Post 7032 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:149 ·
Åligganden för personal inom hälso- och sjukvården m.m.
Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Dokument: Prop. 149
Prop.
1993/94:149Regeringens proposition
1993/94:149
Åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården m.m.
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 17 mars 1994
Carl Bildt
Bo Könberg
(Socialdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till lag om åligganden för
personal inom
hälso- och sjukvården och till lag om disciplinpåföljd m.m. på hälso-
och
sjukvårdens område. Samtidigt föreslås att lagen (1980:11) om tillsyn
över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. upphävs.
Förslaget innebär bl.a. att systemet för att ingripa mot
försummelser som
begås av enskilda yrkesutövare inom hälso- och sjukvården så långt
som möjligt
anpassas till vad som gäller på arbetsmarknaden i övrigt.
Disciplinpåföljd
enligt den föreslagna lagstiftningen begränsas till fall när någon
som tillhör
hälso- och sjukvårdspersonalen utför arbete som är av särskild
betydelse för
patientsäkerheten. Handläggningen i Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd stramas
upp. I förslaget betonas vidare att Socialstyrelsens tillsyn ytterst
syftar till
att förebygga onödiga risker i vården och att också bakomliggande
orsaker till
ett begånget fel skall undersökas och i förekommande fall tas upp med
den som
svarar för vården. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli
1994.
1
Innehållsförteckning
1. Förslag till riksdagsbeslut.................5
2. Lagtext.....................................5
2.1 Förslag till lag om åligganden
för personal inom hälso-
och sjukvården..........................5
2.2 Förslag till lag om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område......................9
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om kon-
troll av narkotika.....................15
2.4 Förslag till ändring i lagen (1961:181) om försäljning
av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat17
2.5 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).............................22
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:542) om behörig-
het att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m.23
2.7 Förslag till lag om ändring i patientjournallagen
(1985:562).............................24
2.8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).............................25
3. Ärendet och dess beredning.................26
4. Nuvarande förhållanden.....................27
4.1 Hälso- och sjukvårdspersonalens skyldigheter
och ansvar.............................27
4.2 Sanktioner m.m........................30
4.3 Tillsyn...............................37
4.3.1 Verksamhetstillsyn..............37
4.3.2 Individtillsyn..................38
4.4 Närmare om Socialstyrelsens tillsynsverksamhet38
4.5 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd41
5. Behov av förändringar......................44
5.1 Generella utvecklingstendenser....44
5.2 Översyn av stadgan om enskilda vårdhem44
5.3 Bestämmelser om hälso- och sjukvårdspersonalens
åligganden.............................45
6. Överväganden och förslag...................46
6.1 Allmän inledning..................46
6.2 Lagstiftningens syfte.............47
6.3 Allmänna riktlinjer för en ny lagstiftning53
7. Lagen om åligganden för personal inom
hälso- och sjukvården......................55
7.1 Personkretsen.....................55
7.2 Tillsynsmyndigheter...............60
7.3 Grundläggande skyldigheter........63
7.4 Personligt yrkesansvar............66
7.5 Särskilt om omhändertagande av avlidna67
7.6 Närstående........................68
7.7 Delegation av medicinska arbetsuppgifter69
7.8 Utfärdande av intyg...............71
7.9 Övriga frågor.....................72
8. Lag om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område.........................74
8.1 Tillämpningsområdet...............74
8.1.1.............................Förslag74
8.1.2.....Skälen för regeringens förslag
och bedömning.....................75
8.1.2.1 Allmänt.................75
8.1.2.2 Vård och behandling av patienter76
8.1.2.3 Medicinsk forskning.....78
8.1.2.4 Utfärdande av intyg79
8.1.2.5 Andra sanktionsmöjligheter80
8.1.2.6 Särskilt om avlidna80
8.2 Disciplinpåföljdslagens tillämpning inom vissa
verksamheter...........................82
8.2.1.............................Allmänt82
8.2.2.Invandrarverkets förtroendeläkare i utlännings-
ärenden, förtroendeläkare och förtroendetand-
läkare vid de allmänna försäkringskassorna och
vid privata försäkringsbolag......83
8.2.3 Företagshälsovården och skolhälsovården84
8.2.4 Rättsmedicin, rättspsykiatri, rättskemi
och rättsserologi.................85
8.2.5 Personalen inom det allmänna hälsoskyddet och
smittskyddet......................87
8.3 Behöriga anmälare m.m.............88
8.4 Anmälan till åtal.................90
8.5 Ringa fel.........................92
8.6 Sanktionerna......................94
8.7 Preskription m.m..................95
8.8 Återkallelse av legitimation m.m..98
8.8.1.....Återkallelse av legitimation då föreläggande om
läkarundersökning inte följts98
8.8.2.......Interimistisk återkallelse av legitimation vid
grov
oskicklighet och vid grova brott99
8.8.3................Återkallelse av s.k.
förordnandebehörighet101
8.8.4..Begränsning av förskrivningsrätten104
8.8.5.......Interimistisk återkallelse av
förskrivningsrätt106
8.8.6........Utlämnande av narkotiska och alkoholhaltiga
medel............................107
8.9 Veterinärs förskrivningsrätt.....108
9. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.......109
9.1 Nämndens sammansättning..........109
9.2 Nämndens organisation............110
9.3 Förfarandet i Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd..........................112
9.4 Överklagande.....................115
10. Patientjournallagen...................116
11. Författningskommentar.................116
11.1 Förslag till lag om åligganden för personal inom hälso-
och sjukvården........................116
11.2 Förslag till lag om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område....................121
11.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika.................131
11.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181)
om försäljning av teknisk sprit och
alkoholhaltiga preparat...............132
11.5 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)............................134
11.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:542)
om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m.............135
11.7 Förslag till lag om ändring i patientjournallagen
(1985:562)............................135
11.8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)............................135
Bilaga 1 Sammanfattning av Tillsynsutredningens betänkande
(SOU 1991:63).........................136
Bilaga 2 Sammanfattning av departementspromemorian Samord-
nade bestämmelser om åligganden för hälso- och
sjukvårdspersonalen (Ds 1992:61)......147
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över tillsynsutred-
ningens betänkande (SOU 1991:63)......151
Bilaga 4 Sammanställning av remissyttranden över departements-
promemorian Samordnade bestämmelser om åligganden
för hälso- och sjukvårdspersonalen (Ds 1992:61)169
Bilaga 5 Tillsynsutredningens lagförslag..194
Bilaga 6 Lagförslag i departementspromemorian Samordnade
bestämmelser om åligganden för hälso- och sjukvårds-
personalen............................204
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag......211
Bilaga 8 Lagrådets yttrande...............229
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 17 mars 1994..............................236
Rättsdatablad.................................237
2
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1.lag om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården,
2. lag om disciplinpåföljd m.m på hälso- och sjukvårdens område,
3. lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika,
4. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk
sprit och
alkoholhaltiga preparat,
5. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
6. lag om ändring i lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke
inom hälso-
och sjukvården m.m.,
7.lag om ändring i patientjournallagen (1985:562),
8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till
Lag om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården
Härigenom föreskrivs följande.
Vem som omfattas av lagen
1 § Bestämmelserna i denna lag gäller för hälso- och
sjukvårdspersonal. Med
sådan personal avses
1. den som har legitimation för yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar som
medverkar i
vård, behandling eller undersökning av patienter,
3. den som i annat fall vid vård, behandling eller undersökning
biträder en
legitimerad yrkesutövare,
4. personal inom sådan detaljhandel med läkemedel för vilken det
gäller
särskilda föreskrifter och personal inom den särskilda
giftinformations-
verksamheten som bedrivs av Apoteksbolaget Aktiebolag och som
tillverkar eller
expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar,
5. personal vid larmcentral som förmedlar hjälp eller lämnar råd
och
upplysningar till vårdsökande,
6. arbetsterapeuter när det gäller åtgärder för att förebygga,
utreda eller
behandla medicinska besvär,
7. andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som
skall omfattas
av lagen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen,
8. den som i annat fall enligt föreskrifter som har utfärdats med
stöd av 8 §
lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården m.m.
tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i
Sverige utan
att ha svensk legitimation för yrket.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med
legitimerad
yrkesutövare den som enligt särskilda föreskrifter har motsvarande
behörighet.
Allmänna åligganden
2 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt
arbete i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient
skall ges
sakkunnig och omsorgsfull vård som uppfyller dessa krav. Vården skall
så långt
möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten
skall visas
omtanke och respekt.
3 § Den som har ansvaret för vården skall se till att patienten får
upplysningar
om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som finns. Om
upplysningar
inte kan lämnas till patienten, skall de i stället lämnas till en
närstående
till patienten. Upplysningar skall dock inte lämnas till patienten
eller någon
närstående i den utsträckning det finns hinder för detta i 7 kap. 3
eller 6 §
sekretesslagen (1980:100) eller i 8 § andra stycket eller 9 § denna
lag.
4 § Om en patient har avlidit skall den som tillhör hälso- och
sjukvårds-
personalen fullgöra sina uppgifter med respekt för den avlidne. De
efterlevande
skall visas hänsyn och omtanke.
5 § Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar
ett intyg
om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med noggrannhet
och
omsorg.
6 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret
för hur
han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.
7 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen får överlåta en
arbetsuppgift
till någon annan endast när detta är förenligt med en god och säker
vård.
Den som överlåter en arbetsuppgift för vilken det krävs formell
kompetens till
någon som saknar sådan kompetens svarar för att den som fått
uppgiften har
förutsättningar att fullgöra denna.
Tystnadsplikt m.m.
8 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den
enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad han eller
hon i sin
verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra
personliga
förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör
uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
Tystnadsplikt för uppgift om en patients hälsotillstånd gäller även
i
förhållande till patienten själv, om det med hänsyn till ändamålet
med vården
eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas
till
patienten.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
9 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den
enskilda hälso- och sjukvården får inte röja en uppgift från en
enskild om någon
annan persons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om
det kan
antas att fara uppkommer för att den som lämnat uppgiften eller någon
närstående
till uppgiftslämnaren utsätts för våld eller annat allvarligt men om
uppgiften
röjs.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
10 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och
sjukvårdspersonalen inom den
enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja eller
utnyttja sådana
uppgifter om en viss varas tillverkning eller innehåll, som han eller
hon har
fått kännedom om i verksamheten och som har lämnats dit för att
användas som
upplysning om eller underlag för behandling eller annan liknande
åtgärd.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
11 § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso-
och
sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut
1. uppgift om huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om
uppgiften i
ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet,
polismyndighet,
kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. uppgift som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
3. uppgift som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och
medicinska
frågor behöver för sin verksamhet,
4. uppgift som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en
studerande
från högskoleutbildning,
5. uppgift som Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet
att ha
körkort eller traktorkort.
Tillsyn m.m.
12 § Hälso- och sjukvårdspersonalen står i sin yrkesutövning under
tillsyn av
Socialstyrelsen. Detta innebär ingen inskränkning i den tillsyn som
en annan
myndighet kan ansvara för enligt särskilda föreskrifter.
13 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att på
Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat material
som rör
verksamheten samt ge styrelsen de upplysningar om denna som styrelsen
behöver
för sin tillsyn. Socialstyrelsen får förelägga sådan personal att
lämna vad som
begärs. I föreläggandet får vite sättas ut.
14 § Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att
inspektera
hälso- och sjukvårdspersonalens verksamhet. Den som utför inspektion
har rätt
att få tillträde till lokaler där verksamheten bedrivs och rätt att
tillfälligt
omhänderta handlingar, prover och annat material som rör
verksamheten. Den vars
verksamhet inspekteras är skyldig att lämna det biträde som behövs
vid
inspektionen.
15 § Vid inspektion som avses i 14 § har den som utför inspektionen
rätt att av
polismyndighet få det biträde som behövs för att inspektionen skall
kunna
genomföras.
16 § Om Socialstyrelsen finner att det finns skäl att ifrågasätta
disciplinp-
åföljd, återkallelse av legitimation eller begränsning av
förskrivningsrätt
enligt lagen (1994:000) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens
område skall styrelsen göra anmälan om detta hos Hälso- och
sjukvårdens
ansvarsnämnd.
17 § Socialstyrelsens beslut att förelägga vite enligt 13 § får
överklagas hos
länsrätten.
3
18 § Regeringen får meddela sådana föreskrifter om åligganden för
hälso- och
sjukvårdspersonalen som behövs till skydd för enskilda eller hälso-
och
sjukvårdens bedrivande i övrigt.
Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter
som avses
i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
4
2.2 Förslag till
Lag om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens
område
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller hälso- och sjukvårdspersonal i deras
yrkesutövning inom
hälso- och sjukvården. I lagen ges bestämmelser om
1. disciplinpåföljd,
2. återkallelse av legitimation, återkallelse av annan behörighet
att utöva
yrke inom hälso- och sjukvården och begränsning av behörighet att
förskriva
narkotiska och alkoholhaltiga läkemedel samt teknisk sprit,
3. förfarandet i ärenden som avses i 1 och 2.
2 § Med hälso- och sjukvårdspersonal förstås i denna lag personal som
omfattas
av lagen (1994:000) om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården.
3 § Bestämmelserna i 4 - 6 §§ gäller endast yrkesutövning som har
samband med
undersökning, vård och behandling av patienter eller klinisk
forskning på männi-
skor.
Disciplinpåföljd
4 § Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen
eller av
oaktsamhet inte fullgör vad som åvilar honom eller henne enligt 2,
3, 5, 7, 8
och 9 §§ lagen (1994:000) om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården
eller enligt någon annan föreskrift som är av direkt betydelse för
säkerheten i
vården, får disciplinpåföljd åläggas. Om felet är ringa eller om det
framstår
som ursäktligt får disciplinpåföljd underlåtas.
Disciplinpåföljd är erinran eller varning.
Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas
även den
som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men inte längre gör
det.
Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han
eller hon
deltagit i strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.
5 § Om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har anmälts
till åtal,
får disciplinärt förfarande enligt denna lag inte inledas eller
fortsättas i
fråga om den förseelse som avses med åtgärden. Underrättelse om
anmälan enligt
25 § får dock ske.
Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett
disciplinärt
förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan
orsak än
bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott.
Anmälan till åtal skall ske, om den mot vilken disciplinpåföljd
ifrågasatts är
skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått brott, för
vilket
fängelse är föreskrivet. Särskilda regler gäller för åtal för brott
enligt 6 §
lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med
befruktade
ägg från människa.
Anmälan till åtal skall göras av Socialstyrelsen om annat inte
följer av 34 §.
6 § Disciplinpåföljd får inte åläggas någon, om han eller hon inte
inom två år
efter förseelsen har underrättats om anmälan enligt 25 § denna lag
eller enligt
21 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän
eller 5 § förordningen (1975:1345) med instruktion för
Justitiekanslern.
Disciplinpåföljd får inte åläggas senare än fem år efter
förseelsen.
Återkallelse av legitimation m.m.
7 § Legitimation att utöva yrke inom hälso- och sjukvården skall
återkallas om
den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat
sätt visat
sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket
tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns
hinder mot
återkallelse från allmän synpunkt.
Har någon på grund av auktorisation i ett annat land inom
Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) fått legitimation inom hälso- och
sjukvården
och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen
återkallas.
8 § Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen bör
återkallas
enligt 7 § första stycket 2, får den legitimerade föreläggas att låta
sig
undersökas av läkare som anvisas honom eller henne.
Om ett föreläggande om läkarundersökning har beslutats, får
legitimationen
återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse av
legitimationen har
prövats slutligt.
Har den legitimerade inte följt ett föreläggande om
läkarundersökning inom ett
år från det att han eller hon fick del av detta, får legitimationen
återkallas.
9 § Om en läkare eller tandläkare missbrukar sin behörighet att
förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit, får
denna
behörighet dras in eller begränsas. Behörigheten får också dras in
eller
begränsas om läkaren eller tandläkaren själv begär det.
10 § Om det finns sannolika skäl för misstanke om sådant missbruk som
avses i 9
§, får den aktuella behörigheten dras in eller begränsas till dess
frågan om
indragningen eller begränsningen av behörigheten har prövats
slutligt.
Beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det
finns
särskilda skäl får beslutets giltighet förlängas med ytterligare
högst sex
månader.
11 § Har en legitimation återkallats eller har en behörighet att
förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit dragits
in eller
begränsats, skall en ny legitimation respektive behörighet meddelas
när
förhållandena medger det.
12 § Annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården än
legitimation
som meddelats enligt lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke
inom hälso-
och sjukvården m.m. får återkallas om den som fått behörigheten
1. varit oskicklig vid utövningen av yrket eller på annat sätt
visat sig
olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket
tillfredsställande.
Om det finns grundad anledning att anta att behörigheten bör
återkallas, får
den återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse har prövats
slutligt.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
13 § Frågor om disciplinpåföljd enligt denna lag prövas av Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.
Nämnden prövar även frågor som avses i 7 - 12 §§.
14 § Ansvarsnämnden består av ordförande och åtta andra ledamöter. De
utses av
regeringen för tre år. Ordföranden skall ha varit ordinarie domare.
Övriga
ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård.
För ordföranden skall för samma tid utses en eller flera
ställföreträdare. En
sådan ställföreträdare skall vara eller ha varit ordinarie domare.
För varje
annan ledamot skall det finnas ett tillräckligt antal ersättare som
skall utses
för samma tid som ledamoten.
15 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordförande och sex andra
ledamöter. Till
sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter kallas. Om en
ledamot anmäler
förhinder, skall en ersättare kallas.
16 § Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut
om
föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 § första stycket
eller om
tillfällig återkallelse enligt 8 § andra stycket, 10 § eller 12 §
andra stycket
eller om utdömande av vite enligt 23 §,
2. som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om
beslutet
inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns
grundad anledning
att anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd,
3. om återkallelse av legitimation eller behörighet på egen begäran
i fall när
hinder mot återkallelse inte kan antas föreligga, eller
4. om återkallelse av legitimation enligt 8 § tredje stycket då den
legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket skall anmälas vid
nästa
sammanträde med nämnden.
17 § I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden
skall
bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare tillämpas.
18 § I fråga om omröstning i ansvarsnämnden skall bestämmelserna i 29
kap.
rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter
tillämpas. Ordföranden säger sin mening först.
Handläggning i ansvarsnämnden
19 § Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp på anmälan av
Socialstyrelsen
eller av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv
kan anmäla
saken, en närstående till patienten.
Frågor som avses i 7 - 12 §§ tas upp på anmälan av Socialstyrelsen
eller på
ansökan av den som saken gäller.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för
Justitiekanslern att
göra anmälan i ärende som avses i första eller andra stycket finns i
6 § tredje
stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och
i 6 §
första stycket lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn.
20 § Anmälan eller ansökan till ansvarsnämnden skall göras
skriftligen.
21 § Anmälan eller ansökningshandling skall innehålla uppgift om
1. den enskilde anmälarens eller sökandens namn, födelsetid och
postadress,
2. namn och adress för ställföreträdare eller ombud om talan förs
av sådan,
3. vem anmälan eller ansökan avser och, om uppgift kan lämnas utan
särskild
utredning, dennes yrke, adress och arbetsplats,
4. vilken anmärkning som riktas mot en anmäld,
5. de omständigheter som åberopas till stöd för anmälan eller
ansökan.
Anmälan eller ansökan av enskild skall vara egenhändigt
undertecknad.
Om part företräds av ombud skall fullmakt ges in.
22 § Är anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas
till grund
för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren eller
sökanden att
inom en viss tid inkomma med kompletterande uppgifter vid påföljd att
ärendet
annars inte tas upp till prövning.
23 § Ansvarsnämnden skall se till att varje ärende blir tillräckligt
utrett.
Överflödig utredning skall avvisas.
Nämnden får förelägga den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen att ge in
patientjournaler eller andra handlingar som behövs för utredningen. I
föreläggandet får vite sättas ut. Vitet döms ut av nämnden.
24 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock
förekomma, när det
kan antas vara till fördel för utredningen.
25 § Anmälan eller ansökan enligt 19 § och det som hör till
handlingen skall
snarast överlämnas till den som anmälan eller ansökan avser.
Mottagaren skall
föreläggas att svara inom en viss tid.
En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att anmälan
eller
ansökan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.
26 § Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte
ansvarsnämnden bestämmer att svaret får lämnas vid en muntlig
förhandling.
Av svaret skall framgå om den svarande godtar eller motsätter sig
den åtgärd
som sätts i fråga. I det senare fallet bör svaranden ange skälen för
sin
inställning och de omständigheter som åberopas.
27 § Socialstyrelsen skall även om den inte är part beredas tillfälle
att yttra
sig i ansvarsnämnden om det inte är uppenbart obehövligt.
28 § Kräver en fråga särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden inhämta
yttrande
från myndigheter, tjänstemän eller andra som är skyldiga att
5
lämna yttrande i ämnet. Nämnden får också anlita andra sakkunniga i
frågan.
I fråga om sådana sakkunniga som avses i första stycket tillämpas
40 kap. 2 -
7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndigheter, tjänstemän eller andra som
är
skyldiga att lämna yttrande lämnas endast om det är särskilt
föreskrivet.
Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel för
sitt uppdrag.
Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.
29 § Om ansvarsnämnden finner att ett vittne eller en sakkunnig
behöver höras
vid domstol eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla en
skriftlig
handling eller ett föremål som bevis, skall nämnden begära detta hos
den
tingsrätt inom vars område den person vistas som skall höras eller på
annat sätt
berörs av åtgärden.
Om det inte finns laga hinder mot det skall rätten hålla förhör
eller meddela
föreläggande. I fråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga delar
gälla vad som
föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling.
30 § Till muntlig förhandling skall parterna kallas. En enskild får
föreläggas
att inställa sig personligen vid påföljd att om han eller hon uteblir
det inte
utgör hinder för ärendets vidare handläggning och avgörande.
En enskild part som har inställt sig till en muntlig förhandling
får av
ansvarsnämnden beviljas skälig ersättning av allmänna medel för
kostnader för
resa och uppehälle. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen.
Närmare
bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.
31 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall
tillämpas
även på beslut enligt 8 § första och andra stycket, 10 § första
stycket och 12 §
andra stycket.
Överlämnande av vissa ärenden
32 § En anmälan beträffande arbetstagare får helt eller delvis
överlämnas av
ansvarsnämnden till arbetsgivaren för den åtgärd som kan ankomma på
arbetsgivaren, om det är uppenbart att ärendets behandling i nämnden
inte är
påkallad från allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens
rätt.
33 § Innehåller en anmälan till ansvarsnämnden klagomål över brister
i kontakten
mellan en patient och hälso- och sjukvårdspersonalen hos ett
landsting eller en
kommun eller över något annat liknande förhållande och finns det
grundad
anledning att anta att anmälan inte kan föranleda disciplinpåföljd
enligt denna
lag, får nämnden överlämna anmälan i den delen till landstinget eller
kommunen
för åtgärd.
34 § Finner ansvarsnämnden i ett ärende att de i 5 § tredje stycket
angivna
förutsättningarna för anmälan till åtal föreligger, skall nämnden
göra sådan
anmälan.
35 § Bestämmelser om handläggning av sådana ärenden om
disciplinpåföljd eller om
återkallelse eller begränsning av behörighet som prövas efter anmälan
av
Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern finns i 6 § femte stycket
lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 6 § tredje
stycket
lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn.
Överklagande m.m.
36 § Ansvarsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos
kammarrätten.
37 § Ansvarsnämndens slutliga beslut får överklagas av
1. Socialstyrelsen för att tillvarata allmänna intressen,
2. enskild, som enligt 19 § första stycket har anmält en fråga om
disciplinpåföljd, om beslutet har gått den enskilde emot,
3. någon annan som beslutet angår, om det har gått honom eller
henne emot.
Överklagande av Socialstyrelsen skall ske inom tre veckor från det
att
beslutet har meddelats.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för
Justitiekanslern att
överklaga beslut om disciplinpåföljd eller i behörighetsfråga med
anledning av
fel i yrkesutövning finns i 7 § lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens
ombudsmän och i 7 § lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn.
Sådant
överklagande skall ske inom tre veckor från det att beslutet har
meddelats.
38 § Andra beslut av ansvarsnämnden än som avses i 37 § får
överklagas av den
som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.
39 § Beslut av ansvarsnämnden som inte innebär att ett ärende avgörs,
får
överklagas endast i samband med överklagande av det slutliga beslutet
i ärendet.
Ett beslut som inte är slutligt får dock överklagas särskilt när
nämnden
1. ogillat en invändning om jäv mot ledamot av nämnden eller en
invändning om
att det finns hinder mot prövningen,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. förordnat om saken i avvaktan på att ärendet avgörs,
4. förelagt någon att genomgå läkarundersökning enligt 8 § första
stycket,
5. förelagt någon vid vite enligt 23 § andra stycket att inkomma
med
patientjournaler eller andra handlingar,
6. utdömt vite eller
7. förordnat om ersättning för någons medverkan i ärendet.
40 § Beslut i frågor som avses i 7 - 12 §§ gäller omedelbart om inte
annat anges
i beslutet.
41 § Om inte något annat föreskrivits, är Socialstyrelsen motpart
till den
yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller domstols slutliga
beslut
enligt denna lag. Om en enskild har anmält disciplinärendet är också
han eller
hon yrkesutövarens motpart.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 då lagen (1980:11) om
tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. skall upphöra att gälla. Ärenden
som
dessförinnan anmälts till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd prövas
enligt
äldre bestämmelser. Disciplinpåföljd får dock inte åläggas om så inte
kan ske
även enligt den nya lagen.
6
2.3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika
Härigenom föreskrivs att 6, 13 och 14 §§ lagen (1992:860) om
kontroll av
narkotika skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 § Narkotiska läkemedel får lämnas ut endast efter förordnande av
läkare,
tandläkare eller veterinär. Sådant förordnande skall ske med största
försiktighet.
Om det finns grundad Om Hälso- och
anledning att anta att sjukvårdens ansvarsnämnd
en läkare, tandläkare dragit in eller begränsat
eller veterinär har en läkares eller en tand-
missbrukat sin läkares behörighet att
behörighet att förordna förskriva narkotiska
narkotiska läkemedel, fårläkemedel enligt 9 eller
Hälso- och sjukvårdens 10 §§ lagen (1994:000) om
ansvarsnämnd efter om- disciplinpåföljd m.m. på
ständigheterna antingen hälso- och sjukvårdens
förbjuda att sådana område får sådant läkemedel
läkemedel lämnas ut på inte lämnas ut på ordi-
förordnade av läkaren, nation av läkaren eller
tandläkaren eller tandläkaren. Detsamma
veterinären eller före- gäller om Veterinära
skriva särskilda ansvarsnämnden dragit in
begränsningar i fråga om eller begränsat en
utlämnandet. veterinärs behörighet att
förskriva narkotiska
läkemedel.
Beslut i ärende som
avses i andra stycket
skall gälla omedelbart,
om inte annat
beslutats.
13 §1
Till böter eller Till böter eller
fängelse i högst ett år fängelse i högst ett år
döms, om gärningen inte ärdöms, om gärningen inte är
belagd med straff belagd med straff enligt
enligt narko- narkotikastrafflagen
tikastrafflagen (1968:64) eller enligt
(1968:64) eller enligt lagen (1960:418) om
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
straff för den som uppsåtligen eller
varusmuggling, den som av oaktsamhet
uppsåtligen eller av 1. bedriver sådan
oaktsamhet verksamhet som avses i 7
1. bedriver sådan c § utan erforderligt
verksamhet som avses i tillstånd eller utan att
7 c § utan erforderligt föreskriven anmälan om
tillstånd eller utan att verksamheten gjorts,
föreskriven anmälan om 2. bryter mot 6 § andra
verksamheten gjorts, stycket, 9 § eller 9 a §,
2. bryter mot 9 § 3. åsidosätter föreskrift
eller 9 a §, som meddelats med stöd av
denna lag, eller
3. åsidosätter
föreskrift som meddelats
med stöd av denna lag,
eller
4. lämnar oriktig
uppgift i ärende om
tillstånd eller i anmälan
1 Senaste lydelse om verksamhet enligt
1993:361. denna lag.
4. lämnar oriktig
uppgift i ärende om
tillstånd eller i anmälan
om verksamhet enligt
denna lag.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
14 §
Beslut som Beslut som
Läkemedelsverket, Läkemedelsverket eller
Generaltullstyrelsen Generaltullstyrelsen i
eller Hälso- och ett enskilt fall
sjukvårdens ansvarsnämnd meddelat enligt denna
i ett enskilt fall lag eller enligt en
meddelat enligt denna föreskrift som meddelats
lag eller enligt en med stöd av lagen får
föreskrift som har överklagas hos
meddelats med stöd av kammarrätten.
lagen får överklagas hos
kammarrätten.
Beslut som Beslut som
Läkemedelsverket Läkemedelsverket,
Generaltullstyrelsen, Generaltullstyrelsen
Hälso- och sjukvårdens eller kammarrätten i ett
ansvarsnämnd eller enskilt fall meddelar
kammarrätten i ett skall gälla omedelbart,
enskilt fall meddelar om inte annat beslutas.
skall gälla omedelbart,
om inte annat beslutas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
7
2.4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat
Härigenom föreskrivs
dels att rubriken till lagen (1961:181) om försäljning av teknisk
sprit och
alkoholhaltiga preparat skall ha följande lydelse,
dels att 1, 5, 6, 7 och 13 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 5 a - 5 c, 9 a
och 10 a
§§ av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag (1961:181) om Lag (1961:181) om
försäljning av teknisk försäljning av teknisk
sprit och sprit m.m.
alkoholhaltiga preparat
1 §1
Med teknisk sprit förstås sprit som är avsedd att användas för
tekniskt,
industriellt, medicinskt, vetenskapligt eller annat likartat ändamål
och som är
hänförlig till tulltaxenr 22.07 eller 22.08 B. 1 eller B. 2
tulltaxelagen
(1987:1068). Vad som sägs i denna lag om teknisk sprit skall också
gälla
spritdrycker, vin och starköl, avsedda för ändamål som nu sagts.
Med alkoholhaltigt preparat förstås vara som innehåller mer än 1,8
viktprocent
etylalkohol och som inte är hänförlig till tulltaxenr 22.03 - 22.07
eller 22.08
B. 1 eller B. 2 tulltaxelagen och inte heller är sådant läkemedel,
som omfattas
av läkemedelslagen (1992:859).
Med alkoholhaltigt
läkemedel förstås ett
läkemedel som omfattas av
läkemedelslagen
(1992:859) och som
innehåller mer än
1,8 viktprocent
etylalkohol.
Beteckning i denna lag har samma betydelse som i lagen (1977:293)
om handel
med drycker.
5 §
1 mom.2 Försäljning av 1 mom. Försäljning av
alkoholhaltiga preparat alkoholhaltiga preparat
i annat fall än som är, med de inskränkningar
nedan i andra stycket som föreskrivs i denna
avses är, med de lag, tillåten under samma
inskränkningar som stad- villkor som gäller för
gas i denna lag, drivande av handel i
tillåten under samma
villkor som gälla för allmänhet.
drivande av handel i
allmänhet.
För försäljning av
alkoholhaltiga läkemedel
gälla de särskilda bestäm-
melser som regeringen
meddelar.
1 Senaste lydelse 1992:1275.
2 Senaste lydelse 1977:294.
2 mom.3 Teknisk sprit må, förutom av partihandelsbolaget och
detalj-
handelsbolaget, utan särskilt tillstånd säljas av den som tillverkat
varan. För
annan försäljning, som äger rum annorledes än från apotek, erfordras
Läke-
medelsverkets tillstånd.
Från apotek må i
enlighet med vad
regeringen därom
förordnar teknisk sprit 3 mom. För försäljning av
säljas enligt recept alkoholhaltiga läkemedel
ävensom till annat och teknisk sprit från
apotek. apotek gäller bestäm-
melserna i 5 a - c §§.
5 a §
Alkoholhaltiga
läkemedel, som innehåller
mer än 10 viktprocent
etylalkohol, och teknisk
sprit får säljas eller
annars lämnas ut från
apotek, förutom till
annat apotek, endast
efter ordination eller
beställning av en person,
som är behörig att utöva
läkar-, tandläkar- eller
veterinäryrket.
Ordination av teknisk
sprit får inte avse annat
än utvärtes bruk eller
desinfektion av
instrument. Beställning
får inte avse annat än
utvärtes bruk,
desinfektion av
instrument eller
laboratorieändamål i
beställarens
yrkesutövning.
Spriten får inte lämnas
ut, om särskild anledning
finns att anta att den är
avsedd för annat ändamål än
som sägs i andra stycket.
5 b §
Alkoholhaltiga
läkemedel, som på grund av
sitt innehåll i övrigt
inte kan antas ge
anledning till missbruk
i berusningssyfte, får i
enlighet med de
föreskrifter som rege-
ringen eller, efter
regeringens be-
myndigande, Läkemedels-
verket meddelar lämnas ut
från apotek utan hinder
av bestämmelserna i 5 a §.
Om det finns anledning
att anta att ett
3 Senaste lydelse alkoholhaltigt läkemedel
1990:433. av annat slag än som
avses i 5 a § kan
missbrukas i
berusningssyfte,
får regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande, Läkeme-
delsverket utfärda
särskilda föreskrifter om
försäljning och utlämnande.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande, Läkemedels-
verket får besluta om
ytterligare föreskrifter
om försäljning av
alkoholhaltiga läkemedel
och teknisk sprit, om
det behövs för att
förhindra missbruk.
5 c §
Om Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd
begränsat eller dragit in
en läkares eller en
tandläkares behörighet att
förskriva alkoholhaltiga
läkemedel eller teknisk
sprit enligt 9 eller 10 §§
lagen (1994:000) om
disciplinpåföljd m.m. på
hälso- och sjukvårdens
område får sådant läkemedel
eller teknisk sprit på
ordination av läkaren
eller tandläkaren inte
lämnas ut. Detsamma gäller
när Veterinära
ansvarsnämnden dragit in
eller begränsat en
veterinärs behörighet att
förskriva alkoholhaltiga
läkemedel eller teknisk
sprit.
6 §4
Försäljning av teknisk Försäljning av teknisk
sprit må med nedan i sprit i annat fall än från
andra stycket angivna apotek får med nedan i
undantag ske endast andra stycket angivna
till den som erhållit undantag ske endast till
läkemedelsverkets den som fått Läke-
tillstånd till inköp. medelsverkets tillstånd
till inköp.
Tillstånd erfordras ej Tillstånd erfordras
vid inköp av absolut inte vid inköp av absolut
alkohol, koncentrerad alkohol, koncentrerad
sprit, eau-de-vie och sprit, eau-de-vie och
vin för apoteksrörelses vin för apoteksrörelses
räkning. Tillstånd räkning. I den mån Läke-
erfordras ej heller i medelsverket så medger,
fall som avses i 5 § 2 får inköp hos detalj-
mom. andra stycket. I handelsbolaget, under de
den mån läkemedelsverket villkor verket föreskri-
så medgiver, må inköp hosver, äga rum utan till-
detaljhandelsbolaget,
under de villkor verket stånd.
föreskriver, äga rum utan
tillstånd.
4 Senaste lydelse 1990:433.
7 §
Teknisk sprit eller Teknisk sprit,
alkoholhaltigt preparat alkoholhaltiga preparat
må icke tillhandahållas, eller alkoholhaltiga
där särskild anledning läkemedel får inte säljas
föreligger att antaga, eller lämnas ut om det
att varan är avsedd att finns särskild anledning
användas i att anta att varan är
berusningssyfte. Ej avsedd att användas i
heller må någon berusningssyfte. Det-
tillhandagå med an- samma gäller i fråga om
skaffande av teknisk att hjälpa någon att
sprit eller skaffa sådana medel.
alkoholhaltigt
preparat, där han har
anledning till sådant
antagande.
9 a §
Den som bryter mot 5 a §
första eller tredje
stycket döms till böter.
Motsvarande gäller om
någon lämnar ut
alkoholhaltiga läkemedel
eller teknisk sprit i
strid med 5 c §.
10 a §
Den som obehörigen
vidtar en åtgärd med
alkoholhaltigt läkemedel,
som inte är avsett för in-
värtes bruk, i syfte att
göra varan användbar till
förtäring, döms till böter.
13 §5
Begår någon brott som Begår någon brott som
avses i 9 - 11 §§ skola, avses i 9 - 11 §§ skall,
om det ej är uppenbart om det inte är uppenbart
obilligt, hos honom oskäligt, hos honom
befintliga förråd av befintliga förråd av
teknisk sprit och teknisk sprit och
alkoholhaltiga preparat alkoholhaltiga preparat
tillika med kärl och liksom kärl och emballage
emballage samt renings- samt renings- och
och filtreringsmedel filtreringsmedel
förklaras förverkade. Vadförklaras förverkade.
nu stadgats skall även Detsamma skall gälla
gälla redskap, som redskap som använts i
nyttjats i fall, varom fall som avses i 10 §.
i 10 § sägs. Förverkande Förverkande av teknisk
av teknisk sprit och sprit och alkoholhaltigt
alkoholhaltigt preparat preparat kan även ske hos
kan även ske hos den som den som enligt 14 § andra
enligt 14 § andra stycket andra meningen är
stycket andra meningen fri från ansvar.
är fri från ansvar. Om ett alkoholhaltigt
läkemedel, varmed
vidtagits åtgärd för att
göra varan användbar för
förtäring och vilket
påträffas hos gärningsman-
nen, skall de förråd av
ifrågavarande läkemedel
och tillhörande em-
ballage, som finns hos
5 Senaste lydelse honom, samt använda red-
1981:399. skap
förklaras helt eller
delvis förverkade, om det
Förverkad egendom inte är uppenbart
tillfaller kronan. oskäligt.
Den som förövat gärning Förverkad egendom
som avses i första tillfaller staten.
stycket skall, om det Den som har begått ett
ej är uppenbart brott som avses i första
obilligt, dömas att för stycket skall, om det
teknisk sprit eller inte är uppenbart
alkoholhaltigt pre- oskäligt, dömas att betala
parat, varmed han skatt med 75 kronor per
förfarit obehörigen, gäldaliter för teknisk sprit
skatt med 75 kronor för eller alkoholhaltigt
liter. preparat som varit föremål
för brottet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 då förordningen (1963:654)
om
försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk
sprit, m.m.
skall upphöra att gälla.
17
2.5 Förslag till
Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Härigenom föreskrivs att 2 a § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)1 skall
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 a §2Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller
kraven på en god
vård. Detta innebär att den skall särskilt
1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet
i vården
och behandlingen,
2. vara lätt tillgänglig,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och
sjukvårdspersonalen.
Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och
genomföras
i samråd med patienten.
Patienten skall ges Patienten skall ges
upplysningar om sitt upplysningar om sitt
hälsotillstånd och om de hälsotillstånd och om de
behandlingsmetoder som behandlingsmetoder som
står till buds. Om står till buds. Om
upplysningarna inte kan upplysningarna inte kan
lämnas till patienten lämnas till patienten
skall de i stället lämnasskall de i stället lämnas
till en nära anhörig tilltill en nära anhörig till
honom. Upplysningar får patienten. Upplysningar
dock inte lämnas till får dock inte lämnas till
patienten eller någon patienten eller någon
anhörig i den mån det anhörig i den mån det
finns hinder för detta i finns hinder för detta i
7 kap. 3 § eller 6 § 7 kap. 3 § eller 6 §
sekretesslagen sekretesslagen
(1980:100) eller i 6 § (1980:100) eller i 8 §
andra stycket eller 6 § andra stycket eller 9 §
1 första stycket lagen första stycket lagen
(1980:11) om tillsyn (1994:000) om åligganden
över hälso- och sjukvårds-för personal inom hälso-
personalen m.fl. och sjukvården.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Lagen omtryckt 1992:567.
2 Senaste lydelse 1985:560.
18
2.6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och
sjukvården m.m.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1984:542) om behörighet att
utöva yrke
inom hälso- och sjukvården m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §Frågor om meddelande av legitimation prövas av Socialstyrelsen.
I lagen (1980:11) om I lagen (1994:000) om
tillsyn över hälso- och disciplinpåföljd m.m. på
sjukvårdspersonalen hälso- och sjukvårdens
m.fl. finns bestämmelser område finns bestämmelser
om återkallelse av om återkallelse av
legitimation och om legitimation och om med-
meddelande av ny delande av ny legiti-
legitimation efter mation efter
återkallelse. återkallelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
19
2.7 Förslag till
Lag om ändring i patientjournallagen (1985:562)
Härigenom föreskrivs att 6 och 16 §§ patientjournallagen (1985:562)
skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Uppgifter i en Uppgifter i en
journalhandling får inte journalhandling får inte
utplånas eller göras oläs-utplånas eller göras oläs-
liga i andra fall än som liga i andra fall än som
avses i 13 §. Vid avses i 17 §. Vid rättelse
rättelse av en felaktig- av en felaktighet skall
het skall det anges när det anges när rättelsen
rättelsen har skett och har skett och vem som
vem som har gjort den. har gjort den.
16 §
En journalhandling En journalhandling
inom enskild hälso- och inom enskild hälso- och
sjukvård skall på begäransjukvård skall på begäran
av patienten så snart av patienten så snart som
som möjligt möjligt tillhandahållas
tillhandahållas honom förhonom för läsning eller
läsning eller avskrivning på stället
avskrivning på stället eller i avskrift eller
eller i avskrift eller kopia, om inte annat
kopia, om inte annat följer av 8 § andra
följer av 6 § andra stycket eller 9 § första
stycket eller 6 a § stycket lagen (1994:000)
första stycket lagen om åligganden för personal
(1980:11) om tillsyn inom hälso- och sjukvår-
över hälso- och sjuk-
vårdspersonalen m.fl. den.
Frågor om utlämnande av en journalhandling enligt första stycket
prövas av den
som är ansvarig för patientjournalen. Anser denne att
journalhandlingen eller
någon del av den inte bör lämnas ut, skall han genast med eget
yttrande
överlämna frågan till Socialstyrelsen för prövning.
I fråga om överklagande av Socialstyrelsens beslut enligt andra
stycket gäller
i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen
(1980:100).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
20
2.8 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 16 kap 1 § sekretesslagen (1980:100)1
skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 kap
1 §2
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2
§
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i
vissa fall
är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1 - 8
samt 5 § 1
och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt
3 § första
stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt
åsidosättande
av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första
stycket 3 och 5
§ 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 §
första
stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där
tystnads-
plikten följer av
-----------------------------------------
-----------------------------------------
8. 6, 6 a och 6 b §§ 8. 8, 9 och 10 §§ lagen
lagen (1980:11) om (1994:000) om åligganden
tillsyn över hälso- och för personal inom hälso-
sjukvårdspersonalen och sjukvården
m.fl. -----------------------------------------
-----------------------------------------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Lydelse enligt prop. 1993/94:165.
21
3 Ärendet och dess beredning
Bestämmelser om hälso- och sjukvårdspersonals ansvar och skyldigheter
för vården
är utspridda i ett flertal författningar på olika nivåer.
Grundläggande
bestämmelser för hälso- och sjukvården finns i hälso- och
sjukvårdslagen
(1982:763). Bestämmelser om personalens åligganden finns bl.a. i
lagen (1980:11)
om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. och för vissa
yrkesgrupper
i särskilda instruktioner och reglementen m.fl. författningar.
Statens tillsyn över hälso- och sjukvården bedrivs dels med
avseende på själva
vårdverksamheten (verksamhetstillsyn), dels i förhållande till de
personer som
arbetar i vårdverksamheten (individtillsyn).
Verksamhetstillsynen avser hälso- och sjukvårdsverksamheten som
sådan, t.ex.
hur den är organiserad, vårdutbudets omfattning, den medicintekniska
utrustningen och personaltillgången. Den statliga
verksamhetstillsynen med
avseende på den allmänna hälso- och sjukvården inklusive tandvården
utövas av
Socialstyrelsen. Hälso- och sjukvårdsverksamhet som förekommer som en
del av
annan verksamhet, exempelvis inom kriminalvården och skolan står dock
under
tillsyn av Kriminalvårdsstyrelsen respektive Skolverket som en del i
dessa
myndigheters verksamhetsansvar.
Individtillsynen tar sikte på hälso- och sjukvårdspersonalens
yrkesutövning
och avser det sätt på vilket den enskilde yrkesutövaren utför sina
åligganden
inom hälso- och sjukvården. Bestämmelserna om tillsynen över hälso-
och
sjukvårdspersonalen finns i huvudsak i lagen (1980:11) om tillsyn
över hälso-
och sjukvårdspersonalen m.fl., den s.k. tillsynslagen.
Individtillsynen utövas
av Socialstyrelsen oavsett om det rör sig om personal inom allmän
eller enskild
vård. Frågor om disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation
m.m. för
hälso- och sjukvårdspersonalen enligt tillsynslagen prövas av Hälso-
och
sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN).
Samhällsutvecklingen ställer ständigt krav på anpassning av den
författningsmässiga regleringen. Detta gäller i hög grad inom hälso-
och
sjukvården. Regeringen beslutade år 1987 att tillsätta en utredning
för att se
över tillsynslagen samt vissa närliggande frågor. Utredningen antog
namnet
Tillsynsutredningen.
I september 1989 överlämnade Tillsynsutredningen ett delbetänkande
Förenklad
handläggning hos HSAN m.m. (SOU 1989:80). Utredningens
huvudbetänkande Tillsynen
över hälso- och sjukvården (SOU 1991:63) överlämnades i augusti 1991.
I de för Tillsynsutredningen utfärdade direktiven (dir. 1987:21)
erinrades
bl.a. om att det utöver bestämmelserna i tillsynslagen finns
särskilda före-
skrifter för flera personalgrupper. Det kunde enligt direktiven även
i
fortsättningen finnas anledning att reglera vissa skyldigheter för
denna
personal genom bestämmelser utöver dem i tillsynslagen. En uppgift
för
utredningen skulle därför vara att överväga i vilken utsträckning
hälso- och
sjukvårdspersonalen borde omfattas av en sådan reglering.
Bestämmelserna borde
så långt möjligt förenklas, göras enhetliga och samlas i en
författning. Denna
deluppgift för Tillsynsutredningen drogs emellertid tillbaka och
regeringen
förordnade den 12 december 1991 en särskild utredare att fullgöra
denna uppgift.
Departementspromemorian Samordnade bestämmelser om åligganden för
hälso- och
sjukvårdspersonalen (Ds 1992:61) överlämnades i juni 1992.
En sammanfattning av Tillsynsutredningens huvudbetänkande finns i
bilaga 1 och
en sammanfattning av departementspromemorian om åligganden för hälso-
och
sjukvårdspersonalen finns i bilaga 2.
Tillsynsutredningens huvudbetänkande har remissbehandlats. En
förteckning över
remissinstanserna samt en sammanställning över deras yttranden finns
i bilaga 3.
Även departementspromemorian om personalens åligganden har
remissbehandlats.
En förteckning över dessa remissinstanser samt en sammanställning
över deras
yttranden finns i bilaga 4.
Tillsynsutredningens lagförslag och lagförslaget i
departementspromemorian
finns i bilaga 5 respektive bilaga 6.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 3 februari 1994 att inhämta Lagrådets
yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets
förslag. Vi
återkommer till Lagrådets yttrande i avsnitten 7.1, 7.6, 8.1.2.6,
8.8.3, 8.7 och
9.2 samt i författningskommentarerna till de lagrum vilkas utformning
Lagrådet
lämnat synpunkter på. Dessutom föreslås ytterligare bestämmelser om
att Hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd skall vara skyldig att lämna
Socialstyrelsen
tillfälle att yttra sig i ärende även om styrelsen inte är part och
att
Socialstyrelsens överklagandetid av HSAN:s beslut skall vara tre
veckor från den
dag då beslutet har meddelats. Vissa redaktionella ändringar har
också gjorts i
lagtexten.
Med anledning av att regeringen i nära anslutning till denna
proposition
överlämnar prop. 1993/94:139 Lag om behörighet att utöva
veterinäryrket föreslås
här inga bestämmelser enbart avseende veterinärer.
4 Nuvarande förhållanden
4.1 Hälso- och sjukvårdspersonalens skyldigheter och ansvar
Att ha tillgång till god hälso- och sjukvård är en av grundstenarna i
välfärdssamhället. De vårdsökande skall kunna utgå från att den vård
som ges är
av god kvalitet och lämnas i sådana former att de kan känna trygghet
och
säkerhet i vårdsituationen. Detta gäller oavsett om det rör sig om
vård som ges
av en offentlig eller av en privat vårdgivare.
Patienten kan dock inte själv bestämma innehållet i och
omfattningen av
vården. Sådana avgöranden ankommer alltid på vårdgivaren och på den
som inom
vissa givna ramar har det medicinska ansvaret för vården. Däremot
skall
patienten informeras om vilka behandlingsmetoder som finns och också
ha
möjlighet att avböja att få viss behandling.
Lagstiftningen ställer krav på såväl sjukvårdshuvudmannen som på
den enskilde
yrkesutövaren. Bestämmelser om att hälso- och sjukvården skall
bedrivas så att
den uppfyller kraven på en god vård finns i 2 a § hälso- och
sjukvårdslagen
(1982:763, HSL). Här anges också vad som menas med en god vård.
Vården skall
vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i
vården och
behandlingen. Den skall vara lätt tillgänglig och bygga på respekt
för
patientens självbestämmande och integritet. Vården skall främja goda
kontakter
mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Vården och
behandlingen
skall också så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd
med
patienten. Denna bestämmelse gäller all hälso- och sjukvård oavsett
om
vårdgivaren är privat eller offentlig. Motsvarande bestämmelser för
tandvården
finns i 3 § tandvårdslagen (1985:125). Vikten av de förebyggande
insatserna i
hälso- och sjukvårdsverksamheten slås fast i 2 b § HSL, vilken även
den riktar
sig till vårdgivarna inom såväl den privata som den offentliga
sektorn. När
någon avlidit, skall hälso- och sjukvårdens uppgifter, enligt 2 c §
HSL,
fullgöras med respekt för den avlidne och de efterlevande skall visas
hänsyn och
omtanke. HSL i övrigt gäller enbart den vård som landstingen och
kommunerna
bedriver.
Till följd av äldrevårdsreformen (den s.k. Ädel-reformen) har det
fr.o.m. den
1 januari 1992 införts bestämmelser i HSL (17 - 25 §§) om viss
kommunal
sjukvård. Bestämmelserna innebär en skyldighet för kommunen att
erbjuda hälso-
och sjukvård till äldre människor med behov av särskilt stöd som bor
i en
särskild boendeform med stöd och omvårdnad och till andra människor
som bor i
bostäder med särskild service på grund av att de av fysiska, psykiska
eller
andra skäl har betydande svårigheter i sin livsföring. Det är härvid
i första
hand fråga om hälso- och sjukvård som ges på sådana sjukhem och andra
vårdin-
rättningar, som inrättats för somatisk långtidssjukvård och som
numera drivs av
kommunerna. Vidare är kommunen skyldig att erbjuda en god hälso- och
sjukvård i
samband med sådan dagverksamhet som avses i 10 § socialtjänstlagen.
Kraven i HSL gäller enbart den vård vilken samhället ansvarar för
genom sin
tillsyn. Verksamhet på vilken lagen (1960:409) om förbud i vissa fall
mot
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, den s.k.
kvacksalverilagen, är
tillämplig faller utanför detta område.
För sluten vård som bedrivs i annat än offentlig regi finns
bestämmelser i
Kungl. Maj:ts stadga (1970:88) om enskilda vårdhem m.m., den s.k.
vårdhemsstadgan. I övrigt saknas regler för hur privata vårdgivares
verksamhet
skall vara organiserad.
Alla vårdgivare omfattas som angetts av de allmänna bestämmelserna
i HSL och
tandvårdslagen. Den vårdverksamhet som bedrivs måste till följd härav
uppfylla
kraven på en god vård. Skyldigheten för vårdgivaren innebär också ett
indirekt
krav på verksamhetens organisation. Denna måste var uppbyggd på ett
sådant sätt
och ha sådana resurser som fordras för att en god vård skall kunna
ges.
Bestämmelserna i lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och
sjukvården m.m. (behörighetslagen) syftar också till att garan-tera
vårdkvaliteten.
Bestämmelser om personalens allmänna skyldigheter finns i lagen
(1980:11) om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen). De
allmänna
skyldigheter som vårdgivarna har genom hälso- och sjukvårdslagen
läggs genom
tillsynslagen i stor utsträckning på de enskilda yrkesutövarna.
Således anges
t.ex. att personalen skall vinnlägga sig om att ge patienten
sakkunnig och
omsorgsfull vård.
Det finns vidare särskilda föreskrifter för vissa yrkesgrupper;
- allmänna läkarinstruktionen (1963:341)
- allmänna tandläkarinstruktionen (1963:666)
- reglementet för sjuksköterskor (1957:656)
- reglementet för barnmorskor (1955:592)
Därutöver kan regeringen eller efter regeringens bemyndigande,
Socialstyrelsen
med stöd av 3 § tillsynslagen utfärda de särskilda bestämmelser som
behövs till
skydd för enskilda eller för verksamhetens bedrivande i övrigt.
Sådana
föreskrifter får betydelse för vad olika yrkesgruppers ansvar
innebär.
I den allmänna läkarinstruktionen finns dels bestämmelser för
samtliga läkare
bl.a. om att de skall utöva yrket i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad
erfarenhet, dels bestämmelser som endast rör vissa läkare.
Tandläkarinstruktionen innehåller liknande bestämmelser.
Barnmorskereglementet
anger bl.a. relativt ingående vilka åtgärder som en barnmorska får
vidta vid en
förlossning. Sjuksköterskereglementet anger sjuksköterskornas
arbetsområde.
Regleringen är inte lika ingående som för barnmorskor men innehåller
i stort
bestämmelser som motsvarar dem som gäller för barnmorskor.
Att ta hand om dem som avlidit på sjukvårdsinrättningar har alltid
varit en
naturlig uppgift för sjukvården. Genom ändring i HSL har det nu också
formellt
slagits fast att denna upgift är en del av hälso- och sjukvården.
Någon
motsvarande bestämmelse som reglerar personalens skyldigheter finns
inte.
Alla personalgruppers medverkan krävs för att hälso- och sjukvården
-
inklusive tandvården - skall fungera så att god vård i enlighet med
bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen respektive i
tandvårdslagen kan ges.
Det stora antalet författningsbestämmelser och förhållningsregler,
de
instruktioner respektive reglementen samt de allmänna åliggandena och
förhållningsreglerna i tillsynslagen som finns med avseende på hälso-
och
sjukvårdpersonalens yrkesutövning kan sammantagna med bl.a. av
huvudmännen eller
andra arbetsgivare bestämda rutiner sägas ange ramen för var och ens
yrkesansvar. Inom denna ram varierar ansvaret med hänsyn till den
enskilde
individens utbildning, arbetsuppgifter, ställning i organisationen,
samlade
yrkeserfarenheter, arten av den verksamhetsgren inom vilken
vederbörande arbetar
m.m. Var och en ansvarar själv för att han fullgör sina
arbetsuppgifter på ett
tillfredsställande sätt. Detta är i och för sig inte något som är
speciellt för
hälso- och sjukvården. Vad som däremot utmärker detta område, och som
utöver en
verksamhetstillsyn motiverar en särskild individtillsyn, är att
verksamheten i
så hög grad berör den enskilde vårdsökande individens liv, hälsa och
personliga
integritet.
4.2 Sanktioner m.m.
Frågor om fel eller försummelse i yrkesutövningen för den som är
verksam inom
hälso- och sjukvården kan bli föremål för prövning enligt i första
hand tre
olika regelsystem varav den nuvarande tillsynslagen med möjlighet
att meddela
disciplinpåföljd bara är ett. De båda andra är de straffrättsliga och
arbetsrättsliga systemen.
Utöver dessa kan uttalanden av Riksdagens ombudsmän (JO) eller
Justitiekanslern (JK) också komma i fråga. Socialstyrelsens beslut
och
uttalanden i samband med styrelsens tillsyn utgör visserligen inte
sanktioner i
egentlig mening men bör ändock nämnas i detta sammanhang och ges en
allt större
vikt, liksom den verksamhet som landstingens och kommunernas
förtroendenämnder
bedriver.
I syfte att avgränsa området för det offentligrättsliga
disciplinansvaret är
det lämpligt att klargöra i vilken utsträckning de andra
sanktionssystemen
omfattar försummelser och händelser som kan förekomma i arbetslivet i
allmänhet
och inom hälso- och sjukvården i synnerhet. Här skall ges en översikt
över de
olika åtgärder som kan komma i fråga för ett fel som begåtts av en
enskild
yrkesutövare inom hälso- och sjukvården.
Inom den arbetsrättsliga lagstiftningens ramar har arbetsgivaren
rätt att
utöva sin arbetsledning. Detta innebär bl.a. en rätt att vidta de
åtgärder som
är befogade vid fall av fel, försumligheter eller misskötsamhet från
en
arbetstagares sida. Detta gäller även inom hälso- och sjukvården. Med
stöd av
kollektivavtal kan arbetsgivaren ha rätt att utkräva disciplinansvar
dvs. vidta
disciplinära åtgärder. Ett sådant avtalsgrundat disciplinärt
förfarande är
fristående från de åtgärder som kan vidtas med stöd av tillsynslagens
bestämmelser. Dessa båda regelssystem kan således tillämpas
samtidigt.
Som exempel på kollektivavtalsbestämmelser kan nämnas allmänna
bestämmelser
för arbetstagare inom den kommunala sektorn enligt de senast träffade
kollektivavtalen. Den aktuella bestämmelsen i det nu gällande
avtalet, AB 89,
och i det senast tecknade avtalet, AB 94, vilket gäller fr.o.m. 1
januari 1994
har följande lydelse.
"§ 11 Disciplinpåföljd
1. Arbetstagare som i anställningen gjort sig skyldig till fel
eller
försummelse kan åläggas disciplinpåföljd i form av skriftlig varning
eller -
vid svårare eller upprepad förseelse - löneavdrag.
Disciplinpåföljd får dock ej åläggas arbetstagare för att han har
deltagit i
strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd.
2. Löneavdrag åläggs för minst en och högst trettio dagar och
utgör för
arbetstagare med lön per kalendermånad enligt 14 § 1/5 av
arbetstagarens lön
per kalenderdag i trettiodagarsmånad. För annan arbetstagare avses
med lön en
på motsvarande sätt beräknad lön för kalendermånad.
3. Mer än en disciplinpåföljd får ej åläggas samtidigt för en och
samma
förseelse. Har arbetsgivaren vidtagit åtgärd för att anställa åtal
mot
arbetstagare, får arbetsgivaren ej inleda eller fortsätta
disciplinärt
förfarande i fråga om förseelse som avses med åtgärden.
Sedan arbetstagares anställning hos arbetsgivaren har upphört får
disciplinpåföljd ej åläggas honom. Ej heller får disciplinpåföljd
åläggas för
arbetstagare under uppsägningstid för händelse som inträffat före
uppsägningen.
4. Innan fråga om disciplinpåföljd avgörs skall berörd
arbetstagare beredas
tillfälle att yttra sig och lokal arbetstagarorganisation
underrrättas om den
tilltänkta åtgärden. Organisationen har rätt till överläggning i
frågan.
Överläggning skall påkallas senast sju kalenderdagar efter
underrättelsens
mottagande.
5. Beslut om disciplinär åtgärd enligt denna paragraf skall
meddelas
skriftligen och på sådant sätt att tvekan inte kan uppstå om
anledningen till
åtgärden."
Bestämmelser om disciplinansvar för offentligt anställda finns
också i lagen
(1976:600) om offentlig anställning. Lagen är dock i väsentliga delar
tillämplig
på arbetstagare hos kommun och landsting bara om anställningen är
statligt
reglerad. En översyn av lagen har gjorts. Regeringen har med
anledning härav
överlämnat en proposition till riksdagen (prop. 1993/94:65 En ändrad
lagstiftning för statsanställda m.fl.). I propositionen föreslås att
bestämmelserna om disciplinansvar skall behållas i sak oförändrade.
Vissa mindre
förändringar i bestämmelserna föreslås bl.a. när det gäller grunderna
för
bedömningen av frågan om en försummelse är att anse som ringa eller
inte.
Utöver denna form av disciplinåtgärder har arbetsgivaren rätt att
inom den
arbetsrättsliga lagstiftningens ramar utöva sin arbetsledning och
vidta de
åtgärder som han anser befogade då arbetstagaren behöver stöd för att
klara sin
yrkesutövning eller vid fall av misskötsamhet från en arbetstagares
sida. Till
tänkbara åtgärder hör det stöd som arbetstagaren kan få genom
utbildningsinsatser och arbetsanpassning. Bland övriga åtgärder som
kan vidtas
kan nämnas sanktioner som avstängning, omplacering, uppsägning och
avskedande.
Även avstängningsinstitutet regleras i de allmänna bestämmelserna på
det
kommunala området i kollektivavtalet AB 94 och har följande lydelse.
"§ 10 Avstängning m.m.
1. Arbetstagare kan på grund av förseelse tillfälligt sättas ur
tjänstgöring
av arbetsgivaren.
2. Är arbetstagare på sannolika skäl misstänkt för eller beträds
med svårare
fel eller försummelse i anställningen eller brott som kan medföra
fängelse
eller svårare förseelse utom anställningen, äger arbetsgivaren i
avvaktan på
ärendets avgörande avstänga arbetstagaren från tjänstgöring.
Avstängning får ske för högst 30 kalenderdagar i sänder. Har
utredning
angående förseelse upptagits av polis- eller åklagarmyndighet,
gäller dock
avstängningen intill dess beslut i åtalsfrågan eller
lagakraftägande dom
föreligger.
3. Föreligger eljest vägande skäl att avstänga arbetstagare äger
arbetsgi-
varen besluta därom för högst 30 kalenderdagar i sänder.
4. Arbetstagare kan efter läkares hörande meddelas förbud att
tjänstgöra för
att förhindra att smitta sprids.
5. Arbetstagare kan meddelas förbud att tjänstgöra i avvaktan på
resultat av
beordrad läkarundersökning.
6. Arbetstagare, som vägrar genomgå läkarundersökning eller ställa
sig till
efterrättelse av läkare föreskriven vård, kan avstängas från
tjänstgöring för
högst 30 kalenderdagar i sänder."
Möjligheterna att i arbetsrättslig ordning agera är begränsat till
rena
arbetsgivar-arbetstagarrelationer. När det gäller ifrågasatta
avtalsbrott från
uppdragstagares sida gäller vanliga avtalsrättsliga regler. Man kan
således
tänka sig situationen att en sjukvårdshuvudman säger upp ett avtal
med en
kontraktspartner t.ex. en läkare som inte uppfyller sina åtaganden
enligt avtal
att meddela god vård.
Det straffrättsliga systemet utesluter, till skillnad från det
arbets-
rättsliga, en parallell prövning enligt tillsynslagen. Disciplinärt
förfarande
enligt tillsynslagen får således inte inledas eller fortsättas när
anmälan till
åtal gjorts för samma fel. Såväl tjänstebrott som allmänna brott i
tjänsten kan
vara aktuella.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning
genom handling
eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall,
enligt 20
kap 1 § brottsbalken, dömas för tjänstefel till böter eller fängelse
i högst två
år. Om brottet har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt,
skall dömas
för grovt tjänstefel till fängelse, lägst sex månader och högst sex
år. I sådant
fall skall särskilt beaktas om gärningsmannen missbrukat sin
ställning eller om
gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt
förfång
eller otillbörlig förmån som är betydande.
För straffansvar är det nödvändigt att gärningen företagits vid
myndig-
hetsutövning. Bestämmelsen omfattar "inte bara handlingar som
självständigt
utgör myndighetsutövning utan också vissa andra åtgärder som står i
ett
naturligt och nära samband med myndighetsutövning. Dit hör t.ex.
förberedande
handlingar av olika slag" (prop. 1988/89:113 s.14).
Med myndighetsutövning förstås beslut eller åtgärder som ytterst är
uttryck
för samhällets maktbefogenheter och som kommer till stånd och får
rättsverkningar för eller emot den enskilde i kraft av
offentligrättsliga regler
och inte på grund av avtal eller i övrigt regler av privaträttslig
natur (prop.
1975:78 s.141 och bet. 1988/89:JuU24).
Vidare kan erinras om brottsbalkens bestämmelser om mutbrott (20
kap. 2 § BrB)
och om brott mot tystnadsplikt (20 kap. 3 § BrB).
Förutom tjänstebrott kan även andra brott begångna i tjänsten vara
aktuella
att bedöma. De allmänna reglerna om straff i brottsbalken m.fl. lagar
är sålunda
tillämpliga på brott som begås av hälso- och sjukvårdspersonal under
verksamhetens utövande. Brott som med hänsyn till hälso- och
sjukvårdsverksamhetens art är mest näraliggande är brott mot liv och
hälsa, dvs.
mord och dråp (3 kap. 1-2 §§ BrB), vållande till annans död och
vållande till
kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 7-8 §§ BrB), misshandel (3 kap. 5 §
BrB) och
framkallande av fara för annan (3 kap. 9 § BrB). Även brott mot
någons frihet (4
kap. BrB) och sexualbrott (6 kap. BrB) kan tänkas liksom osant
intygande (15
kap. 11 § BrB), brott mot griftefrid (16 kap. 10 § BrB) och
narkotikabrott (1 §
narkotikastrafflagen, 1968:63).
Härutöver finns vissa straffbestämmelser i speciallagstiftningen på
hälso- och
sjukvårdens område.
Enligt 9 § abortlagen (1974:595) kan t.ex. den som utan att vara
behörig att
utöva läkaryrket uppsåtligen utför abort på annan, dömas för illegal
abort till
böter eller fängelse högst ett år. Åsidosätter läkare sin skyldighet
enligt
lagens 10 § att enligt 4 § omedelbart underställa Socialstyrelsens
prövning en
vägran att utföra abort döms till böter eller fängelse i högst sex
månader. På
samma sätt döms enligt 10 § den läkare som utför abort efter artonde
havandeskapsveckan utan att ha Socialstyrelsens tillstånd till
åtgärden.
Straffbestämmelser finns också i 12 § transplantationslagen
(1975:190 senaste
lydelse 1989:13) och i 8 § steriliseringslagen (1975:580).
Utövar läkare, vars legitimation har återkallats eller vars
behörighet eljest
har upphört, eller läkare, som har begränsad behörighet, obehörigen
och mot
ersättning läkaryrket, döms han enligt 10 § lagen (1984:542) om
behörighet att
utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. till böter eller fängelse
högst sex
månader. Till samma straff döms den som obehörigen och mot ersättning
utövar
tandläkaryrket.
Om en läkare, tandläkare eller veterinär missbrukat behörigheten
att ordinera
eller beställa narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller
teknisk sprit får
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd förbjuda eller föreskriva
särskilda
begränsningar i fråga om utlämnandet (6 § lagen (1992:860) om
kontroll av
narkotika och 5 § förordningen (1963:654) om försäljning från apotek
av
alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m.m.). Den som bryter mot
en sådan
föreskrift kan när det gäller narkotika dömas till böter eller
fängelse högst
ett år (13 § första stycket 3 lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika) och när
det gäller alkoholhaltiga medel till böter (8 § förordningen
(1963:654) om
försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk
sprit, m.m.).
Slutligen finns ett offentligrättsligt disciplinansvar som innebär
att hälso-
och sjukvårdspersonal står under statlig tillsyn och att fel eller
försummelser
kan prövas i en särskild nämnd, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN), vars
verksamhet beskrivs närmare i avsnitt 4.4.
Disciplinpåföljderna är varning och erinran. Varning är en
allvarligare
påföljd än erinran. Det bakomliggande syftet med disciplinpåföljd är
att
upprätthålla en hög patientsäkerhet. Den felande uppmärksammas på att
han eller
hon i ett visst fall har handlat på ett sätt som inte kan godtas.
Påföljden
skall vara en påminnelse om att ett sådant handlande inte får
upprepas i
framtiden. Den skall också ha en allmänpreventiv funktion genom att
den
uppmärksammar andra yrkesutövare på vad som är rätt och fel vid
utövning av
hälso- och sjukvårdsverksamhet.
Återkallelse av legitimation är den mest ingripande och vittgående
åtgärd som
kan vidtas mot en legitimerad yrkesutövare. Genom återkallelsen
förhindras den
som inte längre kan utöva yrket på ett tillfredsställande sätt att
vara verksam
i yrket eller att uppträda under den särskilda kompetensgaranti som
legitimationen innebär. Rättsverkningarna av en återkallelse blir
olika för
olika yrkeskategorier. Således får en läkare, tandläkare eller
barnmorska inte
utöva respektive yrke. Obehörigt utövande av läkar- och
tandläkaryrkena är
straffsanktionerat medan detta inte är fallet beträffande
barnmorskeyrket. Alla
tre yrkeskategorierna kan utöva annat yrke inom hälso- och sjukvården
i den
utsträckning detta inte är behörighetsreglerat. Sjuksköterskor och
sjukgymnaster
får fortsätta att utöva yrket. De får dock inte inneha eller
vikariera på tjänst
som sjuksköterska respektive sjukgymnast inom hälso- och sjukvården i
landstingens regi. Däremot finns det inte något hinder mot att arbeta
som t.ex.
undersköterska inom sådan verksamhet eller i enskild vårdverksamhet.
Psykologer,
psykoterapeuter, logopeder, optiker, tandhygienister och
kiropraktiker får utöva
yrket. Det finns inte något legalt hinder för dem att arbeta i
enskild eller
landstingens hälso- och sjukvård. Den som saknar legitimation som
tandhygienist
skall dock ha föreskriven kompetens som tandhygienist, för att få
utöva yrket.
Obehörigt användande av beteckningen legitimerad i förbindelse med
yrkestiteln
är förbjudet och straffsanktionerat.
Av tillsynslagens nuvarande 38 § framgår att HSAN i vissa fall kan
överlämna
ärenden till arbetsgivaren. Detta gäller de fall då det är "uppenbart
att
ärendets behandling i nämnden inte är påkallad från allmän synpunkt
eller för
att tillvarata patienternas rätt". Detta innebär enligt förarbetena
(prop.1978/79:220 s. 66) att de disciplinärenden som kan komma i
fråga är fel
som "uteslutande eller till övervägande hänför sig till det interna
anställningsförhållandet och inte till vården av patienter".
Fall då offentligrättsliga regler för yrkesutövning har åsidosatts
torde
endast undantagsvis kunna överlämnas till arbetsgivaren och det skall
då vara
uppenbart att ärendets behandling i HSAN inte är påkallad från allmän
synpunkt.
En sådan omständighet som att felet vållat skada eller annan
olägenhet av
betydelse talar enligt förarbetena (prop. 1978/79:220 s. 66) mot ett
överlämnande och av lagtexten framgår att ett sådant fall som regel
inte får
överlämnas.
Exempel på fall som kan överlämnas är för sen ankomst,
åsidosättande av
tjänsteföreskrifter som t.ex. rökningsförbud, olämpligt uppträdande
mot
arbetskamrater o. dyl.
Förfarandet i HSAN kompletteras av den verksamhet som bedrivs av
landstingens
förtroendenämnder. Dessa nämnder inrättades på försök år 1980.
Verksamheten har
förlängts i omgångar och har genom lag (1992:563) om
förtroendenämndsverksamhet
inom hälso- och sjukvården m.m. permanentats år 1992. Lagen omfattar
numera den
hälso- och sjukvård och den tandvård som ett landsting eller en
kommun ansvarar
för enligt hälso- och sjukvårdslagen eller tandvårdslagen. Nämndernas
uppgift är
att främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och
sjukvårdspersonalen
samt att åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena kräver.
I prop. 1991/92:148 s. 13 och 14 anförde föredragande statsrådet
bl.a.
följande:
Patienter som klagar över något förhållande inom hälso-och
sjukvården är inte
alltid i första hand intresserade av att någon disciplinär åtgärd
vidtas mot
personalen inom hälso- och sjukvården. En hel del patienter tar
kontakt endast
i syfte att få ersättning för skador som de anser har uppkommit i
samband med
vård och behandling
- - -
Andra klagomål och förfrågningar från patienter ochderas anhöriga
har inte
sällan sin grund i missförstånd eller bristande information till den
enskilde.
En ytterligare kontakt med personalen kan många gånger vara
tillräcklig för att
komma till rätta med problemen.
Problem kan också lösas genom att en missnöjd patient hänvisas
till en annan
läkare eller genom att fortsatt vård ges på ett annat sjukhus. När
personalen
inom vården av något skäl inte själv kommer till rätta med
patientens klagomål
har förtroendenämnderna en viktig roll som förmedlare av kontakter
och
information.
Genom sin ställning har nämnderna också goda möjligheter att på
det lokala
planet ta initiativ till eller annars verka för de ändringar inom
vården som
bedöms erforderliga. Detta är självfallet av storbetydelse.
Nämnderna utgör inte bara ett viktigt komplement till landstingens
hälso- och
sjukvård. För de statliga organ dit patienter ofta vänder sig med
klagomål och
synpunkter - t.ex. hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) eller
Socialstyrelsen - är det värdefullt att kunna hänvisa patienterna
till personer
nära hemorten, som har en mer direkt möjlighet att hjälpa till eller
förmedla
kontakter. Denna möjlighet har också kommit att utnyttjas i ökad
utsträckning.
- - -
Mot bakgrund av vad jag nu sagt anser jag sammanfattningsvis att
förtroendenämndsverksamheten fyller en viktig funktion inom hälso-
och
sjukvården genom att främja kontakterna mellan patienter och hälso-
och
sjukvårdspersonal samt informera och hjälpa patienter. Denna
verksamhet bör
därför fortsätta och vidareutvecklas.
Föredragande statsrådet ansåg inte att det var lämpligt att införa
en
bestämmelse som innebär en skyldighet för nämnderna att handha även
frågor
rörande enskilt bedriven verksamhet. Liksom beträffande
omsorgsverksamheten för
utvecklingsstörda m.fl. borde istället varje sjukvårdshuvudman själv
få avgöra
om en sådan utvidgning av förtroendenämndsverksamheten skall ske.
Särskilt inom
storstadsområdena kan det dock enligt detta uttalande vara motiverat
att den
nämnd som ansvarar för förtroendenämndsverksamheten har möjlighet att
förmedla
hjälp också till patienter som ges enskild vård. Ges en sådan
möjlighet bör
nämnden, särskilt såvitt gäller uppgiften att ta initiativ till
önskvärda
förändringar inom vården, vara lyhörd för att man då har att göra med
en
verksamhet med annat än kommunalt huvudmannaskap. Sådan vård som
bedrivs av
enskilda vårdgivare efter avtal med ett landsting måste däremot
enligt samma
uttalande anses ingå i nämndernas lagreglerade kompetensområde.
I gällande rätt finns inte några särskilda regler om ersättning för
skador som
uppstått genom felaktig medicinsk behandling. Detta innebär att
sjukvårdshuvudmännens och andra vårdgivares skadeståndsansvar skall
bedömas
enligt bestämmelserna i skadeståndslagen, (1972:207, SkL). Det är den
skadelidandes sak att bevisa om fel eller försummelse förekommit i
samband med
att en behandlingsskada uppkommit oberoende av om den som vållat
skadan är
enskild vårdgivare eller anställd hos en vårdgivare. Enligt 2 kap 1 §
SkL skall
var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat personskada i
princip
ersätta denna. Enligt 3 kap. 1 § samma lag åligger det arbetsgivaren
att svara
för bl.a. personskada eller sakskada, som en arbetstagare vållat
genom fel eller
försummelse i tjänsten. En patient som råkat ut för skador utan att
någon
anställd gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten kan
således
inte vända sig mot arbetsgivaren för att få ersättning. Sedan den 1
januari 1975
har dock de offentliga sjukvårdshuvudmännen på frivillig grund åtagit
sig att
lämna ersättning för behandlingsskada i direkt samband med hälso- och
sjukvård
enligt bestämmelser som utarbetats i samråd med de större svenska
försäkringsbolagen. Ersättningsåtagandet har försäkrats hos ett
försäkringskonsortium, Konsortiet för Patientförsäkring. Motsvarande
försäkring
tecknas även av andra offentliga och privata vårdgivare. Ersättning
enligt
Patientförsäkringens villkor lämnas utan att den skadelidande behöver
bevisa att
skadan vållats genom fel eller försummelse. En skada som ersätts av
försäkringen
kallas behandlingsskada och som sådan anses endast skada eller annan
komlikation
som är av kroppslig art. En grundprincip är att försäkringen gäller
skada som är
en följd av beslut eller åtgärder från sjukvårdens sida. I begreppet
hälso- och
sjukvård ingår bl.a. tandvård. Utanför tillämpningsområdet faller
som regel
sjukdoms- och skaderisker som inte kan förebyggas eller påverkas av
sjukvården.
Om en behandling är medicinskt motiverad och den utförs på ett
riktigt sätt, är
en uppkommen skada till följd av behandlingen ersättningsbar endast
om denna
kunnat undvikas genom ett annorlunda utförande av den valda
behandlingsmetoden.
Krav på ersättning för behandlingsskada måste framställas inom tre
år från den
tidpunkt då skadan först visade sig, dock inte senare än tio år från
den
tidpunkt då den åtgärd som orsakade skadan vidtogs. En särskild
patientskadenämnd prövar principiella eller tvistiga
ersättningsfrågor.
Patientförsäkringen är för närvarande föremål för utredning (S
1992:11).
Kommittén skall med beaktande av utvecklingen inom hälso- och
sjukvården och av
de ändrade förutsättningar som EES-avtalet och ett medlemskap i EU
kommer att
innebära, föreslå de förändringar som krävs för att garantera
patienterna en
fortsatt rätt till ersättning vid behandlingsskador inom hälso- och
sjukvården
enligt de principer som gäller i dag (Dir. 1992:101). På grund av den
nya
konkurrenslagen har Konsortiet för Patientförsäkring sagt upp
samtliga avtal om
patientförsäkring. Övergångsvis kommer dock avtalen för landstingen
och staten
att gälla.
26
Patientförsäkringen kompletteras sedan den 1 juli 1978 av en
läkemedels-
försäkring tecknad av samtliga företag som tillverkar eller
importerar i Sverige
saluförda läkemedel.
4.3 Tillsyn
4.3.1 Verksamhetstillsyn
Verksamhetstillsynen avser hälso- och sjukvårdsverksamheten som sådan
och
bedrivs i förhållande till vårdproducenterna, dvs. landsting,
kommuner och i
viss omfattning enskilda vårdgivare.
Verksamhetstillsynen har stor betydelse för patienter inom hälso-
och
sjukvården både direkt och indirekt genom den bevakning av hälso- och
sjukvårdens allmänna kvalitet som härigenom sker. En aktiv
verksamhetstillsyn är
avgörande för att säkerställa att vården har en god och jämn kvalitet
då
individen ofta kan ha svårt att själv bedöma en behandlings relevans
eller
utfall.
Tillsynen över den allmänna hälso- och sjukvårdsverksamheten enligt
hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763, HSL) utövas av Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen skall
i sitt tillsynsarbete kontrollera verksamhetens kvalitet och säkerhet
och bevaka
den enskildes rättigheter. Styrelsen skall också följa upp och
utvärdera
verksamheten mot bakgrund av de mål som statsmakterna har fastställt.
Verksamhetstillsynen för annan offentligt bedriven hälso- och
sjukvård sker
inom ramen för respektive huvudmans ansvarsområde. Således har
Kriminal-
vårdsstyrelsen ansvaret för och utövar verksamhetstillsynen över den
hälso- och
sjukvård som ges vid kriminalvårdsanstalter. Skolverket har på
motsvarande sätt
ansvaret för skolhälsovården. När det gäller radiologiskt arbete
bl.a. vid
sjukhusen svarar Strålskyddsinstitutet för tillsynen. Försvarets
sjuk-
vårdsstyrelse har tillsynsansvaret för den hälso- och
sjukvårdsverksamhet som
bedrivs inom försvaret. Slutligen har Läkemedelsverket tillsyn över
tillverkning
och beredning av läkemedel medan Socialstyrelsen har tillsynen över
förskrivning
och användning av sådana.
Såväl sluten som öppen hälso- och sjukvård kan bedrivas i enskild
regi. De
bestämmelser som finns för enskild vård syftar i regel till att
skydda de
vårdsökande. Regler som avser själva vårdverksamheten förekommer
mycket
sparsamt. För enskilt bedriven sluten vård finns som tidigare nämnts
bestämmelser i Kungl. Maj:ts stadga (1970:88) om enskilda vårdhem
m.m., den s.k.
vårdhemsstadgan. De inrättningar som omfattas av denna stadga är av
mycket
skiftande karaktär. Förutom vårdhem för somatisk och psykiatrisk
långtidsvård
med i huvudsak omvårdnadsinriktning, omfattas även enskilda
inrättningar vid
vilka man ger mycket kvalificerad medicinsk behandling fullt
jämförbar med
specialistvården inom den allmänna hälso- och sjukvården. Antalet
privata
inrättningar av denna karaktär är dock mycket begränsat. Även
verksamheten vid
konvalescenthem och hälsovårdshem omfattas av vårdhemsstadgan.
