Post 7021 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:162 ·
Handel med el i konkurrens
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Prop. 162
Regeringens proposition
1993/94:162
Handel med el i konkurrens
Prop.
1993/94:162
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 17 februari 1994
Carl Bildt
Per Westerberg
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till ett nytt regelverk för elmarknaden som
syftar till att skapa förutsättningar för ett än mer rationellt utnyttjande av
produktions- och distributionsresurserna och tillförsäkra kunderna flexibla
leveransvillkor till lägsta möjliga priser. Huvudprincipen är att åstadkomma en
klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och försäljning av el och å andra
sidan överföring av el (nätverksamhet). Produktionen och försäljningen av el
skall ske i konkurrens, medan nätverksamheten som är ett naturligt monopol även
i fortsättningen skall regleras och övervakas på särskilt sätt. Härigenom skapas
förutsättningar för en effektiv prisbildning på elmarknaden. Kraftföretag och
kunder kommer att kunna välja vilka de handlar med. Prisbildningen anpassas till
kundernas behov och förutsättningar.
Förslaget innehåller dels ändringar i lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen), dels en ny lag om handel med
el, m.m. Förändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1995.
Skyldigheterna för innehavare av koncession ändras. Skyldigheterna skall i
fortsättningen avse endast nätverksamhet. Koncessionshavaren skall vara skyldig
att på skäliga villkor ansluta andras ledningar och anläggningar till sitt nät
och att på skäliga villkor överföra el oberoende av vem som är ägare till
kraften. Den som är ansluten till det svenska kraftledningsnätet skall ha rätt
att leverera el till eller ta emot leveranser från alla andra som är anslutna
till nätet. Genom dessa förändringar i ellagen skapas förutsättningar för att
produktion och försäljning av el skall kunna ske i konkurrens.
En särskild koncession för leverans av el införs för att skapa en stabil
övergång till den nya konkurrensutsatta elmarknaden. Förslagen till en
reformerad elmarknad innebär en delvis ny roll för elkunderna. Mindre
förbrukare, i synnerhet hushållskunder, kommer i stor utsträckning under de
närmaste åren sakna motiv för att anlita en ny elleverantör. För närvarande är
kostnaderna för bl.a. mätning och avräkning förhållandevis höga.
Den som innehar leveranskoncession skall ha skyldighet att dels leverera el
för normala förbrukningsändamål till alla kunder inom området som inte önskar
byta leverantör, dels köpa el från mindre elproducenter inom området. Genom
denna ordning skapas en grundtrygghet för de små elproducenterna och för mindre
förbrukare under övergången till en fri elmarknad. Leveranskoncessioner meddelas
för en tid av längst tre år. Inför ett beslut om avveckling eller en förlängning
av systemet med leveranskoncession bör en samlad utvärdering av systemet
genomföras.
Den reformerade elmarknaden förutsätter en ny och klar rollfördelning i den
nationella elförsörjningen. Affärsverket svenska kraftnät skall ha ansvaret för
det nationella överföringssystemet och för det totala elsystemets säkerhet
(systemansvaret). Svenska kraftnät skall ha befogenheter att om så behövs
beordra kraftproducenter att öka eller minska produktionen av el och ha
möjlighet att utfärda föreskrifter som är nödvändiga med hänsyn till elsystemets
driftsäkerhet. Svenska kraftnät skall ansvara för en marknad där reglerkraft
tillhandahålls till de aktörer på elmarknaden som saknar egna reglermöjligheter.
För närvarande sker reformer av elmarknaden i flera länder. Utvecklingen bör
följas noggrant. En generell anmälningsplikt införs beträffande långsiktiga
kontrakt om import eller export av el. Regeringen skall besluta om koncession
när ansökan avser en utlandsförbindelse.
Driften av nätföretag skall omfattas av särskilda regler. Produktion eller
handel med el skall bedrivas i ett företag som inte får bedriva nätverksamhet.
Vidare införs krav på särskild redovisning av nätverksam- heten och på
redovisningens innehåll. En ny myndighetsfunktion införs. Uppgiften för denna
nätmyndighet är att utöva tillsyn av ellagens efter- levnad, utom i frågor som
rör elsäkerhet. Tillsynen skall bedrivas så att det skapas incitament till hög
leveranssäkerhet och kostnadseffektivitet i nätverksamheten. Myndigheten skall
säkerställa att elanvändarna inte behöver betala ett högre pris än nödvändigt
för nättjänsterna och att nättariffer, mät- och avräkningssystem m.m. utformas
på ett sätt som underlättar handel och främjar konkurrens. Myndigheten bör
särskilt följa hur kostnaderna för elöverföring utvecklas på regionnät och i
glesbygdsområden. Ansvaret för denna myndighetsfunktion bör ligga på Närings-
och teknikutvecklingsverket (NUTEK).
Den kommunala elverksamheten, såväl produktion som distribution av el i
kommunala företag, regleras av kommunallagens bestämmelser.
Vissa kommunalrättsliga bestämmelser skulle hindra kommunala företag att bedriva
produktion och försäljning av el i konkurrens med andra företag. Kommunal
elproduktion och elhandel som drivs i privaträttslig form skall därför undantas
från lokaliseringsprincipen och skall drivas på affärsmässig grund i stället för
med iakttagande av självkostnadsprincipen och likställighetsprincipen.
Innehållsförteckning
1. Förslag till riksdagsbeslut................7
2. Lagtext....................................8
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s.1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar8
2.2 Förslag till lag om handel med el, m.m.19
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:277) om
vissa bulvanförhållanden..................23
2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1976:240)
om förvärv av eldistributionsanläggning m.m.24
3. Ärendet och dess beredning ...............25
4. Ökad konkurrens på elmarknaden ...........27
4.1 Elmarknadsreformens huvuddrag.........27
4.2 Behovet av ökad konkurrens............30
4.3 Den svenska elmarknaden...............31
4.4 Nya spelregler på elmarknaden.........33
5. Elmarknaderna i Europa ...................39
5.1 Internationalisering och omstrukturering39
5.2 Erfarenheter från Storbritannien och Norge40
5.3 Finland...............................41
5.4 Utvecklingen inom EG..................42
5.5 Den nordiska elmarknaden..............44
6. Öppna nät för handel med el...............47
6.1 Inledning.............................47
6.2 Nätkoncession för linje och för område48
6.3 Bestämmelser om nättjänster...........50
6.3.1 Skyldighet att upplåta ledningar och nät50
6.3.2 Mätning och avräkning.............52
6.3.3 Tillsyn av nätverksamhet..........56
6.3.4 Tariffer för nättjänster..........57
6.4 Koncessionsvillkor i ellagen, m.m.....59
6.4.1 Koncessionstider..................59
6.4.2 Koncessioners högsta spänning.....60
6.4.3 Lämplighetsbedömning, m.m.........61
6.4.4 Upphävande av vissa bestämmelser..65
6.5 Behovet av en stegvis övergång........66
7. En särskild koncession för leverans av el 71
7.1 Leveranskoncessionens huvudsakliga innebörd 71
7.1.1 Allmänt om leveranskoncession.....71
7.1.2 Om konsumentskydd.................72
7.1.3 El från mindre anläggningar.......75
7.1.4 Om fjärrvärme, m.m................77
7.2 Koncessionsvillkor, m.m...............78
7.2.1 Koncessionstider..................78
7.2.2 Lämplighetsprövning, m.m..........79
7.2.3 Överlåtelse av leveranskoncession.79
7.2.4 Ändring av gränser för leveransområde80
7.3 Särskilt om leveransskyldighet och prisprövning81
8. Det nationella elsystemet, m.m. ..........83
8.1 Inledning.............................83
8.1.1 Allmänt om systemansvar...........83
8.1.2 Tidigare beslut om systemansvar...83
8.1.3 Systemansvaret i dag .............84
8.2 Ansvaret för det nationella elsystemet87
8.2.1 Systemansvar .....................87
8.2.2 Om föreskrifter för driftsäkerheten i det
nationella elsystemet...................89
8.2.3 Reglerkapacitet på elmarknaden....90
8.3 Handel med el,km.m....................92
9. Utrikeshandel med el......................96
9.1 Inledning.............................96
9.2 Nätkoncession för utlandsförbindelse..97
9.3 Nätansvarig enhet enligt EG:s eltransiteringsdirektiv99
9.4 Övervakning av utrikeshandeln........100
10. Kontroll av nätverksamhet................103
10.1 Inledning...........................103
10.2 Avgränsning av nätverksamhet........103
10.3 Särredovisning av nätverksamhet.....104
10.3.1 Utformningen av särredovisningen104
10.3.2 Föreskrifter om särredovisningens innehåll106
10.3.3 Revision av nätverksamhet.......108
10.4 Effektivitets- och prisutveckling i nätverksamhet108
10.5 Nätmyndighetens prövning av skäliga nättariffer, m.m.110
10.6 Råd och anvisningar.................112
11. Ny myndighetsfunktion för tillsyn av nätverksamhet113
11.1 Roll och uppgifter..................113
11.2 Huvudmannaskap......................116
11.3 Resursbehov.........................118
11.4 Finansiering m.m....................119
11.5 Vissa anslagsfrågor.................121
12. Kommunal elverksamhet, m.m. .............122
12.1 Inledning...........................122
12.2 Gällande bestämmelser, m.m..........122
12.3 Om särregler för kommunal elverksamhet, m.m.124
12.4 Elverksamhet i ekonomiska föreningar129
13. Överklagande, m.m. ......................131
13.1 Inledning...........................131
13.2 Beslut i frågor om nätkoncession, pris och andra
villkor för nättjänster, m.m.............132
13.3 Beslut om leveranskoncession, m.m...135
14. Frågan om ersättning till följd av de ändrade
föreskrifterna i ellagen ................136
15. Ikraftträdande ..........................141
16. Specialmotivering .......................143
16.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar...........................143
16.2 Förslaget till lag om handel med el, m.m.165
16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:277)
om vissa bulvanförhållanden............178
16.4 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1976:240)
om förvärv av eldistributionsanläggningar m.m.178
Bilaga 1Sammanfattning av Ellagstiftningsutredningens
delbetänkande Elkonkurrens med nätmonopol
(SOU 1993:68) .........................179
Bilaga 2Ellagstiftningsutredningens lagförslag186
Bilaga 3Sammanställning av remissyttranden över betänkandet
Elkonkurrens med nätmonopol (SOU 1993:68)200
Bilaga 4aSammanfattning av Affärsverket svenska kraftnäts
utredning, Handelsplats för el.........224
Bilaga 4bSammanställning av remissyttranden över Affärsverket
svenska kraftnäts utredning, Handelsplats för el228
Bilaga 5aSammanfattning av Närings- och teknik-
utvecklingsverkets utredning,
Att mäta och ta betalt för el (R 1993:61)235
Bilaga 5bSammanställning av remissyttranden över
Närings- och teknikutvecklingsverkets utredning,
Att mäta och ta betalt för el (R 1993:61)237
Bilaga 6aSammanfattning av Elmyndighetsutredningens
betänkande Monopolkontroll på en avreglerad
elmarknad (SOU 1993:105) ..............240
Bilaga 6bSammanställning av remissyttranden över
betänkandet Monopolkontroll på en avreglerad
elmarknad (SOU 1993:105) ..............245
Bilaga 7Lagrådsremissens lagförslag...........249
Bilaga 8Lagrådets yttrande....................267
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 17 februari 1994..........................271
Rättsdatablad.................................272
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar
2. antar regeringens förslag till lag om handel med el, m.m.
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1985:277)
om vissa bulvanförhållanden
4. antar regeringens förslag till lag om upphävande av lagen(1976:240) om
förvärv av eldistributionsanläggning m.m.
5. godkänner det som regeringen förordar om handeln med
reglerkraft (avsnitt 8.2.3)
6. godkänner det regeringen förordar om nätmyndighetensverksamhet (avsnitt 11.1)
7. godkänner det regeringen förordar om principer föravgiftsfinansiering av
nätmyndighetens verksamhet (avsnitt 11.4)
8. till Närings- och teknikutvecklingsverket: Förvaltningskostnader för
budgetåret 1994/95 under tolfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på
20 000 000 kronor utöver vad som har föreslagits i prop. 1993/94:100 bil.13.
2 Lagtext
2.1Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
dels att 1 - 3, 15, 21 och 31 skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a , av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 [1]
Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingående
särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, distri-
bution eller nyttjande av elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare, anses varje
sådan del som en särskild anläggning.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i stark-
strömsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser härom
meddelas av regeringen.
Med nätverksamhet avses
att ställa elektriska
starkströmsledningar till
förfogande för överföring av
ström. Till nätverksamhet
hör också projektering,
byggande och underhåll av
ledningarna, ställverk och
transformatorer,
anslutning av elektriska
anläggningar, mätning av
överförd effekt och energi
samt annan verksamhet som
behövs för att överföra ström
på det elektriska nätet.
Med anslutning av
elektriska anläggningar
avses också återinkoppling
av befintlig anläggning
och höjning av avtalad
effekt i inmatnings-
eller uttagspunkt.
Regeringen skall utse en
myndighet (nätmyndigheten)
som skall handlägga de frå-
gor som anges i denna
lag.
2 1 mom[2].
Elektriska stark- Elektriska starkströmsled-
strömsledningar får inte ningar får inte dras fram
dras fram eller begagnas eller begagnas utan
utan tillstånd (kon- tillstånd (nätkoncession)
cession) av regeringen av regeringen eller,
eller den myndighet som efter regeringens be-
regeringen bestämmer. myndigande, av nätmyndig-
Till en lednings fram- heten. En ansökan om nät-
dragande räknas inte bara koncession som avser en
själva byggandet av utlandsförbindelse skall
ledningen utan också dock prövas av
schaktning, skog- regeringen. Till en led-
savverkning eller därmed nings framdragande räknas
jämförliga åtgärder för attinte bara själva byggandet
bereda plats för ledning- av ledningen utan också
en. schaktning, skogsav-
verkning eller liknande
åtgärder för att bereda
plats för ledningen.
En koncession skall En koncession skall
avse en ledning med i avse en ledning med i
huvudsak bestämd huvudsak bestämd sträckning
sträckning (linjekon- (nätkoncession för linje)
cession) eller lednings- eller ett ledningsnät inom
nät inom ett visst område ett visst område
(områdeskoncession). (nätkoncession för område).
I ett beslut om nätkon-
cession för område skall
anges en för ledningsnätet
En transformator- eller högsta tillåtna spänning.
kopplingsstation som är En transformator- eller
avsedd för en spänning av kopplingsstation som är
40 kilovolt eller däröver avsedd för en spänning av
och som skall anslutas 40 kilovolt eller däröver
till en eller flera nya och som skall anslutas
ledningar får inte börja till en eller flera nya
byggas förrän koncession ledningar får inte börja
har meddelats för byggas förrän nätkoncession
framdragande av minst en har meddelats för
ny ledning eller med- framdragande av minst en
givande har lämnats ny ledning eller med-
enligt 8 mom. för sådant givande har lämnats enligt
framdragande. 8 mom. för sådant framdra-
Regeringen får medge un- gande.
dantag från bestämmelserna Regeringen får föreskriva
i första och tredje undantag från bestämmel-
styckena i fråga om vissa serna i första och tredje
slag av ledningar eller styckena i fråga om vissa
stationer eller i fråga slag av ledningar eller
om ledningar eller stationer eller i fråga om
stationer inom vissa ledningar eller stationer
områden. inom vissa områden. En
sådan föreskrift får dock
inte avse utlandsförbin-
delser.
2 2 mom[3].
Koncession må ej meddelas Nätkoncession får meddelas
med mindre anläggningen ärendast om anläggningen är
behövlig och förenlig med lämplig från allmän syn-
en planmässig elektri- punkt.
fiering och, då fråga är omNätkoncession för linje får
områdeskoncession för endast om det finns
yrkesmässig distribution, särskilda skäl meddelas för
området utgör en med hänsynledning som är avsedd för
till eldistributionens spänning som inte över-
ändamålsenliga anordnande stiger högsta tillåtna spän-
lämplig enhet. ning för de områden med
Koncession för yrkesmäs- nätkoncession som berörs av
sig distribution må med- ledningen.
delas endast den som från Nätkoncession för område får
allmän synpunkt finnes bara meddelas om området
lämplig att utöva sådan utgör en med hänsyn till
verksamhet. nätverksamheten lämplig
Vid prövning av fråga om enhet. Nätkoncession får
meddelande av områdeskon- inte meddelas för ett
cession enligt första och område som helt eller
andra styckena skall delvis sammanfaller med
möjlighet att tillgodose ett annat
lokala intressen särskilt koncessionsområde.
beaktas. Nätkoncession får endast
beviljas den som från all-
män synpunkt är lämplig att
utöva nätverksamhet. Nät-
koncession för område får
endast beviljas den som
dessutom är lämplig att
Koncession får inte bedriva nätverksamhet inom
strida mot en detaljplan det begärda området.
eller områdesbestämmelser. Nätkoncession får inte
Om syftet med planen strida mot en detaljplan
eller bestämmelserna inte eller områdesbestämmelser.
motverkas, får dock min- Om syftet med planen
dre avvikelser göras. eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre
Vid prövning av frågor omavvikelser göras.
meddelande av koncession
skall lagen (1987:12) om Vid prövning av frågor om
hushållning med meddelande av nätkonces-
naturresurser m.m. sion skall lagen
tillämpas. (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.
Koncession må ej överlåtastillämpas.
utan tillstånd av rege-
ringen eller den Nätkoncession får inte
regeringen bemyndigar. överlåtas utan tillstånd av
regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
av nätmyndigheten. Vid
prövning av ansökan om över-
låtelse av nätkoncession
skall fjärde stycket
Om förvärv av eldistribu- tillämpas.
tionsanläggning m.m.
finnes särskilda bestäm-
melser.
2 3 mom[4].
Koncession meddelas för Nätkoncession ges för be-
viss tid, ej överstigande stämd tid, längst 40 år.
fyrtio eller, om sär-
skilda skäl därtill föran-
leda, sextio år. En nätkoncession skall
Vid meddelande av kon- förenas med de villkor som
cession skola, under behövs för att skydda all-
förbehåll av allmän och männa intressen och en-
enskild rätt, föreskrivas skild rätt samt med de
de villkor för anlägg- villkor för anläggningens
ningens utförande och utförande och nyttjande
nyttjande som av säker- som behövs av säkerhetsskäl
hetsskäl eller eljest ur eller som annars behövs
allmän synpunkt finnas från allmän synpunkt.
påkallade.
2 4 mom[5].
Den som innehar Den som har nätkoncession
områdeskoncessionen för för linje är skyldig att på
yrkesmässig distribution skäliga villkor ansluta en
är skyldig att anläggning till ledningen.
tillhandahålla ström åt varOm det finns särskilda
och en som inom området skäl kan nätmyndigheten
behöver den för normala besluta att den som har
förbrukningsändamål, om nätkoncession för linje
inte annat följer av inte behöver ansluta en
andra stycket eller det anläggning till ledningen.
finns särskilda skäl till Den som har nätkoncession
undantag. för område är skyldig att på
Inom ett område där fjärr-skäliga villkor ansluta en
värme eller naturgas dis- anläggning inom området
tribueras eller avses till ledningsnätet.
bli distribuerad Om det finns särskilda
föreligger inte skäl kan nätmyndigheten
skyldighet att leverera besluta att den som har
ström för värmeförsörjning avnätkoncession för område
en byggnad, om strömmen ärinte behöver ansluta en
avsedd för värmeförsörjninganläggning till lednings-
på något annat sätt än mednätet.
värmepump eller om Vill någon ansluta en
strömmen är avsedd för en anläggning till en ledning
värmepump men värmepum- som omfattas av en
par, enligt riktlinjer nätkoncession för linje i
som kommunfullmäktige har stället för till ett
beslutat, inte bör före- ledningsnät som omfattas
komma inom området. Trots av en nätkoncession för
detta föreligger dock område, får den som har
skyldighet att leverera nätkoncessionen för linje
ström, om värmeförsörjningengöra anslutningen endast
av byggnaden med större efter medgivande av den
fördel kan tillgodoses som har nätkoncession för
med elenergi än med det området eller efter
för området gemensamma tillstånd av
systemet. Har ström till nätmyndigheten.
en värmepump börjat Den som har nätkoncession
tillhandahållas före är skyldig att på skäliga
fullmäktiges beslut gällervillkor överföra ström åt
skyldighet att leverera annan.
så länge värmepumpen är i Innehavare av nätkonces-
bruk. Den som innehar sion är skyldig att utföra
områdeskoncession för mätning av överförd ström
yrkesmässig distribution samt att rapportera
är skyldig att, om det resultaten av dessa mät-
inte finns särskilda skäl ningar i enlighet med de
till undantag, köpa ström närmare föreskrifter som
från elproduktions- regeringen eller, efter
anläggning som är belägen regeringens bemyndigande,
inom området och som kan nätmyndigheten meddelar.
leverera en effekt om Frågor om koncessionsha-
högst 1 500 kilowatt. varens skyldigheter
Den som innehar enligt detta moment prövas
linjekoncession är av nätmyndigheten.
skyldig att, om det är
förenligt med kon-
cessionens ändamål,
leverera eller överföra
ström åt en innehavare av
områdeskoncession, i den
mån det behövs för att
denne skall kunna
fullgöra sina
förpliktelser enligt
första - tredje styckena.
Sådan skyldighet att
leverera eller överföra
ström föreligger även i
övrigt gentemot
förbrukare, vars verk-
samhet är av större
betydelse för det
allmänna.
Frågor om förpliktelser,
som avses i detta
moment, prövas av den
myndighet som regeringen
bestämmer.
2 5 mom[6].
Gränserna för områdeskon- Gränserna för en nätkonces-
cession må ändras av den sion för område får ändras av
regeringen bemyndigar, nätmyndigheten, om det
om det erfordras för behövs för en ändamålsenlig
ändamålsenlig distributionnätverksamhet och det kan
och kan ske utan ske utan synnerlig olägen-
synnerlig olägenhet för het för koncessionshava-
koncessionshavaren. ren.
2 6 mom[7].
Tillsynen över
efterlevnaden av denna
lag och av föreskrifter
och villkor som har
meddelats med stöd av
lagen utövas av nätmyndig-
heten. Tillsynen omfattar
dock inte frågor om
elsäkerhet.
Nätmyndigheten får meddela
de förelägganden som behövs
för att trygga efter-
levnaden av de föreskrif-
Åsidosätter koncessionsha-ter och villkor som
varen i väsentlig mån före-omfattas av tillsynen.
skrift, som givits vid Ett föreläggande får före-
meddelande av nas med vite.
koncession, eller för- En nätkoncession får helt
pliktelser, som avses i eller delvis återkallas om
4 mom., eller har han koncessionshavaren i vä-
under tre år i följd ej sentlig mån åsidosätter sina
haft ledningen eller skyldigheter enligt 4
ledningsnätet i bruk, må mom. eller 7 mom. eller
koncessionen helt eller enligt villkor i nätkon-
delvis återkallas. cessionen eller om han
under tre år i följd inte
Frågor om återkallelse prö-har haft ledningen eller
vas av regeringen eller ledningsnätet i bruk.
den myndighet som rege-
ringen bestämmer. Frågor om återkallelse av
nätkoncession prövas av nät-
myndigheten.
2 7 mom[8].
För åstadkommande av skäligNätverksamhet skall ekono-
prissättning är kon- miskt redovisas skilt från
cessionshavaren skyldig annan verksamhet. Nätverk-
att underkasta sig samhet skall redovisas i
reglering av pris och enlighet med bestämmelser-
övriga villkor för leve- na i bokföringslagen
rans, överföring eller (1976:125) och 11 kap.
inköp av ström på framställ-aktiebolagslagen
ning av (1975:1385). Regeringen
1. den som nyttjar eller, efter regeringens
eller önskar nyttja ström bemyndigande, nätmyndig-
från anläggningen, heten får meddela
2. den som levererar ytterligare föreskrifter
eller som önskar leverera om redovisning av
ström till anläggningen nätverksamhet. Regeringen
från en sådan får därvid föreskriva undan-
elproduktionsanläggning tag från bestämmelserna i
som avses i 4 mom. bokföringslagen och 11
tredje stycket. kap. aktiebolagslagen.
Frågor om prisreglering Revisor hos den som be-
prövas av den myndighet driver nätverksamhet skall
som regeringen bestämmer. särskilt granska redovis-
Framställning om ändring ningen av nätverksamheten.
i eller upphävande av be- Revisorn skall årligen i
slutad prisreglering får ett särskilt intyg avge
göras också av anläggning-ett utlåtande i frågan om
ens innehavare. redovisningen av nätverk-
Avtal, som strider mot samheten skett enligt
beslut om prisreglering, gällande bestämmelser. In-
är utan verkan. tyget skall av revisorn
ges in till nätmyndig-
heten. Regeringen får med-
dela föreskrifter om
revision av nätverksamhet.
Avgifter och övriga
villkor för överföring av
ström och anslutning till
ledning (nättariffer) s-
kall vara skäliga och ut-
formade på sakliga grun-
der. Nättariffer för om-
råde, utom engångsavgift för
anslutning, får dock inte
utformas med hänsyn till
var inom området en
anslutning är belägen.
Nättariffer för överföring av
ström skall utformas så,
att betald avgift för en
anslutning ger rätt att
använda det elektriska
nätet inom landet, med un-
dantag för utlands-
förbindelserna.
Vid bedömning av en nätta-
riffs skälighet skall
särskilt beaktas kon-
sumentintresset. Hänsyn
skall dessutom tas till
kravet på en rimlig av-
kastning i nätverk-
samheten. Vid skälighets-
bedömningen skall nättarif-
fen för varje koncession-
sområde bedömas för sig.
Den som har nätkoncession
skall på begäran utan dröjs-
mål lämna skriftlig
uppgift om nättariffer och
övriga villkor för överföring
eller anslutning. Vid be-
gäran om ny anslutning
skall uppgiften om
villkoren lämnas inom
skälig tid. Den skriftliga
uppgiften skall innehålla
en upplysning om
möjligheten att hos nät-
myndigheten begära prövning
enligt 4 mom. sista
stycket.
Frågor om koncessionsha-
varens skyldigheter
enligt första och femte
styckena prövas av nät-
myndigheten.
2 8 mom[9].
Regeringen eller den Regeringen eller, efter
myndighet regeringen regeringens bemyndigande,
bestämmer får, om särskildanätmyndigheten får, om det
skäl föreligger, medge attfinns särskilda skäl, medge
en elektrisk stark- att en elektrisk stark-
strömsledning får dras strömsledning får dras fram
fram redan innan behövlig redan innan behövlig nät-
koncession har meddelats koncession har meddelats
eller att en transforma- eller att en trans-
tor- eller kopplings- formator- eller kopp-
station får byggas utan lingsstation får byggas
hinder av bestämmelsen i utan hinder av be-
1 mom. tredje stycket. stämmelsen i 1 mom. tredje
När ledningen är färdig stycket. När ledningen är
att tas i bruk får, i den färdig att tas i bruk får,
ordning som regeringen i den ordning som rege-
föreskriver, tillstånd ringen föreskriver,
lämnas att tills vidare tillstånd lämnas att tills
under tre år begagna led- vidare under tre år be-
ningen i avvaktan på att gagna ledningen i
koncessionsansökningen avvaktan på att kon-
slutligt prövats. cessionsansökningen
slutligt prövats.
3 1 mom[10].
Upphör en koncession att Upphör en nätkoncession
gälla, är den som senast att gälla, är den som
haft koncessionen skyl- senast haft koncessionen
dig att ta bort skyldig att ta bort
ledningen med tillhörande ledningen med tillhörande
anläggningar och vidta anläggningar och vidta
andra åtgärder för åter- andra åtgärder för
ställning, om detta är återställning, om detta
påkallat från allmän ellerbehövs från allmän eller en-
enskild synpunkt. skild synpunkt.
Frågan om skyldighet att Frågan om skyldighet att
vidta sådana åtgärder prövasvidta sådana åtgärder prövas
av regeringen eller den av nätmyndigheten.
myndighet som regeringen Prövningen skall ske i
bestämmer. Prövningen samband med att
skall ske i samband med koncessionen upphör.
att koncessionen upphör.
Iakttar den som har Om den som har haft nät-
haft koncessionen inte koncessionen inte iakttar
vad som har ålagts honom, vad som har ålagts honom,
får den myndighet som har får nätmyndigheten vid vite
att pröva frågor om åter- förelägga honom att fullgöra
ställningsåtgärder vid vitesina skyldigheter.
förelägga honom att full-
göra sina åligganden. Ett
vitesföreläggande skall
delges.
3 2 mom[11].
Har en elektrisk stark- Har en elektrisk stark-
strömsledning dragits strömsledning dragits fram
fram utan koncession, där utan nätkoncession, där
detta behövs, får detta behövs, får nätmyn-
regeringen eller den digheten förelägga led-
myndighet som regeringen ningens innehavare att ta
bestämmer förelägga bort ledningen med till-
ledningens innehavare hörande anläggningar och
att ta bort ledningen vidta andra åtgärder för
med tillhörande anlägg- återställning, om detta
ningar och vidta andra behövs från allmän eller
åtgärder för återställning,enskild synpunkt.
om detta är påkallat från
allmän eller enskild syn- Föreläggandet får förenas
punkt. med vite.
Föreläggandet får förenas
med vite. Ett
vitesföreläggande skall
delges.
3 3 mom[12].
Om annans mark behöver Om annans mark behöver tas
tas i anspråk för sådana i anspråk för sådana åter-
återställningsåtgärder somställningsåtgärder som avses
avses i 1 eller 2 mom., i 1 eller 2 mom., får
får regeringen eller den nätmyndigheten besluta att
myndighet som regeringen tillträde till marken
bestämmer besluta att skall lämnas under viss
tillträde till marken tid.
skall lämnas under viss
tid. Återställningsåtgärderna
Återställningsåtgärderna skall utföras så, att
skall utföras så, att minsta skada och intrång
minsta skada och intrång vållas. Byggnader får
vållas. Byggnader får upp-uppföras eller vägar byggas
föras eller vägar byggas endast om markens ägare
endast om markens ägare och den som har nyttjan-
och den som har derätt eller servitut
nyttjanderätt eller avseende marken samtyckt
servitut avseende marken till det eller nätmyndig-
samtyckt till det eller heten lämnat tillstånd till
den myndighet som avses åtgärden. Tillstånd får lämnas
i första stycket lämnat endast om åtgärden är ound-
tillstånd till åtgärden. gängligen nödvändig för att
Tillstånd får lämnas endaståterställningsåtgärderna
om åtgärden är oundgängligenskall kunna vidtas.
nödvändig för att återställ-
ningsåtgärderna skall
kunna vidtas.
Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång, skall ersättning här-
för utgå. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars område
marken eller större delen därav ligger.
15 [13]
Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som regeringen eller de myndigheter som
bestämmer får, i den mån regeringen bestämmer får, i
det är påkallat från den mån det behövs från elsä-
elsäkerhetssynpunkt, kerhetssynpunkt eller av
meddela föreskrifter om hänsyn till driftsäkerheten
kontroll, provning eller hos det nationella
besiktning samt andra elsystemet, meddela före-
föreskrifter som angår skrifter om kontroll,
elektriska anläggningar, provning eller besiktning
anordningar avsedda att samt andra föreskrifter
anslutas till sådana som angår elektriska an-
anläggningar, elektrisk läggningar, anordningar
materiel eller elekt- avsedda att anslutas till
riska installationer. sådana anläggningar,
elektrisk materiel eller
elektriska installatio-
ner.
15 a
Den myndighet regeringen
utser skall ha
systemansvaret för
elektrisk ström.
Med systemansvar för
elektrisk ström avses det
övergripande ansvaret för
att elektriska anläggning-
ar samverkar driftsäkert så
att balans inom hela
eller delar av landet-
kortsiktigt upprätthålls
mellan produktion och för-
brukning av ström.
Enligt vad regeringen
närmare föreskriver får den
systemansvariga myndig-
heten, i den utsträckning
det behövs för att kunna
utöva systemansvaret, be-
ordra kraftproducenter
att, mot marknadsmässig
ersättning, öka eller min-
ska produktionen av ström.
Regeringen får utfärda
föreskrifter om skyldighet
för kraftproducenter och
elkonsumenter att till
den systemansvariga
myndigheten ge in upp-
gifter om produktion
eller konsumtion av ström,
som behövs för utövandet av
systemansvaret.
21 [14]
Tillsynen över Såvitt avser frågor om
efterlevnaden av denna elsäkerhet utövas tillsynen
lag och av föreskrifter över efterlevnaden av
eller villkor som har denna lag och av
meddelats med stöd av föreskrifter eller villkor
lagen utövas av den eller som har meddelats med stöd
de myndigheter som av lagen av den eller de
regeringen bestämmer. myndigheter som
regeringen bestämmer.
31 [15]
Beslut enligt 2 7 mom. Beslut av nätmyndigheten
får inte överklagas. enligt 2 4, 6 eller
7 mom. eller 3 eller
beslut om ersättning till
den som enligt 15 a
tredje stycket beordrats
att öka eller minska
produktionen av ström får-
överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol. Nätmyn-
digheten får inträda som
part i målet när myndig-
hetens beslut prövas av
domstol. Ändras nätmyndig-
hetens avgörande i sak
genom beslut av länsrätt
eller kammarrätt, får nät-
myndigheten överklaga be-
slutet.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 , 24 första
eller andra stycket, 25 eller 26 eller med stöd av ett bemyndigande enligt
lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats meddelas av
regeringen.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. De nya föreskrifterna skall,
med det undantag som anges i 2, tillämpas även på koncessioner som har beviljats
före ikraftträdandet. Därvid skall linjekoncession anses som nätkoncession för
linje och områdeskoncession som nätkoncession för område.
2. Beslut i ärenden som har prövats enligt 2 7 mom. i dess äldre lydelse får
inte överklagas.
3. I ärenden där ansökan har gjorts före ikraftträdandet skall 2 2, 3, 6 och
7 mom. i dess äldre lydelse tillämpas.
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1975:68
[2]Senaste lydelse 1982:487
[3]Senaste lydelse 1987:142
[4]Senaste lydelse 1957:383
[5]Senaste lydelse 1987:1166
[6]Senaste lydelse 1975:68
[7]Senaste lydelse 1988:218
[8]Senaste lydelse 1987:1166
[9]Senaste lydelse 1982:487
[10]Senaste lydelse 1982:487
[11]Senaste lydelse 1982:487
[12]Senaste lydelse 1982:487
[13]Senaste lydelse 1988:218
[14]Senaste lydelse 1988:218
[15]Senaste lydelse 1933:711
2.2Förslag till lag om handel med el, m.m.
Härigenom föreskrivs följande.
Handel med el
1 En juridisk person som bedriver produktion av eller handel med el får inte
bedriva nätverksamhet enligt 1 fjärde stycket lagen (1902:71 s. 1), innefat-
tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Utlandshandel
2 Den som ingår avtal, som medför att import eller export av ström kommer att
pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan om avtalet till den
myndighet regeringen utser. Sådan anmälan skall göras inom en månad från det
avtalet ingicks.
Regeringen eller den myndighet regeringen utser får utfärda närmare före-
skrifter om anmälningsskyldigheten.
3 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan enligt 2 i rätt
tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift döms till böter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Kommunala elföretag
4 Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 kommunallagen
(1991:900) får, utan hinder av föreskriften i 2 kap. 1 kommunallagen om
anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område
bedriva
1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet,
eller
2. nätverksamhet enligt 1 lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa be-
stämmelser om elektriska anläggningar, i geografisk närhet till företagets
nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet.
5 Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 kommunallagen
(1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 4 1 eller distribution av
fjärrvärme eller naturgas skall verksamheten drivas på affärsmässig grund.
Verksamheten skall redovisas särskilt.
Leveranskoncession m.m.
6 Inom område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 1 mom. lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar krävs
tillstånd (leveranskoncession) för att få leverera ström till anläggningar som
är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av nätkoncessionen.
Leveranskoncession krävs dock inte i fall som anges i 12 .
Leveranskoncession meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer.
Leveranskoncession kan omfatta ett eller flera områden som omfattas av
nätkoncession för område (leveransområde).
Det får endast meddelas en leveranskoncession per leveransområde.
7 Leveranskoncession får endast ges till den som från allmän synpunkt är
lämplig att leverera ström inom leveransområdet.
Leveranskoncession ges för bestämd tid, längst tre år.
Leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Vid prövning av ansökan om överlåtelse av
leveranskoncession skall första stycket tillämpas.
8 Gränserna för ett leveransområde får ändras av den myndighet regeringen
bestämmer om det behövs för ändamålsenlig leverans och kan ske utan synnerlig
olägenhet för koncessionshavaren.
9 Innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera ström för normala
förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet om inte annat följer av
andra stycket.
Inom ett område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli
distribuerad föreligger inte skyldighet att leverera ström för värmeförsörjning
av en byggnad, om strömmen är avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än
med värmepump. Detsamma gäller om strömmen är avsedd för värmepump men
värmepumpar, enligt riktlinjer som kommunfullmäktige har beslutat, inte bör
förekomma inom området. Trots detta finns dock skyldighet att leverera ström, om
värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses med elenergi
än med det för området gemensamma systemet. Har ström till värmepump börjat
tillhandahållas innan fullmäktige fattade sitt beslut gäller skyldighet att
leverera så länge värmepumpen är i bruk.
Leveransskyldighet föreligger inte heller gentemot sådana elkonsumenter som
avses i 12 .
Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns särskilda
skäl till undantag, köpa ström från elproduktionsanläggning som är belägen inom
leveransområdet och kan leverera en effekt om högst 1500 kilowatt.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av den
myndighet regeringen bestämmer.
10 Om det behövs för att uppnå en skälig prissättning är innehavare av
leveranskoncession skyldig att underkasta sig reglering av priset på levererad
eller inköpt ström på begäran av
1. den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin ström av
koncessionshavaren,
2. den som levererar eller vill leverera ström till koncessionshavaren från
sådan elproduktionsanläggning som anges i 9 fjärde stycket.
Frågor om prisreglering prövas av den myndighet regeringen bestämmer.
Myndigheten får förelägga parterna att lägga fram den utredning som behövs.
Sådant föreläggande får förenas med vite.
Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering får göras
också av innehavaren av leveranskoncessionen.
Avtal, som strider mot beslut om prisreglering, är utan verkan.
11 Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att en
koncessionshavare fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.
Vid utövandet av tillsynen enligt första stycket får myndigheten meddela de
förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som
omfattas av tillsynen. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
12 Annan än innehavare av leveranskoncession får inom leveransområdet levere-
ra ström dels för ändamål som inte omfattas av leveransskyldigheten enligt 9
första och andra styckena, dels till elkonsumenter som skriftligen gjort anmälan
om det till koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen påbörjas.
Elkonsument som med koncessionshavaren har ett avtal om leverans av ström med
reglerad uppsägningstid eller som är tidsbestämt får dock inte köpa ström av
annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I sådana fall
krävs ingen anmälan enligt första stycket.
Elkonsument inom leveransområdet som köper ström från annan än innehavaren av
leveranskoncession men som i stället vill köpa ström från denne skall ha rätt
till det om elkonsumenten gjort anmälan om detta till koncessionshavaren minst
en månad innan leveransen skall påbörjas.
13 Beslut enligt 9-11 får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Ges leveranskoncession i samband med ikraftträdandet till någon annan än den
som vid utgången av 1994, med stöd av områdeskoncession enligt 2 4 mom. lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i
dess lydelse före den 1 januari 1995, bedriver distributionsverksamhet inom
leveransområdet (områdeskoncessionshavaren) eller den som till honom står i
förhållande som anges i 3 gäller följande.
a) Den som får leveranskoncession inom området har skyldighet att leverera
ström i enlighet med vad som anges i 9 .
b) Leveransskyldigheten enligt a omfattar dock inte elkonsumenter inom området
som vid ikraftträdandet har tidsbestämda avtal eller avtal med reglerad
uppsägningstid med den tidigare innehavaren av områdeskoncession inom området.
c) Det under b angivna undantaget från leveransskyldigheten gäller till
utgången av år 1996. Avtal som avses under b blir ogiltigt vid utgången av år
1996.
d) Annat avtal mellan elkonsument och tidigare innehavare av områdeskoncession
än som avses under b blir ogiltigt vid ikraftträdandet av denna lag.
3. Vid tillämpningen av 2 skall med områdeskoncessionshavaren likställas
a) personer som denne direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande
över,
b) personer som direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande över
områdeskoncessionshavaren och
c) personer som någon med sådant inflytande som avses i b direkt eller indirekt
har ett bestämmande inflytande över.
4. Sådan skriftlig anmälan som anges i 12 första stycket får göras först vid
ikraftträdandet av denna lag.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden
Härigenom föreskrivs att 1 lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden skall
ha följande lydelse.
1 [1]
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag gäller när ett Denna lag gäller när ett
bulvanförhållande används bulvanförhållande används för
för att kringgå ett sådantatt kringgå ett sådant
hinder mot att förvärva hinder mot att förvärva
eller behålla viss eller behålla viss egendom
egendom eller rättighet eller rättighet som
som uppställs i uppställs i
1. 3 kap. 3 1. 3 kap. 3
bankaktiebolagslagen bankaktiebolagslagen
(1987:618), (1987:618),
2. lagen (1975:1132) om 2. lagen (1975:1132) om
förvärv av hyresfastighet förvärv av hyresfastighet
m.m., m.m.,
3. lagen (1976:240) om
förvärv av
eldistributionsanläggning 3. jordförvärvslagen (1979:
m.m., 230),
4. jordförvärvslagen 4. 8 a
(1979: 230), fondkommissionslagen
5. 8 a (1979:748),
fondkommissionslagen 5. 6 a lagen (1980:2)
(1979:748), om finansbolag, eller
6. 6 a lagen (1980:2) 6. lagen (1992:1368) om
om finansbolag, eller tillstånd till vissa förvärv
7. lagen (1992:1368) om av fast egendom.
tillstånd till vissa
förvärv av fast egendom.
Med ett bulvanförhållande avses i lagen att någon (bulvanen) utåt framstår som
ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet men i verkligheten
innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen för annans (huvudmannens)
räkning.
Vad som sägs i det följande om egendom som ett bulvanförhållande avser har
tillämpning också på rättigheter.
-------------
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1992:1373
2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1976:240) om förvärv av eldistri-
butionsanläggning m.m.
Härigenom föreskrivs att lagen (1976:240) om förvärv av eldistribu-
tionsanläggning m.m. skall upphöra att gälla vid utgången av år 1994.
3 Ärendet och dess beredning
Våren 1992 beslöt riksdagen om mål och strategier för en reformering av den
svenska elmarknaden (prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 322).
I propositionen om en elmarknad med konkurrens lämnade regeringen förslag till
dels mål och strategier för elmarknadens reformering, dels riktlinjer för
verksamheten med storkraftnätet. Regeringen redovisade också riktlinjer för
Affärsverket svenska kraftnäts verksamhet, reformeringen av eldistributionen och
konkurrensövervakningen på elområdet.
Regeringens förslag var utformade mot bakgrund av riksdagens tidigare beslut
att överföra huvuddelen av verksamheten i Statens vattenfallsverk till ett
aktiebolag, Vattenfall AB, och att avskilja verksamheten i storkraftnätet till
en särskild organisation (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:NU38, rskr. 318 samt
prop 1991/92:49, bet. 1991/92:NU10, rskr. 92). Den 1 januari 1992 började
Vattenfall AB sin verksamhet. Samtidigt inrättades Affärsverket svenska kraftnät
(Svenska kraftnät) som driver och förvaltar storkraftnätet.
Riksdagen anslöt sig till de mål och strategier för elmarknadens reformering
som förordades i propositionen. Riksdagen betonade det önskvärda i att hänsyn
tas till behovet av internationell ömsesidighet för att konkurrenssnedvridningar
skall undvikas (bet. 1991/92:NU30). De riktlinjer för verksamheten med
storkraftnätet som redovisades i propositionen tillstyrktes.
I propositionen informerades riksdagen om regeringens avsikt att tillkalla en
särskild utredare för att utarbeta förslag till ny lagstiftning på elområdet.
Regeringen beslöt i mars 1992 att tillkalla en utredare med denna uppgift. I
augusti 1992 uppdrog regeringen åt Svenska kraftnät att utreda förutsättningarna
för en svensk kraftbörs, vilket också hade aviserats i propositionen.
Ellagstiftningsutredningen redovisade i juli 1993 den första etappen av sitt
arbete i delbetänkandet Elkonkurrens med nätmonopol (SOU 1993:68, utredare
överdirektör Olof Söderberg). I betänkandet föreslås omfattande förändringar i
lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, den s.k. ellagen. En sammanfattning av betänkandet och utred-
ningens lagförslag är bifogade som bilaga 1 resp. bilaga 2. Betänkandet har
remissbehandlats. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter återfinns
i bilaga 3.
Svenska kraftnät redovisade i juli 1993 sitt uppdrag i rapporten Handelsplats
för el. Rapporten har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten återfinns
i bilaga 4a, och en sammanställning av remissinstansernas synpunkter återfinns i
bilaga 4b.
Regeringen beslöt den 1 juli 1993 om tilläggsdirektiv (dir. 1993:93) till
Ellagstiftningsutredningen som innebär bl.a. att se över nuvarande skadestånds-
regler i ellagen och att omarbeta lagen språkligt och redaktionellt. Utredaren
skall också redovisa förslag till riktlinjer för beredskapsverksamheten på
elområdet. Arbetet beräknas vara avslutat den 15 december 1994.
Ellagstiftningsutredningen noterade i sitt delbetänkande att förslagen till ny
lagstiftning medför särskilda utredningsbehov inom ett par områden, som inte
faller inom ramen för utredningens uppdrag. Det gäller organisationen av en
tillsynsmyndighet för nätverksamhet samt mätning och avräkning på öppna nät. I
betänkandet specificerade utredningen vissa uppgifter för en myndighet med
huvuduppgiften att hantera koncessionssystemet och utöva tillsyn över
nätverksamheten inklusive viss normgivning. Vidare noterade utredningen att dess
förslag om öppna kraftledningsnät kommer att medföra behov av ett enhetligt
system för mätning samt insamling och avräkning av mätdata.
Regeringen beslöt i juli 1993 att uppdra åt Närings- och teknikutvecklingsver-
ket (NUTEK) att utreda vissa frågor kring mätning och avräkning i samband med
öppna nät på elmarknaden. NUTEK redovisade i november 1993 uppdraget i rapporten
Att mäta och ta betalt för el. Rapporten har remissbehandlats. En sammanfattning
av rapporten är bifogad som bilaga 5a, och remissinstansernas synpunkter
återfinns sammanfattade i bilaga 5b. Regeringen beslöt också i juli 1993 att
tillkalla en särskild utredare för att utreda organisation och finansiering av
myndighetsuppgifterna för tillsyn av nätverksamheten på elmarknaden. Utredningen
överlämnade i november 1993 betänkandet Monopolkontroll på en avreglerad
elmarknad (SOU 1993:105) till regeringen (utredare generaldirektör Rolf
Annerberg). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av utredningnes
betänkande återfinns i bilaga 6a. En sammanställning av remissinstansernas
synpunkter återfinns i bilaga 6b.
Under beredningsarbetet inom Näringsdepartementet har ett omfattande
utredningsarbete genomförts, såväl internt inom departementet som genom uppdrag
till externa experter. Följande utredningsrapporter som tagits fram under
arbetets gång är publicerade i departementsstencilen Utredningar om elmarknads-
reformen (Ds 1994:2).
- Allmänt om en stegvis avreglering av elmarknaden
- Gränslös el - export och import av el
- Elmarknadsmodeller & konsekvenser
- Om leveringssikkerhet på et avregulert svensk elmarked
- Små kunder på en elmarknad i konkurrens
- Konsekvenser för miljön och energieffektiviseringen
- Elpriserna på en öppen elmarknad
- Elprisnivå och elprisutveckling på en avreglerad elmarknad.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 16 december 1993 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 7.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Dessutom har vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådets synpunkter behandlas i
avsnitt 10.4 samt i specialmotiveringen till respektive paragraf.
4 Ökad konkurrens på elmarknaden
4.1 Elmarknadsreformens huvuddrag
Regeringens bedömning: Handel med el bör ske i
konkurrens. Härigenom skapas förutsättningar för en
effektiv prisbildning på elmarknaden. Kraftföretag
och kunder skall kunna välja vilka de handlar med.
Prisbildningen anpassas därmed till kundernas behov
och förutsättningar.
Skälen för regeringens bedömning: Vid behandlingen av propositionen
1991/92:133 om en elmarknad med konkurrens anslöt sig riksdagen till de mål och
strategier för elmarknadens reformering som regeringen hade förordat.
Reformeringen av elmarknaden är en viktig del av regeringens avregleringspro-
gram. Regeringen har initierat ett omfattande program för avreglering, priva-
tisering och reformering av regler som hämmar ett effektivt resursutnyttjande.
Att öka konkurrensen och avskaffa tillväxthämmande regleringar är viktiga delar
av strategin för att återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation.
En elmarknad som möjliggör en omfattande internationell handel med el leder
bl.a. till att de samlade produktionsresurserna kan utnyttjas bättre.
Utvecklingen på elmarknaderna i Europa, där åtgärder efter hand vidtas för att
bryta äldre monopolstrukturer, är i detta avseende positiv. Inte minst de
pågående förändringarna i våra nordiska grannländer pekar mot en allt öppnare
handel med el och därmed också mot en ökad effektivitet i elförsörjningen.
Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och
annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Härigenom främjas en
god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Energipolitiken skall utgå från
vad natur och miljö kan bära.
Riksdagens energipolitiska beslut år 1991 (prop. 1990/91:88, bet.
1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373) utgör grunden för regeringens energipolitik.
Enligt riktlinjerna måste omställningen av energisystemet, vid sidan av
säkerhetskraven, ske med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för
upprätthållande av sysselsättning och välfärd. Landets elförsörjning skall
tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning grundas på
varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor samt en effektiv
energihushållning. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön
vid användning och utveckling av all energiteknik.
Riksdagens beslut om riktlinjer för energipolitiken innefattade bl.a.
särskilda program för omställningen och utvecklingen av energisystemet. Genom
programmen lämnas stöd för bl.a. investeringar i kraftvärmeproduktion med
biobränslen, investeringar i vindkraftverk och investeringar i anläggningar för
utnyttjande av solvärme. Vidare lämnas genom programmet för effektivare
användning av energi stöd till utveckling, upphandling och introduktion av
energieffektiv teknik. Enligt riksdagens beslut år 1991 skall regeringen årligen
i budgetpropositionen redovisa de resultat som uppnås genom de energipolitiska
programmen samt förelägga riksdagen förslag om de ytterligare åtgärder som är
motiverade. Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 Bilaga
13) lämnat en sådan redovisning och föreslagit vissa förändringar i programmen.
En säker tillgång på el till ett rimligt pris är en viktig förutsättning för
den svenska industrins internationella konkurrenskraft. Det är därför nödvändigt
att det finns tillräcklig kapacitet i elproduktionen och att priset på el sätts
efter marknadens villkor. Energipolitiken skall utformas så att denna
förutsättning bevaras. Särskilt för den elintensiva industrin - som omfattar
viktiga basnäringar som pappersindustrin, gruvindustrin och stålindustrin - är
detta ett grundläggande krav. Det förslag om en reformerad elmarknad som lämnas
i denna proposition anger det övergripande regelverket för en effektiv
elmarknad. På denna marknad blir det företagens och konsumenternas uppgift att
med utgångspunkt i den av statsmakterna fastlagda energipolitiken planera och
utveckla elsystemet så att landets behov av el blir tillgodosett.
Regeringens förslag i denna proposition är ett viktigt inslag i den aktiva
energipolitiken som syftar till att skapa ett regelverk för elmarknaden som
möjliggör ett än mer rationellt utnyttjande av produktions- och distributions-
resurserna och tillförsäkrar kunderna flexibla leveransvillkor till lägsta
möjliga priser. Huvudprincipen är att åstadkomma en klar boskillnad mellan å ena
sidan produktion och försäljning av el och å andra sidan överföring av el
(nätverksamhet). Produktionen och försäljningen skall ske i konkurrens, medan
nätverksamheten som är ett naturligt monopol även i fortsättningen regleras och
övervakas på särskilt sätt. Härigenom skapas förutsättningar för en effektiv
prisbildning på elmarknaden. Kraftföretag och kunder kommer att kunna välja
vilka de handlar med. Prisbildningen anpassas till kundernas behov och för-
utsättningar.
Regeringen anser att en trovärdig och aktiv politik för omställningen och
utvecklingen av energisystemet förutsätter konkreta åtgärder som förenar en
stabil och tillräcklig tillförsel av energi med energipolitikens övriga mål.
Stränga miljökrav skall gälla för all el- och värmeproduktion. Förslagen om en
reformerad elmarknad ger de grundläggande förutsättningarna för att elsystemet
skall utnyttjas effektivt. En fri prisbildning på el är ett villkor för kost-
nadseffektiva avvägningar i konsumtionen och produktionen, och för elsystemets
utveckling. Rapporten Konsekvenser för miljön och energieffektiviseringen, som
är publicerad i departementsstencilen Utredningar om elmarknadsreformen (Ds
1994:2), belyser bl.a. detta. I rapporten konstateras att de ändringar av
lagstiftningen som föreslås i övrigt inte innebär några förändringar vad gäller
möjligheterna för statsmakterna att bedriva en aktiv energipolitik.
På elområdet, liksom på många andra områden, pågår en snabb
internationalisering. Denna utveckling äger rum samtidigt som elmarknaderna i
många länder omstruktureras och rustas för internationell konkurrens. Inom EG
drivs sedan länge arbetet med att åstadkomma en inre marknad för el och gas. En
tilltagande konkurrens och internationalisering ändrar förutsättningarna för
kraftföretagens agerande och driver fram ett affärsmässigt synsätt.
Den nordiska elproduktionen är väl sammansatt för en omfattande elhandel.
Handeln gör också att den billiga och miljövänliga vattenkraften kan utnyttjas
fullt ut. Med en allt mer marknadsinriktad elhandel i flera länder finns goda
förutsättningar för ett växande kraftutbyte inom Norden. Med öppna elnät skulle
det innebära en stor marknad med möjligheter för kunderna att också vända sig
till säljare i grannländerna.
Regeringens bedömningar och förslag om en reformerad elmarknad redovisas i
avsnitten 6 - 16. De närmast följande avsnitten (4.2 - 4.4) innehåller en
bakgrundsbeskrivning av den svenska elförsörjningens nuvarande organisation. I
avsnitt 5 redovisas utvecklingen i andra länder och inom det nordiska
elsamarbetet.
De därefter följande avsnitten är i stora drag disponerade på följande sätt:
- I avsnitt 6 behandlas regeringens förslag till regler för nätverksamhet. För
att dra fram eller begagna en elektrisk starkströmsledning krävs enligt nu
gällande regelverk tillstånd, koncession, enligt ellagen. En grundläggande
ändring i ellagen gäller koncessionshavarens skyldigheter, som ändras till att
avse endast nätverksamhet. Till förslaget hör regler om bl.a. koncessionshava-
rens skyldigheter att överföra el och att ansluta anläggningar till nätet. Ge-
nom dessa förändringar i ellagen skapas förutsättningar för att produktion och
försäljning av el skall kunna ske i konkurrens.
- I avsnitt 7 redovisas regeringens förslag om en särskild koncession för
leverans av el. Förslagen om en reformerad elmarknad innebär en delvis ny roll
för elkunderna. Mindre förbrukare, i synnerhet hushållskunder, kommer i stor
utsträckning under de närmaste åren att sakna motiv för att vända sig till en ny
elleverantör. Det finns även mindre kraftproducenter som under en övergångstid
kan få avsättningsproblem. Vidare skulle en i några fall oönskad konkurrens
kunna uppstå mellan el och fjärrvärme. Förslaget om en leveranskoncession syftar
till att skapa en stabil övergång till den nya konkurrensutsatta elmarknaden.
- Regeringens förslag om ansvarsfördelningen för det svenska elsystemet lämnas i
avsnitt 8. Den reformerade elmarknaden förutsätter en ny och klar rollfördelning
i den nationella elförsörjningen. Det gäller i synnerhet det samlade ansvaret
för drift och leveranssäkerhet, dvs. för det nationella överföringssystemet och
för det totala elsystemets säkerhet (det s.k. systemansvaret).
- Avsnitt 9 innehåller regeringens förslag om export och import av el och
särskilda regler för utlandsförbindelserna. En avreglerad handel med elkraft
innebär delvis nya villkor för handeln över nationsgränserna. Nya aktörer ges
möjlighet att exportera och importera el. Driftsäkerheten ställer vissa krav på
regler för det internationella handelsutbytet.
- Förslag om särskilda regler för kontroll av nätverksamhet lämnas i avsnitt 10.
Överföring av kraft underkastas enligt förslagen särskild reglering, eftersom
den som har koncession för sådan verksamhet kommer att få en monopolställning
inom sitt område. Regleringen innefattar bl.a. krav på särskild redovisning av
nätverksamheten. Vissa riktlinjer för myndighetsövervakningen av nätverksamhet
lämnas också.
- Avsnitt 11 innehåller regeringens förslag om en ny myndighetsfunktion för
tillsyn av nätverksamheten. I avsnittet redovisas den nya myndighetens uppgifter
samt regeringens bedömningar om huvudmannaskap, resursbehov och finansiering.
- I avsnitt 12 redovisar regeringen sin syn på den kommunala elverksamheten och
lämnar förslag i frågan. Den kommunala elverksamheten, såväl produktion som
distribution av el i kommunala företag, regleras av kommunallagens bestämmelser.
Vissa kommunalrättsliga bestämmelser skulle hindra kommunala företag att bedriva
produktion och försäljning av el i konkurrens med andra företag.
- Avsnitt 13 behandlar regeringens förslag angående bestämmelser om överklagande
i koncessionsärenden m.m.
- I avsnitt 14 redovisas regeringens syn på reformens konsekvenser vad gäller
ekonomisk skada för koncessionsinnehavare till följd av förändringarna av
regelverket.
- Avsnitt 15 innehåller regeringens förslag om tidpunkt för de föreslagna
reglernas ikraftträdande.
- Avsnitt 16 innehåller specialmotiveringar till de föreslagna lagändringarna.
4.2 Behovet av ökad konkurrens
Konkurrensförhållandena spelar en avgörande roll för dynamiken och tillväxten i
den svenska ekonomin. Konkurrensen stimulerar en bättre användning av samhällets
resurser. Den stärker det svenska näringslivets förmåga att hävda sig på
internationella marknader och är till nytta för konsumenterna genom att priserna
pressas och utbudet av varor och tjänster blir större och mer varierat.
Det har blivit alltmer uppenbart att de långsiktiga problemen i den svenska
ekonomin i stor utsträckning hänger samman med att omfattande hinder för
stabilitet och tillväxt har byggts upp och förvärrats under lång tid. Flera
utredningar har anvisat möjligheter att stimulera tillväxt och nyföretagande
genom att skapa fungerande marknader. I det sammanhanget har också de marknader
uppmärksammats som tidigare har varit offentligt reglerade monopol.
Produktivitetsdelegationen behandlade i betänkandet Drivkrafter för produk-
tivitet och välstånd (SOU 1991:82) konkurrensens och regleringarnas betydelse
för produktivitetsutvecklingen i Sverige. Delegationen underströk att en funge-
rande marknadsekonomi är den institutionella ram som bättre än något annat eko-
nomiskt system stimulerar till effektivitet och produktivitet för en avancerad
ekonomi som den svenska.
Delegationen anvisade strategier för att stimulera produktivitetsutvecklingen.
Inom områden där ledningssystemen utgör naturliga monopol, som t.ex. inom
elsektorn, är det framför allt konkurrensaspekterna som måste bevakas vid en av-
reglering. Oavsett ägandeform måste de naturliga monopolen vara reglerade för
att tillgången till marknaden skall säkras, monopolistiskt beteende motverkas
och ett effektivt utnyttjande erhållas.
Även 1992 års Långtidsutredning (LU) behandlade elsektorn (SOU 1992:19).
Utredningen påpekade att bland råvarorna spelar särskilt skogen och elenergin en
viktig roll för stora delar av näringslivet.
LU menade att en avreglering av elmarknaden kan leda till ett lägre elpris.
För att öka konkurrensen på elmarknaden är det angeläget att även andra än de
som i dag har koncession får rätt att överföra el. Lokaldistributörerna och
större elkonsumenter skulle då få möjlighet att välja producent. Producenterna
skulle kunna vända sig till flera konsumenter.
Ekonomikommissionen framförde i betänkandet Nya villkor för ekonomi och
politik (SOU 1993:16) som en av sina huvudteser att Sveriges effektivi-
tetsproblem i stor utsträckning beror på att marknadsmekanismerna på centrala
områden har satts ur spel. Problemen finns både i marknadssektorn och i den
offentliga sektorn.
Kommissionen anser att en av de mest angelägna uppgifterna för den ekonomiska
politiken är att återställa en fungerande marknadsekonomi på de svenska varu-
och tjänstemarknaderna. Välfärdsvinsterna kommer att vara betydande. Den
europeiska integrationen kommer att bidra till en ökad konkurrens, men det mesta
kan och måste vi åstadkomma på egen hand genom avreglering och skärpt
konkurrenspolitik.
Vissa regleringar behövs dock. Konkurrenslagen är ett exempel. Reglering av
naturliga monopol är ett annat. Offentliga naturliga monopol bör därför inte
privatiseras utan att man har utrett möjligheterna att reglera dem på ett
tillfredsställande sätt.
Ett viktigt steg för ökad konkurrens i den svenska ekonomin togs i och med att
riksdagen år 1992 beslöt om en ny konkurrenslagstiftning. Konkurrenslagen
(1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993. Lagen innebär att de materiella
konkurrensreglerna har utformats med utgångspunkt i EG:s konkurrensregler i
Romfördraget och EES-avtalet. Den grundläggande förändringen är att den s.k.
missbruksprincipen överges till förmån för den s.k. förbudsprincipen. Detta
innebär att lagen innehåller uttryckliga förbud mot särskilt angivna typer av
konkurrensbegränsningar.
Såväl försäljning som överföring av el är underkastade särskild reglering ge-
nom ellagen. De förändringar av ellagen som föreslås i denna proposition innebär
att försäljningen av el konkurrensutsätts. Därigenom vidgas konkurrenslagens
tillämplighet.
4.3 Den svenska elmarknaden
Marknadens aktörer
Dagens svenska elmarknad har en struktur som vuxit fram under drygt ett sekel.
De första elverken bildades i städer och tätorter främst i syfte att få
elektrisk belysning. Efterhand som el blev en självklar bekvämlighet i hemmen
och fick allt större användning inom industrin byggdes större vattenkraftverk
långt från tätorterna och ledningar uppfördes för överföring av elkraften.
Under uppbyggnadsperioden bildades ett stort antal privata och kommunala
elföretag, belysningsföreningar m.m., som svarade för lokal elproduktion och
eldistribution. Genom 1902 års ellag skapades enhetliga regler för bl.a.
elsäkerhet och skadeståndsansvar. När den snabbt ökande elefterfrågan ställde
krav på en mycket kapitalkrävande utbyggnad av vattenkraft i landets norra delar
engagerade sig staten i elsektorn. År 1909 bildades Kungliga Vatten-
fallsstyrelsen som fick ansvar för utbyggnaden av vattenkraft främst i kronans
älvar i Norrland och för de stamlinjer som överförde kraften till Mellansverige.
I samarbete med privatägda kraftbolag planerades och byggdes ett landsomfattande
överföringssystem för kraft. Inom detaljdistributionen engagerade sig ofta kom-
munerna.
På dagens svenska elmarknad finns en bred ägarstruktur med statligt, kommunalt
och privat ägda elproduktions- och eldistributionsföretag. Det statligt ägda
Vattenfall AB äger omkring 50 % av elproduktionskapaciteten. I övrigt äger kom-
muner ca 20 %, statliga, kommunala och privata fonder ca 10 % samt enskilda
ägare ca 20 % av produktionskapaciteten. Driften av de sammanlagda
produktionsresurserna är effektiv genom en internationellt sett hög grad av
samarbete mellan produktionsföretagen i landet och med företag i kringliggande
länder.
Årsproduktionen av el har under senare år legat kring 140 TWh. Över 90 % av
elproduktionen sker i vatten- och kärnkraftverk, som kännetecknas av höga
kapitalkostnader men låga driftkostnader. Den resterade elproduktionen sker i
kraftvärmeverk, mottrycksturbiner inom industrin, kondenskraftverk, gasturbiner
och vindkraftverk.
Efter de senaste åren strukturförändringar är åtta större kraftföretag de
dominerande ägarna av de svenska krafttillgångarna. Dessa företag, som deltar i
den s.k. produktionsoptimeringen, svarar för drygt 90 % av Sveriges totala
elproduktion. Under år med god vattentillrinning har de en än större andel av
den totala produktionen. År 1992 producerade de 132 TWh eller ca 94 % av
produktionen i Sverige.
Överföringen av el från kraftstationerna till förbrukarna sker på ledningsnät
som brukar indelas i tre nivåer. Storkraftnätet täcker hela landet och överför
el på spänningsnivåerna 220 kV och 400 kV. De större vattenkraftverken, samtliga
kärnkraftverk samt vissa reserv- och toppbelastningskraftverk är anslutna direkt
till storkraftnätet. Till storkraftnätet är kopplade utlandsförbindelser till
Norge, Finland och Danmark. Storkraftnätet drivs av och ägs till större delen av
Svenska kraftnät.
De regionala näten, normalt på spänningsnivårena 70-130 kV och i vissa fall på
220 kV, kopplar samman storkraftnätet med större mottagare av kraft. Dessa
utgörs främst av distributionsföretag, men även vissa större elförbrukare i
industrin. De regionala näten ägs och drivs av de kraftföretag som normalt
ansvarar för råkraftleveranser inom regionen.
De lokala näten, normalt högst på 20 kV, ägs av distributionsföretag. Dessa
s.k. detaljdistributörer har ensamrätt, men även skyldighet, att leverera el
till kunder inom sina koncessionsområden. Inom områdena transformeras kraften
efterhand ner till den normala hushållsspänningen 380/220 volt.
I början av år 1993 fanns i Sverige 277 detaljdistributörer av elkraft med
tillsammans ca 5,2 miljoner abonnenter. Kommunala energiverk svarar för leveran-
serna till omkring 15 % av landets lågspänningskunder. Kommunala bolag levererar
till ca 47 %, privata bolag till ca 22 %, statliga bolag eller verk till ca 12 %
samt ekonomiska föreningar till ca 3 % av kunderna. Bland distributörerna finns
flertalet av de större kraftproducenterna som också svarar också för en viss
distribution av lågspänd el.
Strukturomvandlingen inom eldistributionen under efterkrigstiden har inneburit
att antalet företag minskat från ca 3000 till knappt 300. Antalet kunder hos det
genomsnittliga distributionsföretaget är numera ca 19 000.
Handeln med el
Handeln med el sker på några delmarknader med olika karaktär och villkor.
Mellan de större kraftproducenterna sker kortsiktiga utbyten av kraft inom
produktionsoptimeringen i syfte att främst optimera driften av kraftverken och
därmed sänka de sammanlagda produktionskostnaderna. Denna handel omfattar endast
några procent av kraftproduktionen. Priset varierar starkt under året och beror
på de kraftslag som för tillfället utnyttjas, och det kan vara både högre och
lägre än priset på fasta leveranser.
Handel med utlandet har hittills skett endast mellan elproducenterna i de
nordiska länderna. Denna handel har varit inriktad på kortsiktigt kraftutbyte i
syfte att optimera utnyttjandet av det nordiska elsystemet som helhet, i stort
sett efter samma principer som det kraftutbyte som sker mellan elproducenterna
inom landet. Sedan den norska elmarknaden reformerades har dock
förutsättningarna delvis förändrats (se avsnitt 5.5).
Mellan kraftproducenterna och större kunder - distributörer och industrikunder
- sluts längre fasta kontrakt som omfattar huvuddelen av handeln. Av tradition
har dessa fasta kontrakt i Sverige i stor utsträckning baserats på pro-
ducenternas råkrafttariffer. Numera kan kontraktens utformning skilja sig mellan
olika typer av kunder, exempelvis distributörer och större processindustrier.
Priser och villkor kan bl.a. anpassas till kundernas belastningskurvor över
året. Normalt har råkraftleverantören koncessionen för den ledning som överför
kraften till köparen och är därför enligt ellagen skyldig att leverera eller
överföra el.
Kunder med avkopplingsbara elpannor köper kraft med flexibel leverans beroende
på tillgången på överskott i kraftsystemet. Under perioder med elöverskott,
främst vår och sommar, kan dessa kunder ofta köpa el till mycket låga priser som
ligger nära priset i producenternas interna handel.
V anliga elabonnenter - hushåll, företag m.fl. - köper sin el från den distri-
butör som har områdeskoncession enligt ellagen. Någon egentlig marknad finns
inte. Abonnenten har lagenlig rätt till elleveranser men får köpa endast från
områdets distributör. Distributören kan i princip själv bestämma om priser och
leveransvillkor. Om en abonnent klagar kan en efterhandsprövning av pris och
övriga villkor göras av Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. För
kommunalt ägda eldistributionsföretag gäller de restriktioner som gäller för all
kommunal verksamhet.
4.4 Nya spelregler på elmarknaden
Det integrerade svenska elsystemet har under 1900-talet byggts upp från lokala
produktions- och distributionsområden. Utbyggnaden har skett i samverkan mellan
producenter, distributörer, stat och kommuner. Därigenom har de samlade kost-
naderna för elförsörjningen kunnat nedbringas avsevärt. Den marknadsstruktur som
vuxit fram har dock givit ett dominerande marknadsinflytande till vissa aktörer
och grupper. Under lång tid har statsmakterna beaktat detta vid styrningen av
Statens vattenfallsverk, som har varit den största aktören på marknaden, och
genom administrativa åtgärder, t.ex. prisreglering.
Med tiden har förutsättningarna för verksamheten på elmarknaden förändrats.
Liksom på många andra marknader, som tidigare har betraktats som s.k. naturliga
monpol, finns numera förutsättningar att också på elmarknaden minska antalet
regleringar och införa konkurrens utan att andra grundläggande krav på
elförsörjningen hotas.
De tekniska villkoren för produktion och distribution av el, samt sektorns
karaktär av både privat och offentlig verksamhet, har lett till att elförsörj-
ningen karaktäriseras av inofficiella överenskommelser och speciella
organisationer som saknar motsvarigheter på andra områden. I det följande
beskrivs kort några av dessa särdrag hos elmarknaden och deras betydelse för
konkurrensen och marknadens effektivitet.
Vattenfall
Statens vattenfallsverk, tidigare Kungl. Vattenfallsstyrelsen, har haft en stor
betydelse som instrument för statens indirekta styrning av elmarknaden. Denna
roll för Vattenfall innebar att staten kunde utnyttja verkets marknadsdominans
för att påverka bl.a. prissättningen på el.
En sådan styrning är givetvis oförenlig med en konkurrensmarknad. Omstrukture-
ringen i riktning mot en öppnare elmarknad inleddes den 1 januari 1992 då huvud-
delen av Vattenfall blev ett statligt ägt aktiebolag medan verksamheten med
storkraftnätet fördes över till Svenska kraftnät. I propositionen 1990/91:87 om
näringspolitik för tillväxt angavs att huvudmotivet för att bilda Vattenfall AB
var att effektivisera förvaltningen av statens kapital. Affärsverksformen ansågs
inte längre vara ändamålsenlig för Vattenfalls konkurrensutsatta verksamhet.
Bolagsformen ger Vattenfall bättre förutsättningar att ta till vara affärs-
möjligheter i Sverige och utomlands och att konkurrera på lika villkor med
övriga företag på elmarknaden.
Storkraftnätet och stamnätsavtalet
Storkraftnätet består av ca 1 500 mil kraftledningar och därtill hörande
ställverk, transformatorer m.m. Det utnyttjas av främst de stora kraftföretagen
för överföring av kraft mellan områden i landet och till och från utlandet.
Planeringen, utbyggnaden och utnyttjandet av storkraftnätet har baserats på ett
nära samarbete mellan dessa företag. Nätet är av avgörande betydelse både för
överföringen av kraft från företagens kraftstationer till kunderna och för
företagens interna handel med kraft inom den s.k. produktionsoptimeringen.
Under åren 1949-91 svarade Vattenfallsstyrelsen och senare Statens vatten-
fallsverk för byggandet och förvaltning av kraftledningar för 200 kV och högre
spänning. Vattenfall hade att träffa avtal om transitering med de företag som
kunde anses ha ett berättigat behov av att överföra kraft på nätet. Det s.k.
stamnätsavtal som år 1979 träffades mellan Statens vattenfallsverk och elva
kraftföretag, de s.k. transitörerna, gäller åren 1981-2004. Enligt avtalet har
affärsverket Vattenfall det direkta ansvaret för att planera, finansiera, driva
och förvalta överföringssystemet. Verket skall därvid samråda med transitörerna.
Stamnätsavtalet är i viktiga avseenden konkurrenshämmande. Genom bl.a.
avgiftsstrukturen hindras mindre kraftproducenter och eldistributörer med egen
elproduktion att utnyttja nätet. Ett villkor för att få överföra kraft är att
överföringen skall avse egenproducerad kraft eller kraft som disponeras genom
långfristiga avtal eller genom tillfälligt kraftutbyte i grannland. Den tran-
siterade kraften skall användas för företagens egna behov eller säljas inom
företagens avsättningsområden. Företagen måste kunna redovisa en reserveffekt
som är minst lika stor som respektive företags största aggregat i sitt
avsättningsområde. I praktiken har nätet endast kunnat utnyttjas av de s.k.
transitörerna. Ett flertal av avtalsvillkoren strider således mot principen för
en konkurrensmarknad.
Konkurrensverket har genom beslut den 26 november 1993 avslagit en ansökan
från kraftföretagen om ett s.k. icke-ingripandebesked enligt 20 konkur-
renslagen (1993:20) avseende stamnätsavtalet. Som grund för beslutet anger
verket att avtalet begränsar konkurrensen på stamnätet genom att dels begränsa
den inbördes köpkonkurrensen mellan de nuvarande köparna, dels försvåra för
nytillkommande aktörer som vill överföra kraft på stamnätet. Beslutet är
tillämpligt sex månader efter beslutsdagen.
Kraftföretagen har senare dels överklagat konkurrensverkets beslut, dels
ansökt om individuellt undantag hos verket.
Svenska kraftnät
I samband med bolagiseringen av Vattenfall inrättades Svenska kraftnät den 1
januari 1992 för att förvalta det svenska storkraftnätet. I regeringens
proposition 1991/92:133 om en elmarknad med konkurrens lämnades förslag om
riktlinjer för verksamheten med storkraftnätet. Riksdagen biföll regeringens
förslag.
I propositionen underströk det föredragande statsrådet att storkraftnätet
skapar förutsättningar för handel mellan kraftproducenter eller med större
kunder och därför är av avgörande betydelse för den svenska elmarknadens
effektivitet. Det svenska storkraftnätet och de statligt ägda utlandsförbindel-
serna skall därför förvaltas av en från kraftproducenterna fristående organisa-
tion. Förutom att ansvara för storkraftnätet skall Svenska kraftnät också ha
ansvaret för spännings- och frekvenshållning m.m. i det svenska elsystemet.
Svenska kraftnät skall bygga ut storkraftnätet i en ekonomiskt lönsam omfatt-
ning för att möta efterfrågan på transmissionstjänster. Även överförings-
förbindelserna med utlandet bör ses som en del av storkraftnätet. För att näten
skall kunna utnyttjas som handelsförbindelser skall Svenska kraftnät äga och
förvalta en tillräckligt stor del av utlandsförbindelserna för att tillfreds-
ställa detta behov.
Svenska kraftnät har i uppgift att aktivt främja konkurrensen på
elöverföringsområdet. Reglerna för tillträde till och prissättning på stor-
kraftnätet skall därför utformas så att de främjar ett effektivt utnyttjande av
nätet och konkurrensen på elmarknaden. Nya aktörer skall stimuleras att utnyttja
nätet.
Vid inrättandet av Svenska kraftnät träffades ett avtal, kraftnätsavtalet,
mellan staten och transitörerna. Det ersatte under åren 1992-1993 stam-
nätsavtalet. I avtalet är, jämfört med stamnätsavtalet, inträdesavgiften, de
fasta årliga avgifterna och den fasta delen av terminalavgifterna borttagna för
nya företag som önskar överföra kraft. Ett nytt kraftnätsavtal har träffats
mellan parterna att gälla fr.o.m. den 1 januari 1994 och längst t.o.m. den 31
december 1994.
Produktionsoptimeringsavtalet
Vissa fysikaliska villkor skapar särskilda betingelser för produktion och
distribution av elkraft. Ett sådant villkor är att produktionen av el vid varje
tidpunkt måste motsvara förbrukningen för att inte hela elsystemet skall störas
eller i värsta fall haverera. Vidare får inte anläggningar inom elsystemet
överbelastas. Genom samverkan i produktionen kan sådana osäkerheter hanteras
till lägre kostnader för de enskilda producenterna. De stora kraftföretagens
samarbete i Sverige har hittills reglerats genom två avtal, stamnätsavtalet och
produktionsoptimeringsavtalet. Det senare avtalet reglerar företagens
samkörningsorganisation.
Produktionsoptimeringen omfattar dels ett utbyte av tillfällig kraft mellan
kraftföretagen så att deras samlade anläggningar utnyttjas till lägsta kostnad,
dels ett samarbete vid bristsituationer.
I driftskedet är syftet att minimera kraftföretagens totala rörliga kostnader
genom att kraftstationerna utnyttjas i ordning med de billigaste först,
oberoende av ägarskap. De deltagande företagen skall också med tillgängliga
produktionsresurser delta i den automatiska frekvensregleringen (primär-
regleringen) och i den momentana frekvensanpassningen (sekundärregleringen).
I princip innebär detta att produktionen i företagen sker som om den var
integrerad i ett företag. Tillsammans svarar de företag som deltar i
produktionsoptimeringen för över 90 % av landets elproduktion.
De stora kraftföretagens produktionssamarbete, och de formella och
funktionella förutsättningarna för samarbetet, behandlas i rapporterna Elmar-
knadsmodeller & konsekvenser och Om leveringssikkerhet på et avregulert svensk
elmarked som är publicerade i departementsstencilen Utredningar om
elmarknadsreformen (Ds 1994:2).
I produktionsoptimeringsavtalet ställs krav på de deltagande företagen som
reglerar samkörningen och på företagsgruppens leveranssäkerhet. Företagen skall
kunna uppvisa leveranssäkerhet gentemot sina kunder i både effekt och energi. De
skall till största delen kunna täcka sina åtaganden genom egen produktion. Varje
företag skall fortlöpande informera de övriga om sina rörliga produktionskost-
nader. Företagen måste alltid köpa el från ett annat deltagande företag när det
är billigare än att producera egen kraft. Köp sker i allmänhet så att företagen
delar på vinsten, dvs. på skillnaden mellan de rörliga produktionskostnaderna.
Samarbetet har utsträckts utöver driften av produktionsanläggningarna till att
också omfatta investeringsplanering, prissättning, marknadsbedömning, teknisk
utveckling m.m.
För att produktionsoptimeringen i sin nuvarande form skall kunna fungera krävs
att konkurrensen mellan de deltagande företagen kan anpassas efter avtalens
innehåll. Detta innebär att konkurrensen begränsas avsevärt. I försäljningen kan
konkurrens förekomma vad gäller långfristiga avtal, men i driftskedet (en period
omfattande minst sex månader framåt) måste företagens leveransåtaganden förbli
oförändrade. Orsaken är dels att den samlade produktionen planeras över
säsongen, dels att konkurrens mellan företagen på kort sikt inte är förenlig med
en inbördes öppenhet om bl.a. de enskilda produktionskostnaderna.
Produktionsoptimeringen är ett samarbete av en art som på andra marknader
skulle karaktäriseras som ett mycket långt gående kartellsamarbete. Det bör dock
understrykas att syftet med optimeringen är att minimera kostnaderna i
produktionen, vilket måste anses vara eftersträvansvärt. Genom detta samarbete
har en hög effektivitet uppnåtts i elproduktionen. Formerna och metoderna för
produktionsoptimeringen i elförsörjningen bör utvecklas vidare så att de blir
förenliga med kraven på konkurrens på elmarknaden.
Konkurrensverket har genom beslut den 26 november 1993 avslagit en ansökan om
icke-ingripandebesked avseende produktionsoptimeringsavtalet. Beslutet motiveras
av att det i avtalet fastställs hur priserna skall beräknas vid kraftutbyte och
att företagen genom avtalet garanteras täckning för sina rörliga
produktionskostnader. Vidare innebär avtalet att avtalsparterna kontrollerar
produktionen. Konkurrensverket beviljade dock undantag enligt 8 konkurrens-
lagen för produktionsoptimeringsavtalet att gälla fr.o.m. den 1 juli 1993 t.o.m.
den 31 december 1994. Med nu gällande ellag uppfyller avtalet villkoren för
undantag, men Konkurrensverket ansåg att giltighetstiden för undantaget bör
begränsas med hänvisning till att elmarknaden inom kort kan förväntas att öppnas
för konkurrens.
Elmarknadens struktur
Inslagen av konkurrens på elmarknaden har varit förhållandevis små. Orsaken är
främst de hinder för marknadstillträde som beror på dels stordriftsfördelarna i
produktion och överföring, dels den ensamrätt till leveranser inom geografiska
områden som ges genom föreskrifter i ellagen. Den organisation för samverkan som
efter hand har etablerats, bl.a. genom stamnäts- och produktionsoptimeringsa v-
talen, hindrar också potentiell konkurrens.
Under efterkrigstiden har det skett en fortlöpande företagskoncentration.
Under senare år har koncentrationstakten tilltagit. Vissa förvärv har skett
bland de större kraftföretagen, vilka på ett par år har minskat från tio till
åtta stycken. Dessa åtta företag svarar för över 90 % av kraftproduktionen i
landet.
Detaljdistributionen av elkraft har genomgått en mycket stark koncentration.
Sedan slutet av 1950-talet har antalet distributionsföretag minskat med ca 1 300
till knappt 300. Under nittiotalets första år har många distributionsföretag
helt eller delvis köpts av kraftproducerande företag. De senare får därigenom
med nu gällande regelverk ensamrätt till försäljning inom distributionsområdet.
NUTEK och dåvarande Statens pris- och konkurrensverk (SPK) utredde år 1991 på
regeringens uppdrag den tilltagande vertikala integrationen på elmarknaden. I
rapporten V ertikal integration på elmarknaden konstaterades att det finns ett
mycket begränsat inslag av konkurrens inom elförsörjningen. Närmare 100 % av den
svenska elmarknaden är vertikalt integrerad om man med vertikal integration
menar att det finns starka band mellan producent, återdistributör och kund. Den
viktigaste orsaken till dessa starka band är den begränsade transiteringsrätt
som finns på de elektriska näten.
NUTEK och SPK underströk att med gällande lagstiftning innebär en formellt
ökad vertikal integration inte någon avgörande skillnad ur kundens perspektiv;
en monopolist ersätts med en annan monopolist. På en reformerad elmarknad med
fri överföringsrätt på kraftledningsnäten är däremot riskerna med vertikal
integration små. Elmarknaden skulle då inte avvika väsentligt från andra
marknader.
Leveranssäkerhet och systemansvar
Leveranssäkerheten på den svenska elmarknaden var till och med år 1991 i
huvudsak en fråga för de största kraftföretagen. Begreppet uttrycktes konkret i
de s.k. samkörningsavtalen mellan dessa företag. När Svenska kraftnät etablera-
des den 1 januari 1992 fick verket i uppdrag att på ett affärsmässigt sätt
tillgodose behovet av överföringskapacitet och att ansvara för den övergripande
driftsäkerheten i storkraftnätet. Svenska kraftnät gavs därmed ett koordinerande
ansvar för landets samlade elbalans.
I produktionsoptimeringsa vtalet uttrycks leveranssäkerhetskraven mer konkret
som krav på energi- och effektsäkerhet. Vad gäller effekt skall risken för brist
vara 0,1 % för avtalsgruppens sammanlagda produktionssystem, och vad gäller
energi skall bristrisken vara 3 %.
Leveranssäkerheten innefattar dels kravet att elförbrukarna skall kunna
erhålla avtalade leveranser, dels kravet att det totala kraftsystemet skall vara
driftsäkert. För närvarande har Svenska kraftnät huvudansvaret för
driftsäkerheten, men en stor del av det praktiska utövandet ligger fortfarande
hos de samverkande kraftföretagen inom den s.k. produktionsoptimeringen.
På en avreglerad kraftmarknad blir dock en annorlunda och klart definierad
rollfördelning nödvändig. Vad gäller s.k. energibrist kommer det i huvudsak att
vara en uppgift för kraftleverantörerna att själva säkra sina leveransåtaganden
genom egen produktion eller genom kommersiella avtal. Effektbrist, å andra
sidan, är en fråga som gäller hela kraftsystemets dimensionering och drift, dvs.
både storkraftnätets driftsäkerhet och hela kraftsystemets leveranssäkerhet.
Den uppgiften måste i sin helhet åläggas en icke-kommersiell och neutral aktör.
Genom inrättandet av Svenska kraftnät har en sådan aktör skapats.
5 Elmarknaderna i Europa
5.1 Internationalisering och omstrukturering
De europeiska elmarknaderna genomgår omfattande förändringar, som delvis är
motstridiga. NUTEK har sedan år 1991 haft regeringens uppdrag att årligen
redovisa den aktuella utvecklingen på elmarknaderna i Europa. NUTEK har i
december 1993 överlämnat rapporten Elmarknaderna i Europa 1993 till regeringen.
NUTEK konstaterar att utvecklingen på elmarknaderna i Europa kommer att få en
allt större betydelse för den svenska elmarknaden, då den planerade
avregleringen kommer att medföra ökade möjligheter att handla med el över
gränserna. I första hand kommer handeln med el att påverkas av vad som händer i
våra nordiska grannländer och på sikt kan en gemensam nordisk elmarknad växa
fram. Hur Sveriges elhandel med kontinenten kommer att utvecklas, främst handeln
med Danmark och Tyskland, kommer i huvudsak att vara beroende av integra-
tionsarbetet på elområdet inom EG.
Det finns stora skillnader mellan de västeuropeiska elmarknaderna vad gäller
marknadsstrukturen. I flera europeiska länder förekommer legala monopol när det
gäller export och import av el, vilket omöjliggör en fri handel över gränserna.
Så är dock inte fallet i våra närmaste grannländer, men även utan legala
restriktioner hämmas handeln över gränserna av bristande tillgång till näten.
Endast Storbritannien och Norge har hittills genomfört avregleringar av
elmarknaden liknande den som planeras i Sverige. I Finland väntas regeringen
inom kort lägga fram förslag om förändringar i den finska ellagstiftningen i
syfte att införa konkurrens på elmarkanden.
I flera länder försöker man dock att bryta upp de traditionella monpolen inom
elförsörjningen. NUTEK beskriver pågående förändringar inom Frankrike och
Tyskland. Utvecklingen på elmarknaderna i dessa länder kommer att vara av
central betydelse för den framtida europeiska elhandeln. I båda länderna har
politiken under senare tid blivit allt mer öppen mot EG-kommissionens strävan
att öppna energimarknaderna. I Frankrike planeras ett avskaffande av det
tidigare nationella monopolet för elproduktion och överföring av el. I Tyskland
söker kartellmyndigheten med stöd av konkurrenslagstiftningen att reducera
koncessionsavtalens konkurrenshämmande bestämmelser.
Inom EG diskuteras nu ett nytt direktivförslag från EG-kommissionen som bl.a.
innebär att större industrikunder och eldistributörer under vissa villkor skall
ha tillgång till andra ledningsägares överföringsnät. Vidare skall exklusiva
rättigheter för produktion av el och uppförande av kraftledningar avskaffas.
Det sker stora förändringar på de europeiska elmarknaderna. Även om
utvecklingsförloppen inte alltid är stabila och entydiga så är det samlade
resultatet en fortgående ökad öppenhet och internationalisering. Betydande
förändringar har redan genomförts, och utvecklingens inriktning mot ökad
marknadsorientering kommer därför att bestå.
5.2 Erfarenheter från Storbritannien och Norge
I Storbritannien och Norge har genomgripande reformer av elmarknaderna
genomförts under senare år. En grundtanke bakom reformerna har i båda länderna
varit att den del av elsystemet som är ett naturligt monopol, överföringen av
kraft, skall kontrolleras för att inte monopolställningen skall kunna miss-
brukas. Produktion och försäljning av el skall ske i konkurrens.
I England och W ales privatiserades stora delar av den tidigare helt statligt
ägda kraftindustrin under åren 1990-1991, samtidigt som ett konkurrensinriktat
marknadssystem infördes. Genom reformen delades kraftproduktionsanläggningarna i
tre företag. Två av dem privatiserades. Det tredje som driver kärnkraftverken
förblev statligt ägt. Samtidigt bildades ett nätbolag som ägs av de tolv priva-
tiserade distributionsbolagen. Nätbolaget har ansvaret för stamnätet och för den
elbörs (the Pool) genom vilken så gott som alla producenter måste sälja sin el.
Inom distributionen skall elöverföring och försäljning skötas separat. Kunder
med en elefterfrågan på 1 MW eller mer kan fritt välja leverantör. Avsikten är
att denna effektgräns skall sänkas till 100 kW den 1 april 1994. Priserna för
elöverföring är statligt reglerade. För att utöva den tillsyn som krävs för den
nya marknaden har inrättats en särskild myndighet.
Den omedelbart märkbara effekten av reformen var en press nedåt på elpriserna
för den del av marknaden som öppnades för konkurrens i försäljningsledet, dvs
för de större elkunderna. Bland dessa fick dock de allra största kunderna, den
elintensiva industrin, något sämre villkor än tidigare. Också de små elkunderna
som är hänvisade till distributionsföretagens tariffer fick ökade priser.
Det är ännu svårt att bedöma den engelska reformens totala effekter bl.a. på
grund av de övergångsbestämmelser som alltjämt är i kraft. Till dem hör den
nämnda effektgränsen, men också flera inslag av subventionering som har medfört
konkurrenssnedvridningar på elmarknaden. Såväl den inhemska kolindustrin som
kärnkraften subventioneras genom elpriserna. Kraftföretagens kostnader för
inhemskt kol har legat avsevärt över världsmarknadspriset, och över hälften av
kärnkraftsföretagets intäkter tas ut som en avgift på det generella elpriset. De
regionala distributionsbolagen är också ålagda att köpa en viss del av sin el
från detta företag.
Ett annat problem på den engelska elmarknaden, som ofta framhålls, är att tre
producenter, som har sitt ursprung i det tidigare helstatliga monopolföretaget,
svarar för nästan hela elproduktionen. Den bristande konkurrensen i produktionen
har medfört icke önskvärda effekter på elbörsens priser, svårigheter i ut-
formningen av regler för priskontroll och skäliga avgifter för nätöverföring.
En snabb utbyggnad av gaseldade kraftverk har skett efter elmarknadens om-
strukturering. Ungefär 10 000 MW ny gaseldad kapacitet har fått tillstånd att
uppföras, vilket motsvarar omkring en femtedel av marknadsvolymen för el.
Huvudförklaringen till denna utveckling är distributionsföretagens strävan att
säkra en del av sin kraftförsörjning genom egna anläggningar. I nästan alla
projekt, som inte drivs av kraftföretagen själva, är något eller några
distributionsföretag involverade. Deras intresse för egen produktionskapacitet
torde kunna förklaras av den bristande konkurrensen bland de stora
kraftproducenterna.
Den engelska elmarknaden är således under fortsatt omorganisation och föremål
för en fortlöpande utvärdering och utveckling.
I Norge trädde en ny energilag i kraft den 1 januari 1991. Därigenom skildes
handeln med el från överföringen av el. Nätägare är skyldig att ställa ledig
överföringskapacitet till förfogande för andra aktörer. En särskild omsättnings-
koncession skall innehas av den som köper och säljer el.
Den nya energilagen utgjorde det första steget i reformeringen av den norska
elmarknaden. Den har sedan fortsatt i snabb takt. Eftersom uppgifterna för det
statliga affärsverket Statkraft inte låg i linje med intentionerna i den nya
lagen om åtskillnad mellan konkurrensutsatta verksamheter och monopolverksam-
heter delades verket år 1992 i två enheter, ett producentbolag, Statkraft SF,
och ett stamnätsbolag, Statnett SF.
Statkraft har blivit ett produktionsföretag som kan agera på marknaden på
liknande villkor som andra producenter. Statnett driver den statliga delen av
stamnätet med tillhörande anläggningar och förbindelserna till utlandet. Bolaget
har även det överordnade ansvaret för driftkoordineringen av systemet och den
marknad för kortsiktig handel med el, spotmarknaden, som är öppen för såväl
producenter, distributörer som slutkunder. Vidare har Statnett ansvar för
utrikeshandeln med el.
Det har införts särskilda principer för överföringstariffer och redovisning
samt krav på att elverksamhet skall redovisas skild från annan verksamhet.
Erfarenheterna av den norska elmarknadsreformen är övervägande positiva. Man
har fått en fungerande marknadsplats för handeln med el och antalet aktörer på
marknaden har ökat. Nya aktörer har kommit till inom handeln med kraft, vilket
har skärpt konkurrenstrycket till gagn för kunderna.
Norges vassdrags- og energiverk (NVE) genomförde i början av år 1993 en under-
sökning av elmarknadssituationen två år efter reformens ikraftträdande, Kraft-
markedsunders_kelse - pr. 1.1.1993. Rapporten visar att kunderna har kunnat
tillgodogöra sig betydande förbättringar i priser och andra leveransvillkor.
Omkring 70 % av engros-kundernas kontrakt hade omförhandlats. Ca 40 % av
näringslivskunderna hade låtit omförhandla sina kontrakt med betydande pris-
reduktioner. Ungefär en fjärdedel av kontrakten hade förhandlats fram med en
annan leverantör än tidigare, medan resten hade omförhandlats med den tidigare
leverantören. Bland hushållen hade endast ett fåtal låtit ändra sina kontrakt
men statistiken visar att hushållen ändå inte har fått nämnvärda prisökningar.
Den norska elmarknadsreformen har således resulterat i betydande fördelar för
elkunderna. Den tycks ändå ha kunnat genomföras utan problem för
kraftproducenterna. De norska kraftföretagen redovisade goda resultat åren 1991
och 1992. Preliminära uppgifter för år 1993 pekar på en viss försämring.
5.3 Finland
I Finland bereds för närvarande ett förslag till ändrad ellagstiftning som i
många delar liknar det förslag till svensk lagstiftning som föreslås i denna
proposition. Under år 1992 utarbetade en utredning ett förslag till ny lagstift-
ning på elområdet. Förslaget har efter remissbehandlingen bearbetats inom
Handels- och industriministeriet som nyligen lagt fram ett lagstiftningsförslag
som i dagarna på nytt har remissbehandlats. En proposition från regeringen har
aviserats senare under våren 1994.
Avsikten med det nya lagförslaget är att ett effektivt och konkurrenskraftigt
elsystem också i framtiden skall kunna tryggas i Finland. Hinder för konkurrens
undanröjs inom produktionen och försäljningen av el. Samtidigt föreslås att
regleringar som inte längre är ändamålsenliga skall slopas. Monopoldelen av
elmarknaden, dvs. nätverksamheten, regleras och övervakas dock noggrant. Den
ökade konkurrensen och avregleringen förutsätts leda till att resurserna på
elområdet används effektivt och till kostnadsbesparingar för konsumenterna och
samhällsekonomin.
Förslaget innebär att elöverföringsnäten skall öppnas för alla som önskar
överföring, och att överföringen skall ske på lika villkor för alla kunder.
Överföringsskyldigheten skall gälla alla nät, men rättigheterna till överföring
införs stegvis med början för högre effektleveranser.
Distributionsföretagen ges skyldighet att ansluta alla konsumenter inom sitt
geografiska område. Nätverksamhet och eventuell annan verksamhet som har en
dominerande marknadsställning skall ekonomiskt särredovisas från företagens
övriga affärsverksamhet. Nätföretagen skall offentliggöra sina överföringspriser
och andra villkor samt grunderna för hur de fastställs. Nättariffer skall
utformas så att de främjar handel och konkurrens på elmarknaden. En särskild
elmarknadsmyndighet föreslås bli inrättad för att övervaka nätverksamheten.
Inom elförsäljningen föreslås att den regionala ensamrätten till försäljning
upphör. Den som säljer el till mindre kunder som inte kan välja leverantör skall
vara skyldig att leverera dem el på skäliga villkor. Försäljningspriserna och
leveransvillkoren för dessa kunder skall vara offentliga.
Vidare föreslås att det nu gällande tillståndsförfarandet med behovsprövning
för uppförandet av större kraftverk slopas, liksom det redan tidigare har
avskaffats för mindre kraftverk. Däremot krävs också fortsättningsvis tillstånd
i enlighet med annan lagstiftning. Inte heller import och export av el skall
inte längre vara beroende av behovsprövning men regeringen skall ha möjlighet
att kontrollera elimport på miljö- och säkerhetsgrunder.
Huvudelementen i det finska utredningsförslaget är gemensamma med det svenska
lagförslaget och med de existerande regelverken i Norge och Storbritannien.
5.4 Utvecklingen inom EG
Inom EG bedrivs ett arbete i syfte att integrera el- och gasmarknaderna i den
inre marknaden.
Som ett första steg antog EG:s råd år 1990 det s.k. eltransiteringsdirektivet
(nr 90/547/EEG), som avser att underlätta gränsöverskridande elhandel, samt ett
direktiv om pristransparens (nr 90/377/EEG) som ålägger bl.a. elleverantörer
skyldighet att redovisa kontrakterade priser och avtalsvillkor för industriella
slutförbrukare. Dessa direktiv, liksom ett motsvarande transiteringsdirektiv för
gassektorn, trädde i kraft år 1992 och har tagits in i EES-avtalet.
EG-kommissionen lämnade i januari 1992 ett förslag till direktiv med ytter-
ligare åtgärder som skulle innebära långtgående förändringar på elmarknaden inom
Gemenskapen. Ett motsvarande direktiv för gassektorn föreslogs samtidigt.
Kommissionens förslag innebar i huvudsak följande.
- ökade möjligheter till och harmoniserade bestämmelser för investeringar i
elproduktion
- icke-diskriminerande bestämmelser för tillstånd att uppföra kraftledningar
- skyldighet att under vissa villkor ombesörja transitering på högspänningsnäten
för den som så begär, s.k. Third Party Access (TPA)
- åtskiljande av drift och ekonomisk redovisning för produktions-, överförings-
och distributionsverksamheterna i vertikalt integrerade elföretag (s.k.
"unbundling").
Åtgärderna avsågs att genomföras stegvis och nationella variationer skulle
medges inom de ramar som förslaget innebär.
Kommissionen ansåg att de föreslagna reglerna borde träda i kraft den 1
januari 1993 med bl.a. rätt för större förbrukare att utnyttja elnäten.
Storleksgränserna skulle sedan sänkas den 1 januari 1996 i avsikt att vidga
kretsen av berörda förbrukare.
Direktivförslaget mötte dock stort motstånd bland medlemsländerna, inte minst
förslaget om TPA. Ett stort antal ändringar i väsentliga delar av
direktivförslaget diskuterades när det berörda utskottet (CERT) i Europa-
parlamentet inledde sin behandling av ärendet under hösten 1992.
EG:s ministerråd uttalade i november 1992 att genomförandet av en inre marknad
för energi är av stor betydelse för Gemenskapens ekonomi och att kommissionens
arbete bör fortsätta. Rådet uppmanade samtidigt kommissionen att arbeta om
förslagen på el- och gasområdena så att de bättre tillgodoser parlamentets krav
på hänsynstagande till bl.a. medlemsländernas nationella försörjningstrygghet,
miljöskyddet och skyddet av små konsumenter. Rådet betonade att kommissionen
måste beakta dels de olikheter som råder mellan medlemsländerna, dels
olikheterna mellan el- och gassektorerna.
CERT lade i oktober 1993 fram sitt förslag, som innebar stora förändringar
gentemot EG-kommissionens ursprungliga förslag. Under Europaparlamentets
behandling av frågan tillkom ytterligare justeringar som röstades igenom vid en
första läsning i parlamentet den 17 november. På grundval av parlamentets
uppfattning tog sedan fram kommissionen ett nytt direktivförslag. Kommissionens
nya förslag, som delvis avviker från parlamentets uppfattning, behandlades av
EU-rådet den 10 december 1993. EU-rådet sköt upp avgörandet till ett senare
tillfälle för att ge medlemsländerna bättre möjligheter att sätta sig in i
förslaget.
Det tidigare förslaget från EG-kommissionen strider inte i något avseende mot
de i propositionen föreslagna svenska lagändringarna. De förändringar som
Europaparlamentet och senare EG-kommissionen föreslagit syftar främst till att
öka graden av frivillighet och ta större hänsyn till de olika förhållandena i
medlemsländerna. Det finns för närvarande inte något skäl att anta att de i
denna proposition föreslagna ändringarna av den svenska ellagstiftningen skulle
strida mot ett kommande EG-direktiv. Ett eventuellt
behov att tekniskt eller administrativt senare anpassa svenska lagbestämmelser
kan inte bedömas förrän det finns ett slutligt direktivförslag.
5.5 Den nordiska elmarknaden
De största svenska kraftföretagen har sedan länge en omfattande elhandel med
kraftföretag i de nordiska grannländerna. Handelsutbytet är baserat på att
företagen i de nordiska länderna utnyttjar olika energikällor för kraftproduk-
tionen. De rörliga kostnaderna i elproduktionen varierar därför ofta mellan län-
derna och genom handel kan de totala produktionskostnaderna sänkas. Det har
gjort att elhandeln mellan företagen varit lönsam för alla parter och blivit
till nytta för konsumenterna.
Förutom att kostnaderna för produktionen kan utjämnas och elförsörjningen
därigenom effektiviseras uppnås ytterligare fördelar genom handeln. Genom
sammankopplingen av systemen kan variationerna i konsumtionen och riskerna för
driftstörningar utjämnas och det krävs färre reservkraftverk. Vidare har den
nordiska handeln inneburit stora miljöfördelar. Importen av norsk vattenkraft i
grannländerna, liksom exporten av el från Sverige till Danmark och Finland, har
totalt inneburit en kraftigt minskad användning av de fossileldade kraftverken i
Norden.
Tabell 5.1 Elhandeln i Norden år 1992 (GWh).
Import till:DanmarkFinlandNorgeSverigeNorden Andra Total
länder export
Export från:
Danmark - - 57 1 474 1 531 3 353 4 884
Finland - - 5 691 696 - 696
Norge 3 159 105 - 6 681 9 945 - 9 945
Sverige 5 374 4 453 1 176 - 11 003 - 11 003
Summa 8 533 4 558 1 238 8 846 23 175 3 353 26 528
Export från
andra länder 118 4 384 32 - 4 534
Nettoutbyte *)+3 767+8 246-8 675 -2 157 +1 181
Nettoutbyte/
bruttoförbrukn.11,6 %13,1 %8,7 % 1,7 % 0,4 %
*) Import (+), Export (-)
Källa: Nordel
Tabell 5.1 visar den nordiska elhandelns omfattning år 1992. Under året
överfördes drygt 23 TWh el mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Handelns
omfattning varierar betydligt år från år och beror på bl.a. tillrinningen i
vattenmagasinen. Överföringen sker med hjälp av 22 växelströms- och likströms-
förbindelser. Sverige har nio elkraftförbindelser med Norge, fem med Finland och
sex med Danmark. Den totala överföringsförmågan mellan Sverige och grannländerna
är ca 5 000 MW.
Utöver den nordiska handeln sker också ett kraftutbyte med andra länder. År
1992 importerade Finland drygt 4 TWh el från Ryssland och Danmark exporterade
drygt 3 TWh till Tyskland. En utbyggnad av förbindelserna mellan Norden och
Tyskland pågår. Ytterligare förbindelser till kontinenten planeras.
Till följd av kostnadsskillnaderna i de nordiska ländernas produktion finns
således en drivkraft för handel med el över gränserna. Men också andra förut-
sättningar måste vara uppfyllda för att handel skall äga rum. De lagar och
regler som anger ramarna för verksamheten, skattesystemen och överföringssyste-
met bör utformas så att handelsutbytet inte snedvrids eller hämmas.
De förändringar som nu sker i de nordiska ländernas kraftmarknader har redan
ändrat förutsättningarna för handel över gränserna. I Norge och Sverige har det
centrala systemansvaret och ansvaret för stamnäten, inklusive
utlandsförbindelserna, skilts från kraftproducenterna och förts över till
neutrala företag/affärsverk. Kraftnäten har omvandlats, eller är under
omvandling, från att vara delar av kraftföretagens produktionssystem till mark-
nadsplatser för el. Den utredning som ligger till grund för den finska
elmarknadsreformen redovisar förslag i samma riktning.
Handeln över gränserna har tidigare huvudsakligen skett inom Nordel-samar-
betet. Nordel bildades år 1963 som en samarbetsorganisation för de nordiska
kraftföretagen. De rekommendationer som tagits fram inom Nordel har varit av
stor betydelse för elhandelns tillväxt, och har gällt metoder för produktion-
soptimering, regler för kraftutväxling och prissättning, dimensioneringsregler
för kraftledningsnätet, m.m. De förändringar av marknadsstrukturen som har skett
och som är under utveckling föranledde Nordel att i början av år 1993 anta nya
stadgar som innebär bl.a. en förändring av organisationens ändamål. Den princi-
piellt viktiga förändringen är att Nordel har en icke-kommersiell roll när det
gäller kraftutbyten. Man konstaterade att vissa av organisationens rekommenda-
tioner avseende exempelvis metoderna för produktionsoptimering och principerna
för prissättning av kraftutbyten inte kan fortsätta att gälla. Den nya in-
riktningen understryks av att de statliga nätföretagen i Norge och Sverige
numera är representerade i organisationen.
Sedan en tid tillbaka pågår ett samarbete direkt mellan nätföretagen i
Finland, Norge och Sverige. Samarbetet gäller bl.a. hur mellanlandsförbindel-
serna skall utnyttjas för att skapa förutsättningar för en öppen nordisk
elmarknad samt gemensamma metoder för mätning och avräkning. Mellan Statnett i
Norge och Svenska kraftnät har ett bilateralt samarbete dessutom byggts upp.
Inom Nordiska ministerrådets verksamhet har en arbetsgrupp inrättats med upp-
gift att bl.a. granska förutsättningarna för och behovet av ytterligare åtgärder
för att utveckla den nordiska elmarknaden.
Det är viktigt att de nya regelverk som etableras genom reformerna i Finland,
Norge och Sverige utformas så att den nordiska krafthandeln kan utvecklas i
framtiden. De nät- och systemansvariga organisationerna i de nordiska länderna
bör bygga upp ett samarbete som tillvaratar de förutsättningar för ökad handel
som därigenom har skapats. Som tidigare har redovisats finns stora vinster att
göra för de deltagande länderna.
6 Öppna nät för handel med el
6.1 Inledning
För att produktion och försäljning av el skall kunna ske i konkurrens måste
säljare och köpare ha möjlighet att med så få begränsningar som möjligt överföra
el. Det finns i Sverige - och mellan Sverige och grannländerna - ett väl utbyggt
och driftsäkert kraftledningsnät, som i princip gör elhandel mellan alla
potentiella säljare och köpare möjlig.
Nuvarande regler för handel och överföring av el har gällt sedan lång tid och
fungerat väl under uppbyggnaden av landets elsystem, då det främsta målet var
att tillförsäkra alla tillgång till el. Numera, när utbyggnaden av elsystemet i
huvudsak är avslutad, är det både önskvärt och möjligt att öka dess effektivi-
tet. Det bör ske genom att elkunderna ges möjligheter att fritt välja
elleverantör. Härigenom uppnås konkurrens mellan producenter och säljare av el.
Konkurrens leder generellt till ökad effektivitet och bättre villkor för
kunderna.
Överföring av el (nätverksamhet) är ett s.k. naturligt monopol. Verksamheten
är kapitalkrävande med höga fasta kostnader i förhållande till de rörliga
kostnaderna. Därigenom blir stordriftsfördelarna sådana att ett enda företag
kommer att dominera inom sitt område, inom vilket det i praktiken blir omöjligt
för någon annan att etablera nätverksamhet.
Medan sådana regleringar som hindrar handel med el bör avskaffas krävs även i
fortsättningen reglering och tillsyn av nätverksamhet. Regelverket skall ge
säljarna och köparna på elmarknaden möjlighet att utnyttja ledningsnäten.
Samtidigt bör nätägarna garanteras en rimlig ersättning från dem som utnyttjar
överföringskapaciteten så att ledningarna kan underhållas och drivas effektivt
och investeringar kan ske i behövlig ny kapacitet.
Avsnitt 6 behandlar regeringens förslag om skyldigheter för dem som äger och
driver ledningar eller ledningsnät för överföring av el. Vidare behandlas bl.a.
frågor om tariffer för överföring av el, mätning av el, skälighet i priser och
andra villkor för nättjänster samt tillsyn av nätverksamhet. Regeringens
bedömningar och förslag i dessa frågor redovisas i avsnitten 6.2 - 6.4.
Förslagen innebär bl.a. att regleringen av koncessionshavarens skyldigheter
behålls inom ellagstiftningen, men att de begränsas till att avse nätverksamhet.
Det är viktigt att den reglerade nätverksamheten övervakas, eftersom
nätföretagen har en monopolställning. I avsnitt 6.3.3 och i avsnitt 11 redovisas
regeringens överväganden om en myndighetsfunktion för tillsyn av nätverksam-
heten, nätmyndigheten.
De förändringar som föreslås innebär avsevärt förändrade villkor för
elmarknadens aktörer. För vissa marknadsaktörer, främst hushållskunder med låg
elförbrukning, skulle sannolikt ett omedelbart och fullständigt ikraftträdande
av det nya regelverket innebära vissa problem. Flera remissinstanser har också
påpekat detta och i några fall har förslag lämnats om övergångslösningar. I
avsnitt 6.5 redovisar regeringen sina överväganden om behovet av
övergångsregler.
Regeringen lämnar i kapitel 7 sitt förslag till övergångssystem. I den nya
lagen om handel med el, m.m. införs ett system med leveranskoncession. Det
innebär att det inom varje distributionsområde skall finnas en elleverantör med
skyldighet att leverera till alla inom området. De elkunder som så önskar skall
efter en viss uppsägningstid kunna välja en annan elleverantör. Den som gör så
kommer dock att vara tvungen att acceptera en ökad kostnad för mätning.
6.2 Nätkoncession för linje och för område
Regeringens förslag: För att dra fram eller använda
elektriska starkströmsledningar krävs särskilt
tillstånd (koncession). Koncessionshavarens
skyldigheter skall i fortsättningen endast avse
nätverksamhet.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag eller
lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser i lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, den s.k. ellagen,
innebär bl.a. att den som innehar en områdeskoncession har skyldighet att till-
handahålla el till elkonsumenter inom området. Innehavaren av en linjekoncession
har skyldighet att leverera eller överföra el till områdesdistributörer och
vissa andra större förbrukare som är anslutna till hans ledning.
