Post 7058 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:121 ·
Kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård m.m.
Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Dokument: Prop. 121
Regeringens proposition
1993/94:121
Kommunernas betalningsansvar för viss
hälso-
och sjukvård m.m.
Regeringen överlämnar denna proposition
till riksdagen.
Stockholm den 9 december 1993
Carl Bildt
Bengt Westerberg
(Socialdepar-
tementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen redovisas resultaten av
uppföljningen av Ädel-reformen samt läggs
fram förslag till ändring i lagen
(1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård. Lagändringarna syftar till att
ge kommuner och landsting viss möjlighet
att avtala om annan ersättning för me-
dicinskt färdigbehandlade patienter vid
enheter för somatisk akutsjukvård och
geriatrisk vård inom landstingets hälso-
och sjukvård än de av regeringen
fastställda beloppen samt till att
förtydliga omfattningen av kommunernas
betalningsansvar för sådana patienter.
1
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.........3
2 Lagtext.............................3
3 Ärendet och dess beredning..........5
4 Uppföljning av Ädel-reformen........6
5 Det kommunala betalningsansvaret för
viss hälso- och
sjukvård...........................11
5.1Kommunernas betalningsansvar för
medicinskt
färdigbehandlade patienter......12
5.2Betalningsansvar för somatisk
långtidssjukvård.......................14
5.3Betalningsansvar för psykiatrisk
långtidssjukvård.......................14
5.4Begreppet medicinskt
färdigbehandlad........................15
5.5Vårdplaneringen.................16
5.6Ersättningen för medicinskt
färdigbehandlade
patienter m.m...................17
Bilaga 1Sammanfattning av
Betalningsansvarskommitténs
slutbetänkande Ett år med
betalningsansvar
(SOU 1993:49)...................19
Bilaga 2Sammanställning av
remissyttranden över
Betalningsansvarskommitténs
slutbetänkande Ett år
med betalningsansvar (SOU 1993:49)
24
Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde
den 9 december 1993....................29
2
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1990:1404) om
kommunernas betalningsansvar för viss
hälso- och sjukvård.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till
lagtext.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:1404) om
kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård1
dels att i 1 - 3, 5, 7 och 9 - 11 §§
orden "landstingskommun" respektive "en
landstingskommun" i olika böjningsformer
skall bytas ut mot "landsting" respektive
"ett landsting" i motsvarande form,
dels att 6 och 8 §§ skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §2
En kommun har En kommun har
betalningsansvar för betalningsansvar
medicinskt färdigbe- för medicinskt
handlade patienter färdigbehandlade
vid landstings- patienter vid
kommunens enheter enheter för
för somatisk akut- somatisk
sjukvård eller akutsjukvård eller
geriatrisk vård. geriatrisk vård
Medicinskt inom landstingets
färdigbehandlad är hälso- och sjuk-
en patient som är vård. Medicinskt
intagen på en sådan färdigbehandlad är
enhet men inte en patient som är
längre behöver den intagen på en sådan
medicinska vård som enhet men inte
ges vid enheten längre behöver den
eller vid annan medicinska vård som
enhet inom den ges vid enheten
landstingskommunala eller vid annan
hälso- och enhet inom lands-
sjukvården. tingets hälso- och
sjukvård där det
bedrivs vård som
kommunen inte har
betalningsansvar
för.
Fråga om en patient är medicinskt
färdigbehandlad avgörs av ansvarig
läkare.
1 Senaste lydelse av
1 § 1991:1948
9 § 1991:1150.
2 Senaste lydelse 1991:1150.
3
8 §
Ersättning för Ersättning för
vård av medicinskt vård av medicinskt
färdigbehandlade färdigbehandlade
patienter skall patienter skall
lämnas med ett lämnas med belopp
belopp som motsvarar som motsvarar den
den omvårdnad som omvårdnad som
patienten erhåller patienten erhåller
på kliniken. på enheten.
Beloppet skall Beloppen skall
motsvara genom- motsvara genom-
snittet i riket och snittet i riket och
omräknas årligen med omräknas årligen
hänsyn till med hänsyn till
skatteunderlagets skatteunderlagets
utveckling i riket. utveckling i riket.
Första stycket
gäller inte om ett
landsting och en
kommun kommer
överens om annan
ersättning för
medicinskt
färdigbehandlade
patienter. Sådan
särskilt överens-
Regeringen kommen ersättning
fastställer årligen får dock inte
det belopp som avses understiga den
i första stycket. genomsnittliga
kostnaden för
omvårdnaden om
patienter vid en
enhet för geria-
trisk vård.
Regeringen
fastställer årligen
de belopp som avses
i första och andra
styckena.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1994.
4
3 Ärendet och dess beredning
Riksdagen beslutade i december 1990 med
anledning av förslagen i regeringens
proposition 1990/91:14 om ansvaret för
service och vård till äldre och
handikappade m.m. att fr.o.m. år 1992 ge
kommunerna ett samlat ansvar för
långvarig service och vård till äldre och
handikappade (bet. 1990/91:SoU9, rskr.
1990/91:97). I juni 1991 fattade
riksdagen beslut om den ekonomiska
regleringen som följer av den s.k.
Ädel-reformen (prop. 1990/91:150 bil.
I:3, bet. 1990/91:SoU25, rskr.
1990/91:384).
Genom reformen ålades kommunerna en i
socialtjänstlagen (1980:620) fastlagd
skyldighet att inrätta särskilda boen-
deformer för service och omvårdnad för de
äldre som behöver det. Med särskilda
boendeformer avses bl.a. servicebostäder,
gruppboende, ålderdomshem och sjukhem.
Kommunerna blev också skyldiga att
inrätta bostäder med särskild service för
handikappade. Reformen innebar vidare att
kommunerna numera enligt hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) är skyldiga att
erbjuda en god hälso- och sjukvård med
undantag av läkarvård åt dem som bor i de
särskilda boendeformerna för äldre och i
bostäder med särskild service. Kommunerna
har även fått befogenhet att svara för
hemsjukvård i ordinärt boende.
Det samlade kommunala ansvaret innebar
vidare att kommunerna den 1 januari 1992
övertog ansvaret för drygt 500 enheter
för långtidssjukvård med sammanlagt 31
000 vårdplatser. Detta övertagande regle-
ras i lagen (1990:1402) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdinrättningar.
Av bestämmelserna i lagen framgår att
kommunerna nämnda datum, om inte kommun
och landsting enats om annat eller det
fanns särskilda skäl mot ett övertagande,
skulle överta ansvaret för och driften av
de sjukhem och andra vårdinrättningar i
respektive kommun som inrättats för
somatisk långtidssjukvård och som hu-
vudsakligen hade kommunen eller del av
kommunen som upptagningsområde. Efter
överförandet av sjukhemmen fanns
ytterligare vårdenheter för somatisk
långtidssjukvård kvar hos landstingen.
Detta gällde bl.a. vårdenheter som hade
ett upptagningsområde som täckte flera
kommuner. Därför infördes, med hänsyn
till syftet att ge kommunerna ett samlat
ekonomiskt ansvar, genom lagen
(1990:1404) om kommunernas betalningsan-
svar för viss hälso- och sjukvård ett
betalningsansvar för kommunerna för pati-
enter som är inskrivna vid av landstingen
bedrivna enheter för somatisk
långtidssjukvård. Detta betalningsansvar
omfattade den 1 januari 1992 drygt 3 400
platser i sammanlagt 14 landsting och 59
kommuner. Vidare infördes genom nämnda
lag ett kommunalt betalningsansvar för
medicinskt färdigbehandlade patienter vid
landstingens enheter för somatisk
akutsjukvård och geriatrisk vård.
Regeringen beslutade i november 1991
att en särskild kommitté skulle
tillsättas med uppgift att följa
tillämpningen av det kommunala betal-
ningsansvaret inom hälso- och sjukvården
(Dir. 1991:105). I direktiven angavs att
kommittén särskilt skulle beakta
betalningsansvarets konsekvenser för den
enskilde och dess strukturella och
ekonomiska effekter liksom den praktiska
tillämpningen av systemet och dess
tekniska konstruktion. Kommittén fick
även till uppgift att föreslå
förändringar i utformningen av systemet
med betalningsansvar, om detta skulle be-
hövas för att dess syfte skall uppnås
eller för att annars undvika oavsedda
effekter.
Kommittén, som tog namnet
Betalningsansvarskommittén, överlämnade i
juni 1993 slutbetänkandet Ett år med
betalningsansvar (SOU 1993:49).
Kommitténs sammanfattning av
betänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En
sammanställning av remisssvaren finns i
bilaga 2.
Regeringen lämnar i det följande bl.a.
förslag till vissa förändringar i
systemet med kommunalt betalningsansvar.
Det kommunala betalningsansvaret utgör en
viktig del av Ädel-reformen. Med syfte
att i detta sammanhang ge en mer full-
ständig bild av reformen inleder vi med
en redovisning av Ädel-reformens upp-
följning.
