Post 7135 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:80 ·
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Ansvarig myndighet: Arbetsmarknadsdepartementet
Dokument: Prop. 80
Regeringens proposition
1993/94:80
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Regeringen överlämnar denna proposition till
riksdagen.
Stockholm den 25 oktober 1993
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Karl Erik Olsson
(Arbetsmarknadsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skall vara
genomförd fr.o.m. den 1 juli 1994. Sålunda skall
samtliga förvärvsarbetande med en stark anknytning
till arbetsmarknaden garanteras en möjlighet att få
del av en inkomstrelaterad ersättning vid
arbetslöshet. Den nya försäkringen avses att
finansieras genom en oförändrad
arbetsmarknadsavgift och genom en egenavgift som
skall vara avdragsgill vid taxeringen. Utöver
förstärkningen på intäktssidan avses
regelförändringar göras för att minska kostnaderna.
I denna proposition föreslås följande lagändringar
med ikraftträdande den 1 januari 1994. En ny lag om
allmän avgift för finansiering av kontantförmåner
vid arbetslöshet införs. Lagen innebär att en
avgift tas ut på summan av inkomst av anställning
och av annat förvärvsarbete upp till 7,5 gånger
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring. För beskattningsåret 1994 utgör
avgiften en procent av avgiftsunderlaget och
fr.o.m. beskattningsåret 1995 två procent av detta.
Avgiften skall bidra till finansieringen av
ersättningar som betalas till de arbetslösa enligt
lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
(ALF-lagen) och lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd (KAS-lagen). Avgiften skall
betalas av den enskilde och bestämmas i samband med
taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt.
Avgiften skall vara avdragsgill vid
inkomsttaxeringen. Följdändringar föreslås i
skattelagstiftningen.
Vidare föreslås i propositionen vissa förändringar
i ALF-lagen och KAS-lagen.
Det föreslås att samma arbetsvillkor skall gälla i
båda lagarna. Förändringen innebär att
arbetsvillkoret i ALF-lagen utformas i överens-
stämmelse med arbetsvillkoret i KAS-lagen.
Enligt 8 § tredje stycket KAS-lagen får s.k.
överhoppningsbar tid inte beaktas för längre tid än
två år. Någon motsvarande begränsning finns inte i
ALF-lagen. Förslaget på denna punkt innebär att den
nämnda bestämmelsen i KAS-lagen slopas.
Avgångsvederlag som en arbetsgivare lämnar till en
arbetstagare på grund av anställningens upphörande
föreslås beaktas fullt ut som tid jämställd med
förvärvsarbete. Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer föreslås få bemyndigande att
meddela föreskrifter om beräkning av den tid som
ett avgångsvederlag skall antas avse. Innebörden av
förslaget är att den anställde under den sålunda
beräknade tiden inte är att anse som arbetslös
enligt ALF-lagen och KAS-lagen och följaktligen
inte heller är berättigad till ersättning. I
gengäld får denne tillgodoräkna sig samma tid som
kvalificerande för arbetsvillkorets uppfyllande.
Lagförslaget ersätter en i praxis tillämpad regel
som begränsat rättsverkningarna av ett lämnat
avgångsvederlag till den tid som motsvarar den
uppsägningstid som i varje enskilt fall följer av
lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Det föreslås att den nya bestämmelsen om
avgångsvederlag skall tillämpas endast om
anställningsförhållandet upphör efter den 30 juni
1994.
I 20 § andra stycket ALF-lagen föreslås att
normalarbetstiden, som avgör vilken dagsförtjänst
som skall utgöra beräkningsunderlag för
dagpenningens storlek, skall avse det arbete som
ligger till grund för arbetsvillkorets uppfyllande.
Ändringen får främst betydelse för de del-
tidsarbetslösa.
Som en följd av införandet av den allmänna
avgiften föreslås att finansieringsavgiften i
ALF-lagen slopas.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut....................5
2 Lagtext........................................5
2.1 Förslag till lag om allmän avgift för
finansiering av kon-
tantförmåner vid arbetslöshet..............5
2.2 Förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen
(1928:370).................................7
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen
(1947:576) om statlig
inkomstskatt...............................8
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:000) om änd-
ring i lagen (1993:941) om ändring i
uppbörds-
lagen (1953:272)...........................9
2.5 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272).......................................10
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen
(1990:323) om själv-
deklaration och kontrolluppgifter.........15
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:944) om änd-
ring i taxeringslagen (1990:324)..........16
2.8 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen
(1990:324).......................................17
2.9 Förslag till lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69)......................18
2.10Förslag till lag om ändring i lagen
(1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring...................20
2.11Förslag till lag om ändring i lagen
(1973:371) om kon-
tant arbetsmarknadsstöd...................24
3 Ärendet och dess beredning....................26
4 Utgångspunkten för den fortsatta reformeringen
av de kon-
tanta förmånerna vid arbetslöshet.............26
5 Finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet
28
5.1 Bakgrund..................................28
5.2 En förstärkt finansiering.................29
5.2.1Allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner
vid arbetslöshet, m.m.................30
6 Regelförändringar i arbetslöshetsförsäkringen
och KAS..........................................34
6.1 Arbetsvillkor och överhoppningsbar tid....34
6.2 Normalarbetstid...........................37
6.3 Avgångsvederlag...........................39
6.4 Vissa frågor i övrigt om
arbetslöshetsersättning..........................43
7 Kommentarer till lagförslagen.................47
7.1 Lagen om allmän avgift för finansiering av
kontant-
förmåner vid arbetslöshet.................47
7.2 Kommunalskattelagen (1928:370)............48
7.3 Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt..48
7.4 Uppbördslagen (1953:272)..................48
7.5 Lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontroll-
uppgifter.................................49
7.6 Lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
49
7.7 Lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd...............................52
Bilaga 1Förteckning över de remissinstanser som har
yttrat sig
över betänkandet..........................54
Bilaga 2Lagrådsremissens lagförslag..............55
Bilaga 3Lagrådets yttrande.......................75
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
25 oktober 1993..................................76
Rättsdatablad....................................77
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till
- lag om allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet,
- lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370),
- lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt,
- lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i
lagen (1993:941) om ändring i uppbördslagen
(1953:272),
- lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
- lag om ändring i lagen (1990:323) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,
- lag om ändring i lagen (1993:944) om ändring i
taxeringslagen (1990:324),
- lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
- lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
- lag om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring,
- lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd,
2. godkänner förslaget om en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring fr.o.m. den
1 juli 1994 (avsnitt 4).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om allmän avgift för
finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet skall för varje år
betalas av den som uppbär sådan inkomst som avses i
2 §.
Avgiften utgör för år 1994 en procent av inkomsten
och för år 1995 och följande år två procent av
inkomsten. Avgiften avrundas till närmaste hela
hundratal kronor. Avgift som slutar på 50 kronor
avrundas till närmaste lägre hundratal kronor.
Avgiften skall användas för finansiering av
arbetslöshetsersättning enligt lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring och kontant arbets-
marknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 § Avgiften beräknas på sådan inkomst av
anställning som avses i 11 kap. 2 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring och sådan inkomst
av annat förvärvsarbete som avses i 11 kap. 3 §
nämnda lag om den enskilde är skattskyldig för
inkomsten enligt kommunalskattelagen (1928:370).
Inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete skall därvid var för sig avrundas
till närmaste lägre hundratal kronor.
Avgiften beräknas på summan av inkomsterna till
den del summan inte överstiger sju och en halv
gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring.
3 § Avgift betalas av den som vid årets ingång
inte har fyllt 65 år.
Avgift betalas dock inte av den som har sådana
inkomster som avses i 2 §, om dessa understiger
25 procent av det vid årets ingång gällande
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.
4 § Avgiftsunderlaget skall för varje år
fastställas av skattemyndigheten i samband med
taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt.
5 § Bestämmelserna i taxeringslagen (1990:324) och
uppbördslagen (1953:272) gäller för avgift enligt
denna lag. Avgiften förs till staten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas på avgiftspliktig inkomst som uppbärs
från och med den dagen.
2.2 Förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen
(1928:370)
Härigenom föreskrivs att 50 § kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
50 §[1]
Den taxerade Den taxerade
förvärvsinkomsten förvärvsinkomsten
minskad med på beskatt- minskas med på
ningsåret belöpande beskattningsåret
avgift enligt lagen belöpande avgift enligt
(1992:1745) om allmän lagen (1992:1745) om
sjukförsäkringsavgift allmän
och kommunalt sjukförsäkringsavgift
grundavdrag utgör be- och enligt lagen
skattningsbar (1993:000) om allmän
förvärvsinkomst. avgift för finansiering
av kontantförmåner vid
arbetslöshet samt
kommunalt grundavdrag i
nu nämnd ordning. Det
som därefter återstår
utgör beskattningsbar
förvärvsinkomst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas första gången vid 1995 års taxering.
**FOOTNOTES**
[1] Senaste lydelse 1992:1747.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576)
om statlig
inkomstskatt
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §[1]
Den taxerade Den taxerade
förvärvsinkomsten förvärvsinkomsten
minskad med på beskatt- minskas med på
ningsåret belöpande beskattningsåret
avgift enligt lagen belöpande avgift enligt
(1992:1745) om allmän lagen (1992:1745) om
sjukförsäkringsavgift allmän
och statligt sjukförsäkringsavgift
grundavdrag utgör och enligt lagen
beskattningsbar (1993:000) om allmän
förvärvsinkomst. avgift för finansiering
av kontantförmåner vid
arbetslöshet samt
statligt grundavdrag i
nu nämnd ordning. Det
som därefter återstår
utgör beskattningsbar
förvärvsinkomst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas första gången vid 1995 års taxering.
**FOOTNOTES**
[1] Senaste lydelse 1992:1748.
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:000)
om
ändring i lagen (1993:941) om ändring i
uppbördslagen
(1953:272)
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1993:000) om
ändring i lagen (1993:941) om ändring i
uppbördslagen (1953:272)[1] skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §[2]
Med skatt avses i denna lag, om inte annat anges:
1. kommunal inkomstskatt,
2. statlig inkomstskatt,
3. statlig förmögenhetsskatt,
4. statlig fastighetsskatt,
5. skogsvårdsavgift,
6. egenavgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter,
7. avkastningsskatt i fall som avses i 2 § första
stycket 1-5 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel,
8. särskild löneskatt enligt lagen (1991:687) om
särskild löneskatt på pensionskostnader,
9. skattetillägg och förseningsavgift enligt
taxeringslagen (1990:324) samt förseningsavgift
enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
10. mervärdeskatt i fall som avses i 21 § lagen
(1968:430) om mervärdeskatt,
11. annuitet på avdikningslån,
12. avgift enligt 12. avgift enligt
lagen (1992:1745) om lagen (1992:1745) om
allmän sjukför- allmän sjukför-
säkringsavgift. säkringsavgift,
13. avgift enligt
lagen (1993:000) om
allmän avgift för
finansiering av
kontantförmåner vid
arbetslöshet.
Att vad som sägs i denna lag om egenavgifter
enligt lagen om socialavgifter även tillämpas i
fråga om skatt enligt 2 § lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster
följer av 3 § sistnämnda lag.
**FOOTNOTES**
[1] Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
[2] Lydelse enligt prop. 1993/94:1.
2.5 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272)
Härigenom föreskrivs att 4 § 1 mom., 12 §, 27 §
2 mom. samt 43 § uppbördslagen (1953:272)[1] skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
1 m o m.[2] För inkomst av arbete som hänför sig
till bestämd tidsperiod och uppbärs vid regelbundet
återkommande tillfällen och arbete som är avsett
att pågå kortare tid än en vecka skall preliminär
A-skatt utgå med belopp, som anges i
skattetabeller, om inte annat framgår av 7 eller
7 a § eller av skattemyndighets beslut. Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer
fastställer för varje inkomstår sådana tabeller.
Tabellerna skall, om inte annat sägs i 2 mom.,
ange den preliminära skatten på olika
inkomstbelopp, beräknade för en månad eller den
kortare tid som anges i tabellerna och grundas på
följande förutsättningar, nämligen
att inkomsten är oförändrad under inkomståret,
att den skattskyldige endast kommer att taxeras
för den inkomst som anges i tabellen,
att den skattskyldige att den skattskyldige
inte skall betala annan inte skall betala annan
skatt eller avgift som skatt eller avgift som
avses i denna lag än avses i denna lag än
statlig inkomstskatt, statlig inkomstskatt,
kommunal inkomstskatt kommunal inkomstskatt
och avgift enligt lagen samt avgift enligt
(1992:1745) om allmän lagen (1992:1745) om
sjukförsäkringsavgift, allmän
sjukförsäkringsavgift
och avgift enligt lagen
(1993:000) om allmän
avgift för finansiering
av kontantförmåner vid
arbetslöshet,
att den skattskyldige att den skattskyldige
vid taxering för vid taxering för
inkomsten inte erhåller inkomsten inte erhåller
annat avdrag än avdrag annat avdrag än avdrag
för avgift enligt lagen för av-gift enligt
(1992:1745) om allmän lagen (1992:1745) om
sjukförsäkringsavgift allmän
och grundavdrag. sjukförsäkringsavgift
och avgift enligt lagen
(1993:000) om allmän
avgift för finansiering
av kontantförmåner vid
arbetslöshet samt
grundavdrag.
**FOOTNOTES**
[1] Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
[2] Senaste lydelse 1992:1749.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Av tabellerna skall
framgå hur stor del av
avdragsbeloppet som
avser allmän
sjukförsäkringsavgift
och allmän avgift för
finansiering av
kontantförmåner vid
arbetslöshet.
12 §[3]
För den som inte För den som inte
skall betala avgift skall betala avgift
enligt lagen enligt lagen
(1992:1745) om allmän (1992:1745) om allmän
sjukförsäkringsavgift sjukförsäkringsavgift
skall preliminär och lagen (1993:000) om
A-skatt i fall som allmän avgift för
avses i 4 § 1 mom. och finansiering av kon-
40 § utgå enligt de tantförmåner vid
grunder som där anges arbetslöshet skall
med beaktande av att preliminär A-skatt i
skyldighet att betala fall som avses i 4 §
sådan avgift och rätt 1 mom. och 40 § utgå
till avdrag för enligt de grunder som
avgiften inte där anges med beaktande
föreligger. av att skyldighet att
betala sådana avgifter
och rätt till avdrag
för avgifterna inte
föreligger.
I fråga om folkpension och annan ersättning som
utbetalas tillsammans med sådan pension får den
utbetalande myndigheten eller inrättningen vid
beräkning av preliminär A-skatt med frångående av
bestämmelserna i 4 och 40 §§ ta hänsyn till att den
skattskyldige kan vara berättigad till särskilt
grundavdrag, om därmed bättre överensstämmelse kan
uppnås mellan preliminär och slutlig skatt.
Skattemyndighets beslut med stöd av 3 § 2 mom. om
preliminär skatt för den skattskyldige får dock
inte frångås.
27 §
2 m o m.[4] Vid debitering av slutlig skatt skall
skattskyldig gottskrivas:
1. debiterad preliminär F-skatt och debiterad
särskild A-skatt;
2. sådan preliminär A-skatt, som den
skattskyldiges arbetsgivare ålagts att betala
enligt 75 §;
3. annan än under 1 och 2 avsedd preliminär skatt,
som har betalats av den skattskyldige i den mån
skatten inte har använts för betalning av
innehållen preliminär skatt enligt bestämmelserna i
52 a § första stycket;
4. överskjutande ingående mervärdeskatt i den mån
skatten inte betalats ut enligt 45 § 2 mom. andra
stycket; samt
**FOOTNOTES**
[3] Senaste lydelse 1992:1749.
[4] Senaste lydelse 1992:680.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5. skatt som överförts från stat med vilken
Sverige ingått överenskommelse om uppbörd och
överföring av skatt.
Vid debitering av slutlig skatt skall skattskyldig
också gottskrivas särskild inkomstskatt som
betalats enligt lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta samt enligt
lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl. för tid under
beskattningsåret då den skattskyldige varit bosatt
i Sverige eller stadigvarande vistats här.
Vid gottskrivning av
preliminär A-skatt som
innehållits av den
skattskyldiges
arbetsgivare skall
sådan allmän
sjukförsäkringsavgift
och allmän avgift för
finansiering av
kontantförmåner vid
arbetslöshet som
arbetsgivaren redovisat
i kontrolluppgift gott-
skrivas som sådan
avgift.
43 §
1 mom.5 Den som betalar 1 mom. Den som betalar
ut ersättning för ut ersättning för
arbete skall vid varje arbete skall vid varje
utbetalningstillfälle utbetalningstillfälle
genom särskilt kvitto genom särskilt kvitto
eller på annat lämpligt eller på annat lämpligt
sätt lämna mottagaren sätt lämna mottagaren
uppgift om det belopp, uppgift om det belopp,
som genom skatteavdrag som genom skatteavdrag
har innehållits på har innehållits på
ersättningen. Skyl- ersättningen samt hur
dighet att lämna sådan stor del av det
uppgift föreligger dock innehållna beloppet som
inte, om ersättningen avser allmän sjukför-
kvitteras på av- säkringsavgift och
löningslista, där allmän avgift för
skatteavdraget har finansiering av
angivits. I fråga om kontantförmåner vid
folkpension och arbetslöshet. Skyl-
tilläggspension enligt dighet att lämna sådan
lagen (1962:381) om uppgift föreligger dock
allmän försäkring, inte, om ersättningen
delpension enligt lagen kvitteras på av-
(1979:84) om del- löningslista, där
pensionsförsäkring, skatteavdraget samt den
livränta enligt lagen allmänna sjukförsäk-
(1954:243) om ringsavgiften och den
yrkesskadeförsäkring, allmänna avgiften för
lagen (1976:380) om finansiering av
arbetsskadeförsäkring, kontantförmåner vid
lagen (1977:265) om arbetslöshet har
statligt angivits. I fråga om
personskadeskydd eller folkpension och
lagen (1977:267) om tilläggspension enligt
krigs- lagen (1962:381) om
5 Senaste lydelse 1992:1177.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skadeersättning till allmän försäkring,
sjömän eller annan delpension enligt lagen
jämförbar ersättning (1979:84) om del-
enligt äldre pensionsförsäkring,
lagstiftning behöver livränta enligt lagen
uppgift om (1954:243) om
skatteavdragets belopp yrkesskadeförsäkring,
dock inte lämnas om lagen (1976:380) om
avdraget är lika stort arbetsskadeförsäkring,
som vid det närmast lagen (1977:265) om
föregående utbetal- statligt
ningstillfället. personskadeskydd eller
Detsamma gäller vid lagen (1977:267) om
utbetalning av annan krigsskadeersättning
sådan pension eller till sjömän eller annan
livränta som avses i jämförbar ersättning
3 § 2 mom. andra enligt äldre
stycket om lagstiftning behöver
utbetalningen görs av uppgift om
den som har rätt att skatteavdragets belopp
betala ut sådan er- samt den allmänna sjuk-
sättning som anges i försäkringsavgiften och
föregående mening eller den allmänna avgiften
av försäkringsföretag för finansiering av
eller kontantförmåner vid
understödsförening. arbetslöshet dock inte
lämnas om avdraget är
lika stort som vid det
närmast föregående
utbetalningstillfället.
