicaragua, Sydafrika.
Regeringens förslag till överordnade
prioriteringar har redovisats i tidigare avsnitt. I
den landpresentation som följer anges för de
enskilda länderna målen för utvecklingssamarbetet,
förutsättningarna framför allt vad beträffar
ekonomiska reformprogram, respekten för de
mänskliga rättigheterna och
demokratiseringssträvanden samt inriktningen och
erfarenheterna av det svenska biståndet. Förslagen
rörande det fortsatta samarbetet baseras således på
de kriterier som regeringen och riksdag har angivit
för samarbetet med enskilda länder. De indikativa
planeringsramarna genom SIDA innehåller dels ett
basprogram av långsiktig verksamhet, exempelvis
undervisning, infrastruktur, dels sådant
långsiktigt bistånd som är möjligt att fördela på
länder men som tidigare endast redovisats som
särskilda anslagsposter. Det berör i första hand
anslagsposterna för demokrati och mänskliga
rättigheter, miljö, särskilda program och regionala
insatser i Afrika.
Landinriktat bistånd
Afrika
Afrikas ekonomiska tillväxt under 1992 var 1,5 %
vilket innebar en stagnation jämfört med åren under
slutet av 80-talet. Med en befolkningsökning på ca
3 % ökar nu den absoluta fattigdomen. Stora
variationer råder dock mellan olika länder. De
länder som fullföjt sina ekonomiska reformprogram
och som fått särskilt internationellt stöd härför
visar bättre resultat än dem som avbrutit eller
fördröjt reformplanerna. För 1993 och 1994 förutses
dock ingen markant förbättring i tillväxttakten.
Exportvolymen ökade under 1992, men försämrade
villkor för handeln gjorde att handelsbalansen
minskade med 6 %. Flertalet länder har svårt att
uppfylla sina åtaganden på skuldsidan.
Eftersläpningar vad gäller räntebetalningar
fortsatte att stiga till 14 miljarder US dollar för
1992 eller tre gånger nivån 1987.
Förutom den allmänna konjunkturnedgången beror
Afrikas dåliga ekonomiska utveckling på faktorer
som torka i de östra och södra delarna, inbördes
stridigheter som i Angola, Liberia och Somalia samt
betydande brister i den ekonomiska politiken i
många länder.
Hårdast drabbade av torkan var Malawi,
Moçambique, Sydafrika, Zambia och Zimbabwe, som
samtliga hade en negativ ekonomisk utveckling under
1992, samt Kenya och Lesotho. Livsmedelsbiståndet
detta år uppgick till 500 miljoner US dollar. För
1993 ser livsmedelssituationen mycket ljusare ut
och i många länder har skörden varit god.
Inbördes stridigheter har förorsakat ett stort
mänskligt lidande i flera länder. Värst drabbat är
Angola där det återupptagna kriget förött landet
ytterligare och tvingat människor på flykt. I
Somalia har stridigheterna i det närmaste ebbat ut
och en viss normalisering inträtt i större delar av
landet. Liberia tillhör de länder där oroligheterna
närmast verkar ha blivit permanenta och där det är
svårt se någon ljusning. Burundis demokratiskt
valda regering tvingades på fall genom en
militärkupp och frambringade nya flyktingströmmar.
Flertalet länder i regionen är i ett
övergångsskede av något slag - från krig till fred,
från enpartistat till pluralism, från centralstyrd
planekonomi till marknadsekonomi. Två länder är av
särskild vikt på grund av sin storlek och förmåga
att påverka utvecklingen i en hel region - Nigeria
och Sydafrika. I Nigeria har militärer åter igen
tagit makten och demokratin skjutits på framtiden.
Utvecklingen i Sydafrika ter sig ljusare, trots
våldet. Utvecklingen under hösten har lett fram
till att parterna, med regeringen och ANC i
spetsen, kommit överens om formerna för
övergångsstyret fram till landets första
demokratiska val som avses hållas den 27 april
1994.
Under 1993 har ett flertal internationella
initiativ tagits för att diskutera den
bekymmersamma utvecklingen i Afrika. Värt att nämna
är den konferens som Japan inbjöd till i Tokyo i
början av oktober då den s.k. Tokyo-deklarationen
antogs. Medarrangörer var de afrikanska
organisationerna Organisation for African Unity
(OAU) och Global Coalition for Africa (GCA), som
båda hållit egna internationella konferenser med
liknande tema under året. I Tokyo framfördes bl.a.
att även om utvecklingsmodeller inte kan överföras
direkt från en region till en annan, de asiatiska
framgångarna kan tjäna som inspiration för länder i
Afrika. Bättre regeringsutövande tillmättes där
liksom i andra fora, avgörande betydelse för
positiva förändringar i Afrika i framtiden.
FN:s roll i Afrika har ökat markant under 1993. I
bl.a. Angola, Moçambique och Somalia pågår
fredsbevarande operationer. Vilken roll FN kommer
att ha i Sydafrika har ännu inte definierats men
det är naturligt att FN och andra internationella
organisationer kommer att engagera sig i
övervakningen av det förestående valet. Den
FN-operation som redan finns på plats har formellt
endast mandat att följa och rapportera om
våldsfrågan.
Världsbankens roll i Afrika har också ökat under
80- och 90-talet. Engagemanget i vissa länder är så
stort att det i viss mån kan ifrågasättas huruvida
banken fått ta på sig en alltför stor börda.
Bankens bedömningar tillmäts också betydelse vid
utformningen av det bilaterala biståndet.
En kartläggning av det svenska biståndet till
Väst- och Centralafrika har genomförts under 1993.
Syftet med denna har varit att öka kunskapen om
vårt engagemang i denna del av Afrika.
Regeringen har i tidigare avsnitt redovisat den
starka betoning som man vill lägga på insatser som
är befolkningsrelaterade. Fortsatt och förnyat
samarbete på detta område inom det bilaterala
utvecklingssamarbetet är en naturlig följd av denna
prioritering. Arbetet har inletts för att stimulera
till insatser som främjar miljön.
Angola
Utvecklingssamarbetet med Angola har syftat till
att stödja en påbörjad samhällsomdaning i
demokratisk riktning för nationell försoning samt
social och ekonomisk utveckling. Krigssituationen i
landet har gjort att samarbetet i stället
koncentrerats till insatser av mer akut katastrof-
karaktär.
Efter de allmänna valen i september l992, som gav
det regerande MPLA-partiet en majoritet i
nationalförsamlingen, tog oppositionspartiet UNITA
åter till vapen. Det uppblossande inbördeskriget
har inneburit att ca l00 000 människor dött och att
ca 2 miljoner är beroende av nödhjälp för sin
överlevnad. Regeringssidan har haft svårt att stå
emot UNITA:s attacker och idag har UNITA kontroll
över en stor del av landet. Huvudstadsregionen och
en större del av kusten behärskas av regerings-
sidan.
FN:s säkerhetsråd har fördömt Unitas vägran att
fullt ut respektera fredsavtalet och
säkerhetsrådets resolutioner. Den 15 september 1993
beslöt rådet att införa vapen- och oljesanktioner
mot UNITA. Mandatet för FN:s fredsbevarande insats
UNAVEM II har förlängts. Samtal mellan regeringen
och UNITA inleddes i november i Zambias huvudstad
Lusaka.
Efter valen påbörjade regeringen ett nytt
ekonomiskt reformprogram i syfte att åstadkomma en
makroekonomisk stabilitet. Detta program avbröts i
mars l993 då försvaret fick högsta prioritet.
Resultatet har blivit hyperinflation och ökad
makroekonomisk obalans. Den statliga förvaltningen
har försvagats ytterligare, och en tilltagande
korruption kan noteras. De redan tidigare
eftersatta sociala sektorerna har försvagats
ytterligare. Svält råder. Förutsättningarna att
under sådana förhållanden bedriva ett effektivt
utvecklingssamarbete är begränsade. Biståndet måste
till avsevärd del vara humanitärt och inriktat på
att hjälpa där behoven är som mest akuta.
Landsamarbetet genom SIDA har successivt
anpassats till krigssituationen. Långsiktiga
insatser inom hälsa, infrastruktur och fiske har
anpassats till vad som, under rådande förhållanden,
är möjligt att genomföra. Resultaten som nåtts
genom biståndsinsatser inom bl.a. hälsovården visar
att vaccinations- och läkemedelsprogram försenats
genom kriget. Insatser av katastrofkaraktär har
blivit allt vanligare.
Den fortsatta utvecklingen i landet blir
avgörande för biståndet. SIDA har av regeringen
fått i uppdrag att under 1993/94 göra en översyn av
utvecklingsbiståndet till sektorerna hälsa, fiske
och tele. Denna översyn blir vägledande för det
framtida långsiktiga samarbetet. Katastrofinsatser
kommer att behövas under år 1994 oavsett
utvecklingen, liksom insatser för återuppbyggnad.
FN:s humanitära arbete skall stödjas.
Sverige betalade ut 125 miljoner kronor till
Angola i gåvobistånd budgetåret 1993/94.
Med hänvisning till de begränsningar för
utvecklingsbistånd som inbördeskriget innebär
föreslår regeringen en indikativ planeringsram för
Angola på 70 miljoner kronor. I denna inryms
förutom SIDA:s basprogram särskilda insatser för
demokrati och mänskliga rättigheter och för miljö.
Beredskap bör finnas för särskilda
katastrofinsatser.
Den förväntade ingående reservationen l994/95 bör
användas för katastrofinsatser genom i första hand
FN.
Botswana
Utvecklingssamarbetet med Botswana har syftat till
att minska landets ekonomiska beroende av Sydafrika
och bidra till social och ekonomisk utveckling och
utjämning. Även om förhållandet till Sydafrika
förändrats kvarstår i viss mån målet då
förändringarna där får stora återverkningar i
Botswana. Betoningen på fattigdomsbekämpning bör
dock öka då inkomstfördelningen i landet är skev.
Diversifieringen av Botswanas ekonomi framstår
också som än viktigare och därmed svenskt stöd
härför. Sådant stöd kan bidra till den önskade
breddningen av samarbetet mellan Botswana och
Sverige.
Allmänna val planeras äga rum år 1994.
Förhållandena vad avser mänskliga fri- och
rättigheter får anses vara förhållandevis goda.
Botswana har sedan självständigheten haft en
kraftig ekonomisk tillväxt, vilket bl.a. innebär
att landet håller på att uppgraderas till
medelinkomstland. Botswanas goda ekonomiska
utveckling kan nästan uteslutande hänföras till
diamantexporten, vilket gör ekonomin känslig för
förändringar i världsmarknadspriset på diamanter.
Sjunkande pris under 90-talet har lett till lägre
tillväxt i ekonomin. Arbetslösheten och
undersysselsättningen är ett ökande problem.
Ekonomins ensidighet bidrar till
undersysselsättning och en skev inkomstfördelning.
Stora satsningar har dock gjorts på utbildning,
hälsovård och vattenförsörjning på landsbygden.
Den botswanska förvaltningen fungerar relativt
väl och tar ett stort ansvar för genomförandet av
olika program och insatser inom det svenska
samarbetet. I takt med att biståndet genom SIDA
minskas har arbete påbörjats för ett bredare
biståndssamarbete. Det har dock visat sig att denna
övergång tar längre tid än förutsett.
SIDA har nyligen genomfört en omfattande
utvärdering av Sveriges 27 år av bistånd till
Botswana. Av denna framgår att utvecklingsbiståndet
varit framgångsrikt, gett många bestående resultat
och haft betydelse för utformningen av landets
utvecklingspolitik. Fortsatt bistånd genom SIDA
rekommenderas bl.a till fortsatt kapacitets- och
institutionsuppbyggande.
Förutsättningar för ett bredare biståndssamarbete
finns, men det kommer att ta viss tid innan det går
att peka på konkreta resultat. Flera förslag till
u-krediter genom BITS diskuteras för närvarande
samt tekniskt samarbete. SWEDECORP:s stöd till
näringslivsorganisationer bör fortsätta. SAREC har
etablerat forskningssamarbete som fungerar väl.
Sverige betalade ut 119 miljoner kronor i
gåvobistånd till Botswana budgetåret 1992/93.
När det gäller omfattningen på det mer
fattigdomsinriktade utvecklingssamarbetet genom
SIDA bör hänsyn tas till Botswanas relativt goda
ekonomi. De betydande fattigdomsluckor som
fortfarande finns motiverar ett fortsatt samarbete
på gåvobasis med inriktning på de fattigaste
grupperna. Regeringen föreslår en indikativ
planeringsram för Botswana på 60 miljoner kronor. I
denna inryms SIDA:s basprogram samt särskilda
insatser för demokrati och mänskliga rättigheter
och för miljö. Parallellt med detta bistånd bör
andra biståndsformer som u-krediter och tekniskt
samarbete genom BITS i ökad omfattning komma
ifråga, liksom näringslivsbistånd genom SWEDECORP.
Eritrea
Målet med utvecklingssamarbetet är att bidra till
återuppbyggnaden av landet och till en demokratisk
samhällsutveckling.
Folkomröstningen om självständighet i april 1993
genomfördes under övervakning av FN. Resultatet
blev ett entydigt ja till självständighet från
Etiopien. En konstitution är under utarbetande och
allmänna val planeras inom fyra år. Fram till dess
att allmänna val hållits styrs landet av en av EPLF
(Eritrean People's Liberation Front) bildad
regering. Den inhemska statsförvaltningen är svag,
men det finns en stor vilja att bygga upp landet på
nytt. Vad gäller respekten för de mänskliga
rättigheterna kan nämnas att Eritrea hittills
vägrat att återta egna medborgare som dömts till
utvisning eller av andra skäl saknar rätt att
vistas i Sverige.
Det 30 år långa inbördeskriget har slagit landet
i spillror och återuppbyggnad har getts högsta
prioritet. Regeringen avser att öka jordbruks-
produktionen och därmed minska livsmedelsimporten.
Den småskaliga och tidigare livaktiga småindustrin
börjar långsamt återhämta sig. Energibristen utgör
ett allvarligt problem. Den provisoriska regeringen
genomför reformer i syfte att uppmuntra privata
investeringar och stimulera handel.
Regeringen har uppdragit åt SIDA att utarbeta ett
förslag till plan för ett långsiktigt
utvecklingssamarbete med Eritrea från och med
budgetåret 1994/95. I planen föreslås att
utvecklingssamarbetet koncentreras till energi och
förvaltning. Vidare föreslås ett avgränsat stöd
till den eritreanska flyktingkommissionen (CERA)
för repatriering av 400 000 eritreanska flyktingar
som befinner sig i Sudan. Ett annat angeläget
område är stöd till demobilisering och
reintegrering av ca 100 000 f.d. soldater. Stöd
föreslås också kunna utgå till arbetet med att
utforma en ny konstitution och till
valförberedelser.
Av övriga biståndsmyndigheter har SAREC ett
samarbete med universitetet i Asmara. Eritreaner
har vidare deltagit i kurser om bl.a. mänskliga
rättigheter, arrangerade av BITS.
Sverige betalade ut 42 miljoner kronor i
katastrofbistånd till Eritrea budgetåret 1992/93.
Under budgetåret 1994/95 kommer en landstrategi
för utvecklingssamarbetet med Eritrea att
utarbetas. I avvaktan på denna föreslår regeringen
att målen och inriktningen i utvecklingssamarbetet
inom SIDA:s program bibehålls. Då den svaga
förvaltningen och bristen på utbildad personal kan
utgöra ett hinder för att få till stånd ett
effektivt bistånd kan enskilda och internationella
organisationer utgöra lämpliga alternativa kanaler.
Insatser för demokrati och främjande av mänskliga
rättigheter bör komma i fråga. SAREC bör fortsätta
sitt samarbete. Regeringen föreslår att 35 miljoner
kronor avsätts som indikativ planeringsram för
Eritrea. Beredskap bör finnas för
katastrofinsatser.
Etiopien
Målet med utvecklingssamarbetet är att stödja den
ekonomiska och demokratiska reformprocessen.
Verksamheten inriktas på sociala förbättringar,
fattigdomsbekämpning på landsbygden genom en
medveten hushållning med naturresurser, stöd till
framväxten av en rättsstat och till ökad respekt
för de mänskliga rättigheterna samt stärkandet av
den inhemska forskningskapaciteten.
Förberedelserna för att hålla nationella val till
en konstituerande församling under 1994 har
inletts. Samtidigt har den politiska basen för
övergångsregeringen krympt genom att flera grupper
dragit sig ur samarbetet. Respekten för de
mänskliga rättigheterna har kraftigt förbättrats
men är ännu inte tillfredsställande. Etiopien
vägrar att återta egna medborgare som av svensk
domstol dömts till utvisning eller av andra skäl
saknar rätt att stanna i Sverige.
Landet har delats in i nya regioner grundade på
etnisk tillhörighet. I samband därmed
decentraliseras förvaltningen. Utlokaliseringen av
personal och resurser har i vissa fall gått alltför
snabbt och lett till svårigheter på central nivå.
De nya regionala myndigheterna saknar i de flesta
fall erforderliga resurser för att ta över det
administrativa ansvaret.
I november 1992 inledde övergångsregeringen ett
ekonomiskt reformprogram i riktning mot
marknadsekonomi. De generellt sett goda resultaten
hittills bekräftar regeringens uttalade politik.
BNP beräknas växa med 7,6 % under 1993, men
obalanserna i ekonomin finns fortfarande kvar.
Försvarsutgifterna har minskat. Maktskiftet och
övergångsregeringens politik har lett till ett
växande intresse bland givarländerna.
Landsamarbetet genom SIDA blir alltmer
långsiktigt med insatser på nationell och regional
nivå inom områdena undervisning, hälsa och
skogsvård. Ett regionalt stöd till Amhararegionen
har påbörjats. Vid sidan av detta bidrar SIDA med
särskilda insatser av katastrof- och
återuppbyggnadskaraktär, främjande av demokrati och
respekt för de mänskliga rättigheterna, särskilt
framväxten av en rättsstat, och AIDS-bekämpning.
Ett omfattande betalningsbalansstöd har beviljats.
Stödet genom enskilda organisationer är omfattande.
Förutsättningarna för att bedriva ett effektivt
långsiktigt bistånd till Etiopien bedöms som
relativt goda. Den pågående omstruktureringen av
ekonomin tillsammans med decentraliseringen av den
statliga förvaltningen har dock lett till att
planeringen och genomförandet av insatser generellt
sett går långsamt.
SAREC är den största enskilda bidragsgivaren till
de etiopiska universiteten, vilka har stärkts genom
forskarutbildning och investering i infrastruktur
för forskningen. Därmed har deras kapacitet vad
gäller möjligheten att utforma och leda projekt
ökat.
Etiopier har deltagit i BITS internationella
kurser i bl.a. mänskliga rättigheter.
Sverige betalade ut 291 miljoner kronor i
gåvobistånd till Etiopien budgetåret 1992/93.
Under budgetåret 1994/95 kommer en landstrategi
för utvecklingssamarbetet med Etiopien att
utarbetas. I avvaktan på denna föreslår regeringen
att målen och inriktningen i utvecklingssamarbetet
inom SIDA:s program bibehålls. SAREC bör fortsätta
sitt forskningssamarbete.
Regeringen föreslår att 140 miljoner kronor
avsätts som indikativ planeringsram för Etiopien. I
denna ingår, förutom SIDA:s basprogram, särskilda
insatser för demokrati, mänskliga rättigheter och
humanitärt bistånd, särskilda miljöinsatser och
särskilda program. Fortsatt beredskap för
katastrof- och återuppbyggnadsinsatser bör finnas.
Vidare bör finnas beredskap för
betalningsbalansstöd.
Guinea-Bissau
Målet för utvecklingssamarbetet med Guinea-Bissau
är att främja landets ekonomiska och sociala
utveckling, framförallt genom uppbyggande av
kompetenta institutioner och en fungerande
förvaltning.
Den under 1991 påbörjade
demokratiseringsprocessen i Guinea-Bissau har
fortsatt och för närvarande finns det elva godkända
politiska partier och ytterligare några är under
bildande. Val till parlament och presidentämbete
planeras till mars 1994. En valkommission är utsedd
och UNDP har påbörjat arbetet med att bistå i
planering av valen.
Rättsinstitutionerna har i viss mån förstärkts
och respekten för de mänskliga rättigheterna har
ökat. Trakasserier och hot mot enskilda förekommer
dock fortfarande.
Det ekonomiska reformprogrammet har inte gett
tillfredsställande resultat. Ekonomin är fortsatt
instabil. Regeringens misslyckande med att styra
den makroekonomiska politiken vad gäller
inflationen och penningmängden ledde till att
Världsbanken under ett års tid höll inne sitt
betalningsbalanslån. Det släpptes först i juni
1993. Korruptionen ökar i omfattning.
SIDA:s utvecklingsbistånd har gällt stöd till det
ekonomiska reformprogrammet i form av importstöd,
program- och projektstöd inom landsbygdsutveckling,
jordbruk, undervisning, hälsovård och industri,
personal- och konsultfond samt särskilda insatser
för stöd till Världsbankens program för social
infrastruktur. Därutöver har funnits särskilda
insatser för demokrati och mänskliga rättigheter,
särskilda miljöinsatser och insatser inom särskilda
program. Industribiståndet har fram till årsskiftet
1993/94 administrerats av SWEDECORP för SIDA:s
räkning. En avslutande insats avseende en
industristiftelse kommer att genomföras av
SWEDECORP under budgetåret 1994/95.
Det splittrade biståndet är arbetskrävande. SIDA
bör med större kraft arbeta för ökad koncentration
för att uppnå bättre resultat. Den svaga
förvaltningen och låga mottagningskapaciteten gör
att större krav måste ställas på kontroll av
biståndet.
Sverige betalade ut 67 miljoner kronor till
Guinea Bissau under budgetåret 1992/93.
Det svenska biståndet till Guinea-Bissau är under
utvärdering av sekretariatet för analys av
utvecklingssamarbete och en rapport förväntas
föreligga under våren 1994. Denna kommer att ligga
till grund för den landstrategi för Guinea Bissau
som skall utarbetas under budgetåret 1994/95. I
avvaktan på denna och med hänsyn till den stora
reservationen på landramen föreslår regeringen för
budgetåret 1994/95 en indikativ planeringsram för
Guinea-Bissau på 10 miljoner kronor. Inom denna ram
ryms särskilda insatser för mänskliga rättigheter
och demokratibistånd.
Kap Verde
Målet för utvecklingssamarbetet med Kap Verde är
att stödja den ekonomiska tillväxten genom att
bredda basen för produktiva verksamheter. Därigenom
kan på sikt möjligheterna till självförsörjning
öka.
Sedan en ny regering tillträdde efter de första
fria valen 1991 har konstitutionen reviderats, en
decentraliseringsreform påbörjats och en femårig
utvecklingsplan utarbetats. Vidare har
privatisering av ineffektiva och olönsamma statliga
företag inletts. Regeringen lägger stor vikt vid
att etablera ett investeringsvänligt klimat.
Utvecklingssamarbetet med Kap Verde bedrivs av
SIDA. Det består till 90 % av importstöd som till
stor del administreras av landet självt. Under
året har stora ansträngningar gjorts för att
förbättra upphandlingsrutinerna. SIDA anser att
stödet bör ha en oförändrad inriktning. Med kravet
på kontinuerlig rapportering och uppföljning ser
man nu en klar förbättring i utnyttjandet av det
svenska biståndet. Enskilda organisationer har en
viktig biståndsroll.
Sverige betalade ut 85 miljoner kronor i
gåvobistånd till Kap Verde budgetåret 1992/93.
Med hänsyn till att den tidigare stora under åren
ackumulerade reservationen på landramen kommer att
minska under budgetåret 1993/94, men också till den
klara förbättringen i utnyttjandet av de svenska
medlen, föreslår regeringen en indikativ
planeringsram för Kap Verde på 35 miljoner kronor.
Kenya
Utvecklingssamarbetet med Kenya syftar till att
förbättra de fattigas villkor på landsbygden, att
ge stöd åt miljö- och markvård samt till att främja
de mänskliga rättigheterna.
De allmänna valen i december 1992 utgjorde, trots
uppenbara brister, ett betydelsefullt led i landets
demokratiprocess. Det regerande KANU-partiets
agerande efter valen, liksom delar av
oppositionens, har dock försvårat demokratins
befästande. Inslag av repression, samt våldsamma
konflikter över jordområden har bidragit till
osäkerhet inför framtiden. Trots detta får Kenya
anses ha tagit ett första steg mot ett mer öppet
och demokratiskt styrt samhälle.
Vad gäller den ekonomiska politiken har det
gångna året präglats av spända relationer med
givarsamfundet inklusive Världsbanken och
Internationella Valutafonden. En återgång till
normala relationer kan noteras även om visst
misstroende dröjer kvar. Ett av Världsbanken
sammankallat konsultativt givarmöte för Kenya hölls
för första gången på två år i november 1993.
Landets utvecklingspolitik har hämmats av
bristande reformer inom förvaltningen och ekonomi
samt av korruption. Val av biståndsformer bör i
framtiden bli beroende av regeringens visade
förmåga att reformera förvaltning och effektivt
utnyttja biståndet. Om inte förbättringar sker kan
det bli aktuellt att överväga andra kanaler för
biståndet. Samtidigt bör man beakta att möjligheter
till fortsatt dialog bibehålls om regeringens
utvecklingspolitik.
Landsamarbetet bedrivs i all huvudsak genom SIDA.
Det bedöms allmänt ha en väl motiverad inriktning
till stöd för landsbygdens sociala och ekonomiska
utveckling. Det långvariga miljö- och markvårdssam-
arbetet bedöms ha haft en avgörande betydelse för
landets egen markvårdspolitik. Enskilda
organisationer spelar en viktig roll.
SIDA redovisar liksom andra givare betydande
svårigheter att få den kenyanska motparten att stå
för sin del av kostnaden i gemensamma
biståndsprojekt. Det reser frågor om i vad mån
Kenyas regering betraktar det svenska biståndet som
en integrerad och prioriterad del av sin
utvecklingspolitik. Korruption och vanskötsel inom
kenyansk förvaltning och i samspelet mellan stat
och näringsliv lägger vidare hinder i vägen för ett
effektivt bistånd. Liknande problem står även att
finna inom kenyanska enskilda organisationer.
Revisioner av vissa enskilda biståndsprojekt har
lett till att utbetalningar tillfälligt inställts i
avvaktan på klargöranden och rättelser.
SIDA har redovisat resultat som nåtts genom
biståndsinsatser inom vägprogram, markvård och
primärhälsoprojekt. Med hänsyn till redovisade
svårigheter bedöms resultaten överlag ha varit goda
men metoder för att mäta resultaten behöver
vidareutvecklas.
Sverige betalade ut 153 miljoner kronor i
gåvobistånd budgetåret 1992/93.
Med hänvisning till svårigheterna att bedriva ett
effektivt bistånd och den relativt stora
reservationen och skärpta krav på att mottagaren
uppfyller sina avtalade villkor, föreslår
regeringen en indikativ planeringsram för Kenya på
95 miljoner kronor. Inom denna ram inryms SIDA:s
basprogram samt insatser avseende de mänskliga
rättigheterna/demokrati, miljö och särskilda
program.
Lesotho
Utvecklingssamarbetet med Lesotho har som mål att
främja ekonomisk tillväxt, vari ingår att skapa nya
arbetstillfällen, och en effektivare hushållning
med naturresurser.
De första demokratiska valen på över tjugo år
genomfördes i mars 1993. Segrare blev Basutoland
Congress Party (BCP) som erhöll samtliga mandat i
det nya parlamentet, trots att oppositionspartiet
BNP erhöll en fjärdedel av rösterna.
Regeringen måste nu förverkliga löften om att
fördjupa demokratiseringen av landet och förbättra
respekten för mänskliga rättigheter. Avsaknaden av
parlamentarisk opposition kan dock på sikt hindra
en demokratisk utveckling. Förutsättningarna att
föra en genomtänkt utvecklingspolitik bör dock ha
förbättrats efter år av inrikespolitisk
instabilitet och militärstyre.
Lesotho genomför sedan drygt fem år ett
ekonomiskt reformprogram, som inneburit en
förbättrad balans i statsbudgeten. Beroendet av
Sydafrika begränsar dock möjligheterna att föra en
självständig makroekonomisk linje. Landets redan
höga arbetslöshet utgör ett allvarligt hot mot
stabiliteten. Minskade möjligheter att få arbete i
Sydafrika förvärrar situationen.
Biståndssamarbetet genom SIDA är inriktat på
förvaltningsstöd, som syftar till att effektivisera
förvaltningen, och stöd till ett markvårdsprogram.
Vidare ges stöd till vägbyggande med
arbetsintensiva metoder. Vid sidan av
utvecklingsbiståndet ligger bl.a. en omfattande
regional miljöinsats. Genom denna satsning har
utbildning och information om miljöfrågor ägt rum i
södra Afrika. Inför valen lämnades ett särskilt
demokratistöd. BITS har finansierat två projekt
avseende landsbygdselektrifiering i samfinansiering
med bl.a. NORAD. En utfästelse om u-kredit har
lämnats till ett vattenkraftverk, Muela, i
anslutning till ett större vattenföringsprojekt
finansierat av bl.a. Afrikanska utvecklingsbanken.
Sverige betalade ut 39 miljoner kronor i
gåvobistånd budgetåret 1992/93.
Ett effektivt bistånd försvåras av den
undermåliga ekonomiadministrationen. Samtliga
sektorstöd drabbas därav, men allvarligast
vägbyggnadsprojektet till vilket utbetalningarna
tillfälligt avbrutits i avvaktan på revision. Att
kontinuerligt följa upp det svenska biståndet utan
närvaro på platsen ställer också större krav på
SIDA i Stockholm, särskilt som
mottagningskapaciteten är svag. Biståndets
huvudsakliga inriktning bör dock bestå och
regeringen föreslår för SIDA-samarbetet en
indikativ planeringsram på 45 miljoner kronor. Av
detta belopp avser 15 miljoner kronor regionala
insatser.
Moçambique
Målet för utvecklingssamarbetet med Moçambique är
att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt
och demokratisk utveckling för att varaktigt
förbättra levnadsförhållandena för den fattiga
befolkningen samt att stödja den pågående
fredsprocessen.
Sedan Moçambiques regering och Renamo ingick en
fredsöverenskommelse i oktober 1992 har ett
intensivt internationellt arbete pågått för att
stärka fredsprocessen. Trots detta har processen
blivit mer än ett år försenad främst på grund av
samarbetssvårigheter mellan regeringssidan och
Renamo. FN har försökt påskynda processen på olika
sätt. Samtidigt måste framhållas att
fredsöverenskommelsen har haft stor betydelse.
Säkerhetssituationen har påtagligt förbättrats i
hela landet. Detta skapar förutsättningar för att
nå ut med bistånd till områden som tidigare inte
varit tillgängliga. Allmänna val till parlamentet
och till presidentämbetet förutses äga rum under
november 1994. När demobiliseringen och de fria
valen är genomförda kan en ny fas i Moçambiques
historia få sin början.
Det ekonomiska reformprogrammet gav under sina
första år positiva effekter, men tillväxten i
ekonomin har de senaste åren stannat av. En av
orsakerna till den låga tillväxten är bristande
institutionell kapacitet för att genomföra den
ekonomiska politiken. Den politiska situationen har
också förlamat Frelimo-regeringens
handlingsförmåga. Några förbättringar därvidlag är
knappast att förvänta under 1994.
Ansträngningarna att skapa en varaktig fred och
parlamentarisk demokrati i Moçambique förtjänar
fortsatt svenskt stöd. Den pågående fredsprocessen
motiverar fortsatt flexibilitet i det svenska
biståndet. Biståndet bör i högre grad än tidigare
riktas mot utvecklingen av landsbygden. Enskilda
organisationer har i detta sammanhang en viktig
funktion att fylla.
Det svenska biståndet genom SIDA är inriktat på
fattigdomsbekämpning, institutionell uppbyggnad och
stöd till det ekonomiska reformprogrammet.
Betalningsbalansstöd har beviljats. Stödet genom
enskilda organisationer är omfattande.
Denna inriktning av det svenska stödet bör tills
vidare fortsätta. Först när allmänna val ägt rum
och en ny folkvald regering tillträtt är det
möjligt att avgöra hur ett framtida bistånd bör
vara utformat. Det förbättrade säkerhetsläget på
landsbygden möjliggör en bättre regional fördelning
av biståndsinsatser än vad som hittills varit
möjligt. Detta bör återspeglas i det svenska
stödet.
SWEDECORP stödjer näringslivsutveckling i olika
former t.ex. genom stöd till
företagsledarutbildning och till privatisering.
Sistnämnda avses utgöra kärnan i det framtida
samarbetet. SAREC har samarbete med universitetet i
Maputo.
Budgetåret 1992/93 betalade Sverige ut 562
miljoner kronor till Moçambique i gåvobistånd.
Regeringen föreslår en indikativ planeringsram
för SIDA-samarbete om 335 miljoner kronor. I denna
inryms mer långsiktiga insatser inom bl.a.
förvaltning, undervisning och jordbruk samt
särskilt riktade insatser för främjande av
demokrati och mänskliga rättigheter och miljö. Ett
regionalt stöd på 59 miljoner kronor har inräknats
men är avhängigt svensk medverkan i Cahora
Bassa-projektet. Betalningsbalansstöd bör kunna
komma ifråga under förutsättning att det ekonomiska
reformprogrammet fullföljs.
SWEDECORP:s och SAREC:s verksamheter bör
fortsätta och i mån av förutsättningar breddas och
fördjupas.
Namibia
Utvecklingssamarbetet med Namibia syftar till att
stödja social och ekonomisk utjämning och att
stärka den demokratiska utvecklingen.
Den demokratiska utvecklingen i landet fortgår
men oppositionens allt svagare ställning inger oro
för framtiden. Mänskliga rättigheter respekteras.
Under året har förhandlingar med Sydafrika
slutförts om övertagandet av Walvis Bay fr.o.m.
1994.
Den ekonomiska politiken präglas av
marknadsanpassning. Reformtakten är hög och skall
ses mot bakgrund av att Namibia vid
självständigheten fick ärva ett samhälle med
extremt skev inkomstfördelning och stor
arbetslöshet. Budgetunderskottet har ökat. En egen
valuta, Namibian dollar, har introducerats.
Biståndet spelar en viktig men inte en avgörande
roll i den namibiska ekonomin. Ungefär 7 % av de
statliga utgifterna utgörs av bistånd. Den
namibiska genomförandekapaciteten har förbättrats,
vilket lett till ett effektivare utnyttjande av
biståndet.
Landsamarbetet genom SIDA innefattar stöd till
undervisning, transport och kommunikation, till
utveckling av nyckelområdet i den offentliga
förvaltningen samt till en personal och
konsultfond. Särskilda insatser görs också inom
områdena miljö, demokrati och mänskliga
rättigheter, kultur samt för kvinnor.
Verksamheten har pågått under så kort tid att det
ännu är för tidigt att uttala sig om måluppfyllelse
och de långsiktiga effekterna av bistånds-
samarbetet. Utvärderingarna pekar dock på ett väl
utnyttjande av biståndet. Arbets- och
utbildningstillfällen har bibringats
lokalbefolkningen, som medverkat i byggandet av
skolor och vägar. Deltagandet i
alfabetiseringsprogrammet är högt. Biståndet har
även bidragit till att Namibia kunnat etablera en
centralbank och en egen statistikbyrå.
Ett samarbete i andra former genom BITS och
SWEDECORP har börjat ta form. Även SAREC är
verksamt i Namibia.
Budgetåret 1992/93 utbetalade Sverige 132
miljoner kronor i gåvobistånd till Namibia.
Förutsättningarna att bedriva ett effektivt
bistånd har förbättrats. En mer resultatinriktad
styrning av förvaltningen är på gång. Korruptions-
tendenser tycks ha stävjats på ett tidigt stadium.
Den nuvarande inriktningen av biståndet genom SIDA
bör således bibehållas. Biståndet bör bedrivas med
viss flexibilitet, bl.a. genom ett fortsatt aktivt
SIDA-bistånd utanför det rena basprogrammet.
Regeringen föreslår en indikativ planeringsram
för Namibia på 90 miljoner kronor. I denna inryms
SIDA:s basprogram samt insatser för mänskliga
rättigheter och demokrati och för miljö. I ett
litet längre perspektiv bör nivån på biståndet
genom SIDA kunna minska samtidigt som insatserna
genom bl.a. BITS och SWEDECORP utökas.
Sydafrika
Utvecklingssamarbetet med Sydafrika syftar till att
stödja den demokratiska utvecklingen i landet.
Trots våldet ter sig läget i Sydafrika ljusare.
Utvecklingen under hösten har lett fram till att
parterna, med regeringen och ANC i spetsen, kommit
överens om formerna för övergångsstyret i Sydafrika
fram till landets första demokratiska val den 27
april 1994. Den 18 november 1993 träffades dessutom
överenskommelse om den interimsförfattning som
skall gälla tills dess en ny, permanent
konstitution antagits. Därmed ersätts Sydafrikas nu
gällande författning, som förvägrar landets svarta
rösträtt, av en demokratisk konstitution med allmän
rösträtt för alla landets medborgare.
Ekonomin i Sydafrika är sedan länge stagnerande.
Arbetslösheten uppgår till över 40 %. En ekonomisk
uppgång är avhängig om den ekonomiska politiken kan
tillfredsställa såväl befolkningens förväntningar
som marknadens krav. I denna balansgång kan
biståndet komma att spela en roll, bl.a. som
resurstillskott och genom sociala satsningar som
reducerar det statliga budgettrycket.
Det svenska humanitära biståndet har bidragit
till att apartheid nu håller på att avskaffas i
Sydafrika. Detta har skett genom ett målmedvetet
stöd via svenska enskilda organisationer till
grupper och sammanslutningar i Sydafrika som aktivt
verkat mot apartheid. Något regeringssamarbete har
hittills inte förekommit. Det direkta stödet till
ANC, som varit den ledande och samlande kraften,
har haft såväl reell som symbolisk verkan. Som en
följd av att ANC nu övergår från att vara en
befrielserörelse till ett politiskt parti, upphör
det svenska stödet den 27 januari 1994.
Utvecklingen i Sydafrika gör att det humanitära
biståndet bör övergå till ett bredare
utvecklingssamarbete. Fortsatt bistånd kommer att
behövas under en övergångsperiod. Nya
samarbetspartners kan komma ifråga.
Regeringssamarbete kan bli aktuellt. Avgörande för
demokratins framtid blir utvecklingen av den
ekonomiska och sociala situationen. Biståndet bör
av det skälet innefatta fler områden och involvera
samtliga svenska biståndsmyndigheter. Detta ställer
extra höga krav på ambassaden i Pretoria.
Totalt utbetalades under 1992/93 197 miljoner
kronor som demokratibistånd till Sydafrika.
En landstrategi för biståndssamarbetet med
Sydafrika kommer att utarbetas under första hälften
av budgetåret 1994/95. I avvaktan härpå föreslår
regeringen att biståndet under budgetåret 1994/95
fortsätter att belasta anslagsposten Demokrati,
mänskliga rättigheter.
Huvudsyftet med utvecklingssamarbetet med
Sydafrika bör vara att bidra till en fördjupad
demokratisering och vaktslående av de mänskliga
rättigheterna samt till en väl fungerande
marknadsekonomi. Detta sammantaget bidrar till en
social och ekonomisk utveckling som gynnar de mest
eftersatta grupperna i samhället.
Genom fortsatt svenskt bistånd bör enskilda
organisationer i Sverige och i Sydafrika även i
fortsättningen kunna spela en stor roll för
demokratins utveckling. SIDA har finansierat ett
stort antal av deras projekt och inom ett mycket
brett arbetsområde som miljö, rättshjälp, kultur
samt humanitärt och socialt arbete. Detta arbete
bör fortsätta men en viss koncentration till färre
projekt men av mer strategisk betydelse kan vara
till fördel för effektiviteten i biståndet.
Regeringen stödjer SIDA i förslaget att den del av
verksamheten som är socialt inriktad successivt bör
föras över till det särskilda anslaget för enskilda
organisationer och folkrörelser.
Biståndet genom SIDA bör vara inriktat på att
förbättra de fattigas levnadsvillkor. Inom
undervisningssektorn finns stora akuta behov, och
insatser där kan få stor betydelse för samhällets
utveckling. SIDA:s förslag att satsa på
undervisningssektorn får stöd av regeringen.
Väl fungerande marknadsekonomi och ekonomisk
tillväxt utgör en förutsättning för att demokratin
skall få fotfäste och reformarbetet förverkligas.
Att skapa fler arbetstillfällen för de svarta,
särskilt ungdomar, ser regeringen som ytterst
angeläget. Regeringen vill uppmuntra till ett ökat
bistånd genom BITS och SWEDECORP. Det svenska
näringslivet bör ha möjligheter att spela en
konstruktiv roll i dessa ansträngningar.
Sydafrika har i jämförelse med andra länder i
regionen ett väl utbyggt system för högre
utbildning och forskning. SAREC har redan ett
forskningsprogram i Sydafrika som bör fortgå.
Därutöver anser regeringen att SAREC:s förslag att
göra det möjligt för grannländerna att utnyttja
resurserna i Sydafrika verkar rimligt.
Tanzania
Målet för utvecklingssamarbetet med Tanzania är att
stödja den ekonomiska reformprocessen i riktning
mot marknadsekonomi, främja en demokratisk
samhällsutveckling och skapa förbättrade
levnadsförhållanden för befolkningen genom insatser
inom sociala sektorer och infrastruktur.
Ett politiskt reformarbete har påbörjats och det
politiska klimatet har blivit öppnare. Hittills har
ett tiotal politiska partier registrerats med rätt
att ställa upp i de lokala valen 1994 och det
första allmänna valet av parlament och president
1995. Fler tidningar utges och debattklimatet har
blivit friare. Denna utveckling har stärkt de
mänskliga rättigheterna. Fortfarande kontrolleras
dock det viktigaste mediet, radion, av regeringen,
och rättssystemet fungerar bristfälligt.
Det ekonomiska reformprogrammet har inneburit en
omfattande liberalisering av ekonomin och bidragit
till en årlig BNP-tillväxt på ca 4 %. Under 1993
har bl.a. fortsatta reformer av valutamarknaden och
den finansiella sektorn ägt rum. Liberaliseringen
har ökat varutillgången och inkomstmöjligheterna i
såväl den expanderande informella sektorn som i den
officiella ekonomin. Negativt är att den sociala
servicen försämrats under lång tid och det finns
tecken på att bl.a. läskunnigheten håller på att
sjunka. Effektivisering av statsförvaltningen,
fortsatta reformer inom jordbruket och
omstrukturering av de många olönsamma statliga
företagen är nödvändiga för att skapa utrymme för
ökade sociala satsningar.
Tanzanias biståndsberoende är stort och utgör i
sig ett problem för den tanzaniska regeringen.
Biståndet genom SIDA omfattar direkt stöd för den
ekonomiska och demokratiska reformprocessen i form
av betalningsbalansstöd, förvaltningsbistånd och
demokratifrämjande insatser samt stöd till infra-
struktur och sociala sektorer. Genomförandet har i
vissa fall försvårats av den svaga förvaltningen
och bristande politiskt engagemang.
SWEDECORP stödjer utvecklingen av småföretag
genom bidrag till särskilda lånefonder. En
utvärdering visar att den tanzaniska samarbets-
organisationen inte klarat sin uppgift helt
tillfredsställande.
SAREC har ett omfattande bilateralt
forskningssamarbete med Tanzania inriktat på att
bygga upp tanzanisk forskningskapacitet i samarbete
med svenska institutioner. Det pågående samarbetet
omfattar bl.a. ett forskningsprogram om HIV/AIDS,
som utvärderats med goda resultat.
Sverige betalade ut 598 miljoner kronor i
gåvobistånd till Tanzania budgetåret 1992/93.
Landsamarbetet genom SIDA bör fortsätta i sin
nuvarande inriktning med stöd till den politiska
och ekonomiska reformprocessen och till insatser
främst inom sociala sektorer och infrastruktur.
Ökade insatser bör göras för att stärka den
pågående demokratiseringen. Regeringen föreslår en
indikativ planeringsram för samarbetet genom SIDA
på 330 miljoner kronor. Under förutsättning att det
ekonomiska reformprogrammet fullföljs bör dessutom
ett fortsatt betalningsbalansstöd kunna komma
ifråga. SWEDECORP bör kunna spela en viktig roll i
att stödja utveckling av småindustri genom bl.a.
stöd till riskkapital- och leasingbolag.
Ytterligare kanaler och samarbetsformer bör
undersökas. SAREC:s arbete bör fortgå. Regeringen
förutser vidare ett omfattande samarbete genom
enskilda organisationer.
Förbättrad effektivitet i biståndet bör
eftersträvas. I detta syfte bör ökad samordning med
andra givare, koncentration av insatser och ökad
decentralisering av program prövas.
Sekretariatet för analys av utvecklingssamarbete
kommer under budgetåret 1993/94 att genomföra en
utvärdering av Sveriges bistånd till Tanzania.
Uganda
Målet för utvecklingssamarbetet med Uganda är att
bidra till landets återhämtning genom stöd till
ekonomisk reformpolitik och uppbyggande av social
infrastruktur. Ett annat syfte är att stödja
åtgärder för ökad respekt för mänskliga
rättigheter.
Politiskt kännetecknas Uganda idag av fredliga
förhållanden och ökad stabilitet. Läget vad avser
de mänskliga rättigheterna har förbättrats, men
rättssäkerheten förblir bristfällig. Tidigare
anklagelser om övergrepp från arméns sida i de
nordöstra områdena förblir ouppklarade. Ugandas
regering har uttryckt vilja att stärka
rättsordningen men hävdar att framsteg bromsas av
svaga institutioner och bristande resurser. Den
politiska friheten är beskuren genom att
partipolitisk verksamhet inte är tillåten. I fokus
för den politiska processen står förslaget till ny
konstitution. Val till konstituerande församling
förutses äga rum i mars 1994.
Uganda har under senare år erhållit ett brett
erkännande för sin marknadsorienterade ekonomiska
politik. Makroekonomisk stabilitet har uppnåtts,
inflationen har nedbringats och marknadsbaserad
växelkurs har införts. Viktiga reformer har inletts
till vilka hör rationalisering av den offentliga
förvaltningen, demobilisering av soldater och
återlämnande till de forna ägarna av egendomar
exproprierade under Amin-tiden.
Reformerna har börjat ge resultat. Privata
investeringar ökar. En begynnande stark expansion
av icke-traditionell export kan skönjas. Offentliga
utgifter omprioriteras med tonvikt på sociala
insatser.
Betydande hinder försvårar dock utvecklingen.
Investeringar hämmas av lågt inhemskt sparande. Den
offentliga förvaltningens kapacitet att svara för
befolkningens hälsa och utbildning är svag.
