Post 7122 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:93 ·
Förändrat ersättningssystem för vuxentandvård
Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Dokument: Prop. 93
Regeringens proposition
1993/94:93
Förändrat ersättningssystem för
vuxentandvård
Regeringen överlämnar denna proposition
till riksdagen.
Stockholm den 22 december 1993
Carl Bildt
Bo Könberg
(Socialdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag om
riktlinjer för ett nytt ersättningssystem
för vuxentandvård. Ersättningen från
sjukförsäkringen för denna vård skall
kunna lämnas enligt två parallella
ersättningssystem, dels ett system med
s.k. premietandvård, dels ett system med
åtgärdsbaserad taxa. Gemensamt för båda
systemen finns ett särskilt högkostnads-
skydd. Oavsett vilket system som
tillämpas av vårdgivaren skall det inte
vara någon skillnad i standarden på
vården eller på det ekonomiska stödet
från försäkringen.
Vårdgivarna får för sin verksamhet inom
försäkringens ram välja att tillämpa
antingen både premietandvård och
åtgärdstaxa eller ettdera av systemen.
Även patienten får möjlighet att välja
mellan de båda systemen.
Vid premietandvård lämnar
försäkringskassan till vårdgivaren en av
regeringen fastställd årlig ersättning
för varje sådan patient. Ersättningen
varierar beroende på patientens ålder.
Patienten betalar en årlig fast avgift
(premie) som vårdgivaren bestämmer. Vård-
givaren skall dock vara skyldig att till
försäkringskassan redovisa de olika pre-
mieklasser och belopp som tillämpas.
Den reviderade åtgärdstaxan avses i
likhet med den nuvarande taxan innebära
att vårdgivaren har rätt att uppbära ett
arvode för varje utförd prestation eller
behandling och att försäkringskassa och
patient i varierande utsträckning svarar
för betalningen av arvodesbeloppet. Taxan
indelas i tre områden. Undersökning,
diagnostik och förebyggande åtgärder
utgör ett område, konserverande behand-
lingar och tanduttagningar ett andra och
protetik ett tredje. För samtliga dessa
utgör försäkringsersättningen 50 % av
arvodet. För de två sistnämnda områdena
införs en gemensam självrisk på 750 kr
per behandlingsperiod. För det första av
dessa två områden ges möjlighet för
vårdgivaren att tillämpa fri prissättning
på patientavgiften under förutsättning
att patient och försäkringskassa
informeras.
Ovanstående förändringar innebär en
ökad satsning från försäkringen på före-
byggande åtgärder. I syfte att förenkla
och förbättra taxan och göra den mer
överskådlig för patienterna bör taxan i
fortsättningen enbart innehålla tand-
vårdsåtgärder med enhetligt arvode. Till
följd härav kommer arvodesuppdelningen på
olika personalgrupper att slopas och
kostnaderna för tandtekniskt arbete och
material, eventuellt med undantag för
kostnad för ädelmetall, inräknas i
arvodet för en åtgärd. Ett viktigt inslag
i den reviderade åtgärdstaxan är att
patienten för varje åtgärd skall kunna se
vilken avgift som skall betalas.
Ett särskilt högkostnadsskydd föreslås
finnas gemensamt för premietandvård och
åtgärdstaxa och grundas på diagnos och
behandlingsbehov. Det får tas i anspråk
endast efter förhandsprövning.
Försäkringsersättningen skall vara 85 %
av det sammanlagda arvodet för
behandlingen. Vid premietandvård avses
premien täcka även patientavgiften.
Ersättning från försäkringen för
tandvård föranledd av olycksfall föreslås
däremot lämnas till vårdgivaren enligt
åtgärdstaxan och avgift tas ut även av de
patienter som omfattas av premietandvård.
Ersättning från försäkringen för
patienter som behöver extraordinära
tandvårdsinsatser som ett led i en sjuk-
domsbehandling under en begränsad tid
skall ersättas enligt de regler som
gäller för den öppna hälso- och
sjukvården. För patienter som på grund av
sjukdom eller funktionshinder har ett
omfattande tandvårdsbehov skall förhöjd
årlig ersättning inom premietandvården
för merkostnader kunna utges enligt vissa
kriterier. Om åtgärdstaxan tillämpas bör
självrisken i stället reduceras.
För patienter med behov av särskilda
tandvårdsinsatser skall landstingen få
ett tydligare lagfäst ansvar för att det
finns tillräckliga och anpassade resurser
och att det vid behov drivs en uppsökande
verksamhet samt att tandhälsoutvecklingen
för dessa grupper följs. Socialstyrelsen
bör utarbeta föreskrifter/allmänna råd om
tandvården för dessa grupper.
De nuvarande ersättningsreglerna för
specialisttandvården avses behållas tills
vidare i avvaktan på att en ytterligare
översyn företas av dess organisation och
finansiering.
När det nya ersättningssystemet tidi-
gast träder i kraft, vilket avses ske
tidigast den 1 juli 1994, skall även de
nuvarande bestämmelserna om begränsningen
av anslutningen till försäkringen upp-
höra. Anslutning skall då även kunna
medges för en juridisk person som be-
driver tandvårdsverksamhet.
Olika åtgärder aviseras som väsentligt
bör förbättra förutsättningarna för
konkurrens inom tandvården.
Regeringen planerar att snarast
tillsätta en delegation för samordning av
förberedelserna inför genomförandet samt
för uppföljning och utvärdering av
effekterna av ett nytt ersättningssystem.
Delegationen avses också få till uppgift
att dels pröva och besluta om särskilda
stimulansbidrag som bör kunna lämnas från
staten för att främja utvecklingen inom
tandvården sett från försäkringens
synpunkt, dels utarbeta förslag för
regeringens ställningstagande vad gäller
storleken på den fasta ersättningen i
premietandvården och arvodesbeloppen i de
reviderade åtgärdstaxan.
För nämnda uppgifter som föranleds av
ersättningssystemets reformering är det
nödvändigt att samordningsdelegationen
får möjlighet att disponera vissa medel.
Regeringen avser att senare återkomma
till riksdagen i denna fråga.
1
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 6
2 Ärendet och dess beredning 6
3 Bakgrund 7
3.1Tandvårdshälsans utveckling 7
3.2Tandvårdsförsäkringens tillkomst
och utveckling 8
3.3Marknadsstruktur,
kostnadsutveckling,m.m. 9
3.4Nuvarande ersättningssystem med
åtgärdstaxa 12
3.5Brister i nuvarande
ersättningssystem 13
3.6Mål för ett nytt ersättningssystem
m.m. 14
4 Regeringens överväganden 16
4.1Riktlinjer för det nya
ersättningssystemet 16
4.2Premietandvård 26
4.2.1Premietandvård i stort 26
4.2.2Särskilt högkostnadsskydd samt
ersättning för vård vid
olycksfall 33
4.3Reviderad åtgärdstaxa 36
4.4Särskilda patientgrupper 40
4.4.1Extra ordinära tandvårdsbehov
under begränsad tid 40
4.4.2Ökat tandvårdsbehov till följd av
sjukdom eller funktions-
hinder 41
4.4.3Lagfäst resursansvar för
landstingen för särskilda
patientgrupper 43
4.4.4Aktivt erbjudande om tandvård
till vissa grupper 44
4.4.5Socialstyrelsens tillsynsansvar
för de särskilda patient-
grupperna 45
4.5Specialisttandvård 45
4.6Särskilda frågor 50
4.6.1Anslutning till försäkringen 50
4.6.2Ersättning för tandtekniskt
arbete m.m. 52
4.6.3Konkurrensfrågor 55
4.7Uppföljning, utvärdering och
kvalitetsfrågor 60
4.7.1Grundläggande principer 60
4.7.2Kvalitetssäkring 61
4.7.3Ekonomisk uppföljning 62
5 Administrativa och ekonomiska effekter
63
5.1Inledning 63
5.2Administrativa effekter 64
5.3Ekonomiska effekter 66
6 Genomförande och fortsatta
förberedelser 67
7 Barn- och ungdomstandvården 68
2
Bilaga Sammanfattning av rapporten
Premietandvård - en
effektivare tandvårdsförsäkring 70
Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den
22 december 1993 82
3
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner de föreslagna riktlinjerna för
ett nytt ersättningssystem för allmän-
tandvård (avsnitten 4.1, 4.2, 4.4.1-
4.4.4, 4.5, 4.6.1 och 4.6.2).
2 Ärendet och dess beredning
I budgetpropositionen för budgetåret
1992/93 (prop. 1991/92:100 bil.6)
aviserades en översyn av tandvårdsförsäk-
ringen. Som bakgrund för detta angavs att
kostnaderna under senare år ökat mer än
beräknat och att det rådde enighet om att
tandhälsan blivit allt bättre för
övervägande delen av befolkningen. Det
angavs också att kostnadsökningen hade
många orsaker av vilka den pre-
stationsinriktade taxan sannolikt var en.
Vidare konstaterades att ett flertal
åtgärder under de senaste åren vidtagits
av regeringen och Riksförsäkringsverket
(RFV) samtidigt som mer långsiktiga och
övergripande förändringar i tand-
vårdsförsäkringen diskuterats och
övervägts.
Vidare konstaterade föredragande
statsrådet att försöksverksamheter med
stöd av riksdagens godkännande hade
inletts inom folktandvården i Kristian-
stads och Göteborgs Bohus läns landsting
samt i Göteborgs kommun för att pågå
under en tid av längst tre år i syfte att
pröva olika system med ersättning från
försäkringen som utgår från ett visst
fast belopp per individ som omfattas av
försöket.
Sammanfattningsvis framhöll
föredragande statsrådet det angelägna i
att arbetet med att utforma en tand-
vårdsförsäkring och tandvårdstaxa som
bättre svarar mot nuvarande och framtida
tandhälsosituation inte vilade i avvaktan
på resultaten av försöksverksamheterna.
Han ansåg därför att detta arbete måste
intensifieras och avsåg att på lämpligt
sätt låta utreda frågan under år 1992.
Mot den bakgrunden påbörjades våren
1992 inom Socialdepartementet ett arbete
vilket utmynnade i en promemoria som kom
att läggas till grund för själva över-
synsarbetet som påbörjades i september
1992. Promemorian innehöll en bakgrund
till behovet av en förändring av ersätt-
ningssystemet för tandvård och angav
målen för ett nytt sådant system. Vidare
angavs den huvudsakliga inriktningen på
översynen och formerna för arbetet.
I promemorian angavs även att
utredningsarbetet borde bedrivas i form
av en intern beredning med en sakkunnig
knuten till Socialdepartementet som
sammanhållande för arbetet. Vidare
framhölls att arbetet skulle bedrivas med
flexibilitet och att till
utredningsarbetet borde knytas ett antal
referens- eller arbetsgrupper med olika
inriktning och representation.
Utredningen som arbetat under
benämningen Översyn av tandvårdsför-
säkringen (ÖTF), har bedrivit sitt arbete
enligt riktlinjerna i den nämnda
promemorian. Det innebär bl.a. att fem
referensgrupper knutits till översynen,
nämligen en grupp med socialpolitisk
inriktning, en med producentinriktning,
en med företrädare för samtliga
riksdagspartier samt en med företrädare
för handikappgrupper m.fl. Dessutom har
inrättats en referensgrupp med
företrädare för olika delar inom rege-
ringskansliet. ÖTF har vidare engagerat
ett antal experter från olika områden.
Bl.a. genomfördes en hearing för att
bidra med idéer om tandvårdsförsäkringens
framtida utformning. ÖTF har också
informerat om arbetet och fört
diskussioner med intressenter på tand-
vårdsområdet som inte medverkat i
referensgrupperna. Vidare har ÖTF genom
besök studerat de tidigare nämnda
försöksverksamheter som pågår samt före-
tagit en studieresa till Storbritannien
för besök hos dels det brittiska hälso-
vårdsministeriet, dels det privata tand-
vårdsföretaget Denplan.
ÖTF avlämnade sin huvudrapport
Premietandvård - en effektivare tand-
vårdsförsäkring den 18 mars 1993 (Ds
1993:18). En sammanfattning av
huvudrapporten finns intagen som bilaga.
En kompletterande rapport Premietandvård
del 2 - Specialisttandvård, Särskilda
patientgrupper, Uppföljning och
utvärdering, Högkostnadsskydd avlämnades
den 30 juli 1993. Huvudrapporten är
remissbehandlad, medan den kompletterande
rapporten utsänts till närmast berörda
myndigheter och organisationer för ev.
synpunkter. En förteckning över remiss-
instanserna samt en sammanställning över
remissyttranden resp. synpunkter finns
tillgänglig i ärendet hos Socialdeparte-
mentet (S93/2579/F resp. S93/6191/F).
3 Bakgrund
3.1 Tandhälsans utveckling
Av promemorian Tandhälsans utveckling hos
olika befolkningsgrupper (A. Hugoson,
1993) framgår att data från
epidemiologiska studier bland såväl barn
och ungdom som vuxna visar på en kraftigt
förbättrad tandhälsa under de senaste
decennierna. Många barn och ungdomar är i
dag helt kariesfria och bland de övriga
barnen uppvisar de flesta endast ett
fåtal karierade eller fyllda ytor hos
tänder i kindtandsområdena. Den
parodontala hälsan är oförändrat god.
Inom vissa grupper av barn finns dock ett
relativt stort vårdbehov. Det gäller
såväl det primära bettet som det
permanenta. Detta gäller inte minst bland
invandrarbarn.
Även bland de vuxna kan en fortsatt
förbättring av tandhälsan konstateras.
Den egna munhygienen bland vuxna har
också kraftigt förbättrats. Bland de
vuxna som har egna tänder ökar antalet
kvarvarande tänder. 30 - 40-åringar har i
dag inte förlorat några av sina tänder.
Parodontiten (tandlossningen) är mindre
allvarlig än för 10 - 15 år sedan. I
högre åldersgrupper minskar medeltalet
rekonstruktioner för ersättning av tänder
och kommer att minska än mer i framtiden.
Behandling med helprotes blir sällsynt
inom en 10 - 20-årsperiod. Även bland de
vuxna finns personer med ett stort och
ibland mycket stort tandvårdsbehov. Detta
gäller i synnerhet funktionshindrade,
långvarigt sjuka personer samt invandrare
och flyktingar.
3.2 Tandvårdsförsäkringens tillkomst och
utveckling
Före år 1974 då ersättningen för tandvård
från den allmänna försäkringen infördes
tillämpade privattandvården en fri
arvodessättning som var prestations-
relaterad. Inom folktandvården
tillämpades en av Kungl. Maj:t. fast-
ställd taxa, vars arvoden i stort sett
var baserade på stycke-priser. Land-
stingen fick vid behov tillskjuta medel.
Syftet med ersättningen för tandvård
inom ramen för sjukförsäkringen, i
propositionen kallad tandvårdsförsäk-
ringen, var i första hand att göra det
ekonomiskt möjligt för stora delar av
befolkningen att efterfråga tandvård. Det
fanns omfattande otillfredställda
tandvårdsbehov när försäkringen ut-
formades. Det var därför naturligt att
ersättningssystemet konstruerades på ett
sådant sätt att det skulle skapa
incitament till en maximering av antalet
behandlingsåtgärder per tidsenhet. Detta
ledde till att ersättningsmodellen
baserades på principerna om ersättning
per utförd prestation/åtgärd och
bruttointäktsneutralitet. Det senare
innebär att vårdgivarna i genomsnitt
skall erhålla samma ersättning per
tidsenhet oavsett vilka behandlingsåt-
gärder som utförs.
Regeringen tillsatte år 1978 en
tandvårdsutredning som efter ingående
arbetsstudier bl.a. kom fram till att
taxan inte var helt neutral. I betän-
kandet Reviderad tandvårdstaxa (SOU
1982:50) föreslog utredningen därför
bl.a. en förändring av arvodesbeloppen
inom olika delar av taxan, en avsevärd
minskning av antalet åtgärdsrubriker för
både tandläkare och tandtekniska arbeten
samt en avveckling av de s.k. latitudar-
vodena. Det sistnämnda innebar att endast
ett arvode skulle finnas för varje
åtgärd.
Utredningens förslag krävde fortsatt
utredning av RFV och en reviderad
tandvårdstaxa kunde träda i kraft först
den 1 februari 1987. Den taxan gäller i
sina huvuddrag fortfarande även om bl.a
nivåerna för ersättning från försäkringen
ändrats flera gånger.
För att inhämta underlag för en
fortsatt reformering av tandvårdstaxan
uppdrog regeringen åren 1987 och 1990 åt
RFV att beräkna och redovisa de
försäkringsmässiga konsekvenserna av
olika ändringar i ersättningssystemet
enligt vissa angivna riktlinjer och
förutsättningar. Regeringen ansåg dock
att det fordrades ytterligare underlag
för ett ställningstagande till en
omfattande systemförändring och fann det
angeläget att i första hand genom
försöksverksamhet skaffa underlag för ett
beslut. Därför inhämtade regeringen våren
1991 riksdagens medgivande att enligt
vissa riktlinjer få starta
försöksverksamhet för att pröva olika
system för ersättning från försäkringen
med utgångspunkt i att ersättningen
skulle beräknas i form av ett visst
belopp per patient som omfattas av
försöket. Sådan försöksverksamhet bedrivs
nu med stöd av förordningen (1991:1234)
om försöksverksamhet inom tandvården, som
trädde i kraft den 1 oktober 1991, inom
folktandvården i Kristianstads och
Göteborgs och Bohus läns landsting samt i
Göteborgs kommun för en tid av längst tre
år.
Efter det att tandvårdsförsäkringen
införts år 1974 uppstod inte helt oväntat
under de närmast följande åren betydande
vårdköer på många håll i landet beroende
på att det fanns stora eftersatta
vårdbehov och att ersättningsvillkoren
gjorde det ekonomiskt möjligt för många
att efterfråga tandvård.
Förutom att taxans utformning i sig
stimulerade till en hög vårdproduktion
bidrog även konkurrensen mellan en
offentlig och en privat vårdsektor på ett
positivt sätt till att skapa
förutsättningar för en hög produktivitet.
Detta var starkt bidragande orsaker till
att vårdköerna efter hand kunde
avvecklas.
Det råder numera enighet om att inte
bara flertalet barn och ungdomar utan
även vuxna successivt har fått en allt
bättre tandhälsa. Det finns dock
fortfarande grupper i samhället som har
otillfredsställda tandvårdsbehov, t.ex.
vissa funktionshindrade och patienter i
särskilda vård- och omsorgsformer samt
vissa invandrare.
Under den senaste femårsperioden har -
trots den allt bättre tandhälsan -
ökningen av försäkringsutgifterna för
tandvård varit betydligt större än de av
regeringen beslutade höjningarna av
tandvårdstaxans arvodesnivå. Det innebär
att den totala vårdvolymen måste ha ökat
och/eller att en övergång skett till mer
kostnadskrävande behandlingar.
Det faktum att den allt bättre
tandhälsosituationen inte haft en
utgiftsdämpande effekt visar på behovet
att reformera tandvårdsförsäkringen inte
bara från statens synpunkt utan även sett
ur vårdgivarnas och patienternas
synvinkel.
Mot den bakgrunden inleddes därför som
tidigare nämnts hösten 1992 en översyn av
tandvårdsförsäkringen enligt vissa
riktlinjer. Avsikten var att denna
översyn skulle utgöra grunden för en
reformerad tandvårdsförsäkring. I sin
huvudrapport lämnade utredningen ett
principförslag om ett nytt
ersättningssystem för vuxentandvården.
Därefter har ÖTF i den kompletterande
rapporten behandlat specialisttandvård,
särskilda patientgrupper, uppföljning och
utvärdering, högkostnadsskydd m.m.
3.3 Marknadsstruktur, kostnadsutveckling,
m.m.
Samhällets totala kostnader för tandvård
beräknas för närvarande uppgå till drygt
11 miljarder kronor per år. Det innebär
att tandvårdskostnaden per individ och år
uppgår till närmare 1 300 kr. Vid en
internationell jämförelse är den mycket
hög och är i Europa högre endast i
Tyskland. Tandvårdskostnadernas andel av
BNP utgör ca 0,7 %, något som också är
mycket högt internationellt sett.
Patienter, sjukförsäkring och landsting
svarar vardera för ca en tredjedel av
kostnaderna. Vuxentandvårdens andel av
kostnaderna uppgår till ca två
tredjedelar och den av landstingen helt
av skattemedel finansierade barn- och
ungdomstandvården utgör resten. Det
innebär att vuxentandvården för
närvarande omsätter ca 8 miljarder kr,
varav ca 3,8 miljarder kr finansieras
genom försäkringen och ca 4,2 miljarder
kr av patienterna. Ungefär tre
fjärdedelar av försäkringens kostnader
för vuxentandvård, inkl. tandtekniskt
arbete och material, hänförs till vård
som utförs av försäkringsanslutna
privatpraktiserande tandläkare. Ca
hälften av försäkringens utbetalningar
avser tandtekniskt arbete och material.
Ungefär hälften av all tandvård i
landet utförs inom folktandvården. Denna
omfattar den avgiftsfria barn- och
ungdomstandvården, en stor del av
specialisttandvården och allmäntandvård
för vuxna i viss utsträckning.
Totalantalet verksamma tandläkare
uppgår till ca 9 000, varav ca 5 100
arbetar inom den offentliga vården. Av de
ca 3 900 privatpraktiserande tandläkarna
är närmare hälften anställda inom
serviceföretaget Praktikertjänst AB. År
2000 bedöms antalet tandläkare ha minskat
till ca 8 000 och år 2010 till drygt
7 000.
Antalet av Socialstyrelsen godkända
tandtekniska laboratorier beräknas till
ca 900, varav nästan 700 driver
verksamhet i full skala. Drygt 500 av
dessa är organiserade i
Dentallaboratoriernas Riksförening.
Folktandvården har ökat sin andel
behandlade vuxenpatienter avsevärt under
det senaste decenniet och beräknas nu
svara för ca 35 % av alla vuxenpatienter
eller ca 1,7 miljoner. Detta har främst
skett genom att resurser successivt har
kunnat föras över från barn- och ung-
domstandvården till vuxentandvården.
Specialisttandvård för barn- och ungdom
sker nästan uteslutande i folktandvårdens
regi. Inom vuxentandvården finns också
privat verksamma specialister, men rätten
att tillämpa specialisttaxa är i princip
förbehållen de privatpraktiker som vid
utgången av år 1972 var verksamma i
enskild tandvård. Det finns åtta
specialiteter: pedodonti (barntandvård),
ortodonti (tandreglering), parodontologi
(tandlossningssjukdomar), oral kirurgi,
endodonti (rotbehandling), oral protetik,
odontologisk radiologi och bettfysiologi.
Den totala försäkringskostnaden för
specialisttandvård har beräknats till
högst 200 milj. kr, varav högst 150 milj.
kr avser folktandvård och högst 50 milj.
kr privat specialistvård. Huvudparten av
specialisttandvården bekostas emellertid
av landstingen. Tandvårdsreformens
genomförande år 1974 innebar en kraftig
ökning av sjukförsäkringens kostnader för
tandvård, en ökning som var särskilt
markant fram till år 1980. De löpande
kostnaderna för försäkringen har därefter
fortsatt att öka med undantag för åren
1986 och 1987 beroende på att
ersättningen från försäkringen på ca 735
milj. kr för barn- och ungdomstandvården
då slopades. Det bör också framhållas att
de löpande kostnaderna ökat även under de
år då besparingsåtgärder företagits med
undantag för år 1992. Den 1 juli 1992
genomfördes en sänkning av
ersättningsnivån från 40 % till 30 % och
ersättningen för ädla metaller i tandtek-
niska arbeten halverades. Dessa åtgärder
beräknas få full effekt först under år
1993 men kostnaderna har minskat
betydligt även under år 1992. Detta
framgår av följande tabell som visar
försäkringskostnadernas utveckling åren
1974-1993 i både löpande och fasta
priser.
4
År Försäkringsutgifter (milj.kr)
löpande fasta (1974)
1974 699 699
1975 989 901
1976 1 162 960
1977 1 306 969
1978 1 515 1 021
1979 1 823 1 146
1980 2 174 1 202
1981 2 437 1 202
1982 2 624 1 192
1983 2 700 1 126
1984 3 055 1 179
1985 3 369 1 211
1986 3 114 1 074
1987 2 905 962
1988 3 206 1 003
1989 3 495 1 027
1990 3 750 999
1991 4 211 1 024
1992 3 994 949
1993 3 650 (beräknat)
Under år 1992 fördelade sig
försäkringens utbetalningar på 3 994
milj.kr på följande delposter.
- Privattandläkarvård 1 298 milj. kr
- Privata tandtekniska laboratorier1 488
milj. kr
- Privata laboratorier, material446
milj. kr
- Folktandvård vuxna 752 milj. kr
- Övrig tandvård (fakultetstandvård)10
milj. kr
Försäkringskostnaderna visar en
påfallande ojämn regional fördelning. I
de tre storstadsområdena Stockholm,
Göteborg och Malmö är den genomsnittliga
försäkringskostnaden per invånare ungefär
dubbelt så hög som i de områden som har
de lägsta kostnaderna, t.ex Norrlands-
länen. Detta har sin huvudsakliga grund i
att det i storstadsområdena genom en hög
tandläkartäthet finns ett stort
vårdutbud, men också många människor med
goda ekonomiska förutsättningar medvetna
om betydelsen av en god tandhälsa. Det
bör dock tilläggas att en del av de högre
kostnaderna i storstadsområdena också
beror på att många av dem som söker
tandvård i dessa områden tillhör ett
annat försäkringskasseområde, men får sin
vård på den ort där arbetsplatsen finns.
Den nuvarande konstruktionen av
ersättningssystemet med en presta-
tionsrelaterad tandvårdstaxa bygger på en
tandhälsosituation som kräver största
möjliga utnyttjande av resurserna för att
tillgodose stora vårdbehov. Stora och
ackumulerade vårdbehov fanns också vid
tidpunkten för tandvårdsförsäkringens
införande år 1974. Det nuvarande
ersättningssystemet kan också
karakteriseras som ett system med löpande
räkning som inte ger möjlighet att
förutse eller kontrollera
kostnadsutvecklingen. Även om
kostnadsutvecklingen - inte minst mot
bakgrund av kraftfulla besparingsinsatser
- har kunnat bromsas upp för tillfället
måste den samlade kostnadsbilden ses mot
bakgrunden av den successivt allt bättre
tandhälsosituationen. Denna situation
förväntas inte komma att försämras i
framtiden. Tandvårdsförsäkringen och den
avgiftsfria barn- och ungdomstandvården
har varit bidragande orsaker till denna
positiva utveckling. De höga kostnaderna
för vuxentandvården korresponderar dock
inte längre med den nu uppnådda nivån på
tandhälsan.
De viktigaste faktorerna bakom den
hittillsvarande kostnadsutvecklingen är -
bortsett från själva taxekonstruktionen -
förändringar i vårdvolym och val av
behandling. En ökning av vårdvolymen kan
bero på olika faktorer. En alltför låg
arvodesnivå i taxan kan pressa fram ett
behov hos vårdgivarna att öka antalet
prestationer för att täcka sina
kostnader. Andra orsaker kan vara ökad
efterfrågan från patienter som blivit
medvetna om betydelsen av regelbunden
vård samt befolkningstillväxt inte minst
genom invandring. När det gäller val av
behandling medger dagens system
ersättning för dyrare behandlingar, inkl.
material, än vad som är erforderligt, i
många fall beroende på tandläkarens eller
patientens önskemål. Denna höjda
ambitionsnivå har emellertid ofta sin
grund i nya behandlingsmetoder och
material, t.ex. implantat.
3.4 Nuvarande ersättningssystem med
åtgärdstaxa
Ersättning från försäkringen lämnas för
tandvård som meddelas av folktandvården,
odontologisk fakultet eller annars genom
det allmännas försorg eller av
privatpraktiserande läkare som är uppförd
på en av den allmänna försäkringskassan
upprättad förteckning. Möjligheterna till
försäkringsanslutning som
privatpraktiserande tandläkare är sedan
många år starkt begränsade.
De allmänna försäkringskassorna handhar
administrationen av ersättningen från den
allmänna försäkringen, vilket bl.a.
innebär att de i efterhand betalar ut
tandvårdersättning för vården till
vårdgivare och tandtekniska laboratorier.
RFV svarar för tillsynen av kassornas
verksamhet.
Ersättningen för tandvården regleras i
tandvårdstaxan som regeringen fastställer
efter förslag från RFV för högst två år i
sänder. I taxan anges både de högsta
arvoden en tandläkare får ta ut för sina
behandlingsåtgärder och de högsta arvoden
som får tas ut för arbete som utförs av
tandhygienister, tandsköterskor och
tandtekniker samt för tandtekniskt
material. Om ett tandtekniskt arbete har
utförts vid ett tandtekniskt laboratorium
för en tandläkares räkning, betalar
försäkringskassan ut ersättning för det
arbetet direkt till laboratoriet.
Det arvode en tandläkare får ta ut för
en behandling består av tand-
vårdsersättning från försäkringen och en
avgift som patienten betalar direkt till
tandläkaren. Kassan lämnar
tandvårdsersättning endast för behandling
som är nödvändig för att uppnå ett från
odontologisk synpunkt funktionellt och
utseendemässigt godtagbart resultat.
Tandvårdsersättning utges med 30 % av
arvodet upp till 3 000 kr, med 50 % för
arvoden mellan 3 000 och 7 000 kr samt
med 75 % för arvoden därutöver. För ädla
metaller som ingår i tandtekniskt arbete
beräknas tandvårdsersättningen endast på
halva arvodet. För behandlingar till
följd av missbildningar, defekter,
avvikande reaktion mot dentala material,
epileptiska anfall samt muntorrhet till
följd av strålbehandling och Sjögrens
syndrom kan försäkringskassan betala hela
arvodet om kassan har gjort s.k.
förhandsprövning av den föreslagna be-
handlingen.
I taxan finns två arvoderingsprinciper
dels arvode för utförd åtgärd, s.k.
styckepris, dels arvode efter tidsåtgång.