Av vårdhemsstadgan framgår att fyra myndigheter är inkopplade i
tillsynen;
Socialstyrelsen, länsstyrelsen i det län där vårdhemmet är beläget,
den sociala
nämnd som kommunen bestämmer och Skolverket. Socialstyrelsen ansvarar
för den
medicinska verksamhetstillsynen.
Även vårdhemsstadgan har varit föremål för översyn och ärendet
bereds för
närvarande inom regeringskansliet. Dessa frågor behandlas vidare i
avsnitt 5.2.
4.3.2 Individtillsyn
Socialstyrelsen utövar även den s.k. individtillsynen, varmed avses
tillsynen
över enskilda yrkesutövare inom hälso- och sjukvården. Bestämmelser
härom finns
i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl.
(tillsynslagen). Tre grupper av hälso- och sjukvårdspersonal omfattas
av
tillsynslagen. Den första gruppen är personal vid sjukhus och andra
inrättningar
för öppen och sluten vård av patienter som drivs av det allmänna, av
enskilda
med bidrag från det allmänna eller efter särskilt tillstånd. Den
andra gruppen
omfattar de legitimerade yrkesutövare som i annat fall meddelar vård
till
patienter utanför de nämnda inrättningarna samt den personal som
biträder sådana
yrkesutövare i vården. Till den tredje gruppen hör den personal som
arbetar med
läkemedel inom detaljhandeln. Lagen gäller också för
tandvårdspersonal.
Socialstyrelsen har av regeringen bemyndigats att föreskriva att även
andra
grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården skall omfattas av
lagen.
Föreskrifter har meddelats beträffande larmoperatörer och därmed
jämställd
personal verksam vid SOS Alarmering AB och arbetsterapeuter (SOSFS
1987:3
respektive 1987:23).
Tillsynslagen är inte tillämplig på vårdutbildad personal i annat
än vårdande
funktioner. Sålunda omfattas inte förtroendeläkare vid de allmänna
försäkringskassorna och läkare, tandläkare eller sjuksköterskor vid
t.ex.
myndigheter. Personal som arbetar vid Rättsmedicinalverkets
rättsmedicinska
eller rättskemiska avdelningar omfattas inte heller av tillsynslagen.
Tillsynslagen avser den individuellt inriktade vården för att
förebygga, spåra
upp, utreda eller behandla sjukdom, skada eller kroppsfel samt vård i
samband
med förlossning. Hit räknas också utfärdande av intyg och avgivande
av
utlåtanden m.m. Enligt avgörande av Regeringsrätten skall även
ärenden som rör
omhändertagande av avlidna personer prövas då det gäller åtgärder som
vidtagits
av hälso- och sjukvårdspersonal i deras yrkesutövning (se
Regeringsrättens
årsbok 1986 ref 92).
Socialstyrelsen kan anmäla till HSAN frågor om disciplinansvar och
återkallelse av legitimation.
4.4 Närmare om Socialstyrelsens tillsynsverksamhet
Tillsynen över hälso- och sjukvården åvilar som tidigare framgått
Socialstyrelsen. Detta gäller såväl verksamhetstillsynen avseende
landstingens
och kommunernas hälso- och sjukvård, enligt 27 § HSL, som tillsynen
över hälso-
och sjukvårdspersonalen, enligt 2 § tillsynslagen. Enligt 16 §
tandvårdslagen
(1985:125) har Socialstyrelsen tillsyn även över tandvården och
enligt 3 §
stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m. över sådana vårdhem.
Socialstyrelsen har fram till den 1 januari 1990 varit lokaliserad
till
Stockholm och, i fråga om läkemedelsavdelningen, till Uppsala.
Avdelningen har
brutits ut och bildar numera en självständig myndighet,
Läkemedelsverket. I
propositionen (1989/90:13) om Socialstyrelsens framtida roll,
uppgifter och
inriktning föreslogs inrättande av regionala enheter inom
Socialstyrelsen med
ett primärt ansvar för handläggning av patient- och
anmälningsärenden. Riksdagen
beslutade i enlighet med regeringens förslag. De ursprungliga fem
enheterna,
lokaliserade till Malmö, Jönköping, Örebro, Stockholm och Umeå,
utökades i
oktober 1993 med en sjätte enhet i Göteborg.
I förordningen (1982:772) om skyldighet att anmäla vissa allvarliga
skador
m.m. i hälso- och sjukvården åläggs landsting och kommuner en
anmälningsskyldighet. Förordningen anger att anmälan snarast skall
göras till
Socialstyrelsen om en patient i samband med vård eller behandling
inom ett
landstings eller en kommuns hälso- och sjukvård drabbats av eller
utsatts för
risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom. Landstinget
respektive
kommunen ansvarar för att sådan anmälan görs och för att de uppgifter
som kan
vara av betydelse för utredningen i ärendet lämnas till
Socialstyrelsen.
Landstinget och kommunen skall lämna uppgift till Socialstyrelsen om
vem som
svarar för att anmälningsskyldigheten fullgörs.
Under budgetåret 1992/93 gjordes 1 369 anmälningar. Detta innebar
en ökning
med närmare 50 procent sedan föregående år. Under 1993 har ökningen
fortsatt. På
årsbasis kalenderåret 1993 räknar Socialstyrelsen med ca 1 500
anmälningar.
Av anmälningarna budgetåret 1992/93 avsåg 587 kommunal vård. Denna
siffra
antyder att en viktig delförklaring till de kraftigt höjda
anmälningstalen är
tillkomsten av funktionen medicinskt ansvarig sjuksköterska enligt 24
§ HSL.
Denna reform förklarar dock långt ifrån hela ökningen. En annan
viktig
förklaring kan vara att de förbättrade resurserna för
Socialstyrelsens tillsyn
och de förändrade arbetsformerna, bl.a. tillkomsten av de regionala
tillsynsenheterna, ökat trovärdigheten i tillsynsarbetet och därmed
också
benägenhet i vården att utnyttja anmälningsinstrumentet.
Socialstyrelsen har givit ut föreskrifter och allmänna råd (SOSFS
1991:34) om
fullgörandet av anmälningsskyldighet till Socialstyrelsen i fråga om
allvarliga
skador och sjukdomar och risker härför som inträffat i hälso- och
sjukvården.
Huvudsyftet med anmälningskyldigheten anges vara att utifrån
framkomna
erfarenheter av tillbud och skador i hälso- och sjukvården vidta
förebyggande
åtgärder och därmed höja patientsäkerheten och vårdens kvalitet.
Genom dessa
föreskrifter och allmänna råd utvidgas skyldigheten att anmäla till
att avse en
"i princip generell" sådan. Anmälan skall således ske oavsett om
verksamheten
bedrivs av landsting, kommuner eller i privat regi. Vid enskilda
vårdhem är det
vårdhemsläkaren som är anmälningsskyldig. I annan verksamhet där
flera
legitimerade yrkesutövare gemensamt deltar kan en av dessa utses till
rapporteringsskyldig befattningshavare gentemot Socialstyrelsen. I
vissa fall
måste rapport ske direkt från den för vården och behandlingen
ansvarige
yrkesutövaren till Socialstyrelsen. I föreskrifterna anges exempel på
när
rapportering skall ske. Beträffande fallskador och inträffade
självmord inom
hälso- och sjukvården stadgar Socialstyrelsen inskränkningar i
anmälningsskyldigheten för vissa fall.
Socialstyrelsen har med utgångspunkt i den preventiva inriktning
som var
grunden för HSL själv genomfört en omfattande reformering av
tillsynsarbetet.
Ett viktigt inslag är att Socialstyrelsens företrädare i stor
omfattning och i
nära anknytning till en inträffad riskhändelse besöker den
vårdinstitution
varifrån en anmälan gjorts. I samband därmed eftersträvas ett samspel
mellan
styrelsen och vårdsinstitutionen för att dels finna en förklaring
till det
inträffade, dels finna en nyordning på vårdinstitutionen som
förhindrar ett
upprepande. Ett uttryck för omfattningen av denna nyordning är att
Socialstyrelsen år 1989 gjorde färre än 10 besök i vården i samband
med
tillsynsarbetet, medan antalet besök under budgetåret 1992/93
översteg 500.
Den preventiva inriktningen har också varit grunden för den
successiva
uppbyggnaden av en riskdatabas inom Socialstyrelsen, där en
systematisk
registering sker av anmälningsfallen för att skapa grunden för en
förbättring av
återinformationen kring riskfrågorna till hälso- och sjukvårdens
företrädare.
Riskdatabasen som planeras vara i reguljär drift under år 1994
kompletteras med
en meddelandeserie från Socialstyrelsen "RiskRonden" i vilken en
analys av
principiellt viktiga skador och tillbud görs som utsänds till vårdens
företrädare för att förbättra möjligheten att tidigt agera mot
systematiska
säkerhetsproblem i vården. RiskRonden har utkommit sedan september
1991.
En likartad inriktning har det tematiska tillsynsarbetet som
Socialstyrelsen
inlett. Utan föregående anmälan granskar därvid styrelsen
arbetsmetoder, eller
institutioner och vårdpersonal. En studie har omfattat fallskadorna i
vården, en
annan har avsett äldre läkare, en tredje har granskat bemanningen och
beredskapsnivån i sjukhusens akutmottagningar. För närvarande
genomförs en
tematisk granskning av förlossningsvården.
Den principiellt viktigaste insatsen i förnyelsen av arbetet för
kvalitet och
säkerhet i vården, där tillsynen är ett viktigt inslag, är
Socialstyrelsens
föreskrifter om kvalitetssäkring i vården. Enligt dessa finns nu en
skyldighet i
alla delar av den svenska hälso- och sjukvården att bedriva ett
systematiskt
kvalitetssäkringsarbete. Arbetet skall innebära en ständigt pågående
uppföljning
av de egna resultaten i vården, en systematisk dokumentation och
åtgärder för
tidig korrektion av brister. Föreskrifterna innebär ett mycket
viktigt skifte i
grundläggande synsätt på kvalitetsfrågorna genom att den lägger ett
uttalat
ansvar på all legitimerad personal, lägger ett kvalitets- och
säkerhetsansvar i
arbetsledningen och anger kvalitetsarbetet som en del av vårdarbetet
som således
därmed måste ges ekonomiskt utrymme från huvudmannens sida.
Det omfattande reformarbetet inom tillsynen och inom kvalitets- och
säkerhetsarbetet breddas nu till att också omfatta det
medicinsk-tekniska
området.
Även om således beredskapen för att hantera sjukvårdens kvalitets-
och
säkerhetsfrågor i dag får anses kraftigt förbättrad innebär detta
emellertid
inte att en tillfredsställande situation uppnåtts. De amerikanska
studier av
vårdskador som utgjort en viktig utgångspunkt för Socialstyrelsens
eget
reformarbete indikerar att antalet allvarliga vårdskador i Sverige
kan antas
kraftigt överskrida antalet anmälda vårdskador. Mörkertalets storlek
är mycket
svårt att bedöma, men de tal som förefaller möjliga på grundval av de
amerikanska studierna överstiger de anmälda med en faktor på 10 till
20.
Socialstyrelsen överväger för närvarande att i samarbete med Svenska
Läkaresällskapet genomföra en svensk studie för att mera säkert kunna
bedömma
insatsbehovet på området åtgärder för patientens säkerhet i
vårdarbete.
Socialutskottet har i en promemoria den 28 april 1992 funnit att
det kan vara
lämpligt att riksdagens revisorer överväger att granska
handläggningen av
ärenden om disciplinärt ansvar och återkallelse av legitimation m.m.,
framförallt Socialstyrelsens roll och samspelet mellan styrelsen och
HSAN.
Riksdagens revisorer har den 27 januari 1993 med anledning härav
avgivit en
rapport "Disciplinärenden inom hälso- och sjukvården, beslutsunderlag
1992/93:9".
4.5 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) har till uppgift att pröva
frågor om
disciplinpåföljd och om behörighet för hälso- och sjukvårdspersonal
m.m. enligt
tillsynslagen. HSAN skall i anmälda fall pröva hur hälso- och
sjukvårdspersonalen har utövat sitt yrke och i förekommande fall
besluta om
disciplinpåföljd eller återkallelse av legitimation m.m. Genom
nämndens beslut
klargörs samtidigt vad som är godtagbart eller inte godtagbart inom
hälso- och
sjukvården samt tandvården. Nämndens arbetsuppgifter och organisation
framgår av
tillsynslagen samt av förordningen (1988:1240) med instruktion för
hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.
Disciplinärenden skall prövas av HSAN på anmälan av Socialstyrelsen
eller av
den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv kan
anmäla saken, en
nära anhörig till denne eller på anmälan av JO eller JK. Frågor om
återkallelse
av legitimation och andra frågor om begränsning av legitimerade
yrkesutövares,
och i visst fall icke-legitimerade yrkesutövares, behörighet tas upp
av HSAN på
anmälan av Socialstyrelsen, på ansökan av den som saken gäller, samt
i vissa
fall på anmälan av JO eller JK.
HSAN inrättades den 1 juli 1980 och ersatte då medicinalväsendets
ansvarsnämnd
som var knuten till Socialstyrelsen. HSAN blev en egen självständig
myndighet.
Syftet med att göra nämnden till en egen myndighet var att den skulle
få en
fristående ställning i förhållande till de olika intressenterna inom
hälso- och
sjukvårdsområdet. Detta skulle öka rättstryggheten för den enskilde
patienten
och stärka allmänhetens och personalens förtroende för nämndens
saklighet och
opartiskhet.
HSAN består av en ordförande och åtta andra ledamöter. Dessa utses
av
regeringen för tre år. Ordföranden och ersättare för denne skall vara
erfarna i
domarvärv. Övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och
sjukvård.
Av ledamöterna utses en efter förslag av Landstingsförbundet och en
på förslag
av vardera Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen SACO/SR (numera
SACO). De
fyra återstående skall utses bland personer som kan anses företräda
allmänhetens
intresse. Det har blivit praxis att utse dessa fyra efter förslag
från de
politiska partierna i riksdagen. För varje ledamot skall det utses
ett
tillräckligt antal ersättare. För dessa gäller samma
behörighetsvillkor och
mandattider som för de ordinarie ledamöterna.
Vid nämnden finns enligt instruktionen för HSAN ett kansli som leds
av en
chef. Regeringen har i mars 1993 förordnat ordföranden att utan
hinder av
föreskrifterna i instruktionen vara generaldirektör och tillika chef
för HSAN
till utgången av mars 1999. Kanslichefstjänsten har lämnats vakant.
Instruktionen ses för närvarande över.
De ärenden som HSAN skall pröva framgår av 19 § tillsynslagen.
Nämnden skall
handlägga och pröva frågor om fel eller försummelse i yrkesutövningen
av hälso-
och sjukvårdspersonalen.
Huvuddelen av anmälningarna kommer från patienter. Socialstyrelsen
svarar för
omkring en tiondel av alla ärenden medan JO och JK svarar för en
ytterst liten
del av den totala ärendemängden.
Om HSAN finner att fel eller försummelse, som innebär ett
åsidosättande av vad
yrkesutövningen kräver, har förekommit kan nämnden tilldela den
felande
disciplinpåföljd i form av erinran eller den strängare påföljden
varning.
Nämnden prövar också frågor om återkallelse av legitimationer eller
annan
behörighet att utöva yrket. Detta kan aktualiseras av
Socialstyrelsen om en
legitimerad yrkesutövare varit grovt oskicklig vid utövningen av sitt
yrke eller
på annat sätt visat sig olämplig att utöva yrket. Detsamma gäller om
han på
grund av sjukdom eller annan liknande omständighet - såsom missbruk
av alkohol
eller narkotika - inte kan utöva sitt yrke tillfredsställande. I det
sistnämnda
fallet kan HSAN förordna om läkarundersökning och om interimistisk
återkallelse
av legitimationen i avvaktan på resultatet av en undersökning.
Nämnden kan vidare enligt 6 § andra stycket lagen (1992:860) om
kontroll av
narkotika respektive enligt 5 § förordningen (1963:654; i dess
lydelse enligt
1987:1006) om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och
teknisk
sprit m.m. om det finns grundad anledning att anta att en läkare,
tandläkare
eller veterinär missbrukat sin behörighet att förordna narkotiska
eller
alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit, efter omständigheterna
antingen
förbjuda att sådana läkemedel lämnas ut på förordnande av läkaren,
tandläkaren
eller veterinären eller föreskriva särskilda begränsningar i fråga om
utlämnandet. Beslut av detta slag kan således, trots att ändamålet
med det är
att begränsa yrkesutövares förskrivningsrätt, i första hand anses
riktat till
apotekspersonalen.
Nämnden prövar även frågor om meddelande av ny legitimation efter
återkallelse
och om upphörande av begränsning av förskrivningsrätt.
Antalet ärenden som inkommer till HSAN har stadigt ökat. Även
antalet avgjorda
ärenden har ökat och de genomsnittliga handläggningstiderna
förkortats under
senare tid. Målsättningen är att den genomsnittliga
handläggningstiden under de
närmaste åren skall förkortas till högst sex månader. HSAN har under
hand
redovisat att 1 962 ärenden har avgjorts under budgetåret 1992/93.
Under
budgetåret inkom 1 933 nya anmälningar. Kostnaden per ärende uppgick
under
budgetåret 1992/93 till drygt 7 800 kr.
HSAN:s beslut kan överklagas hos Kammarrätten i Stockholm. Behöriga
att
överklaga ett slutligt beslut av HSAN är Socialstyrelsen samt, om
beslutet gått
honom emot, anmälare och annan som beslutet angår, såsom den anmälde
själv.
Socialstyrelsen har i sin roll som tillsynsmyndighet enligt
tillsynslagen och
hälso- och sjukvårdslagen en generell rätt att överklaga HSAN:s
slutliga beslut
för att tillvarata allmänna intressen. I 7 § lagen (1986:765) med
instruktion
för Riksdagens ombudsmän och 7 § lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn
finns också bestämmelser som ger JO respektive JK rätt att överklaga
beslut om
disciplinansvar eller behörighetsfråga med anledning av fel i
yrkesutövningen.
Kammarrättens beslut kan enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291)
överklagas
hos Regeringsrätten. Prövningen hos Regeringsrätten förutsätter
prövningstillstånd, såvida inte JO eller JK för talan.
Domstolsutredningen föreslår i sitt betänkande (SOU 1991:106) att
beslut av
HSAN skall överklagas till Länsrätten i Stockholms län.
Talan mot beslut av HSAN som inte är slutliga får endast föras av
den som
beslutet angår om detta gått honom emot. Exempel på sådana beslut är
beslut om
läkarundersökning som ett led i en utredning om eventuell
återkallelse av
legitimation och beslut om interimistisk återkallelse av
legitimation.
Huvuddelen av de ärenden som avgörs av HSAN kräver beslut av
nämnden i dess
helhet. Ordföranden kan emellertid ensam fatta beslut i frågor som
inte
innefattar slutligt avgörande i sak, såsom avgöranden om avvisning av
ärende,
preskription och vissa andra frågor. Även beslut som innebär att ett
ärende om
disciplinansvar avgörs i sak får fattas av ordföranden ensam, om
beslutet inte
gäller en fråga av principiell beskaffenhet och grundad anledning
finns att anta
att ärendet inte skulle kunna leda till någon disciplinpåföljd.
37
5 Behov av förändringar
5.1 Generella utvecklingstendenser
Utvecklingen inom hälso- och sjukvården har medfört att det
befintliga
regelverket måste omprövas. Tillsynsutredningen tillsattes bl.a. mot
bakgrund av
att en rad framställningar och påpekanden hade gjorts om behovet av
att se över
främst lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal
m.fl.
Socialutskottet har vid ett flertal tillfällen framhållit behovet
av en
översyn av tillsynslagen. Fråga har bl.a. uppkommit om reglerna för
förtroendeläkare vid försäkringskassor och försäkringsbolag är
lämpligt
utformade och om personalen inom verksamheten med omsorger om
psykiskt
utvecklingsstörda bör omfattas av tillsynslagen.
Även de förändringar som skett under den tid som gått sedan
utredningen
tillsattes aktualiserar behovet av att förändra tillsynslagen.
Således har
antalet privata vårdgivare ökat samtidigt som nya verksamhetsformer
som
entreprenadverksamhet och personalkooperativ vuxit fram. Konkurrens
mellan olika
vårdgivare inom hälso- och sjukvården blir allt vanligare. Det har
införts
resultatenheter med köp- och säljrelationer och anbudsprövning
tillämpas i allt
högre utsträckning.
Rättssäkerhetsfrågorna har kommit mera i blickpunkten efter vissa
avgöranden
av Regeringsrätten. Antalet ärenden hos Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd
(HSAN) har dessutom ökat kraftigt. Detta ställer högre krav på ett
mera
effektivt förfarande och det är önskvärt att den kompetens som finns
hos HSAN
kan koncentreras till ärenden som motiverar en kvalificerad medicinsk
och
juridisk prövning.
Socialstyrelsens tillsyn har fått en starkare inriktning mot att
upptäcka och
komma till rätta med s.k. systemfel och därmed förebygga olika risker
i vården i
framtiden snarare än att ställa enskilda individer till ansvar.
5.2 Översyn av stadgan om enskilda vårdhem
Tillsynsutredningens förslag rör såväl individtillsynen som
verksamhets-
tillsynen. När det gäller tillsynen av enskild vårdverksamhet ansåg
utredningen
att stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem borde ses över och
förändras.
Regeringen beslutade också i november 1992 att tillsätta en
arbetsgrupp med
uppgift att göra en sådan översyn. Gruppen redovisade sitt arbete i
maj 1993
Enskild vård och omsorg - offentlig tillsyn (Ds 1993:38).
Arbetsgruppens förslag innebär i korthet såvitt avser hälso- och
sjukvården
att den enskilda vårdhemsstadgan upphävs och att tillsynen över den
enskilda
hälso- och sjukvården regleras i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763,
HSL) genom
att Socialstyrelsens verksamhetstillsyn enligt 27 § HSL och
regeringens och
Socialstyrelsens möjlighet att meddela föreskrifter enligt 28 § samma
lag
utvidgas till att omfatta även den enskilda hälso- och sjukvården.
Man föreslår
också bestämmelser som bl.a. innebär en skyldighet att i förväg
anmäla
verksamhet till Socialstyrelsen. Enligt förslaget skall all enskild
hälso- och
sjukvård i tillsynshänseende behandlas på samma sätt. Det skall inte
heller vara
någon skillnad mellan tillsynen över privat och offentlig verksamhet.
Arbetsgruppen anser att det som en yttersta åtgärd även
fortsättningsvis bör
finnas en möjlighet att avstyra verksamhet inom hälso- och sjukvården
som
startat i vederbörlig ordning men som senare visat sig inte fylla
säkerhets-
kraven. Det finns enligt gruppens mening ingen anledning att
inskränka en sådan
möjlighet till att enbart avse sluten vård. Socialstyrelsen bör
därför enligt
förslaget kunna förbjuda att verksamhet fortsätter om fara för
patienternas liv,
personliga säkerhet eller hälsa föreligger.
Arbetsgruppen har pekat på den begränsade rätt till
verksamhetstillsyn som
Socialstyrelsen har då det gäller landstingens och kommunernas hälso-
och
sjukvård. Medan den gällande vårdhemsstadgans 19 § föreskriver att en
myndighet
får kräva de upplysningar som den behöver för sin tillsyn saknas en
motsvarande
bestämmelse i HSL. Tillsynslagen täcker enbart personalens verksamhet
men
däremot inte de tillsynsåtgärder som gäller verksamhetens
organisation,
bemanning m.m. där uppgifter kan behövas från exempelvis en
administrativ chef.
När det gäller socialtjänsten har man föreslagit att det skall
finnas en
medicinskt ansvarig sjuksköterska även för hälso- och sjukvård i
särskilda
boendeformer i enskild regi samt att enskild hälso- och sjukvård som
ingår i
sådan verksamhet skall omfattas av länsstyrelsens tillsyn. Samråd
skall då ske
med Socialstyrelsen.
Gruppens förslag har remissbehandlats och frågan bereds för
närvarande i
regeringskansliet. Regeringen har för avsikt att under innevarande
riksmöte
återkomma till riksdagen i den del av förslagen som avser hälso- och
sjukvården.
5.3 Bestämmelser om hälso- och sjukvårdspersonalens
åligganden
Vissa bestämmelser om hälso- och sjukvårdspersonalens åligganden
finns som
framgått i tillsynslagen. Många av de andra bestämmelser som bl.a.
finns i så
kallade instruktioner fastställdes för länge sedan och är numera
otidsenliga.
Den allmänna läkarinstruktionen och den allmänna
tandläkarinstruktionen tillkom
redan på 1960-talet och reglementena för sjuksköterskor och
barnmorskor ännu ett
decennium tidigare. Samtidigt har flera nya övergripande lagar, t.ex.
hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), tillkommit. Det finns därför uttalade
behov både av
att revidera vissa författningar, rensa bort andra och i viss
utsträckning
tillskapa nya bestämmelser som mera överensstämmer med dagens
förhållanden.
38
Nuvarande konstruktion med regler om olika åligganden utspridda i
ett stort
antal författningar gör att det kan vara svårt för den enskilde
yrkesutövaren
att få grepp om sitt eget yrkesansvar. Även patienter kan ha svårt
att få klart
för sig vilka skyldigheter och vilket ansvar hälso-och
sjukvårdspersonalen har.
Det finns ur dessa aspekter skäl - inte minst pedagogiska sådana -
att belysa de
skyldigheter som åvilar hälso- och sjukvårdspersonalen och klarare
ange vad
yrkesansvaret innebär.
6 Överväganden och förslag
6.1 Allmän inledning
Målet för hälso- och sjukvården är en trygg och säker vård av god
kvalitet. Som
ett led för att nå detta mål har bestämmelser ställts upp för
personalens
handlande. Det finns såväl bestämmelser som generellt anger vilka
skyldigheter
var och en har som olika detaljbestämmelser som kan vara av olika
dignitet.
Därutöver finns regler för hur ansvaret skall utkrävas och hur
olämplig personal
genom återkallelse av legitimation skall hindras från att fortsätta
att arbeta
inom hälso- och sjukvården. Den nuvarande regleringen innebär att
såväl de
regler som anger de allmänna skyldigheterna för personalen som regler
av
processuell karaktär är samlade i en och samma författning,
tillsynslagen.
Härutöver finns bestämmelser avseende vissa yrkesutövare och mera
speciella be-
stämmelser spridda i andra författningar.
För att åstadkomma en bättre överskådlighet är det önskvärt att
samla i vart
fall de regler som avser personalens allmänna skyldigheter och
Socialstyrelsens
tillsyn över personalen i en särskild författning. Genom att på detta
sätt bryta
ut de allmänna skyldigheterna och bestämmelserna om Socialstyrelsens
tillsyn och
samla dem i en särskild lag om personalens åligganden kan dessutom de
regler som
avser åtgärder mot den som inte fullgör sina åligganden renodlas och
tas in i en
lag om disciplinpåföljd m.m. Härigenom blir det också möjligt att
bättre
klargöra syftet med och tillämpningsområdet för respektive lag.
Denna konstruktion illustrerar samtidigt att det finns en skillnad
mellan å
ena sidan det ganska vida område som Socialstyrelsens tillsynsansvar
omfattar
och å andra sidan det mer inskränkta område där det finns skäl att
ställa någon
bland hälso- och sjukvårdspersonalen till ansvar i en särskild
offentligrättslig
ordning.
39
6.2 Lagstiftningens syfte
Regeringens förslag: Det övergripande syftet med
föreslagna lagbestämmelser om hälso- och
sjukvårdspersonalens åligganden och om tillsynen
över denna personal är att säkerställa en god
kvalitet i vården och en hög patientsäkerhet samt
att förebygga sådana risker för patienterna som kan
undvikas. Föreslagen lag om disciplinpåföljd m.m. på
hälso- och sjukvårdens område skall tillförsäkra
patienterna en opartisk prövning när de anser sig
ha fått felaktig vård eller behandling inom hälso-
och sjukvården. Lagen skall också tillförsäkra den
utpekade personalen rättsäkerhet i förfarandet.
Regeringens bedömning: Lagstiftningen bör
utformas så att Socialstyrelsens ansvar för tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning
klart framgår samtidigt som den preciserar vilka
ärenden som bör överlämnas till Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd. Socialstyrelsens tillsynsansvar bör
vara betydligt mer vidsträckt än att avse enbart
det område som kan bli föremål för disciplinpåföljd. I
syfte att stärka kvalitet och patientsäkerhet bör
det förebyggande arbetet ges ökad vikt. En ökad
rapportering av tillbud och händelser som
inneburit en risk för patienten bör eftersträvas så
att erforderliga åtgärder kan vidtas och den
erhållna kunskapen spridas vidare i hälso- och
sjukvården. Utredningens förslag: Tillsynslagens
grundläggande syfte bör vara att främja hälso- och
sjukvårdens kvalitet och patienternas trygghet och
säkerhet i vården. Tillsynslagen bör också tillförsäkra
patienterna en opartisk prövning, när de anser sig
felaktigt eller orättmätigt behandlade i vården,
samt ge hälso- och sjukvårdspersonalen tillbörlig
rättssäkerhet i det processuella förfarandet hos
HSAN. Dessutom - för att inte helt binda lagens
tillämpning enbart till patientvården - kan lagens
syfte vara att befrämja kvaliteten i allt vad som
åligger hälso- och sjukvårdspersonalen i hälso- och
sjukvården med tonvikt på patienternas trygghet och
säkerhet i vården.
Remissinstanserna: Lagens syfte har berörts i
allmänna ordalag av remissinstanserna.
Rättsmedicinalverket påpekar att lagen utöver vad
utredningen kommit fram till har till syfte att
skapa förtroende för verksamheten. Verket påpekar
vidare den stora betydelse verkets
personalgruppers verksamhet har för rättssäkerheten
och den allmänna säkerheten i samhället och anser
att det bör anges som ett av lagens syften.
Skälen för regeringens förslag och bedömning:
Syftet med nuvarande tillsynslag är delvis oklart.
Detta kan bero på att tillsynslagen omfattar dels
bestämmelser om åligganden för personalen, dels
bestämmelser om tillsyn, dels slutligen
bestämmelser om disciplinpåföljd m.m. och om
proceduren härför. Syftet är delvis detsamma för de
olika bestämmelserna men kan också tänkas skilja sig
när det gäller vissa bestämmelser. Det är t.ex. inte
självklart att alla åligganden för personalen skall
omfattas av disciplinansvaret. Det är därför
nödvändigt att göra klart för sig det närmare syftet
med de olika typerna av bestämmelser.
I hälso och sjukvårdslagen (1982:763) anges de mål
och krav som gäller för sjukvården. Det anges bl.a.
att målet är en god hälsa och en vård på lika villkor
för hela befolkningen. Hälso- och sjukvården skall
bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård.
Med god vård avses särskilt att den är av god
kvalitet och tillgodoser patientens behov av
trygghet i vården och behandlingen. Den skall
vidare vara lättillgänglig, bygga på respekt för
patientens självbestämmande och integritet och
främja goda kontakter mellan patienten och hälso-
och sjukvårdspersonalen. Dessa är de grundläggande
krav som den enskilde skall kunna ställa på vården,
oavsett driftsform och om vården drivs i offentlig
eller privat regi.
Hälso- och sjukvården är en verksamhet som alla är
beroende av och som har stor betydelse för den
allmänna välfärden. Det är av vikt att de krav som
ställs på verksamheten uppfylls. Detta måste
säkerställas från det allmännas sida. Tillsyn utgör,
oavsett vilken tillsyn det gäller, en
kontrollerande funktion; en bevakning av att
arbetet bedrivs så att de för verksamheten
uppställda målen uppfylls och att eventuella
brister korrigeras. Detta gäller också för tillsynen
inom hälso- och sjukvården. Denna strävan har
funnits under flera århundraden. Redan på
1500-talet ansågs det väsentligt att försöka höja
standarden på sjukvården och åtgärder vidtogs för
övervakningen av sjukvården. Tillsynsverksamheten
bedrivs sålunda ytterst för att en så god kvalitet
av vården som möjligt skall kunna uppnås och
bibehållas.
Det är Socialstyrelsen som utövar tillsyn vad
gäller både verksamheten och den enskilde
yrkesutövaren. När det gäller enskilda vårdhem utövas
tillsynen även av andra myndigheter. Det är t.ex.
länsstyrelsen som meddelar tillstånd till den
enskilt bedrivna verksamheten och som utövar den
primära tillsynen.
När det gäller möjligheten att komma till rätta med
olika slags missförhållanden saknas egentliga
sanktionsmöjligheter för Socialstyrelsen inom
området för verksamhetstillsynen. Länsstyrelsen har
däremot för närvarande möjlighet att vidta vissa
sanktioner mot enskilda vårdhem. Länsstyrelsen kan
i vissa fall göra åtalsanmälan, återkalla tillstånd,
ställa särskilda villkor för verksamhetens
bedrivande eller förordna om att personer som
vistas på vårdhem skall förflyttas därifrån. De närmare
förutsättningarna för verksamhetstillsynen är under
utredning och kommer därför inte att behandlas här.
När det gäller individtillsynen kan dock
Socialstyrelsen anmäla att disciplinpåföljd kan
komma i fråga eller att legitimation eller
behörighet kan behöva begränsas eller återkallas. Den
effektivaste kontrollen utövas emellertid av
patienterna. Patienten kommer i direkt kontakt
med sjukvården och kan påtala brister som också kan
visa sig innebära generella säkerhetsrisker.
Beträffande individtillsynen kan emellertid, mot
bakgrund av det övergripande syftet med tillsynen
över hälso- och sjukvården, ifrågasättas om alla fel
som personalen kan begå skall kunna utgöra grund för
disciplinpåföljd. Föredragande statsrådet anförde i
prop. 1978/79:220 s. 23 att "självklart bör
ansvarsnämnden endast handlägga ärenden angå-ende
sådana förseelser som nämnden har särskild kompetens
att bedöma, dvs. sådana som haft betydelse för vården
eller behandlingen." Någon klar avgränsning gjordes
emellertid inte utan det överlämnades till praxis
att avgöra vilka ärenden som skulle kunna komma
ifråga för disciplinpåföljd. Resultatet har blivit
att i princip alla åligganden för hälso- och
sjukvårdspersonalen har ansetts omfattade av
disciplinansvaret oavsett om det har någon
betydelse för patientens säkerhet eller ej. Detta
kan knappast ha varit lagstiftarens avsikt.
Enligt vår mening är det heller inte rimligt att
ett bagatellartat fel, som inom ett annat
verksamhetsområde kanske endast föranleder en
tillsägelse från arbetsgivaren, här skall kunna
utgöra skäl för disciplinpåföljd. Skälet för att ha ett
särskilt disciplinansvar för hälso- och
sjukvårdspersonalen är den stora betydelse det har
för patienternas liv och säkerhet att det inte begås
misstag i själva vården. Detta skäl bortfaller när
det gäller fel av annat slag, t.ex. ovänlighet,
slarv med patienters tillhörigheter o.d. Det är
angeläget att klargöra och begränsa
tillämpningsområdet för hälso- och sjukvårdsperso-
nalens särskilda disciplinansvar så att det inte
kommer att täcka mer än som är motiverat med hänsyn
till patienternas intresse av att få en god och
säker vård.
Regeringen anser som tidigare nämnts att det
yttersta syftet med tillsynen över hälso- och
sjukvården, även individtillsynen, är att bevaka
kvalitet och säkerhet i vården och förebygga risker
för skador för patienterna. Härutöver har självfallet
varje patient ett intresse av att kunna hävda en
rätt till ändamålsenlig och god vård. Det är därför
främst i de fall då patients liv eller hälsa satts i
fara som det finns skäl att kunna göra gällande ett
särskilt ansvar för personalen. I andra fall saknas
enligt vår mening anledning att ha ett mer
vidsträckt ansvar för hälso- och sjukvårdspersonal än
för andra yrkeskatagorier.
De ärenden som HSAN och domstolarna skall pröva
bör alltså i princip begränsas till att avse
förseelser eller felhandlingar som i något avseende
har betydelse för vården och behandlingen av en
patient - fall där man kan hävda att
patientsäkerhetsintresset gör sig gällande.
Hälso- och sjukvårdspersonalens uppgift är att
bota, lindra och trösta. Personalen har ett stort
ansvar när de tar människor i sin vård. Den
enskilde måste kunna känna stort förtroende för
personalens vilja och förmåga att uppfylla sina
uppgifter. Bestämmelser tillkomna för att garantera
patientens säkerhet måste följas. Systemet med
disciplinärt ingripande utgör en garanti för att
detta sker. I övrigt kan förhållandet mellan hälso-
och sjukvårdspersonal och patienter i stor
utsträckning jämföras med förhållandet mellan
socialtjänstpersonal och deras klienter. Något
disciplinärt förfarande liknande det som finns inom
hälso- och sjukvården finns inte inom
socialsektorn. Enligt vår mening bör motsvarande
fel utan anknytning till den medicinska vården som
begås av hälso- och sjukvårdspersonal kunna hanteras
på samma sätt som för personal inom socialtjänsten.
Det särskilda disciplinära ingripandet bör alltså
reserveras för fel som har med personalens
medicinska verksamhet att göra.
Om personalen lämnar ut sekretessbelagda
uppgifter kan det vara mycket kränkande för den
enskilde men det saknar i princip betydelse för
den medicinska vården. Det kan därför göras gällande
att patientsäkerheten inte äventyras av ett
utlämnande. För en adekvat vård krävs emellertid att
den enskilde vågar lämna all information som kan ha
betydelse för den medicinska bedömningen. Även brott
mot tystnadsplikt bör därför kunna prövas enligt
bestämmelserna om disciplinpåföljd för hälso- och
sjukvårdspersonal under förutsättning att det har
anknytning till vården av patienter (jfr 3 § i den
föreslagna disciplinpåföljdslagen). Det skall dock
påpekas att Socialstyrelsen och HSAN har en
skyldighet att anmäla brott till åtal när fängelse är
föreskrivet för brottet. Detta gäller bl.a.
uppsåtligt brott mot tystnadsplikt.
Bemötandefrågor o.d. bör enligt vår mening i
allmänhet kunna behandlas av arbetsgivarna i samma
ordning som gäller för andra arbetstagare och av
förtroendenämnderna. HSAN och domstolarna bör inte
belastas med ärenden som inte kräver särskild
medicinsk eller juridisk kompetens. I fall då
bemötandet haft betydelse för vård eller behandling
bör dock HSAN pröva ärendet. Det kan t.ex. röra sig
om fall där ett ovänligt uppträdande lett till att
patienten dåligt eller inte alls uppfattat en
ordination eller ett medicinskt råd. Motsvarande
bör gälla bemötandet av anhöriga.
Många skäl talar för en sådan ärendefördelning;
- personal inom hälso- och sjukvården bör inte
särbehandlas jämfört med andra arbetstagare annat
än då det är särskilt motiverat med hänsyn till
arbetsuppgifternas natur,
- mera kvalificerade resurser än nödvändigt bör inte
tas i anspråk för prövning av klagomål,
- en lokal förankring ger bättre möjligheter att
reda ut vissa bakomliggande misshälligheter o.d.
- förtroendenämnderna som bara fanns i försöksform
vid tillsynslagens tillkomst har nu fungerat
under mer än ett decennium,
- den enskildes valfrihet har ökat så att den som är
missnöjd med vård och service nu i större
utsträckning än tidigare kan vända sig till en
annan vårdgivare.
Av det tidigare anförda framgår att vad som här
anges vad gäller frågor som inte bör prövas av HSAN
endast avser sådana fall där felet eller förseelsen
varit av sådant slag att den inte haft någon
inverkan på vården eller behandlingen.
När HSAN överlämnar ärenden till en arbetsgivare bör
det stå denne fritt att lämna ärendet vidare till
förtroendenämnden om detta skulle vara lämpligare än
att arbetsgivaren själv handlägger det.
Tillsynen av hälso- och sjukvården har förstärkts
kraftigt de senaste åren. Detta har varit möjligt
genom att Socialstyrelsens uppgifter alltmer har
koncentrerats mot tillsyn, uppföljning och
utvärdering samt kunskapsförmedling. Tillkomsten av
de regionala tillsynsenheterna har varit ett
viktigt led i denna utveckling. Genom en ökad
närhet och kännedom om lokala förhållanden har
tillsynsarbetet kunnat intensifieras, bl.a. i
form av ett ökat antal inspektioner, och kortare
handläggningstider.
Enligt regeringens mening är sambanden mellan
vårdgivarens eget kvalitetssäkringsarbete och
Socialstyrelsens tillsyn starka vilket
ytterligare tydliggjorts genom Socialstyrelsens
föreskrifter om kvalitetssäkring i vården. Genom
dessa föreskrifter åläggs samtliga vårdgivare att
fortlöpande följa upp och dokumentera sina resultat
samt tidigt vidta åtgärder mot eventuella brister.
Kvalitetssäkringsarbetet ställer således krav på att
information om diagnoser, behandlingar och
effekter finns lätt tillgänglig. Vikten av det
arbete som nu pågår, bl.a. inom Socialstyrelsen i
samarbete med företrädare för vårdgivarna, i syfte
att utveckla metoder och modeller för
kvalitetssäkringsarbetet kan inte nog
understrykas.
Antalet anmälningar om inträffade tillbud har,
som framgått tidigare, ökat mycket kraftigt de
senaste åren. Detta till trots torde antalet fall
som inte anmäls vara mycket stort. De
internationella jämförelser som bl.a.
Socialstyrelsen har gjort indikerar att ett stort
antal såväl faktiskt inträffade skadefall av
allvarlig karaktär som händelser som har medfört en
betydande risk för patientens säkerhet inte har
förts vidare till Socialstyrelsen. Enligt
regeringens uppfattning kan detta inte
accepteras. De uteblivna anmälningarna innebär att
viktig kunskap undanhålls. Det förebyggande arbetet
försvåras därmed varför sannolikheten ökar att
liknande tillbud upprepas med en minskad
patientsäkerhet som följd. De uteblivna
anmälningarna innebär vidare att patienten fråntas
sin rätt att få den inträffade händelsen objektivt
belyst och personalens ansvar prövat.
Antalet anmälningar och rapporteringar om
tillbud varierar kraftigt mellan olika vårdgivare.
Detta kan givetvis vara en återspegling av
skillnader i säkerhet och kvalitet. Mycket tyder
dock på att den viktigaste förklaringen är
vårdgivarnas skiftande benägenhet att anmäla
inträffade händelser till Socialstyrelsen. Den
omständigheten att en sådan anmälan kan leda till
att frågan väcks om disciplinpåföljd mot berörd
personal kan härvidlag vara av betydelse. Det
faktum att många anmälningar bygger på att
vårdgivaren måste anmäla sig själv torde sålunda vara
en bidragande förklaring till det stora antalet
uteblivna anmälningar. Antalet anmälningar från
vårdgivare som arbetar ensamma är också mycket litet
vilket styrker antagandet.
Hälso- och sjukvårdens styrning och organisation
är stadd i snabb förändring. En viktig del av det
reformarbete som nu pågår såväl på nationell nivå som
inom flera landsting är att åstadkomma en ökad
valfrihet för patienten. Befolkningen har genom
bl.a. husläkarreformen getts möjlighet att välja var
vården skall ges och av vilken läkare. Detta bör
enligt regeringens mening leda till att
patientens ställning stärks och att vårdens kvalitet
förbättras. I vissa fall kan dock patienten - genom
det informationsunderläge som patienten har i
förhållande till vårdpersonalen - ha svårt att bedöma
vårdens medicinska kvalitet. Tillbud och risker i
vården kanske därmed inte uppmärksammas av
patienten. Konkurrensen mellan olika vårdgivare
kan också enligt vissa bedömare leda till en
minskad benägenhet att anmäla skadefall och tillbud
till Socialstyrelsen, detta då vårdgivaren anser
sig ha anledning att befara att patienternas val
påverkas negativt av anmälan. Socialstyrelsen bör i
sitt tillsynsarbete noga följa om - och i så fall
hur - det pågående reformarbetet inom hälso- och
sjukvården påverkar anmälningsbenägenhet och
vårdinnehåll.
Socialstyrelsens tillsyn omfattar ett betydligt
vidare område än det som kan bli föremål för
disciplinpåföljd. Det övergripande syftet är att
patientens krav på en god och säker vård kan
tillgodoses. Detta innebär att få kännedom om och
förebygga risker kan vara av större betydelse än att
enskilda yrkesutövare ställs till ansvar. Det är
därför enligt regeringens mening av stor vikt att
alla händelser som kan ha inneburit en risk för
patienten rapporteras till Socialstyrelsen. Genom
denna rapportering ges Socialstyrelsen möjlighet
att ur kvalitets- och säkerhetssynpunkt bedöma
olika rutiner och metoder. I de fall
Socialstyrelsen finner det lämpligt kan den vunna
kunskapen återföras till vården generellt, t.ex. i
föreskrifter, allmänna råd och andra former för
kunskapsöverföring. Socialstyrelsen bör också kunna
ingripa i det enskilda fallet genom att föra en
dialog med respektive vårdgivare om vilka åtgärder
som skall vidtas för att uppnå en god kvalitet så
att risker från patientsäkerhetssynpunkt kan
undvikas i framtiden. Det är viktigt att detta
övergripande syfte med Socialstyrelsens tillsyn
markeras för vårdgivarna. Detta bör på ett tydligare
sätt framgå av den nya lagstiftningen.
Socialstyrelsen har i sitt remissvar
uppmärksammat behovet av möjligheter till
ytterligare åtgärder från samhällets sida när en
återkallelse av legitimation framstår som alltför
ingripande men en varning inte är tillräcklig. De
möjliga åtgärder som förs fram av Socialstyrelsen är
bl.a. kraftiga disciplinböter, förbud att utöva
yrket enskilt och föreskrift att stå under uppsikt
av annan läkare. Den åtgärd som Socialstyrelsen
närmast förordar är att yrkesutövaren skall ställas
under "övervakning" av en av Socialstyrelsen
utsedd specialistkompetent läkare. Denne skulle i
sin tur ha skyldighet att rapportera till
Socialstyrelsen om den övervakade yrkesutövarens
verksamhet.
I detta sammanhang vill regeringen peka på de
möjligheter som Socialstyrelsen har att inom ramen
för den föreslagna lagstiftningen särskilt följa
vissa yrkesutövares verksamhet. En varning från
HSAN kan vara ett skäl för att så bör ske.
Socialstyrelsen har själv att avgöra hur denna
tillsyn bör organiseras.
Regeringen är inte beredd att på det
beredningsunderlag som nu föreligger föreslå att
ytterligare disciplinåtgärder från samhällets sida
skall kunna vidtas mot yrkesutövare inom hälso- och
sjukvården. Sådana åtgärder innebär stora ingrepp i
den enskildes möjlighet att utöva sitt yrke.
Utvecklingen bör därför noga följas och de olika
åtgärdernas för- och nackdelar närmare belysas innan
ett eventuellt förslag med denna inriktning kan
läggas.
40
6.3 Allmänna riktlinjer för en ny lagstiftning
ra antalet
uteblivna anmälningar. Antalet anmälningar från
vårdgivare som arbetar ensamma är också mycket litet
vilket styrker antagandet.
Hälso- och sjukvårdens styrning och organisation
är stadd i snabb förändring. En viktig del av det
reformarbete som nu pågår såväl på nationell nivå som
inom flera landsting är att åstadkomma en ökad
valfrihet för patienten. Befolkningen har genom
bl.a. husläkarreformen getts möjlighet att välja var
vården skall ges och av vilken läkare. Detta bör
enligt regeringens mening leda till att
patientens ställning stärks och att vårdens kvalitet
förbättras. I vissa fall kan dock patienten - genom
det informationsunderläge som patienten har i
förhållande till vårdpersonalen - ha svårt att bedöma
vårdens medicinska kvalitet. Tillbud och risker i
vården kanske därmed inte uppmärksammas av
patienten. Konkurrensen mellan olika vårdgivare
kan också enligt vissa bedömare leda till en
minskad benägenhet att anmäla skadefall och tillbud
till Socialstyrelsen, detta då vårdgivaren anser
sig ha anledning att befara att patienternas val
påverkas negativt av anmälan. Socialstyrelsen bör i
sitt tillsynsarbete noga följa om - och i så fall
hur - det pågående reformarbetet inom hälso- och
sjukvården påverkar anmälningsbenägenhet och
vårdinnehåll.
Socialstyrelsens tillsyn omfattar ett betydligt
vidare område än det som kan bli föremål för
disciplinpåföljd. Det övergripande syftet är att
patientens krav på en god och säker vård kan
tillgodoses. Detta innebär att få kännedom om och
förebygga risker kan vara av större betydelse än att
enskilda yrkesutövare ställs till ansvar. Det är
därför enligt regeringens mening av stor vikt att
alla händelser som kan ha inneburit en risk för
patienten rapporteras till Socialstyrelsen. Genom
denna rapportering ges Socialstyrelsen möjlighet
att ur kvalitets- och säkerhetssynpunkt bedöma
olika rutiner och metoder. I de fall
Socialstyrelsen finner det lämpligt kan den vunna
kunskapen återföras till vården generellt, t.ex. i
föreskrifter, allmänna råd och andra former för
kunskapsöverföring. Socialstyrelsen bör också kunna
ingripa i det enskilda fallet genom att föra en
dialog med respektive vårdgivare om vilka åtgärder
som skall vidtas för att uppnå en god kvalitet så
att risker från patientsäkerhetssynpunkt kan
undvikas i framtiden. Det är viktigt att detta
övergripande syfte med Socialstyrelsens tillsyn
markeras för vårdgivarna. Detta bör på ett tydligare
sätt framgå av den nya lagstiftningen.
Socialstyrelsen har i sitt remissvar
uppmärksammat behovet av möjligheter till
ytterligare åtgärder från samhällets sida när en
återkallelse av legitimation framstår som alltför
ingripande men en varning inte är tillräcklig. De
möjliga åtgärder som förs fram av Socialstyrelsen är
bl.a. kraftiga disciplinböter, förbud att utöva
yrket enskilt och föreskrift att stå under uppsikt
av annan läkare. Den åtgärd som Socialstyrelsen
närmast förordar är att yrkesutövaren skall ställas
under "övervakning" av en av Socialstyrelsen
utsedd specialistkompetent läkare. Denne skulle i
sin tur ha skyldighet att rapportera till
Socialstyrelsen om den övervakade yrkesutövarens
verksamhet.
I detta sammanhang vill regeringen peka på de
möjligheter som Socialstyrelsen har att inom ramen
för den föreslagna lagstiftningen särskilt följa
vissa yrkesutövares verksamhet. En varning från
HSAN kan vara ett skäl för att så bör ske.
Socialstyrelsen har själv att avgöra hur denna
tillsyn bör organiseras.
Regeringen är inte beredd att på det
beredningsunderlag som nu föreligger föreslå att
ytterligare disciplinåtgärder från samhällets sida
skall kunna vidtas mot yrkesutövare inom hälso- och
sjukvården. Sådana åtgärder innebär stora ingrepp i
den enskildes möjlighet att utöva sitt yrke.
Utvecklingen bör därför noga följas och de olika
åtgärdernas för- och nackdelar närmare belysas innan
ett eventuellt förslag med denna inriktning kan
läggas.
Utredarens förslag: Utredaren har föreslagit en särskild
författning i form av
en lag om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen. I denna
skulle ingå
nuvarande 5-7a §§ tillsynslagen, de allmänna bestämmelserna från
allmänna
läkarinstruktionen (1963:341), allmänna tandläkarinstruktionen
(1963:666),
reglementet (1957:656) för sjuksköterskor och reglementet (1955:592)
för
barnmorskor och vissa specialbestämmelser för vissa yrkesgrupper samt
ett mindre
antal nya bestämmelser.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker att de allmänna
skyldigheterna för hälso- och sjukvårdspersonalen är samlade i en
författning.
Däremot är meningarna delade när det gäller om detta bör ske i en
särskild
författning eller om vissa bestämmelser bör vara kvar i
tillsynslagen. De flesta
remissinstanser anser att regleringen bör i möjligaste mån ske i form
av en
förordning och att detaljreglering bör undvikas.
Skälen för regeringens förslag: De uppgifter som utförs av hälso-
och
sjukvårdspersonalen har stor betydelse för den enskildes hälsa och
för att han
skall känna trygghet i vårdsituationen. Det ställs därför höga krav
på
personalen inom hälso- och sjukvården. Om den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen inte fullgör sina åligganden riskerar han eller
hon
disciplinpåföljd. Personalen har därför ett befogat krav på att
gällande
föreskrifter angående deras skyldigheter är överskådliga och klara.
Det är
naturligtvis till hjälp även för patienten att veta vilka åligganden
som åvilar
hälso- och sjukvårdspersonalen. Bestämmelserna finns idag splittrade
i olika
författningar och har i många fall en svårtillgänglig utformning. Det
kan vara
svårt att överblicka vilka bestämmelser som är av central betydelse
och vilka
som har mera karaktär av ordningsföreskrifter. Detta är inte
tillfredsställande,
varken för personal eller för patienter. De centrala bestämmelserna
om hälso-
och sjukvårdspersonalens åligganden, dvs. bestämmelser som gäller för
all
personal och som bör vara vägledande för allt deras handlande inom
hälso- och
sjukvården, bör därför samlas i en lag. I samma lag bör också finnas
bestämmelser om den allmänna tillsynen över hälso- och
sjukvårdspersonalen.
41
Utöver de allmänna bestämmelser som för närvarande gäller för all
hälso- och
sjukvårdspersonal finns även regler som enbart gäller för en
yrkesgrupp, t.ex.
för sjuksköterskor. Dessa regler är i vissa fall av detaljerad
karaktär. Detta
gäller särskilt bestämmelserna i allmänna läkarinstruktionen. De
bestämmelser
det här är fråga om är inte av den karaktären att de bör föras in i
en lag.
Vissa av de bestämmelser som ingår i reglementen och instruktionerna
för
respektive yrkesgrupp kan mönstras ut medan andra bör bibehållas.
Dessa
bestämmelser bör samlas i en förordning.
Det ansvar som skall regleras med en ny lagstiftning avser ansvaret
för en
vård av hög kvalitet och för en hög patientsäkerhet. Därutöver kan
både
arbetsgivarna och arbetstagarna inom hälso- och sjukvården omfattas
av annat
författningsreglerat ansvar t.ex. enligt arbetsmiljölagen
(1977:1160). Den nu
föreslagna lagstiftningen kommer således endast att reglera en del av
de
åligganden som åvilar den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen.
En ny lag om hälso- och sjukvårdspersonalens åligganden bör
kompletteras med
en förordning. För detta talar inte minst att den fortsatta
utvecklingen kan
antas föra med sig ett behov av författningsändringar av
huvudsakligen
detaljkaraktär vilka inte nödvändigtvis måste underställas riksdagen.
Ett
bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter föreslås därför
i lagen.
Socialstyrelsens tillsyn är till för att de krav som ställts på
sjukvården
bl.a. i hälso- och sjukvårdslagen skall uppfyllas. Tillsynen har en
förebyggande
funktion. De fel och brister som uppmärksammas skall påtalas så att
de kan
rättas till för framtiden. Socialstyrelsen bör följa utvecklingen och
sprida
erhållen kunskap för att försöka hindra att misstag upprepas. Någon
ytterligare
reglering av Socialstyrelsens tillsynsverksamhet är dock enligt vår
mening inte
behövlig.
Genom att bryta ut regler om personalens åligganden och tillsynen
över
personalen ur nuvarande tillsynslag kommer återstående bestämmelser
enbart att
reglera förfarandet i disciplinärenden, ärenden angående återkallelse
av
legitimation och meddelande om ny legitimation samt ärenden som avser
begränsning av förskrivningsrätt i vissa fall. Genom denna reglering
blir det
också tydligare att de båda lagarna inte har samma tillämpningsområde
dvs. den
nya disciplinpåföljdslagen får ett mera inskränkt tillämpningsområde
än
åliggandelagen. Detta kan uttryckas så att det inte är alla brott mot
åliggandelagen som motiverar ett ingripande enligt
disciplinpåföljdslagen.
42
7 Lagen om åligganden för personal inom hälso-
och sjukvården
7.1 Personkretsen
Regeringens förslag: Bestämmelserna om åligganden för
hälso- och sjukvårdspersonalen och Socialstyrelsens
tillsyn över personalens yrkesutövning skall gälla
dem som har legitimation för yrke inom hälso- och
sjukvården, personal vid vårdinrättningar som
medverkar i vård, undersökning och behandling av
patienter, den som i annat fall i vård,
undersökning eller behandling biträder en
legitimerad yrkesutövare, personal inom
detaljhandel med läkemedel för vilken särskilda före-
skrifter gäller, personal inom Apoteksbolaget
Aktiebolags giftinformationsverksamhet, personal
vid larmcentral som förmedlar hjälp eller lämnar råd
och upplysningar till vårdsökande samt
arbetsterapeuter i vad avser åtgärder för att
förebygga, utreda eller behandla medicinska besvär.
Vidare skall regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Socialstyrelsen kunna föreskriva att
andra grupper av yrkesutövare skall omfattas av
bestämmelserna. Medborgare i länder som omfattas av
EES-avtalet och som är behöriga att tillhandahålla
tjänster inom yrket under tillfälligt besök i
Sverige utan att ha svensk legitimation skall
också omfattas av bestämmelserna.
Viss stödpersonal inom hälso- och
sjukvårdsorganisationen, dvs. personal som har
arbetsuppgifter som varken direkt eller indirekt
gäller patientarbete avseende undersökning, vård och
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag vad gäller viss stödpersonal, viss
administrativ personal, medicin-teknisk personal
och sjukhusfysiker samt administrativ personal
med uppgifter av betydelse för hälso- och
sjukvårdens kvalitet och patienternas trygghet och
säkerhet i vården.
Utredningen konstaterade att om arbetet vid ett
fristående laboratorium leds av en legitimerad
yrkesutövare kommer den personal som biträder denne
att räknas till hälso- och sjukvårdspersonalen. Om
det inte finns någon legitimerad yrkesutövare vid
laboratoriet, som har en sådan arbetsledande
funktion, bör enligt utredningens mening den som på
laboratoriet utför det beställda arbetet anses
handla på beställarens direktiv och anvisningar och
- om denne är legitimerad - därmed omfattas av
disciplinansvaret.
Tillsynsutredningen anser att alla
tandtekniker, även de som arbetar i fristående
tandtekniska laboratorier, redan i nuläget tillhör
hälso- och sjukvårdspersonalen och föreslår ingen
ändring av detta förhållande.
Utredningens förslag angående personal inom
socialtjänsten och inom verksamheten med stöd och
service till vissa funktionshindrade överensstämmer
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Kommunförbundet och
Rättsmedicinalverket efterlyser förtydligande när
det gäller teknisk personal vid vårdinrättningar.
Rättsmedicinalverket, liksom Kammarrätten i
Stockholm, är också tveksam till förslaget om att
viss stödpersonal inte skall omfattas av lagen.
Rättsmedicinalverket avstyrker förslaget att återgå
till en uppdelning av personal som liknar den som
fanns före tillsynslagens tillkomst. Verket anser
vidare att det är helt uteslutet att undanta all
teknisk personal inklusive all medicinskt teknisk
personal och all personal inom sjukhusfysiken från
tillsynslagens tillämpningsområde. Enligt verkets
uppfattning kan inte heller personal i
administrativ verksamhet undantas utan att man
först belyser konsekvenserna av att t.ex. lagens
föreskrifter om tystnadsplikt därmed inte kommer
att gälla för denna personal.
Svea Hovrätt och Kammarrätten i Stockholm anser
att bestämmelserna måste förtydligas så att det klart
framgår att även personal vid fristående
laboratorier omfattas av lagen. Detta bör ske
genom att en särskild punkt härom läggs till den av
utredningen föreslagna 2 § i lagen. Rättsmedici-
nalverket föreslår att privata laboratorier, som
inte drivs av legitimerade yrkesutövare, inte
skall få bedriva sin verksamhet utan tillstånd av
Socialstyrelsen. Ett laboratorium med sådant
tillstånd bör då också omfattas av Socialstyrelsens
verksamhetstillsyn.
Svea hovrätt och Kammarrätten i Stockholm anser
att bestämmelserna för tandtekniker måste förtydligas
på samma sätt som då det gäller personal vid
fristående laboratorier.
Sveriges socionomers riksförbund anser att
tillsynslagen bör tillämpas generellt för socionomer
och inte bara när dessa utför vårduppgifter.
Skälen för regeringens förslag: De yrkesgrupper
som erhållit legitimation för arbete inom hälso- och
sjukvårdens område bör, i den utsräckning de har
hälso- och sjukvårdsuppgifter, liksom hittills
omfattas av åliggandelagens bestämmelser oavsett om
de arbetar i offentlig eller privat regi. Detta
innebär att även legitimerade yrkesutövare som
arbetar utanför den traditionella hälso- och
sjukvårdsorganisationen omfattas av bestämmelserna.
Detta gäller t.ex psykologer inom skolans elevvård
och kriminalvården. Om en person med legitimation
arbetar med uppgifter av annat slag än hälso- och
sjukvård skall åliggandelagen däremot inte vara
tillämplig. Även personer som utför hälso- och
sjukvårdsuppgifter på uppdrag av en legitimerad
befattningshavare bör omfattas av den nya lagen på
samma sätt som de idag omfattas av tillsynslagen.
Enligt nuvarande bestämmelser omfattas all
personal vid sjukhus och andra inrättningar för vård
av patienter som drivs av det allmänna eller av
enskilda med bidrag från det allmänna eller efter
särskilt tillstånd av tillsynslagen. Således görs
inte någon skillnad mellan om personalen arbetar
med uppgifter hänförliga till undersökning, vård
eller behandling eller med olika
servicefunktioner såsom matlagning, städning, träd-
gårdsarbete eller underhållsarbete av teknisk art.
Däremot omfattas inte personer som mera tillfälligt
utför t.ex. reparations- och underhållsarbeten på en
vårdinrättning. Att personal vid sjukhus och andra
inrättningar, som fullgör direkta eller indirekta
uppgifter inom området individinriktad patientvård
eller åligganden med nära anknytning härtill, bör
omfattas av åliggandelagens bestämmelser, torde
vara självklart. Däremot får det, som
Tillsynsutredningen också anfört, anses mera
tveksamt om personal som har uppgifter av annan
karaktär bör omfattas av lagen. Även om det
naturligtvis är angeläget att t.ex. städningen på en
vårdinrättning sköts på ett ansvarsfullt och
effektivt sätt ter det sig knappast rimligt att
städpersonalen skall omfattas av hälso- och
sjukvårdspersonalens åligganden. Detsamma gäller
t.ex. trädgårdsarbetare och hantverkare som arbetar
inom en vårdinrättning.
Det bör dock understrykas att även icke medicinsk
personal omfattas i den utsträckning den har att
fullgöra indirekta patientuppgifter. Lagrådet har
ansett det oklart vad som avses. Med indirekta
patientuppgifter avses här åtgärder som inte är
direkt riktade mot patienter men som den
medicinskt behandlande personalen är beroende av
vid behandlingen av patienter. Det kan t.ex. gälla
inställning av dialysmaskiner och röntgenapparatur.
Det får således anses naturligt att t.ex. den
medicinsk-tekniska personalen omfattas liksom
sjukhusfysikerna. Dessa personalgrupper har
arbetsuppgifter som i mycket hög grad sammanhänger
med den medicinska behandlingen.
Under de två senaste decennierna har den
offentliga sektorn byggt upp medicinsk-tekniska
funktioner som 1987 omfattade närmare 800
medicin-tekniker. Av dessa är ett stort antal
civilingenjörer och gymnasieingenjörer. Övriga har
en varierande utbildningsbakgrund, många med en
lång praktisk erfarenhet. Den enskilda vårdsektorns
behov av medicinsk-teknisk service tillgodoses
huvudsakligen av servicetekniker från leverantörer
m.fl. företag. Medicinteknikerna har således en
varierande kunskapsbakgrund och kan vara såväl
anställda som uppdragstagare av olika slag. De har
i viss utsträckning specialiserat sig inom olika
teknikområden och inom olika medicinska
verksamhetsområden. Särskilt vid de stora region-
och universitetssjukhusen har specialiseringen
drivits långt. Avancerade medicin-tekniska
produkter utnyttjas i betydande omfattning även
inom den enskilda sektorn.
Sjukhusfysikernas grundutbildning är definierad
och anpassad för deras praktiska yrkesverksamhet.
Som företrädare för den strålningsfysikaliska
kompetensen skall de, i analogi med vad som gäller
för medicin-teknikerna, biträda övrig hälso- och
sjukvårdspersonal. Säkerheten inom de här berörda
områdena är en viktig del av den totala medicinska
säkerheten. Även om den medicin-tekniska säkerheten
är hög, måste - som konstaterades av utredningen om
den medicin-tekniska säkerheten (SOU 1987:23) -
målet vara att förhindra varje olycka vars orsak
kan hänföras till brister i bl.a. de
medicin-tekniska produkternas handhavande. Detta
mål ligger väl inom ramen för syftet med åliggande-
lagen. De medicin-tekniska produkternas funktion
och handhavande har en direkt betydelse för vården
av patienter. Det är naturligt att medicin-teknisk
personal och sjukhusfysiker, oavsett om de är
anställda eller som uppdragstagare med t.ex.
serviceavtal och med ansvar för de produkter som
här avses, omfattas av åliggandelagens bestämmelser.
På motsvarande sätt bör t.ex. dietister och annan
personal som arbetar utifrån individuella
patienters behov omfattas av lagen, men däremot
inte kökspersonal generellt. Detta betyder
naturligtvis inte att det är mindre viktigt att
kosthållningen sköts på ett professionellt sätt. Det
är emellertid inte meningsfullt att ha
lagreglerade åligganden med disciplinpåföljd vid
försummelser på detta område. Sådana frågor bör i
princip behandlas på motsvarande sätt som då det
gäller matlagning i skolor, personalrestauranger
och andra storkök.
Den personal med administrativa uppgifter som
finns på klinik- eller motsvarande nivå och som
bestämmer om t. ex. fördelningen av arbetsuppgifter
mellan personalen, bemanning,
journalföringsrutiner och vem som har ansvaret för
att journalanteckningar görs samt fastställer
behandlings-, omvårdnads- och övervakningsrutiner,
påverkar naturligtvis förutsättningarna för det
praktiska arbetet med vården av enskilda
patienter. Att dessa administrativa uppgifter
fullgörs med omsorg har en omedelbar och påtaglig
betydelse för patienten när det gäller vårdkvalitet
och säkerhet. Sådan personal bör således även
fortsättningsvis omfattas av bestämmelserna om
åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen.
Personal inom vårdinrättningarnas centrala
administration bör falla utanför åliggandelagens
tillämpningsområde. Även de uppgifter som utförs inom
sjukvårdsinrättningarnas centrala administration,
såsom planerings- och budgetarbete, har självfallet
konsekvenser för den enskilde patienten. Dessa är
dock av mer allmängiltig art än exempelvis ett
beslut av en chefsöverläkare att en viss
behandlingsrutin skall följas. Detta motiverar att
det görs en skillnad mellan administratörer på
skilda nivåer när det gäller frågan om de ska
omfattas av åliggandelagen eller ej. Var gränsen går
i det enskilda fallet kan knappast anges exakt
utan får överlämnas åt rättstillämpningen.
De som i sin yrkesutövning fullgör direkta eller
indirekta uppgifter inom området individinriktad
patientvård och har skyldigheter med nära
anknytning till detta uppgiftsområde tillhör således
hälso- och sjukvårdspersonalen och omfattas av
åliggandelagens bestämmelser.
43
De inrättningar för vård och boende som överförts
från landstingen till kommunerna ingår numera i
socialtjänstorganisationen och utgör där en särskild
boendeform. Enligt nuvarande regler anses den
personal som arbetar vid dessa hem som hälso- och
sjukvårdspersonal när den i egenskap av legitimerad
yrkesutövare eller biträde till en legitimerad utför
hälso- och sjukvårdsuppgifter. En icke-legitimerad
person är däremot inte att anse som hälso- och
sjukvårdspersonal om han eller hon på en boendes
förfrågan hjälper denne med t.ex. medicinintaget.
Några ändringar i dessa avseenden kan inte anses
motiverade.
Rättsmedicinalverket har anfört att bestämmelserna
om tystnadsplikt inte kommer att gälla för den
personal som genom de föreslagna reglerna inte
längre kommer att omfattas av bestämmelserna.
Sekretesslagens bestämmelser om tystnadsplikt inom
hälso- och sjukvården, vilka gäller för personal inom
statlig och kommunalt bedriven verksamhet, föreslås
dock inte ändrade. De personalkategorier i den
enskilda vården som genom de föreslagna
bestämmelserna inte kommer att omfattas, faller
redan idag utanför tillsynslagens bestämmelser.
Merparten av den laboratorieverksamhet som är
aktuell i detta sammanhang, dvs. den
patientrelaterade, tillhör den offentliga
sjukvården. Dessutom finns ett fåtal privata
laboratorier. Detta antal kan dock förutsättas öka.
Dessa fristående laboratorier leds nästan
undantagslöst av läkare med specialistkompetens
inom området och har en organisation och
utbildningsnivå på personalen som är likartad med
den vid sjukhuslaboratorierna. Personalen vid
dessa laboratorier är på samma sätt som personalen
vid sjukhuslaboratorierna i sitt arbete
underkastade bestämmelserna om åligganden.
Det finns dock också ett antal laboratorier som
leds av person med annan kompetens än som nämnts,
t.ex. av en laboratorieassistent. Det skulle föra
för långt att generellt föra in all sådan personal
under den nya lagstiftningen. Bl.a. måste beaktas
svårigheterna för Socialstyrelsen att följa och utöva
tillsyn över sådan verksamhet samt svårigheterna att
beivra eventuella fel om ingen legitimerad
yrkesutövare kan göras ansvarig. Den som anlitar
ett sådant laboratorium har ansvaret för att
kontrollera att laboratoriet uppfyller de krav
som bör ställas. Regeringen avser att återkomma till
frågan om tillsynen över de fristående laboratori-
erna i samband med en översyn av tillsynen av de
enskilda vårdgivarna.
Enligt förordningen (1980:1070, senast ändrad
genom 1986:360) om godkännande av enskilda
tandtekniska laboratorier, skall varje sådant
laboratorium förestås av en heltidsarbetande
tandtekniker som genomgått för yrket föreskriven
utbildning eller annars godkänts av
Socialstyrelsen. Det fordras dessutom att
föreståndaren skall ha arbetat i yrket i minst fyra
år efter genomgången tandteknikerutbildning. Den
yrkesverksamma tiden skall ha fullgjorts efter
genomgången utbildning till tandtekniker eller
efter motsvarande godkännande av Socialstyrelsen.
Genom detta förfarande har Socialstyrelsen kännedom
om den tandtekniska verksamheten.
Tandtekniker är inte legitimerade och står därför
inte självständigt under Socialstyrelsens
individtillsyn. De bör därför fortsättningsvis
behandlas på samma sätt som personal vid fristående
laboratorium och endast omfattas av åliggandelagen
när de faktiskt biträder en legitimerad
yrkesutövare. Regeringen avser även här att senare
återkomma till frågan om verksamhetstillsynen.
Behovet av samhällsinsatser för de äldre i såväl
socialt som medicinskt hänseende är stort samtidigt
som dessa vårdområden går in i varandra. Det kan
vara svårt att dra en strikt gräns mellan hälso- och
sjukvårdens och socialtjänstens ansvarsområden.
Även när det gäller socionomer i deras kurativt
behandlande verksamhet kan det hävdas att deras
uppgifter ligger nära hälso- och sjukvårdens.
Uppgifterna utgör dock inte hälso- och
sjukvårdsinsatser i traditionell mening utan
sociala insatser och skall därför i enlighet med
lagens syfte inte omfattas av den.
Inte heller de aktiviteter som ingår i den
verksamhet som avser stöd och service till vissa
funktionshindrade utgör frånsett speciella
sjukvårdsinsatser i enskilda fall, hälso- och
sjukvård. Detta utesluter givetvis inte att det i
denna verksamhet kan finnas behov av hälso- och
sjukvårdsinsatser och att där kan finnas anställda
eller konsulter för tillgodoseende av just sådana
behov. Dessa omfattas givetvis av bestämmelserna
om hälso- och sjukvårdspersonalens åligganden.
Personer som är verksamma inom hälso- och
sjukvården utomlands står normalt inte under
Socialstyrelsens tillsyn. Det innebär emellertid
inte att förseelser utomlands helt saknar
betydelse. De kan t.ex. påverka bedömningen vid
prövning om återkallelse av legitimation (se
avsnitt 8.7).
Regeringen har den 13 januari 1994 bemyndigat
det statsråd som har till uppgift att föredra
ärenden om hälso- och sjukvård att tillkalla en
parlamentarisk kommitté som skall göra en översyn av
principerna för legitimation och behörighet. Enligt
kommittédirektiven (Dir. 1994:2) skall kommittén
särskilt fästa vikt vid konsekvenserna av dels
Sveriges närmande till EU, dels den avreglering av
vissa vårdutbildningar som skett genom
högskolereformen och dels de ökade möjligheterna
till privat verksamhet, som öppnar sig för olika
yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. Regeringen
avser att i samband med handläggning av kommitténs
förslag återkomma till frågan om hur personer
verksamma inom hälso- och sjukvården utomlands
skall behandlas. Detsamma gäller frågan om hur
tillsyn över personer som, utan att ha svensk
legitimation för yrket, tillhandahåller tjänster
inom yrket under ett tillfälligt besök i Sverige,
skall utövas.
7.2 Tillsynsmyndigheter
tånd av tillsynslagen. Således görs
inte någon skillnad mellan om personalen arbetar
med uppgifter hänförliga till undersökning, vård
eller behandling eller med olika
servicefunktioner såsom matlagning, städning, träd-
gårdsarbete eller underhållsarbete av teknisk art.
Däremot omfattas inte personer som mera tillfälligt
utför t.ex. reparations- och underhållsarbeten på en
vårdinrättning. Att personal vid sjukhus och andra
inrättningar, som fullgör direkta eller indirekta
uppgifter inom området individinriktad patientvård
eller åligganden med nära anknytning härtill, bör
omfattas av åliggandelagens bestämmelser, torde
vara självklart. Däremot får det, som
Tillsynsutredningen också anfört, anses mera
tveksamt om personal som har uppgifter av annan
karaktär bör omfattas av lagen. Även om det
naturligtvis är angeläget att t.ex. städningen på en
vårdinrättning sköts på ett ansvarsfullt och
effektivt sätt ter det sig knappast rimligt att
städpersonalen skall omfattas av hälso- och
sjukvårdspersonalens åligganden. Detsamma gäller
t.ex. trädgårdsarbetare och hantverkare som arbetar
inom en vårdinrättning.
Det bör dock understrykas att även icke medicinsk
personal omfattas i den utsträckning den har att
fullgöra indirekta patientuppgifter. Lagrådet har
ansett det oklart vad som avses. Med indirekta
patientuppgifter avses här åtgärder som inte är
direkt riktade mot patienter men som den
medicinskt behandlande personalen är beroende av
vid behandlingen av patienter. Det kan t.ex. gälla
inställning av dialysmaskiner och röntgenapparatur.
Det får således anses naturligt att t.ex. den
medicinsk-tekniska personalen omfattas liksom
sjukhusfysikerna. Dessa personalgrupper har
arbetsuppgifter som i mycket hög grad sammanhänger
med den medicinska behandlingen.
Under de två senaste decennierna har den
offentliga sektorn byggt upp medicinsk-tekniska
funktioner som 1987 omfattade närmare 800
medicin-tekniker. Av dessa är ett stort antal
civilingenjörer och gymnasieingenjörer. Övriga har
en varierande utbildningsbakgrund, många med en
lång praktisk erfarenhet. Den enskilda vårdsektorns
behov av medicinsk-teknisk service tillgodoses
huvudsakligen av servicetekniker från leverantörer
m.fl. företag. Medicinteknikerna har således en
varierande kunskapsbakgrund och kan vara såväl
anställda som uppdragstagare av olika slag. De har
i viss utsträckning specialiserat sig inom olika
teknikområden och inom olika medicinska
verksamhetsområden. Särskilt vid de stora region-
och universitetssjukhusen har specialiseringen
drivits långt. Avancerade medicin-tekniska
produkter utnyttjas i betydande omfattning även
inom den enskilda sektorn.
Sjukhusfysikernas grundutbildning är definierad
och anpassad för deras praktiska yrkesverksamhet.
Som företrädare för den strålningsfysikaliska
kompetensen skall de, i analogi med vad som gäller
för medicin-teknikerna, biträda övrig hälso- och
sjukvårdspersonal. Säkerheten inom de här berörda
områdena är en viktig del av den totala medicinska
säkerheten. Även om den medicin-tekniska säkerheten
är hög, måste - som konstaterades av utredningen om
den medicin-tekniska säkerheten (SOU 1987:23) -
målet vara att förhindra varje olycka vars orsak
kan hänföras till brister i bl.a. de
medicin-tekniska produkternas handhavande. Detta
mål ligger väl inom ramen för syftet med åliggande-
lagen. De medicin-tekniska produkternas funktion
och handhavande har en direkt betydelse för vården
av patienter. Det är naturligt att medicin-teknisk
personal och sjukhusfysiker, oavsett om de är
anställda eller som uppdragstagare med t.ex.
serviceavtal och med ansvar för de produkter som
här avses, omfattas av åliggandelagens bestämmelser.
På motsvarande sätt bör t.ex. dietister och annan
personal som arbetar utifrån individuella
patienters behov omfattas av lagen, men däremot
inte kökspersonal generellt. Detta betyder
naturligtvis inte att det är mindre viktigt att
kosthållningen sköts på ett professionellt sätt. Det
är emellertid inte meningsfullt att ha
lagreglerade åligganden med disciplinpåföljd vid
försummelser på detta område. Sådana frågor bör i
princip behandlas på motsvarande sätt som då det
gäller matlagning i skolor, personalrestauranger
och andra storkök.
Den personal med administrativa uppgifter som
finns på klinik- eller motsvarande nivå och som
bestämmer om t. ex. fördelningen av arbetsuppgifter
mellan personalen, bemanning,
journalföringsrutiner och vem som har ansvaret för
att journalanteckningar görs samt fastställer
behandlings-, omvårdnads- och övervakningsrutiner,
påverkar naturligtvis förutsättningarna för det
praktiska arbetet med vården av enskilda
patienter. Att dessa administrativa uppgifter
fullgörs med omsorg har en omedelbar och påtaglig
betydelse för patienten när det gäller vårdkvalitet
och säkerhet. Sådan personal bör således även
fortsättningsvis omfattas av bestämmelserna om
åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen.
Personal inom vårdinrättningarnas centrala
administration bör falla utanför åliggandelagens
tillämpningsområde. Även de uppgifter som utförs inom
sjukvårdsinrättningarnas centrala administration,
såsom planerings- och budgetarbete, har självfallet
konsekvenser för den enskilde patienten. Dessa är
dock av mer allmängiltig art än exempelvis ett
beslut av en chefsöverläkare att en viss
behandlingsrutin skall följas. Detta motiverar att
det görs en skillnad mellan administratörer på
skilda nivåer när det gäller frågan om de ska
omfattas av åliggandelagen eller ej. Var gränsen går
i det enskilda fallet kan knappast anges exakt
utan får överlämnas åt rättstillämpningen.
De som i sin yrkesutövning fullgör direkta eller
indirekta uppgifter inom området individinriktad
patientvård och har skyldigheter med nära
anknytning till detta uppgiftsområde tillhör således
hälso- och sjukvårdspersonalen och omfattas av
åliggandelagens bestämmelser.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Enligt Läkemedelsverket bör apotekspersonalen
stå under
verkets tillsyn i sin yrkesverksamhet. Verket framhåller att man har
den
speciella kompetens på läkemedelsområdet som Socialstyrelsen saknar.
Läkemedelsverket stöds i sin uppfattning av Sveriges
Farmacevtförbund.
Skälen för regeringens förslag: Socialstyrelsen har enligt gällande
ordning
dels verksamhetstillsyn i fråga om den hälso- och sjukvård som
bedrivs inom
ramen för hälso- och sjukvårdsorganisationen, dels individtillsyn med
avseende
på hälso- och sjukvårdspersonalen oavsett var eller inom vilken
organisation
yrkesverksamheten utövas. Hälso- och sjukvård inom annan än primärt
hälso- och
sjukvårdsorganisations ansvarsområde står under respektive myndighets
verksamhetstillsyn. Sålunda har som tidigare nämnts t.ex.