Skuldbördan är betungande. Skuldtjänsten till i
första hand de multilaterala institutionerna har
under senare år överstigit landets samlade
exportinkomster.
Landets underutveckling visar sig i höga
dödlighetstal och social uppdelning. Ännu har
landet inte återhämtat sig efter åren av terror och
nationellt sönderfall. Ytterligare ett allvarligt
problem är utbredningen av AIDS/HIV som raserar
sociala nätverk och slår ut människor i produktiv
ålder. Det miserabla hälsoläget riskerar att
undergräva landets ekonomiska och sociala
framåtskridande.
Landsamarbetet genom SIDA bedrivs i huvudsak via
multilaterala och andra organisationer. Fortsatt
samfinansiering motiveras bland annat av Ugandas
begränsade möjligheter att motta och administrera
utländskt bistånd från flera givare. Huvuddelen är
inriktat på sociala sektorer. De hittills nådda
resultaten har varit blandade. I de fall
erfarenheterna visat sig mindre framgångsrika har
stödet avslutats.
Vid biståndsöverläggningar i oktober 1993
aviserades svenskt stöd till landets ekonomiska
reformpolitik i form av betalningsbalansstöd i
syfte att lätta skuldbördan. Sverige har även
tidigare bidragit med importstöd och
skuldlättnader.
SWEDECORP undersöker för närvarande
förutsättningar för att lämna stöd till främjande
av institutionsutveckling på näringslivsområdet
samt investeringsfrämjande. En förmånlig u-kredit
genom BITS har utfästs för finansiering av
kraftverk vid Owen Falls i samfinansiering med
bl.a. SIDA och Världsbanken.
Stöd till främjande av de mänskliga rättigheterna
förutses bli en viktig komponent i svenskt bistånd
till Uganda. SIDA bör arbeta fram ett mer
sammanhållet program inom området under det
närmaste året.
Sverige betalade ut 118 miljoner kronor i
gåvobistånd till Uganda budgetåret 1992/93.
Ökat stöd bör ges till landets reformpolitik och
regeringen föreslår en indikativ planeringsram
genom SIDA om 105 miljoner kronor. I detta belopp
ingår även insatser inom områdena demokrati och
mänskliga rättigheter. Därutöver bör finnas
beredskap för betalningsbalansstöd inklusive
skuldlättnad under förutsättning att det ekonomiska
reformprogrammet fullföljs.
Zambia
Målet för utvecklingssamarbetet med Zambia är att
stödja den ekonomiska reformprocessen i riktning
mot marknadsekonomi, främja demokratiseringen och
stödja en socialt inriktad utvecklingspolitik.
Under 1993 har intern splittring uppstått inom
regeringspartiet. Ett antal ledande politiker
lämnade under hösten partiet till följd av missnöje
med den förda politiken. Ett nytt parti bildades
och i de fyllnadsval till parlamentet som ägde rum
i november 1993 tog partiet flera mandat. Skapandet
av en reell opposition till den sittande regeringen
kan stärka demokratin. Rapporter om ökad korruption
inom förvaltningen är oroande.
Regeringen har genomfört omfattande
liberalisering av ekonomin. Den makroekonomiska
situationen är dock fortsatt svår, vilket bl.a.
kommit till uttryck i en mycket hög inflationstakt
och stagnerande tillväxt. Den kraftiga
åtstramningen av penningpolitiken under senare
delen av 1993 har visserligen medfört att
inflationen bringats under kontroll, men har också
hämmat produktion och export. Den ekonomiska
situationen förvärras av den stora skuldbördan.
Regeringens hittillsvarande insatser på det
sociala området bedöms som otillräckliga. Vidare
utgör AIDS ett stort hot. Fortsatta ekonomiska
reformer, makroekonomisk stabilisering och sociala
satsningar är avgörande för att Zambia på sikt
skall uppnå en positiv tillväxt och förbättrade
levnadsförhållanden för landets befolkning.
Respekten för de mänskliga rättigheterna är
generellt sett god. Yttrandefriheten är stor och
debatten i media livlig. Kvinnornas rättigheter
behöver dock stärkas.
Landsamarbetet genom SIDA består av stöd till den
ekonomiska och demokratiska reformprocessen och
till sektorerna jordbruk, undervisning och
hälsovård. Insatser genomförs även på
infrastrukturområdet. Betalningsbalansstöd, i form
av importstöd och skuldlättnader, har ökat
förutsättningarna att genomföra det ekonomiska
reformprogrammet.
Det svenska jordbruksstödet har bl.a. bidragit
till att Zambia idag har en fungerande produktion
av högkvalitativt utsäde, som dock har haft svårt
att nå ut till småbönderna. Inom stödet till
undervisning har ett program vars syfte är att
aktivera lärare att själva förbättra bl.a.
undervisningsmetoder och läromedel utvärderats med
mycket positivt resultat. Stödet till hälsovård
inrymmer bl.a. ett basläkemedelsprogram till 600 av
landets ca 1 000 hälsocentraler.
Genomförandet av de olika sektorprogrammen
försvåras av den svaga zambiska förvaltningen.
Vidare är samordningen av olika givares bistånd
bristfällig. En viktig reform är därför
effektiviseringen av statsförvaltningen.
SWEDECORP har ett systerindustriprogram för
utveckling av små- och medelstora företag, som
givit goda resultat.
Sverige betalade ut 399 miljoner kronor i
gåvobistånd till Zambia budgetåret 1992/93.
I början av 1994 kommer regeringen att besluta om
en treårig landstrategi för det svenska
utvecklingssamarbetet med Zambia från och med
1994/95. Sekretariatet för analys av
utvecklingssamarbete genomför en utvärdering av
biståndet till Zambia.
I avvaktan på detta arbete föreslår regeringen
att landsamarbetet genom SIDA under budgetåret
1994/95 inriktas på stöd till den politiska och
ekonomiska reformprocessen samt till
jordbrukssektorn och de sociala sektorerna.
Fortsatta insatser på infrastrukturområdet bör
också komma ifråga. Personal- och konsultfonden bör
fortsatt inriktas på att långsiktigt stärka
centrala institutioners förmåga att genomföra den
ekonomiska politiken. Ett fortsatt stöd till
demokrati och mänskliga rättigheter är motiverat
för att befästa och fördjupa demokratin.
Regeringen föreslår en indikativ planeringsram
för samarbete genom SIDA om 185 miljoner kronor.
Under förutsättning att det ekonomiska
reformprogrammet fullföljs bör ett fortsatt
betalningsbalansstöd inkl. skuldlättnad kunna komma
ifråga. I syfte att höja biståndets effektivitet
bör SIDA verka för ökad koncentration och
förbättrad givarsamordning. SWEDECORP har en
fortsatt viktig roll att spela i sitt stöd till
utvecklingen av små- och medelstora företag.
Zimbabwe
Målet med utvecklingssamarbetet är att bidra till
ökad ekonomisk tillväxt och främja social och
ekonomisk utjämning.
Alltsedan president Mugabe övergav planerna på
enpartisystem har det skett en gradvis förändring
mot ett öppnare samhälle. Oberoende mänskliga
rättighetsorganisationer tillåts verka. Radio och
TV kontrolleras av regeringen, men flera oberoende
tidningar publiceras. Rättsäkerheten är
tillfredsställande samtidigt som enskilda övergrepp
fortfarande förekommer.
Ekonomin har stagnerat. BNP minskade med 8 % i
reala termer under 1993. Arbetslösheten är fortsatt
hög - omkring 40 %. En av de stora frågorna inför
parlaments- och presidentvalen våren 1995 är
exproprieringen av privatägd jordbruksmark.
Försvarsbudgeten har ökat trots att de zimbabwiska
trupperna har tagits hem från Moçambique. Ökningen
förklaras med att man är bunden till leveransavtal
när det gäller materielinköp, som blivit dyrare
efter nedskrivningen av zimbabwedollarn. I den
senaste statsbudgeten får hälsovård och under-
visning mer resurser. I arbetet med att genomföra
ekonomiska reformer i riktning mot marknadsekonomi
har de negativa sociala effekterna särskilt
uppmärksammats genom att en social fond med riktade
program satts upp.
Erfarenheterna av samarbetet är huvudsakligen
goda. Ett växande problem är utflyttningen av
kvalificerade statstjänstemän. Det internationella
biståndet utgör endast 6 % av Zimbabwes
statsbudget.
Landsamarbetet genom SIDA består av stöd till
genomförandet av ekonomiska reformer i riktning mot
marknadsekonomi och stöd till utvecklingen av
förvaltningen. Landsbygdsutveckling främjas genom
olika insatser inom undervisning, hälsovård,
förvaltning och transport, där resultaten är goda.
Framsteg har även gjorts inom hälsovården, där 82 %
av alla barn har vaccinerats mot de sex vanligaste
barnsjukdomarna. Förutom detta utgår stöd till
bl.a. rättshjälp, massmedia, miljövårdskurser,
kvinnoinsatser och bekämpning av AIDS. Stödet via
de enskilda organisationerna är relativt
omfattande. Zimbabwe får dessutom del av svenska
bidrag till regionala insatser på transport- och
teleområdet.
BITS stödjer infrastruktur genom u-krediter,
kurser och tekniskt samarbete. SWEDECORP har
bidragit till företagens miljöarbete. SAREC har ett
relativt stort samarbetsprogram med University of
Zimbabwe. Myndigheten stödjer även flera regionala
nätverk där zimbabwiska forskare och institutioner
ingår.
Sverige betalade ut 397 miljoner kronor i
gåvobistånd till Zimbabwe under budgetåret 1992/93.
Zimbabwe tillhör den grupp av mottagarländer som
har förutsättningar att utveckla ett bredare
biståndssamarbete med Sverige genom BITS och
SWEDECORP.
Demokratiseringsprocessen, särskilt utvecklingen
av rättsstaten, och den gradvis ökande respekten
för de mänskliga rättigheterna bör stödjas liksom
de ekonomiska reformerna i riktning mot
marknadsekonomi samt framväxten av ett
konkurrenskraftigt näringsliv. Energiförsörjnings-,
vatten- och miljöproblem är avgörande frågor för
hela regionen. Därför blir insatser inom landets
infrastruktur allt viktigare.
Regeringen föreslår att 140 miljoner kronor
avsätts som indikativ planeringsram för samarbete
genom SIDA. Vidare bör beredskap finnas för
betalningsbalansstöd. BITS och SWEDECORP bör
fortsätta att utöka sitt samarbete med Zimbabwe.
Regionala insatser i Afrika
Det regionala biståndet syftar till att medverka
till ökat samarbete och integration mellan länderna
i olika regioner i Afrika. Det gäller i första hand
södra Afrika, men också östra Afrika och länderna
på Afrikas Horn. I Västafrika pågår arbete för att
komma tillrätta med ökenspridningen.
Det regionala biståndet i södra Afrika är
koncentrerat till Southern African Development
Community (SADC), som syftar till att bli en
regional ekonomisk gemenskap. Samarbetet är
alltjämt behäftat med stora problem. Prioriteringar
och klara strategier saknas. Till viss del kan det
hänga samman med bristande politisk vilja bland
SADC-länderna. Det kan även vara ett utslag av
osäkerhet beträffande vilka effekter på det
regionala samarbetet ett kommande demokratiskt
Sydafrika kan komma att få. De marknadsekonomiska
reformer som många länder nu genomför underlättar
detta samarbete. Regional integration är en
förutsättning för ökad ekonomisk tillväxt. Men en
sådan kan dock få som effekt att skillnaderna
länder emellan stärks. Därvidlag kan bl.a.
internationellt bistånd medverka i ansträngningar
att kompensera en sådan utveckling.
Sveriges regionala bistånd till södra Afrika har
koncentrerats till att förbättra den regionala
fysiska infrastrukturen. Stödet har avsett
transport, energi och kommunikation där den svenska
resursbasen är betydande. Den övervägande delen av
biståndet har gått till Moçambique, Tanzania och
Zambia. Insatserna har koncentrerats till TAZARA-
och Beirakorridorerna. Trots omfattande bistånd,
även från andra länder, har produktiviteten för
TAZARA-järnvägen inte ökat. Orsaken är bl.a.
brister i företagsledning och i kommersiellt
tänkande samt bristen på engagemang från det
zambiska järnvägsbolaget. Biståndet till Beira har
däremot bidragit till kraftigt ökade
godstransporter. En förändring av biståndet från
investeringar till satsningar på drift, underhåll
och marknadsanpassning äger nu rum. En klar obalans
avseende landfördelningen har uppstått, vilket bör
beaktas i planeringen. Norden/SADC-initiativet
administreras på svensk sida av SWEDECORP. Det
består av handelsgruppen exportfrämjande
verksamhet, insatser rörande standardisering, miljö
genom SADC:s gruvsekretariat och av NORSAD-fondens
verksamhet. Det är först nu som nämnda insatser
börjar ge resultat. Ansträngningarna bör fortgå för
att få detta initiativ att bära frukt.
Övrigt svenskt stöd till det regionala samarbetet
i Afrika har innefattat bl.a. den östafrikanska
utvecklingsbanken (EADB) och sammanslutningen
mellan länderna i Afrikas Horn (IGADD).
Utvärderingar pekar på betydande brister i
måluppfyllelse för båda dessa insatser.
Med den osäkerhet som råder beträffande det
framtida regionala samarbetet i södra Afrika och
krav på att det svenska biståndet konsolideras
föreslås att 130 miljoner kronor avsätts för att
huvudsakligen säkerställa driften av gjorda
investeringar. Även andra samarbetsformer än med
SADC bör kunna sökas.
Under 1993 har ett flertal regionala initiativ
tagits för att diskutera den bekymmersamma
utvecklingen i Afrika. Dessa initiativ hänger
samman med att givarna ställer större krav på
mottagarländernas regeringar att själva ta itu med
svårigheterna och finna lösningar. Således har
Organization för African Unity (OAU) vid sitt
stats- och regeringschefsmöte i maj beslutat att
tillskapa en mekanism för lösning av konflikter i
regionen. Kostnaderna härför skall täckas genom en
fond. Andra initiativ har mer gällt det ekonomiska
samarbetet exempelvis inom ramen för Global
Coalition för Africa (GCA) och Africa Leadership
Forum (AFD). Regeringen ser positivt på att
länderna tar ett ökat ansvar och föreslår för
regionalt samarbete i det övriga Afrika 35 miljoner
kronor.
Asien
Stillahavsasien fortsätter att vara något av en
motor för världsekonomin. Under 1992 var den
ekonomiska tillväxttakten i de asiatiska
utvecklingsländer som är medlemmar av den Asiatiska
utvecklingsbanken (AsDB) 7 %, vilket är betydligt
mera än för övriga u-länder. Även för 1993 och 1994
förutses en tillväxt på minst samma nivå.
AsDB-ländernas export ökade under 1992 med 13 %,
vilket är dubbelt så snabbt som världshandeln i
övrigt.
Antalet absolut fattiga människor i Östasien har
minskat från 400 till 180 miljoner på tjugo år -
trots att befolkningen under denna period har
tredubblats. Ändå har den asiatiska kontinenten
dubbelt så många absolut fattiga människor som
Afrika. Befolkningsökningen i Östasien har
reducerats kraftigt under de senaste tre
decennierna genom att födelsetalen gått ner med
30-50%. Sveriges insatser på befolkningsområdet är
koncentrerade på Sydasien, där utvecklingen på
befolkningsområdet är mera ojämn.
I de fattiga och tättbefolkade asiatiska länderna
är förslitningen av naturresurserna ett stort och
växande problem. I många fall har den snabba
ekonomiska utvecklingen skapat eller förvärrat
allvarliga miljöproblem.
De ursprungliga *asiatiska tigrarna* (Singapore,
Hongkong, Sydkorea och Taiwan) har sedan länge
lämnat u-landsgruppen. Den fattigaste av
*tigrarna*, Sydkorea, låg 1962 på ungefär samma
ekonomiska nivå som Sudan men har idag en BNP per
capita som ligger över Portugals och i nivå med
Greklands. Mätt med samma mått har Singapore och
Hongkong idag gått om Spanien och Nya Zeeland. Man
kan redan skönja en *andra generation tigrar* i
Stillahavsasien, som under senare år haft en mycket
hög tillväxttakt, t.ex. Kina, Malaysia, Indonesien
och Thailand.
I de indokinesiska länderna pågår en snabb
utveckling i riktning mot marknadsekonomi. I
Kambodja hölls i maj 1993 val under FN:s
överinseende.
Utvecklingen i Sydasien är inte lika dynamisk som
i Stillhavsasien men i Indien, Bangladesh, Pakistan
och Sri Lanka pågår ekonomiska reformprocesser som
gett goda resultat trots att flera av länderna
brottas med hårda etniska och religiösa
motsättningar. Andra länder i regionen, t.ex.
Afghanistan, Nepal och Burma (Myanmar), har stora
problem att uppnå en tillväxttakt som håller jämna
steg med befolkningsökningen.
I Mellanöstern har fredsprocessen gjort
utomordentligt glädjande framsteg. Det är av
största vikt att det internationella givarsamfundet
nu ställer upp och stöder fredsprocessen med ett
omfattande bistånd.
Flera av de nya centralasiatiska republikerna är
att betrakta som u-länder. Förutom en negativ
ekonomisk utveckling förvärras situationen av
etniska konflikter i flera av republikerna. Svenskt
bistånd, utöver katastrofinsatser, främjande av
mänskliga rättigheter och multilaterala insatser
inom Östeuropa-samarbetet, övervägs för närvarande
inte.
I fjolårets budgetproposition anmäldes den studie
som gjorts inom utrikesdepartementet om
utvecklingssamarbetet med Asien och som bl.a.
framhöll tillväxtens och det ansvarsfulla
ledarskapets betydelse för framgång. Hänsynen till
miljöns krav och förutsättningar är en annan viktig
dimension för att nå en stabil och bärkraftig
utveckling. Ansträngningarna fortsätter att i ökad
utsträckning engagera svensk kompetens inom
biståndet vad gäller t.ex. infrastruktur, miljövård
och industriellt kunnande. De ekonomiska och
demokratiska reformansträngningarna i olika
asiatiska länder ges ett fortsatt och utökat stöd.
Av SIDA:s utbetalningar under 1992/93 gick ca 1,5
miljarder kronor, en femtedel av hela biståndet via
SIDA, till 25 olika asiatiska länder. BITS
åtaganden för u-krediter till Asien ligger på drygt
sex miljarder kronor, varav huvuddelen på Indien
och Kina.
Afghanistan
Inbördeskriget i Afghanistan fortsätter. Den
heterogena afghanska motståndrörelsen, som efter
fjorton års krig lyckades störta den kommunistiska
regimen, har fallit sönder i en våldsam kamp om
makten i Kabul och över delar av Afghanistan.
Väpnade strider rasar mellan koalitionens olika
fraktioner, också kring huvudstaden Kabul.
Det svenska biståndet till Afghanistan bör även i
fortsättningen koncentreras till insatser för att
underlätta för afghanska flyktingar att flytta
åter. De svåra förhållandena i landet har hittills
förhindrat en ordentlig utvärdering av det svenska
biståndet. Regeringens inbördes splittring och
olika lojaliteter i statsförvaltningen ställer
stora krav på att Sveriges bistånd är politiskt
neutralt. Det svenska stödet bör även i
fortsättningen fördelas mellan olika FN-organ samt
Svenska Afghanistankommittén (SAK). I samråd med
SAK pågår en successiv överflyttning av
finansieringen av SAK:s verksamhet från
katastrofanslaget till anslaget för enskilda
organisationer. Denna omfördelning bör fortsätta i
samråd med kommittén
Regeringen anser den nuvarande nivån på det
samlade svenska biståndet, ca 100 miljoner kronor
årligen, som rimlig i förhållande till den mycket
komplicerade situationen i landet.
Bangladesh
Målet för den svenska biståndet är att bekämpa
fattigdomen, med särskild inriktning på kvinnor på
landsbygden.
Sedan valet 1991 har den parlamentariska
demokratin i Bangladesh konsoliderats. Läget vad
gäller mänskliga rättigheter har förbättrats men är
fortfarande inte tillfredsställande. Regeringens
löfte om att avskaffa säkerhetslagstiftningen har
t.ex. inte infriats. Det ekonomiska struktur-
programmet har gett en del goda resultat. Ekonomin
har liberaliserats, inflationen har gått ner och
den ekonomiska tillväxten har stigit till 4-5 %.
Ändå räcker resurserna inte till för att möjliggöra
kraftfulla insatser för att höja levnadsnivån för
de 40 % av befolkningen som lever i absolut
fattigdom.
SIDA:s insatser har successivt koncentrerats till
tre sektorer: undervisning, landsbygdsutveckling
och hälsovård. Därutöver ges ett omfattande stöd
till svenska och lokala enskilda organisationer.
En utvärdering som SIDA lät göra i slutet av år
1992 visar att biståndet är av hög kvalitet med
betydande spridningseffekter. Ett projekt som rönt
internationell uppmärksamhet är Grameen Bank, som
är SIDA:s största enskilda projekt i Bangladesh,
och vars låntagare till över 90 % är kvinnor.
Under budgetåret 1992/93 utbetalades 254 miljoner
kronor i svenskt bistånd till Bangladesh. SIDA:s
verksamhet bör fortsätta med nuvarande mål och
inriktning. Med hänvisning till biståndets goda
resultat, är det motiverat att för budgetåret
1994/95 föreslå en indikativ planeringsram för
Bangladesh på 170 miljoner kronor. Förutom SIDA:s
basprogram skall ramen inrymma bl.a. demokrati- och
MR-stöd, särskilda miljöinsatser samt ett
omfattande stöd via enskilda organisationer.
Strävan bör dock vara att inrymma även
katastrofförebyggande åtgärder i planeringsramen.
Filippinerna
Målet för det svenska biståndet till Filippinerna
är att främja demokrati och mänskliga rättigheter
samt att bidra till att lindra fattigdomen, dels
genom sociala projekt, dels genom investeringar i
fysisk och social infrastruktur.
Den politiska utvecklingen efter president Fidel
Ramos' tillträde har stabiliserats. Allvarliga
kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer
alltjämt, om än i minskande utsträckning. För de
fattiga - 70 % av befolkningen - kan
levnadsförhållandena inte förbättras utan en
avsevärt snabbare ekonomisk tillväxt. Hittills
under 1990-talet har landet haft näst intill
nolltillväxt. Satsningarna på utbildning och
hälsovård är alltför små för att möta den växande
befolkningens behov.
Den filippinska regeringen fortsätter arbetet med
att stabilisera och reformera ekonomin. Inflation
och räntor sjunker, valutareserven är relativt
stor, investeringarna ökar och valutakursen har
stabiliserats. Trots den fortsatt svåra bristen på
energi pekar prognoserna på en BNP-ökning på 3 %
för 1993.
Det SIDA-stödda biståndet bör även i
fortsättningen kanaliseras genom i huvudsak
enskilda svenska organisationer. Insatserna för att
stärka respekten för de mänskliga rättigheterna bör
fortsätta, t.ex. stödet till
rättshjälpsorganisationen FLAG och PHARA.
Ambassaden i Manila har i uppdrag att undersöka
förutsättningarna för att utvidga det svenska
direktstödet till enskilda filippinska
organisationer, och det är regeringens förhoppning
att det skall bli möjligt. Det kraftigt ökande
tekniska biståndet genom BITS inom områden som
energi- och miljöskydd bedrivs på ett effektivt
sätt. Samarbetet bör utvidgas, särskilt på
energiområdet. Även för SWEDECORP förutses ett
växande engagemang inom bl.a. kompetensutveckling,
exportfrämjande samt samarbete med filippinska
näringslivsorganisationer.
Det samlade biståndet till Filippinerna uppgick
budgetåret 1992/93 till 73,8 miljoner kronor. För
1994/95 kommer stödet på energiområdet att innebära
en ökad volym.
Indien
Biståndet är inriktat på att bekämpa fattigdomen
och förbättra levnadsförhållandena på landsbygden.
Andra viktiga mål är att bidra till att förbättra
Indiens energiförsörjning samt att bidra till en
effektivare miljövård.
Den indiska lagstiftningen ger goda formella
garantier för demokrati och mänskliga rättigheter.
Vardagen är dock en annan. De djupgående
konflikterna på den indiska subkontinenten - mellan
de indiska myndigheterna och olika
separatiströrelser samt en lång rad konflikter på
religiös, etnisk eller kastmässig grund - medför en
betydande brutalitet, rättslöshet och
diskriminering mot Indiens fattiga. Den indiska
regeringens attityd har dock under det senaste året
ändrats i positiv riktning. Bl.a. har såväl en
nationell som delstatliga MR-kommissioner
tillsatts.
Den ekonomiska reformpolitiken fortsätter.
Världsbanken och det internationella
givarkonsortiet har lovordat resultaten, men
betonar samtidigt att mycket återstår, bl.a.
reformer av den otympliga byråkratin, de
ineffektiva offentliga företagen och det
finansiella systemet.
Genom SIDA stöds bl.a. barna- och mödravård,
insatser mot lepra och tuberkulos, skogs- och
markvård, dricksvatten och sanitet. Därutöver
används medel från SIDA och BITS för ett par stora
energiprojekt. Kraftverksprojektet i Kashmir är
försenat men arbetet rapporteras löpa väl. Ett nytt
kraftöverföringsprojekt i delstaten Maharashtra är
under planering med finansiering genom bl.a. den
ackumulerade reservationen och u-kredit genom BITS.
SAREC har ett forskningssamarbete med Indien. Under
budgetåret 1992/93 utbetalade svenska
biståndsmyndigheter 396 miljoner kronor till
Indien.
SIDA konstaterar i sin resultatredovisning att
biståndet i stor utsträckning når fattiga människor
på landsbygden, och att en stor del av verksamheten
är inriktad på kvinnors behov.
Regeringen delar i stort biståndsmyndigheternas
syn på de positiva resultaten av Indien-biståndet.
Ytterligare åtgärder bör dock vidtas för att uppnå
högre effektivitet. Trögheten i den indiska
byråkratin innebär ofta förseningar av projekten.
Regeringen föreslår en indikativ planeringsram på
325 miljoner kronor, vari skall ingå bl.a. insatser
för demokrati och mänskliga rättigheter samt
miljöinsatser. Det nuvarande samarbetets inriktning
på tre huvudkomponenter - sociala program,
ekonomisk infrastruktur samt skogs- och
miljöinsatser bör bibehållas. Redan idag är Indien
ett av de största mottagarländerna för svenska
u-krediter, men enligt regeringens mening finns
goda förutsättningar att ytterligare utvidga och
fördjupa
biståndet genom ytterligare insatser av BITS och
SWEDECORP. Även enskilda organisationer har en
väsentlig roll att fylla i Sveriges bistånd till
Indien.
Kambodja
Målet för det svenska biståndet till Kambodja är
att bidra till landets återuppbyggnad.
Kambodjas ekonomiska och sociala situation
präglas av att landet gått igenom krig och inbördes
stridigheter under många år. Även om problemen
fortfarande är stora har framsteg gjorts. Reformer
har vidtagits för att utveckla en marknadsekonomi,
vilket bidragit till att den privata sektorn kommit
att spela en viktigare roll för den ekonomiska
utvecklingen. Detta har emellertid bidragit till en
ojämnare inkomstfördelning och huvuddelen av
befolkningen fortsätter att leva i stor fattigdom.
Det statsfinansiella läget är mycket allvarligt och
gör att det är svårt att hålla igång landets
förvaltning inklusive hälsovård och utbildning.
Det är glädjande att allmänna val kunde hållas i
slutet av maj 1993 under överinseende av FN. Efter
det att en ny författning utarbetats tillträdde i
oktober 1993 en ordinarie regering. Denna omfattar
de viktigaste parterna i landet förutom de röda
khmererna, som alltjämt kan störa en fredlig
utveckling.
Kambodja har nu anslutit sig till en rad
FN-konventioner om mänskliga rättigheter. Lagar och
regler som berör de mänskliga rättigheterna måste
dock utarbetas och institutioner, inklusive ett
fungerande rättsväsende, måste byggas upp.
Mottagningskapaciteten inom den kambodjanska
förvaltningen är begränsad. Både den nya regeringen
och biståndsgivarna måste därför vidta åtgärder för
att stärka den kambodjanska förvaltningens
kapacitet att planera, samordna och genomföra
biståndet.
Internationella organisationer och bilaterala
givare har gjort betydande utfästelser om
humanitärt bistånd och återuppbyggnadsbistånd.
Det svenska biståndet har varit inriktat på
humanitära insatser och återförande av flyktingar
från Thailand, rehabilitering och utbyggnad av den
fysiska och sociala infrastrukturen, förstärkning
av statsförvaltningens kompetens samt åtgärder som
främjar respekten för mänskliga rättigheter och en
demokratisk samhällsutveckling. Sverige har också
deltagit i en internationell stödgrupp för Kambodja
inom IMF. Kambodja erhåller stöd genom de bidrag
Sverige lämnar Mekongkommittén och Asian Institute
of Technology.
Det svenska biståndet har kanaliserats genom
internationella organisationer (UNICEF, UNHCR,
UNDP, Världsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken
m.fl.) och enskilda organisationer (bl.a. Röda
Korset och Diakonia)
I nuvarande läge är det angeläget att Kambodja
erhåller fortsatt svenskt bistånd för att
återuppbygga samhället. Kanalerna och inriktningen
av biståndet bör i stort sett vara desamma som
under de närmaste föregående budgetåren. En viss
koncentration till ett mindre antal insatser bör
dock eftersträvas av effektivitetsskäl. Stödet
genom UNICEF bör inriktas på undervisningssektorn
som är mycket eftersatt i landet. Med hänsyn till
den bristfälliga infrastrukturen i Kambodja är det
angeläget att stöd lämnas till förbättringar av
infrastrukturen. Fortsatt stöd bör lämnas för att
förstärka landets förvaltning. Insatser för att
förbättra läget vad gäller de mänskliga
rättigheterna och för att stabilisera demokratin är
också angelägna, liksom stöd till det kambodjanska
minröjningsprogrammet.
Ett fortsatt stöd om ca 100 miljoner kronor bör
planeras också för budgetåret 1994/95 och
finansieras främst under anslagsposten Katastrofer
och återuppbyggnad m.m. Förutsatt att den fortsatta
utvecklingen i Kambodja leder till politisk och
ekonomisk stabilitet bör det svenska biståndet
inriktas på ett mera långsiktigt samarbete.
Laos
Målet för biståndet till Laos är att främja
ekonomisk tillväxt, bidra till att lindra
fattigdomen på landsbygden, särskilt hos kvinnorna,
samt att främja demokrati och mänskliga
rättigheter, särskilt genom stöd till politiska och
ekonomiska reformprocesser.
Laos ekonomiska reformpolitik uppvisar fortsatt
positiva resultat såsom hög tillväxttakt, låg
inflation, minskande underskott i statsbudgeten,
stabil valutakurs och ökande utländska
investeringar. Detta har dock endast marginellt
förändrat situationen för de breda
befolkningsgrupperna.
Landets nationalförsamling har fått ett större
inflytande genom 1991 års konstitution. Ett
omfattande lagstiftningsarbete har inletts. I
realiteten tillåts dock ingen politisk pluralism
och landets kommunistparti styr fortfarande landet.
Läget vad gäller mänskliga rättigheter lämnar
mycket övrigt att önska, även om det inledda
lagstiftningsarbetet kan bli ett betydelsefullt
steg mot ökad rättstrygghet. Yttrande-, förenings-
och andra rättigheter är starkt beskurna, och av
FN:s konventioner som rör mänskliga rättigheter har
Laos endast undertecknat barnkonventionen.
Den svaga förvaltningen och bristen på alla slag
av utbildad personal hämmar genomförandet av
internationella biståndsinsatser.
SIDA-biståndet ger högst prioritet till insatser
inom skogsbruk och vägtransporter, inriktade på
kunskapsutveckling. SIDA:s väginsats innebär bl.a.
att en del av landets viktigaste riksväg rustas
upp. Vägskolan har fungerat väl men vägarbetena har
drabbats av omfattande fördyringar och förseningar.
Stödet till skogsbruket består i huvudsak av
institutions- och kompetensuppbyggnad med betydande
inslag av experimentverksamhet. Miljöaspekter har
kommit att spela en allt viktigare roll. På
energiområdet har SIDA stött ett kraftverksbygge
och utökat stöd bl.a. för att förstärka den
laotiska energimyndigheten.
I samarbete med UNICEF planeras insatser för att
förbättra mödra- och barnhälsovården och öka
tillgången på dricksvatten. Förvaltningsstödet på
statistikområdet, vars mål är att bygga upp en
laotisk kompetens på området, fortlöper väl och en
andra fas planeras.
Under 1992 inleddes ett bistånd inom
rättsväsendet.
BITS internationella kurser har resulterat i en
ökad laotisk kompetens inom bl.a. skogshushållning,
vägbyggande och vattenkraft/energiförsörj-ning.
Under 1992/93 utbetalades 128 miljoner kronor i
bistånd till Laos. Regeringen föreslår en
oförändrad inriktning i samarbetet genom SIDA, men
att ökad vikt läggs vid ett effektivt
medelsutnyttjande och att uppsatta mål uppnås.
Ökade insatser för att stödja de politiska och
ekonomiska reformprocesserna är angelägna, liksom
insatser för energiförsörjning och hälsovård. Den
indikativa planeringsramen för 1994/95 föreslås
till 95 miljoner kronor.
Nepal
Nepal är en ung demokrati. Den demokratiska
regering som styr landet har markant förbättrat
läget vad gäller mänskliga rättigheter och har
inlett en liberalisering av ekonomin.
Landets mottagningskapacitet för bistånd är
begränsad och hårt ansträngd. Samtidigt är behoven
mycket stora. Per capita-inkomsten ligger på 170
dollar, vilket gör Nepal till ett av jordens allra
fattigaste länder.
Det svenska biståndet till Nepal - drygt 10
miljoner kronor under budgetåret 1992/93 - är
socialt inriktat och kanaliseras genom enskilda
organisationer. Det bör bibehållas på ungefär
nuvarande nivå. För att främja
demokratiseringsprocessen bör även nepalesiska
enskilda organisationer stödjas. Därutöver kan
insatser via BITS komma ifråga för energiprojekt.
Pakistan
Det är ännu för tidigt att bedöma huruvida Benazir
Bhuttos nya regering i Pakistan innebär förbättrade
förutsättningar för ett mera långsiktigt
utvecklingssamarbete. Tidigare regeringar har visat
en mycket begränsad vilja att ge sig i kast med
fattigdom och den svårt nedslitna fysiska och
sociala infrastrukturen. Militärutgifterna slukar
nästan en tredjedel av budgeten, och den sociala
verksamheten finansieras i stort sett genom
internationellt bistånd.
Det svenska biståndet bör även i fortsättningen
inriktas på tekniskt samarbete och u-krediter via
BITS, stöd till samriskföretag genom Swedfund
International AB, näringslivsbistånd via SWEDECORP
och humanitära insatser via enskilda
organisationer. Under 1993 har bl.a. ett stöd
inletts till den pakistanska MR-kommissionen.
Sri Lanka
Målet för det svenska biståndet till Sri Lanka är
att främja ekonomisk tillväxt och social
utveckling, med särskild betoning på fattiga
grupper.
Det politiska läget i Sri Lanka efter mordet på
president Premadasa i maj 1993 har varit oväntat
stabilt. Såväl den parlamentariska demokratin som
den lankesiska statsförvaltningen fungerar i
huvudsak väl. Någon fredlig lösning av den väpnade
konflikten i landets norra del med den tamilska
separatistorganisationen LTTE är inte i sikte.
Konflikten vållar stort mänskligt lidande och
militärutgifterna tar i anspråk stora resurser.
Situationen för de mänskliga rättigheterna inger
fortfarande viss oro. Antalet övergrepp och
försvinnanden har minskat markant under senare år.
Den lankesiska regeringen har genom en rad åtgärder
visat att man tagit intryck av den internationella
kritiken och faktiskt strävar efter att förbättra
de mänskliga rättigheterna.
Trots den väpnade konflikten är Sri Lankas
ekonomiska utveckling klart positiv med en tillväxt
på nära 6 % under 1993. Den ekonomiska
reformprocessen uppvisar klara framsteg.
Vid högnivåöverläggningarna om biståndet till Sri
Lanka i oktober 1993 konstaterade de båda
delegationerna att biståndet gett genomgående goda
resultat.
Utbetalningarna till Sri Lanka under budgetåret
1992/93 uppgick till 72 miljoner kronor. Den
indikativa planeringsramen för 1994/95 föreslås bli
60 miljoner kronor, vari skall ingå stöd till
organisationer som arbetar för de mänskliga
rättigheterna, särskilda miljöinsatser samt stöd
via enskilda organisationer.
Stödet genom SIDA till landsbygdsutveckling och
undervisningsväsende bör fortsätta på nuvarande
nivå. Planering skall inledas för att återuppta
stöd i form av infrastrukturprojekt. Programmet för
landsbygdsutveckling bör i ökad utsträckning
inriktas på att främja produktion. Samarbetet via
SWEDECORP och SAREC bör fortsätta med i huvudsak
nuvarande inriktning. Därutöver bör, med tanke på
Sri Lankas ekonomiska framsteg och behov, ett
bredare samarbete genom BITS, inklusive u-krediter,
kunna aktualiseras för infrastrukturprojekt. När
omständigheterna så tillåter är Sverige också
berett att överväga insatser för att bygga upp
infrastrukturen i de krigshärjade norra och östra
delarna av Sri Lanka.
Vietnam
Biståndet till Vietnam syftar till att stödja och
stärka de pågående ekonomiska reformerna och
utvecklingen av det vietnamesiska näringslivet,
främja ett industriellt och kommersiellt samarbete
samt verka för demokrati och mänskliga rättigheter
och omsorg om miljön.
Den vietnamesiska regeringen fortsätter att
målmedvetet driva ekonomin i riktning mot
marknadsekonomi. Tillväxten i ekonomin ligger på
8,3%. Exporten ökar liksom de utländska
investeringarna. Inflationen har reducerats
kraftigt.
De negativa effekterna av det avbrutna biståndet
från Östeuropa och det amerikanska handelsembargot
har lindrats genom ett kraftigt ökat biståndsflöde.
Vietnam har ändå ett stort behov av extern
finansiering. Vietnams utestående skulder till
Internationella Valutafonden har reglerats och
härigenom kan långivning från de internationella
finansinstitutionerna återupptas. Sverige har i det
sammanhanget spelat en betydelsefull roll.
Parallellt med de ekonomiska reformerna
genomförs, om än långsamt och inom de gränser
enpartistaten sätter, vissa lättnader i det
politiska förtrycket. Dessa förändringar görs dock
i alltför långsam takt.
Nationalförsamlingen har börjat spela en mera
självständig roll. Politisk pluralism är dock en
främmande tanke för den vietnamesiska ledningen.
Mänskliga rättigheter garanteras formellt i den nya
konstitutionen, men fortfarande förekommer
kränkningar av bl.a. politiskt och religiöst
verksamma. En ökande frispråkighet och tolerans för
oliktänkande kan förmärkas i den inhemska debatten.
Mot denna bakgrund är det särskilt angeläget att
förstärka det svenska stödet till de ekonomiska och
demokratiska refromprocesserna.
Det snabbt ökande internationella biståndet till
Vietnam har ökat kraven på den vietnamesiska
förvaltningen. De senaste årens omorientering av
SIDA-biståndet har resulterat i en prioritering av
insatser inriktade på institutionellt stöd till den
ekonomiska reformprocessen inklusive
rättsutveckling, t.ex. utveckling av ett fungerande
skattesystem och modernisering av bankväsendet. De
tre stora sektorsprogrammen - skogs- och miljövård,
hälsovård och energi - har i ökande grad inriktats
på att förstärka den pågående utvecklingen mot
marknadsekonomi. Effektiviteten i biståndet är god,
vilket kan illustreras med bl.a. kraftigt ökande
skatteinkomster samt en högre inhemsk kapacitet
inom bank- och energisektorerna. Inom skogsbruket
har biståndet medverkat till ett mer uthålligt
utnyttjande, ökad hänsyn till miljön samt en i
praktiken genomförd privatisering.
BITS har genom sin kursverksamhet bidragit med
viktig kunskapsöverföring bl.a. om förvaltning och
företagsledning. SWEDECORP har upprättat ett
projektkontor i Ho Chi Minh-staden från vilket en
svensk samordnare främjar samarbete mellan svenska
och vietnamesiska företag. SAREC stöder
forskningssamarbete inom hälsovård, jord- och
skogsbruk samt industriell teknik.
En svensk-vietnamesisk rundabordskonferens om
bistånd, handel och investeringar under hösten 1993
utgjorde ett värdefullt forum för åsiktsutbyte om
förutsättningarna för att bredda de
svensk-vietnamesiska förbindelserna.
Det svenska biståndet till Vietnam uppgick under
budgetåret 1992/93 till 318 miljoner kronor.
SIDA:s verksamhet i Vietnam bör behålla sin
nuvarande fokusering på institutionellt stöd till
den ekonomiska reformprocessen. Det utvidgade
biståndet till energisektorn är också angeläget.
För 1994/95 föreslås en indikativ planeringsram för
Vietnam på 190 miljoner kronor. I denna ram skall
ingå även ökade insatser för att främja demokrati
och mänskliga rättigheter samt miljöinsatser.
SWEDECORP:s aktiva närvaro i Vietnam bidrar till en
välkommen breddning av våra bilaterala relationer.
Den positiva ekonomiska utvecklingen i Vietnam bör
ge förutsättningar för BITS att inte bara fortsätta
kursverksamheten och det tekniska samarbetet utan
också överväga u-krediter till Vietnam.
Västbanken och Gaza
Målen för de svenska insatserna på Västbanken och i
Gaza är att förbättra det palestinska folkets
levnadsvillkor genom sociala och humanitära
insatser, att stärka respekten för de mänskliga
rättigheterna och bidra till uppbyggandet av
palestinska demokratiska institutioner och
samhällsstruktur för självstyre, att bidra till den
ekonomiska utvecklingen genom bl.a. investeringar i
infrastruktur, samt att skapa förutsättningar för
vidgat regionalt ekonomiskt samarbete.
Undertecknandet av avtalet om ömsesidigt
erkännande mellan Israel och PLO och
Gaza/Jericho-planen den 13 september 1993 skapade
nya förutsättningar för internationellt bistånd
till Västbanken och Gaza. Fredsplanen förutsätter
ett snabbt, omfattande och väl samordnat
internationellt bistånd. Behoven av bistånd för att
skapa drägliga förhållanden och infrastruktur på
framförallt Gazaremsan är stora. Förutsättningarna
för att palestinierna själva skall leda och driva
utvecklingsarbetet är goda, även om det under en
övergångsperiod kommer att krävas bistånd för att
bygga upp och stärka administrativa strukturer.
Det svenska biståndet till det palestinska folket
sker dels genom multilaterala insatser via främst
UNRWA, dels genom bilaterala insatser, främst i
samarbete med svenska enskilda organisationer. Den
samlade erfarenheten av svenskt-palestinskt
samarbete är god. Det hittillsvarande bilaterala
biståndet har från svensk sida kanaliserats genom
SIDA. Förutsättningarna för ett bredare samarbete
genom BITS och SWEDECORP bör övervägas.
Det svenska stödet till det palestinska folket
uppgick under budgetåret 1992/93 till ca 175
miljoner kronor. Av dessa avsåg ca 145 miljoner
kronor stöd genom UNRWA, resterande 30 miljoner
bilateralt bistånd genom SIDA. I oktober 1993
beslutade regeringen att öka biståndet med 50
miljoner kronor till totalt ca 225 miljoner kronor
för budgetåret 1993/94, med i huvudsak samma
fördelning mellan multi- och bilateralt bistånd.
Fredsprocessen mellan Israel och PLO förtjänar
ett starkt internationellt stöd. Behoven av
uppbyggnad och förstärkning av de sociala och
ekonomiska sektorerna, infrastrukturen samt de
administrativa och demokratiska insitutionerna på
Västbanken och i Gaza motiverar ett omfattande
svenskt bistånd.
Detta kan kanaliseras genom dels multilaterala
organ som UNICEF och UNRWA, dels enskilda svenska
organisationer och dels genom SIDA, BITS och
SWEDECORP. Det svenska biståndet för 1994/95 bör
uppgå till 250 miljoner kronor. Medlen för detta
föreslås främst under anslaget C 1. Bidrag till
internationella biståndsprogram genom FN:s
hjälporganisation för palestinaflyktingar (UNRWA)
samt anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA,
anslagsposten Demokrati, mänskliga rättigheter och
humanitärt bistånd. Insatser kan komma att
finansieras även under andra anslagsposter.
Regionala insatser i Asien
Det regionala biståndet till Asien syftar till att
främja olika former av samarbete i regionen och att
framförallt stärka de svenska programländernas
möjligheter att delta i ett sådant samarbete. De
viktigaste samarbetsorganen är Mekongkommittén och
Asian Institute of Technology.
Mekongkommittén har till uppgift att förstärka
samarbetet vad gäller utnyttjandet av Mekongflodens
resurser. Kommitténs mandat ses för närvarande
över. Under förutsättning att denna översyn leder
till ett positivt resultat bör SIDA:s tidigare
planer på att inleda ett programinriktat och mer
långsiktigt samarbete med kommittén kunna
genomföras. Detta samarbete, som särskilt berör
miljöfrågor, är av värde inte minst för Kambodja
som återigen deltar aktivt i samarbetet och
därigenom kan öka sin kompetens på miljöområdet.
Asian Institute of Technology ägnar sig åt högre
teknisk utbildning och forskning. Sverige har genom
SIDA lämnat bidrag främst för stipendiegivning och
för att stärka institutets verksamhet på
miljöområdet. Ett breddat och mer långsiktigt stöd
till institutet har nyligen inletts.
För budgetåret 1994/95 beräknas medelsbehovet
till 20 miljoner kronor för de insatser som
finansieras under anslaget C 2.
Utvecklingssamarbete genom SIDA. Därutöver ges
miljörelaterat stöd till Mekongkommittén och Asian
Institute of Technology via SIDA med medel avsatta
under anslaget C 1. Bidrag till internationella
biståndsprogram.
Centralamerika
Det övergripande målet för det svenska
utvecklingssamarbetet med Centralamerika lades fast
i regeringsbeslut den 27 maj 1993. Det utgör en ram
för biståndsmyndigheternas utvecklingssamarbete med
regionen. Den regionala relevansen i insatserna
betonas, samtidigt som möjligheten till bilateralt
samarbete i samtliga länder bibehålls och
successivt utvecklas. Riktlinjerna förutsätter ett
långsiktigt och processinriktat perspektiv på
biståndssamarbetet. Ett stabilt och väl utformat
bistånd kan utgöra en viktig faktor till framgång i
en region där samtidiga insatser krävs för att
skapa fred, befästa demokrati och reformera
ekonomin.