Nuvarande föreskrifter säkrar elkundernas möjligheter att få önskad el
levererad men hindrar dem från att söka uppnå bättre villkor genom leveransavtal
med någon annan leverantör. Varje elkund, såväl slutförbrukare som återdis-
tributör, är således i praktiken hänvisad till endast en leverantör, nämligen
den som har koncession för den ledning till vilken kunden är ansluten.
Ledningsnätet utgör ett s.k. naturligt monopol. Om det finns ledig kapacitet i
en befintlig ledning är det inte annat än undantagsvis företags- eller
samhällsekonomiskt rimligt att bygga en ny ledning intill den som redan finns.
För att uppnå ökad konkurrens inom elhandeln måste därför alla köpare och
säljare av el ges möjlighet att utnyttja de befintliga ledningarna. Samtidigt
måste ägarna av ledningarna få skälig ersättning från dem som utnyttjar över-
föringskapaciteten bl.a. för att ledningarna skall kunna underhållas, drivas och
byggas ut.
Det bör även fortsättningsvis krävas tillstånd, koncession, för att uppföra
eller använda starkströmsledningar. Den som har en koncession skall vara skyldig
att på skäliga villkor ansluta ledningar och andra anläggningar och att upplåta
sin ledning eller sitt ledningsnät för överföring av el. Däremot bortfaller
nuvarande rätt för förbrukare att få leverans och skyldighet för
koncessionshavare att leverera. Det är endast nätverksamheten som regleras,
medan köp och försäljning av el avregleras.
För att klart avgränsa den verksamhet som regleras införs en definition av
nätverksamhet i ellagen. Med nätverksamhet avses att ställa elektriska
starkströmsledningar till förfogande för överföring av el. Nätverksamheten
omfattar alla åtgärder som krävs för att göra det möjligt att överföra el på
nätet. Till nätverksamhet hör således också att projektera, bygga och under-
hålla ledningar, ställverk och transformatorer, att ansluta elektriska
anläggningar, att mäta överförd effekt och energi och vad som i övrigt krävs för
att överföra el på det elektriska nätet. Med anslutning av elektriska
anläggningar menas också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning
av den avtalade effekten i inmatnings- eller utmatningspunkt.
Med två undantag ingår i nätverksamhet inte någon handel med el. Ett undantag
är nätägarens köp av el i syfte att täcka de fysiska förlusterna i nätet. Det
andra undantaget avser nätägarens eventuella köp och försäljningar av el i syfte
att minska behovet av överföringskapacitet i nätets "flaskhalsar". Det senare
fallet är en åtgärd för att öka den totala överföringsförmågan på nätet och kan
beskrivas som ett motköp över en flaskhals på nätet. I dessa två fall bör
åtgärderna ses som en del av nätverksamheten. De syftar till att upprätthålla
nätets funktion, inte till att sälja den inköpta elen vidare till konsumenter.
Avgränsningen av vad som avses med nätverksamhet är viktig, eftersom nätägaren
enligt lagförslaget är skyldig att på skäliga villkor ansluta anläggningar och
överföra el åt annan. Prissättningen skall vara skälig med hänsyn till bl.a.
kostnaderna för nätverksamheten.
Mot bakgrund av den ändrade innebörd som reglerna om koncessionshavarens
skyldigheter får, då de inte längre reglerar köp och försäljning av el, bör
koncessionerna i fortsättningen kallas nätkoncession för linje respektive
nätkoncession för område. Med nätkoncession för linje avses koncession för en
elektrisk ledning med i huvudsak bestämd sträckning. Med nätkoncession för
område avses koncession för ledningar inom ett visst område.
Nätkoncession bör meddelas av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av nätmyndigheten. Om en nätkoncession för linje avser en
utlandsförbindelse skall ansökan dock alltid prövas av regeringen (se avsnitt
9.2).
Omprövning av nuvarande koncessioner behöver inte göras som en följd av de
föreslagna lagändringarna. Nuvarande koncessionshavare behåller sina kon-
cessioner men reglerna om koncessionshavarens skyldigheter ändras. Regeländring-
arna kommer dock att också ställa vissa krav på förändringar av den juridiska
form i vilken verksamheterna i fortsättningen kan drivas och särskilda krav på
den ekonomiska redovisningen (se avsnitten 10.2 och 10.3).
Den övergångslösning som också föreslås genom en särskild leveranskoncession
innebär dock, till skillnad från nätkoncessionerna, en reglering av
försäljningen av el genom bl.a. leveransplikt till de kunder som inte önskar
lämna koncessionären samt priskontroll (avsnitt 7).
6.3 Bestämmelser om nättjänster
6.3.1 Skyldighet att upplåta ledningar och nät
Regeringens förslag: Innehavare av nätkoncession
skall vara skyldig att på skäliga villkor ansluta
andras ledningar och anläggningar till sitt nät och
att på skäliga villkor överföra el oberoende av vem som
är ägare till kraften.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
utom när det gäller skyldigheten för innehavare av nätkoncession för linje att
ansluta anläggningar. Enligt utredningens förslag skall en sådan skyldighet
endast uppstå i det fall nätmyndigheten, om det finns särskilda skäl, beslutar
att en anläggning skall anslutas till ledningen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag eller
lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Att öppna näten för andra elleverantörer än
nätägare är nödvändigt, men inte tillräckligt, för att åstadkomma en elmarknad i
konkurrens. En förutsättning för att kunna leverera eller ta emot el är att man
är ansluten till en ledning efter ett ledningsnät. Därför är skyldigheten för
ledningsägaren att ansluta anläggningar till ledningsnätet en grundläggande
bestämmelse i elmarknadsreformen.
Eftersom nätägare i det nya systemet får en ny roll, att överföra elleveranser
som har avtalats mellan säljare och köpare, får skäligheten i nätägarens villkor
för sina tjänster stor betydelse för konkurrensen inom elhandeln. Det är därför
viktigt att precisera innebörden i vad som skall anses som skäligt.
Nätkoncessionshavarnas anslutningsskyldighet anges nu uttryckligen i ellagen.
Huvudregeln är att den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor
ansluta en anläggning. Skyldigheten gäller för alla innehavare av nätkoncession,
både för linje och för område. Vid nätkoncession för linje sker anslutningen
till en ledning och vid nätkoncession för område sker anslutningen till ett
ledningsnät.
Skyldigheten att ansluta någon bör gälla endast om ledningens eller nätets
kapacitet är tillräcklig för att åtgärderna skall kunna ske utan att leverans-
säkerheten i ledningen eller nätet riskeras. Om det inte finns ledig kapacitet
bör därför koncessionsinnehavaren befrias från sina skyldigheter i nödvändig
utsträckning.
I det svenska elöverföringssystemet finns generellt sett fullt tillräcklig
kapacitet för önskade anslutningar och överföringar. Problem med bristande
kapacitet kan dock uppstå i vissa delar av systemet. Detta gäller främst
utlandsförbindelserna men även överföringar mellan vissa regioner. På främst
lokal nivå kan kapacitetsbrist hindra eller fördröja anslutning av anläggningar
som har stor förbrukning.
I samband med att koncessionshavaren prövar en begäran om anslutning tar han
ställning till om nätet eller ledningen har kapacitet att klara de överföringar
som blir möjliga med den begärda anslutningen. När en anslutning väl har
accepterats av koncessionshavaren bör det sedan således inte uppstå några
kapacitetsproblem till följd av anslutningen.
De ökade möjligheterna att fritt välja leverantör och en ökad konkurrens
mellan elsäljare, medför inte i sig att nya kapacitetsproblem uppstår. De
fysiska flödena av el i näten ändras inte av att en förbrukare byter leverantör.
Enbart byte av leverantör bör således normalt inte kunna åberopas som skäl för
att vägra en begärd anslutning eller överföring. Frågan om det finns ledig
kapacitet är således aktuell främst vid anslutningstillfället.
Frågan om det finns kapacitetsbrist eller ej kan dock i vissa fall vara svår-
bedömd. Det kan vara en situation där en begärd anslutning visserligen kan anses
medföra risker för störningar av nätets leveranssäkerhet men där risken
samtidigt anses som mycket liten. En sådan risk kan vidare ytterligare minskas
eller helt undanröjas genom förstärkningar av nätet.
Undantag från anslutningsskyldigheten kan beviljas av nätmyndigheten om det
finns särskilda skäl. Vid hävdande av kapacitetsbrist skall det vara nätägaren
som har bevisbördan. Denne bör vara skyldig att redovisa ett underlag som
möjliggör en sådan bedömning. Nätmyndigheten skall göra en allsidig prövning av
nätägarens argument. En sådan prövning kan avse skäligheten i nätägarens vägran
eller villkor för att utföra den begärda nättjänsten.
En annan viktig orsak till undantag från anslutningsskyldigheten är de
tekniska förutsättningarna vid anslutningen. Den anläggning som skall anslutas
måste vara avpassad för det befintliga ledningsnätet. Det kan inte krävas av en
ledningsägare att han skall göra stora och kostsamma investeringar för att en
anläggning skall kunna anslutas till hans ledning.
I koncessionshavarens skyldighet att ansluta anläggningar till ledningsnätet
ingår också en skyldighet att förstärka överföringskapaciteten när den är
begränsad i förhållande till önskemålen om överföring. Också i detta fall bör
skyldigheten gälla utom när särskilda skäl föreligger. Koncessionshavaren har
genom koncessionen ett monopol på verksamheten och bör därför bygga ut
överföringsförmågan på sitt nät i den omfattning som kunderna behöver. Detta
gäller i synnerhet för innehavare av nätkoncession för område. Beträffande en
ledning som omfattas av nätkoncession för linje kan vid kapacitetsbrist en
avvägning behöva göras mellan alternativen att förstärka den befintliga
ledningen eller att uppföra en ny ledning.
Det är inte endast skyldigheten att ansluta anläggningar som skall kunna
prövas av nätmyndigheten utan också villkoren för anslutning. Villkoren skall
vara skäliga. Sådana villkor kan gälla anslutningsavgiftens storlek, men också
andra krav som koncessionshavaren ställer för att ansluta en kund.
Avsikten är inte att en nätägares anslutningsskyldighet med det nya systemet
skall bli mer begränsad än för närvarande. Inom ramen för nu gällande
lagstiftning har en praxis utbildats. Det finns ingen anledning att med det nya
regelverket bedöma anslutningsskyldigheten mer restriktivt.
Konkurrens inom elhandeln förutsätter att köpare av el fritt får välja mellan
säljare på marknaden och att det finns praktiska möjligheter att genomföra de
elleveranser som avtalas. Detta kräver att alla säljare och köpare får tillgång
till de ledningar som behövs för leveranserna. Därför skall den som har en
nätkoncession vara skyldig att, på skäliga villkor, överföra el åt annan.
Skyldigheten att överföra el åt annan är således den bärande principen för
elmarknadsreformen. Denna skyldighet är dock främst en konsekvens av den redan
redovisade skyldigheten att ansluta anläggningar till ledning eller ledningsnät,
men den bör, med hänsyn till sin stora betydelse, uttryckas explicit i ellagen.
Skyldigheten bör gälla inte bara mot den som är ansluten till nätet utan även
gentemot den som köper eller säljer el utan att själv vara producent eller
konsument av elen. Exempelvis bör en säljare av el inte också behöva vara
kraftproducent. Så är nu fallet för ett stort antal detaljdistributörer som
genom lagändringen får möjlighet att leverera inom andra koncessionshavares
områden. Sannolikt kommer antalet säljare på elmarknaden att med tiden öka när
möjligheten till försäljning inte längre förutsätter nätinnehav.
Nätkoncession för linje kan avse en utlandsförbindelse. I det fallet bör
överföringsvillkorens skälighet prövas efter delvis andra principer än de som
gäller för överföring på andra ledningar. Denna särskilda fråga behandlas
närmare i avsnitt 9.Övervakningen av koncessionshavares verksamhet vad gäller
bl.a. anslutning och överföring behandlas i avsnitt 6.3.3.
Med dagens system är det normalt nätägaren som också säljer elen till
förbrukaren. Det innebär att nätägaren i det fall kunden inte sköter sina
betalningar för elleveranserna också disponerar de tekniska möjligheterna att
som en sista utväg koppla bort kunden från nätet. Med det nya systemet har
kunden två avtalsförhållanden, dels med nätägaren avseende nättjänster, dels med
elsäljaren avseende elleveranser. Om kunden sköter sina betalningar till
nätägaren men inte till elsäljaren disponerar den senare inte möjligheten att
fysiskt avbryta leveranserna till förbrukaren. Elsäljaren kan dock genom avtal
med nätägaren försäkra sig om en sådan möjlighet.
Det kan av tekniska skäl vara nödvändigt att tillfälligt koppla bort en eller
flera förbrukare för att minska uttaget av el från ett nät. Anledningen kan vara
haverier i ledningar, transformatorer m.m. men också att det inte är möjligt att
tillföra nödvändiga mängder el därför att elproduktionskapaciteten är nedsatt.
För närvarande regleras möjligheterna till bortkoppling genom avtal. Frågan om
vilka regler som bör tillämpas vid bortkoppling i sådana fall bör övervägas i
Ellagstiftningsutredningens fortsatta arbete.
6.3.2 Mätning och avräkning
Regeringens förslag: Innehavare av nätkoncession
skall vara skyldig att utföra den mätning av överförd
el som krävs och att rapportera mätresultat.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
skall utfärda föreskrifter om hur mätning skall ske.
Dessa föreskrifter kan bl.a. avse den
tidsnoggrannhet med vilken mätningen skall utföras.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser framhåller att kostnaden för mätning
blir avgörande för om kunder med mindre elförbrukning skall kunna utnyttja
konkurrensen mellan elsäljare. Konkurrensverket menar att det är viktigt att
ansvaret för mätning sköts konkurrensneutralt. Konsumentverket anser att ett
sätt att säkerställa konkurrensen är att nätägaren står för mätkostnaden eller
att kravet på timvis avräkning tas bort för små elkunder. Bland andra Sveriges
Fastighetsägareförbund och Hyresgästernas Riksförbund framhåller att mätkost-
naden för enskilda elkunder måste hållas låg, exempelvis genom att befintliga
mätare och kundernas kända förbrukningsmönster utnyttjas för mätningen.
NUTEK:s rapport Att mäta och ta betalt för el: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: De instanser som yttrat sig över rapporten är i huvudsak
positiva till förslagen.
Konkurrensverket påpekar att en nätägare bör ha en skyldighet, men inte en
exklusiv rättighet, att installera mätare. Svenska kraftnät understryker att
nätmyndigheten bör ägna frågan om storleken och värderingen av nätförlusterna på
lokalnäten särskild uppmärksamhet. Statskontoret påpekar att leverantörerna,
inte nödvändigtvis elanvändarna, bör kunna äga mätutrustningen.
Sveriges Industriförbund påpekar att utredningen är otydlig om rapporteringen
till Svenska kraftnät skall ske per kund eller i aggregat för alla kunder inom
ett område. Förbundet understryker, i likhet med Svenska Elverksföreningen, att
avräkningsinformationen bör behandlas med sekretess.
Svenska Kraftverksföreningen avstyrker NUTEK:s förslag om att införa en för-
säljningskoncession. Vidare motsätter sig föreningen förslaget om ett pristak
för mätutrustning. Svenska Elverksföreningen föreslår att bransch-
organisationerna bör få i uppdrag att arbeta fram ett förslag till hur mätning,
rapportering och avräkning kan göras effektivt.
Skälen för regeringens förslag: Ellagstiftningsutredningen föreslår att in-
nehavaren av nätkoncessionen skall vara ansvarig för att mätning sker. Denna
uppgift är en del av nätverksamheten. Kostnaderna för mättjänster ingår således
i de nätkostnader vars skälighet skall kunna prövas. Utredningen understryker
att kostnaderna för mättjänster inte bör bäras kollektivt av alla kunder hos
nätföretaget. Enligt utredningen bör i stället den principen gälla att den som
förorsakar särskilda kostnader för mätning också skall bära dessa.
NUTEK konstaterar i sin rapport att det bör vara tillfredsställande att mäta
elförbrukningen på timbasis. Om detta innebär mätning med installerad mätare
eller användning av s.k. fördefinierade effektprofiler bör vara en avtalsfråga
för de berörda parterna. Branschen kan förväntas ta fram riktlinjer för vad som
är en acceptabel storlek på mätfel. Det finns dock skäl för att på kort sikt
kräva timvis mätning för dem som väljer att anlita en ny leverantör.
Vad gäller kundspecifika kostnader för mätning bör principen följas att den
som orsakar en kostnad också skall finansiera den. Kostnader för mätning m.m.
som inte kan föras till någon enskild, bör fördelas över kundkollektivet i
enlighet med hur mycket det aktuella systemet används. Det finns enligt NUTEK
goda skäl för att införa en övre gräns för de kostnader som mindre kunder skall
behöva betala för mätare m.m.
En öppen elmarknad ställer nya krav på mätning och rapportering av mätnings-
resultat. I och med att elnäten öppnas kommer rörligheten på marknaden att öka.
Fler aktörer än idag kommer att vara ägare till den kraft som överförs på näten.
För att värdet på den el som levereras på ledningar och nät skall kunna fördelas
rätt mellan aktörerna kommer nya anspråk att uppkomma på systemen för mätning,
insamling och rapportering av mätvärden. Behovet av standardiserade metoder
kommer att öka.
Priset på el varierar starkt över tiden. Med högre utnyttjandegrad av landets
samlade produktionsresurser ökar elpriset. För närvarande sker en noggrann
mätning av elförbrukningen i huvudsak endast för de stora kunderna, främst
återförsäljare och industriella anläggningar. Mätningen görs ofta på timbasis.
För andra elkunder är mätningen mindre noggrann, exempelvis betalar de flesta
hushållskunder enligt schabloniserade tariffer.
Regler för mätning, insamling och avräkning av data om leveranser på
storkraftnätet, som sedan länge har utnyttjats av flera användare, finns
preciserade i avtal. Med avräkning menas det redovisningssystem där
kraftbalanser för nätkunderna upprättas i syfte att bl.a. kontrollera att
samtliga köpare och säljare har fullgjort sina avtal. För övriga nät tillämpar
företagen olika lösningar. Det saknas ett enhetligt system för mätning och
insamling av mätdata.
Den författningsreglering som finns inom detta område gäller endast lågspän-
ningskundernas mätare. Elsäkerhetsverket får enligt förordningen (1981:1353) om
el-, vatten- och värmemätare meddela de föreskrifter om utförande, beskaffenhet
eller egenskaper som behövs för att ta tillvara abonnenternas intressen.
Möjligheten att använda en schablontariff bygger på att kunderna har en och
samma elleverantör, vilken för närvarande är innehavaren av områdeskoncessionen.
Kunder har olika tidsprofil på sin elförbrukning men dessa skillnader inom det
samlade kundkollektivet tar i stort sett ut varandra med den utformning
tarifferna har. En öppen elmarknad innebär att fler leverantörer får möjlighet
att förse kunderna inom ett område med el. En fördelning av värdet på den
levererade elen inom ett område mellan flera leverantörer förutsätter en
noggrann mätning av elförbrukningen över tiden hos varje elkund.
Ansvaret för mätning bör ligga på den som innehar nätkoncession. I och med
att elnäten öppnas måste det fastslås vem som skall ha ansvaret för att mätning
sker samt för att korrekta mätdata samlas in och görs tillgängliga för berörda
leverantörer, nätägare, kunder och den nationella avräkningen. Innehavaren av
nätkoncessionen bör vara ansvarig för dessa uppgifter, vilka alltså blir en del
av nätverksamheten.
De mätdata som en koncessionshavare samlar in skall kunna vidarebefordras inom
elsystemet och utnyttjas för avräkning av andra nätägare och inom den nationella
avräkningen. Det måste därför vara ett krav att mätdata från olika mätpunkter
kan ställas samman och att mätningarna har utförts med samma noggrannhet.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör därför kunna utfärda
föreskrifter om hur mätningen skall utföras. Därvid bör exempelvis kraven på
tidsnoggrannhet i mätningarna fastslås.
Nätägare bör kunna åläggas att göra mätdata tillgängliga för berörda parter.
Svenska kraftnät bör kunna ställa krav på utformningen av denna information.
Avräkningsinformationen bör behandlas med erforderlig sekretess.
I dag används olika tekniska system för mätning och insamling av mätdata av
nätägarna. Genom föreskrifter skall standarder och rutiner anges för mätning,
rapportering och avräkning liksom även tekniska krav på mätutrustningen. Detta
bör dock inte innebära att kunderna blir hänvisade till en leverantör av
mätutrustningen, och inte heller att nätägaren svarar för denna. Det är viktigt
för marknadens utveckling att konkurrensen tillåts att slå igenom på
mätningsområdet så att kostnaderna pressas och tekniken utvecklas.
Möjligheten att utnyttja den ökade konkurrensen på elmarknaden blir i många
fall beroende av tillgången till ny mätutrustning. Sådan utrustning bedöms,
åtminstone inledningsvis, vara förhållandevis dyrbar. En fråga i sammanhanget är
om denna ökade kostnad bör bäras av den enskilde elkunden eller slås ut på hela
kundkollektivet. En huvudprincip bör vara att nätägarna skall debitera en kund
den del av kostnaderna för mätning och därtill hörande verksamhet som entydigt
kan föras till kunden. Delar av mätningsverksamheten utförs dock av skäl som
inte är kundspecifika, och sådana systemkostnader bör slås ut på det kund-
kollektiv vars förbrukning ställer krav på systemet.
Det är troligt att mätningen av en kunds förbrukning normalt kommer att ske
individuellt. Undantag från principen om en noggrann tidsmätning för den
enskilda kunden bör dock kunna ske om mätpunkten flyttas från slutförbrukarna
till en mätpunkt högre upp i systemet. Så kan exempelvis ske om en säljare
levererar el till en kundgrupp och debiterar de enskilda kunderna enligt för-
definierade uttagsprofiler, så som nu är vanligt för hushållskunder. I ett
sådant fall måste dock nätägaren och säljaren vara överens om hur det ekonomiska
ansvaret hanteras för de samlade avvikelserna från kundgruppens beräknade
förbrukning. Exempelvis kan säljaren, liksom i det nuvarande debiteringssyste-
met, slå ut kostnaderna för avvikelserna på hela kundgruppen.
Det förslag om ett system med leveranskoncession som redovisas i kapitel 7
innebär att det inom varje koncessionsområde skall finnas en elleverantör som
har beviljats leveranskoncession. En sådan koncession innebär att
koncessionshavaren har skyldighet att leverera till alla inom området som inte
söker sig till en annan leverantör. Koncessionshavaren får därmed en ensamrätt
till elleveranser inom området till de elkunder som inte önskar köpa el på den
öppna marknaden. Som tidigare har nämnts avser regeringen att utfärda före-
skrifter om mätning av elförbrukning. För de kunder som köper sin el från in-
nehavaren av leveranskoncessionen kommer kraven på mätning att behållas på nuva-
rande nivå.
6.3.3 Tillsyn av nätverksamhet
Föreliggande lagförslag innebär att innehavare av nätkoncession har en
skyldighet att ansluta den som så önskar till sin ledning eller sitt lednings-
nät. Skyldigheten bör gälla på skäliga villkor. Koncessionshavaren kan således
under vissa omständigheter befrias från skyldigheten. Det är dock inte möjligt
att generellt specificera de omständigheter som skall råda för att anslutnings-
skyldigheten skall upphöra att gälla. Anslutningsskyldigheten samt villkoren för
anslutning skall i varje enskilt fall kunna prövas av en myndighet.
Också i det fall en koncessionshavare kopplar bort någon som redan är ansluten
till ledning eller nät måste det kunna prövas om åtgärden är skälig.
De villkor för överföring av el som erbjuds den som är ansluten skall också
kunna prövas av myndighet. Det kan exempelvis gälla pris, betalningsvillkor,
avtalstid och uppsägning, leveransvillkor m.m. Vad gäller villkor för överföring
är det också viktigt att enhetliga principer tillämpas.
Nätinnehavaren bör vara skyldig att lämna kostnadsförslag och uppgifter om
andra överföringsvillkor inom skälig tid. Vidare bör fördelningen av kostnader
för mätning m.m. mellan enskilda kunder och kundkollektivet kunna prövas.
För prissättningen av överföringstjänster, nättariffen, och andra villkor för
nättjänster bör gälla att de skall vara skäliga och utformade på sakliga
grunder. Dessa frågor behandlas i avsnitt 6.3.4, samt i avsnitt 10.
En ny myndighetsfunktion som svarar för tillsyn över nätverksamhet bör skapas
för att handha bl.a. dessa frågor. Denna myndighetsfunktion benämnes i det
följande nätmyndigheten. I avsnitt 11 redovisas den nya myndighetsfunktionens
huvuduppgifter och regeringens bedömningar angående huvudmannaskap, resursbehov
och finansiering.
6.3.4 Tariffer för nättjänster
Regeringens förslag: Nättariffer för överföring av el
skall utformas så att betald avgift för en anslutning
ger rätt att använda hela det elektriska nätet inom
landet, med undantag för utlandsförbindelserna.
Nättariff skall vara skälig och utformad på
sakliga grunder. Nättariff för område får inte
konstrueras så att överföringsavgiften beror på var
inom området en anslutning är belägen.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna godtar utredningens förslag
eller lämnar det utan invändning.Flertalet av dem framhåller vikten av att
tarifferna utformas så att de blir skäliga och sakligt motiverade. Flera
instanser är positiva till införande av s.k. punkttariffer för hela eller delar
av elnätet.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med elmarknadsreformen är att skapa
förutsättningar för konkurrens. Kunder och leverantörer skall ha frihet att
ingå de affärskontrakt som de finner lämpliga. Som en följd av denna
kontraktsfrihet kommer handeln med el sannolikt att väsentligt förändras jämfört
med i dag. Det är framför allt möjligheten för slutkunder och distributörer att
kunna teckna kontrakt med annan än den som äger ledningar och nät som kommer att
medföra stora förändringar för köpare och säljare på elmarknaden. Nya kontrakts-
former torde uppstå som kan möjliggöra vidareförsäljning. Mäklare kan komma in
på marknaden.
Ellagstiftningsutredningen konstaterar att det nu tillämpade systemet för
nättariffer skulle vara administrativt svårhanterligt när elmarknaden blir
konkurrensutsatt. Det förutsätter nämligen en fullständig kraftavräkning i varje
punkt på nätet där två nätägare möts, dvs. någon måste fastställa vem som tar ut
kraft eller vem som matar in kraft i punkten. I dag, när det endast undantagsvis
är andra än nätägaren som överför kraft på regionnäten och på lokalnäten är de
tillämpade tariffsystemen tillräckliga. När andra än nätägarna kommer att äga
den kraft som transporteras på näten kommer nuvarande tariffsystem att leda till
ett mycket komplicerat avräkningsförfarande. Tariffsystemet måste således
förändras för att uppfylla de krav som ställs på en konkurrensutsatt elmarknad
med kontraktsfrihet.
Nättarifferna bör så långt det är praktiskt möjligt avspegla de fysiska
flödena på nätet. Detta är en förutsättning för att tariffen skall ge korrekta
samhällsekonomiska styrsignaler till aktörerna, dvs. såväl till elproducenterna
som till elkonsumenterna.
Nättariffen bör också utformas på ett sätt som stimulerar konkurrensen på
elmarknaden. Det skall vara enkelt att köpa och sälja kraft med olika typer av
kontrakt. Det skall räcka att vara ansluten till en punkt på nätet för att man
skall ha rätt att leverera till eller motta leveranser från alla andra som är
anslutna till det svenska nätet.
Det är inte en uppgift för statsmakterna att meddela detaljerade föreskrifter
om vilka tariffer som skall tillämpas av nätföretagen. Den närmare utformningen
av tarifferna är en fråga mellan nätföretagen och de som vill utnyttja näten för
överföring av kraft.
I ellagen bör det dock föreskrivas att nättariffer skall vara skäliga och ut-
formas på sakliga grunder. Det är en viktig uppgift för nätmyndigheten att i sin
tillsyn av nätverksamheten bedöma om nättariffer och övriga villkor för
nättjänster är skäliga och utformade på sakliga grunder. Begreppet saklig grund
innebär att nättarifferna skall vara objektiva och icke-diskriminerande. Kunder
får indelas i grupper efter kostnadsbild, t.ex. kunder med elvärme eller
tidstariff. Kunder inom samma kundkategori skall däremot ha samma nättariff.
En utgångspunkt för nätmyndighetens bedömning av skäligheten bör vara
konsumentintresset. Priset, tariffen, bör prövas dels i individuella fall, dels
vid en helhetsbedömning om nätföretagets prisnivå är skälig. Nättarifferna bör
också ge sådana intäkter att verksamheten ger en rimlig avkastning. Detta är
viktigt för att undvika en situation där nätverksamheten måste finansieras på
annat sätt än via nättariffer eller omvänt blir utnyttjad till subventionering
av annan verksamhet, s.k. korssubventionering (se avsnitt 10).
Vid prövning av en nättariff bör varje koncessionsområde behandlas för sig.
Det innebär således att det är prisutvecklingen inom detta område som bör vara
utgångspunkt för bedömningen, och också att den bör ställas i relation till
kostnaderna för nätverksamhet inom området.
En princip för utformningen av nättariffer bör vara att den som förorsakar
kostnader för nätägaren också skall betala för detta. Denna princip innebär att
tarifferna bör vara kostnadsriktiga för varje kundkategori. Det är dock viktigt
att denna strävan efter kostnadsriktighet inte medför att elkonsumenter i gles-
bygd behöver stå för samtliga de kostnader elöverföringen till dem medför. I
ellagen bör därför anges att nättariff för område inte konstrueras så att
överföringsavgifter beror på var inom koncessionsområdet kunden är ansluten.
Inom ett koncessionsområde skall alltså inte kunder vid exempelvis områdets
gränser betala högre avgifter än de som bor centralt i området. Detta över-
ensstämmer i stort sett med den praxis som nu tillämpas. Vid meddelande av om-
rådeskoncession bör därför koncessionsområdets geografiska omfattning bedömas
utifrån bl.a. den aspekten att det om möjligt skall innefatta både tätorter och
glesbygd (se avsnitt 6.4.3).
Även med detta system för utjämning av nätkostnader kan det inte undvikas att
nättarifferna i utpräglade glesbygdsområden blir högre än i utpräglade
tätortsområden. Så är emellertid förhållandet även med nuvarande system med
områdeskoncessioner.
Förhållandet att nätföretaget inte får differentiera nättariffen med hänsyn
till var i området kunden är belägen innebär inget hinder för att tarifferna -
som i dagens system - på sakliga grunder kan variera mellan olika kundgrupper.
För exempelvis hushållskunder har olika tariffer tillämpats beroende på om
hushållet använder el för uppvärmningsändamål eller inte.
Utjämningen av nätkostnaderna inom ett koncessionsområde kan dock inte drivas
hur långt som helst utan att det uppstår betydande samhällsekonomiska kostnader.
Enligt nu gällande regler har innehavaren av en områdeskoncession möjlighet att
ta ut en engångsavgift i samband med att en abonnent ansluts till nätet.
Storleken på denna engångsavgift är enligt den praxis som har utvecklats endast
delvis beroende av nätföretagets verkliga kostnader för anslutningen och sålunda
av var i nätet abonnenten önskar ansluta sig. Det nya regelverket bör inte
påverka tillämpningen av denna praxis i framtiden. Vidare bör inriktningen av
prövningen utgå från de nuvarande avgifts- och tariffnivåerna. Inriktningen bör
även vara att dessa nivåer inte skall behöva höjas.
Ellagstiftningsutredningen anser att nättariffen för nätkoncession för linje
bör kunna variera med hänsyn till var anslutningspunkten är belägen. Detta
innebär enligt utredningen att det t.ex. på storkraftnätet kan vara tillåtet med
högre tariffer i södra Sverige och lägre i norra Sverige. Även inom ett
regionalt nät bör det vara tillåtet att variera tarifferna i de fall som det är
kostnadsmotiverat. Så är fallet med de högspänningstariffer som nu tillämpas. Ä-
ven tarifferna på de regionala näten bör liksom hittills kunna prövas utifrån
skälighet och om de är sakligt motiverade.
I dagens system är det möjligt att få pris och övriga villkor för leverans,
överföring eller inköp av el prövade. Prövningen syftar till att åstadkomma en
skälig och sakligt motiverad prisättning. En sådan möjlighet bör finnas även i
fortsättningen när det gäller nätverksamhet. Nättariffer och övriga villkor för
nättjänster bör liksom tidigare vara underkastade reglering. Utgångspunkten för
fastställande av skäliga avgifts- och tariffnivåer för överföring av el bör vara
nu gällande praxis.
Det bör vara en särskild uppgift för nätmyndigheten att se till att de nya
förhållandena på elmarknaden inte leder till försämrade villkor vad gäller
överföring av el för kunder i glesbygd. Regeringen avser att uppdra åt nät-
myndigheten att följa denna fråga närmare. Myndigheten bör bl.a. kartlägga kost-
naderna (avgifter och tariffer) för överföring på lokala och regionala nät i
syfte att redovisa hur kostnaderna för elöverföring utvecklas på regionnät och i
glesbygdsområden efter det att elmarknadsreformen har trätt i kraft. Från och
med hösten 1995 bör myndigheten regelbundet rapportera till regeringen i denna
fråga.
6.4 Koncessionsvillkor i ellagen, m.m.
6.4.1 Koncessionstider
Regeringens förslag: Nätkoncession ges för en bestämd
tid, längst 40 år.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag eller
lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser i ellagen skall
linje- och områdeskoncessioner utfärdas för en viss tid, normalt inte längre än
40 år, eller vid särskilda skäl 60 år.
Praxis är att linjekoncessioner medges för 40 år och områdeskoncessioner för
10 år. Om det finns särskild anledning, exempelvis att koncessioner inom ett
större område bör omprövas i ett sammanhang, ges koncessioner även för kortare
tid, så att alla berörda koncessioner löper ut samtidigt. Möjligheten att
bevilja koncessioner för upp till 60 år har aldrig utnyttjats.
Principen att ge koncessioner för viss tid har visat sig fungera väl. Genom
tidsbestämda koncessioner kan nätägaren bättre planera sin verksamhet.
Koncessioner bör även fortsättningsvis ges för en bestämd tid. Nätmyndigheten
skall besluta om giltighetstiden för varje enskild nätkoncession. En längsta tid
om 40 år är tillräcklig.
6.4.2 Koncessionens högsta spänning
Regeringens förslag: Nätkoncession för område ges för
viss högsta spänning som bestäms särskilt för varje
koncession.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag eller
lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: I det svenska elsystemet är typiska
spänningsnivåer 400 kV på storkraftnätet, 130-70 kV på regionala ledningar och
lägre på de lokala eldistributionsnätens ledningar. En innehavare av
områdeskoncession behöver inte ansöka om koncession för att bygga ledningar inom
sitt område. Områdeskoncessionen gäller dock endast för ledningar upp till en
viss spänningsnivå, som vanligen anges i koncessionen.I det system som föreslås
kan situationer uppstå med konkurrerande önskemål från nät- och ledningsägare om
att få ansluta en viss anläggning. Den lokala verksamheten bör därför skyddas
mot den utarmning som skulle inträffa om andra i stor utsträckning tilläts
bygga ledningar in i området för att direktansluta attraktiva, större förbruka-
re. Det finns annars en risk för att kostnaderna för det lokala nätet, som är
dimensionerat för att överföra el till alla förbrukare inom området, efterhand
belastar endast små elförbrukare, främst enskilda hushåll. Vidare försvåras en
rationell utbyggnad av det lokala nätet om den som har nätkoncession för område
inte är säker på att kunna utnyttja sitt nät för överföringar även till större
förbrukare inom området. Därför innehåller lagförslaget bestämmelser bl.a. om
att den som har nätkoncession för område också normalt har företräde framför den
som har nätkoncession för linje, när det gäller att ansluta en förbrukare inom
området som kan anslutas till bådadera.
Den högsta tillåtna spänningsnivån för områdeskoncessioner har hittills inte
reglerats i lag. För att markera omfattningen av det företräde som innehavaren
av nätkoncessionen för område skall ha när det gäller att bygga ledningar och
ansluta anläggningar inom sitt område, har i lagförslaget tagits in bestämmelser
om ledningarnas spänningsnivåer. Lagförslaget innebär att nätkoncession för
område skall avse ett ledningsnät med högst en viss angiven spänning. Av
lagförslaget framgår vidare att nätkoncession för linje får ges för ledningar
med spänningar under den berörda områdeskoncessionens högsta spänningsnivå
endast om det finns särskilda skäl.
6.4.3 Lämplighetsbedömning, m.m.
Regeringens förslag:
Nätkoncession skall endast ges för sådana
ledningar och nät som är lämpliga från allmän synpunkt.
Bestämmelsen i ellagen att möjlighet att
tillgodose lokala intressen särskilt skall beaktas
vid meddelande av områdeskoncession, upphävs.
Nätkoncession för område skall omfatta en med
hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet.
Sökandens lämplighet skall alltid prövas innan
nätkoncession ges.
För överlåtelse av nätkoncession fordras tillstånd
av myndighet.
Om koncessionshavare väsentligt åsidosätter
koncessionsvillkoren eller föreskrifterna i ellagens
2 4 mom. eller 7 mom., eller inte haft ledningen
eller ledningsnätet i bruk under tre år, kan
nätmyndigheten besluta om återkallelse av kon-
cessionen. Nätmyndighetens beslut kan överklagas till
allmän förvaltningsdomstol.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslog dock att återkallelse av nätkoncession skall
prövas av länsrätt efter ansökan av nätmyndigheten.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag eller
lämnar det utan invändning. Några remissinstanser har, direkt och indirekt,
tagit upp frågan om att en lämplig avgränsning av distributionsområdena måste
kunna ske för att inte vissa elkunder, främst i glesbygd, skall drabbas av stora
kostnadsökningar. NUTEK anser att den nya nätmyndigheten bör få större
möjligheter att ändra områdesgränser än vad som har gällt hittills.
Skälen för regeringens förslag:
Lämplighet ur allmän synpunkt
Den nuvarande bestämmelsen i ellagens 2 2 mom. första stycket anger som
villkor för både linje- och områdeskoncession bl.a. att "anläggningen är
behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering". Detta villkor
återspeglar de bedömningar som är viktiga under en utbyggnadsfas. Ytterst har
syftet med villkoret varit att främja framväxten av ett rationellt lednings-
system där kapacitetsmässigt onödiga dubbleringar av ledningarna skulle
undvikas.
Numera är utbyggnadsbehoven relativt små och avser främst kompletteringar av
eller förstärkningar i de befintliga ledningsnäten. Kravet på förenlighet med
en "planmässig elektrifiering" återspeglar därför inte dagens situation.I
lagförslaget föreslås i stället att nätkoncession får meddelas endast om
anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Med denna formulering återspeglas
bättre nuvarande behov av en allsidig prövning där bl.a. ledningens inverkan på
konkurrensen inom elhandeln kan beaktas.
Det är inte möjligt att i förväg närmare ange hur en anläggnings lämplighet
från allmän synpunkt skall bedömas. Omständigheterna i det enskilda fallet blir
avgörande. Det främsta motivet för bestämmelsen är att förhindra att samhälls-
ekonomiskt onödiga ledningar byggs eller att ledningar dras fram på ett sätt som
orsakar onödigt stort intrång till skada för tredje man.
Ledningar och anläggningar som ingår i en nätkoncession för område kan normalt
förutsättas vara lämpliga från allmän synpunkt. I vissa fall, främst när det
gäller nätkoncession för linje, kan situationer tänkas där byggandet av en ny
ledning är företagsekonomiskt motiverat men det samhällsekonomiskt kan vara mer
lönsamt att använda en ledning eller ett ledningsnät som redan finns. Utgångs-
punkten bör vara att den befintliga ledningen eller ledningsnätet i första hand
skall utnyttjas.
I stor utsträckning kommer nätkoncessionernas lämplighet från allmän synpunkt
att prövas på samma grunder som hittills. De föreslagna ändringarna i ellagen
förutsätts därför inte leda till stora förändringar i koncessionsprövningen.
Tillgodoseende av lokala intressen
Den nuvarande bestämmelsen i ellagens 2 2 mom. tredje stycket anger att
möjligheten att tillgodose lokala intressen särskilt skall beaktas då om-
rådeskoncession övervägs. Bestämmelsen kom till år 1976 som ett uttryck för
uppfattningen att kommunerna som företrädare för lokala intressen borde ges ett
större inflytande på eldistributionen än vad som då var fallet (prop.
1975/76:100 bil. 15 p. D, bet. 1975/76:NU45, rskr. 1975/76:263).
Det nu föreslagna systemet med nätkoncessioner har till uppgift att
säkerställa tillgång till ledningar och ledningsnät på skäliga villkor för alla
som önskar utnyttja dem för överföring av el. Vid meddelande av nätkoncession
för område skall koncessionens lämplighet från allmän synpunkt prövas. I en
sådan prövning bör lokala intressen få stor tyngd. Med det nya systemet med
nätkoncessioner och den lämplighetsprövning som skall ske finns därför inte
något behov att i lagen särskilt ange att lokala intressen skall beaktas.
Bestämmelsen bör därför tas bort från ellagen.
Lämplig enhet
När det gäller områdeskoncessioner anger ellagen i dag att området skall utgöra
"en med hänsyn till eldistributionens ändamålsenliga anordnande lämplig enhet".
Denna bestämmelse syftar främst till att skapa distributionsområden som
innehåller en lämplig blandning av kunder som medför höga och låga
distributionskostnader, så att en för hela området rimlig genomsnittskostnad kan
uppnås. Detta är av stor vikt då samma tariff, som närmare beskrivits i avsnitt
6.3.4, skall tillämpas för kunder av en viss kategori oavsett var de är anslutna
inom distributionsområdet. I praktiken är det ofta fråga om att göra
distributionsområdet tillräckligt stort och att försöka få en lämplig blandning
av tätortsområden och glesbebodda områden. Detta innebär ett skydd mot höga
distributionskostnader för glesbygdsboende.
NUTEK framhåller i sitt remissyttrande att ett viktigt inslag redan i nu
gällande lagstiftning är att skapa rationella koncessionsområden. Enligt nyss
nämnda av riksdagen fastlagda riktlinjer från år 1976 skall detta ske på
frivillig väg. NUTEK konstaterar att utredningen inte har föreslagit ökade
möjligheter att mot koncessionsinnehavarnas önskan ändra koncessionsområdenas
gränser. Verket föreslår att dessa möjligheter ökas.
I lagförslaget föreslås i huvudsak en liknande ordning som dagens. Som närmare
beskrivs i avsnitt 6.3.4 får avgifterna för överföring inte variera beroende på
var inom området förbrukaren är ansluten. Mot bakgrund av att nätkoncessionerna
för område, till skillnad från nuvarande områdeskoncessioner, inte kommer att
omfatta försäljning av el har ellagens krav avseende områdesavgränsningen
ändrats till att området skall utgöra "en med hänsyn till nätverksamheten
lämplig enhet".
För flertalet små elkunder utgör överföringskostnaden en stor del av den
totala kostnaden för elanvändningen. Detta är särskilt fallet i glest bebodda
områden. Det är därför av stor vikt att nätmyndigheten verkar för en kost-
nadssänkande strukturrationalisering av överföringsverksamheten i minst samma
omfattning som hittills. Genom att kostnaderna för nätverksamhet enligt
lagförslaget skall särredovisas blir förutsättningarna för och effekterna av
möjliga strukturrationaliseringar tydligare än hittills.
Det är angeläget att nätmyndigheten intensifierar arbetet med att skapa
koncessionsområden med en kostnadsstruktur som medger tillräckligt stor
utjämning av kostnaderna för elöverföringen. Myndigheten bör i detta arbete
rikta särskild uppmärksamhet på områden dels i glesbygd, dels där överförings-
kostnaderna är höga i förhållande till kundstrukturen.
Företagen kan i många fall antas vara villiga att medverka till en snabb
strukturrationalisering, inte minst då samma företag sköter nätverksamheten i de
berörda koncessionsområdena.
Nätmyndigheten bör, mot bakgrund av de erfarenheter som vinns, bedöma om
nuvarande befogenheter är tillräckliga för att åstadkomma lämpliga avgränsningar
av koncessionsområdena. I annat fall bör nätmyndigheten överväga och föreslå
lämpliga förändringar av regelverket.
Sökandens lämplighet
Enligt nu gällande bestämmelser i ellagen skall den som söker koncession för
yrkesmässig distribution av el vara "från allmän synpunkt lämplig att utöva
sådan verksamhet" (2 2 mom.). En motsvarande lämplighetsprövning av den som
skall inneha en nätkoncession bör även fortsättningsvis ske vid
ansökningstillfället. Detta bör ske oberoende av om nätkoncessionen avser linje
eller område.
I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och utformningen av
den organisation som skall ha hand om nätverksamheten. Om sökanden tidigare har
bedrivit nätverksamhet bör också hans skötsel av denna vägas in.
Om ansökan avser nätkoncession för område krävs dessutom att sökanden är
lämplig att bedriva nätverksamhet i det aktuella området. Eftersom områdena har
olika omfattning och struktur måste sökandens organisation vara lämplig för
området. Kraven på den sökande bör således kunna anpassas med hänsyn exempelvis
till hur stort det aktuella området är och om det främst avser glesbygd eller
tätort. Viktiga faktorer är nätföretagets effektivitet, omfattning och
möjligheter att hålla sig med kompetent personal, beredskapsorganisation m.m. En
bedömning av sökandens lämplighet är särskilt viktig eftersom nätkoncession för
område i princip innebär att innehavaren får monopol inom området på att bygga
ledningar upp till en viss spänning.
När det gäller nätkoncession för linje som avser en utlandsförbindelse bör
lämplighetsprövningen innefatta ytterligare bedömningsgrunder. Regeringens över-
väganden och förslag i denna fråga redovisas i avsnitt 9.
Överlåtelse av koncession
Vid ansökan om en nätkoncession prövas alltid sökandens lämplighet. I det fall
en ny fysisk eller juridisk person senare vill ta över verksamheten uppstår nya
förutsättningar för lämplighetsbedömningen. I samband med en överlåtelse av
nätkoncession bör därför även den nye innehavarens lämplighet prövas, på samma
sätt som sker vid ansökan om en nätkoncession. För överlåtelse av en
nätkoncession bör därför, liksom idag, krävas särskilt tillstånd.
Återkallelse av koncession
I lagförslaget behålls i huvudsak nuvarande bestämmelser om att koncession kan
återkallas om koncessionshavaren väsentligt åsidosätter sina skyldigheter eller
inte har haft ledningen eller nätet i drift under viss tid. Två ändringar i sak
görs dock. Som skäl för återkallelse tillkommer fall då nätkoncessionshavaren
åsidosatt de skyldigheter som anges i lagförslagets 2 7 mom. om bl.a. den
redovisning och skälighet i nättariffer som skall gälla för nätverksamhet.
Vidare skall beslut om återkallelse, som i dag prövas av regeringen eller den
myndighet som regeringen utsett, endast kunna prövas av nätmyndigheten vars
beslut kan överklagas i allmän förvaltningsdomstol. Liksom hittills kommer
således den som får sin nätkoncession återkallad alltid att ha möjlighet att få
frågan prövad av domstol.
Vid ett återkallande av en nätkoncession kan den ledning eller det nät som ett
antal elkunder är beroende av för sin elförsörjning normalt inte stängas av.
Detta inskränker möjligheterna att utnyttja återkallelse i syfte att förmå en
koncessionshavare som åsidosätter sina skyldigheter att rätta sig.
Ellagstiftningsutredningen har därför genom tilläggsdirektiv (dir. 1993:93) fått
i uppdrag att i sitt fortsatta arbete bl.a. överväga i vilken utsträckning
staten behöver kunna vidta tvångsåtgärder i samband med återkallelse av
nätkoncession och lämna förslag till sådana åtgärder. Vidare skall utredaren se
över frågan om möjlighet för koncessionshavare att under koncessionstiden
frånträda sin koncession.
6.4.4 Upphävande av vissa bestämmelser
Regeringens förslag: Lagen (1976:240) om förvärv av
eldistributionsanläggning upphävs.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Göteborgs kommun anser att, om lagen upphävs, det noga bör
övervägas hur regelsystemet i övrigt påverkar försäljningar av nät.
Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen (1976:240) om förvärv av
eldistributionsanläggning får, med vissa undantag, sådan anläggning inte
förvärvas utan tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
I förslaget om ändringar i ellagen anges att nätkoncession inte skall få
överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av
nätmyndigheten. Nätkoncession får endast ges till den som från allmän synpunkt
är lämplig att utöva nätverksamhet. Reglerna kommer att gälla nätkoncessioner
för såväl linje som område. Med dessa lagbestämmelser kommer lämplighetsprövning
av koncessionsinnehavare även fortsättningsvis att ske i samband med över-
låtelser av koncessioner.
Också det system med leveranskoncession som regeringen föreslår innefattar en
särskild prövning av den sökandes lämplighet vid meddelande eller överlåtelse av
koncession.
Lagen om förvärv av eldistributionsanläggningar har i praktiken inneburit en
etableringskontroll för återförsäljare av el. Innehavare av nätkoncession skall
dock inte handla med el. De föreslagna nya reglerna i ellagen gör det möjligt
att skälighetspröva priser och andra villkor för bl.a. de anslutnings- och
överföringsåtgärder som ingår i nätverksamheten, oavsett vem som äger
ledningsnätet. Det skall därför inte, för elkunder och elsäljare, innebära någon
skillnad om anläggningen byter ägare.
Om någon i sin nätverksamhet missbrukar en dominerande ställning, som
exempelvis kan uppstå genom innehav av ett flertal anläggningar och ledningar,
kan skäligheten i hans priser och andra villkor för nätverksamheten prövas
enligt ellagen. Ytterst kan även konkurrenslagens bestämmelser bli tillämpliga.
Någon särskild prövning när det gäller överlåtelser av själva anläggningarna
behövs inte. Lagen (1976:240) om förvärv av eldistributionsanläggning bör därför
upphävas.
6.5 Behovet av en stegvis övergång
Regeringens bedömning: Under en övergångtid
bör de elkunder som så önskar kunna erhålla
leveranser av el utan särskilda krav på
mätning och avräkning. Mindre
kraftproducenter och fjärrvärmeföretag bör
också ges övergångsbestämmelser.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen föreslår ingen över-
gångslösning. Utredningens förslag är att alla ledningar och nät samtidigt
öppnas för handel med el.
Remissinstanserna: Många remissinstanser förordar någon form av stegvis
övergång till det av utredningen föreslagna regelverket. Det gäller bl.a. Kam-
marrätten i Göteborg, TCO, Riksförbundet Energileverantörerna (REL), Klippan
Rönneådalens Energi AB (KREAB), Sveriges Civilingenjörsförbund och Trollhättan
Energi AB vilka rekommenderar ett stegvis införande av reformen. Svenska Kraft-
verksföreningen och Vattenfall AB förordar att näten i ett första steg öppnas
för leveranser enligt kontrakt av en viss minsta längd. NUTEK, Glesbygdsmyndig-
heten, SABO, Sveriges Fastighetsägareförbund och Södra Sveriges Eldistributörer
Ekonomisk Förening förordar att en försäljningskoncession införs enligt en
modell som skisserades i NUTEK:s rapport Elmarknad i förändring.
Svenska Kommunförbundet anser att övergångsregler bör införas i syfte att
underlätta småskalig elproduktion medan Värmeverksföreningen har liknande
önskemål angående skydd för de under senare år etablerade fjärrvärmeföretagen.
Konkurrensverket, Svenska kraftnät och Landstingsförbundet finner att
övervägande skäl talar mot någon övergångslösning. Stockholm Energi AB
argumenterar mot NUTEK:s förslag om en försäljningskoncession.
Skälen för regeringens bedömning: Ellagstiftningsutredningen föreslår att
utredningens föreslag till regelverk skall börja gälla tidigast den 1 juli 1994.
Utredningens förslag innebär således att samtliga nät skulle öppnas samtidigt
för alla kunder. Utredningen konstaterar att väsentliga ekonomiska intressen
berörs av den tidpunkt som väljs för genomförandet och framhåller att det, om
det sker snabbt, torde leda till en samhällsekonomiskt viktig press på
elpriserna under de närmaste åren.
Utredningen hade enligt direktiven för sitt arbete att i första hand lämna
förslag med innebörden att de regionala näten öppnas för transitering.
Utredningens slutsats är dock att det uppstår problem om inte samma regler för
handel med el gällde på lokala nät som på övriga nät. Framför allt pekar
utredningen på att en rad gränsdragningsproblem skulle uppstå mellan dem som ges
möjlighet att välja elleverantör och dem som inte har denna möjlighet.
Flera remissinstanser har förordat en stegvis övergång till det nya
regelverket. Från de instanser som utvecklar sina synpunkter i frågan kommer
ofta förslaget att överföringsnäten i ett första steg skulle öppnas för större
kunder, medan mindre förbrukare under övergångstiden skulle förbli hänvisade
till en leverantör med leveransplikt. De skäl som förs fram för en
övergångslösning är att kostnaderna för individuell mätning och avräkning skulle
bli alltför höga för mindre förbrukare och att dessa åtminstone inledningsvis
skulle få svårt att agera på en helt öppen elmarknad. Även andra skäl redovisas,
exempelvis svårigheter för den småskaliga elproduktionen eller fjärrvärmen, som
också påverkas av utredningens förslag till lagändringar. Ytterligare ett skäl
som anförs av flera remissinstanser är att man befarar en turbulens på elmarkna-
den i ett övergångsskede, exempelvis i form av kraftiga prissvängningar.
Kraftproducenterna har förespråkat en övergångslösning som skulle innebära att
näten i ett första steg öppnas för de kunder som har leveranskontrakt med en
viss minsta varaktighet. Förslag med ungefär samma innebörd har redovisats och
motiverats i två särskilda yttranden till Ellagstiftningsutredningens
betänkande.
Ett antal remissinstanser föreslår en övergångslösning av det slag som
skisserades i NUTEK:s rapport Elmarknad i förändring. Den innebär att en tids-
begränsad försäljningskoncession införs. Koncessionen medför leveransplikt för
innehavaren inom ett koncessionsområde och en möjlighet för kunderna att få
elprisets skälighet prövad.
Såväl Ellagstiftningsutredningen som en betydande del av remissinstanserna
konstaterar att för kunder med låg elförbrukning - främst hushållskunder -
kommer krav på en noggrann tidsdifferentierad mätning av elförbrukningen att
minska möjligheterna att agera på en öppen elmarknad.
Kostnaderna i elproduktionen varierar timme för timme, vilket beror på bl.a.
att produktionsslag med olika kostnadsstruktur är i bruk vid olika tider på
dygnet och under året. Elsystemets marginella produktionskostnader påverkas av
de produktionsslag och produktionsanläggningar som för tillfället är i drift
vilket får ett genomslag på priset. Med en öppen elhandel måste man därför mäta
upp hur mycket el en kund har använt vid olika tidsperioder för att rättvisande
och tillförlitlig avräkning mellan leverantörerna skall kunna ske.
Mätningen av kundernas elförbrukning måste i allmänhet ske med en avsevärt
större noggrannhet över tiden än i dag om kunderna inom ett område får sin el
från flera leverantörer. Kostnaderna för timvis mätning och avräkning är ännu så
länge så höga att det inte är rimligt att ställa krav på att alla elkunder har
en sådan utrustning. Det är sannolikt att kunder med låg elförbrukning inte ser
att kostnaderna för mätning uppvägs av de elprisreduktioner de kan få genom att
agera på en öppen marknad. Det finns dock anledning att anta att tekniken inom
några år har utvecklats så långt att även mindre konsumenter kan ha system med
bl.a. timvis avräkning utan alltför höga kostnader.
De mindre elförbrukarnas möjligheter att agera på en elmarknad i konkurrens har
värderats i en särskild rapport, Små kunder på en elmarknad i konkurrens.
Rapporten redovisas i departementstencilen Utredningar om elmarknadsreformen (Ds
1994:2).
I rapporten framhålls att också andra faktorer, vid sidan om de mättekniska
frågorna, har betydelse för en fungerande marknad för små kunder. En grund-
läggande förutsättning är, enligt rapporten, ett fritt tillträde till marknaden
för alla aktörer. Härigenom främjas handeln med el generellt sett, vilket bedöms
gynna de små kunderna. Dessa har, till skillnad från större förbrukare av el,
sämre förutsättningar att skaffa sig bra villkor i direkta förhandlingar med
elleverantörerna. Det är av den anledningen viktigt att marknaden breddas. Det
understryks att en effektiv kontroll av nätverksamheten liksom en öppen och
relevant prisinformation för små kunder också är nödvändiga villkor att få en
fungerande marknad.
En relevant och lättförståelig prisinformation är, enligt rapporten, en av de
viktigaste förutsättningarna för att mindre kunder skall kunna agera på en öppen
elmarknad. Det finns en risk att prisinformationen försvåras när kundens pris
för leverans delas upp på en överföringsdel och en eldel. Det kommer dock med
nödvändighet att ske en förändring av relationerna mellan säljare och kunder när
elmarknaden öppnas för konkurrens. Inom elförsäljningen kommer kundorienteringen
att stärkas till följd av konkurrensen och på kundsidan kommer en ökad samverkan
i inköpen att ske. Detta kommer med tiden att förbättra kundernas information om
priser och leveransvillkor, och därmed minska deras transaktionskostnader.
I promemorian Allmänt om en stegvis avreglering av elmarknaden som är publice-
rad i departementsstencilen Utredningar om elmarknadsreformen (Ds 1994:2) har
olika övergångslösningar analyserats.
Förutom de motiv för en stegvist avreglerad elhandel som framkommit genom
remissbehandlingen framhålls i promemorian ett tekniskt problem som uppstår när
näten öppnas. Eftersom alla elkunder inte kan förväntas ha en avancerad mätut-
rustning krävs det att någon inom varje nätområde, i likhet med dagens
situation, svarar för konsumtionsavvikelserna hos de kunder som fortfarande
debiteras enligt schabloniserad timförbrukning. Detta problem skulle kunna
hanteras genom en övergångskonstruktion. I promemorian granskas tre modeller för
en stegvis övergång till en helt avreglerad elhandel. Modellerna innebär alla
att en elleverantör får ansvaret för de kunder som inte agerar på den fria
marknaden.
Enligt en modell får endast kunder över en viss effekt- eller energigräns
tillgång till den fria marknaden. Ett andra alternativ är att marknaden öppnas
endast för de kunder som är beredda eller har möjlighet att teckna sig för
kontrakt med en viss minsta varaktighet. Det tredje alternativet innebär att en
leverantör har leveransplikt inom varje område, men att kunderna har rätt att
byta leverantör om de uppfyller kraven på noggrann mätning och avräkning.
De två första alternativen till övergångbestämmelser har betydande nackdelar
jämfört med det senare. En avgränsning av kundgrupper efter antingen kundernas
storlek (effekt eller energi) eller längden på deras leveranskontrakt ger upphov
till svårlösta avgränsningsproblem. Övergångslösningar av dessa slag skulle
därför ställa krav på omfattande administrativa insatser. Vid alternativet med
avgränsning efter kundens storlek kommer den godtyckliga gränsdragningen mellan
kundgrupperna också att skapa konkurrenssnedvridningar mellan de företag som
tillåts köpa el på den konkurrensutsatta marknaden och övriga företag.
Alternativet med en avgränsning av kunderna efter längden på deras kontrakt
skulle också - trots möjligheten att vända sig till en annan leverantör -
medföra en stark låsning av kunderna till leverantörerna. För kunden reduceras
valfriheten till att teckna ett långsiktigt kontrakt eller att stanna kvar hos
sin ordinarie leverantör. Systemet synes också skapa obalans i
konkurrensförutsättningarna mellan producenter och distributörer. De renodlade
distributionsföretagen kan inte handla el på samma villkor som andra
distributörer.
Förslaget om en ansvarig leverantör inom varje område (leveranskoncessionär)
saknar dessa nackdelar. Det är en betydande fördel att varje kund under
övergångstiden själv kan avgöra om han vill handla el i konkurrens på den öppna
marknaden. Leverantören har därigenom inte heller en absolut ensamrätt till
leveranserna inom sitt område, eftersom kunderna har möjlighet att vända sig
till andra leverantörer.
Genom leverantörens leveransskyldighet inom sitt område får främst de mindre
kunderna ett skydd på den fria marknaden. Dessa abonnenter bör ha möjlighet att
få priset för såväl elen som överföringen av densamma prövad. Det finns också
skäl att under en övergångstid behålla den garanterade avsättningsmöjligheten
för mindre kraftproducenter liksom möjligheten att vägra leverans av el för
uppvärmning inom fjärrvärme- eller naturgasområden. Detta låter sig också göras
genom att införa ett system med leveranskoncessioner. En mottagningsplikt för el
från mindre kraftproducenter kan då åläggas innehavaren av leveranskoncession.
Denne kan också ges möjlighet till undantag från leveransplikten vad gäller el
för uppvärmningsändamål i områden med fjärrvärme och naturgas.
Det finns enligt regeringens uppfattning goda skäl för en övergångslösning i
syfte att skapa stabilitet i avregleringen. Under en övergångstid bör de
elkunder som så önskar kunna kvarstå i ett system för elhandel med i huvudsak
samma villkor som de som nu råder. Under övergångsperioden, då allt fler kunder
kan väntas söka sig till den öppna marknaden, kan också institutionella
förändringar väntas ske som successivt kommer att underlätta för mindre kunder
att agera på marknaden. Det gäller, som tidigare nämnts, att avancerad mätut-
rustning blir tillgänglig till lägre priser. Likaså kan med tiden en omställning
väntas ske inom elförsäljningen som innebär en avsevärt förbättrad kundoriente-
ring. Det leder till att informationen om möjliga avtal för olika kundgrupper
kommer att öka, och att leverantörer med särskild kundinriktning kommer att
träda in på marknaden. Det är troligt att marknadsföringen först inriktas mot de
större kunderna, men att säljarna efter någon tid börjar att söka kunder också
bland mindre förbrukare. Med tiden kommer därmed även hushållskunder att kunna
agera på marknaden utan större transaktionskostnader och med tillgång till
relevant information.
Mot bakgrund av de överväganden som här redovisats talar starka skäl för att
ett övergångssystem bör införas när elnäten öppnas för handel med el. Systemet
bör bygga på den redovisade principen att en leveranskoncession meddelas för
varje koncessionsområde. Det bör utformas så att statsmakterna inte behöver låsa
övergångstidens längd utan att behovet av övergångslösningen fortlöpande kan
prövas.
I avsnitt 7 redovisas regeringens närmare överväganden och förslag om en
särskild koncession för leverans av el. Genom ett sådant övergångssystem skapas
förutsättningar för en anpassning till öppen elhandel för alla elkunder.
Prop.
1993/94:162
Sammanfattning av Ellagstiftningsutredningens delbetänkande Elkonkurrens med
nätmonopol (SOU 1993:68)
Konkurrens och monopol på elmarknaden
Dagens förhållanden på elmarknaden har vuxit fram med stöd av lagregler som har
sitt ursprung i början av 1900-talet.
På förslag av ett enhälligt näringsutskott anslöt sig riksdagen i juni 1992
till de mål och strategier för elmarknadens reformering som hade förordats i
proposition 1991/92:133.
Målet för en reformering av den svenska elmarknaden är enligt propositionen
att genom ökad konkurrens nå ett mer rationellt utnyttjande av
produktionsresurserna och att tillförsäkra kunderna flexibla leveransvillkor
till lägsta möjliga priser.
Denna principiella grundsyn på elmarknaden har redan kommit till konkret
uttryck i Norge och synes vara på väg i Finland. Fortsätter utvecklingen i denna
riktning har vi inom något eller några år ett med dessa grannländer i huvudsak
gemensamt regelsystem.
Även med konkurrens på elmarknaden behövs en kontroll av nätverksamheten. Med
nätverksamhet menar vi allt som behövs för att näten skall kunna användas för
överföring av ström.
Kontrollen gäller i första hand att ledningar och nät på skäliga villkor hålls
öppna och tillgängliga för alla som behöver använda dem för att överföra ström.
Det elektriska nätet skall vara en handelsplats dit alla har tillträde.
I andra hand behövs en kontroll av nätverksamheten för att styra
prisutvecklingen för nättjänster - tarifferna för anslutning och överföring -
och ägarnas vinstuttag. Denna ekonomiska kontroll är nödvändig eftersom
nätverksamhet är ett s.k. naturligt monopol.
Kontroll av nätverksamhet
Kontroll av nätverksamheten skall enligt förslaget ske bl.a. genom ett
koncessionssystem som i stora drag motsvarar det som finns för närvarande.
Eftersom begreppet koncession i ellagen nu får en ny innebörd, föreslår vi en ny
benämning, nätkoncession.
Den myndighet som skall sköta kontrollen av nätverksamheten kallas
nätmyndigheten.
Nätkoncession kan enligt förslaget ges för linje eller för område.
Med nätkoncession för linje avses koncession för en elektrisk ledning med i
huvudsak bestämd sträckning. Denna typ av nätkoncession svarar närmast mot
dagens linjekoncession.
Med nätkoncession för område avses koncession för ett ledningsnät inom ett
visst område och med högst viss angiven spänning. Denna koncession har likheter
med den nuvarande områdeskoncessionen.
Innebörden av våra förslag är:
*Den som har nätkoncession skall vara skyldig att på skäliga villkor överföra
ström åt annan.
*Den som har nätkoncession för område skall normalt vara skyldig att på
skäliga villkor ansluta en anläggning inom området.
*Om både en innehavare av nätkoncession för linje och en för område vill
ansluta en anläggning, så skall den som har nätkoncession för området normalt
ges företräde.
*Den som har nätkoncession skall ansvara för mätning av ström.
*Frågor kring mätning, datainsamling och avräkning m.m. utreds i särskild
ordning.
Förslaget om skyldighet att överföra ström på skäliga villkor innebär att alla
ledningar och nät öppnas för handel med el, inte bara storkraftnät och regionnät
utan även lokala nät.
Den som har nätkoncession för område skall vara skyldig att, på skäliga
villkor, ansluta alla som begär det, om inte nätmyndigheten medger undantag från
denna skyldighet. Anslutning till nätkoncession för linje skall i första hand
grundas på frivilliga avtal.
Den föreslagna rätten till anslutning och överföring kan självfallet inte
gälla utan begränsningar. Rätten skall gälla på skäliga villkor. Vad som är
skäligt får, om parterna inte är ense, avgöras av nätmyndigheten. Prövningen av
om ett villkor, t.ex. priset, är skäligt kommer alltid att ske i efterhand för
varje enskilt fall. Alla omständigheter av betydelse för ett avtal kan prövas
inom ramen för begreppet skäliga villkor.
I bedömningen av vad som är skäliga villkor ingår ett speciellt delproblem,
nämligen om det finns ledig kapacitet för begärd inmatning eller uttag av ström.
Detta gäller både vid anslutning av nya anläggningar och vid ändrade villkor för
befintlig anslutning.
Enligt vår uppfattning måste nätägaren i princip kunna vägra anslutning med
hänvisning till bristande överföringskapacitet.
I och med att elnäten öppnas kommer rörligheten på marknaden att öka. Fler
aktörer än idag kommer att vara ägare till den kraft som överförs på de olika
näten. För att man skall kunna veta vem eller vilka som är ansvariga för olika
leveranser kommer nya krav att ställas på system för mätning samt insamling och
rapportering av mätvärden. I vilken utsträckning mindre elkunder kommer att
utnyttja den öppna elmarknaden beror på de aktuella kostnaderna för mätning,
administration m.m.
Vi föreslår att innehavaren av nätkoncessionen blir ansvarig för mätning m.m.
vilket alltså ses som en del av nätverksamheten.
Men det finns en rad frågor som behöver lösas kring mätning, datainsamling och
avräkning på elnäten. Det gäller t.ex. tekniska frågor så som behovet av
enhetliga normer som rör mätning samt insamling och rapportering av mätvärden.
Hithörande frågor bör utredas särskilt.
Vi föreslår vidare:
* Nättariffer skall utformas på sakliga grunder.
* Nättariffer för område får inte konstrueras med utgångspunkt i var inom
området en anslutning är belägen (undantag - engångsavgift för anslutning).
* Nättariffer skall utformas så, att betald avgift för en anslutning ger rätt
att använda det elektriska nätet inom landet.
* Skäligheten i tariffer och övriga villkor för nättjänster kan bedömas av
nätmyndigheten utifrån bl.a. en prisindikator och en avkastningsindikator.
De riktlinjer som här har formulerats baseras bl.a. på en princip om
kostnadsriktighet för olika kundkategorier. Men strävan efter kostnadsriktighet
kan komma i konflikt med andra mål. Det är, anser vi, knappast rimligt om
elkonsumenter i områden där det är särskilt dyrt att bygga och underhålla
elnäten, t.ex. i glest befolkade bygder, behöver stå för samtliga de kostnader
som elöverföringen medför.
Ett grundläggande krav på nättarifferna på de lokala näten bör enligt vår
mening därför vara att dessa inte skall konstrueras med utgångspunkt i var inom
ett koncessionsområde kunden är ansluten.
Även med detta system kan det naturligtvis inte undvikas att nättarifferna i
utpräglade glesbygdsområden kan bli relativt sett högre än i utpräglade
tätortsområden. Så är emellertid förhållandet redan inom ramen för nuvarande
system med områdeskoncessioner.
Nivån på tarifferna skall avvägas mellan å ena sidan kundernas intresse av så
låga priser som möjligt i kombination med avtalad säkerhet i leveransen och å
andra sidan nätägarnas intresse av avkastning på det egna kapital som investeras
i verksamheten. Det blir nätmyndighetens uppgift att efter hörande av berörda
parter finna den balanspunkt som är skälig.
Nätmyndigheten bör utforma vissa bedömningsgrunder i form av bl.a.
indikatorer. Dessa skall ses som ett hjälpmedel för såväl nätmyndigheten som
koncessionshavararna och deras kunder - konsumenterna - när det gäller att i ett
konkret fall bedöma vad som är skälig nivå på tarifferna.
Användningen av indikatorer som speglar prisutvecklingen och kapitalav-
kastningen i nätverksamheten har särskild betydelse, i synnerhet under de första
åren sedan systemet med separata tariffer för överföringstjänster har införts.
Myndigheten bör successivt utveckla ytterligare indikatorer.
Vi föreslår särredovisning enligt följande:
* Nätverksamhet skall särredovisas som särskild rörelsegren.
* Den som har nätkoncession skall ge in årsredovisning m.m. för nätverksamheten
till nätmyndigheten.
* Revisor särskilt skall uttala om årsredovisning för nätverksamhet gjorts
enligt reglerna.
Resultaträkning och balansräkning skall upprättas enligt särskilda riktlinjer.
Årsredovisningen skall bl.a. innehålla uppgifter bl.a. om eventuella
koncernbidrag och om de olika indikatorer som nätmyndigheten angett och deras
nivå för året.
I den första årsredovisningen skall redovisas hur ingångsvärdena i
särredovisningen har beräknats och hur dessa förhåller sig till motsvarande
värden före det att särredovisning upprättades. Särskild vikt bör härvid läggas
på redovisningen av anläggningstillgångar.
Villkor för nätkoncessioner
Enligt förslaget behålls huvuddragen av gällande koncessionssystem men ändamålet
ändras till att reglera nätverksamheten enligt de nya riktlinjerna.
Förslaget innebär att nätmyndigheten då koncession söks skall pröva bl.a.
följande:
* Är ledningar och nät lämpliga från allmän synpunkt?
* Utgör nätkoncession för område en lämplig enhet för nätverksamhet?
* Är sökanden lämplig?
Det nuvarande kravet på lämplig enhet med hänsyn till eldistributionens
ändamålsenliga anordnande ändras till att avse för nätverksamheten lämplig
enhet. Inom ett område med nätkoncession bör t.ex. finnas både kunder som det är
dyrt att ha knutna till nätet och kunder som inte medför så höga kostnader.
När nätkoncession gäller utlandsförbindelse skall enligt vårt förslag
regeringen alltid pröva ansökan. Det blir därmed i dessa fall regeringen som i
samband med den lämplighetsprövning som alltid skall föregå en
koncessionsgivning har att bedöma ansökan bl.a. mot bakgrund av den av stats-
makterna uttalade principen att Svenska kraftnät skall äga en tillräckligt stor
del av utlandsförbindelserna.
Ersättningsregel i övergångsbestämmelserna
Vårt förslag innebär genomgripande förändringar av villkoren för koncessioner.
Koncessionstiderna är långa, upp till 40 år, och de föreslagna villkoren bör av
hänsyn till konkurrensen på elmarknaden införas vid en och samma tidpunkt för
alla koncessionshavare. Villkoren för koncessioner måste därför ändras under
löpande koncessionstid.
De föreslagna ändrade villkoren kan emellertid orsaka förluster för en del
koncessionshavare. Deras rätt enligt tidigare meddelade koncessioner kan
jämställas med egendom och sådan åtnjuter skydd av bl.a. den s.k.
Europakonventionen. Vi föreslår därför en övergångsbestämmelse om ersättning av
staten för förluster som är en direkt följd av villkorsändringarna. Kon-
cessionshavarna skall dock inte kunna få ersättning för utebliven vinst.
Storkraftnätet
Innebörden av våra förslag är följande:
* Svenska Kraftnät åläggs "systemansvar" för storkraftnätet.
* Svenska Kraftnät utses till "nätansvarig enhet" enligt EGs transiterings-
direktiv.
Vi anser att dessa ändringar skall framgå av instruktionen för affärsverket.
Handel i konkurrens
Ellagen innehåller nu ett antal regler om leveransskyldighet, köpskyldighet och
prisreglering av el. Vi föreslår att dessa regler upphävs, liksom den särskilda
lagen om förvärv av eldistributionsanläggning m.m.
Tanken är att köp och försäljning av el skall ske i fri konkurrens.
När det gäller försäljning av el till mindre kunder kan dock möjligheterna att
i praktiken snabbt skapa en fungerande konkurrensmarknad ifrågasättas. Även om
en mindre konsument med vårt förslag får rätt att byta leverantör kan det finnas
hinder för leverantörsbyte i form av sök-, mät- och informationskostnader. Den
nuvarande leverantören kan därför komma att få en dominerande ställning på den
lokala marknaden för el.
Konkurrensverket har bedömt att den konkurrenslag som träder i kraft den 1
juli 1993 ger tillräckligt skydd för mindre konsumenter mot överpriser och annat
missbruk av dominerande ställning. Konkurrensverket ser på förhand inget behov
av ytterligare regleringar av elförsäljningen.
Vi utgår från att de nya konkurrensreglerna ger ett tillräckligt konsu-
mentskydd, i enlighet med Konkurrensverkets bedömning. Vi vill samtidigt
understryka att det är viktigt att utvecklingen på denna del av elmarknaden
följs.
Vårt förslag att upphäva skyldigheten att köpa el betyder att mindre
elproduktionsanläggningar (högst 1 500 kilowatt) inte längre har en garanterad
avsättning för sin produktion. Om det visar sig att ägare av sådana mindre
kraftverk förlorar på det nya regelverket kan det finnas anledning att överväga
särskilt stöd av energipolitiska skäl. Ofta handlar det nämligen om
vindkraftverk och små vattenkraftverk.
I två fall anser vi att handel med el behöver kontrolleras.
Det första gäller elsäljare m.fl. Det går inte att "öronmärka" elleveranser.
En konsument kan fortsätta att använda el trots att hans kraftproducent eller
elsäljare inte matar in någon kraft just åt honom. Först efter det att mätvärden
och kontraktsinformation för respektive producent, återförsäljare och elkon-
sument har sammanställts, dvs. avräkningen är genomförd, kan det kontrolleras om
alla gjort rätt för sig.Det är därför nödvändigt att alla avtal om leverans av
el, i något led av kedjan producent - återförsäljare - konsument, kompletteras
med s.k. reservkraftsavtal.
Vårt förslag är att Svenska kraftnät, i egenskap av systemansvarig, ges ett
speciellt ansvar att övervaka att de som har balansansvar också har tillräckliga
reservkraftsavtal.
Det andra fallet gäller export och import av el. Mot bakgrund av bl.a. vad
riksdagens näringsutskott våren 1992 uttalade om önskvärdhet av ömsesidighet vid
export och import av el kan det finnas skäl för regeringen att noga följa
utvecklingen.
Innebörden av vårt förslag är följande:
* Den som importerar eller exporterar el enligt kontrakt som är gällande minst
sex månader skall göra anmälan i förväg till regeringen.
* Det är straffbart att inte göra sådan anmälan.
Kommunal elverksamhet
När handel med el skall ske i konkurrens uppstår frågan, om nuvarande
kommunalrättsliga regler försvårar för kommunala företag att konkurrera på lika
villkor med statliga och privata företag.
Vi har gått igenom bl.a. innebörden av lokaliseringsprincipen, likställig-
hetsprincipen, förbudet mot spekulativa företag och självkostnadsprincipen samt
kommunallagens regler för kommunala företag.
Vi föreslår följande ändringar för kommunala elföretag som drivs i
privaträttslig form - i regel aktiebolag.
* De får rätt att - utan hinder av kommunallagens lokaliseringsprincip - bedriva
produktion av och handel med el, nätverksamhet samt viss sidoverksamhet
utanför den egna kommunens område.
* För deras produktion och försäljning av el och sidoverksamhet skall - i
stället för kommunallagens likställighetsprincip och den s.k. självkost-
nadsprincipen - gälla krav på affärsmässighet och särredovisning.
De bestämmelser vi föreslår ansluter i sak nära till förslag som nyligen har
lagts fram av Avgiftsgruppen (Civildepartementet) i betänkandet (Ds 1993:16)
Avgifter inom kommunal verksamhet - förslag till modifierad
självkostnadsprincip.
Våra förslag avser alltså endast kommunal elverksamhet som bedrivs i
privaträttslig form, huvudsakligen som aktiebolag.
Den kommun som så önskar kan naturligtvis även i fortsättningen bedriva
produktion av och handel med el i förvaltningsform. Men i så fall kommer
lokaliseringsprincipen att gälla liksom också likställighetsprincipen och
självkostnadsprincipen. Den sistnämnda kommer dock kanske - vilket kan vara
väsentligt - att modifieras enligt Avgiftsgruppens förslag.
Nätmyndighet och länsrätt
Vår bedömning är att arbetet med koncessionsfrågor inom Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) blir av ungefär samma omfattning och inriktning
som för närvarande när det föreslagna systemet med nätkoncessioner införs.
Samtidigt tillkommer nya myndighetsuppgifter rörande nätverksamheten. Dessa
gäller att utfärda allmänna föreskrifter och råd om särredovisning av
nätverksamhet och att bedöma pris och andra villkor för nättjänster.
Både koncessionsprövningen och tillsynen över nätverksamheten bör handhas av
nätmyndigheten. Vi anser att NUTEK för närvarande är den lämpligaste myndigheten
för detta uppdrag.
NUTEKs beslut om villkoren för överföring och anslutning skall kunna
överklagas till länsrätten i Stockholm. NUTEK får rätt att agera som part i
domstol och att överklaga domstols avgörande som inneburit att NUTEKs beslut
ändrats i sak.
Tid och sätt för införandet
De av oss föreslagna reglerna kan börja gälla tidigast den 1 juli 1994.
Vi anser att samhällsekonomiska skäl talar för ett snabbt genomförande av
förslagen.
För att de nya reglerna skall kunna träda i kraft den 1 juli 1994 krävs att de
riksdagsbeslut som behövs kan fattas före utgången av första kvartalet 1994.
Dessutom måste NUTEKs förberedelsearbete kunna startas före utgången av år 1993.
Men, om alla intressenter anstränger sig, borde det kunna gå.
Ellagstiftningsutredningens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom föreskrivs att 1 - 3, 15, 23 och 31 lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1
Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingående
särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, dis-
tribution eller nyttjande av elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare, anses varje
sådan del som en särskild anläggning.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser härom
meddelas av regeringen.
Med nätverksamhet förstås
sådan verksamhet som
behövs för att överföra ström
på det elektriska nätet.
Hit hör bl.a. pro-
jektering, byggande och
underhåll av ledningar,
ställverk och
transformatorer,
anslutning av andra
ledningar och mätning av
överförd ström.
Med anslutning förstås i
2 4 och 7 mom. dels ny
anslutning av ledning
eller annan anläggning,
dels återinkoppling av
befintlig anslutning och
dels ändring av avtalad
effekt i anslutnings-
punkt.
Regeringen utser en
myndighet
(nätmyndigheten) som
handhar frågor om nätverk-
samhet enligt denna lag.
2 1 mom.
Elektriska stark- Elektriska
strömsledningar får inte starkströmsledningar får
dras fram eller inte dras fram eller
begagnas utan tillstånd begagnas utan tillstånd
(koncession) av rege- (nätkoncession) av
ringen eller den regeringen eller, efter
myndighet som regeringens bemyndi-
regeringen bestämmer. gande, av nätmyndigheten.
Till en lednings fram- Till en lednings fram-
dragande räknas inte dragande räknas inte bara
bara själva byggandet av själva byggandet av
ledningen utan också ledningen utan också
schaktning, skog- schaktning, skogsavverk-
savverkning eller därmed ning eller därmed jämförli-
jämförliga åtgärder för attga åtgärder för att bereda
bereda plats för plats för ledningen.
ledningen. För en ledning med i
En koncession skall huvudsak bestämd sträck-
avse en ledning med i ning skall ges nätkonces-
huvudsak bestämd sion för linje och för ett
sträckning (linjekon- ledningsnät inom ett
cession) eller visst område och med högst
ledningsnät inom ett viss angiven spänning
visst område (områdeskon-skall ges nätkoncession
cession). för område.
En transformator- eller
kopplingsstation som är
En transformator- eller avsedd för en spänning av
kopplingsstation som är 40 kilovolt eller däröver
avsedd för en spänning avoch som skall anslutas
40 kilovolt eller därövertill en eller flera nya
och som skall anslutas ledningar får inte börja
till en eller flera nya byggas förrän nätkoncession
ledningar får inte börja har meddelats för
byggas förrän koncession framdragande av minst en
har meddelats för ny ledning eller med-
framdragande av minst givande har lämnats
en ny ledning eller enligt 8 mom. för sådant
medgivande har lämnats framdragande.
enligt 8 mom. för sådant
framdragande.
Regeringen får medge undantag från bestämmelserna i första och tredje styckena i
fråga om vissa slag av ledningar eller stationer eller i fråga om ledningar
eller stationer inom vissa områden.
2 2 mom.
Koncession må ej Nätkoncession får ges en-
meddelas, med mindre dast om anläggningen är
anläggningen är behövlig lämplig från allmän syn-
och förenlig med en punkt.
planmässig elektri- Nätkoncession för linje
fiering och, då fråga är får endast om särskilda
om områdeskoncession för skäl föreligger ges för
yrkesmässig dis- ledning med spänning som
tribution, området utgör inte överstiger högsta
en med hänsyn till eldi- tillåtna spänning för de
stributionens ända- områden med nätkoncession
målsenliga anordnande som berörs av ledningen.
lämplig enhet. Nätkoncession för område
Koncession för yrkesmäs-får ges om området utgör en
sig distribution må med- med hänsyn till nätverk-
delas endast den som samheten lämplig enhet.
från allmän synpunkt Områden med nätkoncession
finnes lämplig att utöva får inte helt eller
sådan verksamhet. delvis sammanfalla.
Vid prövning av fråga om Nätkoncession får endast
meddelande av ges till den som från
områdeskoncession enligt allmän synpunkt är lämplig
första och andra att utöva nätverksamhet.
styckena skall möjlighet
att tillgodose lokala
intressen särskilt Nätkoncession får inte
beaktas. strida mot en detaljplan
Koncession får inte eller områdesbestämmelser.
strida mot en Om syftet med planen
detaljplan eller om- eller bestämmelserna inte
rådesbestämmelser. Om motverkas, får dock
syftet med planen eller mindre avvikelser göras.
bestämmelserna inte Vid prövning av frågor om
motverkas, får dock min- meddelande av nätkonces-
dre avvikelser göras. sion skall lagen
Vid prövning av frågor (1987:12) om hushållning
om meddelande av kon- med naturresurser m.m.
cession skall lagen tillämpas.
(1987:12) om hushållning Nätkoncession får inte
med naturresurser m.m. överlåtas utan tillstånd av
tillämpas. regeringen eller, efter
Koncession må ej över- regeringens
låtas utan tillstånd av bemyndigande, av
regeringen eller den nätmyndigheten.
regeringen bemyndigar.
Om förvärv av
eldistributionsan-
läggning m.m. finnes sär-
skilda bestämmelser.
2 3 mom.
Koncession meddelas för Nätkoncession ges för be-
viss tid, ej över- stämd tid, längst 40 år.
stigande fyrtio eller,
om särskilda skäl därtill
föranleda, sextio år. Vid meddelande av nät-
Vid meddelande av kon- koncession skola, under
cession skola, under förbehåll av allmän och
förbehåll av allmän och enskild rätt, föreskrivas
enskild rätt, föreskrivasde villkor för anlägg-
de villkor för anlägg- ningens utförande och
ningens utförande och nyttjande som av säker-
nyttjande som av säker- hetsskäl eller eljest ur
hetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt finnas på-
allmän synpunkt finnas kallade.
påkallade.
2 4 mom.
Den som innehar Den som har nätkoncession
områdeskoncessionen för är skyldig att på skäliga
yrkesmässig distribution villkor överföra ström åt
är skyldig att annan.
tillhandahålla ström åt Den som har nätkonces-
var och en som inom om- sion för område är skyldig
rådet behöver den för nor-att, om inte nät-
mala förbrukningsändamål,myndigheten medger un-
om inte annat följer av dantag, på skäliga villkor
andra stycket eller det ansluta en anläggning
finns särskilda skäl tillinom området.
undantag. Den som har nätkonces-
Inom ett område där sion för linje får ansluta
fjärrvärme eller naturgasen anläggning till
distribueras eller ledningen.
avses bli distribuerad Om särskilda skäl före-
föreligger inte ligger kan nätmyndigheten
skyldighet att leverera besluta att den som har
ström för värmeförsörjningnätkoncession för linje
av en byggnad, om skall ansluta en anlägg-
strömmen är avsedd för ning på av nätmyndigheten
värmeförsörjning på någotangivna villkor.
annat sätt än med Om en anläggning kan an-
värmepump eller om slutas såväl till en nät-
strömmen är avsedd för enkoncession för linje som
värmepump men värmepum- till en nätkoncession för
par, enligt riktlinjer område får den som har nät-
som kommunfullmäktige koncessionen för linje
har beslutat, inte bör göra anslutningen endast
förekomma inom området. efter medgivande av den
Trots detta föreligger som har nätkoncessionen
dock skyldighet att för området eller efter
leverera ström, om tillstånd av
värmeförsörjningen av nätmyndigheten.
byggnaden med större Nätmyndigheten prövar, på
fördel kan tillgodoses eget initiativ eller
med elenergi än med det efter anmälan, enligt
för området gemensamma detta moment eller 7
systemet. Har ström till mom. om överföring, an-
en värmepump börjat slutning, nättariffer
tillhandahållas före eller andra villkor för
fullmäktiges beslut nätverksamhet är skäliga
gäller skyldighet att samt om koncessionshava-
leverera så länge värme- ren i övrigt uppfyllt
pumpen är i bruk. sina skyldigheter.
Den som innehar områdes-
koncession för
yrkesmässig distribution
är skyldig att, om det
inte finns särskilda skäl
till undantag, köpa ström
från elproduktions-
ansläggning som är belägen
inom området och som kan
leverera en effekt om
högst 1 500 kilowatt.
Den som innehar
linjekoncession är
skyldig att, om det är
förenligt med kon-
cessionens ändamål,
leverera eller överföra
ström åt en innehavare av
områdeskoncession, i den
mån det behövs för att
denne skall kunna
fullgöra sina
förpliktelser enligt
första - tredje styck-
ena. Sådan skyldighet
att leverera eller
överföra ström föreligger
även i övrigt gentemot
förbrukare, vars verk-
samhet är av större
betydelse för det
allmänna.
Frågor om förpliktelser,
som avses i detta
moment, prövas av den
myndighet som rege-
ringen bestämmer.
2 5 mom.
Gränserna för områdeskon-Gränserna för nätkoncession
cession må ändras av den för område må ändras av
regeringen bemyndigar, nätmyndigheten om det
om det erfordras för erfordras för ändamålsenlig
ändamålsenlig nätverksamhet och kan ske
distribution och kan utan synnerlig olägenhet
ske utan synnerlig för koncessionshavaren.
olägenhet för
koncessionshavaren.
2 6 mom.
Nätmyndigheten får förelägga
en koncessionshavare att
fullgöra sina skyldig-
heter enligt denna lag
eller med stöd av lagen
meddelade föreskrifter
Åsidosätter eller koncessionsvill-
koncessionshavaren i kor. Föreläggande får
väsentlig mån föreskrift,förenas med vite.
som givits vid med- Åsidosätter
delande av koncession, koncessionshavaren i
eller förpliktelser, som väsentlig mån föreskrift,
avses i 4 mom., eller som givits vid medde-
har han under tre år i lande av nätkoncession,
följd ej haft ledningen eller förpliktelser, som
eller ledningsnätet i avses i 4 mom. eller
bruk, må koncessionen 7 mom., eller har han
helt eller delvis under tre år i följd ej
återkallas. haft ledningen eller
ledningsnätet i bruk, må
Frågor om återkallelse koncessionen helt eller
prövas av regeringen delvis återkallas.Frågor om
eller den myndighet som återkallelse av nätkonces-
regeringen bestämmer. sion prövas av länsrätt
efter ansökan av nät-
myndigheten.
2 7 mom.
För åstadkommande av Nätverksamhet skall
skälig prissättning är ekonomiskt redovisas
koncessionshavaren skilt från annan verksam-
skyldig att underkasta het. Detta gäller även när
sig reglering av pris nätverksamheten bedrivs
och övriga villkor för av staten eller en
leverans, överföring kommun.
eller inköp av ström på Revisor hos den som be-
framställning av driver nätverksamhet
1. den som nyttjar skall särskilt granska
eller önskar nyttja strömårsredovisningen avseende
från anläggningen, nätverksamheten och avge
2. den som levererar ett utlåtande om årsredo-
eller som önskar visningen av nätverksam-
leverera ström till an- heten uppgjorts enligt
läggningen från en sådan gällande bestämmelser.
elproduktionsanläggning Nättariff skall utformas
som avses i 4 mom. på sakliga grunder. En
tredje stycket. nättariff för område, utom
Frågor om prisreglering engångsavgift för
prövas av den myndighet anslutning, får dock inte
som regeringen be- konstrueras med utgångs-
stämmer. punkt i var inom området
Framställning om ändringen anslutning är belägen.
i eller upphävande av Nättariff för överföring av
beslutad prisreglering ström skall utformas så,
får göras också av att betald avgift för en
anläggningens anslutning ger rätt att
innehavare. använda det elektriska
Avtal, som strider mot nätet inom landet.
beslut om Regeringen eller efter
prisreglering, är utan regeringens
verkan. bemyndigande, nät-
myndigheten fastställer
vilka bedömningsgrunder i
övrigt som skall tillämpas
vid prövning av nättarif-
fer enligt 4 mom. sista
stycket. När dessa
bedömningsgrunder till-
ämpas, skall nätmyndig-
heten ta skälig hänsyn
till koncessionshavarens
särskilda förhållanden.
Den som har nätkonces-
sion skall på begäran utan
dröjsmål lämna skriftlig
uppgift om nättariffer
och övriga villkor för
överföring eller
anslutning. Vid begäran
om ny anslutning skall
uppgift om villkoren
lämnas inom skälig tid.
Den som har nätkoncession
skall vidare på begäran
upplysa om möjligheten
att hos nätmyndigheten
begära prövning enligt
4 mom. sista stycket.
Närmare bestämmelser om
koncessionshavares
skyldigheter enligt
4 mom. eller detta
moment meddelas av
regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, av
nätmyndigheten.
2 8 mom.
Regeringen eller den Regeringen eller, efter
myndighet regeringen regeringens
bestämmer får, om sär- bemyndigande, nätmyndig-
skilda skäl föreligger, heten får, om särskilda
medge att en elektrisk skäl föreligger, medge att
starkströmsledning får en elektrisk stark-
dras fram redan innan strömsledning får dras
behövlig koncession har fram redan innan behövlig
meddelats eller att en nätkoncession har
transformator- eller meddelats eller att en
kopplingsstation får transformator- eller
byggas utan hinder av kopplings-station får
bestämmelsen i 1 mom. byggas utan hinder av
tredje stycket. När bestämmelsen i 1 mom.
ledningen är färdig att tredje stycket. När
tas i bruk får, i den ledningen är färdig att
ordning som regeringen tas i bruk får, i den
föreskriver, tillstånd ordning som regeringen
lämnas att tills vidare föreskriver, tillstånd
under tre år begagna lämnas att tills vidare
ledningen i avvaktan på under tre år begagna
att koncessionsansök- ledningen i avvaktan på
ningen slutligt prövats. att kon-
cessionsansökningen
slutligt prövats.
3 1 mom.
Upphör en koncession att Upphör en nätkoncession
gälla, är den som senast att gälla är den som
haft koncessionen skyl- senast haft koncessionen
dig att ta bort skyldig att ta bort
ledningen med ledningen med tillhörande
tillhörande anläggningar anläggningar och vidta
och vidta andra åtgärder andra åtgärder för
för återställning, om återställning om detta är
detta är påkallat från påkallat från allmän eller
allmän eller enskild enskild synpunkt.
synpunkt. Frågan om skyldighet att
vidta sådana åtgärder prövas
Frågan om skyldighet av nätmyndigheten.
att vidta sådana åtgärderPrövningen skall ske i
prövas av regeringen samband med att
eller den myndighet som koncessionen upphör.
regeringen bestämmer.
Prövningen skall ske i Iakttar den som haft
samband med att nätkoncessionen inte vad
koncessionen upphör. som har ålagts honom, får
Iakttar den som har nätmyndigheten vid vite
haft koncessionen inte förelägga honom att full-
vad som har ålagts göra sina åligganden.
honom, får den myndighet
som har att pröva frågor
om återställningsåtgärder
vid vite förelägga honom
att fullgöra sina
åligganden. Ett
vitesföreläggande skall
delges.
3 2 mom.
Har en elektrisk stark- Har en elektrisk stark-
strömsledning dragits strömsledning dragits
fram utan koncession, fram utan nätkoncession,
där detta behövs, får där detta behövs, får
regeringen eller den nätmyndigheten förelägga
myndighet som regering- ledningens innehavare
en bestämmer förelägga att ta bort ledningen
ledningens inne-havare med tillhörande
att ta bort ledningen anläggningar och vidta
med tillhörande anlägg- andra åtgärder för åter-
ningar och vidta andra ställning, om detta är
åtgärder för återställning,påkallat från allmän eller
om detta är påkallat frånenskild synpunkt.
allmän eller enskild
synpunkt. Föreläggandet får förenas
Föreläggandet får förenasmed vite.
med vite. Ett
vitesföreläggande skall
delges.
3 3 mom.
Om annans mark behöver Om annans mark behöver
tas i anspråk för sådana tas i anspråk för sådana
återställningsåtgärder somåterställningsåtgärder som
avses i 1 eller 2 mom., avses i 1 eller 2 mom.,
får regeringen eller den får nätmyndigheten besluta
myndighet som att tillträde till marken
regeringen bestämmer skall lämnas under viss
besluta att tillträde tid.
till marken skall lämnas
under viss tid. Återställningsåtgärderna
Återställningsåtgärdernaskall utföras så, att
skall utföras så, att minsta skada och intrång
minsta skada och intrång vållas. Byggnader får upp-
vållas. Byggnader får föras eller vägar byggas
uppföras eller vägar byg-endast om markens ägare
gas endast om markens och den som har
ägare och den som har nyttjanderätt eller
nyttjanderätt eller servitut avseende marken
servitut avseende samtyckt till det eller
marken samtyckt till nätmyndigheten lämnat
det eller den myndighet tillstånd till åtgärden.
som avses i första Tillstånd får lämnas endast
stycket lämnat tillstånd om åtgärden är oundgängligen
till åtgärden. Tillstånd nödvändig för att återställ-
får lämnas endast om åt- ningsåtgärderna skall
gärden är oundgängligen kunna vidtas.
nödvändig för att återställ-
ningsåtgärderna skall
kunna vidtas.
Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång, skall ersättning här-
för utgå. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars område
marken eller större delen därav ligger.
15
Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som myndighet som regeringen
regeringen bestämmer får,bestämmer får, i den mån
i den mån det är påkallatdet är påkallat från
från elsäkerhetssynpunkt,elsäkerhetssynpunkt eller
meddela föreskrifter om av hänsyn till
kontroll, provning driftsäkerheten hos det
eller besiktning samt nationella elsystemet,
andra föreskrifter som meddela föreskrifter om
angår elektriska anlägg- kontroll, provning eller
ningar, anordningar besiktning samt andra
avsedda att anslutas föreskrifter som angår
till sådana anläggningar,elektriska anläggningar,
elektrisk materiel anordningar avsedda att
eller elektriska anslutas till sådana
installationer. anläggningar, elektrisk
materiel eller
elektriska installatio-
ner.
23
Tillsynsmyndighet har Nätmyndigheten och annan
rätt att på begäran få detillsynsmyndighet har
upplysningar och rätt att på begäran få de
handlingar som behövs förupplysningar och hand-
tillsynen. lingar som behövs för
tillsynen.
31
Beslut enligt 2 7 mom. Beslut av nätmyndigheten
får inte överklagas. enligt 2 4, 6 eller
7 mom. eller 3 över-
klagas hos länsrätt.
Nätmyndigheten får inträda
som part i målet när
myndighetens beslut
prövas av domstol. Ändras
nätmyndighetens avgörande
i sak genom beslut av
länsrätt eller kammarrätt,
får nätmyndigheten föra
talan mot beslutet.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 , 24 första
eller andra stycket, 25 eller 26 eller med stöd av ett bemyndigande enligt
lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats meddelas av
regeringen.
-----
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Vad som föreskrivits om nätkoncessioner i 2 2 mom. sista stycket, 2 4 -
8 mom. samt 3 skall gälla även för linje- och områdeskoncessioner under åter-
stående koncessionstider. Linjekoncession skall därvid i förekommande fall anses
som nätkoncession för linje och områdeskoncession som nätkoncession för område.
3. Ersättning av staten kan utgå till den som fått koncession enligt äldre
regler. Sådan ersättning skall avse förlust som är en direkt följd av att
villkoren i 2 4 mom. och 7 mom. enligt dessa övergångsbestämmelser skall gälla
för vid ikraftträdandet befintliga koncessioner. Ersättning utgår inte för
utebliven vinst. Talan om ersättning skall väckas senast sex månader efter kon-
cessionstidens utgång, om inte preskription redan skett enligt preskriptionsla-
gen (1981:130).
4. För ärenden angående prisreglering som inkommit till Närings- och teknik-
utvecklingsverket före den 1 juli 1994 skall lagen i dess lydelse före
ikraftträdandet tillämpas.
Förslag till lag med vissa bestämmelser om handel med el, m.m.
Utlandshandel
1 Den som importerar eller exporterar el enligt kontrakt som är gällande minst
sex månader skall i förväg anmäla importen eller exporten till regeringen.
2 Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 1 döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
I ringa fall döms inte till ansvar.
Kommunala elföretag
3 Ett kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 kommunallagen (1991:900)
får, utan hinder av villkoret i 2 kap. 1 kommunallagen om anknytning till
kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva
dels produktion av och handel med el (elverksamhet),
dels nätverksamhet enligt 1 lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa be-
stämmelser om elektriska anläggningar, i geografisk anslutning till företagets
nätverksamhet inom kommunen,
dels, i den mån det behövs för att företaget skall kunna konkurrera på lika
villkor med icke-kommunala företag som bedriver elverksamhet, annan verksamhet
som har nära samband med elverksamheten (sidoverksamhet).
4 Ett kommunalt företags elverksamhet och sidoverksamhet till denna skall
drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt.
Om redovisning av nätverksamhet finns bestämmelser i 2 7 mom. lagen,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 14 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14
Länsrätt prövar Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, 1. mål enligt skatte-,
taxerings-, uppbörds-, taxerings-, uppbörds-,
folkbokförings- och bil- folkbokförings- och
registerförfattningarna bilregisterförfatt-
samt lagen (1989:479) ningarna samt lagen
om ersättning för kost- (1989:479) om ersättning
nader i ärenden och mål för kostnader i ärenden
om skatt, m.m. i den och mål om skatt, m.m. i
utsträckning som är före-den utsträckning som är
skrivet i dessa föreskrivet i dessa
författningar, författningar,
2. mål enligt 2. mål enligt
socialtjänstlagen socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:620), lagen
(1990:52) med särskilda (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) unga, lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i om vård av missbrukare i
vissa fall, lagen vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt (1988:153) om bistånd åt
asyl-sökande m.fl., asyl-sökande m.fl., lagen
lagen (1985:568) om (1985:568) om särskilda
särskilda omsorger om omsorger om psykiskt
psykiskt utveck- utvecklingsstörda m.fl.,
lingsstörda m.fl., lagen lagen (1985:569) om
(1985:569) om införande införande av lagen
av lagen (1985:568) om (1985:568) om särskilda
särskilda omsorger om omsorger om psykiskt
psykiskt utveck- utvecklingsstörda m.fl.,
lingsstörda m.fl., lagen lagen (1992:1574) om
(1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag
bostadsan- m.m., lagen (1991:1128)
passningsbidrag m.m., om psykiatrisk tvångsvård,
lagen (1991:1128) om lagen (1991:1129) om
psykiatrisk tvångsvård, rättspsykiatrisk vård,
lagen (1991:1129) om smittskyddslagen
rättspsykiatrisk vård, (1988:1472),
smittskyddslagen karantänslagen
(1988:1472), (1989:290), lagen
karantänslagen (1970:375) om utlämning
(1989:290), lagen till Danmark, Finland,
(1970:375) om utlämning Island eller Norge för
till Danmark, Finland, verkställighet av beslut
Island eller Norge för om vård eller behandling,
verkställighet av beslut körkortslagen (1977:477)
om vård eller och lagen (1989:14) om
behandling, körkortsla- erkännande och verk-
gen (1977:477) och ställighet av utländska
lagen (1989:14) om vårdnadsavgöranden m.m.
erkännande och verk- och om överflyttning av
ställighet av utländska barn, allt i den
vårdnadsavgöranden m.m. utsträckning som är
och om överflyttning av föreskrivet i dessa lagar
barn, allt i den samt mål enligt 6 kap. 21
utsträckning som är och 21 kap. föräldrabal-
föreskrivet i dessa ken,
lagar samt mål enligt 6 3. mål som avses i 24
kap. 21 och 21 kap. lagen (1984:3) om
föräldrabalken, kärnteknisk verksamhet,
3. mål som avses i 24 4. mål som avses i 6
lagen (1984:3) om första stycket lagen
kärnteknisk verksamhet, (1985:206) om viten,
4. mål som avses i 6 5. mål som överklagas från
första stycket lagen allmän försäkringskassa i
(1985:206) om viten, den utsträckning som är
5. mål som överklagas frånsärskilt föreskrivet,
allmän försäkringskassa i6. mål som avses i 12
den utsträckning som är lagen (1992:1527) om
särskilt föreskrivet, teleterminal-utrustning,
6. mål som avses i 12 7. mål om överprövning
lagen (1992:1527) om enligt 6 kap. lagen
teleterminal-utrust- (1992:1528) om offentlig
ning, upphandling.
7. mål om överprövning 8. mål enligt lagen
enligt 6 kap. lagen (1902:71 s. 1),
(1992:1528) om innefattande vissa be-
offentlig upphandling. stämmelser om elektriska
anläggningar, i den ut-
sträckning som är
föreskrivet i den lagen.
Mål som överklagas från Riksförsäkringsverket med tillämpning av 20 kap. 11
lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av länsrätten i Stockholms län.
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen (1957:297) i
den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings- eller
uppbördsförfattningarna som har nära samband med varandra, får målen handläggas
vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd olägenhet för någon
enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av mål mellan länsrätter meddelas
av regeringen.
---------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994
Förslag till lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden.
Härigenom föreskrivs att 1 lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden att 1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag gäller när ettDenna lag gäller när ett
bulvanförhållande användsbulvanförhållande används
för att kringgå ett sådantför att kringgå ett sådant
hinder mot att förvärva hinder mot att förvärva
eller behålla viss eller behålla viss
egendom eller rättighet egendom eller rättighet
som uppställs i som uppställs i
1. 3 kap. 3 1. 3 kap. 3
bankaktiebolagslagen bankaktiebolagslagen
(1987:618), (1987:618),
2. lagen (1975:1132) om 2. lagen (1975:1132)
förvärv av hyresfastighetom förvärv av
m.m., hyresfastighet m.m.,
3. lagen (1976:240) om
förvärv av
eldistributionsanlägg- 3. jordförvärvslagen
ning m.m., (1979: 230),
4. jordförvärvslagen 4. 8a
(1979: 230), fondkommissionslagen
5. 8a (1979:748),
fondkommissions-lagen 5. 6a lagen (1980:2)
(1979:748), om finansbolag, eller
6. 6a lagen (1980:2) 6. lagen (1992:1368)
om finansbolag, eller om tillstånd till vissa
7. lagen (1992:1368) om förvärv av fast egendom.
tillstånd till vissa
förvärv av fast egendom.
Med ett bulvanförhållande avses i lagen att någon (bulvanen) utåt framstår som
ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet men i verkligheten
innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen för annans (huvudmannens)
räkning.
Vad som sägs i det följande om egendom som ett bulvanförhållande avser har
tillämpning också på rättigheter.
-------------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Förslag till lag om upphävande av lagen (1976:240) om förvärv av eldistri-
butionsanläggning m.m.
Härigenom föreskrivs att lagen (1976:240) om förvärv av eldistribu-
tionsanläggning m.m. skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1994.
Sammanställning av remissyttranden över betänkandet Elkonkurrens med nätmonopol
(SOU 1993:68)
1. Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över Ellagstiftningsutredningens delbetänkande
avgetts av Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Domstolsverket,
Länsrätten i Stockholms län, Kommerskollegium, Överstyrelsen för civil beredskap
(ÖCB), Statskontoret, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket (RRV), Boverket,
Bokföringsnämnden (BFN), Glesbygdsmyndigheten, Närings- och teknik-
utvecklingsverket (NUTEK), Marknadsdomstolen, Konkurrensverket, Affärsverket
svenska kraftnät, Elsäkerhetsverket, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk,
Göta Hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länstyrelsen i Norrbottens län,
Banverket, Statistiska Centralbyrån (SCB), Jordbruksverket, Statens
lantmäteriverk, Norrtälje kommun, Göteborgs kommun, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Lant-
brukarnas Riksförbund (LRF), Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverks-
föreningen, Värmeverksföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), HSB:s
Riksförbund ek för (HSB), Hyresgästernas Riksförbund, Riksförbundet
Energileverantörerna (REL), Klippan Rönneådalens Energi AB (KREAB), Sveriges
Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO),
Svenska Gasföreningen, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO),
Sveriges Fastighetsägareförbund, Villaägarnas Riksförbund och Örebro Energi AB.
Härutöver har skrivelser inkommit från Stockholm Energi AB, Fyrstads Kraft AB,
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, Sydsvenska Återdistributörers
Samrådsgrupp (SSÅS), Sandlund-Öhman Energi AB, Sveriges Civilingenjörsförbund,
Sydkraft AB, Kraftköp Öst AB, Länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län, Vattenfall AB, Krister Skånberg som företräder
för Miljöpartiet de gröna, Den elintensiva industrin (Jernkontoret,
Kemikontoret, Skogindustrierna och Svenska Gruvföreningen), Stor-Stockholms
Energi AB (STOSEB), Trollhättan Energi AB och Riksbyggen ekonomisk förening.
Sveriges Akademikers Centralorganisation har med yttrande anslutit sig till de
synpunkter som framförts av Sveriges Civilingenjörsförbund.
SAF har utöver eget yttrande instämt i Sveriges Industriförbunds yttrande.
Sydkraft AB har utöver eget yttrande anslutit sig till de synpunkter som
framförts av Svenska Kraftverksföreningen.
Kraftköp Öst AB har utöver sitt yttrande anslutit sig till de synpunkter som
framförts av STOSEB.
Vattenfall AB har avgivit sitt yttrande i tillägg till de synpunkter som
framförts i Svenska Kraftverksföreningens och Svenska Elverksföreningens
yttranden.
2. Övergripande synpunkter på reformen
Drygt hälften av remissinstanserna redovisar övergripande omdömen om
utredningens samlade förslag. Flertalet av dessa omdömen är positiva.
NUTEK, RRV, Jordbruksverket, Norrtälje kommun, Göteborgs kommun, Svenska
Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Konkurrensverket, Svenska kraftnät,
Svenska Elverksföreningen, Sveriges Industriförbund, SAF, REL, Örebro Energi AB,
Fyrstads Kraft AB, Sveriges Civilingejörsförbund, Den elintensiva industrin,
STOSEB och Trollhättan Energi AB tillstyrker utredningens förslag i dess
huvuddrag.
Ytterligare ett antal remissinstanser framhåller sin principiellt positiva
inställning till förslagen, men framhåller samtidigt att de ser problem som gör
att de inte kan tillstyrka förslaget i dess helhet. En del av dessa synpunkter
mynnar ut i önskemål om ytterligare utredningsinsatser, andra i krav på
ändringar på vissa punkter.
Konsumentverket framhåller att det finns en risk att de små förbrukarna, dvs de
enskilda hushållen, inte kommer att kunna dra fördel av en elmarknad med
konkurrens. Det fortsatta utredningsarbetet bör inriktas på att bl.a. finna en
lösning på elmätarfrågorna för de små konsumenterna. HSB, SABO, Sveriges Fastig-
hetsägareförbund, Villaägarnas Riksförbund och Riksbyggen anför liknande syn-
punkter.
Naturvårdsverket anser att de föreslagna förändringarna kan leda till en mer
effektiv resursanvändning förutsatt att de kombineras med riktiga styrmedel på
miljöområdet. Liknande synpunkter framförs av Naturskyddsföreningen. SERO
motsätter sig utredningsförslaget om inte bl.a. ett skydd för mindre
elproducenter förs in i lagstiftningen.
Svenska Kraftverksföreningen är positiv till ökad konkurrens men framhåller,
liksom Vattenfall AB, sin avvikande mening på ett antal punkter. Föreningen
efterlyser, liksom bl.a. TCO, LO, Stockholm Energi AB och Södra Sveriges
Eldistributörer Ekonomisk Förening, utökade konsekvensanalyser.
Länstyrelsen i Norrbottens län och Länsstyrelserna i Gävleborgs, Väster-
norrlands, Jämtlands och Västerbottens län är positiva till utredningens
förslag, men föreslår att de regionalpolitiska konsekvenserna av föreslaget
belyses närmare innan beslut fattas.