Detsamma gäller vid
utbetalning av annan
sådan pension eller
livränta som avses i
3 § 2 mom. andra
stycket om
utbetalningen görs av
den som har rätt att
betala ut sådan
ersättning som anges i
föregående mening eller
av försäkringsföretag
eller under-
stödsförening.
Har skatteavdrag för kvarstående skatt inte kunnat
göras med så stort belopp, som motsvarar den
kvarstående skatten, skall arbetsgivaren vid det
utbetalningstillfälle, som närmast föregår
uppbördsmånaden april, underrätta arbetstagaren om
storleken av felande belopp.
Efter den 18 i uppbördsmånaden april eller, om
arbetstagare tidigare har avslutat sitt arbete, vid
arbetets slut skall arbetsgivaren återlämna
skattsedeln på slutlig skatt till arbetstagaren.
Har arbetstagaren avslutat sitt arbete under tid då
avdrag för kvarstående skatt skall göras, skall
arbetsgivaren lämna arbetstagaren skriftlig uppgift
om summan av gjorda skatteavdrag för sådan skatt
och den tid som avdragen avser. Sådan uppgift, som
skall vara undertecknad eller signerad av arbets-
givaren eller någon hos honom anställd, skall också
omfatta arbetsgivarens namn och adress.
Regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer fastställer formulär till blanketter för
uppgifter enligt detta moment. Blanketterna skall
kostnadsfritt tillhandahållas arbetsgivare.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas första gången i fråga om preliminär skatt
för 1994 och slutlig skatt på grund av 1995 års
taxering.
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325)
om
självdeklaration och kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen
(1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
4 §[1]
Kontrolluppgifter om lön, arvode, andra
ersättningar eller förmåner som utgör skattepliktig
intäkt av tjänst skall lämnas av den som betalat ut
beloppet eller gett ut förmånen.
Kontrolluppgifter skall lämnas för den som av den
uppgiftsskyldige har fått skattepliktigt belopp
eller skattepliktig förmån.
Uppgiftsskyldighet enligt första och andra
styckena föreligger även i fråga om ersättning
eller förmån som mottagaren får för arbete och som
för honom utgör intäkt av näringsverksamhet om inte
mottagaren antingen har enbart en F-skattesedel
eller både en F-skattesedel och en A-skattesedel
och skriftligen åberopat F-skattesedeln samt för
sådan ersättning från arbetsgivare som enligt 3 §
3 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
beskattas som inkomst av kapital.
Uppgiftsskyldighet föreligger inte i fråga om
ersättning eller förmån som enligt 2 kap. 24 §
skall redovisas i självdeklaration.
Kontrolluppgift skall Kontrolluppgift skall
ta upp utgiven ta upp utgiven
ersättning eller förmån ersättning eller förmån
samt avdragen samt avdragen
preliminär skatt. I 6 - preliminär skatt. Av
12 §§ lämnas närmare kontrolluppgiften skall
föreskrifter om vad som framgå hur stor del av
skall iakttas när skatteavdraget som
kontrolluppgift lämnas. avser allmän sjuk-
försäkringsavgift och
allmän avgift för
finansiering av kon-
tantförmåner vid
arbetslöshet som den
uppgiftsskyldige redo-
visat enligt
bestämmelserna i 43 §
1 mom. uppbördslagen
(1953:272). I 6 - 12 §§
lämnas närmare
föreskrifter om vad som
skall iakttas när
kontrolluppgift lämnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas första gången vid 1995 års taxering.
**FOOTNOTES**
[1] Senaste lydelse 1992:1659.
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:944)
om
ändring i taxeringslagen (1990:324)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § lagen
(1993:944) om ändring i taxeringslagen (1990:324)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag gäller vid fastställelse av underlaget
för att ta ut skatt eller avgift (taxering) enligt
1. kommunalskattelagen (1928:370),
2. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
3. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
4. lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,
5. lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift,
6. lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel i fall som avses i 2 § första stycket
1-5 nämnda lag,
7. lagen (1991:687) om särskild löneskatt på
pensionskostnader,
8. lagen (1992:1745) 8. lagen (1992:1745)
om allmän om allmän
sjukförsäkringsavgift. sjukförsäkringsavgift,
9. lagen (1993:000)
om allmän avgift för
finansiering av kon-
tantförmåner vid
arbetslöshet.
Lagen gäller även vid handläggning av ärenden om
särskilda avgifter (skattetillägg och
förseningsavgift) om inte annat följer av 5 kap.
Lagen innehåller bestämmelser som skall gälla vid
handläggning av mål om taxering och särskilda
avgifter i allmän förvaltningsdomstol.
Att bestämmelserna i denna lag gäller även i fråga
om förfarandet för fastställelse av mervärdeskatt i
vissa fall framgår av 21 § lagen (1968:430) om
mervärdeskatt.
2.8 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen
(1990:324)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § taxeringslagen
(1990:324) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §[1]
Vad som sägs i denna Vad som sägs i denna
lag om skatt och lag om skatt och
skattskyldig gäller skattskyldig gäller
även avgift och även avgift och
avgiftsskyldig enligt avgiftsskyl-dig enligt
lagen (1946:324) om lagen (1946:324) om
skogsvårdsavgift och skogsvårdsavgift, lagen
lagen (1992:1745) om (1992:1745) om allmän
allmän sjukför- sjukförsäkringsavgift
säkringsavgift. och lagen (1993:000) om
allmän avgift för
finansiering av
kontantförmåner vid
arbetslöshet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
**FOOTNOTES**
[1] Senaste lydelse 1992:1750.
2.9 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69)
Härigenom föreskrivs att 1 § skattebrottslagen
(1971:69) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §[1]
Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift
enligt
1. lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter, lagen
(1927:321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar, kommunalskattelagen (1928:370), lagen
(1933:395) om ersättningsskatt, lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt, lagen (1946:324) om
skogsvårdsavgift, lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt, lagen (1947:577) om statlig
förmögenhetsskatt, lagen (1958:295) om
sjömansskatt, lagen (1983:219) om tillfällig
vinstskatt, lagen (1983:1086) om
vinstdelningsskatt, lagen (1984:1052) om statlig
fastighetsskatt, lagen (1986:1225) om tillfällig
förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och pensionsstiftelser, lagen
(1989:346) om särskild vinstskatt, lagen (1989:471)
om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten,
lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel, lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta, lagen
(1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands
bosatta artister m.fl., lagen (1991:687) om
särskild löneskatt på pensionskostnader,
2. lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster,
lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen
(1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961:372)
om bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt,
stämpelskattelagen (1964:308), lagen (1968:430) om
mervärdeskatt, lagen (1972:266) om skatt på
annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på
spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa
dryckesförpackningar, vägtrafikskattelagen
(1973:601), lagen (1973:1216) om särskild skatt för
oljeprodukter och kol, bilskrotningslagen
(1975:343), lagen (1976:338) om vägtrafikskatt på
vissa fordon, som icke är registrerade i riket,
lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69)
om försäljningsskatt på motorfordon, lagen
(1978:144) om skatt på vissa resor, lagen
(1982:691) om skatt på vissa kassettband, lagen
(1982:1200) om skatt på videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft, lagen
(1983:1053) om skatt på omsättning av vissa
värdepapper, lagen (1983:1104) om särskild skatt
för elektrisk kraft från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt, lagen (1984:355) om
skatt på vissa dryckesförpackningar, lagen
(1984:404) om stämpelskatt vid inskriv-
ningsmyndigheter, lagen (1984:405) om stämpelskatt
på aktier, lagen (1984:409) om avgift på
gödselmedel, lagen (1984:410) om avgift på
bekämpningsmedel, lagen (1984:852) om
lagerskatt på viss bensin,
**FOOTNOTES**
[1] Senaste lydelse 1993:846.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fordonsskattelagen (1988:327), lagen (1988:328) om
fordonsskatt på utländska fordon, lagen (1988:1567)
om miljöskatt på inrikes flygtrafik, lagen
(1990:582) om koldioxidskatt, lagen (1990:587) om
svavelskatt, lagen (1990:613) om miljöavgift på
utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion, lagen
(1990:662) om skatt på vissa premiebetalningar,
lagen (1990:1087) om lagerskatt på vissa
oljeprodukter, lagen (1990:1427) om särskild
premieskatt för grupplivförsäkring, m.m., lagen
(1991:1482) om lotteriskatt, lagen (1991:1483) om
skatt på vinstsparande m.m., (1992:1479) om
lagerskatt på viss bensin, lagen (1992:1438) om
dieseloljeskatt och användning av vissa
oljeprodukter, lagen (1992:1439) om lagerskatt på
dieselolja,
3. lagen (1981:691) 3. lagen (1981:691)
om socialavgifter och om socialavgifter,
lagen (1992:1745) om lagen (1992:1745) om
allmän allmän
sjukförsäkringsavgift. sjukförsäkringsavgift
och lagen (1993:000) om
allmän avgift för
finansiering av kon-
tantförmåner vid
arbetslöshet.
Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående
skatt och tillkommande skatt som avses i
uppbördslagen (1953:272).
Lagen tillämpas inte om skatten eller avgiften
fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller
för tull och inte heller beträffande dröjsmåls-
avgift, skattetillägg eller liknande avgift.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:370)
om
arbetslöshetsförsäkring
Härigenom föreskrivs att 6, 7, 20 och 57 §§ lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring[1] skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Rätt till ersättning vid arbetslöshet föreligger,
för försäkrad som efter senaste inträdet i
arbetslöshetskassan,
1. varit medlem i kassan under minst tolv månader,
om han haft sin huvudsakliga försörjning genom
avlönat arbete för annans räkning, eller under
minst 24 månader, om han haft sin huvudsakliga
försörjning som självständig företagare
(medlemsvillkor),
2. under en ramtid av 2. under en ramtid av
tolv månader omedelbart tolv månader omedelbart
före arbetslöshetens före arbetslöshetens
inträde utfört inträde utfört
förvärvsarbete i minst förvärvsarbete i minst
75 dagar fördelade på fem månader
minst fyra månader (arbetsvillkor). Härvid
(arbetsvillkor). Endast tas hänsyn endast till
dag då förvärvsarbete månad då förvärvsarbete
har utförts i minst tre har utförts i minst
timmar får härvid 75 timmar.
räknas in.
Föreligger särskilda skäl får
Arbetsmarknadsstyrelsen medge att medlemsvillkoret
bestäms till tolv månader för försäkrad, som haft
sin huvudsakliga försörjning som självständig
företagare.
Tid då förvärvsarbete har utförts får icke räknas
mer än en gång för uppfyllande av arbetsvillkoret.
7 §
Med tid under vilken en försäkrad enligt 6 § skall
ha utfört förvärvsarbete jämställs tid då den
försäkrade
1. deltagit i och, om inte särskilda skäl hindrat
det, fullföljt arbetsmarknadsutbildning eller
yrkesinriktad rehabilitering för vilken statligt
utbildningsbidrag utgått,
2. fullgjort värnplikt eller åtnjutit
föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, i båda fallen dock tillsammans
högst två månader,
3. haft semester, 3. haft semester,
eller
**FOOTNOTES**
[1] Lagen omtryckt 1991:1334.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4. eljest varit ledig 4. eljest varit ledig
av annan anledning än av annan anledning än
sjukdom, värn- sjukdom, värn-
pliktstjänstgöring pliktstjänstgöring
eller barns födelse med eller barns födelse med
helt eller delvis helt eller delvis
bibehållen lön. bibehållen lön, eller
5. från en
arbetsgivare får annan
ersättning än pension
på grund av
anställningens upp-
hörande
(avgångsvederlag).
Tid som avses i
första stycket 5
beräknas med
utgångspunkt i
avgångsvederlagets
storlek i förhållande
till den försäkrades
genomsnittliga inkomst
per månad i
anställningen under en
viss period. Regeringen
eller den myndighet som
regeringen bestämmer
meddelar närmare
föreskrifter om
beräkningen.
20 §[2]
Dagpenning lämnas med 80 procent av den
försäkrades dagsförtjänst, om inte annat följer av
17 § första stycket och andra stycket första
meningen. Dagpenning till en försäkrad som har
tillerkänts ålderspension i form av folkpension,
allmän tilläggspension eller annan pension som
lämnas på grund av förvärvsarbete, lämnas med
65 procent av den försäkrades dagsförtjänst, med
den begränsning som följer av 17 § första stycket.
Med dagsförtjänst Med dagsförtjänst
avses en femtedel av avses en femtedel av
den veckoinkomst eller, den veckoinkomst eller,
i fråga om försäkrad i fråga om försäkrad
med månadslön, en med månadslön, en
tjugotvåendel av den tjugotvåendel av den
månadsinkomst, som den månadsinkomst, som den
försäkrade före försäkrade vanligen
arbetslöshetens inträde åtnjöt under arbetstid
vanligen åtnjöt under som var normal för
arbetstid som var denne i arbete som
normal för den ligger till grund för
försäkrade. Föreligger arbetsvillkorets upp-
särskilda fyllande. Finns det
omständigheter, får särskilda
Arbetsmarknadsstyrelsen omständigheter, får
medge att större andel regeringen eller den
av medlems inkomst än myndighet som rege-
som nu sagts skall ringen bestämmer
medge att
**FOOTNOTES**
[2] Senaste lydelse 1993:656.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
utgöra medlemmens större andel av medlems
dagsförtjänst. inkomst än som nu sagts
skall utgöra medlemmens
dagsförtjänst.
Saknas underlag för beräkning av dagsförtjänsten
enligt andra stycket, skall som medlemmens
dagsförtjänst räknas den i orten vanliga arbets-
förtjänsten per arbetsdag för arbetstagare inom
samma yrke och med samma arbetsförmåga som
medlemmen.
Utan hinder av bestämmelserna i första - tredje
styckena får dagpenning till försäkrad som uppfyllt
arbetsvillkoret huvudsakligen genom
arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad
rehabilitering för vilken statligt
utbildningsbidrag har utgått bestämmas till belopp
som motsvarar utbildningsbidraget.
Åtnjuter medlem med anledning av arbetslöshet
fortlöpande ersättning från annan än
arbetslöshetskassa, får dagpenning utges högst med
belopp som motsvarar skillnaden mellan det högsta
belopp som får lämnas enligt första - fjärde
styckena och ersättningen.
57 §[3]
En arbetslöshetskassa En arbetslöshetskassa
skall för varje medlem skall för varje medlem
som fanns i kassan vid som fanns i kassan vid
utgången av det senast utgången av det senast
förflutna förflutna
verksamhetsåret till verksamhetsåret till
staten betala staten betala ett
1. för finansiering belopp som motsvarar
av statens kostnad för tre procent av den
utbetalade arbetslös- gällande högsta
hetsersättningar ett dagpenningen för
belopp som motsvarar finansieringen av ett
70 procent av den under för kassorna gemensamt
det löpande utjämningsbidrag
verksamhetsåret (utjämningsavgift).
genomsnittligt
utbetalade dagpenningen
i kassan (finansie-
ringsavgift), och
2. för finansieringen
av ett för kassorna
gemensamt utjämnings-
bidrag ett belopp som
motsvarar tre procent
av den gällande högsta
dagpenningen (utjäm-
ningsavgift).
Regeringen meddelar Regeringen meddelar
närmare föreskrifter om närmare föreskrifter om
tid och sätt för utjämningsbidrag.
betalningarna samt om
utjämningsbidrag
**FOOTNOTES**
[3] Senaste lydelse 1991:1943.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. De äldre bestämmelserna i 6 § samt 20 § andra
stycket första meningen skall fortfarande gälla i
fråga om en ersättningsperiod som har börjat före
ikraftträdandet. Äldre bestämmelser skall dock inte
tillämpas när den försäkrade efter ikraftträdandet
på nytt skall uppfylla arbetsvillkoret enligt
bestämmelsen i 16 §.
3. Äldre bestämmelser i 7 § första stycket skall
tillämpas när anställningen upphör senast den
30 juni 1994.
4. Den äldre bestämmelsen i 57 § om
finansieringsavgift skall fortfarande gälla i fråga
om verksamhetsåret 1993 och tidigare verksamhetsår.
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:371)
om
kontant arbetsmarknadsstöd
Härigenom föreskrivs att 7 och 8 §§ lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd[1] skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §[2]
Med tid under vilken sökanden enligt 6 § skall ha
utfört förvärvsarbete jämställs tid då sökanden
1. i enskilt hem vårdat åldring eller handikappad
i sådan utsträckning att sökanden varit förhindrad
att stå till arbetsmarknadens förfogande,
2. deltagit i och, om inte särskilda skäl hindrat
det, fullföljt arbetsmarknadsutbildning eller
yrkesinriktad rehabilitering för vilken statligt
utbildningsbidrag utgått,
3. fullgjort värnplikt eller åtnjutit
föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, i båda fallen dock tillsammans
högst två månader,
4. haft semester, 4. haft semester,
eller 5. eljest varit ledig
5. eljest varit ledig av annan anledning än
av annan anledning än sjukdom, värn-
sjukdom, värn- pliktstjänstgöring
pliktstjänstgöring eller barns födelse med
eller barns födelse med helt eller delvis
helt eller delvis bibehållen lön, eller
bibehållen lön. 6. från en
arbetsgivare får annan
ersättning än pension
på grund av
anställningens upp-
hörande
(avgångsvederlag).
Tid som avses i
första stycket 6
beräknas med
utgångspunkt i
avgångsvederlagets
storlek i förhållande
till stödtagarens
genomsnittliga inkomst
per månad i
anställningen under en
viss period. Regeringen
eller den myndighet som
regeringen bestämmer
meddelar närmare
föreskrifter om
beräkningen.
**FOOTNOTES**
[1] Lagen omtryckt 1982:433.
[2] Senaste lydelse 1989:332.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §[3]
Vid bestämmande av ramtid enligt 6 § räknas inte
tid då sökanden varit hindrad att arbeta på grund
av
1. styrkt sjukdom,
2. heltidsutbildning som den sökande har avslutat
efter fyllda 25 år eller som har föregåtts av
sammanhängande förvärvsarbete på heltid i minst fem
månader,
3. nykterhetsvård på anstalt,
4. frihetsberövande på kriminalvårdens område,
5. vård av eget barn eller adoptivbarn som inte
har fyllt två år,
6. beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472)
eller livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av sistnämnda lag.
Detsamma gäller tid då sökanden har åtnjutit
föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring eller varit hindrad att arbeta på
grund av
1. värnpliktstjänstgöring,
2. arbetsmarknadsutbildning,
3. yrkesinriktad rehabilitering, i den mån sådan
tid inte enligt 7 § jämställs med tid under vilken
förvärvsarbete har utförts.
Den tid som inte
räknas in i ramtiden
får dock inte överstiga
två år.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. Den äldre bestämmelsen i 8 § skall fortfarande
gälla i fråga om en ersättningsperiod som har
börjat före ikraftträdandet. Äldre bestämmelse
skall dock inte tillämpas när stödtagaren efter
ikraftträdandet på nytt skall uppfylla
arbetsvillkoret enligt bestämmelsen i 16 §.