Arvodesbeloppen framgår av bilagorna
A-C till taxan. De högsta arvodesbelopp
som en tandläkare får ta ut finns angivna
i bilagorna A och C. Bilaga B innehåller
en förteckning över sådana oralkirurgiska
behandlingar som ersätts enligt de regler
som gäller för den öppna offentliga
sjukvården.
Bilaga A omfattar fem avdelningar som
enligt gällande ordning avser
tandläkarens, tandhygienistens och tand-
sköterskans åtgärder, tandtekniska
arbeten samt specialisttandläkarens
åtgärder. Bilaga C avser arvodesbelopp
för behandling med vissa
käkbensförankrade broar (implantat).
När en försäkrads behov av tandvård är
omfattande eller svårbedömt får
tandläkaren begära prövning av
behandlingsförslaget hos försäk-
ringskassan om tandvårdsersättning kan
utges. En patient kan begära förhands-
prövning hos kassan om han önskar en
annan behandling än den tandläkaren
förklarat sig beredd att ge inom
försäkringens ram. Förhandsprövning skall
ske vid bl.a. omfattande protetisk be-
handling inkl. implantationsprotetik, vid
behandling av fall med avgiftsfri tand-
vård enligt vad som tidigare nämnts, vid
utbyte av amalgamfyllningar i samband med
långvariga sjukdomssymtom samt när en
behandling behöver göras om och den nya
behandlingen görs av en annan tandläkare
än den som svarade för ursprungliga
behandlingen.
I taxan finns också bestämmelser som
skyddar patienten och försäkringen mot
kostnader som uppstår om vissa angivna
protetiska arbeten måste göras om inom en
viss tid.
3.5 Brister i nuvarande ersättningssystem
ÖTF genomförde - som tidigare nämnts -
sitt utredningsarbete med utgångspunkt i
vissa riktlinjer som fanns angivna i en
promemoria från juni 1992. Den pro-
blembild som redovisats i denna
diskuterades ingående med de
referensgrupper som knutits till
översynen. I stort sett accepterades den
beskrivning av bristerna i
ersättningssystemet som gjorts i
promemorian. Det ansågs dock inte framgå
av promemorian att den nuvarande
ersättningsmodellen hade konstruerats för
en situation med stora otillfredsställda
reparativa tandvårdsbehov hos stora delar
av befolkningen, något som i dag inte
längre gäller. Även om de flesta problem
med det nuvarande ersättningssystemet
torde vara kända och beskrivna i andra
sammanhang lämnas här en kort samman-
fattning av dem.
- Systemet medger inte samhällelig
kostnadskontroll
- Incitamenten för vårdgivare och patient
att hålla tillbaka kostnaderna är
begränsade genom att försäkringen
betalar en stor del av kostnaden
- Patienten kan i förväg inte beräkna
sina tandvårdskostnader och har små
möjligheter att själv direkt påverka
dem
- Risk finns för s.k. överterapi
- Ekonomiska faktorer hämmar en mer
individanpassad förebyggande tandvård
- Det övergripande målet att uppnå
tandhälsa för alla personer återspeglas
inte i ersättningssystemet
- Ett kontinuerligt omhändertagande av
patienten premieras inte av systemet
- God vårdkvalitet premieras inte
- Ett optimalt resursutnyttjande, bl.a.
genom att i större utsträckning använda
andra personalkategorier än tandläkare,
stimuleras inte
- Administrationen av ersättningssystemet
är för vårdgivare och försäkringskassor
mycket omfattande med många
kompletterande föreskrifter till taxan
- Det administrativa regelsystemet
innehåller bestämmelser som innebär
vissa skillnader i konkurrensförhål-
landena mellan folktandvård och
privattandvård.
Referensgruppen med
producentföreträdare framhöll dessutom
problemet med den låga taxenivån som
bl.a. anses leda till att det inte på ett
naturligt sätt skapas utrymme för
investeringar, metodutveckling, fort-
bildning o.dyl.
Även om problembilden var omfattande
ansågs det att många av problemen är
möjliga att lösa. Ett gott utgångsläge i
fråga om tandhälsan finns genom den grund
som lagts av barn- och ungdomstandvården.
3.6 Mål för ett nytt ersättningssystem
m.m.
I den bl.a. i föregående avsnitt nämnda
promemorian angavs ett antal övergripande
mål för ett alternativt
ersättningssystem. Målen angavs vara
- Tandvård på lika villkor
- Valfrihet för patienten
- Tandhälsa måste premieras för
vårdgivare och patient
- God vårdkvalitet stimuleras
- Egenvård och regelbunden tandvård
stimuleras
- Incitament till kontinuitet hos
vårdgivaren
- Ersättning baserad på effektivitet,
inte produktivitet
- Effektivt utnyttjande av vårdresurserna
- Högkostnadsskydd för stora och
motiverade behandlingskostnader utan
nuvarande vårdstyrning
- Rättvisare regional fördelning av
försäkringsmedlen
- Enkel administration för vårdgivare och
försäkringskassa
- Skälig ersättning till vårdgivarna
- Konkurrens på lika villkor mellan
vårdgivarna
- Slopande av etableringsbegränsningarna
- Kontrollerbara försäkringsutgifter och
ev. besparingsåtgärder skall ske på ett
enkelt och rättvist sätt.
Denna målförteckning diskuterades också
av de olika grupperna i översynsprojektet
och accepterades i huvudsak. Det
framhölls dock att förteckningen delvis
innehåller motstridiga mål och mål av
olika dignitet. Det konstaterades bl.a.
också att alla mål inte kan uppnås
samtidigt och att det nya
ersättningssystemet bör innehålla ett
primärt incitament till förebyggande
insatser samtidigt som reparativa
åtgärder måste medges på rimliga villkor.
Från främst producentföreträdarhåll
framhölls också fri prissättning som ett
angeläget mål inte bara för den företags-
ekonomiska utformningen av det nya
systemet utan också som ett nödvändigt
medel för att tandvårdsmålen skall kunna
upprätthållas och verksamheten utvecklas.
I promemorian redovisades två
huvudalternativ som utredningen borde
belysa med utgångspunkt i att de så långt
som möjligt skulle uppfylla de mål som
angivits för ett nytt ersättningssystem.
Det gällde dels ett alternativ med tre
olika ersättningsnivåer med utgångspunkt
i nuvarande åtgärdsförteckning, dels ett
system med fast ersättning till
vårdgivaren per individ i kombination med
viss prestationsersättning. Det angavs
också att om det under översynsarbetet
skulle komma fram ytterligare
kombinationer och varianter av dessa
huvudalternativ eller ytterligare
alternativ som bedömdes vara intressanta
mot bakgrund av möjligheterna till
måluppfyllelse borde även dessa belysas
närmare.
5
4 Regeringens överväganden
4.1 Riktlinjer för det nya
ersättningssystemet
Regeringens förslag: För allmäntandvård
skall ersättning från sjukförsäkringen
lämnas enligt två parallella ersätt-
ningssystem, premietandvård och åt-
gärdstaxa. Gemensamt för de båda system-
en skall det finnas ett särskilt
högkostnadsskydd. Vårdens kvalitet och
standard och nivån på det ekonomiska
stödet från försäkringen skall vara
densamma oavsett system.
Vårdgivarna skall för sin verksamhet
inom försäkringen få välja att tillämpa
antingen både premietandvård och
åtgärdstaxa eller ett dera av dessa sys-
tem. Även patienten skall ha möjlighet
att välja mellan de båda systemen.
Inom premietandvården skall
försäkringskassan lämna vårdgivaren en
av regeringen för olika patientgrupper
fastställd årlig ersättning per patient
som omfattas. Vårdgivaren fastställer
sina premieklasser och premiebelopp samt
bestämmer tillsammans med patienten
vilken premieklass denne skall placeras
in i. För åtgärdstaxan fastställer rege-
ringen med visst undantag arvoden och
patientavgifter.
Den nya ordningen avses träda i kraft
tidigast den 1 juli 1994.
Utredningens förslag: Överensstämmer i
stort med regeringens förslag. Viss
fördjupning och modifiering har gjorts.
Den närmare utformningen av
premietandvård och åtgärdstaxa liksom
vissa särskilda ersättningar m.m. be-
skrivs i särskilda avsnitt i det följan-
de.
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser är positiva till för-
slaget om en ny ersättningsform,
premietandvård, och två parallella taxor,
bl.a. Försäkringsöverdomstolen, Kam-
marrätten i Göteborg, Riksrevisions-
verket, Folkhälsoinstitutet,
Landstingsförbundet, samtliga landsting
utom tre samt Sveriges
Tandhygienistförening. Försäk-
ringskasseförbundet tillstyrker den
föreslagna konstruktionen av åtgärdstaxan
samt premietandvården under förutsättning
att den blir konkurrensneutral. Tandtek-
nikerförbundet tillstyrker förslaget om
premietandvård men anser att ersättningen
till tandtekniska laboratorier inte skall
inrymmas i ersättningen till tandläkaren.
Sveriges Tandläkarförbund anser att en
modifierad åtgärdstaxa i enlighet med
förbundets förslag bör införas och att om
premietandvården införs måste det finnas
full frihet för tandläkaren att, i
samförstånd med patienten, avgöra om
premietandvård eller åtgärdstaxa är lämp-
ligast i det enskilda fallet. Förbundet
anser vidare att oavsett
försäkringssystemets form krävs fri pris-
sättning i den del där patienten står för
kostnaderna. Tjänstetandläkarföreningen
är positiv till att premietandvården prö-
vas men anser att tandläkaren och
patienten gemensamt skall avgöra när den
är lämplig. Sveriges Privattandläkar-
förening, Praktikertjänst AB och Malmöhus
läns landsting avstyrker förslaget.
Kronobergs läns landsting anser att det
behövs ytterligare klarlägganden och
kompletteringar och Hallands läns
landsting är tveksamt till förslaget.
Riksförsäkringsverket anser att det
finns behov av en förändring i tandvårds-
försäkringen men anser att vissa frågor
inte är färdigutredda och att det saknas
underlag när det gäller kontroll- och
uppföljningsfunktioner samt
författningsförslag. Socialstyrelsen
anser att det är viktigt att fast
ersättning enligt premietandvårdens
modell prövas men vill begränsa detta
till 20-åringar.
Konkurrensverket anser att innan
utredningens förslag genomförs bör
åtgärder vidtas för att åstadkomma kon-
kurrens på lika villkor. Statskontoret
efterlyser en mer försäkringsmässig
inriktning av tandvårdens ersättnings-
system.
Skälen för regeringens förslag:
Världshälsoorganisationen (WHO)
konstaterar i sin rapport Recent Advances
in Oral Health (1992) att en av de mest
genomgripande förändringarna inom
tandvården har varit att olika åtgärder i
ökande utsträckning har kunnat grundas på
vetenskaplig kunskap. Forskningen har
bidragit till att belysa hur de
biologiska mekanismerna ser ut och hur
sjukdom skall kunna förebyggas. Detta har
lett till en ökad insikt vad avser
etiologi och behandling av de två domine-
rande tandsjukdomarna, karies och paro-
dontit (tandlossning). WHO gör bedöm-
ningen att det inte bara är möjligt utan
också faktiskt genomförbart att utplåna
dessa två tandsjukdomar för en stor
majoritet av befolkningen i världen.
Det är enligt WHO nu möjligt att
behålla en god tandhälsa i stället för
att behandla sjukdom. WHO menar att inte
inom något annat hälsoområde har det
kunnat visas en så påfallande inverkan av
ett förebyggande angreppssätt. Ett tidigt
kariesangrepp kan läka ut om en effektiv
fluorbehandling sätts in tillsammans med
en optimering av den egna munhygienen och
information om kost och olika riskfaktor-
er. Framsteg inom biologi och epidemiolo-
gi gör det möjligt att identifiera
patienter med hög risk för sjukdomsut-
veckling.
WHO rekommenderar en vårdfilosofi som
bygger på behandlingsmetoder som ger så
små ingrepp som möjligt i tandens
vävnader och på att ingreppen sker så
sällan som möjligt (låg intervention). En
viktig komponent i detta angreppssätt är
betoningen av egenvård och en hälsosam
livsstil.
En konsekvens enligt WHO av den
förändrade vårdinriktningen inom
tandvården är att personalens samman-
sättning och organisation behöver
förändras. Det behövs en ny tandläkare,
en "munhälsoläkare" som kommer att vara
ledare för "munhälsoteamet" som engageras
i hälsoutbildning, sjukdomsprevention och
åtgärder för att behandla och vid-
makthålla patienternas tandhälsa. Detta
kräver förändringar i olika länders
tandvårdsorganisationer,
ersättningssystem och utbildningsprogram.
Den slutsats WHO drar om tandvårdens
framtida inriktning har i andra
sammanhang uttryckts så att om färre
tänder behöver fyllningar och om färre
fyllningar behöver göras om skulle
patienten på längre sikt behöva färre
kronor, broar, rotbehandlingar och im-
plantat.
En viktig förutsättning för en ändrad
vårdstrategi är att såväl karies- som
parodontitutvecklingen i dag är betydligt
långsammare än förr. Det har således
bl.a. visats att det är möjligt att i
många fall avvakta med lagningar utan
negativa effekter. Fördelarna är
uppenbara. Varje ingrepp i tanden innebär
en förlust av tandsubstans och ju
tidigare det sker sådana ingrepp ju fler
ytterligare ingrepp kan bli aktuella
under tandens livstid. Bättre tandfyll-
nadsmaterial kan också ha hunnit utveck-
las tills dess ingreppet eventuellt be-
höver göras.
Det är dock viktigt i detta sammanhang
att erinra om att det också finns grupper
av individer med en snabb såväl karies-
som parodontitutveckling. För dessa pati-
enter gäller att identifiera de
riskfaktorer som utlöser sjukdomen så att
förebyggande åtgärder kan sättas in på
ett så tidigt stadium som möjligt.
En strategi med sikte på att förebygga
kommande tandvårdsbehov har tidigast
tillämpats inom barn- och ung-
domstandvården. Över hela världen har det
visat sig att den mest påtagliga
minskningen av karies har inträffat i
länder, där alla barn har en regelbunden
kontakt med tandvårdspersonal, som direkt
eller indirekt påverkar deras attityder
till munhälsa. I Sverige har t.ex. en
drastisk minskning skett av karies på
tändernas sidoytor i det permanenta
bettet. Även om inriktningen av tandvår-
den för vuxna i Sverige förändrats i
samma riktning som barn- och
ungdomstandvården bör en liknande strate-
gi som för barnen nu få fullt genomslag
även för vuxna.
Munhälsan påverkas av många faktorer.
Den påverkas av människors livsvillkor i
allmänhet, utbildning, arbets-
förhållanden, ekonomi och möjligheter att
i övrigt påverka den egna
livssituationen. Utformningen av tandvår-
dens ersättningssystem är bara en av de
faktorer, som antingen underlättar eller
i sämsta fall motverkar den önskade
utvecklingen.
Hälsoekonomiska studier har visat att
ekonomiska och andra incitament påverkar
alla i ett system och att systemen bör
utformas med hänsyn till de incitament
man vill skapa. Det finns mycket få
studier av effekterna av olika
ersättningssystem inom tandvården. Ingen
systematisk utvärdering har t.ex. gjorts
av nuvarande åtgärdstaxa. Det kan dock
vara värt att nämna de erfarenheter som
trots allt finns om incitamenten i olika
typer av ersättningssystem.
Den fasta ersättningen per barn inom
barn- och ungdomstandvården i Sverige har
lett till att man utvecklat de metoder,
som redovisats i det föregående, för att
bedöma när olika åtgärder bör sättas in,
t.ex. i fråga om karies. Resultaten
hittills visar, som nämnts, att det har
varit möjligt att avvakta med kontroller
och behandling, utan negativa effekter,
vilket förutom mindre vävnadsingrepp även
ger stora ekonomiska besparingar, inte
minst på sikt.
I Storbritannien har man infört ett
system med årlig fast ersättning per barn
i barn- och ungdomstandvården och jämfört
det med ett ersättningssystem, där
ersättningen baseras på varje åtgärd som
utförs. Resultatet visar sig vara att
klinikerna med fast ersättning per barn
utför mer förebyggande vård men i övrigt
en mer resurssnål vård än klinikerna med
ersättning per åtgärd. Barnen i systemet
med fast ersättning kallas t.ex. mer
sällan till hälsokontroller. De har färre
röntgenundersökningar och initiala
kariesangrepp behandlas på ett annat sätt
än i det åtgärdsbaserade
ersättningssystemet. Det finns ingen
skillnad i tandhälsa mellan de olika
slags klinikerna. Tiden är dock för kort
för att visa om betoningen av de före-
byggande åtgärderna vid klinikerna med
fast ersättning ger en annan
tandhälsoutveckling sett över en längre
tid. Det är dock uppenbart att de olika
ersättningsformerna ger skilda incitament
hos vårdgivarna.
Många människor har i dag lagningar av
varierande omfattning, kronor och broar.
Alla dessa s.k. rekonstruktioner har en
begränsad livslängd. Kvaliteten på
behandlingarna beror bl. a. mycket på den
tid som tandläkaren använt för att
framställa dem. Om behandlingen påskyndas
kommer kvaliteten att bli lidande. I
Storbritannien har det gjorts en översyn
av det nationella ersättningssystemet för
vuxna och i det sammanhanget har man gått
igenom de forskningsresultat som finns.
Resultaten av undersökningen visar att de
rekonstruktioner som utförts på patien-
terna varar mindre än halva den tid som
borde vara möjlig. Ersättningsnivåerna är
lägre i Storbritannien än i Sverige,
vilket torde förstärka den beskrivna
tendensen men resultaten är ändå intres-
santa för att tolka hur olika
ersättningssystem kan påverka behand-
lingen.
I Storbritannien har man också gjort
studier av utbetalningarna inom det
nationella ersättningssystemet. De visar
att om ersättningen för en viss typ av
åtgärd blir sämre i förhållande till
ersättningen för andra åtgärder så
minskar volymen av den åtgärden och
tvärtom. Det är uppenbart att
ersättningssystemets utformning styr
vårdgivarens beteende i detta avseende.
Liknande erfarenheter finns i Sverige vid
förändringar av åtgärdstaxan.
I en situation med stora
otillfredsställda vårdbehov var det
riktigt att ha ett ersättningssystem som
ersätter vårdgivaren för varje åtgärd.
Ett sådant system uppmuntrar genom sin
konstruktion vårdgivaren att göra så
många fyllningar och andra behandlingar
som möjligt, dvs. stora vårdvolymer på så
kort tid som möjligt.
I dag och framöver borde den samlade
volymen åtgärder minska, även om olika
rekonstruktiva åtgärder behöver göras om,
eftersom tandhälsan stadigt förbättras
för alla åldersgrupper. En ökad vårdvolym
kan inte heller kanaliseras i någon
större utsträckning genom att vårdgivarna
tar hand om fler patienter. I dag går i
Sverige, förutom så gott som alla barn
och ungdomar, även de flesta vuxna pati-
enter regelbundet till tandläkare. I
åldersgrupperna 16 - 54 år gör t. ex.
mellan 90 - 95 % av patienterna regel-
bundna tandvårdsbesök. I äldre
åldersgrupper är besöksfrekvensen lägre.
I åldersgruppen 75 - 84 år är den enbart
ca 50 %. Hittillsvarande erfarenheter av
bl.a. uppsökande verksamhet tyder dock på
att det av flera skäl är svårt att öka
vårdefterfrågan bland äldre i någon på-
taglig omfattning.
För de åtgärder som måste utföras i
form av lagningar etc. gäller att de bör
vara kostnadseffektiva och ske med mini-
mala ingrepp och med stor omsorg.
Tandbehandlingen bör så långt möjligt
vara vävnadsbevarande. Det kan ibland
vara fråga om vård som kan ställa stora
krav på avancerad utrednings- och
behandlingsmetodik som t.ex.
rotbehandling av tänder med komplicerad
rotanatomi, behandling av svåra former av
tandlossningssjukdom,
tandregleringsbehandling,
implantatbehandling och omfattande
protetisk behandling. Denna vård sker i
dag oftast inom specialisttandvården.
Det finns inga ersättningssystem som
enbart har fördelar. I ett system med
ersättning per åtgärd finns risken för
överbehandling. I ett system med fast
ersättning per patient finns en risk för
underbehandling. Underbehandling går dock
oftast att konstatera medan överbehand-
ling förstör bevisen. Eftersom merparten
av tandsjukdomarna i dag snarare är kro-
niska än akuta, anses det att under-
behandling lättare kan åtgärdas än
överbehandling. En tand som har lagats i
onödan kan mycket väl kräva fortsatt
behandling med fem eller tio års mel-
lanrum under resten av patientens liv.
De förhållanden som har belysts i det
föregående talar starkt för att det är
nödvändigt att pröva ett ersättnings-
system som ger tandvårdspersonalen större
möjligheter att finna nya former för att
tillsammans med patienten få arbeta
långsiktigt för patientens tandhälsa.
Tandvårdspersonalen i Sverige har nått
långt när det gäller att ge verksamheten
en förebyggande inriktning. Ett fortsatt
konstruktivt arbete bör stödjas av ett
ersättningssystem för vuxentandvården som
ger rätt incitament och förutsättningar
att bedriva en orsaksinriktad tandvård.
Ett nytt ersättningssystem måste
understödja möjligheten att kunna välja
åtgärder som ger effekter på tandhälsan
på sikt, att utföra dem vid rätt tidpunkt
och att kunna utföra dem omsorgsfullt och
väl. Ersättningssystemet måste skapa
utrymme för investeringar i utbildning
och utrustning för att få en tandvård som
håller jämna steg med den vetenskapliga
utvecklingen. Ersättningssystemet måste
medge för personalen i tandvården att
tillsammans med annan personal inom
hälso- och sjukvården kunna arbeta på ett
helt nytt sätt och med nya metoder för
att påverka livsstil, livsmiljö och
kostvanor.
Ersättningssystemet bör stimulera till
en effektiv organisation där resurserna
utnyttjas så väl som möjligt. Uppgifterna
bör utföras på, som det heter, lägsta
effektiva omhändertagandenivå. Genom att
tandvårdsarbetet i ökad utsträckning
kommer att inriktas mot hälsoutbildning,
sjukdomsprevention och åtgärder för att
vidmakthålla patientens munhälsa kommer
personalgrupper som tandhygienister och
tandsköterskor att få utökade arbets-
uppgifter. Allt talar för att patienterna
i framtiden kommer att lägga en än större
vikt vid själva omhändertagandet och
omsorgen i vården, vilket också
understryker den viktiga rollen för dessa
personalgrupper. En rationell vård i
framtiden förutsätter att det finns ett
tandvårdsteam med tandläkaren som
arbetsledare, dvs. liksom inom andra
"branscher" måste även tandvårdsorganisa-
tionen förändra sin "produktionsstruktur"
med hänsyn till de nya krav som vårdverk-
samheten ställer. Ett nytt er-
sättningssystem måste tillåta och helst
främja sådana förändringar.
Det finns ett starkt stöd för en
förändring av ersättningssystemet i
remissopinionen även om det också finns
negativa yttranden. Tjänste-
tandläkarföreningen har t.ex. uttalat att
det finns ett stort behov av att
reformera tandvårdsförsäkringen så att
friheten ökar för tandläkaren att till-
sammans med sin patient utveckla
vårdtjänsten. Det är enligt föreningen i
den individuella vårdsituationen som den
betydande utvecklingspotentialen finns. I
detta avseende anser Tjänstetandläkar-
föreningen att den hittillsvarande
åtgärdstaxan utgjort ett hinder.
Inom Göteborgs kommun och Göteborgs och
Bohus läns landsting samt Kristianstads
läns landsting bedrivs f.n.
försöksverksamheter med alternativa
ersättningsformer. De baseras på att
försäkringen betalar ut en fast
ersättning per patient och år.
Ersättningen är differentierad på tre
grupper och patienten betalar lika mycket
som försäkringen. Försöksverksamheterna
har pågått under relativt kort tid men en
enkät till patienterna i Göteborg visar
att patienterna är mycket positiva. De
förklarar att de har blivit mer medvetna
om betydelsen av munhygien och om
kostvanor och att de själva tar en mer
aktiv del i de förebyggande åtgärderna.
Patienterna ser det också som en stor
fördel att de vet vad de behöver betala
för tandvården varje år.
Mot den bakgrund vi nu har beskrivit
anser vi, i likhet med utredningen, att
ersättningssystemet bör ändras så att två
parallella system får tillämpas,
premietandvård och en åtgärdstaxa.
Premietandvården innebär att en fast
årlig försäkringsersättning per patient
utbetalas till vårdgivaren. Det statliga
försäkringsstödet inom tandvården bör
ligga på samma genomsnittliga nivå
oavsett om vården ges inom ramen för
premietandvård eller en åtgärdstaxa.
Försäkringsstödet inom premietandvården
måste schabloniseras. Det är inte möjligt
för försäkringskassorna att göra en
indviduell prövning för varje patient och
grunda försäkringsstödet på det. Det är
heller inte möjligt att utan vårddrivande
effekter skapa centrala kriterier för en
differentiering av försäkringsstödet som
skulle kunna tillämpas av den
individuella vårdgivaren. Eftersom för-
säkringsutgifterna för patienterna i
genomsnitt ökar med stigande ålder har vi
liksom utredningen kommit fram till att
det statliga försäkringsstödet inom
premietandvården bör grundas på patien-
tens ålder. Tanken är dock lika litet som
inom hälso- och sjukvården i övrigt att
det ekonomiska bidraget till vården
innebär en rätt för den enskilde patien-
ten att oavsett sina vårdbehov kräva att
få tillgodoräkna sig stödet vid premie-
sättningen.
Förutom den fasta ersättningen bör ett
särskilt högkostnadsskydd finnas. Det bör
vara samma högkostnadsskydd som finns i
åtgärdstaxan. Försäkringskyddet vid
olycksfall bör lösas i särskild ordning.
Tandhälsan har genomgått genomgripande
förändringar. Ersättningssystemet skulle
behöva ändras radikalt för att anpassas
till dessa förändringar. En snabb föränd-
ringsprocess stöter dock på stora svårig-
heter. I samband med översynen av det
brittiska nationella ersättningssystemet
konstaterades att ett mycket tydligt
hinder mot att ändra det finns i tand-
läkarens behov av att känna att själva
behandlingen värdesätts. Teknologiskt
avancerad tandvård är en svår verksamhet
som kräver stor skicklighet. Ett
kraftfullt sätt att visa uppskattning för
denna förmåga är att värdera varje
behandling i ekonomiska termer. Det kräv-
er därför en stor omställning för att
också kunna känna yrkesstolthet över att
hålla patienten frisk och förebygga
behovet av behandlingsåtgärder. Det
upplevs ibland som att "få betalt för det
man inte gör".
Om det finns två parallella system kan
premietandvården introduceras successivt
och utvärderas samtidigt och på
motsvarande sätt som åtgärdstaxan. En
förändring av ersättningssystemet
påverkar verksamheten och tand-
vårdspersonalen på många plan. Vi får
acceptera att genomgripande förändringar
måste ske i en stegvis process och i en
takt där alla som är delaktiga i
tandvården kan vara med och utforma det
nya systemet. Vilka fördelar ett nytt
ersättningssystem än har måste alla
berörda få vara med i processen och få
möjlighet att vänja sig och påverka
utvecklingen. Det är också en fördel att
successivt kunna utvärdera en ny lösning
och kunna revidera ersättningsformen med
hänsyn till de erfarenheter som görs.
Flertalet av de remissinstanser som har
yttrat sig i frågan instämmer i
utredningens bedömning att fördelarna med
en lösning med två parallella system är
så stora att den rent administrativa
nackdelen med två system bör kunna
accepteras.
Därför förordar vi också att både
patienten och vårdgivaren skall ha frihet
att välja den eller de ersättningsformer
som man anser fungerar bäst. Vårdgivaren
skall kunna kombinera
ersättningsformerna. Han eller hon kan då
pröva vilka möjligheter ett
premieersättningsalternativ ger. Det
skall dock inte vara möjligt att en
vårdgivare gör upprepade byten mellan
ersättningsformerna för samma patient. Vi
har erfarit att många vårdgivare över
hela landet, om systemet införs, tänker
erbjuda premietandvård vilket bör ge
patienten möjlighet att välja det alter-
nativet.
Det förefaller av remissvaren som om
den lösning som vi angivit med möjlighet
för den individuella vårdgivaren att
välja ersättningssystem eller kombinera
ersättningssystemen och ändå kunna
tillgodoräkna sig ekonomiskt stöd från
försäkringen bör vara lämplig. Sveriges
Tandläkarförbund har t.ex. anfört att
full frihet måste finnas för tandläkaren
att i samförstånd med patienten avgöra
vilken modell som är lämpligast i det
enskilda fallet med hänsyn till
patientens vårdbehov.
Både inom folktandvården och i den
privata vården planeras för pre-
mietandvård på olika håll. Det börjar
redan växa fram olika organisatoriska
lösningar, t.ex. nätverk och samarbete
mellan privata vårdgivare, för att kunna
erbjuda premietandvård.
Vissa remissinstanser har framfört
synpunkten att premietandvården bör
begränsas till vissa åldersgrupper.
Socialstyrelsen har t.ex. anfört att det
är mycket viktigt att fast ersättning
enligt premietandvårdens modell prövas
men har samtidigt konstaterat att detta
inledningsvis bör ske enbart för
20-åringar. Vi anser dock i likhet med
utredningen att premietandvårdens modell
bör prövas i sin helhet och utan
inskränkningar. Det kan annars uppstå
effekter som försvårar en bedömning av
modellen. Inte heller bör någon undantas
från möjligheten till premietandvård
enbart på grund av sin ålder. Vi anser
att det är särskilt viktigt att pröva
vilka vinster som patientgrupper med
stora vårdbehov kan uppnå med en förebyg-
gande, resurssnål och effektiv behandling
inom ramen för en premietandvård.