De rättsvårdande myndigheter som har yttrat sig framhåller att de endast
granskat förslagen utifrån sina ansvarsområden, och lämnar förslagen i huvudsak
utan invändning. Likaså har Kommerskollegium och Finansinspektionen utifrån sina
intresseområden inga invändningar.
LRF anser att en avreglering i princip är olämplig eftersom elkraftproduktion
och än mer eldistribution av tekniska skäl ger goda förutsättningar för s.k.
naturliga monopol. LRF avstyrker utredningens förslag.
3. Tidpunkt för reformen
Omkring två tredjedelar av remissinstanserna har avstått från att lämna
synpunkter på utredningens förslag till tidtabell för reformens genomförande.
Av de instanser som yttrat sig i frågan förordar ca hälften ett snabbt
genomförande. NUTEK, Norrtälje kommun, Sveriges Industriförbund och Sand-
lund-Öhman Energi AB anser att utredningens förslag om ett ikraftträdande den 1
juli 1994 är lämpligt, bl.a. med hänvisning till att kunderna då skulle kunna
utnyttja en förväntad prissänkning. Konkurrensverket, Svenska kraftnät,
Landstingsförbundet, REL, KREAB, SSÅS och Den elintensiva industrin anser att
förändringarna av ellagen bör genomföras snabbt.
BFN, Kammarrätten i Göteborg, Svenska Elverksföreningen, Örebro Energi AB,
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening och STOSEB framhåller att
reformen av praktiska skäl ej bör genomföras vid halvårsskiftet den 1 juli 1994.
Några instanser, bl.a. NUTEK, föreslår att reformen skall träda i kraft den 1
juli 1994, men att kravet på särredovisning av nätverksamhet skall börja gälla
först senare.
Svenska Kraftverksföreningen framhåller att den av utredningen antagna
tidigaste tidpunkten för lagändringens ikraftträdande, den 1 juli 1994, är för
tidig. Sydkraft AB förordar ett riksdagsbeslut under våren 1994, med ett ikraft-
trädande den 1 januari 1997. Stockholm Energi AB förordar ett ikraftträdande den
1 januari 1996.
4. Politisk stabilitet
Några remissinstanser - Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen,
LO, Stockholm Energi AB och Vattenfall AB - betonar vikten av ett beslut om
elmarknadens nya spelregler blir politiskt stabilt och varaktigt.
LO förordar att en parlamentarisk beredning tillsätts för att göra nödvändiga
konsekvensstudier med anledning av Ellagstiftningsutredningens förslag.
5. Konsekvensanalyser
Flera remissinstanser pekar på behov av ytterligare analyser av den föreslagna
reformens konsekvenser. Det är i de flesta fall någon särskild fråga som man
anser saknas i underlaget inför ett beslut.
Finansinspektionen anser att frågan om en eventuell ökad kreditrisk i kraft-
obligationer bör övervägas ytterligare.
Glesbygdsmyndigheten anser att det är av speciell vikt att man i en
konsekvensanalys belyser vilka effekter en avreglering får för den regionala
balansen i landet. Också Länsstyrelsen i Norrbottens län och Länsstyrelserna i
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län understryker att de
regionalpolitiska konsekvenserna av utredningens förslag måste belysas närmare.
Svenska kraftnät anser att villkoren för koncession för utlandsförbindelse bör
klargöras ytterligare, bl.a. när det gäller Svenska kraftnäts roll, och att
formerna för förnyelse av koncession bör analyseras vidare i syfte att nå ett
effektivt förfarande.
Elsäkerhetsverket pekar på vikten av att effekterna på elsäkerhetsnivån beaktas
i det fortsatta arbetet med att reformera elmarknaden.
Konsumentverket, HSB, Svenska Kommunförbundet, Hyresgästernas Riksförbund,
SABO, Villaäagarnas riksförbund och Riksbyggen anser att utredningen saknar en
tillfredställande analys av avregleringens konsekvenser för de små elför-
brukarna, främst hushållselkunderna.
Naturvårdsverket anser att konsekvenserna för miljön bör analyseras. Liknande
synpunkter framförs av bl.a. Svenska Kommunförbundet och LRF.
Värmeverksföreningen finner det angeläget att de problem, som kan förutses för
kraftvärmeverkens del, analyseras ytterligare. Liknande synpunkter framförs
också av Svenska Kommunförbundet
Sveriges Fastighetsägareförbund anser att andra sektorer än industrin bör
respresentera elmarknadens kundsida i det fortsatta utredningsarbetet, och ser
fram emot att där kunna bidra med kompetens från ett kundperspektiv.
Stockholm Energi AB anser att det finns en betydande rationaliseringspotential
inom det svenska eldistributionssystemet och att frågan inte har belysts
tillräckligt.
Några remissinstanser, t.ex. LRF, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska
Elverksföreningen, LO, Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening,
Sandlund-Öhman Energi AB, Sydkraft AB och Vattenfall AB, anser att konsekven-
serna av en elmarknadsreform är otillräckligt belysta på flera punkter eller att
konsekvensanalysen rent generellt är otillfredsställande.
NUTEK menar att följderna av utredningsförslaget är oklara på vissa områden,
men understryker samtidigt att det inte går att helt förutsäga vad som kommer
att hända vid en avreglering. Sveriges Industriförbund och REL poängterar att
behovet av att få konsekvenserna belysta inte får utgöra en anledning till
fördröjning av avregleringsarbetet.
6. Övergångsperiod
Ungefär femton remissinstanser har yttrat sig i denna fråga. Flertalet av dem
anser av olika skäl att en avreglering av elmarknaden bör ske stegvis.
Svenska Kraftverksföreningen och Vattenfall AB föreslår att handel med el under
en övergångtid endast får ske med kontrakt med en viss minsta varaktighet.
Enligt Kraftverksföreningen skulle därigenom omregleringen av elmarknaden få en
start utan turbulens och samtidigt skulle möjlighet ges att pröva ett nytt
system för produktionsoptimering som f.n. utreds av föreningen.
TCO, Sveriges Civilingenjörsförbund och Trollhättan Energi AB förordar att en
avreglering sker stegvis.
Kammarrätten i Göteborg anser att det vore praktiskt att i ett inledningsskede
inte tillåta avtal om små elleveranser med tanke på att frågan om hur mätning
skall ske ännu inte har utretts.
Svenska Kommunförbundet föreslår övergångsregler för att underlätta för små
elproducenter. Värmeverksföreningen framhåller fjärrvärmens utsatta situation
och att de under senare år etablerade fjärrvärmeföretagens situation måste
beaktas vid bedömningen av de tidsmässiga och ekonomiska aspekterna på ett
genomförande av utredningens förslag.
Svenska kraftnät anser att varje form av övergångslösning skapar oklarheter och
gränsdragningsproblem.
REL och KREAB förslår att regionnäten öppnas som ett första steg i avreg-
leringen. Det är enligt KREAB nödvändigt att kommunala bolag ges en
övergångstid.
Fyrstads Kraft AB menar att om det beslutas om nya utredningar i stället för
ett snabbt genomförande bör man samtidigt införa ett tillfälligt moratorium för
förvärv och samarbetsavtal eller en betydligt skarpare förvärvskontroll än den
nuvarande.
Några remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket och Landstingsförbundet,
framhåller att alla nät bör öppnas samtidigt och att utredningens förslag bör
genomföras i sin helhet.
ÖCB framhåller betydelsen av att de föreslagna förändringarna på elmarknaden
genomförs med tillräcklig hänsyn till hur den europeiska elmarknadens regler
förändras och med tidsanpassning till dessa, så att negativa konsekvenser för de
elintensiva branscherna undviks.
7. Små kunder
Flera remissinstanser, däribland Statskontoret, RRV, NUTEK, Konsumentverket,
HSB, SABO, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund och
Riksbyggen framhåller att mindre elförbrukares möjligheter att agera på en
elmarknad i konkurrens kommer att vara begränsade, åtminstone i inlednings-
skedet. Som skäl anges bl.a. att kostnaderna för mätning och avräkning kommer
att vara alltför höga. Vidare anförs att små elkunder som är låsta till en
leverantör har en svag förhandlingsposition.
Ett par av dessa instanser anser att utredningens förslag om att slopa leve-
ransskyldigheten och möjligheten till prisprövning inte omedelbart bör genom-
föras fullt ut. NUTEK förordar att en särskild försäljningskoncession enligt
verkets rapport Elmarknad i förändring (B 1991:6), införs under en
övergångsperiod. Genom en sådan koncession kan kunden få hela elpriset prövat av
en myndighet. Även Konsumentverket anser att det under en övergångsperiod bör
finnas en enkel möjlighet att få priset prövat hos en instans med specialkom-
petens på området.
HSB anser, att det av ellagen klart skall framgå, att det skall vara möjligt
att göra kollektiva inköp av elenergi och därefter fördela kostnaderna på
slutkonsumenterna.
Konkurrensverket anser att utredningens förslag ger förutsättningar för en
fungerande konkurrens för samtliga kundgrupper. Enligt verket ger konkurrens-
lagens bestämmelser ett tillräckligt skydd för elkunden.
STOSEB anser att utredningens förslag beträffande nätkoncession, särredovisning
och utformningen av nättariffer innebär att enskilda små konsumenters ställning
stärks järmfört med nuläget.
8. Små producenter och slopande av mottagningsplikt
Flera remissinstanser, däribland NUTEK, Naturvårdsverket, Boverket,
Konsumentverket, HSB, SERO, Svenska Kommunförbundet, SVEBIO och Trollhättan
Energi AB avstyrker utredningens förslag att den nuvarande skyldigheten för in-
nehavare av områdeskocession att köpa el från mindre producenter skall upphöra.
De anser bl.a. att köpskyldigheten bör kvarstå innan alternativa möjligheter att
stödja sådan produktion har utvärderats. NUTEK framhåller att förslaget kan
innebära att den småskaliga elproduktionen med höga produktionskostnader, t.ex.
vindkraftanläggningar, på kort sikt kan få svårt att hävda sig i konkurrensen.
Detta kan leda till att investeringarna i denna typ av anläggningar minskar.
NUTEK förordar någon form av tidsbegränsade åtgärder för att ge dessa
producenter en mjukare övergång till det nya regelverket. En möjlighet skulle
enligt NUTEK vara att införa en försäljningsgaranti som knyts till innehavaren
av försäljningskoncessionen i området.
SERO betonar att förslaget skulle få negativa konsekvenser för små
elproducenter. Behovet av reservkraft och dyrbar mätutrustning skulle i
praktiken omöjliggöra för små elproducenter att skaffa enskilda kunder. SERO
begär att det i ellagen skrivs in ett skydd för dessa producenter i likhet med
vad som finns i t.ex. den tyska lagstiftningen.
Även Kammarrätten i Göteborg befarar att utredningens förslag skulle medföra
ekonomiska svårigheter för vissa små och nyetablerade kraftproducenter, varför
det enligt Kammarrätten vore rimligt att ge dem någon form av stöd. Sveriges
Civilingenjörsförbund anser att ökad konkurrens inte får innebära att mindre
elproduktion slås ut. Krister Skånberg (mp) anför liknande synpunkter.
9. Kommunal elverksamhet, ekonomiska föreningar
Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan
invändning.
Konkurrensverket hänvisar i sitt remissyttrande till rapporten Konkurrens och
kommunala principer (Konkurrensverket, juni 1993) där verket bl.a. har redovisat
sin syn på kommunal elverksamhet. Verkets synpunkter överensstämmer i huvudsak
med utredningens förslag.
Ett antal remissinstanser, däribland Svenska Kommunförbundet, Svenska
Elverksföreningen, Örebro Energi AB, KREAB, Fyrstads Kraft AB och REL, anser att
det är inkonsekvent att särbehandla kommunala elbolag i förhållande till privata
och statliga kraftbolag när det gäller offentligheten inom den konkurrensutsatta
verksamheten.
Svenska Kommunförbundet tillstyrker utredningsförslaget vad gäller undantag
från självkostnads- och likställighetsprinciperna. Förbundet anser emellertid
att förslaget om undantag från lokaliseringsprincipen, som är begränsat till att
gälla elnät med anknytning till elnätet i den egna kommunen, innebär en statlig
detaljstyrning av kommunal verksamhet. Också Örebro Energi påpekar att kommunalt
ägda nätföretag riskerar att missgynnas om det förslaget skulle genomföras.
Sveriges Industriförbund delar utredningens uppfattning att kommunala elföretag
behöver undantas från kommunallagens lokaliseringsprincip. Vidare anför
förbundet att kommunal borgen inte bör få förekomma i elverksamhet som undantas
från lokaliseringsprincipen.
Värmeverksföreningen påpekar att det föreslagna begreppet sidoverksamhet får
negativa konsekvenser för fjärrvärmens konkurrensförutsättningar. Enligt
föreningen innebär utredningsförslaget att fjärrvärme som levereras av sådana
kommunala företag som också distribuerar el får ett regelverk, medan fjärrvärme
levererad av kommunala företag utan eldistribution omfattas av andra regler.
Svenska Elverksföreningen anför att ombildningen av kommunala
energiverksrörelser till aktiebolag måste kunna genomföras utan att företagen
drabbas av extraordinära kostnader. Liknande synpunkter framförs av Svenska
Kraftverksföreningen.
Göta hovrätt framhåller, vad gäller utredningsförslaget om olika former för
kommunal elverksamhet, att innan förslaget genomförs i denna del bör de rätts-
liga aspekterna utredas ytterligare. Även Kammarrätten i Göteborg anser att
vissa konsekvenser av utredningens förslag bör utredas vidare.
Göteborgs kommun anser att utredningsförslaget är inte tydligt vad gäller
möjligheten att sälja nättjänster utanför det egna koncessionsområdet.
REL anser att förutsättningarna för ekonomiska föreningar att verka på en
konkurrensutsatt marknad inte är helt klarlagda, varför frågan bör beredas
ytterligare.
10. Konsekvenser för fjärrvärme och kraftvärme
Ett flertal remissinstanser har konstaterat att utredningens förslag får
konsekvenser för värmemarknaden. Vissa instanser, däribland NUTEK,
Värmeverksföreningen, Svenska Kommunförbundet, SVEBIO, Trollhättan Energi AB och
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, anför att lönsamheten för
nyetablerade fjärrvärme- och kraftvärmeanläggningar kan komma att försämras och
framhåller att utvecklingen måste följas noga. Vad gäller kraftvärmen erinras om
att de nya anläggningarna vanligen är biobränsleeldade anläggningar som bl.a.
finansierats genom statligt investeringsbidrag. Vissa remissinstanser, bl.a.
Värmeverksföreningen, Trollhättan Energi AB och SVEBIO, påpekar att lönsamhets-
problemen bör lösas på annat sätt, t.ex. med ekonomiskt stöd eller genom en
förändrad energibeskattning.
Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens förslag om att avskaffa
undantagsreglerna för leverans av el för uppvärmningsändamål utan invändning.
Svenska Gasföreningen tillstyrker förslaget. Förslaget avstyrks av
Värmeverksföreningen.
11. Försäljningskoncession
Flera remissinstanser, bl.a. Glesbygdsmyndigheten, SABO, Sveriges Fastighets-
ägareförbund och Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, föreslår att
en försäljningskoncession införs enligt den modell som NUTEK har skisserat i
rapporten Elmarknad i förändring (B 1991:6). NUTEK:s förslag innebär bl.a. att
en försäljningskoncessionär skulle vara skyldig att leverera el inom
koncessionsområdet till de kunder som inte anlitar någon annan leverantör.
Remissinstanserna framhåller att en försäljningskoncession ger de små kunderna
ett ökat skydd och ger möjlighet att få hela elprisets skälighet prövad.
Glesbygdsmyndigheten påpekar att utredningen valde att inte ta upp denna modell
med hänvisning till att konkurrenslagstiftningen ger ett tillräckligt skydd för
mindre kunder. Glesbygdsmyndigheten menar dock att det inte klart framgår av
utredningen att konkurrenslagstiftningen kan ge samma skydd som tidigare.
Sveriges Fastighetsägareförbund anser att samordningsproblem kan uppstå mellan
de två prövningsinstanser, Konkurrensverket och nätmyndigheten, som enligt
utredningens förslag skall pröva elleverantörernas respektive nätägarnas
verksamhet.
Stockholm Energi AB anser att det är bra att NUTEKs förslag till
försäljningskoncession ej vunnit gehör i utredningen. Förslaget skulle tvinga
Stockholm Energi till förpliktelser som konkurrenterna slipper.
12. Tariffsystemet
Ett dussin remissinstanser för fram synpunkter som gäller utformningen av
tariffsystemet. Flertalet av dem framhåller vikten av att tarifferna utformas så
att de blir skäliga och sakligt motiverade. Flera är positiva till införandet av
s.k. punkttariffer för hela eller delar av elnätet.
RRV anser att det finns skäl att stärka utredningens lagförslag för att
motverka diskriminerande prissättning.
Svenska Elverksföreningen menar att en lokal nätägares tariff för nättjänster
endast bör omfatta priser för överföring över hans egna anläggningar.
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening anför att om nätägarens
kostnad skall baseras på kapitalkostnad uppstår betydande omfördelningar, som
enligt föreningen bl.a. innebär att de fasta avgifterna för detaljkunder kommer
att behöva höjas mycket medan energipriset minskar i motsvarande mån.
REL och KREAB påpekar att icke-avståndsberoende tariffer på regionnäten bör bli
föremål för särskild uppmärksamhet så att högre kostnader för landsbygdskunder
kan undvikas.
Vattenfall AB framhåller att ett större skydd behövs för linjekoncessionerade
anläggningar så att inte områdesnät helt eller delvis ersätter de regionala
näten. Fungerar inte detta skydd kommer det att leda till avståndsberoende
prissättning på regionnäten.
13. Särredovisning
Många remissinstanser, bl.a. Norrtälje kommun, Göteborgs kommun, Svenska Kommun-
förbundet, REL, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Örebro
Energi AB, Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, Sandlund-Öhman
Energi AB, Sydkraft AB, Vattenfall AB och STOSEB, framhåller att bedömning av
skälighet i nättariffer och övriga villkor inte bör göras på basis av de
historiska anskaffningskostnaderna och bokfört värde. Ett sådan bedömningssystem
skulle få negativa effekter för strukturutveckling och effektivisering och ge
stora prisvariationer mellan liknande ledningsnät. Även Kammarrätten i Göteborg
redovisar liknande farhågor.
Flertalet av de som framför dessa invändningar förordar att en anläggnings
tekniska nuvärde i stället bör utgöra grund för skälighetsbedömningen.
Ett mindre antal instanser, t.ex. KREAB, biträder uttredningens förslag om att
justerat eget kapital skall gälla som underlag.
Statskontoret anser att utredningens förslag om bedömningsgrunder inte kan
anses ge tillräcklig ledning för tillämpningen och att den föreslagna bestäm-
melsen i 2 7 mom 4 st bör utgå.
BFN ifrågasätter möjligheten att på ett entydigt sätt avgöra i vad mån
dispositioner som koncernbidrag och avsättningar till obeskattade reserver,
vilka normalt beräknas utifrån ett företags totala verksamhet, kan anses
hänförliga till en särredovisad nätverksamhet.
Några remissinstanser, bl.a. NUTEK, Landstingsförbundet och KREAB, föreslår att
det ställs krav på att nätverksamhet och affärsverksamhet drivs som skilda
juridiska personer istället för att enbart kräva särredovisning.
Några remissinstanser, bl.a. Svenska Kraftverksföreningen och Svenska
Elverksföreningen, är kritiska till att varje nätområde måste särredovisas. De
anser i huvudsak att det inte är rimligt att en ekonomisk särredovisning skall
vara bunden till koncessionen på det sätt som utredningen föreslår. I stället
måste det vara möjligt att under löpande koncessionstid utan särskilt
dispensförfarande sammanföra koncessionsområden till gemensam redovisningsenhet
likaväl som ett koncessionsområde skall kunna delas i flera redovisningsenheter.
Vattenfall AB framför liknande synpunkter och betonar att en nätägare bör ges
möjlighet att tillämpa enhetliga priser för ett antal ledningar och områden där
detta är rationellt.
14. Glesbygdsfrågor, m.m.
Ett mindre antal remissinstanser tar direkt upp frågor om eventuella
konsekvenser av avregleringen för glesbygden. Synpunkterna gäller främst behovet
av konsekvensanalyser avseende bl.a. glesbygdskundernas situation. Dessa syn-
punkter har redovisats ovan under punkt 5. Ytterligare några synpunkter har
framkommit som beskrivs nedan.
Glesbygdsmyndigheten pekar på att koncessionsområden med en jämn fördelning
mellan tätort och glesbygd inte är vanligt förekommande.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att nätmyndigheten i instruktion eller
förordning bör ges direktiv om att aktivt verka för att situationen för
elabonnenter i glest befolkade delar av landet inte försämras som en följd av
avregleringen.
KREAB anser att även kostnaden för regionnäten skall vara oberoende av var
anslutning till detta nät sker. Nätmyndigheten bör få rätt att besluta om de
områden inom vilka utjämning skall ske.
15. Nätmyndighetens roll
Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget om att inrätta en myndighets-
funktion med ansvar för kontroll av nätverksamhet utan invändning. Vissa
remissinstanser, däribland Svenska Elverksföreningen, KREAB och Statskontoret,
betonar vikten av hög kompetens hos nätmyndigheten för att den skall kunna
fullgöra sina uppgifter.
Statskontoret framhåller att en möjlig framtida myndighetsorganisation kan vara
att samla tillsynen av el-, tele- och postlagstiftningen till en myndighet med
uppgift att svara för uppföljning av produktiviteten inom verksamhetsområdena.
Svenska Elverksföreningen är tveksam till förslaget att samma myndighet skall
utfärda tillämpningsanvisningar, utgöra första instans i prövning om prisernas
skälighet och i senare led föra talan mot nätägaren inför högre rättsinstans.
16. Nätmyndighetens uppgifter
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det
utan invändning.
I frågan om överklagande och talerätt erinrar Kammarrätten i Stockholm om att
domstolarna kan behöva ha tillgång till teknisk expertis vid bedömningar i
tekniska frågor. Domstolsverket anser att såväl fråga om återkallelse av
nätkoncession som beslut om vägrad nätkoncession bör prövas av domstol.
Länsrätten i Stockholm tillstyrker att nätmyndighetens beslut skall kunna
överklagas till allmän förvaltningsdomstol med länsrätt i första instans. Göta
hovrätt är av principiella skäl tveksam till förslaget att en statlig myndighet
som är beslutande instans, vars beslut kan överklagas till domstol, även ges
behörighet att agera som part i domstolen och får rätt att öveklaga domstolens
avgöranden. Enligt Göta hovrätt är det dock önskvärt att på ett effektivt sätt
få fram prejudikat från en högsta domstolsinstans.
Ett antal remissinstanser, bl.a. Länsrätten i Stockholms län, Statskontoret,
RRV, NUTEK, Svenska kraftnät, Elsäkerhetsverket, Göta hovrätt och STOSEB, har
lämnat synpunkter som rör prövning och tillsyn.
Länsrätten i Stockholms län anser att det saknas exempel på i vilka situationer
tillsynsmyndigheten skall gå in och i vilka intressen det är avsett att ske.
Statskontoret anser att nätmyndigheten bör utveckla metoder för att jämföra
produktiviteten i nätföretagen och göra jämförelser med motsvarande verksamheter
i andra länder.
Enligt RRV bör nätmyndigheten ges preciserade uppgifter om uppföljning,
granskning och utvärdering i fråga om s.k. ofrivilligt kraftutbyte. Vidare
framhålls att myndigheten bör ansvara för sammanställningar av elpriserna på
icke-konkurrensutsatta marknadssegment.
Elsäkerhetsverket anser att sambandet mellan driftsäkerhet och elsäkerhet bör
beaktas i samband med nätverksamhet, främst vid upphandling av nättjänster.
Göta hovrätt framhåller att avtalslagens regler torde vara tillämpliga på
elmarknaden varför ett avtal bör kunna förklaras ogiltigt enligt avtalslagens
ogiltighetsregler om avtalet innehåller oskäliga villkor. Det är därför inte
nödvändigt att ange att rätten till anslutning samt överföring av el skall ske
på skäliga villkor utan det vore bättre att endast ange att nätmyndigheten på
eget initiativ eller efter anmälan prövar om villkoren är skäliga. Vidare bör
åtminstone några av de faktorer som nätmyndigheten skall beakta vid
skälighetsprövningen anges uttryckligen i lagtexten.
STOSEB anser att möjligheten att ändra gränserna för ett koncessionsområde, om
det erfordras för ändamålsenlig nätverksamhet, i kombination med bestämmelsen om
geografiskt oberoende nättariff inom ett område kan komma att tillämpas på ett
sådant sätt att rationella samgåenden mellan närliggande nätföretag försvåras.
Några instanser tar särskilt upp skyddet för små konsumenter och deras
möjligheten att klaga.
NUTEK framhåller att nätmyndigheten och Konkurrensverket kommer att ha en mängd
nya arbetsuppgifter i inledningsskedet. Enligt NUTEK finns en risk att
småkonsumentfrågorna inte prioriteras.
Också Konsumentverket, Hyresgästernas riksförbund och Sveriges Fastighetsägare-
förbund framhåller frågans vikt. Fastighetsägareförbundet menar att utredningens
förslag om prövning och överklagande kan leda till en försämring av rätts-
säkerheten för framför allt de mindre abonnenterna på grund av de samordnings-
problem som kan uppstå mellan de två prövningsinstanserna.
Kammarrätten i Göteborg anser att någon form av auktorisation bör krävas för
att få uppträda som säljare av el.
17. Mätning och avräkning
Ett tiotal remissinstanser för fram synpunkter på frågan om mätning och
avräkning. Flera framhåller att kostnaden för mätning blir avgörande för om
kunder med mindre elförbrukning skall kunna utnyttja konkurrens mellan
elsäljare.
NUTEK anser att en del av sök- och transaktionskostnaderna kan elimineras genom
en fungerande elbörs.
Konkurrensverket föreslår att innehavaren av nätkoncession åläggs att vara
konkurrensneutral i förhållande till de olika leverantörer av kraft som
utnyttjar koncessionshavarens nät för sina kraftleveranser.
Konsumentverket framhåller att en grundläggande förutsättning för att uppnå en
elmarknad med konkurrens är att elmätarfrågorna löses på ett tillfredsställande
sätt för de små förbrukarna. Ett sätt att säkerställa konkurrensen är enligt
verket att nätägaren och därmed i förlängningen kollektivet står för kostnaden.
Ett annat sätt är att kravet på timvis avräkning tas bort för denna kundgrupp.
Även HSB, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, SABO och
Riksbyggen framhåller att mätkostnaden för enskilda elkunder måste hållas låg
och menar att man borde kunna behålla befintliga elmätare och nuvarande
avläsningsrutiner och förutsätta att förbrukningarna följer kända schabloner.
SABO tillägger också att reglerna bör vara så utformade att det är möjligt att
göra kollektiva inköp.
18. Produktionsoptimeringen
Knappt ett dussin remissinstanser för fram synpunkter som gäller det nuvarande
producentsamarbetet kring utbytet av bl.a. tillfällig kraft, den s.k.
produktionsoptimeringen. Några remissinstanser bl.a. Svenska Kraftverks-
föreningen, Sydkraft AB och Vattenfall AB framhåller värdet av en bibehållen
produktionsoptimering och att en avreglerad marknad kan rasera förutsättningarna
för en sådan. Kraftverksföreningen framhåller att produktionsoptimeringen har
utvecklats till ett väl fungerande instrument för ekonomiskt bästa utnyttjande
av landets samlade elproduktionsresurser och att den dessutom har en klart
stabiliserande verkan på elförsörjningen på kort och lång sikt.
Stockholm Energi AB framhåller att det borde utredas bättre hur det nuvarande
produktionsoptimeringsystemets fördelar kan utnyttjas i framtiden. Södra
Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening anser att i en hårdnande konkurrens
måste staten se till frågor som säkerhet och utbyggnad av reservkraft.
Andra remissinstanser, bl.a. LRF, REL och Fyrstads Kraft AB, anser inte att
produktionsoptimeringen har sådana fördelar. REL menar att en väsentlig
förutsättning för avregleringen är att de konkurrensbegränsningar som stamnäts-
och produktionsoptimeringsavtalen utgör undanröjs med det snaraste.
19. Systemansvar m.m.
Flertalet remissinstanser har inte kommenterat utredningens förslag att Svenska
kraftnät skall ha systemansvaret för det nationella överföringssystemet.
Bland dem som lämnat synpunkter i denna fråga är några allmänt positiva. Till
de positiva hör Statskontoret, RRV, Konkurrensverket, Stockholm Energi AB,
Elsäkerhetsverket, Sveriges Industriförbund och Svenska Elverksföreningen.
RRV framhåller att reglerkraftfrågans hantering är är en helt central fråga för
elmarknadens funktionssätt. Verket finner att utredningen har utformat sitt
förslag så att det kan användas oavsett om en kraftbörs inrättas eller inte.
Frågan återstår att lösa, vilket i sin tur kan ställa krav på kompletterande
lagändringar. På grund av frågans vikt menar RRV att nätmyndigheten bör få ett
mer preciserat uppföljningsansvar.
Konkurrensverket understryker att förslaget skapar bättre förutsättningar för
konkurrensneutralitet jämfört med alternativet att någon eller några enskilda
kraftproducenter ansvarar för bl.a. frekvens- och spänningshållning.
Svenska kraftnät konstaterar att man redan har ett s.k. systemansvar för
elsystemets balans. För att det inte skall råda någon oklarhet på denna punkt är
det lämpligt att detta tar sig uttryck i en ändring i verkets instruktion på det
sätt som utredningen föreslår.
Några remissinstanser - Vattenfall AB och STOSEB - är dock tveksamma till
utredningens beskrivning av systemansvarets avgränsning m.m.
Vattenfall AB anser att Svenska kraftnäts systemansvar skall begränsas till
storkraftnätets tekniska frågor och ej till hela nationens elsystem. Ansvars-
gränsen bör dras vid de punkter där storkraftnätet ansluter till det övriga
elsystemet och Svenska kraftnäts rätt till mätvärden och villkor bör i möjli-
gaste mån begränsas till dessa punkter. Vattenfall framhåller också att
relationerna mellan Svenska kraftnät och ägarna till de till storkraftnätet
anslutande anläggningarna skall regleras i avtal och inte genom att Svenska
kraftnät ges rätt att utfärda föreskrifter.
STOSEB konstaterar att utredningen med balansansvar förefaller avse de regler
som i kraftproducenternas produktionsoptimeringsavtal gäller för
leveranssäkerhet. STOSEB delar inte utredningens uppfattning "att alla avtal om
leverans av el ... kompletteras med reservkraftavtal" utan påpekar att man bör
skilja på operativt och kontraktsmässigt balansansvar och i det senare fallet
godta finansiella lösningar som likvärdiga med fysisk reservkraft.
Svenska Kraftverksföreningen lämnar utredningens förslag utan invändning.
20. Utlandsförbindelserna m.m.
Flertalet av de remissinstanser som har kommenterat förslagen om hur
utlandförbindelserna skall hanteras är positiva till förslagen och anser att de
bör främja en friare utlandshandel.
Några remissinstanser - bl.a. Den elintensiva industrin - pekar på risken att
en ökad export kan driva upp svenska elpriser.
Svenska kraftnät tillstyrker utredningens förslag men anser att vissa
oklarheter kvarstår. Verket konstaterar att såväl i elmarknadspropositionen
våren 1992 som i direktiven till Ellagstiftningsutredningen har slagits fast
principen att staten genom Svenska kraftnät skall äga en tillräckligt stor del
av utlandsförbindelserna. Verket föreslår att man nu preciserar efter vilka
kriterier koncessionsprövningen vad gäller utlandsförbindelser skall gå till.
Norrtälje kommun anser att speciell uppmärksamhet måste ägnas åt att undvika
att några få aktörer dominerar utlandsförbindelserna. Göteborgs kommun menar att
regeringen måste använda sig av möjligheten att som villkor för koncession till
andra än Svenska kraftnät föreskriva att t ex 30 % av överföringskapaciteten
måste reserveras för andra än ägaren i den mån det finns intressenter.
SVEBIO anser att det är önskvärt att Svenska kraftnät förfogar över en mycket
stor del av överföringskapaciteten för att tillförsäkra fri handel med el mellan
kontinenten och Sverige.
Sveriges Industriförbund instämmer i uppfattningen att Svenska kraftnät bör ha
huvudansvaret för utbyggnaden av utlandsförbindelserna och ha en tillräckligt
stor andel av kanalerna så att dessa kan användas på ett icke-diskriminerande
sätt.
LO anser att utlandsförbindelserna skall knytas till Svenska kraftnät för att
inte andra intressen än de samhällsekonomiska skall ta överhanden.
REL konstaterar att en väsentlig förutsättning för en elmarknad i konkurrens är
att tillräcklig överföringskapacitet finns. REL anser att storkraftnätet måste
förstärkas så att ett fritt kraftutbyte inom Norden blir en realitet.
Vattenfall AB anser att det bör räcka med att nätmyndigheten hanterar
koncessionsprövningen av utlandsförbindelser. Enligt Vattenfalls mening bör
Svenska kraftnät inte vara den enda svenska enheten som omnämns i EG:s
transitdirektiv.
21. Export/import
Ett drygt dussin remissinstanser för fram synpunkter som gäller utrikeshandeln
med el. Av dessa understryker de flesta behovet av ömsesidighet i
utrikeshandeln.
Konkurrensverket menar dock att det vore positivt om viss importkonkurrens
tilläts utan att motsvarande exportmöjligheter föreligger.
Flera instanser förordar en utvidgad handel inom Norden. Några, bl.a. Fyrstads
Kraft AB och Den elintensiva industrin, föreslår att exportbegränsningar skall
införas utöver den anmälningsplikt som utredningen föreslagit. REL menar att
synen på vattenkraften som en nationell tillgång kan komma att leda till behov
av exportbegränsningar.
Svenska Kommunförbundet anser det vara mycket troligt att de svenska elpriserna
närmar sig de högre EG-priserna om ett avreglerat Sverige ansluts till ett
monopoliserat Europa. Detta kan leda till allvarliga konkurrensnackdelar för
svensk industri varför frågan bör belysas särskilt. Kommunförbundet föreslår att
initiativ tas till en vidareutveckling av den nordiska elmarknaden till en
konkurrensutsatt marknad med integrerade nordiska elbörser.
Också Sveriges Industriförbund förespråkar att en fri svensk elmarknad i första
hand kopplas ihop med de övriga nordiska elmarknaderna.
LRF framhåller att för närvarande tycks situationen vara den att öppnandet av
elmarknaden inom EG har avstannat. En svensk avreglering som går före
utvecklingen inom framförallt EG skulle kunna leda till ytterligare negativa
effekter.
Svenska Kraftverksföreningen anser att ömsesidighet är nödvändig i
utlandshandeln med el. En öppnad svensk elmarknad möter elmarknader av helt
annat slag i EG-länderna. I en sådan situation kan utländska elproducenter sälja
kraft till slutkunder i Sverige, medan svenska elproducenter inte har möjlighet
att sälja direkt till slutkunder i deras länder.
Även LO och Sydkraft AB instämmer i näringsutskottets yttrande om behovet av
ömsesidighet vid internationell handel med el.
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening menar att med utlands-
konkurrens måste Sverige ha samma spelregler, bl.a. vad avser skatter och
miljöavgifter, som det konkurrerande landet. Ett svenskt intresse av att sälja
till högprisländerna medför enligt föreningen automatiskt ökande inhemska
priser.
Svenska Kraftnät pekar på frågan vad som skall prioriteras vid brist på
kapacitet när det gäller överföring för inhemskt behov respektive för
exportändamål. Flera skäl talar, enligt Svenska kraftnäts mening, för att söka
gemensamma lösningar vid reformeringen av elmarknaderna i de nordiska länderna.
I ett första skede är det därför särskilt viktigt att de svenska och norska
systemen så långt möjligt bringas att samverka.
ÖCB bedömer att en ökad samverkan inom elområdet med de nordiska länderna och
då främst med Norge skulle vara positivt från beredskapssynpunkt. Vidare
framhåller ÖCB betydelsen av att de föreslagna förändringar på elmarknaden
genomförs med tillräcklig hänsyn till hur den europeiska elmarknadens regler
förändras och med tidsanpassning till dessa, så att negativa konsekvenser för de
elintensiva branscherna undviks.
22. Marknad och struktur
Ungefär ett dussin remissinstanser för fram synpunkter om elmarknadens struktur
och de framtida marknadsrelationerna.
Flera instanser, bl.a. NUTEK, LRF, REL, KREAB, SVEBIO och Fyrstads Kraft AB,
påpekar vikten av att konkurrensen övervakas och i många fall också att en
pågående omstrukturering mot vertikal integration bryts.
Det är enligt NUTEK viktigt att en aktiv övervakning av utvecklingen i
marknadens alla led sker kontinuerligt, särskilt under den tiden då små
konsumenter eller konsumentgrupper inte har någon praktisk möjlighet till byte
av leverantör.
Fyrstads Kraft AB påpekar att kommunala energiföretag på grund av
kommunallagens bestämmelser inte har samma möjlighet som kraftproducenterna att
genom förvärv och samarbetsavtal skaffa sig bättre positioner.
Hyresgästernas Riksförbund menar att mot bakgrund av den starka koncentrationen
på den svenska elmarknaden finns det anledning att inte överbetona de
rationaliseringsvinster som kan göras i ett nytt system, även om givetvis alla
sådana är välkomna om de också leder till lägre priser i konsumentledet.
Från flera instanser, exempelvis Göteborgs kommun, Naturskyddsföreningen och
Storstockholms Energi AB, framförs farhågor för att Vattenfall AB kommer att få
en alltför dominerande ställning på den svenska elmarknaden. En förbättrad
förutsättning för konkurrens skulle enligt Göteborgs kommun och
Naturskyddsföreningen uppnås genom en uppdelning av Vattenfall, som står för ca
50 % av leveransutbudet. LO ser däremot Vattenfalls roll som helt avgörande för
att skapa en sund struktur på elmarknaden
Vikten av att konkurrensen ökar genom en öppnare utlandshandel, främst inom
Norden, understryks av bl.a. Norrtälje kommun, Göteborgs kommun, Kraftköp Öst AB
och REL.
23. Vattenfalls roll och privatisering
Några remissinstanser tar upp Vattenfalls roll på en avreglerad elmarknad.
Synpunkterna gäller två huvudfrågor: Vattenfalls storlek på marknaden och en
privatisering av Vattenfall AB.
Norrtälje kommun, Göteborgs kommun och Naturskyddsföreningen förordar en
uppdelning av Vattenfall AB i åtminstone två bolag. Enligt Norrtälje kommun är
argumentet att Vattenfall måste vara stort för att kunna agera på en
internationell marknad inte relevant, eftersom en sådan verksamhet inte får ske
på elkunders bekostnad. Naturskyddsföreningen menar att i en ny situation, där
produktionsregleringen skall ske via en marknad och inte företagsinternt, är det
svårt att se att det finns några skäl att staten bibehåller Vattenfalls
produktionsanläggningar i ett sammanhållet bolag.
STOSEB understryker att Vattenfall även som bolag har en helt dominerande
ställning på elmarknaden och att detta måste åtgärdas om verklig konkurrens
skall etableras.
Sveriges Civilingenjörsförbund anser att det vore oklokt att dela upp
Vattenfall eftersom det skulle minska Vattenfalls framtida konkurrenskraft i
Europa vid en öppning av näten. Redan idag finns i Europa fem till sex större
producenter än Vattenfall.
Krister Skånberg (mp) menar att Vattenfall AB antingen bör förbli odelat som nu
och med stat och berörda svenska kommuner som ägare eller delas i flera bolag.
LRF, LO och Den elintensiva industrin motsätter sig en privatisering av
Vattenfall AB.
Avregleringen av elmarknaden är enligt LRF starkt kopplad till frågan om en
privatisering av Vattenfall. LRF anser det vara ett starkt nationellt intresse
att inflytandet över hur dessa resurser ytterst utnyttjas ligger hos de svenska
statsmakterna. Att av statsfinansiella eller andra skäl privatisera Vattenfall
vore därför ett stort misstag. Det är LRF:s bestämda uppfattning att vinsterna
med en elexport måste kanaliseras tillbaka till de svenska skattebetalarna. Av
detta skäl motsätter sig LRF privatiseringen av Vattenfall.
LO ser Vattenfalls roll som helt avgörande för att skapa en sund struktur på
elmarknaden. En privatisering av Vattenfall skulle enligt LO vara både ett hot
mot konkurrenssituationen i Sverige och dess ställning som nationell partner i
relationerna till EG.
De elintensiva branscherna finner det angeläget att Vattenfall förblir statligt
åtminstone tills den fria elmarknaden visat sig fungera på rimligt sätt för
elförsörjning till dessa branscher.
24. Beredskapsfrågor
Endast två remissinstanser - ÖCB och Norrtälje kommun - har fört fram synpunkter
i beredskapsfrågor. (I den andra etappen av ellagstiftningsutredningens arbete
behandlas beredskapsfrågorna)
ÖCB understryker behovet av att även under mycket svåra och störda förhållanden
kunna tillgodose prioriterade verksamheter med el. Vidare framhåller ÖCB att de
föreslagna förändringarna i det svenska elförsörjningssystemet är en
näringspolitisk åtgärd som får betydande konsekvenser för den svenska industrin.
ÖCB konstaterar också att elförsörjningen har en nyckelroll i totalförsvaret. En
viktig utgångspunkt för att kunna bedriva elförsörjning vid krigsfara och krig
är den robusthet och reparationsberedskap som finns i de fredstida systemen.
Norrtälje kommun påminner om VIK-projektet, Värmeförsörjning i fred, kris och
krig. I utredningsrapporten från detta projekt framhålls behovet av ändringar i
gällande ellagstiftning i syfte att ge kommunstyrelsen - i sin egenskap av
högsta civila totalförsvarsmyndighet på lokal nivå - ett stärkt inflytande över
eldistributionen i kommunen under beredskap och krig.
25. Skatter och miljö
Ett tiotal remissinstanser för fram synpunkter som avser miljöfrågor och
energieffektivisering. Det gäller främst miljöbeskattningens utformning och
drivkrafterna för energieffektivisering på en avreglerad marknad.
Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen, LRF, Värmeverksföreningen, SVEBIO,
Svenska Gasföreningen och STOSEB pekar på bl.a. olikheter i beskattningen av
bränslen i el- och värmeproduktion som man menar kommer att snedvrida
konkurrensen i elproduktionen.
Naturvårdsverket anser att en koldioxidskatt på 8 öre/kg inledningsvis bör
införas för samtliga elproduktionsanläggningar. I samband med kärnkrafts-
avvecklingen ökar behovet av bränslebaserad elproduktion. Koldioxidskatt utgår
på produktion av värme men inte på elproduktion, vilket leder till en snedvriden
konkurrenssituation mellan el och värme som kan medföra ökade utsläpp.
Naturvårdsverket anser också att det är viktigt med fortsatt stöd till
utveckling och demonstration av anläggningar för förnybara energikällor.
Naturskyddsföreningen framför liknande synpunkter. Föreningen menar att nivån
på koldioxidskatten bör vara närmare 50 öre/kg koldioxid. Vidare bör enligt
föreningen lagstiftningen ändras så att den som äger en kärnreaktor tvingas ta
fullt ekonomiskt ansvar för stora olyckor. Naturskyddsföreningen vill ersätta
den nuvarande kväveoxidavgiften med beskattning. Med dagens regler för kväve-
oxidavgift kan en modern anläggning genom återföringen tjäna pengar på att
avgiften finns, och vinna i konkurrenskraft gentemot tekniska alternativ som
inte alls producerar kväveoxider.
LRF understryker det angelägna i att utnyttja möjligheterna till införandet av
miljöstyrande bränsleskatter vid elproduktion. Förbundet yrkar på en
koldioxidavgift på 32 öre/kg CO2 med återföring till producentkollektivet, och
föreslår också att den allmänna energiskatten på el slopas för de areella
näringarna (SNI 1) liksom den tidigare har slopats för industrin och
växthusnäringen. LRF påpekar att styrmedlen måste utformas med beaktande av att
omvärlden inte ännu infört miljöstyrmedel inom elproduktionsområdet och att
elproduktion med fossila bränslen följdaktligen subventioneras.
Värmeverksföreningen anser att skattesystemets utformning inte bör vara
avgörande för möjligheten att konkurrera om kunderna på uppvärmningssektorn.
Bland återhållande faktorer, när det gäller nya investeringar i
kraftvärmeanläggningar, pekar föreningen på den nuvarande beskattningen av
kraftvärmen och svårigheten att göra ett val av bränsle, som ger god driftekono-
mi.
SVEBIO påpekar att förutsättningen för att en fri konkurrens skall ge ett
samhällsekonomiskt optimalt energisystem är att priserna på el, producerad från
olika råvarukällor och system, skall avspegla även miljöeffekterna av respektive
verksamhet. Det är därför enligt SVEBIO:s mening nödvändigt att prissätta
växthuseffekten också inom elsektorn innan en avreglering av elmarknaden äger
rum.
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening anser att incitamenten för
att effektivisera elanvändningen kommer att minska påtagligt vid en separerering
av nät och säljverksamhet. Krister Skånberg (mp) föreslår att två fonder
inrättas med medel som tas ut vid elöverföring. Fonderna skall stödja
utbyggnaden av vind- och solkraft respektive eleffektiv utrustning.
NUTEK föreslår att kraftindustrins framtida insatser inom energieffektivisering
bör följas. Ett redovisningssystem bör utvecklas som möjliggör en uppföljning av
kraftindustrins framtida insatser inom eleffektivisering på användningssidan.
NUTEK konstaterar vidare att på kort sikt kommer elmarknadsreformen knappast att
leda till några förändringar vad gäller utsläpp, m.m. På sikt har statsmakterna
möjligheter att med olika styrmedel stödja introduktionen av miljövänlig
elproduktionsteknik.
Svenska kraftnät för fram vissa synpunkter på beskattningen av el som används i
överföringsanläggningar för el m.m. Skatterättsnämnden har avslagit Svenska
kraftnäts ansökan (förhandsbesked) om befrielse från skyldigheten att betala
energiskatt vid köp av elektrisk kraft, som utnyttjas i anläggningar för överfö-
ring av elektrisk kraft eller inköp för att täcka överföringsförluster i nätet.
Fram till år 1992 förvaltades storkraftnätet av Statens vattenfallsverk, som då
kunde erhålla sådan skattefrihet eftersom verket var såväl producent som
distributör. Dessa regler kan få betydande konsekvenser om samma synsätt
tillämpas för el, som används inom de företag som skall överföra el i enlighet
med utredningens förslag.
26. Diverse synpunkter avseende nätverksamhet m.m.
Ingen remissinstans har avvisat huvuddragen i det föreslagna nätkoncessions-
systemet. Ett antal remissinstanser har dock framfört olika ändringsförslag i
detaljer.
Domstolsverket konstaterar att Ellagstiftningsutredningen förslag innebär att
nätmyndighetens beslut i koncessionsärenden även fortsättningsvis skall kunna
överklagas till regeringen. Utredningen anför att den rättsprövning
regeringsrätten kan göra enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut är tillräcklig för att uppfylla kraven i art 6 i Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna.
Domstolsverket delar inte denna uppfattning. Fråga om återkallelse av
nätkoncession skall enligt förslaget prövas av länsrätt som första instans.
Såväl ett beslut om vägrad nätkoncession som frågan om återkallelse av
koncession är av stor principiell betydelse för den enskilde. Även NUTEK:s
beslut avseende nätkoncession bör därför, enligt Domstolsverket, lämpligen
prövas av domstol.
Länsrätten i Stockholms län konstaterar att det i fråga om skälighetsbedömning
av nättariff framgår av betänkandet att parterna kan komma överens om en
nättariff. Denna skall i allmänhet godtas, dem emellan. Tillsynsmyndigheten kan
dock självmant eller efter anmälan gå in och pröva tariffen.Länsrätten påpekar
att det saknas exempel på i vilka situationer tillsynsmyndigheten skall gå in
och i vilka intressen detta avsetts ske. Detta kan också ha bäring på andra
tillsynsfrågor.
Länsrätten har ingen erinran mot att koncessionsfrågor i samma utsträckning som
hittills överklagas till regeringen, inte heller mot att frågor om återkallelse
av koncession prövas av länsrätt efter ansökan av koncessionsmyndigheten. Kompe-
tensskäl talar dock enligt länsrätten starkt för att återkallelsemålen special-
destineras till den länsrätt som har att pröva överklagandena (jfr 6
viteslagen).
RRV anser det vara oklart vilka möjligheter som föreligger att hyra
transportkapacitet (hyra nät) och vilka skyldigheter och rättigheter som enligt
förslaget då gäller för nätägare respektive inhyrare. Sådana oklarheter gäller
exempelvis om hyrd kapacitet är förenad med en sekundär skyldighet att överföra
ström åt annan, och om nätägaren (koncessionshavaren) kan slippa ifrån sin
överföringsskyldighet genom att hyra ut kapacitet. RRV bedömer att frågan om
hyrd transportkapacitet möjligen kräver en särskild lagreglering.
RRV konstaterar att utredningen föreslagit att att "Nätkoncession får endast
ges om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt". RRV menar att en sådan
grund för koncessionsmyndigheten att avslå en ansökan bör ifrågasättas mot
bakgrund av att det stärker den lokale nätägarens monopolställning.
NUTEK konstaterar att utredningen, vad gäller nätkoncession för område,
föreslår att ett viktigt kriterium för prövningen liksom i nu gällande
lagstiftning är kravet på lämplig enhet.NUTEK anser att nätmyndigheten i första
hand bör använda sig av tariffprövningen för att försöka åstadkomma en
erforderlig strukturrationalisering. Om denna möjlighet visar sig vara
otillräcklig förutsätter NUTEK att den framtida prövningen av lämpliga enheter i
större grad än för närvarande kan ges tvingande karaktär.
NUTEK framhåller att mycket talar för att det blir rationellt för nät-
myndigheten att även fortsättningsvis utfärda kortvariga nätkoncessioner för
område med villkor om specifika krav på leveranssäkerhet, undvikande av
överinvesteringar m.m.
Av kommentarerna till den av utredningen föreslagna lagtexten framgår att
nätmyndigheten ska kunna pröva "skadestånd" utan närmare angivande av vilka
skadeståndssituationer som avses. För tydlighetens skull anser NUTEK att det av
lagtexten ska framgå i vilka fall skadeståndsskyldighet och annan påföljd
föreligger.
Svenska kraftnät framhåller att när näten i framtiden blir öppna för ett stort
antal aktörer är det av vikt att koncessionshavarna fullt ut följer det
uppställda regelverket och att det finns tillräckligt kraftfulla sanktions-
åtgärder mot den som inte följer regelverket. Vad gäller verktyget att återkalla
en koncession så är detta, enligt Svenska kraftnät, inte möjligt att tillämpa,
eftersom ledningar behövs men inte lagligen får användas utan koncession.
Utredningen har uppmärksammat problemet men inte funnit någon tillfredsställande
permanent lösning. Svenska kraftnät vill understryka vikten av att en sådan
lösning tas fram under Ellagstiftningsutredningens fortsatta arbete.
Elsäkerhetsverket konstaterar att näten har, beroende på hur de är
konstruerade, en viss överföringskapacitet. Ökad belastning kan medföra dels
risk för att leveranssäkerheten inte kan upprätthållas, vilket drabbar nätägare
som i vissa fall kan vara skyldiga att betala skadestånd, dels risker ur
elsäkerhetssynpunkt. Elsäkerhetsverket framhåller att det är viktigt att
elsäkerhetsaspekten belyses närmare och att regler utarbetas för bestämning av
gränser för överbelastning av nätet ur elektrisk säkerhetssynpunkt och att det
anges i författningen hur dessa gränser skall övervakas.
Kammarrätten i Göteborg anser att de föreslagna beteckningarna på de två
typerna av koncession förefaller något otympliga. Något hinder mot att behålla
de nuvarande beteckningarna när beteckningen ges ett delvis ändrat innehåll kan
Kammarrätten inte finna.
Det bör vidare, enligt Kammarrätten, övervägas om tillståndsprövningen för
koncession skall avse en ansvarig person, ungefär som nu gäller enligt 6
yrkestrafiklagen (1988:263) för prövning av trafikansvarig.
I betänkandet konstateras att Svenska kraftnät i egenskap av ansvarig för
frekvenshållningen i systemet kan komma att drabbas ekonomiskt om en elsäljare
saknar reservkraftsavtal (s. 205). Redan detta förhållande talar enligt
Kammarrättens mening för att det bör krävas någon form av auktorisation för att
någon skall få uppträda som elsäljare. Med den föreslagna lösningen, påpekar
Kammarrätten, kanske man inte ens kan utesluta att det kommer att dyka upp rent
kriminella "målvaktsbolag" som säljer el som bolaget inte har.
Banverket erinrar om att dess hjälpkraftsystem är uppbyggt på liknande sätt som
ett normalt distributionssystem, med den skillnaden att det huvudsakligen följer
järnvägslinjerna och är upphängt i samma stolpar som kontaktledningen för
fordonens strömförsörjning. Hjälpkraftsystemet är uppbyggt enbart för att
betjäna järnvägsspecifika ändamål men i några speciella fall sker dock
distribution till hushåll i huvudsak beroende på att det inte finns något lokalt
distributionsnät att tillgå.
På grund av ledningarnas närhet till kontaktledning med 16 2/3 Hz energin kan
verket inte garantera en kvalitet på elenergin enligt branschens normer. Verket
anser därför att betänkandets avsnitt 1.6 Förslag till Elförordning och 1.7
Förslag till Förordning om särredovisning av nätverksamhet för elektrisk ström
inte skall gälla för Banverkets hjälpkraftsystem.
SCB konstaterar att den utveckling mot en ökad öppenhet och konkurrens på
elområdet som utredningen föreslår i vissa avgörande avseenden kommer att ändra
förutsättningarna för elstatistiken. Dettta innebär enligt SCB ett behov av
resurstillskott.
Jordbruksverket betonar vikten av fortsatt rimliga elpriser för boendet och för
företagandet på landsbygden. Enligt det förslag som ellagstiftningsutredningen
lagt, kan områdesavgränsningarna komma att få stor betydelse för prissättningen.
Jordbruksverket menar att regionalpolitiska hänsyn bör beaktas vid beslut om
nätkoncession för område. 2 2 mom 3 stycket bör därför enligt Jordbruksverket
ges följande lydelse: Nätkoncession för område får ges om området utgör en från
allmän synpunkt och en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet.
Lantmäteriverket anser att det av motiven till den föreslagna kompletteringen
av 1 ellagen bör framgå att i begreppet nätverksamhet ingår också att ordna
markåtkomstfrågan, dvs. ansökan om förrättning enligt ledningsrättslagen eller
teckna avtal med fastighetsägare.
Av utredningsförslaget framgår att nyttjanderättshavare, i stället för
ledningsägare, i vissa fall skall kunna få koncession för ledningen.
Lantmäteriverket påpekar att ledningsrättslagen synes utgå från att ledning,
koncession och ledningsrätt innehas av en och samma juridiska eller fysiska
person. Om nyttjanderättshavaren innehar koncessionen kan denne därför inte få
ledningsrätt för ledningen eftersom ledningen ägs av annan. Då koncession
återkallas p.g.a. att ledningen inte längre används påpekas i betänkandet det
väsentliga i att anläggningarna tas bort och att marken återställs. För fastig-
hetsägarna är det enligt verkets mening också angeläget att de rättigheter som
belastar fastigheterna tas bort.
REL konstaterar att överlåtelse av nätverksamheten föreslås bli föremål för
prövning avseende den nye innehavarens lämplighet. Enligt REL:s mening finns
starka skäl för att prövningen även bör omfatta om för kunderna olämpliga
distributionsstrukturer permanentas eller uppstår, till exempel i form av att
producenterna integrerar vertikalt genom uppköp av distribution. Enligt REL är
konkurrenslagen i detta avseende inte tillräckligt medel för att motverka denna
utveckling. Horisontell integration mellan distributörer kan däremot vara ägnad
att stärka rationella strukturer, med konkurrenskraftiga elpriser som följd.
KREAB konstaterar att som ny lydelse av 2 2 mom i ellagen föreslås bl.a.
"nätkoncession för område får ges endast om området utgör en med hänsyn till
nätverksamheten lämplig enhet" och "nätkoncession får ej överlåtas utan
tillstånd ---- av nätmyndigheten". Vad gäller första citatet kan, enligt KREAB,
en i och för sig lämplig enhet ha sådan strategisk betydelse att den utgör
hinder för angränsande områdes lämplighet.
Enligt det andra citatet anser KREAB att nätmyndighet ges rätt att ingripa
endast vid inkråmsöverlåtelse. Då förvärvslagen, som stadgar tillstånd för köp
av aktier eller andelar i elföretag, dessutom föreslås bli slopad kommer det,
enligt KREAB, ej att finnas någon laglig rätt att hindra s.k. strategiska köp.
KREAB anser därför att föreslagen 2 bör ges en sådan utformning att
nätmyndigheten alltid har möjlighet att agera så att ändamålsenliga
nätstrukturer uppnås.
Sveriges Fastighetsägareförbund konstaterar att leveransplikten har inneburit
en trygghet för elabonnenterna som kommer att försvinna i samband med en
avreglering enligt utredningens förslag. Överenskommelse om leverans föreslås i
stället ske genom avtal emellan parterna. Vidare konstateras att utredningen
förutsätter att innehållet i dessa avtal överlämnas till parterna att bestämma
och att branschen utarbetar standardavtal för de vanligaste avtalsförhållandena.
Fastighetsägarnas möjligheter att köpa elkraft förutsätter att reglerna för köp
utformas på ett ändamålsenligt sätt. En fastighetsägare skall kunna köpa kraft
till både fastighetsel och hushållsel för att senare fördela kostnaderna på
hyresgästerna. Förbrukningsprofilen för små kunder kan med relativt stor
säkerhet fastställas utan krav på ny mätutrustning. Fastighetsägare måste också
via ombud kunna köpa elkraft kollektivt. Denna typ av köp bör därför, enligt
Fastighetsägarförbundet, särskilt beaktas i det fortsatta arbetet.
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening anser att vid alternativ
anslutningsmöjlighet till nätkoncession för linje respektive nätkoncession för
område bör den som har nätkoncession för linje endast medges rätt till an-
slutning efter tillstånd från den som har områdeskoncession. Inom område där
spänning över 20 kV alt. 30-40 kV förekommer bör, enligt föreningen,
nätkoncessionen för området innefatta högsta förekommande spänning inom området.
Föreningen anser att frågan om återlämnande av koncession, då koncessionsinne-
havaren bedömer att lönsamheten för nätverksamheten blir otillfredsställande på
grund av ändrade förutsättningar, bör behandlas av utredningen.
Krister Skånberg (mp) anser att ellagarna bör utformas så att de får bl.a.
följande effekter. Den som har nätkoncession ska vara skyldig att på skäliga
villkor ansluta en anläggning inom sitt område och att överföra ström till dem
som är anslutna från deras leverantörer samt att mäta överförd ström. Varje
kraftleverantör har leveransplikt till varje kund de har när den nuvarande
ellagen upphör att gälla och till dess kunden själv byter leverantör.
Kraftleverantörerna och de som har nätkoncession ska vara skyldiga att till
övervakningsmyndigheten redovisa alla leveransöverenskommelser med utländska
köpare. De ska också vara skyldiga att införa force-majeurklausul för minskade
eller avbrutna kraftleveranser vid haveri och vid stängning eller avveckling av
kärnkraftverk.
STOSEB finner att de farhågor som framförts i den allmänna debatten om att
t.ex. små glesbygdkunder skulle komma i kläm om elmarknaden reformeras synes
vara överdrivna. Undantag kan dock gälla i ett begränsat antal fall där kraftig-
are subventioner av såväl nät- som råkraftpriser förekommer. För att ytterligare
stärka de mindre kundernas situation kan STOSEB tänka sig att man går ännu ett
steg mot ökad insyn genom att den eller de kommuner som berörs av ett kon-
cessionsområde får tillsätta styrelserepresentant(er) i det aktuella
nätföretaget.
27. Ersättning till följd av de ändrade förskrifterna i ellagen
Göta Hovrätt anser att frågan huruvida en koncessionshavare bör få ersättning
för utebliven vinst har besvarats nekande i utredningsförslaget utan någon
egentlig motivering. Särskilt med tanke på det förslag till ändring av 2 kap 18
regeringsformen som Fri- och rättighetskommitten nyligen har lagt fram är
hovrätten tveksam till hur denna frågeställning kommer att bedömas i framtiden.
Hovrätten föreslår därför att det sker en ytterligare analys av frågan huruvida
regeringsformens egendomsskydd är tillämpligt vid ändringar av rådande
koncessionsvillkor samt i anslutning därtill även av frågan i vilken utsträck-
ning ersättning skall utgå till koncessionshavare som drabbas av ändrade
koncessionsvillkor.
Svenska Kraftverksföreningen anser att ersättningsregeln i punkt 3 i lag-
förslagets övergångsbestämmelser bör ges en formulering och innebörd som klart
anger att ersättning skall utgå för all ekonomisk skada som uppkommer som följd
av föreslagna förändringar i ellagen, förutsatt adekvat orsakssammanhang mellan
ändrade koncessionsvillkor och uppkommen ekonomisk skada. Föreningen framhåller
att frågorna om ekonomisk skada och ersättning som följd av de radikalt ändrade
koncessionsvillkoren är omfattande och komplicerade samt att ersättningsrätten
inte får begränsas på det sätt som görs i utredningen.
Svenska Elverksföreningen anser att frågan om skadeståndsanspråk för ändrad
innebörd av koncession, i första hand konsekvenserna av slopad ensamrätt till
leverans, bör utredas ytterligare. Elverksföreningen finner det rimligt att
ersättningsmöjligheterna för innehavare av koncession enligt nuvarande regler
bör omfatta all skada som uppkommer på grund av nya villkor för elmarknaden, dvs
även ekonomisk skada som uppkommer vid produktionsanläggningar.
Vattenfall AB instämmer i Kraftverksföreningens synpunkter och förutsätter att
ellagens ersättningsregel även gäller för statligt ägda bolag. I sammanhanget
kan påpekas att det är väsentligt att de nya reglerna för elmarknaden i alla
sammanhang utformas så att konkurrerande företag ges likartade förutsättningar.
Sammanfattning av Affärsverket svenska kraftnäts utredning, Handelsplats för el
Den 20 augusti 1992 fick Svenska Kraftnät i uppdrag av regeringen att utreda
förutsättningarna för en svensk börs för handel med el och, om det finns sådana
förutsättningar, lämna förslag till organisation av en sådan elbörs. Utgångs-
punkten för uppdraget är den handlingsplan för fortsatt reformering av svensk
elmarknad som Riksdagen antog i juni 1992. I utredningsdirektiven framhålls bl a
vikten av att göra storkraftnätet tillgängligt for fler aktörer och därigenom
skapa förutsättningar för en ökad handel med el. Det betonas att samhälls-
ekonomiska skäl talar för att så många aktörer som möjligt ska kunna fritt köpa
och sälja el.
Vi har under arbetet med utredningen tagit hjälp av en referensgrupp med
företrädare för kraftindustrin, större elanvändare, berörda myndigheter m.fl. Vi
har också biträtts av en grupp med ett femtontal företrädare för medelstora
energidistributörer. Vidare har vi anordnat ett seminarium, till vilket samtliga
eldistributionsföretag i landet inbjudits, samt haft en lång rad formella och
informella kontakter med potentiella aktörer på en svensk elbörs. Generellt
gäller att eldistributionsföretag och större elanvändare förordar att en svensk
elbörs inrättas medan kraftproducenterna är negativa till detta.
Vi har genornfört en rad studier, bl a om hur elbörserna i England och Norge
fungerar, om börshandel i allmänhet, om produktionsoptimeringen samt om behovet
av regelverk för och tillsyn av en elbörs. Dessa utredningar finns med som
bilagor till rapporten.
Av flera skäl har vi särskilt intresserat oss för förhållandena i Norge. Man
har där tämligen snabbt gjort en genomgripande förändring av elmarknadens organ-
isation: en ny ellag har tillämpats, ett fristående företag svarar för central-
nätet, ett nytt användarvänligt tariffsystem har införts och en allmänt
tillgänglig elbörs finns i drift sedan drygt ett år. Enligt vår bedömning har
forändringarna av den norska elmarknaden utfallit i huvudsak väl. Konkurrensen
har ökat, elpriset har sjunkit och en allmän kundanpassning har skett inom
elområdet. Det finns enligt vår mening starka skäl att en svensk elbörs utformas
så att en nära samverkan med den norska elmarknaden och elbörsen kan ske.
Det finns flera fördelar med en öppen marknadsplats - en börs - för handel med
el i Sverige. Det skulle ge en effektiv prisbildning, en bra informationssprid-
ning och ett synligt elpris.
Om en öppen marknad utformas utan en elbörs kommer all handel att ske via
slutna avtal. Detta skulle ge stora skillnader i tillgången till information hos
marknadsaktörerna och även leda till ökade kostnader för att göra affärer. En
väsentlig fördel med en elbörs är därför att möjligheterna att handla på mark-
naden ökar för nya aktörer och att spelreglerna blir lika för alla.
Den främsta invändningen, som har riktats mot svensk börshandel med el, är att
en sådan skulle försämra produktionsekonomin genom att elproducenternas
nuvarande system för optimering inte skulle fungera som hittills. KGS har i en
rapport till utredningen (bilaga 5) beräknat att de totala
produktionskostnaderna under vissa antaganden skulle öka med ca 800 Mkr per år.
Beräkningarna ifrågasätts dock i en annan konsultrapport (Bergman & Co, bilaga
6). Slutsatserna i denna fråga är i hög grad beroende av vilka antaganden om bl
a aktörernas beteenden som görs. Huvuddelen av merkostnaderna, som enligt
KGS-rapporten skulle uppstå, baseras på antagandet att kraftföretagen skulle bli
mer försiktiga i att utnyttja egen vattenkraft. I så fall skulle risken öka för
spill av vatten från kraftverksmagasinen. Enligt vår bedömning är detta
antagande baserat på en osäkerhet om hur en marknad för el kommer att utveckla
sig. Det finns inget enligt vår mening som talar för att inte elproducenter
kommer att kunna klara av att optimera teknik och ekonomi tillsammans.
Vi har inte funnit att några starka skäl talar för att den svenska elmarknaden,
inklusive elproduktionen, skulle bli mindre effektiv, dvs sämre optimerad, om
handeln ökar genom tillkomsten av en elbörs. Till bilden hör också att det
nuvarande producentsamarbetet helt eller delvis kan strida emot den nya svenska
konkurrenslagen.
Bl.a. eldistributörerna har påtalat risken för att aktörerna på den svenska
elmarknaden är för få och framför allt att två producenter, Vattenfall AB med ca
50 procent och Sydkraft AB med ca 25 procent av landets elproduktion, har en
alltför dominerande ställning. Risken ar att de stora företagen skulle kunna
utnyttja en elbörs på ett sätt som alltför mycket gynnar de egna intressena och
missgynnar andra aktörer, främst små och medelstora köpare. Man kan konstatera
att Vattenfall och Sydkraft kommer att ha en stor en dominerande ställning på
den svenska elmarknaden oavsett om en elbörs införs eller inte. Det är enbart
sammankopplingen mellan svensk elmarknad och en eller flera utländska som kan
väsentligt förändra dessa företags relativa storlek (dvs om inte en uppdelning
sker, vilket vi inte haft till uppgift att analysera). Detta är ett av flera
skäl som talar för att vi bör eftersträva en mycket nära samverkan främst med
den norska elmarknaden.
Oavsett hur elmarknaden i Sverige organiseras kan dominerande företag välja att
agera antingen kort- eller långsiktigt och med olika grad av samhällsansvar. Vad
gäller Vattenfall är det ytterst en fråga för ägaren, regering och riksdag, att
avgöra företagets roll och inriktning på den svenska elmarknaden. Som bl a
påpekats av en engelsk konsultfirma vi har anlitat (n/e/r/a, bilaga 7) skulle
Vattenfall kunna agera på ett sätt som gör att företaget blir en modererande och
stabiliserande faktor i en förändringsprocess för den svenska elmarknaden.
Vi har studerat tre delar av vad som med ett samlingsbegrepp kan kallas en
svensk elbörs, nämligen reglermarknad, spotmarknad och derivatmarknad.
Vi ser för närvarande störst behov av en reglermarknad. Denna skulle främst
vara ett medel för Svenska Kraftnät att bibehålla balansen mellan produktion och
förbrukning och därmed hålla frekvensen på nätet. På en sådan marknad skulle
Svenska Kraftnät med mycket kort varsel kunna köpa och sälja eleffekt för att
kompensera för avvikelser från produktions- och förbrukningsplaner (t ex vid
bortfall av en överföringsledning från Norge). Detta skapar en möjlighet för
framför allt köpare att fritt välja leverantör av el på långtidsbasis utan att
bli beroende av den "lokala leverantören" för att kortvarigt hantera obalanser
och tillfälliga avvikelser. Aktiva deltagare på denna marknad utöver Svenska
Kraftnät blir framför allt elproducenter som snabbt kan reglera sin produktion
Alternativet till en sådan reglermarknad är att någon av de stora pro-
ducenterna, t ex Vattenfall, eller några producenter; grupp, på uppdrag av
Svenska Kraftnät åtar sig att svara för dessa tjänster åt alla aktörer på
elmarknaden. Detta kan ifrågasättas från neutralitetssynpunkt eftersom dessa
elproducenter i många fall också kan konkurrera om de aktuella leverans-
kontrakten. Vi anser att övervägande skäl talar för att en reglermarknad bör
inrättas med start när regionnäten öppnas.
Konsulten n/e/r/a har föreslagit (bilaga 7) en successiv utveckling av den
svenska elmarknaden som innebär att ett system för mer utvecklad handel med
tillfällig kraft, en spotmarknad, utvecklas i ett andra steg sedan reglermark-
naden har börjat fungera. Om och när ett sådant andra steg bör tas beror på i
vilken takt elnäten kommer att öppnas och hur många aktörer som därmed kommer
att kunna agera på elmarknaden. Enligt vår uppfattning finns skäl som talar för
en stegvis utveckling av den svenska elmarknaden när det gäller såväl
lagstiftning som åtgärder för att effektivisera marknaden.
Vi ser åtminstone för närvarande inga förutsättningar för att införa en s.k.
derivatmarknad, dvs en organiserad marknadsplats för handel med finansiella
standardkontrakt om långsiktiga elleveranser innan dess att en spotmarknad har
etablerat sig.
Vi har tillsammans med OM Stockholm studerat några olika tekniska utformningar
av en elbörs för spothandel, dvs en börs med avslut mellan en vecka och några
timmar före avtalad leveranstid. De intressantaste alternativen är en
auktionsbörs, som man har i Norge, eller en elektronisk transaktionsbörs. Den
sistnämnda typen av börs, som är mera datoriserad, har alltmer börjat tillämpas
för handel med aktier och råvaror. Den skulle ge störst flexibilitet för såväl
handel med el som för styrningen av produktionen hos kraftföretagen. Denna form
är därför enligt vår mening mest lämplig for en börs för handel med tillfällig
el (spothandel). En sådan börs tar ca 1,5 år att inrätta. För handel med
reglerkraft kan man inledningsvis utnyttja ett förenklat system som kräver
mindre investeringar och går snabbare att införa.
En viktig förutsättning för att en elbörs ska bli framgångsrik är att den ägs
och drivs på ett kompetent och neutralt sätt. Företagsjuridik, Nord & Co, som
har studerat behovet av regelverk och tillsyn (bilaga 9), anser att börsen bör
organiseras som ett aktiebolag. Bolaget skulle kunna ägas av Svenska Kraftnät
med möjlighet för aktörerna att få insyn via styrelserepresentation eller
börsråd. Som framhålls i regeringens direktiv är ett tänkbart alternativ att den
ansvarige för storkraftnätet, dvs Svenska Kraftnät, inledningsvis blir huvudman
för börsverksamheten. Svenska Kraftnäts systerorganisation i Norge driver börsen
på detta sätt.
För ett alternativ, där Svenska Kraftnät är en stor ägare, talar den nära kopp-
lingen med driften av storkraftnätet Vi bedömer också att detta skulle skapa
goda förutsättningar för en nära samverkan med den norska elmarknaden. På sikt
kan ägandet av börsen spridas så att aktörerna kan få ett direkt ägarinflytande.
Insyn bör dock skapas oavsett ägande genom ett brukarråd och gemensamt framtagna
börsetiska regler.
Utvecklingen av en öppen svensk elmarknad och en elbörs bör ske så att det blir
en samverkan med övriga nordiska länder, särskilt Norge. De planerade åtgärderna
i Sverige bör utformas så att detta underlättas. I ett första steg bör vi starta
ett samarbete med den norska elbörsen. En direkt sammanslagning mellan norsk och
svensk elbörs bör eftersträvas och en öppen nordisk elmarknad med en gemensam
elbörs år 2000 vara ett mål.
Vi anser således att det finns förutsättningar för en börs för handel med el i
Sverige och att en reglerkraftmarknad bör inrättas med start när regionnäten
blir öppna. Vidare kan en börs för handel med tillfällig el, en spotmarknad,
inrättas i ett andra steg, gärna i samverkan med andra nordiska börser, om och
när ett större antal aktörer kommer att uppträda på elmarknaden.
Sammanställning av remissyttranden över Affärsverket svenska kraftnäts
utredning, Handelsplats för el
1. Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över Affärsverket svenska kraftnäts utredning avgetts
av Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Domstolsverket, Kommerskollegium,
Länsrätten i Stockholms län, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB),
Statskontoret, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket (RRV), Boverket,
Bokföringsnämnden (BFN), Glesbygdsmyndigheten, Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Marknadsdomstolen, Konkurrensverket,
Elsäkerhetsverket, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk, Kammarrätten i
Göteborg, Länstyrelsen i Norrbottens län,
Statistiska Centralbyrån (SCB), Jordbruksverket, Norrtälje kommun, Göteborgs
kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska
Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Lantbrukarnas riksförbund
(LRF), Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), HSB Riksförbund,
Hyresgästernas Riksförbund, Riksförbundet Energidistributörerna (REL), Klippan
Rönneådalens Energi AB (KREAB), Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Sveriges
Bostadsrättsföreningars Centralorganisation, Villaägarnas Riksförbund, Örebro
Energi AB.
Härutöver har skrivelser inkommit från Stockholms Energi AB, Fyrstadskraft AB,
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, Sydsvenska Återdistributörers
Samrådsgrupp (SSÅS), Sveriges Civilingenjörsförbund (CF), Sydkraft AB, Kraftköp
Öst AB, Vattenfall AB, Krister Skånberg - Miljöpartiet, Storstockholms Energi AB
(STOSEB), Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen.
Sveriges Akademikers Centralorganisation har med yttrande anslutit sig till de
synpunkter som framförts av Sveriges Civilingenjörsförbund.
Sydkraft AB har utöver eget yttrande anslutit sig till de synpunkter som
framförts av Svenska Kraftverksföreningen.
Kraftköp Öst AB har utöver sitt yttrande anslutit sig till de synpunkter som
framförts av STOSEB.
Vattenfall AB har avgivit sitt yttrande i tillägg till de synpunkter som
framförts i Svenska Kraftverksföreningens och Svenska Elverksföreningens
yttranden.
2. Inställningen till en svensk kraftbörs
Nära hälften av remissinstanserna redovisar övergripande omdömen om utredningens
samlade förslag. Flertalet av dessa omdömen är positiva till en svensk
kraftbörs. Av dem betonar flera vikten av att vänta med införandet av en s.k.
spothandel till dess det finns ett väldefinerat behov av en sådan.
Ett antal remissinstanser framhåller att de är positiva till en elmarknads-
reform men ser inte nu något behov av en kraftbörs. En sådan bör växa fram på
marknadens villkor och på ett sätt som inte ger störningar i det existerande
elsystemet.
Riksrevisionsverket (RRV), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Konkurrensverket, Elsäkerhetsverket, Kammarrätten i Göteborg, Länsstyrelsen i
Norrbottens län, Norrtälje kommun, Göteborgs kommun, Landstingsförbundet,
Svenska Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas Riksförbund, (LRF), HSB
Riksförbund, Kommunförbundet, Energidistributörerna (REL), Klippan Rönneådalens
Energi AB (KREAB), Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Sverges
Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC), Sveriges
Fastighetsägareförbund, Villaägarna, Örebro Energi AB, Fyrstads Kraft AB,
Kraftköp Öst AB och Stor-Stockholms Energi AB (STOSEB) delar utredningens
uppfattning att det finns förutsättningar för en börs för handel med el i
Sverige och att den skulle medföra flera viktiga fördelar på en öppen marknad.
Instanserna delar utredningens analys som utmynnar i slutsatsen att
förutsättningar för en svensk elbörs existerar.
Kraftverksföreningen, Sydkraft AB och Vattenfall AB ser inte behov av en
kraftbörs i Sverige inom överskådlig tid. De avstyrker inrättandet av en
reglermarknad i Sverige. Aktörerna skapar börsen på marknadens villkor om och
när dessa anser att behov finns.
Svenska Elverksföreningen anser att handel av reglerkraft kan ske utan en börs
för s.k. spothandel och att hanteringen av denna handel kan ske på ett enkelt
sätt utan större investeringar. En börs för spothandel bör enligt föreningen
introduceras om marknaden får behov av en sådan.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Södra Sveriges Eldistributörer
ek.för., Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) och Folkkampanjen Mot Kärnkraft -
Kärnvapen avstyrker införandet av en svensk kraftbörs.
3. När skall en svensk kraftbörs inrättas
Ett tiotal remissinstanser har framfört synpunkter på när en kraftbörs skall
eller bör inrättas. Flera är positiva till ett snabbt införande när näten öppnas
medan vissa framhåller att ett införande bör vänta till dess marknadens behov av
en kraftbörs finns.
Riksrevisionsverket (RRV), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Konkurrensverket Göteborgs kommun, Energileverantörerna (REL) är positiva till
att en elbörs etableras i Sverige och framhåller att det går att identifiera
flera fördelar än nackdelar med ett snabbt etablerande av en spotmarknad.
Industriförbundet, Kraftverksföreningen, Elverksföreningen, Stockholm Energi
AB, Sveriges Ingenjörsförbund (CF), Sydkraft AB och Vattenfall AB anser
sammanfattningsvis att aktörerna skapar börsen på marknadens villkor om och när
dessa anser att behov finns.
4. Allmäna synpunkter på en kraftbörs
Statlig börs eller ej?
Några remissinstanser har synpunkter på det föreslagna huvudmannaskapet samt hur
och på vilka villkor en kraftbörs skall etableras på elmarknaden. Bland dem är
meningarna delade till att börsen bör ha en statlig huvudman eller inte.
Finansinspektionen och Kommunförbundet ser inga omedelbara skäl för att
statsmakterna skulle initiera och via lagstiftning framtvinga inrättandet av en
elbörs.
Elsäkerhetsverket och Klippan Rönneådalen Energi AB (KREAB) instämmer med
utredningens förslag att Svenska kraftnät bör knytas till en kraftbörs på ett
sätt som gör det enkelt för dem att hantera sitt systemansvar för
storkraftnätet.
Svenska Kraftverksföreningen, Stockholm Energi AB och Sydkraft AB säger nej
till den statliga kraftbörs som Svenska Kraftnät beskriver i sin utredning.
Börsens påverkan på elpriserna
Många argument för en kraftbörs gäller dess påverkan på prisbildningen. Flera
remissinstanser framhåller att en kraftbörs kommer att påverka prisbildningen på
el. Av dem betonar ett antal att marknadseffektiviteten och prisinformationen i
prisbildningen kommer att öka med en kraftbörs.
Riksrevisionsverket (RRV), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Konkurrensverket, Norrtälje kommun, Sveriges Bostadsrättsföreningars
Centralorganisation (SBC), Fyrstads Kraft AB anser sammanfattnings bl.a. att en
fungerande elbörs bidrar till en effektiv prisbildning och lägre
transaktionskostnader. Genom det synliga pris som etableras på en elbörs får
marknadens aktörer en nödvändig information.
Energidistributörerna, (REL) framhåller att med dagens system finns ingen
notering av värdet på kraft, endast kostnaden. På en börs erhålls ett pris,
alltså ett marknadsvärde.
Sydkraft AB framhåller att den kommande rapporteringen av elpriser som
EES-avtalet innehåller (enligt EG:s direktiv om pristransparens), kommer att ge
den efterfrågade öppenheten.
Marknadsstrukturen
Flera remissinstanser befarar, trots en ofta positiv grundinställning, att de
största kraftföretagens dominans inom kraftförsäljningen kommer att försvåra
eller omöjliggöra en effektiv börshandel. Många av dessa ser problemets lösning
i en gemensam nordisk krafthandel. En sådan skulle ge företagen en större
marknad med flera aktörer som kan agera.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Svenska
Kommunförbundet, Klippan Rönneådalen Energi AB (KREAB), Södra Sveriges
Eldistributörer ek. före. och Stor-Stockholms Energi AB (STOSEB) framhåller
sammanfattningsvis att den höga företagskoncentrationen på den svenska
elmarknaden hotar fördelarna av en friare konkurrens. Det är därför önskvärt att
nya aktörer kommer in på elmarknaden. En börs kan ge förutsättningar för mindre
aktörer att agera på samma villkor som de stora producenterna.
Naturskyddsföreningen anser att för att få en effektiv börshandel måste
informationssystemet vara lättillgängligt for alla aktörer.
Hyresgästernas Riksförbund vill understryka att även en "reglerad" marknad kan
ge effektivitetsvinster t.ex. genom den samkörning som nu sker.
Klippan Rönneådalen Energi AB (KREAB), Örebro Energi AB och Kraftköp Öst AB
anser sammanfattningvis att en fungerande marknad kräver i sig också att det
finns tillräckligt många aktörer. De anser därför att en sådan svensk kraftbörs
ansluts bör kunna till de nordiska ländernas elmarknader och kraftbörser.
Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen anser att konkurrensen mellan olika
elproducenter kommer att fungera dåligt eftersom Vattenfall AB är för
dominerande både i Sverige och Norden.
5. Produktionsoptimeringen
Några remissinstanser för fram synpunkter som gäller det nuvarande
producentsamarbetet kring utbytet av bl.a. tillfällig kraft, den s.k.
produktionsoptimeringen. De ser en fara i att produktionsoptimeringen slås
sönder vid inrättandet av en kraftbörs, och att produktionskostnaderna i det
svenska elsystemet höjs. Det finns dock även motstridiga synpunkter som förs
fram av vissa remissinstanser.
Konkurrensverket, Energidistributörerna (REL), Klippan Rönneådalens Energi AB
(KREAB), Fyrstads Kraft AB, framhåller sammanfattningsvis att en börs är att
föredra framför så väl nuvarande produktionsoptimering som alternativet att
vissa kraftföretag tilldelas det regleringsansvar som ombesörjs av företagen
inom produktionsoptimeringen. Genom att öppenheten ökar, i vart fall för priset
för den typ av kraft som omsätts via börsen, stärks kundernas ställning i
förhållande till producenterna. Producenterna tvingas härigenom också till ett
kostnadseffektivare agerande för att inte riskera att få reducerad lönsamhet. En
väl fungerande elbörs, som på sikt vidgas avseende såväl tillhandahållet
produktsortiment som geografiskt, effektiviserar sannolikt konkurrensen genom
att pris- och kostnadspressen på kraftföretagen ökar.
Svenska Kommunförbundet, Villaägarna och Sveriges Civilingenjörsförbund (CF)
anser bl.a. att den främsta invändningen mot en elbörs gäller
produktionsoptimeringen. Samkörning och kraftutbyte enligt nuvarande system
hävdas av många, främst företrädare för kraftindustrin, vara effektivare än
optimering baserad på ett system där brukarna, t ex via en elbörs, får en direkt
insyn i och kan påverka prisbildningen. Frågan om vilka konsekvenser inrättandet
av en elbörs. har för en optimal kraftproduktion är inte entydigt klarlagd.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) uppfattning är att de farhågor beträffande
kostnads- och miljönackdelar som skulle uppstå till följd av ett uteblivet
produktionsoptimeringssamrabete är väsentligt överdrivna.
Kraftverksföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Sydkraft AB
anser sammanfattningsvis att produktionsoptimeringen skulle kraftigt störas och
sannolikt på kort tid raseras. För samhället skulle det bli fråga om stora
ekonomiska och miljömässiga förluster. Man kan säga att hela det nuvarande
systemet och de olika formerna av samarbete bygger på ett tänkande med klart
definierade effektivitetsmål och pragmatisk anpassning av organisation och
system för att nå dessa mål.
6. Reglermarknaden
Ett femtontal remissinstanser för fram synpunkter på frågan om behovet av att
inrätta en s.k. reglermarknad. En majoritet av remiss instanserna är positiva
till att en neutral reglermarknad inrättas när näten öppnas. Vissa
remissinstanser är negativa till en reglermarknad och anser att dagens system
fungerar bra.
Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Göteborgs kommun,
Industriförbundet, Energileverantörerna, (REL), Klippan Rönneådalens Energi AB
(KREAB), Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Örebro Energi AB, Fyrstads Kraft
AB samt Gruvföreningen, Jernkontoret, Kemikontoret och Skogsindustrierna delar i
huvudsak utredningens uppfattning att det är angeläget att en neutral
reglerkraftmarknad upprättas när näten öppnas. Den skulle förenkla situationen
for alla som har ett behov av att hantera obalanser eller tillfälliga avvikelser
från avtal och därmed öppna nya affärsmöjligheter. Flera av remissinstanserna
anser dock att det inte räcker att enbart inrätta en reglermarknad utan en spot-
marknad bör etableras omedelbart eller som ett andra steg.
Vidare framhåller flera av dessa att för att Svenska Kraftnät ska klara sitt
systemansvar måste verket kunna upphandla reglerkraft. Elverksföreningen stöder
principen om Svenska Kraftnäts roll som systemansvarig för det svenska
elsystemet.
Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Sydkraft AB och Vattenfall AB
anser inte att det behövs en reglermarknad i Sverige. Reglerkraft kan liksom nu
enkelt upphandlas från elproducenterna.
Stockholm Energi AB anser att det är för tidigt att ta ställning till en börs
för reglerkraft.
7. Nordisk elmarknad och börs
Ett dussintal remissinstanser har framfört synpunkter på behovet av en nordisk
elmarknad och börs. Flera remissinstanser betonar fördelarnas med en sådan
marknad och börs. Flertalet av dessa för fram tveksamheter kring den svenska
elmarknadens struktur.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Kammarrätten i
Göteborg, Göteborgs kommun, Kommunförbundet, Energidistributörerna (REL),
Klippan Rönneådalens Energi AB (KREAB), Sveriges Fastighetsägareförbundet, Södra
Sveriges Eldistributörers ek. före., Sydsvenska Återdistributörers Samrådsgrupp
(SSÅS) och Kraftköp Öst AB framhåller sammanfattningvis att det måste vara
önskvärt att den svenska börsen på något sätt samarbetar med den norska börsen
och andra utländska marknader. En gemensam nordisk elmarknad ökar antalet
aktörer och skärper konkurrensen. Bildandet av en nordisk elmarknad är därför
uppfattning en angelägen uppgift. De största fördelarna med en börs uppnås
sannolikt om den successivt utvecklas till att omfatta handel med elkraft på
både kort och lång sikt, via olika s.k. derivatmarknader samt geografiskt
utvidgad till Norge och på längre sikt hela Norden.
Sydkraft AB framhåller att utredningen hänvisar ofta till utvecklingen i Norge
samt föreslår anpassning till Norge och en gemensam kraftbörs med Norge. Det
svenska kraftsystemet är annorlunda uppbyggt, varför denna modell inte så direkt
kan överföras till svenska förhållanden.
8. Diverse synpunkter avseende kraftbörs, m.m.
Ett tiotal remissinstanser för fram synpunkter kring vissa kvarstående frågor
som bör beaktas i den fortsatta beredningen. Det gäller främst miljökonse-
kvenser, regler för börsverksamheten och vissa tekniska begränsningar i det
existerande elsystemet.
Kammarrätten i Göteborg anser att det är säkerligen välbetänkt att inte för
närvarande detaljreglera hur börsen skall fungera. Resultatet blir sannolikt
bättre om aktörerna efter hand tillskapar rutiner och avgör vilka typer av
kontrakt som skall handlas på en börs.
Finansinspektionen framhåller att de grundläggande krav för börsverksamhet som
finns angivna i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet (börslagen) bör
även kunna göras tillämpliga inom området för handel med el.
Finansinspektionen delar utredningens bedömning om att inrätta ett
tillsynsorgan eller en tillsynsmyndighet.
Glesbygdsmyndigheten framhåller i Sveriges glesbygdsregioner är just bristen på
konkurrens ett problem. Det finns därför en fara att resultatet kan bli att
områden i till exempel Norrlands inland kommer att erhålla högre kostnader för
sin energiförsörjning i framtiden om man jämför med till befolkningstätare
regioner.
Naturvårdsverket anser att det är viktigt att följa upp vilka konsekvenser en
förändrad ellagstiftning och införandet av en kraftbörs får.
Naturskyddsföreningen föreslår att en särskild kommission tillsätts med uppgift
att föreslå de ytterligare åtgärder som fordras för att en framtida elbörs ska
kunna uppnå syftet- en effektivare resursanvändning, minskad miljöbelastning och
ökad välfärd.
Kraftverksföreningen ser allvarliga problem med att införa en kraftbörs, idag
finns ett utomordentligt effektivt styr-, leveranssäkrings- och hushållnings-
system för produktionen av el och att ett börssystem ser ut att bli mindre
effektivt i dessa avseenden.
Svenska Elverksföreningen menar att att börsverksamheten bör skötas i en egen
juridisk person.
HSB Riksförbund anser dock, att elbörsen inte får utgöra ett hinder för
investeringar i långsiktiga miljövänliga elproduktionsprojekt. Det bör dock
finnas möjligheter att skapa styrmedel som verkar för att undanröja sådana
problem.
Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO) anser om konsekvensen kortsiktigt trots
allt skulle bli ett alltför starkt temporärt prisfall på el av införa en
kraftbörs vill SVEBIO hänvisa statsmakterna till möjligheten att införa en
koldioxidbeskattning också inom elsektorn som dämpande effekt.
Villaägarna anser att det bör närmare utredas vilken effekt en öppen handel
över gränserna kan ha på det svenska elpriset och den svenska elproduktionen.
Södra Sveriges Eldistributörer ek.för. och Sydsvenska Återdistributörers
Samrådsgrupp framhåller bl.a. att Svenska Kraftnät bör se över och minska de
tekniska begränsningar som finns för överföring inom Sverige och från Norge.
Södra Sveriges Eldistributörer ek.före. anser vidare att en kompetent och
kraftfull myndighet måste finnas. Föreningen anser vidare att etableringsregler
och krav på mäklare måste fastställas.
Sammanfattning av Närings- och teknikutvecklingsverkets utredning, Att mäta och
ta betalt för el (R 1993:61)
Närings- och teknikutvecklingsverket, har på regeringens uppdrag utrett vissa
frågor kring att mäta och ta betalt för el i samband med öppna nät på
elmarknaden.
Uppdragets övergripande fråga är om de kostnader som är förknippade med att
kunna ta rätt betalt för de tjänster som produceras på en öppen elmarknad kan
begränsas så att intentionerna i reformeringen av den svenska elmarknaden kan
klaras av.
Verkets slutsats är helt klar, nämligen att de s k transaktionskostnaderna på
en öppen elmarknad inte förhindrar fri konkurrens. För att begränsa kostnaderna
behöver vissa uppgifter utföras och vissa krav ställas på säljare, nätföretag
och kunder.
Det är inte verkets ambition att i denna utredning utarbeta och presentera en
färdig lista på normer och standarder som elmarknadens parter ska rätta sig
efter. Tvärtom, NUTEK anser att detta till stora delar är ett material som
branschen tillsammans med myndigheter och representanter från kundsidan ska
arbeta fram. Ett sådant arbete har också redan initierats inom flera fora. NUTEK
menar att det är främst Tillsynsmyndighetens uppgift att samordna detta arbete i
fortsättningen. Däri ligger ett ansvar att tillse att alla elmarknadens parter
blir representerade.
Även om det finns behov av standardisering och ett framtagande av enhetliga
normer på en öppen elmarknad, är det samtidigt viktigt att denna materia är
levande och kan förändras i såväl utformning som omfattning i takt med att olika
förutsättningar förändras. Detta är inte minst angeläget på elmarknaden i dag.
Effekterna av reformeringen av elmarknaden är omöjliga att förutse i detalj.
Samtidigt sker en snabb utveckling inom tekniken för att mäta samt inte minst
inom informationsteknologin.
Vissa grundläggande krav är nödvändiga att ställa på producenter, åter-
försäljare, nätföretag och kunder på elmarknaden.
Ett sådant krav är att kraften för köpare och säljare mäts tillfredsställande
på timbasis. Om detta innebär mätning med installerad mätare eller användning av
s k fördefinierade effektprofiler, är något som de berörda parterna själva bör
kunna avtala om. Den relevanta frågeställningen är vilket mätfel som kan
tolereras. För att underlätta sådana förhandlingar kan branschen själv utarbeta
riktlinjer för vad som är en acceptabel storlek på ett mätfel.
Verket anser emellertid att det på kort sikt finns skäl för att kräva timvis
mätning av elkonsumenter och producenter som väljer att lämna den s k
huvudleverantörens hägn. Det främsta motivet till detta är att säkerställa
elmarknadens funktion i samband med övergången från ett marknadssystem till ett
annat. Ett sådant krav kan förväntas begränsa rörligheten på elmarknaden,
samtidigt som det inte utesluter byte av leverantör. Härigenom kommer
fortfarande ett visst och ökande omvandlingstryck att finnas på
huvudleverantören.
De kostnader förknippade med mätutrustning som kunden förorsakar vid byte av
leverantör konstituerar en ekonomisk barriär för rörlighet på elmarknaden.
Effekterna av dessa kostnader kan reduceras genom subventioner. Subventioner ger
dock alltid otydliga, ibland rent av felaktiga, styrsignaler. Härigenom riskerar
investeringsbeteende att snedvridas samtidigt som kostnadspressen på tillverkare
av mätutrustning försvagas. Samtidigt är tekniken för mätning och mätinsamling
under snabb utveckling. Detta skapar osäkerhet kring behovet av att
subventionera mätare och installation av dessa. NUTEK anser därför att vad
gäller s k kundspecifika kostnader bör man följa principen om att den som
orsakar en kostnad också ska finansiera den.
Detta innebär emellertid inte att vilka kostnader som helst kan tillåtas.
Kostnader för mätutrustning och mätinsamling kommer enligt NUTEKs tolkning att
omfattas av regleringen av nättjänsterna. Vidare menar NUTEK att s.k.
systemkostnader bör fördelas över hela kundkollektivet efter hur mycket systemet
används.
Den ekonomiska barriären kan under en period vara påtaglig för mindre kunder.
Härigenom hamnar de i en monopolliknande situation gentemot den nuvarande
leverantören. I syfte att förebygga eventuella missbruk av denna monopolmakt
föreslår NUTEK att den s k Huvudleverantören regleras. Detta genom att en
tidsbegränsad försäljningskoncession införs.
En försäljningskoncession kan också användas som ett instrument i svåra
avvägningsfrågor med Huvudleverantören iblandad. En sådan är fördelningen av de
icke timvist mätta leveranserna i ett lokalnät. Dessa ska fördelas ut på
Huvudleverantorens kunder eller definieras som mätfel, strömstölder eller
liknande och darmed belasta nätverksamheten.
En annan avvägning som behöver göras är den mellan systemkostnader och
kundspecifika kostnader inom mät- och avräkningsområdena. Denna
avvägningsproblematik ökar i de fall leverantör och nätverksamhet delar på
investeringskostnaden för exempelvis ett kundkommunikationssystem.
Mycket talar för att Tillsynsmyndigheten bör införa ett tak för de kostnader en
nätägare får ta ut av mindre kunder i syfte att täcka kostnader för installation
av mätare och insamlingssystem.
Sammanställning av remissyttranden över Närings- och teknikutvecklingsverkets
utredning, Att mäta och ta betalt för el (R 1993:61)
1. Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över Närings- och teknikutvecklingsverkets utredning
avgetts av Statskontoret, Konkurrensverket, Affärsverket svenska kraftnät,
Svenska Industriförbundet, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverks-
föreningen och Riksförbundet Energidistributörerna (REL),
Svenska Elverksföreningen har inkommit med tillägg till eget yttrande.
2. Övergripande synpunkter på utredningen
Remissinstanserna är i huvudsak positiva till utredningens övergripande förslag
och delar utredningens uppfattning att ett effektivt system för mätning och
avräkning behövs på en elmarknad med öppna nät.
Svenska kraftnät framhåller att utredningen har baserats på Ellagsstiftningens
förslag och om en ny ellag kommer att avvika från denna kan vissa detaljer
behöva ändras.
Statskontoret har inget att invända mot att principen bör vara att den som
orsakar en kostnad skall också finansiera den.
Industriförbundet anser att det är positivt att utredningen tagit hänsyn till
att många frågor kan överlåtas på marknaden att lösa.
Kraftverksföreningen och Elverksföreningen instämmer i utredningens slutsats
att kostnaderna för att mäta och ta betalt för el inte förhindrar fri konkurrens
på en öppen elmarknad men betonar att en hel del arbete återstår innan
avräkningsproblemen är lösta.
3. Kravet på timmätning
Flertalet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag om att det finns
på kort sikt skäl att kräva timvis mätning av elkonsumenter och producenter som
väljer att lämna den s.k. huvudleverantören.
Konkurrensverket anser det är viktigt att inte sådana hinder införs som
onödigtvis försvårar marknadsinträde och leverantörsbyte. Regelsystemet för
elmarknaden bör också utformas så att incitament skapas för en utveckling och
marknadsföring av billiga elmätare.
Svenska kraftverk framhåller att det är väsentligt att utveckla en för landet
gemensam standard. Det vore vidare önskvärt med en gemensam nordisk mätstandard.
Industriförbundet anser att kravet på timmätning för kunder som byter
leverantör är rimligt med tanke på att det lägger ett tak för antalet leveran-
törsbyten i den fria marknadens inledningsfas.
4. Försäljningskoncession
Flertalet av remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag om att en
tidsbegränsad försäljningskoncession införs. En försäljningkoncession bör
införas bl.a. på grund av att den ekonomiska kostnaden för mindre kunder att
skaffa en timmätare vid leverantörsbyte är idag hög. Flera remissinstanser anser
dock att en försäljningskoncession inte bör införas.
Industriförbundet anser med hänvisning till konkurrenssituationen för mindre
kunder att utredningens förslag är rimligt.
Kraftverksföreningen avstyrker förslaget med hänvisning till att konkur-
renslagstiftningen ger ett tillräckligt skydd mot missbruk av dominerande
ställning.
Elverksföreningen anser att förslaget ligger utanför utredningens uppdrag.
Elverksföreningen var i samband med remissbehandlingen av NUTEK:s utredning
Elmarknad i förändring negativ till en särskild försäljningskoncession.
5. Vem skall äga mätaren
Flertalet remissinstanser för fram synpunkter som i huvudsak ansluter till
Ellagstiftningsutredningens förslag att det bör vara nätägaren som har ansvar
vad gäller mätning och avräkning. Flera remissinstanser för dock fram argument
kring frågan om ägande och installation av mätaren.
Statskontoret framhåller att det inte behöver vara kunden som äger
mätutrustning utan det skulle kunna vara möjligt att låta leverantören äga
mätutrustning och denne skulle överlåta mätutrustningen när kund byter
leverantör.
Konkurrensverket anser att nätägaren bör ha en skyldighet, men inte en exklusiv
rättighet, att installera mätare. Om kund hittar andra leverantörer av godkänd
mätutrustning bör han kunna anlita dessa istället. Det bör enligt verket finnas
möjlighet till olika former av finansiering av mätarna, t.ex. hyrmöjligheter.
Svenska kraftnät anser det viktigt att nätmyndigheten följer hur nätägarna
sköter sitt mätansvar så att hanteringen av mätfrågor inte försenar eller
försvårar för kund som vill byta leverantör.
Industriförbundet framhåller att det bör antingen vara nätägaren, som neutral
part, eller kunden som äger mätaren. Genom detta kan mätningen skötas oberoende
av vilken leverantör kunden väljer, vilket är viktig ur konkurrenssynpunkt.
6. Avräkning av mätdata
Flera remissinstanser för fram synpunkter på utredningens förslag om hur
avräkningssystemet skall vara uppbyggt och fungera. Av dem anser flertalet att
frågan om hur avräkningssystemet skall utformas behöver utredas vidare.
Svenska kraftnät anser det viktig att välja lösningar som kan underlätta en
öppen elmarknad och anpassning av avräkningen till en sådan. Vidare anser verket
det viktigt för att förenkla avräkningen att nätägaren svarar för nätförluster
och inräknar dem i nätkostnaderna.
Industriförbundet anser att det är rimligt att både regionnätägaren och
lokalnätägaren rapporterar direkt till Svenska kraftnät. Förbundet anser att
denna rapportering bör ske aggregerat för alla kunder som en leverantör har inom
ett område.
Kraftverksföreningen anser att den mätansvarige lokale nätägaren bör summera
varje leverantörs alla leveranser inom området och rapportera summorna. Nätvis
avräkning är att fördra.
Elverksföreningen anser att den föreslagna modellen blir otympligt och tveksamt
ur integretetssynpunkt. Vidare anser Elverksföreningen att avräkningen bör ske
så långt ut i systemet som möjligt för att bli effektivt.
7. Övriga synpunkter på mätningsproblemen
Många remissinstanser har fört fram olika synpunkter på eller i anslutning till
utredningen.
Konkurrensverket anser att man bör skilja på nätverksamhet och kraftförsäljning
även om verksamheterna bedrivs initialt inom samma företag. Den befintlige
leverantören bör bedriva nätverksamhet och kraftförsäljning som separata
rörelsegrenar/bolag.
Industriförbundet anser att krav på timmätning inte behöver ställas i det fall
där kund kompletterar den nuvarande leverantören med leverans genom s.k.
standardiserade kontrakt. Industriförbundet framhåller även att det är viktigt
att avräkningsinformation behandlas med den sekretess som är möjlig.
Kraftverksföreningen motsätter sig utredningens förslag om pristak för
mätutrustningen. På en fri elmarknad vägs kostnaden för mätutrustning mot andra
vinster för köparen. Kund har istället ha möjlighet att få priset på
mätutrustningen reglerat på samma sätt som priset för nättjänsten.
Sammanfattning av Elmyndighetsutredningens betänkande Monopolkontroll på en
avreglerad elmarknad (SOU 1993:105)
Våren 1992 lade regeringen fram förslag till mål och strategier för en
reformering av den svenska elmarknaden. Målet för reformen är att genom ökad
konkurrens nå ett än mer rationellt utnyttjande av produktionsresurserna och att
tillförsäkra kunderna flexibla leveransvillkor till lägsta möjliga priser.
En särskild utredning, Ellagstiftningsutredningen, har fått i uppdrag att lägga
fram de förslag till ändringar i nuvarande lagstiftning som behövs för att dessa
riktlinjer för en elmarknad med konkurrens skall kunna genomföras. Utredningen
lämnade i juli 1993 delbetänkandet (SOU 1993:68) Elkonkurrens med nätmonopol.
Även med konkurrens på elmarknaden behövs enligt Ellagstiftningsutredningen en
kontroll av nätverksamheten. Med nätverksamhet avses allt som behövs för att
näten skall kunna användas för överföring av ström. Kontrollen gäller i första
hand att ledningar och nät hålls öppna och tillgängliga på skäliga villkor för
alla som behöver använda dem för att överföra ström. I andra hand behövs en
kontroll av nätverksamheten för att styra prisutvecklingen för nättjänster
- tarifferna för anslutning och överföring - och ägarnas vinstuttag.
Den myndighet som skall sköta kontrollen av nätverksamheten kallas i
Ellagstiftningsutredningens betänkande nätmyndigheten.
Denna utredning har till uppgift att utreda nätmyndighetens resursbehov,
organisation och finansiering.
Nätmyndighetens uppgifter
Nätmyndighetens insatser är på flera sätt avgörande för att den planerade
elmarknadsreformen skall få avsedd effekt.
För det första är det myndighetens uppgift att prisreglera och utöva tillsyn
över den s.k. nätverksamheten, en verksamhet som omsätter ca 15 miljarder
kronor per år. Eftersom nätföretagen saknar konkurrens är det myndighetens
uppgift att se till att det skapas incitament till såväl hög leveranssäkerhet
som till kostnadseffektivitet. Det är också myndighetens uppgift att säkerställa
att elanvändarna inte behöver betala ett högre pris än nödvändigt för
nättjänsterna.
För det andra är konkurrerande producenters och elsäljares tillgång till näten
en förutsättning för att konkurrensen på elmarknaden skall fungera. Myndighetens
uppgift är att verka för att nättariffer, mät- och avräkningssystem m.m.
utformas på ett sätt som underlättar handel och främjar konkurrens.
Den dimensionering av nätmyndigheten vi föreslår grundas på uppfattningen att
regler och arbetsmetoder ska uppmuntra till egenkontroll i branschen. För att
detta skall ske krävs:
* att samhällets krav på nätverksamhet m.m. är klart uttryckta och väl spridda,
* att regler och föreskrifter är utarbetade efter samråd med branschen och
abonnenterna,
* att informationen om nätföretagen görs lättillgänglig,
* att myndigheten har tillräcklig kunskap och tillräckliga befogenheter att
ingripa när det är befogat.
Koncessionsgivning
Vi anser att de frågor som rör koncessionsgivning enligt förslaget om ändrad
ellagstiftning och de nya myndighetsuppgifter som följer av lagförslaget bör
organiseras gemensamt. Syftet med koncessionsverksverksamheten är ytterst att
säkerställa rationella nätinvesteringar och därmed tillgodose allmänhetens behov
av god leveranssäkerhet, samtidigt som markintrång och negativa miljökonsek-
venser kan minimeras.
Normgivning
För att precisera lagstiftningen bör myndigheten ha möjlighet att i vissa fall
utfärda föreskrifter. Myndigheten har vidare möjligheten att utfärda allmänna
råd i frågor som rör nätverksamhet m.m. Särskilt inledningsvis kommer arbetet
med normgivning att vara relativt omfattande. Föreskrifter skall utfärdas bl.a.
såvitt avser utformningen av årsredovisningen för nätverksamheten och frågor som
rör mätning och avräkning.
En mycket central uppgift för myndigheten blir att göra bedömningar och utfärda
allmänna råd för hur nätföretagens totala intäkter ska beräknas. Nätavgiften får
inte vara så hög att monopolvinster uppstår. Tarifferna får heller inte vara så
låga att de försvårar för företagen att finansiera ny- och återinvesteringar och
därmed äventyra leveranssäkerheten på sikt. Myndigheten måste också beakta att
företagen har incitament till att effektivisera verksamheten och på så sätt
kunna sänka nätavgifterna.
Prövning
Även om myndighetens arbetsmetoder syftar till självreglering av nätföretagen
kommer det att finnas situationer när myndigheten måste utfärda föreläggande för
nätinnehavare som inte följer regelverket. Nätmyndighetens uppgift är också att
pröva klagomål från enskilda och i vissa fall tvister mellan olika nätägare. Det
är också nätmyndighetens uppgift att inträda som part i mål när myndighetens
beslut prövas av domstol. Nätmyndigheten har möjligheten att förelägga viten.
Av myndighetens övriga uppgifter kan nämnas uppföljning, information och
rådgivning samt administrativa uppgifter.
Nätmyndighetens resursbehov
Vid bedömningen av resursbehovet utgår vi från det genomsnittliga resursbehovet
under en treårsperiod. Inledningsvis kan det krävas en fokusering på uppgifterna
normgivning och information. Senare under treårsperioden kan större resurser
läggas på uppföljning och prövning.
För att kunna genomföra de ovan nämnda uppgifterna bedömer utredningen att det
krävs en personalstyrka på ca 35 personer. Kompetensen hos de anställda bör vara
en blandning av ekonomisk, teknisk och juridisk kompetens. Utöver dessa
personalgrupper krävs personer med allmän administrativ kompetens samt vissa
specialkompetenser om bl.a. information, data och statistik.
Det totala resursbehovet inklusive löner, konsulter, lokalkostnader,
informationsinsatser, räntor och avskrivningar m.m. uppskattar vi till ca 22
miljoner kronor per år.
Nätmyndighetens organisation
Vi har studerat tre alternativ beträffande huvudmannaskap för nätmyndighetens
verksamhet. Dessa är Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) som i dag
bl.a. har hand om koncessioner enligt ellagen, Elsäkerhetsverket som i dag har
ansvar för elnätet från elsäkerhetssynpunkt och en helt ny myndighet.
Vår uppfattning är att det finns fördelar och nackdelar med samtliga alternativ
och att samtliga tre alternativ är tänkbara och möjliga att genomföra.
Fördelen med en sammanläggning med Elsäkerhetsverket är främst att den tekniska
kompetens som finns i Elsäkerhetsverkets regionala organisation i så fall kan
utnyttjas bättre.
Fördelarna med en sammanläggning med NUTEK är att nätmyndigheten därigenom
lättare kan utnyttja NUTEKs breda kompetens på energiområdet och andra
specialistfunktioner. Om många myndighetsuppgifter på energiområdet samlas på
NUTEK blir det också lättare för allmänheten och andra att hitta fram, NUTEKs
roll som central energimyndighet blir tydligare.
Utredningens uppfattning är emellertid att elmarknadsreformen som sådan skulle
gynnas av att nätmyndigheten organiseras som en fristående myndighet. Genom att
skapa en fristående myndighet betonas verksamhetens betydelse. Detta gör föränd-
ringen på elmarknaden tydlig och skapar förtroende för elmarknadsreformen.
Vår slutsats är alltså att nätmyndigheten bör organiseras som en fristående
myndighet. Detta är särskilt väsentligt under den första femårsperioden av
verksamheten eftersom vi ser myndigheten som en garant för att reformen får
avsedd effekt på elmarknaden och därigenom finner allmän acceptans. Efter fem år
bör myndighetens verksamhet utvärderas.
Om nätmyndigheten knyts administrativt och samlokaliseras med NUTEK skulle
dessutom de fördelar vi ser med NUTEK-alternativet delvis kunna uppnås. NUTEK
torde dessutom kunna erbjuda administrativa tjänster till konkurrenskraftiga
villkor. Vi ser det således som en fördel om nätmyndigheten lokaliseras till
lokaler i anslutning till NUTEK.
NUTEKs roll som central energimyndighet
Enligt direktiven ska vi bedöma hur NUTEKs roll som energiansvarig myndighet
påverkas nätmyndigheten inte förs till NUTEK.