3. Äldre bestämmelser i 7 § första stycket skall
tillämpas när anställningen upphör senast den 30
juni 1994.
**FOOTNOTES**
[3] Senaste lydelse 1989:338.
3 Ärendet och dess beredning
Regeringen beslutade den 20 februari 1992 att
bemyndiga chefen för Arbetsmarknadsdepartementet
att tillkalla en särskild utredare (dir. 1992:24)
med uppdrag att föreslå utformning och finansiering
av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I
tilläggsdirektiv den 28 januari 1993 (dir. 1993:5)
gavs utredaren i uppdrag att även föreslå en
lösning på de akuta finansiella problem som
uppstått för arbetslöshetsförsäkringen och det
kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS). Utredaren
överlämnade sitt betänkande Ersättning vid
arbetslöshet (SOU 1993:52) i juni i år.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning
över dem som har avgett yttrande över betänkandet
har upprättats och fogas till propositionen som
bilaga 1. Yttrandena finns tillgängliga i
Arbetsmarknadsdepartementet i lagstiftningsärendet
(Dnr A93/1473/A).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 12 oktober 1993 att
inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som
finns i bilaga 2. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 3.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Vissa
redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten.
4 Utgångspunkter för den fortsatta reformeringen
av de kontanta förmånerna vid arbetslöshet
Regeringens förslag: En allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring införs den 1 juli 1994.
Regeringens förslag innebär att arbetet med
omläggningen av arbetslöshetsförsäkringen från en
frivillig till en allmän obligatorisk försäkring
genomförs.
Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen står
formellt sett öppen för samtliga förvärvsarbetande.
Oaktat denna omständighet har människor av skilda
skäl kommit att hamna utanför försäkringen. För att
kunna garantera en möjlighet för samtliga
förvärvsarbetande att på samma villkor få del av de
förmåner som försäkringen ger skall det nuvarande
KAS-systemet förändras fr.o.m. den 1 juli 1994 så
att det införs en inkomstrelaterad ersättning inom
ramen för detta system. Denna inkomstrelaterade
KAS-ersättning skall motsvara den ersättning som
utgår i arbetslöshetsförsäkringen, dvs. 80 % av den
tidigare inkomsten, dock för närvarande maximalt
12 400 kronor per månad. Utöver den inkom-
strelaterade KAS-ersättningen skall det även
fortsättningsvis finnas ett grundbelopp inom
KAS-systemet och i arbetslöshetsförsäkringen. För
närvarande uppgår grundbeloppet till 198 kronor per
dag. Detta grundbelopp skall fr.o.m. den 1 juli
1994 höjas till 227 kronor per dag.
Administrationen av den nya inkomstrelaterade
KAS-ersättningen och grundbeloppet för KAS skall
handhas av KAS-regionerna.
För att vara berättigad till den inkomstrelaterade
KAS-ersättningen skall krävas att den arbetslöse
har en stark anknytning till arbetsmarknaden. Inom
arbetslöshetsförsäkringen manifesteras detta genom
att den arbetslöse före arbetslöshetens inträde
skall dels ha varit medlem i en arbetslöshetskassa
under tolv månader (medlemsvillkor), dels inom en
ramtid av tolv månader ha uppfyllt ett
arbetsvillkor. För att uppnå en motsvarighet till
försäkringens medlemsvillkor skall den arbetslöse,
för att vara berättigad till inkomstrelaterad
KAS-ersättning, under var och en av de tre första
månaderna inom en ramtid av femton månader före
arbetslöshetens inträde ha varit skyldig att betala
den allmänna avgift som vi föreslår skall införas
för finansieringen av de kontanta förmånerna vid
arbetslöshet (avgiftsvillkor). Utöver den
föreslagna motsvarigheten till medlemsvillkoret i
försäkringen skall den arbetslöse under en ramtid
av tolv kalendermånader före arbetslöshetens
inträde ha arbetat fem månader, varvid hänsyn
endast tas till månad då arbete utförts under
75 timmar.
Grundbeloppet i KAS-systemet skall lämnas till en
arbetslös som uppfyller arbetsvillkoret men inte
medlemsvillkoret i försäkringen eller
avgiftsvillkoret för den inkomstrelaterade
KAS-ersättningen. Grundbeloppet skall också
fortsättningsvis lämnas till den som uppfyller
studerandevillkoret.
Den nya försäkringen skall finansieras dels genom
en oförändrad arbetsmarknadsavgift på 2,12 % enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter, dels genom en
individuell och från den taxerade förvärvsinkomsten
avdragsgill egenavgift på 1 % av förvärvsinkomster
från den 1 januari 1994 och 2 % från den 1 januari
1995. Samtidigt slopas finansieringsavgiften som
betalas av arbetslöshetskassorna för att delvis
täcka statens kostnader för
arbetslöshetsförsäkringen. Avgiften tas
inledningsvis ut på deklarationspliktiga
förvärvsinkomster upp till 7,5 basbelopp medan
förmåner utbetalas på grundval av inkomster upp
till 186 120 kr per år.
För den försäkrade skall systemet emellertid på
sikt utformas så att förmånerna är relaterade till
den inkomst för vilken avgift tas ut. Formerna för
det bereds vidare.
Inom regeringskansliet kommer en analys att göras
av de fördelningspolitiska konsekvenser som
beslutade och planerade egenavgifter inom olika
försäkringssystem kan få för den totala
samhällsekonomin respektive för hushållen.
Utöver förstärkningar på intäktssidan kommer
regelförändringar att ske i syfte att minska
kostnaderna och stimulera till förvärvsarbete.
Detta är ett led i regeringens sanering av de
offentliga finanserna. Fr.o.m. den 1 juli 1994
skall därvid följande gälla i arbetslöshetsförsäk-
ringen och KAS. Ersättning skall betalas ut för
högst 300 dagar eller för högst 150 dagar. För den
som helt uppfyller arbetsvillkoret genom
förvärvsarbete skall ersättningsperioden vara 300
dagar. För den som uppfyller arbetsvillkoret genom
tid som jämställs med arbetad tid, t.ex. tid då
arbetsmarknadsutbildning genomgåtts, eller genom en
kombination av arbetad tid och jämställd tid, skall
ersättningsperioden vara 150 dagar. Jämställd tid
skall inte vara kvalificerande för två ersättnings-
perioder i följd. Förutsättningen för att
ytterligare ersättning skall kunna utges vid
utgången av en ersättningsperiod om 150 dagar är
alltså att den enskilde helt uppfyller ett nytt
arbetsvillkor genom förvärvsarbete och därigenom
blir berättigad till en ersättningsperiod om 300
dagar. Kravet på anknytning till arbetsmarknaden
förstärks genom att endast förvärvsarbete skall
kunna kvalificera till den allra första
ersättningsperioden. Generösa övergångsbestämmelser
skall gälla. Tid som enligt nuvarande regler
jämställs med förvärvsarbete för kvalificering till
en ny ersättningsperiod, skall fram till den 1 juli
1994 vara likvärdig med arbetad tid från
kvalifikationssynpunkt också i det nya systemet.
Regeringen avser att noga följa resultatet av
redovisade förslag med avseende på bland annat
utvecklingen på arbetsmarknaden.
5 Finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet
5.1 Bakgrund
Statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen enligt
lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
(ALF-lagen) och permitteringslöneersättningen samt
kostnaderna för det kontanta arbetsmarknadsstödet
(KAS) betalas inte med anslagsmedel utan med en
arbetsgivaravgift enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter, benämnd arbetsmarknadsavgift.
Dessutom betalas kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen med en finansierings-
avgift från arbetslöshetskassorna. Båda avgifterna
samlas på ett konto hos Riksgäldskontoret,
vanligtvis kallat arbetsmarknadsfonden, varifrån
utbetalningarna av statsbidrag görs. Ur
arbetsmarknadsfonden finansieras även statens
kostnader för dels utbildningsbidrag till medlemmar
i arbetslöshetskassorna som genomgår
arbetsmarknadsutbildning m.m, dels statsbidrag till
permitteringslönersättningar.
På grund av den snabbt stigande arbetslösheten
under de senaste åren har utbetalningarna från
arbetsmarknadsfonden ökat kraftigt. Utbetalningarna
har kommit att vida överstiga fondens intäkter och
ett växande underskott har uppstått. Detta
underskott har täckts genom att staten via en
rörlig kredit som är kopplad till
arbetsmarknadsfonden lånat pengar.
Vid utgången av budgetåret 1992/93 hade ca
16,5 miljarder kronor utnyttjats av den rörliga
krediten. Till utgången av budgetåret 1993/94
beräknas ca 55 miljarder kronor ha upplånats via
den rörliga krediten.
Kostnader och intäkter i arbetsmarknadsfonden
fördelar sig på följande sätt för budgetåren
1991/92 - 1992/93.
Miljarder kronor
1991/92 1992/93
Arbetsmarknadsavgift 13,4 13,1
Finansieringsavgift 0,9 1,2
Arbetslöshetförsäkr. -17,1 -31,9
KAS -1,1 -1,6
Utbildningsbidrag -7,0 -4,0
Permitteringslöneers. -0,2 -0,2
ränta 0,9 -0,3
Sparande -10,2 -23,7
5.2 En förstärkt finansiering
Den nu redovisade ekonomiska utvecklingen för
arbetsmarknadsfonden visar att de avgifter som
inflyter från arbetsgivare och försäkrade täcker en
allt mindre del av kostnaderna samtidigt som
upplåningen ökar. I längden är det inte möjligt att
täcka en allt större del av kostnaderna genom
upplåning. Om inte något görs kommer endast
räntekostnaderna inom en snar framtid att överstiga
den sammanlagda summan av de avgifter som inflyter
till arbetsmarknadsfonden. För att även i framtiden
kunna garantera ett väl fungerande system för de
kontanta understöden är det således oundgängligt
att åtgärder vidtas för att förstärka den
finansiella basen för de kontanta understöden.
Åtgärder i form av utgiftsminskningar har redan
vidtagits för att stärka den finansiella basen.
Fr.o.m. den 5 juli 1993 har kompensationsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen sänkts från 90 % till
80 % av inkomsten. Dessutom har den högsta möjliga
ersättningen i försäkringen sänkts från 598 kronor
per dag till 564 kronor per dag. Ersättnings-
beloppet för KAS och grundbeloppet i försäkringen
har sänkts från 210 kronor till 198 kronor. Fr.o.m.
den 6 september 1993 har vidare återinförts ett
system med fem karensdagar i varje ny
ersättningsperiod. I samband med att dessa
förändringar föreslogs redovisade vi emellertid att
ytterligare åtgärder var nödvändiga att vidta för
att komma till rätta med de finansiella problemen.
För reformeringen av de kontanta understöden vid
arbetslöshet är det redan nu nödvändigt att vidta
ytterligare åtgärder som leder till en snabb
förstärkning av dessa understöds finansiering. Som
ett första led i denna process föreslår vi att en
allmän avgift för finansieringen av kontantförmåner
vid arbetslöshet införs. Förslaget är avsett att
utgöra en övergångslösning.
Regeringen har i kompletteringspropositionen
presenterat ett saneringsprogram för de offentliga
finanserna som innebär en budgetförstärkning på
sammanlagt 81 miljarder kronor fram till 1998.
Riksdagen biföll saneringsprogrammet.
De nu föreslagna förändringarna i
arbetslöshetsförsäkringen innebär sammantaget och i
full effekt en förstärkning av de offentliga
finanserna på drygt 6 miljarder kronor per år.
Infasningen är sådan att budgetförstärkningskravet
för saneringsprogrammets första del vad avser
arbetslöshetsförsäkringen m.m. väl uppfylls.
5.2.1 Allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid
arbetslöshet, m.m.
Regeringens förslag: En allmän avgift för
finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet
införs. Underlaget för avgiften skall vara summan
av sådan inkomst av anställning som avses i 11 kap.
2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring och sådan
inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 11 kap.
3 § nämnda lag. Avgiften skall utgöra 1 % av
underlaget fr.o.m. den 1 januari 1994 och 2 %
fr.o.m. den 1 januari 1995 och beräknas på
förvärvsinkomster upp till 7,5 basbelopp. Avgiften
skall betalas av den enskilde och bidra till
finansieringen av ersättningar från
arbetslöshetsförsäkringen och KAS.
Avgiften skall tas ut av den som vid årets ingång
inte har fyllt 65 år. Avgiften skall dock inte tas
ut av den som uppbär förvärvsinkomst som
understiger 25 % av det vid årets ingång gällande
basbeloppet.
Underlaget för avgiften skall bestämmas av
skattemyndigheten i samband med taxeringen till
statlig och kommunal inkomstskatt. Vid taxeringen
skall skattemyndigheten dra av den på inkomståret
belöpande allmänna avgiften från den taxerade
förvärvsinkomsten innan grundavdraget görs.
Den finansieringsavgift (egenavgift) som
arbetslöshetskassorna betalar för finansiering av
statens kostnader för utbetalade arbetslös-
hetsersättningar slopas.
Utredarens förslag: Överenstämmer i princip med
vårt förslag. Utredaren föreslår dock att den
allmänna avgiften bestäms till 0,6 % av
inkomstunderlaget upp till den s.k. brytpunkten för
den statliga inkomstskatten.
Remissinstanserna: Cirka en tredjedel av
remissinstanserna har kommenterat förslaget.
Förslaget tillstyrks av Länsrätten i Stockholms län
och av Arbetsgivaralliansen. Riksgäldskontoret
tillstyrker i huvudsak förslaget. Enligt kontoret
är dock förslaget om avskiljande av medel som
inflyter från den allmänna avgiften och överförande
av medlen till en särskild fond onödigt krångligt.
Enligt kontoret bör i stället hela fondens
uppsamlade underskott inkl. upplupna räntor
finansieras genom utbetalningar från statsbudgeten
till fonden. Svenska Arbetsgivareföreningen och
Sveriges Industriförbund samt Företagarnas
Riksorganisation anser att kostnaderna för
kontantförmånerna vid arbetslöshet bör bäras med
1/3 vardera av arbetsgivarna, arbetstagarna och
staten. Arbetsgivareföreningen och
Industriförbundet anser följaktligen att nivån på
den allmänna avgiften bör vara högre men att den
inte bör tas ut på inkomstdelar som överstiger det
belopp för vilket vederbörande är försäkrad. Även
Tjänstemännens Centralorganisation avvisar
utredarens förslag och anför att
arbetslöshetsförsäkringen bör finansieras genom
arbetsgivar- och medlemsavgifter som förs till en
arbetsmarknadsfond. Finansieringen ska enligt TCO
renodlas genom att de delar av arbets-
marknadspolitiken som för närvarande belastar
arbetsmarknadsfonden finansieras över
statsbudgeten. Statsmakten ska dock inte kunna
frånhända sig ansvaret för arbetslöshetens
kostnader och i en situation med extremt hög
arbetslöshet måste regering och riksdag ta det
yttersta ansvaret för finansiering både av
arbetslöshetsförsäkringen och arbets-
marknadspolitiken. Arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller att det finns ett uppenbart samband
mellan kontantstödsvolymen och volymen aktiva
insatser mot arbetslöshet. En ökning eller
minskning av volymen aktiva insatser vid en given
arbetslöshetsnivå leder till direkta effekter på
kostnaderna för kontantstöd. Mot denna bakgrund
finns det enligt styrelsens mening starka skäl för
en samordnad finansiering. Enligt styrelsen bör den
som kan komma i fråga för kontantförmåner betala
försäkringsavgift i förhållande till sin inkomst.
Företagare med aktiebolag bör omfattas av samma
avgiftsregel som anställda medan övriga företagare
bör betala avgift genom egenavgift. Också den som
redovisar förlust skall betala en viss avgift.
Sveriges Akademikers Centralorganisation anser att
avgift bör tas ut endast på inkomstdelar som är
förmånsgrundande. Enligt Riksrevisionsverket
innebär utredningsmannens förslag på denna punkt
och i fråga om det föreslagna
arbetsgivaravgiftsuttaget för statsbudgetens del
att 20-22 miljarder kronor måste finansieras genom
ytterligare upplåning under treårsperioden
1994-1996. Upplåningsbehovet ökar därmed, vilket
enligt verkets tolkning inte är förenligt med
utredningens tilläggsdirektiv. Statens
Arbetsgivarverk framhåller att det är väsentligt
att det finns en stark koppling mellan
finansieringen av försäkringssystemet och rätten
att utnyttja det. Enligt verkets uppfattning bör
därför en statlig grundförsäkring finansieras över
statsbudgeten medan en tilläggsförsäkring bör
finansieras av arbetsmarknadens parter.
Landsorganisation i Sverige, Sveriges
Köpmannaförbund, Köpmännens Arbetslöshetskassa och
Petroleumhandlarnas Arbetslöshetskassa avstyrker
förslaget. Enligt LO bör en arbetslöshetsförsäkring
som hittills finansieras av arbetsgivar- och
medlemsavgifter. Enligt övriga nu nämnda
organisationer är den fördubbling av såväl
individavgifter som arbetsmarknadsavgiften inte
möjlig i nuvarande lågkonjunktur.
Skälen för regeringens förslag: Som vi tidigare
framhållit är det nödvändigt att vidta åtgärder som
leder till en snabb förstärkning av den finansiella
basen för de kontanta understöden vid arbetslöshet.
Det bör lämpligen ske genom införande av en
särskild avgift som tas ut på i huvudsak samma sätt
som den nyligen införda allmänna sjukförsäkrings-
avgiften.
Det är enligt vår mening, med hänsyn till att den
föreslagna avgiften skall ses som en
övergångslösning, lämpligt att debitering och uttag
av avgiften nu hanteras av skattemyndigheten som
redan i dag hanterar den allmänna
sjukförsäkringsavgiften. Det kan senare bli
aktuellt att pröva olika tekniska former för
uttaget av denna och liknande avgifter. I detta
sammanhang kan också nämnas att den som är
skattskyldig enligt lagen (1958:295) om
sjömansskatt inte blir avgiftsskyldig enligt denna
lag. Avsikten är emellertid att också den som blir
skattskyldig enligt den lagen skall betala avgift.
Eftersom den tekniska utformningen av införandet av
en sådan avgiftsskyldighet kräver ytterligare
beredning läggs inte nu något förslag i denna del.
Regeringen avser emellertid att senast våren 1994
återkomma med ett sådant förslag.
Avgiften bör sålunda i likhet med den allmänna
sjukförsäkringsavgiften fastställas i samband med
taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt
och uppbäras enligt bestämmelserna i uppbördslagen
(1953:272), UBL. Avgifterna skall, för att den
betalningsskyldige klart skall kunna skilja dem
från inkomstskatten, redovisas vid sidan av denna.
Enligt vår bedömning är det lämpligt att knyta
underlaget för den nu föreslagna avgiften till vad
som utgör pensionsgrundande inkomst enligt 11 kap.
2 och 3 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Härigenom uppnås också en överensstämmelse med den
allmänna sjukförsäkringsavgiften. För att undvika
administrativa svårigheter bör beräkningsgrunden
för dessa båda avgifter överensstämma. Den allmänna
avgiften för finansieringen av kontantförmåner vid
arbetslöshet bör därför beräknas på inkomster upp
till 7,5 basbelopp.