4 Uppföljning av Ädel-reformen
Socialstyrelsens årsrapporter
Regeringen uppdrog hösten 1991 åt
Socialstyrelsen att under en femårsperiod
kontinuerligt följa och utvärdera
Ädel-reformen med hänsyn till innehåll,
kvalitet, kostnader och genomförande.
Utvärderingen skulle ha en bred ansats
och allsidigt belysa olika aspekter av
reformen.
Socialstyrelsens första årsrapport
(SoS-rapport 1992:11) överlämnades till
regeringen i september 1992 och redovisa-
de erfarenheter av reformens första sex
månader. Under detta första halvår
prioriterade huvudmännen organisatoriska
och ekonomiska frågor och några vä-
sentliga förändringar i verksamheten
kunde inte konstateras. Enligt
Socialstyrelsens bedömning förorsakade
den första tiden av genomförandet av
Ädel-reformen inte några större problem.
I oktober 1993 överlämnade
Socialstyrelsen rapporten Ädel-reformen -
Årsrapport (Socialstyrelsen följer upp
och utvärderar 1993:8). Basen för ut-
värderingen utgörs av ett stort antal
olika studier/projekt som avser att
belysa olika aspekter på och konsekvenser
av reformen. Merparten av projekten är
fleråriga och kommer därmed att kunna
belysa Ädel-reformens konsekvenser över
tiden.
Inledningsvis pekar Socialstyrelsen på
vissa svårigheter eller begränsningar när
det gäller att beskriva och värdera
reformens konsekvenser. För det första är
det svårt att veta vad som är specifika
effekter av Ädel-reformen och vad som
härrör sig från andra förändringar i sam-
hället och inom äldre- och
handikappomsorgen. Enligt Socialstyrelsen
har Ädelreformen ibland tillskrivits
t.ex. konsekvenser som beror på den
samhällsekonomiska utvecklingen. Vidare
innebär avsaknad av data om hur situ-
ationen såg ut före Ädel-reformen att
möjligheterna att göra jämförelser över
tiden är begränsade. Slutligen är det
svårt att finna underlag för generella
slutsatser om reformens konsekvenser. De
lokala variationerna är mycket stora när
det gäller äldre- och handikappomsorgens
struktur, resurser, innehåll och kvalitet
i olika delar av landet. Möjligheterna
att ge allmängiltiga och generella om-
dömen om reformen är enligt So-
cialstyrelsen begränsade. Styrelsen
framhåller därför att den "genom-
snittliga" bilden av Ädel-reformen kan
bli en statistisk konstruktion som i sig
döljer både positiva exempel och negativa
aspekter.
Av rapporten framgår bl.a. att det all-
männa omdömet om Ädel-reformen är
positivt och att genomförandet av
reformen har varit betydligt mindre
problemfyllt än befarat. När det gäller
de av kommunerna övertagna sjukhemmen
pekar de genomförda studierna på att inte
så mycket "har hänt" med
sjukhemsverksamheten. När det gäller
vårdinnehåll, kvalitet, medicinsk
kompetens etc., så förefaller de flesta
sjukhem att drivas med samma inriktning
som tidigare. Liksom tidigare föreligger
också stora skillnader i kvalitet och
innehåll mellan olika sjukhem. Enligt
Socialstyrelsens uppfattning innebär
detta att vissa sjukhem erbjuder en
undermålig boendestandard samt en
bristande medicinsk vård. Styrelsen
konstaterar att det är angeläget att det
kommer till stånd en fortlöpande
utveckling av kvaliteten i
sjukhemsverksamheten - en process som
noggrant kommer att följas upp i den
fortsatta utvärderingen av Ädel-reformen.
Ett område med oklara
ansvarsförhållanden mellan huvudmännen är
enligt rapporten rehabiliteringsin-
satserna för äldre och för personer med
funktionshinder. Kommunerna förväntar sig
att landstinget skall hjälpa den enskilde
med nödvändiga rehabiliteringsinsatser,
t.ex. inom den geriatriska vården. Omvänt
förutsätter många sjukvårdshuvudmän att
reformens innebörd bl.a. är att kommunen
skall ta ansvaret för erforderliga
rehabiliteringsinsatser.
Skyldigheten att erbjuda rehabilitering
har ansetts följa av det allmänna
ansvaret att erbjuda en god hälso- och
sjukvård som regleras i hälso- och
sjukvårdslagen. Ett visst ansvar för
rehabilitering åvilar också arbetsgivare
och försäkringskassor enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.
Som tidigare nämnts ändrades hälso- och
sjukvårdslagen genom Ädel-reformen på så
sätt att kommunerna fick ansvar för
hälso- och sjukvården för boende i de
särskilda boendeformerna för äldre och i
bostäder med särskild service. Kommunerna
fick också ansvar för att i samband med
dagverksamhet erbjuda en god hälso- och
sjukvård åt dem som vistas där.
Landstingens ansvar för hälso- och
sjukvård begränsades därmed även om
landstingen i övrigt har kvar sitt
allmänna ansvar för att erbjuda boende
inom landstinget en god hälso- och
sjukvård. Från och med den 1 januari 1994
regleras rehabiliteringsansvaret
uttryckligen i hälso- och sjukvårdslagen.
Ansvaret har därvid fördelats mellan kom-
muner och landsting efter samma grunder
som nyss angivits för fördelningen av det
allmänna ansvaret för hälso- och
sjukvård.
5
Enligt Socialstyrelsens uppfattning
visar utvärderingen av reformen att
rehabiliteringsansvaret inte uppfyllts av
huvudmännen. Även Betalningsansvars-
kommittén berörde frågan om reha-
bilitering. Kommittén anförde därvid att
lagändringen den 1 januari 1994
visserligen innebär en markering av
rehabiliteringsansvaret för båda
huvudmännen men att den inte innebär
något egentligt förtydligande av
ansvarsfördelningen. Kommittén ansåg det
angeläget att denna fördelning preciseras
ytterligare men anförde att detta i
första hand borde ske mellan huvudmännen.
Också många av de organ som yttrat sig
över Betalningsansvarskommitténs
betänkande har anfört att ansvaret för
rehabiliteringsinsatser för äldre och
handikappade är oklart.
Socialstyrelsen konstaterar vidare att
ett samlat huvudmannaskap inom hemsjuk-
vården i ordinärt boende endast har för-
verkligats i hälften av landets kommuner
vilket innebär att tidigare
samordningsproblem kvarstår på många
håll.
När det gäller hjälpmedelsförsörjningen
framhåller Socialstyrelsen att det finns
mycket stora skillnader över landet i
fråga om fördelningen av ansvaret för
hjälpmedel mellan huvudmännen. Liksom
rehabiliteringsansvaret har det
huvudsakliga ansvaret för
hjälpmedelsförsörjningen ansetts följa
ansvaret för hälso- och sjukvård. I
proposition 1990/91:14, där det föreslogs
att kommunerna skulle överta ansvaret för
hälso- och sjukvård bl.a. för boende i
särskilda boendeformer, anförde
föredragande statsråd att det inte var
möjligt att förorda en viss för alla
huvudmän i detalj preciserad
uppgiftsfördelning mellan kommuner och
landsting när det gäller
hjälpmedelsförsörjningen. Lokala
förhållanden borde bli vägledande för
lokala ställningstaganden. Kommunerna
borde därvid svara för hjälpmedel som
behövs i den egna verksamheten och lands-
tingen för den specialiserade kompetens
som behövs för hantering av mer
komplicerade hjälpmedel. Liksom i fråga
om rehabiliteringsansvaret regleras
fr.o.m. den 1 januari 1994 ansvaret för
tillhandahållande av hjälpmedel för
funktionshindrade uttryckligen i hälso-
och sjukvårdslagen. Därvid gäller samma
ansvarsfördelning som för hälso- och
sjukvården. Viss skyldighet att till-
handahålla tekniska hjälpmedel följer
också av arbetsmiljölagen (1977:1160) och
för hjälpmedel som är knutna till en viss
anläggning svarar normalt huvudmannen för
anläggningen. Bidrag till hjälpmedel som
handikappade behöver i arbetet kan lämnas
dels enligt förordningen (1987:409) om
bidrag till arbetshjälpmedel m.m., dels
enligt förordningen (1991:1046) om
ersättning från sjukförsäkringen enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring i
form av bidrag till arbetshjälpmedel.
Enligt Socialstyrelsen har
hjälpmedelsförsörjningen för brukare i de
särskilda boendeformerna utvecklats
positivt eftersom hjälpmedel utprovas
individuellt i större omfattning. Även
arbetsmiljön i de särskilda
boendeformerna har utvecklats positivt
vad gäller arbetsteknisk utrustning.
Övriga brukare har enligt Socialstyrelsen
inte upplevt några större förändringar
med anledning av det delade
huvudmannaskapet. Socialstyrelsen
framhåller emellertid också att
distributionskedjan för hjälpmedel har
blivit mer komplicerad och omfattande och
tar i anspråk större del av huvudmännens
resurser än före reformen.