NUTEKs uppgift som central energimyndighet är att företräda energiintresset
gentemot andra intressen. I detta ligger bl.a. att verka för en säker och billig
energiförsörjning. Myndighetens värnar detta intresse bl.a. genom att påverka
utformningen av regelverk (normer, skatter m.m.) såväl nationellt som in-
ternationellt. Myndighetens lämnar också själv och i sammarbete med andra
underlag för och verkställer de politiska besluten. Både forsknings- och
utvecklingsverksamhet samt analysverksamhet har stor betydelse här.
Enligt vår bedömning påverkas inte NUTEKs möjligheter att fullfölja sin
energipolitiska uppgift i någon väsentlig utsträckning av om vårt förslag
genomförs. Om NUTEK blev huvudman är verket självt ansvarigt för att
verksamheten fungerar tillfredställande. I vårt förslag ligger det i NUTEKs roll
att följa utvecklingen på elmarknaden för att förvissa sig om att utvecklingen
ligger i linje med de övergripande energi och näringspolitiska målen. Detta
underlättas om verksamheten samlokaliseras med NUTEK och även administrativ
samverkan kommer till stånd.
Nätmyndighetens finansiering
De möjligheter till finansiering av verksamheten som står till buds är i princip
anslagsfinansiering via statsbudgeten, avgiftsfinansiering från marknaden eller
en kombination av dessa alternativ.
Vi föreslår att nätmyndighetens verksamhet finansieras genom avgifter.
Myndighetens verksamheter bör finansieras via en avgift som betalas av
innehavare av nätkoncession. Avgiften bör vara differentierad så att avgiften i
det enskilda fallet motsvarar en rimlig kostnad och betalas årligen. Den modell
som utredningen förordar är att respektive koncessionsinnehavares balansomslut-
ning ger grund för en procentuellt beräknad avgift. Avgiften torde uppgå till ca
1,5 promille av den ekonomiska omslutningen. För en hushållsabonnent motsvarar
detta ca 1-4 kronor per år.
Nätmyndighetens ledning
Det finns i dag tre grundmodeller för ledningen av statliga myndigheter. En form
är att myndighetens chef är högsta beslutande instans inom myndigheten, s.k.
enrådighetsverk. Vid vissa myndigheter finns det vid sidan om myndighetschefen
ett råd. En tredje form är att det förutom myndighetschefen även finns en s.k.
lekmannastyrelse som fattar vissa beslut.
Ett grundläggande krav på den nya myndigheten är att den vid sin myndighets-
utövning agerar på ett självständigt sätt. Detta gäller särskilt myndighetens
prövningsverksamhet och då särskilt vid avgörande av klagomål. Detta krav på
stor integritet innebär att myndigheten innom de ramar som ges av regering och
riksdag måste stå fri från styrning utifrån.Vi menar att den bästa lösningen är
en myndighetschef som bär hela ansvaret för verksamheten. Att organisera
myndigheten som ett s.k. enrådighetsverk framstår också som den mest effektiva
ledningsformen.
Det externa inflytande som kan krävas för att förbättra myndighetens verksamhet
bör kanaliseras via ett av regeringen utsett råd.
Sammanställning av remissyttranden över be-tänkandet Monopolkontroll på en av-
reglerad elmarknad (SOU 1993:105)
1.Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över Elmyndighetsutredningens betänkande avgetts av
Konkurrensverket, Riksrevisionsverket (RRV), Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Elsäkerhetsverket, Affärsverket svenska
kraftnät (Svenska kraftnät), Konsumentverket, Statskontoret, Svenska
Kommunförbundet, Sveriges Industriförbund, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska
Elverksföreningen, Värmeverksföreningen, Riksförbundet Energileverantörerna
(REL), HSB Riksförbund, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Svenska
Bioenergiföreningen, Sveriges Energiföreningars riksorganisation (SERO) och
Sveriges Fastighetsägareförbund.
Härutöver har en skrivelse inkommit från Stor-Stockholms Energi AB (STOSEB).
2.Allmänna synpunkter
Majoriteten av remissinstanserna är i huvudsak positiva till utredningens
förslag och delar utredningens uppfattning att nätmyndighetens uppgift att
övervaka de monopol som nätföretagen utgör är central för att avregleringen av
elmarknaden skall få avsedda effekter. Bl.a. hänvisas till erfarenheterna från
genomförda elmarknadsreformer i England och Norge. Flera remissinstanser, bl.a.
Konkurrensverket, Svenska kraftnät, RRV, Sveriges Industriförbund och Sveriges
Fastighetsägareförbund, påpekar vidare att tillsynsmyndigheten måste ha en stark
ställning och en hög kompetens för att klara sin uppgift. STOSEB anser att
myndighetens förmåga att kunna agera, informera och besvara frågor under elmar-
knadsreformens inledningsskede kommer att ha en avgörande betydelse för
reformens framgång.
REL har lämnat utredningens förslag i sin helhet utan invändningar.
3.Nätmyndighetens uppgifter
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag om uppgifter för
nätmyndigheten eller har lämnat förslaget utan erinran. NUTEK understryker
behovet av att koncessionsverksamheten tidigt förs till den nya organisationen.
Några remissinstanser, däribland Svenska Kommunförbundet, betonar att det med
hänsyn till den omställning som avregleringen av elmarknaden innebär för
nätföretagen är nödvändigt att normgivning i form av föreskrifter och allmänna
råd, m.m. utfärdas i god tid före den ändrade ellagens ikraftträdande. Svenska
kraftnät understryker att samordning av de nya nättarifferna och ett system för
mätning och avräkning är viktiga uppgifter för myndigheten i ett
inledningsskede.
Utredningen har jämfört olika metoder för reglering av nättariffer, bl.a.
avkastningsreglering och prisreglering enligt standardkostnadsmetoden. Denna
fråga har behandlats av bl.a. Sveriges Industriförbund, som anför att ett system
med standardkostnader kan ge stora effektivitetsvinster eftersom det innebär att
nätföretagen får incitament att driva verksamheten rationellt. Enligt Svenska
Kraftverksföreningen bör bedömningen av nättariffer grundas på
nuanskaffningsvärdet för att ge nödvändiga incitament till en fortlöpande
rationalisering och effektivisering av nätverksamheten. RRV hävdar att det i
inledningsskedet blir svårt att bedöma skäligheten i nättarifferna då
möjligheterna att göra jämförelser mellan nätföretagen kommer vara begränsade
och de aktuella metoderna är komplicerade. RRV anför att myndigheten därför,
åtminstone till att börja med, bör vara flexibel och använda olika metoder för
att bedöma tarifferna.
Konsumentverket påpekar att verket/KO, med stöd av lagen om (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen), kan pröva
skäligheten av avtalsvillkor som tillämpas mellan näringsidkare och enskilda
konsumenter. Konsumentverket anser att det är direkt olämpligt att
nätmyndigheten skall pröva inte bara priset utan också leveransvillkoren i
övrigt eftersom det enligt verket innebär en prövningen av avtalsvillkor
dubbleras.
Enligt Svenska Elverksföreningen finns en risk för sammanblandning av
nätmyndighetens roller genom att myndigheten skall utfärda till-
ämpningsanvisningar, utgöra första instans i prövning av prisernas skälighet
samt i ett senare skede föra talan mot nätägaren i högre instans. Föreningen
förordar en fristående instans för prövning av nättariffer och övriga villkor
som enligt föreningen i princip bör byggas upp som nuvarande
Prisregleringsnämnden för elektrisk ström. Även SERO anför att en
partssammansatt grupp med uppgift att pröva tvister om bl.a. ersättning till små
elproduktionsanläggningar bör ingå i nätmyndigheten.
Några remissinstanser har kommenterat utredningens förslag om en
rådgivningsbyrå för konsumenter. Konsumentverket stöder förslaget med hänvisning
till att nätmyndigeheten genom en sådan verksamhet skulle fånga upp
konsumentproblem och få ett bra underlag för att utvärdera utvecklingen på
elmarknaden. Enligt Sveriges Industriförbund bör idén med konsumentråd efter
engelskt mönster prövas. Svenska Kraftverksföreningen anser att en
rådgivningsbyrå för konsumenter inte behövs.Konsumentverket anser att
nätmyndigheten bör få i uppgift att främja utvecklingen av mätnings- och
avräkningsutrustning, t.ex. genom teknikupphandling.
4.Resursbehov
Majoriteten av remissinstanserna delar utredningens bedömning i fråga om
nätmyndighetens behov av resurser eller har lämnat utredningens bedömning utan
invändning. Till de remissinstanser som stöder utredningens uppfattning hör
bl.a. Konkurrensverket, NUTEK, Elsäkerhetsverket och Svenska kraftnät. Enligt
STOSEB kommer arbetsbelastningen i inledningsskedet att bli mycket stor, varför
resursbehovet då kan komma att överstiga de 35 årsarbetskrafterna.
Sveriges Industriförbund anser att kompetensen varje anställd bör prioriteras
framför antalet anställda. Förbundet bedömer att utredningens förslag om 35
årsarbetskrafter kan reduceras. Även Svenska Kraftverksföreningen och Svenska
Elverksföreningen anför att myndigheten kan dimensioneras med färre antal
anställda. RRV påpekar att nettokostnaden för staten blir lägre än de 22
miljoner kronor som utredningen har angett eftersom förslaget innebär att
NUTEK:s kostnader för arbetet med koncessionsfrågor och prisreglering förvinner
när uppgifterna tas över av den nya myndigheten.
5.Organisationslösningar
Flertalet av remissinstanserna, däribland Konkurrensverket, Svenska kraftnät,
Elsäkerhetsverket, Sveriges Industriförbund och Statskontoret, tillstyrker
utredningens förslag att nätmyndigheten bör organiseras som en fristående
myndighet. Som skäl härför anges bl.a. att detta alternativ är det som bäst
gynnar elmarknadsreformens syften. Vidare anförs att det med hänsyn till
myndighetens uppgift att övervaka monopolen på elmarknaden är nödvändigt att
verksamheten kan bedrivas med stor integritet och fristående från
branschintressen. Elsäkerhetsverket anser att om utredningens förslag inte
genomförs bör alternativet Elsäkerhetsverket väljas. Statskontoret framhåller
att det kan finnas samordningsfördelar med Telestyrelsen. En möjlig framtida
organisation är enligt Statskontoret att samla tillsynen av el-, tele- och
postlagstiftningen till en myndighet.
RRV och SERO har lämnat utredningens förslag utan erinran. NUTEK, Svenska
Kommunförbundet, Svenska Kraftverksföreningen och Svenska Elverksföreningen
avstyrker utredningens förslag. Enligt NUTEK är elmarknadsfrågorna en viktig del
av det energiintresse NUTEK har att företräda och verket anser därför att
nätmyndigheten bör knytas till NUTEK. Som skäl anges bl.a. att ansvaret för
energifrågorna skulle splittras om utredningens förslag genomfördes. Även
Svenska Kommunförbundet anser att nätmyndigheten bör inordnas i NUTEK. Svenska
Kraftverksföreningen och Svenska Elverksföreningen hävdar att det inte finns
behov av en ny myndighet för de aktuella myndighetsuppgifterna utan att dessa
bör läggas på en befintlig myndighet.
6.Verksamhetens finansiering
Flertalet remissinstanser godtar förslaget om att finansiera nätmyndighetens
verksamhet genom avgifter som tas ut av nätföretagen eller har lämnat förslaget
utan invändning. RRV anser dock att förslaget om nätavgift behöver utvecklas.
Enligt RRV bör tillsynsverksamheten och koncessionsprövningen som separata
resultatområden, som kan ha olika ekonomiska mål. RRV konstaterar att när det
gäller nätmyndighetens prövning av koncessionsansökningar skulle finnas ett
klart samband mellan avgiften och en motprestation. När det däremot gäller en
avgift för tillsynsverksamheten har utredningen enligt RRV inte visat på ett
sådant samband. RRV anser förutsättningarna för att ta ut avgifter för
tillsynsverksamheten bör utredas ytterligare. Vidare påpekas att när det gäller
en eventuell avgift för tillsyn torde det till en början vara omöjligt att på
förhand bedöma hur stora kostnader som de olika nätföretagen ger upphov till.
Svenska kraftnät anser att den föreslagna principen om att basera nätavgiften på
nätföretagens omslutning inte skulle spegla den troliga kostnadsfördelningen.
Svenska Kraftverksföreningen föreslår att nätmyndighetens verksamhet
finansiseras på likartat sätt som Elsäkerhetsverket, dvs. med enhetliga avgifter
per kund indelade i ett fåtal storleksklasser.
Svenska Elverksföreningen, Sveriges Fastighetsägareförbund och Hyresgästernas
Riksförbund avstyrker förslaget om att finansiera verksamheten genom en
nätavgift. Bl.a. anförs att myndigheten bör anslagsfinansieras för att kunna
vara fristående mot dem som skall granskas.
7.Övriga frågor
Enligt NUTEK bör koncessionsärenden enligt rörledningslagen av effektivitetsskäl
samordnas med prövning av ärenden enligt ellagen. Vidare ifrågasätts motiven för
att i myndighetsinstruktionen låsa fast att prövningsuppgiften skall organiseras
som en enhet. Instruktionen bör enligt NUTEK förtydligas såvitt avser uppgiften
för det till myndigheten föreslagna rådgivande organet.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
dels att 1 - 3, 15, 21 och 31 skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a , av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 [1]
Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingående
särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, dis-
tribution eller nyttjande av elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare, anses varje
sådan del som en särskild anläggning.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser härom
meddelas av regeringen.
Med nätverksamhet avses
att ställa kapacitet på
elektriska starkströms-
ledningar till förfogande
för överföring av ström.
Till nätverksamhet hör
också projektering,
byggande och underhåll av
ledningar, ställverk och
transformatorer, anslut-
ning av andra ledningar
och inmatnings- eller
uttagspunkter, mätning av
överförd effekt och energi
samt annan verksamhet
som behövs för att överföra
ström på det elektriska
nätet.
Med anslutning avses i
2 4 och 7 mom. anslut-
ning av ny ledning eller
ny inmatnings- eller
uttagspunkt, återinkopp-
ling av befintlig
ledning eller befintlig
inmatnings- eller
uttagspunkt samt ändring
av avtalad effekt i
inmatnings- eller
uttagspunkt.
Regeringen skall utse
en myndighet (nätmyndig-
heten) som skall hand-
lägga de frågor som anges
i denna lag.
2 1 mom[2].
Elektriska stark- Elektriska
strömsledningar får inte starkströmsledningar får
dras fram eller inte dras fram eller
begagnas utan tillstånd begagnas utan tillstånd
(koncession) av rege- (nätkoncession) av
ringen eller den regeringen eller, efter
myndighet som regeringens bemyndi-
regeringen bestämmer. gande, av nätmyndigheten.
Till en lednings fram- En ansökan om nät-
dragande räknas inte koncession som avser en
bara själva byggandet av utlandsförbindelse skall
ledningen utan också dock prövas av
schaktning, skog- regeringen. Till en led-
savverkning eller därmed nings framdragande räknas
jämförliga åtgärder för attinte bara själva byggan-
bereda plats för det av ledningen utan
ledningen. också schaktning, skog-
savverkning eller
liknande åtgärder för att
En koncession skall bereda plats för
avse en ledning med i ledningen.
huvudsak bestämd En koncession skall
sträckning (linjekon- avse en ledning med i
cession) eller huvudsak bestämd
ledningsnät inom ett sträckning (nätkoncession
visst område (områdeskon-för linje) eller ett led-
cession). ningsnät inom ett visst
område (nätkoncession för
område). I ett beslut om
nätkoncession för område
skall anges en för
En transformator- ledningsnätet högsta
eller kopplingsstation tillåtna spänning.
som är avsedd för en spän-En transformator- eller
ning av 40 kilovolt kopplingsstation som är
eller däröver och som avsedd för en spänning av
skall anslutas till en 40 kilovolt eller däröver
eller flera nya och som skall anslutas
ledningar får inte börja till en eller flera nya
byggas förrän koncession ledningar får inte börja
har meddelats för byggas förrän nätkoncession
framdragande av minst har meddelats för
en ny ledning eller framdragande av minst en
medgivande har lämnats ny ledning eller med-
enligt 8 mom. för sådant givande har lämnats
framdragande. enligt 8 mom. för sådant
Regeringen får medge framdragande.
undantag från Regeringen får föreskriva
bestämmelserna i första om undantag från bestäm-
och tredje styckena i melserna i första och
fråga om vissa slag av tredje styckena i fråga
ledningar eller om vissa slag av led-
stationer eller i fråga ningar eller stationer
om ledningar eller eller i fråga om
stationer inom vissa ledningar eller statio-
områden. ner inom vissa områden.
Undantag får inte medges
i fråga om utlandsför-
bindelser.
2 2 mom[3].
Koncession må ej Nätkoncession får meddelas
meddelas med mindre endast om anläggningen är
anläggningen är behövlig lämplig från allmän syn-
och förenlig med en punkt.
planmässig elektri- Nätkoncession för linje
fiering och, då fråga är får endast om det finns
om områdeskoncession för särskilda skäl meddelas för
yrkesmässig dis- ledning som är avsedd för
tribution, området utgör spänning som inte över-
en med hänsyn till eldi- stiger högsta tillåtna
stributionens ända- spänning för de områden med
målsenliga anordnande nätkoncession som berörs
lämplig enhet. av ledningen.
Koncession för yrkesmäs- Nätkoncession för område
sig distribution må med- får meddelas om området
delas endast den som utgör en med hänsyn till
från allmän synpunkt nätverksamheten lämplig
finnes lämplig att utöva enhet. Områden med nätkon-
sådan verksamhet. cession får inte helt
Vid prövning av fråga omeller delvis samman-
meddelande av falla.
områdeskoncession enligt Nätkoncession får endast
första och andra beviljas den som från
styckena skall möjlighet allmän synpunkt är lämplig
att tillgodose lokala att utöva nätverksamhet.
intressen särskilt Nätkoncession för område får
beaktas. endast beviljas den som
dessutom är lämplig att
bedriva nätverksamhet
inom det begärda området.
Nätkoncession får inte
Koncession får inte strida mot en detaljplan
strida mot en eller områdesbestämmelser.
detaljplan eller om- Om syftet med planen
rådesbestämmelser. Om eller bestämmelserna inte
syftet med planen eller motverkas, får dock
bestämmelserna inte mindre avvikelser göras.
motverkas, får dock min-
dre avvikelser göras. Vid prövning av frågor om
meddelande av nätkonces-
Vid prövning av frågor sion skall lagen
om meddelande av kon- (1987:12) om hushållning
cession skall lagen med naturresurser m.m.
(1987:12) om hushållning tillämpas.
med naturresurser m.m.
tillämpas. Nätkoncession får inte
överlåtas utan tillstånd av
Koncession må ej över- regeringen eller, efter
låtas utan tillstånd av regeringens
regeringen eller den bemyndigande, av
regeringen bemyndigar. nätmyndigheten. Vid pröv-
ning av ansökan om över-
låtelse av nätkoncession
skall fjärde stycket
tillämpas.
Om förvärv av eldistribu-
tionsanläggning m.m.
finnes särskilda bestäm-
melser.
2 3 mom[4].
Koncession meddelas för Nätkoncession ges för be-
viss tid, ej över- stämd tid, längst 40 år.
stigande fyrtio eller,
om särskilda skäl därtill
föranleda, sextio år. En nätkoncession skall
Vid meddelande av kon- förenas med de villkor
cession skola, under som behövs för att skydda
förbehåll av allmän och allmänna intressen och
enskild rätt, föreskrivasenskild rätt samt de
de villkor för anlägg- villkor för anläggningens
ningens utförande och utförande och nyttjande
nyttjande som av säker- som behövs av säkerhetsskäl
hetsskäl eller eljest ur eller som annars behövs
allmän synpunkt finnas från allmän synpunkt.
påkallade.
2 4 mom[5].
Den som innehar Den som har nätkoncession
områdeskoncessionen för för linje är skyldig att på
yrkesmässig distribution skäliga villkor ansluta
är skyldig att en anläggning till
tillhandahålla ström åt ledningen.
var och en som inom om- Om det finns särskilda
rådet behöver den för nor-skäl kan nätmyndigheten
mala förbrukningsändamål,besluta att den som har
om inte annat följer av nätkoncession för linje
andra stycket eller det inte behöver ansluta en
finns särskilda skäl tillanläggning till
undantag. ledningen.
Inom ett område där Den som har nätkonces-
fjärrvärme eller naturgassion för område är skyldig
distribueras eller att på skäliga villkor an-
avses bli distribuerad sluta en anläggning inom
föreligger inte området till
skyldighet att leverera ledningsnätet.
ström för värmeförsörjningOm det finns särskilda
av en byggnad, om skäl kan nätmyndigheten
strömmen är avsedd för besluta att den som har
värmeförsörjning på någotnätkoncession för område
annat sätt än med inte behöver ansluta en
värmepump eller om anläggning till lednings-
strömmen är avsedd för ennätet.
värmepump men värmepum- Om en anläggning kan
par, enligt riktlinjer anslutas såväl till en
som kommunfullmäktige ledning som omfattas av
har beslutat, inte bör en nätkoncession för linje
förekomma inom området. som till ett ledningsnät
Trots detta föreligger som omfattas av en
dock skyldighet att nätkoncession för område,
leverera ström, om får den som har nätkon-
värmeförsörjningen av cessionen för linje göra
byggnaden med större anslutningen endast
fördel kan tillgodoses efter medgivande av den
med elenergi än med det som har nätkoncessionen
för området gemensamma för området eller efter
systemet. Har ström till tillstånd av nätmyndig-
en värmepump börjat heten.
tillhandahållas före Den som har nätkoncession
fullmäktiges beslut är skyldig att på skäliga
gäller skyldighet att villkor överföra ström åt
leverera så länge värme- annan.
pumpen är i bruk. Den Innehavare av nätkonces-
som innehar områdeskon- sion är skyldig att utföra
cession för yrkesmässig mätning av överförd ström
distribution är skyldig samt att rapportera
att, om det inte finns resultaten av dessa mät-
särskilda skäl till ningar i enlighet med de
undantag, köpa ström frånnärmare föreskrifter som
elproduktionsanläggning regeringen eller, efter
som är belägen inom om- regeringens
rådet och som kan bemyndigande, nätmyndig-
leverera en effekt om heten meddelar.
högst 1 500 kilowatt. Frågor om koncessionsha-
Den som innehar varens skyldigheter
linjekoncession är enligt detta moment
skyldig att, om det är prövas av nätmyndigheten.
förenligt med kon-
cessionens ändamål,
leverera eller överföra
ström åt en innehavare av
områdeskoncession, i den
mån det behövs för att
denne skall kunna
fullgöra sina
förpliktelser enligt
första - tredje styck-
ena. Sådan skyldighet
att leverera eller
överföra ström föreligger
även i övrigt gentemot
förbrukare, vars verk-
samhet är av större
betydelse för det
allmänna.
Frågor om förpliktelser,
som avses i detta
moment, prövas av den
myndighet som rege-
ringen bestämmer.
2 5 mom[6].
Gränserna för områdeskon-Gränserna för en nätkonces-
cession må ändras av den sion för område får ändras
regeringen bemyndigar, av nätmyndigheten om det
om det erfordras för behövs för en ändamålsenlig
ändamålsenlig nätverksamhet och det kan
distribution och kan ske utan synnerlig olä-
ske utan synnerlig genhet för koncessions-
olägenhet för havaren.
koncessionshavaren.
2 6 mom[7].
Tillsynen över
efterlevnaden av denna
lag och av föreskrifter
och villkor som har
meddelats med stöd av
lagen utövas av nätmyndig-
heten. Tillsynen
omfattar dock inte frågor
om elsäkerhet.
Nätmyndigheten får med-
dela de förelägganden som
behövs för att trygga
efterlevnaden av de
Åsidosätter föreskrifter och villkor
koncessionshavaren i som omfattas av
väsentlig mån föreskrift,tillsynen.
som givits vid med- Ett föreläggande får före-
delande av koncession, nas med vite.
eller förpliktelser, som En nätkoncession får helt
avses i 4 mom., eller eller delvis återkallas
har han under tre år i om koncessionshavaren i
följd ej haft ledningen väsentlig mån åsidosätter
eller ledningsnätet i sina skyldigheter enligt
bruk, må koncessionen 4 mom. eller 7 mom.
helt eller delvis eller enligt villkor i
återkallas. nätkoncessionen eller om
han under tre år i följd
Frågor om återkallelse inte har haft ledningen
prövas av regeringen eller ledningsnätet i
eller den myndighet som bruk.
regeringen bestämmer. Frågor om återkallelse
av nätkoncession prövas av
nätmyndigheten.
2 7 mom[8].
För åstadkommande av Nätverksamhet skall
skälig prissättning är ekonomiskt redovisas
koncessionshavaren skilt från annan verksam-
skyldig att underkasta het. Nätverksamhet skall
sig reglering av pris redovisas i enlighet med
och övriga villkor för bestämmelserna i
leverans, överföring bokföringslagen
eller inköp av ström på (1976:125) och 11 kap.
framställning av aktiebolagslagen
1. den som nyttjar (1975:1385). Regeringen
eller önskar nyttja strömeller, efter regeringens
från anläggningen, bemyndigande, nätmyndig-
2. den som levererar heten får utfärda
eller som önskar ytterligare föreskrifter
leverera ström till an- om redovisning av
läggningen från en sådan nätverksamhet. Regeringen
elproduktionsanläggning får därvid föreskriva om
som avses i 4 mom. undantag från bestäm-
tredje stycket. melserna i bokförings-
Frågor om prisreglering lagen och 11 kap. aktie-
prövas av den myndighet bolagslagen.
som regeringen be- Revisor hos den som be-
stämmer. driver nätverksamhet
Framställning om ändringskall särskilt granska
i eller upphävande av redovisningen av nätverk-
beslutad prisreglering samheten. Revisorn skall
får göras också av i ett särskilt intyg avge
anläggningens ett utlåtande i frågan om
innehavare. redovisningen av nätverk-
Avtal, som strider mot samheten skett enligt
beslut om gällande bestämmelser. In-
prisreglering, är utan tyget skall av revisorn
verkan. ges in till nätmyndig-
heten.
Nättariffer skall vara
skäliga och utformade på
sakliga grunder. Nätta-
riffer för område, utom
engångsavgift för anslut-
ning, får dock inte
konstrueras med utgångs-
punkt i var inom området
en anslutning är belägen.
Nättariffer för överföring
av ström skall utformas
så, att betald avgift för
en anslutning ger rätt
att använda det elekt-
riska nätet inom landet,
med undantag för utlands-
förbindelserna.
Vid bedömning av en
nättariffs skälighet skall
särskilt beaktas nätföre-
tagets prisutveckling.
Skälig hänsyn skall
dessutom tas till kravet
på en rimlig avkastning i
nätverksamheten. Vid
skälighetsbedömningen
skall nättariffen för
varje koncessionsområde
bedömas för sig.
Den som har nätkonces-
sion skall på begäran utan
dröjsmål lämna skriftlig
uppgift om nättariffer
och övriga villkor för
överföring eller
anslutning. Vid begäran
om ny anslutning skall
uppgiften om villkoren
lämnas inom skälig tid.
Den skriftliga uppgiften
skall innehålla en
upplysning om möjligheten
att hos nätmyndigheten
begära prövning enligt
4 mom. sista stycket.
Frågor om koncessionsha-
varens skyldigheter
enligt detta moment
prövas av nätmyndigheten.
2 8 mom[9].
Regeringen eller den Regeringen eller, efter
myndighet regeringen regeringens
bestämmer får, om sär- bemyndigande, nätmyndig-
skilda skäl föreligger, heten får, om det finns
medge att en elektrisk särskilda skäl, medge att
starkströmsledning får en elektrisk stark-
dras fram redan innan strömsledning får dras
behövlig koncession har fram redan innan behövlig
meddelats eller att en nätkoncession har med-
transformator- eller delats eller att en
kopplingsstation får transformator- eller
byggas utan hinder av kopplingsstation får
bestämmelsen i 1 mom. byggas utan hinder av
tredje stycket. När bestämmelsen i 1 mom.
ledningen är färdig att tredje stycket. När
tas i bruk får, i den ledningen är färdig att
ordning som regeringen tas i bruk får, i den
föreskriver, tillstånd ordning som regeringen
lämnas att tills vidare föreskriver, tillstånd
under tre år begagna lämnas att tills vidare
ledningen i avvaktan på under tre år begagna led-
att koncessionsansök- ningen i avvaktan på att
ningen slutligt prövats. koncessionsansökningen
slutligt prövats.
3 1 mom[10].
Upphör en koncession att Upphör en nätkoncession
gälla, är den som senast att gälla, är den som
haft koncessionen skyl- senast haft koncessionen
dig att ta bort skyldig att ta bort
ledningen med ledningen med tillhörande
tillhörande anläggningar anläggningar och vidta
och vidta andra åtgärder andra åtgärder för
för återställning, om återställning, om detta
detta är påkallat från behövs från allmän eller
allmän eller enskild enskild synpunkt.
synpunkt. Frågan om skyldighet att
Frågan om skyldighet vidta sådana åtgärder prövas
att vidta sådana åtgärderav nätmyndigheten.
prövas av regeringen Prövningen skall ske i
eller den myndighet som samband med att
regeringen bestämmer. koncessionen upphör.
Prövningen skall ske i Om den som har haft nät-
samband med att koncessionen inte
koncessionen upphör. iakttar vad som har
ålagts honom, får nätmyn-
Iakttar den som har digheten vid vite
haft koncessionen inte förelägga honom att full-
vad som har ålagts göra sina skyldigheter.
honom, får den myndighet
som har att pröva frågor
om återställningsåtgärder
vid vite förelägga honom
att fullgöra sina
åligganden. Ett
vitesföreläggande skall
delges.
3 2 mom[11].
Har en elektrisk stark- Har en elektrisk stark-
strömsledning dragits strömsledning dragits
fram utan koncession, fram utan nätkoncession,
där detta behövs, får där detta behövs, får
regeringen eller den nätmyndigheten förelägga
myndighet som regering- ledningens innehavare
en bestämmer förelägga att ta bort ledningen
ledningens innehavare med tillhörande
att ta bort ledningen anläggningar och vidta
med tillhörande anlägg- andra åtgärder för åter-
ningar och vidta andra ställning, om detta behövs
åtgärder för återställning,från allmän eller enskild
om detta är påkallat frånsynpunkt.
allmän eller enskild
synpunkt. Föreläggandet får förenas
Föreläggandet får förenasmed vite.
med vite. Ett
vitesföreläggande skall
delges.
3 3 mom[12].
Om annans mark behöver Om annans mark behöver
tas i anspråk för sådana tas i anspråk för sådana
åter-ställningsåtgärder somåterställningsåtgärder som
avses i 1 eller 2 mom., avses i 1 eller 2 mom.,
får regeringen eller den får nätmyndigheten besluta
myndighet som att tillträde till marken
regeringen bestämmer skall lämnas under viss
besluta att tillträde tid.
till marken skall lämnas
under viss tid. Återställningsåtgärderna
Återställningsåtgärdernaskall utföras så, att
skall utföras så, att minsta skada och intrång
minsta skada och intrång vållas. Byggnader får
vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byg-
uppföras eller vägar byg-gas endast om markens
gas endast om markens ägare och den som har
ägare och den som har nyttjanderätt eller
nyttjanderätt eller servitut avseende marken
servitut avseende samtyckt till det eller
marken samtyckt till nätmyndigheten lämnat
det eller den myndighet tillstånd till åtgärden.
som avses i första Tillstånd får lämnas endast
stycket lämnat tillstånd om åtgärden är oundgängligen
till åtgärden. Tillstånd nödvändig för att återställ-
får lämnas endast om åt- ningsåtgärderna skall
gärden är oundgängligen kunna vidtas.
nödvändig för att återställ-
ningsåtgärderna skall
kunna vidtas.
Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång, skall ersättning här-
för utgå. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars område
marken eller större delen därav ligger.
15 [13]
Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som eller de myndigheter
regeringen bestämmer får,som regeringen bestämmer
i den mån det är påkallatfår, i den mån det behövs
från elsäkerhetssynpunkt,från elsäkerhetssynpunkt
meddela föreskrifter om eller av hänsyn till
kontroll, provning driftsäkerheten hos det
eller besiktning samt nationella elsystemet,
andra föreskrifter som meddela föreskrifter om
angår elektriska anlägg- kontroll, provning eller
ningar, anordningar besiktning samt andra
avsedda att anslutas föreskrifter som angår
till sådana anläggningar,elektriska anläggningar,
elektrisk materiel anordningar avsedda att
eller elektriska anslutas till sådana
installationer. anläggningar, elektrisk
materiel eller elekt-
riska installationer.
**Fotnot**
[2]Senaste lydelse 1982:487
[3]Senaste lydelse 1987:142
[4]Senaste lydelse 1957:383
[5]Senaste lydelse 1987:1166
[6]Senaste lydelse 1975:68
[7]Senaste lydelse 1988:218
[8]Senaste lydelse 1987:1166
[9]Senaste lydelse 1982:487
[10]Senaste lydelse 1982:487
[11]Senaste lydelse 1982:487
[12]Senaste lydelse 1982:487
[13]Senaste lydelse 1988:218
15 a
Den myndighet regeringen
utser skall ha
systemansvaret för
elektrisk ström.
Med systemansvar för
elektrisk ström avses det
övergripande ansvaret för
att elektriska
anläggningar samverkar
driftsäkert så att balans
inom hela eller delar av
landet kortsiktigt upp-
rätthålls mellan produk-
tion och förbrukning av
ström.
Enligt vad regeringen
närmare föreskriver får den
systemansvariga myndig-
heten, i den utsträckning
det behövs för att kunna
utöva systemansvaret, be-
ordra kraftproducenter
att, mot marknadsmässig
ersättning, öka eller min-
ska produktionen av
ström.
Regeringen får utfärda
föreskrifter om
skyldighet för kraftpro-
ducenter och elkonsu-
menter att till den
systemansvariga myndig-
heten ge in uppgifter om
produktion eller konsum-
tion av ström, som behövs
för utövandet av sys-
temansvaret.
21 [14]
Tillsynen över Såvitt avser frågor om
efterlevnaden av denna elsäkerhet utövas
lag och av föreskrifter tillsynen över
eller villkor som har efterlevanden av denna
meddelats med stöd av lag och av föreskrifter
lagen utövas av den eller villkor som har
eller de myndigheter meddelats med stöd av
som regeringen be- lagen av den eller de
stämmer. myndigheter som
regeringen bestämmer.
**Fotnot**
[14]Senaste lydelse 1988:218
31 [15]
Beslut enligt 2 7 mom. Beslut av nätmyndigheten
får inte överklagas. enligt 2 4, 6 eller
7 mom. eller 3 eller
beslut om ersättning
enligt 15 a tredje
stycket får överklagas hos
allmän
förvaltningsdomstol. Nät-
myndigheten får inträda
som part i målet när myn-
dighetens beslut prövas
av domstol. Ändras nätmyn-
dighetens avgörande i sak
genom beslut av länsrätt
eller kammarrätt, får nät-
myndigheten överklaga be-
slutet.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 , 24 första
eller andra stycket, 25 eller 26 eller med stöd av ett bemyndigande enligt
lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats meddelas av
regeringen.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. De nya föreskrifterna skall,
med det undantag som anges i 2, tillämpas även på koncessioner som har beviljats
före ikraftträdandet. Därvid skall linjekoncession anses som nätkoncession för
linje och områdeskoncession som nätkoncession för område.
2. Beslut i ärenden som har prövats enligt 2 7 mom. i dess äldre lydelse får
inte överklagas.
3. I ärenden där ansökan har gjorts före ikraftträdandet skall 2 2, 3, 6 och
7 mom. i dess äldre lydelse tillämpas.
**Fotnot**
[15]Senaste lydelse 1993:711
Förslag till lag med vissa bestämmelser omhandel med el, m.m.
Härigenom föreskrivs följande.
Handel med el
1 En juridisk person som bedriver produktion av eller handel med el får inte
bedriva nätverksamhet enligt 1 fjärde stycket lagen (1902:71 s. 1), innefat-
tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Utlandshandel
2 Den som ingår avtal om import eller export av ström under en tid av minst
sex månader skall göra anmälan om avtalet till den myndighet regeringen utser.
Sådan anmälan skall göras inom en månad från det avtalet ingicks.
Regeringen eller den myndighet regeringen utser får utfärda närmare före-
skrifter om anmälningsskyldigheten.
3 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan enligt 2 i rätt
tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift döms till böter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Kommunala elföretag
4 Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 kommunallagen
(1991:900) får, utan hinder av föreskriften i 2 kap. 1 kommunallagen om
anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område
bedriva
1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet
(elverksamhet), eller
2. nätverksamhet enligt 1 lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa be-
stämmelser om elektriska anläggningar, i omedelbar geografisk anslutning till
företagets nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig
nätverksamhet.
5 Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 kommunallagen
(1991:900), som bedriver elverksamhet eller distribution av fjärrvärme eller
naturgas skall drivas på affärsmässig grund. Verksamheten skall redovisas
särskilt.
Leveranskoncession m.m.
6 Inom område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 1 mom. lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar krävs
tillstånd (leveranskoncession) för att få leverera ström till anläggningar som
är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av nätkoncessionen.
Leveranskoncession krävs dock inte i fall som anges i 12 .
Leveranskoncession meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer.
Leveranskoncession kan omfatta ett eller flera områden som omfattas av
nätkoncession för område (leveransområde).
Det får endast meddelas en leveranskoncession per leveransområde.
7 Leveranskoncession får endast ges till den som från allmän synpunkt är
lämplig att leverera ström inom leveransområdet.
Leveranskoncession ges för bestämd tid, längst tre år.
Leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Vid prövning av ansökan om överlåtelse av
leveranskoncession skall första stycket tillämpas.
8 Gränserna för ett leveransområde får ändras av den myndighet regeringen
bestämmer om det är nödvändigt för ändamålsenlig leverans och kan ske utan
synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
9 Innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera ström för normala
förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet om inte annat följer av
andra stycket. Leveransskyldighet föreligger inte heller gentemot sådana
elkonsumenter som avses i 12 .
Inom ett område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli
distribuerad föreligger inte skyldighet att leverera ström för värmeförsörjning
av en byggnad, om strömmen är avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än
med värmepump. Detsamma gäller om strömmen är avsedd för värmepump men
värmepumpar, enligt riktlinjer som kommunfullmäktige har beslutat, inte bör
förekomma inom området. Trots detta finns dock skyldighet att leverera ström, om
värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses med elenergi
än med det för området gemensamma systemet. Har ström till värmepump börjat
tillhandahållas innan fullmäktige fattade sitt beslut gäller skyldighet att
leverera så länge värmepumpen är i bruk.
Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns särskilda
skäl till undantag, köpa ström från elproduktionsanläggning som är belägen inom
leveransområdet och kan leverera en effekt om högst 1500 kilowatt.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av den
myndighet regeringen bestämmer.
10 I syfte att uppnå en skälig prissättning är innehavare av leveranskon-
cession skyldig att underkasta sig reglering av priset på levererad eller inköpt
ström på begäran av
1. den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin ström av
koncessionshavaren,
2. den som levererar eller vill leverera ström till koncessionshavaren från
sådan elproduktionsanläggning som anges i 9 tredje stycket.
Frågor om prisreglering prövas av den myndighet regeringen bestämmer.
Den myndighet som prövar frågor om prisreglering skall se till att ärendet
blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Därvid får myndigheten förelägga
parterna att lägga fram den utredning som behövs. Sådant föreläggande får
förenas med vite.
Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering får göras
också av innehavaren av leveranskoncessionen.
Avtal, som strider mot beslut om prisreglering, är utan verkan.
11 Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsynen över att en
koncessionshavare fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.
Vid utövandet av tillsynen enligt första stycket får myndigheten meddela de
förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som
omfattas av tillsynen. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
12 Annan än innehavare av leveranskoncession får inom leveransområdet leverera
ström dels för ändamål som inte omfattas av leveransskyldigheten enligt 9 ,
dels till elkonsumenter som skriftligen gjort anmälan om det till koncessionsha-
varen minst sex månader innan leveransen påbörjas.
Elkonsument som med koncessionshavaren har ett avtal om leverans av ström med
reglerad uppsägningstid eller som är tidsbestämt får dock inte köpa ström av
annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I sådana fall
krävs ingen anmälan enligt första stycket.
Elkonsument inom leveransområdet som köper ström från annan än innehavaren av
leveranskoncession men som i stället vill köpa ström från denne skall ha rätt
till det om elkonsumenten gjort anmälan om detta till koncessionshavaren minst
en månad innan leveransen skall påbörjas.
13 Beslut enligt 9-11 får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Om leveranskoncession i samband med ikraftträdandet beviljas någon som inte
haft ett bestämmande inflytande över den som, med stöd av områdeskoncession
enligt 2 4 mom. lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar i dess lydelse före den 1 januari 1995, bedrivit
distributionsverksamhet inom leveransområdet gäller följande.
a) Den som har leveranskoncession inom området har skyldighet att leverera
ström i enlighet med vad som anges i 9 .
b) Leveransskyldigheten enligt a) omfattar dock inte elkonsumenter inom området
som vid ikraftträdandet har tidsbestämda avtal eller avtal med reglerad upp-
sägningstid med den tidigare innehavaren av områdeskoncession inom området.
c) Det under b) angivna undantaget från leveransskyldigheten gäller till
utgången av år 1996. Avtal som nämns under b) blir ogiltigt vid utgången av år
1996.
d) Annat avtal mellan elkonsument och tidigare innehavare av områdeskoncession
än som nämns under b) blir ogiltigt vid ikraftträdandet av denna lag.
3. Sådan skriftlig anmälan som anges i 12 första stycket får ske först vid
ikraftträdandet av denna lag.
Förslag till lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden
Härigenom föreskrivs att 1 lagen (1985:277) om vissa bulvan-förhållanden skall
ha följande lydelse.
1 [16]
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag gäller när ettDenna lag gäller när ett
bulvanförhållande användsbulvanförhållande används
för att kringgå ett sådantför att kringgå ett sådant
hinder mot att förvärva hinder mot att förvärva
eller behålla viss eller behålla viss
egendom eller rättighet egendom eller rättighet
som uppställs i som uppställs i
1. 3 kap. 3 1. 3 kap. 3
bankaktiebolagslagen bankaktiebolagslagen
(1987:618), (1987:618),
2. lagen (1975:1132) 2. lagen (1975:1132)
om förvärv av om förvärv av
hyresfastighet m.m., hyresfastighet m.m.,
3. lagen (1976:240) om
förvärv av
eldistributionsanlägg- 3. jordförvärvslagen
ning m.m., (1979: 230),
4. jordförvärvslagen 4. 8a
(1979: 230), fondkommissions-lagen
5. 8a (1979:748),
fondkommissions-lagen 5. 6a lagen (1980:2)
(1979:748), om finansbolag, eller
6. 6a lagen (1980:2) 6. lagen (1992:1368)
om finansbolag, eller om tillstånd till vissa
7. lagen (1992:1368) förvärv av fast egendom.
om till-stånd till vissa
förvärv av fast egendom.
Med ett bulvanförhållande avses i lagen att någon (bulvanen) utåt framstår som
ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet men i verkligheten
innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen för annans (huvudmannens)
räkning.
Vad som sägs i det följande om egendom som ett bulvanförhållande avser har
tillämpning också på rättigheter.
-------------
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
**Fotnot**
[16]Senaste lydelse 1992:1373
Förslag till lag om upphävande av lagen (1976:240) om förvärv av eldistribution-
sanläggning m.m.
Härigenom föreskrivs att lagen (1976:240) om förvärv av eldistribu-
tionsanläggning m.m. skall upphöra att gälla vid utgången av år 1994.
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-01-27
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 16 december 1993 (näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring
i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bengt Agartz.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Allmänt
Remissen innehåller inte något förslag i fråga om ersättning till nuvarande
innehavare av koncession för elektriska starkströmsledningar.
I denna fråga förs ett resonemang om inverkan av bestämmelserna om skydd för
äganderätten i artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen.
Slutsatsen att några lagbestämmelser i ämnet inte behövs torde underförstått
bygga på att den koncessionshavare som vill göra anspråk på ersättning för skada
till följd av att han förlorat sin monopolställning är hänvisad till att åberopa
den nämnda bestämmelsen i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen. Om
förslaget i prop. 1993/94:117 om att Europakonventionen med tilläggsprotokoll
skall gälla som lag här i landet blir genomfört, torde en talan med åberopande
av den förut nämnda artikeln i tilläggsprotokoll nr 1 kunna väckas vid svensk
allmän domstol.
I fråga om de olika lagförslagen vill Lagrådet anmärka följande.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
1
Reglerna i paragrafens fjärde och femte stycken kan uttryckas enklare. Lagrådet
föreslår följande lydelse.
"Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till
förfogande för överföring av ström. Till nätverksamhet hör också projektering,
byggande och underhåll av ledningarna, ställverk och transformatorer, anslutning
av elektriska anläggningar, mätning av överförd effekt och energi samt annan
verksamhet som behövs för att överföra ström på det elektriska nätet.
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling av
befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings- eller
uttagspunkt."
2 4 mom.
Lagrådet föreslår att femte stycket utformas på följande sätt.
"Vill någon ansluta en anläggning till en ledning som omfattas av en
nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en
nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra
anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för området
eller efter tillstånd av nätmyndigheten".
2 7 mom.
I fråga om revision torde avsikten vara att revisorns särskilda intyg
beträffande redovisningen av nätverksamheten skall avges årligen. Detta bör
framgå av lagtexten i andra stycket.
Nätverksamhet kan bedrivas av den som inte enligt andra regler har skyldighet
att ha auktoriserad eller godkänd revisor, t.ex. en kommun. Regeringen bör få
möjlighet att uppställa sådana kompetenskrav för revisor hos den som bedriver
nätverksamhet. Lagrådet föreslår därför att till andra stycket fogas en mening
som säger att Regeringen får meddela föreskrifter om revision av nätverksamhet.
Tredje stycket bör inledas med en definition av begreppet nättariff och få
följande lydelse.
"Avgifter och övriga villkor för överföring av ström och anslutning till ledning
(nättariffer) skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Nättariffer
för område, utom engångsavgift för anslutning, får dock inte utformas med hänsyn
till var inom området en anslutning är belägen. Nättariffer för överföring av
ström skall utformas så, att betald avgift för en anslutning ger rätt att
använda det elektriska nätet inom landet, med undantag för
utlandsförbindelserna".
Bestämmelserna i fjärde stycket om bedömningen av nättariffers skälighet synes
inte ge en riktig upplysning om vad som avses. Lagrådet föreslår att i en första
mening anges att vid bedömning av en nättariffs skälighet skall särskilt beaktas
konsumentintresset. I andra meningen bör föreskrivas, att hänsyn dessutom skall
tas till kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten.
De frågor som nätmyndigheten skall pröva enligt sjätte stycket torde gälla
koncessionshavarens skyldigheter enligt första och femte styckena. Detta bör
framgå av lagtexten.
Förslaget till lag med vissa bestämmelser om handel med el, m.m.
2
Den i motiven uttryckta avsikten att även tilläggsavtal som medför att import
eller export av ström sträcker sig över längre tid än sex månader skall
föranleda anmälningsskyldighet framgår klarare om avtalet i första meningen
beskrivs som "avtal, som medför att import eller export av ström kommer att pågå
under en tid av minst sex månader."
9 och 12
Erinran i 9 första stycket andra meningen om att leveransskyldighet inte
heller föreligger gentemot sådana elkonsumenter som avses i 12 bör flyttas
till ett särskilt stycke som placeras närmast efter andra stycket.
Hänvisningen i 12 första stycket till leveransskyldighet enligt 9 kan då
förtydligas och gälla leveransskyldighet enligt 9 första och andra styckena.
10
Första stycket bör omformuleras. Bestämmelsen i tredje styckets första mening
torde vara överflödig. Återstoden av stycket kan föras samman med andra stycket.
Enligt Lagrådets förslag får paragrafens första och andra stycken följande
lydelse.
"Om det behövs för att uppnå en skälig prissättning är innehavare av
leveranskoncession skyldig att underkasta sig reglering av priset på levererad
eller inköpt ström på begäran av
1. den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin ström av koncessions-
havaren,
2. den som levererar eller vill leverera ström till koncessionshavaren från
sådan elproduktionsanläggning som anges i 9 fjärde stycket.
Frågor om prisreglering prövas av den myndighet regeringen bestämmer.
Myndigheten får förelägga parterna att lägga fram den utredning som behövs.
Sådant föreläggande får förenas med vite."
Övergångsbestämmelserna
Lagrådet föreslår följande formulering.
"1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Ges leveranskoncession i samband med ikraftträdandet till någon annan än den
som vid utgången av 1994, med stöd av områdeskoncession enligt 2 4 mom. lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i
dess lydelse före den 1 januari 1995, bedriver distributionsverksamhet inom
leveransområdet (områdeskoncessionshavaren) eller den som till honom står i
förhållande som anges i 3 gäller följande.
a) Den som får leveranskoncession inom området har skyldighet att leverera ström
i enlighet med vad som anges i 9 .
b) Leveransskyldigheten enligt a) omfattar dock inte elkonsumenter inom området
som vid ikraftträdandet har tidsbestämda avtal eller avtal med reglerad
uppsägningstid med den tidigare innehavaren av områdeskoncession inom området.
c) Det under b) angivna undantaget från leveransskyldigheten gäller till
utgången av år 1996. Avtal som avses under b) blir ogiltigt vid utgången av år
1996.
d) Annat avtal mellan elkonsument och tidigare innehavare av områdeskoncession
än som avses under b) blir ogiltigt vid ikraftträdandet av denna lag.
3. Vid tillämpningen av 2 skall med områdeskoncessionshavaren likställas
a) personer som denne direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande över,
b) personer som direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande över
områdeskoncessionshavaren och
c) personer som någon med sådant inflytande som avses i b) direkt eller indirekt
har ett bestämmande inflytande över.
4. Sådan skriftlig anmälan som anges i 12 första stycket får göras först vid
ikraftträdandet av denna lag."
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
NÄRINGSDEPARTEMENTET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 februari 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statråden B. Westerberg,
Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik,
Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statrådet P. Westerberg
___________
Regeringen beslutar proposition 1993/94:162 Handel med el i konkurrens.
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, upp-bakomliggande EG-
häver eller regler
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande
Lag om ändring i 1 , 2 1 mom., 7 En särskild
lagen (1902:71 s. 4 mom., 7 mom., koncession för
1), innefattande 8 mom., 15, 15a, leverans av el
vissa bestämmelser 31
om elektiska
anläggningar
7.1
Lag (1994:000) om Leveranskoncessionens
handel med el, 2 huvudsakliga
m.m. Prop. innebörd
1993/94:162
7.1.1 Allmänt om
leveranskoncession
Regeringens förslag: En särskild koncession införs för
leverans av el till kunder belägna inom område för
nätkoncession (leveranskoncession).
Ellagstiftningsutredningen: Utredningen lämnar inte något förslag på denna
punkt.
Skälen för regeringens förslag: De förändringar i ellagen som föreslås i
avsnitt 6 är genomgripande för elmarknadens funktionssätt och för dem som är
aktörer på elmarknaden. För kunder med låg elförbrukning, främst
hushållskunder, får bl.a. kraven på mätning konsekvenser för deras möjligheter
att agera på en öppen elmarknad. En orsak är att mätning av elförbrukning i
allmänhet måste ske med en avsevärt större noggrannhet över tiden än i dag om
slutförbrukarna inom ett område får sin el från flera leverantörer.
Det nya regelverket får även konskevenser för små elproducenter och för
fjärrvärmeverksamhet, m.m. Det är önskvärt att villkoren för dessa verksamheter
inte försämras i väsentlig omfattning som en följd av förändringar i
ellagstiftningen.
Genom de föreslagna ändringarna i ellagen skapas nya förutsättningar för
handeln med el i bl.a. den meningen att kunder kan välja leverantör. Från flera
håll har det framförts starka skäl som talar för att det inledningsvis, bl.a. på
grund av att kostnaderna för mätning och avräkning blir höga, kommer att finnas
kunder som inte kan eller vill byta leverantör. Därigenom kommer mindre
elförbrukare inte att kunna dra direkt nytta av de fördelar som den
konkurrensutsatta försäljningen kan medföra. Tvärtom kommer de i praktiken att
vara beroende av sin nuvarande leverantör som därigenom behåller en
monopolliknande ställning trots att kunderna har formella möjligheter att byta
leverantör. Till dess små kunder generellt sett har anledning att efterfråga
individuella avtal om elleveranser finns det skäl att ha regler som ger särskilt
de små kunderna ett tillräckligt skydd. Utvecklingen av kostnaderna för mätning
och avräkning är av stor betydelse för hur lång sådan övergångstid bör bli.
Frågan om konsumentskydd behandlas närmare i avsnitt 7.1.2.
I avsnitt 6.5 behandlas frågan om övergångslösningar. Enligt regeringens
mening kan ett system med leveranskoncession tillgodose de berättigade krav som
finns på övergångslösningar utan att nämnvärt inskränka konkurrensen på en öppen
elmarknad.
Inom ett leveransområde bör således finnas någon som har koncession för att
leverera el utan krav på särskild mätning och avräkning för sådana kunder som i
dag debiteras enligt schabloniserade tariffer. Denna koncession bör benämnas
leveranskoncession. Med leveransområde avses ett eller flera områden som
omfattas av nätkoncession för område enligt den föreslagna lydelsen av 2 1
mom. ellagen. Eftersom det inom varje leveransområde kommer att finnas ett stort
antal kunder som inte önskar byta leverantör är det troligt att det kommer att
finnas ett ekonomiskt värde att inneha den ensamrätt till leverans till dessa
kunder som en leveranskoncession medför. En innehavare av en leveranskoncession
har givetvis rätt att agera affärsmässigt på samma villkor som andra
leverantörer av el inom området. Det finns därför ingen anledning att befara att
det inte skulle finnas tillräckligt många elleverantörer som är intresserade av
att få leveranskoncession.
Föreskrifter om leveranskoncession bör föras in i en särskild lag om handel
med el, m.m. Den myndighet regeringen bestämmer bör ansvara för de
myndighetsuppgifter som hänger samman bestämmelserna om leveranskoncesson.
Regeringens bedömningar i denna fråga redovisas i avsnitt 11.
Med en leveranskoncession skapas förutsättningar för en stabil övergång till
en öppen elmarknad. Aktörerna på marknaden ges möjlighet att under en begränsad
tidsperiod anpassa sig till en helt fri marknad. Den period för vilken
leveranskoncession meddelas bör vara relativt kort. Regeringens överväganden och
förslag beträffande koncessionsvillkor och frågan om övergångstidens längd, m.m.
redovisas i avsnitt 7.2.
7.1.2 Om konsumentskydd
Regeringens förslag: Den som innehar leveranskon-
cession skall ha skyldighet att leverera el för
normala förbrukningsändamål till alla kunder inom
området som inte önskar byta leverantör. Kunden skall
ha rätt att få både elpriset och villkoren för överfö-
ringen prövad av en och samma myndighet.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen föreslår att bestämmelserna
om leveransskyldighet och möjligheten till prövning av elpriset skall slopas.
Förslaget baseras på bl.a. bedömningen att konkurrenslagens regler ger ett
tillräckligt skydd för konsumenterna på elmarknaden.
Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser har framfört synpunkter om
konsumenternas rättsskydd på en avreglerad elmarknad. Vissa instanser, däribland
NUTEK, Glesbygdsmyndigheten och Sveriges Fastighetsägareförbund, förordar att en
försäljningskoncession införs i enlighet med NUTEK:s rapport Elmarknad i
förändring. NUTEK anför att utredningens förslag om att slopa leveransplikten
och möjligheten till prisreglering innebär att konsumenternas rättskydd
försämras i förhållande till nuvarande bestämmelser. NUTEK föreslår att en
särskild försäljningskoncession införs under en övergångsperiod, vilket bl.a.
skulle ha fördelen att konsumenterna kan få hela elpriset, dvs. inte enbart
nätdelen, prövat av en myndighet. Också Konsumentverket har anfört att det bör
finnas möjlighet att under en övergångsperidod få pris och övriga villkor
prövade hos en instans.
Denna fråga berörs även av Konkurrensverket. Verket framhåller att
utredningens förslag ger goda förutsättningar för en fungerande konkurrens för
samtliga kundgrupper. Utvecklingen bör dock följas noga. Enligt
Konkurrensverkets bedömning kommer konkurrenslagen att ge ett tillräckligt skydd
för konsumenterna, varför det inte är nödvändigt att införa en särskild
prisreglering av elförsäljningen. Det framhålls dock att ingripanden enligt
konkurrenslagen inte har samma karaktär av skydd för enskilda konsumenter som
prisprövningsmöjligheten enligt nuvarande ellag.
Ett antal fastighetsförvaltare, däribland HSB, SABO och Sveriges
Fastighetsägareförbund betonar liksom Hyresgästernas Riksförbund risken för en
ökad prisdifferentiering mellan större och mindre förbrukare av el.Skälen för
regeringens förslag: Mindre konsumenter av el har med nu gällande regler ett
skydd genom den leveransplikt och den möjlighet till prövning av pris och övriga
villkor som följer av ellagens föreskrifter. Ellagstiftningsutredningen har
föreslagit att leveransplikten avskaffas, liksom skyldigheten för en innehavare
av områdeskoncession att underkasta sig prövning av pris och övriga villkor.
Enligt utredningsförslaget kommer emellertid pris och villkor för nättjänster,
att kunna prövas med stöd av bestämmelser i ellagen. Förslaget innebär således
att den del av kundens totala pris som utgörs av pris på elenergin inte längre
skall kunna prövas med stöd av ellagen. Ellagstiftningsutredningen har baserat
sitt förslag på bedömningen att konkurrenslagen ger ett tillräckligt skydd för
konsumenterna på elmarknaden.
Konkurrensverket delar utredningens bedömning i detta avseende. Verket anser
att det inte behövs någon särskild prisreglering av elförsäljning. Några
remissinstanser har emellertid anfört att förslaget innebär ett försämrat skydd
för konsumenterna när marknaden avregleras. Eftersom de små kundernas
möjligheter att agera på marknaden i praktiken kommer att vara begränsade är
det, enligt dessa remissinstanser, olämpligt att försämra konsumentskyddet.
NUTEK har mot denna bakgrund föreslagit att en försäljningskoncession införs
under en övergångsperiod. Enligt NUTEK bör en sådan koncession innefatta bl.a.
bestämmelser om leveransskyldighet och möjlighet till priskontroll.
Grundläggande för den föreslagna reformen är kundernas rätt att fritt välja
leverantör för den el som de förbrukar. På motsvarande sätt skall leverantören
inte ha någon generell leveransskyldighet. Transaktionskostnaderna, bl.a.
kostnaderna för mätning, kan på kort sikt vara ett hinder för de små kundernas
möjligheter att agera på elmarknaden. Det finns därför skäl att ge de små
elkunderna ett särskilt skydd. Under en övergångstid bör den som har leveran-
skoncession vara skyldig att leverera el till de kunder som önskar ha kvar ett
rättsskydd som motsvarar nu gällande bestämmelser när det gäller leveransgaranti
och priskontroll.
Den som innehar leveranskoncession blir skyldig att tillhandahålla el till
alla kunder inom området. Kunden blir därigenom garanterad leverans av el till
priser som kan prövas av en myndighet. Kunden bör, efter en viss uppsägningstid,
ha rätt att byta leverantör och köpa el från annan än den som har
leveranskoncession i området. En förutsättning för att kunna byta levarantör bör
dock vara att de krav på mätning och avräkning som är förknippade med bytet kan
tillgodoses. För den som inte har sådan mätutrustning torde ett alternativ kunna
vara att denne, eller den som vill leverera till en sådan konsument, träffar ett
avtal med innehavaren av leveranskoncessionen att så får ske. Skyldigheten att
leverera för innehavare av leveranskoncession bör gälla, i likhet med nuvarande
regler om leveransskyldighet, för normala förbrukningsändamål. Frågan om
leveransskyldighet av el för uppvärmningsändamål i områden som försörjs av
fjärrvärme eller naturgas behandlas i avsnitt 7.1.4.
Den kund som har lämnat koncessionshavaren bör ha rätt att återvända till
denne, men kan i så fall inte vara garanterad att få samma pris och övriga
villkor som tidigare. En koncessionshavare kan exempelvis behöva köpa in kraft
till ett högre pris för att kunna fullgöra sin leveransskyldighet gentemot en
kund som återvänder. Det bör dock alltid finnas en möjlighet för kunden att få
prisets skälighet prövat. Leveransskyldigheten bör även gälla gentemot nya
elanvändare i området.
Konsumenten bör ha rätt att få hela elpriset, dvs. inte enbart nätdelen,
prövat av nätmyndigheten. Denna prövning bör ske på begäran av den elkund som är
missnöjd med villkor för leverans eller överföring. Kunden bör ha möjlighet att
välja att enbart få den ena delen av totalpriset prövat, men bör givetvis ha
rätt att få villkoren för såväl leverans som överföring prövade i ett
sammanhang. Frågan om leveransskyldighet och prisprövning behandlas närmare i
avsnitt 7.3.
Regeringens överväganden och förslag beträffande frågan om skälighet i priser
och andra villkor för nättjänster har behandlats i avsnitten 6.2 - 6.4.
Överväganden om bedömningen av det enskilda företagets nättariffer, m.m
redovisas i avsnitt 10.
Skälighetsbedömningen av priset på el bör grundas på en helhetsbedömning i det
enskilda fallet. En utgångspunkt bör vara det pris till vilket råkraften har
köpts in eller bedöms kunna köpas in. Det kan förutsättas att
leveranskoncessionshavaren ofta kommer att tillämpa någon form av tariff för
hushållskunder och andra mindre kunder. Nätmyndigheten bör med hjälp av sådana
tariffer jämföra priserna med dem som tillämpas inom andra koncessionsområden.
Myndigheten bör ha rätt att begära in de uppgifter från parterna som krävs för
att kunna göra en allsidig bedömning.
Genom att kunden alltid har rätt att byta leverantör och lämna leverans-
koncessionshavaren begränsas risken för en ökad vertikal integration på
elmarknaden. Denna ordning tillsammans med möjligheten till prisreglering för de
små kunderna innebär även att risken för en ökad prisdifferentiering mellan
större och mindre förbrukare begränsas.
7.1.3 El från mindre anläggningar
Regeringens förslag: Den som innehar leveranskon-
cession skall vara skyldig att köpa el från en
elproduktionsanläggning som är belägen inom området och
som kan leverera en effekt om högst 1 500 kW.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen föreslår att bestämmelsen om
skyldighet för innehavare av områdeskoncession att köpa el från mindre
elproduktionsanläggningar skall slopas.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser avstyrker utredningsförslaget. Vissa
instanser, däribland Naturvårdsverket och Boverket, anser att skyldigheten att
köpa el från småskalig kraftproduktion bör kvarstå till dess att alternativa
möjligheter att stödja sådan produktion har utvärderats. NUTEK framhåller att
förslaget kan innebära att den småskaliga elproduktionen med höga
produktionskostnader, t.ex. vindkraftanläggningar, på kort sikt kan få svårt att
hävda sig i konkurrensen. Detta kan leda till att investeringarna i denna typ av
anläggningar minskar. NUTEK förordar därför någon form av tidsbegränsade
åtgärder för att ge dessa producenter en mjukare övergång till det nya
regelverket. En möjlighet skulle enligt NUTEK vara att införa en
försäljningsgaranti som knyts till innehavaren av försäljningskoncessionen i
området. Även SERO betonar att Ellagstiftningsutredningens förslag får negativa
konsekvenser för små elproducenter. SERO anser att det i ellagen bör skrivas in
ett skydd för dessa producenter i likhet med vad som finns i t.ex. den tyska
lagstiftningen.
Skälen för regeringens förslag: Den småskaliga elproduktionen svarar för
mindre än en procent av den totala elproduktionen i landet, men har i vissa
områden en större andel av eltillförseln. De mindre kraftanläggningarna är
främst vattenkraftverk och vindkraftanläggningar.
Bestämmelserna om skyldighet för en innehavare av områdeskoncession att köpa
el från mindre produktionsanläggningar, s.k. mottagningsplikt, och att
underkasta sig prisprövning för dessa inköp, infördes i ellagen så sent som år
1988 (prop. 1986/87:167, bet. 1987/88:NU7, rskr. 1987/88:56). Bakgrunden var att
små elproducenter hade svårt att få en ersättning som täckte
produktionskostnaderna.
Reglerna innebär att koncessionshavaren i princip är skyldig att köpa el från
sådana mindre elproduktionsanläggningar, med en effekt om högst 1 500 kilowatt,
som är belägna inom området. Elpriset i sådana köpeavtal baseras i dag på kon-
cessionshavarens alternativkostnad för el. Utgångspunkten tas härvid i de
rekommendationer till tekniska anslutningsbestämmelser och riktlinjer för
beräkning av ersättning - EKOVISAM (ekonomiska villkor för samkörning med mindre
produktionsanläggningar upp till 1 500 kW) - som sedan mitten av 1970-talet tas
fram av Svenska Elverksföreningen.
Ellagstiftningsutredningen menar att bestämmelserna om köpskyldighet, m.m.
inte är förenliga med principerna för elmarknadsreformen, nämligen att
produktion och försäljning av el skall konkurrensutsättas. Utredningen föreslår
därför att dessa regler slopas. Det innebär bl.a. att de små elproducenterna
själva måste finna kunder för sin produktion.
Vid remissbehandlingen har det från några remissinstanser framförts starka
invändningar mot detta förslag. Flera av de anläggningar som berörs har höga
produktionskostnader och har kommit till efter det att bestämmelserna om
köpskyldighet, m.m. infördes i ellagen. Små producenter kan dessutom, om de
skall sälja direkt till en slutkonsument, få svårigheter att finna godtagbara
lösningar för att garantera kunden en säker leverans. Dessa företag har vanligen
inte heller den organisation som är nödvändig för att finna kunder för sin
produktion. Möjligheterna för denna producentkategori att på kort sikt få
avsättning och skälig ersättning för sin elproduktion om mottagningsplikten
slopas kan således enligt remissinstanserna ifrågasättas.
På kort sikt kan övergången till en fri elmarknad innebära vissa problem för
den småskaliga elproduktionen. Det får dock förutsättas att investeringar i
denna typ av anläggningar sker med avsikten att de skall vara lönsamma i ett
längre tidsperspektiv.
Övervägande skäl talar således för att ge de små elproducenterna garanterad
avsättning för sin produktion. Den som har leveranskoncession bör därför vara
skyldig att köpa el från en produktionsanläggning som är belägen inom området
och som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt. Föreskrifter om detta
bör lagfästas.
De små elproducenterna bör ha möjlighet till prövning av skäligheten i den
ersättning som de får från koncessionshavaren. Regeringen avser föreskriva att
ansvaret för frågor som rör sådan prisreglering bör ligga hos nätmyndigheten (se
avsnitt 11).
EKOVISAM:s ersättningsregler för småskalig kraftproduktion är baserade på
alternativkostnadsprincipen. På en öppen elmarknad kan det dock vara svårt att
fastställa alternativkostnaden eftersom den som innehar leveranskoncession kan
ha råkraftkontrakt med flera leverantörer. Ersättningen till de små
elproducenterna bör därför baseras på koncessionshavarens genomsnittliga
försäljningsintäkter per kWh över året med avdrag för skäliga kostnader för
administration m.m. och skälig vinstmarginal för koncessionshavaren. Med
försäljningsintäkter avses här de tariffer som leveranskoncessionshavaren
tillämpar för hushållskunder och andra mindre förbrukare.
Råkraftpriserna varierar över året. De här angivna riktlinjerna för beräkning
av ersättning till de små elproducenterna torde innebära att dessa under delar
av året, främst sommartid, får en ersättning som är väsentligt högre än det
råkraftpris som då gäller. Under andra delar av året kommer den ersättning
producenterna får att vara lägre än råkraftpriset. Vad som här har anförts
hindrar naturligtvis inte en producent och en leveranskoncessionshavare att
fritt träffa avtal med annan innebörd. Det är lämpligt att nätmyndigheten
utfärdar allmänna råd för beräkning av ersättning till små kraftproducenter.
Genom denna ordning skapas en grundtrygghet för de små elproducenterna under
övergången till en fri marknad. Leveranskoncession föreslås bli meddelad för en
tid av tre år. Inför en eventuell förnyelse av koncessionerna bör systemet med
leveranskoncession utvärderas (se avsnitt 7.2.1). Om det när
leveranskoncessionen, och därmed mottagningsplikten, upphör att gälla föreligger
behov av fortsatt garanterad avsättning till skäligt pris för el för de små
elproducenterna bör lämpliga åtgärder vidtagas.
7.1.4 Om fjärrvärme, m.m.
Regeringens förslag: Innehavare av
leveranskoncession bör inte ha någon skyldighet
att leverera el för uppvärmningsändamål inom ett område
där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses
att bli distribuerad.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen föreslår att bestämmelsen om
undantag från leveransskyldighet för uppvärmningsändamål inom fjärrvärme- och
naturgasområden slopas.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har tagit upp frågan om
elmarknadsreformens konsekvenser för värmemarknaden, främst produktion av
fjärrvärme och kraftvärme. NUTEK påpekar att konkurrensen mellan uppvärmnings-
formerna kommer att öka, vilket kan innebära ekonomiska problem för ägare av
värmeproduktionsanläggningar i fjärrvärmenäten. Svenska kommunförbundet föreslår
att en uppföljning görs i syfte att belysa de samhällsekonomiska konsekvenserna
för fjärrvärmen, miljön och de statliga insatserna för att främja biobränslen.
Ett fåtal remissinstanser behandlar explicit utredningens förslag om att
avskaffa undantaget från leveransplikt av el. Svenska Gasföreningen tillstyrker
förslaget. Värmeverksföreningen anför däremot att förslaget skulle få negativa
konsekvenser, främst för fjärrvärmeverksamhet under uppbyggnad. Enligt
föreningen bör därför situationen för de under senare år etablerade
fjärrvärmeföretagen beaktas särskilt. Liknande synpunkter framförs av NUTEK.
Skälen för regeringens förslag: Enligt ellagens nuvarande bestämmelser finns
det inte någon leveransskyldighet av el för värmeförsörjning inom ett område där
fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses att bli distribuerad. Genom
denna regel skyddas fjärrvärme- och naturgasverksamheter eftersom elverksamheten
och fjärrvärme- och naturgasverksamheten normalt har samma huvudman. Denne kan
då vägra att leverera el för uppvärmning till de aktuella områdena.
Ellagstiftningsutredningen föreslår att ellagens bestämmelser om
leveransskyldighet slopas. En konsekvens av detta är att ellagens särregler om
fjärrvärme och naturgas avskaffas.
Några remissinstanser påpekar att en övergång till en fri elmarknad, i
enlighet med utredningens förslag, får effekter på värmemarknaden, främst för
fjärrvärmemarknaden. Det framhålls också att förutsättningarna för
kraftvärmeproduktion förändras som en följd av att försäljningen av el blir
konkurrensutsatt.
Enligt några remissinstanser innebär utredningsförslaget att en viktig
förutsättning som legat till grund för beslut om investeringar i fjärrvärme- och
kraftvärmeproduktion rycks undan. Konsekvensen av förslaget kan bli att några
fjärrvärmesystem, främst de som nu är under utbyggnad, kan få lönsamhetsproblem.
En ökad konkurrens bör kunna leda till effektiviseringar inom fjärrvärme- och
kraftvärmeverksamhet. Det finns dock skäl att behålla undantaget i
leveransplikten i syfte att ge aktörerna möjlighet till en successiv anpassning
till det nya regelverket. Den som har leveranskoncession bör således ha rätt att
vägra leverans av el för uppvärmningsändamål i område som försörjs av fjärrvärme
eller naturgas.
Den kund som vägras leverans för uppvärmningsändamål av den som har
leveranskoncession har dock möjlighet att byta elleverantör. En kund i ett
fjärrvärmeområde kan på så sätt få leverans av el för sin värmeförsörjning. En
förutsättning är dock att det finns kapacitet i nätet för anslutning vid högre
effekt. För det enskilda fjärrvärmeföretaget får således inte bestämmelsen om
undantag i leveransplikten för uppvärmningsändamål samma starka skydd mot
konkurrens som tidigare.
Förutom den nu gällande ellagens särregler om fjärrvärme och naturgas, finns
även andra regler som skapar särskilda förutsättningar på värmemarknaden. Lagen
(1981:1354) om allmänna värmesystem innehåller regler som begränsar kundernas
möjlighet att byta uppvärmningssystem. Lagen blir tillämplig om den som driver
en fjärrvärmeanläggning eller ett naturgasnät begär och får anläggningen
respektive nätet allmänförklarat. Hittills har dock ingen anläggning
allmänförklarats.
En betydande andel av landets fjärrvärmeverksamhet drivs i kommunal regi.
Regeringen redovisar strax förslag om regler för att skapa förutsättningar att
bedriva bl.a. distribution av fjärrvärme och naturgas i kommunal regi på
affärsmässig grund (avsnitt 12).
7.2 Koncessionsvillkor, m.m.
7.2.1 Koncessionstider
Regeringens förslag: Leveranskoncession meddelas för
en tid av längst tre år.
Skälen för regeringens förslag: Leveranskoncessionen bör ses som en
övergångslösning i avvaktan på att förutsättningarna på elmarknaden har
utvecklats dithän att de bl.a. inte längre kan anses utgöra hinder för små
kunder att byta leverantör.
För att upprätthålla den nödvändiga flexibiliteten och möjliggöra en
fullständig övergång när det bedöms vara lämpligt bör leveranskoncessionen ges
endast för en relativt kort period. Det är samtidigt angeläget att den som
innehar en leveranskoncession får rimliga planeringsförutsättningar för sin
verksamhet. En viss stabilitet i systemet är således nödvändig.
Leveranskoncessionen bör meddelas för en tid av längst tre år. Samtliga
leveranskoncessioner bör gälla från och med tidpunkten för lagens
ikraftträdande. Det innebär att meddelade koncessioner kommer att löpa ut
samtidigt, tre år senare. Om en koncession inte hunnit meddelas före
ikraftträdandet bör giltighetstiden anpassas så att den löper ut vid samma
tidpunkt som övriga koncessioner. Härigenom underlättas möjligheterna att snabbt
avveckla systemet. Inför ett beslut om avveckling eller förlängning av systemet
med leveranskoncession bör en samlad utvärdering av systemet genomföras. Ett
viktigt inslag i en sådan utvärdering bör vara att bedöma hur kostnaderna för
mätning och avräkning har utvecklats. Det finns även starka skäl att beakta
andra faktorer som har betydelse för de mindre elförbrukarnas möjligheter att
agera på marknaden, liksom konsekvenserna för den småskaliga elproduktionen och
produktionen av fjärrvärme.
De förändringar som skulle kunna följa av utvärderingen bör dock inte, i
relation till övrig elproduktion, i väsentlig omfattning, försämra villkoren för
småskalig elproduktion och fjärrvärme.
7.2.2 Lämplighetsprövning, m.m
Regeringens förslag: Leveranskoncession skall
meddelas den som från allmän synpunkt bedöms vara mest
lämplig att svara för leveranser av el inom området.
Endast en leveranskoncession får beviljas i ett
leveransområde.
Skälen för regeringens förslag: Det bör vara en uppgift för regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer att besluta om leveranskoncession.
Nätmyndigheten bör svara för denna uppgift.
Inom varje område skall en leverantör ha huvudansvaret för leveranserna i
området. Endast en leveranskoncession får således beviljas inom ett
leveransområde. I nätmyndighetens koncessionsprövning bör vägas in bl.a. den
sökandens allmänna kompetens, liksom dennes lämplighet att ha huvudansvaret för
leveranserna av el i det aktuella området.
Det kan antas att de som söker och meddelas leveranskoncession kommer att bli
de leverantörer som i dag har ansvaret att leverera el inom områdena, dvs. de
som har områdeskoncession, vilken fortsättningsvis kommer att benämnas nätkon-
cession för område. En förutsättning för att denne skall meddelas leveranskon-
cession är dock att verksamheten bedrivs skild från nätverksamhet (se vidare
avsnitt 10.2).
7.2.3 Överlåtelse av leveranskoncession
Regeringens förslag: Överlåtelse av leveranskoncession
fordrar medgivande av nätmyndigheten, varvid den
övertagandes lämplighet prövas.
Skälen för regeringens förslag: Leveranskoncession får, i likhet med
nätkoncession, inte överlåtas utan myndighetens godkännande. Myndigheten skall
härvid pröva den nye innehavarens lämplighet på samma sätt som vid en ny
koncession.
Med ny innehavare avses att leveranskoncessionen har övertagits av annan
fysisk eller juridisk person. Den som förvärvar en leveranskoncession övertar
återstoden av innevarande koncessionstid. Någon ny koncessionstid skall alltså
inte bestämmas.
Genom detta förfarande skapas vissa förutsättningar att bl.a. begränsa
vertikal integration på elmarknaden vilken kan inverka negativt på konkurrensen
på elmarknaden.
7.2.4 Ändring av gränser för leveransområde
Regeringens förslag: Gränserna för leveransområde får
ändras av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer om det är av väsentlig betydelse för en
ändamålsenlig leverans och kan ske utan synnerlig
olägenhet för koncessionshavaren.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 6.4.3 har regeringen anfört att det
bör vara möjligt att ändra gränserna för nätkoncession för område i syfte att
skapa rationella områden för nätverksamhet. Trots att leveranskoncessionen
meddelas för en relativt kort tid kan det även när det gäller leveransområden
finnas behov av att under löpande koncessionstid kunna ändra gränserna för
området. Syftet med en ändring av gränserna bör vara att skapa förutsättningar
för en ändamålsenlig leveransverksamhet. En förutsättning bör dock vara att en
ändring av gränserna kan ske utan att det skapar synnerlig olägenhet för
koncessionshavaren.
Regeringen eller den myndighet som av regeringen utses att meddela
leveranskoncession bör ha möjlighet att ändra gränserna för leveransområde om
det är nödvändigt för att få en ändamålsenlig leverans i området. En sådan
ändring kan exempelvis vara motiverad när gränserna för en nätkoncession för
område har ändrats. För att åstadkomma en ändamålsenlig leverans kan det, som en
följd härav, finnas behov av att anpassa gränserna för leveransområde.
7.3 Särskilt om leveransskyldighet och prisprövning
Regeringens förslag: Annan än innehavare av leverans-
koncession har rätt att leverera el till kund inom
leveransområdet under förutsättning att avtalad
uppsägningstid har iakttagits eller, om avtal inte
finns, efter skälig uppsägningstid. Kund som har
lämnat innehavaren av leveranskoncession skall ha
rätt att återvända till denne, men inte garanterat
till samma villkor som tidigare.
Det pris som kunden betalar skall vara skäligt
och kunden skall ha rätt att få prisets skälighet
prövat.
Skälen för regeringens förslag: Annan elleverantör än den som har
leveranskoncession skall ha rätt att leverera el till kund inom leveransområdet.
En nätägare kan i det föreslagna systemet inte hindra någon leverantör att sälja
el till en kund.
Eftersom innehav av leveranskoncession innebär en leveransskyldighet gentemot
kunderna bör koncessionshavaren få en viss framförhållning för sina råkraftinköp
för att kunna tillgodose efterfrågan inom området. Den konsument som önskar få
leverans av någon annan än innehavaren av leveranskoncession bör således ha rätt
att lämna denne endast under förutsättning att en skälig uppsägningstid iakttas.
Enligt förslaget bör den elkonsument som vill byta leverantör och som inte har
avtalat om en bestämd uppsägningstid med koncessionshavaren anmäla detta minst
sex månader innan den nya leveransen kan påbörjas. För den elkonsument som har
ett avtal med koncessionshavaren om leverans av el med reglerad uppsägningstid
eller som är tidsbestämt gäller dock de civilrättsliga regler som följer av
avtalet. Ytterligare en förutsättning för att en kund skall kunna byta
leverantör är, som tidigare har påpekats (avsnitt 6.3.2), att kunden har
nödvändig mätutrustning.
En kund och koncessinsinnehavaren bör också ha möjlighet att sluta
individuella avtal med villkor som normalt gäller för elleveranser inom
koncessionsinnehavarens område.
Den kund som har lämnat innehavaren av leveranskoncession bör ha rätt att
återvända till denne. Kunden bör ha rätt att få leverans av el senast en månad
efter det att han har gjort en anmälan om detta till koncessionshavaren. Skälet
är detsamma som nyss anfördes i fråga om behovet av skälig uppsägningstid,
nämligen att innehavaren av leveranskoncessionen bör ges rimliga planerings-
förutsättningar att kunna tillhandahålla el inom leveransområdet. Av samma skäl
kan den kund som önskar återvända till leveranskoncessionshavaren inte vara
garanterad att få samma pris som tidigare. En koncessionshavare kan exempelvis
behöva köpa in kraft till ett högre pris för att kunna fullgöra sin
leveransskyldighet gentemot en kund som återvänder. Det bör dock alltid finnas
en möjlighet för kunden att få skäligheten i priset prövat.
En innehavare av leveranskoncession bör således, i syfte att uppnå en skälig
prissättning, vara skyldig att underkasta sig reglering av priset på levererad
och inköpt el. Denna möjlighet till prisreglering bör, i likhet med nu gällande
regler, omfatta dels de kunder som får sin el av koncessionshavaren, dels de
elproducenter vars anläggning är mindre än 1 500 kilowatt och som levererar el
till koncessionshavaren. Frågor som rör sådan reglering bör prövas av regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer. En prövning av priset på el bör ske
endast på begäran, dvs. myndigheten skall inte agera på eget initiativ.
8 Det nationella elsystemet, m.m.
8.1 Inledning
8.1.1 Allmänt om systemansvar
Elsystemets funktioner är beroende av många fysikaliska villkor. Det ställs höga
krav på utrustning och driftledning för att elsystemet skall fungera på ett
säkert och tillfredsställande sätt.
Systemet måste vara leveranssäkert. Med detta avses för det första att det
skall ha en sådan kapacitet eller tillräcklighet att det kan producera kon-
trakterade leveranser. De tillgängliga produktionsresursernas kapacitet måste
vara tillräckliga för förbrukningen både vad gäller effekt och energi. Kraft-
ledningsnäten måste ha tillräcklig kapacitet för att kunna överföra kraften.
Dessutom ställer leveranssäkerheten krav på driftsäkerhet, dvs. att det
befintliga systemet kan drivas med en liten risk för störningar och avbrott.
Möjligheten härtill är givetvis beroende på systemets tillräcklighet - dvs. att
varje del av systemet har tillfredsställande kapacitet - men säkerheten påverkas
i driftskedet framför allt av hanteringen av den aktiva elbalansen (frekvens-
hållning) och nätdriften (spänningshållning, hantering av s.k. flaskhalsar,
felbortkoppling m.m.).
I det svenska elsystemet är många företag verksamma med produktion, överföring
och försäljning. Varje företag måste ha ansvar för sin del av systemet. Eftersom
hela systemets funktion är en förutsättning för det enskilda företagets
möjligheter att verka måste dessutom vart och ett av företagen ta sin del av ett
gemensamt ansvar. I detta ligger att uppfylla enhetliga tekniska krav, att svara
för en viss reservkapacitet i händelse av störningar, att tillhandahålla
reglerkapacitet, etc. Kravet på det enskilda företaget blir i detta avseende
beroende av dess verksamhet och storlek.
För att koordinera systemet och svara för elbalans och nätdrift krävs att
någon har ett överordnat ansvar, ett systemansvar. Med detta avses den
driftmässiga samordningen av alla delsystem som är sammanknutna via
storkraftnätet. I detta ansvar ligger bl.a. att fördela de enskilda företagens
insatser av reglerkapacitet m.m., och att svara för att rätt frekvens hålls i
systemet. Produktion, överföring och konsumtion av el behöver således samordnas.
Inom varje elsystem krävs en ansvarsfördelning mellan aktörerna. I praktiken
kan rollerna fördelas på olika sätt och koordineringen ske med olika medel. Det
finns flera exempel på organisationsformer. Det förslag till elmarknadsreform
som lämnas i denna proposition innebär en förändring av ansvarsfördelningen i
det svenska elsystemet. Förslagen innebär dock inte någon förändring av de
grundläggande principerna för systemets drift.
8.1.2 Tidigare beslut om systemansvar
I riksdagens beslut att den 1 januari 1992 överföra huvuddelen av verksamheten i
det tidigare Statens vattenfallsverk till ett aktiebolag ingick också att
verksamheten i storkraftnätet skulle avskiljas från Vattenfall AB och drivas som
en separat organisation (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:NU38, rskr. 1990/91:318
och prop. 1991/92:49, bet. 1991/92:NU10, rskr. 1991/92:92). Affärsverket svenska
kraftnät inrättades för att fullgöra denna uppgift. Organisationen omfattar
Vattenfalls tidigare affärsområde Transmission samt den operativa nätdriften och
kontrollsystemverksamheten.
Storkraftnätet är i huvudsak statligt ägt. De delar av storkraftnätet (ca
1 600 km) som inte ägs av staten disponeras av Svenska kraftnät genom avtal.
Riksdagen beslöt våren 1992 om riktlinjer för bl.a. verksamheten med storkraft-
nätet (prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322).
Svenska kraftnät skall enligt riksdagens beslut ansvara för planering och
drift av storkraftnätet samt för spännings- och frekvenshållning m.m. (den
momentana elbalansen) i det svenska elsystemet. Verket har ansvaret för
utbyggnaden av storkraftnätet och bör uppföra de starkströmsledningar m.m. som
krävs för en effektiv handel med kraft. Storkraftnätet skall byggas ut i en
ekonomiskt lönsam omfattning för att möta efterfrågan på överföringstjänster.
Svenska kraftnäts ansvar för den momentana elbalansen kan under normala
driftförhållanden med avseende på frekvens, spänning och överföringar utövas så
att reglering av aktiv produktion överlåts till lämpliga produktionsföretag.
Uppgiften innefattar vidare ett ansvar för att under onormala förhållanden
återföra systemet till normal drift med insatser av störningsreserver och andra
medel. Insatserna av sådan kapacitet bör regleras i avtal mellan Svenska
kraftnät och kraftproducenterna. Därtill skall Svenska kraftnät träffa överens-
kommelser om fördelning och utnyttjande av störningsreserv med samverkande
grannländer.
Genom 1992 års beslut gavs Svenska kraftnät uppgifter av två slag. Verket har
dels ett affärsmässigt ansvar för överföring av kraft på storkraftnätet, dels
ett koordinerande ansvar för landets elbalans. Verket skall dessutom främja
konkurrensen på elöverföringsområdet.
8.1.3 Systemansvaret i dag
Som tidigare beskrivits (avsnitt 4) har de större kraftföretagen tidigare till-
sammans svarat för det överordnade ansvaret för elsystemet. Företagens samarbete
har reglerats genom formella och informella överenskommelser. Före den 1 januari
1992 reglerades kraftföretagens samarbete i huvudsak genom två avtal, stam-
nätsavtalet och samkörningsavtalet. Statens vattenfallsverk var part i båda
avtalen.
Genom stamnätsavtalet reglerades de tekniska och ekonomiska villkoren för
kraftföretagens elöverföring på stamnätet. Förutom avgiftsstrukturen m.m. för
olika typer av abonnemang innehåller avtalet bl.a. särskilda villkor för
tillgång till nätet (krav på reservkapacitet i produktionen m.m.) samt be-
stämmelser om störningsreserver för drift och om balanseringen av avvikelserna
mellan transitörernas in- och utmatning på stamnätet. I avtalet förutsätts att
tillfälliga kraftutbyten sker mellan de företag som överför kraft på stamnätet.
Genom samkörningsavtalet reglerades samarbetet avseende leveranssäkerhet och
produktionsoptimering. Som grundläggande krav på deltagarna angavs en
tillfredsställande leveranssäkerhet (i huvudsak genom egen kraftproduktion eller
långfristiga avtal) samt möjlighet att snabbt styra produktionen. Avtalet
fastställde också principerna för utbyte av tillfällig kraft mellan avtalspar-
terna. Vidare förband sig företagen att bistå varandra vid kraftbrist och att
delta i frekvensregleringen. Av avtalen framgick vidare att Statens vatten-
fallsverk hade det yttersta ansvaret för landets elbalans.
Genom båda dessa två centrala avtal reglerades driften av stamnätet och de
medverkande företagens anläggningar, som tillsammans svarar för över 90 % av den
svenska elproduktionen. Eftersom övriga producenter är hänvisade till handel med
de företag som ingår i avtalen reglerades i praktiken hela det svenska elsyste-
met genom avtalen.
Stamnätsavtalet har under åren 1992 och 1993 ersatts med kraftnätsavtalet, i
vilket Svenska kraftnät är en part. Avtalet träffades för ett år i avvaktan på
närmare beslut om reformeringen av elmarknaden och en avlösning av
stamnätsavtalet. Det förlängdes att gälla under år 1993. Ett nytt kraftnätsavtal
har träffats mellan parterna att gälla längst t.o.m. den 31 december 1994.
Samkörningsavtalet ersattes i juli 1992 av ett produktionsoptimeringsavtal
mellan Vattenfall AB och övriga större kraftföretag. Detta avtal innehåller
enligt uppgift i huvudsak samma bestämmelser som samkörningsavtalet. Svenska
kraftnät är inte part i produktionsoptimeringsavtalet, som av parterna betraktas
som ett kommersiellt, hemligt avtal.
Enligt kraftnätsavtalet ansvarar Svenska kraftnät som driftledning bl.a. för
hur de aktiva störningsreserverna samt den reaktiva balansen skall upp-
rätthållas. Det förutsätts dock i avtalet att Vattenfall AB övertar Vatten-
fallsverkets tidigare roll i produktionsoptimeringen. Vidare förutsätts att
Vattenfall AB balanserar ut avvikelser mellan inmatning och utmatning på
storkraftnätet och täcker skillnader mellan beräknade och faktiska överförings-
förluster.
Hur den aktiva effektbalansen skall upprätthållas behandlas i produktions-
optimeringsavtalet. Enligt detta sker kraftföretagens kortsiktiga handel med
kraft så att de övriga avtalsparterna löpande avräknar sina kraftbalanser mot
Vattenfall AB.
Ellagstiftningsutredningen konstaterar i sitt betänkande att ansvarsför-
delningen enligt dessa avtal inte avspeglar ett systemansvar för Svenska
kraftnät enligt de riktlinjer som uttrycktes i propositionen om en elmarknad med
konkurrens.
I rapporten Om leveringssikkerhet på et avregulert svensk elmarked (publicerad
i Ds 1994:2) analyseras de nämnda avtalen närmare vad gäller utövandet av
systemansvaret för elsystemet. Utredaren drar där bl.a. slutsatsen att det
praktiska systemansvaret i det svenska elsystemet utförs genom samarbetet kring
produktionsoptimeringsavtalet, med Vattenfall AB som operatör. En förutsättning
för att Svenska kraftnät skall kunna utöva det av riksdagen beslutade
systemansvaret är att verket ges ett avgörande inflytande över det samarbete som
i dag bedrivs inom ramen för produktionsoptimeringsavtalet och över Vattenfall
AB:s operativa roll. Svenska kraftnäts inflytande bör avgränsas till de för-
hållanden som har relevans för utövandet av systemansvaret. I rapporten påpekas
vidare att Vattenfall AB:s affärsmässiga intressen bör hanteras avskilt från ett
eventuellt operativt systemansvar. En gemensam driftcentral mellan Svenska
kraftnät och Vattenfall AB kan därför vara principiellt betänklig.
Konkurrensverket har genom beslut den 26 november 1993 avslagit en ansökan
från kraftföretagen om ett s.k. icke-ingripandebesked enligt 20 konkur-
renslagen (1993:20) avseende stamnätsavtalet. Som grund för beslutet anger
verket bl.a. att avtalet strider mot 6 konkurrenslagen (se avsnitt 4.4).
Konkurrensverket har vidare samma dag avslagit en ansökan om
icke-ingripandebesked avseende produktionsoptimeringsavtalet. Beslutet motiveras
bl.a. av att avtalet fastställer hur priserna skall beräknas vid kraftutbyte och
att företagen genom avtalet garanteras täckning för sina rörliga produktion-
skostnader. Konkurrensverket beviljade dock undantag enligt 8 konkurrenslagen
för produktionsoptimeringsavtalet att gälla fr.o.m. den 1 juli 1993 t.o.m. den
31 december 1994 med hänvisning till att elmarknaden inom en inte alltför
avlägsen framtid kan förväntas att öppnas för konkurrens.
Sammanfattningsvis kan således konstateras att Svenska kraftnät har det
formella systemansvaret för Sveriges elsystem, men att rollfördelningen och den
praktiska ansvarsfördelningen mellan Svenska kraftnät och Vattenfall AB inte är
helt klarlagd. Samarbetsavtalen mellan Vattenfall AB och övriga större
kraftföretag bidrar till att skapa oklarheter i detta avseende.
Syftet med förslagen i denna proposition är att åstadkomma en elmarknad med
konkurrens i produktion och försäljning av el. Av detta följer att Vattenfall AB
bör ha samma roll och samma inflytande på elmarknaden som de kraftföretag med
vilka bolaget skall konkurrera. Det finns anledning att noga precisera och
lagfästa Svenska kraftnäts systemansvar. För detta talar också att de avtal som
hittills har reglerat samarbetet mellan Vattenfall AB och de större
kraftföretagen av Konkurrensverket har konstaterats strida mot gällande konkur-
renslagstiftning.
8.2 Ansvaret för det nationella elsystemet
8.2.1 Systemansvar
Regeringens förslag: Regeringen skall bemyndigas att
utse den myndighet som skall ha det övergripande
ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar
driftsäkert så att balans inom hela eller delar av
landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och
förbrukning av ström (systemansvar).
Regeringen skall bemyndigas att utfärda närmare
föreskrifter som ger den systemansvariga
myndigheten, i den utsträckning det behövs för att
kunna utöva systemansvaret, befogenheter att beordra
kraftproducenter att, mot marknadsmässig ersättning,
öka eller minska produktionen av ström.
Regeringen skall bemyndigas att utfärda före-
skrifter om skyldighet för kraftproducenter och
elkonsumenter att till den systemansvariga
myndigheten ge in de uppgifter om produktion eller
konsumtion av ström, som behövs för att utöva systeman-
svaret.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningens förslag hade i huvudsak samma innebörd, men utredningen
föreslog att Svenska kraftnäts systemansvar skulle regleras i förordning.
Remissinstanserna: En majoritet godtar utredningens förslag eller lämnar det
utan invändning. Till de positiva hör Statskontoret, Riksrevionsverket,
Konkurrensverket, Stockholm Energi AB, Elsäkerhetsverket, Sveriges Industriför-
bund och Svenska Elverksföreningen. Svenska Kraftverksföreningen lämnar
förslaget utan invändning.
Stockholm Energi AB framhåller att Svenska kraftnät i egenskap av
systemansvarig för storkraftnätet också skall övervaka att någon aktör i varje
kraftaffär är balansansvarig och har erforderliga reservkraftavtal.
Storstockholms Energi AB anser att man bör skilja på operativt och
kontraktsmässigt balansansvar och i det senare fallet godta finansiella
lösningar som likvärdiga med fysisk reservkraft.
Vattenfall AB är negativ till förslaget och framhåller bl.a. att Svenska
kraftnäts systemansvar skall begränsas till storkraftnätets tekniska frågor och
ej till hela nationens elsystem. Principen bör vara att ansvarsgränsen dras vid
de punkter där storkraftnätet ansluter till det övriga elsystemet.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har tidigare beslutat om riktlinjer
för bl.a. verksamheten med storkraftnätet. (prop. 1991/92:133, bet.
1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322). Affärverket svenska kraftnät är den myndighet
som skall se till att systemansvaret m.m. kan upprätthållas på ett
tillfredställande sätt.
Med systemansvar avses ansvaret för att det nationella elsystemet fungerar som
ett sammanhållet system med tillfredställande driftsäkerhet. Alla delsystem som
är sammankopplade via storkraftnätet ingår i det nationella elsystemet och måste
vara driftmässigt samordnade. Detta innebär framför allt att balansen mellan
produktion och förbrukning av el kortsiktig upprätthålls och att överföring av
kraft kan ske mellan landets delar. Systemansvaret måste således utövas med av-
seende på både balans och överföring av el. Balansen mellan produktion och för-
brukning är nödvändig för att frekvensen skall kunna upprätthållas i elsystemet.
I Svenska kraftnäts affärsmässiga ansvar som nätägare ligger, som tidigare har
framhållits, att ansvara för sin del av nätdriften vad avser spänningshållning,
hantering av flaskhalsar m.m.
Systemansvaret innebär inte att Svenska kraftnät i varje läge och i varje
moment skall svara för den direkta driften av hela elsystemet. Svenska kraftnät
skall dock ha det övergripande ansvaret för den kortsiktiga balansen mellan pro-
duktion och förbrukning av el, vilket innebär en övervakande och samordnande
roll.
Det är varje balansansvarigt företags affärsmässiga ansvar att se till att den
egna balansen kan upprätthållas. Dessa företag kan äga eller på annat sätt
disponera produktionsanläggningar som är anslutna till nät på skilda spännings-
nivåer. Det kommer dock alltid att förekomma momentana avvikelser mellan
företagens produktion och försäljning vilka måste balanseras ut. Att se till att
så sker är en del av Svenska kraftnäts systemansvar. Svenska kraftnät saknar
egna produktionsresurser och måste därför finna former för att kunna sköta denna
reglering. Det kommer främst att vara producenter som kan bidra till balans-
hållningen i systemet, men även större kunder kommer att kunna delta. Det är
även viktigt att Svenska kraftnät träffar avtal om automatisk och manuell bort-
koppling av förbrukning.
De kostnader som är förknippade med systemansvaret m.m. bör, liksom andra
nätkostnader, bäras av de parter som utnyttjar eller påverkar elsystemet och
därmed orsakar kostnaderna. Det är viktigt att Svenska kraftnät preciserar dessa
kostnader.
Vid större störningar som inte enskilda företag kan motverka måste Svenska
kraftnät kunna agera så att störningsreserver snabbt kan sättas in. Svenska
kraftnät bör ges möjlighet att kunna beordra producenter att under vissa förut-
sättningar snabbt öka eller minska produktionen för att bringa systemet i
balans. Denna ökning eller minskning av produktionen bör ersättas på marknads-
mässiga villkor. Svenska kraftnät bör i första hand söka träffa avtal med
producenter om utnyttjande av störningsreserver.
En viktig uppgift som ligger i systemansvaret är driftövervakningen av det
nationella elsystemet. Driftövervakningen skall svara för att storkraftnätet och
utlandsförbindelsernas överföringsförmåga inte överbelastas. Detta är särskilt
viktigt vid de begränsningar som utgörs av de s.k. trånga snitten på storkraft-
nätet. Genom driftövervakningen skall Svenska kraftnät inom ramen för systeman-
svaret svara för att produktion och förbrukning anpassas så att eventuell
skadlig överbelastning elimineras. För att kunna sköta detta krävs information
om bl.a. hur mycket kraft som matas in och tas ut från nätet, men även var och
när detta beräknas ske. Svenska kraftnäts tillgång till tillräcklig information
är en fråga som i första hand bör regleras i avtal. Regeringen bör bemyndigas
att kunna utfärda föreskrifter om Svenska kraftnäts rätt att erhålla sådan in-
formation.
Svenska kraftnät måste kunna följa den totala produktionen och förbrukningen
av el i Sverige i sådan omfattning att tillfredsställande övervakning kan ske
för varje enskild aktörs balans och för landet totalt. Detta görs bl.a. i
Svenska kraftnäts nätövervakning och system för kraftavräkning vars uppgift är
att redovisa hur kraftutbytena fördelar sig mellan aktörerna på elmarknaden.
Svenska kraftnät måste avräkna de producenter, återförsäljare och konsumenter
som har ett ekonomiskt ansvar för att balans råder mellan å ena sidan produktion
och försäljning och å andra sidan försäljning och konsumtion. Vem som har detta
ekonomiska ansvar är i praktiken beroende av hur kraftkontrakten utformas. För
att det skall vara möjligt att avräkna enskilda aktörers andel av kraftbalansen
krävs, förutom mätvärden från storkraftnätet och utlandsförbindelserna, mätvär-
den från underliggande nät och information om avtalad kraftvolym i de bilaterala
kraftkontrakten. Mätnings- och avräkningsansvaret ingår i nätverksamheten. Genom
de föreslagna ändringarna i ellagen avseende mätning som redovisas i avsnitt
6.3.2 åläggs nätägarna att bl.a. göra mätdata tillgängliga för andra berörda
parter. Därigenom kommer Svenska kraftnät att ha tillgång till erforderliga
mätvärden från underliggande nät.
8.2.2 Om föreskrifter för driftsäkerheten i det nationella
elsystemet
Regeringens förslag: Den systemansvariga myndigheten
bör ges möjlighet att utfärda föreskrifter om kontroll,
provning eller besiktning och andra föreskrifter
angående elektriska anläggningar m.m. när så är påkallat
av hänsyn till elsystemets driftsäkerhet.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar utredningens förslag utan
invändning. Vattenfall AB anser att Svenska kraftnät inte skall ges rätt att
utfärda föreskrifter om driften av elsystemet.
Skälen för regeringens förslag: Svenska kraftnät har som uppgift att förvalta,
driva och utveckla ett kostnadseffektivt, driftsäkert och miljöan- passat
kraftöverföringssystem. För att kunna utföra denna uppgift måste Svenska
kraftnät ha rätt att ange tekniska krav, driftsäkerhetskrav m.m. på de produk-
tionsanläggningar och nät som skall anslutas till storkraftnätet. Krav av
generell natur bör ges i föreskriftsform. Särskilda krav kan lämpligen utformas
genom avtal i varje enskilt fall.
I 15 ellagen stadgas att regeringen eller den myndighet regeringen
föreskriver får, i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt, meddela
föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som
angår bl.a. elektriska anläggningar och anordningar avsedda att anslutas till
sådana anläggningar. Bemyndigandet bör utvidgas till att omfatta föreskrifter
med hänsyn till driftsäkerheten i det nationella elsystemet.
Driftsäkerheten på storkraftnätet påverkas av driftsäkerheten på underliggande
nät och av anläggningar som ansluts till storkraftnätet. Det finns viktiga
tekniska krav på dessa underliggande nät och anläggningar som motiveras av
driftsäkerheten för kraftsystemet i sin helhet.
Svenska kraftnät bör fastställa de dimensioneringskriterier som skall gälla
och den beredskap mot störningar och fel som skall upprätthållas för storkraft-
nätet. Dimensioneringskriterierna för storkraftnätet, produktionsanläggningar
och underliggande nät bör samordnas. De kriterier som läggs fast bör även
anpassas till motsvarande kriterier i de andra nordiska länderna. Ansvaret för
dimensioneringskriterier, spänningshållning och överföringsförmåga på regionala
och lokala nät ligger hos nätägarna. Det är dels ett ansvar som följer av
koncessionsinnehavet, dels ett affärsmässigt ansvar som nätägaren har gentemot
sina kunder.
8.2.3 Reglerkapacitet på elmarknaden
Regeringens förslag: Den systemansvariga myndigheten
skall ansvara för en marknad där reglerkraft
tillhandahålls på marknadsmässiga och neutrala villkor
för bl.a. de aktörer på elmark-naden som saknar egna
reglermöjligheter.
Svenska kraftnäts rapport Handelsplats för el: Överensstämmer med regeringens
förslag. Svenska kraftnät föreslår att en reglerkraftmarknad bör inrättas när
regionnäten öppnas för elöverföring.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar förslaget utan invändning. Positiva är bl.a. NUTEK,
Göteborgs kommun, Sveriges Industriförbund, Svenska Elverksföreningen, REL och
Örebro Energi AB.
Negativa till förslaget är Svenska Kraftverksföreningen, Vattenfall AB och
Sydkraft AB.
Svenska Kraftverksföreningen, Sydkraft AB och Vattenfall AB anser inte att det
behövs en reglermarknad i Sverige. Reglerkraft kan liksom nu enkelt upphandlas
från elproducenterna.
Skälen för regeringens förslag: I Svenska kraftnäts systemansvar ingår att
ansvara för den slutliga balanseringen av det svenska elsystemet. Detta innebär
bl.a. att hantera frekvenshållningen inom landet och Sveriges kraftbalans
gentemot utlandet. Genom reglerkraft i form av momentan och snabbt tillgänglig
aktiv effekt balanseras avvikelser mellan avtalade leveranser och den faktiska
produktionen och förbrukningen. Utöver detta kan Svenska kraftnät behöva köpa
och sälja kraft för att hantera s.k. flaskhalsar och energiförluster på nätet.
I reglerprocessen kombineras automatiska och manuella ingrepp. I första hand
krävs en automatisk reglering, primärreglering, som tar hand om de mindre
variationerna i förbrukningen. Störningar i effektbalansen hanteras med hjälp av
momentana störningsreserver. Svenska kraftnät bör på lämpligt sätt, t.ex. genom
avtal, försäkra sig om tillgång till tillräckliga reserver för dessa ändamål.
De variationer som inte kan klaras av med primärregleringen regleras manuellt,
t.ex. genom att öka eller minska på inställningen av aggregat som är i drift
eller genom start eller stopp av aggregat. Detta kallas för sekundärreglering.
Åtgärderna bör kunna ske inom 5 till 15 minuter efter beordring. Svenska
kraftnät bör, som tidigare föreslagits (avsnitt 8.2.1), ha möjlighet att mot
marknadsmässig ersättning beordra kraftproducenter att vidta sådana åtgärder.
Svenska kraftnät skulle på ett effektivt sätt kunna hantera den sekundära
regleringen genom en reglermarknad dit producenter och större kunder som kan
påverka sin förbrukning lämnar bud på snabb upp- och nedreglering. Endast
aktörer som har flexibel produktion eller förbrukning som kan regleras upp eller
ned med kort varsel kan delta på en sådan marknad. Med ett sådant system för
upphandling av reglerkapacitet skulle insatserna av regleråtgärder ske på
frivillig väg och till marknadsbestämda priser.
Kraftföretagen kompenserar i stor utsträckning variationerna genom egna
åtgärder inom sitt eget balansansvarsområde. Detta är ett affärsmässigt ansvar
som inte förändras genom förslagen om Svenska kraftnäts systemansvar. När elmar-
knaden öppnas för handel över alla nät kommer dock kunder att kunna köpa kraft
från annan än sin nuvarande leverantör. Storkraftnätet kan komma att utnyttjas
av aktörer som saknar egna reglermöjligheter. Samtidigt måste elsystemets
nödvändiga tekniska och driftadministrativa funktioner upprätthållas. Om inte
kraftleverantören enligt avtal svarar för kundens variationer i förbrukningen
måste det finnas ett alternativt sätt för kunden att göra rätt för sig i
reglerhänseende. Det gäller både vid normala driftförhållanden och vid avbrott i
nätöverföring eller produktion, som avbryter leverans av el under ett antal
timmar eller något dygn. Svenska kraftnät bör kunna erbjuda reglerkraftstjänster
till de kunder som behöver köpa dessa tjänster. Detta är inte minst viktigt för
att skapa rimliga förutsättningar för utlandshandeln med el.
Det bör vara en uppgift för Svenska kraftnät att ansvara för en marknad där
reglerkraft tillhandahålls på neutrala och marknadsmässiga villkor till bl.a.
den på elmarknaden som saknar egna reglermöjligheter. Formerna för en sådan
marknad för reglerkraft bör utarbetas i samarbete med elmarknadens aktörer. In-
riktningen av Svenska kraftnäts arbete bör vara att en marknad för reglerkraft
kan starta den 1 januari 1995, dvs. vid den tidpunkt när de nya lagreglerna
föreslås träda ikraft.
8.3 Handel med el, m.m.
Regeringens bedömning: Elförsäljning i konkurrens
skapar goda förutsättningar för en effektiv produktion
och distribution av el. En organiserad marknad för
el, en kraftbörs, kan ytterligare effektivisera
elhandeln. Det är viktigt att den kraftbörs som
etableras är neutral och öppen för alla.
Svenska kraftnäts rapport Handelsplats för el: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser i likhet med Svenska
kraftnät att det finns förutsättningar för börshandel med el i Sverige. Av dem
poängterar flera vikten av att vänta med införandet av en spotmarknadsbörs till
det finns ett väldefinierat behov av en sådan. Å andra sidan understryker flera
instanser vikten av att en spotmarknadsbörs öppnas från början, så fort näten
öppnas för transitering. Vissa instanser, främst detaljdistributörer av el,
ställer sig tveksamma till om en börshandel kan fungera i Sverige där några få
kraftföretag har en dominerande ställning på marknaden. Många remissinstanser
betonar fördelarna med en nordisk kraftbörs.
Vissa remissinstanser, bl.a. Svenska Kraftverksföreningen, Vattenfall AB och
Sydkraft AB, avstyrker förslaget att införa en kraftbörs. Det sker med
hänvisning till produktionsoptimeringen. Andra remissinstanser menar att en börs
skulle medföra en effektivisering av produktionen.
Ett mindre antal remissinstanser har explicit uttalat sig om huvudmannaskapet
för en svensk kraftbörs. Bland dem är meningarna delade. Några, bl.a. Finansin-
spektionen, Svenska Kraftverksföreningen och Stockholm Energi AB, är negativa
till att Svenska kraftnät skulle driva en sådan kraftbörs. Andra, t.ex. Elsäker-
hetsverket, REL och KREAB, förutsätter att det är Svenska kraftnät som startar
och driver en börs.
Skälen för regeringens bedömning: Svenska kraftnät framhåller i rapporten
Handelsplats för el flera fördelar med en öppen marknadsplats, en börs, för
handel med el i Sverige. Ett sådant system skulle bl.a. ge en effektiv
prisbildning, en bra informationsspridning och ett synligt elpris.
En börs för handel med tillfällig kraft kan enligt Svenska kraftnät inrättas
när ett större antal aktörer kommer att uppträda på elmarknaden. En sådan börs
bör enligt Svenska kraftnät bedrivas i samverkan med andra nordiska börser.
Det förslag till ändringar av ellagen som lämnas i denna proposition medför
bl.a. att förutsättningarna för kraftföretagens produktionssamarbete ändras. De
överenskommelser som har legat till grund för detta har tidigare beskrivits
översiktligt (avsnitt 8.1.3). I stora drag kan företagen genom detta samarbete
sägas ha reglerat tre huvudfunktioner inom elsystemet: systemansvaret,
deltagarnas leveransförmåga och kostnadsminimeringen av deltagarnas samlade
produktion.
I riksdagens beslut år 1992 om riktlinjer för verksamheten på storkraftnätet
anges att systemansvaret skall utövas av Svenska kraftnät. Svenska kraftnäts
uppgifter i detta avseende har preciserats ytterligare i de förslag som lämnas
ovan (avsnitt 8.2.1).
På en konkurrensmarknad blir det en uppgift för de enskilda företagen att inom
ramarna för de regler som styr driften av elsystemet svara för att kunderna får
el med hög leveranssäkerhet.