I formell mening styrs samtliga länder i
Centralamerika av demokratiskt valda regeringar och
betydande framsteg görs i riktning mot fred och
demokrati. Utvecklingen varierar dock mycket mellan
de enskilda länderna. Svåra sociala förhållanden,
svaga eller obefintliga rättsväsenden, outvecklade
kreditsystem, korruption och ökande narkotikahandel
hämmar såväl den ekonomiska som demokratiska
utvecklingen. Samtidigt binds länderna alltmer
samman av ökande integration och samarbete på en
rad områden. Länderna är små och utvecklingen i
enskilda länder präglar påtagligt förmågan till
utveckling i grannländerna. Sammantaget befinner
sig Centralamerika alltjämt i ett osäkert och
sårbart läge. Det av Sverige sedan många år
anammade regionala synsättet på regionen blir
alltmer relevant. Politiska viljeyttringar,
förnyelsen av den institutionella strukturen samt
den spektakulära utvecklingen av handelsutbytet
inom regionen är positiva inslag i den regionala
integrationen.
Centralamerikas akuta fattigdomsproblem, och dess
ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelning,
kvarstår. De ekonomiska reformprogrammen utgör
varken en orsak till, eller någon slutgiltig
lösning på, dessa förhållanden. Problematiken är
också intimt relaterad till den politiska
situationen i regionen, som fortsätter att
karaktäriseras av att stora befolkningsgrupper ännu
i praktiken saknar ett reellt politiskt inflytande.
I Nicaragua utgör den prekära politiska och
ekonomiska situationen ett påtagligt hot mot
stabiliteten, inte bara i Nicaragua utan i regionen
som helhet. Politiskt samförstånd kring en
reformering av äganderätten och rättsväsendet är
oundgängliga förutsättningar för en fortsatt
gynnsam utveckling. Andra viktiga förutsättningar
är reformer inom armén och poliskåren, ekonomiska
reformer och stabilitet i biståndsflödet. Landet
befinner sig fortfarande på en utvecklingsnivå som
ligger långt under grannländernas. Den ekonomiska
tillväxten har inte motsvarat förhoppningarna.
Tillgänglig valuta har i hög grad använts för att
fullfölja åtagandena mot multilaterala finansiella
institutioner. Politisk polarisering och sociala
spänningar präglar nicaraguanernas vardag, vilket
lett till ökande våld.
I El Salvador finns anledning till förhoppningar om
en mer varaktigt civilt orienterad politisk
process, vilket dock förutsätter betydande insatser
för att omdana ekonomin, reformera armén,
poliskåren, rättsväsendet och för att inlemma de
tidigare väpnade kontrahenterna i det civila
samhället. Betydande insatser krävs också för att
förbättra situationen för stora skaror av
återvändande flyktingar och internflyktingar för
vilka en lösning av jordfrågan är av avgörande
betydelse.
I Guatemala blottläggs gång på gång det politiska
systemets oförmåga att vidta adekvata åtgärder mot
korruption, maktmissbruk och brott mot de mänskliga
rättigheterna. Krigsmaktens roll i den politiska
processen är alltjämt betydande och försvårar såväl
demokratiska som ekonomiska reformer. Trots olika
initiativ har parterna svårt att utveckla de
fredssamtal, som inleddes år 1990.
Costa Rica har en lång tradition av demokrati och
genomför beslutsamt ekonomiska reformer, vilka dock
har mindre gynnsamma fördelningspolitiska effekter.
I södra Mexico, Guatemala och Belize finns alltjämt
stora skaror av flyktingar och/eller
internflyktingar, även om förhållandena för dessa
grupper förbättrats betydligt. Mycket återstår att
göra även i El Salvador för att stabilisera
situationen för internflyktingarna efter 12 års
inbördeskrig.
Konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter, liksom konventionen om barnets
rättigheter, har ratificerats av samtliga länder i
regionen, med undantag av Honduras. I många länder
är utvecklingen på människorättsområdet positiv.
Panoramat i Guatemala är emellertid alltjämt
bekymmersamt, till stor del beroende på att
militären fått behålla en alltför stor makt. Vidare
står minst hälften av landets befolkning utanför de
grundläggande normala politiska processerna.
Miljöfrågorna intar en allt viktigare roll på den
politiska dagordningen, såväl regionalt som
nationellt. Som första region har Centralamerika
utarbetat en uppföljningsplan efter
Miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992. Samtliga
länder i Centralamerika har skrivit på
klimatkonventionen. Alla länder, utom Panama, har
dessutom skrivit på konventionen om biologisk
mångfald.
Centralamerika är för närvarande inte utsatt för
några externa hot. I fredsprocessens spår
fortsätter en betydande nedrustning och av-
militarisering.
Biståndsflödet till regionen är ojämt fördelat,
särskilt om det ställs i relation till antalet
fattiga invånare i respektive land.
Inom det svenska utvecklingssamarbetet dominerar
biståndet genom SIDA, men flera av länderna i
regionen berörs av insatser genom BITS, SAREC och
SWEDECORP.
SIDA:s samarbete med Centralamerika berör
samtliga länder i regionen och omfattar ett brett
spektrum av såväl regionala som bilaterala
samarbetsprogram. Landprogrammet med Nicaragua är
det största enskilda programmet, men sammantaget
utgår mer bistånd till regionala insatser, och till
insatser till stöd för freds- och demokratiserings-
processerna i andra länder i regionen. Många av
dessa insatser berör även Nicaragua. I takt med
fredsutvecklingen och det allt intensivare
samarbetet mellan de sju små länderna i regionen
blir det allt mer irrelevant att göra en
gränsdragning mellan nationella och regionala
insatser. Det är därför naturligt att bedöma
förutsättningarna för bistånd i ett regionalt
sammanhang.
Betalningsbalansstöd utgör en betydande del av
samarbetet med Nicaragua. Nivån (omkr 50 % av
landprogrammet) är exceptionellt hög och spelar en
viktig roll för att stabilisera relationerna med
internationella finansieringsinstitutioner. Denna
nivå är dock temporär och kommer att minskas till
förmån för insatser på främst energiområdet.
Samtidigt kan det bli aktuellt med
betalningsbalansstöd till andra länder i regionen,
främst El Salvador, men möjligen även Guatemala,
beroende på fredsprocessernas utveckling.
Betydande svenska insatser på energiområdet i
Nicaragua har bidragit till den ekonomiska
stabiliseringen genom att förbättra
elförsörjningen. SIDA bereder för närvarande ett
huvudsakligen större, svenskfinansierat projekt
inom vattenkraftsområdet, med planerad start
budgetåret 1995/96, och förutser ett extraordinärt
behov av biståndsmedel för detta. Detta projekt bör
komma till stånd.
Andra områden, som berörs av SIDA:s verksamhet
avser naturbruk, miljö och markvård, hälsovård,
befolkningsfrågor, vatten och sanitet, stöd till
försoning, demokratiska processen och insatser på
männsikorättsområdet flyktinginsatser,
bostadsbyggande samt katastrofförebyggande
insatser. Insatser har gjorts till följd av
naturkatastrofer.
De av SIDA redovisade reservationerna beror på
försenade beredningar och utbetalningar, bl.a.
kopplade till takten i fredsprocesserna.
Ett stort antal svenska enskilda organisationer
bedriver, med stöd av SIDA, ett omfattande och
varierat samarbete med lokala samarbets-
organisationer i framförallt Nicaragua, men även i
Guatemala, El Salvador och övriga länder i
regionen.
Costa Rica är ett av BITS största
samarbetsländer. Formerna för samarbetet är väl
etablerade och erfarenheterna är goda. Regeringen
förutsätter att BITS relativt omfattande samarbete
med Costa Rica på energi-, förvaltnings- och
skogsområdena fortsätter och att samarbetet
utvecklas ytterligare. SAREC:s insatser för att
bygga upp och förstärka forskningskapacitet har hög
relevans i den aktuella situationen, inte minst i
Nicaragua. Där medverkar SAREC till en reformering
av universitetsväsendet och en förstärkning av
forsknings- och undervisningskapaciteten inom
områdena medicin, naturresurser och
samhällsvetenskap. Samma förhållande gäller
SWEDECORP:s strävan att bland annat utveckla
strategiska allianser mellan svenska och
costarikanska företag och främja handel.
Att samtliga biståndsmyndigheter är närvarande i
regionen är en styrka för det samlade svenska
utvecklingssamarbetet med Centralamerika. På
forsknings- och miljöområdena finns positiva
exempel på hur SIDA och SAREC, inom ramen för sina
respektive mandat och kompetensområden, kunnat
samspela för att främja den samlade effektiviteten
av det svenska utvecklingssamarbetet. Uppbyggnaden
av industri, handel och finansiella institutioner,
exempelvis i anslutning till de mekanismer för
importstöd som utvecklats i Nicaragua, kan vara
andra områden, som torde lämpa sig för denna form
av samverkan mellan SIDA och SWEDECORP. Inom ramen
för BITS efterfrågestyrda arbetsmetodik torde det
finnas möjligheter till motsvarande samarbete med
övriga myndigheter. I strävan mot höjd effektivitet
i biståndet kommer SIDA, BITS, SWEDECORP och SAREC
ges i uppdrag att inom ramen för den årliga
budgetprocessen redovisa vilka framsteg som gjorts
i denna riktning.
Regeringen förutser en fortsatt koncentration på
de pågående freds- och demokratiseringsprocesserna,
liksom ett fattigdomsinriktat stöd till det
ekonomiska och sociala reformarbetet i
Centralamerika. För dessa ändamål föreslås en
indikativ planeringsram för anslagsposten på
sammanlagt 260 miljoner kronor, varav 60 miljoner
kronor avser insatser till stöd för fredsprocessen
i El Salvador.
Vidare föreslås en indikativ planeringsram för
Nicaragua på 170 miljoner kronor. Detta innefattar
bl.a. ett utökat stöd till energisektorn. Sociala
insatser samt stöd till mänskliga rättigheter,
demokrati och naturbruk är andra viktiga
komponenter.
Insatser av betalningsbalanskaraktär till
Nicaragua samt möjligheter till insatser i El
Salvador samt ev. Guatemala bör komma ifråga.
Den regionala inriktningen av samarbetet med
Centralamerika bör ge möjlighet till viss
flexibilitet inom och mellan anslagsposterna,
beroende på hur förutsättningarna i de enskilda
länderna och i samarbetsprogrammen utvecklas.
Vidare bör beredskap finnas för katastrofbistånd,
insatser för demokrati och mänskliga rättigheter,
särskilda miljöinsatser, kultursamarbete liksom
fortsatt samarbete genom de enskilda organisationer
som arbetar i Centralamerika.
Sydamerika
Ett bärande motiv för Sveriges utvecklingssamarbete
med Sydamerika är att ge stöd åt en demokratisk
samhällsutveckling. Samarbetet syftar till att
stödja demokratiska regeringar att bedriva
ekonomisk reformpolitik och föra en nydanande
utvecklingspolitik. Stöd åt framsynt miljöpolitik
är ett annat prioriterat område.
Inom regionen prioriteras samarbetet med Bolivia.
Vidare bedrivs genom BITS ett betydande samarbete
med Ecuador och Chile. SIDA lämnar ett ansenligt
stöd inom regionen till främjande av kvinnans och
barnets rättigheter med gatubarn som särskild
målgrupp.
I Bolivia ledde de allmänna valen i juni 1993 fram
till ett maktskifte. Den politiska uppslutningen
bakom det ekonomiska reformprogrammet är emellertid
stor och landets nya ledning förväntas fortsätta
den utvecklingspolitik som inneburit en rad
strukturreformer mot ökad marknadsekonomi.
Statsmaktens tidigare dominerande roll som aktör
inom näringslivet har upphört och ersatts av en
politik för att stärka betingelserna för privat
företagsamhet. Offentliga investeringar har
omprioriterats mot infrastruktur och insatser inom
hälsa och utbildning med tonvikt på de fattiga
befolkningsgrupperna. Situationen avseende de
mänskliga rättigheterna är förhållandevis
tillfredsställande.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Bolivia
bedrivs genom SIDA, BITS och SWEDECORP enligt
riktlinjer fastställda av regeringen i februari
1993. Biståndets inriktning och omfattning är
avhängig fortsatt åtagande från Bolivias regering
att fullfölja den inslagna reformpolitiken samt ett
befästande av demokratin. Avgörande för bistånd är
att detta ingår som en integrerad del av Bolivias
egna nationella program och att höga krav ställs på
mottagarens möjlighet att tillgodogöra sig stödet.
Biståndssamarbetet genom SIDA syftar till att
stärka den sociala infrastrukturen och skyddet för
de mänskliga rättigheterna samt bidra till
icke-statliga organisationers kapacitet i arbetet
mot fattigdom. Samarbetet med Bolivias regering
skall så långt möjligt ta karaktären av programstöd
till regeringens sociala reformer och
investeringar. Insatserna är av teknisk och
finansiell karaktär. Biståndet bör så långt det är
möjligt samordnas med andra givare. Beredskap bör
finnas att lämna betalningsbalansstöd inklusive
skuldlättnad.
Ramen för SIDA:s utvecklingssamarbete med Bolivia
beräknas till 55 miljoner kronor.
Biståndssamarbetet genom BITS syftar till att
främja ekonomisk utveckling genom insatser inom
infrastruktur och miljö. Efterfrågan på
BITS-finansierade projekt har ökat under senare år.
En betydande insats har gällt bidrag till
omstrukturering av landets gruvindustri. Samarbetet
bedrivs genom tekniskt samarbete. I ljuset av
förbättrad kreditvärdighet kan u-krediter komma att
aktualiseras i fråga om strategiskt viktiga
infrastrukturprojekt understödda av Världsbanken
och IDB.
Samarbetet genom SWEDECORP har lett till avtal
med industriförbundet i Santa Cruz för främjande
av näringslivsförbindelser mellan Sverige och
Bolivia.
Utvecklingssamarbetet med Chile har haft som motiv
att ge stöd åt övergången till demokrati. Ett
betydande bistånd till sociala sektorer har lämnats
genom SIDA. Dessa insatser avslutas med 1993 års
utgång med undantag av ett fortsatt stöd till
chilenska kvinnoprogram.
Det fortsatta samarbetet förutses bedrivas genom
BITS i enlighet med de riktlinjer regeringen
fastställde den 2 maj 1991 för biståndssamarbetet
med Chile. BITS redovisade under 1993 en ökad mängd
insatser för tekniskt samarbete. U-krediter har
beviljats om 300 miljoner kronor. Ett fortsatt
aktivt engagemang från BITS och SWEDECORP kan
förutses under de närmaste åren.
Forskningssamarbetet mellan SAREC och chilenska
forskningsrådet med stöd till områdena
naturresurser/miljö och medicin löper fram till
1997.
Samarbetet med Ecuador genom huvudsakligen BITS bör
fortsätta. Genom SIDA prövas huruvida väl
avgränsade insatser, sannolikt inom utbildning och
kvinnoområdet, kan lämnas till stöd åt
demokratiprocessen i Paraguay.
Gatubarnens situation i Sydamerika bör ägnas
särskild uppmärksamhet. SIDA har erhållit
bemyndigande att ingå avtal om utökat stöd till
förbättrande av gatubarnens situation om sammanlagt
50 miljoner kronor. Huvuddelen av stödet lämnas
genom olika UNICEF-program. Bidraget under 1994/95
förväntas uppgå till 15 miljoner kronor.
Den stora reservation som SIDAs anslagspost
Utvecklingssamarbetet med Sydamerika uppvisar för
budgetåret beror på fördröjningar i det framväxande
samarbetet med Bolivia. Regeringen har godkänt en
av SIDA presenterad plan för utnyttjande av
reservation under 1993/94.
Biståndet genom SIDA till Bolivia förutses
stabiliseras under 1994/95 till en indikativ nivå
av 55 miljoner kronor. Därutöver planeras stöd till
Chile om 10 miljoner kronor, till Paraguay om 10
miljoner kronor och till gatubarn i regionen om 15
miljoner kronor.
Regeringen anser att en planeringsram för SIDAs
utvecklingssamarbete med Sydamerika bör uppgå till
125 miljoner kronor. Här ingår beräknade insatser i
Sydamerika inom anslagsposten Demokrati/mänskliga
rättigheter till ett belopp om 35 miljoner kronor.
Icke länderfördelat bistånd
Bistånd till demokrati och mänskliga rättigheter
Regeringen fastställde i juni 1993 i ett uppdrag
till SIDA mål och inriktning för insatser inom
området demokrati och mänskliga rättigheter.
Målen är i huvudsak två. Bistånd skall
understödja pågående processer mot demokrati, i
synnerhet i de länder med vilka Sverige bedriver
långsiktigt utvecklingssamarbete. Biståndet skall
också främja de mänskliga rättigheterna. Bistånd
kan utgå till enskilda länder eller genom svenska
och internationella enskilda organisationer.
Förutsättningarna för att lämna stöd åt
demokratiprocesser har ökat i takt med att många
länder under senare år inlett förändringar mot ökad
demokrati. Utrymmet för politisk verksamhet har
vidgats, inklusive bildandet av flera partier.
Allmänna val har hållits, vilka ibland lett till
maktskiften, länders konstitutioner har reviderats.
Förutsättningarna för ökad politisk legitimitet har
stärkts.
En huvuduppgift är att finna lämpliga former för
att stödja en demokratisk samhällsutveckling i
dessa länder. Stärkandet av ett väl fungerande
rättssystem har hög prioritet. Andra viktiga
områden förutses bli stöd till parlamentens
funktion, genomförande och övervakning av val,
utformning av författningar om styrelseskick.
Särskild uppmärksamhet skall ges åt insatser för
att stärka professionalism och pluralism inom media
för att därmed främja fri opinionsbildning.
Inrättande av ett internationellt institut för
fria och korrekta val förutses bli aktuellt, som
ett resultat av den utredning regeringen företagit.
Medel bör avsättas för svenskt bidrag till
finansiering av ett sådant institut. Utredningens
slutsatser beskrivs närmare i det inledande
avsnittet under rubriken *Utredningar, utvärdering
och fördjupat analysarbete*.
Främjandet av de mänskliga rättigheterna baseras
på följande förutsättningar. Respekt för de
mänskliga rättigheterna är i första hand en fråga
om politisk vilja. Bistånd skall endast utgöra ett
komplement till regeringars egna åtgärder.
Främjande av de mänskliga rättigheterna i ett land
förutsätter oftast ett aktivt engagemang av
sinsemellan oberoende samhällsaktörer.
Ett fortsatt prioriterat område för biståndet
blir att stödja insatser för offren av förtryck
liksom för dokumentation och spridande av kunskap
om brott mot de mänskliga rättigheterna. Här intar
enskilda organisationer och institut en särskilt
viktig ställning. Vidare bör insatser till stöd för
barnets rättigheter ges en tydlig och hög profil
inom verksamhetsområdet. Viktiga insatser till stöd
för gatubarn har kommit igång i Latinamerika.
Liknande satsningar till värn för exploaterade barn
i Afrika och Asien bör beredas. Ett annat område
avser insatser för att undanröja diskriminering av
kvinnor. Insatser avser huvudsakligen stöd till
kvinnoorganisationer i svenska biståndsmottagande
länder.
Väpnade konflikter utgör ett allvarligt hot mot
de mänskliga rättigheterna. Bidrag till nationell
försoning och konfliktlösning utgör i denna mening
även förebyggande arbete till skydd för de
mänskliga rättigheterna. Stöd ges till initiativ
tagna av nationella, regionala och oberoende
instanser för att i u-länder kunna nå lösning på
konflikter och åstadkomma försoning.
Verksamhetens inriktning och prioriteringar
förutses leda till en viss förskjutning i valet av
mottagare. Stödet till inledda demokratiprocesser
innebär ökad samverkan med länders regeringar.
Insatser för att främja demokratiska institutioner
och rättsystem förutses leda till ökat så kallat
förvaltningsbistånd. Även framöver kommer betydande
medel att riktas till de av staten oberoende
samhällsaktörerna till vilka hör media, enskilda
organisationer för mänskliga rättigheter och
yrkessammanslutningar. Deras fristående verksamhet
är en del av varje demokratiprocess och utgör en
viktig garanti i upprätthållandet av de mänskliga
rättigheterna. SIDA har av regeringen erhållit i
uppdrag att för varje programland utarbeta en
handlingsplan för hur demokratisk samhällsut-
veckling och respekten för de mänskliga
rättigheterna kan stödjas.
Bistånd till demokrati och främjande av de
mänskliga rättigheterna har i hög grad karaktären
av att stödja pågående processer. Att värdera
biståndets inverkan på sådana politiska processer
är förenat med avsevärda svårigheter. Dit hör att
identifiera vem som bär fram pågående positiva
förändringar, biståndsmottagarens relevans i ett
aktuellt samhällsskede, vilka som kan utgöra
effektiva försvarare av de mänskliga rättigheterna
samt var brister i ett samhälle kan riskera leda
till att omistliga värden omkullkastas. Det
långvariga stödet till olika organisationer i
Sydafrika engagerade i kampen mot apartheid belyser
biståndets betydelse men också svårigheterna att
värdera vilken inverkan dessa bidrag haft för
utvecklingens gång.
En ansenlig del av medlen inom anslagsposten
utgörs av renodlade bidrag till mottagarens
verksamhet. SIDA har inlett diskussioner med
viktiga mottagare om hur bidrag skall redovisas i
form av genomförda prestationer. Vidare pågår
metodutveckling för att mäta resultat och
kostnadseffektivitet i samverkan med olika aktörer.
Verksamheten omfattar insatser i Latinamerika,
södra Afrika, östra och västra Afrika, Asien och
till stöd för svenska och internationella
organisationer. Frågan om eventuella insatser i
länder i Öst- och Centraleuropa samt det forna
Sovjetunionen kommer att utredas under våren 1994.
För södra Afrika kommer insatser till stöd för ett
demokratiskt icke-rasistiskt Sydafrika att utgöra
den dominerande verksamheten. Den förutsedda
medelsanvändningen redovisas i avsnittet om
Sydafrika. Regeringen anser i likhet med SIDA:s
förslag att insatser för södra Afrika kan beräknas
till 255 miljoner kronor varav 220 miljoner kronor
för Sydafrika. Insatser genom BITS och SWEDECORP är
angelägna men bör finansieras utanför denna
anslagspost.
Insatser inom östra och västra Afrika inriktas på
valprocesser i de länder som planerar val, stöd för
stärkande av rättssystem och stöd till genuina
organisationer för mänskliga rättigheter. En ökad
långsiktighet i insatserna bör eftersträvas.
Fortsatt stöd till försoningsprocessen i Somalia
förutses liksom stöd till regionala aktiviteter för
konfliktlösning. Insatser i östra och västra Afrika
kan beräknas till ca 50 miljoner kronor.
Under budgetåret 1992/93 har stödet till Asien
vuxit till att omfatta ett 60-tal insatser, många
med inriktning på att stärka rättssäkerheten.
Utökade insatser till stöd för exploaterade barn
bör beredas. Inom ramen för biståndet till
Västbanken och Gaza lämnas stöd till ett tiotal
organisationer, såväl palestinska som israeliska
och internationella, som arbetar med olika aspekter
av mänskliga rättigheter på de ockuperade områdena.
Av de tio organisationerna är fem palestinska, tre
israeliska och två internationella. Det sammanlagda
stödet till främjandet av mänskliga rättigheter på
Västbanken och Gaza uppgick under budgetåret
1992/93 till 10,5 miljoner kronor. Huvuddelen
kanaliserades genom svenska avdelningen av
Internationella Juristkommissionen. Stöd lämnades
till mottagare i Filippinerna, Indonesien och
Pakistan för främjande av de mänskliga
rättigheterna. Större enskilda organisationer
förutses ingå i samverkan kring det svenska
biståndet för mänskliga rättigheter i Asien.
Insatserna kan beräknas uppgå till ca 90 miljoner
kronor.
Förändrade förhållanden i Latinamerika har gjort
det möjligt att inrikta insatserna till mer
långsiktigt stöd i stärkandet av de mänskliga
rättigheterna. Fortsatt traditionellt humanitärt
bistånd förutses utgå till mottagare i delar av
Centralamerika och i den andinska regionen. Stöd
till valprocesser kan förutses. Insatserna i
Latinamerika kan beräknas till ca 115 miljoner
kronor.
Ett trettiotal svenska och internationella
organisationer erhåller bidrag till stöd för
ämnesinriktad verksamhet. Bidragen avser
huvudsakligen stöd till rättsuppbyggnad, stärkande
av nationella och regionala enskilda
organisationers verksamhet för mänskliga
rättigheter genom utbildning, erfarenhetsutbyte och
nätverksbyggande. Till de mottagare som erhåller
betydande stöd hör Frivilligorganisationernas Fond
för Mänskliga Rättigheter, Raoul Wallenberg
Institutet i Lund, Rädda Barnen, International
Commission of Jurists, Kyrkornas Världsråd. Bidrag
lämnas även till FN Centrets rådgivande verksamhet
för mänskliga rättigheter.
Från anslagsposten finansieras även det
ungdomsutbytesprogram, World Youth of Sweden (WYS),
som administreras av Stiftelsen för Internationellt
Ungdomsutbyte (SIU). Programmet, som inleds i
januari 1994 syftar till att öka den ömsesidiga
förståelsen mellan ungdomar i Sverige och i
u-länderna. Genom programmets lokala förankring i
olika svenska kommuner ges goda förutsättningar
till ökad bredd och djup i kontakterna.
Det sammanlagda stödet till internationella och
svenska organisationer kan beräknas till ca 85
miljoner kronor.
Med hänvisning till vad som ovan anförts föreslår
regeringen att 595 miljoner kronor avsätts för
insatser genom SIDA under anslagsposten Demokrati
och mänskliga rättigheter.
Bistånd genom folkrörelser och andra enskilda
organisationer
Förväntningarna på de enskilda organisationernas
biståndsverksamhet ökar alltmer, såväl i Sverige
som internationellt. Genom anslagsposten Bistånd
genom folkrörelser och andra enskilda
organisationer finansieras mer än 600 utvecklings-
och informationsprojekt samt omkring 700
volontärer. Omkring 300 enskilda organisationer
såsom kyrkor, folkrörelser och hjälporganisationer
erhåller statligt stöd till sin biståndsverksamhet.
Ett antal organisationer är mycket stora, med
betydande erfarenhet av biståndsfrågor och
biståndsadministration. Andra är små, lokala
grupper, med begränsade erfarenheter och liten
administration.
Sammanlagt utbetalas över olika anslagsposter
närmare 1,5 miljarder kronor till enskilda
organisationer för utvecklings- och
katastrofinsatser, mänskliga rättigheter, demokrati
och humanitärt bistånd. Detta motsvarar omkring 20
% av det totala biståndet genom SIDA. Även SAREC,
BITS och SWEDECORP berörs i någon mån av samarbete
med svenska och utländska enskilda organisationer.
Projekten är av mycket varierande art och spänner
över ett vitt fält från mycket små och konkreta
insatser på bynivå till stöd för
demokratiutveckling och fredsprocesser. SIDA
handlägger även stöd genom enskilda organisationer
till Östeuropa.
Totalt utbetalades från anslagsposten Bistånd
genom folkrörelser och andra enskilda
organisationer 829 miljoner kronor under budgetåret
1992/93 (1991/92: 732 miljoner kronor). I posten
ingår medel avseende direktstöd till
kvinnoorganisationer. Den utgående reservationen
uppgår till 46 miljoner kronor och avser redan
ingångna åtaganden. Medelsutnyttjandet är således
mycket högt.
De enskilda organisationerna har kapacitet att
ansvara för större belopp än vad som kan medges med
nuvarande budgetbegränsningar. I takt med att
förändringar i vissa länder skapar förutsättningar
för att nödhjälpsinsatser kan övergå i mer
långsiktiga insatser, blir det naturligt att
finansiera uppföljande projekt och program enligt
den gängse 20/80 %-regeln. Samma förhållande gäller
vissa insatser, som under en period finansierats
inom landramar eller andra anslagsposter med
särskild inriktning. Detta ställer ökade krav på
organisationernas förmåga till egenfinansiering.
Vid en oförändrad anslagsnivå ökar också
konkurrensen mellan olika insatser, vilket bör
bidra till ökad effektivitet. Samtidigt finns risk
för att angelägna insatser inte kan genomföras till
följd av bristande resurser. Till detta kommer
kronans minskade värde.
I utredningsbetänkandet Organisationernas bidrag
(SOU 1993:71) vilket överlämnades i augusti 1993
betonas att Sveriges engagemang för mänskliga
rättigheter har en bred förankring bland
organisationerna. För Sveriges insatser i
internationella organ är organisationernas
medverkan viktig. Det gäller både för formulerandet
av en svensk policy och för förankringen här hemma
av de svenska åtagandena i olika internationella
sammanhang. Ökad rörlighet och möjligheter till
snabb informationsinsamling och -spridning har gett
organisationerna nya roller och funktioner. Genom
att tidigt uppmärksamma hot mot vår miljö och
missförhållanden av olika slag kan de snabbt agera
och bilda opinion. Det breda och vittförgrenade
kontaktnät som organisationerna genom sin
biståndsverksamhet upprätthåller är här en
ovärderlig resurs. Utredningen föreslår också att
rollfördelningen mellan staten och organisationerna
görs tydligare och att organisationernas
självständighet stärks.
Till grund för biståndet genom de enskilda
organisationerna ligger idealitet och frivilligt
arbete. Men ett väl administrerat, kompetent och
resultatinriktat bistånd ställer krav på ekonomiska
resurser. Det är angeläget att rimliga belopp för
administrativa omkostnader legitimeras såväl i
insamlingsverksamhet som i SIDA:s bidragsgivning.
Som administration betraktar regeringen kostnader
för samordning, uppbyggnaden av internationella
kontaktnät, information, metodutveckling och
erfarenhetsutbyte i anslutning till
organisationernas biståndsinsatser. I
anslagsgivningen bör ökad hänsyn tas till
organisationernas behov i dessa avseenden liksom av
planeringstrygghet och framförhållning. Ett system
med ramavtal och andra administrativa förenklingar
genomförs successivt. Detta ger SIDA möjlighet att
lägga ökad tonvikt på kapacitetsstudier,
efterhandsgranskning, utvärderingar och andra
kvalitetshöjande insatser.
Ungdomars särskilda roll som bärare av
information och engagemang i frågor som rör miljö,
överlevnad och utveckling måste tas till vara i
ökad utsträckning. Deras intresse och delaktighet
utgör i sin förlängning en förutsättning för en
fortsatt bred och engagerad uppslutning kring
biståndet. Genom ökat stöd till innovativa insatser
på bl.a. folkbildningsområdet kan en fördjupad
kontakt mellan kulturer och befolkningsgrupper
också i vårt svenska samhälle främjas.
I detta sammanhang vill regeringen även
understryka vikten av de enskilda organisationernas
volontärverksamhet. Volontärverksamheten är den i
särklass största personalresursen inom svenskt
bistånd. Därigenom får ett stort antal svenskar
möjlighet till praktisk erfarenhet av arbete i
u-land. Volontärarbetet är stadd i kontinuerlig
förändring, och inriktas alltmer på
demokratisering, erfarenhetsutbyte och
kunskapsutveckling. Det är angeläget att mer
flexibla och ändamålsenliga bidragsregler skapas
för att volontärer med fälterfarenhet skall kunna
nyttiggöras för korttidsinsatser i samband med
katastrofer och särskilda humanitära insatser.
Folkrörelsernas personalbistånd kan på detta sätt
spela en växande roll och samtidigt bidra till en
förnyelse av biståndet.
Riksdagen efterlyste i rskr. 1992/92:210, Mom. 69
i utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU15
förbättringar i den statistiska redovisningen av
fördelningen av anslagna biståndsmedel till
folkrörelser och andra enskilda organisationer.
Årsredovisningen för 1992/93 visar att betydande
förbättringar inom SIDA:s redovisningssystem har
skett och att möjligheterna att tillmötesgå
berättigade krav på förbättrat informationsunderlag
successivt förbättras.
Organisationernas kompetens är väl dokumenterad
genom kapacitetsstudier, utvärderingar, besök och
andra former av systematisk uppföljning. Överlag
bedöms insatserna uppvisa goda resultat. Många
människor i Sverige engageras genom de enskilda
organisationerna aktivt i utvecklingssamarbetet.
Genom ett ofta vitt förgrenat nät av små insatser,
bedöms de enskilda organisationerna ha förmåga att
i hög utsträckning nå de fattigaste och mest
sårbara grupperna i mottagarländerna. Genom
verksamheternas uppläggning stöds också framväxten
av folkliga rörelser varigenom även mänskliga
rättigheter och en demokratisk samhällsutveckling
främjas. De enskilda organisationerna utgör därför
en betydelsefull bas för det svenska biståndet och
de kommer sannolikt att spela en allt viktigare
roll inom biståndsverksamheten.
Regeringen föreslår att en medelsram på 1 000
miljoner kronor anvisas för anslagsposten Bistånd
genom folkrörelser och andra enskilda
organisationer.
Katastrofer och stöd till återuppbyggnad m.m.
Katastrofhjälpen går för närvarande främst till
människor på flykt undan krig eller sådana som
drabbats av torka. Naturkatastrofer - jord-
bävningar, torka, översvämningar, jordras etc. -
har successivt fått en minskad andel av medlen för
katastrofhjälp. Den svenska hjälpen avser främst
insatser för överlevnad. Ofta är insatserna
förenade med betydande transportkostnader. Det
finns också andra insatser som är ytterst viktiga,
t.ex. hälso- och utbildningsinsatser, minröjning
efter krig och förebyggande insatser. De vanligaste
kanalerna för svenskt katastrofbistånd genom FN är
UNHCR, WFP och UNICEF. Vid sidan av FN:s organ
används framför allt Röda Korset och en rad svenska
enskilda organisationer.
Det svenska biståndet i f.d. Jugoslavien har
efter hand blivit alltmer omfattande. Det gäller
att skapa förutsättningar för flyktingarna att
stanna kvar i närområdet. Stödet utgår främst till
de bosniska flyktingarna i regionen och insatserna
i Bosnien Hercegovina prioriteras. En stor del
kanaliseras genom FN, i första hand genom FN:s
flyktingkommissarie, men även Röda korsrörelsen är
en viktig kanal. Svenska enskilda organisationer
samt Räddningsverket spelar en allt större roll.
Bostadsinsatser dominerar i det svenska stödet.
Denna inriktning förutsättes fortsätta under det
närmaste året. En beredskap måste finnas för
omfattande insatser vad gäller återuppbyggnad och
repatriering av flyktingar om ett fredsavtal
träffas.
I flera av de nya stater, som bildats efter
upplösningen av Sovjetunionen, pågår inbördeskrig,
och många människor är på flykt. Det är svårt att
se en ljusning på situationen i stater som
Georgien, Armenien, Azerbajdjan och Tadjikistan.
I Somalia fortsätter oroligheterna i Mogadishu.
Den omedelbara svälten i landet är dock över och
det planeras nu för återuppbyggnadsinsatser. Genom
att större delen av statsapparaten har slagits i
spillror, måste biståndsgivarna hjälpa till med att
bygga upp en ny nation nästan från grunden.
Kriget i Sudan fortsätter och ger i dagsläget
upphov till nya flyktingskaror, både i det egna
landet och i grannländerna. I Afghanistan har
återvändandet av flyktingarna från Iran och
Pakistan bromsats upp på grund av nya oroligheter.
Internflyktingarna i Irak - bl.a. kurder - behöver
fortsatt hjälp. Insatser av återuppbyggnadskaraktär
sker i Kambodja.
Behovet av att röja minor är akut i länder som
Kambodja, Afghanistan, Somalia, Moçambique, Angola
och före detta Jugoslavien. Sverige bör bidra med
ytterligare resurser för att komma till rätta med
detta problem. Det forskningsarbete som bedrivs i
Sverige för att få fram nya metoder för minröjning
bör stödjas.
Det finns således i världen idag ett ökat behov
av katastrofhjälp, både omedelbar hjälp och hjälp
med återuppbyggnad. Dessutom måste insatserna
stödja uppbyggnad av samhällen, så att dessa blir
mindre benägna att åter råka ut för krig eller
hamna i kris.
De diplomatiska insatserna blir allt viktigare.
Det kan gälla att t.ex. mäkla fred, men även
säkerställa att t.ex. mattransporter inte skall
plundras. I dessa sammanhang har FN kommit att
spela en allt viktigare roll. Regeringen avser att
verka för ett intensifierat stöd till den
organisation inom FN för samordning av
katastrofhjälp, Department of Humanitarian Affairs
(DHA), som har till uppgift att koordinera
biståndet när stora och komplexa katastrofer har
inträffat. I DHA:s mandat ingår också diplomatiska
uppgifer.
Svenska resurser, både i form av svensk personal
och svenska varor, borde kunna utnyttjas i högre
grad i det internationella katastrofbiståndet. Det
finns personer med stor erfarenhet av
biståndsarbete, som skulle kunna mobiliseras för
arbete i katastrofsituationer, både för FN-organ
och för svenska organisationer. Det bör även vara
möjligt att bidra ytterligare med svenska varor,
som är efterfrågade i katastrofsituationer, och som
kan upphandlas till internationellt
konkurrenskraftiga priser. Regeringen kommer att
fortsätta stödja utvecklingen av en svensk
resursbas för katastrofhjälp.
Sverige utbetalade 1 408 miljoner kronor i
katastrofbistånd 1992/93. Utöver de beviljade
anslagsmedlen, 1 155 miljoner kronor tillfördes
anslaget genom riksdagsbeslut 300 miljoner kronor
för insatser i före detta Jugoslavien. Vidare
fördelades 197 miljoner kronor av ointecknade
reservationer till anslaget.
Med tanke på fortsatt stora behov av
katastrofhjälp, särskilt i områden som för ett par
år sedan inte fick katastrofhjälp, föreslår
regeringen en medelsram på 1 300 miljoner kronor
för anslagsposten katastrofer, stöd till
återuppbyggnad m.m. Inom denna ram förutses ett
behov av betydande humanitära insatser i f.d.
Jugoslavien, i första hand för flyktingar från
Bosnien-Hercegovina.
Särskilda miljöinsatser
Sambandet mellan miljöförstöring och fattigdom är
väl kartlagt. Det står alltmer klart att
fattidgomsproblemet är den enskilt viktigaste
orsaken till miljöförstöring i u-länderna.
Miljökonferensen i Rio de Janeiro, 1992, underströk
att insatser på miljöområdet måste utgå från en
helhetssyn och klarhet om samspelet mellan en rad
olika sektorer och aktörer. Det internationella
utvecklingssamarbetet måste utformas på ett sådant
sätt att det bidrar till en uthållig utveckling.
Därför strävar man efter - både inom det bilaterala
och multilaterala samarbetet - att integrera miljö-
aspekterna och miljökomponenter i samtliga program
och projekt, främja det uthålliga utnyttjandet av
naturresurserna, utgå från de sociala dimensionerna
och bidra till kapacitetsuppbyggnad i
mottagarländerna. Detta sker dels genom
biståndsinsatser, dels genom policyarbete i olika
internationella fora såsom OECD/DAC, FN-systemet
och de internationella bankerna.
Omkring hälften av det miljöinriktade biståndet
genom SIDA ligger på insatser inom skogs- och
jordbruk och avser skogsinventeringar,
byskogsmetodik, torrskogsanvändning, uthålliga
betessystem, markvård, genbanker, alternativa
bekämpningsmetoder m.m. I övrigt görs insatser på
områdena vattenresurser, infrastruktur,
undervisning och information, sociala aspekter och
marin miljövård.
I de flesta u-länder krävs förstärkning av
kapaciteten att planera och genomföra insatser inom
ramen för knappa resurser. För att stärka
miljömedvetande och miljökunnande ges stöd till
såväl informationsinsatser som
institutionsutveckling, liksom forskning och
utbildning. Förutsättningarna att genomföra
miljöinsatser ökar successivt, bland annat genom de
miljöprofiler som utarbetas för vart och ett av
länderna med programsamarbete.
Människors möjligheter till deltagande och
inflytande i den politiska beslutsprocessen är en
annan viktig faktor för framgång. Därför anslås
även medel för miljöundervisning och
miljöutbildning. Samarbete med enskilda
organisationer är viktigt för att stärka
miljöopinionen i u-länderna.
SIDA har i en särskild miljöskrivelse redovisat
och kommenterat ett stort antal insatser.
Redovisningen tyder på att utvalda insatser är
relevanta och att de i många fall haft den
katalytiska effekt som eftersträvats. Dessa är dock
av sådan art att effekter av insatserna först kan
utläsas på längre sikt. Verksamheten anknyter i hög
grad till den vid miljökonferensen i Rio 1992
utstakade vägen.
Det särskilda miljöbiståndet bör även
fortsättningsvis användas strategiskt och
koncentreras till lämpliga problemområden för att
kunna hanteras inom ramen för begränsade
administrativa resurser. Miljöinsatserna bör
koncentreras till samarbetsländer med basprogram.
Då miljöfrågorna ofta berör fler än ett land bör
samarbete upprättas med andra biståndsgivare för
att möjliggöra regionala insatser och andra
selektiva insatser utanför landramskretsen.
Regeringen vill i detta sammanhang betona vikten av
nära samarbete mellan SIDA, BITS, SWEDECORP och
SAREC, inte minst när det gäller insatser genom
internationella organisationer. Dessa riktlinjer
kommer att preciseras ytterligare i den tidigare
aviserade arbetsgruppen avseende UNCED-beslutens
integration i det svenska utvecklingssamarbetet.
Det sammanlagda biståndet på miljöområdet genom
SIDA uppgick under budgetåret 1992/93 till omkring
670 miljoner kronor, varav 408 miljoner kronor
finansierades via landramar och ytterligare 21
miljoner kronor via det multilaterala anslaget.
Totalt utbetalades 240,7 miljoner kronor via
anslagsposten för Särskilda miljöinsatser under
budgetåret 1992/93 (223,1 miljoner kronor 1991/92).
Den utgående reservationen uppgick till 72,7
miljoner kronor främst beroende på att flera av
insatserna byggs upp successivt. Andra insatser
befinner sig i ett förberedande stadium och kommer
att öka i volym. I ökande omfattning avslås bra
förslag till insatser till följd av bristande
resurser.
Det är angeläget att anslaget för Särskilda
miljöinsatser bibehålls på en fortsatt hög nivå.
Regeringen föreslår en medelsram för 1993/94 på 230
miljoner kronor. Dispositionen av anslaget bör
ungefärligen motsvara 1993/94 års fördelning med
tonvikt på uthålligt utnyttjande av natur-
resurserna, kopplingen till de sociala
dimensionerna och behovet av kapacitetsutveckling.
C 2. Utvecklingssamarbete genom Styrelsen för
internationell utveckling (SIDA)
1992/93Utgift7 122 942 282 Reservation2 669 809
144
1993/94Anslag6 699 500 000
1994/95Förslag6 290 000 000
Tabell 4 sammanfattar förslag om basprogram samt
indikativa planeringsramar för biståndet genom
SIDA. Basprogrammet motsvarar de tidigare s.k.
landramarna minskat med importstödet. Importstödet
har lagts tillsammans med betalningsbalansstödet
till ett eget anslag. Detta anslag (C 4. Stöd till
ekonomiska reformer och skuldlättnad) omfattar
1 000 miljoner kronor och fördelas till fattiga,
skuldtyngda länder som genomför ekonomiska
reformprogram, framförallt i Afrika. Planerings-
ramarna innehåller det långsiktiga basprogrammet
(undervisning, hälsa, infrastruktur etc.) och
sådant långsiktigt bistånd som är möjligt att
länderfördela men som tidigare endast redovisats
som särskilda anslagsposter (demokrati/mänskliga
rättigheter, miljö etc.). Länder med föreslagna
planeringsramar understigande 50 miljoner kronor
har sammanförts i anslagspost *Övriga länder*.
Tabell 4. Utvecklingssamarbete genom SIDA
budgetåren 1993/94 - 1994/95 (mkr)
Anvisat Förslag 1994/95
1993/94Basprogram Planeringsram
(varav importstöd)
A. PLANERINGSRAMAR OCH REGIONALA INSATSER
AFRIKA
Angola 160 60 70
Botswana 67,5 55 60
Etiopien 130 130 1401
Kenya 105 80 95
Mocambique 320(70) 245 3351
Namibia 90 85 90
(Sydafrika) (240) 2202
Tanzania 445(140) 295 3301
Uganda 85 95 1051
Zambia 255(115) 135 1851
Zimbabwe 195(65) 135 1401
Övriga länder i Afrika95(10) 95 1253
Regionala insatser 130 165 354
ASIEN
Bangladesh 120 130 170
Indien 345 305 325
Laos 100 90 95
Sri Lanka 35 50 60
Vietnam 180 180 190
Regionala insatser 0 20 20
LATINAMERIKA
Nicaragua 270(140) 155 1701
Utvecklingssamarbete
Centralamerika 135 185 260
Utvecklingssamarbete
Sydamerika 95 85 125
______________________________________________
3 357,5 2 775
B. ICKE LÄNDERFÖRDELAT
Demokrati, mänskliga rättigheter650 5955
Katastrofer och återupp-
byggnad m.m. 1 181 1 3006
Bistånd genom folkrörelser och
andra enskilda organisationer875 1 0007
Särskilda miljöinsatser225 2308
Anvisat Förslag 1994/95
1993/94Basprogram Planeringsram
(varav importstöd)
C. ÖVRIGT
Särskilda program 305 3059
Rekrytering och utbildning
av fältpersonal 40 40
Vissa landprogramkostnader43 20
Information genom SIDA23 25
________________________________________________
3 342 3 515
SUMMA 6 699,5 6 290
1 Dessa ingår i den krets av länder som kan komma
ifråga för betalningsbalansstöd. Fördelning enligt
regler angivna under anslaget C 4. Stöd till
ekonomiska reformer och skuldlättnad
2 Medlen anvisas under anslagsposten Demokrati och
mänskliga rättigheter varför beloppet ej ingår i
basprogrammet
3 Avser basprogram/planeringsramar för Eritrea
(30/35), Kap Verde (35/35), Guinea-Bissau (0/10),
Lesotho (30/45)
4 Regionalt stöd genom SADC har fördelats på
planeringsramar för Angola, Lesotho, Mocambique,
Tanzania och Zambia. Ofördelat 35 miljoner kronor
5 60 miljoner kronor har förts över till basprogram
för El Salvador inom anslagsposten
Utvecklingssamarbete Centralamerika, 220 miljoner
kronor redovisas som planeringsram för Sydafrika
och ytterligare 200 miljoner kronor fördelas på
planeringsramar för andra länder i huvudsak enligt
SIDA:s förslag
6 För Afghanistan och Kambodja beräknas 100
miljoner kronor vardera
7 Direktstöd om totalt 40 miljoner kronor har
fördelats på planeringsramar för Bangladesh, Indien
och Sri Lanka
8 Av beloppet har 65 miljoner kronor fördelats på
planeringsramar
9 Av beloppet har 40 miljoner kronor fördelats på
planeringsramar
SIDA
I anslagsframställningen föreslår SIDA en total
biståndsram på 13 300 miljoner kronor, vilket är en
ökning med 340 miljoner kronor. Beräkningen bygger
på ett antagande om en successiv återgång till
enprocentsmålet.