Det har ibland sagts att premietandvård
missgynnar svaga grupper. Vi kan då
konstatera att nuvarande er-
sättningssystem innebär att patienter med
stora tandvårdsbehov får betala höga
patientavgifter. Som exempel kan nämnas
att patientavgiften för två kronor som
ersätter två raserade tänder uppgår till
ca 5 000 kr. Om man kan identifiera
riskerna och förebygga att behandlingsbe-
hov uppstår gynnas svaga grupper och
riskgrupper. Det bör vara möjligt att an-
vända helt nya metoder för att förebygga
skador hos grupper som i dag har dålig
tandhälsa. En vårdgivare som är verksam i
ett invandrartätt område kan t.ex. arbeta
genom invandrarorganisationer för att
hitta rätt sätt att nå fram till och
påverka patienternas attityder och
livsstil. Premietandvården ger en sådan
möjlighet. Erfarenheterna från liknande
brittiska ersättningssystem säger att ett
system baserat på fast ersättning skapar
incitament att leta efter orsakerna till
att behandlingsbehoven uppstår och sedan
försöka begränsa dem på ett effektivt
sätt.
Vi förordar därför vidare att ett
kraftigt förhöjt försäkringsstöd lämnas
för patienter med särskilda tandvårdsbe-
hov. Detta behandlas i avsnitt 4.4.
Vi anser att premieklasserna skall
fastställas av vårdgivaren. Det kan komma
att behövas ett visst minsta antal
klasser för att skapa tillräckliga
incitament för patienten att genom
egenvård förflyttas till en premieklass
med lägre premie. Erfarenheterna från
försöksverksamheten i Göteborg antyder
att tre klasser är för få för att skapa
sådana incitament. I Storbritannien med
ett liknande privat ersättningssystem
finns fem klasser (barn och vuxna) och
man diskuterar om man skall utöka antalet
något. I de exempel på premienivå som
utredningen lämnat ligger genomsnittet
för premierna i storleksordningen 600-800
kr. Beroende på patientens vårdbehov kan
premienivån variera från ca 300 kr per år
och uppåt.
Grunden för vårdgivarens rätt att
fastställa premieklasserna bör vara att
vårdkvalitet och kostnadseffektivitet
skall uppnås genom att ett stort ansvar
läggs på den personal som utför vården.
För att detta ansvar skall kunna komma
till uttryck måste personalen ha rimliga
möjligheter att påverka utgifter och
intäkter. Framgången för det brittiska
privata ersättningssystemet Denplan har
grundats på att den enskilda mottagningen
har fått ett stort handlingsutrymme både
när det gäller ekonomin och den kliniska
friheten. Tandläkaren bestämmer t.ex.
premiebeloppet i resp. premieklass.
Denplan fastställer det grundläggande
konceptet, vilka premieklasser som skall
tillämpas och hur riskbedömningen skall
göras samt ger viss administrativ
service. Denplan motiverar sitt för-
hållningssätt med de erfarenheter som
finns av ersättningssystem baserade på
fast ersättning i USA, där besluten
fattas på en nivå långt ovanför kliniken.
Dessa system har misskrediterat principen
eftersom tandläkaren har liten kontroll
över sin ersättning och kliniska verk-
samhet.
Styrkan i enskild verksamhet är den
frihet som finns att påverka verksamheten
i olika avseenden. En utveckling mot
decentralisering av ansvar och befogen-
heter pågår även inom den offentliga
verksamheten. Vi bedömer att en viktig
förutsättning för att få en verksamhet
med god kvalitet och effektivitet är att
den enskilda kliniken får ett ansvar för
sitt resultat, vilket förutsätter att
kliniken får ett rimligt mått av hand-
lingsfrihet och i tillräckligt stor
utsträckning kan påverka sina intäkter
och utgifter.
Tillgången på tandläkare och annan
tandvårdspersonal är god. Med en
rationell tandvårdsorganisation och en
optimal sammansättning av tandvårdsteamet
borde behovet av tandläkare kunna
begränsas till 6 000 - 7 000 tandläkare.
I dag finns enligt uppgift ca 9 000
yrkesverksamma tandläkare. Detta torde
medföra att det kommer att bli ett mycket
aktivt intresse för att ta hand om pati-
enterna och en konkurrens om dem. Försäk-
ringskasseförbundet har t.ex. uttalat att
förbundet anser att etableringsfriheten
genom ökad konkurrens kan komma patien-
terna till godo i form av lägre premier
inom premietandvården, en högre service-
benägenhet hos tandläkarna samt en kvali-
tativt bättre tandvård.
Samtidigt är det viktigt att bevaka att
patienterna får vård på lika villkor. Vår
uppfattning är att patienterna i dag
oftast är mycket medvetna konsumenter och
har goda möjligheter att göra jämförelser
mellan vårdgivarna så länge det är fråga
om årliga premier. Vi har därför valt att
ge patienterna och vårdgivarna den
möjligheten och i stället följa utveck-
lingen noga. Det gäller särskilt att
uppmärksamma premiesättningen för de
svaga grupperna. Detta blir en viktig
uppgift för den samordningsdelegation som
vi avser att inrätta (avsnitt 6). Vi
anser även att samordningsdelegationen
bör initiera ett utvecklingsarbete för
att utarbeta kvalitativa metoder för
riskgruppering och svara för att ett er-
farenhetsutbyte sker.
Enligt regeringen bör vårdgivarna i
viss utsträckning ha rätt att själva
fastställa patientavgifterna i åtgärds-
taxan. Utredningen har anfört att en
omfattande omprioritering av försäk-
ringsstödet bör ske i denna taxa. Det
skulle enligt utredningen bli svårt att
studera effekterna av denna omprio-
ritering om patientavgifterna samtidigt
släpptes helt fria. Det skulle också
skapa en betydande osäkerhet när det
gäller möjligheten att slopa
begränsningen av anslutningsrätten till
försäkringen.
Specialisttandvårdens anknytning till
det nya ersättningssystemet behandlas i
avsnitt 4.5.
Genom vad vi förordar om ett förhöjt
försäkringsstöd för de särskilda
patientgrupperna, ett särskilt högkost-
nadsskydd för alla patienter och en
särskild lösning när det gäller
olycksfallstandvården anser vi att det
bör finnas goda möjligheter även för
vårdgivare med begränsad omslutning på
verksamheten att kunna erbjuda premie-
tandvård till sina patienter.
I avsnitt 4.6.3 behandlas frågan om hur
konkurrensförutsättningarna skall bli
likvärdiga för olika sektorer inom
tandvården. En viktig fråga i detta
sammanhang är en tydligare redovisning av
landstingens kostnader och intäkter för
folktandvården. Vidare behandlas frågan
om konkurrensneutrala
mervärdesskatteregler samt avvecklingen
av vissa särskilda rutiner för
folktandvården. Även genom att knyta ett
förhöjt ekonomiskt stöd för patient-
grupper med särskilda tandvårdsbehov till
försäkringen och inte välja en lösning
där landstingen får ett ansvar för dessa
patienter på samma sätt som för barn och
ungdomar torde bättre förutsättningar
skapas för konkurrens mellan de olika
vårdsektorerna.
Regeringen har redan tidigare uttalat
att den nuvarande begränsningen av
anslutningen till försäkringen bör
avvecklas. Vi anser att detta bör ske i
samband med att ett nytt
ersättningssystem införs. Inslaget av ett
system baserat på fast ersättning
underlättar en sådan förändring. I detta
sammanhang föreslås också möjlighet till
anslutning till försäkringen för
legitimerade tandhygienister och för
tandvårdsföretag.
Det nya ersättningssystemet bör träda i
kraft tidigast den 1 juli 1994. En ny
åtgärdstaxa kan börja tillämpas
omedelbart. Premietandvård kan införas
successivt av vårdgivarna i en takt som
medger ett omsorgsfullt förbe-
redelsearbete.
Det nya ersättningssystemet och vissa
andra förändringar som redovisas i
kommande avsnitt kommer att medföra behov
av bl.a. vissa ändringar i lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) och
i tandvårdslagen (1985:125) (TVL).
Innebörden av dessa ändringar kommenteras
i de följande redogörelserna.
Den stora förändringen gäller
emellertid tandvårdstaxan, som avses
inrymma bestämmelser för såväl premi-
etandvård som åtgärdstaxa. Regeringen
avser att i en särskild proposition till
riksdagen under våren 1994 lägga fram de
lagförslag som krävs för den nya ord-
ningen samt lämna en närmare redogörelse
för utformningen av den nya tandvårds-
taxan.
6
4.2 Premietandvård
4.2.1 Premietandvård i stort
Regeringens förslag: Premietandvård skall
innebära ett ömsesidigt, långsiktigt
åtagande för tandläkaren och patienten
att planmässigt förbättra och underhålla
patientens tandhälsa.
Den tandläkare, som tillhandahåller
vård enligt premiesystemet, och dennes
patient sluter ett avtal om vård enligt
fastställda allmänna villkor för
tandvårdsförsäkringen. Försäkringskassan
betalar fast ersättning på sätt som
fastställs av regeringen. Patienten åtar
sig att följa tandläkarens anvisningar
för egenvård och återbesök och att
genomgå de behandlingar som tandläkaren
finner behövliga. Patienten åtar sig
också att betala en årlig premie enligt
tandläkarens prislista. Vården och
behandlingen skall i enlighet med 3 §
andra stycket TVL så långt det är möjligt
utformas och genomföras i samråd med
patienten.
Det ömsesidiga åtagandet bekräftas i
ett avtal som skall löpa tills vidare med
uppsägningsrätt. I avtalet kan
tandläkaren och patienten också genom
tillägg komma överens om annan tandvård
än den som omfattas av försäkringen.
Vårdavtalet skall bl.a. ge patienten
rätt att för sin premie få tandvård
enligt den för försäkringen gällande nor-
mala standarden, inkl. specialisttandvård
och viss akuttandvård och med särskilt
högkostnadsskydd. Regelbunden
undersökning och kontroll skall också
ingå. Tandvård till följd av olycksfall
skall omfattas av försäkringen men inte
täckas av premien. Rätt för patienten att
få bl.a. sådan vård mot tilläggsavgift
skall också kunna ingå i avtalet.
Tandläkaren skall vara skyldig att utföra
den vård, inkl. omgörning, som behövs och
som patienten har rätt till enligt vård-
avtalet. Om tandläkaren inte själv utför
viss behandling som vårdavtalet omfattar,
skall han kunna anlita annan att mot
ersättning utföra behandlingen i hans
ställe. För ersättning vid
specialisttandvård skall dock gälla sär-
skilda regler.
Försäkringskassan skall ersätta
tandläkare som erbjuder premietandvård
dels genom en för olika åldersgrupper
eller patientgrupper fastställd årlig
ersättning per patient, dels genom
ersättning enligt åtgärdstaxan bl.a. för
åtgärder inom det särskilda högkost-
nadsskyddet eller vid tandvård till följd
av olycksfall.
Den allmänna försäkringen skall stå som
yttersta garant gentemot patienten, i den
mån dennes rätt till vård eller till
ekonomisk gottgörelse inte kan tillgodo-
ses av vårdgivaren, till följd av kon-
kurs, dödsfall eller liknande.
Utredningens förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag. En
modifiering har gjorts så att även
tandläkaren får möjlighet att välja om
han eller hon vill erbjuda både
åtgärdstaxa och premietandvård.
Remissinstanserna: Förslaget om en
utformning av ersättningssystem för
tandvård med två parallella system
baseras på införande av premietandvård
som den bärande nyheten. Alla remissin-
stanser som varit positiva till den
principiella uppläggningen med två
parallella system - och de utgör
flertalet - har då också tagit positiv
ställning för premietandvården. Man anser
bl.a. att premietandvården hälsoekonom-
iskt sett är ett bra system för svensk
tandvård och att försäkringens kostnader
lättare kan kontrolleras. Synpunkterna
har i övrigt refererats i avsnitt 4.1.
Flertalet remissinstanser stöder således
tanken på premietandvård, om än med
varierande uppfattningar om dess närmare
utformning.
Synpunkterna på premietandvårdens
utformning, förutom sådana som hänger
samman med principfrågan om att
försäkringen bör omfatta även
premietandvård, gäller bl.a frågan om en
begränsning till vissa åldersgrupper,
samt enskilda synpunkter på bl.a.
riskbedömning och premiebelopp,
försäkringsersättning och åldersgrupper,
avtalskonstruktion, vårdåtagandets
innehåll och standard, försäkringskassor-
nas roll och tandläkarens risktagning.
Dessa frågor behandlas i den följande
redogörelsen för premietandvårdens
närmare utformning och innehåll.
Skälen för regeringens förslag: Den
tandvård som avses bedrivas inom
premietandvården skall givetvis uppfylla
de krav på kvalitet och inriktning i
övrigt som ställs i 3 § TVL. Häri ingår
också att vården och behandlingen så
långt det är möjligt skall utformas och
genomföras i samråd med patienten. Det är
emellertid väsentligt att premietand-
vårdens långsiktiga karaktär kommer till
tydligt uttryck i den närmare ut-
formningen av systemet. Detta påverkar
bl.a. patientens möjlighet till anslut-
ning till premietandvården och frågan om
hur avtalsperioden bör bestämmas.
Utredningen har betonat vikten av att
patienten kan välja mellan de två
ersättningsalternativen. Detta bör gälla
även med den lösning som vi nu förordar,
där premietandvården inte är en
obligatorisk del inom försäkringen. De
tandläkare som valt att ha premietandvård
på sitt program får gentemot
patientkollektivet anses ha åtagit sig
att tillhandahålla denna ersättningsform.
Någon begränsning av premietandvården
till att omfatta endast vissa
åldersgrupper bör som anförts i avsnitt
4.1 inte ske. Tandläkaren har en
ansvarsfull roll som rådgivare åt
patienten. I samband med anslutning till
premietandvården gäller detta särskilt om
patienten är osäker i sitt val av
ersättningsform, men också t.ex. i sådana
fall där lämpligheten av en önskad
anslutning till premietandvården framstår
som tveksam. Om patienten har ett sådant
tandvårdsbehov som enligt utredningens
förslag behöver behandlas innan en
anslutning lämpligen kan ske, bör
åtgärdstaxan och dess villkor tillämpas
för den behandlingen. Om patienten
inledningsvis bedöms sakna förmåga att i
tillräcklig grad sköta sin tandhälsa
eller samarbeta i vårdsituationen, kan
det vara motiverat att en prövotid
tillämpas innan avtal om premietandvård
ingås. Om sådana åtgärder inte ger
resultat eller i undantagsfall redan i
förväg bedöms otillräckliga, torde det
inte vara lämpligt att avtal om premie-
tandvård ingås. Patientens sociala och
ekonomiska situation eller tillhörighet
till viss åldersgrupp eller annan typ av
kategori får inte vara ett godtagbart
skäl för tandläkaren att neka anslutning.
En uppföljning av hur principerna
tillämpas kommer att vara en viktig
uppgift för den av regeringen planerade
samordningsdelegationen. I anslutning
härtill vill vi framhålla att
försäkringsbestämmelserna bör utformas så
att upprepade byten mellan premietandvård
och åtgärdstaxa inte medges.
I likhet med utredningen anser vi att
tandläkaren bör avgöra premiebeloppens
storlek. Detta är ett viktigt inslag i
premietandvårdens idé. Det är emellertid
också viktigt att prissättningen dels
sker i ordnade och överblickbara former,
dels hålls på sådan nivå att den mot-
svarar rimliga kalkyler med hänsyn till
vårdbehov och vårdgivarens
rörelsekostnader.
Utredningen har föreslagit att
tandläkarnas prislistor skall finnas
tillgängliga hos försäkringskassan samt
att dessa får ändras högst en gång per
år. Vi anser att det måste vara ett krav
från både patienternas och det allmännas
synpunkt att sådan information finns
tillgänglig. Från försäkringens sida bör
man också kunna ställa vissa krav på
utformningen av informationsmaterialet.
Tandläkaren bör, i enlighet med
utredningsförslaget, avgöra grunderna för
riskbedömning och för den därav följande
indelningen i premieklasser. Därmed blir
jämförbarheten i fråga om olika
tandläkares erbjudanden i viss mån
begränsad. Det torde till stor del bli
via erfarenheter på marknaden, som känne-
domen om olika erbjudanden successivt
sprids. Det har dock inte ansetts nöd-
vändigt att nu begränsa antalet
premieklasser som en tandläkare kan ha,
men vi anser att alltför många pre-
mieklasser bör undvikas.
Premiebeloppens storlek har belysts i
utredningsförslaget. Utredningen betonar
att det som tagits fram är
genomsnittskalkyler på riksnivå utan
hänsyn till patientens ålder eller
riskgrupp. I de exempel som lämnas ligger
genomsnittet för premierna i
storleksordningen ca 600-800 kr. Syftet
med exemplen har varit att visa vilken
premienivå som skulle behövas för att ge
den exemplifierade praktiken samma
totalintäkt som i dag vid oförändrat
patientantal. Utredningen hänvisar också
till erfarenheter från bl.a.
försöksverksamheten med alternativt
ersättningssystem i Göteborgs kommun och
i Göteborgs och Bohus län. Dessa pekar på
att årspremiernas storlek skulle komma
att variera mellan 300 och 1 000 kr.
Vi utgår från att premiebeloppen kommer
att vara av ungefär den storleksordning
som utredningen redovisat. Som
utredningen påpekat måste emellertid den
enskilda mottagningens egna förhållanden
avgöra premieprissättningen. Det är
naturligtvis också viktigt att
tandläkarens premiebelopp är direkt
knutet till det vårdåtagande som skall
täckas av premien. Ersättningar för
tjänster därutöver måste särskiljas från
detta. Det är dessutom viktigt att
premierna sätts så att de, med det
patientunderlag tandläkaren räknar med,
rättvist fördelar patienternas kostnader
efter de odontologiska riskerna och
behoven. Premierna måste följa prislistan
för de valda premieklasserna och ett nytt
premiebelopp får således inte tillskapas
i det individuella fallet. Som
utredningen föreslagit bör patienter som
har väsentligt ökade tandvårdsbehov till
följd av sjukdom eller handikapp inte
betala mer än normal premie. Tandläkaren
kompenseras i dessa fall genom den
förhöjda ersättningen från försäkringen.
Vi förutsätter att vårdgivarna kommer
att hantera prissättningen på ett
lämpligt sätt. Det har därför inte be-
funnits nödvändigt att nu föreslå ett tak
för högsta tillåtna premie. Den
samordningsdelegation som planeras får
mot bakgrund av det nu anförda en viktig
uppgift att noga följa utvecklingen och
vid behov komma med förslag.
Det bör också vara möjligt för
delegationen, att bland de stimulansåt-
gärder som kan föranleda särskilt bidrag
i genomförandeskedet också inbegripa stöd
till ett utvecklingsarbete med
kalkylering av risker och premier utifrån
vunna erfarenheter. Finansinspektionen
har i sitt remissyttrande betonat vikten
av att data insamlas och bearbetas som
underlag för bl.a. premiekalkylering.
Den förordade premietandvården innebär
att såväl grunderna för premiesättningen
som fastställande av belopp lämnas till
vårdgivarna själva. Som nyss har fram-
hållits utgår vi från att detta kan ske
utan regler som maximerar antalet
premieklasser eller premiebelopp. I sam-
manhanget måste också beaktas att det i
viss utsträckning gäller särskilda regler
för landsting och kommuner som i princip
måste behandla alla landstings- resp.
kommuninnevånare enligt samma villkor.
Detta gäller även i fråga om grunderna
för de avgifter som tas ut. Dessa frågor
får övervägas i det fortsatta berednings-
arbetet.
Som utredningen framhåller bör det
eftersträvas att premiebeloppen i en stor
organisation så långt möjligt anpassas
till varje vårdgivande enhets
förhållanden, så att enheten får ett
samlat ansvar för både vård och ekono-
miskt resultat. Ett system där intäkterna
av försäkringsersättning och premier
samlas centralt för att fördelas till de
vårdgivande enheterna på basis av en
intern åtgärdstaxa svarar därför inte mot
premietandvårdens idé. Det är således
önskvärt att premiebeloppen beroende på
omständigheterna antingen kan vara an-
passningsbara efter de olika enheternas
förhållanden eller att de enheter som
ingår i en större organisation erhåller
sådana ekonomiska förutsättningar att
patientpremien för samma patientkategori
kan hållas för samma nivå.
De individuella vårdavtalen bör
generellt utformas så att premien täcker
även specialisttandvård. När premie-
tandläkaren remitterar en patient till
specialisttandvården bör han svara för
patientavgiften (se vidare avsnitt 4.5).
Specialisttandläkaren erhåller ersättning
från försäkringen enligt gällande taxa.
Akuttandvård bör också ingå i
premietandvården, såvida det inte gäller
olycksfall (se 4.2.2). Akuttandvårdens
kostnader bör täckas av den fasta
ersättningen och premien. Om akuttandvår-
den inte utförs av premietandläkaren,
eller på annat sätt i förväg medgivits av
denne, bör rätten till akuttandvård
begränsas till en av försäkringen
fastställd och prissatt behandlingsinsats
av rimlig omfattning, för vilken
kostnaden kan debiteras premietandläka-
ren. Ytterligare vård bör inte få ske
utan dennes medgivande.
Ett avtal om premietandvård skall löpa
tills vidare. Enligt utredningen bör en
minimiregel finnas om rätt till
undersökning minst en gång per 24
månader. Några remissinstanser har ansett
att minimiregeln bör gälla ett besök per
tolv månader mot bakgrund av att den
avtalsenliga premien betalas en gång per
år eller att 24 månader skulle vara ett
alltför långt intervall. Tanken bakom
premietandvården är att det skall vara
ett långsiktigt åtagande. Vi vet att
sjukdomsutvecklingen när det gäller
karies och även paradontit (tandlossning)
i dag är långsammare än tidigare. Det
finns således starka skäl för väl avväg-
da, individuellt bedömda intervall mellan
hälsokontrollerna. Dessa kan variera från
mycket täta kontroller, t.ex. fyra gånger
om året, till längre intervall beroende
på patientens odontologiska status, ev.
sjukdomsprogression och andra faktorer
som kan påverka patientens möjligheter
till egenvård. De bör dock inte överstiga
24 månader. Till detta kommer att pati-
enten kan behöva besöka tandläkaren om
akuta besvär uppstår. Om en patient
skulle vilja komma på undersökning oftare
än vad tandläkaren funnit motiverat bör
det vara möjligt att överenskomma om
tätare besök och att då tillämpa en be-
söksavgift.
I vårdavtalet bör även ingå en rätt för
patienten att, utanför premien, ha samma
möjlighet som en patient i åtgärdstaxan
att få vård med sådan högre standard som
i vissa fall kan ges inom försäkringen
mot en högre egenavgift enligt
merkostnadsprincipen. Vidare bör inom
ramen för vårdavtalet patienten ha rätt
att, mot patientavgift och övriga villkor
enligt åtgärdstaxan, kunna få dels utbyte
av amalgamfyllningar i de fall som för
närvarande ersätts enligt 6 eller 7 §
tandvårdstaxan - om villkor enligt
avsnitt 4.4.1 inte är uppfyllda, dels
tandvård till följd av olycksfall. I
dessa två fall bör det vara rimligt att
tandläkaren har rätt att erbjuda andra
villkor, om de inte är till nackdel för
patienten.
Utredningen har föreslagit att alla
inom försäkringen tillämpade ersättningar
från försäkringskassan, liksom premier
och andra patientavgifter, bör täcka
kostnaderna för tandtekniskt arbete och
material, eventuellt att kostnaden för
ädelmetall debiteras separat. De flesta
remissinstanser som berört frågan till-
styrker förslaget. Tjänstetandläkarföre-
ningen anser dock att patienten skall
betala dessa kostnader, i syfte att den
tandtekniska verksamheten skall sättas
under konkurrens. I premietandvården är
det enligt föreningens mening särskilt
angeläget att tandläkarens fasta åtagande
inte omfattar annat än sådant som
tandläkaren själv förfogar över.
Praktikertjänst AB anser inte att tand-
tekniskt arbete och material bör ingå i
premietandvården. Bolaget hänvisar till
vad som tillämpas i försöksverksamheten i
Göteborg och i det engelska Denplan. Vi
ansluter oss till utredningens förslag.
Tandläkaren bör i sitt åtagande ta det
fulla ansvaret för hela behandlingen av
patienten, inkl. kostnaderna. Tandläka-
rens fasta åtagande gäller den av försäk-
ringen tillämpade standarden. Tandläkaren
bör i sin upphandlande roll (se avsnitt
4.6.2) komma att utöva den prispress som
efterlysts. Vidare bör ersättnings-
systemet enligt vår mening utformas så
att det är neutralt i förhållande till
behandlingstekniken och vem som utför be-
handlingen. I premietandvården skulle i
annat fall tandläkaren själv få stå för
kostnaden för det egna tandtekniska arbe-
tet medan han kompenseras för kostnaden
om laboratoriet svarar för arbetet. Även
hänsyn till den odontologiska utveck-
lingen talar för detta förslag.
Förebyggande vårdinsatser inom
premietandvården bör täckas av premien
oavsett om de utförs av tandhygienist
eller av tandläkare. Konsumentverket har
framhållit att det inte bör få bli dubbla
kostnader för den patient som vill anlita
fristående tandhygienist och endast vill
få övrig vård hos tandläkaren. Sveriges
Tandhygienistförening anser att
premietandvården bör kunna delas upp i
två block, ett förebyggande och ett
rekonstruktivt, varvid en tandhygienist
skulle kunna ha premieavtal för den före-
byggande delen. Utredningens förslag
grundas på en helhetssyn på tandhälsan,
där förebyggande vård är ett viktigt
inslag i syfte att minska behovet av
rekonstruktiva åtgärder. Premietandvården
bör enligt regeringens mening inte kunna
delas upp. Såväl försäkringsersättning
som premie bör täcka all vård som kan
behövas. Givetvis bör inte någon
dubbelbetalning uppkomma för patienten
genom systemets utformning. Tandläkaren
bör innan avtal ingås upplysa patienten
om hur den förebyggande vården avses bli
ordnad. Patienten har frihet att välja
vårdgivare. Premietandvårdsavtal kan
enligt vad vi förordar om anslutning till
försäkringen (avsnitt 4.6.1) även tecknas
med tandhygienist som samarbetar med
tandläkare.
Utanför vårdavtalet bör, på samma sätt
som i åtgärdstaxan, sådan tandvård ligga
som inte omfattas av försäkringen. Som
utredningen föreslagit bör detta bl.a.
gälla sådan tandreglering som inte är
nödvändig för annan av försäkringen
medgiven behandling eller som innebär
enbart kosmetiskt betingad tandvård i
övrigt. Behandlingar utanför den allmänna
försäkringen kan emellertid omfattas av
tilläggsavtal till premietandvårdsavtalet
mellan tandläkaren och patienten.
Vi anser liksom utredningen att den
fasta ersättningen från försäkringen till
vårdgivare i premietandvården bör
differentieras efter patienternas ålder
eftersom en centralt fastställd
odontologisk riskgruppering inte bedöms
vara möjlig att utforma och tillämpa.
Utredningen har föreslagit en indelning i
tre åldersgrupper, 20-39 år, 40-59 år
samt 60 år och äldre. Med vissa
reservationer anger utredningen det
beräknade årliga ersättningsbeloppet i
dessa grupper till 200, 750 resp. 1 000
kronor. Beträffande förhöjd
försäkringsersättning för vissa pati-
entgrupper hänvisas till avsnitt 4.4.
Ett fåtal remissinstanser har tagit upp
frågan om åldersgrupperna och den fasta
ersättningen. Landstinget i Jönköpings
län anser att det behövs flera
åldersklasser. Landstinget i Södermanland
menar att riskgrupper vore att föredra.
Landstingsförbundet m.fl. anser att
försäkringsersättningen för gruppen 20-29
år bör vara så pass hög att den
stimulerar till fortsatt tandvård.
Landstinget i Värmlands län menar att den
föreslagna ersättningen för gruppen 20-40
år är för låg.
Vi anser att de föreslagna
åldersgrupperna och de preliminära belop-
pen tills vidare bör kunna ligga till
grund för det fortsatta förberedelse-
arbetet. Det bör observeras att
utredningens belopp innefattar alla för-
säkringskostnader, dvs. även
specialisttandvård. Både
åldersgruppsindelning och belopp
förutsätts ingå i bestämmelserna i en ny
tandvårdstaxa. De bör också följas upp
och efter hand kunna korrigeras.
Tjänstetandläkarföreningen har i sitt
remissyttrande föreslagit att anslutning
av en ny patient till premietandvården
bör ge en initialt något högre
försäkringsersättning med hänsyn till det
merarbete som anses uppkomma för
tandläkaren. Denna fråga bör enligt vår
mening prövas tillsammans med de övriga
frågor om stimulansåtgärder i inlednings-
fasen, som avses bli behandlade av den
planerade samordningsdelegationen.
Administrationen av premietandvården
vad gäller t.ex. anmälningar till
försäkringskassan, utbetalningar av er-
sättning, registrering och kontroll
behandlas i avsnitt 5.2.
Tandläkaren har i premietandvården ett
uttalat långsiktigt ansvar för patientens
tandhälsa och för utförda behandlingar.
Detta ansvar bör också kunna åberopas
t.ex. om patienten byter tandläkare eller
avtalet av annan anledning sägs upp.
Vidare anser vi att den garanti i fråga
om viss protetisk behandling som finns i
åtgärdstaxan och som nu omfattar högst
ett eller två år bör gälla även för
behandling utförd inom premietandvården.
Tandläkaren bör i premietandvården vara
skyldig att även i övrigt göra om eller
komplettera vård, som utförts eller borde
ha utförts av honom eller hålla patienten
ekonomiskt skadeslös om t.ex. patienten
bytt tandläkare och den nye tandläkaren
utför omgörningen eller kompletteringen.