Genom kostnadsminimering i produktionen - produktionsoptimeringen - har svensk
kraftindustri utvecklat en kostnadseffektiv produktion. I ett internationellt
perspektiv anses den svenska elmarknaden fungera väl när det gäller att utnyttja
de sammantagna produktions- och distributionsresurserna och att leverera el med
god leveranssäkerhet till abonnenterna.
I rapporten Elmarknadsmodeller och konsekvenser, vilken är publicerad i
departementsstencilen Utredningar om elmarknadsreformen (Ds 1994:2) har tänkbara
konsekvenser av elmarknadsreformens inverkan på bl.a. den nuvarande produktion-
soptimeringen analyserats. En slutsats i rapporten är att det på sikt blir svårt
att förena en samkörning mellan producentföretagen som grundar sig på de
nuvarande prissättningsprinciperna med en fullt utvecklad konkurrens på
elmarknaden.
De lagförslag som lämnas i denna proposition innebär att förutsättningar
skapas för elhandel i konkurrens. Såväl producenter, återförsäljare som slutför-
brukare ges möjligheter att handla el med den som de önskar, både tillfälligt
och med långsiktiga åtaganden.
Det finns inga skäl att tro att de nya marknadsreglerna på kort sikt kommer
att innebära betydande förändringar av handelsmönstret. Säljare och köpare på
elmarknaden är i stor utsträckning bundna av långsiktiga kontrakt med
varaktighet över årsskiftet 1994/1995, i många fall fram till år 1997. Med tiden
är det dock sannolikt att kontakterna ökar mellan säljare och köpare som
tidigare inte har haft möjligheter att sluta avtal på elmarknaden. Det är dock
troligt att leveranserna till högspänningskunder även i fortsättningen till den
helt övervägande delen kommer att ske genom avtal som sträcker sig över ett
eller flera år. Det visar också erfarenheterna från Norge där mellan en och två
procent av omsättningen på spothandelsbörsen utgörs av kunders eller dis-
tributörers inköp.
Det finns dock flera motiv för kortsiktig elhandel eller handel med s.k.
tillfällig kraft vid sidan om den långsiktiga handeln. Som begreppet antyder är
det främst fråga om handel med marginell produktion. Det finns huvudsakligen två
grupper som har intresse av denna handel, dels producenter som önskar att bl.a.
minska kostnaderna för sina kontrakterade leveranser, dels kunder som har en
viss flexibilitet i sin förbrukning.
De svenska elproducenterna gör stora kostnadsbesparingar genom att köpa och
sälja el med varandra. Den viktigaste orsaken till detta är att den svenska
elproduktionen består av kraftverk med olika höga produktionskostnader. Hittills
har handel mellan producenter till största delen skett inom ramen för pro-
duktionsoptimeringen. Även om produktionsoptimeringen i sin nuvarande form
skulle upphöra torde ett fortsatt utbyte av tillfällig kraft mellan producenter
vara ekonomiskt intressant. De enskilda producenterna kommer att kunna fortsätta
köpa och sälja tillfällig kraft mellan företagen på affärsmässiga grunder. Det
samarbete som i dag finns i gemensamma kraftstationer eller längs älvar där
flera kraftföretag äger anläggningar bör kunna fortsätta på samma sätt som i
dag. Förutsättningarna för producenter att samarbeta i vattenregleringsföretagen
påverkas inte av de här framlagda lagförslagen. Detta gäller även samordningen
vid revisionstillfällena av kärnkraftverken.
Kunder som kan tänkas ha ett intresse av handel med tillfällig kraft är
förutom kraftproducenter sådana som har avkopplingsbara elpannor, och alltså
tillgång till alternativ energikällor, och vissa industrikunder som har
möjlighet att helt eller delvis förskjuta sin förbrukning till lågpristider. Det
är också möjligt att en detaljförsäljare av el väljer att teckna långsiktiga
avtal som täcker större delen av behovet och att täcka det övriga behovet genom
kortsiktig handel. Ytterligare en kundkategori är kraftproducenter i
grannländerna som vill ersätta egen produktion med importerad tillfällig kraft
när priserna är lägre än deras rörliga kostnader i produktionen.
Begreppet kraftbörs används med olika innebörd. I sin vidaste betydelse
innefattar begreppet minst tre typer av organiserade marknader för elhandel.
Reglermarknaden används för snabb upp- och nedreglering av kraft främst för att
säkerställa frekvensen i systemet. Vidare används reglermarknaden för att
undvika överbelastning i nätet. Spotmarknaden är främst ett sätt för
producenterna att optimera användingen sina krafttillgångar och minska
produktionskostnaderna. Denna handel med tillfällig kraft som avser fysiska
leveranser bör på en fri elmarknad utvecklas till att omfatta även andra aktörer
än kraftproducenter. Derivatmarknaden är en marknad för riskhantering med
standardiserade kontrakt.
En kraftbörs som innefattar alla dessa funktioner är således viktig av flera
skäl - för elsystemets drift, för Svenska kraftnäts system- och nätansvar samt
för elmarknadsaktörernas riskhantering. En sådan kraftbörs skulle ha flera
fördelar. En fördel jämfört med en bilateral handel är att transaktionskost-
naderna minskar. Vidare ger en kraftbörs en effektiv och synlig prisbildning.
Marknadsaktörerna behöver inte leta efter säljare eller köpare, och förhand-
lingsproceduren är standardiserad och enkel. Genom en sådan handel kan också en
produktionsoptimering ske på ett affärsmässigt och konkurrensneutralt sätt.
Också slutförbrukarna skulle kunna delta i denna process, eftersom det i vissa
situationer är möjligt att en neddragen förbrukning är mer ekonomisk än ökad
produktion.
En spotmarknad med handel i faktiska elleveranser har betydelse för både el-
systemets effektivitet och för Svenska kraftnäts möjligheter att handha system-
ansvaret. En spotmarknad kan effektivt se till att produktionen sker till lägsta
kostnad och kan också skapa ett referenspris för den handel som är nödvändig av
systemdrifts- och systemsäkerhetsskäl. Som nyss har framhållits bör det vara en
uppgift för Svenska kraftnät att ansvara för en marknad där reglerkraft
tillhandahålls på marknadsmässiga och neutrala villkor.
En framgångsrik etablering av en kraftbörs för spot- och derivatmarknaderna
blir beroende av när en sådan efterfrågas av ett större antal marknadsaktörer.
En sådan kraftbörs måste för att fylla sitt syfte åtnjuta ett stort förtroende
hos dem som utnyttjar den. Det innebär att den måste vara neutral och inte
diskriminera några aktörer på elmarknaden. Den måste vara välorganiserad, vilket
innebär bl.a. att den skall fungera efter kända, begripliga och allmänt
accepterade regler. Ett annat krav är att kraftbörsen har en så stor omsättning
och likviditet så att enskilda aktörer inte ges möjlighet att påverka pris-
bildningen på börsen.
Svenska kraftnät har som systemansvarig en central roll i det svenska
elsystemet. En börshandel kommer bl.a. av tekniska skäl att vara nära kopplad
till reglermarknaden och elsystemets drift. Svenska kraftnät bör därför med sin
kompetens och sina resurser kunna medverka i utvecklingen av en svensk
kraftbörs. Vidare är Svenska kraftnät neutral i förhållande till övriga aktörer
på elmarknaden.
9 Utrikeshandel med el
9.1 Inledning
Handelsutbytet över gränserna är av stor betydelse för de nordiska ländernas
elproduktion. Genom handel kan variationerna i konsumtionen och riskerna för
driftstörningar utjämnas och kostnaderna för reservkapacitet sänkas. De samlade
produktionskostnaderna blir därmed lägre. Grunden för handeln är att olika
energikällor utnyttjas för kraftproduktionen i de länder som utbyter kraft. På
sikt beräknas även handelsutbytet med länder utanför Norden att öka betydligt.
Överföringen av kraft till och från Sverige sker med hjälp av 20 växelströms-
eller likströmsförbindelser. Den totala överföringsförmågan är ca 5 000 MW.
Sverige har nio elkraftförbindelser med Norge, fem med Finland och sex med
Danmark. Av de 22 existerande förbindelserna mellan de nordiska länderna går
således de flesta mellan Sverige och ett annat land. En utbyggnad av utlandsför-
bindelserna pågår. En 600 MW förbindelse är under byggnad mellan Sverige och
Tyskland (Baltic Cable), och förstärkning planeras av överföringskapaciteten
mellan Sverige och Norge.
Systemen i Sverige, Norge, Finland och Själland är hopkopplade med växel-
strömsförbindelser och har därmed samma frekvens. Växelströmsförbindelserna har
ett direkt inflytande på hela systemets och delsystemens funktion. Driften av
växelströmslänkarna är en komplex uppgift som de systemansvariga enheterna i
respektive land bör ansvara för tillsammans.
Utrikeshandeln med el förutsätter ett samarbete mellan de organisationer som
ansvarar för de nationella elsystemen. I Norden har elhandeln utvecklats genom
de stora kraftföretagens samarbete inom Nordel (avsnitt 5.5). I de nordiska
länderna har tidigare kraftföretagen tillsammans svarat för elbalansen och
tillgången till reglerkraft, vilka är nödvändiga funktioner att kontrollera vid
handelsutbyte med ett annat lands elsystem. Det är också kraftföretagen som har
ägt och förvaltat de kraftledningar över vilka leveranserna skett, såväl
utlandsförbindelserna som de anslutande ledningarna.
Under senare år har de nordiska ländernas elmarknader förändrats vilket också
har påverkat utrikeshandeln. I Norge och Sverige har nätmyndigheter inrättats
för att förvalta och driva de nationella högspänningsnäten och utlandsförbindel-
serna.
I Sverige överfördes de statligt ägda utlandsförbindelserna till Svenska
kraftnät den 1 januari 1992. Därigenom vidtogs en viktig åtgärd för att
möjliggöra en fri utrikeshandel till och från anslutningarna till storkraft-
nätet. För flertalet elkunder är det dock inte möjligt att delta i sådan handel
eftersom de är anslutna till underliggande nät som ägs och förvaltas av ett
kraftföretag. Vidare svarar fortfarande de större kraftföretagen för tillhanda-
hållandet av reglerkraft.
En avreglerad försäljning av elkraft innebär ändrade förutsättningar för
utrikeshandeln med el. Hela det svenska ledningsnätet blir tillgängligt för
andra än nätägarna, och dessa får vad gäller överföring av kraft samma ställning
som andra företag. Svenska kraftnät kommer som systemansvarig att handha de
uppgifter avseende utrikeshandeln som de samverkande kraftföretagen tidigare har
svarat för. För att systemansvaret skall kunna utövas och leveranssäkerheten i
det svenska elsystemet vara hög även med handel över gränserna måste vissa krav
ställas på den som utnyttjar möjligheterna till internationell handel. Liknande
regler har tidigare tillämpats av kraftföretagen inom ramen för stamnäts- och
produktionsoptimeringsavtalen.
9.2 Nätkoncession för utlandsförbindelse
Regeringens förslag: Regeringen skall besluta om
nätkoncession när ansökan avser utlandsförbindelse.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan invändning. Svenska kraftnät tillstyrker
utredningens förslag, men påpekar att utredningen inte närmare behandlat
formerna för regeringens koncessionsprövning. Vattenfall AB menar att det bör
räcka med att nätmyndigheten hanterar koncessionsprövningen för utlands-
förbindelser.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen godkände i juni 1992 regeringens
förslag till riktlinjer för verksamheten med det svenska storkraftnätet (prop.
1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322).
Enligt riktlinjerna skall det svenska storkraftnätet och de statligt ägda
utlandsförbindelserna förvaltas av en från kraftproducenterna fristående orga-
nisation, Svenska kraftnät. Svenska konsumenter och producenter skall ges
möjligheter att sluta avtal om kraftaffärer med andra aktörer utomlands. Svenska
kraftnät skall därför äga och förvalta en tillräckligt stor del av utlands-
förbindelserna för att tillfredsställa detta behov. Överföringsförbindelserna
med utlandet skall ses som en del av storkraftnätet. Svenska kraftnät skall
ansvara för utbyggnaden av storkraftnätet och skall uppföra de starkströmsled-
ningar m.m. som krävs för en effektiv handel med kraft. Storkraftnätet skall
byggas ut i en ekonomiskt lönsam omfattning för att möta efterfrågan på trans-
missionstjänster.
I propositionen anförde det föredragande statsrådet att principen bör vara att
utlandsförbindelserna ägs och förvaltas av Svenska kraftnät, och att villkoren
för att upprätta bl.a. nya utlandsförbindelser borde ses över. Samtidigt
underströks att koncession kan medges även för utlandsförbindelse i vilken
Svenska kraftnät inte är delägare eller på annat sätt disponerar kapacitet.
Principen bör vara att Svenska kraftnät skall äga och förvalta en tillräckligt
stor del av utlandsförbindelserna för att tillfredsställa svenska producenters
och konsumenters möjligheter att sluta avtal om kraftaffärer med köpare och
säljare utomlands.
Ellagstiftningsutredningen föreslår att utlandsförbindelserna i likhet med
andra kraftledningar skall omfattas av kravet på nätkoncession. Koncessions-
havaren kommer därmed att vara skyldig att på skäliga villkor upplåta ledningen
åt annan för överföring av el. Utredningen konstaterar dock att utlands-
förbindelserna, i motsats till det nationella storkraftnätet, utgör enstaka och
begränsade ledningar till andra marknader, varför kapacitetsbrist och krav på
prioriteringar kan väntas bli vanligare beträffande dessa ledningar än
beträffande ledningar inom landet. Möjligheten att erbjuda en allmän tillgång
till utlandsledningarna på icke diskriminerande villkor kan därför vara beroende
av hur stor andel av utlandsförbindelserna som ägs av andra än Svenska kraftnät.
Utredningen konstaterar också att det från driftsäkerhetssynpunkt är viktigt
att den som är ansvarig för driften av det nationella överföringssystemet, dvs.
Svenska kraftnät, också hanterar de utlandsförbindelser som är växelströmsför-
bindelser. Ett tillräckligt stort utrymme måste reserveras på dessa ledningar
för frekvenshållningen i Sverige och i Norden.
Svenska kraftnät har till uppgift att bygga ut storkraftnätet och för-
bindelserna till andra länder när det bedöms vara samhällsekonomiskt lönsamt.
Det kan dock inte uteslutas att även någon annan kommer att vilja anlägga en
utlandsledning och därför ansöker om nätkoncession. Det blir enligt utredningens
förslag regeringen som i samband med den lämplighetsprövning som alltid skall
föregå en koncessionsgivning har att bedöma ansökan bl.a. mot bakgrund av
principen att Svenska kraftnät skall äga en tillräckligt stor del av
utlandsförbindelserna. Svenska kraftnät förutsätts få tillfälle att yttra sig
under beredningen av ett sådant ärende.
Utlandsförbindelsernas drift och förvaltning är i flera avseenden av stor
betydelse för svenska producenter och konsumenter av el. De skall utgöra
transportleder för handeln med el över gränserna. De är också länkar i ett
kraftsystemsamarbete och är därmed viktiga för den säkra driften av såväl det
svenska systemet som grannländernas system. Utlandsförbindelserna måste planeras
och byggas så att de tillgodoser båda dessa behov.
Svenska kraftnät förvaltar den svenska andelen av samtliga större utlands-
förbindelser med undantag av förbindelserna mellan Sverige och Själland som
också innehas av Sydkraft AB.
Koncessionsprövningen av en utlandsförbindelse bör göras utifrån ett bredare
perspektiv än prövningen av andra nätkoncessioner. Utredningen pekar på ett par
skäl till att en sådan särskild bedömning är nödvändig, nämligen dels att en
tillräcklig tillgång till utlandsledningarna säkras för alla aktörer, dels att
Svenska kraftnät som driftansvarig för det nationella transmissionssystemet
också bör hantera utlandsförbindelserna.
I avsnitt 8 har regeringen redovisat sina förslag angående Svenska kraftnäts
ansvar för driftsäkerheten i det svenska elsystemet. Förslagen innebär jämfört
med nuvarande organisation av elsystemet en renodling av ansvarsfördelningen.
Det är Svenska kraftnäts uppgift att dels utöva det affärsmässiga ansvaret för
storkraftnätets tekniska drift och utnyttjande, dels utöva det koordinerande
ansvaret för landets totala elbalans. Av systemansvaret följer att Svenska
kraftnät måste ha möjligheter att samordna driften av det svenska elsystemet för
att uppnå tillräcklig driftsäkerhet. Det innebär i sin tur att verket bl.a.
skall kunna ha ett inflytande på både utbyggnaden av nya förbindelser med andra
länder och på dess utnyttjande. Det ligger i Svenska kraftnäts ansvar för
elsystemet att träffa avtal om samordning av elbalans med företag som har
motsvarande systemansvar i grannländerna.
Den långsiktiga leveranssäkerheten hos det svenska elsystemet kan också komma
att ställa krav på restriktioner eller särskilda villkor för utbyggnaden av
utlandsförbindelserna. I samband med prövningen av ansökan om nätkoncession för
utlandsförbindelse bör därför ett flertal faktorer vägas in som exempelvis för-
bindelsens betydelse för den allmänna tillgången till överföringskapacitet till
utlandet, driftsäkerheten i det svenska elsystemet och den långsiktiga
leveranssäkerheten.
Regeringen bör besluta om nätkoncession för utlandsförbindelse. En koncession
meddelas med bl.a. de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som
behövs av säkerhetsskäl eller annars behövs från allmän synpunkt. Sådana
villlkor bör utformas utifrån de överväganden som har redovisats i detta
avsnitt.
9.3 Nätansvarig enhet enligt EG:s eltransiteringsdirektiv
Regeringens bedömning: Affärsverket svenska kraftnät
bör ensamt anges som "nätansvarig enhet" enligt den
innebörd som anges i EG:s eltransiteringsdirektiv.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Utredningen föreslår att instruktionen för Affärsverket svenska kraftnät
kompletteras så att det där klart framgår att Svenska kraftnät är en
"nätansvarig enhet" enligt EG:s eltransiteringsdirektiv.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar utredningens förslag utan
invändning. Vattenfall AB föreslår att de parter som varaktigt disponerar eller
äger utlandsförbindelser anges som "nätansvarig enhet" från svensk sida.
Skälen för regeringens bedömning: EG:s råd antog år 1990 det s.k. eltransite-
ringsdirektivet (nr 90/547/EEU) som omfattas av EES-avtalet. Direktivet syftar
till att underlätta handel med el över nationsgränserna genom att transitering
av el inte får vägras utan vägande skäl eller endast erbjudas på oskäliga
villkor. Villkoren för transiteringen skall dock inte äventyra försörjnings-
tryggheten eller servicekvaliteten och skall särskilt ta full hänsyn till
användningen av reservproduktionskapacitet och den mest effektiva driften av
befintliga system. De uppgörelser om elöverföring som enligt eltransiterings-
direktivet skall anses vara transitering av el mellan nät är de som utförs av
enheter som i medlemsländerna är ansvariga för elektriska högspänningsnät.
Vidare skall överföringen börja eller sluta inom Gemenskapen och innebära
överskridande av minst en nationsgräns inom Gemenskapen. Överföringen skall avse
en leverans överstigande ett år.
De elektriska högspänningsnäten och de enheter som är ansvariga för dem är
förtecknade i en särskild bilaga till direktivet. Svenska kraftnät har i
EES-avtalet angivits som sådan "nätansvarig enhet" i Sverige med skyldigheter
motsvarande de berörda enheternas inom Gemenskapen. Eftersom Svenska kraftnät är
ansvarigt för det storkraftnät som måste utnyttjas även när de fåtaliga
icke-statliga utlandsförbindelserna utnyttjas för en transitering bör Svenska
kraftnät ensamt anges som berörd nätansvarig enhet. Regeringen avser att uppdra
åt Svenska kraftnät att fullgöra de skyldigheter som anges i direktivet.
De förslag till ändringar av ellagen som föreslås i denna proposition innebär
att den svenska lagstiftningen innefattar de krav på transiteringsrätt under
skäliga villkor som uppställs i EG:s eltransiteringsdirektiv. Ellagstiftningsut-
redningen påpekar att i frågor som berör en begärd transitering över en
kraftledning som förvaltas av någon annan än Svenska kraftnät finns i sista hand
möjlighet för Svenska kraftnät att begära att den svenska tillsynsmyndigheten
prövar om vägran är skälig.
9.4 Övervakning av utrikeshandeln
Regeringens bedömning: Skilda konkurrensförhållanden på
elmarknaderna i Sverige och andra länder kan ge
upphov till konkurrenssnedvridningar. För närvarande
sker reformer av elmarknaderna i flera länder.
Utvecklingen bör följas noggrant.
Regeringens förslag: En generell anmälningsplikt
införs beträffande långsiktiga kontrakt om import
eller export av el.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens. Utredningen föreslår att anmälan om import eller export av el skall
göras till regeringen.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser lämnar utredningens
förslag om anmälningsplikt utan invändning.
Några remissinstanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet, Sveriges
Industriförbund, LRF, Svenska Kraftverksföreningen, LO, Sydkraft AB och
Vattenfall AB, understryker risken för konkurrenssnedvridningar när den svenska
elmarknaden öppnas för handel med andra länder.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Utredningen föreslår en generell
anmälningsplikt beträffande import eller export av el som säljs på långsiktiga
kontrakt. Anmälningsplikten innebär enligt utredningen att uppgift om förekomst
och omfattning av sådana avtal måste lämnas till regeringen, men behöver inte
omfatta uppgifter om priser eller om motparter.
Informationen skall enligt utredningsförslaget användas som del i underlaget
för en analys av om handeln med el mellan Sverige och andra länder orsakar
allvarlig störning i landets ekonomi eller allvarligt påverkar beredskapen. Den
kan också användas som underlag för bedömningar vad avser behovet av nyin-
vesteringar, förväntad leveranssäkerhet och prisutvecklingen på den svenska
marknaden.
Vid riksdagens behandling av regeringens proposition om en elmarknad med
konkurrens anslöt sig näringsutskottet till de mål och strategier för elmarkna-
dens reformering som förordades i propositionen och som innebär att en friare
elmarknad med ökad konkurrens skall uppnås. Därvid betonade utskottet det
önskvärda i att hänsyn tas till behovet av internationell ömsesidighet för att
konkurrenssnedvridningar skall undvikas. Riksdagen biföll utskottets hemställan
(Prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322).
Näringsutskottet erinrade om att Ellagstiftningsutredningen i sitt arbete
borde beakta frågan om ömsesidighet. I sitt betänkande påpekar utredningen att
el omfattas av EES-avtalets grundläggande bestämmelser om fri rörlighet av varor
och tjänster. Som huvudregel för utrikeshandeln med el gäller därmed att
handelshinder är förbjudna. Handelsrestriktioner vid import av en vara kan dock
accepteras när det finns väsentliga skyddsintressen som rör t.ex. miljö eller
allmän hälsa och säkerhet. När det gäller export kan tillämpningen av den fria
rörligheten tolkas något mindre strikt. Endast sådana åtgärder som medför
negativa verkningar i andra medlemsstater är otillåtna.
Utredningens bedömning är att det inte är möjligt att motverka bristen på
internationell ömsesidighet genom att t.ex. låta möjligheten att överföra el på
det svenska nätet bara gälla för svenska producenter och kunder. Med hänsyn till
önskvärdheten av ömsesidighet kan det dock finnas skäl att noga följa
utvecklingen. Utredningen bedömer att ett system med anmälningsplikt skulle vara
förenligt med EES-avtalet.
Det finns anledning att noga följa utvecklingen av elmarknadsstrukturen i våra
grannländer. Det är inte endast i Sverige som elmarknaden reformeras. Också i
Finland väntas regeringen inom kort föreslå en reformering av elmarknaden. Det
är därför sannolikt att konkurrenssituationen på den svenska elmarknaden snart
är ungefär densamma som i två av våra grannländer. Norge och Finland tog år 1992
emot ca 75 % av vår elexport och svarade för ca 85 % av vår elimport. Med dessa
länder sker alltså merparten av vår elhandel.
Inom ramen för arbetet inom Nordiska ministerrådet har en särskild arbetsgrupp
för elmarknadsfrågor tillsatts. Gruppen har till uppgift att bl.a. granska
förutsättningarna och behov av gemensamma åtgärder för att utveckla den nordiska
elmarknaden. De förändringar av marknadsvillkoren som nu sker i flera av
länderna är en huvudanledning till att arbetsgruppen har etablerats.
I rapporten Gränslös el - export och import av el, som är publicerad i
departementsstencilen Utredningar om elmarknadsreformen (Ds 1994:2), har bl.a.
förutsättningarna för den svenska utrikeshandeln med el redovisats. En slutsats
i studien är att de senare årens ökade intresse av att exportera el från Norge
och Sverige delvis beror på att en överkapacitet beräknas att finnas under några
år framåt, och att producenterna vill utnyttja den för export. Förutsättningarna
kan dock bli annorlunda om överkapaciteten försvinner. Kraftledningar är för-
hållandevis dyra att bygga och tillkommande produktionskapacitet kommer att
uppföras nära avsättningsområdena. Intresset för export av el från Sverige är
därför delvis av tillfällig karaktär. Det finns dock ett långsiktigt intresse av
kraftutbyte för att kunna jämna ut förbrukningsvariationer och för att ha
tillgång till importerad el, exempelvis vid fel på kraftstationer.
En annan slutsats i rapporten är att konkurrensen på den svenska marknaden
kommer att påverka utrikeshandelns omfattning på kort sikt. Om konkurrenstrycket
är lågt på den inhemska elmarknaden är möjligheterna större för kraftföretagen
att hålla höga priser för de ordinarie kunderna. Elförbrukningen blir då lägre
inom landet och den kraftproduktion som kan exporteras blir större.
Prissänkningen blir störst i det fall den svenska marknaden öppnas för såväl
export som import. Det finns, enligt rapporten, inga samhällsekonomiska
fördelar av att exempelvis begränsa importen med hänvisning till att elmarknaden
i vissa grannländer inte är tillgänglig för svensk export.
Regeringens slutsats är att det inte finns anledning att ändra inriktningen av
en öppen svensk handelspolitik på elområdet. Det finns dock anledning att noga
följa utvecklingen på elmarknaderna i våra grannländer och inom Östersjöområdet
och att analysera följderna av de pågående förändringarna på bl.a.
konkurrenssituationen. NUTEK bör få till uppgift att fortlöpande följa och
rapportera till regeringen i dessa frågor.
Den föreslagna anmälningsplikten för den som exporterar eller importerar el är
nödvändig av flera skäl. Sådan information behövs för att det skall bli möjligt
att göra marknadsbedömningar, t.ex. beträffande förväntad leveranssäkerhet och
prisutveckling på den svenska marknaden. Den ändring av ansvarsfördelningen i
det svenska elsystemet som följer av avregleringen innebär bl.a. att ansvaret
för det svenska elsystemet inte längre kommer att utövas av dem som handlar med
el över gränserna. Tidigare svarade de större kraftföretagen för de utländska
kraftaffärerna och hade samtidigt hand om systemansvaret. Svenska kraftnät som
nu har att utöva systemansvaret kommer med nödvändighet att behöva information
om det önskade framtida utnyttjandet av utlandsförbindelserna för att kunna
fullgöra sin uppgift.
Informationen behövs också som underlag för en analys av huruvida handeln med
kraft mellan Sverige och andra länder orsakar störningar i elförsörjningen eller
påverkar beredskapen på elområdet.
Anmälan om import eller export av el enligt långsiktiga kontrakt bör inges
till Svenska kraftnät. Skyldigheten gäller den som begär överföring till eller
ifrån Sverige. Anmälningsplikten bör omfatta kontrakt som medför att import
eller export av el kommer att pågå under minst sex månader. Anmälan bör
innefatta uppgift om förekomst och omfattning av sådana avtal, men behöver inte
omfatta uppgifter om priser eller andra kommersiella villkor.
Regeringen avser att bemyndiga Svenska kraftnät att utfärda närmare
föreskrifter om innehållet i en anmälan.
10. Kontroll av nätverksamhet
10.1 Inledning
Regeringens bedömning: Det är ett samhällsintresse att
nätverksamheten regleras för att säkerställa att den
bedrivs rationellt och effektivt. För att minska
risken för s.k. korssubventionering bör det ställas
särskilda krav på organisation och drift av
nätverksamhet.
Skälen för regeringens bedömning: En förutsättning för att konkurrens skall
kunna uppnås på elmarknaden är att köpare och säljare av el kan utnyttja
ledningsnäten på skäliga och icke diskriminerande villkor. Elnäten är s.k.
naturliga monopol. Nätverksamheten har en betydande roll för samhällsekonomin
genom bl.a. överföringskostnadernas storlek. Näten är också en del av en viktig
infrastruktur. Det ligger ett stort ekonomiskt värde i att investeringarna i
landets infrastruktur kan tillgodogöras under lång tid och utnyttjas effektivt.
Den som har koncession för nätverksamhet har ett naturligt monopol på en
affärsverksamhet. Det är därför viktigt att starka incitament för rationalise-
ring och effektivisering kan skapas. Nätverksamhet skall redovisas skilt från
annan verksamhet. Skäligheten i tariffer och övriga överföringsvillkor bör kunna
granskas av myndighet och slutligen prövas i domstol. Kundens intresse av låga
och stabila nätavgifter skall vara den viktigaste faktorn när det gäller att
bedöma om överföringsvillkoren är skäliga.
10.2 Avgränsning av nätverksamhet
Regeringens förslag: En juridisk person som bedriver
produktion av eller handel med el får inte bedriva
nätverksamhet.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen har inte lämnat något förslag
i denna fråga.
Remissinstanserna: NUTEK rekommenderar att statsmakterna redan från början
ställer krav på skilda juridiska personer för nätverksamhet och affärsverksamhet
i stället för att enbart kräva särredovisning.
Landstingsförbundet anser att det är väsentligt att avregleringen också
kombineras med en renodling av elverksamheten.
KREAB anser att nätverksamhet alltid, även kommunal nätverksamhet, skall
drivas i egen juridisk person.
Skälen för regeringens förslag: Produktion av och handel med el kommer att
vara konkurrensutsatt verksamhet. Nätverksamhet är däremot ett naturligt
monopol. För att minska risken för s.k. korssubventionering mellan produktion av
och handel med el (elverksamhet) och nätverksamhet bör det ställas krav på att
elverksamhet och nätverksamhet bedrivs i skilda företag. Det bör ske genom en
lagregel som föreskriver att en juridisk person som bedriver elverksamhet inte
får bedriva nätverksamhet i samma juridiska person. Detta gäller även den
elverksamhet som bedrivs med stöd av en leveranskoncession (se avsnitt 7). För
företag och kommuner som i dag bedriver elverksamhet och nätverksamhet i samma
juridiska person innebär detta att en av verksamheterna måste brytas ut och
läggas i egen juridisk person. Det ställs dock inte krav på att just
nätverksamheten skall läggas i egen juridisk person. Vilken verksamhet som bör
brytas ut i egen juridisk person avgörs av den som bedriver verksamheten.
Det bör vara möjligt att bedriva andra, helt skilda verksamheter, tillsammans
med elverksamhet. Detta är naturligt när det gäller konkurrensutsatt verksamhet
som elverksamheten. Det är inte ovanligt att konkurrensutsatta företag har
skilda verksamhetsområden inom samma företag.
För nätverksamhet är förhållandena annorlunda. Nätverksamhet bör vara
underkastad viss reglering för att säkerställa att den bedrivs rationellt och
effektivt. Nätverksamhet bör i princip inte blandas med andra verksamheter. Den
bör bedrivas som renodlad nätverksamhet så att risken för korssubventionering
mellan naturliga monopol och annan verksamhet kan undvikas. Om andra
verksamheter bedrivs i samma juridiska person som nätverksamheten måste denna
särredovisas. Frågan om särredovisning behandlas i avsnitt 10.3.
De nätägare som i dag inte bedriver nätverksamhet i egen juridisk person
torde i flertalet fall finna det ändamålsenligt att i framtiden göra det.
Regeringens bedömning är dock att det inte är realistiskt av bl.a. kostnads- och
administrativa skäl att nu kräva även en ombildning av samtliga nätverksamheter
i landet till den 1 januari 1995 när det föreslagna regel-verket föreslås träda
i kraft.
Nätmyndigheten bör särskilt följa hur redovisningen av nätverksamhet fungerar
i de fall där denna bedrivs tillsammans med annan verksamhet.
10.3 Särredovisning av nätverksamhet
10.3.1 Utformningen av särredovisningen
Regeringens förslag: All nätverksamhet skall
särredovisas. Den som bedriver nätverksamhet och
annan verksamhet inom samma rörelse skall ekonomiskt
redovisa nätverksamheten som en särskild rörelsegren.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens förslag
eller lämnar det utan invändning.
Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen och Vattenfall AB är
kritiska och anser i huvudsak att det inte är rimligt att en ekonomisk särredo-
visning skall vara bunden till koncessionen på det sätt som utredningen
föreslår. De anser att det måste vara möjligt att under löpande koncessionstid
utan särskilt dispensförfarande sammanföra koncessionsområden till gemensam
redovisningsenhet likaväl som att koncessionsområde skall kunna delas i flera
redovisningsenheter.
Skälen för regeringens förslag: Nätverksamheten utgör ett naturligt monopol.
Det är därför viktigt att skapa sådana förutsättningar att nätägaren bedriver
nätverksamheten rationellt och effektivt. Tillsynen över nätverksamheten är en
viktig myndighetsuppgift. Bl.a. för att skapa förutsättningar för en effektiv
tillsyn bör det ställas krav på den som innehar nätkoncession att ekonomiskt
redovisa nätverksamheten åtskild från annan verksamhet. Genom en långtgående
särredovisning minskas också riskerna för korssubventionering.
En viktig uppgift för nätmyndigheten kommer att vara att bedöma skäligheten i
nättariffer och övriga villkor för nättjänster. Myndighetens bedömning skall
baseras på de faktiska förhållandena i respektive koncessionsområde. I skälig-
hetsbedömningen bör hänsyn tas till de intäkter och kostnader som entydigt hör
till nätverksamheten i koncessionsområdet. Därför föreslås att nätverksamhet
skall redovisas som en särskild rörelsegren och hållas i sär från annan
verksamhet som koncessionshavaren bedriver. Detta gäller alla fysiska och
juridiska personer, inklusive stat och kommun, som bedriver nätverksamhet. Den
nätverksamhet som skall särredovisas kan äga rum i olika organisatoriska former
som aktiebolag, ekonomisk förening eller kommunalt verk.
Regeringen avser att utfärda föreskrifter om särredovisning av nätverksamhet
för område och linje bl.a. avseende enhet för särredovisningen.
Nätverksamheten bör, om den inte är koncessionshavarens enda verk-samhet,
redovisas som en avgränsad rörelsegren. Detta kommer att innebära långtgående
krav på en korrekt fördelning av intäkter och kostnader mellan nätverksamhet och
annan verksamhet.
En nätägare kan ha både nätkoncessioner för linje och nätkoncessioner för
område. Den som har nätkoncession för område bör särredovisa varje sådan
koncession för sig. Den som har nätkoncessioner för såväl område som linje kan
redovisa linjeverksamheten samlat. Nätägaren bör kunna redovisa för
nätmyndigheten hur kostnaderna har beräknats för var och en av linje-
koncessionerna. Om flera företag inom en koncern har nätkoncession för linje bör
nätverksamheten redovisas separat för varje företag.
Nätmyndigheten bör dock om det finns särskilda skäl kunna medge undantag från
kraven på separat redovisning av varje nätkoncession för område för sig. Det
gäller i de fall där koncessionshavaren har ett antal nätkoncessioner för område
som ligger geografiskt nära varandra och för vilka denne inte differentierar
tarifferna. Remissinstansernas synpunkter har till största delen beaktats genom
den här föreslagna ordningen. Nättariff för område får dock inte konstrueras med
utgångspunkt var i området en kund är belägen (se vidare avsnitt 6.3.4). Detta
innebär att ett koncessionsområde inte får delas upp i redovisningsområden med
skilda tariffer som några remissinstanser har föreslagit. Vidare skall
nättarifferna baseras på kostnaderna för den särredovisade nätverksamheten.
10.3.2 Föreskrifter om särredovisningens innehåll
Regeringens förslag: Särredovisningen skall ske i
enlighet med bestämmelserna i bokföringslagen och 11
kap. aktiebolagslagen. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nätmyndigheten skall kunna
utfärda föreskrifter om de övriga redovisningskrav som
lämpligen bör ställas på nätverksamhet. Regeringen bör
kunna före-skriva om undantag från bestämmelserna i
bokföringslagen och 11 kap. aktiebolagslagen.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas eller lämnas utan invändning av
remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Nätverksamhet kan bedrivas i olika juridiska
former. Det är viktigt att särredovisningen bygger på samma grund och
förutsättningar oberoende vilken typ av associationform nätverksam-heten bedrivs
i. Enhetliga regler bör tillämpas för att skapa möjligheter till bl.a. jäm-
förbarhet mellan olika typer av nätverksamhet.
Företag som bedriver nätverksamhet bör särredovisa denna i enlighet med be-
stämmelserna i bokföringslagen och 11 kap. aktiebolagslagen. Detta skapar en
gemensam och enhetlig redovisningsgrund för nätverksamhet som är väl känd och
beprövad.
Ellagstiftningsutredningen redovisar överväganden om de utgångspunkter och
redovisningskrav som bör ställas på utformning och innehåll av den ekonomiska
särredovisningen. Ellagstiftningsutredningen föreslår bl.a. att de
fördelningsgrunder och fördelningsnycklar som används för särredovisningen skall
dokumenteras och redovisas öppet. Vidare skall enligt utredningsförslaget
eventuella koncernbidrag som berör nätverksamheten redovisas i årsredovisningen.
Regeringen avser att utfärda föreskrifter om särredovisningen i huvudsak enligt
Ellagstiftningsutredningens förslag.
Regeringen bör vidare bemyndigas att meddela föreskrifter som innebär undantag
från bokföringslagens och 11 kap. aktiebolagslagens bestämmelser. Sådana
undantag kan bli aktuella då nätverksamheten bedrivs endast som en del av en
organisations verksamhet och då nätverksamheten inte bedrivs i aktiebolagsform,
t.ex. i ett kommunalt verk eller som en ekonomisk förening.
Med stöd av bemyndigandet avser regeringen att bemyndiga nätmyndigheten att i
vissa fall kunna ge dispens till enskilda nätverksamheter. Nätmyndigheten bör
ha möjlighet att om det finns särskilda skäl ge dispens vad avser ställda
redovisningskrav, särskilt under de första åren efter det att lagen har trätt i
kraft.
Offentlighet och information
Offentlig insyn, uppföljning och kontroll bör vara naturliga inslag i ett
regelssystem för särredovisning av nätverksamhet. Koncessionshavaren bör åläggas
att årligen till nätmyndigheten sända in årsredovisning enligt de principer som
gäller enligt 11 kap. aktiebolagslagen. De årsredovisningar som koncessionsha-
varna avger skall vara offentliga.
Koncessionshavaren bör vidare vara skyldig att rapportera andra förhållanden
av vikt. Det är en uppgift för nätmyndigheten att ange vilka övriga uppgifter
som koncessionshavaren skall redovisa. Det kan t.ex. finnas skäl för myndigheten
att, som bas för sin verksamhet, begära in en kopia av anläggningsregistret
första gången det har upprättats.
För att kunder skall kunna bedöma skäligheten i det pris som faktureras räcker
det inte med att tariffer och andra leveransvillkor för nättjänster är
offentligt tillgängliga. Priset för nättjänsten måste dessutom klart framgå av
den faktura som kunden får av koncessionshavaren eller i samband med elleverans.
Regeringen förutsätter att man inom branschen kommer att ta fram riktlinjer för
offertgivning och fakturering, så att kunder utan svårighet kan skilja mellan
pris för nättjänst och pris för levererad kraft.
Dispens från redovisningskrav i vissa fall
Dispens i vissa redovisningsfrågor som inte innebär undantag från bok-
föringslagens och 11 kap. aktiebolagslagens bestämmelser bör kunna lämnas av
nätmyndigheten. Dispens bör lämnas restriktivt och främst avse tidpunkter för
och omfattning av redovisningsmaterial samt temporära förenklingar av detsamma.
Omfattningen av en sådan dispensgivning får av myndigheten bedömas mot bakgrund
av bl.a. att nätverksamhet i dag bedrivs i skilda juridiska och organisatoriska
former. Det är troligt att övergången till gemensamma regler för hur nätverksam-
heten skall redovisas kan innebära vissa anpassningsproblem i inledningsskedet.
Dispensmöjligheten bör främst omfatta nätverksamheter som i dag bedrivs t.ex. i
förvaltningsform eller som ekonomisk förening. Nätmyndigheten bör vidare, om det
finns särskilda skäl, kunna medge undantag från kraven på separat redovisning av
varje nätkoncession för område för sig (se vidare avsnitt 10.3.1).
10.3.3 Revision av nätverksamhet
Regeringens förslag: Revisor hos den som bedriver
nätverksamhet skall särskilt granska redovisningen av
nätverksamheten. Revisorn skall årligen i ett särskilt
intyg avge ett utlåtande i frågan om redovisningen av
nätverksamheten har upprättats enligt gällande be-
stämmelser. Detta intyg skall tillsammans med bl.a.
årsredovisningen ges in till nätmyndigheten.
Regeringen bör kunna utfärda föreskrifter om
revision av nätverksamhet.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Lämnar utredningens förslag utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Av de tidigare avsnitten har det framgått att
särredovisningen måste göras otvetydig och följa fastställda riktlinjer.
Företagens ordinarie revisorer är de som är bäst skickade att kontinuerligt
granska att kraven efterlevs.
Revisorerna bör åläggas att årligen i ett särskilt intyg som fogas till års-
redovisningen aktivt uttala sig om hur redovisningen har upprättas med utgångs-
punkt i gällande lagstiftning och andra vägledande bestämmlser.
Detta intyg skall tillsammans med övrig information från nätföretaget sändas
in till nätmyndigheten. Nätmyndigheten kan med bl.a. detta intyg och
årsredovisningar som underlag följa hur kraven på redovisning av nätverksamhet
efterlevs. Företagets revisorer skall vidare vid sin granskning ägna särskild
uppmärksamhet åt att fördelningsgrunder och fördelningsnycklar för samkostnader
är adekvat utformade och använda.
Nätverksamhet kan som tidigare nämnts bedrivas av den som inte enligt andra
regler har skyldighet att ha auktoriserad eller godkänd revisor, t.ex. en
kommun. Regeringen bör därför bemyndigas att kunna utfärda föreskrifter om
revision av nätverksamhet. Sådana föreskrifter kan bli aktuella när det bl.a.
gäller kompetenskrav för revisor.
10.4 Effektivitets- och prisutveckling i nätverksamhet
Regeringens förslag: Vid bedömningen av en nättariffs
skälighet skall särskilt beaktas konsumentintresset.
Hänsyn skall dessutom tas till krav på en rimlig av-
kastning i nätverksamheten.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dock att skäligheten i tariffer och övriga villkor
för nättjänster skall kunna bedömas utifrån bl.a. en prisindikator och en
avkastningsindikator. Indikatorerna skall i första hand beräknas utifrån de
bokförda värdena som hämtades från särredovisningen. Skälighetsbedömningen skall
enligt utredningen ta hänsyn till relevanta omständigheter vid en eventuell
prövning.
Remissinstanserna: I frågan om hur skäligheten i nättariffer och övriga
villkor för nättjänster skall bedömas lämnar de flesta av remissinstanserna
utredningens förslag utan invändningar eller kommentarer. Några remissinstanser,
bl.a. Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Göteborgs kommun,
Svenska Kommunförbundet, REL och Örebro Energi AB, anser att bedömningen av
skäligheten i nättariffer och övriga villkor inte bör göras på basis av de
historiska anskaffningskostnaderna och bokfört värde. Ett sådan bedömningssystem
skulle få negativa effekter för strukturutveckling och effektivisering samt ge
stora prisvariationer mellan liknande ledningsnät.
Skälen för regeringens förslag: En viktig uppgift för nätmyndigheten är att
följa utvecklingen i de naturliga monopol som nätverksamheten utgör. Det gäller
bl.a. att bedöma om verksamheten bedrivs rationellt och effektivt. En viktig ut-
gångspunkt i myndighetens tillsyn är en skälighetsbedömning av nättariffen och
övriga villkor för nättjänster. Efter påpekande från Lagrådet anges nu
kundintresset som den viktigaste faktorn vid bedömningen av en nättariffs
skälighet. Med detta avser Lagrådet kundens intresse av låga och stabila
nättariffer.
Vid skälighetsbedömningen måste även andra aspekter beaktas. Den skall också
förhindra monopolvinster, möjliggöra nyinvesteringar och ge incitament till
effektivisering. Bedömningen av skälighet är därför en fråga om avvägningar
mellan flera intressen. Nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga
grunder. Att nättarifferna skall utformas på sakliga grunder innebär att de
skall vara objektiva och icke-diskriminerande.
Vid bedömning av skäligheten i nättariffer och av nätverksamhetens kostnader
bör myndigheten främst ta hänsyn till kundintresset. Nätmyndigheten bör därför
nära följa den prisutveckling som sker på överföringstjänsterna såväl för landet
i sin helhet som för de enskilda nätföretagen. Metoder för bedömning av nätverk-
samhet med bl.a. nyckeltal som speglar prisnivån och prisutvecklingen bör därför
tas fram av myndigheten. Det är viktigt att metoderna främjar låga kostnader
och ökad effektivitet i nätverksamheten. Användningen av nyckeltal för bedömning
av nätverksamhet kommer att ha särskild betydelse, i synnerhet under de första
åren sedan systemet med separata nättariffer har införts.
Vissa nätverksamheter saknar i dag delar av det redovisningssystem som behövs
vid en prövning. Nätmyndigheten bör inledningsvis lägga stor vikt vid tidigare
års tariffer och kostnader. Detta innebär att myndigheten för sin bedömning av
skäliga nättariffer bör utveckla metoder för att fastställa nätverksamhetens
andel av de tidigare tarifferna. Regeringen avser att uppdra åt NUTEK att utreda
vissa frågor kring nätkostnader. Uppdraget syftar till att ta fram ett ekono-
miskt bakgrundsmaterial som underlag för nätmyndighetens bedömningar av
nättariffer och övriga villkor för nättjänster.
En prövning av nätverksamheten som sätter kundens intresse av låga och stabila
nättariffer i centrum och som grundar sig på prisutvecklingen ger nätägaren in-
citament till ökad effektivisering och minskade kostnader. Ökade vinster för
nätägaren bör således godtas om de är ett resultat av lägre kostnader som har
uppnåtts genom rationalisering och effektivering av nätverksamheten. Lägre
kostnader kan emellertid också uppnås genom att nätägaren sänker servicenivån
till kunden eller genom att eftersätta underhållet av nätet. Det är därför
viktigt att myndigheten beaktar också andra faktorer som kan komplettera be-
dömningen. Dessa bör vara bl.a. avkastning på eget och totalt kapital, avbrotts-
frekvens, teknisk standard på anläggningarna samt jämförelser med liknande
nätverksamhet.
Nätmyndigheten bör, för att kunna etablera en bedömning av skälig prisnivå, ta
fram bl.a. ett index som uttrycker prisutvecklingen för sådan verksamhet som
koncessionshavaren bedriver och den förväntade produktivitetsutvecklingen i
branschen. Produktivitetsutvecklingen kan här ses som den lägsta årliga
effektivitetsökning eller kostnadsminskning som nätägaren rimligen bör uppnå och
som bör komma kunden till godo. Utrymmet för effektivitetsvinster förändras över
tiden och därför bör detta index revideras regelbundet. Nivån på en generell
rationaliseringsfaktor för nätverksamhet bör i förväg fastställas av
nätmyndigheten för en viss bestämd tid.
Kundernas och nätmyndighetens möjligheter att bedöma pris- och
effektivitetsutveckling för nätverksamhet förbättras väsentligt om ett antal
standardiserade nyckeltal presenteras i nätföretagens årsredovisning. Upp-
gifterna får ett betydande informationsvärde om de kan följas under längre tid.
De skapar möjligheter att göra jämförelser mellan företag i branschen och med
vad myndigheten bedömer vara en skälig nivå.
10.5 Nätmyndighetens prövning av skäliga nättariffer, m.m.
Regeringens förslag: Frågor om bl.a. skäligheten i
nättariffer och övriga villkor för nättjänster prövas av
nätmyndigheten.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar utredningens bedömning
utan invändning. Svenska Elverksföreningen understryker att nätmyndigheten bör
pröva tarifferna först när anledning finns att misstänka missbruk av monopol-
ställningen.
Skälen för regeringens förslag: I dagens system är det möjligt att få pris och
övriga villkor för leverans, överföring eller inköp av el prövade. Syftet med
prövningen är att säkerställa en skälig och sakligt motiverad prissättning.
Prisregleringsfrågor prövas i dag av NUTEK. Inom NUTEK avgörs frågorna av en
beslutande nämnd, Prisregleringsnämnden för elektrisk ström. Nättariffer och
övriga villkor för nättjänster kommer liksom tidigare att vara reglerade.
Det är en uppgift för nätmyndigheten att utöva tillsyn över prisnivåer, pri-
sutveckling och övriga villkor för nättjänsterna. Tillsynen syftar till att
kundernas intresse av låga och stabila nättariffer tillgodoses. Prövning av
nättariffer och övriga villkor är en viktig del av tillsynen. Det kan
förutsättas att myndigheten i de flesta fall ingriper först efter anmälan från
part som har utnyttjat eller vill utnyttja nätet för överföring av el.
Nätmyndigheten bör ha befogenhet att på eget initiativ ingripa om en nätägare
tillämpar en allför hög tariffnivå eller andra oskäliga villkor. Om myndigheten
vid prövning av skälighet i nättariffer och övriga villkor för nättjänster
kommer fram till bedömningen att ett nätföretag tillämpar en oskälig prisnivå,
förutsätts att kontakter tas med det berörda företaget.
Om nätmyndigheten vid sin slutliga bedömning finner att prisnivån inte är
skälig skall detta redovisas i form av ett beslut med föreläggande för företaget
att justera i sin prisnivå. Detta beslut kan sedan överklagas till för-
valtningsdomstol (se avsnitt 13).
Beslut i prisregleringsfrågor har enligt föreskrifterna i ellagen inte varit
omedelbart verkställbara. Om en part inte godvilligt följt ett beslut har därför
motparten tvingats vända sig till allmän domstol för att få ett verkställbart
avgörande.
Några särskilda verkställighetsregler bör inte införas i ellagen. För att få
ett verkställbart beslut kommer det enligt förslaget även fortsättningsvis att
krävas ett avgörande av allmän domstol. I ett sådant mål är det domstolens
uppgift att pröva parternas anspråk och invändningar varvid nätmyndighetens
beslut kommer att utgöra en viktig del av bevisningen i målet.
Om myndigheten finner att de nättariffer som har tillämpats av nätägaren varit
för höga uppstår frågan om tarifferna skall anses ha varit oskäliga även för
tiden före nätmyndighetens beslut i frågan. Nätmyndighetens avgörande av en
nättariffs oskälighet kan i normalfallet även få en retroaktiv effekt. Frågan om
rätten att i sådant fall få tillbaka erlagda avgifter bör lösas avtalsvägen. Om
så inte kan ske får frågan om sådan retroaktiv återbetalningsskyldighet - liksom
i dag - avgöras av allmän domstol.
Vid överlåtelser av nätverksamhet, t.ex. via inkråmsförvärv eller lik-nande,
bör nätmyndigheten särskilt granska de nya bokförda värden som åsätts
tillgångarna. Det är i sådana fall viktigt att följa hur priserna på nättjänster
utvecklas. Nätmyndigheten kan härvid komma att ha skäl att granska tidigare
åsatta värden. Ett högre bokfört värde på anläggningstillgångarna än tidigare
skall inte automatiskt medföra att högre nättariffer för kunderna kan anses
skäliga.
Mot denna bakgrund kan frågan ställas om köpare och säljare, vid överlåtelse
av nätverksamhet, bör ha rätt att få ett slags bindande förhandsbesked från
nätmyndigheten vad gäller dess bedömning av de eventuella ändringar av
tarifferna för nättjänster som en ny ägare kan vilja göra. Det kan inte anses
rimligt att ett sådant förhandsbesked ges. Denna osäkerhet för köparen får
hanteras som en normal affärsrisk.
10.6 Råd och anvisningar
Regeringens bedömning: Nätmyndigheten bör årligen,
efter kontakter med nätföretagen, redovisa de
faktorer som kommer att ligga till grund för
myndighetens skälighetsbedömning av nätverksamheten. I
utvecklingen av god redovisningssed för nätverksamhet
kommer branschinriktade råd och anvisningar från nät-
myndigheten att ha stor betydelse.
Ellagstiftningsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar utredningens bedömning
utan invändning. De instanser som har kommenterat bedömningen godtar denna.
Skälen för regeringens bedömning: Som komplettering till de föreslagna
lagbestämmelserna kommer det att behövas branschinriktade råd och anvisningar i
redovisningsfrågor. Nätägare som bedriver nätverksamhet bör kunna anpassa sina
tariffer utifrån vad som kan anses vara en skälig prisnivå och prisutveckling
för verksamhetsåret. Därför bör nätmyndigheten i form av s.k. allmänna råd
årligen publicera riktvärden för vissa faktorer som kommer att ligga till grund
för skälighetsbedömningen. Med "allmänna råd" av-
ses rekommendationer enligt författningssamlingsförordningen (1976:725).
Nätmyndigheten bör utforma råd och anvisningar efter fortlöpande kontakter med
berörda branschorganisationer. Genom kontakterna mellan branschen och myndig-
heten kommer vad som skulle kunna kallas "god redovisningssed för nätverksamhet"
successivt att utvecklas.
Nätmyndighetens karaktär av övervaknings- och tillsynsorgan medger inte att
formella överläggningar kan äga rum med branschen. Sådana överläggningar skulle
kunna rubba allmänhetens förtroende för myndigheten som oberoende instans.
11Ny myndighetsfunktion för tillsyn av nätverk- samhet, m.m.
11.1Roll och uppgifter
Regeringens förslag: En myndighet (nätmyndigheten)
skall ha som uppgift att handlägga bl.a.
koncessionsärenden och ärenden om koncessionshavarnas
skyldigheter samt att utöva tillsyn av ellagens
efterlevnad utom i frågor som rör elsäkerhet.
Nätmyndigheten bör även ha ansvaret för de
myndighetsuppgifter som följer av lagen om handel
med el, m.m.
Prisregleringsnämnden för elektrisk ström upphör.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag eller
lämnar det utan invändning.
Elmyndighetsutredningens förslag: Överenstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag
eller lämnar det utan invändning. Några instanser, däribland Konkurrensverket,
Svenska kraftnät, RRV och Sveriges Industriförbund, understryker att en effektiv
tillsynsmyndighet med hög kompetens är en viktig förutsättning för att
avregleringen av elmarknaden skall få avsedda effekter.
Skälen för regeringens förslag: De tidigare redovisade förslagen om ändrad
ellagstiftning syftar till att skapa ökad konkurrens på elmarknaden. Avsikten är
att de samlade produktions- och överföringsresurserna skall utnyttjas bättre.
Ledningsnäten för elöverföring är s.k. naturliga monopol, vilket bl.a. innebär
att nätföretagens kunder inte kan vända sig till konkurrerande företag för att
erhålla samma tjänster. Nätföretagen har därför inte samma incitament till
effektivitet som företag på konkurrensutsatta marknader. Kundernas ställning
riskerar av samma orsak att bli svag. Det kan leda till både höga priser och en
låg servicenivå. Det är därför nödvändigt att fastställa vissa normer för
nätverksamheten och utöva tillsyn över denna så att den bedrivs effektivt och
kundernas intressen kan skyddas.
En särskild myndighetsfunktion (nätmyndigheten) för tillsyn av nätverksamhet
bör inrättas. Syftet med dess verksamhet är att skapa förutsättningar för låga
priser och en hög servicenivå och att säkerställa att näten upplåts på ett sätt
som gagnar konkurrensen. Nätmyndigheten skall vara tillsynsmyndighet
beträffande ellagens efterlevnad, utom i frågor som rör elsäkerhet. För
elsäkerhetsfrågor är Elsäkerhetsverket tillsynsmyndighet.Ledningsnäten är viktig
del av infrastrukturen och har genom bl.a. överföringskostnaderna också stor
betydelse för samhällsekonomin. Den totala omsättningen i nätverksamheten har av
Elmyndighetsutredningen uppskattats till ca 15 miljarder kronor per år. Det
skall vara en uppgift för nätmyndigheten att se till att det skapas incitament
till såväl hög leveranssäkerhet som kostnadseffektivitet inom denna verksamhet.
En viktig uppgift skall vidare vara att säkerställa elkundernas intresse av
låga och stabila nättariffer.Tillgången till näten är en grundläggande
förutsättning för konkurrens på elmarknaden. Myndigheten bör se till att
villkoren för anslutning, tariffsättning, mät- och avräkningssystem utformas på
ett sätt som underlättar handeln med el och främjar konkurrens.
Nätmyndighetens regler och arbetsmetoder bör enligt Elmyndighetsutredningen
uppmuntra till egenkontroll i branschen. Genom en inriktning av verksamheten på
systemtillsyn i stället för på detaljövervakning bör myndighetens
arbetsbelastning kunna begränsas. För att detta skall ske krävs enligt
utredningen:
- att samhällets krav på nätverksamhet m.m. är klart uttryckta och väl kända,
- att regler och föreskrifter utarbetas efter samråd med branschen och
abonnenterna,
- att informationen om nätföretagen görs lättillgänglig,
- att myndigheten har tillräcklig kunskap och tillräckliga befogenheter att
ingripa när det är befogat.
Myndighetens uppgifter kan indelas i fem huvudgrupper, nämligen normgivning,
prövning, koncessionsgivning, uppföljning samt information och rådgivning.
Dessa kan i korthet beskrivas enligt följande.
I myndighetens normgivande arbete ingår bl.a. att ge ut s.k. allmänna råd i
frågor som rör nätverksamhet. Med "allmänna råd" avses enligt
författningssamlingsförordningen (1976:725) sådana generella rekommendationer om
tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett
visst avseende. Dessa råd är inte bindande för myndigheter eller enskilda. De
kommer dock att vara vägledande för de berörda företagen när det gäller de
generella utgångspunkter som myndigheten kommer att ha i sina bedömningar.
Enligt förslaget om ändrad ellagstiftning skall myndigheten som ett led i
normgivningsarbetet även utfärda föreskrifter om innehållet i och den närmare
utformningen av årsredovisningen för nätverksamhet samt i frågor om mätning och
avräkning. Regeringens överväganden och förslag vad gäller kontroll av
nätverksamhet har behandlats i avsnitt 10.
En viktig uppgift för myndigheten är att pröva frågor om koncessionshavarnas
skyldigheter, bl.a. villkoren för anslutning och överföring av el, efter ansökan
från nätägare eller enskild konsument. Myndigheten bör ha möjlighet att utvidga
sin prövning till en generell prövning av nätägarens tariffsättning. Nät-
myndigheten bör också inom ramen för sitt tillsynsansvar självständigt kunna ta
upp frågor, exempelvis avseende koncessionshavares skyldigheter, till bedömning.
Nätmyndigheten har enligt lagförslaget rätt att på begäran få de upplysningar
och handlingar som behövs för att kunna sköta tillsynen. Vidare har myndigheten
rätt att vid vite förelägga koncessionshavare att fullgöra de skyldigheter som
omfattas av tillsynen.
Till skillnad från nuvarande regler föreslår regeringen att myndighetens
beslut angående nätägarnas skyldighet skall kunna överklagas. Överklagande bör
ske till allmän förvaltningsdomstol.
De tillsynsuppgifter som härigenom åläggs myndigheten har i många avseenden
nära beröring med de frågor som rör koncessionsgivning enligt ellagen. Det är
därför lämpligt att koncessions- och tillsynsfrågor organiseras gemensamt.
Förutom de myndighetsuppgifter som följer av ellagen bör det ingå i
nätmyndighetens arbete att kontinuerligt följa upp nätföretagens verksamhet. I
den uppföljande verksamheten bör t.ex. ingå att göra årliga sammanställningar av
de nyckeltal som nätföretagen är skyldiga att redovisa och att göra särskilda
effektivitetsanalyser av nätföretagen. Vidare bör ingå i myndighetens
tillsynsansvar att svara för information och rådgivning om bl.a. de krav som
ställs på nätverksamhet. Målgrupper för informations- och
rådgivningsverksamheten bör vara främst nätföretagen och elkunderna.
Myndighetens insatser bör begränsas till information av generellt slag och
således inte avse rådgivning i enskilda ärenden. Enligt Elmyndighetsutredningen
kan det finnas skäl att inrätta en rådgivningsbyrå för elkonsumenter för att
bistå konsumenterna i deras kontakter med nätägarna. En sådan
rådgivningsverksamhet bör enligt utredningen grundas på en frivillig
branschöverenskommelse.
I avsnitt 7 har redovisats förslag om en övergångslösning, som innebär att ett
system med leveranskoncession införs. Även de myndighetsuppgifter som följer av
dessa bestämmelser, bl.a. koncessionsgivning samt frågor om leveransskyldighet
och prisreglering bör skötas av nätmyndigheten. En elkund kan därmed få såväl
elpris som nättariff prövat av samma myndighet.
Prisregleringsfrågor prövas nu av NUTEK. Inom NUTEK handhas avgörandet av
prisregleringsärenden av Prisregleringsnämnden för elektrisk ström. Förslaget om
inrättandet av en myndighetsfunktion för tillsyn av nätverksamhet, nätmyndig-
heten, innebär att denna myndighet kommer att ha ansvar för frågor om bl.a.
prissättning av överföringstjänster och andra villkor för nättjänster samt
frågor prissättning av el som levereras av innehavare av leveranskoncession.
Prisregleringsnämnden för elektrisk ström bör därför upphöra.
Med ökad konkurrens inom elhandeln kommer företagens information till kunderna
att öka. Med tiden kommer kunderna därför att kunna agera på marknaden med ökad
tillgång till relevant information. Det bör vara en fråga för branschen att
överväga behovet av en särskild rådgivningsverksamhet när tillräcklig erfarenhet
efter en tid har vunnits av den nya marknadens funktionssätt.
När det nya regelverket för elmarknaden träder i kraft och under den tid som
behövs därefter förutsätts Konkurrensverket ägna särskild uppmärksamhet åt
utvecklingen inom elhandeln, bl.a. vad avser marknadsstruktur och principer för
prissättning. Ett informations- och erfarenhetsutbyte mellan nätmyndigheten och
Konkurrensverket är nödvändigt med tanke på det starka sambandet mellan elhandel
och nätverksamhet. Det finns också ett behov av samordning myndigheterna emellan
när det gäller handläggning av vissa ärenden, t.ex. i frågor där det är oklart
vilken av myndigheterna som skall pröva ett visst ärende. Nätmyndigheten
förutsätts även samverka med
övriga myndigheter med uppgifter på elområdet, t.ex. Elsäkerhetsverket och
Svenska kraftnät. Något formellt förfarande för samråd mellan nätmyndig-heten
och andra myndigheter är dock inte nödvändigt.
11.2Huvudmannaskap
Regeringens bedömning: Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) skall vara
nätmyndighet enligt ellagen. Verksamheten bör starta
den 1 juli 1994.
Elmyndighetsutredningens förslag: Avviker från regeringens bedömning.
Utredningen föreslår att nätmyndigheten organiseras som en fristående myndighet.
Remissinstanserna: Svenska Kommunförbundet anser att nätmyndigheten bör
inordnas i NUTEK. Svenska Kraftverksföreningen och Svenska Elverksföreningen
hävdar att det inte finns behov av en ny myndighet för de aktuella frågorna utan
att de bör handhas av en befintlig myndighet. NUTEK anför att
elmarknadsfrågorna är en viktig del av det energiintresse verket har att
företräda, varför ansvaret för tillsynsfunktionen enligt verket bör läggas på
verket.
Andra remissinstanser, däribland Konkurrensverket, Svenska kraftnät,
Elsäkerhetsverket, Sveriges Industriförbund och Statskontoret, tillstyrker
utredningens förslag. Som skäl anges bl.a. att detta alternativ är det som bäst
tillgodoser elmarknadsreformens syften och att det med hänsyn till myndighetens
uppgift att övervaka monopolen på elmarknaden är nödvändigt att verksamheten kan
bedrivas med stor integritet och fristående från branschintressen, m.m.
Statskontoret framhåller att det finns samordningsfördelar med Post- och
Telestyrelsen som har ansvar för tillsynen enligt tele- och postlagstiftningen.
Skälen för regeringens bedömning: Ellagstiftningsutredningen anger tre
alternativ i fråga om vilken myndighet som bör ha hand om nätmyndighetens
uppgifter. Bland befintliga myndigheter skulle NUTEK, som har hand om bl.a.
koncessioner enligt nuvarande ellagstiftning, eller Elsäkerhetsverket, som har
ansvar för näten från elsäkerhetssynpunkt, kunna ha hand om uppgifterna. Den
tredje möjligheten är att inrätta en ny myndighet för bl.a. tillsynen av
nätverksamheten. Ellagstiftningsutredningen förordar NUTEK som tillsynsmyndighet
främst för att verksamheten därigenom bedömdes kunna starta med minsta möjliga
förberedelsetid.
Elmyndighetsutredningen finner både för- och nackdelar med alla de tre
diskuterade lösningarna, och att alla är möjliga att genomföra.
Elmyndighetsutredningens uppfattning är dock att elmarknadsreformen skulle
gynnas av att nätmyndigheten organiseras som en fristående myndighet.
Enligt utredningens bedömning finns det inte några direkt motstridiga
intressen mellan nätmyndighetens uppgifter och de frågor som NUTEK och
Elsäkerhetsverket ansvarar för. Vid en eventuell sammanläggning av
nätmyndighetsfunktionen med NUTEK bör emellertid enligt utredningen tillsyns-
och koncessionsfrågorna organiseras på ett sätt som garanterar att verksamheten
kan bedrivas självständigt i förhållande till NUTEK:s övriga uppgifter.
NUTEK är enligt sin instruktion (1991:960) central förvaltningsmyndighet för
bl.a. energifrågor. Uppgiften innebär bl.a. att verka för en säker och billig
energiförsörjning. Enligt utredningens bedömning påverkas inte NUTEK:s
möjligheter att fullfölja sin energipolitiska uppgift i någon väsentlig
utsträckning av om utredningens förslag om en fristående nätmyndighet genomförs.
NUTEK har i sitt remissyttrande framfört invändningar mot denna bedömning.
Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och
annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Det är en viktig
energipolitisk uppgift att skapa och vidmakthålla väl fungerande marknader för
energiförsörjningen. Såväl tillsyns- som koncessionsfrågorna har stor betydelse
för att åstadkomma en långsiktigt säker kraftöverföring till låga priser.
Nätmyndighetens arbete bör ses i det perspektivet och myndigheten kommer således
att få en central energipolitisk uppgift.
Som energiansvarig myndighet har NUTEK bl.a. det övergripande ansvaret för att
genomföra statsmakternas energipolitiska beslut. Häri ingår bl.a. uppgifterna
att verka för en säker och billig energiförsörjning och att företräda
energiintresset gentemot andra intressen. Inom NUTEK finns i dag en bred
kompetens inom hela näringslivsområdet inklusive energiområdet. Som en följd av
arbetet med koncessionsfrågor enligt nuvarande ellagstiftning finns kompetens i
vissa av de frågor som hänger samman med tillsynen av nätverksamheten.Det finns
således ett tydligt samband mellan den föreslagna myndighetsfunktionens uppgift
och de uppgifter som NUTEK har i dag.
En viktig utgångspunkt för tillsynen av nätverksamhet är att konkurrens-
frågorna har utvecklats snabbt under senare år. Även kraven på överensstämmelse
med förhållanden i andra länder har ökat, inte minst genom det nyligen träffade
EES-avtalet och Sveriges ansökan om medlemskap i EU. Det är mot denna bakgrund
angeläget att de regelverk och den praxis som kommer att påverka
konkurrensförhållandena på elmarknaden väl följer motsvarande utveckling på
Europas elmarknader. Det är därför en fördel att inom samma myndighet hålla
samman tillsynen av konkurrensförhållanden på elmarknaden och denna allmänna
energipolitiska kompetensen. Detta talar för att ansvaret för nätmyndigheten bör
läggas på NUTEK.
Elmarknadsfrågorna är en viktig del av de energipolitiska uppgifter som NUTEK
har att verkställa. Från organisatorisk synpunkt finns många effektivitets-
fördelar med att hålla samman ansvaret för energifrågorna vid en myndighet.
Myndighetsfunktionen för tillsyn av nätverksamhet bör tillsammans med
koncessionsverksamheten utgöra ett särskilt verksamhetsområde. Regeringen avser
att inom kort uppdra åt NUTEK att organisera arbetet och förbereda rekrytering
av personal så att den nya verksamheten kan starta den 1 juli 1994.
11.3Resursbehov
Regeringens bedömning: NUTEK behöver ha ytterligare
cirka 18 årsarbetskrafter för att kunna utföra sin
uppgift. Totalt beräknas 30 årsarbetskrafter med
ekonomisk, teknisk och juridisk kompetens inom det
nya verksamhetsområdet.
Elmyndighetsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning. Utredningen bedömer personalbehovet till ca 35 årsarbetskrafter.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, däribland Konkurrensverket,
NUTEK, Elsäkerhetsverket och Svenska kraftnät, godtar utredningens bedömning
eller lämnar den utan invändning. Sveriges Industriförbund anser att
kompetensen hos varje anställd bör prioriteras framför antalet anställda och
bedömer att det föreslagna antalet om 35 årsarbetskrafter kan reduceras. Även
Svenska Kraftverksföreningen och Svenska Elverksföreningen anför att
nätmyndigheten kan dimensioneras med färre antal anställda.
Skälen för regeringens bedömning:Tillsyn av nätverksamhet är en ny typ av
myndighetsuppgifter i anslutning till ellagen. Det regelverk som skall tillämpas
är i viktiga avseenden nytt och det kan i många fall bli fråga om svåra
avvägningar av principiell betydelse för såväl branschen som elkunderna.Reformen
ställer höga krav på en väl fungerande tillsynsmyndighet.
Det är nödvändigt att nätmyndighetsfunktionen har mycket god kompetens för att
bl.a. kunna agera oberoende av särintressen. Vissa av myndighetsuppgifterna,
främst normgivning och information, kommer att vara bli särskilt arbetskrävande
i inledningsskedet, medan andra uppgifter, t.ex. uppföljning och prövning, torde
kräva större resurser först efter något år.
Flertalet remissinstanser delar utredningens bedömning i fråga om
tillsynsfunktionens behov av kompetens.Uppgifternas karaktär förutsätter att
tillsynsfunktionen har hög kompetens inom de ekonomiska, tekniska och juridiska
områdena, men också att den har aktuell erfarenhet från branschen.
Kompetensbehovet bedöms vara störst inom det ekonomiska området. Ekonomisk
kompetens krävs främst för normgivningsarbetet men även inom övriga
arbetsområden. Juridisk och teknisk kompetens behövs i första hand för de
uppgifter som rör tillståndsgivning och prövning, men är också nödvändig vid
normgivning.
Den nya myndighetsfunktionen har en viktig roll i samband med övergången till
en fri marknad. Det är därför nödvändigt att NUTEK snabbt kan bygga upp den
kompetens som uppgiften kräver och inleda en förberedande verksamhet. För vissa
arbetsuppgifter kan det behövas hjälp från utomstående experter, t.ex. för att
bistå inom det tekniska området och när det gäller metodutveckling.
Arbetsbelastningen kan antas bli hög, särskilt i inledningsskedet. Det är
emellertid svårt att nu exakt förutse hur stora resurser som krävs för att
fullgöra nätmyndighetens uppgifter. Inom NUTEK har avsatts ca 12
årsarbetskrafter för arbete med koncessionsfrågor, m.m. enligt den nuvarande
ellagstiftningen. Här ingår även viss administration. Ytterligare ca 18
årsarbetskrafter bedöms vara nödvändiga för att den föreslagna
tillsynsverksamheten skall kunna bedrivas effektivt. Genom att arbetsuppgifterna
läggs till en befintlig myndighet i stället för till en fristående myndighet kan
personalbehovet reduceras något jämfört med Elmyndighetsutredningens förslag.
Härutöver bör medel avsättas för vissa konsultinsatser. NUTEK får därigenom
möjlighet till viss flexibilitet i samband med rekryteringen av personal.
Verksamheten kommer också att behöva utnyttja NUTEK:s specialistfunktioner,
t.ex. ADB och information, samt den centrala administrationen. Något behov av
ytterligare resurser för sådan verksamhet till följd av inrättandet av den nya
tillsynsfunktionen förutses dock inte.
Regeringens överväganden beträffande anslagsfrågorna redovisas i avsnitt 11.5.
11.4Finansiering, m.m.
Regeringens förslag: Medel för verksamheten skall
anvisas över statsbugeten.
Verksamheten skall finansieras genom en årlig
avgift (nätavgift) som betalas av innehavare av
nätkoncession. Avgiftssystemet bör träda i kraft den 1
januari 1995. Regeringen avser att senare lägga fram
förslag om ett sådant avgiftssystem.
För att finansiera verksamheten under perioden 1
juli - 31 december 1994, innan det föreslagna
avgiftssystemet träder i kraft, görs besparingar inom
NUTEK:s verksamhetsområde.
Elmyndighetsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag eller
lämnar det utan invändning. RRV anser dock att förslaget behöver utvecklas
ytterligare främst såvitt avser förutsättningarna att ta ut avgifter för
tillsynsverksamheten. Svenska kraftnät framhåller att den föreslagna principen
att grunda nätavgiften på nätföretagens balansomslutning skulle medföra att
avgifterna inte blev kostnadsriktiga. Även Svenska Kraftverksföreningen är
kritisk till förslaget i denna del.
Förslaget avstyrks av Svenska Elverksföreningen, Sveriges Fastighets-
ägareförbund och Hyresgästernas Riksförbund. Bl.a. anförs att myndigheten bör
anslagsfinansieras för att kunna vara fristående mot den verksamhet som skall
granskas.
Skälen för regeringens förslag: Kostnaderna för verksamheten beräknas för
budgetåret 1994/95 till 20 miljoner kronor. Vissa av kostnaderna kan direkt
hänföras till uppbyggnaden av den nya myndighetsfunktionen.
Utredningens förslag innebär att en årlig nätmyndighetsavgift tas ut av
koncessionshavarna för att finansiera verksamheten i sin helhet, dvs. såväl
koncessions- som tillsynsverksamheten. Avgiften bör enligt utredningen beräknas
med utgångspunkt från respektive koncessionshavares balansomslutning, som skall
särredovisas enligt det föreliggande lagförslaget.
En nätavgift i enlighet med utredningens förslag beräknas utgöra ca 1,5
promille av nätverksamhetens ekonomiska omslutning, vilket för ett hushåll antas
motsvara ca 1-4 kronor per år. Motsvarande avgiftssystem finns för finansiering
av t.ex. Finansinspektionens verksamhet. Elsäkerhetsverkets arbete finansieras
från och med budgetåret 1993/94 genom en avgift som tas ut av elabonnenterna, en
s.k. elabonnentavgift.
För handläggning av koncessionsärenden, som innebär ett ansökningsförfarande,
tas enligt nu gällande regler ut en ansökningsavgift i varje särskilt fall.
Regeringen har (1975:601) överlåtit på NUTEK att fastställa avgifterna inom
detta område. Budgetåret 1992/93 redovisade NUTEK 2,5 miljoner kronor i
avgiftsinkomster på detta område. Huvudprincipen är att en ansökningsavgift tas
ut för linjekoncession där avgiftens storlek är relaterad till ledningssträckan.
För områdeskoncession beror avgiftens storlek på antalet abonnenter.
Avgiftsinkomsterna disponeras inte av NUTEK utan redovisas under inkomstitel på
statsbudgeten. Kostnaderna för verksamheten täcks via NUTEK:s förvaltnings-
kostnadsanslag. För tillsyn uttas ingen avgift.
Flertalet av de remissinstanser som har behandlat förslaget är positiva till
principen om att finansiera verksamheten genom en årlig nätavgift. Vissa
synpunkter på den föreslagna avgiftsmodellen har dock framförts, bl.a. vad
gäller förutsättningarna för att ta ut avgifter för tillsynsverksamheten.
Svenska Kraftverksföreningen föreslår en avgiftsmodell motsvarande den som
reglerar avgifterna till Elsäkerhetsverket, dvs. enhetliga avgifter per kund
indelade i ett fåtal storleksklasser inom alla områdeskoncessionerade nät. För
nätkoncessioner för linje bör det enligt Svenska Kraftverksföreningen räcka med
en koncessionsavgift enligt i dag tillämpade principer. Utformningen av
avgiftssystemet bör övervägas ytterligare.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen hösten 1994 med ett förslag i
finansieringsfrågan. Inriktningen bör dock vara att nätavgiften skall träda i
kraft den 1 januari 1995, dvs. samtidigt som den ändrade ellagstiftningen
föreslås träda i kraft. Det nuvarande systemet med ansökningsavgifter för
koncessionsärenden bör upphöra och ersättas av nätavgifter. Intäkterna från
nätavgifterna bör tillföras inkomsttitel. Medel för NUTEK:s koncessions- och
tillsynsverksamhet bör anvisas under NUTEK:s ramanslag för
förvaltningskostnader. För första hälften av budgetåret 1994/95, innan
nätavgiften träder i kraft, bör verksamheten finansieras genom att medel
omfördelas från andra anslag. Anslagsfrågorna behandlas närmare i avsnitt 11.5.
11.5Vissa anslagsfrågor
Regeringens förslag: För att täcka kostnaderna för den
nya myndighetsfunktionen skall 20 miljoner kronor
tillföras anslaget
B 1. NUTEK: Förvaltningskostnader för budgetåret
1994/95 utöver vad som har föreslagits i prop.
1993/94:100 bil.13.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i budgetpropositionen
1993/94:100 bil. 13 föreslagit att riksdagen för budgetåret 1994/95 skall anvisa
164 190 000 kronor till Närings- och teknikutvecklingsverket:
Förvaltningskostnader. För att täcka kostnaderna för den nya
myndighetsfunktionen vid NUTEK under budgetåret 1994/95 bör ytterligare
20 000 000 kronor tillföras anslaget.
Regeringen avser att göra besparingar på NUTEKs anslag inom energiområdet för
att täcka verksamhetens kostnader för första hälften av budgetåret 1994/95.
12 Kommunal elverksamhet, m.m.
12.1 Inledning
Regeringens bedömning: Alla distributionsföretag bör
kunna verka på likvärdiga villkor på den avreglerade
elmarknaden. För kommunala elföretag bör därför
konkurrensvillkoren, under vissa förutsättningar,
göras likvärdiga de som gäller för övriga företag på
marknaden.
Skälen för regeringens bedömning: Kommunalt ägda företag och komunala verk
svarar för en betydande del av lokaldistributionen av elektrisk kraft. Av de
totalt 277 eldistributionsföretag som fanns i Sverige i början av år 1993 var
156 kommunala. Av dessa drevs 48 i förvaltningsform och 108 i bolagsform.
Kommunala aktiebolag levererade elenergi till 47 % av landets lågspän-
ningskunder medan kommunal elverksamhet i förvaltningsform svarade för
leveranser till 15 % av kunderna. År 1991 var motsvarande andelar 40 % och 25 %.
Kommunal elverksamhet har alltså under senare tid i ökad utsträckning dels
bolagiserats, dels överlåtits till andra ägare.
Många kommunala elföretag bedriver även elproduktion. År 1992 hade ett
trettiotal kommunala företag egen elproduktion med kapacitet om minst 1 MW.
Några kommunägda företag, bl.a. Stockholms Energi AB, tillhör den s.k.
samkörningsgruppen.
I 1992 års proposition (1991/92:133) om en elmarknad med konkurrens framhölls
bl.a. att reformeringen av elmarknaden bör leda till större valfrihet för
kunderna att välja elleverantör, också inom distributionsområdena. Det är
viktigt att alla distributionsföretag kan agera på likvärdiga villkor på den
avreglerade elmarknaden. För kommunala elföretag bör konkurrensvillkoren, under
vissa förutsättningar, göras likvärdiga de som gäller för övriga företag på
marknaden.
12.2 Gällande bestämmelser, m.m.
Som huvudregel vid kommunal verksamhet gäller att kommunen måste iaktta de
föreskrifter som har meddelats i kommunallagen (1991:900). Detta gäller oavsett
om verksamheten bedrivs i förvaltningsform eller i bolagsform. Den grundläggande
regeln är den s.k. lokaliseringsprincipen, som innebär att kommunen endast får
ha hand om sådana angelägenheter som har anknytning till kommunens område eller
dess medlemmar. Inom ramen för denna kompetensregel äger många kommuner såväl
kraftverk för produktion som ledningsnät för distribution av el till och inom
kommunens område. Verksamheten bedrivs antingen direkt av kommunen som en del av
den kommunala förvaltningen eller av ett aktiebolag vars aktier ägs av kommunen.
Om kommunen verkar på ett område som är lagreglerat gäller bestämmelserna i
den aktuella lagen framför kommunallagens bestämmelser i tillämpliga delar. På
elområdet blir alltså kommunen om den direkt eller i ett kommunägt bolag
bedriver elverksamhet bunden av bestämmelserna i ellagen på samma sätt som alla
andra ägare av ledningar eller ledningsnät.
Ellagen reglerar endast användningen av ledningsnät för överföring och
distribution av el. De viktigaste bestämmelserna är följande. Kommunen måste ha
koncession (områdeskoncession) för sitt ledningsnät inom distributionsområdet.
Inom sitt koncessionsområde har kommunen skyldighet att leverera el till
kunderna. Denna leveransskyldighet kan fullgöras med antingen el som kommunen
själv producerar i ett kraftverk eller el som kommunen köper av någon
kraftproducent. På grund av sin monopolställning är kommunen, liksom övriga
eldistributörer, skyldig att, på talan av elkund, underkasta sig prisreglering
vad avser dels den levererade elen, dels själva överföringen på ledningsnätet.
Detta sker i syfte att åstadkomma en skälig prissättning.
För de eventuella ledningar som inte ingår i områdeskoncessioner måste
kommunen ha linjekoncession.
Utöver de bestämmelser som ellagen anger för alla innehavare av områdes- och
linjekoncession gäller kommunallagens bestämmelser för kommunal elverksamhet.
Detta innebär bl.a. att den s.k. självkostnadsprincipen skall tillämpas.
Ellagen reglerar inte verksamheten vid kraftverk för produktion av el. I den
delen blir kommunen därför enbart bunden av bestämmelserna i kommunallagen. De
bestämmelser som närmast blir aktuella är 2 kap. I detta finns bestämmelser,
vilka bygger på principer som före den nuvarande kommunallagens ikraftträdande
hade utvecklats i rättspraxis.
En av dessa principer är den nyss nämnda lokaliseringsprincipen som finns i
intagen i 2 kap. 1 . Den innebär exempelvis att en kommun som driver
kraftproduktion i princip bara får leverera el inom den egna kommunen. Detta
leder i dag inte till några problem eftersom de kommuner som producerar kraft
också har ledningsnät inom sitt område. Eftersom de har monopol på
ellevereranser inom området kan de i praktiken vara säkra på att alltid få
avsättning för sin produktion.
En annan av principerna, som finns intagen i 2 kap. 2 , är den s.k.
likställighetsprincipen. Den innebär att kommunen inte får särbehandla medlemmar
annat än på objektiv grund. Principen har betydelse för kommunens taxesättning.
Den elverksamhet som kommuner bedriver berörs även av en annan princip på det
kommunala området, nämligen den s.k. självkostnadsprincipen. Denna princip är
inte lagfäst utan är utvecklad i rättspraxis. Den innebär att avgifter för
nyttigheter som kommunen tillhandahåller inte får bestämmas så att de tillför
kommunen en vinst. Syftet med denna princip är att hindra kommuner att bl.a.
utnyttja den monopolsituation som kommunala företag i vissa fall har.
Frågan om självkostnadsprincipen inom kommunal verksamhet har våren 1993
behandlats av Avgiftsgruppen, tillsatt av chefen för Civildepartementet, i
rapporten Avgifter i kommunal verksamhet - förslag till en modifierad
självkostnadsprincip (Ds 1993:16).
Genom den nya kommunallagen (1991:900) infördes för första gången regler om
offentlighetsprincipens tillämpning i kommunala aktiebolag, m.m. Bestämmelserna
innebär i huvudsak att kommunens fullmäktige skall se till att allmänheten har
rätt att ta del av handlingar enligt de grunder som gäller för allmänna
handlingars offentlighet i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen
(1980:100).
Riksdagen har genom beslut i december 1993 (bet. 1993/94KU:13, rskr.
1993/94:46) antagit regeringens proposition (1993/94:48) om handlings-
offentlighet hos kommunala företag. I propositionen föreslogs bl.a. att aktiebo-
lag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser, där kommuner, landsting
eller kommunalförbund utövar ett rättsligt bestämmande inflytande skall
jämställas med myndigheter när det gäller handlingsoffentlighet.
Som har nämnts tidigare föreligger leveransskyldighet för den som har
områdeskoncession. Enligt en undantagsbestämmelse i 2 4 mom. ellagen omfattar
denna skyldighet dock inte el för uppvärmningsändamål om fjärr-värme eller
naturgas distribueras eller avses bli distribuerad inom området. Denna
undantagsbestämmelse medför att kommuner som distribuerar fjärrvärme eller
naturgas kan vara säkra på att få avsättning för dessa energislag, eftersom
kommunen i de allra flesta fall också distribuerar el inom det berörda området
och därmed kan vägra att leverera el till de berörda kunderna.
12.3 Om särregler för kommunal elverksamhet, m.m.
Regeringens förslag: Kommunal produktion av och
handel med el som drivs i privaträttslig form (i
regel aktiebolag) skall undantas från
lokaliseringsprincipen och skall bedrivas på
affärsmässig grund i stället för med iakttagande av
självkostnadsprincipen och likställighetsprincipen.
Även kommunal produktion och distribution av
fjärrvärme och naturgas som drivs i privaträttslig
form skall i likhet med elverksamhet bedrivas på
affärsmässig grund.
Sådan kommunal verksamhet som bedrivs med
undantag från likställighets- och
självkostnadsprinciperna skall särredovisas från annan
verksamhet.
Kommunal nätverksamhet får bedrivas utan hinder
av lokaliseringsprincipen om det sker i geografisk
närhet till företagets nätverksamhet i den egna
kommunen.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överenstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningens förslag avviker från regeringens i fråga om kravet på
affärsmässighet och särredovisning för kommunal produktion och distribution av
fjärrvärme och naturgas. Utredningsförslaget förutsätter att bl.a.
fjärrvärmeförsörjning skall omfattas av kraven på affärsmässighet och
särredovisning enbart om den bedrivs som s.k. sidoverksamhet till kommunal
elrörelse.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak
utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Konkurrensverket anför
att kommunal elverksamhet, för att få frångå de aktuella principerna, bör
särredovisas och drivas i egen juridisk person. Verket anser vidare att kommunal
elverksamhet inte bör finansieras med skattemedel och att kommunal borgen inte
bör få förekomma i verksamheten.
Ett antal remissinstanser, däribland Svenska Kommunförbundet, Svenska
Elverksföreningen, Örebro Energi AB och REL, anser att det är inkonsekvent att
särbehandla kommunala elbolag när det gäller offentlighet inom den konkur-
rensutsatta verksamheten.
Sveriges Industriförbund anför att kommunal borgen inte bör få förekomma i
elverksamhet som undantas från lokaliseringsprincipen.
Svenska Kommunförbundet tillstyrker utredningsförslaget då det gäller undantag
från självkostnads- och likställighetsprinciperna. Svenska Kommunförbundet
anser emellertid att förslaget om lokaliseringsprincipen, såvitt gäller kravet
på att kommunalt elnät måste ha anknytning till elnätet till den egna kommunen,
innebär en statlig detaljstyrning av kommunal verksamhet. Också Örebro Energi
påpekar att kommunalt ägda nätföretag riskerar att missgynnas om ut-
redningsförslaget i denna del genomförs.
Värmeverksföreningen påpekar att det föreslagna begreppet sidoverksamhet får
negativa konsekvenser för fjärrvärmens konkurrensförutsättningar. Enligt
föreningen innebär utredningsförslaget att fjärrvärme som levereras av sådana
kommunala företag som också distribuerar el får ett regelverk, medan fjärrvärme
levererad av kommunala företag utan eldistribution omfattas av andra regler.
Även Sveriges Industriförbund framför synpunkter rörande begreppet
sidoverksamhet.
Skälen för regeringens förslag: Större delen av den lokala eldistributionen i
Sverige ombesörjs i dag av kommunala verk och kommunalägda bolag. Reformeringen
av elmarknaden förutsätter att konkurrensvillkoren för de kommunala elföretagen
görs likvärdiga de som gäller för övriga företag på den avreglerade elmarknaden.
Lokaliseringsprincipen
Det monopol som kommunen i sin egenskap av koncessionshavare i dag har inom sitt
koncessionsområde omfattar såväl själva leveransen av el som överföringen på
ledningsnätet (nättjänsten). De förslag till ändringar i ellagen som har
redovisats i kapitel 6 innebär bl.a. att monopolställningen avskaffas såvitt
avser elleveransen. Syftet är att ge kunder inom kommunens område möjlighet att
välja andra leverantörer av el än kommunen. För de kommuner som bedriver egen
kraftproduktion innebär detta att kommunen riskerar att inte kunna få avsättning
för sin kraftproduktion om konkurrenter kan leverera el till kunder inom
området, samtidigt som den egna avsättningen enbart kan ske inom kommunens
gränser.
Det är emellertid mindre vanligt att kommuner har egen kraftproduktion.
Betydligt vanligare är att kommunen köper den el som skall levereras till
kommuninnevånarna. Denna verksamhet ligger vanligtvis i ett kommunalt verk eller
i ett kommunägt aktiebolag. Verksamheten bygger oftast på att kommunen tecknar
leveransavtal med kraftproducenter omfattande en förhållandevis lång tid. Om
elkunder plötsligt faller bort i större omfattning måste kommunen kunna få
avsättning för sin överskottsel. Om detta inte kan ske på grund av att företaget
är bundet till att leverera inom kommunen kan det uppstå lönsamhetsproblem.
För att kunna driva verksamheten på en konkurrensutsatt marknad krävs således
möjligheter till en viss flexibilitet i agerandet. Det kan exempelvis vara
fråga om att avsätta vissa kvantiteter till kunder eller kundgrupper utanför
kommunens gränser. Den bedömning som görs av Ellagstiftningsutredningen är att
verksamhet utanför den egna kommunen kommer att vara av begränsad omfattning
även om verksamheten undantas lokaliseringsprincipen.
Övervägande skäl talar således för att produktion och handel med el, s.k.
elverksamhet, bör kunna undantas från lokaliseringsprincipen. I elverksamhet får
även anses ingå viss annan verksamhet som har nära samband med den direkta
elverksamheten, exempelvis konsultverksamhet med inriktning på energihushållning
och entreprenadverksamhet med anknytning till elproduktion.
Det angivna undantaget från lokaliseringsprincipen bör medges endast under
förutsättning att kommunen bedriver verksamheten i annan form än
förvaltningsform. Syftet med det medgivna undantaget är att kommunen skall kunna
konkurrera på lika villkor med andra aktörer på elmarknaden. Det bör då krävas
att kommunen uppträder under samma associationsform som de andra aktörerna,
vanligtvis aktiebolagsform. Den associationsformen är också avsedd för den
kommersiella verksamhet det här är fråga om, vilket inte förvaltningsformen är.
Om verksamheten bedrivs i aktiebolagsform får man bättre garantier för att
elverksamheten inte blandas ihop med andra verksamheter som inte bör komma i
åtnjutande av de föreslagna undantagen från lokaliseringsprincipen.
Även nätverksamhet bör i vissa fall undantas från lokaliseringsprincipen. Det
pågår för närvarande en strukturomvandling i eldistributionen.
Eldistributionsföretag slås samman bl.a. i syfte att bilda rationella dis-
tributionsområden. Det är viktigt att i denna process undanröja hinder för
uppbyggnad av rationella områden för nätverksamheten i eldistributionen. Det är
inte säkert att ett rationellt koncessionsområde helt faller inom gränsen för
den egna kommunen. Kommuner bör därför tillåtas att bedriva viss överföring av
el (nätverksamhet) med undantag från lokaliseringsprincipen. Ett krav bör dock
vara det finns ett samband med nätverksamheten i den egna kommunen.
Vissa remissinstanser har hävdat att kravet på geografisk närhet missgynnar
kommunal nätverksamhet. Enligt regeringens uppfattning är det emellertid inte en
nödvändig förutsättning för en rationell nätverksamhet att kommunerna kan
bedriva nätverksamhet i skilda delar av landet. Enligt lagrådsremissens
lagförslag var kravet på geografisk närhet uttryckt som ett villkor att
verksamheten kunde bedrivas i "omedelbar geografisk anslutning" till
nätverksamheten i den egna kommunen. Svenska Kommunförbundet har i en skrivelse
till regeringen den 24 januari 1994 anfört att den föreslagna bestämmelsen om
omedelbar geografisk närhet, så som den var utformad i lagrådsremissen, skulle
försvåra bildandet av regionala nätbolag och därigenom hindra en rationell
nätverksamhet.
Genom föreliggande lagförslag som innebär en ändring i förhållande till
lagrådsremissen har de redovisade synpunkterna tillgodosetts. Förslaget innebär
att verksamheten skall bedrivas i "geografisk närhet" till nätverksamheten i den
egna kommunen.
Även när det gäller nätverksamhet bör det krävas aktiebolagsform för att ha
rätt till undantaget från lokaliseringsprincipen. De förslag till regler för
nätverksamhet som har redovisats i kapitel 10 innebär bl.a. att nätverksamhet
skall särredovisas och inte får bedrivas inom samma juridiska person som
produktion och handel med el. Vidare framgår att det finns skäl att anta att de
som i dag inte bedriver nätverksamhet i aktiebolagsform framdeles kommer att
finna fördelar med att bolagisera verksamheten.
Självkostnads- och likställighetsprinciperna
Produktion och försäljning av el kommer med de förslag som lämnas i denna
proposition att bedrivas på en marknad med konkurrens. Kommunala företag som
hittills har haft monopol på leveranser till kunder inom koncessionsområdet
kommer att utsättas för konkurrens från t.ex. kraftproducenter som eftersträvar
en direktförsäljning till vissa kunder. Även rena elförsäljningsföretag kan
börja konkurrera med den kommunala elverksamheten. Om de kommunala företagen
skall kunna hävda sig på den marknaden måste de kunna agera på samma villkor som
andra aktörer. Det gäller främst möjligheterna att anpassa pris- och
försäljningsvillkor till rådande konkurrensförhållanden. Det finns inte någon
anledning att befara att de kommunala företagen tar ut oskäliga priser för sina
elleveranser eftersom de inte befinner sig i en monopolsituation när det gäller
produktion och försäljning av el. Garantin mot oskäliga priser består alltså i
att kunden kan välja en annan leverantör.
Regeringen föreslår därför att kommunens elverksamhet som gäller köp och
försäljning av el bör bedrivas på affärsmässig grund i stället för med
iakttagande av självkostnadsprincipen. Kravet på affärsmässighet medför också
att kommunen bör undantas från ytterligare en kommunalrättslig princip, nämligen
likställighetsprincipen.
Som har nämnts tidigare föreligger i dag leveransskyldighet för den som har
områdeskoncession. Enligt en undantagsbestämmelse i 2 4 mom. ellagen omfattar
denna skyldighet dock inte el för uppvärmningsändamål om fjärrvärme eller
naturgas distribueras eller avses bli distribuerad inom området. Denna
undantagsbestämmelse medför att kommuner som distribuerar fjärrvärme eller
naturgas kan vara säkra på att få avsättning för dessa energislag eftersom
kommunen i de allra flesta fall också distribuerar el inom det berörda området.
Kommunen kan alltså vägra att leverera el till de berörda kunderna.
I avsnitt 7 har regeringens förslag redovisats om ett system med
leveranskoncession, som i korthet innebär att det inom varje nät-
koncessionsområde skall finnas en elleverantör som har leveranskoncession och
som därigenom får en skyldighet att leverera el till alla inom området. Den
elkund som vill välja en annan leverantör skall kunna göra det efter viss
uppsägningstid (se avsnitt 7 och specialmotiveringen till 12 lag om handel
med el, m.m). Nyssnämnda undantagsbestämmelse från leveransskyldighet för el för
uppvärmningsändamål skall enligt förslaget finnas kvar för den som innehar
leveranskoncession.
Genom att ledningsnäten ändå öppnas för konkurrens innebär det att kunderna, i
förekommande fall, kan välja en annan elleverantör än kommunen, varigenom de får
frihet att välja mellan el, fjärrvärme och naturgas. Eftersom försäljning av el
kommer att ske på affärsmässig grund bör motsvarande förutsättningar gälla för
fjärrvärme och naturgas om konkurrensneutraliteten mellan energislagen skall
kunna upprätthållas.
Kommunerna bör därför undantas från självkostnads- och likställig-
hetsprinciperna vid produktion och distribution av fjärrvärme och naturgas,
vilket innebär att även sådan verksamhet skall ske på affärsmässig grund. Enligt
Ellagstiftningsutredningens förslag skall undantagen från självkostnads- och
likställighetsprinciperna endast omfatta den produktion och distribution av
fjärrvärme och naturgas som bedrivs som en sidoverksamhet till elverksamhet. Det
förutsätts att sidoverksamheten skall finnas inom samma bolag som
elverksamheten. Regeringens förslag innebär - till skillnad från
Ellagstiftningsutredningens - att all produktion och distribution av fjärrvärme
och naturgas omfattas av samma regelverk, oavsett om den bedrivs inom samma
bolag eller av samma huvudman som elverksamheten. Härigenom tillgodoses
remissinstansernas önskemål om konkurrensneutrala regler för fjärrvärme, m.m.
Den kommunala elverksamheten präglas av en fortskridande bolagisering. Många
kommunala elverk drivs dock i förvaltningsform, ibland tillsammans med annan
teknisk verksamhet. Ellagstiftningsutredningen ansåg att de här föreslagna
undantagen från kommunalrättsliga grundprinciper skall medges endast under
förutsättning att ifrågavarande verksamheter bedrivs i privaträttslig form, i
regel aktiebolag. Som skäl anförs bl.a. att en verksamhet som bedrivs på
affärsmässig grund bör utnyttja en associationsform som är avsedd för sådan
verksamhet, dvs. i första hand aktiebolagsformen.
De bestämmelser för kommunal elverksamhet som föreslås innebär undantag från
grundläggande kommunala principer. Det är viktigt att möjligheten att frångå
dessa principer begränsas till sådan verksamhet som nu har nämnts. Det skall
inte vara möjligt att i elverksamhet, fjärrvärme- och naturgasdistribution
inräkna verksamheter inom andra områden och på så sätt få undantag från dessa.
Det är också viktigt att den konkurrensutsatta verksamheten hålls klart åtskild
från annan kommunal verksamhet så att konkurrenssnedvridande effekter undviks.
Verksamhet som bedrivs med undantag från självkostnads- och likställighets-
principerna skall redovisas särskilt. Den revisor som granskar redovisningen av
sådan verksamhet skall därvid särskilt granska att den särredovisade
verksamheten inte omfattar annan verksamhet än sådan som får bedrivas med
undantag från de nämnda principerna (se avsnitt 10.3.3).
För att tillgodose nyss nämnda krav på insyn i verksamheten och skapa bättre
förutsättningar för särredovisning föreslås att de här aktuella undantagen från
kommunalrättsliga principer skall medges endast under förutsättning att
verksamheten bedrivs i form av ett sådant företag - i praktiken vanligen ett
aktiebolag - som avses i 3 kap. 16 - 18 kommunallagen.
Situationen på kreditmarknaden är i dag sådan att många kommunala företag
sannolikt inte skulle kunna erhålla en acceptabel finansiering för sin
verksamhet utan möjligheten att kunna ge kommunal borgen. Ett förbud mot
kommunal borgen för de här aktuella verksamheterna som bedrivs med undantag från
självkostnads- och likställighetsprinciperna skulle allvarligt försvåra för
kommunerna att bedriva elverksamhet och försämra möjligheterna att få en
fungerande konkurrens på elmarknaden.
Vissa remissinstanser har anfört att kommunala elföretag kommer att missgynnas
jämfört med privata och statliga företag om de inte ges möjlighet att bedriva
verksamhet med undantag från offentlighetsprincipen. Frågan om
offentlighetsprincipens tillämpning behandlades nyligen av riksdagen i samband
med beslut (bet. 1993/94:KU13, rskr. 1993/94:46) om regeringens proposition
(1993/94:48) om handlingsoffentlighet hos kommunala företag. Genom regeringens
förslag jämställs vissa kommunala företag med myndigheter när det gäller
handlingsoffentligheten. Den utökade handlingsoffentligheten med krav på
registrering m.m. kan medföra en viss ökad administration för de kommunala
företagen och innebär därigenom en konkurrensnackdel för kommunala elföretag
jämfört med övriga företag på elmarknaden. Regeringen bedömer dock att dessa
nackdelar torde vara begränsade.
I propositionen om handlingsoffentlighet hos kommunala företag föreslogs
vidare att den tid under vilken sekretess skall gälla i kommunal affärsverk-
samhet förlängs från två till fem år för uppgifter om villkor i avtal i syfte
att skydda det allmännas ekonomiska intressen. Förhållandena blir därigenom
jämställda med vad som gäller för motsvarande avtal hos de statliga
affärsverken. Som skäl för att förlänga skyddstiden anfördes bl.a. att en
fullständig öppenhet i ekonomisk verksamhet som det allmänna bedriver i
konkurrens med enskilda skulle inverka menligt på verksamheten. Vidare framhölls
att det förhållandet att ett avtal i verkligheten kan ha längre löptid än fem år
inte behöver innebära att ett utlämnande av uppgifterna medför lika stor
skaderisk för parterna under hela denna tid. Regeringen ansåg därför inte att
det fanns skäl att föreslå ytterligare förlängning av skyddstiden.
12.4Elverksamhet i ekonomiska föreningar
Regeringens bedömning: Det finns inte behov av särbe-
stämmelser för den elverksamhet som bedrivs av ekono-
miska föreningar.
Ellagstiftningsutredningens bedömning: Överenstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna lämnar utredningens
bedömning utan kommentar. REL framhåller att rättspraxis om likhetsprincipens
tillämpning är ofullständig varför frågan, enligt REL, bör beredas ytterligare
så att det säkerställs att ekonomiska föreningar ges samma förutsättningar som
andra associationsformer.
Skälen för regeringens bedömning: Vid årsskiftet 1992/93 fanns 50 ekonomiska
föreningar med eldistributionsverksamhet. Kommunallagens likställighetsprincip
har för de ekonomiska föreningarna en viss motsvarighet i den likhetsprincip som
inom ramen för en generalklausul - med mönster i aktiebolagslagen (1975:1385) -
kommer till uttryck i 6 kap. 13 och 7 kap. 16 lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar (föreningslagen). Enligt den förra paragrafen får styrelsen eller
annan ställföreträdare för föreningen inte företa en rättshandling eller annan
åtgärd som är ägnad att bereda en otillbörlig fördel åt en medlem eller någon
annan till nackdel för föreningen eller annan medlem. Enligt den senare
paragrafen får föreningsstämman inte fatta beslut av motsvarande innebörd.
Likhetsprincipen gäller i fråga om de rättigheter och skyldigheter som en
medlem har i förhållande till föreningen i sin egenskap av medlem. En förening
kan emellertid i sina stadgar föreskriva att vissa medlemmar skall vara
underkastade andra regler än övriga, även om detta skulle innebära ett gynnande.
Utanför likhetsprincipen faller rättsförhållanden som en medlem har till
föreningen i egenskap av tredje man, t.ex. på grund av ett köpeavtal.
Generalklausulen torde emellertid vara tillämplig även när en medlem bereds
otillbörlig fördel i ett tredjemansförhållande till föreningen - t.ex. vid köp -
och när en avvikelse från likhetsprincipen visserligen får ske men förmånen är
otillbörlig med hänsyn till förhållandena.
I ett motivuttalande till föreningslagen anfördes som exempel att det inte
behöver strida mot likhetsprincipen att en konsumentförening med stöd av
stadgarna lämnar olika hög återbäring alltefter resultatet i en kommun, ett
distrikt eller en butik. Vidare betonas att en kostnadsbetingad prissättning -
såväl vid köp av medlemmarnas produkter etc. som vid försäljning till dem -
anses vara allmänt godtagen. En sådan gottgörelse som utdelning av överskott
skulle likaledes kunna differentieras utan särskilt stöd i stadgarna. Vad som är
väsentligt är att prissättningen, utdelningen etc. sker enligt rättvisa grunder.
Mot bakgrund av vad här sagts finns det enligt regeringens mening inte behov
av särbestämmelser för elverksamhet som bedrivs av ekonomiska föreningar.
13 Överklagande, m.m.
13.1 Inledning
Enligt nu gällande bestämmelser överklagas NUTEK:s beslut i koncessionsärenden
till regeringen, utom när det gäller beslut om förpliktelse att tillhandahålla
eller köpa el enligt 2 4 mom. ellagen samt återkallande av koncession. I de
båda sistnämnda fallen är kammarrätt fullföljdsinstans.
Riksdagen antog år 1984 riktlinjer för regler om rätt att överklaga ärenden
till regeringen (prop. 1983/84:120, bet. 1983/84:KU 23, rskr 1983/84:2).
Riktlinjerna innebär i korthet följande. Ärenden där rättsfrågan är huvudsaken
skall överklagas till domstol, medan ärenden där lämplighetsavgöranden är
dominerande skall överklagas i administrativ ordning. För dessa senare ärenden
anges olika besvärsvägar. Regeringen skall vara slutinstans endast i sådana
ärenden där det är önskvärt med en politisk styrning av praxis.
Under de senaste åren har tendensen varit att allt fler ärendekategorier skall
kunna prövas av domstol. En anledning härtill är bl.a. de krav på tillgång till
domstolsprövning som den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) uppställer.
Konventionens rättigheter gäller såväl fysiska som juridiska personer.
I artikel 6 i konventionen föreskrivs att "envar skall, när det gäller att
pröva hans civila rättigheter och skyldigheter...., vara berättigad till
opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och
opartisk domstol som upprättats enligt lag." Den europeiska domstolen i
Strasbourg har givit begreppet "civila rättigheter och skyldigheter" en tämligen
vid tolkning, enligt vilken begreppet anses omfatta inte bara vad som traditio-
nellt brukar hänföras till civilrätten. Även viktigare offentligrättslig
reglering av individens näringsfrihet och frihet i ekonomiskt hänseende räknas
hit (en kortfattad redovisning av artikel 6 och praxis finns i Ds Ju 1986:3, se
även SOU 1992:106, Del A, s. 568). Utvecklingen på detta område har lett till
att möjligheten till domstolsprövning rent generellt vidgats i Sverige genom att
institutet rättsprövning införts.
I det följande redovisas regeringens överväganden och förslag i över-
klagandefrågor rörande ellagen och lagen om handel med el.
13.2 Beslut i frågor om nätkoncession, pris och andra villkor för nättjänster,
m.m.
Regeringens förslag: Nätmyndighetens beslut i kon-
cessionsärenden enligt ellagen om bl.a. beviljande
och överlåtelse av nätkoncession samt ändring av gränser
för nätkoncession för område överklagas till regeringen.
Övriga beslut enligt ellagen av nätmyndigheten
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Nätmyndig-
heten får rätt att agera som part i domstol och rätt
att överklaga domstols avgörande som har inneburit
att nätmyndighetens avgörande har ändrats i sak.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens utom
såvitt avser utredningens förslag om att återkallelse av koncession skall prövas
direkt av länsrätt, på ansökan av nätmyndigheten.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan om
överklagande och talerätt, m.m. tillstyrker utredningsförslaget. Kammarrätten i
Stockholm påpekar att domstolarna torde behöva ha tillgång till teknisk expertis
vid prövning av bl.a. frågan om ledig kapacitet och framhåller att sådan
expertis inte bör ha anknytning till nätmyndigheten.
Länsrätten i Stockholm säger sig vara beredd att åta sig uppgiften att fungera
som första instans vid överklagande av nätmyndighetens beslut. Länsrätten
konstaterar att nätmyndigheten enligt förslaget skall ha rätt att gå in som
part. Enligt Länsrätten är det emellertid lika angeläget att domstolen skall
kunna förelägga myndigheten att svara i målet, och ellagen bör enligt Länsrätten
kompletteras i detta avseende.
Domstolsverket instämmer inte i förslaget att beslut i koncessionsärenden
skall kunna överklagas till regeringen medan fråga om återkallelse av
nätkoncession skall prövas av länsrätt. Enligt Domstolsverket bör domstol pröva
såväl beslut i koncessionsärenden som fråga om återkallelse av koncession.
Göta hovrätt är tveksam till förslaget att en statlig myndighet som är
beslutande instans, och vars beslut kan överklagas till domstol, även ges
behörighet att agera som part vid domstolen och får rätt att överklaga
domstolens avgöranden. Enligt hovrättens uppfattning är det dock möjligt att
hantera denna fråga genom att en särskild enhet hos nätmyndigheten, formellt
skild från den enhet som har meddelat beslutet, uppträder som part i domstolen
med rätt att överklaga domstolens avgöranden. Svenska Elverksföreningen betonar
risken för en sammanblandning av nätmyndighetens roller om myndigheten, som
förslaget förutsätter, skall utfärda tillämpningsanvisningar, utgöra första
instans i prövning och i senare led föra talan mot nätägaren i högre instans.
Skälen för regeringens förslag: I dag sker överklagande till regeringen, utom
när det gäller beslut om förpliktelse att tillhandahålla eller köpa el samt
återkallelse av koncession. Nu blir huvudregeln att nätmyndighetens beslut får
överklagas till domstol, nämligen allmän förvaltningsdomstol. De frågor det
gäller är koncessionshavarens skyldigheter enligt 2 4 och 7 mom.,
förelägganden för koncessionshavaren att fullgöra sina skyldigheter och
återkallelse av nätkoncession enligt 2 6 mom., koncessionshavarens skyldighet
att vidta vissa återställningsåtgärder enligt 3 samt ersättning till
kraftproducent enligt 15 a tredje stycket.
Om ett beslut, som har meddelats av nätmyndigheten, överklagas till domstol
kan det ibland vara lämpligt att nätmyndigheten agerar i domstolsprocessen. I
vilka former en verksamhet av det slaget skall kunna utövas kan emellertid
diskuteras.
Som redovisas i Domstolsutredningens betänkande Domstolarna inför 2000-talet
(SOU 1991:106, del A, s. 480 f.), har under det senaste decenniet frågor om en
beslutsmyndighets rätt att vara part i en senare domstolsprocess och att
överklaga ett domstolsbeslut varit föremål för en omfattande uppmärksamhet i den
förvaltningsprocessrättsliga debatten. Utredningen anvisar i betänkandet
generella lösningar när det gäller dessa frågor.
