Post 7008 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:177 ·
Utbildning och forskning. Kvalitet och konkurrenskraft
Ansvarig myndighet: Utbildningsdepartementet
Dokument: Prop. 177
Regeringens proposition
1993/94:177
Utbildning och forskning.
Kvalitet och konkurrenskraft
Prop.
1993/94:177
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 mars 1994
Carl Bildt
Per Unckel
(Utbildningsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag inom framför allt fyra områden, nämligen den
eftergymnasiala utbildningens omfattning och struktur på längre sikt,
utvecklingen av informationsteknologin, internationaliseringen av utbildning och
forskning samt samspelet mellan universitet, högskolor och företag i syfte att
stärka näringslivets konkurrensförmåga. Dessutom föreslås insatser för att
stärka vårdforskningen och för att främja ett vitalt kulturliv.
Innehåll
1 Förslag till riksdagsbeslut 7
2 Lagtext 8
3 Ärendet och dess beredning 9
4 Den nya verkligheten 12
4.1 Inledning 12
4.2 Sveriges konkurrensförmåga 15
4.2.1 Kompetensens ökade
rörlighet 15
4.2.2 Det sjunkande
kunskapsinnehållet i
svensk export 16
4.3 Informationsteknologins möjligheter 18
4.4 Kompetensutvecklingens förutsättningar 19
4.4.1 Utbildningens och
forskningens betydelse
för ekonomisk utveckling 19
4.4.2 Utbildnings- och
forskningssystemets
strategiska roll 19
4.4.3 Svensk utbildningsnivå
i internationell belysning 20
4.4.4Näringslivets
erfarenheter och attityder 20
4.4.5 Lönestruktur och andra
incitamentsproblem 21
4.4.6 Forskningens
förnyelsekraft 22
4.4.7 Agenda 2000 - kunskap
och kompetens för nästa
århundrade 24
5 Sveriges väg mot ökad kompetens 24
5.1 Regeringens strategi 24
5.2 Nya förutsättningar för universitet och högskolor - frihet och ansvar25
5.3 Ökad omfattning 27
5.3.1 Kraftig utbyggnad av
grundutbildningen 27
5.3.2 Fördubblad examination
i forskarutbildningen 29
5.3.3 Unik utbyggnad av
svensk forskning 29
5.4 Åtgärder för att höja kvaliteten 31
5.4.1 Ansvarsfördelningen
mellan statsmakterna och
lärosätena 31
5.4.2 Kvalitet i
grundutbildningen 32
5.4.3 Samband mellan
utbildning och forskning 34
5.4.4 Genomförande av
tiopunktsprogrammet för
jämställdhet 36
5.4.5 Utvecklingsprogram för
akademiskt ledarskap 38
5.5 Nya resurstilldelningssystem för grundutbildning samt forskning och
forskarutbildning 39
5.5.1 Incitament införs39
5.5.2 Tredelat system för
grundutbildning 39
5.5.3 Resultatrelaterad
tilldelning till forskning och
forskarutbildning 40
6 Inför ett nytt sekel 40
6.1 Kapacitet och strukturförändringar 40
6.1.1 Utbyggnad av
eftergymnasial utbildning 44
6.1.2 Högre utbildning i
Stockholm 53
6.1.3 Projektet
Internationella Miljöuniversitetet
i Lund 62
6.1.4 Åtgärder för ökad
kvalitet i vårdutbildning 63
6.1.5 Fullföljande av
resurstilldelningssystemet för
grundutbildning 72
6.1.6 Resultatrelaterade
fakultetsanslag 91
6.1.7 Studiefinansieringen
inom
forskarutbildningen 96
6.2 Internationalisering av högre utbildning och forskning99
6.2.1 Europeiskt utbildningssamarbete 100
6.2.2 Europeisk forskningssamverkan 102
6.2.3 Centra för långsiktigt samarbete inom forskning och forskarutbildning
105
6.2.4 Forskningssamarbete med vissa länder 109
6.2.5 Stipendiering av unga akademiker från länder
i dynamisk utveckling 110
6.2.6 Utbyte på post-doktor nivå 110
6.2.7 En stiftelse för internationalisering 112
6.2.8 Vissa internationella uppgifter 112
6.3 Att utnyttja informationsteknologins
möjligheter 113
6.3.1 Inledning 113
6.3.2 Hittillsvarande insatser 114
6.3.3 Kommissionens arbete 115
6.3.4 Informationsteknologin inom utbildning
och forskning 116
6.4 Kunskap och kompetens för ett konkurrens-
kraftigt svenskt näringsliv 118
6.4.1 Ett tolvpunktsprogram för kunskaps-
utveckling 121
6.4.2 Industriforskningsinstituten 125
6.4.3 Innovationsstöd 128
6.5 Utveckling av kulturprojekt 128
6.6 Upprättande av vissa stiftelser och finansieringen av dem129
6.6.1 Vissa organisatoriska aspekter 130
6.6.2 Den lagtekniska lösningen 134
7 Uppföljning av 1993 års forskningsproposition 136
7.1 Samverkan mellan militär och civil
forskning 136
7.2 Fysikforskning 138
7.3 U-landsforskning 139
7.4 Sektorsorganens sammansättning 139
7.5 Fasta anslag för forskning 140
7.6 Forskningsrådsorganisationen 141
7.7 Institutet för framtidsstudier 142
7.8 Fristående beredning 142
8 Övriga frågor 143
8.1 Lärosätenas donationsfastigheter 143
8.2 Arkeologisk forskning och de arkeologiska
uppdragsundersökningarna 146
9 Anslagsfrågor för budgetåret 1994/95 147
Bilagor
Bilaga 1 Vårdhögskolor - Kvalitet -
Utveckling -
Huvudmannaskap (SOU 1993:12)
Sammanfattning av betänkandet och remiss-
sammanställning 151
Bilaga 2 Resursberedningens
delbetänkande (SOU 1993:102)
Kvalitet och dynamik Sammanfattning av betänkandet
och remisssammanställning..........................161
Bilaga 3 Nytt
resurstilldelningssystem för konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningar.
(Promemoria)
Remissammanställning ..............................174
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994 179
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1983:1092) med
reglemente för Allmänna pensionsfonden,
2. godkänner det som regeringen förordar om en utbyggnad av den eftergymnasiala
utbildningen innefattande en ny struktur för kvalificerad yrkesutbildning,
(avsnitt 6.1),
3. godkänner det som regeringen förordar om en särskild beslutsordning för
samordning av vissa lokalförsörjningsfrågor i Stockholmsområdet, (avsnitt 6.1)
4. godkänner det som regeringen förordar om alternativa huvudmannaskapsformer
för vårdutbildningar och vad som förordats i fråga om utbildningsuppdragen,
inbegripet ramavatal och övriga avtal, (avsnitt 6.1)
5. godkänner det som regeringen förordar om principerna för utformningen av
kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet för grundläggande
högskoleutbildning, (avsnitt 6.1)
6. godkänner det som regeringen förordar om principerna för resurstilldelning
till konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningar, (avsnitt 6.1)
7. godkänner det som regeringen förordar om principerna för utformning av
resultatrelaterade fakultetsanslag, (avsnitt 6.1)
8. godkänner det som regeringen förordar om dispositionsrätten till och
förvaltningen av universitetens donationsfastigheter, (avsnitt 8)
9. bemyndigar regeringen att vidta nödvändiga förberedelseåtgärder för
etablering av en ny universitetsstruktur i Stockholmsområdet,
10.bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för forskarutbildning och
profilforskning vid mindre och medelstora högskolor, främjande av
informationsteknologianvändning samt för forskarutbildning på områden av
betydelse för näringslivet samt för omstrukturering av
industriforskningsinstituten,
11.bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för forskning och forskarutbildning
vid en ny universitetsstruktur i södra Storstockholm,
12.bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för förstärkt vårdforskning m.m.,
13.bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för projektet Internationellt
Miljöuniversitet i Lund,
14.bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för vidgad internationell samverkan
inom utbildning och forskning,
15.bemyndigar regeringen att delta i beslut om att låta EG:s fjärde ramprogram
för forskning och teknisk utveckling omfattas av EES-avtalet,
16.bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för kvalitetsinriktade
kulturprojekt,
17.till Statens skola för vuxna i Härnösand för budgetåret 1994/95 under åttonde
huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 19 462 000 kronor,
18.till Statens skola för vuxna i Norrköping för budgetåret 1994/95 under
åttonde huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 19 153 000 kronor.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden
dels att det i övergångsbestämmelserna till lagen (1991:1857) om ändring i
nämnda lag skall införas två nya punkter, 11 och 12, av följande lydelse,
dels att punkterna 212 i samma övergångsbestämmelser skall upphöra att gälla
vid utgången av juni 1995.
11. Avvecklingsstyrelsen skall, efter beslut av regeringen, under år 1994
överföra ett belopp motsvarande 840 miljoner kronor från sin förvaltning till
statsverket.
12. Avvecklingsstyrelsen skall, efter beslut av regeringen och sedan dels
avräkning skett för de belopp som skall utgå enligt punkterna 10 och 11 men som
ännu inte överförts från styrelsen, dels erforderliga medel reserverats för det
premiegrundande allemanssparandet och för avvecklingsstyrelsens verksamhet
t.o.m. juni månad 1995, senast den 1 augusti 1994 överföra de medel som
därutöver kvarstår under avvecklingsstyrelsens förvaltning till stiftelser
enligt följande.
- 46,6 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som
har till uppgift att stödja dels inrikting på särskilda forskningsprofiler vid
mindre och medelstora högskolor, dels en breddad användning av
informationsteknologi dels ock kunskaps- och kompetensutbyte mellan näringsliv,
universitet, högskolor och forskningsinstitut,
- 16,45 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som
har till uppgift att främja humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning vid en ny
universitetsstruktur i Södra Storstockholm,
- 6,85 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som
har till uppgift att stödja forskning och forskarutbildning på vårdområdet,
- 13,7 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som
har till uppgift att främja internationalisering av utbildning och forskning,
- 6,85 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som
har till uppgift att främja det regionala kulturlivet främst genom stöd till
kvalitetsinriktade kulturprojekt,
- 6,85 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som
har till uppgift att ge innovationsstöd samt
- 2,7 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som har
till uppgift att stödja projektet det internationella miljöuniversitetet.
-----------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Om det vid utgången av juni 1995 återstår något av de medel som enligt punkt 12
reserverats för det premiegrundande allemanssparandet eller
avvecklingsstyrelsens verksamhet, tillfaller dessa medel statsverket.
3 Ärendet och dess beredning
I prop. 1991/92:36 om avveckling av löntagarfonderna angavs att målet för
avvvecklingsarbetet borde vara att tillgångarna slutligt utskiftas senast den 1
juli. Riksdagen lämnade denna målsättning utan erinran. De förslag som
regeringen nu lägger fram innefattar en slutlig utskiftning av de tidigare
löntagarfondsmedlen och en avveckling av den särskilda styrelse som funnits för
förvaltningen av medlen under avvecklingsfasen. I förslagen finns också de
ändringar i lagstiftningen som behövs för utskiftningen och nedläggning av
avvecklingsstyrelsen. Med undantag för en mindre del av fondmedlen föreslås
dessa fördelas på ett antal nybildade stiftelser (avsnitten 6.1, 6.2, 6.3, 6.4,
6.5, 6.6).
Riksdagen behandlade vid 1992/93 års riksmöte propositionerna Högre utbildning
för ökad kompetens (prop. 1992/93:169, bet. 1992/93:UbU14, rskr. 1992/93:363),
Forskning för kunskap och framsteg (prop. 1992/93:170, bet. 1992/93:UbU15,
rskr. 1992/93:388) och Forskning i frontlinjen (prop 1992/93:171, bet.
1992/93:UbU16, rskr. 1992/93:387). Regeringen aviserade i dessa propositioner
sin avsikt att återkomma med en uppföljande proposition om utbildning och
forskning.
Regeringen föreslår i propositionen kapacitets- och strukturförändringar på
utbildnings- och forskningsområdet.
Enligt regeringens bedömning måste insatser göras för att öka
utbildningskapaciteten så att den motsvarar 20000 fler helårsstuderande på
eftergymnasial nivå. Huvuddelen skall avse kvalificerad yrkesutbildning (avsnitt
6.1).
Den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen bör ges nya former för att
tillgodose ett föränderligt arbetsmarknadsbehov. Teoretisk utbildning
tillsammans med yrkespraktik stimuleras. Regeringen avser att tillsätta en
särskild utredare för att utreda de närmare formerna för den nya
utbildningsstrukturen (avsnitt 6.1).
Utbildningen vid universitet och högskolor bör byggas ut med början i slutet av
1990-talet. En fortsatt satsning görs på naturvetenskapliga och tekniska
utbildningar (avsnitt 6.1).
Enligt propositionen torde en tyngdpunktsförskjutning ske så att universitet
och fackhögskolor koncentrerar sig på de längre akademiska utbildningarna och på
forskarutbildningen. De mindre och medelstora högskolorna bör ta på sig ökade
uppgifter inom grundutbildning (avsnitt 6.1).
Regeringen föreslår satsningar på profilforskning inom särskilda styrkeområden
i samarbete mellan mindre och medelstora högskolor och näringslivet. För detta
ändamål föreslås att medel skall avsättas ur återstoden av Fond 92-94.
Regeringen begär riksdagens bemyndigande att bilda en stiftelse för bl.a. detta
ändamål (avsnitten 6.1 och 6.6).
Den fortsatta expansionen av högre utbildning i Stockholmsområdet föreslås ske
inom en ny universitetsstruktur. Den nya strukturen föreslås omfatta södra
Stockholmsområdet och ha en profil mot Östersjö- och Östeuropafrågor (avsnitt
6.1). Förbättrade förutsättningar för utbildning och forskning inom vårdområdet
är också angelägna. För forskning och forskarutbildning i den nya
Söderstrukturen föreslås att medel avsätts från återstoden av Fond 92-94 till en
stiftelse. Regeringen begär riksdagens bemyndigande att inrätta stiftelsen
(avsnitt 6.1 och avsnitt 6.6). Regeringen avser att tillsätta en
organisationskommitté för att vidta nödvändiga förberedelseåtgärder för
etableringen av den nya universitetsstrukturen. För att förbättra
förutsättningarna för de konstnärliga högskolorna i Stockholm skall huvuddelen
av dessa erbjudas möjlighet att få en samlad lokalisering i anslutning till den
nya universitetsstrukturen. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner en
särskild tillfällig beslutsordning avseende lokalförsörjningen för de
konstnärliga högskolorna och vissa andra lokalförsörjningsfrågor i
Stockholmsområdet (anvsnitt 6.1).
Ur återstoden av Fond 92-94 avsätts medel till en särskild stiftelse med
ändamål att bidra till Projektet Internationella Miljöuniversitetet i Lund
(avsnitt 6.1 och avsnitt 6.6).
Vid riksmötet 1990/91 begärde riksdagen att huvudmannaskapsfrågan för
vårdutbildningarna skulle utredas (prop. 1990/91:100 bil. 10, bet.
1990/91:UbU12, rskr. 1990/91:355). Vårdhögskolornas huvudmannaskap har utretts.
I betänkandet Vårdhögskolor - kvalitet, utveckling och huvudmannaskap
(SOU1993:12) presenteras förslag rörande utvecklingsmöjligheter för
vårdutbildningarna. Betänkandet har remissbehandlats och en sammanställning av
remissyttrandena finns i bilaga 1. Regeringen föreslår åtgärder för att
garantera kvaliteten och mångfalden i vårdutbildningen vid vårdhögskolorna.
Utrymme bör enligt regeringens förslag skapas för alternativa
huvudmannaskapsformer. Vidare föreslås att medel ur Fond 92-94 avsätts till stöd
för forskarutbildning och forskning på vårdområdet. Regeringen begär riksdagens
bemyndigande att bilda stiftelse för ändamålet (avsnitt 6.1).
Riksdagen godkände i december 1992 principerna för ett nytt
resurstilldelningssystem till grundläggande högskoleutbildning. Efter
riksdagsbeslut våren 1993 infördes de två delar av systemet som baserar sig på
antalet registrerade studenter och deras prestationer Utformningen av den tredje
och sista delen av systemet - kvalitetsdelen - har uttretts av
Resursberedningen. Förslag lämnades i (SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik,
vilket har remissbehandlats. Sammanfattning och remissynpunkter framgår av
bilaga 2. Regeringen föreslår att maximalt fem procent av resurserna fr.o.m.
budgetåret 1977 skall tilldelas respektive lärosäte i förhållande till en
bedömning av lärosätets program för kvalitetsutveckling och genomförandet av
detta. Regeringen begär riksdagens godkännande av de förordade principerna för
utformningen av kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet för grundläggande
högskoleutbildning (avsnitt 6.1).
Det resurstilldelningssystem för grundutbildning som infördes den 1 juli 1993
innebär att resurser till de konstnärliga och idrottsliga
högskoleutbildningarna, liksom till lärarutbildningar i ett konstnärligt eller
idrottsligt ämne, tilldelas i form av en hundraprocentig högskolespecifik
studentpeng. Under hösten 1993 har inom Utbildningsdepartementet gjorts en
översyn av principerna för beräkning av resurser till dessa utbildningar i syfte
att införa samma principer för dessa som för övrig grundutbildning.
Remissynpunkterna på översynen framgår av bilaga 3. Regeringen föreslår att
samtliga berörda universitet och högskolor fr.o.m. budgetåret 1995/96 skall
erhålla enhetliga ersättningsbelopp för antalet registrerade studenter och deras
prestationer inom vissa angivna konstnärliga och idrottsliga utbildningsområden.
Regeringen begär riksdagens godkännande av de förordade principerna för
resurstilldelning till konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningar
(avsnitt 6.1).
Möjligheterna att till viss del relatera resurstilldelningen till fakulteterna
för forskning och forskarutbildning till prestationsmått har analyserats av
Resursberedningen. Förslag framlades i betänkandet (SOU 1993:102) Kvalitet och
dynamik. En sammanfattning av detta och remissynpunkterna återfinns, som
tidigare framgått, i bilaga 2. Regeringen föreslår att fem procent av de totala
anslagen för ett fakultetsområde skall fördelas bland berörda fakulteter vid
olika lärosäten i proportion till antalet avlagda forskarexamina. Omräkningen av
respektive fakultetsanslag förslås med början budgetåret 1995/96 göras inför
varje budgetår. Regeringen begär riksdagens godkännande av de förordade
principerna för resultatrelaterade fakultetsanslag (avsnitt 6.1).
Regeringen föreslår att medel ur återstoden av Fond 92-94 avsätts för
internationalisering av högre utbildning och forskning. Regeringen ber om
riksdagens bemyndigande för att inrätta en stiftelse för ändamålet (avsnitt 6.2
och avsnitt 6.6)
Vidare ber regeringen om riksdagens bemyndigande att delta i beslut rörande
EG:s ramprogram för forskning och teknisk utveckling (avsnitt 6.2).
Förslag lämnas om insatser för att främja en ökad användning av
informationsteknologi. Regeringen föreslår att medel från återstoden av Fond
92-94 avsätts till en stiftelse med bl.a. detta ändamål. Regeringen ber om
bemyndigande att inrätta stiftelsen (avsnitt 6.3 och avsnitt 6.6).
Regeringen föreslår att resurser avsätts för att stärka kunskaps- och
kompetensutbytet mellan näringsliv och universitet och högskolor. Medlen skall
avse finansiering av utbildning inom områden av betydelse för näringslivet på
doktors-, licentiat- och magisternivå samt en omstrukturering av
industriforskningsinstituten. Regeringen ber om riksdagens bemyndigande att med
medel ur återstoden av Fond 92-94 bilda en stiftelse för bl.a. dessa ändamål
(avsnitt 6.4 och avsnitt 6.6).
Regeringen föreslår att en kulturstiftelse bildas och tillförs medel ur
återstoden av Fond 92-94. Stiftelsen skall främja utveckling och tillväxt i
regionerna genom stöd till kvalitetsinriktade kulturprojekt. Riksdagens
bemyndigande begärs för att bilda stiftelsen (avsnitt 6.5).
4 Den nya verkligheten
4.1 Inledning
Det århundrade som nu går mot sitt slut har inneburit stora förändringar i
människors villkor och i samhällets uppbyggnad. Det århundrade som närmar sig,
hävdar många, kommer att innebära än större förändringar. Nya levnadssätt och
samarbetsmönster kommer att växa fram. Idag okända teknologier kommer att
utvecklas.
För Sverige, ett land vars befolkning snart utgör bara en dryg promille av
jordens, är den utmanande och nödvändiga frågan hur vi bäst kan rusta oss för en
framtid som vi egentligen vet mycket lite om. Vilken kunskap och kompetens
behövs för att klara snabba förändringar och för att utveckla landets framtida
välstånd? Vilka nya kunskaper behöver utvecklas inom landet och vilka
möjligheter har vi att attrahera den kunskap som vi inte själva genererar? Vilka
institutionella och andra förändringar behövs för att vi skall kunna utnyttja de
möjligheter framtiden erbjuder?
I denna proposition lägger regeringen förslag till åtgärder för att Sverige
genom en utbildning och forskning av högsta klass skall kunna stå väl rustat för
framtida utmaningar.
Förslagen bygger vidare på den analys och de förslag som redovisades i
propositionerna Högre utbildning för ökad kompetens (1992/93:169), Forskning för
kunskap och framsteg (1992/93:170) och Forskning i frontlinjen (1992/93:171).
Regeringen aviserade i detta sammanhang sin avsikt att återkomma med en
uppföljande proposition om högre utbildning och forskning.
I denna proposition fokuseras analys och förslag på framför allt fyra
områden, nämligen den eftergymnasiala utbildningens omfattning och struktur på
längre sikt, utvecklingen av informationsteknologin, internationalisering av
högre utbildning och forskning samt samspelet mellan universitet, högskolor och
företag i syfte att stärka näringslivets konkurrensförmåga. Samtidigt bör
understrykas att den eftergymnasiala utbildningen, liksom forskning och
forskarutbildning, inte kan ses isolerad från annan utbildning och andra
kompetenshöjande åtgärder. Väl fungerande grund- och gymnasieskola, liksom
vuxenutbildning, är en förutsättning för att de förslag och åtgärder som
redovisas i denna proposition skall få avsedda resultat.
De stora politiska förändringarna i Sveriges närhet utgör en viktig bakgrund
till regeringens bedömningar. Efter järnridåns försvinnande öppnas helt nya
möjligheter för ett framtida handelsområde runt Östersjön, ett område som knyts
samman av kulturella, historiska, personliga och organisatoriska band samt
gemensamma utmaningar på miljöområdet.
Utbildning och forskning blir i den nya Östersjöregionen inte bara
kulturellt och ekonomiskt värdefulla. Utbildning och forskning ger också
förutsättningar för stabilitet och fred efter ett omvälvande övergångsskede.
Utbildning och forskning har stor betydelse för ett fortsatt miljöarbete i
Östersjöområdet. Ett starkt utvecklat samarbete i nätverk mellan kulturella och
vetenskapliga centra runt Östersjön - bl.a. längs axeln Stockholm/ Uppsala - S:t
Petersburgregionen, inkluderande orter som Åbo, Riga, Helsingfors, Tallinn och
Tartu - kan bli en viktig del av den vidare gemenskap i hela Europa som nu
skapas.
En historisk möjlighet har öppnats att utveckla samarbetet inom handel och
kultur, ekonomi och vetenskap inom hela Östersjöregionen. Ett första steg för
ömsesidig förståelse är en ökad samverkan kring forskning och utbildning. I
propositionen lämnas förslag för att främja en sådan utveckling.
De europeiska integrationssträvandena skapar samtidigt ett alltmer gränslöst
Europa. EES-avtalet ger Sverige nya rättsliga och ekonomiska möjligheter att
delta i detta arbete, om än begränsat i fråga om inflytandet över samarbetets
framtid. Bara ett fullvärdigt medlemskap ger Sverige likvärdigt deltagande i det
europeiska utbildnings- och forskningssamarbetet.
Regeringens förslag i denna proposition avser att stärka Sveriges förmåga
att utnyttja de nya samarbetsmöjligheter inom utbildning och forskning som
EES-avtalet öppnat. Svenska företag och forskningsinstitutioner får bättre
förutsättningar att dra nytta av EU:s resurser och samarbetsprogram. Svenska
studenter får möjlighet till en bredare internationell orientering och
erfarenhet.
Ett vidgat Östersjö- och Europasamarbete är en del av en strategi för att
fördjupa och bredda den svenska utbildningens och forskningens internationella
relationer. För att främja en sådan utveckling behövs emellertid också
förstärkta internationella nätverk. Sådana nätverk har även ett vidare syfte,
nämligen att skapa kännedom om och förtroende för bl.a. svensk kultur och
svenskt näringsliv. I propositionen lämnas förslag till utökade kontakter med
framstående universitet utomlands. Det sker genom en särskild stiftelse för
internationalisering av svensk forskning samt för stipendieprogram för forskare
och studenter från vissa länder. Förslag lämnas också om internationellt
samarbete på miljöområdet.
Den tekniska utvecklingen, främst inom informations- och
kommunikationsområdet, är både en förutsättning för och en pådrivande kraft i
internationaliseringen och globaliseringen av ekonomi, handel, vetenskap och
kultur.
Informationsteknologin utvecklas nu mycket snabbt. I USA pågår en utveckling
av elektroniska "motorvägar", Electronic Super Highways, som ett led i
omställningen till ett framtida, mer informations- och kunskapsinriktat
samhälle. Likartade initiativ har tagits bl.a. inom EU och i Japan.
Sverige har en liberal telelagstiftning som främjar en effektiv konkurrens.
I Sverige finns också väl utbyggda nät för informationsöverföring. Fortfarande
utnyttjas emellertid nätens möjligheter i alltför liten utsträckning.
Regeringen aviserar i propositionen insatser för att främja en vidgad
användning av informationsteknologi bl.a. i utbildning och forskning. Dessa
insatser ingår som ett led i det arbete som utförs av regeringens kommission för
en utökad användning av informationsteknologin i stort. Kommissionens uppdrag är
att främja en utveckling som år 2010 gör Sverige till en av de ledande
nationerna i fråga om varje led i användningen av informationsteknologi.
En långsiktig satsning på kunskaps- och kompetensuppbyggnad, där skolan, den
högre utbildningen och forskningen är viktiga och sinsemellan beroende delar, är
nödvändig om vi i Sverige skall kunna upprätthålla och utveckla välståndet.
I jämförelse med viktiga länder i vår omvärld är den svenska arbetskraftens
kompetens och utbildningsbakgrund inte tillräckligt god. Inte minst har
stagnationen i den högre utbildningens volymutveckling under 1970- och 80-talen
skapat hinder för en långsiktigt hållbar ekonomisk återhämtning. I propositionen
anges riktlinjer för en fortsatt utbyggnad av den eftergymnasiala utbildningen.
Trots att Sverige historiskt gjort betydande ansträngningar inom forskningen
har många svenska företag svårt att hålla jämna steg med företag i andra länder
i fråga om produktionens kunskapsinnehåll. Det beror delvis på faktorer utanför
utbildnings- och forskningspolitiken. Att så få vetenskapligt utbildade
medarbetare finner sysselsättning i företagen är emellertid ett avgörande hinder
för kunskapsöverföringen.
Regeringen föreslår i denna proposition en förstärkning av företagens
möjligheter till kunskaps- och kompetensutbyte med forskningens institutioner.
Flera av de förslag som presenteras i propositionen ger utrymme för en
utbyggnad av forskarutbildningen. Tillsammans med de beslut som riksdagen
fattade med anledning av 1993 års forskningsproposition och insatserna från de
nya forskningsfinansiärer, som skapats med medel ur de tidigare
löntagarfonderna, kommer rekryteringen av forskare att kunna utökas väsentligt.
I denna proposition förordas en förändrad organisation av vårdhögskolorna.
Det är viktigt att denna förändring kan ske på ett sådant sätt att insatserna
inom vårdforskningen samtidigt kan förstärkas. Därigenom kan vården vinna i
kvalitet. Förslag om förstärkningen av vårdforskningen läggs fram senare i
propositionen.
Betydande åtgärder är nödvändiga för att öka Sveriges konkurrenskraft. Det
är angeläget att såväl ekonomiska och tekniska som kulturella insatser görs
parallellt. I den tid som kommer behöver kompetensen hos alla att bli mera
mångfacetterad. Tekniskt/ekonomiska synsätt behöver förenas med mera kulturella.
Att utveckla den svenska kulturtraditionen blir också viktigare med tanke på
Sveriges närmande till det övriga Europa. En stark svensk kulturell identitet
gör utbytet med andra europeiska länder vitalare. Förslag för att förbättra
villkoren för kulturen genom en avsättning från Fond 92-94 läggs fram.
Efter riksdagens beslut med anledning av förslagen i denna proposition är
löntagarfonderna slutgiltigt avvecklade. Tillgångarna föreslås fördelade på sex
nya stiftelser enligt följande:
*för en ny universitetsstruktur i södra Storstockholm
* för projektet Internationella Miljöuniversitetet i Lund
*för förstärkt vård- och allergiforskning
*för vidgad internationell samverkan inom utbildning och forskning
*för främjande av informationsteknologianvändning, för utveckling av
industriforskningsinstituten, för forskarutbildning och för profilerad forskning
vid mindre och medelstora högskolor
*för kulturell utveckling
I det följande ges en bakgrund till regeringens förslag.
4.2 Sveriges konkurrensförmåga
Den tilltagande internationaliseringen tillsammans med informationsteknologins
genombrott kommer att få djupgående konsekvenser. Själva kunskapen blir en allt
viktigare produktionsfaktor. Tillgången på råvaror och andra naturgivna
förhållanden spelar en allt mindre roll för ett lands konkurrenskraft. Ett ökat
politiskt och ekonomiskt samarbete mellan länder och avreglering av finansiella
marknader innebär att det enskilda landet får allt mindre manöverutrymme för att
bedriva en penning- och finanspolitik som avviker från omvärldens. När teknik
och kapital är globalt rörliga blir de lokala kunskapsmiljöernas
utvecklingskraft och attraktivitet allt mera styrande för produktionens
lokalisering och företagens investeringar. Detta faktum ger en viktig
utgångspunkt för alla analyser av Sveriges kompetensmässiga förutsättningar.
4.2.1 Kompetensens ökade rörlighetMänniskan själv är den egentliga bäraren av
all kompetens. Betydelsen därav växer därför att människor kommer att få
allt lättare att röra sig mellan länder. Ett lands kompetensnivå kommer
framgent att vara beroende av i vilken utsträckning det kan behålla
respektive locka till sig kompetent arbetskraft.
Den ökade rörligheten bland studenter illustrerar detta. Ett stort antal
svenska studenter studerar idag utomlands. Sedan reglerna för att få studiemedel
för utlandsstudier liberaliserades 1989 har antalet svenska studenter som på
eget initiativ studerar utomlands nästan fyrdubblats.
Antal svenska studenter som läser utomlands, 1987/88-1992/93 (index)
Ett motsvarande inflöde till Sverige av studenter från andra länder saknas
emellertid. Språkbarriärer är en orsak. En annan förklaring kan vara att de
svenska reglerna för att utnyttja studiemedel är betydligt generösare än
motsvarande regler i andra länder. Även inom de reguljära utbytesprogrammen är
Sverige emellertid "nettoexportör" av studenter. Inom ERASMUS-programmet reste
1992/93 1 125 svenska studenter ut, medan endast 330 utländska studenter valde
att komma till Sverige.
Den här beskrivna utvecklingen ger en bild både av Sveriges möjligheter och
utsatthet. Inget land kan vara säker på att kompetensen stannar i landet. Genom
EES-avtalet kan individer redan idag utan större hinder flytta mellan länder.
Att svenska studenter väljer att förlägga en del av sina studier utomlands är
av stort värde. Samtidigt skärps emellertid kraven på Sverige att kunna erbjuda
sådana arbetsvillkor att det också upplevs som stimulerande att återvända.
4.2.2 Det sjunkande kunskapsinnehållet i svensk export
Sverige satsar en stor andel av bruttonationalprodukten på forskning och
utvecklingsarbete (FoU). Trots det har framgångar i form av ökad
kunskapsintensiv export uteblivit. Snarare har en förskjutning mot mellan- och
lågteknologisk export ägt rum. Sveriges förmåga att konkurrera med produkter som
har ett högt kunskapsinnehåll minskade under 1980-talet.
Detta var en viktig signal om att kunskapsutvecklingen och
kunskapsöverföringen i Sverige inte fungerade tillräckligt väl. Sverige har en
liten befolkning och utgör ett litet språkområde; en omständighet som måste
uppvägas av god tillgång till den mest kvalificerade kunskapen. Om så inte blir
fallet kommer vårt lands ekonomi inte att kunna bära det välstånd vi vant oss
vid.
Orsakerna till Sveriges tillbakagång som kunskapsnation är flera. Av
betydelse är att den högre utbildningen under en lång period varit eftersatt och
dessutom inriktad på den offentliga sektorns snarare än på näringslivets behov.
Som redovisas i det följande är andelen sysselsatta i det svenska näringslivet
med längre utbildning mycket låg.
Väl så viktigt är emellertid att samspelet och kunskapsutbytet mellan
forskningen vid universiteten och högskolorna och företagens utvecklingsarbete
fungerat mindre väl. En ömsesidigt befruktande växelverkan och rörlighet mellan
dessa verksamheter har, med några få undantag, saknats.
Den bristande rörligheten såsom en förklaring till varför en för liten del av
forskningsresultaten omsätts i högteknologisk industriell produktion bör ses
parallellt med det faktum att nyföretagandet i Sverige, internationellt sett,
varit mycket lågt. En bidragande orsak är också att näringslivet domineras av
internationellt orienterade företag som har möjlighet att lokalisera forskning
och produktion var helst i världen gynnsammaste villkor råder. Ett stort antal
mindre och medelstora företag är ofta underleverantörer, med begränsad egen
förmåga att tillgodogöra sig nya kunskaper och produktionsmetoder p.g.a. närmast
obefintliga kontakter med utbildnings- och forskningssystemet.
Utmaningen för Sverige ligger självfallet inte enbart i att skapa gynnsamma
villkor för utbildning och forskning. Därutöver krävs att ekonomiska och andra
allmänna villkor förbättras så att de möjligheter som faktiskt öppnas genom
kunskapsutvecklingen tas till vara.
Det är väsentligt att näringslivet, vars utveckling är starkt beroende av en
omfattande och kvalificerad forskning, stimuleras att ekonomiskt bidra till
denna verksamhet. Därvid bör företagens goda möjligheter till avdrag vid
inkomsttaxeringen för forskning och utveckling framhållas. En generell
utvidgning av avdragsrätten gjordes år 1970. För avdragsrätt krävs inte mer än
att företaget har ett rimligt intresse av den FoU-verksamhet som bidraget avser.
I samband med 1990 års skattereform konstaterades att tillämpningen fick anses
svara mot detta syfte (jfr prop. 1989/90:110 s. 611f). Samtidigt gjordes den
bedömningen att med sådana generella regler fanns det inte längre behov av
särskilda regler liknande dem som tidigare fanns i den s.k.
forskningsförordningen (jfr SFS 1975:127).
Inom ramen för en kontinuerlig utvärdering av skattereglerna som görs i
Finansdepartementet följs rättstillämpningen på området (jfr prop. 1992/93:117
s. 43). Med en generös tillämpning av gällande regler ges enligt regeringens
uppfattning företagen goda förutsättningar att bidra till forskningens
utveckling.
4.3 Informationsteknologins möjligheter
Starka skäl talar för att vår förmåga att utnyttja de möjligheter som det
informationsteknologiska genombrottet innebär blir avgörande för Sveriges
framtida utveckling. Produktionens och arbetslivets villkor, liksom utbildnings-
och forskningssystemets roll och sätt att fungera, kommer genom den nya tekniken
att förändras i grunden.
På väg mot kunskapssamhället
Det har länge hävdats att vi står inför den tid när industrisamhället övergår i
kunskaps- och informationssamhället. Emellertid kommer industriell produktion
också i framtiden att ha fundamental betydelse för ekonomins utveckling medan
informationsutbytet och kunskapsförsörjningen får växande betydelse såväl för
industrins som för andra verksamheters utveckling.
Mindre än 20 procent av den svenska arbetskraften är idag sysselsatt i
industriarbete. Tjänstesektorn har drastiskt ökat och Sverige är inte längre den
traditionella industrination som så lång tid utgjort vår självbild.
Inom industrin har informationsteknologins insteg redan i hög grad
påverkat strukturförändringar och investeringar. Även den mer traditionella,
råvarubaserade industrin använder idag processer och utrustning som inte skulle
kunna ha utvecklats utan den nya tekniken. Många företag har fått bättre
tillgång till data och information, bl.a. för sitt utvecklingsarbete. Därtill
tillkommer naturligtvis de industrier som utvecklar och tillverkar olika
informationsteknologiska produkter och komponenter. Ett antal framgångsrika
svenska företag finns på denna i högsta grad internationella marknad.
Kunskaps- och informationssamhället innebär en genomgripande förändring
i fråga om vilka arbeten som kommer att dominera arbetsmarknaden, men också av
hur människor privat kommer att kunna utveckla sina liv.
Förändringen mot ett kunskaps- och teknikintensivare samhälle kommer med
stor sannolikhet att ske på bred front. Tekniken finns i många fall redan i
hemmen och blir en naturlig del av allt fler arbetsplatser. I Sverige använder
var tredje människa en persondator (PC) antingen i hemmet eller på arbetet.
Sverige har också den snabbast växande PC-marknaden i världen. Den svenska
marknaden ökar mer än dubbelt så fort som övriga Europa. Av personer med högre
utbildning använder mer än 50 procent en dator i arbetet.
De tekniska grundförutsättningarna i Sverige, övriga Europa och världen
för ett expansivt utnyttjande av informationsteknologi finns eller är inom
räckhåll. Utvecklingen sker med stor hastighet. Det är viktigt att Sverige finns
i informationsteknologins frontlinje i fråga om alla användarområden.
4.4 Kompetensutvecklingens förutsättningar
Kunskap och kompetens får en växande betydelse för alla länder. För att vara
fortsatt konkurrenskraftigt måste ett exportberoende, litet land som Sverige
särskilt väl kunna hantera snabbheten i kunskapsutvecklingen, det ökade
kunskapsinnehållet i såväl varu- som tjänsteproduktion liksom den ökade
komplexiteten i samhällsutvecklingen.
4.4.1 Utbildningens och forskningens betydelse för ekonomisk utveckling
Länder med god tillgång på kompetent och välutbildad arbetskraft har större
möjligheter att utveckla eget kunnande och egna innovationer, men också att ta
till sig teknologi som utvecklats i andra länder. De länder som varit
framgångsrika i att bygga upp sitt s.k. humankapital tenderar av dessa skäl att
ha en snabbare ekonomisk tillväxt och produktivitet än andra. Investeringar i
fysiskt kapital får de önskade effekterna på ekonomisk utveckling först om
investeringarna i kompetensutveckling, dvs. främst utbildning och forskning, är
tillräckliga.
Produktionen av varor och tjänster blir också allt mera vetenskapsberoende
och allt flera företag och industrigrenar behöver, för att vara framgångsrika,
en nära kontakt med kunskapsfronten. De verksamheter som har välutbildade,
flexibla och förändringsbenägna medarbetare kommer att ha bättre förutsättningar
än andra att kontinuerligt utveckla sitt eget kunnande, men också att utnyttja
den kunskap och kompetens som finns tillgänglig inom universiteten och
högskolorna.
Det är viktigt att flera företag och andra organisationer kommer över
kompetenströskeln. När så väl skett kan de kunskaps- och kompetensutvecklande
processer som idag är typiska för samspelet mellan vissa företag och
forskningsinstitutioner inom t.ex. elektronik, informationsteknologi och
biomedicin bli självgenererande även inom andra områden.
4.4.2 Utbildnings- och forskningssystemets strategiska roll
I det framväxande informations- och kunskapssamhället får utbildnings- och
forskningssystemen en strategisk roll. De nya villkoren förändrar också
utbildningens roll och former.
Grundskolan och gymnasieskolan måste ge gedigna kunskaper i alla viktiga
grundläggande ämnen. Utöver detta bör skolan fostra till en lärandets kultur, en
livslång lust att lära. Därutöver behöver den enskilde stöd och hjälp i att
utveckla kunnandet utifrån egen fallenhet. De unika kombinationerna blir
viktigare än strikta, förutbestämda yrkesvägar eftersom det ändå inte är möjligt
att med någon säkerhet bedöma enskildheterna i det kommande samhällets
kompetensbehov. Detta gäller i hög grad även för den högre utbildningen.
Det understryker också vikten av att lära sig lära. Denna förmåga blir en
förutsättning för att kunna hävda sig i ett alltmer föränderligt samhälle. Det
blir viktigt att kunna sortera, välja och bearbeta, men också att kunna lära
mera och att kunna lära om. Denna utveckling ställer krav på en generell
kompetenshöjning i hela samhället.
4.4.3 Svensk utbildningsnivå i internationell belysning
Sverige har idag inte den höga utbildningsnivå som är en förutsättning för att
framgångsrikt kunna konkurrera inom kunskapsintensiv varu- och
tjänsteproduktion.
Såsom bl.a. framhålls i bilaga 11 till Ekonomikommissionens rapport (SOU
1993:16) har Sverige halkat efter andra viktiga länder i väsentliga avseenden.
En alltför liten andel av varje ungdomsgrupp genomgår högre utbildning. En låg
andel av den eftergymnasiala utbildningen har utgjorts av längre akademiska
utbildningar. En för låg andel av varje årskull går vidare till
forskarutbildning. Examinationsfrekvensen i högre utbildning gick ner under
slutet av 1980-talet.
Väsentliga brister finns dessutom när det gäller eftergymnasiala utbildningar
som kombinerar teoretisk skolning och gedigen företagspraktik. Utbildningar av
detta slag har idag ingen naturlig hemvist.
När det gäller antalet utbildade inom olika områden är bristerna särskilt
allvarliga beträffande tekniska utbildningar. Till dessa är dessutom
rekryteringen från gymnasieskolan en källa till bekymmer.
År 1992 avslutade ca 17 000 elever gymnasieskolan med teknisk eller
naturvetenskaplig utbildning. Detta antal är inte tillräckligt för att fylla de
program och kurser inom universiteten och högskolorna som har sådan
gymnasieutbildning som behörighetskrav.
Den svenska utbildningsnivåns brister framstår särskilt tydligt vid en direkt
internationell jämförelse. Om till utbildningen vid universitet och högskolor
läggs annan eftergymnasial utbildning uppgår den andel av varje
ungdomsgeneration som i Sverige påbörjar någon form av eftergymnasial utbildning
till mindre än 30 procent.
Detta kan jämföras med länder som USA och Kanada där sedan länge 50-60 procent
av ungdomskullarna påbörjar någon form av college- eller universitetsutbildning.
Enligt OECD kommer nivåer som dessa att etableras som normala även i andra
länder inom en inte alltför avlägsen framtid. Denna uppfattning stöds även av
Vetenskapsakademien (KVA) i skriften "Kunskap och kompetens inför 2000-talet"
(Ds 1993:92).
En högre andel unga människor med längre utbildning från universitet och
högskolor krävs mot denna bakgrund för att Sverige skall få en gynnsam
välståndsutveckling. En förstärkning av sådana utbildningar måste förenas med en
utbyggnad av praktiskt orienterade utbildningar med i första hand industriell
inriktning.
4.4.4 Näringslivets erfarenheter och attityder
Andelen sysselsatta med högre utbildning är särskilt låg i näringslivet och
därtill betydligt lägre än i de flesta jämförbara länder. En viktig orsak
härtill är att den högre utbildningens tidigare expansion i så hög grad
inriktats mot anställning i den offentliga sektorn. Dagens brist på välutbildade
medarbetare med industriell inriktning är ett av de pris som nu betalas för
försummelser under 1970- och 1980-talen.
Det bör emellertid också understrykas att näringslivets attityd till och
erfarenheter av att anställa personer med längre utbildning spelar en roll för
rekryteringen. Med undantag för ett antal stora, framgångsrika företag med
inriktning på avancerad teknologi är i såväl små som stora företag den
genomsnittliga utbildningsnivån låg.
Traditioner inom de små och medelstora företagen, liksom i vissa
traditionella svenska industrigrenar, har lagt hinder i vägen för den nödvändiga
rekryteringen av högutbildad arbetskraft. I flera studier, bl.a. av
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), har påvisats att svenskt näringsliv måste
uppgradera sin arbetskraft till minst samma nivå som konkurrentländernas.
Insikten om detta förefaller nu sprida sig i företagen. Inte minst för att ge
studenterna och universiteten och högskolorna signaler om val och utformning av
lämpliga studieinriktningar är det angeläget att företagen tydligt visar sina
avsikter att aktivt rekrytera långtidsutbildade.
Samspelet mellan företagen och universitet/högskolor behöver samtidigt
stärkas även på andra områden. De senare har i många fall varit oförmögna att
skapa kontakter med mindre företag och med de traditionella basnäringarna på det
framgångsrika sätt som skett med främst läkemedelsföretag och med de företag som
verkar inom elektronikområdet.
Såväl universiteten och högskolorna som företagen måste bryta genom dessa
barriärer. En nyckel till detta är en ökad andel forskarutbildade medarbetare i
företagen och en väsentligt ökad rörlighet mellan de olika miljöerna.
Genom en aktiv rekrytering av anställda med längre utbildning, särskilt
forskarutbildning, kan en mer positiv utveckling främjas. Ett ökat antal
välutbildade i företagen leder i sig till närmare kontakter med
kunskapsutvecklingen inom forskningen och bildar grunden för fortsatt
rekrytering av kvalificerade medarbetare.
För universiteten och högskolorna är det ett starkt egenintresse att etablera
kontakter med ett bredare spektrum av företag inom de utbildnings- och
forskningsområden som har särskild betydelse för näringslivet. Genom dessa
kontakter kan viktiga erfarenheter återföras till forskning och utbildning,
samtidigt som insikten om dessa verksamheters betydelse kan spridas bättre inom
näringslivet. De universitet och högskolor som kan påvisa att deras utbildning,
på grundutbildnings- och forskarutbildningsnivå, ger goda förutsättningar på
arbetsmarknaden kommer att stå sig särskilt väl i den framtida konkurrensen om
bra studenter.
4.4.5 Lönestruktur och andra incitamentsproblem
För att flera individer skall vara villiga att skaffa sig den utbildning och
annan kompetens som behövs för att Sverige skall klara sig väl, krävs att den
enskilde har motiv att utbilda sig. Det kan röra sig om ett brett spektrum av
olika samverkande motiv. Avkastningen på investeringar i utbildning har sjunkit
i Sverige. Däremot ger utbildning i vårt land ofta arbetsuppgifter som är mera
ansvarsfulla och krävande.
Flera studier har visat att den s.k. utbildningspremien är betydligt lägre i
Sverige än genomsnittet för andra industriländer. Den har dessutom minskat över
tiden. Personer födda efter 1950 har en utbildningspremie som bara är hälften av
den som födda före 1950 erhåller. Särskilt kraftig var nedgången under
1970-talet. En botten nåddes vid mitten av 1980-talet varefter en viss ökning av
avkastningen på utbildningsinvesteringen kunnat noteras.
Samband mellan lönevillkor och viljan att investera i utbildning har
konstaterats i flera länder. Lönebildningen måste vara flexibel nog att
återspegla detta förhållande. Att Sverige skulle vara ett undantag är svårt att
tro.
Det kan också vara så att själva risktagandet, snarare än storleken på den
möjliga avkastningen, är en avgörande faktor när människor tar ställning till
vidare studier. Det tycks vara en av de slutsatser man kan dra av den studie
regeringen låtit göra angående social snedrekrytering. Ur denna synpunkt får
systemen för studiefinansiering avgörande betydelse.
Men incitament för studier handlar inte bara om den ekonomiska vinsten utan i
lika hög grad om den personliga tillfredsställelsen - att utvecklas och förkovra
sig. Studier av den unga generationens värderingsmönster tyder på att sådana
faktorer får ökad betydelse.
Tidigare har pekats på de attityder som ofta möter långtidsutbildade på
arbetsmarknaden. Dessa attityder, liksom den låga ekonomiska återbäringen på en
utbildningsinvestering, ger svaga incitament för individen att satsa på en
längre utbildning. Det slår dessutom särskilt hårt mot ungdomar från s.k.
icke-studievana hem vilket förvärrar den sociala snedrekryteringen.
För att skapa rimliga och effektiva incitament måste förändringar ske i de
traditionella synsätt som finns inom lönepolitiken men också inom universitet
och högskolor och hos arbetsgivarna. Förstärkta kontakter mellan den högre
utbildningen och främst företagen bör kunna bidra till en rimligare
incitamentsstruktur.
4.4.6 Forskningens förnyelsekraft
Genom forskning vidgas kunskapshorisonterna. Ny kunskap skapas och etablerade
sanningar ifrågasätts. När hastigheten i kunskapsutvecklingen ökar och
komplexiteten i samhällsutvecklingen tilltar blir det allt viktigare att
forskningens förnyelsekraft utvecklas och tas till vara i samhället i stort.
När verkligheten förändras snabbt blir det särskilt angeläget att forskningen
bidrar till att tolka och förklara tidens skeenden. Det är en förutsättning för
att vi skall kunna klara de omställningar som behövs men också för att åtgärder
skall kunna vidtas när utvecklingen tar en icke önskvärd riktning.
Samspelet mellan forskningen och företagen får i den snabbt föränderliga
verkligheten också en större betydelse, inte minst därför att såväl varu- som
tjänsteproduktion inom många områden har blivit mer vetenskapsberoende. Inte
sällan går utvecklingen så snabbt, genom mycket korta ledtider mellan
forskningsresultat och färdiga produkter, att den riktigt avancerade metod- och
teknikutvecklingen sker inom företagen snarare än inom universitet och
högskolor. Kunskaps- och erfarenhetsutbytet mellan dessa miljöer blir därmed
både viktigare och mer jämbördigt.
Forskningen utvecklas i en dynamisk internationell miljö. Forskningsrön
överförs lätt mellan länder. Det understryker att det även inom
forskningssystemet behövs en ökad förnyelseförmåga. Stela strukturer och
organisationsformer behöver brytas upp för att möjliggöra omprioriteringar och
nytänkande. En mångfald av finansieringsformer och oberoende bedömningsgrunder
möjliggör mer djärva satsningar. Inte sällan är det i gränsskiktet mellan olika
fakultets- och disciplingränser eller i mötet mellan tillämpad forskning och
grundforskning som de verkligt nydanande upptäckterna görs.
De senaste åren har villkoren för den högre utbildningen, men också för
forskningen, förändrats. Universitet och högskolor, som vid sidan av
utbildningsuppgiften också är Sveriges viktigaste forskningsinstitutioner, har
fått ökad självständighet. Det ökar möjligheterna till utveckling och
flexibilitet.
Att ytterligare insatser behöver göras för att främja ett bättre
kunskapsflöde har regeringen redan framhållit. Det kan också ifrågasättas om
inte vissa regleringar som alltjämt styr universitetens och högskolornas
verksamhet på sikt skulle behöva avvecklas, så att de kan ges reella möjligheter
att axla det ansvar för forskningens kvalitet och förnyelse de är ålagda att
bära. En sådan frågeställning är den nuvarande centralt fastställda
fakultetsstrukturen. Inför en kommande forskningspolitisk proposition finns
anledning att överväga förändringar i detta avseende t.ex. på grundval av
framställningar i detta syfte från universiteten. Mot bakgrund av de
förändringar som skett i finansiering av forskning genom tillkomsten av de nya
stiftelserna för forskning, det europeiska forskningssamarbetets ökande
betydelse m.m. är det angeläget att den nuvarande organisationen av de
forskningsråd som arbetar med finansiering av grundforskning blir föremål för en
översyn. Regeringen avser att ta initiativ till detta.
Forskningsinformationen fyller en viktig uppgift såväl för att stärka
kunskapsflödet från universitetens forskare till allmänhet och arbetsliv som för
att stärka förståelsen i samhället för forskningen som företeelse. Regeringen
avser att ta intitiativ för att följa upp de åtgärder som redan vidtagits för
främjande av forskningsinformation och för att ytterligare stärka denna.
4.4.7 Agenda 2000 - kunskap och kompetens för nästa århundrade
Utbildnings- och forskningssystemen måste ständigt utvecklas för att svara mot
den nya tidens krav. Genom utvecklingsprojektet "Agenda 2000 - kunskap och
kompetens för nästa århundrade" stimuleras en bred diskussion om det svenska
samhällets långsiktiga kompetensbehov. Det arbetet kommer senare att redovisas
för riksdagen.
De förslag som läggs fram i denna proposition skall också ses i ett
sådant perspektiv.
5 Sveriges väg mot ökad kompetens
5.1 Regeringens strategi
I regeringsförklaringen hösten 1991 slog regeringen fast att en av dess
huvuduppgifter var att stärka Sverige som kunskapsnation. Förändringar
aviserades såväl i fråga om skolan som den högre utbildningen och forskningen.
1993 års universitets- och högskolereform, vars principer drogs upp i
propositionen 1992/93:1 Frihet för kvalitet, förändrar på ett avgörande sätt
villkoren för den högre utbildningen och forskningen i Sverige. I propositionen
lade regeringen fast följande tredelade reformstrategi:
* Frihet och incitament för utveckling och kvalitet inom statliga universitet
och högskolor.
* Fasta och entydiga regler för relationerna mellan staten och fristående
universitet och högskolor.
* Förändrat, icke-statligt huvudmannaskap för vissa universitet och högskolor.
För frigörelsen från statlig detaljstyrning angavs två väsentliga motiv. Det
första var kvalitativt. Universitet och högskolor som står fria ansågs ha de
största förutsättningarna att förmedla en kvalificerad utbildning, då avancerad
kunskapsutveckling fordrar frihet, oberoende och konkurrens. Det andra motivet
var principiellt. Ett samhälle som värnar mångfalden och som inser riskerna med
en allomfattande statsmakt måste skydda de kritiska motvikterna, till vilka fria
universitet och högskolor i hög grad hör.
Parallellt med den omfattande omstruktureringen av de högre utbildningen har
dennas kapacitet byggts ut väsentligt. Sedan hösten 1991 har den högre
utbildningens omfattning förstärkts med cirka 30 procent. Denna förstärkning
ökar - om än på någon sikt - det svenska samhällets konkurrensförmåga.
Ett tredje väsentligt inslag i förstärkningen av Sveriges som kunskapsnation
utgörs av den nya forskningspolitik som riksdagen beslutade om våren 1993.
Två huvudprioriteringar angavs för forskningspolitiken:
* Koncentrerade forskningssatsningar inom strategiska områden
* Ett förstärkt samspel mellan universitet och högskolor å ena sidan och
näringslivet och samhället i övrigt å den andra.
Därutöver angavs ytterligare tre viktiga områden:
* Ökad förnyelseförmåga inom forskningen vid universiteten och högskolorna
* Förstärkt rekrytering av forskare
* Vidgad internationell samverkan.
I de följande avsnitten ges översiktliga beskrivningar av de åtgärder som
hittills vidtagits för att förverkliga denna regeringens strategi.
5.2 Nya förutsättningar för universitet och högskolor - frihet och ansvar
Statsmakternas detaljinflytande över de statliga universiteten och högskolorna
har minskat kraftigt i och med den nya högskolelagen och den nya
högskoleförordningen. Nya huvudmannaskapsformer, som ökar mångfalden och
konkurrensen, utvecklas successivt. Chalmers tekniska högskola och Högskolan i
Jönköping överförs i stiftelseform den 1 juli 1994 (prop. 1992/93:231, bet.
1992/93:UbU18, rskr. 1992/93:405). Prövning av enskilda utbildningsanordnares
rätt att utfärda examina har lagreglerats. Vidare har alternativa former för
vårdhögskolornas framtida huvudmannaskap presenterats i betänkandet (SOU
1993:12) Vårdhögskolor. I kapitel 6 redovisas hur regeringen avser gå vidare i
denna fråga.
Ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning införs
successivt under innevarande treårsperiod. Studenternas val och kvalitetskrav
kommer i fortsättningen att få en avgörande betydelse för utvecklingen av
verksamheten vid offentligt finansierade universitet och högskolor, vare sig de
har statligt, landstingskommunalt eller privaträttsligt huvudmannaskap. Systemet
innebär dessutom att universitet och högskolor ersätts för vad de presterar inte
- som tidigare - vad staten planerar. Förslag till utformning av en
kvalitetsutvecklande del av systemet presenteras i kapitel 6.
Det nyinrättade Kanslersämbetet har en nyckeluppgift när det gäller att säkra
och utveckla kvaliteten i såväl forskning som utbildning. Ett uppföljningsansvar
har lagts på det nya Verket för högskoleservice (VHS).
Samtidigt med dessa strukturförändringar sker en betydande utbyggnad
kombinerad med delvis ändrad inriktning av utbildningskapaciteten som ett första
steg i strävandena att ge Sverige en minst lika välutbildad arbetskraft som
viktiga konkurrentländer. Sedan höstterminen 1991 har kapaciteten inom
grundutbildningen byggts ut med cirka 30 procent. Denna utbyggnad kombineras med
stora satsningar på kvalitet, bl.a. i form av permanenta resursförstärkningar
till vissa utbildningsområden och en treårig satsning på lärarnas
kompetensutveckling m.m. En vidare diskussion om de långsiktiga kompetensbehoven
förs i avsnitt 6.1.
För att förverkliga målet att fördubbla antalet årligen avlagda doktorsexamina
mellan åren 1990 och 2000 avsattes i 1993 års propositioner Forskning för
kunskap och framsteg och Forskning i frontlinjen (prop. 1992/93:170 resp.
1992/93:171) ytterligare resurser för doktorandernas studiefinansiering såväl
inom ramen för fakultetsanslagen som från de nyinrättade forskningsstiftelserna.