Både KAS och ersättning enligt ALF-lagen upphör
senast vid utgången av månaden före den under
vilken den arbetslöse fyller 65 år. Vi anser det
därför lämpligt att den allmänna avgiften tas ut av
den som vid beskattningsårets ingång inte har fyllt
65 år. Härigenom uppnås också i denna del
överensstämmelse med den allmänna sjukförsäkrings-
avgiften och därigenom enkelhet från administrativ
synpunkt.
Någon nedre gräns för ersättningsgrundande
förvärvsinkomster finns inte beträffande KAS eller
ersättning från arbetslöshetsförsäkringen och är
därför inte motiverad för den här aktuella
avgiften. Av praktiska skäl är det emellertid
påkallat att bestämma en nedre gräns för avgifts-
skyldighet för den allmänna avgiften som
överensstämmer med gränsen för
deklarationsskyldighet för förvärvsinkomster.
Fysiska personer som uppbär förvärvsinkomster som
understiger 25 % av basbeloppet är fr.o.m. den
1 januari 1994 (1995 års taxering) inte skyldiga
att lämna någon deklaration för dessa enligt 2 kap.
4 § lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter. Samma gräns bör gälla för uttag
av den allmänna avgiften.
Den nuvarande frivilliga avgiften som den
försäkrade betalar till arbetslöshetskassan är
avdragsgill. Det finns således enligt vår mening
principiella skäl för att den allmänna avgiften
också skall vara avdragsgill.
För att underlätta för den som betalar avgiften
och för att avgiften skall kunna hanteras av
skattemyndigheten inom ramen för den förenklade
självdeklarationen bör debiterad avgift dras av
från den taxerade förvärvsinkomsten innan
skattemyndigheten drar av grundavdraget. Den
avgiftsskyldige behöver på detta sätt inte själv
räkna ut och yrka avdrag för avgiften utan detta
hanteras av skattemyndigheten på samma sätt som
grundavdraget.
Enligt 57 § ALF-lagen skall en arbetslöshetskassa
för varje medlem som fanns i kassan vid utgången av
det senast förflutna verksamhetsåret till staten
betala en finansieringsavgift (egenavgift).
Avgiften är ett bidrag till statens kostnader för
utbetalade arbetslöshetsersättningar. Enligt vår
mening medför införandet av en allmän avgift för
finansiering av kontanta förmåner vid arbetslöshet
att det inte längre finns några skäl för att
behålla finansieringsavgiften, som ju ytterst får
betalas av arbetslöshetskassans medlemmar via
medlemsavgiften. Vi anser således att denna avgift
bör slopas.
Medlemsavgifterna behöver fortsättningsvis
sålunda täcka endast arbetslöshetskassans
administrationskostnader och kostnaderna för den
utjämningsavgift som en arbetslöshetskassa enligt
57 § ALF-lagen skall betala till staten. Slopandet
av finansieringsavgiften bör dessutom leda till att
arbetslöshetskassornas medlemsavgifter sänks i
motsvarande mån som kassornas kostnader för
finansieringsavgiften försvinner.
Grunderna för uttag av den allmänna avgiften bör
enligt vår mening fastslås i en ny särskild lag om
allmän avgift för finansiering av kontantförmåner
vid arbetslöshet. Lagen skall träda i kraft den
1 januari 1994 och avgiften skall tas ut på
avgiftspliktig inkomst som uppbärs fr.o.m. samma
dag. Några särskilda övergångsbestämmelser för den
som har brutet räkenskapsår har bedömts inte vara
erforderliga.
Lagförslaget medför följdändringar i
skattelagstiftningen.
Slopandet av finansieringsavgiften föranleder en
ändring i 57 § ALF-lagen.
6 Regelförändringar i arbetslöshetsförsäkringen och
KAS
6.1 Arbetsvillkor och överhoppningsbar tid
Regeringens förslag: Arbetsvillkoret i ALF-lagen
anpassas till arbetsvillkoret i KAS-lagen. Den
försäkrade skall sålunda under ramtiden på tolv
månader ha utfört förvärvsarbete i minst fem
månader för att få rätt till ersättning. För att en
månad ska få tillgodoräknas i arbetsvillkoret ska
den försäkrade ha förvärvsarbetat minst 75 timmar
under månaden.
Begränsningen i KAS-lagen att s.k.
överhoppningsbar tid inte får beaktas för längre
tid än två år slopas.
Utredarens förslag: Utredningsmannen föreslår en
uppdelning i ett allmänt och ett särskilt
arbetsvillkor. För ett inträde till en första
ersättningsperiod krävs ett allmänt arbetsvillkor
innebärande förvärvsarbete i minst 600 timmar
fördelade på åtta månader inom en ramtid på tolv
månader. Endast månad då förvärvsarbete utförts i
minst 60 timmar beaktas. Med förvärvsarbete
jämställs betald semester och vissa andra betalda
ledigheter samt uppsägningslön under arbetsfri tid
och avgångsvederlag. Därefter kan ytterligare
ersättningsperioder erhållas med ett nytt särskilt
arbetsvillkor innefattande förvärvsarbete i minst
240 timmar fördelade på minst fyra månader. I detta
villkor jämställs med förvärvsarbete även bl.a.
arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad
rehabilitering. Den som under minst ett läsår
deltagit i heltidsutbildning som berättigar till
studiesocialt stöd uppfyller ett
utbildningsvillkor, vilket i
kvalifikationshänseende ersätter såväl det allmänna
som det särskilda arbetsvillkoret; i fråga om det
allmänna arbetsvillkoret dock högst för en
ersättningsperiod. Utredningsmannen föreslår vidare
bl.a. att den s.k. överhoppningsbara tiden enligt
huvudregeln skall begränsas till fyra år.
Remissinstanserna: Cirka en tredjedel av
remissinstanserna har kommenterat förslaget.
Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges
Industriförbund anser att endast den som utfört
förvärvsarbete motsvarande 18 månaders
heltidsarbete bör vara kvalificerad för en första
ersättningsperiod. Förvärvsarbete av mindre
omfattning bör dock kunna kvalificera till en
kortare ersättningsperiod. Företagarnas
Riksorganisation tillstyrker uppdelningen i ett
förstagångsvillkor resp. ett fortsättningsvillkor
men anser att den föreslagna utformningen av
villkoren inte ställer tillräckliga krav på
anknytningen till arbetslivet. Riksorganisationen
föreslår att arbete, gärna beräknat i timmar, skall
ha utförts under minst 12 månader under en ramtid
av 18 månader samt att krav på att det minsta
antalet arbetade timmar i månaden skall ställas så
att det motsvarar minst ett halvtidsarbete, cirka
70-80 timmar per månad. Socialstyrelsen och
juridiska fakulteten vid Lunds universitet bedömer
att det finns en uppenbar risk för att andelen
arbetslösa som kan komma att få ersättning minskar
genom det skärpta arbetsvillkoret, vilket kan antas
medföra en ökad belastning på socialtjänsten.
Arbetsmarknadsstyrelsen, Landsorganisationen i
Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation,
Sveriges Akademikers Centralorganisation, Svenska
Musikerförbundet och Kulturarbetarförbundet samt
Arbetslöshetskassornas Samorganisation (SO) och
Folksam avstyrker förslaget. AMS, SO, TCO och LO
hänvisar till att en preliminär granskning som
Arbetsmarknadsstyrelsen och Arbetslöshetskassornas
samorganisation gjort pekar på att en icke
obetydlig del av dem som i dag uppbär kontantför-
måner vid arbetslöshet kommer att utestängas från
ersättning. SACO, Svenska Musikerförbundet och
Kulturarbetarförbundet anför liknande farhågor. LO
framhåller i detta sammanhang deltidsarbetande och
säsonganställda inom den privata tjänstesektorn och
offentlig förvaltning, varav merparten är kvinnor.
Det föreslagna arbetsvillkoret bör därför inte
införas utan att man först undersökt vilka effekter
det har. SACO pekar på sambandet med förslagen i
Arbetsrättskommitténs betänkande "Ny
anställningsskyddslag" (SOU 1993:32) i fråga om
utökade möjligheter till provanställning och
visstidsanställning. Om förslagen i det betänkandet
genomförs kommer det att bli betydligt vanligare
med korta anställningar för personer som är
nytillträdande på arbetsmarknaden. Det kommer
därför att bli betydligt vanligare att perioder av
arbetslöshet och perioder av arbete avlöser
varandra i början av den yrkesverksamma tiden.
Detta får betydelse inte minst för många av de
nyutbildade akademikergrupperna under många år
framöver. TCO anser att den framtida
arbetslöshetsförsäkringen bör bygga vidare på och
ta tillvara de positiva delarna av dagens
arbetslöshetsförsäkring. De nuvarande
kvalifikationskraven och ersättningsperioderna kan
bilda utgångspunkt. Andelen arbetslösa som får
ersättning skulle utvidgas genom ökade möjligheter
att uppfylla kvalifikationsvillkoren genom
deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Musikerförbundet och Kulturarbetarförbundet finner
det nu gällande arbetsvillkoret vara väl avvägt och
påpekar att kontraktsanställningar som ges
medlemmarna vanligtvis löper i högst en månad,
vilket är för kort tid för att uppfylla det
föreslagna allmänna villkoret. Vid en kontroll en
vecka i maj 1993 skulle 18 % av de då
nytillkommande arbetslöshetsfallen som uppfyllde
det gällande arbetsvillkoret inte ha klarat det
föreslagna nya arbetsvillkoret. Folksam anser att
det gällande arbetsvillkoret innebär en lämplig
avgränsning mellan vilka grupper som bör anses vara
etablerade på arbetsmarknaden och de som bör anses
inte vara det. SO anser att ersättningsrätten skall
bygga på ett och samma arbetsvillkor oavsett
antalet tidigare ersättningsperioder. SO finner
vidare att reglerna om arbetsvillkor och
arbetsutbud inte är synkroniserade i förslaget. AMS
anser för sin del vidare att två arbetsvillkor
skulle komplicera regelsystemet i onödan. AMS anser
dock att utredaren i princip har rätt i att
arbetsvillkoret måste vara utformat så att det
säkrar att den försäkrade har en aktiv och
tillräcklig anknytning till arbetsmarknaden och
föreslår i stället ett arbetsvillkor, lika för
såväl nytillträdande som för utförsäkringshotade,
exempelvis 350 timmar på fem månader med minst
70 timmar per månad under en ramtid på tolv
månader.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 6 § första
stycket 2 ALF-lagen föreskrivs ett arbetsvillkor
som innebär att den arbetslöse inom en ramtid av
tolv månader omedelbart före arbetslösheten skall
ha utfört förvärvsarbete under minst 75 dagar
fördelade på minst fyra månader för att vara
berättigad till ersättning. Hänsyn tas endast till
dag då arbete utförts i minst tre timmar. Enligt
6 § KAS-lagen föreskrivs ett arbetsvillkor som
innebär att stödtagaren skall ha utfört
förvärvsarbete i minst fem månader inom en ramtid
av tolv månader. Härvid tas endast hänsyn till
månad då förvärvsarbete utförts minst 75 timmar.
Med förvärvsarbete jämställs enligt 7 § första
stycket 1-4 ALF-lagen och 7 § 2-4 KAS-lagen tid då
den arbetslöse deltagit i och fullföljt
arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad
rehabilitering för vilken statligt
utbildningsbidrag utgått, fullgjort värnplikt eller
åtnjutit föräldrapenningförmån enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, haft semester
eller eljest varit ledig av annan anledning än
sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barns födelse
med helt eller delvis bibehållen lön. I fråga om
tid då värnpliktstjänstgöring fullgjorts eller
föräldrapenningförmån åtnjutits kan högst två
månader jämställas med förvärvsarbete enligt de
båda lagarna. Enligt 7 § 1 KAS-lagen räknas som
jämställd tid också tid då stödtagaren i enskilt
hem vårdat åldring eller handikappad i sådan
utsträckning att stödtagaren varit förhindrad att
stå till arbetsmarknadens förfogande. Vid
bestämmande av den ramtid på tolv månader inom
vilket arbetsvillkoret skall fullgöras bortses
enligt 8 § i AFL-lagen och 8 § i KAS-lagen från
viss tid (överhoppningsbar tid). Hit hör tid då den
arbetslöse varit hindrad att arbeta på grund av
bl.a. styrkt sjukdom och vård av eget barn eller
adoptivbarn som inte har fyllt två år. Tiden
tillgodoräknas som överhoppningsbar tid under
förutsättning att den inte skall tillgodoräknas som
jämställd tid enligt 7 § i de båda lagarna enligt
vad som nyss sagts. Enligt 8 § andra stycket
KAS-lagen får den överhoppningsbara tiden inte
beaktas för längre tid än två år. Någon motsvarande
begränsning finns inte i ALF-lagen.
Av den redovisning som nu lämnats framgår att
arbetsvillkoret i KAS skiljer sig från det i
arbetslöshetsförsäkringen. Genomförandet av en
allmän arbetslöshetsförsäkring förutsätter att
ersättning ges på lika villkor och därför bör ett
och samma arbetsvillkor gälla för såväl KAS som
försäkringen.
I likhet med utredaren anser vi att den
arbetslöse bör ha en relativt stark anknytning till
arbetsmarknaden för att vara berättigad till under-
stöd. Detta bör också avspegla sig i
arbetsvillkoret. Enligt vår bedömning bör därför
den försäkrade för att vara berättigad till
ersättning ha utfört förvärvsarbete i minst
5 månader inom en ramtid av 12 månader omedelbart
före arbetslösheten. För att en månad skall få
tillgodoräknas bör förvärvsarbete ha utförts i
minst 75 timmar under månaden. Genom vårt förslag
kommer samma arbetsvillkor att gälla för såväl KAS
som för försäkringen.
Utredarens förslag i övrigt rörande
arbetsvillkorets utformning bereds vidare i
regeringskansliet. Vi är alltså för närvarande inte
beredda att lägga något ytterligare förslag i denna
del. En förändring av arbetsvillkoren har även
effekter inom andra områden som t.ex. utformning
och användning av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. Vi kommer därför att följa upp
effekterna av den föreslagna förändringen och vara
beredda att återkomma med förslag om detta kan
anses erforderligt.
Däremot finner vi i fråga om den
överhoppningsbara tiden att det inte finns några
godtagbara skäl för att i KAS ha en annan reglering
än den i försäkringen. Begränsningen i KAS-lagen
att den överhoppningsbara tiden inte får beaktas
för längre tid än två år bör därför slopas.
Våra förslag förutsätter ändring i 6 § AFL-lagen
och 8 § KAS-lagen.
6.2 Normalarbetstid
Regeringens förslag: Dagpenningen skall beräknas på
den dagsförtjänst som den försäkrade vanligen fick
under den arbetstid som var normal för denne i det
arbete som lagts till grund för arbetsvillkorets
uppfyllande.
Utredarens förslag: Överensstämmer i aktuella
delar i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i denna
del inte kommenterat utredarens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt
huvudregeln i 20 § första stycket ALF-lagen lämnas
ersättning med 80 % av den arbetslöses
dagsförtjänst. Av 20 § andra stycket framgår att
med dagsförtjänst menas en femtedel av den
veckoinkomst eller, i fråga om en försäkrad med
månadslön, en tjugotvåendel av den månadsinkomst,
som den försäkrade före arbetslöshetens inträde
vanligen åtnjöt under arbetstid som var normal för
den försäkrade. Avgörande för dagpenningens storlek
är således dagsförtjänsten under den
normalarbetstid som den försäkrade skall ha anses
haft före arbetslöshetens inträde.
Enligt 15 § andra stycket AFL-lagen kan en
försäkrad under en pågående ersättningsperiod
kvalificera sig för en ny ersättningsperiod,
nämligen om han under perioden på nytt uppfyllt
arbets- och karensvillkoret.
Det aktuella lagrummet innebär således att en
arbetslös under en pågående ersättningsperiod genom
arbete - om han är deltidsarbetslös - eller genom
vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som t.ex.
arbetslivsutveckling och arbetsmarknadsutbildning,
kan kvalificera sig för en ny ersättningsperiod,
som kan påbörjas omedelbart efter att den första
ersättningsperioden avslutats.
Som nyss sagts framgår av huvudregeln i 20 §
andra stycket, att till grund för beräkningen av
dagpenningen läggs den dagsförtjänst som den
försäkrade erhöll under den arbetstid som var
normal för honom före arbetslöshetens inträde. I
praxis har denna formulering i fråga om de
deltidsarbetslösa tolkats så att den för
beräkningen relevanta tidpunkten är det
heltidsarbete som närmast föregått
ersättningsperiodens början, oavsett hur långt
tillbaka i tiden detta heltidsarbete ligger.
Den nu beskrivna tillämpningen av 20 § andra
stycket i kombination med reglerna om
återkvalificering i 15 § andra stycket och
slopandet av den s.k. 150-dagarsregeln för
deltidsarbetslösa (bet. 1992/93:AU17, rskr.
1992/93:202) har medfört att det skapats "eviga"
ersättningsperioder, innebärande att också den som
måste anses vara etablerad i ett deltidsarbete får
inkomstutfyllnad från försäkringen motsvarande
skillnaden mellan lönen i deltidsarbetet och lönen
i det heltidsarbete han en gång hade. Ett system
som ger sådana effekter strider naturligtvis mot
avsikten med arbetslöshetsförsäkringen, som är att
ge ett ekonomiskt skydd under en övergångsperiod då
den arbetslöse anpassar sig till de nya
förhållanden som råder. Arbetslöshetsförsäkringen
måste också harmoniera med arbetsmarknadspolitiken.
En av arbetsmarknadspolitikens målsättningar är att
skapa förutsättningar för en arbetsmarknad där
människor kan få ett arbete som motsvarar deras
önskemål om arbetstid (arbetsutbud).
Hittillsvarande praxis för tillämpningen av
reglerna för deltidsarbetslösa innebär snarast en
konservering av en struktur på arbetsmarknaden som
innebär att människor inte kan få ett arbete som
motsvarar deras arbetsutbud och knappast heller har
tillräckliga ekonomiska incitament för att önska
sig ett sådant. Enligt vår uppfattning bör
normalarbetstiden i stället relateras till det
arbete som ligger till grund för arbetsvillkorets
uppfyllande. För en deltidsarbetslös innebär detta
att det är det arbete som utförts under
ersättningsperioden och som kvalificerat till en ny
ersättningsperiod som utgör utgångspunkten för
normalarbetstidens beräkning i den nya
ersättningsperioden. För de som utöver sin
förvärvsinkomst uppbär arbetslöshetsersättning som
inkomstutfyllnad ("fyllnadsmarkerar") innebär denna
förändring att det oftast inte kommer att utges
någon ersättning i den nya ersättningsperioden.