Som en första etapp i genomförandet av Domstolsutredningens förslag
beträffande de allmänna förvaltningsdomstolarna har regeringen i prop.
1993/94:133 om instansordningen m.m. i de allmänna förvaltnings- domstolarna
bl.a. tagit upp vissa allmänna frågor som har samband med en ändrad
instansordning.
Flera av de frågor som nu kommer att kunna överklagas till domstol är såväl
tekniskt som ekonomiskt komplicerade. Detta gäller särskilt frågor om
skäligheten av nättariffer och ibland också frågor om anslutningsskyldighet.
Dessa frågor har också stor betydelse för konkurrensen på en avreglerad
elmarknad. Det är därför angeläget att nätmyndigheten ges möjlighet att aktivt
delta i och påverka mål som förs under domstols prövning.
Med hänsyn till detta är det inte möjligt att avvakta en mer allmän lösning av
de problem som nyss har redovisats. Det föreslås därför att nätmyndigheten ges
rätt att inträda som part i mål där myndighetens beslut prövas av domstol och
att myndigheten också ges rätt att överklaga domar varigenom myndighetens beslut
ändras i sak.
Domstolsverket har anfört att alla beslut som nätmyndigheten fattar i
koncessionsärenden bör överklagas till domstol och inte till regeringen som
utredningen har föreslagit.
Det kan konstateras att när det gäller prövning av koncession för
starkströmsledningar behålls prövningsgrunder som till stor del avser
lämplighetsbedömningar. Vid prövningen skall ske en avvägning mot bl.a. olika
intressen enligt naturresurslagen. Ärenden om nätkoncession bör därför även i
fortsättningen överklagas till regeringen.
Genom den nyss nämnda möjligheten till rättsprövning får Europakonventionens
bestämmelser om domstolsprövning anses vara uppfyllda i den mån fallen över
huvud taget skulle kunna anses hänförliga under konventionens bestämmelser.
Vad gäller beslut om återkallelse av koncession är denna fråga av avgörande
betydelse för koncessionsinnehavarens möjlighet att utöva sin näringsverksamhet.
I dag prövas frågan av kammarrätt som första domstolsinstans.
Ellagstiftningsutredningen har föreslagit att länsrätt i framtiden blir första
prövningsinstans för återkallelse av koncession. Regeringen föreslår att nät-
myndigheten får besluta om återkallelse av nätkoncession. Myndighetens beslut
kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Därigenom garanteras att den som
får sin nätkoncession återkallad alltid har möjlighet att få frågan prövad av
domstol.
Nätmyndighetens beslut i frågor om pris och andra villkor för nättjänster kan
vara av skiftande slag. Det kan gälla skäligheten av företagens tariffer för
överföring av el och övriga villkor för transitering på näten. Hit hör vidare
beslut i frågor om ledig kapacitet vid anslutning till näten samt
anslutningsvillkor i övrigt, beslut i redovisningsfrågor riktade mot ett enskilt
företag m.m. Normbeslut, dvs. myndighetens beslut att uppställa vissa generella
normer för nätverksamheten, bör dock inte omfattas av fullföljdsreglerna.
De beslut som det här är fråga om har ofta stora rättsverkningar för den
enskilde och är av den karaktären att rättsfrågorna träder mer i förgrunden än
rena lämplighetsbedömningar. Vad som nu har sagts talar för att dessa ärenden
bör kunna överklagas till domstol.
När det gäller val av domstolsinstans har Ellagstiftningsutredningen
föreslagit att denna prövning bör företas av de allmänna förvaltningsdom-
stolarna, varvid länsrätten skall vara första domstolsinstans. Som skäl härför
har anförts att det i dessa domstolar finns en erfarenhet av förvaltningsbeslut
som saknas i de allmänna domstolarna. Enligt utredningen kan inte sistnämnda
domstolskategori, i större mån än förvaltningsdomstolarna, anses ha någon
förtrogenhet med det speciella område som ellagen utgör.
I prop. 1993/94:133 om instansordningen m.m. i de allmänna förvaltnings-
domstolarna har regeringen föreslagit att det i lagstiftningen skall slås fast
att länsrätt är första domstolsinstans inom de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Det kan i vissa fall förekomma att olika domstolar i samband med olika typer
av processer kan komma att pröva samma slags fråga, men ur skilda
infallsvinklar. Det är således fullt möjligt att allmän domstol - i samband med
exempelvis ett fordringsanspråk - kan som en del i den processen ha att ta
ställning till bl.a. om det begärda priset för överföring av el är skäligt.
Vidare kan institutet kommunalbesvär bli tillämpligt när kommunfullmäktige har
fastställt tariffer för nättjänster. Det dock kan konstateras att det, enligt
Ellagstiftningsutredningens bedömning, inte finns anledning att anta att detta
förhållande kommer att medföra några större problem.
Avgöranden i frågor om nätverksamhet representerar en ny typ av mål för en
länsrätt. Det regelverk som skall tillämpas är i många viktiga avseenden
komplext och det kan i många fall bli fråga om svåra avväganden och gräns-
dragningar. Det är därför viktigt att en särskild kompetens snabbt kan byggas
upp hos domstolen. Enligt den föreslagna lydelsen av 14 lagen om allmänna
förvaltningsdomtolar skall ett beslut överklagas till den länsrätt inom vars län
ärendet först prövats. Som har redovisats i avsnitt 11.2 bör NUTEK vara
nätmyndighet enligt ellagen. Länsrätten i Stockholm blir således den domstol som
skall pröva dessa ärenden.
Även nätmyndighetens beslut i frågor om pris och andra villkor för nättjänster
bör överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Genom att det endast blir en
länsrätt som handhar dessa ärendekategorier skapas förutsättningar för att en
särskild kompetens för denna typ av mål kommer att förhållandevis snabbt kunna
byggas upp inom domstolen. Domstolen bedöms ha behov av teknisk expertis.
13.3 Beslut om leveranskoncession, m.m.
Regeringens förslag: Nätmyndighetens beslut enligt
lagen om handel med el, m.m. såvitt avser frågor om
leveranskoncession överklagas till regeringen, utom
vad gäller beslut om koncessionshavarens leverans-
och inköpsskyldighet, beslut om prisreglering samt
beslut om föreläggande för koncessionshavaren att
iaktta sina skyldigheter. Sådana beslut får överklagas
till allmän förvaltningsdomstol.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen har inte lämnat något förslag
i fråga om leveranskoncession.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 7 redovisas regeringens överväganden
och förslag om leveranskoncession. De myndighetsuppgifter som hänger samman med
bestämmelserna om leveranskoncession bör skötas av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Ansvaret för dessa frågor bör läggas på
nätmyndigheten.
När det gäller prövning av leveranskoncession gäller, i likhet med vad som
gäller vid prövning av nätkoncession, sådana prövningsgrunder som till stor del
avser lämplighetsbedömningar. I enlighet med de överväganden som nyss har
redovisats i fråga om överklagande av beslut om nätkoncession bör således beslut
om leveranskoncession överklagas till regeringen.
Enligt nu gällande bestämmelser överklagas beslut enligt ellagen om
förpliktelse att tillhandahålla eller köpa el till domstol (kammarrätt). Beslut
i frågor som rör prisreglering fattas i dag av Prisregleringsnämnden för
elektrisk ström, vars beslut inte får överklagas.
Innehavare av leveranskoncession bör vara skyldig att leverera el för normala
förbrukningsändamål till alla kunder i området som inte önskar byta leverantör.
En sådan kund har rätt att få både priset på produkten el samt villkoren för
överföringen av densamma prövad av nätmyndigheten. Vidare föreslås att
innehavare av leveranskoncession bör vara skyldig att köpa el från en elpro-
duktionsanläggning som är belägen inom området och som kan leverera med en
effekt om högst 1 500 kW.
Bestämmelserna om förpliktelse att tillhandahålla och köpa el, samt
möjligheten till prisreglering överensstämmer således i stora drag med de regler
om dessa frågor som i dag finns i ellagen. En skillnad är dock att frågor om
prisreglering skall avgöras av nätmyndigheten. De beslut det här är fråga om kan
innebära stora rättsverkningar för den enskilde. Mot denna bakgrund föreslås att
beslut i sådana frågor överklagas till domstol. Nätmyndigheten bör inte ha rätt
att överklaga domstols avgörande i frågor som rör prisreglering.
Som nyss har nämnts har den kund som är ansluten till innehavare av
leveranskoncession rätt att få såväl priset på produkten el som villkoren för
överföringen prövade av nätmyndigheten. Starka skäl talar således för att
nätmyndighetens beslut bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol
oavsett om beslutet avser fråga enligt ellagen eller lagen om handel med el.
14 Frågan om ersättning till följd av de ändrade föreskrifterna i ellagen
Regeringens bedömning: Någon regel om ersättning till
nuvarande koncessionshavare till följd av de
föreslagna ändringarna i ellagen införs inte i lagen.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen föreslår att ersättning kan
utgå till koncessionshavare för förlust som är en direkt följd av att villkoren
i 2 4 mom. och 7 mom. ändras.
Remissinstanserna: Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen och
Vattenfall AB anser att ersättning skall utgå för all ekonomisk skada som
uppkommer som följd av de föreslagna förändringarna i ellagen, förutsatt att det
föreligger ett adekvat orsakssammanhang mellan de ändrade föreskrifterna och
uppkommen ekonomisk skada.
Lagrådet: Se bilaga 8 s. 271
Skälen för regeringens bedömning: Enligt lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) krävs det koncession för
att dra fram eller begagna elektriska starkströmsledningar (kraftledningar). En
koncessionshavare har i praktiken ensamrätt att ha ledningar inom sitt område.
Koncessioner är tidsbegränsade, numera oftast till 40 år. Nuvarande koncessions-
havare har alltså rätt att begagna sina ledningar. Utöver denna rätt att begagna
ledningarna kan koncessionerna innehålla sådana villkor för anläggandet och
utnyttjandet av ledningarna som behövs av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän
synpunkt.
Lagen innehåller ett antal föreskrifter som gäller för koncessionshavarna.
Viktigast i nu aktuellt avseende är att koncessionshavaren är, med vissa
undantag, skyldig att förse kunderna inom sitt område med el (leveransplikt).
Eftersom han i praktiken har ensamrätt att ha ledningar inom sitt område har han
därmed också leveransmonopol. Däremot ställer ellagen inte upp några regler om
vem som skall leverera elen. Detta innebär alltså att den ledningsägare som även
äger ett kraftverk fritt kan välja mellan att uppfylla sin leveransplikt med
egenproducerad ström och att köpa el från annat håll och distribuera den genom
sitt ledningsnät. Han kan naturligtvis även kombinera de två modellerna. Den
ledningsägare som inte äger något kraftverk är däremot hänvisad till andra
kraftproducenter.
Det föreliggande lagförslaget innebär långtgående ändringar i ellagen. Den
viktigaste ändringen innebär i korthet följande.
Föreskrifterna i lagen ändras på det sättet att en koncessionshavare
(ledningsägare) blir skyldig att på skäliga villkor ansluta anläggningar för
produktion eller konsumtion av el samt andra ledningar till sitt ledningsnät
och att mot ersättning låta kraftproducenter eller säljare av el överföra el
under förutsättning att dessa har träffat leveransavtal med någon elkonsument
inom området och under förutsättning att det finns ledig kapacitet på nätet.
Däremot bortfaller skyldigheten att förse kunderna inom området med el.
Denna ändring avses bli gällande för alla koncessionshavare redan då ändringen
träder i kraft.
Frågan uppkommer då om bestämmelsen i 2 kap. 18 regeringsformen därvid blir
tillämplig. I bestämmelsen föreskrivs att varje medborgare vilkens egendom tages
i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara
tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestämmes i lag.
En förutsättning för att bestämmelsen skall bli tillämplig är att samtliga
rekvisit är uppfyllda. Det måste alltså röra sig om "egendom" som "tas i
anspråk" genom "expropriation eller annat sådant förfogande".
Ledningarna utgör förvisso "egendom".
Den huvudsakliga ändringen för ledningsägaren är att han kan bli tvungen att
mot ersättning upplåta sin ledning till tredje man. Någon tvångsöverföring av
rätten till ledningen äger alltså inte rum. Det kan därvid knappast hävdas att
egendomen tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande.
Regeringen anser mot denna bakgrund att bestämmelsen i 2 kap. 18
regeringsformen inte är tillämplig i detta fall.
Mot bakgrund av Europakonventionen har det dessutom övervägts om denna
lagändring bör kombineras med en rätt till ersättning för nuvarande
koncessionshavare på grund av de ändrade förpliktelserna för koncessionshavarna.
Avgörande för denna fråga blir tolkningen av artikel 1 i tilläggsprotokollet
den 20 mars 1952 till Europakonventionen. Enligt artikeln skall envar fysisk
eller juridisk persons rätt till sin egendom lämnas okränkt (första stycket
första meningen). Vidare stadgas att ingen får berövas sin egendom annat än i
det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och av
folkrättens allmänna grundsatser (första stycket andra meningen). Slutligen
anges att ovannämnda bestämmelser inte inskränker staters rätt att genomföra
sådan lagstiftning som behövs för att reglera nyttjandet av viss egendom i
överensstämmelse med det allmännas intresse (andra stycket).
Artikeln handlar alltså om rätten till "egendom". Med detta avses i första
hand fysiska föremål, som är föremål för äganderätt. Eftersom de föreslagna
ändringarna i ellagen innebär att ledningsägaren under vissa förutsättningar
blir tvungen att upplåta sin ledning åt tredje man, kan de föreslagna
ändringarna ses som ett ingrepp i ledningsägarens rätt att utnyttja sin egendom.
Artikel 1 blir därmed tillämplig och detta oavsett om det krävs koncession eller
inte för att få uppföra och begagna elledningar.
Frågan blir då vilken del av artikel 1 som blir tillämplig, dvs. vilken sorts
intrång det är fråga om. Det allvarligaste intrånget får anses vara det som
regleras i första stycket andra meningen, dvs. då någon berövas sin egendom. I
nu aktuellt fall kan man knappast anse att ledningsägaren berövas sin ledning,
eftersom den formella äganderätten lämnas intakt, ägaren behåller sin rätt att
själv använda ledningen och den upplåtelse till tredje man som kan bli aktuell
skall ske mot ersättning.
Som nyss nämnts innebär ändringarna att ledningsägaren blir tvungen att mot
ersättning upplåta sitt ledningsnät åt kraftproducenter eller elsäljare för
överföring av el under förutsättning att dessa har träffat leveransavtal med
någon elkonsument inom området och under förutsättning att det finns ledig
kapacitet på nätet. Ändringen torde därmed beröra andra stycket i artikel 1,
eftersom den innebär att staten genom lagstiftning reglerar nyttjandet av viss
egendom, nämligen kraftledningarna.
En första förutsättning för att konventionens krav skall vara uppfyllda är att
regleringen sker i överensstämmelse med det allmännas intresse. I den delen har
Europadomstolen uttalat att de nationella myndigheterna har en betydande frihet
att själva bedöma vad som ligger i det allmännas intresse och att det därför
bara i uppenbara fall av missbruk eller felbedömning kan bli aktuellt för
domstolen att ingripa mot en stat på denna punkt.
Den föreslagna ändringen i ellagen syftar till att, genom ökad konkurrens på
elmarknaden, uppnå en effektivare användning av elsystemet och lägre priser för
elkonsumenterna. Förslagen syftar också till att uppnå effektivare investeringar
och till att bryta upp monopol, varigenom en mer effektiv marknadsstruktur
skapas. Det kan därmed knappast bestridas att lagstiftningen sker i
överensstämmelse med det allmännas intresse.
För att konventionens krav skall vara uppfyllda krävs det vidare en rimlig
balans mellan angelägenheten av det allmänna intresse som föranleder
lagstiftningen och det men den enskilde lider till följd av den ändrade
lagstiftningen. Europadomstolen har uttalat att en sådan balans inte föreligger
om berörda personer drabbas av en individuell och orimligt stor börda
(individual and excessive burden). Om ersättning lämnas påverkar det kraftigt
bedömningen av om den nämnda balansen är rimlig men ersättning vid kränkning av
äganderätten är inget självständigt krav enligt Europakonventionen. Om ägaren
kan berövas sin egendom utan rätt till ersättning kan dock äganderätten i stor
utsträckning bli illusorisk.
För den ledningsägare som inte har egen kraftproduktion får den föreslagna
ändringen endast marginell betydelse. Han upplåter redan idag ledningarna för el
som han inte själv producerar. Antingen köper han el av andra kraftproducenter
och distribuerar den genom ledningarna eller låter han kraftproducenterna för
egen räkning distribuera elen till kunderna. Hans fria val inskränks nu
såtillvida att han blir tvungen att, mot ersättning, upplåta ledningen till
andra distributörer under förutsättning att han har ledig kapacitet. Han kan
alltså inte bli utträngd från sitt eget ledningsnät och han får ersättning från
dem till vilka han upplåter sitt ledningsnät. Det torde inte krävas att han
därutöver får ersättning av staten för att man skall anse det föreligga en
rimlig balans vid tillämpning av andra stycket i artikel 1.
Med uttrycket egendom i artikel 1 avses emellertid inte bara fysiska föremål
utan också immateriella tillgångar. Om koncessionen betraktas som en immateriell
tillgång kan även själva koncessionen åtnjuta skydd enligt artikel 1.
De föreslagna ändringarna berör visserligen inte direkt själva koncessionerna.
De omständigheter som regleras i koncessionen, dvs. rätten att begagna
ledningarna och skyldigheten att iaktta de villkor som intagits i
koncessionerna, lämnas intakta. I detta sammanhang bör dock i koncessions-
begreppet innefattas alla de rättigheter och skyldigheter som följer av att man
har en koncession. Med detta synsätt får det anses att de föreslagna ändringarna
berör koncessionerna.
Den största ändringen i koncessionerna blir den nya skyldigheten att överföra
el åt annan, som kan betraktas som en inskränkning i koncessionshavarens rätt
att utnyttja sin koncession. Även i detta fall blir, av skäl som anförts ovan,
andra stycket i artikel 1 tillämpligt. Vid den rimlighetsavvägning som då skall
äga rum gör sig samma synsätt gällande som redovisats ovan. Vid denna avvägning
bör också beaktas att koncessionshavarens förpliktelse att förse alla elkunder
inom området med el upphör.
Av Europadomstolens praxis framgår att artikel 1 inte bara skyddar fysiska
föremål och immateriella rättigheter utan också under vissa förutsättningar de
ekonomiska intressen som är förknippade med utövandet av näringsverksamhet.
En indirekt följd av de föreslagna ändringarna blir att ledningsägaren
förlorar sitt faktiska leveransmonopol. Detta påverkar de ledningsägare som
dessutom har egen kraftproduktion. Eftersom en ledningsägare i dag har ett
faktiskt leveransmonopol kan han producera och distribuera all den el som det
finns avsättning för inom hans område. Eftersom det faktiska leveransmonopolet
avskaffas kan det därför inträffa att kunder inom hans område träffar avtal om
leverans av el med andra producenter eller distributörer som har gynnsammare
leveransvillkor. Detta medför att ledningsägaren tvingas dra ner sin egen
produktion och i stället, mot ersättning, låta överföra den el som de nya
leverantörerna säljer till kunderna. De föreslagna ändringarna kommer dessutom
antagligen att rent generellt leda till lägre elpriser.
Kraftproduktionen som sådan kan inte anses omfattad av koncessionen men
kraftproduktionen är en näringsverksamhet som indirekt blir påverkad av de
föreslagna ändringarna. I det sammanhanget bör kraftverket och ledningsnätet ses
som en enhet. När man applicerar bestämmelserna i artikel 1 på de föreslagna
ändringarna kan man knappast hävda att kraftproducenten berövas sin egendom,
dvs. sin näringsverksamhet. Ändringarna innebär ju inte att kraftproduktion
omöjliggörs. Däremot påverkas, i vart fall indirekt, hans möjligheter att
bedriva kraftproduktion därigenom att han förlorar sitt faktiska leveransmonopol
och i stället tvingas verka på en konkurrensutsatt marknad.
Återigen blir andra stycket i artikel 1 tillämplig, dvs. de föreslagna
ändringarna innebär en reglering av nyttjandet av viss egendom, i det här fallet
viss näringsverksamhet, i det allmännas intresse. Den reglering av denna
verksamhet som hittills har funnits och som lett till ett faktiskt
leveransmonopol avskaffas nu, vilket leder till att alla kraftproducenter blir
likställda.
Den ersättning en ledningsägare får för att upplåta sitt ledningsnät åt tredje
man innebär visserligen inte full kompensation för de förluster han kan få i sin
kraftproduktion. Men de föreslagna ändringarna innebär inte på något sätt att
koncessionshavarens möjligheter att bedriva kraftproduktion hindras eller
inskränks utan följden av ändringarna blir att han blir utsatt för konkurrens
vad gäller elleveranser inom sitt område. Denna konkurrens kan han dock möta
genom egna åtgärder, exempelvis prissänkningar och rationaliseringar. Följderna
av att han utsätts för konkurrens inom sitt eget område uppvägs också av att han
själv får möjlighet att konkurrera inom andra kraftproducenters områden.
Mot bakgrund av dessa överväganden anser regeringen att kravet på rimlig
balans vid tillämpning av artikel 1 är uppfyllt även om koncessionshavarna inte
beviljas rätt till ersättning från staten enligt ellagen till följd av de
föreslagna ändringarna i lagen. Eftersom syftet med reformen är att, genom ökad
konkurrens på elmarknaden, uppnå en effektivare användning av elsystemet och
lägre priser för elkonsumenterna skulle syftet till stor del förfelas om staten
betalade ut ersättning till marknadsaktörer som får svårigheter att klara sig på
den konkurrensutsatta elmarknaden.
15 Ikraftträdande
Regeringens förslag: De föreliggande lagförslagen
skall träda i kraft den 1 januari 1995.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen föreslår att reglerna skall
börja gälla tidigast den 1 juli 1994.
Remissinstanserna: Remissopinionen är delad. Många remissinstanser, bl.a.
NUTEK, Konkurrensverket, Svenska kraftnät, Norrtälje kommun, Lands-
tingsförbundet, Sveriges Industriförbund, REL, KREAB, Sandlund-Öhman Energi AB
och den elintensiva industrin, framhåller att det är viktigt att elmarknads-
reformen träder i kraft så fort som möjligt. Andra, exempelvis Bokförings-
nämnden, Kammarrätten i Göteborg, Svenska Elverksföreningen, Örebro Energi AB
och Sydsvenska Återdistributörers Samrådsgrupp, ifrågasätter om den av ut-
redningen föreslagna tidpunkten är rimlig och förordar i stället ett kalender-
årsskifte, i de flesta fall årsskiftet 1994/1995. Några remissinstanser, bl.a.
Svenska Kraftverksföreningen, Stockholm Energi AB och Sydkraft AB, önskar skjuta
ett ikraftträdande längre fram i tiden.
Skälen för regeringens förslag: Det finns skilda motiv för de olika förslag
till tidpunkt för införande av elmarknadsreformen som framförts. För ett snabbt
genomförande talar både den fortgående vertikala integrationen inom elsektorn
och det faktum att marknadens aktörer i många fall redan förbereder sig för en
elhandel med konkurrens.
Mot detta står önskemål om en ordnad övergång till det nya regelverket. En
sådan ställer krav på ekonomiska och administrativa förberedelser hos både
marknadsaktörerna och det allmänna, så att det nya konkurrenssystemet från
början skall kunna fungera så smidigt som möjligt. Till detta hör bl.a. att ett
ordnat ikraftträdande kommer att ställa krav på en period med omfattande
information angående det nya regelverket. Det är också väsentligt att
nätmyndigheten är etablerad och från första början kan övervaka prissättningen
på nättjänster. Slutligen har det framhållits att ikraftträdande vid ett
kalenderårsskifte för de flesta innebär ett avsevärt minskat redovisningsarbete.
Regeringen anser att övervägande skäl talar för ett ikraftträdande den 1
januari 1995.
Som tidigare nämnts (avsnitt 6.1) krävs inte omprövning av nuvarande kon-
cessioner som en följd av de föreslagna lagändringarna. Nuvarande koncessionsha-
vare behåller sina koncessioner men reglerna om koncessionshavarens skyldigheter
ändras. Också befintliga avtal, som exempelvis leveransavtal, anslutningsavtal
m.m. bör fortsätta att gälla. En part som exempelvis före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande har tecknat ett flerårigt avtal om leverans av el kan således
inte säga upp detta enbart med hänvisning till att reglerna på elmarknaden har
förändrats. Detta gäller naturligtvis under förutsättning att avtalet i sig inte
innehåller en sådan möjlighet.
Dock kan inte sådana avtal fortsätta att gälla i den utsträckning som de
kommer att stå i konflikt med förslagen om ändrad lagstiftning. I den mån det,
vid tidpunkten för nya lagreglers införande, finns bestämmelser i ett befintligt
avtal som står i konflikt med någon ny tvingande lagregel, gäller lagregeln före
avtalets bestämmelser.
Många hushållskunder saknar skriftliga avtal med sin eldistributör. Ett för
kunden bindande avtal med distributören får ändå anses föreligga, eftersom
elräkningarna betalts utan invändning från kunden. Sådana icke skriftliga avtal
kan sakna uppsägningsbestämmelser. En särskild uppsägningstid bör gälla för
sådana avtal. Förslag i detta avseende har redovisats i kapitel 7.3.
16. Specialmotivering
Det förslag till ändringar i ellagen som regeringen nu lägger fram bygger på
ellagstiftningsutredningens delbetänkande Elkonkurrens med nätmonopol. De
framlagda förslagen omfattar därmed bara en del av ellagens bestämmelser.
Förslagen läggs fram inom ramen för ellagens nuvarande, till stor del, ålderdom-
liga struktur. Den genomgripande revidering av lagens struktur som behövs får
anstå tills ellagstiftningsutredningen har slutfört sitt arbete. Vissa av de
begrepp som finns i ellagen såsom elektrisk anläggning och elektrisk ström kan
behöva ändras eller modifieras. Även detta får anstå tills ellagstiftningsut-
redningen har slutfört sitt arbete. Vissa revideringar har dock gjorts redan nu,
bl.a. beträffande vissa ålderdomliga ordval och meningsbyggnader.
16.1Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
1 Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingående
särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, dis-
tribution eller nyttjande av elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare, anses varje
sådan del som en särskild anläggning.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser härom
meddelas av regeringen.
Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till
förfogande för överföring av ström. Till nätverksamhet hör också projektering,
byggande och underhåll av ledningarna, ställverk och transformatorer, anslutning
av elektriska anläggningar, mätning av överförd effekt och energi samt annan
verksamhet som behövs för att överföra ström på det elektriska nätet.
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling av
befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings- eller
uttagspunkt.
Regeringen skall utse en myndighet (nätmyndigheten) som skall handlägga de
frågor som anges i denna lag.
I paragrafen ges i dag en definition av begreppet elektrisk anläggning. Nu
utökas paragrafen med tre nya stycken som definierar och behandlar begreppet
nätverksamhet. Skälet till att nätverksamhet behöver definieras är att denna
verksamhet även i fortsättningen kommer att vara en monopolverksamhet och därmed
reglerad, bl.a. vad avser tillgänglighet och prissättning, medan den andra stora
verksamheten som omfattas av ellagen, köp och försäljning av ström, nu i stort
sett blir avreglerad. Det blir därför i fortsättningen viktigt att kunna hålla
isär de två verksamhetsslagen.
I paragrafens fjärde stycke, som har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag, definieras begreppet nätverksamhet. Med sådan verksamhet avses att
ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av ström.
Därutöver ingår all verksamhet som behövs för att göra det möjligt att överföra
ström på ledningarna. De mest typiska åtgärderna som behövs för att
nätverksamhet skall kunna bedrivas exemplifieras i lagtexten. Därutöver
innefattar begreppet exempelvis ansökan om koncession, ingående av avtal om
överföring av ström samt de administrativa åtgärder - anställning av personal
etc. - som krävs för att systemet för överföring av ström skall fungera.
Köp och försäljning av ström ingår, som nyss nämnts, inte i begreppet
nätverksamhet.
Två typer av elköp ingår dock i nätverksamhet.
Den första typen är köp av el för att täcka nätförluster. Med nätförlust menas
skillnaden mellan hur mycket el som matas in och hur mycket som tas ut på nätet,
dvs. överföringsförlusten. Nätinnehavaren måste på något sätt täcka denna
förlust av el.
Den andra typen är när någon önskar mata in eller ta ut kraft från nätet och
det är tveksamt om nätet klarar detta utan att bli överbelastat. Då kan det
ibland vara ändamålsenligt att nätägaren skapar utrymme för överföringen genom
att förmå någon annan som är ansluten till nätet att öka sin inmatning eller
minska sitt uttag. Detta förfarande kan beskrivas som ett motköp över en
flaskhals på nätet. Metoden kan komma till användning främst på trånga sektorer
av storkraftnätet.
Syftet med köpet av el är i båda de beskrivna fallen inte att sälja elen
vidare till en konsument utan att upprätthålla funktionen av nätet. Av denna
anledning innefattas sådana köp i begreppet nätverksamhet.
Ansvaret för mätning, rapportering av mätdata m.m. ligger enligt 2 4 mom.
sista stycket på ledningsägaren. Aktiviteter förknippade med detta ansvar ingår
därför i nätverksamheten.
Avgränsningen av vad som ingår i nätverksamhet är viktig för ledningsägarens
prissättning. Kostnaderna för nätverksamheten skall enligt regeringens förslag
betalas av dem som är anslutna till nätet.
I femte stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas
begreppet anslutning.
En förutsättning för en elmarknad i konkurrens är att den som önskar ansluta
en elektrisk anläggning till nätet i visst område ges möjlighet till detta. De
vanligaste typerna av anläggningar som ansluts till nätet är anläggningar för
produktion av ström, dvs. kraftverk, anläggningar för konsumtion av ström och
anläggningar för överföring eller distribution av ström, dvs. andra ledningar
eller ledningsnät. Själva anslutningen sker i de flesta fall genom en ledning.
Om ström förs in på ledningsnätet i anslutningspunkten benämns denna
inmatningspunkt och om ström tas ut från nätet benämns punkten uttagspunkt.
Med anslutning avses, enligt denna punkt, också återinkoppling av befintlig
anläggning och höjning av den avtalade effekten i en befintlig inmatnings- eller
uttagspunkt.
I sjätte stycket anges att regeringen skall utse en myndighet som skall
handlägga de frågor som anges i ellagen. Den myndigheten benämns nätmyndigheten.
Nätmyndighetens funktion innefattar i huvudsak prövning av koncessionsärenden
och ärenden om koncessionshavarnas skyldigheter samt tillsyn.
2 1 mom. Elektriska starkströmsledningar får inte dras fram eller begagnas
utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av nätmyndigheten. En ansökan om nätkoncession som avser en
utlandsförbindelse skall dock prövas av regeringen. Till en lednings framdragan-
de räknas inte bara själva byggandet av ledningen utan också schaktning, skog-
savverkning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen.
En koncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd sträckning
(nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett visst område
(nätkoncession för område). I ett beslut om nätkoncession för område skall anges
en för ledningsnätet högsta tillåtna spänning.
En transformator- eller kopplingsstation som är avsedd för en spänning av 40
kilovolt eller däröver och som skall anslutas till en eller flera nya ledningar
får inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för framdragande av
minst en ny ledning eller medgivande har lämnats enligt 8 mom. för sådant fram-
dragande.
Regeringen får föreskriva undantag från bestämmelserna i första och tredje
styckena i fråga om vissa slag av ledningar eller stationer eller i fråga om
ledningar eller stationer inom vissa områden. En sådan föreskrift får dock inte
avse utlandsförbindelser.
I första stycket ersätts det nuvarande begreppet koncession med det nya
begreppet nätkoncession. Syftet med namnändringen är att markera att den nya
koncessionstypen endast avser nätverksamhet.
I dag meddelas koncession av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
av myndighet. Denna ordning bibehålls för meddelande av nätkoncession med den
ändringen att regeringen bara kan bemyndiga nätmyndigheten att pröva ärenden om
nätkoncession. Dessutom stadgas nu att regeringen alltid skall pröva en ansökan
om nätkoncession om den avser en utlandsförbindelse.
I andra stycket anges de två varianterna av nätkoncession.
Nätkoncession för linje motsvarar den äldre linjekoncessionen.Nätkoncession
för område motsvarar den äldre områdeskoncessionen. Liksom tidigare skall
koncessionen avse ett ledningsnät inom ett visst område. Äldre
områdeskoncessioner kunde, i vart fall teoretiskt, överlappa varandra. Som
närmare framgår av kommentaren till 2 2 mom. blir detta inte längre tillåtet.
En viktig nyhet är att det i lagen föreskrivs att en viss högsta tillåtna
spänning skall anges i ett beslut om nätkoncession för område. För närvarande
finns ingen områdeskoncession för högre spänning än 40 kV, men ingenting hindrar
att spänningen i framtiden sätts högre om den tekniska utvecklingen gör detta
motiverat. Utgångspunkten bör vara den spänning som kan förutses behövas under
den planerade koncessionstiden. Spänningen bestäms individuellt för varje
koncession och grundas på sökandens uppgifter och övriga omständigheter.
Den spänningsgräns som anges i koncessionen anger naturligtvis den högsta
spänning som får finnas på ledningsnätet men den markerar också omfattningen av
koncessionshavarens monopol på ledningsbyggande och anslutningar. Nätkoncession
för linje avseende ledningar med högre spänning kan därför meddelas inom området
och anslutning av kunder till denna ledning kan också ske.
Spänningsgränsens betydelse för ledningsbyggande, anslutningsskyldighet m.m.
beskrivs i specialmotiveringarna till 2 2 och 4 mom.
I fjärde stycket stadgas att regeringen kan föreskriva vissa undantag från
bestämmelserna i första och tredje styckena. Ett tillägg görs nu som innebär att
en sådan föreskrift inte får avse utlandsförbindelser. Skälet är att det nu i
första stycket slagits fast att regeringen alltid skall pröva ansökningar om
nätkoncession som avser en utlandsförbindelse.
2 2 mom. Nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från
allmän synpunkt.
Nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl meddelas för
ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger högsta tillåtna spänning
för de områden med nätkoncession som berörs av ledningen.
Nätkoncession för område får bara meddelas om området utgör en med hänsyn till
nätverksamheten lämplig enhet. Nätkoncession får inte meddelas för ett område
som helt eller delvis sammanfaller med ett annat koncessionsområde.
Nätkoncession får endast beviljas den som från allmän synpunkt är lämplig att
utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får endast beviljas den som
dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området.
Nätkoncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om
syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre av-
vikelser göras.
Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession skall lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.
Nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten. Vid prövning av ansökan om
överlåtelse av nätkoncession skall fjärde stycket tillämpas.
I första stycket anges som förutsättning för att nätkoncession, såväl för
linje som för område, skall få meddelas att ledningen eller ledningsnätet är
lämpligt från allmän synpunkt. Samma förutsättning gäller i dag men detta
uttrycks nu något annorlunda i lagtexten. I dag krävs att en anläggning är
behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering. Eftersom elektrifie-
ringen av landet numera till största delen är genomförd framhävs inte längre
detta kriterium uttryckligen i lagen.
Lämplighetsprövningen kommer i första hand att vara aktuell när det gäller
nätkoncession för linje. Prövningen kommer i fortsättningen främst att syfta
till att hindra att samhällsekonomiskt onödiga anläggningar byggs, dvs. att nya
ledningar byggs där tillräcklig överföringskapacitet redan finns, eller att
ledningar dras fram på ett sätt som orsakar onödigt stor skada för tredje man.
Ytterligare ett typiskt fall där en nätkoncession för linje kan vara
samhällsekonomiskt onödig och därmed olämplig ur allmän synpunkt är följande.
Det kan ibland vara företagsekonomiskt lönsamt för en större elkonsument att
koppla sig direkt till det regionala nätet i stället för att på sedvanligt sätt
ta strömmen från det lokala nätet. Spänningen på det regionala nätet är
visserligen högre men för en större elkund kan en behövlig nedtransformering av
spänningen ofta ske utan att kostnaderna för detta utgör något problem. Om detta
tillåts i större omfattning urholkas den ensamrätt till eldistribution inom
området, som innehavaren av nätkoncessionen för området har. Detta kan leda till
att det ekonomiska underlaget för distributionsverksamheten försvagas, vilket i
sista hand drabbar de övriga elkonsumenterna i området. I ett sådant fall kan
alltså ansökan om nätkoncession för linje avslås eftersom syftet med den nya
ledningen bara är att koppla sig till det regionala nätet. Ibland kan dock
situationen vara sådan att ansökningen i stället bör bifallas. Exempel på sådana
situationer ges under specialmotiveringen till andra stycket.
En ansökan om nätkoncession för område kan också få avslag med motivering att
nätet inte är lämpligt från allmän synpunkt. Så kan vara fallet om t.ex. det
planerade ledningsnätet är felaktigt uppbyggt från distributionsteknisk synpunkt
eller om ansökan avser en spänningsnivå som är olämplig med hänsyn till redan
befintliga ledningar som omfattas av nätkoncession för linje.
I andra stycket anges en formell begränsning av möjligheten att bevilja
nätkoncession för linje.
Innehavaren av en nätkoncession för område skall i princip ha ensamrätt att
bygga ledningar och bedriva nätverksamhet inom den för området angivna högsta
spänningen. Endast om särskilda skäl föreligger har därför
koncessionsmyndigheten möjlighet att inom detta område bevilja en nätkoncession
för linje som avser ledningar med samma eller lägre spänning. Situationen är
likartad med den som nämnts under första stycket men här gäller det en ledning
med samma spänning som eller lägre spänning än den som gäller inom området.
En situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när kostnaderna för att
ansluta en ny stor elkonsument till det lokala nätet är avsevärt större än
kostnaderna för en anslutning direkt till det regionala nätet. En annan
situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när en koncession för en
ledning för vilken det idag finns linjekoncession behöver förnyas. Ytterligare
en situation kan vara att koncessionshavaren går med på att en elkonsument inom
hans område ansluts direkt till det regionala nätet.
I tredje stycket upptas bestämmelser om att koncessionsmyndigheten har att
bedöma om en sökt nätkoncession för område avser en lämplig geografisk enhet.
En faktor som bör vara vägledande för koncessionsmyndighetens
ställningstagande härvidlag är att en nätkoncession för område bör täcka ett
geografiskt område med både kunder som medför höga nätkostnader och kunder som
medför låga nätkostnader. Orsaken är att avståndsberoende tariffer i princip
inte skall tillämpas inom nätkoncession för område.
Det finns för närvarande exempel på att koncessionsområden överlappar
varandra. För att skapa bättre ordning vad gäller ansvarsfördelningen mellan
områden som gränsar till varandra införs nu ett förbud mot att låta områden
sammanfalla helt eller delvis.
I fjärde stycket upptas bestämmelser om att endast den får beviljas nätkon-
cession som bedöms lämplig från allmän synpunkt att bedriva nätverksamhet.
Detta krav gäller oberoende av om nätkoncessionen ges för linje eller för
område. En lämplighetsprövning skall alltid göras vid ansökningstillfället.
I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och utformningen av
den organisation som skall handha nätverksamheten. Om sökanden tidigare har
bedrivit nätverksamhet bör också hans tidigare agerande som nätägare vägas in.
Om ansökan avser nätkoncession för område krävs dessutom att sökanden är
lämplig att bedriva nätverksamhet i just det begärda området. Eftersom områdena
har olika omfattning och struktur måste sökandens organisation vara avpassad för
just det enskilda området.
Faktorer som därvid skall vara vägledande är nätföretagets effektivitet,
omfattning och därtill hörande möjligheter att hålla sig med kompetent personal,
beredskapsorganisation m.m. eller, alternativt, förutsättningarna att klara
dessa funktioner tillsammans med angränsande nätföretag.
En noggrann bedömning av sökandens lämplighet är särskilt viktig när nätkon-
cession för område beviljas. Koncessionshavaren har ju i princip monopol inom
området på att bygga ledningar upp till en viss spänning. Detta betyder att kon-
cessionshavaren måste vara särskilt lyhörd för bl.a. elkundernas behov.
Riksdagen har uttalat att staten genom Affärsverket svenska kraftnät skall äga
och förvalta en tillräckligt stor del av utlandsförbindelserna för att svenska
producenters och konsumenters möjligheter att sluta avtal om kraftaffärer med
aktörer utomlands skall kunna tillfredsställas. När det gäller nätkoncession för
linje avseende utlandsförbindelse fyller lämplighetsprövningen därför även en
annan funktion. Vid prövningen får i förekommande fall tas hänsyn till om det är
lämpligt att annan sökande än Svenska kraftnät erhåller koncession.
När koncession söks för utlandsförbindelse, skall regeringen alltid pröva
ansökan.
I femte stycket finns bestämmelser om att en nätkoncession i princip inte får
strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Bestämmelsen motsvarar
nuvarande 2 2 mom. fjärde stycket.
I sjätte stycket finns bestämmelser om att lagen om hushållning med
naturresurser m.m. skall tillämpas vid koncessionsprövning. Bestämmelsen
motsvarar nuvarande 2 2 mom. femte stycket.-
I sjunde stycket finns bestämmelser om att nätkoncession inte får överlåtas
utan särskilt tillstånd. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 2 2 mom. femte
stycket.
Den nye innehavarens lämplighet skall prövas på samma sätt som vid ansökan om
ny nätkoncession.
Det behövs dock ingen förnyad prövning av övriga villkor för nätkoncessionen.
Ansvaret för att dessa villkor följs övertas av den nye innehavaren av nätkon-
cessionen. Inte heller bestäms någon ny koncessionstid, utan förvärvaren övertar
återstoden av innevarande koncessionstid.
2 3 mom. Nätkoncession ges för bestämd tid, längst 40 år.
En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda
allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens
utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som annars behövs från
allmän synpunkt.
För närvarande gäller att koncession meddelas för viss tid, längst 40 år, eller
om det finns särskilda skäl 60 år. I praktiken har det inte funnits behov av
längre koncessionstider än 40 år.
Enligt första stycket skall nätkoncession ges för bestämd tid, längst 40 år.
Möjligheten att ge koncession för 60 år har alltså tagits bort. Liksom hittills
görs i fråga om koncessionstider ingen skillnad mellan olika typer av
koncessioner.
Andra stycket har getts en mer modern utformning i språkligt hänseende men
några sakliga ändringar har inte företagits.
2 4 mom. Den som har nätkoncession för linje är skyldig att på skäliga
villkor ansluta en anläggning till ledningen.
Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som har
nätkoncession för linje inte behöver ansluta en anläggning till ledningen.
Den som har nätkoncession för område är skyldig att på skäliga villkor ansluta
en anläggning inom området till ledningsnätet.
Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som har
nätkoncession för område inte behöver ansluta en anläggning till ledningsnätet.
Vill någon ansluta en anläggning till en ledning som omfattas av en
nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en
nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra
anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för området
eller efter tillstånd av nätmyndigheten.
Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra ström åt
annan.
Innehavare av nätkoncession är skyldig att utföra mätning av överförd ström
samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i enlighet med de närmare
föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
nätmyndigheten meddelar.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt detta moment prövas av
nätmyndigheten.
Detta moment, liksom 7 mom., handlar om de skyldigheter en innehavare av
nätkoncession har under koncessionstiden. I detta moment behandlas huvudsakligen
skyldigheten att ansluta anläggningar till nätet och att överföra ström på
nätet, medan 7 mom. huvudsakligen behandlar frågor om tariffer och redovisning
av nätverksamhet.
Första-femte styckena behandlar den grundläggande skyldigheten för
koncessionshavare att ansluta elektriska anläggningar till sina ledningar eller
ledningsnät. Den grundläggande förändringen i elmarknadsreformen är att hela
elnätet skall göras tillgängligt för överföring av ström. En förutsättning för
att man skall kunna överföra ström är att man är ansluten till en ledning eller
ett ledningsnät. Därför är skyldigheten att ansluta anläggningar en grund-
läggande bestämmelse i elmarknadsreformen.
Skyldigheten gäller för alla innehavare av nätkoncession, både för linje och
för område. Vid nätkoncession för linje sker anslutningen till en ledning och
vid nätkoncession för område sker anslutningen till ett ledningsnät.
Vad som omfattas av begreppet anslutning framgår av 1 femte stycket.
Tre kategorier aktörer på elmarknaden kan i praktiken begära anslutning till
en ledning eller ett ledningsnät.
En kraftproducent vill föra in ström på det elektriska nätet. Detta sker i en
inmatningspunkt. Vanligtvis sker inmatningen på storkraftnätet eller på det
regionala nätet, dvs. på en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje.
En elkonsument vill ta ut ström från det elektriska nätet. Detta sker i en
uttagspunkt. Vanligtvis sker uttaget från det lokala ledningsnätet, som omfattas
av en nätkoncession för område men uttaget kan också ske direkt från det
regionala nätet eller från storkraftnätet, vilka alltså omfattas av en
nätkoncession för linje.
En annan koncessionshavare vill ansluta sin ledning eller sitt ledningsnät
till en annan ledning. Det rör sig ofta om att ansluta en regionledning till
storkraftnätet eller ett lokalt nät till det regionala nätet.
Som nämnts under 1 avses med anslutning inte bara nyanslutning utan även
återinkoppling av befintlig anläggning och höjning av den avtalade effekten i en
befintlig inmatnings- eller uttagspunkt.
I första och andra styckena behandlas anslutningsskyldigheten för innehavare
av nätkoncession för linje.
Huvudregeln i första stycket säger alltså att koncessionshavaren är skyldig
att på skäliga villkor ansluta en anläggning till sin ledning. Enligt andra
stycket kan nätmyndigheten, om särskilda skäl föreligger, befria
koncessionshavaren från denna skyldighet.
Det är framför allt ledningens kapacitet som kan påverka anslut-
ningsskyldigheten.
Ledningen måste nämligen fysiskt kunna klara den överföring som önskas sedan
anläggningen anslutits, dvs. det skall finnas ledig kapacitet.
Frågan om det finns ledig kapacitet uppkommer bara i vissa situationer när de
s.k. fysiska flödena i ledningarna ändras. Strömmens fysiska flöde påverkas inte
av att exempelvis en elförbrukare byter elleverantör. Nätets överföringsförmåga
är densamma före och efter leverantörsbytet. Men om en helt ny anslutning skall
göras till nätet eller om en tidigare ansluten men avkopplad anläggning åter
skall kopplas in på nätet kan fråga uppstå om ledig kapacitet finns. Detsamma
gäller om belastningen på nätet ökar genom att effekten höjs i en inmatnings-
eller uttagspunkt.
Koncessionshavaren bör alltså befrias från sin anslutningsskyldighet om det
inte finns ledig kapacitet. I en sådan situation bör nämligen de som redan är
anslutna ha företräde. En koncessionshavare vilken ingår i en koncern som även
producerar eller handlar med el och därför använder sitt nät för koncernens egen
överföring, får inte särbehandla sig själv. Han får inte avvisa kunder med hän-
visning till koncernens eget framtida behov av ledningskapacitet, men han
behöver inte heller inskränka pågående användning för att frigöra kapacitet åt
andra. En närmare beskrivning av begreppet ledig kapacitet finns i avsnitt
6.3.1.
Det kan också vara skäligt att vägra viss motpart anslutning, t.ex. om denne
inte följt tidigare avtal eller om det kan förväntas bli svårt att få betalt.
Ibland är det skäligt att kräva garantier eller säkerhet som förutsättning för
anslutning.
I tredje och fjärde styckena regleras anslutningsskyldigheten vid
nätkoncession för område. Denna skyldighet är något mera inskränkt än vid
nätkoncession för linje. Den omfattar bara anläggningar inom koncessionsområdet
och gäller bara inom ramen för den högsta tillåtna spänningen inom området.
Vid prövning av undantag från anslutningsskyldigheten enligt fjärde stycket
skall beaktas tillgången på ledig kapacitet på nätet i enlighet med vad som har
anförts i samband med nätkoncession för linje.
En annan viktig faktor som måste beaktas när anslutningsskyldigheten prövas är
de tekniska förutsättningarna vid anslutningen. Den anläggning som skall
anslutas måste i stora drag vara avpassad för det befintliga ledningsnätet. Det
kan inte krävas av en ledningsägare att han skall göra stora och kostsamma
investeringar för att en anläggning skall kunna anslutas till hans ledning.
Ibland vill någon göra en anslutning till en ledning som omfattas av
nätkoncession för linje i stället för till det ledningsnät som omfattas av
nätkoncession för område. Sådana fall behandlas i femte stycket, som har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Utgångsläget är då att båda
koncessionshavarna är anslutningsskyldiga. Huvudregeln är då att anslutningen
skall ske till området och inte till linjen. Huvudregeln i detta stycke syftar
alltså inte bara till att befria innehavaren av nätkoncessionen för linje från
anslutningsskyldigheten utan också till att förbjuda honom att göra
anslutningen. Om innehavaren av nätkoncessionen för området medger det får dock
anslutning ske till linjen. Om sådant medgivande inte lämnas kan innehavaren av
nätkoncessionen för linje ansöka hos nätmyndigheten om tillstånd att få göra
anslutningen. Vid bedömningen av denna fråga bör samma kriterier tillämpas som
angivits ovan under 2 mom. vid prövning av frågan huruvida nätkoncession för
linje skall meddelas vid uppkoppling på det regionala nätet trots att uppkopp-
ling kan ske på det lokala nätet. Samhällsekonomiska bedömningar bör alltså
läggas till grund för prövningen.
Inte bara anslutningsskyldigheten i sig enligt första-femte styckena kan komma
under nätmyndighetens prövning utan också villkoren för anslutningen. Prövningen
avser i så fall huruvida villkoren är skäliga. Det viktigaste villkoret torde
vara anslutningsavgiften som utgår som en engångsavgift och avser kostnaden för
att göra själva anslutningen. Avgiftens storlek påverkas givetvis av om det rör
sig om en nyanslutning, en återinkoppling eller en effekthöjning. Även andra
villkor som kan förknippas med själva anslutningen skall vara skäliga.
I sjätte stycket avhandlas den för hela elmarknadsreformen bärande principen,
nämligen skyldigheten att överföra ström åt annan.
Överföringen skall ske på skäliga villkor och skäligheten kan prövas av
nätmyndigheten.
Som exempel på villkor kan nämnas pris och betalningsvillkor, avtalstid och
uppsägning, energimängd och effekt, avbrott, avstängning och skadestånd.
Priset och övriga villkor för överföringen, nättariffen, kan prövas inom ramen
för skäliga villkor dels i det individuella fallet, dels vid en helhetsbedömning
av om koncessionshavarens prisnivå och övriga villkor är skäliga med hänsyn till
kostnaderna för nätverksamheten. Frågor om nättariffers skälighet behandlas
närmare i specialmotiveringen till 7 mom.
I sjunde stycket anges att koncessionshavarna är skyldiga att mäta överförd
ström samt att rapportera resultatet av mätningarna. Skyldigheten åvilar
innehavare av koncession för såväl linje som område.
Priset på ström varierar kraftigt över tiden. Ju högre utnyttjandegraden av
landets samlade produktionsresurser är desto dyrare är strömmen. På dagens
elmarknad sker en noggrann mätning av strömförbrukningen i huvudsak bara
beträffande de stora elkunderna, som främst består av stora industriella
anläggningar. Mätningen sker ofta på timbasis. För de små elkunderna, främst
hushållskunderna, sker däremot ingen tidsmätning utan man betalar bara för
förbrukad ström enligt en schablonartad tariff.
Detta system kan knappast behållas på den öppna elmarknaden. Möjligheten att
använda en schablonartad tariff bygger på att kunderna har en och samma
elleverantör, nämligen innehavaren av områdeskoncessionen. Olika kunder har
olika tidsprofil på sin strömförbrukning men dessa skillnader inom det samlade
kundkollektivet tar i stort sett ut varandra med den utformning tarifferna har.
När elmarknaden nu öppnas får detta till följd att ett flertal producenter
kommer att leverera ström till kunderna inom ett område. För att värdet på den
levererade strömmen inom ett område rätt skall kunna fördelas mellan de olika
producenterna krävs det en noggrann mätning av strömförbrukningen över tiden hos
varje elkund.
Ansvaret för denna mätning läggs nu på koncessionshavarna och kommer därmed
att ingå i nätverksamheten. Med stöd av bemyndigandet i sjunde stycket kommer
regeringen eller nätmyndigheten att utfärda närmare föreskrifter om hur mät-
ningen skall gå till. En viktig fråga som då kommer att regleras är med vilken
tidsnoggrannhet mätningen skall ske. Ju större noggrannhet som krävs desto
dyrare blir själva mätaren.
I praktiken kommer mätningen att gå till så att nätägaren anbringar en mätare
i elkundens uttagspunkt. Kostnaden för denna installation kommer nätägaren sedan
att debitera kunden som en del av kostnaden för nätverksamheten. Om en kund
anser att den anbragta mätaren är för avancerad och därmed för dyr kan han
begära prövning av skäligheten i den debiterade kostnaden. En bedömning får då
göras om den anbragta mätaren står i överensstämmelse med de normer som
regeringen eller nätmyndigheten har bestämt.
Koncessionshavarna åläggs inte bara att utföra mätning utan också att
rapportera resultaten av denna mätning. Även i den delen bemyndigas regeringen
eller nätmyndigheten att utfärda närmare föreskrifter. Rapporteringsskyldigheten
kommer därvid bl.a. att gälla gentemot den systemansvariga myndigheten som
behöver dessa uppgifter för den nationella avräkningen.
I den nya lagen med vissa bestämmelser om handel med el, m.m. införs ett
system med leveranskoncession som kort innebär att det inom varje leveransområde
skall finnas en elleverantör, som har beviljats leveranskoncession, vilket
innebär att han har ensamrätt till elleveranser inom området men också
skyldighet att leverera till alla inom området. Som nämnts ovan kommer regering-
en att utfärda föreskrifter om mätning av strömförbrukning. Ett av de viktigaste
kraven på mätningen blir i fortsättningen en avsevärt större noggrannhet över
tiden än i dag. Beträffande de kunder som köper sin ström från innehavaren av
leveranskoncessionen kommer dock kraven på mätning att bibehållas vid nuvarande
nivå.
Den ensamrätt till elleveranser som innehavaren av en leveranskoncession har
är inte oinskränkt. Enligt bestämmelser i den nya lagen kommer elkunder att
efter viss uppsägningstid kunna välja en annan elleverantör. Om man gör så
kommer man dock att omfattas av huvudregeln om mätning, dvs. en mätning med stor
noggrannhet över tiden. Elkunden blir då tvungen att acceptera att nätägaren
installerar en adekvat mätningsutrustning i uttagspunkten och att nätägaren
debiterar honom för denna kostnad såsom en del av kostnaden för nätverksamheten.
I åttonde stycket anges att nätmyndigheten prövar frågor om
koncessionshavarens skyldigheter enligt detta moment.
De frågor det gäller är skyldigheten att ansluta en anläggning, att överföra
ström åt annan och att utföra mätning. Det viktigaste inslaget i denna prövning
är att pröva skäligheten av de villkor som koncessionshavaren ställer upp för
att ansluta en anläggning och för att överföra ström, den s.k. nättariffen. Det
viktigaste villkoret är priset för dessa tjänster. Riktlinjer för bedömningen av
en nättariffs skälighet ges i 7 mom. tredje och fjärde styckena.
Nätmyndigheten är skyldig att pröva frågor efter anmälan från någon berörd
part. Dessutom kan nätmyndigheten, i sin egenskap av tillsynsorgan för
nätverksamheten, på eget initiativ ta upp ett ärende till behandling.
2 5 mom. Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av nätmyndig-
heten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och det kan ske utan
synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
Den i gällande lag angivna möjligheten för myndighet att ändra gränserna för
områdeskoncession har med vissa mindre ändringar behållits.
Möjligheten avser numera nätkoncession för område. Den kan användas för
gränsändringar under löpande koncessionstid.
Syftet med en gränsändring skall vara att åstadkomma en mer ändamålsenlig
nätverksamhet. I detta begrepp ingår både en lämplig geografisk omfattning och
en för prissättning av nätverksamheten lämplig fördelning av olika
kundkategorier och nättyper.
2 6 mom. Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter och
villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndigheten. Tillsynen
omfattar dock inte frågor om elsäkerhet.
Nätmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att trygga
efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen.
Ett föreläggande får förenas med vite.
En nätkoncession får helt eller delvis återkallas om koncessionshavaren i
väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter enligt 4 mom. eller 7 mom. eller
enligt villkor i nätkoncessionen eller om han under tre år i följd inte har haft
ledningen eller ledningsnätet i bruk. Frågor om återkallelse av nätkoncession
prövas av nätmyndigheten.
I början av momentet har tre nya stycken införts.
I första stycket anges att nätmyndigheten är tillsynsmyndighet beträffande
efterlevnaden av lagen, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och villkor
i nätkoncession. Tillsynen omfattar dock inte frågor om elsäkerhet. För sådana
frågor har regeringen tidigare utsett Elsäkerhetsverket till tillsynsmyndighet.
De viktigaste föreskrifterna som nätmyndigheten kommer att få ägna tillsynsverk-
samheten åt är föreskrifterna om koncessionshavarens skyldigheter enligt 2 4
mom. och 7 mom, främst då skäligheten av koncessionshavarens tariffer. Enligt
uttryckliga föreskrifter i nämnda moment har nätmyndigheten att pröva frågan om
dessa skyldigheter. Det förutsätts därvid att det ofta är en enskild konsument
som anmäler något visst förhållande till nätmyndigheten. När så har skett
beträffande exempelvis tarifferna kan nätmyndigheten nöja sig med att avgöra den
fråga som har anmälts men den kan också utvidga prövningen till att avse en mer
generell prövning av koncessionshavarens tariffer. Det sistnämnda sker då inom
ramen för tillsynsansvaret. Inom ramen för detta ansvar kan nätmyndigheten
naturligtvis helt på eget initiativ ta upp olika frågor till bedömning.
Tillsynsansvaret omfattar också de skyldigheter som, enligt 7 mom. andra
stycket, åvilar revisor hos nätföretag.
I 23 finns en föreskrift om att tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran
få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. En sådan begäran
får, enligt 26 , förenas med vite. I 24 föreskrivs att tillsynsmyndigheten
för tillsynen har rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra
utrymmen, dock inte bostäder. Det föreskrivs också att polismyndigheten skall
lämna det biträde som behövs för tillsynen.
I andra stycket finns en bestämmelse som ger nätmyndigheten möjlighet att
meddela förelägganden att fullgöra de skyldigheter som omfattas av tillsynen.
Ett sådant föreläggande kan, enligt tredje stycket, förenas med vite.
Bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten.
I det stycke som nu blir momentets fjärde stycke avhandlas möjligheten att
återkalla en nätkoncession. Stycket har omarbetats i språkligt hänseende. Den
enda sakliga ändringen är att återkallelse nu kan ske också då
koncessionshavaren har åsidosatt sina skyldigheter enligt 7 mom.
I det stycke som nu blir momentets femte stycke anges vilken myndighet som
prövar frågor om återkallelse av koncession. I dag är det regeringen eller den
myndighet regeringen utser som prövar dessa frågor. Nu anges att endast
nätmyndigheten skall pröva dessa frågor. Myndighetens beslut kan enligt 31
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Därigenom garanteras att den som får
sin nätkoncession återkallad alltid har möjlighet att få frågan prövad av
domstol.
2 7 mom. Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksam-
het. Nätverksamhet skall redovisas i enlighet med bestämmelserna i
bokföringslagen (1976:125) och 11 kap. aktiebolagslagen (1975:1385). Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela ytterligare
föreskrifter om redovisning av nätverksamhet. Regeringen får därvid föreskriva
undantag från bestämmelserna i bokföringslagen och 11 kap. aktiebolagslagen.
Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall särskilt granska redovis-
ningen av nätverksamheten. Revisorn skall årligen i ett särskilt intyg avge ett
utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande be-
stämmelser. Intyget skall av revisorn ges in till nätmyndigheten. Regeringen får
meddela föreskrifter om revision av nätverksamhet.
Avgifter och övriga villkor för överföring av ström och anslutning till
ledning (nättariffer) skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder.
Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, får dock inte
utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen. Nättariffer
för överföring av ström skall utformas så, att betald avgift för en anslutning
ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med undantag för utlands-
förbindelserna.
Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall särskilt beaktas
konsumentintresset. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig
avkastning i nätverksamheten. Vid skälighetsbedömningen skall nättariffen för
varje koncessionsområde bedömas för sig.
Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna skriftlig
uppgift om nättariffer och övriga villkor för överföring eller anslutning. Vid
begäran om ny anslutning skall uppgiften om villkoren lämnas inom skälig tid.
Den skriftliga uppgiften skall innehålla en upplysning om möjligheten att hos
nätmyndigheten begära prövning enligt 4 mom. sista stycket.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt första och femte styckena
prövas av nätmyndigheten.
I detta moment behandlas andra delen av de föreskrifter som gäller kon-
cessionshavarens skyldigheter nämligen principerna för tariffsättning och
redovisning av nätverksamheten. Den första delen, anslutnings- och
överföringsskyldigheten, behandlas i 4 mom.
Enligt de föreslagna ändringarna i ellagen skall de elektriska ledningarna/-
ledningsnäten vara tillgängliga på icke diskriminerande villkor för alla som
önskar överföra ström på dem. Den som har koncession på dessa ledningar eller
ledningsnät har dock ett monopol på denna verksamhet och saknar därigenom i stor
utsträckning incitament till prispress och effektivisering. Det är därför
viktigt att priser och övriga villkor för nättjänster (nättariffer) redovisas
öppet samt att skäligheten i tariffsättningen kan granskas av det allmänna. För
att det skall vara möjligt att bedöma om tarifferna är skäliga krävs att
nätverksamheten inte belastas med kostnader och intäkter som inte är hänförliga
till själva nätverksamheten.
I första stycket anges dels att nätverksamhet skall särredovisas, dels hur
redovisningen skall ske. Dessa skyldigheter gäller alla juridiska personer,
inklusive stat och kommun, som driver nätverksamhet.
I 1 i den föreslagna lagen om handel med el, m.m. stadgas att en juridisk
person som driver produktion av eller handel med el inte får bedriva nätverksam-
het. I övrigt får dock nätverksamhet bedrivas tillsammans med annan verksamhet.
Så snart det i ett företag bedrivs verksamhet som inte faller under definitionen
av nätverksamhet i 1 ellagen skall nätverksamheten ekonomiskt redovisas för
sig.
Verksamhet som inte räknas som nätverksamhet kan periodvis finnas även hos
företag som annars enbart driver nätverksamhet. Exempelvis kan personal som är
anställd för byggande och underhåll av ledningar tillfälligtvis användas för att
utföra entre-prenadarbeten åt ett annat företag. En sådan verksamhet får alltså
inte redovisas som nätverksamhet.
De krav som bör uppställas på den särskilda redovisningen för nätverksamhet
har diskuterats i avsnitt 10.3 i den allmänna motiveringen. En utgångspunkt för
kraven på särredovisningen är att bestämmelserna i bokföringslagen skall
tillämpas i största möjliga utsträckning. Detsamma gäller bestämmelserna i 11
kap. aktiebolagslagen, som alltså blir tillämpliga även om nätverksamheten inte
bedrivs i aktiebolagsform, t.ex. i ett kommunalt verk. Mera detaljerade
föreskrifter om redovisningen bör lämpligen utfärdas av regeringen eller nät-
myndigheten. Regeringen bör därvid få bemyndigande att meddela föreskrifter som
innebär undantag från bokföringslagens och aktiebolagslagens bestämmelser.
Sådana undantag kan bli aktuella då nätverksamheten bedrivs endast som en del av
ett företags verksamhet.
I andra stycket anges de särskilda uppgifter som revisorerna hos företag med
nätverksamhet är skyldiga att utföra.
De som bäst kan kontrollera om reglerna angående särredovisning följts är
företagens revisorer. Revisorerna skall därför upprätta ett särskilt intyg som
skall innehålla ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten har
upprättats enligt gällande bestämmelser. Detta intyg skall revisorn årligen ge
in till nätmyndigheten som på grundval av intyget kan vidta åtgärder mot ett
nätföretag som inte uppfyllt kraven på redovisning av nätverksamheten.
Lagrådet har anmärkt att nätverksamhet kan bedrivas av den som inte enligt
andra regler har skyldighet att ha auktoriserad eller godkänd revisor, t.ex. en
kommun. Regeringen bör därför, enligt Lagrådets uppfattning, få möjlighet att
uppställa sådana kompetenskrav för revisor hos den som bedriver nätverksamhet. I
enlighet med Lagrådets förslag har i andra stycket tagits in ett bemyndigande
för regeringen att meddela föreskrifter om revision av nätverksamhet.
Tredje stycket, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller
regler om koncessionshavarens tariffsättning för nättjänster. I enlighet med
Lagrådets förslag inleds stycket med en definition av begreppet nättariff.
Härmed avses avgifter och övriga villkor för överföring av ström och anslutning
till ledning.
Nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Att
nättariffer skall vara skäliga framgår redan av 4 mom., där det stadgas att den
som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor dels ansluta en
anläggning till ledningen eller ledningsnätet, dels överföra ström åt annan. Hur
skäligheten skall bedömas behandlas i fjärde stycket.
Att nättariff skall utformas på sakliga grunder innebär att nättarifferna
skall vara objektiva och icke-diskriminerande. Kunder får indelas i grupper
efter kostnadsbild, t.ex. kunder med elvärme eller tidstariff. Kunder inom samma
kundkategori skall däremot ha samma nättariff.
En typ av kundindelning är dock enligt detta särskilda stadgande i lagen inte
tillåten. Nättariff för område får inte utformas med hänsyn till var inom
området en anslutning är belägen. Det innebär att geografiska indelningar inte
får göras, t.ex. med en tariff för tätort och en annan för kringliggande lands-
bygd. Zon-indelningar efter avstånd från en viss punkt är inte heller tillåtna.
Det finns dock ett undantag från detta förbud för avståndsberoende avgifter,
nämligen engångsavgifter som skall täcka merkostnader vid en anslutning.
Engångsavgiftens storlek skall på så sätt kunna motsvara merkostnader för t.ex.
en nybyggd anslutning.
Nättariffer för nätkoncession för linje får däremot variera med hänsyn till
var anslutningspunkten är belägen. Det är alltså exempelvis på storkraftnätet
tillåtet med högre avgifter för uttag av kraft i södra Sverige och lägre i norra
Sverige. Även på regionala nät får avståndsberoende taxor förekomma.
För att underlätta handeln med el skall kunder, både producenter och konsu-
menter, bara behöva avtal med en nätägare, nämligen ägaren av det nät på vilket
kunden har en anslutningspunkt. En producent som är ansluten till en regionled-
ning skall alltså betala nättariff till ägaren av regionledningen. Det
förutsätts att regionnätsägaren i sin tur betalat avgift till storkraftnätet och
att den kostnaden lagts in i nättariffen för regionnätet. En konsument, som har
en uttagspunkt på ett lokalt nät, betalar på motsvarande sätt sin nättariff till
ägaren av det lokala nätet. I den tariffen ingår lokalnätsägarens kostnader för
regionnät och storkraftnät. Sistnämnda kostnader kan alltså, som framgått av det
närmast föregående stycket, vara olika beroende på var i landet det lokala nätet
är beläget och vid vilken punkt det är anslutet till ett regionalt nät. En
anslutning innebär alltså att man har tillgång till hela det elektriska nätet
inom landet och man kan därmed träffa avtal om köp av el med vilken elleverantör
som helst inom landet.
Denna regel om tillgång till hela det elektriska nätet inom landet gäller dock
inte utlandsförbindelserna. Dessa förbindelser utgörs av ledningar som från
någon punkt på det svenska elnätet går mot och över en riksgräns. Några
anslutningar finns inte på dessa ledningar och sådana kommer av praktiska skäl
heller inte att bli aktuella i framtiden. Syftet med utlandsförbindelserna är
alltså uteslutande att överföra ström från det svenska elnätet till ett
utländskt elnät eller vice versa. Tillgång till utlandsförbindelserna för
överföring till eller från Sverige förutsätter därför särskilt avtal med ägaren
av utlandsförbindelsen. Denne har skyldighet att på skäliga villkor överföra
ström. Men det finns risk för brist på ledig kapacitet när det gäller dessa för-
bindelser, och uppstår sådan brist måste tillgänglig kapacitet på något sätt
fördelas. Överföringsrättigheter som inte utnyttjas bör inte tillåtas blockera
ledningen, utan förbindelsen skall utnyttjas optimalt. Hänsyn måste dessutom tas
till förhållandena i utlandet. Ägaren av utlandsförbindelsen är såsom innehavare
av nätkoncession ansvarig inför nätmyndigheten, om en missnöjd motpart begär
prövning av om villkoren för överföring är skäliga.
I fjärde stycket anges vilka kriterier som skall användas vid bedömningen av
en nättariffs skälighet. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen
under avsnitt 10.4. Som den viktigaste faktorn, vilken skall beaktas, angavs i
det till Lagrådet remitterade förslaget nätföretagets prisutveckling. Efter
påpekande från Lagrådet, som ansåg att bestämmelsen inte syntes ge en riktig
upplysning om vad som avsågs, anges nu i stället konsumentintresset som den
viktigaste faktorn. Härmed avses konsumenternas intresse av låga och stabila
nättariffer. Under normala förhållanden kan det ofta bli den enda faktorn som
beaktas. Vid mer speciella förhållanden måste dock även andra omständigheter
tillåtas inverka på skälighetsbedömningen. Dessa faktorer sammanfattas i
lagtexten som kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten. Omständigheterna
i det enskilda fallet får då avgöra vilken tyngd dessa faktorer skall få vid
skälighetsbedömningen. Om exempelvis nätföretagets kostnader är ovanligt stora
till följd av nyss gjorda investeringar eller av att man erbjuder större
leveranssäkerhet än vanligt bör detta få inverka i höjande riktning på
tarifferna. Om kostnaderna däremot beror på en mindre skicklig ledning av
företaget bör detta inte få inverka på tariffsättningen. I sista meningen anges
att vid skälighetsbedömningen av en nättariff varje koncessionsområde skall
behandlas för sig. Detta innebär att det är prisutvecklingen i det aktuella
området som skall beaktas. Även andra kriterier kan, som nyss nämnts, beaktas.
En förutsättning är dock att de på något sätt har påverkat nätverksamheten i det
aktuella området.
Som har anförts i den allmänna motiveringen under avsnitt 10.6 avser
regeringen att uppdra åt nätmyndigheten att årligen, efter kontakter med
nätföretagen, publicera vissa nyckeltal som skall ligga till grund för
skälighetsbedömningen. Dessa nyckeltal blir inte bindande föreskrifter utan
kommer att tjäna som vägledning vid bedömningen. Nyckeltalen kan komma att
frångås på grund av andra omständigheter som också skall beaktas.
Femte stycket innehåller bestämmelser om skyldighet för koncessionshavaren att
lämna uppgifter av olika slag.
Nättariffer skall vara öppna och tillgängliga för alla som önskar ta del av
dem. Uppgifterna skall finnas i skriftlig form och de skall lämnas ut utan
dröjsmål. När uppgiften gäller villkor för ny anslutning finns inte alltid en
färdig nättariff att hänvisa till. För att ta fram sådana individuella uppgifter
behöver koncessionshavaren längre tid. Det räcker i dessa fall om uppgiften
lämnas inom skälig tid. Vad som är skälig tid får bedömas från fall till fall.
Koncessionshavaren skall i den skriftliga uppgiften också upplysa om möjlig-
heten att göra anmälan hos nätmyndigheten och begära prövning enligt 4 mom.
sista stycket.
I sjätte stycket, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, stadgas att
nätmyndigheten prövar frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt detta
moment. De frågor det gäller är skyldigheten att redovisa nätverksamheten
enligt föreskrifterna i första stycket och skyldigheten att lämna vissa
uppgifter enligt femte stycket.
2 8 mom. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
får, om det finns särskilda skäl, medge att en elektrisk starkströmsledning får
dras fram redan innan behövlig nätkoncession har meddelats eller att en trans-
formator- eller kopplingsstation får byggas utan hinder av bestämmelsen i 1 mom.
tredje stycket. När ledningen är färdig att tas i bruk får, i den ordning som
regeringen föreskriver, tillstånd lämnas att tills vidare under tre år begagna
ledningen i avvaktan på att koncessionsansökningen slutligt prövats.
Enligt den ändrade lydelsen av paragrafen kan regeringen numera bara bemyndiga
nätmyndigheten att meddela sådana beslut som nämns i paragrafen.
3 1 mom. Upphör en nätkoncession att gälla är den som senast haft kon-
cessionen skyldig att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta
andra åtgärder för återställning om detta behövs från allmän eller enskild
synpunkt.
Frågan om skyldighet att vidta sådana åtgärder prövas av nätmyndigheten.
Prövningen skall ske i samband med att koncessionen upphör.
Om den som har haft nätkoncessionen inte iakttar vad som har ålagts honom, får
nätmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter.
3 2 mom. Har en elektrisk starkströmsledning dragits fram utan nätkoncession,
där detta behövs, får nätmyndigheten förelägga ledningens innehavare att ta bort
ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för åter-
ställning, om detta behövs från allmän eller enskild synpunkt.
Föreläggandet får förenas med vite.
3 3 mom. Om annans mark behöver tas i anspråk för sådana återställningsåt-
gärder som avses i 1 eller 2 mom., får nätmyndigheten besluta att tillträde till
marken skall lämnas under viss tid.
Återställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta skada och intrång
vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens ägare och
den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken samtyckt till det eller
nätmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om
åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återställningsåtgärderna skall kunna
vidtas.
Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång, skall ersättning
härför utgå. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars
område marken eller större delen därav ligger.
Paragrafen har sin motsvarighet i 3 i den gällande lydelsen av ellagen. Vissa
ändringar av redaktionell karaktär har skett. Den enda sakliga ändring som
företagits är att det enligt förslaget endast är nätmyndigheten som kan besluta
om de åtgärder eller tillstånd varom stadgas i paragrafen. Enligt den gällande
ellagen åvilar det regeringen eller den myndighet regeringen utser att besluta i
dessa frågor. Bestämmelsen om att ett vitesföreläggande skall delges har också
tagits bort från paragrafens 1 och 2 mom. Detta innebär dock ingen saklig
ändring eftersom en bestämmelse av motsvarande innebörd återfinns i 2 lagen
(1985:206) om viten. Viteslagen är tillämplig då nätmyndigheten utfärdar
vitesföreläggande.
15 Regeringen eller den eller de myndigheter som regeringen bestämmer får, i
den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt eller av hänsyn till driftsäkerheten
hos det nationella elsystemet, meddela föreskrifter om kontroll, provning eller
besiktning samt andra föreskrifter som angår elektriska anläggningar, anord-
ningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller
elektriska installationer.
I paragrafen ges en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att, om det behövs från elsäkerhetssynpunkt, meddela närmare
föreskrifter av säkerhetskaraktär. Sedan den 1 januari 1993 har Elsä-
kerhetsverket ansvaret för det svenska elsäkerhetsarbetet. Verket har fått
regeringens förordnande att utfärda föreskrifter med stöd av paragrafen.
Ett tillägg har nu gjorts i paragrafen varigenom motsvarande föreskrifter kan
meddelas också när driftsäkerheten hos det nationella elsystemet påkallar det.
Produktionsanläggningar och nät som skall anslutas till storkraftnätet måste
uppfylla vissa tekniska och driftsäkerhetsmässiga krav. Sådana förhållanden kan
visserligen regleras i anslutningsavtal men det kan också vara nödvändigt att
utfärda närmare föreskrifter om vilka krav som skall ställas på sådana an-
läggningar. Regeringen kommer att bemyndiga den myndighet som får systemansvaret
enligt 15 a att utfärda sådana föreskrifter.
15 a Den myndighet regeringen utser skall ha systemansvaret för elektrisk
ström.
Med systemansvar för elektrisk ström avses det övergripande ansvaret för att
elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller
delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av
ström.
Enligt vad regeringen närmare föreskriver får den systemansvariga myndigheten,
i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra
kraftproducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska
produktionen av ström.
Regeringen får utfärda föreskrifter om skyldighet för kraftproducenter och
elkonsumenter att till den systemansvariga myndigheten ge in uppgifter om
produktion eller konsumtion av ström, som behövs för utövandet av
systemansvaret.
I denna paragraf, som är ny, behandlas systemansvaret för elektrisk ström. Med
detta avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar
driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt
upprätthålls mellan produktion och förbrukning av ström. Denna balans är nödvän-
dig för att frekvensen skall kunna hållas på nätet. Denna fråga har behandlats i
den allmänna motiveringen under avsnitt 8.2.
Systemansvaret omfattar hela det nationella elsystemet, dvs. storkraftnätet,
de regionala näten och de lokala näten samt till näten anslutna anläggningar för
produktion eller nyttjande av ström. Detta innebär dock inte att den systeman-
svariga myndigheten i varje ögonblick skall svara för den direkta driften av
hela systemet. Detta uttrycks i lagtexten med att ansvaret är övergripande. Det
förutsätts i stället att myndigheten träffar avtal med aktörerna på elmarknaden,
varigenom dessa åtar sig att svara för sin egen balanshållning, såsom
transitörerna på storkraftnätet i dag gör. I framtiden kan denna fråga också
regleras i de avtal varigenom en produktionsanläggning ansluts till överförings-
systemet. Motsvarande avtal kan också ingås med stora konsumenter som är
anslutna eller kommer att bli anslutna till systemet. Det innebär alltså att
balanshållningen primärt kommer att skötas av främst kraftproducenterna men även
de stora elkunderna. Myndigheten kommer dock hela tiden att ha en samordnande
och övervakande funktion. Först då kraftproducenternas egna insatser inte räcker
till för att upprätthålla balansen, t.ex. vid större störningar i driften, blir
det dags för myndigheten att agera operativt genom att besluta om igångsättning
av störningsreserverna. Om myndigheten inte skulle kunna träffa tillfredsstäl-
lande avtal med kraftproducenterna kommer regeringen, med stöd av bemyndigandet
i tredje stycket, att utfärda närmare föreskrifter som ger myndigheten
befogenheter att beordra kraftproducenterna att öka eller minska sin produktion.
Denna ökning eller minskning av produktionen skall ge rätt till marknadsmässig
ersättning. Den marknadsmässiga ersättningen är en del av de systemkostnader som
berörs i avsnitt 8.2.1. Myndighetens beslut om ersättning kan, enligt 31 ,
överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Som framgår av lagtexten gäller ansvaret för balanshållningen bara på kort
sikt. Detta kan också uttryckas så, att ansvaret omfattar den momentana
balanshållningen med hjälp av de produktionsresurser som står till buds vid
varje givet tillfälle. Då landets elproduktion ligger på den högsta möjliga
nivån markerar detta gränsen för såväl myndighetens ansvar som dess
befogenheter. Om obalans föreligger bortom denna gräns får den avhjälpas på
andra sätt. Obalansen kan i ett sådant fall bero på någon allvarlig störning i
kraftproduktionen, som i inledningsskedet får avhjälpas genom ransonering av
elkonsumtionen och därefter genom återställande av produktionskapaciteten genom
erforderliga reparationsarbeten. Obalansen kan också vara av mer permanent art,
dvs. produktionsresurserna motsvarar inte konsumtionsbehovet. Obalansen kan då
bara avhjälpas genom ransoneringar eller investeringar i nya produktionsan-
läggningar. Som nämnts ligger det dock utanför systemansvaret att avhjälpa en
sådan brist, oavsett vad den beror på.
Inte bara den direkta produktionen och konsumtionen påverkar balansen utan så
gör också själva överföringssystemets kapacitet. På storkraftnätet finns ett
antal punkter, de s.k. snitten, som vid extrema överföringsförhållanden kan bli
överbelastade. Detta innebär i praktiken ofta att tillräckligt med ström inte
kan överföras från norra till södra Sverige. Den samlade elkonsumtionen i södra
delen av landet blir då större än den samlade elproduktionen, som står till
förfogande i den delen av landet. För att att avhjälpa denna obalans krävs då
att produktionen söder om det överbelastade snittet ökas. Att så sker faller
inom ramen för systemansvaret.För att kunna fullgöra sitt systemansvar måste den
systemansvariga myndigheten få kännedom om hur mycket kraft som kommer att matas
in på och tas ut från överföringssystemet och även var och när detta kommer att
ske. Myndigheten behöver alltså information från de stora aktörerna på
elmarknaden. Det förutsätts att denna informationsskyldighet regleras i avtal
mellan myndigheten och aktörerna. Om tillfredsställande avtal inte kan träffas
kommer regeringen att, med stöd av bemyndigandet i fjärde stycket, utfärda
erforderliga föreskrifter.
21 Såvitt avser frågor om elsäkerhet utövas tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen
av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.
I den nya lydelsen av 2 6 mom. har angivits att tillsynen, utom såvitt avser
frågor om elsäkerhet, utövas av nätmyndigheten. I förevarande paragraf har
därför det förtydligandet gjorts att tillsynen, såvitt avser frågor om
elsäkerhet, utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.
31 Beslut av nätmyndigheten enligt 2 4, 6 eller 7 mom. eller 3 eller
beslut om ersättning till den som enligt 15 a tredje stycket beordrats att öka
eller minska produktionen av ström får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Nätmyndigheten får inträda som part i målet när
myndighetens beslut prövas av domstol. Ändras nätmyndighetens avgörande i sak
genom beslut av länsrätt eller kammarrätt, får nätmyndigheten överklaga
beslutet.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 , 24 första
eller andra stycket, 25 eller 26 eller med stöd av ett bemyndigande enligt
lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats meddelas av
regeringen.
Paragrafen behandlar överklagandefrågor. Rätten att överklaga har behandlats i
avsnitt 13 i den allmänna motiveringen. De ändringar som föreslås innebär
framför allt att möjligheten att överklaga till domstol utvidgas.
Första stycket har fått en helt ny lydelse medan andra och tredje styckena är
oförändrade.
I dag sker överklagande till regeringen, utom vad avser beslut angående
förpliktelse att tillhandahålla eller köpa ström enligt 2 4 mom. samt
återkallelse av koncession. I de båda sistnämnda fallen är kammarrätt
fullföljdsinstans.
Nu blir huvudregeln att nätmyndighetens beslut får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. De frågor det gäller är koncessionshavarens skyldigheter
enligt 2 4 och 7 mom., förelägganden för någon att fullgöra sina skyldigheter
och återkallelse av nätkoncession enligt 2 6 mom., koncessionshavarens
skyldighet att vidta vissa återställningsåtgärder enligt 3 samt ersättning
till kraftproducent enligt 15 a tredje stycket.
I proposition (1993/94:133) instansordningen m.m. i de allmänna
förvaltningsdomstolarna föreslås ändringar i bl.a. 14 lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar.
Den nuvarande lydelsen i nämnda paragraf innebär att länsrätt skall pröva mål
enligt de lagar som särskilt anges i paragrafen. Den föreslagna lydelsen innebär
att om det i lag eller annan författning föreskrivs att talan skall väckas vid
eller fullföljas till allmän förvaltningsdomstol skall det ske vid länsrätt.
I den nya lydelsen av förevarande paragraf föreskrivs att beslut av
nätmyndigheten får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, vilket alltså
innebär att överklagandet skall ske hos länsrätt.
Om ett beslut, meddelat av nätmyndigheten, överklagas till domstol får
nätmyndigheten inträda som part i målet. Denna rätt gäller i alla instanser även
om myndigheten inte har varit part i instansen under den, där målet är
anhängigt. Rätten gäller oavsett hur många parter i övrigt som finns i målet.
Nätmyndigheten är inte tvungen att inträda som part utan får själv avgöra om så
bör ske.
Dessutom får nätmyndigheten rätt att överklaga en dom, varigenom myndighetens
beslut har ändrats i sak. Denna rätt gäller oavsett om myndigheten har uppträtt
som part i målet eller ej.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. De nya föreskrifterna skall,
med det undantag som anges i 2, tillämpas även på koncessioner som har beviljats
före ikraftträdandet. Därvid skall linjekoncession anses som nätkoncession för
linje och områdeskoncession som nätkoncession för område.
2. Beslut i ärenden som har prövats enligt 2 7 mom. i dess äldre lydelse
får inte överklagas.
3. I ärenden där ansökan har gjorts före ikraftträdandet skall 2 2, 3,6
och 7 mom. i dess äldre lydelse tillämpas.
Enligt punkt 1 i övergångsbestämmelserna träder de föreslagna ändringarna i
ellagen i kraft den 1 januari 1995. De nya föreskrifterna gäller från denna dag
även för innehavare av redan beviljade koncessioner med ett undantag som anges i
punkt 2. Därvid skall föreskrifterna om nätkoncession för linje tillämpas på
äldre linjekoncessioner och föreskrifterna om nätkoncession för område tillämpas
på äldre områdeskoncessioner.
I punkt 2 anges ett undantag från den i punkt 1 intagna huvudregeln. Ärenden
enligt 2 7 mom. i dess äldre lydelse avser frågor om prisreglering, vilka
prövas av Prisregleringsnämnden för elektrisk ström, som är en beslutande nämnd
inom Närings- och teknikutvecklingsverket. Enligt nuvarande bestämmelser får
nämndens beslut inte överklagas. Denna reglering bör gälla även i de fall då
ansökan har gjorts före ikraftträdandet men beslut meddelas först efter
ikraftträdandet.
I punkt 3 regleras hur man skall hantera ärenden där ansökan har gjorts före
ikraftträdandet men där ärendet inte har avgjorts då de nya föreskrifterna
träder i kraft. Det anges där att i sådana ärenden skall föreskrifterna i vissa
paragrafer tillämpas i sin äldre lydelse. Det gäller 2 2 mom. som behandlar
förutsättningarna för att få koncession, 2 3 mom. som reglerar kon-
cessionstiodens längd, 2 6 mom. som anger de förutsättningar under vilka en
koncession kan återkallas samt 2 7 mom. som behandlar koncessionshavarnas s-
kyldighet att underkasta sig prisreglering.
Skälen för denna reglering är följande. Beträffande de två första
bestämmelserna är ansökningarna och därmed hela ärendet anpassat efter de äldre
föreskrifterna. Eftersom det saknas starka skäl att gå över till de nya
föreskrifterna blir det enklast att prövningen fortsätter enligt de äldre
föreskrifterna. Vad gäller bestämmelserna om återkallelse ändras kriterierna för
återkallelse något. Det är rimligt att bedömningskriterierna inte ändras under
behandlingen av ett så ingripande ärende som återkallelse. Vad slutligen
beträffar ärenden om prisreglering handlar sådana ärenden oftast om förhållanden
i förfluten tid. Med hänsyn härtill bör de äldre föreskrifterna tillämpas.
Regleringen i punkt 3 innebär att övriga paragrafer skall tillämpas i sin nya
lydelse i ärenden som inte har avgjorts vid ikraftträdandet. I praktiken berörs
bara 2 4 mom. som reglerar koncessionshavarnas skyldigheter, närmare bestämt
skyldigheterna att ansluta anläggningar till nätet, att överföra ström åt annan
samt att utföra mätning och rapportera mätdata. Eftersom regleringen avser
framtida förhållanden bör de nya föreskrifterna tillämpas omedelbart från
ikraftträdandet.
16.2Förslaget till lag om handel med el, m.m.
I lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar (ellagen) regleras i dag såväl handel med el som distribution av el
(nätverksamhet). Den reform som föreslås i denna proposition innebär framför
allt att regleringen av handel med el avskaffas medan regleringen av
nätverksamhet bibehålls. Ellagen kommer alltså i fortsättningen endast att
reglera nätverksamhet. Det behövs dock alltjämt några föreskrifter angående
handel med el. Av strukturella skäl har dessa föreskrifter inte tagits in i
ellagen utan samlats i en särskild lag.
I det till Lagrådet remitterade förslaget benämndes den föreslagna lagen "lag
med vissa bestämmelser om handel med el, m.m." Nu föreslås den enklare
benämningen "lag om handel med el, m.m."
1 En juridisk person som bedriver produktion av eller handel med el får inte
bedriva nätverksamhet enligt 1 fjärde stycket lagen (1902:71 s. 1), innefat-
tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Innebörden av denna paragraf är att produktion av eller handel med el
(elverksamhet) inte får bedrivas tillsammans med nätverksamhet i samma juridiska
person. Däremot får elverksamhet resp. nätverksamhet bedrivas tillsammans med
alla andra typer av verksamhet i samma juridiska person. Om så sker beträffande
nätverksamhet måste denna redovisas särskilt enligt föreskrifter i 2 7 mom.
ellagen.
För kommuner innebär detta, eftersom hela kommunen är en juridisk person, att
kommunen inte kan bedriva både elverksamhet och nätverksamhet i
förvaltningsform. Detta innebär ju att båda verksamheterna bedrivs i samma
juridiska person, kommunen. Därför måste åtminstone en av dessa verksamheter
läggas i en annan juridisk person, vilket oftast torde bli ett av kommunen ägt
aktiebolag.
Den i paragrafen reglerade frågan har behandlats i den allmänna motiveringen
under avsnitt 10.2.
2 Den som ingår avtal, som medför att import eller export av ström kommer att
pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan om avtalet till den
myndighet regeringen utser. Sådan anmälan skall göras inom en månad från det
avtalet ingicks.
Regeringen eller den myndighet regeringen utser får utfärda närmare före-
skrifter om anmälningsskyldigheten.
I denna paragraf, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, upptas
bestämmelser om att mera långsiktiga import- och exportkontrakt i förväg skall
anmälas till en av regeringen utsedd myndighet.
Utlandshandel med el är inte underkastad något direkt tillståndskrav. Däremot
har det ansetts viktigt att import- och exportkontrakt av mera långsiktig
karaktär är allmänt kända.
Sådan information behövs för att det skall bli möjligt att göra marknadsbedöm-
ningar, t.ex. beträffande förväntad leveranssäkerhet och prisutveckling på den
svenska marknaden. Informationen behövs också som underlag för en analys av
huruvida handeln med kraft mellan Sverige och andra länder orsakar allvarlig
störning i landets ekonomi eller allvarligt påverkar beredskapen.
Anmälningsskyldigheten är alltså inte knuten till den som producerar eller
använder kraften, utan till den som begär överföring till eller ifrån Sverige.
Skyldigheten är inte heller knuten till produktion eller användning av kraften i
Sverige. Den som t.ex. köper kraft i Norge och säljer den i Sverige skall anmäla
importen även om köparen i sin tur säljer kraften vidare till Tyskland.
Avtal som skall gälla minst sex månader torde normalt vara skriftliga. Om ett
sådant avtal skulle vara muntligt, skall anmälan ändå ske.
För anmälningsskyldighet krävs att avtalet skall avse export eller import
under minst sex månader. Antingen kan den bestämda avtalstiden vara minst sex
månader eller kan den enligt avtalets bestämmelser förlängas till minst sex
månader. Det saknar betydelse för skyldigheten att anmäla om förlängnings-
klausulen är skriftlig eller muntlig. Ett tremånaderskontrakt skall alltså
anmälas om parterna träffat muntlig överenskommelse om tre månaders förlängning.
Anmälningsskyldigheten inträder då överenskommelsen om förlängning ingås och
omfattar då hela avtalstiden.
Med stöd av bemyndigandet i andra stycket kommer regeringen eller den
myndighet regeringen utser att utfärda närmare föreskrifter om innehållet i en
anmälan. Därvid kommer det inte att krävas att anmälan skall innehålla uppgift
om priset och motparten.
3 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan enligt 2 i rätt
tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift döms till böter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
I paragrafens första stycke föreskrivs om straffansvar för den som bryter mot
bestämmelsen i 2 .
I andra stycket stadgas att ansvar inte skall utdömas i ringa fall. Dit hör
exempelvis att anmälan görs några dagar för sent eller att anmälan innehåller en
mer bagatellartad felaktighet.
4 Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 kommunallagen
(1991:900) får, utan hinder av föreskriften i 2 kap. 1 kommunallagen om
anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område
bedriva
1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet,
eller
2. nätverksamhet enligt 1 lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa be-
stämmelser om elektriska anläggningar, i geografisk närhet till företagets
nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet.
Frågan om undantag från vissa kommunala principer har behandlats i den allmänna
motiveringen under avsnitt 12.3.
I denna paragraf avhandlas undantag från lokaliseringsprincipen. Sådant
undantag blir tillåtet i två fall. Det första fallet utgörs av produktion av och
handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet. Med det sistnämnda avses
exempelvis konsultverksamhet med inriktning på energihushållning och
entreprenadverksamhet med anknytning till elproduktionen.
Det andra fallet avser nätverksamhet. I motsats till det första fallet får
nätverksamhet utanför kommungränsen inte bedrivas var som helst i landet utan
det bör finnas ett klart samband med företagets nätverksamhet i den egna
kommunen. Som framhållits i den allmänna motiveringen måste också syftet vara
att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet genom att bilda rationella kon-
cessionsområden. Företagets nätverksamhet utanför kommunen skall därför ha
geografisk närhet till den egna nätverksamheten inom kommunen. Detta innebär
inte att koncessionsområdena direkt måste gränsa till varandra. Det bör dock
inte vara tillåtet att etablera nätverksamhet i skilda delar av landet.
En förutsättning för att undantag från lokaliseringsprincipen skall vara
tillåten är i båda fallen att verksamheten bedrivs i en egen juridisk person,
dvs. det är inte tillåtet att bedriva verksamheten i ett kommunalt verk.
5 Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 kommunallagen
(1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 4 1 eller distribution av
fjärrvärme eller naturgas skall verksamheten drivas på affärsmässig grund.
Verksamheten skall redovisas särskilt.
En kommun som bedriver produktion av och handel med el eller distribution
av fjärrvärme eller naturgas kan välja att bedriva verksamheten i ett kommunalt
verk eller i en fristående juridisk person, vanligen ett aktiebolag. Om
verksformen väljs måste verksamheten bedrivas med iakttagande av gällande
kommunala principer. Om kommunen däremot väljer bolagsformen för denna
verksamhet måste denna, enligt förevarande paragraf, bedrivas på affärsmässig
grund. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 12.3) innebär detta att
självkostnads- och likställighetsprinciperna inte får tillämpas.
Möjligheten att välja mellan verksform och bolagsform finns bara då
verksamheten bedrivs med iakttagande av lokaliseringsprincipen. Om kommunen vill
bedriva produktion av och handel med el utan att vara bunden av
lokaliseringsprincipen måste, enligt föregående paragraf, bolagsformen väljas.
Att verksamheten "skall" bedrivas på affärsmässig grund innebär främst att
företaget skall tillämpa ett affärsmässigt beteende och en korrekt prissättning.
En viss vinstmarginal skall inräknas i priset, om inte annat undantagsvis är
särskilt motiverat. De villkor som gäller för det privata näringslivets affärs-
drivande verksamhet skall alltså vara vägledande.
Den verksamhet som skall bedrivas på affärsmässig grund skall redovisas sär-
skilt. Kravet på särredovisning avser den samlade verksamheten som bedrivs på
affärsmässig grund. Om ett företag driver både produktion av och handel med el
samt distribution av fjärrvärme eller naturgas får dessa verksamheter alltså
redovisas tillsammans.
6 Inom område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 1 mom.
lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
krävs tillstånd (leveranskoncession) för att få leverera ström till anläggningar
som är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av nätkoncessionen.
Leveranskoncession krävs dock inte i fall som anges i 12 .
Leveranskoncession meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer.
Leveranskoncession kan omfatta ett eller flera områden som omfattas av
nätkoncession för område (leveransområde).
Det får endast meddelas en leveranskoncession per leveransområde.
I denna och följande paragrafer behandlas ett nytt koncessionssystem för
leverans av ström inom område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2
1 mom. lagen (1902:71 s.1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar (ellagen). Koncessionskravet omfattar alltså bara leverans, dvs.
försäljning av ström och berör alltså inte överföringen (nättjänsten).
I första stycket anges huvudregeln att det krävs leveranskoncession för att få
leverera ström till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät vilket
omfattas av nätkoncessionen, dvs. i praktiken det lokala nätet. Utanför kravet
på leveranskoncession ligger därmed leverans till anläggningar som är direkt
kopplade till en regional ledning, vilken ju omfattas av en nätkoncession för
linje.
Kravet på leveranskoncession gäller inte i fall som anges i 12 . Enligt denna
paragraf kan en elkonsument efter viss uppsägningstid köpa ström av någon annan
än leveranskoncessionären. För leverans till sådana kunder krävs inte
leveranskoncession.
I andra stycket anges att leveranskoncession meddelas av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer.
I tredje stycket behandlas det geografiska området för en leveranskoncession
(leveransområde). Över hela Sverige förekommer idag ett stort antal
områdeskoncessioner som enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna till
ellagen skall behandlas som nätkoncession för område. Dessa har bildats under
olika tidsskeden efter hand som nya områden har elektrifierats. I många fall har
ett och samma företag ett antal sådana koncessioner som ligger i närheten av
varandra och där kostnadsstrukturen är likartad. I sådana fall kan det vara
rationellt att en leveranskoncession täcker flera nätkoncessioner för område. I
den allmänna motiveringen har framhållits att avsikten är att nuvarande
innehavare av områdeskoncession skall meddelas leveranskoncession. Att bilda
leveransområden som består av flera områdeskoncessioner blir därmed aktuellt
främst i sådana fall då ett och samma företag innehar flera områdeskoncessioner.
I fjärde stycket anges att endast en leveranskoncession per område får
beviljas. Detta innebär att koncessionshavaren får ensamrätt till ström-
leveranser inom leveransområdet med de undantag som angivits ovan. Denna
ensamrätt motsvaras av en skyldighet att leverera ström till kunder inom
leveransområdet i enlighet med bestämmelserna i 9 .
7 Leveranskoncession får endast ges till den som från allmän synpunkt är
lämplig att leverera ström inom leveransområdet.
Leveranskoncession ges för bestämd tid, längst tre år.
Leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Vid prövning av ansökan om överlåtelse av
leveranskoncession skall första stycket tillämpas.
I första stycket upptas bestämmelser om att endast den får beviljas
leveranskoncession som från allmän synpunkt bedöms lämplig att leverera ström
inom området. Som redogjorts för under 6 får endast en leveranskoncession
beviljas inom ett leveransområde. Detta innebär att myndigheten bland dem som
söker en sådan koncession bör utse den som är mest lämplig för uppgiften.
I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och utformningen av
den organisation som skall bedriva verksamheten samt att sökanden är lämplig att
ha hand om uppgiften just i det begärda området.
Som har nämnts i den allmänna motiveringen är avsikten att den som i dag
innehar områdeskoncessionen i det aktuella området skall meddelas
leveranskoncession, även om det förekommer flera sökande. Han torde i de allra
flesta fall vara den lämpligaste på grund av sin erfarenhet av verksamhet i om-
rådet. Det bör därför bara i rena undantagsfall komma i fråga att avslå en
ansökan från innehavaren av områdeskoncessionen att få leveranskoncession. Detta
bör främst bli aktuellt då sökanden tidigare har visat olämplighet vid innehavet
av områdeskoncessionen.
Den som får leveranskoncession blir skyldig att bedriva verksamheten skilt
från nätverksamheten eftersom det i 1 har uppställts krav på att en juridisk
person som bedriver produktion av och handel med el inte får bedriva nätverksam-
het (se närmare avsnitt 10.2).
Vid en eventuell förnyelse av koncession bör i bedömningen vägas in sökandens
tidigare agerande som innehavare av leveranskoncession, varvid dennes relationer
till konsumenterna i området bör tillskrivas särskild betydelse.
I andra stycket bestäms tidsperioden för en leveranskoncession. Att tiden
bestämts till längst tre år utgör en avvägning mellan det förhållandet att
systemet med leveranskoncession är att se som en övergångslösning och kravet på
att den som har en leveranskoncession får rimliga planeringsförutsättningar för
sin verksamhet. Samtliga koncessioner bör löpa ut samtidigt. Detta för att
underlätta en avveckling av koncessionssystemet om en utvärdering inför en
förnyelse av koncessionerna visar att systemet inte längre behövs. Därför bör
koncessionstiden bestämmas till tre år om koncession meddelas senast vid lagens
ikraftträdande. Om koncession meddelas senare bör koncessionstiden förkortas i
motsvarande mån.
I tredje stycket finns bestämmelser om att leveranskoncession inte får
överlåtas utan tillstånd.
Den nye innehavarens lämplighet skall därvid prövas på samma sätt som vid en
ny koncession.
8 Gränserna för ett leveransområde får ändras av den myndighet regeringen
bestämmer om det behövs för ändamålsenlig leverans och kan ske utan synnerlig
olägenhet för koncessionshavaren.
I 2 5 mom. ellagen finns en bestämmelse av motsvarande innehåll vad gäller
ändring av gränser för nätkoncession för område.
Även när det gäller ett leveransområde kan det finnas behov av att under
löpande koncessionstid kunna ändra gränserna för området. Syftet med
gränsändringen skall vara att åstadkomma en mer ändamålsenlig
leveransverksamhet. Ett tänkbart fall då en sådan ändring kan behöva göras är
när gränserna för en nätkoncession för område ändrats. I ett sådant fall kan det
för en ändamålsenlig leverans vara nödvändigt att leveransområdet justeras i
motsvarande mån.
9 Innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera ström för normala
förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet om inte annat följer av
andra stycket.
Inom ett område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli
distribuerad föreligger inte skyldighet att leverera ström för värmeförsörjning
av en byggnad, om strömmen är avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än
med värmepump. Detsamma gäller om strömmen är avsedd för värmepump men
värmepumpar, enligt riktlinjer som kommunfullmäktige har beslutat, inte bör
förekomma inom området. Trots detta finns dock skyldighet att leverera ström, om
värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses med elenergi
än med det för området gemensamma systemet. Har ström till värmepump börjat
tillhandahållas innan fullmäktige fattade sitt beslut gäller skyldighet att
leverera så länge värmepumpen är i bruk.
Leveransskyldighet föreligger inte heller gentemot sådana elkonsumenter som
avses i 12 .
Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns särskilda
skäl till undantag, köpa ström från elproduktionsanläggning som är belägen inom
leveransområdet och kan leverera en effekt om högst 1500 kilowatt.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av den
myndighet regeringen bestämmer.
I denna paragraf, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas
de leverans- och inköpsskyldigheter som åvilar innehavaren av en
leveranskoncession. De motsvarar i stort sett de skyldigheter som i dag åvilar
innehavaren av en områdeskoncession.
I första stycket anges den grundläggande skyldigheten, nämligen att leverera
ström för normala förbrukningsändamål till alla elkunder inom leveransområdet.
Skyldigheten omfattar bara tillhandahållandet av strömmen. Det är nätägaren som
enligt ellagen har en skyldighet att mot skälig ersättning upplåta nätet för
transitering av denna ström.
Eftersom bara en leveranskoncession får meddelas i varje leveransområde
motsvaras koncessionshavarens leveransskyldighet också av en ensamrätt att
leverera till de kunder som omfattas av leveransskyldigheten inom området.
Leveransskyldigheten är inte oinskränkt utan gäller för normala
förbrukningsändamål. Innebörden av begreppet normala förbrukningsändamål måste
bedömas olika för skilda förbrukarkategorier.
Det i andra stycket intagna undantaget från leveransskyldigheten avser
leverans av ström för värmeförsörjning av en byggnad inom ett område där
fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad. Detta
stadgande motsvarar nuvarande undantag i 2 4 mom. andra stycket ellagen. Som
framgår av 12 första stycket innebär det att en kund i ett fjärrvärmeområde
numera kan få leverans av ström för sin värmeförsörjning genom att köpa ström
från någon annan strömleverantör om innehavaren av leveranskoncessionen inte
vill leverera ström för uppvärmningsändamål. Konkurrensen mellan el och
fjärrvärme ökar således fastän undantagsbestämmelsen finns kvar.
I tredje stycket anges ytterligare ett viktigt undantag från leverans-
skyldigheten. Det utgörs av sådana elkonsumenter som nämns i 12 . Enligt denna
paragraf har en elkonsument rätt att, efter viss uppsägningstid, köpa ström från
annan än innehavaren av leveranskoncessionen. Gentemot sådana elkonsumenter
föreligger naturligtvis ingen leveransskyldighet.
Den i fjärde stycket angivna skyldigheten för innehavare av leveranskoncession
att köpa ström från elproduktionsanläggningar inom leveransområdet som kan
leverera en effekt om högst 1500 kilowatt motsvarar vad som för närvarande
gäller för innehavare av områdeskoncession enligt 2 4 mom. tredje stycket
ellagen.
Skyldigheten att köpa ström skall inte gälla om det finns särskilda skäl till
undantag. Avsikten är att denna undantagsbestämmelse skall tillämpas
restriktivt. Om inköp av ström från en lokal produktionsanläggning skulle
innebära att leveranserna hindras eller allvarligt försvåras eller om det i
något sällsynt fall skulle visa sig att innehavaren av leveranskoncessionen inte
har så stor försäljningsvolym att denne kan avsätta den kraft som produceras
från sådana elproduktionsanläggningar inom området får särskilda skäl anses
föreligga.
I femte stycket anges att den myndighet regeringen bestämmer prövar frågor om
koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf.
De frågor det främst gäller är skyldigheten att leverera ström till kunder
inom leveransområdet samt skyldigheten att köpa ström från elproduktions-
anläggningar inom leveransområdet som kan leverera en effekt om högst 1500
kilowatt. I praktiken kommer en sådan prövning att gå ut på att fastställa var
gränsen för leveransskyldigheten respektive inköpsskyldigheten går.
10 Om det behövs för att uppnå en skälig prissättning är innehavare av
leveranskoncession skyldig att underkasta sig reglering av priset på levererad
eller inköpt ström på begäran av
1. den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin ström av
koncessionshavaren,
2. den som levererar eller vill leverera ström till koncessionshavaren från
sådan elproduktionsanläggning som anges i 9 fjärde stycket.
Frågor om prisreglering prövas av den myndighet regeringen bestämmer.
Myndigheten får förelägga parterna att lägga fram den utredning som behövs.
Sådant föreläggande får förenas med vite.
Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering får
göras också av innehavaren av leveranskoncessionen.
Avtal, som strider mot beslut om prisreglering, är utan verkan.
Denna paragraf, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har sin
motsvarighet i den nuvarande lydelsen av 2 7 mom. ellagen.
En stor skillnad är dock att prisregleringen enligt denna paragraf endast
avser skäligheten av priset för leverans eller inköp av ström medan
prisreglering enligt den nuvarande lydelsen av 2 7 mom. ellagen även avser
pris och övriga villkor som rör överföring av ström. Av den föreslagna lydelsen
av 2 4 och 7 mom. ellagen framgår att den som är missnöjd med villkor för
anslutning till ett nät eller för överföring av ström alltid har möjlighet att
få skäligheten av sådana villkor prövad av en särskild myndighet (nätmyndig-
heten). Den prövningen gäller gentemot innehavaren av nätkoncession.
Skälighetsbedömningen av priset på ström till elkonsumenten får ske utifrån en
helhetsbedömning i det enskilda fallet. För hushållskunder och andra mindre
kunder förutsätts att innehavare av leveranskoncession tar fram någon form av
tariff. Vid skälighetsbedömningen bör, i den mån tillgång härtill finns,
jämförelse ske med priser inom andra koncessionsområden. En utgångspunkt bör
vidare vara det pris för vilket strömmen har köpts eller hade kunnat köpas för
vid tillfället för kontraktstecknandet. Ett annat alternativ kan vara vad det
kostat att producera strömmen. Därutöver tillkommer ett rimligt påslag för
övriga kostnader som koncessionshavaren har i sin verksamhet ävensom ett skäligt
vinstpåslag.
Skälighetsbedömningen vad gäller priset för inköpt ström från små
elproduktionsanläggningar bör baseras på koncessionshavarens genomsnittliga
försäljningsintäkter per kWh över året minskat med avdrag för skäliga
administrationskostnader m.m. samt skälig vinstmarginal (se närmare avsnitt
7.3).
En reglering av priset på ström levererad från eller inköpt av innehavare av
leveranskoncession skall ske endast på begäran, dvs. myndigheten skall inte
agera på eget intiativ. De som har rätt att göra en sådan begäran är de inom
leveransområdet som köper eller vill köpa ström från koncessionshavaren samt de
som till koncessionshavaren levererar eller vill leverera ström från sådan
elproduktionsanläggning som anges i 9 fjärde stycket.
I andra stycket anges att frågor om prisreglering skall prövas av den
myndighet regeringen bestämmer. Där finns också bestämmelser om att myndigheten
har rätt att förelägga parterna att inkomma med nödvändig utredning. I de flesta
fall torde det röra sig om utredningsmaterial från koncessionshavaren. Eftersom
denne har en mycket stark ställning i förhållande till konsumenten och dessutom
ofta ett motstående intresse är det av stor vikt att myndigheten har möjlighet
att utfärda föreläggande för att få in ett så bra beslutsunderlag som möjligt.
Ett sådant föreläggande bör därför mot tredskande part kunna förenas med ett
vite.
I tredje stycket finns en bestämmelse om att också koncessionshavaren kan
begära att ett beslut om prisreglering ändras eller upphävs. Detta kan bli
aktuellt främst när förhållandena har ändrats så att det framstår som angeläget
att ändra en beslutad prisreglering. Prövning av en sådan framställning får ske
på samma sätt som en framställning om prisreglering enligt första stycket.
På grund av den starka ställning en innehavare av leveranskoncession har i
förhållande till prövningsberättigad konsument eller producent måste en
prisreglering uppenbarligen kunna tillämpas även i de fall en
prisöverenskommelse redan finns mellan parterna. Till klargörande av detta har
i fjärde stycket tagits in en bestämmelse om att avtal som strider mot beslut om
prisreglering är utan verkan.
11 Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att en
koncessionshavare fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.
Vid utövandet av tillsynen enligt första stycket får myndigheten meddela de
förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som
omfattas av tillsynen. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
I första stycket anges att regeringen utser den myndighet som skall utöva
tillsynen över att en koncessionshavare iakttar de skyldigheter som följer av
lagen. Den viktigaste bestämmelsen är därvid att koncessionshavaren iakttar de
skyldigheter som anges i 9 . Om ett beslut om prisreglering enligt 10 har
meddelats omfattar tillsynen också efterlevnaden av det beslutet. I övrigt ingår
det inte i tillsynen att övervaka koncessionshavarens prissättning eftersom
frågor om prisreglering endast prövas på begäran av part.
I andra stycket finns en bestämmelse som ger myndigheten möjlighet att
förelägga koncessionshavaren att fullgöra de skyldigheter som omfattas av
tillsynen. Ett sådant föreläggande kan förenas med vite. Däremot föreslås ingen
möjlighet till återkallelse av leveranskoncession. Detta på grund av den
relativt korta koncessionstiden.
12 Annan än innehavare av leveranskoncession får inom leveransområdet
leverera ström dels för ändamål som inte omfattas av leveransskyldigheten enligt
9 första och andra styckena, dels till elkonsumenter som skriftligen gjort
anmälan om det till koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen
påbörjas.