Utvecklingen av särskilda boendeformer
Som redovisats inledningsvis har
kommunerna genom Ädel-reformen givits en
skyldighet att inrätta särskilda
boendeformer för service och omvårdnad
för de äldre som behöver det samt att
inrätta bostäder med särskild service för
handikappade. Med syfte att öka antalet
gruppbostäder och förbättra
boendekvalitén på bl.a. de övertagna
sjukhemmen infördes också tillfälliga
stimulansbidrag, dels för inrättande av
gruppbostäder och andra alternativa
boendeformer för äldre och handikappade,
dels för att tillskapa fler enbäddsrum i
sjukhem m.m. Dessa bidrag regleras i
förordningen (1991:1280) om tillfälligt
statsbidrag till anordnande av
gruppbostäder och andra alternativa
boendeformer samt förordningen
(1991:1281) om tillfälligt statsbidrag
för viss ombyggnad av sjukhem m.m.
Hösten 1991 gav regeringen
Socialstyrelsen i uppdrag att i samarbete
med Boverket följa upp och beskriva
utvecklingen avseende särskilda
boendeformer för äldre och handikappade.
Uppdraget redovisades i juni 1993 i en
huvudrapport och sex underlagsrapporter.
Socialstyrelsen konstaterar att utbygg-
nadstakten när det gäller särskilda
boendeformer ökar och att intresset för
stimulansbidragen är stort och fortsätter
att öka. Under år 1992 beviljades bidrag
till gruppbostäder med 373 950 000
kronor. Vidare beviljades bidrag med 106
000 000 kronor till nybyggnad av sär-
skilda boendeformer och 15 800 000 kronor
utbetalades för 316 nya enbäddsrum på
sjukhem. Totalt 67 % av ansökningarna
avsåg målgruppen äldre, varav 36 %
personer med åldersdemens. Av
ansökningarna gällde 27 % bidrag till
gruppboende för utvecklingsstörda
personer, 3 % bostäder för psykiskt
långtidssjuka och 3 % bostäder för
fysiskt funktionshindrade personer.
Enligt en kommunenkät planeras under åren
1992-1995 närmare 21 000 platser/lägen-
heter i särskilda boendeformer. Den
faktiska nettoökningen uppskattas till 15
000 bostäder och av dessa är ca 90 % av-
sedda för äldre.
Enligt Socialstyrelsen har standarden i
boendeformer för äldre i hög grad förbät-
trats under andra hälften av 1980-talet.
En utveckling sker också mot integration
och småskalighet i vanlig bebyggelse.
Konventionella benämningar som lokala
sjukhem, ålderdomshem, servicebostäder
och gruppbostäder blir allt mindre an-
vändbara i en nationell kommunikation
eftersom lokala definitioner gör att
begreppen överlappar varandra. Enligt
Socialstyrelsen förekommer också mellan-
former och en mängd nya boendeformer som
inte längre låter sig kategoriseras i de
tidigare använda begreppen.
Äldres bedömning av äldreomsorgen
I Socialstyrelsens årsrapport för 1993
redovisar Socialstyrelsen några studier
som syftat till att undersöka äldres
attityder till äldreomsorg och sjukvård.
Ett representativt urval av 1 000
hemmaboende svenskar 60 år och äldre
intervjuades bl.a. om livsvillkor och
attityder till service och vård.
Resultaten ger överlag en ganska ljus
bild av de äldres situation.
I en betygssättning av den svenska
äldreomsorgen hamnar omdömet på mer än
godkänt. Svensk sjukvård får också mycket
höga betyg; tre av fyra är mycket
positiva till de svenska sjukhusen och
bilden är likartad när det gäller
vårdcentralerna. Drygt en femtedel av de
intervjuade uppger dock att de
personligen upplevt att äldreomsorgen
försämrats. Om detta kan relateras till
Ädelreformen är enligt Socialstyrelsen
dock tveksamt. Bland dem som tycker att
äldreomsorgen förbättrats, återfinner man
de allra äldsta dubbelt så ofta som de
något yngre. Socialstyrelsen konstaterar
att i den grupp äldre som sannolikt har
den största praktiska erfarenheten av
äldreomsorgen återfinner man dem som
oftast säger att äldreomsorgen förbätt-
rats.
Sammanfattning och bedömning
Ädel-reformen genomfördes för drygt ett
och ett halvt år sedan med syfte att
förtydliga ansvarsförhållandet för äldre-
och handikappomsorgen och uppnå ett
effektivare resursutnyttjande och därmed
bättre vård och omsorg. Sammanfatt-
ningsvis kan regeringen konstatera att
förväntningarna på reformen i många
avseenden infriats även om ännu många
delar återstår att utveckla.
Genomförandet av reformen innebar bl.a.
att ca en femtedel av landstingens budget
överfördes till kommunerna och att ca 40
000 arbetstagare bytte huvudman den
1 januari 1992. Socialstyrelsen
konstaterar att det allmänna omdömet om
Ädel-reformen är positivt och att
genomförandet varit betydligt mindre pro-
blemfyllt än befarat. Äldre i allmänhet
och brukare av äldreomsorg ger också höga
betyg åt äldreomsorgen. Utvecklingen av
gruppboende för personer med åldersdemens
och alternativa boendeformer i övrigt för
äldre har varit anmärkningsvärd och
positiv. Hösten 1987 fanns ett sextiotal
enheter med sammanlagt 500 boende och år
1992 fanns 830 enheter för 6 700 äldre.
Ädel-reformen har blivit ett incitament
för kommunerna att skapa nya boendeformer
som förenar ett bra boende med en god
omvårdnad. De särskilda stimulansbidragen
har i mindre grad utnyttjats för att
utveckla nya boendeformer för personer
med olika slag av funktionshinder och har
inte heller tagits i anspråk i den ut-
sträckning som förväntades för att
förbättra miljön på sjukhemmen och
tillskapa fler enkelrum. Regeringen
planerar att senare återkomma med vissa
förslag till justeringar av stimulansbi-
dragen med syfte att särskilt uppmärk-
samma gruppen psykiskt störda.
De problem som Socialstyrelsen
uppmärksammat kan relateras till
verksamhetsområden där kommuner och
landsting har ett delat ansvar t.ex.
hemsjukvård och rehabiliteringsinsatser.
I Socialstyrelsens årsrapport 1993:8
finns vidare indikationer på problem
kring de mer hälso- och sjuk-
vårdsinriktade delarna av Ädel-reformen.
Stora skillnader kvarstår i fråga om
kvalitet och innehåll mellan olika
sjukhem och brister i både omvårdnad och
medicinska insatser redovisas i
underlagsrapporterna.
För att utveckla och säkra kvaliteten i
de delar av Ädel-reformen som rör hälso-
och sjukvård samt samspelet mellan de
sociala och medicinska insatserna har
regeringen nyligen föreslagit riksdagen
(prop. 1993/94:75) att anslå 50 miljoner
kronor till ett särskilt stimulansbidrag,
Bidrag till kvalitet i äldrevården. Bi-
draget skall användas till utveck-
lingsarbete inom sådana områden som
rehabilitering, kvalitetssäkring i de
medicinska insatserna, samverkan mellan
huvudmännen vid övergången från somatisk
akutsjukvård till särskilda boendeformer,
den medicinskt ansvariga sjuksköterskans
roll samt den geriatriska klinik-
funktionen. I sammanhanget bör nämnas att
Socialstyrelsen och de båda
kommunförbunden gemensamt utarbetat ett
planeringsunderlag Rehabilitering inom
hälso- och sjukvården - för alla åldrar
och diagnoser (SoS-rapport 1993:10). Av
rapporten framgår att rehabilitering är
en integrerad del av all hälso- och
sjukvård och att en framgångsrik
rehabilitering bl.a. bygger på
förtroendefullt samarbete i gränsområden
mellan huvudmän och verksamheter.
Erfarenheter från utvecklingsarbetet
inom rehabiliteringsområdet bör avvaktas
och ligga som underlag för eventuellt
ytterligare ställningstagande från
regeringens sida när det gäller ansvaret
för rehabilitering av äldre och
handikappade.
5 Det kommunala betalningsansvaret för
viss
hälso- och sjukvård
I regeringens proposition 1987/88:176 om
äldreomsorgen inför 90-talet
uppmärksammades problemet med att ett
betydande antal äldre personer vårdades
inom den somatiska akutsjukvården utan
att egentligen behöva klinikernas
kvalificerade medicinska resurser.
Äldredelegationen (S 1988:A) - som
inrättades av regeringen i maj 1988 och
hade till uppgift att bereda frågan om
ett mer enhetligt politiskt och
ekonomiskt ansvar för äldreomsorgen -
föreslog i sin rapport om ansvaret för
äldreomsorgen (Ds 1989:27) att kommunerna
skulle ges ett ekonomiskt ansvar, ett
betalningsansvar, för den somatiska
långtidsjukvården och delar av psykia-
trisk slutenvård och somatisk akutsjuk-
vård.