Kriminalvårdsstyrelsen, Försvarets sjukvårdsstyrelse (vars uppgifter
tas över av
en sjukvårdsledning i den nya Försvarsmaktens högkvarter respektive
generalläkaren den 1 juli 1994) och Skolverket verksamhetstillsyn
inom sitt
respektive område medan Socialstyrelsen utövar tillsynen över den i
dessa
organisationer anställda personalen som sysslar med hälso- och
sjukvård.
Varje myndighet med ansvar för viss hälso- och sjukvårdsverksamhet
känner
själv bäst de förutsättningar som gäller för dess verksamhet och de
krav som bör
ställas på ifrågavarande hälso- och sjukvård, hur den skall vara
organiserad,
dess behov av personal och utrustning m.m. Varje myndighet bör därför
även i
fortsättningen utöva verksamhetstillsyn över den hälso- och sjukvård
som tillhör
myndighetens verksamhetsområde. Likaså bör liksom hittills
individtillsynen
ligga på Socialstyrelsen eftersom hälso- och sjukvårdspersonalens
patientvårdande arbete i princip är detsamma och vilar på samma
vetenskapliga
grund oberoende av var det utövas.
På läkemedelsområdet föreligger nya förutsättningar för
Socialstyrelsens
tillsynsverksamhet sedan styrelsens tidigare läkemedelsavdelning
brutits ut ur
Socialstyrelsens organisation fr.o.m. den 1 juli 1990 och ombildats
till den
självständiga myndigheten Läkemedelsverket. Bägge myndigheterna har
uppgifter på
hälso- och sjukvårdsområdet. Det är angeläget att bestämma var
gränsen skall gå
mellan Socialstyrelsens och Läkemedelsverkets tillsynsuppgifter i
samband med
den nya ordningen för tillsynen.
Före den 1 juli 1990 hade Socialstyrelsen tillsynsansvar både vad
gällde
läkemedels tillverkning och dess användning. Genom nämnda
omorganisation
upphörde Socialstyrelsen att vara central förvaltningsmyndighet för
läkemedelsförsörjningen.
I prop. 1989/90:99 med förslag om inrättandet av Läkemedelsverket
betonades
att det förhållandet att den nya myndigheten bildades inte skulle
innebära någon
total boskillnad vad beträffar läkemedelsfrågorna. Läkemedlen spelar
därtill en
alltför central roll i hälso- och sjukvården. Även framgent skulle
Socialstyrelsen ha att dels utvärdera läkemedlens roll i ett
övergripande hälso-
och sjukvårdsperspektiv, dels utöva tillsynen över stora delar av
användningen
av läkemedel.
Läkemedelsverket är i sin tur enligt sin instruktion central
förvaltnings-
myndighet för kontroll och tillsyn av läkemedel och vissa andra
produkter som
med hänsyn till sin användning står läkemedel nära, i den
utsträckning sådana
frågor inte handläggs av någon annan statlig myndighet.
Enligt nämnda proposition skall verksamheten vid Läkemedelsverket
till största
delen vara inriktad på den egentliga produktkontrollen och på
tillsynen av
hanteringen av de produkter som kontrolleras. Den övergripande
principen är
således att Läkemedelsverket svarar för tillsynen i produktions- och
detaljhandelsledet medan Socialstyrelsen utövar tillsynen över
läkemedlens an-
vändning.
Vederbörande apotekschef har det övergripande ansvaret för
expedieringen av
läkemedel från apoteket. Liksom enligt nuvarande regler föreslås att
apotekspersonalen skall ha ett eget personligt yrkesansvar som kan
göras
gällande i en offentligrättslig disciplinprocess. Det gäller då den
personal som
på ett eller annat sätt aktivt medverkar i hanteringen av läkemedel
på apotek.
Det rör sig då om t.ex. tillredning av läkemedel, utskrift av
etiketter på
läkemedel som skall expedieras, kontroll av att läkemedel som skall
expedieras
stämmer med förskrivningen och om att personal över disk ger kund råd
om ett
visst läkemedels användning eller rekommenderar ett visst läkemedel
att användas
vid viss sjukdom eller liknande. Denna del av apotekens verksamhet
har - liksom
verksamhet inom den ordinarie hälso- och sjukvården - en direkt
betydelse för
patientens liv och hälsa. All tillsyn inom detta område bör åvila en
och samma
myndighet, Socialstyrelsen. Styrelsen bör naturligtvis samarbeta med
andra till-
synsmyndigheter såsom Läkemedelsverket. Enligt uttalanden i prop.
1989/90:99 och
enligt föreskrift i 2 § instruktionen för Läkemedelsverket skall
verket ge stöd
till Socialstyrelsens tillsynsverksamhet. Socialstyrelsen har
härigenom
möjlighet att begära den hjälp styrelsen anser sig behöva för att
kunna utöva en
rationell och effektiv tillsynsverksamhet i förhållande till
ifrågavarande
yrkesgrupper.
Regeringen bemyndigade under år 1992 det statsråd som har till
uppgift att
föredra ärenden om hälso- och sjukvård att tillkalla en särskild
utredare med
uppgift att se över den svenska läkemedelsförsörjningen, särskilt med
avseende
på Apoteksbolagets framtida roll och verksamhetsinriktning (dir.
1992:53).
Utredaren har kommit med ett delbetänkande (SOU 1993:106), som
behandlar bl.a.
detaljhandel med läkemedel och utbildning av farmacevter. Utredningen
föreslår
att läkemedel i framtiden delas in i tre klasser, en för läkemedel
som endast
får utlämnas mot recept (receptbelagda läkemedel), en som kräver att
farmacevtisk utbildad personal finns tillgänglig för frågor vid
försäljning
(handköpsläkemedel) och en tredje klass där den information som finns
i och på
läkemedlets förpackning bedöms som tillräckligt för en korrekt
användning
(allmänna läkemedel). Rätten att sälja receptbelagda läkemedel skall
tills
vidare vara förbehållet Apoteksbolaget. För tillstånd för
egenvårdsapoteksverksamhet ställs krav på att verksamheten skall
förestås av en
farmacevt för att garantera en god tillgång på erforderlig
information och
rådgivning. För tillstånd till försäljning av allmänna läkemedel
ställs inga
krav på kompetens på den som förestår verksamheten. I samband med
beredningen av
frågan om den svenska läkemedelsförsörjningen kan det finnas
anledning att
återkomma till frågan om tillsyn över verksamheten i apoteken.
7.3 Grundläggande skyldigheter
Regeringens förslag: Hälso- och sjukvårdspersonalens
grundläggande skyldigheter skall framgå av lagen.
Bland dessa skall ingå att den skall utföra sina
arbetsuppgifter i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet, att ge patienten upplys-
ningar om behandlingsmetoder m.m. samt att
omhänderta avlidna på ett respektfullt sätt.
Regeringens bedömning: Hälso- och
sjukvårdspersonalen skall iaktta de närmare
föreskrifter som utfärdas av Socialstyrelsen och
Läkemedelsverket utan att detta behöver anges i
lagen. För att kunna fullgöra sina åligganden enligt
vetenskap och beprövad erfarenhet måste vidare
personalen följa med utvecklingen inom sitt område.
Inte heller detta behöver särskilt anges i lagen.
Utredarens förslag: Utredarens förslag när det gäller de
grundläggande
skyldigheterna avviker, bortsett från en språklig skillnad, från
regeringens
lagförslag bara på det sättet att utredaren föreslagit att kraven på
personalen
skall begränsas så att den skall ge vården enligt vetenskap och
beprövad
erfarenhet "efter måttet av sin utbildning och kompetens". Kraven när
det gäller
omhändertagande av avlidna överensstämmer med tillsynsutredningens
förslag.
Utredaren har föreslagit en bestämmelse som slår fast personalens
skyldighet
att i yrkesutövningen följa vad Socialstyrelsen och i vissa fall
Läkemedelsverket föreskrivit. Han har påpekat att det närmast måste
betraktas
som en självklarhet att den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen är
skyldig att följa vad Socialstyrelsen föreskrivit. Från den
synpunkten är
föreskriften obehövlig. Å andra sidan är en påminnelse härom
nödvändig eftersom
personalen är skyldig att i vissa fall också följa vad
Läkemedelsverket
föreskrivit.
Utredaren har föreslagit en bestämmelse som slår fast personalens
skyldighet
att följa utvecklingen inom det egna verksamhetsområdet och söka göra
sig väl
förtrogen med nya rön av betydelse för hans verksamhet.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen tillstyrker förslaget men
föreslår en
enklare språklig utformning. Enligt styrelsen är det viktigt att i
författningen
införa begreppet vetenskap och beprövad erfarenhet som förutsättning
för
verksamhet inom hälso- och sjukvård. Rättsmedicinalverket anser, mot
bakgrund av
att många undersökningar görs och många intyg utfärdas, både inom och
utom
hälso- och sjukvårdsorganisationerna, vilka fyller en funktion som
med vanligt
språkbruk inte kan hänföras till patientvård, att bestämningen
"verksamhet med
undersökning, diagnos, vård och behandling av patienter" innebär en
onödig
inskränkning. Verket anser att mycket talar för att förhållandet att
verksamheten skall bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad
erfarenhet
uttryckligen bör anges i lag. Detta bör då täcka alla de situationer
i vilka
personalen utövar sitt yrke utan att därför direkt ägna sig åt
patientvård.
Kammarrätten i Stockholm menar att bestämmelsen, efter sin
ordalydelse, ställer
mycket långtgående krav på personalen oavsett tjänsteställning.
Förslaget om att
personalen skall ge vården efter måttet av sin utbildning och
kompetens innebär
en nödvändig nyansering av dessa krav. Landstingsförbundet menar att
bestämmelsen om personalens allmänna åligganden bör vara kvar i
tillsynslagen.
Förbundet önskar tydliga motivuttalanden så att det blir klart vad
som
egentligen avses med kravet på att verksamheten skall bedrivas i
enlighet med
vetenskap och beprövad erfarenhet. Sveriges farmacevtförbund och
SHSTF uttrycker
sin tillfredsställelse med att kravet på vetenskap och beprövad
erfarenhet skall
omfatta alla yrkesgrupper och med den helt nya syn på förhållandet
mellan de
olika yrkesgrupperna som detta innebär. Sveriges psykologförbund
påpekar att
psykologens yrkesutövning baseras på psykologisk vetenskap och att
begreppet
"beteendevetenskap" som använts i motiven vanligen anses innefatta en
hel rad
vetenskaper.
Socialstyrelsen menar att bestämmelsen om skyldigheten att följa
Socialstyrelsens och Läkemedelsverkets föreskrifter hör hemma i
författningen
och Sveriges farmacevtförbund har föreslagit ett tillägg då det
gäller vilka av
Läkemedelsverkets föreskrifter som skall omfattas. Sveriges
psykologförbund
tillstyrker förslaget medan det inte har föranlett någon kommentar
från
Landstingsförbundet. Rättsmedicinalverket har avstyrkt bestämmelsen
som
överflödig då den endast utgör en påminnelse om vad som redan gäller.
För
Kammarrätten i Stockholm ter det sig främmande att använda lagform
för
påminnelser av detta slag, snarare hör de hemma i t.ex. råd från
vederbörande
tillsynsmyndighet.
Socialstyrelsen anser att kravet på fortbildning i viss mån är
självklart men
att den kan utgöra ett stöd för styrelsen att i sitt tillsynsarbete
peka på
behovet av att personalen ges möjlighet att följa utvecklingen på
sitt område.
Landstingsförbundet anser att det måste beaktas att ett
författningsbundet krav
kan leda till kostnadskrävande fortbildningsönskemål gentemot
huvudmannen från
personalens sida. Detta fortbildningsbehov bör enligt förbundet lösas
på andra
sätt än genom författningsbestämmelser. SHSTF, Sveriges
farmacevtförbund och
Sveriges psykologförbund tillstyrker förslaget. Rättsmedicinalverket
anser att
en självklarhet av detta slag inte behöver föreskrivas i lag, men att
bestämmelsen om den anses motiverad istället bör utformas som ett
allmänt krav
på personalen att fortlöpande utveckla sin kompetens samt att då även
huvudmännens/arbetsgivarnas ansvar för personalens
kompetensutveckling markeras.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Det bör, inte minst
av
pedagogiska skäl, framgå av åliggandelagen att den riktar sig till
den som är
yrkesverksam inom hälso- och sjukvården och att den preciserar det
personliga
ansvaret för hur vårduppgifterna utförs. Medan hälso- och
sjukvårdslagen anger
kraven på huvudmännen så anges kraven på den enskilde yrkesutövaren i
åliggandelagen.
Kraven på sakkunnig och omsorgsfull vård, att vården ska ges i
samråd med
patienten samt att patienten skall visas omtanke och respekt är inga
nyheter
jämfört med nuvarande lydelse i tillsynslagen.
Principen att vården och behandlingen av patienter skall meddelas i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet har hittills
formellt
gällt endast för läkare och tandläkare. Kravet har uttryckligen bara
angivits i
allmänna läkarinstruktionen (1963:341) och allmänna
tandläkarinstruktionen
(1963:666). I praktiken torde principen dock redan idag gälla för
alla
yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. Uttrycket som sådant är
sedan många år
fast förankrat i hälso- och sjukvården. Det finns skäl att utvidga
dess
tillämplighet så att den också formellt kommer att gälla för all
hälso- och
sjukvårdspersonal i deras yrkesutövning. Den bör inte vara begränsad
till den
rent medicinska verksamheten utan även tillämpas på närliggande
vetenskaper i
den mån de har betydelse för undersökningen, vården eller
behandlingen av en
patient, t.ex psykologisk vetenskap.
Det har vid beredningen efterlysts ett klargörande av vad som avses
med
uttrycket vetenskap och beprövad erfarenhet. I
Alternativmedicinkommitténs
huvudbetänkande (SOU 1989:60 s. 59) har kommittén refererat ett svar
till en
enskild läkare år 1976 i vilket Socialstyrelsen som sin uppfattning
framfört
följande till vägledning i tolkningsfrågan:
"Ur juridisk synvinkel innebär uttrycket att läkaren i sin
yrkesmässiga
utövning har att beakta såväl vetenskap som beprövad erfarenhet.
Författningstexten innebär sålunda ett "både och" - inte ett
"antingen eller".
När exempelvis en ny behandlingsmetod introduceras saknas självklart
erfarenhet, det vetenskapliga underlaget får vara grunden för att
metoden
accepteras eventuellt efter erfarenheter vunnavid försök på djur. I
andra fall
kan långvarig klinisk erfarenhet vara det dominerande underlaget för
att en
behandlingsmetod accepteras medan det teoretiska och/eller
experimentella
vetenskapliga bevisen för dess effektivitet kan vara begränsade.
I vissa fall har Socialstyrelsen utfärdat anvisningar till ledning
för
medicinalpersonalen i vissa konkreta situationer t.ex. angående hur
vissa
sjukdomstillstånd bör diagnostiseras eller behandlas. I de fall
särskilda
anvisningar eller föreskrifter finns utfärdade innebär kravet på
vetenskap och
beprövad erfarenhet naturligtvis att sådana anvisningar följs."
Även om vård och behandling skall ges i enlighet med vetenskap och
beprövad
erfarenhet så säger det sig självt att det omöjligen kan ställas
samma krav på
alla som är verksamma inom hälso- och sjukvården. Olika utbildning
och
erfarenhet gör att de krav som ställs på var och en måste nyanseras.
Den
enskilde yrkesutövarens handlande i ett enskilt fall måste bedömas
mot bakgrund
av hans utbildning, kompetens och erfarenhet. Inom denna ram skall
han utföra
sitt arbete på ett sådant sätt att arbetsinsatserna motsvarar de
uppställda
kraven.
Det är viktigt att personalen har klart för sig vilka föreskrifter
som
reglerar deras arbetsuppgifter. I detta ingår en skyldighet att följa
bl.a.
föreskrifter av Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Samtidigt är
det klart att
personalen också har en rad andra författningar att följa. En
bestämmelse om
skyldighet att följa vad Socialstyrelsen och Läkemedelsverket har
föreskrivit
skulle kunna leda till missförstånd. Regeringen bedömer den
föreslagna
bestämmelsen som överflödig. Det är vars och ens skyldighet att följa
de
bestämmelser som reglerar de arbetsuppgifter man utför. Arbetsgivaren
har ett
ansvar för att personalen informeras om eller får tillfälle att på
egen hand
informera sig om vilka regler som gäller.
Bestämmelser om fortbildning finns för närvarande i sjuksköterske-
och
barnmorskereglementena. I båda fallen är bestämmelserna utformade som
rekommendationer.
Att personalen söker tillgodogöra sig och tillämpa nya rön i
verksamheten är
av stor betydelse för hälso- och sjukvårdens kvalitet och för
patientens
säkerhet i vården. Det är därför angeläget att all hälso- och
sjukvårdspersonal
stimuleras att fördjupa sitt kunnande inom det egna
verksamhetsområdet. Ansvaret
för att detta sker ligger inte enbart på den enskilde individen utan
även på
huvudmannen/arbetsgivaren. Regeringen menar att för personalens del
kommer
kravet till tillräckligt tydligt uttryck genom de allmänna
skyldigheter som
anges i lagen i förening med det personliga yrkesansvaret som
behandlas i
avsnitt 7.4. Någon ytterligare bestämmelse om detta kan inte anses
nödvändig.
7.4 Personligt yrkesansvar
Regeringens förslag: I lagen om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården skall finnas en
bestämmelse om det personliga yrkesansvaret för hur
de egna arbetsuppgifterna utförs.
Utredarens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen menar att bestämmelsen kan anses
motiverad
då innehållet inte är självklart för alla trots att det borde vara
så. Svenska
psykologförbundet och SHSTF anser det angeläget att principen
lagfästs.
Landstingsförbundet och Kammarrätten i Sockholm anser att
bestämmelsen behöver
nyanseras med hänsyn till att ansvaret i en delegeringssituation
ibland kan få
delas med den delegerande i den mån denne i något hänseende gjort sig
skyldig
till någon försumlighet. Rättsmedicinalverket avstyrker bestämmelsen
då man
menar att bestämmelsen får anses som en påminnelse om vad som redan
gäller. HSAN
anser att bestämmelsen bör ses över med beaktande av den omfattande
delegering
av olika slag som förekommer inom hälso- och sjukvården.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen är ny i den meningen
att den
tidigare inte varit införd i någon författning. De allra flesta som
arbetar inom
hälso- och sjukvården är visserligen medvetna om det egna
yrkesansvaret. Det är
självklart viktigt att alla inom hälso- och sjukvårdspersonalen är
medvetna om
det ansvar som åvilar dem i deras yrkesutövning även om det enbart
innebär en
kodifiering av gällande praxis. Alldeles särskilt gör detta sig
gällande i en
situation då tillsynen av verksamheterna som sådana betonas. Detta
får nämligen
inte uppfattas som att kraven på den enskilde yrkesutövaren och hans
ansvar för
sitt handlande skulle ha minskat.
Det egna yrkesansvaret utvidgas i den mån nya arbetsuppgifter
tillkommer. När
sålunda den enskilde utför uppgifter, som överförts till honom t.ex.
genom
delegering, utför han dessa under sitt eget yrkesansvar. Den som
delegerat
uppgifterna ansvarar i den situationen inte för uppgifternas
fullgörande men väl
för sitt beslut att delegera dem. Detta innebär att han svarar för
sin bedömning
att mottagaren skall kunna fullgöra dem. Den delegerandes ansvar ökar
givetvis,
om den som fick uppgifterna uttrycker osäkerhet om sin förmåga att
fullgöra dem.
7.5 Särskilt om omhändertagande av avlidna
Regeringens förslag: Av lagen om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården skall framgå att
omhändertagande av avlidna skall ske med
iakttagande av respekt för den avlidne och att
efterlevande skall visas hänsyn och omtanke.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är, i de fall de behandlar
frågan,
positiva till att en reglering sker av hälso- och
sjukvårdspersonalens
åligganden vid omhändertagandet av avlidna. Kammarrätten i Stockholm
anser att
bestämmelser om omhändertagande av avlidna bör tas upp i en särskild
lag eller
möjligen i begravningslagen.
Skälen för regeringens förslag: Varje år avlider omkring 75 000
personer på
sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning. Här innefattas dödsfall på
vårdinrättningar som kommunerna tagit över efter äldrevårdsreformen.
Uppgiften
att ta hand om avlidna är alltså kvantitativt omfattande för
sjukvården. Den är
dessutom betydelsefull från kvalitetssynpunkt. Omhändertagande av
avlidna utgör
således en naturlig del av sjukvårdpersonalens uppgifter.
Sjukvårdshuvudmännens
ansvar i detta hänseende regleras i hälso- och sjukvårdslagen, där
det slås fast
att uppgiften hör till hälso- och sjukvården och att hälso- och
sjukvårdens
uppgifter när någon avlidit skall fullgöras med respekt för den
avlidne samt att
de efterlevande skall visas hänsyn och omtanke. För den enskilde,
liksom för
hans anhöriga, kan det vara en trygghet att veta att kvarlevorna när
han avlider
blir omhändertagna på ett pietetsfullt sätt. I livets slutskede skall
man inte
behöva oroa sig för vad som kommer att hända med den döda kroppen.
Det finns
därför skäl att i lagen om hälso- och sjukvårdspersonalens åligganden
slå fast
att även personalen har ett ansvar för omhändertagandet av avlidna.
Även
skyldigheten att visa den avlidnes efterlevande hänsyn och omtanke
bör framgå
av lagen. Vi återkommer till frågan om i vad mån denna personalens
skyldighet
skall kunna leda till disciplinpåföljd om den åsidosätts. (avsnitt
8.1.2.6).
7.6 Närstående
Regeringens bedömning: Bemötande av närstående till
patienter bör inte särskilt anges som ett åliggande
för hälso- och sjukvårdspersonalen.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att bemötan det av
närstående till
patienter och avlidna skall omfattas av Socialstyrelsens tillsyn i
fall när
närstående genom bestämmelse i lag eller förordning är patientens
eller den
avlidnes ställföreträdare eller på något annat sätt har en liknande
ställning.
Remissinstanserna: Meningarna är delade i fråga om förslaget att
lagen skall
vara tillämplig också i fråga om bemötandet av närstående till
patienter och
avlidna, om den närstående enligt bestämmelse i lag eller förordning
är
patientens eller den avlidnes ställföreträdare (t.ex. en förälder
till ett barn)
eller har liknande ställning (t.ex. en mycket nära vän till patienten
eller den
avlidne). Sålunda menar bl.a. Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Socialsty-
relsen och HSAN att det i praktiken kan bli mycket svårt att avgöra,
när en
närstående har en sådan ställning. Socialstyrelsen menar att regeln
bör gälla
bemötande av alla närstående till patienter och avlidna medan
hovrätten och
kammarrätten anser, att en sådan bestämmelse ligger vid sidan av
tillsynslagens
syfte att främja kvalitet och säkerhet för patienterna i vården.
Skälen för regeringens bedömning: Förutom underåriga finns det
andra patienter
som är oförmögna att svara för sig själva. De kan inte lämna i
vårdsamman hanget
nödvändiga upplysningar, kan inte nås med eller förstå innebörden av
lämnad
information etc. Det rör sig exempelvis om personer som införs till
sjukhus i
medvetslöst tillstånd och om äldre med allvarligt nedsatta
själsförmögenheter.
Dessa personer kan följaktligen inte själva fatta beslut om vården
och aktivt
medverka i dess genomförande. I dessa situationer är de närståendes
medverkan
och relation till vårdpersonalen av direkt betydelse för patientens
vård och
behandling. Det är dock inte så att de närstående övertar patientens
beslutanderätt. Vården måste - liksom när det gäller patienter i
allmänhet -
bedrivas i så nära överensstämmelse som möjligt med vad som kan antas
vara
patientens vilja. Regeringen föreslår att information även
fortsättningsvis
skall lämnas till närstående när den inte kan ges till patienten.
Lagrådet har
påpekat att det till vägledning för rättstillämpning bör anges vilka
personer
som i första hand omfattas av begreppet närstående. Med närstående
avses den
eller de som står patienten närmast. Detta får avgöras från fall till
fall.
Vanligtvis är det familjen, annan nära släkt eller sammanboende men
det kan
också vara en nära vän. För att vänner skall anses vara närstående
skall det
vara fråga om en djup vänskap. Enbart bekanta eller vanliga goda
vänner kan inte
anses vara närstående. Som flera remissinstanser påpekat torde det i
praktiken
kunna bli mycket svårt att avgöra när en närstående är legal
ställföreträdare
för patienten eller på annat sätt har en liknande ställning. Det är
därför inte
lämpligt att, som utredningen föreslagit, utvidga Socialstyrelsens
tillsyn till
att avse även bemötande av närstående i sådan ställning. Det är dock
av vikt att
personalen i alla situationer bemöter de närstående med respekt och
omtanke så
att de känner förtroende för vården. Regeringen föreslår dock, vilket
framgår av
avsnitt 7.5, att det av lagen skall framgå att efterlevande i samband
med en
patients bortgång skall visas hänsyn och omtanke.
7.7 Delegation av medicinska arbetsuppgifter
Regeringens förslag: De grundläggande
förutsättningarna för hälso- och sjukvårdspersonalens
rätt att delegera medicinska arbetsuppgifter anges
i lagen så att en arbetsuppgift inom vården får
överlåtas till någon annan endast när detta är
förenligt med god och säker vård.
Utredarens förslag: Utredaren föreslår att den som besitter formell
kompetens
genom delegering kan överlåta arbetsuppgift på någon annan vid samma
organisatoriska enhet som har skaffat sig reell kompetens för
uppgiften.
Utredaren har även föreslagit en uttrycklig bestämmelse om att
personalen vid
delegering är skyldig att följa Socialstyrelsens föreskrifter härom.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att bestämmelser om
delegering
utformade så, att de innebär att delegering enbart får ske när en
sådan åtgärd
är förenlig med kravet på en god och säker vård och inte strider mot
lag eller
andra föreskrifter, har sin givna plats i den föreslagna
författningen. Vidare
skall i en sådan bestämmelse anges hur den som delegerar skall
kontrollera att
mottagaren är reellt kompetent för uppgiften och vad den som mottar
en
delegation har att iaktta i samband härmed. Sveriges läkarförbund och
Sveriges
psykologförbund tillstyrker förslaget. Sveriges farmacevtförbund
anser att
bestämmelsen - om den är avsedd att omfatta delegering på apotek -
kompletteras
med föreskrifter från Läkemedelsverket som klargör vilka uppgifter
som inte får
delegeras. Landstingsförbundet anför skäl för att precisera vilken
typ av
delegering som avses.
Skälen för regeringens förslag: I 24 § första stycket 2 hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763, HSL) finns en bestämmelse om att det i en
kommun skall
finnas en sjuksköterska som svarar för bl.a. att beslut om att
delegera ansvar
för vårduppgifter är förenliga med säkerheten för patienterna. I
övrigt saknas
bestämmelser i lag eller förordning om möjligheten att delegera
arbetsuppgifter
inom hälso- och sjukvården. I detta sammanhang bortses ifrån
kommunallagens
(1991:900) bestämmelser angående kommunal delegering i 6 kap 33 och
34 §§ och
bestämmelsen i 14 § andra stycket HSL enligt vilken chefsöverläkare
får uppdra
åt sådana befattningshavare vid enheten som har tillräcklig kompetens
och
erfarenhet att fullgöra enskilda ledningsuppgifter.
I avsaknad av närmare författningsreglering finns dock allmänna råd
utfärdade
av Socialstyrelsen om delegation avseende hälso- och sjukvården i
allmänhet
(SOSFS/M/ 1980:100), inom psykiatrisk verksamhet (SOSFS/M/1983:7 samt
inom
tandvård (SOSFS/M/ 1991:11). De allmänna råden är inte bindande utan
utgör
rekommendationer.
Enligt vår mening finns skäl att i lag ange de grundläggande
villkoren för
hälso- och sjukvårdspersonalens möjlighet att delegera medicinska
arbetsuppgifter. Socialstyrelsen bör därutöver i föreskrifter eller
allmänna råd
precisera de närmare förutsättningarna för delegation i olika fall.
Delegering av medicinska arbetsuppgifter måste äga rum i väl
organiserade
former och under vissa bestämda förutsättningar. En av dessa är att
en
arbetsuppgift för att vara delegerbar måste ligga inom den
delegerandes
kompetensområde. Den som delegerar en uppgift skall således själv
vara formellt
kompetent för den uppgift som överlämnas. Han eller hon skall genom
sin
yrkesutbildning ha förvärvat de kunskaper och färdigheter som krävs
för att på
ett adekvat och betryggande sätt kunna fullgöra uppgiften. En andra
förutsättning är att den som tar emot uppgiften är reellt kompetent
dvs.
verkligen har förutsättningar att fullgöra den. Med reell kompetens
förstås
således sådan kompetens som den enskilde förvärvat vid sidan av den
egna
egentliga yrkesutbildningen, t.ex. genom praktisk yrkesverksamhet
eller genom
enskilda kurser.
Givetvis får delegering inte ske när sådan skulle strida mot lag,
förordning
eller föreskrift. Ställs i författning kravet att viss uppgift
en-bart får
vidtas av t.ex. en barnmorska är det inte tillåtet för barnmorskan
att delegera
ifrågavarande uppgift.
De allmänna förutsättningarna för delegation bör i lagen uttryckas
så att
sådan endast får ske när det är förenligt med en god och säker vård.
Att den som
delegerar bär ansvaret för denna bedömning har framgått av tidigare
avsnitt
(avsnitt 7.4). Socialstyrelsen förutsätts som nämnts ta upp dessa
frågor i
kompletterande föreskrifter eller allmänna råd.
59
7.8 Utfärdande av intyg
Regeringens förslag: Det skall framgå av lagen att
den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och
sjukvården utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd
eller vård skall utforma det med noggrannhet och
omsorg.
Utredaren har inte behandlat frågan.
Skälen för regeringens förslag: Att utfärda intyg och att avge
utlåtanden är
ett viktigt och grannlaga inslag i hälso- och sjukvårdspersonalens
yrkesutövning. I 10 § patientjournallagen (1985:562) finns en
skyldighet för den
som är skyldig att föra patientjournal att på begäran utfärda intyg
om vården.
Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter (SOSFS 1981:25) för
hälso- och
sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m. I dessa betonas bl.a.
att
intygsutfärdaren skall noga se till att han endast uttalar sig om
förhållanden
som han har tillräcklig kännedom om och att han skall vara objektiv.
Utfärdaren
bör vidare känna till ändamålet med intyget och det förutsätts att
den som
utfärdar intyg på något sätt har haft personlig kontakt i sin
yrkesutövning med
den som intyget gäller.
Det finns anledning att i en lag om åligganden för hälso- och
sjukvårds-
personal slå fast kraven på att intygsutfärdare skall vara såväl
noggrann som
omsorgsfull då han utför sin uppgift. Dessa krav bör ställas oavsett
om intyg
utfärdas på grund av en skyldighet såsom enligt 10 §
patientjournallagen eller
om intyget utfärdas av annan anledning. Kraven bör naturligtvis inte
enbart
gälla för intyg som utfärdas om vården utan för alla intyg, dvs. även
utlåtanden
om t.ex. sjukdomstillstånd och behov av behandling. I kraven ligger
samma
betydelse som Socialstyrelsen i sina föreskrifter mera detaljerat
redogjort för.
Det är viktigt från patientsäkerhetssynpunkt att intygen är objektiva
och håller
en hög medicinsk standard. Hälso- och sjukvårdspersonal bör därför
redan på ett
tidigt stadium informeras om vad som skall iakttas vid
intygsskrivande. Detta
kan med fördel ske redan under utbildningen.
Det bör nämnas att regeringen genom beslut den 18 mars 1993 (Dir.
1993:36) har
givit en särskild utredare i uppdrag att se över bestämmelserna för
hälso- och
sjukvårdspersonal att i tjänsten utfärda intyg och utlåtanden och att
därvid
särskilt granska formella och ekonomiska förutsättningar för och
tillämpade
rutiner vid utfärdande av intyg och utlåtanden. Utredaren skall
föreslå de
förändringar som eventuellt kan behövas för att utfärdandet av intyg
och
utlåtanden skall kunna fullgöras på ett rationellt sätt och med
uppfyllande av
krav på en fullgod rättssäkerhet. Utredningen skall slutredovisas
senast den 1
juli 1994.
60
7.9 Övriga frågor
Regeringens bedömning: Reglering av eventuella
skyldigheter som sammanhänger med villkor för
anslutning till den allmänna försäkringen eller för
ersättning från annan offentlig huvudman bör inte
ske i detta sammanhang. Detsamma gäller i fråga om
uppgiftsskyldighet från apotek till
Socialstyrelsen och uppgiftslämnande mellan
Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Rättsmedi-
cinalverket.
Utredaren: Har föreslagit en bestämmelse i lagen som slår fast
skyldigheten
för den som är ansluten till den allmänna försäkringen att lämna
patienten
kvitto på erhållen betalning för vård som faller inom försäkringens
ram.
Utredningen: Har föreslagit en bestämmelse innebärande att
apotekspersonal
skall vara skyldig att till Socialstyrelsen lämna ut uppgift från
apotek
angående förskrivning av läkemedel om det finns grundad anledning
anta att
styrelsen bör ingripa mot förskrivningen.
Utredningen har vidare föreslagit en bestämmelse, enligt vilken
Socialsty-
relsen, Läkemedelsverket och Rättsmedicinalverket utan hinder av
sekretess skall
lämna varandra de uppgifter var och en av dem behöver för sin tillsyn
på hälso-
och sjukvårdens område.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att skyldigheten att lämna
kvitto bör
tas in i anslutning till lagen om allmän försäkring vilket även
Rättsmedicinalverket, som dock är tveksam till om den behövs, anser.
Kammarrätten i Stockholm menar att bestämmelsen bör ingå i en
förordning. Riks-
försäkringsverket och Sveriges psykologförbund till-styrker
förslaget.
Socialstyrelsen anser när det gäller frågan om uppgiftsskyldighet
för
apotekspersonal att det inte ligger i styrelsens roll att i enskilda
fall vidta
de åtgärder, som är betingade av den vård och behandling som
patienterna
behöver, utan att detta i stället är en uppgift för respektive
läkare. Styrelsen
förordar en sekretessbrytande regel som gör det möjligt för en läkare
att begära
information från eller lämna sådan till en kollega. Alternativt kan
styrelsen
tänka sig en skyldighet för apotekspersonal att till läkare som
förskrivit medel
av här avsett slag, lämna information om de tidigare förskrivningarna
till
patienten av sådana medel. Apoteksbolaget AB anser att man bör ge
vederbörande
apotekschef möjlighet att föra informella samtal med en läkare, som
är lokalt
förankrad men som svarar för ett större - men inte alltför stort -
område än ett
enskilt apotek. Förslaget tillstyrks av bl.a. Rättsmedicinalverket,
Riksförsäk-
ringsverket, JO, Sveriges Läkarförbund och Svenska Läkaresällskapet.
Även
Stockholms och Hallands läns landsting tillstyrker förslaget men
påpekar att
uppgiftslämnandet måste ske med iakttagande av patienternas
integritetsintresse.
Socialstyrelsen och Läkemedelsverket har inte yttrat sig i frågan
om
uppgiftslämnande mellan myndigheterna. Datainspektionen framhåller
att det vid
fullgörandet av en sådan uppgiftsskyldighet som utredningen
föreslagit är av
vikt att utlämnade uppgifter åtnjuter ett sekretesskydd hos den
mottagande
myndigheten som motsvarar det skydd de har hos den utlämnande
myndigheten. Det
bör därför klargöras vilket sekretesskydd, som kommer att gälla hos
respektive
mottagande myndighet. Frågan om Socialstyrelsen och Läkemedelsverket
bör åläggas
att lämna uppgifter till Rättsmedicinalverket torde enlig
Datainspektionen bli
beroende av om verket numera i sin instruktion eller på annat sätt
ålagts
tillsynsuppgifter inom hälso- och sjukvården. Förslaget tillstyrks av
bl.a.
Rättsmedicinalverket, Riksförsäkringsverket, JO och Svenska
Läkaresällskapet.
Även Stockholms läns landsting och Hallands läns landsting
tillstyrker förslaget
men påpekar att uppgiftslämnandet måste ske med iakttagande av
patienternas
integritetsintresse.
Skälen för regeringens bedömning: Den 1 januari 1994 trädde lagen
(1993:588)
om husläkare i kraft. Den reglerar bl.a. hur ersättning till
husläkare skall
utgå för uppgifter som särskilt åvilar dem. Ersättningen skall utgå
från
landstinget som också fastställer hur ersättningen skall beräknas.
Genom
riksdagens beslut med anledning av prop. 1993/94:75 "Arvoden till
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster samt vissa ersättningar
till
sjukvårdshuvudmännen m.m." förs ansvaret för ersättning till
privatpraktiserande
specialister m.fl. i öppen vård över från de allmänna
försäkringskassorna till
sjukvårdshuvudmännen. En proposition med förslag om förändrad
tandvårdsförsäkring läggs inom kort fram för riksdagen.
Regeringen finner att frågan om eventuell skyldighet för vissa
yrkesutövare
att lämna kvitto till patient på från denne mottagen ersättning
naturligen hör
hemma i samband med respektive regelsystem för ersättning. Utredarens
förslag
föranleder därför inget förslag här.
Den av utredningen föreslagna lagtexten om uppgiftsskyldighet för
apotekspersonalen kan ge intryck av att det är förskrivande läkare
som avses att
kontrolleras. Syftet med förslaget är dock att dels hjälpa personer
med ett
etablerat missbruk av narkotiska medel, dels kunna bromsa ett
påbörjat missbruk
av sådana medel. Nomadiserande missbrukare, dvs. personer som går
till ett antal
läkare och hos var och en av dessa får till sig utskrivet lugnande
medel och
sömnmedel för att på detta sätt underhålla ett missbruk, utgör ett
inte
negligerbart problem för sjukvården och socialtjänsten. Kontakten
mellan läkaren
och patienten bygger på ett ömsesidigt förtroende. Läkaren har inte
stora
möjligheter att kontrollera riktigheten i eller ifrågasätta
patientens uppgifter
om tidigare förskrivningar. Att förskrivning av medel som här avses
kan
kontrolleras ligger därför i och för sig i såväl den förskrivande
läkarens och
samhällets som i förlängningen missbrukarens intresse. En
kontrollmöjlighet ger
dock upphov till integritetsproblem när det gäller patienten. Inte
heller är det
läkarkårens uppgift att "agera polis". Härtill kommer den svårighet
som ligger i
att en patient kan vända sig till olika apotek. Regeringen delar
vidare
uppfattningen att det principiellt inte är en uppgift för
Socialstyrelsen att
ingripa i vården och behandlingen av en enskild patient utan att
detta är en
uppgift för respektive läkare. Regeringen anser sammanfattningsvis
att en regel
med det föreslagna innehållet inte bör tas in i åliggandelagen.
Tillsynsutredningen föreslår också en regel om uppgiftsskyldighet
för
Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Rättsmedicinalverket i
förhållande till
varandra. Uppgiftsskyldigheten skall gälla sådana uppgifter som
respektive
myndighet behöver i sin tillsynsverksamhet.
Verksamheten inom hälso- och sjukvården bygger på förtroende och
respekt för
den enskildes integritet. Spridning av individuppgifter bör därför
undvikas så
långt som möjligt. Även om myndigheternas tillsynsområden ligger nära
varandra
är det svårt att avgöra vilka positiva effekter en uppgiftsskyldighet
skulle
medföra. Varje myndighet bör på eget initiativ ha eller kunna erhålla
kännedom
om för tillsynen behövliga uppgifter. Såsom Datainspektionen påpekat
måste
sekretessen hos den mottagande myndigheten analyseras. Eventuellt
erfordras det
att en reglering av hur mottagaren får använda uppgifterna.
Konsekvenserna av
den föreslagna uppgiftsskyldigheten måste utredas närmare och
regeringen är
därför inte beredd att nu föreslå en sådan reglering.
8 Lag om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område
8.1 Tillämpningsområdet
8.1.1 Förslag
Regeringens förslag: Den föreslagna lagen om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område
skall omfatta hälso- och sjukvårdspersonalen i dess
yrkesutövning såvitt avser undersökning, vård och
behandling av patienter, samt vid klinisk
forskning på människa.
Regeringens bedömning: Andra åligganden för hälso-
och sjukvårdspersonalen, vilka inte är av betydelse
för patientsäkerheten, sanktioneras i samma ordning
som gäller för andra arbetstagare. Detta gäller
bl.a. skyldigheter i samband med omhändertagande
av avlidna samt bemötandet av patienter och
närstående.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att tillsynslagen
skall vara
tillämplig även vid omhändertagande av avlidna och vid bemötande av
närstående
till avlidna patienter i fall när närstående genom bestämmelser i lag
eller
förordning är patientens eller den avlidnes ställföreträdare eller på
något
annat sätt har en liknande ställning.
61
Remissinstanserna: Ett tjugotal instanser har kommenterat förslaget
om att
inleda lagen med en ny paragraf som klargör dess tillämpningsområde.
De flesta
tillstyrker förslaget medan några efterlyser vissa kompletteringar.
Socialstyrelsen anser t.ex. att verksamheten inom smittskyddsområdet
bör falla
under tillsynslagen. Ett par instanser anser att frågan om
tillsynslagens
tillämpning inom forskningen bör preciseras. Förslaget att
tillsynslagen skall
gälla även vid omhändertagande av avlidna har fått ett positivt
mottagande.
Rättsmedicinalverket avstyrker dock förslaget med motiveringen att
Regeringsrätten redan klarlagt rättsförhållandet när det gäller
omhändertagande
av avlidna, varför en bestämmelse med sådant innehåll är onödig.
Däremot går
meningarna isär ifråga om förslaget att lagen skall vara tillämplig
även i fråga
om bemötande av närstående till patienter och avlidna i de fall den
närstående
kan ses som patientens eller den avlidnes ställföreträdare. Svea
Hovrätt,
Kammarrätten i Stockholm, Socialstyrelsen och Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd finner att det kan vara mycket svårt att avgöra om en
närstående
har den ställningen.
8.1.2 Skälen för regeringens förslag och bedömning
8.1.2.1 Allmänt
Den föreslagna lagen om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonal
anger vilken
personal som skall omfattas av Socialstyrelsens tillsyn. I lagen om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område anges i vilka
fall och på
vilket sätt disciplinansvar kan utkrävas. Vidare ges regler för
handläggning av
fråga om återkallelse av legitimation och begränsning av
förskrivningsrätt.
Det har i rättstillämpningen visat sig att tillämpningsområdet för
den
nuvarande tillsynslagen inte varit helt klart. Två olika tolkningar
har hävdats.
Enligt den ena - som också numera utgör förhärskande praxis - skulle
hälso- och
sjukvårdspersonalen omfattas av lagen i all sin yrkesutövning vilket
inneburit
att bl.a. frågor om bemötande av anhöriga och omhändertagande av
avlidna har
prövats. Den andra hävdar att förutsättningen för att lagen skall
vara
tillämplig är att det rör sig om yrkesutövning knuten till den
individinriktade
patientvården eller sådan yrkesutövning som på annat sätt är
nödvändig för att
vården skall fungera. Det är viktigt att undanröja tveksamheter kring
lagens
tillämpningsområde. Detta bör ske genom ett framhävande av lagens
syfte att
bidra till en god patientsäkerhet.
Grundtanken i det nu framlagda förslaget är att det förhållandet
att en
enskild person eller en viss yrkesgrupp tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen
inte behöver innebära att den enskilde eller de som tillhör denna
yrkesgrupp i
all sin yrkesutövning skall omfattas av det särskilda
disciplinansvaret.
Avgörande för om detta skall vara fallet är om den enskilde utfört
uppgifter som
har anknytning till vård eller behandling av patienter eller till
klinisk
forskning på människor. Genom förslaget kommer vissa verksamheter,
som för
närvarande inte omfattas av tillsynslagen, att föras in under
disciplin-
påföljdslagen medan viss personal som idag omfattas av
disciplinansvaret enligt
tillsynslagen, men som inte har direkta eller indirekta
patientuppgifter, inte
längre kommer att omfattas. Socialstyrelsens tillsyn får till följd
av förslagen
en vidare omfattning än det område inom vilket disciplinpåföljd kan
åläggas.
Möjligheterna att ifrågasätta legitimationsinnehav påverkas däremot
inte.
8.1.2.2 Vård och behandling av patienter
Liksom hittills bör disciplinpåföljd kunna åläggas hälso- och
sjukvårdspersonal
som arbetar med undersökning, vård och behandling av patienter.
Endast
individinriktad vård avses. Däremot avses inte andra av personalens
åtgärder
såsom t.ex. allmän hälsoupplysning, dvs. sådan rådgivning som inte
riktar sig
till en enskild utan mera allmänt till en större eller mindre grupp
personer
t.ex. skolelever eller en grupp anställda.
Hälso- och sjukvårdspersonalens åtgärder skall rikta sig till
patienter för
att kunna föranleda disciplinpåföljd. Någon klar definition av vad
som skall
förstås med ordet patient finns inte i förarbetena till nu gällande
tillsynslag.
Man kan som tillsynsutredningen varit inne på, göra en åtskillnad
mellan
"vårdsökande" och "patient". Utgångspunkten är att när den enskilde
individen på
grund av faktisk eller befarad sjukdom, kroppsskada etc. vänder sig
till eller
på annat sätt kommer i kontakt med t.ex. en läkare, tandläkare eller
distriktssköterska för att arten och graden av besvären skall bli
fastställda
och vid behov behandlade så är han vårdsökande. I och med att kontakt
etablerats
och den enskilde blir föremål för vårdåtgärder så blir han patient.
Med detta
synsätt på begreppet patient utesluts emellertid de som av annan
orsak söker
kontakt med hälso- och sjukvården, t.ex. för att genomgå en sedvanlig
hälsokon-
troll eller en kontroll på mödravårdscentral.
Tillsynsutredningen har istället föreslagit att med patient skall
förstås
varje enskild person i varje kontakt denne har med hälso- och
sjukvården i
frågor som berör hans eget hälsotillstånd. Denne är sedan patient så
länge denna
kontakt varar. Denna definition fyller funktionen att också täcka
hälsokontroller o.d. Kontakten kan inskränka sig till en
telefonkontakt och
personen kan t.o.m. betecknas som patient om någon annan tar
kontakten för hans
räkning. Detta är uppenbart då det gäller svårt sjuka eller
okontaktbara
personer. Denna definition av begreppet patient innebär att när någon
avlider
inom hälso- och sjukvården upphör han eller hon att vara patient.
I vissa situationer kan det te sig långsökt att benämna den mot
vilken
åtgärderna riktar sig som patient. Detta gäller t.ex. den som i
egenskap av kund
på apotek över disk får behandlingsråd eller rekommendation om visst
preparat
för uppgiven åkomma av den som tillhör apotekspersonalen. Detta
hindrar
emellertid inte att även apotekspersonalens handlande i dessa
situationer bör
omfattas av disciplinansvaret. En annan situation karaktäriseras av
att den
enskilde inte frivilligt tagit kontakten med hälso- och
sjukvårdspersonalen utan
mer eller mindre tvingats till denna. Detta är t.ex. fallet då
polisen begär
blodprovstagning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott eller då
blodprovstagning för bestämmande av faderskap har beslutats. Vidare
kan nämnas
undersökning av utlänning av Invandrarverkets förtroendeläkare. Samma
situation
kan i viss mån sägas föreligga då försäkringskassans
förtroendeläkare vidtar
undersökning som förutsättning för viss förmån. I dessa situationer
är den
enskilde inte patient i ordets vedertagna mening. Syftet är inte att
bota,
lindra eller trösta eller att förebygga ohälsa. Samtidigt rör det sig
om
relationer då det är av avgörande betydelse att den ena parten är
hälso- och
sjukvårdspersonal och utför åtgärder som personalen i denna sin
egenskap är
kompetent att utföra samt att åtgärden riktar sig mot en enskild. Det
skulle
vara otillfredsställande om felgrepp som innebär avsteg från
vetenskap och
beprövad erfarenhet i ett sådant sammanhang inte skulle kunna prövas
på samma
sätt som då det gäller rena sjukvårdsinsatser. Även efter det att en
viss
sjukvårdsepisod avslutats kan den enskilde vara att anse som patient.
Detta kan
t.ex gälla om den som vårdats återvänder till den behandlande läkaren
och ber om
ett intyg. Läkaren utfärdar då intyget på grundval av sin behandling
av den
enskilde som patient.
Regeringen anser sammanfattningsvis att begreppet patient bör ges
en
vidsträckt innebörd och omfatta alla som etablerat kontakt med hälso-
och
sjukvårdspersonalen angående sitt eget hälsotillstånd. Detta
oberoende av om
kontakten etableras på den enskildes eget iniativ eller om det sker
på annat
sätt. När någon ges vård eller behandling eller genomgår en
undersökning skall
han eller hon, oavsett anledning betraktas som patient.
Patientuppgifterna skall som tidigare nämnts även vara
individrelaterade för
att personalen vid fullgörandet av dem skall omfattas av det
särskilda ansvaret
i disciplinpåföljdslagen. Därmed exkluderas allmänt inriktade
åtgärder från
lagens tillämpningsområde.
Lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område
skall omfatta
hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning inom området för hälso-
och
sjukvård oavsett var, när och i vilken ställning den som tillhör
denna personal
fullgör uppgiften ifråga, så länge det rör sig om en hälso- och
sjukvårdsuppgift
som kan hänföras till individinriktad patientvård. Inom vilken
organisation
eller i vilken driftform denna yrkesutövning sker saknar betydelse i
sammanhanget. Med hälso- och sjukvård avser vi vad som enligt hälso-
och
sjukvårdslagen (1982:763, HSL) utgör sådan. Till hälso- och sjukvård
räknas även
tandvård.
De egentliga vårduppgifter som hälso- och sjukvårdspersonalen har
att fullgöra
är antingen direkta eller indirekta i förhållande till patienten. De
kan vidtas
i förebyggande syfte, för att utreda eller diagnostisera sjukdom, för
att vårda
och behandla patienten etc.
Det finns också åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen som
inte består
i någon vårdåtgärd som skall fullgöras direkt eller indirekt i
förhållande till
en viss patient. Det är uppgifter som måste fullgöras för att hälso-
och
sjukvården skall fungera och som har stor betydelse för patienternas
vård,
behandling och säkerhet i vården. Vissa av dessa uppgifter ligger så
nära
patientvården att de måste anses ingå i detta uppgiftsområde. Detta
gäller t.ex.
den skyldighet som följer av patientjournallagen (1985:562) att föra
patientjournal. Denna uppgift har en direkt betydelse för vården och
därmed för
den enskilde patientens säkerhet. Även förvaringen av journalen kan
ha sådan
betydelse. Tillgången till journalen kan äventyras om obehöriga kan
komma åt
den. Allmänna frågor om hantering och förvaring av journalmaterial
omfattas
däremot av verksamhetstillsynen.
Beslut att vägra utlämnande av patientjournal kan överklagas i den
ordning
som gäller för utlämnande av allmänna handlingar eller om det är
fråga om
journaler i enskild hälso- och sjukvård, efter prövning av
Socialstyrelsen, till
kammarrätten. Sådana beslut är därför som huvudregel inte av den
karaktären att
de bör prövas av HSAN med stöd av disciplinpåföljdslagen. Undantag
måste dock
göras för de fall att det varit förenat med fara för patientens
säkerhet att
utlämnande inte skett och att detta bör ha framstått som klart för
den som
underlåtit detta samt att hinder mot utlämnandet inte förelegat.
Det är av stor betydelse för en god och ändamålsenlig vård att
patienten
känner förtroende för hälso- och sjukvårdspersonalen och vågar
anförtro
personalen alla uppgifter som kan ha betydelse för vården. Det är
motivet för
det starka sekretesskydd som alltid gällt för denna typ av situation.
Om
patienten, av rädsla för att för att för honom eller henne känsliga
uppgifter
skulle kunna komma till obehörigas kännedom, inte vågar lämna all den
information som är behövlig kan patientsäkerheten vara i fara. Brott
mot
tystnadsplikt som avser förtroendesituationer av här aktuellt slag
bör därför
principiellt täckas av området för disciplinpåföljd.
Om hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen lämnar ut uppgifter i
strid mot
sekretessbestämmelserna är det dock ett brott som kan föranleda
fängelse. Om
uppgifterna lämnas ut på grund av oaktsamhet är straffsatsen
begränsad till
böter. Socialstyrelsen och i vissa fall HSAN har en skyldighet att
anmäla
misstänkt brott till åtal om det kan föranleda fängelse. Om det klart
framgår
att utlämnandet av sekretessbelagda uppgifter skett av oaktsamhet kan
emellertid
HSAN efter anmälan ta upp frågan om grund för disciplinpåföljd
föreligger till
prövningen.
8.1.2.3 Medicinsk forskning
En betydande del av den medicinska forskningen sker genom kliniska
prövningar på
människor. Sådana prov kan företas såväl på dem som redan är
patienter som på
friska personer som ställt sig till förfogande. Även i de sammanhang
då åtgärder
vidtas i forskningssyfte kan fel begås. Disciplinansvaret omfattar
självfallet
åtgärder som vidtas beträffande den som deltar i forskningen i sin
egenskap av
patient. Men också de friska personer som deltar i kliniska
prövningar bör,
genom verksamhetens art, i dessa situationer jämställas med
patienter. All
klinisk forskning på människor inom hälso- och sjukvården skall
alltså ses som
ett sådant område inom vilket hälso- och sjukvårdspersonalens
handlande omfattas
av det särskilda disciplinansvaret. Hänsyn måste givetvis tas till
det speciella
i situationen, dvs. att den enskildes medverkan är frivillig och att
han eller
hon är informerad om och medveten om vilka risker deltagandet
innebär.
Forskningens vara eller icke vara, dess värde och frågan om den är
etiskt
försvarbar kan däremot inte prövas med stöd av
disciplinpåföljdslagen.
Prövningen skall vidare - i enlighet med lagens syfte att stärka
patientsäkerheten - bara avse fall av klinisk forskning på människor
men inte
t.ex. grundforskning och djurförsök.
8.1.2.4 Utfärdande av intyg
Ett intyg som utfärdas av någon som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen kan
vara av olika karaktär. Det kan avse t.ex given vård, patientens
hälsotillstånd
eller behov av behandling. Som regel baseras ett intyg på en
personlig
undersökning av den enskilde som intyget avser, men det kan också
baseras på
annat material. På samma sätt som t.ex. en läkare skaffar nödvändiga
upplysningar inför behandlingen av en patient från patienten själv,
genom
personlig undersökning, genom upplysningar från tidigare journaler
etc. har en
intygsutfärdare att samla tillräckligt grundmaterial för att kunna
avfatta
intyget. Åtgärderna är av samma slag som ingår i den individinriktade
patientvården. Den som utfärdar ett intyg fullgör vidare detta på
grundval av de
uppgifter rörande en persons hälsotillstånd, vård och behandling, som
han på
detta sätt får tillgång till. Intygsutfärdaren förväntas därutöver ha
det
kunnande som krävs för den medicinska bedömning som föranleds av
syftet med
intyget. Dessa skäl talar för att hälso- och sjukvårdspersonalens
utfärdande av
intyg och utlåtanden skall anses ingå i patientvården och omfattas av
det
lagstadgade disciplinansvaret. Utlåtande från sakkunig där denna gör
allmänna
utttalanden om t.ex. ett visst hälsotillstånd som inte grundar sig på
en
personlig undersökning kan dock inte anses påverka den medicinska
säkerheten för
patienten. Sådana utlåtande bör därför inte omfattas av
bestämmelserna om
disciplinpåföljd.
De aspekter på ett intyg som teoretiskt skulle kunna bli föremål
för prövning
i disciplinär ordning är förfarandet, dvs. hur intygsutfärdaren gått
till väga
för att få fram underlag för sina uttalanden, intygets innehåll och
utformning
samt i viss utsträckning även medicinska bedömningar, värderingar och
slutsatser, vilka bör stå i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad
erfarenhet.
I vissa fall kan ett felaktigt handlande i samband med
intygsutfärdande leda
till åtal för osant intygande. Detta är fallet t.ex. då en läkare i
ett intyg
som åberopas av försäkrad i samband med ansökan om förtidspension
eller annan
förmån från social- eller annan försäkring lämnar osann uppgift
angående den som
ansöker om förmånen. För det fall att någon döms för brott för att på
detta sätt
ha utnyttjat eller missbrukat sin legitimation, bör legitimationen
ifrågasättas.
Det åvilar Socialstyrelsen att när så anses motiverat aktualisera den
frågan hos
HSAN.
8.1.2.5 Andra sanktionsmöjligheter
Socialstyrelsen kan i sin verksamhetstillsyn ta upp frågor som inte
är möjliga
att få prövade i HSAN. Den pågående beredningen av översynen av
stadgan
(1970:88) om enskilda vårdhem får visa i vilka avseenden
Socialstyrelsens
sanktionsmöjligheter framför allt mot vårdgivarna kan förändras för
att göra
denna tillsyn än mera effektiv.
Olika vägar står tillsynsmyndigheten till buds när det gäller
problem kring
enskilda individer. I undantagsfall kan anmälan till åtal ske men i
de flesta
fall inskränker sig ett ingripande till kontakter med arbetsgivare.
Det skall
understrykas att dessa kontakter inte nödvändigtvis måste innebära
att man söker
sanktioner. Lika väl kan de innebära att man för arbetsgivaren
påpekar vikten av
att en viss individ ges råd och stöd eller att rutiner ändras på ett
sådant sätt
att den enskilde får möjlighet att uppfylla de krav som ställs på
honom när det
gäller att ge patienterna en säker och trygg vård. Ett sådant
förfarande torde
många gånger vara mera verkningsfullt för att förebygga liknande
händelser i
framtiden än ett fällande utslag i HSAN.
8.1.2.6 Särskilt om avlidna
Vi har i det föregående föreslagit en särskild bestämmelse i
åliggandelagen som
slår fast att även hälso- och sjukvårdens personal har ett ansvar för
omhändertagandet av avlidna och för bemötande av de efterlevande
(avsnitt 7.4).
Socialutskottet (bet. 1991/92:SoU18, rskr. 1991/92:309) förutsatte
när
ifrågavarande bestämmelse infördes i hälso- och sjukvårdslagen att
regeringen
snarast skulle återkomma till riksdagen med förslag som klargör att
personalens
omhändertagande av avlidna inom hälso- och sjukvården skall omfattas
av
tillsynen och det disciplinära ansvaret. Regeringsrätten har i två
fall tolkat
tillsynslagen så att lagen även omfattar hälso- och
sjukvårdspersonalens
åtgärder som avser avlidna (se Regeringsrättens årsbok 1986 ref. 92).
Hälso- och sjukvårdspersonalen skall, såväl inom offentlig som
privat
verksamhet, vara skyldig att ta hand om den avlidne med respekt för
denne samt
visa de efterlevande hänsyn och omtanke. Samhället och de anhöriga
har också
rätt att kräva att de formella bestämmelser som reglerar bl.a.
obduktion,
transplantation och dödsbevis följs.
För en svårt sjuk, döende patient kan det kännas tryggt att veta
att kroppen
efter döden kommer att behandlas med respekt. Det är därför
självklart att
försummelser av personalen i detta avseende måste beivras och
förebyggas. Fråga
är emellertid om det i denna del finns skäl att kunna ålägga
disciplinpåföljd -
i övrigt motiverat med hänsynen till hälso- och sjukvårdspersonalens
viktiga
roll för liv och hälsa - vid sidan av det straffrättsliga och det
arbetsrättsliga ansvaret. Syftet med den föreslagna
disciplinpåföljdslagen är
att garantera patientens säkerhet i vården. HSAN:s prövning skall
bara avse de
uppgifter som anges i lagen och inte allt som personalen utför som
ett led i
eller i samband med sin yrkesutövning. Patientsäkerhetsintresset i
vanlig mening
gör sig inte gällande när det gäller omhändertagande av avlidna.
Fel eller försummelser i samband med omhändertagande av avlidna kan
gälla
sådana kränkningar av den döda kroppen att åtal för brott mot
griftefrid kan bli
aktuellt. Sådant brott bestraffas med böter eller fängelse i högst
två år.
Fel eller försummelser som inte är av denna allvarliga karaktär
samt annat
olämpligt beteende i samband med handhavande av döda kroppar bör av
flera skäl
utredas av sjukvårdshuvudmannen, bl.a. för att åstadkomma rutiner som
förebygger
liknande händelser i framtiden. Frågor som rör personalens agerande i
samband
med att den gör i ordning den avlidne inför de efterlevandes sista
farväl och
förvaringen av den avlidne liksom personalens uppträdande vid
handhavande av den
döda kroppen m.m. utgör sådana situationer då arbetsgivaren bör ta
upp och
påtala eventuella fel och försummelser. Det är också viktigt att
personal som
har svårigheter beträffande de känsliga uppgifter som det innebär att
på ett
pietetsfullt och medkännande sätt ta hand om avlidna och deras
efterlevande får
det stöd som krävs för att klara denna situation på ett bra sätt
eller, när så
är befogat, inte vidare ges sådana arbetsuppgifter. Det är en fördel
om frågor
av detta slag kan redas ut och åtgärdas tillsammans med den enskilde
arbetstagaren och berörd facklig organisation enligt de regler som
gäller i
arbetslivet. Ett eventuellt fällande utslag i HSAN erbjuder i princip
inga
speciella fördelar från de anhörigas synpunkt. I många fall torde
förtroendenämnden kunna spela en viktig roll i dessa sammanhang.
Praktiska och ekonomiska skäl talar dessutom för att HSAN:s och
domstolarnas
prövning bör begränsas till frågor som kräver särskild medicinsk och
juridisk
sakkunskap.
Om det är fråga om generella brister i rutinerna när det gäller
omhänder-
tagande av avlidna bör tillsynsmyndigheten som ett led i
verksamhetstillsynen
uppmärksamma den ansvariga sjukvårdshuvudmannen på detta. Denne är då
enligt
hälso- och sjukvårdslagen skyldig att se till att ändrade rutiner
kommer till
stånd.
Enligt lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans
död är en
människa död när hjärnans samtliga funktioner totalt och
oåterkalleligt har
fallit bort. Omhändertagandet av personer som drabbats av sådan total
hjärninfarkt aktualiserar vissa särskilda frågor. I princip är det
naturligtvis
ingen skillnad på hur döden konstaterats. Något
patientsäkerhetsintresse i
vanlig mening gör sig sålunda inte gällande. Emellertid kan det
finnas vissa
situationer när man av särskilda skäl inte vill avbryta en behandling
trots att
patienten konstaterats vara död. Hjärtverksamheten kan under viss
kortare tid
hållas igång på konstgjord väg med hjälp av respirator och tillförsel
av vissa
substanser ske för att vidmakthålla inre organ. Motiv för att ge
sådan
artificiell behandling kan vara att vidmakthålla organ som donerats
för
transplantation så att de inte går till spillo eller att göra det
möjligt att
förlösa en gravid kvinna som drabbats av total hjärninfarkt men bär
ett
livsdugligt foster.
Dessa situationer kan, även om patienten avlidit, inte helt
undantas från det
disciplinära området. I fallet med organdonatorn finns ett annat
patientinriktat
syfte än att omhänderta den avlidne, nämligen att med hjälp av organ
från den
avlidne behandla en annan svårt sjuk patient. I dennes intresse måste
krav
upprätthållas som säkerställer att de organ som ska transplanteras
omhändertas
på ett från medicinsk synpunkt tillfredställande sätt. Som Lagrådet
påpekat bör
samma krav naturligtvis gälla för omhändertagande av organ som tagits
från en
avliden vars livsfunktioner upphört. Ett liknande resonemang kan
föras i fallet
med den gravida, avlidna kvinnan. Det är då det ännu oförlösta
barnets säkerhet
som motiverar att åtgärderna företas med samma ansvar för personalen
som vid en
normal förlossning.
En annan fråga uppstår då personal som omfattas av lagen bryter mot
reglerna
som gäller för obduktion och för att ta organ för transplantation
eller bryter
mot skyldigheten att utfärda dödsbevis. Enligt regeringens mening bör
den nu
föreslagna disciplinpåföljdslagen inte täcka sådana förfaranden, som
visserligen
är straffvärda men som saknar betydelse från
patientsäkerhetssynpunkt. De organ
som omhändertas för transplantation måste, som nämnts, i mottagarens
intresse
omhändertas på ett tillfredsställande sätt. Förfarande beivras i
annan ordning.
I det sammanhanget kan nämnas att transplantationsutredningen i sitt
slutbetänkande Kroppen efter döden (SOU 1992:16) har föreslagit en
straffbestämmelse som innebär att den som uppsåtligen utför ingrepp
på eller tar
biologiskt material från en levande eller avliden människa eller från
ett
aborterat foster i strid med den av transplantationsutredningen
föreslagna lagen
om transplantation, obduktion m.m. döms till böter eller fängelse i
högst sex
månader, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken. Det
brottsbalksbrott som avses är brott mot griftefrid. Utredningen menar
att de
skäl som ligger bakom straffbestämmelsen i den föreslagna
transplantationslagen
gör sig gällande med samma styrka ifråga om ingrepp i människors
kroppar för de
andra ändamål som tas upp i dess lagförslag. Av denna anledning har
man
föreslagit att ansvarsbestämmelsen i den föreslagna lagen får ett i
motsvarande
mån vidgat tillämpningsområde. Utredningens förslag bereds för
närvarande inom
Socialdepartementet.
8.2 Disciplinpåföljdslagens tillämpning inom vissa
verksamheter
8.2.1 Allmänt
Redovisningen har hittills avsett personal vars yrkesverksamhet
uppenbart är
förlagd till området hälso- och sjukvård. Det är emellertid
nödvändigt att även
beröra några av de vårdutbildade som arbetar i verksamheter vilkas
syfte inte är
att ge hälso- och sjukvård men som behöver tillgång till egen
medicinsk expertis
för att kunna lösa sina uppgifter. Vi avser bl.a. vårdutbildad
personal som
enbart har administrativa uppgifter hos myndigheter, eller som utan
att ha
sjukvårdsuppgifter är verksamma i äldrevården och i verksamheten med
stöd och
service till vissa funktionshindrade.
8.2.2 Invandrarverkets förtroendeläkare i utlänningsärenden,
förtroendeläkare och förtroendetandläkare vid de allmänna
försäkringskassorna och vid privata försäkringsbolag
Regeringens förslag: Förtroendeläkarna skall
omfattas av den föreslagna lagen om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område endast i den
utsträckning de personligen undersöker någon eller då
en sedvanlig patient - läkarrelation på annat sätt
har uppstått. Detsamma skall gälla
förtroendetandläkarna.
Utredningens förslag: Överenstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Invandrarverket ställer sig mycket positivt till
förslaget
att verkets läkare endast omfattas av lagen i enskilda fall som
gäller
patientvård. HSAN anser att man ytterligare bör överväga om
försäkringskassornas
förtroendeläkare bör omfattas av tillsynslagen medan
Riksförsäkringsverket
tillstyrker förslaget utan förbehåll avseende de allmänna
försäkringskassornas
förtroendeläkare och förtroendetandläkare.
Skälen för regeringens förslag: Invandrarverkets förtroendeläkare
medverkar i
myndighetens handläggning av vissa ärenden dvs. i ett administrativt
förfarande.
Deras arbete är som regel knutet till de skriftliga handlingarna i
det enskilda
ärendet. På samma sätt som för andra tjänstemän på myndigheten, som
deltar i
handläggningen av ett visst ärende och vilka ställer sin respektive
sakkunskap
till förfogande, krävs i normalfallet för förtroendeläkarens
medverkan ingen
personlig kontakt mellan dem och den person ärendet gäller. I princip
utför
förtroendeläkaren i denna sin egenskap arbete av samma art som all
annan hälso-
och sjukvårdsutbildad personal med administrativa uppgifter i den
offentliga
förvaltningen. Samma ansvarsregler bör enligt regeringens mening
gälla för dem
som för all annan hälso- och sjukvårdspersonal i administrativa
funktioner.
Detta innebär att de vid fullgörandet av sina administrativa
arbetsuppgifter hos
Invandrarverket inte bör omfattas av disciplinpåföljdslagen.
Ett undantag från denna princip görs i de fall då Invandrarverkets
förtroendeläkare personligen undersöker den person som ett visst
ärende gäller.
Det har under ärendets beredning framkommit att förtroendeläkarnas
uppdrag
varierar i omfattning. Bl.a. har framkommit att förtroendeläkarna
utför olika
kvalificerade utredningar varvid de sammanträffar med den det rör vid
flera
tillfällen, utför undersökningar, upprättar samtalsreferat och
undersökningsprotokoll som underlag för bedömningar. I denna
situation uppkommer
en sådan patient - läkarerelation som gör disciplinpåföljdslagen
tillämplig.
Motsvarande skall gälla för förtroendeläkarna och
förtroendetandläkarna vid de
allmänna försäkringskassorna och vid privata försäkringsbolag och
liknande. Om
en sådan således i denna sin roll undersöker en enskild person för
att bedöma
hälsotillstånd eller vidtar någon annan åtgärd, som kan betecknas som
en hälso-
och sjukvårdsåtgärd, är den enskilde att betrakta som patient. Detta
medför att
förtroendeläkaren eller förtroendetandläkaren i denna situation
omfattas av
bestämmelserna om åligganden och disciplinpåföljd och har att ansvara
för sina
åtgärder i enlighet med dessa regler.
8.2.3 Företagshälsovården och skolhälsovården
Regeringens förslag: Personal som i företags- och
skolhälsovården meddelar vård och behandling och
utför andra uppgifter som traditionellt är att
betrakta som hälso- och sjukvårdsåtgärder skall i
denna del omfattas av lagen om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Skolverket anser att skolhälsovårdens samtliga
medicinska
frågor bör överföras till Socialstyrelsen.
Skälen för regeringens förslag: Företagshälsovård anges i prop.
1978/79:220
(s. 39) som ett exempel på patientvård som omfattas av den nuvarande
tillsynslagen. Detta stämmer endast delvis. Vid en allmän
hälsoundersökning av
anställda vid ett företag är undersökningen en sådan åtgärd som
fyller kraven på
individinriktad patientvård. Personalen som utför undersökningen
omfattas av
gällande tillsynslag. Likaså gäller detta i fråga om tolkningen av
undersökningsresultat som avser en enskild arbetstagare samt hälso-
och
sjukvårdsåtgärder som vidtas inom företagshälsovården. En
undersökning av detta
slag kan också ge indikationer på att vissa faktorer i den aktuella
arbetsmiljön
är sjukdomsframkallande och därför måste åtgärdas. För att finna en
lösning på
sådana problem krävs samarbete mellan företagshälsovårdens olika
personalgrupper
bl.a. den medicinska och tekniska personalen. Detta arbete syftar
visserligen
till att förebygga uppkomst av sjukdom eller skada men kan inte
betecknas som
patientvård, eftersom åtgärderna är inriktade på arbetsmiljön som
sådan.
Företagshälsovårdens arbete för att skapa en god och säker
arbetsmiljö ligger
enligt regeringen vid sidan av den nu aktuella lagstiftningens
huvudsyfte att
främja hälso- och sjukvårdens kvalitet och säkerheten för patienterna
i vården.
Däremot föreslås att hälso- och sjukvårdspersonal som i
företagshälsovården
meddelar vård och behandling och som utför andra uppgifter som
traditionellt är
att betrakta som hälso- och sjukvårdsåtgärder vad avser dessa
uppgifter skall
omfattas av disciplinansvaret. Det förutsätts att de utför sådana
uppgifter som
avses i föreslagna 3 § disciplinpåföljdslagen.
Personalkonsulenter, ergonomer och annan personal inom
företagshälsovården som
saknar egen legitimation kan i vissa fall komma att betraktas som
hälso- och
sjukvårdspersonal och komma att omfattas av bestämmelserna om
disciplinpåföljd.
Detta inträffar då de biträder en legitimerad yrkesutövare med
vårduppgifter
eller då de är verksamma vid en företagshälsovårdsenhet och där utför
sådana
uppgifter.
Skyddsingenjörer och annan teknisk personal inom
företagshälsovården skall
däremot inte räknas till hälso- och sjukvårdspersonalen. De skall
således inte
stå under Socialstyrelsens tillsyn i sin yrkesutövning och inte
heller kunna
åläggas disciplinpåföljd. Inte heller den personal som enbart tillhör
företagshälsovårdens administration skall räknas till hälso- och
sjukvårdspersonalen.
Motsvarande skall gälla på skolhälsovårdens område. Endast när
personalen
utför uppgifter inom den individinriktade skolhälsovården eller
elevvården skall
den omfattas av bestämmelserna om disciplinpåföljd.
8.2.4 Rättsmedicin, rättspsykiatri, rättskemi och rättsserologi
Regeringens förslag: Personalen inom
Rättsmedicinalverkets område skall omfattas av
bestämmelserna om disciplinpåföljd bara då det är fråga
om s.k. levandeundersökningar och vad gäller
rättspsykiatriska undersökningar enbart vad avser
förfarandet vid undersökningen.
Utredningens förslag: Utredningen anser att personalen inom de
rättsmedicinska, rättsodontologiska och rättspsykiatriska
verksamheterna skall
omfattas av tillsynslagen. När det gäller personal vid de
rättskemiska
avdelningarna anser utredningen att de i de fall de utför analyser på
uppdrag av
en läkare skall omfattas såsom biträdande till en legitimerad.
Remissinstanserna: Rättsmedicinalverket föreslår att personalen vid
de
rättsmedicinska avdelningarna, samt även vid den rättskemiska och den
rättsserologiska avdelningen bör omfattas av lagen.
Skälen för regeringens förslag: Rättsmedicinsk verksamhet bedrivs
av läkare
inom det statliga rättsläkarväsendet, men även av läkare i allmän
tjänst och av
dem som enskilt utövar läkaryrket. Sakkunnigbedömningar i
rättsmedicinska
ärenden görs också av Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga,
sociala och
medicinska frågor. Central förvaltningsmyndighet för den
rättsmedicinska
verksamheten är Rättsmedicinalverket. Vid myn-digheten finns
regionala
rättsmedicinska avdelningar och en rättskemisk avdelning som bl.a.
skall lämna
rättskemisk service åt de regionala avdelningarna. Dessa avdelningar
utför
främst rättsmedicinska undersökningar på uppdrag av polisen och andra
rättsvårdande myndigheter. Inom Rättsmedicinalverket finns även
rättspsykiatriska avdelningar och en rättsserologisk avdelning.
Den rättsmedicinska verksamhetens huvuduppgifter är att utföra
undersökningar
av avlidna samt undersökningar avseende skador, förgiftningar m.m. I
verksamheten ingår också att avge utlåtanden om skadors och
sjukdomars
uppkomstsätt och svårighetsgrad samt om orsakssammanhang mellan
handling eller
andra förhållanden och effekt. De uppgifter som faller inom ramen
för den
rättsmedicinska verksamheten kan således inte betecknas som hälso-
och sjukvård
i den meningen att åtgärderna syftar till "att medicinskt förebygga,
utreda och
behandla sjukdomar och skador". Detta gäller oavsett om den som är
föremål för
en rättsmedicinsk åtgärd är en levande person eller avliden. Hälso-
och
sjukvårdslagens regler är därmed inte tillämpliga på verksamheten.
Vid fall av oförklarlig eller onaturlig död skall den som är
verksam inom
rättsmedicinen försöka fastställa den faktiska dödsorsaken genom att
undersöka
kvarlevorna och söka ange orsaken till skador, förgiftningar m.m.,
deras natur,
uppkomst och effekter samt avge intyg härom till de rättsvårdande
myndigheterna.
Undersökningar kan även företas på levande människor.
Den mest omfattande verksamheten för de rättsmedicinska
avdelningarna utgörs
av undersökningar av avlidna på uppdrag av polis- eller
åklagarmyndigheter när
rättsliga skäl finns för att utreda dödsfall. Tre undersökningsformer
kan då
komma i fråga, nämligen rättsmedicinsk obduktion, utvidgad
rättsmedicinsk
obduktion och rättsmedicinsk likbesiktning.
Rättsodontologisk undersökning är av särskild betydelse vid
identifieringen av
avlidna. Rättsodontolog ingår i den svenska
identifieringskommissionen.
De rättspsykiatriska avdelningarnas uppgift är att på uppdrag av
domstolen
undersöka om en person som har begått ett svårt brott lider av en
allvarlig
psykisk störning. Rättspsykiatern skall också bedöma om den som
undersöks
behöver rättspsykiatrisk vård. I allmänhet vistas den som undersöks
på
rättspsykiatrisk avdelning under undersökningstiden.
Utöver rättspsykiatriska undersökningar lämnar de rättspsykiatriska
avdelningarna s.k. § 7-intyg till domstolarna i vilka man uttalar sig
om
misstänkta personers psykiska hälsa och eventuella behov av
rättspsykiatrisk
undersökning, alternativt behov av rättspsykiatrisk vård.
I undersökningsarbetet deltar förutom rättspsykiater, som är
läkare, även
psykolog och kurator. Vid avdelningarna finns också bl.a.
sjuksköterskor,
skötare och administrativ personal.
Huvuduppgifterna för den rättskemiska avdelningen är att utföra
toxikologiska
undersökningar på prov från avlidna på uppdrag av de rättsmedicinska
avdelningarna samt att göra alkoholbestämningar på blodprov från
personer som
misstänks för rattfylleri. Förekomsten av narkotika, läkemedel eller
andra
trafikfarliga ämnen i samband med bilkörning undersöks också. Vid
avdelningen
bedrivs också en omfattande uppdragsverksamhet åt kriminalvården för
att
kontrollera om narkotika eller läkemedel förekommer bland de intagna.
En mindre
mängd prover insända från sjukvårdens inrättningar och sociala
myndigheter,
främst för undersökning av narkotikaförekomst, analyseras vid
avdelningen.
75
Den rättsserologiska avdelningen är den centrala instansen i landet
för
undersökningar i faderskapsärenden. Merparten av beställarna är
socialnämnder
och motsvarande. Enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid
utredning
av faderskap kan också domstol förordna om blodundersökning eller
annan
undersökning. Ett mindre antal undersökningar görs på privat
initiativ.
De nämnda verksamheterna är till sin natur undersökande och
analyserande. Det
är dock inte fråga om hälso- och sjukvård åt enskilda individer eller
patienter
även om resultatet av arbetet kan komma den praktiska hälso- och
sjukvården
tillgodo och användas i den kliniska verksamheten. Verksamheterna som
sådana
saknar emellertid betydelse för patientsäkerheten. Det är först när
undersökningar görs eller prover tas från levande människor som den
medicinska
säkerheten för den enskilde kan påverkas. I likhet med
förtroendeläkarna skall
personalen därför enbart omfattas av disciplinpåföljdslagen vid
utförandet av
undersökning eller provtagning på levande människor.
8.2.5 Personalen inom det allmänna hälsoskyddet och smittskyddet
Regeringens bedömning: Personalen inom det allmänna
hälsoskyddet och smittskyddet bör inte generellt
vara underkastade bestämmelserna om
disciplinpåföljd. Utredningens förslag:
Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att
verksamheten inom smittskyddsområdet bör falla
under tillsynslagen även i fråga om åtgärder, som
inte är vård och behandling, mot bakgrund av att en
utebliven eller felaktig smittskyddsåtgärd kan få
allvarliga konsekvenser för andra människors liv
och hälsa.
Skälen för regeringens bedömning: Samhällets
verksamhet med hälsoskydd styrs främst av
hälsoskyddslagen (1982:1080) och hälso-
skyddsförordningen (1983:616). Med hälsoskydd avses
åtgärder för att hindra uppkomsten av sanitära
olägenheter och åtgärder för att undanröja sådana
olägenheter. Med sanitär olägenhet förstås en störning
som kan vara skadlig för människors hälsa.
Hälsoskyddet är en primärkommunal angelägenhet och
omfattar bl.a. att följa utvecklingen inom
kommunen i miljö- och hälsoskyddshänseende och
utarbeta de förslag som är påkallade, att samarbeta
med myndigheter, organisationer och enskilda vars
verksamhet berör miljö- och hälsoskyddsområdet, samt
att lämna allmänheten råd och upplysningar som rör
miljö- och hälsoskyddsområdet.
Den nämnd som har att fullgöra uppgifter på miljö-
och hälsoskyddsområdet har även andra lagreglerade
uppgifter, bl.a. inom smittskyddet.
De ärenden som kan bli aktuella i
hälsoskyddsarbetet kan beröra såväl en enskild som
grupper av individer. Den medicinskt sakkunniga
personalens medverkan kan bestå i att bedöma i
vilken utsträckning en påstådd sanitär olägenhet kan
påverka människors hälsa. De uppgifter den
medicinskt sakkunniga personalen inom det allmänna
hälsoskyddet utför är dock inte patientvårdande.
Uppgifterna är inte av den karaktären att de i
denna verksamhet bör omfattas av bestämmelserna om
disciplinpåföljd för hälso- och sjukvårdspersonal.