Under budgetåret 1992/93 ökade SIDA:s
utbetalningar med 300 miljoner kronor jämfört med
1991/92. Den största ökningen faller på
anslagsposten Katastrofer och återuppbyggnad, där
utbetalningarna ökade med 330 miljoner kronor till
1,4 miljarder kronor. Den utgående reservationen
har ökat med 700 miljoner kronor, varav dock 400
miljoner kronor utgör en engångseffekt på grund av
ändrad periodicering i bokföringen.
För anslaget C 2. föreslår SIDA en ökning med 143
miljoner kronor till 6 845 miljoner kronor. En ny
anslagspost bör inrättas inom C 2. för
betalningsbalansstöd och skuldlättnader föreslår
SIDA vidare. För 1994/95 föreslås 940 miljoner
kronor under denna anslagsposten, huvuddelen till
tidigare programländer. Totalt skulle anslaget C 2
därmed uppgå till 7 745 miljoner kronor.
SIDA redovisar sina förslag dels i form av
basprogram, som är de tidigare landramarna minus
eventuellt importstöd, dels i form av indikativa
planeringsramar, som består av basprogrammet plus
annat ändamålsbestämt bistånd (demokrati/mänskliga
rättigheter, särskilda miljöinsatser, särskilda
program, regionala insatser, landramsanknutet
direktstöd via enskilda organisationer).
I syfte att öka flexibiliteten i
anslagsstrukturen och planeringsmetodiken föreslår
SIDA:
- att enskilda anslagsposter får överskridas med
högst fem procent av anslagna medel, förutsatt att
hela anslaget ej överskrids, samt att
överskridandet skall avräknas mot anslagsposten,
- att medel som inte utnyttjas avseende indikativa
planeringsramar reserveras till nästkommande
budgetår i den mån de intecknats genom insatsavtal
eller genom beslut om beredning,
- att SIDA ges rätt att fatta beslut om insatser
oavsett belopp, under förutsättning att insatserna
ligger inom ramen för de av regeringen fastställda
riktlinjerna om biståndets inriktning för visst
område och det finansiella utrymme som angivits.
Antalet programländer för utvecklingssamarbete
genom SIDA är nu nitton, och i varje land arbetar
SIDA i genomsnitt i drygt sex sektorer. I båda
fallen förespråkar SIDA en koncentration.
SIDA:s förslag i övrigt redovisas och diskuteras
under respektive anslag och anslagspost.
Regeringens överväganden
För 1994/95 föreslår regeringen att 6 290 miljoner
kronor anvisas för utvecklingssamarbete genom SIDA.
Motiven för de olika indikativa planeringsramarna
och storleken på de icke-landrelaterade anslags-
posterna har redan redovisats.
I det föregående har regeringen betonat kraven på
förbättrad kostnadseffektivitet och resultatanalys.
Det är därför viktigt att SIDA fortsätter
utvecklingsarbetet vad beträffar mål- och
resultatstyrning.
Regeringen biträder inte SIDA:s förslag om att
under anslaget C 2. Utvecklingssamarbete med SIDA
inrätta en ny anslagspost för betalningsbalansstöd
och skuldlättnader. Övervägande skäl talar för att
bistånd av denna speciella karaktär bör ges ett
särskilt anslag, C 4. Stöd till ekonomiska reformer
och skuldlättnad.
Regeringen delar SIDA:s syn på behovet av ökad
flexibilitet i anslagstrukturen och
planeringsmetodiken, och biträder därför de
förslag, som redovisats ovan, vad gäller rätten
till överskridanden med högst fem procent av
enskilda anslagsposter, men begränsad till
anslagsposter för landsamarbeten, samt förslaget om
att medel som inte utnyttjats i de indikativa
planeringsramarna kan reserveras till nästkommande
budgetår.
Nuvarande regler för SIDA:s egen beslutsrätt
rörande samarbetet med enskilda länder gäller tills
dess att regeringen i beslut fastställt samman-
sättning och inriktning av biståndet. Regeringen är
därför inte beredd att generellt biträda förslaget
om att ge SIDA beslutsrätt om insatser oavsett
belopp om de ligger inom ramen för regeringens
riktlinjer och det finansiella utrymmet. Regeringen
vill också erinra om den möjlighet som, efter
riksdagens beslut om styrnings- och
samverkansformerna i biståndet (prop. 1992/93:244,
bet. UU 1992/93:26, rskr. 1992/93:342), finns att
öka långsiktigheten i biståndet genom att utöka
utfästelserna från tre till fem gånger den aktuella
planeringsramen. I de fall regeringen anser att
denna möjlighet bör utnyttjas kommer detta att
anges i landstrategin för varje enskilt land.
När det gäller SIDA:s förslag till ökad
koncentration inom biståndet delar regeringen den
allmänna inriktningen i förslagen. Kravet på ökad
resultatstyrning innebär ett högre krav på
prioriteringar. Hur och när en insats skall
avslutas eller fasas ut bör diskuteras redan när
insatsen planeras, och nya insatser bör ges klara
och uppföljningsbara mål.
Det ligger i Sveriges intresse att i olika former
bedriva utvecklingssamarbete med ett stort antal
länder. Det behöver dock inte betyda bistånd genom
SIDA eller ens att SIDA behöver tillämpa samma
krävande planeringsmetodik på alla länder, oavsett
insatsens storlek eller karaktär. Utveckling av nya
planeringsformer inom SIDA kan vara ett sätt att
höja kostnadseffektiviteten utan att på något
menligt sätt sänka kraven vad gäller kvalitet,
uppföljning och kontroll.
Ett av huvudsyftena med landstrategiarbetet är
att förbättra beslutsunderlaget för regeringens
prioriteringar av insatser mellan och inom länder.
Även Sekretariatet för analys av
utvecklingssamarbetet (SAU) kommer att spela en
viktig roll i detta avseende. Några ytterligare
åtgärder för att analysera ländervalet, med sikte
på att minska antalet samarbetsländer, är därför
inte erforderliga just nu, utan bör bli ett
resultat av det förändringsarbete som pågår av
biståndets styrnings- och samarbetsformer.
Det är angeläget att SIDA:s arbete med att
förtydliga rollerna i biståndsprocessen fortsätter,
men att hänsyn tas till de faktiska förut-
sättningarna i olika länder.
Redan nu lämnas bistånd i betydande omfattning
till insatser som är befolkningsrelaterade.
Regeringen vill särskilt framhålla vikten av att
främja kvinnans ekonomiska och sociala ställning.
Utbildningsinsatser och hälsovård är särskilt
viktiga medel. Regeringen ser med intresse fram mot
den särskilda strategi på befolkningsområdet som
SIDA håller på att utarbeta.
Övrigt
Särskilda program
Särskilda program är en samlande rubrik för
verksamhet och stöd till insatser som av olika skäl
är särskilt prioriterade eller är av utpräglad
försöks- och metodutvecklingskaraktär.
Den ämnesinriktade verksamheten (ÄIV) består
huvudsakligen av insatser som befinner sig i ett
uppbyggnadsskede och där de enskilda insatserna
ännu är relativt små och ännu inte färdiga att
infogas i det långsiktiga bilaterala samarbetet med
enskilda länder. Initiativen till dessa insatser
har huvudsakligen kommit från riksdagen och
regeringen.
Försöks- och metodutvecklingsverksamheten (FOM)
ger möjligheter att identifiera, utvärdera,
dokumentera och sprida erfarenheter av nya metoder
och tekniker inom olika sektorer av
utvecklingssamarbetet. Insatserna har ofta inslag
av forskning varför ett nära samarbete med SAREC
sker.
Den tredje kategorin inom Särskilda program
utgörs av insatsförberedelser och resultatvärdering
(IRV). Här genomförs analyser och utvärderingar av
uppnådda effekter av och utförda prestationer i
verksamheten. Resultat och överväganden används i
stor utsträckning i den biståndspolitiska
beslutsprocessen och debatten.
Verksamheten inom Särskilda program administreras
av SIDA, men resultat, analyser, utvärderingar m.m.
sprids till och nyttiggörs även i stor utsträckning
inom andra myndigheter, enskilda och
internationella organisationer m.fl.
Regeringens överväganden
Insatserna inom Särskilda program är i flera
avseenden av strategisk betydelse för svenskt
utvecklingssamarbete. De arbetssätt och analys-
instrument som används behöver successivt
utvecklas. Inte minst gäller detta mot bakgrund av
de skärpta kraven på effektivitet i användningen av
anvisade resurser. Det ligger därför i sakens natur
att effekterna av de insatser som görs inom ramen
för Särskilda program endast kan avläsas på mycket
lång sikt.
Regeringen föreslår att 305 miljoner kronor
anvisas för anslagsposten Särskilda program
budgetåret 1994/95.
Rekrytering och utbildning av fältpersonal
Målet för SIDA:s personalbistånd är att ställa
personal till förfogande som kompletterar
mottagarländernas egna resurser. I första hand
inriktas insatserna på kompetensutveckling, i syfte
att stödja en långsiktig och bärkraftig utveckling
av människor och institutioner. Från anslagsposten
bekostas utbildning av fältpersonal, det bilaterala
expertprogrammet, s.k. Minor Field Studies (MFS)
och stöd till fältpersonalens återinträde på den
svenska arbetsmarknaden. Insatserna är således
viktiga inslag i utvecklingen av den svenska
resursbasen. Särskilt de bilaterala expert- och
MFS-programmen är angelägna insatser i arbetet med
att föryngra och långsiktigt trygga tillgången på
kompetent fältpersonal.
En mycket tydlig tendens är att antalet
kontraktsanställda, för vilka SIDA har ett
arbetsgivaransvar, minskar och att antalet
konsulter i av SIDA upphandlade konsultföretag
ökar. Detta ställer förändrade krav på såväl
utbildningens inriktning som dess omfattning och
former.
Regeringens överväganden
Personalbistånd är och kommer under överskådlig tid
framåt att förbli en viktig del i det svenska
utvecklingssamarbetet. Det är därför angeläget att
SIDA på ett kraftfullt sätt arbetar med
kompetensutveckling och föryngring av den
personkrets som medverkar i personalbiståndet. Det
är härvid särskilt angeläget att SIDA under de
närmaste åren verkar för att fler kvinnor
engageras.
Kraven på fler kvinnor i personalbiståndet och
att de konsulter som engageras har erforderlig
kompetens för uppdraget bör i första hand riktas
mot de företag med vilka SIDA tecknar
utkontrakteringsavtal. Det bör ligga i företagens
eget intresse att investera i personalens kompetens
och att utnyttja gjorda insatser som
konkurrensfördel. Av detta skäl skall den
utbildning som erbjuds företagen vara
avgiftsbelagd. SIDA kan härigenom också bättre
bedöma den erbjudna utbildningens relevans och
kvalitet samt successivt få ökat ekonomiskt utrymme
att utveckla utbildningen.
SIDA har i sin anslagsframställning föreslagit
att 45 miljoner kronor anvisas anslagsposten
Rekrytering och utbildning av fältpersonal
budgetåret 1994/95.
Regeringen föreslår att 40 miljoner kronor
anvisas anslagsposten för budgetåret 1994/95.
Vissa landprogramkostnader
Medel från denna anslagspost används främst för
skatter och sociala avgifter för fältpersonal, som
erläggs i Sverige, och vissa övriga gemensamma
kostnader för fältpersonalen samt kostnader för
handläggning av säkerhetsfrågor och
säkerhetsarrangemang vid biståndskontoren.
Regeringens överväganden
Insatserna under denna anslagspost är framför allt
nödvändiga för att undvika att de indikativa
planeringsramarna för länder med en stor andel
personalbistånd drabbas av onödig belastning.
Regeringen föreslår att 20 miljoner kronor
anvisas anslagsposten Vissa landprogramkostnader
budgetåret 1994/95.
Information genom SIDA
För att bredda förståelsen och engagemanget för
u-ländernas situation och biståndets roll krävs
omfattande informationsinsatser. Det av riksdagen
angivna målet för u-landsinformationen är att
utveckla människors kunskaper om och intresse för
u-ländernas utveckling. Därmed kan engagemanget för
Sveriges internationella solidaritetspolitik
fördjupas. Ett brett samhällsengagemang i
internationella utvecklingsfrågor är av avgörande
betydelse för en fortsatt hög biståndsvilja och ett
omfattande bistånd.
SIDA har som en huvuduppgift att informera om de
insatser som görs på biståndsområdet och om de
resultat som uppnåtts i utvecklingssamarbetet samt
att stärka förståelsen för u-länderna och deras
situation. De övriga biståndsmyndigheterna, BITS,
SWEDECORP och SAREC har också en viktig uppgift att
fylla i detta avseende, inte minst när det gäller
information om den egna verksamheten. Nordiska
Afrika-institutet har som särskild uppgift att
forska och sprida kunskap om Afrika. Sandö
U-centrum fullgör en viktig utbildningsinsats inom
biståndet. Även folkrörelser och enskilda
organisationer har en betydelsefull roll i
informationsspridningen. Andra viktiga aktörer på
området är t.ex. skolor och universitet,
journalister och det svenska näringslivet, vilka
samtliga både bör ges tillgång till och kunna bidra
med information om det svenska
utvecklingssamarbetet. En bred information om andra
länder och kulturer är också av stor betydelse för
att minska tendensen mot främlingsfientlighet och
rasism i vårt samhälle, inte minst bland ungdomar.
Regeringens överväganden
SIDA:s informationsverksamhet bör prioritera
insatser visavi skolungdomar. Detta bör bl.a. ske
genom skolor och universitet för att därmed
medverka till en förbättrad undervisning och
kunskapsspridning om de internationella
utvecklingsfrågorna och biståndets roll. De
regionansvariga informatörerna bör spela en ökad
roll i denna verksamhet. Insatserna bör inriktas på
en bred informationsspridning i grundskolan och
gymnasiet samt bidra till förbättrad utbildning i
u-landsfrågor på universitetsnivå. Det svenska
näringslivet, den svenska resursbasen inom
biståndet bl.a. inom olika organisationer och
institutioner liksom enskilda individer med
biståndserfarenhet och massmedierna är också
strategiskt viktiga grupper i
informationsspridningen. En närmare kartläggning
och analys av den nuvarande
informationsverksamheten på biståndsområdet både
vad gäller bilateralt och multilateralt bistånd som
underlag för en bedömning om behovet av eventuella
förstärkta informationsinsatser kommer att äga rum
under våren för att presenteras i nästa års budget-
proposition.
25 miljoner kronor föreslås avsättas för
anslagsposten Information genom SIDA, varav 6
miljoner kronor ställs till regeringens disposition
för särskilda informationssatsningar.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner de riktlinjer för
utvecklingssamarbete genom SIDA som förordats i det
föregående,
2. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser
och åtaganden som förordats,
3. till Utvecklingssamarbete genom SIDA anvisar
ett reservationsanslag på 6 290 000 000 kr.
C 3. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA)
1992/93Utgift294 509 000
1993/94Anslag297 425 000
1994/95Förslag314 700 000
Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) är
enligt förordningen (1988:531) med instruktion för
SIDA, en myndighet för det direkta
utvecklingssamarbete som Sverige bedriver med
utvecklingsländer.
Det övergripande målet för SIDA är att inom ramen
för de biståndspolitiska målen och på
kostnadseffektivast möjliga sätt genomföra ett
bistånd i enlighet med av riksdagen och regeringen
fastställd övergripande inriktning på länder och
verksamheter.
SIDA har lämnat en årsredovisning avseende
verksamheten under budgetåret 1992/93.
Riksrevisionsverkets granskning av denna har inte
föranlett någon anmärkning.
Anslagssparandet från budgetåret 1992/93 uppgår
till 11 381 560 kr.
I sin enkla anslagsframställning för budgetåret
1994/95 har SIDA vad gäller det aktuella anslaget
föreslagit följande förändringar:
- En kvalificerad kassahållningsfunktion (Cash
Management) bör inrättas (500 000 kr).
- Kostnaderna för nuvarande tjänster vid ambassaden
i Pretoria bör överföras från anslaget C 2.
Utvecklingssamarbete genom SIDA. när ett reguljärt
bistånd till ett demokratiskt Sydafrika kan inledas
(2 200 000 kr).
- Kompensation för effekterna av den svenska
kronans depreciering på utlandstilläggen (3 000 000
kr) bör utgå.
- De särskilda insatserna avseende
kompetensutveckling bör fortsätta (i likhet med
innevarande budgetår bör 3 000 000 kr anvisas
särskilt).
Den integrerade fältadministration som börjar
införas under budgetåret 1993/94 skall bidra till
besparingar och kommer att leda till en delvis
förändrad kostnadfördelning mellan UD och SIDA. Det
är i dagsläget svårt att beräkna effekterna på
anslagen. Regeringen kommer senare att fatta
nödvändiga beslut. Integrationen skall vara
genomförd senast den 1 januari 1995.
Regeringens överväganden
Sammanfattning
Övergripande mål
Det övergripande mål som gäller för treårsperioden
1992/93 - 1994/95 bör ligga fast. Regeringen har
den 17 juni 1993 beslutat att de övergripande mål
och verksamhetsmål som gällt för perioden 1992/93 -
1994/95 utsträcks till att omfatta även budgetåret
1995/96.
Resurser
Ramanslag 1994/95 314 700 000 kr
Planeringsram
1994/95 - 1995/96 626 400 000 kr
Övrigt
SIDA disponerar medel för huvuddelen av sin
verksamhet under anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom SIDA. Myndigheten disponerar även vissa medel
under anslagen C 1. Bidrag till internationella
biståndsprogram och G 1. Samarbete med länderna i
Central- och östeuropa.
Resultatbedömning
Den årsredovisning avseende verksamhetsåret 1992/93
som SIDA lämnat till regeringen visar tydligt på
den mycket stora bredden i det bilaterala
biståndet. Samtidigt är det uppenbart att den
diversifierade verksamheten försvårat enhetlighet
och entydighet i redovisningen.
RRV har i sin granskning av årsredovisningen
pekat på vissa oklarheter och brister. Regeringen
instämmer i allt väsentligt i RRV:s synpunkter.
Den årsredovisning som SIDA lämnat är enligt
regeringens mening ett viktigt ytterligare steg i
arbetet med att utveckla resultatstyrningen i
biståndet. I detta hänseende har den process i
vilken årsredovisningen arbetats fram varit mycket
värdefull. Regeringen avser senare att meddela
riktlinjer för utformningen av SIDA:s
årsredovisning avseende budgetåret 1993/94.
Resultaten av det interna översynsarbete som
påbörjades våren 1993 visar att SIDA har goda
förutsättningar att genomföra framgångsrika
effektiviserings- och rationaliseringsinsatser.
Även i detta hänseende utgör SIDA:s årsredovisning
ett värdefullt bidrag. I denna ges på flera håll
klara uttryck för en ökad medvetenhet om och
beredskap för förändring och omprövning av såväl
verksamhetens inriktning som dess former.
Även de förändringar av regeringens planerings-
och beredningsprocess avseende det internationella
utvecklingssamarbetet som beslutades av riksdagen
våren 1993 (prop. 1992/93:244, bet. 1992/93:UU26,
rskr. 1992/93:342) är ägnade att precisera SIDA:s
roll. Sammantaget bör detta ge myndigheten bättre
förutsättningar att ompröva uppgifter och
funktioner.
Av vikt för regeringens fortsatta arbete med
dessa frågor är även de överväganden och förslag
som i dagarna kommer att lämnas från utredningen om
biståndsförvaltningens effektivitet (dir. 1993:87).
Slutsatser
SIDA:s årsredovisning utgör ett värdefullt underlag
för en fortsatt och fördjupad dialog mellan
regeringen och myndigheten. Årsredovisningen, som
är den första i sitt slag inom det
biståndspolitiska området, visar att prestations-
och resultatredovisningar av biståndsinsatser är
möjliga att genomföra. Den visar samtidigt också
tydligt att arbetet med att redovisa och analysera
kan och bör utvecklas ytterligare.
De genom årsredovisningen förbättrade
förutsättningarna att ta del av och bedöma vad som
faktiskt uträttats inom biståndet befrämjar också
den allmänna förståelsen och uppslutningen för
svensk biståndspolitik.
Sammantaget innebär regeringens bedömning att de
riktlinjer som lades fast i 1992 års
budgetproposition bör gälla även för budgetåret
1994/95.
I den uppräkning som gjorts vid beräkningen av
ramanslaget för budgetåret 1994/95 ingår även en
kompensation för höjda utlandstillägg. De insatser
vad gäller kompetensutveckling som inleddes
budgetåret 1992/93 bör fortsätta även under
budgetåret 1994/95 (oförändrat 3 000 000 kr).
Vad gäller verksamheten vid den svenska
ambassaden i Pretoria delar regeringen SIDA:s
bedömning att en överföring från sak- till för-
valtningsanslag bör ske först när den demokratiska
utvecklingen i Sydafrika så medger.
Regeringen instämmer i myndighetens bedömning att
en kvalificerad kassahållningsfunktion bör
inrättas. Detta bör myndigheten dock finansiera
genom omprioritering inom föreslaget ramanslag.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA) anvisar ett ramanslag på 314 700 000 kr.
C 4. Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad
Utgift 1992/93531 695 6091 Reservation774 170
9701
Anslag 1993/94500 000 0001
Förslag1994/951 000 000 000
1 Dessa uppgifter hänför sig till anslagsposten
Stöd till ekonomiska reformprogram och
skuldlättnadsåtgärder inom anslaget C 3. Andra
biståndsprogram som från och med budgetåret 1994/95
föreslås slås samman med medel för importstöd
tidigare anslaget under C 2. Utvecklingssamarbete
genom SIDA
Stöd till ekonomiska reformer syftande till
marknadsekonomi för att stimulera tillväxt och
långsiktig utveckling är ett av målen för svenskt
utvecklingssamarbete. En utveckling i riktning mot
ökad marknadsorientering av ekonomin är även ett av
regeringens kriterier för biståndssamarbete. Så
gott som samtliga svenska samarbetsländer genomför
nu reformprogram med makroekonomiska
stabiliserinsgåtgärder och strukturförändringar och
liberalisering av ekonomin.
Ett viktigt sätt för Sverige att främja denna
ekonomiska omvandling från tidigare planekonomi
till marknadsekonomi är genom s.k. betal-
ningsbalansstöd, vilket möjliggör för ett
skuldtyngt land att erhålla utländsk valuta för att
kunna importera de varor som är nödvändiga för att
uppnå ekonomisk tillväxt och en långsiktigt hållbar
utveckling. Betalningsbalansstöd ges till de
fattigaste, mest skuldtyngda länderna, i anslutning
till internationellt samordnade aktioner. Det kan
antingen ta formen av fritt obundet stöd till
import, eller skuldlättnad som indirekt frigör
medel för import. Betalningsbalansstöd har tidigare
finansierats dels över landramarna inom anslaget C
2. Utvecklingssamarbete genom SIDA och dels över en
särskild anslagspost Stöd till ekonomiska
reformprogram och skuldlättnadsåtgärder inom
anslaget C 3. Andra biståndsprogram. Enligt
riksdagens beslut baserat på prop. 1992/93: 244,
bet. 1992/93: UU26 samt rskr. 1992/93: 342, skall
från och med budgetåret 1994/95 importstödet brytas
ut ur landramarna och sammanföras med
betalningsbalansstödet under anslaget C 3. Andra
biståndsprogram.
Resultatet har blivit ett nytt anslag C 4. Stöd
till ekonomiska reformer och skuldlättnad.
Regeringen anser att det är angeläget att
upprätthålla ett omfattande betalningsbalansstöd
för att bistå de fattiga, skuldtyngda länder som
genomför ekonomiska reformer.
Tunga skuldbördor och oförmåga att föra en
systematisk anpassningspolitik har under en längre
tid undergrävt den ekonomiska och sociala
utvecklingen i många u-länder. Situationen blev för
många länder akut under 1980-talet med stora
bytesbalansunderskott och stagnerande tillväxt som
följd. Orsakerna står att finna i såväl interna som
externa faktorer. Bland de interna kan nämnas
ineffektiv användning av upplånat kapital,
ineffektiva statliga regleringar, felaktig
jordbrukspolitik, övervärderade växelkurser och en
alltför expansiv penning- och finanspolitik. Situa-
tionen förvärrades av en försämrad omgivning med
stigande realräntor, stigande dollarkurs, sjunkande
priser på u-ländernas exportprodukter och ökad
protektionism på i-landsmarknaderna.
För att de skuldtyngda länderna skall kunna
återupprätta tillväxten och komma ur den ekonomiska
krisen är det nödvändigt att ekonomiska reformer
genomförs. Dessa ekonomiska reformprogram, som
oftast utformas i samarbete med Internationella
Valutafonden (IMF) och Världsbanken, syftar till
att minska de makroekonomiska obalanserna och genom
marknadsekonomiska, strukturella och
institutionella reformer skapa en bättre grund för
tillväxt i ekonomin. För att anpassningen skall bli
framgångsrik krävs, förutom politisk vilja och
starkt ledarskap i länderna, dock att programmen
får tillräcklig extern finansiering i form av ökade
biståndsflöden och skuldlättnader.
Huvuddelen av det svenska betalningsbalansstödet
går till Afrika söder om Sahara, där majoriteten av
de fattigaste, mest skuldtyngda länderna finns.
Våra medel kanaliseras främst via Världsbankens
särskilda program för Afrika, SPA. De huvudsakliga
mottagarna har varit Tanzania, Mocambique, Zambia,
Uganda, Zimbabwe, Ghana och det senaste året
Etiopien. Det finns dock viktiga mottagarländer
även utanför Afrika, t.ex. Nicaragua, Bolivia och
Vietnam.
SPA-samarbetet har visat sig vara ett mycket
framgångsrikt initiativ för att mobilisera och
samordna ökade resurser till förmån för de
fattigaste och mest skuldtyngda länderna i Afrika
som genomför ekonomiska reformprogram. Samarbetet
omfattar ökad utlåning från IMF och Världsbanken på
förmånliga villkor, ökat betalningsbalansinriktat
bistånd från bilaterala givare samt skuldlättnader.
Utöver ökade resursflöden läggs stor vikt vid
biståndssamordning, minskad bindning av biståndet,
uppföljning av landets budgetutgifter och
fattigdomsfrågor. Sverige är en av de största
bidragsgivarna till SPA och har aktivt deltagit i
policydialogen. Under det senaste året har Sverige
lett en arbetsgrupp som formulerat riktlinjer för
givarfinansiering av lönekostnader i
mottagarländerna. Regeringen anser att
SPA-samarbetet fyller en viktig funktion och bör
drivas vidare och har därför uttryckt sitt stöd för
en tredje fas av samarbetet över perioden 1994-96.
En indikativ utfästelse om 900 miljoner kronor per
år i svenskt betalningsbalansstöd till SPA har
givits för treårsperioden.
En av de viktigaste formerna för bidrag inom SPA
är s.k. sam- och parallellfinansiering med
Världsbankens långivning. Sveriges bidrag har
huvudsakligen lämnats i form av obundet importstöd
till marknadsbaserade valutafördelningssystem i
mottagarländerna. Importstödet möjliggör den import
som är nödvändig för ekonomisk återhämtning och är
en biståndsform som bidrar till framväxten av en
privat sektor i mottagarlandet. Detta förutsätter
bl.a. att valutafördelningen inte är centralstyrd
eller förenad med subventioner till importören. Det
är härvid viktigt att importören betalar fullt
motvärde i lokal valuta. Uppföljning av
importstödet måste främst ske genom att följa
genomförandet av det ekonomiska reformprogrammet i
stort samt genom att föra en dialog om fördelningen
och prioriteringarna i mottagarlandets statsbudget.
Våra uppföljningar av importstödet visar att
huvuddelen av den import som sker genom de
marknadsbaserade systemen utgörs av insats- och
kapitalvaror, och enligt Världsbanken går 85 % av
stödet till den privata sektorn. Regeringen anser
att obundet importstöd till marknadsbaserade
valutafördelningssystem även fortsättningsvis bör
utgöra en betydande insats från anslaget.
Inom ramen för SPA ger Sverige också bidrag för
att underlätta de fattigaste ländernas betalning av
lån till Världsbanken på marknadsmässiga villkor.
Det gäller de fattiga länder som numera endast får
tillgång till Världsbankens utlåning på förmånliga
villkor, men som har gamla lån på marknadsmässiga
villkor. Dessa skulder är ofta mycket betungande.
Världsbanken är, liksom andra internationella
finansiella institutioner, s.k. prioriterad
fordringsägare, vilket innebär att fordringarna
inte kan avskrivas eller omförhandlas. Bidragen för
att underlätta återbetalning av sådan skuld är en
effektiv form av skuldlättnad, eftersom resurser
direkt frigörs för andra ändamål. Sverige bör
fortsätta att bidra till denna typ av skuldlättnad
till länder inom och utanför SPA som genomför
ekonomiska reformer.
En motsvarande typ av skuldlättnad avseende
återbetalning av lån från Afrikanska
utvecklingsbanken är under diskussion bland bankens
medlemsländer. Under förutsättning att en ur svensk
synvinkel tillfredsställande mekanism med sådant
ändamål kommer till stånd, kan möjligheten att
lämna svenska bidrag övervägas.
IMF spelar en huvudroll när det gäller de
ekonomiska reformprogrammen. Eftersom fondens
ordinarie resurser endast kan utlånas på
icke-koncessionella villkor för temporärt
betalningsbalansstöd, har särskilda lånearrangemang
på mjuka villkor skapats för att stödja de
fattigaste länderna. ESAF (Enhanced Structural
Adjustment Facility) finansieras i huvudsak genom
gåvobidrag, bl.a. från Sverige, och lån på
förmånliga villkor från medlemsländerna.
Utvärderingar av ESAF har visat att stödet varit
ett viktigt instrument i att främja de nödvändiga
reformerna i mottagarländerna. Sverige har vid
utformningen av efterföljaren till ESAF, arbetat
för ett brett deltagande av givarländer och för en
rimlig bördefördelning. Ett svenskt bidrag om
totalt 400 miljoner kronor dvs. 80 miljoner kronor
per år har utfästs till ESAF II för budgetåren
1993/94 - 1997/1998.
Ett antal skuldtyngda länder har stora
betalningseftersläpningar till Världsbanken, IMF
eller regionala utvecklingsbanker. Detta är ett
allvarligt problem, eftersom länderna utestängs
från ny långivning. Särskilda insatser måste till
för att hjälpa de länder som lägger om sin
ekonomiska politik och försöker klara ut problemen
med betalningseftersläpningarna. Genom att bilda en
s.k. stödgrupp av frivilliga bidragsgivare kan
extraordinära resurser mobiliseras i sådana
situationer. Sverige har under innevarande budgetår
bidragit till stödgruppsoperationer för Vietnam och
Kambodja, vilka resulterat i en normalisering av
dessa länders relationer till de internationella
finansiella institutionerna och ett ökat
biståndsflöde till dessa länder. Sverige bör även
fortsättningsvis bidra till stödgruppsoperationer,
baserat på en bedömning från fall till fall
avseende mottagarlandets uppfyllande av de
generella kriterier som gäller för
betalningsbalansstöd.
Skulderna till offentliga bilaterala
fordringsägare, främst exportkrediter vilka
omförhandlas i Parisklubben, är en tung börda för
många av de fattigaste mest skuldtyngda länderna.
Sverige har aktivt drivit frågan om ytterligare
skuldlättnader i Parisklubben och vissa framsteg
avseende skuldlättnad för dessa länder har uppnåtts
på senare år. Den överenskommelse som träffades i
december 1991 om de s.k. utvidgade Toronto-
villkoren, vilket innebär en skuldminskning om 50 %
av omförhandlad skuldtjänst, är emellertid
betydligt mindre långtgående än vad Sverige drivit.
Sverige bör därför även i fortsättningen kunna
bidra med betalningsbalansstöd bl.a. för att täcka
de fattigaste ländernas räntebetalningar till
Sverige som skall betalas i enlighet med
omförhandlingsavtalen. Samtidigt är det viktigt att
Sverige i relevanta fora fortsatt verkar för ökade
bilaterala skuldlättnader.
Många fattiga länder har en visserligen begränsad
men ändå betungande kommersiell skuld, dvs. skuld
till privata fordringsägare, främst banker.
Betalningseftersläpningarna har försvårat
tillgången på nya lån och fördyrat nödvändiga
handelskrediter. Genom skuldåterköp och skuldbyten
kan man utnyttja dessa fordringars låga värdering
på andrahandsmarknaden. Världsbanken samordnar och
bidrar själv tillsammans med bilaterala
biståndsgivare till finansiering för återköp av
kommersiella skulder. Ett antal skuldåterköp
planeras för innevarande och kommande budgetår och
Sverige har utfäst bidrag till en del av dessa.
Trots de åtgärder och mekanismer som beskrivits
ovan är skuldsituationen för många av de fattigaste
länderna så besvärlig att den utgör ett allvarligt
hinder mot ekonomisk återhämtning och en
långsiktigt hållbar utveckling. Den del av skulden
som inte kan avskrivas eller omförhandlas är så
pass stor att skuldtjänstbetalningarna tränger ut
produktiv import och investeringar för
utvecklingsändamål. För dessa länder, som måste
behandlas enskilt från fall till fall, måste nya
kreativa lösningar på skuldproblemet finnas.
Sverige driver därför frågan om ytterligare lättnad
i skuldbördan för de fattigaste länderna i olika
internationella sammanhang i t.ex. Parisklubben,
Utvecklingskommittén (IMF:s och Världsbankens
policyorgan), IDA och SPA. Detta arbeta bör
fortsätta.
Härutöver kommer Sverige tillsammans med Schweiz
att arrangera ett internationellt seminarium i
Geneve i mars 1994, för att med andra
fordringsägare och biståndsgivare diskutera de
fattigaste ländernas skuldsituation. Syftet med
seminariet är att analysera skuldsituationen med
avseende på olika typer av skulder och bedöma
effekten av olika skuldlättnadsåtgärder som
genomförts hittills. Skuldproblemets omfattning och
tänkbara åtgärders effektivitet med avseende på
länders olika utgångslägen kommer att diskuteras.
De olika skuldtyperna, offentliga bilaterala,
multilaterala och kommersiella skulder, kommer att
behandlas. En fri och informell diskussion kan
bidra till att höja den internationella prioriteten
vad gäller skuldlättnadsåtgärder för de fattiga
länder som hindras i sin utveckling av en alltför
betungande skuldbörda. På sikt bör detta leda till
att ytterligare skuldlättnad medges till dessa
länder.
Ett omfattande arbete har de senaste åren lagts
ned på att utreda effekterna av de ekonomiska
reformerna i u-länderna samt det därtill ökade
resursflödet inklusive skuldlättnadsåtgärder.
Världsbanken har särskilt sökt studera resultaten i
de afrikanska länderna. Dessa studier visar att de
länder som under en längre period genomfört
reformer uppvisar en bättre utveckling avseende
tillväxt i BNP och export än andra. Att komma till
rätta med tidigare snedfördelningar i ekonomin,
till exempel genom devalvering till en växelkurs
som motsvarar marknadsvärdet, har visat sig var
särskilt betydelsefullt för att stimulera
produktion och export. Världsbanken menar vidare
att det är kombinationen av reformer och ett ökat
resursflöde som lett till de positiva resultaten.
Samtidigt konstateras svårigheter och fördröjningar
med de strukturella reformerna, t.ex.
effektiviseringen av statsförvaltningen och de
statliga företagen, vilket försvårar
återhämtningen. Resultaten avseende situationen
inom de sociala sektorerna har inte varit
tillfredsställande. Det finns ingenting som visar
att den sociala servicen försämrats till följd av
reformprogrammen, utan de sociala problemen är
främst en avspegling av den ekonomiska krisen,
vilken i sin tur nödvändiggjort reformerna. I de
reformprogram som under de senaste åren planerats
har man emellertid höjt ambitionen avseende de
sociala frågorna. Förbättringen av social service
t.ex. inom utbildning, hälsovård och
vattenförsörjning, prioriteras och behandlas nu som
en integrerad del av reformprogrammen.
Målsättningen är att de ekonomiska reformprogrammen
på ett tidigare stadium och mer direkt skall
medverka till direkta förbättringar i människors
levnadsvillkor.
Stöd från anslaget bör även fortsättningsvis utgå
till de fattigaste och mest skuldtyngda länderna,
som genomför ekonomiska reformprogram. Bidrag skall
kunna utgå till länder som för en
utvecklingsfrämjande politik i riktning mot
marknadsekonomi och demokrati. Stödet skall
fördelas på grundval av de resultat som uppnås
avseende överenskomna reformprogram samt av hur det
internationella samarbetet utformas. En betydande
grad av flexibilitet behövs. Detta innebär att
medelsutnyttjandet kan komma att variera från år
till år. Ett fortsatt omfattande behov av insatser
finns för de kommande åren. Den ingående
reservationen för innevarande budgetår är helt
intecknad. Det totala betalningsbalansstödet som
beslutats att finansieras från anslagen C 3. Andra
biståndsprogram och C 2. Utvecklingssamarbete genom
SIDA har under de två senaste budgetåren 1991/92
och 1992/93 uppgått till ca 1 450 miljoner kronor
respektive 1 220 miljoner kronor.
Regeringen föreslår att 1 000 miljoner kronor
anslås till stöd för ekonomiska reformer och
skuldlättnad för budgetåret 1994/95. Regeringen
ämnar besluta om fördelningen på olika
mottagarländer delvis baserat på förslag från SIDA
under våren 1994. De länder som mot bakgrund av
uppnådda ekonomiska resultat, skuldtyngdhet och
finansieringsbehov för närvarande skulle kunna
komma ifråga för stöd från anslaget är Zambia,
Tanzania, Moçambique, Uganda, Etiopien, Zimbabwe,
Ghana, Nicaragua, och Bolivia. Även andra länder
kan komma i fråga under förutsättning att de
uppfyller de kriterier som ovan uppställts för stöd
från anslaget.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner de riktlinjer för bidragsgivningen
som förordats i det föregående,
2. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser
och åtaganden som förordats,
3. till Stöd till ekonomiska reformer och
skuldlättnad anvisar ett reservationsanslag på 1
000 000 000 kr.
C 5. Utvecklingssamarbete genom Beredningen för
inter-nationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete
(BITS)
Tekniskt samarbete
1992/93Utgift313 282 449 Reservation 152 989
355 1993/94Anslag304 500 000
1994/95Förslag335 000 000
Från anslaget finansieras tekniskt samarbete (inkl.
internationella kurser) genom beredningen för
internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete
(BITS).
BITS föreslår att myndigheten anvisas 335
miljoner kronor för tekniskt samarbete (inkl.
internationella kurser). Förslaget motsvarar en
ökning med 31,5 miljoner kronor jämfört med
innevarande budgetår.
Den föreslagna höjningen av medelsramen motiveras
med att BITS räknar med en kraftig ökning av
utbetalningarna under budgetåren 1993/94 och
1994/95 jämfört med de utbetalningar om 316
miljoner kronor som gjordes under budgetåret
1992/93.
För budgetåret 1994/95 förutser BITS ett fortsatt
reguljärt samarbete med Egypten, Botswana, Ghana,
Tunisien, Zimbabwe, Namibia, Bolivia, Costa Rica,
Chile, Filippinerna, Kina, Malaysia och Thailand.
Vidare räknar man med att samarbete i några av de
länder som hittills varit föremål för enstaka
insatser skall övergå i mer reguljära former. I
denna krets av länder ingår t.ex. El Salvador,
Paraguay, Indonesien, Mongoliet, Madagaskar och
Senegal. BITS räknar också med att tekniskt
samarbete kan komma att inledas med Indien, Sri
Lanka och Vietnam.
I den internationella kursverksamheten
introduceras fyra nya kurser inom områdena
miljövård, demokrati- och rättssäkerhet, offentlig
förvaltning samt riskplanering. Vidare planeras 3 -
4 regionala uppföljningsseminarier som syftar till
att höja kvaliteten på de internationella kurserna
samt förbättra underlaget för en bedömning av
kursernas långsiktiga effekter. BITS beräknar ett
medelsbehov om 130 miljoner kronor för den
internationella kursverksamheten.
Regeringens överväganden
Resultatbedömning
BITS tekniska samarbete utgör en viktig kanal för
överföring av svenskt kunnande till u-länderna.
BITS resultatredovisning visar att verksamheten
bedrivs med en sådan inriktning att de fastställda
målen kan nås även om det i många fall kan vara
svårt att i kvantitativa termer mäta utvecklings-
effekterna av enskilda insatser. BITS strävan att
lägga allt större vikt vid att projekt formuleras
med angivande av klara och mätbara mål kommer att
bidra till att underlätta resultbedömningen av
framtida insatser.
Slutsatser
Regeringen delar BITS bedömning att efterfrågan
under budgetåren 1993/94 och 1994/95 kommer att öka
jämfört med budgetåret 1992/93. Detta bedöms ske
bl.a. som en följd av den breddning av BITS länder-
krets som aviserades i föregående års
budgetproposition. Regeringen föreslår att 335 000
000 kr anvisas för tekniskt samarbete för
budgetåret 1994/95. Det tekniska samarbetet med
Indonesien skall också fortsättningsvis begränsas
till enstaka insatser. I enlighet med riksdagens
bemyndigande får BITS utfästa två gånger
budgetårets anslag för tekniskt samarbete (prop.
1987/88:100 bil. 5, bet. 1987/88:UU20, rskr.
1987/88:226).
U-krediter
1992/93 Utgift316 000 000 Reservation561 461 411
1993/94Anslag 400 000 000
1994/95Förslag430 000 000
Från anslaget finansieras även u-krediter genom
Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt
samarbete (BITS).
Under budgetåret 1992/93 har BITS beslutat om 12
krediter motsvarande en total utlåning om 3 102
miljoner kronor. Gåvoandelen i dessa krediter
uppgår till 1 046 miljoner kronor. Avtal har under
året undertecknats för fem krediter om sammanlagt 1
100 miljoner kronor. Anslagsbelastningen under
budgetåret 1992/93 uppgick därmed till 316 miljoner
kronor. Den utgående reservationen ökade från 458
miljoner kronor till 562 miljoner kronor.
BITS föreslår att 500 miljoner kronor anvisas för
gåvoelementet i u-krediter. Förslaget motsvarar en
ökning med 100 miljoner kronor jämfört med
innevarande budgetår. Ökningen motiveras bl.a. med
att kreditgivningen till länder som skall erhålla
krediter med en högre subventionsgrad (50 %)
förväntas öka. BITS räknar också med någon obunden
kredit i samfinansiering med Världsbanken eller
regional utvecklingsbank.
Vidare analyserar BITS möjligheterna att ge
u-krediter till länder som bedriver en aktiv
reformpolitik men till vilka kreditgivningen är
förknippad med ett större risktagande. I denna
kategori länder ingår Filippinerna, Bolivia och
Costa Rica. BITS erinrar om tidigare framfört
förslag att pröva ett visst u-kreditsamarbete med
Indonesien.
Regeringens överväganden
Resultatbedömning
Genom u-krediter överförs finansiella resurser för
att finansiera projekt som prioriteras av
låntagarlandet, som av BITS bedöms få betydande
utvecklingseffekter för landet och där svenska
varor och tjänster är konkurrenskraftiga.
BITS resultatredovisning visar att
u-kreditgivningen bedrivs med en sådan inriktning
att de fastställda målen kan nås. På grund av
insatsernas långsiktiga karaktär kan det dock vara
svårt att mäta den slutliga utvecklingseffekten.
Utvärderingar under berednings-, genomförande- och
driftsfasen för u-kreditprojekt visar emellertid
att förutsättningarna är goda för att projekten
skall leda till avsedda utvecklingseffekter.
Slutsatser
Regeringen delar BITS bedömning att efterfrågan på
u-kreditfinansiering kommer att öka. För en sådan
utveckling talar antalet och storleken på de
projekt som nu är under beredning vid BITS och som
kan väntas leda till utbetalningar under
innevarande och kommande budgetår. Ett planerat
kraftöverföringsprojekt i Filippinerna kan t.ex.
komma att belasta anslaget med ca 300 miljoner
kronor under tre budgetår. De nya internationella
reglerna för bundna u-krediter medför bl.a. också
att kreditgivningen till länder med begränsad
tillgång till marknadskrediter ökar vilket
resulterar i en större anslagsbelastning då sådana
krediter kommer att ges med ett högre gåvoelement
än normala u-krediter.
Regeringen anser att BITS bör kunna lämna
u-krediter till Indonesien. Beslut om sådan
kreditgivning skall i varje enskilt fall
underställas regeringens prövning.
Regeringen föreslår att 430 miljoner kronor
anvisas för gåvoelement i u-krediter för budgetåret
1994/95 samt att BITS bemyndigas att göra
utfästelser för u-krediter med ett belopp om högst
tre gånger de vid varje tillfälle tillgängliga
medel.
Biståndskrediter
Regeringen har tidigare under avsnittet
Utredningar, utvärdering och fördjupat
analysarbete föreslagit att ett anslagsfinansierat
biståndskreditsystem inrättas under en
försöksperiod av två år. Systemet skall
administreras av BITS. Regeringen avser att i
regleringsbrev för budgetåret 1994/95 meddela
detaljerade riktlinjer för biståndskreditsystemets
utformning. Regeringen föreslår att 50 miljoner
kronor anvisas för biståndskrediter under
budgetåret 1994/95 samt att BITS bemyndigas att
göra utfästelser om biståndskrediter med ett belopp
om högst tre gånger de vid varje tillfälle
tillgängliga medel.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner de riktlinjer för bidragsgivningen
som förordats i det föregående,
2. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser
och åtaganden som förordats,
3. till Utvecklingssamarbete genom Beredningen
för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete
(BITS) anvisar ett reservationsanslag på 815 000
000 kr.
C 6. Beredningen för internationellt
tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS)
1992/93Utgift 17 748 686
1993/94Anslag 20 620 000
1994/95Förslag20 700 000
Det övergripande målet för Beredningen för
internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete
(BITS) är att, i enlighet med de biståndspolitiska
målen, främja ekonomisk och social utveckling i
enskilda u-länder, samt främja reformprocessen i
Central- och Östeuropa för en demokratisk
samhällsutveckling och en marknadsorienterad
ekonomi.
BITS skall utvidga och stärka Sveriges
förbindelser med länderna genom samarbete med
svenska institutioner och företag.