Våren 1989 uppskattades i genomsnitt 20
% av inneliggande patienter vid
internmedicinska kliniker vara medicinskt
färdigbehandlade. I propositionen
1990/91:14 Ansvaret för service och vård
till äldre och handikappade m.m. föreslog
regeringen att det skulle införas ett
obligatoriskt betalningsansvar för
somatisk långtidssjukvård. Socialutskot-
tet anförde i betänkande 1990/91:SoU9 att
"för att reformen skall bli kraftfull
anser utskottet det nödvändigt att ett
obligatoriskt betalningsansvar införs för
kommunerna även för de medicinskt
färdigbehandlade inom den somatiska kort-
tidssjukvården och inom geriatriken".
Riksdagen beslutade i enlighet med
utskottets förslag (rskr. 1990/91:97).
Ädelreformen kom därigenom att innebära
bl.a. att ett system med kommunalt be-
talningsansvar infördes dels för sådan
somatisk långtidssjukvård som alltjämt
drivs i landstingens regi, dels för
medicinskt färdigbehandlade patienter
inom somatisk akutsjukvård och geriatrisk
vård.
6
Lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård reglerar kommunernas
betalningsansvar för somatisk
långtidssjukvård och medicinskt
färdigbehandlade patienter inom somatisk
akutsjukvård och geriatrisk vård.
Landsting och kommuner kan också
gemensamt bestämma att kommunen skall ha
betalningsansvar även för andra patienter
inom t.ex. psykiatrisk långtidssjukvård.
I förordningen (1991:1278) om
kommunernas betalningsansvar för viss
hälso- och sjukvård regleras ersättningen
per utnyttjad vårdplats när det gäller
patienter inom ett landstings somatiska
långtidssjukvård samt medicinskt
färdigbehandlade patienter vid enheter
för somatisk akutsjukvård och geriatrisk
vård. Beloppen räknas om årligen i för-
hållande till skatteunderlagets
förändring. Ersättningsbeloppen för år
1993 framgår av SFS 1992:1217.
Eftersom erfarenheterna av ett system
med betalningsansvar som ekonomiskt
styrmedel var mycket begränsade när det
infördes ansåg socialutskottet att en
särskild delegation skulle tillsättas för
att följa utvecklingen. Som anförts
inledningsvis beslutade regeringen i
november 1991 att en kommitté skulle
tillkallas med uppgift att följa och ut-
värdera det kommunala betalningsansvaret.
Arbetet i kommittén skulle inriktas på
styrsystemets effekter för kommun,
landsting och enskilda personer samt på
systemets tekniska utformning. Kommitténs
arbete skulle vidare belysa de ekonomiska
konsekvenserna för huvudmännen, systemets
inverkan på kvaliteten i vård- och
omsorgsarbetet, förändringar avseende
antalet medicinskt färdigbehandlade inom
akutsjukvård och geriatrik och uppbyggnad
av vård- och boendealternativ inom kom-
munerna samt förändringar inom långtids-
sjukvården. Kommittén, som tog namnet
Betalningsansvarskommittén, överlämnade i
juni 1993 sitt slutbetänkande Ett år med
betalningsansvar (SOU 1993:49) till rege-
ringen. Regeringen avser att i det föl-
jande redovisa några huvudrag vad gäller
erfarenheterna så här långt av
betalningsansvaret. Därefter följer ett
förslag till lagändring bl.a. vad avser
ersättningsnivåerna för medicinskt
färdigbehandlade.
5.1 Kommunernas betalningsansvar för
medicinskt
färdigbehandlade patienter
Regeringens bedömning: Kommunernas
betalningsansvar för medicinskt
färdigbehandlade patienter inom
landstingens hälso- och sjukvård bör
behållas tills vidare.
Kommitténs bedömning överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av de
remissinstanser som yttrat sig i frågan
är positiva till betalningsansvaret.
Riksrevisionsverket och Malmöhus läns
landsting anför dock att
betalningsansvarets inverkan på
kvaliteten i vård- och omsorgsarbetet
inte belysts tillräckligt och Eskilstuna
kommun förklarar att systemet uppnått
avsedd verkan och därför inte längre
behövs.
Skälen för regeringens bedömning: Av
Betalningsansvarskommitténs rapport
framgår att antalet färdigbehandlade
patienter som ligger kvar på sjukhusen
har minskat kraftigt. Inom den somatiska
akutsjukvården halverades antalet
färdigbehandlade mellan inventeringar
gjorda i mars 1990 och mars 1993. Vid det
senare mättillfället uppgick antalet
medicinskt färdigbehandlade patienter
till 2 000. Inom den geriatriska vården
var motsvarande reducering av antalet
färdigbehandlade drygt 60 % mellan
mättidpunkterna i november 1991 och mars
1993. I mars 1993 uppgick antalet till ca
1 600 patienter.
I en enkät fick kommuner och landsting
vidare svara på frågor angående
resursförändringar till följd av
betalningsansvaret. Konsekvenserna av
betalningsansvaret visade sig enligt
kommittén vara svåra och delvis omöjliga
att skilja från andra förändringar i
samhället. På grund av bortfall och vissa
tekniska svårigheter att besvara frågorna
måste alltså siffrorna tas med stora
reservationer.
Minskningen av antalet vårdplatser till
följd av betalningsansvaret uppgick under
år 1992 enligt landstingens bedömning
till drygt 1 300 platser. Den sammanlagda
minskningen under åren 1992 och 1993
bedöms uppgå till ca 2 000 vårdplatser.
En grov bedömning anger att antalet plat-
ser har minskat med ca 7 % mellan mars
1992 och mars 1993. Av denna minskning
kan enligt kommitténs rapport knappt
hälften tillskrivas betalningsansvaret.
Enligt kommittén uppgår motsvarande
minskning inom den geriatriska vården
till ca 8 %, varav i stort sett hela
minskningen kan tillskrivas betalningsan-
svaret.
Landstingens intäkter år 1992 för
medicinskt färdigbehandlade patienter
uppgick till ca 40 % av det skatteväxlade
beloppet om 1,4 miljarder kronor i 1992
års priser. Kommunerna har angett en
nettoökning av särskilda boendeformer för
ca 4 700 boende under år 1992 och
planerar för en ytterligare ökning med 5
200 bostäder i särskilda boendeformer
under år 1993.
Sammanfattningsvis kan regeringen kon-
statera att betalningsansvaret som
styrinstrument varit framgångsrikt och
att det utgör ett viktigt inslag i
Ädel-reformen. Det har utgjort ett
viktigt incitament för kommunerna att
utan dröjsmål erbjuda patienterna annan
omvårdnad och service. Vidare har till-
gängligheten till akutsjukvård och
geriatrisk vård förbättrats i takt med
att antalet medicinskt färdigbehandlade
minskats och att vårdtiden för dessa
förkortats. Regeringen gör bedömningen
att betalningsansvaret som ekonomiskt
incitament därför bör bibehållas tills
vidare. Utvecklingen bör även
fortsättningsvis följas genom återkom-
mande inventeringar.
7
5.2 Betalningsansvar för somatisk
långtidssjukvård
Regeringens bedömning: Kommunernas
betalningsansvar för somatisk
långtidssjukvård bör bibehållas.
Socialstyrelsen bör följa utvecklingen av
den somatiska långtidssjukvård som finns
kvar hos landstingen.
Kommitténs bedömning: Utvecklingen av
landstingens långtidssjukvård bör följas
noga. Sådan vård bör succesivt ersättas
med lokala vård- och boendealternativ.
Remissinstanserna: Flertalet av de
remissinstanser som yttrat sig i frågan
instämmer i kommitténs bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Som
tidigare nämnts innebär Ädelreformen att
kommunerna getts ett betalningsansvar för
viss somatisk långtidssjukvård. Syftet
har varit att ge kommunerna ett samlat
ekonomiskt ansvar för all sådan vård,
oberoende av om den bedrivs inom kommu-
nens egen verksamhet, hos landstinget el-
ler i privat regi. Det kommunala
betalningsansvaret för somatisk lång-
tidssjukvård omfattade den 1 januari 1992
ca 3 400 vårdplatser. Under år 1992 min-
skade antalet platser med 120 och för år
1993 planeras en ytterligare minskning
med 290 platser.
Regeringen gör bedömningen att
betalningsansvaret för den landstings-
drivna somatiska långtidssjukvården utgör
en viktig funktion när det gäller att
påskynda en angelägen omställning från
vård i gamla sjukhusanläggningar till
moderna särskilda boendeformer. Det är
viktigt att Socialstyrelsen som ett led i
den fortsatta uppföljningen av Ädelrefor-
men följer utvecklingen av den somatiska
långtidssjukvård som finns kvar hos
landstingen.
5.3 Betalningsansvar för psykiatrisk
långtidssjukvård
Mycket talar enligt
Betalningsansvarskommittén för ett beslut
om ett obligatoriskt betalningsansvar för
medicinskt färdigbehandlade också när det
gäller gruppen psykiskt långtidssjuka
vilket även flera remissinstanser instäm-
mer i. Kommittén anför att relativt få
särskilda boendeformer för denna grupp
har kommit till stånd och att inga fri-
villiga överenskommelser har ingåtts om
ett sådant betalningsansvar. Behovet av
alternativa boendeformer för personer med
psykiska funktionshinder är stort.