Smittskyddsverksamheten styrs huvudsakligen
genom bestämmelserna i smittskyddslagen
(1988:1472) och smittskyddsförordningen
(1989:301). Socialstyrelsen har därtill utfärdat
föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1989:18).
Enligt 5 § smittskyddslagen har varje landsting
att svara för att behövliga smittskyddsåtgärder
vidtas inom det egna landstingsområdet. I varje
landsting skall det enligt 6 § samma lag finnas en
smittskyddsläkare, som har att planera, organisera
och leda smittskyddsarbetet i området.
Smittskyddsläkaren skall biträda miljö- och
hälsoskyddsnämnderna, läkare och andra som är
verksamma inom smittskyddet i deras verksamhet.
Föreskrifter om hur smittskyddsorganisationen
skall vara uppbyggd saknas. Förutom smittskydds-
läkaren kan i denna ingå en eller flera läkare,
sjuksköterskor, beteendevetare och
hälsoskyddsinspektörer m.fl. De kontakter som
smittskyddspersonalen har med dem som lider av
samhällsfarlig sjukdom eller annan smittsam
sjukdom eller som är smittbärare går ut på att
förhindra smittspridning. Detta sker genom
smittspårning och anvisningar till de smittade
eller sjuka om vad de har att iaktta i anledning
av sin smitta eller sjukdom. Smittskyddsarbetet
avser alltså inte patientvård i vedertagen mening
utan syftar till att skydda andra från att bli
smittade.
Skulle det förekomma att personalen inom de det
allmänna hälsoskyddet eller smittskyddet i dessa
verksamheter utför upgifter som kan betecknas som
patientvårdande omfattas de i den situationen av
reglerna om disciplinpåföljd.
8.3 Behöriga anmälare m.m.
där kan finnas anställda
eller konsulter för tillgodoseende av just sådana
behov. Dessa omfattas givetvis av bestämmelserna
om hälso- och sjukvårdspersonalens åligganden.
Personer som är verksamma inom hälso- och
sjukvården utomlands står normalt inte under
Socialstyrelsens tillsyn. Det innebär emellertid
inte att förseelser utomlands helt saknar
betydelse. De kan t.ex. påverka bedömningen vid
prövning om återkallelse av legitimation (se
avsnitt 8.7).
Regeringen har den 13 januari 1994 bemyndigat
det statsråd som har till uppgift att föredra
ärenden om hälso- och sjukvård att tillkalla en
parlamentarisk kommitté som skall göra en översyn av
principerna för legitimation och behörighet. Enligt
kommittédirektiven (Dir. 1994:2) skall kommittén
särskilt fästa vikt vid konsekvenserna av dels
Sveriges närmande till EU, dels den avreglering av
vissa vårdutbildningar som skett genom
högskolereformen och dels de ökade möjligheterna
till privat verksamhet, som öppnar sig för olika
yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. Regeringen
avser att i samband med handläggning av kommitténs
förslag återkomma till frågan om hur personer
verksamma inom hälso- och sjukvården utomlands
skall behandlas. Detsamma gäller frågan om hur
tillsyn över personer som, utan att ha svensk
legitimation för yrket, tillhandahåller tjänster
inom yrket under ett tillfälligt besök i Sverige,
skall utövas.
7.2 Tillsynsmyndigheter
tånd av tillsynslagen. Således görs
inte någon skillnad mellan om personalen arbetar
med uppgifter hänförliga till undersökning, vård
eller behandling eller med olika
servicefunktioner såsom matlagning, städning, träd-
gårdsarbete eller underhållsarbete av teknisk art.
Däremot omfattas inte personer som mera tillfälligt
utför t.ex. reparations- och underhållsarbeten på en
vårdinrättning. Att personal vid sjukhus och andra
inrättningar, som fullgör direkta eller indirekta
uppgifter inom området individinriktad patientvård
eller åligganden med nära anknytning härtill, bör
omfattas av åliggandelagens bestämmelser, torde
vara självklart. Däremot får det, som
Tillsynsutredningen också anfört, anses mera
tveksamt om personal som har uppgifter av annan
karaktär bör omfattas av lagen. Även om det
naturligtvis är angeläget att t.ex. städningen på en
vårdinrättning sköts på ett ansvarsfullt och
effektivt sätt ter det sig knappast rimligt att
städpersonalen skall omfattas av hälso- och
sjukvårdspersonalens åligganden. Detsamma gäller
t.ex. trädgårdsarbetare och hantverkare som arbetar
inom en vårdinrättning.
Det bör dock understrykas att även icke medicinsk
personal omfattas i den utsträckning den har att
fullgöra indirekta patientuppgifter. Lagrådet har
ansett det oklart vad som avses. Med indirekta
patientuppgifter avses här åtgärder som inte är
direkt riktade mot patienter men som den
medicinskt behandlande personalen är beroende av
vid behandlingen av patienter. Det kan t.ex. gälla
inställning av dialysmaskiner och röntgenapparatur.
Det får således anses naturligt att t.ex. den
medicinsk-tekniska personalen omfattas liksom
sjukhusfysikerna. Dessa personalgrupper har
arbetsuppgifter som i mycket hög grad sammanhänger
med den medicinska behandlingen.
Under de två senaste decennierna har den
offentliga sektorn byggt upp medicinsk-tekniska
funktioner som 1987 omfattade närmare 800
medicin-tekniker. Av dessa är ett stort antal
civilingenjörer och gymnasieingenjörer. Övriga har
en varierande utbildningsbakgrund, många med en
lång praktisk erfarenhet. Den enskilda vårdsektorns
behov av medicinsk-teknisk service tillgodoses
huvudsakligen av servicetekniker från leverantörer
m.fl. företag. Medicinteknikerna har således en
varierande kunskapsbakgrund och kan vara såväl
anställda som uppdragstagare av olika slag. De har
i viss utsträckning specialiserat sig inom olika
teknikområden och inom olika medicinska
verksamhetsområden. Särskilt vid de stora region-
och universitetssjukhusen har specialiseringen
drivits långt. Avancerade medicin-tekniska
produkter utnyttjas i betydande omfattning även
inom den enskilda sektorn.
Sjukhusfysikernas grundutbildning är definierad
och anpassad för deras praktiska yrkesverksamhet.
Som företrädare för den strålningsfysikaliska
kompetensen skall de, i analogi med vad som gäller
för medicin-teknikerna, biträda övrig hälso- och
sjukvårdspersonal. Säkerheten inom de här berörda
områdena är en viktig del av den totala medicinska
säkerheten. Även om den medicin-tekniska säkerheten
är hög, måste - som konstaterades av utredningen om
den medicin-tekniska säkerheten (SOU 1987:23) -
målet vara att förhindra varje olycka vars orsak
kan hänföras till brister i bl.a. de
medicin-tekniska produkternas handhavande. Detta
mål ligger väl inom ramen för syftet med åliggande-
lagen. De medicin-tekniska produkternas funktion
och handhavande har en direkt betydelse för vården
av patienter. Det är naturligt att medicin-teknisk
personal och sjukhusfysiker, oavsett om de är
anställda eller som uppdragstagare med t.ex.
serviceavtal och med ansvar för de produkter som
här avses, omfattas av åliggandelagens bestämmelser.
På motsvarande sätt bör t.ex. dietister och annan
personal som arbetar utifrån individuella
patienters behov omfattas av lagen, men däremot
inte kökspersonal generellt. Detta betyder
naturligtvis inte att det är mindre viktigt att
kosthållningen sköts på ett professionellt sätt. Det
är emellertid inte meningsfullt att ha
lagreglerade åligganden med disciplinpåföljd vid
försummelser på detta område. Sådana frågor bör i
princip behandlas på motsvarande sätt som då det
gäller matlagning i skolor, personalrestauranger
och andra storkök.
Den personal med administrativa uppgifter som
finns på klinik- eller motsvarande nivå och som
bestämmer om t. ex. fördelningen av arbetsuppgifter
mellan personalen, bemanning,
journalföringsrutiner och vem som har ansvaret för
att journalanteckningar görs samt fastställer
behandlings-, omvårdnads- och övervakningsrutiner,
påverkar naturligtvis förutsättningarna för det
praktiska arbetet med vården av enskilda
patienter. Att dessa administrativa uppgifter
fullgörs med omsorg har en omedelbar och påtaglig
betydelse för patienten när det gäller vårdkvalitet
och säkerhet. Sådan personal bör således även
fortsättningsvis omfattas av bestämmelserna om
åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen.
Personal inom vårdinrättningarnas centrala
administration bör falla utanför åliggandelagens
tillämpningsområde. Även de uppgifter som utförs inom
sjukvårdsinrättningarnas centrala administration,
såsom planerings- och budgetarbete, har självfallet
konsekvenser för den enskilde patienten. Dessa är
dock av mer allmängiltig art än exempelvis ett
beslut av en chefsöverläkare att en viss
behandlingsrutin skall följas. Detta motiverar att
det görs en skillnad mellan administratörer på
skilda nivåer när det gäller frågan om de ska
omfattas av åliggandelagen eller ej. Var gränsen går
i det enskilda fallet kan knappast anges exakt
utan får överlämnas åt rättstillämpningen.
De som i sin yrkesutövning fullgör direkta eller
indirekta uppgifter inom området individinriktad
patientvård och har skyldigheter med nära
anknytning till detta uppgiftsområde tillhör således
hälso- och sjukvårdspersonalen och omfattas av
åliggandelagens bestämmelser.
Utredningen: Enligt utredningens förslag skall kretsen behöriga
anmälare
utvidgas till att omfatta även annan - än patienten själv eller
närstående - som
saken gäller. HSAN skall få ta upp sådan anmälan om särskilda skäl
finns till
det. Skälet för detta är att ge den som - utan att vara
intygsutfärdarens
patient - omnämns i intyg möjlighet att föra talan. Utredningen anger
att HSAN
redan i praxis tagit upp här avsedda fall till prövning och att
kammarrätten
godtagit förfarandet.
Remissinstanserna: Sveriges läkarförbund avstyrker förslaget och
bedömer att
det skulle leda till att personer, som känner sig utpekade i ett
intyg i t.ex.
ett vårdnads- eller incestärende, i än högre utsträckning än för
närvarande
skulle ge in anmälan till HSAN. Detta är enligt förbundet inte
rimligt med
hänsyn till de ytterligt svåra avvägningar som hälso- och
sjukvårdspersonal
måste göra i ärenden av denna typ.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 24 § första stycket
tillsynslagen skall
frågor om disciplinansvar tas upp av HSAN på anmälan av
Socialstyrelsen eller
den patient som saken gäller. Vidare kan Riksdagens ombudsmän och
Justitiekanslern göra anmälan. Anhörigas rätt att göra anmälan till
HSAN är
enligt samma paragraf begränsad till fall då patienten själv är
oförmögen att
anmäla saken. Patientens rätt att göra anmälan till HSAN är beroende
av att han
eller hon själv ansett sig på något sätt ha lidit men genom viss
åtgärd eller
underlåtenhet från hälso- och sjukvårdspersonalens sida. I
disciplinprocessen
är det alltså principiellt patient och hälso- och sjukvårdspersonal
som står som
parter mot varandra. En nära anhörig får uppträda som part endast om
patienten
av någon anledning inte själv kan föra sin talan.
Allmänt sett bör undvikas att utöka kretsen av klagoberättigade.
Det är endast
de som har ett direkt intresse av att begångna felaktigheter påtalas
och beivras
som bör ha möjlighet att anmäla felaktigheten till HSAN. Det är
Socialstyrelsen
i egenskap av tillsynsmyndighet och den patient som varit utsatt för
den
felaktiga åtgärden som har ett sådant intresse. Om patienten inte är
intresserad
av att göra anmälan skall inte någon annan enskild kunna göra det.
För att
patientens rätt inte skall gå förlorad, bör en närstående kunna göra
anmälan i
de fall patienten är oförmögen att själv göra det.
Undantagsvis kan tänkas fall då bemötandet av närstående är av
sådan betydelse
för patientsäkerheten att det skulle kunna hävdas att det
självständigt bör
kunna prövas av HSAN. Detta kan vara fallet när patientens tillstånd
utesluter
hans möjlighet att själv tillvarata sina intressen och bemötandet av
den
närstående haft betydelse för t.ex. beslut om viss behandling. I
allmänhet torde
dock sådana situationer täckas av den nuvarande möjligheten för
närstående att
göra anmälan i patientens ställe när denne är förhindrad att själv
göra det.
Någon ändring eller utvidgning av dessa bestämmelser är därför inte
befogad.
Den som inte själv är behörig att göra anmälan kan vända sig till
till-
synsmyndigheten, dvs. Socialstyrelsen med klagomål. Socialstyrelsen,
som på så
sätt uppmärksammas på eventuella brister, kan om så är befogat anmäla
saken.
En annan fråga är om någon som utan att själv vara patient ändå är
berörd av
en åtgärd skall kunna göra anmälan för egen räkning. Det kan t.ex
gälla personer
som är omnämnda i intyg som rör annan. Det kan såvitt gäller
uttalande om tredje
man knappast göras gällande att ett intyg har betydelse för
patientsäkerhet.
Därav följer att en i ett intyg endast omnämnd person inte bör kunna
anmäla
intygsskrivaren. Däremot kan i förekommande fall Socialstyrelsen,
efter klagomål
eller på eget iniativ, anmäla den intygskrivare som inte utformar
intyg med
tillräcklig omsorg. Vidare kan givetvis straffrättsligt ansvar för
t.ex. förtal
komma i fråga om felaktigheter eller nedsättande uppgifter lämnas i
intyg om
någon även om det är en annan person än den intyget avser.
Det finns inga lagliga hinder mot att Socialstyrelsen på annat
initiativ än en
anmälan enligt förordningen (1982:772) om skyldighet att anmäla vissa
allvarliga
skador m.m. i hälso- och sjukvården påbörjar och genomför en
utredning. Den
naturliga ordningen bör vara att patienter som anser sig blivit
felbehandlade
inom hälso- och sjukvården i första hand vänder sig till
Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen kan då utreda vad som förekommit utan besvär eller
kostnad för
patienten. Styrelsen bör naturligtvis även i dessa fall noga överväga
en anmälan
till HSAN. Socialstyrelsen har större möjligheter och bredare
erfarenhet än den
enskilde att avgöra om en anmälan är befogad och om det kan leda till
disciplinpåföljd. Det kan tyckas vara en onödig omgång att på detta
sätt
engagera två myndigheter. Förfarandet har dock uppenbara fördelar. En
sådan är
att Socialstyrelsen i viss utsträckning kan förhindra att HSAN
belastas med
onödiga och uppenbart ogrundade klagomål. Om Socialstyrelsen beslutar
att inte
vidta någon åtgärd finns det dock inget hinder mot att patienten
själv gör en
anmälan till HSAN.
8.4 Anmälan till åtal
Regeringens förslag: Socialstyrelsen skall även
fortsättningsvis ha en skyldighet att anmäla till
åtal om den mot vilken disciplinpåföljd ifrågasatts är
skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått
brott, för vilket fängelse är föreskrivet. I vissa
fall åvilar det, liksom hittills, Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd att göra anmälan till åtal.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att
Socialstyrelsen skall
kunna välja mellan att göra anmälan till åklagaren eller till HSAN då
styrelsen
bedömer det tveksamt att en åtalsanmälan leder till åtal eller
fällande dom. På
motsvarande sätt skulle i förekommande fall HSAN kunna välja att
anmäla till
åtal eller att fullfölja en process med stöd av tillsynslagens
regler.
Bakgrunden till förslaget är det faktum att då åtal ifrågasatts
hinder mot
disciplinförfarande sällan faller bort.
Remissinstanserna: JK, Svea hovrätt och Kammarrätten i Stockholm
avstyrker
utredningens förslag. JK förklarar bl.a. att brott för vilket
fängelse är
förskrivet även i fortsättningen bör prövas av allmän domstol. Liksom
av JK:s
yttrande i övrigt och av vad Svea hovrätt och Kammarrätten anfört
framgår att
det inte bör ankomma på Socialstyrelsen att göra en straffrättslig
bedömning i
sådana fall som här avses. Det är ett åliggande för allmän åklagare.
Särskilt
behov av kvalificerad bedömning av åtalsfrågan föreligger enligt
hovrätten, om
utgången av en åtalsprövning är oviss. För att komma till rätta med
de
konsekvenser av de nuvarande bestämmelserna, som ligger bakom
utredningens
förslag, föreslår hovrätten att bestämmelserna om disciplinpåföljd
ses över.
Kammarrätten har föreslagit en lösning som innebär att ett
disciplinärende - i
de fall som nu avses - skall kunna vilandeförklaras i avvaktan på att
brottmålsförfarandet avslutas. Det vilande ärendet skall kunna tas
upp för
prövning om åklagares prövning inte leder till åtal eller om ett åtal
inte leder
till fällande dom. Örebro läns landsting, som också avstyrker
förslaget, är till
frågans lösning inne på samma tankegång som Kammarrätten i Stockholm.
Sveriges
läkarförbund tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt bestämmelserna i 13 § andra
stycket
tillsynslagen skall anmälan till åtal ske om den mot vilken
disciplinpåföljd
ifrågasätts är skäligen misstänkt för brott, för vilket fängelse är
föreskrivet.
Åtalsanmälan skall enligt paragrafens tredje stycke göras av
Socialstyrelsen
såvida inte ärendet har inletts hos HSAN. Är detta fallet skall
anmälan till
åtal istället göras av HSAN. Om ett åtalsförfarande inletts får ett
disciplinförfarande hos HSAN inte påbörjas eller fortsätta förrän
åtalsförfarandet slutförts. Nämnden får emellertid, enligt 13 §
första stycket
tillsynslagen, överlämna anmälan med tillhörande handlingar till den
anmälde,
även när åtal ifrågasätts. Härigenom har HSAN således möjlighet att
bryta den
preskription som annars skulle inträda. Väcks åtal bör frågan om
disciplipåföljd
anses förfallen medan nämnden i annat fall kan fortsätta sin
handläggning efter
det att åklagaren för sin del avskrivit ärendet.
En åtalsanmälan kan, i vissa fall även om den inte föranleder något
åtal trots
allt utgöra hinder mot att saken prövas i HSAN. Vi återkommer till
detta i
avsnitt 8.7. Detta innebär att den anmälde varken drabbas av straff
enligt
bestämmelserna i brottsbalken eller av disciplinpåföljd enligt
reglerna härom.
Trots dessa konsekvenser bör skyldigheten att anmäla till åtal för
Socialstyrel-
sen och HSAN vara kvar. Frågan om förutsättningarna för åtal för
brott för
vilket fängelse är föreskrivet bör prövas av åklagare.
Socialstyrelsen bör inte
ha till uppgift att göra en straffrättslig bedömning i sådana fall
som här
avses. Detta är en uppgift för allmän åklagare. Hos
åklagarmyndigheterna bör de
bästa förutsättningarna finnas för att i de fall som här är aktuella
göra den
kvalificerade bedömning av åtalsfrågan som krävs. Det är självklart
att utgången
av åtalsprövning kan vara oviss, särskilt i de fall då redan
Socialstyrelsen
finner anledning till tveksamhet.
Det är i och för sig otillfredsställande såsom utredningen också
påpekat, om
någon som gjort sig skyldig till en så allvarlig felaktig handling
att åtal
övervägs varken kommer att drabbas av straff eller disciplinpåföljd.
Det måste
dock här understrykas att det bara är i den del som prövats med
anledning av
åtal som hinder föreligger. Andra aspekter kan prövas av HSAN. Detta
har
möjligen inte alltid uppmärksammats kanske beroende på att det i
vissa fall kan
vara svårt att avgöra vilka delar som ej prövats. Förhållandet får
dock
accepteras med hänsyn till att den utpekade har berättigade anspråk
på att inte
ställas till ansvar två gånger för samma gärning. Det skall också här
erinras om
att beslut om att ej åtala, på grund av t.ex. straffbar oaktsamhet ej
styrkts,
ej hindrar att fråga väcks om återkallelse av legitimationen.
8.5 Ringa fel
Regeringens förslag: Disciplinpåföljd mot den som
felat skall i vissa fall kunna underlåtas. Detta
skall liksom hittills kunna ske då det begångna
felet är ringa men även i fall då felet av andra skäl
framstår som ursäktligt.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att bestämmelserna i 12
§ första
stycket tillsynslagen förtydligas så att det står alldeles klart att
bedömningen
av om ett fel, som den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonal har
begått i sin
yrkesutövning, är att anse som ringa eller ej, skall äga rum under
hänsynstagande till samtliga omständigheter kring det felaktiga
handlandet.
Utredningen har övervägt två alternativ för att uppnå detta mål. Det
ena innebär
att det skall klargöras om fel har begåtts. Är detta fallet skall i
nästa steg
bedömas om felet är ringa eller ej. Om felet inte kan bedömas som
ringa skall
ärendet prövas under hänsynstagande till samtliga omständigheter
kring det
inträffade.
Enligt det andra alternativet skall, redan i samband med att det
avgörs om
felet är ringa eller ej, hänsyn tas till samtliga omständigheter.
Alternativet
innebär att det liksom i det förstnämnda skall klargöras om fel har
begåtts
eller ej. Om detta är fallet skall redan i nästa steg dvs. vid
bedömandet av om
felet är ringa eller ej, hänsyn tas till samtliga omständigheter
kring det
inträffade.
Remissinstanserna: Det övervägande flertalet av de remissinstanser
som yttrat
sig beträffande detta spörsmål tillstyrker utredningens förslag.
Detta gäller bl
a Svea Hovrätt, Läkemedelsverket, HSAN, Statskontoret,
Landstingsförbundet och
TCO. Sveriges Läkarförbund framhåller dock att förslaget inte får
leda till att
samma fel i olika fall bedöms alltför olika beroende på hur
komplikationer
bemästras i en enskild situation. Stockholms läns landsting
framhåller att
ändringen inte får medföra att hälso- och sjukvårdspersonals respekt
för
gällande bestämmelser minskar. Hallands läns landsting betonar att
den
föreslagna tillämpningen av bestämmelserna om ringa fel inte får leda
till att
ansvarsnämndens prövning i realiteten blir en överprövning av
politiska beslut,
som fattats av vederbörande sjukvårdshuvudman.
Socialstyrelsen däremot avstyrker förslaget. Enligt styrelsens
mening är ett
fel alltid ett fel oberoende av omständigheterna i övrigt. Felet blir
inte
mindre därför att det inte råkade medföra någon skada, eller för att
den felande
i efterhand vidtar korrigerande åtgärder. Styrelsen anser att man bör
tillämpa
12 § tillsynslagen så att anmälan till HSAN kan underlåtas i de fall
då samtliga
omständigheter talar mot en disciplinpåföljd.
Även Malmö sjukvårdsförvaltning och Skövde kommun avstyrker
förslaget i denna
del.
Skälen för regeringens förslag: Hälso- och sjukvårdspersonalens
uppgifter är
sådana att det av hänsyn till enskilda är befogat att ställa
särskilda krav på
att de utförs med omsorg och noggrannhet. I många fall kan ett
felaktigt
handlande få fatala följder. Det ställs, med rätta, höga krav på
hälso- och
sjukvårdspersonalens kompetens och sätt att utföra sina uppgifter.
Patienterna
har rätt att förvänta sig en trygg och säker vård av god kvalitet.
Vårdgivaren
är genom kraven i HSL skyldiga att skapa förutsättningar för att så
blir fallet.
Enligt nuvarande 12 § första stycket tillsynslagen kan den som
tillhör hälso-
och sjukvårdspersonal och som begått ett fel i yrkesutövningen
åläggas
disciplinpåföljd om felet inte är att betrakta som ringa. Hittills
har felets
svårighetsgrad i det enskilda fallet bedömts endast mot bakgrund av
felet som
sådant. Den nuvarande lagtexten kan tolkas så att den inte ger något
utrymme för
en nyanserad bedömning av det felaktiga handlandet annat än på det
sättet att
felet bedöms antingen som ringa eller som ej ringa.
Detta innebär i princip att även den som visserligen begår en
felhandling men
som på ett adekvat sätt vidtar rättelse döms på samma sätt som den
som inte
upptäcker felet eller än värre upptäcker felet men inte vidtar några
motåt-
gärder. Likaså saknas möjlighet att ta hänsyn till arbetsbelastning
och liknande
omständigheter vilka visserligen inte gör felet mindre men som
förklarar
bakgrunden till ett felaktigt handlande och kan vara en bidragande
orsak.
Nuvarande regler innebär också att påföljd drabbar personalen men
inte
organisationen och verksamheten även om den bakomliggande orsaken -
t.ex.
bristfällig teknisk utrustning eller orimliga arbetstider - inte är
att finna
hos personalen.
När det gäller bedömningen av vad som skall utgöra ett fel gör
regeringen i
allt väsentligt samma bedömning som Socialstyrelsen. Ett fel -
exempelvis en
förväxling - är alltid ett fel oavsett omständigheterna i övrigt.
Omständig-
heterna kan dock eventuellt förklara varför ett fel begåtts. Det är
samtidigt
viktigt att påföljden uppfattas som rättvis. Lika fall bör därför så
långt
möjligt bedömas lika. Det finns dock fall då påföljden kan uppfattas
som
uppenbart orättvis vid en jämförelse med andra fall även om det
begångna felet
är likartat. Det kan exempelvis gälla då ett begånget fel omedelbart
upptäcks av
den felande och denne omedelbart vidtar adekvata åtgärder för att
undanröja
eventuella effekter av misstaget. Hänsyn måste dock tas till hur
allvarlig risk
felet inneburit för patienten. Vidare kan nämnas fall då en
arbetstagare begått
ett fel som följd av en orimlig arbetsbelastning, bristfällig
utrustning,
avsaknad av kolleger som kan rådfrågas och liknande situationer över
vilka en
enskild arbetstagare inte råder.
Det finns mot bakgrund av det anförda anledning att i lagen öppna
en möjlighet
att underlåta disciplinpåföljd där det - även om fel i och för sig
förekommit -
med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som obilligt med en
sådan.
Bestämmelsen bör utformas så att det framgår att felet som sådant
alltid skall
bedömas efter enhetliga kriterier. Detta är viktigt inte minst med
hänsyn till
att HSAN:s beslut skall kunna tjäna som vägledning för var gränsen
går mellan
ett godtagbart och ett icke godtagbart handlande. Om felet är ringa
skall
påföljd kunna underlåtas. Härutöver bör påföljd emellertid också
kunna
underlåtas i de fall då felet visserligen inte är ringa men ändå med
hänsyn till
samtliga omständigheter framstår som ursäktligt.
8.6 Sanktionerna
Disciplinpåföljderna är varning och erinran. Dessa har behandlats i
avsnitt 4.2.
Legitimationen är avsedd att vara en garanti inte endast för en
viss kunskaps-
nivå, utan också i görligaste mån för sådana personliga egenskaper
att
yrkesutövaren är förtjänt av allmänhetens tilltro (SOU 1983:33).
Återkallelse av
legitimation har tidigare behandlats i avsnitt 4.2.
Medicinalansvarskommittén framhöll (SOU 1978:26) att reglerna om
återkallelse
av legitimation borde vara så utformade att de ger allmänheten skydd
mot en
yrkesutövare som inte längre utövar sitt yrke på ett godtagbart sätt
eller som
är olämplig för verksamheten på annat sätt. Man framhöll också att
villkoren
borde vara så preciserade som möjligt med hänsyn till den allvarliga
innebörd
som återkallelse har.
Frågan om utrednings- och beviskrav vid återkallelse av
läkarlegitimation med
stöd av 15 § 1. tillsynslagen har prövats av Regeringsrätten (se RÅ
1989 ref.
67). Regeringsrätten, som konstaterade att lagtexten ställer upp
stränga krav
för att denna återkallelsegrund skall anses vara tillämplig, anförde
i sin
motivering bl.a. följande:
"Enligt förarbetena till lagen (se prop. 1978/79:220, s. 33 och 53)
gäller som
förutsättning för återkallelse av legitimation att den legitimerade
skall ha
visat sin olämplighet att utöva yrket. Detta kan ha skett genom
visad grov
oskicklighet i yrkesutövningen, exempelvis genom ett allvarligt
misstag eller
flera försummelser av mindre allvarlig art. Utgångspunkten för
bedömningen bör
vara om förfarandet kan anses ha undergrävt den tillit allmänheten
har rätt att
hysa till en legitimerad yrkesutövare. Det ligger i sakens natur att
det för
återkallelse av en läkarlegitimation skall få ske krävs att det på
ett
otvetydigt sätt kan slås fast att den legitimerade begått ett
allvarligt
missgrepp eller gjort sig skyldig till flera försummelser av mindre
allvarlig
art. Det sagda innebär bl.a. att allmänna omdömen, exempelvis om
bristande
kunskaper, kan beaktas endast om de grundas på konkreta händelser
som kan anses
vara styrkta i målet. Mot bakgrund av det anförda är det
oeftergivligt att ett
beslut om återkallelse av en läkarlegitimation innehåller en tydlig
redovisning
av vilka faktiska missgrepp och försummelser som funnits styrkta och
som lagts
till grund för återkallelsen."
Såväl disciplinpåföljd som återkallelse av legitimation har som
yttersta mål
att skydda patienten. Grunderna för tillämpningen av de båda
instituten är
delvis olika och delvis sammanfallande. Således kan upprepade smärre
fel vilka
lett till disciplinpåföljd vid upprepade tillfällen leda till att
legitimation
återkallas. Däremot utgör varken allmän brottslighet eller sjukdom
grund för
disciplinpåföljd men kan väl vara det beträffande återkallelse av
legitimatio-
nen.
I vissa fall är den klandervärda handlingen av sådant slag att
varning i sig
inte kan anses som en tillräcklig åtgärd samtidigt som
förutsättningarna för
återkallelse av legitimation inte kan anses uppfyllda. Det kan gälla
fall då
hälso- och sjukvårdspersonal av uppenbar nonchalans vållat patient
obehag eller
lidande. Omständigheterna är sådana att man inte kan lita på att en
disciplinpåföljd får den effekten att ifrågavarande personal rättar
sitt
beteende.
När det gäller återkallelse av legitimation har lagstiftaren och
Regerings-
rätten genom det ovan citerade avgörandet ställt höga krav då det
gäller
bevisning till skydd för den legitimerades rättssäkerhet. Två
intressen står
emot varandra; patienternas säkerhet och den legitimerades
rättssäkerhet.
Balansen mellan dessa båda intressen måste avgöras av
rättstillämpningen. Skäl
att sänka beviskraven föreligger inte. Däremot finns starka skäl att
överväga
alternativa möjligheter för att garantera patienternas säkerhet
samtidigt som
den legitimerades rättssäkerhet inte eftersätts. Det är t.ex rimligt
att även
arbetsgivaren tar sitt ansvar och ger den anställde det stöd i form
av
omplacering eller bredvidgång som situationen kan kräva. För den som
inte är
anställd saknas denna möjlighet. Man kan här tänka sig en period av
intensivtillsyn från Socialstyrelsens sida. Socialstyrelsen har att
besluta om
hur denna tillsyn bör utformas och organiseras.
I de fall då de klandervärda handlingarna är artfrämmande för den
nya lagens
tillämpningsområde uppstår inget problem av detta slag. Inte ovanliga
situationer av detta slag är falska sjukskrivningar och osanna intyg
samt fusk
med ersättning från försäkringsgivare och motsvarande, t.ex. fusk med
listning
av patienter. Sådana handlingar är i första hand en angelägenhet för
polis och
åklagare. Omfattande försummelser av detta slag kan dock innebära att
den som
skyldig till dem måste anses olämplig att utöva yrket.
8.7 Preskription m.m.
Regeringens förslag: Disciplinpåföljd skall inte
kunna utdömas om mer än fem år gått sedan förseelsen.
Liksom hittills skall gälla att disciplinpåföljd
inte får åläggas någon som inte inom två år från
förseelsen underrättats om en anmälan.
Utredningen: Frågan har inte berörts av utredningen.
Skälen för regeringens förslag: Om den som är misstänkt för brott
har blivit
delgiven anmälan till HSAN kan enligt nuvarande regler hotet om
disciplinpåföljd
hänga över honom under i princip obegränsad tid. En eventuell
förundersökning
kan i komplicerade fall ta lång tid och handläggningen i allmän
domstol kan
också dra ut på tiden. Ändamålet med disciplinpåföljd är att stärka
patientsäkerheten. Påföljden bör därför följa inom en inte alltför
avlägsen
tidsrymd från förseelsen för att vara meningsfull. Om den som
riskerar råka ut
för disciplinpåföljden under lång tid efter förseelsen har fullföljt
sitt arbete
utan vidare missöden kan en disciplinpåföljd framstå som obefogad.
Tidsrymden
bör dock vara sådan att förundersökning och allmän domstols
handläggning i
förekommande fall har hunnit att slutföras innan ärendet i HSAN
förfaller. Fem
år bör vara en rimlig tid. Den tid inom vilken disciplinpåföljd får
åläggas bör
naturligtvis gälla i alla fall och inte enbart när händelsen är
anmäld till
åtal. Det är lika angeläget i alla disciplinärenden hos HSAN att en
eventuell
påföljd följer snarast efter den anmälda händelsen.
Den som kan bli föremål för disciplinpåföljd skall få del av
anmälan inom två
år efter förseelsen för att disciplinpåföljd skall kunna åläggas. I
de fall
förseelsen är föremål för åtal får inte disciplinärt förfarande
inledas eller
fortsättas. Underrättelse om anmälan får dock ske. Anledning till att
disciplinåtgärder inte får vidtas om åtgärder för åtal har vidtagits
är att
undvika dubbelbestraffning. I regeringens proposition 1975:78 om
lagstiftning
angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m.m. uttalas
det i
specialmotiveringen till motsvarande paragraf i
statstjänstemannalagen
(1965:274) (numera införd lagen (1976:600) om offentlig anställning
14 kap 3 §)
följande.
"Endast om åklagaren avskriver ärendet på den grund att gärningen
inte är
brottslig bortfaller hindret mot åläggande av disciplinpåföljd.
Nedläggande av
förundersökning eller åtal på annan grund liksom beslut att inte
tala å brottet
torde däremot inte böra föranleda att hindret mot inledande eller
fortsättande
av disciplinärt förfarande anses ha bortfallit. Samma är givitvis
förhållandet
med fällande dom - även sådan som innebär påföljdseftergift - och i
regel även
ogillande dom. Endast om den tilltalade frikänts på den grund att
den åtalade
gärningen visserligen har begåtts av den tilltalade men inte är
brottslig -
t.ex. därför att ett subjektivt rekvisit inte är uppfyllt - bör
disciplinärt
förfarande mot honom för samma gärning kunna komma i fråga."
Avsnittet citerades i förarbetena till tillsynslagen (prop.
1978/79:220 s. 52)
och det uttalades att de angivna riktlinjerna borde kunna tjäna som
ledning även
i disciplinärenden enligt tillsynslagen.
Regeringen har nyligen lagt fram propositionen En ändrad
lagstiftning för
statsanställda m.fl. (prop. 1993/94:65) med förslag till en ny lag om
offentligt
anställning (LOA). I propositionen föreslås att innehållet i 14 kap.
3 § i
nuvarande LOA förs över till nya LOA (18 §) med ett tillägg med
förtydligande om
att om en gärning har prövats i straffsrättslig ordning, får ett
disciplinärt
förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan
orsak än
bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott. I den
allmänna
motiveringen (s. 86) anförs följande.
87
"En myndighet får enligt 14 kap. 3 § LOA inte inleda eller
fortsätta ett
disciplinärt förfarande mot en arbetstagare, om en åtgärd har
vidtagits för att
anställa åtal mot arbetstagaren. Innebörden av denna bestämmelse har
ibland
medfört tolkningssvårigheter.
Genom Arbetsdomstolens dom 1986 nr 15 har dock innebörden av
paragrafen
blivit tydligare. Det i paragrafen uppställda hindret mot att ålägga
dis-
ciplinpåföljd bortfaller, om arbetstagarens handlande vid prövning i
straffrättslig ordning, dvs., av åklagare eller domstol, befunnits
inte
innefatta brott. I rättsfallet hade åklagaren inte väckt åtal,
eftersom ett
subjektivt brottsrekvisit inte ansetts uppfyllt. Den misstänkte hade
inte
förfarit grovt oaktsamt. Åklagarens beslut ansågs inte i och för sig
hindra
åläggande av en disciplinpåföljd.
I fall där åtal underlåtits för att bevisningen är för svag för en
fällande
dom, eller i fall där den tilltalade av samma anledning blivit
frikänd av en
domstol, föreligger hinder för en disciplinär prövning. Om ett
disciplinärt
förfarande skulle vara möjligt, skulle det innebära en överprövning
i
administrativ ordning av en allmän domstols bevisvärdering.
Justitieombudsmannnen har påpekat att ordalydelsen i 14 kap. 3 §
LOA i och
för sig inbjuder till tolkningen att varje form av disciplinärt
förfarande i
anledning av en förseelse skulle vara utesluten så snart som en
åtgärd
vidtagits för att anställa åtal mot arbetstagaren i anledning av
förseelsen,
oavsett vilket resultat denna åtgärd lett till. Jag anser att det
finns skäl
att förtydliga nuvarande 14 kap. 3 § så att bestämmelserna närmare
ansluter
till Arbetsdomstolens tolkning i 1986 års rättsfall. Den nya
lagregeln bör
innebära att ett disciplinärt förfarande får inledas eller, om det
redan
inletts, fortsättas bara om åklagare eller domstol vid den
straffrättsliga
prövningen kommit fram till att handlingen inte var något brott."
Det är således för närvarande endast i två fall som frågan om
disciplinpåföljd
kan prövas sedan ärendet lämnats till åtal och det är om åklagaren
avskriver
ärendet på grund av att handlingen inte är brottslig eller om allmän
domstol
frikänner av samma anledning. Innehållet i förslaget till ny LOA
innebär inte
någon ändring. I alla andra fall är HSAN förhindrad att vidta någon
disciplinär
åtgärd. I de fall åklagaren lägger ned förundersökningen av annan
anledning än
de nämnda eller beslutar att underlåta åtal bör därför HSAN i
allmänhet avskriva
ärendet. Detta kan dock inte ske helt rutinmässigt. En prövning måste
först ske
av vilken gärning som prövats av domstolen eller åklagaren och det
således är
samma händelseförlopp som skrivs av i HSAN. Den del som prövats av
åklagaren
eller domstolen kan vara endast visst eller vissa led i ett
händelseförlopp
eller i en verksamhet. HSAN bör i så fall vara oförhindrad att pröva
de delar
som ej prövats tidigare. Den tolkning som görs i dylika fall bör dock
göras med
försiktighet. En åtalsprövning för t.ex. vållande till annans död
torde således
konsumera alla moment som kunnat ingå i oaktsamheten. Lagrådet har
påpekat att
samma förtydligande som föreslås i nya LOA för tydlighetens skull bör
tas med
även i bestämmelserna i HSAN. Regeringen instämmer i Lagrådets
synpunkt.
I det här sammanhanget bör också nämnas de särskilda regler som
gäller för
åtal om brott mot tystnadsplikt. Om någon uppsåtligen lämnar ut
sekretessbelagda
uppgifter är det ett brott för vilket fängelse är stadgat.
Socialstyrelsen eller
HSAN är därför skyldig att anmäla misstänkt sådant brott till åtal.
Åklagare får
emellertid endast åtala mot brott av sådan tystnadsplikt som gäller
till förmån
för enskild om denne anger brottet till åtal eller åtal är påkallat
från allmän
synpunkt (20 kap. 5 § fjärde stycket brottsbalken). Om
Socialstyrelsen eller
HSAN anmält misstänkt brott mot tystnadsplikt till åtal men åtal på
grund av
dessa formella restriktioner inte kan ske bör HSAN kunna ta upp
frågan. Om den
enskilde inte velat att åtal skall väckas t.ex. för att undvika att
uppgifterna
får ytterligare spridning bör dock naturligtvis Socialstyrelsen mot
den
enskildes intressen inte driva frågan i HSAN. Någon särskild
bestämmelse för
Socialstyrelsen motsvarande den som finns för åklagaren i
brottsbalken kan inte
anses nödvändig i nu aktuell lagstiftning.
Vid återkallelse av legitimation görs en prövning av lämpligheten.
I det
sammanhanget kan tidigare gärningar beaktas oberoende av åtal och
dom. Det är
den samlade bilden vid prövningstillfället som skall vara avgörande.
Vid denna
prövning kan även en förseelse som ligger tämligen långt tillbaka i
tiden ha
betydelse. En tidigare förseelse förlorar självfallet i betydelse om
den
legitimerade därefter visat sig lämplig som legitimations-
innehavare. Även
förseelser som begåtts utomlands kan här ha en betydelse, under
förutsättning
att det kan utredas med tillräcklig grad av säkerhet. Vid bedömningen
av
förseelsens betydelse måste dock typen av förseelse vägas in. Ett
allvarligt
brott som t.ex. mord kan självfallet påverka bedömningen under mycket
lång tid.
8.8 Återkallelse av legitimation m.m.
8.8.1 Återkallelse av legitimation då föreläggande om
läkarundersökning inte följts
Regeringens förslag: Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnden skall ges möjlighet att återkalla
legitimation om den legitimerade inte inom ett år
har följt föreläggande om att låta sig läkarundersökas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen, Kammarrätten i Stockholm och
Länsstyrelsen
i Västerbottens län har tillstyrkt förslaget. Länsstyrelsen föreslår
att
föreläggandet skall ha följts inom sex månader.
Skälen för regeringens förslag: Enligt tillsynslagen, i dess
nuvarande
lydelse, får legitimerad, vars fortsatta innehav av legitimation
satts i fråga,
åläggas att låta sig undersökas av läkare. HSAN anvisar läkare som
skall
genomföra undersökningen. Legitimationen får återkallas
interimistiskt i
avvaktan på resultatet av undersökningen. Bestämmelsen är tillämplig
enbart i de
fall då sjukdom eller liknande omständighet är grunden för att
legitimationen
ifrågasätts. För det fall den legitimerade inte följer föreläggandet
och således
inte blir undersökt eller i vart fall inget resultat av
undersökningen presente-
ras för HSAN saknas formella regler för återkallande. I denna
situation återstår
för HSAN enbart att göra en sakprövning dvs. att med hjälp av 15 § 2.
avgöra om
den legitimerade på grund av sjukdom eller annan liknande
omständighet kan eller
inte kan utöva sitt yrke tillfredsställande.
Legitimationen är i första hand en garanti för patienten. Om den
legitimerade
antas vara allvarligt sjuk eller av någon liknande omständighet inte
kan utöva
sitt yrke tillfredsställande bör det ankomma på den legitimerade att
visa att så
inte är fallet.
Regeringen anser mot bakgrund av det anförda att övervägande skäl
talar för
att i lagen bör införas en regel som innebär att HSAN ges rätt att på
formella
grunder återkalla legitimation om ett föreläggande att låta sig
undersökas inte
följs. Av hänsyn till den legitimerade bör den tid inom vilken
föreläggandet
skall följas utsträckas relativt långt. Ett år torde normalt vara en
fullt
tillräcklig tid. Under denna tid bör den legitimerade ha haft god
möjlighet att
låta sig undersökas och även att ha genomgått eller i vart fall ha
inlett en
sådan vård eller rehabilitering att hans tillstånd förbättrats.
Ettårsperioden
bör kunna förlängas om beslutet överklagas. Frågan om förlängning får
dock
prövas från fall till fall av den domstol dit överklagande sker. Med
hänsyn till
att legitimationen i här aktuella fall kan återkallas interimistiskt
om behov
därav föreligger bör förlängning kunna ges generöst. Det bör påpekas
att
återkallelse av legitimation inte är obligatorisk. Har den
legitimerade inom
ettårstiden anfört något godtagbart skäl varför undersökning inte
skett bör HSAN
avvakta med sitt beslut så att den förelagde ges ytterligare
tidsfrist. HSAN
måste självklart också göra en ny bedömning av om den tillgängliga
utredningen
ger vid handen att den förelagde till följd av sjukdom eller någon
liknande
omständighet inte kan utöva yrket tillfredsställande.
8.8.2 Interimistisk återkallelse av legitimation vid grov
oskicklighet
och vid grova brott
Regeringens bedömning: Tillräckliga skäl saknas att
införa en möjlighet att återkalla legitimation
interimistiskt då det är fråga om grov oskicklighet
vid utövningen av yrke eller då den legitimerade
misstänks ha begått grovt brott.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Utredningen
motiverar detta ställningstagande med att antalet fall i vilka den
legitimerades
oskicklighet i yrkesutövningen eller uppenbara olämplighet för yrket
är så litet
att de - inte minst mot bakgrund av kravet på rättssäkerhet för de
legitimerade
- inte motiverar en utvidgning av möjligheten. I de allra flesta
fallen är det
lättare att "med säkerhet" påvisa att en person är sjuk eller
missbrukar än att
med samma krav på säkerhet slå fast att en yrkesutövare är grovt
oskicklig i
yrkesutövningen eller uppenbart olämplig för sitt yrke.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att det bör införas
bestämmelser i
lagen som medger möjlighet till interimistisk återkallelse även i
sådana fall då
en legitimerad varit grovt oskicklig eller på annat sätt visat sig
uppenbart
olämplig för yrket. Svea Hovrätt förklarar att det kan te sig
stötande att ett
interimistiskt återkallande inte kommer i fråga om den legitimerade
t.ex. begått
ett grovt våldsbrott mot en patient.
Skäl för regeringens bedömning: Enligt nuvarande regler i
tillsynslagen är
interimistisk återkallelse av legitimation möjlig enbart då grunden
för
återkallelsen är sjukdom eller någon annan liknande omständighet.
Slutlig
återkallelse av legitimation kan ske även i de fall den legitimerade
varit grovt
oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig
uppenbart
olämplig att utöva yrket. Olämpligheten kan t.ex. ha visat sig genom
att den
legitimerade begått allvarligt brott mot annans liv eller hälsa. I
dessa fall
föreligger ingen möjlighet att interimistiskt återkalla
legitimationen.
Det finns fall då det är uppenbart stötande att en legitimerad får
ha kvar sin
legitimation i avvaktan på lagakraftvunnen dom. Det kan också i och
för sig
tänkas fall då det innebär viss fara att låta en legitimerad som
misstänks för
t.ex. vålds- eller sexualbrott ha kvar rätten att ta emot patienter.
I de fall
då en misstänkt är häktad eller anhållen föreligger inte någon akut
fara. Risken
är också mindre då den det gäller är anställd. Man kan då i allmänhet
utgå ifrån
att arbetsgivaren vidtar åtgärder för att undanröja faran. Då den
legitimerade
är egen företagare finns dock inga hinder för denne att fortsätta att
ta emot
patienter.
Som tillsynsutredningen visat är den helt övervägande grunden för
återkallelse
den legitimerades sjukdom eller missbruk. De fall då en grov
oskicklighet vid
utövande av yrket eller annan uppenbar olämplighet att utöva yrket
utgör skäl
för återkallelse av legitimation är få. Detta hindrar emellertid inte
att det är
just dessa fall som väcker mest uppmärksamhet. För allmänheten kan
det te sig
underligt och stötande att en legitimerad i sådana fall har både rätt
och ofta
möjlighet att fortsätta sin verksamhet under avsevärd tid.
Genom att den enskilde måste uppfylla vissa kunskaps- och
kvalitetskrav för
att bli legitimerad utgör legitimationen ett skydd för patienterna.
Detta skydd
är förstärkt genom de regler som innebär att den legitimerade kan
fråntas sin
legitimation, om han inte längre uppfyller något av dessa krav.
Det kan således anföras skäl som talar för att införa en
bestämmelse som
skulle ge möjlighet att återkalla en legitimation interimistiskt i de
fall som
är aktuella här. Starkare skäl talar dock enligt vår mening emot en
sådan
bestämmelse. Antalet fall i vilken den legitimerades oskicklighet i
yrkesutövningen eller uppenbara olämplighet för yrket motiverar
återkallelse av
legitimationen är som nämnts mycket litet. De fall som är aktuella är
ofta
svårbedömbara, vilket ställer stora krav på beslutsunderlagets
fullständighet
och tillförlitlighet. Det gäller särskilt om grunden för återkallelse
är
misstanke om brott. Av nödvändighet skulle en regel om interimistisk
återkallelse av legitimation i sådana fall få ges en mycket
restriktiv
tillämpning. Om det är fråga om ett allvarligt brott torde i sådana
fall den
misstänkte ofta vara häktad och därigenom förhindrad att utöva yrket.
8.8.3 Återkallelse av s.k. förordnandebehörighet
Regeringens förslag: Annan behörighet att utöva yrke
inom hälso- och sjukvården än legitimation enligt
lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m skall återkallas om den
som fått behörigheten visat sig oskicklig eller på
annat sätt olämplig att utöva yrket samt om han
eller hon på grund av sjukdom inte kan utöva yrket
tillfredsställande. Behörigheten skall också kun-na
återkallas tills vidare i avvaktan på att frågan om
återkallelse prövats slutligt.
Utredningens förslag: Bestämmelserna om återkallelse av
legitimation skall
inte längre tillämpas i fråga om annan behörighet att utöva yrke inom
hälso- och
sjukvården.
Remissinstanserna: Inga synpunkter har lämnats i denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: I remissen till lagrådet föreslog
rege-ringen
att någon bestämmelse om återkallelse av annan behörighet att utöva
yrke inom
hälso- och sjukvården än legitimation inte skulle införas i lagen om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område. Lagrådet har
i sitt
yttrande anfört skäl för vikten av en sådan bestämmelse och
föreslagit att en
sådan skall införas.
I 18 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl.
(tillsynslagen) anges att bestämmelserna om återkallelse av
legitimation även
gäller annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården. I
proposition
1978/79:220 angavs (s. 55), dock inte med fullständighet, de
behörigheter som
avsågs med den nuvarande bestämmelsen. I propositionen nämndes enbart
de
tidsbegränsade behörigheterna att utöva yrke som läkare och
tandläkare. I 6 §
lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården m.m.
(behörighetslagen) föreskrivs att den är behörig att utöva yrke som
barnmorska,
läkare eller tandläkare, som har legitimation för yrket eller som
särskilt
förordnats att utöva yrket. Det är i första hand sådana
förordnandebehörigheter
som avses.
Dessa förordnanden, som grundar behörighet att utöva det yrke det
är fråga om,
är tidsbegränsade. Möjligheten att utfärda sådana har tillkommit med
sikte
huvudsakligen på två situationer; att möjliggöra den praktiska
utbildning som
allmäntjänstgöringen utgör, vilket är en förutsättning för att få
legitimation
som läkare eller tandläkare, samt att fullgöra kortare vikariat på
tjänst, då
någon legitimerad inte finns att tillgå.
Enligt behörighetslagen är det den myndighet som regeringen
bestämmer som
meddelar förordnandena. Regeringen har i förordningen (1984:545) om
behörighet
att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. bestämt att det skall
vara
Socialstyrelsen som meddelar förordnandena. Styrelsen får emellertid
bemyndiga
hälso- och sjukvårdsnämnder m.fl. att själva meddela sådana
förordnanden.
Socialstyrelsen har också utfärdat omfattande generella bemyndiganden
främst åt
de landstingskommunala sjukvårdshuvudmännen.
Det kan med nuvarande bestämmelser och handläggningstider mycket
väl tänkas
att en förordnandebehörig, vars behörighet varit föremål för HSAN:s
prövning,
hinner skaffa ett nytt förordnande hos någon annan sjukvårdshuvudman
innan
HSAN:s beslut i behörighetsärendet har fattats. Ett beslut om
återkallelse utgör
inte heller något formellt hinder mot att ett nytt förordnande
utfärdas. Mot
denna bakgrund kan det ifrågasättas om bestämmelsen fyller någon
praktisk
funktion. Såvitt framkommit har bestämmelsen inte heller tillämpats.
Tillsynsutredningen föreslår att den sjukvårdshuvudman som meddelat
förordnandet avbryter detta och upplyser Socialstyrelsen om det.
Socialstyrelsen
skall sedan efter utredning kunna återta sitt generella bemyndigande
till
sjukvårdshuvudmännen om att meddela behörighetsförordnanden så att
det inte
omfattar den ifrågavarande yrkesutövaren. Detta skulle innebära att
styrelsen i
fortsättningen själv utfärdar sådana förordnanden med avseende på
just den
aktuelle personen.
Det kan emellertid med bakgrund av den bestämmelse som finns i 18 §
nuvarande
tillsynslagen inte anses klarlagt att den myndighet som meddelat ett
särskilt
förordnande också är behörig att avbryta det. Lag-rådet har påpekat
att ett
återkallande eller en begränsning av ett sådant särskilt förordnande
som här är
i fråga är av sådan betydelse för den enskilde att en prövning av
rättssäker-
hetsskäl inte bör anförtros åt annat än ett mycket kvalificerat
organ. Detta
gäller framförallt förordnande för allmäntjänstgöring men också ett
vikariat kan
vara av den art att det inte bör kunna brytas utan en sådan prövning.
Lagrådet
har föreslagit att en bestämmelse bör införas som motsvarar 18 §
tillsynslagen
och som också ger möjlighet till att begränsa förskrivningsrätten av
narkotiska
och alkoholhaltiga medel för den som fått ett särskilt förordnande.
Regeringen anser bl.a. mot bakgrund av vad Lagrådet har anfört att
en
bestämmelse om återkallelse av s.k. förordnandebehörighet bör ingå i
den
föreslagna lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens
område.
Kraven för återkallelse av en sådan behörighet bör dock enligt
regeringens
uppfattning inte vara fullt så långtgående som för återkallelse av en
legitimation. För att erhålla legitimation krävs att vederbörande har
genomgått
viss utbildning och på ett tillfredsställande sätt fullgjort den
praktiska
tjänstgöring som kan vara föreskriven. Legitimation får inte meddelas
om sådana
omständigheter föreligger att legitimationen skulle ha återkallats om
sökanden
varit legitimerad. Legitimationen innebär således en viss garanti för
att den
legitimerade är kompetent att utöva yrket. Det är först om den
legitimerade gör
sig skyldig till ett allvarligt fel eller vid upprepade tillfällen
gör sig
skyldig till förseelser av mindre allvarlig karaktär som återkallelse
av
legitimationen kan komma ifråga. En återkallelse av legitimationen
innebär
dessutom i praktiken ett yrkesförbud. Det kan, om det gäller någon
som t.ex. har
egen praktik, också få mycket stora ekonomiska konsekvenser. När det
gäller den
som fått ett särskilt förordnande att utöva yrket finns inte samma
garanti när
det gäller kompetensen. För patientsäkerheten är det därför viktigt
att en sådan
behörighet kan återkallas om den som fått behörigheten visar sig
oskicklig vid
utövandet av yrket eller på annat sätt visar sig olämplig att utöva
det. Det är
t.ex vid allmäntjänstgöring som en blivande läkare har möjlighet att
visa att
han eller hon har den kompetens och lämplighet som krävs för att
kunna få
legitimation. Om den blivande läkaren då brister i de krav som ställs
bör med
hänsyn till patientsäkerheten åtgärder omedelbart kunna vidtas för
att förhindra
att misstag begås. Detsamma bör gälla vid andra fall av meddelade
behörigheter
där den förordnade inte har legitimation eller annan formell
kompetens som visar
att han eller hon bedömts kompetent och lämplig att utöva yrket. Det
anförda
innebär inte att det skall ställas högre krav på den som på så sätt
har
förordnats än på den som har legitimation. Den som har ett särskilt
för-ordnande
skall naturligtvis bedömas utifrån sina förutsättningar dvs. med
hänsyn till hur
långt han eller hon har hunnit i utbildningen och den erfarenhet
vederbörande
har hunnit skaffa sig. Konsekvenserna av en återkallelse kan heller
inte anses
bli lika långtgående som för en legitimerad som etablerat sig i
yrket. Det kan
också erinras om att det endast är legitimerade som får bedriva
enskild läkar-
eller tandläkarverksamhet, dvs. ha privat praktik.
Regeringen föreslår med bakgrund av det anförda att annan
behörighet att utöva
yrke inom hälso- och sjukvården än legitimation skall kunna
återkallas om den
som fått behörigheten visat sig oskicklig vid utövningen av yrket
eller på annat
sätt visat sig olämplig att utöva yrket. Det kan vara fråga om flera
mindre fel
eller försummelser som gör att patientsäkerheten är i fara. Är det
fråga om ett
större fel som gör att skickligheten eller lämpligheten direkt kan
ifrågasättas
bör ett behörigheten till skillnad mot vad som gäller för
återkallelse av en
legitimation, kunna återkallas interimistiskt under tiden frågan
utreds och
ärendet slutligt kan avgöras. I likhet med vad som gäller vid
återkallelse av
legitimation bör också annan behörighet kunna återkallas om den som
fått
behörigheten till följd av sjukdom eller någon liknande omständighet
inte längre
kan utöva yrket tillfredsställande. Om den som fått ett särskilt
förordnande
missbrukar behörigheten att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga
läkemedel
eller teknisk sprit bör det föranleda att förordnandet återkallas.
Något behov
av särskilda regler om återkallelse av enbart förskrivningsrätten kan
därför
inte anses föreligga.
97
8.8.4 Begränsning av förskrivningsrätt
Regeringens förslag: Alla för hälso- och
sjukvårdspersonalen gällande bestämmelser om
behörighetsinskränkningar skall samlas i lagen om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område.
Beslut om indragning eller begränsning av läkares
eller tandläkares behörighet att förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel skall
regleras i denna lag.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan.
Skälen för regeringens förslag: Det framgår inte klart av
tillsynslagen att
lagen även omfattar befogenheten för HSAN att besluta om indragning
eller
begränsningar i rätten att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga
läkemedel
och teknisk sprit. Av 19 § framgår visserligen att nämnden prövar
frågor som
gäller återkallelse av legitimation, meddelande av ny legitimation
m.m. "samt
andra frågor om begränsning av legitimerade yrkesutövares
behörighet".
Grundbestämmelserna om vad som avses med denna bestämmelse finns i
lagen
(1992:860) om kontroll av narkotika och förordningen (1963:654 i dess
lydelse
1987:1006) om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och
teknisk
sprit m.m. Med stöd av lagen om kontroll av narkotika kan HSAN allt
efter
omständigheterna förbjuda att narkotiska läkemedel lämnas ut på
förordnande av
läkare, tandläkare eller veterinär eller föreskriva att särskilda
begränsningar
i fråga om utlämnandet skall gälla. På motsvarande sätt kan HSAN med
stöd av
förordningen om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel
och teknisk
sprit m.m. förordna då det gäller sådana medel. Förutsättningen är
enligt båda
författningarna att det finns grundad anledning till antagande att
yrkesutövaren
missbrukat sin behörighet att förskriva sådana medel.
Enligt regeringen bör alla för hälso- och sjukvårdspersonalen
gällande regler
om behörighetsinskränkningar vara samlade i en och samma författning.
Detta
föreslås ske i lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område.
Bestämmelserna skall riktas till den förskrivande yrkesutövaren.
Det innebär
att HSAN skall kunna besluta att dra in eller begränsa en läkares
eller en
tandläkares behörighet att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga
läkemedel.
Indragningen eller begränsningen skall även omfatta ordination av
läkemedel från
läkemedelsförråd.
I sammanhanget bör nämnas att bestämmelser om indragning och
begränsning av
förskrivningsrätt för veterinärer föreslås flyttas över till
veterinärlagstiftningen så att den nya lagen enbart täcker hälso- och
sjukvårdspersonal. Dessa frågor behandlas närmare i avsnitt 8.9.
Tillsynsutredningen har i detta sammanhang bl.a. berört den typ av
missbruk av
förskrivningsrätten som innebär att den förskrivandes syfte är att
förse någon
med narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel för ett missbruk. Att
en läkare
skriver ut sådana läkemedel är som utredningen konstaterar i och för
sig inget
onormalt eller klandervärt, då dessa läkemedel ingår i den
uppsättning läkemedel
som sjukvården har till sitt förfogande för att bota eller lindra
sjukdom.
Problem uppstår först när vederbörande läkare förskriver läkemedlet
för att
medvetet eller omedvetet tillgodose eget eller annans beroende av
narkotika
eller alkohol. Det kan vara fråga om att för egen ekonomisk vinning
utnyttja
andras beroende av sådana substanser. Samhället måste ha möjlighet
att vidta
åtgärder som riktar sig mot förskrivningsrätten för den som på detta
sätt
missbrukar denna rätt. Regeringen delar inte utredningens uppfattning
att den
som gör sig skyldig till sådana överförskrivningar inte behöver vara
att anse
som olämplig att utöva sitt yrke i övrigt. Presumtionen bör istället
vara att
olämplighet är för handen. Vid upprepade förseelser av detta slag kan
det enligt
vår uppfattning med fog ifrågasättas om inte den förskrivande "på
annat sätt
visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket" på samma sätt som den
som mera
handgripligt visat bristande respekt för annans liv eller hälsa.
Prövning av
legitimationen bör i vart fall ske i de fall då det rört sig om ett
medvetet
underhåll av annans missbruk.
Ett skriftligt recept gäller enligt 3 § Läkemedelsverkets
föreskrifter (LVFS
1990:27) om förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek m.m.
(receptföreskrifter) under ett år från den dag det utfärdas om
receptutfärdaren
inte föreskriver kortare giltighetstid.
Genom att beslut om begränsning av förskrivningsrätt normalt sett
skall gälla
omedelbart kommer inte heller tidigare utfärdade recept på narkotika
m.m. av den
berörde läkaren att kunna expedieras. Detta innebär att patienten,
som redan
betalat en patientavgift och kanske haft andra kostnader för att få
ut sitt
recept, lider en viss förlust när receptet förlorar sitt värde. Detta
talar i
och för sig mot att beslutet skulle omfatta även tidigare utfärdade
recept. Mot
detta står dock en påtaglig risk att tidigare förskrivningar av här
aktuella
preparat kan vara obefogade och bidra till att underhålla ett
missbruk eller
innebära andra allvarliga hälsorisker. Att vissa tidigare
förskrivningar har
varit felaktiga är ju nämligen grunden för beslutet. Det finns också
en risk för
att beslutets verkan kan kringgås genom antedatering av recepten.
Beslutets
karaktär av skyddsåtgärd gör sålunda enligt vår mening det nödvändigt
att
beslutet får omedelbart genomslag oavsett möjligheten att läkaren
också kan ha
skrivit ut de aktuella medlen på ett oantastligt sätt.
Det kan ifrågasättas om inte en möjlighet tilll begränsning av för-
skrivningsrätten behövs av andra läkemedel än här behandlade och som
kan vara
föremål för missbruk. Fråga har uppkommit om inte förskrivningsrätten
av anabola
steroider bör kunna begränsas. Problemet är dock här ett annat än när
det gäller
narkotika och alkohol. Anabola steroider anses för närvarande inte
som i sig
beroendeframkallande och man kan därför bortse från förskrivarens
eventuella
egna missbruksproblem. När det gäller missbruk i övrigt av anabola
steroider kan
konstateras att den helt övervägande delen av medlen smugglas in i
landet. Den
legala förskrivningen i Sverige är numera synnerligen blygsam. Med
hänsyn till
det saknas anledning att särskilt lagstifta om en begränsning av
förskrivningsrätten av anabola steroider.
8.8.5 Interimistisk återkallelse av förskrivningsrätt
Regeringens förslag: HSAN skall ges möjlighet att
interimistiskt återkalla eller begränsa rätten att
förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel
eller teknisk sprit om en läkare eller tandläkare
missbrukar sin rätt därtill. Tiden för beslutets
giltighet skall kunna bestämmas till högst sex
månader med möjlighet till förlängning högst sex
månader om särskilda skäl föreligger.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av de remissinstanser som
yttrat sig
härom, bl a Svea Hovrätt, Socialstyrelsen,HSAN, Läkemedelsverket,
Riksförsäkringsverket och ett flertal länsstyrelser. Statskontoret
framhåller
att kravet på rättssäkerhet i sammanhanget måste sättas mycket högt.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att giltighetstiden för ett
interimistiskt beslut bör vara högst tre månader med möjlighet till
förlängning
med ytterligare tre månader.
Skälen för regeringens förslag: Rätten att förskriva läkemedel är
förenad med
ett stort mått av ansvar. Det handlar om medel vars användning i det
enskilda
fallet noga måste övervägas med hänsyn till patientens hälsotillstånd
och
medlens effekter av såväl positiv som negativ art. Inte minst farliga
är de
medel som innehåller narkotika eller alkohol. Det är därför från
patientsäkerhetssynpunkt av yttersta vikt att förskrivningen av
läkemedlen görs
i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och att samhället
har möjlighet
att ingripa effektivt vid missbruk av förskrivningsrätten.
Tillsynslagen ger idag inte HSAN någon rätt att fatta beslut om
interimistisk
återkallelse eller begränsning av förskrivningsrätt. Detta
förhållande är
otillfredsställande. Felaktiga förskrivningar av narkotiska eller
alkoholhaltiga
läkemedel eller teknisk sprit med åtföljande missbruk kan på kort tid
medföra
allvarlig skada för en patient. När det finns sannolika skäl för att
ett
missbruk av förskrivningsrätten föreligger bör förskivningsrätten
kunna dras in
eller begränsas i avvaktan på att ärendet kan avgöras slutligt. Det
är särskilt
viktigt att så kan ske vid uppenbara fall av missbruk av
förskrivningsrätten. Om
förskrivaren missbrukat sin rätt på sådant sätt att utredning bör ske
om
missbruket skall föranleda återkallelse av legitimationen kan, med en
sådan
bestämmelse, ytterligare förskrivningar förhindras i avvaktan på att
utredningen
blir klar. Vi anser därför att HSAN skall ges möjlighet att
interimistiskt
besluta om begränsningar i förskrivningsrätten. De föreslagna tiderna
för de
interimistiska beslutens giltighet får anses väl avvägda såväl med
hänsyn till
den berörde läkarens eller tandläkarens situation som med hänsyn till
den tid
som krävs för att utreda påstådda missförhållanden. Självklart måste
HSAN ha en
tämligen god utredning till grund även för ett interimistiskt beslut.
Den
allmänna principen om kommunicering med den som är part bör gälla
också här.
Begränsning av förskrivningsrätt är dock inte en lika ingripande
åtgärd som
återkallelse av legitimation. Läkaren eller tandläkaren är sålunda
oförhindrad
att utöva sitt yrke i denna egenskap om än med den beslutade
begränsningen.
Utredning och beslut bör genomföras respektive fattas så skyndsamt
som ärendet
tillåter
8.8.6 Utlämnande av narkotiska och alkoholhaltiga medel
Regeringens förslag: Bestämmelser om förbud om att
lämna ut narkotiska och alkoholhaltiga medel i
strid med beslut om indragning eller begränsning
av läkares, tandläkares eller veterinärs förskriv-
ningsrätt skall införas i bl.a. lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika och i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat.
Utredningen: Har inte behandlat frågan.
Skälen för regeringens förslag: I lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika
och i förordningen (1963:654) om försäljning från apotek av
alkoholhaltiga
läkemedel och teknisk sprit, m.m. finns, som tidigare nämnts,
bestämmelser om
att HSAN får förbjuda eller föreskriva särskilda begränsningar om
utlämnandet av
narkotiska och alkoholhaltiga medel. Bestämmelserna omfattas av
straffansvaret i
respektive författning. Det innebär att om någon lämnar ut
alkoholhaltiga medel
i strid med förbud eller föreskrift om begränsning i fråga om
utlämnandet kan
han bötfällas. Likaledes stadgas i narkotikakontrollagen att den som
bryter mot
föreskrift meddelad med stöd av lagen skall dömas till böter eller
fängelse i
högst ett år.
Tillsynsutredningen har inte behandlat det straffansvar som åvilar
apotekspersonalen i detta avseende. Regeringen anser det saknas
anledning att nu
ta bort detta särskilda ansvar. Ett utlämnande av de aktuella medlen
i strid med
HSAN:s beslut bör alltså inte vara tillåtet.
Bestämmelser om när narkotika och alkoholhaltiga medel får lämnas
ut finns i
nämnda författningar. Där stadgas att utlämnande får ske endast efter
förordnande respektive ordination eller beställning av läkare,
tandläkare eller
veterinär. En ny bestämmelse om begränsning av utlämnande bör införas
i
anslutning till dessa bestämmelser.
Bestämmelserna i förordningen (1963:654) om försäljning från apotek
av
alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit innehåller
straffbestämmelser m.m.
som bör vara reglerade i lag. Förordningen innehåller vidare
bestämmelser som
har sin motsvarighet i vad som gäller för försäljning av teknisk
sprit och
alkoholhaltiga preparat i övrigt och för narkotika. Motsvarande
bestämmelser för
dessa medel är reglerade i lag. Regeringen anser därför att
bestämmelserna om
försäljning från apotek av teknisk sprit och alkoholhaltiga läkemedel
bör föras
in i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och
alkoholhaltiga
preparat.
8.9 Veterinärs förskrivningsrätt
Regeringens förslag: Lagen om disciplinpåföljd m.m.
på hälso- och sjukvårdens område skall renodlas till
att endast avse hälso- och sjukvårdspersonal. Frågor
om veterinärers förskrivningsrätt skall i stället
prövas av Veterinära ansvarsnämnden. Utredningens
förslag: Utredningen har föreslagit att prövningen
av ärenden om begränsning av förskrivningsrätt för
veterinärer skall ske i HSAN och att Statens
jordbruksverk skall ges rätt att själv göra anmälan
dit.
Remissinstanserna: Jordbruksverket har ingen
erinran mot den föreslagna anmälningsrätten för
verket. HSAN däremot avstyrker förslaget och föreslår
att frågor om veterinärers missbruk av förskriv-
ningsrätten i fortsättningen bör handläggas av
Veterinära ansvarsnämnden inom Statens
Jordbruksverk.
Skälen för regeringens förslag: Det är angeläget att
samhället har en möjlighet att komma till rätta med
överförskrivningar av narkotiska eller
alkoholhaltiga läkemedel och av teknisk sprit.
Detta gäller oavsett vem som stått för
förskrivningen. Rätt att förskriva har läkare,
tandläkare och veterinärer. En möjlighet är som
framgått att till HSAN anmäla fall av missbruk av
förskrivningsrätten för nämndens prövning.
Socialstyrelsen är behörig att göra sådan anmälan. Att
styrelsen skulle vara behörig att inge anmälan i
fall då veterinär missbrukat sin förskrivningsrätt
framgår varken av tillsynslagen eller av
förarbetena till denna lag. Sådana frågor tas
emellertid för närvarande upp av HSAN på anmälan av
Socialstyrelsen. Det ligger nära till hands att se
detta förhållande som en konsekvens av att det
grundläggande problemet med missbruk av
förskrivningsrätten är det samma oberoende av
receptutfärdarens profession. Det kan ligga i
Socialstyrelsens intresse att få en så heltäckande
bild av detta missbruk som möjligt. Möjlighet för
Socialstyrelsen att få del av innehållet i nämndens
beslut föreligger dock, även om styrelsen inte själv
skulle inge anmälan. Antalet ärenden av detta slag
är mycket få.
Inom Statens jordbruksverk finns enligt verkets
instruktion en särskild nämnd, Veterinära
ansvarsnämnden, som bl.a. prövar frågor om
disciplinansvar för veterinär och är skyldig att i
vissa fall anmäla veterinär som är skäligen misstänkt
för brott i yrkesutövningen, till åtal. Veterinära
ansvarsnämnden prövar också frågor om återkallande av
sådan behörighet att utöva yrke eller verksamhet som
meddelas av Jordbruksverket samt frågor om
meddelande av ny behörighet åt den som fått sin
tidigare behörighet återkallad. Det är oklart vilken
myndighet som är behörig att lämna tillbaka
behörigheten att förskriva narkotiska och
alkoholhaltiga medel när HSAN begränsat denna.
Frågan inställer sig nu om det alls bör ankomma på
HSAN att pröva frågor av nu aktuellt slag. Det
finns enligt regeringen knappast bärande skäl för en
sådan ordning. I stället bör det ankomma på Veterinära
ansvarsnämnden att göra denna prövning.
Socialstyrelsens intresse av att kartlägga
förskrivningarna bör kunna uppfyllas på ett
tillfredsställande sätt genom att styrelsen får del
av Veterinära ansvarsnämndens beslut i dessa
ärenden.
För närvarande pågår inom Jordbruksdepartementet en
översyn av bestämmelserna om veterinärer och deras
behörighet. I det förslag till ny behörighetslag för
veterinärer som denna dag kommer att beslutas av
regeringen för att överlämnas till riksdagen
regleras bl.a. frågan om återkallelse av en
veterinärs behörighet att förskriva alkoholhaltiga
och narkotiska läkemedel. Avsikten är att den nya
behörighetslagen skall kunna träda i kraft den 1
juli 1994. Med anledning av att propositionen om
lagstiftningen om veterinärerna överlämnas i nära
anslutning till denna proposition föreslås inga
regler som enbart avser veterinärer.
9 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
9.1 Nämndens sammansättning
ill EU, dels den avreglering av
vissa vårdutbildningar som skett genom
högskolereformen och dels de ökade möjligheterna
till privat verksamhet, som öppnar sig för olika
yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. Regeringen
avser att i samband med handläggning av kommitténs
förslag återkomma till frågan om hur personer
verksamma inom hälso- och sjukvården utomlands
skall behandlas. Detsamma gäller frågan om hur
tillsyn över personer som, utan att ha svensk
legitimation för yrket, tillhandahåller tjänster
inom yrket under ett tillfälligt besök i Sverige,
skall utövas.
7.2 Tillsynsmyndigheter
tånd av tillsynslagen. Således görs
inte någon skillnad mellan om personalen arbetar
med uppgifter hänförliga till undersökning, vård
eller behandling eller med olika
servicefunktioner såsom matlagning, städning, träd-
gårdsarbete eller underhållsarbete av teknisk art.
Däremot omfattas inte personer som mera tillfälligt
utför t.ex. reparations- och underhållsarbeten på en
vårdinrättning. Att personal vid sjukhus och andra
inrättningar, som fullgör direkta eller indirekta
uppgifter inom området individinriktad patientvård
eller åligganden med nära anknytning härtill, bör
omfattas av åliggandelagens bestämmelser, torde
vara självklart. Däremot får det, som
Tillsynsutredningen också anfört, anses mera
tveksamt om personal som har uppgifter av annan
karaktär bör omfattas av lagen. Även om det
naturligtvis är angeläget att t.ex. städningen på en
vårdinrättning sköts på ett ansvarsfullt och
effektivt sätt ter det sig knappast rimligt att
städpersonalen skall omfattas av hälso- och
sjukvårdspersonalens åligganden. Detsamma gäller
t.ex. trädgårdsarbetare och hantverkare som arbetar
inom en vårdinrättning.
Det bör dock understrykas att även icke medicinsk
personal omfattas i den utsträckning den har att
fullgöra indirekta patientuppgifter. Lagrådet har
ansett det oklart vad som avses. Med indirekta
patientuppgifter avses här åtgärder som inte är
direkt riktade mot patienter men som den
medicinskt behandlande personalen är beroende av
vid behandlingen av patienter. Det kan t.ex. gälla
inställning av dialysmaskiner och röntgenapparatur.
Det får således anses naturligt att t.ex. den
medicinsk-tekniska personalen omfattas liksom
sjukhusfysikerna. Dessa personalgrupper har
arbetsuppgifter som i mycket hög grad sammanhänger
med den medicinska behandlingen.
Under de två senaste decennierna har den
offentliga sektorn byggt upp medicinsk-tekniska
funktioner som 1987 omfattade närmare 800
medicin-tekniker. Av dessa är ett stort antal
civilingenjörer och gymnasieingenjörer. Övriga har
en varierande utbildningsbakgrund, många med en
lång praktisk erfarenhet. Den enskilda vårdsektorns
behov av medicinsk-teknisk service tillgodoses
huvudsakligen av servicetekniker från leverantörer
m.fl. företag. Medicinteknikerna har således en
varierande kunskapsbakgrund och kan vara såväl
anställda som uppdragstagare av olika slag. De har
i viss utsträckning specialiserat sig inom olika
teknikområden och inom olika medicinska
verksamhetsområden. Särskilt vid de stora region-
och universitetssjukhusen har specialiseringen
drivits långt. Avancerade medicin-tekniska
produkter utnyttjas i betydande omfattning även
inom den enskilda sektorn.
Sjukhusfysikernas grundutbildning är definierad
och anpassad för deras praktiska yrkesverksamhet.
Som företrädare för den strålningsfysikaliska
kompetensen skall de, i analogi med vad som gäller
för medicin-teknikerna, biträda övrig hälso- och
sjukvårdspersonal. Säkerheten inom de här berörda
områdena är en viktig del av den totala medicinska
säkerheten. Även om den medicin-tekniska säkerheten
är hög, måste - som konstaterades av utredningen om
den medicin-tekniska säkerheten (SOU 1987:23) -
målet vara att förhindra varje olycka vars orsak
kan hänföras till brister i bl.a. de
medicin-tekniska produkternas handhavande. Detta
mål ligger väl inom ramen för syftet med åliggande-
lagen. De medicin-tekniska produkternas funktion
och handhavande har en direkt betydelse för vården
av patienter. Det är naturligt att medicin-teknisk
personal och sjukhusfysiker, oavsett om de är
anställda eller som uppdragstagare med t.ex.
serviceavtal och med ansvar för de produkter som
här avses, omfattas av åliggandelagens bestämmelser.
På motsvarande sätt bör t.ex. dietister och annan
personal som arbetar utifrån individuella
patienters behov omfattas av lagen, men däremot
inte kökspersonal generellt. Detta betyder
naturligtvis inte att det är mindre viktigt att
kosthållningen sköts på ett professionellt sätt. Det
är emellertid inte meningsfullt att ha
lagreglerade åligganden med disciplinpåföljd vid
försummelser på detta område. Sådana frågor bör i
princip behandlas på motsvarande sätt som då det
gäller matlagning i skolor, personalrestauranger
och andra storkök.
Den personal med administrativa uppgifter som
finns på klinik- eller motsvarande nivå och som
bestämmer om t. ex. fördelningen av arbetsuppgifter
mellan personalen, bemanning,
journalföringsrutiner och vem som har ansvaret för
att journalanteckningar görs samt fastställer
behandlings-, omvårdnads- och övervakningsrutiner,
påverkar naturligtvis förutsättningarna för det
praktiska arbetet med vården av enskilda
patienter. Att dessa administrativa uppgifter
fullgörs med omsorg har en omedelbar och påtaglig
betydelse för patienten när det gäller vårdkvalitet
och säkerhet. Sådan personal bör således även
fortsättningsvis omfattas av bestämmelserna om
åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen.
Personal inom vårdinrättningarnas centrala
administration bör falla utanför åliggandelagens
tillämpningsområde. Även de uppgifter som utförs inom
sjukvårdsinrättningarnas centrala administration,
såsom planerings- och budgetarbete, har självfallet
konsekvenser för den enskilde patienten. Dessa är
dock av mer allmängiltig art än exempelvis ett
beslut av en chefsöverläkare att en viss
behandlingsrutin skall följas. Detta motiverar att
det görs en skillnad mellan administratörer på
skilda nivåer när det gäller frågan om de ska
omfattas av åliggandelagen eller ej. Var gränsen går
i det enskilda fallet kan knappast anges exakt
utan får överlämnas åt rättstillämpningen.
De som i sin yrkesutövning fullgör direkta eller
indirekta uppgifter inom området individinriktad
patientvård och har skyldigheter med nära
anknytning till detta uppgiftsområde tillhör således
hälso- och sjukvårdspersonalen och omfattas av
åliggandelagens bestämmelser.
Utredningens förslag: Förslaget om hur ledamöterna skall utses
överensstämmer
med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Förslaget om hur ledamöterna skall utses
tillstyrks av bl a
Socialstyrelsen, HSAN, Statskontoret och Sveriges Läkarförbund.
Landstingsförbundet anser det naturligt att såväl landstingen som
primärkommunerna i egenskap av sjukvårdshuvudmän är representerade i
HSAN. Om
detta inte är möjligt bör landstingens sjukvårdshuvudmän
representeras av den
ordinarie ledamoten och primärkommunernas av suppleant.
Svenska Kommunförbundet, Stockholms läns landsting, Kommunstyrelsen
i
Stockholms stad och Skellefteå kommun avstyrker utredningens förslag
och
föreslår att primärkommunerna skall liksom landstingen få en egen
ordinarie
ledamot i nämnden.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: HSAN fungerar väl i
sin
nuvarande sammansättning. Det finns inte skäl att föreslå några
ändringar i
denna.
Till följd av äldrevårdsreformen har kommunerna numera ålagts en
skyldighet
att erbjuda dem som bor i vissa boendeformer inom socialtjänsten viss
hälso- och
sjukvård. Denna skyldighet inkluderar bl.a. de som tidigare var
patienter på de
landstingskommunala sjukhemmen för somatiskt långtidssjuka som
kommunerna nu
tagit över. Det måste mot denna bakgrund anses rimligt att också
kommunerna blir
representerade i HSAN särskilt som det kan förutsättas att
verksamheten genom
sin art kommer att medföra ett antal anmälningar till HSAN.
