Post 6988 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:203 ·
Ändringar i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) m.m.
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Prop. 203
Regeringens proposition
1993/94:203
Ändringar i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet)
m.m.
Prop.
1993/94:203
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 mars 1994
Carl Bildt
Ulf Dinkelspiel
(Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag om godkännande av ändringar i avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) och avtalet mellan
EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol
(övervakningsavtalet). Beslut om ändringar i EES-avtalet har fattats av
Gemensamma EES-kommittén. Besluten innebär dels ändringar av ett flertal
bilagor till EES-avtalet, dels ändringar i ett par av avtalets protokoll.
Ändringarna i bilagorna innebär att ytterligare ett antal rättsakter tas in i
EES-avtalet. Dessa rättsakter har antagits av Europeiska gemenskapen (EG) under
tiden den 1 augusti 1991 - den 31 december 1993. Rättsakterna uppgår till
närmare femhundra och täcker i stort alla de sakområden som ingår i EES-avtalet.
I fråga om övervakningsavtalet har vissa protokoll ändrats.
Vidare läggs i propositionen fram förslag till de ändringar i lagen
(1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) som föranleds av
ändringarna i EES-avtalet och i övervakningsavtalet. Förslag till ändringar i
ytterligare ett antal lagar som anknyter till EES-avtalet läggs också fram.
Flertalet lagändringar föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut
2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1317) om ett europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde EES)
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1776) om samordning av
systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES)
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska
produkter
2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:138) om tillämpning av
avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart
2.5 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
2.6 Förslag till lag om ändring i epizootilagen (1980:369)
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:738) om bekämpande av
salmonella hos djur
2.8 Förslag till lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt
framställda
2.9 Förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)
2.10 Förslag till lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604)
2.11 Förslag till lag om ett europeisktmiljömärkningssystem
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning av
hushållsapparater
3 Ärendet och dess beredning
3.1 Inledning
3.2 Lagrådet
3.3 Sammanfattande redogörelse för ändringarna i EES-avtalets bilagor
4 Utrikesdepartementets verksamhetsområde
4.1 Ändringar i EES-avtalets bilagor
4.2 Övriga ändringar i EES-avtalet
4.2.1Ändring i protokoll 1 till EES-avtalet
4.2.2Ändring i protokoll 21 till EES-avtalet
4.2.3Tidigare av regeringen godkända ändringar i EES-avtalets protokoll
4.3 Ändringar i övervakningsavtalets protokoll
4.3.1Ändring i protokollen 2 och 3 tillövervakningsavtalet
4.3.2Ändring i protokoll 4 tillövervakningsavtalet
4.4 Förslag till ändring i EES-lagen
5 Justitiedepartementets verksamhetsområde
5.1 Inledning
5.2 Ersättningsrätt (Bilaga IX)
5.3 Immaterialrätt (Bilaga XVII)
5.4 Konsumenträtt (Bilaga XIX)
5.5 Genteknik (Bilaga XX)
5.6 Bolagsrätt (Bilaga XXII)
6 Socialdepartementets verksamhetsområde
6.1 Inledning
6.2 Social trygghet för personer som flyttar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (Bilaga VI)
6.3 Läkemedel (Bilaga II)
6.4 Ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom hälso- och
sjukvården m.m.
(Bilaga VII)
6.5 Tobak (Bilaga II)
6.6 Medicintekniska produkter (Bilaga II)
6.7 Kosmetiska och hygieniska produkter (Bilaga II)
7 Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
7.1 Inledning
7.2 Tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering (Bilaga II)
7.3 Teletjänster (Bilaga XI)
7.4 Transporter (Bilaga XIII)
7.4.1Inlandstransport
7.4.2Vägtransport
7.4.3Järnvägstransport
7.4.4Transport på inre vattenvägar
7.4.5Sjöfart
7.4.6Civil luftfart
7.4.7Närmare om upphörande av avtalet mellanSverige, Norge och EEG om
civil luftfart
7.5 Konkurrens (Bilaga XIV)
7.6 Hälsa och säkerhet i arbetet (Bilaga XVIII)
8 Finansdepartementets verksamhetsområde
8.1 Finansiella tjänster (Bilaga IX)
8.1.1Inledning
8.1.2Banker och andra kreditinstitut
8.1.3Försäkring
8.1.4Värdepappersmarknaden
8.2 Offentlig upphandling (Bilaga XVI)
9 Utbildningsdepartementets verksamhetsområde
10 Jordbruksdepartementets verksamhetsområde
10.1 Inledning
10.2 Veterinära frågor
10.2.1Allmänt om rättsakterna
10.2.2Bekämpning av salmonella hos djur
10.2.3Förbättrat skydd mot epizootier
10.3 Djurfoder (Bilaga I)
10.4 Växtskyddsfrågor (Bilaga I)
10.4.1Allmänt om rättsakterna
10.4.2Skyldighet att föra journal
10.5 Livsmedel (Bilaga II)
10.6 Läkemedel (Bilaga II)
10.7 Gödselmedel (Bilaga II)
10.8 Spritdrycker (Bilaga II)
10.9 Protokoll 47
10.10 Förteckning över rättsakter
11 Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde
11.1 Inledning
11.2 Arbetsmiljö (Bilaga II och XVIII)
11.3 Arbetsrätt (Bilaga XVIII)
12 Kulturdepartementets verksamhetsområde
12.1 Inledning
12.2 Kulturområdet
12.3 Personers rörlighet
13 Näringsdepartementets verksamhetsområde
13.1 Inledning
13.2 Tekniska föreskrifter m.m. (Bilaga II)
13.2.1Effektivitetskrav för vissa värmepannor
13.2.2Elektrotekniska varor
13.2.3EG-märket
13.2.4Explosiva varor
13.3 Konkurrensregler m.m. (Bilagorna XIV, XV)
13.3.1Konkurrensreglerna
13.3.2Regler om statsstöd
14 Civildepartementets verksamhetsområde
14.1 Inledning
14.2 Produktsäkerhetsdirektivet
14.2.1Frågan och dess beredning
14.2.2Närmare om produktsäkerhetsdirektivet
14.2.3Behovet av lagändringar
14.2.4Allmänt om tillämpningsområdet
14.2.5Införande av en generalklausul
14.2.6Terminologiska frågor
14.2.7Åtgärder mot farliga varor
14.2.8Förutsättningar för att vidta åtgärder
14.2.9Handläggningsregler och överklagande
14.2.10Tillsyn och marknadskontroll
14.2.11Anmälningsskyldighet m.m.
14.2.12Kostnadskonsekvenser
14.2.13Ikraftträdande
14.2.14Sammanfattning av betänkandet Produkt-säkerhetslagen och EG (SOU
1993:88)
14.2.15Lagförslaget i betänkandet Produkt-säkerhetslagen och EG samt det
bakomliggande direktivet (92/59/EEG) om allmän produktsäkerhet
14.2.16Remissinstanserna
14.2 17Lagrådets yttrande
14.3 Miljömärkningsförordningen
14.3.1Frågan och dess beredning
14.3.2Närmare om EG:s
miljömärkningsförordning
14.3.3Miljömärkningssystem i Sverige
14.3.4Behovet av svensk lagstiftning
14.3.5Miljömärkning - myndighetsutövning
14.3.6Parallella miljömärkningssystem
14.3.7Behörigt organ för EG:s miljö-märkningssystem
14.3.8Kostnadskonsekvenser
14.3.9Ikraftträdande
14.3.10Lagförslaget i promemorian om inkorporering av EG:s miljö-
märkningsförordning
14.4 Direktivet om märkning och annan produktinforma-tion som anger
hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser
14.4.1Frågan och dess beredning
14.4.2Innebörden av det nya direktivet
14.4.3Behovet av lagändringar
14.4.4Kostnadskonsekvenser
14.4.5Ikraftträdande
14.4.6Lagförslaget i promemorian om hushållsapparaters energiförbrukning
m.m. samt bakomliggande EG-direktivet
15 Miljö- och naturresursdepartementets verksamhetsområde
15.1 Inledning
15.2 Tekniska föreskrifter på miljöområdet
15.2.1Utsläpp från motordrivna fordon
15.2.2Farliga kemikalier
15.2.3Miljöskydd
15.3 Miljöbilagan till EES-avtalet (bilaga XX)
15.3.1Vatten
15.3.2Luft
15.3.3Avfall
Bilaga 1 Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7/94 av den 21 mars 1994 om
ändring i EES-avtalets bilagor och i protokoll 47 till EES-avtalet
(svensk text)
Bilaga 2 Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7/94 av den 21 mars 1994 om
ändring i EES-avtalets bilagor och i protokoll 47 till EES-avtalet
(engelsk text)
Bilaga 3Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 2/94 av den 8 februari 1994 om
ändring i protokoll 1 till EES-avtalet i svensk och engelsk text
Bilaga 4Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 3/94 av den 8 februari 1994 om
ändring i protokoll 21 till EES-avtalet i svensk och engelsk text
Bilaga 5Avtal om ändring i protokollen 2 och 3 till avtalet mellan EFTA-staterna
om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol i svensk och
engelsk text
Bilaga 6 Avtal om ändring i protokoll 4 till avtalet mellan EFTA-staterna om
upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol i svensk och
engelsk text
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner Gemensamma EES-kommitténs beslut den 21 mars 1994 om ändring i
EES-avtalets bilagor samt protokoll 47 till EES-avtalet,
2. godkänner Gemensamma EES-kommitténs beslut den 8 februari 1994 om ändring i
protokoll 1 till EES-avtalet och beslut samma dag om ändring i protokoll 21
till samma avtal,
3. godkänner avtalet mellan EFTA-staterna den 21 mars 1994 om ändring i
protokollen 2 och 3 till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en
övervakningsmyndighet och en domstol samt avtalet mellan EFTA-staterna den 7
mars om ändring i protokoll 4 till samma avtal,
4. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1317) om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområdet (EES),
5. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1776) om
samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:584) om
medicintekniska produkter,
7. antar regeringens förslag till lag om upphävande av lagen (1992:138) om
tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart,
8. antar regeringens förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),
9. antar regeringens förslag till lag om ändring i epizootilagen (1980:369),
10.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1983:738) om
bekämpande av salmonella hos djur,
11.antar regeringens förslag till lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är
ekologiskt framställda,
12.antar regeringens förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298),
13.antar regeringens förslag till lag om ändring i produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
14.antar regeringens förslag till lag om ett europeiskt miljömärkningssystem,
15.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning
av hushållsapparater.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES)
Härigenom föreskrivs att bilagorna 1 och 2 till lagen (1992:1317) om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), till följd av ändringar i avtalet
om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) och i avtalet mellan
EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol, skall
ha följande lydelse.
Bilaga 1
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
PROTOKOLL 1
OM ÖVERGRIPANDE ANPASSNING
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
4. Informationsutbyte och anmälningsförfaranden
a) I de fall där en EG-medlemsstat har att lämna uppgifter till EG-kommissionen
skall en EFTA-stat lämna motsvarande uppgifter till EFTA:s övervakningsmyndighet
som skall vidarebefordra uppgifterna till EFTA-staternas ständiga kommitté.
Samma gäller när information skall lämnas av behöriga myndigheter.
EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet skall utbyta information som de
har fått från EG-medlemsstaterna, från EFTA-stater eller från behöriga
myndigheter.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
PROTOKOLL 21
OM GENOMFÖRANDET AV
KONKURRENSREGLER TILLÄMPLIGA PÅ FÖRETAG
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
13. 387 R 3975 Rådets förordning (EEG) nr 3975/87 av den 14 december 1987 om
förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom
luftfartssektorn (EGT nr L 374, 31.12.1987, s.1) i dess lydelse enligt
- 391 R 1284 Rådets förordning (EEG) nr 1284/91 av den 14 maj 1991 (EGT nr
L 122, 15.5.1991, s.2)
- 392 R 2410 Rådets förordning (EEG) nr 2410/92 av den 23 juli 1992 (EGT nr L
240, 24.8.1992, s.18).
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Bilaga 2
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
PROTOKOLL 2
OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER
SOM EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET
HAR PÅ UPPHANDLINGSOMRÅDET
AVSNITT 1
Artikel 1
1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 31 och 32 i detta avtal kan
EFTA:s övervakningsmyndighet inleda det förfarande som förevarande artikel
föreskriver när den, innan ett avtal har träffats, an-ser att en klar och
konkret överträdelse av bestämmelserna i EES-avtalet på upphandlingsområdet har
ägt rum i samband med ett upphandlingsförfarande inom tillämpningsområdet för de
rättsakter som det hänvisas till i punkterna 2 och 3 i bilaga XVI i EES-avtalet.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Artikel 2
1. Senast den 1 januari 1996 skall EFTA:s övervakningsmyndighet tillsammans med
en rådgivande kommitté, sammansatt av representanter från EFTA-staterna, granska
det sätt varpå bestämmelserna i detta avsnitt samt bestämmelserna i den rättsakt
som det hänvisas till i punkt 5 i bilaga XVI i EES-avtalet har genomförts och,
om så anses nödvändigt, komma med förslag till ändringar. Till ordförande i
denna kommitté skall utses en representant från EFTA:s övervakningsmyndighet.
Ordföranden sammankallar kommittén på eget initiativ eller på begäran av en av
dess ledamöter.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
AVSNITT 2
Rättelseförfarande
Artikel 3
1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 31 och 32 i detta avtal
får EFTA:s övervakningsmyndighet inleda förfarandet enligt denna artikel, om den
innan ett avtal har träffats anser att en klar och konkret överträdelse av
bestämmelserna i EES-avtalet på upphandlingsområdet har ägt rum antingen i
samband med ett upphandlingsförfarande som omfattas av den rättsakt som anges i
punkt 4 i bilaga XVI till EES-avtalet eller i förhållande till artikel 3.2 a i
samma rättsakt när det gäller en upphandlande enhet som omfattas av den
bestämmelsen.
2. EFTA:s övervakningsmyndighet skall underrätta den berörda EFTA-staten och
den upphandlande enheten som berörs om skälen till varför man ansett att en klar
och konkret överträdelse har ägt rum och begära att överträdelsen rättas på
lämpligt sätt.
3. Inom 30 dagar från det att den berörda EFTA-staten har mottagit en
underrättelse enligt punkt 2 skall den lämna EFTA:s övervakningsmyndighet
a) en bekräftelse på att överträdelsen rättats,
b) en motiverad inlaga om varför rättelse inte har skett, eller
c) ett meddelande om att upphandlingsförfarandet har ställts in tills vidare,
antingen på den upphandlande enhetens eget initiativ, eller med stöd av de
befogenheter som anges i artikel 2.1 a i den rättsakt som anges i punkt 5 a i
bilaga XVI till EES-avtalet.
4. I en motiverad inlaga enligt punkt 3 b i denna artikel kan bl.a. anföras att
den påstådda överträdelsen redan är föremål för rättsligt förfarande eller för
prövning enligt artikel 2.9 i den rättsakt som anges i punkt 5 a i bilaga XVI
till EES-avtalet. I sådant fall skall EFTA-staten underrätta EFTA:s
övervakningsmyndighet om prövningens resultat så snart detta blir känt.
5. Då underrättelse har lämnats om att en upphandling har ställts in tills
vidare enligt punkt 3 c i denna artikel, skall den berörda EFTA-staten
underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet om när upphandlings-förfarandet
återupptas, eller när ett annat upphandlingsförfarande som helt eller delvis
avser samma föremål har inletts. Denna senare underrättelse skall innehålla en
bekräftelse på att den påstådda överträdelsen har rättats eller, om så inte är
fallet, en förklaring till varför rättelse inte har skett.
Medling
Artikel 4
1. Var och en som har eller har haft intresse av att teckna ett visst kontrakt
av det slag som avses i den rättsakt som anges i punkt 4 i bilaga XVI till
EES-avtalet och som anser sig ha lidit skada eller löpa risk att lida skada på
grund av att upphandlingsförfarandet vad gäller detta kontrakt påstås strida mot
EES-avtalets upphandlingsregler eller den nationella lagstiftning som är till
för att införliva dessa regler kan begära tillämpning av medlingsförfarande
enligt artiklarna 5 och 6 i detta protokoll.
2. En begäran enligt punkt 1 skall göras skriftligen till EFTA:s
övervakningsmyndighet eller till de nationella myndigheter som förtecknats i
tillägget till detta protokoll. Dessa myndigheter skall så snabbt som möjligt
till EFTA:s övervakningsmyndighet vidarebefordra en sådan begäran.
Artikel 5
1. Finner EFTA:s övervakningsmyndighet efter att ha tagit del av en sådan
begäran som avses i artikel 4 att tvisten gäller tillämpningen av EES-avtalets
regler, skall EFTA:s övervakningsmyndighet efterhöra om den upphandlande enheten
är villig att delta i ett medlingsförfarande. Om den upphandlande enheten
avböjer deltagande, skall EFTA:s övervakningsmyndighet meddela den som gjort
framställningen att förfarandet inte kan äga rum. Om den upphandlande enheten så
medger, skall punkterna 2-7 tillämpas.
2. EFTA:s övervakningsmyndighet skall så snabbt som möjligt välja en medlare
bland ett antal ojäviga personer som godkänts för denna uppgift. En förteckning
över dessa skall upprättas av EFTA:s övervakningsmyndighet efter samråd med en
rådgivande kommitté sammansatt av företrädare för EFTA-staterna eller, vad
gäller medlare i tvister med en upphandlande enhet med sådan verksamhet som
avses i artikel 2.2 d i den rättsakt som anges i punkt 4 i bilaga XVI till
EES-avtalet, efter samråd med en sådan rådgivande kommitté förstärkt med
experter på telekommunikationsupphandling.
Vardera parten i medlingsförfarandet skall meddela om parten godkänner den
medlare EFTA:s övervakningsmyndighet har valt och utse en ytterligare medlare.
Medlarna får anlita högst två andra personer att biträda dem som experter.
Medlingsförfarandets parter och EFTA:s övervakningsmyndighet har alltid rätt att
inte godkänna de experter som anlitas av medlarna.
3. Medlarna skall bereda den som begärt medlingen, den upphandlande enheten och
varje annan möjlig kontraktspart eller anbudsgivare i det ifrågavarande
upphandlingsförfarandet tillfälle att muntligen eller skrift-ligen inkomma med
en framställning.
4. Medlarna skall söka att så snart som möjligt få parterna att nå en
överenskommelse som överensstämmer med EES-avtalets regler.
5. Medlarna skall meddela EFTA:s övervakningsmyndighet vad som har framkommit
och det resultat de har uppnått.
6. Både den part som begärt medlingsförfarandet och den upphandlande enheten
skall när som helst ha rätt att avsluta medlingsförfarandet.
7. Om parterna inte beslutar annat, skall den som begär medlingsförfarandet och
den upphandlande enheten svara var och en för sina egna kostnader. De skall
också vardera bära hälften av kostnaderna för förfarandet med undantag för
kostnaderna för parter som tillkommit under förfarandet.
Artikel 6
1. När i ett upphandlingsärende som är föremål för medlingsförfarande någon som
enligt artikel 4 är berörd part, och som inte är den som har begärt
medlingsförfarandet, inför domstol eller annan myndighet begärt prövning av
upphandlingsförfarandet enligt den rättsakt som anges i punkt 5 a i bilaga XVI
till EES-avtalet, skall den upphandlande enheten underrätta medlarna om detta.
Dessa skall meddela denna berörda part om att begäran inkommit om att tillämpa
medlingsförfarandet och skall ge parten tillfälle att inom en given tidsfrist
ange om han önskar delta i förfarandet. Om parten vägrar delta kan medlarna, vid
behov genom majoritetsavgörande, besluta att medlingsförfarandet skall avslutas
om de finner partens deltagande nödvändigt för att slita tvisten. De skall
underrätta kommittén om sitt beslut och ange skälen för beslutet.
2. Åtgärder som vidtas i enlighet med artiklarna 4-6 skall inte påverka
a) någon åtgärd som EFTA:s övervakningsmyndighet eller någon EFTA-stat vidtar i
enlighet med artiklarna 31 och 32 i avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande
av en övervakningsmyndighet och en domstol eller i enlighet med artikel 3 i
detta protokoll,
b) någon medlingssökande parts, en upphandlande enhets eller någon annan parts
rättigheter.
Artikel 7
1. Senast den 1 januari 1996 skall EFTA:s övervakningsmyndighet, i samråd med
den rådgivande kommittén sammansatt av företrädare för EFTA-staterna, se över
hur bestämmelserna i detta avsnitt och i den rättsakt som anges i punkt 5 a i
bilaga XVI till EES-avtalet har tillämpats och särskilt hur europastandarder har
använts, och om så behövs föreslå ändringar.