Enligt vad regeringen har erfarit har beträffande
heltidsarbetslösa utvecklats en praxis som innebär
att som normalarbetstid skall gälla den arbetstid
som den arbetslöse haft under de tre
kalendermånader som innehåller flest arbetade
timmar under ramtiden. Det är således dagsför-
tjänsten under dessa tre månader som läggs till
grund för att beräkna dagpenningens storlek. Den av
oss nu föreslagna regleringen innebär självfallet
att dagpenningen även för heltidsarbetslösa skall
beräknas på den dagsförtjänst som den försäkrade
vanligen fick under den arbetstid som var normal
för denna i det arbete som lagts till grund för
arbetsvillkorets uppfyllande.
Vårt förslag förutsätter ändring i 20 §
ALF-lagen.
6.3 Avgångsvederlag
Regeringens förslag: Tid då den arbetslöse från en
arbetsgivare får annan ersättning än pension på
grund av anställningens upphörande
(avgångsvederlag) skall jämställas med tid under
vilken en arbetslös utfört förvärvsarbete i fråga
om tillgodoräkningsbar tid för uppfyllande av
arbetsvillkoret. Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer bemyndigas att meddela
föreskrifter om beräkning av denna tid.
Utredarens förslag: Utredaren har föreslagit att
avgångsvederlaget skall minska dagpenningens
storlek till den del avgångsvederlaget jämte
förmåner från grund- och tilläggsförsäkring medför
att kompensationen överstiger 80 % av
inkomstförlusten. Hänsyn tas till avgångsvederlag
som är tillgängligt för lyftning inom en tidsrymd
av 18 månader före och 36 månader efter
arbetslöshetens inträde. Från minskningen skall
dock undantas
- belopp som motsvarar normal genomsnittlig lön
inkl. semesterersättning jämte uppsägningslön under
tid som avses i 11 § anställningsskyddslagen eller
den längre tid som gäller enligt kollektivavtal,
- en månadslön utöver vad som anges ovan och,
- belopp som lämnas som allmänt skadestånd.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har
inte närmare kommenterat förslaget. Statens
Arbetsgivarverk delar utredningens synsätt men
finner det dock vara tveksamt om en reduktion av
ersättningen från en statlig försäkring med alltför
generösa ersättningar av annat slag skulle fungera
praktiskt. Enligt verket medför förslaget risk för
en för stor kontrollapparat. Juridiska fakulteten
vid Lunds universitet anser att förslaget medför en
mycket markant inskränkning av den avtalsfrihet som
har rått på detta område. Arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetslöshetskassornas Samorganisation och
Tjänstemännens Centralorganisation avstyrker
förslaget. AMS uppfattning överensstämmer med
regeringens förslag. SO liksom TCO anser att
förslaget skulle kunna försvåra en nödvändig
omstrukturering av arbetsmarknaden. SO anser vidare
att det också erbjuder kontrollsvårigheter. Den
föreslagna regleringen skulle innebära att kassorna
tvingas bygga upp en apparat för att kontrollera
situationer som ligger utanför den arbetslösa
tiden, i vissa fall t.o.m. efter det att medlemmen
har blivit utförsäkrad. SO finner det också oklart
hur den föreslagna regeln avses tillämpas på t.ex.
avtal om avgångsbidrag eller trygghetsrådens stöd
till arbetslösa eller det avtal om tillfälligt
utförsäkringsskydd som LO och SAF nyligen avtalat
om. TCO anför också att avgångsvederlag inte är ett
entydigt begrepp utan innefattar ersättningar av
olika slag.
Skälen för regeringens förslag: I årets
kompletteringsproposition (prop. 1992/93:150
bil. 8) föreslog regeringen en förbättrad
samordning mellan avgångsvederlagen och
arbetslöshetsersättningarna. När förslaget
behandlades i riksdagen uppkom ett antal
frågeställningar, som bedömdes vara av en sådan
beskaffenhet att de borde analyseras innan beslut
kunde fattas i denna fråga. Riksdagen har därför
avslagit förslaget och givit regeringen i uppdrag
att återkomma med förslag rörande avgångsvederlagen
efter att en analys gjorts av de resta
frågeställningarna (prop. 1992/93:150 bil. 8, bet.
1992/93:AU20, rskr. 1992/93:431).
Riksdagen har konstaterat att det är en utbredd
företeelse på arbetsmarknaden att olika slag av
ersättningar utbetalas till en arbetstagare som
blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Enligt
riksdagen är möjligheten att ekonomiskt kompensera
arbetstagare som blir övertaliga många gånger en
förutsättning för att en nödvändig
strukturomvandling skall komma till stånd. Den av
regeringen föreslagna regleringen skulle enligt
riksdagen kunna leda till att önskvärda
strukturomvandlingar motverkas.
Samtidigt med förslaget om samordning av
avgångsvederlag med arbetslöshetsersättning,
föreslog regeringen i kompletteringspropositionen
att utbildningsbidragen vid
arbetsmarknadsutbildning skulle minskas med
uppsägningslön under tid då det inte finns
arbetsplikt och med avgångsvederlag. Detta
motiverades med att sådana ersättningar är en del
av företagens kostnader för avveckling av
arbetskraft och att det inte fanns skäl för staten
att bära någon del av dessa kostnader. Riksdagen
godkände regeringens förslag angående
utbildningsbidragen (prop. 1992/93:150 bil. 8, bet.
1992/93:FiU30, rskr. 1992/93:447). Enligt vår
mening bör en förbättring ske av samordningen
mellan arbetslöshetsersättningarna och
avgångsvederlagen av samma skäl som regeringen
redogjort för i fråga om utbildningsbidragen. Vi
vill även framhålla att det är aktörerna inom en
viss bransch som kan påverka innehållet i de
överenskommelser om övergångsvederlag som träffas.
Det kan då inte anses rimligt att staten, ytterst
skattebetalarna, via arbetslöshetsersättningarna
skall vara med och bära kostnaderna för dessa
överenskommelser. I detta sammanhang vill vi även
peka på att möjligheten att förtidspensionera äldre
arbetskraft av arbetsmarknadsskäl, de s.k.
58,3-pensioneringarna, tagits bort.
Riksdagen uppmärksammade vidare att det finns
kollektivavtal inom såväl offentlig som privat
sektor om avgångsersättningar. Dessa ersättningar
betalas ut av stiftelser och fonder och inte av en
arbetsgivare. Enligt riksdagen borde regeringen
analysera om även sådana ersättningar skall
samordnas med arbetslöshetsförsäkringen och KAS.
Endast den som saknar förvärvsinkomster betraktas
som arbetslös i ALF-lagens och KAS-lagens mening.
Till förvärvsinkomster räknas lön, uppsägningslön,
avgångsvederlag och andra ersättningar som
utbetalas av arbetsgivaren på grund av ett
anställningsförhållande. Under den tid sådana
förvärvsinkomster lämnas är vederbörande inte
berättigad till arbetslöshetsersättning men skall å
andra sidan tillgodoräknas tiden för uppfyllande av
det arbetsvillkor som uppställs som
kvalifikationsgrund för en ersättningsperiod. Genom
en utveckling i praxis har avgångsvederlagen kommit
att behandlas något annorlunda än andra förvärvsin-
komster, nämligen på det sättet att den tid under
vilken vederbörande anses som arbetslös har
begränsats till den uppsägningstid som gäller för
denne enligt anställningsskyddslagens regler, dvs.
högst sex månader, även om vederlaget motsvarat
betydligt fler månadslöner. I skatte- och
socialförsäkringslagstiftningen finns numera inte
någon motsvarande begränsning. Hela
avgångsvederlaget beskattas som inkomst av tjänst.
Arbetstagaren får - upp till sju och en halv gånger
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring per
kalenderår - tillgodoräkna sig hela beloppet som
pensionsgrundande inkomst för ATP och som
sjukpenninggrundande inkomst för sjukpenning m.fl.
dagersättningar. En arbetsgivare betalar
arbetsgivaravgifter på hela beloppet enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter. Mot denna bakgrund
finns det enligt regeringens uppfattning numera
föga skäl att bibehålla skillnaden mellan
avgångsvederlag och andra förvärvsinkomster när det
gäller arbetslöshetsersättning. Det kan i det
sammanhanget påpekas att uppsägningslön, under tid
då arbetstagaren inte behöver stå till arbetsgivar-
ens förfogande, och avgångsvederlag kan vara
utbytbara i en förhandling mellan arbetsgivare och
arbetstagare.
Avgångsersättningar eller andra sådana
ersättningar som utbetalas genom försäkringar eller
av parterna gemensamt uppbyggda fonder utgör
däremot inte förvärvsinkomster och har därför
heller inte någon relevans för
arbetslöshetsbegreppet i ALF-lagen och KAS-lagen.
Av samma skäl gäller för den typen av ersättningar
t.ex. att ersättningen inte grundar någon rätt till
ATP eller till sjukpenning och inte heller läggs
till grund för uttag av arbetsgivaravgifter. Av
20 § ALF-lagen framgår emellertid att sådana
ersättningar, liksom t.ex. tjänstepension, skall
leda till att dagpenningen från
arbetslöshetsförsäkringen minskas. Beräkningen av
dagpenningen kommer i ett sådant fall att grundas
på den aktuella dagsförtjänsten minskad med summan
av den eller de andra ersättningarna. Är dessa
ersättningar större än dagsförtjänsten, lämnas
självfallet inte någon dagpenning. Den som mottar
sådana ersättningar är dock likafullt att betrakta
som arbetslös i KAS-lagens och ALF-lagens mening.
Följaktligen får tid då ersättningar av detta slag
lämnas inte heller tillgodoräknas för uppfyllande
av arbetsvillkoret. Till saken hör också att
regeringens förslag i kompletteringspropostionen
motiverades med bl.a. att avgångsvederlagen borde
behandlas på samma sätt såväl i ALF-lagens och
KAS-lagens mening som i skatterättslig och
socialförsäkringsrättslig mening och alltså beaktas
fullt ut.
Det framgår av det vi anfört att vi anser att det
inte finns några skäl för att omdefiniera
arbetslöshetsbegreppet för anställda i KAS och
arbetslöshetsförsäkringen. Enligt vårt förmenande
är det nuvarande arbetslöshetsbegreppet väl avvägt.
Regeringens förslag berör arbetslöshetsbegreppet
och riksdagen har därför rest frågor om hur detta
begrepp i lagstiftningen för de kontanta
understöden förhåller i sig förhållande till
motsvarande begrepp i fråga om de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Som vi
redogjort för bygger arbetslöshetsbegreppet för
anställda i arbetslöshetsförsäkringen och KAS på
att den sökande saknar förvärvsinkomster. De
arbetsmarknadspolitiska insatserna har ett annat
och vidare syfte än att blott erbjuda kontantstöd
och riktar sig följaktligen i huvudsak till den som
saknar förvärvsarbete. Regeringens förslag innebär
således inte någon förändring på denna punkt. Redan
med nuvarande regelverk kan den som inte är att
betrakta som arbetslös enligt ALF-lagen och
KAS-lagen anvisas en arbetsmarknadspolitisk åtgärd
om han eller hon saknar ett förvärvsarbete eller -
i vissa fall - har ett förvärvsarbete men riskerar
att mista detta. Enligt vår bedömning är därför
vårt förslag i fråga om avgångsvederlagen förenligt
med det arbetsmarknadspolitiska regelverket. Detta
är också utgångspunkten för regeringens förslag i
kompletteringspropositionen, vilka godtagits av
riksdagen, i fråga om nya samordningsbestämmelser
för utbildningsbidraget vid
arbetsmarknadsutbildning. Det föreslogs att t.ex.
uppsägningslön och avgångsvederlag skulle minska
dagpenningen om sagda förvärvsinkomster lämnades
samtidigt. Sådana förvärvsinkomster föreslogs
däremot inte påverka möjligheten att anvisa någon
arbetsmarknadsutbildning.
Också själva konstruktionen av regeringens
förslag till samordningsregel har föranlett
riksdagen att resa ett par frågeställningar.
Riksdagen har velat veta om samordningen skall ske
på grundval av ett avtal om avgångsvederlag eller
om en förutsättning skall vara att beloppet
faktiskt betalats ut. Dessutom har frågan rests om
samordning skall ske i det fall när ett
avgångsvederlag som utbetalats förbrukats innan
frågan om samordning aktualiserats.
Av den av Lagrådet granskade och utan erinran
godtagna lagtexten framgår att det är rätten till
avgångsvederlaget som omfattas av regleringen i
regeringens förslag. Utgångspunkten är alltså
densamma som i fråga om rätt till uppsägningslön
under tid då arbetsgivaren befriat arbetstagaren
från arbetsplikt. Själva betalningsåtgärden är
således utan betydelse för om samordningsregeln
skall tillämpas. Det torde för övrigt vara förenat
med betydande tillämpningssvårigheter att knyta
tillämpningen av samordningsregeln till
betalningsåtgärden. Vad gäller den andra
frågeställningen kan vi konstatera att det finns
personer med anställningar som upphör under hösten
1993 och våren 1994 samtidigt som dessa personers
avtal om avgångsvederlag ingåtts före denna tid-
punkt. Dessa personer kanske skulle ha begärt ett
högre avgångsvederlag i förhandlingen med
arbetsgivaren om de känt till att regeringen avsåg
att föreslå att hela summan av avgångsvederlaget
skulle vara kvalificerade för uppfyllande av
arbetsvillkoret och därmed också för uttolkningen
av arbetslöshetsbegreppet i KAS och i försäkringen.
För att ge parterna på arbetsmarknaden en rimlig
frist att anpassa sig till de nya reglerna bör
regeringens förslag till samordningsregel inte
tillämpas på anställningar som upphör före den
1 juli 1994.
Resultatet av den genomgång som gjorts av de av
riksdagen resta frågeställningarna är sådant att vi
nu föreslår en reglering som bortsett från
övergångsregleringen överensstämmer med den i
kompletteringspropositionen.
Samordningen mellan arbetslöshetsersättningarna
och avgångsvederlagen bör således ske genom att
avgångsvederlaget skall jämställas med
förvärvsarbete i fråga om tillgodoräkningsbar tid
för uppfyllandet av arbetsvillkoret. Detta bör
åstadkommas genom att avgångsvederlaget beräknas
avse en viss tid från anställningens upphörande.
Utgångspunkten för beräkningen bör vara
avgångsvederlagets storlek i förhållande till
storleken av den försäkrades genomsnittliga
månadsinkomst i anställningen under en viss period.
Det bör emellertid ankomma på regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter om den närmare beräkningen av denna
tid. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bör därför bemyndigas att meddela sådana
föreskrifter.
En konsekvens av att avgångsvederlaget omräknas
till viss tid som skall jämställas med
förvärvsarbete i fråga om tillgodoräkningsbar tid
för uppfyllande av arbetsvillkoret, är att den
försäkrade för samma tid inte är att anse som
arbetslös i ALF-lagens och KAS-lagens mening och
följaktligen inte heller är berättigad till
arbetslöshetsersättning. Den tid som
avgångsvederlaget enligt vad nu sagts skall
beräknas avse, skall i detta hänseende alltså
behandlas på samma sätt som övriga i 7 § lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring angivna
situationer, t.ex. tid då den sökande har semester.
Enligt vår åsikt bör den föreslagna samordningen
gälla även i fråga om KAS.
Vårt förslag förutsätter ändring i 7 § i lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och i lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.
6.4 Vissa frågor i övrigt om
arbetslöshetsersättning
Ersättningsperiodens längd för vissa
deltidsarbetslösa
Av 24 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
framgår att regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, Arbetsmarknadsstyrelsen, får
föreskriva om begränsningar i ersättningsrätten för
den som regelbundet utför deltidsarbete under
veckor då han eller hon i övrigt är arbetslös, om
det finns särskilda skäl för det. En likalydande
bestämmelse finns i 15 § lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd. Fram till den 1 maj
1993 gällde enligt förordningsbestämmelser att en
sådan deltidsarbetslös endast fick 150
ersättningsdagar om han eller hon inte
kvalificerade sig för en ny ersättningsperiod.
Efter beslut av riksdagen (bet. 1992/93:AU17, rskr.
1992/93:202) slopades bestämmelserna. I ärendet
uttalade riksdagen bl.a. följande: I det längre
perspektivet finns det skäl att överväga en
tidsmässig begränsning av ersättningsrätten vid
deltidsarbetslöshet. Försäkringen har karaktär av
en omställningsförsäkring; skyddet är även vid hel
arbetslöshet begränsat i tiden. Som reglerna
fungerar i dag kan en person med ett lågt antal
ersättningsdagar under beräkningsveckan uppbära
arbetslöshetsersättning under tidsperioder som är
betydligt längre än den normalt maximala
ersättningsperioden om 300 dagar. Det kan
ifrågasättas om detta verkligen överensstämmer med
försäkringens karaktär och syfte.
De nuvarande ersättningsreglerna för
deltidsarbetslösa medför att
arbetslöshetsersättning ytterst kan komma att utges
under 300 veckor i en och samma ersättningsperiod.
Det kan, som också riksdagen funnit, ifrågasättas
om detta verkligen överensstämmer med försäkringens
karaktär och syfte. Regeringen avser därför att
uppdra åt Arbetsmarknadsstyrelsen att redovisa hur
en rimlig och rättvis kalendertidsbaserad
begränsning kan åstadkommas av rätten till
ersättning i samma ersättningsperiod för den som
regelbundet utför deltidsarbete under veckor då han
eller hon i övrigt är arbetslös.
Karenstidsreglering för vissa deltidsarbetslösa
I årets kompletteringsproposition (1992/93:150,
bil. 8) föreslogs, i fråga om den som regelbundet
utför deltidsarbete under veckor då han i övrigt är
arbetslös, att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer skulle få föreskriva om
karenstid utöver vad som följer av lagen, om det
finns särskilda skäl för det. I denna del anförde
regeringen bl.a. följande: En arbetslös som
regelbundet utför deltidsarbete under veckor då han
eller hon i övrigt är arbetslös kan komma att
uppbära ersättning under en tidsperiod som är
längre än 14 månader. I förhållande till andra
grupper av arbetslösa ter det sig inte rättvist om
ersättning i dessa fall skall kunna lämnas under så
långa tidsperioder utan att karensvillkoret på nytt
uppfylls. Den som är helt arbetslös eller den som
utför deltidsarbete som inte är regelbundet
utförsäkras efter ca 14 kalendermånader. Därefter
måste han eller hon genom arbete eller någon
arbetsmarknadspolitisk åtgärd kvalificera sig för
en ny ersättningsperiod. Innan den arbetslöse på
nytt kan få ersättning måste han eller hon dessutom
fullgöra en ny karenstid.
Förslaget godtogs av riksdagen (bet.
1992/93:AU20, rskr. 1992/93:431). Riksdagen
förutsatte emellertid att eventuella föreskrifter
om begränsningar i ersättningsrätten, och därmed
troligen ett mer detaljreglerat och administrativt
betungande system, vägdes noga mot eventuella
besparingseffekter. Riksdagen förutsatte vidare att
regeringen senast i samband med budgetpropositionen
lämnar en redovisning beträffande de föreskrifter
som kan ha utfärdats med stöd av bemyndigandet.
De i 24 § lagen om arbetslöshetsförsäkring och
15 § tredje stycket lagen om kontant
arbetsmarknadsstöd gjorda ändringarna i berört av-
seende trädde i kraft den 6 september 1993. Genom
förordning med ikraftträdande samma tidpunkt fördes
bemyndigandet att meddela föreskrifter vidare till
Arbetsmarknadsstyrelsen.