Nämndens storlek bör inte öka. Det skulle i så fall för balansens
skull ha
krävts en utökning med två ledamöter. Redan en nämnd med nio
ledamöter är stor.
En ordning innebärande att de båda kommunförbunden avger ett
gemensamt förslag
till ledamot och ersättare borde inte vålla några större problem. Vi
utgår ifrån
att huvudmännens förslag kommer att innebära att båda
huvudorganisationerna blir
företrädda i HSAN.
Vi anser vidare att det saknas anledning att ha detaljerade
föreskrifter om
utseendet av ledamöter i HSAN i själva disciplinpåföljdslagen. De bör
kunna tas
in i nämndens instruktion.
9.2 Nämndens organisation
Regeringens förslag: Ordförande skall vara
heltidsanställd och ha varit ordinarie domare. För
ordföranden skall utses en eller flera ställföre-
trädare.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att förordnandet som
ordförande i
HSAN skall innebära heltidstjänstgöring för denne med tjänstestället
förlagt
till nämndens kansli. Vidare föreslås att endast en ersättare för
nämndens ord-
förande utses. Ersättaren, som enligt utredningen bör benämnas vice
ordförande,
och som kan vara deltidsanställd, bör likaså ha sitt tjänsteställe
vid nämndens
kansli.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen, Statskontoret, HSAN, Sveriges
läkarförbund, SHSTF m.fl. biträder utredningens förslag.
Svea Hovrätt avstyrker förslaget. I sin motivering härför
framhåller hovrätten
att ett förordnande som ordförande i nämnden inte kan avse alltför
kort tid om
den åsyftade enhetligheten och samordningen skall kunna uppnås.
Hovrätten
förutsätter därför att uppdraget inrättas som en fast tjänst. En
längre tids
förordnande medför att ordföranden inte samtidigt kommer att kvarstå
som
innehavare av ordinarie domartjänst. Vidare anser hovrätten att den
föreslagna
ordningen innebär ett steg mot tillskapandet av en specialdomstol,
något som man
i andra sammanhang sökt undvika. Hovrätten påpekar också, att med
endast en
ersättare för ordföranden kan sådana problem uppkomma som gjort sig
kända vid de
små domstolarna.
Skälen för regeringens förslag: Tillsynslagen ger som nämnts
föreskrifter om
att en särskild nämnd - Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd - skall
pröva
frågor om disciplinansvar m.m. på visst sätt. Nämnden består av
ordförande och
åtta andra ledamöter. Dessa utses för tre år av regeringen. För varje
ledamot
skall regeringen utse ett tillräckligt antal ersättare för samma tid.
Till nämndens tjänst finns ett kansli, som dock inte nämns i
tillsynslagen.
Regeringen har i förordningen (1988:1240) med instruktion för Hälso-
och
sjukvårdens ansvarsnämnd meddelat föreskrifter om nämndens kansli. I
stor
utsträckning har de administrativa ärendena tidigare lagts på en
kanslichef.
Såsom närmare redovisats i förra årets budgetproposition (prop.
1992/93:100
bil. 6, bet. 1992/93:SoU15, rskr. 1992/93:273) har Statskontoret i
rapporten
(1992:33) Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd - en uppföljning -
föreslagit
bl.a. att ordföranden skulle få en heltidstjänst vid nämnden.
Härigenom skulle
ordförandefunktionen kunna utökas till att omfatta ett samlat ansvar
för
myndighetens ledning.
Föredragande statsrådet framhöll att en omorganisation av HSAN
borde
genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med Statskontorets förslag.
Omorganisationen skulle bl.a. innebära att HSAN skulle få en
förstärkt
ledningsfunktion genom en heltidsanställd ordförande, varvid
kanslichefs-
funktionen kunde utgå. Åtgärden borde leda till att effektiviteten
ökade genom
att HSAN:s måluppfyllelse kunde förbättras med lägre
resursutnyttjande.
Enligt Statskontorets förslag borde ersättaren för ordföranden -
vice
ordföranden - få en deltidstjänst vid HSAN och fungera som
ställföreträdande
myndighetschef vid ordförandens frånvaro. Uppgiften att leda och
följa upp
verksamheten samt begära in yttranden m.m. borde enligt Statskontoret
fördelas
mellan ordföranden, vice ordföranden, en administrativ chef och
enhetscheferna.
Regeringen har i mars 1993 beslutat förordna en ordförande i HSAN
med tre
personliga suppleanter till utgången av juni 1995. Samtidigt har
regeringen
förordnat den utnämnde ordföranden att utan hinder av föreskrifterna
i
instruktionen vara generaldirektör och chef för HSAN till utgången av
mars 1999.
Kanslichefstjänsten har därvid lämnats vakant. Instruktionen ses för
närvarande
över.
Ordförandens nuvarande uppgifter framgår av tillsynslagen och
instruktionen.
Regeringens förslag till lag om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens
område innebär inte någon ändring av bestämmelserna om ordföranden
och
ställföreträdaren. Ordföranden skall alltså liksom hittills utses för
tre år.
Ordföranden skall liksom hittills vara erfaren i domarvärv men för
att markera
att det skall vara fråga om en kvalificerad erfarenhet ansåg Lagrådet
att det av
lagtexten bör framgå att ord-förande skall ha varit ordinarie domare.
Regeringen
har fölljt Lagrådets förslag. Det ankommer på regeringen att i en
ändrad eller
ny förordning med instruktion för HSAN meddela närmare föreskrifter
om de
administrativa uppgifter m.m., som ordföranden, tillika
generaldirektören och
chefen för HSAN, skall ansvara för.
Det ankommer också enligt disciplinpåföljdslagen på regeringen att
utse ett
tillräckligt antal ställföreträdare för ordföranden.
Ställföreträdarna skall i
likhet med vad som skall gälla för ordföranden vara eller ha varit
ordinarie
domare. Regeringen kan bestämma om någon av de personliga
suppleanterna skall
utföra några särskilda sysslor vid nämndens kansli.
I Statskontorets förslag till omorganisation av HSAN togs också upp
frågor om
kompetensbehov. Enligt Statskontoret borde HSAN öka den inre
effektiviteten
bl.a. genom att stärka den egna kompetensen. Detta borde enligt
Statskontoret
ske på flera nivåer i organisationen. Genom de nu aktuella
lagförslagen kommer
prövningen hos HSAN att koncentreras till ärenden som kräver särskild
medicinsk
och juridisk kompetens. Mot denna bakgrund finns skäl att gå vidare
med den
omorganisation av HSAN som inletts. Därvid kommer frågor om HSAN:s
struktur och
kompetens på icke-ledningsnivå i förgrunden. Det ankommer på HSAN att
göra de
överväganden och svara för de åtgärder som är nödvändiga för att
bl.a. förbättra
organisationens struktur och höja kompetensen. Till vad som nu sagts
bör också
fogas att regeringen i 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100
bil. 6)
uttalar att det är mycket viktigt att ärendehandläggningen
effektiviseras
ytterligare. I budgetpropositionen föreslår regeringen att HSAN
tillförs ca 1
miljon kronor det kommande budgetåret bl.a. för att tillföra
verksamheten ökad
kompetens.
9.3 Förfarandet i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
Regeringens förslag: Tillsynslagens bestämmelser om
förfarandet i disciplinpåföljdsärenden och ärenden om
återkallelse av legitimation m.m. överförs i
huvudsak till den nya lagen om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område. Bestämmelserna
kompletteras med regler om vilka uppgifter anmälan
och ansökan skall innehålla samt med bestämmelser om
att Socialstyrelsen skall ges möjlighet att yttra
sig i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd även om den
inte är part och hur styrelsens överklagandetid
skall räknas.
Utredningens förslag: HSAN skall få möjlighet att kalla annan än
part till
muntlig förhandling t.ex. någon som kan lämna upplysningar om vad som
förevarit
eller som kan vara ett stöd för parten.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte berört frågan.
Skälen för regeringens förslag: Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN) är
en förvaltningsmyndighet för vilken förvaltningslagens (1986:223)
bestämmelser
är tillämpliga. Förvaltningslagen gäller generellt för alla
förvaltningsmyndigheters handläggning av ärenden och kan naturligtvis
inte
tillgodose alla behov av särskilda bestämmelser. HSAN:s verksamhet
innehåller
moment av bedömningar som har stor betydelse för den enskilde
individen, såväl
för den enskilde anmälaren som för yrkesutövaren. Det är därför
viktigt att de
formella kraven för nämndens handläggning är anpassade till nämndens
behov. För
detta behövs vissa kompletterande bestämmelser till
förvaltningslagen. De
särskilda bestämmelser som tillämpats enligt tillsynslagen har i
stort sett
fungerat bra. Regeringen anser därför att dessa med några mindre
ändringar och
tillägg kan överföras till den nya lagen om disciplinpåföljd m.m. på
hälso- och
sjukvårdens område. Om inte annat framgår skall dock
förvaltningslagen
tillämpas. Det gäller t.ex. bestämmelserna om tolk (8 §), ombud och
biträde (9
§) och parters rätt att få del av uppgifter (16 och 17 §§).
HSAN får avvisa en anmälan om den är så ofullständig att den inte
kan läggas
till grund för en prövning i sak. Det finns dock inga bestämmelser om
vad en
anmälan skall innehålla. Inte minst för den enskilde kan det vara
till hjälp om
det i lagen anges vad som bör ingå i anmälan.
En enskild som gör en anmälan bör precisera vem det är han anmäler
så att
denne kan nås för en underrättelse om anmälan. Anmälningar bör så
långt som
möjligt utformas så att de innehåller specificerade anmärkningar mot
en eller
flera namngivna yrkesutövare och inte endast beskriver t.ex. en
händelse eller
åberopar det allmänna innehållet i en patientjournal. För detta talar
främst de
berörda yrkesutövarnas rättssäkerhetsintresse men också önskemålet om
ett
effektivt utnyttjande av HSAN:s kvalificerade resurser. Det kan dock
inte alltid
krävas att den enskilde skall lämna detaljerade uppgifter om den som
anmäls. Vi
återkommer till den frågan i författningskommentaren. Uppgifterna
måste dock
vara så preciserade att den eller de anmälda går att identifiera.
Vidare bör det
naturligtvis framgå vad det är som anmälaren anser bör föranleda
disciplinpåföljd, dvs. vad det är som han är missnöjd med. I de fall
det vid
utredningen i HSAN framkommer att någon annan än den eller de som
anmälts
ansvariga för ett begånget fel kan det föranleda Socialstyrelsen att
vidta
åtgärder eller att den enskilde anmälaren inkommer med en
tilläggsanmälan.
Uppgifter i anmälan till HSAN omfattas idag inte av någon sekretess
dvs.
själva anmälan är offentlig. Frågan om inte vissa uppgifter som kan
förekomma i
en anmälan bör omfattas av sekretess har tagits upp i promemorian
Några frågor
om sekretess (Ds 1993:55). Förslaget har beretts och regeringen har
nyligen
överlämnat en proposition (prop. 1993/94:165) till riksdagen med
förslag om att
sekretesslagens bestämmelser ändras så att sekretess skall gälla
beträffande
uppgift i anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal
inom hälso-
och sjukvården om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon
honom
närstående lider betydande men om uppgiften röjs.
För att en disciplinpåföljd skall tjäna sitt syfte är det viktigt
att
påföljden kommer i nära anslutning till försummelsen. Det är därför
av betydelse
att handläggningen i HSAN inte drar ut på tiden. Av
rättssäkerhetsskäl är det
också angeläget att den som är föremål för anmälan får del av denna
så snart som
möjligt. HSAN bör därför omgående underrätta den berörde om
innehållet i en
anmälan. Om det inte klart framgår av anmälan var denne kan delges
bör detta
skyndsamt utredas. Det bör framgå av lagtexten att det är av vikt att
sådan
underrättelse sker snarast.
Socialstyrelsen är inte alltid part i HSAN och behöver därför inte
höras innan
ett ärende avgörs. Det är viktigt att Socialstyrelsen i egenskap av
tillsynsmyndighet har kännedom om de klagomål som framförs. Det är
också viktigt
att HSAN:s underlag är så fullständigt som möjligt och att
Socialstyrelsen får
möjlighet komplettera utredningen med sådana uppgifter som den kan
sitta inne
med t.ex. från en egen utredning. HSAN bör därför bereda
Socialstyrelsen
möjlighet att yttra sig innan ett ärende avgörs om det inte är
uppenbart
obehövligt. I ärenden där någon prövning inte kan ske av sakfrågan
t.ex. på
grund av preskription eller att anmälare inte är behörig att klaga
saknar det
mening att höra Socialstyrelsen. Det är inte lika angeläget att
styrelsen har
denna möjlighet i överinstans eftersom den då redan har haft
möjlighet att yttra
sig och haft egen möjlighet att klaga på HSAN:s beslut.
Socialstyrelsen överklagandetid är inte särskilt reglerad. Av 23 §
förvaltningslagen (1986:223) följer att överklagande skall ske inom
tre veckor
från det att den klagande fick del av beslutet. Om inte HSAN:s beslut
delges
Socialstyrelsen kan det vara svårt att avgöra om deras överklagande
är i rätt
tid. Överklagandetiden för styrelsen bör därför räknas från den dag
då beslutet
meddelades.
HSAN har möjlighet att som ett led i handläggningen hålla muntlig
förhandling.
Nämnden kan också begära vid domstol att förhör hålls med vittne
eller
sakkunnig. Vid sådant förhör gäller rättegångsbalkens bestämmelser om
bevisupptagning utom huvudförhandling. Det innebär bl.a. att förhör
kan hållas
under ed. Utredningen har förslagit att HSAN skall få möjlighet att
kalla andra
personer än parterna till en muntlig förhandling. Nämnden har för
närvarande
ingen möjlighet att tillerkänna vittnen ersättning ur allmänna medel
och kan
därför i praktiken ej heller kalla vittnen. HSAN har för övrigt inte
heller
någon möjlighet att tillämpa tvångsmedel i samband med muntlig
förhandling. Det
enda nämnden kan göra är att kalla part att personligen inställa sig
vid
förhandlingen vid påföljd att hans frånvaro inte utgör hinder för
ärendets
fortsatta handläggning och avgörande.
Anledningen till att HSAN borde få möjlighet att kalla andra än
parterna till
muntlig förhandling har uppgivits vara att det många gånger är av
stor betydelse
för nämndens prövning av visst ärende att den får möjlighet att kalla
t.ex.
någon som kan ge upplysningar om vad som förevarit eller vara till
stöd för
parten. De fall då det är behövligt att höra annan än part torde dock
företrädesvis vara när någon kan ge upplysningar om vad som faktiskt
inträffat
vid ett visst tillfälle. Sådana uppgifter är av motsvarande karaktär
som lämnas
vid vittnesmål om faktiska händelser i t.ex ett brottmål. Det är i de
fallen
lämpligast att höra vederbörande under ed. Detta bör därför ske vid
allmän
domstol. Inte heller i övrigt finns tillräckligt vägande skäl för att
ge HSAN en
möjlighet att själv hålla vittnesförhör. En annan sak är om parten är
i behov av
stöd i form av ledsagare för att kunna inställa sig vid
förhandlingen.
Kostnaderna för en sådan kan prövas enligt 8 § förordningen
(1982:805) om
ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. Enligt denna
bestämmelse kan
ersättning lämnas till vårdare som bl.a. part be-hövt anlita för att
kunna
inställa sig till förhandlingen.
I tillsynslagen finns bestämmelser om kommunicering av det som
till-förts
ärendet med parterna (31 och 35 §§) och om begränsning i rätten att
ta del av
handlingarna i samband med underrättelse av t.ex. anmälan (36 §). I
16 och 17 §§
förvaltningslagen (1986:223) finns i huvudsak motsvarande
bestämmelser. Det
saknas anledning att särreglera förhållandena i HSAN och
bestämmelserna finns
därför inte med i förslaget till den nya lagen.
9.4 Överklagande
Regeringens förslag: Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnds beslut överklagas liksom tidigare
till kammarrätt.
Utredningen har inte behandlat frågan.
Domstolsutredningen: HSAN:s beslut skall överklagas till Länsrätten
i
Stockholms län.
Remissinstanserna till domstolsutredningen: Socialstyrelsen, HSAN,
Hovrätten
över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i
Sundsvall,
Luleå tingsrätt och Landstingsförbundet avstyrker förslaget eller
föredrar att
överklagande sker till kammarrätt. Några av remissinstanserna ger
förslag på
alternativa möjligheter. Domstolsverket, Kammarrätten i Göteborg,
Länsrätten i
Stockholm, Länsrätten i Göteborgs och Bohuslän, Länsrätten i
Västernorrlands
län, Länsrätten i Jämtlands län, JO, Sveriges domareförbund och TCO
tillstyrker
Domstolsutredningens förslag alternativt föreslår att överklagande
skall få ske
till länsrätt med lokal anknytning.
Skälen för regeringens förslag: I betänkandet Domstolarna inför
2000-talet
Arbetsuppgifter och förfaranderegler, (SOU 1991:106) föreslog
Domstolsutredningen att instansordningen borde ändras på ett antal
områden så
att den första domstolsprövningen sker i länsrätt i stället för i
kammarrätt.
Detta gällde bl.a. ärenden från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Regeringen har i 1993 års budgetproposition ställt sig bakom
principen om att
den första domstolsprövningen skall ligga i länsrätt (prop.
1992/93:100 bil. 3,
s. 24f och s. 93). Riksdagen har godkänt de i propositionen angivna
riktlinjerna
(bet. 1992/93:JuU24, rskr, 1992/93:289).
Mot bakgrund härav har regeringen, i en första etapp, i
propositionen
1993/94:133 Instansordningen m.m. i de allmänna
förvaltningsdomstolarna, bl.a.
föreslagit sådana ändringar av lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar att länsrätt ges en allmän behörighet att pröva
mål som
första instans. Det föreslås även att beslut av Kriminalvårdsverket
och Centrala
studiestödsnämnden skall prövas av länsrätt i första instans i
stället för som i
dag av kammarrätt. Det införs även en möjlighet att ha
prövningstillstånd vid
överklagande till kammarrätt. För de ovan nämnda måltyperna föreslås
att det
skall krävas prövningstillstånd i kammarrätt.
Ytterligare måltyper har förts till länsrätt som första
domstolsinstans såsom
exempelvis mål enligt tobakslagen (1993:581). Arbete pågår inom
regeringskansliet i syfte att fler måltyper skall föras till
länsrätt.
Enligt regeringens mening är det såvitt gäller de mål som handläggs
av HSAN
lämpligt att den överklagningsinstans som redan har erfarenhet av den
aktuella
måltypen tills vidare fortsätter handlägga målen. Det kan antas att
antalet
ärenden kommer att minska genom att de nya bestämmelserna i viss
utsträckning
begränsar tillämpningsområdet för dis-ciplinpåföljd. Fortsatta
överväganden mot
bakgrund av den fortsatta beredningen av Domstolsutredningens förslag
får utvisa
om det finns an-ledning till en ändrad ordning för överklagande av
HSAN:s
beslut.
10 Patientjournallagen
Alla uppgifter införda i journalhandlingar skall bevaras intakta. De
får inte
utplånas eller göras oläsliga. Detta framgår av 6 §
patientjournallagen
(1985:562). Bestämmelsen gäller enligt paragrafens lydelse inte för
fall enligt
13 §.
Enligt 17 § samma lag får en patientjournal under vissa
förutsättningar helt
eller delvis förstöras på ansökan av patienten eller någon annan som
är omnämnd
i journalen. Bestämmelsen hade tidigare beteckningen 13 § men har
sedan den 1
oktober 1992 sin nuvarande beteckning (SFS 1992:459).
I samband med att bestämmelsen fick ändrad beteckning gjordes ingen
ändring i
6 § nämnda lag. För att lagen skall kunna tillämpas på ett riktigt
sätt bör en
sådan följdändring göras.
11 Författningskommentar
11.1 Förslag till lag om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården
1 §
I paragrafen anges att det är hälso- och sjukvårdspersonal som
omfattas av lagen
och således i sin yrkesutövning står under Socialstyrelsens tillsyn.
Vidare
anges vad som är hälso- och sjukvårdspersonal. Den som omfattas av
lagen kan, i
den mån uppgifterna är att hänföra till vård och behandling av
patienter eller
klinisk forskning på människor, bli föremål för disciplinpåföljd
enligt lagen om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område.
I hälso- och sjukvården ingår även tandvård. Tandvårdspersonal
omfattas
således också av lagen om övriga kriterier är uppfyllda.
Första punkten. För närvarande finns 11 yrkesgrupper med
legitimation. Av 2
och 5 §§ lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso-
och
sjukvården m.m. framgår att dessa är 1. barnmorskor, 2.
glasögonoptiker, 3.
logopeder, 4. läkare, 5. psykologer, 6. psykoterapeuter, 7.
sjukgymnaster, 8.
sjuksköterskor, 9. tandhygienister, 10. tandläkare samt 11.
kiropraktorer med
viss utbildning.
Andra punkten. Vid vårdinrättningar är, förutom den legitimerade
personalen,
en rad andra yrkesgrupper som inte är legitimerade verksamma. Med
verksamma
avses inte enbart anställd personal utan även de som t.ex utför
arbete på
entreprenad. Det gäller således t.ex. vårdbiträden, undersköterskor,
medicintekniker, sjukhusfysiker och ambulanspersonal. Även personal
inom sådana
yrkesgrupper bör i princip omfattas av den nya lagen. Att viss
personal, vars
arbetsuppgifter inte har något direkt samband med vården, t.ex.
städpersonal,
inte är att hänföra till hälso- och sjukvårdspersonalen, framgår av
den allmänna
motiveringen (avsnitt 7.1). Vid utformningen av punkten har Lagrådets
förslag
följts.
Tredje punkten. Liksom tidigare skall den som biträder en
legitimerad
yrkesutövare omfattas av åliggandena och Socialstyrelsens tillsyn.
Den
biträdande skall hjälpa till vid behandling, vård eller undersökning
av en
patient för att omfattas av bestämmelserna. Denna punkt blir
tillämplig t.ex.
inom delar av kommunernas äldreomsorg samt på vissa laboratorier som
leds av
legitimerade yrkesutövare. Såsom lagtexten är utformad kommer dock
inte t.ex.
personal vid fristående laboratorier som inte står under ledning av
en
legitimerad yrkesutövare att omfattas av bestämmelserna om de inte
själva är
legitimerade (se avsnitt 7.1).
Fjärde punkten. Apotekspersonalen och personal vid den särskilda
giftinformationsverksamhet som bedrivs av Apoteksbolaget Aktiebolag
skall
omfattas i de fall deras arbete kan påverka den medicinska säkerheten
för någon.
Således omfattas t.ex inte städpersonalen. Vid utformningen av
punkten har
Lagrådets förslag följts.
Femte punkten. Larmoperatörer och därmed jämställd personal vid
larmcentraler
bör omfattas av åliggandelagen i den mån de förmedlar eller lämnar
hjälp vid
vårdbehov. Det gäller t.ex. personal vid SOS Alarmering aktiebolag
som vid
beställning av ambulans avgör i vilken prioriteringsgrad
ambulansbeställningar
skall verkställas eller om annan sjukvårdsresurs skall sändas för att
komplettera eller ersätta ambulans samt sådan personal som besvarar
frågor som
rör sjukdomstillstånd och eventuell egenvård. Denna yrkesgrupp har
tidigare
omfattats av tillsynslagen genom Socialstyrelsens föreskrifter
(1987:3).
Sjätte punkten. Genom Socialstyrelsens föreskrifter (1987:23)
omfattas
arbetsterapeuter av den nuvarande tillsynslagen i sådan yrkesutövning
som avser
åtgärder för att förebygga, utreda eller behandla sjukdomar, skador,
handikapp
och andra sjukdomstillstånd. I åliggandelagen kommer det nu att
direkt framgå
att denna grupp av yrkesutövare omfattas av lagen.
Sjunde punkten. Det kan inte uteslutas att det i framtiden
tillkommer
yrkesutövare med sådana arbetsuppgifter att de bör räknas till hälso-
och
sjukvårdpersonalen. Enligt nuvarande tillsynslag har regeringen
eller, efter
regeringens bemyndigande, Socialstyrelsen möjlighet att förskriva att
även andra
grupper skall omfattas av lagen. Med hänsyn till den betydelse lagens
bestämmelser kan ha för den enskilde yrkesutövaren och för dennes
rättssäkerhet
bör en utvidgning av lagens tillämpningsområde endast kunna göras av
regeringen.
Åttonde punkten. Vissa medborgare i en stat som omfattas av
EES-avtalet är
behöriga att tillhandahålla tjänster inom hälso- och sjukvården utan
att ha
svensk legitimation. Även dessa personer bör omfattas av åliggandena
för hälso-
och sjukvårdspersonalen och Socialstyrelsens tillsyn.
Andra stycket. Med legitimerad yrkesutövare jämställs den som
enligt särskild
föreskrift har motsvarande behörighet och omfattas av lagen. Detta
gäller även
den som biträder en sådan person.
2 och 3 §§
Paragraferna motsvarar delvis 5 § i den nuvarande tillsynslagen. Av
redaktionella skäl har bestämmelserna delats upp i två paragrafer.
Nytt i
förhållande till tidigare är att det i 2 § slås fast att personalen
skall
bedriva vården i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet, något
som dock tidigare tillämpats i praxis. Detta krav omfattar nu även
formellt alla
yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. Det innebär bl.a. att
personalen är
skyldig att känna till och iaktta de föreskrifter och allmänna råd
som
Socialstyrelsen kan ha meddelat angående vården i egenskap av central
tillsynsmyndighet. Det innebär även att personalen måste följa
utvecklingen inom
sina respektive områden så att de vid varje tillfälle kan ge den vård
som är
motiverad med hänsyn till vetenskap och beprövad erfarenhet. Att
bedömningen av
vad vetenskap och beprövad erfarenhet kräver måste variera med hänsyn
till den
formella och reella kompetensen hos den yrkesutövare som är i fråga
framgår av
den allmänna motiveringen (avsnitt 7.3). Den som har ansvaret för
vården skall
liksom tidigare se till att patienten får upplynsingar om sitt
hälsotillstånd
och de behandlingsmetoder som finns. Om inte upplysningarna kan
lämnas till
patienten skall de istället lämnas till en närstående. Lagrådet har
påtalat
behovet av vägledning för tillämpningen av vem som skall omfattas av
begreppet.
Vem som är närstående får avgöras från fall till fall. Vanligtvis är
det
familjen dvs. make, sammanboende, barn, föräldrar och syskon. Det kan
också vara
någon annan som patienten har en särskilt djup vänskap med. Om inte
åliggandena
i paragraferna följs skall disciplinpåföljd kunna åläggas.
4 §
Genom paragrafen som är ny i förhållande till tillsynslagen införs en
bestämmelse som slår fast hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar och
åligganden
då det gäller omhändertagande av avlidna samt vid kontakter med de
efterlevande.
Detta har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.5).
5 §
Den som utfärdar ett intyg oavsett om det görs på grund av en
skyldighet enligt
lag, t.ex enligt 10 § patientjournallagen (1985:562), eller av någon
annan
anledning skall göra detta med största omsorg och noggrannhet. Vad
det innebär
har närmare behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.8).
Brott mot
bestämmelsen kan medföra disciplinpåföljd.
6 §
Var och en som är verksam inom hälso- och sjukvården har, oavsett
utbildning,
yrke, ställning i organisationen eller anställningsförhållande, ett
personligt
yrkesansvar. I paragrafen fastslås att var och en inom hälso- och
sjukvårdspersonalen själv bär ansvaret för hur han fullgör sina
arbetsuppgifter.
Detta är en kodifiering av rådande praxis.
Bestämmelsen utesluter inte att ansvar för ett visst fel kan
läggas även på
annan än den som gjort sig skyldig till det omedelbara felet, t.ex.
en
överordnad med ansvar för vårdrutinerna på en avdelning.
7 §
Första stycket. Delegation av arbetsuppgifter får endast ske när det
är
förenligt med en god och säker vård. Detta förutsätter bl.a. att den
som
delegerar själv har kompetens för den delegerade uppgiften. Om
delegation sker
utan att dessa förutsättningar är uppfyllda kan det medföra
disciplinpåföljd.
Andra stycket. Härigenom klargörs att den som delegerar en
arbetsuppgift bär
ansvaret härför. Det innebär inte att den till vilken uppgiften
delegerats är
utan ansvar för hur uppgiften utförs. Det personliga yrkesansvaret
gäller även
då. Den delegerande måste dock förvissa sig bl.a. om att den som
skall utföra
uppgiften har reell kompetens.
Paragraferna 6 och 7 är utformade enligt Lagrådets förslag.
8-10 §§
Paragraferna innehåller bestämmelser om sekretess och motsvarar 6, 6
a och 6 b
§§ i tillsynslagen. För att göra tillämpningsområdet klarare har
angivits att
bestämmelserna är tillämpliga inom den enskilda hälso- och
sjukvården. Av varje
paragraf framgår att sekretesslagen (1980:100) gäller i det allmännas
verksamhet.
Det är av stor betydelse att patienten vågar anförtro sig åt hälso-
och
sjukvårdspersonalen och inte undanhåller uppgifter som kan ha
betydelse för
vården. Bestämmelserna om sekretess inom hälso- och sjukvården har
därför en
stor betydelse för patientsäkerheten. Brott mot tystnadsplikten är
ett brott
varpå fängelse kan följa enligt 20 kap. 3 § brottsbalken och skall
normalt sett
anmälas till åtal av Socialstyrelsen eller HSAN. Om utlämnandet av de
sekretessbelagda uppgifterna skett av oaktsamhet är straffsatsen
begränsad till
böter. I de fallen kan HSAN ta upp frågan om utlämnadet av de
sekretessbelagda
uppgifterna skall föranleda disciplinpåföljd.
Slarv med journalhantering eller journalföring kan också vara av
betydelse för
patientsäkerheten. Underlåtenhet att följa bestämmelserna i
patientjournallagen
(1985:562) kan därför medföra disciplinpåföljd.
11 §
Paragrafen har överförts från tillsynslagen (7a §). Endast en
språklig ändring
har gjorts.
12 §
Paragrafen anger att personalen står under Socialstyrelsens tillsyn.
Detta måste
särskiljas från den tillsyn som sker över själva verksamheten. Sådan
tillsyn kan
åligga annan myndighet.
13 §
Paragrafen har överförts från tillsynslagen (7 §). Den har dock
utformats i
enlighet med Lagrådets förslag. Någon ändring i sak är inte avsedd.
14 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om Socialstyrelsens
inspektionsrätt. Den är i
sak överförd från tillsynslagen (4 §). Endast språkliga ändringar har
gjorts.
15 §
Vid inspektion enligt 14 § får liksom tidigare biträde från
polismyndighet
användas. Polisens bistånd skall avse de åtgärder som avses i 14 §
dvs. hjälp
att få tillträde till lokaler och tillfälligt omhänderta handlingar,
prov och
annat material som rör verksamheten.
16 §
Om Socialstyrelsen under tillsynsarbetet eller på annat sätt t.ex.
genom att en
patient framför klagomål, finner att sådana omständigheter föreligger
beträffande någon inom hälso- och sjukvårdspersonalen att
disciplinpåföljd kan
ifrågasättas skall styrelsen göra en anmälan till HSAN.
Socialstyrelsen skall
vidare ansöka om återkallelse av legitimationen eller indragning
eller
begränsning av förskrivningsrätten om styrelsen finner anledning till
detta.
Det åvilar Socialstyrelsen att inom ramen för sin tillsyn avgöra
vilka frågor
som faller inom HSAN:s kompetens. Om det begångna felet är att anse
som ringa
eller ursäktligt behöver någon anmälan till HSAN inte göras.
Paragrafen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag.
17 §
Socialstyrelsens beslut om att förelägga vite enligt 13 § får
överklagas till
länsrätt. Nedflyttningen till länsrätt är en följd av den allmänna
strävan att
alla ärenden skall följa den normala instansordningen.
18 §
Paragrafen har överförts från tillsynslagen (3 §). Vissa
redaktionella ändringar
har gjorts.
11.2 Förslag till lag om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område
1 §
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Lagen omfattar hälso- och
sjukvårdspersonal. Vilka som skall anses höra till hälso- och
sjukvårds-
personalen framgår av 2 §. Av 3 § framgår att disciplinpåföljd endast
kan komma
i fråga vid yrkesutövning som har samband med undersökning, vård och
behandling
av patienter samt vid klinisk forskning. Detta innebär att att det är
den
individinriktade vården som avses och att endast de arbetsuppgifter
som påverkar
patientsäkerheten omfattas av disciplinansvaret. Lagen omfattar
hälso- och
sjukvårdspersonalens yrkesutövning var- och närhelst den sker och är
således
inte begränsad till personalens arbetsplats och arbetstid.
I andra stycket anges att det i lagen ges bestämmelser om
disciplinpåföljd,
återkallelse av legitimation, återkallelse av annan behörighet att
utöva yrke
inom hälso- och sjukvården, begränsningar i behörigheten att
förskriva
narkotiska och alkoholhaltiga medel samt förfarandet i sådana
ärenden.
2 §
I paragrafen anges att med hälso- och sjukvårdspersonal avses samma
personalkategorier som omfattas av lagen om åligganden för personal
inom hälso-
och sjukvården. Detta har behandlats i den allmänna motiveringen i
avsnitt 7.1.
3 §
Disciplinpåföljd skall endast kunna komma i fråga för en åtgärd som
har eller
hade kunnat riskera patientsäkerheten. Ett särskilt disciplinansvar
för hälso-
och sjukvårdspersonalen kan bara försvaras i de situationer det är
påkallat med
hänsyn till betydelsen för liv och hälsa. Syftet med disciplinpåföljd
för
personalen har närmare behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 6.2).
Begränsningen av disciplinansvaret till fall när patientsäkerheten är
i fara
medför att t.ex bemötandefrågor och frågor om omhändertagande av
avlidna faller
utanför denna lags tillämpningsområde.
4 §
Paragrafen preciserar när disciplinpåföljd kan komma i fråga.
Disciplinpåföljd
skall kunna meddelas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte
fullgör
åligganden som har betydelse för patientsäkerheten. Det gäller i
första hand när
arbetet inte utförts i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet (2
§ lagen om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården). Vad
kravet på
vetenskap och beprövad erfarenhet innebär framgår av den allmänna
motiveringen
(avsnitt 7.3). Det finns många ytterligare bestämmelser om åligganden
för
personalen som har betydelse för vården, t.ex. föreskrifter om
kontrollrutiner,
dokumentationsskyldighet, kompetenskrav eller dylikt som också måste
iakttas för
att en god patientsäkerhet skall kunna upprätthållas. Att sådana
föreskrifter
skall iakttas ligger i och för sig i de allmänna kraven i 2 §
åliggandelagen. En
erinran om att sådana bestämmelser finns har dock ett informativt
värde.
Disciplinpåföljd skall endast kunna komma ifråga när åligganden som
har direkt
betydelse för patientsäkerheten inte följts. Detta innebär att
åligganden om
t.ex. omhändertagande av avlidna inte omfattas av disciplinansvaret.
Om det fel som begåtts är att anse som ringa eller om det framstår
som
ursäktligt får disciplinpåföljd underlåtas. HSAN måste alltid ta
ställning till
om felet är ringa eller ej. Denna bedömning skall så långt som
möjligt göras
utifrån generella och objektiva grunder. Finner nämnden att felet
inte är att
anse som ringa skall nämnden pröva om det är ursäktligt.
Omständigheter som kan
göra handlandet ursäktligt kan vara att felet föranletts av t.ex.
felaktiga
eller bristande rutiner över vilka arbetstagaren inte kunnat råda,
att
arbetsgivaren inte tillhandahållit tillräckliga resurser för vården
eller att
organisationen varit olämplig.
Av tredje respektive fjärde stycket framgår att även den som inte
längre
tillhör hälso- och sjukvårdpersonal skall kunna meddelas
disciplinpåföljd och
att den som deltagit i arbetsrättsliga stridsåtgärder inte av denna
anledning
skall kunna drabbas av disciplinpåföljd. Detsamma gäller redan idag
och någon
ändring är inte avsedd.
5 §
Paragrafen har överförts från tillsynslagen (13 §). På Lagrådets
inrådan har ett
tillägg gjorts med förtydligande om när disciplinärt förfarande får
inledas
eller fortsättas efter en straffrättslig prövning. Någon ändring i
sak är inte
avsedd. Om åtgärder vidtagits för att åtal skall väckas eller har
väckts för
förseelse som kan föranleda disciplinpåföljd får det disciplinära
förfarandet
inledas eller fortsättas endast om förseelsen av någon annan
anledning än
bristande bevisning inte har ansetts vara något brott (se den
allmänna
motiveringen, avsnitt 8.7).
6 §
Paragrafen motsvarar delvis 14 § tillsynslagen. I första stycket har
språkliga
och redaktionella ändringar gjorts. Avsikten är att hänvisningarna
till de i
sammanhanget aktuella bestämmelserna i instruktionerna för Riksdagens
ombudsmän
resp. Justiekanslern skall vara utformade på samma sätt och
överensstämma med
den språkliga formuleringen i resp. författning.
I andra stycket införs en ny preskriptionsregel innebärande att
dis-
ciplinpåföljd inte får åläggas senare än fem år efter det att
förseelsen ägde
rum. I de fall anmälan till disciplinpåföjd skett och den anmälde
erhållit
underrättelse om det men samtidigt anmälan till åtal gjorts kan
ärendet om
disciplinpåföljd bli vilande under lång tid i avvaktan på t.ex.
åtalsbeslut
eller dom. Att ta upp frågan om disciplinpåföljd alltför lång tid
efter
förseelsen ter sig dock inte som särskilt meningsfullt.
Rättssäkerhetssynpunkter
talar också starkt för att denna fråga inte skall kunna stå öppen hur
länge som
helst. En yttersta tidsgräns om fem år kan vara rimlig (jfr 35 kap. 6
§
brottsbalken). Det bör observeras att regeln gäller endast
disciplinpåföljd, ej
t.ex. återkallande av legitimation (se vidare 7 §).
7 §
Paragrafen reglerar frågan om när en legitimation skall återkallas
och
överensstämmer i sin helhet med 15 § tillsynslagen.
Till skillnad mot vad som gäller för disciplinpåföljd finns det
inga
preskriptionstider. Det är i regel fråga om lämpligheten att inneha
legitimation. En bedömning av lämpligheten måste göras med hänsyn
till
förhållandena vid prövningstillfället. Vid denna bedömning kan det i
vissa fall
finnas anledning att ta hänsyn också till händelser eller annat som
ligger lång
tid tillbaka. Någon formell begränsning för detta finns inte. En
annan sak är
att vissa typer av anmärkningar självfallet kan förlora i styrka med
tiden.
Detta får bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall.
8 §
Paragrafen har i huvudsak överförts från tillsynslagen. Ett tillägg
har gjorts
om att legitimationen får återkallas om föreläggande om att genomgå
läkarundersökning inte följts inom ett år från delfåendet av
föreläggandet.
Återkallelse i sådant fall får bara göras när den legitimerade vägrat
följa
föreläggandet. Har den legitimerade vidtagit åtgärder för att
fullgöra
föreläggandet bör resultatet av undersökningen i allmänhet avvaktas.
Det kan
t.ex. vara fallet om tidsbeställning för undersökning gjorts men
kötiden varit
lång (se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.8.1). Det utgör dock
inget hinder
mot att, liksom tidigare, återkallelse tills vidare av legitimation
kan ske i
avvaktan på resultatet av undersökningen. I det fall återkallelse
sker på grund
av att den legitimerade vägrat låta sig undersökas av läkare bör
beslutet kunna
fattas av ordförande ensam. (se vidare författningskommentaren till
16 § ).
9 §
Genom bestämmelsen ges HSAN möjlighet att dra in eller begränsa en
läkares eller
en tandläkares behörighet att förskriva narkotiska eller
alkoholhaltiga
läkemedel eller teknisk sprit. Bestämmelsen är till för att förhindra
att
förskrivningsrätt används till att underhålla eget eller andras
missbruk.
Behörigheten att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga medel kan
helt dras
in eller begränsas på olika sätt. Förskrivarens behörighet kan
begränsas på så
sätt att vissa angivna läkemedel inte får skrivas ut eller endast
lämnas ut på
visst eller vissa apotek. Indragningen eller begränsningen omfattar
även
ordinationer av läkemedel från läkemedelsförråd.
I lagen (1992:860) om kontroll av narkotika och i förordningen
(1963:654) om
försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk
sprit, m.m.
finns för närvarande bestämmelser som gör det möjligt för HSAN att
förbjuda
utlämnande eller föreskriva särskilda begränsningar i fråga om
utlämnande av
dessa medlen om läkaren eller tandläkaren missbrukat sin behörighet
att ordinera
eller beställa sådana preparat. Dessa bestämmelser riktar sig
egentligen till
apotekspersonalen. Problemet ligger dock inte hos apotekspersonalen
utan hos den
förskrivande läkaren eller tandläkaren och beslutet bör därför i
första hand
riktas till denne.
En följdändring föreslås i lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika.
Motsvarande bestämmelser i förordningen (1963:654) om försäljning
från apotek av
alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m.m. föreslås överföras
till lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat. Detta
innebär att narkotiska och alkoholhaltiga medel som ordinerats av
läkare eller
tandläkare vars förskrivningsrätt är indragen eller begränsad inte
får lämnas ut
(se författningskommentarerna till dessa lagförslag).
Beslut av här aktuellt slag har karaktär av skyddsåtgärd. Det
ligger i sakens
natur att sådana beslut bör gälla omedelbart. Det får till följd att
även
ordinationer som gjorts av läkaren eller tandläkaren innan HSAN
beslutat om
indragning eller begränsning av förskrivningsrätten inte längre kan
användas.
Bestämmelsen avser legitimerade yrkesutövare. Om t.ex. en AT-läkare
med
särskilt förordnande att utöva läkaryrket missbrukar sin behörighet
att
förskriva narkotiska och alkoholhaltiga läkemedel skall förordnande
återkallas
(se författningskommentaren till 12 §).
10 §
I paragrafen ges möjlighet till interimistisk indragning eller
begränsning av
behörigheten att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel
eller
teknisk sprit. Om förskrivaren missbrukat sin behörighet kan ofta
även innehavet
av legitimationen ifrågasättas. En sådan utredning kan ta avsevärd
tid. I
väntan på att ärendet kan avgöras slutligt kan det vara av vikt att
åtgärder
vidtas omedelbart för att minska vidare förskrivningar av här
aktuella preparat.
Enligt andra stycket gäller en interimistisk indragning eller
begränsning av
förskrivningsbehörigheten normalt i högst sex månader. Under denna
tid bör en
utredning kunna slutföras i vart fall vad gäller frågan om
förskrivningsrätten.
Endast i undantagsfall, t.ex. då utredningsarbetet varit svårt att
genomföra på
grund av förskrivarens agerande, får denna tid förlängas i
ytterligare högst sex
månader.
11 §
När legitimationen återkallats eller behörigheten att förskriva
narkotiska eller
alkoholhaltiga medel dragits in eller begränsats kan HSAN utfärda ny
legitimation eller meddela ny behörighet. En förutsättning är att de
förhållanden som motiverat ingripandet inte längre föreligger. Det är
yrkesutövaren som måste visa att han eller hon återigen kan anförtros
de
uppgifter som ingripandet gällt.
12 § I paragrafens första stycke föreslås att annan behörighet att
utöva yrke
inom hälso- och sjukvården än legitimation enligt lagen (1984:542) om
behörighet
att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. skall kunna återkallas
om den som
fått behörigheten varit oskicklig vid utövningen av yrket eller på
annat sätt
visat sig olämplig att utöva yrket eller om han eller hon till följd
av sjukdom
inte kan utöva yrket tillfredsställande. Kraven för att en sådan
behörighet
skall kunna åter-kallas är inte lika högt ställda som vid
återkallelse av
legitimation. Det behöver således inte vara fråga om grova fel för
att
återkallelse skall kunna komma ifråga. Vid upprepade misstag bör
lämpligheten
att utöva yrket ifrågasättas på ett tidigt stadium.
Om förskrivningsrätten missbrukas bör hela behörigheten återkallas.
Speciella
regler beträffande förskrivningsrätten har därför ej ansetts
er-forderliga.
Enligt andra stycket skall behörigheten kunna återkallas
interimistiskt i
avvaktan på att ärendet kan avgöras slutligt. Det finns ingen garanti
för att en
yrkesutövare som saknar den formella behörighet som krävs för att få
utöva yrket
är kompetent att utöva det. Om den som fått ett särskilt förordnande
visar sig
vara olämplig att utöva yrket bör därför förordnandet kunna
återkallas med
omedelbar verkan för att inte patientsäkerheten skall riskeras.
13 §
Det är Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd som skall pröva frågor
enligt lagen.
Bestämmelsen om nämndens sammansättning och handläggning ges i 14-35
§§.
14 §
Paragrafen, som motsvarar 20 § tillsynslagen, är utformad efter
Lag-rådets
förslag. Den reglerar HSAN:s sammansättning. Antalet ledamöter är
detsamma som
tidigare. Ordföranden och åtta ledamöter i HSAN utses av regeringen
för tre år.
För ordföranden utses en eller flera ställföreträdare och för de
andra
ledamöterna ersättare. Ordföranden skall ha varit ordinarie domare
och
ställföreträdarna vara eller ha varit ordinarie domare. Avsikten är
att
ledamöterna och ersättarna ska utses efter förslag av
Landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens
Centralorganisation och och Sveriges Akademikers Centralorganisation.
Närmare
bestämmelser härom tas in i nämndens instruktion.
15 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om HSAN:s beslutförhet.
Bestämmelserna
motsvarar 21 § tillsynslagen första stycket.
16 §
Paragrafen reglerar möjligheterna för ordförande att ensam fatta
beslut. Ett
tillägg har här gjorts som innebär att ordföranden ensam får fatta
beslut i
ärende om återkallelse av legitimation på egen begäran i de fall
hinder inte
föreligger från allmän synpunkt. Normalt skall legitimationen
återkallas om den
legitimerade själv begär det. I sådana ärenden görs inga bedömningar
och det
saknas anledning att hela nämnden skall delta i beslutet. Endast om
det finns
samhällsintressen som väger tyngre än den enskildes kan återkallelse
av
legitimation vägras. Detta kan vara fallet vid krigstillstånd eller
krigsfara. I
sådana fall skall nämnden fatta ifrågavarande beslut. Vidare skall
ordföranden
ensam få fatta beslut om återkallelse av legitimation då föreläggande
om
läkarundersökning inte följts. Ej heller i de fallen är det fråga om
att göra
någon bedömning i sak. Liksom tidigare skall nämnden besluta om
föreläggande att
genomgå läkarundersökning och om tillfällig återkallelse i avvaktan
på
läkarundersökningen. Samma sak gäller tillfällig indragning eller
begränsning av
behörigheten av att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga medel
enligt 10 §
och interimistisk återkallelse av annan behörighet att utöva yrke
inom hälso-
och sjukvården än legitimation som kan ske enligt 12 § andra stycket.
Paragrafen
har i allt väsentligt utformats efter Lagrådets förslag. Med
anledning av att
tillägget om återkallelse av annan behörighet att utöva yrke inom
hälso- och
sjukvården tillkommit efter Lagrådets yttrande har dock språkliga
ändringar
gjorts.
17-18 §§
Liksom vad som gäller enligt tillsynslagen skall rättegångsbalkens
bestämmelser
om jäv och omröstning tillämpas i HSAN. Rättegångsbalkens regler om
jäv är mer
omfattande än förvaltningslagens bestämmelser härom. Ärendenas
karaktär gör att
det anses lämpligare att tillämpa de mer omfattande bestämmelserna.
Omröstningsbestämmelserna i förvaltningslagen är anpassade till de
beslut som
fattas av styrelser och nämnder och avser bara situationer där
ledamöterna inte
kan enas. Verksamheten i HSAN kräver mer specificerade
omröstningsbestämmelser
och det är därför lämpligt att de bestämmelser som gäller enligt
tillsynslagen
får fortsatt tillämplighet.
19 §
Frågor om disciplinansvar tas upp efter anmälan av Socialstyrelsen.
Även den
patient som är berörd kan göra anmälan till HSAN. Om patienten själv
inte kan
göra anmälan får en närstående till honom göra det. Närstående har
dock ingen
självständig anmälningsrätt.
Frågor om återkallelse av legitimation och indragning eller
begränsning av
förskrivningsrätt tas upp efter anmälan från Socialstyrelsen. Ansökan
om
återkallelse av legitimationen m.m. kan även göras av den
legitimerade.
I paragrafen erinras också om Riksdagens ombudsmäns och
Justitiekanslerns
möjlighet att göra anmälan.
20 §
Anmälan eller ansökan till HSAN skall göras skriftligen.
21 §
Anmälan och ansökan från enskild måste innehålla tillräckliga
uppgifter för att
anmälaren skall kunna identifieras. Detta krävs bl.a. för utredningen
av
anmälningen eller ansökningen. Vidare bör såvitt möjligt uppgifter
lämnas om vem
en anmälan avser så att denne kan nås med underrättelse enligt 24 §.
Det kan
naturligtvis inte alltid krävas att en enskild kan ange den anmäldes
adress och
arbetsplats m.m. I vissa fall kan det dessutom vara svårt för den
enskilde att
bedöma vem som är ansvarig för begånget fel. Uppgifterna bör dock
vara så
preciserade att den eller de anmälda kan identifieras av HSAN. Vidare
skall det
av ansökan framgå vilka felaktigheter som anmälaren anser har begåtts
samt vilka
omständigheter som åberopas.
22 §
HSAN skall liksom hittills enligt tillsynslagen ha möjlighet att
förelägga
anmälaren eller den sökande att komplettera ansökan med de uppgifter
som behövs
för en prövning i sak. Om anmälan eller ansökan är så ofullständig
att den inte
kan prövas i sak skall nämnden kunna förelägga anmälaren eller
sökanden att
inkomma med kompletterande uppgifter vid påföljd att ärendet annars
inte tas upp
till prövning.
23 §
HSAN har en egen utredningsskyldighet. Nämnden kan härvid såsom
påtalats under
22 § använda sig av föreläggande för att få in behövliga uppgifter.
Nämnden har
vidare bl.a. möjlighet att höra sakkunniga och begära yttrande från
andra
myndigheter, t.ex. Socialstyrelsen.
Av andra stycket framgår att nämnden får ta in patientjournaler och
andra
handlingar. Om begäran om sådana handlingar riktar sig till hälso-
och
sjukvårdspersonal får vite föreläggas. Nämnden får även utdöma sådant
vite.
24-31 §§
Paragraferna innehåller bestämmelser om handläggningen i HSAN.
I sak är bestämmelserna desamma som finns i tillsynslagen 28-30,
32-34 och 37
§§. Tillägg har gjorts när det gäller överlämnande av anmälan till
den mot
vilken åtgärd ifrågasatts och om Socialstyrelsens möjligheter att
yttra sig i
HSAN.
Det är viktigt att den som anmälan gäller får del av den så snart
som möjligt
och att utredningen inte drar ut på tiden. En disciplinåtgärd bör
följa snarast
efter begånget fel för att vara meningsfull. Det har också betydelse
för
brytande av den preskriptionstid som löper enligt 6 §. En anmälan bör
därför
överlämnas snarast till den vars handlande har ifrågasatts.
I 27 § föreslås att Socialstyrelsen skall beredas möjlighet att
yttra sig i
HSAN även om styrelsen inte är part. På så sätt får Socialstyrelsen i
ett tidigt
skede kännedom om alla klagomål som gäller hälso- och
sjukvårdspersonalen och
kan då också komplettera HSAN:s underlag för beslutet med
upplysningar som kan
vara relevanta för bedömningen. Självklart behöver Socialstyrelsen
inte yttra
sig i andra ärenden än där styrelsen finner det befogat. Om det är
uppenbart
obehövligt behöver Socialstyrelsen inte beredas tillfälle att yttra
sig. Det kan
vara fallet om det är uppenbart att anmälan inte kan prövas i sak
t.ex. på grund
av preskription eller att anmälaren är obehörig.
Vidare har ett tillägg gjorts innebärande att bestämmelserna i 20
och 21 §§
förvaltningslagen (1986:223) om motivering av och underrättelse om
beslut
varigenom en myndighet avgör ett ärende skall tillämpas även på
interimistisk
återkallelse av behörigheten att förskriva narkotiska eller
alkoholhaltiga
läkemedel och interimistisk återkallelse av särskild behörighet att
utöva yrke
inom hälso- och sjukvården. Bestämmelserna skall liksom tidigare även
tillämpas
när det gäller föreläggande om att genomgå läkarundersökning och, som
Lagrådet
påpekat, vid interimistisk återkallelse när föreläggande om
läkarundersökning
givits.
32-33 §§
HSAN har liksom enligt tillsynslagen (38 §) möjlighet att överlämna
ärenden till
arbetsgivaren för åtgärd som kan ankomma på denne i de fall nämndens
prövning
inte är påkallad från allmän synpunkt eller för att ta tillvara
patientens rätt.
Det skall vara fråga om ärenden som faller inom arbetsgivarens
ansvarsområde.
Det kan t.ex. gälla personalens uppförande mot sina arbetskamrater
men även mot
patienterna. Om patientsäkerheten har påverkats skall dock HSAN
behandla
ärendet.
HSAN har också möjlighet att överlämna ärenden till ett landsting
eller en
kommun för handläggning. Det kan gälla ärenden som är mer lämpade för
en
förtroendenämnd, t.ex. frågor om informationsskyldigheten och
bemötande m.m.
Även i dessa fall gäller att patientsäkerheten inte får vara
ifrågasatt.
34 §
Av paragrafen framgår att även HSAN har en skyldighet att anmäla
ärenden till
åtal där brott varpå fängelse kan följa kan ifrågasättas.
35 §
Paragrafen innehåller en erinran om att de bestämmelser som gäller
handläggning
av ärenden som prövas efter anmälan av Riksdagens ombudsmän eller
Justitiekanslern finns i respektive myndighets instruktioner.
36 §
HSAN:s beslut får liksom tidigare överklagas till kammarrätt. Hälso-
och
sjukvårdens ansvarsnämnd är belägen i Stockholm och tillhör därför
Kammarrättens
i Stockholm domkrets. Överklagande av nämndens beslut skall således
ske dit.
37 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som får överklaga HSAN:s
beslut genom
vilket den avgör ett ärende slutligt. Socialstyrelsen får överklaga
besluten
oavsett om den själv gjort anmälan eller ej. Socialstyrelsen skall
tillvarata
det allmännas intressen och kan därför överklaga såväl "friande" som
"fällande"
avgörande. Enskild som gjort anmälan kan dock endast överklaga
beslutet om det
gått honom emot. Detsamma gäller för yrkesutövaren.
Överklagandetiden är i enlighet med förvaltningslagens regler tre
veckor från
det att parten fick del av beslutet. Överklagandetiden för
Socialstyrelsen
föreslås vara tre veckor från det att beslutet har meddelats. JO och
JK kan
också överklaga beslut om disciplinpåföljd eller i behörighetsfråga
med
anledning av fel i yrkesutövning. Sådant överklagande skall enligt
tillsynslagen
(40 §) ske inom fyra veckor. I likhet med vad regeringen föreslagit i
proposition 1993/94:65 En ändrad lagstiftning för statsanställda
m.fl. om
motsvarande möjlighet för JO och JK att överklaga beslut enligt den
nya lagen om
offenlig anställning, föreslås överklagandetiden begränsad till tre
veckor från
det att beslutet har meddelats.
38-39 §§
Beslut varigenom ett ärende inte avgörs slutligt får överklagas av
den som det
angår om det gått honom emot. Det kan gälla föreläggande om att
inkomma med
läkarintyg, föreläggande att inkomma med patientjournal, förordnande
om
ersättning m.m.
Beslut varigenom ett ärende inte slutligt avgörs får överklagas i
samband med
överklagande av det slutliga beslutet i ärendet. I vissa fall får
dock sådana
beslut överklagas särskilt. Den som gjort jävsinvändning som nämnden
ogillat får
överklaga beslutet. Detta gäller också andra invändningar om att
hinder
föreligger för att pröva ärendet, t.ex. att anmälaren inte är patient
och därför
inte behörig att anmäla ärendet eller att anmälan har gjorts för
sent, dvs.
efter preskriptionstiden. Förutom sådana invändningar kan beslut om
att avvisa
ombud eller biträde överklagas särskilt. Interimistiska beslut i
ärenden dvs.
beslut om att återkalla legitimationen och att dra in eller begränsa
förskrivningsrätten i avvaktan på det slutliga avgörandet tillhör
också de
beslut som får överklagas särskilt. Vidare får beslut om att
förelägga någon att
genomgå läkarundersökning och föreläggande vid vite att inkomma med
patient-
journal överklagas direkt utan avvaktan på det slutliga beslutet.
Detsamma
gäller beslut om utdömande av vite när vitesföreläggandet om att
inkomma med
patientjournal inte har följts och beslut om ersättning för t.ex.
sakkunnigas
eller parts medverkan i ärendet.
40 §
Beslut om återkallelse av legitimation eller annan behörighet att
utöva yrke
inom hälso- och sjukvården och indragning eller begränsning av
förskrivnings-
rätten samt interimistiska beslut gäller omedelbart. Det innebär även
att recept
på narkotiska medel m.m. utfärdade av den som beslutet gäller inte
får
expedieras efter det att apotekspersonal fått kännedom om beslutet
oavsett när
ett recept utfärdats.
41 §
Liksom enligt tillsynslagen (45 §) är det Socialstyrelsen som är
yrkesutövarens
motpart då denne överklagat ett beslut varigenom ett ärende avgjorts.
Om en
enskild anmält ett ärende är även denne att anse som yrkesutövarens
motpart. I
vissa fall kan Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern uppträda
som
yrkesutövarens motpart. Detta framgår av 7 § lagen (1986:765) med
instruktion
för Riksdagens ombudsmän och 7 § lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagen föreslås träda ikraft den 1 juli 1994. Genom lagen upphör
tillsynslagens
bestämmelser att gälla. Äldre bestämmelser skall i princip tillämpas
på de
ärenden som kommit in till nämnden innan den nya lagen trätt i kraft.
De nya
bestämmelserna inskränker dock i viss mån området för
disciplinpåföljd.
Skulle det i något fall befinnas att de nya bestämmelserna innebär
en
skärpning jämfört med vad som tidigare skulle ha gällt, följer av
allmänna
principer att de nya bestämmelserna inte får leda till strängare
påföljd för
förseelser begångna innan de nya bestämmelserna trätt i kraft (jfr. 5
§ lagen
(1964:163) om införande av brottsbalken).
11.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika
6 §
Om Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd dragit in eller begränsat
läkares eller
tandläkares behörighet att förskriva narkotiska läkemedel får sådana
medel inte
lämnas ut på ordination av läkaren eller tandläkaren. Bestämmelser om
indragning
och begränsning av förskrivningsrätten finns i 9 och 10 §§ lagen om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område. Hittills har
bestämmelserna om HSAN:s möjlighet att förhindra läkares och
tandläkares
missbruk av förskrivningsrätten av narkotiska läkemedel funnits i
lagen
(1992:860) om kontroll av narkotika (narkotikakontrollagen).
Bestämmelserna och
besluten riktade sig till apotekspersonalen. I förslaget till lagen
om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område föreslås att
bestämmelserna om begränsning i förskrivningsrätten regleras där och
att de
riktar sig till den förskrivande.
Bestämmelserna i narkotikakontrollagen omfattas av
straffbestämmmelsen i 13 §
3 narkotikakontrollagen. Det innebär att om HSAN föreskrivit att
narkotiska
läkemedel inte får lämnas ut eller föreskrivit särskilda
begränsningar i fråga
om utlämnande på förordnande av läkaren eller tandläkaren och detta
inte följs
kan böter eller fängelse i högst ett år utdömas.
Straffmöjligheten för utlämnande av narkotiska medel i strid med
HSAN:s
föreskrifter bör finnas kvar. I narkotikakontrollagen införs därför
ett förbud
att lämna ut narkotiska läkemedel på ordination av läkare eller
tandläkare vars
behörighet att förskriva sådana läkemedel, dragits in eller
begränsats av HSAN.
Detsamma skall gälla när Veterinära ansvarsnämnden dragit in eller
begränsat
veterinärs behörighet att förskriva sådana medel.
13 §
I paragrafen görs ett tillägg rörande den som bryter mot förbudet i 6
§ andra
stycket att lämna ut narkotiska läkemedel på ordination av läkare,
tandläkare
eller veterinär vars förskrivningsrätt dragits in eller begränsats av
HSAN resp.
Veterinära ansvarsnämnden. Hittills har straffbestämmelsen i 13 § 3
omfattat den
aktuella handlingen. Till följd av den ändrade konstruktionen av
beslut i dessa
ärenden - de anses nu rikta sig främst till yrkesutövaren och endast
indirekt
till apotekspersonalen - behövs ett tillägg till paragrafen.
14 §
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds möjlighet att fatta beslut
angående
förskrivning av narkotiska läkemedel är reglerad i lagen om
disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område. Till följd härav är det inte
längre
nödvändigt med bestämmelser om hur nämndens beslut överklagas eller
andra
bestämmelser om nämndens beslut i denna lag.
11.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk
sprit och alkoholhaltiga preparat
Rubrik
Förslaget innebär att nuvarandebestämmelser i förordningen (1963:654)
om
försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk
sprit, m.m.
införs i lagen. Rubriken har ändrats till lag (1961:181) om
försäljning av
teknisk sprit m.m. för att täcka även dessa bestämmelser.
1 §
I paragrafen görs ett tillägg varigenom alkoholhaltigt läkemedel
definieras.
Definitionen är densamma som gällt enligt förordningen (1963:654) om
försäljning
från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m.m.
Alkoholhaltigt
läkemedel behandlas alltså separat i lagen och följer inte reglerna
för s.k.
alkoholhaltiga preparat annat än där så anges.
5 §
1 mom. Nuvarande hänvisning till förordningsbestämmelserna
beträffande
alkoholhaltiga läkemedel tas bort.
2 mom. Nuvarande hänvisning till förordningsbestämmelser
beträffande
försäljning av teknisk sprit från apotek tas bort.
3 mom. Härigenom klargörs att 5 § inte gäller alkoholhaltiga
läkemedel samt
försäljning av teknisk sprit från apotek, vilket regleras i de nya 5a
-5c §§.
5 a §
Första stycket. Läkemedel som innehåller mer än 10 viktprocent
etylalkohol och
teknisk sprit får endast säljas eller lämnas ut från apotek efter
ordination
eller beställning av läkare, tandläkare eller veterinär. Medlen får
dock lämnas
ut till annat apotek. Möjlighet till undantag finns dock enligt 5 b §
för sådana
medel som inte kan antas ge anledning till missbruk i
berusningssyfte.
För närvarande får ordination och beställning av teknisk sprit
endast avse
absolut alkohol och koncentrerad, utspädd eller denaturerad sprit.
Detta kan tas
upp i Läkemedelverkets föreskrifter. Ordination eller beställning får
vidare
inte avse annat än utvärtes bruk eller desinfektion av instrument.
Beställning
får även avse laboratorieändamål i beställarens yrkesutövning. Om det
kan antas
att spriten skall användas till annat än angivna ändamål får den
enligt tredje
stycket inte lämnas ut.
5 b §
I 5 a § finns bestämmelser om när alkoholhaltiga läkemedel och
teknisk sprit får
lämnas ut från apotek. Dessa bestämmelser behöver inte tillämpas om
det inte kan
antas att medlen kan ge anledning till missbruk i berusningssyfte.
Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Läkemedelsverket får i sådana
fall
meddela erforderliga bestämmelser om utlämnandet.
I fråga om andra alkoholhaltiga läkemedel än sådana som avses i 5a
§ och som
kan ge anledning till antagande att de kan användas i berusningssyfte
ankommer
det på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Läkemedelsverket att
utfärda föreskrifter om försäljning och användning.
I övrigt får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Läkeme-
delsverket enligt tredje stycket besluta om ytterligare föreskrifter
i fråga om
försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit
om det
behövs för att förhindra missbruk.
5 c §
Om Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd dragit in eller begränsat
läkares eller
tandläkares behörighet att förskriva alkoholhaltiga läkemedel eller
teknisk
sprit får sådana medel inte lämnas ut på ordination av läkaren eller
tandläkaren. Bestämmelser om indragning och begränsning av
förskrivningsrätten
finns i 9 och 10 §§ lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens
område. Hittills har bestämmelserna om HSAN:s möjlighet att förhindra
läkares
och tandläkares missbruk av förskrivningsrätten av alkoholhaltiga
läkemedel
funnits i förordningen (1963:654) om försäljning från apotek av
alkoholhaltiga
läkemedel och teknisk sprit, m.m. Bestämmelserna och besluten riktade
sig
tidigare till apotekspersonalen. I förslaget till lag om
disciplinpåföljd m.m.
på hälso- och sjukvårdens område föreslås att bestämmelserna om
begränsning i
förskrivningsrätten regleras där och att de istället riktar sig till
den
förskrivande. Förbudet att lämna ut de aktuella medlen bör dock
finnas kvar.
Motsvarande skall gälla då Veterinära ansvarsnämnden dragit in eller
begränsat
en veterinärs behörighet att förskriva sådana medel.
6 §
Försäljning av teknisk sprit från apotek regleras enligt förslaget i
5a - 5c §§.
Hänvisningen till bestämmelserna skall till följd härav ändras.
7 §
Teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat får för närvarande inte
säljas eller
på annat sätt tillhandahållas om det kan antas att de skall användas
i
berusningssyfte. Det är inte heller tillåtet att hjälpa andra att
anskaffa
sådana medel om det kan antas att de skall användas i
berusningssyfte. Detsamma
bör gälla i fråga om alkoholhaltiga läkemedel. Paragrafen har också
jämkats
redaktionellt.
9 a §
Paragrafen innehåller straffbestämmelser för den som lämnar ut
alkoholhaltiga
läkemedel och teknisk sprit från apotek i strid med bestämmelserna i
5a § första
eller tredje stycket.
En straffbestämmelse finns även för det fall att någon bryter mot
förbudet i
5c § att från apotek lämna ut alkoholhaltiga läkemedel och teknisk
sprit på
ordination av läkare, tandläkare eller veterinär vars
förskrivningsrätt dragits
in eller begränsats av HSAN resp. Veterinära ansvarsnämnden.
Motsvarande
bestämmelse har tidigare funnits i förordningen (1963:654) om
försäljning från
apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m.m.
Paragrafens utformning innebär att det krävs att brottet gjorts
uppsåtligen
för att straffansvar skall kunna utkrävas.
10 a §
Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för den som gör
alkoholhaltigt
läkemedel icke avsett för invärtes bruk användbart för förtäring.
13 §
Bestämmelser om förverkande av läkemedel varmed vidtagits åtgärd som
avses i 10a
§ och tillhörande emballage samt använda redskap finns i ett nytt
andra stycke.
Motsvarande bestämmelser har tidigare funnits i förordningen
(1963:654) om
försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemdel och teknisk sprit,
m.m. I
övrigt har endast redaktionella och språkliga ändringar gjorts.
11.5 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)
2 a §
Bestämmelserna om tysnadsplikt inom den enskilda hälso- och
sjukvården föreslås
införas i lagen om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården. Till
följd härav skall hänvisningen till bestämmelserna ändras.
11.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:542) om
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m.
3 §
I paragrafen finns en erinran om att bestämmelser om återkallelse av
legitimation och om meddelande av ny legitimation efter återkallelse
finns i
tillsynslagen. Till följd av att tillsynslagen föreslås upphävas och
bestämmelserna införas i lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område skall hänvisningen i paragrafen ändras.
11.7 Förslag till lag om ändring i patientjournallagen
(1985:562)
6 §
I paragrafen föreskrivs att en journalhandling inte får utplånas
eller göras
oläslig i annat fall än som avses i 13 §. I 17 § ges bestämmelser om
när en
journalhandling får förstöras. Sistnämnda paragraf benämndes tidigare
13 §. Till
följd av den ändring av paragrafbenämningen som gjordes genom SFS
1992:459 skall
hänvisningen i paragrafen ändras.
16 §
I paragrafen hänvisas till bestämmelserna om tystnadsplikt inom den
enskilda
hälso- och sjukvården. De bestämmelser som avses, föreslås införas i
den nya
lagen om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården. Till
följd härav
skall hänvisningen i paragrafen ändras.
11.8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
16 kap. 1 §
I paragrafen hänvisas till bestämmelserna om tystnadsplikt inom den
enskilda
hälso- och sjukvården. De bestämmelser som hänvisningen gäller
föreslås införas
i den nya lagen om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården. Till
följd härav skall hänvisningen i paragrafen ändras.
98
Bilaga 1
Sammanfattning av tillsynsutredningens betänkande
(SOU 1991:63)
I enlighet med de för tillsynsutredningen utfärdade direktiven (Dir.
1987:21 och
1989:17) har utredningsarbetet avsett tre huvudsakliga ämnesområden
nämligen 1)
omfattningen av det med lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. (den s.k. tillsynslagen) förenade
tillämpningsområdet,
2) Socialstyrelsens tillsynsfunktioner särskilt rörande den enskilda
hälso- och
sjukvårdsverksamheten och 3) behovet av förändringar avseende dels
hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), dess organisation och rutiner och
dels vissa
bestämmelser i tillsynslagen.
1. Omfattningen av tillsynslagens tillämpningsområde
Inom detta ämnesområde har utredningen haft att överväga dels den
principiella
frågan om i vilken utsträckning hälso- och sjukvårdspersonalen i sin
yrkesutövning bör omfattas av tillsynslagens bestämmelser och dels
vilka
yrkesgrupper som bör hänföras till denna personal.
I praxis har hittills enligt en åsiktsriktning gjorts gällande att
tillsyns-
lagens bestämmelser är tillämpliga på hälso- och sjukvårdspersonalen
i all dess
yrkesutövning. Enligt andras mening är lagen tillämplig endast då
personalen
utövar sitt yrke i den individinriktade vården av patienter.
Tillsynsutredningen anser att frågan om när tillsynslagen skall
vara
tillämplig i det enskilda fallet bör stå i överensstämmelse med
lagens syfte,
nämligen att befrämja kvaliteten i allt vad som åligger hälso- och
sjukvårdspersonalen i hälso- och sjukvården med tonvikt på
patienternas trygghet
och säkerhet i vården. Detta område för yrkesutövningen är emellertid
så
omfattande, att det är nödvändigt att i lagtexten ange vilka
arbetsuppgifter
eller snarare uppgiftsområden för hälso- och sjukvårdspersonalen som
avses.
- Tillsynsutredningen föreslår att det i tillsynslagen införs en ny
1 §, i
vilken anges att lagen gäller tillsynen över hälso- och
sjukvårdspersonal i dess
yrkesutövning inom hälso- och sjukvården 1. vid undersökning, vård
och
behandling av patienter, 2. vid omhändertagande och undersökning av
avlidna, 3.
vid bemötande av närstående till patienter eller avlidna i fall när
närstående
genom bestämmelse i lag eller förordning är patientens eller den
avlidnes
ställföreträdare eller på något annat sätt har en liknande ställning
samt 4. vid
forskning.
Endast när den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen utövar
sitt yrke
inom något av dessa uppgiftsområden omfattas han av tillsynslagens
bestämmelser.
I kapitel 9 preciserar utredningen innebörden av vart och ett av
dessa
uppgiftsområden.
Den föreslagna 1 §:ns första punkt avser principiellt alla
traditionella
hälso- och sjukvårdsuppgifter, som fullgörs direkt eller indirekt i
förhållande
till patienterna, utfärdande av intyg och utlåtanden samt vissa
administrativa
uppgifter av betydelse för hälso- och sjukvårdens kvalitet och
patienternas
säkerhet och trygghet i vården. Med patient bör enligt utredningen
förstås varje
enskild person i varje kontakt som denne har med hälso- och
sjukvården i frågor
som berör hans eget hälsotillstånd. Det innebär att den enskilde blir
att anse
som patient oberoende av i vilken situation kontakten etableras.
Paragrafens andra punkt innebär en utvidgning av lagens
tillämpningsområde.
Redan nu omhändertags avlidna inom hälso- och sjukvården. I det
sammanhanget
utför hälso- och sjukvårdspersonal t.ex. de sedvanliga omedelbara
åtgärderna i
samband med att ett dödsfall inträffat på ett sjukhus. Med
undersökning av
avlidna avses sådana undersökningar som utförs både vid
sjukvårdsinrättningarnas
patologiska enheter som inom rättsmedicinalväsendet.
Utredningen anser att hälso- och sjukvårdspersonalens
disciplinansvar enligt
tillsynslagen också bör omfatta bemötandet av närstående till
patienter och
avlidna. Enligt utredningens mening bör emellertid endast sådana
fall, som avser
personalens handlande gentemot närstående med ställning av
ställföreträdare för
en patient eller avliden, kunna föras till prövning i HSAN.
Paragrafens tredje
punkt avser detta bemötande.
Också patienter, som deltar som försökspersoner i medicinska forsk-
ningsprojekt, måste därvid vara tillförsäkrade en så säker och
riskfri vård och
behandling som möjligt. För den skull bör hälso- och
sjukvårdspersonalens
handlande vid utförande av kliniska uppgifter i den medicinska
forskningen
omfattas av tillsynslagen. I konsekvens med utredningens definition
av begreppet
patient blir också friska personer, som deltar som försökspersoner i
forskningsprojekten, att anse som patienter.
- Vad beträffar den formella avgränsningen av begreppet hälso- och
sjukvårdspersonal föreslår tillsynsutredningen i huvudsak ingen
förändring av
den princip som ligger till grund för bestämmelserna i nuvarande 1 §
tillsynslagen, dvs. att anknytningen till en viss arbetsplats, t.ex.
en allmän
eller enskild sjukvårdsinrättning, är det primära för avgörande av
huruvida
någon tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen eller ej. Utredningen
gör
emellertid ett avsteg från denna princip genom att föreslå att alla
som har
legitimation för yrke inom hälso- och sjukvården tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen.
I vissa myndigheter, organisationer och verksamheter med annat
huvudsakligt
syfte än att bedriva hälso- och sjukvård finns bland personalen också
de som är
vårdutbildade. För att utröna om tillsynslagen bör omfatta även dessa
personalgrupper har tillsynsutredningen analyserat arbetsuppgifter
och övriga
förutsättningar för yrkesutövningen för 1. vårdutbildade
administratörer vid
myndigheter och allmänna försäkringskassor, 2. läkare vid privata
försäkringsbolag, 3. personal inom företagshälsovården, 4. personal
inom
rättsmedicin, rättspsykiatri och rättskemi, 5. personal vid vissa
fristående
laboratorier inkl. tandtekniska laboratorier, 6. personalen inom
socialtjänsten,
7. personalen inom verksamheten med särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda, 8. personal inom det allmänna hälsoskyddet samt 9.
personal
inom smittskyddsverksamheten.
- Tillsynsutredningen föreslår att dessa yrkesutövare i sin
yrkesverksamhet
hos ifrågavarande myndigheter, organisationer och verksamheter skall
omfattas av
bestämmelserna i tillsynslagen endast då de fullgör uppgifter inom
området
patientvård.
2. Statlig tillsyn över allmän och enskild hälso- och
sjukvårdsverksamhet m.m.
Under denna rubrik behandlar tillsynsutredningen frågor som rör olika
statliga
myndigheters, främst Socialstyrelsens, funktioner i tillsynen över
verksamheterna med hälso- och sjukvård m.m.
I statens tillsyn över hälso- och sjukvården skiljer man mellan två
olika
typer av tillsyn, individtillsyn och verksamhetstillsyn.
Individtillsynen avser
bevakningen av hur den enskilde yrkesutövaren fullgör sina
arbetsuppgifter i
hälso- och sjukvården. Frågorna härom regleras i tillsynslagen.
Verksamhetstillsynen avser verksamheten som sådan, dvs. om
vederbörande huvudman
organiserar och bedriver sin hälso- och sjukvårdsverksamhet i
överensstämmelse
med gällande lagstiftning på området, att tillräckligt med personal
finns för
verksamhetens bedrivande, att erforderlig medicinteknisk utrustning
finns m.m.
Bestämmelser om denna form av tillsyn finns i hälso- och
sjukvårdslagen
(1982:763, HSL) med avseende på den allmänna öppna och slutna hälso-
och sjuk-
vården, i stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m.
(vårdhemsstadgan)
beträffande enskild sluten vård och i tandvårdslagen (1985:125)
rörande
folktandvården.
Intill den 1 juli 1990 utövade - med några smärre undantag -
Socialstyrelsen
tillsynen på hälso- och sjukvårdsområdet. Fr.o.m. denna dag
förändrades
styrelsens förutsättningar för tillsynsverksamheten, eftersom den
dittillsvarande läkemedelsavdelningen då bröts ut ur styrelsens
organisation och
ombildades till den nya självständiga myndigheten Läkemedelsverket.
Den 1 juli
1991 upphörde Socialstyrelsen att vara chefsmyndighet för statens
rättskemiska
laboratorium och rättsmedicinska stationer. Dessa verksamheter fördes
till det
nybildade rättsmedicinalverket. Fr.o.m. den 1 oktober 1991 förs även
den rätts-
psykiatriska undersökningsverksamheten från Socialstyrelsen till
rätts-
medicinalverket.
Läkemedelsverket är enligt sin instruktion, förordning (1990:434),
central
förvaltningsmyndighet för kontroll och tillsyn av läkemedel och vissa
andra
produkter, som med hänsyn till egenskaper och användning står
läkemedel nära.
Enligt föreskrift i förordningen skall Läkemedelsverket lämna stöd
till
Socialstyrelsens tillsynsverksamhet.
Tillsynsutredningen har uppfattat att rättsmedicinalverket skall ha
tillsynen
över verksamheterna rättsmedicin, rättskemi, rättsserologi och den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
Utredningen har inte funnit anledning att föreslå några ändringar i
vad avser
de båda nya myndigheternas tillsynsuppgifter. Det innebär enligt
tillsynsutredningens mening bl.a. att den personal, som utövar yrke
inom de båda
myndigheternas ansvarsområden och därvid - i enlighet med
utredningens förslag -
räknas till hälso- och sjukvårdspersonalen, skall stå under
Socialstyrelsens
tillsyn.
I konsekvens med tillsynsutredningens uppfattning att även hälso-
och
sjukvårdspersonal inom Läkemedelsverkets och rättsmedicinalverkets
ansvarsområden i denna sin yrkesutövning bör stå under
Socialstyrelsens tillsyn,
anser utredningen att rätten att göra anmälan till HSAN i ansvars-
och
behörighetsfrågor rörande denna personal bör tillkomma
Socialstyrelsen i samma
utsträckning som beträffande hälso- och sjukvårdspersonalen i övrigt.
Läkemedelsverket och rättsmedicinalverket bör således inte
tillerkännas
självständig anmälningsrätt i förhållande till HSAN.
Med hänsyn till att Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och
Rättsmedicinalverket
är självständiga myndigheter är de i enlighet med sekretesslagens
bestämmelser
förhindrade att utbyta sekretesskyddad information. Det finns för
närvarande
inte någon sådan föreskrift i lag eller förordning om ömsesidig
uppgiftsskyldighet, som medför att de tre myndigheterna i enlighet
med
bestämmelserna i 14 kap. 1 § sekretesslagen kan utbyta uppgifter med
varandra
utan hinder av sekretess.
- Med beaktande av att hälso- och sjukvårdsområdet är ett för
Socialstyrelsen,
Läkemedelsverket och rättsmedicinalverket delvis gemensamt
ansvarsområde och då
var och en av dem kan äga tillgång till sekretessskyddade uppgifter,
som någon
av de andra två myndigheterna har behov av för sin
tillsynsverksamhet, föreslår
tillsynsutredningen att det i tillsynslagen införs en bestämmelse om
att
Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Rättsmedicinalverket skall vara
skyldiga
att, när det begärs, lämna varanda de uppgifter, som var och en av
dem behöver
för sin tillsyn på hälso- och sjukvårdens område (se avsnitt 11.2.5).
- För att kunna fullgöra sina uppgifter avseende kontroll och
tillsyn över
förskrivning och förbrukning av läkemedel och för att kunna följa
verksamheten
med klinisk prövning av läkemedel är Läkemedelsverket beroende av att
få
tillgång till uppgifter som omfattas av hälso- och
sjukvårdssekretess.