Andra statliga forskningsfinansiärer förväntas också medverka i denna satsning
på forskarutbildningen. I denna propositon framläggs ytterligare förslag för att
göra det möjligt att nå detta mål.
I enlighet med intentionerna i proposition 1992/93:1 har Resursberedningen
gjort en analys av hur en viss del av resurstilldelningen till fakulteterna för
forskning och forskarutbildning skall kunna relateras till resultat- och
aktivitetsmått. Regeringen föreslår i avsnitt 6.1, mot bakgrund av
remissynpunkterna, det ovan redovisade målet för antalet doktorsexamina och
övergripande kvalitetsaspekter nya principer för resurstilldelningen till
fakulteterna.
Genom 1993 års forskningspolitiska beslut skapades nya förutsättningar för
dynamik och förnyelse inom forskningen. Olika åtgärder för att underlätta
kunskapsöverföringen mellan universitet och högskolor å ena sidan och
näringslivet å den andra vidtogs, bl.a. har särskilda s.k. teknikbrostiftelser
inrättats och möjligheter för universitet att äga forskningsbolag har skapats.
Dessutom anvisades resurser för att förstärka forskningsmiljöerna vid de mindre
och medelstora högskolorna.
Möjligheten att göra koncentrerade satsningar på områden som har
förutsättningar att nå högsta internationella klass förbättrades väsentligt
genom beslutet att använda medel ur de tidigare löntagarfonderna till två
stiftelser för strategisk forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin
respektive miljö samt till kulturvetenskaplig forskning genom Riksbankens
Jubileumsfond.
Genom särskilda insatser främjas rekryteringen av flera kvinnor till den högre
utbildningen och forskningen. Utgångspunkten är det tiopunktsprogram för ökad
jämställdhet som på regeringens förslag fastställdes av riksdagen våren 1993.
Regeringen anser det vara viktigt att noga följa effekterna av de förändrade
villkoren för lärosätena. Hur den nya frihet och det ökade ansvar som
kännetecknar 1993 års reform hanteras av universiteten och högskolorna under den
innevarande treårsperioden kommer därför att belysas av en särskild utredare som
nyligen tillkallats (dir. 1993:143). Vidare följer Resursberedningen införandet
av det nya resurstilldelningssystemet för grundutbildning (dir. 1992:85). I den
mån den samlade utvärderingen eller beredningens uppföljning visar på icke
förutsedda och önskade effekter är regeringen beredd att vidta korrigerande
åtgärder.
5.3 Ökad omfattning
5.3.1 Kraftig utbyggnad av grundutbildningen
Efter en utbyggnad av den högre utbildningen på 1960-talet var i princip antalet
utbildningsplatser konstant under 1970- och 1980-talen. Samtidigt ökade
utbildningsvolymen i övriga OECD-länder. Detta ledde till att Sverige från att i
början av 1970-talet legat väl till under 1980-talet fick i förhållande till
dessa länder en allt lägre andel studenter i högre utbildning (jfr figur 2).
Till detta skall läggas att svenska ungdomar påbörjar sina högre studier
betydligt senare än andra OECD-länders (jfr figur 3).
Antal studenter i eftergymnasial utbildning per 100 invånare i åldern 15-64 år,
1980-1990
Andel studenter per åldersgrupp som läser på heltid i eftergymnasial utbildning,
1991
I slutet av 1980-talet kunde dåvarande Universitets- och högskoleämbetet i en
rapport (UHÄ-rapport 1989:17) konstatera att Sverige - till följd av stora
pensionsavgångar efter sekelskiftet - t.o.m. riskerade att antalet personer med
vissa examina från längre utbildningar skulle minska i befolkningen efter
sekelskiftet om inte antalet platser utökades. Den dåvarande regeringen fann
emellertid att behovet av dimensioneringsökningar inte kunde prioriteras framför
andra utgifter över statsbudgeten (prop. 1989/90:100 bil. 10 s. 39).
Sedan hösten 1991 har en betydande utbyggnad av grundutbildningen ägt rum. De
beslut som fattats i olika omgångar har inneburit att antalet årsstudieplatser
ökar från cirka 140 000 till cirka 185 000 vid 1990-talets mitt, dvs. med cirka
30 procent. Till detta skall läggas att dessa platser genom
resurstilldelningssystemets utformning kommer att kunna utnyttjas bättre, vilket
innebär ytterligare 5-10 procents ökning av antalet studenter.
Sverige har - i förhållande till sina främsta konkurrentländer - en låg andel
personer som studerat i längre akademiska utbildningar. Samtidigt med det
senaste förslaget om utbyggnad i proposition 1992/93:169 Högre utbildning för
ökad kompetens föreslog regeringen därför också omstruktureringar inom
utbildningsutbudet. En viktig markering för att poängtera betydelsen av
vetenskaplig fördjupning, breddning och självständigt arbete ledde till kravet
att öka antalet examina som avläggs vid statliga universitet och högskolor efter
treåriga eller längre utbildningar från strax under 14 000 budgetåret 1991/92
till drygt 17 000 per år under den innevarande treårsperioden.
Målsättningen för budgetåret 1998/99 angavs i propositionen till åtminstone
20 000 och helst 25 000 examina. För att exempelvis nå den examinationsnivå i
relation till arbetskraftens storlek vad gäller längre tekniska,
datavetenskapliga och naturvetenskapliga utbildningar som i genomsnitt gäller
för Tyskland, Finland, Frankrike, USA och Kanada, skulle det årliga
nytillskottet av nyexaminerade från dessa utbildningar behöva öka med
uppskattningsvis 25 till 30 procent jämfört med 1991/92 års examinationstal.
Särskilt viktigt ansågs det därför vara att så snart som möjligt öka antalet
avlagda civilingenjörsexamina, medan utbildningar som primärt leder till den
offentliga sektorn borde begränsas.
Ett sätt att nå nya grupper av studenter, såväl de examensinriktade
ungdomsstudenterna som de redan yrkesverksamma med behov av återkommande
kompetensutveckling, är att utveckla mediaburen distansutbildning. Då detta
kräver stora utvecklingsinsatser - läromedel, lärare, teknik och samverkan
mellan lärosäten - föreslog regeringen i 1993 års kompletteringsproposition att
66 miljoner kronor (exklusive studiemedelskostnader) skulle avsättas för
utvecklingskostnader samt 1 500 nya platser inom distansutbildningen. Av dessa
har hittills 44 miljoner kronor fördelats till tolv universitet och högskolor
som i samverkan kan erbjuda cirka 1 200 ungdomar platser under innevarande läsår
och under höstterminen 1994.
5.3.2 Fördubblad examination i forskarutbildningen
Regeringen har satt som mål att examinationen inom forskarutbildningen skall
fördubblas mellan åren 1990 och 2000. Denna ambition har flera syften; att
ytterligare vitalisera forskningen, att stärka kvaliteten i den högre
utbildningen och slutligen att förse näringslivet och andra samhällssektorer,
inte minst skolan, med ett ökat antal vetenskapligt utbildade medarbetare.
För att målet skall kunna nås krävs insatser från statsmakternas sida bl.a.
inom studiefinansieringen. Genom 1993 års forskningspolitiska beslut anvisades
ytterligare resurser för detta ändamål inom ramen för fakultetsanslagen.
Resursförstärkningarna avsåg i första hand omvandling av utbildningsbidrag till
doktorandtjänster, men även inrättande av nya doktorandtjänster. De nya
strategiska forskningsstiftelserna har dessutom som en av sina huvuduppgifter
att ge stöd till forskarutbildning och till rekrytering av yngre forskare. Även
övriga forskningsfinansiärer förväntas bidra med ökade resurser till
forskarutbildningen.
Ett annat initiativ för att förbättra rekryteringen till och öka
effektiviteten i forskarutbildningen är de forskarskolor som nu håller på att
etableras. Dessa möjliggör nya och mer rationella former för forskarutbildning.
I forskningspropositionen avsattes 10 miljoner kronor per år under innevarande
treårsperiod för ändamålet. Budgetåret 1993/94 har ansökningar om totalt 40
miljoner kronor efter beredning av en expertgrupp resulterat i att 7 miljoner
kronor fördelats till Linköpings, Uppsala och Lunds universitet.
5.3.3 Unik utbyggnad av svensk forskning
I 1993 års forskningspropositioner konstaterades att svensk forskning på flera
områden har nått mycket framstående positioner. Det gäller inte minst den
medicinska forskningen, som också avsatt väsentliga resultat såväl för
kvaliteten i vår sjukvård som för vår internationellt framgångsrika
läkemedelsindustri.
För att Sverige skall kunna hävda sig i framtiden krävs kunskapsutveckling med
stor bredd, men det krävs också särskilda insatser för att främja forskning i
den absoluta frontlinjen.
De tidigare strukturerna för att finansiera forskning har därför kompletteras
med en struktur som möjliggör större insatser på koncentrerade områden. Inom
dessa strategiska områden, av såväl grundforsknings- som mer tillämpad karaktär,
skall verksamheten vara av högsta internationella kvalitet. Detta är nödvändigt
dels för att stärka Sveriges kunskapsutveckling på viktiga områden, dels för att
skapa möjligheter till samarbete och kontakter med motsvarande miljöer
utomlands. Dessutom behövs dessa insatser för att stimulera till förnyelse och
dynamik inom det svenska forskningssystemet.
Regeringen avsatte en betydande del av löntagarfonderna för koncentrerade
forskningssatsningar. I propositionen 1992/93:171 Forskning i frontlinjen
föreslogs att 10 miljarder kronor från de tidigare löntagarfonderna skall
användas för att stärka den svenska forskningen inom strategiska områden. Dessa
resurser skall utnyttjas på ett sådant sätt att sammanlagt cirka en miljard
årligen kan utbetalas till forskningen efter en uppbyggnadsperiod. Huvuddelen av
medlen - 6 miljarder kronor - har anvisats till en stiftelse för strategisk
forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin. Resten av medlen har
fördelats mellan en stiftelse för miljöstrategisk forskning - 2,5 miljarder
kronor - och till Riksbankens Jubileumsfond för kulturvetenskap - 1,5 miljarder
kronor.
Den förstärkning av strategiskt viktiga områden som härmed möjliggörs sker -
till skillnad från vad som i flera fall inträffat i andra länder - utan att det
krävs en omfördelning av resurser från universitetens basorganisation och från
den forskningsrådsfinansierade grundforskningen.
Den andra huvudfrågan i regeringens forskningspolitik har varit att förstärka
samspelet och kunskapsutbytet mellan universiteten och högskolorna och det
övriga samhället, särskilt företagen. För att stimulera en sådan samverkan
föreslog regeringen därför i 1993 års forskningsproposition bl.a. att
universiteten och högskolorna skulle ges möjlighet att bedriva viss forskning i
bolag, att en översyn av industriforskningsinstituten skulle initieras och att
särskilda insatser för forskarutbildning i samverkan med näringslivet skulle
vidtas. Samtidigt förstärktes teknikparker och forskarbyar för att underlätta
affärsmässig tillämpning av forskningens resultat. Särskilda teknikbrostiftelser
inrättades.
För att stimulera en större flexibilitet och förnyelseförmåga pekades i
forskningspropositionen bl.a. på att universiteten och högskolorna i större
omfattning än nu borde fördela forskningsmedel internt på grundval av forskares
och forskargruppers resultat. Beträffande statens tilldelning av fakultetsmedel
hänvisades i propositionen till Resursberedningens arbete med resultat- och
aktivitetsrelaterade fakultetsanslag (jfr avsnitten 5.5 och 6.1).
En ökad rekrytering av forskare förutsätter att fler unga ges möjlighet att
forska. Regeringens plan för att fördubbla antalet doktorsexamina till år 2000
styrdes, som nämnts ovan, bl.a. av ambitionen att förnya forskningen. Fler
kvinnor måste rekryteras, dels för att öka tillgången på kvalificerade
doktorander, dels för att de genom sina skilda erfarenheter och perspektiv kan
bidra till att utveckla ny kunskap. För detta krävs bl.a. särskilda åtgärder för
att undanröja hindren för kvinnor att påbörja och slutföra forskarutbildning
(jfr avsnitt 5.4). Som ytterligare en åtgärd anfördes i 1993 års
forskningsproposition att en del av forskningsrådens resurser borde gå till
unga, lovande forskare.
Forskning och utvecklingsarbete av hög klass har alltid en internationell
karaktär. I forskningspropositionen föreslogs därför utökat stöd till
internationellt samarbete, såväl bilateralt som multilateralt. Fler forskar- och
resestipendier inrättas och långsiktigt samarbete mellan svenska och utländska
universitet stimuleras. Olika former av internationell samverkan behandlas mer
ingående i avsnitt 6.2.
Tillsammans med Sveriges medverkan på ramprogramsnivå i EG-forskningen, vilken
behandlas mer utförligt i avsnitt 6.2, innebär den kraftiga utbyggnaden av
svensk forskning att helt nya villkor har skapats för dynamik och förnyelse i
forskningssystemet i sin helhet. Genom de strategiska forskningsstiftelserna och
stödet till den kulturvetenskapliga forskningen möjliggörs särskilt kraftfulla
insatser. I praktiken fördubblas exempelvis den årliga finansieringskapaciteten
av samhällsvetenskap och humaniora hos Riksbankens Jubileumsfond, samtidigt som
en ökad mångfald och ett ökat oberoende skapas inom forskningsfinansieringen.
Det leder också till ett ökat ansvar även för de redan tidigare verksamma
forskningsfinansierande organen, såväl på lokal som på nationell nivå, att
utforma prioriteringar och kvalitetskriterier som gör att respektive organ kan
fylla sin roll väl i det nya systemet.
Det är bara genom en stark inhemsk forskning, från grundforskningen vid
universitet och högskolor till den forskning som bedrivs inom företagen, som det
är möjligt för Sverige att till fullo utnyttja de möjligheter som EG-forskningen
innebär.
Som ytterligare ett led i regeringens forskningspolitk föreslogs i
propositionen 1992/93:169 Högre utbildning för ökad kompetens en utbyggnad av
utbildningar med inriktning mot den privata sektorn och näringslivet.
Högskolorna i Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Halmstad, Karlskrona/Ronneby och
Skövde samt Mälardalens högskola fick därmed ett förändrat utbildningsutbud
inriktat i huvudsak mot sådana behov. Vid dessa högskolor är förutsättningarna
särskilt goda för utbyggd forskningssamverkan med industri och näringsliv till
följd av existerande samarbete mellan högskolan och ett eller flera företag
eller organisationer med kvalificerad verksamhet.
Regeringen vill stimulera en fortsatt positiv utveckling i denna riktning för
att skapa slagkraftiga miljöer. För att finansiera respektive högskolas andel i
ett sådant långsiktigt forskningssamarbete föreslog regeringen i
forskningspropositionen att 40 miljoner kronor skulle avsättas. Fördelningen av
medlen kommer att göras senare under våren 1994 efter en bedömning av kvaliteten
i den föreslagna verksamheten. Bedömningen görs av en särskild beredningsgrupp
bestående av representanter för forskningsråden samt Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK).
5.4 Åtgärder för att höja kvaliteten
5.4.1 Ansvarsfördelningen mellan statsmakterna och lärosätena
Enligt högskolelagen (1992:1434, 1 kap. 4 ) skall verksamheten "avpassas så att
en hög kvalitet nås, såväl i utbildningen som i forskningen och det konstnärliga
utvecklingsarbetet".
Statsmakterna har ett övergripande ansvar för kvaliteten. Detta ansvar
omfattar såväl stöd och stimulans till alla lärosäten att utveckla sin
verksamhet som granskning av detta arbete. I 1993 års reform ingår följande fyra
väsentliga instrument för detta:
* Studenternas fria val av utbildning
* Universitetens och högskolornas åtagande enligt respektive utbildningsuppdrag
att utarbeta och genomföra kvalitetsutvecklingsprogram
* Inrättandet av Kanslersämbetet med uppgift att främja hög kvalitet genom att
dels stödja och stimulera, dels granska universitetens och högskolornas
verksamhet
* Utformningen av kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet för
grundutbildning (Regeringens förslag presenteras i avsnitt 6.1)
Som framgår av såväl propositionen 1992/93:169 Högre utbildning för ökad
kompetens som Resursberedningens betänkande (SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik
har varje universitet och högskola ett eget ansvar för kvaliteten. I betänkandet
framhålls särskilt att universitets- och högskoleledningarna måste ta ett aktivt
ansvar för kvaliteten i hela verksamheten och för de interna systemen för att
säkra och utveckla denna. Detta anses vara en förutsättning för att alla -
studenter, lärare och övrig personal - skall kunna ta sitt ansvar för
kvaliteten.
Den slutliga avvägningen mellan olika typer av åtgärder görs således av
respektive lärosäte efter dialog med Kanslersämbetet. I det följande beskrivs
och motiveras de initiativ som regeringen tagit för att främja
kvalitetsutvecklingen i verksamheten.
5.4.2 Kvalitet i grundutbildningen
Utgångspunkten för alla kvalitetsförbättrande åtgärder är att den enskilde
studenten måste ges möjlighet att ta ansvaret för sin utbildning - både för dess
innehåll och för genomförandet av den. Samtidigt har universitetet eller
högskolan ett ansvar för att ge studenterna det stöd de behöver för att kunna
välja kurser och inriktningar, och för att kunna tränga in i ämnesområdet på en
vetenskaplig nivå.
En god högskoleutbildning kan beskrivas som en utbildning där studentens eget
kunskapssökande står i centrum och där lärarinsatserna väsentligen utgör ett
stöd i den processen. Den lärande processen, dvs. studentens självständiga
sökande efter kunskap om och inom ämnet, kan antingen underlättas eller
försvåras av
dels de pedagogiska former och andra yttre förutsättningar som lärosätet
erbjuder,
dels den studieorganisation och den kursstruktur som utgör den organisatoriska
ramen för studierna.
Såväl studenter som lärare, forskare och övriga verksamma vid lärosätet bör
därför engageras i att utveckla och förnya ämneskunskaper, de pedagogiska
formerna och andra viktiga stödfunktioner som bibliotek, lokaler och utrustning
samt utbildningsprogram och kurser. Att motivera varje student att - i enlighet
med högskolelagens intentioner (1993:1434, 1 kap. 9 ) - delta i ett
ifrågasättande av etablerad kunskap, givna förutsättningar och metoder är ett
viktigt mål för varje universitets och högskolas ansträngningar att förbättra
kvaliteten inom grundutbildningen.
Införandet av den nya magisterexamen och dess krav på vetenskaplig fördjupning
och självständigt arbete om minst 20 poäng är ett exempel på regeringens syn på
den högre utbildningens mål.
Den nya högskoleförordningen och dess examensordning (1993:100, senast ändr.
1994:37), som trädde i kraft den 1 juli 1993, lägger grunden för studenternas
möjlighet att friare välja kurser och kombinera dessa till examina. Därmed
avskaffades det av statsmakterna reglerade linjesystemet. Om inte reformen i
detta avseende skall stanna vid att de tidigare linjerna döps om till program
som inrättas av respektive lärosäte, krävs fortlöpande, förutsättningslösa
översyner och analyser av olika studieorganisatoriska modeller.
Preliminära iakttagelser som gjorts inom ramen för Resursberedningens
uppföljning tyder på att studenternas förväntningar vad gäller valfriheten -
också inom starkt yrkesinriktade utbildningar - är större än lärosätenas
förändringsbenägenhet. Även om införandet av den s.k. studentpengen i princip
skall möjliggöra studenternas fria val, begränsas dessa val av det faktiska
utbudet. Att följa denna fråga är därmed en av de viktigaste uppgifterna för den
fristående reformuppföljningen som nämndes inledningsvis i detta kapitel.
Regeringen anser att den pågående kraftiga utbyggnaden av grundutbildningen
måste kompletteras med en satsning på kompetensen hos lärarna. Med kompetens
avses såväl vetenskaplig kompetens som pedagogisk skicklighet. För närvarande
genomförs ett program för kompetensutveckling med hjälp av de särskilda treåriga
resurstillskott som föreslogs i proposition 1992/93:42 om förstärkning av den
grundläggande högskoleutbildningen m.m. (bet. 1992/93:UbU5, rskr. 1992/93:159).
Däri ingår bl.a. satsningen för att öka tillgången på vetenskapligt meriterade
lärare, på pedagogisk utbildning och annan kompetensutveckling för lärare.
Även disputerade lärare behöver kontinuerligt utveckla sin kompetens, bl.a.
beroende på den snabba vetenskapliga utvecklingen. Med detta resonemang följer
att en forskarutbildning kan bli inaktuell om inte individen med viss
regelbundenhet ägnar sig åt fortsatt forskning inom sitt vetenskapsområde.
Lärare förväntas i huvudsak själva ta ansvar för sin kompetensutveckling, men
för att underlätta denna verksamhet krävs att lärosätet erbjuder vissa yttre
förutsättningar. Att säkerställa de yttre ramarna för lärarnas ämnesmässiga och
pedagogiska kompetensutveckling bör med andra ord vara en central del i varje
lärosätes strategi för ökad kvalitet inom både utbildning och forskning.
De nationella utvärderingar av utbildning - och forskning - som
Kanslersämbetet enligt sin instruktion skall låta genomföra kan antingen göras
på eget initiativ eller på uppdrag av regeringen. Några specificerade
regeringsuppdrag att utvärdera utbildningar som leder till en viss examen har
ännu inte givits. Däremot har regeringen erfarit att ämbetet påbörjat
planeringen för en utvärdering av lärarutbildningen i landet. Denna utvärdering
bedöms som särskilt intressant, då den ger möjlighet till jämförelser av de
olika studieorganisatoriska modeller för bl.a. grundskollärarutbildningen som
finns parallellt vid olika lärosäten. Ämbetet bedriver också utvärderingar av
enstaka ämnen, för närvarande matematik, och som ett pilotprojekt ett helt
universitet, nämligen det i Umeå.
Av högskoleförordningen framgår dels vilka examina som får avläggas inom
grundutbildningen vid lärosäten med offentlig huvudman, dels vilka av dessa
lärosäten som har rätt att ufärda de olika examina. I en särskild lag (1993:792)
regleras enskilda utbildningsanordnares rätt att utfärda examina. De ansökningar
som fortlöpande kommer in till regeringen om examensrätt för offentliga
lärosäten och enskilda utbildningsanordnare bereds av Kanslersämbetet, som gör
en helhetsbedömning av utbildningsanordnarens förutsättningar att upprätthålla
den kvalitet som krävs för att en examensrätt skall kunna beviljas. Efter det
att Kanslersämbetet avgivit sin rekommendation fattar regeringen sitt beslut.
Därvid fästs utomordentligt stor vikt vid Kanslersämbetets ställningstagande.
Hittills har vissa av de mindre och medelstora högskolorna fått rätt att utfärda
magisterexamen i vissa ämnen. Lunds universitet har fått rätt att utfärda
konstnärlig högskoleexamen i konst och design. Vissa fristående teologiska
seminarier har också tilldelats examensrättigheter.
Det bör dock med hänvisning till propositionen 1992/93:1 Frihet för kvalitet
framhållas "att rätten att utfärda examina inte förusätts vara en gång för alla
given. Detta gäller även universitet och högskolor med fast
forskningsorganisation. Villkoret för att ett universitet eller en högskola
skall få behålla eller tilldelas den rätten skall vara att vederbörande erbjuder
utbildningar som fyller de kvalitativa fordringarna.".
5.4.3 Samband mellan utbildning och forskning
Ett nära samband mellan utbildning och forskning har varit grundläggande för
universitet i hela världen. I de europeiska universitetetens Magna Charta som
antogs i Bologna år 1988 anges följande: "Undervisningen och forskningen vid
universiteten får inte skiljas om utbildningen skall kunna motsvara förändrade
behov, samhällets krav och vetenskapliga framsteg."
Tidigare svenska universitets- och högskolereformer under 1960- och 1970-talen
har dock medverkat till att successivt vidga klyftan mellan dessa båda
huvudverksamheter. De negativa effekterna därav underströks i
Högskoleutredningens huvudbetänkande (SOU 1992:1) Frihet, Ansvar, Kompetens och
av så gott som samtliga remissinstanser som yttrade sig över detta.
I den nya högskolelagen (1 kap. 3 ) slås därför fast att "verksamheten skall
bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning".
Det bör dock i detta sammanhang erinras om det resonemang som fördes i
proposition 1992/93:1 Frihet för kvalitet om att högskoleutbildning - i
varierande utsträckning - vilar såväl på vetenskaplig eller konstnärlig grund
som på beprövad erfarenhet. Detta förhållande illustrerades med nedanstående
figur:
Detta resonemang ledde till formuleringen av högskolelagens 1 kap. 2 om de
statliga universitetens och högskolornas uppgifter. Med detta sätt att ange
lärosätenas uppgift understryks att inom det breda begreppet högre utbildning
och forskning ryms verksamhet med mycket olika inriktning och krav. Formerna och
villkoren för verksamhetens bedrivande måste därför tillåtas variera inom vida
ramar. Det eftersträvade nära sambandet mellan forskning och utbildning gäller
därmed endast de delar av den högre utbildningen där ett sådant samband är
relevant. Förutom de konstnärliga utbildningarna kan vissa delar av
lärarutbildningarna och yrkesteknisk högskoleutbildning utgöra exempel på
utbildningar där det nära sambandet med forskning inte är relevant.
Det önskade sambandet mellan utbildning och forskning tar sig i 1993 års
reform det mest konkreta uttrycket i att det i högskoleförordningen anges att
fakultetsnämnden normalt bör vara det gemensamma beslutsorganet för
grundutbildning samt forskning och forskarutbildning.
En rad andra åtgärder för att tillgodose högskolelagens samband kan bl.a.
återfinnas i flera lärosätens kvalitetsutvecklingsprogram. Som relevanta
indikationer på ett sådant samband anges där t.ex. andelen forskarutbildade
lärare, andelen lärare som samtidigt är aktiva forskare samt andelen forskare
som engagerar sig i grundutbildningen. I samtliga dessa fall anses en hög andel
bidra till att sannolikheten ökar för att kursinnehåll skall vara relaterat till
aktuell forskning och därmed vara av hög kvalitet. Att detta dock inte kan
tillämpas på all utbildning följer av det ovan förda resonemanget om graden av
vetenskaplig respektive beprövad erfarenhet som grund för utbildningen.
Det eftersträvade sambandet mellan utbildning och forskning har oftast kommit
att uppfattas just som krav på forskningsanknytning av grundutbildningen för
utbildningens skull. Förhållandet mellan dessa huvudverksamheter bör emellertid
beskrivas som symbiotiskt. Högskoleutbildade studenter är nämligen det
viktigaste och effektivaste medlet för att sprida ny kunskap och nya
forskningsrön ut i samhället. Dessutom underlättas rekryteringen av nya
doktorander och forskare av ett gott samband. Högskoleutredningen pekade
slutligen på att kontakten mellan studenter och forskare också erbjuder
stimulans för båda parter. Betydelsen av de äldre och erfarnare lärarna - t.ex.
professorerna - som förebild ansågs ofta ha underskattats i Sverige, liksom
stimulansen för den äldre läraren och forskaren att diskutera sina teorier och
rön med unga studenter (SOU 1992:1 s. 89).
För att stärka sambandet mellan utbildning och forskning vid de mindre och
medelstora högskolorna föreslog regeringen i 1993 års forskningsproposition att
medel skulle avsättas till stöd för nätverk för forskning och forskarutbildning
mellan en eller flera mindre och medelstora högskolor och ett eller flera
universitet och högskolor med fasta forskningsresurser. Samtliga medel som
anvisades för treårsperioden fördelas innevarande budgetår på grundval av
ansökningar från högskolorna och utifrån de prioriteringar mellan de föreslagna
nätverken som gjorts av en beredningsgrupp inom Utbildningsdepartementet
bestående av representanter för forskningsråden samt NUTEK.
5.4.4 Genomförande av tiopunktsprogrammet för jämställdhet
Ett framgångsrikt jämställdhetsarbete har stor betydelse för kvaliteten i
verksamheten, inte minst när det gäller möjligheterna att rekrytera tillräckligt
kvalificerade studenter till såväl grundläggande utbildning som
forskarutbildning, och i förlängningen därmed även till lärartjänster. Inom
forskningen kan kvinnors erfarenheter och andra perspektiv leda till nya
problemformuleringar och därmed till ny kunskap. I 1993 års
forskningsproposition presenterade därför regeringen ett tiopunktsprogram för
jämställdhet, vilket nu håller på att förverkligas.
* För att stimulera till en fördjupad analys och ett ökat engagemang inom olika
delar av utbildnings- och forskningssystemet höll utbildningsministern i juni
1993 ett seminarium med kvinnliga professorer. Ett huvudtema var inflytande
över beslutsprocessen inom universiteten och från många håll framhölls vikten
av att antalet kvinnliga dekaner och prefekter ökar.
* De särskilda medel som inför budgetåret 1993/94 har anvisats för
jämställdhetsfrämjande åtgärder på olika nivåer inom universitet och högskolor
har fördelats av Rådet för grundläggande högskoleutbildning respektive av
regeringen. Inom grundutbildningen har medel anslagits till ett antal
universitet och högskolor för att starta försöksutbildning för kvinnliga och
manliga studenter inom såväl civilingenjörs- som ingenjörsutbildning enligt
nya utbildningsplaner. Vidare har regeringen fördelat närmare 7 miljoner
kronor för ett stort antal olikartade åtgärder med jämställdhetsfrämjande
syfte, bl.a. kvinnliga gästprofessurer, vid universitet och högskolor.
* Det nya nationella jämställdhetspriset har utdelats för första gången till
nätverket/projektet Kvinnliga läkares köns- och yrkesroll i den medicinska
grundutbildningen.
* En kartläggning och utvärdering av hittills genomförda jämställdhetsprojekt
vid universitet och högskolor kommer att presenteras under våren. Regeringen
avser att senare återkomma till riksdagen med slutsatserna av utvärderingen.
Tiopunktsprogrammet skall ses som en extra stimulans till det
jämställdhetsarbete som bedrivs av universitet och högskolor. Ansvaret för att
främja jämställdhet på alla nivåer och inom alla delar av verksamheten åvilar de
enskilda lärosätena.
Det pågår förändringar mot ökad jämställdhet, men utvecklingen är långsam.
Inom forskarutbildningen har antalet kvinnor ökat. Under perioden
1987/88-1992/93 ökade deras andel bland de antagna från 32 procent till 38
procent. Under samma tid har enligt preliminära uppgifter andelen kvinnor bland
de nyexaminerade doktorerna ökat från 24 procent till 30 procent. För att på
sikt väsentligt öka andelen kvinnliga professorer krävs att universitet och
högskolor aktivt underlättar kvinnors karriärmöjligheter inom forskningen.
På initiativ av den särskilda arbetsgruppen för jämställdhet inom högre
utbildning och forskning, JÄST-gruppen, har rapporten Kvinnor och män inom
lärarkåren vid universitet och högskolor tagits fram. Av rapporten framgår att
under femårsperioden 1987-1992 ökade andelen kvinnliga professorer från 5 till 6
procent, andelen kvinnliga högskolelektorer från 17 till 20 procent och andelen
kvinnliga forskarassistenter från 23 till 25 procent.
En viktig skillnad mellan kvinnor och män, särskilt inom vissa fakulteter, är
att kvinnor är äldre när de påbörjar den universitetskarriär som bygger på
doktorsexamen. Kvinnliga forskarassistenter är i genomsnitt betydligt äldre än
de manliga. Detta sammanhänger med att medianåldern vid doktorsexamen är högre
för kvinnor än för män (38,5 år mot 35,5 år för samtliga fakulteter
sammantagna). Skillnaderna mellan könen härvidlag är markant störst vid
samhällsvetenskaplig fakultet.
Inom grundutbildningen är kvinnor allmänt sett väl representerade, men
huvuddelen återfinns i de kvinnodominerade utbildningarna som leder till
anställning inom den offentliga sektorn, t.ex. vårdutbildningar och
lärarutbildningar. Merparten av kvinnorna med högskoleutbildning är anställda
inom offentlig verksamhet, medan de med kortare utbildning framför allt
återfinns i den privata sektorn.
Kvinnorna utgör således en hittills dåligt utnyttjad potential för det svenska
näringslivet och den privata tjänstesektorn. Ett viktigt led i ansträngningarna
att öka kompetensen hos arbetskraften i näringslivet är därför att höja andelen
högskoleutbildade kvinnor där. Detta är angeläget inte minst sett i ett
internationellt konkurrensperspektiv. Samtidigt är en sådan förändring positiv
från jämställdhetssynpunkt.
Den strukturomvandling som nu sker på den svenska arbetsmarknaden och den
ökade internationaliseringen kommer att innebära att arbetstillfällen försvinner
inom traditionella kvinnoyrken, samtidigt som möjligheter öppnar sig på nya
fält. I vissa avseenden har kvinnor särskilda möjligheter att göra sig gällande
på den framtida arbetsmarknaden, t.ex. i kraft av goda språkkunskaper förenade
med ekonomisk eller juridisk kompetens. Det är därför viktigt att kvinnor
breddar sitt yrkesval och söker sig till utbildningar som ger förutsättningar
härför.
5.4.5 Utvecklingsprogram för akademiskt ledarskap
Det stora ansvar som nu läggs på universitet och högskolor ställer nya och ökade
krav på ledningarna vid lärosätena. Den viktigaste uppgiften för styrelser och
rektorer är att svara för den långsiktiga, strategiska planeringen. Denna
planering måste utgå från frihet för studenterna i deras utbildningsval. Det är
ledningens ansvar att med utgångspunkt i statsmakternas resurstilldelningssystem
själv utforma de interna principerna för resursfördelning på ett sådant sätt att
kvaliteten i verksamheten säkras och utvecklas samtidigt som allt fler
studenter, doktorander och forskare ges möjligheter att göra goda prestationer.
Som stöd för att åstadkomma detta måste en ändamålsenlig intern beslutsstruktur
skapas, nya ekonomiadministrativa rutiner införas samt effektiva former för
uppföljning av verksamhet och kostnader etableras.
Den överordnade uppgiften måste vara att skapa ett universitet eller en
högskola med gott rykte när det gäller kvalitet och omsorg om sina studenter, så
att man blir attraktiv för studenter och lärare och kan stå sig väl i en
framtida konkurrens med svenska och utländska lärosäten.
För att stärka ledningskompetensen har Utbildningsdepartementet tagit
initiativ till ett utvecklingsprogram för akademiskt ledarskap, inom vilket fem
seminarier genomförts hittills. Vid dessa seminarier, som i första hand vänt sig
till samtliga rektorer och förvaltningschefer, har såväl internationella
erfarenheter som svenska erfarenheter från andra samhällssektorer redovisats.
Insatserna syftar till att förankra och vidareutveckla ledningsstrategier,
klargöra ledningens roll och ansvar samt att ge kunskap om instrument, metoder
och arbetssätt både i planeringsprocessen och vid hanterandet av radikala
förändringar i verksamheten. Därutöver är avsikten att skapa nätverk, också till
ledare inom övriga sektorer i samhället.
Ett viktigt led i utvecklingen av ledarskapet inom universitet och högskolor
är att bättre ta till vara kvinnors kompetens.
Den nya situationen ger ledningar på olika nivåer en förändrad roll, som är
svår att kombinera med den andra uttalade ledningsprincipen för universitet och
högskolor, nämligen den traditionella kollegiala modellen för beslutsfattande.
Utan värdering kan konstateras att ledningarna vid universiteten sannolikt möter
större problem när det gäller kollegors attityder än ledningar vid mindre
högskolor, som i detta avseende har en mer hanterlig uppgift. Regeringen vill
understryka att den kollegiala beslutstraditionen inte får tillåtas motverka en
angelägen utveckling mot ett tydligt ledarskap för universitetet eller högskolan
i dess helhet.
5.5 Nya resurstilldelningssystem för grundutbildning samt forskning och
forskarutbildning
5.5.1 Incitament införs
Principerna för de båda nationella resurstilldelningssystem som skall ge
incitament till mer och bättre verksamhet godkändes av riksdagen hösten 1992.
Förslag till utformning har fortlöpande lagts fram av Resursberedningen.
5.5.2 Tredelat system för grundutbildning
För grundläggande högskoleutbildning införs ett nytt, tredelat
resurstilldelningssystem successivt under innevarande treårsperiod. Fr.o.m. den
1 juli 1993 erhåller således universitet och högskolor ersättning i förhållande
till antalet registrerade studenter - studentpeng - och deras prestationer. I
1994 års budgetproposition föreslås att studentpengen för respektive
utbildningsområde fr.o.m. den 1 juli skall inkludera en s.k. hyrespeng. Vidare
föreslås en justering av respektive studentpeng så att denna även skall
inkludera resurser för anskaffning av inredning och utrustning. Senare i denna
proposition (avsnitt 6.1) kommer ytterligare ändringar att föreslås införas.
Dels lämnas förslag till utformning av kvalitetsdelen i
resurstilldelningssystemet, dels presenteras en modell för tilldelning av
resurser till högre konstnärliga och idrottsliga utbildningar. Denna modell
innebär att tilldelningen till dessa utbildningar kommer att ske efter samma
principer som för övriga utbildningsområden. Därmed föreligger alla delar av
resurstilldelningssystemet för grundutbildning, vilket kommer att kunna
tillämpas i sin helhet fr.o.m. nästa treårsperiod. De förväntade effekterna av
det nya systemet kan sammanfattas i följande punkter.
* Då lärosätenas resurstilldelning görs direkt beroende av antalet registrerade
studenter och deras studieresultat och inte som tidigare av planerad
verksamhet kommer 5-10 procent fler studenter att kunna utbildas till samma
kostnad utan att kvaliteten i verksamheten påverkas negativt.
* Studentpengen gör det nödvändigt för varje lärosäte att erbjuda sådan
utbildning som kan rekrytera studenter och få dem att stanna kvar på
lärosätet.
* Prestationsersättningen leder till att lärarstödet utformas på ett sådant sätt
att studenterna ges rimliga förutsättningar att vara framgångsrika i sina
studier.
* Förutom de övervägande positiva effekter som dessa båda incitament på lång
sikt förväntas ha för kvaliteten i utbildningen, ger kvalitetspremien
lärosätena direkt stimulans att systematiskt utveckla kvaliteten i
verksamheten.
* De enhetliga per capitaersättningarna som innehåller samtliga resurser ger
alla lärosäten samma ekonomiska förutsättningar för likartad utbildning,
vilket gör systemet rättvist och förutsägbart.
Den tidigare nämnda utvärderingen av reformen kommer att kunna ge en bild av
utvecklingen under den första treårsperioden. I avvaktan på utredarens
iakttagelser kommer Resursberedningen inom ramen för sin uppföljning av
resurstilldelningssystemet att avge ett delbetänkande senare i vår om de
hittillsvarande tendenserna och framför allt om inställningen till systemets
olika delar. Redan nu kan dock konstateras att införandet av det nya systemet
har lett till en konstruktiv och livlig debatt om utbud av olika typer av
kurser, studieorganisation, rimliga kvalitetskrav och framför allt hur
studenternas önskemål skall kunna mötas. Under det senaste året har
grundutbildningen uppenbarligen kommit att betraktas som mer betydelsefull än
tidigare. Den ägnas därmed också större uppmärksamhet.
5.5.3 Resultatrelaterad tilldelning till forskning och forskarutbildning
Via fakultetsanslagen anslås resurser för forskning och forskarutbildning direkt
till universitet och högskolor. För forskningen, men även i avsevärd
utsträckning för forskarutbildningen, erhåller lärosätena därutöver resurser
från externa finansiärer, bl.a. forskningsråden. De nuvarande fakultetsanslagens
storlek är resultatet av en lång följd forskningspolitiska beslut. Inte annat än
översiktligt har dessa inneburit en samlad bedömning av resurserna i relation
till uppnådda resultat inom de olika fakulteterna.
Resursberedningen har därför haft i uppgift att analysera hur
resurstilldelningen till forskning och forskarutbildning till någon del skall
kunna relateras till prestationsmått. En sådan analys och ett därpå baserat
förslag presenterades i Resursberedningens betänkande (SOU 1993:102) Kvalitet
och dynamik i november 1993. Regeringens ställningstagande till beredningens
förslag framgår av avsnitt 6.1.
6 Inför ett nytt sekel
6.1 Kapacitets- och strukturförändringar
Kunskap och kompetens får allt större betydelse för sysselsättning och välstånd.
Under de senaste decennierna har Sveriges konkurrensläge försämrats när det
gäller arbetskraftens kompetens. Jämförbara länder uppvisar t.ex. klara försteg
i fråga om arbetskraftens kompetens i allmänhet. Sveriges ekonomiska potential
mätt som tillgång till s.k. humankapital har minskat.
Den långsiktiga kunskapsnivån
Sverige måste ha en hög kunskapsnivå och förmåga att organisera och utnyttja
denna kunskap om det skall vara möjligt att klara de höga ambitioner som det
svenska samhället har. Allt talar också för att Sverige skulle kunna vara en
kunskapsmässigt ledande nation. Den folkliga bildningen och läskunnigheten har
lång tradition, forskningen är såväl kvantitativt som kvalitativt stark, viktiga
industrier leder utvecklingen inom sina respektive områden, osv.
När det gäller gymnasieutbildade motsvarar Sveriges situation genomsnittet för
OECD-länderna. Däremot har länder som USA och Tyskland ett betydande försprång
framför Sverige. I dessa länder har närmare nio av tio personer i arbetskraften
en utbildning motsvarande minst gymnasienivå. Med nuvarande utbildningskapacitet
kommer en sådan nivå att uppnås i Sverige först om 15-20 år.
För de eftergymnasiala utbildningarna är situationen, trots de senaste årens
utbyggnad, allvarligare. Följande diagram belyser i ett 25-årsperspektiv den
svenska arbetskraftens kunskapsnivå i relation till omvärldens.
Andelen av arbetskraften i åldern 20-64 år med kortare eftergymnasial utbildning
(enligt OECD-material)
Andel av arbetskraften i åldern 20-64 år med minst treårig eftergymnasial
utbildning (enligt OECD-material)
Såväl ifråga om kortare som - och framför allt - i fråga om längre
eftergymnasiala utbildningar släpar alltså Sverige efter viktiga
konkurrentländer. Situationen långsiktigt har emellertid förbättrats jämfört med
hur kompetensnivån i arbetskraften skulle ha utvecklats om de senaste tre årens
utbyggnad, av framför allt den högre utbildningen, inte kommit till stånd. Med
den andel studenter i högre utbildning som gällde före höstterminen 1991 skulle
arbetskraftens kompetens, mätt som andel personer i arbetskraften med längre
akademisk utbildning, ha sjunkit efter sekelskiftet.
De uppgifter som har redovisats kan inte enkelt översättas i exakta
utbildningstal för olika utbildningar. Villkoren såväl i Sverige som i omvärlden
förändras ständigt. Sveriges långsiktiga konkurrenskraft kan emellertid knappast
hävdas utan en kunskapsnivå som är högre än dagens.
En utveckling av ovan beskrivet slag är därmed oförenlig med Sveriges
långsiktiga intressen. Regeringens bedömning är därför att investeringarna i
kunskapsutveckling och kompetens på den eftergymnasiala nivån ytterligare måste
förstärkas. I det följande beskriver regeringen villkoren och formerna för denna
utveckling.
Expansionens förutsättningar
1970- och 80-talens underlåtelser har försämrat de strukturella
förutsättningarna att snabbt nå den högre kunskapsnivå som är ytterst angelägen.
Att Sverige inte genomförde den utbyggnad av den högre utbildningen som andra
länder genomförde under denna tid är det viktigaste exemplet härpå. Ett annat
exempel är att det råder brist på utbildningsformer som kombinerar teoretisk
skolning och företagsskolning för att säkerställa tillgången på yrkesskickliga
medarbetare. Ett tredje exempel är de påtagliga rekryteringsproblemen till
naturvetenskapliga och tekniska utbildningar som gradvis uppstått. Universitet
och högskolor är hårt ansträngda för att klara regeringens nuvarande snabba
utbyggnadsprogram av den akademiska utbildningen. Det finns brister inte minst i
fråga om tillgången på lärare med doktorsexamen. Därmed begränsas starkt
möjligheterna att nu bygga ut den högre utbildningen ytterligare med bibehållen
hög kvalitet. Såväl regeringen som riksdagen har tidigare slagit fast att i
princip all akademisk utbildning skall förmedlas av disputerade lärare.
Nedanstående tabell belyser rekryteringsläget när det gäller vetenskapligt
kvalificerade lärare vid universitet och högskolor.
Beräknat nyrekryteringsbehov av lärare år 1995
Antal Procent av antalet doktorsexamina
om alla skall vara med nuvarande
forskarutbildadeandel med
forskarutb.
Humaniora 118 107 63
Samhällsvetenskap 60 46 20
Naturvetenskap 149 47 31
Teknik 128 73 32
Problemen att rekrytera lärare för den grundläggande utbildningen kommer att
förbli stora under de närmaste åren. Orsaken till detta är expansionen av
forskning genom bl.a. de strategiska fondernas finansiering, konjunkturuppgång
och ökande benägenhet att rekrytera forskarutbildad personal på arbetsmarknaden
utanför universiteten. Den nu inledda utbyggnaden av forskarutbildningen kommer
sannolikt att förbättra läget kring sekelskiftet.
Det finns således kvalitativa hinder som måste övervinnas för att nå en
långsiktigt acceptabel utbildningsnivå. Hänsyn härtill måste enligt regeringens
mening tas vid en bedömning av den praktiskt möjliga utbyggnadstakten.
Starka skäl talar för att nu ge prioritet åt mer praktiskt inriktade, kortare
eftergymnasiala utbildningar vid sidan av universitets- och högskolesystemet.
Sådana utbildningar kan vara av mycket varierande slag. Särskilt betydelsefullt
är det emellertid att stimulera tekniskt inriktade utbildningar där teori och
företagspraktik blandas. En förebild finns i det trainee-system som regeringen
aviserat i budgetpropositionen (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 15).
Beträffande de längre akademiska eftergymnasiala utbildningarna kräver
tidslogik och kvalitetskrav att den påbörjade utbyggnaden först fullföljs. Det
är främst tillgången på kvalificerade lärare som sätter restriktioner för en
snabbare expansion.
Sådan högre utbildning bör därför inte byggas ut ytterligare förrän mot
slutet av 1990-talet. Då bör det finnas möjligheter att med iakttagande av höga
kvalitetskrav påbörja en expansion som får sitt fulla genomslag på andra sidan
år 2000.
Regeringen anger nedan formerna och inriktningen på dessa satsningar.
6.1.1 Utbyggnad av eftergymnasial utbildning
Regeringens förslag: Insatser skall göras för att öka utbildningskapaciteten så
att den motsvarar 20 000 fler helårsstuderande på eftergymnasial nivå.
Huvuddelen skall avse kvalifierad yrkesutbildning. Längre högskoleutbildning
prioriteras i en andra etapp.
Skälen för regeringens förslag: Jämfört med många andra länder genomgår en
relativt låg andel av en svensk ungdomskull eftergymnasial utbildning. Svenska
studerande tenderar också att påbörja utbildningen vid en högre ålder än vad som
är fallet utomlands. Dessa två faktorer samverkar till en alltför låg
utbildningsnivå hos den svenska arbetskraften.
En successiv utbyggnad av den eftergymnasiala utbildningen bör genomföras, med
målet att erbjuda åtminstone ytterligare 20 000 platser under 1990-talets andra
hälft. Utbyggnaden bör omfatta främst eftergymnasiala utbildningar utanför
universitet och högskolor, företrädesvis i samverkan med näringslivet.
Mot 1990-talets slut bör en ny expansionsfas för den akademiska utbildningen
inledas. Erfarenheterna av de senaste årens utbyggnad av den akademiska
utbildningen visar att utbildningssystemet kräver en avsevärd resursförstärkning
för att kunna genomföra en expansion med god kvalitet. Den utbyggnad som nu
skett gör dessutom en ny lika snabb utbyggnad omöjlig att klara. Kvaliteten
kräver en rimlig utbyggnadstakt.
De ytterligare ekonomiska resurser som krävs för utbyggnaden av yrkesinriktad
eftergymnasial utbildning kan tillföras genom att behovet av reguljära
arbetsmarknadsinsatser minskar i motsvarande mån.
Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning i nya former
Regeringens bedömning: Den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen bör
ges nya former. Teoretisk utbildning tillsammans med yrkespraktik stimuleras. En
särskild statsbidragsform införs.
Skälen för regeringens bedömning: Nya yrken tillkommer och gamla försvinner i
en allt snabbare takt. Också innehållet i yrkena förändras allt snabbare.
Samtidigt ökar specialiseringsgraden i många yrken. Av dessa anledningar kommer
behovet av kvalificerade yrkesutbildningar på god teoretisk grund att öka. Även
på eftergymnasial nivå behövs utbildningar med praktiska inslag som ger
yrkeskompetens eller specialisering inom yrken.
I skriften "Teknisk kompetens för framtidens företag" redovisar Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF) i samarbete med ett antal medlemsförbund sin syn på
utvecklingen av arbetslivet och behoven av utbildning på det tekniska området.
Man pekar bl.a. på den snabba förändringen av arbetets organisation där den
traditionella indelningen i arbetare och tjänstemän försvinner. Vidare
efterlyses en mera yrkesinriktad utbildning och en större medverkan av
företagen. Det understryks att detta t.ex. kan ske i form av entreprenader,
företagsskolor, branschskolor och fristående tekniska institut.
Behovet av kvalificerad yrkesutbildning gäller i betydande utsträckning också
utanför det tekniska området. Det finns ett mycket skiftande utbildningsbehov av
detta slag som borde kunna tillgodoses av en rad olika typer av
utbildningsanordnare.
Vad som här sagts gäller inte enbart ungdomsutbildningar. Många redan
yrkesverksamma behöver dessutom utbildning på eftergymnasial nivå för att
komplettera eller fördjupa sin kompetens. Relativt korta utbildningar, som
integrerar teori och praktik, kan fylla en viktig funktion för att möta detta
behov. En avgränsning mot såväl ungdomsutbildning som personalutbildning i
företagen måste emellertid göras.
Internationellt sett har Sverige varit framgångsrikt när det gäller korta
eftergymnasiala utbildningar inom universitet och högskolor. Framför allt har
dessa vunnit en snabb acceptans både bland studenter och arbetsgivare jämfört
med andra länder.
De utbildningar som nu behöver ges förbättrade möjligheter är av ett annat
slag, mera inriktade på det kvalificerade yrkeskunnandet. För att möta
morgondagens behov av yrkeskunnande behövs utbildning, som inte är akademisk i
traditionell mening, men som är mer kvalificerad än yrkesutbildningen i
gymnasieskolan. En slutsats som kan dras av SAF-undersökningen är att det behövs
flexiblare utbildningsformer än de nuvarande samt ökade möjligheter till varvad
teoretisk/praktisk utbildning.
Den utbildning det här är fråga om förekommer till en del redan i dag inom
utbildningsväsendet, t.ex. som påbyggnadsutbildning inom kommunal
vuxenutbildning (komvux).
Det finns i dag ett mycket stort antal specialkurser, högre specialkurser och
s.k. påbyggnadsutbildningar (inklusive f.d. särskilda yrkesinriktade kurser).
Specialkurser får anordnas enligt nu gällande regler t.o.m läsåret 1994/95.
Avsikten är att nya eller aktualiserade kursplaner för påbyggnadsutbildningar
inom komvux skall föreligga i god tid före läsåret 1994/95. Regeringen har
informerat riksdagen om denna fråga i budgetpropositionen (prop. 1993/94:100
bil. 9 s. 27).
Beredning pågår inom Utbildningsdepartementet och Skolverket av denna fråga.
Inriktningen är att nuvarande kurser skall ersättas enligt följande:
- Yrkesinriktade kurser inom programmen i gymnasieskolan kan ersätta vissa
kurser. Dessa kan då också anordnas inom komvux. Merparten av de särskilda
yrkesinriktade kurserna inom komvux tillhör denna kategori.
- Kurser som har vissa förkunskaps- och ålderskrav och/eller är kopplade till
vissa myndighetskrav t.ex. yrkesförare. Kurserna bygger ofta på grundskolan men
återfinns inte inom gymnasieskolans program. Dessa kurser skall vara
komvuxkurser.
- Egentliga påbyggnadsutbildningar som är relativt korta eftergymnasiala
yrkesutbildningar, 1-3 terminer. Nu gällande krav på en påbyggnadsutbildning är
att den antingen skall leda till ett nytt yrke eller till en höjning av nivån i
det yrke man har. De anordnas i huvudsak inom områdena ekonomi, teknik och
omvårdnad.
Bland de här beskrivna utbildningarna tillhör den sistnämnda kategorin sådana
utbildningar som skulle kunna vinna på att utvecklas i en ny form, i enlighet
med vad regeringen anfört ovan.
Regeringens bedömning är att det inom det nuvarande offentliga
utbildningsväsendet, med sin relativt fasta organisatoriska struktur, inte finns
tillräckliga förutsättningar att stimulera sådan yrkesutbildning som kräver en
hög grad av specialisering eller där behovet av snabba omställningar är stort.
Företagen måste också engageras ekonomiskt och pedagogiskt i utformning och
genomförande av den typ av kvalificerad yrkesutbildning som uppenbarligen kommer
att behövas.
En arbetsmarknad där många kommer att byta yrke flera gånger under sitt liv
förutsätter en god teoretisk grund inte minst som bas för kontinuerligt lärande.
Samtidigt kommer de yrkesspecifika kompetenskraven att skärpas. Att tillgodose
båda dessa behov och bringa dem i samklang med varandra ställer särskilda krav
på ett flexibelt utbildningsutbud. Det talar för att många olika typer av
utbildningsanordnare tas i anspråk.
Det ankommer på statsmakterna att tillskapa en struktur som gör det möjligt att
tillgodose de framväxande utbildningsbehoven vad gäller kvalificerad
yrkesutbildning samt stimulera sådan utbildning av god kvalitet. De instrument
som i första hand kommer ifråga är organisatoriska och ekonomiska.
För en utbyggnad av kvalificerad yrkesutbildning krävs enligt regeringens
bedömning följande:
* Flexibla utbildningsanordnare med god överblick över arbetsmarknadens behov.
Därför behövs flera aktörer än dagens, som främst är kommuner samt
universitet och högskolor. De skall kunna identifiera efterfrågan och på ett
smidigt sätt tillgodose denna. Företagen bör kunna spela en viktig roll som
förnyare. Det utesluter inte att befintliga organisationer med särskilda
förutsättningar bör kunna medverka i denna typ av utbildning.
* En statlig organisation med uppgift att stimulera kvalificerade
yrkesutbildningar, bedöma utbildningens kvalitet och förutsättningar för
statlig finansiering och studiestöd. I organisationens uppgifter bör ingå att
göra nödvändiga prioriteringar.
* Förstärkta statliga resurser.
Den här beskrivna formen för att utveckla eftergymnasiala utbildningar har
sammanfattningsvis de bästa förutsättningarna att tillgodose ett föränderligt
arbetsmarknadsbehov. Påbyggnadsutbildningar kan samtidigt inpassas i en naturlig
struktur. Genom denna kan till sist också studiemedelsrättigheter ges en bas som
stärker den enskildes rättssäkerhet.
Regeringen kommer snarast att tillsätta en särskild utredare med uppgift att
skyndsamt utarbeta detaljerna för en struktur och organisation för att möta
arbetsmarknadens behov av kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. I
uppdraget kommer också att ingå att bedöma villkoren för de nuvarande
påbyggnadsutbildningarna så att de även fortsättningsvis kan anordnas inom
kommunen. Uppdraget omfattar vidare att värdera erfarenheterna från den
försöksverksamhet med kunskapscentra som Utbildningsdepartementet följt genom en
särskild arbetsgrupp.
Universitet och högskolor - utbyggnad och profilering
Inledning
Den högre utbildningen har de senaste åren byggts ut med cirka 30 procent. Det
är en snabbare utbyggnad än i något annat land under senare tid. Som regeringen
tidigare framhållit är en fortsatt utbyggnad av den längre akademiska
utbildningen nödvändig för att Sveriges långsiktiga konkurrensförmåga skall
kunna hävdas. Framför allt gäller det utbildningar på kandidatnivå och däröver.
Regeringen har inledningsvis redovisat detta behov i ett tidsperspektiv.
Ökad satsning vid universitet och högskolor
Regeringens förslag: Utbildningen vid universitet och högskolor skall byggas ut
ytterligare med början i slutet av 1990-talet. Särskild vikt skall därvid läggas
vid längre utbildningar. Universitet och högskolor får delvis nya uppgifter.
Forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna får en nisch- och
nätverksstruktur.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens bedömning är att det är nödvändigt
att öka utbildningskapaciteten vid universitet och högskolor även efter det att
den nu pågående utbyggnaden fullföljts. Särskild vikt behöver läggas vid längre
utbildningar.
Med hänsyn till den påfrestning de senaste årens utbyggnad inneburit för
universiteten och högskolorna måste emellertid tid nu ges för kvalitativ
konsolidering. Först när framför allt lärartillgången förbättrats kan en ny
utbyggnadsetapp komma ifråga. En expansion av den högre utbildningen
aktualiserar också viktiga struktruella frågor vad gäller universitetens och
högskolornas uppgifter såväl inom grundutbildningen som forskningen.
Sverige har i dag sex universitet, två tekniska högskolor, Karolinska
institutet, Handelshögskolan i Stockholm samt en teknisk fakultet inom Högskolan
i Luleå som centra för avancerad forskning och forskarutbildning. Femton mindre
och medelstora högskolor bedriver utbildning av varierande bredd och djup samt
viss forskning. I Stockholm finns vidare åtta specialhögskolor för konst samt
idrott. Sveriges lantbruksuniversitet bedriver såväl grundutbildning som
forskning.
Flera universitet har idag nått en betydande storlek med 20-30 000 studenter.