2. EFTA-staterna skall årligen före den 1 mars rapportera till EFTA:s
övervakningsmyndighet om hur de under föregående kalenderår har tillämpat sina
nationella prövningsbestämmelser. Anvisningar om rapportens innehåll utarbetas
av EFTA:s övervakningsmyndighet i samråd med den rådgivande kommittén.
3. I ärenden som avser en upphandlande enhet med verksamhet av det slag som
avses i artikel 2.2 d i den rättsakt som anges i punkt 4 i bilaga XVI till
EES-avtalet skall EFTA:s övervakningsmyndighet också samråda med en sådan
rådgivande kommitté förstärkt med experter på telekommunikationsupphandling.
TILLÄGG
Finland
Kauppa- ja teollisuusministeriö, Handels- och industriministeriet
Island
Fjármálará*uneytí*
(Finansministeriet)
Norge
Nærings- och engergidepartementet
Sverige
Nämnden för offentlig upphandling
Österrike
Bundeministerium für wirtschaftliche Angelenheiten
(Förbundsministeriet för ekonomiska frågor).
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
PROTOKOLL 3
OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER
SOM EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET
HAR PÅ STATSSTÖDSOMRÅDET
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Artikel 3
1. För att bedöma om de statliga stödåtgärder inom stålindustrin som omfattas
av den rättsakt som anges i punkt 1 a i bilaga XV till EES-avtalet är förenliga
med EES-avtalet, skall de regler som fastställs i artikel 1 i detta protokoll
preciseras närmare enligt följande:
2. De anmälningar av planerat stöd som omfattas av den rättsakt som avses i
punkt 1 måste inges till EFTA:s övervakningsmyndighet senast vid tidpunkten för
ikraftträdandet av Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7 av den 21 mars 1994 om
ändring i protokoll 47 och vissa bilagor till EES-avtalet vad gäller stöd som
omfattas av artikel 5 i den rättsakt som avses i punkt 1 och senast den 30 juni
1996 vad gäller allt annat stöd. Alla individuella stödåtgärder av det slag som
avses i artiklarna 4 och 5 i den rättsakt som avses i punkt 1 skall anmälas till
EFTA:s övervakningsmyndighet i enlighet med det förfarande som föreskrivs i
artikel 1.3 i detta protokoll. EFTA:s övervakningsmyndighet förbehåller sig
också rätten att begära att vissa eller alla individuella stödåtgärder av de
slag som avses i artiklarna 2 och 3 i den rättsakt som avses i punkt 1 skall
anmälas i enlighet med vad som sägs i artikel 1.3 i detta protokoll.
3. EFTA:s övervakningsmyndighet skall underrättas i så god tid att den hinner
yttra sig i ärendet, dock senast den 30 juni 1996, om EFTA-staters eller
regionala eller lokala myndigheters eller andra organs alla planer på att
överföra statliga medel till stålföretag genom aktieköp eller kapitaltillskott
eller jämförlig finansiering.
EFTA:s övervakningsmyndighet skall avgöra om kapitalöverföringen innefattar
stödinslag enligt artikel 1.2 i den rättsakt som avses i punkt 1 och i sådant
fall undersöka om de är förenliga med EES-avtalet enligt bestämmelserna i
artiklarna 2-5 i den rättsakten.
4. EFTA:s övervakningsmyndighet skall innan den tar ställning inhämta
EFTA-staternas synpunkter på planer beträffande stöd i samband med
nedläggningar, regionalt investeringsstöd i de fall då den investering eller
summan av de investeringar som fått stöd under tolv på varandra följande månader
överstiger 10 miljoner ecu samt andra större stödplaner som anmälts till EFTA:s
övervakningsmyndighet. Den skall sedan underrätta EFTA-staterna om hur den har
tagit ställning till varje förslag om stöd, med angivande av stödets form och
storlek.
5. Om EFTA:s övervakningsmyndighet efter att ha givit berörda parter tillfälle
att yttra sig finner att stöd i ett visst fall är oförenligt med bestämmelserna
i den rättsakt som avses i punkt 1, skall den underrätta EFTA-staten i fråga om
sitt beslut. EFTA:s övervakningsmyndighet skall fatta det beslutet högst tre
månader efter det att den har erhållit den information som krävs för att bedöma
det föreslagna stödet.
6. Om EFTA:s övervakningsmyndighet underlåter att inleda det förfarande som
föreskrivs i artikel 1.2.1 i detta protokoll eller att eljest meddela sin
ståndpunkt inom två månader efter det att den har erhållit anmälan om föreslaget
stöd, får de planerade stödåtgärderna verkställas under förutsättning att
EFTA-staten först underrättar EFTA:s övervakningsmyndighet om sin avsikt att
göra så. I de fall då EFTA:s övervakningsmyndighet inhämtar EFTA-staternas
synpunkter enligt bestämmelserna i punkt 4, skall ovannämnda tid vara tre
månader."
PROTOKOLL 4
OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER
SOM EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET
HAR PÅ KONKURRENSOMRÅDET
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
KAPITEL XI PROCEDUREN FÖR TILLÄMPNING AV KONKUR-RENSREGLERNA PÅ FÖRETAG INOM
LUFTFARTSSEKTORN
Artikel 1
Tillämpningsområde
1. I detta kapitel anges detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 53 och
54 i EES-avtalet på lufttransporttjänster.
2. Detta kapitel skall endast tillämpas på luftfart mellan flygplatser inom det
territorium som omfattas av EES-avtalet.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
__________
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1776) om samordning av systemen
för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES)
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1776) om samordning av systemen
för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES)
dels att 4 § skall upphöra att gälla,
dels att 1, 2 och 3 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya bilagor, bilaga 12-16, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Följande regler i Följande regler i
rättsakter inom rättsakter inom
Europeiska Europeiska
gemenskaperna (EG), gemenskaperna (EG),
som det hänvisas till i som det hänvisas till i
bilaga VI till avtalet bilaga VI till avtalet
om Europeiska ekono- om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet miska samarbetsområdet
(EES-avtalet), skall (EES-avtalet) och i
gälla som svensk lag: bilaga 6 till Gemen-
samma EES-kommitténs
beslut nr 7/94, skall
gälla som svensk lag:
1. Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social
trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom
gemenskapen, i den lydelse rättsakten har enligt bilaga I till rådets förordning
(EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 om ändring och uppdatering av dels
förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när
anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen,
dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.
2. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1660/85 av den 13 juni 1985 om
ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningen av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av
förordning (EEG) nr 1408/71.
3. Artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 1661/85 av den 13 juni 1985 om
teknisk anpassning av gemenskapens regler om social trygghet för migrerande
arbetare avseende Grönland, såvitt artikeln avser fortsatt giltighet och
tillämpning av artikel 22.1a 22.3 i förordning (EEG) nr 1408/71.
4. Avsnitt 1 under avdelning VIII. Socialpolitik i Anslutningsakten för
Spanien och Portugal.
5. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 3811/86 av den 11 december 1986 om
ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av
förordning (EEG) nr 1408/71.
6. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1305/89 av den 11 maj 1989 om
ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av
förordning (EEG) nr 1408/71.
7. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2332/89 av den 18 juli 1989 om
ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av
förordning (EEG) nr 1408/71.
8. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 om
ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av
förordning (EEG) nr 1408/71.
9. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991 om
ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningen av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av
förordning (EEG) nr 1408/71.
10. Artikel 1 i
rådets förordning (EEG)
nr 1247/92 av den 30
april 1992 om ändring
av förordning (EEG) nr
1408/71 om tillämp-
ningen av systemen för
social trygghet när
anställda, egenföre-
tagare eller deras
familjemedlemmar
flyttar inom
gemenskapen.
11. Artikel 2 i
rådets förordning (EEG)
nr 1248/92 av den 30
april l992 om ändring
av dels förordning
(EEG) nr 1408/71 om
tillämpningen av
systemen för social
trygghet när anställda,
egenföretagare eller
deras familjemedlemmar
flyttar inom
gemenskapen, dels
förordning (EEG) nr
574/72 om tillämpning
av förordning (EEG) nr
1408/71.
12. Artikel 1 i
rådets förordning (EEG)
nr 1249/92 av den 30
april l992 om ändring
av dels förordning
(EEG) nr 1408/71 om
tilllämpningen av
systemen för social
trygghet när anställda,
egenföretagare eller
deras familjemedlemmar
flyttar inom
gemenskapen, dels
förordning (EEG) nr
574/72 om tillämpning
av förordning (EEG) nr
1408/71.
13. Artikel 1 i
rådets förordning (EEG)
nr 1945/93 av den 30
juni l993 om ändring av
dels förordning (EEG)
nr 1408/71 om tillämp-
ningen av systemen för
social trygghet när
anställda, egenföre-
tagare eller deras
familjemedlemmar
flyttar inom
gemenskapen, dels
förordning (EEG) nr
574/72 om tillämpning
av förordning (EEG) nr
1408/71, och dels för-
ordning (EEG) nr
1247/92 om ändring av
förordning (EEG) nr
1408/71.
Bestämmelsernas
svenska text finns i
bilaga 1-9 och 12-15
till denna lag.
2 § [1]
Reglerna skall gälla Reglerna skall gälla
med de anpassningar med de anpassningar
som framgår av bilaga som framgår av
VI till EES-avtalet 1. bilaga VI till
och av protokollet den EES-avtalet,
17 mars l993 med 2. protokollet den
justeringar av 17 mars l993 med
EES-avtalet justeringar av
(EES-protokollet). EES-avtalet
(EES-protokollet), och
3. bilaga 6 till
Gemensamma EES-kommit-
téns beslut nr 7/94.
Den svenska texten
till dessa dokument
finns som bilaga 10-11
och 16 till denna lag.
3 §
Av lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) framgår
att vid tillämpningen av reglerna bestämmelserna i följande protokoll skall
gälla.
1. Protokoll 1 till avtalet om en ständig kommitté mellan länderna inom
Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA).
2. Protokoll 1 till 2. Protokoll 1 till
avtalet om inrättandet avtalet om inrättandet
av en övervaknings- av en övervaknings-
myndighet och en myndighet och en
domstol mellan domstol mellan
EFTA-länderna. EFTA-länderna.
Dessa protokoll och
protokoll 1 till
EES-avtalet finns
intagna i lagen
(1992:1317) om ett
europeiskt ekonomiskt
samarbets-område (EES).
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer och tillämpas från och
med den 1 januari l994.
Äldre bestämmelser skall dock tillämpas för tiden fram till dagen för
ikraftträdandet när detta är mer fördelaktigt för den enskilde.
Regeringen får sätta lagen i kraft i förhållande till Liechtenstein vid en
senare tidpunkt än i förhållande till andra avtalsslutande parter.
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1993:763.
392R1247/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1247/92
av den 30 april 1992
om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom gemenskapen
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT Domstolen har förklarat att den
DENNA FÖRORDNING lagstiftning enligt vilken sådana
förmåner
utges i vissa delar har likheter
med
socialt bistånd i det att ett
behov utgör
med beaktande av Fördraget om upprättandet ett väsentligt kriterium för dess
tillämpning
av Europeiska ekonomiska gemenskapen, och att villkoren för rätt till
förmåner inte
särskilt artikel 51 och 235 i detta, grundas på sammanläggning av
anställnings-
eller avgiftsperioder, medan den
i andra
med beaktande av kommissionens förslag som delar är nära social trygghet i
det att
utformats efter samråd med Administrativa beviljandet av sådana förmåner
inte är knutet
kommissionen för social trygghet för till ett skönsmässigt avgörande
och att det
migrerande arbetare,1 ger förmånstagarna en rättsligt
definierad
ställning.
med beaktande av Europaparlamentets
yttrande,2
Enligt artikel 4.4 i förordning
(EEG) nr
med beaktande av Ekonomiska och sociala 1408/71 gäller förordningen inte
kommitténs yttrande,3 och socialhjälpssystem.
med beaktande av följande:
De villkor och de
tillämpningsmetoder som
Det är nödvändigt att ändra förordning (EEG) avses är sådana att ett
samordningssystem
nr 1408/714, uppdaterad genom förordning som avviker från det som har
fastställts i
(EEG) nr 2001/835 och senast ändrad genom förordning (EEG) nr 1408/71 och
som beaktar
förordning (EEG) nr 2195/916. de särskilda kännetecknen för
berörda förmåner
bör införas i denna förordning
för att skydda
Det är nödvändigt att utvidga definitionen migrerande arbetstagares
intressen i
av "familjemedlem" i förordning (EEG) nr enlighet med bestämmelserna i
fördragets
1408/71 för överensstämmelse med domstolens artikel 51.
rättspraxis angående tolkningen av detta
uttryck.
Det är också nödvändigt att beakta domstolens Sådana förmåner bör beviljas med
avseende på
rättspraxis som förklarar att vissa förmåner personer som omfattas av
förordning (EEG)
enligt nationell lagstiftning samtidigt nr 1408/71, uteslutande i
enlighet med
kan falla in under både social trygghet lagstiftningen i den berörda
personens
och socialt bistånd beroende på den eller hans eller hennes
familjemedlemmars
persongrupp för vilken sådana lagar gäller, bosättningsland med sådan
sammanläggning av
målsättningen med förmånerna och de närmare bosättningsperioder som har
fullgjorts i
förutsättningar som är knutna till dessa varje annan medlemsstat som är
nödvändig och
förmåner. utan diskriminering på grund av
nationalitet.
1 EGT nr C 240, 21.9.1985, s.6.
2 EGT nr C 343, 31.12.1985, s.111. Det är inte desto mindre
nödvändigt att
3 EGT nr C 344, 31.12 1985, s.2. försäkra att det gällande
samordningssystemet
4 EGT nr L 149, 5.7.1971, s.2. i förordning (EEG) nr 1408/71
fortsätter att
5 EGT nr L 230, 22.1.1983, s.6. gälla för förmåner som antingen
inte faller
6 EGT nr L 206, 29.7.1991, s.2. inom denna särskilda kategori av
förmåner
eller som inte uttryckligen har
upptagits
i en bilaga till denna
förordning; en ny
bilaga är nödvändig för detta
ändamål.
392R1247/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. 4) Följande artikel skall
införas:
"Artikel 10a
Särskilda icke
avgiftsfinansierade
Artikel 1 förmåner
Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras på följan- 1. Utan hinder av
bestämmelserna i
de sätt: artikel 10 och avdelning III
skall
personer för vilka denna
förordning
1) I artikel 1 gäller erhålla de särskilda
icke
avgiftsfinansierade
kontantförmåner som
a) skall punkt f betecknas punkt f i avses i artikel 4.2a,
uteslutande inom
och följande införas som punkt f ii: den medlemsstats territorium
där de är
bosatta i enlighet med
lagstiftningen
"ii)När det gäller handikappförmåner i den staten under
förutsättning att
som enligt en medlemsstats förmånerna är förtecknade i
bilaga 2 a.
lagstiftning utges till alla Förmånerna skall utges och
bekostas av
medborgare i den staten som institutionen på
bosättningsorten.
uppfyller föreskrivna villkor,
skall uttrycket familjemedlem 2. Institutionen i en
medlemsstat
innebära åtminstone en anställds enligt vars lagstiftning
rätten till
eller egenföretagares make och förmåner som omfattas av
punkt 1 grundas
en sådan persons barn som på fullgörande av
anställningsperioder,
antingen är minderåriga eller perioder av verksamhet som
ekonomiskt beroende av en sådan egenföretagare eller
bosättningsperioder
person." skall, i nödvändig
utsträckning, beakta
anställningsperioder,
perioder av
b) skall följande ord läggas till i verksamhet som egenföretagare
eller
första stycket i punkt j: bosättningsperioder som har
fullgjorts
inom varje annan medlemsstats
territo-
"eller de särskilda icke rium som perioder som har
fullgjorts
avgiftsfinansierade förmåner som inom den första
medlemsstatens
omfattas av artikel 4.2a." territorium.
2) I artikel 4 skall följande punkter 3. Om rätten till en förmån
som avses i
införas: punkt 1 enligt en
medlemsstats lag-
stiftning utges i form av ett
tillägg
"2a vid uppbärande av en förmån
som omfattas
Denna förordning gäller också särskilda av artikel 4.1 a-h och ingen
sådan förmån
icke avgiftsfinansierade förmåner som utbetalas enligt denna
lagstiftning,
utges enligt en annan lagstiftning skall varje motsvarande
förmån som
eller andra system än de som avses i beviljas enligt en annan
medlemsstats
punkt 1 eller som inte omfattas på lagstiftning behandlas som en
förmån som
grund av punkt 4, när sådana förmåner har beviljas enligt den
förstnämnda
till syfte medlemsstatens lagstiftning
för rätt
till tillägget.
a) antingen att täcka de risker som
omfattas av de försäkringsgrenar som 4. Om rätten till en
handikapp- eller
anges i punkt 1a-h, i stället för invaliditetsförmån som
omfattas av punkt
eller som tillägg till andra 1 enligt en medlemsstats
lagstiftning
förmåner, eller är förenad med villkor om att
handikappet eller
invaliditeten skall
b) uteslutande ge ett särskilt skydd vara konstaterad första
gången inom den
för handikappade. medlemsstatens territorium,
skall
detta villkor anses vara
uppfyllt om
2b en sådan diagnos första
gången ställs inom
Denna förordning gäller inte en annan medlemsstats
territorium."
bestämmelser i en medlemsstats 5) Följande skall läggas till i
bilaga 2:
lagstiftning om särskilda icke
avgiftsfinansierade förmåner som anges
i bilaga 2 avsnitt III vars
tillämpningsområde är begränsat till en
del av medlemsstatens territorium."
"III. Särskilda icke
3) Artikel 5 skall ersättas med följande: avgiftsfinansierade
förmåner
enligt artikel 4.2b
som inte
"Artikel 5 faller inom
förordningens
tillämpningsområde
Medlemsstaters förklaringar om denna
förordnings tillämpningsområde A. BELGIEN
I förklaringar som skall anmälas och Inga.
offentliggöras enligt artikel 97 skall
medlemsstaterna närmare ange den B. DANMARK
lagstiftning och de system som avses
i artikel 4.1 och 4.2, de särskilda Inga.
icke avgiftsfinansierade förmåner som
avses i artikel 4.2a, de minimiförmåner
som avses i artikel 50 samt de förmåner
som avses i artikel 77 och 78."
392R1247/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
C. TYSKLAND F. IRLAND
a) Förmåner enligt delstaternas Inga.
lagstiftning som beviljas
för handikappade och särskilt H. ITALIEN
för blinda. Inga.
b) Socialtillägget enligt lagen
av den 28 juni 1990 om J. LUXEMBURG
anpassning av pensioner. Inga.
D. SPANIEN N. NEDERLÄNDERNA
Inga. Inga.
E. FRANKRIKE K. PORTUGAL
Inga. Inga.
F. GREKLAND L. STORBRITANNIEN
Inga. Inga."
392R1247/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
6) Följande bilaga skall införas:
"BILAGA 2 a
(Förordningens artikel 10a)
A. BELGIEN
a) Förmåner till handikappade personer (lag av den 27 februari 1987).
b) Garantiinkomst för äldre personer (lag av den 1 april 1969).
c) Garanterade familjeförmåner (lag av den 20 juli 1971).
B. DANMARK
Inga.
C. TYSKLAND
Inga.
D. SPANIEN
a) Förmåner enligt lagen om social anpassning av handikappade personer
(lag nr 13/82 av den 7 april 1982).
b) Kontantförmåner för bistånd till äldre personer och till invalider
oförmögna till arbete (kungligt dekret nr 2620/81 av den 24 juli
1981).
E. FRANKRIKE
a) Tilläggsförmån från den nationella solidaritetsfonden (lag av den 30
juni 1956).
b) Förmån till handikappade vuxna (lag av den 30 juni 1975).
