Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 7077 av 7186 träffar
Propositionsnummer · 1993/94:100 ·
Förslag till statsbudget för budgetåret 1994/95
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Prop. 100
Bilaga 4 till budgetpropositionen 1994 Utrikesdepartementet (tredje huvudtiteln) Prop. 1993/94:100 Bilaga 4 Inledning Utrikespolitik, Europa- och utrikeshandelspolitik och internationellt utvecklingssamarbete Allmänna överväganden Efter det kalla krigets slut befinner sig världen i en omvandlingsperiod som karaktäriseras av såväl nya möjligheter till samverkan över nationsgränserna som risker för nya former av konflikter och hot mot stabiliteten. De pågående konflikterna har inte sällan rötter av etnisk och religiös natur. Till skillnad från tidigare är de oftast lokala eller regionala och risken att de utvecklas till stormaktskonflikter är liten. I Europa utgör Europeiska unionen (EU)1 kärnan i arbetet med att vidga det alleuropeiska samarbetet och integrationen samt att säkra stabilitet och fred. Sveriges integration i Europa låter sig väl förenas med vårt engagemang för den globala utvecklingen. Sverige måste ta sitt ansvar för att medverka till en närmare integration och ett vidgat samarbete för att säkra fred, frihet, demokratiska rättigheter och ökat välstånd i hela Europa. Allt detta görs bäst som fullvärdig medlem i EU. ______________ 1 Språkbruket vad avser EG och EU kommer med all sannolikhet att variera sedan Maastrichtfördraget trätt i kraft. Europeiska unionen (EU) är ett övergripande begrepp som täcker den helhet som omfattas av Maastrichtfördraget. Här nyttjas beteckningen EU när denna helhet åsyftas. Vidare nyttjas begreppet unionen i frågor om de s.k. nya samarbetsområdena, däribland planerna på en ekonomisk och monetär union, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt rättsligt och inrikespolitiskt samarbete. Europeiska gemenskapen (EG) utgör en del av det samlade samarbetet, främst den traditionella ekonomiska integrationen. Beteckningen gemenskapen och gemenskaperna (EG) nyttjas därför när detta samarbete avses och i frågor om EG:s rättsakter m.m. Sveriges förhandlingar om medlemskap i EU inleddes i februari 1993 och är nu inne i ett avgörande skede. Regeringens strävan är att den ursprungliga tidsplanen för processen skall kunna hållas: folkomröstning om förhandlingsresultatet år 1994 och ett svenskt inträde i unionen den 1 januari 1995, vilket också är den tidpunkt som satts upp som mål av EU:s stats- och regeringschefer. De svenska förhandlingarna, som drivs parallellt med de norska, finska och österrikiska, stöder sig på positioner som fastlagts under stor politisk enighet i riksdagen. Vår Europa-politik syftar till att ge Sverige en plats i det europeiska samarbetets kärna. Det är för oss ett vitalt intresse att dagens europeiska samarbete breddas och fördjupas. Sverige bör vara pådrivande i utformningen av svaren på de avgörande frågorna i nittiotalets Europa - i första hand den europeiska fredsordningen, tillväxten, sysselsättningen och välfärden, samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa samt de gränsöverskridande miljöfrågorna. Utmaningarna är i lika hög grad globala, inte minst mot bakgrund av att omvärldsförändringarna innebär ett ökat ömsesidigt beroende mellan stater. Världshandeln fortsätter att expandera. Kapitalströmmar interna-tionaliseras. Med modern teknik sprids information allt snabbare över stora avstånd. Även hoten mot vår framtid är i växande utsträckning gemensamma för världssamfundet. Många av de största miljöproblemen såsom hoten mot klimatet, ozonskiktet och den biologiska mångfalden är globala till sin karaktär. Allvarliga och omfattande övergrepp mot mänskliga rättigheter förekommer alltjämt i många länder. Miljoner människor har tvingats fly undan krig och förföljelse. Migrations- och flykting-problemen i olika delar av världen påverkar i hög grad vår egen vardag. Få uppgifter kan i detta perspektiv vara viktigare än att demokratin sprids och befästs överallt där mänskliga rättigheter sitter trångt. Till denna bild kan fogas problemen med narkotikahandel och internationell terrorism, också den som grundas på religiös och politisk fanatism. Ett stärkande av säkerheten vid kärntekniska anläggningar är också särskilt angeläget. Det går alltså inte längre att betrakta länder eller regioner isolerat från deras roll i ett globalt sammanhang. Vi måste möta hoten mot vår framtid genom internationell samverkan. Det innebär växande krav på världssamfundet att finna gemensamma lösningar på olika problem som spänner över nationsgränserna. Det internationella utvecklingssamarbetet är i detta perspektiv ett viktigt medel såväl för att bidra till att fattiga människor får en människovärdig tillvaro, som för att främja fred, säkerhet och demokrati. Många konflikter har sin grund i spänningar mellan rika och fattiga. Fattigdomsbekämpning, det svenska utvecklingssamarbetets övergripande mål, blir därför ett centralt instrument för att förebygga konflikter, såväl nationella som regionala. Det faktum att en miljard av världens människor fortfarande lever i djupaste fattigdom innebär att det finns ett stort behov av internationell utvecklingshjälp. Förenta nationerna fortsätter att vara en hörnsten i vår utrikespolitik. Världsorganisationen har kommit att spela en allt viktigare roll för internationell fred och säkerhet, samtidigt som dess olika organ utgör viktiga kanaler för vårt utvecklingssamarbete. FN:s fredsbevarande verksamhet har ökat dramatiskt under de senaste åren. Parallellt med detta har insatsernas komplexitet ökat, så att fredsfrämjande, humanitärt bistånd och återuppbyggnad samverkar. Fler svenskar deltar för närvarande i FN-operationer än någonsin tidigare. I Bosnien är svenska soldater, kvinnor och män, engagerade i en mycket komplicerad och riskfylld FN-insats. Inom ramen för en nordisk bataljon bidrar de till att lindra nöden för en hårt utsatt civilbefolkning. Också i tidigare jugoslaviska Republiken Makedonien deltar svenskar i en nordisk bataljon för att förhindra en spridning av konflikterna i f.d. Jugoslavien. Detta exempel på s.k. preventiv diplomati visar på ett nytt område där världssamfundet står inför stora uppgifter. Det är kostnadskrävande insatser, men också en investering i vår egen och Europas framtida säkerhet. De senaste årens säkerhetspolitiska omdaning i Centraleuropa, som resultat av Warszawa-paktens upplösning och skilda rustningsbegränsade överenskommelser, har dock inte motsvarats av lika genomgripande förändringar i norra Europa på det rent militära området. Det snart fullständigt genomförda bortdragandet av ryska trupper från f.d. DDR, Polen och Baltikum har förvisso minskat riskerna för invasionsföretag mot vårt land. Men alltjämt finns stora militära resurser i Kaliningrad, S:t Petersburg-området och - viktigast - Kola-halvön, där den ubåtsbaserade komponenten svarar för en större andel av de ryska kärnvapenstyrkorna till följd av START 2. Främjandet av stabilitet i norra Europa framstår oförändrat som en huvuduppgift för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Utvecklingen i Ryssland visar att det kommer att dröja innan den ryska regeringens deklarerade mål, stabila demokratiska institutioner och en fungerande marknadsekonomi, uppnås. En snabbare omvandlingsprocess i Baltikum och delar av Central- och Östeuropa bidrar till stärkt stabilitet i närområdet. Därmed ökar också förutsättningarna för ett fruktbart och långsiktigt samarbete. Ett gynnsammare politiskt klimat kommer att råda i hela Nordeuropa, när de ryska trupperna inom kort har lämnat samtliga tre baltiska republiker. Såväl i denna fråga som vad gäller ansträngningarna att få till stånd ett bättre förhållande mellan de olika befolkningsgrupperna i Estland och Lettland, spelar Sverige, i samverkan med andra länder och internationella organisationer, en viktig roll. Sverige ägnar särskild uppmärksamhet åt samarbetet i närområdet, speciellt med de baltiska länderna, nordvästra Ryssland och Polen. Det svenska östbiståndet, med dess koncentration på just denna region, syftar till att öka stabiliteten, inte minst genom ekonomisk utveckling och stärkt baltisk suveränitet. När det gäller f.d. Jugoslavien har det internationella samfundet varit föga framgångsrikt. Trots stora ansträngningar och generösa hjälpinsatser, också från Sverige, fortgår kriget i Bosnien. Konflikten kan också komma att spridas till andra delar av det f.d. Jugoslavien och t.o.m. utanför dess gränser. Betydande insatser från omvärlden kommer därför att krävas under ytterligare avsevärd tid innan freden är säkrad. Men ingen fred kan skapas om de som för kriget inte vill fred. En bred utbyggnad av Västeuropas förbindelser österut, alleuropeisk frihandel och ekonomisk integration, fortsatt politiskt och ekonomiskt bistånd till reformländerna och en på sikt fortsatt utvidgning av EU:s medlemskrets är huvudinstrumenten för skapandet av stabilitet i hela Europa. Europas säkerhetspolitiska omvandling och utbyggnad pågår som bäst. Vi vet inte hur länge denna formativa period kommer att vara. Vi ser huvudriktningen, men ingen kan närmare förutsäga slutresultatet. Fortfarande saknas internationella samarbetsstrukturer som är starka nog att lägga grunden för varaktiga europeiska fredslösningar. Vad vi i dag kan åstadkomma är att i bästa fall förebygga eller begränsa konflikterna. En effektiv europeisk säkerhetsordning kräver samverkan av flera krafter och förutsätter fortsatt amerikanskt engagemang och närvaro i Europa. I likhet med EU är ESK (Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa), NATO, VEU (Västeuropeiska unionen), Europarådet och NACC (det nordatlantiska samarbetsrådet), stadda i utveckling. Nya samarbetsformer är dessutom på väg att tillkomma, senast förslaget om samverkan för fred (Partnership for Peace). Vad vi kan hoppas på i framtiden är ett allt närmare samarbete mellan de europeiska säkerhetsorganisationerna. Sverige deltar i dag aktivt som observatör i NACC:s ad hoc-grupp för fredsbevarande frågor. Svenska riksdagsledamöter besöker som observatörer NATO:s parlamentarikermöten. Som medlem i Europeiska unionen kommer Sverige att få nya möjligheter att delta i utformningen av Europas utrikes- och säkerhetspolitik. ESK utgör med sin breda medlemskrets ett viktigt säkerhetspolitiskt forum. Alltjämt pågår arbetet med att effektivisera dess arbetsformer. Under sitt ordförandeskap har Sverige bidragit till att göra ESK mer operativt med tyngdpunkt på förebyggande diplomati och konfliktlösning. Ett svenskt medlemskap i EU innefattar det utvidgade samarbete som, genom Maastrichtfördraget, trädde i kraft den 1 november 1993. Här ingår också den traditionella ekonomiska integrationen som faller under Europeiska gemenskapen (EG), nu en del av EU. Vi behöver den ekonomiska stabilitet med möjlighet till ökade investeringar som ett medlemskap skulle innebära. Såväl Sverige som EU har att vinna på ett svenskt medlemskap. Den svenska militära alliansfriheten, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består. Sverige har i medlemskapsförhandlingarna förklarat sig önska att aktivt och fullt ut medverka i det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet inom EU. Sverige är berett att ikläda sig samma fördragsmässiga rättigheter och skyldigheter som Europeiska unionens nuvarande medlemmar. Inga åtaganden krävs av Sverige som går utöver vad unionens medlemsländer själva överenskommit. Ett svenskt ställningstagande till förbindelserna med VEU aktualiseras först i samband med att Sverige blir medlem av EU. Redan nu manifesterar vi vår vilja att ta ansvar för utvecklingen i Europa genom att i nära samarbete med EU-länderna lämna ett betydande bidrag till ansträngningarna att lösa konflikterna i det f.d. Jugoslavien. Europarådet har som huvuduppgift att främja demokrati och mänskliga rättigheter i Europa. Organisationen spelar en viktig roll för demokratiseringsprocessen i Östeuropa. Syftet är inte bara att skapa demokratiska strukturer, utan verkliga rättssamhällen där respekten för mänskliga rättigheter är fast förankrad i det legala och politiska systemet. EES-avtalet, som efter ratifikation av samtliga parter kommer att träda i kraft den 1 januari 1994, utgör ett viktigt steg på vägen till en fullvärdig plats i det europeiska samarbetet. Avtalet innebär bl.a. att svenska medborgare, institutioner och företag utan diskriminering kan medverka i väsentliga delar av EG:s inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Utrikeshandeln är av avgörande betydelse för Sveriges ekonomi. Tre fjärdedelar av vår export går till Europa. Vårt deltagande i den ekonomiska integrationen i Europa och friare handel med omvärlden är en förutsättning för att vi skall kunna upprätthålla och utveckla välfärden. En ökad global liberalisering och ett stärkt regelsystem för den internationella handeln är av största vikt, detta inte minst med tanke på de ekonomiska och politiska utmaningar det internationella samfundet står inför. Av dessa skäl, och för att motverka inskränkt nationalism och protektionistiskt tryck, var det av avgörande betydelse att de internationella handelsförhandlingarna i GATT - den s.k. Uruguayrundan - kunde slutföras den 15 december 1993. Överenskommelsen skall nu godkännas av de avtalsslutande ländernas parlament. En överens-kommelse om att minska hindren för det internationella utbytet av varor och tjänster ökar framtidstron och understödjer ekonomisk tillväxt. Framgången inom GATT är också ett välkommet stöd för de globala och multilaterala systemens trovärdighet och för världssamfundets förmåga att tillsammans angripa gemensamma utmaningar. Inte minst för utvecklingsländerna är överenskommelsen om minskade handelshinder av stor betydelse för att möjliggöra ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling. Flertalet mottagarländer av svenskt bistånd genomför ekonomiska reformer syftande till marknadsekonomi. En betydande del av det svenska biståndet bidrar bl.a. till att stödja denna reformprocess. För att den skall lyckas måste dock handelshindren minska, så att förutsättningarna för utvecklingsländerna att få avsättning för sina exportprodukter förbättras. Nordamerikas, Ost- och Sydostasiens ekonomier med ökande konkurrens- och innovationskraft befinner sig i snabb tillväxt, medan tillväxten i Europa är svag. Om inte Europa förmår utvecklas i god takt, genom ytterligare vidgat europeiskt samarbete, innebär det att arbete och välstånd på sikt hotas. En utdragen lågkonjunktur i Europa, med en ond cirkel av splittringstendenser och ett ökande protektionistiskt tryck, får också negativa konsekvenser för utvecklingssamarbetet med u-länderna och efterfrågan på deras produkter. U-ländernas möjligheter till utveckling påverkas av ett stort antal faktorer, såväl interna som externa. Det internationella utvecklingssamarbetet är endast en av dessa. Utvecklingssamarbetet måste ses i ett helhetsperspektiv som en del av säkerhets-, handels- och utvecklingspolitiken. Bistånd kan inte ersätta ländernas egna ansträngningar, utan måste utgöra ett komplett- erande stöd till en pågående process. Målet för det svenska utvecklingssamarbetet är att höja de fattiga folkens levnadsnivå genom resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet, en demokratisk samhällsutveckling samt en framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön. För att biståndet skall bli verkningsfullt krävs att det finns rimliga förutsättningar avseende utvecklingspolitiken i samarbetsländerna. De kriterier som regeringen fastställt avser att styra biståndsinsatserna i denna riktning. Det innebär att hänsyn tas till demokratiutvecklingen, respekten för mänskliga rättigheter, hur den ekonomiska politiken och marknadsekonomin fungerar samt hur effektivt biståndsresurserna används i samarbetsländerna. I det sistnämnda kriteriet ingår en bedömning av militärutgifternas andel i statsut- gifterna i förhållande till produktiva och sociala utgifter. De överenskomna normerna om de mänskliga rättigheterna utgör vår tids främsta ledstjärna för vad som skall gälla av principer och regler för staters maktutövning. Demokrati är det styrelseskick som bäst tillgodoser människors berättigade krav på inflytande och delaktighet i sitt lands utveckling. Demokratins kännetecken som yttrandefrihet, rättsstatens roll och politisk pluralism med periodiskt hållna allmänna val vinner allt mer gehör i olika delar av världen. Det svenska utvecklingssamarbetet har som ett av sina huvudmål att främja en utveckling mot fördjupad demokrati och ökad respekt för mänskliga rättigheter. Den globala utvecklingen präglas i vissa avseenden av en ny hoppfullhet. Detta gäller inte minst två konflikter som stått på det internationella samfundets dagordning under flera decennier. I Sydafrika kom den vita minoritetsregeringen till insikt om det ohållbara i en politik som på grundval av hudfärg förvägrade en överväldigande majoritet av befolkningen varje inflytande över sitt lands styre. På anmärkningsvärt kort tid, sedan februari 1990, då processen inleddes med frisläppandet av Nelson Mandela, har beslut fattats om att hålla de första demokratiska valen i Sydafrikas historia den 27 april 1994 och överenskommelser träffats och lagfästs om vissa övergångs-arrangemang. Främst av dessa är det s.k. övergångsrådet (Transitional Executive Council) och den oberoende valkommissionen, som får centrala funktioner i förberedelserna för och genomförandet av valen. Denna utveckling har också gjort det möjligt för Sverige att under hösten 1993 avveckla alla ekonomiska sanktioner mot Sydafrika utom det av FN beslutade vapenembargot. I Mellanöstern har en rad olika faktorer samverkat till det genombrott mellan Israel och PLO som manifesterades i handslaget mellan premiärminister Yitzhak Rabin och PLO-ledaren Yassir Arafat i Washington den 13 september 1993. Som exempel kan nämnas att de grupper som motsatt sig förhandlingar och förespråkat fortsatt konfrontation har fått se sitt internationella stöd försvinna efter Sovjetväldets upplösning. Det finns inte längre två supermakter att spela ut mot varandra. Gemensam för den gynnsamma utveckling som vi på senare tid kunnat bevittna i båda dessa konflikter är betydelsen av det internationella samfundets påtryckningar. Sverige och de övriga nordiska länderna har spelat en inte obetydlig roll i strävandena att åstadkomma fredliga lösningar. Svenskt stöd skall utformas för att konsolidera de uppnådda resultaten och främja uppbyggandet av livskraftiga samhällen som baseras på demokratiska värden och i vilka de mänskliga rättigheterna respekteras. Även i andra långvariga konflikter, där det verkar möjligt att uppnå lösningar, kan biståndet spela en fortsatt viktig roll som stöd till fredsprocessen t.ex. i Moçambique och Kambodja. Mot denna ljusare bild står en mörkare, som påminner om en annan verklighet. I Angola har försöken att få slut på inbördeskriget mött stora svårigheter och i Myanmar (Burma) lever ofriheten vidare. I det gamla Sovjetunionens södra randområden vidgas de väpnade konflikterna, vilka kan bära fröet till internationella kriser. Trots stora insatser från världssamfundet har inbördeskriget i Somalia inte helt kunnat stoppas, även om den akuta massvälten avvärjts. Det nya säkerhetspolitiska läget har markant förändrat utgångspunkterna för det internationella nedrustningsarbetet. Under flera decennier fokuserades arbetet i hög grad på att skära ner supermakternas kärnvapeninnehav. Efter det kalla krigets slut och genom START-avtalen, med radikalt reducerade kärnvapenarsenaler, inriktas det svenska och internationella nedrustningsarbetet alltmer på att minska riskerna för spridning av vapen och vapenteknologi. Arbetet omfattar såväl massförstörelsevapen som konventionella vapen. Det svenska nedrustningsarbetet har vidare alltmer kommit att relateras till ett bredare säkerhetsbegrepp, med ökad uppmärksamhet på icke-militära frågor, fredsfrämjande verksamhet och förtroendeskapande åtgärder. Sverige kommer även i fortsättningen i olika sammanhang, särskilt inom ramen för FN och ESK, att aktivt delta i de ansträngningar som görs för att lösa konflikter och mildra det av våld och ofärd framkallade mänskliga lidandet. Global och regional samverkan kompletterar och förstärker varandra. Med fortsatt integration och samarbete över gränserna, med ett ökat utbyte mellan länderna, förbättras förutsättningarna för fredlig utveckling och växande välstånd. Internationellt samarbete för fred, frihet, demokrati, marknadsekonomi och respekt för mänskliga rättigheter är grunden för den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. * * * Medlemskapsförhandlingarna med Europeiska unionen Sveriges arbete för ett medlemskap i EU omfattar unionens alla delar som de utformats i Maastrichtfördraget. Detta omfattar såväl Romfördraget och Enhetsakten i reviderade skick som en rad nya samarbetsområden, däribland planerna på en ekonomisk och monetär union, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, rättsligt och inrikespolitiskt samarbete och den sociala dimensionen. Dessa olika beståndsdelar i det framtida europeiska samarbetet utgör en helhet. Vi vill delta i denna helhet och utveckla den vidare under regeringskonferensen år 1996. Sveriges plats är i det europeiska samarbetets centrum. Vi bör erinra oss att EU från början representerat, och alltjämt representerar, ett fredsprojekt, en vision av en ordning där krig mellan Europas stater inte längre framstår som möjligt. Denna vision behöver utsträckas till att omfatta allt fler av Europas stater och på sikt hela Europa. Efter Europeiska rådets beslut i Edinburgh i december 1992 har förhandlingsverksamheten varit intensiv med formell start den 1 februari 1993. Under våren 1993 kunde merparten av gemenskapens regelverk granskas. Väsentliga svenska intressen har markerats genom formella positionspapper på berörda områden. Bland de mest centrala frågorna märks vår strävan att bibehålla en fortsatt hög ambitionsnivå inom regional- och miljöpolitiken. Vi slår vakt om väsentliga skyddsnormer inom hälsa/miljö/säkerhet. Vårt inträde i tullunionen och den gemensamma handelspolitiken stärker vår ställning som frihandelspart på den stora västeuropeiska marknaden och även i förhållande till tredje land. Våra målsättningar på det alkoholpolitiska området ligger fast. Vi har vidare slagit vakt om viktiga intressen som gäller Euratomfördraget, t.ex. hälsoskydd, säkerhetskontroll och självständighet, vad gäller vissa övergripande frågeställningar. Vad avser jordbrukspolitiken har vi understrukit att vi siktar på en fullständig integrering med EG:s gemensamma jordbrukspolitik från den dag Sverige blir medlem. På det institutionella området verkar vi för att Sverige skall få samma villkor som med oss jämförbara länder och få svenska språket bekräftat som officiellt språk. Vi inser att Sverige kommer att bli en betydande nettobidragsbetalare. Detta är något vi accepterar, men vi anser, inte minst på grund av det ansträngda budgetläget och den förtida anpassning som genomförs inom flera områden, att en successiv infasning av vårt budgetbidrag är rimlig. EES-avtalet EES-avtalet slutförhandlades under våren 1992 och godkändes av riksdagen den 18 november 1992. Det tilläggsprotokoll som blev resultatet av det schweiziska ställningstagandet att inte delta i EES godkändes av riksdagen den 3 juni 1993. Efter ratifikation i samtliga EU- och berörda EFTA-stater träder avtalet i kraft den 1 januari 1994. EES-avtalet innebär att svenska medborgare, institutioner och företag i väsentlig grad kommer att åtnjuta samma fördelar avseende fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer (de fyra friheterna) som kommer att gälla inom EG när den inre marknaden fullbordats. Förutom de fyra friheterna omfattar avtalet ett utvecklat och breddat samarbete även inom miljövård, konsumentskydd, forskning och utveckling, utbildning, sociala frågor, små och medelstora företag, bolagsrätt, turism och statistik. Inom ramen för EES-avtalet kommer nya organ att upprättas. Dessa organ, som kommer att ha en viktig roll när det gäller tillämpningen av EES-avtalet, är EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA), EFTA-domstolen och ständiga kommittén. ESA kommer att vara en självständig myndighet med uppgift att övervaka de fem EFTA-staternas genomförande och tillämpning av EES-avtalet, bl.a. på områdena konkurrens, statsstöd och offentlig upphandling. Rättsakter antagna i EG efter den 31 juli 1991 har av förhandlingstekniska skäl inte kunnat tas med i EES-avtalet. Sådana rättsakter som tillkommit i interimsperioden fram till ikraftträdandet avses bli integrerade i avtalet. Ett omfattande förberedelsarbete för detta pågår. En viktig del i Sveriges inflytande i EES-samarbetet är medverkan i olika expertgrupper i vilka beslut i EU:s ministerråd och i kommissionen förbereds. Detta förutsätter en omfattande reseverksamhet med deltagande av experter från departement och från fackmyndigheter. Förhandlingsarbetet kommer att utgöra en integrerad del av myndigheternas och departementens reguljära verksamhet. EES-avtalet innebär också ett omfattande programsamarbete, t.ex. beträffande forskning och utveckling. Kostnaderna för detta samarbete belastar i allt väsentligt andra huvudtitlar och beräknas uppgå till 300 miljoner kronor budgetåret 1994/95. Till detta skall läggas kostnaden för medverkan i EFTA:s EES-institutioner om 60 miljoner kronor samt kostnaderna för medverkan i fonden för ekonomisk och social utjämning mellan regioner inom EES om 400 miljoner kronor. Europainformation och medel för ja- och nejkampanjer i folkomröstningen om EU-medlemskap Inom Utrikesdepartementet upprättades i augusti 1992 Sekretariatet för Europainformation, som arbetar med och samordnar regeringskansliets information om den europeiska integrationen. Jämsides med detta sekretariat arbetar en särskild delegation med att fördela medel till enskilda organisationer för informationsinsatser kring integrationsfrågorna (SFS 1992:887). Allsidig information om integrationsarbetet och medlemskapsper-spektivet är av central betydelse för att kunskapen om, intresset och engagemanget för Europafrågorna skall få bred spridning. Riksdagen har hittills anslagit 100 miljoner kronor för informationsverksamheten. Hälften av medlen har använts för organisationslivets informationsprojekt och då i första hand utgått till folkbildningsorganisationerna. Sekretariatets verksamhet inriktas på att föra ner information till lokal nivå genom att knyta samman bl.a. länsstyrelser och bibliotek i ett informationsnätverk. Kring detta nätverk byggs en stödorganisation med bl.a. materialproduktion, telefonservice till allmänhet och massmedia, seminarier och andra informationsprojekt samt utbildning. Kampanjorganisationerna bör erhålla vissa medel för sina kampanjer inför folkomröstningen. Delegationen för informationsinsatser om europeisk integration bör därför fördela dessa bidrag innan den avslutar sin verksamhet. Regeringen torde få anledning att återkomma till riksdagen i fråga om medel för Europainformation och om medel för kampanjorganisationerna. Förenta nationerna FN har efter det kalla krigets slut kommit att spela en alltmer central roll i ansträngningarna att upprätthålla internationell fred och säkerhet - just såsom stadgan avser. Allt större krav ställs på FN som fredsinstrument. På drygt ett år har antalet personer som tjänstgör i FN:s fredsbevarande insatser femdubblats. Också kraven på humanitära insatser för att lindra akut nöd och på återuppbyggnad efter väpnad konflikt har ökat. Samtidigt krävs att politiska, fredsfrämjande och humanitära insatser samverkar. FN:s bristande finansiella bas och svårigheterna att göra nödvändiga omprioriteringar utgör ett växande problem. Resurserna står inte i proportion till uppdragen. Genomgripande reformer är nödvändiga för att FN skall kunna bli ett effektivt instrument på flera av sina ansvarsområden. Sverige har, tillsammans med de övriga nordiska länderna, påtagit sig en aktiv roll i strävandena att stärka FN och förbättra dess effektivitet, såväl på det politiska som det ekonomiska och sociala området. Samtidigt som vi utökat vårt deltagande i FN:s fredsbevarande operationer har vi förespråkat konkreta reformer för att stärka verksamheten. Detta gäller både de militära operationerna och civila insatser i form av humanitärt bistånd, demokratistöd och hjälp till återuppbyggnad. Sverige har, som första industriland, ratificerat FN:s konvention mot kemiska vapen, som är unik genom att den totalförbjuder en hel kategori av vapen. Det traditionella säkerhetsbegreppet har fått en vidare innebörd och avser numera inte bara staters säkerhet, utan inriktar sig alltmer på den enskilda människans situation. Uppföljningen av besluten vid FN:s konferens för miljö- och utveckling (UNCED) som hölls i Rio de Janeiro i juni 1992 skall ses i detta perspektiv, liksom förberedelserna för de större FN-konferenser på det sociala området som äger rum under åren 1994 och 1995, befolkningskonferensen, det sociala toppmötet och kvinnokonferensen. Det är väsentligt att Rio-konferensen följs upp både nationellt och internationellt. Inom FN har en kommmission för hållbar utveckling tillsatts för att granska uppföljningen. Vidare har förhandlingar om en konvention för att hindra ökenspridning inletts. Uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna och av den internationella humanitära rätten är fortfarande en tragisk verklighet för miljontals människor på många håll i världen. Den svenska regeringen är aktiv i kampen för de mänskliga rättigheterna utifrån övertygelsen om deras allmängiltighet och odelbarhet. Denna pricipiella uppfattning drevs av Sverige och likasinnade länder vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien år 1993. Vi har sökt konkretisera vår uppfattning genom att verka för att stärka FN:s möjligheter att tillse att de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter efterlevs. Sverige har stött tanken på tillsättandet av en särskild högkommissarie för mänskliga rättigheter. Detta skulle öka det internationella systemets förmåga att mer direkt hantera akuta situationer och allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. Det skulle också bidra till bättre samordning och integrering av arbetet med mänskliga rättigheter inom FN-systemet i dess helhet. Under det svenska ordförandeskapet har ESK initierat förslaget att upprätta en särskild domstol för krigsförbrytelser som begåtts i f.d. Jugoslavien. Sedan FN övertagit initiativet har FN:s generalförsamling nyligen utsett domare till domstolen, som inlett sitt arbete. Sverige kommer att bistå domstolen på sätt som bedöms effektiva och som inte kan uppfattas som försök att otillbörligen påverka dess opartiskhet. FN:s fredsbevarande operationer Ett viktigt inslag i Förenta nationernas arbete för fred och säkerhet är de fredsbevarande operationerna. Vårt engagemang i sådana insatser är ett framträdande drag i vår FN-politik. För närvarande är 1 300 svenska kvinnor och män engagerade inom Unprofor i f.d. Jugoslavien. De flesta befinner sig i Bosnien till skydd för civilbefolkningen och deras försörjning. Svenska militärer och poliser medverkar dessutom i flera andra FN-operationer över hela världen. De militära FN-insatserna har i allt högre grad kommit att förenas med civila humanitära operationer. Det kan gälla samhällsbyggande insatser som valövervakning, utbildning av civilpolis eller ren nödhjälp. Namibia och Kambodja är lyckade exempel på sådana FN-operationer. I Somalia fortsätter FN:s ansträngningar i denna riktning, dock under allt större svårigheter. Regeringen verkar i FN för en effektivare politisk och militär ledning av de fredsbevarande operationerna och för en bättre samordning med de humanitära insatserna. Ett nordiskt resolutionsförslag härom antogs i december 1993 av FN:s generalförsamling. Behovet av personal till fredsbevarande insatser kommer för lång tid framåt sannolikt att överstiga tillgången, varför utbildningsinsatser alltmer kommer att efterfrågas. Regeringen avser fortsätta att verka för att även andra länders representanter skall få del av svenska erfarenheter på området. ESK Sverige har under sin period som ordförande i ESK inriktat sig på att utveckla ESK:s operativa förmåga, att främja en effektivare förebyggande diplomati och att utveckla nya konfliktlösningsmetoder. Ytterst har syftet varit att länka in förändringsprocessen i Central- och Östeuropa, liksom i det f.d. Sovjetunionen, i fredliga banor. ESK:s främsta styrka är dess breda säkerhetsbegrepp som inte bara omfattar de traditionella säkerhetspåverkande faktorerna, utan även frågor rörande demokratiuppbyggnad och mänskliga rättigheter i en vid mening. ESK:s flexibilitet och förmåga att tidigt vara på plats i ett konfliktområde utgör också komparativa fördelar. Under den svenska ordförandeperioden har ett reformarbete inletts, syftande bl.a. till att kompensera den begränsning som utgörs av kravet på konsensusbeslut och bristen på organisatoriska resurser. Utvecklandet av en aktiv, förebyggande diplomati har resulterat i en rad insatser i Baltikum, Central- och Östeuropa samt i Balkan-området. ESK har också i krishanteringssyfte upprättat en lokal närvaro i flera delar av det f.d. Sovjetunionen. Det svenska ordförandeskapet har lagt ner ett betydande arbete på att öka ESK:s engagemang i de nya medlemsstaterna i Kaukasus och Centralasien. Inrättandet av en högkommissarie för nationella minoriteter utgör ett exempel på en konstruktiv förnyelse inom ESK-arbetet. För att stärka internationell konfliktförebyggande och krishanterande verksamhet har Sverige under sitt ordförandeskap vidgat och förbättrat samarbetet med internationella organisationer som Europarådet, NATO, NACC, VEU och i synnerhet FN. ESK deltar sedan hösten 1993 som observatör i FN:s generalförsamling. På fältet samverkar ESK och FN med stöd av en ramöverenskommelse från början av år 1993. Under sitt ESK-ordförandeskap, som i slutet av november 1993 övergick till Italien, har Sverige också sökt lägga en grund för en rehabiliterande insats i Bosnien-Hercegovina, när krigshandlingarna där en gång upphör. ESK:s roll blir då att tillsammans med FN, EU och Europarådet söka bidra till att återuppbygga det civila samhället. Här kommer också frivilligorganisationernas bidrag att bli av stor betydelse. Under den svenska ordförandetiden genomfördes det första mötet med ESK:s s.k. Economic Forum i Prag. Vid ESK:s utrikesministermöte i Rom i slutet av år 1993 övertog Sverige ansvaret för ansträngningarna att skapa fred i konflikten om Nagorno-Karabach (den s.k. Minsk-gruppen). Nedrustningsfrågor Det kalla krigets slut utgjorde en historisk vändpunkt för internationell nedrustning. Förenta staterna har med berörda OSS-länder kommit överens om att skära ner sina strategiska kärnvapenlager med två tredjedelar och eliminera merparten av sina taktiska kärnvapen. Det är nu viktigt att avtalen ratificeras av alla parter och genomförs i sin helhet. Detta kan också kräva bidrag från andra länders sida, bl.a. Sverige. Regeringen välkomnar den omfattande nedrustningsprocess som nu pågår, det växande internationella samförståndet i nedrustningsfrågor och den ökade enigheten om vikten av icke-spridningsåtgärder. Viktiga delar i regeringens nedrustningspolitik är bl.a. ett stärkande av icke-spridningsfördraget beträffande kärnvapen (NPT) och en förlängning av detta avtal för obegränsad tid, ett fullständigt provstoppsavtal, förstärkta icke-spridningsåtgärder beträffande samtliga massförstörelsevapen och missilteknologi samt ökad öppenhet om och begränsningar av överföringar av konventionella vapen. Sverige lade i juni 1993 i nedrustningskonferensen i Genève fram ett förslag till ett avtal om fullständigt stopp för alla kärnvapenprov, som för första gången föreslås bli heltäckande och även förbjuda s.k. fredliga kärnsprängningar, som tidigare förslag medgivit under vissa förutsätt-ningar. Nordiskt samarbete Utvecklingen i Europa, särskilt den europeiska integrationsprocessen, är en utgångspunkt för den reformering av det nordiska samarbetet som sedan år 1991 bedrivs på initiativ av statsministrarna. Syftet med reformarbetet är att finna former för ett stärkt och vitaliserat nordiskt samarbete inom en europeisk ram. Samarbetet stärks på områden som är av genuint gemensamt intresse. Vidare utvidgas det politiska samarbetet om europeiska och regionala samarbetsfrågor för att underlätta ländernas deltagande i EES- och EU-samarbetet. Regeringssamarbetet i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor utvecklas, bl.a. genom tätare möten mellan utrikesministrarna. EES-avtalet innehåller en nordisk klausul som säger att avtalet inte innebär något hinder för det nordiska samarbetet, så länge det inte hindrar avtalets goda funktion. Härigenom skapas möjligheter till fortsatt nordiskt samarbete inom en vidare europeisk ram. För att anpassa samarbetsorganisationen till de nya målsättningarna koncentreras resurserna inom Nordiska ministerrådet till sju prioriterade områden: kultur, forskning och utbildning, miljö, medborgarnas rättig-heter, ekonomi, fiske och juridiska frågor. Särskild vikt läggs vid en väsentlig satsning på kultur-, utbildnings- och forskningsområdena. Även samarbetet på miljöområdet och samarbetet med Baltikum ges fortsatt hög prioritet. Förnyelsearbetet inriktas även på att rationalisera Nordiska ministerrådets organisation. Antalet ämbetsmannakommittéer har därför begränsats och ministerrådets sekretariat omorganiseras så att kostnaderna för det minskas. En översyn har också gjorts av regelverken för det nordiska samarbetet. Regeringen förelade riksdagen tidigare i år förslag om ändring i den nordiska samarbetsöverenskommelsen (Helsingforsavtalet). De nya bestämmelserna i avtalet trädde i kraft i november 1993. Sverige har under innevarande verksamhetsår, fram till Nordiska rådets session i Stockholm i mars 1994, ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet. Därmed har vi ett huvudansvar för att genomföra förnyelsen av det nordiska samarbetet och att driva verksamheten i övrigt framåt. En av de viktigaste uppgifterna under ordförandeperioden är att hålla nära kontakt med de övriga nordiska länder, Finland och Norge, som förhandlar om medlemskap i EU. Sysselsättning och ekonomisk tillväxt har hög prioritet. En gemensam nordisk plattform utarbetades som bidrag till det europeiska tillväxtinitia-tivet inför det gemensamma mötet med EG:s och EFTA:s ekonomi- och finansministrar i april 1993. Andra frågor som prioriteras är att utreda förutsättningarna för ett nordisk TV-samarbete via satellit och möjligheterna att avlägsna hinder för personers resa, uppehåll och arbete över gränserna i de nordiska länderna. Arbetet med att göra de nordiska länderna till en gemensam marknad för högre utbildning och forskning fortsätter. Det innebär att nordiska studenter skall kunna välja mellan universitet och högskolor i hela Norden. Utgångspunkten för Nordiska ministerrådets budgetplanering är att budgeten skall vara realt sett oförändrad. Den nya inriktningen av samarbetet medför att betydande omprioriteringar gjorts inom budget-ramen. Anslagen till kultur- och utbildningsområdet ökas väsentligt och finansieras med besparingar på de flesta andra områden. Nordiska ministerrådets budgetförslag för år 1994 behandlades av Nordiska rådet vid sessionen i november 1993. Därefter fastställde ministerrådet budgeten i enlighet med de ändringar som Nordiska rådet föreslagit. En utförlig redogörelse för det nordiska samarbetet har lämnats i den berättelse som Nordiska ministerrådet överlämnat till Nordiska rådet i december 1993. Central- och Östeuropa De genomgripande förändringarna i Central- och Östeuropa inklusive f.d. Sovjetunionen har skapat helt nya möjligheter för allsidigt och vittomfattande samarbete. Utvecklingen mot demokrati, rättsstat och marknadsekonomi har varit snabb, samtidigt som den gett upphov till konflikter och sociala spänningar. Denna omdaningsprocess är på intet sätt avslutad. Bakslag har redan förekommit och kan inte uteslutas i framtiden. Det ligger i vårt eget intresse att den fortsatta utvecklingen blir positiv. Mot denna bakgrund har regeringen lagt stor vikt vid att stödja framväxten av stabila och demokratiska stater i vårt närområde. Övergången från kommando-ekonomi till marknadsekonomi spelar här en utomordentligt viktig roll. När nu militära hot och ideologisk konfrontation fått ge plats för verkligt samarbete är det en uppgift för Sverige att verka för att förändringarna blir bestående. Det är också ett svenskt intresse att lindra oundgängliga negativa effekter av strukturanpassningen och därigenom undvika att utvecklingen i vårt närområde leder till bestående social oro. Vi har också intresse av att gemensamma ansträngningar görs för att bevara och förbättra miljön i Östersjöregionen. Syftet med regeringens östpolitik är sålunda att bidra till stabilitet och gott grannskap i Östersjöområdet. Det blir härigenom också möjligt att återknyta de historiska kontakterna med de central- och östeuropeiska länderna i vårt närområde och med deras folk. Detta försöker vi åstadkomma genom en rad åtgärder - bilateralt, regionalt och som en del av en samlad västeuropeisk insats. I de ursprungliga reformländerna, Tjeckien, Ungern och Polen, har samhällsomvandlingen kommit långt. Av de baltiska staterna har Estland hunnit längst i reformprocessen. I Ryssland fortsätter reformpolitiken, fast stundom dramatiska förvecklingar understryker de väldiga svårig-heter som reformarbetet möter. Lika viktigt som det ekonomiska biståndet är därför västs politiska stöd åt omvandlingsprocessen, med tonvikt på ansträngningarna att söka integrera Ryssland i det europeiska samarbetet. Under statsministerns besök i Moskva våren 1993 antogs en deklaration om fördjupade förbindelser, som ger en god grund för utvecklingen av Sveriges officiella utbyte med det demokratiska Ryssland. Väl så viktiga är emellertid täta och breda informella kontakter på alla samhällsnivåer. På det regionala planet samarbetar länderna i Nordeuropa i två nyupprättade multilaterala organ, Östersjörådet, som omfattar alla Östersjöstater, och Barentsrådet, ett forum för samarbete på Storkalotten mellan de nordiska länderna och Ryssland. Östersjörådet har visat sig vara ett lämpligt forum för meningsutbyten i olika centrala frågor. Inom dess ram diskuteras också regionala *lågnivåhot* i form av miljöföroreningar, nukleära risker, smuggling av vapen och narkotika samt illegal flyktingtrafik. Också utanför Östersjöområdet finns betydande destabiliserande faktorer som berör Sverige, som t.ex. flyktingströmmarna från konflikterna på Balkan. I många länder i Central- och Östeuropa har reformpolitiken konsoliderats och grunden lagts för tillväxt och för ett utökat deltagande i internationellt varuutbyte. Sverige och andra industriländer söker på olika sätt, bl.a. med handelspolitiska medel, stödja reformprocessen och ett intensifierat ekonomiskt samarbete som syftar till att inlemma Central- och Östeuropa i det multilaterala handelssystemet. En friare handel är ett av de viktigaste sätten att knyta dessa ekonomier närmare Västeuropa. EG har slutit associationsavtal (som innehåller avsnitt om frihandel) och EFTA-länderna har ingått frihandelsavtal med Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien (gäller numera Tjeckien och Slovakien) samt Ungern. Dessa frihandelsavtal, som avser industrivaror, är assymetriska, dvs. västsidan avvecklar sina tullar snabbare än östsidan. EFTA-avtalen har samtliga trätt i kraft. EFTA-länderna har också undertecknat samarbetsdeklarationer med Albanien, de baltiska staterna och med Slovenien. Bilaterala frihandelsavtal mellan Sverige och Estland, Lettland respektive Litauen ingicks år 1992. I februari 1993 undertecknades ett nytt handelsavtal med Ryssland och i juni 1993 ingicks ett handelsavtal med Slovenien. Handelsavtal framförhandlas också med Kazachstan, Vitryssland och Ukraina. Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa utgör en integrerad del av den svenska östpolitiken. Samarbetets syfte är att på olika sätt bistå länderna i den pågående samhällsomvandlingen och medverka till normalisering av relationerna. Som redan nämnts, ligger det även i Sveriges eget intresse att utvecklingen leder till stabila politiska förhållanden, ekonomiska framsteg och en ökad öppenhet mot omvärlden. Målsättningarna för det svenska östsamarbetet är: - att stödja återupprättande och konsolidering av demokratins ochrättsstatens institutioner, - att stödja återinförandet av en fungerande marknadsekonomi, - att stödja åtgärder för att förbättra miljön, särskilt i Östersjön, och - att bistå de baltiska staterna att befästa sin nationella suveränitet. De båda förstnämnda målsättningarna baseras på ESK:s Paris-stadga. Samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa bedrivs i enlighet med det program för budgetåren 1992/93-1994/95 som regeringen lade fram år 1991 och som riksdagen antog på våren 1992. Det förutsatte insatser om 1 miljard kronor under vart och ett av de tre åren. Tillsammans med de medel som dessförinnan ställts till förfogande innebär det att 3,6 miljarder kronor avsatts för ändamålet under en femårsperiod. Huvuddelen av det bilaterala samarbetet utgörs av kunskapsöverföring på de områden där samarbetsländerna uttryckt önskemål om bistånd och där svenska erfarenheter bedömts vara av intresse. Utbildning, rådgivning och expertutbyte är de instrument som - med de stora behov som finns och de begränsade medel som stått till förfogande - förutsetts få den största strategiska effekten. Insatserna genomförs via BITS (tekniskt bistånd), SIDA (bidrag till enskilda organisationer), SWEDECORP (näringslivssamarbete), det statligt helägda bolaget Swedfund International AB (stöd till samriskföretag) och Svenska institutet (utbildnings- och kultursamarbete, expertutbyte). För att motverka splittring på alltför många mottagare och ta till vara det mervärde som ligger i samverkan med länderna i vår egen region, har det bilaterala samarbetet inriktats på Sveriges geografiska närområde, dvs. de baltiska länderna, Polen och nordvästra Ryssland. Till länderna utanför närområdet kanaliseras svenska insatser huvudsakligen genom multilaterala organ (främst Internationella valutafonden, Världsbanken, Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken, OECD, Europarådet och den s.k. G 24-gruppen). Det är också främst genom några av dessa organ som Sverige bidrar till det makroekonomiska stöd och de infrastrukturella investeringar som behövs för att säkra den mera långsiktiga samhällsuppbyggnaden i de central- och östeuropeiska staterna. De finansiella flöden genom de internationella finansieringsinstituten, som också kommer våra grannländer till godo, är av avgörande betydelse för Central- och Östeuropas reformarbete. En viktig uppgift för det tekniska samarbetet är att komplettera det finansiella stödet genom att medverka till att detta utnyttjas effektivt. Betydelsefulla initiativ har också tagits i nordisk samverkan. Särskilt det baltiska investeringsprogrammet (BIP) och det nordiska miljöfinansieringsbolaget (NEFCO) bör nämnas i detta sammanhang. Det är även angeläget att erinra om det breda engagemang som folkrörelser och andra enskilda organisationer, kommuner, företag och enskilda medborgare gett prov på, då det gäller stöd till utvecklingen i de central- och östeuropeiska staterna. En stark folkopinion står bakom Sveriges östsamarbete och deltar aktivt i dess förverkligande. Budgetåret 1994/95 är det sista året i det år 1992 beslutade treårsprogrammet. Samhällsomvandlingen i de central- och östeuropeiska staterna är, som tidigare nämnts, långtifrån avslutad och behovet av stöd utifrån väntas bestå under flera år. Det står redan nu klart att de svenska insatserna bör fortsätta även efter budgetåret 1994/95. Detta har utrikesutskottet också understrukit i sitt betänkande i samband med behandlingen av innevarande års budget (bet. 1992/93:UU16). Det heter i betänkandet att en fortsättning av samarbetet med Central- och Östeuropa ter sig *både nödvändig och önskvärd*. Regeringen delar denna uppfattning. Ett fortsatt samarbete bör planeras så, att insatserna kan bidra till den långsiktiga utvecklingen i de central- och östeuropeiska länderna. Stödet skall kunna anpassas till förändrade behov i varje enskilt land, allteftersom reformprocessen framskrider. Kontinuitet och flexibilitet bör prägla insatserna. Mot denna bakgrund avser regeringen inför budgetåret 1995/96 återkomma till riksdagen med förslag om program för fortsatt samarbete med Central- och Östeuropa. Då det gäller det budgetår som omfattas av denna proposition, dvs. 1994/95, är såväl totalbeloppet, 1 miljard kronor, som huvuddragen av verksamheten förutsedda i det redan beslutade treårsprogrammet. Vissa nya initiativ har aktualiserats av utvecklingen i de berörda länderna. Utrikesutskottet framhöll i sitt betänkande 1992/93:UU16 att en mera grundläggande översyn av Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa vore påkallad. Under det nu löpande budgetåret har ett analysarbete bedrivits inom Utrikesdepartementet rörande östsamarbetets innehåll och utformning. En utvärdering av SIDA:s bidrag till enskilda organisationers samarbete med Central- och Östeuropa har genomförts. En utredning har gjorts rörande inriktning och samordning av samarbetet. Förslag om östsamarbetets framtida organisation har avgetts (Ds 1993:79). Vidare har flera svenska samarbetsorgan utfört egna utvärderingar inom sina respektive verksamhetsområden. I anslutning till avslutandet av det nu löpande treårsprogrammet och inför regeringens förslag om ett fortsatt program för samarbete med Central- och Östeuropa finns behov av en analys av det hittillsvarande samarbetets resultat och effekter. Den utvärderingsprocess som skall ligga till grund för denna analys har redan inletts. Regeringen har i år låtit en utredningsman undersöka förutsättningarna att etablera ett Sverige-hus i S:t Petersburg. Slutsatsen i en rapport som presenterades i oktober 1993 är att det finns förutsättningar att gå vidare med detta projekt där ett särskilt hus identifierats som lämpligt. För närvarande studeras rapporten, inte minst de finansiella konsekvenser, som en satsning enligt utredningens rekommendation skulle medföra. Det kan finnas skäl att återkomma till riksdagen i detta ärende. GATT/Uruguayrundan och övriga multilaterala handelsfrågor Sveriges starka utrikeshandelsberoende gör det till en central uppgift att slå vakt om och aktivt bidra till att stärka ett öppet multilateralt handelssystem. Detta är särskilt viktigt i det nuvarande svaga konjunkturläget i stora delar av världen, då det protektionistiska trycket växer sig starkare. Sverige har deltagit aktivt i de globala handelsförhandlingarna i GATT, den s.k. Uruguayrundan, som pågått sedan år 1986. Rundans mål har varit att ytterligare liberalisera världshandeln för både jordbruks- och industrivaror, att utvidga GATT-avtalet med regler på nya områden, som tjänstehandel, immaterialrätt och investeringsvillkor, och att stärka GATT:s regelsystem och dess efterlevnad. En slutuppgörelse på samtliga förhandlingsområden antogs av de förhandlande parterna den 15 december 1993. Uppgörelsen kompletteras med ländervisa åtaganden beträffande marknadstillträde för varor och tjänster. Överenskommelsen skall undertecknas vid en ministerkonferens i Marrakech i april 1994. Sedan följer nationell ratificering och avtalen träder därefter i kraft under år 1995. Den förhandlingsuppgörelse som nu antagits är som helhet bra för Sverige. Omfattande tullsänkningar, inklusive fullständig tullavveckling på viktiga varuområden som stål, läkemedel, medicinsk utrustning, bygg- och jordbruksmaskiner samt möbler, skapar nya marknadsöppningar. Stödet till jordbruket reformeras och reduceras och gränsskyddet trappas ned. De mångåriga importrestriktionerna för teko-varor avvecklas. GATT:s regelverk skärps på viktiga områden som antidumping och subventioner. Tvistlösningsmekanismen blir effektivare. För första gången skapas ett regelverk inom GATT för tjänstehandel och andra viktiga områden som immaterialrätt och investeringsvillkor. GATT ombildas till en världshandelsorganisation (WTO) och får därmed en fastare administrativ och organisatorisk styrning. Den ökade handelsliberalisering och det stärkta regelsystem som rundan medför, är av särskild vikt med tanke på de ekonomiska och politiska utmaningar vi står inför. Framgången i Uruguayrundan motverkar protektionistiskt tryck och tendenser till att söka lösningar på handelsproblem utanför regelverket. Det är samtidigt en mycket viktig faktor för att öka framtidstron och understödja ekonomisk tillväxt. Nyligen genomförda studier i OECD bedömer vinsterna i form av ökad global tillväxt till mer än 270 miljarder US dollar årligen efter genomförandeperioden. Välfärdsvinsten inom EFTA-länderna beräknas till 38 miljarder US dollar, vilket pekar mot en välfärdsvinst för Sveriges del motsvarande 60-80 miljarder kronor per år när effekterna efter cirka tio år nått oss fullt ut. Framgången inom GATT innebär också ett välkommet stöd för det multilaterala handelssystemets trovärdighet. De regionala integrationssträvandena intensifieras runt om i världen; EES, EFTA:s och EG:s frihandelsavtal med länder i Central- och Östeuropa, EU:s utvidgning, det nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA) är exempel. För Sverige är det självklart att regional och global liberalisering måste gå hand i hand eftersom de kompletterar och förstärker varandra. Framgången i Uruguayrundan är också av stor betydelse för länderna i Central- och Östeuropa liksom för u-länderna. Medlemskap i EU minskar inte vårt intresse för ett effektivt globalt handelssystem. Samtidigt med våra förhandlingar om medlemskap i EU har Sverige med all kraft verkat för en framgångsrik avslutning av Uruguayrundan. OECD har stor betydelse som organ för erfarenhetsutbyte mellan de utvecklade marknadsekonomierna i världen. Ett antal utanförstående länder har efter de senaste årens omfattande politiska och ekonomiska förändringar visat starkt intresse av att etablera relationer med organisationen. Sverige finner en sådan dialog värdefull. OECD kommer de närmaste åren att uppmärksamma ett antal frågor av stor vikt. Ett prioriterat ämnesområde, som kan bli föremål för multilaterala förhandlingar efter Uruguayrundans avslutning, är hur nationell politik kan anpassas till den pågående globaliseringen av handel och industri. Detta område omfattar bl.a. frågor om handel och miljö, handel och konkurrens samt handel och investeringar. Förhandlingar pågår inom OECD:s ram om att ytterligare skärpa reglerna i den s.k. consensus-överenskommelsen på exportkreditområdet. Syftet är ökad öppenhet och minskade subventioner. För att minska handelssnedvridning har parterna till överenskommelsen också enats om att söka etablera vissa gemensamma principer vad gäller villkoren för statliga exportkreditgarantier. UNCTAD fortsätter sitt arbete efter de nya riktlinjer och arbetsformer som antogs vid den åttonde konferensen år 1992 i Colombia. Det innebär att UNCTAD huvudsakligen skall vara ett forum för utbyte av nationella erfarenheter i frågor som berör handel och utveckling till gagn för främst u-länderna och för länderna i Central- och Östeuropa. Sverige tillhörde initiativtagarna till reformarbetet och verkar aktivt för att det fullföljs. En första utvärdering av reformerna görs år 1994 då UNCTAD samtidigt firar sitt 30-årsjubileum. Det internationella samarbetet på råvaruområdet genomgår en förändring. Tidigare prisstabiliserande avtal ersätts alltmer med andra samarbetsformer. Sverige stödjer en utveckling i riktning bort från försök att reglera råvarumarknaderna. Frågan om sambandet mellan handel och miljö behandlas såväl i GATT som OECD och UNCTAD. Regeringen avser att agera aktivt i olika fora för att göra handels- och miljöregler ömsesidigt stödjande. Förbindelser med länder utanför Europa Det starka svenska engagemanget för den globala utvecklingen består. Ett framtida medlemskap i EU innebär inte någon förändring härvidlag, utan öppnar vägen för ett aktivt svenskt deltagande i unionens kontakter med länderna utanför Europa. Vi skall även i detta sammanhang vara en klar röst för fred, frihet, demokrati, marknadsekonomi och respekt för mänskliga rättigheter. Genom de utmärkta förbindelserna med USA pågår i dag en nära samverkan mellan länderna i många centrala frågor, särskilt vad gäller formandet av en effektiv europeisk freds- och säkerhetsstruktur. De svensk-amerikanska handelsförbindelserna är sedan länge rikt utvecklade. På många håll i världen märks starka strömningar mot ökat ansvar för det egna landets och den egna regionens utveckling och samarbete. Internationellt stöd åt sådana processer kan påskynda dem. Ett glädjande tecken är att de afrikanska länderna nu själva är beredda att öka sina insatser för att bidra till att förebygga och lösa konflikter på den afrikanska kontinenten. Vid sitt toppmöte i Kairo i juni 1993 beslöt sålunda OAU (Organization of African Unity) att organisationens sekretariat skulle få ansvar för konfliktlösande åtgärder. Sedan några år tillbaka pågår demokratiseringsprocesser i flera afrikanska länder. I vissa fall har dessa rönt framgång och resulterat i regeringsskiften efter fria val med flerpartisystem eller i att en organiserad politisk opposition fått representation i parlamentet. I andra delar av kontinenten har däremot strävandena att utöka det folkliga inflytandet stött på motstånd. Väpnade konflikter har brutit ut eller inbördeskrig fortsatt. I vissa länder har militären motsatt sig förändringar. Den svenska exporten till Afrika utgör bara litet mer än 1% av totalexporten. Genom att förbudet mot handel med Sydafrika har upphävts i september 1993 förväntas exporten dit öka avsevärt. Regeringen har lämnat ett särskilt bidrag till Exportrådet för att inrätta ett kontor för exportfrämjande verksamhet i Sydafrika. De latinamerikanska länderna har under de senaste åren genomfört såväl politiska som ekonomiska reformer. En konsolidering av demokratin pågår och respekten för mänskliga rättigheter ökar. Tillväxten i många av de latinamerikanska länderna har under senare år varit hög. Den svenska politiska, ekonomiska och kommersiella närvaron i Latinamerika har mångåriga traditioner. För Sveriges regering är det därför av fortsatt vikt att stödja och underlätta pågående reformer. Exporten till Latinamerika svarar för närvarande för drygt 2% av den totala svenska exporten. Goda förutsättningar finns dock för en ökning eftersom flera länders ekonomier nu har återhämtat sig efter skuldkrisen och eftersom viktiga omläggningar av den ekonomiska politiken och handelspolitiken har ägt rum. I Centralamerika är det av särskild vikt att stödja den pågående fredsprocessen. Den ekonomiska liberaliseringen och regionala integrationen på kontinenten ligger också väl i linje med den svenska regeringens politik. I Mellanöstern har överenskommelsen mellan Israel och PLO skapat en ny situation. Förhandlingarna fortsätter nu mellan Israel och PLO men också mellan Israel och grannländerna. Förhoppningen är att dessa förhandlingar leder fram till ett fredsavtal. Fred i denna del av världen skulle utgöra en kraftfull impuls till ekonomisk utveckling, handel och förbättrade levnadsvillkor, inte minst för de palestinska flyktingarna i regionen. Även respekten för de mänskliga rättigheterna skulle gynnas av en fredsuppgörelse. Den svenska exporten till Mellanöstern sjönk kraftigt under år 1992. Minskningen förklaras främst av en kraftig nedgång av exporten till Iran. Saudiarabien har dock förblivit en av de viktigaste svenska exportmarknaderna i regionen. De asiatiska länderna svarar för en allt större del av världsekonomin. Förståeliga anspråk görs från flera av världsdelens länder på ett större inflytande i världspolitiken. Några av världens stormakter återfinns i Asien. Säkerhetspolitiskt har de senaste årens förändringar på den världspolitiska kartan naturligtvis påverkat också Asien. Bildandet av en rad nya stater på det forna Sovjetunionens område samt den säkerhetspolitiskt förändrade situationen i regionen har tilldragit sig internationellt intresse. Oroande tecken på en asiatisk militär upprustning, inte minst vad gäller kärnvapen, blir allt tydligare. Den snabbaste ekonomiska tillväxten i världen sker fortsatt i Ostasien. Den svenska exporten till denna region växer också snabbt. Kina är det land i världen som under den senaste tiden har haft både de största export- och importökningarna. Landet är också en av Sveriges snabbast växande exportmarknader. Dessa omständigheter understryker betydelsen av att Kina inlemmas i GATT, om vilket förhandlingar för närvarande pågår i Genève. Övriga viktiga marknader i regionen är Japan, Taiwan, Sydkorea, Thailand och Hongkong. Samtliga dessa är bland Sveriges 30 största exportmarknader. Officiellt stöd och kontakter på regeringsnivå spelar en viktig roll i det exportfrämjande arbetet på många u-landsmarknader. Vad gäller sådant stöd prioriterar regeringen främjandet av svenska företags intressen särskilt i u-länder med snabbt växande ekonomier och med stor potential för svensk export. Ett ökande antal u-länder har vidtagit eller är i färd att vidta åtgärder för att liberalisera sin utrikeshandel. Pågående regionala integrations-strävanden utanför Europa följs med intresse. Under förutsättning att de är förenliga med GATT anser regeringen att dylika utgör viktiga komplement till det multilaterala handelssystemet. USA, Canada och Mexico undertecknade år 1992 ett avtal om inrättande av ett frihandelsområde, North American Free Trade Area (NAFTA), vilket under år 1993 kompletterades med sidoavtal rörande miljö och arbetarskydd. NAFTA träder i kraft den 1 januari 1994 och därigenom skapas i Nordamerika ett frihandelsområde som i storlek motsvarar det västeuropeiska frihandelsområdet. Detta ökar betydelsen av dessa marknader och vårt intresse för dem. Internationellt utvecklingssamarbete Det svenska internationella utvecklingssamarbetet redovisas under littera C. Exportfrämjande, exportfinansiering m.m. De riktlinjer som riksdagen beslutade om våren 1992 avseende statens roll i den exportfrämjande verksamheten vid Sveriges Exportråd ligger fast (prop. 1991/92:108, bet. 1991/92:NU23, rskr. 1991/92:227). Exportrådet har bedrivit ett viktigt arbete med att anpassa verksamhet och organisation till de nya riktlinjerna samt till det minskade anslaget. En närmare redovisning lämnas under anslaget E 2. Exportfrämjande verksamhet. Exportkreditnämnden (EKN) har till uppgift att främja svensk export genom utfärdande av garantier. Garantin är en försäkring som skyddar svenska exportörer mot vissa förlustrisker i exportaffärer. Garantimöjlig-heterna underlättar export till framför allt u-länder och till länderna i Central- och Östeuropa. Det är väsentligt att EKN, inom ramen för kravet att garantiverksamheten skall gå ihop, kan erbjuda svenska företag villkor som motsvarar vad som gäller i våra viktigaste konkurrentländer. Regeringen understryker därför betydelsen av det arbete som bedrivs inom OECD:s ram och som syftar till att uppnå konkurrensneutralitet mellan OECD-länderna i vad avser exportkreditgarantigivning. En närmare redovisning av nämndens verksamhet och resultat jämte frågeställningar inom nämndens verksamhetsområde lämnas under anslaget E 3. Exportkreditnämnden. Fr.o.m. budgetåret 1994/95 redovisas regeringens insatser i frågan om statsstödda exportkrediter genom AB Svensk Exportkredit under denna huvudtitel. En närmare redovisning lämnas under anslaget E 7. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit, E 8. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning avseende export av fartyg m.m. samt under anslaget E 9. Ersättning för extra kostnader för oförmånlig kreditgivning till u-länder. Världsutställningen i Sevilla (EXPO-92) avslutades i oktober 1992. En pågående utvärdering av det svenska deltagandet visar att de uppsatta målen nåddes när det gällde att visa Sverige som ett betydande kulturland. Utställningen i paviljongen var publikdragande. Paviljongen tog emot så många besökare som den över huvud taget kunde släppa in. Efter beslut av regeringen i augusti 1992 har Sverige deltagit i en mindre världsutställning i den sydkoreanska staden Taejon under perioden augusti-november 1993. Den svenska paviljongen vid utställ-ningen inregistrerade två miljoner besökare. Det svenska deltagandet i Taejon var av allt att döma en klar framgång. Ekonomiska sanktioner Regeringen beslöt den 9 september 1993 att med verkan från den 13 september upphäva förbudet mot handel med Sydafrika. Bakgrunden till beslutet var de avgörande framsteg som gjordes i den sydafrikanska demokratiseringsprocessen under sommaren 1993 och i synnerhet beslutet inom ramen för de s.k. flerpartiförhandlingarna att upprätta ett övergångsråd. I samband med att handelsförbudet upphävdes, har också förbudet mot exportkreditgarantier avseende Sydafrika samt ett antal rekommendationer avseende relationerna med Sydafrika upphävts. På regeringens förslag beslöt riksdagen den 24 november att upphäva lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika. Samtidigt upphävdes lagen (1990:77) med bemyndigande att tillämpa lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga om en handelsblockad mot Sydafrika och lagen (1985:1052) om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika. Bakgrunden till förslaget att upphäva investeringsförbudslagen var framstegen i demokratiseringsprocessen samt ANC-ordföranden Nelson Mandelas uppmaning till alla länder att avveckla ekonomiska sanktioner mot Sydafrika. Av ekonomiska sanktioner mot Sydafrika återstår därmed endast vapenembargot, som grundar sig på ett beslut av FN:s säkerhetsråd. De av FN:s säkerhetsråd beslutade ekonomiska sanktionerna mot Irak är fortfarande i kraft. Säkerhetsrådet prövar i princip varannan månad möjligheten att häva sanktionerna mot Irak, men någon enighet härom har ännu inte kunnat nås. Beträffande varor för medicinskt bruk samt livsmedel finns inte längre något krav på dispens. Utförseln av dessa varor från Sverige kräver fortfarande exportlicens, men det räcker med att i förtid avisera FN:s sanktionskommitté. Inte heller leverans av varor av s.k. humanitär art kräver dispens, men sanktionskommitténs godkännande måste inhämtas före utförseln. Sanktionerna mot Irak omfattar även finansiella transaktioner. FN:s säkerhetsråd antog i mars 1992 en resolution nr 748 (1992) om vissa sanktioner mot Libyen. Sanktionerna omfattar handel med krigsmateriel och liknande utrustning samt luftfartyg. För svensk del har sanktionerna inkluderats i förordningen (1992:187) om vissa sanktioner mot Libyen. FN:s säkerhetsråd har beslutat att den 1 december 1993 införa ytterligare sanktioner mot Libyen, med hänvisning till förhållandet att den libyska regeringen inte har velat lämna ut de individer som görs ansvariga för bombattentatet mot PanAm-planet över Lockerbie. Sanktionerna innebär bl.a. frysning av libyska finansiella tillgångar utomlands, förbud mot export av viss utrustning för oljeindustrin i Libyen samt ytterligare sanktioner rörande luftfart. För svensk del har en särskild förordning utfärdats med anledning av de skärpta sanktionerna. Efter beslut av FN:s säkerhetsråd beslutade regeringen den 1 juni 1992 att införa ekonomiska sanktioner mot Serbien och Montenegro. Sanktionerna omfattar i princip all handel med varor samt finansiella transaktioner. Sanktionerna skärptes ytterligare till följd av säkerhetsrådets resolutioner, dels i april 1993 genom skärpta regler i fråga om transitering av gods och andra transporter och dels i juli genom frysning av penningmedel tillhörande Serbien och Montenegro samt förbud mot tjänstehandel. Undantag görs dock för läkemedels- och livsmedelsleveranser samt för varor för humanitära ändamål. Utförsel av dessa varor kräver emellertid skriftligt förhandsgodkännande av FN:s sanktionskommitté. FN:s säkerhetsråd antog den 16 juni 1993 en resolution om vissa ekonomiska sanktioner mot Haiti. Med anledning därav utfärdade regeringen förordningen (1993:955) om vissa sanktioner mot Haiti. Den 27 augusti 1993 suspenderade säkerhetsrådet sina sanktioner på grund av att vissa framsteg hade gjorts i fredsprocessen. Regeringen upphävde då förordningen med de svenska sanktionsbestämmelserna. På grund av utvecklingen på Haiti upphävde säkerhetsrådet den 13 oktober suspenderingen av sanktionerna. De svenska sanktionerna återinfördes därefter den 28 oktober 1993 genom förordningen (1993:1107) om vissa sanktioner mot Haiti. FN:s säkerhetsråd införde den 15 september 1993 vissa ekonomiska sanktioner som riktar sig mot oppositionspartiet UNITA i Angola. Sanktionerna är begränsade till vapen samt olja och oljeprodukter. Sanktionsbestämmelserna innebär att dessa produkter endast får införas på angolanskt territorium på platser som den angolanska regeringen angivit till FN:s generalsekreterare. Regeringen beslöt den 30 september 1993 att med verkan från den 7 oktober införa sanktioner i enlighet med säkerhetsrådets beslut. Enligt de svenska bestämmelserna måste regeringen ge tillstånd till utförsel från Sverige till Angola av ifrågavarande produkter. Med verkan från den 1 januari 1993 ändrades lagen om vissa internationella sanktioner, så att Sverige kan delta i sanktioner som beslutats inte bara inom FN utan också inom ESK och EU. Krigsmateriel Sedan den 1 januari 1993 tillämpas den nya lagen (1992:1300) om krigsmateriel. Mot bakgrund av försvarsindustrins växande internationalisering har regelverket utvidgats till att omfatta alla samarbetsavtal med utlandet rörande utveckling eller produktion av krigsmateriel. Den nya lagen innebär att fler produkter än tidigare är underkastade kontroll, eftersom definitionen av begreppet krigsmateriel har breddats för att bättre motsvara internationell praxis på området. Bland annat har stor hänsyn tagits till hur olika EU-medlemsstater avgränsar begreppet. Denna utvidgning har medfört en kraftig ökning av antalet utförselärenden. Exportkontroll Sverige samverkar med ett trettiotal andra länder i tre internationella regimer för att söka förhindra eller försvåra spridning av massför-störelsevapen. Det rör sig om den internationella kontrollregimen på missilteknologiområdet (Missile Technology Control Regime, MTCR), den s.k. Australiengruppen för samarbete mot spridning av kemisk och biologisk utrustning och den regim inom Nuclear Suppliers' Group (NSG) inom vilken de samverkande länderna söker kontrollera sådan utrustning, materiel och teknologi som både har användning inom civil kärnteknologi och för framställning av kärnladdningar. Lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte m.m. trädde i kraft den 1 juli 1991. Den tillhörande förordningen (1993:108) har genom ett flertal ändringar väsentligen harmoniserats med de internationella regimerna. Kontrollen av exporten av övriga strategiskt känsliga varor regleras av förordningen (1986:89) om förbud mot viss utförsel. Medlemmarna i den västliga organisationen för kontroll av högteknologiexport (Coordinating Committee for Multilateral Export Controls, COCOM), diskuterar för närvarande ett förslag om att avskaffa det hittillsvarande samarbetet och i stället upprätta en ny regim med en bredare deltagarkrets, avsedd att kontrollera exporten av strategiska produkter till länder som kan misstänkas använda dem för tillverkning av massförstörelsevapen. Arbetet inom EG med att utarbeta normer för den nationella kontrollen av exporten av strategiskt känsliga varor till tredje land fortsätter. Sverige följer uppmärksamt utvecklingen inom såväl EG som COCOM. Den särskilde utredaren (dir. 1992:93) för kontrollen av exporten av strategiskt känsliga varor har slutfört sitt arbete (SOU 1993:56). Utredaren lämnar vissa förslag i fråga om lagstiftning, organisation och information avseende sådan exportkontroll. Betänkandet har remissbe-handlats. Regeringen avser att senare lämna förslag till riksdagen med anledning av utredarens förslag. I samverkan med främst de nordiska länderna bidrar Sverige med kunskapsöverföring och visst bistånd för att stödja lagstiftning och organisation av exportkontrollen i de tre baltiska staterna och i Ryssland och Ukraina. Rättsfrågor Folkrätten, dess tillämpning och utveckling, intar en betydelsefull plats i svensk utrikespolitik. Ett centralt inslag inom detta område gäller, som redan betonats, skyddet för de mänskliga rättigheterna. Sverige arbetar i olika internationella fora för att förstärka det internationella skyddet för mänskliga rättigheter och verkar för att dödsstraffet skall avskaffas. Ett viktigt inslag i dessa strävanden är att utarbeta internationella normer för skydd av mänskliga rättigheter och att vaka över att dessa normer efterlevs. Det finns för närvarande sex FN-konventioner med tillhörande över-vakningsmekanismer inom området för mänskliga rättigheter. Den senaste är konventionen om barnets rättigheter. En konvention om migrerande arbetares rättigheter antogs av FN hösten 1990 men har ännu inte trätt i kraft. Vidare bör nämnas den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som gradvis har utökats med skydd för nya rättigheter, samt Europarådets konvention mot tortyr. Ett näraliggande område som kommit att kräva alltmer uppmärksam-het, även avseende områden mycket nära Sveriges gränser, är den in-ternationella humanitära rätten. Den av FN:s säkerhetsråd nyligen in-rättade tribunalen för krigsförbrytelser i f.d. Jugoslavien är ett slående exempel på att stora ansträngningar krävs för att stärka respekten för grundläggande humanitära principer och rättsregler. Arbetet i FN på att inrätta en allmän internationell brottmålsdomstol har på nytt aktua-liserats. FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro utgjorde startskottet för ett omfattande folkrättsligt arbete med att utveckla och tillämpa internationella normer för att främja en hållbar utveckling och ett bevarande och hållbart nyttjande av de samlade resurserna. Existe-rande regelverk för att begränsa föroreningar och miljöförstöring såväl som att skydda sårbara miljöer ses nu över och förstärks. Sverige verkar aktivt för att säkerställa effektivast möjliga tillämpning av de regler som etableras. Även rättsliga frågor med anknytning till rymden och polarområdena ingår i detta frågekomplex. Parallellt arbetar Sverige och övriga nordiska länder för att driva fram regler om staters skadeståndsansvar. Andra viktiga folkrättsliga ämnen är havsrätten och tillhörande sjöfarts-, fiske- och avgränsningsfrågor. Ett ämne som blivit aktuellt i och med upplösningen av flera stater i vårt närområde är folkrättens regler om statssuccession. Tillkomsten av nya stater och en fortgående reformpolitik i många länder ökar behovet av avtal som skyddar det svenska näringslivets investeringar utomlands. Förhandlingar om investeringsskyddsavtal med sådana länder utgör ett viktigt inslag i verksamheten. Sedan den 1 juli 1989 har departementet avsatt medel för att stödja folkrättslig forskning av särskild betydelse för utrikesförvaltningens verksamhet och kunskapsbehov. Medel avses även för budgetåret 1994/95 anslås för detta ändamål. Den vid rättsavdelningen placerade tjänsten som folkrättsrådgivare, som står obesatt sedan den 1 oktober 1993, skall snarast återbesättas. Sverige kommer genom fortsatta initiativ att verka för att folkrätten ges en starkare ställning i staternas interna beslutsprocess och främja folkrättens utveckling och efterlevnad på det internationella planet. Sverige ingår årligen ett antal avtal, fördrag och internationella kon-ventioner med andra stater. Förhandlingsarbetet kräver i betydande omfattning en traktaträttslig medverkan. För att rationalisera verksam-heten pågår en datorisering av departementets traktatregister. Inom ramen för det internationella samarbetet på det straffrättsliga området visar Sverige också ett stort engagemang. Det rör sig här om utlämningsfrågor och annat biträde åt domstolar och andra myndigheter i brottmål. Stora insatser görs för att svenskar som har dömts till fängelsestraff utomlands skall kunna tas hem för att avtjäna straffet i Sverige. Genom utredningar om utländsk rätt och genom bistånd i bl.a. underhållsärenden får svenska medborgare stöd att hävda sin rätt i utlandet. Ärenden som rör bortförda barn är en annan viktig arbets-uppgift. Utrikesförvaltningen bistår även svenskar som hamnat i nödsituationer utomlands, t.ex. sedan de råkat ut för olycksfall, sjukdom eller frihetsberövanden. Dessa frågor har blivit alltmera komplicerade i och med att svenska medborgare numera i stor utsträckning förlägger sina utlandsresor utanför de traditionella turistmålen. En försvårande om-ständighet är även att huvuddelen av de frihetsberövade anklagats för narkotikabrott. Genom nya regler på området kommer utrikesför-valtningen att få ett ökat ansvar för bistånd till svenska brottsoffer utomlands. Handläggningen av ärenden som rör utlänningar är synnerligen re-surskrävande. Utlandsmyndigheternas befattning med sådana ärenden under åren 1987-1992 framgår av följande uppställning: Utlänningsärenden 1987-1992 Utveckling av ärendemängder År Uppehålls- och Viseringar arbetstillstånd 1987 27 000 145 000 1988 30 000 180 000 1989 47 000 236 000 1990 60 000 275 000 1991 63 000 196 000 1992 40 000 157 000 Minskningen av viseringsärenden är till stor del en följd av beslutet år 1991 att slopa viseringskravet för polska medborgare. Under år 1990 utfärdades 107 000 viseringar för polska medborgare. Ett tilltagande antal utlandsmyndigheter i flyktinggenererande regioner har utsatts för stadigt växande arbetsbelastning genom anhopning av ärenden som gäller asyl- och anknytningsinvandring. Ansträngningar har gjorts för att förbättra handläggningsrutinerna. Stora resurser går likväl åt för att handlägga denna typ av ärenden. Utrikesförvaltningen I 1993 års budgetproposition anmäldes de åtgärder som krävdes för att uppnå sparbetinget budgetåret 1993/94. Dessa åtgärder har nu genomförts och lett till att tio utlandsmyndigheter lagts ned, nämligen ambassaderna i Abu Dhabi och Montevideo, generalkonsulaten i Barcelona, Chicago, Frankfurt, Malaga, Montreal, München och Toronto samt konsulatet i Szczecin. Samtliga dessa myndigheter, med undantag för Abu Dhabi, ersätts med honorära konsulat. Förutom de tjänsteindragningar som dessa nedläggningar medfört har ytterligare ett tjugotal tjänster dragits in vid andra utlandsmyndigheter. Vidare har departementets organisation i Stockholm förändrats och minskats. Som ett resultat av här redovisade åtgärder har drygt 40 lokalanställda vid utlandsmyndigheter samt 70 tjänstemän, huvudsakligen assistenter, stationerade i departementet och i utlandet sagts upp. Sammanslagningen av de två myndigheterna i Genève, som också aviserades i föregående budgetproposition, har nu genomförts. Den av riksdagen godkända integrationen av ambassader och bistånds-kontor (prop.1992/93:244, bet.1992/93:UU26, rskr.1992/93:342) inled-des i slutet av år 1993 i Colombo, Gaborone och Windhoek. Under första halvåret 1994 fortsätter integrationen vid biståndsambassaderna i Dhaka, Lusaka och Managua. De därefter kvarvarande bistånds-ambassaderna kommer att bli integrerade senast den 1 januari 1995. Integrationen innebär för utrikesförvaltningens del att ett antal tjänster vid vissa av de nämnda utlandsmyndigheterna kan dras in. Integrationen kommer även att medföra andra rationaliseringsvinster. Legationen i Pretoria i Sydafrika omvandlades i slutet av år 1993 till ambassad. För att förbereda Utrikesdepartementets handelsavdelning för de förändringar som ett medlemskap i EU innebär, har avdelningens organisation och dess relation till Kommerskollegium utretts inom departementet. Utredningen (DS 1993:99) föreslår bl.a. att departemen-tets handelsavdelning organiseras i två enheter, med ansvar huvud-sakligen för inre marknaden och europeiska integrationsfrågor respektive den gemensamma handelspolitiken. Regeringens mål är att en organisa-tionsförändring inom avdelningen, som anpassar denna till medlem-skapets krav, skall kunna genomföras under budgetåret 1994/95. Medlemskapet kan också komma att föranleda andra organisatoriska förändringar inom utrikesförvaltningen. Sverige-information och kulturutbyte De internationella kontakterna är för ett land som Sverige mycket betydelsefulla. Kulturlivet och forskningen behöver ständiga impulser utifrån. Med olika medel kan staten främja ett aktivt svenskt deltagande i utbytet med andra länder och kulturer. De statliga insatserna bör huvudsakligen inskränkas till ekonomiskt stöd och, vid behov, till kontaktförmedling och praktiskt bistånd. Den statliga finansierade Sverige-informationen skall syfta till att utomlands sprida kännedom om det svenska samhället och väcka intresse och förståelse för den svenska synen på olika samhällsfrågor. Därmed underlättas Sveriges deltagande i det internationella utbytet. Det är ett utrikespolitiskt intresse att svenska synpunkter blir kända och får gehör i utlandet. Informationen om Sverige kan också bidra till att främja våra ekonomiska förbindelser och handelsutbytet med utlandet, liksom turismen till Sverige. Sverige-bilden utomlands bestäms i första hand av de faktiska förhållandena i vårt land. Den internationella nyhetsförmedlingen uppmärksammar emellertid ofta endast enstaka händelser och utvecklingsdrag. De statliga informationsinsatserna bör därför söka komplettera bilden genom att särskilt belysa utvecklingen inom sektorer av det svenska samhället som annars kanske kan hamna i skymundan - t.ex. högteknologisk industri, forskning och utveckling, det mångfasetterade kulturlivet och miljösatsningar. Målsättningen för de statliga insatserna bör vara att ge en samlad presentation av Sverige som omfattar såväl kulturella, samhällspolitiska och ekonomiska som turistaspekter. Samverkan mellan Svenska institutet och andra institutioner, organ och företag bör intensifieras för att uppnå detta. Reducerade resurser motiverar att de statliga insatserna avseende kultur- och erfarenhetsutbyte koncentreras till ett mer begränsat antal länder. Den snabba omvandlingen av Europa gör det angeläget att f.n. prioritera detta område framför insatser i övriga delar av världen. Sveriges ansökan om medlemskap i EU gör det samtidigt angeläget att öka informationen om Sverige i Västeuropa. De regeringsbeslut som fattades under år 1992 rörande utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa har medfört ett ökat kultur- och erfarenhetsutbyte med denna del av Europa med särskild prioritering av utbytet med Baltikum, Polen och Ryssland. Svenska institutet ansvarar för dessa program men också för särskilda program som syftar till att öka kontakterna mellan det svenska samhället och tredje världen genom person- och erfarenhetsutbyte samt kulturutbyte. Förändrade betalningstidpunkter i internationella organisationer Regeringen har tidigare beslutat om principer för val av statliga betalningstidpunkter, vilka riksdagen har ställt sig bakom (prop. 1991/92:100 bil. 1, bet. 1991/92:FiU20, rskr. 1991/92:128). Regeringen avser att studera rutinerna för utbetalning av bidrag till internationella organisationer i syfte att optimera statens kassahållning på ett sätt som är förenligt med redan ingångna internationella åtaganden. Tekniska justeringar av anslag för budgetåret 1994/95 I det avtal som gäller för statligt anställda (RALS 1993-95) sägs att varje myndighet från och med den 1 april 1995 skall göra fastställd avsättning till Trygghetsstiftelsen. Regeringen kommer att förordna om att avsättningen effektueras redan fr.o.m. den 1 juli 1994. Berörda anslag har kompenserats för dessa ändrade villkor för budgetåret 1994/95. Vidare har Statens arbetsgivarverks ramanslag fördelats ut på berörda myndigheters anslag. (Jfr. bil. 1, Finansplanen, avsnitt 7.) Sammanfattning av huvudtiteln Förändringarna inom Utrikesdepartementets område i förhållande till budgetåret 1993/94 framgår av föjande sammanställning (beloppen i miljoner kronor). Anvisat enligt Förslag Förändring regleringsbrev 1993/94 1994/95 A. Utrikesförvaltningen m.m.1 567,61 606,3 + 38,7 B. Bidrag till vissa internationella organisationer 1 636,2 1 498,8 -137,4 C. Internationellt utvecklings- samarbete 1 12 080,0 12 457,2 + 377,2 D. Information om Sverige i ut- landet m.m. 127,3 74,0 - 53,3 E. Utrikeshandel och exportfräm- jande 308,0 266,1 - 41,9 F. Nedrustnings- och säkerhets- politiska frågor m.m. 67,2 60,6 - 6,6 G. Samarbete med Central- och Östeuropa 871,0 996,5 + 125,5 Totalt 16 657,3 16 959,5 + 302,2 1 Exklusive avräkningar 880,0 miljoner kronor för budgetåret 1993/94 och 902,8 miljoner kronor för budgetåret 1994/95 för biståndsändamål under andra anslag och huvudtitlar. A. Utrikesförvaltningen m.m. . A 1. Utrikesförvaltningen1 1992/93Utgift1 470 380 1602 1993/94Anslag1 465 233 000 1994/95Förslag1 564 784 000 1 Från och med budgetåret 1994/95 ingår i detta ramanslag det tidigare förslagsanslaget A 4. Särskilda förhandlingar med annan stat eller inom internationell organisation. 