Tillsynsutredningen föreslår därför att det i den läkemedelslag, som
är under
utarbetande, införs en regel, som innebär skyldighet för hälso- och
sjukvårdspersonalen att till Läkemedelsverket överlämna i hälso- och
sjukvården
befintliga sekretesskyddade uppgifter, som verket behöver för att
kunna fullgöra
sina uppgifter avseende förskrivning och förbrukning av läkemedel och
klinisk
prövning av läkemedel (se avsnitt 11.2.5).
I avsnitt 11.2.6. diskuterar tillsynsutredningen frågan om åtgärder
mot det
mycket allvarliga problemet med patienters missbruk av narkotika och
alkoholhaltiga läkemedel. Mycket har gjorts och görs alltjämt från
inte minst
samhällets sida för att hjälpa missbrukare att bli av med sitt
missbruk. Flera
åtgärdsprogram har emellertid inte kunnat fullföljas, därför att
sekretessbestämmelser hindrat det utbyte av information, t.ex. mellan
olika
vårdmyndigheter, som många gånger är en förutsättning för att i det
enskilda
fallet kunna ge missbrukaren erforderligt stöd och hjälp. Riksdagen
har
emellertid nyligen fattat beslut om sådan ändring i sekretesslagen
(se lagen i
dess lydelse enligt lag 1991:426) att det i fortsättningen blir
möjligt för
myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att till
varandra och
utan hinder av sekretess lämna ut uppgifter bl.a. beträffande
enskilda, som inte
fyllt 18 år eller som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller
flyktiga
lösningsmedel, och avseende missbrukande kvinnor som väntar barn.
Dessa lättnader i sekretessen berör dock inte den i detta
sammanhang mycket
viktiga information, som kan finnas på apotek. Med tillgång till de
uppgifter,
som finns där måste möjligheterna förbättras exempelvis då det gäller
att ge
hjälp till missbrukare, som vänder sig till flera läkare och som från
var och en
av dem erhåller recept på normala doser av sådana läkemedel som det
här är fråga
om.
- I uteslutande det syftet att hjälpa människor med ett fortgående
eller
begynnande missbruk av narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel
föreslår
tillsynsutredningen att det i tillsynslagen införs en bestämmelse,
enligt vilken
apotekspersonalen åläggs skyldighet att till Socialstyrelsen utlämna
på apotek
befintliga uppgifter om förskrivning av sådana läkemedel som det här
är fråga
om, då det finns grundad anledning anta att styrelsen bör ingripa mot
sådan
förskrivning för att avhjälpa ett fortgående missbruk eller förhindra
att ett
sådant missbruk utvecklas.
I 12 kapitlet diskuterar tillsynsutredningen frågan om
tillsynregeln i
nuvarande 18 § HSL bör avse all hälso- och sjukvårdsverksamhet.
Enligt
bestämmelserna i denna paragraf har Socialstyrelsen
verksamhetstillsyn över den
hälso- och sjukvård som bedrivs av landstingskommunerna och
kommunerna utanför
landsting. Fr.o.m. den 1 januari 1992 kommer bestämmelserna i denna
paragraf,
som då får beteckningen 27 §, att omfatta all kommunal hälso- och
sjukvård.
Vad beträffar övrig hälso- och sjukvård har Socialstyrelsen
verksamhetstillsyn
enligt 16 § tandvårdslagen över folktandvården och enligt 3 §
vårdhemsstadgan
över de enskilda vårdhemmen. Den medicinska tillsynen på länsregional
nivå över
de enskilda vårdhemmen utövas emellertid av länsstyrelserna.
Utredningen konstaterar att av enskild bedriven öppen hälso- och
sjukvård och
tandvård inte omfattas av statlig verksamhetstillsyn.
Vad beträffar frågan om länsstyrelsernas medicinska tillsyn över de
enskilda
vårdhemmen noterar tillsynsutredningen att denna tillsynsuppgift
hänger samman
med länsstyrelsernas befogenhet att meddela - och i förekommande fall
återkalla
- sådant tillstånd som krävs för att driva sådant hem. Det skall
också noteras
att ifrågavarande tillsynsuppgift tidigare, innan
länsläkarorganisationen i
början av 1980-talet upplöstes, ålåg Socialstyrelsen genom de
dåvarande
länsläkarna.
Tillsynsutredningen har erfarit att länsstyrelsernas resurser för
handläggning
av sådana ärenden, som kräver medicinska bedömningar, numera är så
knappa, att
länsstyrelserna måste anlita konsultläkare härför. Samtidigt kommer
medicinsk
expertis att finnas fast knuten till den regionala
tillsynsorganisation inom
Socialstyrelsen, som för närvarande är under uppbyggnad.
136
- Tillsynsutredningen föreslår att länsstyrelsernas medicinska
tillsyn över de
enskilda vårdhemmen skall upphöra. Denna tillsyn kommer därmed att
åligga enbart
Socialstyrelsen.
Enligt utredningens mening bör länsstyrelserna däremot ha kvar sina
uppgifter
i tillståndsfrågorna. Det avgörande skälet härför är att det i
samband med
tillståndsgivningen inte bara är medicinska synpunkter som måste
beaktas utan
också frågor om brandskydd, miljö- och hälsoskydd och byggverksamhet.
Att såsom
länsstyrelserna ha nära tillgång till sådana experter och organ, som
har
kännedom om de lokala förhållandena, är utan tvivel en stor fördel
vid
handläggningen av tillståndsärendena. I sådana sammanhang måste
emellertid också
medicinska synpunkter vägas in. För dessa bör Socialstyrelsen svara.
- För den skull föreslår tillsynsutredningen att det skall åligga
läns-
styrelserna att inhämta yttrande från Socialstyrelsen innan beslut
fattas i det
enskilda ärendet om meddelande eller återkallande av tillstånd att
driva enskilt
vårdhem. Tillsynsutredningen betonar i detta sammanhang att
utredningens förslag
beträffande ändringar i vårdhemsstadgan får ses som provisoriska
lösningar i
avvaktan på en genomgripande översyn av denna stadga.
Utredningen har uppmärksammat den pågående utvecklingen inom den
enskilt
bedrivna hälso- och sjukvårdsverksamheten, som innebär att man i
såväl öppen som
sluten vård med mycket modern och avancerad utrustning behandlar även
komplicerade sjukdomar och skador. Vid vissa enskilda vårdhem, som
egentligen
borde benämnas enskilda sjukhus, bedrivs en specialistvård som
kvalitetsmässigt
och annorledes ligger i nivå med motsvarande vård, som meddelas på
allmänna
sjukhus. Inom den enskilda öppna vården kan iakttas inte bara en ökad
specialisering utan också skapandet av större enheter med
specialistkompetenta
läkare inom olika medicinska specialiteter och med tillgång till
gemensamma
laboratorieresurser. Härtill kommer att också andra vårdutbildade än
läkare och
tandläkare bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet i egna
mottagningar. Såvitt
tillsynsutredningen förstår ökar denna utveckling kraven på statlig
tillsyn inte
minst med avseende på verksamheten som sådan. Sådana krav kan inte
med samma
styrka resas mot den enskilt bedrivna tandvården, som alltjämt i
huvudsak
bedrivs i mindre enheter.
- Mot bakgrund av denna utveckling föreslår tillsynsutredningen att
tillsynsregeln i HSL utvidgas till att omfatta också all enskilt
bedriven öppen
och sluten hälso- och sjukvård.
I detta sammanhang noterar tillsynsutredningen också den utveckling
som i
praktiken innebär en integrering mellan allmän och enskild hälso-och
sjukvård.
Dessa integreringssträvanden tar sig olika uttryck, t.ex. så att ett
landsting
hos en privat vårdgivare hyr vårdplatser och att ett landsting
träffar avtal om
att vårdgivare hyr vårdplatser och att ett landsting träffar avtal om
att
vårdverksamheten vid en viss vårdenhet skall fullgöras av privat
entreprenör. I
diskussionen förekommer också patientkooperativ och
personalkooperativ hälso-
och sjukvårdsverksamhet. Tillsynsutredningen konstaterar att de
juridiska kon-
sekvenserna av dessa olika former för bedrivande av hälso- och
sjukvård måste
analyseras.
Fr.o.m. den 1 juli 1991 råder inom den allmänna hälso- och
sjukvården en ny
ordning i vad avser ledningen av den medicinska verksamheten. Det
tidigare s.k.
medicinska ledningsansvaret, som åvilade överläkare och
distriktsläkare, har
ersatts med ett samlat ledningsansvar. Det är vederbörande
sjukvårdshuvudman som
själv bestämmer vid vilka vårdenheter för undersökning eller vård och
behandling
en person med sådant ledningsansvar behövs. Detta ansvar skall
åläggas en
läkare, som då betecknas som chefsöverläkare. Det huvudsakliga skälet
till
införandet av ordningen med ett samlat ledningsansvar har varit
omsorgen om den
enskilde patientens säkerhet i vården.
Inte minst mot bakgrund av den pågående utvecklingen inom den
enskilt bedrivna
hälso- och sjukvården kan frågas om man inte också i denna
vårdverksamhet bör
införa systemet med chefsöverläkare. Tillsynsutredningen har funnit
att det i
och för sig finns goda skäl för att i lagstiftningen införa
bestämmelser om ett
samlat ledningsansvar i den enskilda hälso- och sjukvården. Det
skulle i så fall
ankomma på Socialstyrelsen att bestämma vid vilka enheter inom denna
vårdsektor
ett sådant ledningsansvar behövs. Med hänsyn till den pågående
utvecklingen inom
den enskilda vården - i synnerhet dess samverkan med den allmänna
hälso- och
sjukvården - och rådande oklarhet kring de olika former, i vilka
enskild
vårdverksamhet bedrivs, är utredningen inte beredd att framlägga
något förslag
om en formell reglering av denna fråga.
Den s.k. lex Maria-förordningen (förordningen 1982:772) är av stor
betydelse i
Socialstyrelsens tillsynsverksamhet. På grundval av de anmälningar,
som i
enlighet med bestämmelserna i denna förordning inkommer till
styrelsen, får
styrelsen kännedom om brister och riskmoment i hälso- och sjukvården
och får
därmed möjligheter att vidta åtgärder mot sådana missförhållanden.
Bestämmelserna om denna anmälningsskyldighet gäller emellertid enbart
för den
landstingskommunala hälso- och sjukvården. Vid sidan av denna
förordning finns
lex Maria-liknande bestämmelser för verksamheten med enskilda vårdhem
(16 § 5.
vårdhemsstadgan), för tandvården (6 § 3. allmänna
tandläkarinstruktionen
(1963:666)) och för verksamheten med särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda (Socialstyrelsens föreskrifter SOSFS 1983:74).
Enligt
tillsynsutredningens mening bör lex Maria-förordningen utvidgas så
att den
omfattar all den hälso- och sjukvård, över vilken Socialstyrelsen har
tillsyn.
Härför krävs emellertid en närmare analys av de förutsättningar, som
gäller för
varje verksamhetsgren och noggranna överväganden om en lämplig
organisation för
fullgörande av anmälningsskyldigheten.
- Tillsynsutredningen föreslår att Socialstyrelsen ges i uppdrag
att utreda
denna fråga.
I kapitel 13 har utredningen diskuterat frågan om att införa ett
lagfäst
ansvar för den allmänna hälso- och sjukvårdens huvudmän avseende
omhändertagande
inom hälso- och sjukvården av avlidna i avvaktan på bisättning och
begravning.
Personer som avlidit på ett allmänt sjukhus eller efter döden förts
dit för
undersökning omhändertas redan nu, fast på frivillig basis, på
sjukvårdsinrättningen. Problem har emellertid funnits vad beträffar
omhändertagandet av personer som avlidit annorstädes än på
sjukvårdsinrättning.
I sådana fall gäller numera att om dödsorsaken inte är känd och om
skäl inte
föreligger att låta den döde genomgå rättsmedicinsk undersökning,
skall
vederbörande chefsöverläkare (eller annan läkare som
sjukvårdshuvudmannen utsett
därtill) ombesörja att den döde undersöks genom klinisk obduktion, om
det finns
skäl till det.
- Mot denna bakgrund och då omhändertagandet av avlidna får ses som
ett
naturligt led i hälso- och sjukvårdsverksamheten föreslår
tillsynsutredningen
att det i HSL införs en regel, enligt vilken varje landstingskommun
skall svara
för att den som avlidit på någon av landstingskommunens
sjukvårdsinrättningar
eller efter dödens inträde förts dit för undersökning eller annan
åtgärd,
omhändertas med iakttagande av respekt och värdighet till dess
bisättning och
begravning kan äga rum. Utredningen föreslår att de primärkommunala
sjukvårdshuvudmännen åläggs en motsvarande skyldighet genom en
särskild
bestämmelse härom i HSL.
3. Frågor rörande HSAN och vissa bestämmelser i
tillsynslagen
I sitt delbetänkande (SOU 1989:80) Förenklad handläggning hos HSAN
framlade
tillsynsutredningen förslag bl.a. om ändringar i nämndens
kansliorganisation och
handläggningsrutiner. I förevarande betänkande diskuteras själva
nämndens
sammansättning mot bakgrund bl.a. av att primärkommunerna genom den
s.k.
äldrevårdsreformen fr.o.m. den 1 januari 1992 får ansvar för en
betydande hälso-
och sjukvårdsverksamhet och därför bör vara representerade i nämnden.
Antalet
nämndledamöter bör emellertid inte vara större än för närvarande,
dvs. totalt
nio.
- Tillsynsutredningen föreslår att den ledamot som i ansvarsnämnden
skall
företräda huvudmannaintresset och ersättare för denne utses efter
gemensamt
förslag av Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet.
- För att ytterligare effektivisera HSAN:s verksamhet föreslår
utredningen att
nämndens ordförande skall vara anställd på heltid med tjänstgöring
vid nämndens
kansli. Endast en ersättare för denne bör utses. Denne, som bör
benämnas vice
ordförande, skall liksom ordföranden vara erfaren i domarvärv. De
båda
ordförandenas tjänsteställe bör vara förlagt till nämndens kansli.
För att den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall kunna
åläggas
disciplinär påföljd för ett i yrkesutövningen begånget fel fordras
enligt
bestämmelserna i 12 § första stycket tillsynslagen att felet ej är
ringa. I
praxis tillämpas denna bestämmelse så att endast felet såsom sådant
bedöms utan
hänsynstagande exempelvis till om felet medfört några konsekvenser
för
vederbörande patient eller ej. Tillsynsutredningen anser att
bedömningen av om
ett fel är att anse som ringa eller inte ringa bör göras under
hänsynstagande
till samtliga omständigheter kring det felaktiga handlandet.
- Tillsynsutredningen föreslår att bestämmelserna i 12 § första
stycket
tillsynslagen förtydligas i nu nämnt hänseende.
Enligt 13 § andra stycket tillsynslagen skall anmälan till åtal
ske, om den
mot vilken disciplinpåföljd ifrågasätts är skäligen misstänkt för
brott, för
vilket fängelse är föreskrivet. Enligt denna bestämmelse är i sådana
fall
skyldigheten att göra åtalsanmälan nu undantagslös. Om en sådan
anmälan inte
leder till åtal eller fällande dom, inträffar ofta den situationen
att hinder
föreligger mot ett disciplinrättsligt förfarande beträffande den
påtalade
händelsen. I sådana fall kommer gärningsmannen sålunda att undgå
såväl straff
enligt brottsbalken som disciplinpåföljd enligt tillsynslagen.
Tillsynsutredningen anser därför att det bör finnas ett visst utrymme
för
Socialstyrelsen (i förekommande fall för HSAN) att i tveksamma fall
kunna välja
mellan att göra åtalsanmälan och att låta ärendet gå till prövning i
disciplinrättslig ordning enligt reglerna i tillsynslagen.
- Tillsynsutredningen föreslår att bestämmelserna i 13 § andra
stycket
tillsynslagen ändras i enlighet härmed.
I 17 kapitlet behandlar tillsynsutredningen bl.a. frågorna om
återkallelse av
legitimation och begränsningar i behörigheten att förskriva
narkotiska eller
alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit.
Legitimation kan återkallas enligt 15 § tillsynslagen antingen på
grund av att
den legitimerade visat sig vara uppenbart olämplig att utöva yrket
eller därför
att denne på grund av sjukdom eller liknande omständigheter är
oförmögen att
utöva yrket tillfredsställande. Då sistnämnda delegitimeringsgrund är
aktuell
kan den legitimerade anmanas att låta sig undersökas av viss läkare.
I avvaktan
på resultatet av läkarundersökningen kan legitimationen återkallas
interimistiskt (16 § tillsynslagen).
- Då det förekommer att anmaningen om läkarundersökning inte
efterkoms
föreslår tillsynsutredningen att HSAN får fatta beslut om slutlig
återkallelse
av legitimationen, om den legitimerade inom en tid av ett år från det
han fick
del av anmaningen inte genomgått läkarundersökningen.
Tillsynsutredningen har diskuterat att utvidga det interimistiska
förfarandet
till att avse också fall i vilka återkallelsegrunden är den
legitimerades
olämplighet för yrket. Utredningen har avstått från att framlägga
förslag härom
men förordar att Socialstyrelsen ges möjlighet att i samband med
legitimationsansökan mer systematiskt pröva den enskilde sökandens
lämplighet
för yrket.
HSAN har också att pröva frågor om inskränkning i läkares,
tandläkares och
veterinärers behörighet, att förskriva narkotiska och alkoholhaltiga
läkemedel
och teknisk sprit. Inskränkning eller indragning av
förskrivningsrätten kan bli
aktuell om vederbörande läkare, tandläkare eller veterinär missbrukar
denna sin
behörighet t.ex. för att tillgodose eget eller annans missbruk av
sådana
substanser, som det här är fråga om. Närmare bestämmelser härom finns
i 6 § 2
mom. narkotikaförordningen (1962:704 i dess lydelse enligt 1987:1005)
och i 5 §
förordningen (1963:654 i dess lydelse enligt 1987:1006) om
försäljning från
apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit m.m. Möjlighet
till
interimistiska åtgärder i detta sammanhang föreligger inte.
- Tillsynsutredningen anser att bestämmelser motsvarande dem, som
finns i
nyssnämnda författningsrum, bör finnas i tillsynslagen. Utredningen
föreslår att
sådana bestämmelser införs i en ny 17 § tillsynslagen. Samtidigt bör
motsvarande
bestämmelser i de båda nyss nämnda förordningarna upphävas.
Tillsynsutredningen bedömer missbruk av förskrivningsrätten som ett
mycket
allvarligt problem, mot vilket snabba åtgärder i många fall är
angelägna. Tiden
för handläggningen av dessa ärenden i Socialstyrelsen och i HSAN är
mycket lång.
- Utredningen föreslår, bl.a. mot bakgrund av nyssnämnda
omständigheter, att
det i en ny 18 § i tillsynslagen införs befogenhet att fatta
interimistiska
beslut om indragning eller begränsning av läkares, tandläkares och
veterinärs
behörighet att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel
eller teknisk
sprit. Sådana besluts giltighetstid bör bestämmas till högst sex
månader. Om det
finns särskilda skäl för det bör giltighetstiden förlängas med
ytterligare högst
sex månader innan HSAN slutligt prövar ärendet.
- Utredningen föreslår vidare att det i en ny 19 § i tillsynslagen
införs en
bestämmelse enligt vilken recept, som utfärdats av läkare, tandläkare
eller
veterinär, vars förskrivningsrätt interimistiskt eller slutligt
begränsats eller
dragits in, inte får expedieras från apotek i fråga om sådana
substanser som
HSANs beslut avser.
- För att det skall stå fullt klart att HSAN äger befogenhet att
fatta beslut
också avseende veterinärers förskrivningsrätt, föreslår
tillsynsutredningen att
det till den av utredningen föreslagna nya 1 § tillsynslagen fogas
ett nytt
stycke, i vilket uppgift härom lämnas.
I nuvarande 18 § tillsynslagen finns bestämmelser, enligt vilka
lagens regler
om återkallelse av legitimation även gäller annan behörighet att
utöva yrke inom
hälso- och sjukvården. I första hand avses härmed icke legitimerade
läkare och
tandläkare. Om bestämmelserna gäller också andra yrkesutövare, t.ex.
icke
legitimerade barnmorskor, är osäkert. Under alla omständigheter har
paragrafen
aldrig tillämpats i praktiken.
- Under hänvisning till bl.a. sistnämnda omständighet föreslår
tillsyns-
utredningen att nuvarande 18 § tillsynslagen upphävs.
Tillsynsutredningen betraktar en av HSAN tilldelad varning som en
tydlig
markering av att ansvarsnämnden sett mycket allvarligt på det
handlande som
föranlett varningen. Detta är en alltför sträng påföljd för att den
skall gå den
varnade spårlöst förbi. Om en legitimerad t.ex. inom loppet av en
kortare tid
erhållit flera varningar eller om det föreligger någon annan särskilt
anmärkningsvärd omständighet med avseende på den legitimerades
yrkesutövning,
anser tillsynsutredningen att Socialstyrelsen skall äga skyldighet
att överväga
om anmälan skall inges till HSAN för prövning av frågan om
återkallelse av den
legitimerades legitimation.
- Tillsynsutredningen föreslår att en bestämmelse av denna innebörd
införs som
ett nytt stycke i 5 § förordningen (1988:1236) med instruktion för
Socialstyrelsen.
I 18 kapitlet har tillsynsutredningen diskuterat omfattningen av
den krets som
är behöriga att göra anmälan till HSAN.
- Med hänsyn till att HSAN enligt tillsynsutredningen bör pröva
sådana
anmälningar, som avser klandervärda eller grundlösa omdömen om annan
person än
vederbörande patient, i av hälso- och sjukvårdspersonal utfärdat
intyg eller
utlåtande, föreslår utredningen att den personen också skall äga
behörighet
anmäla förhållandet till HSAN för prövning av disciplinansvaret för
den som
utfärdat intyget eller utlåtandet.
- Som en konsekvens av att veterinärerna i sin yrkesutövning står
under
tillsyn av statens jordbruksverk och då ärenden rörande veterinärers
missbruk av
sin förskrivningsrätt ytterligt sällan förekommer och därför endast i
mindre
grad berör Socialstyrelsen och Läkemedelsverket föreslår
tillsynsutredningen att
statens jordbruksverk tillerkänns rätt att själv göra anmälan till
HSAN i sådana
fall.
- Som en konsekvens härav föreslår tillsynsutredningen att
jordbruksverket får
föra talan mot ansvarsnämndens beslut i frågor som rör veterinärs
förskrivningsrätt och att jordbruksverket skall vara yrkesutövarens
motpart i
sådant ärende, om det överklagats till kammarrätten eller om ärendet
förts
vidare till regeringsrätten.
137
Bilaga 2
Sammanfattning av departementspromemorian
Samordnade bestämmelser om åligganden
för hälso- och sjukvårdspersonalen (Ds 1992:61)
Mitt utredningsuppdrag har gått ut på att undersöka om det finns
något behov av
bestämmelser om hälso- och sjukvårdspersonalens skyldigheter i
yrkesutövningen
utöver de föreskrifter om allmänna åligganden för denna personal, som
finns i
5-7a §§ lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl.
(den s.k. tillsynslagen). Om det visade sig att ett sådant behov
skulle
föreligga, skulle jag överväga i vilken utsträckning personalen bör
omfattas av
sådan reglering och - i så fall - så långt som möjligt förenkla dessa
bestämmelser, göra dem enhetliga och samla dem i en författning.
Alla kommentarer med referens till bestämmelser i tillsynslagen
avser denna
lag i dess nuvarande lydelse. Hänsyn har här sålunda inte tagits till
tillsynsutredningens förslag i den mån de avser ändringar i
tillsynslagen. Detta
innebär inget ställningstagande från min sida till den utredningens
förslag.
Uppdraget har uppfattats så att det inte berör bestämmelser om
åligganden för
viss, vissa eller alla yrkesgrupper inom hälso- och
sjukvårdspersonalen i den
mån bestämmelserna är intagna i författning som avser ett visst
avgränsat
medicinskt ämnesområde, t.ex. smittskyddslagen (1988:1472) och lagen
(1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård. Inte heller gäller uppdraget föreskrifter
och
allmänna råd meddelade av myndighet, exempelvis den av dåvarande
Medicinal-
styrelsen, numera Socialstyrelsen, utfärdade normalinstruktionen (MF
1964:68).
Aktuella i sammanhanget är i stället bestämmelserna i allmänna
läkarinstruktionen (1963:341), allmänna tandläkarinstruktionen
(1963:666),
reglementet (1957:656) för sjuksköterskor och reglementet (1955:592)
för
barnmorskor. Dessa instruktioner och reglementen är förordningar.
I utredningsarbetet har jag gjort en jämförelse mellan
bestämmelserna i 5-7a
§§ tillsynslagen och reglerna i nämnda instruktioner och reglementen
i syfte att
fastställa i vilken utsträckning dessa bestämmelser i tillsynslagen
gör reglerna
i dessa förordningar överflödiga. Denna analys visade att
ifrågavarande
bestämmelser i tillsynslagen endast i ringa omfattning täcker
bestämmelserna i
läkar- och tandläkarinstruktionerna och i sjuksköterske- och
barnmorskereglementena. Alltså kunde det antas, att det i dessa
instruktioner
och reglementen finns regler, som även framdeles behövs för hälso-
och
sjukvårdspersonalens yrkesutövning.
Med denna slutsats som utgångspunkt har jag bedömt behovet av varje
bestämmelse i de båda reglementena och instruktionerna. En
bestämmelse i dem
skulle kunna betraktas som behövlig om
- samma förhållande, som bestämmelsen avser, regleras också på annat
håll i
hälso- och sjukvårdslagstiftningen
- den är inaktuell eller
- avser annan målgrupp än den till vilken respektive instruktion
eller reg-
lemente är riktad.
Denna undersökning gav vid handen att ett relativt stort antal
bestämmelser
(ca 25) borde kunna utmönstras men också att ungefär lika många (ca
30) borde
finnas kvar (se kap. 4). Av de sistnämnda är flera sådana, som bör
utvidgas till
att gälla för alla som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen, t.ex.
bestämmelserna i resp. instruktion och reglemente om skyldigheten för
läkare,
tandläkare, sjuksköterskor och barnmorskor att till Socialstyrelsen
göra anmälan
om egen mottagningsverksamhet. Men det finns också regler, som även i
fortsättningen bör gälla endast för den yrkesgrupp till vilken de är
riktade,
t.ex. bestämmelserna i 6 § barnmorskereglementet om barnmorskornas
uppgifter i
yrkesutövningen. Vidare finns föreskrifter, som gäller endast en viss
grupp inom
en yrkesgrupp, t.ex. bestämmelserna för chefsöverläkare i 10, 12 och
13 §§
allmänna läkarinstruktionen.
Med tanke bl.a. på att det i direktiven för denna utredning anges,
att
bestämmelserna för hälso- och sjukvårdspersonalen så långt möjligt
bör samlas i
en författning, synes det naturligt och ändamålsenligt att föra
samman
bestämmelserna i 5-7a §§ tillsynslagen med de regler i läkar- och
tandläkarinstruktionerna och i sjuksköterske- och
barnmorskereglementena, som
bör finnas även i fortsättningen och som bör gälla för all hälso- och
sjukvårdspersonal. Frågan är då om bestämmelserna i fråga bör vara
samlade i en
särskild avdelning i tillsynslagen eller om reglerna om allmänna
åligganden i
tillsynslagen bör brytas ut ur denna lag och föras samman med
ifrågavarande
allmänna regler från instruktionerna och reglementena i en ny
särskild
författning om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonal. Det
första
alternativet innebär att tillsynslagen tillförs ett betydande antal
nya
bestämmelser, vilket medför att denna lag kan bli svårare att
överblicka till
nackdel för lagtillämpningen. Det andra alternativet medför att
åliggandereglerna samlas i en ny särskild författning, vilket bör
vara till
fördel i lagtillämpningen.
Med förutsättningen att struktureringen av bestämmelserna enligt
något av
dessa alternativ endast skulle avse sådana föreskrifter, som gäller
för alla dem
som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen, skulle de regler i
instruktionerna
och reglementena, som gäller enbart för en yrkesgrupp (t.ex. endast
alla
läkare), komma att falla utanför denna reglering. Att samla
bestämmelserna av
sistnämnda art i en särskild eller i flera särskilda författningar
strider
uppenbarligen mot tanken på en sammanhållen lagstiftning. Det är
också svårt att
finna andra befintliga författningar, till vilka alla bestämmelser av
detta slag
med naturlighet kan föras. Regler, som det här är fråga om, är bl.a.
de i 5 §
allmänna läkarinstruktionen och 5 § allmänna tandläkarinstruktionen
om skyldig-
het för i allmän tjänst anställda läkare resp. tandläkare att
tillhandagå vissa
myndigheter med av dem begärda undersökningar och utlåtanden utöver
och de i 6,
8 och 9 §§ barnmorskereglementet om barnmorskors yrkesutövning. Men
det finns
också sådana bestämmelser, som skulle kunna föras till annan
författning. Detta
gäller bestämmelserna i 3 § punkterna 6, 8, 9 och 10 allmänna
läkarinstruktionen
som avser läkares åliggande att vid dödsfall utfärda dödsbevis och
intyg om
dödsorsaken m.m. Dessa bestämmelser har nära anknytning till
bestämmelserna i
1990 års begravningslagstiftning, i lagen (1987:269) om kriterier för
be-
stämmande av människans död och reglerna i lagarna om obduktion
(1975:191) och
transplantation (1975:190). Dessa bestämmelser borde kunna samordnas.
Det synes
emellertid mest rationellt att avvakta med närmare överväganden om en
sådan
samordning till dess slutlig ställning tagits till det förslag till
lag om
transplantation, obduktion m.m., som transplantationsutredningen
framlagt i sitt
nyligen presenterade slutbetänkande (SOU 1992:16) Kroppen efter
döden.
En bestämmelse som bör föras över till annan författning är den
speciella, för
tandläkare gällande lex Maria-regeln (3 § punkt 6 allmänna
tandläkarinstruktionen). Denna regel bör ingå i den allmänna s.k. lex
Maria-förordningen (1982:772).
Som framgår av vad nyss anförts har de regler i dessa instruktioner
och
reglementen, som gäller för alla dem som tillhör viss yrkesgrupp
(läkare,
tandläkare, sjuksköterskor eller barnmorskor) i allmänhet inget
naturligt
hemvist i någon annan författning än en sådan som innehåller
bestämmelser av
allmän natur om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonal. Det bör
alltså
föras dit. Detta bör också gälla - i varje fall tills vidare - om
reglerna om
läkares åligganden i anslutning till dödsfall. Tandläkares lex
Maria-regel bör
dock som nämnts överföras till förordningen 1982:772.
Om man sålunda i en enda författning samlar dels de åligganderegler
som gäller
all hälso- och sjukvårdspersonal och dels sådana bestämmelser som är
riktade
till enbart viss eller vissa yrkesgrupper inom denna personal, kan
man notera
att antalet sådana regler blir betydande. Alternativet med
tillsynslagen såsom
den författning, i vilken dessa bestämmelser skulle införas, ter sig
då än
mindre attraktivt, eftersom det stora antalet "åliggandebestämmelser"
skulle
göra tillsynslagen än mer svåröverskådlig. Mitt förslag är därför,
att sådana
bestämmelser, som gäller alla som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen och
specialbestämmelser för vissa yrkesgrupper, förs samman i en ny och
särskild
författning om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen.
Som nyss nämnts finns det också åliggandebestämmelser som gäller
för en grupp
inom en yrkesgrupp. Detta gäller för närvarande endast bestämmelserna
i 10, 12
och 13 §§ allmänna läkarinstruktionen om uppgifter för
chefsöverläkare. Sådana
läkare har emellertid också åligganden, som inte återspeglas i
läkarinstruktionen. Detta är sådana skyldigheter som har nära
anknytning till
deras uppgift att enligt 14 § hälso- och sjukvårdslagen (HSL) svara
för den
samlade ledningen av verksamheten vid vissa enheter inom den allmänna
hälso- och
sjukvården. Det är enligt min uppfattning angeläget att dessa
ledningsuppgifter
inte bara är formulerade i övergripande termer i HSL utan också
uttrycks i
detaljerade författningsbestämmelser. Därmed skulle reglerna om
chefsöverläkares
uppgifter bli så många, att jag övervägt att föreslå, att
bestämmelserna förs
till en ny egen författning i anslutning till 14 § HSL. Det finns
emellertid
fler yrkeskårer, som inom sig rymmer befattningshavare med en
särskild
ansvarsställning. Detta gäller sjuksköterskor, som genom
ÄDEL-reformen fått ett
särskilt medicinskt ansvar inom den kommunala hälso- och sjukvården,
samt
apotekschefer. Deras särskilda åligganden är för närvarande inte
detaljreglerade
i författning. Deras ställning inom hälso- och sjukvården gör en
sådan reglering
angelägen. Bestämmelser härom synes närmast höra samman med reglerna
om
chefsöverläkares åligganden. Då man på så sätt reglerar uppgifterna
för
chefsöverläkare, sjuksköterskor med särskilt medicinskt ansvar och
för
apotekschefer i samma författning försvagas dess anknytning till 14 §
HSL. Då
jag dessutom förespråkar tanken att författningsbestämmelser inom
samma
ämnesområde så långt som möjligt bör hållas samman i så få
författningar som
möjligt, anser jag att också dessa regler bör föras till den
föreslagna nya
författningen om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen.
Av flera skäl vore det till fördel, om den föreslagna författningen
kunde
utfärdas som en förordning. Regeringsformens regler avseende
regeringens
möjligheter att ensam utfärda föreskrifter om åligganden för
enskilda, innebär
emellertid att det under alla omständigheter är tveksamt om
förordningens form
kan nyttjas i detta fall. Härtill skall läggas att författningen i
fråga skulle
komma att bl.a. innehålla också de regler om sekretess inom den
enskilda vården,
som för närvarande finns i 6- 6b §§ tillsynslagen. För närvarande
ligger sålunda
dessa sekretessbestämmelser på samma författningsnivå som de
sekretessregler,
som gäller inom den allmänna hälso- och sjukvården, dvs. de finns i
lag. Om man
vill bibehålla detta förhållande - och det finns flera omständigheter
som talar
för det - måste den föreslagna författningen utfärdas i form av lag.
Jag föreslår därför att det utfärdas en lag om åligganden för
hälso- och
sjukvårdspersonalen och att denna skall innehålla tre avdelningar, en
med
bestämmelser gällande alla som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen, en med
bestämmelser gällande för alla inom vissa yrkesgrupper och en med
bestämmelser
gällande för chefsöverläkare m.fl. Denna lag bör träda i kraft den 1
juli 1993.
Förslaget innebär att allmänna läkarinstruktionen, allmänna
tandläkarinstruktionen, reglementet för sjuksköterskor och
reglementet för
barnmorskor skall upphöra att gälla i och med utgången av juni månad
1993.
Vidare föreslås att förordningen (1982:772) om skyldighet att
anmäla vissa
allvarliga skador m.m. i hälso- och sjukvården (den s.k. lex Maria)
skall
fr.o.m. den 1 juli 1993 omfatta all hälso- och sjukvård och tandvård
oberoende
av om vårdverksamheten bedrivs i allmän eller enskild regi.
147
Bilaga 3
Sammanställning av remissyttranden över
tillsynsutredningens betänkande (SOU 1991:63)
Betänkandet remissbehandlades under oktober 1991 - februari 1992.
1 Remissinstanserna
Följande instanser har anmodats avge yttrande:
1. Regeringsrätten
2. Justitiekanslern
3. Kriminalvårdsstyrelsen
4. Datainspektionen
5. Försvarets sjukvårdsstyrelse
6. Socialstyrelsen
7. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)
8. Läkemedelsverket
9. Rättsmedicinalverket
10. Riksförsäkringsverket
11. Statens Handikappråd
12. Skolverket
13. Statens jordbruksverk
14. Arbetarskyddsstyrelsen
15. Statens invandrarverk
16. Statskontoret
17. Riksrevisionsverket
18. Svea Hovrätt
19. Kammarrätten i Stockholm
20. Samtliga länsstyrelser
Följande instanser har beretts tillfälle avge yttrande:
21. Riksdagens ombudsmän
22. Landstingsförbundet
23. Svenska Kommunförbundet
24. SACO
25. TCO
26 LO
27. Sveriges Läkarförbund
28. Svenska Hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF)
29. Svenska Kommunalarbetareförbundet
30. Svenska Läkaresällskapet
31. Praktikertjänst AB
32. Apoteksbolaget AB
33. De handikappades riksförbund (DHR)
34. Handikappförbundens Centralkommitté (HCK)
35. Riksförbundet för Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare (RFHL)
36. Sveriges Allmänna Patientförening
37. Skandia Försäkrings AB
38. Begravningsföreningen Fonus
39. Landstinget i Stockholms län
40. Landstinget i Östergötlands län
41. Landstinget i Hallands län
42. Landstinget i Örebro län
43. Landstinget i Västernorrlands län
44. Landstinget i Skaraborgs län
45. Göteborgs sjukvård
46. Malmö sjukvårdsförvaltning
47. Anaby kommun
48. Bromölla kommun
49. Mora kommun
50. Skellefteå kommun
51. Skövde kommun
52. Stockholms kommun
53. Svegiges Psykologförbund
54. Hans Beijer
55. Sveriges Begravningsentreprenörers förbund
56. Sveriges Socionomers, personal- & förvaltningstjänstemäns
Riksförbund
57. Svenska kyrkans Församlings- och Pastoratförbund
Yttrande har inte inkommit från
1. Regeringsrätten
2. Länsstyrelsen i Älvsborgs län
3. Landstinget i Östergötlands län
4. Landstinget i Västernorrlands län
5. Göteborgs sjukvård
6. Aneby kommun
7. Bromölla kommun
8. De handikappades riksförbund
9. Svenska kyrkans Församlings- och Pastoratförbund
10. Skandia Försäkrings AB
151
2 Remissvaren
2.1 Vissa förutsättningar
Den 19 augusti 1991 överlämnade tillsynsutredningen betänkandet till
dåvarande
statsrådet och chefen för Socialdepartementet Ingela Thalén.
Utredningens arbete har avsett tre huvudsakliga ämnesområden
nämligen 1.
omfattningen av det med lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) förenade
tillämpningsområdet, 2.
Socialstyrelsens tillsynsfunktioner särskilt rörande den enskilda
hälso- och
sjukvårdsverksamheten och 3. behovet av förändringar avseende dels
Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), dess organisation och rutiner och
dels vissa
bestämmelser i tillsynslagen. Inom dessa områden har utredningen
framlagt ett
30-tal olika förslag.
Sedan utredningen avlämnade betänkandet har vissa
lagstiftningsåtgärder
vidtagits, som berör flera av de förslag utredningen lagt fram.
Sålunda har
Riksdagen antagit en läkemedelslag (1992:859) och en lag (1992:860)
om kontroll
av narkotika. När dessa lagar träder i kraft upphör följande
grundläggande
författningar att gälla, nämligen läkemedelsförordningen (l962:701),
lagen
(1981:50) med bestämmelser om vissa medel avsedda för injektion,
lagen
(1981:289) om radioaktiva läkemedel och narkotikaförordningen
(1962:704). Vidare
har bestämmelser införts i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) bl.a.
om att
omhändertagandet av avlidna ingår i hälso- och sjukvårdsverksamheten
(ändringslag 1992:567). Dessutom har förordningen (1982:772) om
skyldighet för
landstingskommuner att anmäla till Socialstyrelsen vissa skador och
sjukdomar
som inträffat i hälso- och sjukvården (den s.k. lex Maria) med ny
huvudrubrik
ändrats så att förordningen numera gäller också inom den
primärkommunala hälso-
och sjukvården. Det bör också nämnas att Socialstyrelsen meddelat nya
föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av lex
Maria-förordningen (SOSFS
1991:34). Genom dem har praxis ändrats så att förordningen numera
tillämpas
också i enskild hälso- och sjukvård.
Eftersom många av tillsynsutredningens förslag berör sins emellan
mycket olika
frågeställningar och ämnen (t.ex. behörighetsfrågor för vissa
yrkesgrupper,
vissa statliga myndigheters tillsynsfunktioner och sammansättningen
av HSAN) är
det naturligt att många av remissinstanserna begränsat
remissyttrandet till att
avse sådana frågor, som gäller det egna intresseområdet.
2.2 Allmänna synpunkter på betänkandet
De remissinstanser, som uttalat sig allmänt om betänkandet i dess
helhet sätter
mestadels ett gott betyg på tillsynsutredningens arbete. Svea Hovrätt
och
Kammarrätten i Stockholm uttalar sålunda att utredningens förslag är
ägnade att
ligga till grund för reviderad lagstiftning.
Flera instanser har tagit upp den osäkerhet som på många håll råder
till följd
av den under de senaste åren och alltjämt pågående utvecklingen, som
innebär att
hälso- och sjukvård inte som tidigare bedrivs enbart i allmän och
enskild regi
utan också i olika blandformer, vars konsekvenser från bl.a. juridisk
synpunkt
inte är klarlagda. I likhet med vad utredningen förordat anser
flertalet att
lagstiftningen måste anpassas till de nya förutsättningarna, men att
en sådan
anpassning inte kan göras förrän hela detta område grundligt utretts
och
klarlagts.
Riksrevisionsverket är emellertid av en annan mening. Visserligen
anser verket
att utredningens förslag med utgångspunkt i dess direktiv är
relevanta, men att
utvecklingen inom hälso- och sjukvården under de senaste åren
radikalt förändrat
förutsättningarna för tillsynsverksamheten. Härvid hänvisar verket
inte bara
till den pågående integreringen mellan allmän och enskild hälsooch
sjukvård utan
också till bl.a. verkningarna av Ädelreformen och införande av
husläkarsystemet,
de ökade kraven på medicinska prioriteringar för behandling inom
hälso- och
sjukvården och det förhållandet att hierarkierna bryts ned och att
ansvar och
befogenheter delegeras allt längre ut i organisationen.
Riksrevisionsverket
anser att det därför finns risk för att utredningens förslag
sammantaget kan
motverka en anpassning till hälso- och sjukvårdens nya
förutsättningar. Enligt
verket behövs en helhetssyn på tillsynsfunktionen för att den skall
kunna vara
verkningsfull. Verket föreslår därför att de olika bestämmelserna om
tillsyn
förs samman i en särskild lag om tillsyn över hälso- och sjukvård, i
vilken både
individoch verksamhetstillsyn regleras, på grund av dessa
tillsynsfunktioners
nära samband med varandra. I denna lag bör tydligt markeras vilka som
har
ansvaret för patientsäkerhet och kvalitet. Vidare bör i lagen också
anges
tydliga sanktionsmöjligheter även mot producenter av hälso- och
sjukvård.
Även Socialstyrelsen framför tanken att det kunde vara befogat med
en helt ny
lag dock utan att därvid närmare precisera sig.
Nästan samtliga remissinstanser ger som ovan antytts uttryck för
att
tillsynslagen bör behållas, dock med förändringar i huvudsak i
enlighet med
tillsynsutredningens förslag. Flera betonar betydelsen av den
statliga tillsynen
över hälso- och sjukvården och att tillsynslagen är ett viktigt
instrument för
att, såsom utredningen uttalat främja kvalitet, trygghet och säkerhet
i
patientvården.
Rättsmedicinalverket anser att lagen härutöver har syftet att skapa
förtroende
för verksamheten men även - med tanke på att lagen också omfattar
sådana intyg
och utlåtanden, som utfärdas av hälso- och sjukvårdspersonal, t.ex.
för att
enskild skall få en pensionsförmån, ett uppehållstillstånd eller ett
körkort -
att främja rättssäkerheten och den allmänna säkerheten i samhället.
Flera remissinstanser betonar Socialstyrelsens centrala roll som
till-
synsmyndighet och anser det angeläget, att styrelsen får möjlighet
att bedriva
en effektiv tillsyn över hälso- och sjukvården. Som ett steg i den
riktningen
ser man utredningens förslag att samla så många som möjligt av
tillsynsuppgifterna under Socialstyrelsens ansvar.
152
2.3 Frågor rörande omfattningen av det med tillsynslagen förenade
tillämpningsområdet
Förslaget till en ny 1 § i tillsynslagen
I sitt arbete tog tillsynsutredningen upp den diskussion som förts i
praxis om
huruvida reglerna i nuvarande 1 § eller de i 12 § tillsynslagen
skulle vara
bestämmande för lagens tillämplighet i det enskilda fallet. Den
frågan hade
visserligen avgjorts av Regeringsrätten genom beslut i ett ärende (RÅ
1986 ref.
921) innebärande att tillsynslagens disciplinrättsliga bestämmelser
är
tillämpliga, om sådana omständigheter föreligger som anges i 12 §.
Bestämmelserna i nuvarande 1 § däremot avser enbart att avgränsa den
personkrets, som utgör hälso- och sjukvårdspersonalen. Då utredningen
hade goda
skäl att anta, att de allra flesta som berörs av tillsynslagen inte
har kännedom
om ifrågavarande beslut av Regeringsrätten och dess innebörd avseende
rättsläget
och då det därför även i fortsättningen kunde uppstå diskussion och
missförstånd
om vad som egentligen gäller i förevarande hänseende, ansåg
utredningen att
tillsynslagen borde tillföras en ny paragraf, av vilken det klart
skulle framgå
inom vilka uppgiftsområden hälso- och sjukvårdspersonalens handlande
i
yrkesutövningen omfattas av tillsynslagen.
Förslaget rönte stor uppmärksamhet i remissbehandlingen. Ett
tjugotal
remissinstanser har kommenterat den föreslagna nya paragrafen.
Praktiskt taget
samtliga anser bestämmelserna klargörande och tillstyrker förslaget.
Vissa
instanser anmäler dock awikande mening i en del detaljfrågor. Sålunda
föreslår
Socialstyrelsen att verksamheten inom smittskyddsområdet bör falla
under
tillsynslagen även i fråga om åtgärder, som inte är vård och
behandling (en
utebliven eller felaktig smittskyddsåtgärd kan få allvarliga
konsekvenser för
andra människors liv och hälsa). Svea Hovrätt och Kammarrätten i
Stockholm anser
att förslaget att tillsynslagen skall omfatta hälso- och
sjukvårdspersonalens
handlande vid forskning bör preciseras. Medan förslaget att lagen
också skall
gälla personalens omhändertagande inom hälso- och sjukvården av
avlidna allmänt
hälsas med tillfredsställelse är meningarna delade i fråga om
förslaget att
lagen skall vara tillämplig också i fråga om bemötande av närstående
till
patienter och avlidna, om den närstående enligt bestämmelse i lag
eller
förordning är patientens eller den avlidnes ställföreträdare (t.ex.
en förälder
till ett barn) eller har liknande ställning (t.ex. en mycket nära vän
till
patienten eller den avlidne). Sålunda menar bl.a. Svea Hovrätt,
Kammarrätten i
Stockholm, Socialstyrelsen och HSAN att det i praktiken kan bli
mycket svårt att
avgöra, när en närstående har en sådan ställning. Socialstyrelsen
menar att
regeln bör gälla bemötande av alla närstående till patienter och
avlidna medan
Hovrätten och Kammarrätten anser, att en sådan bestämmelse ligger vid
sidan av
tillsynslagens syfte att främja kvalitet och säkerhet för patienterna
i vården.
Tillsynsutredningen diskuterade i sammanhanget innebörden av
patientbegreppet
och förklarade att som patient bör betraktas varje enskild person i
varje
kontakt denne har med hälso- och sjukvården för sin egen hälsas
skull. Medan
flera remissinstanser t.ex. Svenska kommunförbundet, SHSTF och TCO
anser
definitionen adekvat förklarar Svea Hovrätt och Kammarrätten i
Stockholm att
begreppet patient med den av utredningen förordade innebörden är
främmande för
normalt svenskt språkbruk. Som exempel nämns bl.a. situationen, då en
läkare av
en händelse befinner sig vid en olycksplats och ger en skadad person
vård.
Flera av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget om en ny 1 §
och som
inom sina ansvarsområden svarar för socialtjänst t.ex. Mora kommun
understryker
vikten av att socialtjänstpersonalen med säkerhet vet, när de utför
hälso- och
sjukvårdsuppgifter och sålunda omfattas av tillsynslagen och när så
inte är
fallet, en synpunkt som för övrigt också tillsynsutredningen
framförde i
betänkandet.
Rättsmedicinalverket avstyrker med bestämdhet tillsynsutredningens
förslag om
införande av en ny 1 § i tillsynslagen. Verket påpekar bl.a. att
rättsläget i
vad avser innebörden av nuvarande 1 § och 12 § tillsynslagen är
klarlagt genom
det ovannämnda beslutet av Regeringsrätten. Vidare erinrar verket om
att
föredragande statsrådet i specialmotiveringen till 12 § framhöll att
skyldigheterna för hälso- och sjukvårdspersonalen och därmed
förutsättningarna
för disciplinpåföljd bestäms av olika lagar och författningar, t.ex.
allmänna
läkarinstruktionen och sådana föreskrifter som Socialstyrelsen
meddelar samt
sådana föreskrifter och direktiv som ges av arbetsgivaren eller av en
arbets-
ledare. Enligt verkets uppfattning finns inte anledning till tvekan
om att
tillsynslagen och dess förarbeten innebär att disciplinpåföljd kan
åläggas en
läkare som åsidosätter ett åliggande enligt t.ex. allmänna
läkarinstruktionen,
begravningslagstiftningen, transplantationslagen (1975:190) eller
obduktionslagen (1975:191) även när det gäller handlanden som rör
avlidna
personer. Det föreligger enligt Rättsmedicinalverket inte några
sådana
oklarheter beträffande tillämpningen av ifrågavarande paragrafer i de
hänseenden
som här avses, som kan motivera att tillsynslagen ändras eller att
den
föreslagna nya 1 § förs in i lagen.
Omfattningen av den personkrets som utgör hälso- och
sjukvårdspersonalen
Utredningens förslag som innebär mycket små förändringar beträffande
såväl den
personkrets, som för närvarande utgör hälso- och sjukvårdspersonalen,
som de
regler i tillsynslagen, genom vilka detta personalbegrepp formellt
avgränsas,
mottas i allmänhet positivt av remissinstanserna, dock i en del fall
med krav på
förtydliganden av bestämmelserna och vissa andra justeringar.
Svea Hovrätt och Kammarrätten i Stockholm anser att bestämmelserna
måste
förtydligas så att det klart framgår att även personal vid fristående
laboratorier och tandtekniska laboratorier omfattas av lagen. Detta
bör ske
genom att en särskild punkt härom läggs till den av utredningen
föreslagna 2 § i
lagen. I detta sammanhang kan nämnas att Rättsmedicinalverket
föreslår att
privata laboratorier, som inte drivs av legitimerade yrkesutövare,
inte skall få
bedriva sin verksamhet utan tillstånd av Socialstyrelsen. Ett
laboratorium med
sådant tillstånd bör då också omfattas av Socialstyrelsens
verksamhetstillsyn.
Rättsmedicinalverket riktar skarp kritik mot utredningens förslag
att
personalgrupper, som svarar för vissa stödfunktioner inom hälso- och
sjukvården,
t.ex. lokalvårdare, hantverkare, trädgårdsarbetare och personal med
enbart
administrativa uppgifter inom exempelvis en central
sjukhusadministration, i
fortsättningen inte skall tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen.
Verket anser
att utredningen inte kunnat åberopa tillräckligt starka skäl för
förslaget, som
skulle innebära en återgång till en uppdelning av personalen liknande
den som
fanns före den 1 juli 1980. Med särskild styrka kritiserar verket
utredningen
för otydlighet när fråga är om den tekniska personalen vid
vårdinrättningarna.
Det måste enligt verket klart framgå att medicinskt teknisk personal
och all
personal inom sjukhusfysik omfattas av tillsynslagen. Också Svenska
kommunför-
bundet efterlyser ett klarläggande om den medicin-tekniska
personalens ställning
i förevarande hänseende.
Kammarrätten i Stockholm ger uttryck för tveksamhet inför förslaget
om att
hantverkare vid sjukvårdsinrättningarna inte skall omfattas av
tillsynslagen,
särskilt om deras verksamhet är av betydelse för patienternas
säkerhet i vården.
Rättsmedicinalverket föreslår att personalen inom den
rättsmedicinska
undersökningsverksamheten liksom personalen vid de rättsmedicinska
avdelningarna, den rättskemiska avdelningen och den rättsserologiska
avdelningen
bör omfattas av tillsynslagen. Verket motiverar sitt förslag med den
stora
betydelse dessa personalgruppers verksamhet har för rättssäkerheten
och den
allmänna säkerheten i samhället, ändamål som verket anser innefattade
i
tillsynslagens syfte. Enligt verket bör personkretsen i nuvarande 1 §
tillsynslagen uttryckligen kompletteras med ifrågavarande
personalgrupper.
Sveriges socionomers riksförbund anser det vara en brist att
tillsynsutred-
ningen inte identifierat socionomerna som en särskild yrkesgrupp med
självständigt arbete. Förbundet anser det olyckligt att tillsynslagen
enligt
utredningens förslag skall gälla socionomerna enbart då de utför
vårduppgifter.
Det är inte alltid möjligt att i det vardagliga arbetet särskilja
arbetsuppgifter som hör till förebyggande arbetsmiljöinsatser från
sådana som är
att beteckna som vårduppgifter, framhåller förbundet.
Sveriges psykologförbund anser att det i förarbetena nu tydligt bör
anges att
legitimerade psykologer, som bedriver patientvård i tillsynslagens
mening,
omfattas av tillsynslagen. Detta bör gälla även icke legitimerade
psykologer,
som utanför den allmänna hälso- och sjukvården, biträder legitimerad
psykolog i
patientvården.
Tillsynsutredningen har föreslagit att vårdutbildade med
administrativa
uppgifter vid statliga myndigheter, förtroendeläkarna och
förtroendetandläkarna
vid de allmänna försäkringskassorna, personalen inom omsorgerna för
psykiskt
utvecklingsstörda, personalen inom socialtjänsten m.fl. skall
omfattas av
tillsynslagen endast då de utför uppgifter inom området patientvård.
Invandrarverket välkomnar utredningens förslag, vilket innebär att
verkets
läkare i utlänningsärenden omfattas av tillsynslagen endast då de i
enskilda
fall utövar patientvård (t.ex. vid personlig undersökning av
asylsökande).
Utredningens bestämning att tillsynslagens bestämmelser gäller för de
vårdutbildade administratörerna "vid personlig kontakt eller
undersökning" anser
JO Gunnel Norell Söderblom vara en klar gräns.
Även Rättsmedicinalverket tillstyrker utredningens förslag i denna
del.
Svea Hovrätt däremot anser det tveksamt om tillsynslagen skall vara
tillämplig
på vårdutbildade administratörer, då de i tjänsten undersöker en
person som ett
led i handläggningen av ett ärende (t.ex. avseende rätten till
förtidspension).
HSAN anser att man ytterligare bör överväga frågan om huruvida de
allmänna
försäkringskassornas förtroendeläkare bör omfattas av tillsyns-lagen.
Nämnden
påpekar att deras yttranden ofta är av stor betydelse för enskilda
personers
möjligheter att förbättra sitt hälsotillstånd och sin arbetsförmåga.
Riksförsäkringsverket däremot tillstyrker utan förbehåll utredningens
förslag
avseende de allmänna försäkringskassornas förtroendeläkare och
förtroendetandläkare.
2.4 Frågor rörande Socialstvrelsens tillsynsfunktioner särskilt
i fråga om enskild hälso- och sjukvård
Vissa avgränsningsfrågor
Tillsynsutredningen har föreslagit att Socialstyrelsen även i
fortsättningen
skall ha tillsynen över alla dem som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen i
deras yrkesutövning oavsett om de arbetar inom den allmänna eller
enskilda
hälso- och sjukvården eller exempelvis inom annan myndighets
ansvarsområde. I de
fall där en myndighet t.ex. Försvarets sjukvårdsstyrelse och
Kriminalvårdsverket, svarar för viss hälso- och sjukvård i egen regi,
bör
myndigheten såsom hittills ha tillsynen över den egna verksamheten,
medan de som
ingår i vederbörande myndighets personal sålunda även i
fortsättningen bör stå
under Socialstyrelsens tillsyn i den mån de utför uppgifter i
egenskap av hälso-
och sjukvårdspersonal. Motsvarande bör gälla på läkemedelsområdet.
Av dem som yttrat sig i denna fråga tillstyrker Socialstyrelsen,
Rätts-
medicinalverket och Skolverket utredningens förslag.
Försvarets sjukvårdsstyrelse däremot anser att styrelsen själv bör
utöva
tillsynen såväl över den egna personalens handlande på hälso- och
sjukvårdsområdet som vad beträffar den egna hälso- och
sjukvårdsverksamheten.
Sjukvårdsstyrelsen påpekar att styrelsen har sådan kvalificerad
medicinsk
kompetens som krävs för utövande också av individtillsyn inom det
egna
ansvarsområdet.
Enligt Läkemedelsverkets uppfattning bör apotekspersonalen i
yrkesverksamheten
stå under verkets tillsyn. Verket framhåller bl.a. att verket har den
speciella
kompetens på läkemedelsområdet som Socialstyrelsen saknar.
Läkemedelsverket
stöds i sin uppfattning av Sveriqes Farmacevtförbund.
Utbyte av sekretesskyddade uppgifter mellan Socialstyrelsen,
Läkemedelsverket och Rättsmedicinnlverket
Tillsynsutredningens förslag att det i tillsynslagen bör införas en
bestämmelse,
enligt vilken Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och
Rättsmedicinalverket skall
utan hinder av sekretess lämna varandra de uppgifter var och en av
dem behöver
för sin tillsyn på hälso- och sjukvårdens område, tillstyrks av bl.a.
Rätts-
medicinalverket, Riksförsäkrinqsverket, JO gunnel Norell Söderblom,
Sveriges
Läkarförbund och Svenska Läkaresällskapet. Även Stockholms läns
landsting och
Hallands läns landsting tillstyrker förslaget men påpekar att
uppgiftslämnandet
måste ske med iakttagande av patienternas integritetsintresse.
Socialstyrelsen och Läkemedelsverket har inte yttrat sig i denna
fråga.
Datainspektionen framhåller att det vid fullgörandet av en sådan
uppgiftsskyldighet, som utredningen föreslagit, är av vikt att
utlämnade
uppgifter åtnjuter ett sekretesskydd hos den mottagande myndigheten
som
motsvarar det hos den utlämnande myndigheten. Det bör därför
klargöras vilket
sekretesskydd, som kommer att gälla hos resp. mottagande myndighet.
Frågan om
huruvida Socialstyrelsen och Läkemedelsverket bör åläggas att lämna
uppgifter
till Rättsmedicinalverket torde enligt Datainspektionen bli beroende
av om
verket numera i sin instruktion eller på annat sätt ålagts
tillsynsuppgifter
inom hälso- och sjukvården.
Viss uppgiftsskyldighet för apotekspersonal
Förslaget om att ålägga apotekspersonalen skyldighet att i enskilda
fall till
Socialstyrelsen lämna ut på apotek befintliga uppgifter om
förskrivning av
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel, om det finns grundad
anledning anta
att styrelsen bör ingripa, rönte stor uppmärksamhet vid
remissbehandlingen. Av
de många remissinstanser som yttrade sig i denna fråga, tillstyrker
de allra
flesta förslaget, däribland Läkarförbundet. Även Läkemedelsverket
accepterar
förslaget men med den modifieringen att uppgiftsskyldigheten i fråga
bör
fullgöras också i förhållande till verket.
Endast fem, men i detta sammanhang tunga remissinstanser avstyrker
förslaget,
nämligen Datainspektionen, Socialstyrelsen, Apoteksbolaget, Sveriges
Farmacevtförbund och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
(RFHL).
Sålunda efterlyser Datainspektionen en klarare beskrivning av
ändamålet med
uppgiftslämnandet och vilka uppgifter som skall lämnas samt
överväganden om
behovet av registerhållning hos apoteken. Inspektionen påpekar också
att, om
register skall föras hos apoteken, kan de bli av så
integritetskänslig natur,
att statsmakterna bör ta ställning och författningsreglera dem.
Socialstyrelsen anser, att det inte ligger i styrelsens roll att i
enskilda
fall vidta de åtgärder, som är betingade av den vård och behandling
som
patienterna behöver. Detta är en uppgift för resp. läkare. Styrelsen
menar, att
man i stället bör i tillsynslagen eller i allmänna läkarinstruktionen
införa en
sekretessbrytande regel för läkarna om skyldighet för dem att i vissa
fall
underrätta varandra om förskrivningar åt enskilda patienter av
narkotiska eller
alkoholhaltiga läkemedel. En sådan skyldighet skulle göra det möjligt
för en
läkare att begära information från eller lämna information till en
kollega.
Alternativt kan styrelsen tänka sig införandet av en skyldighet för
apotekspersonal att till läkare, som förskrivit narkotiskt eller
alkoholhaltigt
läkemedel, lämna information om de tidigare förskrivningarna till
patienten av
sådana medel.
Apoteksbolaget AB anser att man, i stället för den ordning
utredningen tänkt
sig, bör ge vederbörande apotekschef möjlighet att föra informella
samtal med en
läkare, som är lokalt förankrad men som svarar för ett större - men
inte alltför
stort - område än ett enskilt apotek. En sådan läkare kan på det
viset få
kännedom om problem avseende bruket av läkemedel och teknisk sprit.
Apoteksbolaget framhåller att Socialstyrelsens dåvarande
läkemedelsavdelning på
1980-talet försöksvis förordnade en enskild läkare att på styrelsens
uppdrag
inom ett landsting företräda styrelsen gentemot apoteken och
förskrivare i
frågor rörande enskild patient/kund. Enligt bolagets uppfattning hade
denna
försöksverksamhet givit goda möjligheter till samarbete på det lokala
planet.
Sveriges Farmacevtförbund lämnar synpunkter som i stort sett
överensstämmer
med vad Apoteksbolaget anfört i denna
fråga.
RFHL anser det viktigt att skilja mellan läkemedelsberoende, dvs.
patienter
som genom läkares behandling blivit beroende av läkemedel, och
läkemedelsmissbrukare, som ofta har läkemedelskonsumtionen som ett
komplement
till annat missbruk, exempelvis av alkohol eller illegal narkotika.
Förbundet ställer sig helt awisande till utredningens förslag. Ett
system med
den av utredningen föreslagna uppgiftsskyldigheten för
apotekspersonalen ger
enligt förbundet inte något stöd eller någon hjälp åt människor, som
hamnat i en
beroendesituation. Den hjälp och det stöd åt missbrukare, som
utredningens
förslag syftar till, finns inte att ge i stora delar av landet. RFHL
föreslår
att apoteken i stället för att rapportera enskilda kunder/patienter
till
Socialstyrelsen, skall ha en rapporteringsskyldighet till styrelsen
avseende
samtliga läkares förskrivningar av bensodiazepiner. På så sätt kan,
framhåller
förbundet bl.a., förskrivningarna kartläggas och det går då att sätta
in
adekvata åtgärder mot det folkhälsoproblem som läkemedelsberoendet
är.
Tillsynen över enskild hälso- och sjukvårdsverksamhet
Med utgångspunkt bl.a. i den utveckling under senare år som inneburit
att man
också inom den enskilt bedrivna hälsooch sjukvården numera i allt
större
omfattning meddelar mycket kvalificerade och komplicerade medicinska
behandlingar såväl i sluten som öppen vård, föreslog utredningen, att
också all
enskild hälso- och sjukvårdsverksamhet - med undantag för
privattandvårdskall
omfattas av Socialstyrelsens tillsyn.
Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag.
Socialstyrelsen anser dock att också den enskilt bedrivna
tandvården bör
omfattas av styrelsens verksamhetstillsyn. Styrelsen påpekar att det
redan i dag
förekommer stora specialistkliniker inom den privata tandvården, där
behovet av
verksamhetstillsyn enligt styrelsens uppfattning knappast kan klaras
med
bestämmelserna i tillsynslagen om tillsyn över yrkesutövarna.
Frågor rörande bestämmelserna i stadgan om enskilda vårdhem m.m.
I sitt betänkande konstaterade tillsynsutredningen att bestämmelserna
i stadgan
(1970:88) om enskilda vårdhem m.m. är otidsenliga och i behov av en
grundlig
översyn, en uppfattning som genomgående delas av berörda
remissinstanser.
Frågorna om verksamhetstillsynen avseende de enskilda vårdhemmen
och om
tillstånd att driva sådant hem har i och för sig ett nära samband.
Med hänsyn
framför allt till att länsstyrelserna i allmänhet saknar erforderliga
resurser
för att kunna bedriva en effektiv direkt medicinsk tillsyn över dem,
föreslog
utredningen att denna tillsynsuppgift skall återföras till
Socialstyrelsen, men
att länsstyrelserna skall behålla uppgiften att meddela eller
återkalla
tillstånd att driva enskilda vårdhem, dock med skyldighet för dem att
i sådana
ärenden höra Socialstyrelsen.
Med undantag för länsstyrelsen i Älvsborgs län har bl.a. samtliga
länsstyrelser yttrat sig över dessa förslag.
Hälften av länsstyrelserna tillstyrker utredningens förslag om att
Socialstyrelsen skall svara för den direkta medicinska tillsynen över
de
enskilda vårdhemmen, varvid många av dem åberopar den brist på egen
medicinsk
expertis som utredningen hänvisat till som ett väsentligt motiv för
sitt
förslag.
Förslaget tillstyrkes också av Socialstyrelsen, som dock anser sig
behöva
ytterligare resurser för uppgiften. Även landstingsförbundet, TCO och
Svenska
Läkaresällskapet m.fl. tillstyrker förslaget.
De länsstyrelser som avstyrker förslaget har olika motiv för sin
ståndpunkt.
Vissa förklarar att man inte kan skilja tillsynsfunktionen från
uppgiften att
meddela, ändra eller återkalla drifttillstånd. Andra framhåller att
de har
tillgång till sådana medicinska resurser att de kan bedriva en
effektiv tillsyn.
Flera av dem, t.ex. länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus
och
Kopparberas län lämnar sitt avstyrkande besked med modifieringen att
Socialstyrelsen bör ha den direkta medicinska tillsynen över sådana
enskilda
vårdhem, där kvalificerad medicinsk vård och behandling meddelas,
dvs. de
vårdhem som egentligen enligt mångas mening borde betecknas som
"enskilda
sjukhus".
Statskontoret delar inte heller tillsynsutredningens uppfattning i
förevarande
fråga och framhåller bl.a. att gränsen mellan enskilda vårdhem och
socialtjänstens hem för vård och boende är alltför oklar.
Vad beträffar utredningens förslag om handläggningen av
tillståndsärendena
präglas många länsstyrelsers remissyttrande i denna fråga av
synsättet att
tillsynsfunktionen och tillståndsfrågorna har ett så nära samband med
varandra,
att de bör åvila samma myndighet. Detta innebär att länsstyrelserna i
stor
utsträckning anser att de bör få behålla tillståndsfrågorna med
avseende på de
enskilda vårdhem av olika kategorier, som enligt deras mening även i
fortsättningen bör stå under deras tillsyn i medicinskt hänseende,
medan
Socialstyrelsen bör ta över också tillståndsärendena beträffande de
vårdhem, som
eventuellt förs in under styrelsens medicinska direkttillsyn.
Svenska Läkaresällskapet, som såsom nyss nämnts anser att
Socialstyrelsen bör
ha den medicinska tillsynen över de enskilda vårdhemmen menar att
tillståndsfrågorna också bör åvila styrelsen.
De länsstyrelser, som yttrat sig i frågan, avvisar i allmänhet den
föreslagna
skyldigheten för länsstyrelserna att höra Socialstyrelsen i ärendena
om
meddelande eller återkallelse av tillstånd att driva enskilt vårdhem.
Chefsöverläkare i öppen vård
I betänkandet diskuterade utredningen frågan om införande också i den
enskilda
hälso- och sjukvården av ordningen med ett samlat ledningsansvar
åvilande
läkare. Med hänsyn främst till den pågående utvecklingen inom
privatvården och
rådande oklarhet kring de olika former, i vilka denna bedrivs, var
utredningen
dock inte beredd framlägga något förslag i ämnet.
Flera remissinstanser tar emellertid upp denna fråga. Sålunda
instämmer
Kammarrätten i Stockholm i utredningens uppfattning. Utvecklingen på
den
enskilda hälso- och sjukvårdens område bör emellertid följas och
frågan tas upp
till övervägande, när läget stabiliserats, anser Kammarrätten.
Sveriges
Psykologförbund hänvisar till sina dåliga erfarenheter av ordningen
med
chefsöverläkare inom den allmänna hälso- och sjukvården och awisar
med
bestämdhet tanken på att införa systemet i den enskilda vården.
Praktikertjänst AB pekar på de svårigheter som i praktiken kan
uppståt.ex. om
det i en offentlig sjukvårdshuvudmans tjänst funnits en
chefsöverläkare vid en
vårdavdelning, vars verksamhet fullgörs av en privat entreprenör. För
den skull
kan man enligt Praktikertjänst tänka sig att även privata vårdgivare
såsom
sådana uppdragstagare skall efter godkännande av Socialstyrelsen
kunna inrätta
befattningar som chefsöverläkare.
Skellefteå kommun anser att ordningen med chefsöverläkare i enskild
hälso- och
sjukvård bör införas redan nu.
2 Frågor rörande behovet av förändringar avseende
HSAN dess organisation och rutiner och avseende
vissa bestämmelser i tillsynslagen
Oförändrat antal ledamöter i HSAN
Enligt tillsynsutredningens förslag bör sjukvårdshuvudmännens
intressen i HSAN,
även sedan primärkommunerna genom den s.k. Ädelreformen ålagts ansvar
för en
betydande hälso- och sjukvårdsverksamhet, företrädas av en ledamot
jämte
erforderligt antal suppleanter för denne. Enligt utredningen bör
denne ledamot -
liksom suppleanterna - utses av Regeringen efter gemensamt förslag av
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet. Skälet till
utredningens
förslag var att nämnden eljest skulle bli för stor.
Förslaget tillstyrks av bl.a. Socialstyrelsen, HSAN, Statskontoret
och
Sveriges Läkarförbund.
Landstingsförbundet anser det naturligt att såväl landstingen som
primärkommunerna i egenskap av sjukvårdshuvudmän är representerade i
HSAN. Om
detta inte är möjligt bör landstingens sjukvårdshuvudmän
representeras av den
ordinarie ledamoten och primärkommunernas av suppleant:
Svenska Kommunförbundet, Stockholms läns landsting, Kommunstyrelsen
i
Stockholms stad och Skellefteå kommun avstyrker utredningens förslag
och
föreslår att primärkommunerna skall få en egen ordinarie ledamot i
nämnden
liksom landstingen.
Fråga om vissa tjänstgöringsförhållanden för HSAN:s ordförande m.m.
Tillsynsutredningen föreslog att HSAN:s ordinarie ordförande skulle
vara
heltidsanställd vid nämnden och tjänstgöra vid nämndens kansli.
Vidare föreslog
utredningen att för ordföranden skulle det finnas endast en suppleant
med
halvtidstjänstgöring och placering vid nämndens kansli.
Socialstyrelsen, Statskontoret, HSAN, Sveriges Läkarförbund, SHSTF
m.fl.
biträder tillsynsutredningens förslag.
Svea Hovrätt avstyrker förslaget. I sin motivering härför
framhåller Hovrätten
att ett förordnande som ordförande i nämnden inte kan avse alltför
kort tid om
den åsyftade enhetligheten och samordningen skall kunna uppnås.
Hovrätten
förutsätter då att uppdraget som nämndens ordförande inrättas som en
fast
tjänst. En längre tids förordnande medför att ordföranden inte
samtidigt kommer
att kvarstå som innehavare av ordinarie domartjänst. Vidare anser
Hovrätten att
den föreslagna ordningen innebär ett steg mot tillskapandet av en
specialdomstol, något som man i andra sammanhang sökt undvika.
Hovrätten påpekar
också, att med endast en ersättare för ordföranden kan sådana problem
uppkomma
som gjort sig kända vid de små domstolarna.
Tillämpningen av begreppet "ringa fel"
Enligt nuvarande 12 § första stycket tillsynslagen kan den som
tillhör hälso-
och sjukvårdspersonalen och som begått ett fel i yrkesutövningen
åläggas
disciplinpåföljd om felet inte är att betrakta som ringa. Hittills
har felets
svårighetsgrad i det enskilda fallet bedömts endast mot bakgrund av
felet som
sådant. Tillsynsutredningen föreslog att frågan om ett fel är ringa
eller ej bör
bedömas under hänsynstagande till samtliga omständigheter kring det
felaktiga
handlandet samt även vid bestämmande av påföljden.
Det övervägande flertalet av de remissinstanser som yttrat sig
beträffande
detta spörsmål tillstyrker utredningens förslag. Detta gäller bl.a.
Svea
Hovrätt, Läkemedelsverket, HSAN, Statskontoret, Landstingsförbundet
och TCO.
Sveriges Läkarförbund framhåller dock att förslaget inte får leda
till att samma
fel i olika fall bedöms alltför olika beroende på hur komplikationer
bemästras i
en enskild situation. Stockholms läns landsting framhåller att
ändringen inte
får medföra att hälso- och sjukvårdspersonalens respekt för gällande
bestämmelser minskar. Hallands läns landsting slutligen, betonar att
den
föreslagna tillämpningen av bestämmelserna om ringa fel inte får leda
till att
ansvarsnämndens prövning i realiteten blir en överprövning av
politiska beslut,
som fattats av vederbörande sjukvårdshuvudman.
Socialstyrelsen däremot avstyrker utredningens förslag. Enligt
styrelsens
mening är ett fel alltid ett fel oberoende av omständigheterna i
övrigt. Felet
blir inte mindre därför att det inte råkade medför anågon skada,
eller för att
den felande i efterhand vidtar korrigerande åtgärder. Styrelsen anser
att man
bör tillämpa ifrågavarande bestämmelse i 12 § tillsynslagen så att
anmälan till
HSAN kan underlåtas i de fall då samtliga
omständigheter talar mot en disciplinpåföljd.
Malmö sjukvårdsförvaltning och Skövde kommun avstyrker också
utredningens
förslag avseende förevarande fråga.
Socialstyrelsens skyldighet att göra åtalsanmälan i vissa fall
Socialstyrelsen är enligt nuvarande 13 § andra stycket tillsynslagen
skyldig
göra anmälan till åtal, om den mot vilken disciplinpåföljd ifrågasatt
är
skäligen misstänkt för brott, för vilket fängelse är föreskrivet. Om
en sådan
anmälan inte leder till åtal eller till ett frikännande i domstol,
kan
disciplinfrågan ofta inte prövas av HSAN. Den felande undgår därmed
både straff
enligt brottsbalken och disciplinpåföljd enligt tillsynslagen. För
den skull
föreslog tillsynsutredningen att Socialstyrelsen skall få kunna välja
mellan att
göra anmälan till åklagare eller till HSAN, då styrelsen bedömer det
tveksamt
att en åtalsanmälan leder till åtal och fällande dom. Motsvarande
skulle enligt
förslaget gälla för HSAN i förekommande fall.
JK, Svea Hovrätt och Kammarrätten i Stockholm avstyrker
utredningens förslag.
JK förklarar bl.a. att brott för vilket fängelse är förskrivet även i
fortsättningen bör prövas av allmän domstol. Liksom av JK:s yttrande
i övrigt
och av vad Svea Hovrätt och Kammarrätten anfört framgår att det inte
bör ankomma
på Socialstyrelsen att göra en straffrättslig bedömning i sådana fall
som här
avses. Detta är ett åliggande för allmän åklagare. Särskilt behov av
kvalificerad bedömning av åtalsfrågan föreligger enligt Hovrätten, om
utgången
av en åtalsprövning är oviss. För att komma till rätta med de
konsekvenser av de
nuvarande bestämmelserna, som ligger bakom utredningens förslag,
föreslår
Hovrätten att bestämmelserna om disciplinpåföljd ses över.
Kammarrätten föreslår
en lösning som går ut på att ett disciplinärende - i de fall som nu
diskuteras-
skall kunna förklaras vilande i avvaktan på att brottmålsförfarandet
avslutats.
Om åklagares prövning inte leder till åtal eller fällande dom, kan
det vilande
disciplinärendet tas upp för prövning.
Örebro läns landsting, som också avstyrker förslaget, är till
frågans lösning
inne på samma tankegång som Kammarrätten i Stockholm.
Sveriges Läkarförbund tillstyrker förslaget.
Beslut om återkallelse av legitimation i visst fall
Enligt nuvarande 16 § första stycket tillsynslagen får legitimerad,
vars
fortsatta innehav av legitimationen satts i fråga på grundval av
sjukdom eller
liknande omständighet, åläggas att låta sig undersökas av läkare som
anvisats
denne. I awaktan på resultatet från läkarundersökningen äger HSAN
enligt samma
paragrafs andra stycke återkalla legitimationen. Då det förekommer
att
anmaningen om läkarundersökning inte efterkoms, föreslog utredningen
att HSAN
skall få fatta slutligt beslut i legitimationsfrågan, om den
legitimerade inom
en tid av ett år efter det han fick del av anmaningen inte genomgått
läkarundersökningen.
Kammarrätten i Stockholm och Länsstyrelsen i Västerbottens län
tillstyrker
förslaget, varvid länsstyrelsen dock föreslår att den maximala tid,
under vilket
det interimistiska beslutet om återkallelse av legitimation skall
gälla, bestäms
till sex månader och inte ett år såsom utredningen förordat.
Även Socialstyrelsen tillstyrker utredningens förslag men anser att
det i
lagen bör införas bestämmelser, som medger möjlighet till
interimistisk
återkallelse av legitimation även i sådana fall, då en legitimerad
varit grovt
oskicklig eller på annat sätt visat sig uppenbart olämplig för yrket.
Svea Hovrätt som inte yttrar sig om utredningens förevarande
förslag, tar upp
samma fråga som Socialstyrelsen och förklarar att det kan te sig
stötande att
ett interimistiskt återkallande av legitimation inte kommer i fråga,
om den
legitimerade t.ex. begått ett grovt våldsbrott mot en patient.
Interimistisk återkallelse av förskrivningsrätten
Utredningen föreslog att i det i tillsynslagen borde införas
bestämmelser om
möjlighet för HSAN att interimistiskt återkalla eller begränsa rätten
att
förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk
sprit om en
läkare, tandläkare eller veterinär missbrukar sin rätt därtill. Under
beslutets
giltighetstid - sex månader med möjlighet till förlängning med
ytterligare sex
månader - bör enligt förslaget sådan utredning, som skall ligga till
grund för
slutligt beslut i återkallelsefrågan, ha kunnat införskaffas.
Utredningen
föreslog också att om beslut fattats om definitiv eller interimistisk
återkallelse eller begränsning av förskrivningsrätten, får recept på
ifrågavarande läkemedel och teknisk sprit, som förskrivaren utfärdat
före
beslutet, inte expedieras från apotek. Bestämmelserna i nuvarande
narkotikaförordning (1962:704) och i förordningen (1963:654) om
försäljning från
apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit m.m. om
återkallelse av
förskrivningsrätten bör överföras till tillsynslagen enligt
utredningens
förslag.
Förslagen om interimistisk återkallelse eller begränsning av
förskriv-
ningsrätten tillstyrks av de remissinstanser som yttrat sig härom,
bl.a. Svea
Hovrätt, Socialstyrelsen, HSAN, Läkemedelsverket,
Riksförsäkrinasverket och ett
flertal länsstyrelser. Statskontoret framhåller att kravet på
rättssäkerhet i
sammanhanget måste sättas mycket högt. Länsstvrelsen i Västerbottens
län anser
att giltighetstiden för ett interimistiskt beslut bör vara högst tre
månader med
möjlighet till förlängning med ytterligare högst tre månader.
Övervägande om legitimationsfrågan vid upprepade beslut om åläggande
av
disciplinpåföljd i enskilda fall m.m.
Utredningen föreslog att det i 5 § förordningen (1988:1236) med
instruktion för
Socialstyrelsen skulle införas en bestämmelse, enligt vilken
styrelsen skall
vara skyldig att överväga frågan om att inge anmälan om återkallelse
av
legitimation för legitimerad, som inom en kortare tidsrymd ådragit
sig flera
varningar eller om det föreligger någon annan särskilt
anmärkningsvärd
omständighet avseende den legitimerades yrkesverksamhet.
Detta förslag noteras med tillfredsställesle av Svea Hovrätt.
Tillstyrker gör
också SHSTF och TCO liksom HSAN, som anser att Socialstyrelsen måste
få tillgång
till ett databaserat informationssystem för ändamålet, om styrelsen
skall kunna
fullgöra uppgiften på ett effektivt sätt.
Sveriges Läkarförbund avstyrker förslaget. Förbundet anser att
enbart den
omständigheten att en legitimerad ådragit sig flera varningar är ett
alltför
onyanserat mått på dennes olämplighet för sitt yrke. Bestämmelsen kan
medföra
att kriterierna för återkallelse av legitimation sänks till en lägre
nivå än för
närvarande, vilket inte är motiverat framhåller förbundet.