F. GREKLAND
a) Särskilda förmåner för äldre personer (lag 1296/82).
b) Förmån för barn till icke arbetande mödrar vars män har inkallats
till militärtjänst (lag 1483/84, artikel 23.1).
c) Förmån för barn till icke arbetande mödrar vars män är i fängelse
(lag 1483/84, artikel 23.2).
d) Förmån för personer som lider av medfödd hämolytisk anemi (lag-dekret
321/69) (gemensam ministeriell förordning G4a/F.222/oik.2204).
e) Förmån för dövstumma (undantagslag 421/37) (gemensam ministeriell
förordning G4b/F.422/oik.2205).
f) Förmån för allvarligt handikappade personer (lag-dekret 162/73)
(gemensam ministeriell förordning G4a/F.225/oik.161).
g) Förmån för spasmofiler (lag-dekret 162/72) (gemensam ministeriell
förordning G4a/F.224/oik.2207).
h) Förmån för personer som lider av allvarlig mental störning
(lag-dekret 162/73) (gemensam ministeriell förordning
G4b/F.423/oik.2208).
i) Förmån för blinda (lag 958/79) (gemensam ministeriell förordning
G4b/F.421/oik.2209).
G. IRLAND
a) Arbetslöshetsunderstöd [Social Welfare (Consolidation) Act, 1981, del
III, kapitel 2].
b) Ålderspension och pension till blinda (icke avgiftsfinansierad)
[Social Welfare (Consolidation) Act, 1981, del III, kapitel 3].
c) Änkepension och pension till föräldralösa barn (icke
avgiftsfinansierad) [Social Welfare (Consolidation) Act, 1981, del
III, kapitel 4].
d) Förmån för ensamförälder (Social Welfare Act, 1990, del III).
e) Vårdnadsbidrag (Social Welfare Act, 1990, del IV).
f) Tillägg till familjeinkomst (Social Welfare Act, 1984, del III).
g) Underhållsbidrag till handikappade personer (Health Act, 1970,
avsnitt 69).
h) Färdbidrag (Health Act, 1970, avsnitt 61).
i) Bidrag till personer som lider av smittsamma sjukdomar (Health Act,
1947, avsnitten 5 och 44.5).
j) Bidrag för vård i hemmet (Health Act, 1970, avsnitt 61).
k) Bidrag till blinda (Blind Persons Act, 1920, avsnitt 49).
l) Rehabiliteringsbidrag för handikappade personer (Health Act, 1970,
avsnitten 68, 69 och 72).
H. ITALIEN
a) Social pension för obemedlade personer (lag nr 153 av den 30 april
1969).
b) Pensioner och bidrag för civila handikappade eller invalider (lag nr
118 av den 30 mars 1974, nr 18 av den 11 februari 1980 och nr 508 av
den 23 november 1988).
c) Pensioner och bidrag för dövstumma (lag nr 381 av den 26 maj 1970 och
nr 508 av den 23 november 1988).
d) Pensioner och bidrag för civila blinda (lag nr 382 av den 27 maj 1970
och nr 508 av den 23 november 1988).
e) Förmåner som tillägg till minimipension (lag nr 218 av den 4 april
1952, nr 638 av den 11 november 1983 och nr 407 av den 29 december
1990).
f) Tillägg till invaliditetsförmåner (lag nr 222 av den 12 juni 1984).
g) Månatliga bidrag för fortlöpande personligt bistånd till dem som
uppbär pension på grund av arbetsoförmåga (lag nr 222 av den 12 juni
1984).
392R1247/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
I. LUXEMBURG
a) Ersättning för högre levnadskostnader (lag av den 13 juni 1975).
b) Särskilt bidrag vid svår invaliditet (lag av den 16 april 1979).
c) Moderskapsförmån (lag av den 30 april 1980).
J. NEDERLÄNDERNA
Inga.
K. PORTUGAL
a) Icke avgiftsfinansierade barnbidrag (lag-dekret nr 160/80 av den 27
maj 1980).
b) Bidrag till ammande mödrar (lag-dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980).
c) Tilläggsförmån för handikappade barn och yngre personer (lag-dekret
nr 160/80 av den 27 maj 1980).
d) Bidrag för elever vid specialskolor (lag-dekret nr 160/80 av den 27
maj 1980).
e) Icke avgiftsfinansierad barnpension (lag-dekret nr 160/80 av den 27
maj 1980).
f) Icke avgiftsfinansierad invalidpension (lag-dekret nr 464/80 av den
13 oktober 1980).
g) Icke avgiftsfinansierad ålderspension (lag-dekret nr 464/80 av den 13
oktober 1980).
h) Tillägg till svårt invalidiserade personer (lag-dekret nr 160/80 av
den 27 maj 1980).
i) Icke avgiftsfinansierad änkepension (förordning nr 52/81 av den 11
november 1981).
L. STORBRITANNIEN
a) Färdbidrag [1975 års lag om social trygghet den 20 mars 1975, avsnitt
37A och 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) den 20 mars
1975, avsnitt 37A].
b) Vårdbidrag [1975 års lag om social trygghet den 20 mars 1975, avsnitt
37 och 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) den 20 mars 1975,
avsnitt 37].
c) Familjetillägg [1986 års lag om social trygghet den 25 juli 1986,
avsnitten 20-22 och 1986 års förordning om social trygghet
(Nordirland) den 5 november 1986, artiklarna 21-23].
d) Biståndsförmån [1975 års lag om social trygghet den 20 mars 1975,
avsnitt 35 och 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) den 20
mars 1975, avsnitt 35].
e) Inkomsttillägg [1986 års lag om social trygghet den 25 juli 1986,
avsnitten 20-23 och 1986 års förordning om social trygghet
(Nordirland) den 5 november 1986, artiklarna 21-28].
f) Invalidpension [1991 års lag om invalidpension och invaliditetsförmån
till förvärvsarbetande handikappade den 27 juni 1991, avsnitt 1 och
1991 års förordning om invalidpension och invaliditetsförmån till
förvärvsarbetande handikappade (Nordirland) den 24 juli 1991, artikel
3].
g) Förmån till förvärvsarbetande handikappade [1991 års lag om
invalidpension och invaliditetsförmån till förvärvsarbetande
handikappade den 27 juni 1991, avsnitt 6 och 1991 års förordning om
invalidpension och invaliditetsförmån till förvärvsarbetande
handikappade (Nordirland) den 24 juli 1991, artikel 8].
Artikel 2
1. Tillämpningen av artikel 1 i denna
förordning får inte medföra indragning av
förmåner som före denna förordnings
ikraftträdande har beviljats av
medlemsstaternas behöriga institutioner i
enlighet med bestämmelserna i avdelning
III i förordning (EEG) nr 1408/71, på
vilken artikel 10 i sistnämnda förordning
tillämpas.
2. Tillämpningen av artikel 1 i
förordningen får inte medföra avslag på en
ansökan om en icke avgiftsfinansierad
förmån, som utges som tillägg till en
pension, från en person som uppfyllde
villkoren för rätt till denna förmån före
denna förordnings ikraftträdande även om han
eller hon är bosatt inom en annan
medlemsstats territorium än den behöriga
statens under förutsättning att ansökan om
förmån görs inom fem år efter denna
förordnings ikraftträdande.
3. Denna förordning ger inte rätt till
förmån för tid före dess ikraftträdande.
4. Utan hinder av bestämmelserna i punkt
3 skall varje särskild icke
avgiftsfinansierad förmån som utges som
tillägg till pension och som har avslagits
eller innehållits på grund av en persons
bosättning inom en annan medlemsstats
territorium än den behöriga statens, efter
ansökan från personen, beviljas eller åter
börja utbetalas från denna förordnings
ikraftträdande med verkan från den dag då
bosättningen ändrades.
5. Bosättningsperioder,
anställningsperioder och perioder av verk-
samhet som egenföretagare som har
fullgjorts inom en medlemsstats
territorium före denna förordnings ikraft-
trädande skall beaktas vid fastställandet
av rätten till förmåner enligt bestämmelserna
i denna förordning.
392R1247/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
6. Om något annat inte följer av
bestämmelserna i punkt 3 skall rätt till
förmåner enligt denna förordning förvärvas även
om rätten hänför sig till en händelse som
inträffade före denna förordnings
ikraftträdande.
7. Varje förmån som har avslagits eller
innehållits på grund av en persons
medborgarskap skall efter ansökan av
personen beviljas eller åter börja
utbetalas från denna förordnings
ikraftträdande, med undantag för de fall då
den tidigare ansökan om en sådan förmån har
avgjorts genom utbetalning av ett
engångsbelopp.
8. Rättigheter för personer som har
beviljats pension före denna förordnings
ikraftträdande kan på deras begäran omprövas
med beaktande av bestämmelserna i denna
förordning.
9. Om en ansökan som avses i punkt 7 och
8 lämnas in inom två år från denna förordnings
ikraftträdande, skall rättigheter som har
förvärvats enligt denna förordning gälla från
denna förordnings ikraftträdande trots be-
stämmelser i en medlemsstats lagstiftning
om förverkande av eller begränsning i rätten
till förmån som annars skulle kunna åberopas
mot den berörda personen.
10. Om en ansökan som avses i punkt 7 och
8 lämnas in efter utgången av tvåårsperioden
efter denna förordnings ikraftträdande,
skall rättigheter som inte har förfallit
eller preskriberats, gälla från den dag då
ansökan lämnades in såvida inte förmånligare
bestämmelser gäller enligt en medlemsstats
lagstiftning.
Artikel 3
Denna förordning träder i kraft den första
dagen i den månad som följer efter det att
den har offentliggjorts i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.
Utfärdad i Luxemburg den 30 april 1992.
På rådets vägnar
José da SILVA PENEDA
Ordförande
__________________
392R1247/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1248/92
av den 30 april 1992
om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av
förordning (EEG) nr 1408/71
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DENNA FÖRORDNING
med beaktande av Fördraget om upprättandet För att uppnå förenkling och
klarhet är det
av Europeiska ekonomiska gemenskapen, nödvändigt att i artikel 45 i
förordning
särskilt artikel 51 och 235 i detta, (EEG) nr 1408/71 införa en
bestämmelse som
föreskriver införande i bilaga 6
av alla
med beaktande av kommissionens förslag som särskilda bestämmelser om
likställande av
utformats efter samråd med Administrativa vissa försäkringsvillkor med
avseende på
kommissionen för social trygghet för förvärv, bibehållande eller
återfående av rätten
migrerande arbetare,1 till förmåner med beaktande av
särskillnader
i de berörda nationella
lagstiftningarna.
med beaktande av Europaparlamentets
yttrande,2
Till följd av domstolens fasta
rättspraxis,
med beaktande av Ekonomiska och sociala har rådet inte kompetens att
fastställa
kommitténs yttrande,3 och regler som begränsar rätten till
två eller
flera pensioner som har
förvärvats i olika
med beaktande av följande: medlemsstater genom minskning av
det
pensionsbelopp som uteslutande
har
Det är nödvändigt att ändra bestämmelserna som förvärvats enligt nationell
lagstiftning;
reglerar beviljande och beräkning av enligt domstolen ligger
kompetensen att
pensioner i förordning (EEG) nr 1408/714 införa sådana regler hos den
nationella
och (EEG) nr 574/72,5 uppdaterade genom lagstiftaren, då det för
gemenskapen som
förordning (EEG) nr 2001/83,6 och senast lagstiftare åvilar att bestämma
de gränser
ändrade genom förordning (EEG) nr 1249/927; inom vilka de nationella
bestämmelserna
vissa ändringar är knutna till domstolens avseende minskning, innehållande
eller
rättspraxis på detta område, andra ändringar indragning skall tillämpas; en
bestämmelse
är ägnade att rätta till gällande brister. bör införas för att bestämma det
pensionsbelopp som beräknas i
enlighet med
Det är nödvändigt att upphäva åttonde stycket de metoder som används för
sammanläggning och
i ingressen, beaktandemeningen oräknad, fördelning prorata och som
garanteras
till förordning (EEG) nr 1408/71 som har enligt gemenskapsrätten då
tillämpning av
blivit överflödig genom domstolens nationell lagstiftning, inklusive
rättspraxis avseende artikel 46.3 i nämnda bestämmelser om minskning,
innehållande
förordning; denna strykning kräver ny text eller indragning är mindre
förmånliga än
i sjunde stycket i ingressen, förenämnda metod; vidare måste
det bli möjligt
beaktandemeningen oräknad, till förordning för de behöriga institutionerna
att underlåta
(EEG) nr 1408/71. en beräkning i enlighet med
metoden för sam-
manläggning och fördelning
prorata om
De ändringar som skall göras i avdelning resultatet av denna beräkning är
lika med
III kapitel 3 i förordning (EEG) nr eller lägre än det som kommer
fram enligt
1408/71 kräver anpassning av artikel 12.2 endast nationell lagstiftning; i
bilaga
i nämnda förordning. 4 C bör därför för alla
medlemsstater anges
alla de fall då de två
beräkningarna kan ge
Det är nödvändigt att ändra artiklarna 38 och ett sådant resultat.
45 i förordning (EEG) nr 1408/71 för att
klarlägga reglerna för beaktande av
1 EGT nr C 206, 11.8.1989, s.2.
2 EGT nr C 291, 20.11.1989, s.120.
3 EGT nr C 56, 7.3.1990, s.63.
4 EGT nr L 149, 5.7.1971, s.2.
5 EGT nr L 74, 27.3.1972, s.1.
6 EGT nr L 230, 22.8.1983, s.6.
7 EGT nr L 136, 19.5.1992, s.28.
försäkrings- eller bosättningsperioder som
har fullgjorts i två eller flera
medlemsstater som anställd och som
egenföretagare och/eller inom ett allmänt
och ett särskilt system.
Det är nödvändigt att i bilaga 4 B införa
alla särskilda system för egenföretagare
enligt artiklarna 38 och 45 i förordning
(EEG) nr 1408/71.
Det är nödvändigt att i artikel 39 i
förordning (EEG) nr 1408/71 införa en
bestämmelse som föreskriver att bestäm-
melserna i förordningens kapitel 3 vid
sammanträffande av förmåner av olika slag
skall tillämpas på samma sätt på invalid-
pensioner som utges enligt kapitel 2.
Det nya begreppet förmåner av samma slag
enligt avdelning III kapitel 3 i
förordning (EEG) nr 1408/71 kräver en ny
text till artikel 40.2 i nämnda förordning.
Det är nödvändigt att ändra texten till
artikel 40.3 a ii i förordning (EEG) nr
1408/71 så att nämnda stycke på samma sätt
kan tillämpas om en invaliditetsförmån
beviljas som inte betecknas som
invaliditetsförmån; det är följaktligen
nödvändigt att göra en textförändring i
artikel 40.3 b i i nämnda förordning.
Den nya texten till artikel 43.1 och
införandet av en ny punkt 3 i artikel 43
kräver en ändring i rubriken till avsnitt 4
i kapitel 2 till avdelning III i
förordning (EEG) nr 1408/71.
Det är nödvändigt att anpassa texten till
artikel 43.2 i förordning (EEG) nr 1408/71
för att garantera, om lagstiftningen i en
medlemsstat inte föreskriver omvandling av
en invaliditetsförmån till en förmån vid
ålderdom, att den förmån som utges enligt
denna lagstiftning skall fortsätta att
utbetalas så länge som personen uppfyller
de föreskrivna villkoren.
Erfarenheter som har vunnits vid
tillämpningen av artikel 43 i förordning
(EEG) nr 1408/71 har visat på en brist i
sådana fall då en invaliditetsförmån som har
beviljats enligt artikel 39 i nämnda
förordning har omvandlats till en förmån vid
ålderdom utan att personen har uppfyllt
det åldersvillkor som krävs av
lagstiftningen i den andra medlemsstaten
för förvärv av rätt till denna förmån; det är
nödvändigt att rätta till denna brist genom
att införa en ny punkt 3 i artikel 43 som
föreskriver att den behöriga institutionen
i den medlemsstat som hittills har varit
undantagen från utbetalning av en
invalidpension från den dag då omvandling
till ålderspension skedde i den andra
medlemsstaten skall utge en
invalidpension i enlighet med
bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 i
förordning (EEG) nr 1408/71.
Nuvarande punkt 3 i artikel 43 i
förordning (EEG) nr 1408/71 bör bli punkt 4
och texten till denna bör förenklas.
En bestämmelse bör införas i artikel 45 i
förordning (EEG) nr 1408/71 för att
garantera att försäkringsperioder som har
fullgjorts inom ett särskilt system i en
medlemsstat med avseende på förvärv,
bibehållande eller återfående av förmåner
skall beaktas inom det allmänna systemet i
en annan medlemsstat även om dessa
perioder redan har beaktats i den
sistnämnda staten inom ett särskilt system.
392R1248/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
För att skydda migrerande arbetstagare och
deras efterlevande mot en alltför sträng Det är nödvändigt att införa en
bestämmelse i
tillämpning av de nationella bestämmelserna avsnitt D. Spanien i bilaga 6
till
om minskning, innehållande eller förordning (EEG) nr 1408/71 för
att
indragning är det nödvändigt att införa en precisera reglerna för
tillämpning av
bestämmelse i förordning (EEG) nr 1408/71 förordningens artikel 47 avseende
Spanien.
som strängt avgränsar tillämpningen av dessa
bestämmelser.
På grund av särdrag hos den
grekiska
lagstiftningen är det nödvändigt
att införa en
Av samma skäl är det nödvändigt att införa en bestämmelse i bilaga 6 avsnitt F.
Grekland
bestämmelse i förordning (EEG) nr 1408/71 för att förhindra en situation då
tillämp-
som vid sammanträffande av förmåner av samma ningen av förordningens artikel
49.2 skulle
slag fastställer att dessa bestämmelser kunna få ogynnsamma följder för
anställda som
skall tillämpas endast på vissa typer av har varit försäkrade i Grekland.
förmåner och i vissa särskilda fall.
Det är nödvändigt att i bilaga 4 D förteckna Till följd av en ändring i den
nederländska
de förmånsslag på vilka nämnda bestämmelser lagstiftningen bör punkt 4 i
avsnitt J.
kan tillämpas vid sammanträffande av förmåner Nederländerna i bilaga 6 till
förordning
av samma slag. (EEG) nr 1408/71 anpassas.
Det är nödvändigt att i förordning (EEG) nr
1408/71 införa en bestämmelse som i vissa Det är nödvändigt att ändra
texten till
fall gör det möjligt för två eller flera artikel 15.1 och till artiklarna
35, 39,
medlemsstater att träffa en överenskommelse 46, 47, 48, 49 och 107 i
förordning (EEG)
i syfte att begränsa sammanträffandet av nr 574/72 för att beakta
ändringarna genom
förmåner av samma slag; dessa denna förordning.
överenskommelser bör anges i bilaga 4 D.
Det är nödvändigt att i förordning (EEG) nr Bestämmelserna i artikel 7.1 b
och c i
1408/71 införa en bestämmelse som förordning (EEG) nr 574/72 bör
utgå då de har
fastställer att vid sammanträffande av blivit överflödiga på grund av de
nya
förmåner av samma slag skall bestämmelser om artiklarna 46 och 46c i
förordning (EEG) nr
minskning, innehållande eller indragning 1408/71.
enligt en medlemsstats lagstiftning inte
tillämpas på en förmån som beräknas i enlighet Det är nödvändigt att ändra
artikel 7.1 i
med den metod som används för sammanläggning förordning (EEG) nr 574/72 genom
att införa
och fördelning prorata. en begränsning i tillämpningen av
reglerna
om förhindrande av
sammanträffande av förmåner
I överensstämmelse med domstolens särskilt i fall med ömsesidig
minskning,
rättspraxis är det nödvändigt att slå fast att ömsesidigt innehållande eller
ömsesidig
med sammanträffande av förmåner av samma indragning av två eller flera
förmåner.
slag enligt avdelning III kapitel 3 i
förordning (EEG) nr 1408/71 avses Det är nödvändigt att i artikel
7.2 i
sammanträffande av invaliditetsförmåner, förordning (EEG) nr 574/72 införa
en
förmåner vid ålderdom och efterlevandeförmåner hänvisning till de nya artiklarna
46a, 46b
som beräknas eller beviljas på grund av och 46c i förordning (EEG) nr
1408/71.
försäkringsperioder och/eller
bosättningsperioder som har fullgjorts av
en och samma person och att med
sammanträffande av förmåner av annat slag HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
avses sammanträffande av förmåner som inte är
av samma slag.