De bör inte i någon betydande utsträckning expandera ytterligare. En
tyngdpunktsförskjutning torde på sikt ske så att universitet och fackhögskolor
koncentrerar sig på längre akademiska utbildningar och på forskarutbildning.
Frågan är mot denna bakgrund hur den långsiktiga förstärkningen av den högre
utbildningen skall ske. Svaret på frågan kräver även en bedömning av hur den
avancerade forskningen skall kunna ges bästa möjliga utvecklingsförutsättningar,
samt hur relationerna mellan grundutbildningen och forskningen skall kunna
upprätthållas.
Det är knappast rimligt att antalet studenter vid ett universitet i en
sammanhållen organisation överstiger 30 000. Större lärosäten skulle kunna
riskera att förlora sin identitet och kunna få svårigheter att upprätthålla sin
roll som avancerade forskningscentra. De mindre och medelstora högskolorna bör
därför ta på sig ökade uppgifter inom grundutbildningen. En utveckling i denna
riktning skisseras av Vetenskapsakademien i en rapport - (Ds 1993:92)
Vetenskapsakademiens syn på kunskap och kompetens inför 2000-talet - inom ramen
för arbetet med Agenda 2000.
Dagens mindre och medelstora högskolor har mycket olika karaktär. Några av dem
har utvecklat intressanta profiler, framförallt tillsammans med det lokala och
regionala näringslivet. Andra har en större utbildningsvolym och därmed en
större bredd i utbildningsutbud och forsknignsverksamhet. Ett större uppdrag
inom grundutbildningen, tillsammans med ett ökat ansvar för den kontinuerliga
kompetensutvecklingen i landet, skulle kunna ge de mindre och medelstora
högskolorna en allt viktigare roll.
Den forskning som de mindre och medelstora högskolorna bedriver är av betydelse
för att stödja grundutbildningen. Stor betydelse har vidare de satsningar på
forskningssamarbete i nätverk med universitet och forskande högskolor som har
etablerats samt forskningssamarbete med näringslivet.
De nu vunna erfarenheterna visar på en struktur för forskningen som långsiktigt
kan förstärkas. Nätverkssamarbete gör de mindre och medelstora högskolorna
delaktiga i forskningen vid starka, vetenskapliga miljöer.
Forskning vid mindre och medelstora högskolor
Regeringens förslag: Forskningen vid mindre och medelstora högskolor förstärks.
Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 16,45 procent till en stiftelse med bl.a.
detta ändamål (jfr avsnitt 6.6). Avkastningen på kapitalet skall gå till
profilforskning inom särskilda styrkeområden i samarbete med näringslivet.
Skälen för regeringens förslag: Genom 1993 års forskningspolitiska beslut har
anslagen för olika forskningsstödjande åtgärder vid de mindre och medelstora
högskolorna förstärkts. I den regionalpolitiska proposition (prop. 1993/94:140)
Bygder och regioner i utveckling, som nyligen överlämnats till riksdagen
föreslår regeringen att vissa engångsmedel avsätts för de mindre och medelstora
högskolornas fortsatta utveckling och fördjupning av intressanta profiler i
samarbete med näringslivet. Särskilt framhålls samarbetet med de lokala
företagen.
Regeringen anser det angeläget att bygga vidare på de erfarenheter som nu vinns
vid vissa högskolor som en följd av ett förändrat utbildningsutbud och samarbete
med företagen. Denna utveckling har blivit möjlig genom de beslut som tidigare
fattats om förstärkningar i sådan riktning. Det är viktigt att denna utveckling
sker i ett långsiktigt perspektiv.
Regeringen föreslår därför att medel ur återstoden av Fond 92-94 avsätts till
en stiftelse för att skapa möjligheter för mindre och medelstora högskolor att
ingå avtal om forskningssamarbete i första hand med lokala företag. Forskningens
inriktning skall vara ett led i högskolans profilering och ha koppling till dess
grundutbildning.
Högskolornas samarbete med näringslivet bör enligt regeringens uppfattning
utvecklas på så sätt att varje högskola ges möjlighet att utveckla en avgränsad
forskningsinriktning med större djup. Stiftelsen bör i enlighet med vad som nyss
framhållits, upp till en viss nivå, normalt omkring 50 %, kunna svara för
delfinansieringen av sådan forskning, förutsatt att icke-offentliga
intressenter, i första hand det regionala näringslivet, är beredda att
långsiktigt svara för resten.
Medlen bör också kunna användas för forskarutbildning. Därvid åvilar den
vetenskapliga ledningen ett universitet eller fackhögskola med rätt att anta
studenter till forskarutbildning.
Stiftelsens verksamhet förutsätts inom detta område vara permanent. De
satsningar som redan beslutats om kommer att få full genomslagskraft först om
några år. Det är viktigt att framgångsrik sådan verksamhet kan tillåtas
expandera långsiktigt. Av det skälet bör inte det för ändamålet avsedda
kapitalet förbrukas. Stiftelsen bör dock ha möjligheter att över tid förändra
prioriteringar mellan områden och högskolor.
Den här beskrivna samarbetsmodellen förutsätter således vetenskaplig ledning
från högskolorna i samverkan med företagen samt, då även forskarutbildning
ingår, anknytning till ett universitet eller fackhögskola som är beredd att
ansvara för handledningen av de forskarstuderande.
Genom den nu föreslagna förstärkningen av resurserna för forskning och
forskarutbildning vid mindre och medelstora högskolor skapas förutsättningar för
en slagkraftig profilering och en förstärkning av den vetenskapliga miljön -
till nytta för såväl högkolorna som näringslivet i Sverige.
Det är angeläget att de mindre och medelstora högskolorna långsiktigt kan
upprätthålla den kompetens som upparbetats inom respektive profilområde.
Verksamheten måste åtnjuta en betydande stabilitet samtidigt som den
kontinuerligt prövas vad gäller kvalitet och inriktning. Företagens intresse för
medverkan är ett viktigt kriterium vid sidan av den vetenskapliga prövningen.
Regeringen vill i detta sammanhang erinra om vad som tidigare framhållits i
proposition 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg om utveckling av
forskningen inom de mindre och medelstora högskolorna. Därvid lades riktlinjer
för den långsiktiga utvecklingen fast. Det innebar att väsentliga resurser dels
för forskning och forskarutbildning i nätverk med universitet och högskolor med
fast organisation för forskning, dels för samarbete mellan mindre och medelstora
högskolor och näringsliv tillfördes. Därutöver förstärktes resurserna för
generella forskningsstödjande åtgärder. Regeringen anser att en fortsatt
utveckling efter dessa riktlinjer är önskvärd. Under senare tid har allt fler
mindre och medelstora högskolor efter kvalitetsprövning fått rätt att utfärda
magisterexamen. Ett samband mellan utbildning på den nivån och forskning är
naturligt.
Det ökande behovet av naturvetenskaplig och teknisk kompetens
Regeringens förslag: Vid universitet och högskolor görs en fortsatt satsning på
naturvetenskaplig och teknisk utbildning. Den förläggs till lärosäten med
naturvetenskaplig utbildning på lägst magisternivå och/eller
civilingenjörsutbildning och annan teknisk utbildning på motsvarande nivå.
Skälen för regeringens förslag: Omfattningen av de akademiska utbildningarna på
det tekniska och naturvetenskapliga området måste öka. Hinder för rekryteringen
till sådana utbildningar måste undanröjas.
Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller, i skriften (Ds 1993:96) Ingenjörer i
livslångt lärande, att civilingenjörernas andel av arbetskraften har en
avgörande betydelse för Sveriges utveckling. Civilingenjörerna verkar pådrivande
på utvecklingen och bidrar också i hög grad till att ny verksamhet skapas. Som
tidigare visats finns emellertid vissa brister i rekryteringsbasen till teknisk
och naturvetenskaplig utbildning.
Kungl. Vetenskapsakademien poängterar, i skriften (Ds 1993:92) Kunskap och
kompetens inför 2000-talet, att analyser av framtidens kompetensbehov entydigt
pekar mot behov av grundläggande kunskaper i såväl naturvetenskap som
kulturvetenskap. Man betonar att kompetensnivån måste höjas för att Sverige
skall kunna fortsätta att utvecklas som kunskapsnation.
Samtidigt som behovet av tekniskt och naturvetenskapligt högutbildade ökar är
rekryteringsbasen till dessa på väg att minska drastiskt av två orsaker. Av
demografiska skäl kommer antalet studenter med naturvetenskaplig eller teknisk
inriktning från gymnasieskolan att minska till cirka 14 000 elever per år i
slutet av seklet. Samtidigt uppgår universitetens och högskolornas
rekryteringsbehov till åtminstone 25 000 om det nu bedömda kunskapsbehovet skall
kunna tillgodoses. Dagens tendens är att allt färre ungdomar väljer en
gymnasieutbildning som ger kompetens för en eftergymnasial naturvetenskaplig
eller teknisk utbildning. SCB:s statistik över sökande och antagna till
gymnasieskolan visar att antalet antagna till dessa utbildningar minskat med
drygt en procentenhet från höstterminen 1992 till 1993. Det behövs således en
attitydförändring bland ungdomar redan i skolan för att undvika en framtida
brist på behöriga sökande till högre utbildning inom naturvetenskap och teknik.
Stimulerande kontakter mellan elever och näringslivet är en av vägarna för att
åstadkomma attitydförändringar. Här bör lärosäten och näringsliv arbeta
tillsammans för att knyta skolan och dess aktörer närmare forskning och yrkesliv
i syfte att öka intresset för naturvetenskap och teknik. Tekniskt
naturvetenskapliga centra finns på olika håll i landet och de fyller en viktig
funktion.
Kemikontoret, Svenska kemistsamfundet, Karolinska institutet, Kungl. Tekniska
högskolan och Stockholms universitet har kommit med förslag om att anordna en
försöksverksamhet med ett nationellt resurscentrum i kemi. Detta kemicentrums
syfte skulle vara att sprida information till lärare i grund- och gymnasieskola
om de senaste forskningsresultaten, ge tips om nya experiment samt ge
information om fortbildningslitteratur, miljö- och säkerhetsfrågor. En
verksamhet av detta slag skulle enligt regeringens mening kunna utgöra en
fruktbärande länk mellan forskning, skola och näringsliv. Under förutsättning av
näringslivets engagemang i denna fråga överväger regeringen att medverka i
finansieringen av verksamheten.
Regeringen har redan vidtagit en rad åtgärder för att stimulera intresset för
matematiska, naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Verket för
Högskoleservice (VHS) och Skolverket har fått i uppdrag att under en
femårsperiod vidta åtgärder inom skolans och den högre utbildningens område som
syftar till att öka ungdomars intresse för teknik och naturvetenskap. Ett
särskilt mål är att framför allt kvinnor skall stimuleras att söka till
utbildningar inom dessa områden.
Den mer kursutformade gymnasieskola som riksdag och regering nyligen skapat
förutsättningar för bör också kunna bidra till att bredda rekryteringsbasen till
universitetens och högskolornas tekniska och naturvetenskapliga utbildningar.
Regeringen har också vidtagit åtgärder som syftar till att förbättra
rekryteringsläget på kort sikt. Fr.o.m. budgetåret 1992/93 anordnas
behörighetsgivande förutbildning (basår) vid flera universitet och högskolor i
syfte att ge fler ungdomar med samhällsvetenskaplig eller ekonomisk
gymnasieutbildning möjlighet att skaffa sig behörighet till tekniska och
naturvetenskapliga utbildningar på universitet och högskolor. Även här gäller
att det är betydelsefullt att öka andelen kvinnor i sådana utbildningar.
Resurser för ytterligare basårsplatser har fördelats budgetåret 1993/94 och i
årets budgetpropositionen föreslås ytterligare resurser för ändamålet (prop.
1993/94:100, bilaga 9). VHS har regeringens uppdrag att utvärdera basåret. De
erfarenheter som redovisats hittills är goda. Huvuddelen av dem som antogs
budgetåret 1992/93 har gått vidare till högre studier vid universitet och
högskolor.
Regeringen har vidare genom tidigare åtgärder givit förutsättningar för en ökad
omfattning av längre teknisk och naturvetenskaplig utbildning (prop. Högre
utbildning för ökad kompetens 1992/93:169, bet. 1992/93:UbU 14, rskr
1992/93:363). Av den totala expansionen budgetåret 1993/94 omfattande resurser
motsvarande drygt 9 600 årsstudieplatser utgjorde 10 procent naturvetenskaplig
och 20 procent teknisk utbildning. Av den planerade expansionen budgetåret
1994/95 avser 10 procent naturvetenskaplig och 15 procent teknisk utbildning.
Examinationen i de längre tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna måste
emellertid öka ytterligare. Detta måste ske i en takt som tar hänsyn till de
kvalitativa kraven. I den utbildningspolitiska debatten har aktualiserats
etablerandet av en ny teknisk högskola för att tillgodose detta behov. En
schablonmässig beräkning av kostnaderna visar att en sådan geografisk
koncentrerad satsning skulle kräva driftskostnader för grundutbildning och
forskning på cirka 400 miljoner kronor per år. Beräkningen bygger på en
examination av 500 civilingenjörsstudenter och 300 naturvetarstudenter per år
och omfattar kostnader för undervisning, forskning, lokaler, lärare samt övrig
personal. Erfarenheterna från uppbyggnaden av teknisk fakultet vid Högskolan i
Luleå och Linköpings universitet visar att högkvalitativa vetenskapliga resultat
erhålls först efter en lång uppbyggnadsperiod.
Regeringen anser inte att en sådan struktur på utbyggnaden är ändamålsenlig. En
fortsatt satsning på naturvetenskaplig och högre teknisk utbildning bör i
stället ske vid de universitet och högskolor där civilingenjörsutbildning samt
naturvetenskaplig utbildning på magisternivå bedrivs idag. Vid Kungl. Tekniska
högskolan och Chalmers tekniska högskola har kapaciteten höjts genom samarbete
med vissa mindre och medelstora högskolor. Regeringen bedömer att en expansion
av naturvetenskaplig och teknisk utbildning är mest effektiv om den sker vid
dessa befintliga lärosäten, samt genom en fortsatt utveckling av redan inlett
samarbete mellan framför allt tekniska högskolor och mindre och medelstora
högskolor med teknisk och naturvetenskaplig kompetens. Det finns således inte
anledning till nyetableringar för högre teknisk utbildning.
Regeringen kommer inför 1996 års forskningsproposition att överväga behovet av
forskning inom lantmäteriområdet vid Lunds universitet.
_________
De här redovisade riktlinjerna bör kunna ligga till grund för de konkreta
ställningstaganden som måste göras under de kommande åren. En struktur för den
högre utbildningen och forskningen enligt dessa riklinjer tillgodoser såväl
viktiga utbildnings- som forskningskrav.
I Storstockholm är situationen för den högre utbildningen och forskningen
speciell. Regeringen redovisar i nästa avsnitt sin syn på hur
huvudstadsregionens intressen i dessa hänseenden bäst kan tillgodoses.
6.1.2 Högre utbildning i Stockholm
Regeringens förslag: Den fortsatta expansionen av högre utbildning i
Stockholmsområdet skall ske inom ramen för en ny universitetsstruktur. Denna bör
få en inriktning som särskilt främjar en förstärkning av de kulturella och
ekonomiska banden mellan Sverige och Östersjöregionen i övrigt. Förbättrade
förutsättningar för utbildning och forskning inom vårdområdet är också
angelägna. Den nya universitetsstrukturen föreslås omfatta södra
Storstockholmsområdet.
Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 16,45 procent (jfr avsnitt 6.6) till en
särskild stiftelse vars avkastning skall gå till forskning och forskarutbildning
i den nya universitetsstrukturen.
En särskild tillfällig beslutsordning införs för att möjliggöra samordning av
lokalförsörjningsfrågorna i Stockholmsområdet.
Ny universitetsstruktur i södra Storstockholm
Förstudiens förslag: Utbildningsministern uppdrog i november åt en särskild
utredare att utföra en förstudie rörande möjligheterna att samlokalisera viss
högre utbildning i Stockholm. Uppdraget gavs mot bakgrund av bl.a. att
Stockholms universitet att hade anmält att universitetet inte kan klara av en
nämnvärd ytterligare ökning av utbildningens omfattning i anslutning till sina
nuvarande lokaler.
Förstudien - CAMPUS FÖR MÅNGFALD - har redovisats. I förstudien belyses enligt
direktiven olika förutsättningar för etablering av campus - akademiska,
pedagogiska, administrativa, resursmässiga och lokaliseringsmässiga samt
kostnader och förslag till finansiering.
I förstudien föreslår utredaren att verksamheten i den nya lokaliseringen får
en stor ämnesmässig bredd. Forskningsverksamheten bör - i varje fall
inledningsvis - profileras mot frågor som är av intresse inom Östersjöområdet.
Förstudien redovisar två principiellt olika lokaliseringsalternativ -
innerstadsuniversitet och campusuniversitet. Den lokalisering som väljs måste ha
sådana kvaliteter att den kan hävda sig väl i konkurrensen om kvalificerad
personal och studenter, framhåller utredaren. Denne anser att en lokalisering
till Södermalm eller till Kvarnholmen på olika sätt fyller sådana krav. För att
ordna en tillfredsställande miljö på Kvarnholmen krävs emellertid att
affärsmässigt acceptabla avtal kan träffas med markägaren samt att
transportfrågorna kan ordnas framhålls det i förstudien. Om så inte är fallet
bör någon av de i förstudien angivna lokaliseringarna på Södermalm eller i
närbelägna områden i södra Stockholm väljas.
I ett Östersjöperspektiv är det väsentligt att det nya campus får en tydlig
identitet. En sådan uppnås främst genom ett gott vetenskapligt anseende, men
lokalisering och fysisk miljö bidrar också. I de senare avseendena har
Kvarnholmen klara fördelar.
Den högre utbildning som redan finns på Södertörn bör enligt utredaren
utvecklas i anslutning till Novum, i Haninge och i Fittja/Södertälje. Dessa bör
ingå som noder i ett nätverk och ingå i den nya organisation som skapas för att
sköta den tillkommande utbildningen och det nya campus.
Förstudien har bedrivits i kontakt med berörda intressenter i regionen. I
förstudien föreslås sammanfattningsvis att
* ett nytt campus för högre utbildning och forskning etableras i Stockholm
* detta administreras av ett nytt universitet eller av en
beställarorganisation som antingen är helt fristående eller en del av Stockholms
universitet
* den nya organisationen också får ansvaret för högskoleutbildning på
Södertörn
* den nya organisationen får ansvar för en verksamhet som till sin omfattning
motsvarar minst 8 000 helårsstudenter fördelat mellan campus och Södertörn
* utbildning skall erbjudas inom alla utbildningsområden, dock med undantag
för civilingenjörs-, läkar- och tandläkarutbildning
* forskningsverksamhet med ämnesmässig bredd och en inriktning som kan stärka
Stockholms ställning i Östersjöområdet skall bedrivas på det nya campus
* det nya campus lokaliseras till Stockholms innerstad eller till södra
Stockholmsområdet, eventuellt till Kvarnholmen
* befintlig verksamhet i Novum, Haninge och Fittja/Södertälje förstärks inom
ett nätverk tillsammans med det nya campus.
Andra initiativ: Stockholms läns landsting presenterade den 2 februari 1994 ett
förslag till vad man kallar ett universitetscentrum runt Huddinge sjukhus och
forskningsparken Novum. Enligt förslaget bör landstingets vårdutbildning flyttas
till Novum och bilda bas i en stiftelse. Denna stiftelse skall också bedriva
undervisning i andra ämnen, främst med naturlig anknytning till vård och omsorg.
I förslaget förutses också ett nära samarbete med de verksamheter inom
utbildning och forskning som Karolinska institutet har lokaliserat till Huddinge
sjukhus. Stockholms läns landsting har förklarat sig berett att bidra med 250
miljoner kronor, som en grundplåt till ett universitetscenter. Där visas på
möjligheter till gränsöverskridande forskning och utbildning genom samverkan med
angränsande discipliner inom samhällsvetenskap, medicinska och tekniska
vetenskaper.
Ett sådant universitetscenter skulle få till uppgift att svara för finansiering
av en samlad verksamhet i vilken Vårdhögskolan ingår; lösa frågorna om lokaler
och utrustning för verksamheten; svara för övergripande och gemensam
forskningsutveckling samt svara för service, bibliotek, tele och data inom det
blivande universitetsområdet. Eftersom man förutser betydande finansiella
svårigheter under överskådlig tid bör stor vikt läggas vid att minimera
ekonomiska åtaganden och att tillvarata alla möjligheter att åstadkomma största
möjliga ekonomiska rationalitet.
Haninge kommun uppvaktade den 12 november 1993 utbildningsministern med en
önskan om en förstärkning av de högskoleutbildningar som bedrivs inom kommunen.
I dag erbjuds i Haninge ingenjörsutbildning genom KTH:s försorg samt utbildning
i företagsekonomi och språk genom Stockholms universitets försorg. Institutet
för datorstödd företagsledning, som är en del av den företagsekonomiska
institutionen, har genom kommunens initiativ också förlagts till Haninge.
Länsstyrelsen i Gotlands län har i en promemoria presenterat ett projekt
omfattande kultur- och utbildningssatsningar med inriktning på länderna kring
Östersjön. Sommaren 1993 öppnades Östersjöns Författar- och Översättarcentrum i
Visby med denna inriktning. Ytterligare kultursatsningar planeras.
Under senare år har en systematisk satsning skett på ett förstärkt
kunskapssamarbete med inriktning på Östersjöfrågor i samverkan mellan
Högskoleutbildningen på Gotland och flera svenska universitet och högskolor. På
denna grund har utbildningssamarbete och studentutbyte med universitet i
Baltikum och Ryssland byggs upp.
Den programutveckling som pågår i länsstyrelsens regi utgår från att
verksamheten i Visby - kunskapscentrum i Visby - skall vara selektiv och
upplevas som angelägen av berörda universitet och högskolor. Programutvecklingen
utgår från att ett Visbycentrum skall komplettera och stärka pågående samarbete
i Östersjöregionen.
Befintlig högskoleutbildning i Storstockholm: Stockholms universitet bedriver
utbildning och forskning inom humanistisk, juridisk, samhällsvetenskaplig och
matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Utbildningen omfattar f.n. cirka 21 000
helårsstudenter. Universitetet har regeringens uppdrag att årligen förlägga
utbildning för 275 helårsstudenter till verksamheten i anslutning till
forskningsparken Novum. Budgetåret 1993/94 har universitetet utbildningar
omfattande ca 330 helårsstudenter på Södertörn, till större delen i Botkyrka och
Huddinge.
Karolinska institutet (KI) bedriver utbildning och forskning inom medicinsk och
odontologisk fakultet. Utbildningen omfattar f.n. cirka 3 000 helårsstudenter.
Delar av läkarutbildningen med tillhörande forskning samt hela odontologiska
fakultetens utbildning och forskning är förlagd till Huddinge sjukhus. Där
ligger också logoped- och tandteknikerutbildningarna. Under 1994 flyttas även
sjukgymnastutbildningen dit. Sammanlagt betyder detta bara för KI:s del en
utbildning för mer än 1 100 helårsstudenter i anslutning till Novum.
Kungl. Tekniska högskolan (KTH) bedriver utbildning och forskning inom teknisk
fakultet. Utbildningen omfattar f.n. cirka 10 000 helårsstudenter. I
Stockholmsområdet har KTH tvååriga ingenjörsutbildningar förlagda till Järfälla
och Kista i norr samt Haninge, Södertälje och Tumba i söder. Sammanlagt har
ingenjörsutbildningarna plats för cirka 1 800 helårsstudenter varav ca 800 i
Haninge och 400 i Södertälje/Tumba.
Lärarhögskolan i Stockholm bedriver grundläggande högskoleutbildning inom
undervisningsområdet samt forskning och forskarutbildning i pedagogik.
Utbildningen omfattar f.n. cirka 5 000 helårsstudenter. Geografiskt är
utbildningarna spridda till Liljeholmen, Blommensberg, Solna och Södertälje samt
Rålambshovsområdet. En stor del av grundskol- och gymnasielärarutbildningarna är
förlagda till universitetet, Konstfack samt Idrottshögskolan och Kungl.
Musikhögskolan.
Vårdhögskolan i Stockholm bedriver kommunal högskoleutbildning och har
Stockholms läns landsting som huvudman. Utbildningen omfattar cirka 2 500
helårsstudenter och är förlagd till lokaler invid Huddinge sjukhus och
Södersjukhuset, på Karolinska institutets område och på Lindhagensgatan.
Vid Danshögskolan, Dramatiska institutet, Konstfack, Kungl. Konsthögskolan,
Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, Operahögskolan i Stockholm samt
Teaterhögskolan i Stockholm bedrivs grundläggande högskoleutbildning inom det
konstnärliga området samt konstnärligt utvecklingsarbete. Skolornas utbildning
omfattar sammanlagt cirka 1 600 helårsstudenter, fördelade med ungefär 550
studenter på vardera Konstfack och Musikhögskolan i Stockholm och återstoden på
övriga skolor.
Skälen för regeringens förslag: Redan fattade beslut om ökade resurser till
universitet och högskolor innebär en väsentlig ökning av omfattningen av svensk
högre utbildning. Det finns, som tidigare framhållits, skäl att förutsätta att
behovet av högre utbildning kommer att fortsätta att öka. En framtida expansion
måste därför också ske i Stockholmsområdet.
Behov av utbyggnad i Stockholmsområdet
Inom regionen finns innevarande läsår cirka 30 000 (17 procent) av de omräknat
180 000 helårsstudenterna i Sverige. Jämfört med övriga län gäller för Stockholm
* att andelen högskoleutbildade i arbetskraften är 50 procent högre än
riksgenomsnittet
* och att antalet sökande till universitet och högskolor i Stockholms län har
varit extremt stort
* men att andelen högskolenybörjare är lägre än riksgenomsnittet.
Därtill kommer att
* antalet ungdomar under 1990-talet inte minskar lika mycket i
Stockholmsregionen som i resten av landet
* utbudet av kurser för fortbildning och vidareutbildning är bra, men på
bekostnad av ungdomsutbildningen vilket medfört en stark konkurrens bland
ungdomsstudenterna
* en större andel invandrare efterfrågar högre utbildning.
Även i Stockholmsområdet måste den högre utbildningen mot den här beskrivna
bakgrunden byggas ut. En utgångspunkt för en sådan utbyggnad är att den måste
ske så att hög kvalitet kan säkerställas. Den fortsatta utbyggnaden bör också
ske på ett sådant sätt att huvudstadens naturliga styrka kan tas till vara.
Utöver de skäl som låg till grund för att ge uppdraget om genomförande av
förstudien vill regeringen framhålla att Stockholm har ett unikt läge i den nya
Östersjöregion som avtecknar sig efter Östeuropas frigörelse. Det är mot den
bakgrunden viktigt att Stockholm som nod i Östersjösamarbetet får en sådan tyngd
att de befolkningsmässigt starkare konkurrenterna, bl.a. S:t Petersburg, kan
balanseras också när den ryska ekonomin återhämtat sig.
Karaktäristiskt för universitetet och högskolorna i Stockholmsområdet är att de
är relativt starkt specialiserade och - frånsett de konstnärliga högskolorna och
Idrottshögskolan - är stora och utan goda expansionsmöjligheter i nuvarande
lokalisering. Regeringen vill dessutom understryka behovet av en förbättrad
samordning särskilt vad gäller utbildning och forskning på vårdområdet.
Inriktning organisation lokalisering
En ny universitetsstruktur i södra Storstockholm med ett brett utbildningsutbud
och en profilerad men ämnesmässigt bred forskning och forskarutbildning skulle
innebära en väsentlig förstärkning av den vetenskapliga potentialen i Stockholm.
Därigenom skulle också belastningen på Frescatiområdet minska.
Det behöver, som regeringen ser det, inte finnas någon konflikt mellan de tre
lokaliseringsorter i södra Storstockholm som först och främst har aktualiserats.
Något slutgiltigt ställningstagande i denna del bör dock inte göras på det här
stadiet. En ämnesmässig struktur uppbyggd kring tre tyngdpunkter med inriktning
på humaniora, samhällsvetenskap och kultur respektive medicin och vård samt
teknik bör emellertid eftersträvas. Det bör under alla omständigheter vara
naturligt att inom den nya universitetsstrukturen också integrera modern
informationsteknologi.
Styrelsen för Stockholms universitet bör mot den här beskrivna bakgrunden få
ansvaret för att vid sidan av universitetets nuvarande verksamhet i Frescati
leda en ny Söderstruktur. Det innebär tekniskt att Stockholms universitet får
två skilda utbildningsuppdrag och takbelopp. För forskningen vid den nya
universitetsdelen bör en tvärvetenskapligt inriktad forskningsorganisation
inrättas. En samverkan med KTH:s ingenjörsutbildningar och andra
specialutbildningar t.ex. vid KI bör ske på respektive plats.
Inrättande av en forskningsstiftelse m.m.
Forskningsverksamheten i Söderstrukturen bör ges en organisation som främjar
mångdisciplinära utvecklingslinjer. Den bör ges en särskild profil mot Östersjö-
och Östeuropafrågor, men också mot vård och omsorg. Östeuropaperspektivet ger
särskilt anledning att rikta in verksamheten mot ämnesområden som ekonomi,
kultur och historia. Inom dessa kunskapsområden bör också inledningsvis den nya
forskningsverksamheten byggas upp. Även andra områden kan bli aktuella innan
verksamheten fått sin slutliga utformning.
Till stöd för forskning och forskarutbildning i den nya Söderstrukturen förslår
regeringen att 16,45 procent av återstoden av Fond 92-94 avsätts till en
särskild stiftelse. Stiftelsens uppgift skall vara att förvalta det kapital som
anförtrotts den och att med avkastningen stödja forskning och forskarutbildning
med den inriktning som nyss nämnts - dvs. inledningsvis inom humaniora, kultur
och samhällsvetenskap.
Utbildningen inom Söderstrukturen bör i övrigt finansieras på samma sätt som
annan grundläggande högskoleutbildning. Det rör sig dels om den expansion som
redan beslutats för Stockholms universitet, dels om omfördelningar inom
Stockholmsområdet. Söderstrukturen får också till uppgift att fånga upp
Stockholmsområdets del i en eventuell framtida expansion av den högre
utbildningen. Lärarna kommer att kunna få externa medel för forskning som andra
forskare vid universitet och högskolor. Regeringen anser att särskilda medel
från stiftelsen bör ställas till förfogande under ett uppbyggnadsskede för att
bidra till kostnader för bl.a. akademisk infrastruktur.
Det fortsatta planeringen
En förstärkning och profilering av universitetsstrukturen av det slag som
regeringen nu föreslår skulle kunna ge ett väsentligt bidrag till hela Sveriges
kunskaputveckling och bli ett starkt stöd för att hävda
Stockholm/Uppsalaregionen som ett intellektuellt centrum i den nya
Östersjöregionen. Det skulle skapa en tät akademisk miljö i vilken universitet,
högskolor och andra vetenskapliga institutioner kan stimulera varandra.
Ytterligare analyser bör dock genomföras innan detaljerade ställningstaganden
görs till den nya universitetsstrukturen. Sålunda bör preciseringar göras vad
gäller
* verksamhetens inriktning och omfattning
* lokalbehov
* lokaliseringar samt förutsättningarna för att tillgodose dessa med goda
kommunikationer
* behov av förbättringar i infrastrukturen för att uppnå en god funktion och
arbetsmiljö i den nya universitetsstrukturen
* Söderstrukturens organisation inklusive nya alternativa former för
styrning och ledning
* kostnader och finansiering för strukturen.
Regeringen avser att inom kort tillsätta en organisationskommitté med uppgift
att - i avvaktan på riksdagens ställningstaganden - ta fram ytterligare
planerings- och beslutsunderlag för att förbereda etableringen av den nya
universitetsstrukturen och att samlat utreda vissa andra frågor rörande
lokalförsörjningen för högre utbildning i Stockholm. Regeringen återkommer till
denna fråga sist i följande avsnitt.
Samlokalisering av konstnärliga högskolor i Stockholm
Utbildningsdepartementet har initierat diskussioner med rektorerna för de
konstnärliga högskolorna i Stockholm för att undersöka förutsättningarna för en
samlokalisering. Regeringen vill i det följande informera riksdagen om denna
fråga, som kan ha långsiktig betydelse för Sveriges kulturella liv.
Bakgrund
Det konstnärliga rektorskonventet har i skrivelse 1993-10-01 till
Utbildningsdepartementet i princip ställt sig bakom tanken på en samlokalisering
av de konstnärliga högskolorna i Stockholm och framfört synpunkter i frågan. En
arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet med representanter för de olika
högskolorna tillsattes i december 1993. Gruppens uppgift är att utreda olika
lokaliseringsalternativ inom Stockholmsområdet mot bakgrund av nuvarande
splittrade lokalisering och på andra sätt otillfredsställande lokalsituation.
Denna har också en negativ inverkan på verksamheten och samverkansmöjligheterna
mellan högskolorna.
I Stockholm finns sju fristående konstnärliga högskolor nämligen Danshögskolan,
Dramatiska institutet, Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Kungl. Musikhögskolan,
Operahögskolan och Teaterhögskolan. Till de konstnärliga högskolorna räknas även
Grafiska institutet och institutet för högre kommunikations- och
reklamutbildning (GI/IHR) som organisatoriskt skall inordnas i Stockholms
universitet den 1 juli 1994. Högskolorna har sammantaget en verksamhet av unik
bredd och är av mycket stor betydelse för kulturlivet i Sverige och för Sveriges
internationella position inom kulturområdet. Förhållandet att högskolorna är små
och självständiga bidrar till en särskild vitalitet och ett starkt engagemang i
uppgifterna. Å andra sidan har detta förhållande historiskt sett lett till en
splittrad lokalisering som medför att alla potentiella utvecklingsmöjligheter
blir svåra att tillvarata. Samtidigt har flera av högskolorna dessutom dåligt
anpassade eller nedslitna lokaler och i vissa fall även brist på lokaler vilket
inverkar negativt på verksamheterna.
I första hand har Dramatiska institutet, Operahögskolan, Musikhögskolan,
Konstfack och Konsthögskolan var för sig under senare tid bedrivit ett
planeringsarbete för att i olika etapper kunna genomföra nödvändiga
förbättringar av sin lokalsituation. Konsthögskolans problem kommer att lösas
efter hand som nya lokaler på Skeppsholmen färdigställs. I de fördjupade
anslagsframställningarna för perioden 1993/94-1995/96 anmälde högskolorna sina
lokalproblem. I propositionen (1992/93:169) Högre utbildning för ökad kompetens
togs dock ej ställning till frågorna. Dock anmäldes att ett antal projekt
behövde beredas ytterligare varför en reserv avsattes till regeringens
disposition (s 240f).
Överväganden
I samband med diskussionerna om de olika aktuella lokalproblemen för de
konstnärliga högskolorna i Stockholm har frågan om en samlad lösning för
samtliga högskolor utom Konsthögskolan aktualiserats. En samlad lokalisering,
skulle förutom att lösa de enskilda högskolornas lokalproblem, även kunna skapa
ett kulturellt centrum, ge nya förutsättningar för utveckling av verksamheterna
samt möjligheter att väsentligt förstärka deras internationella position. Nya
generationer konstnärer skulle få bättre förutsättningar att inspirera varandra.
Den samlade effekten skulle kunna bli en väsentlig förstärkning av Stockholms
kulturella miljö. Högskolornas möjligheter att fungera som en direkt tillgång i
kulturlivet i Stockholm skulle också kunna förstärkas. Dessutom skulle en
samlokalisering kunna vara administrativt förmånlig.
Konstnärliga utbildningar har helt eller delvis kunnat ges en gemensam
lokalisering i Göteborg, Malmö och Umeå. De pedagogiska och konstnärliga
effekterna har på många sätt blivit mycket goda. Regeringen kan i anslutning
till synpunkter som har framförts av det konstnärliga rektorskonventet
konstatera att positiva effekter skulle uppstå inom flera områden till följd av
en samlokalisering till en central plats inom Stockholm med fortsatt goda
möjligheter till nära kontakter med olika kulturinstitutioner. Det gäller bl.a.
de pedagogiska, konstnärliga, kulturpolitiska och administrativa områdena enligt
följande:
- genom närheten kan ett bredare och friare kursutbud erbjudas, vilket
förbättrar studenternas framtida möjligheter till arbete
- bättre möjligheter skapas för kontakter mellan lärare och studenter från de
olika konstarterna
- bättre förutsättningar skapas för att anordna gemensamma kurser, gemensamt
utnyttja lärare och gästföreläsare och för att ordna gemensamma
gränsöverskridande projekt inom det konstnärliga utvecklingsarbetet
- gemensamma kontakter och information både nationellt och internationellt
underlättas bl a genom en större samlad lyskraft
- större flexibilitet medges i fråga om lokaler och utrustning
- bättre resurser åstadkoms för bibliotek, verkstäder, publika lokaler t.ex.
scener, konsertsalar m.m.
- samlad administrativ kompetens vid högskolorna kan utnyttjas lättare
- möjlighet ges till bättre service (restaurang, post, bank, hälsovård,
motionslokaler, kommunikationer) p.g.a. större underlag.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det nu finns skäl att skapa de
ekonomiska och övriga planeringsmässiga förutsättningar som behövs för en
samlokalisering av konstnärliga högskolor i Stockholm.
Den avsedda samlokaliseringen innebär inte någon ändring av högskolornas
ställning som självständiga högskolor. En genomgång av de administrativa
förhållandena vid berörda högskolor har också visat att det behov av ökad
administrativ effektivitet som finns kan tillgodoses inom nuvarande
organisatoriska former. Regeringen räknar dock med att en samlokalisering kan
underlätta en samverkan även inom andra områden än de som har direkt samband med
lokalerna.
En samlokalisering är möjlig att genomföra i anslutning till de lokaler
Konstfack och Dramatiska institutet förfogar över. På sikt går det att samla
samtliga konstnärliga utbildningar utom Konsthögskolan till detta område.
Med det förslag regeringen nyss presenterat om en ny universitetsstruktur
öppnas ytterligare en lokaliseringsmöjlighet för de konstnärliga utbildningarna.
En samlad lokalisering också av konstnärlig utbildning till södra
Stockholmsområdet tillsammans med annan utbildning framstår i ett sådant
sammanhang som ett attraktivt alternativ, som skulle kunna stimulera till
utveckling av nya utbildnings- och forskningsinriktningar. I det
utredningsarbete som regeringen tidigare aviserat vad gäller den nya
universitetsstrukturen är det mot denna bakgrund angeläget att pröva om inte en
sådan lokalisering för de konstnärliga högskolorna skulle vara att föredra för
de aktuella högskolorna framför andra lokaliseringsalternativ.
En särskild beslutsordning för lokalisering
Ett lokalförsörjningsprojekt som möjliggör en samlokalisering av de konstnärliga
högskolorna med den nya universitetsstrukturen behöver genomföras i någon
gemensam form. I det fortsatta arbetet bör den organisationskommitté som får i
uppgift att utveckla den nya universitetsstrukturen också få i uppgift att
samverka med de konstnärliga högskolorna vad gäller dessas lokalförsörjning. Om
en samlokalisering av nyssnämnt slag genomförs kommer ett fast strukturerat
samarbete mellan de konstnärliga högskolorna och Söderstrukturen därefter att
krävas för förvaltningen av de gemensamma resurserna. Enligt regeringens
bedömning bör det konstnärliga rektorskonventet kunna utgöra basen för en
samarbetsorganisation för de konstnärliga högskolornas del.
Arbetet med dels den nya universitetsstrukturen, dels lokalfrågorna för de
konstnärliga högskolorna och vissa andra lokalförsörjningsfrågor i
Stockholmsområdet kräver ett mycket stort mått av koordination för att gynnsamma
ekonomiska och funktionella villkor för de berörda myndigheterna skall kunna
uppnås. En särskild tillfällig beslutsordning för lokalförsörjningsfrågor i
Stockholmsområdet, som innebär att regeringen har möjlighet att avvika från den
eljest gällande principen, är nödvändig för att hanteringen av lokalfrågorna i
området skall bli ändamålsenlig. Detta innefattar ett visst avsteg från den
princip för myndigheternas ansvar för lokalförjningen som nu gäller. Den ordning
som här föreslås bör därför godkännas av riksdagen.
6.1.3 Projektet Internationella
Miljöuniversitetet i Lund
Regeringens förslag: Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 2,70 procent till en
särskild stiftelse (jfr avsnitt 6.6) till stöd för projektet Internationellt
Miljöuniversitet i Lund.
Bakgrund: Vid Lunds universitet finns en avdelning för industriell miljöekonomi.
I en utvärdering, som på uppdrag av Statens Naturvårdsverk (SNV) utförts av två
utländska experter, har verksamheten vid avdelningen fått mycket goda omdömen
vad avser forskning och undervisning samt kunskapsspridning i övrigt.
I anslutning till beredningen av regeringens proposition Forskning i
frontlinjen (prop. 1992/93:171) har förslag till upprättandet av ett
internationellt miljöuniversitet inkommit. Det internationella
miljöuniversitetet skulle vara en i förhållande till Lunds universitet
fristående organisation. Syftet är att bedriva forskning och forskarutbildning
med inriktning på strategiska frågor inom det miljöekonomiska området. Även
utbildning på masternivå skall ingå i verksamheten. En viktig uppgift för det
internationella miljöuniversitet är vidare att arbeta aktivt för att etablera
nära kontakter med beslutsfattare inom olika områden, inte minst inom industrin.
Svenska och utländska företag och organisationer förutsätts bidra till
verksamheten också ekonomiskt. Verksamheten skall bedrivas dels i Sverige, dels
i Frankrike.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i 1993 års forskningsproposition
understrukit vikten av internationalisering av svensk forskning och högre
utbildning. Långsiktigt samarbete mellan svenska forskningsmiljöer och utländska
institutioner är en väsentlig del i en sådan utveckling.
Den forskning och utbildning på miljöområdet - med inriktning på sambandet
miljö och ekonomi - som föreslås bedrivas inom det internationella
miljöuniversitetet ligger väl i linje med den förstärkning av svensk
miljöstrategisk forskning som inrättandet av Stiftelsen för miljöstrategisk
forskning (Mistra) innebär. Den utvärdering som genomförts visar att den
forskning som bedrivs vid avdelningen för industriell miljöekonomi vid Lunds
universitet håller hög kvalitet.
Regeringen erinrar om att det här aktuella förslaget liksom övriga förslag
rörande miljöstrategisk forskning, som inkommit under beredningen av
propositionen (prop. 1992/93:171) Forskning i frontlinjen, överlämnats till
stiftelsen Mistra.
Regeringen anser det angeläget att det projekt, som enligt förslaget leder fram
till ett internationellt miljöuniversitet med förankring i Lund resp. Nice,
Frankrike, kan få en stabil grund. Detta kan enklast åstadkommas genom att
erforderliga medel läggs i en särskild stiftelse med ändamål att bidra till
upprättandet av det vi nu betecknat som miljöuniversitetet i Lund och att
därefter främja detta projekts fortgång. Förvaltningen av en sådan stiftelse kan
inledningsvis anförtros åt Mistra, som under hand förklarat sig villig till
detta. Sedan projektet kommit igång bör förvaltningen kunna övergå till
ledningen för projektet. En sådan ordning kan föreskrivas i stiftelsens stadgar.
Det bör ankomma på Mistra att närmare överväga hur den föreslagna verksamheten
bäst kan utformas för att överensstämma med de miljöpolitiska ambitionerna och
kopplas till övrig miljöforskning. Det är särskilt angeläget att satsningen kan
användas för att öka kompetensen i miljöfrågor hos svenska företag, särskilt små
och medelstora.
6.1.4Åtgärder för ökad kvalitet i vårdutbildning
Bakgrund
Det finns i dag 27 kommunala vårdhögskolor geografiskt spridda över hela
Sverige. Huvudmän för de kommunala vårdhögskolorna är landstingen samt Göteborgs
och Malmö kommuner. När i fortsättningen landsting nämns som huvudmän eller
beställare avses även de ovan nämnda två kommunerna. Dessutom finns i Stockholm
tre enskilda sjuksköterskeskolor. Vid vårdhögskolorna bedrivs i huvudsak
sjuksköterskeutbildning, sjukgymnastutbildning, arbetsterapeututbildning,
laboratorieassistentutbildning, social omsorgsutbildning,
tandhygienistutbildning och barnmorskeutbildning. Vid Karolinska institutet och
Lunds universitetet bedrivs dessutom sjukgymnastutbildning i statlig regi.
Huvudmannaskapet för vårdhögskolorna har utretts tidigare, bl.a. i samband med
att vårdutbildningarna inordnades i högskolesystemet 1982. Vid riksmötet 1991
begärde riksdagen att huvudmannaskapsfrågan återigen skulle utredas (bet. UbU
1990/91:12, med anledning av prop. 1990/91:100 bil. 10, rskr. 1990/91:355).
Landshövding Anita Bråkenhielm fick våren 1992 ett utredningsuppdrag som också
omfattade vårdhögskolornas styrning, forskningsanknytning och kvalitet i
utbildningarna. Utredningen har belyst dessa frågor. I dess betänkande
Vårdhögskolor - kvalitet, utveckling och huvudmannaskap (SOU 1993:12)
presenterades ett flertal utvecklingsmöjligheter för vårdutbildningarna.
Regeringens förslag: För att garantera kvaliteten och mångfalden i den
vårdutbildning som för närvarande bedrivs vid vårdhögskolorna skall utrymme
skapas för alternativa samarbets- och huvudmannaskapsformer. Staten bör anordna
vårdutbildning på de orter där så avtalas med den nuvarande huvudmannen.
Följande alternativ kan bli aktuella:
*Staten övertar huvudmannaskapet för vårdutbildning och landstinget utgör
huvudsaklig beställare av utbildning.
*Staten övertar huvudmannaskapet samt hela beställaransvaret för
vårdutbildningen.
*Landstingen kan också fortsätta som hittills att driva utbildning vid kommunala
vårdhögskolor.
*Slutligen finns möjlighet för enskilda utbildningsanordnare att inom redan
gällande bestämmelser driva vårdutbildning.
Samtliga lösningar förutsätter kostnadsneutralitet för staten och landstingen
som i förekommande fall regleras genom avtal mellan staten och berörda
landsting.
Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 6,85 procent (jfr avsnitt 6.6) till en
särskild stiftelse vars avkastning skall gå till forskning och forskarutbildning
på vårdområdet samt forskning med inriktning på allergier och annan
överkänslighet.
En utvärdering av all vårdutbildning inom universitet och högskolor genomförs
för att avgöra under vilka omständigheter fortsatt examensrätt kan påräknas.
Utredarens förslag: Det övergripande målet är att höja vårdutbildningarnas
kvalitet och akademiska anknytning. Forskning och utvecklingsarbete inom
vårdutbildningarnas karaktärsämnen är viktiga medel för att ge dessa ämnen en
klarare profil. För att åstadkomma detta föreslår utredaren att vårdhögskolornas
kontaktvägar till den statliga forskningsorganisationen på olika sätt stärks. De
viktigaste åtgärderna är enligt utredarens mening att åstadkomma en starkare
samordning mellan olika högskolor samt en ökad nationell koncentration.
Huvudmannaskapsfrågan är med denna utgångspunkt av underordnad betydelse om mål
och strategi kan uppfyllas i ett gemensamt perspektiv för universitet och
högskolor.
I betänkandet anför utredaren kritik rörande den kvalitativa nivån inom delar
av vårdutbildningarna.
Det finns idag, vilket också redovisas av utredningen samt i vissa remissvar,
ett antal samarbetsprojekt mellan statlig utbildning och landstingens
vårdutbildning. Hälsouniversitetet i Linköping är ett exempel på ett sådant
samarbetsprojekt som kommit att omfatta både kortare vårdutbildning och längre
medicinsk utbildning. I Linköping, Umeå och Uppsala finns professurer i
omvårdnad. Vid Göteborgs universitet finns en professur i vårdpedagogik. Utöver
detta har ett antal centrumbildningar tillskapats för att främja den
vetenskapliga utvecklingen av vårdutbildningarna samt forskning och
forskarutbildning inom området.
Utredaren redovisar tre alternativ för förändring av huvudmannaskap. Det första
är att vissa utbildningar överförs till statligt huvudmannaskap genom att de
flyttas från kommunala vårdhögskolor till statliga utbildningsanordnare. Det
andra innebär att vårdhögskolorna i Linköping och Umeå förstatligas och inordnas
i universitetet på respektive ort. Det tredje är att all vårdutbildning överförs
till statligt huvudmannaskap. Utredaren föreslår också att avtal skall kunna
slutas mellan landsting och staten om en samarbetsorganisation för
vårdutbildning.
Utredaren föreslår vidare att en vårdhögskola, oberoende av huvudmannaskap,
skall ha en särskild högskolestyrelse i vilken rektors, lärares och studenters
inflytande garanteras.
Därutöver anser utredaren att den interkommunala ersättningen bör avskaffas.
En sammanfattning av betänkandet finns bifogat som bilaga 1.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna förordar ett enhetligt statligt
eller ett blandat huvudmannaskap för vårdutbildningarna. Landstinget i Uppsala
samt Göteborgs kommun accepterar ett förstatligande. Landstingen i Västerbotten,
Stockholm och Östergötland är öppna för olika lösningar. Universiteten i
Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm, Umeå, Linköping samt Karolinska Institutet
tillstyrker också ett förstatligande. Malmöhus läns landsting och Malmö kommun
har avstått från att svara på denna fråga i sina remissvar. Endast ett fåtal
landsting förordar ett kommunalt huvudmannaskap.
Landstingsförbundet anser att varje förändring måste föregås av en förhandling
som utmynnar i ett avtal om vem som skall vara huvudman, samt hur finansierings-
och inflytandefrågor skall lösas.
I remissvaren från Mälardalens högskola samt Södermanlands och Västmanlands
läns landsting och för Mitthögskolan jämte Jämtlands och Västernorrlands läns
landsting finns förslag om att utbildningen som uppdragsutbildning övertas av
statliga högskolor.
Ungefär en fjärdedel av remissinstanserna ansåg att viss utbildning bör
överföras till statligt huvudmannaskap. Vikten av att utbildningar som överförs
skall behålla sin särart och skall ha anknytning till den akademiska
forskningsmiljön betonas.
Nästan samtliga universitet och högskolor har svarat att samarbete redan pågår
mellan vårdhögskolan och universitetet eller högskolan på orten. En majoritet av
remissinstanserna tillstyrker att styrnings- och ledningsformerna skall vara
likartade för all högskoleutbildning och garantera inflytande för rektorer,
lärare och studenter. Majoriteten tillstyrker vidare förslaget att
magisterkompetens bör vara miniminivå för vårdlärarna och att kliniska lektorat
inrättas.
Remissinstanserna vid universitetsorterna avstyrker förslaget att minska
vårdutbildningens volym, medan övriga orter tillstyrker.
Majoriteten av landstingen avstyrker förslaget att avskaffa den interkommunala
ersättningen.
Samtliga remissinstanser som yttrat sig anser att en utvärdering av
landstingens vårdhögskolor och de tre enskilda sjuksköterskeskolorna är
nödvändig.
De tre enskilda sjuksköterskeskolorna i Stockholm har tillstyrkt förslaget att
ombildas till fristående högskolor. Stockholms läns landsting stödjer förslaget.
En fullständig remissammanställning finns i bilaga 1.
Skälen för regeringens förslag: Vårdutbildning bedrivs för närvarande vid ett
stort antal enheter under varierande betingelser. Staten har i dag två
instrument för att garantera att utbildningen håller akademisk nivå. Det ena är
regleringen av rätten att utfärda examen enligt samma normer som gäller vid
statliga universitet och högskolor. Det andra är möjligheten att utöver
examensrätt ge statsbidrag till verksamheten.
Sedan utredningen om vårdhögskolorna genomfördes har det i flera fall också
blivit tydligt att de nya formerna för ekonomistyrning inom sjukvården medför
att utbildningsfrågorna kan komma att bli lågprioriterade inom klinikerna.
Regeringens förslag i det följande syftar bl.a. till att förstärka ledningens
för vårdutbildningen inflytande över de kliniska momenten i dessa utbildningar.
Vad gäller den framtida organisationen av vårdutbildning föreslår regeringen
alternativa former.
Vårdutbildningarna bör, liksom övrig högre utbildning, kunna bedrivas av olika
utbildningsanordnare, kommunala, statliga eller enskilda. Genom att regeringen
beslutar om examensrätten har regeringen, oavsett huvudmannaskapet, ett
instrument för att säkra en lägsta godtagbara kvalitet i utbildningen.
Av utredningen och i remissbehandlingen har framkommit att samverkan mellan
vårdhögskolor och statliga högskolor inte är ovanlig. Förutom den samverkan som
redan finns på universitetsorterna pågår vid flera vårdhögskolor diskussioner
med närliggande statliga högskolor om att påbörja eller fördjupa pågående
samarbete. På vissa håll finns gemensamma lokaler. Samarbetet syftar till att
utveckla såväl de statliga högskolorna som de kommunala vårdhögskolorna.
I åtskilliga fall kan det finnas väsentliga pedagogiska, organisatoriska och
ekonomiska skäl att låta huvudmannaskapet för högre vårdutbildning övergå från
ett landsting till en statlig högskola. I det föregående har fastslagits att
vårdutbildning skall kunna bedrivas under huvudmän med olika legal status. I
remissvaren föreligger vissa variationer i inställning hos nuvarande huvudmän
till tanken på ett statligt huvudmannaskap.
Landstingen i Stockholms och Östergötlands län har aviserat att ett alternativ
till statligt huvudmannaskap för deras del kan vara en privaträttslig
associationsform. Om de nuvarande huvudmännen skulle föredra detta bör staten
kunna träffa samarbetsavtal med dessa organisationer samt medge rätt att utfärda
examen enligt lag (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina. I Stockholm
bedrivs merparten av sjuksköterskeutbildningen vid tre enskilda skolor (Ersta,
Sophiahemmet och Röda Korset). Särskilda avtal bör träffas mellan staten,
landstinget och dessa skolor angående utbildningens volym, inriktning och
genomförande.
Vårdutbildning bör således kunna bedrivas vid statliga universitet och
högskolor eller i högskolor som drivs av ett landsting. Härutöver kan
vårdutbildning bedrivas av enskilda utbildningsanordnare.
Statlig vårdutbildning
En åtgärd som bör kunna bidra till att generellt utveckla kvaliteten i
vårdutbildningarna är att lärarna i en betydande utsträckning inlemmas i den
statliga fakultetsorganisationen. Då kan den kritiska massa fakulteterna redan
har utnyttjas effektivt. Denna vinst kan bäst uppnås genom att ett antal
vårdhögskolor som nu drivs i landstingsregi förstatligas. I första hand bör
detta ske med universitetsorternas vårdhögskolor. Det skapar förutsättningar för
stabila, varaktiga och slagkraftiga miljöer där vårdhögskolans lärare får
möjligheter att bedriva forskning på lika villkor som lärarna vid andra
statliga universitet och högskolor.
I samband med ett förstatligande infogas vårdutbildningarna i universitetens
och de statliga högskolornas forskningsorganisation. Fakultetsanknytningen kan
variera något beroende på utbildningarnas karaktär men den torde i huvudsak
beröra medicinsk, samhällsvetenskaplig och matematisk-naturvetenskaplig
fakultet.
I Stockholm bör vårdutbildningarna ingå i eller samverka med den nya
universitetsstruktur som föreslagits i föregående avsnitt. Särskilda anordningar
kan därvid krävas för att tillgodose behovet av anknytning till medicinsk
fakultet för dessa utbildningar.
Ett förstatligande innebär att samtliga för utbildningen erforderliga
ekonomiska, personella och fysiska resurser, efter förhandling mellan staten och
berört landsting ställs till den statliga utbildningshuvudmannens förfogande.
Ekonomiska resurser för både för teoretisk och klinisk utbildning inkluderas i
ersättningen för vårdutbildningen och den kliniska delen av utbildningen köps i
sin tur av respektive statlig högskola från sjukvårdshuvudmannen (klinik eller
motsvarande). Härigenom markeras att ansvaret för utbildningen entydigt och i
sin helhet övergått till den högskola som också har examensrätten.
Samarbetsavtal mellan respektive lärosäte och sjukvårdshuvudmannen som
tillgodoser högskolans inflytande över den kliniska utbildningens innehåll och
omfattning kan undantagsvis ersätta ett rent köp-sälj-förhållande.
Beställaransvaret för den vårdutbildning som förstatligats kan i allt
väsentligt ligga kvar hos respektive landsting (som påpekats ovan avses med
landsting här även de primärkommuner som i dag anordnar kommunal vårdutbildning)
eller i sin helhet föras över till staten. Är landstingen beställare innebär det
att dessa uppträder som huvudfinansiär för vårdutbildning medan staten står för
ett mindre utbildningsuppdrag - i princip motsvarande det tidigare statsbidraget
- till de lärosäten som anordnar vårdutbildning. Ett statligt beställaransvar
innebär att vårdutbildningen vid det aktuella universitetet eller högskolan
framdeles helt finansieras av staten och ingår som en del i det
utbildningsuppdrag riksdagen fastställer för varje lärosäte.
Kommunalt beställaransvar
I de landsting där överenskommelse träffas mellan staten och landstinget bör
kommunalt beställd grundutbildning av varaktig karaktär etableras. Landstinget
blir därmed den dominerade beställaren av vårdutbildning från den statliga
högskola som har ansvar och examensrätt avseende utbildningen. Övergången kan
ske enligt följande principmodell:
* Genom avtal mellan staten och berörda landsting överförs ansvaret för
utbildningens genomförande till en statlig högskola. I avtalet regleras också
de ekonomiska villkoren i samband med övergången, t.ex. vad gäller lokaler
och personalens pensionsskuld .
* Regeringen fattar beslut om att flytta rätten att utfärda examen, efter
yttrande från kanslersämbetet, från den kommunala vårdhögskolan till en
statlig högskola.