Denna skyldighet bör gälla högst ett år
efter det att avtalet sagts upp. Om
patienten förorsakat att behandling inte
kommit till stånd får han dock själv stå
för detta. Däremot måste vårdavtalet
givetvis rymma rimliga möjligheter för
patienten att påverka vården och behand-
lingen och att ta ställning till detta i
samråd med tandläkaren (jfr TVL). Det
har framförts kritik mot att tandläkarna
i ett system med premietandvård skulle
kunna bli invecklade i ett alltför
besvärligt förhandlande och
avtalsslutande med patienterna, med risk
för tvistigheter som följd. RFV har i
anslutning härtill pekat på oklarheter i
försäkringskassornas roll, om vissa
frågor skulle komma att avgöras i
civilrättslig ordning.
Frågan om avtalet vid premietandvård
mellan tandläkaren och patienten synes ha
fått alltför stora proportioner i den
diskussion som följt på utredningens
förslag. Det måste vara möjligt för en
tandläkare att ansluta sina redan
befintliga patienter efter mycket enkla
bedömningar. Vidare innebär avtalet
enligt vår mening främst att tandläkaren
som motprestation till premien och er-
sättningen från försäkringen gör ett
vårdåtagande, som i sin helhet bör vara
definierat i villkoren för att erhålla
ersättning från den allmänna
försäkringen. Vad premien skall berättiga
patienten till bör vara helt fastslaget.
Det som tandläkaren avses förfoga över är
riskbedömning, premieklasser och
premiebelopp. Även i dessa hänseenden bör
det emellertid finnas vissa villkor, inte
minst till följd av att en fri
premiesättning, bl.a. med hänsyn till
patientens intresse, måste införas med
försiktighet. Här bör också erinras om
TVL:s krav på medinflytande för
patienten.
Vad tandläkare och patient mer fritt
bör kunna avtala om är tjänster utöver
dem som de allmänna villkoren
föreskriver. Det kan gälla dels vård som
inte ingår i grundåtagandet, dels
särskilda omvårdnadsinsatser och annan
extra service.
Vi instämmer med Kammarrätten i
Göteborg, som i sitt yttrande framhåller
att förekomsten av både civilrättsliga
och offentligrättsliga inslag i
premietandvården inte är någon bärande
invändning mot förslaget men att dessa
frågor noga bör penetreras.
4.2.2Särskilt högkostnadsskydd samt
ersättning för
vård vid olycksfall
Regeringens förslag: Ett särskilt
högkostnadsskydd skall införas. Det skall
vara gemensamt för premietandvård och
åtgärdstaxa och grundas på diagnos och
behandlingsbehov samt tas i anspråk
endast efter förhandsprövning. Det
särskilda högkostnadsskyddet skall om-
fatta vissa större implantat samt vissa
särskilt omfattande behandlingsbehov i
övrigt. Även specialisttandvården kan
omfattas av det särskilda högkostnads-
skyddet.
Försäkringsersättningen för det
särskilda högkostnadsskyddet skall vara
85 % av det sammanlagda arvodet för
behandlingen. Vid premietandvård skall
premien täcka även patientavgiften.
Ersättning för tandvård föranledd av
olycksfall skall lämnas av försäkringen
till vårdgivaren enligt åtgärdstaxan och
patientavgift tas ut också för patient
som har premietandvård. Tandvård till
följd av olycksfall skall inte omfattas
av det särskilda högkostnadsskyddet.
Utredningens förslag: Överenstämmer i
stort sett med regeringens förslag, dock
med en annorlunda utformning i fråga om
olycksfall och förhöjd försäkrings-
ersättning för det särskilda högkost-
nadsskyddet.
Remissinstanserna: Övervägande delen av
dem som uttalar sig om särskilt
högkostnadsskydd är positiva till
förslaget. Dessa är Konkurrensverket,
flertalet landsting, Landstingsförbundet,
Försäkringskasseförbundet och Svenska
Tandsköterskeförbundet.
Negativa till förslaget är bl.a. RFV
och Sveriges Privattandläkarförening.
Verket anser att ett högkostnadsskydd bör
vara kopplat till patientens kostnad för
erhållen vård och inte avhängigt en viss
diagnos. Privattandläkarföreningen anser
att utredningens slutliga förslag om hög-
kostnadsskydd innebär en inskränkning i
förhållande till det tidigare
principförslaget.
De remissinstanser som uttalat sig i
frågan anser att behandling till följd av
olycksfallsskador skall ligga utanför
premietandvården.
Skälen för regeringens förslag: Ett
allmänt högkostnadsskydd finns inbyggt i
premietandvården genom dess konstruktion
och i åtgärdstaxan genom de nya subven-
tionsnivåerna. Därutöver behövs ett
ytterligare skydd för både patient och
vårdgivare i båda dessa system. För att
samma vårdstandard och
försäkringstäckning skall gälla i syste-
men bör behovet av ett särskilt
högkostnadsskydd tillgodoses genom en
gemensam utformning av detta skydd.
Konstruktionen härav bör utgå från dels
behandlingar som i premietandvården inte
rimligen kan täckas av den fasta
ersättningen, dels subventionsnivån i den
aviserade nya åtgärdstaxan.
Vidare är det viktigt att det särskilda
högkostnadsskyddet, som utredningen
föreslagit, grundas på diagnos och
behandlingsbehov i stället för att som nu
utlösas av det ackumulerade
arvodesbeloppet, oavsett vilken slags be-
handling som utförts. En helhetssyn på
patientens tandhälsosituation bör vara en
utgångspunkt vid bedömningarna. Mot den
bakgrunden ansluter vi oss till
utredningens bedömning av det särskilda
högkostnadsskyddets omfattning.
Vi delar utredningens uppfattning att
det är angeläget att det blir billigare
för patienten än i dag att få ett
implantat vid helt tandlös käke liksom i
några nyligen accepterade jämförbara
fall. Vi anser att ett implantat i dessa
fall numera får anses höra till den
standard som försäkringen normalt sett
bör kunna acceptera.
Det andra inslaget i
utredningsförslaget i denna del är vad
som kallas särskilt omfattande
behandlingsbehov. Här inräknas bl.a.
svårt skadade bett till följd av karies
eller tandlossning. Förutom vissa andra
exemplifierade typfall bör det också
finnas ett utrymme för oförutsedda svåra
fall. Över huvud taget bör det, som
utredningen understryker, vara angeläget
att kunna låta en praxis växa fram efter
hand hellre än att i förväg helt låsa be-
handlingsmöjligheterna genom alltför
snäva definitioner. Utredningen
exemplifierar också en rad åtgärder för
mer ingående prövning och uppföljning av
de fall som här avses liksom för informa-
tion och vidareförande av erfarenheter.
Vår bedömning är att det
hittillsvarande högkostnadsskyddet bör
ersättas av ett för systemen gemensamt
särskilt högkostnadsskydd med mycket hög
ersättningsnivå för omfattande tand-
vårdsbehov. Utredningen har föreslagit en
försäkringsersättning på 80 %. Införandet
av en självrisk i delar av åtgärdstaxan
skapar emellertid förutsättningar för en
höjning av denna ersättning till 85 %.
Patientavgiften i åtgärdstaxan blir
således i detta fall 15 %. I
premietandvården skall avgiften täckas av
premien. Även patienter med omfattande
tandvårdsbehov till följd av sjukdom
eller funktionshinder skall kunna
omfattas av det särskilda högkostnads-
skyddet (se avsnitt 4.4).
Den totala försäkringskostnaden
beräknas av utredningen bli något mindre
än med nuvarande högkostnadsskydd. Det
beror enligt utredningen på att den
nuvarande konstruktionens karaktär av
mängdrabatt, utan avseende på åtgärdernas
angelägenhetsgrad, inte finns kvar i det
nya systemet.
Vi vill också framhålla, att det
särskilda högkostnadsskyddet vad gäller
premietandvård kommer att fungera som en
av samhället tillhandahållen
återförsäkring för tandläkarna genom att
tandläkaren där får rätt till ersättning
utöver det fasta årliga beloppet.
Höjningen av försäkringsersättningen till
85 % bidrar ytterligare härtill.
Utredningen hade i anslutning till sin
beskrivning av premietandvården i den
första rapporten föreslagit att
ersättning för tandvård vid olycksfall
endast borde ingå i försäkringen i den
mån olycksfallen inte täcktes av annan
försäkring. Detta skulle således innebära
en omvänd försäkringssamordning i
förhållande till den vanligen
förekommande, där privata försäkringar
endast täcker det som en allmän
försäkring inte omfattar. Olycksfalls-
tandvård ersätts för närvarande i vanlig
ordning enligt tandvårdstaxan.
Patienterna har dock ofta själva eller
genom t.ex. idrottsföreningar tillgång
till privata försäkringar, som ersätter
dem för de kostnader som den allmänna
försäkringen inte täcker, dvs. patientav-
giften. Förslaget utgick från vad som
tillämpas i försöksverksamheten i Göte-
borgs kommun och Göteborgs och Bohus läns
landsting.
Några remissinstanser har ansett att
olycksfallstandvård inte bör omfattas av
den allmänna försäkringen. Frågan har
därefter behandlats i det fortsatta
arbetet med utveckling och fördjupning av
utredningens förslag.
Med tandvårdsskada i detta sammanhang
avser vi en skada till följd av
olycksfall som uppkommit genom yttre
påverkan, t.ex. vid idrott, i trafik och
vid misshandel. Tandvård till följd av
arbetsskada ersätts i annan ordning och
omfattas inte av den ersättning som här
avses. Hit räknas inte heller viss
tandvård av akut karaktär i den mån den
ersätts inom sjukvården i samband med
övrig vård till följd av ett olycksfall.
Den tandläkare som erbjuder
premietandvård skulle enligt det av
utredningen förordade nya systemet komma
i ett sämre läge när det gäller
ersättning för tandvård vid olycksfall än
den som tillämpar åtgärdstaxa. Visser-
ligen kommer tandläkaren att enligt
systemets idé få ta en viss risk, men den
risktagningen avser närmast sådana för-
hållanden som tandläkaren och patienten i
rimlig omfattning själva kan påverka. Ett
olycksfall kan leda till mycket stora
kostnader och kan drabba vilken patient
som helst, oavsett vilken riskbedömning
som tandläkaren gjort för att bestämma
premien. Att låta hänsyn till olyc-
ksfallsrisken påverka premien i pre-
mietandvården skulle dessutom för många
patienter innebära att försäkringsskyddet
betalades två gånger. Mot denna bakgrund
anser vi att olycksfallstandvården inte
bör täckas av premietandvårdens fasta
ersättningar och premier utan ersättas i
särskild ordning. Tills vidare bör därför
tandvården vid olycksfall ersättas med
tillämpning av åtgärdstaxans arvoden och
med dess patientavgifter även för
patienter i premietandvården. Detta
innebär ingen förändring och är också ett
enkelt förfarande, som samtidigt gör det
möjligt att få en kartläggning av
omfattningen av dessa fall. Vi anser inte
heller att olycksfallstandvården bör
omfattas av det särskilda högkost-
nadsskyddet, eftersom det skulle innebära
att staten tog över en del av de pati-
entkostnader som i dag redan betalas av
försäkringsbolagen.
Vad vi förordar i fråga om ersättning
vid olycksfall innebär också liksom det
särskilda högkostnadsskyddet en betydande
återförsäkring för tandläkarna inom pre-
mietandvården.
7
4.3 Reviderad åtgärdstaxa
Regeringens bedömning: Försäkringsersätt-
ningen i åtgärdstaxan bör utgöra 50 % av
samtliga arvoden oavsett vårdområde. För
de två vårdområden som avser rekon-
struktiv tandvård i form av bl.a. kon-
serverande behandlingar (B) och protetik
(C) bör införas en gemensam självrisk på
750 kr per behandlingsperiod. Inom
vårdområde B bör tandläkaren ha möjlighet
att under vissa förutsättningar själv
bestämma storleken på patientavgiften.
Den nuvarande åtgärdsförteckningen
omformas enligt principen att om möjligt
alla tjänster, inkl. tandtekniskt arbete,
och material för en viss behandlings-
åtgärd bör samlas under en åtgärdsrubrik
med ett arvode. Eventuellt bör dock
kostnad för ädelmetall debiteras separat.
För varje åtgärd anges patientavgiftens
storlek, i stället för att den som nu rä-
knas fram efter det att behandlingen
slutförts. Även i övrigt bör en viss
omformning göras av åtgärdsförteckningen,
främst i förenklande syfte.
Debiteringen bör i de allra flesta fall
grundas på styckepris. Möjlighet till
tidsdebitering bör dock finnas för vissa
särskilda behov.
Sammanvägningen av nuvarande arvoden
för respektive åtgärd bör ske med
utgångspunkt i principen om lägsta
effektiva omhändertagandenivå. Denna
innebär att ett arvode normalt inte
beräknas för högre kompetens än vad som
behövs för att utföra åtgärden.
Den standard som försäkringen avses
täcka skall preciseras tydligare. För en
högre standard bör prövas om en
merkostnadsprincip kan tillämpas.
För större implantat och för andra
särskilt omfattande behandlingsbehov bör
ersättning efter förhandsprövning kunna
lämnas inom ramen för det särskilda
högkostnadskydd, som är gemensamt med
premietandvården. När detta skydd in-
träder utgör försäkringsersättningen 85 %
och resterande 15 % betalas av patienten.
Utredningens förslag: Överensstämmer
delvis med regeringens bedömning dock
inte i fråga om vissa subventionsnivåer
och införandet av självrisk.
Remissinstanserna: Flertalet av
remissinstanserna anser att en åt-
gärdstaxa måste finnas kvar i framtiden.
Som skäl härför framförs att alla
patienter inte passar in i premietand-
vården.
Av dem som uttalar sig om förslaget i
stort är den övervägande delen positiva,
bl.a. ett flertal landsting, Konkur-
rensverket, Landstingsförbundet,
Försäkringskasseförbundet, Sveriges
Tandhygienistförening och Pensionärernas
riksorganisation. Argument som framförs
är att förslaget innebär en förenkling av
åtgärdstaxan och kan underlätta framtida
kontroll och uppföljning, en stor
administrativ lättnad, ett effektivare
resursutnyttjande och därmed
kostnadsminskning för tandvården. Vidare
är det en fördel för patienten att direkt
kunna få uppgift om kostnader för den
utförda åtgärden.
Negativa till förslaget är Sveriges
Tandläkarförbund, Sveriges Privat-
tandläkarförening och Praktikertjänst AB.
De föreslår en modell som är modifierad
enligt förslag till åtgärdstaxa som
Tandläkarförbundet, Privattandläkar-
föreningen och Tjänstetandläkarföreningen
tidigare presenterat.
Vad gäller enhetlig taxa är de flesta
av dem som har svarat positiva, bl.a.
Konkurrensverket, sex landsting, Sveriges
Tandläkarförbund och Svenska
Tandsköterskeförbundet.
Tandteknikerförbundet är negativt till
förslaget.
Beträffande utredningens förslag om
subventionsnivåer är de flesta positiva
till förslaget, bl.a.
Folkhälsoinstitutet, sex landsting,
Försäkringskasseförbundet och Sveriges
Tjänstetandläkarförening. RFV avstyrker
och framhåller det angelägna i att
stimulera profylaktisk tandvård men inte
på bekostnad av patienter med behov av
konserverande behandling.
Skälen för regeringens bedömning: Som
vi tidigare framhållit är den nuvarande
prestationsrelaterade tandvårdstaxan
kostnadsdrivande, svår att tillämpa och
svåröverskådlig för patienterna. Vi har
dock bedömt att det bör finnas en
åtgärdstaxa vid sidan av den nya premie-
tandvården. De ändringar i åtgärdstaxans
konstruktion som vi anser vara nödvändiga
är ägnade att så långt som möjligt
förenkla och förbättra taxan samt
begränsa effekterna av de nackdelar som
en åtgärdstaxa har.
Det är, som också utredningen
framhållit, angeläget att vissa insatser
prioriteras av försäkringen på ett
tydligare sätt än i dag.
Som ett led i denna omprioritering
anser regeringen det angeläget att stimu-
lera de förebyggande insatserna genom att
höja försäkringsersättningens andel av
kostnaderna för dessa (område A) från 30
till 50 %. Utredningens förslag om s.k.
baspaket som omfattar både undersökande
och förebyggande åtgärder bör därvid
prövas. För ett baspaket får ett arvode
grundat på styckepris tas ut.
Genom att slopa det enbart till det
totala arvodesbeloppet relaterade
högkostnadsskyddet påverkas kostnads-
fördelningen framför allt inom det
protetiska området. För mycket stora
behandlingsbehov, där ofta protetiska
åtgärder ingår, bör det finnas ett
särskilt högkostnadsskydd. Men också
enskilda protetiska åtgärder, eller
mindre kombinationer av sådana, skulle
sannolikt bli för dyra för patienten om
nuvarande ersättningsnivå bibehölls. Vi
anser därför att stödet inom området
protetik bör vara 50 % av arvodet för
behandlingen. Detta innebär i stort sett
en lika stor ersättning som i dag vid
normalt omfattande protetiska behand-
lingar. Det finns även patienter med
omfattande behov av rekonstruktiva
behandlingar i form av främst
tandfyllningar. Eftersom protetiska åt-
gärder i vissa fall kan framställas som
ett möjligt, men dyrare, vårdalternativ
till dessa mindre kostsamma reparativa
insatser bör ersättningsnivåerna inte
sättas så att de bidrar till en omo-
tiverad vårdstyrning. Mot den bakgrunden
anser vi att för all rekonstruktiv vård
bör ersättningsnivån vara 50 % av den av
regeringen fastställda taxan. För att
bl.a. möjliggöra denna förbättring av
ersättningen för den som har mer omfatt-
ande vårdbehov bör en självrisk på 750 kr
införas, gemensamt för de två vårdområde-
na B och C. Det innebär att för-
säkringsersättning med 50 % lämnas på den
del av behandlingskostnaden som
överstiger 750 kr per behandlingsperiod.
Det särskilda högkostnadsskyddet har vi
berört i avsnitt 4.2.2. De nuvarande
bestämmelserna om helt avgiftsfri
tandvård i vissa fall bör slopas och vi
redovisar i avsnitt 4.4 vilka nya
bestämmelser som i stället bör införas.
Den nu gällande taxan är i sin
grundläggande del uppdelad på avdelningar
med olika åtgärder och arvoden för resp.
tandläkare, tandsköterskor och
tandhygienister, och innehåller därutöver
arvoden för tandtekniska arbeten. I syfte
att förenkla taxan och skapa en bättre
överblick, inte minst för patienterna,
anser vi att denna åtskillnad mellan
olika personalgrupper m.m. bör slopas och
taxan i fortsättningen endast innehålla
åtgärder med enhetliga tandvårdsarvoden,
beräknade med utgångspunkt i nuvarande
olika arvoden. Även kostnaden för
tandtekniskt arbete och material bör
inräknas i arvodet för en åtgärd. Eventu-
ellt bör dock kostnad för ädelmetall
debiteras i särskild ordning. Denna fråga
har behandlats i avsnittet om premietand-
vård (4.2.1). De tandtekniska laboratori-
erna och ersättningen till dem behandlas
i avsnitt 4.6.2. I vissa fall finns i
dagens taxa samma typ av åtgärd upptagen
för t.ex. såväl tandläkare som tandhygie-
nist, men med olika arvoden. I andra fall
kan tandläkaren delegera visst arbete,
men ändå debitera tandläkararvode. Det är
angeläget att försäkringsersättningen
bidrar till att anpassa resursanvänd-
ningen i vården efter kompetensbehovet.
Ett viktigt inslag i utformningen av en
ny åtgärdstaxa är att patienten för varje
åtgärd skall kunna se vilken avgift som
skall erläggas. I nuvarande system
sammanräknas arvodena för vidtagna
åtgärder sedan hela behandlingen
genomförts, varefter patientandelen
räknas ut procentuellt. Nu avses, förutom
arvodesbeloppet, även patientavgiften bli
angiven i krontal för varje åtgärd direkt
i taxans förteckning. Patienten får
därigenom en både tydligare och tidigare
information och kan lättare kontrollera
sin tandvårdsräkning.
När det gäller vårdområde B anser vi
att tandläkaren bör ha möjlighet att
själv bestämma storleken på patient-
avgiften. Det rör sig om ett begränsat
antal åtgärder och det förutsätts att
tandläkaren informerar patienten och
försäkringskassan om detta. En av rege-
ringen fastställd taxa bör emellertid
finnas även för vårdområde B. En
fullständig taxa behövs t.ex. för
beräkning av försäkringsersättningen. Vi
vill vidare framhålla att åtgärdstaxans
belopp avses utgöra prislista också för
bl.a. vissa situationer i anslutning till
premietandvården.
För närvarande är taxans arvoden i
huvudsak uttryckta i ett fast s.k.
styckepris. Tidsarvode finns dock
alltjämt i ganska stor omfattning. Från
tillämpningssynpunkt är det angeläget att
så långt som möjligt basera taxan på
styckeprisarvoden. En rimlig tidsåtgång
bör naturligtvis vägas in vid
fastställande av de nya
styckeprisarvodena. Som utredningen
framhållit, måste dock tidsarvodering
kunna tillämpas i vissa fall. Genom de
ersättningsvillkor för särskilda
patientgrupper, som vi förordar i avsnitt
4.4, kommer emellertid en stor del av
behovet av tidsarvodering att kunna
tillgodoses på annat sätt. I övrigt bör
tidsarvodering kunna förekomma, bl.a. för
åtgärder som i det enskilda fallet får
betydligt större omfattning eller är av
betydligt högre svårighetsgrad än vad som
beaktats vid beräkningen av styckepris-
sarvodet. I den fortsatta beredningen bör
det övervägas i vilken mån förhands-
prövning härvid skall krävas.
Vi vill i detta sammanhang understryka
att ersättningen från tand-
vårdsförsäkringen, liksom nu, endast
skall täcka sådan behandling som behövs
för att uppnå ett resultat som från
odontologisk synpunkt är funktionellt och
utseendemässigt godtagbart.
Försäkringsstandarden bör preciseras så
tydligt som möjligt, inte minst som samma
standard skall gälla även i
premietandvården. Preciseringen bör ske,
förutom genom den innehållsbeskrivning
som finns i själva åtgärdsrubriken i
taxan, genom föreskrifter och allmänna
råd från RFV. Utredningen har pekat på
att en patient kan tänkas välja en dyrare
åtgärd eller ett dyrare material än denne
bedöms vara berättigad till. Detta bör då
i vissa fall kunna erbjudas inom försäk-
ringens ram, om patienten betalar
merkostnaden. Enligt nuvarande
bestämmelser kan patienten i vissa fall
få betala hela kostnaden.
Vi anser att det är viktigt att
försäkringsstandarden redan från början
läggs på en väl avvägd och inte för låg
nivå. Bl.a. måste den odontologiska
utvecklingen kunna tillgodogöras. Detta
kan beaktas i taxan, bl.a. genom att
accepterade metoder och godkända material
vägs samman i lämplig omfattning, när en
åtgärd beskrivs och dess arvode beräknas.
Vissa behandlingar avses, som nu, inte
bli omfattade av försäkringen. Det gäller
t.ex. enbart estetiskt betingad tandvård.
Den som önskar sådan vård får således
betala hela kostnaden. Tandläkaren bör
vara oförhindrad att utföra sådan vård
även om han i övrigt verkar inom
försäkringen.
Åtgärdstaxan bör som nu fastställas av
regeringen i form av en förordning. Ett
fördjupat beredningsarbete har bedrivits
med utgångspunkt i utredningens förslag.
Vidare har RFV i samband härmed på
regeringens uppdrag arbetat med den
omstrukturering och omräkning av den
nuvarande åtgärdstaxan som vi nu har
berört. Detta uppdrag har nyligen
redovisats till regeringen. Avsikten är
att den närmare utformningen av taxan
skall beredas vidare i den tidigare
nämnda samordningsdelegationen innan
regeringen tar slutlig ställning.
8
4.4 Särskilda patientgrupper
4.4.1Extraordinära tandvårdsbehov under
begränsad tid
Regeringens förslag: Patienter som
behöver extraordinära tandvårdsinsatser
som ett led i en sjukdomsbehandling under
en begränsad tid skall omfattas av de
regler som gäller för den öppna hälso-
och sjukvården.
Utredningens förslag: Överensstämmer
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna
har varit positiva till utredningens
förslag. Tandläkarförbundet har t.ex.
framfört att det är glädjande att också
medicinskt motiverade odontologiska
ingrepp föreslås bli jämställda med
sjukvård och ersättas enligt reglerna för
den öppna hälso- och sjukvården för
patienter där den odontologiska
behandlingen är ett led i den totala
sjukdomsbehandlingen. Handikappförbundens
samarbetsorgan har tillstyrkt
utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: För
vissa patienter är behandlingen inom
tandvården ett nödvändigt led i den
totala sjukdomsbehandlingen och in-
satserna är medicinskt motiverade. Det är
i dessa fall väsentligt med ett nära
samarbete mellan medicinsk och
odontologisk personal. Det går att
identifiera vilka odontologiska åtgärder
som ingår i sjukdomsbehandlingen. Ett
exempel är patienter som skall genomgå
organtransplantationer. Om den skall
lyckas måste patienten vara infektions-
fri.
Exempel på patienter som tillhör denna
grupp är patienter
- som genomgår strålbehandling mot bl.a.
öron-, näs-, mun- och halsregionen,
- som skall genomgå
organtransplantationer,
- som på grund av avvikande reaktion mot
dentala material måste byta dessa
material mot andra,
- med neurologiska skador, ofta erhållna
vid olycksfall, som behandlas med hjälp
av viss odontologisk terapi (orofacial
regulationsterapi),
- med skador till följd av epileptiska
anfall,
- med medfödda missbildningar av tänder
och käkar.
För denna typ av behandling inom
tandvården är det enligt vår mening
naturligt att kostnaderna ersätts av
försäkring och patient på samma sätt som
för andra åtgärder som ingår i den
medicinska behandlingen av sjukdomen.
Eventuell sjukdomsbehandling skall inte
behöva inställas eller få sämre förut-
sättningar beroende på vilken
tandvårdsbehandling patienten har råd
med. För dessa behandlingar skall således
samma regler som för den öppna hälso- och
sjukvården tillämpas, dvs. patienten bör
betala en avgift för vården på samma sätt
som gäller för öppen sjukvård i övrigt.
Som ett led i en medicinsk
rehabilitering av en patient kan eventue-
llt ingå ett utbyte av amalgamfyllningar
även om ett säkerställt samband mellan
sjukdomsyttringar och fyllningarna inte
kan fastställas. Detta beslut skall
fattas av medicinsk personal med
erforderlig kompetens.
Närmare utformning av förutsättningarna
för och administrationen av ersättningen
bör behandlas i det fortsatta
beredningsarbetet.
4.4.2Ökat tandvårdsbehov till följd av
sjukdom eller
funktionshinder
Regeringens förslag: En förhöjd årlig
ersättning inom premietandvården skall
enligt vissa kriterier kunna lämnas från-
försäkringen till patienter som på grund
av långvarig sjukdom eller funktionshin-
der har ett omfattande tandvårdsbehov.
För de patienter som väljer
åtgärdstaxan skall den under avsnitt 4.3
nämnda självrisken kunna reduceras.
Utredningens förslag: Överensstämmer
med regeringens förslag vad avser den
förhöjda ersättningen inom
premietandvården.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är
i allmänhet positiva till utredningens
förslag. Tjänstetandläkarna anser att de
förslag och ambitioner som kommer till
uttryck är angelägna och har stort stöd
hos de tandläkare som träffar dessa
patienter. Remissinstanser som är
negativa till premietandvård avstyrker
utredningens förslag även i denna del och
anser att frågan om ett förstärkt skydd
skall lösas enbart genom en åtgärdstaxa
med särskilt högkostnadskydd.
Konkurrensverket anser att utredningens
förslag sannolikt motverkar den
koncentrationstendens och strukturpå-
verkan som fast ersättning per person kan
förmodas medföra.
Vissa remissinstanser, t.ex. Sveriges
Pensionärsförbund, anser att tandvården
för äldre bör finansieras genom
läkarvårdstaxan.
Skälen för regeringens förslag: I vissa
patientgrupper finns personer som på
grund av sin sjukdom eller sitt
funktionshinder har ett omfattande behov
av tandvårdsinsatser under många år eller
resten av livet. Sjukdomen eller
funktionshindret kan medföra ett sämre
försvar mot karies och andra
tandsjukdomar. I vissa fall tillkommer
motoriska störningar och ibland ger
patienternas läkemedel sämre
förutsättningar att bibehålla tandhälsan.
För vissa patienter med reumatism eller
neurologiska skador eller sjukdomar
behövs längre sammanlagd behandlingstid
genom att behandlingen vid varje
behandlingstillfälle får kortas ned och
innehålla fler "vilopauser". För dessa
patienter gäller att det är särskilt
viktigt med förebyggande insatser för att
få en så god munhygien som möjligt.
Insatserna behöver ofta vara
professionellt utförda. Patienterna kan
sakna de motoriska förutsättningarna
eller kan behöva stöd från
tandvårdspersonalen. Patienter som har
bristande initiativförmåga kan behöva
fasta rutiner för att upprätthålla sin
munhygien.
Vissa patienter kan således på grund av
sjukdomen eller funktionshindret behöva
tätare kontakter med tandvården och
längre tid i behandlingssituationen för
att uppnå en med andra grupper jämförbar
tandhälsa.
Till dessa patientgrupper hör bl.a.
personer med
- neurologiska skador eller sjukdomar
- muntorrhet till följd av bl.a. Sjögrens
syndrom
- blödningssjukdomar eller viss
blodsmitta
- psykiska störningar,
utvecklingsstörningar och demenser.
För de patienter som till följd av
sjukdom eller funktionshinder har
betydande merkostnader för sin tandvård
är det av avgörande betydelse att
vårdgivaren har ett långsiktigt
behandlingsperspektiv och systematiskt
arbetar med förebyggande behandling.
Premietandvården bör vara en
ersättningsform med stora fördelar för
dessa patienter. Samtidigt skulle, utan
ytterligare insatser från statens sida,
patientpremierna blir höga.