Artikel 1
Det är nödvändigt att i förordning (EEG) nr
1408/71 införa bestämmelser som garanterar Styckena i ingressen till
förordning (EEG)
att samtidig tillämpning av två eller flera nr 1408/71 ändras på följande
sätt:
medlemsstaters nationella bestämmelser om
minskning, innehållande eller indragning 1. Sjunde stycket i ingressen,
vid sammanträffande av förmåner av olika beaktandemeningen oräknad,
skall
slag inte får ogynnsam effekt på migrerande ersättas med följande:
arbetstagare eller deras beroende
familjemedlemmar; det är nödvändigt att "De samordningsregler som har
antagits
införa en bestämmelse i förordning (EEG) nr för tillämpningen av artikel
51 i
1408/71 för att undvika en situation där fördraget måste garantera
arbetstagare
enligt en medlemsstats lagstiftning en som flyttar inom gemenskapen
deras
pension dras in eller innehålls till fullo förvärvade rättigheter och
förmåner."
därför att personen uppbär en lägre förmån av
annat slag från en annan medlemsstat; 2. Åttonde stycket i ingressen,
samma skäl som ligger till grund för dessa beaktandemeningen oräknad,
skall utgå.
bestämmelser gäller också för de fall då en
pension enligt en medlemsstats
lagstiftning inte kan beviljas om Artikel 2
förmånstagaren uppbär en förmån av annat slag.
Förordning (EEG) nr 1408/71
ändras på följande
Texten till artikel 48.1 i förordning sätt:
(EEG) nr 1408/71 bör förtydligas genom att
villkoren för tillämpning av denna 1. Artikel 12.2 skall ersättas
med
bestämmelse specificeras. följande:
"2.
Det är nödvändigt att rätta till en brist i Om något annat inte
föreskrivs i denna
texten till artikel 49.1 första meningen i förordning får bestämmelserna
i en
förordning (EEG) nr 1408/71 genom att medlemsstats lagstiftning om
införa en hänvisning till artikel 40.3 i minskning, innehållande eller
förordningen; det är nödvändigt att anpassa indragning av förmåner vid
texten till de första två punkterna i sammanträffande med andra
sociala
artikel 49 i förordning (EEG) nr 1408/71 så trygghetsförmåner eller annan
inkomst
att de kan tillämpas i de fall som avses i åberopas även om sådana
förmåner har
artikel 44.2 andra meningen i förvärvats enligt en annan
medlemsstats
förordningen. lagstiftning eller om sådan
inkomst har
förvärvats inom en annan
medlemsstats
territorium."
Ändringen i artikel 12.2 kräver att det
införs ett nytt stycke d i artikel 60.1 i 2. Avdelning III kapitel 2 skall
ersättas
förordning (EEG) nr 1408/71. med följande:
Det är nödvändigt att i förordning (EEG) nr
1408/71 införa övergångsbestämmelser för "KAPITEL 2
tillämpningen av denna förordning.
Införandet av delarna B, C och D i bilaga INVALIDITET
4 till förordning (EEG) nr 1408/71 innebär
att nuvarande bilaga 4 blir bilaga 4 A.
Avsnitt 1
Det är nödvändigt att i bilaga 6 till
förordning (EEG) nr 1408/71 upphäva de Anställda eller
egenföretagare som
nuvarande bestämmelserna i avsnitt B. omfattas av endast sådan
lagstiftning
Danmark, punkt 7, avsnitt G. Irland, enligt vilken
invaliditetsförmånernas
punkt 4, och avsnitt L. Storbritannien, storlek är oberoende av
punkt 9, som har blivit överflödiga genom
införandet av begreppet förmåner av samma försäkringsperiodernas längd
slag enligt förordningens avdelning III
kapitel 3. Artikel 37
Det är inte nödvändigt att föreskriva att den Allmänna bestämmelser
behöriga danska institutionen skall
tillämpa bestämmelserna i förordningarna 1. En anställd eller
egenföretagare, som
(EEG) nr 1408/71 och 574/72 som skyddar i en följd eller växelvis har
omfattats
migrerande arbetstagare och deras av två eller flera
medlemsstaters lag-
beroende familjemedlemmar mot ogynnsamma stiftning och som har
fullgjort
effekter av två eller flera medlemsstaters försäkringsperioder
uteslutande enligt
samtidiga tillämpning av bestämmelserna om sådan lagstiftning där
invaliditetsförmån-
minskning, innehållande eller indragning ernas storlek är oberoende av
vid sammanträffande av förmåner av olika försäkringsperiodernas längd
skall få
slag då en sådan garanti redan föreskrivs i förmåner i enlighet med
bestämmelserna i
den danska lagstiftningen. artikel 39. Denna artikel
skall inte
beröra sådana
pensionshöjningar eller
På grund av utformningen av den danska tillägg för barn som har
beviljats
lagstiftningen om pensioner är det enligt bestämmelserna i
kapitel 8.
nödvändigt att införa en bestämmelse i
avsnitt B. Danmark i bilaga 6 till 2. Den lagstiftning som avses
i punkt
förordning (EEG) nr 1408/71 som syftar 1 och som gäller inom varje
berörd
till att vid tillämpning av den danska medlemsstats territorium
anges i
lagstiftningen utvidga begreppet förmåner bilaga 4 A.
av samma slag enligt förordningens
avdelning III kapitel 3.
Artikel 38
Det är nödvändigt att i bilaga 6 till
förordning (EEG) nr 1408/71 införa Beaktande av försäkrings-
eller
bestämmelser i avsnitt D. Spanien, avsnitt bosättningsperioder som
fullgjorts
E. Frankrike och avsnitt J. Nederländerna enligt de lagstiftningar som
en
för att precisera de metoder för anställd eller egenföretagare
har
likställande av vissa försäkringsvillkor för omfattats av, för att få,
bibehålla eller
förvärv, bibehållande eller återfående av rätt återfå rätt till förmåner
till förmåner som avses i förordningens
artikel 45 för Spanien, Frankrike och 1. Om en medlemsstats
lagstiftning för
Nederländerna. förvärv, bibehållande eller
återfående av
rätt till förmåner enligt ett system som gäller i den egna
lagstiftningen beakta
inte är ett särskilt system som avses i den lön som har erhållits i
det senaste
punkt 2 eller 3 kräver att försäkrings- anställningslandet.
eller bosättningsperioder har
fullgjorts, skall den behöriga
institutionen i den medlemsstaten, i Avsnitt 2
förekommande fall, beakta försäkrings-
eller bosättningsperioder som har Anställda eller
egenföretagare som har
fullgjorts enligt andra med- omfattats antingen av
lagstiftning
lemsstaters lagstiftning oavsett om enligt vilken
invaliditetsförmånernas
sådana perioder har fullgjorts enligt storlek är beroende av
försäkrings- eller
ett allmänt system eller enligt ett bosättningsperiodernas längd
eller av
särskilt system och oavsett om så skett lagstiftning av denna typ och
av den
som anställd eller som egenföretagare. typ som
Dessa perioder skall därvid beaktas
som om de hade fullgjorts enligt den avses i avsnitt 1
lagstiftning som institutionen
tillämpar.
Artikel
40
2. Om en medlemsstats lagstiftning för
beviljande av vissa förmåner kräver att
Allmänna
försäkringsperioder uteslutande har bestämmelser
fullgjorts i ett yrke som omfattas av
ett särskilt system för anställda eller, 1.
i förekommande fall, i en särskild an- En anställd eller
egenföretagare som i
ställning, skall perioder som har en följd eller växelvis har
omfattats av
fullgjorts enligt andra två eller flera
medlemsstaters
medlemsstaters lagstiftning beaktas lagstiftning, av vilka
åtminstone en
vid beviljande av dessa förmåner endast inte är av den typ som avses
i artikel
om de har fullgjorts enligt ett 37.1, skall få förmåner
enligt
motsvarande system eller, om ett bestämmelserna i kapitel 3
och med
sådant saknas, i samma yrke. beaktande av bestämmelserna i
punkt 4.
Om personen, sedan sådana perioder har 2.
beaktats, inte uppfyller villkoren för En anställd eller
egenföretagare som
rätt till dessa förmåner, skall dessa drabbas av arbetsoförmåga som
leder till
perioder beaktas vid beviljande av invaliditet medan han
omfattas av en
förmåner enligt det allmänna systemet lagstiftning som anges i
bilaga 4 A
eller, om ett sådant saknas, enligt skall dock få förmåner enligt
det system som i förekommande fall bestämmelserna i artikel 37.1
på följande
gäller för arbetare eller tjänstemän, villkor:
allt efter omständigheterna och under
förutsättning att personen har varit - Att han uppfyller
villkoren i denna
försäkrad enligt ett av dessa system. lagstiftning eller i en
lagstiftning av samma typ,
i
3. Om en medlemsstats lagstiftning för förekommande fall med
beaktande av
beviljande av vissa förmåner kräver att bestämmelserna i artikel
38, men
försäkringsperioder uteslutande har utan att behöva åberopa
fullgjorts i ett yrke som omfattas av försäkringsperioder som
har
ett särskilt system för egenföretagare fullgjorts enligt en
lagstiftning
skall perioder som har fullgjorts som inte anges i bilaga
4 A.
enligt andra medlemsstaters
lagstiftning beaktas vid beviljande - Att han inte uppfyller
villkoren för
av dessa förmåner endast om de har rätt till
invaliditetsförmåner enligt
fullgjorts enligt ett motsvarande någon annan lagstiftning
än den i
system eller, om ett sådant saknas, i bilaga 4 A.
samma yrke. De särskilda system för
egenföretagare som avses i denna punkt - Att han inte gör något
anspråk på
är förtecknade i bilaga 4 B för varje förmåner vid ålderdom med
beaktande av
berörd medlemsstat. artikel 44.2 andra
meningen.
Om personen, sedan sådana perioder har 3. a) Vid fastställandet av
rätten till
beaktats, inte uppfyller villkoren för förmåner enligt en
medlemsstats
rätt till dessa förmåner, skall dessa lagstiftning, som
anges i
perioder beaktas vid beviljande av bilaga 4 A, vilken för
rätt till
förmåner enligt det allmänna systemet invaliditetsförmåner
kräver att en
eller, om ett sådant saknas, enligt person under en viss
tid har
det system som i förekommande fall fått kontantförmåner
vid sjukdom
gäller för arbetare eller tjänstemän, eller har varit
arbetsoförmögen,
allt efter omständigheterna, och under skall, när en anställd
eller
förutsättning att personen har varit egenföretagare som har
omfattats
försäkrad enligt ett av dessa system. av denna lagstiftning
drabbas
av arbetsoförmåga som
leder till
invaliditet medan han
omfattas
Artikel 39 av en annan
medlemsstats
lagstiftning, hänsyn
tas till
Utgivande av förmåner följande utan att det
påverkar
tillämpningen av
artikel 37.1:
1.Institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning var tillämplig då den
arbetsoförmåga uppkom som har följts av i) Varje period under
vilken
invaliditet, skall enligt denna han på grund av
denna
lagstiftning avgöra om personen arbetsoförmåga
enligt den
uppfyller villkoren för rätt till andra
medlemsstatens
förmåner, i förekommande fall med lagstiftning har
fått
beaktande av bestämmelserna i artikel kontantförmåner vid
sjukdom
38. eller i stället har
fortsatt
att få lön, och
2.En person som uppfyller de villkor som avses i punkt 1 skall få förmåner
enbart från
den nämnda institutionen enligt ii)varje period under
vilken
bestämmelserna i den lagstiftning som han, på grund av
den
denna tillämpar. invaliditet som har
följt på
denna
arbetsoförmåga, har fått
3.En person som inte har rätt till förmåner enligt punkt 1 skall få de
förmåner som han
invaliditetsförmåner enligt
fortlöpande har rätt till enligt en den andra
medlemsstatens
annan medlemsstats lagstiftning, i lagstiftning enligt
förekommande fall med beaktande av förordningens
avdelning III
bestämmelserna i artikel 38. kapitel 2 och 3,
skall beaktas som om
det rörde
4.Om den lagstiftning som gäller enligt punkt 2 eller 3 föreskriver att
förmånernas sig om perioder under
vilka
storlek skall bestämmas med beaktande kontantförmåner vid
sjukdom hade
av andra familjemedlemmar än barn, utgetts till honom
enligt den
skall den behöriga institutionen förstnämnda
medlemsstatens
beakta också sådana familjemedlemmar lagstiftning eller
under vilka
till personen och betrakta dem som om han var
arbetsoförmögen enligt
de vore bosatta inom den behöriga denna lagstiftning.
statens territorium, även om de är
bosatta inom en annan medlemsstats b) Rätt till
invaliditetsförmåner
territorium. enligt den förstnämnda
medlemsstatens
lagstiftning
förvärvas antingen vid
utgången av
5.Om den lagstiftning som gäller enligt punkt 2 eller 3 innehåller
bestämmelser om den preliminära
perioden med
minskning, innehållande eller ersättning för sjukdom
enligt
indragning av förmåner vid denna lagstiftning
eller vid
sammanträffande med annan inkomst utgången av den
preliminära
eller med förmåner av annat slag som perioden av
arbetsoförmåga enligt
avses i artikel 46a.2, skall artikel samma lagstiftning och
tidigast
46a.3 och artikel 46c.5 tillämpas på
motsvarande sätt. i) den dag då rätt
till
invaliditetsförmåner som avses
i a ii förvärvas
enligt den
6.En helt arbetslös person som omfattas av bestämmelserna i artikel 71.1 a
ii eller andra
medlemsstatens lag-
av första meningen i artikel 71.1 b ii stiftning, eller
skall få de invaliditetsförmåner som
utges av den behöriga institutionen i ii)dagen efter den
sista dagen
den medlemsstat inom vars territorium med rätt till
kontantförmåner
han är bosatt och enligt den vid sjukdom enligt
den andra
lagstiftning som denna tillämpar som medlemsstatens
lagstiftning.
om han hade omfattats av den
lagstiftningen under sin senaste 4.
anställning, i förekommande fall med Ett beslut som har fattats av
en
beaktande av bestämmelserna i artikel medlemsstats institution om
en sökandes
38 och/eller artikel 25.2. invaliditetsgrad skall vara
bindande
Institutionen i bosättningslandet för andra medlemsstaters
institutioner,
skall svara för kostnaden för dessa under förutsättning att
överensstämmelse
förmåner. mellan dessa staters
lagstiftningar om
villkor angående graden av
invaliditet
bekräftas i bilaga 5.
Om den lagstiftning som denna
institution tillämpar föreskriver att
beräkningen av förmåner skall grundas på
lön skall institutionen beakta den lön Avsnitt 3
som har erhållits i det senaste
anställningslandet och i
bosättningslandet och enligt den Förvärrad invaliditet
lagstiftning som institutionen
tillämpar. Om ingen lön har erhållits i
bosättningslandet skall den behöriga
Artikel
institutionen, i den utsträckning som 41
krävs och i enlighet med de regler som
1. bestämmelserna i punkt 1 blir
I fall då den invaliditet förvärras för tillämpliga på institutionen
eller så
vilken en anställd eller egenföretagare länge som personen uppfyller
villkoren
får förmåner enligt endast en medlems- för sådana förmåner.
stats lagstiftning gäller följande:
3.Om invaliditetsförmåner som
har beviljats i enlighet med artikel 39 enligt en
a) Om personen inte har omfattats av medlemsstats lagstiftning
omvandlas
en annan medlemsstats lagstiftning till förmåner vid ålderdom
och om
sedan han började få förmåner, skall personen ännu inte uppfyller
de villkor
den förstnämnda medlemsstatens som krävs av en eller flera
nationella
behöriga institution med beaktande lagstiftningar för att få
dessa förmåner,
av försämringen utge förmånerna enligt skall personen från denna
eller dessa
bestämmelserna i den lagstiftning medlemsstater från dagen för
omvand-
som denna tillämpar. lingen få
invaliditetsförmåner beviljade
i enlighet med kapitel 3 som
om detta
b) Om personen har omfattats av kapitel hade varit
tillämpligt vid den
lagstiftningen i en eller flera tidpunkt då hans
arbetsoförmåga som ledde
andra medlemsstater sedan han till invaliditet inträffade
tills
började få förmåner, skall med personen uppfyller
beaktande av försämringen förmånerna kvalifikationsvillkoren för
rätt till
utges till honom enligt förmån vid ålderdom enligt
lagstiftningen
bestämmelserna i artikel 37.1, 40.1 i den eller de berörda
medlemsstaterna
eller 40.2. eller, om sådan omvandling
inte
föreskrivs, så länge som han
har rätt till
invaliditetsförmåner enligt
den eller de
c) Om förmånens eller förmånernas totala berörda lagstiftningarna.
belopp enligt bestämmelserna i b är
lägre än det förmånsbelopp som 4.
personen fick på bekostnad av den De invaliditetsförmåner som
utges enligt
institution som tidigare svarade artikel 39 skall omräknas
enligt
för utbetalningen, skall denna kapitel 3 så snart som
förmånstagaren
institution ge honom ett tillägg uppfyller
kvalifikationsvillkoren för
som motsvarar skillnaden mellan de invaliditetsförmåner enligt
en
två beloppen. lagstiftning som inte anges i
bilaga
4 A eller så snart som han
får förmåner
vid ålderdom enligt en annan
medlems-
stats lagstiftning."
d) Om, i det fall som avses i b, den
institution som svarar för den 3. Avdelning III kapitel 3 skall
ersättas
första arbetsoförmågan är en med följande:
nederländsk institution, och om
i) den sjukdom som har förorsakat "KAPITEL 3
försämringen är densamma som den
som föranledde förmåner enligt
nederländsk lagstiftning, ÅLDERDOM OCH DÖDSFALL (PENSIONER)
Artikel 44
ii) denna sjukdom är en
arbetssjukdom enligt Allmänna bestämmelser om
beviljande av
lagstiftningen i den förmåner till anställda eller
medlemsstat som personen egenföretagare som har
omfattats av
senast omfattades av och som lagstiftningen i två eller
flera
ger honom rätt till det tillägg medlemsstater
som avses i artikel 60.1 b,
och 1.
Rätten till förmåner för en
anställd eller
iii)den lagstiftning eller de egenföretagare som har
omfattats av två
lagstiftningar som personen eller flera medlemsstaters
lagstift-
har omfattats av sedan han ning, eller för hans
efterlevande,
började få förmåner är sådan som skall fastställas enligt
bestämmelserna
anges i bilaga 4 A, i detta kapitel.
2.
skall den nederländska Om inte annat följer av
bestämmelserna i
institutionen fortsätta att utge artikel 49 skall en ansökan
om förmåner
den första förmånen efter försämringen, som personen lämnar in avse
all
och den förmån, som utges enligt lagstiftning som den
anställde eller
lagstiftningen i den medlemsstat egenföretagaren har omfattats
av.
som personen senast har omfattats Undantag från denna regel
skall göras om
av, skall minskas med den personen uttryckligen begär
att
nederländska förmånens belopp. beviljandet av de förmåner
vid ålderdom
som han har rätt till enligt
lagstiftningen i en eller
flera
e) Om, i det fall som avses i b, medlemsstater skjuts upp.
personen inte har rätt till förmåner
på bekostnad av en annan 3.Detta kapitel gäller inte
barntillägg till pensioner eller barnpensioner som utges
medlemsstats institution, skall enligt bestämmelserna i
kapitel 8.
den behöriga institutionen i den
första staten med beaktande av
försämringen och, i förekommande Artikel 45
fall, bestämmelserna i artikel 38,
utge förmånerna enligt bestämmelserna Beaktande av försäkrings-
eller
i denna stats lagstiftning. bosättningsperioder som har
fullgjorts
enligt den lagstiftning som
en anställd
eller egenföretagare har
omfattats av,
för att få, bibehålla eller
återfå rätt till
2. När en invaliditet förvärras för förmåner
vilken en anställd eller egenföretagare
får förmåner enligt lagstiftningen i två 1.Om en medlemsstats
lagstiftning för förvärv, bibehållande eller återfående av rätten till
eller flera medlemsstater, skall förmåner enligt ett system
som inte är
förmånerna med beaktande av försämringen ett särskilt system som avses
i punkt 2
utges till honom enligt bestämmelserna eller 3 kräver att
försäkrings- eller
i artikel 40.1. bosättningsperioder har
fullgjorts,
skall den behöriga
institutionen i den
Avsnitt 4 medlemsstaten, i förekommande
fall,
beakta försäkrings- eller bo-
sättningsperioder som har
fullgjorts
Utgivande av förmåner som tidigare har enligt andra medlemsstaters
innehållits eller dragits in lagstiftning oavsett om
sådana perioder
- Omvandling av invaliditetsförmåner har fullgjorts enligt ett
allmänt
till förmåner vid ålderdom - Omräkning av system eller enligt ett
särskilt system
förmåner som har beviljats enligt och oavsett om så skett som
anställd
artikel 39 eller som egenföretagare.
Dessa
perioder skall därvid beaktas
som om de
hade fullgjorts enligt den
Artikel 42 lagstiftning som
institutionen
tillämpar.