* Vårdhögskolans personal erbjuds anställning i den statliga högskolan.
* Landstinget köper utbildning av den statliga högskolan inom ramen för ett
långsiktigt avtal.
Ett långsiktigt ramavtal, förslagsvis benämnt Vårdutbildningsavtal, VUA, skall
ge de erforderliga ramarna för förhållandet mellan den statliga högskolan, den
eller de avtalsslutande landstingen och regeringen. Avtalet skall bl.a. omfatta
frågor rörande krav på utbildningens kvalitet, regler för beräkning av
ersättning samt rollfördelningen mellan staten och landstingen. I avtalen kan
ingå överenskommelser om formerna för berörda landstings inflytande över
omfattningen av utbildningen, lokaliseringen och den övergripande inriktningen
vid de "säljande" högskolorna. För att hänsyn skall kunna tas till
Kanslersämbetets utvärdering 1996 skall det också vara möjligt att säga upp
ramavtalet.
VUA bör förutsätta att landstingen och de statliga högskolorna direkt sluter
lokala utbildningsavtal. Staten lägger därvid ut ett mindre utbildningsuppdrag,
vilket i princip motsvarar det nuvarande statsbidraget, samtidigt som
landstinget lägger ett större uppdrag. Omfattningen av landstingets uppdrag
förutsätts vara beroende på landstingets bedömning av utbildningsbehoven. I
dessa uppdrag regleras takbelopp, högsta antal helårsstudenter, prestationer och
vilka examination som förväntas, i enlighet med det system som redan tillämpas
för statliga universitet och högskolor. De lokala avtalen bör tecknas för
perioder som överensstämmer med statens för närvarande treåriga
utbildningsuppdrag till universitet och högskolor i övrigt.
Statligt beställaransvar
På vissa orter kan det finnas ett intresse för staten att överta både
huvudmannaskap och beställaransvar. Ett övertagande av hela ansvaret förutsätter
dock att ekonomiska regleringar kan göras så att det vid övergångstillfället och
under överskådlig tid är kostnadsneutralt för staten och det berörda
landstinget.
En eventuell överenskommelse får inte vara förenad med villkor eller begränsad
till tiden. I förhandlingar med varje enskilt landsting där en överföring av
beställaransvaret till staten är intressant måste möjligheterna till att ordna
en sådan kostnadsneutral finansiering klarläggas.
Regeringen bedömer att ett statligt beställaransvar i första hand kan vara av
intresse på universitetsorterna. Om ovan angivna förutsättningar kan uppfyllas
bör möjlighet även finnas att på andra orter sluta avtal som innebär ett
helstatligt beställaransvar. Övergång till det nya systemet bör kunna ske med
början den 1 juli 1995.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen i 1995 års budgetproposition i de
fall förutsättningar funnits för att sluta avtal enligt denna modell.
Kommunala vårdhögskolor
Det bör stå varje landsting, som idag har examensrätt, fritt att även
fortsättningsvis driva vårdutbildning i egen regi om utbildningen håller
godtagbar kvalitet. Även om vårdhögskolorna på universitetsorterna överförs till
staten och ytterligare vårdhögskolor förändras enligt VUA-modellen kommer vissa
vårdhögskolor, på eget initiativ, sannolikt att kvarstå med kommunalt
huvudmannaskap. Dessutom kommer alltjämt vissa helt fria vårdutbildningar att
leva vidare utan förändringar.
Ledning av kommunala vårdhögskolor
Vårdhögskolorna har i dag inte samma grad av självständighet som de statliga
universiteten och högskolorna. Vårdhögskolornas styrelser utgörs av politiskt
sammansatta nämnder. Dessa nämnders arbete regleras i kommunallagen. I de flesta
fall betyder detta att föredragande för nämnden är landstingens utbildningschef,
som är en tjänsteman som oftast också har ansvar för övriga utbildnings- och
kulturfrågor i landstinget. Endast om rektor alltså är utbildningschef har denne
samma ställning i styrelsen som rektorer vid statliga universitet och högskolor.
Visserligen har kommuner och landsting medgivits rätt att när det gäller frågor
inom deras högskolor delegera beslut till andra organ än de som inrättats inom
högskolan, men någon skyldighet att göra det finns inte. Denna ordning ger inte
studenter och lärare sådana garantier för inflytande som de har vid statliga
universitet och högskolor.
Mot den nu angivna bakgrunden anser regeringen att det bör införas en
skyldighet för landstingen att inrätta styrelser, med största möjliga
parallellitet till de statliga universitetens och högskolornas styrelser.
Rektor, lärare och studenter kan härigenom ges ett starkare inflytande och
styrelserna sålunda få en starkare akademisk kompetens. Sådana bestämmelser kan
enligt regeringens bedömning ges inom ramen för det bemyndigande som regeringen
har enligt 5 kap 5 högskolelagen (1992:1434) när det gäller organisationen av
kommuners och landstings högskoleutbildning.
Andra utbildningsanordnare
Utöver de nu befintliga vårdhögskolorna kan också nya utbildningsanordnare komma
till. Dessa förutsätts på vanligt sätt ansöka om examensrätt hos regeringen.
Ansökningarna kommer precis som för andra enskilda utbildningsanordnare att
prövas av Kanslersämbetet innan regeringen fattar beslut i frågan.
Vårdforskning m.m.
Vårdforskning
Forskning kring omsorg och vård är ett relativt ungt område med tvärvetenskaplig
karaktär där forskningserfarenhet och forskningstradition är begränsad.
Forskningen är angelägen bl.a. för att kunna utveckla nya metoder för att på ett
bättre sätt ta hand om patienter vilket kan leda till minskat lidande och därmed
ökad livskvalitet för individen. För samhället kan det i sin tur medföra
besparingar inom hälso- och sjukvården. Vårdutbildningarna innehåller stora
inslag av yrkesförberedande klinisk utbildning. För att säkerställa en hög
kvalitet i utbildningen är det angeläget att de vetenskapliga inslagen samt den
kliniska anknytningen förstärks. Detta kan bl.a. ske genom att andelen
disputerade lärare inom vårdutbildningen ökas, samt genom ökade
forskningsinsatser på vårdområdet.
Det är lämpligt att i samband med en förändring av huvudmannaskapet för
vårdhögskolorna göra insatser som garanterar en långsiktig utveckling av
vårdforskningen.
En förstärkning av vårdforskningen är mot denna bakgrund angelägen.
Allergiforskning
Allergier och annan överkänslighet är vanliga och har ökat under de senaste
decennierna. Allergiutredningen (SOU 1989:76) har framhållit behovet av
forskning om orsaker till allergiska sjukdomstillstånd och möjligheter att
förebygga dessa. Det finns särskilda behov av att förstärka den
gränsöverskridande allergologiska forskningen, omfattande t.ex.
beteendevetenskap, ekonomi, byggnadsteknik och toxikologi.
Vårdutbildningarnas forskningsanknytning
Vikten av ett nära samband mellan forskning och utbildning vid de akademiska
lärosätena är markerad genom ett uttryckligt stagande i 1 kap. 3 högskolelagen
(1992:1434). Hur anknytningen till forskningen skall ske beror på om
utbildningen har statligt, kommunalt eller enskilt huvudmannaskap.
För utbildningar under statligt huvudmannaskap skall fakulteterna vid de
statliga lärosätena ges ansvar genom att utbildningarna inlemmas i olika
fakulteters verksamhetsområden (Bilaga 2, förteckning B till
högskoleförordningen 1993:100). För vårdutbildning med annan huvudman än staten
bör frågan lösas genom föreskrifter för fakulteterna att sluta samverkansavtal.
Detta är också vad utredaren har föreslagit.
Stiftelse för vårdforskning och forskning om allergier
Regeringen föreslår att 6,85 procent ur återstoden av Fond 92-94 avsätts till en
vårdforskningsstiftelse. Avkastningen ur denna stiftelse bör användas till
forskning och forskarutbildning på vårdområdet i enlighet med vad som nyss
framhållits. Inledningsvis bör medlen användas för att öka andelen disputerade
lärare med vårdutbildning som grundutbildning. Vidare är forskning om allergier
och annan överkänslighet angelägen. Därvid är det viktigt att utrymme ges till
gränsöverskridande forskning inom medicinens olika grenar men även forskning
inom områden av icke-medicinsk karaktär t.ex. beteendevetenskap, byggnadsteknisk
forskning och ekonomi.
Vidare bör som regeringen tidigare framhållit utrymme finnas för
forskningsinsatser vid Vårdhögskolan i Stockholm i samband med en etablering i
Novum.
Organisation, den närmare preciseringen av medlens användning m.m. kommer att
bli föremål för beredning med bl.a. sjukvårdshuvudmännen.
Särskilda frågor
Interkommunal ersättning
Interkommunal ersättning är det belopp landstingen betalar varandra för att
studenter skall kunna studera i ett landsting som personen inte är skriven i.
Sedan den 1 juli 1991 måste en studerande vara folkbokförd på den ort där
vederbörande bedriver studier senast sex månader efter det att studierna
påbörjats. Detta torde redan ha fått konsekvenser för tillämpningen av
interkommunal ersättning. För en student som studerar vid en kommunal högskola
och som då han/hon sökte till utbildning var folkbokförd i ett annat landsting
kan interkommunal ersättning utgå under det första halvårets studier. Därefter
skall studenten vara folkbokförd i det landsting där denne också studerar varför
interkommunal ersättning ej längre kan utgå.
Den interkommunala ersättningen kommer därför framdeles att utgöra en betydligt
mindre del av landstingens budget än idag.
För de fall där vårdutbildningen förs över till statlig huvudman kommer på
motsvarande sätt de regler som gäller idag om statens rätt till ersättning för
viss utbildning att tillämpas (5 kap. 4 Högskolelagen (1992:1434) och
förordning (1989:26) om ersättning för statlig högskoleutbildning från
landsting, senaste ändring 1994:36).
I de fall landsting uppdrar åt en statlig högskola att genomföra vårdutbildning
inom det egna landstinget torde det bli nödvändigt att reglera de ekonomiska
villkoren vad avser ersättning mellan stat och kommun så att
konkurrensneutralitet erhålls.
Utvärdering
Regeringen avser att ge Kanslersämbetet i uppdrag att genomföra en utvärdering
av kvaliteten i all vårdutbildning. Detta uppdrag kan vara slutfört tidigast i
september 1996. Åtgärder som syftar till att förstärka kvaliteten i utbildningen
vid vårdhögskolorna bör givetvis vidtas löpande utan att man avvaktar
utvärderingens resultat. Om det skulle föranledas av universitetskanslerns
utvärdering kan det visa sig nödvändigt att regeringen omprövar rätten för
utbildningsanordnare att utfärda examen.
Oavsett vilket huvudmannaskap utbildningen har förutsätter regeringen att den
kommer att omfattas av universitetskanslerns utvärdering. Slutgiltig ställning
till examensrätt bör tas när resultatet av utvärderingen föreligger. De flesta
landsting avsätter i ökande grad resurser för forskning och forskarutbildning
inom vårdområdet. Den trenden måste sannolikt fortsätta för att vårdhögskolorna
skall kunna möta kvalitetskraven.
Om det skulle visa sig att en högskola inte håller tillräckligt hög kvalitet
enligt Kanslersämbetets bedömning kan den, om förhållandena inte förbättras,
komma att mista rätten att utfärda examina. De högskolor som inte har
examensrätt kan inte heller räkna med statsbidrag.
Det fortsatta arbetet
Regeringen kommer inom kort att utse en förhandlare med uppgift att förbereda
och under förutsättning av riksdagens godkännande genomföra de förhandlingar som
blir aktuella.
6.1.5 Fullföljande av resurstilldelningssystemet för grundutbildning
Kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet
Bakgrund
Av föregående kapitel framgår den principella utformningen av
resurstilldelningssystemet för grundutbildning liksom de huvudsakliga motiven
härför.
Principerna för det nya resurstilldelningssystemet godkändes av riksdagen i
december 1992. Utformningen av de två delar som baserar sig på antalet
registrerade studenter (studentpeng) och deras prestationer infördes den 1 juli
1993.
För den tredje och sista delen av resurstilldelningssystemet - kvalitetsdelen -
lämnade Resursberedningen i november 1993 ett förslag till utformning i
delbetänkandet (SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik. En sammanfattning av
betänkandet bifogas denna proposition i bilaga 2. Betänkandet har
remissbehandlats av ett femtiotal remissinstanser, vars huvudsakliga synpunkter
framgår av den remissammanställning som också ingår i bilaga 2.
Regeringens förslag: Statsmakterna har ett ansvar för kvaliteten i det svenska
universitets- och högskolesystemet. Därför skall de kvantitativt inriktade
delarna av resurstilldelningssystemet kompletteras med en del som explicit skall
främja kvaliteten, ett kvalitetsbelopp.
Regeringen föreslår att resurstilldelningen i detta avseende baseras på en
bedömning av respektive lärosätes ambitioner för kvalitetsutveckling, som de
uttrycks i fastställda planer - program för kvalitetsutveckling - och
genomförandet av dessa. Ansvaret för denna bedömning föreslås åligga
Kanslersämbetet, som får i uppdrag att med hjälp av expertgrupper göra en
bedömning av samtliga universitet och högskolor under varje treårsperiod.
Fem procent av de totala resurserna för grundutbildning avsätts fr.o.m. nästa
treårsperiod (1997-1999) för kvalitetsdelen av resurstilldelningssystemet. För
varje lärosäte avsätts varje budgetår ett maximalt kvalitetsbelopp som motsvarar
fem procent av anslaget till grundutbildning, exklusive särskilda åtaganden.
Beroende på Kanslersämbetets senaste bedömning är lärosätet berättigat till
hela, halva eller ingen del av detta belopp. Kvalitetsbeloppet utbetalas av
Kammarkollegiet efter rekvisition av respektive lärosäte. Detta förslag innebär
att lärosätena erhåller kvalitetsbeloppet i efterhand som belöning för sitt
arbete med kvalitetsutveckling.
Kanslersämbetet bör inom ramen för sitt anslag erhålla vissa medel för
fördelning till angelägna utvecklings- och stödprojekt med anknytning till
kvalitetsutveckling.
Den föreslagna modellen för utformning av kvalitetsdelen kan i princip
tillämpas för all grundutbildning, oberoende av huvudmannaskap.
Beredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. På
följande punkter avviker beredningens förslag:
Resursberedningen föreslog att de fem procent som skulle avsättas som
kvalitetsbelopp för varje lärosäte skulle avsättas i förhållande till anslaget
till grundutbildning exklusive lokalkostnader.
Beredningen föreslog att hela kvalitetsbeloppet skulle betalas ut i förskott
månadsvis. Varje lärosäte skulle sedan vid varje budgetårs slut få behålla de
utbetalda medlen i förhållande till hur programmet för kvalitetsutveckling och
dess genomförande bedömts av Kanslersämbetet. De delar av kvalitetsbeloppet som
lärosätet inte kunde tillgodoräkna sig skulle årligen inbetalas till ämbetet.
Dessa medel skulle Kanslersämbetet sedan få fördela till angelägna stöd- och
utvecklingsprojekt.
Bedömningen, som skulle göras rullande under varje treårsperiod, skulle
sammanfattas i ett av fem slutomdömen, vilka berättigade till 100, 60, 20
respektive 0 procent av kvalitetsbeloppet. Omdömet föreslogs omgående få
genomslag på kvalitetsbeloppets storlek.
Beredningen föreslog att bedömningarna skulle få effekt på resurstilldelningen
redan under budgetåret 1995/96, då kvalitetsbeloppen föreslogs motsvara tre
procent.
Remissinstanserna: Vid sidan av de allmänna synpunkter som redovisats ovan
avser remissynpunkterna huvudsakligen tre frågor. Nedan görs en kort
sammanfattning av de synpunkter som därvid framförts.
1. Kanslersämbetets roll
Ett stort antal remissinstanser, nästan hälften av universiteten och högskolorna
samt RRV, är mycket tveksamma till att Kanslersämbetet ges en dubbel roll, dels
att stödja och stimulera, dels att granska och bedöma. Därtill kommer, vilket
påpekas av bl.a. Uppsala och Lunds universitet, uppgiften att fördela medel.
Lunds och Umeå universitet samt Mälardalens högskola anser att regeringen borde
besluta om kvalitetsbeloppets fördelning.
2. Den tekniska utformningen av förslaget
Uppsala, Lunds och Göteborgs universitet samt LO framhåller svårigheterna att
bedöma verksamheten i sin helhet vid ett stort universitet, varför en bedömning
hellre borde ske fakultets-/områdesvis.
Många universitet och högskolor anser att det är olämpligt eller opsykologiskt
att dra in medel från dem som lyckas mindre väl, och att man i stället borde
belöna dem som lyckas bra. Kvalitetsbeloppet borde enligt deras mening således
inte betalas ut i förskott utan i efterhand.
Kanslersämbetet samt högskolorna i Gävle/Sandviken, Karlstad och Skövde
föreslår att tre procent av kvalitetsbeloppet skall knytas till bedömningen av
kvalitetsprogrammen, dvs. till ambitionerna och att två procent skall knytas
till genomförandet av dessa planer. Å andra sidan påpekar några remissinstanser,
bl.a. Lunds universitet, att det inte finns någon anledning att premiera högt
svävande planer över huvud taget utan att det är resultatet av kvalitetsarbetet
som skall bedömas.
Beredningens förslag att de delar av kvalitetsbeloppet som ej kan utnyttjas
borde inbetalas till Kanslersämbetet, som sedan skulle fördela medlen till
angelägna stöd- och utvecklingsprojekt, har också rönt kritik från flera
lärosäten. En del av kritiken som gäller ämbetetets olika roller har berörts
under punkt 1 ovan. Andra menar att förslaget leder till onödig rundgång.
Stockholms universitet föreslår att de outnyttjade medlen i likhet med
outnyttjade takbelopp efter varje treårsperiod skulle tillföras de lärosäten som
ej kunnat få full ersättning för sina studenter och deras resultat inom sina
takbelopp.
3. Bedömningsskalan och dess koppling till resursberäkning
Flera remissinstanser vänder sig mot den föreslagna femgradiga bedömningsskalan.
De flesta av dem förordar i stället en två- eller tregradig skala. Umeå
universitet anser dock att det är bra att de två högsta stegen båda berättigar
till fullt belopp.
Några remissinstanser efterlyser fastare angivna kriterier för Kanslersämbetets
bedömningar.
Skälen för regeringens förslag:
Grundläggande motiv
Principerna för systemet som fastställts av riksdagen innebär att de lärosäten
vars grundutbildning har hög kvalitet också skall ges mer resurser. Det
huvudsakliga skälet är att ge incitament för universitet och högskolor att
förbättra kvaliteten. Därtill kommer värdet av en tydlig signal att resurser
inte bara tilldelas för kvantitativa resultat. Att så nu skulle vara fallet är
en - i och för sig inte korrekt - ofta förekommande kritisk beskrivning av de
hittills införda delarna av systemet. Denna kritik, bl.a. framförd vid den
hearing om Resursberedningens förslag som Utbildningsdepartementet ordnade i
januari 1993 och i skrivelse från de fackliga organisationerna, har emellertid
stärkt de ursprungliga motiven för att införa en kvalitetsdel i
resurstilldelningssystemet.
Resursberedningen pekar i sitt betänkande inledningvis på att oron för
kvaliteten i grundutbildningen har gamla anor. Bara under de senaste decennierna
har den rönt stor uppmärksamhet åtminstone vid två tillfällen. Under 1960-talet
gav den snabba expansionen anledning till förstärkt oro. Men även under
1980-talet, då ingen expansion skedde och inga egentliga krav på prestationer
fanns, uppkom en kritik mot bristande kvalitet. Denna kritik artikulerades
främst av Sveriges förenade studentkårer (SFS).
Den snabba ökningen av kapaciteten som nu sker inom grundutbildningen ger
därför anledning till skärpt uppmärksamhet. Den viktigaste och mest svårgripbara
aspekten på grundutbildningens situation ligger dock i dess förhållande till
forskningen. Som tidigare påpekats i denna proposition konstaterade
Högskoleutredningen att praktiskt taget all professionell status inom lärarkåren
finns att söka i forskningen. Den helt övervägande andelen av alla priser,
stipendier, utmärkelser och donationer avser vetenskaplig verksamhet. Medan
engagemang i grundutbildningen tidigare praktiskt taget inte haft någon som
helst effekt på resurstilldelningen har kopplingen mellan kvalitet i
verksamheten och mer resurser varit högst påtaglig i forskningen.
Resursberedningen konstaterar att intresset för grundutbildningen med betoning
på kvalitetsfrågorna glädjande nog sedan några år är mycket levande. Åtskilliga
pedagogiska pris har inrättats, statsmakterna har satsat särskilda resurser för
att stärka kvaliteten inom vissa områden och för att ge lärare möjlighet att
genomgå pedagogisk utbildning och forskarutbildning. Grundutbildningsrådet, som
tillkom på initiativ av Högskoleutredningen, delar ut projektmedel till enskilda
lärares utvecklingsprojekt inom undervisning och examination samt till
internationellt lärarutbyte, vilket tillför nya referensramar.
Kärnfrågan är dock om de allra senaste årens landvinningar blir bestående i
konkurrens med forskningen. Det huvudsakliga motivet för en koppling mellan
kvalitet och resurstilldelningen ligger - enligt Resursberedningens uppfattning
- i övertygelsen om att ytterligare åtgärder krävs och att det tydligt måste
framgå att det lönar sig att systematiskt arbeta för att höja kvaliteten i
grundutbildningen.
Flera remissinstanser, bl.a. Göteborgs, Stockholms och Umeå universitet, Kungl.
Tekniska högskolan samt Chalmers tekniska högskola, anger explicit att de delar
denna uppfattning. Uppsala, Lunds och Linköpings universitet, högskolorna i
Växjö och Örebro, Konstfack, Operahögskolan och Sveriges Förenade Studentkårer
(SFS) ifrågasätter dock det lämpliga i att koppla bedömningar av kvalitet till
resurstilldelning och anser att riksdagens beslut bör omprövas. Högskolorna i
Borås, Kristianstad och Örebro samt Mälardalens högskola framhåller att enbart
offentliggörandet av de föreslagna bedömningarna av lärosätenas
kvalitetsutveckling skulle ha tillräckligt stora effekter, t.ex. vad gäller
studenttillströmningen.
Olika metoder att koppla kvalitet och resurser
Resursberedningen har med hjälp av en expertgrupp, Kvalitetsgruppen, dels
utifrån internationella erfarenheter, dels utifrån en förutsättningslös analys
av kvalitetsbegreppet övervägt olika modeller för utformning av statsmakternas
resurstilldelningssystem. Beredningen konstaterar inledningsvis att gemensamma,
nationella indikatorer på kvalitet inte bör användas för statsmakternas
resurstilldelning. Däremot skulle ett enskilt lärosäte eventuellt kunna använda
sådana indikatorer vid sin interna resursfördelning. Beredningen förordar i
stället att statsmakternas resurstilldelning skall kopplas till en bedömning av
respektive lärosätes program för kvalitetsutveckling och genomförandet av detta.
Dessa bedömningar skall göras av expertgrupper knutna till Kanslersämbetet, som
därmed får i uppgift att avgöra vad som skall anses vara acceptabelt.
Det huvudsakliga skälet för beredningens förslag är att statsmakterna därigenom
stimulerar varje lärosäte att utifrån sina förutsättningar ta ansvaret för att
utveckla kvaliteten i grundutbildningen. I detta sammanhang framhåller
beredningen särskilt ledningarnas aktiva roll. Denna innefattar bl.a. utformning
av interna system för att säkra och utveckla kvaliteten i hela verksamheten.
Mot den grundläggande analysen och ansvarsfördelningen finns i princip inga
allvarligare invändningar från remissinstanserna. De är, med undantag för
Riksrevisionsverket (RRV) och Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), ense med
beredningen om att gemensamma, nationella kvalitetsindikatorer inte kan ligga
till grund för statsmakternas resurstilldelning. En klar majoritet tillstyrker
beredningens förslag att bedömningen skall avse processen - kvalitetsarbetet -
och inte kvaliteten i verksamheten. Lunds universitet anser dock att om en
koppling måste göras mellan resurstilldelning och kvalitet vore det bättre att
knyta den till bedömningar av kvaliteten, t.ex. genom nationella utvärderingar.
Kanslersämbetet, Göteborgs och Umeå universitet samt högskolorna i Karlstad och
Skövde framhåller i detta sammanhang att det vore naturligt att programmen för
kvalitetsutveckling även skulle innefatta forskning och forskarutbildning.
Därmed skulle helhetssynen understrykas ytterligare. Enligt Kanslersämbetets
uppfattning bör följaktligen ett motsvarande kvalitetsbelopp avsättas också inom
varje lärosätes fakultetsanslag. Linköpings universitet anser att samma system
bör tillämpas för grundutbildning som för forskning och forskarutbildning.
Regeringen återkommer senare i propositionen till denna fråga i samband med
ställningstagandet till utformningen av resultatrelaterade fakultetsanslag.
Uppsala och Linköpings universitet ifrågasätter den omedelbara kopplingen till
resurstilldelningen. Uppsala universitet anser att det lärosäte vars
kvalitetsarbete vid två tillfällen inte bedömts som tillfredsställande i stället
borde få sitt utbildningsuppdrag reducerat. Linköpings universitet föreslår att
Kanslersämbetet genomför utvärderingar tillsammans med lärosätet och att
statsmakterna tar hänsyn till reusultatet av dessa vid budgetprövningen inför
nästa treårsperiod.
Utformning av kvalitetsdelen
i resurstilldelningssystemet
Även om grundutbildningens kvalitet under de senaste årens ägnats en glädjande
uppmärksamhet anser regeringen att ytterligare åtgärder behövs för att befästa
detta intresse. Det huvudsakliga motivet för en koppling mellan kvalitet och
tilldelning av resurser ligger i att det därmed tydligt framgår att det lönar
sig att systematiskt arbeta för att höja kvaliteten i grundutbildningen.
Resursberedningens förslag utgick från att statsmakternas resurstilldelning bör
utformas på ett sådant sätt att den stimulerar till en fruktbar
kvalitetsutveckling inom universitet och högskolor. Ansvaret för analys,
åtgärder och genomförande ligger hos varje lärosäte. En bedömning av detta
arbete kräver en hög grad av professionell, oberoende kompetens. 1993 års reform
förutsätter att den högre utbildningen och forskningen tillförs en sådan
kompetens genom Kanslersämbetets försorg. Ämbetet har enligt sin instruktion
till uppgift att granska, stödja och stimulera kvalitetsutvecklingen vid
universitet och högskolor.
Den tillkommande uppgiften att bedöma programmen för kvalitetsutveckling och
deras genomförande innebär därmed enligt regeringens uppfattning inte att
ämbetet ges någon ny roll annat än den som ligger i att de genomförda
bedömningarna kommer att vara avgörande för en mindre del av
resurstilldelningen. Som flera remissinstanser påpekat ligger dock antagligen
den största effekten, åtminstone på lite längre sikt, i offentliggörandet av
omdömet som sådant. Det bör också understrykas att beredningens förslag innebär
att bedömningarna huvudsakligen skall utföras av expertgrupper, varigenom det
torde vara möjligt att hålla isär de båda rollerna.
Regeringen anser att Kanslersämbetet, i ett tillägg till sin instruktion, bör
ges i uppgift att svara för en bedömning av universitetetens och högskolornas
program för kvalitetsutveckling inom grundutbildning och genomförandet av dessa
program.
Vid den närmare utformningen av förslaget har regeringen tagit fasta på
följande utgångspunkter som överensstämmer med dem som beredningen hade för sitt
förslag.
* Kvalitetsdelen av resurstilldelningen bör betraktas som en investring för
utveckling av grundutbildningen.
* Resurserna för kvalitetsutveckling bör ses som en integrerad del av de totala
resurser som anvisas. Att utveckla kvaliteten är ett ständigt pågående arbete
som utgör en naturlig del i universitetens och högskolornas totala verksamhet
och bör inte ses som någonting separat.
* Det är universitets- och högskoleledningarnas ansvar att se till att hela
verksamheten genomsyras av kvalitetstänkande.
* Samtliga universitet och högskolor bör ges möjlighet att få del av
kvalitetsmedel på samma eller liknande villkor. Detta innebär att de inte i
särskild ordning skall behöva ansöka om medel för kvalitetsinsatser, utan att
deras program för kvalitetsutveckling, ambitioner, ansträngningar och resultat
skall bedömas utifrån deras egna förutsättningar.
* De kunskaper och erfarenheter rörande kvaliteten vid universitet och
högskolor som Kanslersämbetets arbete kommer att ge bör utnyttjas som underlag
för den bedömning av programmen för kvalitetsutveckling som skall ligga till
grund för resurstilldelningen. Det är däremot inte lämpligt att ämbetet självt
fördelar resurserna annat än i mycket begränsad utsträckning, eftersom det
skulle innebära att ytterligare en beslutsnivå skulle föras in mellan
statsmakterna och lärosätena. Kanslersämbetet bör även i fortsättningen enbart
fungera som expertorgan.
* Därutöver bör inte statsmakterna - riksdag och regering - ha ett direkt
inflytande på fördelningen av kvalitetsdelen av resurserna.
Utifrån det nuvarande resurstilldelningssystemet för grundutbildning redovisas
nedan regeringens förslag till utformning av kvalitetsdelen.
1. Anslag som anvisas av riksdagen
Fr.o.m. den 1 juli 1993 anslår riksdagen för ett budgetår i taget ett anslag för
grundutbildning till varje universitet och högskola. Detta anslag - som är ett
maximibelopp - består av ett gemensamt takbelopp för studentpeng och ersättning
för helårsprestationer samt ersättning för eventuella särskilda åtaganden. För
varje utbildningsområde eller grupp av utbildningsområden anges studentpengens
respektive prestationsersättningens storlek.
Varje månad betalas en tolftedel av anslaget ut till universitetet eller
högskolan. Efter budgetårets slut gör varje universitet och högskola en
redovisning av det faktiska antalet registrerade studenter (helårsstudenter) och
deras uppnådda helårsprestationer. Denna redovisning ligger till grund för den
slutliga anslagsavräkningen, vilken ingår i bokslutet. Granskning av
redovisningen görs därefter av Riksrevisionsverkets revisorer.
Eventuellt ickeutnyttjat takbelopp kan sparas och användas under senare år inom
aktuell treårig planeringsperiod. Återbetalning av icke-utnyttjade takutrymmen
sker därför först vid treårsperiodens slut. (Däremot sker inbetalning av ränta
för icke-utnyttjat takbelopp efter varje år.)
Lokalkostnaderna för såväl utbildning som forskning har hittills anvisats på
ett särskilt anslag för respektive lärosäte. I 1994 års budgetproposition har
regeringen emellertid föreslagit att dels en s.k. hyrespeng, dels resurser för
utrustning och inredning skall inkluderas i studentpengen för respektive
utbildningsområde fr.o.m. den 1 juli 1994. På detta sätt kommer i princip alla
resurser som statsmakterna anvisar till grundutbildningen att ingå i per
capitaersättningarna och i respektive lärosätes anslag till grundutbildning.
Regeringens förslag till utformning av kvalitetsdelen i
resurstilldelningssystemet innebär att fem procent av de nuvarande takbeloppen
avsätts som kvalitetsbelopp. Dessa kvalitetsbelopp sammanförs till ett anslag
som disponeras av Kammarkollegiet. Anslagen för grundutbildning anvisas på samma
sätt som föreslagits för budgetåret 1994/95 årligen av riksdagen till respektive
lärosäte, dvs. med angivande av takbelopp och eventuella medel för särskilda
åtaganden. Jämfört med den resurstilldelning som gäller för budgetåret 1993/94
kommer alltså takbeloppen - förutsatt att inga andra ändringar görs - att vara
fem procent lägre. För Sveriges lantbruksuniversitets del motsvaras detta av 1,5
procent av det totala anslaget.
Då måste också studentpengen och prestationsersättningen reduceras på
motsvarande sätt som takbeloppet, dvs. genom en generell neddragning med fem
procent. I det här föreslagna resurstilldelningssystemet, som blir tredelat,
kommer därmed i princip lika stora resurser att kunna tilldelas samma
verksamhetsvolym som i det nuvarande systemet.
Detta innebär att regeringen anser att även lokalkostnaderna bör inräknas i det
totala resursutrymme för grundutbildning från vilket fem procent bör avdelas för
kvalitetsbeloppen. Summan av dessa belopp skulle därmed i dagsläget uppgå till
cirka 400 miljoner kronor årligen.
Det maximala kvalitetsbeloppet är således ett fast årligen beräknat belopp per
lärosäte, som beräknas i förhållande till takbeloppet.
Att göra kvalitetsbeloppet rörligt, dvs. beroende av det slutligt utbetalda
ersättningsbeloppet för studentpeng och helårsprestationer skulle dels bli
beräknings- och redovisningsmässigt mer komplicerat, dels i praktiken inte leda
till väsentligt ändrade kvalitetsbelopp. Vidare kommer kvalitetsbeloppet att med
tidsfördröjning anpassa sig till den verkliga utbildningsvolymen för varje
lärosäte, då hänsyn kommer att tas till utfallet vid fastställandet av
takbeloppen för kommande treårsperiod. Ingen remissinstans har kommenterat denna
fråga. Med den modell som regeringen valt för beräkning och utbetalning av
kvalitetsbeloppet är det naturligt att det maximala kvalitetsbeloppet är ett i
förväg fastställt belopp per år.
Hur stor del av det maximala kvalitetsbeloppet varje lärosäte är berättigat
till är direkt beroende av den senaste bedömning som Kanslersämbetet gjort av
dess program för kvalitetsutveckling och genomförandet av detta (jfr p. 2
nedan). Varje lärosäte rekvirerar från Kammarkollegiet den del av
kvalitetsbeloppet som bedömningen berättigar till. Kammarkollegiet utbetalar
normalt - för att det skall vara ränteneutralt - hela detta belopp mitt i
budgetåret.
Utgångspunkten för hur stort kvalitetsbeloppet skulle vara var att det skulle
utgöra en procentuell andel av de resurser som i dag utbetalas till ett lärosäte
för studentpeng och ersättning för helårsprestationer. Beredningen ansåg att
denna del inte bör vara så stor att osäkerheten om utfallet äventyrar lärosätets
planering av verksamheten, men inte så liten att den får försumbar effekt.
Beredningen bedömde intervallet 3-8 procent som möjligt och stannade vid att
föreslå 5 procent. För budgetåret 1995/96 föreslogs dock 3 procent. Skälen för
denna lägre nivå var att erfarenheterna av det nya resurstilldelningssystemet
ännu är begränsade, samtidigt som alla lärosätens kvalitetsutvecklingsprogram
inte utformats fullt ut. Bland de remissinstanser som kommenterat procentsatsens
storlek finns varierande uppfattningar företrädda.
Regeringen gör samma bedömning som beredningen när det gäller vilka
procentsatser som kan anses rimliga. Dock bör den förordade procentsatsen - fem
procent - tillämpas på det totala resursutrymmet för grundutbildning, dvs.
inklusive lokalkostnaderna för grundutbildning. Vad gäller tidpunkten innebär
den valda modellen att kvalitetsbeloppet kan ingå i resurstilldelningssystemet
först under kommande treårsperiod. Den första bedömningsomgången måste nämligen
först slutföras under innevarande period. Regeringen anser att fem procent bör
avsättas för kvalitetsbeloppen redan från början.
Vad gäller frågan huruvida kvalitetsbeloppet bör betalas ut i förskott som
beredningen förordat eller i efterhand som belöning, vilket flera lärosäten
förordat, har regeringen med den valda modellen tillmötesgått dessa
remissinstanser.
Kanslersämbetets bedömning - liksom hur utbildningsuppdraget i övrigt har
fullgjorts - ingår givetvis också i statsmakternas beslutsunderlag när
lärosätets utbildningsuppdrag för kommande treårsperiod skall utformas, dvs. om
uppdraget skall öka eller minska inom ett eller flera utbildningsområden.
2. Kanslersämbetets bedömning av universitetens och högskolornas program för
kvalitetsutveckling och genomförandet av dessa
En nödvändig förutsättning för att universiteten och högskolorna ständigt skall
kunna förbättra sin kvalitet är att de systematiskt arbetar med
kvalitetsutveckling. Det är därför detta arbete och inte varje enskild del i
verksamheten som skall bedömas och det är resultatet av dessa bedömningar som
skall utgöra grunden för kvalitetsdelen i resurstilldelningen.
Beredningens förslag innebär att bedömningarna bör omfatta hela lärosäten för
att utveckla hela verksamheten och för att resurstilldelningssystemet skall ge
incitament för att arbeta med helheten. Ett sådant synsätt bidrar till att
universitetet eller högskolan på ett mer effektivt sätt kan utveckla sina starka
sidor och ge stöd åt de viktiga delar som behöver förbättras. Det gör det också
möjligt för varje lärosäte att göra jämförelser över tiden, snarare än att
enskilda delar av verksamheten jämförs med liknande delar vid andra lärosäten.
Även om regeringen hyser förståelse för de svårigheter som finns vid de större
universiteten att fastställa ett gemensamt program för kvalitetsutveckling talar
de skäl som beredningen redovisat för att detta bör göras. Det är inte minst
viktigt att härmed markera ledningens ansvar för helheten och att vissa frågor
måste spegla en gemensam grundsyn. I andra avseenden är det naturligtvis både
möjligt och lämpligt att programmet speglar de ingående verksamheternas
skiftande karaktär och förutsättningar.
Beredningen föreslog att bedömningen skulle ta hänsyn dels till fastställda
planer för utveckling, dels till uppnådda resultat i förhållande till uppsatta
mål och slutligen till varje lärosätes särskilda förutsättningar. Mot detta har
inga egentliga invändningar rests, förutom Kanslersämbetets och några högskolors
synpunkter att kvalitetsbeloppet borde delas upp i två delar som kopplas till
bedömning dels av planen (3%), dels av genomförandet (2%). Lunds universitet
anser dock att tyngdpunkten i bedömningarna borde avse genomförandet och inte de
"luftiga" planerna.
Regeringen delar beredningens uppfattning att såväl planen som bedömningen av
denna och genomförandet skall avse hela grundutbildningen vid respektive
lärosäte. Regeringen har ingen invändning mot de olika moment i
bedömningsprocessen som Kanslersämbetet beskriver men anser, med hänvisning till
diskussionen ovan om tidpunkten för utbetalning av kvalitetsbeloppet, att detta
bör ske i ett sammanhang och grundas på en samlad bedömning av såväl program som
dess genomförande. Regeringen konstaterar att det förefaller sannolikt att den
samlade bedömningen kommer att innefatta dels en bedömning av ett nytt,
reviderat program, dels en bedömning av genomförandet av det tidigare
programmet.
Regeringen delar också beredningens uppfattning att statsmakterna inte i detalj
skall föreskriva hur Kanslersämbetet skall genomföra bedömningarna. I enlighet
med grundtanken för ämbetets verksamhet skall bedömningarna göras av
expertgrupper. I detta fall bör experterna vara väl förtrogna med
kvalitetsutveckling inom högskoleutbildning. Det bör återigen understrykas att
uppgiften är att bedöma varje lärosätes arbete med kvalitetsutveckling och inte
kvaliteten i grundutbildningen i sig.
Det bör vidare understrykas att Kanslersämbetets arbete med granskningen av
programmen för kvalitetsutveckling och deras genomförande måste utformas utifrån
principen att ansvaret för det enskilda lärosätets kvalitetetsutveckling till
alla delar åvilar lärosätet och dess ledning. Det är därför viktigt att ämbetet
i förväg klargör för lärosätena hur bedömningarna kommer att genomföras.
En bedömning föreslås göras av varje lärosätes kvalitetsutveckling en gång per
treårsperiod. Denna skall resultera i att Kanslersämbetet avger ett skriftligt
utlåtande om respektive universitet och högskola utifrån dess program för
kvalitetsutveckling och de hittills uppnådda resultaten.
En ny bedömning sker normalt efter tre år, om inte Kanslersämbetet anser att
det finns anledning till att göra bedömningen tidigare. Vid varje
bedömningstillfälle lämnas således ett utlåtande om varje lärosätes aktuella
nivå beträffande genomförandet av dess program för kvalitetsutveckling, liksom
vad som ytterligare bör förbättras. På så vis stöds universiteten och
högskolorna i sina ambitioner att kontinuerligt öka kvaliteten i verksamheten.
Därmed blir det också naturligt att nivån för vad som bedöms vara acceptabla
program successivt höjs.
För att tillse att alla universitet och högskolor hinner få en bedömning av sin
kvalitetsutveckling innan kvalitetsbeloppet skall införas föreslår regeringen
att Kanslersämbetet inleder arbetet med att granska programmen under hösten
1994. Budgetåret 1995/96 kommer - under förutsättning av riksdagsbeslut under
våren 1994 om övergång till kalenderår som budgetår - att omfatta 18 månader och
således pågå t.o.m. december månad 1996. Det bör vara möjligt för
Kanslersämbetets expertgrupper att göra en första bedömning av genomförandet av
samtliga lärosätens program under åren 1995 och 1996, dvs. innan budgetåret 1997
börjar.
Den ovan skisserade tidplanen innebär att kvalitetsbeloppet skall ingå i
resurstilldelningssystemet med fem procent fr.o.m. nästa treårsperiod, dvs.
1997-1999. Det nu föreslagna systemet bör utvärderas efter denna period, dvs.
med början under budgetåret 2000.
3. Sammanfattningen av bedömningen och beräkningen av kvalitetsbeloppen
Beredningen föreslog att Kanslersämbetet efter avslutad bedömning av respektive
lärosätes kvalitetsutveckling skulle avge ett utlåtande, som skulle avslutas med
fem sammanfattande omdömen. De två högsta omdömena berättigade till hela
kvalitetsbeloppet, medan de övriga tre motsvarade 60, 20 respektive 0 procent av
beloppet.
Beträffande utformningen av bedömningsskalan och tillämpningen av denna har
flera remissinstanser, särskilt uppmanade härtill, framfört synpunkter. De
flesta av dem som är kritiska argumenterar för att bedömningsskalan bör vara
två- eller tregradig.
Enligt regeringens uppfattning skall de lärosäten som aktivt arbetar med sin
kvalitetsutveckling antingen erhålla hela eller halva kvalitetsbeloppet. Endast
det lärosäte som uppenbart nonchalerar arbetet med kvalitetsutveckling, t.ex.
genom att inte ens utarbeta ett acceptabelt program, bör helt gå miste om
kvalitetsbeloppet nästa treårsperiod.
Det skriftliga utlåtandet från Kanslersämbetet skall sammanfattas på ett sådant
sätt att det klart framgår för varje lärosäte om det är berättigat till helt,
halvt eller inget kvalitetsbelopp.
4. Användningen av de resurser som ej fördelas som kvalitetsbelopp
Regeringens föreslagna modell för beräkning av kvalitetsbeloppen innebär att
Resursberedningens förslag med inbetalning av icke tillgodogjorda
kvalitetsbelopp till Kanslersämbetet inte blir aktuellt. De resurser, som på
grund av Kanslersämbetets bedömningar inte kunnat rekvireras av lärosätena
kvarstår på det av Kammarkollegiet disponerade anslaget. Denna reservation
innebär att anslaget inte behöver tillföras så mycket medel vid senare
budgetarbete. De resurser som då inte behöver tas i anspråk för detta ändamål
bör regeringen lämna förslag om till riksdagen inför varje budgetår. Det
förefaller naturligt att en del av dessa resurser avsätts till Kanslersämbetet
för fördelning till angelägna utvecklings- och stödprojekt vid lärosätena med
anknytning till kvalitetsutveckling.
5. Övrigt
De ökade kostnader som bedömningsarbetet kommer att medföra för Kanslersämbetet
- 10-15 miljoner kronor årligen enligt beredningens bedömning - avser regeringen
att återkomma till i samband med 1995 års budgetproposition.
Avslutningsvis vill regeringen framhålla att förslaget till utformning av
kvalitetsdelen i princip kan tillämpas för all grundutbildning, oberoende av
huvudmannaskap, dvs. för stiftelsehögskolor och fristående högskolor. En
förutsättning är dock att dessa högskolor utarbetar program för
kvalitetsutveckling, och att dessa bedöms av Kanslersämbetet på det sätt som här
beskrivits.
Nya principer för tilldelning av resurser till konstnärliga och idrottsliga
högskoleutbildningar
Bakgrund
Vid utarbetande av propositionen1992/93:169 Högre utbildning för ökad kompetens
presenterade regeringen förslag till ersättningsnivåer för olika
utbildningsområden inom grundläggande högskoleutbildning. Ersättningsbeloppen
grundades på de förslag som Högskoleutredningen hade presenterat i betänkandet
(SOU 1992:44) Resurser för högskolans grundutbildning. Betänkandet omfattade
emellertid inte de konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningarna.
Regeringen föreslog därför att resurser till dessa utbildningar, liksom till
lärarutbildningar i ett konstnärligt eller idrottsligt ämne, i princip skulle
tilldelas respektive universitet och högskola i samma omfattning som tidigare.
Resurserna skulle tilldelas i form av en hundraprocentig s.k. studentpeng, dvs.
i förhållande till antalet registrerade studenter på kurser. För var och en av
de berörda universiteten och högskolorna beräknades en specifik studentpeng med
utgångspunkt i antalet tillhandahållna årsstudieplatser enligt de
planeringsramar som gällde för budgetåret 1992/93. Liksom för övriga delar av
grundläggande högskoleutbildning förutsattes att antalet helårsstudenter i
princip skulle vara detsamma som det tidigare angivna antalet tillhandahållna
årsstudieplatser.
Det faktum att hälften av studenterna inom de konstnärliga och idrottsliga
utbildningarna studerar vid små och starkt specialiserade högskolor bidrog till
den särlösning som tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1993. Erfarenheterna av den
valda modellen för resurstilldelning har dock visat på i huvudsak två problem,
nämligen
att olika ersättningsbelopp tillämpas för samma utbildning vid olika
universitet och högskolor och
att den hundraprocentiga studentpengen medför att de små högskolorna blir extra
känsliga för studenters avhopp och studieuppehåll och inte lika lätt kan
kompensera sig härför genom överintag eller genom höjd prestationsgrad.
Inom Utbildningsdepartementet har därför under hösten 1993 en utredare gjort en
översyn av principerna för beräkning av resurser till de konstnärliga och
idrottsliga högskoleutbildningarna. Syftet var att så långt möjligt införa samma
principer för resurstilldelning för dessa utbildningar som för övrig
grundutbildning. Översynen (PM 1993-12-02 Nytt resurstilldelningssystem för
konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningar, dnr U 93/3191/UH) har
remitterats till berörda universitet och högskolor, Kanslersämbetet, Verket för
högskoleservice (VHS), Riksrevisionsverket (RRV), arbetstagarnas
huvudorganisationer och Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).
I 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 9) redovisades förslag om
enhetliga och integrerade lokalkostnader för grundläggande högskoleutbildning.
Förslaget innebär att en s.k. hyrespeng läggs till nu gällande ersättningar för
helårsstudenter i form av studentpeng. Även i detta fall undantogs de
konstnärliga och idrottsliga utbildningarna i avvaktan på den ovan nämnda
översynen.
Förslag till nya princper
Regeringens förslag: De nya principerna för resurstilldelning till grundläggande
högskoleutbildning skall fr.o.m. den 1 juli 1995 tillämpas även för konstnärliga
och idrottsliga högskoleutbildningar. Det innebär att också enhetliga
ersättningsbelopp för antalet registrerade studenter och deras prestationer
införs för samtliga berörda universitet och högskolor. På grund av de stora
skillnader i resurstilldelning per helårsstudent som för närvarande gäller för
olika konstnärliga utbildningar vid specialhögskolorna - men också vid
universiteten och de övriga högskolorna - bör ersättningsbeloppen differentieras
mellan olika konstnärliga utbildningsområden.
Till de konstnärliga och idrottsliga områdena räknas, liksom hittills, även
utbildning av ettämneslärare i ämnena musik och bild respektive idrott.
Regeringen föreslår att även motsvarande kurser i musik, bild och idrott inom
s.k. tvåämneslärarutbildning hänförs till de konstnärliga och idrottsliga
utbildningsområdena.
Det tidigare presenterade förslaget om utformning av kvalitetsdelen i
resurstilldelningssystemet gäller givetvis även de här aktuella utbildningarna.
En förutsättning för en enhetlig ersättning per student (studentpeng) som
inkluderar ersättning för lokaler är att nuvarande stora skillnader i
lokalstandard minskar inom det konstnärliga området. Därför förutsätter
förslaget ett resurstillskott som möjliggör en förbättrad lokalstandard vid de
universitet och högskolor som för närvarande har bristfälliga lokaler. Behovet
av sådana upprustningar har i många fall redan aktualiserats. Regeringen avser
att ta i anspråk medel som redan tidigare har reserverats för
lokalförbättringar.
Utbildning inom design och formgivning är väsentlig för utveckling och
marknadsföring av svenska produkter. För närvarande utgår en låg ersättning för
denna utbildning jämfört med andra utbildningar inom det konstnärliga området.
Därför anser regeringen det rimligt att inom ramen för ett system för enhetlig
ersättning föreslå en höjd ersättning för design och formgivning.
De förordade resurstillskotten innebär att inte något lärosäte förlorar på
tillämpningen av de nya enhetliga resurstilldelningsprinciperna, medan några
efterhand kommer att kunna få vissa förstärkningar.
Utredarens förslag: Inom ramen för nuvarande resurser har utredaren studerat de
tekniska förutsättningarna för att tillämpa principerna för det nya
resurstilldelningssystemet även för de konstnärliga och idrottsliga
utbildningarna. Syftet har således inte varit att förutsättningslöst pröva
resursbehoven för de konstnärliga och idrottsliga utbildningarna. Utredarens
förslag kan sammanfattas i följande punkter:
- Ett enhetligt system för ersättning bör införas inom de konstnärliga och
idrottsliga utbildningarna, vilket innebär att samma per capitaersättning ges
för samma utbildningar oberoende av vid vilket universitet eller vid vilken
högskola utbildningen ges.
- Beroende på hittillsvarande stora kostnadsskillnader mellan olika slag av
konstnärlig och idrottslig utbildning måste ersättningen därvid differentieras
på förslagsvis sex olika ersättningsnivåer.
- För att uppnå de önskade enhetliga ersättningarna synes det lämpligt att
samordna övergången till det nya systemet med övergången till ett system som
innefattar ersättning för lokaler. Vidare måste ett sådant system bygga på att
likvärdig lokalstandard vid olika universitet och högskolor skall kunna uppnås
inom de närmaste åren.
- Övergången till den nya ersättningsmodellen föreslås ske fr.o.m. budgetåret
1995/96.
- Ersättningsnivån för de ämnesspecifika momenten i bild- och
musiklärarutbildningarna föreslås utgå med cirka 80 procent av den ersättning
som utgår för utbildning inom design respektive musik. Samma ersättning bör även
gälla utbildning av s.k. tvåämneslärare med ämnena bild och musik.
- Ersättning för såväl helårsstudenter som helårsprestationer bör kunna
införas även för de konstnärliga och idrottsliga utbildningarna.
Remissinstanserna: I de remissyttranden som inkommit över promemorian Nytt
resurstilldelningssystem för konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningar
framförs inga invändningar mot principen att tillämpa enhetliga ersättningar för
likartade utbildningar. Omkring hälften av instanserna tillstyrker utredarens
uppdelning av konstnärliga utbildningar på olika utbildningsområden.
Invändningarna gäller främst detaljer i gränsdragningen. Flera remissinstanser
anser att även slöjdlärarutbildningen bör räknas som konstnärlig utbildning. Vad
gäller ersättning för lokalkostnader framför ett flertal instanser farhågor för
den reduktion av ersättningen som ett bortfall av studenter innebär. Omkring
hälften av de remissinstanser som yttrat sig i frågan har inget att invända mot
att en prestationsersättning införs.
Många av remissinstanserna är missnöjda med att utredningen endast avsett en
teknisk prövning att införa det nya ressurstilldelningssystemet. De anser att
utredaren förutsättningslöst borde ha prövat resursbehoven inom det konstnärliga
området. Flera instanser anser också att många ersättningsnivåer försvårar en
flexibel användning av tilldelade resurser.
Remissinstansernas huvudsakliga synpunkter framgår av den remisssammanställning
som bifogas denna proposition som bilaga 3.
Skälen för regeringens förslag: Ett nytt resurstilldelningssystem för
grundläggande högskoleutbildning infördes den 1 juli 1993. Flera av de
grundläggande principerna i systemet kunde då inte tillämpas på de konstnärliga
och idrottsliga högskoleutbildningarna. En sammanfattande beskrivning av
systemet inklusive förslag till förändringar har tidigare givits i avsnitt 5.5.
Tidigare i det här avsnittet har regeringens förslag till utformning av
kvalitetsdelen beskrivits närmare. Detta förslag avser givetvis också de nu
aktuella utbildningarna.
Enhetliga principer för resurstilldelning
Det är av både principiella och praktiska skäl angeläget att fullfölja
införandet av ett enhetligt resurstilldelningssystem för all grundutbildning.
Särbehandling av de konstnärliga och idrottsliga områdena innebär inskränkningar
i lärosätenas möjligheterna att anpassa utbildningsutbudet till samhällets och
studenternas efterfrågan. Det är vidare rimligt att även de högskolor som
huvudsakligen har sin verksamhet inom de konstnärliga och idrottsliga
utbildningsområdena ges samma ansvar och möjligheter som övriga universitet och
högskolor att flexibelt kunna utnyttja tilldelade resurser.
Uppdelningen på olika utbildningsområden
Utredaren har utifrån de examina som finns angivna i högskoleförordningen
(1993:100 bil. 3, senast ändr. 1994:37) föreslagit att konstnärlig och
idrottslig utbildning i detta sammanhang uppdelas på följande åtta
utbildningsområden:
Musik
Scenisk utbildning (exkl. operaartister)
Konst
Design och formgivning samt utbildning av bildlärare
Dramatik, dramaturgi, regi och medier
Dans
Opera
Idrott
Olika uppfattningar finns om gränsdragningen mellan konst, konsthantverk,
formgivning och design. Konsthantverk har både anknytning till fritt skapande
konst och till industriell formgivning. Konsthantverksutbildningarna har stor
betydelse för förnyelse av formspråket för möbler, glas, porslin, textil etc.
Med tanke på den satsning på design och formgivning som regeringen nu föreslår
är det naturligt att sammanföra konsthantverk med design och formgivning.
Det stora antalet områden med olika ersättningsnivåer motiverades av utredaren
med de stora skillnader i utbildningskostnader per student som för närvande
föreligger. En sammanslagning till ett fåtal områden och införande av enhetlig
ersättning per student och område skulle få drastiska konsekvenser för
resurstilldelningen till flera av de små konstnärliga högskolorna i Stockholm.
Prestationsersättning
Grundläggande högskoleutbildning är normalt indelad i kurser som avslutas med
prov och betygssättning. De konstnärliga utbildningarna är i varierande grad
indelade på likartat sätt. Till största delen är de konstnärliga utbildningarna
tidsmässigt väl strukturerade och har obligatorisk närvaro. Det är därför i de
flesta fall möjligt att likställa olika moment och projekt i de konstnärliga
utbildningarna med kurser i den övriga högskoleutbildningen samt att likställa
fullgjorda moment och projekt med godkänd kurs.
Utredaren har därför föreslagit att systemet med ersättning för helårsstudenter
och helårsprestationer införs även för konstnärliga och idrottsliga
utbildningar. Hälften av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller har
inte haft några invändningar. Andra har ansett ett sådant system byråkratiskt
krångligt eller praktiskt obehövligt, men några avgörande invändningar har inte
framförts. De konstnärliga och idrottsliga utbildningarna bör därför i detta
avseende likställas med all annan grundläggande högskoleutbildning.
Integrerade lokalkostnader
Regeringens förslag i 1994 års budgetproposition innebär att en s.k. hyrespeng
per helårsstudent och utbildningsområde läggs till den nu gällande ersättningen
för helårsstudenter, dvs. studentpengen (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 93).
De konstnärliga högskoleutbildningarna bedrivs för närvarande i lokaler av
varierande standard. Vid flera universitet och högskolor bedrivs utbildningen i
nya och specialanpassade lokaler, medan andra har mindre ändamålsenliga lokaler.
De flesta konstnärliga högskolorna i Stockholm har äldre lokaler som inom de
närmaste åren behöver förnyas eller rustas upp.
Införandet av principen enhetlig studentpeng inklusive hyrespeng för samma
utbildning i hela landet innebär att samtliga berörda universitet och högskolor
ges ekonomiska förutsättningar att skaffa sig en rimlig lokalstandard. Genom det
nya resurstilldelningssystemet fördelas detta medelstillskott så att
förutsättningar skapas för att höja lokalstandarden där brister har påtalats.
Dramatiska institutet ges samtidigt möjlighet till en motiverad utökning av
lokalerna. Regeringen avser att för detta ändamål ta i anspråk medel som redan
tidigare har reserverats för lokalförbättringar (prop. 1992/93:169 s. 242, bet.
1992/93:UbU22, rskr. 1992/93:390). Beloppet motsvarar de ökade hyreskostnader
som skulle ha blivit aktuella de närmaste åren om olika motiverade
lokalförbättringar för de konstnärliga utbildningarnas del hade genomförts inom
ramen för det hittills tillämpade resurstilldelningssystemet.
Den i 1994 års budgetproposition föreslagna integreringen av ersättningen för
lokalhyror i studentpengen innebär för vissa högskolor initialt en påtaglig
ökning av hyresmedlen jämfört med nuvarande lokalkostnadsanslag. Dessa högskolor
föreslås inte få tillgång till hela beloppet före nästa treåriga anslagsperiod.