Psykiatriutredningen (S 1989:01) har i
betänkandet Välfärd och valfrihet (SOU
1992:73) lämnat förslag till åtgärder för
att åstadkomma ett bättre stöd till
psykiskt störda personer. Bl.a. föreslås
ett obligatoriskt betalningsansvar för
personer som vårdats långvarigt inom
psykiatrin. Betänkandet bereds för
närvarande inom regeringskansliet och re-
geringen avser att under våren 1994
återkomma till riksdagen i denna fråga.
5.4 Begreppet medicinskt färdigbehandlad
Regeringens bedömning: Begreppet
medicinskt färdigbehandlad bör inte
preciseras i lagstiftningen. Tolkningen
av begreppet bör däremot följas ingående
i den fortsatta utvärderingen av
Ädel-reformen.
Kommitténs bedömning överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: Många
remissinstanser anför att begreppet är
oklart. Svenska Kommunförbundet anför
exempelvis att det finns ett behov av
gemensamma diskussioner för att klargöra
begreppet och Karlstads kommun pekar på
skillnader i synsätt mellan läkare på
olika kliniker. Några kommuner berör
också begreppet medicinskt färdigbe-
handlad i förhållande till den etiska
frågan om utskrivning till annan
boendeform i livets slutskede.
Skälen för regeringens bedömning:
Kommunerna har som tidigare nämnts enligt
lagen om kommunernas betalningsansvar för
viss hälso- och sjukvård betalningsansvar
för medicinskt färdigbehandlade patienter
vid enheter för somatisk akutsjukvård och
geriatrisk vård inom landstingens hälso-
och sjukvård. Enligt lagen är en patient
medicinskt färdigbehandlad när han eller
hon inte längre behöver den medicinska
vård som ges vid vårdenheten eller vid
annan enhet inom landstingets hälso- och
sjukvård. Frågan om en patient är
medicinskt färdigbehandlad skall avgöras
av ansvarig läkare.
Betalningsansvarskommittén har bl.a.
genom enkäter tillfrågat huvudmännen om
deras synpunkter på begreppet medicinskt
färdigbehandlad. Ca hälften av
landstingen och kommunerna anser enligt
undersökningen att det förekommer problem
med tolkningen av begreppet. De
tillfällen då reella problem uppstår är
dock få. Flera remissinstanser har
uttryckt behov av klargörande när det
gäller detta begrepp. Bedömningen av vem
som är medicinskt färdigbehandlad måste
enligt kommittén utgå från sjukvårdens
och socialtjänstens resurser för ut-
redning, behandling, rehabilitering och
omvårdnad samt från läkarens bedömning av
den enskilda patientens vårdbehov.
En närmare precisering i lagstiftning
av begreppet medicinskt färdigbehandlad
är enligt regeringens bedömning sannolikt
vare sig möjlig eller lämplig. Tillgången
till resurser och medicinsk utveckling
kan medföra att bedömningen förändras
över tiden, vilket kan påverka ansvars-
och kostnadsfördelningen mellan huvudmän-
nen. Frågor som rör tolkning av begreppet
medicinskt färdigbehandlad bör därför fö-
ljas ingående inom ramen för So-
cialstyrelsens fortsatta utvärdering av
Ädel-reformen.
När det gäller vård i livets slutskede
vill regeringen betona att, om ut-
skrivning till annan vårdform övervägs,
särskild hänsyn måste tas till den en-
skildes och anhörigas önskemål.
8
5.5 Vårdplaneringen
Regeringens bedömning: Kommunernas och
landstingens gemensamma vårdplanering i
fråga om medicinskt färdigbehandlade
patienter bör följas i den fortsatta
utvärderingen av Ädel-reformen. Därvid
bör den enskildes inflytande belysas
särskilt.
Kommitténs bedömning: Vårdplanering bör
inledas i ett så tidigt skede som
möjligt.
Remissinstanserna: Endast några
remissinstanser har kommenterat
vårdplaneringen. Pensionärernas
Riksorganisation instämmer i kommitténs
bedömning och Sveriges Pensionärsförbund
anför att patientens medverkan i
vårdplaneringen bör följas upp
ytterligare.
Skälen för regeringens bedömning:
Möjligheterna att erbjuda den enskilde
service och vård är inte bara beroende av
vilka resurser som finns att tillgå utan
också av hur samspelet fungerar mellan
länssjukvården, primärvården och
socialtjänsten. I lagen om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård anges att en kommuns betal-
ningsansvar för medicinskt
färdigbehandlade patienter normalt
inträder dagen efter det att landstinget
hos kommunen anmält att patienten är
färdigbehandlad. Lagen förutsätter dock
att landstinget och kommunen dessförinnan
inlett planering om patientens fortsatta
vård. Betalningsansvaret inträder först
fem vardagar - vissa dagar oräknade -
efter det att vårdplanering inletts.
Kommittén konstaterar att en stor majo-
ritet av de tillfrågade kommunerna och
landstingen anser den gemensamma
vårdplaneringen fungera bra eller accep-
tabelt. I en patientstudie omfattande 129
patienter från sju
kommuner/socialdistrikt uppger personalen
att 62 % av patienterna (80 patienter)
har varit delaktiga i vårdplaneringen. Av
de tillfrågade patienterna uppgav 54 %
att de deltagit i planeringen. Stora
lokala variationer avseende patienternas
deltagande i vårdplaneringen förekommer
dock. Kommittén drar slutsatsen att
samarbetet mellan huvudmännen kring den
gemensamma vårdplaneringen i huvudsak
fungerar väl.
Den gemensamma vårdplaneringen har en
central roll för att syftet med det
kommunala betalningsansvaret skall
uppnås. Förutsättningar för en god vård
och omsorg efter utskrivning från
sjukhuset förutsätter en utvecklad
gemensam planering mellan berörda och an-
svariga handläggare. Vårdplanering får
inte ses som ett rutinmässigt inslag i
administrationen av betalningsansvaret
utan skall ges ett reellt innehåll där
den enskildes och de anhörigas synpunkter
skall ha stor tyngd. Regeringen vill
betona betydelsen av att även
vårdplaneringsarbetet följs inom ramen
för Socialstyrelsens utvärdering av
Ädel-reformen och att särskilt den en-
skildes inflytande belyses.
9
5.6 Ersättningen för medicinskt
färdigbehandlade patienter
m.m.
Regeringens förslag: Kommuner och
landsting ges möjlighet att avtala om
annan ersättning för medicinskt
färdigbehandlade patienter än de av
regeringen fastställda beloppen. Sådan
ersättning skall dock inte få understiga
ett minsta belopp.
Omfattningen av kommunernas
betalningsansvar för medicinskt färdig-
behandlade patienter vid enheter för
somatisk akutsjukvård respektive
geriatrisk vård förtydligas och vissa
ändringar av terminologin görs i lagen om
kommunernas betalningsansvar för viss
hälso- och sjukvård.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår
att landsting och kommun skall få avtala
om en enhetlig ersättning för medicinskt
färdigbehandlade patienter vid enheter
för somatisk akutsjukvård och geriatrisk
vård. Detta belopp skall enligt kommittén
inte få understiga den genomsnittliga
kostnaden för omvårdnaden på en enhet för
geriatrik och inte överstiga motsvarande
kostnad för omvårdnad på en enhet för
somatisk akutsjukvård.
Remissinstanserna: Majoriteten av
remissinstanserna kommenterar inte
kommitténs förslag vad avser
ersättningsnivån för medicinskt fär-
digbehandlade. Ungefär en tredjedel av
remissinstanserna tillstyrker kommitténs
förslag om att ge huvudmännen utrymme att
lokalt komma överens om ett enhetligt
pris för medicinskt färdigbehandlade
patienter. Nordmalings kommun avstyrker
förslaget.
Skälen för regeringens förslag:
Kommunernas betalningsansvar för
medicinskt färdigbehandlade patienter
regleras i lagen om kommunernas betal-
ningsansvar för viss hälso- och sjukvård.
Enligt denna lag skall en kommun lämna
ersättning till landstinget för patienter
som trots att de är medicinskt
färdigbehandlade, finns kvar på
landstingets enheter för somatisk
akutsjukvård eller geriatrisk vård.
Ersättningen skall lämnas med ett belopp
som motsvarar den omvårdnad patienten
erhåller på kliniken och skall motsvara
en genomsnittlig sådan kostnad framräknad
för hela riket. Beloppen omräknas årligen
med hänsyn till skatteunderlagets utveck-
ling i riket och fastställs av
regeringen. År 1993 uppgår beloppet för
medicinskt färdigbehandlade patienter vid
enheter för somatisk akutsjukvård till 1
957 kronor för varje påbörjat vårddygn
och till 1 413 kronor för varje sådant
dygn avseende patienter inom geriatisk
vård.