BITS har lämnat en årsredovisning avseende
verksamheten under budgetåret 1992/93.
Riksrevisionsverkets granskning av denna har inte
föranlett någon anmärkning.
BITS har i sin anslagsframställning föreslagit
ett i förhållande till innevarande budgetår
oförändrat förvaltningsanslag för budgetåret
1994/95 (i anvisade medel för budgetåret 1993/94
ingår en merutgift om 1 000 000 kr för
kompetensutveckling och 600 000 kr för
extraordinära flyttkostnader.)
Regeringens överväganden
Sammanfattning
Övergripande mål
Det övergripande mål som gäller för treårsperioden
1992/93 - 1994/95 bör ligga fast. Regeringen har den
17 juni 1993 beslutat att de övergripande mål och
verksamhetsmål som gällt för perioden 1992/93 -
1994/95 skall gälla även under budgetåret 1995/96.
Resurser
Ramanslag 1994/95 20 700 000 kr.
Planeringsram
1994/95-1995/96 40 400 000 kr.
Övrigt
BITS disponerar medel för sin verksamhet i u-länder
under anslaget C 5. Utvecklingssamarbete genom
Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt
samarbete. För insatser i Central- och Östeuropa
disponerar myndigheten medel under anslaget G 1.
Samarbete med Central- och Östeuropa.
Resultatbedömning
BITS redovisar resultat genom mått på
produktiviteten inom myndighetens olika enheter.
Produktiviteten mäts i antal beslut i relation till
använda personalresurser. Samtliga enheter uppvisar
med denna mätmetod en positiv
produktivitetsutveckling jämfört med budgetåret
innan.
BITS har i enlighet med regeringens särskilda
uppdrag ökat sitt deltagande i prioriteringsarbetet
i biståndet samt inlett ett kompetensut-
vecklingsarbete inom myndigheten. En förstärkt mål-
och resultatstyrning har inneburit att
ansvarsförhållandet inom den internationella kurs-
verksamheten i större utsträckning kunnat
förskjutas till kursarrangörerna.
Slutsatser
BITS verksamhet har ökat kraftigt under en följd av
år. Den förstärkning av förvaltningsanslaget som
BITS beviljats under budgetåren 1992/93 och 1993/94
har skapat förutsättningar för BITS att utveckla
sin verksamhet i enlighet med de särskilda uppdrag
man fått av regeringen. Samtidigt har den s.k.
Helsingforsöverenskommelsen inneburit att ca en
fjärdedel av u-kreditenhetens personalresurser fått
avsättas för frågor rörande avtalets genomförande.
Regeringen föreslår att BITS kommande budgetår
får ett oförändrat anslag och medges en merutgift
om 1 000 000 kr för kompetensutvecklande åtgärder.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Beredningen för internationellt
tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) anvisar ett
ramanslag på 20 700 000 kr.
C 7. U-landsforskning genom Styrelsen för
u-landsforskning (SAREC)
1992/93Utgift392 108 242 Reservation191 765 991
1993/94Anslag405 000 000
1994/95Förslag 425 000 000
Från anslaget finansieras stöd till
forskningssamarbete med u-länder,
forskningssamarbete mellan u-länder,
internationella forskningsprogram och särskilda
forskningsprogram/-projekt med inriktning på
u-länder och u-landsrelaterade problem. Ca. 10 % av
anslaget disponeras för stöd till u-landsforskning
i Sverige.
Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) är
ansvarig myndighet för beredning och beslut i
ärenden om stöd till u-landsforskning.
I sin enkla anslagsframställning för budgetåret
1994/95 framför SAREC att man för att kunna
tillgodose statsmakternas prioriteringar vad gäller
stödet till u-landsforskningen bör utgå ifrån att
anslaget ligger på en nivå som är realt sett
oförändrad (dvs. 5 % eller 20 000 000 kr över
innevarande års anslag).
Innevarande budgetår har SAREC till följd av de
realt sett minskade anslagen trappat ned sina
bidrag till internationella organisationer (i
första hand WHO/HRP och CGIAR). SAREC vill kunna
bibehålla den tidigare nivån på dessa bidrag (+ 15
000 000 kr).
Det finns enligt SAREC goda förutsättningar för
ett vidgat samarbete mellan institutioner i
Sydafrika och i andra länder i regionen. SAREC vill
mot denna bakgrund söka länka samman det nationella
och regionala forskningssamarbetet i södra Afrika,
t.ex. genom förbättrade möjligheter för utvalda
universitet i SAREC:s samarbetsländer att påbörja
samarbete med sydafrikanska universitet inom
områden av i första hand regional betydelse (+ 5
000 000 kr).
Regeringens överväganden
Resultatbedömning
Forskningssamarbetet spelar en viktig roll för
uppbyggnaden av kunskaper och mänskligt kapital i
u-länderna. Regeringen delar SAREC:s överväganden
beträffande inriktningen för stödet till
u-landsforskning. SAREC har inför innevarande
budgetår nödgats göra vissa omprioriteringar i
verksamheten.
Stöd till forskning och bedömningar av
forskningsresultat måste ske i ett långsiktigt
tidsperspektiv. Det är därför olämpligt om
inriktningen av stödet till u-landsforskningen
primärt styrs av mer eller mindre tillfälliga
budgetrestriktioner. Mot denna bakgrund föreslås
anslaget bibehållas på en realt sett oförändrad
nivå.
Samtidigt är det angeläget att successivt ompröva
och fasa ut stödet till vissa forskningsinsatser.
Under senare år har SAREC:s verksamhet sett till
antalet insatser ökat kraftigt. Antalet avtal och
kontrakt har de båda senaste budgetåren ökat med 15
% per år. Såväl administrativa som
effektivitetsmässiga skäl talar för en ökad
koncentration i stödet till u-landsforskning. Det
bör ankomma på SAREC att närmare analysera dessa
problem och vidta nödvändiga åtgärder.
Under det gångna året har SAREC och SIDA
gemensamt sett över den närmare arbetsfördelningen
myndigheterna emellan. Syftet har varit att
tydliggöra ansvarsfördelningen och förhållandet
till mottagarna. Regeringens bedömning är att det i
dagsläget är för tidigt att föreslå omfördelningar
mellan myndigheternas anslag. Det bör kunna ankomma
på regeringen att, i samband med beslut om
regleringsbrev för budgetåret 1994/95, ge SAREC
möjlighet att disponera vissa medel under anslaget
C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA. Frågan bör
även behandlas mot bakgrund av den översyn av
uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna inom
biståndsområdet som f.n. pågår.
I enlighet med riksdagens beslut med anledning av
proposition 1992/93:170 om forskning föreslås en
överföring av tjänster som professor vid
forskningsråden till de universitet och högskolor
där tjänsterna är placerade. För SAREC:s del
handlar det om för närvarande fyra professurer.
Kostnaderna för dessa bör därför från budgetåret
1994/95 överföras till åttonde huvudtiteln och
anvisas under respektive universitets- eller
högskolas anslag till forskning och
forskarutbildning. Finansieringen bör ske genom en
s.k. avräkning från biståndsramen.
Slutsatser
Regeringen anser att de övergripande målen för stöd
till u-landsforskning genom SAREC som de kommer
till uttryck i föregående års budgetproposition
(prop. 1992/93:100 bil. 4 s. 160-161, bet.
1992/93:UU15, rskr. 1992/93:297) bör fortsätta att
gälla. Riksdagen beslutade med
anledning av 1993 års proposition om forskning
(prop. 1992/93:170 bet. 1992/93:UbU15, rskr.
1992/93:388) att vissa frågor rörande svensk
u-landsforskning skulle utvärderas. Utvärderingen
kommer att genomföras under år 1994.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner de riktlinjer för biståndsgivningen
som förordats i det föregående,
2. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser
och åtaganden som förordats,
3. till U-landsforskning genom Styrelsen för
u-landsforskning (SAREC) anvisar ett
reservationsanslag på 425 000 000 kr.
C 8. Styrelsen för u-landsforskning (SAREC)
1992/93Utgift 25 770 812
1993/94Anslag 26 731 000
1994/95Förslag27 500 000
Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) har enligt
förordningen (1988:532) med instruktion för SAREC
till uppgift att främja forskning som kan
underlätta för u-länderna att utvecklas mot ökat
självbestämmande och mot ekonomisk och social
rättvisa.
De övergripande målen för SAREC är, som de
uttrycks i årets regleringsbrev, att med
utgångspunkt i de av riksdagen fastställda målen
stärka u-ländernas forskningskapacitet och främja
utvecklingsinriktad forskning. Särskild
uppmärksamhet skall ägnas åt forskningsinsatser med
inriktning på ekonomisk utveckling, demokratiska
samhällsskick, mänskliga rättigheter,
befolkningsfrågor, miljö, naturresursutnyttjande
och -hushållning i u-länderna.
SAREC har i sin enkla anslagsframställning vad
gäller ifrågavarande anslag föreslagit att medel
motsvarande en halv tjänst tillförs (216 000 kr).
Förslaget framförs mot bakgrund av att regeringen
den 11 juni 1992 beslutade att SAREC skall vara
huvudansvarig myndighet för det svenska deltagandet
i delprogrammet Life Science and Technology for
Developing Countries (STD 3) inom EG:s tredje
ramprogram för forskning.
Regeringens överväganden
Sammanfattning
Övergripande mål
Det har inte funnits skäl att förändra de
övergripande mål som gäller för treårsperioden
1993/94 - 1995/96.
Resurser
Ramanslag 1994/95 27 500 000 kr
Planeringsram
1994/95-1995/96 55 000 000 kr
Övrigt
Medel för SAREC:s verksamhet anvisas under anslaget C
7. U-landsforskning genom Styrelsen för
u-landsforskning (SAREC).
Resultatbedömning
Från och med innevarande budgetår har SAREC ålagts
ett antal nya uppgifter (bl.a. i form av ett nytt
stöd till universitet i de fattigaste u-länderna).
SAREC tillhör de myndigheter som skall lämna sin
första årsredovisning hösten 1994. De
verksamhetsmässiga omprioriteringar som företagits
och deras administrativa konsekvenser tillhör de
frågor som bör behandlas i årsredovisningen.
Slutsatser
Regeringens bedömning innebär att de riktlinjer som
lades fast i 1993 års budgetproposition (prop.
1992/93:100 bil. 4 s. 182-183, bet. 1992/93:UU15,
rskr. 1992/93:297) bör gälla även för budgetåret
1994/95.
Regeringen menar att SAREC bör klara tillkommande
arbetsuppgifter med anledning av
forskningssamarbete genom EU med omprioritering
inom ramanslaget.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Styrelsen för u-landsforskning (SAREC)
anvisar ett ramanslag på 27 500 000 kr.
C 9. Näringslivsbistånd genom Styrelsen för
internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) och
Swedfund International AB
SWEDECORP
1992/93Utgift 71 114 790 Reservation
100 800 000 1993/94Anslag135 000 000
1994/95Förslag135 000 000
Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd
bildades den 1 juli 1991.SWEDECORP skall, inom
ramen för de biståndspolitiska målen bidra till
utvecklingen av näringslivet i u-länder.
Verksamheten skall bidra till att skapa gynnsamma
förutsättningar för investeringar och företagande i
samarbetsländerna. SWEDECORP skall också främja
samarbetsländernas handel och svara för information
och rådgivning om avsättningsmöjligheter på den
svenska marknaden. SWEDECORP skall inom sitt område
främja en framsynt hushållning med naturresurser
och omsorg om miljön.
SWEDECORP har som målsättning att bygga upp ett
långsiktigt samarbete med 15 u-länder.
Kunskapsöverföring från svenskt näringsliv är
huvudingrediens i verksamheten. Insatserna är
resurssnåla och förutsätter som regel att
mottagarlandet betalar en rimlig andel av
kostnaderna. SWEDECORP har identifierat sex områden
inom vilka verksamheten kommer att koncentreras.
Dessa är småindustriutveckling, utbildning och
management, riskkapitalförsörjning, långsiktiga
affärsallianser, privatisering och industriell
miljövård. Dessutom arbetar SWEDECORP aktivt med
handelsfrämjande insatser.
SWEDECORP föreslår att 160 miljoner kronor
anvisas för främjandeverksamheten i u-länder samt
begär bemyndigande att få göra åtaganden som
tillsammans med tidigare gjorda utfästelser
motsvarar ingående reservation samt två gånger det
belopp som ställs till förfogande. Vidare föreslår
man att garantiramen för stöd till
marknadsföringsåtgärder bibehålls vid 12 miljoner
kronor.
SWEDECORP skall hösten 1994 inkomma med en
fördjupad anslagsframställning avseende
treårsperioden 1995/96 - 1997/98.
Regeringens överväganden
Resultatbedömning
SWEDECORP skall enligt beslut av regeringen lämna
årsredovisning första gången år 1996. Arbetet med
att utveckla ett system för resultatbedömning är
dock redan långt framskridet och myndigheten har
för budgetåret 1992/93 *på prov* tagit fram en
årsredovisning.
SWEDECORP har, med utgångspunkt från myndighetens
instruktion, definierat tre verksamhetsgrenar;
investeringar, importfrämjande och främjande av
näringsliv. Inom varje verksamhetsgren har
slutprestationer definierats som antas uppfylla
målen för respektive verksamhetsgren. I
verksamhetsberättelsen för budgetåret 1992/93 görs
en uppföljning av de mål som angivits för 35 olika
delinsatser i föregående års verksamhetsplan.
Uppföljningen visar att för 20 av dessa delinsatser
har målen helt infriats. För att bedöma om
SWEDECORP:s insatser verkligen leder till de
uppsatta målen krävs utvärderingar av effekter i
efterhand. Med tanke på att myndigheten funnits
endast i drygt två år har några sådana
utvärderingar ännu ej kunnat genomföras. De
utvärderingar som hittills gjorts har samtliga
avsett projekt som togs över från de myndigheter
som tillsammans kom att bilda SWEDECORP.
Verksamheten har under budgetåret 1992/93
befunnit sig i ett uppbyggnadsskede. Detta
tillsammans med att myndigheten i sin verksamhet
betonar effektivitetsmål snarare än utbetalningsmål
har gjort att utnyttjandet av tilldelade medel
varit lågt. Trots detta har SWEDECORP redan
etablerat samarbete med 11 koncentrationsländer i
enlighet med den tidplan som lades fast när
myndigheten bildades.
Regeringens bedömning är att inriktningen på
verksamheten i dessa länder är sådan att målen för
verksamheten bör kunna nås.
Slutsatser
SWEDECORP bör under budgetåret 1994/95 fördjupa
samarbetet med de 15 koncentrationsländerna.
Eventuellt beslut att utvidga denna krets bör
avvakta arbetet med den fördjupade
anslagsframställningen. Enstaka insatser utanför
koncentrationsländerna bör dock kunna komma ifråga.
Verksamheten bör också fortsättningsvis
koncentreras till låg- och lägremedelinkomstländer.
Redan påbörjade insatser i andra länder bör dock
tillåtas fortsätta och eventuellt fördjupas.
Regeringen delar SWEDECORP:s bedömning att
utnyttjandet av verksamhetsmedlen kommer att öka i
takt med att myndigheten funnit sina
verksamhetsformer och etablerat ett nätverk av
fungerande samarbetskanaler i
koncentrationsländerna. Regeringen beräknar medels-
behovet för 1994/95 till 135 000 000 kr. SWEDECORP
bör bemyndigas att göra utfästelser som motsvarar
två gånger de vid varje tillfälle tillgängliga
medlen. Regeringen delar SWEDECORP:s bedömning att
garantiramen för stöd till marknadsföringsåtgärder
bör bibehållas vid 12 miljoner kronor.
Swedfund International AB
Swedfund International AB skall bidra till
utvecklingen av bärkraftiga företag i
samarbetsländerna genom riskkapitalsatsningar,
främst i samarbete med svenskt näringsliv.
Under budgetåret 1992/93 fattade Swedfund
styrelsebeslut om åtaganden till ett belopp om 93,5
miljoner kronor i tretton nya projekt. Fem av
besluten avsåg projekt i u-länder till ett värde av
19,8 miljoner kronor.
Bolaget redovisade en nettovinst på 21,8 miljoner
kronor efter nedskrivningar i
investeringsportföljen på 12 miljoner kronor.
Swedfund har inget behov av extra
kapitaltillskott för verksamheten i u-länder under
budgetåret 1994/95.
Regeringens överväganden
Resultatbedömning
Swedfunds resultat har under räkenskapsåret 1992/93
utvecklats mycket positivt. Samtliga
resultatområden uppvisar förbättringar jämfört med
föregående räkenskapsår. Resultatet visar att
verksamheten bedrivs på ett sätt som förenar
bistånd med affärsmässighet.
Slutsatser
Bolagets övergripande mål är att bidra till
utvecklingen av bärkraftiga företag i
samarbetsländerna. I valet av samarbetsländer bör
SWEDECORP vägledas av samma riktlinjer som gäller
för övrigt svenskt bilateralt bistånd. Insatserna
bör koncentreras till fattigare länder. Endast
undantagsvis bör Swedfund delta i projekt i länder
med en per capita inkomst överstigande 3 000 US
dollar.
Swedfunds insatser förutsätter normalt deltagande
också av annan svensk- samt lokal part i projektet.
I vissa fall, där sakkunskap och specialkompetens
byggts upp internt i bolaget, t.ex. vad gäller
satsningar i s.k. venture-capital företag bör
Swedfund kunna medverka utan särskilda krav på
deltagande av annan svensk partner. I vissa andra
fall kan det vara motiverat att den svenske
partnern ersätts med annan utländsk partner för att
säkerställa kuskapsöverföringen till samarbets-
landet.
Beträffande affärsmässiga resultatkrav bör
bolagets målsättning vara att projektintäkterna
skall täcka en viss del av projektkostnaderna.
Regeringens bedömning är att ett realistiskt mål
är att projektintäkterna bör uppgå till 40 % av
projektkostnaderna. Målet bör sättas över en
rullande treårscykel. Regeringen delar Swedfunds
bedömning att ingen ytterligare kapitalpåfyllnad
behövs kommande budgetår.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner de riktlinjer för bidragsgivningen
som förordats i det föregående,
2. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser
och åtaganden som förordats,
3. till Styrelsen för internationellt
näringslivsbistånd (SWEDECORP) anvisar ett
reservationsanslag på 135 000 000 kr.
C 10. Styrelsen för internationellt
näringslivsbistånd (SWEDECORP)
1992/93Utgift 31 752 000
1993/94Anvisat 35 503 000
1994/95Förslag 29 000 000
SWEDECORP:s organisation förändrades den 1 juli
1993 genom att den personal som huvudsakligen
arbetar med investeringsverksamhet anställts av
Swedfund International AB. Vissa gemensamma
stödfunktioner ligger kvar i SWEDECORP som mot
ersättning utför administrativa tjänster åt
Swedfund International AB.
SWEDECORP föreslår för budgetåret 1994/95 att 27
753 000 kr jämte prisomräkning anvisas för att
täcka myndighetens förvaltningskostnader.
Regeringens överväganden
Den omorganisation som genomfördes den 1 juli 1993
innebär att rollfördelningen mellan riskkapital-
och främjandeverksamheten i det svenska
näringslivsbiståndet tydliggörs. Samtidigt
bibehålls uppnådda samordningsfördelar genom att
bolaget och myndigheten också fortsättningsvis
delar lokaler och vissa administrativa
stödfunktioner.
SWEDECORP har av regeringen erhållit direktiv för
fördjupad anslagsframställning för budgetåren
1995/96 - 1997/98. I samband med FAF-arbetet kommer
betydande resurser att behöva avsättas för analys,
utvärdering och metodutvecklingsarbete.
Personalutbildning och kompetensutveckling blir
viktiga inslag i detta arbete.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Styrelsen för internationellt
näringslivsbistånd (SWEDECORP) anvisar ett
ramanslag på 29 000 000 kr.
C 11. Styrelsen för u-landsutbildning i Sandö
(Sandö U-centrum)
1992/93Utgift 19 820 000
1993/94Anslag 24 900 000
1994/95Förslag32 300 000
Sandö U-centrum
Sandö U-centrum har till uppgift att tillhandahålla
utbildning som efterfrågas inom det internationella
utvecklingssamarbetet.
Sandö U-centrum har i sin årsredovisning i de
delar som avser resultatredovisningen redovisat
verksamheten i verksamhetsområdena terminskurs,
volontärkurs (SVS-kurs), kortkurser och
språkutbildning.
Verksamhetsmålet för Sandö U-centrum är att
tillgodose behov av utbildning hos olika
personalkategorier i det internationella
utvecklingssamarbetet. Härvid skall Sandö U-centrum
bedriva ett aktivt arbete för att anpassa utbudet
av utbildning till vad som efterfrågas inom detta
område. Bl.a. skall möjligheterna att öka språk-
och språkrelaterad utbildning prövas mot bakgrund
av att internationaliseringen och det ökade
deltagandet av en bred resursbas i
utvecklingssamarbetet ökar behovet av
språkkunskaper m.m. Sandö U-centrums arbetssätt och
organisation skall utvecklas så att en fortlöpande
anpassning till efterfrågan på utbildning
möjliggörs.
För den avgiftsbelagda utbildningen inom språk-
och u-landskunskap är målsättningen att under
perioden 1991/92 - 1993/94 höja själv-
kostnadstäckningsgraden från 75 % till 78 %.
Sandö har utvecklat undervisningen i nya språk
för nya målgrupper och marknader. Verksamheten är
hårt konkurrensutsatt och konjunkturkänslig.
Resultatredovisningen indikerar att
resultatkravet uppfyllts.
Självkostnadstäckningsgraden ligger för
språkenheten på 83 %. Sandö U-centrum kan påvisa en
fortlöpande ökning av produktiviteten. Från
budgetåret 1989/90 till budgetåret 1992/93 har
redovisats en produktivitetsökning med 17 %.
Beräkningen av produktiviteten mäts som antal
genomförda elevdagar per årsarbetskraft. I
årsredovisningen visar Sandö U-centrum också, i
enlighet med ett uppdrag i förra årets budget-
proposition, ett kostnadsrelaterat
produktivitetsmått i form av genomsnittskostnaden
per elevdag. En produktivitetsökning redovisas över
perioden 1989/90 - 1992/93.
Styrelsen bedömer att möjligheterna att uppfylla
kravet på självkostnadstäckningsgraden är goda.
Volymen för uppdragsutbildning (i första hand
språk) fortsätter dock att minska från 3 270
elevdagar till 2 593 elevdagar. SIDA har t.ex.
minskat sin andel med 12 % och är nere i en andel
om 13 % av volymen för språkutbildning. Minskningen
beror enligt Sandö bl.a. på att rekrytering av
personal i det svenska biståndet i ökad
utsträckning sker på den internationella marknaden
och därmed synes behovet av språkutbildning ha
minskat. En annan anledning till minskningen kan
också hänföras till det faktum att
företag/organisationer i rådande konjunkturläge är
mer återhållsamma med insatser för
personalutbildning/utveckling.
Anslagssparandet uppgår till 5 300 479 kr, vilket
utgör 21,3 % av det tilldelade ramanslaget.
I sin förenklade anslagsframställning redovisar
styrelsen förslag till framtida strategi och
verksamhetsinriktning. Styrelsen initierar därmed
ett förändringsarbete som syftar till ökad
marknadsanpassning och minskat anslagsberoende.
Verksamhetens bas skall vara
- utbildningar anpassade till kraven inom
utvecklingssamarbetet,
- generell och anpassad land-, språk- och
kulturkunskapsutbildning riktad mot behoven inom
det svenska biståndet samt näringsliv och annan
offentlig förvaltning,
- generell och anpassad land-, språk- och
kulturkunskapsutbildning med inriktning mot
Östeuropa och EG,
- u-lands och kulturkunskap riktad till olika
sektorer inom det svenska samhället.
Affärsstrategin går ut på att fortsätta utveckla
samarbetet med biståndsmyndigheter och
-organisationer. Ökad marknadsföring gentemot
näringsliv och offentlig förvaltning är en annan av
hörnstenarna. Seminarier skall arrangeras i
samverkan med organisationer, myndigheter och andra
utbildare. U-centrums potential som opinionsbildare
och rådgivare skall utvecklas i samverkan med
frivilligorganisationer och övriga
biståndsmyndigheter.
Mot denna bakgrund föreslår styrelsen en
inriktning av verksamheten i olika program för
biståndsmetodik, volontärutbildning m.m., språkut-
bildning, information, marknadsföring och
rekrytering m.m. Slutligen föreslås att
möjligheterna utreds att skapa en ny resultatenhet,
Sandö kursgård, för uthyrning av kurslokaler och
bostäder, försäljning av tjänster inom sjukvård och
barntillsyn m.m.
Styrelsen anser att den framtida verksamheten
enligt föreliggande förslag kan bedrivas med mindre
resursanspråk än dagens verksamhet vid Sandö
U-centrum. Basverksamheten bör anslagsfinansieras
och språkutbildningen intäktsfinansieras.
Regeringens överväganden
Sammanfattning
Övergripande mål
De övergripande mål som gäller för treårsperioden
1991/92-1993/94 ligger fast. Regeringen har den 25
juni 1992 beslutat att de övergripande mål och
verksamhetsmål som gällt för treårsperioden
1991/92-1993/94 utsträcks till att omfatta även
budgetåret 1994/95. Sandö U-centrum skall
ytterligare öka sina ansträngningar att
marknadsanpassa utbudet av utbildning till vad som
efterfrågas på marknaden.
Resurser
Ramanslag 1994/95 32 300 000 kr
Planeringsram
1994/95-1995/96 64 600 000 kr.
Övrigt
Sandö har tidigare budgetår tilldelats medel över
två anslag dels C 5. Styrelsen för
u-landsutbildning i Sandö (Sandö U-centrum) dels C
9. Bidrag till Styrelsen för u-landsutbildning i
Sandö (Sandö U-centrum). Regeringen föreslår nu att
Sandö tilldelas medel endast under detta anslag. Av
föreslaget belopp utgör 2 542 000 kr medel för
elevförmåner.
Resultatbedömning
Sandö U-centrums årsredovisning visar att
verksamheten bedrivs med en sådan inriktning att de
uppsatta målen kan nås. Det saknas dock metoder för
att göra en mer utvecklad effektbedömning av
verksamheten.
Styrelsens ekonomiska resultat visar att
myndigheten har rationaliserat sin verksamhet
enligt de förutsättningar som gavs för budgetåret
1992/93.
Riksrevisionsverkets revisionsberättelse
innehåller inga invändningar.
Slutsatser
Styrelsens förslag om förändringar i verksamheten
bör genomföras. De mer generella riktlinjer som
lades fast i 1991 års budgetproposition har därvid
fortsatt giltighet. Myndigheten måste ytterligare
öka sina ansträngningar att marknadsanpassa utbudet
av utbildning. Regeringen ansluter sig till
styrelsens förslag till verksamhet och strategi.
Det är mycket angeläget att ett målmedvetet
förändringsarbete med ökad marknadsanpassning och
målinriktad marknadsföring genast inleds.
Myndighetens förslag att skapa en ny resultatenhet
bör prövas. De extra resurser som behövs för
myndighetens omdaning kan finansieras från
myndighetens anslagssparande utan att utgifterna
påverkar självkostnadstäckningsgraden.
Förutsättningar finns för att verksamheten skall
kunna bedrivas i nuvarande omfattning med de
resurser regeringen beräknat för budgetåret
1994/95.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Styrelsen för u-landsutbildning i Sandö
(Sandö U-centrum) anvisar ett ramanslag på 32 300
000 kr.
C 12. Nordiska afrikainstitutet
1992/93Utgift 6 853 000
1993/94Anslag 5 469 000
1994/95Förslag 6 100 000
Nordiska afrikainstitutet har enligt förordningen
(1988:1124) med instruktion för myndigheten i
uppgift att inom Norden
- främja och driva vetenskaplig forskning om Afrika
- främja samarbete och kontakter mellan nordiska
och afrikanskaforskare
- utgöra ett dokumentationscentrum för forskning
och studier om Afrika
- informera om afrikaforskning och aktuella
afrikanska förhållanden.
Institutet hänvisar i sin enkla
anslagsframställning för budgetåret 1994/95 till
föregående års fördjupade anslagsframställning. I
denna, liksom i föregående års budgetproposition,
betonades vikten av att institutet under
treårsperioden 1993/94-1995/96 ges möjlighet att
konsolidera rollen som samordnare och katalysator
för den nordiska afrikaforskningen.
I årets anslagsframställning föreslår institutet
en uppjustering av anslaget till följd av
regeringens beslut att utse en ny föreståndare.
Eftersom institutet inte tillhör de myndigheter som
givits möjlighet till lån för investeringar begär
man ett engångsanslag (300 000 kr) för att kunna
anskaffa arkivhyllor.
Regeringens överväganden
Sammanfattning
Övergripande mål
Det har inte funnits skäl att förändra de
övergripande mål som gäller för treårsperioden
1993/94-1995/96.
Resurser
Ramanslag 1994/95 6 100 000 kr
Planeringsram
1994/95-1995/96 11 900 000 kr
Övrigt
Regeringen har den 7 oktober 1993 givit institutet
i uppdrag att göra en översyn av institutets
organisationsform och därvid undersöka olika
alternativ till den nuvarande myndighetsformen.
Uppdraget skall redovisas senast den 30 september
1994.
Resultatbedömning
Regeringen delar de bedömningar som Nordiska
afrikainstitutet redovisat. De riktlinjer för
institutets verksamhet som redovisades i förra
årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 4
s. 183-187, bet. 1992/93:UU15, rskr. 1992/93:297)
bör därför äga fortsatt giltighet.
Slutsatser
Nordiska afrikainstitutet bör kompenseras för
effekten av den nye föreståndarens lön (+ 135 000
kr). Institutet bör för budgetåret 1994/95 också
beviljas en merutgift om 300 000 kr.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Nordiska afrikainstitutet anvisar ett
ramanslag på 6 100 000 kr.
C 13. Projektbistånd till vissa länder m.m.
1992/93Utgift 49 453 2611 Reservation 1138 143
244
1993/94Anslag 37 500 0001
1994/95Förslag66 900 000
1 Dessa uppgifter hänför sig till anslagsposterna
Gäststipendie- och utbytesprogram genom Stiftelsen
Svenska Institutet, Projektbistånd till vissa
länder och Utredningar m.m. inom anslaget C 3.
Andra biståndsprogram för budgetåret 1993/94
Projektbistånd till vissa länder
1993/94Anslag 20 000 000
1994/95Förslag20 000 000
Avsikten med denna anslagspost är att möjliggöra
insatser till länder som befinner sig i ett
kritiskt skede där utgången kan bli avgörande för
landets framtida utvecklingsmöjligheter. Stödet
under anslagsposten har avsett väl definierade
insatser av projektkaraktär i ett initialskede av
svenskt biståndssamarbete med landet. Från
anslagsposten har insatser finansierats i t.ex.
Costa Rica, Chile, Uganda, Filippinerna, Bolivia,
Ecuador, Polen, och övriga Cental- och Östeuropa.
Bistånd till dessa länder finansieras numera över
myndigheternas ordinarie anslag.
Inom anslagsposten har funnits beredskap för att
ge andra myndigheter än SIDA möjlighet till
samarbete i nya former med några av de mer
utvecklade programländerna såsom Botswana, Namibia,
Zimbabwe och Indien. Från och med kommande budgetår
skall detta samarbete finansieras över
myndigheternas ordinarie anslag.
En del av insatserna som finansieras under
anslagsposten är av flerårig karaktär. Regeringen
föreslår därför att riksdagen ger bemyndigande att
få göra utfästelse om högst två gånger
anslagsbeloppet. Regeringen föreslår att 20 000 000
kr anvisas för projektbistånd till vissa länder.
Utredningar m.m.
1993/94Anslag 7 500 000
1994/95Förslag 25 000 000
Under budgetåret 1994/95 fortsätter flera av de
aktiviteter som påbörjats redan förra budgetåret
och som finansieras från anslagsposten. En närmare
beskrivning återfinns i avsnittet om utredningar,
utvärdering och fördjupat analysarbete i
inledningen till Littera C. Anslagsposten är
intecknad med kostnaderna för bl.a.
utvärderingsekretariatet och kostnaderna för
nationalkommittén för befolkningskonferensen i
Kairo. Även nästa budgetår kommer kostnader för
insatser som rör genomförande av riksdagens beslut
enligt förslag i propositionen om styrnings- och
samarbetsformer i biståndet att belasta posten.
Även kostnader i samband med Sekretariatet för
analys och utvecklingssamarbetet (SAU) belastar
denna anslagspost. De ökade behoven av medel under
denna anslagspost har kunnat tillgodoses tack vare
en ackumulerad reservation. Under innevarande
budgetår kommer alla reservationer under anslags-
posten att vara förbrukade varför en stor höjning
av anslagsposten föreslås.
För utredningar m.m. beräknas 25 000 000 kr.
Gäststipendie- och utbytesverksamhet genom
Stiftelsen Svenska Institutet
1993/94Anslag 10 000 000
1994/95Förslag10 000 000
Från anslaget bekostas Stiftelsen Svenska
Institutets (SI) gäststipendieprogram för
långtidsstipendier för sökande från vissa u-länder
samt person- och erfarenhetsutbyte med u-länder.
SI svarar inom biståndsområdet, genom särskilda
medel från SIDA, även för kulturutbyte med
u-länder. SI har under budgetåret 1992/93 även
anordnat seminarier och studiebesök för bl.a.
parlamentariker från vissa u-länder.
I sin enkla anslagsframställning för budgetåret
1994/95 säger sig SI ha för avsikt att bibehålla
antalet stipendier till sökande från u-länder. Vad
gäller expertutbytet med u-länder föreslås detta
bibehållas på oförändrad nivå och utsträckas till
vissa nya länder.
Stipendier till u-landsstudenter för studier i
Sverige är ett inslag i det svenska stödet till
u-ländernas högre utbildning och forskning. Dessa
stöd kan och bör aldrig ersätta olika insatser i
syfte att bygga upp och vidmakthålla institutioner
för högre utbildning och forskning på plats i
u-länderna. Stipendieverksamheten skall därför ses
som ett komplement till dessa insatser.
Stipendie- och utbytesverksamheter fyller en
viktig roll inte minst i den ömsesidigt ökande
förståelse som uppnås när enskilda människor från
i- och u-länder möts. Genom den verksamhet som med
detta syfte bedrivs genom SI ges i första hand
forskare och högskolestuderande i u-länder vissa
sådana möjligheter.
Regeringen föreslår att till gäststipendie- och
utbytesverksamhet genom Stiftelsen Svenska
Institutet anvisa 10 000 000 kr.
Övriga insatser
Under anslagsposten övriga insatser finansieras
bidrag till ett antal organisationer, program och
internationella aktiviteter som främjar
internationell samverkan och utveckling. Under
anslagsposten medges ett visst utrymme för att möta
angelägna behov som uppstår under pågående
budgetår. En del bidrag är ännu ej fastställda utan
bereds ytterligare varför endast en preliminär
bedömning kunnat göras.
Stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond (DHF):
Stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond (DHF)
bedriver en verksamhet med en i förhållande till
insatta resurser, stor bredd och mycket hög
kvalitet. Detta gäller främst DHF:s internationella
seminarie- och publikationsverksamhet. DHF har ett
mycket gott internationellt anseende.
Det är angeläget att DHF:s verksamhet fortsätter
på sin kvalitativt höga nivå och att en successiv
förnyelse av verksamheten också äger rum. Fonden
borde i högre grad än hittills kunna utgöra en
kunskaps- och idémässig resurs vid utformningen av
svensk FN-politik, inom det ekonomiska och sociala
området. Detta borde kunna ses som ett led i en
uppbyggnad av FN-specifik forsknings- och
utredningskompetens i Sverige. Sådan kompetens är
på många av FN:s verksamhetsområden alltför
eftersatt, både med hänsyn till Sveriges höga
FN-profil, våra betydande finansiella bidrag samt
den snabba förändringsprocess som nu präglar
Världsorganisationen. Ett bidrag om 3 700 000 kr
föreslås.
Nordiska afrikainstitutet bedriver bl.a. en
gemensamt nordiskt finansierad
forskningsverksamhet. Den svenska delen av
finansieringen av denna verksamhet sker över detta
anslag. Beloppet har beräknats till 2 400 000 kr.
Svenska UNICEF-kommittén, som är en statlig
stiftelse, fungerar som nationell kommitté för FN:s
barnfond (UNICEF). Verksamheten regleras via ett
s.k. samarbetsavtal mellan UNICEF och de nationella
kommitteérna. Flertalet nationella kommitteér har
formen av enskild organisation. Som aviserades i
förra årets proposition har en utredare tillsatts
för att se över den svenska kommitténs
associationsrättsliga form. UNICEF:s starkare
normativa roll har inneburit att kommitténs arbete
breddats. Kommittén fick under förra året extra
bidrag till nya och vidgade informationsuppgifter.
Kommittén har likaså påbörjat uppbyggnaden av ett
nätverk av lokala verksamhetsgrupper för att ge
stöd till och informera om UNICEF:s verksamhet och
främja insamlingsverksamhet. Budgetåret 1992/93
redovisade svenska UNICEF-kommittén ett bidrag till
UNICEF om 16,8 miljoner kronor. För att säkerställa
en bas och kontinuitet har kommittén fått ett
statligt bidrag för i huvudsak de administrativa
kostnaderna. Det statliga bidraget har sedan
budgetåret 1988/89 ökat från 584 000 kr till 2 366
000 kr för 1992/93. Mot bakgrund av att kommittén
tidigare fått bidrag för investeringar i
informationssystem och nu kommit igång med en
utökad verksamhet föreslås att kommittén får ett
statligt stöd för 1994/95 om 2 miljoner kronor.
Övriga organisationer och fonder: Under detta
anslag förutses även finansiering av bl.a. SID,
Europarådets Nord-Sydcenter, FN-förbundet samt
Botilda-UNIFEM för ändamål som
informationsverksamhet om det multilaterala
utvecklingssamarbetet och för förberedelsearbetet
inför FN-konferenser.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner de riktlinjer för biståndsgivning
som förordats i det föregående,
2. bemyndigar regeringen att göra utfästelser
och åtaganden som förordats,
3. till Projektbistånd till vissa länder m.m.
anvisar ett reservationsanslag om 66 900 000 kr.
D. Information om Sverige i utlandet m.m.
D 1. Svenska institutet
1992/93Utgift 61 993 796 Reservation 5 612 252
1993/94Anslag 62 363 000
1994/95Förslag60 264 000
Svenska institutet är en statligt finansierad
stiftelse. De övergripande målen för verksamheten
är, i enlighet med institutets stadga, att genom
informationsverksamhet sprida kännedom i utlandet
om svenskt samhälls- och kulturliv, att främja
kultur- och erfarenhetsutbyte mellan Sverige och
andra länder, att främja utbyte inom utbildning och
forskning mellan Sverige och utlandet samt att
stödja svenskundervisningen i andra länder.
I ljuset av de senaste årens dramatiska
händelseutveckling i Europa skall Svenska
institutet prioritera detta område. Sveriges
ansökan om medlemskap i EU gör det särskilt
angeläget att öka informationsinsatserna om Sverige
i Västeuropa. Utvecklingen i Central- och Östeuropa
kräver fortsatt prioritet för detta område.
Anslaget används för att informera om det svenska
samhället genom bl.a. publikationer,
dokumentationstjänst, seminarier och besöksservice
i Sverige. Kulturutbytet främjas genom film- och
utställningsverksamhet, litteraturstöd och stöd
till utbyte mellan svenska kulturinstitutioner och
deras motsvarigheter utomlands. Studie- och
forskningsutbyte stöds genom stipendier,
personutbyte, kurser och konferenser samt bidrag
till undervisning i svenska vid utländska
läroanstalter. Institutet svarar också för
verksamheten vid det svenska kulturhuset i Paris
(Centre Culturel Suédois). Informationscentret
National Academic Mobility Information Centre
(NAMIC), som inrättades år 1990, ger information om
studier i Sverige och utlandet. Institutet får inom
sitt verksamhetsområde mot ersättning utföra
uppdrag och tillhandahålla produkter och tjänster.
Institutet har fått ansvar för program som syftar
till att öka kontakterna mellan det svenska
samhället och länderna i Central- och Östeuropa
respektive tredje världen genom person- och
erfarenhetsutbyte samt kulturutbyte.
Svenska institutet
Svenska institutet ingav hösten 1992 en fördjupad
anslagsframställning för budgetåren
1993/94-1995/96. Genom riksdagens beslut i enlighet
med förslag i föregående budgetproposition har
institutet emellertid anvisats medel endast för
budgetåret 1993/94. Skälet härtill var den i
propositionen aviserade översynen beträffande vissa
aspekter av Sverigeinformationen som berör
institutet.
Svenska institutet begär i sin
anslagsframställning oförändrat anslag jämfört med
innevarande budgetår. Anslagsframställningen har
utarbetats med beaktande av de övergripande mål som
godkändes av riksdagen våren 1993.
Årsredovisning enligt förordningen (1993:134) om
myndigheters årsredovisning och
anslagsframställning skall lämnas först år 1994.
Regeringens överväganden
Regeringen anser att de övergripande målen för
verksamheten som föreslogs i 1993 års
budgetproposition och godkändes av riksdagen bör
gälla även för budgetåret 1994/95.
En översyn av Sverigeinformationen har
verkställts under året (Ds 1993:72) i enlighet med
vad som nämndes i föregående budgetproposition.
Arbetet med översynen avslutades i oktober 1993 och
är för närvarande föremål för regeringens
övervägande. Regeringen avser återkomma till den i
en särproposition under våren. Denna kommer dock
inte att påverka anslagsnivån på anslaget D 1.
Till följd av det statsfinansiella läget bör en
neddragning av institutets resurser ske budgetåret
1994/95 med 4 000 000 kr. Efter pris- och
löneomräkning och vissa tekniska justeringar
beräknas anslaget till 60 264 000 kr.
Anslag Beräknad
1993/94 ändring
1994/95
Förvaltningskostnader inkl.52 882 000 - 2 099 000
informationsverksamhet
(därav lönekostnader)(20 216 000) 0
Lokalkostnader 9 481 000 0
Summa 62 363 000 - 2 099 000
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Svenska institutet för budgetåret 1994/95
anvisar ett reservationsanslag på 60 264 000 kr.
Radioprogramverksamhet för utlandet1
1992/93Utgift44 502 750 Reservation 36 892 540
1993/94Anslag50 730 000
1994/95Förslag - 2
1 Tidigare redovisat under anslaget D 2.
2 Medel föreslås anvisas via rundradiokontot.
Radio Sweden är en enhet inom Sveriges Radios
Aktiebolag (SR). Enligt avtalet mellan staten och
SR skall Sveriges Radios program för sändningar
till utlandet ge dels svenskar som befinner sig
utomlands, dels utländsk publik, möjlighet att få
information om och upprätthålla kontakt med
Sverige. Programmen bör ge kunskap om Sverige och
bidra till
förståelse för Sverige och det svenska samhället.
TERACOM Svensk Rundradio AB svarar för utsändning
av ljudradioprogram till lyssnare i utlandet på
kortvåg och mellanvåg.
Sveriges Radio AB och TERACOM Svensk Rundradio AB
Anslaget avser verksamhet under kalenderåret 1995.
Sveriges Radio AB begär i sin
anslagsframställning 54 530 000 kr i 1993 års
prisnivå för Sveriges Radios
utlandsprogramverksamhet för att täcka kostnader
för programverksamheten, programutsändning och
programinsamling. Bolaget anför att *Den för
Sveriges Radio avgörande finansieringsfrågan är
huruvida medel ställs till företagets förfogande
för Radio Swedens verksamhet. Verksamhetens
omfattning bestäms av anslagsnivån*.
TERACOM Svensk Rundradio AB begär i sin
anslagsframställning 14 200 000 kr. 10,1 miljoner
kronor avser kostnaden under år 1995 för utbyte av
kortvågssändare i Hörby enligt av riksdagen
tidigare beslutad kapitalkostnadsplan under
perioden 1995-2003 (prop. 1992/93:100 bil. 4 s.
199, bet. 1992/93:UU14, rskr. 1992/93:296). 1,5
miljoner kronor avser en fordran på statsbudgeten
under år 1995 avseende ersättning för
kapitalkostnader för Sölvesborg mellanvågssändare.
Den återstående delen av avbetalningsplanen för
denna sändare avser perioden 1995-2005. Slutligen
tillkommer en engångskostnad för destruktion under
år 1995 av miljögiftet PCB i samband med
skrotningen av de uttjänta kortvågssändarna i Hörby
och Karlsborg. Kostnaden beräknades i
kapitalkostnadsplanen för kortvågssändarna
preliminärt till 2 miljoner kronor men enligt
mottagna offerter blir den faktiska kostnaden 2,6
miljoner kronor.
Anslaget, som budgetåret 1992/93 var 60,809
miljoner kronor, ålades för budgetåret 1993/94 ett
sparbeting på 15 miljoner kronor. I detta ingick
ett rationaliseringsuttag på 1,5 %. Då
kapitalkostnaderna för sändarna är förutbestämda,
och Radio Swedens fasta kostnader inkl. sändnings-
kostnader (sändningskostnaderna över kortvåg,
mellanvåg och via satellit beräknas under år 1993
uppgå till ca 17 miljoner kronor) är svåra att
påverka, medförde sparbetinget att anslagsutrymmet
för själva programverksamheten reducerades med ca
37 % till ca 22 miljoner kronor. Sveriges Radio AB
beslutade därför att fr.o.m. den 1 juli 1993 lägga
ner de franska och spanska sändningarna och minska
de egenproducerade svenska programmen. Detta har,
enligt företaget, försvagat Sverigeinformationen i
Frankrike, Spanien, Latinamerika och andra områden.
Under år 1994 kommer Radio Sweden att fortsatt
prioritera sändningar till Europa (engelska,
svenska och tyska), ge förbättrad information till
lyssnare i närområdet Tyskland, Ryssland och
Baltikum (tyska, ryska, estniska och lettiska) och
ge kontinuerlig programservice för lyssnare i andra
delar av världen (engelska och svenska). Vidare
satsas på ett rationellt utnyttjande av alla olika
distributionsmöjligheter, bl.a. satellit som ger
betydande förbättringar av programmens hörbarhet
och tillgänglighet, i syfte att utöka samverkan med
radiostationer i målområdet. Man avser också att
öka samarbetet med Sveriges Radios kanaler i syfte
att i högre grad använda SR-material och erbjuda
Radio Sweden-program till Sveriges Radios riks- och
lokalkanaler (sådan utsändning sker redan i vissa
delar av landet).