Regeringen avser att uppdra åt
Arbetsmarknadsstyrelsen att redovisa hur
bemyndigandet använts.
Företagarbegreppet
Under våren 1993 uttalade riksdagen (bet.
1992/93:AU17, rskr. (1992/93:202) att
företagarbegreppet i arbetslöshetsförsäkringen och
KAS hade kommit att ges en alltför vidsträckt
tolkning. Anhöriga till företagare hade i praxis,
om de som anställda aktivt deltagit i rörelsen,
jämställts med företagare även om de inte ägde
någon andel i företaget. Enligt riksdagen borde
enbart den som i praktiken hade ett väsentligt
inflytande över verksamheten betraktas som
företagare - och därmed omfattas av det strängare
arbetslöshetsbegrepp som gäller för företagare.
Enligt riksdagen borde en grundläggande
förutsättning för att betraktas som företagare
också vara att vederbörande själv ägde någon del av
företaget. Regeringen ålades att skyndsamt
återkomma med lagförslag i enlighet med vad
riksdagen uttalat.
Regeringen lade i kompletteringspropositionen
(1992/93:150, bil. 8) fram ett förslag i enlighet
med riksdagsbeställningen. Förslaget godtogs av
riksdagen (bet. 1992/93:AU20, rskr. 1992/93:431).
Ändringarna i lagen om arbetslöshetsförsäkring och
lagen om kontant arbetsmarknadsstöd i berört
avseende trädde i kraft den 6 september 1993.
Det är från olika synpunkter - bl.a.
konkurrenssynpunkt - viktigt att den förmånliga
behandling som anhöriga till företagare ges genom
nämnda lagändring inte leder till ett ökat missbruk
av förmånerna vid arbetslöshet. Regeringen avser
därför att uppdra åt Arbetsmarknadsstyrelsen att
granska tillämpningen av det nya företagarbegreppet
och återkomma till regeringen med en redovisning
härom.
Arbetslöshetsbegreppet för företagare
Enligt nuvarande bestämmelser anses en företagare
arbetslös, när hans eller hennes personliga
verksamhet i rörelsen upphört annat än tillfälligt,
om inte Arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl
föreskriver annat. Denna bestämmelse innebär i
princip att en företagare skall ha definitivt
avvecklat sin rörelse för att vara berättigad till
KAS eller ersättning från
arbetslöshetsförsäkringen.
Kravet att en företagare skall ha lämnat sin
rörelse för att anses som arbetslös innebär i
allmänhet att han eller hon skall ha sålt fast
egendom och rörelsetillgångar. Fortsatt innehav av
fast egendom eller annan rörelsetillgång av
betydande värde utgör skäl för att ifrågasätta om
företagarens personliga verksamhet i rörelsen
verkligen upphört.
I kompletteringspropositionen för budgetåret
1993/94 (prop. 1992/93:150, bil. 8) föreslogs att
regeringen skulle ges bemyndigandet att meddela
föreskrifter om undantag från det annars gällande
kravet på att rörelsen skall ha upphört annat än
tillfälligt för att ersättning skulle kunna lämnas.
Riksdagen beslutade (rskr. 1992/93:431) att i
enlighet med arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU20 Arbetslöshetsersättning m.m. dels
avslå regeringens förslag, dels ge regeringen i
uppdrag att skydsamt återkomma i denna fråga.
I det nämnda betänkandet anfördes att utredningen
om en ny arbetslöshetsförsäkring fått i uppdrag att
överväga frågan för hur ett skydd för företagare
borde konstrueras som å ena sidan är ekonomiskt och
socialt acceptabelt men å andra sidan inte
snedvrider konkurrensen. Därefter anförde utskottet
följande: "Utskottet instämmer i och för sig i vad
som sägs i propositionen om vikten av att
åstadkomma förhållanden som skapar nya företag och
ger tillväxt i små och medelstora företag. Från den
synpunkten kan man ifrågasätta ett regelsystem som
kan innebära att en arbetslös måste göra sig av med
sitt företag för att ha rätt till ersättning ur
försäkringen. Företaget är ju ofta den möjlighet
som ges att åter få fotfäste på den reguljära
arbetsmarknaden. Som anförs i propositionen kan
detta knappast stå i överensstämmelse med arbets-
marknadspolitikens målsättningar. Denna aspekt
måste dock vägas bl.a. mot risken för
konkurrenssnedvridning. Utskottet anser därför att
frågan ifall arbetslöshetsersättning skall kunna
utges även i samband med tillfälliga uppehåll är av
sådan art att den bör beredas sedan den nyssnämnda
utredningen lagt fram sitt förslag, bl.a. då det
inte kan uteslutas att lagstiftning blir
erforderlig." Mot angiven bakgrund förklarade sig
utskottet inte vara berett att medge regeringen
rätt att föreskriva undantag från regeln.
Bemyndigandet för Arbetsmarknadsstyrelsen att före-
skriva om undantag kvarstod dock.
Betänkandet från utredningen om en ny
arbetslöshetsförsäkring har avlämnats och
remissbehandlats. Utredarens förslag innebär att en
företagare i vissa fall skall ges rätt till
ersättning även i samband med ett tillfälligt
uppehåll i rörelsen. Innan ersättning kan utges i
en sådan situation skall företagaren emellertid ha
varit arbetslös under 60 dagar (karensvillkor).
Därutöver föreslås att arbetslöshetskassan skall
kunna kräva att företagaren styrker sin rätt till
ersättning genom inyg utfärdat av kvalificerad
revisor efter genomgång av företagets bokföring.
Som riksdagen framhållit måste intresset av att
åstadkomma förhållanden som skapar nya företag och
ger tillväxt i små och medelstora företag vägas mot
risken för konkurrenssnedvridning. Det är därför
viktigt att konsekvenserna av föreslagna
förändringar av företagarreglerna blir genomlysta.
Mot denna bakgrund lägger vi inte fram något
förslag nu om förändrade regler. Denna fråga kommer
att bli föremål för en fortsatt beredning, vars
syfte är att en proposition kan föreläggas
riksdagen.
Rätt till arbetslöshetsersättning vid utövande av
bisyssla
Enligt 23 § andra stycket ALF-lagen tas vid
beräkning av arbetslöshet inte hänsyn till en
bisyssla som den försäkrade före arbetslöshetens
inträde varaktigt bedrivit vid sidan av
heltidsarbete, om bisysslan inte utvidgas under
arbetslösheten och inte hindrar denne från att anta
erbjudet lämpligt arbete. Någon begränsning för hur
stora inkomster som bisysslan får inbringa finns
däremot inte.
De nuvarande reglerna på denna punkt innebär
alltså att bisysslan kan inbringa mycket stora
inkomster utan att detta i sig påverkar rätten till
kontant understöd vid arbetslöshet. Det har på
olika sätt i den allmänna debatten framkommit att
personer som genom sina bisysslor haft årsinkomster
som motsvarat en eller flera normala årslöner också
samtidigt varit berättigade till KAS eller
ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Enligt
regeringens uppfattning skall de kontanta
understöden vid arbetslöshet syfta till att ge ett
grundläggande inkomstskydd. Det framstår då som
stötande att personer med stora förvärvsinkomster
samtidigt kan få en oreducerad
arbetslöshetsersättning. Regeringen avser därför
att uppdra åt Arbetsmarknadsstyrelsen att lämna
förslag till hur en rimlig och rättvis begränsning
kan åstadkommas av rätten till arbetslöshetsersätt-
ning i samband med bisysslor.
7 Kommentarer till lagförslagen
7.1 Lagen om allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet
1 §
Av paragrafen framgår att en avgift för
finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet
skall betalas för varje år. Avgiften tas ut på
inkomst som preciseras i 2 §. Med år avses
beskattningsår.
För beskattningsåret 1994 utgör avgiften 1 % av
det inkomstunderlag som anges i 2 §. Fr.o.m.
beskattningsåret 1995 utgör avgiften 2 % av detta.
2 §
I paragrafen anges hur underlaget för beräkning av
avgiften skall bestämmas. Underlaget utgörs av
summan av sådan inkomst av anställning som avses i
11 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
och sådan inkomst av annat förvärvsarbete som avses
i 11 kap. 3 § samma lag. Den del av summan som
överstiger sju och en halv gånger det vid årets
ingång gällande basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring ingår dock inte i beräkningsunderlaget.
Något basbeloppsavdrag som vid fastställande av
pensionsgrundande inkomst skall inte göras.
Inkomsten beaktas även om pensionsgrundande inkomst
inte skall fastställas enligt 11 kap. 1 § andra
stycket nämnda lag, t.ex. för den som före 65 års
ålder uppbär hel ålderspension. I paragrafen
fastslås vidare att endast inkomster för vilka den
som uppbär inkomsten är skattskyldig enligt
kommunalskattelagen skall ingå i beräk-
ningsunderlaget för avgiften. Detta medför bl.a.
att den som endast är skattskyldig enligt lagen
(1958:295) om sjömansskatt eller lagen (1991:586)
om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta inte
blir avgiftsskyldig enligt denna lag.
3 §
Av paragrafen framgår att avgift inte skall betalas
av den som har fyllt 65 år vid beskattningsårets
ingång. Befriad från avgiftsskyldighet är vidare
den som har en inkomst enligt 2 § som understiger
25 % av det vid årets ingång gällande basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring. Den vars inkomst
överstiger nämnda gräns skall däremot debiteras
avgift för hela summan av inkomsterna upp till sju
och en halv gånger basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring, alltså även den del därav som
ligger under 25 % av basbeloppet.
5 §
I paragrafen anges att bestämmelserna i
taxeringslagen och uppbördslagen gäller för avgift
enligt denna lag. Detta innebär bl.a. att i fråga
om rätt till omprövning, överklagande m.m. gäller
samma regler som vid inkomsttaxeringen. I
paragrafens andra mening slås fast att avgiften
skall föras till staten.
7.2 Kommunalskattelagen (1928:370)
50 §
I paragrafen har tagits in en bestämmelse om att
den allmänna avgiften för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet skall vara
avdragsgill vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt. Avdraget skall göras från den
taxerade förvärvsinkomsten innan grundavdraget görs
och hanteras av skattemyndigheten på samma sätt som
detta.
7.3 Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
9 §
Här slås fast att den allmänna avgiften skall vara
avdragsgill även vid taxeringen till statlig
inkomstskatt.
7.4 Uppbördslagen (1953:272)
4 § 1 mom.
I andra stycket anges att också den allmänna
avgiften för finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet och avdraget för denna skall medräknas
i skattetabellerna.
I tredje stycket, som är nytt, anges att det av
skattetabellerna skall framgå hur stor del av
avdragsbeloppet som avser summan av den allmänna
sjukförsäkringsavgiften och den allmänna avgiften
för finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet. Bestämmelsen motiveras av att den som
har gjort avdraget för avgifterna åläggs en
skyldighet att lämna ifrågavarande uppgift såväl
till den skattskyldige som till skattemyndigheten
(se 43 § 1 mom. uppbördslagen och 3 kap. 4 § lagen
om självdeklaration och kontrolluppgifter). Det
innebär att avgifterna i skattetabellerna inte
behöver redovisas var för sig.
12 §
Första stycket har kompletterats med en regel om
att man vid uttaget av sådan preliminär skatt som
skall betalas genom skatteavdrag skall ta hänsyn
till att den allmänna sjukförsäkringsavgiften och
den allmänna avgiften för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet inte alltid skall
tas ut.
27 § 2 mom.
Bestämmelsen i det nya tredje stycket föranleds av
att den allmänna sjukförsäkringsavgiften och den
allmänna avgiften för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet skall hållas
skilda från inkomstskatten. Detta gäller såväl vid
redovisningen av skatteavdraget på lönebeskedet
eller liknande (se 43 § 1 mom.) som vid lämnandet
av kontrolluppgifterna (se 3 kap. 4 § lagen om
självdeklaration och kontrolluppgifter).
Lagstiftningen avses även bli kompletterad med en
bestämmelse i uppbördsförordningen (1967:1676) om
en särredovisning av avgifterna på
slutskattesedeln.
43 § 1 mom.
Ändringen i momentet föranleds av att den allmänna
sjukförsäkringsavgiften och den allmänna avgiften
för finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet skall hållas skilda från
inkomstskatten. Se också kommentaren till 27 §
2 mom.
7.5 Lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter
2 kap. 4 §
Ändringen i paragrafen föranleds av att den
allmänna sjukförsäkringsavgiften och den allmänna
avgiften för finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet skall hållas skilda från
inkomstskatten. Se också kommentaren till 27 §
2 mom. lagen om ändring i uppbördslagen.
7.6 Lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
6 §
Genom en ändring i denna paragraf bringas
arbetsvillkoret i försäkringen och i KAS i
överensstämmelse med varandra. Den försäkrade skall
sålunda inom den föreskrivna ramtiden utföra
förvärvsarbete i minst fem månader. Hänsyn tas
endast till månad då förvärvsarbete har utförts i
minst 75 timmar. I övrigt hänvisas till kommentaren
till övergångsbestämmelsen nedan.
7 §
I paragrafen läggs till en ny punkt i första
stycket, femte punkten, och ett nytt stycke.
Ändringen i denna del innebär följande. Med
undantag av den reglering som finns i fråga om
företagare i 4 § regleras inte explicit i lagen de
situationer när den försäkrade är att anse som
arbetslös. Att den som förvärvsarbetar inte är att
anse som arbetslös under samma tid framgår
emellertid indirekt av kvalifikationsreglerna i 6
och 7 §§. Enligt etablerad praxis anses inte heller
den som uppbär förvärvsinkomster från en
arbetsgivare under tid då arbete inte utförs som
arbetslös, dvs. under tid då det lämnas t.ex.
permitteringslön eller uppsägningslön för sådan tid
då arbetsgivaren befriat arbetstagaren från
arbetsplikt. Tid när sådan ersättning lämnas
jämställs i praxis med arbetad tid och är
följaktligen kvalificerande för uppfyllande av
arbetsvillkoret. Ersättningar som utbetalas till
den försäkrade från någon annan än arbetsgivaren,
t.ex. från kollektivavtalsreglerade stiftelser
eller fonder eller dylikt, har inte någon relevans
för arbetslöshetsbegreppet i försäkringen och är
således inte heller kvalificerande för uppfyllande
av arbetsvillkoret. Ersättningar av sådant slag kan
emellertid enligt 20 § komma att reducera
dagpenningen.
Ett avgångsvederlag som en arbetstagare får från
en arbetsgivare på grund av anställningens
upphörande betraktas som en förvärvsinkomst.
Avgångsvederlaget får därmed betydelse för
tillämpningen av arbetslöshetsbegreppet i
försäkringen och tillgodoräknas som kvalificerande
för uppfyllande av arbetsvillkoret. Till skillnad
från förvärvsinkomster av annat slag har i praxis
rättsverkningarna i nu nämnt hänseende begränsats
till den tid som motsvarar den uppsägningstid som
den försäkrade har enligt bestämmelserna i lagen
(1982:80) om anställningsskydd, dvs. mellan en
månad och sex månader.
Innebörden av den föreslagna ändringen i
paragrafen är att ett avgångsvederlag skall beaktas
fullt ut vid tillämpningen av arbetslöshets-
begreppet och vid tillgodoräknandet av
kvalifikationstid för uppfyllande av
arbetsvillkoret. Bortsett från denna skillnad
bygger den valda lösningen på den gällande
ordningen, dock att avgångsvederlaget av lag-
tekniska skäl nu regleras som med förvärsarbete
jämställd tid i stället för att betraktas som
direkt arbetad tid.
Med avgångsvederlag åsyftas i paragrafen annan
ersättning än pension som den försäkrade får från
en arbetsgivare på grund av anställningens
upphörande. Pension som lämnas av en arbetsgivare
eller av någon annan eller ersättningar av annat
slag som lämnas av någon annan än en arbetsgivare,
utgör alltså inte avgångsvederlag i paragrafens
mening. Som tidigare nämnts kan den typen av
ersättningar i stället enligt 20 § komma att minska
dagpenningen.
Bestämmelsen tar i främsta rummet sikte på
frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och
arbetstagare om avgångsvederlag. Bestämmelsen skall
emellertid tillämpas också om arbetsgivaren av
domstol eller efter ett skiljedomsförfarande ålagts
att till arbetstagare betala ersättning på grund av
anställningens upphörande. Också ersättning som
fastställts på det sättet är nämligen att anse som
avgångsvederlag i paragrafens mening. Det saknar
betydelse för tillämpningen av bestämmelsen om
någon del av den ersättning som arbetsgivaren
lämnar till arbetstagaren skulle kunna urskiljas
såsom ersättning av ideell natur.
Det är den försäkrades rätt till avgångsvederlag
från arbetsgivaren som är föremål för den reglering
som görs i paragrafen. Det förutsätts sålunda att
fordringen på arbetsgivaren inte är tvistig.
Betalningsåtgärden som sådan eller tidpunkten för
denna kan självfallet ha betydelse från
bevissynpunkt men saknar rättslig betydelse i sig.
För att avgångsvederlaget skall kunna jämställas
med förvärvsarbete i fråga om tillgodoräkningsbar
tid för uppfyllande av arbetsvillkoret krävs att
ersättningen översätts till att avse en viss tid
från anställningens upphörande. Som framgår av
allmänmotiveringen skall utgångspunkten för denna
beräkning vara avgångsvederlagets storlek i
förhållande till den försäkrades genomsnittliga
inkomst per månad i anställningen under en viss
period. Av paragrafens andra stycke framgår att
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
bemyndigas att meddela föreskrifter om beräkning av
den tid som ett avgångsvederlag skall avse.
Det kan självfallet inträffa att
arbetslöshetskassan inte får kännedom om att
arbetstagaren tillerkänts ett avgångsvederlag och
därför betalar ut ersättning när anställningen
upphört trots att rätt därtill inte finns. I ett
sådant fall har arbetslöshetskassan resp.
länsarbetsnämnden att pröva om förutsättningarna
för att ålägga arbetstagaren återbetalningsskyldig-
het enligt 36 § i AFL-lagen och i KAS-lagen är
uppfyllda. Om återbetalningsskyldighet finns, kan
avräkning av för mycket utbetald ersättning på
framtida utbetalningar göras.
20 §
Enligt huvudregeln lämnas dagpenning med 80 % av
den försäkrades dagsförtjänst. Enligt gällande
bestämmelser i andra stycket avses med
dagsförtjänst en femtedel av den veckoinkomst
eller, i fråga om en försäkrad med månadslön, en
tjugotvåendel av den månadsinkomst, som den
försäkrade före arbetslöshetens inträde vanligen
åtnjöt under arbetstid som var normal för den
försäkrade.
Som framgår av allmänmotiveringen har i fråga om
deltidsarbetslösa bestämmelsen i praxis tolkats så
att normalarbetstiden skall beräknas utifrån det
heltidsarbete som den försäkrade senast hade, även
om denne kvalificerat sig för en ny
ersättningsperiod genom deltidsarbete. Ändringen i
paragrafens andra stycke innebär att
normalarbetstiden skall relateras till det arbete
som ligger till grund för arbetsvillkorets upp-
fyllande. Den nya bestämmelsen får betydelse när
den försäkrade kvalificerat sig för en ny
ersättningsperiod eller när denne i en pågående
ersättningsperiod på nytt skall uppfylla
arbetsvillkoret enligt bestämmelsen i 16 §.