Fastställande av ansvarig institution
då utgivande av invaliditetsförmåner
återupptas 2.Om en medlemsstats
lagstiftning för beviljande av vissa förmåner kräver att
försäkringsperioder
uteslutande har
1.Om förmåner skall utges på nytt efter att ha innehållits skall, utan att
det påverkar fullgjorts i ett yrke som
omfattas av
tillämpningen av bestämmelserna i ett särskilt system för
anställda eller,
artikel 43, den institution eller de i förekommande fall, i en
särskild an-
institutioner som svarade för ställning, skall perioder som
har
utgivandet av förmåner vid tidpunkten fullgjorts enligt andra
medlemsstaters
för innehållandet svara för utgivandet. lagstiftning beaktas vid
beviljande av
dessa förmåner endast om de
har
2.Om efter indragning av förmåner personens hälsotillstånd motiverar att
ytterligare fullgjorts enligt ett
motsvarande
förmåner beviljas, skall dessa i system eller, om ett sådant
saknas, i
förekommande fall utges enligt samma yrke. Om personen,
sedan sådana
bestämmelserna i artikel 37.1, 40.1 perioder har beaktats, inte
uppfyller
eller 40.2. villkoren för rätt till dessa
förmåner,
skall dessa perioder beaktas
vid
beviljande av förmåner enligt
det
Artikel 43 allmänna systemet eller, om
ett sådant
saknas, enligt det system som
i
Omvandling av invaliditetsförmåner till förekommande fall gäller för
arbetare
förmåner vid ålderdom - Omräkning av eller tjänstemän, allt efter
förmåner som har beviljats enligt omständigheterna och under
förutsättning
artikel 39 att personen har varit
försäkrad enligt
ett av dessa system.
1.Invaliditetsförmåner skall i förekommande fall omvandlas till förmåner vid
ålderdom
enligt villkoren i den eller de
lagstiftningar enligt vilka de har 3.
beviljats och enligt bestämmelserna i Om en medlemsstats
lagstiftning för
kapitel 3. beviljande av vissa förmåner
kräver att
försäkringsperioder
uteslutande har
2.Om en person som får invaliditetsförmåner med stöd av bestämmelserna i
artikel 49 kan fullgjorts i ett yrke som
omfattas av
göra anspråk på förmåner vid ålderdom ett särskilt system för
egenföretagare,
enligt lagstiftningen i en eller skall perioder som har
fullgjorts
flera medlemsstater skall varje enligt andra medlemsstaters
institution i en medlemsstat som lagstiftning beaktas vid
beviljande av
svarar för utgivande av dessa förmåner endast om de
har
invaliditetsförmåner fortsätta att till fullgjorts enligt ett
motsvarande
honom utge de invaliditetsförmåner som system eller, om ett sådant
saknas, i
han har rätt till enligt den samma yrke. De särskilda
system för
lagstiftning som den tillämpar tills egenföretagare som avses i
denna punkt
är förtecknade i bilaga 4 B för varje eller bosättningsperioder
som har
berörd medlemsstat. Om personen, sedan fullgjorts enligt alla de
berörda
sådana perioder har beaktats, inte medlemsstaternas
lagstiftningar
uppfyller villkoren för rätt till dessa innan försäkringsfallet
inträffade.
förmåner, skall dessa perioder beaktas
vid beviljande av förmåner enligt det 3. Personen skall ha rätt
till det
allmänna systemet eller, om ett sådant högsta beloppet som har
beräknats enligt
saknas, enligt det system som i punkt 1 och 2, från den
behöriga
förekommande fall gäller för arbetare institutionen i varje
medlemsstat utan
eller tjänstemän, allt efter att det påverkar
tillämpningen av
omständigheterna, och under förutsätt- bestämmelserna om minskning,
ning att personen har varit försäkrad innehållande eller
indragning, som
enligt ett av dessa system. gäller enligt den
lagstiftning enligt
vilken förmånen skall
utbetalas.
I förekommande fall skall den
jämförelse
4. som skall göras stå i
relation till de
Försäkringsperioder som har fullgjorts belopp som har fastställts
efter
enligt ett särskilt system i en tillämpningen av nämnda
bestämmelser.
medlemsstat skall beaktas enligt det
allmänna systemet, eller om ett sådant 4. Om det i fråga om
invalid-, ålders-
saknas, enligt det system som i före- eller efterlevandepensioner
skulle
kommande fall gäller för arbetare eller inträffa att summan av de
förmåner som
tjänstemän i en annan medlemsstat för utges av de behöriga
institutionerna i
att få, bibehålla eller återfå rätt till två eller flera medlemsstater
enligt
förmåner under förutsättning att personen bestämmelserna i en sådan
multilateral
har varit försäkrad enligt ett av dessa konvention om social trygghet
som
system, även om dessa perioder redan avses i artikel 6 b är lägre
än den summa
har beaktats i den senare staten som skulle utges av dessa
medlemssta-
enligt ett system som avses i punkt 2 ter enligt punkterna 1 till
3, skall
eller i punkt 3 första meningen. bestämmelserna i detta
kapitel tillämpas
5. på personen.
Om en medlemsstats lagstiftning för
förvärv, bibehållande eller återfående av Artikel 46a
rätten till förmåner kräver att personen
är försäkrad vid den tidpunkt då Allmänna bestämmelser om
minskning,
försäkringsfallet inträffade, skall innehållande eller indragning
av förmåner
detta villkor anses vara uppfyllt om vid invaliditet, ålderdom
eller till
han vid den tidpunkten omfattas av efterlevande enligt
medlemsstaternas
lagstiftningen i en annan lagstiftningar
medlemsstat, i enlighet med de
bestämmelser som anges för varje 1. Med sammanträffande av
förmåner av
medlemsstat i bilaga 6. samma slag avses i detta
kapitel:
sammanträffande av förmåner
vid
6.En period med hel arbetslöshet under vilken en person uppbär förmåner
enligt artikel invaliditet, ålderdom och
till
71.1 a ii eller b ii, första meningen, efterlevande som beräknas
eller utges på
skall beaktas av den behöriga grundval av försäkrings-
eller
institutionen i den medlemsstat inom bosättningsperioder som har
fullgjorts
vars territorium personen är bosatt i av en och samma person.
enlighet med den lagstiftning som den
institutionen tillämpar, som om denna 2. Med sammanträffande av
förmåner av
lagstiftning gällde för honom under annat slag avses i detta
kapitel:
hans senaste anställning. sammanträffande av förmåner
som inte kan
betraktas som om de var av
samma slag
Om den period med hel arbetslöshet som enligt punkt 1.
personen har fullgjort i
bosättningslandet endast kan beaktas 3. Följande regler skall
gälla vid
om avgiftsperioder har fullgjorts i tillämpningen av reglerna om
minskning,
det landet, skall detta villkor anses innehållande eller indragning
enligt en
vara uppfyllt om avgiftsperioder har medlemsstats lagstiftning då
en förmån
fullgjorts i en annan medlemsstat. vid invaliditet, ålderdom
eller till
efterlevande sammanträffar
med en förmån
av samma slag eller med en
förmån av
Artikel 46 annat slag eller med annan
inkomst:
Beviljande av förmåner a) Hänsyn skall tas till
förmåner som har
förvärvats enligt en annan
1.Om de villkor som krävs enligt en medlemsstats lagstiftning för rätt till
förmåner har medlemsstats lagstiftning
eller
uppfyllts utan tillämpning av artikel till annan inkomst som har
förvärvats
45 eller artikel 40.3, skall följande i en annan medlemsstat
endast om
regler gälla: lagstiftningen i den
första medlems-
staten innehåller regler
om att
a) Den behöriga institutionen skall förmåner eller inkomst som
har
beräkna det förmånsbelopp som skall förvärvats utomlands skall
beaktas.
utbetalas
b) Hänsyn skall tas till det
i) å ena sidan, endast enligt förmånsbelopp som skall
utges av en
bestämmelserna i den annan medlemsstat före
avdrag för
lagstiftning som den tillämpar, skatter,
socialförsäkringsavgifter
ii) å andra sidan, enligt punkt 2. och andra individuella
premier
eller avdrag.
b) Den behöriga institutionen kan dock
underlåta att företa beräkningen i c) Hänsyn skall inte tas till
enlighet med a ii om resultatet av förmånsbelopp som har
förvärvats enligt
denna beräkning, bortsett från en annan medlemsstats
lagstiftning
skillnader som uppstår vid och som utges på grundval
av
avrundningen av siffror, är lika frivillig försäkring eller
frivillig
med eller lägre än resultatet av fortsättningsförsäkring.
beräkningen enligt a i, om inte
denna institution tillämpar en d) Om bestämmelser om
minskning,
lagstiftning som innehåller regler innehållande eller
indragning
om förhindrande av sammanträffande tillämpas enligt endast en
av förmåner som avses i artiklarna medlemsstats lagstiftning
med hänsyn
46b och 46c eller om nämnda till att personen uppbär
förmåner av
institutioner tillämpar en liknande eller annat slag
och som
lagstiftning som innehåller regler utbetalas enligt andra
om förhindrande av sammanträffande medlemsstaters
lagstiftningar eller
av förmåner i fall som avses i till annan inkomst som har
förvärvats
artikel 46c, under förutsättning att inom andra medlemsstaters
nämnda lagstiftning föreskriver att territorium, får den
förmån som
förmåner av annat slag skall beaktas betalas ut enligt
lagstiftningen i
endast på grundval av förhållandet den första medlemsstaten
minskas
mellan de försäkrings- eller endast med ett belopp som
motsvarar
bosättningsperioder som har full- de förmånsbelopp som
utbetalas enligt
gjorts enbart enligt denna lagstiftningen inom andra
lagstiftning och de försäkrings- medlemsstaters territorium
eller
eller bosättningsperioder som krävs den inkomst som har
förvärvats där.
enligt denna lagstiftning för att få
rätt till hel förmån.
I bilaga 4 C anges för varje Artikel 46b
medlemsstat de fall när två
beräkningar skulle medföra ett sådant
resultat. Särskilda bestämmelser vid
sammanträff-
ande av förmåner av samma
slag enligt två
2. eller flera medlemsstaters
Om villkoren i en medlemsstats lagstiftning
lagstiftning för rätt till förmåner
uppfylls endast efter tillämpning av 1. Bestämmelser om minskning,
artikel 45 och/eller artikel 40.3 innehållande eller indragning
enligt en
skall följande regler tillämpas: medlemsstats lagstiftning
skall inte
tillämpas på en förmån som
beräknas i
a) Den behöriga institutionen skall enlighet med artikel 46.2.
beräkna det teoretiska beloppet för 2.Bestämmelser om minskning,
innehållande eller indragning enligt en medlemsstats
den förmån som personen skulle kunna lagstiftning skall tillämpas
på en förmån
göra anspråk på om alla försäkrings- som beräknas i enlighet med
artikel
och/eller bosättningsperioder som 46.1 a i endast om förmånen
är
har fullgjorts enligt
lagstiftningen i de medlemsstater a) antingen en förmån som
avses i bilaga
som den anställde eller 4 D, vars storlek inte
beror på de
egenföretagaren har omfattats av fullgjorda försäkrings-
eller
hade fullgjorts i den bosättningsperiodernas
längd, eller
medlemsstaten och enligt den
lagstiftning som institutionen b) en förmån, vars storlek
bestäms på
tillämpar den dag då förmånen grundval av en
tillgodoräknad period
beviljas. Om förmånens belopp enligt som anses vara fullgjord
mellan den
den lagstiftningen inte är beroende dag då försäkringsfallet
inträffade och
av de fullgjorda periodernas längd, en senare dag. I det
senare fallet
skall detta belopp anses utgöra det skall nämnda bestämmelser
tillämpas
teoretiska belopp som avses i vid sammanträffande av en
sådan förmån
detta stycke.
b) Den behöriga institutionen skall i) antingen med en förmån
av samma
sedan fastställa förmånens faktiska slag, såvida inte en
belopp på grundval av det överenskommelse har
slutits
teoretiska belopp som avses i mellan två eller flera
föregående stycke enligt proportio- medlemsstater som
föreskriver
nen mellan längden av de försäkrings- att en och samma
tillgodoräknad
eller bosättningsperioder som har period inte får
beaktas två eller
fullgjorts innan försäkringsfallet flera gånger
inträffar enligt den lagstiftning
som denna institution tillämpar och ii) eller med en förmån av
det slag
den totala längden av de försäkrings- som avses i a.
Förmåner och överenskommelser som avses d) Om förmåner enligt en
medlemsstats
i b anges i bilaga 4 D. lagstiftning beräknas på
grundval av
storleken av inkomster,
avgifter
eller ökningar, skall
denna stats
Artikel 46c behöriga institution
fastställa de
inkomster, avgifter och
ökningar som
skall beaktas med avseende
på
Särskilda bestämmelser vid sammanträff- försäkrings- eller
bosättningsperioder
ande av en eller flera förmåner som som har fullgjorts enligt
andra
avses i artikel 46a.1 med en eller medlemsstaters
lagstiftning på
flera förmåner av annat slag eller med grundval av de
genomsnittliga
annan inkomst då två eller flera inkomster, avgifter eller
ökningar
medlemsstater berörs som har godtagits med
avseende på de
försäkringsperioder som
har
fullgjorts enligt den
lagstiftning
1.Om uppbärandet av förmåner av annat slag eller av annan inkomst medför
minskning, som institutionen
tillämpar.
innehållande eller indragning av två
eller flera förmåner som avses i e) Om förmåner enligt en
medlemsstats
artikel 46.1 a i skall de belopp som lagstiftning beräknas på
grundval av
inte skulle utbetalas vid en strikt standardinkomster eller
ett fast
tillämpning av bestämmelserna om belopp, skall denna stats
behöriga
minskning, innehållande eller institution godta de
indragning i de berörda standardinkomster eller
det fasta
medlemsstaternas lagstiftning delas belopp som skall beaktas
av den med
med det antal förmåner som skall avseende på försäkrings-
eller bo-
minskas, innehållas eller indragas. sättningsperioder som har
fullgjorts
enligt andra
medlemsstaters
2. lagstiftning som lika med
de
Om en förmån beräknas i enlighet med standardinkomster eller
det fasta
artikel 46.2 skall den förmån eller de belopp eller i
förekommande fall med
förmåner av annat slag som utges från de genomsnittliga
standardinkomster
andra medlemsstater eller annan eller det fasta belopp som
svarar
inkomst och alla andra beståndsdelar mot de försäkringsperioder
som har
som gäller enligt medlemsstatens lag- fullgjorts enligt den
lagstiftning
stiftning vid tillämpning av som institutionen
tillämpar.
bestämmelserna om minskning,
innehållande eller indragning, beaktas f) Om förmåner enligt en
medlemsstats
i förhållande till de försäkrings- lagstiftning för vissa
perioder
och/eller bosättningsperioder som beräknas på grundval av
inkomsternas
avses i artikel 46.2 b och användas storlek och för andra
perioder på
vid beräkningen av nämnda förmån. grundval av
standardinkomster eller
ett fast belopp skall
denna stats
3. behöriga institution, med
avseende på
Om uppbärandet av förmåner av annat slag försäkrings- eller
bosättningsperioder
eller av annan inkomst medför som har fullgjorts enligt
andra
minskning, innehållande eller indrag- medlemsstaters
lagstiftning, beakta
ning av en eller flera förmåner som de inkomster eller fasta
belopp som
avses i artikel 46.1 a i och av en har fastställts enligt
bestämmelserna
eller flera förmåner som avses i i d eller e ovan eller i
artikel 46.2 skall följande regler förekommande fall
genomsnittet av
gälla: dessa inkomster eller
fasta belopp.
Om förmåner beräknas på
grundval av
a) Om det rör sig om en eller flera standardinkomster eller
ett fast
förmåner som avses i artikel belopp för alla perioder
som har
46.1 a i skall de belopp som inte fullgjorts enligt den
lagstiftning
skulle utbetalas vid en strikt som den behöriga
institutionen
tillämpning av bestämmelserna angåen- tillämpar, skall
institutionen godta
de minskning, innehållande eller de inkomster som skall
beaktas med
indragning enligt medlemsstaternas avseende på försäkrings-
eller bo-
lagstiftning delas med det antal sättningsperioder som har
fullgjorts
förmåner som skall minskas, enligt andra
medlemsstaters
innehållas eller indragas. lagstiftningar, som lika
med de
fiktiva inkomster som
svarar mot
b) Om det rör sig om en eller flera standardinkomsterna eller
det fasta
förmåner som beräknas i enlighet med beloppet.
artikel 46.2 skall minskningen,
innehållandet eller indragningen g) Om förmåner enligt en
medlemsstats
ske i enlighet med punkt 2. lagstiftning beräknas på
grundval av
genomsnittsavgifter, skall
den
4. behöriga institutionen
fastställa
Om i de fall som avses i punkt 1 och detta genomsnitt med
åberopande
3 a en medlemsstats lagstiftning enbart av de
försäkringsperioder som
föreskriver att för tillämpning av har fullgjorts enligt
denna stats
bestämmelser angående minskning, lagstiftning.
innehållande eller indragning, hänsyn
skall tas till förmåner av annat slag 2.Bestämmelserna i en
medlemsstats lagstiftning om indexering av de faktorer som
och/eller annan inkomst och andra skall beaktas vid beräkningen
av förmåner
beståndsdelar i förhållande till de för- skall i förekommande fall
tillämpas på de
säkringsperioder som avses i artikel faktorer som skall beaktas av
denna
46.2 b, skall den i nämnda punkter medlemsstats behöriga
institution
föreskrivna delningen inte gälla för den enligt bestämmelserna i punkt
1 med
medlemsstaten. avseende på försäkrings-
eller
bosättningsperioder som har
fullgjorts
5.Alla ovannämnda bestämmelser skall tillämpas på motsvarande sätt om
lagstiftningen i enligt andra medlemsstaters
en eller flera medlemsstater lagstiftning.
föreskriver att rätt till en förmån inte
kan förvärvas om personen uppbär en förmån 3.Om förmåners storlek enligt
en medlemsstats lagstiftning fastställs med beaktande av
av annat slag som utbetalas enligt en andra familjemedlemmar än
barn, skall
annan medlemsstats lagstiftning eller denna stats behöriga
institution ta
uppbär annan inkomst. hänsyn även till dessa
familjemedlemmar
till personen och betrakta
dem som om
de vore bosatta inom den
behöriga
Artikel 47 statens territorium, även om
de är
bosatta inom en annan
medlemsstats
Tilläggsbestämmelser för beräkning av territorium.
förmåner
4.Om den lagstiftning som den
behöriga institutionen tillämpar kräver att en lön skall
1.Vid beräkningen av det teoretiska belopp och det prorata-belopp som avses
i beaktas vid beräkningen av
förmåner då
artikel 46.2 skall följande regler artikel 45.6 första och andra
styckena
gälla: har tillämpats och om i denna
medlemsstat endast perioder
med hel
a) Om den totala längden av de arbetslöshet med förmån i
enlighet med
försäkrings- och bosättningsperioder artikel 71.1 a ii eller
artikel
som har fullgjorts innan 71.1 b ii första meningen
beaktas vid
försäkringsfallet inträffade enligt betalning av pension, skall
den
alla de berörda medlemsstaternas behöriga institutionen i den
med-
lagstiftningar är längre än den lemsstaten betala pension på
grundval
maximiperiod som krävs enligt av den lön som den använde
som grund för
lagstiftningen i en av dessa utgivande av denna
arbetslöshetsförmån i
stater för rätt till hel förmån, skall enlighet med den lagstiftning
som den
den behöriga institutionen i den tillämpar.
staten beakta denna maximiperiod i
stället för de fullgjorda
periodernas totala längd. Denna
beräkningsmetod får inte leda till
Artikel
att institutionen måste utge en 48
förmån med högre belopp än det som har
fastställts för oreducerad förmån i
den lagstiftning som den tillämpar. Försäkrings- eller
bosättningsperioder
Bestämmelsen gäller inte förmåner kortare än ett år
vilkas storlek är oberoende av
försäkringsperiodernas längd.