___________________________________________________________
Anslag
1993/941
___________________________________________________________
Radio Swedens verksamhet39 530 000
TERACOM Svensk Rundradio11 200 000
___________________________________________________________
Summa 50 730 000
___________________________________________________________
1 Avser kalenderåret 1994. För Sveriges Radio AB
och TERACOM Svensk Rundradio AB sammanfaller
räkenskapsår med kalenderår.
Regeringens överväganden
Riksdagen godkände den för budgetåret 1993/94
föreslagna minskningen med 15 miljoner kronor av
anslaget för Radioprogramverksamhet för utlandet
som en följd av den samhällsekonomiska utvecklingen
som krävde besparingar av de offentliga utgifterna.
Utrikesutskottet konstaterade i sitt betänkande
1992/93:UU14 att Radio Sweden bedriver en ur många
synvinklar utomordentligt värdefull
programverksamhet och var av den meningen att de
begränsningar av verksamheten som besparings-
betinget, enligt Radio Swedens uppfattning, skulle
medföra var olyckliga och att det fanns starka skäl
att söka undvika en avveckling av något eller några
av de nuvarande sändningsspråken. Utskottet menade
därför att det fanns ett behov av att inom
regeringskansliet skyndsamt överväga frågan om
Radio Swedens finansiering i syfte att trygga Radio
Swedens fortsatta sändningar.
Regeringen delar riksdagens uppfattning att Radio
Sweden bedriver en värdefull verksamhet.
Satsningarna på Europa och närområdet ligger i
linje med regeringens egna prioriteringar.
Regeringen har också noterat Radio Swedens
ansträngningar dels att bedriva verksamheten
rationellt genom samarbetet med utländska
radiostationer och utnyttjande av ny teknik, dels
att öka samarbetet med Sveriges Radios riks- och
lokalkanaler.
Regeringen har i skrivelse 1993/94:15 meddelat
riksdagen att man avsåg låta utreda frågan om Radio
Swedens verksamhet och långsiktiga finansiering.
Det kan emellertid konstateras beträffande frågan
om den långsiktiga finansieringen att de fortsatta
nödvändiga besparingarna i statens utgifter
utesluter fortsatt finansiering över statsbudgeten
av radioprogramverksamheten för utlandet. I syfte
att ändå trygga Radio Swedens fortsatta sändningar
föreslår regeringen att radioprogramverk-samheten
för utlandet avförs från statsbudgeten och fr.o.m.
budgetåret 1994/95, som avser kalenderåret 1995,
finansieras med medel från rundradiokontot (jfr.
bil. 12, Kulturdepartementet, avsnitt C. Radio och
Television). Den utgående reservationen vid slutet
av budgetåret 1993/94 finansierar
radioprogramverksamheten under andra hälften av
kalenderåret 1994.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner förslaget om att medel till
Radioprogramverksamhet för utlandet fr.o.m.
budgetåret 1994/95, som avser kalenderåret 1995,
anvisas via rundradiokontot.
D 2. Övrig information om Sverige i utlandet1
1992/93Utgift 15 088 726 Reservation 3 270 466
1993/94Anslag 14 254 000
1994/95Förslag13 754 000
1 Tidigare redovisat under anslaget D 3.
De övergripande målen för verksamheten är att
informera dels om Sverige i utlandet, dels i
utrikespolitiska frågor. Särskilda insatser i
Europa skall prioriteras, såsom person- och
journalistinbjudningar, seminarier och
kulturutbyte.
Bidraget till Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA)
är avsett för avtalsbundet tekniskt-vetenskapligt
samarbete, främst forskarutbyte, mellan IVA och
vetenskapsakademier och forskningsfrämjande organ i
särskilda länder (Estland, Lettland, Litauen,
Ryssland, Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckien,
Slovakien, Ungern och Kina). Utbytet skall syfta
till bl.a. direkt och långsiktigt samarbete mellan
berörda forskare och institutioner och samtidigt
informationsspridning om Sverige som ett land med
stort tekniskt kunnande och kvalificerad teknik av
hög kvalitet.
Från anslaget finansieras informationsverksamhet
och kulturutbyte genom de svenska
utlandsmyndigheterna och information i utrikes-
politiska frågor genom departementets press- och
informationsenhet. Medlen används för bl.a. stöd
till informations- och kulturinsatser, lokala
kostnader i samband med seminarier, filmverksamhet
och andra Sverige-relaterade projekt, personutbyte,
utländska journalistbesök och central upphandling
av informationsmaterial om Sverige för spridning
utomlands. Huvuddelen av verksamheten utomlands har
förlagts till ett 40-tal länder av särskilt
intresse för Sverige. Medel ställs även till
Svenska institutets förfogande för särskilda
uppdrag av intresse för Utrikesdepartementet.
IVA begär ett bidrag på 2 045 000 kr.
Regeringens överväganden
Det råder bred enighet om behovet av intensifierade
kontakter med Europa. Informationsverksamhet och
kulturutbyte har därvid en väsentlig roll att
spela.
Till följd av kravet på besparingar i de statliga
utgifterna föreslås dock att anslaget minskas med
500 000 kr. För att i möjligaste mån bibehålla en
hög informationsberedskap i den samordnade
informationsverksamheten har besparingskravet
fördelats proportionellt mellan anslagsposterna.
___________________________________________________________
Anslag 1993/94Beräknad
ändring
1994/95
___________________________________________________________
Samordnad informations- 13 114 000 - 460 000
verksamhet
Bidrag till Ingenjörs- 1 140 000 - 40 000
vetenskapsakademien
___________________________________________________________
Summa 14 254 000 - 500 000
___________________________________________________________
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Övrig information om Sverige i utlandet för
budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag
på 13 754 000 kr.
E. Utrikeshandel och exportfrämjande
E 1. Kommerskollegium
För innevarande budgetår har ett ramanslag på 47
230 000 kr anvisats för Kommerskollegium. I beslut
den 1 april 1993 uppdrogs åt Statskontoret att
utreda frågan om ändrad organisationstillhörighet
m.m. för Kommers-kollegiets näringsrättsliga
verksamhet. Statskontoret har den 13 oktober 1993
avlämnat rapporten (1993:30) Kommerskollegiums
näringsrättsliga verksamhet - ändrad
organisationstillhörighet. I avvaktan på att
bered-ningen av Statskontorets förslag slutförs
föreslår regeringen att anslaget förs upp med
oförändrat belopp.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
i avvaktan på en särskild proposition i ämnet,
till Kommerskollegium för budgetåret 1994/95
beräknar ett ramanslag på 47 230 000 kr.
Tullpreferenser för Albanien
Bakgrund och förslag
Det svenska preferenssystemet, som trädde i kraft
den 1 januari 1972, innebär tullfrihet vid import
från u-länderna av flertalet industrivaror samt
vissa livsmedel. Undantag har gjorts för varor
särskilt utsatta för lågpriskonkurrens, t.ex.
kläder, handskar och skor. De svenska preferenserna
avser i stort alla självständiga icke-europeiska
u-länder samt Bosnien-Hercegovina, Kroatien,
tidigare jugoslaviska Republiken Makedonien,
Slovenien, Cypern och Malta. Dessutom medges
tullpreferenser för Kina med något snävare
varuomfattning än för u-länder i allmänhet. Den 1
februari 1987 infördes tullfrihet för samtliga
varor vid import från de länder som förklaras som
minst utvecklade.
I 5 § lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. finns
formellt bemyndigande för regeringen att medge
tullpreferenser för varor från utvecklingsländerna.
Av prop. 1971:93 (bet. 1971:SkU41, rskr. 1971:224)
framgår att bemyndigandet får utnyttjas för vissa
särskilt angivna länder och områden och gäller med
vissa begränsningar beträffande varuområdet.
Ytterligare bestämmelser finns i förordningen
(1987:1258) om tullfrihet för varor från
utvecklingsländerna (ändrad senast 1993:1017).
Den 14 september 1993 inkom Albanien med en
ansökan om att få komma i åtnjutande av det svenska
preferenssystemet. Albanien, som länge ansetts vara
det fattigaste landet i Europa, kan rubriceras som
ett utvecklingsland. Enligt senast tillgänglig
statistik uppgick BNP per capita år 1989 till ca
1200 USD, vilket är mindre än i åtskilliga av de
länder som Sverige i dagsläget ger GSP-tullfrihet.
Utvecklingen i landet sedan 1989 torde dessutom ha
medfört fallande BNP.
Frågan om Albanien ska få komma i åtnjutande av
tullpreferenser i Sverige har remissbehandlats.
Yttrande har lämnats av Kommerskollegium som
inhämtat synpunkter från Generaltullstyrelsen,
Statens Jordbruksverk, Sveriges Industriförbund,
Grossistförbundet Svensk Handel, Tekoindustrierna,
Kemikontoret och Jernkontoret. Kollegiet anför i
sitt remissvar att Albanien bör kunna medges
GSP-behandling och att den varutäckning som gäller
för u-länder i allmänhet bör tillämpas.
Importen från Albanien under åren 1981-1989
uppgick till som mest 100 miljoner kronor per år.
Därefter har importen fallit. År 1992 uppgick
importen till 6 miljoner kronor och har därefter
minskat ytterligare. Två varor dominerar importen,
nämligen ferrokrom och krommalm. Båda är tullfria i
tulltaxan och berörs således inte av
GSP-tullfrihet. I övrigt förekommer begränsad
import av bl.a. kläder, frukt och grönsaker,
verkstadsprodukter, tackjärn och nickel.
I december 1992 undertecknades en
samarbetsdeklaration mellan EFTA och Albanien.
Vidare kan nämnas att Sverige förklarat sig berett
att ingå ett investeringsskyddsavtal med Albanien.
Regeringen föreslår att Albanien - som ett led i
vårt stöd för landet - inordnas bland de
preferensberättigade länderna och områdena i det
svenska systemet för tullpreferenser till förmån
för u-länderna. Därmed ansluter sig Sverige till
vad som gäller i EG, Finland, Norge, Schweiz och
Österrike. Regeringen föreslår vidare att den
varuomfattning som tillämpas för u-länder i
allmänhet ska gälla för Albanien.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner att Albanien inordnas bland de
preferensberättigade länderna och områdena i det
svenska systemet för tullpreferenser till förmån
för u-länder.
E 2. Exportfrämjande verksamhet
1992/93Utgift229 608 111 Reservation 26 781 155
1993/94Anslag187 563 000
1994/95Förslag149 785 000
Under detta anslag beräknas medel för
exportfrämjande verksamhet, framför allt genom
Sveriges Exportråd. Vissa medel står också till
regeringens disposition för särskilda insatser på
det exportfrämjande området.
Sveriges Exportråd
Sveriges Exportråd är det centrala serviceorganet
för exportfrämjande åtgärder. Rådets uppgift är att
initiera, planera, samordna, marknadsföra och
genomföra åtgärder för att främja svensk export.
Under anslaget beräknas medel för den
exportfrämjande verksamhet som Sveriges Exportråd
antingen utför själv eller planerar och leder inom
handels-sekreterarorganisationen och inom
utrikesrepresentationen. Företagen deltar i
verksamhetens finansiering dels genom
abonnemangsavgifter, dels genom medverkan i olika
exportaktioner, och dels genom betalning för gjorda
uppdrag.
Exportrådets utlandsorganisation består av
handelssekreterare, framför allt på marknader i
Europa. Utrikesrepresentationen är en viktig del av
Exportrådets utlandsverksamhet. Ett antal
ambassader i länder som är speciellt intressanta ur
exportsynvinkel har särskilda resurser för
export-främjande insatser. Rådet har vidare slutit
samarbetsavtal med vissa han-delskammare i
utlandet.
Det statliga stödet till den exportfrämjande
verksamheten vid Sveriges Exportråd grundar sig på
bedömningen att det finns samhällsekonomiska motiv
för fortsatt dylikt stöd (prop. 1991/92:108, bet.
1991/92:NU23, rskr. 1991/92:227). De statliga
medlen inriktas i första hand på upplysnings-,
informations- och rådgivningsverksamhet. Övriga
aktiviteter finansieras i princip genom avgifter
från företagen, men statligt stöd kan vara befogat
i vissa fall. Detta gäller främst insatser för att
utveckla exportoerfarna, framför allt mindre och
medelstora företags export, insatser för att främja
export till svårbearbetade eller avlägsna men
lovande marknader, samt större manifestationer med
inriktning på svenskt näringsliv eller svensk
industri efter samråd med Utrikes-departementet.
Mot bakgrund av bl.a. det mer preciserade
statliga uppdraget till Exportrådet har riksdagen
ställt sig bakom bedömningen att anslaget till
exportfrämjande i fast penningvärde bör halveras
under en treårsperiod jämfört med anslagsnivån
budgetåret 1991/92.
Sveriges Exportråd har lämnat en kortfattad
anslagsframställning för budgetåret 1994/95.
Budgetförslaget är baserat bl.a. på sedvanlig
prisom-räkning av innevarande års anslag samt på en
neddragning i enlighet med det nämnda
ställningstagandet. Budgetförslaget för budgetåret
1994/95 uppgår till 150 500 000 kr. Detta belopp
avser anslagsposten 1 exportfrämjande åtgärder.
Regeringens överväganden
Genom rikdagens beslut år 1992 har grunden lagts
för ett fortsatt engagemang från statens sida i
Sveriges Exportråd. Samtidigt har stats-makternas
syn på inriktningen av Exportrådets verksamhet
preciserats och en avsevärd neddragning
förutskickats av det statliga anslaget.
Inom Exportrådet pågår ett målmedvetet arbete med
att anpassa verksamheten och organisationen till de
förändrade förutsättningarna. Ett omfattande
besparingsarbete har givit viktiga resultat och
företags-intäkterna i verksamheten har ökat.
De förändrade förutsättningarna har lett till att
Exportrådet särskilt sökt utveckla den
intäktsgenererande uppdragsverksamheten och
organisa-tionens roll som exportkonsult. Regeringen
vill härvid erinra om bedöm-ningen i prop.
1991/92:108 att det av principiella skäl inte finns
något intresse för staten att via Exportrådet
bedriva sådan uppdrags- och konsultverksamhet som
lika väl skulle kunna omhändertas av privata
företag och sammanslutningar. Samtidigt har
bedömningen gjorts att viss uppdragsverksamhet är
ett naturligt och värdefullt komplement till rådets
grundläggande uppgift, nämligen att tillhandahålla
exportservice.
Exportrådets två huvudmän, staten och Sveriges
allmänna export-förening, har uttalat att
Exportrådet bör ägna uppmärksamhet åt en tydlig
definition av det tjänsteutbud som skall
prioriteras i ljuset av de mål och uppgifter som
har lagts fast i avtalet dem emellan. Regeringen
har erfarit att ett arbete har inletts inom
Exportrådet som bl.a. syftar till just detta.
Utvecklingen inom Exportrådet har lett till att
mål, prioriteringar, resultat och uppföljning vad
gäller användningen av det statliga anslaget är av
särskild betydelse. Regeringen erinrar om att de
två huvudmännen har uttalat att det för närvarande
inte finns någon anledning att ändra de
prioriteringar av ändamålen för det statliga
anslaget som gjordes i prop. 1991/92:108 men att
behovet av en ytterligare precisering inte kan
uteslutas på sikt.
Exportrådets utlandsorganisation bör ses över
kontinuerligt i ljuset av förändrade omständigheter
och prioriteringar. Utrikesrepresentationen bör ge
exportfrämjande en större tyngd för att effektivt
och kompetent fungera som Exportrådets
utlandsorganisation i länder som saknar
handelssekreterare eller samarbetsavtal med
handelskammare. Enligt regeringens mening finns
goda skäl för Exportrådet att eftersträva ett
utökat samarbete med handelskammare utomlands.
De två huvudmännen för Exportrådet har under året
haft diskussioner om Exportrådets uppgifter,
verksamhet och prioriteringar på längre sikt.
Därvid kan konstateras att huvudmännen är överens
om att Exportrådet har en viktig roll att spela som
centralt serviceorgan för exportfrämjande åtgärder
och att det delade huvudmannaskapet skall
bibehållas. Huvud-männen har också i dessa
diskussioner framhållit att den nuvarande
verk-samhetens inriktning utgör en god grund för
Exportrådets verksamhet även på sikt.
Behovet av anslagsmedel till exportfrämjande
åtgärder inom Sveriges Exportråd beräknas till
totalt 132 500 000 kr budgetåret 1994/95. Hänsyn
har därvid tagits till neddragning i enlighet med
vad som förutskickades våren 1992.
Fortsatt behov föreligger av vissa medel till
regeringens disposition för exportfrämjande
verksamhet. Här avses bl.a. medel för att täcka
kostna-derna för att infria tidigare gjorda
åtaganden om stöd till svensk projekt-export och
konsultstöd. Dessa garantiverksamheter upphörde den
1 juli 1992 men åtaganden ligger kvar under flera
år. Vidare avses finansiering av vissa utredningar
och studier rörande handelspolitik och
handels-främjande, samt specifika exportfrämjande
insatser. Medelsbehovet upp-skattas till totalt 17
285 000 kr för dessa åtgärder. Hänsyn har tagits
till viss neddragning av anslaget i enlighet med
vad som beslutades våren 1992. Därutöver kan
tillgängliga reservationsmedel under anslaget också
användas för konkreta insatser efter särskild
prövning av regeringen.
För budgetåret 1994/95 uppgår medelsbehovet till
totalt 149 785 000 kr.
Anslag Beräknad Förslag
1993/94 ändring 1994/95
1994/95
1. 162 000 -29 500 000 132 500 000
Exportfräm- 000
jande
åtgärder
2. Till 25 563 - 8 278 17 285 000
regeringens 000 000
disposition
Summa 187 563 - 37 778 149 785 000
anslag 000 000
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Exportfrämjande verksamhet för budgetåret
1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 149 785
000 kr.
E 3. Exportkreditnämnden, täckande av vissa
utgifter för skadeersättningar
1992/93Utgift369 864 7341
1993/94Anslag 1 000
1994/95Förslag 1 000
1 Hela beloppet hänför sig till utgifter under
budgetåret 1992/93. Av detta avser
63 miljoner kronor ersättning till EKN för
skuldnedskrivning på Egypten.
Exportkreditnämnden (EKN) har till uppgift att
genom utfärdande av garantier främja svensk export.
Garantin utgör en försäkring mot vissa förluster i
samband med export och investeringar i utlandet.
För garantin betalas en premie som är relaterad
till risken. Garantigivningen sker efter beslut av
riksdagen våren 1990 inom två system: ett n-system
(normalgarantisystem) och ett LT-system (Long Term)
i vilket särskild vikt läggs vid det svenska
samhällsintresset. Anslaget används för att ge EKN
kompensation för den ränta nämnden betalar för sin
upplåning avseende den gamla verksamheten
(garantier utfärdade före den 1 juli 1990), för att
ge EKN ersättning för skuldnedskrivningar och för
att nämnden skall kunna fullgöra de förpliktelser
den iklätt sig på statens vägnar.
Exportkreditnämnden
EKN har med skrivelser den 14 oktober och den 12
november 1993 inkommit med underlag för en
bedömning av verksamhetens omfattning och
inriktning.
Ramar för EKN-garantier
Den av riksdagen fastställda totala ramen för
exportkreditgarantier uppgår till 70 000 miljoner
kronor, varav 25 000 miljoner kronor har
reserverats för n-garantier och 45 000 miljoner
kronor för LT-garantier. Regeringen har beslutat
att EKN:s garantiåtaganden kan uppgå till samma
belopp. Utöver ramen för exportkreditgarantier
finns en särskild ram för investeringsgarantier på
2 000 miljoner kronor. Ramutnyttjandet uppgick den
30 juni 1993 till ca 16 400 miljoner kronor för
n-garantier och till ca 30 000 miljoner kronor för
LT-garantier.
För n-garantier föreslår EKN att den av riksdagen
fastställda ramen höjs från 25 000 miljoner kronor
till 30 000 miljoner kronor. För LT-garantier
föreslås en höjning från 45 000 miljoner kronor
till 60 000 miljoner kronor. Av dessa belopp
föreslår EKN att regeringen bemyndigar nämnden att
även fortsättningsvis disponera 25 000 miljoner
kronor för n-garantier och 45 000 miljoner kronor
för LT-garantier. EKN föreslår oförändrade ramar
för investeringsgarantier.
Förslaget om höjningar av ramarna motiveras av
att ett ökat behov av exportkreditgarantier kan
förutses, samt att den förändrade kronkursen i
praktiken inneburit att det befintliga utrymmet
minskat.
EKN och det europeiska integrationssamarbetet
EKN fortsätter att bevaka utvecklingen inom EG i
syfte att bedöma vilka krav på förändringar i EKN:s
verksamhet som kan ställas efter EES-avtalets
ikraftträdande respektive vid medlemskap i EU.
Kommissionen arbetar på ett förslag innebärande att
medlemsstaterna skall uppmanas att ändra sina
konkurrensutsatta exportkreditförsäkringssystem så
att de i konkurrenshänseende jämställs med privat
verksamhet. Enligt kom-missionen bör begreppet
konkurrensutsatt område definieras utifrån vad som
kan återförsäkras på den privata marknaden. EG:s
beslut i frågan kan komma tidigast under första
halvåret 1994. Efter publicering av beslutet har
medlemsstaterna ett år på sig att ändra sina
system. EKN har genom en omorganisation förberett
sig för ändrade regler. EG:s regler om
konkurrensutsatt verksamhet får effekt i Sverige
genom EES-avtalet.
Arbetet med att harmonisera den icke
konkurrensutsatta verksamheten fortsätter i EG.
Harmoniseringsreglerna för medellång och lång
garanti-givning får dock inte någon direkt effekt
på EFTA-länderna genom EES-avtalet, då detta avtal
inte omfattar den gemensamma handelspolitiken.
Internationell harmonisering av premier och EKN:s
premier
EKN följer, i enlighet med statsmakternas uppdrag,
utvecklingen inom EG och i andra länder samt deltar
aktivt i arbetet inom OECD. I OECD har premiefrågan
ägnats kraftigt ökad uppmärksamhet under de senaste
två åren. I november 1992 inrättades en särskild
arbetsgrupp under OECD:s exportkreditgrupp i vilken
EKN varit representerad. Institutens premienivåer
jämförs och man undersöker vad skillnaderna beror
på samt vilka möjligheter som finns att minska
skillnaderna. EKN tillhör, enligt de studier som
gjorts, de institut som kraftigast differentierar
sina premier efter landrisk. EKN:s premier ligger
lägre än genomsnittet för OECD-ländernas
garantiinstitut när det gäller exportmarknader med
god kreditvärdighet. På högriskmarknader är EKN:s
premier högre - i vissa fall väsentligt högre - än
genomsnittet inom OECD. Undersökningen visar dock
även att EKN är öppen för garantigivning på fler
högrisk-marknader än de flesta andra institut.
Arbetsgruppen har lyft fram två grundprinciper
för premiesättning, nämligen att premierna bör vara
riskavspeglande och att de bör leda till
kostnadstäckning i garantisystemen. Dessa principer
överensstämmer med de riktlinjer som gäller för
EKN:s verksamhet. Diskussionerna tyder på att det
finns ett betydande intresse i de flesta av
OECD-länderna för att åstadkomma en mer likartad
premiesättning på basis av de nämnda två
grundprinciperna.
Skuldlättnadsåtgärder
EKN har som resultat av omförhandlingar inom ramen
för Parisklubben enligt de s.k. Torontovillkoren
skrivit av ca 50 miljoner kronor. Villkoren har
förbättrats och medger sedan december 1991 50 %
skuldlättnad av det omförhandlade beloppet och 23
års återbetalningstid. Hittills har Parisklubben
träffat sådana multilaterala överenskommelser med
sex länder där EKN-garanterade fordringar ingår.
Fordrings-eftergifterna i de bilaterala avtalen,
vilka beräknas slutas under verksam-hetsåret
1993/94, uppgår till ca 85 miljoner kronor. En
tredjedel av dessa eftergifter finansieras med
biståndsmedel. EKN hade per den 30 juni 1993
fordringar på de fattigaste och mest skuldtyngda
länderna uppgående till ca 1 miljard kronor.
Tillämpningen av de aktuella
omför-handlingsvillkoren och eventuella
skuldlättnader för de lägre medelin-komstländerna
kan komma att innebära betydande
fordringseftergifter för EKN.
För Egypten och Polen kommer EKN i ett första
steg under de skuldlättnadsavtal, som träffades i
Parisklubben under våren 1991, att skriva av 68
respektive 630 miljoner kronor. Avskrivningar i de
avslutande stegen under skuldlättnadsavtalen uppgår
till ytterligare ca 360 respektive 1 200 miljoner
kronor. Totalt skulle därmed avseende Egypten
skrivas av ca 430 miljoner kronor och avseende
Polen 1 830 miljoner kronor. EKN har över
statsbudgeten beviljats medel för att amortera ned
krediten hos Riksgäldskontoret som en kompensation
för det första stegets avskrivning, 63 miljoner
kronor avseende Egypten och 464 miljoner kronor
avseende Polen. För de avslutande stegen uppgår
ersättningen enligt prop. 1991/92:100 bilaga 4 till
42 respektive 310 miljoner kronor.
I skuldkonsolideringsavtal med Parisklubbsländer
skrivs ofta in en klausul om skuldkonvertering.
Metoden att omvandla fordringar till varor, bistånd
eller exempelvis aktieinnehav är ett sätt för
skuldlandet att slippa betala en del av sin
utlandsskuld i hårdvaluta. Fordrings-omvandling kan
vara ett sätt för EKN att helt bli av med mindre
avtal som annars blir förhållandevis dyra att
administrera. Skuldomvand-lingsavtal kan också vara
aktuella för icke Parisklubbsländer.
Prognoser och bedömningar av verksamhetens resultat
EKN redovisar i sin skrivelse till regeringen
prognoser för det kassamässiga resultatet under
verksamhetsåren 1993/94-1995/96 och bedömningar av
det ackumulerade riskvärderade resultatet enligt
tre alternativ - normal, optimistisk och
pessimistisk.
För den gamla verksamheten pekar prognoserna
enligt normal-alternativet mot kassamässiga
överskott om ca 400 miljoner kronor under
budgetåret 1993/94, följt av underskott om ca 500
miljoner kronor budgetåret 1994/95 och ca 250
miljoner kronor budgetåret 1995/96. I beloppet för
budgetåret 1993/94 har dock inräknats en beräknad
ersätt-ning från statsbudgeten för skuldavskrivning
m.m. om totalt ca 430 miljoner kronor. Det
pessimistiska alternativet vad gäller det
kassa-mässiga resultatet innebär i stort sett
balanserat resultat för budgetåret 1993/94, men
därefter mycket stora underskott på nära 2
miljarder kronor per år. Underskotten hänför sig
till ett fåtal länder där EKN har stora utestående
garantiengagemang eller fordringar. Det
optimistiska alternativet visar tvärtom möjligheten
till överskott under vart och ett av de tre åren,
sammanlagt 1,3 miljarder kronor.
I bedömningarna av det ackumulerade riskvärderade
resultatet pekar EKN:s normalalternativ mot ett
slutresultat nära noll för den gamla verksamheten.
Det pessimistiska alternativet innebär en förlust
om nära 7 miljarder kronor, medan det optimistiska
alternativet ger ett slutligt överskott på nära 4
miljarder kronor.
För att erhålla en rättvisande bild av statens
totala kostnader för EKN bör även hittills uppkomna
kostnader för räntekompensation för delar av EKN:s
upplåning, skadekostnader för vissa av regeringen
beslutade garantier, ersättning för
skuldnedskrivningar och betalningsbalansstöd till
vissa gäldenärsländer redovisas. Per den 30 juni
1993 uppgick dessa totalt till 2,9 miljarder
kronor.
Prognoserna för den nya verksamheten pekar enligt
EKN:s normalalternativ mot kassamässiga överskott
på ca 200 miljoner kronor för vart och ett av de
tre kommande åren, sammanlagt ca 700 miljoner
kronor. Det pessimistiska alternativet innebär
kassamässigt underskott på drygt 900 miljoner
kronor under treårsperioden, medan det optimistiska
alternativet ger ett lika stort överskott. Det
riskvärderade resultatet för den nya verksamheten
innebär enligt normalalternativet att det hittills
uppbyggda kassamässiga överskottet i stort sett
balanserar förlustriskerna.
I en särskild skrivelse till regeringen den 12
november 1993 har EKN påtalat vissa
prognosförändringar som kan påverka det
kassamässiga
resultatet för nya verksamheten på ett negativt
sätt.
Finansieringen av verksamheten
EKN föreslår att nämndens kredit hos
Riksgäldskontoret för den gamla garantiverksamheten
förblir oförändrad, dvs. 3 700 miljoner kronor. EKN
föreslår vidare att lånerätten i utländsk valuta
även för budgetåret 1994/95 blir 1 000 miljoner
kronor i utländsk valuta.
För den nya verksamheten föreslår EKN i skrivelse
till regeringen 12 november 1993 att den rörliga
krediten hos Riksgäldskontoret ökas till 1 400
miljoner kronor. Anledningen är stora oväntade
skadeutbetalningar avseende vissa länder. Av samma
skäl begär regeringen i tilläggsbudget för
budgetåret 1993/94 en ökning från 200 till 1000
miljoner kronor. Lånerätten i utländsk valuta
föreslås även fortsättningsvis uppgå till 200
miljoner kronor.
Nämnden föreslår att ytterligare
finansieringsbehov täcks via anlaget E 3.
Exportkreditnämnden, täckande av vissa utgifter för
skadeersätt-ningar, om det skulle visa sig att den
föreslagna upplåningsrätten inte skulle vara till
fyllest.
EKN föreslår slutligen att nämnden, i likhet med
de tre föregående budgetåren, får räntekompensation
för hela sin upplåning under den gamla
verksamheten. Kostnaderna för detta under
budgetåret 1994/95 beräknas uppgå till 270 miljoner
kronor. Beloppet kan komma att reduceras om EKN
erhåller medel för att amortera den rörliga
krediten som ersättning för skuldnedskrivningar.
Regeringens överväganden
Regeringen delar EKN:s bedömning att de av
riksdagen fastställda ramarna för
exportkreditgarantiverksamheten bör utökas och att
de belopp regeringen bemyndigar EKN att disponera
tills vidare kan förbli oförändrade. Regeringen
delar även EKN:s bedömning vad gäller de rörliga
krediterna hos Riksgäldskontoret och
upplåningsbehovet i utländsk valuta.
I prop. 1989/90:44 anförde regeringen bl.a. att
EKN:s garantiverk-samhet borde bedrivas med målet
att den skall gå ihop, för LT-systemet på sikt.
Regeringen ansåg också att EKN skulle eftersträva
en god riskspridning. Riksdagen biföll regeringens
förslag (bet. 1989/90:NU19, rskr. 1989/90:153).
Erfarenheterna sedan år 1990 visar att den
svenska kreditfinansierade exporten till u-länder
och företagens efterfrågan på statliga
exportkreditgarantier tenderar att koncentreras
till ett fåtal länder, i synnerhet vad avser
krediter med lång löptid. Detta försvårar
möjligheterna att uppnå en god riskspridning i
engagemanget, och det innebär en ytterligare
osäkerhet om LT-garantigivningen kan gå ihop på
sikt.
Regeringen understryker vikten av att EKN
eftersträvar en god riskspridning i sitt
engagemang. Detta bör dock inte utesluta att stora
engagemang kan accepteras på länder som bedöms ha
god och bestående kreditvärdighet, om särskilda
skäl föreligger.
Skuldlättnader inom ramen för Parisklubben kan
medföra avsevärd minskning av utestående
fordringars nominella belopp. Regeringen delar
EKN:s uppfattning att nämnden på lämpligt sätt bör
ersättas för detta.
Regeringen anser att EKN bör få räntekompensation
för hela sin upplåning under den gamla
verksamheten.
Utvecklingen inom EG på exportkreditområdet är av
stor betydelse för Sverige bl.a. till följd av
EES-avtalet. Det är angeläget att EKN noga följer
denna utveckling och att nämnden då så anses
lämpligt förbereder nödvändiga anpassningsåtgärder.
Det internationella samarbetet på
exportkreditområdet är av stor betydelse mot
bakgrund av vikten av att svenska exportföretag kan
erbjudas samma villkor som konkurrenterna. EKN har
spelat, och spelar, en framträdande roll i detta
arbete, både inom OECD och Bern-unionen. Av
särskild betydelse är det för svenskt vidkommande
att verka på-drivande när det gäller harmonisering
av garantiinstitutens verksamhet vad gäller premier
och kostnadstäckning.
En redovisning av verksamheten inom den särskilda
exportkredit-garantiramen för de baltiska länderna
och Ryssland, vilken administeras av EKN, lämnas
under anslaget G 2. Täckande av eventuella
förluster i anledning av statliga garantier till
länder i Central- och Östeuropa.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. medger att staten åtar sig betalningsansvar i
form av statsgaranti till ett belopp av 30 000 000
000 kr för n-garantier och 60 000 000 000 kr för
LT-garantier,
2. medger att staten åtar sig betalningsansvar i
form av statsgaranti för investeringar i utlandet
till ett belopp av högst 2 000 000 000 kr,
3. godkänner att den rörliga krediten som ställs
till EKN:s förfogande hos Riksgäldskontoret får
uppgå till 3 700 000 000 kr för den gamla
verksamheten och till 1 400 000 000 kr för den nya
verksamheten,
4. godkänner att EKN:s upplåning i utländsk
valuta får uppgå till motvärdet av 1 000 000 000 kr
för den gamla verksamheten och motvärdet av 200 000
000 kr för den nya verksamheten,
5. godkänner vad regeringen har uttalat rörande
riskspridning i EKN:s engagemang,
6. till Exportkreditnämnden, täckande av vissa
utgifter för skade- ersättningar under
budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på
1 000 kr.
E 4. Krigsmaterielinspektionen
1992/93Utgift 46 746
1993/94Anslag 4 424 000
1994/95Förslag 5 084 000
Krigsmaterielinspektionen (KMI) utövar kontroll
över tillverkningen av krigsmateriel och handlägger
ärenden rörande tillstånd till export och viss
import av sådan materiel. Inspektionen handlägger
också ärenden rörande tillstånd till utförsel
enligt lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av
vissa produkter som kan användas i
massförstörelsesyfte m.m. Denna verksamhet
finansieras dock inte över detta anslag.
KMI har två nämnder till sitt förfogande, nämligen
det tekniskt-vetenskapliga rådet, som bistår
krigsmaterielinspektören vid bedöm-ningen av frågor
om avgränsning mellan civil och militär materiel,
och den parlamentariskt sammansatta rådgivande
nämnden för krigsmateriel-exportfrågor, som
inrättats för att främja en ökad insyn och samråd i
frågor som rör krigsmaterielexport.
Kostnaderna för verksamheten, exkl. nämnderna,
täcks av avgifter, som redovisas mot särskild
inkomsttitel på statsbudgeten. Avgifter från
tillverkare av krigsmateriel beräknas i förhållande
till levererat värde och tas ut i slutet av
budgetåret. Avgifter för tillstånd att utföra
krigs-materiel ur riket erläggs av exportörer, som
inte har tillverknings-tillstånd.
För budgetåret 1993/94 har regeringen medgivit
undantag för KMI från reglerna i
kapitalförsörjningsförordningen (1992:406) om
räntekonto med kredit i Riksgäldskontoret och om
lån för investeringar i anlägg-ningstillgångar för
förvaltningsändamål. Vidare gäller att KMI inte
skall tillämpa förordningen (1993:134) om
myndigheters årsredovisning och
anslagsframställning.
Krigsmaterielinspektionen
I en intern promemoria, daterad den 31 augusti
1993, har KMI sammanställt anslagsredovisning för
budgetåret 1992/93, övriga upp-gifter avseende
kalenderåret 1992 samt förslag avseende anslags-
och investeringsbehov för budgetåret 1994/95.
Av anslagsredovisningen framgår att KMI:s
kostnader uppgick till sammanlagt 4 111 545 kr
budgetåret 1992/93. Kostnaderna för de rådgivande
nämnderna uppgick till 46 746 kr.
Under kalenderåret 1992 behandlade inspektionen 1
452 ansökningar om utförsel. Värdet av under år
1992 givna utförseltillstånd uppgick till 3 360
miljoner kronor. Den faktiska utförseln av
krigsmateriel under året uppgick till 2 753
miljoner kronor. Vid årsskiftet 1992/93 hade 170
enskilda tillverkare regeringens tillstånd att
tillverka krigsmateriel.
Inför budgetåret 1994/95 föreslår KMI en ökning av
anslaget med
510 000 kr för anskaffning av viss ADB-utrustning.
Regeringens överväganden
Sammanfattning:
Resurser:
Ramanslag 1994/955 084 000 kr
Övrigt:
Anslaget har räknats upp med 510 000 kr för viss
ADB-utrustning, som avses anskaffas under
budgetåret 1993/94. Pris- och löneom-räkning m.m.
har beräknats till 150 000 kr. Av anslagsbeloppet
avser 104 000 kr kostnader för de rådgivande
nämnderna.
Slutsatser
Krigsmaterielinspektionen är undantagen från
bestämmelserna om årsredovisning och
anslagsframställning. Följaktligen redovisar
regeringen inte heller någon bedömning av
verksamhetens resultat. Den interna
anslagsredovisning m.m. som har upprättats utgör
dock tillräckligt underlag för regeringens
ställningstagande angående anslags-behovet.
KMI kommer fr.o.m. budgetåret 1994/95 att omfattas
av reglerna om generell räntebeläggning av statliga
medelsflöden. Inspektionen kommer därför att
tilldelas ett räntekonto med kredit i
Riksgäldskontoret. Medlen under anslaget kommer att
föras till detta konto.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Krigsmaterielinspektionen för budgetåret
1994/95 anvisar ett ramanslag på 5 084 000 kr.
E 5. Bidrag till Stiftelsen Östekonomiska
Institutet
1992/93 Utgift 2 250 000
1993/94 Anslag 2 250 000
1994/95 Förslag 2 500 000
Stiftelsen Östekonomiska Institutet bildades år
1989 sedan avtal träffats mellan staten och ett
antal intressenter från näringslivet. Stiftelsen
har som syfte att främja kunnandet i Sverige om de
ekonomiska förhållandena i Central- och Östeuropa
och OSS-området.
Genom nyssnämnda avtal åtar sig staten liksom
övriga stiftare att lämna årliga bidrag för att
täcka stiftelsens kostnader. Därmed ges garanti för
stabilitet och långsiktighet i verksamheten.
Bidraget skall (i 1989 års penningvärde) enligt
avtalet uppgå till 2 miljoner kronor årligen från
vardera staten och näringslivet. Beloppet räknas
upp med hänsyn till pris- och löneutvecklingen.
För budgetåret 1994/95 föreslås att statens
bidrag ökar till 2 500 000 kr vilket är något högre
än det belopp som skulle utgå enbart på basis av
den sedvanliga uppräkningen. För de därefter
följande fyra budgetåren bör samma belopp anslås
som dock bör räknas upp med hänsyn till pris- och
löneutvecklingen.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Bidrag till Stiftelsen Östekonomiska
Institutet för budgetåret 1994/95 anvisar ett
anslag på 2 500 000 kr.
E 6. Medel för översättning av EG:s regelverk
1993/94 Anslag 16 500 000
1994/95 Förslag 11 500 000
Regeringen beslutade den 18 januari 1990 att
tillsätta en delegation för att svara för
översättning av bl.a. det regelverk som avsågs
omfattas av EES-avtalet. Sedermera har delegationen
fått i uppdrag att översätta samtliga EES-relevanta
texter fram till avtalets ikraftträdande.
Regeringen beslutade vidare den 25 juni 1992 att
uppdra åt Delegationen för översättning av EG:s
regelverk att, utöver de uppgifter som tilldelats
delegationen tidigare, svara för översättningen av
de EG-rättsakter som aktualiseras vid ett svenskt
medlemskap. Den tillkommande textmassan
uppskattades till minst 40 000 sidor i de
europeiska gemenskapernas tidning. Totalkostnaden
uppskattades utifrån då före-liggande underlag till
ca 50 miljoner kronor över de tre budgetåren
1992/93-1994/95 (anslaget E 2. Exportfrämjande
verksamhet belastades det första budgetåret).
Arbetet bedrivs under mycket stark tidspress,
eftersom hela textmassan - uppskattningsvis ca 44
000 sidor - måste vara översatt och granskad i
Sverige till oktober/november 1994 för att kunna
underkastas slutligt formellt godkännande i Bryssel
före den 1 januari 1995. Resursbehovet uppskattas
mot denna bakgrund till totalt 70 miljoner kronor.
Regeringen anser det vara av stor vikt att
delegationen ges sådana resurser att den kan
slutföra sitt arbete inom den givna tidsramen.
Regeringen har därför i tilläggsbudget för
innevarande budgetår föreslagit att ytterligare 20
miljoner kronor ställs till delegationens
förfogande. Ett belopp om 11,5 miljoner kronor bör
ställas till förfogande för budgetåret 1994/95.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Medel för översättning av EG:s regelverk
för budgetåret 1994/95 anvisar ett
reservationsanslag på 11 500 000 kr.
E 7. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning
genom AB Svensk Exportkredit
1992/93Utgift65 536 6051
1993/94Anslag 1 0001
1994/95Förslag 1 000
1 Tidigare redovisat under tolfte huvudtiteln
anslaget C 1.
Från anslaget betalas ersättning till AB Svensk
Exportkredit (SEK) för skillnad mellan ut- och
upplåningsräntor samt för kursförlust inom ramen
för systemet med statsstödda exportkrediter, som
SEK lämnar enligt riksdagens beslut år 1978 samt
1990. Systemet innebär att SEK har givits möjlighet
att finansiera exportkrediter till villkor som
överensstämmer med internationellt överenskomna
regler. Detta kan leda till att utlånings-räntorna
ligger under upplåningskostnaderna. Staten täcker
eventuell skillnad mellan utlåningsränta och
upplåningskostnad samt den kursförlust som kan
uppkomma vid ut- och upplåningen. SEK bedriver upp-
och utlåning för dessa krediter i en särskild,
avgränsad del av bolagets verk-samhet och redovisar
en särskild balansräkning för denna kreditgivning.
Villkoren för krediterna står i överensstämmelse
med den överens-kommelse om begränsning av statligt
stöd vid exportkreditgivning som Sverige har
biträtt, den s.k. consensusöverenskommelsen inom
OECD. Pågående förhandlingar om ändringar i denna
överenskommelse kommer sannolikt att leda till att
villkoren för de statsstödda krediterna ytterligare
marknadsanpassas.
På grund av anpassningen till marknadsmässiga
räntor för de statsstödda krediterna minskar
statens kostnader. Enligt SEK:s beräkningar bör
kreditgivningen för budgetåret 1994/95 ge ett
överskott. Överskott inbetalas till staten.
Svängningar kan dock förekomma på grund av
förändringar i valutakurser och räntor, varvid nya
underskott kan upp-komma.
SEK har i skrivelse till regeringen hemställt om
att förordningen (1981:665) om
exportkreditfinansiering med statligt stöd anpassas
till förordningen om exportkreditgaranti. Förslaget
innebär att samma villkor för
exportkreditfinansiering av utländska varor skall
gälla som för export-kreditgaranti avseende sådana
varor. Regeringen har i propositionen 1980/81:130
behandlat frågan. Sedan juli 1992 tillämpar EKN nya
ursprungsregler. SEK och EKN stöder ofta samma
exportaffärer. Regeringen ser det som angeläget att
anpassa SEK:s regelverk till EKN:s.
Regeringens överväganden
SEK-systemet för statsstöd till finansiering av
kapitalvaruexporten infördes för att möta andra
länders kraftiga subventioner av deras
kapitalvaruexport genom exportkrediter.
Anpassningen av minimiräntesatserna till
marknadsräntorna innebär att subventionsinslaget i
nya krediter i stort sett har upphört.
SEK har i allt högre grad inriktat sig på att
erbjuda krediter utan statsstöd genom att expandera
den marknadsmässiga verksamheten. Regeringen ser
positivt på en sådan återgång till marknadsmässiga
exportkrediter.
Möjligheterna att lämna statsstödda krediter för
export kan dock i vissa fall vara utslagsgivande
för svenska företags möjligheter att erhålla order
på vissa slag av projekt och på kapitalvaror.
Regeringen anser att SEK därvidlag skall ha
möjlighet att lämna krediter med villkor som
motsvarar vad företag i konkurrentländerna kan
erhålla.
Verksamheten kan för budgetåret 1994/95 komma
att ge ett överskott. Beräkningen av utfallet är
dock osäker. Anslaget bör därför föras upp med ett
formellt belopp av 1 000 kr.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner att AB Svensk Exportkredit tillämpar
samma usprungsregler som Exportkreditnämnden,
2. till Kostnader för statsstödd
exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit
för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag
på 1 000 kr.
E 8. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning
avseende export av fartyg m.m.
1992/93Utgift10 848 7421
1993/94Anslag 1 0001
1994/95Förslag 1 000
1 Tidigare redovisat under tolfte huvudtiteln
anslaget C 2.
Under detta anslag redovisas kostnader för
räntestöd till finansiering av export av fartyg.
Enligt tidigare riksdagsbeslut upphörde denna
stödform i och med utgången av år 1989.
Kostnadsberäkningen bygger på en bedömning som AB
Svensk Exportkredit har redovisat och avser
tidigare gjorda åtaganden. Kreditgivningen kan
resultera i ett överskott. Risken för att anslaget
kommer att belastas kan dock inte helt uteslutas.
Anslaget bör därför föras upp med ett formellt
belopp av 1 000 kr.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Kostnader för statsstödd
exportkreditgivning avseende export av fartyg m.m.
för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag
på 1 000 kr.
E 9. Ersättning för extra kostnader för förmånlig
kredit-givning till u-länder
1992/93Utgift90 550 4421
1993/94Anslag55 000 0001
1994/95Förslag50 000 000
1 Tidigare redovisat under tolfte huvudtiteln
anslaget C 3.
Under detta anslag redovisas extra kostnader som
har uppkommit för vissa äldre förmånliga krediter
till u-länder. Ett nytt system för s.k. u-krediter
infördes den 1 januari 1985. Detta anslag belastas
endast med kostnader för åtaganden som har gjorts
intill utgången av år 1984. Kostnaderna kommer
successivt att minska. Kostnadsberäkningen bygger
på en bedömning som AB Svensk Exportkredit har
redovisat. Regeringen beräknar kostnaderna för
budgetåret 1994/95 till 50 000 000 kr.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Ersättning för extra kostnader för förmånlig
kreditgivning till
u-länder för budgetåret 1994/95 anvisar ett
förslagsanslag på
50 000 000 kr.
F. Nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor
m.m.
F 1. Utredningar och andra insatser på det
utrikespolitiska området
1992/93Utgift 5 737 3821 Reservation 42 990
1993/94Anslag 2 511 000
1994/95Förslag2 511 000
1 Det tidigare anslaget F 1, som t.o.m. 1992/93
benämndes Utredningar inom det nedrustnings- och
säkerhetspolitiska området, delades fr.o.m.
innevarande budgetår på två anslag, dels F 1.