Även Socialstyrelsen avstyrker förslaget. Enligt styrelsens mening
kan den
föreslagna bestämmelsen bara få begränsad betydelse. Styrelsen tar
självfallet
alltid upp till prövning frågan om återkallelse av legitimation i de
fall det
förekommer att en yrkesutövare erhållit flera varningar, förklarar
styrelsen.
Man ser hellre att det hos styrelsen inrättas ett sekretessskyddat
register, som
innehåller - förutom noteringar av varningar - uppgifter om
anmälningar mot den
enskilde yrkesutövaren, olika iakttagelser som gjorts av styrelsen
och vid andra
kontakter med denne och de erinringar HSAN meddelat. Ett sådant
register skulle
kunna fylla en funktion i styrelsens tillsynsarbete. Om ett sådant
register
också omfattade studerande vid vårdutbildningar, som leder till
legitimation,
skall det bli möjligt att mer systematiskt följa eleverna under
utbildningen och
att i större utsträckning hindra klart olämpliga studerande från att
få
legitimation.
Det kan i detta sammanhang nämnas att Socialstyrelsen i sitt
remissyttrande
tagit upp frågan om de disciplinpåföljder, som kan åläggas hälso- och
sjukvårdspersonal enligt tillsynslagen, sålunda erinran och varning.
Styrelsen
menar att det bör finnas en "mellanform" för åtgärder i fall, där
återkallelse
av legitimation framstår som alltför ingripande men där varning inte
är
tillräcklig och där en behörighetsinskränkning inte heller är
aktuell. Sådana
"mellanformer" kunde vara kraftiga disciplinböter, förbud att
behandla vissa
patientgrupper, förbud att utöva yrket enskilt, förbud att över huvud
taget
förskriva läkemedel, föreskrift om att i yrkesutövningen stå under
uppsikt av
annan läkare och inskränkningar i möjligheterna att skriva vissa
intyg.
HSAN är inne på en liknande tanke. Nämnden menar att det kan finnas
fall, i
vilka återkallelse av legitimation framstår som en alltför drastisk
åtgärd. Det
bör därför enligt nämnden finnas möjlighet att bestämma om en
inskränkt
behörighet för den legitimerade, t.ex. så att denne får utföra vissa
uppgifter
under en ansvarig kollega. På så sätt och genom auskultation och
deltagande i
lämpliga kurser ges vederbörande möjlighet till förkovran med sikte
på att åter
erhålla legitimation utan inskränkningar.
Rätten att göra anmälan till HSAN
Kretsen behöriga att göra anmälan till HSAN är begränsad.
Tillsynsutredningen
intog en restriktiv ställning till en utvidgning av denna krets. Som
en
konsekvens av sina förslag i vissa sakfrågor förordade
tillsynsutredningen
emellertid att självständig anmälningsrätt borde tillförsäkras dels
vissa
enskilda personer (närstående med ställning av ställföreträdare för
en patient
eller en avliden samt - om särskilda skäl föreligger - tredje man (i
exempelvis
ett vårdnadsärende) och dels Statens Jordbruksverk (rörande
indragning eller
begränsning av veterinärs förskrivningsrätt).
Sveriges Läkarförbund avstyrker förslaget om tredje mans
självständiga
anmälningsrätt. Förbundet bedömer att förslaget skulle leda till att
personer,
som känner sig utpekade i ett intyg i t.ex. ett vårdnads- eller
incestärende, i
än större utsträckning än för närvarande skulle inge anmälan till
HSAN. Det är
inte rimligt med hänsyn till de ytterligt svåra avvägningar hälso-
och
sjukvårdspersonalen måste göra i ärenden av denna typ, framhåller
förbundet.
Jordbruksverket har ingen erinran mot den föreslagna
anmälningsrätten för
verket. HSAN däremot avstyrker förslaget och föreslår att frågor om
veterinärers
missbruk av förskrivningsrätten i fortsättningen bör handläggas av
veterinärväsendets ansvarsnämnd.
Tillsynsutredningen föreslog att Socialstyrelsen såsom den
myndighet under
vars tillsyn all hälso- och sjukvårdspersonal står i sin
yrkesutövning även
framdeles skulle utöva sin rätt att göra anmälan till HSAN också i
fråga om
sådan personal inom Läkemedelsverkets och Rättsmedicinalverkets resp.
ansvarsområde.
Statskontoret och Rättsmedicinalverket tillstyrker detta förslag.
Läkemedelsverket däremot anser att verket bör få självständig
anmälningsrätt
till HSAN med avseende på apotekspersonalen och rätt att föra talan
mot HSAN:s
beslut i sådana ärenden. Som skäl härför hänvisar Läkemedelsverket
till sin
uppfattning att verket, som har verksamhetstillsyn på
läkemedelsområdet, också
bör ha individtillsyn över apotekspersonalen.
Som ovan nämnts ansåg utredningen att myndighet, som inom sitt
verksamhetsområde svarar för viss hälso- och sjukvård, skall liksom
för
närvarande ha tillsyn över den egna vårdverksamheten medan
Socialstyrelsen även
i fortsättningen skall utöva tillsynen över vederbörande hälso- och
sjukvårdspersonal. För den skull tog utredningen inte till diskussion
upp frågan
om anmälningsrätt till HSAN för ifrågavarande myndigheter. Försvarets
siukvårdsstyrelse, som anser att sjukvårdsstyrelsen själv bör få
utöva såväl
verksamhetstillsyn som individtillsyn med avseende på den egna hälso-
och
sjukvården, föreslår att sjukvårdsstyrelsen skall få självständig
rätt att göra
anmälan till HSAN vad beträffar den egna personalen och rätt att
överklaga
HSAN:s beslut i dessa ärenden. Sjukvårdsstyrelsen föreslår också att
styrelsen
skall få föredragningsrätt i HSAN i de ärenden som berör dess
verksamhetsområde.
2.6 Övrigt
Tillsynsutredningen föreslog att det i nuvarande 27 § tillsynslagen
angivna
vitesbeloppet om högst 1 000 kronor skall höjas till högst 5 000
kronor och att
HSAN i enlighet med den nu gällande ordningen även i fortsättningen
skall ha att
i förekommande fall utdöma vitet.
Kammarrätten i Stockholm anser att det föreslagna maximibeloppet om
5 000
kronor visserligen är förhållandevis lågt, men menar att det kan
sättas i fråga
om det inte stämmer bättre överens med vad som numera är brukligt,
att det
anförtros åt länsrätt att utdöma vitet i stället för som nu HSAN.
I sitt remissyttrande framhåller Kammarrätten avslutningsvis att
betänkandet i
stor utsträckning behandlar frågor, som är viktiga för
samhällsmedlemmarna, och
att det därför är angeläget att Lagrådet hörs innan Regeringen lägger
fram
förslag till Riksdagen på grundval av betänkandet.
Tillsynsutredningen hade i sitt arbete inte funnit anledning att
närmare
diskutera de rättsverkningar som är förenade med en återkallelse av
legitimation. Socialstyrelsen tar emellertid upp denna fråga i sitt
remissytt-
rande och påpekar att läkare, tandläkare och barnmorskor, som
förlorat sin
legitimation, inte får utöva sitt yrke men att de kan utöva annat
yrke inom
hälso- och sjukvården såvida behörighetsregleringen inte lägger
hinder i vägen.
För sjuksköterskor och sjukgymnaster, som mist sin legitimation
gäller att de
inte får inneha eller vikariera på tjänst för sjuksköterska resp.
sjukgymnast
inom den allmänna hälso- och sjukvården men att de är oförhindrade
att utöva
sitt yrke privat. Något legalt hinder för verksamhet inom det egna
yrket
föreligger över huvud taget inte för delegitimerade psykologer,
psykoterapeuter,
logopeder; optiker, tandhygienister och kiropraktorer. Då det enligt
styrelsens
uppfattning i vissa fall kan te sig uppenbart stötande att den som
mist sin
legitimation ändå är verksam inom hälso- och sjukvården, bör det i
tillsynslagen
införas en bestämmelse som möjliggör att sådan typ av yrkesutövning
kan
förbjudas eller begränsas.
153
Bilaga 4
Sammanställning av remissyttranden över
departementspromemorian Samordnade
bestämmelser om åligganden för hälso- och
sjukvårdspersonalen (Ds 1992:61)
1. Inledning
Genom beslut den 12 december 1991 erhöll Kay Gunnar Wilow regeringens
uppdrag
att som enmansutredning se över i vilken mån det förutom
tillsynslagens
bestämmelser finns anledning att reglera ytterligare bestämmelser
angående
hälso- och sjukvårdspersonalen. Uppdraget innebar att man vid
eventuellt behov
av lagstiftning borde förenkla dessa bestämmelser, göra dem enhetliga
och samla
dem i en författning.
Avgränsningen av uppdraget innebar inte att samtliga författningar,
såväl
lagar och förordningar som av myndighet meddelade föreskrifter och
allmänna råd
skulle genomgås. I stället uppfattades uppdraget som att det
befintliga
regelsystemet skulle undersökas med avseende på bestämmelser av mer
allmän
karaktär om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonal.
Efter slutfört uppdrag överlämnades rapporten Samordnade
bestämmelser om
åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen i juni 1992.
2. Remissbehandling
Rapporten remissbehandlades fr o m hösten 1992 och remissvaren hade
inkommit
till socialdepartementet under februari 1993. En sammanställning av
remissvaren
redovisas i det följande. Varje avsnitt inleds med en kort
sammanfattning av
utredningens förslag.
Följande instanser har lämnat synpunkter på rapporten:
1. Justitieombudsmannen
2. Socialstyrelsen
3. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)
4. Läkemedelsverket
5. Rättsmedicinalverket
6. Riksförsäkringsverket
7. Statskontoret
8. Riksrevisionsverket
9. Rikspolisstyrelsen
10. Kammarrätten i Stockholm
11. Apoteksbolaget
12. Svenska Kommunförbundet
13. Landstingsförbundet
14. Svenska Läkaresällskapet
15. TCO
16. SACO
17. LO/SKAF
18. Sveriges läkarförbund
19. Sveriges tandläkarförbund
20. Sveriges farmacevtförbund
21. Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF)
22. Apotekarsocieteten
23. Legitimerade Sjukgymnasters förbund
Samtliga instanser som beretts tillfälle att lämna synpunkter har
inkommit med
remissyttranden.
3. Sammanfattning av remissvaren
I stort sett samtliga remissinstanser är positiva till den översyn
som nu
gjorts. Någon instans anser att hela regelverket borde ha omfattats.
Flera
instanser anser att ytterligare speciella områden t.ex.
normalinstruktion för
distriktssköterskor, psykologernas verksamhetsområde och
apotekspersonalens
ansvar skulle ha tagits med på ett utvidgat sätt i översynen eller
att dessa
områden borde bli föremål för ytterligare utredning.
Flera remissinstanser har haft synpunkter kring tillsynslagen och
samtidigt
betonat vikten av den lagen som en övergripande lagreglering. Några
föreslår i
sina remissvar förändringar av tillsynslagen innan man behovsbedömer
övriga
bestämmelser. Socialstyrelsen vill ha tillsynslagen som en mer
renodlad
förfarandelag. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd uttrycker
restriktivitet
angående förändring av vissa delar av tillsynslagen. Läkemedelsverket
tar upp
frågan om tillsynsansvaret för apotekspersonalen och vill lägga detta
ansvar på
Läkemedelsverket. Några instanser påpekar svårigheterna med
avgränsningen av vem
som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och att den frågan borde
blivit mer
belyst.
När det gäller utredningens förslag till bestämmelser som bör vara
kvar från
de fyra författningar som analyseras är många remissinstanser eniga
med
utredningen att de framtagna bestämmelserna kan eller bör regleras på
något
sätt. Däremot tycks huvuddelen av myndigheterna vara mer restriktiva
än
utredaren vid valet av vad som bör författningsregleras genom lag.
Socialstyrelsen anser bl.a. att åligganden genom beskrivning av
yrkesuppgifter
för t.ex. barnmorskor inte behöver författningsregleras
överhuvudtaget då detta
framgår av utbildningen. Landstingsförbundet ställer frågan om sådana
bestämmelser kanske kan regleras genom föreskrifter från
Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket, Kammarrätten i Stockholm och
Landstingsförbundet ifrågasätter också den föreslagna utvidgade
detaljregleringen av bl.a. chefsöverläkarens och den i kommunen
särskilt
ansvariga sjuksköterskans arbetsuppgifter och avstyrker att dessa
införs i den
föreslagna författningen.
De allra flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens ambition
att samla
och förenkla regelverket. Socialstyrelsen, Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd,
Rättsmedicinalverket, Kammarrätten i Stockholm och
Landstingsförbundet anser
inte att föreslagen författningsreglering skall göras i lagform.
Dessa
instanser tillsammans med Riksrevisionsverket anser också att de
föreslagna
bestämmelserna från tillsynslagen inte skall föras till den nya
författningen
utan finnas kvar i denna. Flera myndigheter och Landstingsförbundet
föreslår
ytterligare förenklingar i den föreslagna omfattningen av
författningen och
betonar att myndigheterna inom området torde kunna utfärda en del av
bestämmelserna som föreskrifter. Några instanser föreslår ytterligare
särskild
författningsreglering för t.ex. sekretess och psykologers
yrkesverksamhet.
I övrigt hänvisas till respektive remissinstans detaljerade
synpunkter i
sammanställningen paragraf för paragraf under kapitlet
Specialmotivering.
4. Allmänna utgångspunkter
Utredningen:
Personalbegreppet hälso- och sjukvårdspersonal har historiskt kommit
att
definieras med lite olika metoder. Enligt kungörelsen (1964:428) om
medicinalpersonal ingick specifikt uppräknade personalkategorier. Då
medicinalpersonalkungörelsen upphörde 1980 kom samhällstillsynen i
princip att
omfatta all personal som på något sätt medverkar i vårdarbetet. I
tillsynslagen
preciseras vilken innebörd detta begrepp skall ha.
Därutöver finns författningar som uttryckligen riktar sig till en
viss eller
vissa personalgrupper med angivande av deras uppgifter på området och
vad de har
att iaktta vid fullgörandet. Undantagsvis finns också författningar
inom hälso-
och sjukvården där över huvud taget inte någon personalgrupp nämns.
Uppskattningsvis rör det sig om ett hundratal författningar
sammantaget. Att
inte alla dessa författningar skall bli föremål för behovsbedömning i
detta
sammanhang ligger i de olika författningarnas olika natur.
Bestämmelser som
utfärdas av självständiga myndigheter kan t ex inte omfattas av
utredningsuppdraget. Med hänsyn till att de aktuella bestämmelserna i
tillsynslagen avser allmänna åligganden omfattar inte utredningens
behovsprövning författningar om personalens handlande och åliggande
inom
speciellt reglerade ämnesområden.
Med dessa avgränsningar återstår för utredningen att behovsbedöma
författningar som reglerar skyldigheter för hälso- och
sjukvårdspersonalen av
mer allmän natur, dvs. de regler som finns i 5-7a §§ tillsynslagen
och i
allmänna läkar- och tandläkarinstruktionerna samt i sjuksköterske-
och
barnmorskereglementena. De bestämmelser som i dessa förordningar
befinns vara
reglerade också i tillsynslagen bör då enligt utredningen kunna
utmönstras och
de övriga därefter särskilt behovsbedömas. Utredaren har utgått från
denna lags
nuvarande gällande bestämmelser.
169
Remissinstanserna:
Sammanfattning:
I stort sett samtliga remissinstanser är positiva till den översyn
som nu
gjorts. Någon anser att hela regelverket borde ha omfattats. Flera
instanser
anser att ytterligare speciella områden t.ex. normalinstruktion för
distriktssköterskor, psykologernas verksamhetsområde och
apotekspersonalens
ansvar skulle ha tagits med på ett annat sätt i översynen eller att
dessa
områden borde bli föremål för ytterligare utredning.
Följande synpunkter har särskilt noterats:
Myndigheter:
Justitieombudsmannen har inget att erinra mot de allmänna
utgångspunkterna i
utredningen eller kring förslagen i övrigt i rapporten.
Socialstyrelsen tillstyrker den allmänna inriktningen av den
översyn som
skett. Däremot anser man det beklagligt att utredaren inte getts
större
befogenheter att se över regelkomplexet i dess helhet.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd anser det vara bra med en
översyn av
instruktioner och reglementen för hälso- och sjukvårdspersonal då
dessa i regel
är gamla och inte konsekvent utformade sinsemellan. Utredaren har,
menar man,
fullgjort sitt uppdrag på ett förtjänstfullt sätt. Nämnden anser det
dock vara
en svårighet vid bedömningen av utredningsrapportens förslag att inte
tillsynsutredningens förslag kunnat beaktas. Liknande synpunkt lämnar
Läkemedelsverket.
Rättsmedicinalverket anser det angeläget att behovet av både
nuvarande
föreskrifter och nya föreskrifter prövas mycket ingående och
restriktivt. Verket
anser också att en översyn av samtliga regler är nödvändig bl a med
hänsyn till
att många regler är ålderdomliga. Man hälsar med tillfredsställelse
att en
översyn gjorts av de fyra äldsta författningarna på området. Verket
anser vidare
att utgångspunkten i begreppet hälso- och sjukvårdspersonal inte är
tillräcklig
då bestämmelserna omfattar även andra kategorier t ex inom tandvården
och
apoteken. Man föreslår en återgång till begreppet medicinalpersonal.
Riksrevisionsverket anser att det inte räcker med att enbart
modernisera
regelverket genom översyn. Grundläggande problem inom tillsynen måste
också
lösas.
Kammarrätten i Stockholm anser det värdefullt att en översyn nu
gjorts inom
området med tanke på att reglerna är splittrade och oöverskådliga.
Övriga
Landstingsförbundet anser att det länge funnits ett stort behov av
att se över
läkar- och tandläkarinstruktionerna samt reglementena för barnmorskor
och
sjuksköterskor, eftersom de är över 30 år gamla. Åtskilliga
bestämmelser har
under åren upphävts och de som finns kvar bildar inte någon
sammanhängande
helhet. Man betonar att det är mycket tillfredsställande att den
föreliggande
översynen nu genomförts. Förbundet menar att det är en brist att det
inte
föreligger förslag grundade på tillsynsutredningen och att det inte
finns något
ställningstagande till ledningsansvaret i den offentliga vården
enligt tidigare
skrivelse från landstingsförbundet.
TCO/SHSTF välkomnar översynen inom området men anser att också
normalinstruktionen för distriktssköterskor (MF 1964:68) borde ha
omfattats av
översynen.
Sveriges psykologförbund anser att det finns områden inom
psykologers
verksamhet som inte faller under tillsynslagens definition men som
borde varit
med i översynen. Man föreslår ytterligare utredning i denna del. Det
finns
särskilda skäl, anser man, att se över samtliga bestämmelser som
gäller
psykologer.
Sveriges farmacevtförbund anser det särskilt tillfredsställande
att även
reglering avseende apotekscheferna har kommit att omfattas av
översynen.
Apotekarsocieteten anser att apotekspersonalens ansvar och
åligganden skulle
varit föremål för särskild översyn med tanke på ansvarsgränserna
mellan
Läkemedelsverket och Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet.
5. Tillsynslagens innehåll och avgränsning
Utredningen:
I tillsynslagen ges de centrala och för patientens rättsställning
grundläggande
reglerna om det praktiska vårdarbetets bedrivande. Det gäller för
personalen att
ge patienten sakkunnig och omsorgsfull vård. Var och en som tillhör
hälso- och
sjukvårdspersonalen skall bemöda sig om att använda de kunskaper han
fått under
sin utbildning och den erfarenhet som finns inom området. Man kan
numera inte
hävda att all yrkesverksamhet i hälso- och sjukvården vilar på
medicinsk
vetenskaplig grund. Denna grund gäller t.ex. inte för kuratorers,
psykologers
och medicinteknikers yrkesutövning.
Den jämförelse utredningen gör mellan 5 - 7a § i tillsynslagen och
de i
översynen ingående författningarna visar att bestämmelserna i dessa
paragrafer i
mycket ringa utsträckning täcker reglerna i de båda instruktionerna
och
reglementena. Enbart med denna jämförelse kan endast några få
bestämmelser
utmönstras i dessa förordningar.
Utredaren konstaterar att om det finns behov av regler om
skyldigheter för
hälso- och sjukvårdspersonalen utöver dem som finns i 5 § - 7a §
tillsynslagen
kommer det att finnas ett stort antal yrkesgrupper inom hälso- och
sjukvårdspersonalen för vilka sådana regler behöver meddelas.
170
Remissinstanserna:
Sammanfattning:
Flera remissinstanser har berört tillsynslagen och samtidigt betonat
vikten av
lagen som en övergripande lagreglering. Några föreslår i sina
remissvar
förändringar av tillsynslagen innan man behovsbedömer övriga
bestämmelser.
Socialstyrelsen vill ha tillsynslagen som en mer renodlad
förfarandelag. Hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd uttrycker restriktivitet angående
förändring av
tillsynslagen. Läkemedelsverket tar upp frågan om tillsynsansvaret
för
apotekspersonalen och vill lägga detta ansvar på Läkemedelsverket.
Några
instanser påpekar svårigheterna med avgränsningen av vem som tillhör
hälso- och
sjukvårdspersonalen och att den frågan borde blivit mer belyst.
Följande synpunkter har särkilt noterats:
Myndigheter:
Socialstyrelsen anser det skulle vara en fördel att låta
tillsynslagen bli en
mer renodlad förfarandelag som innehåller de regler som gäller för
Socialstyrelsens och HSAN:s handläggning. Tillsynslagen skulle också
alternativt
kunna ha kvar bestämmelserna kring tystnadsplikt för andra än
personer i allmän
tjänst eller utövande av tjänsteplikt, för att underlätta
behovsbedömning och
författningsreglering av bestämmelser i övrigt.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd föreslår att man som
utgångspunkt vid
bedömningen bör ha tillsynslagens 5 § i huvudsak oförändrad.
Tystnadspliktsbestämmelserna bör också brytas ut vid en
behovsbedömning av
övriga bestämmelser och läggas i en särskild lag om tystnadsplikt
inom
sjukvården och socialtjänsten eller alternativt ligga kvar i
tillsynslagen.
Läkemedelsverket anser att tillsynslagen bör ändras till att
innefatta
läkemedelsverkets individuella tillsynsansvar för apotekspersonalen
och att
detta inte bör ligga på Socialstyrelsen. Verket anser att utredningen
inte
berört frågan var gränsen går för att tillhöra respektive inte
tillhöra
kategorin hälso- och sjukvårdspersonal. Man påpekar att flera
personalfunktioner
inom Apoteksbolaget med svårighet idag kan identifieras med
hänvisning till om
de omfattas av tillsynslagen eller inte.
Rättsmedicinalverket hänvisar till sitt remissvar angående
tillsynslagen och
menar att denna lag bör utvidgas till att bli tillämpbar inom verkets
hela
ansvarsområde, d.v.s. inom rättspsykiatrin, rättsmedicinen,
rättskemin och
rättsserologin. Verket menar vidare att befintliga lagar och
huvudsakligen
tillsynslagen skall vara utgångspunkten vid bedömning av lagreglering
av
bestämmelser som reglerar hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar.
Riksrevisionsverket anser att tillsynslagen bör vara utgångspunkten
vid en
restriktiv behovsbedömning av vilka övriga bestämmelser som bör gälla
för
personalen inom hälso- och sjukvården.
Övriga:
Landstingsförbundet betonar också tillsynslagens betydelse som
utgångspunkt för
bedömning av övrig lagreglering inom området.
TCO/SHSTF vill understryka vikten av att mönstra ut
åliggandebestämmelser ur
tillsynslagen för att ha en ren processlag som utgångspunkt vid
behovsbedömningen av andra regleringar för hälso- och
sjukvårdspersonalen.
6. Allmänna läkarinstruktionen
Utredningen:
Utredningen konstaterar vid genomgång av den allmänna
läkarinstruktionen att
följande bestämmelser även i fortsättningen behövs:
- om skyldigheten att följa vad Socialstyrelsen föreskrivit (2 §, 1:a
stycket,
2:a mening)
- att vid klinisk prövning av icke registrerat läkemedel och vid
förordnande av
läkemedel iaktta vad Socialstyrelsen och Läkemedelsverket
föreskriver härom (3
§ 3.)
- om skyldigheten att lämna kvitto på patients vårdkostnader m.m., då
ersättning
utgår till läkaren (3 § 5.)
- om utfärdande av dödsbevis och dödsorsaksintyg i viss fall (3 § 6.)
- om anmälan av dödsfall till polismyndighet i vissa fall (3 § 9.)
- om lämnande av uppgifter till annan läkare, som denne behöver för
att utfärda
dödsbevis och dödsorsaksintyg (3 § 10.)
- om läkares skyldighet att bistå vissa myndigheter med av dem
begärda
undersökningar och utlåtanden däröver (5 §)
- om läkares skyldighet att till Socialstyrelsen anmäla öppnande
eller stängande
m.m. av egen mottagningsverksamhet (7 §)
- om vissa uppgifter för chefsöverläkare (10 § 1. - 7.)
- om vissa uppgifter för chefsöverläkare rörande omgivningshygien,
livsmedelshygien m.m. (12 §)
- om vissa uppgifter för chefsöverläkare rörande obehörigt utövande
av
läkaryrket, hälsofarligt kvacksalveri m.m. (13 §)
- om fullgörande av uppgifterna i 10, 12 och 13 §§ inom
verksamhetsområde utan
chefsöverläkare (14 §)
Remissinstanserna:
Följande synpunkter på vilka bestämmelser som behöver finnas kvar och
på något
sätt regleras i den nuvarande allmänna läkarinstruktionen har
noterats:
171
Myndigheter:
Socialstyrelsen instämmer i stort med utredningen vad gäller
bedömningen av
vilka bestämmelser i den allmänna läkarinstruktionen som behöver
finnas kvar och
regleras på något sätt. Man uttrycker dock tveksamhet till om
chefsöverläkarens
åligganden särskilt behöver regleras. Vissa av bestämmelserna är av
den typen
att det lämpligen helt kan överlåtas på huvudmannen att bestämma vem
som skall
ansvara för dem.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd uttrycker liknande synpunkter.
Rättsmedicinalverket anser att man bör inta en mycket restriktiv
linje i
förhållande till vad som behöver regleras. Därför anser verket att
bestämmelserna kring skyldigheten att följa myndigheters föreskrifter
(2 §) kan
tas bort eftersom detta är en självklarhet och redan gäller enligt
annan
författning. Verket är också tveksamt till om bestämmelsen om kvitton
(3 § 5.)
behövs, eftersom bestämmelsen en gång kom till av anledningen att
patienten
skulle kunna använda kvittot för att hos Försäkringskassan få
tillbaks en del av
avgiften. Uppgiften för chefsöverläkare angående hälsoskyddet (12 §)
samt
angående obehörigt utövande av läkaryrket m.m. (13 §) bör utgå
eftersom dessa
frågor delvis regleras på annat sätt eller bör göra det.
Kammarrätten i Stockholm anser att bestämmelsen angående skyldighet
att följa
myndigheters föreskrifter (2 §) kan utgå.
Övriga:
Landstingsförbundet har inga invändningar mot utredningens bedömning
av vilka
bestämmelser som bör vara kvar för reglering vid en genomgång av den
allmänna
läkarinstruktionen.
Svenska Läkaresällskapet finner genomgången av de nuvarande
bestämmelserna
grundliga och anser att bedömningen av vad som innehållsmässigt bör
finnas kvar
är väl motiverat.
SACO/Sveriges psykologförbund framhåller att uppgifterna för
chefsöverläkare
som regleras i allmänna läkarinstruktionen inte behöver finnas knutna
till denna
funktion, utan kan fullgöras av annan kompetent legitimerad
yrkesutövare som
huvudmannen utser.
7. Allmänna tandläkarinstruktionen
Utredningen:
Utredningen konstaterar vid genomgång av den allmänna
tandläkarinstruktionen att
följande bestämmelser även i fortsättningen behövs:
- om skyldighet att följa vad Socialstyrelsen föreskrivit (2 § 1:a
stycket, 2:a
meningen)
- att vid förordnande av läkemedel iaktta vad Socialstyrelsen och
Läkemedelsverket föreskrivit därom (3 § 3.)
- om skyldigheten att lämna kvitto på patients tandvårdskostnader för
beräkning
av ersättning åt tandläkaren från tandvårdsförsäkringen (3 § 5.)
- om anmälan till Socialstyrelsen av fall av lex Maria-art (3 § 6.)
- om tandläkares skyldighet att bistå vissa myndigheter med av dem
begärda
undersökningar och utlåtanden (5 §)
- om tandläkares skyldighet att till Socialstyrelsen och allmän
försäkringskassa
anmäla när egen enskild tandvårdsmottagning skall öppnas, stängas
eller
flyttas till annan lokal (7 §)
Remissinstanserna:
I tillämpliga delar gäller remissinstansernas synpunkter på vad som
skall finnas
kvar av allmänna läkarinstruktionen även allmänna
tandläkarinstruktionen.
Sveriges Tandläkarförbund har inget att erinra mot slutsatserna i
utredningen.
8. Sjuksköterskereglementet
Utredningen:
Utredningen konstaterar att följande bestämmelser i reglemente för
sjuksköterskor bör finnas kvar i någon form:
- om skyldighet att följa vad Socialstyrelsen föreskrivit (3 §, 1:a
stycket, 1:a
meningen)
- om skyldigheten att till Socialstyrelsen anmäla öppnandet eller
stängandet av
enskild mottagning (4 §, 1:a stycket)
- om egen fortbildning (9§)
Remissinstanserna:
I tillämpliga delar gäller remissinstansernas synpunkter på vad som
skall finnas
kvar av allmänna läkarinstruktionen även reglemente för
sjuksköterskor.
Därutöver har följande synpunkter noterats:
Rättsmedicinalverket är tveksam till om bestämmelser om
fortbildning bör
finnas kvar och regleras genom författning.
Landstingsförbundet anser att man måste beakta att ett bevarande av
författningskrav på fortbildning kan leda till kostnadskrävande fort-
bildningsönskemål gentemot huvudmannen från personalens sida. Man
avstyrker
därför att detta fortsättningsvis regleras genom
författningsbestämmelser.
Svenska Läkaresällskapet ger också uttryck för en tveksamhet att
författningsreglera en självklarhet som efterutbildning, men
konstaterar att
bestämmelsen ger tyngd åt kravet på efterutbildning.
TCO/SHSTF finner det tillfredsställande att de föråldrade och
obsoleta delarna
av sjuksköterskereglementet har mönstrats ut.
9. Barnmorskereglementet
Utredningen:
Utredningen bedömer följande bestämmelser i barnmorskereglementet
behövliga även
i fortsättningen:
- om skyldighet att följa vad Socialstyrelsen föreskrivit (4 §, 1:a
stycket, 1:a
meningen)
- om barnmorskas skyldighet att till Socialstyrelsen anmäla öppnandet
eller
stängandet av egen enskild mottagning (5 §)
- om barnmorskas yrkesutövning (6, 7 och 8 §§)
- om egen fortbildning (14 §)
Remissinstanserna:
I tillämpliga delar gäller remissinstansernas synpunkter på vad som
skall finnas
kvar av de övriga allmänna instruktionerna och reglemente för
sjuksköterskor
även avseende på reglemente för barnmorskor. I övrigt har följande
synpunkter
noterats:
Socialstyrelsen anser att bestämmelserna angående reglering av
barnmorskors
yrkesutövning inte behöver finns kvar (6, 7 och 8 §§). Liksom för
övriga
legitimerade yrkesgrupper bör gränserna för yrkesutövningen regleras
genom den
utbildning som erhålls. Att därutöver särskilt ange vad yrket innebär
tjänar
enligt styrelsen knappast något syfte. I övrigt se Socialstyrelsens
synpunkterna
angående allmänna läkarinstruktionen.
Rättsmedicinalverket och Kammarrätten i Stockholm lämnar liknande
synpunkter.
10. Förslag om samlad författning
Utredningen:
Utredningen kommer till slutsatsen att det, utöver de föreskrifter
som finns i 5
- 7a §§ i tillsynslagen, behövs ytterligare bestämmelser av
allmängiltig natur
om vad hälso- och sjukvårdspersonalen har att iaktta i
yrkesutövningen.
Utgångspunkten bör enligt utredningen vara att föra samman de
bestämmelser som
gäller samma ämne i en och samma författning. Det innebär, menar
utredningen,
att man bör upphäva allmänna läkar- och tandläkarinstruktionerna samt
sjuksköterske- och barnmorskereglementena, dels föra samman
föreskrifter i 5 -
7a §§ tillsynslagen med de bestämmelser av allmän karaktär som bör
vara kvar
från dessa instruktioner och reglementen.
Om man för dessa regler till bestämmelserna i tillsynslagen kommer
man att i
tillsynslagen få ett relativt omfattande avsnitt med bestämmelser om
åligganden
för hälso- och sjukvårdspersonal. Det kan innebära att tillsynslagen
blir
svåröverskådlig.
Utredningen finner det mer fördelaktigt att samla alla bestämmelser
om
åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen i en särskild
författning. Till
följd härav får också tillsynslagen karaktären av en mer "ren"
tillsynslag,
d.v.s. en processlag.
Utredningens förslag är att det utfärdas en särskild författning om
åligganden
för hälso- och sjukvårdspersonalen. Med hänvisning till bl.a.
sekretessbestämmelserna anser utredningen att författningen skall
utformas som
en lag kallad Lag (19XX:XXX) om åligganden för hälso- och
sjukvårdspersonalen
Remissinstanserna:
Sammanfattning:
De allra flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens ambition
att samla
och förenkla regelverket. Socialstyrelsen, Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd,
Rättsmedicinalverket, Kammarrätten i Stockholm och
Landstingsförbundet anser
inte att föreslagen författningsreglering skall göras i lagform.
Dessa
instanser tillsammans med Riksrevisionsverket anser också att de
föreslagna
bestämmelserna från tillsynslagen inte skall föras till den nya
författningen
utan finnas kvar i denna. Flera myndigheter och Landstingsförbundet
föreslår
ytterligare förenklingar i den föreslagna omfattningen av
författningen och
några betonar att myndigheterna inom området torde kunna utfärda en
del av
bestämmelserna som föreskrifter. Några instanser föreslår ytterligare
särskild
författningsreglering för t.ex. sekretess och psykologers
yrkesverksamhet.
Följande synpunkter har noterats:
Myndigheter:
Socialstyrelsen anser det vara rimligt att samla de grundläggande
regler som
behövs för hälso- och sjukvårdspersonalens handlande i en
författning. Däremot
ställer sig styrelsen tveksam till om reglerna behöver utfärdas som
lag.
Merparten av de föreslagna reglerna skulle mycket väl kunna utfärdas
av
regeringen som förordning.
Styrelsen anser det också vara en fördel att låta tillsynslagen bli
en mer
renodlad förfarandelag och innehålla de regler som gäller för
Socialstyrelsens
och HSAN:s handläggning av ärenden.
Det finns också möjligheter att utmönstra ytterligare bestämmelser
utöver
utredningens förslag samt låta Socialstyrelsen och i tillämpliga
delar
Läkemedelsverket utfärda vissa av bestämmelserna. Styrelsen anser att
ett
alternativ för att kunna utfärda bestämmelserna som förordning och
inte lag är
att låta reglerna om tystnadsplikt finnas kvar i tillsynslagen. Där
återfinns
också det bemyndigande (3 §) som ger regeringen möjlighet att utfärda
"basregler" med skyldighet för Socialstyrelsen och Läkemedelsverket
att
komplettera med ytterligare föreskrifter. Med en sådan konstruktion
behövs
enligt styrelsen ingen ny särskild lag.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ställer sig tveksam till den
konstruktion
utredningen föreslagit och anser att 5 § tillsynslagen bör bibehållas
i huvudsak
oförändrad. I denna paragraf bör i allmänna ordalag anges vad som
åligger hälso-
och sjukvårdspersonalen. Därutöver kan en precisering inom denna ram
göras i en
förordning. Det måste anses vara fördelaktigt att kunna ändra
bestämmelserna på
ett smidigt sätt med den snabba utveckling som hälso- och sjukvården
genomgår.
Därutöver anser man det vara bättre att samla reglerna om sekretess
inom
sjukvården och socialtjänsten i en särskild lag i annat fall bör
bestämmelserna
vara kvar i tillsynslagen.
Läkemedelsverket anser det fördelaktigt att regler för hälso- och
sjukvårdspersonalen samlas i en särskild lag.
Rättsmedicinalverket anser det angeläget att de regler som
oundgängligen
behöver finnas kvar samlas och samordnas så att regelsystemet lättare
kan
överblickas. Däremot avstyrker verket förslaget till ny lag om hälso-
och
sjukvårdspersonalens åligganden. Regler som behöver lagregleras bör
tas in i
tillsynslagen och därutöver kan man samla de föreskrifter som måste
finnas kvar
på förordningsnivå. Det bör vara en uppgift för Socialstyrelsen att
meddela de
detaljföreskrifter som behövs för personalens handlande i den
medicinska
verksamheten som behövs till skydd för enskilda. Bemyndigandet i HSL
28 § bör
ändras så att det utvidgas till att gälla också hälso- och sjukvård
som drivs av
andra än landsting och kommuner.
Riksförsäkringsverket tillstyrker allmänt förslaget att
bestämmelser för
hälso- och sjukvårdspersonal så långt som möjligt samlas i en
författning som
gäller för all hälso- och sjukvårdspersonal. Det får anses mer
ändamålsenligt
att utfärda en ny författning än att införa särskilda instruktioner
för ett
stort antal yrkesgrupper som för närvarande saknar sådana regler.
Statskontoret stödjer förslaget om enhetlig reglering för hälso-
och
sjukvårdspersonalen, men vill också peka på risken med att alltför
ensidigt
fokusera det individuella ansvaret. Exempelvis kan
resurstilldelningen i vården
i hög grad påverka den enskildes möjligheter att fullfölja sitt
ansvar.
Riksrevisionsverket tillstyrker i princip utredningens förslag om
samordning
men anser att ytterligare förenkling är möjlig samt att de nödvändiga
bestämmelserna borde integreras i tillsynslagen. Verket betonar
vikten av ett
samordnat regelverk beträffande verksamhetstillsyn och
individtillsyn, eftersom
det finns ett starkt samband mellan brister hos hälso- och
sjukvårdspersonalen
och brister i organisationen.
Kammarrätten i Stockholm anser att förslaget innebär att den nya
lagen blir
oöverskådlig, vilket är en påtaglig nackdel då personal som arbetar
under
disciplinansvar måste kunna behärska de regler som skall styra dess
verksamhet.
Föreskrifter som gäller enbart viss personal anser rätten bör samlas
till
instruktioner för respektive grupp, vilka inleds med allmänna
åligganden lika
för alla grupper. Rätten är också tveksam till om lagformen behövs
och förordar
förordningsformen. Av lagtekniska skäl bör 6 - 7 §§ tillsynslagen
bevaras i
denna.
Apoteksbolaget tillstyrker förslaget att en ny samlad lag införs.
Övriga
Landstingsförbundet anser inte att en ny författning på detta område
skall vara
en lag som beslutas av Riksdagen, utan en förordning som utfärdas av
Regeringen.
Flera av de föreslagna bestämmelserna är inte av den karaktären att
de behöver
tas in i en lag. De bestämmelser i tillsynslagen som föreslagits
överförda till
den nya lagen bör finnas kvar i tillsynslagen.
Svenska Läkaresällskapet tillstyrker utredningens förslag till en ny
samlad lag
inom området.
TCO/SHSTF tillstyrker förslaget om att de föreslagna reglerna
samlas i en
författning inte minst för att tillsynslagen då kan bli en ren
processlag.
SACO/Sveriges Psykologförbund tar upp behovet av en särskild
lagstiftning för
psykologers yrkesutövning och hänvisar bl.a. till Norge där sådan
lagstiftning
redan finns. Förbundet tillstyrker i nuläget en samlade författning
under visa
förutsättningar (se avsnitt Författningsstruktur).
LO/SKAF har inget att erinra mot utredningens förslag.
Sveriges läkarförbund tillstyrker det föreliggande förslaget till
ny samlad
författning i lag, liksom Sveriges Tandläkarförbund, Sveriges
farmacevtförbund
och Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund.
11. Författningsstruktur
Utredningen:
Utredningen föreslår att den nya lagen skall innehålla i grunden två
avdelningar: en om allmänna åligganden gällande för alla som tillhör
hälso- och
sjukvårdspersonalen och en om särskilda åligganden för vissa
yrkesgrupper inom
denna personal. Därutöver införs speciella bestämmelser angående
åligganden för
chefsöverläkare m.fl. (medicinskt ansvarig sjuksköterska inom den
kommunala
hälso- och sjukvården och apotekschef).
Remissinstanserna:
Följande instanser har generellt tillstyrkt utredningens samtliga
förslag utan
några större kommentarer: Justitieombudsmannen, Rikspolisstyrelsen,
LO, Sveriges
Tandläkarförbund och Sveriges Tandhygienistförening.
I övrigt har följande synpunkter har noterats:
Socialstyrelsen betonar att de regler som skall finnas i en
författning av den
föreslagna typen endast skall innehålla övergripande regler riktade
till all
hälso- och sjukvårdspersonal eller utgöras av regler av allmänt
intresse för
vissa grupper inom denna yrkeskår. Mer speciella regler bör kunna
utfärdas av
Socialstyrelsen och Läkemedelsverket som föreskrifter.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd anser att förutom sina övriga
synpunkter på
innehållet så bör åliggandena preciseras ungefär på det sätt som
skett i
utredningens förslag.
Rätssmedicinalverket anser att speciellt de särskilda bestämmelser
som
nödvändigtvis skall finnas borde kunna föras till annan författning
där de mer
naturligt hör hemma och inte ingå som en särskild del av en ny samlad
författning.
Kammarrätten i Stockholm förordar en annan struktur på
författningen, där
respektive yrkesgrupp inom hälso- och sjukvårdspersonalen ges
instruktioner som
innehåller dels allmänna åligganden för hälso- och sjukvårdspersonal,
lika för
alla, samt speciella åligganden för respektive grupp.
TCO/SHSTF har inget att invända mot den föreslagna struktureringen
av
bestämmelserna med den föreslagna indelningen, dock betonar man att
det sista
kapitlet skall döpas om rubrikmässigt till att heta "Åligganden för
chefsöverläkare, chefssjuksköterska och apotekschef" i klartext.
Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund tillstyrker den lagtekniska
konstruktionen.
12. Specialmotivering
12.1 Allmänna bestämmelser
Utredningen:
De bestämmelser som utredningen föreslår under den här rubriken
gäller i
yrkesutövningen för alla dem som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen.
Avdelningen omfattar 1-12 §§ i den föreslagna lagen enligt följande:
- om lagens personkrets genom hänvisning till tillsynslagen (1 §)
- om att följa föreskrift från Socialstyrelsen samt uppräknade
föreskrifter från
Läkemedelsverket angående klinisk läkemedelsprövning,
licensförsäljning av
icke godkänt läkemedel samt förordnande och utlämnande av läkemedel
(2 §)
- om skyldighet att bedriva yrkesverksamhet i enlighet med vetenskap
och
beprövad erfarenhet och efter måttet av sin utbildning och
kompetens vinnlägga
sig om att ge sakkunnig och omsorgsfull vård, utforma och genomföra
vården i
samråd med patienten och visa omtanke och respekt, ge upplysningar
till
patienten eller nära anhörig om hälsotillstånd och
behandlingsmetoder, samt
upplysning om hinder för detta i sekretesslagstiftningen (3 §)
- om det egna ansvaret för fullgörande av åligganden i
yrkesutövningen (4 §)
- om delegering från formell kompetens till reell kompetens samt
beaktande av
Socialstyrelsens föreskrifter därom (5 §)
- om tystnadsplikt och uppgiftsskyldighet för personal i enskild
tjänst (6 §)
- om tystnadsplikt för personal i enskild tjänst kring uppgifter från
enskilda
om annan persons hälsotillstånd då fara kan uppkomma för den som
lämnat
uppgiften eller om någon utsätts för våld eller men om uppgiften
röjs (7 §)
- om tystnadsplikt för personal i enskild tjänst kring varas
tillverkning eller
innehåll som han fått kännedom om i verksamheten och som har
lämnats dit som
upplysning om eller underlag för behandling eller liknande (8 §)
- om att lämna Socialstyrelsen handlingar, prover och annat material
som rör
verksamheten samt ge upplysningar vid att vite kan utdömas (9 §)
- om skyldighet att lämna uppgifter till en rad uppräknade
myndigheter (10 §)
- om skyldighet att till Socialstyrelsen anmäla start, upphörande av
och
flyttning av enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården, för
tandläkare
också försäkringskassa (11 §)
- om skyldighet att följa utvecklingen och vara förtrogen med nya rön
med
betydelse för yrkesutövningen (12 §)
Remissinstanserna:
Remissynpunkter under avsnittet allmänna bestämmelser redovisas
paragraf för
paragraf :
1 §
Socialstyrelsen anser att bestämmelsen hör hemma i en författning av
aktuellt
slag.
Läkemedelsverket betonar att frågan om vem som tillhör kategorin
hälso- och
sjukvårdspersonal inte har definierats tillräckligt, samma synpunkter
framför
också Rättsmedicinalverket. Eftersom Rättsmedicinalverket förordar
att det som
behöver lagregleras förs till tillsynslagen anser man bestämmelsen
obehövlig i
en ny författning.
Kammarrätten i Stockholm anser att definitionen i tillsynslagen om
vilka som
tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bör föras in i
inledningsparagrafen (1
§), eftersom den nya författningen reglerar de grundläggande
skyldigheterna för
denna personal. Tillsynslagen blir på det sättet subsidiär i detta
avseende till
den nya författningen.
Apotekarsocieteten aktualiserar också frågan om
personkretstillhörigheten vad
gäller tillsynslagens definition och önskar klarare regler.
SACO/Sveriges Psykologförbund tillstyrker paragrafen.
2 §
Socialstyrelsen anser det befogat med denna paragraf, men ställer sig
frågande
inför varför bemyndigandet till Läkemedelsverket inskränker sig till
vissa
uppräknade områden. Styrelsen föreslår följande lydelse: "Den som
tillhör hälso-
och sjukvårdspersonalen är skyldig att följa vad regeringen eller den
myndighet
regeringen förordnar föreskrivit för yrkesutövningen." Regeln i 3 §
tillsynslagen hör också hemma i samband med denna paragraf.
Läkemedelsverket, Sveriges farmacevtförbund och Apotekarsocieteten
anser att
paragrafens lydelse vid användning av uppräkningstekniken skall
utformas enligt
följande i andra meningen: "Han är även skyldig att iaktta vad
Läkemedelsverket
föreskrivit angående klinisk läkemedelsprövning, licensförsäljning av
icke
godkänt läkemedel, tillverkning, tillredning, hantering samt
förordnande och
utlämnande av läkemedel."
Rättsmedicinalverket anser att innehållet i paragrafen redan rent
generellt
gäller avseende myndigheters föreskrifter och inte behöver finnas i
den
föreslagna lagen.
Kammarrätten i Stockholm anser det främmande att använda lagform
för
påminnelser av regler som redan gäller och föreslår att bestämmelsen
utgår.
SACO/Sveriges Psykologförbund tillstyrker paragrafen.
3 §
Socialstyrelsen anser att en regel om förhållningssätt i
yrkesutövningen är
berättigad. Särskilt viktigt tycker styrelsen det är att begreppet
"vetenskap
och beprövad erfarenhet" införs i en övergripande författning.
Styrelsen
föreslår följande lydelse: "Den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen skall
utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Han
skall ge patienten sakkunnig och omsorgsfull vård och behandling och
så långt
möjligt genomföra vården och behandlingen i samråd med patienten. Han
skall visa
patienten omtanke och respekt."
Rättsmedicinalverket anser att paragrafen skall finnas i
tillsynslagen och
inte innehålla inskränkningen "verksamhet med undersökning, diagnos,
vård och
behandling av patienter", i anslutning till begreppet "vetenskap och
beprövad
erfarenhet". Man anser att det finns medicinska handlingar vilka bör
omfattas
men som inte i vanligt språkbruk kan hänföras till "patientvård". Hit
hör t.ex.
intyg för pensionsförmån, uppehållstillstånd, körkort eller
utlåtanden som
utfärdas för att styrka en parts talan inför domstol. Inte heller
accepterar
verket inskränkningen "efter måttet av sin utbildning och kompetens",
som man
menar kan missuppfattas. Paragrafens innehåll bör införas som en
ändring av
första stycket 5 § tillsynslagen enligt följande: "Den som tillhör
hälso- och
sjukvårdspersonalen skall utöva sitt yrke i enlighet med vetenskap
och beprövad
erfarenhet samt ......"
Kammarrätten i Stockholm anser det nödvändigt med den nyansering
som finns i
syftet till andra meningen angående klargörande av att de krav som
uppställs i
första meningen får olika innehåll allt efter vederbörande
befattningshavares
utbildning och kompetens. För att tydliggöra detta krävs
kompletterande
föreskrifter. Rätten anser att 3 § i tillsynslagen bör införas i den
nya
författningen för att underlätta detta.
Landstingsförbundet anser att bestämmelserna i 3 § bör finnas kvar
i
tillsynslagen och menar att motivuttalanden kring begreppet
"vetenskap och
beprövad erfarenhet" tydligare måste utformas om begreppet skall
införas och
användas mer generellt än idag. Förbundet aktualiserar vid den här
paragrafen
även frågan kring omhändertagande av avlidna inom hälso- och
sjukvården.
SACO/Sveriges psykologförbund tillstyrker förslaget men vill
tydliggöra att
psykologers yrkesutövning baseras på psykologisk vetenskap och vill
inte som i
förslagets motivbeskrivningen använda begreppet "beteendevetenskap"
som en
korrekt beskrivning av den vetenskapliga grunden för psykologers
yrkesverksamhet.
4 §
Socialstyrelsen anser bestämmelsen motiverad.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd anser att paragrafen bör ses
över med
tanke på delegation.
Rättsmedicinalverket anser att bestämmelsen enbart är en påminnelse
av vad som
redan gäller och avstyrker att den finns med.
Kammarrätten i Stockholm anser bestämmelsen snarare hör hemma i
tillsynslagen
(jmfr 12 § denna lag) och är olyckligt formulerad bl.a. med avseende
på
ansvarsfördelningen vid "oriktig" delegation. Liknande synpunkter
framför
Landstingsförbundet.
LO/SKAF vill särskilt understryka att det i förslaget görs klart
att den som
tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen själv skall bära ansvaret för
sin
yrkesutövning.
SACO/Sveriges psykologförbund anser det angeläget att lagfästa
denna viktiga
princip.
Apotekarsocieteten ifrågasätter kommentaren till paragrafen som
säger att den
även omfattar ledningsansvaret. Normalt menar man att yrkes- och
egenansvaret
skiljs från ledningsansvaret.
5 §
Socialstyrelsen anser att begreppet delegering väcker en rad frågor.
Den som har
formell kompetens kan inte få en generell rätt att överföra denna
genom
delegation till den som har reell kompetens för uppgiften.
Arbetsgivaren har i
grunden att leda och fördela arbetet och måste få avgöra
vidaredelegation, men
kan inte själv beordra delegation. Delegering skall bara behöva göras
i
trängande situationer. Det kan behövas regler för hälso- och
sjukvårdspersonalen
som innebär att delegering enbart får ske när en sådan åtgärd är
förenlig med
kravet på god och säker vård och inte strider mot lag eller andra
föreskrifter.
Därtill bör anges hur kontrollen av reell kompetens skall utföras.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd anser att paragrafen bör ses
över
ytterligare bl.a. med beaktande av den delegerandes ansvar.
Läkemedelsverket, Sveriges Farmacevtförbund och Apotekarsocieteten
anser att
paragrafen bör kompletteras med att föreskrifter från
Läkemedelsverket skall
iakttas.
Rättsmedicinalverket anser inte att man kan påvisa några
missförhållanden med
nuvarande situation med allmänna råd från Socialstyrelsen och
avstyrker att
bestämmelsen införs.
Kammarrätten i Stockholm anser att regler om delegering inte skall
tas in i en
lag om åligganden.
Svenska kommunförbundet anser exemplen på organisatorisk enhet som
avgränsning
av delegeringsområde är för snäva då det kan medföra problem med för
små enheter
inom den kommunala vården. Förbundet anser att meningen skall strykas
ur
paragrafen.
Landstingsförbundet anser paragrafen måste bli tydligare och bättre
precisera
vilken delegering man avser. Förbundet anser inte att de nuvarande
allmänna
råden från Socialstyrelsen ograverat kan övergå till att bli
föreskrifter.
SACO/Sveriges Psykologförbund tillstyrker paragrafen men anser att
Socialstyrelsens allmänna råd behöver omarbetas så att skillnaden
mellan å ena
sidan uppgifter inom ramen för ledningsfunktionen och andra sidan
delegationsförfarandet tydligare framgår.
6 - 8 §§
Socialstyrelsen anser det inte helt nödvändigt att dessa bestämmelser
behöver
finnas kopplade till andra bestämmelser som rör hälso- och
sjukvårdspersonalen.
De kan stå kvar i tillsynslagen eller överföras till särskild lag om
tystnadsplikt för sådana yrkesutövare eller alternativt i Hälso- och
sjukvårdslagen
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd anser att dessa bestämmelser
bör finnas
kvar i tillsynslagen eller ännu hellre samlas i en särskild lag
omfattande
personal inom såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård..
Rättsmedicinalverket anser att bestämmelserna skall finnas kvar i
tillsynslagen men gärna samlade till en paragraf.
Kammarrätten i Stockholm anser det tveksamt om andra meningen
första stycket 6
§ hör hemma i lagtext.
Landstingsförbundet anser att bestämmelserna bör finnas kvar i
tillsynslagen
eller frigöras till en självständig lagstiftning.
SACO/Sveriges Psykologförbund tillstyrker förslaget.
Apotekarsocieteten påpekar att farmaceuten rätt att ta del av
uppgifter för
fullgörande av sina åligganden måste klargöras.
9 - 10 §§
Socialstyrelsen anser att regeln i 9 § mera hör hemma i
tillsynslagen, där den
har samband med Socialstyrelsens möjlighet att utföra inspektioner
m.m. Man
anser också att frågan om skyldighet till personlig inställelse bör
diskuteras.
Styrelsen tillstyrker att bestämmelsen i 7 § tillsynslagen överförs
till den nya
författningen under 10 §.
Läkemedelsverket, Sveriges Farmacevtförbund och Apotekarsocieteten
anser att
paragrafen också bör omnämna verkets behov av sådan information som
nämns i 9 §
vilken behövs för tillsynen.
Rättsmedicinalverket anser bestämmelserna i paragraferna skall
finnas kvar i
tillsynslagen.
Landstingsförbundet hänvisar till samma synpunkter som för
paragraferna 7 - 8.
SACO/Sveriges Psykologförbund tillstyrker förslaget.
Svenska Läkaresällskapet påpekar att rättspsykiatrisk undersökning
bör ingå i
begreppet rättsmedicinsk undersökning och att detta bör förtydligas i
10 §.
11 §
Socialstyrelsen anser det bör framgå i författningstexten att
avsikten med
anmälan är att Socialstyrelsen skall kunna utöva sin tillsyn.
Styrelsen önskar
själv få reglera vilka verksamheter som behöver anmälas och inom
vilken tid
anmälan skall ske.
Rättsmedicinalverket föreslår att de regler som behövs om hälso-
och
sjukvårdspersonalens anmälningsskyldighet till Socialstyrelsen får
regleras av
styrelsen själv och i övrigt när det gäller försäkringskassan tas in
i de
taxeförfattningar där de naturligt hör hemma eller i
Riksförsäkringsverkets
verkställighetsföreskrifter.
SACO/Sveriges Psykologförbund tillstyrker förslaget särskilt med
hänsyn till
patientsäkerheten.
Sveriges Farmacevtförbund och Apotekarsocieteten anser att frågan
om
apoteksverksamhetens ställning i förhållande till nuvarande regler
och därmed
anmälningsskyldigheten bör ses över.
12 §
Socialstyrelsen anser innehållet i bestämmelsen i viss mån självklar
men tycker
det är befogat att den finns med som ett stöd för personalen.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd anser att bestämmelsen är
viktig och bör
kopplas till åliggandet för chefsöverläkare att tillse att personalen
får
erforderlig inskolning, handledning och fortbildning.
Rättsmedicinalverket anser bestämmelsen överflödig men om
förhållandet skall
regleras bör det ske i anslutning till 5 § tillsynslagen som ett mer
allmänt
krav på att personalen skall sträva efter att utveckla sin kompetens.
SACO/Sveriges Psykologförbund tillstyrker förslaget.
Landstingsförbundet anser att bestämmelsen kan undvaras i lag, då
risk för
kostnadskrävande fortbildningsanspråk kan komma att ställas på
huvudmannen.
12.2 Särskilda åligganden
Utredningen:
Under denna rubrik i den föreslagna lagen återfinns enligt
utredningsförslaget
sådana bestämmelser som endast gäller för vissa yrkesgrupper inom
hälso- och
sjukvårdspersonalen. Avdelningen omfattar 13 - 21 §§ i den
föreslagna lagen
enligt följande:
- om skyldigheten att lämna formulerat kvitto för lämnad vård som
underlag för
ersättning från försäkringskassan (13 §)
- om skyldigheten för läkare och tandläkare att tillhandagå vissa
myndigheter
med undersökningar och utlåtanden däröver, läkares skyldighet att
medverka
till alkoholprovtagning och kroppsbesiktning samt Socialstyrelsens
uppgift att
meddela allmänna råd till myndigheter i saken (14 §)
- om läkares skyldighet att utfärda dödsbevis och intyg om
dödsorsaken (15 §)
- om läkares skyldighet att utfärda dödsbevis och ta initiativ till
obduktion
(16 §)
- om läkares skyldighet att i vissa fall anmäla dödsfall till
polismyndigheten
(17 §)
- om läkares skyldighet att lämna uppgifter till annan läkare för
dödsbevis och
intyg (18 §)
- om läkares och barnmorskas uppgifter i samband med förlossning (19
§)
- om barnmorskas rätt att utföra förlossningsoperation (20 §)
- om barnmorskas användning och utdelning av läkemedel (21 §)
Remissinstanserna:
Remissynpunkter under avsnittet särskilda åligganden redovisas
paragraf för
paragraf :
13 §
Socialstyrelsen anser inte att bestämmelsen hör hemma i den
föreslagna
författningen, utan att den bör tas in i lagen om allmän försäkring
eller
författning knuten till lagen. Liknande synpunkter har
Rättsmedicinalverket.
Riksförsäkringsverket tillstyrker särskilt förslaget att införa
bestämmelserna
i den föreslagna lagen.
Kammarrätten i Stockholm anser inte bestämmelsen hör hemma i
förevarande
lagrum. Den borde meddelas i en förordning eller instruktion. Förs
bestämmelsen
in bör den omformuleras så att ordet "noggrant" utgår.
Svenska Kommunförbundet anser formuleringen oklar i paragrafen om
vems utgift
det handlar om.
14 §
Socialstyrelsen tillstyrker i princip bestämmelserna, men tar upp
frågor kring
tystnadsplikt och att myndigheter som begär utlåtanden inte på det
sättet kan gå
runt sekretessfrågorna. Styrelsen betraktar också ersättningsfrågorna
som delvis
olösta. Därtill ställer man frågan om det inte borde vara en
skyldighet för
sjukvårdshuvudmannen och inte enskilda yrkesutövare att
tillhandahålla de
begärda undersökningarna/utlåtandena.
Rättsmedicinalverket anser det angeläget att man ytterligare
utreder berörda
myndigheters behov av medicinsk och odontologisk kompetens. Verket
påpekar också
att jämfört med 5 § allmänna läkarinstruktionen föreslår utredningen
en ändring
i sak, då vissa undersökningar endast skall få utföras av läkare.
Detta
avstyrker man bestämt. Frågan om vem skall utföra vissa
undersökningar bör
liksom nu framgå av rättegångsbalken (jfr RB 28:18). Enligt denna
gäller bl.a.
att blodprov får tas även av legitimerad sjuksköterska. Verket
avstyrker också
stycket angående Socialstyrelsens utfärdande av allmänna råd.
Riksförsäkringsverket tillstyrker särskilt bestämmelserna i denna
paragraf,
men menar också att ersättningsfrågan måste utredas vidare vad gäller
enskilda
läkare.
Landstingsförbundet tillstyrker förslaget och påpekar att det skall
följas av
en rättighet för landsting och kommuner att ta betalt för dessa
tjänster.
Ersättningsfrågan bör utredas ytterligare.
Svenska Läkaresällskapet påpekar att det i 14 § andra stycket har
införts en
insnävning i samband med provtagning då det enbart hänvisas till
alkoholpåverkan. Det bör finnas uttryckt att paragrafen även omfattar
t.ex.
narkotiska medel.
SACO/Sveriges psykologförbund anser att "psykolog" skall tillföras
de
yrkeskategorier som anges i första stycket.
15 - 18 §§
Socialstyrelsen liksom Rättsmedicinalverket anser att dessa regler
mer naturligt
hör hemma tillsammans med reglerna i begravningslagen .
Kammarrätten i Stockholm redovisar en del förslag till
redaktionella ändringar
kring de här paragraferna.
19 - 21 §§
Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket anser dessa paragrafer
saklöst kan
utgå, då det inte finns anledning att i författning reglera viss
yrkesgrupps
arbetsuppgifter.
Läkemedelsverket betonar att Läkemedelsverket beslutar om
förordande och
utlämnande av läkemedel och att 21 § därför bör omformuleras.
Kammarrätten i Stockholm anser att 19 - 20 §§ inte hör hemma i
författning.
Landstingsförbundet anser man bör överväga att låta Socialstyrelsen
utfärda
föreskrifter kring de förhållanden som föreslås regleras i dessa
paragrafer.
172
12.3 Åligganden för chefsöverläkare m.fl.
Utredningen:
De regler utredningen föreslår under det här avsnittet anser man ha
betydelse
främst för patienternas säkerhet i vården och omfattar
chefsöverläkares,
medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunen och apotekschef.
Avdelningen omfattar 22 - 29 §§ i den föreslagna lagen enligt
följande:
- om detaljerade bestämmelser kring chefsöverläkarens uppgifter (22
§)
- om delegering av chefsöverläkarens uppgifter (23 §)
- om chefsöverläkarens uppgifter vid underrättelser till anhöriga,
överförmyndare, polismyndigheten samt att tillse behov av obduktion
samt intyg
om orsak till intagning, tid för denna samt utskrivning från
sjukhus (24 §)
- om chefsöverläkarens uppgifter vid missförhållanden angående hygien
(25 §)
- om chefsöverläkarens uppgifter vid obehörigt utövande av
läkaryrket,
hälsofarligt kvacksalveri och olaga försäljning av läkemedel,
narkotika eller
dopingmedel (26 §)
- om huvudmannens skyldighet då chefsöverläkare inte finns (27 §)
- om åligganden för sjuksköterska som avses i 24 § HSL (1982:763) (28
§)
- om åligganden för apotekschef (29 §)
Remissinstanserna:
Remissynpunkter under avsnittet åligganden för chefsöverläkare m.fl.
redovisas
paragraf för paragraf :
22 - 27 §§
Socialstyrelsen och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd är mycket
tveksamma till
att särskilt reglera chefsöverläkarens uppgifter och menar att det i
vissa fall
innebär en inskränkning av arbetsgivarens rätt att leda och fördela
arbetet.
Socialstyrelsen anser vidare att om det behövs bestämmelser borde de
finnas i
anslutning till HSL.
Läkemedelsverket, Sveriges Farmacevtförbund och Apotekarsocieteten
påpekar i
samband med 26 §, p. 3 att olaga försäljning av läkemedel, narkotika
och
dopingmedel handhas av Läkemedelsverket, varför anmälningar om sådant
skall
skickas dit.
Rättsmedicinalverket avstyrker förslaget att lagreglera 22, 23, 24
p.1, 25 och
26 §§ och bestämmelserna bör kunna utmönstras helt ur föreslagen
författning.
Kammarrätten i Stockholm anser 23 § vara överflödig.
Landstingsförbundet anser det vara en fråga för huvudmannen, inte
författningsreglering, att bestämma chefsöverläkarens åligganden
angående de
bestämmelser som föreslås i 22 §. I övrigt har man inga invägningar.
Svenska Läkaresällskapet föreslår i skrivningen för 27 § följande
ordalydelse:
"Om det för ett visst verksamhetsområde inte finns någon
chefsöverläkare skall
sjukvårdshuvudmannen utse läkare som svarar för chefsöverläkarens
uppgifter.....".
SACO/Sveriges Psykologförbund avvisar förslaget att lagreglera
chefs-
överläkarens arbetsuppgifter och avvisar 22 - 27 §§. Förbundet tar
också avstånd
från skrivningen i motiven angående att verksamhet som inte leds av
chefsöverläkare kan förutsättas vara mindre känslig från
patientsäker-
hetssynpunkt avseende diagnos, vård och behandling och hänvisar till
barn- och
ungdomspsykiatrin som exempel.
Sveriges läkarförbund påpekar att punkt 4 i 22 § är oklart
formulerad, då
prioriteringar kan vara en följd av politiska beslut för vilka
chefsöverläkaren
inte kan göras ansvarig.
28 §
Socialstyrelsen anser att det man påpekat angående chefsöverläkare i
ännu högre
grad gäller medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunerna och att
eventuella
förändringar hör hemma i hälso- och sjukvårdslagen.
Rättsmedicinalverket avstyrker också denna reglering i föreslagen
författning.
Apoteksbolaget anser att det bör framgå av texten att rutinerna för
läkemedelshantering utarbetas i samråd med farmaceut från berört
Apotek.
Svenska Kommunförbundet anser att paragrafens punkt 3 bör ändras
till: "..
tillse att det finns rutiner som tillförsäkrar patienten den vård och
behandling
som läkare förordnat."
Landstingsförbundet anser att om dessa tilläggsåligganden behöver
författningsstöd bör de samlas i 24 § HSL och inte skall behöva
sökas i två
skilda författningar.
TCO/SHSTF anser att sjuksköterskan i bestämmelser skall omnämnas
chefssjuksköterska och i den föreslagna lagen tillföras ytterligare
åligganden
genom följande punkter:
"5. tillse att patienterna får en omvårdnad av god kvalité
6. ansvara för att arbetsplatsförlagd utbildning för elever inom
kommunens
hälso- och sjukvård är väl organiserad och av god kvalitet
7. tillse att personalen får erforderlig inskolning, handledning,
utbildning
och fortbildning för sina hälso- och sjukvårdsuppgifter samt
8. ansvara för samordningen av den kommunala hälso- och
sjukvården."
Förbundet menar vidare att även distriktssköterskorna bör omfattas
av
föreslaget författningsstöd och deras åliggandena regleras i den nya
lagen. De
delar som bör tas in är §§ 3, 4, 9 och 11 i normalinstruktion (MF
1964:68) för
distriktssköterskor.
SACO/Svenska Psykologförbundet tillstyrker under förutsättning att
psykolog
tillförs de yrkeskategorier som anges i andra stycket.
29 §
Socialstyrelsen anser att de synpunkter man redovisat angående
chefsöverläkare
och medicinskt ansvarig sjuksköterska inom kommunerna även gäller
apotekschef.
Styrelsen betonar arbetsgivarens uppgift att ta ställning till vilka
uppgifter
som apotekschefen skall ha. Möjligen anser styrelsen att allmänna råd
kan utges
och fungera som underlag.
Läkemedelsverket anser att det bör slås fast i paragrafen att
apotekschefen
skall vara farmaceut. Man påpekar att det enligt EG-direktiven skall
vara en
apotekare. I 29 § punkt 2. vill man ha följande lydelse ".. att
fastställda
rutiner ..." samt under punkt 4. "......med erforderlig farmaceutisk
kompetens
som ...... Därutöver vill verket och även Sveriges Farmacevtförbund
införa
följande punkter:
"5.att bestämmelserna enligt läkemedelslagen,
läkemedelsförordningen och de
föreskrifter som utgivits av Läkemedelsverket följs
6. att svara för att handledning av personal under utbildning,
fortbildning
och inskolning till nya uppgifter är välorganiserad och av god
kvalitet
7. att främja samarbete med hälso- och sjukvårdspersonal i det
område som
apoteket betjänar."
Apotekarsocieteten lämnar liknande synpunkter och förslag.
Rättsmedicinalverket avstyrker även denna paragraf av samma
anledning som för
chefsöverläkare och särskilt ansvarig sjuksköterska i kommunerna.
Verket påpekar
att det möjligen bör finnas en med chefsöverläkarreglerna i HSL
korresponderande
bestämmelse angående apotekschefer som då införs i en författning om
apoteksväsendet.
12.4 Lex Maria
Utredningen:
Utredningen föreslår att förordningen (1982:772) om skyldighet att
anmäla vissa
allvarliga skador m.m. (den s.k. Lex Maria) ändras så att den kommer
att gälla
också för folktandvården och den enskilt bedrivna tandvården samt för
all övrig
hälso- och sjukvård som bedrivs av enskild huvudman. I samband därmed
föreslås
att 16 § 5. stadgan om allmänna vårdhem upphävs.
Remissinstanserna:
Följande synpunkter har noterats:
Socialstyrelsen tillstyrker utredningens förslag och anser det vara
lämpligt
att även apotekschefer får en sådan anmälningsskyldighet som
innefattas i Lex
Maria. Styrelsen anser vidare att en särskild bestämmelse om
"egenkontroll"
skulle kunna ha en plats i föreslagen författning och därmed påpeka
behovet av
kvalitetssäkringsarbete inom hälso- och sjukvården.
Rättsmedicinalverket och Kammarrätten i Stockholm tillstyrker i sak
förslagen
angående Lex Maria.
SACO/Sveriges Tandhygienistförening och Sveriges Tandläkarförbund
tillstyrker
utredningens förslag att tandläkarnas skyldigheter angående
anmälningsskyldighet
regleras via tillägg till Lex Maria.
13. Övrigt
Remissinstanserna:
Följande synpunkter har noterats:
Socialstyrelsen anser att det i författningen även bör tas in en
bestämmelse
om skyldighet för läkare att till Socialstyrelsen anmäla dödsfall som
förorsakats av överkonsumtion av läkemedel. Styrelsen anser att det
kan innebära
att styrelsen får kännedom om läkare som i sin verksamhet inte
iakttar de
försiktighetsmått som måste finnas i fråga om förskrivning av vissa
läkemedel.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd påpekar att en samordning är
nödvändig med
personalens disciplinansvar beträffande omhändertagande av avlidna.
Läkemedelsverket aktualiserar frågan kring återinförande av
legitimation för
farmaceutisk personal med tanke på den utveckling apoteksverksamheten
nu
genomgår bl.a. inför EG:s krav. När nu denna personal jämställs med
hälso- och
sjukvårdspersonal i övrigt är det naturligt anser verket att även
apotekspersonalen omfattas av legitimationskrav.
Riksförsäkringsverket anser att det av den föreslagna lagen eller i
förarbetena klart bör framgå att det åligger såväl läkare som övrig
hälso- och
sjukvårdspersonal att se till att patientens behov av rehabilitering
blir
tillgodosett.
Riksrevisionsverket vill understryka vikten av att
tillsynsmyndigheterna får
kraftfullare sanktionsmöjligheter och tydligare regelverk.
173
Bilaga 5
Tillsynsutredningens lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om lagen (1980:11) om
tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
dels att nuvarande 18 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 1-7 a §§ skall betecknas 2-11 §§, att nuvarande
17 § skall
betecknas 20 § och att nuvarande 19-46 §§ skall betecknas 21-49 §§
dels att 12-14 §§ och 16 §, och de nya 2, 6, 10, 11, 20-23, 26, 29,
31, 36-40,
42-44 46-49 §§ skall ha följande lydelse
dels att det skall införas fyra nya paragrafer, 1 § och 17-19 §§,
samt att
rubrikerna närmast före nuvarande 5, 19, 24 och 39 §§ skall sättas
närmast före
de nya 6, 21, 26 respektive 42 §§.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 § Denna lag gäller
tillsynen över hälso- och
sjukvårdspersonalen i
dess yrkesutövning inom
hälso- och sjukvården
1. vid undersökning,
vård och behandling av
patienter,
2. vid omhändertagande
och undersökning av
avlidna,
3. vid bemötande av
närstående till patienter
eller avlidna i fall när
närstående genom bestäm-
melse i lag eller
förordning är patientens
eller den avlidnes
ställföreträdare eller på
något annat sätt har en
liknande ställning samt
4. vid forskning.
I 17-19 §§ finns
bestämmelser om inskränk-
ning i veterinärers
behörighet att förskriva
narkotiska och
alkoholhaltiga läkemedel
och teknisk sprit.
1 § Med hälso- och 2 § Med hälso- och
sjukvårdspersonal avses sjukvårdspersonal avses i
i denna lag denna lag
1. var och en som
innehar legitimation för
yrke inom hälso- och
1. personal vid sjukvården,
sjukhus och andra 2. personal vid
inrättningar för vård av sjukhus och andra
patienter som drivs av inrättningar för vård av
det allmänna eller av patienter som drivs av
enskilda med bidrag från det allmänna eller av
det allmänna eller efter enskilda efter särskilt
särskilt tillstånd, tillstånd,
2. den som i annat
fall i egenskap av
legitimerad yrkesutövare 3. den som i annat
meddelar vård åt fall meddelar vård och
patienter eller tillhör därvid biträder en legiti-
personal som biträder en merad yrkesutövare genom
sådan yrkesutövare i att fullgöra uppgifter
vården, som avses i 1 § första
3. personal inom sådan stycket,
detaljhandel med 4. personal inom sådan
läkemedel för vilken detaljhandel med
gäller särskilda läkemedel för vilka gäller
föreskrifter och särskilda föreskrifter och
personal inom den personal inom den
särskilda särskilda
gift-informationsverksamhetengift-informationsverksamheten
som bedrivs av som bedrivs av
apoteksbolaget AB, apoteksbolaget AB,
4. andra grupper av 5. andra grupper av
yrkesutövare inom hälso- yrkesutövare inom hälso-
och sjukvården som skall och sjukvården som skall
omfattas av lagen omfattas av lagen enligt
enligt föreskrift av föreskrift av regeringen
regeringen eller, efter eller, efter regeringens
regeringens bemyndigande, av
bemyndigande, av socialstyrelsen.
socialstyrelsen. Vid tillämpningen av
Vid tillämpningen av första stycket 3. jämställs
första stycket 2. med legitimerad
jämställs med legitimeradyrkesutövare den som
yrkesutövare den som enligt särskild föreskrift
enligt särskild har motsvarande
föreskrift har mot- behörighet.
svarande behörighet.
5 § Den som tillhör 6 § Den som tillhör
hälso- och hälso- och
sjukvårdspersonalen sjukvårdspersonalen skall
skall vinnlägga sig om vinnlägga sig om att ge
att ge patienten patienten sakkunnig och
sakkunnig och omsorgsfull vård. Han
omsorgsfull vård. Han skall så långt möjligt
skall så långt möjligt utforma och genomföra
utforma och genomföra vården i samråd med
vården i samråd med patienten. Han skall
patienten. Han skall visa patienten omtanke
visa patienten omtanke och respekt.
och respekt. Den som har ansvaret
Den som har ansvaret för vården skall se till
för vården skall se till att patienten får
att patienten får upp- upplysningar om sitt
lysningar om sitt hälsotillstånd och om de
hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som
behandlingsmetoder som står till buds. Om
står till buds. Om upplysningarna inte kan
upplysningarna inte kan lämnas till patienten
lämnas till patienten skall de i stället lämnas
skall de i stället lämnastill en närstående till
till en nära anhörig tillhonom. Upplysningar får
honom. Upplysningar får dock inte lämnas till
dock inte lämnas till patienten eller någon när-
patienten eller någon stående i den mån det
nära anhörig i den mån detfinns hinder för detta i
finns hinder för detta i 7 kap. 3 § och 6 §
7 kap. 3 § och 6 § sekretesslagen
sekretesslagen (1980:100) eller i 7 §
(1980:100) eller i 6 § andra stycket eller 8 §
andra stycket eller 6 a §denna lag.
denna lag. Vid omhändertagande av
avliden skall den som
tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen
fullgöra sina uppgifter
med iakttagande av
respekt för den avlidne.
Personalen skall visa
närstående till den
avlidne hänsyn och
omtanke.
7 § Den som tillhör 10 § Den som tillhör
hälso- och hälso- och
sjukvårdspersonalen sjukvårdspersonalen skall
skall efter anmaning efter anmaning lämna
lämna socialstyrelsen socialstyrelsen
handlingar, prover och handlingar, prov och
annat material som rör annat material som rör
verksamheten samt ge verksamheten samt ge
styrelsen de styrelsen de
upplysningar om denna upplysningar om denna
som styrelsen behöver försom styrelsen behöver för
sin tillsyn. I sin tillsyn. I
anmaningen får vite anmaningen får vite
föreläggas. föreläggas.
Socialstyrelsen,
läkemedelsverket och
rättsmedicinalverket
skall, när det begärs,
lämna varandra de
uppgifter, som var och
en av dem behöver för sin
tillsyn på hälso- och
sjukvårdens område.
7 a § Utöver vad som 11 § Utöver vad som
annars följer av lag annars följer av lag
eller förordning är hälso-eller förordning är hälso-
och sjukvårdspersonal och sjukvårdspersonal
skyldig att lämna ut skyldig att
1. uppgift om 1. lämna ut uppgift om
huruvida någon vistas på huruvida någon vistas på
en sjukvårdsinrättning, en sjukvårdsinrättning, om
om uppgiften för särskiltuppgiften för särskilt
fall begärs av en fall begärs av en
domstol, åklagar- domstol,
myndighet, åklagarmyndighet,
polismyndighet, kro- polismyndighet,
nofogdemyndighet eller kronofogdemyndighet
skattemyndighet, eller skattemyndighet,
2. uppgift som behövs 2. lämna ut uppgift som
för en rättsmedicinsk behövs för en
undersökning, rättsmedicinsk undersök-
ning,
3. uppgift som 3. lämna ut uppgift som
socialstyrelsens råd för socialstyrelsens råd för
vissa rättsliga sociala vissa rättsliga sociala
och medicinska frågor och medicinska frågor
behöver för sin behöver för sin
verksamhet, verksamhet,
4. uppgift om en 4. lämna ut uppgift om
studerande som behövs fören studerande som behövs
prövning av ett ärende omför prövning av ett ärende
avskiljande av denne om avskiljande av denne
från högskoleutbildning, från högskoleutbildning,
5. uppgift som 5. lämna ut uppgift som
trafiksäkerhetsverket trafiksäkerhetsverket
behöver för prövning av behöver för prövning av
någons lämplighet att ha någons lämplighet att ha
körkort eller körkort eller
traktorkort. traktorkort,
6. till
socialstyrelsen lämna ut
uppgift på apotek om
förskrivning av
narkotiska eller
alkoholhaltiga läkemedel,
om det finns grundad
anledning anta att
styrelsen för ingripa mot
förskrivningen.
12 § Om den som tillhör 12 § Om den som tillhör
hälso- och hälso- och
sjukvårdspersonalen sjukvårdspersonalen
uppsåtligen eller av uppsåtligen eller av
oaktsamhet åsidosätter oaktsamhet åsidosätter vad
vad som åligger honom i som åligger honom i hans
hans yrkesutövning och yrkesutövning får
felet ej är ringa, får disciplinpåföljd åläggas
disciplinpåföljd åläggas honom såvida inte felet
honom. Disciplinpåföljd ärmed hänsyn till samtliga
erinran och varning. omständigheter är att anse
som ringa.
Disciplinpåföljd är erinran
och varning.
Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas
även den
som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men nu inte längre
gör det.
Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han
deltagit i
strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.
13 § Har åtgärd 13 § Har åtgärd vidtagits
vidtagits för att åtala för att åtala den som
den som tillhör hälso- tillhör hälso- och
och sjukvårdspersonalen, sjukvårdspersonalen, får
får disciplinärt disciplinärt förfarande
förfarande enligt denna enligt denna lag ej
lag ej inledas eller inledas eller fortsättas
fortsättas i fråga om deni fråga om den förseelse
förseelse som avses med som avses med åtgärden.
åtgärden. Underrättelse Underrättelse enligt 31 §
enligt 29 § får dock ske.får dock ske.