Det är enligt vår mening därför
motiverat med en väsentligt förhöjd fast
försäkringsersättning för dessa
patienter, så att de inte behöver betala
högre premie än andra patienter. På samma
sätt som för den fasta ersättningen i
övrigt i premietandvården bör
försäkringsstödet inbegripa
allmäntandvård men inte
specialisttandvård. Patientpremien bör
däremot innefatta all den tandvård som
premien i premietandvården täcker, inkl.
vård enligt det särskilda
högkostnadsskyddet.
De patienter som trots detta skulle
föredra att utnyttja en åtgärdstaxa kan
naturligtvis göra detta. I dessa fall bör
självrisken kunna reduceras med ett be-
lopp som motsvarar högst den förhöjda
försäkringsersättningen som skulle ha
lämnats inom premietandvården. För både
dessa patienter och patienter som ingår i
premietandvården finns dessutom det
särskilda högkostnadsskyddet.
Ett fortsatt beredningsarbete
tillsammans med berörda myndigheter och
företrädare för bl.a. handikapporganisa-
tionerna får ske för att närmare
fastställa tydliga kriterier för vilka
patientgrupper som skall kunna omfattas
av det särskilda försäkringsstödet,
liksom kriterier för den individuella
behovsprövning som utredningen förutsatt.
Tandläkarförbundet har i detta sammanhang
angivit att även om tydliga kriterier
anges för vilka patientgrupper som skall
omfattas är det viktigt att det framdeles
finns en möjlighet att vid behov kunna
tillföra nya patientgrupper. Vi delar den
uppfattningen.
I det fortsatta beredningsarbetet får
studeras efter vilka närmare grunder den
förhöjda ersättningen skall utgå samt hur
rutinerna för ansökan och prövning bör
utformas. Ersättningen bör endast utges
om merkostnaderna är av inte obetydlig
omfattning. Det bör vara en så enkel ad-
ministration som möjligt. Utredningen
beräknar att antalet personer som tillhör
dessa patientgrupper kan komma att uppgå
till högst 150 000. Det torde vara nöd-
vändigt med någon form av schablonisering
i bedömningen av ersättningsnivåerna. Det
är möjligt att den förhöjda ersättningen
kan delas upp i olika delar, en för
merinsatser för profylaktiska åtgärder,
en för merkostnader för påtagligt ökad
kariesaktivitet etc.
Det nya systemet innebär att såväl
folktandvården som privata vårdgivare kan
meddela vården. Förutsättningen är att
försäkringskassan bedömer att vårdgivaren
har tillräcklig kompetens i det enskilda
fallet. Så långt möjligt bör vården ske
inom allmäntandvården, där det kan finnas
intresserade och kunniga vårdgivare som
har profilerat sig inom området.
Försäkringskassan behöver ha tillgång
till särskild odontologisk och medicinsk
kompetens för att göra de individuella
bedömningarna av om ett ökat vårdbehov
föreligger. Det har visat sig finnas ett
intresse för att landstingen övertar
vissa av försäkringskassans uppgifter när
det gäller administrationen av
försäkringen i det nu aktuella
hänseendet. En sådan lösning skulle kunna
prövas i en särskild försöksverksamhet.
Regeringen avser att återkomma med ett
förslag till lag som stöd för en sådan
frivillig försöksverksamhet.
Många remissinstanser har berört frågan
om behovet av ökat försäkringsstöd för
tandvårdsrädda. Gruppen är svår att
avgränsa och en risk föreligger att
gruppen i ersättningssammanhang skulle
kunna bli orimligt stor. Utredningen har
därför inte föreslagit något särskilt
stöd.
Svår tandvårdsrädsla kan leda till
omfattande socio-ekonomiska problem.
Frågan bör dock enligt regeringens mening
studeras ytterligare i det fortsatta
beredningsarbetet för att klargöra om det
finns lösningar som ger en rimlig
avgränsning av gruppen och av de
särskilda insatserna för tandvårdsrädda.
Det borde eventuellt kunna finnas
möjligheter att genom läkarbedömning
urskilja en mindre sådan grupp och med
hänsyn till en viss diagnos för en
avgränsad tid lämna särskilt stöd från
försäkringen.
4.4.3 Lagfäst resursansvar för
landstingen för särskilda
patientgrupper
Regeringens förslag: Landstingen skall
få ett tydligare lagfäst ansvar för att
det finns tillräckliga och anpassade
resurser för patienter med behov av sär-
skilda tandvårdsinsatser, att det vid
behov drivs en uppsökande verksamhet
samt att tandhälsoutvecklingen för dessa
grupper följs.
Utredningens förslag: Överensstämmer
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget har
tillstyrkts av så gott som samtliga
remissinstanser, däribland Handikappför-
bundens samarbetsorgan.
Skälen för regeringens förslag: I
landstingens ansvar ingår enligt 8 § TVL
att planera tandvården inom sina
respektive landstingsområden med
utgångspunkt i befolkningens behov av
tandvård.
Landstingen har alltså redan i dag ett
ansvar för att erforderliga resurser
ställs till tandvårdens förfogande.
Resurserna skall fördelas med
utgångspunkt i olika patientgruppers
behov av tandvård. För att uppnå en
rättvis resursfördelning kan enligt
förarbetena till TVL (prop.1984/85:79)
vissa gruppers behov och resurstilldel-
ning kräva en särskild redovisning till
statsmakterna.
För vissa patienter krävs förutom
allmäntandvård och specialisttandvård
särskild odontologisk och annan kunskap
för en adekvat diagnostik och behandling.
Det krävs dessutom ofta ett nära
samarbete mellan tandvårdspersonalen och
andra personalgrupper inom hälso- och
sjukvården. Den odontologiska fakulteten
vid Karolinska institutet har på
Socialdepartementets uppdrag utrett be-
hovet av särskild odontologisk och annan
kunskap vid tandvård för vuxna med
funktionsnedsättningar och vissa
sjukdomar. Uppdraget har redovisats under
våren 1993 och har remissbehandlats.
Ärendet bereds för närvarande i
regeringskansliet.
Regeringen anser att landstingens
ansvar för att det inom respektive
landstingsområde finns tillräckliga
resurser - bl.a. i form av personal med
erforderlig kompetens - för de
patientgrupper som har särskilda behov
bör anges tydligare. Detta ansvar bör
även innefatta ett ansvar för att det vid
behov bedrivs en uppsökande verksamhet
samt att en uppföljning görs av de
aktuella gruppernas tandhälsa. Detta
innebär dock inte att vårdverksamheten
måste ske i landstingens regi utan den
kan mycket väl ske hos privata
vårdgivare. Regeringen avser att åter-
komma till riksdagen med förslag till
erforderliga ändringar i TVL.
4.4.4 Aktivt erbjudande om tandvård till
vissa grupper
Regeringens förslag: För de personer som
har svårt att själva efterfråga tandvård,
t.ex. inom kommunal äldreomsorg, skall
landstingen aktivt erbjuda tandvård samt
följa tandhälsoutvecklingen.
Utredningens förslag: Överenstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är
positiva till förslagen från utredningen.
Landstingsförbundet anser att det är en
förutsättning att andra myndigheter sam-
verkar för att systemet skall fungera
smidigt.
Uppsala läns landsting pekar på att
förslagen stämmer med vad landstinget i
realiteten redan tillämpar. Exempel på
patientgrupper där särskilda åtgärder
vidtagits för att söka upp och erbjuda
tandvård är social- och om-
sorgsförvaltningarnas patienter och
boende på sjukhem. Handikappförbundens
samarbetsorgan instämmer i utredningens
förslag men pekar på att patienten måste
ha ekonomiska förutsättningar att betala
för tandvården.
Skälen för regeringens förslag: Det
finns i dag patientgrupper som uppges ha
en otillfredsställande tandhälsa och
bristande tandvårdskontakter. Det gäller
t.ex. äldre i särskilda boendeformer och
personer som kommer att omfattas av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade samt psykiskt sjuka. De
behöver inte ha större behov av
tandvårdsinsatser än andra till följd av
sjukdom eller funktionshinder men kan ha
svårt att själva ta inititativ till en
kontakt med tandvården. Uppsökande
verksamhet för dessa patienter är viktig
bl.a. därför att tandsjukdomarna ofta är
symptomfria och utvecklas under lång tid.
På flera håll i landet bedrivs en
uppsökande verksamhet. Ett exempel är
Stockholm, där patienter vid sjukhemmen
har fått ett särskilt erbjudande om
tandvård.
I den tidigare nämnda propositionen med
förslag till tandvårdslag m.m. (prop.
1984/85:79) anfördes att ett viktigt led
i det förebyggande arbetet är uppsökande
verksamhet. Detta får ske genom ett
samarbete med andra
landstingsförvaltningar, med
primärkommuner eller med enskilda
huvudmän för t.ex. sjukhem. Tyngdpunkten
bör ligga i förebyggande åtgärder.
4.4.5Socialstyrelsens tillsynsansvar för
de särskilda
patientgrupperna
Regeringens bedömning: Socialstyrelsen
bör utarbeta föreskrifter och allmänna
råd om tandvården för de s.k. särskilda
patientgrupperna. Socialstyrelsen bör i
sin tillsyn av tandvården prioritera
uppföljningen av dessa gruppers
tandhälsa.
Utredningens förslag: Överensstämmer
med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna,
bl.a. Handikappförbundens samarbetsorgan,
är positiva till utredningens förslag.
Skälen för regeringens bedömning: I
Norge har en studie gjorts av tandhälsan
för långvarigt sjuka och funk-
tionshindrade. Studien visar att det är
karakteristiskt för dessa grupper att de
ofta är mycket små och har särskilda
tandrelaterade problem. De har ofta en
sammansatt sjukdomsbild och de flesta som
tillhör dessa grupper har lägre
socioekonomisk status, många läkarbesök,
färre kvarvarande tänder och mer sällan
kontakt med tandvården än den övriga
befolkningen. Svenska sjukhustandläkare
möter ofta patienter, som inte själva
förstår, orkar eller kan ge uttryck för
sitt vårdbehov.
Vi anser att det är särskilt viktigt
att följa upp tandhälsoutvecklingen för
de grupper som har svårt att göra sig
hörda och bevaka sina rättigheter. Till
dessa grupper hör de som behandlats i
tidigare avsnitt. Enligt tandvårdslagen
har landstingen ett ansvar för att följa
den egna befolkningens
tandhälsosituation, särskilt svaga
gruppers. Socialstyrelsen bör i sin
tillsyn av tandvården prioritera dessa.
4.5 Specialisttandvård
Regeringens förslag: Nuvarande
ersättningssystem för specialist-
tandvården skall behållas tills vidare i
avvaktan på att en översyn företas av
den framtida organisationen och
finansieringen av specialisttandvården.
Utredningens förslag:
Specialisttandvård för vuxna bör från den
allmänna sjukförsäkringen finansieras
genom en särskild ersättning som en
separat del av tandvårdsersättningen.
Medlen fördelas på varje försäk-
ringskasseområde och disponeras av den
lokala allmänna försäkringskassan.
Patientavgifternas storlek beslutas
lokalt av försäkringskassan. Ett lokalt
vårdråd inrättas med företrädare för
bl.a. försäkringskassan, landstinget
(motsvarande) och de privata vårdgivarna.
Remissinstanserna: Ett flertal
remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag om särskild försäkringsersättning
för specialisttandvården och regionala
ramar, bl.a. Landstingsförbundet,
Försäkringskasseförbundet, Tjänstetand-
läkarföreningen och flertalet landsting.
Vissa remissinstanser avstyrker
utredningens förslag, bl.a. Sveriges
Tandläkarförbund, Sveriges
Privattandläkarförening och RFV.
Specialistföreningarnas centrala råd
(med företrädare för både privata
specialister och folktandvårdsspecialis-
ter) anser det vara positivt att
försäkringskasseområdena disponerar dessa
pengar och att de fördelas av de lokala
försäkringskassorna.
Konkurrensverket har anfört att
variationer i efterfrågan och inriktning
på specialisttandvård (inklusive råd-
givning m.m.) talar för att beslut om hur
försäkringsmedel bäst skall användas bör
fattas lokalt.
Socialstyrelsen anser att fördelen med
förslaget är att det ger flexibilitet men
också att det kan bli olika lösningar i
olika försäkringskasseområden.
Göteborgs och Bohus läns landsting
avstyrker utredningens förslag och anser
att all specialisttandvård bör ersättas
som sjukvård.
Landstingsförbundet och flera landsting
anser att landstingen och inte
försäkringskassorna bör ha ansvaret för
hur försäkringsmedlen utnyttjas.
Försäkringskasseförbundet, Stockholms
läns allmänna försäkringskassa och
Praktikertjänst AB anser att det bör vara
försäkringskassan som skall besluta i
frågan.
Skälen för regeringens förslag:
Landstinget har i dag enligt 7 § TVL
ansvaret för specialisttandvården för
vuxna. Av 5 § samma lag framgår att
landstinget får sluta avtal med någon
annan om att utföra landstingets och dess
folktandvårds uppgifter, dvs. lägga ut
viss tandvård på entreprenad, med
undantag för sådana uppgifter som
innefattar myndighetsutövning. Det
grundläggande ansvaret ligger dock enligt
förarbetena till prop. 1992/93:43 om ökad
konkurrens i kommunal verksamhet kvar på
landstinget, vilket innebär att
landstinget skall fastställa kvantitativa
och kvalitativa mål för verksamheten och
följa upp den i förhållande till de mål
och krav som anges i tandvårdslagen.
Andelen specialister inom tandvården är
mycket låg i jämförelse med vad som
gäller inom sjukvården. Mer än 90 % av
tandläkarna är verksamma i
allmäntandvården. Det finns sammanlagt ca
430 specialister inom de specialiteter
som vänder sig till vuxna. Av dessa är ca
70 specialister verksamma inom enbart
privattandvården. Den regionala
fördelningen är relativt jämn, om man
bortser från lärarna vid de odontologiska
fakulteterna.
Genom riksdagens beslut med anledning
av prop. 1990/91:138 om vissa
tandvårdsfrågor infördes en ny
specialistutbildning av tandläkare (bet.
1990/91:SoU18, rskr. 1990/91:364). Det
nya utbildningssystemet bygger på målbe-
skrivningar för respektive specialitet.
Kompetensutveckling sker genom
systematisk undervisning och praktisk
tjänstgöring under handledning.
Landstingen svarar för de totala
kostnaderna för specialistutbildningen.
Den ersättning som utges till
landstingens specialisttandvård från
sjukförsäkringen lämnas enligt den
allmänna tandvårdstaxan. Ersättning
enligt den allmänna tandvårdstaxan utges
även till vissa specialisttandläkare inom
privattandvården. Endast de
specialisttandläkare som var verksamma i
enskild tandvård vid utgången av år 1972
ersätts enligt den särskilda
specialisttaxan som innebär 30 % högre
arvoden än enligt den vanliga
tandvårdstaxan för den tandvård som anges
i specialisttaxan. Detta gäller även de
specialisttandläkare som före år 1986
förvärvat specialistkompetens i oral
protetik.
Basen för specialisttandläkarnas
verksamhet är den kliniska verksamheten
som också är en förutsättning för
utveckling av ämnesområdet. Den kliniska
erfarenheten behövs för att
specialisttandläkaren skall kunna vara
konsult åt allmäntandläkare, delta i
terapiplanering och medverka i fort- och
vidareutbildningen inom allmäntandvården.
Studier har visat att ungefär 70 % av den
klinikrelaterade verksamheten upptas av
egen klinisk verksamhet och mellan 5 %
och 10 % av konsultationer. Ungefär 15 %
upptas av egen fortbildning, forskning
och utbildning av andra.
En betydande del av de privata
specialisttandläkarnas tid ägnas till
följd av ersättningssystemets
konstruktion åt allmäntandvård.
En ständig och accelererande
kunskapsutveckling sker inom tandvården.
Om specialisttandvården skall kunna leda
kunskapsutvecklingen och kunna stimulera
utvecklingen mot bättre metoder för
diagnostik och terapi inom
allmäntandvården måste en koncentration
ske av specialisttandvårdens insatser.
Specialisttandvården bör få möjlighet att
ägna sig åt de mest krävande
utredningarna och behandlingarna och
genom utbildning och konsulttjänster
kunna ge allmäntandvården ett
kvalificerat stöd. En sådan utveckling
underlättas av att specialisttandvården
effektiviserar verksamheten genom att
bl.a. vidareutbilda andra personalgrupper
än tandläkare. Ett exempel på en sådan
personalgrupp inom ortodontin (tandregle-
ringen) är ortodontiassistenter.
Motsvarande lösningar tillämpas och kan
utvecklas även inom övriga specialiteter.
Genom att tandhälsan har förbättrats
för alla åldersgrupper har vårdbehovet
förändrats, vilket innebär att behovet av
allmäntandläkare kommer att vara mindre
än tillgången på tandläkare. För att
utnyttja de tandläkarresurser som finns
och samtidigt låta alla personalkategori-
er få allt mer utvecklande
arbetsuppgifter bör det skapas
förutsättningar för allmäntandläkarna att
utveckla sin kompetens och åta sig mer
kvalificerade arbetsuppgifter. Man brukar
tala om en "profilering" av allmäntand-
läkarens kompetens.
Det måste samtidigt ske en väl
balanserad avvägning mellan vad som är
rimligt att överföra till allmäntandvår-
den och vad som bör ligga kvar i
specialisttandvården. Det måste troligen
finnas en viss basresurs inom specia-
listtandvården för att den skall kunna
fungera på ett optimalt sätt.
Balanspunkten kommer självfallet att för-
ändras över tiden och påverkas av bl.a.
utbildningsnivån i allmäntandvården resp.
specialisttandvården. Fördelningen av
uppgifter mellan allmäntandvården och
specialisttandvården bör kunna variera
mellan olika delar av landet beroende på
vilken reell kompetens som finns
tillgänglig, organisatoriska förhållan-
den, avstånd för patienten etc.
Det gäller att genom vårdeffektstudier
kontinuerligt följa resultaten av vården
och behandlingseffekterna för de
uppgifter som överförs till
allmäntandvården. En sådan
vårdeffektstudie har gjorts t.ex. inom
ortodontin i Kronobergs, Kopparbergs och
Stockholms läns landsting.
Ersättningssystemet för
specialisttandvården bör skapa
förutsättningar för eller åtminstone
underlätta en utveckling, där samtliga
specialistresurser inom landstings/-
försäkringskasseområdet utnyttjas
optimalt, vilket bl.a. innebär att de i
ökad utsträckning används som stöd för
allmäntandvården. Vidare bör
ersättningssystemet medge att resurserna
kan utnyttjas på olika sätt i skilda
delar av landet. Förutsättningarna för
att organisera specialistverksamheten ser
olika ut i t.ex. Norrbotten och Stock-
holm. Så länge målet om en vård på lika
villkor kan uppnås måste sättet och
formerna för att uppnå detta kunna
variera mellan olika delar av landet.
De flesta remissinstanser har som
nämnts varit positiva till utredningens
förslag. Konkurrensverket hänvisar i sitt
remissyttrande till sin rapport
Konkurrens i tandvården och refererar
till att samhällsekonomiska motiv talar
för att den offentliga sektorn bör ha
ansvaret för den kunskapsgenererande
delen av specialisttandvården. Forsk-
ningsprogram, utprovning av nya
teknologier och verksamhet vars
huvudsyfte är att generera ny kunskap bör
finansieras via separata anslag och
skiljas från mer eller mindre
rutinmässiga behandlingar av patienter.
Även då kunskap och erfarenheter sprids
bör dessa aktiviteter finansieras via
klart angivna anslag. Forskningsresultat
bör vara fritt tillgängliga och det är
olämpligt att ta ut ett pris för den som
använder kunskapen, eftersom det skulle
begränsa spridningen av nya rön. Verket
framhåller samtidigt att en så liten del
av specialisttandvården som möjligt bör
undandras marknadslösningar.
Vi anser mot bakgrund av de olika
synpunkter som framförts att en närmare
översyn av specialisttandvårdens
organisation och finansiering bör ske med
utgångspunkt i de förslag som utredningen
framlagt. Nuvarande regler för ersättning
av specialisttandvården bör tills vidare
bibehållas i avvaktan på resultatet av
översynen. Ett viktigt krav vid översynen
bör vara att det finns en
konkurrensneutralitet mellan olika
vårdgivare.
Utredningen har föreslagit att
eventuella patientavgifter för
specialisttandvård inom premietandvården
skall inräknas vid premiesättningen inom
olika premieklasser och erläggas av
patientens premietandläkare till specia-
listtandvården. Motivet för utredningens
förslag har varit att patienten i princip
skall få alla sina tandvårdskostnader
täckta genom en samlad premie. De
beräkningar som utförts och redovisas av
utredningen indikerar att den nuvarande
patientkostnaden för specialisttandvår-
den, utslagen på samtliga patienter, är i
storleksordningen 10 kronor per patient.
Vissa remissinstanser har framfört att
patientavgiften för specialistbe-
handlingen kan bli relativt hög i det
konkreta enskilda fallet och därmed kost-
sam för tandläkaren. Situationen kan då
uppstå att det blir oförmånligt för all-
mäntandläkaren att remittera patienten
till specialister, vilket medför risk för
s.k. undervård. Detta har t.ex.
framhållits av Konkurrensverket.
Vi anser dock att skälen för att
patientpremien i premietandvården skall
innefatta även specialisttandvård är
mycket starka. Ett viktigt argument för
premietandvården är att patienten vet vad
vården kommer att kosta. Om väsentliga
och i förväg svårbedömda delar av vården
skall finansieras utanför premien minskar
fördelarna. Risken för att enskilda
vårdgivare skall drabbas av en
oförutsägbart hög kostnad bör dessutom
minska väsentligt genom att ersättningen
från försäkringen för specialisttandvård
avses bli betald utöver den fasta
ersättningen inom premietandvården. Vi
vill i detta sammanhang också erinra om
att även specialisttandvården skall kunna
omfattas av det särskilda
högkostnadsskyddet.
Om både patientavgiften och
försäkringsersättningen för
specialisttandvården i premietandvården
skulle ligga utanför den fasta ersätt-
ningen finns det starka incitament för
vårdgivaren - åtminstone om det finns
tillräckligt med andra uppgifter - att
överutnyttja specialisttandvården
eftersom det inte innebär några kostnader
alls för vårdgivaren i fråga. Om
vårdgivaren ansvarar för patientens
kostnad för specialisttandvård skapas ett
visst incitament för vårdgivaren att
själv behandla patienten och slippa
betala den kostnad som patientavgiften
innebär. Så länge som uppgiften kan
utföras i allmäntandvården med god
kvalitet är detta mot bakgrund av vad
tidigare sagts en bra lösning. Vi utgår
från att vårdgivaren med det yrkesansvar
som föreligger för legitimerade yrkesutö-
vare inte kommer att behålla patienterna
i de situationer där vårdgivaren saknar
en tillfredsställande kompetens för att
utföra uppgiften och att patienten
erhåller den vård som behövs enligt
vetenskap och beprövad erfarenhet.
Förutsättningen för att vårdgivaren
inom premietandvården skall svara för
patientavgiften för specialisttandvård
bör vara att vårdgivaren remitterat
patienten till sådan tandvård.
Åtgärder inom den dentoalveolära
oralkirurgin (kirurgi i tänderna och
närmast omgivande vävnader) kan i viss
utsträckning utföras inom
allmäntandvården. Till följd av nuvarande
ersättningsregler remitteras många
patienter på delvis ekonomiska
indikationer till specialisttandvården.
För att skapa rätt incitament för
vårdgivarna bör denna del av oralkirurgin
omfattas av tandvårdsförsäkringen. Detta
har tillstyrkts av flertalet
remissinstanser. Motsvarande medel bör
därför omfattas av den anslagspost inom
sjukförsäkringen som avser tandvård.
Kostnaderna för den maxillo-faciala
oralkirurgin (käkkirurgin) inkl.
käkskador bör liksom hittills omfattas av
ersättningssystemet för sjukvård.
4.6 Särskilda frågor
4.6.1 Anslutning till försäkringen
Regeringens förslag: Begränsningen av
anslutningen till försäkringen enligt
bestämmelserna om tandläkares uppförande
på förteckning skall upphöra.
Anslutning till försäkringen skall i
fortsättningen kunna medges även för
juridisk person som bedriver tand-
vårdsverksamhet. En juridisk person skall
för anslutning kunna visa att de
förutsättningar finns som behövs för att
bedriva tandvård i enlighet med försäk-
ringsbestämmelserna och att verksamheten
är seriös. I övrigt skall som nu fysiska
personer kunna anslutas, med den
förändringen att förutom tandläkare även
legitimerade tandhygienister skall kunna
få anslutning.
Utredningens förslag: Överensstämmer
delvis med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är
positiva till utredningens förslag att
slopa etableringsbegränsningen. Flera
landsting kopplar dock frågan om ett
slopande av etableringsbegränsningen till
ett system med premietandvård.
Utredningens förslag om att
tandvårdsföretag i stället för
legitimerad tandläkare skall vara
ansluten till försäkringen har mötts med
blandade reaktioner.
Av dem som uttalat sig i frågan är
bl.a. ett antal landsting och Riks-
skatteverket positiva till förslaget.
Riksskatteverket anser att tandvårds-
företag är positivt från skattesynpunkt.
Jönköpings läns landsting har inget att
invända mot förslaget, men förutsätter
att en legitimerad tandläkare svarar för
den odontologiska vården. Kooperativa
institutet ser det som positivt att olika
personalkategorier kan ingå i företaget
på lika villkor.
RFV anser att förslaget innebär problem
från kontroll- och uppföljningssynpunkt.
Praktikertjänst AB anser att det för
tandläkaren finns en risk för konflikt
mellan vårdgivarrollen och
tandvårdsföretagets ekonomi. Sveriges
Tandläkarförbund,
Tjänstetandläkarföreningen och Sveriges
Privattandläkarförening anser att en
legitimerad tandläkare och inte ett
företag skall vara ansluten till
försäkringen. Tandläkarförbundet menar
att man då undviker oklarheter i
ansvarsförhållanden. Sveriges
Tandhygienistförening anser att förslaget
är onödigt komplicerat. I stället bör
legitimerade tandhygienister och
tandläkare ges möjlighet att ansluta sig
till finansieringssystemet.
Landstingsförbundet anser att det är
viktigt att samhället prövar företag som
vill ansluta sig till försäkringen i och
med att etableringsbegränsningarna
försvinner.
Skälen för regeringens förslag:
Regeringen har redan tidigare till-
kännagivit sin mening att den s.k. etabl-
eringsbegränsningen för tandläkare bör
avskaffas och att detta borde ske i
samband med en översyn av tandvårds-
försäkringen. Det ersättningssystem som
nu förordas bör göra det möjligt att
genomföra denna förändring. Samtidigt är
det mot bakgrund av det rådande
överskottet av tandläkare viktigt att
följa utvecklingen efter det att etable-
ringsbegränsningen hävts. Detta avses ske
genom den av regeringen planerade
samordningsdelegationen. Regeringen
kommer vidare att inom kort se över tand-
läkarutbildningens dimensionering m.m.
Ett avskaffande av
etableringsbegränsningen innebär å ena
sidan inte att det bör vara ett helt
automatiskt tillträde för vårdgivarna
till försäkringen. Å andra sidan bör
möjligheterna till anslutning ökas så att
även annan än tandläkare kan bedriva
tandvårdsverksamhet inom försäkringen.
Från konkurrens- och
näringsfrihetssynpunkt är det angeläget
att vidga tillträdet till försäkringen så
att även företag kan anslutas. Företags-
formen ger också en ökad konkurrenskraft.
Det bör också vara rimligt att legitime-
rade tandhygienister kan anslutas till
försäkringen. Utvecklingen inom
tandvårdsbranschen, liksom tandvårds-
försäkringen, torde också komma att
främjas av att även företag kan vara
anslutna.
Regeringen anser att anslutning till
försäkringen bör kunna ske av såväl
fysisk som juridisk person som bedriver
tandvårdsverksamhet. Det bör således vara
möjligt att ansluta ett företag. För
själva tandvårdsarbetet inom företaget
krävs helt naturligt legitimation eller
behörighet, beroende på
arbetsuppgifterna. Försäkringsbestäm-
melserna bör utformas så att det för
varje mottagning finns en legitimerad
tandläkare eller tandhygienist som är
ansvarig för verksamheten inom ramen för
sin kompetens. Anslutningen av fysiska
personer bör likaså avse legitimerad
personal. Detta innebär att även legiti-
merade tandhygienister själva kan få
direkt anslutning till försäkringen.
Försäkringskassan bör naturligtvis
efter behov kunna förvissa sig om, att
den som söker anslutning har förut-
sättningar att bedriva verksamheten och
t.ex. har erforderlig personal,
ändamålsenlig utrustning och lämpliga
lokaler samt att verksamheten ekonomiskt
sett är seriös.
Om ett företag ansluts till
försäkringen är företaget ansvarigt
gentemot försäkringskassan. Om kassan
anser att missförhållanden föreligger får
kassans åtgärder riktas mot företaget.
Den tandläkare eller tandhygienist som
lämnar ett sådant företag bör kunna vinna
individuell anslutning till försäkringen.
Om företaget ansluts till försäkringen
är det företaget som tecknar avtal med
patienten. Avtalet kan, beroende på pati-
entens önskemål, innehålla att en viss
tandläkare och/eller tandhygienist inom
företaget är den som i första hand skall
ta hand om patienten.
Vi vill påpeka att det individuella
yrkesansvaret för personal inom
tandvården inte kan överflyttas på ett
företag och att personalen i den delen är
underkastad tillsynslagstiftningen och
det ansvar som därmed kan utkrävas.
Tillsynen inom hälso- och sjukvården
inkl. tandvården utövas av
Socialstyrelsen, som numera förfogar över
regionala enheter för tillsyn. I avsnitt
4.7 betonas vikten av tillsyn över
tandvården ytterligare.