2 Tidigare redovisat under anslagen A 1. Utrikesförvaltningen och A 2. Utlandstjänstemännens representation. I anslaget har beräknats medel för departementets och utlandsmyndig-heternas löner och övriga förvaltningskostnader, till vilka främst hör kostnader för chefsbostäder, personalbostäder och kanslier samt utlandstillägg. Vidare beräknas under detta anslag fr.o.m. budgetåret 1994/95 medel för de förhandlingar med annan stat eller inom inter-nationell organisation, som Utrikesdepartementet ansvarar för. Regeringens överväganden Anslag 1993/94 Beräknad ändring 1994/95 Förvaltningskostnader1 465 233 000 Förhandlingsresor 60 000 000 Summa 1 525 233 000 + 39 551 ___________________________________________________________ Av det sparbeting som lagts på tredje huvudtiteln faller 21,5 miljoner kronor på detta anslag. Detta innebär främst minskade utgifter dels för kanslier, chefsbostäder och personalbostäder, dels för lokalt anställda vid utlandsmyndigheterna. Vidare sker en minskning av kostnaderna för de förhandlingsresor, som departementet enligt ovan kommer att ansvara för. Förändringar i priser och löner samt vissa tekniska justeringar har beaktats vid beräkningen av anslaget. Utrikesdepartementet kommer fr.o.m. budgetåret 1994/95 att omfattas av reglerna om generell räntebeläggning av statliga medelsflöden. Departementet kommer därför att tilldelas ett räntekonto med kredit i Riksgäldskontoret. Medlen under anslaget kommer att föras till detta konto. Utrikesdepartementets låneram i Riksgäldskontoret för investe-ringar under budgetåret 1994/95 har beräknats till 36 100 000 kr. Utrikesförvaltningens organisation Sveriges utlandsmyndigheter samt ackrediteringar för de Stockholms-baserade ambassadörerna redovisas i bilaga 4.1. Utrikesförvaltningen ställs, som nyss redovisats, budgetåret 1994/95 inför fortsatta besparingar. För att genomföra dessa och för att ytter-ligare effektivisera utrikesförvaltningen krävs fortsatta ansträngningar att rationalisera verksamheten. Kostnadsmedvetandet inom organisationen har ökat genom den delegering av budgetansvaret som i allt större omfattning skett både till utlandsmyndigheterna och avdelningarna i departementet. Även andra åtgärder, som syftar till att öka medvetandet om verksamhetens kostnader samt för att skapa ett säkrare underlag för beslut om resursfördelning inom förvaltningen kommer att prövas. Informationshantering och rationalisering Innevarande budgetår präglas av förberedelser för en successiv övergång till ny teknik för ADB och kommunikation inom utrikesförvaltningen. Denna övergång påbörjas budgetåret 1994/95 med installationer vid drygt tio utlandsmyndigheter och delar av departementet. Dessa och andra åtgärder för att modernisera departementets ADB- och kommunikations-utrustning syftar till att långsiktigt höja kostnads- och annan effektivitet. Utveckling pågår vidare av ADB-baserade system för i första hand informations- och ärendehantering, ekonomiadministration samt vise-ringshantering. Jämställdhetsredovisning I enlighet med utrikesutskottets uttalande (bet. 1992/93:UU14) med anledning av 1993 års budgetproposition har arbetet inom Urikesdepartementet fortsatt för att söka utjämna de löneskillnader som föreligger till männens fördel, mellan i första hand kvinnliga och manliga departementssekreterare/ambassadsekreterare. Dessa löneskillnader konstaterades i den rapport som departementet sammanställde inom ramen för det s.k. ALVA-projektet och med medel från Statens arbetsgivarverk (SAV). Trots en förbättring, som uppnåtts genom förhandlingar mellan Utrikesdepartementet och dess lokala fackliga organisationer, kvarstår påvisade löneskillnader till viss del. I den handlingsplan för jämställdhet som utarbetats av departementets part-sammansatta jämställdhetsgrupp och som förankrats politiskt, kommer därför den fortsatta utvecklingen när det gäller i första hand lön och befordran att särskilt följas. Lokalförsörjningen Den omdaning av den statliga fastighetsförvaltningen, som lagts fast genom statsmakternas beslut (prop. 1991/92:44, bet. 1991/92:FiU8, rskr. 1991/92:107) har nu genomförts. Sålunda har Byggnadsstyrelsen fr.o.m. den 1 oktober 1993 ersatts av två bolag och två nya myndigheter. Det statliga fastighetsbeståndet utomlands förvaltas av en av dessa myndig-heter, Statens fastighetsverk (SFV). Lokalförsörjningsansvaret för utrikesförvaltningen åvilar UD sedan budgetåret 1992/93. UD har numera - fr.o.m. innevarande budgetår - också det fulla ansvaret för samtliga anslag för utrikesförvaltningens lokaler och bostäder utomlands. Avtal har nyligen träffats mellan UD och SFV om upplåtelser av och samarbete beträffande det statsägda fastighetsbeståndet utomlands. Vidare har avtal träffats med SFV om viss förvaltning och tillhandahållande av vissa tjänster beträffande inhyrda fastigheter samt om insatser för inredning av kanslier, chefsbostäder och vissa personalbostäder. Av det totalt disponerade lokal- och bostadsbeståndet på ca 315 000 m2 hyresarea utgör det statligt ägda knappt hälften. Utrikesförvaltningen disponerar innevarande budgetår ca 440 miljoner kronor för lokaler och bostäder utomlands, varav ca 148 miljoner kronor för personalbostäder och ca 26 miljoner kronor för inventarier och representationsutrustning. Lokalkostnaderna i Sverige redovisas under sjunde huvudtiteln (Finansdepartementet). I Tallinn, Riga respektive Vilnius har fastigheter förvärvats för ambassadkanslier, chefsbostäder och vissa personalbostäder. Dessa fastigheter byggs nu om och rustas för dessa ändamål. Fastigheten i Tallinn beräknas kunna tas i bruk vid budgetårsskiftet. Förhandlingar förs om förvärv eller långtidsförhyrning av fastigheter avsedda för kanslier och chefsbostäder i Kiev och Prag. Nyanskaffning av kanslilokaler och chefsbostad i Zagreb har genomförts. För ett bättre utnyttjande av personalbostäder i den statsägda fastigheten Park Avenue i New York kommer en ombyggnad av fastigheten att genomföras under sommaren 1994. Likaså bereds nu frågan om bättre utnyttjande av ambassadanläggningen i Peking genom nybyggnad av ett antal personalbostäder. Nya kanslilokaler för delegationen i Genève har ställts i ordning och inflyttning har ägt rum. Den för EG-delegationen i Bryssel förvärvade fastigheten har efter ombyggnad tagits i bruk. Ambassaden i Washington kommer under innevarande budgetår att flytta in i nya kanslilokaler som förhyrs. Alternativa lösningar avseende kanslilokaler för ambassaden i Haag är under beredning. Beredning av ett projekt för uppförande av en ambassadfastighet i Berlin pågår. Stora ansträngningar görs nu fortlöpande för att hålla ned och minska kostnaderna för utrikesförvaltningens kanslier, chefs- och personalbostäder. I nära samarbete med SFV kartläggs och bevakas hyresmarknad och prisutveckling på stationeringsorterna, onödigt dyra objekt avvecklas och kontrakt omförhandlas. Även en mer strikt tillämpning av de av Statens utlandslönenämnd fastlagda bostadsnormerna ingår i spararbetet. Vidare har ett antal myndigheter med relativt stor andel införhyrningar fått fullt delegerat ansvar i personalbostadsärenden inom en angiven budgetram. Delegeringen avses fr.o.m. budgetåret 1994/95 utsträckas att omfatta samtliga utlandsmyndigheter. För övrigt gäller att där kostnadskalkylen är fördelaktig och andra skäl talar för det, ersätts dyra förhyrningar med statligt förvärv och/eller byggande. Inom denna sektor tar spararbetet av naturliga skäl viss tid. Kontrakt måste löpa ut, projektering och byggande kräver tid. Statlig kreditgaranti I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1984/85:100 bil. 5, bet. 1984/85:UU8, rskr. 1984/85:168) har för utrikesförvaltningen beviljats en engagemangsram om 50 miljoner kronor. Kreditgarantin avser lån till utrikesförvaltningens personal i samband med utlandsstationering. Av engagemangsramen har för närvarande ca 10 miljoner kronor tagits i anspråk. Inga förluster har uppkommit under året. Genom ett beslut av regeringen föregående budgetår omfattas även lån till de tjänstemän som sagts upp från Utrikesdepartementet av denna kreditgaranti intill dess ifrågavarande lån har avbetalats. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Utrikesförvaltningen för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 1 564 784 000 kr. A 2. Kursdifferenser 1992/93Utgift 7 466 714 1993/94Anslag 1 000 1994/95Förslag 1 000 I samband med utlandsmyndigheternas valutaförsörjning uppkommer kursförluster och kursvinster som redovisas under detta anslag. För detta ändamål bör ett formellt belopp på 1 000 kr föras upp. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Kursdifferenser för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr. A 3. Honorärkonsuler 1992/93Utgift 11 760 633 1993/94Anslag 15 500 000 1994/95Förslag15 500 000 Anslaget används för bidrag till vissa honorärkonsuler för deras kontorskostnader samt för anskaffning av utrustning som enligt författningar och praxis skall finnas på svenska honorärkonsulat. Från anslaget betalas även tjänsteutgifter som honorärkonsulerna har i fullgörandet av sina uppgifter samt kostnader för konsulskonferenser. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Honorärkonsuler för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 15 500 000 kr. A 4. Nordiskt samarbete 1992/93 Utgift1 793 714 1993/94 Anslag1 610 000 1994/95 Förslag1 666 000 Från anslaget betalas kostnader för Sveriges deltagande i samarbetet inom ramen för Nordiska ministerrådet (samarbetsministrarna) och Nordiska samarbetskommittén m.fl. samarbetsorgan samt för deltagande i vissa andra former av nordiskt samarbete, däribland det svensk-norska sam-arbetet. Regeringen beräknar anslaget för nästa budgetår till 1 666 000 kr. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Nordiskt samarbete för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslags-anslag på 1 666 000 kr. A 5. Utredningar m.m. 1992/93Utgift 4 856 083 Reservation 14 245 450 1993/94Anslag 10 552 000 1994/95Förslag10 211 000 Till anslaget har förts 155 000 kr från sjunde huvudtitelns anslag E 6. Regeringskansliets förvaltningskontor för tryckningskostnader. Med hänsyn till den beräknade omfattningen av utredningsverksam-heten bör anslaget uppgå till 10 211 000 kr under nästa budgetår. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Utredningar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 10 211 000 kr. A 6. Officiella besök m.m. 1992/93Utgift 6 618 708 1993/94Anslag 10 180 000 1994/95Förslag 9 680 000 Anslaget utnyttjas för kostnader i samband med besök i Sverige av statschefer, regeringsmedlemmar och andra personer, som bör visas uppmärksamhet och gästfrihet från officiellt svenskt håll. Anslaget används även i samband med motsvarande svenska officiella besök i utlandet och för representation i samband med svenskt deltagande i vissa förhandlingar utomlands. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Officiella besök m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 9 680 000 kr. A 7. Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. 1992/93Utgift 4 069 544 1993/94Anslag 4 500 000 1994/95Förslag 4 500 000 Anslaget används huvudsakligen för periodiskt understöd till vissa i utlandet, främst i Sydamerika, bosatta svenska medborgare. Därutöver betalas från anslaget eftergifter och jämkning av fordringar enligt lagen (1973:137) för utgivet tillfälligt ekonomiskt bistånd till nödställda svenska medborgare i utlandet samt för brottmål och kostnader vid dödsfall. I prop. 1993/94:26 föreslås utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands. Lagändringarna, som föreslås träda i kraft den 1 april 1994, kommer att innebära ökad belastning av anslaget. Hänsyn har tagits till detta vid budgeteringen av anslaget för budgetåret 1993/94. I anslaget finns en medelsram på 50 000 kr för särskilda informations-insatser riktade till utlandsresenärer, främst ungdomar, i syfte att minska belastningen på utrikesförvaltningens konsulära resurser. Från anslaget betalas också kostnader för expertgruppen för identifiering av katastroffall utomlands samt kostnader i sjöfartsfrågor. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 4 500 000 kr. B. Bidrag till vissa internationella organisationer B l. Förenta nationerna 1992/93Utgift320 567 350 1993/94Anslag191 890 000 1994/95Förslag199 206 000 Medlemskapet i Förenta nationerna utgör en hörnsten i svensk utrikespolitik. Sverige verkar aktivt för att förbättra världsorganisationens förutsättningar att verka såsom stadgan ursprungligen avsåg. Sverige strävar bl.a. efter att stärka FN:s fredsfrämjande förmåga samt att reformera FN:s ekonomiska och sociala verksamhet. Från anslaget betalas obligatoriska kostnader för Sveriges andel till Förenta nationernas reguljära budget och till FN:s fredsbevarande insatser. Vidare har under anslaget medel beräknats för Sveriges bidragsandel till FN:s organisation för industriell utveckling, Unido, samt till den internationella kontrollorganisation som år 1995 avses etableras i Haag för att övervaka efterlevnaden av FN:s konvention mot kemiska vapen. Enligt beslut av FN:s säkerhetsråd har en tribunal för krigsförbrytelser i f.d. Jugoslavien inrättats (res. 808, 1993). Någon beslutad budget föreligger för närvarande inte. Sverige har tillsammans med flera andra västländer förordat att kostnaderna skall belasta FN:s reguljära budget. Obligatoriska bidrag uttaxeras enligt en på förhand fastställd fördelningsnyckel. Utvecklingen av de olika organisationernas budgetar blir därmed en viktig utgiftsstyrande faktor. Bidragen uttaxeras i normalfallet i annan valuta än svenska kronor, vilket innebär att även kronans kurs är en viktig sådan faktor. Riksrevisionsverkets budgetprognos 1 för budgetåret 1993/94 visar på en utgiftsutveckling som överstiger det belopp med vilket anslaget förts upp i statsbudgeten för budgetåret 1993/94. Det prognosticerade utfallet är 259 miljoner kronor, vilket skulle innebära att anslaget överskrids med 35%, eller 67 miljoner kronor. Överskridandet kan dock bli större till följd av de krav som medlemsländerna ställer på FN vad gäller fredsbevarande insatser. Regeringens överväganden FN:s reguljära budget FN:s generalsekreterare har för de två kalenderåren l994-95 föreslagit en budget för den reguljära verksamheten på 2 749,1 miljoner dollar. Generalförsamlingen, som fastställer budgeten, förväntas fatta beslut under december månad l993. Budgeten för tvåårsperioden l990-91 uppgick, efter revidering, till ca 2 134,1 miljoner dollar och för tvåårsperioden l992-93 till 2 467,5 miljoner dollar. Sveriges bidragsandel för FN:s reguljära budget är f.n. 1,11 %. För budgetåret l994/95 (kalenderåret l995) beräknas det svenska bidraget uppgå till 74,5 miljoner kronor. Sveriges bidrag till FN:s reguljära budget Utfall 1992/93 80,2 mkr Budget 1993/94 72,0 mkr Förslag1994/95 74,5 mkr FN:s fredsbevarande operationer Sveriges bidragsandel till FN:s budget för fredsbevarande operationer är f.n. 1,11 %. FN:s fredsbevarande verksamhet har de senaste åren kraftigt ökat. Kalenderåret l991 uppgick kostnaden till 421,3 miljoner dollar. Kalenderåret l992 hade beloppet nästan fyrdubblats. För år l993 har budgeten beräknats överstiga 3,0 miljarder dollar. Följande operationer kan förutses under kommande budgetår. Inom parentes anges det årtal då FN:s säkerhetsråd beslutade upprätta operationen i fråga. FN:s vaktstyrka på Cypern, Unficyp (1964). FN:s truppåtskillnadsövervakande styrka, UNDOF (Israel-Syrien) (l974) FN:s interimstyrka i Libanon, Unifil (l978) FN:s observationsgrupp i Irak-Kuwait, Unikom (l991) FN:s observatörsgrupp i El Salvador, Onusal (l991) FN:s kontrollgrupp i Angola, Unavem II (1991) FN:s skyddsstyrka i det f.d. Jugoslavien, Unprofor (l992) FN:s operation i Moçambique, Onumoz (l992) FN:s observatörsgrupp i Liberia, Unomil (l992) FN:s observatörsgrupp i Haiti, UNMIH (l993) FN:s hjälpmission i Rwanda, Unamir (l993) FN:s observatörsgrupp i Georgien, Unomig (l993) FN:s operation i Somalia, Unosom II (l993) Under budgetåret l993/94 har följande FN-insatser avslutats: FN:s övergångsregim i Kambodja, UNTAC (1991). Kostnadsberäkningarna för budgetåret l994/95 (kalenderåret l995) innehåller ett stort mått av osäkerhet. Regeringen föreslår att 117 194 000 kr avsätts för att betala Sveriges andel av FN:s fredsbevarande verksamhet budgetåret l994/95. Sveriges bidrag till FN:s fredsbevarande operationer Utfall 1992/93 189,8 mkr1 Budget 1993/94 113,0 mkr Förslag1994/95 117,2 mkr 1 Exkl. Sveriges andel av kostnaden för Unficyp, som hittills avräknats Sveriges utestående krav på FN. Från och med den l6 juli l993 sker uttaxering för Unficyp av samtliga medlemsländer enligt den bidragsskala som gäller för fredsbevarande operationer. FN:s organisation för industriell utveckling (Unido) Sveriges bidragsandel till Unido är f.n. l,10 % och beräknas för kalenderåren l994-95 uppgå till 1,17 %. För budgetåret l994/95 (kalenderåret l995) beräknas Sveriges obligatoriska bidrag uppgå till 6 912 000 kr. Sveriges bidrag till Unido Budget 1993/94 6 890 000 kr Förslag1994/95 6 912 000 kr FN:s konvention mot kemiska vapen Konventionen har hittills undertecknats av ca l50 länder. Avtalet är öppet för undertecknande fram till dess att det träder i kraft, vilket tidigast sker i januari månad l995. I samband härmed kommer en internationell kontrollorganisation att etableras med huvudkontor i Haag. En förberedande kommission har fått i uppdrag att förbereda kontrollorganisationens verksamhet. Kommissionens arbete kommer att finansieras genom att en fond om en miljon holländska gulden inrättas. Den svenska andelen av fonden blir 1,112 %, eller ca 52 000 kr för budgetåret l993/94. Vid årsskiftet l993/94 förväntas den förberedande kommissionen ge riktlinjer beträffande budgetberäkningarna för år l995. Bidragsskalan är avhängig antalet länder som undertecknar och ratificerar konventionen. I avvaktan på att konventionen träder i kraft föreslår regeringen att 600 000 kr avsätts för att täcka kostnaden för den svenska andelen av kontrollorganisationens budget för kalenderåret l995. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Förenta nationerna för budgetåret l994/95 anvisar ett förslagsanslag på 199 206 000 kr. B 2. Nordiska ministerrådet 1992/93Utgift285 421 000 1993/94Anslag250 000 000 1994/95Förslag250 000 000 Sverige arbetar för ett starkare nordiskt samarbete genom medlemskapet i Nordiska ministerrådet. Från anslaget betalas kostnader för Sveriges andel till Nordiska ministerrådets budget inklusive bidraget till Nordiska hälsovårdshögskolan. Nordiska ministerrådets budgetår sammanfaller med kalenderåret. Efter behandling i Nordiska rådets organ fastställde Nordiska ministerrådet i november 1993 Nordiska ministerrådets budget för år 1994. Budgeten uppgår till totalt 658 507 000 danska kronor. Härutöver tillkommer anslaget till Nordiska hälsovårdshögskolan, som uppgår till 39 425 000 kr. Sveriges andel av Nordiska ministerrådets budget för verksamhetsåret 1994 är 38,5 % enligt den fördelningsnyckel som tillämpas. Nordiska ministerrådets budget för år 1995 kommer att fastställas först i november 1994. Regeringen föreslår ett oförändrat anslag nästa budgetår. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Nordiska ministerrådet för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 250 000 000 kr. B 3. Europarådet 1992/93Utgift 33 745 850 1993/94Anslag 29 780 000 1994/95Förslag30 222 000 Europarådets huvuduppgift är att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige stöder helhjärtat dessa strävanden. Efter omvälvningsprocessen i Central- och Östeuropa har Europarådet fått en ny roll som samarbetsforum med länderna i denna region. Några av staterna (Bulgarien, Estland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern) har redan blivit fullvärdiga medlemmar i organisationen. I andra bedrivs omfattande stödprogram. Huvuddelen av anslaget används för att betala det svenska bidraget till Europarådets ordinarie budget för kalenderåret 1995. Sveriges andel av den ordinarie budgeten är för närvarande 2,68%. Förutom detta bidrag bestrids från anslaget kostnaderna för amortering av lån för uppförande av en ny byggnad för Europarådets institutioner för mänskliga rättigheter, pensionsbudget, administration i samband med Sveriges deltagande i särskilda avtal inom hälsovårdskommitténs ansvarsområde, det europeiska farmakopésamarbetet (kvalitetskontroll av läkemedel), deltagande i fonden för social utveckling, bidrag till den s.k. Pompidougruppen för narkotikabekämpning, deltagande i kommissionen för demokrati genom lag samt bidrag till europeiska ungdomsfonden. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Europarådet för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 30 222 000 kr. B 4. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) l992/93Utgift 30 434 788 l993/94Anslag 21 500 000 l994/95Förslag22 573 000 Sverige arbetar genom medlemskapet i OECD för långsiktig ekonomisk tillväxt och finansiell stabilitet i medlemsländerna och för expansion av världshandeln på multilateral och icke diskriminerande basis. Under de senaste åren har OECD:s verksamhet utvidgats med ett antal nya uppgifter. Bland dessa kan nämnas samarbetet med länder i Central- och Östeuropa och f.d. Sovjetunionen inom ramen för det år l990 tillskapade östcentret. Vidare har en dialog inletts med de s.k. dynamiska ekonomierna i Sydostasien och Latinamerika. Slutligen kan nämnas det intensifierade arbete som också inletts om s.k. framtidsfrågor inom handelsområdet (handel och miljö, handel och konkurrens, handel och investeringar). Denna utvidgning av verksamheten har givetvis fått konsekvenser för organisationens övriga arbete och budget. Huvuddelen av OECD:s budget avser kostnader för sekretariatet och de traditionella OECD-aktiviteterna där även östcentret ingår. Samtliga medlemsländer bidrar till finansieringen efter en skala framräknad på basis av BNP. För år l993 var Sveriges andel l,46 %. Resterande del av Sveriges bidrag till OECD går till olika organ och aktiviteter, som finansieras med frivilliga bidrag, exempelvis det internationella energiorganet (IEA), atomenergiorganet (NEA), europeiska transportminis- terkonferensen (ECMT), centret för utbildningsforskning (CERI) samt olika specialprogram. Beroende på antalet deltagande länder varierade Sveriges andel av dessa aktiviteter under år l993 mellan 1,44 och 3,l3 %. OECD:s budget löper per kalenderår. Då budgeten för OECD fastställs först i december är beräkningsgrunden oviss vad gäller bidragets storlek för budgetåret l994/95. Med ledning av tillgängligt underlag har anslaget beräknats till 22 573 000 kr. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) för budgetåret l994/95 anvisarett förslagsanslag på 22 573 000 kr. B 5. Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) 1992/93 Utgift 71 743 450 1993/94 Anslag 110 000 000 1994/95 Förslag 113 850 000 Sverige arbetar genom medlemskapet i EFTA regionalt i Europa för en ökad global frihandel. Genom EES-avtalet breddas detta arbete. Budgetåret 1994/95 täcker andra hälften av EFTA:s budgetår 1994 och första hälften av dess budgetår 1995. EFTA-sekretariatet har för EFTA:s budgetår 1994 begärt ca 72 miljoner schweiziska francs. Budgeten omfattar kostnader för EES-institutionerna, EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA) och EFTA-domstolen, vilka blir fullt operativa när EES-avtalet träder i kraft den 1 januari 1994, samt för EFTA-sekretariatet och de delar av det multilaterala programsamarbetet som finansieras över EFTA-budgeten (standardiserings- och statistiksamarbetet). Anslaget belastas också med ca 10 miljoner kronor för översättning till och tryckning av EES-tillägget till EU:s officiella tidning. För år 1995 finns inga uppgifter om EFTA:s budget. Denna kommer att präglas av läget och aktuella bedömningar med avseende på kandidatländernas anslutning till EU. Ett svenskt medlemskap i EU innebär att det svenska bidraget till EFTA och EES-organen på sikt upphör. EFTA-sekretariatet, med kontor både i Genève och Bryssel, kommer att ha en viktig stödfunktion för EFTA-staternas samordnings- och beslutsorgan i EES, Ständiga kommittén. Det EES-relaterade arbetet kommer i huvudsak att skötas i Bryssel, vilket har inneburit en omfattande personalöverflyttning från Genève till Bryssel. Kvar i Genève finns stabsfunktionerna för EFTA:s tredjelandssamarbete samt för det traditionella samarbete som sorterar under Stockholmskonventionen. EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA) är placerad i Bryssel medan EFTA-domstolen har sitt säte i Genève. I Bryssel är en enhet vardera för publicering respektive översättning för EES-tillägget till EU:s officiella tidning under uppbyggnad. Dessa kommer att betjäna såväl EES-kommittén och Ständiga kommittén som ESA och EFTA-domstolen. Vissa nationella kostnader för EES-tillägget i respektive EFTA-land tillkommer till kostnaderna för de två enheterna. Det negativa utfallet av den schweiziska folkomröstningen i december 1992 ledde till att Sveriges andel av budgeten för EES-organen ökade och nu uppgår till 35,83 %. Sveriges andel av EFTA-sekretariatets budget uppgår i dag till 28,42 %. Med reservation för den osäkerhetsfaktor som föreligger, har anslaget beräknats till 113 850 000 kr för budgetåret 1994/95. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 113 850 000 kr. B 6. Organisationer för internationell handel och råvarusamarbete m.m. l992/93 Utgift 9 l54 700 l993/94 Anslag 8 713 000 l994/95 Förslag 9 018 000 Sverige verkar för en friare världshandel och minskad diskriminering samt för multilateralt samarbete genom medlemskapet i under anslaget redovisade organisationer. Från anslaget erläggs bidrag för Sveriges deltagande i vissa interna- tionella organ. För budgetåret l994/95 beräknas medel enligt följande. Beräknad ändring 1993/94 1994/95 l.GATT 7 000 000 + 225 000 2.Internationella rådet för samarbete på tullområdet 725 000 + 108 000 3.Internationella tulltariffbyrån240 000 + 6 000 4.Internationella kaffe organisationen (ICO) (Prop. l982/83:l42) 460 000 - 21 000 5.Internationella kakaoorganisationen (ICCO) (Prop. l986/87:4l) 86 000 - 2 000 6.Internationella naturgummiorganisationen (INRO) (Prop. 1988/89:l9) 25 000 - 6 000 7.Internationella gummistudiegruppen (IRSG) (Prop. l966:l bil. l2 s. l68)115 000 0 8.Internationella byrån i Paris för utställningar Prop. l947:l bil. l2 s. l56)57 000 0 9.Övrigt 5 000 - 5 000 Summa 8 713 000 + 305 000 Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) är ett regelverk för den internationella handeln. GATT är också ett förhandlingsforum. Den åttonde internationella tull- och handelsförhandlingen, den s.k. Uruguay-rundan, som pågått sedan år l986, slutfördes vid årsskiftet l993/94. Ordinarie arbete under GATT omfattar tillämpning och uttolkning av regelverket, t.ex. antidumpning, tullvärde, skyddsåtgärder, subventioner och tvistlösning. Sedan år l989 bedrivs också en granskning av enskilda länders handelspolitik, den s.k. Trade Policy Review Mechanism (TPRM). Tunga poster i GATT:s budget är, förutom sekretariatskostnader och Uruguayrundan, bidraget till International Trade Centre UNCTAD/ GATT (ITC) samt TPRM. När Uruguayrundan är klar och man etablerat stabila former för verksamheten kommer detta sannolikt att medföra ett behov av permanent förstärkning av organisationen. Bidragen till GATT bygger på medlemsländernas andel av världshandeln under de senaste tre åren. För år l994 beräknas Sveriges andel till l,66 %. Tidigare försök att med internationella avtal stabilisera priserna på råvarumarknaderna har inte varit framgångsrika. Avtalen ersätts nu alltmer av andra former av internationell samverkan syftande till marknadsanpassning. Sverige har i september l993 undertecknat l993 års internationella kakaoavtal, som ersätter l986 års avtal. Kakaoavtalet inriktas huvudsakligen på marknadsanpassning av produktion och stimulans av efterfrågan. Sverige har också godkänt en ytterligare förlängning av l983 års kaffeavtal. Kaffeavtalet förlängs med ett år för att möjliggöra fortsatta diskussioner om inriktningen av det framtida internationella samarbetet på kaffeområdet. Såväl kakaoavtalet som kaffeavtalet är utan prisstabiliserande inslag. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Organisationer för internationell handel och råvarusamarbete m.m. för budgetåret l994/95 anvisar ett förslagsanslag på 9 018 000 kr. B 7. Internationell råvarulagring l992/93 Utgift 624 000 l993/94 Anslag 2 000 000 l994/95 Förslag 1 750 000 Från anslaget betalas kostnader för råvarulagring under l987 års internationella naturgummiavtal (prop. l988/89:l9, bet. l988/89:NU4, rskr. l988/89:72). Omförhandling av avtalet förväntas ske under år l994. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Internationell råvarulagring för budgetåret l994/95 anvisar ett förslagsanslag på l 750 000 kr. B 8. Övriga internationella organisationer m.m. 1992/93Utgift 3 843 889 1993/94Anslag 2 864 000 1994/95Förslag 2 964 000 Genom bidrag till vissa internationella organisationer stöder den svenska regeringen deras verksamhet för att främja de mänskliga rättigheterna och folkrättens ställning. Bidrag lämnas till organisationer och institutioner som i sin ordinarie verksamhet eller genom olika specialaktiviteter verkar för att främja de mänskliga rättigheterna, såsom International Work Group for Indigenous Affairs och det internationalla institutet för mänskliga rättigheter i Strasbourg (Fondation René Cassin). Från detta anslag lämnas också Sveriges obligatoriska bidrag till den verksamhet som bedrivs av FN:s tortyrkommitté samt dess rasdiskrimineringskommitté. Bidraget till tortyrkommittén beräknas uppgå till 270 000 kr budgetåret 1994/95, medan bidraget till rasdiskri-mineringskommittén beräknas uppgå till 20 000 kr. Sedan budgetåret 1989/90 erhåller Raoul Wallenberg-institutet i Lund ett bidrag för att finansiellt stärka verksamheten vid institutet. För budgetåret 1993/94 har anslagits 1 622 000 kr till institutets verksamhet. Regeringen föreslår oförändrat bidrag för budgetåret 1994/95. Det arbete på de mänskliga rättigheternas område som utförs av enskilda organisationer och institutioner är ovärderligt. Varje år inkommer ansökningar om medel som inte kunnat tillgodoses av anslaget. Medlen för övriga bidrag till organisationer och institutioner på de mänskliga rättigheternas område föreslås därför öka med 15 000 kr till 794 000 kr. Det obligatoriska bidraget till Permanenta skiljedomstolens internationella byrå i Haag samt bidragen till Haag-akademin för internationell rätt och till det internationella institutet för humanitär rätt i San Remo kan sammanlagt beräknas till 99 000 kr. Från och med budgetåret 1989/90 skall kostnader som uppstår för skattejustering av pensioner redovisas under detta anslag. Justeringen sker i enlighet med det pensionssystem som upprättats för personalen inom de s.k. koordinerade organisationerna (t.ex. OECD, Europarådet). Normerna för denna justering är konkret anpassade till skattesystemet i det land där pensionären är bosatt (artikel 42). Skattejusteringsbeloppet betalas ut av den organisation som betalar pensionen men återkrävs sedan från bosättningslandet. För närvarande har Sverige endast en pensionerad tjänsteman som berörs av skattejusteringen. Skattejusteringsbidraget för budgetåret 1994/95 beräknas uppgå till 159 000 kr. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Övriga internationella organisationer m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 2 964 000 kr. B 9. Fredsbevarande verksamhet 1992/93Utgift 382 082 3161Reservation5 309 911 1993/94Anslag 996 141 000 1994/95Förslag 836 294 000 1 Redovisat under tredje huvudtiteln anslaget B 9. Oförutsedda fredsbevarande insatser, fjärde huvudtiteln anslagen L 1. Kostnader i Sverige för FN-styrkor m.m., L 2. FN-styrkors verksamhet utomlands och L 3. Sveriges delegation vid NNSC i Korea. De övergripande målen för verksamheten är att Sverige, genom deltagande i FN:s och ESK:s fredsfrämjande insatser, medverkar till att stärka FN:s och ESK:s möjligheter att bidra till konfliktlösning, skydd av mänskliga rättigheter samt humanitär verksamhet. Anslaget används för att bekosta svenskt deltagande i FN:s och i viss mån ESK:s fredsbevarande och fredsfrämjande verksamhet utomlands. Vidare bekostas över anslaget de förberedelser som krävs i Sverige i form av rekrytering, organisation, utbildning och rotation av personal till försvarsmaktens utlandsstyrka. Dessa uppgifter utförs vid Försvarets internationella centrum (Swedint). I enlighet med vad som framfördes i föregående års budgetproposition har ett beställare/leverantörsförhållande upprättats mellan UD och Försvarsdepartementet. Anslag Beräknad ändring 1993/94 1994/95 Regeringens förslag l. Kostnader i Sverige149 037 000 53 007 000 2. Kostnader utomlands780 363 000 716 500 000 3. Till regeringens disposition66 741 00066 787 000 Summa 996 141 000 836 294 000 Försvarsmaktens organisationsmyndighet (FMO) Med anledning av utlandsstyrkans utökade uppgifter och verksamhet har Försvarsmaktens organisationsmyndighet begärt medel för ytterligare fem tjänster. I en komplettering av anslagsframställan för budgetåret l994/95 har därutöver begärts medel motsvarande ytterligare fyra tjänster, dvs. totalt nio tjänster. Ett utökat respektive utvidgat antal kurser för stabs- officerare och civilpoliser föreslås. Den förberedande kvinnoutbildningen (FöFNkv) föreslås vidare förlängas och utökas. Regeringens överväganden Kostnader i Sverige Under budgetåret har regeringen fattat beslut om att ställa en väpnad styrka om högst 880 personer till FN:s förfogande för insatser i f.d. Jugoslavien. Under budgetåret har vidare beslut fattats om att avveckla det svenska engagemanget i FN:s fredsstyrkor i södra Libanon (Unifil) och på Cypern (Unficyp). Besluten innebär en ökad belastn- ing på Försvarets internationella centrum, som motiverar att organisationen tillförs medel för ytterligare tre tjänster. Det är regeringens bedömning att möjlighet dessutom finns att inom ramen för redan tilldelade medel vid behov förstärka organisationen med ytterligare ett antal tjänster. Samråd har i denna fråga skett mellan cheferna för Utrikes- och Försvarsdepartementen. Regeringen delar Försvarsmaktsorganisationens mening om att behov finns att utöka antalet kurser för stabsofficerare och civilpoliser inför insatser utomlands. Vidare bör den förberedande FN-utbildningen för kvinnor förlängas. Kursen för civilpoliser (UNPOC) finansieras separat över anslaget C l. Bidrag till internationella biståndsprogram, anslagsposten E. FN:s aktioner för fred och återuppbyggnad. Från detta anslag finansieras också fr.o.m. budgetåret 1994/95 Swedreliefs verksamhet. Anslagsposten Kostnader i Sverige har därmed för budgetåret l994/95 beräknats som följer. Medel tillförs för tre tjänster samt kurser enligt ovan på sammanlagt 3 270 000 kr. Pris- och löneomräkningen uppgår till 1 500 000 kr och kompensationen för avsättning till Trygghetsstiftelsen till 1 781 000 kr. Ett rationaliseringsuttag på l % eller 500 000 kr tas vidare ut på organisationen. Anslaget minskas vidare med 500 000 kr motsvarande kostnader för Swedreliefs verksamhet. Anslaget har därmed beräknats till 53 007 000 kr efter avdrag för engångsanvisning på 100 000 000 kr för materiel och utbildningskostnader i samband med igångsättning av Bosnien-insatsen. Vid beräkningen har hänsyn inte tagits till ändringar som föranleds av nya traktamentsnivåer. Kostnader utomlands Inom ramen för anslagsposten har medel beräknats för löner, traktamenten, utrustning och underhåll för den svenska personalen i följande nu pågående FN-insatser: UNTSO (United Nations Truce Supervision Organization) i Mellanöstern, Unmogip (United Nations Military Observer Group in India and Pakistan) i Kashmir, Unikom (United Nations Iraq-Kuwait Observer Mission) i Kuwait, Unprofor (United Nations Protection Force) i det forna Jugoslavien, Unavem (United Nations Angola Verification Mission) samt Unomig (United Nations Observer Mission in Georgia). I kostnader utomlands ingår även utgifter för personalen i Sveriges delegation vid den svenska övervakningskontingenten i Korea (NNSC). FN ersätter delvis och i efterhand de truppbidragande länderna för deras kostnader. FN har således fram till den l5 september l993 åter- betalat 1 152,2 miljoner kronor, vilket uppskattningsvis motsvarar en tredjedel av den sammanlagda svenska kostnaden. Sveriges återstående fordran på FN var vid denna tidpunkt enligt dittills framlagda krav 294,1 miljoner kronor. Ersättningar från FN tillgodogörs statsbudgetens inkomsttitel FN ersättning bevakningsstyrkor. Till regeringens disposition FN:s och i viss mån ESK:s alltmer omfattande fredsbevarande och fredsfrämjande verksamhet ökar starkt anspråken på Sverige att förbättra beredskapen att delta i framtida fredsbevarande operationer. Regeringen beräknar mot denna bakgrund att, i likhet med föregående år, en reserv på 66 787 000 kr behövs. Syftet med denna reserv är att möta kostnader som uppkommer under budgetåret om Sverige beslutar att delta i mer begränsad omfattning i nya eller redan pågående fredsbevarande operationer i vilka Sverige inte tidigare deltagit. Reserven skall också kunna användas för utökade bidrag till insatser vi redan deltar i. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Fredsbevarande verksamhet för budgetåret l994/95 anvisar ett reservationsanslag på 836 294 000 kr. B 10. Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) 1992/93Utgift 23 058 016 1993/94Anslag 23 328 000 1994/95Förslag32 894 000 Som medlem av ESK:s trojka fram till toppmötet i Budapest i slutet av 1994 har Sverige en viktig roll att spela i utformningen av en ny freds- och samarbetsordning i Europa. Det handlar bl.a. om att söka lösningar på pågående konflikter och att förebygga uppkomsten av nya kriser på vår kontinent. Toppmötet i Budapest kan väntas komma att anta en rad betydelsefulla beslut inte minst avseende en ny uppförandekod för deltagarstaterna i deras säkerhetsrelationer som därefter måste följas upp. Anslaget används för att betala Sveriges bidrag - obligatoriska såväl som frivilliga - till ESK:s verksamhet. Denna bestod tidigare av periodiskt återkommande förhandlingar men har sedan år 1992 breddats väsentligt och omfattar numera permanent mötesverksamhet på olika nivåer samt en snabbt växande fältverksamhet i form av s.k. missioner till krisområden. Tre ESK-kontor - i Prag, Wien och Warszawa - upprättades år 1991 för att understödja verksamheten. En generalsekreterare tillsattes år 1993, och ytterligare organisatoriska reformer förestår. Under åren 1992 och 1993 har sex ESK-missioner upprättats i krisområden på Balkan och i Östeuropa. Deras uppgifter är att bidra till biläggande och förebyggande av konflikter. Krisen i f.d. Jugoslavien har föranlett ESK och EU att göra två gemensamma insatser: stöd till ett antal länders tullförvaltningar för att effektivisera tillämpningen av FN-sanktionerna mot f.d. Jugoslavien (Sanctions Assistance Missions) samt utsändandet av en civil övervakningsstyrka ECMM (European Community Monitoring Mission) med verkningsområde i stora delar av f.d. Jugoslavien. Sverige medverkar med personal i båda dessa insatser. Regeringens överväganden I egenskap av avgående ESK-ordförande (per 1 december 1993) har Sverige under 1994 en fortsatt viktig roll i ESK:s s.k. trojka, bestående av föregående, nuvarande och nästkommande ordförandeland. Under 1994/95 har vissa kostnader, som direkt föranleddes av Sveriges ordförandeskap i ESK, bortfallit. Samtidigt fortsätter ESK:s verksamhet att institutionaliseras och expandera på fältet, vilket kräver ökade bidrag från deltagarstaterna. Sveriges andel av de obligatoriska bidragen uppgår till 3,55%. Såväl de obligatoriska som särskilda bidragen vid sidan av ESK:s ordinarie budget i form av direkta svenska insatser förväntas öka. Sveriges kostnader för ECMM kommer under nästkommande budgetår till skillnad från tidigare att i sin helhet belasta detta anslag. Den sammantagna effekten av ovanstående förändringar motiverar anslags-höjningen. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 32 894 000 kr. C. Internationellt utvecklingssamarbete UTVECKLINGSSAMARBETET I ETT INTERNATIONELLT PERSPEKTIV Utvecklingen i världen En miljard människor i världen lever idag i djup fattigdom och har ofta inte mat för dagen. Ungefär lika många är analfabeter. Särskilt är detta, liksom många andra jämförbara frågor, ett kvinnoproblem - två analfabeter av tre är kvinnor. Väpnade konflikter skakar mer än 50 länder och 35 miljoner människor är på flykt. Under den tid det tar att läsa detta stycke föds det hundra barn, 96 i u-länder och fyra i i-länder. Relationen mellan inkomsterna i den rikaste femtedelen av mänskligheten och den fattigaste uppskattas till en på 150. Inkomstskillnaderna har ökat stadigt sedan 1960 då motsvarande relation var en på 30. Trots detta har framstegen på många områden varit betydande de senaste tre decennierna. Livslängden i utvecklingsländerna har ökat med en tredjedel. Mer än 70 % av befolkningen har numera tillgång till hälsovård. Läskunnigheten bland vuxna har under samma period ökat från drygt 40 % till 60 %. Inte minst viktig är de senaste årens demokratisering i olika delar av världen. Politiska och ekonomiska reformer genomförs i många av utvecklingsländerna, och förhoppningen är att dessa skall bana väg för en långsiktigt hållbar utveckling. Framgångarna och problemen är dock inte jämnt fördelade i ut-vecklingsländerna. Den ekonomiska och politiska utvecklingen i olika delar av världen uppvisar stora regionala skillnader. Världsekonomin har under de senaste åren präglats av en långvarig lågkonjunktur. En viss återhämtning har skett under de senaste två åren, men denna har inte varit tillräcklig för att råda bot på arbetslösheten i de industriellt utvecklade länderna. För u-ländernas del har lågkonjunkturen inneburit fortsatt fallande priser på de huvudsakliga exportprodukterna, råvaror, samt minskade resursöverföringar från i-länderna i form av direktinvesteringar, handel och bistånd. Den ekonomiska tillväxten i u-länderna har, trots lågkonjunkturen, varit svagt positiv under de senaste åren. 1992 uppgick den ekonomiska tillväxten till drygt 4 % och det sammanlagda värdet av u-ländernas export ökade med över 6 % jämfört med 1991 (UNCTAD: Trade and Development Report 1993). Stora regionala variationer finns emellertid och skillnaden mellan levnadsnivåer i de olika u-länderna har ökat. Dock bör noteras att statistiken inte inkluderar den informella sektorn som utgör en betydande del av ekonomin i många u-länder. I Asien är skillnaderna i utvecklingsnivå mellan länderna mycket stora. Den ekonomiska tillväxten för kontinenten som helhet uppgick under 1992 till 6 %, medan befolkningstillväxten ligger på knappt 2 % årligen. Samtidigt ökade värdet av hela Asiens export med drygt 8 %. Exportdiversifieringen och en successiv övergång till allt mer komplicerade industriprodukter har inneburit att länderna även under lågkonjunkturen lyckats uppnå höga tillväxtnivåer. I östra och i sydöstra Asien, finns länder som uppnått särskilt höga tillväxtnivåer de senaste åren. Kina, Malaysia, Thailand, Indonesien och Vietnam är några av de mest framgångsrika länderna. Framgången kan till viss del förklaras med att dessa länder genomfört ekonomiska reformer i marknadsekonomisk riktning. Även statsmakten har spelat en viktig roll för att främja framväxten av en konkurrenskraftig privat sektor och en in- vesteringspolitik som varit starkt exportorienterad. Härtill har satsningar på primär- och sekundärutbildning varit betydande. Förmögenhets- och inkomstfördelningen är betydligt jämnare än i övriga u-landsregioner. De positiva effekterna av tillväxten hos dessa nya *asiatiska tigrar* har även kommit kringliggande länder till godo, tack vare ett utvecklat regionalt samarbete och omfattande handel. Även i Sydasien är den ekonomiska utvecklingen förhållandevis positiv, trots trögrörliga byråkratier, men här finns samtidigt enorma fattigdomsproblem och stora ekonomiska och sociala orättvisor. I Latinamerika kan flera länder idag skörda frukterna av ekonomiska reformer, som initierades under 1980-talet för att komma tillrätta med skuldkrisen. Statens finanser har sanerats, penningpolitiken stramats åt, handeln liberaliserats, utländska investeringar uppmuntrats och statliga företag sålts ut. Det mer gynnsamma ekonomiska klimatet och den förbättrade skuldsituationen och kreditvärdigheten hos flera av länderna har bidragit till ett ökat inflöde av privat kapital och direktinvesteringar. Den genomsnittliga ekonomiska tillväxten i Latinamerika 1992 uppgick till 3 %, medan befolkningstillväxten var 2 %. Samtidigt ökade värdet av exporten med drygt 3 %. Den ekonomiska tillväxten fördelas dock ojämnt över kontinenten och också inom länderna. Fattigdomsproblemen och de sociala problemen är mycket stora i regionen och endast en liten del av den senaste tidens inkomstökningar har investerats i åtgärder för att förbättra situationen för de bredare folklagren. Framtidsutsikterna i Afrika är dystrare. Den genomsnittliga ekonomiska tillväxttakten var 1992 endast 1,5 % samtidigt som befolk-ningsökningen uppgick till 3 %, vilket innebär att den genomsnittliga inkomsten per invånare sjönk. Under samma år föll värdet av exporten med 1 %. Även i Afrika sker ekonomiska reformer med marknads- ekonomisk inriktning, vilket på många håll lett till att den negativa ekonomiska utvecklingen vänts och att tillväxten börjat ta fart. Den ekonomiska utvecklingen är emellertid blygsam i ett internationellt sammanhang. Den svaga inhemska resursmobiliseringen, statens otillräckliga kapacitet att styra utvecklingen och samhällsstrukturer som försvårar stimulans av ekonomin är några förklaringar till den svaga ekonomiska utvecklingen. Sjunkande råvarupriser försvårar återhämtningen för de länder som är kraftigt beroende av ett begränsat antal råvaror för sina exportinkomster. Härtill kommer att flera länder i Afrika brottas med tunga skuldbördor och hemsöks av krig, inbördes stridigheter och naturkatastrofer. Resursflöden och skuldsituationen Den tunga skuldbördan i många u-länder utgör ett allvarligt hinder för ekonomisk och social utveckling. För att länderna skall ta sig ur skuldkrisen krävs att de för en konsekvent ekonomisk politik som kan främja utveckling och tillväxt. Det är också viktigt att de länder som genomför ekonomiska reformer stöds i sina ansträngningar genom ökade resursflöden och skuldlättnader. Det finansiella stödet måste för att få avsedd effekt kopplas till krav på ekonomiska reformer, för att de makroekonomiska och strukturella obalanserna skall minska och en grund skapas för långsiktig återhämtning. Efter ett decennium av fallande eller stagnerande resursflöden till u-länderna, har en återhämtning ägt rum. Det samlade långfristiga nettoresursflödet till u-länderna -- offentlig och privat nettoutlåning, bistånd och utländska direktinvesteringar -- uppskattades enligt Världs- banken ha ökat från 158 miljarder US dollar 1992 till 177 miljarder US dollar 1993. Huvuddelen av ökningen kan förklaras av en ökning i privata flöden i form av ökad privat långivning och ökade direktinvesteringar. De ökade privata investeringarna innebär att de totala nettotransfereringarna -- nettoresursflödet minus räntebetalningar och hemtagna vinster på utländskt kapital -- till u-länderna beräknades öka från 80 miljarder US dollar 1992 till 92 miljarder US dollar 1993. De samlade nettotransfereringarna döljer stora regionala skillnader. De privata flödena har främst gått till medelinkomstländerna i Asien och Latinamerika, vilket inneburit positiva nettotransfereringar för dessa två kontinenter. För länderna i Afrika söder om Sahara, som i huvudsak är svårt skuldtyngda låginkomstländer, har de positiva nettotransfereringarna nu stabiliserats efter en ökning i slutet av 1980-talet. För dessa länder består resursflödet främst av bistånd och offentlig utlåning på förmånliga villkor. 1980-talets skuldkris och de kommersiella bankernas minskade utlåning har inneburit att beroendet av utlåning från de internationella finansiella institutionerna har vuxit. Antalet låg- och lägre medelinkomstländer som har tillgång till IDA-lån, Världsbankens utlåning på förmånliga villkor, har ökat. Detta gäller även antalet länder som är behöriga för den förmånliga utlåning som administreras av Internationella valutafonden (IMF). Insikten har vuxit om behovet av skuldlättnadsåtgärder som ett komplement till andra insatser för att öka resursflödet till u-länderna. Trots omfattande skuldlättnadsåtgärder fortsätter emellertid u-ländernas skulder totalt att öka. U-ländernas totala utlandsskuld, inkl. f.d. Sovjetunionen, ökade från 1 660 miljarder US dollar 1992 till 1 770 miljarder US dollar 1993, en ökning med drygt 6 %. För de stora gäldenärerna, de svårt skuldtyngda medelinkomstländerna som huvudsakligen har skulder till kommersiella banker, har under de senaste åren överenskommelser ingåtts om skuld- eller skuldtjänstminsk-ning. Skuldstrategin för dessa länder, den s.k. Brady-modellen, som möjliggjorts genom stöd från Världsbanken, IMF och bilaterala givare, har varit framgångsrik. Ekonomiska reformer och skuldlättnad enligt denna modell har lett till att ett växande antal latinamerikanska länder åter blivit kreditvärdiga. Den internationella skuldkrisen är nu över och de stora gäldenärerna hotar inte längre det internationella finansiella systemet genom betalningsinställelser. Däremot är skuldsituationen för de fattigaste låginkomstländerna fortsatt svår. Deras skuldsättning är inte stor i absoluta tal, men är i många fall mycket betungande i förhållande till de enskilda ländernas betalningsförmåga. Sammantaget har framstegen i skuldstrategin för de fattigaste länderna varit otillräckliga. Ytterligare åtgärder är nödvändiga för att en hanterlig skuldbörda skall uppnås. Regeringen återkommer senare med en beskrivning av de åtgärder som vidtas för att lindra skuldbördan för dessa länder. Det internationella biståndet Förändringarna i världen har bidragit till ett ökat behov av samordning på biståndsområdet. Den globala karaktären på många av dagens problem kräver gemensamma insatser, vilket har ställt de multilaterala biståndsorganen inför nya utmaningar, men även inneburit ökade krav på samord-ning av det bilaterala och det multilaterala biståndet. På det bilaterala området har OECD:s biståndskommitté, Development Assistance Committee (DAC), en viktig samordnande roll. Inom ramen för DAC har riktlinjer utarbetats för hur ett effektivt bistånd bör utformas. DAC skall hjälpa medlemsländerna tillämpa riktlinjerna i praktiken, bl.a. genom regelbundna granskningar av deras biståndsprogram. Statistikinsamling från medlemsländerna om deras biståndsinsatser är ett annat viktigt led i DAC:s ansträngningar att följa upp biståndets volym och inriktning. I DAC:s statistik definieras bistånd enligt följande: - resursflöden i form av gåva eller lån på mjuka villkor (minst 25 % gåvoelement) - mottagarlandet skall finnas med på DAC:s lista över biståndsmottagare - resurserna skall finansieras över statsbudgeten - huvudsyftet skall vara att främja ekonomisk utveckling eller social välfärd. Biståndsbegreppet är för närvarande föremål för diskussioner inom DAC. En komplicerad, men viktig, fråga är vilka nya former av resursöverföring som bör inkluderas i DAC:s definition av bistånd. De former som tagits upp till diskussion är bl.a. stöd till fredsbevarande operationer och asylkostnader. Parallellt med dessa diskussioner pågår en omfattande revidering av DAC:s lista över biståndsmottagare. DAC-listan kom till främst av statistiska orsaker, men har med tiden fått ökad policybetydelse bl.a. då den knutits till FN:s 0,7 %-mål. Listan har inte ändrats mycket sedan den kom till på sextiotalet, trots stora förändringar i omvärlden. Flera länder som tidigare varit biståndsmottagare har idag nått höga utvecklingsnivåer. Vidare omfattar DAC-listan ännu inte de östeuropeiska stater, som för närvarande upplever svåra omställningsproblem i samband med strukturomvandlingsprocessen. År 1992 togs Kazachstan, Kirgisien, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan upp på DAC-listan. Samtidigt beslutades att Bahamas, Brunei, Singapore, Quatar, Kuwait och Förenade Arabemiraten skulle uteslutas med tre års verkan. I december 1993 beslutade DAC om en utvidgning av DAC-listan, samtidigt som denna delades i två kategorier; utvecklingsländer samt övergångsländer. Bistånd till utvecklingsländer får räknas av mot FN:s 0,7 %-mål, medan bistånd till övergångsländer inte får det. Det behövs dock tydliga kriterier för att särskilja dessa båda kategorier. DAC skall utreda detta för att DAC:s medlemsländer skall kunna fatta beslut senast 1995. Tills vidare kommer Georgien, Azerbajdjan och Armenien att räknas som utvecklingsländer tillsammans med de länder som sedan tidigare var med på DAC-listan. De länder som under åren 1992, 1993 och 1994 har en BNI/capita överstigande Världsbankens gräns för höginkomstländer kommer dock att föras över till listans andra del från 1996. Övriga länder i östeuropa klassas som övergångsländer. DAC-statistiken från 1992 visar att de totala biståndsflödena till utvecklingsländerna ökade under 1992 till 61 miljarder US dollar jämfört med 57 miljarder US dollar föregående år. Detta motsvarar i reala termer en ökning med 0,8 %. Det multilaterala biståndet uppgick till knappt 20 miljarder kronor, dvs. 32 % av det totala biståndet. Detta innebär en relativ ökning av det multilaterala biståndet, från 26 % 1991. Biståndets relativa andel av de totala resursflödena till utvecklingsländerna minskade dock 1992 till 33 % jämfört med 40 % 1991. Den viktigaste förklaringen till minskningen var en rejäl uppgång i privata flöden till de mer utvecklade u-länderna. Fördelningen på de olika biståndsgivarna, visar att USA, som traditionellt varit den störste biståndsgivaren i världen räknat i absoluta termer, behöll sin förstaplats. Totalt utbetalades 11,7 miljarder US dollar i bistånd från den amerikanska statsbudgeten. Japan, som under hela 1980-talet ökat biståndsinsatserna, var den näst största biståndsgivaren med 11,1 miljarder US dollar. Sverige hamnade på nionde plats bland DAC:s medlemsländer med utbetalningar på 2,5 miljarder US dollar. Tabell 1. Biståndsutbetalningar från DAC:s medlemsländer år 1992 Biståndets andel Biståndets storlek av BNI (%) (miljoner US dollar) (1992) (1992) DAC-länder totalt2 0,33 60 589 Norge 1,16 1 273 Danmark 1,03 1 408 Sverige 1,03 2 463 Nederländerna 0,86 2 748 Frankrike 0,63 8 288 Finland 0,62 644 Canada 0,46 2 518 Schweiz 0,46 1 140 Belgien 0,38 842 Australien 0,37 1 017 Tyskland1 0,36 7 002 Italien 0,31 3 778 Portugal 0,31 267 Storbritannien 0,31 3 202 Japan1 0,30 11 149 Österrike1 0,29 529 Luxemburg 0,29 40 Spanien 0,28 1 615 Nya Zeeland 0,26 97 USA1 0,20 11 656 Irland 0,16 69 1 Inkluderar skulder som ej är definierade som ODA (Official Development Assistance) enligt följande: - Exportkrediter: Österrike 5 miljoner US dollar, Tyskland 147 miljoner US dollar, Japan 32 miljoner US dollar - Militärskulder: USA 894 miljoner US dollar 2 I denna totalsumma är exportkrediter och militärskulder enligt ovan exkluderade Den genomsnittliga relativa biståndsnivån för DAC-medlemmarna uppgick 1992, liksom året dessförinnan, till 0,33 % av BNI. Det är således långt kvar till FN:s målsättning från 1970 om att 0,7 % av BNI i de industriellt utvecklade länderna skall avsättas till utvecklingssamarbete. Sverige uppnådde detta mål redan år 1974. 1992 utbetalades 1,03 % av Sveriges BNI till bistånd och Sverige var därmed ett av de fyra länder som uppfyllde volymmålet. Övriga länder som uppnådde 0,7 %-målet var Norge, Danmark och Nederländerna. Norge betalade ut störst andel av BNI, 1,16 %. Bland länderna som ökat biståndets andel av BNI märks även Schweiz och Spanien, vilka nu kommit upp i utbetalningsnivåer på 0,46 % respektive 0,28 %. De flesta länder ligger kvar på oförändrad utbetalningsnivå. Kraftiga minskningar av biståndet kan urskiljas i några länder, främst i Finland, Irland, Österrike, Luxemburg, Tyskland, Belgien och Canada. DAC samlar även in uppgifter om biståndet från icke-medlemsländer. Dessa uppgifter är dock inte fullständiga och därför mindre tillförlitliga. Säkert kan sägas att biståndet från länder utanför DAC:s medlemskrets har minskat avsevärt sedan 1980-talet. Omvälvningarna i det forna Sovjetunionen och i de östeuropeiska länderna har inneburit en kraftig krympning av biståndet från dessa länder. Biståndet från arabländerna har också sjunkit. (1992 uppgick det uppskattningsvis till sammanlagt ca 1 miljard US dollar). Vidare minskade även Taiwans bistånd, medan Korea nådde sin högsta biståndsnivå hittills (110 miljoner US dollar). Växande behov, stagnerande resurser Omvärldsförändringarna och det ökade ömsesidiga beroendet ger oss idag nya möjligheter att ge de globala frågorna - som t.ex. fattigdomen, miljön, befolkningstillväxten - en viktigare plats på den internationella dagordningen. Det här är frågor vars lösningar kräver att marknadskrafterna och resursflöden på kommersiella villkor kompletteras med resursflöden på mjuka villkor eller rent gåvobistånd. Redan nu kan vi emellertid skönja ett stort och växande dilemma under 1990-talet, med ökande finanseringsbehov och stagnerande biståndsresurser. Under de senaste decennierna och i synnerhet under 1980-talet har behoven av koncessionell eller mjuk finansiering ökat långt utöver de ca 60 miljarder dollar om året som industriländerna sammantaget mobiliserar i bistånd. Orsakerna till de växande behoven är flera och av olika karaktär. Dessutom har under de senaste åren en rad *nytillkomna* finansieringsbehov lagts på toppen av de *hittillsvarande* behoven. De *nytillkomna* finansieringsbehoven kan dels ses som en följd av de senaste årens världspolitiska förändringar, dels den alltmer utbredda insikten om miljöhotens globala karaktär: - Sovjetunionens upplösning och förändringarna i Östeuropa har under senare år uppenbarat mycket betydande externa finansieringsbehov där marknadsvillkor bara delvis är lämpliga. I synnerhet för de mycket fattiga centralasiatiska republikerna kan knappast annat än finansiering på mjuka villkor komma ifråga, - ett stort, under 1990-talet möjligtvis växande, antal katastrofer och regionala och interna militära konflikter ställer ökade krav på finansiering och återuppbyggnad samt insatser för ett växande antal människor på flykt, - en omställning till en hållbar utveckling på miljöområdet kommer enligt det internationellt överenskomna miljöprogrammet *Agenda 21* att kräva avsevärda additionella finansiella resurser. Vi måste således ställa oss frågan hur de växande behoven skall tillfredsställas i en situation med stagnerande biståndsresurser. Åtgärder som tillgripits för att finna lösningar på fattigdomsproblematiken räcker inte längre till. Flera av frågorna är också av sådan global karaktär att de måste lösas i ett internationellt sammanhang. Det gäller t.ex. konflikter som den i det forna Jugoslavien och Somalia samt befolknings- och miljöfrågorna. Medvetandet om detta gör att det finns större möjligheter att föra upp frågorna högre på den internationella dagordningen. Givarsamfundet måste också finna vägar som innebär att biståndet blir effektivare, dvs. blir mer resultatinriktat för att på så sätt begränsa behovet av nya finansiella resurser. Detta kräver att strategiska områden för utvecklingssamarbetet identifieras och att klara prioriteringar görs. Det i sin tur kräver god analys om förutsättningar för att ge och ta emot bistånd. Internationell samordning bör drivas med större kraft än hittills vilket bör vara möjligt med tanke på frågornas globala karaktär. Samarbete i nya former måste också prövas. Arbetet bör inriktas på att i ökad utsträckning i utvecklingssamarbetet mobilisera lokala resurser och lokalt kunnande för att begränsa behovet av bistånd och få större förankring i samarbetsländerna. MÅL OCH FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR DET SVENSKA UTVECKLINGSSAMARBETET En sammanhållen politik U-ländernas möjligheter till utveckling påverkas av ett stort antal faktorer. Det internationella biståndet är endast en av dessa. Sveriges u-landspolitik och det svenska biståndet kan aldrig bli mer än ett stöd till de olika krafter som utgör grundpelarna i ett väl fungerande samhälle. Vårt stöd måste vara långsiktigt och vila på ett ömsesidigt förtroende. Det överordnade målet för det svenska biståndet, att höja de fattiga folkens levnadsnivå, är fortfarande lika aktuellt. Kampen mot fattigdomen och för förbättrade levnadsvillkor kräver angrepp på flera fronter samtidigt. Riksdagen har därvid fastlagt att biståndet skall bidra till - resurstillväxt - ekonomisk och social utjämning - ekonomisk och politisk självständighet - en demokratisk samhällsutveckling samt - en framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön. Riksdagen har vid upprepade tillfällen understrukit att målen skall ses som en helhet. De förstärker och kompletterar varandra för det gemen- samma syftet att åstadkomma en höjd levnadsstandard och rättvisare levnadsvillkor för fattiga människor. Biståndets uppgift är också att på sikt göra sig självt överflödigt genom att ge länderna hjälp till självhjälp och möjliggöra för u-länderna att delta i det internationella utbytet på mer jämbördiga villkor. Det svenska utvecklingssamarbetet måste därför bedrivas inom ramen för en sammanhållen u-landspolitik, i den meningen att de frågor vi aktivt driver i internationella fora och våra direkta bidrag samverkar med och stöder u-ländernas egna ansträngningar till utveckling. Samarbetet måste bygga på ömsesidigt förtroende för parternas krav och förpliktelser. Det fria handelsutbytets värde som utvecklingsmotor bör betonas mer i svensk u-landspolitik. Målet skall vara att utvecklingsländerna integreras i en ekonomisk världsordning där frihandel och företags- investeringar är centrala drivkrafter för utveckling. Att bekämpa den rika världens protektionism är en viktig handling av solidaritet med fattiga länder. Protektionismen är särskilt utbredd inom jordbruket. Världshandeln med jordbruksprodukter måste kraftfullt liberaliseras. Det är mycket positivt att de utdragna GATT-förhandlingarna i den s.k. Uruguayrundan nyligen avslutats med tillfredsställande resultat. Även om många utvecklingsländer på kort sikt kan ha svårigheter att tillgodogöra sig fördelarna som GATT-avtalet medger, så väntas flertalet på längre sikt gynnas av ökad frihandel. De totala finansiella flödena från Sverige till u-länder och östländer består, förutom biståndet på ca 13 miljarder kronor under innevarande år, även av andra resursöverföringar. Dessa omfattar vårt samarbete med öst- och centraleuropa, bidrag till FN, fredsbevarande insatser samt satsningar på miljöområdet och uppgår totalt till drygt 2 miljarder kronor per år. Skulle man därtill lägga asylkostnader som avser stöd till flyktingar från u-länder och östländer kommer man upp i sammanlagda insatser till u-länder och östländer på ca 25 miljarder kronor årligen. Regeringen fastslog i sin första regeringsdeklaration 1991 att biståndet skall uppgå till en procent av BNI. Denna målsättning upprepades i regeringsdeklarationen 1992. Det faktiska utfallet för 1992 blev 1,03 % av BNI. Den ekonomiska krissituationen ledde samma år till en krisuppgörelse med socialdemokraterna, vilken bl a innebar att biståndet för budgetåret 1993/94 sänktes med 1,5 miljarder kronor. Detta fick till följd att biståndsbudgeten kom att utgöra 0,93 % av BNI. Samtidigt förklarade regeringen att enprocentmålet inte övergetts och att biståndsnivån skulle höjas till en procent så snart den ekonomiska situationen medgav detta. Enprocentmålet kvarstår alltså som ett riktmärke för det svenska biståndet. I takt med att den svenska ekonomin förstärks bör nivån på biståndet successivt kunna höjas, så att det inom en femårsperiod når upp till en procent av BNI. För att biståndet skall bli verkningsfullt krävs emellertid att rimliga förutsättningar föreligger vad gäller utvecklingspolitiken i de enskilda länderna. Den inriktning av biståndet som i dagens läge är alltmer motiverad, innebär ökad betoning av olika former av bistånd som stärker u-ländernas förmåga till ett gott styrelseskick, *good governance*. De kriterier som regeringen tidigare lagt fast för biståndet avser att styra våra biståndsinsatser i denna riktning. De har sin utgångspunkt i ländernas egna ansträngningar. Det innebär att biståndsgivningen skall ta hänsyn till hur demokratin utvecklas, hur mänskliga rättigheter respekteras, hur den ekonomiska politiken och marknadsekonomin fungerar och hur effektivt biståndsresurserna används i mottagarländerna. I det sistnämnda kriteriet skall budgetens resursanvändning i sin helhet -och militärutgifterna i synnerhet - beaktas. I de fattigaste länderna bor - trots en snabb urbanisering - mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av befolkningen på landsbygden och är beroende av jordbruket för sin försörjning. Jordbruket är ryggraden i de fattiga ländernas ekonomier och centralt för de fattigas försörjning. Majoriteten av småbrukare är kvinnor. De har i många fall inte tillgång till jord, rådgivning eller krediter. En fortsatt och förstärkt fattigdomsorientering kräver därför att jordbruket ges hög prioritet i mottagarländernas utvecklingsstrategi. Biståndet inom denna sektor bör ägnas åt att på olika sätt skapa förutsättningar för fungerande marknader och inte åt att subventionera produktion. Arbetslöshet och undersysselsättning drabbar i första hand de fattiga. Åtgärder mot arbetslöshet och undersysselsättning, särskilt hos de unga, måste därför få ökad uppmärksamhet i utvecklingssamarbetet. Ändamålet med utveckling är att bekämpa fattigdomen och höja människornas välfärd. Utbildning och god hälsa har ett värde i sig. De stärker självtilliten och ökar människornas valmöjligheter. Det finns en stark koppling mellan satsningar på utbildning och ekonomisk tillväxt och utveckling i olika länder. Kvaliteten på de grundläggande kunskaper som erhålles i primärutbildningen är avgörande för utbildning senare i livet. En viktig förutsättning för att kunna tillägna sig formell utbildning är läs- och skrivfärdigheter. Kampen mot analfabetismen är därför en viktig uppgift i bekämpandet av fattigdomen. Bistånd i samverkan Allt eftersom ekonomierna i utvecklingsländerna liberaliseras och den tidigare inåtvända importsubstituerande politiken ersätts av en exportorienterad politik, ökar möjligheterna för utvecklingsländerna att delta i den internationella världshandeln. Som tidigare nämnts är emellertid ett av de främsta hindren för flertalet u-länders utveckling de handelshinder som begränsar marknadstillträdet till i-ländernas marknader. Kostnaden för u-länderna av protektionismen i i-länderna uppgår till summor vida överstigande de totala biståndsflödena från den rika till den fattiga delen av världen. Sverige bör driva frågan om integrering av utvecklingsperspektiven i handelspolitiska överväganden. Ökad frihandel skulle innebära en framgång för u-länderna och ge bättre förutsättningar för att uppnå ekonomisk tillväxt. Samtidigt bör framhållas att det finns ett antal länder, framför allt i Afrika söder om Sahara, som i dagsläget har en svag ekonomi och därmed sådan begränsad exportpotential att de inte nämnvärt skulle gynnas av ökad frihandel på kort sikt. Den totala årliga exporten från länderna i Afrika söder om Sahara är mindre än Sveriges årliga export. Därför krävs en ökad samverkan mellan handel och biståndssamarbete. I detta arbete måste svenskt näringsliv involveras. Det är regeringens uppfattning att svenska företag har en roll i utvecklingssamarbetet i så måtto att de relationer som byggts upp på grundval av biståndet kan vidareutvecklas mot ökad handel och ekonomiskt samarbete. Inom ramen för principen om att gåvobistånd skall vara obundet och upphandling skall ske i öppen konkurrens bör den svenska resursbasen i form av svenskt kunnande och svenska produkter tillvaratas. När svenska varor och tjänster är konkurrenskraftiga, kostnadseffektiva och svarar mot samarbetsländernas behov är det naturligt att de utnyttjas. Så sker också i hög utsträckning avseende det bilaterala biståndet. Ungefär hälften av det bilaterala biståndet flödar tillbaka till Sverige i form av beställningar av produkter eller tjänster. Vad gäller det multilaterala biståndet, är motsvarande siffra låg. Regeringen har därför tillsatt en utredning i syfte att utröna hur svenska företag i ökad utsträckning skall kunna medverka i multilateral upphandling. Här ligger ett ansvar på företagen att bättre ta tillvara den marknad som det multilaterala samarbetet ger. Biståndet måste samverka med mottagarländernas egna ansträngningar. Erfarenheterna från många års bistånd visar att endast en utveckling som är väl förankrad i inhemska förhållanden och politik har möjligheter att lyckas. Omvärldens bidrag är viktiga. Avgörande är ändå inhemskt initierade förändringar. Krav på ansvar och öppenhet framförs med växande styrka av ländernas egen befolkning men också av biståndsgivarna. Demokratisering, social mobilisering och ekonomiska reformer med införande av marknadsekonomi framstår som förutsättningar för en hållbar politik. Många länder försöker utforma en effektivare och rättvisare utvecklingspolitik. Det svenska biståndet bör vara ett stöd för sådana förändringar. Biståndet måste därför utformas så att det underlättar en mobilisering av landets egna resurser och ha en sådan inriktning att det inte snedvrider investeringspolitiken i länderna. Biståndets huvudsyfte måste vara hjälp till självhjälp. Det betyder att så långt det är möjligt främja det produktiva utnyttjandet och utvecklingen av de resurser som redan finns i mottagarländerna. Vad som fattas är ofta förmåga eller omständigheter som gör det möjligt att ta tillvara och utveckla dessa resurser. Biståndet bör därför särskilt inriktas på stöd till utveckling av bärkraftiga institutioner och program som förbättrar mottagarlandets förmåga att häva fattigdomen. Biståndet bör ge stöd till uppbyggnad av en fungerande marknadsekonomi som skapar växande resurser för utveckling. Regeringen vill betona vikten av att förutsättningar skapas för den privata sektorns utveckling. Småföretagsamhet är en viktig utvecklingspotential, inte minst för att kunna öka sysselsättningen. Ett fungerande näringsliv kräver också utveckling av en ansvarsfull och effektiv offentlig sektor och samhälleliga institutioner som sätter ramar och fastställer spelregler. En fungerande rättsstat är en omistlig förutsättning för ekonomisk utveckling. Biståndet har i vissa situationer förstärkt och bidragit till att staten fått en alltför omfattande roll på bekostnad av det civila samhället. Det är därför viktigt att bevaka hur biståndet påverkar utvecklingen av staten, marknaden och samhället. Biståndet bör ge viktiga bidrag till uppbyggnaden av ett pluralistiskt samhälle. Regeringen vill här understryka de enskilda organisationernas insatser. Organisationerna kan nå viktiga målgrupper som kan vara svåra att nå i det statliga samarbetet. Genom sin folkrörelseförankring kan de stärka det folkliga deltagandet i utvecklingsprocessen och bidra till demokratiseringen. Den biståndsverksamhet som bedrivs genom folkrörelser och enskilda organisationer har stor betydelse genom deras speciella möjligheter till direkta kontakter med människor på lokal nivå i u-länder. Floran av enskilda organisationer är stor och deras antal växer. Det är därför viktigt att beakta förutsättningarna för deras verksamhet och arbetsvillkor i mottagarländerna. Det är vidare angeläget att följa hur de kraftigt ökade anslagen till deras verksamhet påverkat arbetet och vilka möjligheter och begränsningar som de enskilda organisationernas framtidsperspektiv rymmer. Ett självklart ansvar vilar på mottagarlandet och dess regering att skapa drägliga levnadsvillkor och framtidstro för dess medborgare. Principen om hjälp till självhjälp sätter kunskapsöverföring och kunskapsutveckling i centrum. Ett förtroendefullt samarbete mellan givare och mottagare bygger på ömsesidig respekt och ansvar. Det innebär också att biståndsgivaren har ett berättigat intresse av att närmare kunna diskutera prioriteringar och avvägningar i dialogen med mottagaren. Det kan t.ex. röra sig om landets prioriteringar av offentliga resurser inklusive militärutgifter, subventionering av verksamhet som har ringa betydelse för utvecklingen, satsningar på hälsovård, utbildning och miljö. Biståndsdialogen måste också bli ett verksamt instrument att främja demokrati och respekten för de mänskliga rättigheterna. Demokratins betydelse för konfliktlösning i fredliga former bör lyftas fram. Det måste också stå klart för mottagaren att biståndets omfattning och inriktning påverkas av hur de mänskliga rättigheterna, demokratifrågan och de ekonomiska reformprogrammen utvecklas samt av hur effektivt biståndet används. På senare år har den politiska konditionaliteten i biståndet ökat. Detta avspeglas bland annat i kriterierna som styr biståndet omfattning till olika länder. De ökade politiska kraven måste i större utsträckning tillämpas i det praktiska biståndssamarbetet. Främst handlar det om ökade krav på mottagarländerna i fråga om demokrati och respekt för mänskliga rättigheter samt rimliga militärutgifter. Den mängd biståndsprojekt som ett mottagarland har att hantera bör begränsas genom ökad givarsamordning. Vi bör undvika att överlasta u-länderna med ett stort antal projekt som de inte klarar att hantera i praktiken och som riskerar att ge näring åt byråkrati och överdimensionerade statsapparater. I stället bör vi söka enklare och bredare överföringsformer. Dit hör olika typer av sektorstöd och programbistånd som villkoras med krav på att den politik som bedrivs på området har en utvecklingsfrämjande inriktning. Dit hör också betalningsbalansstöd och importstöd till länder som genomför marknadsorienterade ekonomiska reformprogram. Stöd till processer och breda sektorprogram kräver effektivare samverkan inte bara mellan givare och mottagare utan också mellan givarna. Mottagarna skall ha ansvaret för samordningen och det är viktigt att stärka deras kapacitet för detta. Koncentration till färre antal insatser och utveckling av breda sektorstöd, krav på större enhetlighet i rapportering, samverkan i analys och utvärderingar är exempel på åtgärder som kan underlätta för mottagarländerna. I denna tid av utmaningar och omdaning är det angeläget att på ett konstruktivt sätt vara med och påverka EU:s biståndspolitik. Förberedelserna för ett aktivt medlemskap i Europeiska unionen (EU) skall därför prioriteras högt i perspektivet av vårt utvecklingssamarbete. När Maastricht-avtalet realiseras kommer Europeiska kommissionen att kunna spela en viktig roll för ökad samordning av det internationella utvecklingsbiståndet. Biståndet som idag kanaliseras via kommissionen utgör 8 % av DAC-ländernas totala utvecklingsbistånd och av medlemsländernas samlade bistånd kanaliseras ca 18 % via kommissionen. EU:s bistånd är drygt tre gånger större än det svenska. Sveriges bistånd har ett internationellt högt anseende. OECD:s biståndskommitté DAC har nyligen gjort en genomgång av det svenska biståndet där Sverige fick högt betyg både vad gäller volym och kvalitet. Europeiska kommissionen har i sitt yttrande över den svenska medlemskapsansökan bl.a. sagt: *Sveriges erfarenheter i fråga om utvecklingssamarbete skulle utgöra en tillgång för gemenskapen, särskilt inom ramen för den gemensamma politik avseende utvecklingssamarbete som upprättas enligt Fördraget om Europeiska unionen.* Med bibehållande av den höga kvaliteten på vårt nationella bistånd ges nu dessutom möjligheten att vara med och utforma det gemensamma biståndet. Vi har i allmänhet en samsyn med flera av unionens länder vad gäller principerna för bistånd och redan idag förs en aktiv dialog med några av dem. I denna krets av likasinnade länder finns stora möjligheter till ett effektivt samarbete. För ett effektivare bistånd Även om mottagarlandets politik och förmåga att genomföra verksamheten är avgörande för slutresultatet kommer vi inte ifrån att vår egen berednings- och beslutsprocess spelar roll. Det är dessutom något vi själva kontrollerar. Vår förmåga att förutse och ta hänsyn till förutsättningarna, bedöma realismen i målen och mottagarnas egna prioriteringar är väsentliga. Det gäller också möjligheterna att på ett effektivt sätt kunna hantera mångfalden i biståndet och på ett konsekvent sätt representera helheten i vår närvaro i mottagarländerna. Det är naturligt att våra egna regler och system anpassas efter förändringar i omvärlden. Regeringens insatser och åtgärder är inriktade mot: - övergripande krav och kriterier för biståndet - åtgärder för att förbättra styrningen och samordningen i biståndet - system för uppföljning och kontroll - effektivisering av administrationen Vi återkommer senare med en mer utförlig redovisning av arbetet med dessa frågor. Resultatstyrning av biståndet kräver bl.a. att verksamheten baseras på en realistisk analys av de faktiska förutsättningarna i de enskilda länderna för att nå framgång. Riskerna för ineffektivt utnyttjande av biståndsmedel och för korruption måste minimeras. I försöken att förhindra eller motverka korruption satsar regeringen på bl.a. följande: - stöd till åtgärder som förbättrar mottagarländernas egen förmåga till kontroll och revision, t.ex. genom att hjälpa till att stärka u-ländernas egna revisionsmyndigheter. - val av samarbetsområden där man så långt det är möjligt kan undvika eller minska riskerna för korruption - skärpta krav på uppföljning och redovisning av det svenska biståndet. Bevisade fall av korruption liksom misstankar om korruption skall alltid föranleda åtgärder. Avtalen skall innehålla tydliga krav på rapportering. Opinionen och biståndsviljan Biståndets resultat är självfallet en fråga som rör både biståndsgivare och mottagare. Det är också en central fråga för biståndsopinionen. Fattigdomen och nöden är avgörande motiv för biståndet. Men biståndet måste också kunna motiveras utifrån resultaten, att hjälpen når fram och gör avsedd nytta. Uppmärksamheten och opinionsbildningen måste i ökad utsträckning inriktas på vad som faktiskt uträttas. Behoven men också resultaten måste kunna göras tillgängliga så att svenska folket får en bra bild av nödvändigheten men också nyttan av ett effektivt bistånd. För biståndsverksamheten i stort är det viktigt att det finns en stark folklig biståndsvilja. Enligt undersökningar har biståndsviljan visat tecken på att åter öka, efter några års nedgång. Det är mycket positivt att nu kunna konstatera att två av tre svenskar anser att biståndet är lagom stort eller bör ökas. Vi måste fortsätta att arbeta på att förbättra effektiviteten och resultatredovisningen i utvecklingssamarbetet. För att vidmakthålla allmänhetens intresse för bistånd, inte bara i akuta nödsituationer som ofta väcker massmedias intresse, utan också till långsiktigt samarbete, krävs en aktiv opinionsbildning. Vid sidan av den statliga informationen spelar här de enskilda organisationerna en stor roll för att sprida information om bistånd och u-ländernas situation och bidrar därmed också till att stärka biståndsviljan. De bör uppmuntras att ytterligare utveckla denna sida av sitt arbete. Parallellt med detta behövs andra åtgärder för att öka engagemanget och kunskapen om biståndet, inte minst bland de unga. Regeringen utformar därför en ny informationsstrategi och förstärker insatserna på informationsområdet. VIKTIGA FRÅGOR I UTVECKLINGSSAMARBETET Demokrati och mänskliga rättigheter Demokratins betydelse för att nå hållbar utveckling betonas allt starkare i det internationella utvecklingssamarbetet. I slutdokumentet från FN:s världskonferens om de mänskliga rättigheterna i juni 1993 konstateras att *demokrati, utveckling och respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheter är ömsesidigt beroende och inbördes förstärkande*. Den svenska regeringen välkomnar framväxten av detta synsätt, som vunnit ökat internationellt genomslag. Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har ett egenvärde. De är inte ett medel att skapa utveckling utan en del av själva utvecklingsbe- greppet. Det handlar om att skapa anständiga samhällssystem utan förtryck. Sådana system kan ofta vara utvecklingsbefrämjande också i ekonomisk mening. Men det är inte huvudskälet till att vi vill främja dem. Det skälet är i stället vår människosyn. Vad senare års händelser visat i en mängd länder runtom i världen är att människor inte nöjer sig med att låta andra diktera samhällets utveckling. Förväntningar och krav på politisk frihet och deltagande har tvingat totalitära regimer att ge vika för demokratiska processer. Demokrati är det samhällsskick som bäst tillgodoser människors berättigade krav på inflytande och delaktighet i sitt lands utveckling. Denna politiska dimension tillmäts därför stor betydelse när vi bedömer förutsättningar för biståndssamarbete med enskilda u-länder. Genom utvecklingssamarbetet kan vi främja inledda processer mot demokrati utan att för den skull föreskriva processens gång. Samtidigt är demo-kratins kännetecken med en fungerande rättstat, fri opinionsbildning, politisk pluralism med periodiskt hållna allmänna val allmängiltiga och bör så framhållas. I händelse av att en demokratiprocess avbryts eller stannar av, har vi anledning att ompröva vårt biståndssamarbete. Från svensk sida markerar vi denna hållning i de avtal och protokoll som undertecknas med våra samarbetsländer. Respekten för de mänskliga rättigheterna har under senare år erkänts som en viktig förutsättning för ett lands utveckling. Betydelsen av internationell uppmärksamhet kring de mänskliga rättigheterna kan inte nog poängteras. De överenskomna normerna om de mänskliga rättigheterna utgör vår tids främsta ledstjärna för vad som skall gälla av principer och regler för staters maktutövning. Normerna ger folkrättsligt skydd åt människor tillhörande minoriteter eller andra utsatta grupper. Utvecklingen i många områden i världen har accentuerat religionsfrihetens betydelse. Samtidigt har religiösa förhållanden ofta onyanserat framställts som drivkraft i politiska kriser eller vid brott mot mänskliga rättigheter. För att skapa en bättre grund för de fortsatta diskussionerna av dessa frågor och deras roll i utvecklingssamarbetet kommer under våren 1994 en studie att göras av relationen mellan brott mot religionsfriheten och olika yttringar av religioner, etniska och politiska förhållanden. Det ökade antalet förfrågningar om stöd för främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati i Öst- och Centraleuropa och i det forna Sovjetunionen har aktualiserat frågan om ändamålsenliga former för sådant stöd. Dessa frågor kommer att utredas under våren 1994. Några av de viktiga slutsatserna från FN:s världskonferens om de mänskliga rättigheterna behandlar samspelet mellan utveckling och mänskliga rättigheter. Slutdokumentets bekräftelse av att alla mänskliga rättigheter är odelbara och ömsesidigt beroende har aktualitet och relevans inom utvecklingssamarbetet. Det ger en ingång för att lyfta fram politiska och medborgerliga rättigheter i fora för ekonomiska och sociala frågor. Olika vägar bör prövas för att utröna hur man bäst kan inlemma de mänskliga rättigheterna som en dimension inom fler delar av FN-systemets verksamhet. Allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna kan utgöra en restriktion för att svenskt bistånd, oavsett dess inriktning, kan lämnas till ett land. I de fall när ett mönster föreligger av grava kränkningar mot grundläggande mänskliga rättigheter och dessa brott får anses vara förövade med statsledningens godkännande eller medgivande, kan utvecklingssamarbete visa sig vara oförenligt med det biståndspolitiska målet om främjandet av de mänskliga rättigheterna. Utvecklingssamarbete kan dock vara berättigat när svårigheterna står att finna i förhållanden vilka undergräver statens möjlighet att upprätthålla skyddet för de mänskliga rättigheterna. Utvecklingssamarbete kan emellertid inte ersätta mottagarens politiska vilja, inte heller utgöra en ersättning för nationella åtgärder till skydd för de mänskliga rättigheterna. Först när egen vilja och egna ansträngningar finns på plats kan bistånd tjäna som ett konstruktivt och ibland oundgängligt stöd. Ett av de viktiga budskapen vid konferensen för *Development Cooperation for Human Rights and Democracy* som hölls i Stockholm den 22-24 februari 1993 var att fattigdom riskerar att omintetgöra de demokratiprocesser som inletts i olika afrikanska länder. Finansiellt stöd till dessa länders ekonomiska reformpolitik är således också ett viktigt bidrag för att tillförsäkra demokratins överlevnad i länderna. Tre områden angavs för främjandet av mänskliga rättigheter och inom vilka bistånd har en roll att fylla. Mänsklig utveckling - i form av att bl.a. kunna läsa och skriva - öppnar möjligheterna för den enskilde att utöva sina rättigheter och ta del i samhällslivet. Att förstärka institutioner och regelverk som är nödvändiga för att staten ska kunna upprätthålla rättssäkerhet och former för demokratiskt styrelseskick, angavs som ett annat viktigt led i främjandet av de mänskliga rättigheterna. Vidare framhölls de av staten oberoende samhällsaktörerna som viktiga garanter för grundläggande mänskliga värden. Dit hör enskilda organisationer, media och yrkessammanslutningar. Från katastrof till återuppbyggnad Få områden inom det internationella utvecklingssamarbetet har förändrats så kraftigt under de senaste åren som stödet till katastrof- och återuppbyggnadsinsatser. Utvecklingen i vår omvärld, inte minst i f.d. Jugoslavien och Afrikas Horn, har framkallat ett behov av nytänkande såväl vad gäller förhållandet mellan katastrofbistånd och övrigt bistånd, som mellan humanitära insatser och insatser för att angripa grundorsakerna till katastrofer. Fokus har kommit att hamna på de s.k. komplexa katastroferna där en kombination av faktorer som krig, politisk instabilitet och naturkatastrofer gett upphov till särskilt svårbemästrade situationer. Även under det kommande året måste vi ha en beredskap för ett ökat antal katastrofer med svåra och akuta mänskliga lidanden som följd. Från svensk sida bör en övergripande målsättning vara att verka för att det internationella katastrofbiståndet kännetecknas av en helhetssyn där en jämvikt uppnås mellan insatser av rent humanitär natur och andra insatser av politisk och fredsbevarande karaktär. Detta kräver en insikt om att i s.k. komplexa katastrofer kan det humanitära biståndet endast utgöra en del av ett mer omfattande paket av åtgärder. Katastrofbiståndet har en roll att spela för att ge tid att finna permanenta lösningar, men kan aldrig ersätta arbetet med att lösa grundorsakerna till problemen. Arbetet med att anpassa såväl den internationella katastrofhjälpen inom FN som det svenska katastrofbiståndet till de nya förhållanden som råder i världen, har pågått under flera års tid. Inte desto mindre återstår ett omfattande arbete innan det multilaterala och det bilaterala katastrofbiståndet kan anses uppfylla de krav som bör ställas vad gäller långsiktighet, effektivitet och professionalism i insatserna. Under det kommande året bör, enligt regeringens mening, därför det svenska arbetet inom katastrofområdet särskilt fästa uppmärksamheten på följande tre områden: - Att snarast uppnå en väl fungerande samordning av det multilaterala katastrofbiståndet inom ramarna för FN. Här bör ingå särskilda insatser för att se till sambanden mellan de humanitära, politiska och fredsbevarande aktiviteterna; - Att klargöra och stärka sambandet mellan akuta kastrofinsatser, återuppbyggnad och utveckling. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att finna de praktiska formerna för att redan under insatserna i den akuta fasen underlätta övergången till mer långsiktiga utvecklingsinsatser och att inom ramarna för utvecklingsbiståndet identifiera insatser som direkt kan förebygga eller mildra katastrofer; - Att i takt med att katastrofbiståndet blir allt mer omfattande, komplext och komplicerat till sin karaktär, vidta åtgärder för att upprätthålla fortsatt hög kvalitet på de svenska katastrofinsatserna utan att ge avkall på kravet på effektivitet och snabbhet. Detta kräver bl.a. utveckling av den svenska resursbasen, både beträffande personal och varor i katastrofhjälpen samt stärkt bevakning och uppföljning av de insatser som görs inom ramarna för FN och de olika FN-organ som är verksamma inom katastrofområdet. För att möjliggöra en övergång från en katastrofsituation till långsiktig utveckling är det av central betydelse att mottagarlandet har egna resurser att satsa på samarbetet. Stor hänsyn måste även tas till landets egna utvecklingsprioriteringar för att därigenom garantera att mottagarlandet känner fullt ansvar för insatserna. Vi bör verka för att det etableras ett sådant samarbete mellan givarna och mottagarna så att maximal effektivitet i insatserna uppnås såväl på kort som på lång sikt. FN har i detta sammanhang en nyckelroll men ökad uppmärksamhet måste ägnas åt relationen mellan olika aktörer som t.ex. FN-systemet, utvecklingsbankerna, de bilaterala givarna och de enskilda organisationerna. Av speciellt intresse är att tydliggöra rollfördelningen mellan dessa aktörer i övergången från katastrof- till utvecklingsbistånd. Ökade resursflöden och skuldlättnad för stöd till marknadsekonomiska reformer Sverige bör, mot bakgrund av de ökande behoven av resursflöden på mjuka villkor till utvecklingsländerna, fortsätta att internationellt driva frågan om ett uppfyllande av 0,7 %-målet. De fattigaste, mest skuldtyngda länderna kommer för lång framtid att för sin utveckling vara beroende av biståndsresurser. Deras situation är ännu inte sådan att de förmår attrahera tillräckligt privat kapital. De politiska och ekonomiska reformer som sedan några år genomförs i flertalet utvecklingsländer är en förutsättning för att på längre sikt komma ifrån biståndsberoendet. Genom att skapa ett politiskt och ekonomiskt klimat som är gynnsamt för investeringar kan privat finansiering i ökad utsträckning ersätta dagens dominerande officiella fiansiering. I denna process kan biståndet spela en viktig roll genom att främja de nödvändiga reformerna. Genom det s.k. policybaserade biståndet, framför allt betalningsbalansstöd, kopplas finansiella resurser till att såväl politiska som ekonomiska reformer genomförs. En viktig och nödvändig del av resursmobiliseringen till utvecklingsländerna utgörs av skuldlättnadsåtgärder. Många av låginkomstländerna har skuldbördor som utgör ett allvarligt hot mot deras utveckling. De årliga räntebetalningarna och amorteringarna uppgår i vissa fall till hela eller mer än den årliga exportinkomsten. Sverige har sedan flera år internationellt drivit frågan om ytterligare skuldlättnadsåtgärder för de fattigaste, mest skuldtyngda länderna, som genomför ekonomiska reformprogram. En del av biståndet används också direkt till skuldlättnad för att lindra dessa länders skuldbörda. För att diskutera de fattigaste ländernas skuldproblem och analysera effektiviteten av olika skuldlättnadsåtgärder avser Sverige, tillsammans med Schweiz, ordna ett internationellt seminarium i Geneve i mars i år. Genom ett sådant initiativ hoppas vi nå en ökad förståelse internationellt för behovet av ytterligare skuldlättnad för de fattigaste länderna. Så gott som samtliga samarbetsländer för svenskt bistånd genomför idag ekonomiska reformer i riktning mot ökad marknadsorientering av ekonomin. Gradvis lyfts de regleringar och system som tidigare utgjort hinder för inhemsk produktion och export. Makroekonomiska stabili-seringsåtgärder kompletteras med en omvandling av det ekonomiska systemet från centralstyrning till avreglering och större utrymme ges för privata initiativ och marknadsbaserade lösningar. Reformprocessen är dock ingalunda smärtfri och för de länder, främst de i Afrika söder om Sahara, som står med ena benet i planekonomin och det andra i marknadsekonomin uppstår många nya problem. Härtill kommer de ofta återkommande naturkatastroferna och inbördes stridigheter som drabbar flera länder. De politiska reformerna mot ökad demokratisering som ofta pågår parallellt, bör på lång sikt förstärka kapaciteten och förmågan till ekonomiska reformer. På kort sikt har dock vissa erfarenheter visat på svårigheter att samtidigt klara den ekonomiska och politiska omvandlingen. Regeringen avser därför att underlätta de ekonomiska reformprocesserna genom fortsatt omfattande finansiellt och tekniskt stöd. Vi kan genom betalningsbalansstöd inklusive skuldlättnad stödja övergången till marknadsekonomi genom att öka mottagarlandets kapacitet att finansiera import, skuldtjänst och statens driftsbudget. Betalningsbalansstödet får dock endast avsedd effekt om mottagarlandet genomför ekonomiska reformer. Resultaten av reformerna - som överenskommits med IMF, Världsbanken och givarsamfundet - är avgörande för om betalningsbalansstöd skall ges till ett land eller inte. För en hållbar utveckling Begreppet *hållbar utveckling* har under senare år kommit att sammanfatta mycket av inriktningen av både multi- och bilateralt utvecklingssamarbete. Brundtlandkommissionen fångar in kärnan i begreppet: *En hållbar utveckling kan definieras som en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov*. Utgångspunkten är att vidga människors valmöjligheter och livskvalité i ett tidsperspektiv som sträcker sig över generationer. Det inbegriper förutsättningarna att kunna leva ett långt och hälsosamt liv under anständiga ekonomiska förhållanden med politiska och mänskliga fri- och rättigheter. Om således begreppet hållbar utveckling ställer människan i centrum rymmer begreppet även motiv och målsättningar som tar fasta på förändringar av samhällsstrukturer både nationellt och internationellt av social, ekonomisk, ekologisk och säkerhetspolitisk karaktär. Social - i meningen att i en värld där fattigdomen tilltar och klyftorna fördjupas måste den enskilda människans livsvillkor i vardagen sättas i fokus i den politiska beslutsprocessen. Ekonomisk - i en alltmer ömsesidigt beroende värld hänger marknader och produktionsmöjligheter i skilda världsdelar samman. Ekologisk - förödda skogar, jordar och andra tillgångar kan vi inte nyskapa med pengar, och vi är alla beroende av dem, var vi än bor. Inte minst är motiven säkerhetspolitiska - ökande misär och spänningar inom länder och mellan länder föder extremism, våld och terrorism. För att stärka demokratin måste människor var de än bor se att utvecklingen går i en riktning som ger dem öppningar till ett bättre och rikare liv. Priset i människoliv, förött naturkapital, pengar och politisk energi är mycket större i framtiden för försummade tillfällen än kostnaderna för försök att ta itu med problemen i nuet. Utmaningen är att väga samman dessa olika komponenter till ett sammanhållet program för det svenska utvecklingssamarbetet. Regeringen vill särskilt framhålla följande aspekter av hållbar utveckling med betydelse för det svenska utvecklingssamarbetet: Miljö och utveckling. Riokonferensen (UNCED) betecknades i FN-sammanhang som unik så tillvida att aldrig tidigare har så många länder lyckats enas i sina åsikter inom ett område som är så omfattande som miljö och utveckling. Arbetet inför och under Riokonferensen innebar ett fördjupat sätt att se på utvecklingen, ett sätt som inte bara är ekonomiskt baserat utan också bygger på vårt gemensamma ansvar för att hushålla med naturresurserna och minska föroreningsbelastningar till vad naturen tål, både i ett nationellt och globalt perspektiv. I detta fördjupade perspektiv står omsorgen om den enskilda människan i centrum. Vi måste nu i vårt arbete i det internationella utvecklingssamarbetet sträva efter att synsättet *hållbar utveckling* inte bara blir ord utan också präglar arbetet med policy, program och projekt. Detta bör genomsyra både globala miljöfrågor, som exempelvis klimatkonventionen och konventionen om biologisk mångfald, samt lokala frågor som mer direkt berör fattiga människors livsmiljö. En utvecklingspolitik som innebär en omsorg om miljön ger också ökade möjligheter för naturen att föda människorna. Hushållning med naturresurser kan därför sägas vara både inriktad på långsiktig utveckling och på en långsiktigt katastrofförebyggande politik, eftersom många konflikter i de fattigaste länderna har sitt upphov i en kamp för föda och existens. En sådan politik är därför dessutom konfliktförebyggande. Omsorg om miljön med människan i centrum ger henne också möjlighet att leva ett i djupaste bemärkelse hälsosamt liv. I förra årets rapport från Världsbanken, World Development Report, betonas att en hållbar mänsklig utveckling även måste innebära ökad satsning på mänskliga resurser. De beslut och riktlinjer som antogs under Rio-konferensen på miljö- och utvecklingsområdet söker Sverige aktivt följa upp i det multilaterala och bilaterala utvecklingssamarbetet. Regeringen avser därför att inom kort tillsätta en särskild arbetsgrupp med representanter för närmast berörda departement och myndigheter för att utarbeta förslag till principer, riktlinjer och arbetsmetoder för hur UNCED-besluten och de globala miljöfrågorna kan integreras i det svenska utvecklingssamarbetet. Arbetsgruppen bör bl.a. utgå från pågående arbete inom Utrikesdepartementet och skall slutföra sitt arbete senast i september 1994. Befolkning och utveckling. Den tilltagande obalansen mellan befolkningen och de tillgängliga resurserna på många håll i världen inger oro. Skall naturen kunna försörja den befolkningsökning vi inte kan hindra måste vi också i vårt utvecklingssamarbete hjälpa till att hushålla med resurserna. Inriktningen bör vara att angripa fattigdomen och stödja åtgärder som leder till befolkningsutveckling i balans med omgivningen. En varaktigt hållbar ekonomisk utveckling i i-länderna förutsätter en bättre hushållning med resurser. I u-världen har fattigdomen och en därmed förknippad folkökning allvarliga konsekvenser i nuet och ännu mer på längre sikt. Jorden har nu en befolkning på 5,6 miljarder. Till mitten av nästa sekel är antalet sannolikt mellan tio och elva miljarder. Det är den siffran som planer och åtgärder måste ta sikte på. Denna snabba och historiskt unika folkökning utgör en av de största utmaningarna i vår tid. En större andel av det svenska utvecklingssamarbetet bör mot den här bakgrunden gå till befolkningsrelaterade insatser. Regeringen har tillsatt en nationalkommitté för att förbereda det svenska agerandet inför FN:s konferens om befolkning och utveckling i Kairo i september 1994. Kommittén har i sitt arbete identiferat en rad områden, inom vilka mer stöd borde utgå. Till dem hör att främja kvinnans ekonomiska och sociala ställning och att verka för att männens roller och attityder förändras; det råder ett belagt och starkt positivt samband mellan sådana förändringar och en långsammare befolkningsutveckling. Sexuell och reproduktiv hälsa - vari inbegrips tillgång till billiga och kvalitativt fullgoda preventivmedel - är ett annat område som bör få större resurser. I synnerhet tonåringars och ungdomars sexualitet bör uppmärksammas. Årligen utförs mellan 50 och 60 miljoner aborter i världen, ungefär hälften av dem illegala, med stor risk för komplikationer och dödsfall för kvinnorna. Tillgång till sexualupplysning är ett viktigt medel för att undvika oönskade graviditeter och förebygga abort. Möjlighet till säker och legal abort för de kvinnor som anser en abort absolut oundviklig är viktigt för att minska kvinnodödligheten. I många länder är abort den vanliga preventivmetoden. Detta är oacceptabelt. Lika förkastligt är bruket av fosterdiagnostik i syfte att könsbestämma fostret och abortera kvinnliga foster. Skälet till att så sker tyder på en för oss främmande syn på människovärdet i allmänhet och kvinnans värde i synnerhet. Till grund för regeringens inställning i frågan ligger, som framgått, att individen och hennes behov och värdighet måste stå i centrum. Emellertid skall understrykas att biståndet här är ett komplement till berörda regeringars politik för att befolkning och resurser skall komma i balans. Därför är en viktig del av ett svenskt agerande på området att verka för en ansvarsfull och konsekvent ekonomisk såväl som social politik från regeringarnas sida. Det är på den punkten som de stora förändringarna måste komma. Tillväxten av antalet HIV/AIDS-sjuka ökar dramatiskt i många länder. Det är i första hand människor i produktiv ålder som insjuknar och som följd drabbas barn och åldringar. Vi ser idag hur barn får sluta i skolan för att inta mammas eller pappas roll som familjeförsörjare. I många länder, särskilt i Afrika, är HIV/AIDS inte bara ett hälsoproblem utan också ett samhällsekonomiskt och socialt problem till följd av sjukdomens utbredning i de produktiva åldrarna. Regeringen ser det därför som en mycket viktig uppgift att fortsätta utveckla insatserna på detta område. Jordbruk och utveckling. Jordbrukets centrala roll i utvecklingsprocessen är oomtvistad - ett fungerande jordbruk och en tryggad inhemsk livsmedelsförsörjning bildar basen för en långsiktigt hållbar utveckling. Jordbrukspotentialen i flertalet u-länder, särskilt i Afrika, är dåligt utnyttjad. Insatser för att öka och effektivisera jordbruksproduktionen är därför nödvändiga. Tillväxten måste i första hand åstadkommas genom ökad produktivitet. Det förutsätter bl.a. en sund makroekonomisk miljö, inklusive en prispolitik som stimulerar jordbruksproduktionen, en fungerande infrastruktur och institutioner som kan underlätta jordbrukets utveckling, liksom former för ägande och brukande som motiverar den enskilde till investeringar. Produktionen måste också anpassas till de ekologiska förutsättningarna och ske inom de gränser som naturen tål. Andra faktorer, såsom naturkatastrofer, politiska missgrepp, kränkning av mänskliga fri- och rättigheter samt inbördeskrig har emellertid försvårat för bönderna i somliga länder att höja produktionen. Ett annat problem är begränsningar i den internationella handeln. Tullar och andra restriktioner, liksom dumpade världsmarknadspriser på vissa jordbruksprodukter försvårar utvecklingen av u-ländernas jordbruk. Avreglering av jordbrukspriserna och liberalisering av distributionssystemen är avgörande faktorer för att man ska lyckas öka jordbruksproduktionen. De ekonomiska reformprogram som flertalet samarbetsländer genomför och som Sverige aktivt stöder, föreskriver bl.a. de här åtgärderna. Att bonden får ordentligt betalt för sina produkter är av central betydelse för att öka produktionen och sysselsättningen. Regeringen anser att ökad uppmärksamhet bör ges åt frågor som rör uthållig markanvändning och jordbruksproduktion i u-länderna. En marknadsanpassad ekonomisk politik ökar möjligheterna för jordbruksbiståndet att nå varaktiga resultat. Vi vet också att alla människor inte har tillträde till marknaden på lika villkor. Det kan vara brist på utbildning, ekonomiska resurser eller andra faktorer. Det krävs därför satsningar på, men också effektivare kopplingar mellan forskning, försöksverksamhet och metodutveckling som kan tillgodose småbrukarnas behov och produktionsvillkor. Avregleringar och ökad privatisering öppnar möjligheter för alternativa spar- och låneformer. Landsbygdens infrastruktur måste rustas upp och system för underhåll förbättras. Enskilda bönders äganderätt är central för utvecklingen av en effektiv jordbruksproduktion. Det är också viktigt att dessa åtnjuter en grad av rättssäkerhet som gör det möjligt att bruka jorden på lång sikt. Detta är viktigt bl.a. för resursutnyttjande och möjligheten att planera verksamheten. Upprättande av jord och fastighetsregister kan ytterligare öka säkerheten och effektiviteten i ägandet. I flera länder förekommer idag s.k. *landgrabbing*, vilket innebär att delar av den statliga byråkratin tillskansar sig lantegendom på landsbygdsbefolkningens bekostnad. Detta försämrar ytterligare rättssäkerhet och rättstrygghet för den jordägande landsbygdsbefolkningen. Det försämrar också kopplingen mellan ägande och brukande av marken. Regeringen följer noga utvecklingspolitiken i mottagarländerna i detta avseende. Kvinnor och utveckling. För att bistånd skall vara framgångsrikt och kunna bidra till en hållbar utveckling krävs att både mäns och kvinnors kompetens och möjligheter tas tillvara och utvecklas. Därför är det en betydelsefull och ansvarsfull uppgift att verka för att kvinnor i allt högre grad blir delaktiga i utvecklingssamarbetet. Det gäller såväl på global, regional som på lokal nivå. Regeringen ser det som ett viktigt framsteg att FN:s världskonferens om de mänskliga rättigheterna i sitt slutdokument lyft fram kvinnans rättigheter till en central fråga i det fortsatta arbetet för de mänskliga rättigheterna. Diskrimineringen av kvinnan är såväl en kränkning av hennes rättigheter som ett av de stora hindren för utveckling i u-länderna.Samtidigt bör betonas kvinnans betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Denna betydelse är såväl direkt genom att kvinnan deltar i, t.o.m. tar huvudansvar för, viktiga produktionsområden men också indirekt genom den betydelse hon har för barns och ungdomars utveckling. Av dessa olika perspektiv följer att det kvinnoinriktade biståndssamarbetet bör inriktas mot en ökad fokusering på hela kvinnans livscykel. En viktig aspekt för att uppnå en bättre tillvaro för kvinnor är rätten och tillgången till primärutbildning. Flera globala studier visar på det nära sambandet mellan kvinnors utbildningsnivå, hälsa och status i samhället. Ett av de fundamentala hindren mot en varaktig utveckling i u-länder är diskrimineringen av kvinnor så väl i lagreglering som i praktiken. Förberedelsena inför kvinnokonferensen i Peking 1995 blir därför en betydelsefull process. Ett viktigt syfte med denna konferens är att skapa ett förnyat politiskt åtagande och en handlingsplan för det fortsatta arbetet. Tyngdpunkten bör här enligt svenskt synsätt läggas på frågor som har avgörande betydelse för en majoritet av världens kvinnor. Viktiga tema är fattigdomsperspektivet, medvetandegörande och delaktighet i beslutsprocessen på alla nivåer. En central uppgift är vidare att eliminera våld och andra övergrepp mot kvinnor, och att ge kvinnor samma möjligheter som män till hälsovård, utbildning och arbetsutveckling. Genom att bereda kvinnan tillfälle till ekonomisk självständighet ges hon och hennes barn en möjlighet till ett värdigt och respekterat liv. Barn och utveckling. Den starka uppslutningen bakom konventionen om barnets rättigheter inger förhoppning och visar på ett växande engagemang kring barnens situation i världen både från regeringar och enskilda organisationer. Arbetet för barnets rättigheter har visat prov på nya och innovativa inslag. Det är därför positivt att det arbetet vunnit stöd i det antagna aktionsprogrammet från världskonferensen om mänskliga rättigheter. Regeringen avser att ge fortsatt hög prioritet åt barnets rättigheter inom biståndssamarbetet och i uppföljningen inom FN-systemet. Regeringen ser som sin uppgift att se till att staternas åtagande omsätts i nationell politik så att barnets rättigheter och behov de facto tillgodoses. Fortfarande är många länders regeringar i praktiken likgiltiga för barnens situation genom att förekomsten av barnprostitution, jakt på gatubarn, slavarbetet m.m. inte aktivt motarbetas. Här är det inte endast en fråga om fattigdom utan också en vilja till förändring. En särskilt utsatt grupp av barn är de som drabbas av krig och konflikter. Den typ av konflikter som vi ser alltmer av får dramatiska konsekvenser för civilbefolkningen och då särskilt barn. Alla insatser som syftar till att hindra skadeverkningarna och samtidigt undanröja konflikternas orsaker har stor betydelse för dessa barns möjligheter att överleva på ett värdigt sätt. Sverige är pådrivande för att dessa barns situation uppmärksammas. Nyligen presenterade FN:s barnfond en första sammanställning av situationen för barn i de länder som sammanställt handlingsplaner för uppföljningen av barntoppmötet 1990. Det är positivt att kunna konstatera att situationen för världens barn generellt förbättras. Rapporten visar vidare att det finns fattigare länder som bättre tillgodoser sina barns basbehov än andra något rikare länder. Tyvärr fortsätter dock diskriminerande åtgärder mot flickor och kvinnor i många länder. Det är något som är oacceptabelt och som måste följas noga i vårt utvecklingssamarbete. UTREDNINGAR, UTVÄRDERING OCH FÖRDJUPAT ANALYSARBETE EU, Sverige och biståndet Förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen (EU) inleddes den 1 februari 1993. Slutsatserna av det hittillsvarande svenska analysarbetet vad gäller biståndspolitiken har bl.a. redovisats i de av Utrikesdepartementet utgivna skrifterna Biståndet och EG (Fakta Europa, nr.1991:3) och EG och biståndet (Aktuellt i biståndspolitiken, nr. 1992:7). EG-kommissionen har i sitt yttrande över den svenska medlemskapsansökan redovisat sin bedömning av Sveriges biståndspolitik inför ett medlemskap. Såväl de ovan nämnda svenska analyserna som EG-kommissionen ser mycket positivt på ett svenskt medlemskap vad gäller ett kommande biståndspolitiskt samarbete. Som en aktiv förberedelse inför ett medlemskap bedrivs vid Utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete ett fördjupat analysarbete med tre huvudinriktningar: organisation, finansiering och policy. Arbetet med denna fördjupade analys beräknas avslutas till sommaren 1994 och en närmare redovisning presenteras i nästa års budgetproposition. Det krävs beredskap för de nya relativt omfattande arbetsuppgifter den svenska biståndsförvaltningen kommer att åläggas vid ett medlemskap. Därför kartläggs dels vilka arbetsinsatser som krävs vid kommissionen och dess administration dels behovet av resurser i Sverige. Den ekonomiska omfattningen av Sveriges bidrag till EG:s bistånd har enligt preliminära beräkningar fastställts till 1,6 - 1,8 miljarder kronor eller ca 12 % av den nuvarande svenska biståndsbudgeten. Det bistånd som bedrivs inom EG och som Sverige aktivt kommer att deltaga i överlappar i viss mån det nuvarande svenska biståndet. Departementet ämnar därför genomföra en jämförande kartläggning av de båda biståndsprogrammen främst vad avser prioriteringar i och fördelning av resurser. När Sverige skall bidra till EG:s bistånd är det viktigt att fördela biståndsresurserna så att EU blir en kompletterande kanal till Sveriges övriga bistånd. Den första fasen i medlemskapsförhandlingarna har varit att under våren 1993 gå igenom hela EG:s regelverk. Resultatet av dessa genomgångar är att regeringen inte ser några problem med att ta över detta regelverk på biståndsområdet. Detta innebär dock inte att vi från svensk sida helt delar den politik som EG bedriver på biståndsområdet. Som medlemmar kommer Sverige att tillsammans med andra likasinnande länder kunna driva sin linje i frågor där vi anser det angeläget att från våra utgångspunkter söka påverka färdriktningen inom EU:s biståndspolitik. I det pågående fördjupningsarbetet analyseras därför noggrant vilka frågor som Sverige anser det extra angeläget att driva vid ett medlemskap. Biståndskreditutredningen Som aviserades i förra årets budgetproposition har Utrikesdepartementet låtit utreda frågan om införandet av ett biståndskreditsystem som komplement till u-krediter. Utredningen, Biståndskrediter som komplement till gåvobistånd, har varit föremål för remissbehandling vid BITS, SIDA, SWEDECORP, och AB SEK. Utredningen: I utredningen diskuteras för- och nackdelar med ett anslagsfinansierat biståndskreditssystem som komplement till u-kredit- systemet och den projektfinansiering som sker via Nordiska utvecklingsfonden (NDF). Utredningen presenterar en modell över ett biståndskreditsystem för obundna krediter med en subventionsgrad på ca 80 % (IDA-liknande villkor) för projektfinansiering i u-länder. Krediterna förutses lämnas företrädesvis till sektorer där svenskt näringsliv är konkurrenskraftigt. Biståndskrediterna skall kunna användas som alternativ till gåvofinansiering av främst infrastrukturprojekt. Till skillnad från u-krediter skall biståndskrediterna utfästas för finansiering av projekt och ej leveranskontrakt. Fördelar med biståndskrediter är enligt utredningen att dessa ger investeringar en mer marknadsorienterad prägel, är lämpliga för samfinansiering samt kan användas vid en utfasning av reguljärt gåvobistånd. Den främsta nackdelen med biståndskrediterna som alternativ till gåvobistånd är att de ökar mottagarlandets skuldbörda. Utredningen förutser att en ram på ca 500 miljoner kronor per år kan behövas när systemet är fullt utbyggt. I inledningsskedet kommer anslagsbehovet att vara mindre. En anslagstilldelning om 100 miljoner kronor torde räcka under det inledande året. BITS, SIDA och SWEDECORP föreslås få möjlighet att, efter framställning hos regeringen, disponera medel under biståndskreditramen. Den finansiella administrationen föreslås handhas av AB Svensk Exportkredit. Remissinstanserna: BITS och SWEDECORP är positiva till införandet av ett biståndskreditsystem. SIDA anser att gåvobistånd är att föredra framför kreditbistånd. SWEDECORP tillstyrker förslaget beträffande beredande myndigheter men menar att beslut, åtminstone om krediter av mindre storlek, bör ligga hos myndigheterna och ej regeringen. Också SIDA är positiv till att samtliga aktuella myndigheter skall medges rätt att utnyttja och besluta om medel under biståndskreditramen. BITS anser att systemet bör ligga hos BITS där kompetens inom kreditbiståndet redan finns. SIDA och SWEDECORP anser att systemet skall vara anslagsfinansierat. BITS förordar ett huvudsakligen marknadsfinansierat system i syfte att hushålla med anslagsmedel. Samtliga remissinstanser förordar ett obundet system. BITS och SWEDECORP anser dock att det i särskilda fall skall vara möjligt att utfästa bundna krediter. Remissinstanserna anser att det är väsentligt att länderinriktningen förtydligas. Regeringens överväganden Regeringens bedömning är att utredningen klart visat att fördelarna med ett biståndskreditsystem överväger nackdelarna. Biståndskrediter som komplement till u-krediter skulle öka flexibiliteten i det svenska kreditbiståndet varigenom krediter på mycket förmånliga villkor kan ges till fattigare länder. I huvudsak bör biståndskrediterna ges för finansiering av infrastrukturprojekt i låginkomstländer med liten eller medelstor skuldbörda. Den biståndsmässiga beredningen och beslut om biståndskrediter föreslås ligga hos BITS medan själva kreditadministrationen bör handhas av AB SEK. Vid beredningen av eventuella biståndskrediter till SIDA:s samarbetsländer skall BITS samråda med SIDA. SIDA:s stöd till infrastruktursektorn bör också fortsättningsvis ske på gåvobasis. SWEDECORP kan, vid sidan av det rena gåvobiståndet, inom ramen för sitt verksamhetsanslag bevilja exempelvis villkorslån till riskkapitalbolag och investeringsbanker i u-länder. Biståndskrediterna, som i normalfallet skall vara obundna, bör ges på IDA-liknande villkor. Undantagsvis skall också bundna krediter kunna komma ifråga. Regeringen förordar att ett system för biståndskrediter inrättas under en försöksperiod av två år. Medelsbehovet beräknas till 50 miljoner kronor under det första verksamhetsåret. BITS bör tillåtas göra utfästelse om biståndskrediter till ett belopp som motsvarar tre gånger de vid varje tillfälle tillgängliga medlen. Ett resultatorienterat synsätt Den svenska biståndsförvaltningen måste ses som en helhet vars uppgift är att hantera en verksamhet präglad av mångfald. De regler och system som styr förvaltningens arbete måste successivt anpassas såväl efter biståndspolitikens inriktning som efter förändringar i förvaltningens omvärld. De övergripande kraven och kriterierna för biståndet har behandlats ingående i ett tidigare avsnitt. Regeringens styrning av biståndet skall präglas av ett resultatorienterat synsätt. Detta kräver bl.a. att målen för alla projekt, insatser osv. görs tydliga samt att resultaten löpande följs upp i förhållande till målen. Regeringen har mot denna bakgrund givit myndigheterna sådana direktiv. Ett omfattande arbete i dessa frågor pågår nu. Regeringen redovisade våren 1993 de allmänna ramarna för arbetet (prop. 1992/93:244, bet. 1992/93:UU26, rskr. 1992/93:342). Under våren 1993 inledde Sekretariatet för analys av utvecklingssamarbetet (SAU) sin verksamhet. Dess uppdrag är att på ett systematiskt sätt söka besvara övergripande frågor om biståndets nytta och effektivitet. Under innevarande budgetår kommer SAU bl.a. att studera det samlade svenska biståndet till Guinea-Bissau, Tanzania, Zambia och Nicaragua. Den kommitté (dir. 1992:59) som leder SAU:s arbete beräknas under sommaren 1994 avlämna ett betänkande med förslag om inriktningen av och formerna för en fortsatt kvalificerad analys- och utvärderingsverksamhet inriktad på biståndets effektivitetsfrågor. Ett mål för en mer effektiv biståndsförvaltning bör självfallet vara att prestera effektiva biståndsinsatser. Biståndsmyndigheternas administrativa kostnader är dock relativt begränsade, mindre än 5 % av de samlade biståndsanslagen. Administrativa besparingar har genomförts. Under hösten 1993 har bl.a. integrationen av ambassader och biståndskontor inletts. De nya utlandsmyndigheterna är ett uttryck för en mer markerad helhetssyn på Sveriges förhållande till det berörda landet. Den utsända personalen kan på detta sätt också utnyttjas mer flexibelt och effektivt. Integrationen kommer att vara helt genomförd den 1 januari 1995. Arbetet med att se över styrnings- och beslutsvägar, organisation samt behoven av kompetensutveckling bör fortsätta. Regeringen gav i augusti 1993 en särskild utredare i uppgift (dir. 1993:87) att bl.a. behandla dessa frågor och att utarbeta förslag om hur administrationen av biståndet kan rationaliseras och effektiviseras. Denna Biståndsförvaltningsutredning kommer att avlämna sina överväganden och förslag inom kort. Utredarens arbete är inriktat dels på att precisera formerna för regeringens styrning av myndigheterna, dels på biståndssektorns myndighetsstruktur. En central utgångspunkt är att ett resultatorienterat styrsystem i förening med en tydligare roll- och uppgiftsfördelning, mellan regering och myndigheter samt mellan myndigheter, i sig kan möjliggöra inte obetydliga ekonomiska besparingar. Multilateral upphandling Den upphandlingsmarknad som genereras av de mulitlaterala utvecklingsbankerna och FN:s biståndsverksamhet är av flera skäl intressant. Den är relativt stor, den är växande men också svårpenetrerad och omgärdad av speciella upphandlingsregler. Trots det svenska näringslivets internationalisering har svenska företag haft begränsade framgångar på denna marknad. Mot denna bakgrund angavs i förra årets budgetproposition 1993/94:100 (sid. 76) att Utrikesdepartementets handels- och u-avdelningar avsåg att närmare analysera hur den svenska andelen av de multilaterala organens upphandling skulle kunna öka inom ramen för gällande principer om obundet bistånd och internationella upphandlings- regler på området. Arbetet med denna analys inleddes under sommaren 1993 av en projektgrupp inom departementet. Till projektgruppen knöts en kontaktgrupp med företrädare för Utrikesdepartementet, Finansdepartementet, BITS, SIDA och SWEDECORP, Exportrådet och Industriförbundet samt Svensk Exportkredit. Projektets övergripande mål är att på grundval av en analys lägga förslag till mer effektiva, koordinerade och strategiska svenska främ- jandeinsatser på det multilaterala upphandlingsområdet. Projektgruppen kommer att avlämna sin rapport under våren 1994. En departemental prövning av projektgruppens förslag kommer därefter att göras med avsikt att snarast genomföra sådana förändringar att nuvarande främjandeåtgärder förstärks. Nedan presenteras vissa preliminära slut-satser från projektgruppens arbete. En generell slutsats är behovet av att hitta former för en förbättrad samverkan för att uppnå det önskade resultatet: att inom ramen för de svenska biståndspolitiska målen nå ett förbättrat utnyttjande av den svenska resursbasen med sikte på en högre effektivitet i såväl utvecklings- som katastrofsamarbetet och de fredsbevarande operationerna. Med denna utgångspunkt avser projektgruppen att analysera och preliminärt lämna förslag inom främst följande områden: Revitaliserad främjandeorganisation: En organisatoriskt förstärkt främjandeverksamhet (inkl. projekt- och marknadsbevakning) baserad på närmare samråd och samverkan mellan näringslivet, Utrikesdepartementet och olika myndigheter. Förbättrad marknadsinformation: Tillskapande av ett mer sammanhållet system för information om prioriterade marknader som idag finns utspritt bland många olika aktörer såsom departement, ambassader, biståndsorgan och företag. Information om resursbasen: Tillskapande av ett mer sammanhållet system för information om resursbasen med avsikt att ge ambassader, projektbevakare och andra möjlighet att kunna snabbt förmedla uppdaterad och korrekt information om svenska företag, institutioner och konsulter. Finansieringsfrågor: Olika finansieringsarrangemang föreslås bli föremål för en uppföljande översyn med hänsyn till dessa frågors stora betydelse. Bland annat anses hittillsvarande system med konsultfonder i olika multilaterala organ ha fungerat väl och föreslås bli ytterligare utvidgat inom utvecklingsbankerna, inom FN-systemet och vissa av EG:s program. Selektiva insatser: Förslag till åtgärder för att öka svenska företags möjligheter att leverera till FN:s fredsbevarande operationer, samt insatser på katastrof- och flyktingområdet. Valövervakningsinstitutet Regeringen tillsatte 1992 en utredning för att utröna behovet av ett internationellt institut för valövervakning. Utredningen överlämnade sitt betänkande Free and Fair Elections - and Beyond (SOU 1993:100) den 21 oktober 1993. Utredningen har baserat sitt arbete i hög grad på överläggningar med forskare och individer med lång erfarenhet av valfrågor i skilda länder, parlamentariker och parlamentariska organisationer, företrädare för regeringar och enskilda organisationer, FN och andra mellanstatliga sammanslutningar såsom Samväldet och EU. Synpunkter har på detta sätt fortlöpande kunnat inhämtas och diskuteras såväl inom utredningen som med sakkunniga utomlands. Arbetet har tilldragit sig betydande intresse och har fått ett brett stöd. Bakgrunden till utredningen är det starkt ökade behovet av internationell övervakning av val i skilda länder och världsdelar. Utredningen ser detta som ett symptom på ett växande intresse för demokratiska samhällssystem. Den understryker att det är angeläget att stödja denna utveckling. Utredningen konstaterar att de nuvarande insatserna för valövervakning är kortsiktiga och har projektkaraktär. Behovet är emellertid långsiktigt. Hela processen från ett val till nästa val omfattar exempelvis oppositionens roll, parlamentens sätt att arbeta, den relevanta lagstiftningen, möjligheten i praktiken för skilda politiska åsikter att få komma till tals, valsystemet, vallängdernas konstruktion och vem som har rätt att rösta. Vidare har utredningen konstaterat ett behov av internationellt överenskomna regler och normer, bl.a. för valövervakning. Härtill kommer att det föreligger en brist på opartiska instanser som alla parter kan känna förtroende för. Många av de organisationer som i dag ägnar sig åt valövervakning är egentligen tillkomna för andra uppgifter, t.ex. nationella parlament, och anser sig ha behov av ett mer professionellt organ för stöd och råd. Länder som genomgår en demokratisk omvandlig måste ofta bygga upp sin kompetens på skilda delar av valprocessen och skulle uppskatta en systematisk hjälp för detta. Det ligger i sakens natur att en pluralistisk demokrati också för samman aktörer med skilda mandat och roller: regeringar, parlament, enskilda organisationer och experter på valfrågor. Det finns i dag inget forum som gör det möjligt för alla dessa att samverka på sina egna villkor och mandat. FN uträttar ett viktigt arbete på valområdet. Särskilt gäller detta insatser för att bilägga långvariga konflikter, såsom i Namibia och Kambodja. FN är ett mellanstatligt organ, och regeringar är bara en av parterna i ett val. FN:s generalsekreterare och hans medarbetare har också välkomnat och stött tanken på ett fristående institut och har lovat ett fortsatt stöd för ansträngningar att få ett sådant till stånd. Andra aktörer har skilda självvalda eller givna begränsingar. De är geografiskt eller geopolitiskt begränsade (t.ex Europarådet), sysslar med bara en viss del av den totala processen, har en bestämd politisk identitet (t.ex. Samväldet), eller är nationella, vilket i vissa lägen kan negativt påverka uppfattningen av deras trovärdighet. Utredningen finner mot denna bakgrund att det finns både ett belagt behov av ett nytt internationellt institut för stöd till valprocesser och ett betydande internationellt stöd för tanken att upprätta ett sådant institut. Institutet föreslås ägna sig åt tre huvuduppgifter: - Normativ och forskningsorienterad verksamhet; - Kapacitetsuppbyggnad, konsulttjänster och bistånd; - Internationellt samarbete i form av erfarenhetsutbyte och valövervak-ning. Det föreslås att i institutets styrelse skall ingå företrädare för tre kategorier: finansiärer, internationella organisationer samt erfarna personer med olika professionell bakgrund och geografisk hemvist. Ministern för internationellt utvecklingssamarbete och mänskliga rättigheter har ställt sig bakom utredningen och dess slutsatser och rekommendationer och avser att i början av 1994 sammankalla en konferens för att formellt börja en process som avses leda till bildandet av ett valinstitut. Politiska partier Regeringen har under innevarande budgetår initierat ett analysarbete om möjligheterna och behovet av att kanalisera bistånd genom organ med anknytning till politiska partier. Utredningens resultat kommer att avrapporteras under våren 1994. UNICEF-kommittén Svenska UNICEF-kommittén, som är en statlig stiftelse, fungerar som nationell kommitté för FN:s barnfond (UNICEF). Nationella kommittéer finns i flertalet i-länder. Verksamheten regleras via ett s.k. samarbetsavtal mellan UNICEF och de nationella kommitteérna. Med något undantag har de nationella kommittéerna formen av enskild organisation. Som aviserades i förra årets budgetproposition har en utredare tillsatts för att se över kommitténs associationsrättsliga form. BISTÅNDSANSLAGEN M.M. Regeringens förslag i det följande innebär att det samlade biståndet för budgetåret 1994/95 uppgår till 13 360 miljoner kronor. Beloppet utgör en ökning med 400 miljoner kronor, i jämförelse med innevarande budgetår. Ökningen sker i enlighet med regeringens ambitioner att Sverige inom en femårsperiod åter avsätter en procent av BNI till internationellt utvecklingssamarbete. Den föreslagna ökningen av biståndsramen är i huvudsak jämnt fördelad över de olika anslagen. Sedvanlig pris- och löneomräkning har skett av myndigheternas förvaltningsanslag. En särskild utredare har tillsatts med uppdrag att utarbeta förslag om hur administrationen av biståndet kan rationaliseras och effektiviseras. Regeringen avvaktar utredarens förslag för att med dessa som grund senare kunna återkomma med förslag till omprioriteringar och besparingar inom biståndsför- valtningen. I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1992/93:244, bet. 1992/93:UU26, rskr. 1992/93:342) föreslås en ny struktur av anslagen under littera C. Anslag III C 3. Andra biståndsprogram delas upp i anslagen C 4. Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad, C 5. Utvecklingssamarbete genom Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS), C 7. U-landsforskning genom Styrelsen för u-landsforskning (SAREC), C 9. Näringslivsbistånd genom Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) och Swedfund International AB och slutligen delar av C 13. Projektbistånd till vissa länder m.m.. Varje myndighets verksamhetsanslag följs av dess administrationsanslag. Stöd till ekonomiska reformprogram och skuldlättnadsåtgärder slås samman med det importstöd som tidigare redovisats i några av programländernas s.k. landramar under anslaget III C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA till ett nytt anslag som kallas C 4. Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad. Styrelsen för u-landsut- bildning i Sandö (Sandö U-centrum) har tidigare budgetår erhållit medel under två anslag. Dessa sammanförs nu till ett anslag så att även elevförmåner och utbildningsbidrag anslås under myndighetens ordinarie ramanslag. Ett nytt anslag föreslås och benämns C 13. Projektbistånd till vissa länder m.m. Hit har olika typer av insatser som inte naturligt hör hemma under något av de andra anslagen förts. De multilaterala bidragen under anslaget C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram ökar med 146,6 miljoner kronor och uppgår till totalt 3 295 miljoner kronor. Det totala multilaterala biståndet är dock större eftersom stora bidrag till internationella organisationer även ges från de andra anslagen inom biståndsramen. Sammantaget uppgår de svenska bidragen till ca en tredjedel av det totala svenska biståndet. Övergången till ny budgeteringsteknik för Sveriges bidrag till Internationella utvecklingsfonden (IDA) innebär att medel numera inte anslås förrän IDA drar på en skuldsedel. Detta medför att reserverade medel under anslagsposten för täckande av lagda skuldsedlar successivt minskar. Vid budgetårsskiftet utgjorde sålunda det totala skuldsedelsbeloppet under anslaget drygt 4,7 miljarder kronor medan reserverade medel för kommande utbetalningar uppgick till 3,3 miljarder kronor. Av den ingående reservationen på ca 940 miljoner kronor för övriga ändamål är allt utom drygt 70 miljoner kronor reserverat genom beslut eller utfästelser. Av medlen som budgeterats under tidigare år som täckning för skuldsedlar som utfärdats för IDA:s räkning men ännu ej utbetalats har regeringen efter riksdagens godkännande under budgetåret 1990/91 beslutat att disponera 125 miljoner kronor för multilaterala insatser i Central- och östeuropa samt 220 miljoner kronor för katastrofinsatser, under budgetåret 1991/92 ytterligare 125 miljoner kronor för multilaterala insatser i Central- och östeuropa samt under budgetåret 1992/93 150 miljoner kronor för katastrofinsatser i f.d. Jugoslavien, utan att Sveriges åtaganden gentemot IDA inskränks. Anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA beräknas sammanlagt till 6 290 miljoner kronor. Då det importstöd som tidigare anslagits över detta anslag nu föreslås flyttas till ett nytt anslag blir det svårt att rättvisande informera om hur anslaget förändrats från föregående budgetår. Med en uppskattning att importstödet för budgetåret 1993/94 utgör ca 540 miljoner kronor av budgeterade medel innebär det att det föreslagna beloppet för 1994/95 skall jämföras med 6 159,5 miljoner kronor. Detta anslag föreslås därmed öka med 130,5 miljoner kronor. De outbetalda medlen under anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA uppgår till totalt 2 670 miljoner kronor. Hela denna reservation utom 270 miljoner kronor är intecknad genom utfästelser och avtal för olika projekt och program. En stor del av reservationerna hänför sig till landramarna och regionala stöd. För dessa anslagsposter har regeringen medgivit en rätt att utfästa belopp på upp till tre gånger anslagna medel för ett år. Denna budgeteringsteknik skapar förutsättningar för långsiktighet i landsamarbetet och för att utbetalningarna skall kunna verkställas i takt med att medel behövs för genomförande av olika projekt och program. Anslaget C 3. Andra biståndsprogram uppvisar en reservation på ca 1 990 miljoner kronor. Av den totala reservationen hänför sig ca 190 miljoner kronor till u-landsforskning genom SAREC där allt utom knappt 50 miljoner kronor redan är intecknat för olika ändamål. U-krediter genom BITS uppvisar en reservation på ca 560 miljoner kronor vilken redan är intecknat. Regeringen anser att reservationen för u-krediter är rimlig för att tjäna som buffert mot svängningar i anslagsbelastningen. Tekniskt samarbete genom BITS uppvisar en reservation på ca 150 miljoner kronor som uppstått på grund av förseningar och förändringar av insatsers genomförande. Av reservationerna om ca 100 miljoner kronor som SWEDECORP uppvisar är redan ca 60 miljoner kronor intecknade för olika ändamål. Reservationer på 775 miljoner kronor för stöd till ekonomiska reformprogram och skuldlättnadsåtgärder är redan helt intecknade för olika insatser. Reservationerna under anslagsposten projektbistånd till vissa länder är ca 100 miljoner kronor. Regeringen ämnar ta ett särskilt beslut om användandet av dessa medel. Utgifter för biståndsverksamhet, som i statsbudgeten belastar andra anslag än biståndsanslagen bör beaktas vid summeringen av det samlade biståndet. För budgetåret 1992/93 uppgår dessa utgifter till 902,8 miljoner kronor varav 665 miljoner kronor hänför sig till avräkningar för vissa asylkostnader. Anslagsbelopp och anslagsbenämningar framgår av nedanstående sammanfattande tabell. Tabell 2 Biståndsanslagen 1991/92--1994/95 (mkr)1 AnvisatAnvisatAnvisatFörslag Förändr. 1991/921992/931993/941994/95 1993/94 -1994/95 C 1. Bidrag till inter-3 319,43 566,13 148,43 295,0 146,6 nationella biståndsprogram C 2. Utvecklingssamarbete7 300,07 517,06 699,56 290,0 -409,5 genom Styrelsen för inter- nationell utveckling (SIDA) C 3. Styrelsen för inter-269,6293,8297,4314,7 17,3 nationell utveckling (SIDA) C 4. Stöd till ekonomiska500,0700,0500,01 000,0 500,0 reformer och skuldlättnad C 5.Utvecklingssamarbete 815,0 110,5 genom Beredningen för tekniskt- ekonomiskt samarbete (BITS) Tekniskt samarbete och315,0324,5304,5 internationella kurser U-krediter 400,0 420,0 400,0 C 6. Beredningen för inter-14,618,720,6 20,7 0,1 nationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) C 7. U-landsforskning genom395,0425,0405,0425,0 20 Styrelsen för u-lands- forskning (SAREC) C 8. Styrelsen för u-lands-21,025,426,7 27,5 0,8 forskning (SAREC) C 9. Näringslivsbistånd 135,0 -25 genom Styrelsen för inter- nationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) och Swedfund International AB Näringslivsfrämjande125,0 160,0 135,0 Investeringsfrämjande24,5 25,0 25,0 C 10. Styrelsen för inter- 34,4 35,5 29,0 -6,5 nationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) C 11. Styrelsen för u-landsut-54,923,024,932,3 0,3 bildning i Sandö (Sandö U-centrum) Utbildningsbidrag och elevför-6,87,17,1 måner AnvisatAnvisatAnvisatFörslag Förändr. 1991/921992/931993/941994/95 1993/94 -1994/95 C 12. Nordiska afrikainstitutet5,76,05,5 6,1 0,6 C 13. Projektbistånd till vissa 66,9 29,4 länder m.m. Projektbistånd till vissa länder200,040,020,0 Utredningar m.m. 8,0 10,0 7,5 Gäststipendie- och utbytes-5,510,010,0 program genom Stiftelsen Svenska Institutet Biståndskostnader som206,0188,9 215,0 237,8 22,8 finansieras över andra huvud- titlar eller anslag Avräkning för vissa asyl-700,0665,0665,0665,0 0 kostnader Ofördelat belopp pga 7,4 tekniska justeringar på myndigheternas förvaltnings- anslag TOTALT: 13 871,014 460,012 960,013 360,0 1 En ny anslagsstruktur föreslås för budgetåret 1994/95 varför tabellen inte blir helt jämförbar över åren Multilateralt utvecklingssamarbete Effektiviteten i det multilaterala systemet Inledningsvis har vi redovisat den värld av globala utmaningar och ömsesidigt beroende som allt tydligare avtecknar sig. Med denna utveckling som bakgrund växer sig behovet av väl fungerande internationella institutioner allt starkare. Sverige har som litet land alltid varit en stark anhängare av multilateralism, och inte minst verkat för ett starkt FN. Stödet för FN har varit såväl politiskt som finansiellt. FN:s utvecklingsarbete har erhållit stora svenska bidrag. Inom ramen för vårt bistånd kompletteras stöd direkt till s.k. programländer, annat bilateralt stöd samt stöd till direkta insatser genom enskilda organisationer av bidrag för utvecklingsändamål genom de multilaterala organen, främst de internationella finansieringsorganen såsom Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna, samt till FN:s olika fonder och program för utveckling. Vi har också redovisat att vi står inför en situation med ökade krav och stagnerande resurser internationellt. Kraven på ökad effektivitet och framförallt på påvisbara resultat i allt bistånd ter sig som än mer angeläget mot denna bakgrund, oavsett om biståndet är multilateralt eller bilateralt. Hur man skall gå till väga för att nå detta syfte ter sig emellertid något annorlunda för det multilaterala biståndet jämfört med det bilaterala biståndet. De multilaterala organisationerna utmärks just av mångfalden av givare, och det skulle inte bli effektivt om var och en av dessa givare ställde egna och delvis disparata krav, och på ett ryckigt och oförutsägbart sätt påverkade verksamheten. Det handlar iställer om att skapa multilaterala institutioner som är starka och professionella, har hög integritet, väl definierade och avgränsade mandat och med tydliga styr- och finansieringsystem där just multilateralismen, dvs. det gemensamma åtagandet, står i förgrunden. Kraven på effektivitet måste självfallet vara centralt för organisationerna själva. De måste kunna redovisa resultat såväl kvalitativt som kvantitativt och göra relevanta utvärderingar för att lära av dessa. Verksamheten i fält skall därvid stå i fokus. Vårt agerande i multilaterala utvecklingsorgan styrs av strävan att utifrån våra egna biståndspolitiska mål och prioriteringar skapa förutsättningar för dessa institutioner att verka på ett effektivt sätt. Kraven på effektivitet från medlemsländerna måste således i första hand riktas mot organisationernas styrformer som ett medel för att effektivisera den faktiska verksamheten. Styrning och finansiering av multilaterala organ De styrformer som finns i de internationella finansieringsorganen, dvs. främst Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna, är i huvudsak ändamålsenliga och funktionella. I finansieringsorganens styrelser står verksamheten och dess resultat i centrum. Dessutom äger återkommande förhandlingar rum där givarna i ett sammanhang förhandlar om den totala volymen, sina individuella bidrag och organisationernas policyinriktning. Här finns därför en direkt koppling mellan finansieringen av verksamheten och styrningen av densamma. Sverige och Norden har kunnat spela en jämförelsevis stor roll och verkat pådrivande i policyfrågor på ett sådant sätt att verksamheten i dessa institutioner bedrivs i stor överenstämmelse med nordiska biståndspolitiska mål. Det nordiska inflytandet är betydelsefullt trots jämförelsevis små nordiska andelar vad avser finansiella bidrag. Särskilt viktigt ter sig detta inflytande på utformningen av IDA, Världsbankens fond för räntefri utlåning till de allra fattigaste länderna, där Sverige står för en finansiell andel om 2,62 %. Sverige har där aktivt bidragit till en utvecklad syn vad gäller t.ex. de sociala sektorernas roll, kvinnans betydelse i utvecklingsprocessen och vikten av miljömässigt sund utveckling som bedömningsgrund för verksamheten. För FN-systemet blir bilden mer komplicerad. De olika FN-organen har angelägna och viktiga mandat på områden som kapacitetsuppbyggande bistånd, miljöfrågor, bistånd riktat till kvinnor och barn, livsmedelsbistånd, bistånd till flyktingar och bistånd i katastrofsituationer. Som redovisats i tidigare budgetpropositioner har Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna genom Nordiska FN-projektet analyserat FN:s biståndsverksamhet och påvisat hur FN-systemet successivt splittrats och marginaliserats. Denna utveckling har bl.a. inneburit att effektiviteten i den samlade verksamheten ibland är otillfredsställande. Den uppkomna situationen har i ett globalt perspektiv inneburit att ett vakuum vad gäller internationellt ledarskap i vissa viktiga utvecklingspolitiska frågor uppstått. När FN-systemet därvidlag stagnerat, har Världsbanken, världens ledande utvecklingsorgan, trätt in med biståndsanalys och - åtgärder, medan FN-systemet i stort använt sina begränsade resurser till en mer splittrad och disparat projektverksamhet. Behovet av starka multilaterala institutioner för att lösa utvecklingsproblem av såväl global som nationell karaktär innebär emellertid att det finns utrymme för såväl FN som de internationella finansieringsorganen. Däremot måste arbetsfördelningen dem emellan klargöras så att deras kompletterande roller utnyttjas så effektivt som möjligt. Det är ett svenskt intresse att stärka FN på det ekonomiska och sociala området. För Sverige ter sig därför behovet av reformer i FN som ett angeläget krav. Det nordiska FN-projektet, som redovisades mer i detalj i de två senaste budgetpropositionerna hade till syfte att formulera förslag till förändringar för effektivisering och reformering av FN:s biståndsverksamhet. Tidigare reformförsök inom det ekonomiska och sociala området har inte lett till några mer långtgående resultat. Trots många goda förslag har det under de senaste 20 åren varit svårt att rucka på den obenägenhet till förändringar som finns såväl bland medlemsländerna som inom FN-systemet. Nordiska FN-projektets slutrapport presenterades våren 1991. Förslagen i rapporten går i huvudsak ut på att styr- och finansieringsformerna för FN:s program och fonder skall reformeras. Bl.a. föreslås att ett internationellt utvecklingsråd skall bildas där riktlinjer skall diskuteras och läggas fast för FN:s samlade biståndsverksamhet. Vidare föreslås att mindre exekutiva styrelser skall inrättas för var och en av FN:s olika biståndsorganisationer i syfte att ersätta de nuvarande ineffektivt fungerande styrelserna. Nordiska FN-projektets slutrapport innehåller också förslag om hur finansieringsformerna för FN:s biståndsverksamhet bör förändras. Syftet med förslagen är att skapa en jämnare bördefördelning mellan givarna liksom en högre grad av förutsägbarhet och därmed ökad möjlighet till långsiktig planering av verksamheten. Den nuvarande formen med frivilliga bidrag föreslås kompletteras med två andra bidragsformer. Den första utgörs av reguljära bidrag från alla medlemsländer där hänsyn skall tas till betalningsförmågan. Den andra formen föreslås vara *förhandlade bidrag*, vilket innebär att givarländerna samlat kommer överens om hur kostnaderna för den biståndsverksamhet som medlemsländerna beslutat om skall fördelas. Efter diskussioner i ECOSOC:s högnivåmöte juni 1991 kom de nordiska förslagen att gå in i en förhandlingsfas inom FN. Generalförsamlingen tillsatte hösten 1992 en arbetsgrupp med uppgift att lämna förslag till församlingen för hur FN:s biståndsverksamhet kan reformeras. Efter ett drygt år av förhandlingar fattade församlingen i december 1993 beslut om reformer. Beslutet innebär ett genombrott för nya principer för FN:s biståndsverksamhet som till stora delar bygger på Nordiska FN-projektets analys och förslag. De nordiska ländernas bestämda inriktning att nå beslut som innebär reella förändringar gav efter långa och mycket komplicerade förhandlingar slutligen resultat. Beslutet innebär att ECOSOC:s arbetsformer förändras. Under en del av ECOSOC skall ett årligt högnivåmöte hållas om FN:s samlade biståndsverksamhet. I enlighet med Nordiska FN-projektets förslag kommer då en diskussion att föras och riktlinjer ges för hur denna verksamhet skall drivas. Detta möjliggör att FN får en samlad policy och klarare prioriteringar för den ekonomiska och sociala verksamheten. En central del av beslutet är att de nuvarande styrelserna för FN:s program och fonder skall ersättas med mindre exekutiva styrelser. De nuvarande styrelserna består av ett 50-tal medlemmar samt observatörer. Detta betyder att 200-300 personer kan delta vid de möten som hålls en till två gånger per år. De nya exekutiva styrelserna skall bestå av 36 medlemmar och inga observatörer. Styrelserna skall träffas regelbundet under året för att löpande styra verksamheten med utgångspunkt från de övergripande riktlinjer som ges av ECOSOC. Styrelserna skall inte som nu sammanträda i FN:s lokaler utan i respektive organs huvudkvarter. Genom beslutet om förändrade styrformer har ett första viktigt steg tagits för att få ett effektivare FN-bistånd. Det är ett grundläggande och avgörande steg för att stoppa fragmentiseringen av FN-biståndet liksom för att hejda den marginalisering som pågått under senare år. Det är också ett avgörande steg i en förändringsprocess som nu har inletts. Förändringsprocessen kommer att fortsätta under 1994. I beslutet uppmanas generalsekreteraren att utreda hur ett nytt finansieringssystem med i första han förhandlade bidrag kan utformas. Denna rapport skall vara färdig i april och förhandlingar om ett nytt finansieringssystem inledas i maj. Generalförsamlingens beslut innebär också att en översyn skall göras som underlag för diskussioner om fortsatta reformer. Bland annat skall översynen se om antalet representanter i de exekutiva styrelserna kan modifieras ytterligare. Översynen skall diskuteras vid ECOSOC:s högnivåmöte sommaren 1995 samt vid generalförsamlingen samma år. För att genomföra generalförsamlingens viktiga beslut krävs under den närmaste tiden en komplicerad process vad gäller styrelsearbetets faktiska utformning. I detta läge är det angeläget att Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna finner former för fortsatt aktivt agerande i dessa processer. Ett instrument i detta arbete är vår bidragsgivning, där våra höga andelar ger oss ett gynnsamt läge. För att fullt ut kunna nyttja detta instrument har regeringen en beredskap att periodicera utbetalningarna på grundval av takten och framstegen i det fortsatta reformarbetet. Budgetering av internationellt förhandlade bidrag Riksdagen har att ta ställning till årliga bidrag för de multilaterala biståndsorganisationerna. För vissa av dessa, nämligen Världsbanken och de regionala utvecklingbankerna, utgörs emellertid grundvalen för våra bidrag av åtaganden för perioder om flera år. Detta innebär att budgeteringen för dessa institutioner måste ske med viss framförhållning. Utlåningen via Världsbankens och de regionala utvecklingsbankernas utvecklingsgfonder finansieras genom bidrag från medlemsländerna, vilka i återkommande förhandlingar beslutar om påfyllnader av fondernas resurser. En sådan påfyllnad sträcker sig normalt över en tre- eller fyraårsperiod, och medlemsländerna fastställer vid förhandlingarna sina respektive bidrag för hela perioden, vilka sedan erläggs genom årliga bidrag. Budgetering av dessa bidrag har tidigare skett på så sätt att det i varje års budget anslagits en summa motsvarande det totala svenska årsbidraget. Detta har sedan erlagts i form av en skuldsedel som deponerats i Riksbanken. Då organisationen begärt att få tillgång till medel har en s.k. dragning genomförts, vilket innebär att medlen dragits från summan på skuldsedeln. Dessa dragningar sker emellertid först då organisationen behöver resurser för utbetalningar till godkända projekt, varför de anslagna medlen förblivit outnyttjade under en följd av år. En betydande mängd outnyttjade medel härrörande från tidigare påfyllnader har på detta sätt kommit att byggas upp under anslaget C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram. För IDA gäller sedan budgetåret 1991/92 en ny budgeteringsmetod, vilken innebär att regeringen inte längre anslår medel motsvarande det totala svenska årsbidraget, utan istället anslår summan av årets beräknade dragningar från lagda skuldsedlar. På detta sätt kommer de anslagna medlen att motsvara de medel som verkligen används för utbetalningar under året, och inga nya reserver byggs därför upp. Samtidigt minskar den existerande potten outnyttjade medel i takt med att dragningarna från tidigare fondpåfyllnader, för vilka budgetering skett enligt de gamla principerna, fortsätter. Det är viktigt att understryka att systemförändringen inte i sig påverkar omfattningen av de svenska åtagandena gentemot IDA utan endast utgör en budgetmässig omfördelning över tiden. Anslagen fördelas över ett större antal år och medel till respektive påfyllnad anslås så länge som IDA:s dragningar från motsvarande skuldsedlar pågår. Därigenom måste medel anslås för dragningar från flera påfyllnader samtidigt. På sikt kommer årliga åtaganden och anslag för beräknade dragningar att ligga ungefär på samma nivå. Regeringen avser införa samma budgeteringssystem för de regionala utvecklingsfonderna (AfDF och AsDF) fr.o.m. nästa påfyllnad i respektive fond. Den fond som härnäst påverkas av ett sådant system- skifte är Afrikanska utvecklingsfonden. Sammanfattningsvis kan konstateras att det nya budgeteringsssystemet har flera fördelar. För det första byggs inga nya reserver upp, samtidigt som den existerande mängden outnyttjade medel minskar i takt med att dragningarna från tidigare fondpåfyllnader fortsätter. Det ger också en sannare bild av den faktiska resursöverföringen till u-länderna, och ligger därmed i linje med en allmän strävan att inom biståndet avpassa tilldelningen av medel till utnyttjandet. Det nya systemet innebär därigenom att anslagen kan komma att fluktuera från år till år betydligt mer än vad som varit fallet i det tidigare budgeteringssystemet. Det är därför angeläget att se till budgetbeloppen över en flerårsperiod för att bedöma hur nivån på de svenska åtagandena gentemot fonderna förändras över tiden. Sverige driver, på basis av förslag i det nordiska FN-projektet, att ett system med förhandlade bidrag skall tillämpas också i FN-systemets operativa verksamhet. Den rapport generalsekreteraren skall presentera till generalförsamlingen i vår skall innehålla förslag om ett sådant system. Skulle ett sådant system genomföras i FN, får det på sikt konsekvenser för budgeteringen av bidragen också till berörda FN-organ. Multilateral upphandling De internationella organisationerna, med Världsbanken i spetsen, kommer enligt nyligen genomförda beräkningar att upphandla varor och tjänster till olika projekt för upp mot 300 miljarder dollar under resten av 1990-talet. På denna multilaterala marknad har svenska företag hittills haft begränsade framgångar. Frågan om näringslivets roll i utvecklingssamarbetet är för närvarande föremål för ett ökande intresse både internationellt och i våra nordiska grannländer. Såväl den amerikanska som den kanadensiska regeringen har gjort omfattande genomgångar av möjligheterna att öka näringslivets engagemang i både det bilaterala och det multilaterala utvecklingssamarbetet. På närmare håll har Danmark sedan slutet på 1980-talet arbetat med en särskild aktionsplan för samverkan mellan det danska näringslivet och DANIDA. Norge har bl.a. fokuserat sina insatser på en samverkans- organisation för katastofbiståndet mellan staten, frivilligorganisationer och näringslivet, det s.k. NOREPS, där näringslivet står berett att med kort varsel leverera färdiga insatspaket inkluderande sjukvårdsenheter, förnödenheter och förläggningar. Under våren har Utrikesdepartementets handels- och u-avdelningar gemensamt börjat analysera hur den svenska andelen av upphandling på den multilaterala marknaden ska kunna öka inom ramen för gällande principer om obundet bistånd och internationella upphandlingsregler på området. Projektet ska kartlägga och analysera dels efterfrågan - den multilaterala marknadens behov, dels utbudet - vad den svenska resursbasen kan leverera av varor och tjänster samt hur efterfrågan och utbud bättre kan knytas samman genom mer offensiva, koordinerade och strategiska främjandeinsatser av företagen med hjälp av Utrikesdepartementet, Exportrådet med flera. Projektets uppläggning och preliminära slutsatser beskrivs närmare i det inledande avsnittet under rubriken *Utredningar, utvärdering och fördjupat analysarbete*. På efterfrågesidan är det främst tre huvudfrågor som behöver besvaras: Den multilaterala marknadens volym; vad som upphandlas; och hur upphandlingen sker. Vad gäller utbudssidan - den svenska resursbasen - har bara omkring hundra företag under senare år visat ett mer eller mindre aktivt intresse för den här marknaden. Fyra eller fem klassiska namn inom svensk exportindustri svarar för upp till 80 procent av leveranserna. Sämst lyckas svenska konsultföretag. Mot denna bakgrund kommer en närmare kartläggning av den svenska resursbasens potential för leveranser till den multilaterala marknaden också att genomföras. Sverige arbetar internationellt för en konkurrensneutral ordning för överföring av kapital, varor och tjänster till angelägna projekt och program i u-länder och före detta statshandelsländer. Det innebär emellertid inte att Sverige bara har att ställa betydande resurser till utvecklingsbankernas och FN:s förfogande. Utgångspunkten för projektet är att Sverige har mer att bidraga med till u-ländernas utveckling än bara finansiella resurser. Former bör därför skapas för att mer aktivt främja hela den svenska exportbasens stora och långsiktigt uppbyggda kunnande om bland annat projektverksamhet i u-världen. I första hand faller det på de svenska företagen att bli mer aktiva. Men eftersom utvecklingsbankerna är en blandning av mellanstat- liga organisationer och banker med marknadsmässiga avkastningskrav bör upphandlingsfrågorna hanteras i samverkan mellan statliga myndigheter och näringslivet. Mer aktiva främjandeåtgärder bör således kunna ske både på företagsnivå och statlig nivå. Projektet avser ta ett helhetsgrepp på dessa ganska komplicerade frågor. Svårigheten är att många visserligen har kunskap om de multilaterala organisationerna, om den svenska resursbasen och om främjandeorganisationen men få har överblick över alla dessa tre områden. Det är vad som synes krävas för att lyckas på den multilaterala marknaden. C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram 1992/93Utgift3 701 833 837 Reservation941 050 929 Utestående skuldsedlar4 747 376 933 1993/94Anslag3 148 404 000 1994/95Förslag3 295 000 000 Tabell 3. Bidrag till internationella biståndsprogram budgetåren 1993/94 och 1994/95 (mkr) Anslagspost/delpost 1993/94 1994/95 Förändring Anslag Förslag (mkr) ( mkr) (mkr) FN:S EKONOMISKA OCH SOCIALA VERKSAMHET I FÄLT FN:s utvecklingsprogram (UNDP) varav - ordinarie bidrag 560 570 10 - FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF)4040 0 FN:s befolkningsfond (UNFPA) 140 140 0 FN:s barnfond (UNICEF) 350 350 0 Världslivsmedelsprogrammet (WFP)270 270 0 FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar (UNRWA) 130 146 16 FN:s flyktingkommissarie (UNHCR)235 275 40 UNCTAD/GATT:s internationella handelscentrum (ITC) 20 15 -5 Narkotikabekämpning genom FN-systemet53 50 -3 SUB TOTALT 1 798 1 856 58 INTERNATIONELLA FINANSIERINGSORGAN Världsbanksgruppen varav - Internationella utvecklingsfonden (IDA) 500 625 125 - Internationella finansieringsbolaget (IFC) 14 14 0 Delsumma 514 639 125 Regionala utvecklingsbanker varav - Afrikanska utvecklingsbanken (AfDB) 0 0 0 - Afrikanska utvecklingsfonden (AfDF) 321 0 -321 Anslagspost/delpost 1993/94 1994/95 Förändring Anslag Förslag (mkr) ( mkr) (mkr) - Asiatiska utvecklingsbanken (AsDB) 0 0 0 - Asiatiska utvecklingsfonden (AsDF) 0 115 115 - Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB/FSO) 0 18 18 Delsumma 321 133 -188 Övriga utvecklingsfonder varav - Nordiska utvecklingsfonden (NDF)62 105 43 - Internationella jordbruks- utvecklingsfonden (IFAD) 0 0 0 Delsumma 62 105 43 SUB TOTALT 897 877 -20 ÖVRIGT - Miljöinsatser 45 150 105 - Internationella familje- planeringsfederationen (IPPF) 89 89 0 - Internationella sjöfartsuniversitetet (WMU) 18 18 0 - Multilaterala biträdande experter m.m5562 7 - FN-aktioner för fred och återuppbyggnad150150 0 - Övriga insatser 96 93 -3 SUB TOTALT 453 562 109 SUMMA 3 148 3 295 147 FN:s ekonomiska och sociala verksamhet i fält FN:s utvecklingsprogram (UNDP) Anslag 1993/94 600 000 000 Förslag1994/95 610 000 000 varav Ordinarie bidrag till UNDP 570 000 000 FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF) 40 000 000 FN:s utvecklingsprogram (UNDP) skall vara FN-systemets centrala organ för finansiering och samordning av tekniskt bistånd. UNDP ger råd och finansierar insatser inom alla samhällssektorer. UNDP har program i 174 länder och territorier med tyngdpunkt i de fattigaste u-länderna. 87 procent av UNDP:s resurser fördelas till länder med en per capita inkomst på högst 750 dollar. UNDP har en viktig uppgift i att stödja mottagarländernas kompetensutveckling liksom att samordna FN:s biståndsverksamhet på landnivå. UNDP:s verksamhet är dock allt för splittrad på projekt inom olika sektorer. Externa experter engageras istället för att inhemsk kapacitet utvecklas. UNDP har inte kunnat fullfölja sin samordnande uppgift på ett tillfredsställande sätt. Med en begränsad budget har inte UNDP heller kunnat bli den centrala finansieringsmekanism som det en gång var tänkt att UNDP skulle vara. Från svensk sida har betonats att UNDP måste fokusera sin verksamhet och att i ännu större utsträckning stödja kompetensutveckling och institutionsbyggande i de fattigaste länderna. Regeringen har tidigare betonat vikten av en effektivare samordning av FN-systemets biståndsinsatser. UNDP har en viktig uppgift att tillsammans med andra FN-organ utveckla samordningen på landnivå så att FN:s samlade insatser formas så effektivt som möjligt. I detta arbete måste mottagarländerna spela en avgörande roll. Mottagarländerna bör i större utsträckning själva ta ansvaret för att genomföra utvecklingsin- satser liksom för att samordna det externa biståndet. Regeringen anser att UNDP har en strategisk roll i att utveckla insatser som leder till hållbar mänsklig utveckling. År 1993 presenterade UNDP för fjärde gången årsrapporten om mänsklig utveckling (Human Development Report). UNDP har genom rapporten lagt grunden för ett instrument som på ett mångsidigt sätt kan mäta begreppet mänsklig utveckling. Ett annat exempel på hur UNDP utvecklar sin analytiska kompetens är den studie som gjorts om tekniskt samarbete, *Rethinking Technical Cooperation*. Det är viktigt att UNDP fortsätter att utveckla sitt analytiska arbete för att kunna spela en mer aktiv och pådrivande roll i den internationella utvecklingsdebatten och i utvecklingen av det internationella ekonomiska och sociala samarbetet. En av UNDP:s viktiga uppgifter är att stödja u-ländernas kapacitetsuppbyggande inom miljöområdet. UNDP är ett av de organ som genomför projekt finansierade av den globala miljöfaciliteten (GEF). Sverige driver också aktivt att miljöfrågorna skall vara en viktig del av UNDP:s reguljära arbete. UNDP har påbörjat verksamhet i Central- och Östeuropa samt i OSS. Sverige har i detta sammanhang betonat att FN-systemets komparativa fördelar måste tydliggöras i förhållande till bilaterala och andra multilaterala biståndsgivare. Vidare understryks att UNDP:s landrepresentanter skall ha en nyckelroll för väl samordnade FN-insatser i respektive land. UNDP spelar också en viktig roll i FN:s katastrofarbete. UNDP:s huvuduppgift är dock återuppbyggnad efter en katastrof och att se till att akuta katastrofinsatser förenas med åtgärder som leder till varaktig utveckling UNDP:s nye chef har markerat att organisationens arbete skall renodlas och effektiviseras. Arbetet skall i högre utsträckning inriktas på policyfrågor liksom på hållbar mänsklig utveckling. Samarbetet med andra FN-organ skall förbättras och samarbetet med Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna fortsätta att utvecklas. Den nye UNDP-chefen har satt igång en omfattande översyn av såväl den interna administrationen som av fältverksamheten. Regeringen stödjer den nye UNDP-chefens ambitioner. Men om större och nödvändiga förändringar skall kunna genomföras måste såväl styr- och finansieringsformerna som personalpolitiken reformeras. Ett nytt finansieringssystem som innebär att givarna gemensamt förhandlar om bidragen måste införas liksom en liten exekutiv styrelse som kontinuerligt ger riktlinjer för hur verksamheten skall utformas. I personalpolitiken bör kompetens och personalut- veckling starkare betonas. Sverige har sedan länge tillhört en av de största givarna till UNDP. Genom minskningar i biståndsbudgeten samt kronans minskade värde i förhållande till dollarn blev Sverige 1993 den sjunde största bidragsgivaren. Regeringen föreslår att Sveriges bidrag för nästa budgetår ökar med 10 miljoner kronor. Ett ökat stöd är motiverat för att stödja det positiva reformarbete som drivs inom UNDP. UNDP har en central och viktig uppgift i arbetet att stärka och vidareutveckla FN:s ekonomiska och sociala verksamhet. Regeringen föreslår att Sveriges bidrag till UNDP beräknas till 570 miljoner kronor för nästa budgetår. FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF) ger finansiellt och tekniskt bistånd till små eller mindre investeringsprojekt som gynnar den lokala företagsamheten i de minst utvecklade länderna. Verksamheten är inriktad på att stödja marknadsekonomisk utveckling. Fondens verksamhet har visat sig vara ett viktigt komplement till UNDP:s tekniska bistånd och till de större projekt som utvecklingsbankerna stödjer. Sverige är en av de större bidragsgivarna till fonden. Regeringen förordar att bidraget för budgetåret 1994/95 beräknas till oförändrade 40 miljoner kronor. FN:s befolkningsfond (UNFPA) Anslag 1993/94140 000 000 Förslag1994/95140 000 000 Målen för UNFPA:s verksamhet växte fram ur en internationellt omfattad medvetenhet om befolkningsfrågans vikt. Att bistå u-länderna att bygga upp en egen kunskap och kapacitet för att möta de växande behoven på befolkningsområdet var, och är ett övergripande mål. Kunskapsspridning om de sociala, ekonomiska och ekologiska konsekvenserna av en befolkning i obalans med resurserna är också av avgörande betydelse i såväl i- som u-länder. UNFPA:s samordnande roll inom FN-systemet är naturlig och given. Sveriges aktiva engagemang i denna fråga har manifesterats ända sedan 50-talet. Sambanden mellan befolkningens storlek, kvinnans ställning och en hållbar utveckling har av oss framhållits som särskilt relevanta. En ökad fokusering på fältorientering har också betonats. Svårigheterna att mäta organisationens framgång i relation till de ovan angivna målen är avsevärda. Frågans karaktär är av den arten att den inte med lätthet kan avläsas i siffror och diagram. Fondens egen årsrapport är också svår att penetrera och ger en relativt glättad och problemfri bild. Fondens tolkning av de fastlagda målen speglar en bild av hur befolkningsproblematiken framställdes som ett resultat av Mexico-konferensen 1984. Hälsoperspektivet med särskild hänsyn till tillgången till preventivmedel blir alltför dominant. UNFPA:s ökande decentralisering av verksamheten är emellertid positiv. Sverige har inför 1994 års FN-konferens om befolkning och utveckling framhållit vikten av ett helhetsperspektiv. Regeringen redogör i inled- ningsavsnittet till littera C för sin syn i denna fråga. UNFPA:s styrelse gav 1993 exekutivdirektören i uppgift att till styrelsemötet 1995 lägga fram förslag om fondens programprioriteringar och dess framtida inriktning. Förslagen skall baseras på synpunkter både från styrelsen och rekommendationer från den internationella konferensen. Reformer av FN:s verksamhet på det ekonomiska och sociala området är av stor betydelse även för UNFPA:s fortsatta verksamhet i enlighet med det ursprungliga mandatet, nämligen att bistå u-länderna att bygga upp sin egen kapacitet. Regeringen förutser ett ökande behov av den verksamhet som UNFPA bedriver, både som pådrivare inom FN-systemet och i relation till medlemsländerna. Den kommande konferensen kommer att visa i vad mån mandatet skall förändras eller omtolkas. En ökande betoning på de nyckelfrågor som vi tidigare redovisat är härvid av vikt för storleken på det svenska bidraget. Regeringen föreslår att bidraget till UNFPA beräknas till 140 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. FN:s barnfond (UNICEF) Anslag 1993/94350 000 000 Förslag1994/95350 000 000 Det internationella barnåret 1979 blev början till en delvis ny era för FN:s barnfond. UNICEF insåg tidigt att kvinnors ställning och livsvillkor är nära förbundet med barns möjligheter till utveckling. Förutom att bistå på det materiella planet fick organisationen nu en viktig roll som opinionsbildare. Syftet var att barn och kvinnors behov skulle beaktas i alla frågor. Under 1980-talet, då många länder, inte minst i Afrika, började genomföra strukturanpassningsprogram blev detta av speciell vikt för UNICEF. Innevarande årtionde inleddes med tillkomsten av konventionen för barnets rättigheter och barntoppmötet. Uppföljningen av barntoppmötet har resulterat i att flertalet länder i världen engagerat sig i att ta fram nationella handlingsplaner för att förbättra barnens livsvillkor. Sverige har varit en drivande kraft både vad gäller initiativet till barntoppmötet och dess uppföljning och till barnkonventionen och dess ratificering samt genomförandet. En genomgående arbetsmetodik för UNICEF är att sätta kvantitativa mål för verksamheten. Som exempel kan nämnas det *historiska målet* att vaccinera 80 procent av jordens barn, vilket uppnåddes 1991. Det är dock lika viktigt att parallellt arbeta för att framgångarna blir varaktiga och ej helt beroende av *utomstående* assistans, genom att i högre grad involvera och föra över ansvaret till myndigheter och organisationer på nationell nivå. En övergripande utvärdering av fondens arbete 1991/92 visade på en rad strategiska val som UNICEF måste göra för att kunna verka som en effektiv och ändamålsenlig organisation även i framtiden. Utvärderingen pekade bl.a. på vikten av att kvinnan involverades i hela utvecklingsarbetet, och inte *bara* när hon är föremål för en insats. I en värld av ökande krav på resultat och hårdnande konkurrens om bidrag framstår behovet av att klart definiera verksamhetens mål och arbetsmetodik, framförallt mot bakgrund av organisationens multikulturella karaktär, som en absolut nödvändighet. Under senaste tioårsperioden har omfattningen av verksamheten mer än fördubblats. Insatserna har dessutom utökats till nya sektorer och till större målgrupper inklusive kvinnan i alla hennes roller och i vissa fall mannen. Organisationen har dock inte i samma takt anpassats till de nya uppgifterna eller förväntningarna. Trots att UNICEF, i jämförelse med andra FN-organ, lyckas förhållandevis bra med genomförandet av program och framförallt som opinionbildare, uppfylls inte de svenska kraven på insyn och rapportering i verksamheten. Det snabbt ökade ansvaret för insatser i katastrofområden har också ställt UNICEF:s arbetssätt och personalstruktur på sin spets. För att få lämpliga former för en konstruktiv dialog mellan sekretariatet och medlemsländerna har Sverige för UNICEF vid flera tillfällen betonat vikten av framsteg i den nu pågående reformprocessen. Under kommande arbetsår är det av särskild vikt att följa barnfondens utveckling vad gäller den snabbt växande rollen i katastrofinsatser. Befolkningsfrågan är förmål för en intensiv debatt i UNICEF. Sverige välkomnar en bredare syn på befolkningsområdet samt intensifierade insatser för att mildra effekterna av HIV/AIDS. Det finns ett nära samband mellan kvinnor och barns utbildningsnivå och hela familjens levnadsvillkor inbegripet hälsostatus, inkomstnivå, möjlighet att tillvarata sina rättigheter etc. I detta och andra sammanhang är det en viktig uppgift att försöka tillgodose det generella behovet av utbildning. Sverige stödjer därför ökade insatser på utbildningsområdet och då särskilt med betoning på utbildning för flickor och kvinnor. Sverige vill se att kvinnors, såväl som mäns, roller och delaktighet uppmärksammas i all programverksamhet. Fonden har en fortsatt viktig roll i sitt normativa arbete, framförallt vad gäller barnets rättigheter. Mot bakgrund av UNICEF:s breda verksamhetsfält har det svenska bidraget till organisationen utvecklats i tre riktningar; ett fortsatt stort basbudgetstöd, ett växande stöd via SIDA:s landprogram och ett växande stöd för katastrofinsatser. Det svenska totala stödet till UNICEF uppgick 1992/93 till 765 miljoner kronor. Med stöd av resonemanget kring UNICEF:s framtida inriktning och utveckling föreslår regeringen att det svenska basbudgetstödet skall utgå med 350 miljoner kronor. Världslivsmedelsprogrammet (WFP) Anslag 1993/94270 000 000 Förslag1994/95270 000 000 Världslivsmedelsprogrammet, WFP, ansvarar för livsmedelsbistånd till FN:s katastrofverksamhet, till flyktingar under FN:s flyktingkommisaries mandat till utvecklingsprojekt där livsmedel kan utgöra en delkomponent. Idag kanaliseras ca 25 % av världens totala livsmedelsbistånd genom WFP. Det finns alltid en risk att livsmedelsbistånd kan få negativa verkningar, bl.a. på känsliga lokala marknader i u-länder. Risken är särskilt stor vid katastrofer, då ofta mycket stora mängder mat är i omlopp. Det är av yttersta vikt att livsmedelsbistånd ges utifrån kunskap och kompetens och att samordning sker, speciellt vid katastrofer. Livsmedelsbistånd får inte ges på så sätt att lokala och regionala produktions- och handelsmönster slås ut. Sverige verkar för att WFP:s andel av världens sammanlagda livsmedelsbistånd skall bli större samt för att WFP skall kunna spela en mer aktiv roll för att lindra verkningarna av katastrofer av olika slag. Sverige driver också att WFP skall fungera som ett forum för policydialog i livsmedelsbiståndsfrågor. WFP har en stor och väl fungerande organisation för transporter och logistik. Flera stora givare väljer att använda sig av WFP också för sitt bilaterala livsmedelsbistånd. WFP behöver dock förbättra och utveckla sin projektverksamhet, främst på utvecklingsområdet. Sedan 1986 har WFP mer än fördubblat sin omsättning som idag uppgår till närmare 2 miljarder US dollar per år. Ökningen beror främst på det ökande antalet katastrofer i världen samt att man sedan 1992 från UNHCR övertagit ansvaret för livsmedelsbiståndet till världens flyktingar. Dessa två områden har ökat från 10 % till 60 % av den totala verksamheten. Organisationsstrukturen har dock inte förändrats och byggts ut i samma utsträckning som den operativa verksamheten och organisationen står därför idag inför strukturella problem. En ny policy som är anpassad till den nya verksamheten behöver utvecklas. Fördelning av personalresurser, beslutsmekanismer, budgethantering, och redovisningssystem behöver ses över. Sverige har som medlem i WFP:s styrelse, tillsammans med bl.a. övriga nordiska länder, drivit att en diskussion om dessa frågor skall äga rum vilket kommer att ske under 1994. Resultatet av denna diskussion påverkar Sveriges framtida hållning till WFP. Inom ramen för 1986 års konvention om livsmedelshjälp (Food Aid Convention, FAC) har medlemsländerna åtagit sig att ge bidrag som sammanlagt motsvarar 7,5 miljoner ton spannmål per år. Det konventionsbundna svenska årsbidraget motsvarar 40 000 ton vete inkl. kostnader för administration och frakt och lämnas genom WFP. Regeringen anser att livsmedelsbiståndsfrågorna och WFP kommer att spela en fortsatt stor roll, främst i ljuset av det stora antalet katastrofer. Sverige kommer att behöva ägna särskild uppmärksamhet åt att aktivt delta i den förestående policydiskussionen om WFP:s framtida verksamhet. Regeringen föreslår ett bidrag till WFP om totalt 270 miljoner kronor. I denna summa ingår det svenska årsbidraget till Food Aid Convention motsvarande kostnaden för 40 000 ton vete. FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar (UNRWA) Anslag 1993/94130 000 000 Förslag1994/95146 000 000 FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar (UNRWA) skapades av FN:s generalförsamling 1949 och startade sin verksamhet i maj 1950. UNRWA:s mandat har förlängts efterhand, senast 1992 då generalför- samlingen beslutade om förlängning till den 30 juni 1996. UNRWA:s uppgift är att ge utbildning, hälsovård och social service för palestinska flyktingar på Västbanken, i Gaza, Libanon, Syrien och Jordanien. Palestinska flyktingar är de personer som lämnade Palestina vid staten Israels tillkomst samt de som blev flyktingar efter junikriget 1967. Genom att barn och barnbarn ärver sina föräldrars flyktingstatus har mandatet kommit att omfatta ca 2,8 miljoner palestinier registrerade hos UNRWA. Ca en tredjedel av dessa befinner sig i flyktingläger. UNRWA har ett gott anseende i givarsamfundet som en kostnadseffektiv och väl fungerande organisation. Detta gäller särskilt den operativa verksamheten. Avtalet den 13 september om ett ömsesidigt erkännande mellan PLO och Israel förändrar dock förutsättningarna för UNRWA:s arbete. Tills dess att ett fungerande palestinskt självstyre etablerats kommer UNRWA att spela en nyckelroll i fredsprocessen, dels som *kommunal förvaltning* för främst utbildning och hälsovård, dels som en av kanalerna för det internationella bistånd som syftar till att snabbt förbättra palestiniernas levnadsvillkor. I ljuset av den nya utvecklingen är det naturligt att UNRWA:s verksamhet nu integreras i en sammahållen administration för samtliga palestinier. UNRWA kommer även i fortsättningen att ha en viktig uppgift för de palestinska flyktingar som inte befinner sig på Västbanken eller i Gaza. UNRWA:s roll som utvecklingsorganisation och inte bara som humanitär organisation bör lyftas fram i syfte att bryta det beroende av bistånd som många flyktingar har efter många år av internationell hjälp. På samma sätt som andra FN-organ saknar UNRWA ändamålsenliga styr- och finansieringsformer. Det ter sig emellertid inte lämpligt att driva sådana frågor för UNRWA:s del för närvarande. Fredsprocessen mellan Israel och PLO förtjänar ett starkt internationellt stöd. Behoven av uppbyggnad och förstärkning av de sociala, ekonomiska, infrastrukturella, administrativa och demokratiska strukturerna motiverar ett omfattande svenskt bistånd. UNRWA är en viktig kanal för detta bistånd. Andra kanaler är SIDA, BITS och SWEDECORP samt enskilda organisationer.Regeringen föreslår att bidraget till UNRWA utgår med 146 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) Anslag 1993/94235 000 000 Förslag1994/95275 000 000 I enlighet med 1951- års flyktingkonvention och 1967- års tilläggs-protokoll är UNHCR:s uppgift att ge skydd och bistånd till personer som flyr undan bl.a. politisk och religiös förföljelse, samt att medverka till långsiktiga lösningar på flyktingarnas situation. Det ursprungliga mandatet har dock successivt utvidgats genom såväl tillkomsten av regionala överenskommelser (OAU-konventionen och Cartagena-deklarationen) som ett ökat antal s.k. komplexa katastrofer och därmed uppkomsten av stora flyktingströmmar såväl inom ett lands gränser som mellan länder. Genom denna utveckling har UNHCR kommit att bli ett av de största och viktigaste FN-organen inom katastrofområdet. Från svensk sida har vi särskilt framhävt den roll UNHCR bör ha när det gäller att medverka till att förhindra uppkomsten av flyktingströmmar. På lång sikt måste grundorsakerna till flykt angripas genom utvecklingsinsatser och genom en ökad inriktning på insatser som ökar respekten för de mänskliga rättigheterna i världen. I ett kortare perspektiv är det nödvändigt att genom närvaro av t.ex. FN-personal minska risken för övergrepp mot civilbefolkningen. Detta kan endast ske genom en ökad samverkan mellan UNHCR och övriga organ inom FN samt FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Trots det omfattande mandat som UNHCR idag i praktiken har, är det sannolikt ett av de FN-organ som mest framgångsrikt har lyckats att infria de mål som har uppställts av medlemsländerna. Viss skillnad i måluppfyllelse mellan olika delar av mandatet föreligger dock. När det gäller skydd och hjälp till flyktingar enligt 1951-års konvention uppfyller UNHCR väl sina åtaganden. Sökandet efter varaktiga lösningar har hög prioritet för flyktingkommissarien och i enlighet med svenska ståndpunkter strävar UNHCR efter att medverka till att även underlätta flyktingarnas integration i hemlandet. Liksom inom katastrofområdet krävs det dock ett närmare samarbete mellan de olika FN-organen, främst UNDP och UNICEF, bilaterala biståndsgivare och enskilda organisationer för att detta arbete skall bli fullt ut framgångsrikt. Sverige har vid upprepade tillfällen krävt att UNHCR inom katastrofområdet utvidgar och stärker sitt samarbete med övriga relevanta FN-organ. Detta gäller framförallt vid s.k. komplexa katastrofer som kräver samlade insatser från flera FN-organ. UNHCR måste otvivelaktigt ta ett större ansvar för att FN skall kunna uppträda på ett samordnat och effektivt sätt. I sina egna katastrofinsatser är dock UNHCR förhållandevis snabba och effektiva. I takt med att nya ansvarsområden har pålagts flyktingkommissarien har även verksamheten utvecklats mycket snabbt. Under den senaste fyraårsperioden har omsättningen ökat från 544 miljoner US dollar 1990 till 1 373 miljoner US dollar 1993. Operationen i framför allt det forna Jugoslavien, där UNHCR av generalsekreteraren har givits en ledande roll för de humanitära insatserna, har utsatt organisationen för stora påfrestningar. Sannolikt bör inte UNHCR:s verksamhet utvidgas utanför det ovan nämnda utvidgade mandatet under de närmaste åren. Kon- solidering snarare än expansion bör känneteckna arbetet. Den administrativa kapaciteten måste stärkas och nya former för att anpassa organisations-, programmerings- och personalstrukturen till den existerande verksamheten måste sökas. Liksom inom katastrofområdet är det angeläget att UNHCR ökar sina ansträngningar att samverka med övriga relevanta FN-organ för att möta internflyktingproblematiken, ansträngningarna att angripa grundorsakerna till flykt samt integrationen av återvändande flyktingar i sina hemländer. Under det kommande budgetåret blir det av central betydelse för flyktingkommissarien att tillsammans med medlemsländerna identifiera UNHCR:s prioriterade verksamhetsområden i relation till övriga FN-organ. Här kan och bör Sverige spela en ledande roll. Frågor relaterade till migration och flyktingar blir allt viktigare och behovet av den typ av verksamhet som UNHCR bedriver ökar. En samlad bedömning av organisationens effektivitet och den vikt Sverige fäster vid dessa frågor samt organisationens viktiga mandat i konfliktområden och då särskilt Bosnien, visar att det är angeläget att det svenska bidraget även fortsättningsvis bibehålls på en hög nivå. Mot denna bakgrund beräknar regeringen det svenska bidraget till UNHCR till 275 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. UNCTAD/GATT:s internationella handelscentrum (ITC) Anslag 1993/9420 000 000 Förslag1994/9515 000 000 ITC är FN-systemets operativa organ för handelsfrämjande åtgärder till förmån för u-länderna. Det erhåller sina finansiella resurser dels från UNCTAD och GATT för den administrativa budgeten, dels från UNDP och enskilda bidragsgivare för särskilda projekt. Sverige har traditionellt varit den största bilaterala bidragsgivaren. Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) har det samordnande ansvaret för beredning och uppföljning av de projektmedel som Sverige ställer till ITC:s förfogande. I syfte att minska andelen öronmärkta bidrag inledde Sverige under 1991 en diskussion inom ITC om dess framtida struktur och organisation i enlighet med reformtankarna inom det nordiska FN-projektet. Ett svenskt förslag att inrätta en rådgivande kommitté för bättre styrning av verksamheten samt att etablera en global bidragsfond godtogs i princip. Emellertid har ITC:s chefspost varit obesatt sedan januari 1992, vilket gjort det mindre meningsfullt att behandla viktigare policyfrågor i GATT:s och UNCTAD:s gemensamma policyorgan för ITC, JAG (Joint Advisory Group). Att chefsposten inte kunnat återbesättas sammanhänger med oenighet om nivå och anställningsvillkor för denna alltsedan FN:s generalsekreterare 1992 beslutade att omklassificera tjänsten och att inte tillsätta den kandidat som GATT och UNCTAD enligt normal tillsät- tningsprocess föreslagit. För att söka påskynda en lösning av denna fråga har Sverige liksom andra länder hållit inne utbetalningen av vissa bidrag. Generalsekreterarens kontor beslutade i november 1993 att snabbutreda ITC:s ledningsfunktioner. Detta torde i bästa fall leda till att en ny chef tillsätts under våren 1994. Mot denna bakgrund föreslår regeringen för budgetåret 1994/95 att det svenska bidraget till ITC beräknas till 15 miljoner kronor. Utbetalningen av svenskt bidrag får göras avhängigt av utvecklingen i chefsfrågan. Narkotikabekämpning genom FN-systemet Anslag 1993/9453 000 000 Förslag1994/9550 000 000 FN:s narkotikaprogram (UNDCP) skall samordna den internationella narkotikabekämpningen, främst inom ramen för FN:s verksamhet. UNDCP skall även utgöra ett kunskapscentrum för narkotikabekämpning. Vidare ansvarar UNDCP för uppföljningen av de tre FN-konventioner som finns inom narkotikaområdet. Målet för organisationens verksamhet är att påverka den illegala narkotikahanteringen i alla led: när den produceras, när den smugglas, när den säljs och när den konsumeras. Sverige driver att UNDCP skall vara en relativt liten organisation med hög kunskap om narkotikans verkningar på samhällen och med kapacitet att uppmärksamma andra organisationer och regeringar därom. UNDCP:s begränsade resurser för bekämpning av den omfattande narkotikaproblematiken måste användas katalytiskt: UNDCP skall identifiera behov, initiera verksamhet och utvärdera effekter, snarare än bygga upp en omfattande projekthanteringsapparat. UNDCP grundades i januari 1991 och fick då ta över bl.a. UNFDAC:s (FN:s narkotikafond) verksamhet. Denna bestod i hög grad av ett stort antal mindre projekt som främst syftade till att skapa inkomstalternativ för bönder i narkotikaodlande områden. UNDCP söker mer än företrädaren UNFDAC att samordna sin projektverksamhet inom ramen för landstrategier som upprättas för respektive mottagarland. Vidare söker organisationen agera mer i syfte att begränsa smuggling av narkotika och att minska efterfrågan på den. Detta mer balanserade angreppssätt har länge förordats från svensk sida. Den projektstyrning de flesta bidragsländer ägnar sig åt inom ramen för UNDCP, dvs. det faktum att många länder ger bidrag endast till specifika projekt, har försvårat UNDCP:s möjligheter att verka katalytiskt. Det blir under det kommande året viktigt att utvärdera bidragssystemet till UNDCP, inte minst mot bakgrund av den låga andelen projektobundna bidrag. Organisationens verksamhet inom efterfrågeminskande aktiviteter skulle i högre grad kunna samordnas med andra organisationers, främst WHO:s, verksamhet. Det blir under det kommande året särskilt viktigt att utvärdera i vilken grad UNDCP lyckas verka samordnande inom FN-systemet. WHO:s program mot missbruk av beroendeframkallande substanser, WHO/PSA skall erbjuda kunskapsmässigt ledarskap i hälsofrågor relaterade till missbruk av narkotika och alkohol. WHO/PSA:s ambition att utgöra ett kunskapscentrum, med betoning på insamlande, utvecklande och spridande av information kring substansberoende och dess bekämpning ligger väl i linje med den svenska synen på dessa frågor. Narkotikaproblematiken är global och FN är därför den bästa samarbetspartnern. I många utvecklingsländer är problemet kopplat till bl.a. brist på mänskliga rättigheter, brist på infrastruktur och allmän fattigdom. Regeringen föreslår ett bidrag till den internationella narkotikabekämpningen för budgetåret 1994/95 på 50 miljoner kronor för insatser i utvecklingsländer genom UNDCP och andra multilaterala organisationer, främst WHO/PSA. Internationella finansieringsorgan Världsbanksgruppen Budgetåret 1993/94514 000 000 Budgetåret1994/95639 000 000 varav Internationella utvecklingsfonden (IDA)625 000 000 Internationella finansieringsbolaget (IFC)14 000 000 Världsbanken (IBRD och IDA) Världsbanksgruppen utgör en av de viktigaste finansieringskällorna för u-länderna. Världsbanken består av den internationella återuppbyggnads- och utvecklingsbanken (IBRD) och den internationella utvecklingsfonden (IDA). I världsbanksgruppen ingår även det internationella finansieringsbolaget (IFC), det internationella multilaterala garantiorganet (MIGA) samt det internationella centret för biläggande av investeringstvister (ICSID). Under biståndsanslagen finansieras bidrag till IDA, IFC och MIGA. Riksbanken svarar för Sveriges kapitalinsats i IBRD. Världsbankens övergripande målsättning är att bistå utvecklingsländerna i deras ekonomiska och sociala utveckling. Världsbanken gör detta genom att ge lån till offentliga projekt och ekonomiska anpassningsprogram, tillhandahålla ekonomisk rådgivning och experthjälp samt genom att verka som katalysator för andra investeringar och som samordnare av internationellt stöd. IBRD ger långfristiga lån på marknadsrelaterade villkor. Budgetåret 1992/93 uppgick IBRD:s nya låneåtaganden till 16,9 miljarder US dollar. IDA ger lån till de fattigaste u-länderna på särskilt förmånliga villkor. Dessa villkor innebär räntefrihet och lång återbetalningstid. Budgetåret 1992/93 uppgick IDA:s nya utlåningsåtaganden till 5,9 miljarder US dollar. Ungefär 80 % gick till de allra fattigaste länderna dvs. länder med högst 635 US dollar i BNP per invånare (1991 års penningvärde). Stora återbetalningar på tidigare lån har under senare år resulterat i att mer resurser gått tillbaka till Världsbanken i form av räntor och amorteringar än vad som gått ut i form av nyutlåning, dvs. nettotrans-fereringarna från Världsbanken är för närvarande negativa. Denna uppgift döljer emellertid stora regionala skillnader. Latinamerika står för ett återflöde som är mer än fyra gånger så stort som det från Östasien och Mellanöstern medan utlåningen till Öst- och Centraleuropa hittills i stort sett balanserats. Till de två regioner där man finner det största antalet fattiga, Afrika söder om Sahara resp. Sydasien, är nettoinflödet betydande. Budgetåret 1992/93 var nettoflödet från Världsbanken närmare 900 miljoner US dollar till respektive region. I praktiken har Världsbankens målsättning formulerats som strategin för fattigdomsreduktion dvs. främjande av tillväxtmönster som möjliggör för den fattiga befolkningen att delta med sin arbetskraft och ökar deras tillgång till hälsovård, utbildning och annan social service. I de förhandlingar mellan givarländerna och IDA som leder till att fondens resurser förstärks, normalt vart tredje år, fastläggs därutöver särskilda riktlinjer för IDA:s utlåning. I samband med den tionde påfyllnaden bestämdes att IDA-utlåningen skall fortsätta att vara helt inriktad på fattigdomsbekämpande projekt och program - IDA skall därvid ytterligare öka långivningen till de sociala sektorerna med särskild tonvikt på stöd till kvinnor. IDA skall också kraftigt förstärka inslaget av miljörelaterade åtgärder i sina låneprogram. Vidare kommer stor vikt att läggas dels vid att mottagarländerna tillämpar ett gott styrelseskick (good governance) som bidrar till att lånemedlen används effektivt och på avsett sätt, dels vid att IDA fullföljer det pågående arbetet med att förbättra stödet till mottagarländerna under själva genomförandet av IDA-finansierade projekt. Fattigdomsbekämpning har kommit att helt dominera Världsbankens verksamhet under senare år och gentemot detta mål utvärderas numera all verksamhet. Världsbankens alltmer ökande inriktning på fattigdomsreduktion och investeringar i mänskliga resurser gör att inriktningen sammanfaller väl med flertalet av de övergripande svenska biståndspolitiska målen. Målen för IDA-utlåningen till de fattigaste länderna, som Sverige har möjlighet att påverka vid påfyllnadsförhandlingarna, ligger också väl i linje med våra biståndspolitiska mål. En omfattande intern utvärdering har under året skett av Världsbankens verksamhet. Utvärderingen, den s.k. Wapenhans-rapporten, visar att ca en fjärdedel av Världsbankens program inte kan betraktas som tillfredsställande och att ett antal program på grund härav har måst avbrytas i förtid. Problemet är särskilt framträdande inom ett för fattigdomsstrategin centralt område, nämligen jordbrukssektorn. Styrelsens behandling av denna utvärderingsrapport har bl.a. lett till starkare betoning på behovet av att förankra Världsbankens program och projekt på det lokala planet samt att inom Världsbanken avsätta mer resurser för att stödja ett land under genomförandefasen. Att Världsbanken genomför oberoende och självkritiska utvärderingar av sin verksamhet är nödvändigt och konstruktivt. Wapenhansrapporten ger klara indikationer om vilka förbättringar som bör ske. Sverige delar uppfattningen att så högt ställda krav, som använts i utvärderingen, skall utgöra norm för om ett anpassningsprogram eller utvecklingsprojekt skall kunna betraktas som tillfredsställande eller ej. Sverige kommer, genom vår nordiska representant i Världsbankens styrelse, att följa upp att de avsedda förändringarna kommer till stånd. När det gäller miljöeffekter relaterade till Världsbanksprojekt har Världsbanken under verksamhetsåret varit föremål för uppmärksamhet och kritik. I några stora vattenkraftsprojekt är det framför allt frågan om förflyttning av berörda befolkningsgrupper som diskuterats. Under verksamhetsåret har Världsbanken vidare avbrutit sitt engagemang i det kritiserade s.k. Narmada-projektet i Indien. Detta skedde då det stod klart att Världsbankens riktlinjer för bl.a. befolkningsomflyttningar inte skulle kunna följas. Dessa riktlinjer innebär att personer som tvingas flytta i samband med t.ex. ett dammbygge skall kompenseras så att de åtminstone återfår samma standard som före flyttningen. Avbrottet skedde efter en lång process i vilken Sverige deltog aktivt och som bl.a. resulterade i en oberoende utvärderingsrapport om projektet. En följd av de negativa erfarenheterna i samband med Narmada-projektet är att Världsbanken för närvarande genomför en översyn av samtliga världs- banksprojekt som medför befolkningsomflyttningar. En annan utvärderingsrapport, publicerad av Världsbankens oberoende utvärderingsenhet i början av 1993, visade samtidigt på behovet av förbättrad övervakning av projekt med miljöeffekter och särskilda miljökomponenter. Sverige stöder aktivt arbetet på att stärka kontrollen bl.a. genom att Världsbankens riktlinjer på miljöområdet följs. För att skydda miljön och stödja en hållbar utveckling i medlemsländerna bildades under verksamhetsåret 1993 en särskild avdelning under ledning av en vicepresident. Sverige avser att bevaka att den nya avdelningens helhetssyn - dvs. att miljön utgör en integrerad del av utvecklingen - får genomslag i Världsbankens låneprogram. IDA finansieras genom bidrag från medlemsländerna. Den senaste, och tionde s.k. påfyllnaden, avser den treårsperiod som började den 1 juli 1993 och uppgår till ca 18 miljarder US dollar. Sverige har utfäst att under de tre åren bidra med totalt drygt 2,8 miljarder kronor. Beloppet skall erläggas som skuldsedlar vilka deponeras i Riksbanken. Utöver samma andel som vid den nionde påfyllnaden dvs. 2,62 % bidrar Sverige med ca 7,5 miljoner kronor per år under de åtta år som dragningar på skuldsedlarna sker. Budgeteringssystemet för de svenska bidragen till IDA ändrades budgetåret 1991/92. Numera anslås endast ett belopp svarande mot IDA:s beräknade dragningar på skuldsedlarna under det aktuella budgetåret. Eftersom dragningarna under tidigare påfyllnader kommit att fördelas på ca tio år har reserver byggts upp under tidigare påfyllnadsperioder. Den nya budgeteringstekniken innebär att inga nya reserver byggs upp och att de gamla stegvis försvinner. Riksdagen har i några fall beslutat att delar av outnyttjade skuldsedlar tillfälligt fått användas för andra angelägna och oförutsedda önskemål (i central- och Östeuropa och f.d. Jugoslavien och för katastrofinsatser). Under budgetåren 1990/91, 1991/92 och 1992/93 har 620 miljoner kronor, avseende täckning för tidigare lagda skuldsedlar fram till och med den åttonde påfyllnaden, tillfälligt tagits i anspråk för sådana särskilda insatser. Dessa medel måste successivt budgeteras för IDA, så att täckning finns när dragning på tidigare gjorda åtaganden skall ske. Återläggningen måste avslutas senast budgetåret 1998/99 dvs. sista året för dragningar på IDA 8. Regeringens avsikt är att börja denna process budgetåret 1994/95 och att fördela återstående belopp på de fyra kommande budgetåren. Under budgetåret 1994/95 kommer det andra årsbidraget till IDA 10 att erläggas. Dragningarna sker över en åttaårsperiod. Det budgeterade beloppet fördelar sig sålunda på 251 miljoner avseende förväntade dragningar under IDA 9, 262 miljoner avseende förväntade dragningar under IDA 10 samt 112 miljoner avseende den första återläggningen av de medel som tillfälligt tagits i anspråk för andra angelägna insatser. Regeringen beräknar 625 miljoner kronor under budgetåret 1994/95 avseende Sveriges bidrag till Internationella utvecklingsfonden (IDA). Internationella finansieringsbolaget (IFC) IFC:s syfte är att främja ekonomisk utveckling i u-länder genom att stödja privata investeringar. Detta mål ligger väl i linje med det svenska biståndspolitiska målet att främja utveckling i den privata sektorn. Den ökade betoningen av de privata investeringarnas roll för länders utveckling har lett till att IFC:s verksamhet expanderat betydligt. Sedan IFC bildades 1956 har 12 miljarder US dollar lånats ut till över 11 000 företag i drygt 100 länder. Det har visat sig svårare att finna lämpliga projekt i Afrika än på övriga kontinenter. Ansträngningar pågår emellertid för att, bl.a. via African Project Development Facility (APDF) och African Management Service Cooperation (AMSCO), öka IFC:s verksamhet i Afrika. Inom IFC:s ram finns dessutom ett ökande antal specialverksamheter som finansieras med biståndsmedel och övervakas direkt eller indirekt genom SWEDECORP, BITS eller SIDA. Detta gäller APDF, AMSCO, Foreign Investment Advisory Service (FIAS) och Polish Business Advisory Service (PBAS) samt stöd till IFC:s verksamhet via en fond som hanteras av BITS. För att få största möjliga genomslagskraft för det svenska näringslivsbiståndet ansvarar Utrikesdepartementet för samordningen av dessa insatser medan beredning och uppföljning av insatser i u-länder främst sker genom SWEDECORP. Det betydande antal nya medlemsländer som befinner sig i en övergångsfas mellan planekonomi och fungerande marknadsekonomi kommer att ytterligare öka behovet av det stöd som kan erbjudas av IFC. Efter den senaste allmänna kapitalökningen 1991 med 1 miljard US dollar och en särskild kapitalökning på 150 miljoner US dollar 1992 för att möjliggöra för de nya medlemsländerna att teckna andelar är IFC:s aktiekapital nu uppe i 2,45 miljarder US dollar. Sveriges andel i den allmänna kapitalökningen är 1,17 % dvs. 11,7 miljoner US dollar. Detta bidrag skall inbetalas under fem år. Det första bidraget betalades budgetåret 1992/93. Regeringen beräknar 14 miljoner kronor för budgetåret 1994/95 under denna budgetpost. Regionala utvecklingsbanker Anslag 1993/94 321 000 000 Förslag1994/95 133 000 000 varav Afrikanska utvecklingsbanken (AfDB) 0 Afrikanska utvecklingsfonden (AfDF) 0 Asiatiska utvecklingsbanken (AsDB) 0 Asiatiska utvecklingsfonden (AsDF)115 000 000 Interamerikanska utvecklingsbanken/ Fonden för särskild verksamhet (IDB/- FSO) 18 000 000 Afrikanska utvecklingsbanken Afrikanska utvecklingsbankens mål är att främja ekonomisk utveckling och sociala framsteg i medlemsländerna i Afrika. Under 1980-talet har strävan mot att nå detta mål tagit sig uttryck i en kraftigt ökad utlåningsvolym och en allt bredare verksamhet. Denna inriktas nu inte enbart mot traditionell projektfinansiering utan i hög grad även mot områden som fattigdomsbekämpning, miljö samt kvinnans roll i utvecklingsprocessen. AfDB:s breda utvecklingsperspektiv kan därmed sägas vara väl etablerat. Under de senaste åren har det stått klart att den utökade och breddade verksamheten i banken inte följts av en motsvarande ökning av långivningens totala utvecklingseffekter. Detta har som grund bl.a. en tveksam kvalitetsnivå i genomförandet och en överdriven utlåning till icke kreditvärdiga medlemsländer. Dessa förhållanden har också bidragit till en i vissa avseenden oroväckande försvagning av bankens finansiella ställning. Sverige verkar tillsammans med andra medlemsländer för att banken bättre skall kunna kombinera sina båda roller som utvecklings- och finansinstitution. För att detta skall ske krävs att den genomgår en konsolideringsprocess där de olika och delvis motstridiga krav som ställs på utlåningsvolym, kvalitet och finansiell styrka jämkas samman i en verksamhet på rimlig nivå. Särskilt viktiga är de diskussioner som förs om åtgärder syftande till att stärka bankens finansiella ställning, bl.a. genom en ökad reservuppbyggnad och en minskning av bankens låneportfölj i icke kreditvärdiga länder. I dessa diskussioner spelar Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, en aktiv roll. Bland viktiga frågor bör även nämnas den rapport om integration i södra Afrika som banken tagit fram med hjälp av finansiering från de nordiska länderna. Rapporten förväntas få stor betydelse för de kommande årens diskussion om utvecklingen i regionen och arbetet med lansering och uppföljning av dess rekommendationer bör därför följas noga under det kommande budgetåret. Sverige fullgjorde under budgetåren 1987/88 till 1991/92 sina finansiella åtaganden i enlighet med överenskommelse om den senaste kapitalökningen i banken. Då en ny ökning av bankens kapital kan bli aktuell tidigast vid utgången av 1996 föreligger för närvarande inget medelsbehov under denna anslagspost. Afrikanska utvecklingsfonden Den senaste internationella överenskommelsen om en resurspåfyllnad i Afrikanska utvecklingsfonden (AfDF) slöts i februari 1991 och innebar att givarsamfundet ställde ca 3,3 miljarder US dollar till fondens förfogande samtidigt som principerna för verksamhetens inriktning under perioden 1991-93 fastställdes. Dessa principer innebar att fattigdomsbekämpning gjordes till fondens övergripande mål, bl.a. genom en prioritering av insatser inom områden som utbildning, primärhälsovård, befolkningsprogram samt främjande av fattiga befolkningsgruppers produktivitet. Även miljö, kvinnans roll i utvecklingsprocessen samt gott styrelseskick (*good governance*) lades fast som prioriterade verksamhetsområden. Fördelningen av fondens medel mellan olika låntagarländer beslöts ske i enlighet med en löpande värdering av dessa länders förmåga att uppnå resultat i enlighet med vissa kriterier avseende ekonomisk politik, resursfördelning och miljömässigt hållbar utveckling. AfDF:s verksamhet styrs därmed av principer vilka överensstämmer väl med den svenska synen på AfDF:s roll i regionen liksom med allmäna svenska biståndspolitiska prioriteringar och kriterier för fördelning av biståndsmedel. I november 1992 genomförde givarländerna en s.k. halvtidsöversyn av den innevarande påfyllnadsperioden i fonden. Denna visade att utformningen av utlåningsprogrammet på det hela taget följer de givna riktlinjerna, men att förbättringar krävs på vissa viktiga områden. Detta gäller särskilt kvaliteten i genomförandet av enskilda projekt samt överensstämmelsen mellan dessa och övergripande prioriteringar i respektive låntagarland. Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, verkar aktivt i AfDF:s styrelse för att de påtalade bristerna i verksamheten skall åtgärdas och fondens prioriteringar därmed fullt ut återspeglas i utlåningsprogrammet. Förhandlingarna om en ny påfyllnad av AfDF:s resurser (ADF VII) inleddes under våren 1993. Dessa har bekräftat att fonden har en mycket viktig roll att sörja för utvecklingsfinansiering i de många afrikanska stater som inte har en tillräcklig kreditvärdighet för att kunna erhålla lån på kommersiella vilkor. Det råder enighet bland givarländerna om att det ramverk för verksamheten som lades fast i den förra påfyllningen (ADF VI), och som anger fattigdomsbekämpning som det övergripande målet, i huvudsak skall utgöra grunden även för ADF VII. Förhandlingen handlar därför i hög grad om att vidareutveckla dessa riktlinjer och inte minst att hitta mekanismer för att försäkra sig om en högre kvalitet i genomförandet av utlåningsprogrammet. Mot ovanstående bakgrund anser regeringen att det är mycket viktigt att Sverige deltar aktivt i förhandlingarna om en resurspåfyllnad i AfDF. Om dessa leder till en slutlig överenskommelse med ett ur svensk synpunkt tillfredsställande policyinnehåll synes ett bibehållande av den nuvarande svenska bidragsandelen (4,5 %) vara eftersträvansvärd. Diskussionerna har dock ännu inte nått ett sådant skede där det är möjligt att ta ställning till den beloppsmässiga storleken på ett svenskt bidrag och det är heller inte troligt att något bidrag kommer att behöva utbetalas under det kommande budgetåret. För budgetåret 1994/95 förutses således inget medelsbehov under denna analyspost. Asiatiska utvecklingsbanken (AsDB) och den Asiatiska utvecklingfonden (AsDF) Asiatiska utvecklingsbanken skall främja ekonomisk och social utveckling i medlemsländerna i Asien och Stillahavsområdet. Under senare delen av 1980-talet har verksamheten alltmer inriktats inte bara på ekonomisk tillväxt utan även på fattigdomsbekämpning, främjande av kvinnors roll i utvecklingsprocessen, utveckling av de mänskliga resurserna och en miljömässigt hållbar utveckling. I den pågående förhandlingen om den fjärde ökningen av bankens kapital har kvalitetsfrågan kommit att hamna allt mer i fokus. Att öka kvalitén genom hela projektprocessen och därmed öka utvecklingseffekterna av långivningen är bankens främsta interna mål. Sverige och de övriga nordiska länderna har aktivt medverkat i breddningen av bankens verksamhet och det finns numera god överens- stämmelse mellan de svenska biståndsmålen och de mål som AsDB har etablerat för sin verksamhet. Under de senaste två åren har en ny ökning av bankens kapital förberetts. Riktlinjerna för det svenska agerandet är att verka för en kapitalökning som till storleken tillåter bankens verksamhet att växa med kvalitet genom hela utlåningsprocessen och som försäkrar ett finansiellt sunt utnyttjande av medlen. En annan strävan är att bättre integrera de bredare utvecklingsmålen såsom t.ex. fattigdomsorientering och miljö i all utlåningsverksamhet, i enlighet med de mål som slogs fast vid den femte påfyllnaden av den asiatiska utvecklingsfondens resurser. För att möjliggöra denna integration baseras bankens planerade aktiviteter på en samlad strategi för varje låntagarland. I detta sammanhang har Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna särskilt arbetat för att ge befolknings- och kvinnofrågorna större utrymme i verksamheten. Som ett led i förhandlingarna om kapitalökningen har organisationen anpassats för att kunna tillgodose behoven av strategisk planering. En enhet för sociala frågor har bildats med ansvar för integration av de tvärgående frågorna i bankens verksamhet. De finansiella riktlinjerna har reviderats och godkänts av styrelsen. För att klargöra kvalitetsaspekterna av bankens långivning har en utredning tillsatts, vars slutsatser ännu inte har presenterats. Under budgetåret kommer följande frågor att särskilt uppmärksammas, nämligen att konsolidera de åtgärder som har vidtagits för att stärka banken som utvecklingsinstitution och att säkra resurstillförseln genom en ny kapitalökning. Utredningen om kvalitetsaspekterna och dess återverkningar i organisationen kommer att följas upp liksom bankens arbete med befolknings- och kvinnofrågorna. Det är troligt att det första bidraget till kapitalökningen i den Asiatiska utvecklingsbanken kommer att infalla under budgetåret. Detta bidrag förväntas rymmas inom för ändamålet redan avsatta medel. För budgetåret 1994/95 föreligger således inget medelsbehov under denna anslagspost. Regeringen beräknar att det tredje årsbidraget av fyra till den Asiatiska utvecklingsfonden under budgetåret uppgår till 115 miljoner kronor. Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB/FSO) Verksamheten i Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) har under de senaste åren i hög grad styrts av målsättningen att främja den pågående strukturanpassningen i de latinamerikanska länderna och samtidigt inrikta en betydande del av utlåningen till förmån för fattiga befolkningsgrupper. Verksamheten har också präglats av en väsentlig satsning på en integration av miljöfrågor i all utlåning. IDB offentliggjorde under hösten 1993 en oberoende utvärdering av bankens verksamhet (*Report of the Task Force on Portfolio Manage- ment*). Rapportens övergripande slutsats var att IDB har etablerat sig som den ledande utvecklings- och finansieringsinstitutionen i Latinamerika, med en verksamhet, både vad gäller resursöverföringar och dialog med låntagarna, som är central för att hjälpa de latinamerikanska medlemsländerna att uppnå sina utvecklingsmål. Rapporten drog vidare slutsatsen att bankens viktigaste uppgift nu är att fästa mer systematisk uppmärksamhet vid genomförande och kvalitetsfrågor i syfte att ytterligare förstärka verksamhetens utvecklingseffekter. Förhandlingar om en ökning av bankens kapitalbas och en resurspåfyllnad i fonden för koncessionell utlåning (FSO), påbörjades under våren 1993 och beräknas kunna slutföras under 1994. Förhandlingarna har hittills visat på en tämligen bred enighet om vilka prioriteringar som skall styra verksamheten under de kommande åren. Fattigdomsorienteringen bör styra verksamheten på ett övergripande plan. Särskilt viktigt anses det också vara att bankens utlåning och dialog med låntagarna koncentreras till insatser i de sociala sektorerna, på miljöområdet samt till en modernisering av produktionsstrukturer och offentlig verksamhet. En ytterligare fråga i förhandlingarna rör fördelningen av kapital och inflytande mellan bankens olika medlemsländer, där hittills USA och de latinamerikanska länderna varit de helt dominerande. Sverige, liksom flertalet s.k. icke-regionala medlemmar, hävdar här att en ökad kapitalandel för denna grupp av länder skulle stärka bankens karaktär som multilateral institution och ha en positiv inverkan på bankens verksamhet. Vidare skulle denna grupps möjligheter att effektivt hävda sina intressen och prioriteringar öka genom en sådan förändring av kapitalstrukturen. Det är naturligt att omfattningen av ett svenskt deltagande i den kommande kapitalökningen i IDB görs avhängig i vilken mån den slutliga överenskommelsen kan sägas överensstämma med svenska biståndspolitiska intressen. Därutöver måste bidraget bestämmas utifrån en bedömning av i vilken mån en eventuellt förändrad kapitalstruktur kan underlätta för Sverige att utöva inflytande och driva frågor av särskilt svenskt intresse i institutionen. En bibehållen eller något ökad svensk andel av det totala kapitalet, vilken för närvarande uppgår till 0,16 %, synes i detta skede av förhandlingarna kunna motiveras. Mot denna bakgrund, och med hänsyn tagen till svenska åtaganden i tidigare kapitalökningar, uppskattar regeringen medelsbehovet budgetåret 1994/95 till 18 miljoner kronor. Övriga utvecklingsfonder Nordiska utvecklingsfonden (NDF) Anslag 1993/9462 000 000 Förslag1994/95105 000 000 Nordiska utvecklingsfonden (NDF) är en nordisk biståndsinstitution för finansiering av angelägna utvecklingsprojekt, som främjar ekonomisk och social utveckling i u-länder och som är av nordiskt intresse. Särskild vikt läggs vid projekt med positiva miljöeffekter. Utlåningen sker på mycket förmånliga villkor, motsvarande dem som erbjuds av IDA. Fonden ger krediter endast i samfinansiering med andra finansiärer, främst andra multilaterala finansieringsinstitutioner som främjar ekonomisk och social utveckling i u-länder. NDF:s verksamhet utvärderades av Nordiska ministerrådet år 1991. Utvärderingen gav en positiv bild av verksamheten under den inledande femåriga försöksperioden och rekommenderade att fondens mandat förlängdes utan tidsbegränsning. Som ett resultat av utvärderingen beslutade Nordiska ministerrådet i mars 1992 att fondens grundkapital skulle ökas från 100 miljoner SDR till 250 miljoner SDR. De nordiska länderna bidrar i enlighet med den nordiska fördelningsnyckeln där den svenska andelen uppgår till 37,3 % av det totala kapitalet. Till fonden har hittills inbetalats 90 miljoner SDR. Den svenska andelen av det ännu inte inbetalade kapitalet uppgår till 59,7 miljoner SDR vilket med dagens växelkurser motsvarar ca 700 miljoner kronor. NDF:s verksamhet ligger väl i linje med de svenska biståndspolitiska målen. De mjuka kreditvillkoren gör fonden till ett värdefullt instrument i synnerhet i fattigare länder. Fattigdomsbekämpning, miljöhänsyn och strävan att förbättra kvinnors ställning är viktiga prioriteringar i kreditgivningen. NDF har snabbt etablerat ett gott samarbete med andra multilaterala finansieringsinstitutioner och på detta sätt bidragit till den nordiska profileringen i dessa viktiga institutioner. Regeringen beräknar medelsbehovet för budgetåret 1994/95 till 105 miljoner kronor. Internationella jordbruksutvecklingsfonden (IFAD) Budgetåret 1993/94 0 Budgetåret 1994/95 0 IFAD, som tillkom i slutet av 70-talet, är en ovanlig organisation av i huvudsak två skäl. Det ena är att ansvaret för de finansiella resurserna skall delas av OPEC- och OECD-länder. Det andra är att fattigdomskriteriet är tydligt inskrivet i organisationens stadgar. Huvudmålsättningen är att hjälpa de fattigaste delarna av befolkningen i de fattigaste länderna att höja sin levnadsstandard genom bl. a. ökad jordbruksproduktion. Insatserna präglas av småskalighet och innovation. Då oljepriserna sedan 70-talet sjunkit, har denna form av globalt biståndssamarbete Nord-Syd utsatts för allt större påfrestningar. Fördelningen av den finansiella bördan har alltid varit kärnfrågan i varje kapitalpåfyllnad och medfört minskade resurser för IFAD. Olika metoder har använts för att kringgå problemet med bördefördelning. Bl. a. har ett särskilt program för Afrika inrättats som finansieras med frivilliga medel. Till detta har inte minst Sverige och andra nordiska länder bidragit. IFAD:s inriktning av verksamheten har sammanfallit väl med svenska biståndpolitiska målsättningar. Det råder stor efterfrågan på organisationens tjänster och den anses allmänt vara välskött och bedriva sin verksamhet effektivt. IFAD:s tredje kapitalpåfyllnad avsåg perioden 1990-1992 och uppgick till 562 miljoner US dollar. Den svenska andelen var 140 miljoner kronor, eller 3,9 % av den totala påfyllnaden. Förhandlingar om en fjärde kapitalpåfyllnad inleddes under 1992. Påfyllnaden avser perioden 1994-1996. En nivå på 600 miljoner US dollar i påfyllnad har betraktats som både nödvändig och realistisk. Förhandlingarna bröt dock samman i oktober 1993 sedan nyckellandet på OPEC-sidan, Saudiarabien, överraskande klargjort att man endast var villigt att bidra med en tiondel av det bidrag som man gav under den tredje påfyllnaden. Försök att få till stånd en ändring av den saudiska hållningen har tills vidare inte givit resultat. IFAD:s framtid har härigenom kommit i ett osäkert läge. Organisationens högsta organ, rådsförsamlingen, väntas därför i januari 1994 fatta beslut om att tillsätta en kommitté med uppgift att utarbeta förslag angående organisationens framtid. IFAD har idag ett gott finansiellt läge. Likviditet och reserver bedöms räcka för finansiering av verksamheten en bit in på 1995 utan behov av påfyllnad. Därefter behövs dock tillskott om verksamheten skall kunna drivas vidare på ett meningsfullt sätt. Samtidigt är det idag inte möjligt att förutsäga vilka beslut som kan komma att fattas om organisationens framtid. Mot denna bakgrund bör beredskap hållas för ett svenskt deltagande i en fjärde kapitalpåfyllnad i IFAD. Beredskapen bör omfatta inbetalning av ett första årsbidrag under budgetåret 1994/95. För budgetåret 1992/93 anslogs ett belopp om 60 miljoner kronor för IFAD avsett att täcka ett första svenskt bidrag till IFAD:s fjärde kapitalpåfyllnad. En rimlig utgångspunkt bör vara att inbetalning av ett svenskt bidrag av sådan storlek kan komma att aktualiseras under budgetåret 1994/95. Med hänsyn till den från budgetåret 1992/93 liggande reservationen beräknar regeringen inte något medelsbehov för budgetåret 1994/95. Övrigt Miljöinsatser Anslag 1993/9445 000 000 Förslag1994/95150 000 000 Sverige spelade i UNCED-processen (FN:s konferens om miljö och utveckling) en framträdande och pådrivande roll. Sverige bör även i uppföljningsarbetet, såväl inom landet som internationellt och i biståndet driva en aktiv och trovärdig politik. Detta har nyligen utvecklats i regeringens UNCED-proposition. Miljöinsatser i det internationella samhället efter UNCED präglas och måste präglas av det synsätt som manifesterades i bl.a. Riodeklarationen. Detta innebär att miljöhänsyn måste integreras i all utvecklingsverksamhet. Miljö är ingen sektor i sig. Under denna anslagspost finansieras vissa riktade multilaterala bidrag till särskilda miljöfonder och program. Den globala miljöfaciliteten (GEF) finansierar insatser inom områdena globala klimatförändringar, stratosfäriskt ozon, biologisk mångfald samt internationella vatten. Förhandlingar pågår för närvarande för att omstrukturera fonden och dess styrsystem i en effektivare riktning. Förhandlingarna inom GEF och inom ramen för de båda globala konventionerna, klimatkonventionen och den biologiska mångfaldskonventionen, syftar också till att underlätta för faciliteten att fungera som finansiell mekanism för båda. Detta kommer att medföra behov för en substantiell påfyllnad. Påfyllnadsförhandlingar pågår parallellt med omstruktureringsförhandlingarna med sikte på en påfyllnad av 15-20 miljarder SEK på en treårsperiod, dvs. en dryg fördubbling. Montrealprotokollet är ett avtal som förbinder dess parter att genomföra en avveckling av ozonnedbrytande ämnen. Protokollets multilaterala fond finansierar u-ländernas deltagande i avvecklingsprogrammet. Allt fler u-länder ansluter sig till protokollet vilket ökar behovet av resurser. En ökning av fondens totala storlek till det dubbla är ett resultat av förhandlingar vid årets möte. Sverige förväntas här bidra med samma andel som tidigare. Montrealprotokollets multilaterala fond har fungerat sedan 1990, från början på interimsbasis och sedan 1992 som permanent finansieringsmekanism. Tiden är dock hittills för kort för någon riktig utvärdering. Fondens användning tycks dock visa på en utveckling i rätt riktning om än i långsammare takt än förväntat. SIDA:s arbete inom ramen för det multilaterala miljöanslaget har haft en inriktning som stämmer med den som uttryckts i UNCED-arbetet. SIDA:s multilaterala insatser t.ex. inom ramen för FAO, UNSO/UNDP, WHO, IMO, Mekongkommittén, regionala banker och Världsbanken är långsiktiga satsningar som kräver kontinuitet och visar på tillfreds- ställande inriktning. Den internationella målsättningen inom FN-systemet är att alla länder långsiktigt skall sträva mot en hållbar utveckling. För att u-länderna skall kunna genomföra åtaganden som gjordes i Rio krävs, förutom egna resurser från länderna själva, också nya och additionella resurser från det internationella samfundet. Detta medför ett ökat behov av bistånd inom området. I FN-systemet hålls under 1993/94 flera förhandlingar som kommer att kräva aktiva biståndsinsatser under det kommande budgetåret. Detta gäller exempelvis de internationella konferenserna om små öar som är u-länder och deras hållbara utveckling, havsresurser och vandrande fiskstim, förhandlingar inför en konvention mot ökenspridning (under svenskt ordförandeskap) samt konferenser med anknytning till FN-systemet inom kustområdesförvaltning och inom dricksvatten och sanitetsområdet. FN-systemets reaktion på UNCED har genom systemtröghet skett långsammare än vad man på vissa håll förväntat sig. Av den anledningen kommer också kraven på det internationella systemet med fördröjd effekt, dvs. först ett par år efter själva konferensen. Detta kommer att innebära ökade krav på svenska bidrag fr.o.m. budgetåret 1994/95. Regeringen föreslår ett bidrag med 150 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. Internationella familjeplaneringsfederationen (IPPF) Anslag 1993/9489 000 000 Förslag1994/9589 000 000 Det övergripande målet för den största enskilda organisationen på befolkningsområdet, Internationella familjeplaneringsfederationen (IPPF), är att främja ett ansvarsfullt föräldraskap. Förra året antog IPPF en strategisk plan för nittiotalet, som därmed utgör grunden för verksamheten. Planen framhåller den mänskliga rättigheten för alla kvinnor, män och ungdomar att fritt bestämma över sin sexuella och reproduktiva hälsa. Information, rådgivning, vård och tillhandahållande av preventivmedel inom området sexuell och reproduktiv hälsa är ett annat viktigt område för IPPF. Man betonar också federationens roll som ledare inom området att främja ett planerat och ansvarsfullt föräldraskap genom sin kader av volontärer. Planen antogs efter en grundlig behandling med medlemsorganisationerna och har också i stort sett fått gehör hos givarländerna. Samtidigt finns vissa tecken på att planen inte är så väl förankrad som man tidigare hävdat. Den strategiska planen kan sägas ha växt fram som ett uttryck för ett behov att förnya federationen. Det har funnits svårigheter för de enskilda medlemsorganisationerna att leva upp till de riktlinjer och krav som lagts på dem. Ledningen för federationen har å andra sidan uttryckt viss besvikelse över bristande lyhördhet. Eftersom den strategiska planen så nyligen antagits är det för tidigt att redan nu uttala sig om hur IPPF lyckas genomföra den. Sverige ser positivt på planen, som speglar ett helhetsperspektiv på befolkningsfrågorna utifrån IPPF:s särskilda mandat. Vi har särskilt uttryckt vår uppskattning för att man hävdar kvinnornas rättigheter och den etiska dimensionen genom respekten för individen och hennes rättigheter. IPPF finansieras till nästan 90 % av regeringsbidrag. Det ger regeringarna en mycket stor möjlighet att påverka verksamheten. Man kan ifrågasätta denna påverkan på en enskild organisations verksamhet. Samtidigt ger den finansierande regeringar en möjlighet att stödja den typ av verksamhet som enskilda organisationer bedriver, vilket annars inte är möjligt. Den kommande FN-konferensen om befolkning och utveckling kommer att påverka även IPPF:s verksamhet. Enskilda organisationer har på ett mycket aktivt sätt beretts möjlighet att bidraga till förberedelserna för konferensen. Samtidigt som vissa länder minskat sina bidrag till federationen kommer nu USA att återuppta sina bidrag, om än genom öronmärkta bidrag. Sverige är en av de största bidragsgivarna till IPPF. En mer balanserad bördefördelning är angelägen att uppnå. Regeringen har tidigare aviserat sin avsikt att prioritera befolkningsfrågorna. Inom IPPF:s verksamhet kommer de att inriktas på det helhetsperspektiv som här beskrivits. Regeringen ämnar därmed stödja genomförandet av den strategiska planen. Vi förutser vidare ett ökande behov av medel för IPPF:s verksamhet, inte minst i ljuset av den förestående FN-konferensen om befolkning och utveckling. Med hänsyn till den osäkerhet som råder beträffande genomförandet av den strategiska planen och Sveriges vilja att verka för en mer balanserad bördefördelning föreslår regeringen ett oförändrat bidrag till IPPF, nämligen 89 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. Internationella sjöfartsuniversitetet (WMU) Anslag 1993/9418 000 000 Förslag1994/9518 000 000 Internationella sjöfartsuniversitetet (World Maritime University), som är beläget i Malmö, drivs i den internationella sjöfartsorganisationens (IMO) regi. Universitetet ger högre utbildning på sjöfartsområdet till personer som i sina hemländer är sysselsatta inom sjöfart och hamnadministration. Utbildningen har för alla kurser moment av marin miljökunskap. Varje årskurs består av ca 100 studenter som till omkring 90-95 procent kommer från utvecklingsländer. Universitetet kompletterar de regionala utbildningscentra som finns i en rad länder. Sverige är en av universitetets största bidragsgivare och skall enligt avtal bidra med en tredjedel av den budget som fastställs. För budgetåret 1994/95 föreslår regeringen ett bidrag om 18 miljoner kronor. Multilaterala biträdande experter m.m. Anslag 1993/9455 000 000 Förslag1994/9562 000 000 Sverige är fortsatt underrepresenterat vad gäller personal i flertalet frivilligfinansierade multilaterala organ. Som redovisades i 1993 års budgetproposition måste självfallet rekrytering till dessa organ utgå från verksamhetens krav på kompetens. Det finns emellertid anledning att anta att den svenska kompetensen inom många av de områden där dessa organ verkar är hög. Det gäller därför att finna kreativa och flexibla former för rekrytering i syfte att skapa en svensk resursbas samt för att öka antalet svenskar i internationell tjänst, främst inom FN-systemet. Denna anslagspost har just ett sådant syfte och är således inte riktat mot en viss organisation. Medel under anslagsposten utnyttjas främst för rekrytering, utbildning och finansiering av biträdande experter (Associated Experts och Junior Professional Officers) inom internationella organisationer, särskilt FN-systemet. Under budgetåret 1993/94 finansierar Sverige ett 90-tal multilaterala biträdande experter. Tjänster till de frivilligfinansierade FN-organisationerna skall prioriteras och dess andel ökas. Under budgetåret 1993/94 utvärderar SIDA i samråd med Utrikesdepartementet programmet. Det är angeläget att även u-länder ges möjlighet att uveckla sin resursbas och vissa FN-organ har därför med svensk finansiering getts möjlighet att rekrytera biträdande experter från u-länder. Vidare finansieras ett antal tjänster genom FN:s volontärprogram (UNV). En mindre del av anslagsposten ställs till förfogande för universitet och institutioner i Sverige. Medlen används för s.k. Minor Field Studies (MFS) och erbjuder studenter möjligheten att i fält studera utvecklingsfrågor förknippade med det multilaterala samarbetet. Från anslagsposten tas medel för förstärkning av SIDA:s kapacitet att rekrytera svenskar till tjänstgöring på hög- och mellannivå i inter- nationella organisationer. För budgetåret 1994/95 föreslår regeringen ett anslag för ovan redovisade ändamål på 62 miljoner kronor. FN:s aktioner för fred och återuppbyggnad Anslag 1993/94150 000 000 Förslag1994/95150 000 000 De senaste årens utveckling i länder som Somalia, Mocambique och f.d. Jugoslavien har visat på behovet av att finna nya vägar för att uppnå långsiktig utveckling. Sambandet mellan politiska, humanitära och fredsbevarande insatser har blivit alltmer uppenbar och därmed nödvändigheten av att bredda de fredsbevarande operationerna i utvecklingsländerna till att även inkludera åtgärder för att främja demokratisering och civil utveckling. Anslagsposten har sedan inrättandet budgetåret 1992/93 visat sig utgöra ett flexibelt och ändamålsenligt sätt att stödja denna strävan. Det svenska stödet till FN:s aktioner för fred och återuppbyggnad skall därför även fortsättningsvis syfta till att framhäva och stärka de civila och humanitära aspekterna av de fredsbevarande operationerna i utvecklingsländerna. Användande av medel under denna delpost får ske i de länder vilka enligt OECD:s biståndskommitté (DAC) definieras som u-länder. Undantagsvis bör anslagsposten även kunna utnyttjas för liknande insatser i ESK:s regi. Vidare får anslås medel för finansiering av Swedreliefs (specialenheten för katastrofhjälp inom Försvarsmaktens utlandsstyrka) verksamhet i Sverige. För budgetåret 1994/95 beräknar regeringen ett belopp om 150 miljoner kronor. Övriga insatser Anslag 1993/9496 000 000 Förslag1994/9593 000 000 Under delposten Övriga insatser finansieras bidrag till ett stort antal organisationer, program, seminarier och andra internationella aktiviteter som främjar internationell samverkan och utveckling. Extra insatser genom internationella organisationer kan av en rad olika skäl visa sig vara angelägna under pågående budgetår. Under denna anslagspost medges ett visst utrymme för att möta sådana behov. Under andra anslagsposter redovisas beräknade anslag för vissa organisationer. Ibland kan det av förhandlingstekniska skäl vara svårt eller olämpligt att på förhand bestämma det svenska bidraget. I andra situationer råder faktisk osäkerhet om storlek och tidpunkt för eventuellt kommande svenska bidrag. I sådana fall kan delposten Övriga insatser utnyttjas. Vidare utgår under denna delpost återkommande bidrag till vissa internationella organisationer som bedriver en angelägen verksamhet men där beloppen är relativt blygsamma. Under budgetåret 1994/95 räknar regeringen med bidrag till bl.a. följande organisationer. Internationella rödakorskommittén (ICRC) arbetar efter de principer som fastställts i Genèvekonventionerna. Verksamheten, som traditionellt är inriktad på att ge skydd och bistånd till i första hand krigsfångar och civila internerade samt till familjeåterföreningsåtgärder, har på senare tid alltmer inriktats på humanitär verksamhet i katastrofdrabbade områden. Sverige bidrar till ICRC:s operationella verksamhet med katastrofbistånd. För budgetåret 1992/93 gavs därutöver ett bidrag om 8 miljoner kronor till ICRC:s reguljära budget. Regeringen föreslår för budgetåret 1994/95 ett bidrag på 8 miljoner kronor. Genom FN:s boende och bebyggelsecenter (HABITAT), ges stöd till teknisk biståndsverksamhet i boende- och bebyggelsefrågor till u-länder. Detta inkluderar den globala strategi man bedriver om tak över huvudet för alla till år 2000 (Global Strategy for Shelter) och uppföljning av boendefrågor i UNCED:s Agenda 21. Sverige ger stöd, dels till den reguljära tekniska biståndsverksamheten inom Habitat med 5 miljoner kronor för 1993/94 och dels med 3 miljoner kronor till Urban Management Programme. Sverige lägger tonvikten i Habitatprogrammet på frågor som berör de fattigaste slumområdena i storstäderna samt på kvinnornas ställning i boendemiljön. Sverige driver också ett aktivt förarbete inför Habitat II-konferensen 1996 som särskilt skall behandla frågor som *hållbar bosättning i en urbaniserande värld* och *adekvat boende för alla*. Regeringen förutser oförändrat bidrag till Habitat med 5 miljoner kronor samt ett avslutande stöd till Urban Management Programme med 3 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. Som framgår av inledningsavsnittet fäster regeringen vikt vid förberedelsearbetet inför FN:s kvinnokonferens 1995. Det svenska stödet till kvinnokonferensen kommer att ske på flera nivåer, globalt till FN:s särskilda stödfond för frivilliga bidrag för förberedelser av konferensen, till det regionala förberedelsearbetet, där bl.a. SIDA påtagit sig att stödja samordningen av bilaterala insatser i Sydostasien och till förberedelsearbetet på landnivå. Under denna anslagspost förutser regeringen ett stöd upp till 2 miljoner kronor till förberedelserna med fokusering på fattigdomsperspektivet. FN:s utvecklingsfond för kvinnor (UNIFEM) verkar som en självständig enhet i samarbete med UNDP. Fonden har under senare år stärkt sin normativa roll att aktivt arbeta med att integrera ett kvinnoperspektiv i FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) 1992 och FN:s konferens för mänskliga rättigheter 1993. För att få en rättvisande bild över kvinnor och mäns olika livsvillkor arbetar UNIFEM tillsammans med bl.a. SIDA och Statistiska Centralbyrån med att ta fram statistik uppdelad efter kön i ett antal u-länder. UNIFEM har också en katalytisk roll vars bas utgör projekt av pilotkaraktär på landnivå. UNIFEM uppnår, trots ett snabbt utökat arbetsfält, ett gott och användbart resultat. Regeringen föreslår ett fortsatt svenskt stöd till organisationen bestående av 4 miljoner kronor till basbudgeten och 1 miljon kronor till förberedelserna inför kvinnokonferensen och då med tonvikt på att främja insatser vad gäller utbildning och mänskliga rättigheter samt stöd till de nationella processerna i u-länder inför kvinnokonferensen. IPDC (Internationella programmet för kommunikationsutveckling) är UNESCO:s biståndsprogram för kommunikationsutveckling. Det har till huvuduppgift att genom mediautveckling i u-länderna främja läskunnighet, vetenskapligt och kulturellt informationsutbyte samt kunskaps- överföring. Särskilt under det senaste året har verksamheten aktiverats och koncentrerats till prioriterade områden. Regeringen föreslår ett anslag om 2 miljoner kronor. Som ett komplement till integrerade insatser inom ramen för de multilaterala organisationernas verksamhet bör särskilda insatser till förmån för människor med funktionshinder liksom tidigare beredas och följas upp av SIDA. Medelsbehovet förutsätts vara lika stort som tidigare år. Regeringen har tidigare betonat betydelsen av FN:s internationella konferens om befolkning och utveckling. Sverige bör ha beredskap att, tillsammans med andra givare, efter konferensen i begränsad omfattning stödja vissa åtgärder som syftar till att följa upp konferensens resultat. Sådana åtgärder kan vara att i ett inledningsskede bidra till att sätta igång aktiviteter som sedan blir en naturlig del av organisationers verksamhet. Bidrag till enskilda organisationer bör också komma i fråga i detta sammanhang. Under budgetåret 1994/95 kommer den oberoende kommissionen för befolkning och livskvalitet att presentera sin slutrapport. Regeringen ser med intresse fram mot resultatet från kommissionens arbete och anser att Sverige bör ha beredskap att, om så är motiverat, även i detta sammanhang bidra till uppföljningen av kommissionens arbete. Avtalet om den gemensamma fonden för råvaror upprättades år 1980, men trädde i kraft först år 1989. Fonden är uppbyggd av två s.k. konton, varav det ena är tänkt att finansiera lagerhållning inom ramen för internationella råvaruavtal och det andra att finansiera åtgärder för att förbättra den långsiktiga utvecklingen och marknadsbetingelserna för de enskilda råvarorna, t.ex. genom forskning och utveckling, marknadsföring och vidareförädling. Det första kontot har till följd av avsaknad av behov inom internationella råvaruarrangemang aldrig utnyttjats. Detta kan ses som en konsekvens av den ökade insikten om de begränsade möjligheterna att åstadkomma effektiva stabiliseringsavtal. Det andra kontot har däremot utnyttjats. Till detta konto har Sverige utfäst sig att lämna ett bidrag om 24 miljoner kronor. Hittills har 16 miljoner kronor anvisats. Regeringen bedömer att resterande 8 miljoner kronor behöver anvisas först budgetåret 1995/96. Genom tekniskt bistånd från bl.a. UNCTAD har u-ländernas deltagande i de multilaterala handelsförhandlingarna, den s.k Uruguayrundan inom GATT, underlättats. UNCTAD och vissa andra organisationer lämnar dessutom tekniskt bistånd för att stödja u-ländernas ansträngningar att öka avsättningen av sin produktion och förenkla handelsprocedurerna. Vissa andra handelsrelaterade åtgärder belastar också delposten. Regeringen räknar med en ram om 5 miljoner kronor för fortsatt svenskt stöd till UNCTAD:s program på detta område. Internationella organisationen för tropiskt timmer (ITTO, prop.1983/84:121) är en organisation för internationell handel och råvarusamarbete, vars verksamheter har miljöaspekter. Sverige söker inom ramen för organisationen driva den skogspolitik som uttrycks i de s.k. skogsprinciperna i UNCED. Avtalet är för närvarande under omförhandling och utfallet av denna är ytterst ovisst. Det nuvarande bidraget till ITTO beräknas till ca 160 000 kronor. Bidraget för 1994/95 måste bestämmas efter utfallet av förhandlingarna. Internationella juteorganisationen (IJO, prop.1990/91:13) är även den en organisation för internationell handel och råvarusamarbete, vars verksamhet har miljöaspekter. Bidraget för 1993/94 var ca 20 000 kronor. Regeringen förutser ett bidrag i samma storleksordning för budgetåret 1994/95. Riksdagen angav vid behandlingen av 1993 års budgetproposition sin positiva syn på förslaget att få ett WHO-universitet i medicinsk teknologi etablerat i Malmö. Regeringen är beredd att föreslå ett svenskt ekonomiskt stöd för att universitetet skall kunna etableras i Malmö liksom för delfinansiering av driften. En förutsättning är dock att WHO självt tar ett aktivt ansvar för att universitetet får en global inriktning och att utvecklingsländernas särskilda behov uppmärksammas. WHO bör också vara berett att ta ett innehållsmässigt ansvar för universitetet liksom för att medverka till ett brett bidragsgivarstöd i syfte att garantera universitetets multilaterala karaktär. WHO har under hösten 1993 visat ett positivt intresse för projektet. Mot bakgrund av detta avser regeringen att fortsätta granska förutsättningarna för en eventuell etablering av ett WHO-universitet i medicinsk teknologi. Fonden för kapacitetsuppbyggnad i Afrika (ACBF) upprättades i november 1990 genom en överenskommelse mellan Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken, UNDP samt ett antal givarländer. Fondens syfte är att förstärka de afrikanska staternas kapacitet vad gäller ekonomisk analys och ekonomisk-politiskt beslutsfattande. Detta skall främst ske genom stöd till nationella och regionala institutioner samt till de myndigheter som ansvarar för den ekonomiska politiken. Verksamheten styrs av en styrelse, där bl.a. en svensk ledamot ingår. Efter en inledande period där verksamheten främst varit inriktad mot att bygga upp organisationen, skapa operativa riktlinjer samt identifiera och bereda lämpliga insatser har nu en genomförandefas inletts där bidrag till godkända insatser börjat utbetalas. Sverige har utfäst ett bidrag till ACBF om totalt 33 miljoner kronor, att inbetalas under budgetåren 1991/92-1994/95. Under förutsättning att tidigare års svenska bidrag utnyttjats tillfredsställande avses den fjärde och sista inbetalningen verkställas under budgetåret 1994/95. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner de riktlinjer för multilateralt utvecklingssamarbete som förordats i det föregående, 2. godkänner de gjorda utfästelser som redogjorts för, 3. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser, åtaganden och utbetalningar som härutöver förordats, 4. till Bidrag till internationella biståndsprogram anvisar ett reservationsanslag på 3 295 000 000 kr. BILATERALT UTVECKLINGSSAMARBETE Ökade krav på prioriteringar i biståndet. Det svenska bilaterala utvecklingssamarbetet har nått en betydande omfattning och mångfald. Det har kommit att omfatta allt fler länder, ändamål och samarbetsformer. Från 1985/86 till 1991/92 ökade antalet länder som mottog bistånd från Sverige från 58 till 91. Omfattningen av det svenska samarbetet varierar dock kraftigt mellan olika länder. Vissa länder erhåller endast katastrofbistånd medan länder som Indien och Zimbabwe har ett samarbete med samtliga svenska biståndsmyndigheter. Idag finns det ett 30-tal länder med vilka Sverige har biståndssamarbete av betydande omfattning. Mångfalden i biståndet kräver god överblick. Krav på tydlig ansvarsfördelning och samordning mellan olika myndigheter ökar. Stora behov och begränsade resurser ökar kraven på prioriteringar. Det kan innebära att vi arbetar i mindre antal sektorer i samarbetsländerna och att vi arbetar med mindre antal projekt inom sektorerna. Det innebär att vi, när stöd till ny långsiktig insats beslutas, också bör ha en plan för avveckling av biståndet. Inriktningen på de fattigaste länderna och på fattiga grupper i mottagarländerna måste betonas. Vi måste lyfta fram det som vi tycker är viktigt att stödja i utvecklingsprocessen. Utvecklingen i världen pekar på att fortsatta katastrofinsatser blir nödvändiga. För biståndet nya länder är Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien och Albanien. Samtidigt bör, som framgått av tidigare avsnitt, tyngdpunkten i biståndet ligga på den långsiktiga utvecklingen. Mål- och resultatorientering Regeringens styrning av myndigheterna har blivit alltmer mål- och resultatorienterad. Det betyder också att instrumenten för styrning och redovisning av verksamheten måste utvecklas. Samtidigt skall de administrativa kostnaderna minimeras. Regeringen aviserade i föregående års budgetproposition förestående förändringar i administrationen av det bilaterala biståndet. Åtgärder har således vidtagits för att förbättra styrnings- och samarbetsformerna i biståndet (prop. 1992/93:244, bet. 1992/93:UU26, rskr. 1992/93:342). Det rör bl.a. anslagsstruktur, införande av planeringsramar som ej avtalas med mottagaren, ny ordning för importstöd, införande av landstrategier för styrning och samordning samt integration av fältadministrationen. Detta förändringsarbete är nu under genomförande. Biståndskontoren och ambassadernas allmänna avdelningar skall vara integrerade för berörda ambassader senast den 1 januari 1995. För vissa verksamheter fastställer riksdagen användningen av biståndet genom att styra ändamålet, såsom forsknings - och näringslivsbistånd, miljöbistånd, demokratistöd och katastrofbistånd. De landinriktade planeringsramarna innehåller verksamheter som också skulle kunna redovisas på sektorer. Med förbättringar i det statistiska underlaget bör det bli möjligt att i ökad utsträckning kunna redovisa verksamheten fördelad på sektorer och ändamål. Den s.k. indikativa planeringsramen inom SIDA:s verksamhet, som nu redovisas landfördelad, innehåller sektorer med finansiering från olika anslagsposter. Det förnyelsearbete som påbörjades förra året angående faktainformationen om det samlade svenska biståndet, *Svenskt bistånd*, har fortsatt. Underlaget vad beträffar resultatredovisningen från myndigheterna förbättras successivt, vilket också gör att regeringens redovisning till riksdagen kan förbättras. Redovisningen av det faktiska utvecklingssamarbetet och dess resultat bör tillsammans med förslagen i denna proposition ge underlag för en bedömning av hur samarbetet med ett enskilt land utvecklas. Landstrategier skall upprättas för alla större mottagarländer. Revidering av strategierna företas normalt vart tredje år. Mottagarländernas ansvar för utvecklingen, samarbetets inriktning samt förväntade och uppnådda resultat ställs i centrum. Landstrategierna blir ett instrument att pröva det samlade långsiktiga utvecklingssamarbetet med ett enskilt land. En viktig grund för strategiarbetet är de utvärderingar som mottagarländerna och biståndsmyndigheterna genomför och de slutsatser och överväganden som följer av analyserna. Landöversikter rörande ländernas utvecklingssituation, prioriteringar, biståndsberoende m.m. utarbetas på uppdrag av Utrikesdepartementet. Överläggningar på regeringsnivå sker med mottagarlandet innan strategin läggs fast. Under budgetåret 1993/94 upprättas strategier för Botswana, Namibia, Sri Lanka, Tanzania, Vietnam och Zambia. För budgetåret 1994/95 planeras landstrategier för Eritrea, Etiopien, Guinea-Bissau, Kenya, Lesotho, Nicaragua, Sydafrika. Regeringens förslag till överordnade prioriteringar har redovisats i tidigare avsnitt. I den landpresentation som följer anges för de enskilda länderna målen för utvecklingssamarbetet, förutsättningarna framför allt vad beträffar ekonomiska reformprogram, respekten för de mänskliga rättigheterna och demokratiseringssträvanden samt inriktningen och erfarenheterna av det svenska biståndet. Förslagen rörande det fortsatta samarbetet baseras således på de kriterier som regeringen och riksdag har angivit för samarbetet med enskilda länder. De indikativa planeringsramarna genom SIDA innehåller dels ett basprogram av långsiktig verksamhet, exempelvis undervisning, infrastruktur, dels sådant långsiktigt bistånd som är möjligt att fördela på länder men som tidigare endast redovisats som särskilda anslagsposter. Det berör i första hand anslagsposterna för demokrati och mänskliga rättigheter, miljö, särskilda program och regionala insatser i Afrika. Landinriktat bistånd Afrika Afrikas ekonomiska tillväxt under 1992 var 1,5 % vilket innebar en stagnation jämfört med åren under slutet av 80-talet. Med en befolkningsökning på ca 3 % ökar nu den absoluta fattigdomen. Stora variationer råder dock mellan olika länder. De länder som fullföjt sina ekonomiska reformprogram och som fått särskilt internationellt stöd härför visar bättre resultat än dem som avbrutit eller fördröjt reformplanerna. För 1993 och 1994 förutses dock ingen markant förbättring i tillväxttakten. Exportvolymen ökade under 1992, men försämrade villkor för handeln gjorde att handelsbalansen minskade med 6 %. Flertalet länder har svårt att uppfylla sina åtaganden på skuldsidan. Eftersläpningar vad gäller räntebetalningar fortsatte att stiga till 14 miljarder US dollar för 1992 eller tre gånger nivån 1987. Förutom den allmänna konjunkturnedgången beror Afrikas dåliga ekonomiska utveckling på faktorer som torka i de östra och södra delarna, inbördes stridigheter som i Angola, Liberia och Somalia samt betydande brister i den ekonomiska politiken i många länder. Hårdast drabbade av torkan var Malawi, Moçambique, Sydafrika, Zambia och Zimbabwe, som samtliga hade en negativ ekonomisk utveckling under 1992, samt Kenya och Lesotho. Livsmedelsbiståndet detta år uppgick till 500 miljoner US dollar. För 1993 ser livsmedelssituationen mycket ljusare ut och i många länder har skörden varit god. Inbördes stridigheter har förorsakat ett stort mänskligt lidande i flera länder. Värst drabbat är Angola där det återupptagna kriget förött landet ytterligare och tvingat människor på flykt. I Somalia har stridigheterna i det närmaste ebbat ut och en viss normalisering inträtt i större delar av landet. Liberia tillhör de länder där oroligheterna närmast verkar ha blivit permanenta och där det är svårt se någon ljusning. Burundis demokratiskt valda regering tvingades på fall genom en militärkupp och frambringade nya flyktingströmmar. Flertalet länder i regionen är i ett övergångsskede av något slag - från krig till fred, från enpartistat till pluralism, från centralstyrd planekonomi till marknadsekonomi. Två länder är av särskild vikt på grund av sin storlek och förmåga att påverka utvecklingen i en hel region - Nigeria och Sydafrika. I Nigeria har militärer åter igen tagit makten och demokratin skjutits på framtiden. Utvecklingen i Sydafrika ter sig ljusare, trots våldet. Utvecklingen under hösten har lett fram till att parterna, med regeringen och ANC i spetsen, kommit överens om formerna för övergångsstyret fram till landets första demokratiska val som avses hållas den 27 april 1994. Under 1993 har ett flertal internationella initiativ tagits för att diskutera den bekymmersamma utvecklingen i Afrika. Värt att nämna är den konferens som Japan inbjöd till i Tokyo i början av oktober då den s.k. Tokyo-deklarationen antogs. Medarrangörer var de afrikanska organisationerna Organisation for African Unity (OAU) och Global Coalition for Africa (GCA), som båda hållit egna internationella konferenser med liknande tema under året. I Tokyo framfördes bl.a. att även om utvecklingsmodeller inte kan överföras direkt från en region till en annan, de asiatiska framgångarna kan tjäna som inspiration för länder i Afrika. Bättre regeringsutövande tillmättes där liksom i andra fora, avgörande betydelse för positiva förändringar i Afrika i framtiden. FN:s roll i Afrika har ökat markant under 1993. I bl.a. Angola, Moçambique och Somalia pågår fredsbevarande operationer. Vilken roll FN kommer att ha i Sydafrika har ännu inte definierats men det är naturligt att FN och andra internationella organisationer kommer att engagera sig i övervakningen av det förestående valet. Den FN-operation som redan finns på plats har formellt endast mandat att följa och rapportera om våldsfrågan. Världsbankens roll i Afrika har också ökat under 80- och 90-talet. Engagemanget i vissa länder är så stort att det i viss mån kan ifrågasättas huruvida banken fått ta på sig en alltför stor börda. Bankens bedömningar tillmäts också betydelse vid utformningen av det bilaterala biståndet. En kartläggning av det svenska biståndet till Väst- och Centralafrika har genomförts under 1993. Syftet med denna har varit att öka kunskapen om vårt engagemang i denna del av Afrika. Regeringen har i tidigare avsnitt redovisat den starka betoning som man vill lägga på insatser som är befolkningsrelaterade. Fortsatt och förnyat samarbete på detta område inom det bilaterala utvecklingssamarbetet är en naturlig följd av denna prioritering. Arbetet har inletts för att stimulera till insatser som främjar miljön. Angola Utvecklingssamarbetet med Angola har syftat till att stödja en påbörjad samhällsomdaning i demokratisk riktning för nationell försoning samt social och ekonomisk utveckling. Krigssituationen i landet har gjort att samarbetet i stället koncentrerats till insatser av mer akut katastrof- karaktär. Efter de allmänna valen i september l992, som gav det regerande MPLA-partiet en majoritet i nationalförsamlingen, tog oppositionspartiet UNITA åter till vapen. Det uppblossande inbördeskriget har inneburit att ca l00 000 människor dött och att ca 2 miljoner är beroende av nödhjälp för sin överlevnad. Regeringssidan har haft svårt att stå emot UNITA:s attacker och idag har UNITA kontroll över en stor del av landet. Huvudstadsregionen och en större del av kusten behärskas av regerings- sidan. FN:s säkerhetsråd har fördömt Unitas vägran att fullt ut respektera fredsavtalet och säkerhetsrådets resolutioner. Den 15 september 1993 beslöt rådet att införa vapen- och oljesanktioner mot UNITA. Mandatet för FN:s fredsbevarande insats UNAVEM II har förlängts. Samtal mellan regeringen och UNITA inleddes i november i Zambias huvudstad Lusaka. Efter valen påbörjade regeringen ett nytt ekonomiskt reformprogram i syfte att åstadkomma en makroekonomisk stabilitet. Detta program avbröts i mars l993 då försvaret fick högsta prioritet. Resultatet har blivit hyperinflation och ökad makroekonomisk obalans. Den statliga förvaltningen har försvagats ytterligare, och en tilltagande korruption kan noteras. De redan tidigare eftersatta sociala sektorerna har försvagats ytterligare. Svält råder. Förutsättningarna att under sådana förhållanden bedriva ett effektivt utvecklingssamarbete är begränsade. Biståndet måste till avsevärd del vara humanitärt och inriktat på att hjälpa där behoven är som mest akuta. Landsamarbetet genom SIDA har successivt anpassats till krigssituationen. Långsiktiga insatser inom hälsa, infrastruktur och fiske har anpassats till vad som, under rådande förhållanden, är möjligt att genomföra. Resultaten som nåtts genom biståndsinsatser inom bl.a. hälsovården visar att vaccinations- och läkemedelsprogram försenats genom kriget. Insatser av katastrofkaraktär har blivit allt vanligare. Den fortsatta utvecklingen i landet blir avgörande för biståndet. SIDA har av regeringen fått i uppdrag att under 1993/94 göra en översyn av utvecklingsbiståndet till sektorerna hälsa, fiske och tele. Denna översyn blir vägledande för det framtida långsiktiga samarbetet. Katastrofinsatser kommer att behövas under år 1994 oavsett utvecklingen, liksom insatser för återuppbyggnad. FN:s humanitära arbete skall stödjas. Sverige betalade ut 125 miljoner kronor till Angola i gåvobistånd budgetåret 1993/94. Med hänvisning till de begränsningar för utvecklingsbistånd som inbördeskriget innebär föreslår regeringen en indikativ planeringsram för Angola på 70 miljoner kronor. I denna inryms förutom SIDA:s basprogram särskilda insatser för demokrati och mänskliga rättigheter och för miljö. Beredskap bör finnas för särskilda katastrofinsatser. Den förväntade ingående reservationen l994/95 bör användas för katastrofinsatser genom i första hand FN. Botswana Utvecklingssamarbetet med Botswana har syftat till att minska landets ekonomiska beroende av Sydafrika och bidra till social och ekonomisk utveckling och utjämning. Även om förhållandet till Sydafrika förändrats kvarstår i viss mån målet då förändringarna där får stora återverkningar i Botswana. Betoningen på fattigdomsbekämpning bör dock öka då inkomstfördelningen i landet är skev. Diversifieringen av Botswanas ekonomi framstår också som än viktigare och därmed svenskt stöd härför. Sådant stöd kan bidra till den önskade breddningen av samarbetet mellan Botswana och Sverige. Allmänna val planeras äga rum år 1994. Förhållandena vad avser mänskliga fri- och rättigheter får anses vara förhållandevis goda. Botswana har sedan självständigheten haft en kraftig ekonomisk tillväxt, vilket bl.a. innebär att landet håller på att uppgraderas till medelinkomstland. Botswanas goda ekonomiska utveckling kan nästan uteslutande hänföras till diamantexporten, vilket gör ekonomin känslig för förändringar i världsmarknadspriset på diamanter. Sjunkande pris under 90-talet har lett till lägre tillväxt i ekonomin. Arbetslösheten och undersysselsättningen är ett ökande problem. Ekonomins ensidighet bidrar till undersysselsättning och en skev inkomstfördelning. Stora satsningar har dock gjorts på utbildning, hälsovård och vattenförsörjning på landsbygden. Den botswanska förvaltningen fungerar relativt väl och tar ett stort ansvar för genomförandet av olika program och insatser inom det svenska samarbetet. I takt med att biståndet genom SIDA minskas har arbete påbörjats för ett bredare biståndssamarbete. Det har dock visat sig att denna övergång tar längre tid än förutsett. SIDA har nyligen genomfört en omfattande utvärdering av Sveriges 27 år av bistånd till Botswana. Av denna framgår att utvecklingsbiståndet varit framgångsrikt, gett många bestående resultat och haft betydelse för utformningen av landets utvecklingspolitik. Fortsatt bistånd genom SIDA rekommenderas bl.a till fortsatt kapacitets- och institutionsuppbyggande. Förutsättningar för ett bredare biståndssamarbete finns, men det kommer att ta viss tid innan det går att peka på konkreta resultat. Flera förslag till u-krediter genom BITS diskuteras för närvarande samt tekniskt samarbete. SWEDECORP:s stöd till näringslivsorganisationer bör fortsätta. SAREC har etablerat forskningssamarbete som fungerar väl. Sverige betalade ut 119 miljoner kronor i gåvobistånd till Botswana budgetåret 1992/93. När det gäller omfattningen på det mer fattigdomsinriktade utvecklingssamarbetet genom SIDA bör hänsyn tas till Botswanas relativt goda ekonomi. De betydande fattigdomsluckor som fortfarande finns motiverar ett fortsatt samarbete på gåvobasis med inriktning på de fattigaste grupperna. Regeringen föreslår en indikativ planeringsram för Botswana på 60 miljoner kronor. I denna inryms SIDA:s basprogram samt särskilda insatser för demokrati och mänskliga rättigheter och för miljö. Parallellt med detta bistånd bör andra biståndsformer som u-krediter och tekniskt samarbete genom BITS i ökad omfattning komma ifråga, liksom näringslivsbistånd genom SWEDECORP. Eritrea Målet med utvecklingssamarbetet är att bidra till återuppbyggnaden av landet och till en demokratisk samhällsutveckling. Folkomröstningen om självständighet i april 1993 genomfördes under övervakning av FN. Resultatet blev ett entydigt ja till självständighet från Etiopien. En konstitution är under utarbetande och allmänna val planeras inom fyra år. Fram till dess att allmänna val hållits styrs landet av en av EPLF (Eritrean People's Liberation Front) bildad regering. Den inhemska statsförvaltningen är svag, men det finns en stor vilja att bygga upp landet på nytt. Vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna kan nämnas att Eritrea hittills vägrat att återta egna medborgare som dömts till utvisning eller av andra skäl saknar rätt att vistas i Sverige. Det 30 år långa inbördeskriget har slagit landet i spillror och återuppbyggnad har getts högsta prioritet. Regeringen avser att öka jordbruks- produktionen och därmed minska livsmedelsimporten. Den småskaliga och tidigare livaktiga småindustrin börjar långsamt återhämta sig. Energibristen utgör ett allvarligt problem. Den provisoriska regeringen genomför reformer i syfte att uppmuntra privata investeringar och stimulera handel. Regeringen har uppdragit åt SIDA att utarbeta ett förslag till plan för ett långsiktigt utvecklingssamarbete