Socialutskottet anförde i betänkandet
1990/91:SoU9 Ändrad ansvarsfördelning
inom äldreomsorgen m.m. att "kommuner och
landsting i framtiden borde kunna träffa
överenskommelser om storleken på ersätt-
ningen för betalningsansvaret". I
skrivelser till Betalningsansvarskom-
mittén från bl.a. landstinget och
Kommunförbundet i Värmland samt Svensk
geriatrisk förening har framförts
önskemål om större frihet att på lokal
nivå bestämma priset per vårddag för
somatisk akutsjukvård och geriatrisk
vård. Bakgrunden är att landstinget i
Värmland har samordnat och integrerat den
geriatriska vården med den somatiska
vården vid medicinavdelningarna. Även
från andra länsdelssjukhus i landet har
rapporterats motsvarande integrering av
den geriatriska vården inom
internmedicinen.
Mot denna bakgrund föreslår
Betalningsansvarskommittén att huvudmän-
nen skall ges möjlighet att lokalt komma
överens om en enhetlig prissättning för
medicinskt färdigbehandlade patienter. En
sådan förändring kräver en ändring i
lagen om kommunernas betalningsansvar för
viss hälso- och sjukvård.
I likhet med vad kommittén framfört
anser regeringen att det nu finns behov
av att kunna anpassa ersättningen för
medicinskt färdigbehandlade patienter
inom somatisk akutsjukvård och geriatrisk
vård till lokala förhållanden. På många
håll vårdas och rehabiliteras patienter
vid internmedicinska kliniker där den ge-
riatriska klinikfunktionen har samordnats
eller integrerats i denna. Som en följd
av strukturförändringar inom landstingen
kan självkostnaden för den geriatriska
vården ligga högre än för några år sedan.
Det högre ersättningsbeloppet för
somatisk akutsjukvård kan innebära att
valet av vårdform styrs av en centralt
fastlagd prissättning i stället för av
den enskilde patientens vårdbehov.
Regeringen föreslår därför att 8 §
lagen om kommunernas betalningsansvar för
viss hälso- och sjukvård ändras så att
kommuner och landsting ges möjlighet att
avtala om annan ersättning för medicinskt
färdigbehandlade än de av regeringen
fastställda beloppen. Ett lägsta er-
sättningbelopp bör dock fastställas för
att även fortsättningsvis utgöra ett
ekonomiskt incitament för kommunerna mot
en nödvändig omställning av resurser för
vård och omsorg. Denna lägsta ersättning
bör motsvaras av den genomsnittliga
kostnaden i riket för geriatrisk vård.
Något skäl att sätta en gräns uppåt för
denna ersättning saknas dock. De belopp
regeringen årligen fastställer för medi-
cinskt färdigbehandlade inom somatisk
akutsjukvård och geriatrisk vård bör
också tills vidare gälla i de fall hu-
vudmännen inte kommer överens om annat.
Regeringen föreslår också en ändring i
6 § nämnda lag. Syftet med denna ändring
är att klargöra att en kommun är
betalningsansvarig för en patient på en
enhet för somatisk akutsjukvård eller
geriatrisk vård som inte längre behöver
vården där, även i det fallet patienten
väntar på behandling vid en annan enhet
inom landstingets hälso- och sjukvård där
det bedrivs vård som kommunen har
betalningsansvar för, exempelvis en enhet
för somatisk långtidssjukvård. Slutligen
bör i nämnda lag begreppet landstingskom-
mun ändras till landsting i enlighet med
språkbruket i kommunallagen (1991:900).
Lagändringarna bör träda i kraft den 1
juli 1994.
10
Sammanfattning av
Betalningsansvarskommitténs
slutbetänkande Ett år med
betalningsansvar
(SOU 1993:49)
Uppdraget
Betalningsansvarskommittén tillsattes
våren 1992 med uppgift att följa och
analysera betalningsansvarets effekter
och vid behov föreslå förändringar i det
regelsystem som finns på området.
Arbetet skall enligt direktiven
inriktas på systemets effekter för kom-
muner, landsting och enskilda samt på
dess tekniska utformning. Kommitténs
arbete skall beslysa:
* ekonomiska konsekvenser för
huvudmännen,
* inverkan på kvalitet i vård- och
omsorgsarbetet,
* förändringarna av antalet medicinskt
färdigbehandlade inom akutsjukvård och
geriatrisk vård,
* uppbyggnad av vård- och
boendealternativ inom kommunerna samt
* förändringarna inom långtidssjukvården.
Under arbetets gång har kommittén genom
enkäter till kommuner, landsting,
länsstyrelser och länens kommunförbund
inhämtat uppgifter om resurser och kost-
nader samt erfarenheter av samarbete,
vårdplanering m.m. Dessutom har en
patientstudie genomförts i syfte att dels
belysa vårdtyngd m.m. hos medicinskt
färdigbehandlade patienter, dels få
information om patienternas syn på deras
delaktighet i planeringen och möjlighet
att påverka valet av boendeform och
insatser efter utskrivning.
Betalningsansvar för somatisk
akutsjukvård och geriatrisk
vård
Medicinskt färdigbehandlad
Enligt lagen om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso-och sjuk-
vård är en patient medicinskt
färdigbehandlad när ansvarig läkare be-
dömer att patienten inte längre behöver
den vård som ges vid vårdenheten eller
vid annan enhet inom landstingets
länssjukvård.
Av en av kommittén genomförd
patientstudie framgår att de flesta av
patienterna är över 80 år. Trots detta
klarar två tredjedelar såväl att äta,
förflytta sig som att gå på toaletten
själva. Ett fåtal patienter hade mycket
stora service- och omvårdnadsbehov. Alla
var dock beroende av hemtjänstinsatser
och många hade behov av rehabiliterande
insatser.
Antalet färdigbehandlade patienter, som
ligger kvar på sjukhus, har minskat
kraftigt. Den totala minskningen inom den
somatiska akutsjukvården var drygt 50 %
mellan inventeringar i mars 1990 och mars
1993, vilket motsvarade ca 2 000
patienter. Inom den geriatriska vården
var minskningen drygt 60 % mellan
november 1991 och mars 1993, vilket
motsvarar ca 1 600 patienter. Mellan
november 1992 och mars 1993 ökade dock
antalet medicinskt färdigbehandlade
patienter inom den somatiska
akutsjukvården, medan minskningen
fortsatte inom den geriatriska vården.
Ca hälften av kommunerna och drygt
hälften av landstingen har i enkätsvar
angett att det förekommer problem med
tolkningen av begreppet medicinskt
färdigbehandlade. De tillfällen då reella
problem uppstår är dock relativt få.
En närmare precisering i lagstiftningen
av begreppet medicinskt färdigbehandlad
är, enligt kommitténs uppfattning, inte
möjlig att göra eftersom bedömningen
måste utgå från läkarens bedömning av
varje patients vårdbehov samt från sjuk-
vårdens och socialtjänstens resurser för
utredning, behandling, rehabilitering och
omvårdnad. Tillgången till resurser och
medicinsk utveckling medför sannolikt
även att bedömningen förändras över
tiden, vilket kan påverka ansvars- och
kostnadsfördelningen mellan huvudmännen.
Frågan bör därför följas i den fortsatta
utvärderingen av reformen.
Vårdplanering
En bra planering av patienternas
fortsatta behov efter utskrivning från
sjukhuset är angelägen för att kunna ge
en god service och vård. Huvudmännen
anser, enligt enkätsvaren, att den
gemensamma vårdplaneringen oftast
fungerar bra eller acceptabelt.
En del av Ädelreformens syfte var att
öka möjligheterna för den enskilde att
kunna påverka val av boende och
utformning av insatser. Enligt
huvudmännens svar i en enkät deltar 85 %
av patienterna i vårdplaneringen alltid
eller ofta. I patientstudien har den
personal, som ansvarat för
vårdplaneringen uppgett att två
tredjedelar av patienterna deltagit i
planeringen. Samma fråga har ställts till
patienterna, och även här har två
tredjedelar uppgett att de deltagit.
Av det som hittills framkommit drar
kommittén slutsatsen att den gemensamma
vårdplaneringen i huvudsak fungerar väl.
Till kommittén har frågor framförts om
när vårdplanering skall anses vara inledd
samt från vilken dag betalningsansvar
inträder. Kommittén vill framhålla att
den grundläggande tanken med
bestämmelserna om vårdplaneringstiden var
att den skulle inledas redan vid
inskrivningen så att ingen tid skulle gå
förlorad på grund av bristande
information till ansvariga inom den
lokala servicen och vården. En tillämp-
ning som innebär att vårdplanering
rutinmässigt inleds först efter att
patienten bedömts medicinskt
färdigbehandlad strider därför mot andan
i lagen och kan dessutom innebära att
patienter blir kvar längre på sjukhuset
än vad som är motiverat och önskvärt.
Resurser
Kommittén har via en enkät (februari
1993) inhämtat uppgifter om ekonomiskt
utfall av betalningsansvaret år 1992 i
kommuner och landsting, förändring av
antalet vårdplatser inom somatisk
akutsjukvård och geriatrisk vård till
följd av betalningsansvaret samt
kommunernas utbyggnad av särskilda
boendeformer.