Den som ansluts till försäkringen och
är enskild näringsidkare samt innehar
F-skattesedel skall själv betala samtliga
sociala avgifter. Endast ett fåtal tand-
läkare torde finnas i dag som inte kan
åberopa F-skattesedel. Försäkringskassan
har i sådant fall att göra avdrag från
försäkringsersättningen enligt 12 § i
tandvårdstaxan. Normalt bör i det nya
ersättningssystemet F-skattesedel krävas
för anslutning.
Den nya ordningen bör inte medföra
någon förändring för landstinget och dess
folktandvård, annat än att landstinget -
självt en juridisk person - vid behov kan
omvandla folktandvårdsenheter till
juridiska personer som kan anslutas till
försäkringen.
Reglerna för utbetalning av
försäkringsersättning, liksom för
återkrav m.m. bör anpassas med hänsyn
till att även företag enligt vad som
nämnts i det föregående avses kunna vara
anslutna till försäkringen (se vidare
avsnitt 5.2)
Övergångsbestämmelser bör utfärdas, så
att de tandläkare som finns anslutna till
försäkringen när det nya
ersättningssystemet träder i kraft, i
normalfallet kan föras in i systemet
genom en enkel omregistrering.
4.6.2 Ersättning för tandtekniskt arbete
m.m.
Regeringens förslag: Tandläkaren skall på
marknadsmässiga grunder upphandla
tandtekniska arbeten och tandtekniskt
material från leverantörerna. Ersättning-
en till de tandtekniska laboratorierna
skall betalas av tandläkaren i stället
för av försäkringskassorna.
För tandtekniskt arbete som omfattas av
försäkringen, och som inte utförs av
tandläkaren själv, skall tills vidare
gälla att endast tandtekniska
laboratorier inom folktandvården och av
Socialstyrelsen godkända enskilda
laboratorier får anlitas.
I avvaktan på att s.k.
tredjepartscertifiering i över-
ensbestämmelse med EG:s direktiv införs
skall dentala material som avses undergå
sådan certifiering granskas av Nordiska
institutet för odontologisk material-
provning (NIOM). Material som granskats
av NIOM skall då också ha godkänts för
att omfattas av försäkringsersättning.
Utredningens förslag: Överensstämmer
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Nästan alla
remissinstanser är positiva till utred-
ningens förslag. Socialstyrelsen anser
dock att förslaget saknar en kon-
sekvensanalys samt att upphandling och
fri prissättning kan leda till
kvalitetsproblem i framtiden.
Tandteknikerförbundet anser att tand-
teknikertaxan skall finnas kvar samt att
försäkringskassan även fortsättningsvis
skall ansvara för utbetalning av
ersättning till tandtekniska laborato-
rier. Förbundet anser också att en
åtskillnad måste göras mellan arvoden och
material.
Skälen för regeringens förslag:
Kostnaderna inom såväl premietandvården
som åtgärdstaxan för tandtekniskt arbete
och material bör som redan nämnts
inräknas i de belopp som fastställs för
försäkringsersättning liksom i beloppen
för patientavgifter och premier. Dels
förenklas på så sätt ersättningssystemet
genom att ett totalpris införs för re-
spektive tandvårdstjänst, dels betonas
enhetligheten i fråga om tjänstens
kvalitet och tandläkarens ansvar härför.
Det sistnämnda är också ett skäl till att
tandläkaren bör upphandla det
tandtekniska arbetet och materialet och
därmed också betala ersättningen till
leverantören. Remissinstanserna med
undantag för Tandteknikerförbundet är
positiva till förändringen. Denna avses
komma till uttryck i den nya förordningen
om tandvårdsförsäkringens
ersättningsbestämmelser.
Enligt nuvarande bestämmelser är det
tandläkaren som beställer arbetet hos det
tandtekniska laboratoriet, om han inte
utför det själv. Arvodena beräknas enligt
tandteknikertaxan. Det tandtekniska
laboratoriet upprättar faktura. Tandläka-
ren tar upp fakturerade arvoden, jämte
eventuellt eget sådant arvode, på sin
tandvårdsräkning till patienten och
försäkringskassan. Patienten betalar till
tandläkaren en patientavgift för hela be-
handlingen, varvid avgiften räknas ut
enligt gällande procentsats för patien-
tavgift på summan av samtliga aktuella
arvoden. Försäkringsersättning enligt den
tandtekniska fakturan betalas ut av för-
säkringskassan direkt till laboratoriet
efter attest av tandläkaren. Utbetal-
ningen av tandläkarens ersättning minskas
av kassan med det belopp som laboratoriet
fått. Utbetalningarna till tandläkarna
och laboratorierna kan omfatta olika
perioder. Tandläkaren får för närvarande
betalt först vid behandlingsperiodens
slut.
Det nuvarande systemet är således
relativt krångligt. Tandläkarens ansvar
för det tandtekniska arbetets kostnader
är inte särskilt framträdande.
Försäkringskassans möjligheter till kon-
troll är i praktiken mycket små. Den
ekonomiska redovisningen är komplicerad.
Den avsedda ändringen bör innebära en
förbättring på dessa punkter. Däremot
skulle ändringen kunna uppfattas som
ogynnsam för de tandtekniska labora-
torierna jämfört med de fördelar de
onekligen har i nuvarande system.
Tandteknikerförbundet har som framgår av
det föregående avstyrkt förslaget om ny
ersättningsordning inom det tandtekniska
området. Förbundet anser bl.a. att de
kommersiella intressena ökar på
patientens bekostnad och att kvaliteten
äventyras. Vidare skulle myndigheternas
bevakning av prisbildningen uteslutas och
försäkringen bli utan beslutsunderlag.
Antalet godkända tandtekniska
laboratorier beräknas nominellt uppgå
till ca 900, varav i det närmaste 700
anses kunna betecknas som aktiva i full
omfattning. Drygt 500 av dem är
organiserade i Dentallaboratoriernas
Riksförening, en intressegrupp vars
medlemmar i sin egenskap av tandtekniker
företräds av Tandteknikerförbundet. Den
ekonomiska omslutningen kan uttryckas i
den av tandvårdsförsäkringen utbetalda
arvodesersättningen till laboratorierna.
Den anges för år 1992 ha uppgått till i
det allra närmaste två miljarder kronor.
Den tandtekniska branschen i Sverige
står på en internationellt sett mycket
hög nivå. Branschen får också enligt
regeringens mening anses vara både
väldefinierad till sin roll och
ekonomiskt lämpad för en marknadsan-
passning. Branschen bör därför vara väl
ägnad att möta de föreslagna
förändringarna. Det bör för övrigt inte
finnas någon anledning att tro annat än
att tandläkaren skulle klara sin roll som
upphandlare, inkl. betalare av de
upphandlade tjänsterna. Det vi förordar
innebär i själva verket ett tydligare och
tidsmässigt mer påtagligt
betalningsansvar för tandläkaren än det
nuvarande systemet med attester till
försäkringskassan. Några försämrade
betalningsförhållanden bör därför inte
uppstå. Utrymmet för marknadsmässighet
bör öka genom tandläkarens frihet att
bestämma patientpremierna i premietand-
vården. Att fria patientavgifter inte
samtidigt införs också i alla delar av
åtgärdstaxan bedöms inte vara något hin-
der för den lösning som förordas.
Kvaliteten med avseende på tandläkarens
val av leverantör för tandtekniskt arbete
respektive val av material bör såvitt
ankommer på försäkringstillämpningen
garanteras genom bl.a. kraven på
godkännande av laboratorier och av
dentala material. En annan viktig roll
för kvaliteten spelar de förut redovisade
principerna för utformning av
åtgärdstaxan, bl.a. vad gäller angivning
av försäkringens standard över huvud
taget och sättet för sammanvägning av
olika metoder och material i respektive
åtgärd. Samma standard avses gälla också
i premietandvården. Patienten bör därmed
vara skyddad mot kommersiella intressen
när det gäller val av såväl behand-
lingsmetoder som material.
Frågan om godkännande av dentala
material och tandtekniska arbeten
sammanhänger med lagstiftningen till
följd av bl.a. EES-avtalet och
EG-samarbetet. Dessa frågor har
behandlats i prop. 1992/93:175 om
medicintekniska produkter. Mot den
bakgrunden bör följande gälla i samband
med att en förändrad tandvårdsförsäkring
införs den 1 juli 1994.
Dentala material torde enligt den
nämnda lagstiftningen fr.o.m. den
1 januari 1995 underkastas s.k.
tredjepartscertifiering. Ett organ som
avses kunna utföra sådan kontroll är det
Nordiska institutet för odontologisk
materialprovning (NIOM) i Oslo. Det bör
vara ändamålsenligt att i den nya
tandvårdsförsäkringen redan från början
införa en kontroll av ifrågavarande slag.
Fr.o.m. den 1 juli 1994 bör därför gälla,
att de dentala material som används inom
ramen för försäkringen - om de omfattas
av nyss nämnda certifiering - skall vara
godkända av NIOM. Efter den 1 januari
1995 kan ytterligare certifieringsorgan
komma att finnas.
Tandtekniska arbeten utgör i dessa
sammanhang s.k. custom made devices (för
kunden specialanpassade produkter) och
omfattas av EG:s direktiv fr.o.m. den 1
januari 1995. Ett myndighetssamarbete i
Europa avses tas upp i dessa frågor.
Tills vidare har kravet på att
Socialstyrelsen skall godkänna tand-
tekniska laboratorier behållits (se prop.
1992/93:175, s. 29). Försäkringsersätt-
ningen bör då, på samma sätt som nu,
endast lämnas för arbeten utförda av
godkända laboratorier.
9
4.6.3 Konkurrensfrågor
Regeringens bedömning: En förbättring av
förutsättningarna för konkurrens inom
tandvården är ett viktigt inslag i
genomförandet av de riktlinjer och
förslag som regeringen redovisade i
propositionen 1992/93:43 om ökad
konkurrens i kommunal verksamhet och som
godkändes av riksdagen (bet.
1992/93:SoU9, rskr. 1992/93:105).
Den förändring av försäkringssystemet
inom tandvården som vi förordar
innehåller i sig betydande förbättringar
av förutsättningarna för konkurrens och
näringsfrihet. Ytterligare åtgärder bör
emellertid vidtas i konkurrensbefrämjande
syfte i samband med förändringen av
tandvårdsförsäkringen.
Bl.a. bör det skapas lika villkor
mellan privata och offentliga vårdgivare
när det gäller redovisning av mer-
värdesskatt. Ett utredningsförslag härom
är under remissbehandling.
Vidare bör utvecklingen av landstingens
redovisning av folktandvårdens ekonomi
och verksamhet påskyndas.
Vad gäller själva
försäkringsbestämmelserna bör de
nuvarande reglerna i tandvårdstaxan om
upprättande av tandvårdsräkning, om
period för utbetalning av
försäkringsersättning och om förhands-
prövning ändras, så att de privata och de
offentliga vårdgivarna i största möjliga
utsträckning får samma rutiner.
Såväl den planerade
samordningsdelegationen för tandvårdsför-
säkringen som Konkurrensverket bör från
konkurrenssynpunkt följa den fortsatta
utvecklingen inom området, bl.a. så att
effekterna av förändringarna kan utvär-
deras.
Utredningens förslag: Överenstämmer i
huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är
i huvudsak positiva till utredningens
åsikter och förslag för att åstadkomma
konkurrens på lika villkor.
Konkurrensverket och Sveriges
Privattandläkarförening lämnar förslag
till åtgärdsprogram för att åstadkomma
konkurrensneutralitet. Konkurrensverket
anser att följande åtgärdprogram krävs
för att ett modifierat försäkringssystem
skall kunna införas på en
tandvårdsmarknad.
- Slopad etableringskontroll i form av
behovsprövning för allmän- och
specialisttandläkare.
- Omorganisation av folktandvården till
självständiga resultatenheter, helst
som fristående juridiska enheter, med
sluten kostnadsredovisning för varje
verksamhetsgren.
- Införande av tandvårdspeng för
barntandvården hos samtliga tand-
vårdshuvudmän. På sikt, när marknads-
förutsättningar har skapats, kan även
en lösning med regelbunden anbudstävlan
komma i fråga.
- Upphandling av sjukhus- och
specialisttandvård genom anbudstävlan.
Sveriges Privattandläkarförening föreslår
ett åtgärdsprogram med i stort sett samma
innehåll som Konkurrensverkets program.
Föreningen vill också att verket skall
ges i uppdrag att bedriva aktiv
konkurrensövervakning inom
tandvårdsområdet samt att
konkurrensneutrala mervärdesskatteregler
införs. Vidare vill föreningen att
landstingets roller inom tandvården skall
renodlas och särskiljas genom en
beställar/utförarorganisation.
Skälen för regeringens bedömning:
Utredningen har i sin första rapport
lämnat en redogörelse för de konkur-
rensfrågor som för närvarande anses
aktuella inom vuxentandvården.
Utredningen anser vidare att dess förslag
till systemutformning i stort bör bidra
till förbättrade
konkurrensförutsättningar inom
vuxentandvården. Härutöver lämnar den
förslag till vissa konkreta ändringar av
de regler i tandvårdsförsäkringen som i
dag ger privata och offentliga vårdgivare
olika konkurrensvillkor. Utredningen
pekar också på möjligheterna att på olika
sätt underlätta verksamhetsmässiga och
ekonomiska jämförelser mellan
folktandvård och privat tandvård. Vidare
hänvisar utredningen till den utveckling
som inletts i fråga om nya driftsformer
inom folktandvården och för verksamhet på
dennas uppdrag.
En fråga av särskild aktualitet när det
gäller redovisning är enligt utredningen
de för de offentliga och privata
vårdgivare olika reglerna i fråga om
avdragsrätt för ingående mervärdesskatt.
Utredningen pekar också på landstingens
och folktandvårdens särskilda roller och
åtaganden, liksom på de skillnader i
konkurrensförutsättningar som naturligen
följer av olika organisationsutformning
och organisationsstorlek.
Konkurrensverket anför i sitt
remissyttrande över utredningens första
rapport, att utredningens förslag om nytt
ersättningssystem för att kunna
genomföras måste kompletteras med vissa
konkreta åtgärder inom konkurrensområdet.
Verket anser att etableringskontrollen
bör slopas, att folktandvården bör
omorganiseras till självständiga
resultatenheter, bl.a. med s.k sluten
kostnadsredovisning för varje
verksamhetsgren, att s.k. tandvårdspeng
för barntandvård bör införas generellt
för att på sikt ersättas av anbudstävlan
samt att upphandling genom anbudstävlan
bör ske av sjukhus- och specialisttand-
vård. Privattandläkarna framför i sitt
yttrande synpunkter av liknande innebörd.
Regeringen har i den tidigare nämnda
propositionen om ökad konkurrens i
kommunal verksamhet givit sin grundsyn på
de nu berörda frågorna. Konkurrens är ett
viktigt medel för att uppnå ökad
effektivitet i den kommunala sektorn.
Möjligheterna till entreprenader i spe-
cialreglerad kommunal verksamhet ökade
genom de regeländringar som genomfördes.
Bl.a har som tidigare nämnts i TVL
införts en regel om att ett landsting kan
avtala med annan om att utföra tandvård
som enligt lagen ankommer på landstinget
och dess folktandvård. I propositionen
framhölls vidare att en mer enhetlig
redovisning av kommunernas verksamhet och
kostnader motiveras av ett behov av
nationell uppföljning och utvärdering och
av önskvärdheten av en ökad konkurrens. I
princip borde lagstiftning med krav på
den kommunala redovisningens utformning
kunna komma i fråga inom områden med
klart uttalade nationella mål, t.ex.
hälso- och sjukvården. Ett
utvecklingsarbete i fråga om nationell
uppföljning och utvärdering borde dock
avvaktas innan några tvingande regler om
redovisning infördes.
Regeringen delar den uppfattning som
framförts av såväl utredningen som
Konkurrensverket att konkurrens-
förutsättningarna inom tandvården bör
förbättras.
Den förordade utformningen av
tandvårdsförsäkringen i stort innehåller
viktiga inslag som är ägnade att såväl
förbättra konkurrensvillkoren som att
främja näringsfriheten inom tandvården.
Hit hör upphävandet av etabl-
eringsbegränsningen, införandet av fri
prissättning av patientavgifterna inom
premietandvård och i delar av
åtgärdstaxan, möjlighet till försäkring-
sanslutning även för tandvårdsföretag
liksom för tandhygienister samt valfri-
heten för både vårdgivare och patienter
när det gäller ersättningsform. Till de
systeminslag som ger förbättrade konkur-
rensförutsättningar hör också
åldersbaseringen av
försäkringsersättningen i premietand-
vården samt den valda formen för
förstärkning av försäkringsskyddet för
patienter med särskilda tandvårdsbehov.
Båda dessa sistnämnda inslag bör bidra
till att utjämna skillnaderna mellan
folktandvård och privat tandvård när det
gäller patientrekrytering och därmed
förbättra konkurrenskraften. De nya
principerna för åtgärdstaxans utformning
bör bidra till ökad effektivitet i
resursutnyttjandet, en viktig
förutsättning för verksamhet på en
konkurrensutsatt marknad liksom för ökad
näringsfrihet. Upphandlingen av
tandtekniskt arbete och material ger en
klarare rollfördelning på
tandvårdsmarknaden.
Beträffande barn- och ungdomstandvården
som Konkurrensverket berör, se vidare
avsnitt 7.
En särskild översyn av
specialisttandvårdens organisation och
finansiering avses ske med utgångspunkt i
utredningens förslag (se avsnitt 4.5).
Konkurrensverket ser positivt på
utredningens förslag om specia-
listtandvård men vill i och för sig gå
längre. Verkets synpunkter bör kunna
behandlas i den förutskickade nya
översynen av specialisttandvården.
Vissa särskilda åtgärder bör emellertid
vidtas inom tandvårdsförsäkringens
regelsystem i syfte att utjämna vissa
rådande olikheter mellan privat och
offentlig vuxentandvård och därmed starkt
förbättra konkurrensvillkoren. Det gäller
främst åtgärder inom åtgärdstaxans ram. I
premietandvården bör försäkringsvillkoren
genom den förordade utformningen redan
från början bli konkurrensneutrala. Det
bör bli möjligt att också i åtgärdstaxan
tillämpa samma period för utbetalning av
försäkringsersättning till
privattandläkare som till folktandvården
även om införande av en självrisk
försvårar detta. Samma regler bör också
gälla för alla vårdgivare i fråga om att
upprätta tandvårdsräkningar och sända in
dem till försäkringskassan. I sistnämnda
avseende bör dock, som utredningen före-
slagit, RFV beakta de tekniska förutsätt-
ningarna för överföring av uppgifterna.
Vidare bör förhandsprövningarna för folk-
tandvården föras över till
försäkringskassorna.
Utredningen om vissa
mervärdesskattefrågor föreslår i sitt
andra delbetänkande (SOU 1993:75), att
den s.k. utvidgade avdragsrätten för
ingående mervärdesskatt, som infördes den
1 januari 1991 för primärkommuner och
landsting, avskaffas liksom det särskilda
statsbidrag som sammanhänger härmed.
Avdragsrätten var, när den infördes,
motiverad av behovet av lika behandling
vid jämförelse av egenregiarbeten med
utomstående leverantörers anbud i samband
med upphandling. För viss verksamhet som
i sig inte är momspliktig, bl.a.
tandvården, uppstod emellertid vissa
problem. Bl.a. måste de kommunala
huvudmännen för sådan verksamhet
kompenseras genom ett särskilt
statsbidrag för att kunna göra externa
upphandlingar. En annan konsekvens, som
varit påtaglig för tandvården, har blivit
risken för haltande prisjämförelser
mellan offentlig och privat verksamhet
inom icke momspliktiga områden. Det
sistnämnda utgör den för privattandvården
konkurrensförsämrande faktor som har
påtalats i samband med översynen av tand-
vårdsförsäkringen.
Mervärdesskatteutredningen föreslår att
förslaget skall träda i kraft den 1
januari 1995. Remissbehandling pågår.
Vi instämmer i bl.a. Konkurrensverkets
synpunkter om ökad resultatinriktning för
enheterna inom folktandvården och om en
tydligare åtskillnad mellan olika
verksamheter och finansieringskällor.
Detta är emellertid en utveckling som
redan pågår inom landstingen, även om man
kommit olika långt.
Sett ur ett konkurrensperspektiv är det
naturligtvis önskvärt att den allmänna
vuxentandvården hos landstingen bedrivs
så att den kan finansieras enbart med de
intäkter som erhålls från
tandvårdsförsäkringen och motsvarande
patientavgifter. Även det kommunalekono-
miska perspektivet talar härför.
Förslaget om premietandvård med fria
premier bör göra det möjligt för alla
vårdgivare att få en rimlig kostnadstäck-
ning inom försäkringens ram.
Det kan emellertid inte uteslutas att
det till följd av landstingens särskilda
vårdansvar kan finnas behov av extra
insatser för att vuxentandvård skall
kunna erbjudas, t.ex. i glesbygd. I
sådana fall kan landstinget behöva
anlägga andra synpunkter än enbart
näringsidkarens när det gäller att bedöma
om verksamheten skall äga rum och hur den
skall kunna finansieras. Det väsentliga
är då dels att det ges möjlighet till
konkurrens även i fråga om sådana
insatser som kräver särskild finansi-
ering, dels att finansiella tillskott
redovisas på ett tydligt sätt.
Av skäl som redan nämnts bör dock inte
några tvingande regler för den kommunala
redovisningen tills vidare införas.
Regeringen förutsätter att ett
utvecklingsarbete ändå kommer till stånd
och att Landstingsförbundet här har en
samordnande roll. Både utredningen och
Konkurrensverket har pekat på att
redovisningen av såväl verksamhet som
finansiering inom folktandvården bör ut-
vecklas. Det gäller att avgränsa vissa
landstings- och folktandvårdsspecifika
verksamheter och deras kostnader i
förhållande till allmäntandvården, så att
en så korrekt bild som möjligt skapas.
Landstingen och folktandvården har
flera lagstadgade uppgifter. Allmän
vuxentandvård är endast en av uppgifterna
och den är dessutom inte tvingande på
samma sätt som t.ex. barn- och
ungdomstandvård och specialisttandvård,
även om landstinget ytterst ansvarar för
att även sådan vård kommer till stånd
inom hela området. Principen för redovis-
ningen bör vara att myndighetsuppgifter
avskiljs från serviceproduktion och att
denna i sin tur redovisas per
verksamhetsgren. Utredningen refererar
ett utvecklingsarbete inom Stockholms
läns landsting i detta hänseende. Det är
emellertid angeläget att dessa frågor tas
upp mer allmänt av landstingen. Också
Konkurrensverket förordar i detta syfte
att folktandvården tillämpar en
redovisning där kostnader och intäkter
hänförs till respektive verksamhet. Detta
skulle minska risken för s.k.
korssubventionering inom folktandvården.
Verket nämner exemplet att skattemedel
till barn- och ungdomstandvård, i
avsaknad av sådan redovisning, kan komma
att subventionera vuxentandvården.
Konkurrensverket framhåller också att en
redovisning av nu föreslagen typ, förutom
att ge en bättre bild av kostnaderna,
också bör ge en bättre garanti mot
underprissättning. Vi vill tillägga att
den utveckling som pågår inom landstingen
i fråga om s.k. resultatenheter, liksom
ifråga om ombildning av
folktandvårdskliniker till fristående en-
heter, är andra steg i den önskade
riktningen.
Utredningen har också tagit upp frågan
om organisationsstorlekens betydelse i
konkurrenssammanhang och framhåller att
stora och små organisationer var för sig
har sina specifika för- och nackdelar.
Dessa skillnader påverkar visserligen
konkurrensförmågan, men kan inte sägas
utgöra reglerade konkurrensvillkor.
Utredningen har också pekat på behovet av
utveckling i olika hänseenden i syfte att
skapa rationella produktionsförhållanden
inom tandvården och att stärka respektive
företagares risktålighet och ekonomiska
uthållighet. Konkurrensverket framhåller
att en strävan mot optimal företags-
storlek ständigt sker på en fungerande
konkurrensmarknad.
Vi anser att tandvårdsförsäkringen i
dessa sistnämnda hänseenden bör medverka
till en effektiv och rationell tandvård
som skall kunna bedrivas inom ramen för
vad som är företagsekonomiskt lämpligt. I
de diskussioner som utredningen anordnat
med olika företrädare för tandvården
synes också allmän uppslutning ha skett i
dessa frågor.
Vad vi nyss redovisat i fråga om
förbättring av de faktiska konkur-
rensvillkoren bör innebära att
ytterligare ett viktigt mål för en
förnyelse av tandvårdsförsäkringen
uppnås. Det är viktigt att
målsättningarna genomförs. Den planerade
samordningsdelegationen bör därför noga
följa utvecklingen inom tandvården också
vad gäller konkurrens, ekonomi och
företagandeformer. Det bör då också vara
en uppgift för delegationen att bedöma om
denna utveckling kan stimuleras genom
särskilda insatser, eller på annat sätt
påskyndas, och att lämna de förslag som
behövs. Regeringen utgår från att
Konkurrensverket från konkurrenssynpunkt
följer utvecklingen inom tandvården.
10
4.7 Uppföljning, utvärdering och
kvalitetsfrågor
4.7.1 Grundläggande principer
Regeringens bedömning: Målen för
uppföljning och utvärdering av
tandvårdsförsäkringen bör sammanfalla med
de mål för och krav på tandvården som
framgår av tandvårdslagen:
- god tandhälsa
- vård på lika villkor för hela
befolkningen
- god tandvård
Uppföljning och utvärdering bör
inriktas på:
- vårdkvalitet
- tandhälsans utveckling
- tandvårdens kostnader och finansiering
- försäkringens tillämpning
- reformens utfall
- konkurrensneutraliteten
De centrala myndigheternas nuvarande
ansvarsområden bör inte förändras vad
gäller uppföljning och utvärdering.
Riktade studier, t.ex. på urvalsbasis,
bör väljas i största möjliga mån.
Generell rutinmässig inrapportering av
uppgifter bör begränsas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i
allt väsentligt med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är
positiva. Flertalet landsting anser dock
att deras roll vid uppföljning och
utvärdering bör betonas mer.
Skälen för regeringens bedömning: Moti-
vet för det förordade uppföljnings-
systemet är bl.a. att riksdag, regering,
berörda myndigheter och organisationer
skall få tillgång till ett underlag vid
utvärdering av tandvårdsförsäkringen. Det
är viktigt att en avstämning görs utifrån
uppsatta mål. Uppföljningen och
utvärderingen bör ske både av pre-
mietandvården och åtgärdstaxan och vara
kontinuerlig. Till att börja med bör det
vara en uppgift för
samordningsdelegationen att initiera och
följa uppföljning och utvärdering av de
parallella systemen. En sådan uppföljning
och utvärdering bör ske årligen. En mer
omfattande sådan bör redovisas efter en
treårsperiod.
Idag saknas nästan helt enhetlig och
jämförbar information kring prestationer,
effekter och kostnader inom tandvården.
Det är svårt att få fram uppgifter kring
vårdkonsumtion i olika åldrar och i olika
delar av landet. Bristen på relevant
information gör det för närvarande svårt
att på nationell nivå utvärdera
verksamheten.
Vi anser att det är angeläget att
uppföljningssystem finns framtagna vid
införandet av en ny tandvårdsförsäkring
och att systemen utformas så att den
dagliga administrationen inte ökar.
Det är också viktigt att följa
tandhälsoutvecklingen och dess förkla-
ringsfaktorer bl.a. för att vid behov
kunna förändra systemet.
Uppföljning av tandhälsan är en process
som sträcker sig över en lång period och
dokumenteras med tandhälso- och
tandsjukdomsvariabler. Exempel på sådana
variabler är att för åldersgruppen 20 -
40 år notera antalet karies- och
fyllningsfria tänder samt för ålders-
gruppen 40 år och äldre notera antalet
befintliga tänder. Det är också angeläget
att beslutsfattarna informeras om hur
stor del av befolkningen som söker
tandvård regelbundet. Regelbundenhet är
bl.a. en förutsättning för en bra tand-
hälsa.
Vård på lika villkor betyder enligt
förarbetena till TVL att olikheter i
vården inte får förekomma på grund av
ekonomiska, sociala, språkliga,
religiösa, kulturella och geografiska
förhållanden.
För att kunna kontrollera statens
utgifter bör bl.a. försäkringskostnaderna
för vuxentandvården, vuxentandvårdens
totala finansiering (inklusive landsting
och odontologiska fakulteter) samt
kostnaderna för all tandvård dvs. även
barn- och ungdomstandvården följas upp.
Information som kan vara av vikt vid
utvärdering av försäkringens tillämpning
och reformens utfall är bl.a. andelen
patienter i respektive system samt vad
som karakteriserar patienter i
premietandvården respektive åtgärdstaxan
samt personer som inte söker tandvård.
För närvarande finns det vissa formella
tillsynssystem med inriktning på tandvår-
dens kvalitet. Till dessa hör utbild-
ningssystemet, viss lagstiftning,
legitimations- och behörighetsbestämmel-
ser, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN), Socialstyrelsens tillsynsfunktio-
ner och sjukvårdshuvudmännens förtroende-
nämnder.
De centrala myndigheternas nuvarande
ansvarsområden bör inte förändras.
Socialstyrelsen ansvarar för uppföljning
och utvärdering av vårdkvalitet och
tandhälsoutveckling medan RFV och
försäkringskassorna ansvarar för
tandvårdsförsäkringens tillämpning och
effekter samt försäkringens finansiering
och kostnad.
4.7.2 Kvalitetssäkring
Regeringens bedömning: Arbetet med
kvalitet och kvalitetssäkring inom
tandvården bör ses som ett ansvar främst
för yrkesutövarna. Det bör bedrivas på
den enskilda mottagningens/klinikens
nivå.
Nationella kvalitetsindikatorer måste
utvecklas, liksom metodik, exempel m.m.
Ett statligt ekonomiskt stöd bör kunna
ges till sådant utvecklingsarbete.
Utredningens förslag: Överenstämmer i
allt väsentligt med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är
positiva.