1.
b) Förfarandet för beaktande av Utan hinder av bestämmelserna
i artikel
sammanfallande perioder är 46.2 skall institutionen i en
fastställt i den medlemsstat inte vara skyldig
att
tillämpningsförordning som avses i bevilja förmåner med
anledning av
artikel 98. perioder som har fullgjorts
enligt den
lagstiftning som den
tillämpar och som
c) Om förmåner enligt en medlemsstats skall beaktas då
försäkringsfallet
lagstiftning beräknas på grundval av inträffar
genomsnittliga inkomster, en ge-
nomsnittlig avgift, en
genomsnittlig ökning eller för- - om längden av nämnda
perioder inte
hållandet mellan den sökandes uppgår till ett år, och
bruttoinkomster och de
genomsnittliga bruttoinkomsterna - om endast dessa perioder
beaktas,
för alla försäkrade personer utom ingen rätt till förmån
skulle finnas
lärlingar under enligt bestämmelserna i
denna
försäkringsperioderna, skall sådana lagstiftning.
genomsnittliga eller
proportionella tal fastställas av 2.
denna stats behöriga institution Den behöriga institutionen i
var och en
enbart på grundval av av de andra medlemsstaterna
skall
försäkringsperioder som har beakta de perioder som avses
i punkt 1
fullgjorts enligt denna stats vid tillämpningen av
bestämmelserna i
lagstiftning eller bruttoinkomster artikel 46.2 utom de under b.
som personen har haft under enbart
dessa perioder. 3.
Om tillämpningen av bestämmelserna i artikel 46, utan att någon ny
beräkning
punkt 1 skulle leda till att alla behöver göras enligt
bestämmelserna i den
institutioner i de berörda artikeln.
medlemsstaterna befrias från sina
skyldigheter, skall förmåner beviljas 2.Om metoden för att
fastställa eller reglerna för att beräkna förmåner skulle ändras,
uteslutande enligt lagstiftningen i skall dock en ny beräkning
göras enligt
den sista av de stater vars villkor är bestämmelserna i artikel 46."
uppfyllda, som om alla försäkrings- och
bosättningsperioder som har fullgjorts 4. Följande stycke skall läggas
till i
och beaktats enligt bestämmelserna i artikel 60.1:
artikel 45.1-4 hade fullgjorts enligt
denna stats lagstiftning. "d)Bestämmelserna om
minskning,
innehållande eller
indragning i en
medlemsstats lagstiftning
skall
Artikel 49 inte tillämpas på personer
som uppbär
förmåner som har beviljats
av
Beräkning av förmåner för en person som institutioner i två
medlemsstater
inte samtidigt uppfyller villkoren i enligt b."
alla lagstiftningar enligt vilka
försäkrings- eller bosättningsperioder 5. Artikel 94.10 skall ersättas
med
har fullgjorts eller då han följande:
uttryckligen begärt att beviljandet av
förmåner vid ålderdom skjuts upp "10.Rättigheter för personer
som har beviljats pension före ikraftträdandet av artikel
45.6 kan omprövas på deras
begäran på
1.Om en person vid en viss tidpunkt inte uppfyller de villkor som har
fastställts för grundval av bestämmelserna i
artikel
beviljande av förmåner i alla de 45.6."
medlemsstaters lagstiftning som han
har omfattats av, i förekommande fall 6. Följande artikel skall
införas:
med beaktande av bestämmelserna i
artikel 45 och/eller artikel 40.3 men
uppfyller villkoren i endast en eller "Artikel 95a
flera av dem, skall följande gälla:
Övergångsbestämmelser för
tillämpning av
a) Varje behörig institution som förordning (EEG) nr 1248/92
tillämpar en lagstiftning, vars
villkor är uppfyllda, skall beräkna
det förmånsbelopp som skall utges 1. Ingen rätt skall förvärvas
enligt
enligt bestämmelserna i artikel 46. förordning (EEG) nr 1248/92
för en
period före den 1 juni 1992.
b) Undantag:
i) Om personen uppfyller
villkoren i åtminstone två
lagstiftningar utan att åberopa
försäkrings- eller
bosättningsperioder som har
fullgjorts enligt de
lagstiftningar vars villkor
inte är uppfyllda, skall dessa
perioder inte beaktas vid
tillämpningen av bestämmelserna
i artikel 46.2.
ii) Om personen uppfyller
villkoren i endast en lag-
stiftning utan att åberopa
försäkrings- eller bosätt-
ningsperioder som har
fullgjorts enligt lagstift-
ningar vars villkor inte är
uppfyllda, skall det
förmånsbelopp som skall utges
beräknas enligt bestämmelserna i
endast den lagstiftning vars
villkor är uppfyllda, med
beaktande av endast de
perioder som har fullgjorts
enligt den lagstiftningen.
Bestämmelserna i denna punkt skall
tillämpas på motsvarande sätt då personen
uttryckligen har begärt att
beviljandet av förmåner vid ålderdom
skjuts upp i enlighet med artikel
44.2 andra meningen.
2.
Den eller de förmåner som har beviljats
enligt en eller flera lagstiftningar
i det fall som avses i punkt 1 skall
automatiskt räknas om enligt
bestämmelserna i artikel 46 när
villkoren enligt en eller flera av de
lagstiftningar som personen har
omfattats av är uppfyllda, i
förekommande fall med beaktande av
bestämmelserna i artikel 45 och i
förekommande fall ännu en gång med
beaktande av punkt 1. Denna punkt
skall tillämpas på motsvarande sätt då en
person begär beviljande av förmåner vid
ålderdom som har förvärvats enligt
lagstiftningen i en eller flera
medlemsstater och som dittills hade
varit uppskjuten i enlighet med
artikel 44.2 andra meningen.
3.
En omräkning skall automatiskt göras
enligt bestämmelserna i punkt 1, utan
att det påverkar tillämpningen av
bestämmelserna i artikel 40.2, när
villkoren i en eller flera
lagstiftningar inte längre är
uppfyllda.
Artikel 50
Beviljande av ett tillägg när det
totala förmånsbeloppet enligt de olika
medlemsstaternas lagstiftningar inte
uppgår till det fastställda
minimibeloppet i den stat inom vars
territorium mottagaren är bosatt
En förmånstagare på vilken detta kapitel
är tillämpligt får inte, i den stat inom
vars territorium han är bosatt och
enligt vars lagstiftning en förmån
utges till honom, beviljas en förmån
som är mindre än den minimiförmån som har
fastställts enligt denna lagstiftning
för en försäkrings- eller
bosättningsperiod som är lika med alla
försäkringsperioder som har beaktats
vid betalning enligt bestämmelserna i
de föregående artiklarna. Den behöriga
institutionen i denna stat skall
under den tid han är bosatt inom dess
territorium om det behövs betala ut
ett tillägg till honom som uppgår till
skillnaden mellan det totala
förmånsbelopp som skall betalas ut
enligt detta kapitel och
minimiförmånsbeloppet.
Artikel 51
Indexering och ny beräkning av förmåner
1.Om förmånerna från de berörda staterna ändras med en fast procentsats
eller ett fast
belopp till följd av ökade
levnadskostnader, förändringar i
lönenivån eller av andra
ändringsorsaker, skall denna
procentsats eller detta belopp
tillämpas direkt på de förmåner som har
fastställts enligt bestämmelserna i
392R1248/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
2. Alla försäkrings- eller
bosättningsperioder som har fullgjorts
enligt en medlemsstats lagstiftning
före den 1 juni 1992 skall beaktas vid
fastställande av rätten till förmåner
enligt förordning (EEG) nr 1248/92.
3. Om något annat inte följer av be-
stämmelserna i punkt 1 skall rätt
enligt förordning (EEG) nr 1248/92
förvärvas även om rätten hänför sig till
ett försäkringsfall som inträffade före
den 1 juni 1992.
4. Rättigheter för personer som har
beviljats pension före den 1 juni 1992
kan på ansökan av personen omprövas med
beaktande av bestämmelserna i förord-
ning (EEG) nr 1248/92.
5. Om en ansökan som avses i punkt 4
lämnas in inom två år från den 1 juni
1992, skall rättigheter som har
förvärvats enligt förordning (EEG) nr
1248/92 gälla från denna dag, och
bestämmelserna i någon medlemsstats
lagstiftning om förverkande av eller
begränsning i rätten till förmåner kan
inte åberopas mot personen ifråga.
6. Om ansökan som avses i punkt 4
lämnas in efter utgången av
tvåårsperioden efter den 1 juni 1992,
skall rättigheter som inte har
förverkats eller inte har fallit bort
genom en tidsspärr, gälla från den dag då
ansökan lämnades in, såvida inte
förmånligare bestämmelser gäller enligt
en medlemsstats lagstiftning."
7. Bilaga 4 skall ersättas med följande:
"BILAGA 4
(Förordningens artiklar 37.2, 38.3, 45.3, 46.1 b och 46b.2)
A.
Lagstiftningar som behandlas i förordningens artikel 37.1 enligt vilka
invaliditetsförmånernas storlek är oberoende av försäkringsperiodernas längd
A. BELGIEN
Lagstiftningen om det allmänna invaliditetssystemet, det särskilda
invaliditetssystemet för gruvarbetare, det särskilda systemet för sjömän
i handelsflottan och lagstiftningen om försäkring mot arbetsoförmåga för
egenföretagare.
B. DANMARK
Ingen.
C. TYSKLAND
Ingen.
D. SPANIEN
Lagstiftning om invaliditetsförsäkring enligt det allmänna systemet och
under särskilda system.
E. FRANKRIKE
1. Anställda
All lagstiftning om invaliditetsförsäkring, med undantag för
lagstiftningen om invaliditetsförsäkring enligt systemet för social
trygghet för gruvarbetare.
2. Egenföretagare
Lagstiftning om invaliditetsförsäkring för egenföretagare inom
jordbruket.
F. GREKLAND
Lagstiftning om försäkringssystemet för jordbruket.
G. IRLAND
Del II kapitel 10 i 1981 års lag om social trygghet och socialbidrag
[Social Welfare (Consolidation) Act 1981].
H. ITALIEN
Ingen.
I. LUXEMBURG
Ingen.
J. NEDERLÄNDERNA
a) Lag av den 18 februari 1966 om försäkring mot arbetsoförmåga, med
ändringar.
b) Lag av den 11 december 1975 om allmän försäkring mot arbetsoförmåga,
med ändringar.
K. PORTUGAL
Ingen.
L. STORBRITANNIEN
a) Storbritannien
Avdelning 15 i 1975 års lag om social trygghet (Social Security Act
1975).
Avdelning 14-16 i 1975 års lag om sociala trygghetspensioner (Social
Security Pensions Act 1975).
b) Nordirland
Avdelning 15 i 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) [Social
Security (Northern Ireland) Act 1975].
Artiklarna 16-18 i 1975 års lag om sociala trygghetspensioner
(Nordirland) [Social Security Pensions (Northern Ireland) Order
1975]."
B.
Särskilda system för egenföretagare som avses i artiklarna 38.3 och 45.3 i
förordning nr 1408/71
A. BELGIEN
Inget.
B. DANMARK
Inget.
C. TYSKLAND
Åldersförsäkring för jordbrukare (Altershilfe für Landwirte).
D. SPANIEN
System avseende lägre pensionsålder för egenföretagare som är sysselsatta
i sjöfartsverksamhet enligt beskrivning i kungligt dekret nr 2309 av den
23 juli 1970.
E. FRANKRIKE
Inget.
F. GREKLAND
Inget.
G. IRLAND
Inget.
H. ITALIEN
Pensionsförsäkringssystem för (Assicurazione pensioni per)
- läkare (medici)
- apotekare (farmacisti)
- veterinärer (veterinari)
- barnmorskor (ostetriche)
- ingenjörer och arkitekter (ingegneri e architetti)
- lantmätare (geometri)
- advokater och rättegångsbiträden (avvocati e procuratori)
- ekonomer (dottori commercialisti)
- revisorer och industriexperter (ragionieri e periti commerciali)
- arbetskonsulenter (consulenti del lavoro)
- notarier (notai)
- tullspeditörer (spedizionieri doganali).
I. LUXEMBURG
Inget.
J. NEDERLÄNDERNA
Inget.
K. PORTUGAL
Inget.
L. STORBRITANNIEN
Inget.
C.
Fall som avses i förordningens artikel 46.1 b då beräkningen av förmåner kan
ske med bortseende från förordningens artikel 46.2
A. BELGIEN
Inget.
B. DANMARK
Alla ansökningar om pension som avses i lagen om sociala pensioner, med
undantag för pensioner som nämns i bilaga 4 D.
C. TYSKLAND
Inget.
D. SPANIEN
Inget.
E. FRANKRIKE
Inget.
F. GREKLAND
Inget.
G. IRLAND
Alla ansökningar om ålderspension, avgiftsfinansierade ålderspensioner
och änkepensioner.
H. ITALIEN
Invalid-, ålders- och efterlevandepensioner för anställda och för
följande kategorier egenföretagare: jordbrukare, hälftenbrukare,
arrendatorer, hantverkare och personer sysselsatta inom handelsverk-
samhet.
I. LUXEMBURG
Inget.
J. NEDERLÄNDERNA
Alla ansökningar om ålderspensioner enligt lag av den 31 maj 1956 om
allmän åldersförsäkring, med ändringar.
K. PORTUGAL
Invalid-, ålders- och änkepensioner.
L. STORBRITANNIEN
Alla ansökningar om ålders- och änkepension som har fastställts enligt
förordningens avdelning III kapitel 3 med undantag för sådana då personen
ifråga, under vilket skatteår som helst efter den 6 april 1975 har
fullgjort försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder både
enligt lagstiftningen i Storbritannien och i en annan medlemsstat.
D.
Förmåner och överenskommelser som avses i förordningens artikel 46b.2
1. Förmåner som avses i förordningens artikel 46b.2 a, vilkas belopp är
oberoende av de fullgjorda försäkrings- eller bosättningsperiodernas
längd:
a) De invaliditetsförmåner som utges enligt de lagstiftningar som anges
i del A i denna bilaga.
b) Den hela danska allmänna folkpensionen som har förvärvats efter 10
års bosättning av personer som har beviljats pension senast den 1
oktober 1989.
c) Den nederländska änkepensionen enligt lag av den 9 april 1959 om
allmän försäkring för änkor och föräldralösa barn, med ändringar.
d) De spanska dödsfallsersättningarna och efterlevandepensionerna som
har beviljats enligt de allmänna och särskilda systemen.
e) Änkepensionen enligt efterlevandeförsäkringen inom det franska
allmänna socialförsäkringssystemet eller systemet för lantarbetare.
f) Invalidpension för änklingar och änkor enligt det franska allmänna
socialförsäkringssystemet eller systemet för lantarbetare, då den
beräknas på grundval av en avliden makes invalidpension och utbetalas
i enlighet med artikel 46.1 a i.
2. Förmåner som avses i förordningens artikel 46 b 2, vilkas belopp har
fastställts med beaktande av en fiktiv period som anses ha varit
fullgjord mellan den dag då försäkringsfallet inträffade och en senare
dag:
a) Danska förtidspensioner vilkas belopp har fastställts enligt gällande
lagstiftning före den 1 oktober 1984.
b) Tyska invalid- och efterlevandepensioner, för vilka en tilläggsperiod
beaktas och tyska ålderspensioner, för vilka en redan fullgjord
tilläggsperiod beaktas.
c) Luxemburgska invalid- och efterlevandepensioner.
d) Italienska pensioner vid total arbetsoförmåga ("inabilità").
3. Överenskommelser som avses i förordningens artikel 46 b 2 b i som avser
att förhindra att samma fiktiva period beaktas två eller flera gånger:
Överenskommelsen den 20 juli 1978 mellan regeringen i Luxemburg och
regeringen i Förbundsrepubliken Tyskland om olika
socialförsäkringsfrågor."
8. Bilaga 6 skall ändras enligt följande:
a) Följande punkter skall läggas till i avsnitt A (Belgien):
"9. Vid beräkningen av det teoretiska beloppet för en invalidpension som
avses i förordningens artikel 46.2, skall den behöriga belgiska
institutionen lägga till grund den inkomst som har uppburits i det
yrke som personen senast har utövat.
10. Varje anställd eller egenföretagare som inte längre är försäkrad i
Belgien enligt lagstiftningen om sjuk- och invaliditetsförsäkring
- som också grundar beviljandet av förmåner på villkoret att personen
ifråga är försäkrad vid försäkringsfallets inträffande - skall för
tillämpningen av förordningens del III kapitel 3 anses vara
fortfarande försäkrad när försäkringsfallet inträffar om han är
försäkrad mot samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning.
11. Om personen har rätt till en belgisk invaliditetsförmån enligt
förordningens artikel 45, skall denna förmån enligt reglerna i
förordningens artikel 46.2 beviljas
a) enligt bestämmelserna i lagen den 9 augusti 1963 om upprättandet
och organiserandet av ett obligatoriskt sjuk- och
invaliditetsförsäkringssystem om han vid tidpunkten för
arbetsoförmågans inträffande var försäkrad mot samma risk enligt
en annan medlemsstats lagstiftning som anställd i den mening som
avses i förordningens artikel 1 a,
b) enligt bestämmelserna i det kungliga dekretet av den 20 juli 1971
om upprättandet av ett försäkringssystem mot arbetsoförmåga för
egenföretagare om han vid arbetsoförmågans inträffande var
egenföretagare i den mening som avses i förordningens artikel 1a."
b) Avsnitt B (Danmark) skall ändras enligt följande:
i) punkt 7 skall ersättas med följande:
"7.Förordningens artikel 46a 3 d och artikel 46c 1 och 3 och
tillämpningsförordningens artikel 7.1 skall inte tillämpas på
pensioner som beviljas enligt dansk lagstiftning."
ii) punkt 9 skall ersättas med följande:
"9.Om mottagaren av en dansk ålderspension eller förtida uttagen
ålderspension också har rätt till en efterlevandepension från en
annan medlemsstat skall dessa pensioner, vid tillämpningen av
dansk lagstiftning, betraktas som förmåner av samma slag i den
mening som avses i förordningens artikel 46a 1, dock under
förutsättning att den person vars försäkrings- eller
bosättningsperioder ligger till grund för beräkningen av
efterlevandepensionen också har fullgjort bosättningsperioder i
Danmark."
c) Följande punkter skall läggas till under avsnitt D (Spanien):
"3. Varje anställd eller egenföretagare som inte längre är försäkrad
enligt spansk lagstiftning skall anses vara fortfarande försäkrad vid
försäkringsfallets inträffande för tillämpningen av bestämmelserna i
förordningens avdelning III kapitel 3 om han är försäkrad enligt
lagstiftningen i en annan medlemsstat vid tidpunkten för
försäkringsfallets inträffande, eller om så inte är fallet, om en
förmån kan utges för samma riskfall enligt en annan medlemsstats
lagstiftning. Det senare villkoret skall dock anses vara uppfyllt i
det fall som avses i artikel 48.1.
4. a) Enligt förordningens artikel 47 skall beräkningen av den
teoretiska spanska förmånen ske på grundval av den försäkrades
faktiska avgifter under åren närmast före betalningen av den sista
avgiften till den spanska socialförsäkringen.
b) Det fastställda pensionsbeloppet skall ökas och regleras för varje
efterföljande år och till och med året närmast föregående det då
försäkringsfallet inträffar för pensioner av samma slag."
d) Följande punkt skall läggas till under avsnitt E (Frankrike):
"8. Varje anställd som inte längre är försäkrad enligt det franska
allmänna socialförsäkringssystemet om änkepensionsförsäkring eller
systemet för lantarbetare skall vid tillämpningen av reglerna i
förordningens avdelning III kapitel 3 anses ha samma status som en
försäkrad enligt sådan lagstiftning när försäkringsfallet inträffar,
om personen är försäkrad som anställd enligt en annan medlemsstats
lagstiftning vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande eller
om så inte är fallet, om en efterlevandepension kan utges enligt en
annan medlemsstats lagstiftning för anställda. Detta villkor skall
dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1."
e) Följande punkt skall läggas till under avsnitt F (Grekland):
"4. Enligt grekisk lagstiftning är tillämpningen av förordningens artikel
49.2 förenad med villkor att den nya beräkningen som avses i nämnda
artikel inte leder till ett ogynnsamt resultat för personen."
f) I avsnitt G (Irland) skall punkt 4 utgå.
g) Avsnitt J (Nederländerna) skall ändras på följande sätt:
i) Punkt 3 skall ersättas med följande:
"3. a)Varje anställd eller egenföretagare som inte längre omfattas av
nederländsk lagstiftning om änkepensionsförsäkring skall för
tillämpningen av bestämmelserna av förordningens avdelning III
kapitel 3 anses vara försäkrad enligt sådan försäkring när
försäkringsfallet inträffar om personen är försäkrad enligt en
annan medlemsstats lagstiftning mot samma risk, eller om så
inte är fallet, om en efterlevandeförmån kan utges enligt en
annan medlemsstats lagstiftning. Det senare villkoret skall
dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1.
b) Om en änka enligt a har rätt till änkepension enligt
nederländsk lagstiftning om allmän försäkring för änkor och
föräldralösa barn skall sådan pension beräknas enligt
förordningens artikel 46.2.