På motsvarande sätt föreslås de universitet och högskolor, som får en påtaglig
ökning av hyresmedel genom införandet av det nya resurstilldelningssystemet även
för de konstnärliga utbildningarna, inte få tillgång till hela beloppet innan en
förbättrad lokalstandard uppnåtts. De medel som härigenom inte tas i anspråk kan
om så erfordras användas för att finansiera de merkostnader för utrustning och
inredning som under en övergångsperiod kan drabba högskolorna vid en eventuell
flyttning till nya lokaler. De konstnärliga och idrottsliga utbildningsområdena
budgetåret 1995/96 bör också omfattas av övergångsregeln för beräkning av
hyresmedel för de lärosäten som inte kan utnyttja hela sitt takbelopp (prop.
1993/94:100 bil. 9 s. 95).
Som också redovisats i 1994 års budgetproposition (bil. 9 s. 96-97) kommer nya
villkor att gälla fr.o.m. den 1 juli 1996 för huvuddelen av hyresavtalen för
lokaler som disponeras av universitet och högskolor. Detta gäller även för de
lokaler som disponeras för verksamheter inom de konstnärliga och idrottsliga
utbildningsområdena. Studentpengens (inklusive hyrespengen) respektive
prestationsersättningens storlek är därför viktiga planeringsförutsättningar när
hyresavtalen skall omförhandlas inför nästa treårsperiod.
I samband med beräkningen av ersättningsnivåer bör Danshögskolan tillföras 500
000 kronor för ersättning till dansare som är en förutsättning för
koreografutbildningen. Sådana dansare har tidigare betalats med medel från
Länsarbetsnämnden.
I översynen kunde konstateras att design, formgivning och konsthantverk,
framför allt som den bedrivs i Stockholm, har en lägre resursnivå än övriga
konstnärliga utbildningar. De mest praktiskt inriktade konstnärliga
utbildningarna har kommit i skymundan för andra mera uppmärksammade konstformer.
Om skillnader i lokalstandard inom olika konstnärliga utbildningsområden
utjämnas skulle ersättningsnivån bli cirka 135 000 kronor per student inom
Design och formgivning (inklusive konsthantverk och bildlärarutbildning) jämfört
med 206 000 kronor per student inom Konstområdet (som hundraprocentig
studentpeng).
Formgivningen av varor och andra föremål i vår dagliga omgivning har stor
betydelse både för goda funktionella egenskaper och estetiska kvaliteter. En god
formgivning är också en viktig grund för svenska varors konkurrenskraft både på
hemmamarknaden och vid export. Det finns en gammal svensk tradition inom detta
område, med gott internationellt anseende, som det är viktigt att
vidareutveckla. Utbildningssatsningen på ökad kompetens för att stärka svensk
ekonomi bör därför även innefatta en satsning på utbildning inom området Design
och konsthantverk i form av en högre ersättningsnivå.
Regeringen föreslår att ersättningsnivån för området Design och formgivning
höjs till 162 500 kronor per student.
Belopp för studentpeng och ersättning för helårsprestation
Följande ersättningsnivåer föreslås för de åtta olika utbildningsområdena
(prisläge: 1994 års budgetproposition):
Utbildnings- Studentpeng Ersättning för
område (inkl. hyrespeng)en helårsprestation
Idrott 74 915 37 050
Dans 129 701 77 445
Konst 144 824 68 981
Musik 88 002 59 937
Design 93 730 76 411
Teater 204 049 108 801
Opera 210 316 135 133
Regi/medier 262 697 178 582
Vid beräkningen av de olika beloppen har förutsatts dels 90 procents
fullföljande av utbildningarna, dels mindre ökningar och minskningar av antal
helårsstudenter i förhållande till vad som angivits i 1994 års
budgetproposition. Tekniska justeringar kommer senare att göras av anslags- och
per capitabeloppen för att anpassa dessa till vad regeringen anfört i
budgetpropositionen (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 102) beträffande
kapitalförsörjningen för universitet och högskolor. För att skapa utrymme för
regeringens förslag om kvalitetsbelopp skall vidare alla per capitabelopp ovan
fr.o.m. budgetåret 1997 reduceras med fem procent.
Remissinstanserna har i huvudsak avvisat utredarens förslag om en reducering av
ersättningen för utbildningen av lärare i musik och bild. Enligt regeringens
uppfattning bör samma ersättningsbelopp gälla för musiklärare som för övrig
musikutbildning och samma nivå för bildlärare som för området Design och
formgivning.
Vidare bör, i enlighet med utredarens förslag, samma ersättningsbelopp gälla
för tvåämneslärare som för ettämneslärare i musik, bild och idrott. Deras
ämnesutbildning är nämligen identisk med den som ges ettämneslärare. Universitet
och högskolor med utbildning av grundskollärare med inriktning mot årskurserna
4-9 bör få tillämpa samma ersättningsnivå för sådan lärarutbildning inom musik,
bild och idrott inom ramen för nuvarande takbelopp.
Grafiska institutet/Institutet för högre reklamutbildning (GI/IHR), som enligt
riksdagsbeslut skall ingå i Stockholms universitet fr.o.m. den 1 juli 1994,
berördes inte av utredningen. Enligt regeringens uppfattning är det naturligt
att för dessa utbildningar tillämpa samma ersättningsprinciper som för
journalistutbildningen, dvs. vad som gäller för utbildningsområdet Övrigt.
Med de redovisade ersättningsnivåerna är det möjligt att tilldela varje berört
lärosäte minst lika stora resurser som föreslagits för budgetåret 1994/95. Vissa
mindre justeringar av antalet helårsstudenter kommer dock att behöva göras. De
förordade resurstillskotten kommer att innebära förstärkningar, främst till
flera av de konstnärliga högskolorna i Stockholm, men även andra lärosäten
kommer att få del av en högre resursnivå.
6.1.6 Resultatrelaterade fakultetsanslag
Bakgrund
Som angivits i avsnitt 5.5 har Resursberedningen haft i uppgift att analysera
hur resurstilldelningen till fakulteterna för forskning och forskarutbildning
till viss del skall kunna relateras till prestationsmått. En sådan analys och
ett därpå baserat förslag presenterades i betänkandet (SOU 1993:102) Kvalitet
och dynamik. En sammanfattning av detta och remissynpunkterna återfinns som
tidigare framgått i bilaga 2.
Regeringens förslag: För att stärka förnyelsekraften och kvaliteten i svensk
forskning föreslås att fem procent av de totala anslagen för ett fakultetsområde
skall fördelas bland berörda fakulteter vid olika lärosäten i proportion till
antalet avlagda forskarexamina. Det främsta skälet härför är att
forskarutbildningens effektivitet nära hänger samman med forskningens kvalitet,
och därmed även med förmågan att attrahera externa anslag, också sådana från
näringslivet och andra samhällsorgan. Denna parameter ger således också utslag
för det som beredningen och många remissinstanser har bedömt som ett relevant
kvalitetskriterium. Vidare ges incitament till att öka examinationen i
forskarutbildningen.
Examinationen föreslås beräknad så att doktorsexamina ges vikten 1 och
licentiatexamina vikten 0,5. Doktorsexamen efter licentiatexamen ges halv vikt.
För att främja en bredare rekrytering till forskarutbildningen föreslås att
vikten för examina avlagda av underrepresenterat kön ökas med 25 procent. Detta
gäller i de fall något kön svarar för mindre än 40 procent av det totala antalet
avlagda examina i riket inom fakultetsområdet i fråga. För närvarande är kvinnor
underrepresenterade inom alla fakultetsområden.
Varje lärosätes andel av examinationen föreslås beräknad genom att
examinationen - beräknad enligt ovan - under de senaste fyra åren summeras för
fakultetsområdet samt för varje enskild fakultet. Fakulteternas andel fås genom
att den egna examinationen divideras med fakultetsområdets.
Omräkningar av respektive fakultetsanslag görs således inför varje budgetår.
Spärregler garanterar att omfördelningseffekterna hålls inom rimliga gränser.
Förslaget innebär att fördelningen mellan olika fakultetsområden inte påverkas.
Det nya resurstilldelningssystemet för forskning och forskarutbildning skall
införas fr.o.m. budgetåret 1995/96.
Beredningens förslag: Utgångspunkten för beredningens förslag var att
fördelningen mellan olika fakultetsområden inte skulle påverkas. Beredningen
föreslog att minst 20 procent av de totala resurserna för ett fakultetsområde
skall fördelas bland berörda fakulteter i proportion till examination i
forskarutbildningen och 5-10 procent av resurserna i förhållande till
förekomsten av vetenskapligt prövade externa anslag. Viktning med faktor 1,25
föreslogs för att främja jämställdheten inom forskarutbildningen. En spärregel
föreslogs för att garantera att medlen för en fakultet tillåts minska med högst
5 procent mellan två budgetår och högst 10 procent under en treårsperiod. Den
tekniska utformningen av förslaget överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Göteborgs universitet tillstyrker, som enda remissinstans,
beredningens förslag i dess helhet. Bland remissinstanserna i övrigt accepterar
flertalet principen, men har olika uppfattningar om vilka aktivitetsmått som bör
användas och vilken vikt som skall läggas på dem.
Kanslersämbetet, Uppsala och Linköpings universitet samt Kungl. Tekniska
högskolan anser att omfördelningar inom fakultetsanslagen endast bör göras i
förhållande till examinationen i forskarutbildningen och inte utifrån andelen
externfinansierad verksamhet. Lunds universitet anför att det vore en fördel om
lärosätena fick volymmässigt definierade utbildningsuppdrag på liknande sätt som
i grundutbildningen, då detta anses ge tydligare effekt. Även Stockholms
universitet anser att forskarutbildningen borde ersättas enligt i stort sett
samma principer som grundutbildningen.
Karolinska institutet (KI), Medicinska forskningsrådet (MFR) och
Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) anser å andra sidan att den externa
forskningen borde ges större tyngd än antalet forskarexamina i förhållande till
beredningens förslag. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) vill däremot tona ner
vikten av externa anslag.
Några instanser önskar ytterligare aktivitetsmått. KI, Chalmers tekniska
högskola (CTH) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att antalet
utländska gästforskare bör ingå, medan Teknikvetenskapliga forskningsrådet
(TFR), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) anser att forskningssamarbete med näringslivet och det omkringliggande
samhället också bör premieras.
Flera remissinstaner påpekar att de föreslagna måtten förstärker varandra genom
att examinationen i forskarutbildning också påverkas av omfattningen av de
externa anslagen. Umeå universitet och Högskolan i Luleå är starkt kritiska mot
beredningens förslag och hävdar att lärosätena har olika förutsättningar när det
gäller möjligheterna att erhålla externa anslag, och att dessa förutsättningar
snarare sammanhänger med lärosätets ålder än med kvaliteten i verksamheten. Det
framhålls från dessa båda lärosäten att de jämfört med de mer etablerade
lärosätena inte har haft samma möjligheter till finansiering av
doktorandtjänster med externa medel. En jämförelse mellan antalet avlagda
forskarexamina och fakultetsanslagets storlek skulle därmed alltid utfalla
negativt för dem med lägre externfinansiering, vilket skulle leda till en
successiv utarmning av dessa lärosäten.
Kanslersämbetet, Göteborgs och Umeå universitet samt högskolorna i Karlstad och
Skövde framhåller att det vore naturligt att de program för kvalitetsutveckling
som beredningen föreslagit för grundutbildningen även innefattade forskning och
forskarutbildning. Därmed skulle helhetssynen på verksamheten understrykas
ytterligare. Enligt Kanslersämbetets uppfattning borde följaktligen ett
motsvarande kvalitetsbelopp avsättas också inom varje lärosätes fakultetsanslag.
Linköpings universitet anser att samma system bör tillämpas för grundutbildning
som för forskning och forskarutbildning.
Endast Högskolan i Borås har framfört invändningar mot den föreslagna
viktningen av forskarexamina för underrepresenterat kön. Högskolan anser att de
strukturer som främst hindrar kvinnor i forskarkarriären och orsakar en tydlig
snedrekrytering till höga forskartjänster inte i nämnvärd grad påverkas av ett
system med premiering i efterhand. Linköpings universitet, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) och SFS förordar en viktning med faktorn 2 i enlighet
med expertgruppens ursprungliga förslag. Göteborgs universitet förordar vikten
1,5.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare beskrivits pekade regeringen i
1993 års forskningsproposition på en rad åtgärder som borde vidtas för att
stimulera till ökad flexibilitet och förnyelseförmåga inom forskningen vid
universitet och högskolor. Ett av de anvisade medlen för att åstadkomma detta är
att resultatrelatera en del av fakultetsanslagen.
Val av parametrar och andel av fakultetsanslaget
Resursberedningens analys av vilka parametrar som skulle kunna användas
resulterade i att fyra bedömdes intressanta. Förutom de två föreslagna -
forskarexamina och externa anslag - angavs också vetenskaplig publicering och
utländska gästforskare. Praktiska mätsvårigheter avhöll dock beredningen från
att föreslå de två sist nämnda parametrarna.
Flera av remissinstanserna framhåller att de föreslagna måtten i betydande
utsträckning samvarierar. Fakulteter som förmår attrahera externa medel för
kvalitetsbedömda projekt har i allmänhet även en hög examination inom
forskarutbildningen. Som ett första steg föreslår därför regeringen att en
mindre del av fakultetsanslaget skall fördelas i förhållande till antalet
avlagda forskarexamina. Regeringens skäl för att nu välja en enda parameter kan
sammanfattas enligt nedan:
* Det främsta skälet är således att forskarutbildningens effektivitet nära
hänger samman med forskningskvalitet, och därmed även med förmågan att attrahera
externa anslag, också sådana från näringslivet och andra samhällsorgan. Detta
innebär att denna parameter indirekt också ger utslag för det som beredningen
och många remissinstanser har bedömt som ett relevant kvalitetskriterium.
* Det mest uppenbara skälet är givetvis kopplingen till det av riksdagen våren
1992 beslutade målet att fördubbla antalet avlagda doktorsexamina från år 1990
till år 2000.
* Därtill kan läggas att ny och intressant forskning i många fall bedrivs inom
ramen för forskarutbildningen.
* Slutligen bör framhållas att även om beräkningarna av anslagen görs utifrån
kvantitativa uppgifter om antalet doktorsexamina, så har dessa uppgifter
samtidigt en kvalitativ dimension i och med disputationsförfarandet, som innebär
en öppen, vetenskaplig kvalitetsgranskning. Uppgifterma är dessutom lätt
tillgängliga och har hög statistisk tillförlitlighet.
Vad gäller hur stor andel av fakultetsanslagen som bör resultatrelateras gjorde
Resursberedningens expertgrupp bedömningen att 20 procent skulle relateras till
examinationen i forskarutbildningen. Detta motsvarar i medeltal de öronmärkta
beloppen till studiestöd inom anslagen. Beredningen avstod från att ta definitiv
ställning till vilken andel som skulle vara den lämpliga, utan ansåg att den
frågan borde belysas av berörda universitet och högskolor i remissen.
Regeringen är medveten om att förslaget att omfördela minst 20 procent av
anslaget åtminstone inledningsvis skulle kunna få väl dramatiska
omfördelningseffekter för en del fakulteter. Då regeringen anser det viktigt att
ge incitament åt alla att anstränga sig så att resurserna utnyttjas på bästa
sätt har regeringen stannat för att tills vidare endast fem procent av anslaget
årligen bör fördelas i förhållande till examinationen i forskarutbildningen. För
Sveriges lantbruksuniversitet motsvarar detta 3,5 procent av det totala
anslaget. En spärregel införs för att garantera att medlen för en fakultet
tillåts minska med högst 2 procent mellan två budgetår och högst 5 procent under
en treårsperiod.
Frågan om hur stor del av fakultetsanslagen som långsiktigt bör göras rörlig
samt frågan om en mer omfattande koppling mellan fakultetsanslagen och
parametrar som beskriver olika forskningsprestationer kommer regeringen att
bereda vidare inför 1996 års forskningsproposition. Därvid kommer särskild
uppmärksamhet att ägnas parametrar som beskriver verksamhetens internationella
konkurrenskraft. t.ex. antalet utländska gästforskare.
Olika vikter för examination - för breddad rekrytering till forskarutbildning
I enlighet med Resursberedningen föreslår regeringen att doktorsexamen normalt
ges vikten 1, medan licentiatexamen ges vikten 0,5. Doktorer som redan tagit ut
en licentiatexamen ges vikten 0,5.
Regeringen har i olika sammanhang framhållit att det är angeläget att rekrytera
fler kvinnor till forskarutbildningen. De främsta skälen för detta är, som
framhållits i det föregående, att få tillräckligt kvalificerade doktorander. En
ökad rekrytering till forskarutbildningen är också en förutsättning för en ökad
rekrytering av kvinnor till lärartjänster, vilket i sin tur på sikt kan bidra
till att ny kunskap utvecklas.
Andelen kvinnliga doktorer har ökat kontinuerligt under flera decennier, men
ligger trots detta fortfarande endast på knappt 30 procent totalt enligt senast
tillgängliga uppgifter. Inte vid något fakultetsområde har andelen stigit över
de 40 procent som utgör gränsen för när ett kön anses vara underrepresenterat.
Regeringen anser därför att det finns skäl att stimulera antagning, utbildning
och examination av kvinnliga doktorander genom att låta antalet examinerade
kvinnor väga tyngre än antalet män vid anslagsberäkningen. I likhet med
beredningen och flertalet remissinstanser finner regeringen det rimligt att
examina avlagda av kvinnor ges 25 procent större vikt, dvs. 1,25 för
doktorsexamen och 0,625 för licentiatexamen. Den föreslagna viktningen för
underrepresenterat kön skall naturligtvis tillämpas för män i de fall de i en
framtid skulle komma att svara för en lägre andel av antalet avlagda examina än
40 procent inom något fakultetsområde.
Beräkning av andelen examina
Regeringen anser att beräkningen av respektive fakultets andel av examinationen
i forskarutbildning skall göras på det sätt som beredningen föreslog. Detta
innebär att de fyra senaste årens examination, viktad enligt ovan, summeras för
varje enskild fakultet och för varje fakultetsområde. Respektive fakultets andel
fås genom att den egna examinationen divideras med fakultetsområdets. De
fakultetsområden som endast finns vid ett lärosäte - tema vid Linköpings
universitet och farmaci vid Uppsala universitet - föreslås jämföras med
näraliggande fakultetsområden i enlighet med beredningens förslag. Motsvarande
system kommer att utarbetas för Sveriges lantbruksuniversitet.
Särskilda satsningar
I enlighet med beredningens förslag bör särskilda satsningar som görs på
fakultetsanslaget för att bygga upp helt nya verksamheter, t.ex. en ny fakultet,
undantas från den föreslagna omfördelningsmodellen under en rimlig tidsperiod.
Undantag bör naturligtvis också göras för andra särskilda åtaganden som
statsmakterna valt att finansieras över ett lärosätes fakultetsanslag.
Genomförande
Det föreslagna nya resurstilldelningsystemet för forskning och forskarutbildning
kan införas tidigast budgetåret 1995/96. Uppgifterna om antalet avlagda
forskarexamina kan då hämtas från den resultatredovisning som varje lärosäte
enligt förordningen om redovisning av studier m.m. vid universitet och högskolor
skall göra för första gången avseende budgetåret 1993/94. I
resultatredovisningarna ingår också uppgifter om antalet avlagda forskarexamina
under de tre närmast föregående budgetåren (1993:1153, 4 kap. 7, 8 och 18 ).
Detta förslag bör tills vidare betraktas som ett första steg i införandet av
resultatrelaterade fakultetsanslag. Frågan om den slutliga omfattningen och om
ytterligare parametrar kommer att övervägas inför 1996 års
forskningsproposition.
Det förslag regeringen stannat för när det gäller att ge incitament till ökad
kvalitet i forskning och forskarutbildning skiljer sig från det som tidigare i
denna proposition föreslagits för grundutbildningen. Regeringen anser att den
här föreslagna modellen är enklare och effektivare att använda för forskning och
forskarutbildning än grundutbildningens modell innebärande bedömning av
kvalitetsutveckling. Lärosätena är naturligtvis oförhindrade att inkludera
forskning och forskarutbildning i sina program för kvalitetsutveckling för att
därmed markera ett helhetsgrepp på verksamheten.
En avgörande faktor för effektiviteten i forskarutbildningen är incitamenten
för doktoranden att slutföra sina studier inom rimlig tid. Förutom den
diskussion om nya finansieringsformer inom forskarutbildningen som förs i
följande avsnitt kan också framhållas de examenspremier som lärosätena kan dela
ut till den som avlagt doktorsexamen.
6.1.7 Studiefinansieringen inom forskarutbildningen
Regeringens bedömning: Det bör övervägas om nya metoder för studiefinansiering
kan utvecklas i syfte att öka effektiviteten i forskarutbildningen och höja
examinationsgraden.
Skäl för regeringens bedömning: Inom ramen för fakultetsanslagen har under en
följd av år stora satsningar gjorts på studiefinansieringen inom
forskarutbildningen. För innevarande budgetår har sammanlagt drygt 800 miljoner
kronor angivits som den miniminivå som fakulteterna måste avsätta för detta
ändamål.
De huvudsakliga formerna för studiefinansiering inom forskarutbildningen utgörs
av utbildningsbidrag (ibland i kombination med assistenttjänst) och
doktorandtjänster. Det finns också doktorander som innehar andra typer av
universitetstjänster. I viss utsträckning används även studiemedel för att
finansiera doktorandstudier. Doktorsexamen skall kunna avläggas efter en
arbetsinsats motsvarande fyra års heltidsstudier, inkl. avhandlingsarbete.
Sedan budgetåret 1987/88 har en successiv omvandling av utbildningsbidrag till
doktorandtjänster skett i syfte att dels förbättra de forskarstuderandes
ekonomiska villkor och sociala trygghet och därmed öka effektiviteten i deras
studier, dels trygga rekryteringen till vissa discipliner. Medlen för
studiefinansiering inom fakultetsanslagen har kontinuerligt ökats för att
kompensera universitet och högskolor för de merkostnader som omvandlingen
medfört för dem. Riksmötet 1992/93 beslutade efter förslag i prop. 1992/93:170
Forskning för kunskap och framsteg att den pågående omvandlingen av
utbildningsbidragen till doktorandtjänster skulle slutföras under innevarande
planeringsperiod och utbildningsbidragen därmed avskaffas som finansieringsform.
Särskilda medel anvisades för att täcka de merkostnader som därvid skulle drabba
fakultetsanslagen.
I sina förenklade anslagsframställningar för budgetåret 1994/95 har Uppsala
universitet, Linköpings universitetet och Karolinska institutet tagit upp frågan
om studiefinansieringen inom forskarutbildningen. De medel som anvisats för
omvandling anges vara otillräckliga. Doktorandtjänsterna är dyrare än
utbildningsbidragen och målet att öka antalet avlagda doktorsexamina med 100
procent från år 1990 till år 2 000 ställer krav på ökade resurser.
I olika skrivelser har den naturvetenskapliga dekankonferensen och de
medicinska fakulteternas dekanråd begärt att 1993 års beslut om en avveckling av
utbildningsbidragen skall omprövas. Som motiv framförs dels resursbrist, dels
behov av större flexibilitet i systemets utformning.
Orsakerna till att resurserna bedöms vara otillräckliga kan sökas i flera
förhållanden. Exempelvis har inom medicinsk fakultet betydande löneökningar
skett för de doktorander som avlönas enligt det centrala läkarlöneavtalet.
Merkostnaden för omvandlingen av utbildningsbidrag har härigenom blivit större
än den genomsnittliga och kompensationen otillräcklig.
Ytterligare en förklaring är att de resursförstärkningar som skett har varit
dimensionerade för att täcka omvandlingskostnaderna endast för det antal hela
utbildningsbidrag som finansierades via de "öronmärkta" medlen inom
fakultetsanslagen budgetåret 1987/88. Eftersom i vissa fall nya
utbildningsbidrag tillkommit sedan dess - finansierade med fakultetsmedel eller
externa medel - uppstår problem när avskaffandet av utbildningsbidragen som
finansieringsform nu planenligt närmar sig.
Forskarutbildningen är en integrerad del av universitetens och högskolornas
forskning. Det är enligt regeringens mening viktigt att understryka att stöd
till forskarutbildning inte bara kommer från fakultetsanslagen utan även från
många externa anslagsgivare, såsom forskningsråd, sektorsorgan och i vissa fall
även företag. Den externfinansierade FoU-verksamheten har sålunda alltid haft
stor betydelse för forskarutbildningen. På några års sikt, när de nyligen
bildade stiftelserna för strategisk respektive miljöstrategisk forskning är i
full verksamhet, kommer detta förhållande att ytterligare accentueras. Stöd till
forskarutbildning och rekrytering av yngre forskare kommer att vara en av
huvuduppgifterna för dessa stiftelser. Detsamma gäller för Riksbankens
Jubileumsfond, som har tillförts resurser för kulturvetenskaplig forskning.
Härtill kommer de förstärkningar av finansieringen av forskarutbildningen som
föreslås i denna proposition.
Man kan sålunda förvänta sig en totalt sett betydligt större satsning på
forskarutbildning framöver. Den resursbrist som påtalas från exempelvis de
medicinska fakulteterna får därför bedömas vara temporär. De kommande
resursförstarkningarna till forskarutbildning inom de områden som omfattas av de
nya stiftelserna kan komma att leda till överväganden från regeringens sida
beträffande fakultetsanslagens inbördes storlek. Det kan således komma att bli
aktuellt med omprioriteringar i syfte att öka studiefinansieringsresurserna
inom fakulteter som inte får ökad externfinansiering.
Trots att resurserna för studiefinansiering kommer att öka framöver, finns det
behov av att pröva om åtgärder kan vidtas för att göra
studiefinansieringssystemet mer flexibelt och kostnadseffektivt för att
tillgodose de speciella omständigheter som råder inom skilda vetenskapsområden
och discipliner.
Inom exempelvis de tekniska fakulteterna är det angeläget att inkomstnivån
under forskarutbildningen är konkurrenskraftig i förhållande till välbetalda
anställningar inom industrin. Inom andra fakulteter är förutsättningarna ofta
annorlunda och det vore där önskvärt att åstadkomma en struktur och nivå för
studiefinansieringen som inte minskar motivationen att slutföra utbildningen.
Det är sålunda viktigt att skapa ekonomiska incitament som attraherar de mest
lämpade studenterna till forskarutbildning och uppmuntrar dem att avlägga
examen.
Statsmakterna har i skilda sammanhang understrukit det ansvar som universitet
och högskolor har att anpassa dimensioneringen av forskarutbildningen till
resurserna. Detta ansvar finns explicit angivet i högskoleförordningen. Enligt
regeringens mening bör det övervägas hur lärosätenas möjligheter att göra
samlade avvägningar mellan olika resursinsatser skall kunna förbättras. Det
instrument som regering och riksdag förfogar över - studiefinansieringen - borde
i högre grad än för närvarande kunna anpassas till övriga resursinsatser i form
av kvalificerad handledning, samverkan mellan institutionstjänstgöring och
studier m.m.
En möjlighet som bör studeras är att ge universitet och högskolor frihet att -
om man så önskar - skapa en "studiefinansieringstrappa", där doktoranden
successivt får bättre ekonomiska villkor allteftersom studierna framskrider.
Även andra möjligheter bör övervägas. En strävan bör vara att utforma
studiefinansieringssystemet så att det innehåller incitament för ökad
effektivitet och höjd examinationsgrad.
Regeringen avser att pröva olika alternativ för att främja flexibiliteten i
forskarutbildningen och återkomma med förslag i nästa forskningspolitiska
proposition.
6.2 Internationalisering av högre utbildning och forskning
Regeringens förslag: Om EU beslutar att ett fjärde ramprogram för forskning och
klinisk utveckling skall Sverige delta i detta program.
En särskild stiftelse för internationalisering av högre utbildning och
forskning inrättas genom att medel tillskjuts från Fond 92-94. Stiftelsen
tillförs 13,70 procent av återstoden av fonden (jmf. avsnitt 6.6.) Stiftelsen
bör ha till uppgift att svara för planering och genomförande av
internationaliseringsåtgärder, särskilt
- att övergångsvis medverka i finansieringen av Sveriges deltagande i EUs fjärde
ramprogram,
- stipendiering av unga akademiker från länder i dynamisk utveckling, samt
- finansiering av svenska och utländska post-doktorers vistelser vid utländska
respektive svenska universitet och högskolor.
Skälen för regeringens förslag:
Inledning
Samtidigt som den nationella omfattningen av högre utbildning och forskning ökat
under senare år har särskilda insatser gjorts för att öka Sveriges deltagande i
det internationella utbildnings- och forskningssamarbetet. Det finns en stark
övertygelse om att det internationella samarbetet bidrar till ökad nationell
kompetens och konkurrenskraft.
Volymen av och bredden i det internationella samarbete som svenska studerande,
lärare och forskare deltar i har ökat betydligt under senare år. Ansvariga
myndigheter inom högre utbildning och forskning - universitet och högskolor,
forskningsråd, akademier och andra myndigheter med ansvar inom högre utbildning
och forskning - har, liksom regering och riksdag, bidragit till denna
utveckling. Även svenska företag har stärkt sitt engagemang i det
internationella forskningssamarbetet bl.a. genom deltagande i EU:s
FoU-verksamhet.
EU-samarbetet inom högre utbildning och forskning blir en allt viktigare del av
svensk utbildnings- och forskningspolitik. Detta sker i takt med att
ambitionerna inom EU vad gäller utbildning och forskning ökar.
EES-avtalet innebär ökade möjligheter för Sverige att delta i det europeiska
utbildnings- och forskningssamarbetet. Det är emellertid först vid ett
medlemskap i EU som Sverige får fullt inflytande i beslutsprocessen bl.a. genom
deltagande i Europaparlamentet och Ministerrådet. Som EU-medlem får Sverige
delta som fullvärdig medlem i exempelvis CREST-gruppen, vilken är rådgivande
inom forsknings- och vetenskapspolitiken till såväl Kommissionen som
Ministerrådet. Sverige blir integrerat i den europeiska forskningsgemenskapen, i
dess planeringsorgan och informella nätverk.
Ett svenskt medlemskap i EU är lika viktigt för utbildningsområdet. Av särskild
vikt är att vid ett medlemsskap svenska studenter inte längre behöver betala de
ofta mycket omfattande avgifter som många europeiska universitet och högskolor
avkräver studenter från icke-medlemsländer.
Även med hänsyn tagen till det utökade samarbetet inom EU utgör resurserna för
internationellt samarbete emellertid fortfarande en relativt liten del av de
totala statliga resurserna. En nyligen genomförd inventering av formerna för och
omfattningen av det organiserade stödet på nationell nivå för internationellt
utbyte och kontakter inom utbildning och forskning, vilken genomförts under
medverkan av Vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, de största
forskningsråden samt Svenska institutet, visar att efterfrågan fortfarande inte
på långt när kan tillgodoses. De medel som dessa organ avsätter för detta
ändamål uppgår till ca 100 miljoner kronor årligen.
Regeringen föreslår därför i det följande avsevärt utökade resurser för
internationellt forskarutbyte. Etableringar av svenska universitetscentra vid
utländska framstående universitet föreslås. Ett akademiskt centrum i S:t
Petersburg bör inrättas och de tre svenska medelhavsinstituten förstärkas och
ges en bredare inriktning. Sammantaget skall dessa insatser utgöra basen i ett
svenskt utbildnings- och forskningsnätverk som täcker viktiga delar av världen.
Ett väsentligt utbyggt program för forskarstipendier samt vissa särskilda
stipendier till unga akademiker från länder i dynamisk utveckling föreslås.
Dessa program skall finansieras genom en stiftelse för internationalisering.
Stiftelsen skall också medverka i finansieringen av forskning inom ramen för
EU:s ramprogram.
Inledningsvis redovisar regeringen utvecklingen av det europeiska
utbildningssamarbetet. I anslutning härtill presenteras forskningssamarbetet med
EU och de förändringar i ambitionsnivå som Sveriges närmande till EU medför,
samt förslag till en förändrad organisation i Sverige vad avser
forskningssamarbetet med EU.
6.2.1 Europeiskt utbildningssamarbete
Vid årsskiftet 1993/94 beslutade EG-kommissionen att lägga fram förslag att
utbildningsprogrammen Comett, Erasmus, Eurotechnec, Force, Iris, Lingua och
Petra ersätts av två nya program av större omfatttning. Leonardo avser
yrkesutbildning och Sokrates skolor och universitet. Båda programmen omfattar
även stödåtgärder som språkutbildning, informationsutbyte och
distansundervisning. Verksamheten inom det nuvarande Erasmusprogrammet kommer
att fortsätta. De nya programmen avses löpa under perioden 1 januari 1995 till
utgången av 1999. Beslut om programmen kommer troligen kunna fattas under
hösten 1994.
Det viktigaste nya inslaget i Kommissionens förslag är insatser på skolområdet
och att den europeiska dimensionen blir ett centralt inslag i programmen.
Myndigheter och företag får en starkare ställning i Leonardo-programmet i syfte
att öka genomslagskraften för och spridningsffekten av projekt med EUstöd. I
båda programmen finns en stark strävan att ta hänsyn till
subsidiaritetsprincipen och medlemsländernas suveränitet när det gäller
utbildningens innehåll och organisation.
Ett aktivt deltagande i internationell utbildning förutsätter ömsesidigt
erkännande av examina. Frågor om erkännande omfattar dels s.k. akademiskt
erkännande och erkännande av studieperioder, dels erkännande av hela, avslutade
utbildningar för t.ex. tillträde till utbildning eller för erkännande av
yrkeskompetens.
Inom Europarådet finns konventioner, överenskommelser och deklarationer rörande
tillträde till högre studier, erkännande av universitetsutbildning m.m. Även
Unesco har antagit två konventioner av relevans för högre utbildning inom
Europaregionen. Möjligheten att slå samman Europarådets och Unescos konventioner
utreds för närvarande.
Inom ramen för EES-avtalet kommer för första gången svenska medborgare att
garanteras att även yrkeskompetens värderas och godkänns i ett internationellt
perspektiv. Den fria rörligheten på arbetsmarknaden som är en av de fyra
friheter som EES-avtalet syftar till, innebär att medborgare i de avtalsslutande
länderna kan utöva sitt yrke i vilket land som helst.
Ett av de stora hindren för den fria rörligheten för personer - inte minst för
personer inom traditionella akademikeryrken - är svårigheten att förstå andra
länders utbildningssystem, och att få enskilda utbildningar rätt värderade i
andra länder. Det är mot denna bakgrund som EU-kommissionens ökade engagemang
för utbildningssamarbetet skall ses.
I många EU-länder finns betydligt fler regleringar kring arbetsmarknaden än i
de nordiska länderna. Tillträdet till vissa yrken är beroende av innehav av ett
nationellt examensbevis eller legitimation.
För att undanröja dessa hinder har EU-kommissionen antagit ett antal direktiv
om ömsesidigt erkännande av examensbevis som skall garantera medborgarnas
rättigheter att få sin behörighet erkänd i de andra medlemsländerna. Den närmare
innebörden i dessa direktiv har regeringen redovisat i propositionen om
europeiska ekonomiska samarbetsavtalet (prop. 1991/92:170, bil 7.)
För att erkännandeprocedurerna skall löpa smidigt har Sverige utsett en s.k.
contact point, som skall ge upplysningar till utländska myndigheter och personer
om vilka rättigheter direktivet ger. Regeringen har nyligen gett VHS i uppdrag
att sköta denna uppgift.
Antalet ungdomar som på egen hand valt att studera utomlands har ökat kraftigt
under senare år, från ca 2 500 år 1989 till ca 15 000 under budgetåret 1993/94.
Till detta skall också läggas ca 5 000 studerande utomlands inom ramen för sin
svenska utbildning, t.ex. genom Erasmus eller Nordplus.
Den som väljer att studera utomlands kan i många hänseenden ha en mer utsatt
situation än studerande i Sverige. Bristen på kontakt med och information om vad
som händer i hemlandet bidrar härtill. Enligt regeringens mening finns det
därför anledning att från statens sida medverka till att de studerande utomlands
ges en fortlöpande information om Sverige.
6.2.2 Europeisk forskningssamverkan
Bakgrund
Forsknings- och utvecklingssamarbetet inom EU är en viktig del i de europeiska
integrationssträvandena. Detta har, tillsammans med mer konkreta fördelar för
deltagande forskare och företag, varit ett huvudmotiv för Sveriges deltagande i
samarbetet. Sedan de europeiska gemenskaperna bildades på 1950-talet har Sverige
deltagit på en rad olika sätt i det gemensamma forskningssamarbetet.
EES-avtalet innebär att Sverige får delta i de EU-grupper som är rådgivande
till Kommissionen i övergripande FoU-frågor. Sverige får därmed delta i
utvecklingen av europeisk FoU-politik, vilket tidigare inte varit fallet.
I enlighet med EES-avtalet kommer Sverige att delta i finansieringen av EU:s
forskningsinsatser på programnivå. För att få tillgång till dessa
forskningsmedel måste svenska forskare och företag skaffa sig samarbetspartners
i Europa och söka projektfinansiering hos Kommissionen. Dessutom medför
EES-avtalet att Sverige deltar i finansieringen av EU:s laboratoriekonglomerat
Joint Research Centre.
EES-avtalet omfattar det nu löpande tredje ramprogrammet men inte det fjärde,
vilket planeras för 1995-98. Beslut om att låta det fjärde ramprogrammet
omfattas av EES-avtalet skall tas av den styrande gemensamma kommitté som
stipuleras i avtalet. Detta skall ske så snart EU beslutat om det fjärde
ramprogrammet.
Det fjärde ramprogrammet kommer att fastläggas till totalt omfång och
inriktning genom formella beslut av Ministerrådet och Europaparlamentet i
mars-april 1994. Enighet har nåtts om 12,3 miljarder ECU för åren 1995-98 samt
ytterligare 0,7 miljarder ECU för de sista åren om ekonomin så tillåter. Detta
skall jämföras med det tredje ramprogrammets 6,6 miljarder ECU. Flertalet av de
program som ingår i det tredje ramprogrammet kommer, ofta i modifierad form, att
ingå även i det fjärde. Dessutom ingår flera nya program liksom även aktiviteter
som, utan deltagande av icke-EU-länder, redan pågår utanför ramprogrammet.
EU:s forskning är i första hand inriktad på att stärka den tekniska och
vetenskapliga basen för europeisk industri och därmed göra den mer
internationellt konkurrenskraftig. Vikten av att mindre och medelstora företag i
ökad utsträckning deltar i FoU-verksamheten betonas. Denna företagsgrupp bedöms
som en väsentlig bas för ökad tillväxt i Europa. I det fjärde ramprogrammet
kommer dock fler aktiviteter att ingå som i första hand är motiverade utifrån
andra ändamål än industriell konkurrenskraft. Detaljerna i programmet kommer att
utarbetas senare under 1994.
Ökningen av statens stöd till svenskt deltagande i FoU-samarbetet med EG
fördröjdes genom att EES-avtalet trädde i kraft först den 1 januari 1994. Detta
ledde till att 29,6 miljoner kronor av de medel som anvisats för budgetåret
1992/93 under förslagsanslaget E 19. Europeisk forskningssamverkan, åttonde
huvudtiteln (Utbildningsdepartementet), blev outnyttjade. Mot denna bakgrund och
med hänsyn till svårigheterna att budgetera för EG-samarbetet beslutade
regeringen den 17 juni 1993 att medge en merutgift av högst motsvarande belopp
inom ramanslaget för budgetåret 1993/94. Inom anslaget har för budgetåret
1993/94 126,4 miljoner kronor budgeterats för EG-samarbete. Kostnaderna
beräknas bli i storleksordningen 140 miljoner kronor.
EU-forskningens möjligheter och utmaningar
En av de viktigaste frågorna för svensk forsknings utveckling är hur Sverige
skall kunna utnyttja de möjligheter som ett närmare FoU-samarbete med EU
erbjuder. Nya förutsättningar skapas såväl för den nationella
forskningspolitiken som för ansvariga myndigheter och svenska företag och
forskare. En förutsättning för att kunna dra nytta av samarbetet är att Sverige
även fortsättningsvis har en stark inhemsk forskning.
Genom deltagandet på programnivå öppnas stora möjligheter för svenska forskare
och företag. Svenska företag får ökade möjligheter att tillsammans med
europeiska konkurrenter delta i och påverka teknikutvecklingen inom områden där
svensk industri har stor marknadspotential. Det är av vikt att svenska företag
deltar tillsammmans med universitet och högskolor i forskningssamarbetet.
Vidare blir det lättare att dra nytta av den forskning som bedrivs av
forskargrupper och vid framstående laboratorier inom EU. Samarbetet ger tillgång
till dyrbar utrustning och kostnadskrävande metodik. Inom ramen för
forskningsprojekten ges goda möjligheter att rekrytera kompetenta utländska
forskare till Sverige.
EU-programmens inriktning skapar samtidigt en ökad mångfald vad gäller
bedömningsgrunder och prioriteringar för svensk forsknings finansiering. De ger
möjligheter till gränsöverskridande forskning såväl mellan olika
fakultetsområden som mellan grundforskning och mer tillämpad forskning.
Viktiga lärdomar torde kunna inhämtas om processerna kring kunskaps- och
tekniköverföring mellan företag och universitet. Etablerandet av europeiska
nätverk skapar möjligheter till samarbete av mer kommersiell karaktär som har
betydelse för svenskt näringslivs konkurrenskraft.
EU-forskningens ökade omfattning innebär att det svenska forskningssystemet
ställs inför viktiga utmaningar och förändringar. De i EU-arbetet engagerade
svenska forskningsråden och sektorsorganen får i och med EES-avtalet vidgade och
förändrade uppgifter. Planerings- och samordningsrollen blir mer betydelsefull,
medan den direkta projektfinansieringen minskar. Likaså kan svenska
forskningsfinansierande organ behöva göra andra prioriteringar än tidigare.
Diskussion om hur dessa prioriteringar bör se ut har nu inletts.
Dessutom behövs ett aktivt arbete i Sverige bland berörda myndigheter för att
informera om EU-samarbetets möjligheter, liksom en kunnig och aktiv
representation från Sverige i EU-forskningens programkommittéer och
expertpaneler.
Statens kostnader för det svenska deltagandet i FoU-samarbetet med EU förväntas
enligt EES-avtalet under ca tre år stiga från nuvarande cirka 350 miljoner
kronor per år till mer än det dubbla. Detta skall ställas i relation till
statens stöd till forskning inom motsvarande områden genom fakultetsanslag,
forskningsråd och sektorsorgan, som kan uppskattas till ca 8 miljarder kronor.
Om Sverige blir EU-medlem 1995 kommer bidraget till EU:s forskning att ingå i
Sveriges totala bidrag till EU.
Tillgången på resurser som söks i nationell konkurrens kommer också att öka
avsevärt genom tillkomsten av de strategiska stiftelser som tillförts medel ur
de tidigare löntagarfonderna. Stiftelsernas uppgift är, som nämnts, att stödja
koncentrerade forskningssatsningar, såväl grundforskning som tillämpad
forskning, med långsiktig inriktning och av högsta kvalitet.
I syfte att underlätta berörda myndigheters möjligheter till omställning och
omprioriteringar anser regeringen likväl det vara befogat att skapa möjlighet
till att övergångsvis och vid behov tillföra vissa resurser för Sveriges
deltagande i EU:s fjärde ramprogram. Det bör ske genom den stiftelse för
internationalisering som regeringen strax återkommer till.
Mot den ovan beskrivna bakgrunden föreslås i denna proposition att regeringen
bemyndigas att delta i beslut att låta det fjärde ramprogrammet omfattas av
EES-avtalet. Sverige blir därmed, oberoende av ett medlemskap i EU, även
fortsättningsvis delaktigt i utvecklingen av det europeiska FoU-samarbetet.
Organisationsfrågor
Det svenska deltagandet i det europeiska forskningssamarbetet kommer att öka
avsevärt. En förändrad organisation för det svenska engagemanget är mot denna
bakgrund nödvändig.
Den ökade omfattning och tyngd som det svenska deltagandet i EU-samarbetet får
genom EES-avtalet gör en översyn av den statliga organisationen för samarbetet
motiverad. Organisationen bör kunna säkerställa bästa möjliga förutsättningar
för svenskt deltagande även vid ett eventuellt medlemskap i EU.
Senast organisationen på den statliga sidan förändrades var 1 juli 1992. Då
utpekades för varje särprogram inom ramprogramet en ansvarig svensk myndighet
med vissa uppgifter. Vidare inrättades Rådet för FoU-samarbete mellan Sverige
och EG ("EG-rådet") med uppgift att utse svenska representanter i
programkommittéer, att vara nationellt kontaktorgan, att svara för vissa
informationsfrågor, och att vara samarbetsorganisation på det operationella
planet för de ansvariga myndigheterna.
Regeringen anser att det bör skapas en starkare organisation för utveckling av
policy för det svenska deltagandet på olika nivåer. Därvid är det av stor
betydelse att uppdelningen av uppgifter och ansvar mellan den operationella och
den policyutvecklande nivån görs tydlig. Lika viktigt är det att säkerställa
sambandet mellan dessa nivåer. Till den operationella nivån räknas i detta
sammanhang EG-rådet och de ansvariga myndigheterna.
Mot denna bakgrund kommer regeringen att stärka den interdepartementala
beredningen för utveckling av policy för FoU-samarbete med EU. EG-rådet och
ansvariga myndigheter förväntas bidra med underlag och förslag för
policyarbetet. Förordningar och instruktioner för EG-rådet och för övriga
berörda myndigheter kommer att modifieras så att deras uppgifter och ansvar vad
gäller FoU-samarbete med EU klart framgår.
Regeringen kommer att noga följa hur de möjligheter och utmaningar som
forskningssamarbetet med EU innebär tas till vara och avser att ta initiativ i
syfte att förstärka den del av den svenska representationen i Bryssel som
arbetar med EU:s forskningsverksamhet
Regeringen förutsätter vid planeringen av FoU-samarbetet att Sverige är medlem
av EU från den 1 januari 1995. Om forskningssamarbetet med EU däremot även
fortsättningsvis skall bedrivas inom ramen för EES-avtalet kommer regeringen att
initiera en förnyad prövning av formerna för finansiering av
forskningssamarbetet med EU.
6.2.3 Centra för långsiktigt samarbete inom forskning och forskarutbildning
Genom beslut med anledning av forskningspropositionen 1993 avsattes särskilda
medel för att bygga upp långsiktigt avtalsbaserat samarbete mellan svenska
universitet och högskolor och framstående utländska universitet. Regeringen har
fördelat vissa medel för denna verksamhet, och kommer under våren 1994 att
fördela ytterligare medel. Samarbetet ger de deltagande svenska universiteten
och högskolorna möjlighet att uppmärksammas mer i ett internationellt
sammanhang, att visa vad svensk forskning har att erbjuda samt att erbjuda
svenska forskare stimulerande internationellt samarbete.
Strävan att främja långsiktigt samarbete inom högre utbildning och forskning
mellan Sverige och utlandet bör även åstadkommas genom etablering i utlandet av
svenska akademiska centra eller genom förstärkning av redan existerande svenska
institutioner i andra länder. Verksamheterna i det följande kommer att
finansieras inom ramen för redan tillgängliga medel.
De svenska medelhavsinstituten
Medelhavsområdet är en region som, utöver sin stora historiska och kulturella
betydelse, spelar en viktig politisk och ekonomisk roll. Sverige har, liksom en
rad andra länder i Europa och Nordamerika, institut för forskning och
kulturutbyte i detta område. Dessa institut har växt fram som en följd av
1800-talets intresse för antikens kultur och klassisk arkeologi, men har också
haft betydelse för utvecklingen av politiska och kommersiella nätverk.
Svenska institutet i Rom bildades 1926, Svenska institutet i Athen 1948 och
Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul 1962. Svenska institutet i Rom har nära
samverkan med Stiftelsen San Michele och intar en central vetenskaplig och
kulturell position i Rom och i Italien i övrigt. Svenska institutet i Rom är det
av de tre instituten som i flera avseenden torde ha den största
utvecklingspotentialen.
De svenska instituten är alla stiftelser med statsbidrag som verksamhetens
ekonomiska bas. Regeringen fastställer stadgar och utser ordförande. Instituten
har alla egna byggnader.
De svenska medelhavsinstituten är forsknings- och kulturinstitutioner som också
bedriver undervisning. De är huvudsakligen humanistiskt inriktade med uppgifter
inom arkeologi och konst som historiskt betingad grundval. Under sin utveckling
har de dock kommit att införliva andra uppgifter av både vetenskaplig och
kulturell karaktär. Forskare från andra ämnesområden och fakulteter har fått
arbetsmöjligheter, assistens och bostad på instituten.
I det framtida universitetssamarbetet inom Europa bör instituten kunna spela en
mer betydelsefull roll som kontaktorganisationer och replipunkter för svensk
forskning och utbildning i ett mer allmänt perspektiv, också inom andra
vetenskapsområden än dem som nu dominerar verksamheten. Detta bör genomföras
utan att inkräkta på den hittillsvarande kärnverksamheten.
I institutens verksamhet ingår bl.a. utdelandet av stipendier för längre eller
kortare studieperioder vid instituten. Symposier och seminarier skapar kontakter
med universitet och högskolor i Sverige och i värdlandet och utgör inte sällan
en brygga mellan forskare i berörda länder. Instituten bör ha större möjligheter
att själva ta initiativ till sådan verksamhet än vad som idag är fallet. Även
andra typer av kurser och utbildning bör kunna ordnas vid eller med bistånd av
instituten.
Institutens stadgar har i flera fall inskrivet att instituten skall främja
kulturutbytet mellan värdlandet och Sverige. Satsningen på kulturutbytet måste
ses i relation till institutens andra aktiviteter. Svenska utlandsmyndigheter
(ambassader och generalkonsulat) och Svenska institutet i Stockholm är naturliga
samarbetspartners när det gäller kulturutbytet.
Informationsverksamheten blir särskilt betydelsefull om instituten skall få en
mer poängterad uppgift att inom den svenska universitets- och högskolevärlden
sprida kunskap om värdlandet och dess vetenskapliga möjligheter.
Genom sin belägenhet och nära kontakter med motsvarande institut från andra
länder och med värdlandets universitet och andra organisationer har instituten
en position som gör det möjligt för dem att utgöra länkar till hemlandet på
många områden. En förstärkning av insatserna på informationsområdet bör kunna
samordnas med de verksamheter som bedrivs genom Svenska institutet i Stockholm.
Regeringen har i denna fråga samrått med Svenska institutet.
En förstärkning och utökning av verksamheten bör ske i första hand vid Svenska
institutet i Rom, som genom sin redan inarbetade position har stora möjligheter
att utvidga och utveckla sin verksamhet. Förstärkningen avser främst andra
ämnesområden än dem som hittills dominerat verksamheten. Syftet är att förstärka
det allmänvetenskapliga samarbetet med Italien. Även de båda övriga institutens
uppgifter bör kunna vidgas. Svenska forskningsinstitutet i Istanbul har en
viktig uppgift som brygga till den muslimska världen på de samarbetsområden
svenska universitet och högskolor kan ha intresse av.
Akademiskt centrum i S:t Petersburg
Efter Sovjetunionens upplösning har samarbetet med Ryssland intensifierats och
tagit nya former. Detta har skett utifrån de övergripande riktlinjer som riksdag
och regering angett för samarbete med länderna i Central- och Östeuropa. Det
innebär bl.a. att nordvästra Ryssland givits prioritet såsom tillhörande det
geografiska närområdet. Längst har samarbetet kommit med staden S:t Petersburg.
En rad projekt har finansierats genom BITS, SWEDECORP och Svenska institutet.
Det mest omfattande samarbetet på det akademiska området mellan Sverige och
Ryssland/S:t Petersburg står för närvarande Stockholms och Uppsala universitet,
Kungl. Tekniska högskolan och Sveriges Lantbruksuniversitet för.
Regering och riksdag fattade våren 1993 beslut om att bidra till etableringen
av en Handelshögskola i Riga - den största koncentrerade svenska
utbildningsinsatsen utomlands någonsin. Satsningen är ett viktigt led i att
stärka samarbetet i Östersjöregionen. Utbildningen kommer att utgöra ett
värdefullt bidrag till de baltiska staternas utveckling. Handelshögskolan skall
också kunna verka som en bro för svenska företags utveckling i Lettland.
För Östersjösamarbetet spelar svenskundervisningen en stor roll. Det hör till
Svenska institutets uppgifter att stödja svenskundervisningen utomlands. Detta
sker bl.a. genom bidrag till lektorer för undervisning i svenska vid vissa
universitet och högskolor i Östersjöregionen. Regeringen har utöver detta
anslagit särskilda medel för litteratur och utrustning som ett bidrag till dessa
universitets möjligheter att upprätthålla en hög kvalitet i
svenskundervisningen.
Stödet till svenskundervisningen, etableringen av Handelshögskolan i Riga och
det ökande universitetssamarbetet skall ses som delar i en systematisk satsning
att stärka de vetenskapliga och kulturella relationerna mellan Sverige och
övriga Östersjöstater. Det är också i detta perspektiv som inriktningen mot
Östeuropa i den nya universitetsstrukturen i Stockholm skall ses.
Ett fortsatt och förstärkt samarbete inom högre utbildning och forskning med
länder inom Östersjöregionen är angelägen. Ryssland har ett stort intellektuellt
kapital och hög vetenskaplig kompetens särskilt inom det naturvetenskapliga
området. S:t Petersburg är i olika avseenden en strategisk plats i
Östersjöregionen, inte minst gäller detta utbildning och forskning.
För att skapa hållbarhet i kontakterna krävs en fastare och mera långsiktig
etablering. S:t Petersburg är en uppenbar plats för en sådan etablering vilken
skulle kunna bestå i ett självständigt centrum eller vara anknutet till ett
universitet eller en akademi.
En naturlig utgångspunkt för inriktningen av det fortsatta samarbetet bör kunna
vara kunskapsområden som är av gemensamt intresse för Östersjöregionen.
Samarbetet bör gälla avgränsade områden där svenska universitet och högskolor
har en framskjuten position t.ex. naturvetenskap/miljö, ekonomi/handel samt
teknik/informationsteknologi.
Regeringen har erfarit att ett stort intresse finns bland universitet och
högskolor i Stockholms- och Uppsalaregionen för att etablera ett permanent
samarbete på det akademiska området inom områden där samarbete redan inletts.
Förutom de som redan är engagerade i S:t Petersburg har Handelshögskolan i
Stockholm uttryckt intresse för att i första hand medverka i grundutbildning
motsvarande engagemanget i Riga samt med företagsledarutbildning.
Akademiska centra vid framstående universitet i utlandet
Det ovan föreslagna akademiska centrum i S:t Petersburg motiveras dels utifrån
en allmän strävan att stödja återupprättandet av demokrati och införande av
marknadsekonomi i Ryssland, dels av önskemålet att stärka samarbetet mellan
länderna i Östersjöregionen. Det skall också ses som ett led i strävan att skapa
ett nära och varaktigt samarbete med utländska akademiska miljöer.
Sådant samarbete bör också etableras med andra framstående utländska
universitet. Verksamheten vid dessa centra bör variera alltefter det utvalda
universitetets tyngdpunkter, men vissa drag bör vara gemensamma. Tonvikten bör
ligga på utbildning på mycket kvalificerad nivå, men kan också omfatta
forskning. Dessa centra bör efter hand till en del kunna bli självbärande genom
bidrag från andra källor, bl.a. från företag och genom kursavgifter.
Stanford University avses bli ett av de första utländska universitet vid vilket
ett "svenskt campus" inrättas. Många svenska universitetsforskare har redan
utvecklat goda kontakter med detta universitet. Inriktningen av
Stanfordetableringen bör ligga inom naturvetenskap, teknik och nyföretagande med
möjlighet att utnyttja den omgivande högteknologiska miljön i Silicon Valley.
Tillgången till spetskunnande och kontakt med ytterst betydelsefulla miljöer är
motivet för utvecklingen av ett liknande centrum i Berlin. I ett senare skede
kan ytterligare centra komma att etableras i Frankrike och vid den amerikanska
östkusten.
Att etablera svenska universitetscentra vid utländska universitet kommer att
kräva ett starkt engagemang från de deltagande svenska universitetens sida.
Regeringen avser ge Svenska institutet i uppdrag att tillsammans med företrädare
för det svenska universitets- och högskoleväsendet planera och ansvara för
genomförande av de insatser som här aktualiserats. Regeringen har erfarit att
Svenska insitutet är berett att ta på sig denna uppgift.
6.2.4 Forskningssamarbete med vissa länder
Regering och riksdag har i olika sammanhang understrukit att
forskningssamarbetet med vissa länder bör stärkas. Det har gällt t.ex. Japan,
Frankrike och Tyskland; länder med vilka forskningssamarbetet fungerar väl men
där ett utökat samarbete skulle få särskilt positiva effekter. I den översyn av
organisationen för vissa internationella uppgifter inom utbildningsområdet, som
presenteras i ett kommande avsnitt, förordas att länderprioriteringar av detta
slag skall diskuteras i budgetdialogen, så att en fortlöpande omprövning av
inriktningen av bl.a. Svenska institutets resurser för forskarutbyten m.m.
möjliggörs. Regeringen avser ta fasta på detta förslag.
Den prioritering av forskningssamarbetet med vissa länder som regering och
riksdag givit uttryck för har börjat märkas, men i långsam takt. Det finns
därför enligt regeringens mening behov av ytterligare initiativ. Det gäller
bl.a. Frankrike och Japan. Ett svensk-franskt forskningssymposium på
regeringsnivå kommer under våren 1994 att äga rum i Paris. Svenska institutet
ordnar ett seminarium i syfte att undanröja hinder för ett utökat utbyte av
forskarstuderande och forskare mellan Frankrike och Sverige.