Skälen för regeringens bedömning:
Arbetet med kvalitetssäkring inom
tandvården är angeläget av flera skäl.
Förutom omsorgen om patienten tillkommer
genom den förordade premietandvården
ytterligare motiv genom att
kvalitetssäkring kommer att bli viktig ur
konkurrenssynpunkt. Låg kvalitet i
verksamheten leder till ökade kostnader,
t.ex. i form av omgörningar.
Vårdgivarnas ansvar för att tandvården
är av god kvalitet är naturligt. Här kan
bl.a. nämnas att Socialstyrelsens
föreskrifter i ämnet träder i kraft den 1
januari 1994 och innehåller riktlinjer
för hur kvalitetssäkring bör bedrivas på
kliniknivå.
Dokumentation av den egna verksamheten
är i första hand ett stöd för den interna
kvalitetsutvecklingen men även en grund
för uppföljning på regional och nationell
nivå.
Som utredningen har föreslagit i sin
huvudrapport bör ett s.k. stimulansbidrag
kunna lämnas som stöd för särskilt
angelägna utvecklingsinsatser. Ett
angeläget utvecklingsarbete är att ta
fram nationella kvalitetsindikatorer samt
en metodik för kvalitetssäkring. Ett
sådant stimulansbidrag bör kunna
administreras av den planerade
samordningsdelegationen.
4.7.3 Ekonomisk uppföljning
Regeringens bedömning:
Försäkringskostnaderna för vuxentand-
vården bör följas upp och redovisas
kontinuerligt av RFV. Verket bör också ha
ansvar för att vid behov kunna redovisa
beräknade patientkostnader.
Vuxentandvårdens totala finansiering
(inkl. den vuxentandvård som bedrivs av
landsting och odontologiska fakulteter)
bör belysas genom särskilda, återkommande
studier. Detsamma bör gälla kostnaderna
för all tandvård inkl. barn- och
ungdomstandvården.
Tandvårdens faktiska
produktionskostnader bör med vissa mel-
lanrum belysas genom s.k. omkostnadsupp-
följningar. Övergångsvis bör detta vara
en uppgift för den särskilda
samordningsdelegationen.
Utredningens förslag: Överenstämmer i
allt väsentligt med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är
i huvudsak positiva. RFV anser dock att
för att den ansvariga myndigheten skall
ha kännedom om bruttoarvodet, dvs. både
patiententens och försäkringens andel,
bör tandläkaren även rapportera in
patientpremien till försäkringskassan.
Verket anser också att utvecklingen av
tandvårdens totala kostnad bör följas av
den myndighet som ansvarar för
försäkringstillämpningen.
Skälen för regeringens bedömning: RFV
bör ha tillgång till den löpande
ekonomiska redovisningen och därigenom
kunna följa upp och redovisa
försäkringskostnaderna för
vuxentandvården.
Patientkostnadernas storlek bör också
följas upp av RFV. Premien för varje
patient i premietandvården kommer inte
att vara känd hos försäkringskassan på
samma sätt som de debiterade
patientavgifterna enligt de nuvarande
tandvårdsräkningarna. Patientkostnader
för premietandvårdspatienter bör därför
beräknas genom urvalsundersökningar.
Inledningsvis bör sådana undersökningar
göras periodiskt.
Vuxentandvårdens, resp. hela
tandvårdens totalkostnad, bör tas fram
genom särskilda, återkommande studier.
Det finns flera olika intressenter och
tänkbara aktörer i fråga om information
om resp. framtagande av dessa kostnader.
Syftet med en studie påverkar bl.a. vilka
redovisningsuppgifter som behövs. Frågan
bör utvecklas av den planerade
samordningsdelegationen.
För att kunna anpassa den fasta
ersättningen i en premietandvård och
arvodesnivån i åtgärdstaxan krävs en
fortlöpande uppföljning av omkostnaderna
i tandvården. Justering av ersättningarna
på grundval av sådan om-
kostnadsuppföljning bör genomföras med
regelbundna intervaller, t.ex. vart femte
år. Justeringar däremellan kan grundas på
ett för tandvården särskilt framtaget
index. Denna fråga bör, som utredningen
föreslår, övergångsvis ingå som en
särskild uppgift för den nämnda samord-
ningsdelegationen.
5. Administrativa och ekonomiska effekter
5.1 Inledning
Regeringens ställningstaganden vad
gäller riktlinjer för ersättnings-
systemets regelinnehåll i stort och för
utformningen av vissa delar av
administrationen av systemet har
redovisats i de föregående avsnitten. Här
behandlas kort de övriga administrativa
frågor som bör tas upp i anslutning till
riktlinjerna samt ges en bedömning av de
administrativa och ekonomiska effekterna
av den nya utformningen av tandvårdsför-
säkringen.
För premietandvården har utredningen
föreslagit, att administrationen av
systemet grundas på att tandläkaren
anmäler till försäkringskassan när han
slutit avtal med en patient om
anslutning. Avtalet omfattar i allt
väsentligt obligatoriska moment som är
reglerade i de allmänna försäk-
ringsbestämmelserna. Härutöver kan
tandläkaren och patienten avtala om vård
som inte omfattas av försäkringen.
Avtalet bör därmed enligt utredningens
mening inte behöva sändas in till kassan.
Kassan svarar för registrering av anmälan
och för en bekräftande avisering till
patienten. Om det ADB-register som behövs
skall vara lokalt vid kassan eller ett
gemensamt centralt register, lämnas tills
vidare öppet av utredningen, bl.a. med
hänsyn till utvecklingen av de rättsliga
aspekterna på de s.k. vård-
ersättningsregistren. Vidare svarar
kassan för utbetalning av den fasta
årliga försäkringsersättningen.
I utredningsförslaget finns också
riktlinjer i fråga om regler för upp-
sägning, avanmälan, byte av tandläkare
och skydd för den enskilde.
I samband med sitt förslag om särskilt
högkostnadsskydd har utredningen i sin
andra rapport vidareutvecklat frågan om
förhandsprövningar. Vidare har
utredningen föreslagit att
förtroendetandläkarnas ställning
förstärks och förtydligas.
Utredningsförslaget i fråga om
åtgärdstaxan har behandlats i avsnitt
4.3. Förslag till ändrade rutiner för
bl.a. tandvårdsräkningar och för
ersättning till tandtekniska laboratorier
har behandlats i avsnitt 4.6.
5.2 Administrativa effekter
Regeringens bedömning: Utformningen av
tandvårdsförsäkringen med två parallella
system kan särskilt inledningsvis vara
administrativt krävande. Samtidigt
innebär såväl premietandvård som åt-
gärdstaxa, med den förordade
utformningen, var för sig betydande
förenklingar i förhållande till dagens
system.
Visst administrativt utrymme som skapas
inom försäkringskassorna bör utnyttjas
för en aktiv uppföljning av försäkrings-
tillämpningen. Förtroendetandläkarnas
ställning bör förstärkas och förtydligas.
Utredningens detaljförslag bör i allt
väsentligt kunna utgöra grunden för det
fortsatta arbetet med den administrativa
utformningen av försäkringen.
Den förordade utformningen av
tandvårdsförsäkringen bör, särskilt i
premietandvården, ge en bättre ekonomisk
överblick för både vårdgivare och patien-
ter. Tandvårdsförsäkringens kostnader bör
bli lättare att överblicka. Successivt
bör väsentliga besparingar kunna göras.
Utredningens förslag: Överensstämmer i
allt väsentligt med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna
instämmer i huvudsak med utredningens
förslag. Enligt Försäkringskasseförbundet
innebär förslaget på kort sikt inte någon
besparing i administrationen. De positiva
effekterna av minskad administration
genom en förenklad åtgärdstaxa och
införande av premietandvård reduceras
genom administrationen av två parallella
system.
Skälen för regeringens bedömning: Sys-
temlösningens fördelar bör innebära att
den rent administrativa nackdelen med två
parallella system bör accepteras. Den
valfrihet för vårdgivarna som nu förordas
bör inte bara öka systemlösningens
fördelar utan också minska den adminis-
trativa nackdelen på vårdgivarsidan.
Premietandvården bör innebära stora
förenklingar i förhållande till dagens
system. Tandvårdsräkningar till patienter
och försäkringskassor för utförd
behandling behövs inte annat än
undantagsvis. Granskningen vid kassorna
och deras utbetalningar förenklas starkt.
Utbetalningarna av fast ersättning bör
ske månadsvis i syfte att underlätta
periodisering vid avbrott m.m. och skapa
ett jämnt flöde. Också patienternas
betalningar förenklas i hög grad. Vissa
administrativa moment tillkommer dock,
t.ex. för vårdgivarna i form av avtal och
premieberäkning samt anmälan och
avanmälan. Försäkringskassorna behöver
bl.a. ha uppgift om vilka patienter som
en tandläkare har anslutna. Den uppgiften
behövs för beräkning av för-
säkringsersättningen och för att hindra
dubbelanslutning eller samtidigt
utnyttjande av åtgärdstaxan. Patienterna
är inte alltid försäkrade hos samma kassa
som den där tandläkaren är ansluten.
Genom åtgärdstaxans utformning
förenklas grunderna för debitering liksom
själva tandvårdsräkningen och
betalningsförfarandet. Debitering av
försäkringsersättning bör kunna ske för
varje månad för all utförd vård, obero-
ende av om varje enskild patient är
färdigbehandlad eller inte, även om
införandet av självrisk för vissa behand-
lingsåtgärder försvårar detta. Försäk-
ringskassan behöver varken vid åtgärds-
taxa eller premietandvård granska tand-
tekniska fakturor eller betala ut ersätt-
ning till tandtekniska laboratorier.
Själva utbetalningarna blir här ett nytt
moment för vårdgivarna.
Antalet förhandsprövningar beräknas i
utredningens andra rapport minska
kraftigt till följd av de nya reglerna.
Även efter en överföring till
försäkringskassorna av folktandvårdens
förhandsprövningar skulle volymen för-
handsprövningar vid kassorna uppgå till
endast hälften av den nuvarande. Härtill
kommer dock prövningar enligt den rutin
som blir erforderlig för patienter med
sådant ökat tandvårdsbehov på grund av
sjukdom eller funktionshinder att de kan
komma i fråga för förhöjd försäk-
ringsersättning inom premietandvården.
Prövningen som sådan torde dock i
huvudsak komma att göras av medicinsk
sakkunskap.
Arbetsuppgifterna för
försäkringskassornas förtroendetandläkare
bör enligt utredningen få en mer uttalad
inriktning på uppföljning och kontroll.
Rollen som ombud för försäkringen bör
förstärkas och förtydligas. I samma syfte
bör enligt utredningens mening
förtroendetandläkarnas
anställningsvillkor ses över av de
berörda parterna. Utredningen förordar
för sin del ett alternativ med
tidsbegränsade förordnanden.
Regeringen ansluter sig i stort till
utredningens bedömning av de
administrativa effekterna av förslaget.
Att följa upp dessa liksom effekterna av
försäkringsförändringen i stort blir en
viktig uppgift för berörda parter liksom
för den planerade
samordningsdelegationen. Vi anser också,
liksom bl.a. Försäkringskasseförbundet
och flera försäkringskassor, att det
utrymme som skapas vid kassorna genom de
förenklade administrativa rutinerna bör
utnyttjas för en ökad uppföljning av
försäkringstillämpningen. Det bör då vara
fråga om en aktiv, fältorienterad
uppföljning, som företas mot bakgrund av
vunna erfarenheter och som inte enbart
hänför sig till enskilda
ersättningsärenden. I samband härmed vill
vi understryka vikten av att
förtroendetandläkarnas uppgifter och
ställning anpassas till de nya behoven.
En stor del av de administrativa
reglerna och rutinerna är sådana att de
efter ett beslut om de nya riktlinjerna
för försäkringen skall kunna bearbetas
och omsättas i författningsform. Bl.a.
gäller det frågan om ADB-register vid
försäkringskassorna.
Av särskild vikt i den fortsatta
beredningen är också systemet för att
lösa tvister m.m. inom premietandvården
samt möjligheterna att ingripa effektivt
mot olika former av missförhållanden.
Dessa frågor kräver särskilda rättsliga
överväganden med hänsyn till önskemålet
om att kunna ansluta även företag med
flera anställda till försäkringen. För-
fattningsfrågorna avses bli redovisade i
den nämnda kommande propositionen.
5.3 Ekonomiska effekter
Utredningen har redovisat
kostnadsberäkningar för försäkringen. Ut-
redningen har utgått från en inledande
besparingseffekt om 270-300 miljoner
kronor. Inledningsvis bör enligt
utredningen en del av besparingen kunna
användas för stimulansåtgärder och vissa
andra genomförandekostnader. Utredningen
föreslår vidare att försäkringens ekono-
miska stöd, räknat per patient, bör vara
lika stort i åtgärdstaxa som i premie-
tandvård. Försäkringsbelopp per
åldersgrupp i premietandvården och
patientpremierna i denna har kommenterats
i avsnitt 4.2. Regeringen instämmer i
utredningens bedömning att
premietandvården bör innebära att
vårdgivarna får det väsentligt lättare
att överblicka sin ekonomi och och att
skapa ett rimligt rörelseresultat utan
den press och de knappa marginaler som
följer av nuvarande taxa. Bl.a. bör ett
utrymme för planmässiga investeringar och
för fortbildning och annan utveckling
kunna byggas upp.
För patienten i premietandvården blir
tandvårdskostnaderna så gott som helt
förutsägbara.
Åtgärdstaxans nya uppbyggnad och
rutiner bör också ge en bättre ekonomisk
överblick för både vårdgivare och
patienter, om än inte av samma
långsiktiga karaktär som i
premietandvården.
Även i fråga om kostnaderna för
försäkringen innebär premietandvården en
ökad överblick och förutsägbarhet.
Åtgärdstaxans utformning bör leda till
besparingar. Bl.a. bör besparingar
uppkomma genom en väsentligt ökad
styckeprisdebitering och tillämpning av
principen om lägsta effektiva
omhändertagandenivå. I de delarna bör det
bli besparingar också för patienterna.
Införandet av självrisk och de ändrade
subventionsnivåerna inom taxan förväntas
ge betydande besparingar för försäk-
ringen. Detta bör som utredningen
föreslagit delvis utnyttjas för en viss
inledande arvodeshöjning. Nettoeffekten
av dessa förändringar faller på patient-
kollektivet. För den enskilde patienten
blir dock effekten beroende av vilken typ
av tandvård han behöver. Förebyggande
vård blir billigare för patienten än i
dag.
Genom det förordade särskilda
högkostnadsskyddet ges ett behovsanpassat
skydd för patienten. För den tandläkare
som erbjuder premietandvård fungerar det
särskilda högkostnadsskyddet också som en
återförsäkring genom det allmännas
försorg. Samma innebörd gäller vad vi
förordat i fråga om ersättning vid
olycksfall.
Hur de ekonomiska effekterna kommer att
bli beror till en del på hur stor
anslutningen blir till premietandvården.
Vidare kan en närmare beräkning av
besparingarna i den nya åtgärdstaxan inte
ske förrän ställning tagits till den
slutliga utformningen i detalj. RFV har
som tidigare nämnts fått i uppdrag att
redovisa ett konkret förslag utifrån de
av utredningen föreslagna principerna.
Verket har numera redovisat sitt uppdrag
till regeringen.
Med anledning av den nyss nämnda frågan
om hur stor anslutningen blir till
premietandvården bör det framhållas att
några särskilda övergångsbestämmelser för
äldre tandläkare inte torde bli aktuella
i det alternativ med valfrihet som vi
förordat. Om andra skäl än försäkrings-
utformningen, t.ex. arbetsmarknadsskäl,
ändå skulle tala för ett behov av
särskilda åtgärder för äldre tandläkare
kan detta aktualiseras i anslutning till
frågan om tandläkarutbildningens
dimensionering.
Regeringen har i budgetpropositionen
för budgetåret 1994/95 aviserat en
sammanlagd besparing inom tandvården på
600 miljoner kr.
6 Genomförande och fortsatta
förberedelser
Under förutsättning av riksdagens god-
kännande av riktlinjerna för den
övergripande utformningen av det nya
ersättningssystemet för tandvård har
regeringen för avsikt att våren 1994
återkomma till riksdagen med förslag om
de lagändringar som erfordras för ett
genomförande. Vi avser också att i det
sammanhanget översiktligt redovisa ett
förslag till ny tandvårdstaxa. Eftersom
det nya ersättningssystemet avses träda i
kraft tidigast den 1 juli 1994 bör
regeringen fastställa den nya taxan under
våren 1994.
Ett införande av ett nytt
ersättningssystem innebär stora
förändringar för alla berörda. Behovet av
förberedelser hos såväl vårdgivare som
myndigheter kommer därför att vara stort.
Detta gäller inte bara administrativa
förberedelser utan även utbildnings- och
informationsinsatser. De senare
insatserna bör riktas till bl.a.
vårdgivare, försäkringskassor och
allmänhet. Det är också angeläget att
reformen följs upp från början och att
utvärdering sker efter viss tid.
Vi förutsätter att berörda myndigheter,
organisationer och vårdgivare tar sitt
ansvar för förberedelserna, men anser att
behovet av en samordning av förberedel-
serna är stort.
Mot den bakgrunden avser regeringen -
som tidigare har redovisats - att till-
sätta en delegation för samordning av
förberedelserna inför genomförandet samt
för uppföljning och utvärdering av
effekterna av ett nytt ersättningssystem
i den inledande fasen.
Härutöver avses delegationen få till
uppgift att handlägga frågor om de sär-
skilda stimulansbidrag som bör kunna
lämnas från staten för att främja ut-
vecklingen inom tandvården sett från
försäkringens synpunkt, dels utarbeta ett
förslag för regeringens ställningstagande
vad gäller storleken på den fasta
ersättningen i premietandvård och
arvodesbeloppen i den reviderade
åtgärdstaxan. Av det sistnämnda följer
att delegationen avses vara ett
beredningsorgan åt regeringen angående
tandvårdstaxans nivå, en uppgift som nu
ankommer på RFV.
I delegationen bör ingå representanter
för bl.a. RFV och försäkringskassorna,
Socialstyrelsen, Landstingsförbundet samt
företrädare för vårdgivarnas
organisationer. En av regeringen utsedd
ordförande bör leda delegationens arbete.
Regeringen avser att besluta om särskilda
direktiv för inrikningen på
samordningsdelegationens verksamhet.
Som vi nämnt är delegationens uppgift i
första hand av samordnande karaktär.
Myndigheter och organisationer avses inom
en gemensam ram i huvudsak själva bedriva
och bekosta de aktiviteter som behövs för
reformens genomförande och för
uppföljning m.m. Vissa insatser kan dock
beräknas bli av övergripande och ge-
mensam karaktär. De bör då kunna
genomföras i delegationens regi och vid
behov kunna bekostas av medel som står
till dess förfogande. Det gäller bl.a
viss information och uppföljning av ge-
mensam karaktär samt förberedelser och
genomförande av en första utvärdering av
reformen under senare delen av delega-
tionens verksamhetsperiod. Denna beräknas
komma att vara ca tre år. Vidare avses,
som nämnts, delegationen handlägga frågor
om de särskilda stimulansbidragen samt
under perioden genomföra en omkost-
nadsundersökning som underlag för komman-
de beslut om ersättningsnivåerna i för-
säkringen.
Vi anser liksom utredningen att de
medel som erfordras för sådan gemensam
verksamhet bör räknas av mot de
utgiftsminskningar för försäkringen som
beräknas uppkomma.
Av det ovan framförda framgår att det
är nödvändigt att vissa medel kan
disponeras för delegationens verksamhet
redan under innevarande budgetår. Det
gäller främst kostnader för
informationsverksamhet inför reformens
genomförande, vissa stimulansbidrag,
kostnader för kansliarbete och för
biträde av konsulter eller annan
expertis. Regeringen avser att senare
återkomma till riksdagen om medelsbehovet
för dessa insatser.
7 Barn- och ungdomstandvården
Regeringens bedömning: Regeringen ser
positivt på ökad valfrihet att välja
vårdgivare inom barn- och ungdo-
mstandvården. Regeringen avser att följa
utvecklingen med uppmärksamhet.
Utredningens förslag: Utredningen har i
enlighet med sitt uppdrag enbart
behandlat ersättningssystemet för
tandvården för vuxna.
Skälen för regeringens bedömning: Varje
landsting skall enligt 5 § TVL erbjuda en
god tandvård åt dem som är bosatta inom
landstinget. Vidare har folktandvården
bl.a. till uppgift att avgiftsfritt
tillhandahålla barn och ungdomar
fullständig tandvård till och med det år
de fyller nitton år.
Riksdagen har med anledning av prop.
1992/93:43 Ökad konkurrens i kommunal
verksamhet beslutat om vissa ändringar i
TVL (bet. 1992/93:SoU9, rskr.
1992/93:105). Genom ett tillägg till 5 §
har klargjorts att landstinget får sluta
avtal med annan om att utföra
landstingets uppgifter enligt lagen, med
undantag av sådana uppgifter som
innefattar myndighetsutövning. Ändringen
syftar till att öka inslagen av konkur-
rens i den kommunala verksamheten.
Konkurrens uppges vara ett viktigt medel
för att uppnå ökad effektivitet inom den
kommunala sektorn.
Konkurrensverket anser att åtgärder bör
vidtas för att förmå samtliga
tandvårdshuvudmän att införa någon form
av valfrihetsmodell för barn- och
ungdomstandvård, förslagsvis genom ett
checksystem. På sikt bör möjligheten till
anbudskonkurrens prövas i verksamheten.
Vid en nyligen genomförd förfrågan har
12 huvudmän redovisat att de har infört,
beslutat att införa eller diskuterat att
senare införa en barntandvårdspeng. Fyra
huvudmän har infört eller ämnar införa
avtal/upphandlingsmöjligheter för barn-
och ungdomstandvården.
Regeringen anser att valfriheten att
välja vårdgivare inom barn- och
ungdomstandvården bör öka. Regeringen
avser att följa utvecklingen med
uppmärksamhet.
11
Sammanfattning av rapporten
Premietandvård - en
effektivare tandvårdsförsäkring
Det utredningen nu lägger fram är ett
principförslag som skall göra det möjligt
att ta ställning till tandvårds-
försäkringens utformning i stort.
Utredningen föreslår också ett fortsatt
beredningsarbete, dels för fördjupning
och vidareutveckling av principförslaget,
dels för behandling av vissa återstående
frågor.
För genomförandet av det nya systemet
föreslår utredningen att en för
myndigheter och intressenter gemensam
samordningsdelegation inrättas.
I valet av tänkbar modell för
tandvårdsförsäkringen har utredningen
funnit att ett system med fast ersättning
per patient har de egenskaper som bäst är
ägnade att främja den inriktning av
tandvården och försäkringens insatser som
eftersträvas i riktlinjerna för
uppdraget. Med den goda tandhälsa som har
uppnåtts i vårt land är hög effektivitet
i tandhälsoarbetet viktigare än en ökad
produktivitet i den reparativa vården.
Detta motsägs inte av att det är en
produktivitetsinriktad tandvårdstaxa som
har bidragit till utvecklingen av
tandhälsan. Situationen när taxan
infördes var en annan än den som nu
råder. Dagens och de kommande årens
tandhälsoläge, liksom samhällets knappa
resurser, motiverar en ny inriktning av
ersättningsystemet.
Utredningen är således övertygad om de
positiva egenskaperna hos detta system.
Men det är ett faktum att det hos många
tandläkare, framför allt privata, finns
en osäkerhet och oro inför den
omställning som en övergång till fast
ersättning skulle innebära. Dessa
betänkligheter gäller konsekvenser för
både patienten och den egna verksamheten.
Även om utredningen anser sig ha
minimerat dessa risker genom själva
utformningen av förslaget, är det
angeläget att skapa goda förutsättningar
för att pröva en ny utformning av
ersättningssystemet.
Det synes då naturligt att ett system
med fast ersättning får möjlighet att
hävda sig vid sidan av en åtgärdstaxa,
som är den form som bl.a. många privata
tandläkare föredrar. Samtidigt får
tandläkarna möjlighet till en mjuk start
i det nya systemet. Det blir då också
viktigt att följa och utvärdera båda
systemen med avseende på deras effekter.
Utredningen föreslår därför att
tandvårdsförsäkringen utformas på så sätt
att tandläkaren skall erbjuda både vård
enligt åtgärdstaxa och vård grundad på
fast ersättning. Försäkringsersättningen
skall vara lika stor i båda fallen,
räknat per patient.
Åtgärdstaxan enligt utredningens
förslag innebär väsentliga skillnader i
förhållande till den nuvarande taxan.
Till stor del bygger utredningens förslag
på synpunkter som har framförts från
tandläkarhåll.
Förslaget med fast ersättning har
utformats så att tandläkaren avtalar med
patienten om ett vårdnadsåtagande för
viss tid. Patienten stimuleras att sköta
sin tandhälsa med tandläkarens hjälp.
Utredningen kallar modellen Premietand-
vård. Enligt förslaget bestämmer
tandläkaren själv patientpremiens storlek
och har en prislista som skall finnas
tillgänglig också hos försäkringskassan.
Patienten föreslås få rätt att välja
taxa. Utredningen förutsätter dock att
valet sker i samråd mellan patienten och
tandläkaren. Patientens rätt att välja
taxa motsvaras av en rätt för tandläkaren
att ställa vissa krav för patientens
anslutning till Premietandvården och att
säga upp avtalet om inte samarbetet
fungerar.
Vad innebär det nya ersättningssystemet
för patienten?
I första hand får patienten möjlighet
att välja mellan å ena sidan ett fast
arrangemang, som ger fri tandvård men som
kräver att en fast avgift betalas i
förväg, och å andra sidan en möjlighet
att avvakta utan att binda sig, men i
stället vara beredd att betala ett större
belopp de år då åtgärder behöver vidtas.
Patienten kommer också att vara väl
rustad att göra detta väl. För såväl
åtgärdstaxan som premietandvården kommer
det att finnas uppgifter om patientens
kostnader för varje behandlingsåtgärd
resp. om patientpremiens storlek, vilken
tandvård som ingår i tandläkarens
åtagande samt övriga villkor. Sådana
uppgifter kommer att vara tillgängliga
hos försäkringskassan avseende samtliga
tandläkare som är anslutna där. Vidare
kommer den som så önskar att bli
undersökt av den tandläkare man vänder
sig till. Undersökningen kan påfordras av
tandläkaren om patienten önskar ansluta
sig till Premietandvården. Undersökningen
betingar ingen särskild avgift om den
leder till anslutning till Premietand-
vården. Slutligen har patienten tillgång
till tandläkarens sakkunniga bedömning
och råd. Det blir alltså väl sörjt för
konsumentupplysningen.
Vad får tandläkaren ut av den nya
ersättningsmodellen?
Tandläkaren får genom de parallella
systemen möjlighet att, i lugnt tempo och
i huvudsak enligt egna önskemål, inom
Premietandvården utveckla en alltmer
förebyggande och tandhälsoinriktad
verksamhet. Till detta hör att han får
ett fördjupat och mer långsiktigt ansvar
för patienten och själv får bestämma över
patientpremiens storlek och betalnings-
perioden. Detta tillsammans med den fasta
ersättningen från försäkringskassan ger
honom en ekonomi där han kan styra både
intäkter och kostnader. Han kan också
samtidigt tillägna sig fördelarna av den
nya åtgärdstaxan. Den kommer att vara
enklare och tydligare och kommer enligt
förslaget också att innehålla en höjd
arvodesnivå. Genom nya prioriteringar
mellan olika åtgärder och en ändrad grad
av subvention från försäkringen har det
varit möjligt för utredningen att föreslå
en arvodeshöjning i storleksordningen 7-8
procent i fasta priser.
Vidare föreslås bl.a. att det skall bli
möjligt för privattandläkare att, i
åtgärdstaxan, skicka in tandvårdsräkning,
och få betalt för den, varje månad.
Tandläkaren slipper därmed ligga ute med
pengar under någon längre tid och får
därmed samma villkor i
betalningshänseende som folktandvården. I
Premietandvården behövs inga
tandvårdsräkningar.
Försäkringsersättningen utbetalas, t.ex.
kvartalsvis, till tandläkaren för de
patienter han har anslutna.
Andra för tandläkarkåren gynnsamma
regler i utredningens förslag är bl.a. de
följande.
Etableringsbegränsningen avvecklas.
Utredningen anser att ett system med fast
ersättning innehåller tillräcklig
stimulans för tandläkarna att etablera
sig efter tillgången på patienter. Även
om åtgärdstaxan behålls parallellt med
Premietandvården anser utredningen att en
avveckling av etableringsbegränsningen
bör vara möjlig. Utredningen menar dock
att man noga måste följa utvecklingen i
fråga om tandläkartillgången på lika håll
i landet. Behöver åtgärder i korrigerande
syfte vidtas bör det i första hand bli
fråga om positiva stimulansmedel i
stället för begränsningsåtgärder.
Tandläkarnas arbetsmarknad och en ökad
konkurrens om patienterna ställer ökade
krav på effektivisering och ratio-
nalisering inom tandvården. Detta,
tillsammans med den svårighet som vissa
tandläkare kan uppleva i fråga om att
ställa om sig till nya förutsättningar,
har föranlett utredningen att föreslå
särskilda övergångsåtgärder för äldre
tandläkare (preliminärt de som är över 60
år) i vissa fall. Tillgången på
tandläkare på orten är därvid en viktig
bedömningsgrund. Bl.a. bör en tandläkare
som är över 60 år få möjlighet att enbart
tillämpa åtgärdstaxan eller få
avgångsvederlag om han önskar upphöra med
verksamheten. Har den äldre tandläkaren
mycket liten verksamhet, t.ex. del-
tidsarbete, bör han kunna verka som
"underleverantör" åt tandläkare eller
hygienist (se nedan) som arbetar inom
försäkringen, på de ekonomiska villkor
som de kommer överens om. Alla tandläkare
bör enligt utredningens mening ha rätt
att ha egna patienter inom försäkringen
och samtidigt vara underleverantör åt
annan vårdgivare.