Utredningar och andra insatser på det
utrikespolitiska området, dels F 6.
Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och
säkerhetspolitisk betydelse.
Anslaget fungerar som ett värdefullt och flexibelt
instrument för att möjliggöra stöd till seminarier,
utredningar, studier, publikationer, besök m.m. av
utrikespolitisk betydelse. Under detta anslag
finansieras också en säkerhetspolitisk rådgivare på
departementet.
Under budgetåret 1992/93 anslogs medel bl.a. till
Försvarets forskningsanstalt (FOA) för ett särskilt
ESK-uppdrag. Vidare lämnades bidrag till institutet
för öst-väst-studier i Haag och till Raoul
Wallenberg-institutet i Lund syftande till att
stärka förståelsen för ett demokratiskt
beslutsfattande i Central- och Östeuropa. Medel
anslogs också för anordnandet av en konferens om
preventiv diplomati i samverkan mellan UD och
Utrikespolitiska Institutet (UI) samt till
konsultuppdrag för UD:s räkning rörande
icke-spridning avseende massförstörelsevapen.
Under budgetåret 1993/94 har anslaget hittills
utnyttjats bl.a. för bidrag till FN för ett
seminarium om fredsfrämjande verksamhet och en
FN-studie om hur forskare inom den
militärindustriella sektorn i f.d. Sovjetunionen
skall kunna utnyttjas i civil produktion.
Anslaget ger möjlighet att stödja ett flertal
projekt av betydande utrikespolitiskt intresse.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Utredningar och andra insatser på det
utrikespolitiska området för budgetåret 1994/95
anvisar ett reservationsanslag på 2 511 000 kr.
F 2. Information och studier om säkerhetspolitik
och fredsfrämjande utveckling
1992/93Utgift26 191 315 Rerservation 2 179 310
1993/94Anslag20 000 000
1994/95Förslag10 000 0001
1 Utöver detta anslag föreslås dessutom att drygt 3
miljoner kronor från Fredslotteriet, Svenska
Penninglotteriets AB disponeras för detta ändamål
enligt vad som anges nedan.
Målsättningen med anslaget är att stimulera
information och studier om fred, nedrustning och
fredsfrämjande utveckling. Från anslaget beviljas
bidrag för freds- och nedrustningssträvanden i form
av organisations- och projektbidrag till enskilda
organisationer och stiftelser som bedriver infor-
mationsverksamhet och opinionsbildning om
säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling.
Begreppet säkerhetspolitik innefattar här etniska,
ekonomiska, sociala och ekologiska faktorer.
Bidrag lämnas under anslaget även för kontakter
med organisationer och institutioner i Estland,
Lettland, Litauen, Ryssland och Polen i syfte att
stärka kunskaper om säkerhetspolitik, fred,
nedrustning, demokratisering och ekonomisk
utveckling i dessa länder.
Stödet skall främja verksamhet som är av allmänt
intresse och som har en god spridningseffekt.
Efter den översyn av anslaget som företagits av
Utrikesdepartementet år 1992 fattade regeringen
beslut om en ny förordning för anslaget, vilken
trädde i kraft den 1 september 1993. Förordningen
innebär bl.a. att regeringen fortsättningsvis
fattar beslut om såväl organisationsbidrag som
projektstöd. Genom förordningen har vidare
väsentligt skärpta krav införts vad gäller
redovisning av erhållna bidrag.
Regeringen tillsatte i september 1993 en ny
beredningsgrupp med sju ledamöter, representerande
såväl föreningsliv som massmedia och sakkunskap på
det säkerhetspolitiska området. Gruppen har till
uppgift att inför regeringens beslut avge
rekommendationer om såväl projekt- som
organisationsbidrag som beviljas över anslaget. Den
senare formen av bidrag utgör verksamhetsstöd, som
komplement till organisationernas och stiftelsernas
egen finansiering.
Regeringens överväganden
Regeringen anser det värdefullt att enskilda
organisationer och stiftelser stimulerar till
intresse för och aktivitet kring utrikespolitiska
frågor. Sådan verksamhet kan främja förståelse för
andra länders och regioners levnadsbetingelser och
motverka tendenser till förenklade hotbilder.
Aktivt engagemang från folkrörelserna främjar också
möjligheterna för regeringen att föra en aktiv och
väl förankrad utrikespolitik. Regeringen vill i
detta sammanhang framhålla att organisationer som
erhåller bidrag över detta anslag skall bedriva en
verksamhet som bygger på aktiva medlemsinsatser.
Regeringen vill understryka att de främsta hoten
mot freden står att finna i brist på demokrati i
ett stort antal länder. Bristande respekt för
mänskliga rättigheter och etniska konflikter är
allvarliga hot mot freden. Kriget i Bosnien visar i
all sin brutalitet att vår egen världsdel inte på
något sätt är förskonad från uppkomsten av nya
väpnade konflikter. Även i det f.d. Sovjetunionen
finns flera tragiska exempel av liknande slag.
Demokrati och marknadsekonomi bör ses som
fundament för utveckling och internationellt
umgänge och som nödvändiga inslag i arbetet med att
skapa en fredligare värld.
De senaste årens erfarenhet visar också på
problem med upprustning och spridning av
massförstörelsevapen, inte minst till länder i
tredje världen. Begreppet nedrustning har därför
vidare betydelse än för några år sedan.
Det är angeläget att beredningsgruppen vid
fördelningen av medel tar hänsyn till dessa ändrade
förutsättningar för nedrustningspolitiken.
De erfarenheter och aktiva engagemang som finns
bland många av de organisationer som genom åren
fått stöd via detta anslag bör tillvaratas för att
förankra de svenska insatserna i
nedrustningsarbetet. Ett brett ideellt engagemang i
dessa frågor är värdefullt.
Regeringen ser det vidare som positivt att
svenska ideella organisationer utvecklar kontakter
med organisationer och institutioner i de tidigare
kommunistiska diktaturerna. Denna typ av kontakter
kan stödjas genom detta anslag i det fall de syftar
till att stärka kunskaperna om säkerhetspolitik,
fred, nedrustning och demokrati i dessa länder.
Det ansträngda budgetläget tvingar regeringen att
föreslå besparingar på en rad olika områden, också
detta. Mot denna bakgrund och det faktum att summan
av begärda medel i de inkomna ansökningarna på
senare tid minskat föreslår regeringen att anslaget
för detta ändamål reduceras nästa budgetår.
Regeringen noterar att drygt 3 miljoner kronor
finns tillgängliga bland Penninglotteriets medel
för den verksamhet som finansieras från detta
anslag. Dessa medel hänförs till s.k.
fredslotterier åren 1984-1986 vilka utgjort en
reserv för motsvarande statliga anslag. Mot
bakgrund av det ansträngda budgetläget har
beredningsgruppen för anslaget rekommenderat
regeringen att dessa medel tas i anspråk under
budgetåret 1994/95.
Regeringen föreslår således att anslaget under
budgetåret 1994/95 begränsas till 10 miljoner
kronor. Därtill tas 3 miljoner kronor från
Fredslotteriets medel i Svenska Penninglotteriets
Aktiebolag. Totalt kommer därför 13 miljoner kronor
att stå till förfogande för detta ändamål nästa
budgetår.
Regeringens avsikt är att anslaget från
budgetåret 1995/96 skall överföras till
Civildepartementet som har ett övergripande ansvar
för folkrörelsefrågor i regeringskansliet.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Information och studier om säkerhetspolitik
och fredsfrämjande utveckling för budgetåret
1994/95 anvisar ett reservationsanslag på
10 000 000 kr.
F 3. Bidrag till Stockholms internationella
fredsforsknings-institut (SIPRI)
1992/93Utgift 21 310 000 Reservation -
1993/94Anslag 21 396 000
1994/95Förslag21 850 000
Stockholms internationella fredsforskningsinstitut
(SIPRI) upprättades som en oberoende internationell
stiftelse år 1966. Stiftelsen har till ändamål att
i enlighet med de grunder för bidrag som riksdagen
godkänt (prop. 1966:76, bet. 1966:SU88, rskr.
1966:203, prop. 1979/80:106, bet. 1979/80:UU21,
bet. 1979/80:SkU48, rskr. 1979/80:304) bedriva
forskning i konflikt- och samarbetsfrågor av
betydelse för internationell fred och säkerhet.
Stiftelsen leds av en internationellt sammansatt
styrelse. Styrelsens sammanträden är förlagda till
Stockholm. Institutet har ca 50 anställda, av vilka
knappt hälften är forskare. Flertalet av forskarna
kommer från andra länder än Sverige.
Målsättningen med bidraget är att stödja SIPRI:s
verksamhet med att bedriva en opartisk och
tillförlitlig forskning, främst baserad på analyser
av vapenhandel, vapenutveckling och militärutgifter
samt att analysera orsakerna till olika konflikter.
Forskningen inriktas bl.a. på europeisk säkerhet
och rustningskontroll, militär teknologi,
militärutgifter och utveckling i tredje världen
samt kemisk och biologisk krigföring. Den
kvantitativa forskningen har, inte minst efter
Sovjetunionens och Warszawa-paktens upplösning,
kommit att kompletteras med analyser av orsakerna
till olika konflikter.
Stockholms internationella fredsforskningsinstitut
(SIPRI)
SIPRI har ansökt om 22 900 000 kr för budgetåret
1994/95. Beloppet beräknas medge en fortsatt
uppmärksamhet på traditionella forskningsområden
liksom på stabilitet och instabilitet i Central-
och Östeuropa. SIPRI ägnar också större
uppmärksamhet åt utvecklingen i Mellanöstern och åt
kopplingarna mellan kapprustning, utveckling och
miljöskydd. Den föreslagna anslagsökningen skulle
medge ökade satsningar på regionala konflikter och
ge SIPRI möjlighet att samverka med
forskningscentra i Asien, Latinamerika, Afrika och
Stilla Havsområdet.
SIPRI:s omfattande publikationsverksamhet
utnyttjas över hela världen av regeringar,
förtroendevalda, akademiker, studenter och
massmedia. Institutet har under senare år fått
utmärkelser i form av American Choice-priset för
årets mest värdefulla akademiska publikation och
pris från Foreign Press Association of Sweden.
SIPRI har moderniserat sitt omfattande bibliotek
och sin dokumentationsavdelning bl.a. genom inköp
av nya datorer som kommer att medverka till en
effektivare databas. SIPRI framhåller att
institutet drabbas av väsentliga merkostnader
eftersom det är beroende av den internationella
löneutvecklingen för forskare.
Regeringens överväganden
SIPRI har i sin forskning och
publikationsverksamhet på ett värdefullt sätt
bidragit till att öka kunskapen om omfattning och
tendenser rörande rustningsnivåer, globalt sett och
i enskilda regioner.
SIPRI:s prioriteringar sammanfaller väl med de
frågor regeringen anser vara angelägna, bl.a. att
bevaka icke-spridningsfrågor, särskilt i f.d.
Sovjetunionen, att följa efterlevnaden av avtal om
nedrustning, att bevaka väpnade konflikter samt att
studera nya former av fredsbevarande verksamhet.
Regeringen ser positivt på en breddning i linje med
vad SIPRI föreslagit men med ett lägre anslag än
vad institutet begärt.
Anslaget föreslås öka med 250 000 kr utöver pris-
och löneomräkning. Efter avdrag för 249 000 kr, som
utgör del av UD:s sparbeting, samt med hänsyn tagen
till vissa tekniska justeringar, har anslaget
beräknats till 21 850 000 kr.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Bidrag till Stockholms internationella
fredsforskningsinstitut (SIPRI) för budgetåret
1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 21 850
000 kr.
F 4. Forskning till stöd för nedrustning och
internationell säkerhet 1
1992/93Utgift 16 569 908
1993/94Anslag 9 785 000
1994/95Förslag12 259 000
1 Tidigare redovisat under anslaget F 4.
Forskningsverksamhet för rustningsbe-gränsning och
nedrustning.
Målet med anslaget är att tillföra kompetens från
Försvarets forskningsanstalt (FOA) i
Utrikesdepartementets arbete rörande
internationella förhandlingar om
rustningsbegränsningar och nedrustning. Dessa
förhandlingar, som bl.a. rör kärnvapen, biologiska
och kemiska vapen samt andra avancerade
vapensystem, ställer höga krav på teknisk kompetens
från FOA.
Försvarets forskningsanstalt
FOA har hösten 1993 presenterat en samlad
anslagsframställan till regeringen, inriktad på
såväl Utrikesdepartementets som Försvarsdepar- t-
ementets behov. I FOA:s anslagsframställan har
samarbetet med Utrikesdepartementet, som omfattar
2-3% av FOA:s verksamhet, benämnts *Forskning till
stöd för nedrustning och internationell säkerhet*.
Rubriken på anslaget ändras i enlighet härmed.
I sin anslagsframställan för budgetåret 1994/95
pekar FOA på att försvarsmakten mer än tidigare
kommit att medverka i internationella fredsbeva-
rande operationer. Detta ställer nya och ökade krav
på FOA bl.a. vad gäller utvecklande av teknisk
kompetens t.ex. vad avser minröjning. Dessutom ökar
kraven på omvärldsanalyser för regeringens samlade
behov. Ett exempel på sådan analys är den forskning
och de studier FOA bedriver för såväl UD:s som ÖB:s
räkning inom området Europeisk säkerhet.
FOA begär för budgetåret 1994/95 ett belopp om
13,5 miljoner kronor för den verksamhet som
finansieras av UD. FOA ansöker om medel för
följande verksamhetsgrenar:
____________________________________________________
Övergripande analyser 2,5 miljoner kronor
Vapen, skydd och räddningstjänst 0,5 miljoner
kronor
Informationsförsörjning 4,1 miljoner kronor
A B C-stridsmedel 6,4 miljoner kronor
____________________________________________________
Summa 13,5 miljoner kronor
Verksamhetsgrenen *övergripande analyser*
omfattar i huvudsak *Europeisk säkerhet*. Inom
verksamhetsgrenen *vapen, skydd och
räddningstjänst* pekar FOA på behovet att utveckla
effektiva instrument för minröjning, främst för att
bistå civila i områden där strider sedan länge
upphört.
*Informationsförsörjning* omfattar bl.a. seismisk
provstoppsövervakning, en verksamhet där Sverige
under en rad år spelat en ledande roll. De
sjunkande anslagen till FOA under budgetåret
1993/94 har föranlett FOA att söka minska sina
kostnader på det seismiska området genom att
undersöka möjligheterna till samarbete med Norge.
Därigenom beräknas kostnaderna för den seismiska
verksamheten uppgå till knappt 4 miljoner kronor.
Förslaget innebär att den svenska mätstationen i
Hagfors bedrivs i samarbete med NORSAR (Norwegian
Seismic Array) som åtar sig underhåll av stationen.
FOA bedriver också inom denna verksamhetsgren
viss forskning rörande rymden och open skies.
Verksamhetsområdet *ABC-stridsmedel* inriktas i
första hand på studier och forskning om hot från
kärnvapen.
Beträffande kärnvapenhotet har FOA under år 1993
aktivt medverkat i utarbetandet av ett svenskt
förslag till ett internationellt avtal om
fullständigt provstopp. FOA pekar också på vikten
av att bevaka hur de politiska förändringarna i
världen förskjutit tyngdpunkten i hotbilden mot
eventuell illegal och okontrollerad hantering av
kärnvapen samt material eller komponenter som har
betydelse bl.a. för terroristhot och kärnvapens
spridning till flera nationer.
FOA har inom området *kärnvapenhotet* också
insamlat och analyserat luftburen radioaktivitet.
FOA:s kompetens på detta område tas nu i anspråk
även i ett internationellt samarbete i
Centralasien.
FOA bedriver sedan många år ett aktivt arbete för
att minska hoten från kemiska och biologiska vapen.
Utöver medverkan i att stärka internationella avtal
som avser dessa vapen deltar FOA sedan år 1993
också i insatser som syftar till att förstöra
kemiska substanser i Ryssland vilka kan utnyttjas
för framställning av kemiska vapen.
Regeringens överväganden
För budgetåret 1992/93 anvisade regeringen ett
anslag till FOA om 15 840 000 kr. För budgetåret
1993/94 minskades anslaget till 9 785 000 kr till
följd av det statsfinansiella läget.
Regeringen delar FOA:s bedömning att det
internationella säkerhetspolitiska läget efter det
kalla krigets slut innebär ökade och nya krav på
FOA. Detta gäller bl.a. områden av intresse för
såväl Utrikes- som Försvarsdepartementet, t.ex.
internationell krishantering och humanitär hjälp
till krigsdrabbade områden.
Regeringen vill betona att FOA:s tekniska
kompetens möjliggjort ett aktivt svenskt engagemang
i prioriterade nedrustnings- och rustnings-
kontrollfrågor. Genom FOA har Sverige kunnat spela
en ledande roll när det gäller att bevaka
efterlevnaden av gällande nedrustningsavtal och när
det gäller att bedöma om förbjudna vapen använts i
olika konfliktsituationer.
I FOA:s anslagsframställan ingår bl.a. en
förstärkt insats för verksamhet som rör ett
internationellt avtal om provstopp. Regeringen
tillstyrker detta med anledning av att
provstoppsfrågan fått ny aktualitet efter för-
handlingsgenombrottet i nedrustningskonferensen i
Genève hösten 1993. Regeringen tillstyrker också en
förstärkt insats vad avser biologiska och kemiska
vapen med ca 1 miljon kronor i förhållande till
innevarande års budget, dvs. ca 1 miljon kronor
mindre än vad FOA ansökt om.
Regeringen ser positivt på att FOA ingått ett
samarbetsavtal med en norsk seismisk station som
påtar sig kostnader för underhåll av stationen i
Hagfors.
För budgetåret 1994/95 avser regeringen att
anvisa ett engångsbelopp om 2 500 000 kr till detta
anslag. Anslagsbehovet för budgetåret 1995/96
kommer att på sedvanligt sätt prövas mot bakgrund
av de anspråk på anslaget som då föreligger, bl.a.
med hänsyn till läget i provstoppsförhandlingarna.
Efter pris- och löneomräkning, vissa tekniska
justeringar och med avdrag för 184 000 kr, som
utgör del av UD:s sparbeting, beräknas anslaget
till 12 259 000 kr.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Forskning till stöd för nedrustning och
internationell säkerhet budgetåret 1994/95 anvisar
ett anslag på 12 259 000 kr.
F 5. Utrikespolitiska Institutet
1992/93Utgift 10 028 000
1993/94Anslag 10 028 000
1994/95Förslag10 340 000
Målet med anslaget är att främja intresset för
internationella frågor samt att vidga kunskaperna
och att stödja forskningen om sådana frågor.
Anslaget till UI medger en omfattande seminarie-
och föredragsverksamhet, ett flertal publikationer
samt tillhandahållande av ett välutrustat
bibliotek.
Utrikespolitiska Institutet vänder sig till en
vid målgrupp, från specialister till allmänheten
samt bedriver en omfattande internationell
kontaktverksamhet. Publikationer och programverk-
samhet sprids via bibliotek, universitet och
vetenskapliga institutioner, skolor, tidningar,
bildningsförbund samt enskilda prenumeranter. I
nära anslutning till forskningsverksamheten arbetar
studiegrupper med att genomföra mer kortsiktiga
projekt kring avgränsade teman. Seminarie- och
konferensverksamheten spelar en viktig roll inom
UI:s forskningsverksamhet. Den samordnas också med
den övriga program- och föreläsningsverksamheten.
Genom sin centrala belägenhet i Gamla Stan i
Stockholm, kan institutet ofta utnyttjas i
anslutning till utländska besök hos bl.a. Utrikes-
departementet, riksdagen och SIDA.
Utrikespolitiska Institutet
Institutet ansöker sammantaget om 1,6 miljoner
kronor i ökade anslag för budgetåret 1994/95. Med
dessa medel begär institutet bl.a. kompensation för
den svenska kronans försvagning som drabbar
institutet som i hög grad anlitar utländska
föreläsare. Institutets begäran om extra anslag
innefattar också medel för inköp av böcker och för
att ansluta UI:s databas till nätverket inom
universitets- och högskolesektorn. Vidare begär
institutet ökade anslag för att bredda sin
verksamhet i de baltiska staterna.
Utöver de medel Utrikespolitiska Institutet
erhåller över detta anslag får institutet också
medel från andra statliga anslag, bl.a. 2,5
miljoner kronor över forskningsanslaget
Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och
säkerhetspolitisk betydelse samt över anslaget
Utredningar och andra insatser på det
utrikespolitiska området.
Regeringens överväganden
Utrikespolitiska Institutets verksamhet är av stor
vikt, både vad avser forskning om utrikes- och
säkerhetspolitik samt informationsverksamheten som
har en bred intressentkrets.
Institutet har genom det nya anslaget
Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och
säkerhetspolitisk betydelse fått en väsentlig
resursökning, vilken dock uteslutande avser
forskning och inte den informationsverksamhet som
är riktad mot allmänheten.
Anslaget föreslås öka med 250 000 kr utöver pris-
och löneomräkning. Efter avdrag för 190 000 kr, som
utgör del av UD:s sparbeting, har anslaget
beräknats till 10 340 000 kr. Regeringen avser att
höjningen skall utnyttjas huvudsakligen för att
medge anslutning till internationella datanätverk
inom universitets- och högskoleområdet, samt ökad
service vid UI:s bibliotek.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Utrikespolitiska Institutet för budgetåret
1994/95 anvisar ett anslag på 10 340 000 kr.
F 6. Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och
säker-hetspolitisk betydelse
1993/94Anslag3 500 0001
1994/95Förslag3 588 000
1 Nytt anslag fr.o.m. budgetåret 1993/94.
Målsättningen med anslaget är att stödja forskning
om frågor av särskild utrikes- och
säkerhetspolitisk betydelse, inte minst mot
bakgrund av de genomgripande förändringar som ägt
rum under senare år genom Sovjetunionens
sönderfall.
I 1993 års forskningsproposition anmälde
regeringen att den avsåg att medverka till att en
forskargrupp med inriktning på utrikes- och
säkerhetspolitik etablerades vid Utrikespolitiska
Institutet (UI) och att den skall erhålla statliga
bidrag under en treårsperiod.
Den 30 juni 1993 slöts avtal mellan
Utrikesdepartementet och UI om verksamhetens
utformning. Enligt avtalet har regeringen utsett en
programstyrelse som fortlöpande skall leda och
granska forskargruppens verksamhet. I december 1993
utdelades de första projektanslagen i
forskningsprogrammet.
Av anslaget beräknas under budgetåret 1994/95
högst 2 562 000 kr användas för forskargruppen vid
Utrikespolitiska Institutet.
Återstående medel utnyttjas för forskning av
särskild utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse.
Pris- och löneomräkning har gjorts på anslaget i
likhet med andra forskningsanslag.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Forskningsverksamhet av särskild utrikes-
och säkerhetspolitisk betydelse för budgetåret
1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 3 588 000
kr.
G. Samarbete med Central- och Östeuropa
Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa är en
integrerad del av den svenska östpolitiken.
Grundvalen för denna politik, som är ett led i
Sveriges strävan att medverka till en breddning och
fördjupning av det europeiska samarbetet som
helhet, framgår av inledningen till denna bilaga
till budgetpropositionen.
Medlen under littera G. ingår i ett treårigt
program för samarbetet med Central- och Östeuropa,
1992/93-1994/95. Budgetåret 1994/95 är alltså det
sista året i programmet. För detta budgetår är
såväl totalbeloppet, en miljard kronor, som
huvuddragen av verksamheten förutsedda i det
pågående treårsprogrammet. I enlighet med
regeringens bemyndigande har de verkställande
myndigheterna redan under innevarande budgetår
gjort betydande åtaganden avseende 1994/95. Vissa
nya initiativ har aktualiserats av utvecklingen i
samarbetsländerna.
Målsättningarna för det svenska östsamarbetet är
oförändrade:
- att stödja upprättande och konsolidering av
demokratins och rättstatens institutioner,
- att stödja införande av en fungerande
marknadsekonomi,
- att stödja åtgärder för att förbättra miljön,
särskilt i Östersjön,
- att bistå de baltiska staterna att befästa sin
nationella suveränitet.
De båda första målsättningarna baseras på ESK:s
Parisstadga.
Av strävan att involvera så stora delar som
möjligt av såväl det svenska som mottagarländernas
samhällen följer att samarbetet uppvisar en
betydande bredd, såväl organisatoriskt som i fråga
om ändamål. Kunskapsöverföring i olika former
förblir det viktigaste instrumentet i det
bilaterala samarbetet. Tyngdpunkten ligger på de
sektorer som är av betydelse för det pågående
politiska och ekonomiska systemskiftet i de
central- och östeuropeiska länderna samt för
bevarandet och förbättrandet av miljön. I det
bilaterala samarbetet prioriteras Sveriges
geografiska närområde. Genom att delta i det
omfattande multilaterala samarbetet avseende
Central- och Östeuropa, medverkar Sverige till att
ge makroekonomiskt stöd och finansiera
infrastrukturella investeringar i reformländerna.
Det multilaterala samarbetet ger också möjligheter
att göra insatser i de central- och östeuropeiska
stater som inte mer än i begränsad omfattning
berörs av de bilaterala svenska insatserna.
Inom ramen för de fastlagda riktlinjerna kan
tyngdpunktsförskjutningar i verksamheten ske.
Utvecklingen i Central- och Östeuropa präglas av
snabba förändringar. Länderna genomför reformer i
olika takt. Sedan det nuvarande treårsprogrammet
inleddes vid budgetårsskiftet 1992/93, finns inga
särskilda landramar. Närområdet är den enda
geografiska prioriteringen. Skillnader i ländernas
utvecklingstakt medför dock att samarbetet med
varje enskilt land får en mer eller mindre specifik
karaktär. Landramar bör, enligt regeringens
uppfattning, inte upprättas, eftersom sådana skulle
motverka flexibiliteten. Det är däremot önskvärt
att samarbetsinsatserna tar ökad hänsyn till
ändrade förutsättningar i varje land och anknyter
till en övergripande bedömning av landets
utveckling. Hänsyn måste också tas till de insatser
som görs av andra aktörer i samarbetet.
Det är viktigt att insatsernas utsträckning i
tiden beaktas. Det finns numera i flertalet
mottagarländer ett större behov av och en bättre
kapacitet för att tillgodogöra sig insatser av
längre varaktighet. Utan att binda upp samarbetet
vid alltför långsiktiga projekt, kan
vidareutveckling av vissa, erfarenhetsmässigt
framgångsrika insatser ges högre prioritet.
En annan viktig aspekt, med anknytning till
strävan efter mera långsiktig planering, är
förhållandet mellan bilateralt och multilateralt
samarbete. I takt med att ländernas internationella
ekonomiska relationer normaliseras och nödvändiga
stabiliseringsprogram genomförs, förbättras
tillgången till de multilaterala
finansieringsinstitutionernas kreditgivning. Detta
ställer förändrade krav på Sveriges tekniska
samarbete, som bör komplettera det finansiella
stödet och medverka till att detta utnyttjas
effektivt.
Betydelsefulla insatser i det bilaterala
samarbetet med Central- och Östeuropa görs av
lokala och regionala myndigheter samt folkrörelser
och enskilda organisationer. Nyligen genomförda
utvärderingar av vänortssamarbetet och
organisationernas samarbete har bekräftat värdet av
största möjliga bredd i kontakterna med de central-
och östeuropeiska länderna.
Utöver de medel till miljö- och miljörelaterade
insatser som utgår under denna huvudtitel har
hittills ca 450 miljoner kronor anvisats för stöd
för miljöinsatser till de baltiska länderna, Polen
och Ryssland från Miljö- och
Naturresursdepartementets anslagsmedel. För
budgetåret 1994/95 föreslår regeringen under Miljö-
och Naturresursdepartementets huvudtitel att
närmare 200 miljoner kronor skall utgå i stöd till
dessa länder.
Som ett led i regeringens klimatpolitik på
energiområdet görs insatser för
energieffektivisering och ökat utnyttjande av
förnybara energislag i Baltikum och Östeuropa.
Detta beskrivs under littera E. under
Näringsdepartementets huvudtitel.
Inledningsvis ges en översikt över
samarbetsförutsättningarna och de överväganden som
ligger bakom prioriteringarna i budgeten ländervis.
De baltiska länderna
Bland de forna sovjetrepublikerna har de baltiska
länderna nått längst i den politiska och ekonomiska
reformprocessen. Beslutsamma
stabiliseringsansträngningar har gett resultat.
Mellan de tre staterna finns dock variationer i
fråga om strategier och hittills gjorda framsteg.
Det svenska samarbetet bör anpassas till
förutsättningarna i varje enskilt land, men det
finns exempel på insatsområden, där problem och
målsättningar är likartade och där det ter sig
naturligt att rikta sig till Baltikum som region.
Ett sådant exempel är suveränitetsstödet. Det
kommer även i fortsättningen att utgöra en viktig
del av Sveriges samarbete med de baltiska länderna.
Fortsatt stöd är avsett för polis, tull och
gränsskydd, bl.a. för att hjälpa länderna i kampen
mot den organiserade brottslig-heten. Denna fråga
är av stor betydelse för själva reformprocessen.
För budgetåret 1992/93 beräknades ett belopp om
300 miljoner kronor för valutastöd till de baltiska
länderna. Stödet var avsett att ges inom ramen för
en internationell aktion och frågan har därför på
svenskt initiativ behandlats i samband med
överläggningar om stöd till Baltikum, särskilt inom
det nordiska samarbetet. Någon internationell
uppslutning har emellertid inte kunnat mobiliseras,
och medlen har därför inte betalats ut.
Diskussioner pågår om alternativa insatser som
ligger i linje med det ursprungliga syftet.
Inriktningen bör vara att utforma ett stöd som
medverkar till att ett långsiktigt förtroende för
de baltiska valutorna byggs upp. Särskilt
intressant i detta sammanhang är den modell för
stöd till den finansiella sektorn som används i
Polen.
Den planerade handelshögskolan i Riga, som utgör
Sveriges bidrag till Östersjörådets
utbildningsinitiativ Euro-Faculty och som kommer
att vara öppen för studenter från alla de tre
baltiska länderna, är ett annat exempel på en
regional insats.
Ett viktigt område i samarbetet med Estland och
Lettland är stöd till integreringen av ländernas
rysktalande befolkning. Regeringen planerar stöd
till språkundervisningen i estniska och lettiska,
som är en förutsättning för medborgarskap och ett
aktivt deltagande i samhällslivet. Även den ryska
kulturen i de båda länderna kommer att stödjas.
Estland har gjort övertygande framsteg på
reformområdet. Makroekonomisk stabilisering har
åstadkommits, vilket har gett en grund för
fortsatta strukturella och institutionella
förändringar. Privatiseringen av statsföretag
förutses accelerera framöver. Finansiella reformer
kommer att bli nödvändiga för att öka tillgången på
investeringskapital och underlätta
omstruktureringar av företag. Sveriges
hittillsvarande samarbete med Estland har
huvudsakligen avsett tekniskt bistånd, kopplat till
demokratiseringsprocessen och övergången från
planekonomi till marknadsekonomi. I linje med vad
som anförts ovan, kommer samarbetet nu i högre grad
att inriktas på åtgärder för att stödja handel och
investeringar.
Även Lettland fullföljer framgångsrikt en stram
stabiliseringspolitisk linje. Framöver förutses en
gynnsammare ekonomisk utveckling och
samhällsekonomisk tillväxt är inom räckhåll.
Strukturella förändringar sker dock i långsammare
tempo. Vad gäller privatiseringen, har hittills
företrädesvis mindre företag avyttrats. Den
finansiella sektorn saknar ännu förmåga att
effektivt stödja omvandlingsprocessen med
nödvändigt investeringskapital. Sveriges samarbete
med Lettland har främst avsett tekniskt bistånd på
miljöområdet samt bistånd inom sektorerna
företagsutveckling och offentlig förvaltning.
Tekniskt bistånd till institutionsbyggande bör även
fortsättningsvis prioriteras, i synnerhet på
områden av betydelse för det politiska och
ekonomiska systemskiftet.
Litauen har, liksom Estland och Lettland, fått
vidkännas en kraftig produktionsminskning de
senaste åren. Nedgången har nu bromsats upp och
bruttonationalprodukten förutses stiga under år
1994. Ansträng-ningarna har ökats för att
åstadkomma makroekonomisk balans och stadigvarande
sänka inflationen. Privatiseringsprocessen har
avancerat snabbt och en större del av näringslivet
har övergått i privat ägo. Strukturella reformer
och institutionella förändringar kommer att kräva
allt större uppmärksamhet i den ekonomiska
politiken framöver. Sveriges samarbete med Litauen
har huvudsakligen avsett tekniskt bistånd samt
insatser vid kärnkraftverket i Ignalina. I det
kommande samarbetet bör systemskiftesmålet ha en
framträdande plats. Kontaktytorna med parlament och
statsförvaltning bör breddas, samtidigt som
insatser på lokal nivå bör fortsätta. Samarbetet på
kärnsäkerhetsområdet och inom miljösektorn kommer
fortsatt att prioriteras.
Polen
Polen har sedan demokratiseringsprocessen inleddes
genomgått en mycket positiv utveckling vad gäller
såväl politiska som ekonomiska reformer. Grunden
har lagts för en parlamentarisk demokrati som
baseras på fungerande partibildningar och fria
intresseorganisationer. Ekonomiskt har Polen nått
en vändpunkt. För andra året i rad uppnås tillväxt
år 1993. Fortfarande brottas landet med problem,
såsom stort budgetunderskott, hög inflation och
besvärande skuldbörda. Omställningen av
näringslivet har varit framgångsrik, även om
privatiseringen av större företag bara påbörjats.
Den utvärdering av samarbetet med Polen som
gjordes under år 1993, i nära samråd med polska
myndigheter, har bekräftat att den allmänna
inriktningen av vårt samarbete varit riktig. Polen
intar sedan den 1 juli 1993 samma ställning i
östsamarbetet som övriga länder i vårt närområde.
Samarbetet kommer att inriktas på offentlig
förvaltning, företagande och företagsledning,
bankadministration, miljö samt stöd till enskilda
organisationer. Konsultationerna med Polen har
bl.a. lett till att ett nytt samrådsforum
etablerats, där övergripande samarbetsfrågor
diskuteras.
Sverige lämnade under år 1993 ett särskilt bidrag
till Polens bank-privatiseringsprogram. Det allt
intensivare svenska företagssamarbetet med Polen
återspeglar landets gynnsamma ekonomiska
utveckling. Med fem samriskföretag är Polen det
ojämförligt största samarbetslandet för Swedfund
International AB i Central- och Östeuropa.
Ryssland
Oenigheten mellan olika styrande organ och
konstitutionella oklarheter kring kompetensfrågorna
har försenat och försvårat reformprocessen och lett
till att det internationella finansiella stödet
till landet bromsats upp. Framöver är det i första
hand inflationsbekämpningen som måste prioriteras.
Kontroll över prisutvecklingen utgör basen för
framgångsrika reformer på en rad andra områden. Om
de allmänna valen i december 1993 skapar
förutsättningar för en accelererad reformprocess,
ökar möjligheterna för Ryssland att tillgodogöra
sig internationellt stöd i olika former. Sverige
bör hålla hög beredskap för att spela en roll i det
multilaterala samarbete som då kommer att få ökad
tyngd. Under budgetåret 1994/95 förutses bl.a. ett
omfattande småföretagsprogram i EBRD:s regi, ett
privatiserings- och omstruktureringsprogram samt
ett marknadsorienterat utbildningsprogram,
initierat av Världsbanken. För svenskt vidkommande
är det angeläget att insatserna även kommer den del
av Ryssland till godo som innefattas i Sveriges
närområde.
Under år 1993 har det tekniska samarbetet med
Ryssland intensifierats. Det manifesterades bl.a. i
den svensk-ryska deklarationen vid stats-ministerns
besök i Ryssland i början av 1993. I syfte att
vidga samarbetet och göra det mera långsiktigt
initierade regeringen i början av året, i samverkan
med biståndsmyndigheterna, ett särskilt program,
som avspeglade Sveriges vilja att förstärka
samarbetet med nordvästra Ryssland. Innehållet
utgörs av strategiska insatser för att främja
samhällsomdaningen. De avser den offentliga
sektorn, regionalt eller centralt,
utbildningsinstitutionerna och näringslivet.
På regeringens initiativ bereder Beredningen för
internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete
(BITS) för närvarande ett särskilt
omskolningsprogram i S:t Petersburg och Kaliningrad
för ryska officerare som lämnar aktiv tjänst.
Samarbetet med den ryska delen av den
euroarktiska Barentsregionen (Storkalotten)
innefattar bl.a. utbildningsinsatser i BITS och
Styrelsens för internationellt näringslivsbistånd
(SWEDECORP:s) regi. En betydelsefull roll spelar
Barentssamarbetet, där länsstyrelsen i Norrbotten
tilldelats en operativ roll.
Närområdesprincipen innebär en koncentration av
insatserna till nordvästra Ryssland men insatser i
andra områden förekommer också. Det gäller t.ex.
utfästelsen om stöd till ett internationellt
finansierat kärnforskarcenter i Moskva samt den
kunskapsöverföring till landets centrala
administration som administreras bl.a. av
Finansdepartementet.
Övriga länder
Sveriges samarbete med övriga central- och
östeuropeiska länder kanaliseras, som tidigare
nämnts, huvudsakligen via multilaterala organ.
Detta samarbete har formen av dels tekniskt
bistånd, dels av internationellt samordnat
finansiellt stöd. Flertalet centraleuropeiska
länder har varit mottagare. Reforminriktade
OSS-stater förutses i stigande utsträckning bli
delaktiga av det multilaterala samarbetet.
Enstaka bilaterala insatser utanför närområdet
genomförs i varierande omfattning av alla de
svenska samarbetsorganen. Med tanke på att några av
staterna utanför närområdet från olika aspekter har
intresse för svenskt vidkommande, kan även
fortsättningsvis ett antal bilaterala åtaganden
komma att aktualiseras där.
Samarbetets fortsättning
Beredning och samordning av det statligt
finansierade östsamarbetet har hittills skett inom
Utrikesdepartementet, företrädesvis i
Östeuropa-sekretariatet (ÖSEK). I anslutning till
regeringsskiftet år 1991 förändrades i vissa delar
den organisatoriska strukturen för östsamarbetet.
Budgeten och de regeringsbeslut som i övrigt krävs
bereds inom UD av ÖSEK. UD bereder däremot normalt
inte enskilda projekt, annat än då medel som står
till regeringens disposition tas i anspråk. ÖSEK är
inte heller någon verkställande instans. En stor
del av det bilaterala samarbetet har hittills
kanaliserats genom fyra myndigheter - BITS,
SWEDECORP, SI och SIDA.
Det svenska östsamarbetet har pågått under en
förhållandevis kort tid. Såväl inriktningen som
organisationen av samarbetet har alltsedan starten
fortlöpande anpassats till den mycket snabba
utvecklingen i mottagarländerna, liksom till de
allmänna erfarenheter som gjorts.
Som ett led i denna kontinuerliga anpassning
tillsatte regeringen i juni 1993 en utredning[1]
rörande östsamarbetets inriktning och samordning.
I sitt förslag Inriktning och samordning av
Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa
(Ds 1993:79) har utredaren redovisat över-väganden
om bl.a. organisatoriska frågor rörande
östsamarbetet. Hans huvudförslag i den delen är att
en Beredning för östsamarbete (BÖS), med ställning
av kommitté, inrättas. Beredningens centrala
uppgift är, enligt förslaget, att verka för
samordning av de svenska insatserna i
östsamarbetet.
Utredaren presenterar även ett alternativ som
innebär att lägga ansvaret för östbiståndet med
sedvanlig ledning på någon av
biståndsmyndigheterna, t.ex. BITS. Ett tredje
alternativ som redovisas är att nuvarande ordning,
med ÖSEK som samordnande, bibehålles.
Utredarens förslag har remissbehandlats. Några av
remissinstanserna framhåller att den nuvarande
organisationen för östsamarbetet varit verksam
alltför kort tid för att man skall kunna göra några
säkra bedömningar av vilka insatser som behövs för
att förstärka organisationen. Flertalet av dem som
yttrat sig understryker emellertid att det är
angeläget att förbättra samordningen i
östsamarbetet. I frågan hur detta organisatoriskt
skall ske är meningarna delade.
Regeringens avsikt är att genomföra sådana
förändringar att en bättre samordning kan uppnås.
Regeringen avser vid ett senare tillfälle återkomma
till riksdagen med en redovisning.
Regeringen har i sitt förslag till
medelsdisposition för budgetåret 1994/95 utgått
från att ett fortsatt samarbete skall äga rum även
efter den 30 juni 1995. Mot bakgrund av behovet av
fortsatt stöd till reformprocessen i Central- och
Östeuropa, avser regeringen att inför budgetåret
1995/96 återkomma till riksdagen med förslag om ett
nytt samarbetsprogram, efter det nuvarande
treårsprogrammets avslutande. Erfarenheterna tyder
på att en treårsperiod är en rimlig planeringstid.
Den ger de verkställande organen möjlighet att
arbeta kontinuerligt med vissa projekt, som
förutsätter utfästelser för mer än ett år i taget.
Samtidigt innebär en treårsperiod att riksdag och
regering inte binds upp vid alltför långsiktiga
åtaganden. De hittills gjorda insatserna kommer att
utvärderas under år 1994 inför regeringens förslag
om ett fortsatt program från och med budgetåret
1995/96. Utformningen av och innehållet i kommande
samarbetsprogram kommer att bli föremål för vidare
överväganden. Då kommer man även att beakta vad ett
svenskt inträde i Europeiska unionen, med dess
omfattande östsamarbete, kan komma att innebära för
det svenska samarbetet.
Anslagsfrågor för 1994/95
Anslag Beräknat
Förändring
1993/94 1994/95
Anslaget G 1.
1.Beredningen för internationellt
tekniskt-ekonomiskt
samarbete (BITS) 200 000 000233 000 000+33 000
000
2.Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA) 45 000 00047 000 000+2 000
000
3.Styrelsen för internationellt
näringslivsbistånd
(SWEDECORP) 30 000 00050 000 000+20 000
000
4.Swedfund International AB50 000 00025 000 000-
25 000 000
5.Svenska institutet (SI)35 000 000145 000 000+10
000 000
6.Kärnsäkerhet m.m. 25 000 00030 000 000+5 000
000
7.Baltiska
investeringsprogrammet (BIP)50 000 00050 000 0000
8.Övrigt multilateralt stöd90 000 000105 000 000
+15 000 000
9.Till regeringens disposition55 999 00076 499 000
+20 500 000
10. Suveränitetsstöd 50 000 00060 000 000+10 000
000
11. Handelshögskolan i Riga10 000 00035 000 000+25
000 000
Summa kr640 999 000756 499 000+115
500 000
Anslaget G 2. 1 000 1 000 0
Anslaget G 3. 230 000 000240 000 000+10 000
000
Summa kr871 000 000996 500 000+125
500 000
1 exkl. 10 miljoner kronor för Handelshögskolan i
Riga (se anslagpost 11).
De enskilda anslagsposternas belopp utgör endast
ett beräkningsunderlag varför en justering av
beloppen mellan posterna kan bli nödvändig. Den
huvudsakliga fördelningen avses dock bli den som
anges i tabellen.
G l. Samarbete med länderna i Central- och
Östeuropa
1992/93Utgift626 009 756 Reservation468 990 244
1993/94Anslag640 999 000
1994/95Förslag756 499 000 1, 2
1 Från anslaget har avräknats 3 500 000 kr för
administration av samarbetet. Medlen redovisas
under anslaget A l. Utrikesförvaltningen.
2 Anslagsbeloppen har varierat beroende på att
littera G. numera omfattar tre anslag mot tidigare
två samt att kompensation för det s.k. *baltguldet*
utbetalades l992/93 genom förskottering från
anslaget budgetåret l993/94. Detta medför att
budgetförslaget för l994/95 visar en ökning med ca
125 miljoner kronor jämfört med budgetåret l993/94.
Totalt uppgår programmet för Central- och Östeuropa
till tre miljarder kronor under tre år.
Under detta anslag finns medel anvisade för
samarbete med Central- och Östeuropa, huvudsakligen
i form av tekniskt bistånd inom de områden som
anges i de övergripande målsättningarna. Över
anslaget finansieras sålunda bl.a. expertinsatser
och rådgivning inom olika samhällsområden, projekt
inom miljöområdet, stöd till näringslivsutveckling,
utbildning, kultur och forskning. Särskilda
anslagsposter finns för det baltiska
investeringsprogrammet, multilateralt stöd,
suveränitetsstöd, samarbete inom kärnsäkerhets- och
strålskyddsområdena och för handelshögskolan i
Riga. Vidare finns medel till regeringens
disposition.
Bilateralt bedrivs samarbetet genom svenska
centrala, regionala och lokala myndigheter,
institutioner, organisationer och företag.
Multilateralt samarbete kanaliseras via nordiska,
europeiska och internationella institutioner och
organ. Inom ramen för det multilaterala samarbetet
ges även finansiellt stöd till de central- och
östeuropeiska länderna.
Tekniskt bistånd m.m.
Kunskapsförmedling och kompetensutveckling inom
vitala samhälls-sektorer i syfte att konsolidera
systemskiftet utgör också fortsättningsvis
huvudsyftet med stödet till länderna i Central- och
Östeuropa. Genom en rad insatser som genomförts
hittills har grunden lagts för ett stabilare och
mer omfattande samarbete i framtiden. Samtidigt kan
man skönja behovet av en viss förändring av
inriktningen av samarbetet. Samarbetsländerna har
numera själva bättre möjligheter att koordinera och
prioritera sina behov. I stället för korta enstaka
konsultinsatser bör därför företräde ges för mer
långsiktiga projekt. Systemskiftesmålet bör ha en
framträdande plats i samarbetet.
Det samarbete med Central- och Östeuropa som
bedrivs av Beredningen för internationellt
tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) avser
kunskapsöverföring för att stödja den politiska och
ekonomiska reformprocessen samt åtgärder för att
förbättra miljön, särskilt i Östersjön.
För budgetåret l993/94 disponerar BITS 200
miljoner kronor. I sin anslagsframställning för
budgetåret 1994/95 anger BITS att bredden på
samarbetet förutses bestå. BITS föreslår en höjning
med 100 miljoner kronor till 300 miljoner kronor.
Behovet av insatser i de baltiska länderna förutses
öka ytterligare i takt med att reformpolitiken
förstärks och näringspolitik och
investeringsprogram tar form. BITS förutser även
ett fortsatt omfattande samarbete med Polen och en
ökning av medelsbehovet för verksamhet i nordvästra
Ryssland.