För tillämpningen av dessa bestämmelser skall
försäkringsperioder som har fullgjorts före den 1 oktober 1959
under vilka den anställde eller egenföretagaren var bosatt inom
nederländskt territorium före 15 års ålder eller under vilka
han vid fortsatt bosättning inom en annan medlemsstats
territorium har förvärvsarbetat i Nederländerna för en
arbetsgivare i det landet, också betraktas som
försäkringsperioder som har fullgjorts enligt nämnda
nederländska lagstiftning.
c) Hänsyn skall inte tas till perioder som skall beaktas enligt b,
vilka sammanfaller med försäkringsperioder som har fullgjorts
enligt en annan medlemsstats lagstiftning om
efterlevandepension.
d) Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall endast
försäkringsperioder som har fullgjorts efter 15 års ålder
enligt den allmänna lagen om försäkring för änkor och
föräldralösa barn (AWW) beaktas som försäkringsperioder."
ii) Punkt 4 skall ersättas med följande:
"4.a) Varje anställd eller egenföretagare som inte längre är
försäkrad enligt lagen av den 18 februari 1966 om försäkring
mot arbetsoförmåga (WAO) och/eller enligt lagen av den 11
december 1975 om arbetsoförmåga (AAW) skall anses vara
fortfarande försäkrad vid tidpunkten för försäkringsfallets
inträffande för tillämpningen av bestämmelserna i förordningens
avdelning III kapitel 3 om han är försäkrad mot samma risk
enligt en annan medlemsstats lagstiftning, eller om så inte är
fallet, om en förmån kan utges enligt en annan stats
lagstiftning för samma riskfall.Det senare villkoret skall dock
anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1.
b) Om personen enligt a har rätt till en nederländsk
invaliditetsförmån skall denna förmån enligt reglerna i
förordningens artikel 46.2 beviljas
i) enligt bestämmelserna i den ovannämnda lagen av den 18
februari 1966 (WAO) om han vid tidpunkten för
försäkringsfallets inträffande var försäkrad mot samma risk
enligt en annan medlemsstats lagstiftning som anställd i den
mening som avses i förordningens artikel 1 a,
ii)enligt bestämmelserna i den ovannämnda lagen av den 11
december 1975 (AAW) om han vid arbetsoförmågans inträde
- var försäkrad mot denna risk enligt en annan medlemsstats
lagstiftning men inte som anställd i den mening som avses
i förordningens artikel 1 a, eller
- inte var försäkrad mot denna risk enligt en annan
medlemsstats lagstiftning men kan göra anspråk på förmåner
enligt en annan medlemsstats lagstiftning.
Om det förmånsbelopp som har beräknats enligt bestämmelserna i
i är lägre än det belopp som framkommer vid tillämpning av
bestämmelserna i ii skall sistnämnda förmån betalas ut.
c) Vid beräkning av förmåner som har beviljats enligt den
ovannämnda lagen av den 18 februari 1966 (WAO) eller enligt den
ovannämnda lagen av den 11 december 1975 (AAW) skall de
nederländska institutionerna beakta
- perioder med betald sysselsättning och perioder som
betraktas som sådana och som har fullgjorts i Nederländerna
före den 1 juli 1967,
- försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den ovannämnda
lagen av den 18 februari 1966 (WAO),
- försäkringsperioder som har fullgjorts av personen i fråga
efter femton års ålder enligt den ovannämnda lagen av den 11
december 1975 (AAW) i den mån de inte sammanfaller med
försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den ovannämnda
lagen av den 18 februari 1966 (WAO).
d) Vid beräkningen av den nederländska invaliditetsförmånen enligt
förordningens artikel 40.1 skall de nederländska
institutionerna inte beakta tillägg som kan beviljas enligt
bestämmelserna i lagen om tillägg. Rätten till detta tillägg
och storleken av detta beräknas endast på grundval av
bestämmelserna i lagen om tillägg."
h) I avsnitt L (Storbritannien) skall punkt 9 utgå.
Artikel 3
Förordning (EEG) nr 574/72 ändras på följande
sätt:
1. Artikel 7 skall ersättas med följande:
"Artikel 7
Allmänna regler för tillämpningen av
bestämmelser om förhindrande av
sammanträffande av förmåner
1. Om förmåner som utges enligt två
eller flera medlemsstaters
lagstiftning grundas på ömsesidig
minskning, ömsesidigt innehållande
eller ömsesidig indragning skall de
belopp som inte skulle utbetalas vid
en strikt tillämpning av bestämmelserna
om minskning, innehållande eller
indragning enligt de berörda med-
lemsstaternas lagstiftning delas med
antalet förmåner som skall minskas,
innehållas eller indragas.
2. Vid tillämpningen av förordningens
artikel 12.2, 12.3 och 12.4, artikel
46a, artikel 46b och artikel 46c
skall berörda behöriga institutioner på
begäran lämna varandra alla
upplysningar som behövs."
2. I artikel 15.1 a skall orden
"förordningens artikel 46.2 c" ersättas
med "förordningens artikel 47.1 a".
3. Rubriken till artikel 35 skall
ersättas med följande:
"Ansökningar om invaliditetsförmåner då
en anställd eller egenföretagare har
omfattats enbart av de lagstiftningar
som nämns i förordningens bilaga 4 A
och även i fall som avses i
förordningens artikel 40.2."
4. Rubriken till artikel 39 skall
ersättas med följande:
"Beredning av ansökningar om
invaliditetsförmåner i fall då den
anställde eller egenföretagaren endast
har omfattats av de lagstiftningar
som nämns i förordningens bilaga 4 A".
5. Artikel 46 skall ersättas med följande:
"Artikel 46
Belopp som skall utges för perioder
med frivillig försäkring eller
frivillig fortsättningsförsäkring och
som inte skall beaktas enligt
tillämpningsförordningens artikel
15.1 b
Vid beräkningen av det teoretiska och
det faktiska förmånsbeloppet enligt
bestämmelserna i förordningens artikel
46.2 a och 46.2 b skall reglerna i
tillämpningsförordningens artikel
15.1 b-d gälla.
Det faktiska belopp som har beräknats
enligt bestämmelserna i förordningens
artikel 46.2 skall ökas med det belopp
som svarar mot perioderna av
frivillig försäkring eller frivillig
fortsättningsförsäkring som inte har
beaktats enligt tillämp-
ningsförordningens artikel 15.1 b.
Denna ökning skall beräknas enligt
bestämmelserna i den medlemsstats
lagstiftning enligt vilken perioderna
av frivillig försäkring eller frivillig
fortsättningsförsäkring har fullgjorts.
Den jämförelse som avses i förordningens
artikel 46.3 måste göras under
hänsynstagande till denna ökning."
6. Artikel 47 skall ersättas med följande:
"Artikel 47
Beräkning av de belopp som motsvarar
perioderna av frivillig försäkring
eller frivillig fortsättningsförsäkring
Institutionen i varje medlemsstat
skall i enlighet med den lagstiftning
som den tillämpar beräkna det belopp
som svarar mot perioderna av
frivillig försäkring eller frivillig
fortsättningsförsäkring som enligt
förordningens artikel 46a.3 c inte
omfattas av bestämmelserna i en annan
medlemsstat om indragning, minskning
eller innehållande."
7. Artikel 48.1 skall ersättas med
följande:
"1.Det slutliga beslut som var och en av de berörda institutionerna har
fattat skall
sändas till den utredande
institutionen. Varje beslut skall
innehålla uppgift om möjligheten att
överklaga och tiden för överklagande
enligt den berörda lagstiftningen. När
den utredande institutionen har fått
alla sådana beslut skall den underrätta
sökanden om detta på dennes eget språk i
ett sammanfattande meddelande till
vilket de nämnda besluten skall
bifogas. Tiden för överklagande skall
alltid räknas från det att sökanden
erhöll det sammanfattande
meddelandet."
8. Artikel 49 skall ersättas med följande:
"Artikel 49
Omräkning av förmåner
1.Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens artikel 43.3 och 43.4,
artikel
49.2 och 49.3 och artikel 51.2 gäller
bestämmelserna i tillämpningsförordning-
ens artikel 45 på motsvarande sätt.
2.Vid omräkning, indragning eller innehållande av en förmån skall den
institution som
har fattat ett sådant
392R1248/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
beslut omedelbart underrätta den
berörda personen och varje institution
hos vilken personen har rätt till förmån
om detta, vid behov genom den
utredande institutionens medverkan.
Beslutet skall innehålla uppgift om
möjligheten att överklaga och tiden för
överklagande enligt den berörda
lagstiftningen. Tiden för överklagande
skall alltid räknas från det att sökan-
den erhöll beslutet."
9. Artikel 107.1 skall ersättas med
följande:
"1.
Vid tillämpning av
a) artikel 12 2-4, artikel 19.1 b
sista meningen, artikel 22.1 ii
sista meningen, artikel 25.1 b näst
sista meningen, artikel 41.1 c och
41.1 d, artikel 46.4, artikel
46a.3, artikel 50, artikel 52 b
sista meningen, artikel 55.1 ii
sista meningen, artikel 70.1 första
stycket, artikel 71.1 b ii näst
sista meningen i förordningen samt,
b) artikel 34.1 och artikel 120.2 i
tillämpnings förordningen, skall
kursen för omräkning till en
nationell valuta av belopp som
redovisas i en annan nationell
valuta vara den kurs som beräknas
av kommissionen och grundas på det
månatliga genomsnittet för växel-
kursen för dessa valutor under den
referensperiod som definieras
under punkt 2 och som anmäls till
kommissionen för tillämpning av
Europeiska monetära systemet."
Artikel 4
Denna förordning träder i kraft den första
dagen i den månad som följer efter det att
den har offentliggjorts i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.
Utfärdad i Luxemburg den 30 april 1992.
På rådets vägnar
José da SILVA PENEDA
Ordförande
392R1248/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1249/92
av den 30 april 1992
om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning
av förordning (EEG) nr 1408/71
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DENNA FÖRORDNING
med beaktande av Fördraget om upprättandet
av Europeiska ekonomiska gemenskapen,
särskilt artikel 51 och 235 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag som
utformats efter samråd med Administrativa
kommissionen för social trygghet för
migrerande arbetare,1
med beaktande av Europaparlamentets
yttrande,2
med beaktande av Ekonomiska och sociala
kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Vissa ändringar bör göras i förordning (EEG)
nr 1408/714 och (EEG) nr 574/725; några av
dessa ändringar är knutna till ändringar i
medlemsstaternas lagstiftning om social
trygghet medan andra ändringar är av
teknisk natur och avsedda att komplettera
nämnda förordningar på grundval av
erfarenheter från tillämpningen av dem.
Från dagen för Tysklands återförening den 3
oktober 1990 tillämpas gemenskapens
bestämmelser om social trygghet för
migrerande arbetare inom hela det tyska
territoriet och följaktligen också inom
tidigare Tyska demokratiska republikens
territorium; till följd härav bör texterna
till artikel 94 och 95 i förordning (EEG)
nr 1408/71 anpassas, särskilt genom att
fastställa en period för inlämnande, från
berörda personer, av en begäran om ompröv-
ning av deras rätt till pension.
Det finns skäl att anpassa artikel 94.9 i
förordning (EEG) nr 1408/71 så att den kan
tillämpas på arbetslösa arbetstagare
1 EGT nr C 219, 22.8.1991, s.5.
2 EGT nr C 280, 28.10.1991, s.174.
3 EGT nr C 49, 24.2 1992, s.67.
4 EGT nr L 149, 5.7.1971, s.2.
Förordningen senast ändrad genom
förordning (EEG) nr 1248/92 (EGT nr L
136/28, 19.5.1992, s.7).
5 EGT nr L 74, 27.3.1972, s.1.
Förordningen senast ändrad genom
förordning (EEG) nr 1248/92 (EGT nr L
136/28, 19.5.1992, s.7).
392R1249/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
som under november 1989 uppbar Då förordning (EEG) nr 3427/891
medförde att
arbetslöshetsförmåner enligt den franska ordet "familjebidrag" uteslöts i
artiklarna
lagstiftningen. 73 och 74 i förordning (EEG) nr
1408/71, bör
ordet likaledes utgå i artikel 10
i
Det är lämpligt att i bilaga 2 a till förordning (EEG) nr 574/72
eftersom hänvis-
förordning (EEG) nr 1408/71 lägga till två ning där görs till ovannämnda
artiklar 73 och
punkter angående Spanien och Frankrike. 74; då förordning (EEG) nr
3427/89 begränsade
innehållandet enligt artikel 76 i
förordning
Det har blivit nödvändigt att under (EEG) nr 1408/71, bör detta
innehållande
avsnitt "2. Belgien- också begränsas i artikel 10 i
förordning
Tyskland" i avsnitt B i bilaga 3 till (EEG) nr 574/72 eftersom
hänvisning där görs
förordning (EEG) nr 1408/71 upphäva en till artiklarna 73 och 74 i
förordning
hänvisning till bestämmelserna i den (EEG) nr 1408/71.
allmänna konventionen av den 7 december
1957 mellan Belgien och Tyskland för att
undvika ogynnsamma effekter för medborgare Det förefaller lämpligt att
anpassa
i andra medlemsstater än Tyskland och ordalydelsen i artikel 34 i
förordning
Belgien. (EEG) nr 574/72 för att som
tillägg till
nuvarande regler fastställa ett
enklare
Vissa ändringar bör göras under avsnitt "B. förfarande som gör det möjligt
att på vissa
Danmark" i bilaga 6 till förordning (EEG) villkor återbetala
sjukvårdskostnader till
nr 1408/71 för att beakta ändringar som har de taxor som tillämpas av den
behöriga
införts i den danska lagstiftningen om institutionen.
dagpenning vid sjukdom eller födsel.
Punkt 1 a i avsnitt "C. Tyskland" i Det är nödvändigt att fastställa
en
bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 omräkningskurs för belopp som
ligger till
bör utgå då den inte längre har någon praktisk grund för beräkning av ersättning
till
betydelse. arbetslösa gränsarbetare enligt
artikel
71.1 a ii och artikel 68 i
förordning (EEG)
Till följd av en ändring i den tyska av nr 1408/71; det är också
nödvändigt att
lagstiftningen om sjukförsäkring bör punkt 3 fastställa en omräkningskurs för
belopp som
i avsnitt "C. Tyskland" i bilaga 6 till ligger till grund för beräkning
av utgifter
förordning (EEG) nr 1408/71 utgå. som skall återbetalas enligt de
nya
punkterna 4 och 5 i artikel 34 i
förordning
Punkt 8 i avsnitt "C. Tyskland" i bilaga (EEG) nr 574/72.
6 till förordning (EEG) nr 1408/71 bör utgå
då den inte längre har någon praktisk
betydelse. Ordalydelsen i artikel 118.2 och
artikel
119.2 i förordning (EEG) nr
574/72 bör
anpassas till följd av den tyska
åter-
Till följd av domstolens dom av den 7 juni föreningen den 3 oktober 1990.
1988 i mål nr 20/85 (Roviello)6 är det
nödvändigt att punkt 15 i avsnitt "C.
Tyskland" i bilaga 6 till förordning (EEG) Till följd av att artikel 120 i
förordning
nr 1408/71, upphävs eftersom den har (EEG) nr 574/72 utgått genom
artikel 2.11 i
förklarats ogiltig av domstolen. förordning (EEG) nr 3427/89 bör
texten till
artikel 107.1 b i förordning
(EEG) nr
Ändringar bör göras i avsnitt "F. Grekland" 574/72 anpassas.
i bilaga 6 till förordning (EEG) nr
1408/71 för att lösa praktiska problem som
har uppkommit till följd av vissa särdrag i Avsnitt "E. Frankrike" i bilaga 3
till
OGA-systemet. förordning (EEG) nr 574/72 bör
anpassas till
följd av de ändringar som har
införts i det
6 (1988) ECR 2805. franska socialförsäkringssystemet
för
egenföretagare i
icke-jordbruksyrken.
En hänvisning till
överenskommelsen av den 1
juli 1990 mellan Danmark och
Spanien bör
införas i avsnitt "13.
Danmark-Spanien" i
bilaga 5 till förordning (EEG) nr
574/72.
Vissa ändringar bör göras i
avsnitt "21.
Danmark-Storbritannien" i bilaga
5 till
förordning (EEG) nr 574/72 för
att beakta de
ändringar som efter skriftväxling
har införts
i över-
1EGT nr L 331, 16.11 1989, s.1.
enskommelsen mellan Danmark och
Storbritannien om återbetalning av
kostnader för förmåner enligt artikel 69 i
förordning (EEG) nr 1408/71.
Det är nödvändigt att en hänvisning till
överenskommelsen den 25 juni 1990 mellan
Tyskland och Spanien läggs till i avsnitt
"22. Tyskland-Spanien", bilaga 5 till
förordning (EEG) nr 574/72.
Det är nödvändigt att en hänvisning till
överenskommelsen den 25 januari 1990
mellan Tyskland och Luxemburg läggs till i
avsnitt "27. Tyskland-Luxemburg" i bilaga
5 till förordning (EEG) nr 574/72.
Till följd av ändringar som har införts i
den belgiska lagstiftningen om
familjeförmåner är det nödvändigt med ändringar
i bilaga 8 till förordning (EEG) nr
574/72.
På grund av ändringar som har införts i det
franska socialförsäkringssystemet för
egenföretagare i icke-jordbruksyrken är det
nödvändigt med ändringar i avsnitt
"E. Frankrike" i bilaga 9 till förordning
(EEG) nr 574/72.
Hänvisning bör göras i bilaga 10 till
förordning (EEG) nr 574/72 till de
institutioner som anges i artikel 10b,
vilken artikel har införts i den
förordningen enligt förordning (EEG)
nr 2195/912.
Ändringar bör göras i avsnitt "I. Luxemburg"
i bilaga 10 till förordning (EEG) nr
574/72 för att beakta namnändringen på den
för de luxemburgska
socialförsäkringsinstitutionerna gemensamma
datacentralen för registrering av
medlemskap och inkrävande av avgifter.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras på
följande sätt:
1. Artikel 94 skall ändras på följande sätt:
a) Följande ord "eller inom en del av
den statens territorium" skall
läggas till i punkt 1 efter orden
"inom den berörda medlemsstatens
territorium".
392R1249/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
b) Följande ord "eller inom en del av 2. Artikel 95 skall ändras på
följande sätt:
den statens territorium" skall
läggas till i punkt 2 efter orden a) Orden "eller inom en del
av den
"inom denna medlemsstats statens territorium" skall
läggas
territorium". till i punkt 1 efter orden
"inom den berörda
medlemsstatens
c) Följande ord "eller inom en del av territorium".
den statens territorium" skall
läggas till i punkt 3 efter orden b) Orden "eller inom en del
av den
"inom den berörda medlemsstatens statens territorium" skall
läggas
territorium". till i punkt 2 efter orden
"inom denna medlemsstats
d) Följande ord "eller inom en del av territorium".
den statens territorium" skall
läggas till i punkt 4 efter orden c) Orden "eller inom en del
av den
"inom den berörda medlemsstatens statens territorium" skall
läggas
territorium". till i punkt 3 efter orden
"inom den berörda
medlemsstatens
e) Följande ord "eller inom en del av territorium".
den statens territorium" skall
läggas till i punkt 5 efter orden d) Orden "eller inom en del
av den
"inom den berörda medlemsstatens statens territorium" skall
läggas
territorium". till i punkt 4 efter orden
"inom den berörda
medlemsstatens
f) Följande mening skall läggas till i territorium".
punkt 6:
"Samma bestämmelser gäller vid e) Orden "eller inom en del
av den
tillämpning av denna förordning inom statens territorium" skall
läggas
de territorier som blev en del av till i punkt 5 efter orden
Förbundsrepubliken Tyskland den 3 "inom den berörda
medlemsstatens
oktober 1990 under förutsättning att territorium".
den ansökan som avses i punkt 4
eller 5 lämnas in inom två år efter f) Följande mening skall
läggas till i
den 1 juni 1992." punkt 6:
"Samma bestämmelser gäller
vid
g) Följande mening skall läggas till i tillämpning av denna
förordning inom
punkt 7: de territorier som blev en
del av
"Samma bestämmelser gäller vid Förbundsrepubliken
Tyskland den 3
tillämpning av denna förordning inom oktober 1990 under
förutsättning att
de territorier som blev en del av den ansökan som avses i
punkt 4
Förbundsrepubliken Tyskland den 3 eller 5 lämnas in inom två
år efter
oktober 1990 under förutsättning att den 1 juni 1992".
den ansökan som avses i punkt 4
eller 5 lämnas in efter utgången av g) Följande mening skall
läggas till i
tvåårsperioden efter den 1 juni punkt 7:
1992." "Samma bestämmelser gäller
vid
tillämpning av denna
förordning inom
h) I punkt 9 första stycket skall de territorier som blev en
del av
orden Förbundsrepubliken
Tyskland den 3
"De familjebidrag som utbetalas oktober 1990 under
förutsättning att
till anställda i Frankrike" ersättas den ansökan som avses i
punkt 4
med "De familjebidrag som ut- eller 5 lämnas in efter
utgången av
betalas till anställda i Frankrike tvåårsperioden efter den 1
juni
eller arbetslösa arbetstagare som 1992".
uppbär arbetslöshetsförmåner enligt
fransk lagstiftning".