Enligt gällande lydelse av 20 § andra stycket
andra meningen får Arbetsmarknadsstyrelsen, om det
finns särskilda omständigheter, medge att en större
andel av en medlems inkomst än som sägs i första
meningen skall utgöra medlemmens dagsförtjänst.
Bestämmelsen har tillkommit före ikraftträdandet av
den nya regeringsformen. Av 8 kap. 11 § i den nya
regeringsformen följer att riksdagens bemyndigande
att meddela föreskrifter i ett visst ämne inte
skall riktas direkt till en av regeringen
underställd myndighet. Bemyndigandet skall i ett
sådant fall i stället riktas till regeringen eller,
i förekommande fall, till den myndighet som
regeringen bestämmer. I paragrafens andra stycke,
andra meningen, har en anpassning gjorts i enlighet
härmed. Någon ändring i sak åsyftas inte. Avsikten
är att föra bemyndigandet vidare till
Arbetsmarknadsstyrelsen.
57 §
Ändringen innebär att den finansieringsavgift som
arbetslöshetskassorna betalar för finansiering av
statens kostnad för utbetalade arbetslöshetser-
sättningar slopas.
Övergångsregler
2.
Enligt huvudregeln skall det äldre arbetsvillkoret
fortfarande tillämpas i fråga om en
ersättningsperiod som har börjat före den 1 januari
1994. Den som har påbörjat en ersättningsperiod
före detta datum är alltså också fortsättningsvis
berättigad till ersättning under återstoden av
samma period även om han inte uppfyller det nya
arbetsvillkoret. Av 15 § andra stycket, tredje
meningen, framgår att en ny ersättningsperiod i
vissa fall skall räknas från inträdet av den
arbetslöshet då den försäkrade senast uppfyllde
arbetsvillkoret. Nämnas kan vidare att det fr.o.m.
den 6 september 1993 gällande karensvillkoret
medför att ersättningsperioden börjar först efter
det att detta fullgjorts.
Från huvudregeln görs ett undantag. Även om
ersättningsperioden har börjat före den 1 januari
1994 skall den försäkrade uppfylla det nya
arbetsvillkoret om han efter nämnda datum åter
skall uppfylla ett arbetsvillkor enligt
bestämmelsen i 16 § för att få fortsatt ersättning
i samma period. Han skall självfallet också ha
uppfyllt det nya arbetsvillkoret innan en ny
ersättningsperiod börjar efter sagda datum.
Ändringen i 20 § andra stycket skall behandlas på
samma sätt.
3.
Den nya bestämmelsen om avgångsvederlag skall inte
tillämpas när anställningen upphör senast den
30 juni 1994. Anställningsförhållanden som upplösts
före den 1 juli 1994 berörs alltså inte, oavsett
när överenskommelsen mellan arbetsgivare och
arbetstagare om avgångsvederlaget har träffats. Det
saknar vidare betydelse för bestämmelsens
tillämpning när den faktiska betalningsåtgärden
sker.
7.7 Lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd
7 §
I denna del hänvisas till författningskommentaren
till motsvarande paragraf i förslaget till lag om
ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshets-
försäkring.
8 §
Av 8 § tredje stycket i dess nuvarande lydelse
framgår att den s.k. överhoppningsbara tiden inte
får beaktas för längre tid än två år vid
bestämmandet av ramtiden enligt 6 §. Ändringen
innebär att denna begränsning slopas. Samma system
kommer i detta avseende således att gälla i
försäkringen och i KAS.
Övergångsregler
Beträffande ändringen i 7 § hänvisas till
författningskommentaren till övergångsregler i
fråga om ändringen i 7 § lagen om arbetslöshetsför-
säkring.
Slopandet i 8 § av begränsningen av den tid som
får räknas in i ramtiden enligt 6 §
(överhoppningsbar tid) skall tillämpas när en ny
ersättningsperiod börjar efter ikraftträdandet
eller när stödtagaren efter ikraftträdandet skall
uppfylla ett nytt arbetsvillkor enligt bestämmelsen
i 16 §.
Bilaga 1
Förteckning över de remissinstanser som har yttrat
sig över betänkandet
Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms
län, Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket,
Riksgäldskontoret, Statskontoret, Finansin-
spektionen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket,
Statens arbetsgivarverk, Juridiska fakultetsnämnden
vid Lunds universitet, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Konkurrensverket, Arbetsgivaralliansen, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund,
Sveriges Köpmannaförbund, Företagarnas Riksorgani-
sation, Lantbrukarnas Riksförbund,
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Centralorganisationen SACO, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska Musikerförbundet och
Kulturarbetarförbundet, Tjänstemännens
centralorganisation, Arbetslöshetskassornas Sa-
morganisation, Försäkringskasseförbundet, Sveriges
Försäkringsförbund, Folksam, Skandia Försäkrings
AB, Trygg-Hansa SPP Holding AB, ILO-kommittén.
Bilaga 2
Lagrådsremissens lagförslag
2.1 Förslag till lag om allmän avgift för
finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet skall för varje år
betalas av den som uppbär sådan inkomst som avses i
2 §.
Avgiften utgör för år 1994 en procent av
inkomsten och för år 1995 och följande år två
procent av inkomsten. Avgiften avrundas till när-
maste hela hundratal kronor. Avgift som slutar på
50 kronor avrundas till närmaste lägre hundratal
kronor.
Avgiften skall användas för finansiering av
arbetslöshetsersättning enligt lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring och kontant arbets-
marknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd.
2 § Avgiften beräknas på sådan inkomst av
anställning som avses i 11 kap. 2 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring och sådan inkomst
av annat förvärvsarbete som avses i 11 kap. 3 §
nämnda lag om den enskilde är skattskyldig för
inkomsten enligt kommunalskattelagen (1928:370).
Inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete skall därvid var för sig avrundas
till närmaste lägre hundratal kronor.
Avgiften beräknas på summan av inkomsterna till
den del summan inte överstiger sju och en halv
gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring.
3 § Avgift betalas av den som vid årets ingång
inte har fyllt 65 år.
Avgift betalas dock inte av den som har sådana
inkomster som avses i 2 §, om dessa understiger
25 procent av det vid årets ingång gällande
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.
4 § Avgiftsunderlaget skall för varje år
fastställas av skattemyndigheten i samband med
taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt.
5 § Bestämmelserna i taxeringslagen (1990:324) och
uppbördslagen (1953:272) gäller för avgift enligt
denna lag. Avgiften förs till staten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas på avgiftspliktig inkomst som uppbärs
från och med den dagen.
2.2 Förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen
(1928:370)
Härigenom föreskrivs att 50 § kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
50 §[4]
Den taxerade Den taxerade för-
förvärvsinkomsten min- värvsinkomsten minskas
skad med på beskatt- med på beskattningsåret
ningsåret belöpande belöpande avgift enligt
avgift enligt lagen lagen (1992:1745) om
(1992:1745) om allmän allmän sjukförsäkrings-
sjukförsäkringsavgift avgift och lagen
och kommunalt grundav- (1993:000) om allmän
drag utgör beskatt- avgift för finansiering
ningsbar förvärvs- av kontantförmåner vid
inkomst. arbetslöshet samt kom-
munalt grundavdrag i nu
nämnd ordning. Det som
därefter återstår utgör
beskattningsbar för-
värvsinkomst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas första gången vid 1995 års taxering.
**FOOTNOTES**
[4] Senaste lydelse 1992:1747.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576)
om statlig
inkomstskatt
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §[1]
Den taxerade Den taxerade för-
förvärvsinkomsten min- värvsinkomsten minskas
skad med på beskatt- med på beskattningsåret
ningsåret belöpande belöpande avgift enligt
avgift enligt lagen lagen (1992:1745) om
(1992:1745) om allmän allmän sjukförsäkrings-
sjukförsäkringsavgift avgift och lagen
och statligt grundav- (1993:000) om allmän
drag utgör beskatt- avgift för finansiering
ningsbar för- av kontantförmåner vid
värvsinkomst. arbetslöshet samt stat-
ligt grundavdrag i nu
nämnd ordning. Det som
därefter återstår utgör
beskattningsbar för-
värvsinkomst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas första gången vid 1995 års taxering.
**FOOTNOTES**
[1] Senaste lydelse 1992:1748.
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:000)
om
ändring i lagen (1993:941) om ändring i
uppbördslagen
(1953:272)
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1993:000) om
ändring i lagen (1993:941) om ändring i
uppbördslagen (1953:272)[1] skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §[2]
Med skatt avses i denna lag, om inte annat anges:
1. kommunal inkomstskatt,
2. statlig inkomstskatt,
3. statlig förmögenhetsskatt,
4. statlig fastighetsskatt,
5. skogsvårdsavgift,
6. egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socia-
lavgifter,
7. avkastningsskatt i fall som avses i 2 § första
stycket 1-5 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel,
8. särskild löneskatt enligt lagen (1991:687) om
särskild löneskatt på pensionskostnader,
9. skattetillägg och förseningsavgift enligt
taxeringslagen (1990:324) samt förseningsavgift
enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
10. mervärdeskatt i fall som avses i 21 § lagen
(1968:430) om mervärdeskatt,
11. annuitet på avdikningslån,
12. avgift enligt 12. avgift enligt
lagen (1992:1745) om lagen (1992:1745) om
allmän sjukförsäkrings- allmän sjukförsäkrings-
avgift. avgift,
13. avgift enligt
lagen (1993:000) om
allmän avgift för fi-
nansiering av kontant-
förmåner vid arbetslös-
het.
Att vad som sägs i denna lag om egenavgifter
enligt lagen om socialavgifter även tillämpas i
fråga om skatt enligt 2 § lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster
följer av 3 § sistnämnda lag.
**FOOTNOTES**
[1] Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
[2] Lydelse enligt prop. 1993/94:1.
2.5 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272)
Härigenom föreskrivs att 4 § 1 mom., 12 §, 27 §
2 mom. samt 43 § uppbördslagen (1953:272)[1] skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
1 m o m.[2] För inkomst av arbete som hänför sig
till bestämd tidsperiod och uppbärs vid regelbundet
återkommande tillfällen och arbete som är avsett
att pågå kortare tid än en vecka skall preliminär
A-skatt utgå med belopp, som anges i
skattetabeller, om inte annat framgår av 7 eller
7 a § eller av skattemyndighets beslut. Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer
fastställer för varje inkomstår sådana tabeller.
Tabellerna skall, om inte annat sägs i 2 mom.,
ange den preliminära skatten på olika
inkomstbelopp, beräknade för en månad eller den
kortare tid som anges i tabellerna och grundas på
följande förutsättningar, nämligen
att inkomsten är oförändrad under inkomståret,
att den skattskyldige endast kommer att taxeras
för den inkomst som anges i tabellen,
att den skattskyldige att den skattskyldige
inte skall betala annan inte skall betala annan
skatt eller avgift som skatt eller avgift som
avses i denna lag än avses i denna lag än
statlig inkomstskatt, statlig inkomstskatt,
kommunal inkomstskatt kommunal inkomstskatt
och avgift enligt lagen samt avgift enligt la-
(1992:1745) om allmän gen (1992:1745) om all-
sjukförsäkringsavgift, män sjukförsäkringsav-
gift och avgift enligt
lagen (1993:000) om
allmän avgift för fi-
nansiering av kontant-
förmåner vid arbetslös-
het,
att den skattskyldige att den skattskyldige
vid taxering för inkom- vid taxering för inkom-
sten inte erhåller an- sten inte erhåller an-
nat avdrag än avdrag nat avdrag än avdrag
för avgift enligt lagen för av-gift enligt la-
(1992:1745) om allmän gen (1992:1745) om all-
sjukförsäkringsavgift män sjukförsäkringsav-
och grundavdrag. gift och avgift enligt
lagen (1993:000) om
allmän avgift för fi-
nansiering av kontant-
förmåner vid arbetslös-
het samt grundavdrag.
**FOOTNOTES**
[1] Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
[2] Senaste lydelse 1992:1749.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Av tabellerna skall
framgå hur stor del av
avdragsbeloppet som
avser allmän sjukför-
säkringsavgift och all-
män avgift för finan-
siering av kontantför-
måner vid arbetslöshet.
12 §[3]
För den som inte För den som inte
skall betala avgift skall betala avgift
enligt lagen (1992:17- enligt lagen
45) om allmän sjukför- (1992:1745) om allmän
säkringsavgift skall sjukförsäkringsavgift
preliminär A-skatt i och lagen (1993:000) om
fall som avses i 4 § allmän avgift för fi-
1 mom. och 40 § utgå nansiering av kontant-
enligt de grunder som förmåner vid arbetslös-
där anges med beaktande het skall preliminär
av att skyldighet att A-skatt i fall som
betala sådan avgift och avses i 4 § 1 mom. och
rätt till avdrag för 40 § utgå enligt de
avgiften inte förelig- grunder som där anges
ger. med beaktande av att
skyldighet att betala
sådana avgifter och
rätt till avdrag för
avgifterna inte
föreligger.
I fråga om folkpension och annan ersättning som
utbetalas tillsammans med sådan pension får den
utbetalande myndigheten eller inrättningen vid
beräkning av preliminär A-skatt med frångående av
bestämmelserna i 4 och 40 §§ ta hänsyn till att den
skattskyldige kan vara berättigad till särskilt
grundavdrag, om därmed bättre överensstämmelse kan
uppnås mellan preliminär och slutlig skatt.
Skattemyndighets beslut med stöd av 3 § 2 mom. om
preliminär skatt för den skattskyldige får dock
inte frångås.
27 §
2 m o m.[4] Vid debitering av slutlig skatt skall
skattskyldig gottskrivas:
1. debiterad preliminär F-skatt och debiterad
särskild A-skatt;
2. sådan preliminär A-skatt, som den
skattskyldiges arbetsgivare ålagts att betala
enligt 75 §;
3. annan än under 1 och 2 avsedd preliminär
skatt, som har betalats av den skattskyldige i den
mån skatten inte har använts för betalning av
innehållen preliminär skatt enligt bestämmelserna i
52 a § första stycket;
4. överskjutande ingående mervärdeskatt i den mån
skatten inte betalats ut enligt 45 § 2 mom. andra
stycket; samt
**FOOTNOTES**
[3] Senaste lydelse 1992:1749.
[4] Senaste lydelse 1992:680.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5. skatt som överförts från stat med vilken
Sverige ingått överenskommelse om uppbörd och
överföring av skatt.
Vid debitering av slutlig skatt skall
skattskyldig också gottskrivas sär-skild
inkomstskatt som betalats enligt lagen (1991:586)
om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta samt
enligt lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta artister m.fl. för tid under
beskattningsåret då den skattskyldige varit bosatt
i Sverige eller stadigvarande vistats här.
Vid gottskrivning av
preliminär A-skatt som
innehållits av den
skattskyldiges arbets-
givare skall sådan all-
män sjukförsäkringsav-
gift och allmän avgift
för finansiering av
kontantförmåner vid
arbetslöshet som
arbetsgivaren redovisat
i kontrolluppgift gott-
skrivas som sådan av-
gift.
43 §
1 mom.5 Den som betalar 1 mom. Den som betalar
ut ersättning för ut ersättning för
arbete skall vid varje arbete skall vid varje
utbetalningstillfälle utbetalningstillfälle
genom särskilt kvitto genom särskilt kvitto
eller på annat lämpligt eller på annat lämpligt
sätt lämna mottagaren sätt lämna mottagaren
uppgift om det belopp, uppgift om det belopp,
som genom skatteavdrag som genom skatteavdrag
har innehållits på er- har innehållits på er-
sättningen. Skyldighet sättningen samt hur
att lämna sådan uppgift stor del av det inne-
föreligger dock inte, hållna beloppet som
om ersättningen kvitte- avser allmän sjukför-
ras på avlöningslista, säkringsavgift och all-
där skatteavdraget har män avgift för finans-
angivits. I fråga om iering av kontantför-
folkpension och till- måner vid arbetslöshet.
äggspension enligt Skyldighet att lämna
lagen (1962:381) om sådan uppgift förelig-
allmän försäkring, del- ger dock inte, om er-
pension enligt lagen sättningen kvitteras på
(1979:84) om delpen- avlöningslista, där
sionsförsäkring, liv- skatteavdraget samt den
ränta enligt lagen allmänna sjukförsäk-
(1954:243) om yrkesska- ringsavgiften och den
deförsäkring, lagen allmänna avgiften för
(1976:380) om arbets- finansiering av
skadeförsäkring, lagen kontantförmåner vid
(1977:265) om statligt arbetslöshet har angi-
personskadeskydd eller vits. I fråga om folk-
lagen (1977:267) om pension och tilläggs-
krigs- pension enligt lagen
(1962:381) om
5 Senaste lydelse 1992:1177.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skadeersättning till allmän försäkring,
sjömän eller annan delpension enligt lagen
jämförbar ersättning (1979:84) om del-
enligt äldre pensionsförsäkring,
lagstiftning behöver livränta enligt lagen
uppgift om (1954:243) om
skatteavdragets belopp yrkesskadeförsäkring,
dock inte lämnas om lagen (1976:380) om
avdraget är lika stort arbetsskadeförsäkring,
som vid det närmast lagen (1977:265) om
föregående utbetal- statligt
ningstillfället. personskadeskydd eller
Detsamma gäller vid lagen (1977:267) om
utbetalning av annan krigsskadeersättning
sådan pension eller till sjömän eller annan
livränta som avses i jämförbar ersättning
3 § 2 mom. andra enligt äldre
stycket om lagstiftning behöver
utbetalningen görs av uppgift om
den som har rätt att skatteavdragets belopp
betala ut sådan er- samt den allmänna sjuk-
sättning som anges i försäkringsavgiften och
föregående mening eller den allmänna avgiften
av försäkringsföretag för finansiering av
eller kontantförmåner vid
understödsförening. arbetslöshet dock inte
lämnas om avdraget är
lika stort som vid det
närmast föregående
utbetalningstillfället.
Detsamma gäller vid
utbetalning av annan
sådan pension eller
livränta som avses i
3 § 2 mom. andra
stycket om
utbetalningen görs av
den som har rätt att
betala ut sådan
ersättning som anges i
föregående mening eller
av försäkringsföretag
eller under-
stödsförening.
Har skatteavdrag för kvarstående skatt inte
kunnat göras med så stort belopp, som motsvarar den
kvarstående skatten, skall arbetsgivaren vid det
utbetalningstillfälle, som närmast föregår
uppbördsmånaden april, underrätta arbetstagaren om
storleken av felande belopp.
Efter den 18 i uppbördsmånaden april eller, om
arbetstagare tidigare har avslutat sitt arbete, vid
arbetets slut skall arbetsgivaren återlämna
skattsedeln på slutlig skatt till arbetstagaren.