Landstingen har under år 1992 minskat
antalet platser inom akutsjukvård och
geriatrisk vård som en följd av
betalningsansvaret med ca 1 400 platser
och en minskning planeras för år 1993 med
ytterligare ca 700 platser.
236 kommuner har redovisat en utbyggnad
av särskilda boendeformer för ca 4 700
boende och planerar för år 1993 en
ytterligare utbyggnad för ca 5 200
boende. Uppgifter saknas från 50
kommuner.
Huvudmännen har redovisat siffror över
effekter på förändringen av kostnader som
ett resultat av betalningsansvaret.
Kommunernas kostnader för särskilda
boendeformer och andra insatser har ökat
medan landstingens kostnader har minskat
genom platsreduktion under år 1992. Den
långsiktiga ekonomiska effekten är dock
inte möjlig att bedöma.
Enligt kommitténs bedömning kan vissa
andra resultat av utvecklingen under år
1992 iakttas.
* Fler äldre har fått del av kommunernas
satsningar på vård och boende,
* bättre boendestandard har kommit flera
till del samt
* har tillgängligheten till akutsjukvård
och geriatrisk vård förbättrats i takt
med att antalet medicinskt färdigbe-
handlade minskat och vårdtiden som
medicinskt färdigbehandlad förkortats.
Rehabilitering
Landstingen har reducerat antalet platser
inom den geriatriska vården med ca 600
under år 1992 och planerar ytterligare
minskning med ca 300 platser år 1993.
Dessa minskningar måste ses mot bakgrund
av att antalet medicinskt färdigbe-
handlade patienter minskat kraftigt.
Kommunerna har förstärkt den
rehabiliterande personalen med ca 120
årsarbetare samt byggt ut dagverksamheter
med rehabiliteringsinriktning.
En stor del av de medicinskt
färdigbehandlade patienterna har, enligt
vad som framkommit av patientstudien,
behov av rehabiliterande insatser. De
insatser som erbjöds dessa patienter var
emellertid relativt blygsamma.
Enligt många av huvudmännen råder
oklarhet när det gäller ansvars-
fördelningen för rehabiliteringen.
Kommittén anser att det är angeläget att
ansvarsfördelningen preciseras
ytterligare. Detta bör i första hand ske
i samarbete mellan huvudmännen.
Ersättning
I lagen om kommunernas betalningsansvar
regleras priset per vårddag för
medicinskt färdigbehandlade patienter.
Det omräknas årligen med
skatteunderlagets utveckling och är för
år 1993 1 957 kr för somatisk
akutsjukvård och 1 413 kr för geriatrisk
vård.
11
Till kommittén har framförts önskemål
om ändringar i lagen som möjliggör för
huvudmännen i varje län att bestämma
priset per vårddag för somatisk
akutsjukvård och geriatrisk vård. Skälen
härför är bl.a. att flera landsting har
samordnat och integrerat den geriatriska
vården med andra kliniker t.ex.
internmedicin.
Kommittén anser det viktigt att
nuvarande ekonomiska incitament finns
kvar ytterligare en tid framöver. Antalet
medicinskt färdigbehandlade patienter har
visserligen minskat men de lokala
variationerna är stora. Först längre fram
kan incitamentets mer långsiktiga och
bestående effekter bedömas.
Kommittén föreslår emellertid att ett
visst utrymme för lokala överenskommelser
ges. Landsting och kommuner i ett län bör
få komma överens om en enhetlig
ersättning för medicinskt
färdigbehandlade patienter inom både
somatisk akutsjukvård och geriatrisk
vård. Denna måste dock sättas till ett
belopp mellan de ersättningsnivåer som
lagts fast i lagen om kommunernas
betalningsansvar. Förslaget innebär att
en förändring i betalningsansvarslagens
8 § måste göras.
Somatisk långtidssjukvård
Vård i landstingets regi
Betalningsansvaret för den somatiska
långtidssjukvården syftar till att
påskynda en angelägen omställning från
vård i gamla sjukhusanläggningar med en
stor andel flerbäddsrum till service och
vård i moderna särskilda boendeformer.
Kommuner och landsting har i varje län
träffat lokala överenskommelser som
reglerar betalningsansvaret för den soma-
tiska långtidssjukvården. Ett enhetligt
länspris fastställs i en särskild
förordning och räknas om varje år.
Totalt omfattades vid regleringen ca
3 300 vårdplatser inom den somatiska
långtidssjukvården. Under år 1992 har
antalet platser minskat med 130 och för
år 1993 planeras en ytterligare minskning
med 290 platser.
Kommittén anser att utvecklingen av den
landstingsdrivna somatiska långtids-
sjukvården bör följas noga. Avsikten är
att denna vård successivt skall ersättas
av lokala vård- och boendealternativ. Det
nuvarande systemet med av regeringen
fastställda priser blir i ett längre
tidsperspektiv otympligt eftersom
kostnadsbilden förändras efterhand. I den
mån en kommun avser att utnyttja
landstingets långvårdsresurser även i ett
längre eller obestämt tidsperspektiv bör
berörda huvudmän därför överväga en
överföring av resursen från landsting
till kommun.
Enskild vård
Betalningsansvar gäller för vård vid
enskilda vårdhem med inriktning mot
somatisk långtidssjukvård samt
konvalescenthem i de fall ett landsting
har svarat för placeringen. Kommunernas
ersättningar till enskilda vårdgivare
motsvarade ca 2 300 platser under år
1992. Huvudmodellen bör vara att kommu-
nerna träffar avtal direkt med de
enskilda vårdhemsägarna. Så sker också i
de allra flesta fallen. Endast ca 5 % av
kommunernas kostnader för enskild vård
utgjordes av ersättning till landstingen.
Övrigt
Landstingsfria kommuner
I Malmö och Göteborg tillämpas ett system
för betalningsansvar som liknar det som
gäller i övriga riket medan Gotland inte
infört något sådant system. Andelen
färdigbehandlade patienter ligger i dessa
kommuner fortfarande något över
riksgenomsnittet.
Psykiskt långtidssjuka
Den psykiatriska vården omfattas inte av
ett obligatoriskt betalningsansvar. Inga
frivilliga överenskommelser om be-
talningsansvar har heller träffats.
Psykiatriutredningen föreslog emellertid
i sitt slutbetänkande en form av
betalningsansvar.
En stor del av kommunerna och
landstingen har i enkätsvaren beskrivit
olika problem till följd av att ett
obligatoriskt betalningsansvar inte
införts inom den psykiatriska vården.
Många avvaktar resultatet av
Psykiatriutredningens förslag om obliga-
toriskt betalningsansvar.
Kommittén vill understryka att den ovan
beskrivna utvecklingen utgör tecken på
att psykiskt sjukas behov av alternativa
vård- och boendeformer får stå tillbaka
för andra gruppers motsvarande behov så
länge som de ekonomiska incitamenten inte
omfattar psykiskt sjuka. Detta talar
enligt kommitténs mening för att ett
obligatoriskt betalningsansvar bör
införas även för psykiskt långtidssjuka.
Härigenom skulle de positiva förändringar
som skett som en följd av betalnings-
ansvaret inom somatisk akutsjukvård och
geriatrisk vård även komma psykiskt lång-
tidssjuka till del.
12
Sammanställning av remissyttranden över
Betalningsansvarskommitténs
slutbetänkande
Ett år med betalningsansvar (SOU 1993:49)
Remissinstanserna
Över Betalningsansvarskommitténs
betänkande har sammanlagt 31 organ
avlämnat yttranden.
Efter remiss har yttrande avgetts av
följande myndigheter: Socialstyrelsen,
Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV),
Länsstyrelsen i Stockholms län,
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i
Kristianstads län.
Efter remiss har yttrande avgetts av
Värmlands läns landsting, Malmöhus läns
landsting och Jämtlands läns landsting.
Vidare har efter remiss yttrande avgetts
av följande organ: Stockholms kommun,
Göteborgs kommun, Bollnäs kommun, Eskil-
stuna kommun, Hällefors kommun,
Jönköpings kommun, Karlstads kommun,
Landskrona kommun, Mjölby kommun,
Nordmalings kommun, Oxelösunds kommun,
Sollentuna kommun, Torsby kommun, Umeå
kommun, Örebro kommun, Svenska Kommun-
förbundet, Landstingsförbundet,
Pensionärernas riksorganisation (PRO),
Sveriges Pensionärsförbund (SPF),
Riksförbundet pensionärernas
gemenskapsgrupper (RPG),
Handikappförbundens samarbetsorgan.
1 Betalningsansvar för medicinskt
färdigbehandlade
patienter m.m.
1.1 Betalningsansvarskommitténs bedömning
Kommittén redovisar en kraftig minskning
av antalet färdigbehandlade patienter.
Betalningsansvaret bör bibehållas som
ekonomiskt incitament och även
fortsättningsvis följas genom
återkommande inventeringar. Det är svårt
att dra några säkra slutsatser om
betalningsansvarets effekter på huvud-
männens ekonomi och på utbyggnaden av al-
ternativa vårdresurser. Fler äldre har
fått del av kommunernas satsningar på
vård och boende och en bättre boende-
standard har kommit flera till del.