Anmälan till åtal skall Anmälan till åtal bör
ske, om den mot vilken ske, om den mot vilken
disciplinpåföljd disciplinpåföljd
ifrågasatts är skäligen ifrågasatts är skäligen
misstänkt för att i misstänkt för att i
yrkesutövningen ha begåttyrkesutövningen ha begått
brott, för vilket brott, för vilket fängelse
fängelse är föreskrivet. är föreskrivet. Särskilda
Särskilda regler gäller regler gäller för åtal för
för åtal för brott enligtbrott enligt 6 § lagen
6 § lagen (1991:115) om (1991:115) om åtgärder i
åtgärder i forsknings- forsknings- och
och behandlingssyfte behandlingssyfte med be-
med befruktade ägg från fruktade ägg från människa.
människa. Anmälan till åtal skall
Anmälan till åtal skallgöras av socialstyrelsen
göras av socialstyrelsen om inte annat följer av
om inte annat följer av 40 § tredje stycket.
38 § tredje stycket.
14 § Påföljd får inte 14 § Påföljd får inte
åläggas, om den som avsesåläggas, om den som avses
bli föremål för bli föremål för
disciplinpåföljd enligt disciplinpåföljd enligt
lag inte inom två år lag inte inom två år efter
efter förseelsen har fåttförseelsen har fått
underrättelse enligt 29 §underrättelse enligt 31 §
eller anmaning enligt eller anmaning enligt 21 §
21 § tredje stycket tredje stycket lagen
lagen (1986:765) med (1986:765) med in-
instruktion för struktion för riksdagens
riksdagens ombudsmän ombudsmän eller 6 §
eller motsvarande be- förordningen (1975:1345)
stämmelse i fråga om med instruktion för
justitiekanslern.
justitiekanslern.
16 § Om den finns 16 § Om den finns
grundad anledning anta grundad anledning anta
att legitimationen bör att legitimationen bör
återkallas enligt 15 § återkallas enligt 15 §
första stycket 2., får första stycket 2., får den
den legitimerade åläggas legitimerade åläggas att
att låta sig undersökas låta sig undersökas av den
av den läkare som läkare som anvisas honom.
anvisas honom. Har förordnande om
Har förordnande om läkarundersökning givits,
läkarundersökning givits,får legitimationen
får legitimationen återkallas för tiden till
återkallas för tiden tilldess frågan om
dess frågan om återkallelse av
återkallelse av legitimationen har
legitimationen har prövats slutligt.
prövats slutligt. Har den legitimerade
inom en tid av ett år från
det han erhöll del av
förordnandet inte efter-
kommit detta, får
legitimationen återkal-
las.
17 § Om en läkare,
tandläkare eller veterinär
missbrukar sin behörighet
att förskriva narkotiska
eller alkoholhaltiga
läkemedel eller teknisk
sprit får behörigheten
dras in 18 § Föreligger
sannolika skäl för
misstanke om sådant
missbruk som avses i 17 §
får läkarens, tandläka
eller eljest begränsas.
18 § Föreligger
sannolika skäl för
misstanke om sådant
missbruk som avses i 17 §
får läkarens, tandläkarens
eller veterinärens ifråga-
varande behörighet dras
in eller eljest begränsas
till dess frågan om in-
dragningen eller begräns-
ningen av behörigheten
har prövats slutligt.
Tiden för ett sådant
besluts giltighet får
bestämmas till högst sex
månader. Om det finns sär-
skilda skäl för det får
beslutets giltighet
förlängas till att avse
ytterligare högst sex
månader.
Bestämmelser om rätt för
riksdagens ombudsmän och
för justitiekanslern att
göra anmälan i ärenden som
avses i 17 § och om
handläggning av sådana
ärenden finns i 6 § lagen
(1986:765) med
instruktion för
riksdagens ombudsmän och
i 6 § (1975:1339) om
justitiekanslerns
tillsyn.
19 § Har beslut fattats
enligt bestämmelserna i
17 eller 18 § får
narkotiskt eller
alkoholhaltigt läkemedel
eller teknisk sprit, som
läkaren, tandläkaren eller
veterinären dessförinnan
förskrivit, inte utlämnas
från apotek.
17 § Har en 20 § Har en
legitimation återkal- legitimation återkallats
lats, skall en ny eller har en behörighet
legitimation meddelas, att förskriva narkotiska
när förhållandena medger eller alkoholhaltiga
det. läkemedel eller teknisk
sprit dragits in eller
eljest begränsats, skall
en ny legitimation
respektive behörighet
meddelas, när förhållandena
medger det.
19 § Frågor om 21 § Frågor om
disciplinansvar enligt disciplinansvar enligt
denna lag prövas av en denna lag prövas av en
särskild nämnd, hälso- ochsärskild nämnd, hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.sjukvårdens ansvarsnämnd.
Nämnden prövar även Nämnden prövar även frågor
frågor som avses i 15-18 §§som avses i 15-20 §§.
samt andra frågor om
begränsning av legiti-
merade yrkesutövares
behörighet.
20 § Ansvarsnämnden 22 § Ansvarsnämnden
består av ordförande och består av ordförande och
åtta andra ledamöter. De åtta andra ledamöter. De
utses av regeringen för utses av regeringen för
tre år. Ordföranden skalltre år. Ordföranden skall
vara erfaren i vara erfaren i domarvärv.
domarvärv. Övriga Övriga ledamöter skall ha
ledamöter skall ha särskild insikt i hälso-
särskild insikt i hälso- och sjukvård. Av dem
och sjukvård. Av dem utses en efter
utses en efter förslag gemensamt förslag av
av Landstingsförbundet, Landstingsförbundet och
en efter förslag av Svenska Kommunförbundet,
Landsorganisationen i en efter förslag av
Sverige, en efter Landsorganisationen i
förslag av TjänstemännensSverige, en efter förslag
Centralorganisation och av Tjänstemännens
en efter förslag av Centralorganisation och
Centralorganisationen en efter förslag av
SACO/SR. De fyra Sveriges Akademikers
återstående ledamöterna Centralorganisation. De
utses bland personer fyra återstående
som kan anses särskilt ledamöterna utses bland
företräda allmänhetens personer som kan anses
intresse. särskilt företräda
allmänhetens intresse.
För ordföranden skall
För varje ledamot för samma tid utses en
skall det finnas ett ställföreträdare. Denne
tillräckligt antal skall vara erfaren i
ersättare som skall domarvärv. För varje annan
utses för samma tid som ledamot skall det finnas
ledamoten. Vad som sägs ett tillräckligt antal
i första stycket om ersättare som skall utses
behörighetsvillkor och för samma tid som leda-
om förslagsrätt gäller moten. Vad som sägs i
också i fråga om första stycket om
ersättare. behörighetsvillkor och om
förslagsrätt gäller också i
fråga om ersättare.
Har förslag till ledamot eller ersättare ej avgivits, skall
regeringen trots
detta förordna ledamöter och ersättare i tillräckligt antal.
21 § Ansvarsnämnden är 23 § Ansvarsnämnden är
beslutsför med ordförandebeslutsför med ordförande
och sex andra ledamöter. och sex andra ledamöter.
Till sammanträde med Till sammanträde med
nämnden skall samtliga nämnden skall samtliga
ledamöter kallas. Anmälerledamöter kallas. Anmäler
ledamot förfall, skall ledamot förfall, skall
ersättare för honom ersättare för honom
kallas. kallas.
Ordföranden får ensam Ordföranden får ensam
fatta beslut som inte fatta beslut som inte
innefattar avgörande i innefattar avgörande i
sak. Detta gäller inte sak. Detta gäller inte
beslut enligt 16 § eller beslut enligt 16 och 18 §§
utdömande av vite enligt eller utdömande av vite
27 § andra stycket. enligt 29 § andra
Beslut som innebär att stycket. Beslut som
ett ärende om innebär att ett ärende om
disciplinansvar avgörs i disciplinansvar avgörs i
sak får fattas av sak får fattas av ord-
ordföranden ensam, om föranden ensam, om det
det finns grundad finns grundad anledning
anledning att anta att att anta att ärendet inte
ärendet inte kan leda kan leda till någon
till någon disciplinpåföljd och att
disciplinpåföljd och att det inte är påkallat från
det inte är påkallat frånallmän synpunkt att
allmän synpunkt att beslutet fattas av
beslutet fattas av nämnden i den
nämnden i den sammansättning som anges
sammansättning som anges i första stycket.
i första stycket.
Ärenden som har avgjorts enligt andra stycket skall anmälas vid
nästa
sammanträde med nämnden.
24 § Frågor om 26 § Frågor om
disciplinansvar skall disciplinansvar skall
tas upp på anmälan av so-tas upp på anmälan av so-
cialstyrelsen eller av cialstyrelsen eller av
den patient som saken den patient som saken
gäller eller, om patien- gäller eller, om patien-
ten inte själv kan anmälaten inte själv kan anmäla
saken, en nära anhörig saken, en närstående till
till denne. denne. Om särskilda skäl
finns till det får nämnden
ta upp fråga om discip-
linansvar även på anmälan
av annan som saken
Andra frågor som avses gäller.
i 19 § tas upp på anmälan Andra frågor som avses
av socialstyrelsen i 21 § tas upp på anmälan
eller på ansökan av den av socialstyrelsen eller
som saken gäller. på ansökan av den som
saken gäller eller, om
frågan avser indragning
eller begränsning av
veterinärs behörighet att
förskriva narkotiska
eller alkoholhaltiga
läkemedel eller teknisk
sprit, på anmälan av
statens jordbruksverk.
Bestämmelser om rätt för riksdagens ombudsmän och för
justitiekanslern att
göra anmälan i ärende som avses i första eller andra stycket finns i
6 § tredje
stycket lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän och
i 6 §
första stycket lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn.
27 § Ansvarsnämnden 29 § Ansvarsnämnden
skall se till att skall se till att
ärendena blir ärendena blir tillräckligt
tillräckligt utredda. utredda. Överflödig
Överflödig utredning utredning skall avvisas.
skall avvisas. Nämnden får fordra in
Nämnden får fordra in patientjournaler eller
patientjournaler eller andra handlingar som
andra handlingar som behövs för utredningen.
behövs för utredningen. Därvid får vite om högst 5
Därvid får vite om högst 1000 kronor föreläggas den
000 kronor föreläggas densom tillhör hälso- och
som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen.
sjukvårdspersonalen. Utdömandet av vitet
Utdömandet av vitet ankommer på nämnden.
ankommer på nämnden.
29 § Anmälan eller 29 § Anmälan eller
ansökan enligt 24 § och ansökan enligt 26 § och
det som hör till hand- det som hör till hand-
lingen skall överlämnas lingen skall överlämnas
till den mot vilken till den mot vilken åtgärd
åtgärd ifrågasätts. ifrågasätts. Mottagaren
Mottagaren skall skall föreläggas att svara
föreläggas att svara inominom viss tid.
viss tid.
En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att talan
inte kan
bifallas eller att underättelsen är onödig.
34 § Till muntlig 36 § Till muntlig
förhandling skall förhandling skall
parterna kallas. En parterna kallas. En
enskild får föreläggas attenskild får föreläggas att
inställa sig personligen inställa sig personligen
vid påföljd att hans vid påföljd att hans
frånvaro inte utgör frånvaro inte utgör hinder
hinder för ärendets för ärendets vidare
vidare handläggning och handläggning och
avgörande. avgörande.
Till muntlig
förhandling får
ansvarsnämnden kalla även
annan än part, om nämnden
finner att det behövs.
Enskild part, som har Enskild part och
inställt sig till en annan, som på kallelse
muntlig förhandling, får har inställt sig till en
tillerkännas ersättning muntlig förhandling, får
av allmänna medel för tillerkännas ersättning av
kostnad för resa och allmänna medel för kostnad
uppehälle, om för resa och uppehälle, om
ansvarsnämnden finner ansvarsnämnden finner att
att han skäligen bör er- han skäligen bör ersättas.
sättas. Nämnden får Nämnden får bevilja för-
bevilja förskott på skott på ersättningen.
ersättningen. Närmare Närmare bestämmelser om
bestämmelser om ersättning och förskott
ersättning och förskott meddelas av regeringen.
meddelas av regeringen.
35 § Innan ett ärende 37 § Ett ärende får inte
avgörs skall parten ha avgöras utan att parten
fått kännedom om det som fått kännedom om det som
tillförts ärendet genom tillförts ärendet genom
någon annan än honom någon annan än honom själv
själv. Han skall också haoch han fått tillfälle att
fått tillfälle att yttra yttra sig över det.
sig över det, om det Ärendet får dock avgöras
inte föreligger sådana utan att så skett, om det
skäl mot det som anges i föreligger sådana skäl som
29 § andra stycket. anges i 31 § andra
stycket.
36 § Bestämmelserna i 38 § Bestämmelserna i 14
14 kap. 5 § kap. 5 § sekretesslagen
sekretesslagen (1980:100) om
(1980:100) om begränsningar i rätten att
begränsningar i rätten ta del av det som har
att ta del av det som tillförts ett ärende gäller
har tillförts ett ärende i tillämpliga delar i
gäller i tillämpliga fråga om underrättelse
delar i fråga om enligt 31 § första
underrättelse enligt 29 §stycket, 33 och 37 §§.
första stycket, 31 och
35 §§.
37 § Bestämmelserna i 39 § Bestämmelserna i 20
20 och 21 §§ förvaltnings-och 21 §§ förvaltningslagen
lagen (1986:223) skall (1986:223) skall
tillämpas även på beslut tillämpas även på beslut
enligt 16 §. enligt 16 och 18 §§.
38 § Disciplinärende 40 § Disciplinärende
beträffande arbetstagare beträffande arbetstagare
får överlämnas av får överlämnas av
ansvarsnämnden till ansvarsnämnden till
arbetsgivaren för den arbetsgivaren för den
åtgärd som kan ankomma pååtgärd som kan ankomma på
honom, om det är honom, om det är
uppenbart att ärendets uppenbart att ärendets
behandling i nämnden behandling i nämnden inte
inte är påkallad från är påkallad från allmän syn-
allmän synpunkt eller förpunkt eller för att
att tillvarata pa- tillvarata patientens
tientens rätt. rätt.
Innehåller en anmälan Innehåller en anmälan
till ansvarsnämnden till ansvarsnämnden
klagomål över brister i klagomål över brister i
kontakten mellan en kontakten mellan en
patient och hälso- och patient och hälso- och
sjukvårdspersonalen hos sjukvårdspersonalen hos
en landstingskommun en landstingskommun
eller över något annat eller över något annat
liknande förhållande och liknande förhållande och är
är det uppenbart att det uppenbart att anmälan
anmälan inte kan inte kan föranleda
föranleda disciplinansvar enligt
disciplinansvar enligt denna lag, får nämnden
denna lag, får nämnden överlämna anmälan i den
överlämna anmälan i den delen till landstings-
delen till landstings- kommunen för åtgärd. Vad
kommunen för åtgärd. Vad som sägs om
som sägs om landstingskommun gäller
landstingskommun gäller också annan kommun.
också kommun som inte Finner ansvarsnämnden i
ingår i en ett där anhängigt ärende
landstingskommun. att förutsättningarna
Finner ansvarsnämnden enligt 13 § andra stycket
i ett där anhängigt ärendeför anmälan till åtal
att förutsättningarna föreligger, skall nämnden
enligt 13 § andra göra anmälan.
stycket för anmälan till
åtal föreligger, skall
nämnden fullgöra anmäl-
ningsskyldigheten.
39 § Ansvarsnämndens 42 § Ansvarsnämndens
beslut enligt denna lag beslut enligt denna lag
får överklagas hos får överklagas hos
kammarrätt genom besvär.
kammarrätt.
40 § Talan mot 43 § Talan mot
ansvarsnämndens beslut ansvarsnämndens beslut
som är slutligt får förassom är slutligt får föras
av av
1. socialstyrelsen för 1. socialstyrelsen för
att tillvarata att tillvarata
allmänhetens intressen, allmänhetens intressen,
2. enskild som enligt 2. statens
24 § första stycket har jordbruksverk, då verket
anmält en fråga om enligt 26 § andra stycket
disciplinansvar, om har anmält en fråga om
beslutet går honom emot. veterinärs behörighet att
förskriva narkotiska
eller alkoholhaltiga
läkemedel eller teknisk
sprit.
3. enskild som enligt
26 § första stycket har
anmält en fråga om
3. annan som beslutet disciplinansvar, om
angår, om det har gått beslutet går honom emot,
honom emot. 4. annan som beslutet
angår, om det har gått
honom emot.
Bestämmelser för rätt för riksdagens ombudsmän och för
justitiekanslern att
söka ändring i beslut om disciplinansvar eller behörighetsfråga med
anledning av
fel i yrkesutövning finns i 7 § lagen (1986:765) med instruktion för
riksdagens
ombudsmän och i 7 § lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn.
Talan skall
väckas inom fyra veckor från det beslutet har meddelats.
41 § Talan mot annat 44 § Talan mot annat
beslut av ansvarsnämnden beslut av ansvarsnämnden
än som avses i 40 § får än som avses i 43 § får
föras av den som föras av den som beslutet
beslutet angår, om det angår, om det har gått
har gått honom emot. honom emot.
43 § Socialstyrelsens 46 § Socialstyrelsens
beslut att förelägga vitebeslut att förelägga vite
enligt 7 § får överklagasenligt 10 § får överklagas
hos kammarrätten genom hos kammarrätten.
besvär.
44 § Beslut i frågor 47 § Beslut i frågor som
som avses i 19 § andra avses i 21 § andra
stycket skall omedel- stycket skall omedelbart
bart gälla om inte annat gälla om inte annat
förordnas. förordnas.
45 § Om inte något 48 § Om inte något annat
annat föreskrivits, är föreskrivits, är
socialstyrelsen motpart socialstyrelsen motpart
till den yrkesutövare till den yrkesutövare som
som överklagat överklagat ansvarsnämndens
ansvarsnämndens eller eller kammarrättens
kammarrättens slutliga slutliga beslut enligt
beslut enligt denna denna lag. Om det över-
lag. Om en enskild har klagade beslutet gäller
anmält disciplinärendet ärsådan fråga, beträffande
också han yrkesutövarens vilken statens
motpart. jordbruksverk enligt 26 §
andra stycket äger göra
anmälan till
ansvarsnämnden är statens
jordbruksverk
yrkesutövarens motpart.
Om en enskild har anmält
disciplinärendet är också
han yrkesutövarens
motpart.
46 § Vid inspektion 49 § Vid inspektion som
som avses i 4 § har den avses i 5 § har den som
som utför inspektionen utför inspektionen rätt
rätt att av att av polismyndighet få
polismyndighet få det det biträde som behövs för
biträde som behövs för attatt inspektionen skall
inspektionen skall kunna genomföras.
kunna genomföras.
194
Bilaga 6
Lagförslag i departementspromemorian
Samordnade bestämmelser om åligganden för
hälso- och sjukvårdspersonalen
Förslag till
Lag (1993:000) om åligganden för hälso- och
sjukvårdspersonalen
Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Bestämmelserna i denna lag gäller för dem som i sin yrkesutövning
omfattas
av lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl.
2 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att i
yrkesutövningen följa vad Socialstyrelsen föreskrivit. Han är även
skyldig
iaktta vad Läkemedelsverket föreskrivit angående klinisk
läkemedelsprövning,
licensförsäljning av icke godkänt läkemedel samt förordnande och
utlämnande av
läkemedel.
3 § All verksamhet med undersökning, diagnos, vård och behandling av
patienter
skall bedrivas i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Den som
tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall med beaktande härav och
efter
måttet av sin utbildning och kompetens vinnlägga sig om att ge
patienten
sakkunnig och omsorgsfull vård. Han skall så långt möjligt utforma
och genomföra
vården i samråd med patienten. Han skall visa patienten omtanke och
respekt.
Den som har ansvaret för vården skall se till att patienten får
upplysningar
om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som står till
buds. Om
upplysningar inte kan lämnas till patienten skall de i stället lämnas
till en
nära anhörig till honom. Upplysningar får dock inte lämnas till
patienten eller
någon anhörig i den mån det finns hinder för detta i 7 kap. 3 § eller
6 §
sekretesslagen (1980:100) eller i 6 § andra stycket eller 7 § denna
lag.
4 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret
för hur
han fullgör sina åligganden i yrkesutövningen.
5 § Arbetsuppgift, för vilken en enskild har formell kompetens, kan
denne genom
delegering överlåta på annan vid samma organisatoriska enhet som har
skaffat sig
reell kompetens för uppgiften.
Vid delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården har
personalen
att iaktta de föreskrifter härom, som Socialstyrelsen meddelar.
6 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
får inte
obehörigen röja vad han i sin verksamhet har erfarit om en enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt
röjande anses
inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller
förordning.
Tystnadsplikt gäller i förhållande till den vård- eller
behandlingsbehövande
själv i fråga om uppgift om hans hälsotillstånd, om det med hänsyn
till
ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att
uppgiften inte
lämnas till honom.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen
(1980:100).
7 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
får inte
röja en uppgift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd
eller
andra personliga förhållanden, om det kan antas att fara uppkommer
för att den
som lämnat uppgiften eller någon honom närstående utsätts för våld
eller annat
allvarligt men om uppgiften röjs. I det allmännas verksamhet
tillämpas i stället
bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).
8 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
får inte
obehörigen röja eller utnyttja sådana uppgifter om en viss varas
tillverkning
eller innehåll, som han har fått kännedom om i verksamheten och som
har lämnats
dit för att användas som upplysning om eller underlag för behandling
eller annan
liknande åtgärd.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen
(1980:100).
9 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall efter
anmaning lämna
Socialstyrelsen handlingar, prover och annat material som rör
verksamheten samt
ge styrelsen de upplysningar om denna som styrelsen behöver för sin
tillsyn. I
anmaningen får vite föreläggas.
10 § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso-
och
sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut
1. uppgift om huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om
uppgiften för
särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, polismyndighet,
kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. uppgift som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
3. uppgift som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och
medicinska
frågor behöver för sin verksamhet,
4. uppgift om en studerande som behövs för prövning av ett ärende
om
avskiljande av denne från högskoleutbildning,
5. uppgift som Trafiksäkerhetsverket behöver för prövning av någons
lämplighet
att ha körkort eller traktorkort.
11 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och som avser att
på en ort
här i landet enskilt utöva sitt yrke genom undersökning, vård eller
behandling
av patienter, skall senast två veckor efter det han började sin
verksamhet
skriftligen anmäla detta till Socialstyrelsen. En tandläkare skall
dock innan
han börjar sin verksamhet göra sådan anmälan till Socialstyrelsen och
till den
allmänna försäkringskassa inom vars område tandvården skall bedrivas.
Om verksamheten upphör eller flyttas till annan lokal skall
skriftlig anmälan
härom göras till Socialstyrelsen och av tandläkare även till den
allmänna
försäkringskassan.
12 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har att följa
utvecklingen
inom det egna verksamhetsområdet och söka göra sig förtrogen med nya
rön av
betydelse för hans verksamhet.
204
Särskilda åligganden för viss hälso- och sjukvårdspersonal
13 § Den som i sin yrkesutövning inom hälso- och sjukvården är
ansluten till den
allmänna försäkringen är skyldig att, då fråga är om utgift som skall
ersättas
av försäkringen, lämna kvitto på mottagen ersättning för meddelad
vård,
resekostnad och intyg. Vid utfärdande av kvitto skall han noggrant
följa av
Riksförsäkringsverket fastställt formulär jämte anvisningar.
14 § En läkare och tandläkare är skyldig att, i den mån hans övriga
åligganden i
yrkesutövningen inte hindrar honom eller om det annars föreligger
särskilda skäl
däremot, tillhandagå länsstyrelse, domare, åklagare, polismyndighet
och sådan
nämnd som avses i 4 § socialtjänstlagen (1980:620) med av dem begärda
undersökningar och utlåtanden däröver.
Undersökning för påvisande av alkoholpåverkan hos person, som
misstänks för
brott mot lagen om straff för vissa trafikbrott, ävensom annan
undersökning i
samband med kroppsbesiktning av person, som misstänks för brott, på
vilket
frihetsstraff kan följa, skall utföras av en läkare. Sådan
undersökning är
läkaren skyldig utföra även på begäran av polisman.
Den i första stycket stadgade begränsningen i skyldigheten att
tillhandagå med
undersökningar och utlåtanden skall inte gälla för läkare, som är
verksam
huvudsakligen inom öppen vård och, såvitt avser undersökning och
utlåtande
rörande alkoholpåverkan, inte heller för annan läkare.
Till ledning för berörda myndigheter utfärdar Socialstyrelsen
allmänna råd om
ianspråktagande av läkare och tandläkare för olika undersökningar.
15 § När någon avlidit, som en läkare vårdat under hans sista
sjukdom, eller när
modern eller barnet avlidit under förlossning, vid vilken läkaren
hjälpt till,
eller när läkaren efter inträffat dödsfall undersökt den avlidnes
kropp, är
läkaren skyldig att utfärda dödsbevis och intyg om dödsorsaken.
16 § Vid ett sådant dödsfall, då dödsbevis och intyg om dödsorsaken
enligt
begravningslagen (1990:1144) inte skall lämnas av en
sjukvårdsinrättning eller
av en läkare som avses i 14 § denna lag, skall den läkare, som
fastställt att
döden inträtt, svara för att beviset och intyget utfärdas och därvid,
om det
behövs, ta initiativ till obduktion enligt obduktionslagen
(1975:191).
17 § Om förhållandena i fall som avses i 15 § är sådana att en
rättsmedicinsk
obduktion eller annan rättsmedicinsk undersökning av den döda kroppen
behövs,
skall en läkare så snart det kan ske anmäla fallet till
polismyndigheten på den
ort, där den döda kroppen anträffats.
18 § En läkare är skyldig att lämna annan läkare de uppgifter om en
avliden
person, som denne behöver för att kunna utfärda dödsbevis och intyg
om
dödsorsaken för den avlidne.
19 § Utom i nödfall får endast läkare och legitimerad barnmorska
lämna den
medicinska hjälp och vård, som behövs i samband med förlossning.
En barnmorskas verksamhet omfattar huvudsakligen vården av den
friska havande
kvinnan, innefattande mödraundervisning och annan förberedelse för
förlossning,
den normala förlossningen med erforderlig smärtlindring, den
omedelbara
eftervården ävensom vården av det friska barnet under i regel de
första tio
dagarna efter förlossningen. Barnmorska, som erhållit utbildning
härför, får
meddela råd och behandling med avseende på antikonception och
preventivmedel.
Vid oregelbundenheter och sjukdomstillstånd hos en barnaföderska
eller hennes
barn får barnmorska biträda, förutom i nödfall, endast efter läkares
anvisning.
En barnmorska, som avser att biträda vid en förlossning, som är
planerad att
äga rum i hemmet, skall i förväg förvissa sig om att läkare kan
medverka om så
skulle visa sig erforderligt.
20 § En barnmorska får utföra förlossningsoperation endast efter
uppdrag av
läkare eller i fall, där sådant uppdrag inte kan avvaktas. Hon får
dock inte
utföra annan förlossningsoperation än sådan som utförs med händerna
eller som
avser situation med lågt stående fosterhuvud och utdragning utförs
med tång
eller sugklocka. Operation med sugklocka får barnmorska endast utföra
på
sjukhus.
21 § I sin yrkesutövning får en barnmorska använda eller utdela
läkemedel enligt
bestämmelser som Socialstyrelsen meddelar.
Åligganden för chefsöverläkare m.fl.
22 § Chefsöverläkare som avses i 14 § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) skall
1. inom ramen för de föreskrifter landstingskommunen meddelat, i
medicinskt
och administrativt hänseende leda verksamheten på den enhet för
diagnostik eller
vård och behandling som anförtrotts honom,
2. svara för att patienterna får en säker och ändamålsenlig vård
och
behandling av god medicinsk kvalitet,
3. i enlighet med bestämmelserna i 13 § hälso- och sjukvårdslagen
utse en
patientansvarig, legitimerad läkare för varje patient,
4. svara för prioritering mellan olika patientkategorier samt för
in- och
utskrivning av patienter,
5. svara för att ändamålsenliga rutiner finns för förande och
bevakning av
väntelista,
6. svara för att säkra rutiner för verksamheten utarbetas och följs
inom
enheten i fråga om journalföring och hantering av läkemedel och
teknisk
utrustning,
7. svara för att jourverksamheten organiseras på ändamålsenligt
sätt,
8. svara för att enhetens tillgängliga resurser disponeras
effektivt och
används på ändamålsenligt sätt,
9. svara för att handledningen av läkare under vidareutbildning är
väl
organiserad och av god kvalitet,
10. tillse att personalen får erforderlig handledning och inskolning
för sina
arbetsuppgifter och för användningen av den tekniska utrustningen,
11. befrämja personalens fortbildning,
12. informera sjukvårdshuvudmannen om enhetens verksamhet.
23 § Den som i enlighet med bestämmelserna i 14 § andra stycket
erhållit i
uppdrag att fullgöra viss på chefsöverläkare ankommande uppgift,
ansvarar själv
för sitt sätt att fullgöra den med uppdraget förenade uppgiften.
24 § En chefsöverläkare skall även ansvara för
1. att någon närstående omedelbart underrättas när en patient
avlider eller en
patients tillstånd allvarligt försämras,
2. att överförmyndaren underrättas när en intagen person kan antas
behöva god
man eller förvaltare enligt föräldrabalken samt när ett
förvaltaruppdrag bör
upphöra,
3. att anmälan till polismyndighet omedelbart görs om det vid ett
dödsfall kan
antas föreligga behov av rättsmedicinsk obduktion eller annan
rättsmedicinsk
undersökning,
4. att obduktion enligt obduktionslagen (1975:191) görs när det
finns skäl för
detta,
5. att den som varit intagen på sjukhus avgiftsfritt på begäran får
intyg om
orsaken till intagningen, om tiden för intagningen och för
utskrivning,
6. att, om en patient som lämnar eller avser att lämna sjukhuset är
farlig för
någon annans personliga säkerhet eller eget liv, någon närstående
till patienten
omedelbart underrättas och, om patienten är farlig för viss person,
denna samt,
om det behövs, lämplig myndighet.
25 § Föreligger missförhållande i fråga om omgivningshygien,
livsmedelshygien
eller annars i fråga om hälsoskyddet skall chefsöverläkaren vid enhet
i vilken
ingår öppen vård utanför sjukhus anmäla förhållandet till den eller
de kommunala
nämnder, som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet och
till
länsstyrelsen om missförhållandet inte avhjälps efter erinran.
Andra läkare vid samma enhet skall fästa chefsöverläkarens
uppmärksamhet på
sådana förhållanden.
26 § Finner en chefsöverläkare vid enhet i vilken ingår öppen vård
utanför
sjukhus anledning anta, att inom hans område förekommit
1. sådant obehörigt föregivande av kompetens som läkare eller sådan
obehörig
utövning av läkaryrket som avses i 9 respektive 10 § lagen (1984:542)
om
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m.
2. hälsofarligt kvacksalveri eller annan förseelse mot lagen
(1960:409) om
förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
eller
3. olaga försäljning av läkemedel, narkotika eller dopningsmedel
skall han anmäla förhållandet till Socialstyrelsen.
Andra läkare vid samma enhet skall fästa chefsöverläkarens
uppmärksamhet på
sådana missförhållanden.
27 § Om det för ett visst verksamhetsområde inte finns någon
chefsöverläkare,
skall den läkare som sjukvårdshuvudmannen utser svara för
chefsöverläkarens
uppgifter enligt 24, 25 och 26 §§.
28 § Sjuksköterska som avses i 24 § första stycket hälso- och
sjukvårdslagen
(1982:763) skall, utöver vad där sägs om åligganden för henne
1. tillse att lämpliga rutiner finns för att någon närstående
omedelbart
underrättas, när en patient avlider eller en patients tillstånd
allvarligt
försämras,
2. svara för att journaler förs i den omfattning som föreskrivs i
patientjournallagen (1985:562)
3. tillse att patienten får den vård och behandling varom läkare
förordnat
samt
4. svara för att rutinerna för läkemedelshanteringen är säkra,
ändamålsenliga
och väl fungerande.
Vad i första stycket sägs gäller i tillämplig omfattning också för
sjukgymnast
och arbetsterapeut, som avses i 24 § andra stycket hälso- och
sjukvårdslagen.
29 § Ett apotek förestås av en apotekschef. Denne ansvarar för
verksamheten vid
apoteket. Särskilt åligger det honom att svara för
1. att erforderliga läkemedel finns tillgängliga med hänsyn tagen
till behovet
härav inom det område apoteket betjänar,
2. att fastställda rutiner finns för en säker och effektiv
expediering av
läkemedel,
3. att fastställda rutiner finns för information till apotekets
kunder om
läkemedlen samt
4. att det på apoteket finns den personal som behövs för en säker
och effektiv
läkemedelsservice.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
205
Förslag till
Lag (1993:000) om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 5-7a §§ i lagen (1980:11)
om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. skall upphöra att gälla med
utgången
av juni 1993.
206
Bilaga 7
Lagrådsremissens lagförslag
2.1 Förslag till
Lag om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården
Härigenom föreskrivs följande.
Vem som omfattas av lagen
1 § Bestämmelserna i denna lag gäller för hälso- och
sjukvårdspersonal. Med
sådan personal avses
1. den som har legitimation för yrke inom hälso- och sjukvården,
2. sådan personal vid sjukhus och andra vårdinrättningar som
medverkar i vård,
behandling eller undersökning av patienter,
3. den som i annat fall vid vård, behandling eller undersökning
biträder en
legitimerad yrkesutövare,
4. personal inom sådan detaljhandel med läkemedel för vilken det
gäller
särskilda föreskrifter och personal inom den särskilda
giftinformations-
verksamheten som bedrivs av Apoteksbolaget Aktiebolag,
5. personal vid larmcentral som förmedlar hjälp eller lämnar råd
och
upplysningar till vårdsökande,
6. arbetsterapeuter när det gäller åtgärder för att förebygga,
utreda eller
behandla medicinska besvär,
7. andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som
skall omfattas
av lagen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, av Socialstyrelsen,
8. den som i annat fall enligt föreskrifter som har utfärdats med
stöd av 8 §
lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården m.m.
tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i
Sverige utan
att ha svensk legitimation för yrket.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med
legitimerad
yrkesutövare den som enligt särskilda föreskrifter har motsvarande
behörighet.
Allmänna åligganden
2 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt
arbete i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient
skall ges
sakkunnig och omsorgsfull vård som uppfyller dessa krav. Vården skall
så långt
möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten
skall visas
omtanke och respekt.
3 § Den som har ansvaret för vården skall se till att patienten får
upplysningar
om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som finns. Om
upplysningar
inte kan lämnas till patienten, skall de i stället lämnas till en
närstående
till patienten. Upplysningar skall dock inte lämnas till patienten
eller någon
närstående i den utsträckning det finns hinder för detta i 7 kap. 3
eller 6 §
sekretesslagen (1980:100) eller i 8 § andra stycket eller 9 § denna
lag.
4 § Om en patient har avlidit skall den som tillhör hälso- och
sjukvårds-
personalen fullgöra sina uppgifter med respekt för den avlidne. De
efterlevande
skall visas hänsyn och omtanke.
5 § Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar
ett intyg
om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med noggrannhet
och
omsorg.
6 § En arbetsuppgift inom vården får överlåtas till någon annan
endast när detta
är förenligt med en god och säker vård.
7 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret
för hur
han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.
Den som överlåter en arbetsuppgift för vilken det krävs formell
kompetens till
någon som saknar sådan kompetens svarar för att den som fått
uppgiften har
förutsättningar att fullgöra uppgiften.
Tystnadsplikt m.m.
8 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den
enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad han eller
hon i sin
verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra
personliga
förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör
uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
Tystnadsplikt för uppgift om en patients hälsotillstånd gäller även
i
förhållande till patienten själv, om det med hänsyn till ändamålet
med vården
eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas
till
patienten.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen
(1980:100).
9 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den
enskilda hälso- och sjukvården får inte röja en uppgift från en
enskild om någon
annan persons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om
det kan
antas att fara uppkommer för att den som lämnat uppgiften eller någon
närstående
till uppgiftslämnaren utsätts för våld eller annat allvarligt men om
uppgiften
röjs.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen
(1980:100).
10 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och
sjukvårdspersonalen inom den
enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja eller
utnyttja sådana
uppgifter om en viss varas tillverkning eller innehåll, som han eller
hon har
fått kännedom om i verksamheten och som har lämnats dit för att
användas som
upplysning om eller underlag för behandling eller annan liknande
åtgärd.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen
(1980:100).
11 § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso-
och
sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut
1. uppgift om huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om
uppgiften i
ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet,
polismyndighet,
kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. uppgift som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
3. uppgift som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och
medicinska
frågor behöver för sin verksamhet,
4. uppgift som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en
studerande
från högskoleutbildning,
5. uppgift som Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet
att ha
körkort eller traktorkort.
Tillsyn m.m.
12 § Hälso- och sjukvårdspersonalen står i sin yrkesutövning under
tillsyn av
Socialstyrelsen. Detta innebär ingen inskränkning i den tillsyn som
en annan
myndighet kan ansvara för enligt särskilda föreskrifter.
13 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen kan av
Socialstyrelsen
föreläggas att lämna handlingar, prover och annat material som rör
verksamheten
samt ge styrelsen de upplysningar om denna som styrelsen behöver för
sin
tillsyn. I föreläggandet får vite sättas ut.
14 § Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att
inspektera
hälso- och sjukvårdspersonalens verksamhet. Den som utför inspektion
har rätt
att få tillträde till lokaler där verksamheten bedrivs och rätt att
tillfälligt
omhänderta handlingar, prover och annat material som rör
verksamheten. Den vars
verksamhet inspekteras är skyldig att lämna det biträde som behövs
vid
inspektionen.
15 § Vid inspektion som avses i 14 § har den som utför inspektionen
rätt att av
polismyndighet få det biträde som behövs för att inspektionen skall
kunna
genomföras.
16 § Om det finns skäl att ifrågasätta disciplinpåföljd, återkallelse
av
legitimation eller begränsning av förskrivningsrätt enligt lagen
(1994:000) om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område skall
Socialstyrelsen
göra anmälan om detta hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
17 § Socialstyrelsens beslut att förelägga vite enligt 13 § får
överklagas hos
länsrätten.
18 § Regeringen får meddela sådana föreskrifter om åligganden för
hälso- och
sjukvårdspersonalen som behövs till skydd för enskilda eller hälso-
och
sjukvårdens bedrivande i övrigt.
Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter
som avses
i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
211
2.2 Förslag till
Lag om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens
område
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller hälso- och sjukvårdspersonal i deras
yrkesutövning inom
hälso- och sjukvården.
I lagen ges bestämmelser om
1. disciplinpåföljd,
2. återkallelse av legitimation och begränsning av behörighet att
förskriva
narkotiska och alkoholhaltiga läkemedel samt teknisk sprit,
3. förfarandet i ärenden som avses i 1 och 2.
2 § Med hälso- och sjukvårdspersonal förstås i denna lag personal som
omfattas
av lagen (1994:000) om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården.
3 § Bestämmelserna i 4 - 6§§ gäller endast yrkesutövning som har
samband med
undersökning, vård och behandling av patienter eller klinisk
forskning på
människor.
Disciplinpåföljd
4 § Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen
eller av
oaktsamhet inte fullgör vad som åvilar honom eller henne enligt 2, 3,
5, 6, 8
och 9 §§ lagen (1994:000) om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården
eller enligt någon annan föreskrift som är av direkt betydelse för
säkerheten i
vården, får disciplinpåföljd åläggas. Om felet är ringa eller om det
framstår
som ursäktligt får disciplinpåföljd underlåtas.
Disciplinpåföljd är erinran eller varning.
Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas
även den
som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men inte längre gör
det.
Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han
eller hon
deltagit i strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.
5 § Om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har anmälts
till åtal,
får disciplinärt förfarande enligt denna lag inte inledas eller
fortsättas i
fråga om den förseelse som avses med åtgärden. Underrättelse om
anmälan enligt
24 § får dock ske.
Anmälan till åtal skall ske, om den mot vilken disciplinpåföljd
ifrågasatts är
skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått brott, för
vilket
fängelse är föreskrivet. Särskilda regler gäller för åtal för brott
enligt 6 §
lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med
befruktade
ägg från människa.
Anmälan till åtal skall göras av Socialstyrelsen om annat inte
följer av 33 §.
6 § Disciplinpåföljd får inte åläggas någon, om han eller hon inte
inom två år
efter förseelsen har underrättats om anmälan enligt 24 § denna lag
eller enligt
21 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän
eller 6 § förordningen (1975:1345) med instruktion för
Justitiekanslern.
Disciplinpåföljd får inte åläggas senare än fem år efter
förseelsen.
Återkallelse av legitimation m.m.
7 § Legitimation att utöva yrke inom hälso- och sjukvården skall
återkallas om
den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat
sätt visat
sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket
tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns
hinder mot
återkallelse från allmän synpunkt.
Har någon på grund av auktorisation i ett annat land inom
Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) fått legitimation inom hälso- och
sjukvården
och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen
återkallas.
8 § Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen bör
återkallas
enligt 7 § första stycket 2, får den legitimerade föreläggas att låta
sig
undersökas av läkare som anvisas honom eller henne.
Om ett föreläggande om läkarundersökning har beslutats, får
legitimationen
återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse av
legitimationen har
prövats slutligt.
Har den legitimerade inte följt ett föreläggande om
läkarundersökning inom ett
år från det han eller hon fick del av detta, får legitimationen
återkallas.
9 § Om en läkare eller tandläkare missbrukar sin behörighet att
förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit, får
denna
behörighet dras in eller begränsas. Behörigheten får också dras in
eller
begränsas om läkaren eller tandläkaren själv begär det.
10 § Om det finns sannolika skäl för misstanke om sådant missbruk som
avses i 9
§, får den aktuella behörigheten dras in eller begränsas till dess
frågan om
indragningen eller begränsningen av behörigheten har prövats
slutligt.
Beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det
finns
särskilda skäl får beslutets giltighet förlängas med ytterligare
högst sex
månader.
11 § Har en legitimation återkallats eller har en behörighet att
förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit dragits
in eller
begränsats, skall en ny legitimation respektive behörighet meddelas
när
förhållandena medger det.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
12 § Frågor om disciplinpåföljd enligt denna lag prövas av Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.
Nämnden prövar även frågor som avses i 7 - 11 §§.
13 § Ansvarsnämnden består av ordförande och åtta andra ledamöter. De
utses av
regeringen för tre år. Ordföranden skall vara erfaren i domarvärv.
Övriga
ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård.
För ordföranden skall för samma tid utses en eller flera
ställföreträdare. En
sådan ställföreträdare skall vara erfaren i domarvärv. För varje
annan ledamot
skall det finnas ett tillräckligt antal ersättare som skall utses för
samma tid
som ledamoten.
14 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordförande och sex andra
ledamöter. Till
sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter kallas. Om en
ledamot anmäler
förhinder, skall en ersättare kallas.
15 § Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut
om
tillfällig återkallelse enligt 8 § andra stycket eller 10 § eller om
utdömande
av vite enligt 22 §,
2. som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om
beslutet
inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns
grundad anledning
att anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd,
3. om återkallelse av legitimation eller behörighet på egen begäran
i fall när
hinder mot återkallelse inte kan antas föreligga, eller
4. om återkallelse av legitimation enligt 8 § tredje stycket då den
legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket skall anmälas vid
nästa
sammanträde med nämnden.
16 § I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden
tillämpas
bestämmelsena i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.
17 § I fråga om omröstning i ansvarsnämnden tillämpas bestämmelserna
i 29 kap.
rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter.
Ordföranden säger sin mening först.
Handläggning i ansvarsnämnden
18 § Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp på anmälan av
Socialstyrelsen
eller av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv
kan anmäla
saken, en närstående till patienten.
Frågor som avses i 7 - 11 §§ tas upp på anmälan av Socialstyrelsen
eller på
ansökan av den som saken gäller.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för
Justitiekanslern att
göra anmälan i ärende som avses i första eller andra stycket finns i
6 § tredje
stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och
i 6 §
första stycket lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn.
19 § Anmälan eller ansökan till ansvarsnämnden skall göras
skriftligen.
20 § Anmälan eller ansökningshandling skall innehålla uppgift om
1. den enskilde anmälarens eller sökandens namn, födelsetid och
postadress,
2. namn och adress för ställföreträdare eller ombud om talan förs
av sådan,
3. vem anmälan eller ansökan avser och, om uppgift kan lämnas utan
särskild
utredning, dennes yrke, adress och arbetsplats,
4. vilken anmärkning som riktas mot en anmäld,
5. de omständigheter som åberopas till stöd för anmälan eller
ansökan.
Anmälan eller ansökan av enskild skall vara egenhändigt
undertecknad.
Om part företräds av ombud skall fullmakt ges in.
21 § Är anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas
till grund
för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren eller
sökanden att
inom en viss tid inkomma med kompletterande uppgifter vid påföljd att
ärendet
annars inte tas upp till prövning.
22 § Ansvarsnämnden skall se till att ärendena blir tillräckligt
utredda.
Överflödig utredning skall avvisas.
Nämnden får förelägga den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen att ge in
patientjournaler eller andra handlingar som behövs för utredningen. I
föreläggandet får vite sättas ut. Vitet döms ut av nämnden.
23 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock
förekomma, när det
kan antas vara till fördel för utredningen.
24 § Anmälan eller ansökan enligt 18 § och det som hör till
handlingen skall
snarast överlämnas till den som anmälan eller ansökan avser.
Mottagaren skall
föreläggas att svara inom en viss tid.
En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att anmälan
eller
ansökan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.
25 § Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte
ansvarsnämnden bestämmer att svaret får lämnas vid en muntlig
förhandling.
Av svaret skall framgå om den svarande godtar eller motsätter sig
den åtgärd
som sätts i fråga. I det senare fallet bör svaranden ange skälen för
sin
inställning och de omständigheter som åberopas.
26 § Kräver en fråga särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden inhämta
yttrande
från myndigheter, tjänstemän eller andra som är skyldiga att lämna
yttrande i
ämnet. Nämnden får också anlita andra sakkunniga i frågan.
I fråga om sådana sakkunniga som avses i första stycket tillämpas
40 kap. 2 -
7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndigheter, tjänstemän eller andra som
är
skyldiga att lämna yttrande lämnas endast om det är särskilt
föreskrivet.
Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel för
sitt uppdrag.
Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.
27 § Om ansvarsnämnden finner att ett vittne eller en sakkunnig
behöver höras
vid domstol eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla en
skriftlig
handling eller ett föremål som bevis, skall nämnden begära detta hos
den
tingsrätt inom vars område den person vistas som skall höras eller på
annat sätt
berörs av åtgärden.
Om det inte finns laga hinder mot det skall rätten hålla förhör
eller meddela
föreläggande. I fråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga delar
gälla vad som
föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling.
28 § Till muntlig förhandling skall parterna kallas. En enskild får
föreläggas
att inställa sig personligen vid påföljd att om han eller hon uteblir
det inte
utgör hinder för ärendets vidare handläggning och avgörande.
En enskild part som har inställt sig till en muntlig förhandling
får av
ansvarsnämnden beviljas skälig ersättning av allmänna medel för
kostnader för
resa och uppehälle. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen.
Närmare
bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.
29 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall
tillämpas
även på beslut enligt 8 § första stycket och 10 § första stycket.
Överlämnande av vissa ärenden
30 § En anmälan beträffande arbetstagare får helt eller delvis
överlämnas av
ansvarsnämnden till arbetsgivaren för den åtgärd som kan ankomma på
arbetsgivaren, om det är uppenbart att ärendets behandling i nämnden
inte är
påkallad från allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens
rätt.
31 § Innehåller en anmälan till ansvarsnämnden klagomål över brister
i kontakten
mellan en patient och hälso- och sjukvårdspersonalen hos ett
landsting eller en
kommun eller över något annat liknande förhållande och finns det
grundad
anledning att anta att anmälan inte kan föranleda disciplinpåföljd
enligt denna
lag, får nämnden överlämna anmälan i den delen till landstinget eller
kommunen
för åtgärd.
32 § Finner ansvarsnämnden i ett ärende att de i 5 § andra stycket
angivna
förutsättningarna för anmälan till åtal föreligger, skall nämnden
göra sådan
anmälan.
33 § Bestämmelser om handläggning av sådana ärenden om
disciplinpåföljd eller om
återkallelse eller begränsning av behörighet som prövas efter anmälan
av
Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern finns i 6 § femte stycket
lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 6 § tredje
stycket
lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn.
Överklagande m.m.
34 § Ansvarsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos
kammarrätten.
35 § Ansvarsnämndens slutliga beslut får överklagas av
1. Socialstyrelsen för att tillvarata allmänna intressen,
2. enskild, som enligt 18 § första stycket har anmält en fråga om
disciplinpåföljd, om beslutet har gått den enskilde emot,
3. någon annan som beslutet angår, om det har gått honom eller
henne emot.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för
Justitiekanslern att
överklaga i beslut om disciplinansvar eller behörighetsfråga med
anledning av
fel i yrkesutövning finns i 7 § lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens
ombudsmän och i 7 § lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn.
Sådant
överklagande skall ske inom tre veckor från det att beslutet har
meddelats.
36 § Andra beslut av ansvarsnämnden än som avses i 35 § får
överklagas av den
som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.
37 § Beslut av ansvarsnämnden som inte innebär att ett ärende avgörs,
får
överklagas endast i samband med överklagande av det slutliga beslutet
i ärendet.
Ett beslut som inte är slutligt får dock överklagas särskilt när
nämnden
1. ogillat en invändning om jäv mot ledamot av nämnden eller en
invändning om
att det finns hinder mot prövningen,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. förordnat om saken i avvaktan på att ärendet avgörs,
4. förelagt någon att genomgå läkarundersökning enligt 8 § första
stycket,
5. förelagt någon vid vite enligt 22 § andra stycket att inkomma
med
patientjournaler eller andra handlingar,
6. utdömt vite eller
7. förordnat om ersättning för någons medverkan i ärendet.
38 § Beslut i frågor som avses i 7 - 11 §§ gäller omedelbart om inte
annat anges
i beslutet.
39 § Om inte något annat föreskrivits, är Socialstyrelsen motpart
till den
yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller domstols slutliga
beslut
enligt denna lag. Om en enskild har anmält disciplinärendet är också
han eller
hon yrkesutövarens motpart.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 då lagen (1980:11) om
tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. skall upphöra att gälla. Ärenden
som
dessförinnan anmälts till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd prövas
enligt
äldre bestämmelser. Disciplinpåföljd får dock inte åläggas om så inte
kan ske
även enligt den nya lagen.
212
2.3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1992:860)om kontroll av narkotika
Härigenom föreskrivs att 6, 13 och 14 §§ lagen (1992:860) om
kontroll av
narkotika skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 § Narkotiska läkemedel får lämnas ut endast efter förordnande av
läkare,
tandläkare eller veterinär. Sådant förordnande skall ske med största
försiktighet.
Om det finns grundad Om Hälso- och
anledning att anta att sjukvårdens ansvarsnämnd
en läkare, tandläkare dragit in eller begränsat
eller veterinär har en läkares eller en tand-
missbrukat sin läkares behörighet att
behörighet att förordna förskriva narkotiska
narkotiska läkemedel, fårläkemedel enligt 9 eller
Hälso- och sjukvårdens 10 §§ lagen (1994:000) om
ansvarsnämnd efter om- disciplinpåföljd m.m. på
ständigheterna antingen hälso- och sjukvårdens
förbjuda att sådana område får sådant läkemedel
läkemedel lämnas ut på inte lämnas ut på ordi-
förordnade av läkaren, nation av läkaren eller
tandläkaren eller tandläkaren. Detsamma
veterinären eller före- gäller om Veterinära
skriva särskilda ansvarsnämnden dragit in
begränsningar i fråga om eller begränsat en
utlämnandet. veterinärs behörighet att
förskriva narkotiskt
läkemedel enligt 5a §
lagen (1965:61) om
behörighet att utöva
veterinäryrket m.m.
Beslut i ärende som
avses i andra stycket
skall gälla omedelbart,
om inte annat
beslutats.
13 §
Till böter eller Till böter eller fängelse
fängelse i högst ett år i högst ett år döms, om
döms, om gärningen inte ärgärningen inte är belagd
belagd med straff med straff enligt narko-
enligt narko- tikastrafflagen
tikastrafflagen (1968:64) eller enligt
(1968:64) eller enligt lagen (1960:418) om
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
straff för den som uppsåtligen eller
varusmuggling, den som av oaktsamhet
uppsåtligen eller av 1. bedriver sådan
oaktsamhet verksamhet som avses i 7
1. bedriver sådan c § utan erforderligt
verksamhet som avses i tillstånd eller utan att
7 c § utan erforderligt föreskriven anmälan om
tillstånd eller utan att verksamheten gjorts,
föreskriven anmälan om 2. bryter mot 6 § andra
verksamheten gjorts, stycket, 9 § eller 9 a §,
2. bryter mot 9 § 3. åsidosätter föreskrift
eller 9 a §, som meddelats med stöd av
denna lag, eller
3. åsidosätter 4. lämnar oriktig
föreskrift som meddelats uppgift i ärende om
med stöd av denna lag, tillstånd eller i anmälan
eller om verksamhet enligt
4. lämnar oriktig denna lag.
uppgift i ärende om
tillstånd eller i anmälan
om verksamhet enligt
denna lag.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
14 §
Beslut som Beslut som
Läkemedelsverket, Läkemedelsverket eller
Generaltullstyrelsen Generaltullstyrelsen i
eller Hälso- och ett enskilt fall
sjukvårdens ansvarsnämnd meddelat enligt denna
i ett enskilt fall lag eller enligt en
meddelat enligt denna föreskrift som meddelats
lag eller enligt en med stöd av lagen får
föreskrift som har överklagas hos
meddelats med stöd av kammarrätten.
lagen får överklagas hos
kammarrätten.
Beslut som Beslut som
Läkemedelsverket Läkemedelsverket,
Generaltullstyrelsen, Generaltullstyrelsen
Hälso- och sjukvårdens eller kammarrätten i ett
ansvarsnämnd eller enskilt fall meddelar
kammarrätten i ett skall gälla omedelbart,
enskilt fall meddelar om inte annat
skall beslutas.
gälla omedelbart, om
inte annat beslutas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
213
2.4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk
sprit och alkoholhaltiga preparat
Härigenom föreskrivs
dels att rubriken till lagen (1961:181) om försäljning av teknisk
sprit och
alkoholhaltiga preparat skall ha följande lydelse,
dels att 1, 5, 6, 7 och 13 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 5 a - 5 c, 9 a
och 10 a
§§ av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag (1961:181) om Lag (1961:181) om
försäljning av teknisk försäljning av teknisk
sprit och sprit m.m.
alkoholhaltiga preparat
1 § Med teknisk sprit förstås sprit som är avsedd att användas för
tekniskt,
industriellt, medicinskt, vetenskapligt eller annat likartat ändamål
och som är
hänförlig till tulltaxenr 22.07 eller 22.08 B. 1 eller B. 2
tulltaxelagen
(1987:1068). Vad som sägs i denna lag om teknisk sprit skall också
gälla
spritdrycker, vin och starköl, avsedda för ändamål som nu sagts.
Med alkoholhaltigt preparat förstås vara som innehåller mer än 1,8
viktprocent
etylalkohol och som inte är hänförlig till tulltaxenr 22.03 - 22.07
eller 22.08
B. 1 eller B. 2 tulltaxelagen och inte heller är sådant läkemedel,
som omfattas
av läkemedelslagen (1992:859).
Med alkoholhaltigt
läkemedel förstås ett
läkemedel som omfattas av
läkemedelslagen
(1992:859) och som
innehåller mer än 1,8
viktprocent etylalkohol.
Beteckning i denna lag har samma betydelse som i lagen (1977:293)
om handel
med drycker.
5 §
1 mom. Försäljning av 1 mom. Försäljning av
alkoholhaltiga preparat alkoholhaltiga preparat
i annat fall än som är, med de inskränkningar
nedan i andra stycket som föreskrivs i denna
avses är, med de lag, tillåten under samma
inskränkningar som stad- villkor som gälla för
gas i denna lag, drivande av handel i
tillåten under samma
villkor som gälla för allmänhet.
drivande av handel i
allmänhet.
För försäljning av
alkoholhaltiga läkemedel
gälla de särskilda be-
stämmelser som
regeringen meddelar.
2 mom. Teknisk sprit må, förutom av partihandelsbolaget och detalj-
handelsbolaget, utan särskilt tillstånd säljas av den som tillverkat
varan. För
annan försäljning, som äger rum annorledes än från apotek, erfordras
Läkemedelsverkets tillstånd.
Från apotek må i
enlighet med vad
regeringen därom
förordnar teknisk sprit
säljas enligt recept
ävensom till annat
apotek.
3 mom. För försäljning av
alkoholhaltiga läkemedel
och teknisk sprit från
apotek gäller bestämmel-
serna i 5 a - c §§.
5 a §
Alkoholhaltiga
läkemedel, som innehåller
mer än 10 viktprocent
etylalkohol, och teknisk
sprit får säljas eller
annars lämnas ut från
apotek, förutom till
annat apotek, endast
efter ordination eller
beställning av en person,
som är behörig att utöva
läkar-, tandläkar- eller
veterinäryrket.
Ordination av teknisk
sprit får inte avse annat
än utvärtes bruk eller
desinfektion av
instrument. Beställning
får inte avse annat än
utvärtes bruk,
desinfektion av
instrument eller
laboratorieändamål i
beställarens
yrkesutövning.
Spriten får inte lämnas
ut, om särskild anledning
finns att anta att den är
avsedd för annat ändamål än
som sägs i andra stycket.
5 b §
Alkoholhaltiga
läkemedel, som på grund av
sitt innehåll i övrigt
inte kan antas ge
anledning till missbruk
i berusningssyfte, får i
enlighet med de
föreskrifter som rege-
ringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Läkemedels-
verket meddelar lämnas ut
från apotek utan hinder
av bestämmelserna i 5 a §.
Om det finns anledning
att anta att ett
alkoholhaltigt läkemedel
av annat slag än som
avses i 5 a § kan
missbrukas i
berusningssyfte, får
regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Läkeme-
delsverket utfärda
särskilda föreskrifter om
försäljning och utlämnande.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande, Läkemedels-
verket får besluta om
ytterligare föreskrifter
om försäljning av alkohol-
haltiga läkemedel och
teknisk sprit, om det
behövs för att förhindra
missbruk.
5 c §
Om Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd
begränsat eller dragit in
en läkares eller en
tandläkares behörighet att
förskriva alkoholhaltiga
läkemedel eller teknisk
sprit enligt 9 eller 10 §§
lagen (1994:000) om
disciplinpåföljd m.m. på
hälso- och sjukvårdens
område får sådant läkemedel
eller teknisk sprit på
ordination av läkaren
eller tandläkaren inte
lämnas ut. Detsamma gäller
när Veterinära
ansvarsnämnden dragit in
eller begränsat en
veterinärs behörighet att
förskriva alkoholhaltiga
läkemedel eller teknisk
sprit.
6 §
Försäljning av teknisk Försäljning av teknisk
sprit må med nedan i sprit i annat fall än från
andra stycket angivna apotek får med nedan i
undantag ske endast andra stycket angivna
till den som erhållit undantag ske endast till
läkemedelsverkets den som fått Läke-
tillstånd till inköp. medelsverkets tillstånd
till inköp.
Tillstånd erfordras ej Tillstånd erfordras
vid inköp av absolut inte vid inköp av absolut
alkohol, koncentrerad alkohol, koncentrerad
sprit, eau-de-vie och sprit, eau-de-vie och
vin för apoteksrörelses vin för apoteksrörelses
räkning. Tillstånd räkning. I den mån
erfordras ej heller i Läkemedelsverket så med-
fall som avses i 5 § 2 ger, får inköp hos
mom. andra stycket. I detaljhandelsbolaget,
den mån läkemedelsverket under de villkor verket
så medgiver, må inköp hosföreskriver, äga rum utan
detaljhandelsbolaget, tillstånd.
under de villkor verket
föreskriver, äga rum utan
tillstånd.
7 §
Teknisk sprit eller Teknisk sprit,
alkoholhaltigt preparat alkoholhaltiga preparat
må icke tillhandahållas, eller alkoholhaltiga
där särskild anledning läkemedel får inte säljas
föreligger att antaga, eller lämnas ut om det
att varan är avsedd att finns särskild anledning
användas i att anta att varan är
berusningssyfte. Ej avsedd att användas i
heller må någon berusningssyfte. Det-
tillhandagå med samma gäller i fråga om
anskaffande av teknisk att hjälpa någon att
sprit eller skaffa sådana medel.
alkoholhaltigt
preparat, där han har
anledning till sådant
antagande.
9 a §
Den som bryter mot 5 a §
första eller tredje
stycket döms till böter.
Motsvarande gäller om
någon lämnar ut
alkoholhaltiga läkemedel
eller teknisk sprit i
strid med 5 c §.
10 a §
Den som obehörigen
vidtar en åtgärd med
alkoholhaltigt läkemedel,
som inte är avsett för in-
värtes bruk, i syfte att
göra varan användbar till
förtäring, döms till böter.
13 §
Begår någon brott som Begår någon brott som
avses i 9 - 11 §§ skola, avses i 9 - 11 §§ skall,
om det ej är uppenbart om det inte är uppenbart
obilligt, hos honom oskäligt, hos honom be-
befintliga förråd av fintliga förråd av teknisk
teknisk sprit och alko- sprit och alkoholhaltiga
holhaltiga preparat preparat liksom kärl och
tillika med kärl och emballage samt renings-
emballage samt renings- och filtreringsmedel
och filtreringsmedel förklaras förverkade.
förklaras förverkade. VadDetsamma skall även gälla
nu stadgats skall även redskap som använts i
gälla redskap, som fall som avses i 10 §.
nyttjats i fall, varom Förverkande av teknisk
i 10 § sägs. Förverkande sprit och alkoholhaltigt
av teknisk sprit och preparat kan även ske hos
alkoholhaltigt preparat den som enligt 14 § andra
kan även ske hos den som stycket andra meningen är
enligt 14 § andra fri från ansvar.
stycket andra meningen
är fri från ansvar.
Om ett alkoholhaltigt
läkemedel, varmed
vidtagits åtgärd för att
göra varan användbar för
förtäring och vilket
påträffas hos gärnings-
mannen, skall de förråd av
ifrågavarande läkemedel
och tillhörande
emballage, som finns hos
honom, samt använda
redskap förklaras helt
eller delvis förverkade,
om det inte är uppenbart
oskäligt.
Förverkad egendom Förverkad egendom
tillfaller kronan. tillfaller staten.
Den som förövat gärning Den som har begått ett
som avses i första brott som avses i första
stycket skall, om det stycket skall, om det
ej är uppenbart inte är uppenbart
obilligt, dömas att för oskäligt, dömas att betala
teknisk sprit eller skatt med 75 kronor per
alkoholhaltigt liter för teknisk sprit
preparat, varmed han eller alkoholhaltigt
förfarit obehörigen, gäldapreparat som varit föremål
skatt med 75 kronor för för brottet.
liter.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Förordningen (1963:654) om försäljning från apotek av
alkoholhaltiga
läkemedel och teknisk sprit, m.m. upphör därvid att gälla.
214
2.5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva
veterinäryrket m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1965:61) om behörighet att
utöva
veterinäryrket m.m. att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a
§, av
följande lydelse.
5a § Om en veterinär missbrukar sin behörighet att förskriva
narkotiska eller
alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit får Veterinära
ansvarsnämnden dra
in eller begränsa behörigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
215
2.6 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 16 kap 1 § sekretesslagen (1980:100) skall
ha
följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1993/94:107 Föreslagen lydelse
16 kap
1 § Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1
kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i
vissa fall
är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1 - 8
samt 5 § 1
och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt
3 § första
stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt
åsidosättande
av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första
stycket 3 och 5
§ 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 §
första
stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där
tystnadsplikten följer av
------------------------------------------
------------------------------------------
8. 6, 6 a och 6 b §§ 8. 8, 9 och 10 §§ lagen
lagen (1980:11) om (1994:000) om åligganden
tillsyn över hälso- och för personal inom hälso-
sjukvårdspersonalen och sjukvården
m.fl. ------------------------------------------
------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
216
Bilaga 8
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-03
Närvarande: regeringsrådet Stig Brink, justitierådet Inga-Britt
Törnell och
presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg.
Enligt en lagrådsremiss den 3 februari 1994 (Socialdepartementet) har
regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården, lag om disciplinpåföljd m.m. på
hälso- och
sjukvårdens område, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Marie Jönsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården
1 §
I paragrafen anges att det är hälso- och sjukvårdspersonal som
omfattas av
lagen. Vidare anges vad som är hälso- och sjukvårdspersonal.
I andra punkten i paragrafen sägs att sådan personal vid sjukhus
och andra
vårdinrättningar som medverkar i vård, behandling eller undersökning
av
patienter är att hänföra till hälso- och sjukvårdspersonalen. Av
formuleringen i
punkten framgår inte klart att det inte bara är anställda vid en
vårdinrättning
som avses. Avsikten är, vilket framkommit vid föredragningen, att
också personal
som utför arbete på entreprenad och t.ex. ambulanspersonal skall
omfattas av
lagen, om personalen är verksam vid vårdinrättningen. Lagrådet
föreslår att
detta klargörs genom att punkten ges följande lydelse:
"2. personal verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar som
medverkar i
vård, behandling eller undersökning av patienter,"
Enligt fjärde punkten i paragrafen är apotekspersonalen och personal
vid den
särskilda giftinformationsverksamheten, som bedrivs av Apoteksbolaget
Aktiebolag, att hänföra till hälso- och sjukvårdspersonal.
For-muleringen av
punkten ger intryck av att all personal vid ett apotek eller
ifrågavarande
informationsverksamhet avses. Avsikten torde emellertid inte vara att
t.ex.
städpersonal skall omfattas. Punkten bör därför for-muleras om så att
det
framgår att endast sådan personal vars arbete kan påverka den
medicinska
säkerheten för någon avses. Detta kan ske genom att punkten ges
följande
lydelse:
"4. personal inom sådan detaljhandel med läkemedel för vilken det
gäller
särskilda föreskrifter och personal inom den särskilda
giftinformations-
verksamheten som bedrivs av Apoteksbolaget Aktiebolag och som
tillverkar eller
expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar,"
I detta sammanhang vill Lagrådet anmärka att det i allmänmotiveringen
(avsnitt
7.1) anges att även icke medicinskt utbildad personal omfattas av
lagen i den
mån den har att fullgöra indirekta patientuppgifter. Med indirekta
patient-
uppgifter avses enligt remissen åtgärder som är av "generell
karaktär" men som
den medicinskt behandlande personalen är beroende av vid behandlingen
av
patienter.
Formuleringen är enligt Lagrådet oklar och kan leda till osäkerhet
om vad som
gäller. Uttalandet står också i viss motsättning till vad som
tidigare anförts
om personalens ansvar för både direkta och indirekta uppgifter inom
området
individinriktad patientvård. Ett klarläggande erfordras.
3 §
I hälso- och sjukvårdspersonalens grundläggande skyldigheter ingår
enligt 3 §
bl.a. att lämna patienten upplysningar om dennes hälsotillstånd och
om de
behandlingsmetoder som finns. Om upplysningar inte kan lämnas till
patienten,
skall de i stället lämnas till en närstående till patienten.
Ordet närstående föreslås ersätta det i 5 § lagen (1980:11) om
tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) använda
begrep-pet nära
anhörig. I tillsynsutredningens huvudbetänkande (SOU 1991:63, s. 119)
anges vad
som enligt utredningens uppfattning bör förstås med närstående. Någon
motsvarande redovisning görs inte i lagrådsremissen.
Begreppet närstående används i en rad olika författningar. Det rör
sig numera
om ett ganska betydande antal. I vissa fall anges i förarbetena (jfr.
t.ex. prop
1987/88:176, s. 115, med förslag till lag om närståendevård) vad som
skall
förstås med begreppet. Det är inte givet att avgränsningen skall ske
på samma
sätt i alla fall där begreppet används. Med tanke på de grannlaga
uppgifter som
en närstående enligt 3 § åliggandelagen kan få bör till vägledning
för
tillämpningen i specialmotiveringen anges vilka personer som i första
hand bör
omfattas av begreppet. Därvid kan tillsynsutredningens redovisning
tjäna som
förebild.
5 §
Enligt 5 § skall den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och
sjukvården
utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård utforma det
med
noggrannhet och omsorg. Föreskriften tar sikte på de intyg och
utlåtanden som
utfärdas angående en patient som intygsskrivaren mött i sin
yrkesverksamhet.
Sådana utlåtanden där intygsskrivaren i andra fall uttalar sig om
någons
hälsotillstånd eller vård, t.ex. som sakkunnig och utan att ha mött
personen,
torde falla utanför bestämmelsen. En upplysning om detta kan behöva
göras i
propositionstexten.
229
6 och 7 §§
Paragraferna behandlar bl.a. delegation av arbetsuppgifter och
personalens
yrkesansvar.
Lagrådet anser att det först bör fastslås att den anställde själv
ansvarar för
hur han eller hon utför sina arbetsuppgifter och att det därefter bör
anges
under vilka förutsättningar en arbetsuppgift kan delegeras till någon
annan
liksom det ansvar som följer med ett delegationsbeslut. Lagrådet
föreslår därför
att 6 § får byta plats med 7 § första stycket. Vidare föreslås att
det
förstnämnda stadgandet ges en annan utformning för att klarare
markera det
personliga ansvaret för den som delegerar en arbetsuppgift till någon
annan.
Lagrådet föreslår därför att paragraferna får följande lydelse:
"6 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv
ansvaret för hur
han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.
7 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen får överlåta en
arbetsuppgift till någon annan endast när detta är förenligt
med en god
och säker vård.
Den som överlåter en arbetsuppgift för vilken det krävs formell
kompetens
till någon som saknar sådan kompetens svarar för att den som fått
uppgiften har
förutsättningar att fullgöra denna."
13 §
I paragrafen föreskrivs att den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen av
Socialstyrelsen kan föreläggas att lämna handlingar, prover och annat
material
som rör verksamheten samt ge styrelsen de upplysningar om denna som
styrelsen
behöver för sin tillsyn. Paragrafen har överförts från 7 §
tillsynslagen. Av
specialmotiveringen framgår att endast en språklig ändring har
gjorts. Någon
ändring i sak är inte avsedd. Av den föreslagna lydelsen av
paragrafen framgår
emellertid inte klart, att den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen är
skyldig att på Socialstyrelsens begäran lämna handlingar m.m.
Lagrådet föreslår
därför att paragrafen får följande lydelse:
"Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att på
Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat material
som rör
verksamheten samt ge styrelsen de upplysningar om denna som
styrelsen behöver
för sin tillsyn.
Socialstyrelsen får förelägga sådan personal att lämna vad som
begärs. I
föreläggandet får vite sättas ut."
16 §
Syftet med paragrafen är att Socialstyrelsen - om den under
tillsynsverksamhet
eller på annat sätt, t.ex. genom att en patient framför klagomål,
finner att
disciplinpåföljd kan bli aktuell - skall göra anmälan om detta hos
Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). Detta syfte bör framgå tydligare av
lagtexten.
Lagrådet föreslår att paragrafen inleds med orden "Om Socialstyrelsen
finner att
det finns skäl att ifrågasätta disciplinpåföljd - -" i stället för
"Om det finns
skäl att ifrågasätta disciplinpåföljd - -".
Granskningen av det remitterade lagförslaget har i övrigt föranlett
förslag till
ändringar av redaktionell art.
Förslaget till lag om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område
3 §
I paragrafen anges att bestämmelserna om disciplinpåföljd endast
gäller vid
yrkesutövning som har samband med undersökning, vård och behandling
av patienter
eller klinisk forskning på människor.
Av allmänmotiveringen framgår att omhändertagande av en avliden
patient som
regel inte omfattas av lagen. Något patientintresse i vanlig mening
föreligger
inte längre. Det kan emellertid enligt remissen i vissa situationer
finnas ett
annat slag av patientintresse som, om det åsidosätts, bör medföra
disciplinansvar. När en person har drabbats av total hjärninfarkt kan
olika
livsfunktioner uppehållas på konstgjord väg t.ex. för att
vidmakthålla ett organ
som donerats för transplantation. Intresset av att med hjälp av organ
från den
avlidne kunna behandla en annan svårt sjuk patient medför enligt
remissen att
krav bör kunna uppställas som säkerställer att det organ som skall
transplanteras omhändertas på ett från medicinsk synpunkt
tillfredsställande
sätt.
Enligt Lagrådet bör samma krav ställas när det gäller
omhändertagandet av
organ från en avliden, vars livsfunktioner helt har upphört. Vad som
nu har
sagts bör framgå av propositionen.
5 §
Paragrafen har överförts från tillsynslagen (13 §). Enligt
specialmotiveringen
har språkliga redigeringar gjorts men någon ändring i sak är inte
avsedd.
I första stycket av paragrafen föreskrivs att om någon som tillhör
hälso- och
sjukvårdspersonalen har anmälts till åtal, disciplinärt förfarande
enligt denna
lag inte får inledas eller fortsättas i fråga om den förseelse som
avses med
åtgärden. I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.7) erinras om att
regeringen
nyligen har lagt fram propositionen En ändrad lagstiftning för
statsanställda
m.fl. (1993/94:65) med förslag till en ny lag om offentlig
anställning (LOA). I
propositionen föreslås en bestämmelse - överförd från nuvarande LOA -
vars
innehåll motsvarar innehållet i förevarande lagrum. Till bestämmelsen
fogas
dessutom ett förtydligande tillägg som innebär att om en gärning har
prövats i
straffrättslig ordning, ett disciplinärt förfarande får inledas eller
fortsättas
bara om gärningen, av någon annan orsak än bristande bevisning, inte
har ansetts
vara något brott. Såväl av allmänmotiveringen som av
specialmotiveringen till 5
§ i det remitterade förslaget framgår att vad som sägs i LOA i nämnda
avseende
avses skola gälla också för prövningen hos HSAN. Lagrådet anser för
tydlighets
skull att en bestämmelse med samma innehåll som det tillägg som
föreslås i nya
LOA bör införas som ett nytt stycke efter första stycket i 5 §.
10 §
I paragrafen ges möjlighet till interimistisk indragning eller
begränsning av
behörigheten att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel
eller
teknisk sprit. Förutsättningen är enligt lagtexten att det föreligger
sannolika
skäl för misstanke om missbruk av behörigheten. I allmänmotiveringen
anges
emellertid att bestämmelsen är avsedd för "uppenbara fall" av
missbruk. De
skilda formuleringarna kräver ett förtydligande.
Enligt Lagrådets mening bör interimistiskt beslut om indragning
eller
begränsning i förskrivningsrätten kunna fattas även i andra än
uppenbara fall av
missbruk. Föreligger det sannolika skäl för missbruk bör en
interimistisk
indragning eller begränsning kunna beslutas. Det är inte ovanligt att
missbruk
av förskrivningsrätten leder till återkallelse av legitimation. I
avvaktan på
utredning av ett sådant ärende bör möjlighet finnas att
interimistiskt dra in
eller begränsa förskrivningsrätten. Vad Lagrådet nu har anfört bör
tas in i
propositionen.
Fråga om återkallelse av särskild behörighet
Enligt 6 § lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso-
och
sjukvården är den behörig att utöva yrke som barnmorska, läkare och
tandläkare
som har legitimation för yrket eller som särskilt förordnats att
utöva yrket.
Särskilda förordnanden är tidsbegränsade och ges i huvudsak för att
möjliggöra
den praktiska tjänstgöring, allmäntjänstgöringen, vilken är en
förutsättning för
legitimation som läkare och tandläkare, samt för kortare vikariat på
tjänst då
någon legitimerad inte finns att tillgå. Det är Socialstyrelsen som
meddelar
dessa förordnanden. Socialstyrelsen får bemyndiga hälso- och
sjukvårdsnämnder
m.fl. att själva meddela sådana förordnanden.
Enligt 18 § tillsynslagen gäller bestämmelserna i 15-17 §§ samma
lag om
återkallelse av legitimation även annan behörighet att utöva yrke
inom hälso-
och sjukvården. Det remitterade förslaget innehåller inte någon
motsvarande
bestämmelse. Skälet härtill anges vara att en sådan
behörighetsprövning skulle
sakna praktisk betydelse; förordnandena är så kortvariga att prövning
inte
hinner ske innan förordnandet löpt ut och den berörde kan ha fått ett
nytt
förordnande. Ett beslut om återkallelse utgör för övrigt inte något
formellt
hinder mot att ett nytt förordnande meddelas. Bestämmelsen har enligt
vad som
anförs i remissen inte tillämpats vid något tillfälle. I det
remitterade för-
slaget anvisas i stället möjligheten att den sjukvårdshuvudman som
meddelat
förordnandet avbryter detta och underrättar Socialstyrelsen om sitt
beslut.
Socialstyrelsen kan då efter utredning återkalla sitt bemyndigande
såvitt avser
den berörde yrkesutövaren. Detta innebär att Socialstyrelsen i
fortsättningen
själv utfärdar förordnande för denne.
Lagrådet anser att ett återkallande eller en begränsning av ett
sådant
särskilt förordnande som här är i fråga är av sådan betydelse för den
enskilde
att en prövning av rättssäkerhetsskäl inte bör anförtros åt annat än
ett mycket
kvalificerat organ. Detta gäller framförallt förordnande för
allmäntjänstgöring men också ett vikariat kan vara av den art att det
inte bör
kunna brytas utan sådan prövning. En bestämmelse motsvarande 18 §
tillsynslagen
bör därför införas i den nu aktuella lagen med följande lydelse:
"Bestämmelserna i 7-11 §§ om återkallelse av legitimation och
begränsningar i
behörigheten att förskriva narkotiska el1er alkoholhaltiga 1äkemedel
eller
teknisk sprit gäller även annan behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjuk-
vården."
13 §
Paragrafen reglerar HSAN:s sammansättning. Enligt paragrafens första
stycke
skall ordföranden, som avses vara heltidsanställd, vara erfaren i
domarvärv.
Också för den eller de ersättare för ordföranden, som enligt andra
stycket skall
utses, gäller att han eller hon skall vara erfaren i domarvärv. Vid
föredragningen har framkommit att avsikten är att ordföranden skall
ha innehaft
en ordinarie domartjänst. Att en person är erfaren i domarvärv
innebär inte att
personen är eller har varit ordinarie domare. Även en jurist med
fullgjord
tingstjänstgöring kan sägas ha erfarenhet av domarvärv. Med hänsyn
till tyngden
hos de ingripanden som HSAN har att fatta beslut om är det viktigt
att
ordföranden är en person med kvalificerad domarerfarenhet. Enligt
Lagrådets
mening bör det därför framgå av lagtexten att ordföranden skall ha
varit
ordinarie domare. Vad som nu har sagts gäller också för ersättare för
ordföranden. Lagrådet föreslår därför att orden "vara erfaren i
domarvärv" i
paragrafens första stycke ersätts med orden "ha varit ordinarie
domare" och att
i andra stycket orden "vara erfaren i domarvärv" ersätts med orden
"vara eller
ha varit ordinarie domare".
15 §
Enligt paragrafen får HSAN:s ordförande ensam fatta beslut såväl om
föreläggande
enligt 8 § första stycket om läkarundersökning som om återkallelse av
legitimation enligt 8 § tredje stycket då föreläggandet inte följs.
En sådan
ordning framstår som mindre lämplig. Endera beslutet bör fattas av
nämnden i sin
helhet. Med hänsyn till de konsekvenser som ett föreläggande om
läkarundersökning kan ha för den enskilde, även med bortseende från
vad som
följer av 8 § tredje stycket, bör beslut om sådant föreläggande
fattas av
nämnden i sin helhet. Lagrådet föreslår att punkt 1 i paragrafen får
följande
lydelse:
"1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut
om
föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 § första stycket
och om
tillfällig återkallelse enligt 8 § andra stycket eller 10 § eller om
utdömande
av vite enligt 22 §,"
29 §
Enligt paragrafen skall bestämmelserna i 20 och 21 §§
förvaltningslagen
(1986:223) om motivering av beslut och underrättelse om beslut
tillämpas också
på beslut enligt 8 § första stycket och 10 § första stycket. Enligt
Lagrådets
mening bör bestämmelsen gälla också interimistiska beslut om
återkallelse av
legitimation enligt 8 § andra stycket.
Granskningen av det remitterade lagförslaget har i övrigt föranlett
förslag till
ändringar av redaktionell art.
Övriga lagförslag
Övriga lagförslag lämnas utan erinran av Lagrådet.
230
Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 1994
Närvarande: Statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B.Westerberg,
Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, Hellsvik, Wibble,
Björck,
Davidson, Könberg, Odell, Ask
Föredragande: statsrådet Bo Könberg
Regeringen beslutar proposition 1993/94:149 Åligganden för personal
inom hälso-
och sjukvården m.m.
236
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser
som inför,
ändrar,
upphäver eller
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande
Lag om åligganden 18 §
för personal inom
hälso- och sjukvården
Lag (1961:181) om 5 b §
försäljning av teknisk
sprit m.m.
237