Om etableringsbegränsningen slopas
behövs det inte av den anledningen någon
registrering hos försäkringskassan av
varje individuell privattandläkare. Mot
bl.a. den bakgrunden och för att öka
näringsfrihet och konkurrensmöjligheter
föreslår utredningen att anslutning till
försäkringen i fortsättningen skall avse
tandvårdsföretag. Ett sådant kan drivas
av i princip var och en som i övrigt kan
vara företagare. För varje mottagning som
drivs av ett tandvårsföretag skall det
dock finnas en ansvarig tandläkare.
Normala kvalitetskrav på mottagningen
skall naturligtvis uppfyllas. Genom
tillkomsten av tandvårdsföretag som vård-
givare blir det möjligt också för t.ex.
tandhygienister att driva ett sådant och
få försäkringsersättning till sitt
företag. Det individuella yrkesansvaret
för vårdpersonalen rubbas inte av
förslaget.
I såväl Premietandvården som
åtgärdstaxan föreslås, att även tandtek-
niskt arbete och material skall täckas av
den fasta ersättningen och premien
respektive arvodet. Det innebär att
vårdgivaren får upphandla tandtekniska
arbeten från laboratorierna och betala
avtalad ersättning till dem, i den mån
arbetet inte utförs inom det egna
företaget. Detta innebär också att
laboratorierna inte längre får sin
ersättning från försäkringskassan. Även
ersättningar till tandsköterskor och
tandhygienister täcks av ersättning och
premie inom Premietandvården och av
arvodet i åtgärdstaxan.
Utredningen menar att förslagen i
rapporten, kommer att bidra till en ökad
klarhet i rollfördelningen inom tandvår-
den också vad gäller ansvar, organisation
och ekonomi.
Utredningen beskriver i kap. 1 sitt
uppdrag och sina arbetsformer. I huvudsak
har utredningen, i enlighet med
riktlinjerna, arbetat med ett antal
referensgrupper för olika intresseområden
m.m. Vårdgivarna och tandvårdens
personalorganisatiner har varit
företrädda i två olika grupper.
Företrädare för handikapporganisationer
och för sjukhustandvården har bildat en
grupp. Det har också funnits en
referensgrupp där företrädare för
riksdagspartierna har ingått samt en
intern referensgrupp inom regerings-
kansliet. Vidare har
Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen
och ett antal försäkringskassor haft
kontaktpersoner till utredningen. Utred-
ningen har också haft överläggningar med
bl.a. Föreningen Svensk Dentalhandel och
Tandvårdsskadeförbundet.
Tandvårdsförsäkringens utveckling från
starten år 1974 skildras i kap. 2.
Utvecklingen har i en första etapp gått
via 1978 års tandvårdsutredning (förslag
om ny taxa år 1982) och
Riksförsäkringsverkets kompletterande
arbete under 1980-talet. Denna etapp
ledde till att en reviderad tandvårdstaxa
fastställdes år 1987. Utredningen om s.k.
bastandvård under 1980-talets slut har
inte lett till något ställningstagande. I
bl.a. det perspektivet har den nu
avrapporterade översynen företagits.
Kap. 3 innehåller en kort redogörelse
för den nuvarande tandvårdstaxans
konstruktion. Den har under hela den tid
som nyss berörts varit en åtgärdstaxa med
arvoden för olika arbeten och för de
olika kategorierna tandvårdspersonal.
Utredningens arbete i sak, diskussioner
om olika alternativ osv. beskrivs i kap.
4.
I ett första avsnitt (4.1) kommenteras
de riktlinjer utredningen haft att utgå
från. Diskussioner har förts om bl.a. de
problem som finns i det nuvarande
ersättningssystemet och vilka mål man bör
sätta upp för ett nytt. På viktiga
punkter har en samsyn funnits inför det
fortsatta arbetet, bl.a. i fråga om
behovet av en betydande förändring av den
nuvarande taxan och vissa huvudinslag i
inriktningen av det arbetet. Här har det
t.ex. rått enighet om att försäkringens
ekonomiska insatser bör inriktas främst
på förebyggande vård och på
högkostnadsskydd.
Kostnadsutvecklingen inom
tandvårdsförsäkringen kommenteras i av-
snitt 4.2. Kostnaderna har ökat på ett
sätt som inte står i samklang med den
tandhälsa som uppnåtts. Det har givits
både mer tandvård och dyrare sådan än som
hade förutsetts. Efterfrågan har ökat och
ny teknik och nya behandlingsmetoder har
tillkommit. Tandvårdstaxans arvodesnivå
har inte givit full täckning för
kostnadsutvecklingen, vilket bidragit
till att driva upp vårdproduktionens
volym.
Utredningen gör i avsnitt 4.3 en
genomgång av vilka slags ersättnings-
alternativ i stort som ansetts ligga inom
uppdragets ram. Bl.a. avvisas tanken på
enbart privata försäkringar. Det är för
det allmänna inte bara en fråga om
finansiering; ansvaret och intresset för
tandhälsan och för tandvårdens bedrivande
gör det önskvärt med både en på-
verkansmöjlighet och en ekonomisk insats.
Inte heller har det varit aktuellt för
utredningen att överväga en samordning
med den övriga sjukförsäkringen. Med den
avgränsningen finner utredningen att det
finns två principiellt olika
ersättningssystem att arbeta vidare med.
Det ena är att ersättningen till
tandvården alltjämt grundas på den vård-
produktion som utförs och registreras, en
åtgärdstaxa. Det andra alternativet är
ett system med fast ersättning på individ
och år.
Riktlinjerna pekade ut två olika
systemalternativ som utredningen skulle
belysa, ett med en åtgärdstaxa men med
betydande förändring och förenkling i
förhållande till den nuvarande taxan. Det
andra angivna alternativet var en
blandform där fast ersättning skulle
täcka en del av vårdpanoramat, medan en
åtgärdstaxa skulle tillämpas för övriga
delar. Utredningen beskriver mot den
bakgrunden, i avsnitt 4.4, hur arbetet
har bedrivits med att ta fram beskriv-
ningar av dessa alternativ och
ytterligare några som utredningen fann
vara intressanta. I korthet har följande
sex huvudalternativ diskuterats med bl.a.
referensgrupperna:
- en reviderad och förenklad
åtgärdstaxa - alternativ I, som också
kompletterats med ett alternativ I a,
framfört av Tandläkarförbundet,
- ett system med fast ersättning per
patient och år för i princip all
tandvård - alternativ II,
- en modell med fast ersättning för
förebyggande och viss reparativ vård
och med åtgärdstaxa för i huvudsak
protetiska åtgärder - alternativ III,
- en modell där fast ersättning införs
successivt med början i de yngsta
årskullarna, efter hand som de lämnar
barn- och ungdomstandvården, medan en
åtgärdstaxa tillämpas för de kvarva-
rande åldersgrupperna - alternativ
IV,
- ett system med fast ersättning, där
tandläkaren och patienten avtalar om
vård på längre sikt - "Premietand-
vård"; viss möjlighet för patienten
att i stället välja en åtgärdstaxa
skulle finnas - alternativ V,
- ett ytterligare system med fast
ersättning, nu i form av en tand-
vårdscheck, gällande inledningsvis
åldersgrupper upp till ca 50 år -
alternativ VI.
Alternativen I-IV har under arbetets
gång granskats vid Riksförsäkringsverket,
Socialstyrelsen och sex försäkrings-
kassor. I en etapp därefter framlades
alternativen V och VI.
En genomgång av principiella för- och
nackdelar med åtgärdsttaxa resp. fast
ersättning redovisas i avsnitt 4.5. Den
förstnämnda är inriktad på produktivitet,
den andra på effektivitet och passar
därför bäst i en situation med uppnådd
god tandhälsa som skall vidmakthållas och
utvecklas. Åtgärdstaxan driver upp
vårdproduktionen och kostnaderna. Med
fast ersättning kan man få kontroll över
vårdens omfattning och över kostnaderna.
De risker som anförs beträffande fast
ersättning bör till stor del kunna
motverkas genom lämplig systemutformning.
Utredningen menar också att de
ifrågasättande synpunkterna på fast
ersättning till en viss del hänger samman
med oro inför, och obenägenhet till,
förändringar.
Högkostnadsskydd är ett viktigt inslag
i varje ersättningssystem för tandvården.
I avsnitt 4.6 för utredningen en
diskussion om vad ett sådant skall skydda
emot, vem som skall skyddas och hur
skyddet bör konstrueras. Det har varit
angeläget att söka ett alternativ till
den nuvarande utformningen, där
högkostnadsskyddet utlöses när den sam-
manlagda vårdkostnaden under en
behandlingsperiod passerar vissa gräns-
värden. Den konstruktionen innehåller ett
starkt kostnadsdrivande incitament.
Utredningen anser att ett
högkostnadsskydd bör knytas till vissa
bestämda diagnoser eller i förväg angivna
åtgärder eller kombinationer av sådana.
Till en lösning med fast ersättning, där
ett allmänt högkostnadsskydd redan är
inbyggt, bör det finnas en komplettering
med ett särskilt högkostnadsskydd utanför
den fasta ersättningen. I det skulle ingå
mycket omfattande eller eljest dyra
behandlingar, dvs. sådana som kan vara
svåra att finansiera inom ramen för den
fasta ersättningen.
Vissa utländska och inhemska
erfarenheter redovisas i avsnitt 4.7.
Bl.a. belyses utvecklingen i
Storbritannien. Där har en utredning
nyligen lagts fram som rekommenderar en
sucessiv övergång till fast ersättning i
det statliga tandvårdssystemet. I
Storbritannien finns också flera privata
tandvårdssystem med denna inriktning. Ett
av dem, det i sammanhanget mest kända, är
Denplan. Utredningen har besökt bl.a.
denna organisation som är en
sammanslutning av tandläkare som arbetar
med fast avgift från patienterna. Ingen
statssubvention utgår. Erfarenheterna är
goda. I Sverige pågår försöksverksamhet
dels i Göteborgs kommun och
Bohuslandstinget, dels i Kristianstads
läns landsting. Även dessa visar goda
erfarenheter av att arbeta med fast er-
sättning i vuxentandvården. utvecklingen
inom barn- och ungdomstandvården i
Sverige belyses också i avsnittet och
även i avsnitt 4.8. Tre utvecklingslinjer
i denna vård beskrivs, dels en
vårdutveckling mot förebyggande, indivi-
duellt anpassad tandvård för barn och
unga, dels den för dem nya möjligheten
att välja mellan offentlig och privat
tandvård samt i samband härmed, men
främst av ekonomiska skäl, en begynnande
privatisering av folktandvårdskliniker.
I en sammanfattande bedömning (avsnitt
4.9) finner utredningen att ett
ersättningssystem för tandvården, med den
tandhälsosituation som nu råder, inte
längre bör grundas enbart på en
åtgärdstaxa. Ett system med fast
ersättning innehåller så många positiva
incitament att det bör prövas. Med hänsyn
till den förändring införandet av ett
sådant system skulle innebära framhåller
utredningen betydelsen av att ge
valmöjlighet, bl.a. för äldre tandläkare.
Utredningen gör i kap. 5 sitt
principiella ställningstagande och
föreslår att två parallella system
tillämpas, dels en reviderad åtgärdstaxa,
dels en modell med fast ersättning. För
den sistnämnda väljer utredningen
alternativet V, Premietandvården, efter
en jämförelse med alternativ VI,
Checktandvården. Den förstnämnda modellen
har enligt utredningen fördelar genom sin
mer långsiktiga relation mellan
tandläkare och patient.
Genom att ha två parallella system kan
man jämföra dem inbördes i fråga om deras
funktion. Genom valmöjlighet för
patienten - men ändå ett stort inflytande
för tandläkaren - får man en uppfattning
om resp. modells attraktionskraft. Vidare
får man i genomförandeskedet en lösning
som möjliggör successiva förberedelser.
Utredningen anser därför inte att det
behövs någon ny försöksverksamhet, utan
föreslår att det nya systemet införs som
planerat den 1 januari 1994, men med
möjlighet för tandläkarna att tillämpa
Pre-mietandvården först från och med den
1 juli 1994.
Hur de båda ersättningsmodellerna ser
ut beskriver utredningen i kap. 6.
Utredningen föreslår inledningsvis att
tandläkaren skall erbjuda båda taxorna
och att patienten skall ha rätt att välja
taxa. Tandläkaren kan ställa vissa
villkor för patientens inträde i
Premietandvården och kan säga upp den som
redan är ansluten, efter ett år.
Försäkringen föreslås som nu täcka den
tandvård som behövs för ett odontologiskt
och utseendemässigt godtagbart resultat.
I fråga om material ersätts det
billigaste godkända material som behövs
för det nämnda resultatet. Den patient
som vill ha dyrare tandvård eller
material får betala mellanskillnaden.
Ett för båda taxorna gemensamt särskilt
högkostnadsskydd föreslås. I
Premietandvården ligger detta utanför den
fasta ersättningen. I åtgärdstaxan finns
dessutom ett inbyggt, åtgärdsrelaterat
allmänt högkostnadsskydd.
Åtgärdstaxan (avsnitt 6.1) utformas i
linje med de under utredningen
diskuterade alternativen I och I a. Stor
betoning läggs på de moment som
förebygger tandsjukdom. Ersättningen inom
det området bör utgå för baspaket, två
sådana eller alternativt ett med
tilläggsbelopp. Subventionsgraden bör här
vara hög. Den rekonstruktiva tandvården,
närmast vad gäller konserverande
behandling och tanduttagning m.m., bör
däremot ges en låg subvention. För övrig
rekonstruktiv vård, främst protetik, bör
subventionen vara högre och bilda ett
allmänt högkostnadsskydd, inbyggt i
arvodet för berörda åtgärder.
Därutöver föreslår utredningen, som
nämnts, ett särskilt högkostnadsskydd,
gemensamt med Premietandvården. Det
skulle omfatta nuvarande avgiftsfria
tandvård (enligt tandvårdstaxans 9 §),
men med tillägg för vissa ytterligare
diagnoser, implantat i helt tandlös käke,
vissa andra större vårdbehov - däribland
sannolikt också viss specialisttandvård -
samt alla utbyten av amalgamfyllningar
som kan ersättas av försäkringen, även om
inte alla dessa fall bör ha lika hög
subvention.
Åtgärdstaxan föreslås i princip ha
styckeprisarvode, men tidsdebitering bör
kunna medges i vissa fall. De olika
arvodena för tandsköterskor och
tandhygienister och för tandtekniskt
arbete, inkl. materialkostnader, föreslås
sammanförda med tandläkararvodet till ett
tandvårdsarvode. Åtgärdstaxans arvoden
fastställs av regeringen.
Premietandvården beskrivs i avsnitt
6.2. Bl.a. följande inslag ingår i det
nya systemet.
Inträde sker vid behov efter
undersökning. Tandläkaren kan, om patien-
tens tandstatus kräver det, påfordra att
patienten först behandlas enligt
åtgärdstaxan.
Tandläkaren och patienten träffar ett
avtal enligt vilket patienten för en
årspremie får tandvård utan ytterligare
avgift. Tandläkaren bestämmer premiens
storlek, vid behov efter en
riskbedömning, eller också bestämmer han
premien efter åldersgrupp.
Avtalet har en del som tandläkaren
förfogar över - bl.a. premien, risk-
gruppering, vård utöver angiven standard,
m.m. - och en allmän del som fastställs
av staten. Där regleras bland annat
avtalstid, uppsägning, ändring av premie,
byte av taxa, byte av tandläkare,
patientens rätt till undersökning med
visst längsta intervall, vårdens
omfattning (enligt ovan), det särskilda
högkostnadsskyddets omfattning, akutvård,
remittering till specialist, m.m.
Försäkringskassan betalar ut den fasta
ersättningen sedan tandläkaren har anmält
att avtal har slutits med en patient.
Ersättningen bör varieras efter
åldersgrupp. Utredningen föreslår att en
indelning i tre grupper tillämpas, 20-39
år, 40-59 år samt 60 år och äldre.
Utrednigen föreslår att den allmänna
försäkringen skall kunna träda in om
patienten skulle förlora sin rätt när en
tandläkares verksamhet upphör, t.ex. vid
dödsfall eller konkurs. Tandläkaren kan,
om han så vill, ha en återförsäkring mot
onormalt höga kostnader.
Förtroendenämndernas betydelse för både
patienter och tandläkare betonas.
Utredningen har noterat att landstingens
förtroendenämnder kommer att omfatta även
tandvården.
I ett avsnitt om ekonomi i det
föreslagna systemet (6.3) räknar utred-
ningen med att 3,5 miljarder kr kommer
att stå till tandvårdsförsäkringens
förfogande år 1994, jämfört med ca 3,8
miljarder 1992 och 1993. Av de 3,5
miljarderna bör enligt utredningen 500
miljoner kr sättas av för det särskilda
högkostnadsskydd som är gemensamt för
båda taxorna. Övriga 3 000 mkr bör
disponeras så att samma genomsnittliga
belopp utgår per patient i båda taxorna.
Mot den bakgrunden har utredningen
beträffande åtgärdstaxan övervägt vilka
subventionsnivåer som bör gälla för olika
åtgärder. Utgångspunkten har varit att
åstadkomma tydliga prioriteringar av
försäkringens insatser. Utredningen
föreslår att förebyggande åtgärder m.m.,
liksom protetik, subventioneras med 50 %,
medan konserverande behandling m.m. bör
subventioneras med 20 %. För att
möjliggöra detta inom försäkringens
kostnadsram och med oförändrad vårdvolym
totalt och inom resp. område av vården,
måste den totala arvodeskostnaden öka med
7-8 %. Det blir då en motsvarande höjning
av arvoden och patientavgifter. Den
arvodeshöjning som utredningen således
föreslår gäller fasta priser.
I premietandvården blir med samma
förutsättning den genomsnittliga årliga
ersättningen från försäkringen ca 600 kr,
varitill kommer ca 100 kr i genomsnitt
per ansluten patient för det särskilda
högkostnadsskyddet. Patientpremien, som i
och för sig bestäms av tandläkaren, kan
uppskattas till i genomsnitt 700-800 kr
per år. I dessa beräkningar har ingen
hänsyn tagits till åldersgrupper eller
förändrad fördelning av patienterna inom
vårdpanoramat. Den fasta ersättningen i
de tre åldersgrupperna har preliminärt
beräknats till resp. 200, 750 och 1 000
kr. Patientpremierna beräknas få en
liknande spridning. I anslutning till
beräkningarna ger utredningn exempel på
hur den fasta ersättningen och
patientpremierna kan falla ut på några
privata tandläkarmottagningar.
Utredningen föreslår också, att medel
bör avsättas i samband med genomförandet
av det nya systemet för stimulansbidrag
och andra genomförandekostnader.
Stimulansbidragen bör syfta till att
underlätta en anpassning till det nya
systemet. Medlen bör kunna tas ur den
besparing som utredningen har räknat med.
Besparingen får därmed inte full effekt
för de första åren.
Utredningen föreslår att anslutning
till försäkringen i fortsättningen skall
ske, när det gäller icke-offentliga
vårdgivare, av tandvårdsföretag i stället
för som nu av den enskilde tandläkaren
(avsnitt 6.4). Ett sådant tandvårds-
företag kan drivas av envar, men vissa
villkor måste iakttas. Det viktigaste
kravet bör vara att företaget för varje
mottagning har en ansvarig tandläkare.
Förslaget bidrar bl.a. till ökad
näringsfrihet och förbättrade konkurrens-
förhållanden. Det blir bl.a. möjligt för
tandhygienister att driva
tandvårdsföretag på dessa villkor.
Utredningen har redan i avsnitten 4.5
och 4.9 belyst för- och nackdelar med
olika slags ersättningssystem. Utred-
ningen återkommer till detta i avsnittet
6.5, där vissa konsekvenser av det
föreslagna systemet analyseras. Bl.a.
kommenterar utredningen patientens rätt
att välja taxa och tandläkarens
inflytande i sammanhanget. De anförda
riskerna för undervård och sänkt
vårdkvalitet kommenteras också.
Utredningen anser att utformningen med
två parallella taxor och de föreslagna
reglerna - bl.a. om ansvarsfördelningen
när en patient vill byta tandläkare -
tillsammans med tandläkarnas ansvar som
vårdgivare, i allt väsentligt bör
motverka de av vissa befarade effekterna.
Utredningen menar dock att en noggrann
uppföljning måste ske av hur systemet
fungerar.
Utredningen tar också upp rent
administrativa konsekvenser. Förslaget om
åtgärdstaxan bör medföra flera viktiga
förenklingar, dels i fråga om överblicken
och hanterbarheten över huvud taget, dels
när det gäller specifika administrativa
rutiner. Tandvårdsräkningen förenklas och
försäkringskassorna behöver inte längre
granska fakturorna från, eller betala ut
ersättningen till, de tandtekniska
laboratorierna.
Premietandvården innebär stora
förenklingar genom systemet med fast
ersättning. Möjligheterna till överblick
av vårdåtagande och kostnader ökar
väsentligt för både patient och
tandläkare. De administrativa rutinerna
förenklas, bl.a. genom att
tandvårdsräkning eller annan form för
löpande medelsrekvisition över huvud
taget inte behövs. Även i Premie-
tandvården slipper kassorna granska
fakturor och betala ut ersättning för de
tandtekniska laboratoriernas arbete.
Vissa moment tillkommer dock, främst för
tandläkaren. Avtal med patienten är ett
nytt inslag. Tandläkaren blir upphandlare
av tandtekniska tjänster och material.
Utredningen menar dock att
rollfördelningen inom tandvården blir
klarare genom utredningens olika förslag.
Antalet förhandsprövningar totalt sett
kommer sannolikt inte att öka eller
minska i någon påtaglig grad så länge
tandvårdsförsäkringen innehåller ett
särskilt högkostnadsskydd. Tillsyn och
kontroll inom det nya försäkringssystemet
kan dock komma att öka, även om den
kvalitativa tillsynen till stor del
ligger utanför försäkringens ansvar.
Förtroendetandläkarnas roll bör
emellertid stärkas och det bör stå klart
att de är den allmänna försäkringens
ombud.
I konsekvensavsnittet tar utredningen
också upp den nuvarande etable-
ringsbegränsningen. Ett system med fast
ersättning innehåller incitament till att
etableringen anpassas till
patienttillgången. En åtgärdstaxa har
inte den egenskapen i samma utsträckning.
Utredningens förslag med två parallella
taxor får därför inte full effekt på
etableringen. Utredningen anser ändå att
det bör vara möjligt att slopa de
nuvarande etableringsreglerna. En
uppföljning behövs emellertid och vid
behov får åtgärder vidtas. Det bör dock i
så fall bli en fråga om stimulansåtgärder
snarare än nya restriktioner.
I samband med etableringsfrågorna
kommer utredningen också in på
arbetsmarknadsförhållandena för
tandläkare. Antalet tandläkare i Sverige
i dag bedöms överstiga behovet. Detta
blir än mer påtagligt pm Premietandvården
stimulerar tandläkarna att ta hand om
fler patienter. Det kan även av andra
skäl finnas behov av särskilda åtgärder
för äldre tandläkare i samband med att
det nya systemet införs. Bl.a. föreslås
möjlighet för äldre tandläkare att enbart
tillämpa åtgärdstaxa. Ett annat förslag
är att en äldre tandläkare skall kunna få
avgångsvederlag om han önskar lägga ned
verksamheten.
EG/EES-frågor redovisas i kap. 7,
avsnittet 7.1. När EES-avtalet träder i
kraft, kommer tandläkare med kompetens-
bevis från annat EES-land att få rätt
till legitimation i Sverige, om
kompetensen i det egna landet uppfyller
EG-direktiven i fråga om grundutbildning.
Specialisttandläkare inom tandreglering
och munkirurgi får rätt till kompetens-
bevis i Sverige, likaså på villkor att
utbildningen uppfyller EG-kraven. På
motsvarande sätt får en svensk tandläkare
eller specialist rätt till godkännande i
övriga EES-länder. Dentala material och
tandtekniska arbeten tillhör de produkter
för vilka särskilda kontrollregler kommer
att gälla. Dessa regler kommer att vara
harmoniserade med EG:s motsvarande
direktiv. För dentala material krävs i
princip särskild certifiering, utförd av
t.ex. Nordiska institutet för
odontologiska materialprövning (NIOM) i
Oslo. Tandtekniska arbeten räknas som
s.k. specialanpassade produkter. Denna
fråga är dock ännu inte helt klarlagd.
Sverige kommer därför tills vidare att
behålla kravet på godkännande av enskilda
tandtekniska laboratorier. Kravet i
tandvårdstaxan att tandtekniskt arbete
skall vara utfört vid godkänt
laboratorium torde komma att behållas
under motsvarande tid.
I avsnittet 7.2 anger utredningen att
dess arbete kommer att fortsätta med
bl.a. tre särskilt angivna frågor som
inte nu behandlats och som inte påverkar
valet av ersättningssystem i stort. Det
gäller specialisttandvårdens anknytning
till ersättningsystemet,
tandvårdsersättning för vissa särskilda
patientgrupper, bl.a. funktionshindrade,
samt frågan om kvalitetssäkring,
kontroll, uppföljning och utvärdering.
För vart och ett av dessa områden räknar
utredningen med att särskild kompetens
behöver anlitas. En rapport som redovisar
resultatet av detta arbete avses läggas
fram under sommaren 1993.
Konkurrens på lika villkor för olika
vårdgivare är ett av de angivna målen för
utformningen av ett nytt ersättnings-
system inom vuxentandvården. Utredningen
har haft som ambition att klara ut vad
som gäller. Vidare lägger utredningen
fram en del rekommendationer att tas upp
i andra mer generella konkurrenspolitiska
sammanhang. Även Konkurrensverket har
uppmärksammat tandvården och kommer att
arbeta vidare i anslutning till den
systemförändring som utredningen
föreslår.
Utredningens huvudförslag om
ersättningssystemets utformning innehål-
ler flera viktiga punkter genom vilka
förbättrade konkurrensförhållanden nås.
Exempel härpå är den fria prissättningen
för tandläkarna i Premietandvården,
valfriheten för patienten inte bara i
valet av tandläkare utan också mellan två
olika ersättningssystem, avvecklingen av
etableringsreglerna och möjligheten för
envar att på vissa villkor driva
tandvårdsföretag. Förslagen leder också
till en omfattande förenkling och
avreglering inom vuxentandvården.
Utredningen har också ägnat
uppmärksamhet åt de ofta påpekade skill-
naderna i villkor mellan folktandvården
och den privata tandvården. En stor del
av dessa frågor sammanhänger med
landstingens och folktandvårdens
lagstadgade ställning. Samtidigt bygger
vuxentandvården på en stor andel privat
vårdproduktion. Utredningen har inte haft
i uppdrag att ompröva grunderna i dessa
hänseenden. Det är emellertid angeläget
att skapa klarhet och förbättrade
förhållanden på en rad punkter. Utred-
ningen föreslår bl.a. att
- det görs en tydlig skillnad mellan
myndighetsverksamhet och närings-
verksamhet inom landstingen
- landstingens ekonomiska redovisning
av folktandvården utformas så att
verksamheter och kostnader som är
specifika för folktandvården avskils
från resultatet för den allmänna
vuxentandvården; i samband härmed
pekar utredningen på att olikheterna
i fråga om mervärdesskatt bör klaras
ut, frågan är föremål för en särskild
utredning
- de privata tandläkarna får betalt
från försäkringskassan i samma perio-
der som folktandvården
- reglerna för förhandsprövning inom
folktandvården förtydligas i avvaktan
på att denna prövning kan föras över
till försäkringskassorna, där
förhandsprövning i dag sker för den
privata tandvården.
Utredningen har stått i kontakt med
Konkurrensverket som förbereder ett
fortsatt studium av tandvårdens
konkurrensförhållanden.
Författningskonsekvenser av
utredningens förslag berörs i kap. 9.
Eftersom en fortsatt beredning
förutsätts, bl.a. inom socialdepartemen-
tet, har utredningen nu begränsat sig
till att peka på vissa större frågor som
måste tas upp.
Anslutningen till den allmänna
försäkringen skall enligt förslaget inte
längre gälla för den enskilde
tandläkaren. I stället är det
tandvårdsföretaget som ansluts. Detta
föranleder en ändring i lagen om allmän
försäkring (2 kap. 3 §).
Det är också viktigt att i författning
ange att den premiebaserade tandvården är
en del av den allmänna försäkringen.
Dessutom måste skyldigheten för
vårdgivaren att erbjuda både
Premietandvård och åtgärdstaxa regleras.
Den stora författningsmässiga
förändringen blir en omarbetning av den
nuvarande taxeförordningen. En ny
förordning skall omfatta två taxor och
vissa gemensamma bestämmelser.
Riksförsäkringsverkets föreskrifter och
allmänna råd kommer också att påverkas i
hög grad. Arbetet på dessa två nivåer bör
därför bedrivas samordnat.
Slutligen tar utredningen upp vissa
frågor om genomförandet av det föreslagna
nya ersättningssystemet (kap. 10).
För att den förutsatta tidsplanen med
ikraftträdande den 1 januari 1994 skall
kunna hållas, utgår utredningen från att
den nu framlagda rapporten behöver
remissbehandlas under våren 1993.
Utredningens kvarstående särskilda
frågor skall bearbetas fram till sommaren
1993 och redovisas i en särskild rapport.
Vidare måste arbetet med detaljutformning
av taxorna och andra förberedelser
påbörjas snarast. Detta bör ske utan
tidsutdräkt och under medverkan av
berörda myndigheter och intressenter.
För en samordning av förberedelserna
och av genomförandet, liksom av en
uppföljning av reformen, föreslår
utredningen att en särskild samord-
ningsdelegation tillsätts så snart
utredningens arbete har avslutats.
70
Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid rege-
ringssammanträde den 22 december 1993
Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thur-
din, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Lundgren, P. Westerberg,
Ask
Föredragande: statsrådet Könberg
Regeringens beslutar proposition
1993/94:93 Förändrat ersättningssystem
för vuxentandvård.
82