Forskningskontakterna med Japan framstår som allt viktigare. På grund av de
stora kulturella och språkliga skillnaderna mellan Japan och Sverige har det
varit svårt att öka kontakterna med Japan på ett enligt regeringens mening
önskvärt sätt. Det krävs alldeles särskilda insatser för att stimulera detta
samarbete. Under våren 1994 kommer ett symposium äga rum i Stockholm med
företrädare för Utbildningsdepartementet, vissa myndigheter och för det svenska
universitetsväsendet, liksom vissa japanska myndigheter inom högre utbildning
och forskning. Avsikten är att åstadkomma ett utökat samarbete mellan länderna.
Svensk-japanska stiftelsen har sedan lång tid tillbaka god överblick över det
svensk-japanska samarbetet inom högre utbildning och forskning och kontakter med
institutioner och företag i Japan. Stiftelsen har sedan början av 1970-talet
skickat stipendiater till Japan. Numera skickar stiftelsen även ut unga
akademiker för examensarbeten i japanska företag och organisationer. Dessa
finansieras genom bidrag från stiftelsens egen Gadeliusfond samt andra fonder
och företag.
Svensk-japanska stiftelsens verksamhet finansieras för närvarande till ca 80
procent med medel från näringslivet. Regeringen avser att medverka till att
Svensk-japanska stiftelsens möjlighet att främja utbildnings- och
forskningssamarbete förstärks.
6.2.5 Stipendiering av unga akademiker från länder i dynamisk utveckling
Strävan att intensifiera samarbetet med t.ex. Tyskland, Frankrike och Japan sker
främst utifrån vetenskapliga grunder. Det finns emellertid samarbete som,
åtminstone till en början, äger rum främst av andra skäl än rent vetenskapliga.
Det rör sig då om utrikes-, handels- eller biståndspolitiska motiveringar.
Styrelsen för u-landsforsknings (SAREC) stöd till kunskapsuppbyggnad i
u-länderna och till u-landsinriktad forskning vid svenska universitet och
högskolor har biståndspolitiska motiveringar. Satsningen på Baltikum och
Östeuropa sker främst utifrån motivet att bistå dessa länder i utvecklingen mot
demokrati, marknadsekonomi och en bättre miljö.
Samarbete sker således ofta utifrån ett huvudsakligt motiv men resultatet
tjänar ofta mer än ett syfte. De yrkesinriktade kurser som Beredningen för
internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) finansierar är
biståndspolitiskt motiverade, men har ofta varit positiva för andra former av
utbyte mellan Sverige och u-länderna.
Det finns således redan nu möjligheter för personer från u-länder och Östeuropa
att studera och forska vid svenska universitet och högskolor. Utöver den
verksamhet som initierats av SAREC och BITS har universiteten tagit egna
initiativ till samarbete med u-länderna. Dessa initiativ, bland vilka kan nämnas
International Science Program vid Uppsala universitet, stöds då ofta med medel
från SAREC, SIDA eller BITS. Även andra universitet och högskolor är involverade
i en omfattande utbildnings- och forskningsverksamhet som berör u-länderna.
Svenska institutets gäststipendieprogram och program för expertutbyte avser till
största delen u-länderna.
Regeringen förordar att ett särskilt program inrättas för att öka möjligheterna
för unga akademiker och forskare från länder i dynamisk utveckling att
tillbringa längre studie- eller forskarperioder i Sverige. Detta
stipendieprogram bör erbjudas unga akademiker i länder med vilka Sverige vill
utveckla särskilda ekonomiska och kulturella relationer.
Det bör vara individuellt upplagda studieprogram på mycket kvalificerad nivå
med primär inriktning mot ämnen som rör exempelvis ekonomi, företagsledning,
management, etc. Den kontaktskapande verksamheten med det svenska samhället bör
vara framträdande liksom uppföljningen av stipendiaterna för att vidmakthålla
kontakten med Sverige.
6.2.6 Utbyte på post-doktor nivå
Under senare år har möjligheterna för svenska högskolestuderande att tillbringa
en del av studietiden vid utländska universitet och högskolor i hög grad ökat.
Inte minst har deltagandet i EG-programmen bidragit härtill, men också de
möjligheter till studiestöd som numera finns för studier utomlands.
Även forskarstuderandes möjligheter att vistas vid utländska universitet har
ökat under senare år. Detta har skett bl.a. genom Svenska institutets
forskarstipendier som framför allt riktar sig till forskarstuderande och unga
forskare.
Universiteten och högskolorna i Sverige har under senare år låtit
forskarstuderande som uppbär utbildningsbidrag eller innehar doktorandtjänst
behålla finansieringen under utlandsvistelsen.
Det är viktigt att samtliga nivåer inom högre utbildning och forskning bereds
tillfälle att berikas genom den stimulans som studier och forskningsarbete
utomlands kan ge. Enligt samstämmiga uppgifter finns ett särskilt behov av
stipendier för forskare som avlagt doktorsexamen, s.k. post-doktorer, för
vistelser vid utländska universitet och högskolor. Dessa forskare bör kunna
vistas i utländsk akademisk miljö av hög standard en längre tid, dvs. mellan 1
och 3 år. Stipendiet bör möjliggöra för forskaren att medföra familj under
utlandsvistelsen. En förstärkning av möjligheterna för post-doktorer till
utlandsvistelser bör ske enligt dessa riktlinjer.
De förslag till åtgärder som presenterats i det föregående kommer på ett
avsevärt sätt att öka möjligheterna för svenska studerande och unga forskare att
vistas vid utländska universitet och högskolor. Det gäller samarbetet med
utländska elituniversitet, universitetscentra utomlands och de nyss nämnda
stipendierna på post-doktorsnivå. Antalet svenskar som härigenom och genom
deltagande i EU-utbytet kommer att vistas i utlandet under någon tid av
studierna eller forskningen blir betydande.
Samtidigt bör möjligheten för svenska universitetsinstitutioner att under
längre tidsperioder knyta till sig särskilt framstående yngre utländska forskare
förstärkas. Inom ramen för Svenska institutets forskarstipendier finns
möjligheter att rekrytera utländska gästforskare till Sverige. Det är emellertid
endast en mindre del av medlen som används härför och stipendiebeloppen är
förhållandevis små eftersom stipendiaten förutsätts ha en basförsörjning.
Inom vissa områden håller den svenska forskningen så god standard att en längre
vistelse vid en svensk institution kan framstå som attraktiv även för en
framstående, utländsk forskare. För äldre akademiker är de ekonomiska villkor
som kan erbjudas fortfarande sådana att endast kortare vistelser i Sverige är
möjliga. För yngre forskare på post-doktorsnivå bör dock villkoren kunna göras
tillräckligt goda för att några års vistelse i Sverige skall framstå som ett
konkurrenskraftigt alternativ.
De internationaliseringsåtgärder som presenterats i det föregående kommer
sammantaget att kunna bidra till en positiv förändring av samarbetet mellan
Sverige och utlandet inom högre utbildning och forskning. De föreslagna
åtgärderna kräver emellertid avsevärda resurser såväl för planering som själva
genomförandet.
6.2.7 En stiftelse för internationalisering
En särskild stiftelse för internationalisering av högre utbildning och forskning
bör bildas. Stiftelsen tillförs 13,70 procent av återstoden av Fond 92-94.
Stiftelsen bör ansvara för planering och genomförande av de ovan nämnda
internationaliseringsåtgärderna, nämligen finansiering av svenska och utländska
post-doktorers vistelser vid utländska respektive svenska universitet och
högskolor samt stipendiering av unga akademiker från länder i dynamisk
utveckling. Som tidigare anförts bör stiftelsen också bidra till finansieringen
av Sveriges deltagande i EU:s ramprogram. 65 procent av stiftelsens kapital får
förbrukas för detta ändamål.
Regeringen återkommer i avsnitt 6.6 till vissa organisatoriska frågor rörande
denna stiftelse.
6.2.8 Vissa internationella uppgifter
Regeringen vill informera riksdagen om vissa ytterligare frågor som berör
Svenska institutet.
Inom Utbildningsdepartementet har en översyn gjorts av organisationen för vissa
internationella uppgifter inom utbildningsområdet. I rapporten Utlandsstudier
och internationella utbildningskontakter. Vad ska göras centralt, vem ska göra
det och hur? (Ds 1993:76) föreslår utredaren bl.a. att en utbildnings- och
forskningsnämnd inrättas inom Svenska institutet. Ledamöterna i nämnden bör
hämtas från i första hand universitet och högskolor och utses av regeringen.
Nämndens allmänna funktion skall vara att underlätta samspelet mellan SI och
övriga intressenter och aktörer inom utbildningsväsendet. Inför behandlingen i
SI:s styrelse bör nämden bereda anslagsframställningar och andra framställningar
till regeringen såvitt gäller sådan verksamhet inom Svenska institutet som avser
utbildning och forskning samt bestämma inriktningen av insatser och principer
för hantering av medel när sådana anvisats.
De medel som Svenska institutet anvisas för utbildning och forskning motiveras
utifrån delvis olika utgångspunkter. Stipendier för unga forskare för vistelser
vid utländska lärosäten och för etablerade utländska forskares vistelser vid
svenska universitet och högskolor sker utifrån vetenskapliga
kvalitetsbedömningar. Medel för exempelvis samarbete med Öst- och Centraleuropa
syftar främst till att stödja utvecklingen i de berörda länderna. Emellertid
spelar kontakter inom utbildning och forskning härvid en stor roll.
Regeringen anser att det finns ett behov av överblick och samordning av de
medel för utbyte inom utbildning och forskning som Svenska institutet
disponerar. En utbildnings- och forskningsnämnd vid Svenska institutet bör
inrättas i enlighet med utredarens förslag. Som anförts tidigare under avsnittet
Forskningssamarbete med vissa länder anser regeringen att en fortlöpande
budgetdialog med Svenska institutet om inriktningen av utbytet inom högre
utbildning och forskning bör möjliggöras. Utbildnings- och forskningsnämnden kan
i detta sammanhang fylla en viktig funktion. Vidare anser regeringen att Svenska
institutets roll på detta område bör renodlas. Institutets arbete för
internationell samverkan inom utbildning och forskning bör i allt väsentligt
vara uppdragsbaserat.
Svenska institutet bör ges möjlighet att upprätta en särskild kansliresurs
upprättas för att samordna de mera fasta utlandsetableringar som regeringen
tidigare aviserat. Inom ramen för denna resurs bör det också säkerställas att de
olika etableringarnas särart värnas. Även i denna fråga har regeringen erfarit
att Svenska institutet är berett att påta sig denna uppgift.
6.3 Att utnyttja informationsteknologins möjligheter
6.3.1 Inledning
Genombrottet för informationsteknologin förändrar i grunden villkoren för såväl
arbetsliv som privatliv. Information kan göras tillgänglig oberoende av tid och
rum och i former och tillämpningar som driver också själva kunskapsutvecklingen
framåt.
Under senare år har den svenska staten och näringslivet gjort stora satsningar
på forskning och utveckling inom informationsteknologin (IT).
Detta har bidragit till att ett stort antal universitets- och
högskoleinstitutioner och institut inrättats och att, inom några segment,
IT-industrin nått stora tekniska och kommersiella framgångar. Det gäller olika
delar av IT-området, alltifrån den grundläggande mikroelektroniken som är av
betydelse för komponentindustrin och dess kunder till förmågan att utveckla
effektiva IT-system som specialiserade datorer och programvaror. Till IT-området
hör även överföring av information - kommunikation.
IT-området har redan blivit i så måtto moget att komponenter och delsystem av
IT-karaktär blivit självklara byggstenar tillsammans med mer konventionell
teknik i allt från TV-apparater, persondatorer och bilar till små och stora
industriella produktionssystem, telesystem, CAD/CAM etc. Starka svenska
marknadspositioner har uppnåtts inom exempelvis industrirobotar och mobil
kommunikation.
Den nya telelag som riksdagen fattade beslut om 1993 gör den svenska
telemarknaden till en av de friaste i världen. Näten för telekommunikation är
väl utbyggda. Användningen av och förståelsen för IT är utvecklad inom svensk
förvaltning. Sammanfattningsvis står Sverige väl rustat inför den utveckling av
informationsteknologin och dess användning som nu förestår.
I flera länder tas nu mått och steg för att främja en vidare utveckling. USA:s
arbete för en IT-infrastruktur - National Information Infrastructure - är kanske
mest känt. EU tillsatte i början av 1994 en s.k. högnivågrupp för att främja en
europeisk samordning i syfte att stimulera användningen av
informationsteknologi. Den skall rapportera sitt resultat till EU:s stats- och
regeringschefer redan i juni i år. Ingenjörsvetenskapsakademien har redovisat
problem och möjligheter inom IT-området och lämnat förslag till åtgärder.
Den potential till ny och bredare IT-användning som främst den
kommunikationstekniska utvecklingen redan gett kan utnyttjas för att uppnå högre
produktivitet och levnadsnivå. Det är angeläget att Sverige genom starka
insatser såväl inom den offentliga sektorn som inom näringslivet även i
fortsättningen är bland de ledande. Goda förutsättningar finns, inte minst genom
landets starka position inom nyckelområdet kommunikation.
Det är mot denna bakgrund som regeringen har inrättat en kommission för att
främja användningen av informationsteknologin. Kommissionen leds av
statsministern. Att främja en breddad användning av IT är kommissionens
viktigaste uppgift.
Detta kan ske genom att kunskap om och system för tillämpning av IT utvecklas.
Det kan gälla nya tillämpningar inom industri, tjänstesektor och offentlig
förvaltning, men även teknologier och system för interaktiv och
användarorienterad IT-användning. Enklare s.k. användargränssnitt måste
utvecklas för att övervinna initialmotståndet hos dem som inte är förtrogna med
den nya teknologin.
En stor och viktig uppgift är att mer allmänt främja en utveckling av attityder
till teknik i allmänhet och IT i synnerhet. En ökning av IT-mognaden är
angelägen. Detta är en uppgift inte minst för skolor, universitet och högskolor,
för forskare och företag. Utvecklingen kan främjas genom pilotprojekt.
6.3.2 Hittillsvarande insatser
Utvecklingen av informationsteknologi i Sverige försiggår på olika plan. Det
tidigare engagemanget har manifesterats bl.a. genom flera IT-utredningar, senast
den s.k. IT 2000 som blev färdig våren 1991.
Mer än 1 miljard kronor per år går nu som statligt stöd till forskning och
utveckling inom IT-området och dess tillämpningar. En stor del av insatserna är
industriellt inriktade. Inom detta område har NUTEK ett huvudansvar. Bland olika
sektorsorgan med ansvar för IT-forskning kan Kommunikationsforskningsberedningen
nämnas.
Tidigare Televerket, nu Telia, har ett huvudansvar för nät m.m. Sverige har,
som tidigare nämnts, ett väl utbyggt nät för informationsöverföring.
SiREN är namnet på en intressegrupp inom informationsteknologiområdet. I "IT
2000. SiREN, ett initiativ till nationell samverkan inom ITområdet" (Ds 1993:33)
sammanfattar gruppen sitt arbete på följande sätt:
"Syftet med SiREN-programmet är att ge Sverige en internationell tätplats.
Det skall ske genom avancerad forskning och effektiva mekanismer som hjälper
till att föra ut forskningsresultat via pilotverksamhet till nyttig
användning, i samverkan. Förslaget omfattar därför tre olika slags
aktiviteter som är nödvändiga i denna process: forskning, pilotverksamhet
med ny teknik och stöd till användare så att de kan ta till sig ny teknik."
Ett översiktligt arbete på informationsteknologiområdet har också, som nämnts
ovan, utförts av Ingenjörsvetenskapsakademiens avdelning för informationsteknik.
Detta arbete har publicerats inom ramen för Agenda 2000-projektet (Ds 1994:19).
6.3.3 Kommissionens arbete
Regeringens förslag: Särskilda resurser avsätts för att främja ökad användning
av informationsteknologi. Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 13,70 procent
till en stiftelse med bl.a. dessa ändamål (jfr avsnitt 6.6.)
Skälen för regeringens bedömning: Den kommission för att främja en ökad
användning av informationsteknologi som regeringen tillkallat består av
företrädare för såväl regeringen som det övriga samhället. Dess mål angavs av
statsministern i ett tal på Ingenjörsvetenskapsakademien den 7 februari 1994.
"Låt oss ställa målet att senast år 2010 tillhöra den globala utvecklingens
absoluta spjutspetsar när det gäller varje del av utnyttjandet av
informationsteknologin."
I kommissionen ingår, förutom statsministern, följande ledamöter:
utbildningsminister Per Unckel, statsrådet Reidunn Laurén,
kommunikationsminister Mats Odell, finansminister Anne Wibble, näringsminister
Per Westerberg, arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund, direktör Lars Ramqvist,
professor Peter Seipel, universitetskansler Stig Hagström, kanslichef Anne-Marie
Nilsson, näringslivschef Gunnar Hedborg, v. VD Monica Ulfhielm, VD Hans Bratt.
Kommissionens arbete är inriktat på användningen av informationsteknologin inom
olika sektorer av samhället. Ett centralt område är härvid att granska hur
lagstiftningen i stort är anpassad till de nya villkoren för
informationsförsörjning.
Ett viktigt område gäller, som tidigare nämnts, främjande av pilotprojekt för
att stimulera till en ökad användning av informationsteknologin. På detta område
bereds projekt inom bl.a. utbildnings- och forskningsområdet. Dessa projekt
syftar till att förnya undervisningsformer samt att knyta samman skolorna i ett
gemensamt nät med universitet och högskolor. Ett annat viktigt område för
pilotprojekt gäller kompetensutveckling för mindre och medelstora företag. Genom
användning av IT bör mindre och medelstora företag kunna få möjlighet att
utnyttja universitetens och högskolornas forskning, myndigheternas information
om regelverk, information om storföretagens behov av leverantörer, EU:s
FoU-program, etc. på ett effektivare sätt.
De insatser kommissionen planerar kan idag inte i detalj kostnadsberäknas.
Enligt regeringens uppfattning är det emellertid av vikt att nödvändiga
stimulerande insatser kan initieras utan dröjsmål.
För detta syfte bör 13,70 procent av de medel som Fond 92-94 förvaltar avsättas
för främjande av en spridd användning av informationsteknologin. Härigenom kan
sådana projekt som kommissionen för en ökad användning av informationsteknologi
aktualiserar ges en ändamålsenlig finansiering. Regeringen återkommer strax till
hur de avsatta resurserna bör förvaltas (avsnitt 6.6).
6.3.4 Informationsteknologin inom utbildning och forskning
Oberoende av den nämnda kommissionens arbete är det väsentligt att utbildnings-
och forskningssystemen verkar pådrivande för en ökad
informationsteknologianvändning.
Universitet och högskolor har en dubbelt viktig roll i detta sammanhang. Där
bedrivs vid vissa institutioner ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete
på det informationsteknologiska området. Än viktigare är emellertid att
universitet och högskolor som kvalificerade användare går i bräschen för den
informationsteknologiska utvecklingen. Informationstekniken gör intelligenta
lösningar tillgängliga för många och är därmed kunskapsdrivande.
Informationsteknologins främsta betydelse ligger inte i att göra gammalt mera
rationellt utan att göra nytt. Interaktion är en nyckel till detta. Utbildnings-
och forskningssystemet, liksom exempelvis högskolebiblioteken kan bli
föregångare för ett sådant arbetssätt.
Informationsteknologins utveckling öppnar möjligheter till nya former av
utbildning som kan ge såväl ökad kvalitet som ökad bredd. Mediaburen utbildning
är inte liktydigt med traditionell distansutbildning utan ett långt vidare
begrepp som kan utveckla utbildningen vid universitet och högskolor men också i
skolorna. Till och med mera traditionell distansutbildning har idag snarare en
svagare ställning än under 1950-talet - kanske framför allt för att de tekniska
förutsättningarna saknats.
Tillgången till reguljär utbildning är fortfarande ett hinder för många. För
att möta de krav på kompetenshöjning, som regeringen tidigare framhållit,
fordras flexibla lösningar av utbildningsinsatsernas innehåll, form och
förläggning i tiden.
I ett land som Sverige - med långa avstånd och gles befolkning i kombination
med en väl utvecklad infrastruktur - måste distansmetoder inom utbildningen bli
en betydelsefull undervisningsform. Distansmetodernas betydelse på
utbildningsområdet har starkt understrukits i betänkandet Kunskapens krona (SOU
1993:23).
Mediaburen utbildning kan också ses som ett värdefullt och utvecklingsbart
alternativ till den mera traditionella skolundervisningen och kunna utvecklas
som ett inslag i en i övrigt lärarledd utbildning.
Ett ökat utnyttjande av informationsteknologi i utbildningen kommer i grunden
att förändra de pedagogiska villkoren. Lärare och studenter kan fungera
tillsammans oberoende av tid och rum och ändå kommunicera på ett sätt som
upplevs som direkt. Därmed kan studierna i större utsträckning förläggas till
den tid eleven - eller studenten - väljer och inte bara vid den tidpunkt då en
viss kurs erbjuds vid en viss skola eller ett visst lärosäte. Inte minst för den
kontinuerliga kompetensutvecklingen efter grundutbildningen innebär detta en
betydande fördel. Redan idag finns det världsomspännande nätverk som universitet
och högskolor är anslutna till.
Informationsteknologins möjligheter har under de senaste åren kommit att
uppmärksammas mer och mer inom den högre utbildningen. Efter att satsningar från
statsmakternas sida gjorts under ett antal år för att utveckla
distansutbildningen vid universitet och högskolor har intresset ökat för denna
form av utbildning som ett komplement till den reguljära undervisningen.
Mot bakgrund av bl.a. det ökande antalet sökande till högre utbildning har
regeringen i olika sammanhang framhållit vikten av att utnyttja mediaburen
utbildning i högre grad. För budgetåret 1993/94 har 66 miljoner kronor anvisats
för distansutbildning.
Fördelningar av dessa medel har hittills gjorts till intresserade universitet
och högskolor som sammanlagt kunnat erbjuda cirka 1 200 nya utbildningsplatser
till i första hand ungdomsstuderande i grundläggande högre utbildning. Som mål
uppställdes tillskapandet av 1 500 nya utbildningsplatser.
Ett steg i riktning mot en organiserad, nationell samordning av det mediaburna
utbildningsutbudet gjordes under sommaren 1993 i och med bildandet av Konsortiet
för nationell distansutbildning. Universiteten i Umeå, Uppsala och Linköping,
Kungl. Tekniska högskolan och Högskolan i Växjö har slutit ett avtal bl.a. i
syfte att samverka avseende planering, utveckling och genomförande av
distansutbildning på högskolenivå med nationell räckvidd. Parterna avser också
att avtala om samarbete med Utbildningsradion.
Det återstår emellertid åtskilligt utvecklingsarbete innan den nya tekniken har
fått ett ändamålsenligt genomslag i utbildningen. Med satsningar på utveckling
av läromedel, kompetensutveckling hos lärare och en effektiv information och
marknadsföring av mediaburen utbildning bör förutsättningarna finnas för att
utöka antalet studenter i denna form av utbildning.
Regeringen anser att en bättre anpassad pedagogik nu måste stå i centrum för
utvecklingen, dvs. hur ny kunskap skall presenteras på dataskärm för att den
skall vara inbjudande att ta till sig och locka till tvåvägskommunikation. Det
är angeläget att pedagoger tillsammans med tekniker engageras för denna uppgift.
Behovet av utveckling på detta område gäller såväl inom högskolor och
universitet som inom annan eftergymnasial utbildning, liksom för grundskola och
gymnasieskola, i kommunal vuxenutbildning, vid folkhögskolor och vid
distansutbildning på olika nivåer och med olika utbildninganordnare.
6.4 Kunskap och kompetens för ett konkurrenskraftigt svenskt näringsliv
Konkurrenskraften i näringslivet är beroende av en rad olika faktorer. Hit hör
en kostnadsstruktur som inte negativt avviker från omvärlden och en
riskkapitalförsörjning som gör det möjligt för företag att starta och att växa.
I ökande utsträckning blir också kunskaperna allt mera avgörande för
konkurrensförmågan. Mycket talar för att kunskapen är den enskilda
produktionsfaktor som i framtiden kommer att betyda mest för ett lands
utvecklingsförmåga. För små länder som Sverige är detta särskilt uppenbart.
Kunskapsnivån
I det föregående har en genomgång skett av av Sveriges utbildningsnivå i stort.
Av genomgången framgick bl.a. att andelen högre utbildade är lägre i Sverige än
i många andra länder. Särskilt gäller detta i näringslivet. Antalet forskare i
företagen är, med några få undantag inom läkemedel och elektronik, extremt
litet. Sett från ett näringslivsperspektiv är situationen särskilt allvarlig när
det gäller tillflödet till arbetsmarknaden av medarbetare med teknisk eller
naturvetenskaplig bakgrund.
I de mindre och medelstora företagen är kompetenssituationen ännu allvarligare
än i näringslivet i stort.
En snabb utbyggnad av utbildningen har nu inletts. Trots det kommer det att ta
viss tid innan tidigare försummelser har rättats till, försummelser som inte
minst går tillbaka på en utbildningspolitik som styrt ungdomar bort från
industriarbete och till den offentliga sektorn.
Forskning och utveckling
Sverige satsar förhållandevis stora belopp på forskning och utveckling. Enligt
statistiska centralbyrån (SCB) uppgick de samlade forskningsinsatserna 1991 till
41 miljarder kronor. Av dessa stod staten för knappt 15 miljarder kronor.
Näringslivets insatser för forskning och utveckling faller till ca 15 procent på
forskning, medan 85 procent avser utvecklingsarbete.
FoU-utgifter fördelade per utförande sektor, 1991
Statliga resurser för forskning vid universitet och högskolor 1990/91
FoU-verksamheten i företagssektorn finansieras huvudsakligen av företagen
själva. 7 procent finansieras av militära myndigheter medan annan offentlig
finansiering utgör 4 procent.
FoU i företagssektorn 1991
I en internationell jämförelse är den svenska forskningsvolymen betydande.
Endast Japan, USA och Tyskland satsar mera än Sverige, mätt som forsknings- och
utvecklingsarbetets andel av BNP.
De statligt finansierade forskningsinsatserna utförs i Sverige till stor del
vid universiteten och högskolorna. Skälet härtill är en strävan att genom
kraftansamling uppnå tillräckligt starka forskningsmiljöer och en ambition att
genom grundutbildning och forskarutbildning sprida forskningsresultat utanför
universitet och högskolor.
Universitetens och högskolornas forskning kompletteras av s.k.
industriforskningsinstitut. Tjugotalet institut omsätter ca en miljard kronor.
Staten bidrar med ca 40 procent. Vid en internationell jämförelse är den
forskning som bedrivs inom institutssektorn i Sverige till en följd av den valda
kraftsamlingen av liten omfattning.
Instituten drivs i stiftelseform med berörda företag som huvudintressenter.
Storleken på instituten varierar från exempelvis Möbelinstitutet med en
omslutning på ca 10 miljoner kronor till STFI - Skogsindustrins tekniska
forskningsinstitut - med en omslutning på knappt 200 miljoner kronor.
Kunskapsutnyttjandet
Den sammantagna bilden av Sveriges situation när det gäller den för
näringslivets framtid angelägna kunskapsutvecklingen är splittrad. Tveklöst är
att Sveriges forskningsinsatser i en internationell jämförelse är betydande.
Forskningen håller också en genomsnittligt hög kvalitet. Uppenbart är emellertid
att forskningsresultat i alltför liten utsträckning leder till en expansion och
förändring av produktionen. Forskningens bidrag till den ekonomiska tillväxten
blir därigenom mindre än den skulle kunna vara. Orsakerna härtill står att finna
i forskningens inriktning och organisation, i utbildningsnivån i företagen och
därmed företagens förmåga att tillgodogöra sig kunskap och kompetens. En viktig
faktor är naturligtvis investeringsklimatet i stort.
Utbildningen inom för företagen viktiga områden uppvisar brister trots
förbättringen de senaste åren. Teknikintresset i skolan är alltför svagt.
Andelen ungdomar som vid universiteten och högskolorna väljer utbildningar med
inriktning på arbete inom företag, särskilt industriföretag, är för låg för att
svara mot näringslivets långsiktiga rekryteringsbehov. Utbildningar på olika
eftergymnasiala nivåer där företagen medverkar är alltför sällsynta.
Sammantaget har detta lett till ett fallande kunskapsinnehåll i exporten kommer
att få svårt att hävda sig i en konkurrenssituation där kunskaper blir allt mera
betydelsefulla. Utbildningsnivån i företagen är för låg samtidigt som
kunskapsutbytet från universiteten och högskolorna, i vissa fall via
forskningsinstituten, till företagen inte fungerar tillräckligt väl. I det
senare hänseendet saknas bl.a. mekanismer som gör det naturligt för forskare -
och företag - att korsa gamla kulturgränser.
En situation av detta slag är enligt regeringens uppfattning i längden inte
försvarbar. Det gäller desto mera som den industriella och vetenskapliga
utvecklingen snarast motiverar hårdare krav på utvecklingen och nyttiggörandet
av nytt kunnande.
6.4.1 Ett tolvpunktsprogram för kunskapsutveckling
Regeringen presenterar i det följande ett program i 12 punkter för en
kunskapsutveckling som står i överensstämmelse med Sveriges och svenska företags
långsiktiga behov. Programmets genomförande kommer att följas av en särskild
grupp.
insatser för att stimulera intresset för teknik och naturvetenskap hos
skolungdomar
samverkan mellan utbildningsväsende och företag för att ge utbildningar av
särskilt intresse för näringslivet en ändamålsenlig inriktning
fortsatt utbyggnad av civilingenjörsutbildningen
mindre och medelstora högskolors forskning bör innefatta forskning inom
nischer av hög kvalitet riktade mot väsentliga näringslivsbehov
koncentrerade forskningsinsatser genom stiftelserna för strategisk forskning
respektive miljöstrategisk forskning
förstärkt finansiering av forskarutbildning inom främst det tekniska området
inrättande av s.k. teknikbrostiftelser
initiativ för att stärka universitetens och högskolornas intresse för att
forskningsresultat utnyttjas
möjligheter för universitet och högskolor att för viss tid anställa s.k.
extraprofessorer på externa anslag
möjlighet att inom det tekniska området, efter regeringens medgivande,
tillsätta professurer för viss tid, oberoende av anslagsform
omstrukturering och förstärkning av industriforskningsinstituten
inrättande av stiftelse för särskilt stöd till innovationer.
Teknikintresset
För att trygga näringslivets rekrytering av medarbetare med teknisk och
naturvetenskaplig kompetens måste det naturliga teknikintresset hos skolungdomar
tas till vara. Mycket talar härvid för att insatser behöver göras tidigt i
skolan.
Regeringen har i det föregående redovisat bl.a. förslaget att anordna
försöksverksamhet med ett nationellt resurscentrum för kemi för att stärka
länkarna mellan universitet och högskolor, företag och skolor.
Verket för högskoleservice och Skolverket har av regeringen fått i uppdrag att
över en femårsperiod vidta lämpliga åtgärder för att stimulera teknik- och
naturvetarintresset. Regeringen kommer att ta initiativ till att också företagen
knyts till detta arbete.
Regeringen har tidigare aviserat en utvärdering av lärarutbildningarna. En
särskild studie skall därvid göras av hur lärarnas egna kunskaper i teknik
svarar mot de krav som det finns anledning att ställa.
Nya utbildningar
Utbildningsväsende och företag måste samverka för att ge utbildningar som är av
särskilt intresse för näringslivet en ändamålsenlig inriktning. Det gäller i
gymnasieskolan, men också på den eftergymnasiala nivån.
Vid vissa mindre högskolor har utbildningar som förenar teoretisk
högskoleutbildning med företagspraktik - s.k. coop-utbildning - utvecklats.
Regeringen avser att särskilt utvärdera dessa initiativ.
I avsnitt 6.1 har regeringen redovisat förslag om eftergymnasial kvalificerad
yrkesutbildning. Syftet med dessa är att säkerställa näringslivets rekrytering
av yrkesskickliga medarbetare med tillräckliga teoretiska baskunskaper. De nya
utbildningarna kan utformas och genomföras integrerat med och i företagen.
Civilingenjörsutbildningen
Civilingenjörsutbildningen har byggts ut sedan 1992. I avsnitt 5.1 förordas att
denna utbyggnad fortsätter.
Regeringen avser att fullfölja utbyggnaden av civilingenjörsutbildningen genom
att främja en samverkan i utbildningen mellan framför allt de tekniska
högskolorna - samt universitet med motsvarande utbildning - och mindre och
medelstora högskolor med teknisk och naturvetenskaplig kompetens. Goda
erfarenheter har redan vunnits från en samarbetsform där mindre högskolor svarar
för de inledande utbildningsmomenten, medan de tekniska högskolorna svarar för
de mera specialiserade utbildningsmomenten mot slutet av utbildningen.
Utöver den kapacitetsförstärkning som en sådan uppläggning möjliggör,
förstärker den dessutom kunskapsmiljöerna kring mindre och medelstora högskolor.
Det är betydelsfullt inte minst för att underlätta mindre och medelstora
företags kontakter med kvalificerat tekniskt och naturvetenskapligt kunnande.
En förutsättning för att den här beskrivna utbyggnaden skall kunna genomföras
är att nyutexaminerade ingenjörer också kan beredas anställning. För detta har
företagen det avgörande ansvaret. Ingenjörsarbetslöshet undergräver direkt
rekryteringen av unga kvinnor och män till teknisk och naturvetenskaplig
utbildning. Lönebildningen är en väsentlig faktor och måste utformas så att
kunskapssökande och kompetensutnyttjande premieras. Nya rekryteringsformer bör
kunna prövas så att kvinnors kunskap och kompetens tas till vara bättre.
Regeringens strävan att utveckla de mindre och medelstora högskolornas
forskning mot nischer av hög kvalitet riktade mot väsentliga näringslivsbehov
verkar också befrämjande på företagens kontakter med mera avancerad teknisk och
naturvetenskaplig kunskap. Det är viktigt att understryka att forskning riktad
mot för det lokala näringslivet viktiga områden också kräver ett motsvarande
engagemang hos företagen.
Regeringen är i enlighet med en sådan utvecklingsriktning beredd att bistå
mindre och medelstora högskolor med forskningsresurser på ett utvalt område, men
endast under förutsättning att respektive högskola förmått intressera framför
allt företag att bidra med lika mycket som staten.
Ett forskningssystem av detta slag innehåller starka incitament för samverkan
mellan företag och högskola, samtidigt som kvaliteten i forskningen säkras genom
nischernas begränsningar. En utveckling av vissa mindre högskolor, som innebär
att nära och långsiktig samverkan etableras med vissa företag eller
företagsgrupper, fullföljs därmed.
Den avancerade forskningen
För att stärka Sveriges konkurrensförmåga är koncentrerade insatser på områden
där Sverige har särskilda förutsättningar att nå framgång väsentliga. Sådana
forskningsinsatser är en huvuduppgift för universiteten och de tekniska
högskolorna.
Koncentrerade forskningsinsatser är också en huvuduppgift för de nya
forskningsstiftelser som upprättats med medel från de tidigare löntagarfonderna.
Om dessa stiftelsers inriktning framhöll regeringen i proposition 1992/93:171
följande:
"Löntagarfondsmedlen öppnar möjligheter till att genom strategiska val och
kraftsamling ge förutsättningar för en långsiktigt positiv utveckling av såväl
svensk forskning som svenskt näringsliv och det svenska samhället i dess helhet.
Resurserna bör inriktas på särskilda insatser, utöver och som komplement till
den forskning som finansieras i nuvarande former. Det är särskilt angeläget att
med löntagarfondsmedlen skapa starka forskningsmiljöer av högsta internationella
klass med betydelse för utvecklingen av Sveriges framtida konkurrenskraft.
Sådana kännetecknas bl.a. av livligt internationellt samarbete samt av att
forskare från olika discipliner deltar i lösande av komplexa gränsöverskridande
problem. Sådana s.k. centers of exellence - starka forskningscentra eller
forskningsområden, är av vital betydelse för Sveriges framtid."
Denna inriktning framgår också av de stadgar regeringen fastställt för
respektive stiftelse. Det ankommer nu på stiftelsernas styrelser att målmedvetet
förverkliga dessa riksdagens intentioner.
Kunskapsflödet
Regeringens förslag: I syfte att stärka kunskaps- och kompetensutbytet mellan
näringsliv och universitet och högskolor avsätts särskilda resurser för
- att finansiera utbildning inom det tekniska området på doktors-, licentiat-
och magisternivå,
- omstrukturering av industriforskningsinstituten.
Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 16,45% till en stiftelse med bl.a. dessa
ändamål (jmf. avsnitt 6.6.).
En huvudfråga för att främja den samlade kunskapsutvecklingen är att främja ett
smidigare flöde av kunnande mellan universitet, högskolor, institut och företag.
Ett område av särskild vikt i detta sammanhang är forskarutbildningen.
Regeringen genomför just nu ett tioårsprogram för att fördubbla antalet
doktorsexamina. Vid genomförandet av detta program är det särskilt
betydelsefullt att främja forskarutbildningen på de tekniska områdena gärna i
nära samarbete med företag. Inom Teknikvetenskapliga forskningsrådet har ett
system utvecklats varigenom en väsentlig del av avhandlingsarbetet kan utföras i
företagen. Erfarenheterna från detta initiativ förefaller i allt väsentligt vara
goda.
Regeringen föreslår att möjligheten att finansiera forskarutbildningen främst i
samverkan med företag, bl.a. inom det tekniskt-naturvetenskapliga området,
förstärks. 16,45 procent av återstoden av Fond 92-94 tillförs en stiftelse med
uppgift att göra det möjligt för studenter på doktors-, licenciat- och
mastersnivå att finansiera utbildning. Inom ramen för detta program bör det
också vara möjligt att utveckla sådant samarbete med företag som
Teknikvetenskapliga forskningsrådet tagit initiativ till. Stiftelsen skall,
vilket regeringen strax återkommer till, också bidra till omstrukturering av
industriforskningsinstituten.
Enligt regeringens mening innebär samarbetet att studenterna blir mera
förtrogna med företagens problemformuleringar, men också att företagen blir mera
medvetna om forskningens möjligheter.
Företag med hög kompetens- och utbildningsnivå upprätthåller denna genom en
fortsatt rekrytering av medarbetare med längre, avancerad utbildning. Inom
företag som inte har en sådan tradition krävs särskilda insatser för att bryta
traditionerna. Motsvarande avsaknad av erfarenhet av samverkan med näringslivet
återfinns inom delar av högre utbildning och forskning. På sikt måste en så
utvecklad samverkan mellan företagen och universitetens och högskolornas
forskning, forskarutbildning och högre utbildning ha utvecklats att kunskaps-
och kompetensflödet blir självgenererande.
Mot denna bakgrund bör nu en i tiden avgränsad satsning göras. Det kapital som
stiftelsen för kunskaps- och kompetensutbyte mellan universitet och högskolor
och näringslivet kommer att disponera för detta ändamål bör därför få förbrukas
under en viss tidsperiod. Regeringen återkommer i avsnitt 5.6 till hur
resurserna bör förvaltas.
För kunskapsflödet har också de nyinrättade teknikbrostiftelserna ett viktigt
ansvar, liksom de forskningsbolag som regeringen erbjuder universitet och
högskolor att upprätta. Av särskild betydelse är att inom och utom denna
organisatoriska ram finna nya former för forskare att kommersialisera sina
forskningsresultat.
Enligt den svenska och europeiska universitetstraditionen tillhör
forskningsresultaten den enskilde forskaren. I USA tillhör däremot
forskningsresultaten det universitet eller den forskningsinstitution vid vilken
forskaren verkar. Det amerikanska systemet ger starka incitament till t.ex.
universiteten att säkra inte bara goda forskningsresultat utan också en
kommersialisering av dessa. Regeringen avser att ta initiativ till förändringar
som förstärker universitetens intresse för att utnyttja forskarnas resultat.
För att främja ett naturligt flöde av forskare mellan t.ex. de tekniska
högskolorna och företagen behöver dagens tjänstestruktur vid högskolorna göras
mera flexibel. Avsaknaden av en möjlighet att anställa professorer på viss tid
har av företrädare för de tekniska högskolorna angivits som ett särskilt
problem. Man har bl.a. framhållit att möjligheterna för en person med de
kvalifikationer som krävs för en professur att efter vis tid få en annan
anställning är mycket goda. Eftersom vikten av förnyelse genom personalrörlighet
inom vissa områden med stor anläggningsyta mot näringslivet är mycket stor
förordar regeringen att möjligheter öppnas för att inrätta och tillsätta
tjänster som professor på externa anslag på viss tid.
6.4.2 Industriforskningsinstituten
Industriforskningsinstituten har som uppgift att utföra av näringslivet
efterfrågestyrd forskning och att bidra till att forskning från universitet och
högskolor förs vidare till företagen.
Kunskap och kompetens är, som nämnts, den strategiskt viktigaste faktorn för
näringslivets och Sveriges framtida konkurrenskraft och välstånd. Ett väsentligt
utökat samarbete mellan universitet, högskolor, forskningsinstitut och
näringsliv är nödvändigt för att ta till vara kompetensen på bästa sätt.
Industriforskningsinstituten har en viktig roll som gemensam forsknings- och
utvecklingsresurs till svenska företag. De har kvalificerad personal och
utrustning, är nästan utan undantag belägna vid en högskola och har vana att
arbeta med företagsspecifika problem genom främst tillämpad forskning.
Instituten har därmed goda möjligheter att fungera som bryggor mellan näringsliv
och högskola.
Industriforskningssystemet kan bidra till att näringslivets behov och
prioriteringar av tillämpad forskning kan tillgodoses. Instituten blir därmed
ett medel för att genom forskning och teknik- och kompetensöverföring stärka
konkurrenskraften för svenska företag. Särskilt angeläget är sådan verksamhet
för mindre och medelstora företag. Industriforskningsinstituten har visat sig
vara framgångsrika när det gäller att engagera de mindre och medelstora
företagen i EG:s FoU-samarbete. Instituten har även en viktig uppgift för att
sprida kunskap och kompetens till företag över hela landet.
Den nuvarande industriforskningsorganisationens svaghet består främst i dels
bristande flexibilitet i förhållande till nya utvecklingslinjer inom näringsliv
och forskning, dels en i vissa fall alltför låg rörlighet bland forskare och
personalutbyte med universitet och högskolor.
Ett övergripande mål är enligt regeringens uppfattning att skapa en struktur
som främjar en nödvändig kunskapsöverföring mellan olika forskningsinstitutioner
och företag samt att säkerställa att forskning på olika tillämpningsnivåer och
för olika behov kommer till stånd. För industriforskningsinstitutens del kräver
detta en högre grad av flexibilitet och förmåga att förändras i takt med
kunskaps- och teknikutvecklingen liksom i takt med att näringslivets struktur
och krav på kunskap och kompetens förändras. Detta gäller institutens
forsknings- och utvecklingsverksamhet, deras uppgifter för tekniköverföring,
främjande av forskarrörlighet mellan universitet, högskolor och företag,
teknikbevakning m.m. Möjligheterna till förändring i takt med framväxten av nya,
för näringslivet strategiskt viktiga forskningsinriktningar, måste särskilt
beaktas. Det är angeläget att förutsättningar för tillkomsten av nya institut
kan åstadkommas.
Förnyelsekraften och flexibiliteten i industriforskningssystemet bör bygga på
ett förnyelsetryck från institutens intressenter, dvs. företag, universitet och
högskolor samt andra statliga teknikintressenter. Målet för den nu förordade
förändringen är flerfaldigt: att öka möjligheten till forskning som är direkt
inriktad mot näringslivets behov, att öka antalet forskarutbildade i
näringslivet, att i allmänhet stärka funktionen av brygga mellan
universitet/högskolor och näringsliv, att öka teknik- och kompetensöverföringen
särskilt till mindre och medelstora företag.
Instituten bör i framtiden drivas i aktiebolagets form, vilket ger enkla former
för ägande och inflytande samt borgar för en större flexibilitet jämfört med
stiftelseformen.
Uppgiften att medverka till en förnyelse av industriforskningssystemet bör
anförtros en särskild organisationskommitté som kommer att tillkallas av chefen
för Näringsdepartementet efter samråd med chefen för Utbildningsdepartementet
och berörda intressenter. Uppgiften rör ombildning och omstrukturering av dagens
industriforskningsinstitut till bolag samt medverka i tillkomsten av nya
institut. Detta skulle i princip kunna innebära att institutens nuvarande egna
stiftelser upplöses och att eventuellt apportkapital efter omstruktureringen
tillförs ägarna av aktiebolagen för industriforskning. I arbetet kommer också
att beaktas det förslag (Ds 1994:25) som lämnats av den styrgrupp som
tillkallades av chefen för Näringsdepartementet i augusti 1993.
Av de flesta institutens stadgar framgår att kvarvarande tillgångar i form av
apportkapital kan tillföras det nybildade bolaget. Apportkapitalet, möjligheten
av ett tillskott av aktiekapital från stiftelsen för kunskaps- och
kompetensutbyte mellan universitet och högskolor och näringslivet samt ett
åtagande från stiftelsen att finansiera forskartjänster vid instituten utgör
grunden för de erbjudanden organisationskommittén kan ge vid förhandlingar med
näringslivets intressenter, universitet, högskolor samt andra statliga
teknikintressenter. I varje bolag bör såväl näringsliv som universitet och
högskolor vara delägare, dock bör näringslivet vara huvudintressent. Frågan om
ett mer varaktigt ägande för stiftelsens del bör avgöras från fall till fall.
Stiftelsen bör aktivt kunna medverka i tillkomsten av nya institut.
Vid omvandling av instituten bör syftet vara att skapa bolag vars verksamhet
bygger på breda kunskapsområden. Därigenom kommer en nödvändig flexibilitet att
åstadkommas. Avgörande för strukturen av det förnyade industriforskningssystemet
blir behovet av och efterfrågan från intressenterna. Det är samtidigt viktigt
att ta till vara framgångsrika och effektiva strukturer.
Stiftelsen bör ha möjlighet att utnyttja en del av de resurser, som avsätts för
en förändring av industriforskningsinstituten, till finansiering av
tvärteknologiskt inriktade projekt för att stimulera samarbete mellan institut
och mellan institut och högskola. Härutöver bör stiftelsen kunna stödja
information och kompetens- och tekniköverföring till mindre och medelstora
företag.
NUTEK bör på de områden det här är fråga om, i framtiden främst ha rollen som
beställare av forskning. NUTEK förutsätts finansiera forskning vid instituten i
samma utsträckning som i dag. En viktig aspekt vad gäller finansieringen är att
verksamheten vid instituten kräver stabilitet och goda förutsättningar för
långsiktig kompetensuppbyggnad för att vara effektiv och konkurrenskraftig.
Därför krävs en basfinansiering av institutens verksamhet som tar hänsyn till
respektive instituts behov och strategiska betydelse. En ökad flexibilitet
uppnås genom att NUTEK ges bättre möjligheter att tillsammans med intressenterna
mer flexibelt förlägga forskningsuppdrag av såväl långfristig som kortfristig
natur i det totala industriforskningssystemet. På detta sätt kan omfattningen av
näringslivsinitierade forskningsbeställningar som samfinansieras av företag och
staten öka.
Även andra statliga organ kan förutsättas uppträda som ägare och/eller
beställare av forskning inom den nya industriforskningsstrukturen t.ex.
Försvarets materielverk, kemikalieinspektionen, Arbetarskyddsstyrelsen m.fl.
6.4.3 Innovationsstöd
För Sveriges ekonomiska och industriella utveckling är det särskilt viktigt att
innovationer kan ge upphov till att nya företag etableras eller att mindre
företag kan växa. Finansieringsmöjligheterna är i dessa sammanhang av särskild
betydelse.
Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1993/94 bilaga 13) redovisat
sin avsikt att förelägga riksdagen förslag om ökat stöd till innovationer.
Härvid framhålls att för att öka stödet till innovationer bör, enligt
regeringens mening, en verksamhet komma till stånd motsvarande den som enligt
regeringens utredare skulle bedrivas av det s.k. innovationscentret. Syftet är
att finansiera innovationer i tidiga utvecklingsskeden. De insatser som behöver
finansiellt stöd kan vara dels olika former av tekniska utvärderingar, tester,
prototyper osv., dels kommersiell utveckling av projekt.
Det behövs enligt regeringens uppfattning en förbättring av
finansieringsmöjligheterna för enskilda innovationsprojekt för att dessa i ökad
utsträckning skall kunna bidra till höjd tillväxttakt. 6,85 procent av
återstoden av de medel som förvaltas av Fond 92-94 bör tillföras en stiftelse
för finansiering av innovationer i tidiga skeden. Detta stöd bör gälla såväl
teknisk som kommersiell utveckling. Regeringen avser att i särskild proposition
förelägga riksdagen förslag till ökad innovationsstöd.
___________________
Regeringen fäster stor vikt vid att den förnyelse av relationerna mellan
universitet och högskolor, institut, företag och andra intressenter, som här
beskrivits, kan genomföras målmedvetet och med stöd av alla som beörs.
En särskild grupp kommer att tillsättas för att följa genomförandet av det
12-punktsprogram som regeringen presenterat. I gruppen skall ingå företrädare
för alla berörda samverkansparter.
6.5 Utveckling av kulturprojekt
Regeringens förslag: En kulturstiftelse bildas och tillförs 6,85 procent av
återstoden av Fond 92-94 (jmf. avsnitt 6.6.) Stiftelsen skall främja utveckling
och tillväxt i regionerna genom stöd till kvalitetsinriktade kulturprojekt.
Skälen för regeringens förslag:
I ett samhälle präglat av förändring och utveckling spelar kulturfrågorna en
central roll. Genom sin mångfald skapar kulturen även förutsättningar för större
gemenskap i värderingar och attityder - kulturen har den unika förmågan att
överbrygga motsättningar.
Ett utvecklat kulturliv spelar en viktig roll såväl i landet i sin helhet som
på enskilda orter. Den kreativa kraft som kulturen representerar kan öka orters
och regioners attraktionskraft för t.ex. turistverksamhet men även för
lokalisering och etablering av annan verksamhet. Kulturen kan därmed som
tillväxtskapande faktor väsentligt bidra till dynamiken i en regions utveckling.
Regeringen har tidigare (prop. 1992/93:171 s. 19) understrukit att Sveriges
förmåga till samverkan med andra länder och folk hänger samman bl.a. med vårt
lands förankring i den egna kulturen och i människors insikt i och förståelse
för andra förhållanden.
För att främja ett vitalt kulturliv bör en kulturstiftelse bildas och tillföras
6,85 procent av återstoden av Fond 92-94. Stiftelsen skall ledas av en styrelse
med företrädare för bl.a. kulturlivet och för den högre konstnärliga
utbildningen. I styrelsen skall även ingå personer med ekonomisk kompetens.
Stiftelsen skall - helt vid sidan av ordinarie resurser för kulturverksamhet -
stimulera det regionala kulturlivet i vid mening i syfte att stärka tillväxt och
utveckling i regionerna. Härigenom kan nya former och vägar prövas inom det man
vanligen förknippar med kulturverksamhet. Insatserna bör bl.a. inriktas på
projekt som attraherar även ungdomsgrupper som för närvarande i relativt liten
omfattning tar del av det traditionella kulturutbudet.
Stiftelsen skall ge stöd till utvecklingen av kvalitetsinriktade kulturprojekt.
Syftet är att skapa förebilder och ta initiativ som efter en tid kan inordnas i
den ordinarie kulturverksamheten. För att stiftelsens satsningar skall ge
bestående effekter är det angeläget att lokala och regionala intressen engageras
i och bidrar till projekten. Mot bakgrund av att stiftelsens uppgift är att
under viss tid, dock inte mindre än tio år, stimulera utveckling av
kvalitetsinriktade kulturprojekt får stiftelsens kapital förbrukas.
6.6 Upprättande av vissa stiftelser och finansieringen av dem
Stiftelsekapitalet m.m.
Regeringen har i det föregående föreslagit riksdagen att som ett led i den
slutliga avvecklingen av Fond 92-94 avsätta medel för en rad ändamål inom ramen
för stiftelser. I en särskild proposition, som också läggs fram i dag, föreslås
vidare inrättande av en stiftelse för innovationsstöd. De tillgångar i Fond
92-94, som inte intecknats genom tidigare beslut, uppgick den 24 mars 1994 till
omkring 8,4 miljarder kronor. Då har hänsyn tagits till att de medel som
anslagits för stiftelsebildningen av Chalmers tekniska högskola och Högskolan i
Jönköping ännu inte har betalats ut från fonden. Likaså har avräknats det belopp
som kan uppskattas åtgå för slutregleringen av premiesparandet samt ett belopp
för kostnaderna för avvecklingen av Fond 92-94. Av de därefter återstående
fondmedlen bör reserveras 840 miljoner kronor att tillföras statsverket i
stället för de tillgångar i form av inredning och utrustning som tillförs de
förut nämnda stiftelsehögskolorna.
Vad som återstår av fondmedlen sedan hänsyn tagits till beslutade men ej gjorda
utbetalningar och till de reservationer som ovan angivits bör i sin helhet
fördelas mellan stiftelserna. Skulle medel bli över, därför att reservationerna
för premiesparandets avveckling och fondens egen avveckling beräknats för högt
eller av annan anledning synes det rimligt att även dessa medel tillförs
statsverket.
För överblickens skull sammanfattas här de ändamål för vilka medlen bör
bestämmas liksom den andel av medlen som bör gå till respektive ändamål. Såsom
framgår av det följande avses att i vissa fall en stiftelse får svara för
fullgörandet av två eller flera av dessa ändamål. Antalet stiftelser blir alltså
färre än ändamålen.
En fördelning efter en sådan procentuell nyckel kräver givetvis att
utskiftningen till de olika stiftelserna sker samtidigt. Det är då också
naturligt att varje stiftelse tillskiftas en proportionell andel av de olika
värdepappersposter som finns tillgängliga vid utskiftningen.
Ändamål och andel av fondmedlen:
a) Informationsteknologi 13.70 %
b) Näringslivets kunskaps- och kompetensutbyte med
universitet, högskolor och institut 16,45 %
c) Profilforskning vid mindre och medelstora högskolor16,45 %
d) Högre utbildning och forskning i södra Storstockholm16,45 %
e) Förstärkt vårdforskning 6,85 %
f) Internationella miljöuniversitetet 2,70 %
g) Internationalisering av högre utbildning och forskning13,70 %
h) Kvalitetsinriktade kulturprojekt 6,85 %
i) Innovationsstöd 6,85 %
6.6.1 Vissa organisatoriska aspekter
Inledningsvis bör det konstateras att upprättandet av stiftelser enligt
förslagen i denna proposition innebär att ett antal i förhållande till staten
självständiga rättssubjekt bildas. De ändamål som fastställes på grundval av
riksdagens beslut är bindande för stiftelsernas verksamhet. Frågan om ändring av
ändamålen kan initieras endast av stiftelserna själva. Den trohet mot de av
stiftaren givna ändamålen som är en bärande princip inom stiftelserätten
sammanhänger med principen om varaktighet i en stiftelses uppgift. Kravet på
varaktighet hindrar dock inte att en stiftelses medel på någon sikt förbrukas
och ej heller att en viss del av stiftelsekapitalet förbrukas för mer momentana
insatser från stiftelsen. Stiftelser framstår som en sällsynt väl lämpad
organisationsform för de olika insatser som regeringen föreslår att de
resterande medlen från Fond 92-94 skall användas till. Genom stiftelsernas
oberoende ställning, de har sålunda varken ägare eller någon huvudman som kan
styra dem, förenad med stiftelseförvaltningens bundenhet till de av stiftaren
givna ändamålen uppnås en stabilitet och långsiktighet i verksamheten, som är av
betydelse för att främja de ändamål som nu är i fråga. Detta bör bidra till att
medlen kommer till största möjliga nytta för de olika ändamålen.
Det bör framhållas att den finansiering av olika verksamheter som stiftelserna
kan bidra med inte är något som staten avses överta ansvaret för, sedan
stiftelserna i vissa fall slutfört sina uppdrag. Det bör från början göras klart
att stiftelsernas insatser är unika insatser, som utan fondmedlen knappast
kunnat komma till stånd.
Stiftelser av den storlek det nu är fråga om bör givetvis ha auktoriserade
revisorer. I enlighet med de principer som lades fram i 1993 års
kompletteringsproposition och som godkändes av riksdagen (prop. 1992/93:150,
FiU30, rskr. 447) bör dessutom Riksrevisionsverket ha rätt att utse en revisor i
respektive stiftelse. Detta är förhållanden som det bör ankomma på regeringen
att reglera i de olika styrelsernas stadgar.
Mellan de olika ändamål som regeringen vill befordra med de tillgängliga medlen
finns i vissa fall funktionella samband. Regeringen har därför funnit lämpligt
att sammanföra vissa olika ändamål inom en och samma stiftelse. Därmed uppnås
också en minimering av den administrativa apparat som behövs för att uppfylla
ändamålen.
Enligt regeringens uppfattning är det angeläget att sådana administrativa
lösningar väljes som underlättar synergieffekter mellan verksamheter som är
besläktade, om än icke helt sammanfallande. Det främsta exemplet på detta är
sambandet mellan kunskaps- och kompetensutbyte för näringslivet å ena sidan och
stödet till forskning vid de mindre och medelstora högskolorna å den andra.
Regeringen föreslår mot den bakgrund som här redovisas följande organisatoriska
struktur.
En stiftelse för särskild kompetensutveckling
Stiftelsen ges tre ansvarsområden, nämligen profilforskning vid de mindre och
medelstora högskolorna, kortfristiga satsningen på breddad användning av
informationsteknologin, näringslivets kunskaps- och kompetensutbyte med
universitet, högskolor och institut.
De riktlinjer som redovisats i det föregående ger vid handen att samverkan
mellan högskola och näringsliv kommer att vara ett inslag av central betydelse
för den föreslagna utvecklingen av forskning vid mindre och medelstora
högskolor. Den kontaktyta och den kompetens som måste byggas upp för
finansiering av den verksamheten kommer att ha åtskilligt gemensamt med vad som
krävs för området näringslivets kunskaps- och kompetensutbyte. Vad gäller
informationsteknologin finns dels beröringspunkter mellan nu nämnda
verksamhetsområden, dels skapas med den föreslagna organisationen en ordning som
tillmötesgår det inledningsvis berörda varaktighetskriteriet.