Elkonsument som med koncessionshavaren har ett avtal om leverans av ström med
reglerad uppsägningstid eller som är tidsbestämt får dock inte köpa ström av
annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I sådana fall
krävs ingen anmälan enligt första stycket.
Elkonsument inom leveransområdet som köper ström från annan än innehavaren av
leveranskoncession men som i stället vill köpa ström från denne skall ha rätt
till det om elkonsumenten gjort anmälan om detta till koncessionshavaren minst
en månad innan leveransen skall påbörjas.
I denna paragraf, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, regleras bl.a.
rätten för andra än innehavaren av leveranskoncession att leverera ström till
kunder inom leveransområdet.
Den stora skillnaden för en elkonsument mellan att köpa sin ström från
innehavaren av leveranskoncessionen och en annan elleverantör blir kravet på
mätning av den förbrukade strömmen. Denna fråga har behandlats i
specialmotiveringen till 2 4 mom. ellagen. Regeringen kommer att utfärda
föreskrifter om mätning. Ansvaret för mätningen kommer att åvila nätägaren, som
därför kommer att installera en mätare i elkundernas uttagspunkt. Elkunden
kommer att få ersätta nätägaren för kostnaden för mätaren och mätningen såsom en
del av nätverksamheten. För de kunder som köper sin ström av innehavaren av
leveranskoncession kommer det, enligt de föreskrifter regeringen avser att
utfärda, att räcka med en mer schablonartad mätning och därmed en tämligen
billig mätare. Den elkund som väljer att köpa sin ström av någon annan än
innehavaren av leveranskoncessionen kommer däremot att omfattas av huvudregeln
om mätning, dvs. mätning med ganska stor noggrannhet över tiden. Denna noggranna
mätning kommer att kräva en betydligt mer avancerad mätare som därmed också är
avsevärt dyrare. Den elkund som sålunda byter leverantör får därmed finna sig i
att nätägaren installerar en avancerad och därmed dyrbar mätare i hans uttags-
punkt och kunden blir också tvungen att ersätta nätägaren för detta.
Av första stycket framgår till en början att vem som helst får leverera ström
för andra ändamål än de som omfattas av leveransskyldigheten enligt 9 första
och andra styckena. Denna skyldighet omfattar bara normala förbrukningsändamål.
Om en elkonsument vill ha ström för något annat ändamål får han köpa den från
vem han vill. Det måste då vara klarlagt att hans köp av ström faller utanför
ramen för normala förbrukningsändamål. Detta sker antingen genom att innehavaren
av leveranskoncessionen medger att det planerade köpet inte omfattas av hans
leveransskyldighet eller att frågan har avgjorts enligt 9 sista stycket. Des-
sutom omfattar inte leveransskyldigheten, under de förutsättningar som anges i 9
andra stycket, ström för uppvärmningsändamål. De elkonsumenter som berörs av
denna bestämmelse får i dag sin värmeförsörjning vad gäller byggnader via
fjärrvärme eller naturgas. De kommer i fortsättningen att kunna välja ström för
sin värmeförsörjning och därvid fritt välja elleverantör.
Dessutom föreskrivs i första stycket om möjlighet för elkonsumenter som
omfattas av leveransskyldigheten att byta elleverantör. För sådant byte krävs
att elkonsumenten gör anmälan om detta till innehavaren av leveranskoncessionen
minst sex månader i förväg. Skälet till detta är att koncessionshavaren måste få
rimlig tid att anpassa sin verksamhet till ändrade förhållanden.
I de allra flesta fall kommer den nuvarande innehavaren av områdeskoncession
att bli den som får den nya leveranskoncessionen. I många fall har elkonsumenter
leveransavtal med den nuvarande innehavaren av områdeskoncessionen. Dessa avtal
blir inte ogiltiga i och med övergången till ett system med leveranskoncession.
Därför föreskrivs i andra stycket att konsumenter med sådana avtal, som är
tidsbegränsade eller har reglerad uppsägningstid, inte får byta elleverantör
förrän avtalet har upphört att gälla. I sådana fall behövs ingen uppsägning utan
koncessionshavaren får anses känna till att avtalet håller på att löpa ut.
Om ett sådant avtal däremot saknar bestämmelse om giltighetstid eller
uppsägning och alltså gäller tills vidare måste dock elkonsumenten ha möjlighet
att någon gång byta leverantör. För en sådan elkonsument gäller därför huvud-
regeln om sex månaders uppsägningstid.
I tredje stycket behandlas vad som skall gälla för elkonsument som vill återgå
till att få sina leveranser från koncessionshavaren. Konsumenten skall ha rätt
till detta en månad efter det att han gjort anmälan till koncessionshavaren.
Detta innebär således att koncessionshavarens leveransskyldighet enligt 9
inträffar en månad efter en sådan anmälan. Vidare innebär det att konsumenten
återigen får rätt att få skäligheten i priset prövad i enlighet med vad som
anges i 10 .
13 Beslut enligt 9-11 får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Paragrafen behandlar överklagande till domstol. De beslut som kan överklagas är
beslut som rör leverans- och inköpsskyldighet av ström enligt 9 , beslut om
prisreglering enligt 10 samt sådana förelägganden som meddelas med stöd av 11
.
Sådana beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, vilket innebär
att överklagandet skall prövas av länsrätt i första instans.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Ges leveranskoncession i samband med ikraftträdandet till någon annan än
den som vid utgången av 1994, med stöd av områdeskoncession enligt 2 4 mom.
lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
i dess lydelse före den 1 januari 1995, bedriver distributionsverksamhet inom
leveransområdet (områdeskoncessionshavaren) eller den som till honom står i
förhållande som anges i 3 gäller följande.
a) Den som får leveranskoncession inom området har skyldighet att leverera
ström i enlighet med vad som anges i 9 .
b) Leveransskyldigheten enligt a) omfattar dock inte elkonsumenter inom
området som vid ikraftträdandet har tidsbestämda avtal eller avtal med reglerad
uppsägningstid med den tidigare innehavaren av områdeskoncession inom området.
c) Det under b) angivna undantaget från leveransskyldigheten gäller till
utgången av år 1996. Avtal som avses under b) blir ogiltigt vid utgången av år
1996.
d) Annat avtal mellan elkonsument och tidigare innehavare av områdeskoncession
än som avses under b) blir ogiltigt vid ikraftträdandet av denna lag.
3. Vid tillämpningen av 2 skall med områdeskoncessionshavaren likställas
a) personer som denne direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande
över,
b) personer som direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande över
områdeskoncessionhavaren och
c) personer som någon med sådant inflytande som avses i b) direkt eller
indirekt har ett bestämmande inflytande över.
4. Sådan skriftlig anmälan som anges i 12 första stycket får göras först vid
ikraftträdandet av denna lag.
Övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Under punkt 1 anges dagen för lagens ikraftträdande.
Under punkt 2 behandlas vad som skall gälla om leveranskoncession beviljas
någon helt annan än den som före lagens ikraftträdande ombesörjde leveranserna
inom området. Som angetts under motiveringen till 7 skall leveranskoncession
beviljas den som från allmän synpunkt är mest lämplig att leverera ström inom
leveransområdet samt att detta inledningsvis allmänt sett torde vara den som för
närvarande haft ansvaret härför, dvs. innehavaren av områdeskoncession. Det
sistnämnda förutsätter dock att denne har skilt ut produktion av och handel med
el från nätverksamhet, eftersom det i 1 uppställs krav på att en juridisk
person som bedriver produktion av och handel med el inte får bedriva
nätverksamhet. Detta torde innebära att leveranskoncession beviljas antingen den
nuvarande innehavaren av områdeskoncessionen eller någon som ingår i samma
koncern som områdeskoncessionshavaren. Följden i dessa typer av fall blir
alltså att nätkoncessionen för område och leveranskoncessionen ligger i samma
koncern.
Den under denna punkt upptagna övergångsbestämmelsen är alltså inte till-
ämplig när leveranskoncession beviljas antingen områdeskoncessionshavaren eller
någon som enligt punkt 3 ingår i samma koncern som områdeskoncessionshavaren. De
under punkt 3 angivna fallen är då leveranskoncession beviljas ett dotterbolag,
ett moderbolag resp. ett systerbolag till områdeskoncessionshavaren.
Bestämmelsen i punkt 2 är avsedd att tillämpas när leveranskoncession beviljas
någon helt annan, t.ex. en producent eller någon som tidigare skött leveranser
inom ett helt annat område. För sådana fall krävs vissa särskilda bestämmelser
av övergångskaraktär i huvudsak för att skydda konsumenterna inom området.
Under a uppställs huvudregeln för sådana fall, nämligen att leveransskyldighet
föreligger för den som har leveranskoncessionen.
Flertalet abonnenter inom ett område har i dag inget särskilt avtal med
innehavaren av områdeskoncessionen. Detta har ju inte varit nödvändigt eftersom
leveransskyldigheten varit reglerad i lag och kunden inte har kunnat köpa ström
från någon annan leverantör samt priset varit fastställt i en allmänt till-
gänglig tariff. Det förekommer dock att elkonsumenter har avtal med
koncessionshavaren.
För konsumenter inom området som saknar avtal eller har avtal som gäller
tills vidare och saknar bestämmelser om viss uppsägningstid med den tidigare
innehavaren av områdeskoncessionen inom området innebär bestämmelsen under a att
de vid lagens ikraftträdande blir omfattade av leveransskyldigheten för den nye
innehavaren av leveranskoncessionen. I de fall konsumenten har ett avtal med den
tidigare innehavaren av områdeskoncession blir avtalet ogiltigt enligt
föreskriften under d. Konsumenternas kundrelation till den tidigare leverans-
skyldige inom området upphör alltså. Om en sådan konsument vill få leverans av
ström från någon annan än den nye koncessionshavaren måste han iaktta de
särskilda bestämmelser som gäller för detta.
Under b föreskrivs om undantag från leveransskyldigheten beträffande sådana
kunder som har tidsbestämda avtal eller avtal med reglerad uppsägningstid med
den tidigare innehavaren av områdeskoncession inom området. Sådana avtal upphör
alltså inte att gälla vid ikraftträdandet.
Detta undantag är nödvändigt eftersom den tidigare leveransskyldige annars
skulle riskera att mista hela sitt kundunderlag. Det är i huvudsak stora kunder
som har den här typen av avtal och som i de flesta fall har sådan mätare som
krävs vid leverans av ström från annan än innehavaren av leveranskoncessionen.
Det finns dock kunder inom denna kundkategori som inte har den typ av mätare som
kommer att krävas på den nya elmarknaden. Som har nämnts tidigare kommer
regeringen att utfärda föreskrifter om mätning och mätare, varvid kravet på
mätning och därmed också mätare kommer att sättas lägre för elkonsumenter som
köper sin ström av innehavaren av leveranskoncession. Samma lägre krav kommer
därvid också att stipuleras för nu aktuell kundkategori.Under c anges att
undantaget från leveransskyldighet enligt b bara gäller till utgången av 1996.
De avtal inom denna kundkategori som då fortfarande är i kraft blir då ogiltiga.
För en sådan elkonsument innebär detta att han i fortsättningen får sin ström
från innehavaren av leveranskoncessionen. Om han i stället vill fortsätta att
köpa sin ström från sin tidigare leverantör eller eventuellt någon helt annan
leverantör måste han, enligt 12 första stycket, göra anmälan om detta minst
sex månader i förväg, dvs. senast den 30 juni 1996. Han kommer då inte längre
att omfattas av de lägre kraven på mätning utan han tvingas då, liksom andra
elkonsumenter som inte köper sin ström från innehavaren av leveranskoncession,
acceptera de strängare kraven på mätning.
För det fall avtalen ifråga rent civilrättsligt upphör att gälla före utgången
av 1996 blir den som har leveranskoncessionen skyldig att leverera ström till en
sådan konsument om denne gjort anmälan om detta minst en månad i förväg i
enlighet med vad som anges i 12 tredje stycket.
Enligt punkt 4 får en anmälan enligt 12 första stycket inte göras före
lagens ikraftträdande. Om anmälan trots detta ändå görs före ikraftträdandet
börjar sexmånadersfristen inte löpa förrän vid lagens ikraftträdande. Detta
innebär att den tidigaste dag som en sådan konsument kan köpa sin ström från
annan än innehavaren av leveranskoncessionen blir den 1 juli 1995.
16.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden
Ändringen i 1 lagen (1985:277) om bulvanförhållanden är föranledd av att lagen
(1976:240) om förvärv av eldistributions-anläggning m.m. upphävs.
16.4Förslaget till lag om upphävande av lagen (1976:240) om förvärv av eldistri-
butionsanläggning m.m.
Bakgrunden till förslaget om upphävande av lagen har redovisats i avsnitt 6.4.4
i den allmänna motiveringen.
Prop.
1993/94:162
Sammanfattning av Ellagstiftningsutredningens delbetänkande Elkonkurrens med
nätmonopol (SOU 1993:68)
Konkurrens och monopol på elmarknaden
Dagens förhållanden på elmarknaden har vuxit fram med stöd av lagregler som har
sitt ursprung i början av 1900-talet.
På förslag av ett enhälligt näringsutskott anslöt sig riksdagen i juni 1992
till de mål och strategier för elmarknadens reformering som hade förordats i
proposition 1991/92:133.
Målet för en reformering av den svenska elmarknaden är enligt propositionen
att genom ökad konkurrens nå ett mer rationellt utnyttjande av
produktionsresurserna och att tillförsäkra kunderna flexibla leveransvillkor
till lägsta möjliga priser.
Denna principiella grundsyn på elmarknaden har redan kommit till konkret
uttryck i Norge och synes vara på väg i Finland. Fortsätter utvecklingen i denna
riktning har vi inom något eller några år ett med dessa grannländer i huvudsak
gemensamt regelsystem.
Även med konkurrens på elmarknaden behövs en kontroll av nätverksamheten. Med
nätverksamhet menar vi allt som behövs för att näten skall kunna användas för
överföring av ström.
Kontrollen gäller i första hand att ledningar och nät på skäliga villkor hålls
öppna och tillgängliga för alla som behöver använda dem för att överföra ström.
Det elektriska nätet skall vara en handelsplats dit alla har tillträde.
I andra hand behövs en kontroll av nätverksamheten för att styra
prisutvecklingen för nättjänster - tarifferna för anslutning och överföring -
och ägarnas vinstuttag. Denna ekonomiska kontroll är nödvändig eftersom
nätverksamhet är ett s.k. naturligt monopol.
Kontroll av nätverksamhet
Kontroll av nätverksamheten skall enligt förslaget ske bl.a. genom ett
koncessionssystem som i stora drag motsvarar det som finns för närvarande.
Eftersom begreppet koncession i ellagen nu får en ny innebörd, föreslår vi en ny
benämning, nätkoncession.
Den myndighet som skall sköta kontrollen av nätverksamheten kallas
nätmyndigheten.
Nätkoncession kan enligt förslaget ges för linje eller för område.
Med nätkoncession för linje avses koncession för en elektrisk ledning med i
huvudsak bestämd sträckning. Denna typ av nätkoncession svarar närmast mot
dagens linjekoncession.
Med nätkoncession för område avses koncession för ett ledningsnät inom ett
visst område och med högst viss angiven spänning. Denna koncession har likheter
med den nuvarande områdeskoncessionen.
Innebörden av våra förslag är:
*Den som har nätkoncession skall vara skyldig att på skäliga villkor överföra
ström åt annan.
*Den som har nätkoncession för område skall normalt vara skyldig att på
skäliga villkor ansluta en anläggning inom området.
*Om både en innehavare av nätkoncession för linje och en för område vill
ansluta en anläggning, så skall den som har nätkoncession för området normalt
ges företräde.
*Den som har nätkoncession skall ansvara för mätning av ström.
*Frågor kring mätning, datainsamling och avräkning m.m. utreds i särskild
ordning.
Förslaget om skyldighet att överföra ström på skäliga villkor innebär att alla
ledningar och nät öppnas för handel med el, inte bara storkraftnät och regionnät
utan även lokala nät.
Den som har nätkoncession för område skall vara skyldig att, på skäliga
villkor, ansluta alla som begär det, om inte nätmyndigheten medger undantag från
denna skyldighet. Anslutning till nätkoncession för linje skall i första hand
grundas på frivilliga avtal.
Den föreslagna rätten till anslutning och överföring kan självfallet inte
gälla utan begränsningar. Rätten skall gälla på skäliga villkor. Vad som är
skäligt får, om parterna inte är ense, avgöras av nätmyndigheten. Prövningen av
om ett villkor, t.ex. priset, är skäligt kommer alltid att ske i efterhand för
varje enskilt fall. Alla omständigheter av betydelse för ett avtal kan prövas
inom ramen för begreppet skäliga villkor.
I bedömningen av vad som är skäliga villkor ingår ett speciellt delproblem,
nämligen om det finns ledig kapacitet för begärd inmatning eller uttag av ström.
Detta gäller både vid anslutning av nya anläggningar och vid ändrade villkor för
befintlig anslutning.
Enligt vår uppfattning måste nätägaren i princip kunna vägra anslutning med
hänvisning till bristande överföringskapacitet.
I och med att elnäten öppnas kommer rörligheten på marknaden att öka. Fler
aktörer än idag kommer att vara ägare till den kraft som överförs på de olika
näten. För att man skall kunna veta vem eller vilka som är ansvariga för olika
leveranser kommer nya krav att ställas på system för mätning samt insamling och
rapportering av mätvärden. I vilken utsträckning mindre elkunder kommer att
utnyttja den öppna elmarknaden beror på de aktuella kostnaderna för mätning,
administration m.m.
Vi föreslår att innehavaren av nätkoncessionen blir ansvarig för mätning m.m.
vilket alltså ses som en del av nätverksamheten.
Men det finns en rad frågor som behöver lösas kring mätning, datainsamling och
avräkning på elnäten. Det gäller t.ex. tekniska frågor så som behovet av
enhetliga normer som rör mätning samt insamling och rapportering av mätvärden.
Hithörande frågor bör utredas särskilt.
Vi föreslår vidare:
* Nättariffer skall utformas på sakliga grunder.
* Nättariffer för område får inte konstrueras med utgångspunkt i var inom
området en anslutning är belägen (undantag - engångsavgift för anslutning).
* Nättariffer skall utformas så, att betald avgift för en anslutning ger rätt
att använda det elektriska nätet inom landet.
* Skäligheten i tariffer och övriga villkor för nättjänster kan bedömas av
nätmyndigheten utifrån bl.a. en prisindikator och en avkastningsindikator.
De riktlinjer som här har formulerats baseras bl.a. på en princip om
kostnadsriktighet för olika kundkategorier. Men strävan efter kostnadsriktighet
kan komma i konflikt med andra mål. Det är, anser vi, knappast rimligt om
elkonsumenter i områden där det är särskilt dyrt att bygga och underhålla
elnäten, t.ex. i glest befolkade bygder, behöver stå för samtliga de kostnader
som elöverföringen medför.
Ett grundläggande krav på nättarifferna på de lokala näten bör enligt vår
mening därför vara att dessa inte skall konstrueras med utgångspunkt i var inom
ett koncessionsområde kunden är ansluten.
Även med detta system kan det naturligtvis inte undvikas att nättarifferna i
utpräglade glesbygdsområden kan bli relativt sett högre än i utpräglade
tätortsområden. Så är emellertid förhållandet redan inom ramen för nuvarande
system med områdeskoncessioner.
Nivån på tarifferna skall avvägas mellan å ena sidan kundernas intresse av så
låga priser som möjligt i kombination med avtalad säkerhet i leveransen och å
andra sidan nätägarnas intresse av avkastning på det egna kapital som investeras
i verksamheten. Det blir nätmyndighetens uppgift att efter hörande av berörda
parter finna den balanspunkt som är skälig.
Nätmyndigheten bör utforma vissa bedömningsgrunder i form av bl.a.
indikatorer. Dessa skall ses som ett hjälpmedel för såväl nätmyndigheten som
koncessionshavararna och deras kunder - konsumenterna - när det gäller att i ett
konkret fall bedöma vad som är skälig nivå på tarifferna.
Användningen av indikatorer som speglar prisutvecklingen och kapitalav-
kastningen i nätverksamheten har särskild betydelse, i synnerhet under de första
åren sedan systemet med separata tariffer för överföringstjänster har införts.
Myndigheten bör successivt utveckla ytterligare indikatorer.
Vi föreslår särredovisning enligt följande:
* Nätverksamhet skall särredovisas som särskild rörelsegren.
* Den som har nätkoncession skall ge in årsredovisning m.m. för nätverksamheten
till nätmyndigheten.
* Revisor särskilt skall uttala om årsredovisning för nätverksamhet gjorts
enligt reglerna.
Resultaträkning och balansräkning skall upprättas enligt särskilda riktlinjer.
Årsredovisningen skall bl.a. innehålla uppgifter bl.a. om eventuella
koncernbidrag och om de olika indikatorer som nätmyndigheten angett och deras
nivå för året.
I den första årsredovisningen skall redovisas hur ingångsvärdena i
särredovisningen har beräknats och hur dessa förhåller sig till motsvarande
värden före det att särredovisning upprättades. Särskild vikt bör härvid läggas
på redovisningen av anläggningstillgångar.
Villkor för nätkoncessioner
Enligt förslaget behålls huvuddragen av gällande koncessionssystem men ändamålet
ändras till att reglera nätverksamheten enligt de nya riktlinjerna.
Förslaget innebär att nätmyndigheten då koncession söks skall pröva bl.a.
följande:
* Är ledningar och nät lämpliga från allmän synpunkt?
* Utgör nätkoncession för område en lämplig enhet för nätverksamhet?
* Är sökanden lämplig?
Det nuvarande kravet på lämplig enhet med hänsyn till eldistributionens
ändamålsenliga anordnande ändras till att avse för nätverksamheten lämplig
enhet. Inom ett område med nätkoncession bör t.ex. finnas både kunder som det är
dyrt att ha knutna till nätet och kunder som inte medför så höga kostnader.
När nätkoncession gäller utlandsförbindelse skall enligt vårt förslag
regeringen alltid pröva ansökan. Det blir därmed i dessa fall regeringen som i
samband med den lämplighetsprövning som alltid skall föregå en
koncessionsgivning har att bedöma ansökan bl.a. mot bakgrund av den av stats-
makterna uttalade principen att Svenska kraftnät skall äga en tillräckligt stor
del av utlandsförbindelserna.
Ersättningsregel i övergångsbestämmelserna
Vårt förslag innebär genomgripande förändringar av villkoren för koncessioner.
Koncessionstiderna är långa, upp till 40 år, och de föreslagna villkoren bör av
hänsyn till konkurrensen på elmarknaden införas vid en och samma tidpunkt för
alla koncessionshavare. Villkoren för koncessioner måste därför ändras under
löpande koncessionstid.
De föreslagna ändrade villkoren kan emellertid orsaka förluster för en del
koncessionshavare. Deras rätt enligt tidigare meddelade koncessioner kan
jämställas med egendom och sådan åtnjuter skydd av bl.a. den s.k.
Europakonventionen. Vi föreslår därför en övergångsbestämmelse om ersättning av
staten för förluster som är en direkt följd av villkorsändringarna. Kon-
cessionshavarna skall dock inte kunna få ersättning för utebliven vinst.
Storkraftnätet
Innebörden av våra förslag är följande:
* Svenska Kraftnät åläggs "systemansvar" för storkraftnätet.
* Svenska Kraftnät utses till "nätansvarig enhet" enligt EGs transiterings-
direktiv.
Vi anser att dessa ändringar skall framgå av instruktionen för affärsverket.
Handel i konkurrens
Ellagen innehåller nu ett antal regler om leveransskyldighet, köpskyldighet och
prisreglering av el. Vi föreslår att dessa regler upphävs, liksom den särskilda
lagen om förvärv av eldistributionsanläggning m.m.
Tanken är att köp och försäljning av el skall ske i fri konkurrens.
När det gäller försäljning av el till mindre kunder kan dock möjligheterna att
i praktiken snabbt skapa en fungerande konkurrensmarknad ifrågasättas. Även om
en mindre konsument med vårt förslag får rätt att byta leverantör kan det finnas
hinder för leverantörsbyte i form av sök-, mät- och informationskostnader. Den
nuvarande leverantören kan därför komma att få en dominerande ställning på den
lokala marknaden för el.
Konkurrensverket har bedömt att den konkurrenslag som träder i kraft den 1
juli 1993 ger tillräckligt skydd för mindre konsumenter mot överpriser och annat
missbruk av dominerande ställning. Konkurrensverket ser på förhand inget behov
av ytterligare regleringar av elförsäljningen.
Vi utgår från att de nya konkurrensreglerna ger ett tillräckligt konsu-
mentskydd, i enlighet med Konkurrensverkets bedömning. Vi vill samtidigt
understryka att det är viktigt att utvecklingen på denna del av elmarknaden
följs.
Vårt förslag att upphäva skyldigheten att köpa el betyder att mindre
elproduktionsanläggningar (högst 1 500 kilowatt) inte längre har en garanterad
avsättning för sin produktion. Om det visar sig att ägare av sådana mindre
kraftverk förlorar på det nya regelverket kan det finnas anledning att överväga
särskilt stöd av energipolitiska skäl. Ofta handlar det nämligen om
vindkraftverk och små vattenkraftverk.
I två fall anser vi att handel med el behöver kontrolleras.
Det första gäller elsäljare m.fl. Det går inte att "öronmärka" elleveranser.
En konsument kan fortsätta att använda el trots att hans kraftproducent eller
elsäljare inte matar in någon kraft just åt honom. Först efter det att mätvärden
och kontraktsinformation för respektive producent, återförsäljare och elkon-
sument har sammanställts, dvs. avräkningen är genomförd, kan det kontrolleras om
alla gjort rätt för sig.Det är därför nödvändigt att alla avtal om leverans av
el, i något led av kedjan producent - återförsäljare - konsument, kompletteras
med s.k. reservkraftsavtal.
Vårt förslag är att Svenska kraftnät, i egenskap av systemansvarig, ges ett
speciellt ansvar att övervaka att de som har balansansvar också har tillräckliga
reservkraftsavtal.
Det andra fallet gäller export och import av el. Mot bakgrund av bl.a. vad
riksdagens näringsutskott våren 1992 uttalade om önskvärdhet av ömsesidighet vid
export och import av el kan det finnas skäl för regeringen att noga följa
utvecklingen.
Innebörden av vårt förslag är följande:
* Den som importerar eller exporterar el enligt kontrakt som är gällande minst
sex månader skall göra anmälan i förväg till regeringen.
* Det är straffbart att inte göra sådan anmälan.
Kommunal elverksamhet
När handel med el skall ske i konkurrens uppstår frågan, om nuvarande
kommunalrättsliga regler försvårar för kommunala företag att konkurrera på lika
villkor med statliga och privata företag.
Vi har gått igenom bl.a. innebörden av lokaliseringsprincipen, likställig-
hetsprincipen, förbudet mot spekulativa företag och självkostnadsprincipen samt
kommunallagens regler för kommunala företag.
Vi föreslår följande ändringar för kommunala elföretag som drivs i
privaträttslig form - i regel aktiebolag.
* De får rätt att - utan hinder av kommunallagens lokaliseringsprincip - bedriva
produktion av och handel med el, nätverksamhet samt viss sidoverksamhet
utanför den egna kommunens område.
* För deras produktion och försäljning av el och sidoverksamhet skall - i
stället för kommunallagens likställighetsprincip och den s.k. självkost-
nadsprincipen - gälla krav på affärsmässighet och särredovisning.
De bestämmelser vi föreslår ansluter i sak nära till förslag som nyligen har
lagts fram av Avgiftsgruppen (Civildepartementet) i betänkandet (Ds 1993:16)
Avgifter inom kommunal verksamhet - förslag till modifierad
självkostnadsprincip.
Våra förslag avser alltså endast kommunal elverksamhet som bedrivs i
privaträttslig form, huvudsakligen som aktiebolag.
Den kommun som så önskar kan naturligtvis även i fortsättningen bedriva
produktion av och handel med el i förvaltningsform. Men i så fall kommer
lokaliseringsprincipen att gälla liksom också likställighetsprincipen och
självkostnadsprincipen. Den sistnämnda kommer dock kanske - vilket kan vara
väsentligt - att modifieras enligt Avgiftsgruppens förslag.
Nätmyndighet och länsrätt
Vår bedömning är att arbetet med koncessionsfrågor inom Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) blir av ungefär samma omfattning och inriktning
som för närvarande när det föreslagna systemet med nätkoncessioner införs.
Samtidigt tillkommer nya myndighetsuppgifter rörande nätverksamheten. Dessa
gäller att utfärda allmänna föreskrifter och råd om särredovisning av
nätverksamhet och att bedöma pris och andra villkor för nättjänster.
Både koncessionsprövningen och tillsynen över nätverksamheten bör handhas av
nätmyndigheten. Vi anser att NUTEK för närvarande är den lämpligaste myndigheten
för detta uppdrag.
NUTEKs beslut om villkoren för överföring och anslutning skall kunna
överklagas till länsrätten i Stockholm. NUTEK får rätt att agera som part i
domstol och att överklaga domstols avgörande som inneburit att NUTEKs beslut
ändrats i sak.
Tid och sätt för införandet
De av oss föreslagna reglerna kan börja gälla tidigast den 1 juli 1994.
Vi anser att samhällsekonomiska skäl talar för ett snabbt genomförande av
förslagen.
För att de nya reglerna skall kunna träda i kraft den 1 juli 1994 krävs att de
riksdagsbeslut som behövs kan fattas före utgången av första kvartalet 1994.
Dessutom måste NUTEKs förberedelsearbete kunna startas före utgången av år 1993.
Men, om alla intressenter anstränger sig, borde det kunna gå.
Ellagstiftningsutredningens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom föreskrivs att 1 - 3, 15, 23 och 31 lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1
Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingående
särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, dis-
tribution eller nyttjande av elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare, anses varje
sådan del som en särskild anläggning.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser härom
meddelas av regeringen.
Med nätverksamhet förstås
sådan verksamhet som
behövs för att överföra ström
på det elektriska nätet.
Hit hör bl.a. pro-
jektering, byggande och
underhåll av ledningar,
ställverk och
transformatorer,
anslutning av andra
ledningar och mätning av
överförd ström.
Med anslutning förstås i
2 4 och 7 mom. dels ny
anslutning av ledning
eller annan anläggning,
dels återinkoppling av
befintlig anslutning och
dels ändring av avtalad
effekt i anslutnings-
punkt.
Regeringen utser en
myndighet
(nätmyndigheten) som
handhar frågor om nätverk-
samhet enligt denna lag.
2 1 mom.
Elektriska stark- Elektriska
strömsledningar får inte starkströmsledningar får
dras fram eller inte dras fram eller
begagnas utan tillstånd begagnas utan tillstånd
(koncession) av rege- (nätkoncession) av
ringen eller den regeringen eller, efter
myndighet som regeringens bemyndi-
regeringen bestämmer. gande, av nätmyndigheten.
Till en lednings fram- Till en lednings fram-
dragande räknas inte dragande räknas inte bara
bara själva byggandet av själva byggandet av
ledningen utan också ledningen utan också
schaktning, skog- schaktning, skogsavverk-
savverkning eller därmed ning eller därmed jämförli-
jämförliga åtgärder för attga åtgärder för att bereda
bereda plats för plats för ledningen.
ledningen. För en ledning med i
En koncession skall huvudsak bestämd sträck-
avse en ledning med i ning skall ges nätkonces-
huvudsak bestämd sion för linje och för ett
sträckning (linjekon- ledningsnät inom ett
cession) eller visst område och med högst
ledningsnät inom ett viss angiven spänning
visst område (områdeskon-skall ges nätkoncession
cession). för område.
En transformator- eller
kopplingsstation som är
En transformator- eller avsedd för en spänning av
kopplingsstation som är 40 kilovolt eller däröver
avsedd för en spänning avoch som skall anslutas
40 kilovolt eller därövertill en eller flera nya
och som skall anslutas ledningar får inte börja
till en eller flera nya byggas förrän nätkoncession
ledningar får inte börja har meddelats för
byggas förrän koncession framdragande av minst en
har meddelats för ny ledning eller med-
framdragande av minst givande har lämnats
en ny ledning eller enligt 8 mom. för sådant
medgivande har lämnats framdragande.
enligt 8 mom. för sådant
framdragande.
Regeringen får medge undantag från bestämmelserna i första och tredje styckena i
fråga om vissa slag av ledningar eller stationer eller i fråga om ledningar
eller stationer inom vissa områden.
2 2 mom.
Koncession må ej Nätkoncession får ges en-
meddelas, med mindre dast om anläggningen är
anläggningen är behövlig lämplig från allmän syn-
och förenlig med en punkt.
planmässig elektri- Nätkoncession för linje
fiering och, då fråga är får endast om särskilda
om områdeskoncession för skäl föreligger ges för
yrkesmässig dis- ledning med spänning som
tribution, området utgör inte överstiger högsta
en med hänsyn till eldi- tillåtna spänning för de
stributionens ända- områden med nätkoncession
målsenliga anordnande som berörs av ledningen.
lämplig enhet. Nätkoncession för område
Koncession för yrkesmäs-får ges om området utgör en
sig distribution må med- med hänsyn till nätverk-
delas endast den som samheten lämplig enhet.
från allmän synpunkt Områden med nätkoncession
finnes lämplig att utöva får inte helt eller
sådan verksamhet. delvis sammanfalla.
Vid prövning av fråga om Nätkoncession får endast
meddelande av ges till den som från
områdeskoncession enligt allmän synpunkt är lämplig
första och andra att utöva nätverksamhet.
styckena skall möjlighet
att tillgodose lokala
intressen särskilt Nätkoncession får inte
beaktas. strida mot en detaljplan
Koncession får inte eller områdesbestämmelser.
strida mot en Om syftet med planen
detaljplan eller om- eller bestämmelserna inte
rådesbestämmelser. Om motverkas, får dock
syftet med planen eller mindre avvikelser göras.
bestämmelserna inte Vid prövning av frågor om
motverkas, får dock min- meddelande av nätkonces-
dre avvikelser göras. sion skall lagen
Vid prövning av frågor (1987:12) om hushållning
om meddelande av kon- med naturresurser m.m.
cession skall lagen tillämpas.
(1987:12) om hushållning Nätkoncession får inte
med naturresurser m.m. överlåtas utan tillstånd av
tillämpas. regeringen eller, efter
Koncession må ej över- regeringens
låtas utan tillstånd av bemyndigande, av
regeringen eller den nätmyndigheten.
regeringen bemyndigar.
Om förvärv av
eldistributionsan-
läggning m.m. finnes sär-
skilda bestämmelser.
2 3 mom.
Koncession meddelas för Nätkoncession ges för be-
viss tid, ej över- stämd tid, längst 40 år.
stigande fyrtio eller,
om särskilda skäl därtill
föranleda, sextio år. Vid meddelande av nät-
Vid meddelande av kon- koncession skola, under
cession skola, under förbehåll av allmän och
förbehåll av allmän och enskild rätt, föreskrivas
enskild rätt, föreskrivasde villkor för anlägg-
de villkor för anlägg- ningens utförande och
ningens utförande och nyttjande som av säker-
nyttjande som av säker- hetsskäl eller eljest ur
hetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt finnas på-
allmän synpunkt finnas kallade.
påkallade.
2 4 mom.
Den som innehar Den som har nätkoncession
områdeskoncessionen för är skyldig att på skäliga
yrkesmässig distribution villkor överföra ström åt
är skyldig att annan.
tillhandahålla ström åt Den som har nätkonces-
var och en som inom om- sion för område är skyldig
rådet behöver den för nor-att, om inte nät-
mala förbrukningsändamål,myndigheten medger un-
om inte annat följer av dantag, på skäliga villkor
andra stycket eller det ansluta en anläggning
finns särskilda skäl tillinom området.
undantag. Den som har nätkonces-
Inom ett område där sion för linje får ansluta
fjärrvärme eller naturgasen anläggning till
distribueras eller ledningen.
avses bli distribuerad Om särskilda skäl före-
föreligger inte ligger kan nätmyndigheten
skyldighet att leverera besluta att den som har
ström för värmeförsörjningnätkoncession för linje
av en byggnad, om skall ansluta en anlägg-
strömmen är avsedd för ning på av nätmyndigheten
värmeförsörjning på någotangivna villkor.
annat sätt än med Om en anläggning kan an-
värmepump eller om slutas såväl till en nät-
strömmen är avsedd för enkoncession för linje som
värmepump men värmepum- till en nätkoncession för
par, enligt riktlinjer område får den som har nät-
som kommunfullmäktige koncessionen för linje
har beslutat, inte bör göra anslutningen endast
förekomma inom området. efter medgivande av den
Trots detta föreligger som har nätkoncessionen
dock skyldighet att för området eller efter
leverera ström, om tillstånd av
värmeförsörjningen av nätmyndigheten.
byggnaden med större Nätmyndigheten prövar, på
fördel kan tillgodoses eget initiativ eller
med elenergi än med det efter anmälan, enligt
för området gemensamma detta moment eller 7
systemet. Har ström till mom. om överföring, an-
en värmepump börjat slutning, nättariffer
tillhandahållas före eller andra villkor för
fullmäktiges beslut nätverksamhet är skäliga
gäller skyldighet att samt om koncessionshava-
leverera så länge värme- ren i övrigt uppfyllt
pumpen är i bruk. sina skyldigheter.
Den som innehar områdes-
koncession för
yrkesmässig distribution
är skyldig att, om det
inte finns särskilda skäl
till undantag, köpa ström
från elproduktions-
ansläggning som är belägen
inom området och som kan
leverera en effekt om
högst 1 500 kilowatt.
Den som innehar
linjekoncession är
skyldig att, om det är
förenligt med kon-
cessionens ändamål,
leverera eller överföra
ström åt en innehavare av
områdeskoncession, i den
mån det behövs för att
denne skall kunna
fullgöra sina
förpliktelser enligt
första - tredje styck-
ena. Sådan skyldighet
att leverera eller
överföra ström föreligger
även i övrigt gentemot
förbrukare, vars verk-
samhet är av större
betydelse för det
allmänna.
Frågor om förpliktelser,
som avses i detta
moment, prövas av den
myndighet som rege-
ringen bestämmer.
2 5 mom.
Gränserna för områdeskon-Gränserna för nätkoncession
cession må ändras av den för område må ändras av
regeringen bemyndigar, nätmyndigheten om det
om det erfordras för erfordras för ändamålsenlig
ändamålsenlig nätverksamhet och kan ske
distribution och kan utan synnerlig olägenhet
ske utan synnerlig för koncessionshavaren.
olägenhet för
koncessionshavaren.
2 6 mom.
Nätmyndigheten får förelägga
en koncessionshavare att
fullgöra sina skyldig-
heter enligt denna lag
eller med stöd av lagen
meddelade föreskrifter
Åsidosätter eller koncessionsvill-
koncessionshavaren i kor. Föreläggande får
väsentlig mån föreskrift,förenas med vite.
som givits vid med- Åsidosätter
delande av koncession, koncessionshavaren i
eller förpliktelser, som väsentlig mån föreskrift,
avses i 4 mom., eller som givits vid medde-
har han under tre år i lande av nätkoncession,
följd ej haft ledningen eller förpliktelser, som
eller ledningsnätet i avses i 4 mom. eller
bruk, må koncessionen 7 mom., eller har han
helt eller delvis under tre år i följd ej
återkallas. haft ledningen eller
ledningsnätet i bruk, må
Frågor om återkallelse koncessionen helt eller
prövas av regeringen delvis återkallas.Frågor om
eller den myndighet som återkallelse av nätkonces-
regeringen bestämmer. sion prövas av länsrätt
efter ansökan av nät-
myndigheten.
2 7 mom.
För åstadkommande av Nätverksamhet skall
skälig prissättning är ekonomiskt redovisas
koncessionshavaren skilt från annan verksam-
skyldig att underkasta het. Detta gäller även när
sig reglering av pris nätverksamheten bedrivs
och övriga villkor för av staten eller en
leverans, överföring kommun.
eller inköp av ström på Revisor hos den som be-
framställning av driver nätverksamhet
1. den som nyttjar skall särskilt granska
eller önskar nyttja strömårsredovisningen avseende
från anläggningen, nätverksamheten och avge
2. den som levererar ett utlåtande om årsredo-
eller som önskar visningen av nätverksam-
leverera ström till an- heten uppgjorts enligt
läggningen från en sådan gällande bestämmelser.
elproduktionsanläggning Nättariff skall utformas
som avses i 4 mom. på sakliga grunder. En
tredje stycket. nättariff för område, utom
Frågor om prisreglering engångsavgift för
prövas av den myndighet anslutning, får dock inte
som regeringen be- konstrueras med utgångs-
stämmer. punkt i var inom området
Framställning om ändringen anslutning är belägen.
i eller upphävande av Nättariff för överföring av
beslutad prisreglering ström skall utformas så,
får göras också av att betald avgift för en
anläggningens anslutning ger rätt att
innehavare. använda det elektriska
Avtal, som strider mot nätet inom landet.
beslut om Regeringen eller efter
prisreglering, är utan regeringens
verkan. bemyndigande, nät-
myndigheten fastställer
vilka bedömningsgrunder i
övrigt som skall tillämpas
vid prövning av nättarif-
fer enligt 4 mom. sista
stycket. När dessa
bedömningsgrunder till-
ämpas, skall nätmyndig-
heten ta skälig hänsyn
till koncessionshavarens
särskilda förhållanden.
Den som har nätkonces-
sion skall på begäran utan
dröjsmål lämna skriftlig
uppgift om nättariffer
och övriga villkor för
överföring eller
anslutning. Vid begäran
om ny anslutning skall
uppgift om villkoren
lämnas inom skälig tid.
Den som har nätkoncession
skall vidare på begäran
upplysa om möjligheten
att hos nätmyndigheten
begära prövning enligt
4 mom. sista stycket.
Närmare bestämmelser om
koncessionshavares
skyldigheter enligt
4 mom. eller detta
moment meddelas av
regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, av
nätmyndigheten.
2 8 mom.
Regeringen eller den Regeringen eller, efter
myndighet regeringen regeringens
bestämmer får, om sär- bemyndigande, nätmyndig-
skilda skäl föreligger, heten får, om särskilda
medge att en elektrisk skäl föreligger, medge att
starkströmsledning får en elektrisk stark-
dras fram redan innan strömsledning får dras
behövlig koncession har fram redan innan behövlig
meddelats eller att en nätkoncession har
transformator- eller meddelats eller att en
kopplingsstation får transformator- eller
byggas utan hinder av kopplings-station får
bestämmelsen i 1 mom. byggas utan hinder av
tredje stycket. När bestämmelsen i 1 mom.
ledningen är färdig att tredje stycket. När
tas i bruk får, i den ledningen är färdig att
ordning som regeringen tas i bruk får, i den
föreskriver, tillstånd ordning som regeringen
lämnas att tills vidare föreskriver, tillstånd
under tre år begagna lämnas att tills vidare
ledningen i avvaktan på under tre år begagna
att koncessionsansök- ledningen i avvaktan på
ningen slutligt prövats. att kon-
cessionsansökningen
slutligt prövats.
3 1 mom.
Upphör en koncession att Upphör en nätkoncession
gälla, är den som senast att gälla är den som
haft koncessionen skyl- senast haft koncessionen
dig att ta bort skyldig att ta bort
ledningen med ledningen med tillhörande
tillhörande anläggningar anläggningar och vidta
och vidta andra åtgärder andra åtgärder för
för återställning, om återställning om detta är
detta är påkallat från påkallat från allmän eller
allmän eller enskild enskild synpunkt.
synpunkt. Frågan om skyldighet att
vidta sådana åtgärder prövas
Frågan om skyldighet av nätmyndigheten.
att vidta sådana åtgärderPrövningen skall ske i
prövas av regeringen samband med att
eller den myndighet som koncessionen upphör.
regeringen bestämmer.
Prövningen skall ske i Iakttar den som haft
samband med att nätkoncessionen inte vad
koncessionen upphör. som har ålagts honom, får
Iakttar den som har nätmyndigheten vid vite
haft koncessionen inte förelägga honom att full-
vad som har ålagts göra sina åligganden.
honom, får den myndighet
som har att pröva frågor
om återställningsåtgärder
vid vite förelägga honom
att fullgöra sina
åligganden. Ett
vitesföreläggande skall
delges.
3 2 mom.
Har en elektrisk stark- Har en elektrisk stark-
strömsledning dragits strömsledning dragits
fram utan koncession, fram utan nätkoncession,
där detta behövs, får där detta behövs, får
regeringen eller den nätmyndigheten förelägga
myndighet som regering- ledningens innehavare
en bestämmer förelägga att ta bort ledningen
ledningens inne-havare med tillhörande
att ta bort ledningen anläggningar och vidta
med tillhörande anlägg- andra åtgärder för åter-
ningar och vidta andra ställning, om detta är
åtgärder för återställning,påkallat från allmän eller
om detta är påkallat frånenskild synpunkt.
allmän eller enskild
synpunkt. Föreläggandet får förenas
Föreläggandet får förenasmed vite.
med vite. Ett
vitesföreläggande skall
delges.
3 3 mom.
Om annans mark behöver Om annans mark behöver
tas i anspråk för sådana tas i anspråk för sådana
återställningsåtgärder somåterställningsåtgärder som
avses i 1 eller 2 mom., avses i 1 eller 2 mom.,
får regeringen eller den får nätmyndigheten besluta
myndighet som att tillträde till marken
regeringen bestämmer skall lämnas under viss
besluta att tillträde tid.
till marken skall lämnas
under viss tid. Återställningsåtgärderna
Återställningsåtgärdernaskall utföras så, att
skall utföras så, att minsta skada och intrång
minsta skada och intrång vållas. Byggnader får upp-
vållas. Byggnader får föras eller vägar byggas
uppföras eller vägar byg-endast om markens ägare
gas endast om markens och den som har
ägare och den som har nyttjanderätt eller
nyttjanderätt eller servitut avseende marken
servitut avseende samtyckt till det eller
marken samtyckt till nätmyndigheten lämnat
det eller den myndighet tillstånd till åtgärden.
som avses i första Tillstånd får lämnas endast
stycket lämnat tillstånd om åtgärden är oundgängligen
till åtgärden. Tillstånd nödvändig för att återställ-
får lämnas endast om åt- ningsåtgärderna skall
gärden är oundgängligen kunna vidtas.
nödvändig för att återställ-
ningsåtgärderna skall
kunna vidtas.
Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång, skall ersättning här-
för utgå. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars område
marken eller större delen därav ligger.
15
Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som myndighet som regeringen
regeringen bestämmer får,bestämmer får, i den mån
i den mån det är påkallatdet är påkallat från
från elsäkerhetssynpunkt,elsäkerhetssynpunkt eller
meddela föreskrifter om av hänsyn till
kontroll, provning driftsäkerheten hos det
eller besiktning samt nationella elsystemet,
andra föreskrifter som meddela föreskrifter om
angår elektriska anlägg- kontroll, provning eller
ningar, anordningar besiktning samt andra
avsedda att anslutas föreskrifter som angår
till sådana anläggningar,elektriska anläggningar,
elektrisk materiel anordningar avsedda att
eller elektriska anslutas till sådana
installationer. anläggningar, elektrisk
materiel eller
elektriska installatio-
ner.
23
Tillsynsmyndighet har Nätmyndigheten och annan
rätt att på begäran få detillsynsmyndighet har
upplysningar och rätt att på begäran få de
handlingar som behövs förupplysningar och hand-
tillsynen. lingar som behövs för
tillsynen.
31
Beslut enligt 2 7 mom. Beslut av nätmyndigheten
får inte överklagas. enligt 2 4, 6 eller
7 mom. eller 3 över-
klagas hos länsrätt.
Nätmyndigheten får inträda
som part i målet när
myndighetens beslut
prövas av domstol. Ändras
nätmyndighetens avgörande
i sak genom beslut av
länsrätt eller kammarrätt,
får nätmyndigheten föra
talan mot beslutet.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 , 24 första
eller andra stycket, 25 eller 26 eller med stöd av ett bemyndigande enligt
lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats meddelas av
regeringen.
-----
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Vad som föreskrivits om nätkoncessioner i 2 2 mom. sista stycket, 2 4 -
8 mom. samt 3 skall gälla även för linje- och områdeskoncessioner under åter-
stående koncessionstider. Linjekoncession skall därvid i förekommande fall anses
som nätkoncession för linje och områdeskoncession som nätkoncession för område.
3. Ersättning av staten kan utgå till den som fått koncession enligt äldre
regler. Sådan ersättning skall avse förlust som är en direkt följd av att
villkoren i 2 4 mom. och 7 mom. enligt dessa övergångsbestämmelser skall gälla
för vid ikraftträdandet befintliga koncessioner. Ersättning utgår inte för
utebliven vinst. Talan om ersättning skall väckas senast sex månader efter kon-
cessionstidens utgång, om inte preskription redan skett enligt preskriptionsla-
gen (1981:130).
4. För ärenden angående prisreglering som inkommit till Närings- och teknik-
utvecklingsverket före den 1 juli 1994 skall lagen i dess lydelse före
ikraftträdandet tillämpas.
Förslag till lag med vissa bestämmelser om handel med el, m.m.
Utlandshandel
1 Den som importerar eller exporterar el enligt kontrakt som är gällande minst
sex månader skall i förväg anmäla importen eller exporten till regeringen.
2 Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 1 döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
I ringa fall döms inte till ansvar.
Kommunala elföretag
3 Ett kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 kommunallagen (1991:900)
får, utan hinder av villkoret i 2 kap. 1 kommunallagen om anknytning till
kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva
dels produktion av och handel med el (elverksamhet),
dels nätverksamhet enligt 1 lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa be-
stämmelser om elektriska anläggningar, i geografisk anslutning till företagets
nätverksamhet inom kommunen,
dels, i den mån det behövs för att företaget skall kunna konkurrera på lika
villkor med icke-kommunala företag som bedriver elverksamhet, annan verksamhet
som har nära samband med elverksamheten (sidoverksamhet).
4 Ett kommunalt företags elverksamhet och sidoverksamhet till denna skall
drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt.
Om redovisning av nätverksamhet finns bestämmelser i 2 7 mom. lagen,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 14 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14
Länsrätt prövar Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, 1. mål enligt skatte-,
taxerings-, uppbörds-, taxerings-, uppbörds-,
folkbokförings- och bil- folkbokförings- och
registerförfattningarna bilregisterförfatt-
samt lagen (1989:479) ningarna samt lagen
om ersättning för kost- (1989:479) om ersättning
nader i ärenden och mål för kostnader i ärenden
om skatt, m.m. i den och mål om skatt, m.m. i
utsträckning som är före-den utsträckning som är
skrivet i dessa föreskrivet i dessa
författningar, författningar,
2. mål enligt 2. mål enligt
socialtjänstlagen socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:620), lagen
(1990:52) med särskilda (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) unga, lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i om vård av missbrukare i
vissa fall, lagen vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt (1988:153) om bistånd åt
asyl-sökande m.fl., asyl-sökande m.fl., lagen
lagen (1985:568) om (1985:568) om särskilda
särskilda omsorger om omsorger om psykiskt
psykiskt utveck- utvecklingsstörda m.fl.,
lingsstörda m.fl., lagen lagen (1985:569) om
(1985:569) om införande införande av lagen
av lagen (1985:568) om (1985:568) om särskilda
särskilda omsorger om omsorger om psykiskt
psykiskt utveck- utvecklingsstörda m.fl.,
lingsstörda m.fl., lagen lagen (1992:1574) om
(1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag
bostadsan- m.m., lagen (1991:1128)
passningsbidrag m.m., om psykiatrisk tvångsvård,
lagen (1991:1128) om lagen (1991:1129) om
psykiatrisk tvångsvård, rättspsykiatrisk vård,
lagen (1991:1129) om smittskyddslagen
rättspsykiatrisk vård, (1988:1472),
smittskyddslagen karantänslagen
(1988:1472), (1989:290), lagen
karantänslagen (1970:375) om utlämning
(1989:290), lagen till Danmark, Finland,
(1970:375) om utlämning Island eller Norge för
till Danmark, Finland, verkställighet av beslut
Island eller Norge för om vård eller behandling,
verkställighet av beslut körkortslagen (1977:477)
om vård eller och lagen (1989:14) om
behandling, körkortsla- erkännande och verk-
gen (1977:477) och ställighet av utländska
lagen (1989:14) om vårdnadsavgöranden m.m.
erkännande och verk- och om överflyttning av
ställighet av utländska barn, allt i den
vårdnadsavgöranden m.m. utsträckning som är
och om överflyttning av föreskrivet i dessa lagar
barn, allt i den samt mål enligt 6 kap. 21
utsträckning som är och 21 kap. föräldrabal-
föreskrivet i dessa ken,
lagar samt mål enligt 6 3. mål som avses i 24
kap. 21 och 21 kap. lagen (1984:3) om
föräldrabalken, kärnteknisk verksamhet,
3. mål som avses i 24 4. mål som avses i 6
lagen (1984:3) om första stycket lagen
kärnteknisk verksamhet, (1985:206) om viten,
4. mål som avses i 6 5. mål som överklagas från
första stycket lagen allmän försäkringskassa i
(1985:206) om viten, den utsträckning som är
5. mål som överklagas frånsärskilt föreskrivet,
allmän försäkringskassa i6. mål som avses i 12
den utsträckning som är lagen (1992:1527) om
särskilt föreskrivet, teleterminal-utrustning,
6. mål som avses i 12 7. mål om överprövning
lagen (1992:1527) om enligt 6 kap. lagen
teleterminal-utrust- (1992:1528) om offentlig
ning, upphandling.
7. mål om överprövning 8. mål enligt lagen
enligt 6 kap. lagen (1902:71 s. 1),
(1992:1528) om innefattande vissa be-
offentlig upphandling. stämmelser om elektriska
anläggningar, i den ut-
sträckning som är
föreskrivet i den lagen.
Mål som överklagas från Riksförsäkringsverket med tillämpning av 20 kap. 11
lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av länsrätten i Stockholms län.
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen (1957:297) i
den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings- eller
uppbördsförfattningarna som har nära samband med varandra, får målen handläggas
vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd olägenhet för någon
enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av mål mellan länsrätter meddelas
av regeringen.
---------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994
Förslag till lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden.
Härigenom föreskrivs att 1 lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden att 1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag gäller när ettDenna lag gäller när ett
bulvanförhållande användsbulvanförhållande används
för att kringgå ett sådantför att kringgå ett sådant
hinder mot att förvärva hinder mot att förvärva
eller behålla viss eller behålla viss
egendom eller rättighet egendom eller rättighet
som uppställs i som uppställs i
1. 3 kap. 3 1. 3 kap. 3
bankaktiebolagslagen bankaktiebolagslagen
(1987:618), (1987:618),
2. lagen (1975:1132) om 2. lagen (1975:1132)
förvärv av hyresfastighetom förvärv av
m.m., hyresfastighet m.m.,
3. lagen (1976:240) om
förvärv av
eldistributionsanlägg- 3. jordförvärvslagen
ning m.m., (1979: 230),
4. jordförvärvslagen 4. 8a
(1979: 230), fondkommissionslagen
5. 8a (1979:748),
fondkommissions-lagen 5. 6a lagen (1980:2)
(1979:748), om finansbolag, eller
6. 6a lagen (1980:2) 6. lagen (1992:1368)
om finansbolag, eller om tillstånd till vissa
7. lagen (1992:1368) om förvärv av fast egendom.
tillstånd till vissa
förvärv av fast egendom.
Med ett bulvanförhållande avses i lagen att någon (bulvanen) utåt framstår som
ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet men i verkligheten
innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen för annans (huvudmannens)
räkning.
Vad som sägs i det följande om egendom som ett bulvanförhållande avser har
tillämpning också på rättigheter.
-------------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Förslag till lag om upphävande av lagen (1976:240) om förvärv av eldistri-
butionsanläggning m.m.
Härigenom föreskrivs att lagen (1976:240) om förvärv av eldistribu-
tionsanläggning m.m. skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1994.
Sammanställning av remissyttranden över betänkandet Elkonkurrens med nätmonopol
(SOU 1993:68)
1. Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över Ellagstiftningsutredningens delbetänkande
avgetts av Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Domstolsverket,
Länsrätten i Stockholms län, Kommerskollegium, Överstyrelsen för civil beredskap
(ÖCB), Statskontoret, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket (RRV), Boverket,
Bokföringsnämnden (BFN), Glesbygdsmyndigheten, Närings- och teknik-
utvecklingsverket (NUTEK), Marknadsdomstolen, Konkurrensverket, Affärsverket
svenska kraftnät, Elsäkerhetsverket, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk,
Göta Hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länstyrelsen i Norrbottens län,
Banverket, Statistiska Centralbyrån (SCB), Jordbruksverket, Statens
lantmäteriverk, Norrtälje kommun, Göteborgs kommun, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Lant-
brukarnas Riksförbund (LRF), Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverks-
föreningen, Värmeverksföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), HSB:s
Riksförbund ek för (HSB), Hyresgästernas Riksförbund, Riksförbundet
Energileverantörerna (REL), Klippan Rönneådalens Energi AB (KREAB), Sveriges
Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO),
Svenska Gasföreningen, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO),
Sveriges Fastighetsägareförbund, Villaägarnas Riksförbund och Örebro Energi AB.
Härutöver har skrivelser inkommit från Stockholm Energi AB, Fyrstads Kraft AB,
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, Sydsvenska Återdistributörers
Samrådsgrupp (SSÅS), Sandlund-Öhman Energi AB, Sveriges Civilingenjörsförbund,
Sydkraft AB, Kraftköp Öst AB, Länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län, Vattenfall AB, Krister Skånberg som företräder
för Miljöpartiet de gröna, Den elintensiva industrin (Jernkontoret,
Kemikontoret, Skogindustrierna och Svenska Gruvföreningen), Stor-Stockholms
Energi AB (STOSEB), Trollhättan Energi AB och Riksbyggen ekonomisk förening.
Sveriges Akademikers Centralorganisation har med yttrande anslutit sig till de
synpunkter som framförts av Sveriges Civilingenjörsförbund.
SAF har utöver eget yttrande instämt i Sveriges Industriförbunds yttrande.
Sydkraft AB har utöver eget yttrande anslutit sig till de synpunkter som
framförts av Svenska Kraftverksföreningen.
Kraftköp Öst AB har utöver sitt yttrande anslutit sig till de synpunkter som
framförts av STOSEB.
Vattenfall AB har avgivit sitt yttrande i tillägg till de synpunkter som
framförts i Svenska Kraftverksföreningens och Svenska Elverksföreningens
yttranden.
2. Övergripande synpunkter på reformen
Drygt hälften av remissinstanserna redovisar övergripande omdömen om
utredningens samlade förslag. Flertalet av dessa omdömen är positiva.
NUTEK, RRV, Jordbruksverket, Norrtälje kommun, Göteborgs kommun, Svenska
Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Konkurrensverket, Svenska kraftnät,
Svenska Elverksföreningen, Sveriges Industriförbund, SAF, REL, Örebro Energi AB,
Fyrstads Kraft AB, Sveriges Civilingejörsförbund, Den elintensiva industrin,
STOSEB och Trollhättan Energi AB tillstyrker utredningens förslag i dess
huvuddrag.
Ytterligare ett antal remissinstanser framhåller sin principiellt positiva
inställning till förslagen, men framhåller samtidigt att de ser problem som gör
att de inte kan tillstyrka förslaget i dess helhet. En del av dessa synpunkter
mynnar ut i önskemål om ytterligare utredningsinsatser, andra i krav på
ändringar på vissa punkter.
Konsumentverket framhåller att det finns en risk att de små förbrukarna, dvs de
enskilda hushållen, inte kommer att kunna dra fördel av en elmarknad med
konkurrens. Det fortsatta utredningsarbetet bör inriktas på att bl.a. finna en
lösning på elmätarfrågorna för de små konsumenterna. HSB, SABO, Sveriges Fastig-
hetsägareförbund, Villaägarnas Riksförbund och Riksbyggen anför liknande syn-
punkter.
Naturvårdsverket anser att de föreslagna förändringarna kan leda till en mer
effektiv resursanvändning förutsatt att de kombineras med riktiga styrmedel på
miljöområdet. Liknande synpunkter framförs av Naturskyddsföreningen. SERO
motsätter sig utredningsförslaget om inte bl.a. ett skydd för mindre
elproducenter förs in i lagstiftningen.
Svenska Kraftverksföreningen är positiv till ökad konkurrens men framhåller,
liksom Vattenfall AB, sin avvikande mening på ett antal punkter. Föreningen
efterlyser, liksom bl.a. TCO, LO, Stockholm Energi AB och Södra Sveriges
Eldistributörer Ekonomisk Förening, utökade konsekvensanalyser.
Länstyrelsen i Norrbottens län och Länsstyrelserna i Gävleborgs, Väster-
norrlands, Jämtlands och Västerbottens län är positiva till utredningens
förslag, men föreslår att de regionalpolitiska konsekvenserna av föreslaget
belyses närmare innan beslut fattas.
De rättsvårdande myndigheter som har yttrat sig framhåller att de endast
granskat förslagen utifrån sina ansvarsområden, och lämnar förslagen i huvudsak
utan invändning. Likaså har Kommerskollegium och Finansinspektionen utifrån sina
intresseområden inga invändningar.
LRF anser att en avreglering i princip är olämplig eftersom elkraftproduktion
och än mer eldistribution av tekniska skäl ger goda förutsättningar för s.k.
naturliga monopol. LRF avstyrker utredningens förslag.
3. Tidpunkt för reformen
Omkring två tredjedelar av remissinstanserna har avstått från att lämna
synpunkter på utredningens förslag till tidtabell för reformens genomförande.
Av de instanser som yttrat sig i frågan förordar ca hälften ett snabbt
genomförande. NUTEK, Norrtälje kommun, Sveriges Industriförbund och Sand-
lund-Öhman Energi AB anser att utredningens förslag om ett ikraftträdande den 1
juli 1994 är lämpligt, bl.a. med hänvisning till att kunderna då skulle kunna
utnyttja en förväntad prissänkning. Konkurrensverket, Svenska kraftnät,
Landstingsförbundet, REL, KREAB, SSÅS och Den elintensiva industrin anser att
förändringarna av ellagen bör genomföras snabbt.
BFN, Kammarrätten i Göteborg, Svenska Elverksföreningen, Örebro Energi AB,
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening och STOSEB framhåller att
reformen av praktiska skäl ej bör genomföras vid halvårsskiftet den 1 juli 1994.
Några instanser, bl.a. NUTEK, föreslår att reformen skall träda i kraft den 1
juli 1994, men att kravet på särredovisning av nätverksamhet skall börja gälla
först senare.
Svenska Kraftverksföreningen framhåller att den av utredningen antagna
tidigaste tidpunkten för lagändringens ikraftträdande, den 1 juli 1994, är för
tidig. Sydkraft AB förordar ett riksdagsbeslut under våren 1994, med ett ikraft-
trädande den 1 januari 1997. Stockholm Energi AB förordar ett ikraftträdande den
1 januari 1996.
4. Politisk stabilitet
Några remissinstanser - Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen,
LO, Stockholm Energi AB och Vattenfall AB - betonar vikten av ett beslut om
elmarknadens nya spelregler blir politiskt stabilt och varaktigt.
LO förordar att en parlamentarisk beredning tillsätts för att göra nödvändiga
konsekvensstudier med anledning av Ellagstiftningsutredningens förslag.
5. Konsekvensanalyser
Flera remissinstanser pekar på behov av ytterligare analyser av den föreslagna
reformens konsekvenser. Det är i de flesta fall någon särskild fråga som man
anser saknas i underlaget inför ett beslut.
Finansinspektionen anser att frågan om en eventuell ökad kreditrisk i kraft-
obligationer bör övervägas ytterligare.
Glesbygdsmyndigheten anser att det är av speciell vikt att man i en
konsekvensanalys belyser vilka effekter en avreglering får för den regionala
balansen i landet. Också Länsstyrelsen i Norrbottens län och Länsstyrelserna i
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län understryker att de
regionalpolitiska konsekvenserna av utredningens förslag måste belysas närmare.
Svenska kraftnät anser att villkoren för koncession för utlandsförbindelse bör
klargöras ytterligare, bl.a. när det gäller Svenska kraftnäts roll, och att
formerna för förnyelse av koncession bör analyseras vidare i syfte att nå ett
effektivt förfarande.
Elsäkerhetsverket pekar på vikten av att effekterna på elsäkerhetsnivån beaktas
i det fortsatta arbetet med att reformera elmarknaden.
Konsumentverket, HSB, Svenska Kommunförbundet, Hyresgästernas Riksförbund,
SABO, Villaäagarnas riksförbund och Riksbyggen anser att utredningen saknar en
tillfredställande analys av avregleringens konsekvenser för de små elför-
brukarna, främst hushållselkunderna.
Naturvårdsverket anser att konsekvenserna för miljön bör analyseras. Liknande
synpunkter framförs av bl.a. Svenska Kommunförbundet och LRF.
Värmeverksföreningen finner det angeläget att de problem, som kan förutses för
kraftvärmeverkens del, analyseras ytterligare. Liknande synpunkter framförs
också av Svenska Kommunförbundet
Sveriges Fastighetsägareförbund anser att andra sektorer än industrin bör
respresentera elmarknadens kundsida i det fortsatta utredningsarbetet, och ser
fram emot att där kunna bidra med kompetens från ett kundperspektiv.
Stockholm Energi AB anser att det finns en betydande rationaliseringspotential
inom det svenska eldistributionssystemet och att frågan inte har belysts
tillräckligt.
Några remissinstanser, t.ex. LRF, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska
Elverksföreningen, LO, Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening,
Sandlund-Öhman Energi AB, Sydkraft AB och Vattenfall AB, anser att konsekven-
serna av en elmarknadsreform är otillräckligt belysta på flera punkter eller att
konsekvensanalysen rent generellt är otillfredsställande.
NUTEK menar att följderna av utredningsförslaget är oklara på vissa områden,
men understryker samtidigt att det inte går att helt förutsäga vad som kommer
att hända vid en avreglering. Sveriges Industriförbund och REL poängterar att
behovet av att få konsekvenserna belysta inte får utgöra en anledning till
fördröjning av avregleringsarbetet.
6. Övergångsperiod
Ungefär femton remissinstanser har yttrat sig i denna fråga. Flertalet av dem
anser av olika skäl att en avreglering av elmarknaden bör ske stegvis.
Svenska Kraftverksföreningen och Vattenfall AB föreslår att handel med el under
en övergångtid endast får ske med kontrakt med en viss minsta varaktighet.
Enligt Kraftverksföreningen skulle därigenom omregleringen av elmarknaden få en
start utan turbulens och samtidigt skulle möjlighet ges att pröva ett nytt
system för produktionsoptimering som f.n. utreds av föreningen.
TCO, Sveriges Civilingenjörsförbund och Trollhättan Energi AB förordar att en
avreglering sker stegvis.
Kammarrätten i Göteborg anser att det vore praktiskt att i ett inledningsskede
inte tillåta avtal om små elleveranser med tanke på att frågan om hur mätning
skall ske ännu inte har utretts.
Svenska Kommunförbundet föreslår övergångsregler för att underlätta för små
elproducenter. Värmeverksföreningen framhåller fjärrvärmens utsatta situation
och att de under senare år etablerade fjärrvärmeföretagens situation måste
beaktas vid bedömningen av de tidsmässiga och ekonomiska aspekterna på ett
genomförande av utredningens förslag.
Svenska kraftnät anser att varje form av övergångslösning skapar oklarheter och
gränsdragningsproblem.
REL och KREAB förslår att regionnäten öppnas som ett första steg i avreg-
leringen. Det är enligt KREAB nödvändigt att kommunala bolag ges en
övergångstid.
Fyrstads Kraft AB menar att om det beslutas om nya utredningar i stället för
ett snabbt genomförande bör man samtidigt införa ett tillfälligt moratorium för
förvärv och samarbetsavtal eller en betydligt skarpare förvärvskontroll än den
nuvarande.
Några remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket och Landstingsförbundet,
framhåller att alla nät bör öppnas samtidigt och att utredningens förslag bör
genomföras i sin helhet.
ÖCB framhåller betydelsen av att de föreslagna förändringarna på elmarknaden
genomförs med tillräcklig hänsyn till hur den europeiska elmarknadens regler
förändras och med tidsanpassning till dessa, så att negativa konsekvenser för de
elintensiva branscherna undviks.
7. Små kunder
Flera remissinstanser, däribland Statskontoret, RRV, NUTEK, Konsumentverket,
HSB, SABO, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund och
Riksbyggen framhåller att mindre elförbrukares möjligheter att agera på en
elmarknad i konkurrens kommer att vara begränsade, åtminstone i inlednings-
skedet. Som skäl anges bl.a. att kostnaderna för mätning och avräkning kommer
att vara alltför höga. Vidare anförs att små elkunder som är låsta till en
leverantör har en svag förhandlingsposition.
Ett par av dessa instanser anser att utredningens förslag om att slopa leve-
ransskyldigheten och möjligheten till prisprövning inte omedelbart bör genom-
föras fullt ut. NUTEK förordar att en särskild försäljningskoncession enligt
verkets rapport Elmarknad i förändring (B 1991:6), införs under en
övergångsperiod. Genom en sådan koncession kan kunden få hela elpriset prövat av
en myndighet. Även Konsumentverket anser att det under en övergångsperiod bör
finnas en enkel möjlighet att få priset prövat hos en instans med specialkom-
petens på området.
HSB anser, att det av ellagen klart skall framgå, att det skall vara möjligt
att göra kollektiva inköp av elenergi och därefter fördela kostnaderna på
slutkonsumenterna.
Konkurrensverket anser att utredningens förslag ger förutsättningar för en
fungerande konkurrens för samtliga kundgrupper. Enligt verket ger konkurrens-
lagens bestämmelser ett tillräckligt skydd för elkunden.
STOSEB anser att utredningens förslag beträffande nätkoncession, särredovisning
och utformningen av nättariffer innebär att enskilda små konsumenters ställning
stärks järmfört med nuläget.
8. Små producenter och slopande av mottagningsplikt
Flera remissinstanser, däribland NUTEK, Naturvårdsverket, Boverket,
Konsumentverket, HSB, SERO, Svenska Kommunförbundet, SVEBIO och Trollhättan
Energi AB avstyrker utredningens förslag att den nuvarande skyldigheten för in-
nehavare av områdeskocession att köpa el från mindre producenter skall upphöra.
De anser bl.a. att köpskyldigheten bör kvarstå innan alternativa möjligheter att
stödja sådan produktion har utvärderats. NUTEK framhåller att förslaget kan
innebära att den småskaliga elproduktionen med höga produktionskostnader, t.ex.
vindkraftanläggningar, på kort sikt kan få svårt att hävda sig i konkurrensen.
Detta kan leda till att investeringarna i denna typ av anläggningar minskar.
NUTEK förordar någon form av tidsbegränsade åtgärder för att ge dessa
producenter en mjukare övergång till det nya regelverket. En möjlighet skulle
enligt NUTEK vara att införa en försäljningsgaranti som knyts till innehavaren
av försäljningskoncessionen i området.
SERO betonar att förslaget skulle få negativa konsekvenser för små
elproducenter. Behovet av reservkraft och dyrbar mätutrustning skulle i
praktiken omöjliggöra för små elproducenter att skaffa enskilda kunder. SERO
begär att det i ellagen skrivs in ett skydd för dessa producenter i likhet med
vad som finns i t.ex. den tyska lagstiftningen.
Även Kammarrätten i Göteborg befarar att utredningens förslag skulle medföra
ekonomiska svårigheter för vissa små och nyetablerade kraftproducenter, varför
det enligt Kammarrätten vore rimligt att ge dem någon form av stöd. Sveriges
Civilingenjörsförbund anser att ökad konkurrens inte får innebära att mindre
elproduktion slås ut. Krister Skånberg (mp) anför liknande synpunkter.
9. Kommunal elverksamhet, ekonomiska föreningar
Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan
invändning.
Konkurrensverket hänvisar i sitt remissyttrande till rapporten Konkurrens och
kommunala principer (Konkurrensverket, juni 1993) där verket bl.a. har redovisat
sin syn på kommunal elverksamhet. Verkets synpunkter överensstämmer i huvudsak
med utredningens förslag.
Ett antal remissinstanser, däribland Svenska Kommunförbundet, Svenska
Elverksföreningen, Örebro Energi AB, KREAB, Fyrstads Kraft AB och REL, anser att
det är inkonsekvent att särbehandla kommunala elbolag i förhållande till privata
och statliga kraftbolag när det gäller offentligheten inom den konkurrensutsatta
verksamheten.
Svenska Kommunförbundet tillstyrker utredningsförslaget vad gäller undantag
från självkostnads- och likställighetsprinciperna. Förbundet anser emellertid
att förslaget om undantag från lokaliseringsprincipen, som är begränsat till att
gälla elnät med anknytning till elnätet i den egna kommunen, innebär en statlig
detaljstyrning av kommunal verksamhet. Också Örebro Energi påpekar att kommunalt
ägda nätföretag riskerar att missgynnas om det förslaget skulle genomföras.
Sveriges Industriförbund delar utredningens uppfattning att kommunala elföretag
behöver undantas från kommunallagens lokaliseringsprincip. Vidare anför
förbundet att kommunal borgen inte bör få förekomma i elverksamhet som undantas
från lokaliseringsprincipen.
Värmeverksföreningen påpekar att det föreslagna begreppet sidoverksamhet får
negativa konsekvenser för fjärrvärmens konkurrensförutsättningar. Enligt
föreningen innebär utredningsförslaget att fjärrvärme som levereras av sådana
kommunala företag som också distribuerar el får ett regelverk, medan fjärrvärme
levererad av kommunala företag utan eldistribution omfattas av andra regler.
Svenska Elverksföreningen anför att ombildningen av kommunala
energiverksrörelser till aktiebolag måste kunna genomföras utan att företagen
drabbas av extraordinära kostnader. Liknande synpunkter framförs av Svenska
Kraftverksföreningen.
Göta hovrätt framhåller, vad gäller utredningsförslaget om olika former för
kommunal elverksamhet, att innan förslaget genomförs i denna del bör de rätts-
liga aspekterna utredas ytterligare. Även Kammarrätten i Göteborg anser att
vissa konsekvenser av utredningens förslag bör utredas vidare.
Göteborgs kommun anser att utredningsförslaget är inte tydligt vad gäller
möjligheten att sälja nättjänster utanför det egna koncessionsområdet.
REL anser att förutsättningarna för ekonomiska föreningar att verka på en
konkurrensutsatt marknad inte är helt klarlagda, varför frågan bör beredas
ytterligare.
10. Konsekvenser för fjärrvärme och kraftvärme
Ett flertal remissinstanser har konstaterat att utredningens förslag får
konsekvenser för värmemarknaden. Vissa instanser, däribland NUTEK,
Värmeverksföreningen, Svenska Kommunförbundet, SVEBIO, Trollhättan Energi AB och
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, anför att lönsamheten för
nyetablerade fjärrvärme- och kraftvärmeanläggningar kan komma att försämras och
framhåller att utvecklingen måste följas noga. Vad gäller kraftvärmen erinras om
att de nya anläggningarna vanligen är biobränsleeldade anläggningar som bl.a.
finansierats genom statligt investeringsbidrag. Vissa remissinstanser, bl.a.
Värmeverksföreningen, Trollhättan Energi AB och SVEBIO, påpekar att lönsamhets-
problemen bör lösas på annat sätt, t.ex. med ekonomiskt stöd eller genom en
förändrad energibeskattning.
Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens förslag om att avskaffa
undantagsreglerna för leverans av el för uppvärmningsändamål utan invändning.
Svenska Gasföreningen tillstyrker förslaget. Förslaget avstyrks av
Värmeverksföreningen.
11. Försäljningskoncession
Flera remissinstanser, bl.a. Glesbygdsmyndigheten, SABO, Sveriges Fastighets-
ägareförbund och Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, föreslår att
en försäljningskoncession införs enligt den modell som NUTEK har skisserat i
rapporten Elmarknad i förändring (B 1991:6). NUTEK:s förslag innebär bl.a. att
en försäljningskoncessionär skulle vara skyldig att leverera el inom
koncessionsområdet till de kunder som inte anlitar någon annan leverantör.
Remissinstanserna framhåller att en försäljningskoncession ger de små kunderna
ett ökat skydd och ger möjlighet att få hela elprisets skälighet prövad.
Glesbygdsmyndigheten påpekar att utredningen valde att inte ta upp denna modell
med hänvisning till att konkurrenslagstiftningen ger ett tillräckligt skydd för
mindre kunder. Glesbygdsmyndigheten menar dock att det inte klart framgår av
utredningen att konkurrenslagstiftningen kan ge samma skydd som tidigare.
Sveriges Fastighetsägareförbund anser att samordningsproblem kan uppstå mellan
de två prövningsinstanser, Konkurrensverket och nätmyndigheten, som enligt
utredningens förslag skall pröva elleverantörernas respektive nätägarnas
verksamhet.
Stockholm Energi AB anser att det är bra att NUTEKs förslag till
försäljningskoncession ej vunnit gehör i utredningen. Förslaget skulle tvinga
Stockholm Energi till förpliktelser som konkurrenterna slipper.
12. Tariffsystemet
Ett dussin remissinstanser för fram synpunkter som gäller utformningen av
tariffsystemet. Flertalet av dem framhåller vikten av att tarifferna utformas så
att de blir skäliga och sakligt motiverade. Flera är positiva till införandet av
s.k. punkttariffer för hela eller delar av elnätet.
RRV anser att det finns skäl att stärka utredningens lagförslag för att
motverka diskriminerande prissättning.
Svenska Elverksföreningen menar att en lokal nätägares tariff för nättjänster
endast bör omfatta priser för överföring över hans egna anläggningar.
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening anför att om nätägarens
kostnad skall baseras på kapitalkostnad uppstår betydande omfördelningar, som
enligt föreningen bl.a. innebär att de fasta avgifterna för detaljkunder kommer
att behöva höjas mycket medan energipriset minskar i motsvarande mån.
REL och KREAB påpekar att icke-avståndsberoende tariffer på regionnäten bör bli
föremål för särskild uppmärksamhet så att högre kostnader för landsbygdskunder
kan undvikas.
Vattenfall AB framhåller att ett större skydd behövs för linjekoncessionerade
anläggningar så att inte områdesnät helt eller delvis ersätter de regionala
näten. Fungerar inte detta skydd kommer det att leda till avståndsberoende
prissättning på regionnäten.
13. Särredovisning
Många remissinstanser, bl.a. Norrtälje kommun, Göteborgs kommun, Svenska Kommun-
förbundet, REL, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Örebro
Energi AB, Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, Sandlund-Öhman
Energi AB, Sydkraft AB, Vattenfall AB och STOSEB, framhåller att bedömning av
skälighet i nättariffer och övriga villkor inte bör göras på basis av de
historiska anskaffningskostnaderna och bokfört värde. Ett sådan bedömningssystem
skulle få negativa effekter för strukturutveckling och effektivisering och ge
stora prisvariationer mellan liknande ledningsnät. Även Kammarrätten i Göteborg
redovisar liknande farhågor.
Flertalet av de som framför dessa invändningar förordar att en anläggnings
tekniska nuvärde i stället bör utgöra grund för skälighetsbedömningen.
Ett mindre antal instanser, t.ex. KREAB, biträder uttredningens förslag om att
justerat eget kapital skall gälla som underlag.
Statskontoret anser att utredningens förslag om bedömningsgrunder inte kan
anses ge tillräcklig ledning för tillämpningen och att den föreslagna bestäm-
melsen i 2 7 mom 4 st bör utgå.
BFN ifrågasätter möjligheten att på ett entydigt sätt avgöra i vad mån
dispositioner som koncernbidrag och avsättningar till obeskattade reserver,
vilka normalt beräknas utifrån ett företags totala verksamhet, kan anses
hänförliga till en särredovisad nätverksamhet.
Några remissinstanser, bl.a. NUTEK, Landstingsförbundet och KREAB, föreslår att
det ställs krav på att nätverksamhet och affärsverksamhet drivs som skilda
juridiska personer istället för att enbart kräva särredovisning.
Några remissinstanser, bl.a. Svenska Kraftverksföreningen och Svenska
Elverksföreningen, är kritiska till att varje nätområde måste särredovisas. De
anser i huvudsak att det inte är rimligt att en ekonomisk särredovisning skall
vara bunden till koncessionen på det sätt som utredningen föreslår. I stället
måste det vara möjligt att under löpande koncessionstid utan särskilt
dispensförfarande sammanföra koncessionsområden till gemensam redovisningsenhet
likaväl som ett koncessionsområde skall kunna delas i flera redovisningsenheter.
Vattenfall AB framför liknande synpunkter och betonar att en nätägare bör ges
möjlighet att tillämpa enhetliga priser för ett antal ledningar och områden där
detta är rationellt.
14. Glesbygdsfrågor, m.m.
Ett mindre antal remissinstanser tar direkt upp frågor om eventuella
konsekvenser av avregleringen för glesbygden. Synpunkterna gäller främst behovet
av konsekvensanalyser avseende bl.a. glesbygdskundernas situation. Dessa syn-
punkter har redovisats ovan under punkt 5. Ytterligare några synpunkter har
framkommit som beskrivs nedan.
Glesbygdsmyndigheten pekar på att koncessionsområden med en jämn fördelning
mellan tätort och glesbygd inte är vanligt förekommande.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att nätmyndigheten i instruktion eller
förordning bör ges direktiv om att aktivt verka för att situationen för
elabonnenter i glest befolkade delar av landet inte försämras som en följd av
avregleringen.
KREAB anser att även kostnaden för regionnäten skall vara oberoende av var
anslutning till detta nät sker. Nätmyndigheten bör få rätt att besluta om de
områden inom vilka utjämning skall ske.
15. Nätmyndighetens roll
Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget om att inrätta en myndighets-
funktion med ansvar för kontroll av nätverksamhet utan invändning. Vissa
remissinstanser, däribland Svenska Elverksföreningen, KREAB och Statskontoret,
betonar vikten av hög kompetens hos nätmyndigheten för att den skall kunna
fullgöra sina uppgifter.
Statskontoret framhåller att en möjlig framtida myndighetsorganisation kan vara
att samla tillsynen av el-, tele- och postlagstiftningen till en myndighet med
uppgift att svara för uppföljning av produktiviteten inom verksamhetsområdena.
Svenska Elverksföreningen är tveksam till förslaget att samma myndighet skall
utfärda tillämpningsanvisningar, utgöra första instans i prövning om prisernas
skälighet och i senare led föra talan mot nätägaren inför högre rättsinstans.
16. Nätmyndighetens uppgifter
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det
utan invändning.
I frågan om överklagande och talerätt erinrar Kammarrätten i Stockholm om att
domstolarna kan behöva ha tillgång till teknisk expertis vid bedömningar i
tekniska frågor. Domstolsverket anser att såväl fråga om återkallelse av
nätkoncession som beslut om vägrad nätkoncession bör prövas av domstol.
Länsrätten i Stockholm tillstyrker att nätmyndighetens beslut skall kunna
överklagas till allmän förvaltningsdomstol med länsrätt i första instans. Göta
hovrätt är av principiella skäl tveksam till förslaget att en statlig myndighet
som är beslutande instans, vars beslut kan överklagas till domstol, även ges
behörighet att agera som part i domstolen och får rätt att öveklaga domstolens
avgöranden. Enligt Göta hovrätt är det dock önskvärt att på ett effektivt sätt
få fram prejudikat från en högsta domstolsinstans.
Ett antal remissinstanser, bl.a. Länsrätten i Stockholms län, Statskontoret,
RRV, NUTEK, Svenska kraftnät, Elsäkerhetsverket, Göta hovrätt och STOSEB, har
lämnat synpunkter som rör prövning och tillsyn.
Länsrätten i Stockholms län anser att det saknas exempel på i vilka situationer
tillsynsmyndigheten skall gå in och i vilka intressen det är avsett att ske.
Statskontoret anser att nätmyndigheten bör utveckla metoder för att jämföra
produktiviteten i nätföretagen och göra jämförelser med motsvarande verksamheter
i andra länder.
Enligt RRV bör nätmyndigheten ges preciserade uppgifter om uppföljning,
granskning och utvärdering i fråga om s.k. ofrivilligt kraftutbyte. Vidare
framhålls att myndigheten bör ansvara för sammanställningar av elpriserna på
icke-konkurrensutsatta marknadssegment.
Elsäkerhetsverket anser att sambandet mellan driftsäkerhet och elsäkerhet bör
beaktas i samband med nätverksamhet, främst vid upphandling av nättjänster.
Göta hovrätt framhåller att avtalslagens regler torde vara tillämpliga på
elmarknaden varför ett avtal bör kunna förklaras ogiltigt enligt avtalslagens
ogiltighetsregler om avtalet innehåller oskäliga villkor. Det är därför inte
nödvändigt att ange att rätten till anslutning samt överföring av el skall ske
på skäliga villkor utan det vore bättre att endast ange att nätmyndigheten på
eget initiativ eller efter anmälan prövar om villkoren är skäliga. Vidare bör
åtminstone några av de faktorer som nätmyndigheten skall beakta vid
skälighetsprövningen anges uttryckligen i lagtexten.
STOSEB anser att möjligheten att ändra gränserna för ett koncessionsområde, om
det erfordras för ändamålsenlig nätverksamhet, i kombination med bestämmelsen om
geografiskt oberoende nättariff inom ett område kan komma att tillämpas på ett
sådant sätt att rationella samgåenden mellan närliggande nätföretag försvåras.
Några instanser tar särskilt upp skyddet för små konsumenter och deras
möjligheten att klaga.
NUTEK framhåller att nätmyndigheten och Konkurrensverket kommer att ha en mängd
nya arbetsuppgifter i inledningsskedet. Enligt NUTEK finns en risk att
småkonsumentfrågorna inte prioriteras.
Också Konsumentverket, Hyresgästernas riksförbund och Sveriges Fastighetsägare-
förbund framhåller frågans vikt. Fastighetsägareförbundet menar att utredningens
förslag om prövning och överklagande kan leda till en försämring av rätts-
säkerheten för framför allt de mindre abonnenterna på grund av de samordnings-
problem som kan uppstå mellan de två prövningsinstanserna.
Kammarrätten i Göteborg anser att någon form av auktorisation bör krävas för
att få uppträda som säljare av el.
17. Mätning och avräkning
Ett tiotal remissinstanser för fram synpunkter på frågan om mätning och
avräkning. Flera framhåller att kostnaden för mätning blir avgörande för om
kunder med mindre elförbrukning skall kunna utnyttja konkurrens mellan
elsäljare.
NUTEK anser att en del av sök- och transaktionskostnaderna kan elimineras genom
en fungerande elbörs.
Konkurrensverket föreslår att innehavaren av nätkoncession åläggs att vara
konkurrensneutral i förhållande till de olika leverantörer av kraft som
utnyttjar koncessionshavarens nät för sina kraftleveranser.
Konsumentverket framhåller att en grundläggande förutsättning för att uppnå en
elmarknad med konkurrens är att elmätarfrågorna löses på ett tillfredsställande
sätt för de små förbrukarna. Ett sätt att säkerställa konkurrensen är enligt
verket att nätägaren och därmed i förlängningen kollektivet står för kostnaden.
Ett annat sätt är att kravet på timvis avräkning tas bort för denna kundgrupp.
Även HSB, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, SABO och
Riksbyggen framhåller att mätkostnaden för enskilda elkunder måste hållas låg
och menar att man borde kunna behålla befintliga elmätare och nuvarande
avläsningsrutiner och förutsätta att förbrukningarna följer kända schabloner.
SABO tillägger också att reglerna bör vara så utformade att det är möjligt att
göra kollektiva inköp.
18. Produktionsoptimeringen
Knappt ett dussin remissinstanser för fram synpunkter som gäller det nuvarande
producentsamarbetet kring utbytet av bl.a. tillfällig kraft, den s.k.
produktionsoptimeringen. Några remissinstanser bl.a. Svenska Kraftverks-
föreningen, Sydkraft AB och Vattenfall AB framhåller värdet av en bibehållen
produktionsoptimering och att en avreglerad marknad kan rasera förutsättningarna
för en sådan. Kraftverksföreningen framhåller att produktionsoptimeringen har
utvecklats till ett väl fungerande instrument för ekonomiskt bästa utnyttjande
av landets samlade elproduktionsresurser och att den dessutom har en klart
stabiliserande verkan på elförsörjningen på kort och lång sikt.
Stockholm Energi AB framhåller att det borde utredas bättre hur det nuvarande
produktionsoptimeringsystemets fördelar kan utnyttjas i framtiden. Södra
Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening anser att i en hårdnande konkurrens
måste staten se till frågor som säkerhet och utbyggnad av reservkraft.
Andra remissinstanser, bl.a. LRF, REL och Fyrstads Kraft AB, anser inte att
produktionsoptimeringen har sådana fördelar. REL menar att en väsentlig
förutsättning för avregleringen är att de konkurrensbegränsningar som stamnäts-
och produktionsoptimeringsavtalen utgör undanröjs med det snaraste.
19. Systemansvar m.m.
Flertalet remissinstanser har inte kommenterat utredningens förslag att Svenska
kraftnät skall ha systemansvaret för det nationella överföringssystemet.
Bland dem som lämnat synpunkter i denna fråga är några allmänt positiva. Till
de positiva hör Statskontoret, RRV, Konkurrensverket, Stockholm Energi AB,
Elsäkerhetsverket, Sveriges Industriförbund och Svenska Elverksföreningen.
RRV framhåller att reglerkraftfrågans hantering är är en helt central fråga för
elmarknadens funktionssätt. Verket finner att utredningen har utformat sitt
förslag så att det kan användas oavsett om en kraftbörs inrättas eller inte.
Frågan återstår att lösa, vilket i sin tur kan ställa krav på kompletterande
lagändringar. På grund av frågans vikt menar RRV att nätmyndigheten bör få ett
mer preciserat uppföljningsansvar.
Konkurrensverket understryker att förslaget skapar bättre förutsättningar för
konkurrensneutralitet jämfört med alternativet att någon eller några enskilda
kraftproducenter ansvarar för bl.a. frekvens- och spänningshållning.
Svenska kraftnät konstaterar att man redan har ett s.k. systemansvar för
elsystemets balans. För att det inte skall råda någon oklarhet på denna punkt är
det lämpligt att detta tar sig uttryck i en ändring i verkets instruktion på det
sätt som utredningen föreslår.
Några remissinstanser - Vattenfall AB och STOSEB - är dock tveksamma till
utredningens beskrivning av systemansvarets avgränsning m.m.
Vattenfall AB anser att Svenska kraftnäts systemansvar skall begränsas till
storkraftnätets tekniska frågor och ej till hela nationens elsystem. Ansvars-
gränsen bör dras vid de punkter där storkraftnätet ansluter till det övriga
elsystemet och Svenska kraftnäts rätt till mätvärden och villkor bör i möjli-
gaste mån begränsas till dessa punkter. Vattenfall framhåller också att
relationerna mellan Svenska kraftnät och ägarna till de till storkraftnätet
anslutande anläggningarna skall regleras i avtal och inte genom att Svenska
kraftnät ges rätt att utfärda föreskrifter.
STOSEB konstaterar att utredningen med balansansvar förefaller avse de regler
som i kraftproducenternas produktionsoptimeringsavtal gäller för
leveranssäkerhet. STOSEB delar inte utredningens uppfattning "att alla avtal om
leverans av el ... kompletteras med reservkraftavtal" utan påpekar att man bör
skilja på operativt och kontraktsmässigt balansansvar och i det senare fallet
godta finansiella lösningar som likvärdiga med fysisk reservkraft.
Svenska Kraftverksföreningen lämnar utredningens förslag utan invändning.
20. Utlandsförbindelserna m.m.
Flertalet av de remissinstanser som har kommenterat förslagen om hur
utlandförbindelserna skall hanteras är positiva till förslagen och anser att de
bör främja en friare utlandshandel.
Några remissinstanser - bl.a. Den elintensiva industrin - pekar på risken att
en ökad export kan driva upp svenska elpriser.
Svenska kraftnät tillstyrker utredningens förslag men anser att vissa
oklarheter kvarstår. Verket konstaterar att såväl i elmarknadspropositionen
våren 1992 som i direktiven till Ellagstiftningsutredningen har slagits fast
principen att staten genom Svenska kraftnät skall äga en tillräckligt stor del
av utlandsförbindelserna. Verket föreslår att man nu preciserar efter vilka
kriterier koncessionsprövningen vad gäller utlandsförbindelser skall gå till.
Norrtälje kommun anser att speciell uppmärksamhet måste ägnas åt att undvika
att några få aktörer dominerar utlandsförbindelserna. Göteborgs kommun menar att
regeringen måste använda sig av möjligheten att som villkor för koncession till
andra än Svenska kraftnät föreskriva att t ex 30 % av överföringskapaciteten
måste reserveras för andra än ägaren i den mån det finns intressenter.
SVEBIO anser att det är önskvärt att Svenska kraftnät förfogar över en mycket
stor del av överföringskapaciteten för att tillförsäkra fri handel med el mellan
kontinenten och Sverige.
Sveriges Industriförbund instämmer i uppfattningen att Svenska kraftnät bör ha
huvudansvaret för utbyggnaden av utlandsförbindelserna och ha en tillräckligt
stor andel av kanalerna så att dessa kan användas på ett icke-diskriminerande
sätt.
LO anser att utlandsförbindelserna skall knytas till Svenska kraftnät för att
inte andra intressen än de samhällsekonomiska skall ta överhanden.
REL konstaterar att en väsentlig förutsättning för en elmarknad i konkurrens är
att tillräcklig överföringskapacitet finns. REL anser att storkraftnätet måste
förstärkas så att ett fritt kraftutbyte inom Norden blir en realitet.
Vattenfall AB anser att det bör räcka med att nätmyndigheten hanterar
koncessionsprövningen av utlandsförbindelser. Enligt Vattenfalls mening bör
Svenska kraftnät inte vara den enda svenska enheten som omnämns i EG:s
transitdirektiv.
21. Export/import
Ett drygt dussin remissinstanser för fram synpunkter som gäller utrikeshandeln
med el. Av dessa understryker de flesta behovet av ömsesidighet i
utrikeshandeln.
Konkurrensverket menar dock att det vore positivt om viss importkonkurrens
tilläts utan att motsvarande exportmöjligheter föreligger.
Flera instanser förordar en utvidgad handel inom Norden. Några, bl.a. Fyrstads
Kraft AB och Den elintensiva industrin, föreslår att exportbegränsningar skall
införas utöver den anmälningsplikt som utredningen föreslagit. REL menar att
synen på vattenkraften som en nationell tillgång kan komma att leda till behov
av exportbegränsningar.
Svenska Kommunförbundet anser det vara mycket troligt att de svenska elpriserna
närmar sig de högre EG-priserna om ett avreglerat Sverige ansluts till ett
monopoliserat Europa. Detta kan leda till allvarliga konkurrensnackdelar för
svensk industri varför frågan bör belysas särskilt. Kommunförbundet föreslår att
initiativ tas till en vidareutveckling av den nordiska elmarknaden till en
konkurrensutsatt marknad med integrerade nordiska elbörser.
Också Sveriges Industriförbund förespråkar att en fri svensk elmarknad i första
hand kopplas ihop med de övriga nordiska elmarknaderna.
LRF framhåller att för närvarande tycks situationen vara den att öppnandet av
elmarknaden inom EG har avstannat. En svensk avreglering som går före
utvecklingen inom framförallt EG skulle kunna leda till ytterligare negativa
effekter.
Svenska Kraftverksföreningen anser att ömsesidighet är nödvändig i
utlandshandeln med el. En öppnad svensk elmarknad möter elmarknader av helt
annat slag i EG-länderna. I en sådan situation kan utländska elproducenter sälja
kraft till slutkunder i Sverige, medan svenska elproducenter inte har möjlighet
att sälja direkt till slutkunder i deras länder.
Även LO och Sydkraft AB instämmer i näringsutskottets yttrande om behovet av
ömsesidighet vid internationell handel med el.
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening menar att med utlands-
konkurrens måste Sverige ha samma spelregler, bl.a. vad avser skatter och
miljöavgifter, som det konkurrerande landet. Ett svenskt intresse av att sälja
till högprisländerna medför enligt föreningen automatiskt ökande inhemska
priser.
Svenska Kraftnät pekar på frågan vad som skall prioriteras vid brist på
kapacitet när det gäller överföring för inhemskt behov respektive för
exportändamål. Flera skäl talar, enligt Svenska kraftnäts mening, för att söka
gemensamma lösningar vid reformeringen av elmarknaderna i de nordiska länderna.
I ett första skede är det därför särskilt viktigt att de svenska och norska
systemen så långt möjligt bringas att samverka.
ÖCB bedömer att en ökad samverkan inom elområdet med de nordiska länderna och
då främst med Norge skulle vara positivt från beredskapssynpunkt. Vidare
framhåller ÖCB betydelsen av att de föreslagna förändringar på elmarknaden
genomförs med tillräcklig hänsyn till hur den europeiska elmarknadens regler
förändras och med tidsanpassning till dessa, så att negativa konsekvenser för de
elintensiva branscherna undviks.
22. Marknad och struktur
Ungefär ett dussin remissinstanser för fram synpunkter om elmarknadens struktur
och de framtida marknadsrelationerna.
Flera instanser, bl.a. NUTEK, LRF, REL, KREAB, SVEBIO och Fyrstads Kraft AB,
påpekar vikten av att konkurrensen övervakas och i många fall också att en
pågående omstrukturering mot vertikal integration bryts.
Det är enligt NUTEK viktigt att en aktiv övervakning av utvecklingen i
marknadens alla led sker kontinuerligt, särskilt under den tiden då små
konsumenter eller konsumentgrupper inte har någon praktisk möjlighet till byte
av leverantör.
Fyrstads Kraft AB påpekar att kommunala energiföretag på grund av
kommunallagens bestämmelser inte har samma möjlighet som kraftproducenterna att
genom förvärv och samarbetsavtal skaffa sig bättre positioner.
Hyresgästernas Riksförbund menar att mot bakgrund av den starka koncentrationen
på den svenska elmarknaden finns det anledning att inte överbetona de
rationaliseringsvinster som kan göras i ett nytt system, även om givetvis alla
sådana är välkomna om de också leder till lägre priser i konsumentledet.
Från flera instanser, exempelvis Göteborgs kommun, Naturskyddsföreningen och
Storstockholms Energi AB, framförs farhågor för att Vattenfall AB kommer att få
en alltför dominerande ställning på den svenska elmarknaden. En förbättrad
förutsättning för konkurrens skulle enligt Göteborgs kommun och
Naturskyddsföreningen uppnås genom en uppdelning av Vattenfall, som står för ca
50 % av leveransutbudet. LO ser däremot Vattenfalls roll som helt avgörande för
att skapa en sund struktur på elmarknaden
Vikten av att konkurrensen ökar genom en öppnare utlandshandel, främst inom
Norden, understryks av bl.a. Norrtälje kommun, Göteborgs kommun, Kraftköp Öst AB
och REL.
23. Vattenfalls roll och privatisering
Några remissinstanser tar upp Vattenfalls roll på en avreglerad elmarknad.
Synpunkterna gäller två huvudfrågor: Vattenfalls storlek på marknaden och en
privatisering av Vattenfall AB.
Norrtälje kommun, Göteborgs kommun och Naturskyddsföreningen förordar en
uppdelning av Vattenfall AB i åtminstone två bolag. Enligt Norrtälje kommun är
argumentet att Vattenfall måste vara stort för att kunna agera på en
internationell marknad inte relevant, eftersom en sådan verksamhet inte får ske
på elkunders bekostnad. Naturskyddsföreningen menar att i en ny situation, där
produktionsregleringen skall ske via en marknad och inte företagsinternt, är det
svårt att se att det finns några skäl att staten bibehåller Vattenfalls
produktionsanläggningar i ett sammanhållet bolag.
STOSEB understryker att Vattenfall även som bolag har en helt dominerande
ställning på elmarknaden och att detta måste åtgärdas om verklig konkurrens
skall etableras.
Sveriges Civilingenjörsförbund anser att det vore oklokt att dela upp
Vattenfall eftersom det skulle minska Vattenfalls framtida konkurrenskraft i
Europa vid en öppning av näten. Redan idag finns i Europa fem till sex större
producenter än Vattenfall.
Krister Skånberg (mp) menar att Vattenfall AB antingen bör förbli odelat som nu
och med stat och berörda svenska kommuner som ägare eller delas i flera bolag.
LRF, LO och Den elintensiva industrin motsätter sig en privatisering av
Vattenfall AB.
Avregleringen av elmarknaden är enligt LRF starkt kopplad till frågan om en
privatisering av Vattenfall. LRF anser det vara ett starkt nationellt intresse
att inflytandet över hur dessa resurser ytterst utnyttjas ligger hos de svenska
statsmakterna. Att av statsfinansiella eller andra skäl privatisera Vattenfall
vore därför ett stort misstag. Det är LRF:s bestämda uppfattning att vinsterna
med en elexport måste kanaliseras tillbaka till de svenska skattebetalarna. Av
detta skäl motsätter sig LRF privatiseringen av Vattenfall.
LO ser Vattenfalls roll som helt avgörande för att skapa en sund struktur på
elmarknaden. En privatisering av Vattenfall skulle enligt LO vara både ett hot
mot konkurrenssituationen i Sverige och dess ställning som nationell partner i
relationerna till EG.
De elintensiva branscherna finner det angeläget att Vattenfall förblir statligt
åtminstone tills den fria elmarknaden visat sig fungera på rimligt sätt för
elförsörjning till dessa branscher.
24. Beredskapsfrågor
Endast två remissinstanser - ÖCB och Norrtälje kommun - har fört fram synpunkter
i beredskapsfrågor. (I den andra etappen av ellagstiftningsutredningens arbete
behandlas beredskapsfrågorna)
ÖCB understryker behovet av att även under mycket svåra och störda förhållanden
kunna tillgodose prioriterade verksamheter med el. Vidare framhåller ÖCB att de
föreslagna förändringarna i det svenska elförsörjningssystemet är en
näringspolitisk åtgärd som får betydande konsekvenser för den svenska industrin.
ÖCB konstaterar också att elförsörjningen har en nyckelroll i totalförsvaret. En
viktig utgångspunkt för att kunna bedriva elförsörjning vid krigsfara och krig
är den robusthet och reparationsberedskap som finns i de fredstida systemen.
Norrtälje kommun påminner om VIK-projektet, Värmeförsörjning i fred, kris och
krig. I utredningsrapporten från detta projekt framhålls behovet av ändringar i
gällande ellagstiftning i syfte att ge kommunstyrelsen - i sin egenskap av
högsta civila totalförsvarsmyndighet på lokal nivå - ett stärkt inflytande över
eldistributionen i kommunen under beredskap och krig.
25. Skatter och miljö
Ett tiotal remissinstanser för fram synpunkter som avser miljöfrågor och
energieffektivisering. Det gäller främst miljöbeskattningens utformning och
drivkrafterna för energieffektivisering på en avreglerad marknad.
Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen, LRF, Värmeverksföreningen, SVEBIO,
Svenska Gasföreningen och STOSEB pekar på bl.a. olikheter i beskattningen av
bränslen i el- och värmeproduktion som man menar kommer att snedvrida
konkurrensen i elproduktionen.
Naturvårdsverket anser att en koldioxidskatt på 8 öre/kg inledningsvis bör
införas för samtliga elproduktionsanläggningar. I samband med kärnkrafts-
avvecklingen ökar behovet av bränslebaserad elproduktion. Koldioxidskatt utgår
på produktion av värme men inte på elproduktion, vilket leder till en snedvriden
konkurrenssituation mellan el och värme som kan medföra ökade utsläpp.
Naturvårdsverket anser också att det är viktigt med fortsatt stöd till
utveckling och demonstration av anläggningar för förnybara energikällor.
Naturskyddsföreningen framför liknande synpunkter. Föreningen menar att nivån
på koldioxidskatten bör vara närmare 50 öre/kg koldioxid. Vidare bör enligt
föreningen lagstiftningen ändras så att den som äger en kärnreaktor tvingas ta
fullt ekonomiskt ansvar för stora olyckor. Naturskyddsföreningen vill ersätta
den nuvarande kväveoxidavgiften med beskattning. Med dagens regler för kväve-
oxidavgift kan en modern anläggning genom återföringen tjäna pengar på att
avgiften finns, och vinna i konkurrenskraft gentemot tekniska alternativ som
inte alls producerar kväveoxider.
LRF understryker det angelägna i att utnyttja möjligheterna till införandet av
miljöstyrande bränsleskatter vid elproduktion. Förbundet yrkar på en
koldioxidavgift på 32 öre/kg CO2 med återföring till producentkollektivet, och
föreslår också att den allmänna energiskatten på el slopas för de areella
näringarna (SNI 1) liksom den tidigare har slopats för industrin och
växthusnäringen. LRF påpekar att styrmedlen måste utformas med beaktande av att
omvärlden inte ännu infört miljöstyrmedel inom elproduktionsområdet och att
elproduktion med fossila bränslen följdaktligen subventioneras.
Värmeverksföreningen anser att skattesystemets utformning inte bör vara
avgörande för möjligheten att konkurrera om kunderna på uppvärmningssektorn.
Bland återhållande faktorer, när det gäller nya investeringar i
kraftvärmeanläggningar, pekar föreningen på den nuvarande beskattningen av
kraftvärmen och svårigheten att göra ett val av bränsle, som ger god driftekono-
mi.
SVEBIO påpekar att förutsättningen för att en fri konkurrens skall ge ett
samhällsekonomiskt optimalt energisystem är att priserna på el, producerad från
olika råvarukällor och system, skall avspegla även miljöeffekterna av respektive
verksamhet. Det är därför enligt SVEBIO:s mening nödvändigt att prissätta
växthuseffekten också inom elsektorn innan en avreglering av elmarknaden äger
rum.
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening anser att incitamenten för
att effektivisera elanvändningen kommer att minska påtagligt vid en separerering
av nät och säljverksamhet. Krister Skånberg (mp) föreslår att två fonder
inrättas med medel som tas ut vid elöverföring. Fonderna skall stödja
utbyggnaden av vind- och solkraft respektive eleffektiv utrustning.
NUTEK föreslår att kraftindustrins framtida insatser inom energieffektivisering
bör följas. Ett redovisningssystem bör utvecklas som möjliggör en uppföljning av
kraftindustrins framtida insatser inom eleffektivisering på användningssidan.
NUTEK konstaterar vidare att på kort sikt kommer elmarknadsreformen knappast att
leda till några förändringar vad gäller utsläpp, m.m. På sikt har statsmakterna
möjligheter att med olika styrmedel stödja introduktionen av miljövänlig
elproduktionsteknik.
Svenska kraftnät för fram vissa synpunkter på beskattningen av el som används i
överföringsanläggningar för el m.m. Skatterättsnämnden har avslagit Svenska
kraftnäts ansökan (förhandsbesked) om befrielse från skyldigheten att betala
energiskatt vid köp av elektrisk kraft, som utnyttjas i anläggningar för överfö-
ring av elektrisk kraft eller inköp för att täcka överföringsförluster i nätet.
Fram till år 1992 förvaltades storkraftnätet av Statens vattenfallsverk, som då
kunde erhålla sådan skattefrihet eftersom verket var såväl producent som
distributör. Dessa regler kan få betydande konsekvenser om samma synsätt
tillämpas för el, som används inom de företag som skall överföra el i enlighet
med utredningens förslag.
26. Diverse synpunkter avseende nätverksamhet m.m.
Ingen remissinstans har avvisat huvuddragen i det föreslagna nätkoncessions-
systemet. Ett antal remissinstanser har dock framfört olika ändringsförslag i
detaljer.
Domstolsverket konstaterar att Ellagstiftningsutredningen förslag innebär att
nätmyndighetens beslut i koncessionsärenden även fortsättningsvis skall kunna
överklagas till regeringen. Utredningen anför att den rättsprövning
regeringsrätten kan göra enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut är tillräcklig för att uppfylla kraven i art 6 i Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna.
Domstolsverket delar inte denna uppfattning. Fråga om återkallelse av
nätkoncession skall enligt förslaget prövas av länsrätt som första instans.
Såväl ett beslut om vägrad nätkoncession som frågan om återkallelse av
koncession är av stor principiell betydelse för den enskilde. Även NUTEK:s
beslut avseende nätkoncession bör därför, enligt Domstolsverket, lämpligen
prövas av domstol.
Länsrätten i Stockholms län konstaterar att det i fråga om skälighetsbedömning
av nättariff framgår av betänkandet att parterna kan komma överens om en
nättariff. Denna skall i allmänhet godtas, dem emellan. Tillsynsmyndigheten kan
dock självmant eller efter anmälan gå in och pröva tariffen.Länsrätten påpekar
att det saknas exempel på i vilka situationer tillsynsmyndigheten skall gå in
och i vilka intressen detta avsetts ske. Detta kan också ha bäring på andra
tillsynsfrågor.
Länsrätten har ingen erinran mot att koncessionsfrågor i samma utsträckning som
hittills överklagas till regeringen, inte heller mot att frågor om återkallelse
av koncession prövas av länsrätt efter ansökan av koncessionsmyndigheten. Kompe-
tensskäl talar dock enligt länsrätten starkt för att återkallelsemålen special-
destineras till den länsrätt som har att pröva överklagandena (jfr 6
viteslagen).
RRV anser det vara oklart vilka möjligheter som föreligger att hyra
transportkapacitet (hyra nät) och vilka skyldigheter och rättigheter som enligt
förslaget då gäller för nätägare respektive inhyrare. Sådana oklarheter gäller
exempelvis om hyrd kapacitet är förenad med en sekundär skyldighet att överföra
ström åt annan, och om nätägaren (koncessionshavaren) kan slippa ifrån sin
överföringsskyldighet genom att hyra ut kapacitet. RRV bedömer att frågan om
hyrd transportkapacitet möjligen kräver en särskild lagreglering.
RRV konstaterar att utredningen föreslagit att att "Nätkoncession får endast
ges om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt". RRV menar att en sådan
grund för koncessionsmyndigheten att avslå en ansökan bör ifrågasättas mot
bakgrund av att det stärker den lokale nätägarens monopolställning.
NUTEK konstaterar att utredningen, vad gäller nätkoncession för område,
föreslår att ett viktigt kriterium för prövningen liksom i nu gällande
lagstiftning är kravet på lämplig enhet.NUTEK anser att nätmyndigheten i första
hand bör använda sig av tariffprövningen för att försöka åstadkomma en
erforderlig strukturrationalisering. Om denna möjlighet visar sig vara
otillräcklig förutsätter NUTEK att den framtida prövningen av lämpliga enheter i
större grad än för närvarande kan ges tvingande karaktär.
NUTEK framhåller att mycket talar för att det blir rationellt för nät-
myndigheten att även fortsättningsvis utfärda kortvariga nätkoncessioner för
område med villkor om specifika krav på leveranssäkerhet, undvikande av
överinvesteringar m.m.
Av kommentarerna till den av utredningen föreslagna lagtexten framgår att
nätmyndigheten ska kunna pröva "skadestånd" utan närmare angivande av vilka
skadeståndssituationer som avses. För tydlighetens skull anser NUTEK att det av
lagtexten ska framgå i vilka fall skadeståndsskyldighet och annan påföljd
föreligger.