Tillgängligheten till akutsjukvård och
geriatrisk vård har förbättrats i takt
med att antalet medicinskt färdigbehand-
lade minskat och vårdtiden som medicinskt
färdigbehandlad har förkortats.
1.2 Remissinstansernas svar
Socialstyrelsen instämmer i huvudsak med
kommitténs bedömningar vad avser
effekterna av betalningsansvaret och
delar uppfattningen att frågan bör följas
inom ramen för Ädel-utvärderingen.
Svenska Kommunförbundet instämmer i
kommitténs bedömning att Ädelreformen
uppnått sitt syfte att åstadkomma en
förskjutning av vård på institution till
vård i hemmet. Stockholms stad anser i
likhet med Göteborgs, Hällefors,
Jönköpings, Nordmalings, Torsby och Ör-
ebro kommuner att systemet med betal-
ningsansvar fungerar bra och att erfaren-
heterna överlag är goda. Pensionärernas
Riksorganisation och Sveriges
Pensionärsförbund uttrycker en positiv
inställning till systemet med betal-
ningsansvar men också viss oro för
kvalitet, konsekvenser av nedskärningar
m.m. Riksrevisionsverket och Malmöhus
läns landsting anför att betal-
ningsansvarets inverkan på kvaliteten i
vård- och omsorgsarbetet inte belysts
tillräckligt och bör följas upp.
Eskilstuna kommun anser att systemet med
ett kommunalt betalningsansvar redan har
uppnått avsedd verkan och avstyrker att
systemet skall finnas kvar.
2 Betalningsansvar för somatisk
långtidssjukvård
2.1 Betalningsansvarskommitténs bedömning
Utvecklingen av landstingens
långtidssjukvård bör följas noga. Sådan
vård bör successivt ersättas med lokala
vård- och boendealternativ. Avser
kommunen att utnyttja platserna i ett
längre och obestämt tidsperspektiv bör
huvudmännen överväga en överföring av
resurserna.
2.2 Remissinstansernas svar
Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet och Pensionärernas
Riksorganisation instämmer i kommitténs
bedömning. Värmlands läns landsting ser
betalningsansvaret för somatisk
långtidssjukvård som en övergångslösning
och Sollentuna kommun anför att det
kommunala betalningsansvaret för somatisk
långtidssjukvård måste få innebära att
kommunen kan påverka prissättning och
kvalitet.
3 Betalningsansvar för psykiatrisk
långtidssjukvård
3.1 Betalningsansvarskommitténs bedömning
En relativt blygsam utbyggnad av
särskilda boendeformer för psykiskt
långtidssjuka har skett. Inga län har
ingått frivilliga överenskommelser om
betalningsansvar för medicinskt
färdigbehandlade inom den psykiatriska
vården. Detta talar enligt kommittén för
att ett obligatoriskt betalningsansvar
bör införas även för psykiskt
långtidssjuka.
13
3.2 Remissinstansernas svar
Socialstyrelsen, Svenska Kommunförbundet,
Pensionärernas Riksorganisation (PRO) och
Handikappförbundens samarbetskommitté
uttalar sig liksom kommunerna Jönköping,
Karlstad, Landskrona och Mjölby för att
ett obligatoriskt betalningsansvar införs
även för psykiskt långtidssjuka.
4 Begreppet medicinskt färdigbehandlad
och
ansvaret för rehabiliteringsinsatser
4.1 Betalningsansvarskommitténs
bedömning
Begreppet medicinskt färdigbehandlad
tycks vara det som varit svårast att
hantera för huvudmännen. Faktiska
tillfällen då problem uppstått tycks dock
ha varit ganska få. En närmare
precisering i lagstiftning anser
kommittén varken lämplig eller möjlig.
Bedömningen måste utgå från sjukvårdens
och socialvårdens samlade resurser samt
från läkarens bedömning av varje patients
vårdbehov. Frågan bör följas i den
fortsatta utvärderingen.
Kommittén framhåller att
rehabiliteringsfrågorna måste ges ökad
uppmärksamhet i kommuner och landsting.
Det är angeläget att ansvarsfördelningen
preciseras ytterligare vilket i första
hand bör ske mellan huvudmännen.
4.2 Remissinstansernas svar
Behovet av tolkning och klargörande av
begreppet medicinskt färdigbehandlad
liksom av ansvaret för rehabiliteringsin-
satser har kommenterats av många
remissinstanser. Socialstyrelsen anser
att läkarens roll i samband med bedömning
av patientens medicinska behov liksom
dennes medverkan i vårdplaneringen måste
uppmärksammas och ytterligare belysas.
Svenska Kommunförbundet har erfarit
problem på vissa håll att tolka begreppet
och framför behovet av gemensamma
diskussioner för att klargöra begreppet.
Också Landstingsförbundet anför att
eventuella svårigheter får lösas på det
lokala planet i samband med utvecklingen
av den gemensamma vårdplaneringen. När
det gäller svårt sjuka som t.ex. cancer-
sjuka och patienter med HIV/Aids
ifrågasätter förbundet det etiskt riktiga
i att skjuta över ansvaret till
kommunerna och pekar också på
svårigheterna att ge dessa patienter
adekvat vård. Karlstads kommun pekar på
skillnader i synsätt avseende begreppet
färdigbehandlad mellan läkare på olika
kliniker. Landskrona kommun anser att
patienter idag snabbare bedöms vara
färdigbehandlade än före Ädel-reformen.
Mjölby kommun menar att en vid tolkning
av begreppet innebär att patienter skrivs
ut med sjukdomstillstånd som sjukhemmen
har svårt att klara av. Jönköpings kommun
anser att läkarens bedömning att en
patient är medicinskt färdigbehandlad och
beslut om utskrivning bör kunna över-
prövas. Några kommuner berör begreppet
medicinskt färdigbehandlad i förhållande
till den etiska frågan om utskrivning
till annan boendeform i livets slutskede.
Örebro kommun uppger att patienter i
terminalvård, även om de uppfyller krite-
rierna att vara medicinskt
färdigbehandlade, inte mot sin önskan
skrivs ut till annan boendeform och
Torsby kommun intar samma syn på frågan
om utskrivning vid vård i livets slut-
skede.
Hälften av remissinstanserna har
kommenterat ansvarsfrågan när det gäller
rehabiliteringsinsatser och anser att
gränsen mellan kommunens och landstinget
ansvar är otydlig. Torsby kommun anför
t.ex. att den geriatriska vården måste
prioriteras och att pågående integration
med annan internmedicinsk vård innebär
att oklarheter om ansvaret uppstår.
5 Vårdplaneringen
5.1 Betalningsansvarskommitténs bedömning
Samarbetet mellan huvudmännen kring den
gemensamma vårdplaneringen fungerar i
huvudsak väl. Det är nödvändigt att
vårdplanering inleds i ett så tidigt
skede som möjligt och helst redan vid
inskrivningen på sjukhuset.
5.2 Remissinstansernas svar
Några remissinstanser har kommenterat
frågan om vårdplanering. Socialstyrelsen
påpekar behovet av läkarmedverkan i
vårdplaneringen och Pensionärernas
Riksorganisation anser att
vårdplaneringen skall inledas direkt vid
inskrivningen. Patienternas deltagande i
vårdplaneringen kommenteras av Länsrätten
i Kristianstads län som anser att
resultaten från den begränsade
patientstudien tyder på en låg ambi-
tionsnivå och Sveriges Pensionärsförbund
som menar att patientens medverkan bör
följas upp vidare.
6 Ersättningsnivån
6.1 Betalningsansvarskommitténs förslag
Kommittén föreslår att kommuner och
landsting ges utrymme att lokalt komma
överens om en enhetlig ersättning för
medicinskt färdigbehandlade patienter
inom somatisk akutsjukvård och geriatrisk
vård inom ramen för de ersättningsnivåer
som lagts fast i lagen om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård.
14
6.2 Remissinstansernas svar
Majoriteten av remissinstanserna
kommenterar inte kommitténs förslag vad
avser ersättningsnivån för medicinskt
färdigbehandlade. Ca en tredjedel av
remissinstanserna tillstyrker kommitténs
förslag om att ge huvudmännen utrymme att
lokalt komma överens om ett enhetligt
pris för medicinskt färdigbehandlade
bl.a. Socialstyrelsen, Värmlands,
Jämtlands och Malmöhus läns landsting,
kommunerna Göteborg, Karlstad, Torsby och
Umeå samt Svenska Kommunförbundet, Lands-
tingsförbundet, Pensionärernas
Riksorganisation och Sveriges Pensio-
närsförbund. Nordmalings kommun avstyrker
förslaget.
15
Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 9 december 1993
Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund,
Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel, P.
Westerberg
Föredragande: statsrådet B. Westerberg
Regeringen beslutar proposition
1993/94:121 Kommunernas betalningsansvar
för viss hälso- och sjukvård m.m.
16