Av vad regeringen tidigare anfört följer att kapitalet för respektive ändamål
inom denna stiftelses ansvarsområde skall disponeras utifrån skilda
förutsättningar även ifråga om varaktighet. Detta förutsätter att stiftelsens
förmögenhet förvaltas i sådana former att kapital och avkastning för respektive
ändamål lätt kan identifieras. Regeringen erinrar om att motsvarande arrangemang
redan tillämpas av Riksbankens Jubileumsfond bl.a. vid förvaltningen av fonden
för kulturvetenskaplig forskning.
För överblickens och tydlighetens skull sammanfattas och preciseras här
villkoren för respektive ändamål.
Profilforskning vid mindre och medelstora högskolor
Regeringen har tidigare förordat att endast avkastningen på det kapital som
avsatts för ändamålet bör få förbrukas. Skälet är - som tidigare nämnts - att
dessa resurser skall utnyttjas för en varaktig delfinansiering i det samarbete
mellan högskolor och näringsliv som bör utvecklas.
Främjande av informationsteknologi
Denna del av kapitalet får förbrukas under relativt kort tid, dock lägst fem år.
Det bör för fullföljandet av detta ändamål vara naturligt att stiftelsen håller
sig noga underrättad om resultatet av det arbete som görs i regeringens
informationsteknologikommission. En föreskrift av innebärd att stiftelsen
informerar sig i det nu nämnda avseendet bör tas in i stadgarna.
Kunskaps- och kompetensutbyte mellan näringsliv och universitet, högskolor och
institut
Av det kapital som avsättes för detta ändamål skall lägst 75 procent användas
för finansiering av utbildning på magister- och licenciatnivå samt
forskarutbildning, mm enligt vad som tidigare angivits i avsnitt 6.4. Normalt
bör insatser i detta syfte avse delfinansiering.
Denna del av kapitalet får förbrukas under lägst 10 år. När så har skett
förutsättes stöd till samverkan mellan universitet, högskolor och näringsliv ha
resulterat i så etablerade och attraktiva relationer att särskilt finansiellt
stöd inte fortsättningsvis erfordras.
Den del av kapitalet som får utnyttjas som tillskott av aktiekapital i
industriforskningsbolag bör stiftelsen ställa till förfogande dels i samband med
omstruktureringen av industriforskningssystemet i enlighet med de riktlinjer som
tidigare redovisats, dels vid bildande av institut inom nya områden och vid
andra universitet och högskolor än de där institut idag finns. Det bör ankomma
på stiftelsen att från fall till fall bedöma om stiftelsens aktiepost skall
kvarbli i stiftelsens ägo eller överlåtas till annan/övriga intressenter i
bolaget.
Stiftelse för högre utbildning och forskning i Stockholm
I det föregående (avsnitt 6.1) har riktlinjerna för en fortsatt expansion av
högre utbildning i Storstockholmsområdet redovisats. Den stiftelse som
regeringen föreslår skall bildas får till ändamål att inledningsvis främja
tillkomsten av en universitetsstruktur för södra Storstockholmsområdet och i
fortvarighet finansiera forskning inom denna, med tyngdpunkt i
humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning med den Östersjöprofil som regeringen
tidigare angivit.
Stiftelsen disponerar endast avkastningen på kapitalet. Sedan den avsedda
universitetsstrukturen etablerats bör stiftelsens administration och förvaltning
kunna samordnas med denna.
Projektet Internationella miljöuniversitetet
Regeringen har tidigare (avsnitt 6.1) föreslagit att medel ur Fond 92-94 bör
avskiljas för att möjliggöra tillkomsten av en organisation med arbetsnamnet
Internationella miljöuniversitetet i anslutning till verksamhet som nu bedrivs
vid institutionen för internationell miljöekonomi vid Lunds universitet. Medlen
tillförs en stiftelse, som i vart fall inledningsvis förvaltas av Stiftelsen för
miljöstrategisk forskning (Mistra). Statuterna för stiftelsen bör ge möjlighet
för Mistra att sedermera, om så befinns lämpligt, överföra förvaltningen på ett
annat subjekt.
Stiftelse för vårdforskning
Regeringen har tidigare föreslagit tillkomsten av en stiftelse för forskning med
inriktning särskilt mot dels omvårdnad, dels allergiska sjukdomar. Regeringen
avser att närmare utforma ändamål och organisation för stiftelsen efter samråd
med bl.a. nuvarande huvudmän för sjukvård och vårdutbildningar samt vissa
statliga myndigheter. Stiftelsen kan arbeta med såväl avkastning på kapital som
avveckling av detta, dock under en period av lägst tio år.
En stiftelse för internationalisering av forskning och högre utbildning
I avsnitt 6.2 har regeringen redovisat vilket uppdrag denna stiftelse bör
erhålla. Av detta följer att stiftelsen kan arbeta med såväl avkastning på
kapital som successiv avveckling av detta, dock inte under kortare tid än 10 år.
65 procent av kapitalet bör avse medverkan i finansiering av forskning inom
ramen för EU:s ramprogram, alternativt för finansiering av motsvarande
verksamhet inom ramen för EES-avtalet.
Ändamålet för stiftelsen för internationalisering ansluter i övrigt nära till
verksamhet som bedrivs av såväl Svenska Institutet som Kungliga
Vetenskapsakademien. Regeringen avser att utforma stadgar och arbetsordning för
denna stiftelse så att möjligheterna till synergieffekter mellan denna och bl.a.
de båda nämnda organisationerna tas väl till vara.
Stiftelse för kvalitetsinriktade kulturprojekt
En stiftelse bör upprättas med ett ändamål i enlighet med vad regeringen
tidigare anfört.
Stiftelsen kan arbeta med såväl avkastning på kapital som avveckling av detta,
dock under en period av lägst tio år.
En stiftelse för innovationsstöd
Såsom nyss nämnts lägger regeringen i dag fram en särskild proposition med
förslag att det skall inrättas en särskild stiftelse för innovationsstöd. Även
denna stiftelse föreslås få sitt stiftelsekapital ur de kvarvarande medlen i
Fond 92-94, närmare bestämt 6,85 procent av dessa medel.
6.6.2 Den lagtekniska lösningen
De dispositioner av medlen i Fond 92-94 som nu föreslagits fordrar ändringar i
lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna Pensionsfonden. Ändringarna bör ha
formen av ett tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen (1991:1857) om
ändring i den förut nämnda lagen. Dessa dispositioner medför sammantagna en
slutlig utskiftning av medlen i fonden. Det är därmed också dags att avveckla
denna särskilda organisation för de förutvarande löntagarfonderna. Även detta
fordrar lagändring. Sålunda måste för en avveckling de särskilda regler om
avvecklingsstyrelsen som införts i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
Pensionsfonden upphävas. Bestämmelser om upphävande av dessa regler kan dock
inte träda i kraft förrän samtliga överföringar har skett.
Bestämmelser om utskiftningen
De belopp som åtgår för att avveckla det premiegrundande allemanssparandet i
enlighet med vad som beslutats därom låter sig inte nu beräknas exakt. Inte
heller går det att exakt beräkna kostnaderna för nedläggningen av
fondförvaltningen. Med hänsyn härtill bör bestämmelserna om utskiftningen
utformas på följande sätt.
I en punkt för sig anges först de 840 miljoner kronor som skall tillföras
statsverket. Därefter föreskrivs i en andra punkt att vad som återstår av
fondmedlen skall fördelas enligt den procentuella nyckeln, sedan dels alla
överföringar som föreskrivits i de tidigare punkterna avräknats, dels
erforderliga medel för avvecklingen av det premiegrundande allemanssparandet och
för nedläggning av fondförvaltningen reserverats. Beslutet om hur stora dessa
reservationer skall göras vilar på avvecklingsstyrelsen. Styrelsen bestämmer
själv vilket underlag den behöver för en realistisk beräkning.
Vid tidigare utskiftningar har det ankommit på Riksförsäkringsverket att svara
för överföringarna av fondmedlen. Enligt regeringens bedömning kan emellertid
avvecklingsstyrelsen själv svara för den utskiftning som nu är i fråga.
Nedläggningen av avvecklingsstyrelsen
Första-femte löntagarfondstyrelserna avvecklades vid årsskiftet 1991/92 (prop.
1991/92:36, bet 1991/92:FiU9) och de tillgångar som förvaltades av dessa
styrelser överfördes till förvaltning hos en avvecklingsstyrelse som tagit
namnet Fond 92-94. Fonden, som i formellt hänseende har samma rättsliga
ställning som övriga fondstyrelser inom Allmänna pensionsfonden, regleras i
övergångsbestämmelserna till lagen (1991:1857) om ändring i lagen (1983:1092)
med reglemente för Allmänna pensionsfonden.
Fond 92-94:s huvuduppgift har varit att förbereda en total utskiftning av de
förutvarande löntagarfondsmedlen. Enligt den i avvecklingspropositionen angivna
målsättning skulle utskiftningen vara genomförd till halvårsskiftet år 1994.
Genom de förslag som nu presenteras av ses samtliga tillgångar som förvaltas av
Fond 92-94 att vara utskiftade senast vid utgången av år 1994. Efter det att
fonden genomfört utskiftningen av tillgångar till nu aktuella ändamål och fört
över tillgångar till de allemansfonder som medverkat i det premiegrundande
allemanssparandet kommer dess huvuduppgift att vara fullgjord.
Emellertid kvarstår en del arbetsuppgifter för Fond 92-94 även efter det att
utskiftningen av tillgångarna ägt rum. Således skall fondens styrelse upprätta
årsredovisning för räkenskapsåret 1994. Styrelseledamöterna, jämte
suppleanterna, måste därför ha förordnanden som tidsmässigt täcker även detta
arbete. Vidare skall styrelsens förvaltning för räkenskapsåret 1994 bli föremål
för revision. Följaktligen behöver även revisorerna ha förordnanden som gör att
de kan fullgöra detta uppdrag. Samtliga de åtgärder som krävs för att slutligt
avveckla fonden bör dock rimligen kunna slutföras under första halvåret 1995.
Bestämmelserna om avvecklingsstyrelsen kan därför upphöra att gälla med utgången
av juni månad 1995.
I enlighet med vad som angivits i det föregående bör medel reserveras för
kostnaderna för avvecklingsstyrelsen fram till dess Fond 92-94 har upphört.
Skulle de reservationer som gjorts för premiesparandet och fondavvecklingen inte
vara helt förbrukade då Fond 92-94 slutligt avvecklas, bör dessa medel tillfalla
statsverket. En bestämmelse om detta tas in i lagen.
7 Uppföljning av 1993 års forskningsproposition
Regeringen anmälde i 1993 års forskningsproposition att det var angeläget att de
förstärkningsåtgärder och strukturella förändringar som forskningspropositionen
innebar följdes upp med insatser och fortsatta åtgärder i linje med den
presenterade forskningspolitiken. I det följande redovisas detta
förändringsarbete.
7.1 Samverkan mellan militär och civil forskning
Bakgrund
I 1993 års forskningsproposition föreslog regeringen bl.a. att ett särskilt
anslag för s.k. strategisk försvarsforskning skulle inrättas under fjärde
huvudtiteln fr.o.m. budgdetåret 1994/95. Anslaget disponeras av en självständig
nämnd under Försvarsdepartementet. Ett viktigt syfte med förslaget är att
förbättra kontakten mellan militär och civil forskning. Vidare föreslog
regeringen att ett nationellt flygtekniskt forskningsprogram skulle skapas, med
inriktning på forskning av gemensamt militärt och civilt intresse och delad
finansiering mellan staten och flygindustrin. Ett avtal om nationellt
flygtekniskt forskningsprogram har slutits. Programmets ekonomiska omfattning är
totalt 180 miljoner kronor under perioden 1993/94-1995/96, och finansieringen
delas lika mellan staten och flygindustrin.
I 1994 års budgetproposition föreslog regeringen ett nytt anslag under fjärde
huvudtiteln, G6. Strategisk försvarsforskning. Det föreslagna anslagsbeloppet är
30 miljoner kronor.
I forskningspropositionen (prop. 1992/93:170) anmäldes att regeringen skulle
återkomma till frågan om samordning av forskningsverksamheter inom och utanför
försvaret.
Regeringen återkommer nu till frågan. Mot bakgrund av den tekniska och
säkerhetspolitiska utvecklingen är den aktuell i ett flertal länder.
Internationellt
I USA är "dual use technology", dvs den dubbla användningen av teknologier inom
civil och militär verksamhet, något som blivit mer och mer aktuellt. I USA görs
en medveten satsning på samverkan mellan militär och civil forskning. Tyskland
och Japan har tidigt satsat på en överföring av forskningsresultat från det
civila området till försvaret.
För Frankrike gäller att universitet, forskningsorganisationer och privat
industri uppmanas att öka sin medverkan i den franska försvarsforskningen och på
så sätt bredda den gemensamma kunskapsbasen och dra nytta av de gemensamma
resurserna.
Den nederländska försvarsforskningen är generellt sett särskilt omfattande inom
områden där det finns förutsättningar för och behov av inhemsk utveckling av
materiel.
I Norge har försvarsforskningen nyligen granskats av en offentlig utredning. En
slutsats är att försvarsforskningen borde vidga sina ansvarsområden till att
även omfatta civila områden med koppling till närliggande myndigheter och
industrier. Resultatet av utredningen är att samarbetsprojekt av utrednings- och
analyskaraktär har etablerats. Koordinering av likartad verksamhet och
teknikutveckling inom såväl militär som civil verksamhet kommer att äga rum.
Nationellt
De säkerhetspolitiska förändringar som skett i omvärlden har konsekvenser även
för svensk försvarsforskning. Förändrade krav och ständigt ökade kostnader för
teknikutveckling innebär att försvaret behöver använda sina FoU-resurser i
samverkan med civil FoU-verksamhet i högre grad än hittills. På vissa
ämnesområden ligger den civila forskningen främst som t.ex. inom delar av
informationsteknologin. På andra områden gäller att försvarsforskningen är
ledande.
Med beaktande av den snabba teknikutvecklingen som sker för närvarande och att
kunskapsbasen för teknikutvecklingen är gemensam är det nödvändigt att ett
vidgat samarbete etableras mellan den militära och civila forskningen.
Det kan gälla områden som exempelvis styr- och reglerteknik, optoelektronik,
signalbehandling eller materialutveckling. För ett litet land som Sverige är det
angeläget att de totala forskningsresurserna kan samutnyttjas.
Av olika skäl har civil och militär forskning länge bedrivits åtskilt och olika
kulturer utvecklats. Mot bakgrund av behovet av ett effektivt resursutnyttjande
och det begränsade antalet forskare är det viktigt att överbrygga skillnaden
speciellt som själva teknikutvecklingen i sig är giltig för båda. Det gäller att
uppmärksamma de möjligheter som finns och kommer att utvecklas inom detta
område.
Det innebär bl.a. att driva forskningsprojekt i samverkan, främja
personalutbyte och fackmässiga kontakter samt sprida kunskap och etablera
kontaktnät. Regeringens roll är i första hand att skapa förutsättningar och
incitament härför.
Det är också viktigt att det bedrivs ett internationellt FoU-samarbete så att
både länder och företag går samman för att finansiera och effektivt genomföra
den forskning som behövs.
Olika former för samverkan
Som ovan nämnts avses en särskild nämnd för strategisk försvarsforskning
inrättas. Nämnden skall arbeta med sådan FoU som kan komma att få avsevärd
betydelse för uppbyggnaden av det svenska totalförsvaret eller för bedömning av
dess förmåga i kris och krig. Ett viktigt syfte med nämnden är att skapa breda
kontaktytor mellan å ena sidan försvarssektorn och dess forskningsorgan och å
andra sidan universitet och högskolor samt andra samhällssektorer. Med denna
inriktning får nämndens arbete betydelse för en ökad samverkan mellan militär
och civil forskning.
Industriforskningsinstitutens uppgift skall vara att bidra till ett flöde av
kunskap och kompetens från FoU-verksamheten t.ex. vid universitet och högskolor
och till enskilda företag och därmed fungera som en kontaktyta däremellan.
Regeringen har tidigare redovisat behovet av en omstrukturering av
industriforskningsinstituten. Försvarets myndigheter, med sin kompetens och
bredd, bör kunna fungera som dynamiska ägare och beställare av FoU i vissa av
dessa institut.
IVA har med framgång utfört studier av olika forsknings- och teknikområden. Mot
bakgrund av vad som ovan anförts avser regeringen ge IVA ett uppdrag att
undersöka förutsättningarna för att utveckla forskning och utveckling inom
områden av betydelse för både militära och civila tillämpningar.
7.2 Fysikforskning
Den fortsatta satsning på fysikforskning som regeringen föreslagit, bl.a. i form
av ett fysikcentrum i Stockholm, aktualiserar frågan om de samlade resurserna
för fysikforskning i Sverige. NFR har mot bakgrund av den utvärdering av
fysikforskning som rådet genomfört redovisat sina åtgärder. Enligt rådet är de
förändringar som vidtas gradvisa och kommer först på längre sikt att medföra mer
genomgripande förändringar vad gäller de områden Sverige prioriterar och var
insatserna görs för att få fullt genomslag. Rådet konstaterar således att
hittills har endast begränsade förskjutningar i prioriteringarna kunnat göras
men att arbetet fortsätter. I detta arbete måste såväl fakulterna, som har
ansvar för den fasta strukturen i form av tjänster, lokaler och utrustning som
rådet med sin nationella överblick medverka. Mekanismerna i omprioritering från
NFR:s sida måste baseras på kvalitetskriterier i en öppen konkurrens mellan
forskare och forskargrupper om tillgängliga medel. Vidare innebär en utveckling
mot allt dyrare utrustning att koncentrerade satsningar måste ske.
I ett läge med begränsade resurser måste både en ämnesmässig och en geografisk
prioritering göras. Regeringen vill understryka vikten av att detta
förändringsarbete bedrivs med kraft och i samverkan mellan NFR, övriga
finansiärer av fysikforskning samt universitet och högskolor. Regeringen kommer
att uppdra åt NFR att inför nästa forskningsproposition redovisa hur långt
arbetet med att profilera den svenska fysikforskningen framskridit. Vid
medelsbedömningen kommer hänsyn att tas till bredvilligheten hos
forskningsfinansiärer och fakulteter att åstadkomma den angelägna
koncentrationen.
7.3 U-landsforskning
Regeringen anmälde i forskningspropositionen sin avsikt att genomföra en
utvärdering av den u-landsforskning som bedrivs i Sverige samt sådan forskning
som bedrivs under väsentlig medverkan av svenska vetenskapliga institutioner
eller forskare. Regeringen har utsett en särskilt utvärderare. Förhoppningen att
utvärderingen skulle kunna redovisas i denna proposition har inte infriats.
Volymen av och mångfalden i svensk u-landsforskning är betydande och
utvärderingsuppgiften därmed omfattande. Resultatet av denna utvärdering kommer
att slutföras i sådan tid att den kan beaktas i arbetet inför nästa
forskningspolitiska planeringsperiod.
7.4 Sektorsorganens sammansättning
Regeringen underströk i den forskningspolitiska propositionen det stora värde
som finns i att offentliga myndigheter genom stöd till forskning och
utvecklingsarbete söker få viktiga aspekter av sina respektive verksamhetsfält
vetenskapligt belysta. Regeringen ifrågasatte emellertid om alla sektorsorgan är
sammansatta på ett sätt som garanterar kvaliteten i forskningen. Den fråga som
därigenom reses gäller inte i första hand hur sektorsorganens styrelser är
sammansatta. Det väsentliga i sammanhanget är vilka system för
kvalitetsgranskning som sektorsorganen byggt upp.
Antalet sektorsorgan som i någon utsträckning finansierar FoU är stort. Däremot
är antalet sektorsorgan med omfattande stöd, eller som har FoU-finansiering som
dominerande uppgift, begränsat. Vare sig omfattningen är stor eller begränsad är
det angeläget att fördelningen av stöd sker på ett sådant sätt att kvaliteten i
forskningen är hög. Endast därigenom kan förtroendet för sektorsforskning
upprätthållas vilket bl.a. är viktigt för att de bästa forskarna skall kunna
engageras.
De stora sektorsorganen, såsom BFR, NUTEK, SNV, KFB och AMFO, har betydande
möjligheter att organisera sitt prioriterings- och bedömningsarbete på ett sätt
som garanterar en god kvalitetsprövning. SNV har exempelvis en särskild
forskningsnämnd som ansvarar för SNVs stöd till forskning inom de ramar och
riktlinjer som riksdag och regering fastställer. Denna ordning ger goda
förutsättningar för att upprätthålla den autonomi i vetenskaplig
kvalitetsprövning som måste karaktärisera även sektorsorganens arbete. Flera
sektorsorgan har, utifrån sina förutsättningar och ansvarsområden, utvecklat
motsvarande system och procedurer. Denna utveckling, som stärker nyttan av och
förtroendet för sektorsforskningen, bör drivas vidare. Kännetecknande för
sektorsforskningen i Sverige är att en stor del av forskningsarbetet utförs vid
universitet och högskolor som även har ansvar för att den vetenskapliga
kvaliteten upprätthålls.
De sektorsorgan, som stödjer forskning i begränsad omfattning och som en
deluppgift för myndigheten, kan ha praktiska svårigheter att på egen hand
organisera prioriterings- och bedömningssystem som till fullo uppfyller ovan
angivna krav. Detta får emellertid inte leda till att de vetenskapliga
kvalitetskraven sätts lägre. De mindre sektorsorganen bör därför i ökad
utsträckning kunna utnyttja av andra myndigheter etablerade grupper för den
vetenskapliga kvalitetsprövningen. Särskilt forskningsråden, som har väl
utvecklade system för vetenskaplig prövning, bör kunna bistå sektorsorganen i
detta arbete.
För att säkerställa att bedömningen av forskningen sker på ett sätt som
garanterar den vetenskapliga kvaliteten behöver vissa förändringar göras. Inför
nästa forskningspolitiska proposition kommer regeringen att föranstalta om en
översyn av sektorsorgans beslutsformer. Den 1 juli 1996 bör alla sektorsorgan ha
beslutsformer genom vilka en prövning på forskningsmässiga kvalitetsgrunder
säkerställs utan att relevanskravet åsidosätts. I de organ som kvalitetsgranskar
ansökningar om forskningsanslag bör vetenskapligt kvalificerade ha det avgörande
inflytandet.
Samlade utvärderingar av forskningsområden, där de nationella insatserna bedöms
i ett internationellt perspektiv, är ett viktigt instrument för
kvalitetskontroll. Utvärderingarna av detta slag bör i ökad utsträckning vara
underlag för planering, omprioritering och koncentration av insatser. Forskare
eller forskargrupper, liksom enskilda institutioner, bygger ofta sin verksamhet
på finansiering från en rad olika källor, främst forskningsråd och sektorsorgan.
En uppfattning om verksamhetens kvalitet kan därför i allmänhet endast erhållas
om utvärderingarna gäller hela verksamheten, oberoende av finansieringskälla.
Forskningsråden liksom flera andra forskningsfinansiärer genomför regelbundet
utvärderingar av vetenskapsområden, ofta med utnyttjande av utländsk expertis.
Regeringen förutsätter att en ökad samverkan mellan råd och andra
forskningsfinansiärer utvecklas så att den nationella forskningen inom ett
område blir utvärderad i sin helhet.
7.5 Fasta anslag för forskning
I det svenska forskningssystemet finns ett fåtal institut och myndigheter som
har fasta anslag över statsbudgeten för den egna forskningsverksamheten.
Regeringen aktualiserade i den forskningspolitiska propositionen möjligheten att
föra över en del av de fasta anslagen till annan finansieringsform som vidgar
möjligheterna för nationell konkurrens. Tanken var att medlen även
fortsättningsvis skulle öronmärkas för det ursprungliga syftet men att öppna för
konkurrens även från andra utförare av forskning inom det aktuella området.
I den forskningspolitiska propositionen genomfördes en sådan förändring
beträffande Väg- och trafikinstitutet (VTI). En del av VTI:s anslag fördes över
till sektorsorganet, Kommunikationsforskningsberedningen. Den FoU-verksamhet som
fram till den 1 januari 1994 bedrevs inom Statens institut för
byggnadsforskning, har upphört i sin tidigare organisatoriska form. Forskning av
intresse för bygg- och bostadsområdet etableras f.n. vid Kungl. Tekniska
högskolan resp. Uppsala universitet. Försvarets forskningsanstalt (FOA) kommer
fr.o.m. budgetåret 1994/95 vara ett intäktsfinansierat forskningsinstitut. Det
hittillsvarande anslaget Gemensam försvarsforskning över statsbudget till FOA
kommer att ingå Försvarsmaktens totala budget. Det innebär att FOA för sin
verksamhet måste konkurrera om uppdrag och intäkter. En ny nämnd för strategisk
försvarsforskning disponerar forskningsresurser som sökes i öppen konkurrens
mellan forskare vid institut, universitet och högskolor m.fl.
Dessa förändringar innebär bättre förutsättningar för effektivt
resursutnyttjande, kvalitetskontroll och flexibilitet i formerna för
forskningens utförande.
Regeringen avser att inför nästa forskningspolitiska planeringsperiod redovisa
förslag för att stimulera konkurrens om forskningsresurser. Konkret innebär
detta att delar av de f.n. fasta myndighetsanslagen för forskning görs
tillgängliga även för forskare utanför myndigheterna, dvs. att dessa resurser
skall kunna sökas i öppen konkurrens. Detta bör ske utan att nya organ för
fördelning av forskningsresurserna inom respektive område tillskapas.
Förändringarna kommer att börja tilllämpas från den 1 juli 1996.
7.6 Forskningsrådsorganisationen
Regeringen underströk i 1993 års forskningspolitiska proposition betydelsen av
forskningsrådens verksamhet. Forskningsråden har i Sverige, liksom i de flesta
jämförbara länder, en strategisk betydelse för forskningen. Forskningsråden har
ett nationellt perspektiv och arbetar med utgångspunkt i internationella
kvalitetskriterier. I riksdagens beslut med anledning av proposition 1991/92:76
(bet. 1991/92:UbU18, rskr. 1991/92:195) uttalades att regeringen borde redovisa
en samlad bedömning av forskningsrådsorganisationen.
Genom beslut med anledning av forskningspropositionen överfördes det
teknikvetenskapliga forskningsrådet till åttonde huvudtiteln
(Utbildningsdepartementet). Vikten av ett samspel mellan fakulteter och
forskningsråd, liksom rådens ansvar även för gränsöverskridande forskning
betonades.
Betydande förändringar har skett i forskningsrådens omvärld. Regeringen har i
det föregående redovisat förslag till åtgärder för att öka examinationen i
forskarutbildningen, bl.a. prestationsrelaterade fakultetsanslag. Universitet
och högskolor har en friare ställning och större ansvar än tidigare, även vad
gäller forskning och forskarutbildning. Tillkomsten av stiftelserna för
strategisk forskning respektive miljöstrategisk forskning liksom de särskilda
resurser som tillförts Riksbankens Jubileumsfond för kulturvetenskaplig
forskning innebär mycket betydande resurstillskott inom vissa forskningsområden.
Sveriges medverkan i EU:s forskningsprogram kommer att ligga på en betydligt
högre nivå inom en mycket snar framtid. Vidare kan konstateras att
sektorsorganen i flera fall och i ökad omfattning inriktar sitt stöd mot mera
långsiktig forskning. Sammantaget innebär detta att forskningsråden har att
verka i ett i flera avseenden förändrat system.
Den forskning som råden finansierar måste ha den inriktning och den kontakt med
den internationella forskningsfronten som är en förutsättning för en
framgångsrik och konkurrenskraftig svensk forskning. Det förutsätter bl.a.
förmåga att göra kraftfulla prioriteringar, återigen i ett nationellt och
internationellt perspektiv. I det föregående har sådana krav beträffande
fysikforskning redovisats.
Regeringen kommer att föranstalta om en översyn av forskningsrådsorganisation
inför 1996 års forskningspolitiska proposition. Syftet är att forskningsråden
även fortsättningsvis skall kunna fylla rollen som en strategisk resurs i
samspelet med främst universitetens och högskolornas forskning.
7.7 Institutet för framtidsstudier
Institutet för framtidsstudier är en stiftelse som grundades år 1987, bl.a. på
grundval av en utvärdering av dåvarande Sekretariatet för framtidsstudier.
Stiftelsen bedriver i egen regi eller i samarbete med andra framtidsstudier,
långsiktig analys och därmed sammanhängande verksamhet för att stimulera till en
öppen och bred diskussion om samhällsutvecklingen. En utvärdering av institutets
verksamhet beräknas att föreligga i slutet av 1994. Ansvaret inom
regeringskansliet för beredningen av de regeringsärenden som stiftelsen
föranleder ligger f.n. på Statsrådsberedningen.
Med de förändringar som skett i regeringskansliets arbete finns inte längre
någon naturlig koppling mellan institutets verksamhet och Statsrådsberedningen.
Utbildningsdepartementet har numera det ansvar för samordningen av
forskningspolitiken som fram till 1991 åvilade Statsrådsberedningen. Mot denna
bakgrund kommer beredningsansvaret för ärenden som rör Institutet för
framtidsstudier att överföras på Utbildningsdepartementet.
7.8 Fristående beredning
Riksdagen skall 1996 fatta ett nytt treårigt forskningsbeslut. Det faktum att
kompletterande beslut behjöver fattas under treårsperioderna motsäger inte
värdet av rimlig långa perioder under vilka spelreglerna är fasta.
Inte minst mot bakgrund av den snabba kunskapsutvecklingen finns det anledning
att förmoda att betydelsen av en förutsättningslös prövning av
forskningstyngdpunkterna vid ingången av varje treårsperiod kommer att öka.
Mekanismerna för att möjliggöra en sådan prövning, utan att denna ger upphov
till olyckliga och oavsiktliga brott i en framgångsrik forskning, behöver
utvecklas.
Inför nästa treårsbeslut om forskningspolitiken kommer regeringen att ta hjälp
av en fristående beredning för att genomlysa svenska forskningsprioriteringar,
inte minst i internationell belysning. Till beredningen skall knytas forskare
och andra högt kvalificerade personer från såväl Sverige som andra länder.
Beredningens arbete skall inledas i sådan tid att betydande utrymme ges för
offentlig debatt.
8 Övriga frågor
8.1 Lärosätenas donationsfastigheter
Regeringens förslag: Ett klarläggande görs av vad som får anses gälla i fråga om
disposition och förvaltning av universitetens donationsfastigheter.
Regeringens överväganden:
En fråga av väsentligt principiellt intresse för vissa av våra statliga
lärosäten, främst universiteten i Uppsala och Lund, är den framtida hanteringen
av sådana fastigheter som utgör donationer riktade till respektive lärosäte. Det
är alltså inte fråga om sådana donationer som utgör egna stiftelser och därmed
har ställning som enskilda rättssubjekt.
Donationer av det slag som nu är i fråga har förekommit under lång tid och har,
när det gäller de två äldsta universiteten, kommit att sammanlagt representera
betydande värden. Fastigheterna har dessutom ofta en praktiskt viktig funktion i
verksamheten. Från statsmakternas sida har det tidigare inte ansetts föreligga
någon anledning att göra en särskild analys av de rättsliga aspekterna på dessa
donationer. I samband med att staten skulle föra över äganderätten till vissa
universitets- och högskolefastigheter till Statliga Akademiska Hus AB väcktes
emellertid frågan om ett sådant överförande egentligen vore möjligt beträffande
donationsfastigheterna.
En faktor som ger en särskild relief åt frågan är det förhållandet att
donationerna daterar sig från så vitt skilda tider. De rättsliga
betraktelsesätten kan ha varit olika under olika tidsperioder och
förutsättningarna både på donators och mottagarens sida därför ha skiftat. För
de äldsta donationerna, de som tillkom under 1600-talet och 1700-talet, användes
ofta ett språkbruk som, sett med dagens ögon, ger intryck av att universiteten
sågs som egna rättssubjekt, skilda från staten. Detta gäller framför allt
donationer från monarken. Såväl Uppsala universitet som Lunds universitet har
gjort gällande att universiteten här kunde inta en ställning som särskilda
rättssubjekt och ägare till fastigheterna ifråga. Lärosätena har därvid kunnat
visa också på senare rättsliga dokument som indikerar att universiteten intog en
särställning. Sålunda uttalas år 1826 i ett kungligt brev, där Kungl. Maj:t hade
att ta ställning till frågan om Uppsala universitets donationsjordar var
kronojord, att marken tillhörde universitetet med "fullkomlig frälsemannarätt".
Utan att ta ställning i denna sak kan man emellertid konstatera att ett sådant
språkbruk långt in på 1800-talet dröjde sig kvar t.o.m. i författningar som
rörde förvaltningen vid statliga myndigheter. Det kan sålunda i författningarna
talas om myndighetens egendom, trots att det vid den tiden inte kan ha rått
något tvivel om att vi hade att göra med statsegendom. Ytterligare en faktor att
beakta, när man studerar dessa äldre donationsurkunder som utfärdats av svenska
regenter, är att donationer kunde vara en form av medelsanvisningar.
I stället för dagens årliga kontanta anslag tilldelade man en institution en
fastighet att tillgodogöra sig avkastningen ifrån. Betydelsen av sådan rätt till
avkastningen från en fastighet speglas bl.a. i det förhållandet att under en
lång epok, som varade fram till början av 1800-talet, en särskild lagfart kunde
ges på avkastningen av en fastighet, medan någon annan person hade lagfart på
den egentliga fastigheten. Såväl när det gäller Uppsala universitet som Lunds
universitet lades f.ö. den ursprungliga ekonomiska grunden genom att lärosätena
av statsledningen anvisades fastigheter.
Enligt regeringens bedömning behöver man dock inte fördjupa sig i frågan om de
gamla universitetens rättsliga ställning för att få ett svar på frågan i vad mån
staten kan anses ha rätt att så förfoga över donationsfastigheterna att
äganderätten till dem överlåts till ett statligt fastighetsbolag som har till
uppgift att på affärsmässiga grunder erbjuda universitet och högskolor lokaler.
Av allmänna rättsgrundsatser får nämligen anses följa att, om staten har
mottagit en gåva under vissa bestämda förutsättningar beträffande gåvans
användning och disposition, kan staten inte utan stöd i lag ensidigt bestämma
sig för att disponera donationen på annat sätt. Statens ställning som
gåvomottagare skiljer sig i detta hänseenden inte från andra rättssubjekts.
Villkor som är knutna till en gåva skall respekteras, om gåvan tas emot. Har en
fastighet donerats så att donationen varit avsedd att komma ett universitet
tillgodo och kanske till yttermera visso också stå under universitets direkta
förvaltning och disposition, kan det sålunda inte från rättslig synpunkt anses
tillåtligt att staten utan vidare disponerar egendomen för förmögenhetsbildning
i ett statligt aktiebolag eller på annat sätt som inte innefattar fullgoda
garantier för att universitetet kommer i åtnjutande av den förmån av fastigheten
som givaren avsett. Som huvudregel måste i stället gälla att staten i enlighet
med förutsättningarna för donationen behåller egendomen och ser till att den
används för det avsedda ändamålet, varvid de fastigheter som ställts under
universitetens direkta förvaltning bör förbli där. En annan sak är att en
förändrad disposition i vissa fall kan tänkas möjlig efter en överenskommelse
med donator.
Förutom de rent rättsliga principer som kan åberopas för en sådan hållning i
frågan kan också anföras att ett motsatt förfarande skulle stå i strid med
vanliga hedersbegrepp. Därmed finns även den rättspolitiska aspekten. Om staten
börjar hantera donationsegendom på ett sätt som inte kan ha varit donatorernas
mening, är risken uppenbar att benägenheten att ge donationer till lärosätena
avtar kraftigt. En sådan utveckling vore olycklig för våra lärosäten.
Den ståndpunkt som här utvecklats ligger i linje med det principuttalande som
riksdagens utbildningsutskott gjorde i sitt yttrande till finansutskottet i
ärendet om ny organisation för förvaltningen av statens fastigheter och lokaler
m.m., 1992/93:UbU4y. Utskottet uttalar sålunda i detta yttrande att "av
universitet och högskolor mottagna donationer måste anses vara riktade till
visst enskilt lärosäte och inte till staten mer allmänt". Finansutskottet har
anslutit sig till detta uttalande (1992/93:FiU8 s. 11).
Finansutskottet anförde i anslutning därtill också att utskottet inte hade
något att erinra mot att de unika donationsfastigheter som förvaltades av
universiteten stannade kvar i denna förvaltningsform.
Vad som nu sagts om fastigheter som donerats till universitet och högskolor bör
rimligen också gälla fastigheter som har förvärvats i utbyte mot den
ursprungligen donerade egendomen, om en sådan omsättning kunnat ske med hänsyn
till gåvovillkoren. Principen bör också gälla fastigheter som sedermera
förkovrats med statliga medel, eftersom byggnader och annat som ingår i
fastigheten numera inte kan skiljas ut från fastigheten utan särskild
lagstiftning. I konsekvens med detta senare bör emellertid också omvänt gälla
att, om ett lärosäte använt medel från en donation för investeringar i en
statlig, icke donerad fastighet, detta inte kan åberopas för att en sådan
fastighet skall börja behandlas som donationsfastighet. Det förhållandet att en
donationsfastighet behåller sin status som sådan, även om staten sedemera uppför
byggnader på den för andra medel än donationsmedel, innebär dock inte något
hinder för att staten, såsom ägare till fastigheten i dess helhet, lägger
förvaltningsansvaret för mark och för byggnader på skilda statsorgan, om det
skulle anses lämpligt. Inte heller finns det något generellt hinder för att
staten betingar sig ersättning för utnyttjandet av de sålunda för andra medel
uppförda byggnaderna, även om det gäller det lärosäte som donationen riktats
mot. Givetvis gäller att både byggandet och utnyttjandet av byggnaderna måste
ske på ett sätt som inte kränker donationsvillkoren eller eljest får anses stå i
strid med avsikten med donationen.
De bedömningar i principfrågorna som regeringen nu har gjort, finner regeringen
skäl att underställa riksdagen för godkännande i syfte att uppnå en större
säkerhet för donationerna i en direkt offentlig förvaltning.
8.2 Arkeologisk forskning och de arkeologiska uppdragsundersökningarna
I årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 12 s. 74ff) redovisade
regeringen förslag som syftade till att förbättra förutsättningarna för goda
resultat vid arkeologiska uppdragsundersökningar, dvs. de undersökningar som
utförs enligt fornminneslagens bestämmelser i samband med att företag ges
tillstånd att exploatera mark med fasta fornlämningar.
Förslagen syftade i korthet till att skapa klarare roller och ansvarsgränser
för dem som medverkar i undersökningarna.
De arkeologiska uppdragsundersökningarna har numera en förhållandevis stor
omfattning. De investeringar i trafikens infrastruktur som riksdagen beslutat om
(prop. 1992/93:176, bet. 1992/93:TU35, rskr. 446) innebär att de arkeologiska
uppdragsundersökningarna mer än fördubblas till sin omfattning under innevarande
budgetår. Under de närmaste åren kan det förutses att undersökningar kommer att
utföras till en kostnad om ca 250 miljoner kr årligen.
Det är mot denna bakgrund viktigt att undersökningarna bedrivs på ett sådant
sätt att de kan utnyttjas av olika forskningsinriktningar inom arkeologi och
närliggande discipliner.
Ett syfte med undersökningarna är att dokumentera de fornlämningar som förstörs
vid exploateringarna och ta tillvara de fornfynd som finns inom området. Ett
nära sammanhängande syfte är att öka kunskaperna om den kultur-, social- och
bebyggelsehistoria som fornlämningarna utgör källor till. De enskilda
undersökningarna bör också inlemmas i ett större kunskapsbygge i ett vidare
historiskt perspektiv.
De omfattande arkeologiska uppdragsundersökningarna som nu inletts i anslutning
till de nyligen beslutade satsningarna på vägar och järnvägar innebär en
utomordentlig potential för forskningen - även i ett internationellt perspektiv
- och utgör samtidigt en vetenskaplig och organisatorisk utmaning. För att de
rätt skall kunna utnyttjas måste undersökningarna göras till delar i en
framåtsyftande forskningsprocess.
Det är viktigt att vetenskapliga frågeställningar finns med redan i ett tidigt
planeringsskede. Detta kan bara ske genom aktiv medverkan från universitets- och
forskningsorganisationen.
I betänkandet (SOU 1992:137) Arkeologi och exploatering gavs bl.a.
rekommendationen att kulturmiljövårdens organisation i samverkan med
universiteten borde organisera forsknings- och utvecklingsprojekt som gjorde det
möjligt att sätta in de olika undersökningarna i ett forskningsstrategiskt
sammanhang. Av universitetens remissyttranden över utredningen framgick att
universitetens och den rådsstödda forskningen inte hade det inflytande och den
medverkan i verksamheten som var önskvärd.
En utvecklad och tydlig fördelning av roller och ansvar mellan de medverkande
är en viktig förutsättning för att verksamheten skall kunna drivas effektivt och
målinriktat och ge en god behållning. Det innebär att inte bara
riksantikvarieämbetet, länsmuseerna m.fl. inom den kulturmiljövårdande sektorn
utan även universitets- och forskningsorganisationen har ett ansvar för att ta
till vara de möjligheter som uppdragsarkeologin erbjuder.
Mot bakgrund av det unika i situationen är det av stor vikt att universiteten
och Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) samverkar med
riksantikvarieämbetet och den kulturmiljövårdande organisationen för att ta de
initiativ som krävs för att uppdragsundersökningarna skall kunna ge full
vetenskaplig utdelning. Eftersom stora delar av landet omfattas av
exploateringarna, föreligger möjligheterna att sammanföra de olika
undersökningarna till ett eller flera forskningsprojekt som tillsammans kan
lägga helhetsperspektiv på verksamheten.
Inte minst är det viktigt att den forskning, som utförs utifrån
uppdragsarkeologin kan ges en bra och till sina uppgifter väl anpassad
organisation, t.ex. med tanke på universitetens utbildningsmöjligheter och den
inriktning på långsiktig kunskapsuppbyggnad om landets historia som också är en
av kulturmiljövårdens främsta uppgifter. Det bör ankomma på de ansvariga
myndigheterna att ta de initiativ som kan krävas i detta sammanhang. Häri bör
ingå att återkomma till regeringen med förslag om de strukturella insatser som
kan behövas för att långsiktigt åstadkomma en god interaktion mellan den
arkeologiska uppdragsverksamheten och forskningen.
9 Anslagsfrågor för budgetåret 1994/95
I prop. 1993/94:100 (bil. 9) har regeringen föreslagit att riksdagen, i avvaktan
på en särskild proposition om distansutbildning, skall beräkna ett ramanslag på
19 025 000 kr för Statens skola för vuxna i Härnösand och ett ramanslag på 18
667 000 kr till Statens skola för vuxna i Norrköping. Regeringen har idag
överlämnat en skrivelse till riksdagen om utvecklingsplan för skolväsendet
(1993/94:183). I skrivelsen behandlas bl.a. distansutbildning och frågor rörande
statens skolor för vuxna.
Regeringen återkommer nu till anslagen till statens skolor för vuxna
för nästa budgetår.
ÅTTONDE HUVUDTITELN
A.Skolväsendet
A 12. Statens skola för vuxna i Härnösand
1993/94 Anslag 18 849 000
1994/95 Förslag 19 462 000
De grundläggande bestämmelserna om SSV finns i lagen (1991:1108) om statens
skolor för vuxna och förordningen (1992:601) om statens skolor för vuxna.
Det övergripande målet för SSV är att komplettera den kommunala
vuxenutbildningen genom att erbjuda utbildning av i huvudsak samma slag i form
av distansutbildning.
Anslaget tillförs inkomster vid uppdragsutbildning enligt förordningen
(1986:64) om uppdragsutbildning vid statens skolor för vuxna samt avgifter för
studiematerial och andra hjälpmedel samt ansökningsavgifter enligt 6 andra
stycket och 7 lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna.
Riksrevisionsverket har granskat årsbokslutet för budgetåret 1992/93 och därvid
konstaterat att bokslutet är rättvisande.
Statens skolverk
Verksamhetsredovisning
Det totala antalet elever vid SSVH var budgetåret 1991/92 5593. Elev i en kurs
har då definierats som en person som under läsåret visat aktivitet genom att
delta i minst en sammankomst eller sända in minst en insändningsuppgift.
Antalet tjänstgörande lärare uppgick samma budgetår till 159 (omräknat till
heltidstjänster 31). Kostnaden för SSVH uppgick budgetåret 1991/92 till 19,2
miljoner kronor, varav 1,2 miljoner kronor finansierades genom elevavgifter för
undervisningsmaterial. Härutöver svarade Härnösands kommun för vissa
lokalkostnader till en kostnad av 1,8 miljoner kronor.
Antalet genomförda lärartimmar under budgetåret 1991/92 uppgick till 22 360.
Anslagsframställning
Skolverket hemställer att anslaget räknas upp med hänsyn till prisförändringar
samt att anslaget justeras i enlighet med regeringens beslut angående den
framtida ställningen för SSVH.
Regeringens överväganden
Anslagsberäkning
De övergripande målen bör ligga fast under budgetåret 1994/95.
Resurser
Ramanslag 1994/95 19 462 000 kr
A 13. Statens skola för vuxna i Norrköping
1993/94 Anslag 18 688 000
1994/95 Förslag 19 153 000
De grundläggande bestämmelserna om SSV finns i lagen (1991:1108) om statens
skolor för vuxna och förordningen (1992:601) om statens skolor för vuxna.
Det övergripande målet för SSV är att komplettera den kommunala
vuxenutbildningen genom att erbjuda utbildning av i huvudsak samma slag i form
av distansutbildning.
Anslaget tillförs inkomster vid uppdragsutbildning enligt förordningen
(1986:64) om uppdragsutbildning vid statens skolor för vuxna samt avgifter för
studiematerial och andra hjälpmedel samt ansökningsavgifter enligt 6 andra
stycket och 7 lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna.
Riksrevisionsverket har granskat årsbokslutet för budgetåret 1992/93 och därvid
konstaterat att bokslutet är rättvisande.
Statens skolverk
Verksamhetsredovisning
Det totala antalet elever vid SSVN var budgetåret 1991/92 7654. Elev i en kurs
har då definierats som en person som under läsåret visat aktivitet genom att
delta i minst en sammankomst eller sända in minst en insändningsuppgift. Antalet
tjänstgörande lärare uppgick samma budgetår till 65 (omräknat till
heltidstjänster 21). Kostnaden för SSVN uppgick budgetåret 1991/92 till 20,2
miljoner kronor, varav 3,2 miljoner kronor finansierades genom elevavgifter för
undervisningsmaterial.
Antalet genomförda lärartimmar under budgetåret 1991/92 uppgick till 15 311.
Anslagsframställning
Skolverket hemställer att anslaget räknas upp med hänsyn till prisförändringar
samt att anslaget justeras i enlighet med regeringens beslut angående den
framtida ställningen för SSVN.
SOU 1993:12 Vårdhögskolor - Kvalitet - Utveckling - Huvudmannaskap
1.Sammanfattning av (SOU 1993:12)
Genom beslut den 2 april 1992 bemyndigade regeringen chefen för
Utbildningsdepartementet, statsrådet Per Unckel, att tillkalla en särskild
utredare med uppdrag att undersöka möjligheterna att överföra vårdhögskolorna
till statligt huvudmannaskap.
Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 1 juni 1992 som
särskild utredare landshövdingen Anita Bråkenhielm. Utredningen antog namnet
huvudmannaskapsutredningen, HVU-92 och överlämnade i februari 1993 betänkandet
Vårdhögskolor - kvalitet - utveckling - huvudmannaskap.
Enligt direktiven till utredningen uppmanades utredaren att presentera
alternativa lösningar för vårdhögskolornas framtida huvudmannaskap och
verksamhet. Kommittédirektiven föreskrev att de ekonomiska konsekvenserna av att
föra över samtliga vårdhögskolor till ett statligt huvudmannaskap skulle
redovisas.
Utgångspunkter för översynen har bl.a. varit beslutet om en ny examensordning,
EG-direktiv vad avser medellång vårdutbildning, omvärldens och arbetsmarknadens
krav på högskoleutbildning, utbildningarnas anknytning till andra
utbildningsverksamheter samt möjligheterna till forskningsanknytning.
En förutsättning för utredningen har varit att staten har ett särskilt ansvar
för uppbyggnaden av starka miljöer för forskning och utveckling.
Utredaren anser att utredningsarbetet skett under stark tidspress och att
vidare utredningar och förhandlingar, bl.a. avseende kostnadsomfördelningen
mellan stat och landsting bör genomföras.
Bakgrund
Som grund för reformeringen av den svenska högskoleutbildningen 1977 låg 1968
års högskoleutredning, den s.k. U68. Reformeringen innebar bl.a. en vidgningen
av högskolebegreppet omfattande utbildningar med annat huvudmannaskap än det
statliga nämligen landstingskommunalt, primärkommunalt och enskilt
huvudmannaskap.
Högskolereformen 1977 innebar inte att de medellånga vårdutbildningarna
omedelbart förändrades till sin struktur och organisation. Vissa justeringar i
befintliga kursplaner gjordes för att bättre anpassa dem till den övriga
högskolans mål, organisaion och innehåll. De grundläggande målen i högskolelagen
blev gemensamma för både statlig och kommunal högskoleutbildning medan regler om
ledning, styrning och tjänstekonstruktion kom att ges olika utforming.
Regeringen bemyndigade den 9 juli 1977 chefen för Utbildningsdepartementet att
tillkalla en kommitté, även kallad Vård 77, med uppdrag att utreda vissa frågor
om vårdutbildningar inom högskolan. Kommittén lämnade i sitt betänkande (SOU
1978:50) Ny vårdutbildning, förslag till ny organisation av de medellånga
vårdutbildningarna, utifrån vilket riksdagen i december 1979 fattade beslut om
utbildningarnas nuvarande organisation.
Regeringen beslöt 1975 att utreda frågan om ett enhetligt huvudmannaskap för
högskolan. Den tillsatta "huvudmannaskapskommittén" utredde frågan 1978-1980.
Kommittén bedömde att ett enhetligt huvudmannaskap borde eftersträvas för en och
samma linje inom högskolan och att riksdagens beslut om en mer samlad
studieorganisation inom kommunal högskoleutbildning talade emot ett delat
huvudmannaskap för dessa utbildningar. Regeringen ansåg att det mot bakgrund av
det statsfinansiella läget inte var möjligt att ändra det kommunala
huvudmannaskapet för berörda utbildningar.
I prop. (1992/93:1) om universitet & högskolor - frihet för kvalitet och i den
nya högskolelagen redovisades en ny strategi för att förändra det svenska
universitets- och högskolesystemet som efter riksdagsbeslut gäller fr.o.m. den 1
juli 1993. Strategin innebär bl.a. ökad frihet för och skapande av incitament
för utveckling och kvalitet inom statliga universitet och högskolor, införande
av fasta och entydiga regler för relationerna mellan staten och fristående
universitet och högskolor samt förändrat, icke-statligt huvudmannaskap för vissa
universitet och högskolor. Från och med budgetåret 1993/94 gäller dessutom ett
nytt anslagssystem för grundläggande högskoleutbildning och forskning.
För närvarande finns 27 vårdhögskolor i landet. Huvudregeln är att det inom
varje landsting eller kommun som svarar för landstingets uppgifter skall finnas
en vårdhögskola. Förutom landstingens vårdhögskolor bedrivs även
sjuksköterskeutbildning vid tre enskilda sjuksköterskeskolor i Stockholm; Ersta
diakonisällskaps sjuksköterskeskola, Röda korsets sjuksköterskeskola samt
Sophiahemmets sjuksköterskeskola.
Verksamheten vid de olika enheterna är av skiftande omfattning och karaktär
avseende såväl utbildningsutbud, ekonomisk omslutning som inriktning mot
forsknings- och utvecklingsarbete.
Till den av regeringen tillsatta Högskolekommittén (Frihet Ansvar Kompetens.
Grundutbildningens villkor i högskolan. SOU 1992:1) fanns en arbetsgrupp knuten
som hade till uppgift att göra en inventering av de problem som kan räknas som
specifika för vårdhögskolorna. I februari 1990 överlämnade arbetsgrupppen sin
rapport - Vårdhögskolornas situation - till utredningen. Fem olika
problemområden där vårdhögskolorna skiljer sig från övriga högskolor i landet
redovisas; vårdhögskolornas roll i samhället, jämlikhet i högskolefamiljen,
samspelet mellan teori och praktik, undervisningsformerna samt lärarstabens
kompetens.
Utredningens överväganden
Utredarens uppfattning är att de viktigaste åtgärderna är att åstadkomma en
större samordning mellan olika högskolor samt en ökad nationell koncentration.
Forskning och utvecklingsarbeten inom vårdutbildningarnas karaktärsämnen är
viktiga medel för att ge dessa ämnen en klarare profil. Målet är att höja
utbildningarnas kvalitet och akademiska anknytning. För att åstadkomma detta
föreslår utredaren att vårdhögskolornas kontaktvägar på olika sätt stärks till
den statliga forskningsorganisationen. Huvudmannaskapsfrågan är med denna
utgångspunkt av underordnad betydelse om mål och strategi kan uppfyllas i ett
gemensamt perspektiv för hela högskolan.
I utredningen redovisas tre olika modeller för att helt eller delvis överföra
vårdutbildningarna till statligt huvudmannaskap;
* vissa utbildningar överförs till statligt huvudmannaskap,
* vårdhögskolorna på universitetsorterna överförs till statligt huvudmannaskap
medan övriga vårdhögskolor har landstingen som huvudmän,
* enhetligt statligt huvudmannaskap.
Dessa tre modeller bildar utgångspunkt för följande föreslagna åtgärder;
* Vårdhögskolorna kommer att omfattas av såväl statlig som landstingsägt
huvudmannasmskap.
* Kraven på styrnings- och ledningsformer skall vara likartade för all
högskoleutbilning med garanterat inflytande för rektor, lärare och studenter i
särskilda högskolestyrelser.
* Överföring av social omsorgslinje till de universitet och högskolor som har
utbildning inom ämnesområdet socialt arbete samt en överföring av ansvaret för
utbildningarna i arbetsterapi och sjukgymnastik i Boden till Umeås universitet.
Tandhygienistutbildningen i Malmö föreslås överföras till den odontologiska
fakulteten i Lund med lokalisering till tandläkarhögskolan i Malmö.
* En besparing om 22 milj. kr till följd av rationaliseringsvinster och
dimensioneringsminskning har beräknats.
* Minskningen av de grundläggande utbildningarna bör i första hand ske på
universitetsorternas vårdhögskolor där belastningen för praktikplatserna är
stor.
* Införande av kvalitetskrav i samband med statsbidragsgivning till landsting
och fristående högskolor för att såvitt möjligt garantera lika kvalitet för den
grundläggande högskoleutbildningen. Kraven kan avse internationella kontakter,
forskningsaktivitet, ökat antal forskarutbildade lärare samt biblioteksresurser.
* Minimikrav på viss kvantitet och bredd i utbildningsutbud vid
vårdhögskolorna, minst 300 årsstudieplatser och minst två utbildningsprogram.
* Ett 10-tal av dagens vårdhögskolor kommer inte att uppfylla kriterierna för
fortsatt verksamhet med statsbidrag och examinationsrätt.
* Resurser för magisterutbildningar bör om några år finnas på samtliga
universitetsorter. Magisterutbildningar skall utgöra grund för lärarutbildning
liksom till vissa kvalificerade tjänster inom vård och omsorg. Utredaren
föreslår att 4 miljoner kronor fördelas till de medicinska och
samhällsvetenskapliga fakulteterna som stöd för uppbyggand av sådana
utbildningsprogram.
* Kliniska högskolelektorat, förenade med tjänster i vården t.ex. som
sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut bör oberoende av huvudmannaskap
inrättas vid Vårdhögskolorna.
* Minimikravet för ämnesfördjupning för lärartjänster bör vara
magisterutbildning.
* Vårdlärarutbildningen bör avvecklas fr.o.m. läsåret 1994/95. De medel som
därmed frigörs bör användas till bl.a. utbyggnad av ovan nämnda magisterprogram.
Den pedagogiska utbildningen för vårdlärare bör lösas på samma sätt som för
övriga lärare vid universitet och högskolor.
* Stödet för utbyggnad av forskning och forskarutbildning inom
vårdutbildningarnas karaktärsämnen kan öka med ca 25 miljoner kronor om
utredarens förslag till rationaliseringar, dimensioneringsminskningar och
samordningar kan genomföras. Dettta stöd föreslås fördelas mellan universiteten
och forskningsråden.
* Vårdhögskolorna i Linköping och Umeå föreslås överföras till staten och
integreras i universiteten.
* På övriga universitetsorter bör fördjupningsutbildning, forskning och
forskarutbildning finansieras av staten och byggas upp inom ramen för redan
etablerad samverkan mellan vårdhögskolorna och universiteten samt Karolinska
institutet.
* Vårdhögskolorna uppförs i den bilaga i högskoleförordningen som anger
fakulteternas verksamhetsområden.
* Systemet med interkommunal ersättning bör avvecklas.
* De tre enskilda sjuksköterskeskolorna föreslås ges en ställning som
fristående skolor. Staten bör teckna avtal med resp. enhet, efter förhandlingar
med Stockholms läns landsting, för reglering av utbildningsverksamhetens
omfattning, inriktning, kvalitet och finansiering.
* Landstingens vårdhögskolor och de tre enskilda sjuksköterskeskolorna bör inom
en treårsperiod bli föremål för en utvärdering av kvalitet och uppnådda mål
avseende högskolans krav på internationellt samarbete, forskningsaktivitet,
lärarkompetens, biblioteksresurer m.m. Kanslersämbetet föreslås få i uppdrag att
ta ett sådant initiativ.