Svenska kraftnät framhåller att när näten i framtiden blir öppna för ett stort
antal aktörer är det av vikt att koncessionshavarna fullt ut följer det
uppställda regelverket och att det finns tillräckligt kraftfulla sanktions-
åtgärder mot den som inte följer regelverket. Vad gäller verktyget att återkalla
en koncession så är detta, enligt Svenska kraftnät, inte möjligt att tillämpa,
eftersom ledningar behövs men inte lagligen får användas utan koncession.
Utredningen har uppmärksammat problemet men inte funnit någon tillfredsställande
permanent lösning. Svenska kraftnät vill understryka vikten av att en sådan
lösning tas fram under Ellagstiftningsutredningens fortsatta arbete.
Elsäkerhetsverket konstaterar att näten har, beroende på hur de är
konstruerade, en viss överföringskapacitet. Ökad belastning kan medföra dels
risk för att leveranssäkerheten inte kan upprätthållas, vilket drabbar nätägare
som i vissa fall kan vara skyldiga att betala skadestånd, dels risker ur
elsäkerhetssynpunkt. Elsäkerhetsverket framhåller att det är viktigt att
elsäkerhetsaspekten belyses närmare och att regler utarbetas för bestämning av
gränser för överbelastning av nätet ur elektrisk säkerhetssynpunkt och att det
anges i författningen hur dessa gränser skall övervakas.
Kammarrätten i Göteborg anser att de föreslagna beteckningarna på de två
typerna av koncession förefaller något otympliga. Något hinder mot att behålla
de nuvarande beteckningarna när beteckningen ges ett delvis ändrat innehåll kan
Kammarrätten inte finna.
Det bör vidare, enligt Kammarrätten, övervägas om tillståndsprövningen för
koncession skall avse en ansvarig person, ungefär som nu gäller enligt 6
yrkestrafiklagen (1988:263) för prövning av trafikansvarig.
I betänkandet konstateras att Svenska kraftnät i egenskap av ansvarig för
frekvenshållningen i systemet kan komma att drabbas ekonomiskt om en elsäljare
saknar reservkraftsavtal (s. 205). Redan detta förhållande talar enligt
Kammarrättens mening för att det bör krävas någon form av auktorisation för att
någon skall få uppträda som elsäljare. Med den föreslagna lösningen, påpekar
Kammarrätten, kanske man inte ens kan utesluta att det kommer att dyka upp rent
kriminella "målvaktsbolag" som säljer el som bolaget inte har.
Banverket erinrar om att dess hjälpkraftsystem är uppbyggt på liknande sätt som
ett normalt distributionssystem, med den skillnaden att det huvudsakligen följer
järnvägslinjerna och är upphängt i samma stolpar som kontaktledningen för
fordonens strömförsörjning. Hjälpkraftsystemet är uppbyggt enbart för att
betjäna järnvägsspecifika ändamål men i några speciella fall sker dock
distribution till hushåll i huvudsak beroende på att det inte finns något lokalt
distributionsnät att tillgå.
På grund av ledningarnas närhet till kontaktledning med 16 2/3 Hz energin kan
verket inte garantera en kvalitet på elenergin enligt branschens normer. Verket
anser därför att betänkandets avsnitt 1.6 Förslag till Elförordning och 1.7
Förslag till Förordning om särredovisning av nätverksamhet för elektrisk ström
inte skall gälla för Banverkets hjälpkraftsystem.
SCB konstaterar att den utveckling mot en ökad öppenhet och konkurrens på
elområdet som utredningen föreslår i vissa avgörande avseenden kommer att ändra
förutsättningarna för elstatistiken. Dettta innebär enligt SCB ett behov av
resurstillskott.
Jordbruksverket betonar vikten av fortsatt rimliga elpriser för boendet och för
företagandet på landsbygden. Enligt det förslag som ellagstiftningsutredningen
lagt, kan områdesavgränsningarna komma att få stor betydelse för prissättningen.
Jordbruksverket menar att regionalpolitiska hänsyn bör beaktas vid beslut om
nätkoncession för område. 2 2 mom 3 stycket bör därför enligt Jordbruksverket
ges följande lydelse: Nätkoncession för område får ges om området utgör en från
allmän synpunkt och en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet.
Lantmäteriverket anser att det av motiven till den föreslagna kompletteringen
av 1 ellagen bör framgå att i begreppet nätverksamhet ingår också att ordna
markåtkomstfrågan, dvs. ansökan om förrättning enligt ledningsrättslagen eller
teckna avtal med fastighetsägare.
Av utredningsförslaget framgår att nyttjanderättshavare, i stället för
ledningsägare, i vissa fall skall kunna få koncession för ledningen.
Lantmäteriverket påpekar att ledningsrättslagen synes utgå från att ledning,
koncession och ledningsrätt innehas av en och samma juridiska eller fysiska
person. Om nyttjanderättshavaren innehar koncessionen kan denne därför inte få
ledningsrätt för ledningen eftersom ledningen ägs av annan. Då koncession
återkallas p.g.a. att ledningen inte längre används påpekas i betänkandet det
väsentliga i att anläggningarna tas bort och att marken återställs. För fastig-
hetsägarna är det enligt verkets mening också angeläget att de rättigheter som
belastar fastigheterna tas bort.
REL konstaterar att överlåtelse av nätverksamheten föreslås bli föremål för
prövning avseende den nye innehavarens lämplighet. Enligt REL:s mening finns
starka skäl för att prövningen även bör omfatta om för kunderna olämpliga
distributionsstrukturer permanentas eller uppstår, till exempel i form av att
producenterna integrerar vertikalt genom uppköp av distribution. Enligt REL är
konkurrenslagen i detta avseende inte tillräckligt medel för att motverka denna
utveckling. Horisontell integration mellan distributörer kan däremot vara ägnad
att stärka rationella strukturer, med konkurrenskraftiga elpriser som följd.
KREAB konstaterar att som ny lydelse av 2 2 mom i ellagen föreslås bl.a.
"nätkoncession för område får ges endast om området utgör en med hänsyn till
nätverksamheten lämplig enhet" och "nätkoncession får ej överlåtas utan
tillstånd ---- av nätmyndigheten". Vad gäller första citatet kan, enligt KREAB,
en i och för sig lämplig enhet ha sådan strategisk betydelse att den utgör
hinder för angränsande områdes lämplighet.
Enligt det andra citatet anser KREAB att nätmyndighet ges rätt att ingripa
endast vid inkråmsöverlåtelse. Då förvärvslagen, som stadgar tillstånd för köp
av aktier eller andelar i elföretag, dessutom föreslås bli slopad kommer det,
enligt KREAB, ej att finnas någon laglig rätt att hindra s.k. strategiska köp.
KREAB anser därför att föreslagen 2 bör ges en sådan utformning att
nätmyndigheten alltid har möjlighet att agera så att ändamålsenliga
nätstrukturer uppnås.
Sveriges Fastighetsägareförbund konstaterar att leveransplikten har inneburit
en trygghet för elabonnenterna som kommer att försvinna i samband med en
avreglering enligt utredningens förslag. Överenskommelse om leverans föreslås i
stället ske genom avtal emellan parterna. Vidare konstateras att utredningen
förutsätter att innehållet i dessa avtal överlämnas till parterna att bestämma
och att branschen utarbetar standardavtal för de vanligaste avtalsförhållandena.
Fastighetsägarnas möjligheter att köpa elkraft förutsätter att reglerna för köp
utformas på ett ändamålsenligt sätt. En fastighetsägare skall kunna köpa kraft
till både fastighetsel och hushållsel för att senare fördela kostnaderna på
hyresgästerna. Förbrukningsprofilen för små kunder kan med relativt stor
säkerhet fastställas utan krav på ny mätutrustning. Fastighetsägare måste också
via ombud kunna köpa elkraft kollektivt. Denna typ av köp bör därför, enligt
Fastighetsägarförbundet, särskilt beaktas i det fortsatta arbetet.
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening anser att vid alternativ
anslutningsmöjlighet till nätkoncession för linje respektive nätkoncession för
område bör den som har nätkoncession för linje endast medges rätt till an-
slutning efter tillstånd från den som har områdeskoncession. Inom område där
spänning över 20 kV alt. 30-40 kV förekommer bör, enligt föreningen,
nätkoncessionen för området innefatta högsta förekommande spänning inom området.
Föreningen anser att frågan om återlämnande av koncession, då koncessionsinne-
havaren bedömer att lönsamheten för nätverksamheten blir otillfredsställande på
grund av ändrade förutsättningar, bör behandlas av utredningen.
Krister Skånberg (mp) anser att ellagarna bör utformas så att de får bl.a.
följande effekter. Den som har nätkoncession ska vara skyldig att på skäliga
villkor ansluta en anläggning inom sitt område och att överföra ström till dem
som är anslutna från deras leverantörer samt att mäta överförd ström. Varje
kraftleverantör har leveransplikt till varje kund de har när den nuvarande
ellagen upphör att gälla och till dess kunden själv byter leverantör.
Kraftleverantörerna och de som har nätkoncession ska vara skyldiga att till
övervakningsmyndigheten redovisa alla leveransöverenskommelser med utländska
köpare. De ska också vara skyldiga att införa force-majeurklausul för minskade
eller avbrutna kraftleveranser vid haveri och vid stängning eller avveckling av
kärnkraftverk.
STOSEB finner att de farhågor som framförts i den allmänna debatten om att
t.ex. små glesbygdkunder skulle komma i kläm om elmarknaden reformeras synes
vara överdrivna. Undantag kan dock gälla i ett begränsat antal fall där kraftig-
are subventioner av såväl nät- som råkraftpriser förekommer. För att ytterligare
stärka de mindre kundernas situation kan STOSEB tänka sig att man går ännu ett
steg mot ökad insyn genom att den eller de kommuner som berörs av ett kon-
cessionsområde får tillsätta styrelserepresentant(er) i det aktuella
nätföretaget.
27. Ersättning till följd av de ändrade förskrifterna i ellagen
Göta Hovrätt anser att frågan huruvida en koncessionshavare bör få ersättning
för utebliven vinst har besvarats nekande i utredningsförslaget utan någon
egentlig motivering. Särskilt med tanke på det förslag till ändring av 2 kap 18
regeringsformen som Fri- och rättighetskommitten nyligen har lagt fram är
hovrätten tveksam till hur denna frågeställning kommer att bedömas i framtiden.
Hovrätten föreslår därför att det sker en ytterligare analys av frågan huruvida
regeringsformens egendomsskydd är tillämpligt vid ändringar av rådande
koncessionsvillkor samt i anslutning därtill även av frågan i vilken utsträck-
ning ersättning skall utgå till koncessionshavare som drabbas av ändrade
koncessionsvillkor.
Svenska Kraftverksföreningen anser att ersättningsregeln i punkt 3 i lag-
förslagets övergångsbestämmelser bör ges en formulering och innebörd som klart
anger att ersättning skall utgå för all ekonomisk skada som uppkommer som följd
av föreslagna förändringar i ellagen, förutsatt adekvat orsakssammanhang mellan
ändrade koncessionsvillkor och uppkommen ekonomisk skada. Föreningen framhåller
att frågorna om ekonomisk skada och ersättning som följd av de radikalt ändrade
koncessionsvillkoren är omfattande och komplicerade samt att ersättningsrätten
inte får begränsas på det sätt som görs i utredningen.
Svenska Elverksföreningen anser att frågan om skadeståndsanspråk för ändrad
innebörd av koncession, i första hand konsekvenserna av slopad ensamrätt till
leverans, bör utredas ytterligare. Elverksföreningen finner det rimligt att
ersättningsmöjligheterna för innehavare av koncession enligt nuvarande regler
bör omfatta all skada som uppkommer på grund av nya villkor för elmarknaden, dvs
även ekonomisk skada som uppkommer vid produktionsanläggningar.
Vattenfall AB instämmer i Kraftverksföreningens synpunkter och förutsätter att
ellagens ersättningsregel även gäller för statligt ägda bolag. I sammanhanget
kan påpekas att det är väsentligt att de nya reglerna för elmarknaden i alla
sammanhang utformas så att konkurrerande företag ges likartade förutsättningar.
Sammanfattning av Affärsverket svenska kraftnäts utredning, Handelsplats för el
Den 20 augusti 1992 fick Svenska Kraftnät i uppdrag av regeringen att utreda
förutsättningarna för en svensk börs för handel med el och, om det finns sådana
förutsättningar, lämna förslag till organisation av en sådan elbörs. Utgångs-
punkten för uppdraget är den handlingsplan för fortsatt reformering av svensk
elmarknad som Riksdagen antog i juni 1992. I utredningsdirektiven framhålls bl a
vikten av att göra storkraftnätet tillgängligt for fler aktörer och därigenom
skapa förutsättningar för en ökad handel med el. Det betonas att samhälls-
ekonomiska skäl talar för att så många aktörer som möjligt ska kunna fritt köpa
och sälja el.
Vi har under arbetet med utredningen tagit hjälp av en referensgrupp med
företrädare för kraftindustrin, större elanvändare, berörda myndigheter m.fl. Vi
har också biträtts av en grupp med ett femtontal företrädare för medelstora
energidistributörer. Vidare har vi anordnat ett seminarium, till vilket samtliga
eldistributionsföretag i landet inbjudits, samt haft en lång rad formella och
informella kontakter med potentiella aktörer på en svensk elbörs. Generellt
gäller att eldistributionsföretag och större elanvändare förordar att en svensk
elbörs inrättas medan kraftproducenterna är negativa till detta.
Vi har genornfört en rad studier, bl a om hur elbörserna i England och Norge
fungerar, om börshandel i allmänhet, om produktionsoptimeringen samt om behovet
av regelverk för och tillsyn av en elbörs. Dessa utredningar finns med som
bilagor till rapporten.
Av flera skäl har vi särskilt intresserat oss för förhållandena i Norge. Man
har där tämligen snabbt gjort en genomgripande förändring av elmarknadens organ-
isation: en ny ellag har tillämpats, ett fristående företag svarar för central-
nätet, ett nytt användarvänligt tariffsystem har införts och en allmänt
tillgänglig elbörs finns i drift sedan drygt ett år. Enligt vår bedömning har
forändringarna av den norska elmarknaden utfallit i huvudsak väl. Konkurrensen
har ökat, elpriset har sjunkit och en allmän kundanpassning har skett inom
elområdet. Det finns enligt vår mening starka skäl att en svensk elbörs utformas
så att en nära samverkan med den norska elmarknaden och elbörsen kan ske.
Det finns flera fördelar med en öppen marknadsplats - en börs - för handel med
el i Sverige. Det skulle ge en effektiv prisbildning, en bra informationssprid-
ning och ett synligt elpris.
Om en öppen marknad utformas utan en elbörs kommer all handel att ske via
slutna avtal. Detta skulle ge stora skillnader i tillgången till information hos
marknadsaktörerna och även leda till ökade kostnader för att göra affärer. En
väsentlig fördel med en elbörs är därför att möjligheterna att handla på mark-
naden ökar för nya aktörer och att spelreglerna blir lika för alla.
Den främsta invändningen, som har riktats mot svensk börshandel med el, är att
en sådan skulle försämra produktionsekonomin genom att elproducenternas
nuvarande system för optimering inte skulle fungera som hittills. KGS har i en
rapport till utredningen (bilaga 5) beräknat att de totala
produktionskostnaderna under vissa antaganden skulle öka med ca 800 Mkr per år.
Beräkningarna ifrågasätts dock i en annan konsultrapport (Bergman & Co, bilaga
6). Slutsatserna i denna fråga är i hög grad beroende av vilka antaganden om bl
a aktörernas beteenden som görs. Huvuddelen av merkostnaderna, som enligt
KGS-rapporten skulle uppstå, baseras på antagandet att kraftföretagen skulle bli
mer försiktiga i att utnyttja egen vattenkraft. I så fall skulle risken öka för
spill av vatten från kraftverksmagasinen. Enligt vår bedömning är detta
antagande baserat på en osäkerhet om hur en marknad för el kommer att utveckla
sig. Det finns inget enligt vår mening som talar för att inte elproducenter
kommer att kunna klara av att optimera teknik och ekonomi tillsammans.
Vi har inte funnit att några starka skäl talar för att den svenska elmarknaden,
inklusive elproduktionen, skulle bli mindre effektiv, dvs sämre optimerad, om
handeln ökar genom tillkomsten av en elbörs. Till bilden hör också att det
nuvarande producentsamarbetet helt eller delvis kan strida emot den nya svenska
konkurrenslagen.
Bl.a. eldistributörerna har påtalat risken för att aktörerna på den svenska
elmarknaden är för få och framför allt att två producenter, Vattenfall AB med ca
50 procent och Sydkraft AB med ca 25 procent av landets elproduktion, har en
alltför dominerande ställning. Risken ar att de stora företagen skulle kunna
utnyttja en elbörs på ett sätt som alltför mycket gynnar de egna intressena och
missgynnar andra aktörer, främst små och medelstora köpare. Man kan konstatera
att Vattenfall och Sydkraft kommer att ha en stor en dominerande ställning på
den svenska elmarknaden oavsett om en elbörs införs eller inte. Det är enbart
sammankopplingen mellan svensk elmarknad och en eller flera utländska som kan
väsentligt förändra dessa företags relativa storlek (dvs om inte en uppdelning
sker, vilket vi inte haft till uppgift att analysera). Detta är ett av flera
skäl som talar för att vi bör eftersträva en mycket nära samverkan främst med
den norska elmarknaden.
Oavsett hur elmarknaden i Sverige organiseras kan dominerande företag välja att
agera antingen kort- eller långsiktigt och med olika grad av samhällsansvar. Vad
gäller Vattenfall är det ytterst en fråga för ägaren, regering och riksdag, att
avgöra företagets roll och inriktning på den svenska elmarknaden. Som bl a
påpekats av en engelsk konsultfirma vi har anlitat (n/e/r/a, bilaga 7) skulle
Vattenfall kunna agera på ett sätt som gör att företaget blir en modererande och
stabiliserande faktor i en förändringsprocess för den svenska elmarknaden.
Vi har studerat tre delar av vad som med ett samlingsbegrepp kan kallas en
svensk elbörs, nämligen reglermarknad, spotmarknad och derivatmarknad.
Vi ser för närvarande störst behov av en reglermarknad. Denna skulle främst
vara ett medel för Svenska Kraftnät att bibehålla balansen mellan produktion och
förbrukning och därmed hålla frekvensen på nätet. På en sådan marknad skulle
Svenska Kraftnät med mycket kort varsel kunna köpa och sälja eleffekt för att
kompensera för avvikelser från produktions- och förbrukningsplaner (t ex vid
bortfall av en överföringsledning från Norge). Detta skapar en möjlighet för
framför allt köpare att fritt välja leverantör av el på långtidsbasis utan att
bli beroende av den "lokala leverantören" för att kortvarigt hantera obalanser
och tillfälliga avvikelser. Aktiva deltagare på denna marknad utöver Svenska
Kraftnät blir framför allt elproducenter som snabbt kan reglera sin produktion
Alternativet till en sådan reglermarknad är att någon av de stora pro-
ducenterna, t ex Vattenfall, eller några producenter; grupp, på uppdrag av
Svenska Kraftnät åtar sig att svara för dessa tjänster åt alla aktörer på
elmarknaden. Detta kan ifrågasättas från neutralitetssynpunkt eftersom dessa
elproducenter i många fall också kan konkurrera om de aktuella leverans-
kontrakten. Vi anser att övervägande skäl talar för att en reglermarknad bör
inrättas med start när regionnäten öppnas.
Konsulten n/e/r/a har föreslagit (bilaga 7) en successiv utveckling av den
svenska elmarknaden som innebär att ett system för mer utvecklad handel med
tillfällig kraft, en spotmarknad, utvecklas i ett andra steg sedan reglermark-
naden har börjat fungera. Om och när ett sådant andra steg bör tas beror på i
vilken takt elnäten kommer att öppnas och hur många aktörer som därmed kommer
att kunna agera på elmarknaden. Enligt vår uppfattning finns skäl som talar för
en stegvis utveckling av den svenska elmarknaden när det gäller såväl
lagstiftning som åtgärder för att effektivisera marknaden.
Vi ser åtminstone för närvarande inga förutsättningar för att införa en s.k.
derivatmarknad, dvs en organiserad marknadsplats för handel med finansiella
standardkontrakt om långsiktiga elleveranser innan dess att en spotmarknad har
etablerat sig.
Vi har tillsammans med OM Stockholm studerat några olika tekniska utformningar
av en elbörs för spothandel, dvs en börs med avslut mellan en vecka och några
timmar före avtalad leveranstid. De intressantaste alternativen är en
auktionsbörs, som man har i Norge, eller en elektronisk transaktionsbörs. Den
sistnämnda typen av börs, som är mera datoriserad, har alltmer börjat tillämpas
för handel med aktier och råvaror. Den skulle ge störst flexibilitet för såväl
handel med el som för styrningen av produktionen hos kraftföretagen. Denna form
är därför enligt vår mening mest lämplig for en börs för handel med tillfällig
el (spothandel). En sådan börs tar ca 1,5 år att inrätta. För handel med
reglerkraft kan man inledningsvis utnyttja ett förenklat system som kräver
mindre investeringar och går snabbare att införa.
En viktig förutsättning för att en elbörs ska bli framgångsrik är att den ägs
och drivs på ett kompetent och neutralt sätt. Företagsjuridik, Nord & Co, som
har studerat behovet av regelverk och tillsyn (bilaga 9), anser att börsen bör
organiseras som ett aktiebolag. Bolaget skulle kunna ägas av Svenska Kraftnät
med möjlighet för aktörerna att få insyn via styrelserepresentation eller
börsråd. Som framhålls i regeringens direktiv är ett tänkbart alternativ att den
ansvarige för storkraftnätet, dvs Svenska Kraftnät, inledningsvis blir huvudman
för börsverksamheten. Svenska Kraftnäts systerorganisation i Norge driver börsen
på detta sätt.
För ett alternativ, där Svenska Kraftnät är en stor ägare, talar den nära kopp-
lingen med driften av storkraftnätet Vi bedömer också att detta skulle skapa
goda förutsättningar för en nära samverkan med den norska elmarknaden. På sikt
kan ägandet av börsen spridas så att aktörerna kan få ett direkt ägarinflytande.
Insyn bör dock skapas oavsett ägande genom ett brukarråd och gemensamt framtagna
börsetiska regler.
Utvecklingen av en öppen svensk elmarknad och en elbörs bör ske så att det blir
en samverkan med övriga nordiska länder, särskilt Norge. De planerade åtgärderna
i Sverige bör utformas så att detta underlättas. I ett första steg bör vi starta
ett samarbete med den norska elbörsen. En direkt sammanslagning mellan norsk och
svensk elbörs bör eftersträvas och en öppen nordisk elmarknad med en gemensam
elbörs år 2000 vara ett mål.
Vi anser således att det finns förutsättningar för en börs för handel med el i
Sverige och att en reglerkraftmarknad bör inrättas med start när regionnäten
blir öppna. Vidare kan en börs för handel med tillfällig el, en spotmarknad,
inrättas i ett andra steg, gärna i samverkan med andra nordiska börser, om och
när ett större antal aktörer kommer att uppträda på elmarknaden.
Sammanställning av remissyttranden över Affärsverket svenska kraftnäts
utredning, Handelsplats för el
1. Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över Affärsverket svenska kraftnäts utredning avgetts
av Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Domstolsverket, Kommerskollegium,
Länsrätten i Stockholms län, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB),
Statskontoret, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket (RRV), Boverket,
Bokföringsnämnden (BFN), Glesbygdsmyndigheten, Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Marknadsdomstolen, Konkurrensverket,
Elsäkerhetsverket, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk, Kammarrätten i
Göteborg, Länstyrelsen i Norrbottens län,
Statistiska Centralbyrån (SCB), Jordbruksverket, Norrtälje kommun, Göteborgs
kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska
Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Lantbrukarnas riksförbund
(LRF), Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), HSB Riksförbund,
Hyresgästernas Riksförbund, Riksförbundet Energidistributörerna (REL), Klippan
Rönneådalens Energi AB (KREAB), Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Sveriges
Bostadsrättsföreningars Centralorganisation, Villaägarnas Riksförbund, Örebro
Energi AB.
Härutöver har skrivelser inkommit från Stockholms Energi AB, Fyrstadskraft AB,
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, Sydsvenska Återdistributörers
Samrådsgrupp (SSÅS), Sveriges Civilingenjörsförbund (CF), Sydkraft AB, Kraftköp
Öst AB, Vattenfall AB, Krister Skånberg - Miljöpartiet, Storstockholms Energi AB
(STOSEB), Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen.
Sveriges Akademikers Centralorganisation har med yttrande anslutit sig till de
synpunkter som framförts av Sveriges Civilingenjörsförbund.
Sydkraft AB har utöver eget yttrande anslutit sig till de synpunkter som
framförts av Svenska Kraftverksföreningen.
Kraftköp Öst AB har utöver sitt yttrande anslutit sig till de synpunkter som
framförts av STOSEB.
Vattenfall AB har avgivit sitt yttrande i tillägg till de synpunkter som
framförts i Svenska Kraftverksföreningens och Svenska Elverksföreningens
yttranden.
2. Inställningen till en svensk kraftbörs
Nära hälften av remissinstanserna redovisar övergripande omdömen om utredningens
samlade förslag. Flertalet av dessa omdömen är positiva till en svensk
kraftbörs. Av dem betonar flera vikten av att vänta med införandet av en s.k.
spothandel till dess det finns ett väldefinerat behov av en sådan.
Ett antal remissinstanser framhåller att de är positiva till en elmarknads-
reform men ser inte nu något behov av en kraftbörs. En sådan bör växa fram på
marknadens villkor och på ett sätt som inte ger störningar i det existerande
elsystemet.
Riksrevisionsverket (RRV), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Konkurrensverket, Elsäkerhetsverket, Kammarrätten i Göteborg, Länsstyrelsen i
Norrbottens län, Norrtälje kommun, Göteborgs kommun, Landstingsförbundet,
Svenska Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas Riksförbund, (LRF), HSB
Riksförbund, Kommunförbundet, Energidistributörerna (REL), Klippan Rönneådalens
Energi AB (KREAB), Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Sverges
Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC), Sveriges
Fastighetsägareförbund, Villaägarna, Örebro Energi AB, Fyrstads Kraft AB,
Kraftköp Öst AB och Stor-Stockholms Energi AB (STOSEB) delar utredningens
uppfattning att det finns förutsättningar för en börs för handel med el i
Sverige och att den skulle medföra flera viktiga fördelar på en öppen marknad.
Instanserna delar utredningens analys som utmynnar i slutsatsen att
förutsättningar för en svensk elbörs existerar.
Kraftverksföreningen, Sydkraft AB och Vattenfall AB ser inte behov av en
kraftbörs i Sverige inom överskådlig tid. De avstyrker inrättandet av en
reglermarknad i Sverige. Aktörerna skapar börsen på marknadens villkor om och
när dessa anser att behov finns.
Svenska Elverksföreningen anser att handel av reglerkraft kan ske utan en börs
för s.k. spothandel och att hanteringen av denna handel kan ske på ett enkelt
sätt utan större investeringar. En börs för spothandel bör enligt föreningen
introduceras om marknaden får behov av en sådan.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Södra Sveriges Eldistributörer
ek.för., Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) och Folkkampanjen Mot Kärnkraft -
Kärnvapen avstyrker införandet av en svensk kraftbörs.
3. När skall en svensk kraftbörs inrättas
Ett tiotal remissinstanser har framfört synpunkter på när en kraftbörs skall
eller bör inrättas. Flera är positiva till ett snabbt införande när näten öppnas
medan vissa framhåller att ett införande bör vänta till dess marknadens behov av
en kraftbörs finns.
Riksrevisionsverket (RRV), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Konkurrensverket Göteborgs kommun, Energileverantörerna (REL) är positiva till
att en elbörs etableras i Sverige och framhåller att det går att identifiera
flera fördelar än nackdelar med ett snabbt etablerande av en spotmarknad.
Industriförbundet, Kraftverksföreningen, Elverksföreningen, Stockholm Energi
AB, Sveriges Ingenjörsförbund (CF), Sydkraft AB och Vattenfall AB anser
sammanfattningsvis att aktörerna skapar börsen på marknadens villkor om och när
dessa anser att behov finns.
4. Allmäna synpunkter på en kraftbörs
Statlig börs eller ej?
Några remissinstanser har synpunkter på det föreslagna huvudmannaskapet samt hur
och på vilka villkor en kraftbörs skall etableras på elmarknaden. Bland dem är
meningarna delade till att börsen bör ha en statlig huvudman eller inte.
Finansinspektionen och Kommunförbundet ser inga omedelbara skäl för att
statsmakterna skulle initiera och via lagstiftning framtvinga inrättandet av en
elbörs.
Elsäkerhetsverket och Klippan Rönneådalen Energi AB (KREAB) instämmer med
utredningens förslag att Svenska kraftnät bör knytas till en kraftbörs på ett
sätt som gör det enkelt för dem att hantera sitt systemansvar för
storkraftnätet.
Svenska Kraftverksföreningen, Stockholm Energi AB och Sydkraft AB säger nej
till den statliga kraftbörs som Svenska Kraftnät beskriver i sin utredning.
Börsens påverkan på elpriserna
Många argument för en kraftbörs gäller dess påverkan på prisbildningen. Flera
remissinstanser framhåller att en kraftbörs kommer att påverka prisbildningen på
el. Av dem betonar ett antal att marknadseffektiviteten och prisinformationen i
prisbildningen kommer att öka med en kraftbörs.
Riksrevisionsverket (RRV), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Konkurrensverket, Norrtälje kommun, Sveriges Bostadsrättsföreningars
Centralorganisation (SBC), Fyrstads Kraft AB anser sammanfattnings bl.a. att en
fungerande elbörs bidrar till en effektiv prisbildning och lägre
transaktionskostnader. Genom det synliga pris som etableras på en elbörs får
marknadens aktörer en nödvändig information.
Energidistributörerna, (REL) framhåller att med dagens system finns ingen
notering av värdet på kraft, endast kostnaden. På en börs erhålls ett pris,
alltså ett marknadsvärde.
Sydkraft AB framhåller att den kommande rapporteringen av elpriser som
EES-avtalet innehåller (enligt EG:s direktiv om pristransparens), kommer att ge
den efterfrågade öppenheten.
Marknadsstrukturen
Flera remissinstanser befarar, trots en ofta positiv grundinställning, att de
största kraftföretagens dominans inom kraftförsäljningen kommer att försvåra
eller omöjliggöra en effektiv börshandel. Många av dessa ser problemets lösning
i en gemensam nordisk krafthandel. En sådan skulle ge företagen en större
marknad med flera aktörer som kan agera.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Svenska
Kommunförbundet, Klippan Rönneådalen Energi AB (KREAB), Södra Sveriges
Eldistributörer ek. före. och Stor-Stockholms Energi AB (STOSEB) framhåller
sammanfattningsvis att den höga företagskoncentrationen på den svenska
elmarknaden hotar fördelarna av en friare konkurrens. Det är därför önskvärt att
nya aktörer kommer in på elmarknaden. En börs kan ge förutsättningar för mindre
aktörer att agera på samma villkor som de stora producenterna.
Naturskyddsföreningen anser att för att få en effektiv börshandel måste
informationssystemet vara lättillgängligt for alla aktörer.
Hyresgästernas Riksförbund vill understryka att även en "reglerad" marknad kan
ge effektivitetsvinster t.ex. genom den samkörning som nu sker.
Klippan Rönneådalen Energi AB (KREAB), Örebro Energi AB och Kraftköp Öst AB
anser sammanfattningvis att en fungerande marknad kräver i sig också att det
finns tillräckligt många aktörer. De anser därför att en sådan svensk kraftbörs
ansluts bör kunna till de nordiska ländernas elmarknader och kraftbörser.
Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen anser att konkurrensen mellan olika
elproducenter kommer att fungera dåligt eftersom Vattenfall AB är för
dominerande både i Sverige och Norden.
5. Produktionsoptimeringen
Några remissinstanser för fram synpunkter som gäller det nuvarande
producentsamarbetet kring utbytet av bl.a. tillfällig kraft, den s.k.
produktionsoptimeringen. De ser en fara i att produktionsoptimeringen slås
sönder vid inrättandet av en kraftbörs, och att produktionskostnaderna i det
svenska elsystemet höjs. Det finns dock även motstridiga synpunkter som förs
fram av vissa remissinstanser.
Konkurrensverket, Energidistributörerna (REL), Klippan Rönneådalens Energi AB
(KREAB), Fyrstads Kraft AB, framhåller sammanfattningsvis att en börs är att
föredra framför så väl nuvarande produktionsoptimering som alternativet att
vissa kraftföretag tilldelas det regleringsansvar som ombesörjs av företagen
inom produktionsoptimeringen. Genom att öppenheten ökar, i vart fall för priset
för den typ av kraft som omsätts via börsen, stärks kundernas ställning i
förhållande till producenterna. Producenterna tvingas härigenom också till ett
kostnadseffektivare agerande för att inte riskera att få reducerad lönsamhet. En
väl fungerande elbörs, som på sikt vidgas avseende såväl tillhandahållet
produktsortiment som geografiskt, effektiviserar sannolikt konkurrensen genom
att pris- och kostnadspressen på kraftföretagen ökar.
Svenska Kommunförbundet, Villaägarna och Sveriges Civilingenjörsförbund (CF)
anser bl.a. att den främsta invändningen mot en elbörs gäller
produktionsoptimeringen. Samkörning och kraftutbyte enligt nuvarande system
hävdas av många, främst företrädare för kraftindustrin, vara effektivare än
optimering baserad på ett system där brukarna, t ex via en elbörs, får en direkt
insyn i och kan påverka prisbildningen. Frågan om vilka konsekvenser inrättandet
av en elbörs. har för en optimal kraftproduktion är inte entydigt klarlagd.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) uppfattning är att de farhågor beträffande
kostnads- och miljönackdelar som skulle uppstå till följd av ett uteblivet
produktionsoptimeringssamrabete är väsentligt överdrivna.
Kraftverksföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Sydkraft AB
anser sammanfattningsvis att produktionsoptimeringen skulle kraftigt störas och
sannolikt på kort tid raseras. För samhället skulle det bli fråga om stora
ekonomiska och miljömässiga förluster. Man kan säga att hela det nuvarande
systemet och de olika formerna av samarbete bygger på ett tänkande med klart
definierade effektivitetsmål och pragmatisk anpassning av organisation och
system för att nå dessa mål.
6. Reglermarknaden
Ett femtontal remissinstanser för fram synpunkter på frågan om behovet av att
inrätta en s.k. reglermarknad. En majoritet av remiss instanserna är positiva
till att en neutral reglermarknad inrättas när näten öppnas. Vissa
remissinstanser är negativa till en reglermarknad och anser att dagens system
fungerar bra.
Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Göteborgs kommun,
Industriförbundet, Energileverantörerna, (REL), Klippan Rönneådalens Energi AB
(KREAB), Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Örebro Energi AB, Fyrstads Kraft
AB samt Gruvföreningen, Jernkontoret, Kemikontoret och Skogsindustrierna delar i
huvudsak utredningens uppfattning att det är angeläget att en neutral
reglerkraftmarknad upprättas när näten öppnas. Den skulle förenkla situationen
for alla som har ett behov av att hantera obalanser eller tillfälliga avvikelser
från avtal och därmed öppna nya affärsmöjligheter. Flera av remissinstanserna
anser dock att det inte räcker att enbart inrätta en reglermarknad utan en spot-
marknad bör etableras omedelbart eller som ett andra steg.
Vidare framhåller flera av dessa att för att Svenska Kraftnät ska klara sitt
systemansvar måste verket kunna upphandla reglerkraft. Elverksföreningen stöder
principen om Svenska Kraftnäts roll som systemansvarig för det svenska
elsystemet.
Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Sydkraft AB och Vattenfall AB
anser inte att det behövs en reglermarknad i Sverige. Reglerkraft kan liksom nu
enkelt upphandlas från elproducenterna.
Stockholm Energi AB anser att det är för tidigt att ta ställning till en börs
för reglerkraft.
7. Nordisk elmarknad och börs
Ett dussintal remissinstanser har framfört synpunkter på behovet av en nordisk
elmarknad och börs. Flera remissinstanser betonar fördelarnas med en sådan
marknad och börs. Flertalet av dessa för fram tveksamheter kring den svenska
elmarknadens struktur.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Kammarrätten i
Göteborg, Göteborgs kommun, Kommunförbundet, Energidistributörerna (REL),
Klippan Rönneådalens Energi AB (KREAB), Sveriges Fastighetsägareförbundet, Södra
Sveriges Eldistributörers ek. före., Sydsvenska Återdistributörers Samrådsgrupp
(SSÅS) och Kraftköp Öst AB framhåller sammanfattningvis att det måste vara
önskvärt att den svenska börsen på något sätt samarbetar med den norska börsen
och andra utländska marknader. En gemensam nordisk elmarknad ökar antalet
aktörer och skärper konkurrensen. Bildandet av en nordisk elmarknad är därför
uppfattning en angelägen uppgift. De största fördelarna med en börs uppnås
sannolikt om den successivt utvecklas till att omfatta handel med elkraft på
både kort och lång sikt, via olika s.k. derivatmarknader samt geografiskt
utvidgad till Norge och på längre sikt hela Norden.
Sydkraft AB framhåller att utredningen hänvisar ofta till utvecklingen i Norge
samt föreslår anpassning till Norge och en gemensam kraftbörs med Norge. Det
svenska kraftsystemet är annorlunda uppbyggt, varför denna modell inte så direkt
kan överföras till svenska förhållanden.
8. Diverse synpunkter avseende kraftbörs, m.m.
Ett tiotal remissinstanser för fram synpunkter kring vissa kvarstående frågor
som bör beaktas i den fortsatta beredningen. Det gäller främst miljökonse-
kvenser, regler för börsverksamheten och vissa tekniska begränsningar i det
existerande elsystemet.
Kammarrätten i Göteborg anser att det är säkerligen välbetänkt att inte för
närvarande detaljreglera hur börsen skall fungera. Resultatet blir sannolikt
bättre om aktörerna efter hand tillskapar rutiner och avgör vilka typer av
kontrakt som skall handlas på en börs.
Finansinspektionen framhåller att de grundläggande krav för börsverksamhet som
finns angivna i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet (börslagen) bör
även kunna göras tillämpliga inom området för handel med el.
Finansinspektionen delar utredningens bedömning om att inrätta ett
tillsynsorgan eller en tillsynsmyndighet.
Glesbygdsmyndigheten framhåller i Sveriges glesbygdsregioner är just bristen på
konkurrens ett problem. Det finns därför en fara att resultatet kan bli att
områden i till exempel Norrlands inland kommer att erhålla högre kostnader för
sin energiförsörjning i framtiden om man jämför med till befolkningstätare
regioner.
Naturvårdsverket anser att det är viktigt att följa upp vilka konsekvenser en
förändrad ellagstiftning och införandet av en kraftbörs får.
Naturskyddsföreningen föreslår att en särskild kommission tillsätts med uppgift
att föreslå de ytterligare åtgärder som fordras för att en framtida elbörs ska
kunna uppnå syftet- en effektivare resursanvändning, minskad miljöbelastning och
ökad välfärd.
Kraftverksföreningen ser allvarliga problem med att införa en kraftbörs, idag
finns ett utomordentligt effektivt styr-, leveranssäkrings- och hushållnings-
system för produktionen av el och att ett börssystem ser ut att bli mindre
effektivt i dessa avseenden.
Svenska Elverksföreningen menar att att börsverksamheten bör skötas i en egen
juridisk person.
HSB Riksförbund anser dock, att elbörsen inte får utgöra ett hinder för
investeringar i långsiktiga miljövänliga elproduktionsprojekt. Det bör dock
finnas möjligheter att skapa styrmedel som verkar för att undanröja sådana
problem.
Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO) anser om konsekvensen kortsiktigt trots
allt skulle bli ett alltför starkt temporärt prisfall på el av införa en
kraftbörs vill SVEBIO hänvisa statsmakterna till möjligheten att införa en
koldioxidbeskattning också inom elsektorn som dämpande effekt.
Villaägarna anser att det bör närmare utredas vilken effekt en öppen handel
över gränserna kan ha på det svenska elpriset och den svenska elproduktionen.
Södra Sveriges Eldistributörer ek.för. och Sydsvenska Återdistributörers
Samrådsgrupp framhåller bl.a. att Svenska Kraftnät bör se över och minska de
tekniska begränsningar som finns för överföring inom Sverige och från Norge.
Södra Sveriges Eldistributörer ek.före. anser vidare att en kompetent och
kraftfull myndighet måste finnas. Föreningen anser vidare att etableringsregler
och krav på mäklare måste fastställas.
Sammanfattning av Närings- och teknikutvecklingsverkets utredning, Att mäta och
ta betalt för el (R 1993:61)
Närings- och teknikutvecklingsverket, har på regeringens uppdrag utrett vissa
frågor kring att mäta och ta betalt för el i samband med öppna nät på
elmarknaden.
Uppdragets övergripande fråga är om de kostnader som är förknippade med att
kunna ta rätt betalt för de tjänster som produceras på en öppen elmarknad kan
begränsas så att intentionerna i reformeringen av den svenska elmarknaden kan
klaras av.
Verkets slutsats är helt klar, nämligen att de s k transaktionskostnaderna på
en öppen elmarknad inte förhindrar fri konkurrens. För att begränsa kostnaderna
behöver vissa uppgifter utföras och vissa krav ställas på säljare, nätföretag
och kunder.
Det är inte verkets ambition att i denna utredning utarbeta och presentera en
färdig lista på normer och standarder som elmarknadens parter ska rätta sig
efter. Tvärtom, NUTEK anser att detta till stora delar är ett material som
branschen tillsammans med myndigheter och representanter från kundsidan ska
arbeta fram. Ett sådant arbete har också redan initierats inom flera fora. NUTEK
menar att det är främst Tillsynsmyndighetens uppgift att samordna detta arbete i
fortsättningen. Däri ligger ett ansvar att tillse att alla elmarknadens parter
blir representerade.
Även om det finns behov av standardisering och ett framtagande av enhetliga
normer på en öppen elmarknad, är det samtidigt viktigt att denna materia är
levande och kan förändras i såväl utformning som omfattning i takt med att olika
förutsättningar förändras. Detta är inte minst angeläget på elmarknaden i dag.
Effekterna av reformeringen av elmarknaden är omöjliga att förutse i detalj.
Samtidigt sker en snabb utveckling inom tekniken för att mäta samt inte minst
inom informationsteknologin.
Vissa grundläggande krav är nödvändiga att ställa på producenter, åter-
försäljare, nätföretag och kunder på elmarknaden.
Ett sådant krav är att kraften för köpare och säljare mäts tillfredsställande
på timbasis. Om detta innebär mätning med installerad mätare eller användning av
s k fördefinierade effektprofiler, är något som de berörda parterna själva bör
kunna avtala om. Den relevanta frågeställningen är vilket mätfel som kan
tolereras. För att underlätta sådana förhandlingar kan branschen själv utarbeta
riktlinjer för vad som är en acceptabel storlek på ett mätfel.
Verket anser emellertid att det på kort sikt finns skäl för att kräva timvis
mätning av elkonsumenter och producenter som väljer att lämna den s k
huvudleverantörens hägn. Det främsta motivet till detta är att säkerställa
elmarknadens funktion i samband med övergången från ett marknadssystem till ett
annat. Ett sådant krav kan förväntas begränsa rörligheten på elmarknaden,
samtidigt som det inte utesluter byte av leverantör. Härigenom kommer
fortfarande ett visst och ökande omvandlingstryck att finnas på
huvudleverantören.
De kostnader förknippade med mätutrustning som kunden förorsakar vid byte av
leverantör konstituerar en ekonomisk barriär för rörlighet på elmarknaden.
Effekterna av dessa kostnader kan reduceras genom subventioner. Subventioner ger
dock alltid otydliga, ibland rent av felaktiga, styrsignaler. Härigenom riskerar
investeringsbeteende att snedvridas samtidigt som kostnadspressen på tillverkare
av mätutrustning försvagas. Samtidigt är tekniken för mätning och mätinsamling
under snabb utveckling. Detta skapar osäkerhet kring behovet av att
subventionera mätare och installation av dessa. NUTEK anser därför att vad
gäller s k kundspecifika kostnader bör man följa principen om att den som
orsakar en kostnad också ska finansiera den.
Detta innebär emellertid inte att vilka kostnader som helst kan tillåtas.
Kostnader för mätutrustning och mätinsamling kommer enligt NUTEKs tolkning att
omfattas av regleringen av nättjänsterna. Vidare menar NUTEK att s.k.
systemkostnader bör fördelas över hela kundkollektivet efter hur mycket systemet
används.
Den ekonomiska barriären kan under en period vara påtaglig för mindre kunder.
Härigenom hamnar de i en monopolliknande situation gentemot den nuvarande
leverantören. I syfte att förebygga eventuella missbruk av denna monopolmakt
föreslår NUTEK att den s k Huvudleverantören regleras. Detta genom att en
tidsbegränsad försäljningskoncession införs.
En försäljningskoncession kan också användas som ett instrument i svåra
avvägningsfrågor med Huvudleverantören iblandad. En sådan är fördelningen av de
icke timvist mätta leveranserna i ett lokalnät. Dessa ska fördelas ut på
Huvudleverantorens kunder eller definieras som mätfel, strömstölder eller
liknande och darmed belasta nätverksamheten.
En annan avvägning som behöver göras är den mellan systemkostnader och
kundspecifika kostnader inom mät- och avräkningsområdena. Denna
avvägningsproblematik ökar i de fall leverantör och nätverksamhet delar på
investeringskostnaden för exempelvis ett kundkommunikationssystem.
Mycket talar för att Tillsynsmyndigheten bör införa ett tak för de kostnader en
nätägare får ta ut av mindre kunder i syfte att täcka kostnader för installation
av mätare och insamlingssystem.
Sammanställning av remissyttranden över Närings- och teknikutvecklingsverkets
utredning, Att mäta och ta betalt för el (R 1993:61)
1. Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över Närings- och teknikutvecklingsverkets utredning
avgetts av Statskontoret, Konkurrensverket, Affärsverket svenska kraftnät,
Svenska Industriförbundet, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverks-
föreningen och Riksförbundet Energidistributörerna (REL),
Svenska Elverksföreningen har inkommit med tillägg till eget yttrande.
2. Övergripande synpunkter på utredningen
Remissinstanserna är i huvudsak positiva till utredningens övergripande förslag
och delar utredningens uppfattning att ett effektivt system för mätning och
avräkning behövs på en elmarknad med öppna nät.
Svenska kraftnät framhåller att utredningen har baserats på Ellagsstiftningens
förslag och om en ny ellag kommer att avvika från denna kan vissa detaljer
behöva ändras.
Statskontoret har inget att invända mot att principen bör vara att den som
orsakar en kostnad skall också finansiera den.
Industriförbundet anser att det är positivt att utredningen tagit hänsyn till
att många frågor kan överlåtas på marknaden att lösa.
Kraftverksföreningen och Elverksföreningen instämmer i utredningens slutsats
att kostnaderna för att mäta och ta betalt för el inte förhindrar fri konkurrens
på en öppen elmarknad men betonar att en hel del arbete återstår innan
avräkningsproblemen är lösta.
3. Kravet på timmätning
Flertalet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag om att det finns
på kort sikt skäl att kräva timvis mätning av elkonsumenter och producenter som
väljer att lämna den s.k. huvudleverantören.
Konkurrensverket anser det är viktigt att inte sådana hinder införs som
onödigtvis försvårar marknadsinträde och leverantörsbyte. Regelsystemet för
elmarknaden bör också utformas så att incitament skapas för en utveckling och
marknadsföring av billiga elmätare.
Svenska kraftverk framhåller att det är väsentligt att utveckla en för landet
gemensam standard. Det vore vidare önskvärt med en gemensam nordisk mätstandard.
Industriförbundet anser att kravet på timmätning för kunder som byter
leverantör är rimligt med tanke på att det lägger ett tak för antalet leveran-
törsbyten i den fria marknadens inledningsfas.
4. Försäljningskoncession
Flertalet av remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag om att en
tidsbegränsad försäljningskoncession införs. En försäljningkoncession bör
införas bl.a. på grund av att den ekonomiska kostnaden för mindre kunder att
skaffa en timmätare vid leverantörsbyte är idag hög. Flera remissinstanser anser
dock att en försäljningskoncession inte bör införas.
Industriförbundet anser med hänvisning till konkurrenssituationen för mindre
kunder att utredningens förslag är rimligt.
Kraftverksföreningen avstyrker förslaget med hänvisning till att konkur-
renslagstiftningen ger ett tillräckligt skydd mot missbruk av dominerande
ställning.
Elverksföreningen anser att förslaget ligger utanför utredningens uppdrag.
Elverksföreningen var i samband med remissbehandlingen av NUTEK:s utredning
Elmarknad i förändring negativ till en särskild försäljningskoncession.
5. Vem skall äga mätaren
Flertalet remissinstanser för fram synpunkter som i huvudsak ansluter till
Ellagstiftningsutredningens förslag att det bör vara nätägaren som har ansvar
vad gäller mätning och avräkning. Flera remissinstanser för dock fram argument
kring frågan om ägande och installation av mätaren.
Statskontoret framhåller att det inte behöver vara kunden som äger
mätutrustning utan det skulle kunna vara möjligt att låta leverantören äga
mätutrustning och denne skulle överlåta mätutrustningen när kund byter
leverantör.
Konkurrensverket anser att nätägaren bör ha en skyldighet, men inte en exklusiv
rättighet, att installera mätare. Om kund hittar andra leverantörer av godkänd
mätutrustning bör han kunna anlita dessa istället. Det bör enligt verket finnas
möjlighet till olika former av finansiering av mätarna, t.ex. hyrmöjligheter.
Svenska kraftnät anser det viktigt att nätmyndigheten följer hur nätägarna
sköter sitt mätansvar så att hanteringen av mätfrågor inte försenar eller
försvårar för kund som vill byta leverantör.
Industriförbundet framhåller att det bör antingen vara nätägaren, som neutral
part, eller kunden som äger mätaren. Genom detta kan mätningen skötas oberoende
av vilken leverantör kunden väljer, vilket är viktig ur konkurrenssynpunkt.
6. Avräkning av mätdata
Flera remissinstanser för fram synpunkter på utredningens förslag om hur
avräkningssystemet skall vara uppbyggt och fungera. Av dem anser flertalet att
frågan om hur avräkningssystemet skall utformas behöver utredas vidare.
Svenska kraftnät anser det viktig att välja lösningar som kan underlätta en
öppen elmarknad och anpassning av avräkningen till en sådan. Vidare anser verket
det viktigt för att förenkla avräkningen att nätägaren svarar för nätförluster
och inräknar dem i nätkostnaderna.
Industriförbundet anser att det är rimligt att både regionnätägaren och
lokalnätägaren rapporterar direkt till Svenska kraftnät. Förbundet anser att
denna rapportering bör ske aggregerat för alla kunder som en leverantör har inom
ett område.
Kraftverksföreningen anser att den mätansvarige lokale nätägaren bör summera
varje leverantörs alla leveranser inom området och rapportera summorna. Nätvis
avräkning är att fördra.
Elverksföreningen anser att den föreslagna modellen blir otympligt och tveksamt
ur integretetssynpunkt. Vidare anser Elverksföreningen att avräkningen bör ske
så långt ut i systemet som möjligt för att bli effektivt.
7. Övriga synpunkter på mätningsproblemen
Många remissinstanser har fört fram olika synpunkter på eller i anslutning till
utredningen.
Konkurrensverket anser att man bör skilja på nätverksamhet och kraftförsäljning
även om verksamheterna bedrivs initialt inom samma företag. Den befintlige
leverantören bör bedriva nätverksamhet och kraftförsäljning som separata
rörelsegrenar/bolag.
Industriförbundet anser att krav på timmätning inte behöver ställas i det fall
där kund kompletterar den nuvarande leverantören med leverans genom s.k.
standardiserade kontrakt. Industriförbundet framhåller även att det är viktigt
att avräkningsinformation behandlas med den sekretess som är möjlig.
Kraftverksföreningen motsätter sig utredningens förslag om pristak för
mätutrustningen. På en fri elmarknad vägs kostnaden för mätutrustning mot andra
vinster för köparen. Kund har istället ha möjlighet att få priset på
mätutrustningen reglerat på samma sätt som priset för nättjänsten.
Sammanfattning av Elmyndighetsutredningens betänkande Monopolkontroll på en
avreglerad elmarknad (SOU 1993:105)
Våren 1992 lade regeringen fram förslag till mål och strategier för en
reformering av den svenska elmarknaden. Målet för reformen är att genom ökad
konkurrens nå ett än mer rationellt utnyttjande av produktionsresurserna och att
tillförsäkra kunderna flexibla leveransvillkor till lägsta möjliga priser.
En särskild utredning, Ellagstiftningsutredningen, har fått i uppdrag att lägga
fram de förslag till ändringar i nuvarande lagstiftning som behövs för att dessa
riktlinjer för en elmarknad med konkurrens skall kunna genomföras. Utredningen
lämnade i juli 1993 delbetänkandet (SOU 1993:68) Elkonkurrens med nätmonopol.
Även med konkurrens på elmarknaden behövs enligt Ellagstiftningsutredningen en
kontroll av nätverksamheten. Med nätverksamhet avses allt som behövs för att
näten skall kunna användas för överföring av ström. Kontrollen gäller i första
hand att ledningar och nät hålls öppna och tillgängliga på skäliga villkor för
alla som behöver använda dem för att överföra ström. I andra hand behövs en
kontroll av nätverksamheten för att styra prisutvecklingen för nättjänster
- tarifferna för anslutning och överföring - och ägarnas vinstuttag.
Den myndighet som skall sköta kontrollen av nätverksamheten kallas i
Ellagstiftningsutredningens betänkande nätmyndigheten.
Denna utredning har till uppgift att utreda nätmyndighetens resursbehov,
organisation och finansiering.
Nätmyndighetens uppgifter
Nätmyndighetens insatser är på flera sätt avgörande för att den planerade
elmarknadsreformen skall få avsedd effekt.
För det första är det myndighetens uppgift att prisreglera och utöva tillsyn
över den s.k. nätverksamheten, en verksamhet som omsätter ca 15 miljarder
kronor per år. Eftersom nätföretagen saknar konkurrens är det myndighetens
uppgift att se till att det skapas incitament till såväl hög leveranssäkerhet
som till kostnadseffektivitet. Det är också myndighetens uppgift att säkerställa
att elanvändarna inte behöver betala ett högre pris än nödvändigt för
nättjänsterna.
För det andra är konkurrerande producenters och elsäljares tillgång till näten
en förutsättning för att konkurrensen på elmarknaden skall fungera. Myndighetens
uppgift är att verka för att nättariffer, mät- och avräkningssystem m.m.
utformas på ett sätt som underlättar handel och främjar konkurrens.
Den dimensionering av nätmyndigheten vi föreslår grundas på uppfattningen att
regler och arbetsmetoder ska uppmuntra till egenkontroll i branschen. För att
detta skall ske krävs:
* att samhällets krav på nätverksamhet m.m. är klart uttryckta och väl spridda,
* att regler och föreskrifter är utarbetade efter samråd med branschen och
abonnenterna,
* att informationen om nätföretagen görs lättillgänglig,
* att myndigheten har tillräcklig kunskap och tillräckliga befogenheter att
ingripa när det är befogat.
Koncessionsgivning
Vi anser att de frågor som rör koncessionsgivning enligt förslaget om ändrad
ellagstiftning och de nya myndighetsuppgifter som följer av lagförslaget bör
organiseras gemensamt. Syftet med koncessionsverksverksamheten är ytterst att
säkerställa rationella nätinvesteringar och därmed tillgodose allmänhetens behov
av god leveranssäkerhet, samtidigt som markintrång och negativa miljökonsek-
venser kan minimeras.
Normgivning
För att precisera lagstiftningen bör myndigheten ha möjlighet att i vissa fall
utfärda föreskrifter. Myndigheten har vidare möjligheten att utfärda allmänna
råd i frågor som rör nätverksamhet m.m. Särskilt inledningsvis kommer arbetet
med normgivning att vara relativt omfattande. Föreskrifter skall utfärdas bl.a.
såvitt avser utformningen av årsredovisningen för nätverksamheten och frågor som
rör mätning och avräkning.
En mycket central uppgift för myndigheten blir att göra bedömningar och utfärda
allmänna råd för hur nätföretagens totala intäkter ska beräknas. Nätavgiften får
inte vara så hög att monopolvinster uppstår. Tarifferna får heller inte vara så
låga att de försvårar för företagen att finansiera ny- och återinvesteringar och
därmed äventyra leveranssäkerheten på sikt. Myndigheten måste också beakta att
företagen har incitament till att effektivisera verksamheten och på så sätt
kunna sänka nätavgifterna.
Prövning
Även om myndighetens arbetsmetoder syftar till självreglering av nätföretagen
kommer det att finnas situationer när myndigheten måste utfärda föreläggande för
nätinnehavare som inte följer regelverket. Nätmyndighetens uppgift är också att
pröva klagomål från enskilda och i vissa fall tvister mellan olika nätägare. Det
är också nätmyndighetens uppgift att inträda som part i mål när myndighetens
beslut prövas av domstol. Nätmyndigheten har möjligheten att förelägga viten.
Av myndighetens övriga uppgifter kan nämnas uppföljning, information och
rådgivning samt administrativa uppgifter.
Nätmyndighetens resursbehov
Vid bedömningen av resursbehovet utgår vi från det genomsnittliga resursbehovet
under en treårsperiod. Inledningsvis kan det krävas en fokusering på uppgifterna
normgivning och information. Senare under treårsperioden kan större resurser
läggas på uppföljning och prövning.
För att kunna genomföra de ovan nämnda uppgifterna bedömer utredningen att det
krävs en personalstyrka på ca 35 personer. Kompetensen hos de anställda bör vara
en blandning av ekonomisk, teknisk och juridisk kompetens. Utöver dessa
personalgrupper krävs personer med allmän administrativ kompetens samt vissa
specialkompetenser om bl.a. information, data och statistik.
Det totala resursbehovet inklusive löner, konsulter, lokalkostnader,
informationsinsatser, räntor och avskrivningar m.m. uppskattar vi till ca 22
miljoner kronor per år.
Nätmyndighetens organisation
Vi har studerat tre alternativ beträffande huvudmannaskap för nätmyndighetens
verksamhet. Dessa är Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) som i dag
bl.a. har hand om koncessioner enligt ellagen, Elsäkerhetsverket som i dag har
ansvar för elnätet från elsäkerhetssynpunkt och en helt ny myndighet.
Vår uppfattning är att det finns fördelar och nackdelar med samtliga alternativ
och att samtliga tre alternativ är tänkbara och möjliga att genomföra.
Fördelen med en sammanläggning med Elsäkerhetsverket är främst att den tekniska
kompetens som finns i Elsäkerhetsverkets regionala organisation i så fall kan
utnyttjas bättre.
Fördelarna med en sammanläggning med NUTEK är att nätmyndigheten därigenom
lättare kan utnyttja NUTEKs breda kompetens på energiområdet och andra
specialistfunktioner. Om många myndighetsuppgifter på energiområdet samlas på
NUTEK blir det också lättare för allmänheten och andra att hitta fram, NUTEKs
roll som central energimyndighet blir tydligare.
Utredningens uppfattning är emellertid att elmarknadsreformen som sådan skulle
gynnas av att nätmyndigheten organiseras som en fristående myndighet. Genom att
skapa en fristående myndighet betonas verksamhetens betydelse. Detta gör föränd-
ringen på elmarknaden tydlig och skapar förtroende för elmarknadsreformen.
Vår slutsats är alltså att nätmyndigheten bör organiseras som en fristående
myndighet. Detta är särskilt väsentligt under den första femårsperioden av
verksamheten eftersom vi ser myndigheten som en garant för att reformen får
avsedd effekt på elmarknaden och därigenom finner allmän acceptans. Efter fem år
bör myndighetens verksamhet utvärderas.
Om nätmyndigheten knyts administrativt och samlokaliseras med NUTEK skulle
dessutom de fördelar vi ser med NUTEK-alternativet delvis kunna uppnås. NUTEK
torde dessutom kunna erbjuda administrativa tjänster till konkurrenskraftiga
villkor. Vi ser det således som en fördel om nätmyndigheten lokaliseras till
lokaler i anslutning till NUTEK.
NUTEKs roll som central energimyndighet
Enligt direktiven ska vi bedöma hur NUTEKs roll som energiansvarig myndighet
påverkas nätmyndigheten inte förs till NUTEK.
NUTEKs uppgift som central energimyndighet är att företräda energiintresset
gentemot andra intressen. I detta ligger bl.a. att verka för en säker och billig
energiförsörjning. Myndighetens värnar detta intresse bl.a. genom att påverka
utformningen av regelverk (normer, skatter m.m.) såväl nationellt som in-
ternationellt. Myndighetens lämnar också själv och i sammarbete med andra
underlag för och verkställer de politiska besluten. Både forsknings- och
utvecklingsverksamhet samt analysverksamhet har stor betydelse här.
Enligt vår bedömning påverkas inte NUTEKs möjligheter att fullfölja sin
energipolitiska uppgift i någon väsentlig utsträckning av om vårt förslag
genomförs. Om NUTEK blev huvudman är verket självt ansvarigt för att
verksamheten fungerar tillfredställande. I vårt förslag ligger det i NUTEKs roll
att följa utvecklingen på elmarknaden för att förvissa sig om att utvecklingen
ligger i linje med de övergripande energi och näringspolitiska målen. Detta
underlättas om verksamheten samlokaliseras med NUTEK och även administrativ
samverkan kommer till stånd.
Nätmyndighetens finansiering
De möjligheter till finansiering av verksamheten som står till buds är i princip
anslagsfinansiering via statsbudgeten, avgiftsfinansiering från marknaden eller
en kombination av dessa alternativ.
Vi föreslår att nätmyndighetens verksamhet finansieras genom avgifter.
Myndighetens verksamheter bör finansieras via en avgift som betalas av
innehavare av nätkoncession. Avgiften bör vara differentierad så att avgiften i
det enskilda fallet motsvarar en rimlig kostnad och betalas årligen. Den modell
som utredningen förordar är att respektive koncessionsinnehavares balansomslut-
ning ger grund för en procentuellt beräknad avgift. Avgiften torde uppgå till ca
1,5 promille av den ekonomiska omslutningen. För en hushållsabonnent motsvarar
detta ca 1-4 kronor per år.
Nätmyndighetens ledning
Det finns i dag tre grundmodeller för ledningen av statliga myndigheter. En form
är att myndighetens chef är högsta beslutande instans inom myndigheten, s.k.
enrådighetsverk. Vid vissa myndigheter finns det vid sidan om myndighetschefen
ett råd. En tredje form är att det förutom myndighetschefen även finns en s.k.
lekmannastyrelse som fattar vissa beslut.
Ett grundläggande krav på den nya myndigheten är att den vid sin myndighets-
utövning agerar på ett självständigt sätt. Detta gäller särskilt myndighetens
prövningsverksamhet och då särskilt vid avgörande av klagomål. Detta krav på
stor integritet innebär att myndigheten innom de ramar som ges av regering och
riksdag måste stå fri från styrning utifrån.Vi menar att den bästa lösningen är
en myndighetschef som bär hela ansvaret för verksamheten. Att organisera
myndigheten som ett s.k. enrådighetsverk framstår också som den mest effektiva
ledningsformen.
Det externa inflytande som kan krävas för att förbättra myndighetens verksamhet
bör kanaliseras via ett av regeringen utsett råd.
Sammanställning av remissyttranden över be-tänkandet Monopolkontroll på en av-
reglerad elmarknad (SOU 1993:105)
1.Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över Elmyndighetsutredningens betänkande avgetts av
Konkurrensverket, Riksrevisionsverket (RRV), Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Elsäkerhetsverket, Affärsverket svenska
kraftnät (Svenska kraftnät), Konsumentverket, Statskontoret, Svenska
Kommunförbundet, Sveriges Industriförbund, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska
Elverksföreningen, Värmeverksföreningen, Riksförbundet Energileverantörerna
(REL), HSB Riksförbund, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Svenska
Bioenergiföreningen, Sveriges Energiföreningars riksorganisation (SERO) och
Sveriges Fastighetsägareförbund.
Härutöver har en skrivelse inkommit från Stor-Stockholms Energi AB (STOSEB).
2.Allmänna synpunkter
Majoriteten av remissinstanserna är i huvudsak positiva till utredningens
förslag och delar utredningens uppfattning att nätmyndighetens uppgift att
övervaka de monopol som nätföretagen utgör är central för att avregleringen av
elmarknaden skall få avsedda effekter. Bl.a. hänvisas till erfarenheterna från
genomförda elmarknadsreformer i England och Norge. Flera remissinstanser, bl.a.
Konkurrensverket, Svenska kraftnät, RRV, Sveriges Industriförbund och Sveriges
Fastighetsägareförbund, påpekar vidare att tillsynsmyndigheten måste ha en stark
ställning och en hög kompetens för att klara sin uppgift. STOSEB anser att
myndighetens förmåga att kunna agera, informera och besvara frågor under elmar-
knadsreformens inledningsskede kommer att ha en avgörande betydelse för
reformens framgång.
REL har lämnat utredningens förslag i sin helhet utan invändningar.
3.Nätmyndighetens uppgifter
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag om uppgifter för
nätmyndigheten eller har lämnat förslaget utan erinran. NUTEK understryker
behovet av att koncessionsverksamheten tidigt förs till den nya organisationen.
Några remissinstanser, däribland Svenska Kommunförbundet, betonar att det med
hänsyn till den omställning som avregleringen av elmarknaden innebär för
nätföretagen är nödvändigt att normgivning i form av föreskrifter och allmänna
råd, m.m. utfärdas i god tid före den ändrade ellagens ikraftträdande. Svenska
kraftnät understryker att samordning av de nya nättarifferna och ett system för
mätning och avräkning är viktiga uppgifter för myndigheten i ett
inledningsskede.
Utredningen har jämfört olika metoder för reglering av nättariffer, bl.a.
avkastningsreglering och prisreglering enligt standardkostnadsmetoden. Denna
fråga har behandlats av bl.a. Sveriges Industriförbund, som anför att ett system
med standardkostnader kan ge stora effektivitetsvinster eftersom det innebär att
nätföretagen får incitament att driva verksamheten rationellt. Enligt Svenska
Kraftverksföreningen bör bedömningen av nättariffer grundas på
nuanskaffningsvärdet för att ge nödvändiga incitament till en fortlöpande
rationalisering och effektivisering av nätverksamheten. RRV hävdar att det i
inledningsskedet blir svårt att bedöma skäligheten i nättarifferna då
möjligheterna att göra jämförelser mellan nätföretagen kommer vara begränsade
och de aktuella metoderna är komplicerade. RRV anför att myndigheten därför,
åtminstone till att börja med, bör vara flexibel och använda olika metoder för
att bedöma tarifferna.
Konsumentverket påpekar att verket/KO, med stöd av lagen om (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen), kan pröva
skäligheten av avtalsvillkor som tillämpas mellan näringsidkare och enskilda
konsumenter. Konsumentverket anser att det är direkt olämpligt att
nätmyndigheten skall pröva inte bara priset utan också leveransvillkoren i
övrigt eftersom det enligt verket innebär en prövningen av avtalsvillkor
dubbleras.
Enligt Svenska Elverksföreningen finns en risk för sammanblandning av
nätmyndighetens roller genom att myndigheten skall utfärda till-
ämpningsanvisningar, utgöra första instans i prövning av prisernas skälighet
samt i ett senare skede föra talan mot nätägaren i högre instans. Föreningen
förordar en fristående instans för prövning av nättariffer och övriga villkor
som enligt föreningen i princip bör byggas upp som nuvarande
Prisregleringsnämnden för elektrisk ström. Även SERO anför att en
partssammansatt grupp med uppgift att pröva tvister om bl.a. ersättning till små
elproduktionsanläggningar bör ingå i nätmyndigheten.
Några remissinstanser har kommenterat utredningens förslag om en
rådgivningsbyrå för konsumenter. Konsumentverket stöder förslaget med hänvisning
till att nätmyndigeheten genom en sådan verksamhet skulle fånga upp
konsumentproblem och få ett bra underlag för att utvärdera utvecklingen på
elmarknaden. Enligt Sveriges Industriförbund bör idén med konsumentråd efter
engelskt mönster prövas. Svenska Kraftverksföreningen anser att en
rådgivningsbyrå för konsumenter inte behövs.Konsumentverket anser att
nätmyndigheten bör få i uppgift att främja utvecklingen av mätnings- och
avräkningsutrustning, t.ex. genom teknikupphandling.
4.Resursbehov
Majoriteten av remissinstanserna delar utredningens bedömning i fråga om
nätmyndighetens behov av resurser eller har lämnat utredningens bedömning utan
invändning. Till de remissinstanser som stöder utredningens uppfattning hör
bl.a. Konkurrensverket, NUTEK, Elsäkerhetsverket och Svenska kraftnät. Enligt
STOSEB kommer arbetsbelastningen i inledningsskedet att bli mycket stor, varför
resursbehovet då kan komma att överstiga de 35 årsarbetskrafterna.
Sveriges Industriförbund anser att kompetensen varje anställd bör prioriteras
framför antalet anställda. Förbundet bedömer att utredningens förslag om 35
årsarbetskrafter kan reduceras. Även Svenska Kraftverksföreningen och Svenska
Elverksföreningen anför att myndigheten kan dimensioneras med färre antal
anställda. RRV påpekar att nettokostnaden för staten blir lägre än de 22
miljoner kronor som utredningen har angett eftersom förslaget innebär att
NUTEK:s kostnader för arbetet med koncessionsfrågor och prisreglering förvinner
när uppgifterna tas över av den nya myndigheten.
5.Organisationslösningar
Flertalet av remissinstanserna, däribland Konkurrensverket, Svenska kraftnät,
Elsäkerhetsverket, Sveriges Industriförbund och Statskontoret, tillstyrker
utredningens förslag att nätmyndigheten bör organiseras som en fristående
myndighet. Som skäl härför anges bl.a. att detta alternativ är det som bäst
gynnar elmarknadsreformens syften. Vidare anförs att det med hänsyn till
myndighetens uppgift att övervaka monopolen på elmarknaden är nödvändigt att
verksamheten kan bedrivas med stor integritet och fristående från
branschintressen. Elsäkerhetsverket anser att om utredningens förslag inte
genomförs bör alternativet Elsäkerhetsverket väljas. Statskontoret framhåller
att det kan finnas samordningsfördelar med Telestyrelsen. En möjlig framtida
organisation är enligt Statskontoret att samla tillsynen av el-, tele- och
postlagstiftningen till en myndighet.
RRV och SERO har lämnat utredningens förslag utan erinran. NUTEK, Svenska
Kommunförbundet, Svenska Kraftverksföreningen och Svenska Elverksföreningen
avstyrker utredningens förslag. Enligt NUTEK är elmarknadsfrågorna en viktig del
av det energiintresse NUTEK har att företräda och verket anser därför att
nätmyndigheten bör knytas till NUTEK. Som skäl anges bl.a. att ansvaret för
energifrågorna skulle splittras om utredningens förslag genomfördes. Även
Svenska Kommunförbundet anser att nätmyndigheten bör inordnas i NUTEK. Svenska
Kraftverksföreningen och Svenska Elverksföreningen hävdar att det inte finns
behov av en ny myndighet för de aktuella myndighetsuppgifterna utan att dessa
bör läggas på en befintlig myndighet.
6.Verksamhetens finansiering
Flertalet remissinstanser godtar förslaget om att finansiera nätmyndighetens
verksamhet genom avgifter som tas ut av nätföretagen eller har lämnat förslaget
utan invändning. RRV anser dock att förslaget om nätavgift behöver utvecklas.
Enligt RRV bör tillsynsverksamheten och koncessionsprövningen som separata
resultatområden, som kan ha olika ekonomiska mål. RRV konstaterar att när det
gäller nätmyndighetens prövning av koncessionsansökningar skulle finnas ett
klart samband mellan avgiften och en motprestation. När det däremot gäller en
avgift för tillsynsverksamheten har utredningen enligt RRV inte visat på ett
sådant samband. RRV anser förutsättningarna för att ta ut avgifter för
tillsynsverksamheten bör utredas ytterligare. Vidare påpekas att när det gäller
en eventuell avgift för tillsyn torde det till en början vara omöjligt att på
förhand bedöma hur stora kostnader som de olika nätföretagen ger upphov till.
Svenska kraftnät anser att den föreslagna principen om att basera nätavgiften på
nätföretagens omslutning inte skulle spegla den troliga kostnadsfördelningen.
Svenska Kraftverksföreningen föreslår att nätmyndighetens verksamhet
finansiseras på likartat sätt som Elsäkerhetsverket, dvs. med enhetliga avgifter
per kund indelade i ett fåtal storleksklasser.
Svenska Elverksföreningen, Sveriges Fastighetsägareförbund och Hyresgästernas
Riksförbund avstyrker förslaget om att finansiera verksamheten genom en
nätavgift. Bl.a. anförs att myndigheten bör anslagsfinansieras för att kunna
vara fristående mot dem som skall granskas.
7.Övriga frågor
Enligt NUTEK bör koncessionsärenden enligt rörledningslagen av effektivitetsskäl
samordnas med prövning av ärenden enligt ellagen. Vidare ifrågasätts motiven för
att i myndighetsinstruktionen låsa fast att prövningsuppgiften skall organiseras
som en enhet. Instruktionen bör enligt NUTEK förtydligas såvitt avser uppgiften
för det till myndigheten föreslagna rådgivande organet.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
dels att 1 - 3, 15, 21 och 31 skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a , av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 [2]
Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingående
särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, dis-
tribution eller nyttjande av elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare, anses varje
sådan del som en särskild anläggning.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser härom
meddelas av regeringen.
Med nätverksamhet avses
att ställa kapacitet på
elektriska starkströms-
ledningar till förfogande
för överföring av ström.
Till nätverksamhet hör
också projektering,
byggande och underhåll av
ledningar, ställverk och
transformatorer, anslut-
ning av andra ledningar
och inmatnings- eller
uttagspunkter, mätning av
överförd effekt och energi
samt annan verksamhet
som behövs för att överföra
ström på det elektriska
nätet.
Med anslutning avses i
2 4 och 7 mom. anslut-
ning av ny ledning eller
ny inmatnings- eller
uttagspunkt, återinkopp-
ling av befintlig
ledning eller befintlig
inmatnings- eller
uttagspunkt samt ändring
av avtalad effekt i
inmatnings- eller
uttagspunkt.
Regeringen skall utse
en myndighet (nätmyndig-
heten) som skall hand-
lägga de frågor som anges
i denna lag.
2 1 mom[17].
Elektriska stark- Elektriska
strömsledningar får inte starkströmsledningar får
dras fram eller inte dras fram eller
begagnas utan tillstånd begagnas utan tillstånd
(koncession) av rege- (nätkoncession) av
ringen eller den regeringen eller, efter
myndighet som regeringens bemyndi-
regeringen bestämmer. gande, av nätmyndigheten.
Till en lednings fram- En ansökan om nät-
dragande räknas inte koncession som avser en
bara själva byggandet av utlandsförbindelse skall
ledningen utan också dock prövas av
schaktning, skog- regeringen. Till en led-
savverkning eller därmed nings framdragande räknas
jämförliga åtgärder för attinte bara själva byggan-
bereda plats för det av ledningen utan
ledningen. också schaktning, skog-
savverkning eller
liknande åtgärder för att
En koncession skall bereda plats för
avse en ledning med i ledningen.
huvudsak bestämd En koncession skall
sträckning (linjekon- avse en ledning med i
cession) eller huvudsak bestämd
ledningsnät inom ett sträckning (nätkoncession
visst område (områdeskon-för linje) eller ett led-
cession). ningsnät inom ett visst
område (nätkoncession för
område). I ett beslut om
nätkoncession för område
skall anges en för
En transformator- ledningsnätet högsta
eller kopplingsstation tillåtna spänning.
som är avsedd för en spän-En transformator- eller
ning av 40 kilovolt kopplingsstation som är
eller däröver och som avsedd för en spänning av
skall anslutas till en 40 kilovolt eller däröver
eller flera nya och som skall anslutas
ledningar får inte börja till en eller flera nya
byggas förrän koncession ledningar får inte börja
har meddelats för byggas förrän nätkoncession
framdragande av minst har meddelats för
en ny ledning eller framdragande av minst en
medgivande har lämnats ny ledning eller med-
enligt 8 mom. för sådant givande har lämnats
framdragande. enligt 8 mom. för sådant
Regeringen får medge framdragande.
undantag från Regeringen får föreskriva
bestämmelserna i första om undantag från bestäm-
och tredje styckena i melserna i första och
fråga om vissa slag av tredje styckena i fråga
ledningar eller om vissa slag av led-
stationer eller i fråga ningar eller stationer
om ledningar eller eller i fråga om
stationer inom vissa ledningar eller statio-
områden. ner inom vissa områden.
Undantag får inte medges
i fråga om utlandsför-
bindelser.
2 2 mom[18].
Koncession må ej Nätkoncession får meddelas
meddelas med mindre endast om anläggningen är
anläggningen är behövlig lämplig från allmän syn-
och förenlig med en punkt.
planmässig elektri- Nätkoncession för linje
fiering och, då fråga är får endast om det finns
om områdeskoncession för särskilda skäl meddelas för
yrkesmässig dis- ledning som är avsedd för
tribution, området utgör spänning som inte över-
en med hänsyn till eldi- stiger högsta tillåtna
stributionens ända- spänning för de områden med
målsenliga anordnande nätkoncession som berörs
lämplig enhet. av ledningen.
Koncession för yrkesmäs- Nätkoncession för område
sig distribution må med- får meddelas om området
delas endast den som utgör en med hänsyn till
från allmän synpunkt nätverksamheten lämplig
finnes lämplig att utöva enhet. Områden med nätkon-
sådan verksamhet. cession får inte helt
Vid prövning av fråga omeller delvis samman-
meddelande av falla.
områdeskoncession enligt Nätkoncession får endast
första och andra beviljas den som från
styckena skall möjlighet allmän synpunkt är lämplig
att tillgodose lokala att utöva nätverksamhet.
intressen särskilt Nätkoncession för område får
beaktas. endast beviljas den som
dessutom är lämplig att
bedriva nätverksamhet
inom det begärda området.
Nätkoncession får inte
Koncession får inte strida mot en detaljplan
strida mot en eller områdesbestämmelser.
detaljplan eller om- Om syftet med planen
rådesbestämmelser. Om eller bestämmelserna inte
syftet med planen eller motverkas, får dock
bestämmelserna inte mindre avvikelser göras.
motverkas, får dock min-
dre avvikelser göras. Vid prövning av frågor om
meddelande av nätkonces-
Vid prövning av frågor sion skall lagen
om meddelande av kon- (1987:12) om hushållning
cession skall lagen med naturresurser m.m.
(1987:12) om hushållning tillämpas.
med naturresurser m.m.
tillämpas. Nätkoncession får inte
överlåtas utan tillstånd av
Koncession må ej över- regeringen eller, efter
låtas utan tillstånd av regeringens
regeringen eller den bemyndigande, av
regeringen bemyndigar. nätmyndigheten. Vid pröv-
ning av ansökan om över-
låtelse av nätkoncession
skall fjärde stycket
tillämpas.
Om förvärv av eldistribu-
tionsanläggning m.m.
finnes särskilda bestäm-
melser.
2 3 mom[19].
Koncession meddelas för Nätkoncession ges för be-
viss tid, ej över- stämd tid, längst 40 år.
stigande fyrtio eller,
om särskilda skäl därtill
föranleda, sextio år. En nätkoncession skall
Vid meddelande av kon- förenas med de villkor
cession skola, under som behövs för att skydda
förbehåll av allmän och allmänna intressen och
enskild rätt, föreskrivasenskild rätt samt de
de villkor för anlägg- villkor för anläggningens
ningens utförande och utförande och nyttjande
nyttjande som av säker- som behövs av säkerhetsskäl
hetsskäl eller eljest ur eller som annars behövs
allmän synpunkt finnas från allmän synpunkt.
påkallade.
2 4 mom[20].
Den som innehar Den som har nätkoncession
områdeskoncessionen för för linje är skyldig att på
yrkesmässig distribution skäliga villkor ansluta
är skyldig att en anläggning till
tillhandahålla ström åt ledningen.
var och en som inom om- Om det finns särskilda
rådet behöver den för nor-skäl kan nätmyndigheten
mala förbrukningsändamål,besluta att den som har
om inte annat följer av nätkoncession för linje
andra stycket eller det inte behöver ansluta en
finns särskilda skäl tillanläggning till
undantag. ledningen.
Inom ett område där Den som har nätkonces-
fjärrvärme eller naturgassion för område är skyldig
distribueras eller att på skäliga villkor an-
avses bli distribuerad sluta en anläggning inom
föreligger inte området till
skyldighet att leverera ledningsnätet.
ström för värmeförsörjningOm det finns särskilda
av en byggnad, om skäl kan nätmyndigheten
strömmen är avsedd för besluta att den som har
värmeförsörjning på någotnätkoncession för område
annat sätt än med inte behöver ansluta en
värmepump eller om anläggning till lednings-
strömmen är avsedd för ennätet.
värmepump men värmepum- Om en anläggning kan
par, enligt riktlinjer anslutas såväl till en
som kommunfullmäktige ledning som omfattas av
har beslutat, inte bör en nätkoncession för linje
förekomma inom området. som till ett ledningsnät
Trots detta föreligger som omfattas av en
dock skyldighet att nätkoncession för område,
leverera ström, om får den som har nätkon-
värmeförsörjningen av cessionen för linje göra
byggnaden med större anslutningen endast
fördel kan tillgodoses efter medgivande av den
med elenergi än med det som har nätkoncessionen
för området gemensamma för området eller efter
systemet. Har ström till tillstånd av nätmyndig-
en värmepump börjat heten.
tillhandahållas före Den som har nätkoncession
fullmäktiges beslut är skyldig att på skäliga
gäller skyldighet att villkor överföra ström åt
leverera så länge värme- annan.
pumpen är i bruk. Den Innehavare av nätkonces-
som innehar områdeskon- sion är skyldig att utföra
cession för yrkesmässig mätning av överförd ström
distribution är skyldig samt att rapportera
att, om det inte finns resultaten av dessa mät-
särskilda skäl till ningar i enlighet med de
undantag, köpa ström frånnärmare föreskrifter som
elproduktionsanläggning regeringen eller, efter
som är belägen inom om- regeringens
rådet och som kan bemyndigande, nätmyndig-
leverera en effekt om heten meddelar.
högst 1 500 kilowatt. Frågor om koncessionsha-
Den som innehar varens skyldigheter
linjekoncession är enligt detta moment
skyldig att, om det är prövas av nätmyndigheten.
förenligt med kon-
cessionens ändamål,
leverera eller överföra
ström åt en innehavare av
områdeskoncession, i den
mån det behövs för att
denne skall kunna
fullgöra sina
förpliktelser enligt
första - tredje styck-
ena. Sådan skyldighet
att leverera eller
överföra ström föreligger
även i övrigt gentemot
förbrukare, vars verk-
samhet är av större
betydelse för det
allmänna.
Frågor om förpliktelser,
som avses i detta
moment, prövas av den
myndighet som rege-
ringen bestämmer.
2 5 mom[21].
Gränserna för områdeskon-Gränserna för en nätkonces-
cession må ändras av den sion för område får ändras
regeringen bemyndigar, av nätmyndigheten om det
om det erfordras för behövs för en ändamålsenlig
ändamålsenlig nätverksamhet och det kan
distribution och kan ske utan synnerlig olä-
ske utan synnerlig genhet för koncessions-
olägenhet för havaren.
koncessionshavaren.
2 6 mom[22].
Tillsynen över
efterlevnaden av denna
lag och av föreskrifter
och villkor som har
meddelats med stöd av
lagen utövas av nätmyndig-
heten. Tillsynen
omfattar dock inte frågor
om elsäkerhet.
Nätmyndigheten får med-
dela de förelägganden som
behövs för att trygga
efterlevnaden av de
Åsidosätter föreskrifter och villkor
koncessionshavaren i som omfattas av
väsentlig mån föreskrift,tillsynen.
som givits vid med- Ett föreläggande får före-
delande av koncession, nas med vite.
eller förpliktelser, som En nätkoncession får helt
avses i 4 mom., eller eller delvis återkallas
har han under tre år i om koncessionshavaren i
följd ej haft ledningen väsentlig mån åsidosätter
eller ledningsnätet i sina skyldigheter enligt
bruk, må koncessionen 4 mom. eller 7 mom.
helt eller delvis eller enligt villkor i
återkallas. nätkoncessionen eller om
han under tre år i följd
Frågor om återkallelse inte har haft ledningen
prövas av regeringen eller ledningsnätet i
eller den myndighet som bruk.
regeringen bestämmer. Frågor om återkallelse
av nätkoncession prövas av
nätmyndigheten.
2 7 mom[23].
För åstadkommande av Nätverksamhet skall
skälig prissättning är ekonomiskt redovisas
koncessionshavaren skilt från annan verksam-
skyldig att underkasta het. Nätverksamhet skall
sig reglering av pris redovisas i enlighet med
och övriga villkor för bestämmelserna i
leverans, överföring bokföringslagen
eller inköp av ström på (1976:125) och 11 kap.
framställning av aktiebolagslagen
1. den som nyttjar (1975:1385). Regeringen
eller önskar nyttja strömeller, efter regeringens
från anläggningen, bemyndigande, nätmyndig-
2. den som levererar heten får utfärda
eller som önskar ytterligare föreskrifter
leverera ström till an- om redovisning av
läggningen från en sådan nätverksamhet. Regeringen
elproduktionsanläggning får därvid föreskriva om
som avses i 4 mom. undantag från bestäm-
tredje stycket. melserna i bokförings-
Frågor om prisreglering lagen och 11 kap. aktie-
prövas av den myndighet bolagslagen.
som regeringen be- Revisor hos den som be-
stämmer. driver nätverksamhet
Framställning om ändringskall särskilt granska
i eller upphävande av redovisningen av nätverk-
beslutad prisreglering samheten. Revisorn skall
får göras också av i ett särskilt intyg avge
anläggningens ett utlåtande i frågan om
innehavare. redovisningen av nätverk-
Avtal, som strider mot samheten skett enligt
beslut om gällande bestämmelser. In-
prisreglering, är utan tyget skall av revisorn
verkan. ges in till nätmyndig-
heten.
Nättariffer skall vara
skäliga och utformade på
sakliga grunder. Nätta-
riffer för område, utom
engångsavgift för anslut-
ning, får dock inte
konstrueras med utgångs-
punkt i var inom området
en anslutning är belägen.
Nättariffer för överföring
av ström skall utformas
så, att betald avgift för
en anslutning ger rätt
att använda det elekt-
riska nätet inom landet,
med undantag för utlands-
förbindelserna.
Vid bedömning av en
nättariffs skälighet skall
särskilt beaktas nätföre-
tagets prisutveckling.
Skälig hänsyn skall
dessutom tas till kravet
på en rimlig avkastning i
nätverksamheten. Vid
skälighetsbedömningen
skall nättariffen för
varje koncessionsområde
bedömas för sig.
Den som har nätkonces-
sion skall på begäran utan
dröjsmål lämna skriftlig
uppgift om nättariffer
och övriga villkor för
överföring eller
anslutning. Vid begäran
om ny anslutning skall
uppgiften om villkoren
lämnas inom skälig tid.
Den skriftliga uppgiften
skall innehålla en
upplysning om möjligheten
att hos nätmyndigheten
begära prövning enligt
4 mom. sista stycket.
Frågor om koncessionsha-
varens skyldigheter
enligt detta moment
prövas av nätmyndigheten.
2 8 mom[24].
Regeringen eller den Regeringen eller, efter
myndighet regeringen regeringens
bestämmer får, om sär- bemyndigande, nätmyndig-
skilda skäl föreligger, heten får, om det finns
medge att en elektrisk särskilda skäl, medge att
starkströmsledning får en elektrisk stark-
dras fram redan innan strömsledning får dras
behövlig koncession har fram redan innan behövlig
meddelats eller att en nätkoncession har med-
transformator- eller delats eller att en
kopplingsstation får transformator- eller
byggas utan hinder av kopplingsstation får
bestämmelsen i 1 mom. byggas utan hinder av
tredje stycket. När bestämmelsen i 1 mom.
ledningen är färdig att tredje stycket. När
tas i bruk får, i den ledningen är färdig att
ordning som regeringen tas i bruk får, i den
föreskriver, tillstånd ordning som regeringen
lämnas att tills vidare föreskriver, tillstånd
under tre år begagna lämnas att tills vidare
ledningen i avvaktan på under tre år begagna led-
att koncessionsansök- ningen i avvaktan på att
ningen slutligt prövats. koncessionsansökningen
slutligt prövats.
3 1 mom[25].
Upphör en koncession att Upphör en nätkoncession
gälla, är den som senast att gälla, är den som
haft koncessionen skyl- senast haft koncessionen
dig att ta bort skyldig att ta bort
ledningen med ledningen med tillhörande
tillhörande anläggningar anläggningar och vidta
och vidta andra åtgärder andra åtgärder för
för återställning, om återställning, om detta
detta är påkallat från behövs från allmän eller
allmän eller enskild enskild synpunkt.
synpunkt. Frågan om skyldighet att
Frågan om skyldighet vidta sådana åtgärder prövas
att vidta sådana åtgärderav nätmyndigheten.
prövas av regeringen Prövningen skall ske i
eller den myndighet som samband med att
regeringen bestämmer. koncessionen upphör.
Prövningen skall ske i Om den som har haft nät-
samband med att koncessionen inte
koncessionen upphör. iakttar vad som har
ålagts honom, får nätmyn-
Iakttar den som har digheten vid vite
haft koncessionen inte förelägga honom att full-
vad som har ålagts göra sina skyldigheter.
honom, får den myndighet
som har att pröva frågor
om återställningsåtgärder
vid vite förelägga honom
att fullgöra sina
åligganden. Ett
vitesföreläggande skall
delges.
3 2 mom[26].
Har en elektrisk stark- Har en elektrisk stark-
strömsledning dragits strömsledning dragits
fram utan koncession, fram utan nätkoncession,
där detta behövs, får där detta behövs, får
regeringen eller den nätmyndigheten förelägga
myndighet som regering- ledningens innehavare
en bestämmer förelägga att ta bort ledningen
ledningens innehavare med tillhörande
att ta bort ledningen anläggningar och vidta
med tillhörande anlägg- andra åtgärder för åter-
ningar och vidta andra ställning, om detta behövs
åtgärder för återställning,från allmän eller enskild
om detta är påkallat frånsynpunkt.
allmän eller enskild
synpunkt. Föreläggandet får förenas
Föreläggandet får förenasmed vite.
med vite. Ett
vitesföreläggande skall
delges.
3 3 mom[27].
Om annans mark behöver Om annans mark behöver
tas i anspråk för sådana tas i anspråk för sådana
åter-ställningsåtgärder somåterställningsåtgärder som
avses i 1 eller 2 mom., avses i 1 eller 2 mom.,
får regeringen eller den får nätmyndigheten besluta
myndighet som att tillträde till marken
regeringen bestämmer skall lämnas under viss
besluta att tillträde tid.
till marken skall lämnas
under viss tid. Återställningsåtgärderna
Återställningsåtgärdernaskall utföras så, att
skall utföras så, att minsta skada och intrång
minsta skada och intrång vållas. Byggnader får
vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byg-
uppföras eller vägar byg-gas endast om markens
gas endast om markens ägare och den som har
ägare och den som har nyttjanderätt eller
nyttjanderätt eller servitut avseende marken
servitut avseende samtyckt till det eller
marken samtyckt till nätmyndigheten lämnat
det eller den myndighet tillstånd till åtgärden.
som avses i första Tillstånd får lämnas endast
stycket lämnat tillstånd om åtgärden är oundgängligen
till åtgärden. Tillstånd nödvändig för att återställ-
får lämnas endast om åt- ningsåtgärderna skall
gärden är oundgängligen kunna vidtas.
nödvändig för att återställ-
ningsåtgärderna skall
kunna vidtas.
Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång, skall ersättning här-
för utgå. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars område
marken eller större delen därav ligger.
15 [28]
Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som eller de myndigheter
regeringen bestämmer får,som regeringen bestämmer
i den mån det är påkallatfår, i den mån det behövs
från elsäkerhetssynpunkt,från elsäkerhetssynpunkt
meddela föreskrifter om eller av hänsyn till
kontroll, provning driftsäkerheten hos det
eller besiktning samt nationella elsystemet,
andra föreskrifter som meddela föreskrifter om
angår elektriska anlägg- kontroll, provning eller
ningar, anordningar besiktning samt andra
avsedda att anslutas föreskrifter som angår
till sådana anläggningar,elektriska anläggningar,
elektrisk materiel anordningar avsedda att
eller elektriska anslutas till sådana
installationer. anläggningar, elektrisk
materiel eller elekt-
riska installationer.
**Fotnot**
[17]Senaste lydelse 1982:487
[18]Senaste lydelse 1987:142
[19]Senaste lydelse 1957:383
[20]Senaste lydelse 1987:1166
[21]Senaste lydelse 1975:68
[22]Senaste lydelse 1988:218
[23]Senaste lydelse 1987:1166
[24]Senaste lydelse 1982:487
[25]Senaste lydelse 1982:487
[26]Senaste lydelse 1982:487
[27]Senaste lydelse 1982:487
[28]Senaste lydelse 1988:218
15 a
Den myndighet regeringen
utser skall ha
systemansvaret för
elektrisk ström.
Med systemansvar för
elektrisk ström avses det
övergripande ansvaret för
att elektriska
anläggningar samverkar
driftsäkert så att balans
inom hela eller delar av
landet kortsiktigt upp-
rätthålls mellan produk-
tion och förbrukning av
ström.
Enligt vad regeringen
närmare föreskriver får den
systemansvariga myndig-
heten, i den utsträckning
det behövs för att kunna
utöva systemansvaret, be-
ordra kraftproducenter
att, mot marknadsmässig
ersättning, öka eller min-
ska produktionen av
ström.
Regeringen får utfärda
föreskrifter om
skyldighet för kraftpro-
ducenter och elkonsu-
menter att till den
systemansvariga myndig-
heten ge in uppgifter om
produktion eller konsum-
tion av ström, som behövs
för utövandet av sys-
temansvaret.
21 [29]
Tillsynen över Såvitt avser frågor om
efterlevnaden av denna elsäkerhet utövas
lag och av föreskrifter tillsynen över
eller villkor som har efterlevanden av denna
meddelats med stöd av lag och av föreskrifter
lagen utövas av den eller villkor som har
eller de myndigheter meddelats med stöd av
som regeringen be- lagen av den eller de
stämmer. myndigheter som
regeringen bestämmer.
**Fotnot**
[29]Senaste lydelse 1988:218
31 [30]
Beslut enligt 2 7 mom. Beslut av nätmyndigheten
får inte överklagas. enligt 2 4, 6 eller
7 mom. eller 3 eller
beslut om ersättning
enligt 15 a tredje
stycket får överklagas hos
allmän
förvaltningsdomstol. Nät-
myndigheten får inträda
som part i målet när myn-
dighetens beslut prövas
av domstol. Ändras nätmyn-
dighetens avgörande i sak
genom beslut av länsrätt
eller kammarrätt, får nät-
myndigheten överklaga be-
slutet.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 , 24 första
eller andra stycket, 25 eller 26 eller med stöd av ett bemyndigande enligt
lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats meddelas av
regeringen.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. De nya föreskrifterna skall,
med det undantag som anges i 2, tillämpas även på koncessioner som har beviljats
före ikraftträdandet. Därvid skall linjekoncession anses som nätkoncession för
linje och områdeskoncession som nätkoncession för område.
2. Beslut i ärenden som har prövats enligt 2 7 mom. i dess äldre lydelse får
inte överklagas.
3. I ärenden där ansökan har gjorts före ikraftträdandet skall 2 2, 3, 6 och
7 mom. i dess äldre lydelse tillämpas.
**Fotnot**
[30]Senaste lydelse 1993:711
Förslag till lag med vissa bestämmelser omhandel med el, m.m.
Härigenom föreskrivs följande.
Handel med el
1 En juridisk person som bedriver produktion av eller handel med el får inte
bedriva nätverksamhet enligt 1 fjärde stycket lagen (1902:71 s. 1), innefat-
tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Utlandshandel
2 Den som ingår avtal om import eller export av ström under en tid av minst
sex månader skall göra anmälan om avtalet till den myndighet regeringen utser.
Sådan anmälan skall göras inom en månad från det avtalet ingicks.
Regeringen eller den myndighet regeringen utser får utfärda närmare före-
skrifter om anmälningsskyldigheten.
3 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan enligt 2 i rätt
tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift döms till böter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Kommunala elföretag
4 Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 kommunallagen
(1991:900) får, utan hinder av föreskriften i 2 kap. 1 kommunallagen om
anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område
bedriva
1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet
(elverksamhet), eller
2. nätverksamhet enligt 1 lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa be-
stämmelser om elektriska anläggningar, i omedelbar geografisk anslutning till
företagets nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig
nätverksamhet.
5 Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 kommunallagen
(1991:900), som bedriver elverksamhet eller distribution av fjärrvärme eller
naturgas skall drivas på affärsmässig grund. Verksamheten skall redovisas
särskilt.
Leveranskoncession m.m.
6 Inom område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 1 mom. lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar krävs
tillstånd (leveranskoncession) för att få leverera ström till anläggningar som
är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av nätkoncessionen.
Leveranskoncession krävs dock inte i fall som anges i 12 .
Leveranskoncession meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer.
Leveranskoncession kan omfatta ett eller flera områden som omfattas av
nätkoncession för område (leveransområde).
Det får endast meddelas en leveranskoncession per leveransområde.
7 Leveranskoncession får endast ges till den som från allmän synpunkt är
lämplig att leverera ström inom leveransområdet.
Leveranskoncession ges för bestämd tid, längst tre år.
Leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Vid prövning av ansökan om överlåtelse av
leveranskoncession skall första stycket tillämpas.
8 Gränserna för ett leveransområde får ändras av den myndighet regeringen
bestämmer om det är nödvändigt för ändamålsenlig leverans och kan ske utan
synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
9 Innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera ström för normala
förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet om inte annat följer av
andra stycket. Leveransskyldighet föreligger inte heller gentemot sådana
elkonsumenter som avses i 12 .
Inom ett område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli
distribuerad föreligger inte skyldighet att leverera ström för värmeförsörjning
av en byggnad, om strömmen är avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än
med värmepump. Detsamma gäller om strömmen är avsedd för värmepump men
värmepumpar, enligt riktlinjer som kommunfullmäktige har beslutat, inte bör
förekomma inom området. Trots detta finns dock skyldighet att leverera ström, om
värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses med elenergi
än med det för området gemensamma systemet. Har ström till värmepump börjat
tillhandahållas innan fullmäktige fattade sitt beslut gäller skyldighet att
leverera så länge värmepumpen är i bruk.
Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns särskilda
skäl till undantag, köpa ström från elproduktionsanläggning som är belägen inom
leveransområdet och kan leverera en effekt om högst 1500 kilowatt.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av den
myndighet regeringen bestämmer.
10 I syfte att uppnå en skälig prissättning är innehavare av leveranskon-
cession skyldig att underkasta sig reglering av priset på levererad eller inköpt
ström på begäran av
1. den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin ström av
koncessionshavaren,
2. den som levererar eller vill leverera ström till koncessionshavaren från
sådan elproduktionsanläggning som anges i 9 tredje stycket.
Frågor om prisreglering prövas av den myndighet regeringen bestämmer.
Den myndighet som prövar frågor om prisreglering skall se till att ärendet
blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Därvid får myndigheten förelägga
parterna att lägga fram den utredning som behövs. Sådant föreläggande får
förenas med vite.
Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering får göras
också av innehavaren av leveranskoncessionen.
Avtal, som strider mot beslut om prisreglering, är utan verkan.
11 Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsynen över att en
koncessionshavare fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.
Vid utövandet av tillsynen enligt första stycket får myndigheten meddela de
förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som
omfattas av tillsynen. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
12 Annan än innehavare av leveranskoncession får inom leveransområdet leverera
ström dels för ändamål som inte omfattas av leveransskyldigheten enligt 9 ,
dels till elkonsumenter som skriftligen gjort anmälan om det till koncessionsha-
varen minst sex månader innan leveransen påbörjas.
Elkonsument som med koncessionshavaren har ett avtal om leverans av ström med
reglerad uppsägningstid eller som är tidsbestämt får dock inte köpa ström av
annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I sådana fall
krävs ingen anmälan enligt första stycket.
Elkonsument inom leveransområdet som köper ström från annan än innehavaren av
leveranskoncession men som i stället vill köpa ström från denne skall ha rätt
till det om elkonsumenten gjort anmälan om detta till koncessionshavaren minst
en månad innan leveransen skall påbörjas.
13 Beslut enligt 9-11 får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Om leveranskoncession i samband med ikraftträdandet beviljas någon som inte
haft ett bestämmande inflytande över den som, med stöd av områdeskoncession
enligt 2 4 mom. lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar i dess lydelse före den 1 januari 1995, bedrivit
distributionsverksamhet inom leveransområdet gäller följande.
a) Den som har leveranskoncession inom området har skyldighet att leverera
ström i enlighet med vad som anges i 9 .
b) Leveransskyldigheten enligt a) omfattar dock inte elkonsumenter inom området
som vid ikraftträdandet har tidsbestämda avtal eller avtal med reglerad upp-
sägningstid med den tidigare innehavaren av områdeskoncession inom området.
c) Det under b) angivna undantaget från leveransskyldigheten gäller till
utgången av år 1996. Avtal som nämns under b) blir ogiltigt vid utgången av år
1996.
d) Annat avtal mellan elkonsument och tidigare innehavare av områdeskoncession
än som nämns under b) blir ogiltigt vid ikraftträdandet av denna lag.
3. Sådan skriftlig anmälan som anges i 12 första stycket får ske först vid
ikraftträdandet av denna lag.
Förslag till lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden
Härigenom föreskrivs att 1 lagen (1985:277) om vissa bulvan-förhållanden skall
ha följande lydelse.
1 [31]
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag gäller när ettDenna lag gäller när ett
bulvanförhållande användsbulvanförhållande används
för att kringgå ett sådantför att kringgå ett sådant
hinder mot att förvärva hinder mot att förvärva
eller behålla viss eller behålla viss
egendom eller rättighet egendom eller rättighet
som uppställs i som uppställs i
1. 3 kap. 3 1. 3 kap. 3
bankaktiebolagslagen bankaktiebolagslagen
(1987:618), (1987:618),
2. lagen (1975:1132) 2. lagen (1975:1132)
om förvärv av om förvärv av
hyresfastighet m.m., hyresfastighet m.m.,
3. lagen (1976:240) om
förvärv av
eldistributionsanlägg- 3. jordförvärvslagen
ning m.m., (1979: 230),
4. jordförvärvslagen 4. 8a
(1979: 230), fondkommissions-lagen
5. 8a (1979:748),
fondkommissions-lagen 5. 6a lagen (1980:2)
(1979:748), om finansbolag, eller
6. 6a lagen (1980:2) 6. lagen (1992:1368)
om finansbolag, eller om tillstånd till vissa
7. lagen (1992:1368) förvärv av fast egendom.
om till-stånd till vissa
förvärv av fast egendom.
Med ett bulvanförhållande avses i lagen att någon (bulvanen) utåt framstår som
ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet men i verkligheten
innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen för annans (huvudmannens)
räkning.
Vad som sägs i det följande om egendom som ett bulvanförhållande avser har
tillämpning också på rättigheter.
-------------
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
**Fotnot**
[31]Senaste lydelse 1992:1373
Förslag till lag om upphävande av lagen (1976:240) om förvärv av eldistribution-
sanläggning m.m.
Härigenom föreskrivs att lagen (1976:240) om förvärv av eldistribu-
tionsanläggning m.m. skall upphöra att gälla vid utgången av år 1994.
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-01-27
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 16 december 1993 (näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring
i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bengt Agartz.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Allmänt
Remissen innehåller inte något förslag i fråga om ersättning till nuvarande
innehavare av koncession för elektriska starkströmsledningar.
I denna fråga förs ett resonemang om inverkan av bestämmelserna om skydd för
äganderätten i artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen.
Slutsatsen att några lagbestämmelser i ämnet inte behövs torde underförstått
bygga på att den koncessionshavare som vill göra anspråk på ersättning för skada
till följd av att han förlorat sin monopolställning är hänvisad till att åberopa
den nämnda bestämmelsen i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen. Om
förslaget i prop. 1993/94:117 om att Europakonventionen med tilläggsprotokoll
skall gälla som lag här i landet blir genomfört, torde en talan med åberopande
av den förut nämnda artikeln i tilläggsprotokoll nr 1 kunna väckas vid svensk
allmän domstol.
I fråga om de olika lagförslagen vill Lagrådet anmärka följande.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
1
Reglerna i paragrafens fjärde och femte stycken kan uttryckas enklare. Lagrådet
föreslår följande lydelse.
"Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till
förfogande för överföring av ström. Till nätverksamhet hör också projektering,
byggande och underhåll av ledningarna, ställverk och transformatorer, anslutning
av elektriska anläggningar, mätning av överförd effekt och energi samt annan
verksamhet som behövs för att överföra ström på det elektriska nätet.
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling av
befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings- eller
uttagspunkt."
2 4 mom.
Lagrådet föreslår att femte stycket utformas på följande sätt.
"Vill någon ansluta en anläggning till en ledning som omfattas av en
nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en
nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra
anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för området
eller efter tillstånd av nätmyndigheten".
2 7 mom.
I fråga om revision torde avsikten vara att revisorns särskilda intyg
beträffande redovisningen av nätverksamheten skall avges årligen. Detta bör
framgå av lagtexten i andra stycket.
Nätverksamhet kan bedrivas av den som inte enligt andra regler har skyldighet
att ha auktoriserad eller godkänd revisor, t.ex. en kommun. Regeringen bör få
möjlighet att uppställa sådana kompetenskrav för revisor hos den som bedriver
nätverksamhet. Lagrådet föreslår därför att till andra stycket fogas en mening
som säger att Regeringen får meddela föreskrifter om revision av nätverksamhet.
Tredje stycket bör inledas med en definition av begreppet nättariff och få
följande lydelse.
"Avgifter och övriga villkor för överföring av ström och anslutning till ledning
(nättariffer) skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Nättariffer
för område, utom engångsavgift för anslutning, får dock inte utformas med hänsyn
till var inom området en anslutning är belägen. Nättariffer för överföring av
ström skall utformas så, att betald avgift för en anslutning ger rätt att
använda det elektriska nätet inom landet, med undantag för
utlandsförbindelserna".
Bestämmelserna i fjärde stycket om bedömningen av nättariffers skälighet synes
inte ge en riktig upplysning om vad som avses. Lagrådet föreslår att i en första
mening anges att vid bedömning av en nättariffs skälighet skall särskilt beaktas
konsumentintresset. I andra meningen bör föreskrivas, att hänsyn dessutom skall
tas till kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten.
De frågor som nätmyndigheten skall pröva enligt sjätte stycket torde gälla
koncessionshavarens skyldigheter enligt första och femte styckena. Detta bör
framgå av lagtexten.
Förslaget till lag med vissa bestämmelser om handel med el, m.m.
2
Den i motiven uttryckta avsikten att även tilläggsavtal som medför att import
eller export av ström sträcker sig över längre tid än sex månader skall
föranleda anmälningsskyldighet framgår klarare om avtalet i första meningen
beskrivs som "avtal, som medför att import eller export av ström kommer att pågå
under en tid av minst sex månader."
9 och 12
Erinran i 9 första stycket andra meningen om att leveransskyldighet inte
heller föreligger gentemot sådana elkonsumenter som avses i 12 bör flyttas
till ett särskilt stycke som placeras närmast efter andra stycket.
Hänvisningen i 12 första stycket till leveransskyldighet enligt 9 kan då
förtydligas och gälla leveransskyldighet enligt 9 första och andra styckena.
10
Första stycket bör omformuleras. Bestämmelsen i tredje styckets första mening
torde vara överflödig. Återstoden av stycket kan föras samman med andra stycket.
Enligt Lagrådets förslag får paragrafens första och andra stycken följande
lydelse.
"Om det behövs för att uppnå en skälig prissättning är innehavare av
leveranskoncession skyldig att underkasta sig reglering av priset på levererad
eller inköpt ström på begäran av
1. den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin ström av koncessions-
havaren,
2. den som levererar eller vill leverera ström till koncessionshavaren från
sådan elproduktionsanläggning som anges i 9 fjärde stycket.
Frågor om prisreglering prövas av den myndighet regeringen bestämmer.
Myndigheten får förelägga parterna att lägga fram den utredning som behövs.
Sådant föreläggande får förenas med vite."
Övergångsbestämmelserna
Lagrådet föreslår följande formulering.
"1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Ges leveranskoncession i samband med ikraftträdandet till någon annan än den
som vid utgången av 1994, med stöd av områdeskoncession enligt 2 4 mom. lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i
dess lydelse före den 1 januari 1995, bedriver distributionsverksamhet inom
leveransområdet (områdeskoncessionshavaren) eller den som till honom står i
förhållande som anges i 3 gäller följande.
a) Den som får leveranskoncession inom området har skyldighet att leverera ström
i enlighet med vad som anges i 9 .
b) Leveransskyldigheten enligt a) omfattar dock inte elkonsumenter inom området
som vid ikraftträdandet har tidsbestämda avtal eller avtal med reglerad
uppsägningstid med den tidigare innehavaren av områdeskoncession inom området.
c) Det under b) angivna undantaget från leveransskyldigheten gäller till
utgången av år 1996. Avtal som avses under b) blir ogiltigt vid utgången av år
1996.
d) Annat avtal mellan elkonsument och tidigare innehavare av områdeskoncession
än som avses under b) blir ogiltigt vid ikraftträdandet av denna lag.
3. Vid tillämpningen av 2 skall med områdeskoncessionshavaren likställas
a) personer som denne direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande över,
b) personer som direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande över
områdeskoncessionshavaren och
c) personer som någon med sådant inflytande som avses i b) direkt eller indirekt
har ett bestämmande inflytande över.
4. Sådan skriftlig anmälan som anges i 12 första stycket får göras först vid
ikraftträdandet av denna lag."
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
NÄRINGSDEPARTEMENTET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 februari 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statråden B. Westerberg,
Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik,
Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statrådet P. Westerberg
___________
Regeringen beslutar proposition 1993/94:162 Handel med el i konkurrens.
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, upp-bakomliggande EG-
häver eller regler
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande
Lag om ändring i 1 , 2 1 mom.,
lagen (1902:71 s. 4 mom., 7 mom.,
1), innefattande 8 mom., 15, 15a,
vissa bestämmelser 31
om elektiska
anläggningar
Lag (1994:000) om
handel med el, 2
m.m.
Fotnot
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1975:68
[2]Senaste lydelse 1975:68