med Eritrea från och med budgetåret 1994/95. I planen föreslås att utvecklingssamarbetet koncentreras till energi och förvaltning. Vidare föreslås ett avgränsat stöd till den eritreanska flyktingkommissionen (CERA) för repatriering av 400 000 eritreanska flyktingar som befinner sig i Sudan. Ett annat angeläget område är stöd till demobilisering och reintegrering av ca 100 000 f.d. soldater. Stöd föreslås också kunna utgå till arbetet med att utforma en ny konstitution och till valförberedelser. Av övriga biståndsmyndigheter har SAREC ett samarbete med universitetet i Asmara. Eritreaner har vidare deltagit i kurser om bl.a. mänskliga rättigheter, arrangerade av BITS. Sverige betalade ut 42 miljoner kronor i katastrofbistånd till Eritrea budgetåret 1992/93. Under budgetåret 1994/95 kommer en landstrategi för utvecklingssamarbetet med Eritrea att utarbetas. I avvaktan på denna föreslår regeringen att målen och inriktningen i utvecklingssamarbetet inom SIDA:s program bibehålls. Då den svaga förvaltningen och bristen på utbildad personal kan utgöra ett hinder för att få till stånd ett effektivt bistånd kan enskilda och internationella organisationer utgöra lämpliga alternativa kanaler. Insatser för demokrati och främjande av mänskliga rättigheter bör komma i fråga. SAREC bör fortsätta sitt samarbete. Regeringen föreslår att 35 miljoner kronor avsätts som indikativ planeringsram för Eritrea. Beredskap bör finnas för katastrofinsatser. Etiopien Målet med utvecklingssamarbetet är att stödja den ekonomiska och demokratiska reformprocessen. Verksamheten inriktas på sociala förbättringar, fattigdomsbekämpning på landsbygden genom en medveten hushållning med naturresurser, stöd till framväxten av en rättsstat och till ökad respekt för de mänskliga rättigheterna samt stärkandet av den inhemska forskningskapaciteten. Förberedelserna för att hålla nationella val till en konstituerande församling under 1994 har inletts. Samtidigt har den politiska basen för övergångsregeringen krympt genom att flera grupper dragit sig ur samarbetet. Respekten för de mänskliga rättigheterna har kraftigt förbättrats men är ännu inte tillfredsställande. Etiopien vägrar att återta egna medborgare som av svensk domstol dömts till utvisning eller av andra skäl saknar rätt att stanna i Sverige. Landet har delats in i nya regioner grundade på etnisk tillhörighet. I samband därmed decentraliseras förvaltningen. Utlokaliseringen av personal och resurser har i vissa fall gått alltför snabbt och lett till svårigheter på central nivå. De nya regionala myndigheterna saknar i de flesta fall erforderliga resurser för att ta över det administrativa ansvaret. I november 1992 inledde övergångsregeringen ett ekonomiskt reformprogram i riktning mot marknadsekonomi. De generellt sett goda resultaten hittills bekräftar regeringens uttalade politik. BNP beräknas växa med 7,6 % under 1993, men obalanserna i ekonomin finns fortfarande kvar. Försvarsutgifterna har minskat. Maktskiftet och övergångsregeringens politik har lett till ett växande intresse bland givarländerna. Landsamarbetet genom SIDA blir alltmer långsiktigt med insatser på nationell och regional nivå inom områdena undervisning, hälsa och skogsvård. Ett regionalt stöd till Amhararegionen har påbörjats. Vid sidan av detta bidrar SIDA med särskilda insatser av katastrof- och återuppbyggnadskaraktär, främjande av demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna, särskilt framväxten av en rättsstat, och AIDS-bekämpning. Ett omfattande betalningsbalansstöd har beviljats. Stödet genom enskilda organisationer är omfattande. Förutsättningarna för att bedriva ett effektivt långsiktigt bistånd till Etiopien bedöms som relativt goda. Den pågående omstruktureringen av ekonomin tillsammans med decentraliseringen av den statliga förvaltningen har dock lett till att planeringen och genomförandet av insatser generellt sett går långsamt. SAREC är den största enskilda bidragsgivaren till de etiopiska universiteten, vilka har stärkts genom forskarutbildning och investering i infrastruktur för forskningen. Därmed har deras kapacitet vad gäller möjligheten att utforma och leda projekt ökat. Etiopier har deltagit i BITS internationella kurser i bl.a. mänskliga rättigheter. Sverige betalade ut 291 miljoner kronor i gåvobistånd till Etiopien budgetåret 1992/93. Under budgetåret 1994/95 kommer en landstrategi för utvecklingssamarbetet med Etiopien att utarbetas. I avvaktan på denna föreslår regeringen att målen och inriktningen i utvecklingssamarbetet inom SIDA:s program bibehålls. SAREC bör fortsätta sitt forskningssamarbete. Regeringen föreslår att 140 miljoner kronor avsätts som indikativ planeringsram för Etiopien. I denna ingår, förutom SIDA:s basprogram, särskilda insatser för demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd, särskilda miljöinsatser och särskilda program. Fortsatt beredskap för katastrof- och återuppbyggnadsinsatser bör finnas. Vidare bör finnas beredskap för betalningsbalansstöd. Guinea-Bissau Målet för utvecklingssamarbetet med Guinea-Bissau är att främja landets ekonomiska och sociala utveckling, framförallt genom uppbyggande av kompetenta institutioner och en fungerande förvaltning. Den under 1991 påbörjade demokratiseringsprocessen i Guinea-Bissau har fortsatt och för närvarande finns det elva godkända politiska partier och ytterligare några är under bildande. Val till parlament och presidentämbete planeras till mars 1994. En valkommission är utsedd och UNDP har påbörjat arbetet med att bistå i planering av valen. Rättsinstitutionerna har i viss mån förstärkts och respekten för de mänskliga rättigheterna har ökat. Trakasserier och hot mot enskilda förekommer dock fortfarande. Det ekonomiska reformprogrammet har inte gett tillfredsställande resultat. Ekonomin är fortsatt instabil. Regeringens misslyckande med att styra den makroekonomiska politiken vad gäller inflationen och penningmängden ledde till att Världsbanken under ett års tid höll inne sitt betalningsbalanslån. Det släpptes först i juni 1993. Korruptionen ökar i omfattning. SIDA:s utvecklingsbistånd har gällt stöd till det ekonomiska reformprogrammet i form av importstöd, program- och projektstöd inom landsbygdsutveckling, jordbruk, undervisning, hälsovård och industri, personal- och konsultfond samt särskilda insatser för stöd till Världsbankens program för social infrastruktur. Därutöver har funnits särskilda insatser för demokrati och mänskliga rättigheter, särskilda miljöinsatser och insatser inom särskilda program. Industribiståndet har fram till årsskiftet 1993/94 administrerats av SWEDECORP för SIDA:s räkning. En avslutande insats avseende en industristiftelse kommer att genomföras av SWEDECORP under budgetåret 1994/95. Det splittrade biståndet är arbetskrävande. SIDA bör med större kraft arbeta för ökad koncentration för att uppnå bättre resultat. Den svaga förvaltningen och låga mottagningskapaciteten gör att större krav måste ställas på kontroll av biståndet. Sverige betalade ut 67 miljoner kronor till Guinea Bissau under budgetåret 1992/93. Det svenska biståndet till Guinea-Bissau är under utvärdering av sekretariatet för analys av utvecklingssamarbete och en rapport förväntas föreligga under våren 1994. Denna kommer att ligga till grund för den landstrategi för Guinea Bissau som skall utarbetas under budgetåret 1994/95. I avvaktan på denna och med hänsyn till den stora reservationen på landramen föreslår regeringen för budgetåret 1994/95 en indikativ planeringsram för Guinea-Bissau på 10 miljoner kronor. Inom denna ram ryms särskilda insatser för mänskliga rättigheter och demokratibistånd. Kap Verde Målet för utvecklingssamarbetet med Kap Verde är att stödja den ekonomiska tillväxten genom att bredda basen för produktiva verksamheter. Därigenom kan på sikt möjligheterna till självförsörjning öka. Sedan en ny regering tillträdde efter de första fria valen 1991 har konstitutionen reviderats, en decentraliseringsreform påbörjats och en femårig utvecklingsplan utarbetats. Vidare har privatisering av ineffektiva och olönsamma statliga företag inletts. Regeringen lägger stor vikt vid att etablera ett investeringsvänligt klimat. Utvecklingssamarbetet med Kap Verde bedrivs av SIDA. Det består till 90 % av importstöd som till stor del administreras av landet självt. Under året har stora ansträngningar gjorts för att förbättra upphandlingsrutinerna. SIDA anser att stödet bör ha en oförändrad inriktning. Med kravet på kontinuerlig rapportering och uppföljning ser man nu en klar förbättring i utnyttjandet av det svenska biståndet. Enskilda organisationer har en viktig biståndsroll. Sverige betalade ut 85 miljoner kronor i gåvobistånd till Kap Verde budgetåret 1992/93. Med hänsyn till att den tidigare stora under åren ackumulerade reservationen på landramen kommer att minska under budgetåret 1993/94, men också till den klara förbättringen i utnyttjandet av de svenska medlen, föreslår regeringen en indikativ planeringsram för Kap Verde på 35 miljoner kronor. Kenya Utvecklingssamarbetet med Kenya syftar till att förbättra de fattigas villkor på landsbygden, att ge stöd åt miljö- och markvård samt till att främja de mänskliga rättigheterna. De allmänna valen i december 1992 utgjorde, trots uppenbara brister, ett betydelsefullt led i landets demokratiprocess. Det regerande KANU-partiets agerande efter valen, liksom delar av oppositionens, har dock försvårat demokratins befästande. Inslag av repression, samt våldsamma konflikter över jordområden har bidragit till osäkerhet inför framtiden. Trots detta får Kenya anses ha tagit ett första steg mot ett mer öppet och demokratiskt styrt samhälle. Vad gäller den ekonomiska politiken har det gångna året präglats av spända relationer med givarsamfundet inklusive Världsbanken och Internationella Valutafonden. En återgång till normala relationer kan noteras även om visst misstroende dröjer kvar. Ett av Världsbanken sammankallat konsultativt givarmöte för Kenya hölls för första gången på två år i november 1993. Landets utvecklingspolitik har hämmats av bristande reformer inom förvaltningen och ekonomi samt av korruption. Val av biståndsformer bör i framtiden bli beroende av regeringens visade förmåga att reformera förvaltning och effektivt utnyttja biståndet. Om inte förbättringar sker kan det bli aktuellt att överväga andra kanaler för biståndet. Samtidigt bör man beakta att möjligheter till fortsatt dialog bibehålls om regeringens utvecklingspolitik. Landsamarbetet bedrivs i all huvudsak genom SIDA. Det bedöms allmänt ha en väl motiverad inriktning till stöd för landsbygdens sociala och ekonomiska utveckling. Det långvariga miljö- och markvårdssam- arbetet bedöms ha haft en avgörande betydelse för landets egen markvårdspolitik. Enskilda organisationer spelar en viktig roll. SIDA redovisar liksom andra givare betydande svårigheter att få den kenyanska motparten att stå för sin del av kostnaden i gemensamma biståndsprojekt. Det reser frågor om i vad mån Kenyas regering betraktar det svenska biståndet som en integrerad och prioriterad del av sin utvecklingspolitik. Korruption och vanskötsel inom kenyansk förvaltning och i samspelet mellan stat och näringsliv lägger vidare hinder i vägen för ett effektivt bistånd. Liknande problem står även att finna inom kenyanska enskilda organisationer. Revisioner av vissa enskilda biståndsprojekt har lett till att utbetalningar tillfälligt inställts i avvaktan på klargöranden och rättelser. SIDA har redovisat resultat som nåtts genom biståndsinsatser inom vägprogram, markvård och primärhälsoprojekt. Med hänsyn till redovisade svårigheter bedöms resultaten överlag ha varit goda men metoder för att mäta resultaten behöver vidareutvecklas. Sverige betalade ut 153 miljoner kronor i gåvobistånd budgetåret 1992/93. Med hänvisning till svårigheterna att bedriva ett effektivt bistånd och den relativt stora reservationen och skärpta krav på att mottagaren uppfyller sina avtalade villkor, föreslår regeringen en indikativ planeringsram för Kenya på 95 miljoner kronor. Inom denna ram inryms SIDA:s basprogram samt insatser avseende de mänskliga rättigheterna/demokrati, miljö och särskilda program. Lesotho Utvecklingssamarbetet med Lesotho har som mål att främja ekonomisk tillväxt, vari ingår att skapa nya arbetstillfällen, och en effektivare hushållning med naturresurser. De första demokratiska valen på över tjugo år genomfördes i mars 1993. Segrare blev Basutoland Congress Party (BCP) som erhöll samtliga mandat i det nya parlamentet, trots att oppositionspartiet BNP erhöll en fjärdedel av rösterna. Regeringen måste nu förverkliga löften om att fördjupa demokratiseringen av landet och förbättra respekten för mänskliga rättigheter. Avsaknaden av parlamentarisk opposition kan dock på sikt hindra en demokratisk utveckling. Förutsättningarna att föra en genomtänkt utvecklingspolitik bör dock ha förbättrats efter år av inrikespolitisk instabilitet och militärstyre. Lesotho genomför sedan drygt fem år ett ekonomiskt reformprogram, som inneburit en förbättrad balans i statsbudgeten. Beroendet av Sydafrika begränsar dock möjligheterna att föra en självständig makroekonomisk linje. Landets redan höga arbetslöshet utgör ett allvarligt hot mot stabiliteten. Minskade möjligheter att få arbete i Sydafrika förvärrar situationen. Biståndssamarbetet genom SIDA är inriktat på förvaltningsstöd, som syftar till att effektivisera förvaltningen, och stöd till ett markvårdsprogram. Vidare ges stöd till vägbyggande med arbetsintensiva metoder. Vid sidan av utvecklingsbiståndet ligger bl.a. en omfattande regional miljöinsats. Genom denna satsning har utbildning och information om miljöfrågor ägt rum i södra Afrika. Inför valen lämnades ett särskilt demokratistöd. BITS har finansierat två projekt avseende landsbygdselektrifiering i samfinansiering med bl.a. NORAD. En utfästelse om u-kredit har lämnats till ett vattenkraftverk, Muela, i anslutning till ett större vattenföringsprojekt finansierat av bl.a. Afrikanska utvecklingsbanken. Sverige betalade ut 39 miljoner kronor i gåvobistånd budgetåret 1992/93. Ett effektivt bistånd försvåras av den undermåliga ekonomiadministrationen. Samtliga sektorstöd drabbas därav, men allvarligast vägbyggnadsprojektet till vilket utbetalningarna tillfälligt avbrutits i avvaktan på revision. Att kontinuerligt följa upp det svenska biståndet utan närvaro på platsen ställer också större krav på SIDA i Stockholm, särskilt som mottagningskapaciteten är svag. Biståndets huvudsakliga inriktning bör dock bestå och regeringen föreslår för SIDA-samarbetet en indikativ planeringsram på 45 miljoner kronor. Av detta belopp avser 15 miljoner kronor regionala insatser. Moçambique Målet för utvecklingssamarbetet med Moçambique är att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt och demokratisk utveckling för att varaktigt förbättra levnadsförhållandena för den fattiga befolkningen samt att stödja den pågående fredsprocessen. Sedan Moçambiques regering och Renamo ingick en fredsöverenskommelse i oktober 1992 har ett intensivt internationellt arbete pågått för att stärka fredsprocessen. Trots detta har processen blivit mer än ett år försenad främst på grund av samarbetssvårigheter mellan regeringssidan och Renamo. FN har försökt påskynda processen på olika sätt. Samtidigt måste framhållas att fredsöverenskommelsen har haft stor betydelse. Säkerhetssituationen har påtagligt förbättrats i hela landet. Detta skapar förutsättningar för att nå ut med bistånd till områden som tidigare inte varit tillgängliga. Allmänna val till parlamentet och till presidentämbetet förutses äga rum under november 1994. När demobiliseringen och de fria valen är genomförda kan en ny fas i Moçambiques historia få sin början. Det ekonomiska reformprogrammet gav under sina första år positiva effekter, men tillväxten i ekonomin har de senaste åren stannat av. En av orsakerna till den låga tillväxten är bristande institutionell kapacitet för att genomföra den ekonomiska politiken. Den politiska situationen har också förlamat Frelimo-regeringens handlingsförmåga. Några förbättringar därvidlag är knappast att förvänta under 1994. Ansträngningarna att skapa en varaktig fred och parlamentarisk demokrati i Moçambique förtjänar fortsatt svenskt stöd. Den pågående fredsprocessen motiverar fortsatt flexibilitet i det svenska biståndet. Biståndet bör i högre grad än tidigare riktas mot utvecklingen av landsbygden. Enskilda organisationer har i detta sammanhang en viktig funktion att fylla. Det svenska biståndet genom SIDA är inriktat på fattigdomsbekämpning, institutionell uppbyggnad och stöd till det ekonomiska reformprogrammet. Betalningsbalansstöd har beviljats. Stödet genom enskilda organisationer är omfattande. Denna inriktning av det svenska stödet bör tills vidare fortsätta. Först när allmänna val ägt rum och en ny folkvald regering tillträtt är det möjligt att avgöra hur ett framtida bistånd bör vara utformat. Det förbättrade säkerhetsläget på landsbygden möjliggör en bättre regional fördelning av biståndsinsatser än vad som hittills varit möjligt. Detta bör återspeglas i det svenska stödet. SWEDECORP stödjer näringslivsutveckling i olika former t.ex. genom stöd till företagsledarutbildning och till privatisering. Sistnämnda avses utgöra kärnan i det framtida samarbetet. SAREC har samarbete med universitetet i Maputo. Budgetåret 1992/93 betalade Sverige ut 562 miljoner kronor till Moçambique i gåvobistånd. Regeringen föreslår en indikativ planeringsram för SIDA-samarbete om 335 miljoner kronor. I denna inryms mer långsiktiga insatser inom bl.a. förvaltning, undervisning och jordbruk samt särskilt riktade insatser för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter och miljö. Ett regionalt stöd på 59 miljoner kronor har inräknats men är avhängigt svensk medverkan i Cahora Bassa-projektet. Betalningsbalansstöd bör kunna komma ifråga under förutsättning att det ekonomiska reformprogrammet fullföljs. SWEDECORP:s och SAREC:s verksamheter bör fortsätta och i mån av förutsättningar breddas och fördjupas. Namibia Utvecklingssamarbetet med Namibia syftar till att stödja social och ekonomisk utjämning och att stärka den demokratiska utvecklingen. Den demokratiska utvecklingen i landet fortgår men oppositionens allt svagare ställning inger oro för framtiden. Mänskliga rättigheter respekteras. Under året har förhandlingar med Sydafrika slutförts om övertagandet av Walvis Bay fr.o.m. 1994. Den ekonomiska politiken präglas av marknadsanpassning. Reformtakten är hög och skall ses mot bakgrund av att Namibia vid självständigheten fick ärva ett samhälle med extremt skev inkomstfördelning och stor arbetslöshet. Budgetunderskottet har ökat. En egen valuta, Namibian dollar, har introducerats. Biståndet spelar en viktig men inte en avgörande roll i den namibiska ekonomin. Ungefär 7 % av de statliga utgifterna utgörs av bistånd. Den namibiska genomförandekapaciteten har förbättrats, vilket lett till ett effektivare utnyttjande av biståndet. Landsamarbetet genom SIDA innefattar stöd till undervisning, transport och kommunikation, till utveckling av nyckelområdet i den offentliga förvaltningen samt till en personal och konsultfond. Särskilda insatser görs också inom områdena miljö, demokrati och mänskliga rättigheter, kultur samt för kvinnor. Verksamheten har pågått under så kort tid att det ännu är för tidigt att uttala sig om måluppfyllelse och de långsiktiga effekterna av bistånds- samarbetet. Utvärderingarna pekar dock på ett väl utnyttjande av biståndet. Arbets- och utbildningstillfällen har bibringats lokalbefolkningen, som medverkat i byggandet av skolor och vägar. Deltagandet i alfabetiseringsprogrammet är högt. Biståndet har även bidragit till att Namibia kunnat etablera en centralbank och en egen statistikbyrå. Ett samarbete i andra former genom BITS och SWEDECORP har börjat ta form. Även SAREC är verksamt i Namibia. Budgetåret 1992/93 utbetalade Sverige 132 miljoner kronor i gåvobistånd till Namibia. Förutsättningarna att bedriva ett effektivt bistånd har förbättrats. En mer resultatinriktad styrning av förvaltningen är på gång. Korruptions- tendenser tycks ha stävjats på ett tidigt stadium. Den nuvarande inriktningen av biståndet genom SIDA bör således bibehållas. Biståndet bör bedrivas med viss flexibilitet, bl.a. genom ett fortsatt aktivt SIDA-bistånd utanför det rena basprogrammet. Regeringen föreslår en indikativ planeringsram för Namibia på 90 miljoner kronor. I denna inryms SIDA:s basprogram samt insatser för mänskliga rättigheter och demokrati och för miljö. I ett litet längre perspektiv bör nivån på biståndet genom SIDA kunna minska samtidigt som insatserna genom bl.a. BITS och SWEDECORP utökas. Sydafrika Utvecklingssamarbetet med Sydafrika syftar till att stödja den demokratiska utvecklingen i landet. Trots våldet ter sig läget i Sydafrika ljusare. Utvecklingen under hösten har lett fram till att parterna, med regeringen och ANC i spetsen, kommit överens om formerna för övergångsstyret i Sydafrika fram till landets första demokratiska val den 27 april 1994. Den 18 november 1993 träffades dessutom överenskommelse om den interimsförfattning som skall gälla tills dess en ny, permanent konstitution antagits. Därmed ersätts Sydafrikas nu gällande författning, som förvägrar landets svarta rösträtt, av en demokratisk konstitution med allmän rösträtt för alla landets medborgare. Ekonomin i Sydafrika är sedan länge stagnerande. Arbetslösheten uppgår till över 40 %. En ekonomisk uppgång är avhängig om den ekonomiska politiken kan tillfredsställa såväl befolkningens förväntningar som marknadens krav. I denna balansgång kan biståndet komma att spela en roll, bl.a. som resurstillskott och genom sociala satsningar som reducerar det statliga budgettrycket. Det svenska humanitära biståndet har bidragit till att apartheid nu håller på att avskaffas i Sydafrika. Detta har skett genom ett målmedvetet stöd via svenska enskilda organisationer till grupper och sammanslutningar i Sydafrika som aktivt verkat mot apartheid. Något regeringssamarbete har hittills inte förekommit. Det direkta stödet till ANC, som varit den ledande och samlande kraften, har haft såväl reell som symbolisk verkan. Som en följd av att ANC nu övergår från att vara en befrielserörelse till ett politiskt parti, upphör det svenska stödet den 27 januari 1994. Utvecklingen i Sydafrika gör att det humanitära biståndet bör övergå till ett bredare utvecklingssamarbete. Fortsatt bistånd kommer att behövas under en övergångsperiod. Nya samarbetspartners kan komma ifråga. Regeringssamarbete kan bli aktuellt. Avgörande för demokratins framtid blir utvecklingen av den ekonomiska och sociala situationen. Biståndet bör av det skälet innefatta fler områden och involvera samtliga svenska biståndsmyndigheter. Detta ställer extra höga krav på ambassaden i Pretoria. Totalt utbetalades under 1992/93 197 miljoner kronor som demokratibistånd till Sydafrika. En landstrategi för biståndssamarbetet med Sydafrika kommer att utarbetas under första hälften av budgetåret 1994/95. I avvaktan härpå föreslår regeringen att biståndet under budgetåret 1994/95 fortsätter att belasta anslagsposten Demokrati, mänskliga rättigheter. Huvudsyftet med utvecklingssamarbetet med Sydafrika bör vara att bidra till en fördjupad demokratisering och vaktslående av de mänskliga rättigheterna samt till en väl fungerande marknadsekonomi. Detta sammantaget bidrar till en social och ekonomisk utveckling som gynnar de mest eftersatta grupperna i samhället. Genom fortsatt svenskt bistånd bör enskilda organisationer i Sverige och i Sydafrika även i fortsättningen kunna spela en stor roll för demokratins utveckling. SIDA har finansierat ett stort antal av deras projekt och inom ett mycket brett arbetsområde som miljö, rättshjälp, kultur samt humanitärt och socialt arbete. Detta arbete bör fortsätta men en viss koncentration till färre projekt men av mer strategisk betydelse kan vara till fördel för effektiviteten i biståndet. Regeringen stödjer SIDA i förslaget att den del av verksamheten som är socialt inriktad successivt bör föras över till det särskilda anslaget för enskilda organisationer och folkrörelser. Biståndet genom SIDA bör vara inriktat på att förbättra de fattigas levnadsvillkor. Inom undervisningssektorn finns stora akuta behov, och insatser där kan få stor betydelse för samhällets utveckling. SIDA:s förslag att satsa på undervisningssektorn får stöd av regeringen. Väl fungerande marknadsekonomi och ekonomisk tillväxt utgör en förutsättning för att demokratin skall få fotfäste och reformarbetet förverkligas. Att skapa fler arbetstillfällen för de svarta, särskilt ungdomar, ser regeringen som ytterst angeläget. Regeringen vill uppmuntra till ett ökat bistånd genom BITS och SWEDECORP. Det svenska näringslivet bör ha möjligheter att spela en konstruktiv roll i dessa ansträngningar. Sydafrika har i jämförelse med andra länder i regionen ett väl utbyggt system för högre utbildning och forskning. SAREC har redan ett forskningsprogram i Sydafrika som bör fortgå. Därutöver anser regeringen att SAREC:s förslag att göra det möjligt för grannländerna att utnyttja resurserna i Sydafrika verkar rimligt. Tanzania Målet för utvecklingssamarbetet med Tanzania är att stödja den ekonomiska reformprocessen i riktning mot marknadsekonomi, främja en demokratisk samhällsutveckling och skapa förbättrade levnadsförhållanden för befolkningen genom insatser inom sociala sektorer och infrastruktur. Ett politiskt reformarbete har påbörjats och det politiska klimatet har blivit öppnare. Hittills har ett tiotal politiska partier registrerats med rätt att ställa upp i de lokala valen 1994 och det första allmänna valet av parlament och president 1995. Fler tidningar utges och debattklimatet har blivit friare. Denna utveckling har stärkt de mänskliga rättigheterna. Fortfarande kontrolleras dock det viktigaste mediet, radion, av regeringen, och rättssystemet fungerar bristfälligt. Det ekonomiska reformprogrammet har inneburit en omfattande liberalisering av ekonomin och bidragit till en årlig BNP-tillväxt på ca 4 %. Under 1993 har bl.a. fortsatta reformer av valutamarknaden och den finansiella sektorn ägt rum. Liberaliseringen har ökat varutillgången och inkomstmöjligheterna i såväl den expanderande informella sektorn som i den officiella ekonomin. Negativt är att den sociala servicen försämrats under lång tid och det finns tecken på att bl.a. läskunnigheten håller på att sjunka. Effektivisering av statsförvaltningen, fortsatta reformer inom jordbruket och omstrukturering av de många olönsamma statliga företagen är nödvändiga för att skapa utrymme för ökade sociala satsningar. Tanzanias biståndsberoende är stort och utgör i sig ett problem för den tanzaniska regeringen. Biståndet genom SIDA omfattar direkt stöd för den ekonomiska och demokratiska reformprocessen i form av betalningsbalansstöd, förvaltningsbistånd och demokratifrämjande insatser samt stöd till infra- struktur och sociala sektorer. Genomförandet har i vissa fall försvårats av den svaga förvaltningen och bristande politiskt engagemang. SWEDECORP stödjer utvecklingen av småföretag genom bidrag till särskilda lånefonder. En utvärdering visar att den tanzaniska samarbets- organisationen inte klarat sin uppgift helt tillfredsställande. SAREC har ett omfattande bilateralt forskningssamarbete med Tanzania inriktat på att bygga upp tanzanisk forskningskapacitet i samarbete med svenska institutioner. Det pågående samarbetet omfattar bl.a. ett forskningsprogram om HIV/AIDS, som utvärderats med goda resultat. Sverige betalade ut 598 miljoner kronor i gåvobistånd till Tanzania budgetåret 1992/93. Landsamarbetet genom SIDA bör fortsätta i sin nuvarande inriktning med stöd till den politiska och ekonomiska reformprocessen och till insatser främst inom sociala sektorer och infrastruktur. Ökade insatser bör göras för att stärka den pågående demokratiseringen. Regeringen föreslår en indikativ planeringsram för samarbetet genom SIDA på 330 miljoner kronor. Under förutsättning att det ekonomiska reformprogrammet fullföljs bör dessutom ett fortsatt betalningsbalansstöd kunna komma ifråga. SWEDECORP bör kunna spela en viktig roll i att stödja utveckling av småindustri genom bl.a. stöd till riskkapital- och leasingbolag. Ytterligare kanaler och samarbetsformer bör undersökas. SAREC:s arbete bör fortgå. Regeringen förutser vidare ett omfattande samarbete genom enskilda organisationer. Förbättrad effektivitet i biståndet bör eftersträvas. I detta syfte bör ökad samordning med andra givare, koncentration av insatser och ökad decentralisering av program prövas. Sekretariatet för analys av utvecklingssamarbete kommer under budgetåret 1993/94 att genomföra en utvärdering av Sveriges bistånd till Tanzania. Uganda Målet för utvecklingssamarbetet med Uganda är att bidra till landets återhämtning genom stöd till ekonomisk reformpolitik och uppbyggande av social infrastruktur. Ett annat syfte är att stödja åtgärder för ökad respekt för mänskliga rättigheter. Politiskt kännetecknas Uganda idag av fredliga förhållanden och ökad stabilitet. Läget vad avser de mänskliga rättigheterna har förbättrats, men rättssäkerheten förblir bristfällig. Tidigare anklagelser om övergrepp från arméns sida i de nordöstra områdena förblir ouppklarade. Ugandas regering har uttryckt vilja att stärka rättsordningen men hävdar att framsteg bromsas av svaga institutioner och bristande resurser. Den politiska friheten är beskuren genom att partipolitisk verksamhet inte är tillåten. I fokus för den politiska processen står förslaget till ny konstitution. Val till konstituerande församling förutses äga rum i mars 1994. Uganda har under senare år erhållit ett brett erkännande för sin marknadsorienterade ekonomiska politik. Makroekonomisk stabilitet har uppnåtts, inflationen har nedbringats och marknadsbaserad växelkurs har införts. Viktiga reformer har inletts till vilka hör rationalisering av den offentliga förvaltningen, demobilisering av soldater och återlämnande till de forna ägarna av egendomar exproprierade under Amin-tiden. Reformerna har börjat ge resultat. Privata investeringar ökar. En begynnande stark expansion av icke-traditionell export kan skönjas. Offentliga utgifter omprioriteras med tonvikt på sociala insatser. Betydande hinder försvårar dock utvecklingen. Investeringar hämmas av lågt inhemskt sparande. Den offentliga förvaltningens kapacitet att svara för befolkningens hälsa och utbildning är svag. Skuldbördan är betungande. Skuldtjänsten till i första hand de multilaterala institutionerna har under senare år överstigit landets samlade exportinkomster. Landets underutveckling visar sig i höga dödlighetstal och social uppdelning. Ännu har landet inte återhämtat sig efter åren av terror och nationellt sönderfall. Ytterligare ett allvarligt problem är utbredningen av AIDS/HIV som raserar sociala nätverk och slår ut människor i produktiv ålder. Det miserabla hälsoläget riskerar att undergräva landets ekonomiska och sociala framåtskridande. Landsamarbetet genom SIDA bedrivs i huvudsak via multilaterala och andra organisationer. Fortsatt samfinansiering motiveras bland annat av Ugandas begränsade möjligheter att motta och administrera utländskt bistånd från flera givare. Huvuddelen är inriktat på sociala sektorer. De hittills nådda resultaten har varit blandade. I de fall erfarenheterna visat sig mindre framgångsrika har stödet avslutats. Vid biståndsöverläggningar i oktober 1993 aviserades svenskt stöd till landets ekonomiska reformpolitik i form av betalningsbalansstöd i syfte att lätta skuldbördan. Sverige har även tidigare bidragit med importstöd och skuldlättnader. SWEDECORP undersöker för närvarande förutsättningar för att lämna stöd till främjande av institutionsutveckling på näringslivsområdet samt investeringsfrämjande. En förmånlig u-kredit genom BITS har utfästs för finansiering av kraftverk vid Owen Falls i samfinansiering med bl.a. SIDA och Världsbanken. Stöd till främjande av de mänskliga rättigheterna förutses bli en viktig komponent i svenskt bistånd till Uganda. SIDA bör arbeta fram ett mer sammanhållet program inom området under det närmaste året. Sverige betalade ut 118 miljoner kronor i gåvobistånd till Uganda budgetåret 1992/93. Ökat stöd bör ges till landets reformpolitik och regeringen föreslår en indikativ planeringsram genom SIDA om 105 miljoner kronor. I detta belopp ingår även insatser inom områdena demokrati och mänskliga rättigheter. Därutöver bör finnas beredskap för betalningsbalansstöd inklusive skuldlättnad under förutsättning att det ekonomiska reformprogrammet fullföljs. Zambia Målet för utvecklingssamarbetet med Zambia är att stödja den ekonomiska reformprocessen i riktning mot marknadsekonomi, främja demokratiseringen och stödja en socialt inriktad utvecklingspolitik. Under 1993 har intern splittring uppstått inom regeringspartiet. Ett antal ledande politiker lämnade under hösten partiet till följd av missnöje med den förda politiken. Ett nytt parti bildades och i de fyllnadsval till parlamentet som ägde rum i november 1993 tog partiet flera mandat. Skapandet av en reell opposition till den sittande regeringen kan stärka demokratin. Rapporter om ökad korruption inom förvaltningen är oroande. Regeringen har genomfört omfattande liberalisering av ekonomin. Den makroekonomiska situationen är dock fortsatt svår, vilket bl.a. kommit till uttryck i en mycket hög inflationstakt och stagnerande tillväxt. Den kraftiga åtstramningen av penningpolitiken under senare delen av 1993 har visserligen medfört att inflationen bringats under kontroll, men har också hämmat produktion och export. Den ekonomiska situationen förvärras av den stora skuldbördan. Regeringens hittillsvarande insatser på det sociala området bedöms som otillräckliga. Vidare utgör AIDS ett stort hot. Fortsatta ekonomiska reformer, makroekonomisk stabilisering och sociala satsningar är avgörande för att Zambia på sikt skall uppnå en positiv tillväxt och förbättrade levnadsförhållanden för landets befolkning. Respekten för de mänskliga rättigheterna är generellt sett god. Yttrandefriheten är stor och debatten i media livlig. Kvinnornas rättigheter behöver dock stärkas. Landsamarbetet genom SIDA består av stöd till den ekonomiska och demokratiska reformprocessen och till sektorerna jordbruk, undervisning och hälsovård. Insatser genomförs även på infrastrukturområdet. Betalningsbalansstöd, i form av importstöd och skuldlättnader, har ökat förutsättningarna att genomföra det ekonomiska reformprogrammet. Det svenska jordbruksstödet har bl.a. bidragit till att Zambia idag har en fungerande produktion av högkvalitativt utsäde, som dock har haft svårt att nå ut till småbönderna. Inom stödet till undervisning har ett program vars syfte är att aktivera lärare att själva förbättra bl.a. undervisningsmetoder och läromedel utvärderats med mycket positivt resultat. Stödet till hälsovård inrymmer bl.a. ett basläkemedelsprogram till 600 av landets ca 1 000 hälsocentraler. Genomförandet av de olika sektorprogrammen försvåras av den svaga zambiska förvaltningen. Vidare är samordningen av olika givares bistånd bristfällig. En viktig reform är därför effektiviseringen av statsförvaltningen. SWEDECORP har ett systerindustriprogram för utveckling av små- och medelstora företag, som givit goda resultat. Sverige betalade ut 399 miljoner kronor i gåvobistånd till Zambia budgetåret 1992/93. I början av 1994 kommer regeringen att besluta om en treårig landstrategi för det svenska utvecklingssamarbetet med Zambia från och med 1994/95. Sekretariatet för analys av utvecklingssamarbete genomför en utvärdering av biståndet till Zambia. I avvaktan på detta arbete föreslår regeringen att landsamarbetet genom SIDA under budgetåret 1994/95 inriktas på stöd till den politiska och ekonomiska reformprocessen samt till jordbrukssektorn och de sociala sektorerna. Fortsatta insatser på infrastrukturområdet bör också komma ifråga. Personal- och konsultfonden bör fortsatt inriktas på att långsiktigt stärka centrala institutioners förmåga att genomföra den ekonomiska politiken. Ett fortsatt stöd till demokrati och mänskliga rättigheter är motiverat för att befästa och fördjupa demokratin. Regeringen föreslår en indikativ planeringsram för samarbete genom SIDA om 185 miljoner kronor. Under förutsättning att det ekonomiska reformprogrammet fullföljs bör ett fortsatt betalningsbalansstöd inkl. skuldlättnad kunna komma ifråga. I syfte att höja biståndets effektivitet bör SIDA verka för ökad koncentration och förbättrad givarsamordning. SWEDECORP har en fortsatt viktig roll att spela i sitt stöd till utvecklingen av små- och medelstora företag. Zimbabwe Målet med utvecklingssamarbetet är att bidra till ökad ekonomisk tillväxt och främja social och ekonomisk utjämning. Alltsedan president Mugabe övergav planerna på enpartisystem har det skett en gradvis förändring mot ett öppnare samhälle. Oberoende mänskliga rättighetsorganisationer tillåts verka. Radio och TV kontrolleras av regeringen, men flera oberoende tidningar publiceras. Rättsäkerheten är tillfredsställande samtidigt som enskilda övergrepp fortfarande förekommer. Ekonomin har stagnerat. BNP minskade med 8 % i reala termer under 1993. Arbetslösheten är fortsatt hög - omkring 40 %. En av de stora frågorna inför parlaments- och presidentvalen våren 1995 är exproprieringen av privatägd jordbruksmark. Försvarsbudgeten har ökat trots att de zimbabwiska trupperna har tagits hem från Moçambique. Ökningen förklaras med att man är bunden till leveransavtal när det gäller materielinköp, som blivit dyrare efter nedskrivningen av zimbabwedollarn. I den senaste statsbudgeten får hälsovård och under- visning mer resurser. I arbetet med att genomföra ekonomiska reformer i riktning mot marknadsekonomi har de negativa sociala effekterna särskilt uppmärksammats genom att en social fond med riktade program satts upp. Erfarenheterna av samarbetet är huvudsakligen goda. Ett växande problem är utflyttningen av kvalificerade statstjänstemän. Det internationella biståndet utgör endast 6 % av Zimbabwes statsbudget. Landsamarbetet genom SIDA består av stöd till genomförandet av ekonomiska reformer i riktning mot marknadsekonomi och stöd till utvecklingen av förvaltningen. Landsbygdsutveckling främjas genom olika insatser inom undervisning, hälsovård, förvaltning och transport, där resultaten är goda. Framsteg har även gjorts inom hälsovården, där 82 % av alla barn har vaccinerats mot de sex vanligaste barnsjukdomarna. Förutom detta utgår stöd till bl.a. rättshjälp, massmedia, miljövårdskurser, kvinnoinsatser och bekämpning av AIDS. Stödet via de enskilda organisationerna är relativt omfattande. Zimbabwe får dessutom del av svenska bidrag till regionala insatser på transport- och teleområdet. BITS stödjer infrastruktur genom u-krediter, kurser och tekniskt samarbete. SWEDECORP har bidragit till företagens miljöarbete. SAREC har ett relativt stort samarbetsprogram med University of Zimbabwe. Myndigheten stödjer även flera regionala nätverk där zimbabwiska forskare och institutioner ingår. Sverige betalade ut 397 miljoner kronor i gåvobistånd till Zimbabwe under budgetåret 1992/93. Zimbabwe tillhör den grupp av mottagarländer som har förutsättningar att utveckla ett bredare biståndssamarbete med Sverige genom BITS och SWEDECORP. Demokratiseringsprocessen, särskilt utvecklingen av rättsstaten, och den gradvis ökande respekten för de mänskliga rättigheterna bör stödjas liksom de ekonomiska reformerna i riktning mot marknadsekonomi samt framväxten av ett konkurrenskraftigt näringsliv. Energiförsörjnings-, vatten- och miljöproblem är avgörande frågor för hela regionen. Därför blir insatser inom landets infrastruktur allt viktigare. Regeringen föreslår att 140 miljoner kronor avsätts som indikativ planeringsram för samarbete genom SIDA. Vidare bör beredskap finnas för betalningsbalansstöd. BITS och SWEDECORP bör fortsätta att utöka sitt samarbete med Zimbabwe. Regionala insatser i Afrika Det regionala biståndet syftar till att medverka till ökat samarbete och integration mellan länderna i olika regioner i Afrika. Det gäller i första hand södra Afrika, men också östra Afrika och länderna på Afrikas Horn. I Västafrika pågår arbete för att komma tillrätta med ökenspridningen. Det regionala biståndet i södra Afrika är koncentrerat till Southern African Development Community (SADC), som syftar till att bli en regional ekonomisk gemenskap. Samarbetet är alltjämt behäftat med stora problem. Prioriteringar och klara strategier saknas. Till viss del kan det hänga samman med bristande politisk vilja bland SADC-länderna. Det kan även vara ett utslag av osäkerhet beträffande vilka effekter på det regionala samarbetet ett kommande demokratiskt Sydafrika kan komma att få. De marknadsekonomiska reformer som många länder nu genomför underlättar detta samarbete. Regional integration är en förutsättning för ökad ekonomisk tillväxt. Men en sådan kan dock få som effekt att skillnaderna länder emellan stärks. Därvidlag kan bl.a. internationellt bistånd medverka i ansträngningar att kompensera en sådan utveckling. Sveriges regionala bistånd till södra Afrika har koncentrerats till att förbättra den regionala fysiska infrastrukturen. Stödet har avsett transport, energi och kommunikation där den svenska resursbasen är betydande. Den övervägande delen av biståndet har gått till Moçambique, Tanzania och Zambia. Insatserna har koncentrerats till TAZARA- och Beirakorridorerna. Trots omfattande bistånd, även från andra länder, har produktiviteten för TAZARA-järnvägen inte ökat. Orsaken är bl.a. brister i företagsledning och i kommersiellt tänkande samt bristen på engagemang från det zambiska järnvägsbolaget. Biståndet till Beira har däremot bidragit till kraftigt ökade godstransporter. En förändring av biståndet från investeringar till satsningar på drift, underhåll och marknadsanpassning äger nu rum. En klar obalans avseende landfördelningen har uppstått, vilket bör beaktas i planeringen. Norden/SADC-initiativet administreras på svensk sida av SWEDECORP. Det består av handelsgruppen exportfrämjande verksamhet, insatser rörande standardisering, miljö genom SADC:s gruvsekretariat och av NORSAD-fondens verksamhet. Det är först nu som nämnda insatser börjar ge resultat. Ansträngningarna bör fortgå för att få detta initiativ att bära frukt. Övrigt svenskt stöd till det regionala samarbetet i Afrika har innefattat bl.a. den östafrikanska utvecklingsbanken (EADB) och sammanslutningen mellan länderna i Afrikas Horn (IGADD). Utvärderingar pekar på betydande brister i måluppfyllelse för båda dessa insatser. Med den osäkerhet som råder beträffande det framtida regionala samarbetet i södra Afrika och krav på att det svenska biståndet konsolideras föreslås att 130 miljoner kronor avsätts för att huvudsakligen säkerställa driften av gjorda investeringar. Även andra samarbetsformer än med SADC bör kunna sökas. Under 1993 har ett flertal regionala initiativ tagits för att diskutera den bekymmersamma utvecklingen i Afrika. Dessa initiativ hänger samman med att givarna ställer större krav på mottagarländernas regeringar att själva ta itu med svårigheterna och finna lösningar. Således har Organization för African Unity (OAU) vid sitt stats- och regeringschefsmöte i maj beslutat att tillskapa en mekanism för lösning av konflikter i regionen. Kostnaderna härför skall täckas genom en fond. Andra initiativ har mer gällt det ekonomiska samarbetet exempelvis inom ramen för Global Coalition för Africa (GCA) och Africa Leadership Forum (AFD). Regeringen ser positivt på att länderna tar ett ökat ansvar och föreslår för regionalt samarbete i det övriga Afrika 35 miljoner kronor. Asien Stillahavsasien fortsätter att vara något av en motor för världsekonomin. Under 1992 var den ekonomiska tillväxttakten i de asiatiska utvecklingsländer som är medlemmar av den Asiatiska utvecklingsbanken (AsDB) 7 %, vilket är betydligt mera än för övriga u-länder. Även för 1993 och 1994 förutses en tillväxt på minst samma nivå. AsDB-ländernas export ökade under 1992 med 13 %, vilket är dubbelt så snabbt som världshandeln i övrigt. Antalet absolut fattiga människor i Östasien har minskat från 400 till 180 miljoner på tjugo år - trots att befolkningen under denna period har tredubblats. Ändå har den asiatiska kontinenten dubbelt så många absolut fattiga människor som Afrika. Befolkningsökningen i Östasien har reducerats kraftigt under de senaste tre decennierna genom att födelsetalen gått ner med 30-50%. Sveriges insatser på befolkningsområdet är koncentrerade på Sydasien, där utvecklingen på befolkningsområdet är mera ojämn. I de fattiga och tättbefolkade asiatiska länderna är förslitningen av naturresurserna ett stort och växande problem. I många fall har den snabba ekonomiska utvecklingen skapat eller förvärrat allvarliga miljöproblem. De ursprungliga *asiatiska tigrarna* (Singapore, Hongkong, Sydkorea och Taiwan) har sedan länge lämnat u-landsgruppen. Den fattigaste av *tigrarna*, Sydkorea, låg 1962 på ungefär samma ekonomiska nivå som Sudan men har idag en BNP per capita som ligger över Portugals och i nivå med Greklands. Mätt med samma mått har Singapore och Hongkong idag gått om Spanien och Nya Zeeland. Man kan redan skönja en *andra generation tigrar* i Stillahavsasien, som under senare år haft en mycket hög tillväxttakt, t.ex. Kina, Malaysia, Indonesien och Thailand. I de indokinesiska länderna pågår en snabb utveckling i riktning mot marknadsekonomi. I Kambodja hölls i maj 1993 val under FN:s överinseende. Utvecklingen i Sydasien är inte lika dynamisk som i Stillhavsasien men i Indien, Bangladesh, Pakistan och Sri Lanka pågår ekonomiska reformprocesser som gett goda resultat trots att flera av länderna brottas med hårda etniska och religiösa motsättningar. Andra länder i regionen, t.ex. Afghanistan, Nepal och Burma (Myanmar), har stora problem att uppnå en tillväxttakt som håller jämna steg med befolkningsökningen. I Mellanöstern har fredsprocessen gjort utomordentligt glädjande framsteg. Det är av största vikt att det internationella givarsamfundet nu ställer upp och stöder fredsprocessen med ett omfattande bistånd. Flera av de nya centralasiatiska republikerna är att betrakta som u-länder. Förutom en negativ ekonomisk utveckling förvärras situationen av etniska konflikter i flera av republikerna. Svenskt bistånd, utöver katastrofinsatser, främjande av mänskliga rättigheter och multilaterala insatser inom Östeuropa-samarbetet, övervägs för närvarande inte. I fjolårets budgetproposition anmäldes den studie som gjorts inom utrikesdepartementet om utvecklingssamarbetet med Asien och som bl.a. framhöll tillväxtens och det ansvarsfulla ledarskapets betydelse för framgång. Hänsynen till miljöns krav och förutsättningar är en annan viktig dimension för att nå en stabil och bärkraftig utveckling. Ansträngningarna fortsätter att i ökad utsträckning engagera svensk kompetens inom biståndet vad gäller t.ex. infrastruktur, miljövård och industriellt kunnande. De ekonomiska och demokratiska reformansträngningarna i olika asiatiska länder ges ett fortsatt och utökat stöd. Av SIDA:s utbetalningar under 1992/93 gick ca 1,5 miljarder kronor, en femtedel av hela biståndet via SIDA, till 25 olika asiatiska länder. BITS åtaganden för u-krediter till Asien ligger på drygt sex miljarder kronor, varav huvuddelen på Indien och Kina. Afghanistan Inbördeskriget i Afghanistan fortsätter. Den heterogena afghanska motståndrörelsen, som efter fjorton års krig lyckades störta den kommunistiska regimen, har fallit sönder i en våldsam kamp om makten i Kabul och över delar av Afghanistan. Väpnade strider rasar mellan koalitionens olika fraktioner, också kring huvudstaden Kabul. Det svenska biståndet till Afghanistan bör även i fortsättningen koncentreras till insatser för att underlätta för afghanska flyktingar att flytta åter. De svåra förhållandena i landet har hittills förhindrat en ordentlig utvärdering av det svenska biståndet. Regeringens inbördes splittring och olika lojaliteter i statsförvaltningen ställer stora krav på att Sveriges bistånd är politiskt neutralt. Det svenska stödet bör även i fortsättningen fördelas mellan olika FN-organ samt Svenska Afghanistankommittén (SAK). I samråd med SAK pågår en successiv överflyttning av finansieringen av SAK:s verksamhet från katastrofanslaget till anslaget för enskilda organisationer. Denna omfördelning bör fortsätta i samråd med kommittén Regeringen anser den nuvarande nivån på det samlade svenska biståndet, ca 100 miljoner kronor årligen, som rimlig i förhållande till den mycket komplicerade situationen i landet. Bangladesh Målet för den svenska biståndet är att bekämpa fattigdomen, med särskild inriktning på kvinnor på landsbygden. Sedan valet 1991 har den parlamentariska demokratin i Bangladesh konsoliderats. Läget vad gäller mänskliga rättigheter har förbättrats men är fortfarande inte tillfredsställande. Regeringens löfte om att avskaffa säkerhetslagstiftningen har t.ex. inte infriats. Det ekonomiska struktur- programmet har gett en del goda resultat. Ekonomin har liberaliserats, inflationen har gått ner och den ekonomiska tillväxten har stigit till 4-5 %. Ändå räcker resurserna inte till för att möjliggöra kraftfulla insatser för att höja levnadsnivån för de 40 % av befolkningen som lever i absolut fattigdom. SIDA:s insatser har successivt koncentrerats till tre sektorer: undervisning, landsbygdsutveckling och hälsovård. Därutöver ges ett omfattande stöd till svenska och lokala enskilda organisationer. En utvärdering som SIDA lät göra i slutet av år 1992 visar att biståndet är av hög kvalitet med betydande spridningseffekter. Ett projekt som rönt internationell uppmärksamhet är Grameen Bank, som är SIDA:s största enskilda projekt i Bangladesh, och vars låntagare till över 90 % är kvinnor. Under budgetåret 1992/93 utbetalades 254 miljoner kronor i svenskt bistånd till Bangladesh. SIDA:s verksamhet bör fortsätta med nuvarande mål och inriktning. Med hänvisning till biståndets goda resultat, är det motiverat att för budgetåret 1994/95 föreslå en indikativ planeringsram för Bangladesh på 170 miljoner kronor. Förutom SIDA:s basprogram skall ramen inrymma bl.a. demokrati- och MR-stöd, särskilda miljöinsatser samt ett omfattande stöd via enskilda organisationer. Strävan bör dock vara att inrymma även katastrofförebyggande åtgärder i planeringsramen. Filippinerna Målet för det svenska biståndet till Filippinerna är att främja demokrati och mänskliga rättigheter samt att bidra till att lindra fattigdomen, dels genom sociala projekt, dels genom investeringar i fysisk och social infrastruktur. Den politiska utvecklingen efter president Fidel Ramos' tillträde har stabiliserats. Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer alltjämt, om än i minskande utsträckning. För de fattiga - 70 % av befolkningen - kan levnadsförhållandena inte förbättras utan en avsevärt snabbare ekonomisk tillväxt. Hittills under 1990-talet har landet haft näst intill nolltillväxt. Satsningarna på utbildning och hälsovård är alltför små för att möta den växande befolkningens behov. Den filippinska regeringen fortsätter arbetet med att stabilisera och reformera ekonomin. Inflation och räntor sjunker, valutareserven är relativt stor, investeringarna ökar och valutakursen har stabiliserats. Trots den fortsatt svåra bristen på energi pekar prognoserna på en BNP-ökning på 3 % för 1993. Det SIDA-stödda biståndet bör även i fortsättningen kanaliseras genom i huvudsak enskilda svenska organisationer. Insatserna för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna bör fortsätta, t.ex. stödet till rättshjälpsorganisationen FLAG och PHARA. Ambassaden i Manila har i uppdrag att undersöka förutsättningarna för att utvidga det svenska direktstödet till enskilda filippinska organisationer, och det är regeringens förhoppning att det skall bli möjligt. Det kraftigt ökande tekniska biståndet genom BITS inom områden som energi- och miljöskydd bedrivs på ett effektivt sätt. Samarbetet bör utvidgas, särskilt på energiområdet. Även för SWEDECORP förutses ett växande engagemang inom bl.a. kompetensutveckling, exportfrämjande samt samarbete med filippinska näringslivsorganisationer. Det samlade biståndet till Filippinerna uppgick budgetåret 1992/93 till 73,8 miljoner kronor. För 1994/95 kommer stödet på energiområdet att innebära en ökad volym. Indien Biståndet är inriktat på att bekämpa fattigdomen och förbättra levnadsförhållandena på landsbygden. Andra viktiga mål är att bidra till att förbättra Indiens energiförsörjning samt att bidra till en effektivare miljövård. Den indiska lagstiftningen ger goda formella garantier för demokrati och mänskliga rättigheter. Vardagen är dock en annan. De djupgående konflikterna på den indiska subkontinenten - mellan de indiska myndigheterna och olika separatiströrelser samt en lång rad konflikter på religiös, etnisk eller kastmässig grund - medför en betydande brutalitet, rättslöshet och diskriminering mot Indiens fattiga. Den indiska regeringens attityd har dock under det senaste året ändrats i positiv riktning. Bl.a. har såväl en nationell som delstatliga MR-kommissioner tillsatts. Den ekonomiska reformpolitiken fortsätter. Världsbanken och det internationella givarkonsortiet har lovordat resultaten, men betonar samtidigt att mycket återstår, bl.a. reformer av den otympliga byråkratin, de ineffektiva offentliga företagen och det finansiella systemet. Genom SIDA stöds bl.a. barna- och mödravård, insatser mot lepra och tuberkulos, skogs- och markvård, dricksvatten och sanitet. Därutöver används medel från SIDA och BITS för ett par stora energiprojekt. Kraftverksprojektet i Kashmir är försenat men arbetet rapporteras löpa väl. Ett nytt kraftöverföringsprojekt i delstaten Maharashtra är under planering med finansiering genom bl.a. den ackumulerade reservationen och u-kredit genom BITS. SAREC har ett forskningssamarbete med Indien. Under budgetåret 1992/93 utbetalade svenska biståndsmyndigheter 396 miljoner kronor till Indien. SIDA konstaterar i sin resultatredovisning att biståndet i stor utsträckning når fattiga människor på landsbygden, och att en stor del av verksamheten är inriktad på kvinnors behov. Regeringen delar i stort biståndsmyndigheternas syn på de positiva resultaten av Indien-biståndet. Ytterligare åtgärder bör dock vidtas för att uppnå högre effektivitet. Trögheten i den indiska byråkratin innebär ofta förseningar av projekten. Regeringen föreslår en indikativ planeringsram på 325 miljoner kronor, vari skall ingå bl.a. insatser för demokrati och mänskliga rättigheter samt miljöinsatser. Det nuvarande samarbetets inriktning på tre huvudkomponenter - sociala program, ekonomisk infrastruktur samt skogs- och miljöinsatser bör bibehållas. Redan idag är Indien ett av de största mottagarländerna för svenska u-krediter, men enligt regeringens mening finns goda förutsättningar att ytterligare utvidga och fördjupa biståndet genom ytterligare insatser av BITS och SWEDECORP. Även enskilda organisationer har en väsentlig roll att fylla i Sveriges bistånd till Indien. Kambodja Målet för det svenska biståndet till Kambodja är att bidra till landets återuppbyggnad. Kambodjas ekonomiska och sociala situation präglas av att landet gått igenom krig och inbördes stridigheter under många år. Även om problemen fortfarande är stora har framsteg gjorts. Reformer har vidtagits för att utveckla en marknadsekonomi, vilket bidragit till att den privata sektorn kommit att spela en viktigare roll för den ekonomiska utvecklingen. Detta har emellertid bidragit till en ojämnare inkomstfördelning och huvuddelen av befolkningen fortsätter att leva i stor fattigdom. Det statsfinansiella läget är mycket allvarligt och gör att det är svårt att hålla igång landets förvaltning inklusive hälsovård och utbildning. Det är glädjande att allmänna val kunde hållas i slutet av maj 1993 under överinseende av FN. Efter det att en ny författning utarbetats tillträdde i oktober 1993 en ordinarie regering. Denna omfattar de viktigaste parterna i landet förutom de röda khmererna, som alltjämt kan störa en fredlig utveckling. Kambodja har nu anslutit sig till en rad FN-konventioner om mänskliga rättigheter. Lagar och regler som berör de mänskliga rättigheterna måste dock utarbetas och institutioner, inklusive ett fungerande rättsväsende, måste byggas upp. Mottagningskapaciteten inom den kambodjanska förvaltningen är begränsad. Både den nya regeringen och biståndsgivarna måste därför vidta åtgärder för att stärka den kambodjanska förvaltningens kapacitet att planera, samordna och genomföra biståndet. Internationella organisationer och bilaterala givare har gjort betydande utfästelser om humanitärt bistånd och återuppbyggnadsbistånd. Det svenska biståndet har varit inriktat på humanitära insatser och återförande av flyktingar från Thailand, rehabilitering och utbyggnad av den fysiska och sociala infrastrukturen, förstärkning av statsförvaltningens kompetens samt åtgärder som främjar respekten för mänskliga rättigheter och en demokratisk samhällsutveckling. Sverige har också deltagit i en internationell stödgrupp för Kambodja inom IMF. Kambodja erhåller stöd genom de bidrag Sverige lämnar Mekongkommittén och Asian Institute of Technology. Det svenska biståndet har kanaliserats genom internationella organisationer (UNICEF, UNHCR, UNDP, Världsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken m.fl.) och enskilda organisationer (bl.a. Röda Korset och Diakonia) I nuvarande läge är det angeläget att Kambodja erhåller fortsatt svenskt bistånd för att återuppbygga samhället. Kanalerna och inriktningen av biståndet bör i stort sett vara desamma som under de närmaste föregående budgetåren. En viss koncentration till ett mindre antal insatser bör dock eftersträvas av effektivitetsskäl. Stödet genom UNICEF bör inriktas på undervisningssektorn som är mycket eftersatt i landet. Med hänsyn till den bristfälliga infrastrukturen i Kambodja är det angeläget att stöd lämnas till förbättringar av infrastrukturen. Fortsatt stöd bör lämnas för att förstärka landets förvaltning. Insatser för att förbättra läget vad gäller de mänskliga rättigheterna och för att stabilisera demokratin är också angelägna, liksom stöd till det kambodjanska minröjningsprogrammet. Ett fortsatt stöd om ca 100 miljoner kronor bör planeras också för budgetåret 1994/95 och finansieras främst under anslagsposten Katastrofer och återuppbyggnad m.m. Förutsatt att den fortsatta utvecklingen i Kambodja leder till politisk och ekonomisk stabilitet bör det svenska biståndet inriktas på ett mera långsiktigt samarbete. Laos Målet för biståndet till Laos är att främja ekonomisk tillväxt, bidra till att lindra fattigdomen på landsbygden, särskilt hos kvinnorna, samt att främja demokrati och mänskliga rättigheter, särskilt genom stöd till politiska och ekonomiska reformprocesser. Laos ekonomiska reformpolitik uppvisar fortsatt positiva resultat såsom hög tillväxttakt, låg inflation, minskande underskott i statsbudgeten, stabil valutakurs och ökande utländska investeringar. Detta har dock endast marginellt förändrat situationen för de breda befolkningsgrupperna. Landets nationalförsamling har fått ett större inflytande genom 1991 års konstitution. Ett omfattande lagstiftningsarbete har inletts. I realiteten tillåts dock ingen politisk pluralism och landets kommunistparti styr fortfarande landet. Läget vad gäller mänskliga rättigheter lämnar mycket övrigt att önska, även om det inledda lagstiftningsarbetet kan bli ett betydelsefullt steg mot ökad rättstrygghet. Yttrande-, förenings- och andra rättigheter är starkt beskurna, och av FN:s konventioner som rör mänskliga rättigheter har Laos endast undertecknat barnkonventionen. Den svaga förvaltningen och bristen på alla slag av utbildad personal hämmar genomförandet av internationella biståndsinsatser. SIDA-biståndet ger högst prioritet till insatser inom skogsbruk och vägtransporter, inriktade på kunskapsutveckling. SIDA:s väginsats innebär bl.a. att en del av landets viktigaste riksväg rustas upp. Vägskolan har fungerat väl men vägarbetena har drabbats av omfattande fördyringar och förseningar. Stödet till skogsbruket består i huvudsak av institutions- och kompetensuppbyggnad med betydande inslag av experimentverksamhet. Miljöaspekter har kommit att spela en allt viktigare roll. På energiområdet har SIDA stött ett kraftverksbygge och utökat stöd bl.a. för att förstärka den laotiska energimyndigheten. I samarbete med UNICEF planeras insatser för att förbättra mödra- och barnhälsovården och öka tillgången på dricksvatten. Förvaltningsstödet på statistikområdet, vars mål är att bygga upp en laotisk kompetens på området, fortlöper väl och en andra fas planeras. Under 1992 inleddes ett bistånd inom rättsväsendet. BITS internationella kurser har resulterat i en ökad laotisk kompetens inom bl.a. skogshushållning, vägbyggande och vattenkraft/energiförsörj-ning. Under 1992/93 utbetalades 128 miljoner kronor i bistånd till Laos. Regeringen föreslår en oförändrad inriktning i samarbetet genom SIDA, men att ökad vikt läggs vid ett effektivt medelsutnyttjande och att uppsatta mål uppnås. Ökade insatser för att stödja de politiska och ekonomiska reformprocesserna är angelägna, liksom insatser för energiförsörjning och hälsovård. Den indikativa planeringsramen för 1994/95 föreslås till 95 miljoner kronor. Nepal Nepal är en ung demokrati. Den demokratiska regering som styr landet har markant förbättrat läget vad gäller mänskliga rättigheter och har inlett en liberalisering av ekonomin. Landets mottagningskapacitet för bistånd är begränsad och hårt ansträngd. Samtidigt är behoven mycket stora. Per capita-inkomsten ligger på 170 dollar, vilket gör Nepal till ett av jordens allra fattigaste länder. Det svenska biståndet till Nepal - drygt 10 miljoner kronor under budgetåret 1992/93 - är socialt inriktat och kanaliseras genom enskilda organisationer. Det bör bibehållas på ungefär nuvarande nivå. För att främja demokratiseringsprocessen bör även nepalesiska enskilda organisationer stödjas. Därutöver kan insatser via BITS komma ifråga för energiprojekt. Pakistan Det är ännu för tidigt att bedöma huruvida Benazir Bhuttos nya regering i Pakistan innebär förbättrade förutsättningar för ett mera långsiktigt utvecklingssamarbete. Tidigare regeringar har visat en mycket begränsad vilja att ge sig i kast med fattigdom och den svårt nedslitna fysiska och sociala infrastrukturen. Militärutgifterna slukar nästan en tredjedel av budgeten, och den sociala verksamheten finansieras i stort sett genom internationellt bistånd. Det svenska biståndet bör även i fortsättningen inriktas på tekniskt samarbete och u-krediter via BITS, stöd till samriskföretag genom Swedfund International AB, näringslivsbistånd via SWEDECORP och humanitära insatser via enskilda organisationer. Under 1993 har bl.a. ett stöd inletts till den pakistanska MR-kommissionen. Sri Lanka Målet för det svenska biståndet till Sri Lanka är att främja ekonomisk tillväxt och social utveckling, med särskild betoning på fattiga grupper. Det politiska läget i Sri Lanka efter mordet på president Premadasa i maj 1993 har varit oväntat stabilt. Såväl den parlamentariska demokratin som den lankesiska statsförvaltningen fungerar i huvudsak väl. Någon fredlig lösning av den väpnade konflikten i landets norra del med den tamilska separatistorganisationen LTTE är inte i sikte. Konflikten vållar stort mänskligt lidande och militärutgifterna tar i anspråk stora resurser. Situationen för de mänskliga rättigheterna inger fortfarande viss oro. Antalet övergrepp och försvinnanden har minskat markant under senare år. Den lankesiska regeringen har genom en rad åtgärder visat att man tagit intryck av den internationella kritiken och faktiskt strävar efter att förbättra de mänskliga rättigheterna. Trots den väpnade konflikten är Sri Lankas ekonomiska utveckling klart positiv med en tillväxt på nära 6 % under 1993. Den ekonomiska reformprocessen uppvisar klara framsteg. Vid högnivåöverläggningarna om biståndet till Sri Lanka i oktober 1993 konstaterade de båda delegationerna att biståndet gett genomgående goda resultat. Utbetalningarna till Sri Lanka under budgetåret 1992/93 uppgick till 72 miljoner kronor. Den indikativa planeringsramen för 1994/95 föreslås bli 60 miljoner kronor, vari skall ingå stöd till organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna, särskilda miljöinsatser samt stöd via enskilda organisationer. Stödet genom SIDA till landsbygdsutveckling och undervisningsväsende bör fortsätta på nuvarande nivå. Planering skall inledas för att återuppta stöd i form av infrastrukturprojekt. Programmet för landsbygdsutveckling bör i ökad utsträckning inriktas på att främja produktion. Samarbetet via SWEDECORP och SAREC bör fortsätta med i huvudsak nuvarande inriktning. Därutöver bör, med tanke på Sri Lankas ekonomiska framsteg och behov, ett bredare samarbete genom BITS, inklusive u-krediter, kunna aktualiseras för infrastrukturprojekt. När omständigheterna så tillåter är Sverige också berett att överväga insatser för att bygga upp infrastrukturen i de krigshärjade norra och östra delarna av Sri Lanka. Vietnam Biståndet till Vietnam syftar till att stödja och stärka de pågående ekonomiska reformerna och utvecklingen av det vietnamesiska näringslivet, främja ett industriellt och kommersiellt samarbete samt verka för demokrati och mänskliga rättigheter och omsorg om miljön. Den vietnamesiska regeringen fortsätter att målmedvetet driva ekonomin i riktning mot marknadsekonomi. Tillväxten i ekonomin ligger på 8,3%. Exporten ökar liksom de utländska investeringarna. Inflationen har reducerats kraftigt. De negativa effekterna av det avbrutna biståndet från Östeuropa och det amerikanska handelsembargot har lindrats genom ett kraftigt ökat biståndsflöde. Vietnam har ändå ett stort behov av extern finansiering. Vietnams utestående skulder till Internationella Valutafonden har reglerats och härigenom kan långivning från de internationella finansinstitutionerna återupptas. Sverige har i det sammanhanget spelat en betydelsefull roll. Parallellt med de ekonomiska reformerna genomförs, om än långsamt och inom de gränser enpartistaten sätter, vissa lättnader i det politiska förtrycket. Dessa förändringar görs dock i alltför långsam takt. Nationalförsamlingen har börjat spela en mera självständig roll. Politisk pluralism är dock en främmande tanke för den vietnamesiska ledningen. Mänskliga rättigheter garanteras formellt i den nya konstitutionen, men fortfarande förekommer kränkningar av bl.a. politiskt och religiöst verksamma. En ökande frispråkighet och tolerans för oliktänkande kan förmärkas i den inhemska debatten. Mot denna bakgrund är det särskilt angeläget att förstärka det svenska stödet till de ekonomiska och demokratiska refromprocesserna. Det snabbt ökande internationella biståndet till Vietnam har ökat kraven på den vietnamesiska förvaltningen. De senaste årens omorientering av SIDA-biståndet har resulterat i en prioritering av insatser inriktade på institutionellt stöd till den ekonomiska reformprocessen inklusive rättsutveckling, t.ex. utveckling av ett fungerande skattesystem och modernisering av bankväsendet. De tre stora sektorsprogrammen - skogs- och miljövård, hälsovård och energi - har i ökande grad inriktats på att förstärka den pågående utvecklingen mot marknadsekonomi. Effektiviteten i biståndet är god, vilket kan illustreras med bl.a. kraftigt ökande skatteinkomster samt en högre inhemsk kapacitet inom bank- och energisektorerna. Inom skogsbruket har biståndet medverkat till ett mer uthålligt utnyttjande, ökad hänsyn till miljön samt en i praktiken genomförd privatisering. BITS har genom sin kursverksamhet bidragit med viktig kunskapsöverföring bl.a. om förvaltning och företagsledning. SWEDECORP har upprättat ett projektkontor i Ho Chi Minh-staden från vilket en svensk samordnare främjar samarbete mellan svenska och vietnamesiska företag. SAREC stöder forskningssamarbete inom hälsovård, jord- och skogsbruk samt industriell teknik. En svensk-vietnamesisk rundabordskonferens om bistånd, handel och investeringar under hösten 1993 utgjorde ett värdefullt forum för åsiktsutbyte om förutsättningarna för att bredda de svensk-vietnamesiska förbindelserna. Det svenska biståndet till Vietnam uppgick under budgetåret 1992/93 till 318 miljoner kronor. SIDA:s verksamhet i Vietnam bör behålla sin nuvarande fokusering på institutionellt stöd till den ekonomiska reformprocessen. Det utvidgade biståndet till energisektorn är också angeläget. För 1994/95 föreslås en indikativ planeringsram för Vietnam på 190 miljoner kronor. I denna ram skall ingå även ökade insatser för att främja demokrati och mänskliga rättigheter samt miljöinsatser. SWEDECORP:s aktiva närvaro i Vietnam bidrar till en välkommen breddning av våra bilaterala relationer. Den positiva ekonomiska utvecklingen i Vietnam bör ge förutsättningar för BITS att inte bara fortsätta kursverksamheten och det tekniska samarbetet utan också överväga u-krediter till Vietnam. Västbanken och Gaza Målen för de svenska insatserna på Västbanken och i Gaza är att förbättra det palestinska folkets levnadsvillkor genom sociala och humanitära insatser, att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och bidra till uppbyggandet av palestinska demokratiska institutioner och samhällsstruktur för självstyre, att bidra till den ekonomiska utvecklingen genom bl.a. investeringar i infrastruktur, samt att skapa förutsättningar för vidgat regionalt ekonomiskt samarbete. Undertecknandet av avtalet om ömsesidigt erkännande mellan Israel och PLO och Gaza/Jericho-planen den 13 september 1993 skapade nya förutsättningar för internationellt bistånd till Västbanken och Gaza. Fredsplanen förutsätter ett snabbt, omfattande och väl samordnat internationellt bistånd. Behoven av bistånd för att skapa drägliga förhållanden och infrastruktur på framförallt Gazaremsan är stora. Förutsättningarna för att palestinierna själva skall leda och driva utvecklingsarbetet är goda, även om det under en övergångsperiod kommer att krävas bistånd för att bygga upp och stärka administrativa strukturer. Det svenska biståndet till det palestinska folket sker dels genom multilaterala insatser via främst UNRWA, dels genom bilaterala insatser, främst i samarbete med svenska enskilda organisationer. Den samlade erfarenheten av svenskt-palestinskt samarbete är god. Det hittillsvarande bilaterala biståndet har från svensk sida kanaliserats genom SIDA. Förutsättningarna för ett bredare samarbete genom BITS och SWEDECORP bör övervägas. Det svenska stödet till det palestinska folket uppgick under budgetåret 1992/93 till ca 175 miljoner kronor. Av dessa avsåg ca 145 miljoner kronor stöd genom UNRWA, resterande 30 miljoner bilateralt bistånd genom SIDA. I oktober 1993 beslutade regeringen att öka biståndet med 50 miljoner kronor till totalt ca 225 miljoner kronor för budgetåret 1993/94, med i huvudsak samma fördelning mellan multi- och bilateralt bistånd. Fredsprocessen mellan Israel och PLO förtjänar ett starkt internationellt stöd. Behoven av uppbyggnad och förstärkning av de sociala och ekonomiska sektorerna, infrastrukturen samt de administrativa och demokratiska insitutionerna på Västbanken och i Gaza motiverar ett omfattande svenskt bistånd. Detta kan kanaliseras genom dels multilaterala organ som UNICEF och UNRWA, dels enskilda svenska organisationer och dels genom SIDA, BITS och SWEDECORP. Det svenska biståndet för 1994/95 bör uppgå till 250 miljoner kronor. Medlen för detta föreslås främst under anslaget C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram genom FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar (UNRWA) samt anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA, anslagsposten Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd. Insatser kan komma att finansieras även under andra anslagsposter. Regionala insatser i Asien Det regionala biståndet till Asien syftar till att främja olika former av samarbete i regionen och att framförallt stärka de svenska programländernas möjligheter att delta i ett sådant samarbete. De viktigaste samarbetsorganen är Mekongkommittén och Asian Institute of Technology. Mekongkommittén har till uppgift att förstärka samarbetet vad gäller utnyttjandet av Mekongflodens resurser. Kommitténs mandat ses för närvarande över. Under förutsättning att denna översyn leder till ett positivt resultat bör SIDA:s tidigare planer på att inleda ett programinriktat och mer långsiktigt samarbete med kommittén kunna genomföras. Detta samarbete, som särskilt berör miljöfrågor, är av värde inte minst för Kambodja som återigen deltar aktivt i samarbetet och därigenom kan öka sin kompetens på miljöområdet. Asian Institute of Technology ägnar sig åt högre teknisk utbildning och forskning. Sverige har genom SIDA lämnat bidrag främst för stipendiegivning och för att stärka institutets verksamhet på miljöområdet. Ett breddat och mer långsiktigt stöd till institutet har nyligen inletts. För budgetåret 1994/95 beräknas medelsbehovet till 20 miljoner kronor för de insatser som finansieras under anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA. Därutöver ges miljörelaterat stöd till Mekongkommittén och Asian Institute of Technology via SIDA med medel avsatta under anslaget C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram. Centralamerika Det övergripande målet för det svenska utvecklingssamarbetet med Centralamerika lades fast i regeringsbeslut den 27 maj 1993. Det utgör en ram för biståndsmyndigheternas utvecklingssamarbete med regionen. Den regionala relevansen i insatserna betonas, samtidigt som möjligheten till bilateralt samarbete i samtliga länder bibehålls och successivt utvecklas. Riktlinjerna förutsätter ett långsiktigt och processinriktat perspektiv på biståndssamarbetet. Ett stabilt och väl utformat bistånd kan utgöra en viktig faktor till framgång i en region där samtidiga insatser krävs för att skapa fred, befästa demokrati och reformera ekonomin. I formell mening styrs samtliga länder i Centralamerika av demokratiskt valda regeringar och betydande framsteg görs i riktning mot fred och demokrati. Utvecklingen varierar dock mycket mellan de enskilda länderna. Svåra sociala förhållanden, svaga eller obefintliga rättsväsenden, outvecklade kreditsystem, korruption och ökande narkotikahandel hämmar såväl den ekonomiska som demokratiska utvecklingen. Samtidigt binds länderna alltmer samman av ökande integration och samarbete på en rad områden. Länderna är små och utvecklingen i enskilda länder präglar påtagligt förmågan till utveckling i grannländerna. Sammantaget befinner sig Centralamerika alltjämt i ett osäkert och sårbart läge. Det av Sverige sedan många år anammade regionala synsättet på regionen blir alltmer relevant. Politiska viljeyttringar, förnyelsen av den institutionella strukturen samt den spektakulära utvecklingen av handelsutbytet inom regionen är positiva inslag i den regionala integrationen. Centralamerikas akuta fattigdomsproblem, och dess ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelning, kvarstår. De ekonomiska reformprogrammen utgör varken en orsak till, eller någon slutgiltig lösning på, dessa förhållanden. Problematiken är också intimt relaterad till den politiska situationen i regionen, som fortsätter att karaktäriseras av att stora befolkningsgrupper ännu i praktiken saknar ett reellt politiskt inflytande. I Nicaragua utgör den prekära politiska och ekonomiska situationen ett påtagligt hot mot stabiliteten, inte bara i Nicaragua utan i regionen som helhet. Politiskt samförstånd kring en reformering av äganderätten och rättsväsendet är oundgängliga förutsättningar för en fortsatt gynnsam utveckling. Andra viktiga förutsättningar är reformer inom armén och poliskåren, ekonomiska reformer och stabilitet i biståndsflödet. Landet befinner sig fortfarande på en utvecklingsnivå som ligger långt under grannländernas. Den ekonomiska tillväxten har inte motsvarat förhoppningarna. Tillgänglig valuta har i hög grad använts för att fullfölja åtagandena mot multilaterala finansiella institutioner. Politisk polarisering och sociala spänningar präglar nicaraguanernas vardag, vilket lett till ökande våld. I El Salvador finns anledning till förhoppningar om en mer varaktigt civilt orienterad politisk process, vilket dock förutsätter betydande insatser för att omdana ekonomin, reformera armén, poliskåren, rättsväsendet och för att inlemma de tidigare väpnade kontrahenterna i det civila samhället. Betydande insatser krävs också för att förbättra situationen för stora skaror av återvändande flyktingar och internflyktingar för vilka en lösning av jordfrågan är av avgörande betydelse. I Guatemala blottläggs gång på gång det politiska systemets oförmåga att vidta adekvata åtgärder mot korruption, maktmissbruk och brott mot de mänskliga rättigheterna. Krigsmaktens roll i den politiska processen är alltjämt betydande och försvårar såväl demokratiska som ekonomiska reformer. Trots olika initiativ har parterna svårt att utveckla de fredssamtal, som inleddes år 1990. Costa Rica har en lång tradition av demokrati och genomför beslutsamt ekonomiska reformer, vilka dock har mindre gynnsamma fördelningspolitiska effekter. I södra Mexico, Guatemala och Belize finns alltjämt stora skaror av flyktingar och/eller internflyktingar, även om förhållandena för dessa grupper förbättrats betydligt. Mycket återstår att göra även i El Salvador för att stabilisera situationen för internflyktingarna efter 12 års inbördeskrig. Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, liksom konventionen om barnets rättigheter, har ratificerats av samtliga länder i regionen, med undantag av Honduras. I många länder är utvecklingen på människorättsområdet positiv. Panoramat i Guatemala är emellertid alltjämt bekymmersamt, till stor del beroende på att militären fått behålla en alltför stor makt. Vidare står minst hälften av landets befolkning utanför de grundläggande normala politiska processerna. Miljöfrågorna intar en allt viktigare roll på den politiska dagordningen, såväl regionalt som nationellt. Som första region har Centralamerika utarbetat en uppföljningsplan efter Miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992. Samtliga länder i Centralamerika har skrivit på klimatkonventionen. Alla länder, utom Panama, har dessutom skrivit på konventionen om biologisk mångfald. Centralamerika är för närvarande inte utsatt för några externa hot. I fredsprocessens spår fortsätter en betydande nedrustning och av- militarisering. Biståndsflödet till regionen är ojämt fördelat, särskilt om det ställs i relation till antalet fattiga invånare i respektive land. Inom det svenska utvecklingssamarbetet dominerar biståndet genom SIDA, men flera av länderna i regionen berörs av insatser genom BITS, SAREC och SWEDECORP. SIDA:s samarbete med Centralamerika berör samtliga länder i regionen och omfattar ett brett spektrum av såväl regionala som bilaterala samarbetsprogram. Landprogrammet med Nicaragua är det största enskilda programmet, men sammantaget utgår mer bistånd till regionala insatser, och till insatser till stöd för freds- och demokratiserings- processerna i andra länder i regionen. Många av dessa insatser berör även Nicaragua. I takt med fredsutvecklingen och det allt intensivare samarbetet mellan de sju små länderna i regionen blir det allt mer irrelevant att göra en gränsdragning mellan nationella och regionala insatser. Det är därför naturligt att bedöma förutsättningarna för bistånd i ett regionalt sammanhang. Betalningsbalansstöd utgör en betydande del av samarbetet med Nicaragua. Nivån (omkr 50 % av landprogrammet) är exceptionellt hög och spelar en viktig roll för att stabilisera relationerna med internationella finansieringsinstitutioner. Denna nivå är dock temporär och kommer att minskas till förmån för insatser på främst energiområdet. Samtidigt kan det bli aktuellt med betalningsbalansstöd till andra länder i regionen, främst El Salvador, men möjligen även Guatemala, beroende på fredsprocessernas utveckling. Betydande svenska insatser på energiområdet i Nicaragua har bidragit till den ekonomiska stabiliseringen genom att förbättra elförsörjningen. SIDA bereder för närvarande ett huvudsakligen större, svenskfinansierat projekt inom vattenkraftsområdet, med planerad start budgetåret 1995/96, och förutser ett extraordinärt behov av biståndsmedel för detta. Detta projekt bör komma till stånd. Andra områden, som berörs av SIDA:s verksamhet avser naturbruk, miljö och markvård, hälsovård, befolkningsfrågor, vatten och sanitet, stöd till försoning, demokratiska processen och insatser på männsikorättsområdet flyktinginsatser, bostadsbyggande samt katastrofförebyggande insatser. Insatser har gjorts till följd av naturkatastrofer. De av SIDA redovisade reservationerna beror på försenade beredningar och utbetalningar, bl.a. kopplade till takten i fredsprocesserna. Ett stort antal svenska enskilda organisationer bedriver, med stöd av SIDA, ett omfattande och varierat samarbete med lokala samarbets- organisationer i framförallt Nicaragua, men även i Guatemala, El Salvador och övriga länder i regionen. Costa Rica är ett av BITS största samarbetsländer. Formerna för samarbetet är väl etablerade och erfarenheterna är goda. Regeringen förutsätter att BITS relativt omfattande samarbete med Costa Rica på energi-, förvaltnings- och skogsområdena fortsätter och att samarbetet utvecklas ytterligare. SAREC:s insatser för att bygga upp och förstärka forskningskapacitet har hög relevans i den aktuella situationen, inte minst i Nicaragua. Där medverkar SAREC till en reformering av universitetsväsendet och en förstärkning av forsknings- och undervisningskapaciteten inom områdena medicin, naturresurser och samhällsvetenskap. Samma förhållande gäller SWEDECORP:s strävan att bland annat utveckla strategiska allianser mellan svenska och costarikanska företag och främja handel. Att samtliga biståndsmyndigheter är närvarande i regionen är en styrka för det samlade svenska utvecklingssamarbetet med Centralamerika. På forsknings- och miljöområdena finns positiva exempel på hur SIDA och SAREC, inom ramen för sina respektive mandat och kompetensområden, kunnat samspela för att främja den samlade effektiviteten av det svenska utvecklingssamarbetet. Uppbyggnaden av industri, handel och finansiella institutioner, exempelvis i anslutning till de mekanismer för importstöd som utvecklats i Nicaragua, kan vara andra områden, som torde lämpa sig för denna form av samverkan mellan SIDA och SWEDECORP. Inom ramen för BITS efterfrågestyrda arbetsmetodik torde det finnas möjligheter till motsvarande samarbete med övriga myndigheter. I strävan mot höjd effektivitet i biståndet kommer SIDA, BITS, SWEDECORP och SAREC ges i uppdrag att inom ramen för den årliga budgetprocessen redovisa vilka framsteg som gjorts i denna riktning. Regeringen förutser en fortsatt koncentration på de pågående freds- och demokratiseringsprocesserna, liksom ett fattigdomsinriktat stöd till det ekonomiska och sociala reformarbetet i Centralamerika. För dessa ändamål föreslås en indikativ planeringsram för anslagsposten på sammanlagt 260 miljoner kronor, varav 60 miljoner kronor avser insatser till stöd för fredsprocessen i El Salvador. Vidare föreslås en indikativ planeringsram för Nicaragua på 170 miljoner kronor. Detta innefattar bl.a. ett utökat stöd till energisektorn. Sociala insatser samt stöd till mänskliga rättigheter, demokrati och naturbruk är andra viktiga komponenter. Insatser av betalningsbalanskaraktär till Nicaragua samt möjligheter till insatser i El Salvador samt ev. Guatemala bör komma ifråga. Den regionala inriktningen av samarbetet med Centralamerika bör ge möjlighet till viss flexibilitet inom och mellan anslagsposterna, beroende på hur förutsättningarna i de enskilda länderna och i samarbetsprogrammen utvecklas. Vidare bör beredskap finnas för katastrofbistånd, insatser för demokrati och mänskliga rättigheter, särskilda miljöinsatser, kultursamarbete liksom fortsatt samarbete genom de enskilda organisationer som arbetar i Centralamerika. Sydamerika Ett bärande motiv för Sveriges utvecklingssamarbete med Sydamerika är att ge stöd åt en demokratisk samhällsutveckling. Samarbetet syftar till att stödja demokratiska regeringar att bedriva ekonomisk reformpolitik och föra en nydanande utvecklingspolitik. Stöd åt framsynt miljöpolitik är ett annat prioriterat område. Inom regionen prioriteras samarbetet med Bolivia. Vidare bedrivs genom BITS ett betydande samarbete med Ecuador och Chile. SIDA lämnar ett ansenligt stöd inom regionen till främjande av kvinnans och barnets rättigheter med gatubarn som särskild målgrupp. I Bolivia ledde de allmänna valen i juni 1993 fram till ett maktskifte. Den politiska uppslutningen bakom det ekonomiska reformprogrammet är emellertid stor och landets nya ledning förväntas fortsätta den utvecklingspolitik som inneburit en rad strukturreformer mot ökad marknadsekonomi. Statsmaktens tidigare dominerande roll som aktör inom näringslivet har upphört och ersatts av en politik för att stärka betingelserna för privat företagsamhet. Offentliga investeringar har omprioriterats mot infrastruktur och insatser inom hälsa och utbildning med tonvikt på de fattiga befolkningsgrupperna. Situationen avseende de mänskliga rättigheterna är förhållandevis tillfredsställande. Det svenska utvecklingssamarbetet med Bolivia bedrivs genom SIDA, BITS och SWEDECORP enligt riktlinjer fastställda av regeringen i februari 1993. Biståndets inriktning och omfattning är avhängig fortsatt åtagande från Bolivias regering att fullfölja den inslagna reformpolitiken samt ett befästande av demokratin. Avgörande för bistånd är att detta ingår som en integrerad del av Bolivias egna nationella program och att höga krav ställs på mottagarens möjlighet att tillgodogöra sig stödet. Biståndssamarbetet genom SIDA syftar till att stärka den sociala infrastrukturen och skyddet för de mänskliga rättigheterna samt bidra till icke-statliga organisationers kapacitet i arbetet mot fattigdom. Samarbetet med Bolivias regering skall så långt möjligt ta karaktären av programstöd till regeringens sociala reformer och investeringar. Insatserna är av teknisk och finansiell karaktär. Biståndet bör så långt det är möjligt samordnas med andra givare. Beredskap bör finnas att lämna betalningsbalansstöd inklusive skuldlättnad. Ramen för SIDA:s utvecklingssamarbete med Bolivia beräknas till 55 miljoner kronor. Biståndssamarbetet genom BITS syftar till att främja ekonomisk utveckling genom insatser inom infrastruktur och miljö. Efterfrågan på BITS-finansierade projekt har ökat under senare år. En betydande insats har gällt bidrag till omstrukturering av landets gruvindustri. Samarbetet bedrivs genom tekniskt samarbete. I ljuset av förbättrad kreditvärdighet kan u-krediter komma att aktualiseras i fråga om strategiskt viktiga infrastrukturprojekt understödda av Världsbanken och IDB. Samarbetet genom SWEDECORP har lett till avtal med industriförbundet i Santa Cruz för främjande av näringslivsförbindelser mellan Sverige och Bolivia. Utvecklingssamarbetet med Chile har haft som motiv att ge stöd åt övergången till demokrati. Ett betydande bistånd till sociala sektorer har lämnats genom SIDA. Dessa insatser avslutas med 1993 års utgång med undantag av ett fortsatt stöd till chilenska kvinnoprogram. Det fortsatta samarbetet förutses bedrivas genom BITS i enlighet med de riktlinjer regeringen fastställde den 2 maj 1991 för biståndssamarbetet med Chile. BITS redovisade under 1993 en ökad mängd insatser för tekniskt samarbete. U-krediter har beviljats om 300 miljoner kronor. Ett fortsatt aktivt engagemang från BITS och SWEDECORP kan förutses under de närmaste åren. Forskningssamarbetet mellan SAREC och chilenska forskningsrådet med stöd till områdena naturresurser/miljö och medicin löper fram till 1997. Samarbetet med Ecuador genom huvudsakligen BITS bör fortsätta. Genom SIDA prövas huruvida väl avgränsade insatser, sannolikt inom utbildning och kvinnoområdet, kan lämnas till stöd åt demokratiprocessen i Paraguay. Gatubarnens situation i Sydamerika bör ägnas särskild uppmärksamhet. SIDA har erhållit bemyndigande att ingå avtal om utökat stöd till förbättrande av gatubarnens situation om sammanlagt 50 miljoner kronor. Huvuddelen av stödet lämnas genom olika UNICEF-program. Bidraget under 1994/95 förväntas uppgå till 15 miljoner kronor. Den stora reservation som SIDAs anslagspost Utvecklingssamarbetet med Sydamerika uppvisar för budgetåret beror på fördröjningar i det framväxande samarbetet med Bolivia. Regeringen har godkänt en av SIDA presenterad plan för utnyttjande av reservation under 1993/94. Biståndet genom SIDA till Bolivia förutses stabiliseras under 1994/95 till en indikativ nivå av 55 miljoner kronor. Därutöver planeras stöd till Chile om 10 miljoner kronor, till Paraguay om 10 miljoner kronor och till gatubarn i regionen om 15 miljoner kronor. Regeringen anser att en planeringsram för SIDAs utvecklingssamarbete med Sydamerika bör uppgå till 125 miljoner kronor. Här ingår beräknade insatser i Sydamerika inom anslagsposten Demokrati/mänskliga rättigheter till ett belopp om 35 miljoner kronor. Icke länderfördelat bistånd Bistånd till demokrati och mänskliga rättigheter Regeringen fastställde i juni 1993 i ett uppdrag till SIDA mål och inriktning för insatser inom området demokrati och mänskliga rättigheter. Målen är i huvudsak två. Bistånd skall understödja pågående processer mot demokrati, i synnerhet i de länder med vilka Sverige bedriver långsiktigt utvecklingssamarbete. Biståndet skall också främja de mänskliga rättigheterna. Bistånd kan utgå till enskilda länder eller genom svenska och internationella enskilda organisationer. Förutsättningarna för att lämna stöd åt demokratiprocesser har ökat i takt med att många länder under senare år inlett förändringar mot ökad demokrati. Utrymmet för politisk verksamhet har vidgats, inklusive bildandet av flera partier. Allmänna val har hållits, vilka ibland lett till maktskiften, länders konstitutioner har reviderats. Förutsättningarna för ökad politisk legitimitet har stärkts. En huvuduppgift är att finna lämpliga former för att stödja en demokratisk samhällsutveckling i dessa länder. Stärkandet av ett väl fungerande rättssystem har hög prioritet. Andra viktiga områden förutses bli stöd till parlamentens funktion, genomförande och övervakning av val, utformning av författningar om styrelseskick. Särskild uppmärksamhet skall ges åt insatser för att stärka professionalism och pluralism inom media för att därmed främja fri opinionsbildning. Inrättande av ett internationellt institut för fria och korrekta val förutses bli aktuellt, som ett resultat av den utredning regeringen företagit. Medel bör avsättas för svenskt bidrag till finansiering av ett sådant institut. Utredningens slutsatser beskrivs närmare i det inledande avsnittet under rubriken *Utredningar, utvärdering och fördjupat analysarbete*. Främjandet av de mänskliga rättigheterna baseras på följande förutsättningar. Respekt för de mänskliga rättigheterna är i första hand en fråga om politisk vilja. Bistånd skall endast utgöra ett komplement till regeringars egna åtgärder. Främjande av de mänskliga rättigheterna i ett land förutsätter oftast ett aktivt engagemang av sinsemellan oberoende samhällsaktörer. Ett fortsatt prioriterat område för biståndet blir att stödja insatser för offren av förtryck liksom för dokumentation och spridande av kunskap om brott mot de mänskliga rättigheterna. Här intar enskilda organisationer och institut en särskilt viktig ställning. Vidare bör insatser till stöd för barnets rättigheter ges en tydlig och hög profil inom verksamhetsområdet. Viktiga insatser till stöd för gatubarn har kommit igång i Latinamerika. Liknande satsningar till värn för exploaterade barn i Afrika och Asien bör beredas. Ett annat område avser insatser för att undanröja diskriminering av kvinnor. Insatser avser huvudsakligen stöd till kvinnoorganisationer i svenska biståndsmottagande länder. Väpnade konflikter utgör ett allvarligt hot mot de mänskliga rättigheterna. Bidrag till nationell försoning och konfliktlösning utgör i denna mening även förebyggande arbete till skydd för de mänskliga rättigheterna. Stöd ges till initiativ tagna av nationella, regionala och oberoende instanser för att i u-länder kunna nå lösning på konflikter och åstadkomma försoning. Verksamhetens inriktning och prioriteringar förutses leda till en viss förskjutning i valet av mottagare. Stödet till inledda demokratiprocesser innebär ökad samverkan med länders regeringar. Insatser för att främja demokratiska institutioner och rättsystem förutses leda till ökat så kallat förvaltningsbistånd. Även framöver kommer betydande medel att riktas till de av staten oberoende samhällsaktörerna till vilka hör media, enskilda organisationer för mänskliga rättigheter och yrkessammanslutningar. Deras fristående verksamhet är en del av varje demokratiprocess och utgör en viktig garanti i upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna. SIDA har av regeringen erhållit i uppdrag att för varje programland utarbeta en handlingsplan för hur demokratisk samhällsut- veckling och respekten för de mänskliga rättigheterna kan stödjas. Bistånd till demokrati och främjande av de mänskliga rättigheterna har i hög grad karaktären av att stödja pågående processer. Att värdera biståndets inverkan på sådana politiska processer är förenat med avsevärda svårigheter. Dit hör att identifiera vem som bär fram pågående positiva förändringar, biståndsmottagarens relevans i ett aktuellt samhällsskede, vilka som kan utgöra effektiva försvarare av de mänskliga rättigheterna samt var brister i ett samhälle kan riskera leda till att omistliga värden omkullkastas. Det långvariga stödet till olika organisationer i Sydafrika engagerade i kampen mot apartheid belyser biståndets betydelse men också svårigheterna att värdera vilken inverkan dessa bidrag haft för utvecklingens gång. En ansenlig del av medlen inom anslagsposten utgörs av renodlade bidrag till mottagarens verksamhet. SIDA har inlett diskussioner med viktiga mottagare om hur bidrag skall redovisas i form av genomförda prestationer. Vidare pågår metodutveckling för att mäta resultat och kostnadseffektivitet i samverkan med olika aktörer. Verksamheten omfattar insatser i Latinamerika, södra Afrika, östra och västra Afrika, Asien och till stöd för svenska och internationella organisationer. Frågan om eventuella insatser i länder i Öst- och Centraleuropa samt det forna Sovjetunionen kommer att utredas under våren 1994. För södra Afrika kommer insatser till stöd för ett demokratiskt icke-rasistiskt Sydafrika att utgöra den dominerande verksamheten. Den förutsedda medelsanvändningen redovisas i avsnittet om Sydafrika. Regeringen anser i likhet med SIDA:s förslag att insatser för södra Afrika kan beräknas till 255 miljoner kronor varav 220 miljoner kronor för Sydafrika. Insatser genom BITS och SWEDECORP är angelägna men bör finansieras utanför denna anslagspost. Insatser inom östra och västra Afrika inriktas på valprocesser i de länder som planerar val, stöd för stärkande av rättssystem och stöd till genuina organisationer för mänskliga rättigheter. En ökad långsiktighet i insatserna bör eftersträvas. Fortsatt stöd till försoningsprocessen i Somalia förutses liksom stöd till regionala aktiviteter för konfliktlösning. Insatser i östra och västra Afrika kan beräknas till ca 50 miljoner kronor. Under budgetåret 1992/93 har stödet till Asien vuxit till att omfatta ett 60-tal insatser, många med inriktning på att stärka rättssäkerheten. Utökade insatser till stöd för exploaterade barn bör beredas. Inom ramen för biståndet till Västbanken och Gaza lämnas stöd till ett tiotal organisationer, såväl palestinska som israeliska och internationella, som arbetar med olika aspekter av mänskliga rättigheter på de ockuperade områdena. Av de tio organisationerna är fem palestinska, tre israeliska och två internationella. Det sammanlagda stödet till främjandet av mänskliga rättigheter på Västbanken och Gaza uppgick under budgetåret 1992/93 till 10,5 miljoner kronor. Huvuddelen kanaliserades genom svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen. Stöd lämnades till mottagare i Filippinerna, Indonesien och Pakistan för främjande av de mänskliga rättigheterna. Större enskilda organisationer förutses ingå i samverkan kring det svenska biståndet för mänskliga rättigheter i Asien. Insatserna kan beräknas uppgå till ca 90 miljoner kronor. Förändrade förhållanden i Latinamerika har gjort det möjligt att inrikta insatserna till mer långsiktigt stöd i stärkandet av de mänskliga rättigheterna. Fortsatt traditionellt humanitärt bistånd förutses utgå till mottagare i delar av Centralamerika och i den andinska regionen. Stöd till valprocesser kan förutses. Insatserna i Latinamerika kan beräknas till ca 115 miljoner kronor. Ett trettiotal svenska och internationella organisationer erhåller bidrag till stöd för ämnesinriktad verksamhet. Bidragen avser huvudsakligen stöd till rättsuppbyggnad, stärkande av nationella och regionala enskilda organisationers verksamhet för mänskliga rättigheter genom utbildning, erfarenhetsutbyte och nätverksbyggande. Till de mottagare som erhåller betydande stöd hör Frivilligorganisationernas Fond för Mänskliga Rättigheter, Raoul Wallenberg Institutet i Lund, Rädda Barnen, International Commission of Jurists, Kyrkornas Världsråd. Bidrag lämnas även till FN Centrets rådgivande verksamhet för mänskliga rättigheter. Från anslagsposten finansieras även det ungdomsutbytesprogram, World Youth of Sweden (WYS), som administreras av Stiftelsen för Internationellt Ungdomsutbyte (SIU). Programmet, som inleds i januari 1994 syftar till att öka den ömsesidiga förståelsen mellan ungdomar i Sverige och i u-länderna. Genom programmets lokala förankring i olika svenska kommuner ges goda förutsättningar till ökad bredd och djup i kontakterna. Det sammanlagda stödet till internationella och svenska organisationer kan beräknas till ca 85 miljoner kronor. Med hänvisning till vad som ovan anförts föreslår regeringen att 595 miljoner kronor avsätts för insatser genom SIDA under anslagsposten Demokrati och mänskliga rättigheter. Bistånd genom folkrörelser och andra enskilda organisationer Förväntningarna på de enskilda organisationernas biståndsverksamhet ökar alltmer, såväl i Sverige som internationellt. Genom anslagsposten Bistånd genom folkrörelser och andra enskilda organisationer finansieras mer än 600 utvecklings- och informationsprojekt samt omkring 700 volontärer. Omkring 300 enskilda organisationer såsom kyrkor, folkrörelser och hjälporganisationer erhåller statligt stöd till sin biståndsverksamhet. Ett antal organisationer är mycket stora, med betydande erfarenhet av biståndsfrågor och biståndsadministration. Andra är små, lokala grupper, med begränsade erfarenheter och liten administration. Sammanlagt utbetalas över olika anslagsposter närmare 1,5 miljarder kronor till enskilda organisationer för utvecklings- och katastrofinsatser, mänskliga rättigheter, demokrati och humanitärt bistånd. Detta motsvarar omkring 20 % av det totala biståndet genom SIDA. Även SAREC, BITS och SWEDECORP berörs i någon mån av samarbete med svenska och utländska enskilda organisationer. Projekten är av mycket varierande art och spänner över ett vitt fält från mycket små och konkreta insatser på bynivå till stöd för demokratiutveckling och fredsprocesser. SIDA handlägger även stöd genom enskilda organisationer till Östeuropa. Totalt utbetalades från anslagsposten Bistånd genom folkrörelser och andra enskilda organisationer 829 miljoner kronor under budgetåret 1992/93 (1991/92: 732 miljoner kronor). I posten ingår medel avseende direktstöd till kvinnoorganisationer. Den utgående reservationen uppgår till 46 miljoner kronor och avser redan ingångna åtaganden. Medelsutnyttjandet är således mycket högt. De enskilda organisationerna har kapacitet att ansvara för större belopp än vad som kan medges med nuvarande budgetbegränsningar. I takt med att förändringar i vissa länder skapar förutsättningar för att nödhjälpsinsatser kan övergå i mer långsiktiga insatser, blir det naturligt att finansiera uppföljande projekt och program enligt den gängse 20/80 %-regeln. Samma förhållande gäller vissa insatser, som under en period finansierats inom landramar eller andra anslagsposter med särskild inriktning. Detta ställer ökade krav på organisationernas förmåga till egenfinansiering. Vid en oförändrad anslagsnivå ökar också konkurrensen mellan olika insatser, vilket bör bidra till ökad effektivitet. Samtidigt finns risk för att angelägna insatser inte kan genomföras till följd av bristande resurser. Till detta kommer kronans minskade värde. I utredningsbetänkandet Organisationernas bidrag (SOU 1993:71) vilket överlämnades i augusti 1993 betonas att Sveriges engagemang för mänskliga rättigheter har en bred förankring bland organisationerna. För Sveriges insatser i internationella organ är organisationernas medverkan viktig. Det gäller både för formulerandet av en svensk policy och för förankringen här hemma av de svenska åtagandena i olika internationella sammanhang. Ökad rörlighet och möjligheter till snabb informationsinsamling och -spridning har gett organisationerna nya roller och funktioner. Genom att tidigt uppmärksamma hot mot vår miljö och missförhållanden av olika slag kan de snabbt agera och bilda opinion. Det breda och vittförgrenade kontaktnät som organisationerna genom sin biståndsverksamhet upprätthåller är här en ovärderlig resurs. Utredningen föreslår också att rollfördelningen mellan staten och organisationerna görs tydligare och att organisationernas självständighet stärks. Till grund för biståndet genom de enskilda organisationerna ligger idealitet och frivilligt arbete. Men ett väl administrerat, kompetent och resultatinriktat bistånd ställer krav på ekonomiska resurser. Det är angeläget att rimliga belopp för administrativa omkostnader legitimeras såväl i insamlingsverksamhet som i SIDA:s bidragsgivning. Som administration betraktar regeringen kostnader för samordning, uppbyggnaden av internationella kontaktnät, information, metodutveckling och erfarenhetsutbyte i anslutning till organisationernas biståndsinsatser. I anslagsgivningen bör ökad hänsyn tas till organisationernas behov i dessa avseenden liksom av planeringstrygghet och framförhållning. Ett system med ramavtal och andra administrativa förenklingar genomförs successivt. Detta ger SIDA möjlighet att lägga ökad tonvikt på kapacitetsstudier, efterhandsgranskning, utvärderingar och andra kvalitetshöjande insatser. Ungdomars särskilda roll som bärare av information och engagemang i frågor som rör miljö, överlevnad och utveckling måste tas till vara i ökad utsträckning. Deras intresse och delaktighet utgör i sin förlängning en förutsättning för en fortsatt bred och engagerad uppslutning kring biståndet. Genom ökat stöd till innovativa insatser på bl.a. folkbildningsområdet kan en fördjupad kontakt mellan kulturer och befolkningsgrupper också i vårt svenska samhälle främjas. I detta sammanhang vill regeringen även understryka vikten av de enskilda organisationernas volontärverksamhet. Volontärverksamheten är den i särklass största personalresursen inom svenskt bistånd. Därigenom får ett stort antal svenskar möjlighet till praktisk erfarenhet av arbete i u-land. Volontärarbetet är stadd i kontinuerlig förändring, och inriktas alltmer på demokratisering, erfarenhetsutbyte och kunskapsutveckling. Det är angeläget att mer flexibla och ändamålsenliga bidragsregler skapas för att volontärer med fälterfarenhet skall kunna nyttiggöras för korttidsinsatser i samband med katastrofer och särskilda humanitära insatser. Folkrörelsernas personalbistånd kan på detta sätt spela en växande roll och samtidigt bidra till en förnyelse av biståndet. Riksdagen efterlyste i rskr. 1992/92:210, Mom. 69 i utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU15 förbättringar i den statistiska redovisningen av fördelningen av anslagna biståndsmedel till folkrörelser och andra enskilda organisationer. Årsredovisningen för 1992/93 visar att betydande förbättringar inom SIDA:s redovisningssystem har skett och att möjligheterna att tillmötesgå berättigade krav på förbättrat informationsunderlag successivt förbättras. Organisationernas kompetens är väl dokumenterad genom kapacitetsstudier, utvärderingar, besök och andra former av systematisk uppföljning. Överlag bedöms insatserna uppvisa goda resultat. Många människor i Sverige engageras genom de enskilda organisationerna aktivt i utvecklingssamarbetet. Genom ett ofta vitt förgrenat nät av små insatser, bedöms de enskilda organisationerna ha förmåga att i hög utsträckning nå de fattigaste och mest sårbara grupperna i mottagarländerna. Genom verksamheternas uppläggning stöds också framväxten av folkliga rörelser varigenom även mänskliga rättigheter och en demokratisk samhällsutveckling främjas. De enskilda organisationerna utgör därför en betydelsefull bas för det svenska biståndet och de kommer sannolikt att spela en allt viktigare roll inom biståndsverksamheten. Regeringen föreslår att en medelsram på 1 000 miljoner kronor anvisas för anslagsposten Bistånd genom folkrörelser och andra enskilda organisationer. Katastrofer och stöd till återuppbyggnad m.m. Katastrofhjälpen går för närvarande främst till människor på flykt undan krig eller sådana som drabbats av torka. Naturkatastrofer - jord- bävningar, torka, översvämningar, jordras etc. - har successivt fått en minskad andel av medlen för katastrofhjälp. Den svenska hjälpen avser främst insatser för överlevnad. Ofta är insatserna förenade med betydande transportkostnader. Det finns också andra insatser som är ytterst viktiga, t.ex. hälso- och utbildningsinsatser, minröjning efter krig och förebyggande insatser. De vanligaste kanalerna för svenskt katastrofbistånd genom FN är UNHCR, WFP och UNICEF. Vid sidan av FN:s organ används framför allt Röda Korset och en rad svenska enskilda organisationer. Det svenska biståndet i f.d. Jugoslavien har efter hand blivit alltmer omfattande. Det gäller att skapa förutsättningar för flyktingarna att stanna kvar i närområdet. Stödet utgår främst till de bosniska flyktingarna i regionen och insatserna i Bosnien Hercegovina prioriteras. En stor del kanaliseras genom FN, i första hand genom FN:s flyktingkommissarie, men även Röda korsrörelsen är en viktig kanal. Svenska enskilda organisationer samt Räddningsverket spelar en allt större roll. Bostadsinsatser dominerar i det svenska stödet. Denna inriktning förutsättes fortsätta under det närmaste året. En beredskap måste finnas för omfattande insatser vad gäller återuppbyggnad och repatriering av flyktingar om ett fredsavtal träffas. I flera av de nya stater, som bildats efter upplösningen av Sovjetunionen, pågår inbördeskrig, och många människor är på flykt. Det är svårt att se en ljusning på situationen i stater som Georgien, Armenien, Azerbajdjan och Tadjikistan. I Somalia fortsätter oroligheterna i Mogadishu. Den omedelbara svälten i landet är dock över och det planeras nu för återuppbyggnadsinsatser. Genom att större delen av statsapparaten har slagits i spillror, måste biståndsgivarna hjälpa till med att bygga upp en ny nation nästan från grunden. Kriget i Sudan fortsätter och ger i dagsläget upphov till nya flyktingskaror, både i det egna landet och i grannländerna. I Afghanistan har återvändandet av flyktingarna från Iran och Pakistan bromsats upp på grund av nya oroligheter. Internflyktingarna i Irak - bl.a. kurder - behöver fortsatt hjälp. Insatser av återuppbyggnadskaraktär sker i Kambodja. Behovet av att röja minor är akut i länder som Kambodja, Afghanistan, Somalia, Moçambique, Angola och före detta Jugoslavien. Sverige bör bidra med ytterligare resurser för att komma till rätta med detta problem. Det forskningsarbete som bedrivs i Sverige för att få fram nya metoder för minröjning bör stödjas. Det finns således i världen idag ett ökat behov av katastrofhjälp, både omedelbar hjälp och hjälp med återuppbyggnad. Dessutom måste insatserna stödja uppbyggnad av samhällen, så att dessa blir mindre benägna att åter råka ut för krig eller hamna i kris. De diplomatiska insatserna blir allt viktigare. Det kan gälla att t.ex. mäkla fred, men även säkerställa att t.ex. mattransporter inte skall plundras. I dessa sammanhang har FN kommit att spela en allt viktigare roll. Regeringen avser att verka för ett intensifierat stöd till den organisation inom FN för samordning av katastrofhjälp, Department of Humanitarian Affairs (DHA), som har till uppgift att koordinera biståndet när stora och komplexa katastrofer har inträffat. I DHA:s mandat ingår också diplomatiska uppgifer. Svenska resurser, både i form av svensk personal och svenska varor, borde kunna utnyttjas i högre grad i det internationella katastrofbiståndet. Det finns personer med stor erfarenhet av biståndsarbete, som skulle kunna mobiliseras för arbete i katastrofsituationer, både för FN-organ och för svenska organisationer. Det bör även vara möjligt att bidra ytterligare med svenska varor, som är efterfrågade i katastrofsituationer, och som kan upphandlas till internationellt konkurrenskraftiga priser. Regeringen kommer att fortsätta stödja utvecklingen av en svensk resursbas för katastrofhjälp. Sverige utbetalade 1 408 miljoner kronor i katastrofbistånd 1992/93. Utöver de beviljade anslagsmedlen, 1 155 miljoner kronor tillfördes anslaget genom riksdagsbeslut 300 miljoner kronor för insatser i före detta Jugoslavien. Vidare fördelades 197 miljoner kronor av ointecknade reservationer till anslaget. Med tanke på fortsatt stora behov av katastrofhjälp, särskilt i områden som för ett par år sedan inte fick katastrofhjälp, föreslår regeringen en medelsram på 1 300 miljoner kronor för anslagsposten katastrofer, stöd till återuppbyggnad m.m. Inom denna ram förutses ett behov av betydande humanitära insatser i f.d. Jugoslavien, i första hand för flyktingar från Bosnien-Hercegovina. Särskilda miljöinsatser Sambandet mellan miljöförstöring och fattigdom är väl kartlagt. Det står alltmer klart att fattidgomsproblemet är den enskilt viktigaste orsaken till miljöförstöring i u-länderna. Miljökonferensen i Rio de Janeiro, 1992, underströk att insatser på miljöområdet måste utgå från en helhetssyn och klarhet om samspelet mellan en rad olika sektorer och aktörer. Det internationella utvecklingssamarbetet måste utformas på ett sådant sätt att det bidrar till en uthållig utveckling. Därför strävar man efter - både inom det bilaterala och multilaterala samarbetet - att integrera miljö- aspekterna och miljökomponenter i samtliga program och projekt, främja det uthålliga utnyttjandet av naturresurserna, utgå från de sociala dimensionerna och bidra till kapacitetsuppbyggnad i mottagarländerna. Detta sker dels genom biståndsinsatser, dels genom policyarbete i olika internationella fora såsom OECD/DAC, FN-systemet och de internationella bankerna. Omkring hälften av det miljöinriktade biståndet genom SIDA ligger på insatser inom skogs- och jordbruk och avser skogsinventeringar, byskogsmetodik, torrskogsanvändning, uthålliga betessystem, markvård, genbanker, alternativa bekämpningsmetoder m.m. I övrigt görs insatser på områdena vattenresurser, infrastruktur, undervisning och information, sociala aspekter och marin miljövård. I de flesta u-länder krävs förstärkning av kapaciteten att planera och genomföra insatser inom ramen för knappa resurser. För att stärka miljömedvetande och miljökunnande ges stöd till såväl informationsinsatser som institutionsutveckling, liksom forskning och utbildning. Förutsättningarna att genomföra miljöinsatser ökar successivt, bland annat genom de miljöprofiler som utarbetas för vart och ett av länderna med programsamarbete. Människors möjligheter till deltagande och inflytande i den politiska beslutsprocessen är en annan viktig faktor för framgång. Därför anslås även medel för miljöundervisning och miljöutbildning. Samarbete med enskilda organisationer är viktigt för att stärka miljöopinionen i u-länderna. SIDA har i en särskild miljöskrivelse redovisat och kommenterat ett stort antal insatser. Redovisningen tyder på att utvalda insatser är relevanta och att de i många fall haft den katalytiska effekt som eftersträvats. Dessa är dock av sådan art att effekter av insatserna först kan utläsas på längre sikt. Verksamheten anknyter i hög grad till den vid miljökonferensen i Rio 1992 utstakade vägen. Det särskilda miljöbiståndet bör även fortsättningsvis användas strategiskt och koncentreras till lämpliga problemområden för att kunna hanteras inom ramen för begränsade administrativa resurser. Miljöinsatserna bör koncentreras till samarbetsländer med basprogram. Då miljöfrågorna ofta berör fler än ett land bör samarbete upprättas med andra biståndsgivare för att möjliggöra regionala insatser och andra selektiva insatser utanför landramskretsen. Regeringen vill i detta sammanhang betona vikten av nära samarbete mellan SIDA, BITS, SWEDECORP och SAREC, inte minst när det gäller insatser genom internationella organisationer. Dessa riktlinjer kommer att preciseras ytterligare i den tidigare aviserade arbetsgruppen avseende UNCED-beslutens integration i det svenska utvecklingssamarbetet. Det sammanlagda biståndet på miljöområdet genom SIDA uppgick under budgetåret 1992/93 till omkring 670 miljoner kronor, varav 408 miljoner kronor finansierades via landramar och ytterligare 21 miljoner kronor via det multilaterala anslaget. Totalt utbetalades 240,7 miljoner kronor via anslagsposten för Särskilda miljöinsatser under budgetåret 1992/93 (223,1 miljoner kronor 1991/92). Den utgående reservationen uppgick till 72,7 miljoner kronor främst beroende på att flera av insatserna byggs upp successivt. Andra insatser befinner sig i ett förberedande stadium och kommer att öka i volym. I ökande omfattning avslås bra förslag till insatser till följd av bristande resurser. Det är angeläget att anslaget för Särskilda miljöinsatser bibehålls på en fortsatt hög nivå. Regeringen föreslår en medelsram för 1993/94 på 230 miljoner kronor. Dispositionen av anslaget bör ungefärligen motsvara 1993/94 års fördelning med tonvikt på uthålligt utnyttjande av natur- resurserna, kopplingen till de sociala dimensionerna och behovet av kapacitetsutveckling. C 2. Utvecklingssamarbete genom Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) 1992/93Utgift7 122 942 282 Reservation2 669 809 144 1993/94Anslag6 699 500 000 1994/95Förslag6 290 000 000 Tabell 4 sammanfattar förslag om basprogram samt indikativa planeringsramar för biståndet genom SIDA. Basprogrammet motsvarar de tidigare s.k. landramarna minskat med importstödet. Importstödet har lagts tillsammans med betalningsbalansstödet till ett eget anslag. Detta anslag (C 4. Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad) omfattar 1 000 miljoner kronor och fördelas till fattiga, skuldtyngda länder som genomför ekonomiska reformprogram, framförallt i Afrika. Planerings- ramarna innehåller det långsiktiga basprogrammet (undervisning, hälsa, infrastruktur etc.) och sådant långsiktigt bistånd som är möjligt att länderfördela men som tidigare endast redovisats som särskilda anslagsposter (demokrati/mänskliga rättigheter, miljö etc.). Länder med föreslagna planeringsramar understigande 50 miljoner kronor har sammanförts i anslagspost *Övriga länder*. Tabell 4. Utvecklingssamarbete genom SIDA budgetåren 1993/94 - 1994/95 (mkr) Anvisat Förslag 1994/95 1993/94Basprogram Planeringsram (varav importstöd) A. PLANERINGSRAMAR OCH REGIONALA INSATSER AFRIKA Angola 160 60 70 Botswana 67,5 55 60 Etiopien 130 130 1401 Kenya 105 80 95 Mocambique 320(70) 245 3351 Namibia 90 85 90 (Sydafrika) (240) 2202 Tanzania 445(140) 295 3301 Uganda 85 95 1051 Zambia 255(115) 135 1851 Zimbabwe 195(65) 135 1401 Övriga länder i Afrika95(10) 95 1253 Regionala insatser 130 165 354 ASIEN Bangladesh 120 130 170 Indien 345 305 325 Laos 100 90 95 Sri Lanka 35 50 60 Vietnam 180 180 190 Regionala insatser 0 20 20 LATINAMERIKA Nicaragua 270(140) 155 1701 Utvecklingssamarbete Centralamerika 135 185 260 Utvecklingssamarbete Sydamerika 95 85 125 ______________________________________________ 3 357,5 2 775 B. ICKE LÄNDERFÖRDELAT Demokrati, mänskliga rättigheter650 5955 Katastrofer och återupp- byggnad m.m. 1 181 1 3006 Bistånd genom folkrörelser och andra enskilda organisationer875 1 0007 Särskilda miljöinsatser225 2308 Anvisat Förslag 1994/95 1993/94Basprogram Planeringsram (varav importstöd) C. ÖVRIGT Särskilda program 305 3059 Rekrytering och utbildning av fältpersonal 40 40 Vissa landprogramkostnader43 20 Information genom SIDA23 25 ________________________________________________ 3 342 3 515 SUMMA 6 699,5 6 290 1 Dessa ingår i den krets av länder som kan komma ifråga för betalningsbalansstöd. Fördelning enligt regler angivna under anslaget C 4. Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad 2 Medlen anvisas under anslagsposten Demokrati och mänskliga rättigheter varför beloppet ej ingår i basprogrammet 3 Avser basprogram/planeringsramar för Eritrea (30/35), Kap Verde (35/35), Guinea-Bissau (0/10), Lesotho (30/45) 4 Regionalt stöd genom SADC har fördelats på planeringsramar för Angola, Lesotho, Mocambique, Tanzania och Zambia. Ofördelat 35 miljoner kronor 5 60 miljoner kronor har förts över till basprogram för El Salvador inom anslagsposten Utvecklingssamarbete Centralamerika, 220 miljoner kronor redovisas som planeringsram för Sydafrika och ytterligare 200 miljoner kronor fördelas på planeringsramar för andra länder i huvudsak enligt SIDA:s förslag 6 För Afghanistan och Kambodja beräknas 100 miljoner kronor vardera 7 Direktstöd om totalt 40 miljoner kronor har fördelats på planeringsramar för Bangladesh, Indien och Sri Lanka 8 Av beloppet har 65 miljoner kronor fördelats på planeringsramar 9 Av beloppet har 40 miljoner kronor fördelats på planeringsramar SIDA I anslagsframställningen föreslår SIDA en total biståndsram på 13 300 miljoner kronor, vilket är en ökning med 340 miljoner kronor. Beräkningen bygger på ett antagande om en successiv återgång till enprocentsmålet. Under budgetåret 1992/93 ökade SIDA:s utbetalningar med 300 miljoner kronor jämfört med 1991/92. Den största ökningen faller på anslagsposten Katastrofer och återuppbyggnad, där utbetalningarna ökade med 330 miljoner kronor till 1,4 miljarder kronor. Den utgående reservationen har ökat med 700 miljoner kronor, varav dock 400 miljoner kronor utgör en engångseffekt på grund av ändrad periodicering i bokföringen. För anslaget C 2. föreslår SIDA en ökning med 143 miljoner kronor till 6 845 miljoner kronor. En ny anslagspost bör inrättas inom C 2. för betalningsbalansstöd och skuldlättnader föreslår SIDA vidare. För 1994/95 föreslås 940 miljoner kronor under denna anslagsposten, huvuddelen till tidigare programländer. Totalt skulle anslaget C 2 därmed uppgå till 7 745 miljoner kronor. SIDA redovisar sina förslag dels i form av basprogram, som är de tidigare landramarna minus eventuellt importstöd, dels i form av indikativa planeringsramar, som består av basprogrammet plus annat ändamålsbestämt bistånd (demokrati/mänskliga rättigheter, särskilda miljöinsatser, särskilda program, regionala insatser, landramsanknutet direktstöd via enskilda organisationer). I syfte att öka flexibiliteten i anslagsstrukturen och planeringsmetodiken föreslår SIDA: - att enskilda anslagsposter får överskridas med högst fem procent av anslagna medel, förutsatt att hela anslaget ej överskrids, samt att överskridandet skall avräknas mot anslagsposten, - att medel som inte utnyttjas avseende indikativa planeringsramar reserveras till nästkommande budgetår i den mån de intecknats genom insatsavtal eller genom beslut om beredning, - att SIDA ges rätt att fatta beslut om insatser oavsett belopp, under förutsättning att insatserna ligger inom ramen för de av regeringen fastställda riktlinjerna om biståndets inriktning för visst område och det finansiella utrymme som angivits. Antalet programländer för utvecklingssamarbete genom SIDA är nu nitton, och i varje land arbetar SIDA i genomsnitt i drygt sex sektorer. I båda fallen förespråkar SIDA en koncentration. SIDA:s förslag i övrigt redovisas och diskuteras under respektive anslag och anslagspost. Regeringens överväganden För 1994/95 föreslår regeringen att 6 290 miljoner kronor anvisas för utvecklingssamarbete genom SIDA. Motiven för de olika indikativa planeringsramarna och storleken på de icke-landrelaterade anslags- posterna har redan redovisats. I det föregående har regeringen betonat kraven på förbättrad kostnadseffektivitet och resultatanalys. Det är därför viktigt att SIDA fortsätter utvecklingsarbetet vad beträffar mål- och resultatstyrning. Regeringen biträder inte SIDA:s förslag om att under anslaget C 2. Utvecklingssamarbete med SIDA inrätta en ny anslagspost för betalningsbalansstöd och skuldlättnader. Övervägande skäl talar för att bistånd av denna speciella karaktär bör ges ett särskilt anslag, C 4. Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad. Regeringen delar SIDA:s syn på behovet av ökad flexibilitet i anslagstrukturen och planeringsmetodiken, och biträder därför de förslag, som redovisats ovan, vad gäller rätten till överskridanden med högst fem procent av enskilda anslagsposter, men begränsad till anslagsposter för landsamarbeten, samt förslaget om att medel som inte utnyttjats i de indikativa planeringsramarna kan reserveras till nästkommande budgetår. Nuvarande regler för SIDA:s egen beslutsrätt rörande samarbetet med enskilda länder gäller tills dess att regeringen i beslut fastställt samman- sättning och inriktning av biståndet. Regeringen är därför inte beredd att generellt biträda förslaget om att ge SIDA beslutsrätt om insatser oavsett belopp om de ligger inom ramen för regeringens riktlinjer och det finansiella utrymmet. Regeringen vill också erinra om den möjlighet som, efter riksdagens beslut om styrnings- och samverkansformerna i biståndet (prop. 1992/93:244, bet. UU 1992/93:26, rskr. 1992/93:342), finns att öka långsiktigheten i biståndet genom att utöka utfästelserna från tre till fem gånger den aktuella planeringsramen. I de fall regeringen anser att denna möjlighet bör utnyttjas kommer detta att anges i landstrategin för varje enskilt land. När det gäller SIDA:s förslag till ökad koncentration inom biståndet delar regeringen den allmänna inriktningen i förslagen. Kravet på ökad resultatstyrning innebär ett högre krav på prioriteringar. Hur och när en insats skall avslutas eller fasas ut bör diskuteras redan när insatsen planeras, och nya insatser bör ges klara och uppföljningsbara mål. Det ligger i Sveriges intresse att i olika former bedriva utvecklingssamarbete med ett stort antal länder. Det behöver dock inte betyda bistånd genom SIDA eller ens att SIDA behöver tillämpa samma krävande planeringsmetodik på alla länder, oavsett insatsens storlek eller karaktär. Utveckling av nya planeringsformer inom SIDA kan vara ett sätt att höja kostnadseffektiviteten utan att på något menligt sätt sänka kraven vad gäller kvalitet, uppföljning och kontroll. Ett av huvudsyftena med landstrategiarbetet är att förbättra beslutsunderlaget för regeringens prioriteringar av insatser mellan och inom länder. Även Sekretariatet för analys av utvecklingssamarbetet (SAU) kommer att spela en viktig roll i detta avseende. Några ytterligare åtgärder för att analysera ländervalet, med sikte på att minska antalet samarbetsländer, är därför inte erforderliga just nu, utan bör bli ett resultat av det förändringsarbete som pågår av biståndets styrnings- och samarbetsformer. Det är angeläget att SIDA:s arbete med att förtydliga rollerna i biståndsprocessen fortsätter, men att hänsyn tas till de faktiska förut- sättningarna i olika länder. Redan nu lämnas bistånd i betydande omfattning till insatser som är befolkningsrelaterade. Regeringen vill särskilt framhålla vikten av att främja kvinnans ekonomiska och sociala ställning. Utbildningsinsatser och hälsovård är särskilt viktiga medel. Regeringen ser med intresse fram mot den särskilda strategi på befolkningsområdet som SIDA håller på att utarbeta. Övrigt Särskilda program Särskilda program är en samlande rubrik för verksamhet och stöd till insatser som av olika skäl är särskilt prioriterade eller är av utpräglad försöks- och metodutvecklingskaraktär. Den ämnesinriktade verksamheten (ÄIV) består huvudsakligen av insatser som befinner sig i ett uppbyggnadsskede och där de enskilda insatserna ännu är relativt små och ännu inte färdiga att infogas i det långsiktiga bilaterala samarbetet med enskilda länder. Initiativen till dessa insatser har huvudsakligen kommit från riksdagen och regeringen. Försöks- och metodutvecklingsverksamheten (FOM) ger möjligheter att identifiera, utvärdera, dokumentera och sprida erfarenheter av nya metoder och tekniker inom olika sektorer av utvecklingssamarbetet. Insatserna har ofta inslag av forskning varför ett nära samarbete med SAREC sker. Den tredje kategorin inom Särskilda program utgörs av insatsförberedelser och resultatvärdering (IRV). Här genomförs analyser och utvärderingar av uppnådda effekter av och utförda prestationer i verksamheten. Resultat och överväganden används i stor utsträckning i den biståndspolitiska beslutsprocessen och debatten. Verksamheten inom Särskilda program administreras av SIDA, men resultat, analyser, utvärderingar m.m. sprids till och nyttiggörs även i stor utsträckning inom andra myndigheter, enskilda och internationella organisationer m.fl. Regeringens överväganden Insatserna inom Särskilda program är i flera avseenden av strategisk betydelse för svenskt utvecklingssamarbete. De arbetssätt och analys- instrument som används behöver successivt utvecklas. Inte minst gäller detta mot bakgrund av de skärpta kraven på effektivitet i användningen av anvisade resurser. Det ligger därför i sakens natur att effekterna av de insatser som görs inom ramen för Särskilda program endast kan avläsas på mycket lång sikt. Regeringen föreslår att 305 miljoner kronor anvisas för anslagsposten Särskilda program budgetåret 1994/95. Rekrytering och utbildning av fältpersonal Målet för SIDA:s personalbistånd är att ställa personal till förfogande som kompletterar mottagarländernas egna resurser. I första hand inriktas insatserna på kompetensutveckling, i syfte att stödja en långsiktig och bärkraftig utveckling av människor och institutioner. Från anslagsposten bekostas utbildning av fältpersonal, det bilaterala expertprogrammet, s.k. Minor Field Studies (MFS) och stöd till fältpersonalens återinträde på den svenska arbetsmarknaden. Insatserna är således viktiga inslag i utvecklingen av den svenska resursbasen. Särskilt de bilaterala expert- och MFS-programmen är angelägna insatser i arbetet med att föryngra och långsiktigt trygga tillgången på kompetent fältpersonal. En mycket tydlig tendens är att antalet kontraktsanställda, för vilka SIDA har ett arbetsgivaransvar, minskar och att antalet konsulter i av SIDA upphandlade konsultföretag ökar. Detta ställer förändrade krav på såväl utbildningens inriktning som dess omfattning och former. Regeringens överväganden Personalbistånd är och kommer under överskådlig tid framåt att förbli en viktig del i det svenska utvecklingssamarbetet. Det är därför angeläget att SIDA på ett kraftfullt sätt arbetar med kompetensutveckling och föryngring av den personkrets som medverkar i personalbiståndet. Det är härvid särskilt angeläget att SIDA under de närmaste åren verkar för att fler kvinnor engageras. Kraven på fler kvinnor i personalbiståndet och att de konsulter som engageras har erforderlig kompetens för uppdraget bör i första hand riktas mot de företag med vilka SIDA tecknar utkontrakteringsavtal. Det bör ligga i företagens eget intresse att investera i personalens kompetens och att utnyttja gjorda insatser som konkurrensfördel. Av detta skäl skall den utbildning som erbjuds företagen vara avgiftsbelagd. SIDA kan härigenom också bättre bedöma den erbjudna utbildningens relevans och kvalitet samt successivt få ökat ekonomiskt utrymme att utveckla utbildningen. SIDA har i sin anslagsframställning föreslagit att 45 miljoner kronor anvisas anslagsposten Rekrytering och utbildning av fältpersonal budgetåret 1994/95. Regeringen föreslår att 40 miljoner kronor anvisas anslagsposten för budgetåret 1994/95. Vissa landprogramkostnader Medel från denna anslagspost används främst för skatter och sociala avgifter för fältpersonal, som erläggs i Sverige, och vissa övriga gemensamma kostnader för fältpersonalen samt kostnader för handläggning av säkerhetsfrågor och säkerhetsarrangemang vid biståndskontoren. Regeringens överväganden Insatserna under denna anslagspost är framför allt nödvändiga för att undvika att de indikativa planeringsramarna för länder med en stor andel personalbistånd drabbas av onödig belastning. Regeringen föreslår att 20 miljoner kronor anvisas anslagsposten Vissa landprogramkostnader budgetåret 1994/95. Information genom SIDA För att bredda förståelsen och engagemanget för u-ländernas situation och biståndets roll krävs omfattande informationsinsatser. Det av riksdagen angivna målet för u-landsinformationen är att utveckla människors kunskaper om och intresse för u-ländernas utveckling. Därmed kan engagemanget för Sveriges internationella solidaritetspolitik fördjupas. Ett brett samhällsengagemang i internationella utvecklingsfrågor är av avgörande betydelse för en fortsatt hög biståndsvilja och ett omfattande bistånd. SIDA har som en huvuduppgift att informera om de insatser som görs på biståndsområdet och om de resultat som uppnåtts i utvecklingssamarbetet samt att stärka förståelsen för u-länderna och deras situation. De övriga biståndsmyndigheterna, BITS, SWEDECORP och SAREC har också en viktig uppgift att fylla i detta avseende, inte minst när det gäller information om den egna verksamheten. Nordiska Afrika-institutet har som särskild uppgift att forska och sprida kunskap om Afrika. Sandö U-centrum fullgör en viktig utbildningsinsats inom biståndet. Även folkrörelser och enskilda organisationer har en betydelsefull roll i informationsspridningen. Andra viktiga aktörer på området är t.ex. skolor och universitet, journalister och det svenska näringslivet, vilka samtliga både bör ges tillgång till och kunna bidra med information om det svenska utvecklingssamarbetet. En bred information om andra länder och kulturer är också av stor betydelse för att minska tendensen mot främlingsfientlighet och rasism i vårt samhälle, inte minst bland ungdomar. Regeringens överväganden SIDA:s informationsverksamhet bör prioritera insatser visavi skolungdomar. Detta bör bl.a. ske genom skolor och universitet för att därmed medverka till en förbättrad undervisning och kunskapsspridning om de internationella utvecklingsfrågorna och biståndets roll. De regionansvariga informatörerna bör spela en ökad roll i denna verksamhet. Insatserna bör inriktas på en bred informationsspridning i grundskolan och gymnasiet samt bidra till förbättrad utbildning i u-landsfrågor på universitetsnivå. Det svenska näringslivet, den svenska resursbasen inom biståndet bl.a. inom olika organisationer och institutioner liksom enskilda individer med biståndserfarenhet och massmedierna är också strategiskt viktiga grupper i informationsspridningen. En närmare kartläggning och analys av den nuvarande informationsverksamheten på biståndsområdet både vad gäller bilateralt och multilateralt bistånd som underlag för en bedömning om behovet av eventuella förstärkta informationsinsatser kommer att äga rum under våren för att presenteras i nästa års budget- proposition. 25 miljoner kronor föreslås avsättas för anslagsposten Information genom SIDA, varav 6 miljoner kronor ställs till regeringens disposition för särskilda informationssatsningar. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner de riktlinjer för utvecklingssamarbete genom SIDA som förordats i det föregående, 2. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och åtaganden som förordats, 3. till Utvecklingssamarbete genom SIDA anvisar ett reservationsanslag på 6 290 000 000 kr. C 3. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) 1992/93Utgift294 509 000 1993/94Anslag297 425 000 1994/95Förslag314 700 000 Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) är enligt förordningen (1988:531) med instruktion för SIDA, en myndighet för det direkta utvecklingssamarbete som Sverige bedriver med utvecklingsländer. Det övergripande målet för SIDA är att inom ramen för de biståndspolitiska målen och på kostnadseffektivast möjliga sätt genomföra ett bistånd i enlighet med av riksdagen och regeringen fastställd övergripande inriktning på länder och verksamheter. SIDA har lämnat en årsredovisning avseende verksamheten under budgetåret 1992/93. Riksrevisionsverkets granskning av denna har inte föranlett någon anmärkning. Anslagssparandet från budgetåret 1992/93 uppgår till 11 381 560 kr. I sin enkla anslagsframställning för budgetåret 1994/95 har SIDA vad gäller det aktuella anslaget föreslagit följande förändringar: - En kvalificerad kassahållningsfunktion (Cash Management) bör inrättas (500 000 kr). - Kostnaderna för nuvarande tjänster vid ambassaden i Pretoria bör överföras från anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA. när ett reguljärt bistånd till ett demokratiskt Sydafrika kan inledas (2 200 000 kr). - Kompensation för effekterna av den svenska kronans depreciering på utlandstilläggen (3 000 000 kr) bör utgå. - De särskilda insatserna avseende kompetensutveckling bör fortsätta (i likhet med innevarande budgetår bör 3 000 000 kr anvisas särskilt). Den integrerade fältadministration som börjar införas under budgetåret 1993/94 skall bidra till besparingar och kommer att leda till en delvis förändrad kostnadfördelning mellan UD och SIDA. Det är i dagsläget svårt att beräkna effekterna på anslagen. Regeringen kommer senare att fatta nödvändiga beslut. Integrationen skall vara genomförd senast den 1 januari 1995. Regeringens överväganden Sammanfattning Övergripande mål Det övergripande mål som gäller för treårsperioden 1992/93 - 1994/95 bör ligga fast. Regeringen har den 17 juni 1993 beslutat att de övergripande mål och verksamhetsmål som gällt för perioden 1992/93 - 1994/95 utsträcks till att omfatta även budgetåret 1995/96. Resurser Ramanslag 1994/95 314 700 000 kr Planeringsram 1994/95 - 1995/96 626 400 000 kr Övrigt SIDA disponerar medel för huvuddelen av sin verksamhet under anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA. Myndigheten disponerar även vissa medel under anslagen C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram och G 1. Samarbete med länderna i Central- och östeuropa. Resultatbedömning Den årsredovisning avseende verksamhetsåret 1992/93 som SIDA lämnat till regeringen visar tydligt på den mycket stora bredden i det bilaterala biståndet. Samtidigt är det uppenbart att den diversifierade verksamheten försvårat enhetlighet och entydighet i redovisningen. RRV har i sin granskning av årsredovisningen pekat på vissa oklarheter och brister. Regeringen instämmer i allt väsentligt i RRV:s synpunkter. Den årsredovisning som SIDA lämnat är enligt regeringens mening ett viktigt ytterligare steg i arbetet med att utveckla resultatstyrningen i biståndet. I detta hänseende har den process i vilken årsredovisningen arbetats fram varit mycket värdefull. Regeringen avser senare att meddela riktlinjer för utformningen av SIDA:s årsredovisning avseende budgetåret 1993/94. Resultaten av det interna översynsarbete som påbörjades våren 1993 visar att SIDA har goda förutsättningar att genomföra framgångsrika effektiviserings- och rationaliseringsinsatser. Även i detta hänseende utgör SIDA:s årsredovisning ett värdefullt bidrag. I denna ges på flera håll klara uttryck för en ökad medvetenhet om och beredskap för förändring och omprövning av såväl verksamhetens inriktning som dess former. Även de förändringar av regeringens planerings- och beredningsprocess avseende det internationella utvecklingssamarbetet som beslutades av riksdagen våren 1993 (prop. 1992/93:244, bet. 1992/93:UU26, rskr. 1992/93:342) är ägnade att precisera SIDA:s roll. Sammantaget bör detta ge myndigheten bättre förutsättningar att ompröva uppgifter och funktioner. Av vikt för regeringens fortsatta arbete med dessa frågor är även de överväganden och förslag som i dagarna kommer att lämnas från utredningen om biståndsförvaltningens effektivitet (dir. 1993:87). Slutsatser SIDA:s årsredovisning utgör ett värdefullt underlag för en fortsatt och fördjupad dialog mellan regeringen och myndigheten. Årsredovisningen, som är den första i sitt slag inom det biståndspolitiska området, visar att prestations- och resultatredovisningar av biståndsinsatser är möjliga att genomföra. Den visar samtidigt också tydligt att arbetet med att redovisa och analysera kan och bör utvecklas ytterligare. De genom årsredovisningen förbättrade förutsättningarna att ta del av och bedöma vad som faktiskt uträttats inom biståndet befrämjar också den allmänna förståelsen och uppslutningen för svensk biståndspolitik. Sammantaget innebär regeringens bedömning att de riktlinjer som lades fast i 1992 års budgetproposition bör gälla även för budgetåret 1994/95. I den uppräkning som gjorts vid beräkningen av ramanslaget för budgetåret 1994/95 ingår även en kompensation för höjda utlandstillägg. De insatser vad gäller kompetensutveckling som inleddes budgetåret 1992/93 bör fortsätta även under budgetåret 1994/95 (oförändrat 3 000 000 kr). Vad gäller verksamheten vid den svenska ambassaden i Pretoria delar regeringen SIDA:s bedömning att en överföring från sak- till för- valtningsanslag bör ske först när den demokratiska utvecklingen i Sydafrika så medger. Regeringen instämmer i myndighetens bedömning att en kvalificerad kassahållningsfunktion bör inrättas. Detta bör myndigheten dock finansiera genom omprioritering inom föreslaget ramanslag. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) anvisar ett ramanslag på 314 700 000 kr. C 4. Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad Utgift 1992/93531 695 6091 Reservation774 170 9701 Anslag 1993/94500 000 0001 Förslag1994/951 000 000 000 1 Dessa uppgifter hänför sig till anslagsposten Stöd till ekonomiska reformprogram och skuldlättnadsåtgärder inom anslaget C 3. Andra biståndsprogram som från och med budgetåret 1994/95 föreslås slås samman med medel för importstöd tidigare anslaget under C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA Stöd till ekonomiska reformer syftande till marknadsekonomi för att stimulera tillväxt och långsiktig utveckling är ett av målen för svenskt utvecklingssamarbete. En utveckling i riktning mot ökad marknadsorientering av ekonomin är även ett av regeringens kriterier för biståndssamarbete. Så gott som samtliga svenska samarbetsländer genomför nu reformprogram med makroekonomiska stabiliserinsgåtgärder och strukturförändringar och liberalisering av ekonomin. Ett viktigt sätt för Sverige att främja denna ekonomiska omvandling från tidigare planekonomi till marknadsekonomi är genom s.k. betal- ningsbalansstöd, vilket möjliggör för ett skuldtyngt land att erhålla utländsk valuta för att kunna importera de varor som är nödvändiga för att uppnå ekonomisk tillväxt och en långsiktigt hållbar utveckling. Betalningsbalansstöd ges till de fattigaste, mest skuldtyngda länderna, i anslutning till internationellt samordnade aktioner. Det kan antingen ta formen av fritt obundet stöd till import, eller skuldlättnad som indirekt frigör medel för import. Betalningsbalansstöd har tidigare finansierats dels över landramarna inom anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA och dels över en särskild anslagspost Stöd till ekonomiska reformprogram och skuldlättnadsåtgärder inom anslaget C 3. Andra biståndsprogram. Enligt riksdagens beslut baserat på prop. 1992/93: 244, bet. 1992/93: UU26 samt rskr. 1992/93: 342, skall från och med budgetåret 1994/95 importstödet brytas ut ur landramarna och sammanföras med betalningsbalansstödet under anslaget C 3. Andra biståndsprogram. Resultatet har blivit ett nytt anslag C 4. Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad. Regeringen anser att det är angeläget att upprätthålla ett omfattande betalningsbalansstöd för att bistå de fattiga, skuldtyngda länder som genomför ekonomiska reformer. Tunga skuldbördor och oförmåga att föra en systematisk anpassningspolitik har under en längre tid undergrävt den ekonomiska och sociala utvecklingen i många u-länder. Situationen blev för många länder akut under 1980-talet med stora bytesbalansunderskott och stagnerande tillväxt som följd. Orsakerna står att finna i såväl interna som externa faktorer. Bland de interna kan nämnas ineffektiv användning av upplånat kapital, ineffektiva statliga regleringar, felaktig jordbrukspolitik, övervärderade växelkurser och en alltför expansiv penning- och finanspolitik. Situa- tionen förvärrades av en försämrad omgivning med stigande realräntor, stigande dollarkurs, sjunkande priser på u-ländernas exportprodukter och ökad protektionism på i-landsmarknaderna. För att de skuldtyngda länderna skall kunna återupprätta tillväxten och komma ur den ekonomiska krisen är det nödvändigt att ekonomiska reformer genomförs. Dessa ekonomiska reformprogram, som oftast utformas i samarbete med Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken, syftar till att minska de makroekonomiska obalanserna och genom marknadsekonomiska, strukturella och institutionella reformer skapa en bättre grund för tillväxt i ekonomin. För att anpassningen skall bli framgångsrik krävs, förutom politisk vilja och starkt ledarskap i länderna, dock att programmen får tillräcklig extern finansiering i form av ökade biståndsflöden och skuldlättnader. Huvuddelen av det svenska betalningsbalansstödet går till Afrika söder om Sahara, där majoriteten av de fattigaste, mest skuldtyngda länderna finns. Våra medel kanaliseras främst via Världsbankens särskilda program för Afrika, SPA. De huvudsakliga mottagarna har varit Tanzania, Mocambique, Zambia, Uganda, Zimbabwe, Ghana och det senaste året Etiopien. Det finns dock viktiga mottagarländer även utanför Afrika, t.ex. Nicaragua, Bolivia och Vietnam. SPA-samarbetet har visat sig vara ett mycket framgångsrikt initiativ för att mobilisera och samordna ökade resurser till förmån för de fattigaste och mest skuldtyngda länderna i Afrika som genomför ekonomiska reformprogram. Samarbetet omfattar ökad utlåning från IMF och Världsbanken på förmånliga villkor, ökat betalningsbalansinriktat bistånd från bilaterala givare samt skuldlättnader. Utöver ökade resursflöden läggs stor vikt vid biståndssamordning, minskad bindning av biståndet, uppföljning av landets budgetutgifter och fattigdomsfrågor. Sverige är en av de största bidragsgivarna till SPA och har aktivt deltagit i policydialogen. Under det senaste året har Sverige lett en arbetsgrupp som formulerat riktlinjer för givarfinansiering av lönekostnader i mottagarländerna. Regeringen anser att SPA-samarbetet fyller en viktig funktion och bör drivas vidare och har därför uttryckt sitt stöd för en tredje fas av samarbetet över perioden 1994-96. En indikativ utfästelse om 900 miljoner kronor per år i svenskt betalningsbalansstöd till SPA har givits för treårsperioden. En av de viktigaste formerna för bidrag inom SPA är s.k. sam- och parallellfinansiering med Världsbankens långivning. Sveriges bidrag har huvudsakligen lämnats i form av obundet importstöd till marknadsbaserade valutafördelningssystem i mottagarländerna. Importstödet möjliggör den import som är nödvändig för ekonomisk återhämtning och är en biståndsform som bidrar till framväxten av en privat sektor i mottagarlandet. Detta förutsätter bl.a. att valutafördelningen inte är centralstyrd eller förenad med subventioner till importören. Det är härvid viktigt att importören betalar fullt motvärde i lokal valuta. Uppföljning av importstödet måste främst ske genom att följa genomförandet av det ekonomiska reformprogrammet i stort samt genom att föra en dialog om fördelningen och prioriteringarna i mottagarlandets statsbudget. Våra uppföljningar av importstödet visar att huvuddelen av den import som sker genom de marknadsbaserade systemen utgörs av insats- och kapitalvaror, och enligt Världsbanken går 85 % av stödet till den privata sektorn. Regeringen anser att obundet importstöd till marknadsbaserade valutafördelningssystem även fortsättningsvis bör utgöra en betydande insats från anslaget. Inom ramen för SPA ger Sverige också bidrag för att underlätta de fattigaste ländernas betalning av lån till Världsbanken på marknadsmässiga villkor. Det gäller de fattiga länder som numera endast får tillgång till Världsbankens utlåning på förmånliga villkor, men som har gamla lån på marknadsmässiga villkor. Dessa skulder är ofta mycket betungande. Världsbanken är, liksom andra internationella finansiella institutioner, s.k. prioriterad fordringsägare, vilket innebär att fordringarna inte kan avskrivas eller omförhandlas. Bidragen för att underlätta återbetalning av sådan skuld är en effektiv form av skuldlättnad, eftersom resurser direkt frigörs för andra ändamål. Sverige bör fortsätta att bidra till denna typ av skuldlättnad till länder inom och utanför SPA som genomför ekonomiska reformer. En motsvarande typ av skuldlättnad avseende återbetalning av lån från Afrikanska utvecklingsbanken är under diskussion bland bankens medlemsländer. Under förutsättning att en ur svensk synvinkel tillfredsställande mekanism med sådant ändamål kommer till stånd, kan möjligheten att lämna svenska bidrag övervägas. IMF spelar en huvudroll när det gäller de ekonomiska reformprogrammen. Eftersom fondens ordinarie resurser endast kan utlånas på icke-koncessionella villkor för temporärt betalningsbalansstöd, har särskilda lånearrangemang på mjuka villkor skapats för att stödja de fattigaste länderna. ESAF (Enhanced Structural Adjustment Facility) finansieras i huvudsak genom gåvobidrag, bl.a. från Sverige, och lån på förmånliga villkor från medlemsländerna. Utvärderingar av ESAF har visat att stödet varit ett viktigt instrument i att främja de nödvändiga reformerna i mottagarländerna. Sverige har vid utformningen av efterföljaren till ESAF, arbetat för ett brett deltagande av givarländer och för en rimlig bördefördelning. Ett svenskt bidrag om totalt 400 miljoner kronor dvs. 80 miljoner kronor per år har utfästs till ESAF II för budgetåren 1993/94 - 1997/1998. Ett antal skuldtyngda länder har stora betalningseftersläpningar till Världsbanken, IMF eller regionala utvecklingsbanker. Detta är ett allvarligt problem, eftersom länderna utestängs från ny långivning. Särskilda insatser måste till för att hjälpa de länder som lägger om sin ekonomiska politik och försöker klara ut problemen med betalningseftersläpningarna. Genom att bilda en s.k. stödgrupp av frivilliga bidragsgivare kan extraordinära resurser mobiliseras i sådana situationer. Sverige har under innevarande budgetår bidragit till stödgruppsoperationer för Vietnam och Kambodja, vilka resulterat i en normalisering av dessa länders relationer till de internationella finansiella institutionerna och ett ökat biståndsflöde till dessa länder. Sverige bör även fortsättningsvis bidra till stödgruppsoperationer, baserat på en bedömning från fall till fall avseende mottagarlandets uppfyllande av de generella kriterier som gäller för betalningsbalansstöd. Skulderna till offentliga bilaterala fordringsägare, främst exportkrediter vilka omförhandlas i Parisklubben, är en tung börda för många av de fattigaste mest skuldtyngda länderna. Sverige har aktivt drivit frågan om ytterligare skuldlättnader i Parisklubben och vissa framsteg avseende skuldlättnad för dessa länder har uppnåtts på senare år. Den överenskommelse som träffades i december 1991 om de s.k. utvidgade Toronto- villkoren, vilket innebär en skuldminskning om 50 % av omförhandlad skuldtjänst, är emellertid betydligt mindre långtgående än vad Sverige drivit. Sverige bör därför även i fortsättningen kunna bidra med betalningsbalansstöd bl.a. för att täcka de fattigaste ländernas räntebetalningar till Sverige som skall betalas i enlighet med omförhandlingsavtalen. Samtidigt är det viktigt att Sverige i relevanta fora fortsatt verkar för ökade bilaterala skuldlättnader. Många fattiga länder har en visserligen begränsad men ändå betungande kommersiell skuld, dvs. skuld till privata fordringsägare, främst banker. Betalningseftersläpningarna har försvårat tillgången på nya lån och fördyrat nödvändiga handelskrediter. Genom skuldåterköp och skuldbyten kan man utnyttja dessa fordringars låga värdering på andrahandsmarknaden. Världsbanken samordnar och bidrar själv tillsammans med bilaterala biståndsgivare till finansiering för återköp av kommersiella skulder. Ett antal skuldåterköp planeras för innevarande och kommande budgetår och Sverige har utfäst bidrag till en del av dessa. Trots de åtgärder och mekanismer som beskrivits ovan är skuldsituationen för många av de fattigaste länderna så besvärlig att den utgör ett allvarligt hinder mot ekonomisk återhämtning och en långsiktigt hållbar utveckling. Den del av skulden som inte kan avskrivas eller omförhandlas är så pass stor att skuldtjänstbetalningarna tränger ut produktiv import och investeringar för utvecklingsändamål. För dessa länder, som måste behandlas enskilt från fall till fall, måste nya kreativa lösningar på skuldproblemet finnas. Sverige driver därför frågan om ytterligare lättnad i skuldbördan för de fattigaste länderna i olika internationella sammanhang i t.ex. Parisklubben, Utvecklingskommittén (IMF:s och Världsbankens policyorgan), IDA och SPA. Detta arbeta bör fortsätta. Härutöver kommer Sverige tillsammans med Schweiz att arrangera ett internationellt seminarium i Geneve i mars 1994, för att med andra fordringsägare och biståndsgivare diskutera de fattigaste ländernas skuldsituation. Syftet med seminariet är att analysera skuldsituationen med avseende på olika typer av skulder och bedöma effekten av olika skuldlättnadsåtgärder som genomförts hittills. Skuldproblemets omfattning och tänkbara åtgärders effektivitet med avseende på länders olika utgångslägen kommer att diskuteras. De olika skuldtyperna, offentliga bilaterala, multilaterala och kommersiella skulder, kommer att behandlas. En fri och informell diskussion kan bidra till att höja den internationella prioriteten vad gäller skuldlättnadsåtgärder för de fattiga länder som hindras i sin utveckling av en alltför betungande skuldbörda. På sikt bör detta leda till att ytterligare skuldlättnad medges till dessa länder. Ett omfattande arbete har de senaste åren lagts ned på att utreda effekterna av de ekonomiska reformerna i u-länderna samt det därtill ökade resursflödet inklusive skuldlättnadsåtgärder. Världsbanken har särskilt sökt studera resultaten i de afrikanska länderna. Dessa studier visar att de länder som under en längre period genomfört reformer uppvisar en bättre utveckling avseende tillväxt i BNP och export än andra. Att komma till rätta med tidigare snedfördelningar i ekonomin, till exempel genom devalvering till en växelkurs som motsvarar marknadsvärdet, har visat sig var särskilt betydelsefullt för att stimulera produktion och export. Världsbanken menar vidare att det är kombinationen av reformer och ett ökat resursflöde som lett till de positiva resultaten. Samtidigt konstateras svårigheter och fördröjningar med de strukturella reformerna, t.ex. effektiviseringen av statsförvaltningen och de statliga företagen, vilket försvårar återhämtningen. Resultaten avseende situationen inom de sociala sektorerna har inte varit tillfredsställande. Det finns ingenting som visar att den sociala servicen försämrats till följd av reformprogrammen, utan de sociala problemen är främst en avspegling av den ekonomiska krisen, vilken i sin tur nödvändiggjort reformerna. I de reformprogram som under de senaste åren planerats har man emellertid höjt ambitionen avseende de sociala frågorna. Förbättringen av social service t.ex. inom utbildning, hälsovård och vattenförsörjning, prioriteras och behandlas nu som en integrerad del av reformprogrammen. Målsättningen är att de ekonomiska reformprogrammen på ett tidigare stadium och mer direkt skall medverka till direkta förbättringar i människors levnadsvillkor. Stöd från anslaget bör även fortsättningsvis utgå till de fattigaste och mest skuldtyngda länderna, som genomför ekonomiska reformprogram. Bidrag skall kunna utgå till länder som för en utvecklingsfrämjande politik i riktning mot marknadsekonomi och demokrati. Stödet skall fördelas på grundval av de resultat som uppnås avseende överenskomna reformprogram samt av hur det internationella samarbetet utformas. En betydande grad av flexibilitet behövs. Detta innebär att medelsutnyttjandet kan komma att variera från år till år. Ett fortsatt omfattande behov av insatser finns för de kommande åren. Den ingående reservationen för innevarande budgetår är helt intecknad. Det totala betalningsbalansstödet som beslutats att finansieras från anslagen C 3. Andra biståndsprogram och C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA har under de två senaste budgetåren 1991/92 och 1992/93 uppgått till ca 1 450 miljoner kronor respektive 1 220 miljoner kronor. Regeringen föreslår att 1 000 miljoner kronor anslås till stöd för ekonomiska reformer och skuldlättnad för budgetåret 1994/95. Regeringen ämnar besluta om fördelningen på olika mottagarländer delvis baserat på förslag från SIDA under våren 1994. De länder som mot bakgrund av uppnådda ekonomiska resultat, skuldtyngdhet och finansieringsbehov för närvarande skulle kunna komma ifråga för stöd från anslaget är Zambia, Tanzania, Moçambique, Uganda, Etiopien, Zimbabwe, Ghana, Nicaragua, och Bolivia. Även andra länder kan komma i fråga under förutsättning att de uppfyller de kriterier som ovan uppställts för stöd från anslaget. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner de riktlinjer för bidragsgivningen som förordats i det föregående, 2. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och åtaganden som förordats, 3. till Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad anvisar ett reservationsanslag på 1 000 000 000 kr. C 5. Utvecklingssamarbete genom Beredningen för inter-nationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) Tekniskt samarbete 1992/93Utgift313 282 449 Reservation 152 989 355 1993/94Anslag304 500 000 1994/95Förslag335 000 000 Från anslaget finansieras tekniskt samarbete (inkl. internationella kurser) genom beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS). BITS föreslår att myndigheten anvisas 335 miljoner kronor för tekniskt samarbete (inkl. internationella kurser). Förslaget motsvarar en ökning med 31,5 miljoner kronor jämfört med innevarande budgetår. Den föreslagna höjningen av medelsramen motiveras med att BITS räknar med en kraftig ökning av utbetalningarna under budgetåren 1993/94 och 1994/95 jämfört med de utbetalningar om 316 miljoner kronor som gjordes under budgetåret 1992/93. För budgetåret 1994/95 förutser BITS ett fortsatt reguljärt samarbete med Egypten, Botswana, Ghana, Tunisien, Zimbabwe, Namibia, Bolivia, Costa Rica, Chile, Filippinerna, Kina, Malaysia och Thailand. Vidare räknar man med att samarbete i några av de länder som hittills varit föremål för enstaka insatser skall övergå i mer reguljära former. I denna krets av länder ingår t.ex. El Salvador, Paraguay, Indonesien, Mongoliet, Madagaskar och Senegal. BITS räknar också med att tekniskt samarbete kan komma att inledas med Indien, Sri Lanka och Vietnam. I den internationella kursverksamheten introduceras fyra nya kurser inom områdena miljövård, demokrati- och rättssäkerhet, offentlig förvaltning samt riskplanering. Vidare planeras 3 - 4 regionala uppföljningsseminarier som syftar till att höja kvaliteten på de internationella kurserna samt förbättra underlaget för en bedömning av kursernas långsiktiga effekter. BITS beräknar ett medelsbehov om 130 miljoner kronor för den internationella kursverksamheten. Regeringens överväganden Resultatbedömning BITS tekniska samarbete utgör en viktig kanal för överföring av svenskt kunnande till u-länderna. BITS resultatredovisning visar att verksamheten bedrivs med en sådan inriktning att de fastställda målen kan nås även om det i många fall kan vara svårt att i kvantitativa termer mäta utvecklings- effekterna av enskilda insatser. BITS strävan att lägga allt större vikt vid att projekt formuleras med angivande av klara och mätbara mål kommer att bidra till att underlätta resultbedömningen av framtida insatser. Slutsatser Regeringen delar BITS bedömning att efterfrågan under budgetåren 1993/94 och 1994/95 kommer att öka jämfört med budgetåret 1992/93. Detta bedöms ske bl.a. som en följd av den breddning av BITS länder- krets som aviserades i föregående års budgetproposition. Regeringen föreslår att 335 000 000 kr anvisas för tekniskt samarbete för budgetåret 1994/95. Det tekniska samarbetet med Indonesien skall också fortsättningsvis begränsas till enstaka insatser. I enlighet med riksdagens bemyndigande får BITS utfästa två gånger budgetårets anslag för tekniskt samarbete (prop. 1987/88:100 bil. 5, bet. 1987/88:UU20, rskr. 1987/88:226). U-krediter 1992/93 Utgift316 000 000 Reservation561 461 411 1993/94Anslag 400 000 000 1994/95Förslag430 000 000 Från anslaget finansieras även u-krediter genom Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS). Under budgetåret 1992/93 har BITS beslutat om 12 krediter motsvarande en total utlåning om 3 102 miljoner kronor. Gåvoandelen i dessa krediter uppgår till 1 046 miljoner kronor. Avtal har under året undertecknats för fem krediter om sammanlagt 1 100 miljoner kronor. Anslagsbelastningen under budgetåret 1992/93 uppgick därmed till 316 miljoner kronor. Den utgående reservationen ökade från 458 miljoner kronor till 562 miljoner kronor. BITS föreslår att 500 miljoner kronor anvisas för gåvoelementet i u-krediter. Förslaget motsvarar en ökning med 100 miljoner kronor jämfört med innevarande budgetår. Ökningen motiveras bl.a. med att kreditgivningen till länder som skall erhålla krediter med en högre subventionsgrad (50 %) förväntas öka. BITS räknar också med någon obunden kredit i samfinansiering med Världsbanken eller regional utvecklingsbank. Vidare analyserar BITS möjligheterna att ge u-krediter till länder som bedriver en aktiv reformpolitik men till vilka kreditgivningen är förknippad med ett större risktagande. I denna kategori länder ingår Filippinerna, Bolivia och Costa Rica. BITS erinrar om tidigare framfört förslag att pröva ett visst u-kreditsamarbete med Indonesien. Regeringens överväganden Resultatbedömning Genom u-krediter överförs finansiella resurser för att finansiera projekt som prioriteras av låntagarlandet, som av BITS bedöms få betydande utvecklingseffekter för landet och där svenska varor och tjänster är konkurrenskraftiga. BITS resultatredovisning visar att u-kreditgivningen bedrivs med en sådan inriktning att de fastställda målen kan nås. På grund av insatsernas långsiktiga karaktär kan det dock vara svårt att mäta den slutliga utvecklingseffekten. Utvärderingar under berednings-, genomförande- och driftsfasen för u-kreditprojekt visar emellertid att förutsättningarna är goda för att projekten skall leda till avsedda utvecklingseffekter. Slutsatser Regeringen delar BITS bedömning att efterfrågan på u-kreditfinansiering kommer att öka. För en sådan utveckling talar antalet och storleken på de projekt som nu är under beredning vid BITS och som kan väntas leda till utbetalningar under innevarande och kommande budgetår. Ett planerat kraftöverföringsprojekt i Filippinerna kan t.ex. komma att belasta anslaget med ca 300 miljoner kronor under tre budgetår. De nya internationella reglerna för bundna u-krediter medför bl.a. också att kreditgivningen till länder med begränsad tillgång till marknadskrediter ökar vilket resulterar i en större anslagsbelastning då sådana krediter kommer att ges med ett högre gåvoelement än normala u-krediter. Regeringen anser att BITS bör kunna lämna u-krediter till Indonesien. Beslut om sådan kreditgivning skall i varje enskilt fall underställas regeringens prövning. Regeringen föreslår att 430 miljoner kronor anvisas för gåvoelement i u-krediter för budgetåret 1994/95 samt att BITS bemyndigas att göra utfästelser för u-krediter med ett belopp om högst tre gånger de vid varje tillfälle tillgängliga medel. Biståndskrediter Regeringen har tidigare under avsnittet Utredningar, utvärdering och fördjupat analysarbete föreslagit att ett anslagsfinansierat biståndskreditsystem inrättas under en försöksperiod av två år. Systemet skall administreras av BITS. Regeringen avser att i regleringsbrev för budgetåret 1994/95 meddela detaljerade riktlinjer för biståndskreditsystemets utformning. Regeringen föreslår att 50 miljoner kronor anvisas för biståndskrediter under budgetåret 1994/95 samt att BITS bemyndigas att göra utfästelser om biståndskrediter med ett belopp om högst tre gånger de vid varje tillfälle tillgängliga medel. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner de riktlinjer för bidragsgivningen som förordats i det föregående, 2. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och åtaganden som förordats, 3. till Utvecklingssamarbete genom Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) anvisar ett reservationsanslag på 815 000 000 kr. C 6. Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) 1992/93Utgift 17 748 686 1993/94Anslag 20 620 000 1994/95Förslag20 700 000 Det övergripande målet för Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) är att, i enlighet med de biståndspolitiska målen, främja ekonomisk och social utveckling i enskilda u-länder, samt främja reformprocessen i Central- och Östeuropa för en demokratisk samhällsutveckling och en marknadsorienterad ekonomi. BITS skall utvidga och stärka Sveriges förbindelser med länderna genom samarbete med svenska institutioner och företag. BITS har lämnat en årsredovisning avseende verksamheten under budgetåret 1992/93. Riksrevisionsverkets granskning av denna har inte föranlett någon anmärkning. BITS har i sin anslagsframställning föreslagit ett i förhållande till innevarande budgetår oförändrat förvaltningsanslag för budgetåret 1994/95 (i anvisade medel för budgetåret 1993/94 ingår en merutgift om 1 000 000 kr för kompetensutveckling och 600 000 kr för extraordinära flyttkostnader.) Regeringens överväganden Sammanfattning Övergripande mål Det övergripande mål som gäller för treårsperioden 1992/93 - 1994/95 bör ligga fast. Regeringen har den 17 juni 1993 beslutat att de övergripande mål och verksamhetsmål som gällt för perioden 1992/93 - 1994/95 skall gälla även under budgetåret 1995/96. Resurser Ramanslag 1994/95 20 700 000 kr. Planeringsram 1994/95-1995/96 40 400 000 kr. Övrigt BITS disponerar medel för sin verksamhet i u-länder under anslaget C 5. Utvecklingssamarbete genom Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete. För insatser i Central- och Östeuropa disponerar myndigheten medel under anslaget G 1. Samarbete med Central- och Östeuropa. Resultatbedömning BITS redovisar resultat genom mått på produktiviteten inom myndighetens olika enheter. Produktiviteten mäts i antal beslut i relation till använda personalresurser. Samtliga enheter uppvisar med denna mätmetod en positiv produktivitetsutveckling jämfört med budgetåret innan. BITS har i enlighet med regeringens särskilda uppdrag ökat sitt deltagande i prioriteringsarbetet i biståndet samt inlett ett kompetensut- vecklingsarbete inom myndigheten. En förstärkt mål- och resultatstyrning har inneburit att ansvarsförhållandet inom den internationella kurs- verksamheten i större utsträckning kunnat förskjutas till kursarrangörerna. Slutsatser BITS verksamhet har ökat kraftigt under en följd av år. Den förstärkning av förvaltningsanslaget som BITS beviljats under budgetåren 1992/93 och 1993/94 har skapat förutsättningar för BITS att utveckla sin verksamhet i enlighet med de särskilda uppdrag man fått av regeringen. Samtidigt har den s.k. Helsingforsöverenskommelsen inneburit att ca en fjärdedel av u-kreditenhetens personalresurser fått avsättas för frågor rörande avtalets genomförande. Regeringen föreslår att BITS kommande budgetår får ett oförändrat anslag och medges en merutgift om 1 000 000 kr för kompetensutvecklande åtgärder. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) anvisar ett ramanslag på 20 700 000 kr. C 7. U-landsforskning genom Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) 1992/93Utgift392 108 242 Reservation191 765 991 1993/94Anslag405 000 000 1994/95Förslag 425 000 000 Från anslaget finansieras stöd till forskningssamarbete med u-länder, forskningssamarbete mellan u-länder, internationella forskningsprogram och särskilda forskningsprogram/-projekt med inriktning på u-länder och u-landsrelaterade problem. Ca. 10 % av anslaget disponeras för stöd till u-landsforskning i Sverige. Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) är ansvarig myndighet för beredning och beslut i ärenden om stöd till u-landsforskning. I sin enkla anslagsframställning för budgetåret 1994/95 framför SAREC att man för att kunna tillgodose statsmakternas prioriteringar vad gäller stödet till u-landsforskningen bör utgå ifrån att anslaget ligger på en nivå som är realt sett oförändrad (dvs. 5 % eller 20 000 000 kr över innevarande års anslag). Innevarande budgetår har SAREC till följd av de realt sett minskade anslagen trappat ned sina bidrag till internationella organisationer (i första hand WHO/HRP och CGIAR). SAREC vill kunna bibehålla den tidigare nivån på dessa bidrag (+ 15 000 000 kr). Det finns enligt SAREC goda förutsättningar för ett vidgat samarbete mellan institutioner i Sydafrika och i andra länder i regionen. SAREC vill mot denna bakgrund söka länka samman det nationella och regionala forskningssamarbetet i södra Afrika, t.ex. genom förbättrade möjligheter för utvalda universitet i SAREC:s samarbetsländer att påbörja samarbete med sydafrikanska universitet inom områden av i första hand regional betydelse (+ 5 000 000 kr). Regeringens överväganden Resultatbedömning Forskningssamarbetet spelar en viktig roll för uppbyggnaden av kunskaper och mänskligt kapital i u-länderna. Regeringen delar SAREC:s överväganden beträffande inriktningen för stödet till u-landsforskning. SAREC har inför innevarande budgetår nödgats göra vissa omprioriteringar i verksamheten. Stöd till forskning och bedömningar av forskningsresultat måste ske i ett långsiktigt tidsperspektiv. Det är därför olämpligt om inriktningen av stödet till u-landsforskningen primärt styrs av mer eller mindre tillfälliga budgetrestriktioner. Mot denna bakgrund föreslås anslaget bibehållas på en realt sett oförändrad nivå. Samtidigt är det angeläget att successivt ompröva och fasa ut stödet till vissa forskningsinsatser. Under senare år har SAREC:s verksamhet sett till antalet insatser ökat kraftigt. Antalet avtal och kontrakt har de båda senaste budgetåren ökat med 15 % per år. Såväl administrativa som effektivitetsmässiga skäl talar för en ökad koncentration i stödet till u-landsforskning. Det bör ankomma på SAREC att närmare analysera dessa problem och vidta nödvändiga åtgärder. Under det gångna året har SAREC och SIDA gemensamt sett över den närmare arbetsfördelningen myndigheterna emellan. Syftet har varit att tydliggöra ansvarsfördelningen och förhållandet till mottagarna. Regeringens bedömning är att det i dagsläget är för tidigt att föreslå omfördelningar mellan myndigheternas anslag. Det bör kunna ankomma på regeringen att, i samband med beslut om regleringsbrev för budgetåret 1994/95, ge SAREC möjlighet att disponera vissa medel under anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA. Frågan bör även behandlas mot bakgrund av den översyn av uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna inom biståndsområdet som f.n. pågår. I enlighet med riksdagens beslut med anledning av proposition 1992/93:170 om forskning föreslås en överföring av tjänster som professor vid forskningsråden till de universitet och högskolor där tjänsterna är placerade. För SAREC:s del handlar det om för närvarande fyra professurer. Kostnaderna för dessa bör därför från budgetåret 1994/95 överföras till åttonde huvudtiteln och anvisas under respektive universitets- eller högskolas anslag till forskning och forskarutbildning. Finansieringen bör ske genom en s.k. avräkning från biståndsramen. Slutsatser Regeringen anser att de övergripande målen för stöd till u-landsforskning genom SAREC som de kommer till uttryck i föregående års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 4 s. 160-161, bet. 1992/93:UU15, rskr. 1992/93:297) bör fortsätta att gälla. Riksdagen beslutade med anledning av 1993 års proposition om forskning (prop. 1992/93:170 bet. 1992/93:UbU15, rskr. 1992/93:388) att vissa frågor rörande svensk u-landsforskning skulle utvärderas. Utvärderingen kommer att genomföras under år 1994. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner de riktlinjer för biståndsgivningen som förordats i det föregående, 2. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och åtaganden som förordats, 3. till U-landsforskning genom Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) anvisar ett reservationsanslag på 425 000 000 kr. C 8. Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) 1992/93Utgift 25 770 812 1993/94Anslag 26 731 000 1994/95Förslag27 500 000 Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) har enligt förordningen (1988:532) med instruktion för SAREC till uppgift att främja forskning som kan underlätta för u-länderna att utvecklas mot ökat självbestämmande och mot ekonomisk och social rättvisa. De övergripande målen för SAREC är, som de uttrycks i årets regleringsbrev, att med utgångspunkt i de av riksdagen fastställda målen stärka u-ländernas forskningskapacitet och främja utvecklingsinriktad forskning. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt forskningsinsatser med inriktning på ekonomisk utveckling, demokratiska samhällsskick, mänskliga rättigheter, befolkningsfrågor, miljö, naturresursutnyttjande och -hushållning i u-länderna. SAREC har i sin enkla anslagsframställning vad gäller ifrågavarande anslag föreslagit att medel motsvarande en halv tjänst tillförs (216 000 kr). Förslaget framförs mot bakgrund av att regeringen den 11 juni 1992 beslutade att SAREC skall vara huvudansvarig myndighet för det svenska deltagandet i delprogrammet Life Science and Technology for Developing Countries (STD 3) inom EG:s tredje ramprogram för forskning. Regeringens överväganden Sammanfattning Övergripande mål Det har inte funnits skäl att förändra de övergripande mål som gäller för treårsperioden 1993/94 - 1995/96. Resurser Ramanslag 1994/95 27 500 000 kr Planeringsram 1994/95-1995/96 55 000 000 kr Övrigt Medel för SAREC:s verksamhet anvisas under anslaget C 7. U-landsforskning genom Styrelsen för u-landsforskning (SAREC). Resultatbedömning Från och med innevarande budgetår har SAREC ålagts ett antal nya uppgifter (bl.a. i form av ett nytt stöd till universitet i de fattigaste u-länderna). SAREC tillhör de myndigheter som skall lämna sin första årsredovisning hösten 1994. De verksamhetsmässiga omprioriteringar som företagits och deras administrativa konsekvenser tillhör de frågor som bör behandlas i årsredovisningen. Slutsatser Regeringens bedömning innebär att de riktlinjer som lades fast i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 4 s. 182-183, bet. 1992/93:UU15, rskr. 1992/93:297) bör gälla även för budgetåret 1994/95. Regeringen menar att SAREC bör klara tillkommande arbetsuppgifter med anledning av forskningssamarbete genom EU med omprioritering inom ramanslaget. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) anvisar ett ramanslag på 27 500 000 kr. C 9. Näringslivsbistånd genom Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) och Swedfund International AB SWEDECORP 1992/93Utgift 71 114 790 Reservation 100 800 000 1993/94Anslag135 000 000 1994/95Förslag135 000 000 Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd bildades den 1 juli 1991.SWEDECORP skall, inom ramen för de biståndspolitiska målen bidra till utvecklingen av näringslivet i u-länder. Verksamheten skall bidra till att skapa gynnsamma förutsättningar för investeringar och företagande i samarbetsländerna. SWEDECORP skall också främja samarbetsländernas handel och svara för information och rådgivning om avsättningsmöjligheter på den svenska marknaden. SWEDECORP skall inom sitt område främja en framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön. SWEDECORP har som målsättning att bygga upp ett långsiktigt samarbete med 15 u-länder. Kunskapsöverföring från svenskt näringsliv är huvudingrediens i verksamheten. Insatserna är resurssnåla och förutsätter som regel att mottagarlandet betalar en rimlig andel av kostnaderna. SWEDECORP har identifierat sex områden inom vilka verksamheten kommer att koncentreras. Dessa är småindustriutveckling, utbildning och management, riskkapitalförsörjning, långsiktiga affärsallianser, privatisering och industriell miljövård. Dessutom arbetar SWEDECORP aktivt med handelsfrämjande insatser. SWEDECORP föreslår att 160 miljoner kronor anvisas för främjandeverksamheten i u-länder samt begär bemyndigande att få göra åtaganden som tillsammans med tidigare gjorda utfästelser motsvarar ingående reservation samt två gånger det belopp som ställs till förfogande. Vidare föreslår man att garantiramen för stöd till marknadsföringsåtgärder bibehålls vid 12 miljoner kronor. SWEDECORP skall hösten 1994 inkomma med en fördjupad anslagsframställning avseende treårsperioden 1995/96 - 1997/98. Regeringens överväganden Resultatbedömning SWEDECORP skall enligt beslut av regeringen lämna årsredovisning första gången år 1996. Arbetet med att utveckla ett system för resultatbedömning är dock redan långt framskridet och myndigheten har för budgetåret 1992/93 *på prov* tagit fram en årsredovisning. SWEDECORP har, med utgångspunkt från myndighetens instruktion, definierat tre verksamhetsgrenar; investeringar, importfrämjande och främjande av näringsliv. Inom varje verksamhetsgren har slutprestationer definierats som antas uppfylla målen för respektive verksamhetsgren. I verksamhetsberättelsen för budgetåret 1992/93 görs en uppföljning av de mål som angivits för 35 olika delinsatser i föregående års verksamhetsplan. Uppföljningen visar att för 20 av dessa delinsatser har målen helt infriats. För att bedöma om SWEDECORP:s insatser verkligen leder till de uppsatta målen krävs utvärderingar av effekter i efterhand. Med tanke på att myndigheten funnits endast i drygt två år har några sådana utvärderingar ännu ej kunnat genomföras. De utvärderingar som hittills gjorts har samtliga avsett projekt som togs över från de myndigheter som tillsammans kom att bilda SWEDECORP. Verksamheten har under budgetåret 1992/93 befunnit sig i ett uppbyggnadsskede. Detta tillsammans med att myndigheten i sin verksamhet betonar effektivitetsmål snarare än utbetalningsmål har gjort att utnyttjandet av tilldelade medel varit lågt. Trots detta har SWEDECORP redan etablerat samarbete med 11 koncentrationsländer i enlighet med den tidplan som lades fast när myndigheten bildades. Regeringens bedömning är att inriktningen på verksamheten i dessa länder är sådan att målen för verksamheten bör kunna nås. Slutsatser SWEDECORP bör under budgetåret 1994/95 fördjupa samarbetet med de 15 koncentrationsländerna. Eventuellt beslut att utvidga denna krets bör avvakta arbetet med den fördjupade anslagsframställningen. Enstaka insatser utanför koncentrationsländerna bör dock kunna komma ifråga. Verksamheten bör också fortsättningsvis koncentreras till låg- och lägremedelinkomstländer. Redan påbörjade insatser i andra länder bör dock tillåtas fortsätta och eventuellt fördjupas. Regeringen delar SWEDECORP:s bedömning att utnyttjandet av verksamhetsmedlen kommer att öka i takt med att myndigheten funnit sina verksamhetsformer och etablerat ett nätverk av fungerande samarbetskanaler i koncentrationsländerna. Regeringen beräknar medels- behovet för 1994/95 till 135 000 000 kr. SWEDECORP bör bemyndigas att göra utfästelser som motsvarar två gånger de vid varje tillfälle tillgängliga medlen. Regeringen delar SWEDECORP:s bedömning att garantiramen för stöd till marknadsföringsåtgärder bör bibehållas vid 12 miljoner kronor. Swedfund International AB Swedfund International AB skall bidra till utvecklingen av bärkraftiga företag i samarbetsländerna genom riskkapitalsatsningar, främst i samarbete med svenskt näringsliv. Under budgetåret 1992/93 fattade Swedfund styrelsebeslut om åtaganden till ett belopp om 93,5 miljoner kronor i tretton nya projekt. Fem av besluten avsåg projekt i u-länder till ett värde av 19,8 miljoner kronor. Bolaget redovisade en nettovinst på 21,8 miljoner kronor efter nedskrivningar i investeringsportföljen på 12 miljoner kronor. Swedfund har inget behov av extra kapitaltillskott för verksamheten i u-länder under budgetåret 1994/95. Regeringens överväganden Resultatbedömning Swedfunds resultat har under räkenskapsåret 1992/93 utvecklats mycket positivt. Samtliga resultatområden uppvisar förbättringar jämfört med föregående räkenskapsår. Resultatet visar att verksamheten bedrivs på ett sätt som förenar bistånd med affärsmässighet. Slutsatser Bolagets övergripande mål är att bidra till utvecklingen av bärkraftiga företag i samarbetsländerna. I valet av samarbetsländer bör SWEDECORP vägledas av samma riktlinjer som gäller för övrigt svenskt bilateralt bistånd. Insatserna bör koncentreras till fattigare länder. Endast undantagsvis bör Swedfund delta i projekt i länder med en per capita inkomst överstigande 3 000 US dollar. Swedfunds insatser förutsätter normalt deltagande också av annan svensk- samt lokal part i projektet. I vissa fall, där sakkunskap och specialkompetens byggts upp internt i bolaget, t.ex. vad gäller satsningar i s.k. venture-capital företag bör Swedfund kunna medverka utan särskilda krav på deltagande av annan svensk partner. I vissa andra fall kan det vara motiverat att den svenske partnern ersätts med annan utländsk partner för att säkerställa kuskapsöverföringen till samarbets- landet. Beträffande affärsmässiga resultatkrav bör bolagets målsättning vara att projektintäkterna skall täcka en viss del av projektkostnaderna. Regeringens bedömning är att ett realistiskt mål är att projektintäkterna bör uppgå till 40 % av projektkostnaderna. Målet bör sättas över en rullande treårscykel. Regeringen delar Swedfunds bedömning att ingen ytterligare kapitalpåfyllnad behövs kommande budgetår. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner de riktlinjer för bidragsgivningen som förordats i det föregående, 2. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och åtaganden som förordats, 3. till Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) anvisar ett reservationsanslag på 135 000 000 kr. C 10. Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) 1992/93Utgift 31 752 000 1993/94Anvisat 35 503 000 1994/95Förslag 29 000 000 SWEDECORP:s organisation förändrades den 1 juli 1993 genom att den personal som huvudsakligen arbetar med investeringsverksamhet anställts av Swedfund International AB. Vissa gemensamma stödfunktioner ligger kvar i SWEDECORP som mot ersättning utför administrativa tjänster åt Swedfund International AB. SWEDECORP föreslår för budgetåret 1994/95 att 27 753 000 kr jämte prisomräkning anvisas för att täcka myndighetens förvaltningskostnader. Regeringens överväganden Den omorganisation som genomfördes den 1 juli 1993 innebär att rollfördelningen mellan riskkapital- och främjandeverksamheten i det svenska näringslivsbiståndet tydliggörs. Samtidigt bibehålls uppnådda samordningsfördelar genom att bolaget och myndigheten också fortsättningsvis delar lokaler och vissa administrativa stödfunktioner. SWEDECORP har av regeringen erhållit direktiv för fördjupad anslagsframställning för budgetåren 1995/96 - 1997/98. I samband med FAF-arbetet kommer betydande resurser att behöva avsättas för analys, utvärdering och metodutvecklingsarbete. Personalutbildning och kompetensutveckling blir viktiga inslag i detta arbete. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) anvisar ett ramanslag på 29 000 000 kr. C 11. Styrelsen för u-landsutbildning i Sandö (Sandö U-centrum) 1992/93Utgift 19 820 000 1993/94Anslag 24 900 000 1994/95Förslag32 300 000 Sandö U-centrum Sandö U-centrum har till uppgift att tillhandahålla utbildning som efterfrågas inom det internationella utvecklingssamarbetet. Sandö U-centrum har i sin årsredovisning i de delar som avser resultatredovisningen redovisat verksamheten i verksamhetsområdena terminskurs, volontärkurs (SVS-kurs), kortkurser och språkutbildning. Verksamhetsmålet för Sandö U-centrum är att tillgodose behov av utbildning hos olika personalkategorier i det internationella utvecklingssamarbetet. Härvid skall Sandö U-centrum bedriva ett aktivt arbete för att anpassa utbudet av utbildning till vad som efterfrågas inom detta område. Bl.a. skall möjligheterna att öka språk- och språkrelaterad utbildning prövas mot bakgrund av att internationaliseringen och det ökade deltagandet av en bred resursbas i utvecklingssamarbetet ökar behovet av språkkunskaper m.m. Sandö U-centrums arbetssätt och organisation skall utvecklas så att en fortlöpande anpassning till efterfrågan på utbildning möjliggörs. För den avgiftsbelagda utbildningen inom språk- och u-landskunskap är målsättningen att under perioden 1991/92 - 1993/94 höja själv- kostnadstäckningsgraden från 75 % till 78 %. Sandö har utvecklat undervisningen i nya språk för nya målgrupper och marknader. Verksamheten är hårt konkurrensutsatt och konjunkturkänslig. Resultatredovisningen indikerar att resultatkravet uppfyllts. Självkostnadstäckningsgraden ligger för språkenheten på 83 %. Sandö U-centrum kan påvisa en fortlöpande ökning av produktiviteten. Från budgetåret 1989/90 till budgetåret 1992/93 har redovisats en produktivitetsökning med 17 %. Beräkningen av produktiviteten mäts som antal genomförda elevdagar per årsarbetskraft. I årsredovisningen visar Sandö U-centrum också, i enlighet med ett uppdrag i förra årets budget- proposition, ett kostnadsrelaterat produktivitetsmått i form av genomsnittskostnaden per elevdag. En produktivitetsökning redovisas över perioden 1989/90 - 1992/93. Styrelsen bedömer att möjligheterna att uppfylla kravet på självkostnadstäckningsgraden är goda. Volymen för uppdragsutbildning (i första hand språk) fortsätter dock att minska från 3 270 elevdagar till 2 593 elevdagar. SIDA har t.ex. minskat sin andel med 12 % och är nere i en andel om 13 % av volymen för språkutbildning. Minskningen beror enligt Sandö bl.a. på att rekrytering av personal i det svenska biståndet i ökad utsträckning sker på den internationella marknaden och därmed synes behovet av språkutbildning ha minskat. En annan anledning till minskningen kan också hänföras till det faktum att företag/organisationer i rådande konjunkturläge är mer återhållsamma med insatser för personalutbildning/utveckling. Anslagssparandet uppgår till 5 300 479 kr, vilket utgör 21,3 % av det tilldelade ramanslaget. I sin förenklade anslagsframställning redovisar styrelsen förslag till framtida strategi och verksamhetsinriktning. Styrelsen initierar därmed ett förändringsarbete som syftar till ökad marknadsanpassning och minskat anslagsberoende. Verksamhetens bas skall vara - utbildningar anpassade till kraven inom utvecklingssamarbetet, - generell och anpassad land-, språk- och kulturkunskapsutbildning riktad mot behoven inom det svenska biståndet samt näringsliv och annan offentlig förvaltning, - generell och anpassad land-, språk- och kulturkunskapsutbildning med inriktning mot Östeuropa och EG, - u-lands och kulturkunskap riktad till olika sektorer inom det svenska samhället. Affärsstrategin går ut på att fortsätta utveckla samarbetet med biståndsmyndigheter och -organisationer. Ökad marknadsföring gentemot näringsliv och offentlig förvaltning är en annan av hörnstenarna. Seminarier skall arrangeras i samverkan med organisationer, myndigheter och andra utbildare. U-centrums potential som opinionsbildare och rådgivare skall utvecklas i samverkan med frivilligorganisationer och övriga biståndsmyndigheter. Mot denna bakgrund föreslår styrelsen en inriktning av verksamheten i olika program för biståndsmetodik, volontärutbildning m.m., språkut- bildning, information, marknadsföring och rekrytering m.m. Slutligen föreslås att möjligheterna utreds att skapa en ny resultatenhet, Sandö kursgård, för uthyrning av kurslokaler och bostäder, försäljning av tjänster inom sjukvård och barntillsyn m.m. Styrelsen anser att den framtida verksamheten enligt föreliggande förslag kan bedrivas med mindre resursanspråk än dagens verksamhet vid Sandö U-centrum. Basverksamheten bör anslagsfinansieras och språkutbildningen intäktsfinansieras. Regeringens överväganden Sammanfattning Övergripande mål De övergripande mål som gäller för treårsperioden 1991/92-1993/94 ligger fast. Regeringen har den 25 juni 1992 beslutat att de övergripande mål och verksamhetsmål som gällt för treårsperioden 1991/92-1993/94 utsträcks till att omfatta även budgetåret 1994/95. Sandö U-centrum skall ytterligare öka sina ansträngningar att marknadsanpassa utbudet av utbildning till vad som efterfrågas på marknaden. Resurser Ramanslag 1994/95 32 300 000 kr Planeringsram 1994/95-1995/96 64 600 000 kr. Övrigt Sandö har tidigare budgetår tilldelats medel över två anslag dels C 5. Styrelsen för u-landsutbildning i Sandö (Sandö U-centrum) dels C 9. Bidrag till Styrelsen för u-landsutbildning i Sandö (Sandö U-centrum). Regeringen föreslår nu att Sandö tilldelas medel endast under detta anslag. Av föreslaget belopp utgör 2 542 000 kr medel för elevförmåner. Resultatbedömning Sandö U-centrums årsredovisning visar att verksamheten bedrivs med en sådan inriktning att de uppsatta målen kan nås. Det saknas dock metoder för att göra en mer utvecklad effektbedömning av verksamheten. Styrelsens ekonomiska resultat visar att myndigheten har rationaliserat sin verksamhet enligt de förutsättningar som gavs för budgetåret 1992/93. Riksrevisionsverkets revisionsberättelse innehåller inga invändningar. Slutsatser Styrelsens förslag om förändringar i verksamheten bör genomföras. De mer generella riktlinjer som lades fast i 1991 års budgetproposition har därvid fortsatt giltighet. Myndigheten måste ytterligare öka sina ansträngningar att marknadsanpassa utbudet av utbildning. Regeringen ansluter sig till styrelsens förslag till verksamhet och strategi. Det är mycket angeläget att ett målmedvetet förändringsarbete med ökad marknadsanpassning och målinriktad marknadsföring genast inleds. Myndighetens förslag att skapa en ny resultatenhet bör prövas. De extra resurser som behövs för myndighetens omdaning kan finansieras från myndighetens anslagssparande utan att utgifterna påverkar självkostnadstäckningsgraden. Förutsättningar finns för att verksamheten skall kunna bedrivas i nuvarande omfattning med de resurser regeringen beräknat för budgetåret 1994/95. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Styrelsen för u-landsutbildning i Sandö (Sandö U-centrum) anvisar ett ramanslag på 32 300 000 kr. C 12. Nordiska afrikainstitutet 1992/93Utgift 6 853 000 1993/94Anslag 5 469 000 1994/95Förslag 6 100 000 Nordiska afrikainstitutet har enligt förordningen (1988:1124) med instruktion för myndigheten i uppgift att inom Norden - främja och driva vetenskaplig forskning om Afrika - främja samarbete och kontakter mellan nordiska och afrikanskaforskare - utgöra ett dokumentationscentrum för forskning och studier om Afrika - informera om afrikaforskning och aktuella afrikanska förhållanden. Institutet hänvisar i sin enkla anslagsframställning för budgetåret 1994/95 till föregående års fördjupade anslagsframställning. I denna, liksom i föregående års budgetproposition, betonades vikten av att institutet under treårsperioden 1993/94-1995/96 ges möjlighet att konsolidera rollen som samordnare och katalysator för den nordiska afrikaforskningen. I årets anslagsframställning föreslår institutet en uppjustering av anslaget till följd av regeringens beslut att utse en ny föreståndare. Eftersom institutet inte tillhör de myndigheter som givits möjlighet till lån för investeringar begär man ett engångsanslag (300 000 kr) för att kunna anskaffa arkivhyllor. Regeringens överväganden Sammanfattning Övergripande mål Det har inte funnits skäl att förändra de övergripande mål som gäller för treårsperioden 1993/94-1995/96. Resurser Ramanslag 1994/95 6 100 000 kr Planeringsram 1994/95-1995/96 11 900 000 kr Övrigt Regeringen har den 7 oktober 1993 givit institutet i uppdrag att göra en översyn av institutets organisationsform och därvid undersöka olika alternativ till den nuvarande myndighetsformen. Uppdraget skall redovisas senast den 30 september 1994. Resultatbedömning Regeringen delar de bedömningar som Nordiska afrikainstitutet redovisat. De riktlinjer för institutets verksamhet som redovisades i förra årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 4 s. 183-187, bet. 1992/93:UU15, rskr. 1992/93:297) bör därför äga fortsatt giltighet. Slutsatser Nordiska afrikainstitutet bör kompenseras för effekten av den nye föreståndarens lön (+ 135 000 kr). Institutet bör för budgetåret 1994/95 också beviljas en merutgift om 300 000 kr. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Nordiska afrikainstitutet anvisar ett ramanslag på 6 100 000 kr. C 13. Projektbistånd till vissa länder m.m. 1992/93Utgift 49 453 2611 Reservation 1138 143 244 1993/94Anslag 37 500 0001 1994/95Förslag66 900 000 1 Dessa uppgifter hänför sig till anslagsposterna Gäststipendie- och utbytesprogram genom Stiftelsen Svenska Institutet, Projektbistånd till vissa länder och Utredningar m.m. inom anslaget C 3. Andra biståndsprogram för budgetåret 1993/94 Projektbistånd till vissa länder 1993/94Anslag 20 000 000 1994/95Förslag20 000 000 Avsikten med denna anslagspost är att möjliggöra insatser till länder som befinner sig i ett kritiskt skede där utgången kan bli avgörande för landets framtida utvecklingsmöjligheter. Stödet under anslagsposten har avsett väl definierade insatser av projektkaraktär i ett initialskede av svenskt biståndssamarbete med landet. Från anslagsposten har insatser finansierats i t.ex. Costa Rica, Chile, Uganda, Filippinerna, Bolivia, Ecuador, Polen, och övriga Cental- och Östeuropa. Bistånd till dessa länder finansieras numera över myndigheternas ordinarie anslag. Inom anslagsposten har funnits beredskap för att ge andra myndigheter än SIDA möjlighet till samarbete i nya former med några av de mer utvecklade programländerna såsom Botswana, Namibia, Zimbabwe och Indien. Från och med kommande budgetår skall detta samarbete finansieras över myndigheternas ordinarie anslag. En del av insatserna som finansieras under anslagsposten är av flerårig karaktär. Regeringen föreslår därför att riksdagen ger bemyndigande att få göra utfästelse om högst två gånger anslagsbeloppet. Regeringen föreslår att 20 000 000 kr anvisas för projektbistånd till vissa länder. Utredningar m.m. 1993/94Anslag 7 500 000 1994/95Förslag 25 000 000 Under budgetåret 1994/95 fortsätter flera av de aktiviteter som påbörjats redan förra budgetåret och som finansieras från anslagsposten. En närmare beskrivning återfinns i avsnittet om utredningar, utvärdering och fördjupat analysarbete i inledningen till Littera C. Anslagsposten är intecknad med kostnaderna för bl.a. utvärderingsekretariatet och kostnaderna för nationalkommittén för befolkningskonferensen i Kairo. Även nästa budgetår kommer kostnader för insatser som rör genomförande av riksdagens beslut enligt förslag i propositionen om styrnings- och samarbetsformer i biståndet att belasta posten. Även kostnader i samband med Sekretariatet för analys och utvecklingssamarbetet (SAU) belastar denna anslagspost. De ökade behoven av medel under denna anslagspost har kunnat tillgodoses tack vare en ackumulerad reservation. Under innevarande budgetår kommer alla reservationer under anslags- posten att vara förbrukade varför en stor höjning av anslagsposten föreslås. För utredningar m.m. beräknas 25 000 000 kr. Gäststipendie- och utbytesverksamhet genom Stiftelsen Svenska Institutet 1993/94Anslag 10 000 000 1994/95Förslag10 000 000 Från anslaget bekostas Stiftelsen Svenska Institutets (SI) gäststipendieprogram för långtidsstipendier för sökande från vissa u-länder samt person- och erfarenhetsutbyte med u-länder. SI svarar inom biståndsområdet, genom särskilda medel från SIDA, även för kulturutbyte med u-länder. SI har under budgetåret 1992/93 även anordnat seminarier och studiebesök för bl.a. parlamentariker från vissa u-länder. I sin enkla anslagsframställning för budgetåret 1994/95 säger sig SI ha för avsikt att bibehålla antalet stipendier till sökande från u-länder. Vad gäller expertutbytet med u-länder föreslås detta bibehållas på oförändrad nivå och utsträckas till vissa nya länder. Stipendier till u-landsstudenter för studier i Sverige är ett inslag i det svenska stödet till u-ländernas högre utbildning och forskning. Dessa stöd kan och bör aldrig ersätta olika insatser i syfte att bygga upp och vidmakthålla institutioner för högre utbildning och forskning på plats i u-länderna. Stipendieverksamheten skall därför ses som ett komplement till dessa insatser. Stipendie- och utbytesverksamheter fyller en viktig roll inte minst i den ömsesidigt ökande förståelse som uppnås när enskilda människor från i- och u-länder möts. Genom den verksamhet som med detta syfte bedrivs genom SI ges i första hand forskare och högskolestuderande i u-länder vissa sådana möjligheter. Regeringen föreslår att till gäststipendie- och utbytesverksamhet genom Stiftelsen Svenska Institutet anvisa 10 000 000 kr. Övriga insatser Under anslagsposten övriga insatser finansieras bidrag till ett antal organisationer, program och internationella aktiviteter som främjar internationell samverkan och utveckling. Under anslagsposten medges ett visst utrymme för att möta angelägna behov som uppstår under pågående budgetår. En del bidrag är ännu ej fastställda utan bereds ytterligare varför endast en preliminär bedömning kunnat göras. Stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond (DHF): Stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond (DHF) bedriver en verksamhet med en i förhållande till insatta resurser, stor bredd och mycket hög kvalitet. Detta gäller främst DHF:s internationella seminarie- och publikationsverksamhet. DHF har ett mycket gott internationellt anseende. Det är angeläget att DHF:s verksamhet fortsätter på sin kvalitativt höga nivå och att en successiv förnyelse av verksamheten också äger rum. Fonden borde i högre grad än hittills kunna utgöra en kunskaps- och idémässig resurs vid utformningen av svensk FN-politik, inom det ekonomiska och sociala området. Detta borde kunna ses som ett led i en uppbyggnad av FN-specifik forsknings- och utredningskompetens i Sverige. Sådan kompetens är på många av FN:s verksamhetsområden alltför eftersatt, både med hänsyn till Sveriges höga FN-profil, våra betydande finansiella bidrag samt den snabba förändringsprocess som nu präglar Världsorganisationen. Ett bidrag om 3 700 000 kr föreslås. Nordiska afrikainstitutet bedriver bl.a. en gemensamt nordiskt finansierad forskningsverksamhet. Den svenska delen av finansieringen av denna verksamhet sker över detta anslag. Beloppet har beräknats till 2 400 000 kr. Svenska UNICEF-kommittén, som är en statlig stiftelse, fungerar som nationell kommitté för FN:s barnfond (UNICEF). Verksamheten regleras via ett s.k. samarbetsavtal mellan UNICEF och de nationella kommitteérna. Flertalet nationella kommitteér har formen av enskild organisation. Som aviserades i förra årets proposition har en utredare tillsatts för att se över den svenska kommitténs associationsrättsliga form. UNICEF:s starkare normativa roll har inneburit att kommitténs arbete breddats. Kommittén fick under förra året extra bidrag till nya och vidgade informationsuppgifter. Kommittén har likaså påbörjat uppbyggnaden av ett nätverk av lokala verksamhetsgrupper för att ge stöd till och informera om UNICEF:s verksamhet och främja insamlingsverksamhet. Budgetåret 1992/93 redovisade svenska UNICEF-kommittén ett bidrag till UNICEF om 16,8 miljoner kronor. För att säkerställa en bas och kontinuitet har kommittén fått ett statligt bidrag för i huvudsak de administrativa kostnaderna. Det statliga bidraget har sedan budgetåret 1988/89 ökat från 584 000 kr till 2 366 000 kr för 1992/93. Mot bakgrund av att kommittén tidigare fått bidrag för investeringar i informationssystem och nu kommit igång med en utökad verksamhet föreslås att kommittén får ett statligt stöd för 1994/95 om 2 miljoner kronor. Övriga organisationer och fonder: Under detta anslag förutses även finansiering av bl.a. SID, Europarådets Nord-Sydcenter, FN-förbundet samt Botilda-UNIFEM för ändamål som informationsverksamhet om det multilaterala utvecklingssamarbetet och för förberedelsearbetet inför FN-konferenser. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner de riktlinjer för biståndsgivning som förordats i det föregående, 2. bemyndigar regeringen att göra utfästelser och åtaganden som förordats, 3. till Projektbistånd till vissa länder m.m. anvisar ett reservationsanslag om 66 900 000 kr. D. Information om Sverige i utlandet m.m. D 1. Svenska institutet 1992/93Utgift 61 993 796 Reservation 5 612 252 1993/94Anslag 62 363 000 1994/95Förslag60 264 000 Svenska institutet är en statligt finansierad stiftelse. De övergripande målen för verksamheten är, i enlighet med institutets stadga, att genom informationsverksamhet sprida kännedom i utlandet om svenskt samhälls- och kulturliv, att främja kultur- och erfarenhetsutbyte mellan Sverige och andra länder, att främja utbyte inom utbildning och forskning mellan Sverige och utlandet samt att stödja svenskundervisningen i andra länder. I ljuset av de senaste årens dramatiska händelseutveckling i Europa skall Svenska institutet prioritera detta område. Sveriges ansökan om medlemskap i EU gör det särskilt angeläget att öka informationsinsatserna om Sverige i Västeuropa. Utvecklingen i Central- och Östeuropa kräver fortsatt prioritet för detta område. Anslaget används för att informera om det svenska samhället genom bl.a. publikationer, dokumentationstjänst, seminarier och besöksservice i Sverige. Kulturutbytet främjas genom film- och utställningsverksamhet, litteraturstöd och stöd till utbyte mellan svenska kulturinstitutioner och deras motsvarigheter utomlands. Studie- och forskningsutbyte stöds genom stipendier, personutbyte, kurser och konferenser samt bidrag till undervisning i svenska vid utländska läroanstalter. Institutet svarar också för verksamheten vid det svenska kulturhuset i Paris (Centre Culturel Suédois). Informationscentret National Academic Mobility Information Centre (NAMIC), som inrättades år 1990, ger information om studier i Sverige och utlandet. Institutet får inom sitt verksamhetsområde mot ersättning utföra uppdrag och tillhandahålla produkter och tjänster. Institutet har fått ansvar för program som syftar till att öka kontakterna mellan det svenska samhället och länderna i Central- och Östeuropa respektive tredje världen genom person- och erfarenhetsutbyte samt kulturutbyte. Svenska institutet Svenska institutet ingav hösten 1992 en fördjupad anslagsframställning för budgetåren 1993/94-1995/96. Genom riksdagens beslut i enlighet med förslag i föregående budgetproposition har institutet emellertid anvisats medel endast för budgetåret 1993/94. Skälet härtill var den i propositionen aviserade översynen beträffande vissa aspekter av Sverigeinformationen som berör institutet. Svenska institutet begär i sin anslagsframställning oförändrat anslag jämfört med innevarande budgetår. Anslagsframställningen har utarbetats med beaktande av de övergripande mål som godkändes av riksdagen våren 1993. Årsredovisning enligt förordningen (1993:134) om myndigheters årsredovisning och anslagsframställning skall lämnas först år 1994. Regeringens överväganden Regeringen anser att de övergripande målen för verksamheten som föreslogs i 1993 års budgetproposition och godkändes av riksdagen bör gälla även för budgetåret 1994/95. En översyn av Sverigeinformationen har verkställts under året (Ds 1993:72) i enlighet med vad som nämndes i föregående budgetproposition. Arbetet med översynen avslutades i oktober 1993 och är för närvarande föremål för regeringens övervägande. Regeringen avser återkomma till den i en särproposition under våren. Denna kommer dock inte att påverka anslagsnivån på anslaget D 1. Till följd av det statsfinansiella läget bör en neddragning av institutets resurser ske budgetåret 1994/95 med 4 000 000 kr. Efter pris- och löneomräkning och vissa tekniska justeringar beräknas anslaget till 60 264 000 kr. Anslag Beräknad 1993/94 ändring 1994/95 Förvaltningskostnader inkl.52 882 000 - 2 099 000 informationsverksamhet (därav lönekostnader)(20 216 000) 0 Lokalkostnader 9 481 000 0 Summa 62 363 000 - 2 099 000 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Svenska institutet för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 60 264 000 kr. Radioprogramverksamhet för utlandet1 1992/93Utgift44 502 750 Reservation 36 892 540 1993/94Anslag50 730 000 1994/95Förslag - 2 1 Tidigare redovisat under anslaget D 2. 2 Medel föreslås anvisas via rundradiokontot. Radio Sweden är en enhet inom Sveriges Radios Aktiebolag (SR). Enligt avtalet mellan staten och SR skall Sveriges Radios program för sändningar till utlandet ge dels svenskar som befinner sig utomlands, dels utländsk publik, möjlighet att få information om och upprätthålla kontakt med Sverige. Programmen bör ge kunskap om Sverige och bidra till förståelse för Sverige och det svenska samhället. TERACOM Svensk Rundradio AB svarar för utsändning av ljudradioprogram till lyssnare i utlandet på kortvåg och mellanvåg. Sveriges Radio AB och TERACOM Svensk Rundradio AB Anslaget avser verksamhet under kalenderåret 1995. Sveriges Radio AB begär i sin anslagsframställning 54 530 000 kr i 1993 års prisnivå för Sveriges Radios utlandsprogramverksamhet för att täcka kostnader för programverksamheten, programutsändning och programinsamling. Bolaget anför att *Den för Sveriges Radio avgörande finansieringsfrågan är huruvida medel ställs till företagets förfogande för Radio Swedens verksamhet. Verksamhetens omfattning bestäms av anslagsnivån*. TERACOM Svensk Rundradio AB begär i sin anslagsframställning 14 200 000 kr. 10,1 miljoner kronor avser kostnaden under år 1995 för utbyte av kortvågssändare i Hörby enligt av riksdagen tidigare beslutad kapitalkostnadsplan under perioden 1995-2003 (prop. 1992/93:100 bil. 4 s. 199, bet. 1992/93:UU14, rskr. 1992/93:296). 1,5 miljoner kronor avser en fordran på statsbudgeten under år 1995 avseende ersättning för kapitalkostnader för Sölvesborg mellanvågssändare. Den återstående delen av avbetalningsplanen för denna sändare avser perioden 1995-2005. Slutligen tillkommer en engångskostnad för destruktion under år 1995 av miljögiftet PCB i samband med skrotningen av de uttjänta kortvågssändarna i Hörby och Karlsborg. Kostnaden beräknades i kapitalkostnadsplanen för kortvågssändarna preliminärt till 2 miljoner kronor men enligt mottagna offerter blir den faktiska kostnaden 2,6 miljoner kronor. Anslaget, som budgetåret 1992/93 var 60,809 miljoner kronor, ålades för budgetåret 1993/94 ett sparbeting på 15 miljoner kronor. I detta ingick ett rationaliseringsuttag på 1,5 %. Då kapitalkostnaderna för sändarna är förutbestämda, och Radio Swedens fasta kostnader inkl. sändnings- kostnader (sändningskostnaderna över kortvåg, mellanvåg och via satellit beräknas under år 1993 uppgå till ca 17 miljoner kronor) är svåra att påverka, medförde sparbetinget att anslagsutrymmet för själva programverksamheten reducerades med ca 37 % till ca 22 miljoner kronor. Sveriges Radio AB beslutade därför att fr.o.m. den 1 juli 1993 lägga ner de franska och spanska sändningarna och minska de egenproducerade svenska programmen. Detta har, enligt företaget, försvagat Sverigeinformationen i Frankrike, Spanien, Latinamerika och andra områden. Under år 1994 kommer Radio Sweden att fortsatt prioritera sändningar till Europa (engelska, svenska och tyska), ge förbättrad information till lyssnare i närområdet Tyskland, Ryssland och Baltikum (tyska, ryska, estniska och lettiska) och ge kontinuerlig programservice för lyssnare i andra delar av världen (engelska och svenska). Vidare satsas på ett rationellt utnyttjande av alla olika distributionsmöjligheter, bl.a. satellit som ger betydande förbättringar av programmens hörbarhet och tillgänglighet, i syfte att utöka samverkan med radiostationer i målområdet. Man avser också att öka samarbetet med Sveriges Radios kanaler i syfte att i högre grad använda SR-material och erbjuda Radio Sweden-program till Sveriges Radios riks- och lokalkanaler (sådan utsändning sker redan i vissa delar av landet). ___________________________________________________________ Anslag 1993/941 ___________________________________________________________ Radio Swedens verksamhet39 530 000 TERACOM Svensk Rundradio11 200 000 ___________________________________________________________ Summa 50 730 000 ___________________________________________________________ 1 Avser kalenderåret 1994. För Sveriges Radio AB och TERACOM Svensk Rundradio AB sammanfaller räkenskapsår med kalenderår. Regeringens överväganden Riksdagen godkände den för budgetåret 1993/94 föreslagna minskningen med 15 miljoner kronor av anslaget för Radioprogramverksamhet för utlandet som en följd av den samhällsekonomiska utvecklingen som krävde besparingar av de offentliga utgifterna. Utrikesutskottet konstaterade i sitt betänkande 1992/93:UU14 att Radio Sweden bedriver en ur många synvinklar utomordentligt värdefull programverksamhet och var av den meningen att de begränsningar av verksamheten som besparings- betinget, enligt Radio Swedens uppfattning, skulle medföra var olyckliga och att det fanns starka skäl att söka undvika en avveckling av något eller några av de nuvarande sändningsspråken. Utskottet menade därför att det fanns ett behov av att inom regeringskansliet skyndsamt överväga frågan om Radio Swedens finansiering i syfte att trygga Radio Swedens fortsatta sändningar. Regeringen delar riksdagens uppfattning att Radio Sweden bedriver en värdefull verksamhet. Satsningarna på Europa och närområdet ligger i linje med regeringens egna prioriteringar. Regeringen har också noterat Radio Swedens ansträngningar dels att bedriva verksamheten rationellt genom samarbetet med utländska radiostationer och utnyttjande av ny teknik, dels att öka samarbetet med Sveriges Radios riks- och lokalkanaler. Regeringen har i skrivelse 1993/94:15 meddelat riksdagen att man avsåg låta utreda frågan om Radio Swedens verksamhet och långsiktiga finansiering. Det kan emellertid konstateras beträffande frågan om den långsiktiga finansieringen att de fortsatta nödvändiga besparingarna i statens utgifter utesluter fortsatt finansiering över statsbudgeten av radioprogramverksamheten för utlandet. I syfte att ändå trygga Radio Swedens fortsatta sändningar föreslår regeringen att radioprogramverk-samheten för utlandet avförs från statsbudgeten och fr.o.m. budgetåret 1994/95, som avser kalenderåret 1995, finansieras med medel från rundradiokontot (jfr. bil. 12, Kulturdepartementet, avsnitt C. Radio och Television). Den utgående reservationen vid slutet av budgetåret 1993/94 finansierar radioprogramverksamheten under andra hälften av kalenderåret 1994. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen godkänner förslaget om att medel till Radioprogramverksamhet för utlandet fr.o.m. budgetåret 1994/95, som avser kalenderåret 1995, anvisas via rundradiokontot. D 2. Övrig information om Sverige i utlandet1 1992/93Utgift 15 088 726 Reservation 3 270 466 1993/94Anslag 14 254 000 1994/95Förslag13 754 000 1 Tidigare redovisat under anslaget D 3. De övergripande målen för verksamheten är att informera dels om Sverige i utlandet, dels i utrikespolitiska frågor. Särskilda insatser i Europa skall prioriteras, såsom person- och journalistinbjudningar, seminarier och kulturutbyte. Bidraget till Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) är avsett för avtalsbundet tekniskt-vetenskapligt samarbete, främst forskarutbyte, mellan IVA och vetenskapsakademier och forskningsfrämjande organ i särskilda länder (Estland, Lettland, Litauen, Ryssland, Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Kina). Utbytet skall syfta till bl.a. direkt och långsiktigt samarbete mellan berörda forskare och institutioner och samtidigt informationsspridning om Sverige som ett land med stort tekniskt kunnande och kvalificerad teknik av hög kvalitet. Från anslaget finansieras informationsverksamhet och kulturutbyte genom de svenska utlandsmyndigheterna och information i utrikes- politiska frågor genom departementets press- och informationsenhet. Medlen används för bl.a. stöd till informations- och kulturinsatser, lokala kostnader i samband med seminarier, filmverksamhet och andra Sverige-relaterade projekt, personutbyte, utländska journalistbesök och central upphandling av informationsmaterial om Sverige för spridning utomlands. Huvuddelen av verksamheten utomlands har förlagts till ett 40-tal länder av särskilt intresse för Sverige. Medel ställs även till Svenska institutets förfogande för särskilda uppdrag av intresse för Utrikesdepartementet. IVA begär ett bidrag på 2 045 000 kr. Regeringens överväganden Det råder bred enighet om behovet av intensifierade kontakter med Europa. Informationsverksamhet och kulturutbyte har därvid en väsentlig roll att spela. Till följd av kravet på besparingar i de statliga utgifterna föreslås dock att anslaget minskas med 500 000 kr. För att i möjligaste mån bibehålla en hög informationsberedskap i den samordnade informationsverksamheten har besparingskravet fördelats proportionellt mellan anslagsposterna. ___________________________________________________________ Anslag 1993/94Beräknad ändring 1994/95 ___________________________________________________________ Samordnad informations- 13 114 000 - 460 000 verksamhet Bidrag till Ingenjörs- 1 140 000 - 40 000 vetenskapsakademien ___________________________________________________________ Summa 14 254 000 - 500 000 ___________________________________________________________ Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Övrig information om Sverige i utlandet för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 13 754 000 kr. E. Utrikeshandel och exportfrämjande E 1. Kommerskollegium För innevarande budgetår har ett ramanslag på 47 230 000 kr anvisats för Kommerskollegium. I beslut den 1 april 1993 uppdrogs åt Statskontoret att utreda frågan om ändrad organisationstillhörighet m.m. för Kommers-kollegiets näringsrättsliga verksamhet. Statskontoret har den 13 oktober 1993 avlämnat rapporten (1993:30) Kommerskollegiums näringsrättsliga verksamhet - ändrad organisationstillhörighet. I avvaktan på att bered-ningen av Statskontorets förslag slutförs föreslår regeringen att anslaget förs upp med oförändrat belopp. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen i avvaktan på en särskild proposition i ämnet, till Kommerskollegium för budgetåret 1994/95 beräknar ett ramanslag på 47 230 000 kr. Tullpreferenser för Albanien Bakgrund och förslag Det svenska preferenssystemet, som trädde i kraft den 1 januari 1972, innebär tullfrihet vid import från u-länderna av flertalet industrivaror samt vissa livsmedel. Undantag har gjorts för varor särskilt utsatta för lågpriskonkurrens, t.ex. kläder, handskar och skor. De svenska preferenserna avser i stort alla självständiga icke-europeiska u-länder samt Bosnien-Hercegovina, Kroatien, tidigare jugoslaviska Republiken Makedonien, Slovenien, Cypern och Malta. Dessutom medges tullpreferenser för Kina med något snävare varuomfattning än för u-länder i allmänhet. Den 1 februari 1987 infördes tullfrihet för samtliga varor vid import från de länder som förklaras som minst utvecklade. I 5 § lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. finns formellt bemyndigande för regeringen att medge tullpreferenser för varor från utvecklingsländerna. Av prop. 1971:93 (bet. 1971:SkU41, rskr. 1971:224) framgår att bemyndigandet får utnyttjas för vissa särskilt angivna länder och områden och gäller med vissa begränsningar beträffande varuområdet. Ytterligare bestämmelser finns i förordningen (1987:1258) om tullfrihet för varor från utvecklingsländerna (ändrad senast 1993:1017). Den 14 september 1993 inkom Albanien med en ansökan om att få komma i åtnjutande av det svenska preferenssystemet. Albanien, som länge ansetts vara det fattigaste landet i Europa, kan rubriceras som ett utvecklingsland. Enligt senast tillgänglig statistik uppgick BNP per capita år 1989 till ca 1200 USD, vilket är mindre än i åtskilliga av de länder som Sverige i dagsläget ger GSP-tullfrihet. Utvecklingen i landet sedan 1989 torde dessutom ha medfört fallande BNP. Frågan om Albanien ska få komma i åtnjutande av tullpreferenser i Sverige har remissbehandlats. Yttrande har lämnats av Kommerskollegium som inhämtat synpunkter från Generaltullstyrelsen, Statens Jordbruksverk, Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Tekoindustrierna, Kemikontoret och Jernkontoret. Kollegiet anför i sitt remissvar att Albanien bör kunna medges GSP-behandling och att den varutäckning som gäller för u-länder i allmänhet bör tillämpas. Importen från Albanien under åren 1981-1989 uppgick till som mest 100 miljoner kronor per år. Därefter har importen fallit. År 1992 uppgick importen till 6 miljoner kronor och har därefter minskat ytterligare. Två varor dominerar importen, nämligen ferrokrom och krommalm. Båda är tullfria i tulltaxan och berörs således inte av GSP-tullfrihet. I övrigt förekommer begränsad import av bl.a. kläder, frukt och grönsaker, verkstadsprodukter, tackjärn och nickel. I december 1992 undertecknades en samarbetsdeklaration mellan EFTA och Albanien. Vidare kan nämnas att Sverige förklarat sig berett att ingå ett investeringsskyddsavtal med Albanien. Regeringen föreslår att Albanien - som ett led i vårt stöd för landet - inordnas bland de preferensberättigade länderna och områdena i det svenska systemet för tullpreferenser till förmån för u-länderna. Därmed ansluter sig Sverige till vad som gäller i EG, Finland, Norge, Schweiz och Österrike. Regeringen föreslår vidare att den varuomfattning som tillämpas för u-länder i allmänhet ska gälla för Albanien. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att Albanien inordnas bland de preferensberättigade länderna och områdena i det svenska systemet för tullpreferenser till förmån för u-länder. E 2. Exportfrämjande verksamhet 1992/93Utgift229 608 111 Reservation 26 781 155 1993/94Anslag187 563 000 1994/95Förslag149 785 000 Under detta anslag beräknas medel för exportfrämjande verksamhet, framför allt genom Sveriges Exportråd. Vissa medel står också till regeringens disposition för särskilda insatser på det exportfrämjande området. Sveriges Exportråd Sveriges Exportråd är det centrala serviceorganet för exportfrämjande åtgärder. Rådets uppgift är att initiera, planera, samordna, marknadsföra och genomföra åtgärder för att främja svensk export. Under anslaget beräknas medel för den exportfrämjande verksamhet som Sveriges Exportråd antingen utför själv eller planerar och leder inom handels-sekreterarorganisationen och inom utrikesrepresentationen. Företagen deltar i verksamhetens finansiering dels genom abonnemangsavgifter, dels genom medverkan i olika exportaktioner, och dels genom betalning för gjorda uppdrag. Exportrådets utlandsorganisation består av handelssekreterare, framför allt på marknader i Europa. Utrikesrepresentationen är en viktig del av Exportrådets utlandsverksamhet. Ett antal ambassader i länder som är speciellt intressanta ur exportsynvinkel har särskilda resurser för export-främjande insatser. Rådet har vidare slutit samarbetsavtal med vissa han-delskammare i utlandet. Det statliga stödet till den exportfrämjande verksamheten vid Sveriges Exportråd grundar sig på bedömningen att det finns samhällsekonomiska motiv för fortsatt dylikt stöd (prop. 1991/92:108, bet. 1991/92:NU23, rskr. 1991/92:227). De statliga medlen inriktas i första hand på upplysnings-, informations- och rådgivningsverksamhet. Övriga aktiviteter finansieras i princip genom avgifter från företagen, men statligt stöd kan vara befogat i vissa fall. Detta gäller främst insatser för att utveckla exportoerfarna, framför allt mindre och medelstora företags export, insatser för att främja export till svårbearbetade eller avlägsna men lovande marknader, samt större manifestationer med inriktning på svenskt näringsliv eller svensk industri efter samråd med Utrikes-departementet. Mot bakgrund av bl.a. det mer preciserade statliga uppdraget till Exportrådet har riksdagen ställt sig bakom bedömningen att anslaget till exportfrämjande i fast penningvärde bör halveras under en treårsperiod jämfört med anslagsnivån budgetåret 1991/92. Sveriges Exportråd har lämnat en kortfattad anslagsframställning för budgetåret 1994/95. Budgetförslaget är baserat bl.a. på sedvanlig prisom-räkning av innevarande års anslag samt på en neddragning i enlighet med det nämnda ställningstagandet. Budgetförslaget för budgetåret 1994/95 uppgår till 150 500 000 kr. Detta belopp avser anslagsposten 1 exportfrämjande åtgärder. Regeringens överväganden Genom rikdagens beslut år 1992 har grunden lagts för ett fortsatt engagemang från statens sida i Sveriges Exportråd. Samtidigt har stats-makternas syn på inriktningen av Exportrådets verksamhet preciserats och en avsevärd neddragning förutskickats av det statliga anslaget. Inom Exportrådet pågår ett målmedvetet arbete med att anpassa verksamheten och organisationen till de förändrade förutsättningarna. Ett omfattande besparingsarbete har givit viktiga resultat och företags-intäkterna i verksamheten har ökat. De förändrade förutsättningarna har lett till att Exportrådet särskilt sökt utveckla den intäktsgenererande uppdragsverksamheten och organisa-tionens roll som exportkonsult. Regeringen vill härvid erinra om bedöm-ningen i prop. 1991/92:108 att det av principiella skäl inte finns något intresse för staten att via Exportrådet bedriva sådan uppdrags- och konsultverksamhet som lika väl skulle kunna omhändertas av privata företag och sammanslutningar. Samtidigt har bedömningen gjorts att viss uppdragsverksamhet är ett naturligt och värdefullt komplement till rådets grundläggande uppgift, nämligen att tillhandahålla exportservice. Exportrådets två huvudmän, staten och Sveriges allmänna export-förening, har uttalat att Exportrådet bör ägna uppmärksamhet åt en tydlig definition av det tjänsteutbud som skall prioriteras i ljuset av de mål och uppgifter som har lagts fast i avtalet dem emellan. Regeringen har erfarit att ett arbete har inletts inom Exportrådet som bl.a. syftar till just detta. Utvecklingen inom Exportrådet har lett till att mål, prioriteringar, resultat och uppföljning vad gäller användningen av det statliga anslaget är av särskild betydelse. Regeringen erinrar om att de två huvudmännen har uttalat att det för närvarande inte finns någon anledning att ändra de prioriteringar av ändamålen för det statliga anslaget som gjordes i prop. 1991/92:108 men att behovet av en ytterligare precisering inte kan uteslutas på sikt. Exportrådets utlandsorganisation bör ses över kontinuerligt i ljuset av förändrade omständigheter och prioriteringar. Utrikesrepresentationen bör ge exportfrämjande en större tyngd för att effektivt och kompetent fungera som Exportrådets utlandsorganisation i länder som saknar handelssekreterare eller samarbetsavtal med handelskammare. Enligt regeringens mening finns goda skäl för Exportrådet att eftersträva ett utökat samarbete med handelskammare utomlands. De två huvudmännen för Exportrådet har under året haft diskussioner om Exportrådets uppgifter, verksamhet och prioriteringar på längre sikt. Därvid kan konstateras att huvudmännen är överens om att Exportrådet har en viktig roll att spela som centralt serviceorgan för exportfrämjande åtgärder och att det delade huvudmannaskapet skall bibehållas. Huvud-männen har också i dessa diskussioner framhållit att den nuvarande verk-samhetens inriktning utgör en god grund för Exportrådets verksamhet även på sikt. Behovet av anslagsmedel till exportfrämjande åtgärder inom Sveriges Exportråd beräknas till totalt 132 500 000 kr budgetåret 1994/95. Hänsyn har därvid tagits till neddragning i enlighet med vad som förutskickades våren 1992. Fortsatt behov föreligger av vissa medel till regeringens disposition för exportfrämjande verksamhet. Här avses bl.a. medel för att täcka kostna-derna för att infria tidigare gjorda åtaganden om stöd till svensk projekt-export och konsultstöd. Dessa garantiverksamheter upphörde den 1 juli 1992 men åtaganden ligger kvar under flera år. Vidare avses finansiering av vissa utredningar och studier rörande handelspolitik och handels-främjande, samt specifika exportfrämjande insatser. Medelsbehovet upp-skattas till totalt 17 285 000 kr för dessa åtgärder. Hänsyn har tagits till viss neddragning av anslaget i enlighet med vad som beslutades våren 1992. Därutöver kan tillgängliga reservationsmedel under anslaget också användas för konkreta insatser efter särskild prövning av regeringen. För budgetåret 1994/95 uppgår medelsbehovet till totalt 149 785 000 kr. Anslag Beräknad Förslag 1993/94 ändring 1994/95 1994/95 1. 162 000 -29 500 000 132 500 000 Exportfräm- 000 jande åtgärder 2. Till 25 563 - 8 278 17 285 000 regeringens 000 000 disposition Summa 187 563 - 37 778 149 785 000 anslag 000 000 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Exportfrämjande verksamhet för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 149 785 000 kr. E 3. Exportkreditnämnden, täckande av vissa utgifter för skadeersättningar 1992/93Utgift369 864 7341 1993/94Anslag 1 000 1994/95Förslag 1 000 1 Hela beloppet hänför sig till utgifter under budgetåret 1992/93. Av detta avser 63 miljoner kronor ersättning till EKN för skuldnedskrivning på Egypten. Exportkreditnämnden (EKN) har till uppgift att genom utfärdande av garantier främja svensk export. Garantin utgör en försäkring mot vissa förluster i samband med export och investeringar i utlandet. För garantin betalas en premie som är relaterad till risken. Garantigivningen sker efter beslut av riksdagen våren 1990 inom två system: ett n-system (normalgarantisystem) och ett LT-system (Long Term) i vilket särskild vikt läggs vid det svenska samhällsintresset. Anslaget används för att ge EKN kompensation för den ränta nämnden betalar för sin upplåning avseende den gamla verksamheten (garantier utfärdade före den 1 juli 1990), för att ge EKN ersättning för skuldnedskrivningar och för att nämnden skall kunna fullgöra de förpliktelser den iklätt sig på statens vägnar. Exportkreditnämnden EKN har med skrivelser den 14 oktober och den 12 november 1993 inkommit med underlag för en bedömning av verksamhetens omfattning och inriktning. Ramar för EKN-garantier Den av riksdagen fastställda totala ramen för exportkreditgarantier uppgår till 70 000 miljoner kronor, varav 25 000 miljoner kronor har reserverats för n-garantier och 45 000 miljoner kronor för LT-garantier. Regeringen har beslutat att EKN:s garantiåtaganden kan uppgå till samma belopp. Utöver ramen för exportkreditgarantier finns en särskild ram för investeringsgarantier på 2 000 miljoner kronor. Ramutnyttjandet uppgick den 30 juni 1993 till ca 16 400 miljoner kronor för n-garantier och till ca 30 000 miljoner kronor för LT-garantier. För n-garantier föreslår EKN att den av riksdagen fastställda ramen höjs från 25 000 miljoner kronor till 30 000 miljoner kronor. För LT-garantier föreslås en höjning från 45 000 miljoner kronor till 60 000 miljoner kronor. Av dessa belopp föreslår EKN att regeringen bemyndigar nämnden att även fortsättningsvis disponera 25 000 miljoner kronor för n-garantier och 45 000 miljoner kronor för LT-garantier. EKN föreslår oförändrade ramar för investeringsgarantier. Förslaget om höjningar av ramarna motiveras av att ett ökat behov av exportkreditgarantier kan förutses, samt att den förändrade kronkursen i praktiken inneburit att det befintliga utrymmet minskat. EKN och det europeiska integrationssamarbetet EKN fortsätter att bevaka utvecklingen inom EG i syfte att bedöma vilka krav på förändringar i EKN:s verksamhet som kan ställas efter EES-avtalets ikraftträdande respektive vid medlemskap i EU. Kommissionen arbetar på ett förslag innebärande att medlemsstaterna skall uppmanas att ändra sina konkurrensutsatta exportkreditförsäkringssystem så att de i konkurrenshänseende jämställs med privat verksamhet. Enligt kom-missionen bör begreppet konkurrensutsatt område definieras utifrån vad som kan återförsäkras på den privata marknaden. EG:s beslut i frågan kan komma tidigast under första halvåret 1994. Efter publicering av beslutet har medlemsstaterna ett år på sig att ändra sina system. EKN har genom en omorganisation förberett sig för ändrade regler. EG:s regler om konkurrensutsatt verksamhet får effekt i Sverige genom EES-avtalet. Arbetet med att harmonisera den icke konkurrensutsatta verksamheten fortsätter i EG. Harmoniseringsreglerna för medellång och lång garanti-givning får dock inte någon direkt effekt på EFTA-länderna genom EES-avtalet, då detta avtal inte omfattar den gemensamma handelspolitiken. Internationell harmonisering av premier och EKN:s premier EKN följer, i enlighet med statsmakternas uppdrag, utvecklingen inom EG och i andra länder samt deltar aktivt i arbetet inom OECD. I OECD har premiefrågan ägnats kraftigt ökad uppmärksamhet under de senaste två åren. I november 1992 inrättades en särskild arbetsgrupp under OECD:s exportkreditgrupp i vilken EKN varit representerad. Institutens premienivåer jämförs och man undersöker vad skillnaderna beror på samt vilka möjligheter som finns att minska skillnaderna. EKN tillhör, enligt de studier som gjorts, de institut som kraftigast differentierar sina premier efter landrisk. EKN:s premier ligger lägre än genomsnittet för OECD-ländernas garantiinstitut när det gäller exportmarknader med god kreditvärdighet. På högriskmarknader är EKN:s premier högre - i vissa fall väsentligt högre - än genomsnittet inom OECD. Undersökningen visar dock även att EKN är öppen för garantigivning på fler högrisk-marknader än de flesta andra institut. Arbetsgruppen har lyft fram två grundprinciper för premiesättning, nämligen att premierna bör vara riskavspeglande och att de bör leda till kostnadstäckning i garantisystemen. Dessa principer överensstämmer med de riktlinjer som gäller för EKN:s verksamhet. Diskussionerna tyder på att det finns ett betydande intresse i de flesta av OECD-länderna för att åstadkomma en mer likartad premiesättning på basis av de nämnda två grundprinciperna. Skuldlättnadsåtgärder EKN har som resultat av omförhandlingar inom ramen för Parisklubben enligt de s.k. Torontovillkoren skrivit av ca 50 miljoner kronor. Villkoren har förbättrats och medger sedan december 1991 50 % skuldlättnad av det omförhandlade beloppet och 23 års återbetalningstid. Hittills har Parisklubben träffat sådana multilaterala överenskommelser med sex länder där EKN-garanterade fordringar ingår. Fordrings-eftergifterna i de bilaterala avtalen, vilka beräknas slutas under verksam-hetsåret 1993/94, uppgår till ca 85 miljoner kronor. En tredjedel av dessa eftergifter finansieras med biståndsmedel. EKN hade per den 30 juni 1993 fordringar på de fattigaste och mest skuldtyngda länderna uppgående till ca 1 miljard kronor. Tillämpningen av de aktuella omför-handlingsvillkoren och eventuella skuldlättnader för de lägre medelin-komstländerna kan komma att innebära betydande fordringseftergifter för EKN. För Egypten och Polen kommer EKN i ett första steg under de skuldlättnadsavtal, som träffades i Parisklubben under våren 1991, att skriva av 68 respektive 630 miljoner kronor. Avskrivningar i de avslutande stegen under skuldlättnadsavtalen uppgår till ytterligare ca 360 respektive 1 200 miljoner kronor. Totalt skulle därmed avseende Egypten skrivas av ca 430 miljoner kronor och avseende Polen 1 830 miljoner kronor. EKN har över statsbudgeten beviljats medel för att amortera ned krediten hos Riksgäldskontoret som en kompensation för det första stegets avskrivning, 63 miljoner kronor avseende Egypten och 464 miljoner kronor avseende Polen. För de avslutande stegen uppgår ersättningen enligt prop. 1991/92:100 bilaga 4 till 42 respektive 310 miljoner kronor. I skuldkonsolideringsavtal med Parisklubbsländer skrivs ofta in en klausul om skuldkonvertering. Metoden att omvandla fordringar till varor, bistånd eller exempelvis aktieinnehav är ett sätt för skuldlandet att slippa betala en del av sin utlandsskuld i hårdvaluta. Fordrings-omvandling kan vara ett sätt för EKN att helt bli av med mindre avtal som annars blir förhållandevis dyra att administrera. Skuldomvand-lingsavtal kan också vara aktuella för icke Parisklubbsländer. Prognoser och bedömningar av verksamhetens resultat EKN redovisar i sin skrivelse till regeringen prognoser för det kassamässiga resultatet under verksamhetsåren 1993/94-1995/96 och bedömningar av det ackumulerade riskvärderade resultatet enligt tre alternativ - normal, optimistisk och pessimistisk. För den gamla verksamheten pekar prognoserna enligt normal-alternativet mot kassamässiga överskott om ca 400 miljoner kronor under budgetåret 1993/94, följt av underskott om ca 500 miljoner kronor budgetåret 1994/95 och ca 250 miljoner kronor budgetåret 1995/96. I beloppet för budgetåret 1993/94 har dock inräknats en beräknad ersätt-ning från statsbudgeten för skuldavskrivning m.m. om totalt ca 430 miljoner kronor. Det pessimistiska alternativet vad gäller det kassa-mässiga resultatet innebär i stort sett balanserat resultat för budgetåret 1993/94, men därefter mycket stora underskott på nära 2 miljarder kronor per år. Underskotten hänför sig till ett fåtal länder där EKN har stora utestående garantiengagemang eller fordringar. Det optimistiska alternativet visar tvärtom möjligheten till överskott under vart och ett av de tre åren, sammanlagt 1,3 miljarder kronor. I bedömningarna av det ackumulerade riskvärderade resultatet pekar EKN:s normalalternativ mot ett slutresultat nära noll för den gamla verksamheten. Det pessimistiska alternativet innebär en förlust om nära 7 miljarder kronor, medan det optimistiska alternativet ger ett slutligt överskott på nära 4 miljarder kronor. För att erhålla en rättvisande bild av statens totala kostnader för EKN bör även hittills uppkomna kostnader för räntekompensation för delar av EKN:s upplåning, skadekostnader för vissa av regeringen beslutade garantier, ersättning för skuldnedskrivningar och betalningsbalansstöd till vissa gäldenärsländer redovisas. Per den 30 juni 1993 uppgick dessa totalt till 2,9 miljarder kronor. Prognoserna för den nya verksamheten pekar enligt EKN:s normalalternativ mot kassamässiga överskott på ca 200 miljoner kronor för vart och ett av de tre kommande åren, sammanlagt ca 700 miljoner kronor. Det pessimistiska alternativet innebär kassamässigt underskott på drygt 900 miljoner kronor under treårsperioden, medan det optimistiska alternativet ger ett lika stort överskott. Det riskvärderade resultatet för den nya verksamheten innebär enligt normalalternativet att det hittills uppbyggda kassamässiga överskottet i stort sett balanserar förlustriskerna. I en särskild skrivelse till regeringen den 12 november 1993 har EKN påtalat vissa prognosförändringar som kan påverka det kassamässiga resultatet för nya verksamheten på ett negativt sätt. Finansieringen av verksamheten EKN föreslår att nämndens kredit hos Riksgäldskontoret för den gamla garantiverksamheten förblir oförändrad, dvs. 3 700 miljoner kronor. EKN föreslår vidare att lånerätten i utländsk valuta även för budgetåret 1994/95 blir 1 000 miljoner kronor i utländsk valuta. För den nya verksamheten föreslår EKN i skrivelse till regeringen 12 november 1993 att den rörliga krediten hos Riksgäldskontoret ökas till 1 400 miljoner kronor. Anledningen är stora oväntade skadeutbetalningar avseende vissa länder. Av samma skäl begär regeringen i tilläggsbudget för budgetåret 1993/94 en ökning från 200 till 1000 miljoner kronor. Lånerätten i utländsk valuta föreslås även fortsättningsvis uppgå till 200 miljoner kronor. Nämnden föreslår att ytterligare finansieringsbehov täcks via anlaget E 3. Exportkreditnämnden, täckande av vissa utgifter för skadeersätt-ningar, om det skulle visa sig att den föreslagna upplåningsrätten inte skulle vara till fyllest. EKN föreslår slutligen att nämnden, i likhet med de tre föregående budgetåren, får räntekompensation för hela sin upplåning under den gamla verksamheten. Kostnaderna för detta under budgetåret 1994/95 beräknas uppgå till 270 miljoner kronor. Beloppet kan komma att reduceras om EKN erhåller medel för att amortera den rörliga krediten som ersättning för skuldnedskrivningar. Regeringens överväganden Regeringen delar EKN:s bedömning att de av riksdagen fastställda ramarna för exportkreditgarantiverksamheten bör utökas och att de belopp regeringen bemyndigar EKN att disponera tills vidare kan förbli oförändrade. Regeringen delar även EKN:s bedömning vad gäller de rörliga krediterna hos Riksgäldskontoret och upplåningsbehovet i utländsk valuta. I prop. 1989/90:44 anförde regeringen bl.a. att EKN:s garantiverk-samhet borde bedrivas med målet att den skall gå ihop, för LT-systemet på sikt. Regeringen ansåg också att EKN skulle eftersträva en god riskspridning. Riksdagen biföll regeringens förslag (bet. 1989/90:NU19, rskr. 1989/90:153). Erfarenheterna sedan år 1990 visar att den svenska kreditfinansierade exporten till u-länder och företagens efterfrågan på statliga exportkreditgarantier tenderar att koncentreras till ett fåtal länder, i synnerhet vad avser krediter med lång löptid. Detta försvårar möjligheterna att uppnå en god riskspridning i engagemanget, och det innebär en ytterligare osäkerhet om LT-garantigivningen kan gå ihop på sikt. Regeringen understryker vikten av att EKN eftersträvar en god riskspridning i sitt engagemang. Detta bör dock inte utesluta att stora engagemang kan accepteras på länder som bedöms ha god och bestående kreditvärdighet, om särskilda skäl föreligger. Skuldlättnader inom ramen för Parisklubben kan medföra avsevärd minskning av utestående fordringars nominella belopp. Regeringen delar EKN:s uppfattning att nämnden på lämpligt sätt bör ersättas för detta. Regeringen anser att EKN bör få räntekompensation för hela sin upplåning under den gamla verksamheten. Utvecklingen inom EG på exportkreditområdet är av stor betydelse för Sverige bl.a. till följd av EES-avtalet. Det är angeläget att EKN noga följer denna utveckling och att nämnden då så anses lämpligt förbereder nödvändiga anpassningsåtgärder. Det internationella samarbetet på exportkreditområdet är av stor betydelse mot bakgrund av vikten av att svenska exportföretag kan erbjudas samma villkor som konkurrenterna. EKN har spelat, och spelar, en framträdande roll i detta arbete, både inom OECD och Bern-unionen. Av särskild betydelse är det för svenskt vidkommande att verka på-drivande när det gäller harmonisering av garantiinstitutens verksamhet vad gäller premier och kostnadstäckning. En redovisning av verksamheten inom den särskilda exportkredit-garantiramen för de baltiska länderna och Ryssland, vilken administeras av EKN, lämnas under anslaget G 2. Täckande av eventuella förluster i anledning av statliga garantier till länder i Central- och Östeuropa. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. medger att staten åtar sig betalningsansvar i form av statsgaranti till ett belopp av 30 000 000 000 kr för n-garantier och 60 000 000 000 kr för LT-garantier, 2. medger att staten åtar sig betalningsansvar i form av statsgaranti för investeringar i utlandet till ett belopp av högst 2 000 000 000 kr, 3. godkänner att den rörliga krediten som ställs till EKN:s förfogande hos Riksgäldskontoret får uppgå till 3 700 000 000 kr för den gamla verksamheten och till 1 400 000 000 kr för den nya verksamheten, 4. godkänner att EKN:s upplåning i utländsk valuta får uppgå till motvärdet av 1 000 000 000 kr för den gamla verksamheten och motvärdet av 200 000 000 kr för den nya verksamheten, 5. godkänner vad regeringen har uttalat rörande riskspridning i EKN:s engagemang, 6. till Exportkreditnämnden, täckande av vissa utgifter för skade- ersättningar under budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr. E 4. Krigsmaterielinspektionen 1992/93Utgift 46 746 1993/94Anslag 4 424 000 1994/95Förslag 5 084 000 Krigsmaterielinspektionen (KMI) utövar kontroll över tillverkningen av krigsmateriel och handlägger ärenden rörande tillstånd till export och viss import av sådan materiel. Inspektionen handlägger också ärenden rörande tillstånd till utförsel enligt lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte m.m. Denna verksamhet finansieras dock inte över detta anslag. KMI har två nämnder till sitt förfogande, nämligen det tekniskt-vetenskapliga rådet, som bistår krigsmaterielinspektören vid bedöm-ningen av frågor om avgränsning mellan civil och militär materiel, och den parlamentariskt sammansatta rådgivande nämnden för krigsmateriel-exportfrågor, som inrättats för att främja en ökad insyn och samråd i frågor som rör krigsmaterielexport. Kostnaderna för verksamheten, exkl. nämnderna, täcks av avgifter, som redovisas mot särskild inkomsttitel på statsbudgeten. Avgifter från tillverkare av krigsmateriel beräknas i förhållande till levererat värde och tas ut i slutet av budgetåret. Avgifter för tillstånd att utföra krigs-materiel ur riket erläggs av exportörer, som inte har tillverknings-tillstånd. För budgetåret 1993/94 har regeringen medgivit undantag för KMI från reglerna i kapitalförsörjningsförordningen (1992:406) om räntekonto med kredit i Riksgäldskontoret och om lån för investeringar i anlägg-ningstillgångar för förvaltningsändamål. Vidare gäller att KMI inte skall tillämpa förordningen (1993:134) om myndigheters årsredovisning och anslagsframställning. Krigsmaterielinspektionen I en intern promemoria, daterad den 31 augusti 1993, har KMI sammanställt anslagsredovisning för budgetåret 1992/93, övriga upp-gifter avseende kalenderåret 1992 samt förslag avseende anslags- och investeringsbehov för budgetåret 1994/95. Av anslagsredovisningen framgår att KMI:s kostnader uppgick till sammanlagt 4 111 545 kr budgetåret 1992/93. Kostnaderna för de rådgivande nämnderna uppgick till 46 746 kr. Under kalenderåret 1992 behandlade inspektionen 1 452 ansökningar om utförsel. Värdet av under år 1992 givna utförseltillstånd uppgick till 3 360 miljoner kronor. Den faktiska utförseln av krigsmateriel under året uppgick till 2 753 miljoner kronor. Vid årsskiftet 1992/93 hade 170 enskilda tillverkare regeringens tillstånd att tillverka krigsmateriel. Inför budgetåret 1994/95 föreslår KMI en ökning av anslaget med 510 000 kr för anskaffning av viss ADB-utrustning. Regeringens överväganden Sammanfattning: Resurser: Ramanslag 1994/955 084 000 kr Övrigt: Anslaget har räknats upp med 510 000 kr för viss ADB-utrustning, som avses anskaffas under budgetåret 1993/94. Pris- och löneom-räkning m.m. har beräknats till 150 000 kr. Av anslagsbeloppet avser 104 000 kr kostnader för de rådgivande nämnderna. Slutsatser Krigsmaterielinspektionen är undantagen från bestämmelserna om årsredovisning och anslagsframställning. Följaktligen redovisar regeringen inte heller någon bedömning av verksamhetens resultat. Den interna anslagsredovisning m.m. som har upprättats utgör dock tillräckligt underlag för regeringens ställningstagande angående anslags-behovet. KMI kommer fr.o.m. budgetåret 1994/95 att omfattas av reglerna om generell räntebeläggning av statliga medelsflöden. Inspektionen kommer därför att tilldelas ett räntekonto med kredit i Riksgäldskontoret. Medlen under anslaget kommer att föras till detta konto. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Krigsmaterielinspektionen för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 5 084 000 kr. E 5. Bidrag till Stiftelsen Östekonomiska Institutet 1992/93 Utgift 2 250 000 1993/94 Anslag 2 250 000 1994/95 Förslag 2 500 000 Stiftelsen Östekonomiska Institutet bildades år 1989 sedan avtal träffats mellan staten och ett antal intressenter från näringslivet. Stiftelsen har som syfte att främja kunnandet i Sverige om de ekonomiska förhållandena i Central- och Östeuropa och OSS-området. Genom nyssnämnda avtal åtar sig staten liksom övriga stiftare att lämna årliga bidrag för att täcka stiftelsens kostnader. Därmed ges garanti för stabilitet och långsiktighet i verksamheten. Bidraget skall (i 1989 års penningvärde) enligt avtalet uppgå till 2 miljoner kronor årligen från vardera staten och näringslivet. Beloppet räknas upp med hänsyn till pris- och löneutvecklingen. För budgetåret 1994/95 föreslås att statens bidrag ökar till 2 500 000 kr vilket är något högre än det belopp som skulle utgå enbart på basis av den sedvanliga uppräkningen. För de därefter följande fyra budgetåren bör samma belopp anslås som dock bör räknas upp med hänsyn till pris- och löneutvecklingen. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Bidrag till Stiftelsen Östekonomiska Institutet för budgetåret 1994/95 anvisar ett anslag på 2 500 000 kr. E 6. Medel för översättning av EG:s regelverk 1993/94 Anslag 16 500 000 1994/95 Förslag 11 500 000 Regeringen beslutade den 18 januari 1990 att tillsätta en delegation för att svara för översättning av bl.a. det regelverk som avsågs omfattas av EES-avtalet. Sedermera har delegationen fått i uppdrag att översätta samtliga EES-relevanta texter fram till avtalets ikraftträdande. Regeringen beslutade vidare den 25 juni 1992 att uppdra åt Delegationen för översättning av EG:s regelverk att, utöver de uppgifter som tilldelats delegationen tidigare, svara för översättningen av de EG-rättsakter som aktualiseras vid ett svenskt medlemskap. Den tillkommande textmassan uppskattades till minst 40 000 sidor i de europeiska gemenskapernas tidning. Totalkostnaden uppskattades utifrån då före-liggande underlag till ca 50 miljoner kronor över de tre budgetåren 1992/93-1994/95 (anslaget E 2. Exportfrämjande verksamhet belastades det första budgetåret). Arbetet bedrivs under mycket stark tidspress, eftersom hela textmassan - uppskattningsvis ca 44 000 sidor - måste vara översatt och granskad i Sverige till oktober/november 1994 för att kunna underkastas slutligt formellt godkännande i Bryssel före den 1 januari 1995. Resursbehovet uppskattas mot denna bakgrund till totalt 70 miljoner kronor. Regeringen anser det vara av stor vikt att delegationen ges sådana resurser att den kan slutföra sitt arbete inom den givna tidsramen. Regeringen har därför i tilläggsbudget för innevarande budgetår föreslagit att ytterligare 20 miljoner kronor ställs till delegationens förfogande. Ett belopp om 11,5 miljoner kronor bör ställas till förfogande för budgetåret 1994/95. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Medel för översättning av EG:s regelverk för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 11 500 000 kr. E 7. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit 1992/93Utgift65 536 6051 1993/94Anslag 1 0001 1994/95Förslag 1 000 1 Tidigare redovisat under tolfte huvudtiteln anslaget C 1. Från anslaget betalas ersättning till AB Svensk Exportkredit (SEK) för skillnad mellan ut- och upplåningsräntor samt för kursförlust inom ramen för systemet med statsstödda exportkrediter, som SEK lämnar enligt riksdagens beslut år 1978 samt 1990. Systemet innebär att SEK har givits möjlighet att finansiera exportkrediter till villkor som överensstämmer med internationellt överenskomna regler. Detta kan leda till att utlånings-räntorna ligger under upplåningskostnaderna. Staten täcker eventuell skillnad mellan utlåningsränta och upplåningskostnad samt den kursförlust som kan uppkomma vid ut- och upplåningen. SEK bedriver upp- och utlåning för dessa krediter i en särskild, avgränsad del av bolagets verk-samhet och redovisar en särskild balansräkning för denna kreditgivning. Villkoren för krediterna står i överensstämmelse med den överens-kommelse om begränsning av statligt stöd vid exportkreditgivning som Sverige har biträtt, den s.k. consensusöverenskommelsen inom OECD. Pågående förhandlingar om ändringar i denna överenskommelse kommer sannolikt att leda till att villkoren för de statsstödda krediterna ytterligare marknadsanpassas. På grund av anpassningen till marknadsmässiga räntor för de statsstödda krediterna minskar statens kostnader. Enligt SEK:s beräkningar bör kreditgivningen för budgetåret 1994/95 ge ett överskott. Överskott inbetalas till staten. Svängningar kan dock förekomma på grund av förändringar i valutakurser och räntor, varvid nya underskott kan upp-komma. SEK har i skrivelse till regeringen hemställt om att förordningen (1981:665) om exportkreditfinansiering med statligt stöd anpassas till förordningen om exportkreditgaranti. Förslaget innebär att samma villkor för exportkreditfinansiering av utländska varor skall gälla som för export-kreditgaranti avseende sådana varor. Regeringen har i propositionen 1980/81:130 behandlat frågan. Sedan juli 1992 tillämpar EKN nya ursprungsregler. SEK och EKN stöder ofta samma exportaffärer. Regeringen ser det som angeläget att anpassa SEK:s regelverk till EKN:s. Regeringens överväganden SEK-systemet för statsstöd till finansiering av kapitalvaruexporten infördes för att möta andra länders kraftiga subventioner av deras kapitalvaruexport genom exportkrediter. Anpassningen av minimiräntesatserna till marknadsräntorna innebär att subventionsinslaget i nya krediter i stort sett har upphört. SEK har i allt högre grad inriktat sig på att erbjuda krediter utan statsstöd genom att expandera den marknadsmässiga verksamheten. Regeringen ser positivt på en sådan återgång till marknadsmässiga exportkrediter. Möjligheterna att lämna statsstödda krediter för export kan dock i vissa fall vara utslagsgivande för svenska företags möjligheter att erhålla order på vissa slag av projekt och på kapitalvaror. Regeringen anser att SEK därvidlag skall ha möjlighet att lämna krediter med villkor som motsvarar vad företag i konkurrentländerna kan erhålla. Verksamheten kan för budgetåret 1994/95 komma att ge ett överskott. Beräkningen av utfallet är dock osäker. Anslaget bör därför föras upp med ett formellt belopp av 1 000 kr. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner att AB Svensk Exportkredit tillämpar samma usprungsregler som Exportkreditnämnden, 2. till Kostnader för statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr. E 8. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning avseende export av fartyg m.m. 1992/93Utgift10 848 7421 1993/94Anslag 1 0001 1994/95Förslag 1 000 1 Tidigare redovisat under tolfte huvudtiteln anslaget C 2. Under detta anslag redovisas kostnader för räntestöd till finansiering av export av fartyg. Enligt tidigare riksdagsbeslut upphörde denna stödform i och med utgången av år 1989. Kostnadsberäkningen bygger på en bedömning som AB Svensk Exportkredit har redovisat och avser tidigare gjorda åtaganden. Kreditgivningen kan resultera i ett överskott. Risken för att anslaget kommer att belastas kan dock inte helt uteslutas. Anslaget bör därför föras upp med ett formellt belopp av 1 000 kr. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Kostnader för statsstödd exportkreditgivning avseende export av fartyg m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr. E 9. Ersättning för extra kostnader för förmånlig kredit-givning till u-länder 1992/93Utgift90 550 4421 1993/94Anslag55 000 0001 1994/95Förslag50 000 000 1 Tidigare redovisat under tolfte huvudtiteln anslaget C 3. Under detta anslag redovisas extra kostnader som har uppkommit för vissa äldre förmånliga krediter till u-länder. Ett nytt system för s.k. u-krediter infördes den 1 januari 1985. Detta anslag belastas endast med kostnader för åtaganden som har gjorts intill utgången av år 1984. Kostnaderna kommer successivt att minska. Kostnadsberäkningen bygger på en bedömning som AB Svensk Exportkredit har redovisat. Regeringen beräknar kostnaderna för budgetåret 1994/95 till 50 000 000 kr. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Ersättning för extra kostnader för förmånlig kreditgivning till u-länder för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 50 000 000 kr. F. Nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor m.m. F 1. Utredningar och andra insatser på det utrikespolitiska området 1992/93Utgift 5 737 3821 Reservation 42 990 1993/94Anslag 2 511 000 1994/95Förslag2 511 000 1 Det tidigare anslaget F 1, som t.o.m. 1992/93 benämndes Utredningar inom det nedrustnings- och säkerhetspolitiska området, delades fr.o.m. innevarande budgetår på två anslag, dels F 1. Utredningar och andra insatser på det utrikespolitiska området, dels F 6. Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse. Anslaget fungerar som ett värdefullt och flexibelt instrument för att möjliggöra stöd till seminarier, utredningar, studier, publikationer, besök m.m. av utrikespolitisk betydelse. Under detta anslag finansieras också en säkerhetspolitisk rådgivare på departementet. Under budgetåret 1992/93 anslogs medel bl.a. till Försvarets forskningsanstalt (FOA) för ett särskilt ESK-uppdrag. Vidare lämnades bidrag till institutet för öst-väst-studier i Haag och till Raoul Wallenberg-institutet i Lund syftande till att stärka förståelsen för ett demokratiskt beslutsfattande i Central- och Östeuropa. Medel anslogs också för anordnandet av en konferens om preventiv diplomati i samverkan mellan UD och Utrikespolitiska Institutet (UI) samt till konsultuppdrag för UD:s räkning rörande icke-spridning avseende massförstörelsevapen. Under budgetåret 1993/94 har anslaget hittills utnyttjats bl.a. för bidrag till FN för ett seminarium om fredsfrämjande verksamhet och en FN-studie om hur forskare inom den militärindustriella sektorn i f.d. Sovjetunionen skall kunna utnyttjas i civil produktion. Anslaget ger möjlighet att stödja ett flertal projekt av betydande utrikespolitiskt intresse. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Utredningar och andra insatser på det utrikespolitiska området för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 2 511 000 kr. F 2. Information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling 1992/93Utgift26 191 315 Rerservation 2 179 310 1993/94Anslag20 000 000 1994/95Förslag10 000 0001 1 Utöver detta anslag föreslås dessutom att drygt 3 miljoner kronor från Fredslotteriet, Svenska Penninglotteriets AB disponeras för detta ändamål enligt vad som anges nedan. Målsättningen med anslaget är att stimulera information och studier om fred, nedrustning och fredsfrämjande utveckling. Från anslaget beviljas bidrag för freds- och nedrustningssträvanden i form av organisations- och projektbidrag till enskilda organisationer och stiftelser som bedriver infor- mationsverksamhet och opinionsbildning om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling. Begreppet säkerhetspolitik innefattar här etniska, ekonomiska, sociala och ekologiska faktorer. Bidrag lämnas under anslaget även för kontakter med organisationer och institutioner i Estland, Lettland, Litauen, Ryssland och Polen i syfte att stärka kunskaper om säkerhetspolitik, fred, nedrustning, demokratisering och ekonomisk utveckling i dessa länder. Stödet skall främja verksamhet som är av allmänt intresse och som har en god spridningseffekt. Efter den översyn av anslaget som företagits av Utrikesdepartementet år 1992 fattade regeringen beslut om en ny förordning för anslaget, vilken trädde i kraft den 1 september 1993. Förordningen innebär bl.a. att regeringen fortsättningsvis fattar beslut om såväl organisationsbidrag som projektstöd. Genom förordningen har vidare väsentligt skärpta krav införts vad gäller redovisning av erhållna bidrag. Regeringen tillsatte i september 1993 en ny beredningsgrupp med sju ledamöter, representerande såväl föreningsliv som massmedia och sakkunskap på det säkerhetspolitiska området. Gruppen har till uppgift att inför regeringens beslut avge rekommendationer om såväl projekt- som organisationsbidrag som beviljas över anslaget. Den senare formen av bidrag utgör verksamhetsstöd, som komplement till organisationernas och stiftelsernas egen finansiering. Regeringens överväganden Regeringen anser det värdefullt att enskilda organisationer och stiftelser stimulerar till intresse för och aktivitet kring utrikespolitiska frågor. Sådan verksamhet kan främja förståelse för andra länders och regioners levnadsbetingelser och motverka tendenser till förenklade hotbilder. Aktivt engagemang från folkrörelserna främjar också möjligheterna för regeringen att föra en aktiv och väl förankrad utrikespolitik. Regeringen vill i detta sammanhang framhålla att organisationer som erhåller bidrag över detta anslag skall bedriva en verksamhet som bygger på aktiva medlemsinsatser. Regeringen vill understryka att de främsta hoten mot freden står att finna i brist på demokrati i ett stort antal länder. Bristande respekt för mänskliga rättigheter och etniska konflikter är allvarliga hot mot freden. Kriget i Bosnien visar i all sin brutalitet att vår egen världsdel inte på något sätt är förskonad från uppkomsten av nya väpnade konflikter. Även i det f.d. Sovjetunionen finns flera tragiska exempel av liknande slag. Demokrati och marknadsekonomi bör ses som fundament för utveckling och internationellt umgänge och som nödvändiga inslag i arbetet med att skapa en fredligare värld. De senaste årens erfarenhet visar också på problem med upprustning och spridning av massförstörelsevapen, inte minst till länder i tredje världen. Begreppet nedrustning har därför vidare betydelse än för några år sedan. Det är angeläget att beredningsgruppen vid fördelningen av medel tar hänsyn till dessa ändrade förutsättningar för nedrustningspolitiken. De erfarenheter och aktiva engagemang som finns bland många av de organisationer som genom åren fått stöd via detta anslag bör tillvaratas för att förankra de svenska insatserna i nedrustningsarbetet. Ett brett ideellt engagemang i dessa frågor är värdefullt. Regeringen ser det vidare som positivt att svenska ideella organisationer utvecklar kontakter med organisationer och institutioner i de tidigare kommunistiska diktaturerna. Denna typ av kontakter kan stödjas genom detta anslag i det fall de syftar till att stärka kunskaperna om säkerhetspolitik, fred, nedrustning och demokrati i dessa länder. Det ansträngda budgetläget tvingar regeringen att föreslå besparingar på en rad olika områden, också detta. Mot denna bakgrund och det faktum att summan av begärda medel i de inkomna ansökningarna på senare tid minskat föreslår regeringen att anslaget för detta ändamål reduceras nästa budgetår. Regeringen noterar att drygt 3 miljoner kronor finns tillgängliga bland Penninglotteriets medel för den verksamhet som finansieras från detta anslag. Dessa medel hänförs till s.k. fredslotterier åren 1984-1986 vilka utgjort en reserv för motsvarande statliga anslag. Mot bakgrund av det ansträngda budgetläget har beredningsgruppen för anslaget rekommenderat regeringen att dessa medel tas i anspråk under budgetåret 1994/95. Regeringen föreslår således att anslaget under budgetåret 1994/95 begränsas till 10 miljoner kronor. Därtill tas 3 miljoner kronor från Fredslotteriets medel i Svenska Penninglotteriets Aktiebolag. Totalt kommer därför 13 miljoner kronor att stå till förfogande för detta ändamål nästa budgetår. Regeringens avsikt är att anslaget från budgetåret 1995/96 skall överföras till Civildepartementet som har ett övergripande ansvar för folkrörelsefrågor i regeringskansliet. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 10 000 000 kr. F 3. Bidrag till Stockholms internationella fredsforsknings-institut (SIPRI) 1992/93Utgift 21 310 000 Reservation - 1993/94Anslag 21 396 000 1994/95Förslag21 850 000 Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) upprättades som en oberoende internationell stiftelse år 1966. Stiftelsen har till ändamål att i enlighet med de grunder för bidrag som riksdagen godkänt (prop. 1966:76, bet. 1966:SU88, rskr. 1966:203, prop. 1979/80:106, bet. 1979/80:UU21, bet. 1979/80:SkU48, rskr. 1979/80:304) bedriva forskning i konflikt- och samarbetsfrågor av betydelse för internationell fred och säkerhet. Stiftelsen leds av en internationellt sammansatt styrelse. Styrelsens sammanträden är förlagda till Stockholm. Institutet har ca 50 anställda, av vilka knappt hälften är forskare. Flertalet av forskarna kommer från andra länder än Sverige. Målsättningen med bidraget är att stödja SIPRI:s verksamhet med att bedriva en opartisk och tillförlitlig forskning, främst baserad på analyser av vapenhandel, vapenutveckling och militärutgifter samt att analysera orsakerna till olika konflikter. Forskningen inriktas bl.a. på europeisk säkerhet och rustningskontroll, militär teknologi, militärutgifter och utveckling i tredje världen samt kemisk och biologisk krigföring. Den kvantitativa forskningen har, inte minst efter Sovjetunionens och Warszawa-paktens upplösning, kommit att kompletteras med analyser av orsakerna till olika konflikter. Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) SIPRI har ansökt om 22 900 000 kr för budgetåret 1994/95. Beloppet beräknas medge en fortsatt uppmärksamhet på traditionella forskningsområden liksom på stabilitet och instabilitet i Central- och Östeuropa. SIPRI ägnar också större uppmärksamhet åt utvecklingen i Mellanöstern och åt kopplingarna mellan kapprustning, utveckling och miljöskydd. Den föreslagna anslagsökningen skulle medge ökade satsningar på regionala konflikter och ge SIPRI möjlighet att samverka med forskningscentra i Asien, Latinamerika, Afrika och Stilla Havsområdet. SIPRI:s omfattande publikationsverksamhet utnyttjas över hela världen av regeringar, förtroendevalda, akademiker, studenter och massmedia. Institutet har under senare år fått utmärkelser i form av American Choice-priset för årets mest värdefulla akademiska publikation och pris från Foreign Press Association of Sweden. SIPRI har moderniserat sitt omfattande bibliotek och sin dokumentationsavdelning bl.a. genom inköp av nya datorer som kommer att medverka till en effektivare databas. SIPRI framhåller att institutet drabbas av väsentliga merkostnader eftersom det är beroende av den internationella löneutvecklingen för forskare. Regeringens överväganden SIPRI har i sin forskning och publikationsverksamhet på ett värdefullt sätt bidragit till att öka kunskapen om omfattning och tendenser rörande rustningsnivåer, globalt sett och i enskilda regioner. SIPRI:s prioriteringar sammanfaller väl med de frågor regeringen anser vara angelägna, bl.a. att bevaka icke-spridningsfrågor, särskilt i f.d. Sovjetunionen, att följa efterlevnaden av avtal om nedrustning, att bevaka väpnade konflikter samt att studera nya former av fredsbevarande verksamhet. Regeringen ser positivt på en breddning i linje med vad SIPRI föreslagit men med ett lägre anslag än vad institutet begärt. Anslaget föreslås öka med 250 000 kr utöver pris- och löneomräkning. Efter avdrag för 249 000 kr, som utgör del av UD:s sparbeting, samt med hänsyn tagen till vissa tekniska justeringar, har anslaget beräknats till 21 850 000 kr. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Bidrag till Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 21 850 000 kr. F 4. Forskning till stöd för nedrustning och internationell säkerhet 1 1992/93Utgift 16 569 908 1993/94Anslag 9 785 000 1994/95Förslag12 259 000 1 Tidigare redovisat under anslaget F 4. Forskningsverksamhet för rustningsbe-gränsning och nedrustning. Målet med anslaget är att tillföra kompetens från Försvarets forskningsanstalt (FOA) i Utrikesdepartementets arbete rörande internationella förhandlingar om rustningsbegränsningar och nedrustning. Dessa förhandlingar, som bl.a. rör kärnvapen, biologiska och kemiska vapen samt andra avancerade vapensystem, ställer höga krav på teknisk kompetens från FOA. Försvarets forskningsanstalt FOA har hösten 1993 presenterat en samlad anslagsframställan till regeringen, inriktad på såväl Utrikesdepartementets som Försvarsdepar- t- ementets behov. I FOA:s anslagsframställan har samarbetet med Utrikesdepartementet, som omfattar 2-3% av FOA:s verksamhet, benämnts *Forskning till stöd för nedrustning och internationell säkerhet*. Rubriken på anslaget ändras i enlighet härmed. I sin anslagsframställan för budgetåret 1994/95 pekar FOA på att försvarsmakten mer än tidigare kommit att medverka i internationella fredsbeva- rande operationer. Detta ställer nya och ökade krav på FOA bl.a. vad gäller utvecklande av teknisk kompetens t.ex. vad avser minröjning. Dessutom ökar kraven på omvärldsanalyser för regeringens samlade behov. Ett exempel på sådan analys är den forskning och de studier FOA bedriver för såväl UD:s som ÖB:s räkning inom området Europeisk säkerhet. FOA begär för budgetåret 1994/95 ett belopp om 13,5 miljoner kronor för den verksamhet som finansieras av UD. FOA ansöker om medel för följande verksamhetsgrenar: ____________________________________________________ Övergripande analyser 2,5 miljoner kronor Vapen, skydd och räddningstjänst 0,5 miljoner kronor Informationsförsörjning 4,1 miljoner kronor A B C-stridsmedel 6,4 miljoner kronor ____________________________________________________ Summa 13,5 miljoner kronor Verksamhetsgrenen *övergripande analyser* omfattar i huvudsak *Europeisk säkerhet*. Inom verksamhetsgrenen *vapen, skydd och räddningstjänst* pekar FOA på behovet att utveckla effektiva instrument för minröjning, främst för att bistå civila i områden där strider sedan länge upphört. *Informationsförsörjning* omfattar bl.a. seismisk provstoppsövervakning, en verksamhet där Sverige under en rad år spelat en ledande roll. De sjunkande anslagen till FOA under budgetåret 1993/94 har föranlett FOA att söka minska sina kostnader på det seismiska området genom att undersöka möjligheterna till samarbete med Norge. Därigenom beräknas kostnaderna för den seismiska verksamheten uppgå till knappt 4 miljoner kronor. Förslaget innebär att den svenska mätstationen i Hagfors bedrivs i samarbete med NORSAR (Norwegian Seismic Array) som åtar sig underhåll av stationen. FOA bedriver också inom denna verksamhetsgren viss forskning rörande rymden och open skies. Verksamhetsområdet *ABC-stridsmedel* inriktas i första hand på studier och forskning om hot från kärnvapen. Beträffande kärnvapenhotet har FOA under år 1993 aktivt medverkat i utarbetandet av ett svenskt förslag till ett internationellt avtal om fullständigt provstopp. FOA pekar också på vikten av att bevaka hur de politiska förändringarna i världen förskjutit tyngdpunkten i hotbilden mot eventuell illegal och okontrollerad hantering av kärnvapen samt material eller komponenter som har betydelse bl.a. för terroristhot och kärnvapens spridning till flera nationer. FOA har inom området *kärnvapenhotet* också insamlat och analyserat luftburen radioaktivitet. FOA:s kompetens på detta område tas nu i anspråk även i ett internationellt samarbete i Centralasien. FOA bedriver sedan många år ett aktivt arbete för att minska hoten från kemiska och biologiska vapen. Utöver medverkan i att stärka internationella avtal som avser dessa vapen deltar FOA sedan år 1993 också i insatser som syftar till att förstöra kemiska substanser i Ryssland vilka kan utnyttjas för framställning av kemiska vapen. Regeringens överväganden För budgetåret 1992/93 anvisade regeringen ett anslag till FOA om 15 840 000 kr. För budgetåret 1993/94 minskades anslaget till 9 785 000 kr till följd av det statsfinansiella läget. Regeringen delar FOA:s bedömning att det internationella säkerhetspolitiska läget efter det kalla krigets slut innebär ökade och nya krav på FOA. Detta gäller bl.a. områden av intresse för såväl Utrikes- som Försvarsdepartementet, t.ex. internationell krishantering och humanitär hjälp till krigsdrabbade områden. Regeringen vill betona att FOA:s tekniska kompetens möjliggjort ett aktivt svenskt engagemang i prioriterade nedrustnings- och rustnings- kontrollfrågor. Genom FOA har Sverige kunnat spela en ledande roll när det gäller att bevaka efterlevnaden av gällande nedrustningsavtal och när det gäller att bedöma om förbjudna vapen använts i olika konfliktsituationer. I FOA:s anslagsframställan ingår bl.a. en förstärkt insats för verksamhet som rör ett internationellt avtal om provstopp. Regeringen tillstyrker detta med anledning av att provstoppsfrågan fått ny aktualitet efter för- handlingsgenombrottet i nedrustningskonferensen i Genève hösten 1993. Regeringen tillstyrker också en förstärkt insats vad avser biologiska och kemiska vapen med ca 1 miljon kronor i förhållande till innevarande års budget, dvs. ca 1 miljon kronor mindre än vad FOA ansökt om. Regeringen ser positivt på att FOA ingått ett samarbetsavtal med en norsk seismisk station som påtar sig kostnader för underhåll av stationen i Hagfors. För budgetåret 1994/95 avser regeringen att anvisa ett engångsbelopp om 2 500 000 kr till detta anslag. Anslagsbehovet för budgetåret 1995/96 kommer att på sedvanligt sätt prövas mot bakgrund av de anspråk på anslaget som då föreligger, bl.a. med hänsyn till läget i provstoppsförhandlingarna. Efter pris- och löneomräkning, vissa tekniska justeringar och med avdrag för 184 000 kr, som utgör del av UD:s sparbeting, beräknas anslaget till 12 259 000 kr. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Forskning till stöd för nedrustning och internationell säkerhet budgetåret 1994/95 anvisar ett anslag på 12 259 000 kr. F 5. Utrikespolitiska Institutet 1992/93Utgift 10 028 000 1993/94Anslag 10 028 000 1994/95Förslag10 340 000 Målet med anslaget är att främja intresset för internationella frågor samt att vidga kunskaperna och att stödja forskningen om sådana frågor. Anslaget till UI medger en omfattande seminarie- och föredragsverksamhet, ett flertal publikationer samt tillhandahållande av ett välutrustat bibliotek. Utrikespolitiska Institutet vänder sig till en vid målgrupp, från specialister till allmänheten samt bedriver en omfattande internationell kontaktverksamhet. Publikationer och programverk- samhet sprids via bibliotek, universitet och vetenskapliga institutioner, skolor, tidningar, bildningsförbund samt enskilda prenumeranter. I nära anslutning till forskningsverksamheten arbetar studiegrupper med att genomföra mer kortsiktiga projekt kring avgränsade teman. Seminarie- och konferensverksamheten spelar en viktig roll inom UI:s forskningsverksamhet. Den samordnas också med den övriga program- och föreläsningsverksamheten. Genom sin centrala belägenhet i Gamla Stan i Stockholm, kan institutet ofta utnyttjas i anslutning till utländska besök hos bl.a. Utrikes- departementet, riksdagen och SIDA. Utrikespolitiska Institutet Institutet ansöker sammantaget om 1,6 miljoner kronor i ökade anslag för budgetåret 1994/95. Med dessa medel begär institutet bl.a. kompensation för den svenska kronans försvagning som drabbar institutet som i hög grad anlitar utländska föreläsare. Institutets begäran om extra anslag innefattar också medel för inköp av böcker och för att ansluta UI:s databas till nätverket inom universitets- och högskolesektorn. Vidare begär institutet ökade anslag för att bredda sin verksamhet i de baltiska staterna. Utöver de medel Utrikespolitiska Institutet erhåller över detta anslag får institutet också medel från andra statliga anslag, bl.a. 2,5 miljoner kronor över forskningsanslaget Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse samt över anslaget Utredningar och andra insatser på det utrikespolitiska området. Regeringens överväganden Utrikespolitiska Institutets verksamhet är av stor vikt, både vad avser forskning om utrikes- och säkerhetspolitik samt informationsverksamheten som har en bred intressentkrets. Institutet har genom det nya anslaget Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse fått en väsentlig resursökning, vilken dock uteslutande avser forskning och inte den informationsverksamhet som är riktad mot allmänheten. Anslaget föreslås öka med 250 000 kr utöver pris- och löneomräkning. Efter avdrag för 190 000 kr, som utgör del av UD:s sparbeting, har anslaget beräknats till 10 340 000 kr. Regeringen avser att höjningen skall utnyttjas huvudsakligen för att medge anslutning till internationella datanätverk inom universitets- och högskoleområdet, samt ökad service vid UI:s bibliotek. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Utrikespolitiska Institutet för budgetåret 1994/95 anvisar ett anslag på 10 340 000 kr. F 6. Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och säker-hetspolitisk betydelse 1993/94Anslag3 500 0001 1994/95Förslag3 588 000 1 Nytt anslag fr.o.m. budgetåret 1993/94. Målsättningen med anslaget är att stödja forskning om frågor av särskild utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse, inte minst mot bakgrund av de genomgripande förändringar som ägt rum under senare år genom Sovjetunionens sönderfall. I 1993 års forskningsproposition anmälde regeringen att den avsåg att medverka till att en forskargrupp med inriktning på utrikes- och säkerhetspolitik etablerades vid Utrikespolitiska Institutet (UI) och att den skall erhålla statliga bidrag under en treårsperiod. Den 30 juni 1993 slöts avtal mellan Utrikesdepartementet och UI om verksamhetens utformning. Enligt avtalet har regeringen utsett en programstyrelse som fortlöpande skall leda och granska forskargruppens verksamhet. I december 1993 utdelades de första projektanslagen i forskningsprogrammet. Av anslaget beräknas under budgetåret 1994/95 högst 2 562 000 kr användas för forskargruppen vid Utrikespolitiska Institutet. Återstående medel utnyttjas för forskning av särskild utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse. Pris- och löneomräkning har gjorts på anslaget i likhet med andra forskningsanslag. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 3 588 000 kr. G. Samarbete med Central- och Östeuropa Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa är en integrerad del av den svenska östpolitiken. Grundvalen för denna politik, som är ett led i Sveriges strävan att medverka till en breddning och fördjupning av det europeiska samarbetet som helhet, framgår av inledningen till denna bilaga till budgetpropositionen. Medlen under littera G. ingår i ett treårigt program för samarbetet med Central- och Östeuropa, 1992/93-1994/95. Budgetåret 1994/95 är alltså det sista året i programmet. För detta budgetår är såväl totalbeloppet, en miljard kronor, som huvuddragen av verksamheten förutsedda i det pågående treårsprogrammet. I enlighet med regeringens bemyndigande har de verkställande myndigheterna redan under innevarande budgetår gjort betydande åtaganden avseende 1994/95. Vissa nya initiativ har aktualiserats av utvecklingen i samarbetsländerna. Målsättningarna för det svenska östsamarbetet är oförändrade: - att stödja upprättande och konsolidering av demokratins och rättstatens institutioner, - att stödja införande av en fungerande marknadsekonomi, - att stödja åtgärder för att förbättra miljön, särskilt i Östersjön, - att bistå de baltiska staterna att befästa sin nationella suveränitet. De båda första målsättningarna baseras på ESK:s Parisstadga. Av strävan att involvera så stora delar som möjligt av såväl det svenska som mottagarländernas samhällen följer att samarbetet uppvisar en betydande bredd, såväl organisatoriskt som i fråga om ändamål. Kunskapsöverföring i olika former förblir det viktigaste instrumentet i det bilaterala samarbetet. Tyngdpunkten ligger på de sektorer som är av betydelse för det pågående politiska och ekonomiska systemskiftet i de central- och östeuropeiska länderna samt för bevarandet och förbättrandet av miljön. I det bilaterala samarbetet prioriteras Sveriges geografiska närområde. Genom att delta i det omfattande multilaterala samarbetet avseende Central- och Östeuropa, medverkar Sverige till att ge makroekonomiskt stöd och finansiera infrastrukturella investeringar i reformländerna. Det multilaterala samarbetet ger också möjligheter att göra insatser i de central- och östeuropeiska stater som inte mer än i begränsad omfattning berörs av de bilaterala svenska insatserna. Inom ramen för de fastlagda riktlinjerna kan tyngdpunktsförskjutningar i verksamheten ske. Utvecklingen i Central- och Östeuropa präglas av snabba förändringar. Länderna genomför reformer i olika takt. Sedan det nuvarande treårsprogrammet inleddes vid budgetårsskiftet 1992/93, finns inga särskilda landramar. Närområdet är den enda geografiska prioriteringen. Skillnader i ländernas utvecklingstakt medför dock att samarbetet med varje enskilt land får en mer eller mindre specifik karaktär. Landramar bör, enligt regeringens uppfattning, inte upprättas, eftersom sådana skulle motverka flexibiliteten. Det är däremot önskvärt att samarbetsinsatserna tar ökad hänsyn till ändrade förutsättningar i varje land och anknyter till en övergripande bedömning av landets utveckling. Hänsyn måste också tas till de insatser som görs av andra aktörer i samarbetet. Det är viktigt att insatsernas utsträckning i tiden beaktas. Det finns numera i flertalet mottagarländer ett större behov av och en bättre kapacitet för att tillgodogöra sig insatser av längre varaktighet. Utan att binda upp samarbetet vid alltför långsiktiga projekt, kan vidareutveckling av vissa, erfarenhetsmässigt framgångsrika insatser ges högre prioritet. En annan viktig aspekt, med anknytning till strävan efter mera långsiktig planering, är förhållandet mellan bilateralt och multilateralt samarbete. I takt med att ländernas internationella ekonomiska relationer normaliseras och nödvändiga stabiliseringsprogram genomförs, förbättras tillgången till de multilaterala finansieringsinstitutionernas kreditgivning. Detta ställer förändrade krav på Sveriges tekniska samarbete, som bör komplettera det finansiella stödet och medverka till att detta utnyttjas effektivt. Betydelsefulla insatser i det bilaterala samarbetet med Central- och Östeuropa görs av lokala och regionala myndigheter samt folkrörelser och enskilda organisationer. Nyligen genomförda utvärderingar av vänortssamarbetet och organisationernas samarbete har bekräftat värdet av största möjliga bredd i kontakterna med de central- och östeuropeiska länderna. Utöver de medel till miljö- och miljörelaterade insatser som utgår under denna huvudtitel har hittills ca 450 miljoner kronor anvisats för stöd för miljöinsatser till de baltiska länderna, Polen och Ryssland från Miljö- och Naturresursdepartementets anslagsmedel. För budgetåret 1994/95 föreslår regeringen under Miljö- och Naturresursdepartementets huvudtitel att närmare 200 miljoner kronor skall utgå i stöd till dessa länder. Som ett led i regeringens klimatpolitik på energiområdet görs insatser för energieffektivisering och ökat utnyttjande av förnybara energislag i Baltikum och Östeuropa. Detta beskrivs under littera E. under Näringsdepartementets huvudtitel. Inledningsvis ges en översikt över samarbetsförutsättningarna och de överväganden som ligger bakom prioriteringarna i budgeten ländervis. De baltiska länderna Bland de forna sovjetrepublikerna har de baltiska länderna nått längst i den politiska och ekonomiska reformprocessen. Beslutsamma stabiliseringsansträngningar har gett resultat. Mellan de tre staterna finns dock variationer i fråga om strategier och hittills gjorda framsteg. Det svenska samarbetet bör anpassas till förutsättningarna i varje enskilt land, men det finns exempel på insatsområden, där problem och målsättningar är likartade och där det ter sig naturligt att rikta sig till Baltikum som region. Ett sådant exempel är suveränitetsstödet. Det kommer även i fortsättningen att utgöra en viktig del av Sveriges samarbete med de baltiska länderna. Fortsatt stöd är avsett för polis, tull och gränsskydd, bl.a. för att hjälpa länderna i kampen mot den organiserade brottslig-heten. Denna fråga är av stor betydelse för själva reformprocessen. För budgetåret 1992/93 beräknades ett belopp om 300 miljoner kronor för valutastöd till de baltiska länderna. Stödet var avsett att ges inom ramen för en internationell aktion och frågan har därför på svenskt initiativ behandlats i samband med överläggningar om stöd till Baltikum, särskilt inom det nordiska samarbetet. Någon internationell uppslutning har emellertid inte kunnat mobiliseras, och medlen har därför inte betalats ut. Diskussioner pågår om alternativa insatser som ligger i linje med det ursprungliga syftet. Inriktningen bör vara att utforma ett stöd som medverkar till att ett långsiktigt förtroende för de baltiska valutorna byggs upp. Särskilt intressant i detta sammanhang är den modell för stöd till den finansiella sektorn som används i Polen. Den planerade handelshögskolan i Riga, som utgör Sveriges bidrag till Östersjörådets utbildningsinitiativ Euro-Faculty och som kommer att vara öppen för studenter från alla de tre baltiska länderna, är ett annat exempel på en regional insats. Ett viktigt område i samarbetet med Estland och Lettland är stöd till integreringen av ländernas rysktalande befolkning. Regeringen planerar stöd till språkundervisningen i estniska och lettiska, som är en förutsättning för medborgarskap och ett aktivt deltagande i samhällslivet. Även den ryska kulturen i de båda länderna kommer att stödjas. Estland har gjort övertygande framsteg på reformområdet. Makroekonomisk stabilisering har åstadkommits, vilket har gett en grund för fortsatta strukturella och institutionella förändringar. Privatiseringen av statsföretag förutses accelerera framöver. Finansiella reformer kommer att bli nödvändiga för att öka tillgången på investeringskapital och underlätta omstruktureringar av företag. Sveriges hittillsvarande samarbete med Estland har huvudsakligen avsett tekniskt bistånd, kopplat till demokratiseringsprocessen och övergången från planekonomi till marknadsekonomi. I linje med vad som anförts ovan, kommer samarbetet nu i högre grad att inriktas på åtgärder för att stödja handel och investeringar. Även Lettland fullföljer framgångsrikt en stram stabiliseringspolitisk linje. Framöver förutses en gynnsammare ekonomisk utveckling och samhällsekonomisk tillväxt är inom räckhåll. Strukturella förändringar sker dock i långsammare tempo. Vad gäller privatiseringen, har hittills företrädesvis mindre företag avyttrats. Den finansiella sektorn saknar ännu förmåga att effektivt stödja omvandlingsprocessen med nödvändigt investeringskapital. Sveriges samarbete med Lettland har främst avsett tekniskt bistånd på miljöområdet samt bistånd inom sektorerna företagsutveckling och offentlig förvaltning. Tekniskt bistånd till institutionsbyggande bör även fortsättningsvis prioriteras, i synnerhet på områden av betydelse för det politiska och ekonomiska systemskiftet. Litauen har, liksom Estland och Lettland, fått vidkännas en kraftig produktionsminskning de senaste åren. Nedgången har nu bromsats upp och bruttonationalprodukten förutses stiga under år 1994. Ansträng-ningarna har ökats för att åstadkomma makroekonomisk balans och stadigvarande sänka inflationen. Privatiseringsprocessen har avancerat snabbt och en större del av näringslivet har övergått i privat ägo. Strukturella reformer och institutionella förändringar kommer att kräva allt större uppmärksamhet i den ekonomiska politiken framöver. Sveriges samarbete med Litauen har huvudsakligen avsett tekniskt bistånd samt insatser vid kärnkraftverket i Ignalina. I det kommande samarbetet bör systemskiftesmålet ha en framträdande plats. Kontaktytorna med parlament och statsförvaltning bör breddas, samtidigt som insatser på lokal nivå bör fortsätta. Samarbetet på kärnsäkerhetsområdet och inom miljösektorn kommer fortsatt att prioriteras. Polen Polen har sedan demokratiseringsprocessen inleddes genomgått en mycket positiv utveckling vad gäller såväl politiska som ekonomiska reformer. Grunden har lagts för en parlamentarisk demokrati som baseras på fungerande partibildningar och fria intresseorganisationer. Ekonomiskt har Polen nått en vändpunkt. För andra året i rad uppnås tillväxt år 1993. Fortfarande brottas landet med problem, såsom stort budgetunderskott, hög inflation och besvärande skuldbörda. Omställningen av näringslivet har varit framgångsrik, även om privatiseringen av större företag bara påbörjats. Den utvärdering av samarbetet med Polen som gjordes under år 1993, i nära samråd med polska myndigheter, har bekräftat att den allmänna inriktningen av vårt samarbete varit riktig. Polen intar sedan den 1 juli 1993 samma ställning i östsamarbetet som övriga länder i vårt närområde. Samarbetet kommer att inriktas på offentlig förvaltning, företagande och företagsledning, bankadministration, miljö samt stöd till enskilda organisationer. Konsultationerna med Polen har bl.a. lett till att ett nytt samrådsforum etablerats, där övergripande samarbetsfrågor diskuteras. Sverige lämnade under år 1993 ett särskilt bidrag till Polens bank-privatiseringsprogram. Det allt intensivare svenska företagssamarbetet med Polen återspeglar landets gynnsamma ekonomiska utveckling. Med fem samriskföretag är Polen det ojämförligt största samarbetslandet för Swedfund International AB i Central- och Östeuropa. Ryssland Oenigheten mellan olika styrande organ och konstitutionella oklarheter kring kompetensfrågorna har försenat och försvårat reformprocessen och lett till att det internationella finansiella stödet till landet bromsats upp. Framöver är det i första hand inflationsbekämpningen som måste prioriteras. Kontroll över prisutvecklingen utgör basen för framgångsrika reformer på en rad andra områden. Om de allmänna valen i december 1993 skapar förutsättningar för en accelererad reformprocess, ökar möjligheterna för Ryssland att tillgodogöra sig internationellt stöd i olika former. Sverige bör hålla hög beredskap för att spela en roll i det multilaterala samarbete som då kommer att få ökad tyngd. Under budgetåret 1994/95 förutses bl.a. ett omfattande småföretagsprogram i EBRD:s regi, ett privatiserings- och omstruktureringsprogram samt ett marknadsorienterat utbildningsprogram, initierat av Världsbanken. För svenskt vidkommande är det angeläget att insatserna även kommer den del av Ryssland till godo som innefattas i Sveriges närområde. Under år 1993 har det tekniska samarbetet med Ryssland intensifierats. Det manifesterades bl.a. i den svensk-ryska deklarationen vid stats-ministerns besök i Ryssland i början av 1993. I syfte att vidga samarbetet och göra det mera långsiktigt initierade regeringen i början av året, i samverkan med biståndsmyndigheterna, ett särskilt program, som avspeglade Sveriges vilja att förstärka samarbetet med nordvästra Ryssland. Innehållet utgörs av strategiska insatser för att främja samhällsomdaningen. De avser den offentliga sektorn, regionalt eller centralt, utbildningsinstitutionerna och näringslivet. På regeringens initiativ bereder Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) för närvarande ett särskilt omskolningsprogram i S:t Petersburg och Kaliningrad för ryska officerare som lämnar aktiv tjänst. Samarbetet med den ryska delen av den euroarktiska Barentsregionen (Storkalotten) innefattar bl.a. utbildningsinsatser i BITS och Styrelsens för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP:s) regi. En betydelsefull roll spelar Barentssamarbetet, där länsstyrelsen i Norrbotten tilldelats en operativ roll. Närområdesprincipen innebär en koncentration av insatserna till nordvästra Ryssland men insatser i andra områden förekommer också. Det gäller t.ex. utfästelsen om stöd till ett internationellt finansierat kärnforskarcenter i Moskva samt den kunskapsöverföring till landets centrala administration som administreras bl.a. av Finansdepartementet. Övriga länder Sveriges samarbete med övriga central- och östeuropeiska länder kanaliseras, som tidigare nämnts, huvudsakligen via multilaterala organ. Detta samarbete har formen av dels tekniskt bistånd, dels av internationellt samordnat finansiellt stöd. Flertalet centraleuropeiska länder har varit mottagare. Reforminriktade OSS-stater förutses i stigande utsträckning bli delaktiga av det multilaterala samarbetet. Enstaka bilaterala insatser utanför närområdet genomförs i varierande omfattning av alla de svenska samarbetsorganen. Med tanke på att några av staterna utanför närområdet från olika aspekter har intresse för svenskt vidkommande, kan även fortsättningsvis ett antal bilaterala åtaganden komma att aktualiseras där. Samarbetets fortsättning Beredning och samordning av det statligt finansierade östsamarbetet har hittills skett inom Utrikesdepartementet, företrädesvis i Östeuropa-sekretariatet (ÖSEK). I anslutning till regeringsskiftet år 1991 förändrades i vissa delar den organisatoriska strukturen för östsamarbetet. Budgeten och de regeringsbeslut som i övrigt krävs bereds inom UD av ÖSEK. UD bereder däremot normalt inte enskilda projekt, annat än då medel som står till regeringens disposition tas i anspråk. ÖSEK är inte heller någon verkställande instans. En stor del av det bilaterala samarbetet har hittills kanaliserats genom fyra myndigheter - BITS, SWEDECORP, SI och SIDA. Det svenska östsamarbetet har pågått under en förhållandevis kort tid. Såväl inriktningen som organisationen av samarbetet har alltsedan starten fortlöpande anpassats till den mycket snabba utvecklingen i mottagarländerna, liksom till de allmänna erfarenheter som gjorts. Som ett led i denna kontinuerliga anpassning tillsatte regeringen i juni 1993 en utredning[1] rörande östsamarbetets inriktning och samordning. I sitt förslag Inriktning och samordning av Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa (Ds 1993:79) har utredaren redovisat över-väganden om bl.a. organisatoriska frågor rörande östsamarbetet. Hans huvudförslag i den delen är att en Beredning för östsamarbete (BÖS), med ställning av kommitté, inrättas. Beredningens centrala uppgift är, enligt förslaget, att verka för samordning av de svenska insatserna i östsamarbetet. Utredaren presenterar även ett alternativ som innebär att lägga ansvaret för östbiståndet med sedvanlig ledning på någon av biståndsmyndigheterna, t.ex. BITS. Ett tredje alternativ som redovisas är att nuvarande ordning, med ÖSEK som samordnande, bibehålles. Utredarens förslag har remissbehandlats. Några av remissinstanserna framhåller att den nuvarande organisationen för östsamarbetet varit verksam alltför kort tid för att man skall kunna göra några säkra bedömningar av vilka insatser som behövs för att förstärka organisationen. Flertalet av dem som yttrat sig understryker emellertid att det är angeläget att förbättra samordningen i östsamarbetet. I frågan hur detta organisatoriskt skall ske är meningarna delade. Regeringens avsikt är att genomföra sådana förändringar att en bättre samordning kan uppnås. Regeringen avser vid ett senare tillfälle återkomma till riksdagen med en redovisning. Regeringen har i sitt förslag till medelsdisposition för budgetåret 1994/95 utgått från att ett fortsatt samarbete skall äga rum även efter den 30 juni 1995. Mot bakgrund av behovet av fortsatt stöd till reformprocessen i Central- och Östeuropa, avser regeringen att inför budgetåret 1995/96 återkomma till riksdagen med förslag om ett nytt samarbetsprogram, efter det nuvarande treårsprogrammets avslutande. Erfarenheterna tyder på att en treårsperiod är en rimlig planeringstid. Den ger de verkställande organen möjlighet att arbeta kontinuerligt med vissa projekt, som förutsätter utfästelser för mer än ett år i taget. Samtidigt innebär en treårsperiod att riksdag och regering inte binds upp vid alltför långsiktiga åtaganden. De hittills gjorda insatserna kommer att utvärderas under år 1994 inför regeringens förslag om ett fortsatt program från och med budgetåret 1995/96. Utformningen av och innehållet i kommande samarbetsprogram kommer att bli föremål för vidare överväganden. Då kommer man även att beakta vad ett svenskt inträde i Europeiska unionen, med dess omfattande östsamarbete, kan komma att innebära för det svenska samarbetet. Anslagsfrågor för 1994/95 Anslag Beräknat Förändring 1993/94 1994/95 Anslaget G 1. 1.Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) 200 000 000233 000 000+33 000 000 2.Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) 45 000 00047 000 000+2 000 000 3.Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) 30 000 00050 000 000+20 000 000 4.Swedfund International AB50 000 00025 000 000- 25 000 000 5.Svenska institutet (SI)35 000 000145 000 000+10 000 000 6.Kärnsäkerhet m.m. 25 000 00030 000 000+5 000 000 7.Baltiska investeringsprogrammet (BIP)50 000 00050 000 0000 8.Övrigt multilateralt stöd90 000 000105 000 000 +15 000 000 9.Till regeringens disposition55 999 00076 499 000 +20 500 000 10. Suveränitetsstöd 50 000 00060 000 000+10 000 000 11. Handelshögskolan i Riga10 000 00035 000 000+25 000 000 Summa kr640 999 000756 499 000+115 500 000 Anslaget G 2. 1 000 1 000 0 Anslaget G 3. 230 000 000240 000 000+10 000 000 Summa kr871 000 000996 500 000+125 500 000 1 exkl. 10 miljoner kronor för Handelshögskolan i Riga (se anslagpost 11). De enskilda anslagsposternas belopp utgör endast ett beräkningsunderlag varför en justering av beloppen mellan posterna kan bli nödvändig. Den huvudsakliga fördelningen avses dock bli den som anges i tabellen. G l. Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa 1992/93Utgift626 009 756 Reservation468 990 244 1993/94Anslag640 999 000 1994/95Förslag756 499 000 1, 2 1 Från anslaget har avräknats 3 500 000 kr för administration av samarbetet. Medlen redovisas under anslaget A l. Utrikesförvaltningen. 2 Anslagsbeloppen har varierat beroende på att littera G. numera omfattar tre anslag mot tidigare två samt att kompensation för det s.k. *baltguldet* utbetalades l992/93 genom förskottering från anslaget budgetåret l993/94. Detta medför att budgetförslaget för l994/95 visar en ökning med ca 125 miljoner kronor jämfört med budgetåret l993/94. Totalt uppgår programmet för Central- och Östeuropa till tre miljarder kronor under tre år. Under detta anslag finns medel anvisade för samarbete med Central- och Östeuropa, huvudsakligen i form av tekniskt bistånd inom de områden som anges i de övergripande målsättningarna. Över anslaget finansieras sålunda bl.a. expertinsatser och rådgivning inom olika samhällsområden, projekt inom miljöområdet, stöd till näringslivsutveckling, utbildning, kultur och forskning. Särskilda anslagsposter finns för det baltiska investeringsprogrammet, multilateralt stöd, suveränitetsstöd, samarbete inom kärnsäkerhets- och strålskyddsområdena och för handelshögskolan i Riga. Vidare finns medel till regeringens disposition. Bilateralt bedrivs samarbetet genom svenska centrala, regionala och lokala myndigheter, institutioner, organisationer och företag. Multilateralt samarbete kanaliseras via nordiska, europeiska och internationella institutioner och organ. Inom ramen för det multilaterala samarbetet ges även finansiellt stöd till de central- och östeuropeiska länderna. Tekniskt bistånd m.m. Kunskapsförmedling och kompetensutveckling inom vitala samhälls-sektorer i syfte att konsolidera systemskiftet utgör också fortsättningsvis huvudsyftet med stödet till länderna i Central- och Östeuropa. Genom en rad insatser som genomförts hittills har grunden lagts för ett stabilare och mer omfattande samarbete i framtiden. Samtidigt kan man skönja behovet av en viss förändring av inriktningen av samarbetet. Samarbetsländerna har numera själva bättre möjligheter att koordinera och prioritera sina behov. I stället för korta enstaka konsultinsatser bör därför företräde ges för mer långsiktiga projekt. Systemskiftesmålet bör ha en framträdande plats i samarbetet. Det samarbete med Central- och Östeuropa som bedrivs av Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) avser kunskapsöverföring för att stödja den politiska och ekonomiska reformprocessen samt åtgärder för att förbättra miljön, särskilt i Östersjön. För budgetåret l993/94 disponerar BITS 200 miljoner kronor. I sin anslagsframställning för budgetåret 1994/95 anger BITS att bredden på samarbetet förutses bestå. BITS föreslår en höjning med 100 miljoner kronor till 300 miljoner kronor. Behovet av insatser i de baltiska länderna förutses öka ytterligare i takt med att reformpolitiken förstärks och näringspolitik och investeringsprogram tar form. BITS förutser även ett fortsatt omfattande samarbete med Polen och en ökning av medelsbehovet för verksamhet i nordvästra Ryssland. Det är av betydelse för samarbetet och fördelningen av resurserna att insatsernas effekter utvärderas. BITS har på ett metodiskt sätt följt upp projekten. En särskild utvärdering har bland annat genomförts vad beträffar det s.k. fördjupade vänortssamarbetet som ger ett betydelsefullt underlag för ställningstagande beträffande den fortsatta verksamheten. Även länsstyrelsernas samarbete som kommit igång under det gångna året med våra grannländer torde behöva närmare belysas. Statens lantmäteriverk och Centralnämnden för fastighetsdata (CFD) har med finansiering från BITS igångsatt flera stödinsatser i främst de baltiska staterna och Ryssland. Sammanlagda insatser på detta område uppgår hittills till ca 15 miljoner kronor. På grund av insatsområdets bedömda långsiktighet har de två förstnämnda verken i en gemensam skrivelse till regeringen föreslagit en övergång till målstyrt institutionellt samarbete inom särskilda programramar för insatser i nordvästra Ryssland och de baltiska staterna. Tillgång till grundläggande geografisk information liksom av system för ordnad redovisning av gällande fastighetsindelning, fastighetsägande och till fastigheter anknutna rättigheter är av väsentlig betydelse för reformprocessen i länderna i Central- och Östeuropa. Det svenska stödet till uppbyggnaden av väl fungerande markförvaltningssystem bör fortsatt ges hög prioritet i det bilaterala samarbetet i nämnda länder. Den av Lantmäteriverket och CFD aktualiserade frågan om långsiktighet i planeringen av de svenska insatserna kan härigenom tillgodoses utan inrättande av särskilda programramar. I anslagsframställningen föreslår BITS att medel för påfyllnad av konsultfonderna i IBRD och EBRD tillförs via de av BITS disponerade anslagsmedlen. BITS har i en särskild skrivelse redovisat förut-sättningarna för kreditfinansiering i samarbete med de multilaterala finansieringsinstitutionerna, i första hand i anslutning till planerade sektorslån till länder i Sveriges närområde. BITS föreslår att en särskild facilitet för kreditgivning till miljö- och infrastrukturprojekt i vårt närområde inrättas. Den föreslagna kreditfaciliteten skall i första hand användas för samfinansiering med de multilaterala finansierings-institutionerna, men ett visst utrymme för bilateral kreditgivning anser BITS också bör finnas. Enligt BITS förslag skall krediterna vid samfinansiering vara obundna och en uppmjukning av räntevillkoren kunna övervägas. Eftersom en ny kreditfacilitet förutsätter ett långsiktigt åtagande bör ställning i denna fråga tas inför beslut om ett fortsatt samarbetsprogram. Redan under innevarande budgetår bör dock en försöksverksamhet kunna inledas inom den ram för garantier för finansiellt stöd som riksdagen medgav för budgetåret 1993/94. Denna försöksverksamhet bör kunna fortsätta under budgetåret 1994/95. Regeringen anser att BITS för budgetåret 1994/95 bör få disponera 233 miljoner kronor, men utgår samtidigt från att vissa insatser för vilka ytterligare medel hittills beslutats av regeringen i fortsättningen ryms inom ramen för de medel som anvisas BITS. Regeringen har ställt sig positiv till BITS önskemål om ökade administrativa resurser för att möjliggöra en mer effektiv handläggning, och har därför redan för innevarande budgetår medgivit en ökning med 1,9 miljoner kronor. Av de anslagna medlen får därmed 4,2 miljoner kronor användas för administrativa ändamål. Stöd till enskilda organisationer Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) har till uppgift att ge stöd till länderna i Central- och Östeuropa genom svenska folkrörelser och enskilda organisationer. Huvuddelen av bidragen har gått till organisa-tionsuppbyggnad och utbildning. Under 1992/93 inkom 175 ansökningar till ett belopp av närmare 123 miljoner kronor. 89 ansökningar beviljades till ett belopp av 45 miljoner kronor. SIDA anger i sin anslags-framställning att drygt en tredjedel av de anslagna medlen, sedan samarbetet inleddes budgetåret 1990/91, har gått till de baltiska länderna. Två tredjedelar har kommit Polen, OSS, Rumänien, Tjeckien, Slovakien och Ungern till del. För budgetåret 1992/93 har dock en förskjutning ägt rum som innebär att hälften av stödet gått till de baltiska länderna. I den utvärdering av bidragen till enskilda organisationers samarbete med Central- och Östeuropa som har utförts under innevarande år konstateras att det samarbete som svenska enskilda organisationer bedriver med Central- och Östeuropa och som till en del finansieras med SIDA-bidrag fungerar tillfredsställande. Den svenska allmänheten har visat ett stort engagemang och intresse för att hjälpa länderna i regionen. Betydelsen av en direkt kontakt mellan befolkningen i Sverige och i samarbetsländerna har starkt betonats av statsmakterna. Utredaren föreslår en rad åtgärder för att ytterligare effektivisera och förbättra biståndet genom enskilda organisationer. Utredaren konstaterar samtidigt att det är svårt att mäta stödets effektivitet eftersom insatserna ofta utgörs av punktinsatser med osäkra långsiktiga effekter. Det finns enligt utredaren skäl att prioritera projekt som är av mer långsiktig karaktär. Vad gäller frågan om stöd till politiska partier anser regeringen att svenskt statligt bistånd ej bör ges till partier i andra länder. Däremot är det naturligt att bistånd syftande till en demokratisk samhällsutveckling och ökad respekt för grundläggande fri- och rättigheter ofta även kan kanaliseras via politiskt orienterade organisationer och stödja projekt och verksamheter som kan ligga de politiska partierna nära. Regeringen har nyligen uppdragit åt en utredare att behandla frågan om bistånd kanaliserat genom organ med anknytning till politiska partier. Utredningens förslag i övrigt och de remissvar som inkommit övervägs för närvarande i regeringskansliet. Inför budgetåret 1994/95 hemställer SIDA om 55 miljoner kronor. Regeringen föreslår mot bakgrund av ovanstående att SIDA bör få disponera 47 miljoner kronor under budgetåret 1994/95. Näringslivs- och investeringsstöd Svenskt näringsliv har värdefulla erfarenheter att bidra med i den pågående strukturomvandlingen i Central- och Östeuropa. Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) har till uppgift att främja och direkt medverka till utvecklingen av näringslivet i denna region. Den ekonomiska infrastrukturen är fortfarande svag i flertalet länder. Detta hämmar såväl produktion som internationell handel, vilka är nödvändiga förutsättningar för ekonomisk tillväxt, social utveckling och politisk stabilitet. Av myndighetens instruktion framgår att SWEDECORP i samverkan med Swedfund International AB särskilt skall bidra till utvecklingen av bärkraftiga företag i mottagarländerna genom riskkapitalsatsningar och, främst i samarbete med svenskt näringsliv, bidra till att gynnsamma förutsättningar skapas för investeringar och företagande i mottagar-länderna och genom kunskapsöverföring till näringsliv och närings-livsorganisationer främja mottagarländernas handel, samt svara för information och rådgivning om avsättningsmöjligheter på den svenska marknaden. Budgetåret 1992/93 var det första år under vilket SWEDECORP bedrev näringslivsfrämjande verksamhet i Central- och Östeuropa. Hittills har verksamheten koncentrerats till att bygga upp ett fungerande kontaktnät inom näringslivet i mottagarländerna. Satsningen på företag inom den privata sektorn och deras organisationer kommer enligt SWEDECORP:s anslagsframställning att fortsätta och fördjupas, framför allt vad beträffar praktisk rådgivning till små och medelstora företag. För budgetåret 1993/94 disponerar SWEDECORP 30 miljoner kronor för ändamålet. Regeringen anser att SWEDECORP för budgetåret 1994/95 bör få disponera 50 miljoner kronor för näringslivsfrämjande verksamhet, varav 1,3 miljoner kronor för administrativa ändamål. Investeringsbehoven i Central- och Östeuropa är stora. Swedfund International AB anger i skrivelse till regeringen att den höga efterfrågan på Swedfunds samverkan i Central- och Östeuropa kan komma att medföra kapitalbrist och därmed begränsning av Swedfunds verksamhet i regionen redan under verksamhetsåret 1994/95, särskilt med beaktande av att insatserna är långsiktiga och avkastning på redan gjorda aktiekapitalsatsningar i form av utdelningar och reavinster ligger ett antal år fram i tiden. Hittills har Swedfund i kapital kunnat disponera 140 miljoner kronor för investeringar i länderna i Central- och Östeuropa. Av dessa har ca 50 miljoner kronor kontrakterats. Ett utrymme på ca 90 miljoner kronor återstår därmed fram till den 30 juni 1995. Fram till samma tidpunkt beräknas Swedfund göra nya projektåtaganden till ett värde av 75-130 miljoner kronor. Swedfund anger att det förefaller rimligt att bolaget tillförs 40 miljoner kronor för budgetåret 1994/95, vilket skulle innebära att den högre åtagandesiffran täcks in. Regeringen instämmer i Swedfunds bedömning att investeringsbehoven i Central- och Östeuropa är stora och motiverar en kapitalökning. Det är regeringens bedömning att 25 miljoner kronor är tillfyllest för att klara Swedfunds åtaganden för kommande budgetår. För tiden därefter kan inom ramen för ett fortsatt samarbetsprogram för Central- och Östeuropa ytterligare kapitaltillskott till Swedfund International AB bli aktuellt. Stöd till utbildning, forskning, kultur, m.m. Svenska institutet (SI) har till uppgift att främja Sveriges internationella kontakter genom utbyte inom utbildning och forskning, samt genom kultur- och erfarenhetsutbyte. SI:s samarbetsprogram på den högre utbildningens och forskningens område, i form av kurser, konferenser och personutbyte, är viktiga bidrag till kunskapsuppbyggnaden inom de prioriterade områdena demokratisering, marknadsekonomi och miljö. Behoven av samarbete på kulturområdet är stora efter alla år av isolering. Därför är stöd till bevarandet av kultur och kulturinstitutioner i Östersjöregionen angeläget, liksom satsningen på svenskundervisning i de baltiska länderna. En särskild satsning på språkundervisning till de baltiska ländernas rysktalande befolkning kan förväntas bli aktuell. Även den ryska kulturen i dessa länder bör stödjas. Av de 45 miljoner kronor som SI disponerar under innevarande budgetår har 10 miljoner kronor avsatts för stöd till upprättande av en handelshögskola i Riga. För samarbetsprojekt på kulturområdet har reserverats 7 miljoner kronor, varav 2 miljoner kronor för satsningar inom det kulturella Östersjöprojektet Ars Baltica. Resterande 28 miljoner kronor används till expertutbyten och kurser, informationsmaterial på ryska och baltiska språk, stipendier för studier på universitet eller högskola i Sverige, gemensamma högskoleprojekt med länderna i Central- och Östeuropa samt svenskundervisning. SI meddelar i sin anslagsframställning för budgetåret 1994/95 att behovet av och efterfrågan på insatser i Central- och Östeuropa inom SI:s olika verksamhetsprogram har ökat kraftigt. Regeringen beräknar medelsbehovet för dessa ändamål till 45 miljoner kronor, vilket i praktiken innebär en höjning med 10 miljoner kronor eftersom innevarande års anslag innefattar särskilda medel som är avsedda för Handelshögskolan i Riga. För administrativa ändamål kan 1,3 miljoner kronor disponeras. Kärnsäkerhet m.m. Under innevarande budgetår har regeringen inom ramen för östsamarbetsprogrammet anvisat 25 miljoner kronor för insatser på kärnsäkerhetens och strålskyddets område genom Statens kärnkrafts-inspektion (SKI) och Statens strålskyddsinstitut (SSI). Härutöver har åtaganden gjorts om ett extraordinärt bidrag om 5 miljoner kronor till SKI för att stödja uppbyggnad av kontrollsystem av kärnämne (höganrikat uran och plutonium) i OSS och de baltiska länderna. Regeringen anser det angeläget att även för nästa budgetår kunna anvisa 30 miljoner kronor för insatser på strålskyddets och kärnsäkerhetens område i Central- och Östeuropa, varav 5 miljoner kronor är avsedda för att stödja uppbyggnaden av kontrollsystem av kärnämne i OSS och de baltiska länderna. Baltiska investeringsprogrammet Framväxten av livskraftiga små och medelstora företag är en grundläggande förutsättning för att övergången till marknadsekonomi i de baltiska länderna skall lyckas. Vid Nordiska ministerrådets möte i mars 1992 fattades beslut om ett baltiskt investeringsprogram om ca 100 miljoner ECU (motsvarande ca 800 miljoner kronor) över tre år för tekniskt och finansiellt stöd till små och medelstora företag. Programmet genomförs av Nordiska investeringsbanken, Nordiska projektfonden och Europeiska utvecklingsbanken. För innevarande budgetår, som är det andra verksamhetsåret, har regeringen avdelat 50 miljoner kronor. Att etablera finansiell verksamhet i ett relativt tidigt skede av omvandlingsprocessen är förenat med betydande komplikationer av legal, institutionell och administrativ karaktär. Det baltiska investerings-programmet löper emellertid planenligt i Estland och Lettland. I Litauen har det ännu inte varit möjligt att upprätta en nationell investeringsbank. Etableringen av en sådan väntas kunna ske inom kort. Programmet löper till den 1 juli 1995 och kommer därefter att utvärderas. Det baltiska investeringsprogrammet har förutsättningar att bli ett betydelsefullt stöd för små och medelstora företag i de baltiska länderna. I enlighet med de tidigare utfästelserna kommer 50 miljoner kronor att avsättas för det svenska bidraget under programmets tredje verksamhetsår. Multilateralt stöd Multilaterala organ som Världsbanken (IBRD), Europeiska utvecklings-banken (EBRD), Internationella valutafonden (IMF), OECD, FN och dess fackorgan, Europarådet m.fl. har inom sina respektive kompetens-områden utvecklat omfattande verksamheter och program med särskild inriktning på de central- och östeuropeiska ländernas behov. Huvuddelen av dess program finansieras av organens ordinarie resurser. Tillskott av ytterligare medel behövs där den aktuella verksamheten inte ryms inom organisationens ordinarie mandat. Över detta anslag finansieras även Sveriges bidrag till Nordiska miljöfinansieringsbolaget (NEFCO) till vilket Sverige utfäst sammanlagt 14,8 miljoner ECU över en sexårsperiod (1990/91-1995/96), eller ca 23 miljoner kronor per år. De internationella programmen och det bilaterala samarbetet växelverkar med varandra. Från svensk synpunkt är detta viktigt i flera avseenden. Genom finansiella flöden från de multilaterala institutionerna kan investeringar och stora infrastrukturella projekt genomföras i de central- och östeuropeiska länderna. Via medverkan i det multilaterala samarbetet kan Sverige även fungera som katalysator för bidrag från andra länder till aktiviteter i vårt geografiska närområde. Därigenom främjas ett fördjupat och breddat internationellt engagemang för bl.a. de baltiska länderna. De internationella programmen ger vidare Sverige möjligheter att göra insatser - företrädesvis i form av tekniskt bistånd - i central- och östeuropeiska länder utanför det närområde som prioriteras i det bilaterala samarbetet. Det finansiella flödet som går genom de internationella finansieringsinstitutionerna har dessutom betydelse för inriktningen av Sveriges eget bilaterala samarbete. En viktig uppgift för det svenska tekniska samarbetet blir att komplettera det multilaterala finansiella stödet och medverka till att det utnyttjas effektivt. En accelererande reformprocess kommer att ställa krav på ökade multilaterala insatser. Flera initiativ diskuteras redan internationellt. Sverige har ett starkt intresse av att kunna påverka inriktningen av denna verksamhet. Inte minst när det gäller Ryssland är en utökad beredskap för deltagande i multilaterala insatser angelägen. Beredskap att delta i särskilda multilaterala fonder för Central- och Östeuropa bör också finnas under detta anslag. Budgetåret 1993/94 har regeringen avsatt 90 miljoner kronor för multilateralt samarbete med länderna i Central- och Östeuropa. Med hänsyn framförallt till det starka svenska intresset av att aktivt medverka i multilaterala insatser i Ryssland bör en ökning av medelsramen med 15 miljoner kronor till 105 miljoner kronor komma till stånd för budgetåret 1994/95. Till regeringens disposition Utvecklingen i Central- och Östeuropa är svårförutserbar och man har att räkna med att reformerna liksom hittills kommer att genomföras i olika takt i skilda länder. Samtidigt som samarbetet med de central- och östeuropeiska länderna bör präglas av kontinuitet i syfte att underlätta en långsiktig samhällsomvandling, måste det vara flexibelt och kunna anpassas till förändrade behov. Erfarenheten har visat att det ofta är nödvändigt att snabbt genomföra nya insatser. Regeringen bör därför förfoga över medel för att tillmötesgå sådana behov. Regeringen bedömer det angeläget att också i fortsättningen disponera medel för att finansiera insatser som i dagsläget ännu inte kan identifieras som konkreta projekt. Redan nu kan dock konstateras ett behov av intensifierat samarbete med nordvästra Ryssland och då framför allt med S:t Petersburg. Den pågående demokratiseringprocessen i Ryssland kan även komma att ställa krav på fortsatta, centrala rådgivningsinsatser. I ljuset av ett EU-medlemskap kan ytterligare insatser, t.ex. inom forskningsområdet, bli aktuella. Andra projekt som kan komma att bli föremål för finansiering är BITS föreslagna kreditfacilitet för miljö- och infrastrukturprojekt och ett utökat rättssamarbete med de baltiska länderna. I skilda sammanhang, bl.a. i den nyligen framlagda utredningen av östsamarbetets organisation (Ds 1993:79), har informationens betydelse då det gäller samarbetet med Central- och Östeuropa, betonats. Under det gångna året har Utrikesdepartementet förstärkt insatserna på informa-tionsområdet. Nya skrifter har getts ut och presentationer av östsamarbetet för deltagare i kurser, seminarier o.d. har blivit en integrerad del av departementets arbete. Sådan verksamhet, med syfte att öka allmänhetens kunskaper om och insyn i det svenska östsamarbetet, kommer att ägnas fortsatt uppmärksamhet i samverkan med de verkställande myndigheterna. För bl.a. dessa ändamål bör ett belopp om 76,5 miljoner kronor stå till regeringens förfogande under nästa budgetår. Suveränitetsstöd Suveränitetsstödet har enligt regeringens uppfattning en central roll att spela inom östsamarbetet. En effektiv kontroll över de egna territorierna utgör en viktig förutsättning för Estlands, Lettlands och Litauens säkerhet och därmed också för stabiliteten i Östersjöområdet. Särskilda stödinsatser för att bidra till befästandet av Estlands, Lettlands och Litauens suveränitet har successivt utvecklats sedan hösten 1991. Regeringen avser att fortsatt aktivt bidraga till detta genom att ytterligare resurser avsätts för suveränitetsstöd till de baltiska länderna. Under innevarande budgetår har regeringen avsatt 50 miljoner kronor för detta ändamål. Insatserna omfattar bl.a. stöd till polis- och tullväsende, gräns- och kustbevakning, säkerhetspolitisk kompetensuppbyggnad, räddnings-tjänst och civilt samt militärt försvar. Suveränitetsstödsinsatserna har sin tyngdpunkt i kunskapsöverföring, men kan även omfatta materielstöd. På regeringens uppdrag har Försvarets materielverk i samråd med Försvarets forskningsanstalt genomfört en studie av övervakningssystem för de baltiska länderna. I studien, som redovisades i början av september 1993, diskuteras olika ambitionsnivåer för gräns-, kust- och luftbevakning och lämnas förslag till stöd som i enlighet med regeringens anvisningar skall kunna genomföras inom tre år. Kostnaderna för att genomföra de föreslagna insatserna beräknas uppgå till 60 miljoner kronor, att fördelas på tre år. Mot bakgrund av det fortsatta behovet av insatser för suveränitetsstöd samt de omfattande åtaganden som förutses med anledning av över-vakningsstudien anser regeringen att medlen avseende suveränitetsstöd bör ökas med 10 miljoner kronor till 60 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. Handelshögskolan i Riga Riksdagen beslutade i juni 1993 (prop. 1992/93:150 bil 7, bet. 1992/93:UU33, rskr. 1992/93:410) att bidra med 45 miljoner kronor till upprättandet av en handelshögskola i Riga för budgetåren 1993/94-1995/96. Projektet utgör Sveriges bidrag till Östersjörådets utbildningsinitiativ Euro-Faculty. För innevarande budgetår har 10 miljoner kronor avsatts för detta ändamål. Regeringen avser budgetåret 1994/95 avsätta 35 miljoner kronor för perioden 1994/95-1995/96. Bemyndigande för regeringen att få göra utfästelser En del av insatserna som finansierats inom anslaget är av flerårig karaktär. Regeringen föreslår därför att riksdagen bemyndigar regeringen att inom ramen för ett fortsatt samarbetsprogram för Central- och Östeuropa få göra utfästelser under budgetåret 1994/95 om högst en miljard kronor[1] avseende budgetåret 1995/96. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. bemyndigar regeringen att inom ramen för ett fortsatt samarbetsprogram för Central- och Östeuropa få göra utfästelser under budgetåret 1994/95 intill ett belopp om högst 1 000 000 000 kr avseende budgetåret l995/96, 2. till Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa för budgetåret l994/95 anvisar ett reservationsanslag på 756 499 000 kr. G 2. Täckande av eventuella förluster i anledning av statliga garantier till länder i Central- och Östeuropa 1992/93Utgift - 1993/94Anslag 1 000 1994/95Förslag 1 000 Anslaget disponeras för täckande av eventuella förluster i anledning av statliga garantier avseende finansiellt stöd och exportkreditgarantier till länder i Central- och Östeuropa i de fall avsättningen under anslaget G 3. Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier ej är tillräcklig. Kostnader som belastar detta anslag skall finansieras i första hand med anslag under littera G. och i andra hand genom omfördelningar inom statsbudgeten. Anslaget bör föras upp med ett formellt belopp på 1 000 kr. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Täckande av eventuella förluster i anledning av statliga garantier till länder i Central- och Östeuropa för budgetåret l994/95 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr. G 3. Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier 1993/94Anslag230 000 0001 Reservation 25 000 000 1994/95Förslag240 000 000 1 Nytt anslag. Anslaget disponeras för avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier till länder i Central- och Östeuropa. Av anslaget framgår också ramen för det betalningsansvar staten ikläder sig i form av statsgarantier. Länderna i Central- och Östeuropa har behov av finansiellt stöd för att påskynda reformprocessen. Detta kan bland annat avse betalnings-balansstöd eller ett mer strukturellt inriktat stöd kopplat till utlåning från internationella organisationer. Efter särskilt regeringsbeslut kan finansiellt stöd lämnas i form av statliga garantier för krediter till länderna i Central- och Östeuropa. Riksdagen beslutade i juni l991 att medge att staten ikläder sig betalningsansvar för kreditgivning till länder i Central- och Östeuropa till ett belopp av högst 800 miljoner kronor. Av beloppet intecknades ca 750 miljoner kronor för finansiellt stöd till Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien samt garantiutfästelse för Europarådets fond för bosättning och regional utveckling. För budgetåret l992/93 beslutade riksdagen om en ram om högst 800 miljoner kronor. Av beloppet togs ca 550 miljoner kronor i anspråk för finansiellt stöd till Estland, Lettland, Litauen och Rumänien samt Nordiska investeringsbanken (baltiska investeringsprogrammet). Även för budgetåret l993/94 har riksdagen beslutat om en ram om 800 miljoner kronor. Av denna har regeringen hittills utfäst finansiellt stöd om ca 34 miljoner kronor till Albanien. Det kommer även under bugetåret 1994/95 att inom ramen för bl.a. G 24-samarbetet finnas ett fortsatt behov av kompletterande betalningsbalansstöd till länderna i Central- och Östeuropa. Det kan framöver också bli aktuellt att lämna kompletterande betalningsbalansstöd till de OSS-stater som genomför ett av Internationella valutafonden stött strukturanpassningsprogram. Det bör inom ramen för det statliga garantiåtagandet även finnas utrymme för ett mera strukturellt inriktat stöd, kopplat till utlåning från multilaterala organ. För budgetåret l994/95 bör ramen för de statliga garantiåtagandena uppgå till 650 miljoner kronor. För att täcka eventuella förluster, som kan uppstå med anledning av statliga garantier för finansiellt stöd, måste riskavsättningar göras. Ett riktmärke för hur stora de totala riskavsättningarna avseende statsgarantier för finansiellt stöd bör vara i framtiden är de 10 % av totala utestående krediter som EG tillämpar för liknande åtaganden. Detta betyder att tidigare gjorda avsättningar kan komma att justeras i efterhand. För budgetåret l994/95 bör 90 miljoner kronor avsättas för statsgarantier för finansiellt stöd. Hittills har inga förluster uppkommit avseende garantiutfästelser för sådant stöd. Utvidgad handel med länderna i Central- och Östeuropa är viktig för att underlätta omställningen av ekonomin och skapa underlag för tillväxt. Investeringsbehoven i de aktuella länderna är mycket omfattande. Statliga exportkreditgarantier är i många fall en förutsättning för att företag skall våga ta på sig de risker som kreditaffärer med dessa länder är förenade med. På regeringens förslag beslutade riksdagen våren 1993 (prop. 1992/93:100 bil 4, bet. 1992/93:UU16, rskr. 1992/93:263) att inrätta en särskild exportkreditgarantiram om en miljard kronor för de baltiska länderna och Ryssland. Regeringen uppdrog därefter åt Exportkredit-nämnden (EKN) att administrera verksamheten i enlighet med vissa riktlinjer, vilka grundade sig på riksdagsbeslutet. I en skrivelse till regeringen i oktober 1993 meddelade EKN att nämnden per den 30 september hade mottagit preliminära och fullständiga ansökningar för garantier under ramen till ett sammanlagt belopp om knappt 1 300 miljoner kronor. 13 utfästelser till ett belopp om drygt 300 miljoner kronor har gjorts till och med november 1993. EKN gör i skrivelsen bedömningen att det ännu är för tidigt att dra några slutsatser i fråga om tillämpningen av de riktlinjer statsmakterna har fastställt för verksamheten. Industriförbundet har i en skrivelse till Utrikesdepartementets handelsavdelning framfört vissa synpunkter på riktlinjerna. Regeringen delar EKN:s bedömning i denna fråga. Riktlinjerna kan dock komma att justeras om det skulle visa sig nödvändigt. En förutsättning härför är dock att förlusterna inte bedöms bli större än de sammantagna avsättningar för förluster som har gjorts under detta anslag. Skulle det visa sig att ramen är otillräcklig för att nämnden skall kunna utfärda garantier för affärer som överensstämmer med de nu gällande riktlinjerna anser regeringen att det kan finnas skäl att återkomma till riksdagen med begäran om en utökad ram. Skulle en utökad ram aktualiseras, kommer ytterligare avsättningar att behöva göras. Vad beträffar garantigivning för Ryssland har regeringen i sina riktlinjer till EKN konstaterat att nämnden borde kunna utfärda garantier under förutsättning att landet träffade en överenskommelse om stöd från Internationella valutafonden (IMF) under den nya faciliteten för länder i omvandling från planekonomi. Ryssland ingick ett sådant avtal med IMF den 30 juni 1993 och EKN öppnade för garantigivning dagen därpå. IMF har senare tillfälligt avbrutit utbetalningar under faciliteten på grund av att Ryssland inte uppfyllt de uppställda kraven. EKN är dock fortsatt öppet för garantigivning under iakttagande av viss försiktighet, i syfte att undvika förluster. För att täcka eventuella förluster som kan uppstå med anledning av exportkreditgarantiramen måste riskavsättningar göras. Då förlustrisken bedöms vara större för exportkreditgarantier än för finansiellt stöd föreslår regeringen att ytterligare 150 miljoner kronor beräknas härför. Om kostnaden för förluster överstiger det belopp som finns fonderat under detta anslag bör överskjutande belopp belasta anslaget G 2. Täckande av eventuella förluster i anledning av statliga garantier till länder i Central- och Östeuropa. Regeringen beräknar behovet av anslagsmedel under detta anslag för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd och exportkredit-garantier till 240 miljoner kronor för budgetåret l994/95. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. medger att staten under budgetåret 1994/95 ikläder sig betalningsansvar i form av statsgarantier för finansiellt stöd till länder i Central- och Östeuropa till ett belopp om högst 650 000 000 kr. 2. till Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier för budgetåret l994/95 anvisar ett reservationsanslag på 240 000 000 kr. **FOOTNOTES** [1] Utredare departementsrådet Gunnar Wetterberg. [1] Från beloppet avräknas avsättningar under anslaget G 3. Bilaga 4.1 Förteckning över Sveriges lönade utlandsmyndigheter samt ackrediteringar för de Stockholmsbaserade ambassadörerna per den 1 januari 1994. I. Beskickningar (sidoackrediteringar inom parentes) Abidjan Seoul (Lomé, Ouagadougou, Porto Novo) Singapore Addis Abeba (Bandar Seri Bagawan) (Djibouti) Sofia Alger Tallinn Amman Teheran Ankara Tel Aviv Athen (Nicosia) Bagdad**) Tokyo Bangkok Tripoli (Rangoon, Vientiane) Tunis Beirut**) Vientiane*) Belgrad Vilnius Bern Warszawa (Vaduz) Washington Bissau*) Wellington Bonn (Apia, Nuku'alofa, Suva) Brasilia Wien Bryssel (Ljubljana) (Luxemburg) Windhoek Budapest Zagreb Buenos Aires (Asunción, Montevideo) Bukarest Canberra (Honiara, Port Moresby, Port Vila) Carácas (Bridgetown, Port of Spain) Colombo*) Damaskus (Beirut) Dar es Salaam Dhaka Dublin Gaborone (Maseru) Guatemala (San Salvador, Tegucigalpa) Haag Hanoi Harare Havanna Heliga Stolen (San Marino) Helsingfors Islamabad (Malé) Jakarta Kairo (Khartoum) Kiev Kinshasa*) Kuala Lumpur Kuwait (Abu Dhabi, Doha, Manama) Köpenhamn Lagos (Accra) Lima (Laz Paz) Lissabon (Bissau, Praia) London Luanda (Sao Tomé) Lusaka (Lilongwe) Madrid Managua (San José, Panamá) Manila Maputo (Mbabane) Mexico Moskva (Alma-Ata, Asjchabad, Baku, Bisjkek, Jerevan, Minsk, Tasjkent, Tbilisi) Nairobi (Bujumbura, Kampala, Kigali) New Delhi (Colombo, Kathmandu, Thimphu) Oslo Ottawa (Nassau) Paris Peking (Pyongyang, Ulan Bator) Prag (Bratislava) Pretoria Pyongyang*) Rabat Reykjavik Riga Riyadh (Muscat, Sana) Rom (Tirana) Santa Fé de Bogotà (Quito) Santiago de Chile *) Beskickningen förestås av en t.f. chargé d'affaires **) Beskickningen är eller kommer tills vidare att vara obemannad II. Delegationer Sveriges ständiga representation vid Förenta nationerna i New York Sveriges ständiga representation vid de internationella organisationerna i Genève Sveriges delegation vid Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) i Paris Sveriges delegation vid de Europeiska gemenskaperna (EG) i Bryssel Sveriges delegation vid Europarådet i Strasbourg Sveriges delegation vid konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) i Wien III. Karriärkonsulat a) Generalkonsulat b) Konsulat Berlin Mariehamn Hamburg Hongkong Istanbul Jeddah Jerusalem Los Angeles Milano New York S:t Petersburg Sydney IV. Stockholmsbaserade ambassadörer De fem sändebuden har följande ackrediteringar: 1. Bangui (Centralafrikanska Republiken), Brazzaville (Kongo), Kinshasa (Zaire), Libreville (Gabon), Malabo (Ekvatorialguinea), Yaoundé (Kamerun). 2. Banjul (Gambia), Freetown (Sierra Leone), Monrovia (Liberia). 3. Bamako (Mali), Conakry (Republiken Guinea), Dakar (Senegal), Niamey (Niger), Nouakchott (Mauretanien). 4. Antananarivo (Madagaskar), Mogadishu (Somalia), Moroni (Comorerna), Port Louis (Mauritius), Valletta (Malta), Victoria (Seychellerna). 5. Basseterre (St Christopher och Nevis), Belmopan (Belize), Castries (St Lucia), Georgetown (Guyana), Kingston (Jamacia), Kingstown (St Vincent och Grenadinerna), Paramaribo (Surinam), Port-au-Prince (Haiti), Roseau (Dominica), Santo Domingo (Dominikanska Republiken), St Georg*s (Grenada), St John*s (Antigua och Barbuda). Anslagsförteckning A. Utrikesförvaltningen m.m. A 1. Utrikesförvaltningen, ramanslag1 564 784 000 A 2. Kursdifferenser, förslagsanslag 1 000 A 3. Honorärkonsuler, förslagsanslag 15 500 000 A 4. Nordiskt samarbete, förslagsanslag 1 666 000 A 5. Utredningar m.m., reservationsanslag10 211 000 A 6. Officiella besök m.m., förslagsanslag9 680 000 A 7. Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m., förslagsanslag 4 500 000 ____________1 606 342 000 B. Bidrag till vissa internationella organisationer B l. Förenta nationerna, förslagsanslag199 206 000 B 2. Nordiska ministerrådet, förslagsanslag250 000 000 B 3. Europarådet, förslagsanslag 30 222 000 B 4. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), förslagsanslag22 573 000 B 5. Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA), förslagsanslag 113 850 000 B 6. Organisationer för internationell handel och råvarusamarbete m.m, förslagsanslag9 018 000 B 7. Internationell råvarulagring, förslagsanslag1 750 000 B 8. Övriga internationella organisationer m.m., förslagsanslag 2 964 000 B 9. Fredsbevarande verksamhet, reservationsanslag 836 294 000 B 10. Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK), förslagsanslag 32 894 000 ____________ 1 498 771 000 C. Internationellt utvecklingssamarbete C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram, reservationsanslag 3 295 000 000 C 2. Utvecklingssamarbete genom Styrelsen för internationell utveckling (SIDA), reservationsanslag 6 290 000 000 C 3. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA), ramanslag 314 700 000 C 4. Stöd till ekonomiska reformer och skuld- lättnad, reservationsanslag 1 000 000 000 C 5. Utvecklingssamarbete genom Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS), reservationsanslag 815 000 000 C 6. Beredningen för internationellt tekniskt- ekonomiskt samarbete (BITS), ramanslag20 700 000 C 7. U-landsforskning genom Styrelsen för u-landsforskning (SAREC), reservations- anslag 425 000 000 C 8. Styrelsen för u-landsforskning (SAREC), ramanslag 27 500 000 C 9. Näringslivsbistånd genom Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) och Swedfund International AB, reservationsanslag 135 000 000 C 10. Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP), ramanslag 29 000 000 C 11. Styrelsen för u-landsutbildning i Sandö (Sandö U-centrum), ramanslag 32 300 000 C 12. Nordiska afrikainstitutet, ramanslag6 100 000 C 13. Projektbistånd till vissa länder m.m., reservationsanslag 66 900 000 _____________ 12 457 200 000 D. Information om Sverige i utlandet m.m. D 1. Svenska institutet, reservationsanslag60 264 000 D 2. Övrig information om Sverige i utlandet, reservationsanslag 13 754 000 __________ 74 018 000 E. Utrikeshandel och exportfrämjande E 1. Kommerskollegium, ramanslag 47 230 000* E 2. Exportfrämjande verksamhet, reservations- anslag 149 785 000 E 3. Exportkreditnämnden, täckande av vissa utgifter för skadeersättningar, förslagsanslag 1 000 E 4. Krigsmaterielinspektionen, ramanslag5 084 000 E 5. Bidrag till Stiftelsen Östekonomiska Institutet, anslag 2 500 000 * beräknat belopp E 6. Medel för översättning av EG:s regelverk, reservationsanslag 11 500 000 E 7. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit, förslagsanslag1 000 E 8. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning avseende export av fartyg m.m., förslagsanslag 1 000 E 9. Ersättning för extra kostnader för förmånlig kreditgivning till u-länder, förslagsanslag 50 000 000 __________ 266 102 000 F. Nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor m.m. F 1. Utredningar och andra insatser på det utrikes- politiska området, reservationsanslag2 511 000 F 2. Information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling, reservationsanslag 10 000 000 F 3. Bidrag till Stockholms internationella freds- forskningsinstitut (SIPRI), reservationsanslag 21 850 000 F 4. Forskning till stöd för nedrustning och internationell säkerhet, anslag 12 259 000 F 5. Utrikespolitiska Institutet, anslag10 340 000 F 6. Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse, reservationsanslag 3 588 000 _________ 60 548 000 G. Samarbete med Central- och Östeuropa G l. Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa, reservationsanslag 756 499 000 G 2. Täckande av eventuella förluster i anledning av statliga garantier till länder i Central- och Östeuropa, förslagsanslag 1 000 G 3. Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier, reservationsanslag 240 000 000 __________ 996 500 000 Summa kr 16 959 481 000 Innehållsförteckning Utrikesdepartementet Inledning....................................... 1 Utrikespolitik, Europa- och utrikeshandelspolitik och internationellt utvecklingssamarbete............ 1 Allmänna överväganden........................... 1 Medlemskapsförhandlingarna med Europeiska unionen 7 EES-avtalet..................................... 8 Europainformation och medel för ja- och nejkampanjer i folkomröstningen om EU-medlemskap............... 9 Förenta nationerna.............................. 10 FN:s fredsbevarande operationer................. 11 ESK............................................. 12 Nedrustningsfrågor.............................. 12 Nordiskt samarbete.............................. 13 Central- och Östeuropa.......................... 14 GATT/Uruguayrundan och övriga multilaterala handelsfrågor................................... 18 Förbindelser med länder utanför Europa.......... 19 Internationellt utvecklingssamarbete............ 21 Exportfrämjande, exportfinansiering m.m......... 22 Ekonomiska sanktioner........................... 22 Krigsmateriel................................... 24 Exportkontroll.................................. 24 Rättsfrågor..................................... 25 Utrikesförvaltningen............................ 27 Sverige-information och kulturutbyte............ 28 Förändrade betalningstidpunkter i internationella organisationer.................................. 29 Tekniska justeringar av anslag för budgetåret 1994/95......................................... 29 A. Utrikesförvaltningen m.m.................. 31 A 1. Utrikesförvaltningen...................... 31 A 2. Kursdifferenser........................... 34 A 3. Honorärkonsuler........................... 35 A 4. Nordiskt samarbete........................ 35 A 5. Utredningar m.m........................... 35 A 6. Officiella besök m.m...................... 36 A 7. Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet........................................ 36 B. Bidrag till vissa internationella organisationer.................................. 38 B l. Förenta nationerna ....................... 38 B 2. Nordiska ministerrådet.................... 41 B 3. Europarådet............................... 41 B 4. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD).................................... 42 B 5. Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) 43 B 6. Organisationer för internationell handel och råvarusamarbetem.m........................ 44 B 7. Internationell råvarulagring.............. 45 B 8. Övriga internationella organisationer m.m. 46 B 9. Fredsbevarande verksamhet................. 47 B 10. Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK)..................................... 49 C. Internationellt utvecklingssamarbete.......51 Utvecklingssamarbetet i ett internationellt perspektiv ..................................... 51 Utvecklingen i världen.....................51 Resursflöden och skuldsituationen......... 53 Det internationella biståndet............. 54 Växande behov, stagnerande resurser....... 57 Mål och förutsättningar för det svenska utvecklings- samarbetet.......................................58 En sammanhållen politik ..................58 Bistånd i samverkan....................... 60 För ett effektivare bistånd............... 63 Opinionen och biståndsviljan.............. 64 Viktiga frågor i utvecklingssamarbetet...........64 Demokrati och mänskliga rättigheter........64 Från katastrof till återuppbyggnad ....... 66 Ökade resursflöden och skuldlättnad för stöd till marknads- ekonomiska reformer....................... 68 För en hållbar utveckling................. 69 Miljö och utveckling................... 69 Befolkning och utveckling.............. 70 Jordbruk och utveckling................ 71 Kvinnor och utveckling................. 72 Barn och utveckling.................... 73 Utredningar, utvärdering och fördjupat analysarbete 74 EU, Sverige och biståndet..................74 Biståndskreditutredningen................. 75 Ett resultatorienterat synsätt.............76 Multilateral upphandling.................. 77 Valövervakningsinstitutet................. 78 Politiska partier......................... 80 UNICEF-kommittén.......................... 80 Biståndsanslagen m.m............................ 80 Multilateralt utvecklingssamarbete.............. 84 C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram 91 Bilateralt utvecklingssamarbete.................120 C 2. Utvecklingssamarbete genom Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) .........166 C 3. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA)..........................................174 C 4. Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad....................................177 C 5. Utvecklingssamarbete genom Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS)..........................................182 C 6. Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS)..........................185 C 7. U-landsforskning genom Styrelsen för u-landsforskning (SAREC)...................................187 C 8. Styrelsen för u-landsforskning (SAREC)....189 C 9. Näringslivsbistånd genom Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) och Swedfund International AB..........................191 C 10. Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP)...............................194 C 11. Styrelsen för u-landsutbildning i Sandö (Sandö U-centrum).........................195 C 12. Nordiska afrikainstitutet.................198 C 13. Projektbistånd till vissa länder m.m. ....200 D. Information om Sverige i utlandet m.m.....204 D 1. Svenska institutet........................204 Radioprogramverksamhet för utlandet...... 205 D 2. Övrig information om Sverige i utlandet...208 E. Utrikeshandel och exportfrämjande.........210 E 1. Kommerskollegium..........................210 Tullpreferenser för Albanien..............211 E 2. Exportfrämjande verksamhet................213 E 3. Exportkreditnämnden, täckande av vissa utgifter för skadeersättningar.........................215 E 4. Krigsmaterielinspektionen.................221 E 5. Bidrag till Stiftelsen Östekonomiska Institutet......................................223 E 6. Medel för översättning av EG:s regelverk..223 E 7. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit....................224 E 8. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning avseende export av fartyg m.m......................226 E 9. Ersättning för extra kostnader för förmånlig kreditgivning till u-länder...............226 F. Nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor 228 F 1. Utredningar och andra insatser på det utrikespolitiska området...................................228 F 2. Information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling.................229 F 3. Bidrag till Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI)...........231 F 4. Forskning till stöd för nedrustning och internationell säkerhet..................................232 F 5. Utrikespolitiska Institutet...............235 F 6. Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse...............236 G. Samarbete med Central- och Östeuropa......238 G l. Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa.......................................245 G 2. Täckande av eventuella förluster i anledning av statliga garantier till länder i Central- och Östeuropa.......................................253 G 3. Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier254 Bilaga 4.1 Förteckning över Sveriges lönade utlandmyndigheter samt ackrediteringar för de Stockholmsbaserade ambassadörerna per den 1 januari 1994..........................257 Bilaga 4.2 Svenskt bistånd 1992/93 (separat)......- Anslagsförteckning..............................260 Innehållsförteckning........................... 263