Ekonomiska aspekter
Ett förstatligande av vårdhögskolorna - helt eller delvis - aktualiserar i
huvudsak två kostnadsfrågor. Dels direkta utbildningskostnader och dels den
pensionsreglering som blir aktuell för den personal som i och med det ändrade
huvudmannaskapet övergår från anställning i landsting till statlig anställning.
Driften av vårdhögskolorna uppgick enligt Landstingförbundets beräkningar för
1990 till ca 989 424 000 kr. Om denna siffra accepteras som "den närmaste
sanningen" kan kostnadsfördelningen för ett enhetligt förstatligande av
vårdutbildningarna beskrivas enligt följande. Av totalkostnaden motsvarar ca 162
000 000 kr den summa som redan idag utgår som statsbidrag. Landstingsmedlen
utgör ca 710 000 000 kr. De interkommunala ersättningarna är också
landstingsmedel och omfattar ca 117 000 000 kr. Den summa som förutsatt
oförändrad kostnad för staten måste överföras från landstingen uppgår därmed
till 827 000 000 kr.
Att beräkna kostnaderna för ett delvis förstatligande är förenat med
svårigheter främst på grund av ofullständiga och disparata underlag om kostnader
för utbildning inom olika landsting. De faktiska kostnaderna måste fastställas
via förhandlingar med varje enskilt landsting.
2.Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1993:12)
Vårdhögskolor - Kvalitet - Utveckling - Huvudmannaskap
1 Remissinstanser
Yttranden över betänkandet har inkommit från Socialstyrelsen, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Statens arbetsgivarverk, Karolinska institutet, Uppsala
universitet, Högskolan i Eskilstuna/Västerås (Från 930701 Mälardalens högskola),
Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan i Gävle/Sandviken, Högskolan i Örebro,
Högskolan i Jönköping, Lunds universitet, Högskolan i Halmstad, Högskolan i
Kalmar, Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Växjö, Högskolan i
Karlskrona/Ronneby, Göteborgs universitet, Högskolan i Borås, Högskolan i
Karlstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Umeå
universitet, Högskolan i Luleå, Malmö kommun, Göteborgs och Bohus
vårdhögskoleförbund, Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i
Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Förenade
Studentkårer (SFS), landstingen i Stockholms, Uppsalas, Sörmlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmars, Blekinge, Kristinastads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Örebros, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens
län.
Gemensamma yttranden har inkommit dels från landstingen i Västernorrlands och
Jämtlands län samt den interimistiska styrelsen för Mitthögskolan i
Sundsvall/Härnösand och Östersund, dels från Landstinget i Östergötland och
Linköpings universitet.
Särskilda yttranden har dessutom inkommit från Legitimerade sjukgymnasters
riksförbund, Vårdhögskolornas rektorskollegium, Sveriges läkarförbund,
Föreningen föreståndare inom social service, Regionkommittén för Fyrstad, TCOs
studeranderåd, Moderata kvinnoförbundet Stockholms län, Stockholms universitet,
Svenska kommunförbundet, Sophiahemmets sjuksköterskeskola, Ersta
diakonisällskaps sjuksköterskehögskola och Röda korsets sjuksköterskeskola.
Vidare har särskilda yttranden kommit från kommunstyrelserna i Göteborg,
Vänersborg, Uddevalla och Borås, Kommunförbunden i Värmland och Älvsborg samt
länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Norrbottens, Malmöhus och Älvsborgs
län.
2 Allmänt
Remissinstanserna uttrycker allmänt en positiv inställning till betänkandet. De
flesta framför att utredaren utifrån givna direktiv har presenterat ett väl
avvägt och genomtänkt betänkande där en mångfald av idéer och möjliga lösningar
presenteras. Speciellt påpekas att likt utredaren vill man understryka att
kvalitet i utbildningarna är överordnat huvudmannaskapsfrågan.
SAF har avstått från att yttra sig. Sveriges sjuksköterskestuderandes förbund
har ej inkommit med yttrande.
3 Huvudmannaskap
3.1 Statligt
Majoriteten, 58 %, av remissinstanserna förordar ett statligt eller ett blandat
huvudmannaskap för vårdutbildningarna.
Av landstingen har nio varit positivt inställda till ett statligt
huvudmannaskap, fyra har motsatt sig detta och resten har avstått från att
svara.
Majoriteten av universitet och högskolor har förespråkat statligt
huvudmannskap, endast Högskolan i Kristianstad har sagt nej och högskolorna i
Jönköping, Halmstad, Växjö och Skövde har avstått från att yttra sig.
3.2 Kommunalt
Stockholms, Jönköpings, Älvsborgs, Gävleborgs och Norrbottens läns landsting
förordar ett kommunalt huvudmannaskap. Sörmlands, Östergötlands och Örebros läns
landsting motsätter sig kommunalt huvudmannaskap.
Samtliga universitet och högskolor antingen är emot kommunalt huvudmannaskap
eller har avstått från att svara.
LO förordar ett enhetligt kommunalt huvudmannaskap med motiveringen att
vårdutbildningens traditioner och rötter är i yrkesrelaterad utbildning samt att
förutsättningarna för god tillgänglighet av vårdutbildning ökar.
3.3 Överföring av viss utbildning till statligt huvudmannaskap
Nio landsting har varit för överföring av viss utbildning till statligt
huvudmannaskap och sju har varit emot. Lunds universitet, Karolinska institutet
och Högskolan i Örebro är för en överföring medan Uppsala universitet,
Mitthögskolan, och högskolorna i Falun/Borlänge, Borås, Karlstad,
Trollhättan/Uddevalla och Luleå har varit emot.
RRV anser att anknytningen till den akademiska forskningsmiljön skall vara
avgörande för vilka vårdutbildningar som skall överföras. SACO förordar att
samtliga sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningar bör förstatligas. Vidare
att tandhygienistutbildningen bör överföras på de orter där odontologisk
fakuktet finns tillgänglig samt sociala omsorgsutbildningen till de universitet
och högskolor som har utbildning inom området socialt arbete. SFS är också
positiva till ett förstatligande av sociala omsorgsutbildningen men betonar
vikten av att utbildningen får behålla sin särart.
Socialstyrelsen och TCO är emot överföring av enbart delar av vårdutbildningen
och anser att kostnadsfrågorna för ett enhetligt förstatligande borde bättre
belysas.
3.4 Samarbetsformer under olika huvudmannaskap
Nästan alla universitet och högskolor har svarat att samarbete pågår mellan
vårdhögskolan och universitetet/högskolan på orten. Högskolan i Borås redovisar
inget samarbete.
4 Högskolestyrelser
Utredaren föreslår att styrning- och ledningsformerna skall vara likartade för
all högskoleutbildning med garanterat inflytande för rektorer, lärare och
studenter. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker detta förslag.
Landstingsförbundet med flera uppmärksammar att om nuvarande statlig
högskolestyrelse införs vid vårdhögskolorna krävs ändringar i gällande
kommunallag. Flertalet landsting framför att om landstinget kvarstår som
huvudman måste denne huvudman också garanteras inflytande i styrelsen. Därutöver
bör ordförande utses av huvudmannen.
5 Lärare
5.1 Magisterkompetens
Samtliga remissinstanser som yttrat sig, utom SACO, anser att magisterkompetens
bör vara miniminivå för vårdlärarna. Flertalet instanser anser att kravet på
disputerade lärare som finns för universitet och högskolor också skall gälla
vårdhögskolorna.
5.2 Vårdlärarutbildningen
Utredaren föreslår att nuvarande vårdlärarutbildning avvecklas. 70% av
remissinstanserna avstår från att kommentera detta förslag. Endast ett fåtal
avstyrker medan ett femtontal tillstyrker.
Eftersom vårdlärare inte är någon fastställd yrkesexamen är det inte ett beslut
för regering och riksdag huruvida vårdlärarutbildningen skall läggas ner.
Utredaren menar att den pedagogiska utbildningen för de framtida lärarna inom
högskolans vårdutbildning skall lösas på samma sätt som för universitetens och
högskolans övriga lärare. Många remissinstanser påpekar att dagens vårdlärare
har en gedigen pedagogisk skolning.
5.3 Kliniska lektorat
Utredaren föreslår att kliniska lektorat inrättas. Drygt fyrtio remissinstanser,
däribland samtliga landsting som yttrat sig, tillstyrker förslaget. Övriga
avstår från att kommentera förslaget.
6 Dimensionering
Utredaren föreslår att antalet utbildningsplatser på den sociala omsorgslinjen
halveras och dessutom ytterligare neddragningar av platserna av de övriga
grundläggande vårdutbildningarna. Utredaren föreslår att neddragningarna sker
vid universitetsorterna med hänvisning till att det där kan vara mer komplicerat
att finna praktikplatser. Remissinstanserna vid universitetsorterna avstyrker
förslaget medans de vid övriga orter tillstyrker detsamma.
7 Övrigt
7.1 Avskaffande av den interkommunala ersättningen
Högskolan i Trollhättan/Uddevalla och Mitthögskolan vill avskaffa den
interkommunala ersättningen. Även Malmö kommun och Stockholms, Blekinges,
Hallands, Värmlands, Västernorrlands samt Jämtlands läns landsting tillstyrker
förslaget. Statskontoret och SFS anser också att denna form av ersättning för
studenter bör avskaffas.
Linköpings universitet och högskolorna i Örebro samt Växjö avstyrker förslaget.
Detta gör också Sörmlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmars,
Kristianstads, Malmöhus, Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebros, Dalarnas,
Gävleborgs och Västerbottens läns landstingsförbund. Landtingsförbundet anser
att utredaren inte anfört några vägande skäl för ett avskaffande av den
interkommunala ersättningen. Istället anser Landstingsförbundet att det är
effektivitetsfrämjande att vissa landsting kan åta sig ett utbildningsansvar för
studenter från andra landsting. Detta avlastar vissa landsting från att ge
utbildning och det är därför rimligt att de utbildningsgivande landstingen
erhåller interkommunal ersättning.
7.2 Utvärdering om tre år
Samtliga instanser som yttrat sig anser att en framtida utvärdering är
nödvändig. Många tillägger dock att tre år kan vara en för kort tid för att
utvisa hur utbildningen har förändrats och förespråkar att vänta med
utvärderingen till om minst fem år eller mer.
7.3 Ombilda de tre enskilda sjuksköterskeskolorna i Stockholm till fristående
högskolor
Statskontoret, RRV, SFS och Högskolan i Skövde samt Stockholms läns landsting
tillstyrker förslaget.
De berörda sjuksköterskeskolorna; Sophiahemmets sjuksköterskeskola, Ersta
diakonisällskaps sjuksköterskehögskola och Röda korsets sjuksköterskeskola har
alla i särskilda yttrande tillstyrkt utredarens förslag.
Linköpings universitet och Östergötlands läns landsting avstyrker förslaget med
motiveringen att samma kvalitetskriterier och krav bör gälla för
sjuksköterskeutbildningar med enskilt huvudmannaskap som gäller för övrig
högskoleutbildning.
SOU 1993:102 Kvalitet och dynamik
1. Sammanfattning av SOU 1993:102 samt beredningens slutsatser och förslag
Universitetens och högskolornas kvalitetsutveckling och resurstilldelningen till
grundutbildningen (kap. 2)
Vi har koncentrerat utredningsarbetet beträffande grundutbildningen på att,
utifrån svenska och internationella erfarenheter beträffande kvalitetsarbete,
skissera en modell för resurstilldelningen som stimulerar universiteten och
högskolorna att arbeta systematiskt med kvalitetsutveckling. Därmed tar vårt
förslag hänsyn till de enskilda universitetens och högskolornas varierande
förutsättningar och olika prioriteringar vad gäller verksamheten.
Detta kapitel inleds i avsnitt 2.1 med en aktuell översikt över
kvalitetsutvecklingen inom grundutbildning vid universitet och högskolor i
Sverige samt internationella erfarenheter av kvalitetsutveckling och användning
av kvalitetsindikatorer. Arbete med dessa frågor, med olika tyngdpunkter, pågår
i flera länder. Resurstilldelning på grundval av kvalitetsindikatorer inom
grundutbildningen tycks tillämpas enbart i vissa delstater i USA.
Vi diskuterar i avsnitt 2.2 varierande synsätt på kvalitet och möjligheterna
att koppla detta begrepp till resurstilldelning. Vi drar slutsatsen att
objektiva, generella mått på kvalitet inom grundläggande högskoleutbildning inte
går att fastställa. Det är trots detta väsentligt att utveckla kvaliteten vid
varje universitet och högskola på ett systematiskt sätt. Det är också viktigt
att detta arbete följs och uppmuntras.
Beträffande resurstilldelningen drar vi slutsatsen att kvalitetsindikatorer
skulle kunna användas för fördelning av resurser på respektive universitet och
högskola i den utsträckning man kan nå enighet om vad de står för och hur de
skall bedömas. Vi anser däremot att det inte är möjligt att använda gemensamma,
nationella kvalitetsindikatorer för statsmakternas resurstilldelning.
Vi föreslår i stället att statsmakternas resurstilldelning kopplas till en
bedömning av respektive lärosätes program för kvalitetsutveckling och
genomförandet av detta. Dessa bedömningar föreslås göras av expertgrupper knutna
till Kanslersämbetet, som därmed får i uppgift att avgöra vad som vid
bedömningstillfället anses vara acceptabelt.
I avsnitt 2.3 betonas universitets- och högskoleledningarnas ansvar för
kvalitetsutveckling. De flesta universitet och högskolor har i dag någon form av
koppling mellan resursfördelning och antalet registrerade studenter samt deras
studieresultat. Vi hävdar att det är ett grundläggande krav att varje
universitet och högskola bedriver ett systematiskt arbete att utveckla
kvaliteten i hela dess verksamhet. Därigenom kan de kvalitativa och kvantitativa
delarna i systemet samverka till den höga kvalitet i grundutbildningen som är
ett av reformens huvudsyften. I den interna resursfördelningen bör det i
framtiden även vara naturligt att resurser fördelas på basis av olika
kvalitetsindikatorer. Hur universiteten och högskolorna utformar detta anser vi
vara varje universitets och högskolas ansvar.
Slutligen behandlas i avsnitt 2.4 statsmakternas ansvar. Statsmakterna har ett
ansvar för kvaliteten i det svenska universitets- och högskolesystemet. Ett sätt
att ta detta ansvar är utformningen av statsmakternas resurstilldelningssystem,
vars kvantitativa delar i form av studentpeng och ersättning för prestationer, i
enlighet med riksdagens principbeslut, skall kompletteras med en del som skall
främja kvaliteten, ett kvalitetsbelopp.
Vi föreslår att resurstilldelningen i detta avseende baseras på en bedömning
av respektive lärosätes program för kvalitetsutveckling och genomförandet av
detta. Ansvaret för denna bedömning föreslås åligga Kanslersämbetet, som får i
uppdrag att göra en rullande bedömning av samtliga universitet och högskolor.
Under varje treårsperiod skall en sådan bedömning göras av varje lärosäte.
Fr.o.m. treårsperioden 1996/97-1998/99 föreslår vi att fem procent av de
totala resurserna för grundutbildning avsätts för kvalitetsdelen av
resurstilldelningssystemet. För budgetåret 1995/96 föreslås tre procent. Skälet
för den lägre nivån är att erfarenheterna av det nya resurstilldelningssystemet
ännu är begränsade, samtidigt som alla lärosätens kvalitetsutvecklingsprogram
inte utformats fullt ut.
Kvalitetsbeloppet föreslås ingå i det anslagsbelopp som betalas ut varje månad
i förskott. Varje universitet och högskola får behålla de utbetalda medlen i
förhållande till hur programmet för kvalitetsutveckling och dess genomförande
bedömts. De delar av kvalitetsbeloppet som lärosätet inte fått tillgodogöra sig
inbetalas årligen till Kanslersämbetet. Dessa medel får sedan fördelas till
angelägna utvecklings- respektive stödprojekt.
Resultat- och aktivitetsrelaterad resurstilldelning till forskning och
forskarutbildning (kap. 3)
I avsnitt 3.3 redovisar vi förslag om hur statsmakternas resurstilldelning till
forskning och forskarutbildning till en del skall kunna relateras till vissa
resultat- och aktivitetsmått.
En utgångspunkt för vårt förslag är att fördelningen mellan olika
fakultetsområden inte skall påverkas.
Vi anser att en del av fakultetsanslaget, minst 30 procent - i vissa fall 25
procent - bör resultat- och aktivitetsrelateras. Omräkningar av anslagen bör i
enlighet med vårt förslag göras inför varje budgetår.
Vi föreslår att minst 20 procent av de totala resurserna för ett
fakultetsområde skall fördelas bland berörda fakulteter i proportion till
examination i forskarutbildningen och 10 procent av resurserna i förhållande
till förekomsten av vetenskapligt prövade externa anslag. För teologisk,
juridisk och odontologisk fakultet bör 5 procent av resurserna relateras till
förekomsten av vetenskapligt prövade externa anslag.
Examinationen förslås beräknas så att doktorsexamina avlagda av
underrepresenterat kön ges vikten 1,25, övriga doktorsexamina vikten 1,
licentiatexamina avlagda av underrepresenterat kön ges vikten 0,625 och övriga
licentiatexamina vikten 0,5. Doktorer som redan tagit ut en licentiatexamen bör
ges halv vikt. Underrepresenterat kön föreligger om något kön svarar för mindre
än 40 procent av antalet avlagda examina i riket inom fakultetsområdet i fråga.
Andelen examination föreslås beräknas genom att examinationen (beräknad
enligt ovan) under de fyra senaste åren summeras för fakultetsområdet samt för
varje enskild fakultet. Fakulteternas andel fås genom att dividera den egna
examinationen med fakultetsområdets.
Andelen vetenskapligt prövade externa anslag föreslås beräknas på motsvarande
sätt sedan anslagen för de fyra åren räknats om i fast penningvärde.
En spärregel föreslås garantera att medlen med anledning av det
aktivitetsrelaterade budgetsystemet minskar högst 5 procent mellan två på
varandra följande budgetår och högst 10 procent under en treårsperiod. Om
spärregeln utlöses innebär detta att mindre resurser kan omfördelas till övriga.
Underlag för beräkning av anslagen bör redovisas av respektive universitet
och högskola i de årliga resultatredovisningarna. Efter riksdagsbehandling av
detta förslag bör således en komplettering av den nyligen beslutade förordningen
om redovisning av studier m.m. göras i detta avseeende.
Det nya resurstilldelningssystemet för forskning och forskarutbildning bör
enligt vår mening införas fr.o.m. budgetåret 1995/96.
Kanslersämbetet föreslås få i uppdrag att svara för uppföljning och
utvärdering av det nya resurstilldelningssystemet för fakulteterna samt för
bedömningen av vilka finansiärer som kan anses fördela anslag efter vetenskaplig
prövning.
2. Remissammanställning
Remissinstanser och sammanställning av remissyttranden över Resursberedningens
delbetänkande (SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik
1 Remissinstanserna
Yttranden över betänkandet har avgivits av Kanslersämbetet (KÄ), Verket för
högskoleservice (VHS), Riksrevisionsverket (RRV), Uppsala universitet (UU),
Lunds universitet (LU), Göteborgs universitet (GU), Stockholms universitet (SU),
Umeå universitet (UmU), Linköpings universitet (LiU), Karolinska institutet
(KI), Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Chalmers tekniska högskola (CTH),
Högskolan i Luleå (HLu), Danshögskolan (DH), Dramatiska institutet (DI),
Grafiska institutet och Institutet för högre kommunikations- och
reklamutbildning (GI/IHR), Högskolan i Borås (HB), Högskolan i Falun/Borlänge
(HF/B), Högskolan i Gävle/Sandviken (HG/S), Högskolan i Halmstad (HH), Högskolan
i Jönköping (HJ), Högskolan i Kalmar (HK), Högskolan i Karlskrona/ Ronneby
(HK/R), Högskolan i Karlstad (HKs), Högskolan i Kristianstad (HKr), Högskolan i
Skövde (HS), Lärarhögskolan i Stockholm (LHS), Högskolan i Trollhättan/Uddevalla
(HT/U), Högskolan i Växjö (HV), Högskolan i Örebro (HÖ), Idrottshögskolan i
Stockholm (IH), Konstfack (KF), Kungl. Konsthögskolan (KH), Kungl.
Musikhögskolan i Stockholm (KMH), Mitthögskolan (MH), Mälardalens högskola
(MdH), Operahögskolan i Stockholm (OH), Teaterhögskolan i Stockholm (TH),
Forskningsrådsnämnden (FRN), Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet
(HSFR), Medicinska forskningsrådet (MFR), Naturvetenskapliga forskningsrådet
(NFR), Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och
Cancerfonden.
Yttranden över betänkandet har dessutom inkommit från Arbetsmiljöfonden,
Uppsala universitets jämställdhetskommitté, Sveriges läkarförbund, Centrala
doktorandrådet vid Lunds universitet, Doktorandföreningarna vid de medicinska,
odontologiska, humanistiska, matematisk-naturvetenskapliga, och
samhällsvetenskapliga fakulteterna vid Umeå universitet, Ekonomkåren vid
Högskolan i Luleå, Lunds studentkår, Stockholms universitets studentkår,
Doktoranders och forskare förbund, Institutet för kvalitetsutveckling (SIQ) samt
rektorerna för Johannelunds Teologiska institut, Teologiska Högskolan i
Stockholm och Örebro Missionsskola.
2 Universitetens och högskolornas
kvalitetsutveckling och resurstilldelningen till grundutbildningen
2.1 Allmänt
Remissinstansernas inställning till betänkandet varierar. Majoriteten är klart
positiv till synen på kvalitet och på att det är kvalitetsarbetet som skall
utgöra basen för medelstilldelning och inte kvaliteten i verksamheten. Man delar
vidare i stort beredningens uppfattning att gemensamma, nationella kriterier
inte kan ligga till grund för resurstilldelningen. Några, som accepterar en
bedömning av kvalitetsarbetet, vill dock inte ha en koppling mellan
resurstilldelning och denna bedömning, utan anser att de konsekvenser som ett
negativt omdöme ger är betydligt större än konsekvenserna av en eventuell
femprocentig indragning av resurser.
Vissa (bl.a. LiU) ser det som en svaghet i betänkandet att det finns en så
klar skillnad i behandlingen av å ena sidan grundutbildningen och å den andra
forskarutbildning och forskning.
Styrelsen för LU vill "bestämt förorda att frågan om kvalitetsbelopp i
resurstilldelningen för grundutbildningen och principerna för dess fördelning
blir föremål för ytterligare överväganden."
2.2 Kvalitet och resurser
2.2.1 Riksdagsbeslut
Riksdagen har i december 1992 beslutat att kvalitetsbedömningar skall knytas
till resurstilldelningssystemet för grundutbildning (prop. 1992/93:1, bet.
1992/93:UbU3, rskr. 1992/93:103). Några enstaka remissinstanser (t.ex. LiU, KF,
OH, HÖ, SFS och SACO) anser att så inte bör ske. Andra påpekar eller antyder att
redan bedömningarna av universiteten och högskolorna i sig kommer att leda till
ekonomiska konsekvenser genom att studenterna kommer att välja de lärosäten som
får goda vitsord (HB, HKr, HÖ, MdH och SACO). UU framhåller att det är
nödvändigt med något slag av kvalitetskontroll, men att "utgångspunkten bör vara
universitetets eget ansvar för dessa frågor." UU skisserar en delvis alternativ
modell enligt vilken det vart tredje år skulle göras en "bedömning av respektive
universitets kvalitetsarbete. Beroende av resultatet av bedömningen skulle
universitetet få i uppdrag att disponera vissa delar av sina resurser på
kvalitetsarbete. Vid förnyad kontroll efter ytterligare tre år görs en bedömning
om universitetet uppnått sådan kvalitet som berättigar till att behålla
utbildningsuppdragen intakta eller om det skall lämna ifrån sig delar av dem."
HV anser att kvalitetsutvecklingsprogrammet inte bör utgöra grund för
resurstilldelning på det sätt som föreslås, därför att en minskning av
resurserna som skulle bli följden av ett negativt omdöme skulle drabba just dem
som behöver resurser för att förbättra sig.
2.2.2 Kvalitetsindikatorer och kvalitetsutveckling som grund för
resurstilldelning
I stort sett alla remissinstanser instämmer i beredningens slutsats att
gemensamma, nationella kvalitetsindikatorer är olämpliga som underlag för
statsmakternas resurstilldelning. Som framgått ovan har de allra flesta också
uppfattningen att det är lämpligt att universitetens och högskolornas program
för kvalitetsutveckling och genomförandet av dessa är en lämplig utgångspunkt
för en bedömning, knuten till resurstilldelningen. Detta gäller t.ex. KÄ, GU,
UmU, KI, CTH, HLu, DH, DI, GI/IHR, HF/B, HH, HJ, HK, HKs, LHS, IH, KF, KMH, MH,
MdH, TCO, LO och SFS.
Direkt negativa är RRV och NFR, som önskar en bedömning med hälp av
kvalitetskriterier. LU hävdar att "om statsmakterna anser att ett styrsystem av
detta slag är nödvändigt, kan det ifrågasättas om ej ... /bedömningarna/ borde
baseras på kvaliteten i själva verksamheten, t.ex. på grundval av de
utvärderingar av verksamheten som görs av Kanslersämbetet. LiU framhåller att en
knytning av resurser till kvalitetsutvecklingsprogram leder till samma nackdelar
som en koppling mellan resurser och kvalitetsindikatorer och yrkar att
riksdagsbeslutet rivs upp.
Några (bl.a. LU) framhåller att det är olämpligt att planer, snarare än
resultatet av kvalitetsarbetet, blir föremål för bedömning.
2.3 Universitets- och högskoleledningarnas ansvar för kvalitetsutveckling
Beredningen framhåller att universitets- och högskoleledningarna måste ta ett
aktivt ansvar för kvaliteten i hela verksamheten och för de interna systemen för
att säkra och utveckla denna.
Samtliga som har kommenterat denna punkt är ense med beredningen om
ledningarnas ansvar.
2.4 Statsmakternas ansvar för kvalitetsutveckling
2.4.1 Ansvaret för bedömningen
Beredningen föreslår att ansvaret för bedömningen av
kvalitetsutvecklingen åligger Kanslersämbetet, genom expertgrupper knutna till
ämbetet.
En majoritet av remissinstanserna är starkt negativa mot att Kanslersämbetet
får denna uppgift, eftersom det skulle ge KÄ en dubbel roll, dels som stödjande,
dels som kontrollerande. Denna åsikt hävdas av bl.a. RRV, UU, LU, LiU, KTH, HLu,
DH, GI/IHR, HB, HF/B, HH, HT/U, HÖ, IH, MH, MdH, TH och SLU.
HV framhåller att det är mer "gynnsamt för verksamhetens kvalitet att man vid
varje lärosäte i en konstruktiv dialog med representanter för Kanslersämbetet
satsar en viss del av tillgängliga medel på de aspekter i verksamheten som är i
behov av utveckling."
LU ifrågasätter om ej ansvaret bör ligga på politisk nivå, och hävdar att den
föreslagna storleken av kvalitetsdelen (för LU:s del kan den utgöra 50 milj.kr)
bidrar till att det är olämpligt att KÄ skulle besluta i denna fråga; förslaget
"innebär att en central förvaltningsmyndighet skulle utöva en detaljstyrning av
högskolornas budget av långt mer ingripande slag än man tidigare upplevt". UmU
föredrar ett system där KÄ lämnar bedömningsunderlag till
Utbildningsdepartementet, som fördelar resurserna. MdH fastslår att "regeringen
bör besluta om kvalitetsbeloppet".
2.4.2 Kvalitetsbeloppets storlek
Beredningen föreslår att 5 procent av nuvarande takbelopp avsätts för
kvalitetsdelen av resurstilldelning fr.o.m. nästa treårsperiod. För budgetåret
1995/96 föreslås 3 procent.
När det gäller frågan om beloppets storlek, skiljer sig remissinstanserna åt i
betydande utsträckning. CTH anser liksom MdH att 5 procent är en lagom stor
andel. HJ hävdar att 3 procent är tillräckligt incitament. Andra vill inte ha
någon fast procentsats. Flera av de konstnärliga högskolorna är oroliga över
andelens storlek och framhåller att det skulle vara förödande för dem om de
miste motsvarande summa. LU anknyter frågan om beloppet till Kanslersämbetets
roll (jfr 2.4.1 ovan).
2.4.3 Kanslersämbetets bedömning
Frågan om Kanslersämbetets roll redovisas under 2.4.1 ovan.
1. Bedömning av hela verksamheten eller fakultet
Synpunkter har framkommit beträffande vilken nivå bedömningarna skall avse.
Beredningen föreslår att de omfattar hela universitetet eller högskolan.
Även här skiljer sig remissinstansernas uppfattningar. UU och LU liksom LO
anser att bedömningar bör göras på fakultetsnivå. LiU framhåller att särskilda
unika kvalitetssatsningar såsom uppbyggnaden av Hälsouniversitetet i Linköping
inte premieras, eftersom det "inte är aktuellt med någon kvalitetspremiering på
mer detaljerad nivå än den som gäller för hela universitetet." UU hävdar att
"bristen på möjligheter till differentiering inom stora universitet med många
olika utbildningsområden blir svårbemästrad". GU framhåller att "grunden bör
vara fakulteterna i ett nationellt och internationellt perspektiv. Det
sammanlagda resultatet kan därefter ingå i en bedömning av universitetet i dess
helhet. De mindre och medelstora högskolor, som uttalar sig i denna fråga är
positiva till en helhetsbedömning (HG/S, HK, HKs och MdH).
Några (t.ex. KÄ, GU, UmU, HKs, HS och SACO) framhåller att
kvalitetsbedömningen bör omfatta såväl grundutbildning som forskning och
forskarutbildning och LiU anser att det är olyckligt att olika förslag lagts
fram beträffande grundutbildning och forskning/forskarutbildning.
Beredningen utgår från att statsmakterna inte bör föreskriva hur
Kanslersämbetet skall genomföra sina bedömningar.
Några få (t.ex. HF/B och HT/U) anser att någon i förväg fastställd norm bör
finnas, eftersom det annars finns risk för att några enstaka universitet och
högskolor "normerar hela bedömningen". KÄ finner likaledes att det är angeläget
att programmen uppfyller vissa gemensamma kriterier och anger huvudinnehållet i
en program för kvalitetsutveckling som det är rimligt att använda som
utgångspunkt för en bedömning.
2. Indragning av medel
Den största kritiken av förslaget rör indragningen av medel i efterhand. Den
kommer från bl.a. LU, UU, GU, UmU, LiU, KTH, HLu, DH, DI, HB, HG/S, HK/R, HKs,
HKr, HÖ, HS och MH. Skälet till den negativa inställningen i detta hänseende är
huvudsakligen att man skulle föredra ett system som innebär belöning för goda
insatser i stället för "bestraffning" för dåliga insatser. Somliga (bl.a. GU)
framhåller den risk för "rundgång" som det kan innebär om beslut om minskade
resurser som ett negativt omdöme från Kanslersämbetet leder till upphävs genom
beslut om stödresurser från samma instans.
Andra (bl.a. UU, HKr, HÖ, KF och TH) framhåller den negativa spiral som kan
uppstå genom att ett dåligt omdöme leder dels till indragna resurser, dels till
färre och mindre väl förberedda studenter.
Några framlägger alternativa förslag, som de anser skulle lindra eller
upphäva de negativa effekterna av Resursberedningens förslag i detta hänseende.
KÄ, HG/S, HKs och HS föreslår en tvåstegsmodell, där ett kvalitetsbelopp
skulle tilldelas i två steg: 3 procent i samband med bedömning av program för
kvalitetsutvecklingsprogram och 2 procent när programmet har genomförts.
GU föreslår att de universitet och högskolor som inte lyckas presentera ett
fullvärdigt kvalitetsarbete bör få möjlighet att genomgå förnyad prövning redan
efter ett år.
UU, LiU och HÖ föreslår något varierande modeller som har till utgångspunkt
att Kanslersämbetets bedömningar vägs in när uppdragen för följande treårsperiod
skall fastställas.
MdH anser att Kanslersämbetets bedömning bör koncentreras till den senare
delen av budgetperioden och kopplas till kommande budgetperiod. De lärosäten
vars kvalitetsut vecklingsprogram bedöms som otillräckliga kan prövas igen under
år 1 av den kommande budgetperioden, och medlen dras in om programmet
fortfarande bedöms som otillräckligt. Detta skulle minska lärosätets ovisshet
beträffande anslagets storlek.
SLU föreslår ett system där det bästa omdömet ger en extra tilldelning på
t.ex. 2 procent. I konsekvens därmed skulle den lägsta procentsatsen stanna vid
minus 3 för att det föreslagna intervallet om 5 procentenheter skulle bevaras.
3. Bedömningsskala
Resursberedningen föreslår att Kanslersämbetet vid sin bedömning använder sig av
en bedömningsskala med ett av följande omdömen: Väl utvecklat, Acceptabelt, Inte
helt acceptabelt, Outvecklat, Ej acceptabelt. Remissinstanserna har särskilt
uppmanats att lämna synpunkter på utformningen av bedömningsskalan.
19 remissinstanser har invänt mot förslaget. Ett antal har valt att inte
kommentera det och några finner det möjligt att tillämpa. De flesta av dem som
är negativa (RRV, SU, GU, KI, HG/S, HJ, LHS och IH) önskar en tregradig eller
tvågradig skala. Vissa (HF/B, KF, TH, MH, MdH och Cancerfonden) hävdar att
bedömningen bör vara mer flexibel och nyanserad. Några (RRV, HT/U och HKr)
påpekar att det är viktigt att det från början finns fastställda normer för
bedömningen.
4. Bedömningsskalans koppling till belopp
Beredningen föreslår att bedömningen knyts till det slutliga kvalitetsbeloppet
på följande sätt:
Lärosäte vars program erhållit omdömena Väl utvecklat eller Acceptabelt får
behålla hela beloppet.
Lärosäte vars program erhållit omdömet Inte helt acceptabelt får behålla 60
procent av beloppet.
Lärosäte vars program erhållit omdömet Outvecklat behåller endast 20 procent
av beloppet.
Lärosäte vars program bedömts som Ej acceptabelt får inte behålla någon del
av kvalitetsbeloppet.
Ett stort antal kommenterar inte direkt denna punkt, bl.a. de flesta av dem
som avvisar antalet omdömen (se ovan). Hos övriga är remissopinionen delad. UmU
anser att det är bra att även näst högsta omdömet ger fullt belopp. Detta ger en
indikation på att det är dags att förbättra sig.
GU föreslår en fyrgradig skala med 100, 70, 30 och 0 procent. MdH avvisar en
fast bedömningsskala med koppling till belopp.
2.5 Användningen av ej tillgodoräknade kvalitetsbelopp
Beredningen föreslår att icke-utnyttjat belopp efter anslagsavräkning överförs
till Kanslersämbetets disposition och att ämbetet får "fördela dessa medel till
de universitet och högskolor som har utarbetat planer för projekt för stöd
och/eller utveckling".
Åtskilliga är kritiska mot beredningens förslag på denna punkt. UU talar om
Kanslersämbetet tredubbla roller (dvs. att stödja, bedöma och fördela medel) som
inte är förenliga. KTH och CTH framhåller att Kanslersämbetets verksamhet inte
bör finansieras med medel som frigjorts som resultat av deras egen bedömning. IH
hävdar att Kanslersämbetet genom det föreslagna förfaringssättet skulle kunna
börja fungera som en parallell myndighet till Rådet för grundläggande
högskoleutbildning.
HÖ föreslår att Kanslersämbetet i stället för att tilldelas de ej
tillgodoräknade beloppen skall få förfoga över "vissa ekonomiska resurser som
kunde fördelas till större utvecklingsprojekt av nationellt intresse".
KI anser att de outnyttjade kvalitetsbeloppen i sin helhet skulle tillfalla
de lärosäten som har väl utvecklade program. Detta skulle ge starkare
incitament.
2.6 Alternativa förslag
Som framgått under punkt 2 i avsnitt 2.4.3 skulle ett stort antal lärosäten
föredra ett system där ett kvalitetsbelopp delas ut som belöning för väl
genomförda prestationer i stället för att ingå i takbeloppet.
MH föreslår att Kanslersämbetet granskar planer och projekt som de enskilda
universiteten och högskolorna söker medel för, och att ämbetet sedan svarar för
utvärdering av dessa projekt.
UU skisserar ett system där universitetens och högskolornas kvalitetsarbete
bedöms vart tredje år. Beroende av resultat skulle de få i uppdrag disponera
vissa delar av sina resurser på kvalitetsarbete. Vid förnyad kontroll efter
ytterligare tre år görs en bedömning om de nått en sådan kvalitet som berättigar
dem att behålla sina utbildningsuppdrag eller om delar av dem skall dras in. HÖ
framför liknande synpunkter.
LiU föredrar en modell enligt vilken utvärderingar genomförda av
Kanslersämbetet utgör "underlag för dialog mellan ämbetet och den enskilda
högskolan om olika kvalitetsdimensioner i utbildningen och om lämpliga åtgärder
för att stärka verksamheten. De resursmässiga konsekvenserna hänskjuts i stället
till statsmakternas budgetprövning."
3 Förslag till resultat- och aktivitetsrelaterad resurstilldelning till
forskning och forskarutbildning
Denna del av Resursberedningens förslag har kommenterats av följande
remissinstanser:
Kanslersämbetet (KÄ), Uppsala universitet (UU), Lunds universitet (LU),
Göteborgs universitet (LU), Stockholms universitet (SU), Umeå universitet (UmU),
Linköpings universitet (LiU), Karolinska institutet (KI), Kungl. Tekniska
högskolan (KTH), Chalmers tekniska högskola (CTH), Högskolan i Luleå (HLu),
Högskolan i Borås (HB), Högskolan i Kalmar (HK), Högskolan i Karlstad (HKs),
Lärarhögskolan i Stockholm (LHS), Högskolan i Örebro, HÖ), Idrottshögskolan
(IH), Mälardalens högskola (MdH), Forskningsrådsnämnden (FRN),
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), Medicinska
forskningsrådet (MFR), Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR),
Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF),
Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
3.1 Tänkbara resultat- och aktivitetsmått
De allra flesta remissinstanserna delar beredningens uppfattning att det är
rimligt att tilldela resurser på grundval av aktivitet och resultat. Det råder
emellertid delade meningar dels beträffande vilka mått som är rimliga att
utnyttja, dels hur dessa mått skall viktas, i den mån man skall använda mer än
ett. För den stora merparten av de instanser som besvarat denna del av remissen
framstår antalet doktorsexamina som acceptabelt. GU är positivt till de båda
mått som beredningen enats om men inga andra. Några (KI, CTH och SLU) anser att
även antalet utländska gästforskare skulle kunna utgöra en grund för
medelstilldelning. MdH önskar premiera internationalisering genom att räkna in
tid som lärosätets forskare/lärare vistats vid utländska universitet. Flera
remissinstanser diskuterar andra former av forskarrörlighet som grundval för
resurstilldelning. Således anser NFR att doktorsexamina som avläggs av personer
som avlagt grundexamen vid annat universitet bör räknas som 1,25. TFR, LO och
SAF framhåller att också forskningssamarbete med företagen eller kontakt med
samhället utanför universitet och högskolor bör kunna utgöra grundval för
resurstilldelning.
Flera (t.ex. UU, TFR och SACO) påpekar, att antalet forskarstuderande och
examinationen i forskarutbildningen påverkas av omfattningen av de externa
anslagen, eftersom dessa även finansierar många doktorander. På så vis mäter de
båda indikatorerna i viss utsträckning samma sak.
Somliga vill, bl. a. av ovan nämnda skäl, lägga större vikt vid ett av de
båda föreslagna måtten än vad beredningen velat göra. SFS vill tona ner vikten
av externa anslag, och några (KÄ, UU, LiU och KTH) anser att dessa utgör ett
helt olämplig kriterium, och endast vill acceptera antalet doktorsexamina. LiU
argumenterar kraftigt mot användande av externa anslag för detta ändamål, och
framhåller att den starka konkurrensen om forskningsmedel medför en stor risk
för "att ännu fler forskare tvingas att orientera sig mot vad som för
ögonblicket utgör den etablerade uppfattningen .... och att originalitet och
nytänkande hämmas." KI, MFR och NFR föreslår däremot att externa
forskningsanslag får större tyngd än examinationen. MFR ifrågasätter om inte
olika kriterier kan användas för olika fakulteter. För medicinsk fakultet
föreligger t.ex. inget behov av ökad examination.
CTH är positivt till förslaget som helhet, men påpekar att den tekniska
fakulteten vid HLu enligt de beräkningar som gjorts av beredningen skulle
drabbas mycket hårt om förslaget genomförs. CTH föreslår därför att
Kanslersämbetet undersöker orsakerna till Luleås lägre prestationer och att
endast begränsade resurser omfördelas i avvaktan på resultatet av en sådan
undersökning. Även FRN hyser liknande farhågor, och efterlyser liksom HSFR en
analys av "hur startläget ser ut när systemet skall sättas igång." LHS hävdar
att utvecklingen noga måste följas och att man bör börja med lägre procentsatser
än de föreslagna. MdH framhåller att förslaget innebär en risk för att gamla
etablerade forskningsområden konserveras längre än önskvärt.
Några (SU, UmU och HLu) ställer sig av olika skäl helt avvisande. UmU och HLu
pekar på de problem som (även enligt Resursberedningens egna beräkningar) skulle
uppstå för dem i ett system som bygger på omfattningen av externa anslag, och i
vilket de av regionala och andra orsaker har svårt att hävda sig gentemot de mer
etablerade universiteten och högskolorna. De trycker särskilt på att modellen
har en "inbyggd spiraleffekt, som innebär att lärosäten med initialt begränsade
resurser har mycket svårt att kunna förbättra sin resurstilldelning." Två
forskare vid UmU framhåller att även om de föreslagna måtten skulle vara de
rätta, innebär detta inte att förslaget skulle vara samhällsekonomiskt rimligt,
eftersom.en effektiv resursfördelning kräver att hänsyn tas till den marginella
avkastningen snarare än den genomsnittliga. De påpekar att skillnaderna blir
avsevärda beroende på vilken av de båda principerna man använder, och att en
tillämpning av förslaget skulle kunna leda till resultat som går stick i stäv
mot det som användningen av den principiellt riktiga modellen skulle ge. De
förkastar Resursberedningens förslag men framför inte något eget alternativ. SU
anser att tilldelning till grundutbildningen och forskarutbildningen bör
behandlas på likartade sätt och föreslår ett system med "prislappar" enligt den
modell som tilllämpas för grundutbildningen. Forskningen bör däremot finansieras
på samma sätt som nu sker.
HSFR är tveksamt till de styreffekter som det föreslagna systemet skulle få
och påpekar att inom humaniora och samhällsvetenskaper är studiefinansieringen
kanske det svåraste problemet, och att beredningens förslag inte påverkar den.
3.2 Alternativa förslag
LU anför att det vore en fördel om lärosätena fick "volymmässigt definierade
utbildningsuppdrag" på liknande sätt som i grundutbildningen, då detta kan ge
tydligare effekt.
KÄ anser att hela verksamheten skall omfattas av kvalitetsinsatser och att en
mer nyanserad bedömning än den som föreslagits kan göras i samband med
prövningen av lärosätets kvalitetsprogram och forskningsrådens nationella
utvärderingar. Även SU, UmU, HKs, HS och SACO föreslår en modell där
grundutbildning och forskning/forskarutbildning erhåller resurser efter samma
principer. GU framhåller att det är lämpligt att utveckla kvalitetsprogram även
för forskningen. LiU framhåller att det är olyckligt att man föreslår olika
lösningar för grundutbildning och forskning.
HLu skisserar en modell enligt vilken mål fastställs för varje lärosäte och
resurser tilldelas på grundval av i hur hög grad lärosätet uppnår dessa mål.
HB anser att resurstilldelningen skall vara av den karaktären att den gynnar
utvecklingen av forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna, och HK
framhåller att om medel till forskning eventuellt går till de nya högskolorna,
bör dessa undantas från den föreslagna modellen. IH påpekar att det är
väsentligt att det finns ett positivt samband mellan resurser och hur väl de
etablerade fakulteterna stöder mindre högskolor.
3.3 Jämställdhet
När det slutligen gäller beredningens förslag beträffande viktning för
underrepresenterat kön vid beräkningen av underlag för medel för utexaminerade
doktorer mottas detta överlag positivt. Vikten 1,25 för kön uppfattas som
rimlig. LiU, SFS och TCO stödjer dock expertgruppens förslag, vilket också
förordats av JÄST-gruppen, och föreslår 2,0. Göteborgs universitet förordar
vikten 1,5.
Remissammanställning
Remissinstanser och sammanställning av remissyttranden över promemorian Nytt
resurstilldelningssystem för konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningar.
1 Remissinstanserna
Yttranden över promemorian har inkommit från Kanslersämbetet, Verket för
högskoleservice (VHS), Riksrevisionsverket (RRV), Lunds universitet (LU),
Göteborgs universitet (GU), Umeå universitet (UmU), Linköpings universitet
(LiU), Högskolan i Luleå (HLu), Danshögskolan (DH), Dramatiska institutet (DI),
Högskolan i Örebro (HÖ), Idrottshögskolan i Stockholm (IH), Konstfack (KF),
Kungl. Konsthögskolan (KH), Kungl. Musikhögskolan i Stockhom (KMH),
Operahögskolan i Stockholm (OH), Teaterhögskolan i Stockholm (TH), Sveriges
Förenade Studentkårer (SFS), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO).
Yttrande har dessutom inkommit från musiklärarutbildningarna i vid Ingesunds
musikhögskola, Göteborgs universitet, Lunds universitet, Högskolan i Luleå,
Kungl. Musikhögskolan i Stockholm och Högskolan i Örebro.
2 Allmänt
Remissinstansernas reaktion på promemorians förslag är blandad. Kanslersämbetet
anser att förslaget till ersättningssystem utformats med insikt om och hänsyn
till de aktuella utbildningarnas speciella situation. RRV framhåller att
konsekvent tillämpat utgör förslaget en klar och enkel modell för
resurstilldelning och styrning av högskolornas verksamhet.
Ett flertal remissinstanser framhåller att det är svårt att ta ställning
till förslagen eftersom det inte går att utläsa det ekonomiska utfallet. Vidare
anser en del instanser att en av utredarens utgångspunkter, att finna prislappar
som ger varje högskola ungefär nuvarande anslag, strider mot
utredningsdirektivet att systemet bättre ska överensstämma med
resurstilldelningssystemet i övrigt. En återkommande åsikt är att en diskussion
och prövning av ersättningsnivåerna i förhållande till utbildningsmål och
innehåll borde ha genomförts.
LU anser att den nu framlagda utredningen inte kan ligga till grund för
beslut om ett nytt resurstilldelningssystem då de konstnärliga utbildningarna är
en heterogen grupp och efterlyser ett fortsatt utredningsarbete. KF framför
liknande synpunkter. UmU anser att slutkapitlet är en komprimerad version av
direktiven. TH framhåller att det kan vara svårt att göra rättvisande
jämförelser mellan utbildningen vid fristående högskolor och motsvarande
utbildningar vid ett universitet då vissa kostnader som i Stockholm bärs av de
enskilda högskolorna, bärs av Göteborgs och Lunds universitet som helhet, genom
gemensamma avsättningar. TCO betonar att de konstnärliga utbildningarnas
speciella förhållanden i högre utsträckning, än strävan att åstadkomma likhet
med vad som gäller för universitet och högskolor i övrigt, bör bilda
utgångspunkt för ett nytt resurstilldelningssystem.
3 Ersättningsnivåer
Utredaren föreslår en differentiering på förslagsvis sex olika
ersättningsnivåer. Ett femtontal instanser har yttrat sig i frågan.
HLu, KMH, OH, TH och SFS har inga invändningar mot indelning och gruppering
av de konstnärliga utbildningarna.
Följande remissinstanser avstyrker utredarens förslag. LU anser att det är
orimligt att ha sex ersättningsnivåer, vilket ju är lika mycket som för all
övrig utbildning. LU framhåller vidare att underlaget för varje ersättningsgrupp
är för litet och därför riskerar förslaget att få oacceptabla konsekvenser. GU
framhåller att ett system med ett högsta antal helårsstudenter inom vardera
ersättningsnivån skulle begränsa möjligheterna att på lokal nivå fatta beslut om
förändringar av utbildningsutbudet. GU ifrågasätter vidare om den inbördes
relationen i resurssituationen mellan Stockholmshögskolorna är rimlig. UmU
framhåller att konst- och designutbildningarna i Umeå på grund av sitt
geografiska läge, med relativ litenhet och höga gästlärarkostnader, har en hög
per capitakostnad. DH anser dels att dansarutbildningen är likvärdig med
utbildningen av operasångare och skådespelare, och dels att
koreografutbildningen borde jämföras med utbildningen av regissörer, och därför
borde ha samma ersättningar. IH betonar att utredningen inte beaktar IH:s
situation som nyetablerad fackhögskola och föreslår att ersättningen för IH:s
del räknas upp med drygt tio procent. KF anser det inte nödvändigt med en
uppdelning mellan konst och design. Om det blir en uppdelning mellan fri konst
och design bör KF:s konsthantverksutbildningar ingå i kategorin fri konst. SACO
anser att bildlärarutbildningen inte bara skall sammanföras med området design
och formgivning utan även med fri konst och regi/medier. TCO framhåller att
bildlärarutbildningen bör föras samman med området fri konst och inte med
design.
4 Dimensionering inom de konstnärliga och idrottsliga områdena
Utredaren föreslår att en eventuell översyn av dimensioneringen av de
konstnärliga högskoleutbildningarna utifrån arbetsmarknadsskäl bör anstå till
nästa treåriga budgetperiod.
RRV och Musiklärarutbildningarna tillstyrker utredarens förslag.
5 Enhetlig studentpeng
Utredaren föreslår att ersättningen för hyreskostnaderna inkluderas i en för
varje konstnärlig ersättningsnivå enhetlig studentpeng. Ett tiotal
remissinstanser har yttrat sig i frågan.
GU anser att det är konsekvent att räkna in lokalkostnaderna i studentpengen.
KF och TH framför liknande åsikter. KMH betonar vikten av att hänsyn tas till
det skiftande kostnadsläget för lokaler i olika delar av landet, vilket kan
innebära att anslaget för likvärdiga lokaler är olika.
DH, IH, TH, SFS och musiklärarutbildningarna framhåller att ett bortfall av
helårsstudenter innebär en reduktion av takbeloppet som också avser kostnader
för lokaler. Eftersom det med kort varsel är svårt att ändra lokalkostnaderna så
innebär ett bortfall av helårsstudenter att lokalkostnadernas andel av det
totala anslaget ökar på bekostnad av undervisningsandelen, vilket innebär
kvalitetsförsämringar. HÖ och KH anser därför att systemet måste innehålla någon
slags buffert så att inte studenterna drabbas av att lokalkostnader är
trögrörligare än lärarkostnader. IH avstyrker förslaget och förutsätter en ny
utredning på denna punkt med medverkan av berörda högskolor.
6 Bastilldelning
Utredaren diskuterar i utredningen en eventuell extra bastilldelning för de små
konstnärliga högskolorna som därigenom skulle kunna göras mindre sårbara för
oförutsedda förändringar i verksamheten. Utredarens slutsats blir emellertid att
ett väl fungerande system för ekonomisk redovisning och uppföljning jämte
lånemöjligheter hos Riksgäldskontoret bör vara tillräcklig förutsättning för
varje sådan högskola att lösa sina problem. Ett tiotal remissinstanser har
yttrat sig i frågan.
RRV avstyrker en extra bastilldelning då detta skulle innebära att
anslagsmedel avräknades på olika grunder. GU framför liknande åsikter. GU
framhåller att man i Stockholm lättare och till lägre kostnader kan engagera
högkvalitativa lärare.
IH anser att frågan om en baspeng bör utredas även från andra utgångspunkter
än lokaler och lånemöjligheter.
Resterande instanser anser att en basresurs är befogad. UmU framhåller att
det krävs basresurser, oavsett vilken utbildningskapacitet en högskola har, som
en lösning på strukturella eller regional-, kultur- och utbildningspolitiska
problem. Tilldelningen skulle kunna omprövas efter ett antal år. HLu och KF
föreslår att en basresurs skulle kunna underlätta en växlande tillströmning. OH
framför liknande synpunkter. KH och SFS förespråkar en extra bastilldelning då
det gäller lokalkostnader.
7 Slöjdlärarutbildning
Utredaren frågar om slöjdlärarutbildningens områdestillhörighet. Önskemål finns
nämligen att slöjdlärarutbildningen med inriktning på trä och metall, i likhet
med utbildning av lärare i musik och bild, skall räknas till det konstnärliga
området. Utredaren anser att den konstnärliga tillhörigheten är starkare
markerad för bild- och musiklärare än för slöjdlärare. Fyra remissinstanser har
yttrat sig i frågan.
GU anser att slöjdlärarutbildningen bör hänföras till det konstnärliga
området. UmU anser dels att ämnet slöjd ligger lika nära designområdet som bild,
och dels att dess ställning som estetiskt-praktiskt ämne gör att det borde
ersättas som en konstnärlig utbildning. LiU framför liknande synpunkter. LiU
framhåller också att den definition av formgivning som gjordes i (SOU 1992:12)
Konstnärlig högskoleutbildning sammanfaller med examensordningens målbeskrivning
av slöjdlärarutbildningen och därför hör denna utbildning hemma inom området
Design och formgivning. SFS anser att frågan om slöjdlärarutbildningen som
konstnärligt inriktad skall avgöras av Kanslersämbetet.
8 Ersättningsnivåer för utbildning av lärare
Utredaren har föreslagit att ersättningen för de konstnärliga momenten i bild-
och musiklärarutbildningarna ska reduceras till 80 procent av ersättningen för
områdena design respektive musik. Ett tiotal remissinstanser har yttrat sig i
frågan.
UmU tillstyrker utredarens förslag, men framhåller att det ter sig oklart om
80-procentsnivån är rimlig då den inte relateras till ett faktiskt belopp.
Resterande instanser avstyrker utredarens förslag. LU, HLu, KMH och TCO
framhåller att musiklärarutbildningen är dyrare än musikerutbildningen därför
att den kräver stor ämnesbredd som skall förbereda för ett varierande och
krävande arbete som musiklärare, och att musikerutbildningen behöver relativt få
lektionstillfällen med stark koncentration på huvudämnet. GU och HLu betonar att
detta konstaterades av OMUS-utredningen. GU och HÖ anser vidare att det
nuvarande systemet där 25 procent av musiklärarutbildningen fått
undervisningsområdets prislapp redan har snedvridit förhållandet mellan de båda
utbildningarna i fel riktning. HÖ framhåller att utredarens motiveringar både
för en åtskillnad av musiker och musiklärare och valet av procentnivå är
otillräckliga. SACO framför liknande åsikter. KF avstyrker förslaget om större
grupper i bildlärarnas konstnärliga undervisning. SACO anser att avvägningar om
en differentierad tilldelning bör ske på lokal nivå. En begränsning av
resurstilldelningen för en viss del av ett utbildningsområde strider mot
principerna i resurstilldelningssystemet. Musiklärarutbildningarna anser att
utredningen uppvisar brist på kunskap om behovet av utbildning för musiklärarens
yrkesverksamhet och att förslaget till resurstilldelning saknar realism.
Utredaren har vidare föreslagit att samma ersättning som föreslås för de
konstnärliga momenten i bild- och musiklärarutbildningarna skall gälla för de
s.k. tvåämneslärarna med ämnena bild och musik. Fyra remissinstanser har yttrat
sig.
UmU, HLu, KF och SACO tillstyrker utredarens förslag av resursmässiga skäl.
UmU anser att även grundskollärare 1-7 bör få samma tilldelning och att
idrottslärare som går tvåämnesutbildning bör få samma ersättning för de
idrottsliga momenten i sin utbildning som ettämneslärarna i idrott. IH instämmer
vad gäller idrottslärarna.
9 Prestationsersättning
Utredaren har föreslagit en uppdelning på studentpeng och prestationsersättning
för det konstnärliga och idrottsliga området. Ett tiotal remissinstanser har
yttrat sig i frågan.
GU, UmU, HLu, DI, IH och KF tillstyrker utredarens förslag. IH och KF
framhåller dock den betydande merkostnad som administrationen av detta innebär.
RRV framhåller att det dels krävs en entydig definition av vad som avses med
begreppen helårsstudenter och helårsprestationer och dels en verifierbar
dokumentation. RRV föreslår dessutom att resurstilldelningen till de
konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningarna skall bestämmas på grundval
av kvalitetskriterier.
KF och TH anser att ett system med prestationsersättning bör utredas
ytterligare. TH framhåller vidare att jämförelsen mellan konstnärlig
högskoleutbildning och annan högskoleutbildnining är haltande då utbildningen av
skådespelare inte är indelad i kurser som avslutas med prov och betyssättning.
Följande instanser avstyrker utredarens förslag. DH framhåller att det
stränga urvalet är en garanti för att studier i hög utsträckning fullföljs. HÖ
anser att det knappast finns något behov av en prestationsersättning eller att
en sådan skulle fylla någon funktion. KMH betonar att det inte är säkert att det
finns relevanta sätt att mäta prestation eftersom konstnärlig utbildning inte
har som mål att nå en miniminivå av kunskaper utan en maximinivå, och yrkar på
en hundraprocentig studentpeng. KH och TH instämmer vad gäller studentpengen. KH
hemställer om generös resurstilldelning. SFS betonar de negativa konsekvenser
som en prestationsersättning skulle medföra för de konstnärliga utbildningarn
Utbildningsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Unckel
_________________
Regeringen beslutar proposition 1993/94:177 Utbildning och forskning. Kvalitet
och konkurrenskraft