Det är av betydelse för samarbetet och
fördelningen av resurserna att insatsernas effekter
utvärderas. BITS har på ett metodiskt sätt följt
upp projekten. En särskild utvärdering har bland
annat genomförts vad beträffar det s.k. fördjupade
vänortssamarbetet som ger ett betydelsefullt
underlag för ställningstagande beträffande den
fortsatta verksamheten. Även länsstyrelsernas
samarbete som kommit igång under det gångna året
med våra grannländer torde behöva närmare belysas.
Statens lantmäteriverk och Centralnämnden för
fastighetsdata (CFD) har med finansiering från BITS
igångsatt flera stödinsatser i främst de baltiska
staterna och Ryssland. Sammanlagda insatser på
detta område uppgår hittills till ca 15 miljoner
kronor. På grund av insatsområdets bedömda
långsiktighet har de två förstnämnda verken i en
gemensam skrivelse till regeringen föreslagit en
övergång till målstyrt institutionellt samarbete
inom särskilda programramar för insatser i
nordvästra Ryssland och de baltiska staterna.
Tillgång till grundläggande geografisk
information liksom av system för ordnad redovisning
av gällande fastighetsindelning, fastighetsägande
och till fastigheter anknutna rättigheter är av
väsentlig betydelse för reformprocessen i länderna
i Central- och Östeuropa. Det svenska stödet till
uppbyggnaden av väl fungerande
markförvaltningssystem bör fortsatt ges hög
prioritet i det bilaterala samarbetet i nämnda
länder. Den av Lantmäteriverket och CFD
aktualiserade frågan om långsiktighet i planeringen
av de svenska insatserna kan härigenom tillgodoses
utan inrättande av särskilda programramar.
I anslagsframställningen föreslår BITS att medel
för påfyllnad av konsultfonderna i IBRD och EBRD
tillförs via de av BITS disponerade anslagsmedlen.
BITS har i en särskild skrivelse redovisat
förut-sättningarna för kreditfinansiering i
samarbete med de multilaterala
finansieringsinstitutionerna, i första hand i
anslutning till planerade sektorslån till länder i
Sveriges närområde. BITS föreslår att en särskild
facilitet för kreditgivning till miljö- och
infrastrukturprojekt i vårt närområde inrättas. Den
föreslagna kreditfaciliteten skall i första hand
användas för samfinansiering med de multilaterala
finansierings-institutionerna, men ett visst
utrymme för bilateral kreditgivning anser BITS
också bör finnas. Enligt BITS förslag skall
krediterna vid samfinansiering vara obundna och en
uppmjukning av räntevillkoren kunna övervägas.
Eftersom en ny kreditfacilitet förutsätter ett
långsiktigt åtagande bör ställning i denna fråga
tas inför beslut om ett fortsatt samarbetsprogram.
Redan under innevarande budgetår bör dock en
försöksverksamhet kunna inledas inom den ram för
garantier för finansiellt stöd som riksdagen medgav
för budgetåret 1993/94. Denna försöksverksamhet bör
kunna fortsätta under budgetåret 1994/95.
Regeringen anser att BITS för budgetåret 1994/95
bör få disponera 233 miljoner kronor, men utgår
samtidigt från att vissa insatser för vilka
ytterligare medel hittills beslutats av regeringen
i fortsättningen ryms inom ramen för de medel som
anvisas BITS. Regeringen har ställt sig positiv
till BITS önskemål om ökade administrativa resurser
för att möjliggöra en mer effektiv handläggning,
och har därför redan för innevarande budgetår
medgivit en ökning med 1,9 miljoner kronor. Av de
anslagna medlen får därmed 4,2 miljoner kronor
användas för administrativa ändamål.
Stöd till enskilda organisationer
Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) har
till uppgift att ge stöd till länderna i Central-
och Östeuropa genom svenska folkrörelser och
enskilda organisationer. Huvuddelen av bidragen har
gått till organisa-tionsuppbyggnad och utbildning.
Under 1992/93 inkom 175 ansökningar till ett belopp
av närmare 123 miljoner kronor. 89 ansökningar
beviljades till ett belopp av 45 miljoner kronor.
SIDA anger i sin anslags-framställning att drygt en
tredjedel av de anslagna medlen, sedan samarbetet
inleddes budgetåret 1990/91, har gått till de
baltiska länderna. Två tredjedelar har kommit
Polen, OSS, Rumänien, Tjeckien, Slovakien och
Ungern till del. För budgetåret 1992/93 har dock en
förskjutning ägt rum som innebär att hälften av
stödet gått till de baltiska länderna.
I den utvärdering av bidragen till enskilda
organisationers samarbete med Central- och
Östeuropa som har utförts under innevarande år
konstateras att det samarbete som svenska enskilda
organisationer bedriver med Central- och Östeuropa
och som till en del finansieras med SIDA-bidrag
fungerar tillfredsställande. Den svenska
allmänheten har visat ett stort engagemang och
intresse för att hjälpa länderna i regionen.
Betydelsen av en direkt kontakt mellan befolkningen
i Sverige och i samarbetsländerna har starkt
betonats av statsmakterna. Utredaren föreslår en
rad åtgärder för att ytterligare effektivisera och
förbättra biståndet genom enskilda organisationer.
Utredaren konstaterar samtidigt att det är svårt
att mäta stödets effektivitet eftersom insatserna
ofta utgörs av punktinsatser med osäkra långsiktiga
effekter. Det finns enligt utredaren skäl att
prioritera projekt som är av mer långsiktig
karaktär.
Vad gäller frågan om stöd till politiska partier
anser regeringen att svenskt statligt bistånd ej
bör ges till partier i andra länder. Däremot är det
naturligt att bistånd syftande till en demokratisk
samhällsutveckling och ökad respekt för
grundläggande fri- och rättigheter ofta även kan
kanaliseras via politiskt orienterade
organisationer och stödja projekt och verksamheter
som kan ligga de politiska partierna nära.
Regeringen har nyligen uppdragit åt en utredare att
behandla frågan om bistånd kanaliserat genom organ
med anknytning till politiska partier.
Utredningens förslag i övrigt och de remissvar
som inkommit övervägs för närvarande i
regeringskansliet.
Inför budgetåret 1994/95 hemställer SIDA om 55
miljoner kronor. Regeringen föreslår mot bakgrund
av ovanstående att SIDA bör få disponera 47
miljoner kronor under budgetåret 1994/95.
Näringslivs- och investeringsstöd
Svenskt näringsliv har värdefulla erfarenheter att
bidra med i den pågående strukturomvandlingen i
Central- och Östeuropa. Styrelsen för
internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) har
till uppgift att främja och direkt medverka till
utvecklingen av näringslivet i denna region. Den
ekonomiska infrastrukturen är fortfarande svag i
flertalet länder. Detta hämmar såväl produktion som
internationell handel, vilka är nödvändiga
förutsättningar för ekonomisk tillväxt, social
utveckling och politisk stabilitet.
Av myndighetens instruktion framgår att SWEDECORP
i samverkan med Swedfund International AB särskilt
skall bidra till utvecklingen av bärkraftiga
företag i mottagarländerna genom
riskkapitalsatsningar och, främst i samarbete med
svenskt näringsliv, bidra till att gynnsamma
förutsättningar skapas för investeringar och
företagande i mottagar-länderna och genom
kunskapsöverföring till näringsliv och
närings-livsorganisationer främja mottagarländernas
handel, samt svara för information och rådgivning
om avsättningsmöjligheter på den svenska marknaden.
Budgetåret 1992/93 var det första år under vilket
SWEDECORP bedrev näringslivsfrämjande verksamhet i
Central- och Östeuropa. Hittills har verksamheten
koncentrerats till att bygga upp ett fungerande
kontaktnät inom näringslivet i mottagarländerna.
Satsningen på företag inom den privata sektorn och
deras organisationer kommer enligt SWEDECORP:s
anslagsframställning att fortsätta och fördjupas,
framför allt vad beträffar praktisk rådgivning till
små och medelstora företag.
För budgetåret 1993/94 disponerar SWEDECORP 30
miljoner kronor för ändamålet. Regeringen anser att
SWEDECORP för budgetåret 1994/95 bör få disponera
50 miljoner kronor för näringslivsfrämjande
verksamhet, varav 1,3 miljoner kronor för
administrativa ändamål.
Investeringsbehoven i Central- och Östeuropa är
stora. Swedfund International AB anger i skrivelse
till regeringen att den höga efterfrågan på
Swedfunds samverkan i Central- och Östeuropa kan
komma att medföra kapitalbrist och därmed
begränsning av Swedfunds verksamhet i regionen
redan under verksamhetsåret 1994/95, särskilt med
beaktande av att insatserna är långsiktiga och
avkastning på redan gjorda aktiekapitalsatsningar i
form av utdelningar och reavinster ligger ett antal
år fram i tiden.
Hittills har Swedfund i kapital kunnat disponera
140 miljoner kronor för investeringar i länderna i
Central- och Östeuropa. Av dessa har ca 50 miljoner
kronor kontrakterats. Ett utrymme på ca 90 miljoner
kronor återstår därmed fram till den 30 juni 1995.
Fram till samma tidpunkt beräknas Swedfund göra nya
projektåtaganden till ett värde av 75-130 miljoner
kronor. Swedfund anger att det förefaller rimligt
att bolaget tillförs 40 miljoner kronor för
budgetåret 1994/95, vilket skulle innebära att den
högre åtagandesiffran täcks in. Regeringen
instämmer i Swedfunds bedömning att
investeringsbehoven i Central- och Östeuropa är
stora och motiverar en kapitalökning. Det är
regeringens bedömning att 25 miljoner kronor är
tillfyllest för att klara Swedfunds åtaganden för
kommande budgetår. För tiden därefter kan inom
ramen för ett fortsatt samarbetsprogram för
Central- och Östeuropa ytterligare kapitaltillskott
till Swedfund International AB bli aktuellt.
Stöd till utbildning, forskning, kultur, m.m.
Svenska institutet (SI) har till uppgift att främja
Sveriges internationella kontakter genom utbyte
inom utbildning och forskning, samt genom kultur-
och erfarenhetsutbyte. SI:s samarbetsprogram på den
högre utbildningens och forskningens område, i form
av kurser, konferenser och personutbyte, är viktiga
bidrag till kunskapsuppbyggnaden inom de
prioriterade områdena demokratisering,
marknadsekonomi och miljö.
Behoven av samarbete på kulturområdet är stora
efter alla år av isolering. Därför är stöd till
bevarandet av kultur och kulturinstitutioner i
Östersjöregionen angeläget, liksom satsningen på
svenskundervisning i de baltiska länderna. En
särskild satsning på språkundervisning till de
baltiska ländernas rysktalande befolkning kan
förväntas bli aktuell. Även den ryska kulturen i
dessa länder bör stödjas.
Av de 45 miljoner kronor som SI disponerar under
innevarande budgetår har 10 miljoner kronor avsatts
för stöd till upprättande av en handelshögskola i
Riga. För samarbetsprojekt på kulturområdet har
reserverats 7 miljoner kronor, varav 2 miljoner
kronor för satsningar inom det kulturella
Östersjöprojektet Ars Baltica. Resterande 28
miljoner kronor används till expertutbyten och
kurser, informationsmaterial på ryska och baltiska
språk, stipendier för studier på universitet eller
högskola i Sverige, gemensamma högskoleprojekt med
länderna i Central- och Östeuropa samt
svenskundervisning.
SI meddelar i sin anslagsframställning för
budgetåret 1994/95 att behovet av och efterfrågan
på insatser i Central- och Östeuropa inom SI:s
olika verksamhetsprogram har ökat kraftigt.
Regeringen beräknar medelsbehovet för dessa
ändamål till 45 miljoner kronor, vilket i praktiken
innebär en höjning med 10 miljoner kronor eftersom
innevarande års anslag innefattar särskilda medel
som är avsedda för Handelshögskolan i Riga. För
administrativa ändamål kan 1,3 miljoner kronor
disponeras.
Kärnsäkerhet m.m.
Under innevarande budgetår har regeringen inom
ramen för östsamarbetsprogrammet anvisat 25
miljoner kronor för insatser på kärnsäkerhetens och
strålskyddets område genom Statens
kärnkrafts-inspektion (SKI) och Statens
strålskyddsinstitut (SSI). Härutöver har åtaganden
gjorts om ett extraordinärt bidrag om 5 miljoner
kronor till SKI för att stödja uppbyggnad av
kontrollsystem av kärnämne (höganrikat uran och
plutonium) i OSS och de baltiska länderna.
Regeringen anser det angeläget att även för nästa
budgetår kunna anvisa 30 miljoner kronor för
insatser på strålskyddets och kärnsäkerhetens
område i Central- och Östeuropa, varav 5 miljoner
kronor är avsedda för att stödja uppbyggnaden av
kontrollsystem av kärnämne i OSS och de baltiska
länderna.
Baltiska investeringsprogrammet
Framväxten av livskraftiga små och medelstora
företag är en grundläggande förutsättning för att
övergången till marknadsekonomi i de baltiska
länderna skall lyckas. Vid Nordiska ministerrådets
möte i mars 1992 fattades beslut om ett baltiskt
investeringsprogram om ca 100 miljoner ECU
(motsvarande ca 800 miljoner kronor) över tre år
för tekniskt och finansiellt stöd till små och
medelstora företag.
Programmet genomförs av Nordiska
investeringsbanken, Nordiska projektfonden och
Europeiska utvecklingsbanken. För innevarande
budgetår, som är det andra verksamhetsåret, har
regeringen avdelat 50 miljoner kronor.
Att etablera finansiell verksamhet i ett relativt
tidigt skede av omvandlingsprocessen är förenat med
betydande komplikationer av legal, institutionell
och administrativ karaktär. Det baltiska
investerings-programmet löper emellertid planenligt
i Estland och Lettland. I Litauen har det ännu inte
varit möjligt att upprätta en nationell
investeringsbank. Etableringen av en sådan väntas
kunna ske inom kort. Programmet löper till den 1
juli 1995 och kommer därefter att utvärderas.
Det baltiska investeringsprogrammet har
förutsättningar att bli ett betydelsefullt stöd för
små och medelstora företag i de baltiska länderna.
I enlighet med de tidigare utfästelserna kommer 50
miljoner kronor att avsättas för det svenska
bidraget under programmets tredje verksamhetsår.
Multilateralt stöd
Multilaterala organ som Världsbanken (IBRD),
Europeiska utvecklings-banken (EBRD),
Internationella valutafonden (IMF), OECD, FN och
dess fackorgan, Europarådet m.fl. har inom sina
respektive kompetens-områden utvecklat omfattande
verksamheter och program med särskild inriktning på
de central- och östeuropeiska ländernas behov.
Huvuddelen av dess program finansieras av organens
ordinarie resurser. Tillskott av ytterligare medel
behövs där den aktuella verksamheten inte ryms inom
organisationens ordinarie mandat. Över detta anslag
finansieras även Sveriges bidrag till Nordiska
miljöfinansieringsbolaget (NEFCO) till vilket
Sverige utfäst sammanlagt 14,8 miljoner ECU över en
sexårsperiod (1990/91-1995/96), eller ca 23
miljoner kronor per år.
De internationella programmen och det bilaterala
samarbetet växelverkar med varandra. Från svensk
synpunkt är detta viktigt i flera avseenden. Genom
finansiella flöden från de multilaterala
institutionerna kan investeringar och stora
infrastrukturella projekt genomföras i de central-
och östeuropeiska länderna. Via medverkan i det
multilaterala samarbetet kan Sverige även fungera
som katalysator för bidrag från andra länder till
aktiviteter i vårt geografiska närområde. Därigenom
främjas ett fördjupat och breddat internationellt
engagemang för bl.a. de baltiska länderna. De
internationella programmen ger vidare Sverige
möjligheter att göra insatser - företrädesvis i
form av tekniskt bistånd - i central- och
östeuropeiska länder utanför det närområde som
prioriteras i det bilaterala samarbetet. Det
finansiella flödet som går genom de internationella
finansieringsinstitutionerna har dessutom betydelse
för inriktningen av Sveriges eget bilaterala
samarbete. En viktig uppgift för det svenska
tekniska samarbetet blir att komplettera det
multilaterala finansiella stödet och medverka till
att det utnyttjas effektivt.
En accelererande reformprocess kommer att ställa
krav på ökade multilaterala insatser. Flera
initiativ diskuteras redan internationellt. Sverige
har ett starkt intresse av att kunna påverka
inriktningen av denna verksamhet. Inte minst när
det gäller Ryssland är en utökad beredskap för
deltagande i multilaterala insatser angelägen.
Beredskap att delta i särskilda multilaterala
fonder för Central- och Östeuropa bör också finnas
under detta anslag.
Budgetåret 1993/94 har regeringen avsatt 90
miljoner kronor för multilateralt samarbete med
länderna i Central- och Östeuropa. Med hänsyn
framförallt till det starka svenska intresset av
att aktivt medverka i multilaterala insatser i
Ryssland bör en ökning av medelsramen med 15
miljoner kronor till 105 miljoner kronor komma till
stånd för budgetåret 1994/95.
Till regeringens disposition
Utvecklingen i Central- och Östeuropa är
svårförutserbar och man har att räkna med att
reformerna liksom hittills kommer att genomföras i
olika takt i skilda länder. Samtidigt som
samarbetet med de central- och östeuropeiska
länderna bör präglas av kontinuitet i syfte att
underlätta en långsiktig samhällsomvandling, måste
det vara flexibelt och kunna anpassas till
förändrade behov. Erfarenheten har visat att det
ofta är nödvändigt att snabbt genomföra nya
insatser. Regeringen bör därför förfoga över medel
för att tillmötesgå sådana behov. Regeringen
bedömer det angeläget att också i fortsättningen
disponera medel för att finansiera insatser som i
dagsläget ännu inte kan identifieras som konkreta
projekt. Redan nu kan dock konstateras ett behov av
intensifierat samarbete med nordvästra Ryssland och
då framför allt med S:t Petersburg. Den pågående
demokratiseringprocessen i Ryssland kan även komma
att ställa krav på fortsatta, centrala
rådgivningsinsatser. I ljuset av ett EU-medlemskap
kan ytterligare insatser, t.ex. inom
forskningsområdet, bli aktuella. Andra projekt som
kan komma att bli föremål för finansiering är BITS
föreslagna kreditfacilitet för miljö- och
infrastrukturprojekt och ett utökat rättssamarbete
med de baltiska länderna.
I skilda sammanhang, bl.a. i den nyligen
framlagda utredningen av östsamarbetets
organisation (Ds 1993:79), har informationens
betydelse då det gäller samarbetet med Central- och
Östeuropa, betonats. Under det gångna året har
Utrikesdepartementet förstärkt insatserna på
informa-tionsområdet. Nya skrifter har getts ut och
presentationer av östsamarbetet för deltagare i
kurser, seminarier o.d. har blivit en integrerad
del av departementets arbete. Sådan verksamhet, med
syfte att öka allmänhetens kunskaper om och insyn i
det svenska östsamarbetet, kommer att ägnas
fortsatt uppmärksamhet i samverkan med de
verkställande myndigheterna.
För bl.a. dessa ändamål bör ett belopp om 76,5
miljoner kronor stå till regeringens förfogande
under nästa budgetår.
Suveränitetsstöd
Suveränitetsstödet har enligt regeringens
uppfattning en central roll att spela inom
östsamarbetet. En effektiv kontroll över de egna
territorierna utgör en viktig förutsättning för
Estlands, Lettlands och Litauens säkerhet och
därmed också för stabiliteten i Östersjöområdet.
Särskilda stödinsatser för att bidra till
befästandet av Estlands, Lettlands och Litauens
suveränitet har successivt utvecklats sedan hösten
1991. Regeringen avser att fortsatt aktivt bidraga
till detta genom att ytterligare resurser avsätts
för suveränitetsstöd till de baltiska länderna.
Under innevarande budgetår har regeringen avsatt 50
miljoner kronor för detta ändamål. Insatserna
omfattar bl.a. stöd till polis- och tullväsende,
gräns- och kustbevakning, säkerhetspolitisk
kompetensuppbyggnad, räddnings-tjänst och civilt
samt militärt försvar. Suveränitetsstödsinsatserna
har sin tyngdpunkt i kunskapsöverföring, men kan
även omfatta materielstöd.
På regeringens uppdrag har Försvarets
materielverk i samråd med Försvarets
forskningsanstalt genomfört en studie av
övervakningssystem för de baltiska länderna. I
studien, som redovisades i början av september
1993, diskuteras olika ambitionsnivåer för gräns-,
kust- och luftbevakning och lämnas förslag till
stöd som i enlighet med regeringens anvisningar
skall kunna genomföras inom tre år. Kostnaderna för
att genomföra de föreslagna insatserna beräknas
uppgå till 60 miljoner kronor, att fördelas på tre
år.
Mot bakgrund av det fortsatta behovet av insatser
för suveränitetsstöd samt de omfattande åtaganden
som förutses med anledning av över-vakningsstudien
anser regeringen att medlen avseende
suveränitetsstöd bör ökas med 10 miljoner kronor
till 60 miljoner kronor för budgetåret 1994/95.
Handelshögskolan i Riga
Riksdagen beslutade i juni 1993 (prop. 1992/93:150
bil 7, bet. 1992/93:UU33, rskr. 1992/93:410) att
bidra med 45 miljoner kronor till upprättandet av
en handelshögskola i Riga för budgetåren
1993/94-1995/96. Projektet utgör Sveriges bidrag
till Östersjörådets utbildningsinitiativ
Euro-Faculty. För innevarande budgetår har 10
miljoner kronor avsatts för detta ändamål.
Regeringen avser budgetåret 1994/95 avsätta 35
miljoner kronor för perioden 1994/95-1995/96.
Bemyndigande för regeringen att få göra utfästelser
En del av insatserna som finansierats inom anslaget
är av flerårig karaktär. Regeringen föreslår därför
att riksdagen bemyndigar regeringen att inom ramen
för ett fortsatt samarbetsprogram för Central- och
Östeuropa få göra utfästelser under budgetåret
1994/95 om högst en miljard kronor[1] avseende
budgetåret 1995/96.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. bemyndigar regeringen att inom ramen för ett
fortsatt samarbetsprogram för Central- och
Östeuropa få göra utfästelser under
budgetåret 1994/95 intill ett belopp om högst
1 000 000 000 kr avseende budgetåret l995/96,
2. till Samarbete med länderna i Central- och
Östeuropa för budgetåret l994/95 anvisar ett
reservationsanslag på 756 499 000 kr.
G 2. Täckande av eventuella förluster i anledning
av statliga garantier till länder i Central- och
Östeuropa
1992/93Utgift -
1993/94Anslag 1 000
1994/95Förslag 1 000
Anslaget disponeras för täckande av eventuella
förluster i anledning av statliga garantier
avseende finansiellt stöd och exportkreditgarantier
till länder i Central- och Östeuropa i de fall
avsättningen under anslaget G 3. Avsättning för
förlustrisker vad avser garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier ej är tillräcklig.
Kostnader som belastar detta anslag skall
finansieras i första hand med anslag under littera
G. och i andra hand genom omfördelningar inom
statsbudgeten. Anslaget bör föras upp med ett
formellt belopp på 1 000 kr.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Täckande av eventuella förluster i anledning
av statliga garantier till länder i Central- och
Östeuropa för budgetåret l994/95 anvisar ett
förslagsanslag på 1 000 kr.
G 3. Avsättning för förlustrisker vad avser
garantier för finansiellt stöd och
exportkreditgarantier
1993/94Anslag230 000 0001 Reservation
25 000 000
1994/95Förslag240 000 000
1 Nytt anslag.
Anslaget disponeras för avsättning för
förlustrisker vad avser garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier till länder i
Central- och Östeuropa. Av anslaget framgår också
ramen för det betalningsansvar staten ikläder sig i
form av statsgarantier.
Länderna i Central- och Östeuropa har behov av
finansiellt stöd för att påskynda reformprocessen.
Detta kan bland annat avse betalnings-balansstöd
eller ett mer strukturellt inriktat stöd kopplat
till utlåning från internationella organisationer.
Efter särskilt regeringsbeslut kan finansiellt stöd
lämnas i form av statliga garantier för krediter
till länderna i Central- och Östeuropa.
Riksdagen beslutade i juni l991 att medge att
staten ikläder sig betalningsansvar för
kreditgivning till länder i Central- och Östeuropa
till ett belopp av högst 800 miljoner kronor. Av
beloppet intecknades ca 750 miljoner kronor för
finansiellt stöd till Tjeckoslovakien, Ungern,
Bulgarien och Rumänien samt garantiutfästelse för
Europarådets fond för bosättning och regional
utveckling. För budgetåret l992/93 beslutade
riksdagen om en ram om högst 800 miljoner kronor.
Av beloppet togs ca 550 miljoner kronor i anspråk
för finansiellt stöd till Estland, Lettland,
Litauen och Rumänien samt Nordiska
investeringsbanken (baltiska
investeringsprogrammet). Även för budgetåret
l993/94 har riksdagen beslutat om en ram om 800
miljoner kronor. Av denna har regeringen hittills
utfäst finansiellt stöd om ca 34 miljoner kronor
till Albanien.
Det kommer även under bugetåret 1994/95 att inom
ramen för bl.a. G 24-samarbetet finnas ett fortsatt
behov av kompletterande betalningsbalansstöd till
länderna i Central- och Östeuropa. Det kan framöver
också bli aktuellt att lämna kompletterande
betalningsbalansstöd till de OSS-stater som
genomför ett av Internationella valutafonden stött
strukturanpassningsprogram. Det bör inom ramen för
det statliga garantiåtagandet även finnas utrymme
för ett mera strukturellt inriktat stöd, kopplat
till utlåning från multilaterala organ. För
budgetåret l994/95 bör ramen för de statliga
garantiåtagandena uppgå till 650 miljoner kronor.
För att täcka eventuella förluster, som kan
uppstå med anledning av statliga garantier för
finansiellt stöd, måste riskavsättningar göras. Ett
riktmärke för hur stora de totala
riskavsättningarna avseende statsgarantier för
finansiellt stöd bör vara i framtiden är de 10 % av
totala utestående krediter som EG tillämpar för
liknande åtaganden. Detta betyder att tidigare
gjorda avsättningar kan komma att justeras i
efterhand. För budgetåret l994/95 bör 90 miljoner
kronor avsättas för statsgarantier för finansiellt
stöd. Hittills har inga förluster uppkommit
avseende garantiutfästelser för sådant stöd.
Utvidgad handel med länderna i Central- och
Östeuropa är viktig för att underlätta
omställningen av ekonomin och skapa underlag för
tillväxt. Investeringsbehoven i de aktuella
länderna är mycket omfattande. Statliga
exportkreditgarantier är i många fall en
förutsättning för att företag skall våga ta på sig
de risker som kreditaffärer med dessa länder är
förenade med.
På regeringens förslag beslutade riksdagen våren
1993 (prop. 1992/93:100 bil 4, bet. 1992/93:UU16,
rskr. 1992/93:263) att inrätta en särskild
exportkreditgarantiram om en miljard kronor för de
baltiska länderna och Ryssland. Regeringen uppdrog
därefter åt Exportkredit-nämnden (EKN) att
administrera verksamheten i enlighet med vissa
riktlinjer, vilka grundade sig på riksdagsbeslutet.
I en skrivelse till regeringen i oktober 1993
meddelade EKN att nämnden per den 30 september hade
mottagit preliminära och fullständiga ansökningar
för garantier under ramen till ett sammanlagt
belopp om knappt 1 300 miljoner kronor. 13
utfästelser till ett belopp om drygt 300 miljoner
kronor har gjorts till och med november 1993.
EKN gör i skrivelsen bedömningen att det ännu är
för tidigt att dra några slutsatser i fråga om
tillämpningen av de riktlinjer statsmakterna har
fastställt för verksamheten. Industriförbundet har
i en skrivelse till Utrikesdepartementets
handelsavdelning framfört vissa synpunkter på
riktlinjerna.
Regeringen delar EKN:s bedömning i denna fråga.
Riktlinjerna kan dock komma att justeras om det
skulle visa sig nödvändigt. En förutsättning härför
är dock att förlusterna inte bedöms bli större än
de sammantagna avsättningar för förluster som har
gjorts under detta anslag.
Skulle det visa sig att ramen är otillräcklig för
att nämnden skall kunna utfärda garantier för
affärer som överensstämmer med de nu gällande
riktlinjerna anser regeringen att det kan finnas
skäl att återkomma till riksdagen med begäran om en
utökad ram. Skulle en utökad ram aktualiseras,
kommer ytterligare avsättningar att behöva göras.
Vad beträffar garantigivning för Ryssland har
regeringen i sina riktlinjer till EKN konstaterat
att nämnden borde kunna utfärda garantier under
förutsättning att landet träffade en
överenskommelse om stöd från Internationella
valutafonden (IMF) under den nya faciliteten för
länder i omvandling från planekonomi. Ryssland
ingick ett sådant avtal med IMF den 30 juni 1993
och EKN öppnade för garantigivning dagen därpå. IMF
har senare tillfälligt avbrutit utbetalningar under
faciliteten på grund av att Ryssland inte uppfyllt
de uppställda kraven. EKN är dock fortsatt öppet
för garantigivning under iakttagande av viss
försiktighet, i syfte att undvika förluster.
För att täcka eventuella förluster som kan uppstå
med anledning av exportkreditgarantiramen måste
riskavsättningar göras. Då förlustrisken bedöms
vara större för exportkreditgarantier än för
finansiellt stöd föreslår regeringen att
ytterligare 150 miljoner kronor beräknas härför.
Om kostnaden för förluster överstiger det belopp
som finns fonderat under detta anslag bör
överskjutande belopp belasta anslaget G 2. Täckande
av eventuella förluster i anledning av statliga
garantier till länder i Central- och Östeuropa.
Regeringen beräknar behovet av anslagsmedel under
detta anslag för förlustrisker vad avser garantier
för finansiellt stöd och exportkredit-garantier
till 240 miljoner kronor för budgetåret l994/95.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. medger att staten under budgetåret 1994/95
ikläder sig betalningsansvar i form av
statsgarantier för finansiellt stöd till
länder i Central- och Östeuropa till ett
belopp om högst 650 000 000 kr.
2. till Avsättning för förlustrisker vad avser
garantier för finansiellt stöd och
exportkreditgarantier för budgetåret l994/95
anvisar ett reservationsanslag på 240 000 000
kr.
**FOOTNOTES**
[1] Utredare departementsrådet Gunnar Wetterberg.
[1] Från beloppet avräknas avsättningar under
anslaget G 3.
Bilaga 4.1
Förteckning över Sveriges lönade utlandsmyndigheter
samt ackrediteringar för de Stockholmsbaserade
ambassadörerna per den 1 januari 1994.
I. Beskickningar
(sidoackrediteringar inom parentes)
Abidjan Seoul
(Lomé, Ouagadougou, Porto Novo) Singapore
Addis Abeba (Bandar Seri
Bagawan)
(Djibouti) Sofia
Alger Tallinn
Amman Teheran
Ankara Tel Aviv
Athen (Nicosia)
Bagdad**) Tokyo
Bangkok Tripoli
(Rangoon, Vientiane) Tunis
Beirut**) Vientiane*)
Belgrad Vilnius
Bern Warszawa
(Vaduz) Washington
Bissau*) Wellington
Bonn (Apia, Nuku'alofa,
Suva)
Brasilia Wien
Bryssel (Ljubljana)
(Luxemburg) Windhoek
Budapest Zagreb
Buenos Aires
(Asunción, Montevideo)
Bukarest
Canberra
(Honiara, Port Moresby, Port
Vila)
Carácas
(Bridgetown, Port of Spain)
Colombo*)
Damaskus
(Beirut)
Dar es Salaam
Dhaka
Dublin
Gaborone
(Maseru)
Guatemala
(San Salvador, Tegucigalpa)
Haag
Hanoi
Harare
Havanna
Heliga Stolen
(San Marino)
Helsingfors
Islamabad
(Malé)
Jakarta
Kairo
(Khartoum)
Kiev
Kinshasa*)
Kuala Lumpur
Kuwait
(Abu Dhabi, Doha, Manama)
Köpenhamn
Lagos
(Accra)
Lima
(Laz Paz)
Lissabon
(Bissau, Praia)
London
Luanda
(Sao Tomé)
Lusaka
(Lilongwe)
Madrid
Managua
(San José, Panamá)
Manila
Maputo
(Mbabane)
Mexico
Moskva
(Alma-Ata, Asjchabad, Baku,
Bisjkek, Jerevan, Minsk,
Tasjkent, Tbilisi)
Nairobi
(Bujumbura, Kampala, Kigali)
New Delhi
(Colombo, Kathmandu, Thimphu)
Oslo
Ottawa
(Nassau)
Paris
Peking
(Pyongyang, Ulan Bator)
Prag
(Bratislava)
Pretoria
Pyongyang*)
Rabat
Reykjavik
Riga
Riyadh
(Muscat, Sana)
Rom
(Tirana)
Santa Fé de Bogotà
(Quito)
Santiago de Chile
*) Beskickningen förestås av en t.f. chargé
d'affaires
**) Beskickningen är eller kommer tills vidare att
vara obemannad
II. Delegationer
Sveriges ständiga representation vid Förenta
nationerna i New York
Sveriges ständiga representation vid de
internationella organisationerna i Genève
Sveriges delegation vid Organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) i Paris
Sveriges delegation vid de Europeiska gemenskaperna
(EG) i Bryssel
Sveriges delegation vid Europarådet i Strasbourg
Sveriges delegation vid konferensen om säkerhet
och samarbete i Europa (ESK) i Wien
III. Karriärkonsulat
a) Generalkonsulat b) Konsulat
Berlin Mariehamn
Hamburg
Hongkong
Istanbul
Jeddah
Jerusalem
Los Angeles
Milano
New York
S:t Petersburg
Sydney
IV. Stockholmsbaserade ambassadörer
De fem sändebuden har följande ackrediteringar:
1. Bangui (Centralafrikanska Republiken),
Brazzaville (Kongo), Kinshasa (Zaire), Libreville
(Gabon), Malabo (Ekvatorialguinea), Yaoundé
(Kamerun).
2. Banjul (Gambia), Freetown (Sierra Leone),
Monrovia (Liberia).
3. Bamako (Mali), Conakry (Republiken Guinea),
Dakar (Senegal), Niamey (Niger), Nouakchott
(Mauretanien).
4. Antananarivo (Madagaskar), Mogadishu (Somalia),
Moroni (Comorerna), Port Louis (Mauritius),
Valletta (Malta), Victoria (Seychellerna).
5. Basseterre (St Christopher och Nevis), Belmopan
(Belize), Castries (St Lucia), Georgetown (Guyana),
Kingston (Jamacia), Kingstown (St Vincent och
Grenadinerna), Paramaribo (Surinam), Port-au-Prince
(Haiti), Roseau (Dominica), Santo Domingo
(Dominikanska Republiken), St Georg*s (Grenada), St
John*s (Antigua och Barbuda).
Anslagsförteckning
A. Utrikesförvaltningen m.m.
A 1. Utrikesförvaltningen, ramanslag1 564 784 000
A 2. Kursdifferenser, förslagsanslag 1 000
A 3. Honorärkonsuler, förslagsanslag 15 500 000
A 4. Nordiskt samarbete, förslagsanslag 1 666 000
A 5. Utredningar m.m., reservationsanslag10 211
000
A 6. Officiella besök m.m., förslagsanslag9 680
000
A 7. Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare
i utlandet m.m., förslagsanslag 4 500 000
____________1
606 342 000
B. Bidrag till vissa internationella
organisationer
B l. Förenta nationerna, förslagsanslag199 206 000
B 2. Nordiska ministerrådet, förslagsanslag250 000
000
B 3. Europarådet, förslagsanslag 30 222 000
B 4. Organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling (OECD), förslagsanslag22 573 000
B 5. Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA),
förslagsanslag 113 850 000
B 6. Organisationer för internationell handel och
råvarusamarbete m.m, förslagsanslag9 018 000
B 7. Internationell råvarulagring, förslagsanslag1
750 000
B 8. Övriga internationella organisationer m.m.,
förslagsanslag 2 964 000
B 9. Fredsbevarande verksamhet, reservationsanslag
836 294 000
B 10. Konferensen om säkerhet och samarbete i
Europa (ESK), förslagsanslag 32 894 000
____________
1 498 771 000
C. Internationellt utvecklingssamarbete
C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram,
reservationsanslag 3 295 000 000
C 2. Utvecklingssamarbete genom Styrelsen för
internationell utveckling (SIDA),
reservationsanslag 6 290 000 000
C 3. Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA),
ramanslag 314 700 000
C 4. Stöd till ekonomiska reformer och skuld-
lättnad, reservationsanslag 1 000 000 000
C 5. Utvecklingssamarbete genom
Beredningen för internationellt
tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS),
reservationsanslag 815 000 000
C 6. Beredningen för internationellt tekniskt-
ekonomiskt samarbete (BITS), ramanslag20 700
000
C 7. U-landsforskning genom Styrelsen för
u-landsforskning (SAREC), reservations-
anslag 425 000 000
C 8. Styrelsen för u-landsforskning (SAREC),
ramanslag 27 500 000
C 9. Näringslivsbistånd genom Styrelsen för
internationellt näringslivsbistånd
(SWEDECORP) och Swedfund International AB,
reservationsanslag 135 000 000
C 10. Styrelsen för internationellt
näringslivsbistånd
(SWEDECORP), ramanslag 29 000 000
C 11. Styrelsen för u-landsutbildning i Sandö
(Sandö U-centrum), ramanslag 32 300 000
C 12. Nordiska afrikainstitutet, ramanslag6 100 000
C 13. Projektbistånd till vissa länder m.m.,
reservationsanslag 66 900 000
_____________
12 457 200 000
D. Information om Sverige i utlandet m.m.
D 1. Svenska institutet, reservationsanslag60 264
000
D 2. Övrig information om Sverige i utlandet,
reservationsanslag 13 754 000
__________
74 018 000
E. Utrikeshandel och exportfrämjande
E 1. Kommerskollegium, ramanslag 47 230 000*
E 2. Exportfrämjande verksamhet, reservations-
anslag 149 785 000
E 3. Exportkreditnämnden, täckande av vissa
utgifter för skadeersättningar,
förslagsanslag 1 000
E 4. Krigsmaterielinspektionen, ramanslag5 084 000
E 5. Bidrag till Stiftelsen Östekonomiska
Institutet,
anslag 2 500 000
* beräknat belopp
E 6. Medel för översättning av EG:s regelverk,
reservationsanslag 11 500 000
E 7. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning
genom AB Svensk Exportkredit, förslagsanslag1
000
E 8. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning
avseende export av fartyg m.m.,
förslagsanslag 1 000
E 9. Ersättning för extra kostnader för förmånlig
kreditgivning till u-länder, förslagsanslag
50 000 000
__________
266 102 000
F. Nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor
m.m.
F 1. Utredningar och andra insatser på det
utrikes-
politiska området, reservationsanslag2 511
000
F 2. Information och studier om säkerhetspolitik
och
fredsfrämjande utveckling, reservationsanslag
10 000 000
F 3. Bidrag till Stockholms internationella freds-
forskningsinstitut (SIPRI),
reservationsanslag 21 850 000
F 4. Forskning till stöd för nedrustning och
internationell säkerhet, anslag 12 259 000
F 5. Utrikespolitiska Institutet, anslag10 340 000
F 6. Forskningsverksamhet av särskild utrikes-
och säkerhetspolitisk betydelse,
reservationsanslag 3 588 000
_________
60 548 000
G. Samarbete med Central- och Östeuropa
G l. Samarbete med länderna i Central- och
Östeuropa, reservationsanslag 756 499 000
G 2. Täckande av eventuella förluster i anledning
av
statliga garantier till länder i Central- och
Östeuropa, förslagsanslag 1 000
G 3. Avsättning för förlustrisker vad avser
garantier
för finansiellt stöd och
exportkreditgarantier,
reservationsanslag 240 000 000
__________
996 500 000
Summa kr 16 959 481 000
Innehållsförteckning
Utrikesdepartementet
Inledning.......................................
1
Utrikespolitik, Europa- och utrikeshandelspolitik
och
internationellt utvecklingssamarbete............ 1
Allmänna överväganden........................... 1
Medlemskapsförhandlingarna med Europeiska unionen
7
EES-avtalet..................................... 8
Europainformation och medel för ja- och
nejkampanjer i
folkomröstningen om EU-medlemskap............... 9
Förenta nationerna.............................. 10
FN:s fredsbevarande operationer................. 11
ESK............................................. 12
Nedrustningsfrågor.............................. 12
Nordiskt samarbete.............................. 13
Central- och Östeuropa.......................... 14
GATT/Uruguayrundan och övriga multilaterala
handelsfrågor................................... 18
Förbindelser med länder utanför Europa.......... 19
Internationellt utvecklingssamarbete............ 21
Exportfrämjande, exportfinansiering m.m......... 22
Ekonomiska sanktioner........................... 22
Krigsmateriel................................... 24
Exportkontroll.................................. 24
Rättsfrågor..................................... 25
Utrikesförvaltningen............................ 27
Sverige-information och kulturutbyte............ 28
Förändrade betalningstidpunkter i internationella
organisationer.................................. 29
Tekniska justeringar av anslag för budgetåret
1994/95......................................... 29
A. Utrikesförvaltningen m.m.................. 31
A 1. Utrikesförvaltningen...................... 31
A 2. Kursdifferenser........................... 34
A 3. Honorärkonsuler........................... 35
A 4. Nordiskt samarbete........................ 35
A 5. Utredningar m.m........................... 35
A 6. Officiella besök m.m...................... 36
A 7. Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i
utlandet........................................ 36
B. Bidrag till vissa internationella
organisationer.................................. 38
B l. Förenta nationerna ....................... 38
B 2. Nordiska ministerrådet.................... 41
B 3. Europarådet............................... 41
B 4. Organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling
(OECD).................................... 42
B 5. Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)
43
B 6. Organisationer för internationell handel och
råvarusamarbetem.m........................ 44
B 7. Internationell råvarulagring.............. 45
B 8. Övriga internationella organisationer m.m. 46
B 9. Fredsbevarande verksamhet................. 47
B 10. Konferensen om säkerhet och samarbete i
Europa
(ESK)..................................... 49
C. Internationellt utvecklingssamarbete.......51
Utvecklingssamarbetet i ett internationellt
perspektiv ..................................... 51
Utvecklingen i världen.....................51
Resursflöden och skuldsituationen......... 53
Det internationella biståndet............. 54
Växande behov, stagnerande resurser....... 57
Mål och förutsättningar för det svenska
utvecklings-
samarbetet.......................................58
En sammanhållen politik ..................58
Bistånd i samverkan....................... 60
För ett effektivare bistånd............... 63
Opinionen och biståndsviljan.............. 64
Viktiga frågor i utvecklingssamarbetet...........64
Demokrati och mänskliga rättigheter........64
Från katastrof till återuppbyggnad ....... 66
Ökade resursflöden och skuldlättnad för stöd
till marknads-
ekonomiska reformer....................... 68
För en hållbar utveckling................. 69
Miljö och utveckling................... 69
Befolkning och utveckling.............. 70
Jordbruk och utveckling................ 71
Kvinnor och utveckling................. 72
Barn och utveckling.................... 73
Utredningar, utvärdering och fördjupat analysarbete
74
EU, Sverige och biståndet..................74
Biståndskreditutredningen................. 75
Ett resultatorienterat synsätt.............76
Multilateral upphandling.................. 77
Valövervakningsinstitutet................. 78
Politiska partier......................... 80
UNICEF-kommittén.......................... 80
Biståndsanslagen m.m............................ 80
Multilateralt utvecklingssamarbete.............. 84
C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram
91
Bilateralt utvecklingssamarbete.................120
C 2. Utvecklingssamarbete genom Styrelsen för
internationell utveckling (SIDA) .........166
C 3. Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA)..........................................174
C 4. Stöd till ekonomiska reformer och
skuldlättnad....................................177
C 5. Utvecklingssamarbete genom Beredningen för
internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete
(BITS)..........................................182
C 6. Beredningen för internationellt
tekniskt-ekonomiskt
samarbete (BITS)..........................185
C 7. U-landsforskning genom Styrelsen för
u-landsforskning
(SAREC)...................................187
C 8. Styrelsen för u-landsforskning (SAREC)....189
C 9. Näringslivsbistånd genom Styrelsen för
internationellt
näringslivsbistånd (SWEDECORP) och Swedfund
International AB..........................191
C 10. Styrelsen för internationellt
näringslivsbistånd
(SWEDECORP)...............................194
C 11. Styrelsen för u-landsutbildning i Sandö
(Sandö U-centrum).........................195
C 12. Nordiska afrikainstitutet.................198
C 13. Projektbistånd till vissa länder m.m. ....200
D. Information om Sverige i utlandet m.m.....204
D 1. Svenska institutet........................204
Radioprogramverksamhet för utlandet...... 205
D 2. Övrig information om Sverige i utlandet...208
E. Utrikeshandel och exportfrämjande.........210
E 1. Kommerskollegium..........................210
Tullpreferenser för Albanien..............211
E 2. Exportfrämjande verksamhet................213
E 3. Exportkreditnämnden, täckande av vissa
utgifter för
skadeersättningar.........................215
E 4. Krigsmaterielinspektionen.................221
E 5. Bidrag till Stiftelsen Östekonomiska
Institutet......................................223
E 6. Medel för översättning av EG:s regelverk..223
E 7. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning
genom
AB Svensk Exportkredit....................224
E 8. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning
avseende
export av fartyg m.m......................226
E 9. Ersättning för extra kostnader för förmånlig
kreditgivning till u-länder...............226
F. Nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor
228
F 1. Utredningar och andra insatser på det
utrikespolitiska
området...................................228
F 2. Information och studier om säkerhetspolitik
och
fredsfrämjande utveckling.................229
F 3. Bidrag till Stockholms internationella
fredsforskningsinstitut (SIPRI)...........231
F 4. Forskning till stöd för nedrustning och
internationell
säkerhet..................................232
F 5. Utrikespolitiska Institutet...............235
F 6. Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och
säkerhetspolitisk betydelse...............236
G. Samarbete med Central- och Östeuropa......238
G l. Samarbete med länderna i Central- och
Östeuropa.......................................245
G 2. Täckande av eventuella förluster i anledning
av statliga
garantier till länder i Central- och
Östeuropa.......................................253
G 3. Avsättning för förlustrisker vad avser
garantier för
finansiellt stöd och exportkreditgarantier254
Bilaga 4.1 Förteckning över Sveriges lönade
utlandmyndigheter
samt ackrediteringar för de Stockholmsbaserade
ambassadörerna
per den 1 januari 1994..........................257
Bilaga 4.2 Svenskt bistånd 1992/93 (separat)......-
Anslagsförteckning..............................260
Innehållsförteckning........................... 263