Har arbetstagaren avslutat sitt arbete under tid då
avdrag för kvarstående skatt skall göras, skall
arbetsgivaren lämna arbetstagaren skriftlig uppgift
om summan av gjorda skatteavdrag för sådan skatt
och den tid som avdragen avser. Sådan uppgift, som
skall vara undertecknad eller signerad av arbets-
givaren eller någon hos honom anställd, skall också
omfatta arbetsgivarens namn och adress.
Regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer fastställer formulär till blanketter för
uppgifter enligt detta moment. Blanketterna skall
kostnadsfritt tillhandahållas arbetsgivare.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas första gången i fråga om preliminär skatt
för 1994 och slutlig skatt på grund av 1995 års
taxering.
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325)
om
självdeklaration och kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen
(1990:325) om själv-deklaration och
kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
4 §[1]
Kontrolluppgifter om lön, arvode, andra
ersättningar eller förmåner som utgör skattepliktig
intäkt av tjänst skall lämnas av den som betalat ut
beloppet eller gett ut förmånen.
Kontrolluppgifter skall lämnas för den som av den
uppgiftsskyldige har fått skattepliktigt belopp
eller skattepliktig förmån.
Uppgiftsskyldighet enligt första och andra
styckena föreligger även i fråga om ersättning
eller förmån som mottagaren får för arbete och som
för honom utgör intäkt av näringsverksamhet om inte
mottagaren antingen har enbart en F-skattesedel
eller både en F-skattesedel och en A-skattesedel
och skriftligen åberopat F-skattesedeln samt för
sådan ersättning från arbetsgivare som enligt 3 §
3 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
beskattas som inkomst av kapital.
Uppgiftsskyldighet föreligger inte i fråga om
ersättning eller förmån som enligt 2 kap. 24 §
skall redovisas i självdeklaration.
Kontrolluppgift skall Kontrolluppgift skall
ta upp utgiven ta upp utgiven
ersättning eller förmån ersättning eller förmån
samt avdragen samt avdragen
preliminär skatt. I 6 - preliminär skatt. Av
12 §§ lämnas närmare kontrolluppgiften skall
föreskrifter om vad som framgå hur stor del av
skall iakttas när skatteavdraget som
kontrolluppgift lämnas. avser sådan allmän
sjukförsäkringsavgift
och allmän avgift för
finansiering av kon-
tantförmåner vid
arbetslöshet som den
uppgiftsskyldige redo-
visat enligt
bestämmelserna i 43 §
1 mom. uppbördslagen
(1953:272). I 6 - 12 §§
lämnas närmare
föreskrifter om vad som
skall iakttas när
kontrolluppgift lämnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas första gången vid 1995 års taxering.
**FOOTNOTES**
[1] Senaste lydelse 1992:1659.
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:944)
om
ändring i taxeringslagen (1990:324)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § lagen
(1993:944) om ändring i taxeringslagen (1990:324)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag gäller vid fastställelse av underlaget
för att ta ut skatt eller avgift (taxering) enligt
1. kommunalskattelagen (1928:370),
2. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
3. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
4. lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,
5. lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift,
6. lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel i fall som avses i 2 § första stycket
1-5 nämnda lag,
7. lagen (1991:687) om särskild löneskatt på
pensionskostnader,
8. lagen (1992:1745) 8. lagen (1992:1745)
om allmän om allmän
sjukförsäkringsavgift. sjukförsäkringsavgift,
9. lagen (1993:000)
om allmän avgift för
finansiering av kon-
tantförmåner vid
arbetslöshet.
Lagen gäller även vid handläggning av ärenden om
särskilda avgifter (skattetillägg och
förseningsavgift) om inte annat följer av 5 kap.
Lagen innehåller bestämmelser som skall gälla vid
handläggning av mål om taxering och särskilda
avgifter i allmän förvaltningsdomstol.
Att bestämmelserna i denna lag gäller även i
fråga om förfarandet för fastställelse av
mervärdeskatt i vissa fall framgår av 21 § lagen
(1968:430) om mervärdeskatt.
2.8 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen
(1990:324)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 §
taxeringslagen (1990:324) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §[1]
Vad som sägs i denna Vad som sägs i
lag om skatt och denna lag om skatt och
skattskyldig gäller skattskyldig gäller
även avgift och även avgift och
avgiftsskyldig enligt avgiftsskyldig enligt
lagen (1946:324) om lagen (1946:324) om
skogsvårdsavgift och skogsvårdsavgift, lagen
lagen (1992:1745) om (1992:1745) om allmän
allmän sjukför- sjukförsäkringsavgift
säkringsavgift. och lagen (1993:000) om
allmän avgift för
finansiering av
kontantförmåner vid
arbetslöshet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
**FOOTNOTES**
[1] Senaste lydelse 1992:1750.
2.9 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69)
Härigenom föreskrivs att 1 § skattebrottslagen
(1971:69) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §[1]
Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift
enligt
1. lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter, lagen
(1927:321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar, kommunalskattelagen (1928:370), lagen
(1933:395) om ersättningsskatt, lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt, lagen (1946:324) om
skogsvårdsavgift, lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt, lagen (1947:577) om statlig förmögen-
hetsskatt, lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen
(1983:219) om tillfällig vinstskatt, lagen
(1983:1086) om vinstdelningsskatt, lagen
(1984:1052) om statlig fastighetsskatt, lagen
(1986:1225) om tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag, understödsföreningar och
pensionsstiftelser, lagen (1989:346) om särskild
vinstskatt, lagen (1989:471) om investeringsskatt
för vissa byggnadsarbeten, lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel, lagen (1991:586)
om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta,
lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl., lagen (1991:687)
om särskild löneskatt på pensionskostnader,
2. lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster,
lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen
(1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961:372)
om bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt,
stämpelskattelagen (1964:308), lagen (1968:430) om
mervärdeskatt, lagen (1972:266) om skatt på
annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på
spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa
dryckesförpackningar, vägtrafikskattelagen
(1973:601), lagen (1973:1216) om särskild skatt för
oljeprodukter och kol, bilskrotningslagen
(1975:343), lagen (1976:338) om vägtrafikskatt på
vissa fordon, som icke är registrerade i riket,
lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69)
om försäljningsskatt på motorfordon, lagen
(1978:144) om skatt på vissa resor, lagen
(1982:691) om skatt på vissa kassettband, lagen
(1982:1200) om skatt på videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft, lagen
(1983:1053) om skatt på omsättning av vissa värde-
papper, lagen (1983:1104) om särskild skatt för
elektrisk kraft från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt, lagen (1984:355) om
skatt på vissa dryckesförpackningar, lagen
(1984:404) om stämpelskatt vid inskriv-
ningsmyndigheter, lagen (1984:405) om stämpelskatt
på aktier, lagen (1984:409) om avgift på gödsel-
medel, lagen (1984:410) om avgift på
bekämpningsmedel, lagen (1984:852) om lagerskatt
på viss bensin,
**FOOTNOTES**
[1] Senaste lydelse 1993:846.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fordonsskattelagen (1988:327), lagen (1988:328) om
fordonsskatt på utländska fordon, lagen (1988:1567)
om miljöskatt på inrikes flygtrafik, lagen
(1990:582) om koldioxidskatt, lagen (1990:587) om
svavelskatt, lagen (1990:613) om miljöavgift på
utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion, lagen
(1990:662) om skatt på vissa premiebetalningar,
lagen (1990:1087) om lagerskatt på vissa
oljeprodukter, lagen (1990:1427) om särskild
premieskatt för grupplivförsäkring, m.m., lagen
(1991:1482) om lotteriskatt, lagen (1991:1483) om
skatt på vinstsparande m.m., (1992:1479) om
lagerskatt på viss bensin, lagen (1992:1438) om
dieseloljeskatt och användning av vissa
oljeprodukter, lagen (1992:1439) om lagerskatt på
dieselolja,
3. lagen (1981:691) 3. lagen (1981:691)
om socialavgifter och om socialavgifter,
lagen (1992:1745) om lagen (1992:1745) om
allmän allmän
sjukförsäkringsavgift. sjukförsäkringsavgift
och lagen (1993:000) om
allmän avgift för
finansiering av kon-
tantförmåner vid
arbetslöshet.
Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående
skatt och tillkommande skatt som avses i
uppbördslagen (1953:272).
Lagen tillämpas inte om skatten eller avgiften
fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller
för tull och inte heller beträffande dröjsmåls-
avgift, skattetillägg eller liknande avgift.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:370)
om
arbetslöshetsförsäkring
Härigenom föreskrivs att 6, 7, 20 och 57 §§ lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring[1] skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Rätt till ersättning vid arbetslöshet föreligger,
för försäkrad som efter senaste inträdet i
arbetslöshetskassan,
1. varit medlem i kassan under minst tolv
månader, om han haft sin huvudsakliga försörjning
genom avlönat arbete för annans räkning, eller
under minst 24 månader, om han haft sin
huvudsakliga försörjning som självständig
företagare (medlemsvillkor),
2. under en ramtid av 2. under en ramtid av
tolv månader omedelbart tolv månader omedelbart
före arbetslöshetens före arbetslöshetens
inträde utfört inträde utfört
förvärvsarbete i minst förvärvsarbete i minst
75 dagar fördelade på fem månader
minst fyra månader (arbetsvillkor). Härvid
(arbetsvillkor). Endast tas hänsyn endast till
dag då förvärvsarbete de månader då
har utförts i minst tre förvärvsarbete har
timmar får härvid utförts i minst
räknas in. 75 timmar.
Föreligger särskilda skäl får
Arbetsmarknadsstyrelsen medge att medlemsvillkoret
bestäms till tolv månader för försäkrad, som haft
sin huvudsakliga försörjning som självständig
företagare.
Tid då förvärvsarbete har utförts får icke räknas
mer än en gång för uppfyllande av arbetsvillkoret.
7 §
Med tid under vilken en försäkrad enligt 6 §
skall ha utfört förvärvsarbete jämställs tid då den
försäkrade
1. deltagit i och, om inte särskilda skäl hindrat
det, fullföljt arbetsmarknadsutbildning eller
yrkesinriktad rehabilitering för vilken statligt
utbildningsbidrag utgått,
2. fullgjort värnplikt eller åtnjutit
föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, i båda fallen dock tillsammans
högst två månader,
3. haft semester, 3. haft semester,
eller
**FOOTNOTES**
[1] Lagen omtryckt 1991:1334.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4. eljest varit ledig 4. eljest varit ledig
av annan anledning än av annan anledning än
sjukdom, värn- sjukdom, värn-
pliktstjänstgöring pliktstjänstgöring
eller barns födelse med eller barns födelse med
helt eller delvis helt eller delvis
bibehållen lön. bibehållen lön, eller
5. från en
arbetsgivare får annan
ersättning än pension
på grund av
anställningens upp-
hörande
(avgångsvederlag).
Regeringen eller den
myndighet som
regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter
om beräkning av tid som
avses i första stycket
5.
20 §[2]
Dagpenning lämnas med 80 procent av den
försäkrades dagsförtjänst, om inte annat följer av
17 § första stycket och andra stycket första
meningen. Dagpenning till en försäkrad som har
tillerkänts ålderspension i form av folkpension,
allmän tilläggspension eller annan pension som
lämnas på grund av förvärvsarbete, lämnas med
65 procent av den försäkrades dagsförtjänst, med
den begränsning som följer av 17 § första stycket.
Med dagsförtjänst Med dagsförtjänst
avses en femtedel av avses en femtedel av
den veckoinkomst eller, den veckoinkomst eller,
i fråga om försäkrad i fråga om försäkrad
med månadslön, en med månadslön, en
tjugotvåendel av den tjugotvåendel av den
månadsinkomst, som den månadsinkomst, som den
försäkrade före försäkrade vanligen
arbetslöshetens inträde åtnjöt under arbetstid
vanligen åtnjöt under som var normal för
arbetstid som var denne i arbete som
normal för den ligger till grund för
försäkrade. Föreligger arbetsvillkorets upp-
särskilda fyllande. Finns det
omständigheter, får särskilda
Arbetsmarknadsstyrelsen omständigheter, får
medge att större andel regeringen eller den
av medlems inkomst än myndighet som rege-
som nu sagts skall ringen bestämmer medge
utgöra medlemmens att större andel av
dagsförtjänst. medlems inkomst än som
nu sagts skall utgöra
medlemmens dagsför-
tjänst.
**FOOTNOTES**
[2] Senaste lydelse 1993:656.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Saknas underlag för beräkning av dagsförtjänsten
enligt andra stycket, skall som medlemmens
dagsförtjänst räknas den i orten vanliga arbets-
förtjänsten per arbetsdag för arbetstagare inom
samma yrke och med samma arbetsförmåga som
medlemmen.
Utan hinder av bestämmelserna i första - tredje
styckena får dagpenning till försäkrad som uppfyllt
arbetsvillkoret huvudsakligen genom arbetsmark-
nadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering
för vilken statligt utbildningsbidrag har utgått
bestämmas till belopp som motsvarar
utbildningsbidraget.
Åtnjuter medlem med anledning av arbetslöshet
fortlöpande ersättning från annan än
arbetslöshetskassa, får dagpenning utges högst med
belopp som motsvarar skillnaden mellan det högsta
belopp som får lämnas enligt första - fjärde
styckena och ersättningen.
57 §[3]
En arbetslöshetskassa En arbetslöshetskassa
skall för varje medlem skall för varje medlem
som fanns i kassan vid som fanns i kassan vid
utgången av det senast utgången av det senast
förflutna förflutna
verksamhetsåret till verksamhetsåret till
staten betala staten betala ett
1. för finansiering belopp som motsvarar
av statens kostnad för tre procent av den
utbetalade arbetslös- gällande högsta
hetsersättningar ett dagpenningen för
belopp som motsvarar 70 finansieringen av ett
procent av den under för kassorna gemensamt
det löpande utjämningsbidrag
verksamhetsåret (utjämningsavgift).
genomsnittligt
utbetalade dagpenningen
i kassan (finansie-
ringsavgift), och
2. för finansieringen
av ett för kassorna
gemensamt utjämnings-
bidrag ett belopp som
motsvarar tre procent
av den gällande högsta
dagpenningen (utjäm-
ningsavgift).
Regeringen meddelar Regeringen meddelar
närmare föreskrifter om närmare föreskrifter om
tid och sätt för utjämningsbidrag.
betalningarna samt om
utjämningsbidrag
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
**FOOTNOTES**
[3] Senaste lydelse 1991:1943.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2. De äldre bestämmelserna i 6 § samt 20 § andra
stycket första meningen skall fortfarande gälla i
fråga om en ersättningsperiod som har börjat före
ikraftträdandet. Äldre bestämmelser skall dock inte
tillämpas när den försäkrade efter ikraftträdandet
på nytt skall uppfylla arbetsvillkoret enligt
bestämmelsen i 16 §.
3. Äldre bestämmelser i 7 § första stycket skall
tillämpas när anställningen upphör senast den
30 juni 1994.
4. Den äldre bestämmelsen i 57 § om
finansieringsavgift skall fortfarande gälla i fråga
om verksamhetsåret 1993 och tidigare verksamhetsår.
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:371)
om
kontant arbetsmarknadsstöd
Härigenom föreskrivs att 7 och 8 §§ lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd[1] skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §[2]
Med tid under vilken sökanden enligt 6 § skall ha
utfört förvärvsarbete jämställs tid då sökanden
1. i enskilt hem vårdat åldring eller handikappad
i sådan utsträckning att sökanden varit förhindrad
att stå till arbetsmarknadens förfogande,
2. deltagit i och, om inte särskilda skäl hindrat
det, fullföljt arbetsmarknadsutbildning eller
yrkesinriktad rehabilitering för vilken statligt
utbildningsbidrag utgått,
3. fullgjort värnplikt eller åtnjutit
föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, i båda fallen dock tillsammans
högst två månader,
4. haft semester, 4. haft semester,
eller 5. eljest varit ledig
5. eljest varit ledig av annan anledning än
av annan anledning än sjukdom, värn-
sjukdom, värn- pliktstjänstgöring
pliktstjänstgöring eller barns födelse med
eller barns födelse med helt eller delvis
helt eller delvis bibehållen lön, eller
bibehållen lön. 6. från en
arbetsgivare får annan
ersättning än pension
på grund av
anställningens upp-
hörande
(avgångsvederlag).
Regeringen eller den
myndighet som
regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter
om beräkning av tid som
avses i första
stycket 6.
8 §[3]
Vid bestämmande av ramtid enligt 6 § räknas inte
tid då sökanden varit hindrad att arbeta på grund
av
**FOOTNOTES**
[1] Lagen omtryckt 1982:433.
[2] Senaste lydelse 1989:332.
[3] Senaste lydelse 1989:338.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. styrkt sjukdom,
2. heltidsutbildning som den sökande har avslutat
efter fyllda 25 år eller som har föregåtts av
sammanhängande förvärvsarbete på heltid i minst fem
månader,
3. nykterhetsvård på anstalt,
4. frihetsberövande på kriminalvårdens område,
5. vård av eget barn eller adoptivbarn som inte
har fyllt två år,
6. beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472)
eller livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av sistnämnda lag.
Detsamma gäller tid då sökanden har åtnjutit
föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring eller varit hindrad att arbeta på
grund av
1. värnpliktstjänstgöring,
2. arbetsmarknadsutbildning,
3. yrkesinriktad rehabilitering, i den mån sådan
tid inte enligt 7 § jämställs med tid under vilken
förvärvsarbete har utförts.
Den tid som inte
räknas in i ramtiden
får dock inte överstiga
två år.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. Den äldre bestämmelsen i 8 § skall fortfarande
gälla i fråga om en ersättningsperiod som har
börjat före ikraftträdandet. Äldre bestämmelse
skall dock inte tillämpas när stödtagaren efter
ikraftträdandet på nytt skall uppfylla arbets-
villkoret enligt bestämmelsen i 16 §.
3. Äldre bestämmelser i 7 § första stycket skall
tillämpas när anställningen upphör senast den
30 juni 1994.
Bilaga 3
Lagrådets yttrande
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-10-22
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justi-
tierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard
Holstad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den
12 oktober 1993, varvid statsrådet Hörnlund varit
föredragande, har regeringen för Lagrådets yttrande
överlämnat förslag till
1. lag om allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet,
2. lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370),
3. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt,
4. lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i
lagen (1993:941) om ändring i uppbördslagen
(1953:272),
5. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
6. lag om ändring i lagen (1990:323) om själv-
deklaration och kontrolluppgifter,
7. lag om ändring i lagen (1993:944) om ändring i
taxeringslagen (1990:324),
8. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
9. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
10. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbets-
löshetsförsäkring,
11. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Manne Pavón.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Arbetsmarknadsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
25 oktober 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och
statsråden Friggebo, Laurén, Olsson, Hellsvik,
Björck
Föredragande: statsrådet Olsson
Regeringen beslutar proposition 1993/94:80 En
allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Rättsdatablad
FörfattningsrubrikBestämmelser
som inför,
ändrar,
upphäver eller
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande
Lag om ändring i
1. lagen (1973:370)7, 20, 57 §§
om arbetslöshets-
försäkring
2. lagen (1973:371)7 §
om kontant arbets-
marknadsstöd