392R1249/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
3. Bilaga 2a skall ändras på följande sätt:
a) I "D. Spanien" skall följande läggas till:
"c) Icke avgiftsfinansierade invalid- och ålderspensioner och förmåner
för ekonomiskt beroende barn enligt artiklarna 132.1, 136a, 137a,
138a, 154a, 155a, 156a, 167, 168.2, 169 och 170 i den allmänna lagen
om social trygghet, i dess lydelse enligt lag nr 26/90 av den 20
december 1990 om införande av icke avgiftsfinansierade
socialförsäkringsförmåner."
b) I "E. Frankrike" skall följande punkt läggas till:
"c) den särskilda förmånen (lag av den 10 juli 1952)."
4. I avsnitt B i bilaga 3 skall avsnitt "2. Belgien-Tyskland" utgå.
5. Bilaga 6 skall ändras på följande sätt:
a) I avsnitt "B. Danmark", skall punkt 6 ersättas med följande:
"6. För att fastställa om villkoren för rätt till dagpenning vid sjukdom
eller födsel enligt lag av den 20 december 1989 om dagpenning vid
sjukdom och födsel är uppfyllda, när den berörda personen inte längre
omfattas av dansk lagstiftning under de referensperioder som
fastställs i lagen
a) skall försäkrings- eller anställningsperioder beaktas som har
fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning än Danmark
under nämnda referensperioder då den berörda personen inte var
omfattad av dansk lagstiftning, som om perioderna hade fullgjorts
enligt dansk lagstiftning,
och
b) anses en egenföretagare eller en anställd (om i det senare fall
inkomsten inte kan ligga till grund för beräkning av dagpenning)
under de perioder som beaktas ha haft en genomsnittsinkomst
motsvarande den som ligger till grund för beräkningen av dag-
penning för de perioder som har fullgjorts enligt dansk
lagstiftning under referensperioderna."
b) I avsnitt "C. Tyskland":
i) skall punkt 1 a utgå.
ii) skall punkt 3 utgå.
iii)skall punkt 8 utgå.
iv) skall punkt 15 utgå.
c) I "F. Grekland" skall följande punkt läggas till:
"3. Trots gällande bestämmelser som tillämpas av OGA, skall perioder
under vilka förmåner utbetalas till följd av olycksfall i arbetet
eller vid arbetssjukdom enligt en medlemsstats lagstiftning som har
en särskild försäkringsgren för sådana riskfall, anses som
försäkringsperioder enligt den lagstiftning som OGA tillämpar och i
den mening som avses i förordningens artikel 1 r, under förutsättning
att de sammanfaller med sysselsättningsperioder inom jordbrukssektorn
i Grekland."
d) I "L. Storbritannien" skall punkt 5 ersättas med följande:
"5. För tillämpning av artikel 10a.2 på bestämmelserna om rätt till
biståndsförmån, transportbidrag och invalidpension skall
anställningsperiod, period av verksamhet som egenföretagare eller
bosättningsperiod som har fullgjorts inom en annan medlemsstats
territorium än Storbritanniens beaktas till den del det är nödvändigt
för att uppfylla vistelsekravet i Storbritannien före den dag då
rätten till förmånen ifråga först uppkommer."
Artikel 2
Förordning (EEG) nr 574/72 ändras på följande
sätt:
1. Artikel 10 skall ersättas med följande:
"Artikel 10
Tillämpliga regler vid samtidig rätt
till familjeförmåner eller
familjebidrag för anställda eller
egenföretagare
1. a) Rätten till familjeförmåner eller
familjebidrag som utges enligt
en medlemsstats lagstiftning,
enligt vilken förvärv av rätten
till sådana förmåner eller bidrag
inte grundas på villkor om
försäkring, anställning eller
verksamhet som egenföretagare,
skall innehållas om för samma
period och för samma
familjemedlem förmåner utges
endast enligt nationell
lagstiftning i en annan
medlemsstat eller vid tillämp-
ning av förordningens artikel
73, 74, 77 eller 78 upp till
ett belopp motsvarande dessa
förmåner.
b) Om emellertid förvärvsverksamhet
utövas inom den förstnämnda
medlemsstatens territorium
392R1249/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
i) av den person, som har
rätten till familjeförmåner
eller av den person till
vilken sådana förmåner
utbetalas, skall, vad avser
förmåner till vilka rätt
föreligger antingen direkt
enligt en annan medlems-
stats nationella
lagstiftning eller enligt
förordningens artikel 73
eller 74, rätten till
familjeförmåner, som utges
direkt enligt den
nationella lagstiftningen i
den andra medlemsstaten
eller enligt dessa
artiklar, innehållas upp
till ett belopp, som
motsvarar de familjeförmåner,
som gäller enligt
lagstiftningen i den
medlemsstat inom vars
territorium familjemedlem-
men är bosatt. Kostnaden för
de förmåner som har
utbetalats av den
medlemsstat inom vars
territorium
familjemedlemmen är bosatt
skall bäras av den
medlemsstaten;
ii)av den person, som har rätt
till sådana förmåner eller av
den person till vilken
sådana förmåner utbetalas,
skall, vad avser förmåner
till vilka rätt föreligger
direkt enligt en annan
medlemsstats nationella
lagstiftning eller enligt
förordningens artikel 77
eller 78, rätten till
familjeförmåner eller
familjebidrag, som utges
direkt enligt den
nationella lagstiftningen i
denna andra medlemsstat
eller enligt dessa artiklar
innehållas; i dessa fall har
personen i fråga rätt till
familjeförmåner eller
familjebidrag från den
medlemsstat inom vars
territorium barnen är bosat-
ta och på denna stats
bekostnad och i förekommande
fall andra förmåner än
familjeförmåner som avses i
förordningens artikel 77
eller 78 på bekostnad av den
enligt dessa artiklar
behöriga staten.
2. Om en anställd som omfattas av en
medlemsstats lagstiftning har rätt
till familjeförmåner på grund av
försäkrings- eller
anställningsperioder som tidigare
har fullgjorts enligt grekisk
lagstiftning skall denna rätt
innehållas, om det för samma period
och för samma familjemedlem
utbetalas familjeförmåner enligt
lagstiftningen i den förstnämnda
medlemsstaten enligt förordningens
artiklar 73 och 74, upp till ett
belopp som motsvarar dessa förmå-
ner."
392R1249/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
2. Följande punkter skall läggas till i
artikel 34:
"4.Trots punkt 1-3 kan den behöriga
institutionen företa återbetalning
av utgifter som har uppstått enligt
de taxor som den tillämpar under
förutsättning att det är möjligt att
göra en återbetalning enligt dessa
taxor, om de utgifter som skall
återbetalas inte överstiger en nivå
som har fastställts av den
administrativa kommissionen och
den anställde eller egenföretagaren
eller pensionären lämnar samtycke
till att denna bestämmelse tilläm-
pas. Under inga omständigheter får
återbetalningsbeloppet överstiga de
faktiska utgifterna.
5. Om lagstiftningen i
bosättningsstaten inte innehåller
återbetalningssatser kan den
behöriga institutionen företa
återbetalning enligt bestämmelserna
i punkt 4 utan att samtycke från
den berörda personen krävs."
3. I artikel 107.1 a skall orden
"71.1.b ii näst sista meningen"
ersättas med "71.1.a ii och 71.1.b ii
näst sista meningen".
4. a) Artikel 107.1.b skall lyda:
"tillämpningsförordningens artikel
34.1".
b) I artikel 107.1.b skall "4 och 5"
läggas till efter "artikel 34.1".
5. I artikel 118.2 skall "eller inom en
del av den statens territorium" läggas
till efter "inom den berörda med-
lemsstatens territorium".
6. I artikel 119.2 skall "eller inom en
del av den statens territorium" läggas
till efter "inom den berörda med-
lemsstatens territorium".
7. Bilaga 3 skall ändras på följande sätt:
a) I "D. Spanien" skall i punkt 1 b och 2 b "Instituto Social de la Marina
(Sjöfartens Institut för sociala angelägenheter), Madrid", ersättas med
"Direcciones Provinciales del Instituto Social de la Marina
(Provinsdirektoraten under Sjöfartens Institut för sociala
angelägenheter)".
b) "E. Frankrike" skall ändras på följande sätt:
a) I avsnitt I.B skall punkt 1 ersättas med följande:
"1.Sjukdom och moderskap
Caisse primaire d'assurance-maladie du lieu de résidence ou de
séjour (den lokala sjukföräkringskassan på bosättnings- eller
vistelseorten)".
b) I avsnitt II.B skall a ersättas med följande:
"a)Sjukdom och moderskap:
Caisse générale de sécurité sociale du lieu de résidence ou de
séjour (den allmänna försäkringskassan på bosättnings- eller
vistelseorten)".
8. I bilaga 4 skall avsnitt D ersättas med följande:
"D. SPANIEN
1.För alla system som utgör en Instituto Nacional de
del av socialförsäk- Seguridad Social (Centrala
ringssystemet med undantag Institutet för social trygghet)
för systemet för sjömän, och förMadrid.
alla riskfall med undantag
för arbetslöshet:
2.För det särskilda systemet förInstituto Social de la Marina
sjömän och för alla riskfall: (Sjöfartens Institut för sociala
angelägenheter) Madrid.
3.För arbetslöshetsförmåner med Instituto Nacional de Empleo
undantag för sjömän: (Centrala Arbetsinstitutet)
Madrid."
9. Bilaga 5 skall ändras på följande sätt:
a) Avsnitt 13 skall ersättas med följande:
"13. DANMARK-SPANIEN
Överenskommelsen av den 1 juli 1990 om återbetalning av kostnader för
vårdförmåner vid sjukdom."
b) I "21. DANMARK-STORBRITANNIEN":
i) skall följande ord läggas till efter "den 19 april 1977" "enligt
ändring genom skriftväxlingen den 8 november 1989 och den 10 januari
1990",
ii) skall punkt 1 b utgå.
c) Avsnitt 22 skall ersättas med följande:
"22. TYSKLAND-SPANIEN
Överenskommelsen av den 25 juni 1990 om återbetalning av kostnader för
vårdförmåner vid sjukdom"
d) I avsnitt "27. TYSKLAND-LUXEMBURG" skall följande stycke läggas till:
"e) Överenskommelsen av den 25 januari 1990 om tillämpningen av
förordningens artikel 20 och 22.1.b och c."
10. Bilaga 8 skall ersättas med följande:
"BILAGA 8
UTGIVANDE AV FAMILJEFÖRMÅNER
(Tillämpningsförordningens artikel 4.8, artikel 10a.1 d och artikel 122)
Tillämpningsförordningens artikel 10a.1 d är tillämplig på följande:
A. Anställda och egenföretagare
a) med en referensperiod på en kalendermånad i förhållandet mellan
- Belgien och Tyskland
- Belgien och Spanien
- Belgien och Frankrike
- Belgien och Grekland
- Belgien och Irland
- Belgien och Luxemburg
- Belgien och Portugal
- Belgien och Storbritannien
- Tyskland och Spanien
- Tyskland och Frankrike
- Tyskland och Grekland
- Tyskland och Irland
- Tyskland och Luxemburg
- Tyskland och Portugal
- Tyskland och Storbritannien
- Frankrike och Luxemburg
- Portugal och Frankrike
- Portugal och Irland
- Portugal och Luxemburg
- Portugal och Storbritannien
b) med en referensperiod på tre kalendermånader i förhållandet mellan
- Danmark och Tyskland
- Nederländerna och Tyskland, Danmark, Frankrike, Luxemburg,
Portugal.
B. Egenföretagare
Med en referensperiod på tre kalendermånader i förhållandet mellan
- Belgien och Nederländerna.
C. Anställda
Med en referensperiod på en kalendermånad i förhållandet mellan
- Belgien och Nederländerna.
11. Bilaga 9 skall ändras på följande sätt:
a) Avsnitt D skall ersättas med följande text:
"D. SPANIEN
Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas genom
beaktande av förmåner som utges av Spaniens nationella hälsovårdstjänst."
b) Andra stycket i "E. Frankrike" skall utgå.
12. Bilaga 10 skall ändras på följande sätt:
a) I punkt 3 i "B. Danmark" skall "och tillämpningsförordningens artikel
10b" läggas till efter "artikel 17".
b) Avsnitt D skall ersättas med följande:
"D. SPANIEN
1. Vid tillämpning av Tesoreria General de la
tillämpningsförordningens Seguridad Social (den allmänna
artikel 6.1 (med socialförsäkringskassan).
undantag för den
särskilda överens-
kommelsen med sjöfartens
institut för sociala
angelägenheter), artikel
13.2 och 13.3, artikel
14.1, 14.2 och 14.3,
artikel 11.1, artikel
11a, artikel 12a och
artikel 109:
2. Vid tillämpning av Instituto Nacional de la
tillämpningsförordningens Seguridad Social (Centrala
artikel 102.2 (med Institutet för social
undantag för sjömän och trygghet), Madrid.
arbetslöshetsförmåner),
artikel 110 och artikel
113.2:
Direcciones Provinciales del
3. Vid tillämpning av Instituto Nacional de la
tillämpningsförordningens Seguridad Social
artikel 38.1, artikel (Provinsdirektoraten under det
70.1, artikel 85.2 och Centrala Institutet för social
artikel 86.2: trygghet).
4. Vid tillämpning av Direcciones Provinciales del
tillämpningsförordningens Instituto Social de la Marina
artikel 6.1 (särskild (Provinsdirektoraten under
överenskommelse för sjö- Sjöfartens Institut för sociala
män), artikel 38.1 angelägenheter).
(avseende sjömän),
artikel 70.1, artikel
80.2, artikel 81,
artikel 82.2, artikel
85.2, artikel 86.2 och
artikel 102.2 (med
undantag för arbetslös-
hetsförmåner):
5. Vid tillämpning av Instituto Nacional de Empleo
artikel 102.2 med avse- (Centrala Arbetsinstitutet),
ende på arbetslöshets- Madrid.
förmån:
6. Vid tillämpning av Direcciones Provinciales del
tillämpningsförordningens Instituto Nacional de la
artikel 80.2, artikel Empleo (Provinsdirektoraten
81 och artikel 82.2, under det Centrala
med avseende på Arbetsinstitutet)."
arbetslöshetsförmåner med
undantag för sjömän:
c) I avsnitt "I. LUXEMBURG" skall punkt 4 ersättas med följande:
"4.Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artikel 10b och 12a:
Centre commun de la sécurité sociale (Gemensamma Socialförsäkringscentret),
Luxemburg."
d) I avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" punkt 1 skall "10b" läggas till efter "artikel
6.1".
Artikel 3 5. Artikel 1.5 b ii skall
tillämpas från och
med den 1 januari 1989.
1. Denna förordning träder i kraft den 6. Artikel 1.5 b iv och c skall
tillämpas
första dagen i den månad som följer efter från och med den 1 juli 1982.
det att den har offentliggjorts i
Europeiska gemenskapernas officiella 7. Artikel 2.1 och 2.4 a skall
tillämpas
tidning. från och med den 15 januari 1986.
2. Artikel 1.1 a b c d och e och 1.2 a b 8. Artikel 2.12 a, c och d skall
tillämpas
c d och e och artikel 2.5 och 2.6 skall från och med den 29 juli 1991.
tillämpas från och med den 3 oktober 1990.
9. Artikel 2.2 skall tillämpas på
alla
3. Artikel 1.1 h skall tillämpas från och ansökningar om återbetalning för
vilka satser
med den 16 november 1989. är under fastställande eller som
ännu inte
har expedierats vid denna
förordnings
4. Artikel 1.5 a skall tillämpas från och ikraftträdande under
förutsättning av den
med den 2 april 1990. berörda personens samtycke.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.
Utfärdad i Luxemburg den 30 april 1992.
På rådets vägnar
José da SILVA PENEDA
Ordförande
392R1249/S
Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning
19.5.92
RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1945/93
av den 30 juni 1993
om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom gemenskapen, förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av
förordning 1408/71 och förordning (EEG) nr 1247/92 om ändring av förordning
(EEG) nr 1408/71
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT På grund av ändringar i irländsk
lagstiftning
DENNA FÖRORDNING om förmåner vid sjukdom och
moderskap är det
nödvändigt att anpassa avsnitt
"G. Irland" i
med beaktande av Fördraget om upprättandet bilaga 6 till förordning (EEG) nr
1408/71.
av Europeiska ekonomiska gemenskapen,
särskilt artiklarna 51 och 235 i detta, Som en följd av ändringar i
Nederländernas
bestämmelser om lagstadgad
sjukförsäkring för
med beaktande av kommissionens förslag, pensionärer, för personer som får
vilket utarbetats efter samråd med förtidspension och för anställdas
och
Administrativa kommissionen för social egenföretagares familjemedlemmar
behöver
trygghet för migrerande arbetare1, avsnitt "J. Nederländerna" i
bilaga 6 till
förordning (EEG) nr 1408/71
ändras.
med beaktande av Europaparlamentets
yttrande2, Särskilt vad avser jämställdheten
mellan könen
förefaller det nödvändigt att
klargöra
med beaktande av Ekonomiska och sociala tillämpningen av de bestämmelser
i
kommitténs yttrande3, och Nederländernas lagstiftning om
hur länge en
arbetstagares make måste ha varit
gift för
med beaktande av följande: att vara berättigad till
ålderspension. Det
är därför nödvändigt att närmare
beskriva
Vissa ändringar behöver göras i omfattningen av punkterna i
avsnittet "J.
förordningarna (EEG) nr 1408/714, nr Nederländerna" i bilaga 6 i
förordning (EEG)
574/725, och nr 1247/926. En del av dessa nr 1408/71.
ändringar har sin grund i ändringar som
medlemsstaterna gjort i sin lagstiftning Det är nödvändigt att i avsnitt
"J.
om social trygghet medan andra är av Nederländerna" i bilaga 6 till
förordning
teknisk natur och avsedda att förbättra (EEG) nr 1408/71 specificera
kravet att en
nämnda förordningar. nederländsk arbetstagare som
tjänstgör i
utlandet måste betala åtminstone
den lägsta
Vissa ändringar behöver göras i avsnitt "G. avgiften för att hans
nederländska make
Irland", i del I i bilaga 1 till skall kunna komma i fråga för den
allmänna
förordning (EEG) nr 1408/71 för att ta ålderspensionsförsäkringen.
hänsyn till de irländska myndigheternas
tolkning av termen "egenföretagare". Vissa ändringar behöver göras i
avsnittet "J.
Nederländerna" i bilaga 6 till
förordning
(EEG) nr 1408/71 i syfte att
förhindra att
ett system bibehålls där avgifter
fortsätter
att krävas in för frivillig
allmän
1EGT nr C 251, 28.9.1992, s. 51. åldersförsäkring, allmän
försäkring för änkor och
2EGT nr C 305, 23.11.1992, s. 575. för barn som mist en av
föräldrarna eller båda
3EGT nr C 332, 16.12.1992, s. 1. föräldrarna under en period under
vilken
4EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2. arbetstagarens make själv har
rätt till
Förordningen senast ändrad genom förordning ålderspension.
(EEG) 1249/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992,
s. 28). På grund av ändringar i
Storbritanniens
5EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1. lagstiftning behöver ändringar
göras i
Förordningen senast ändrad genom förordning avsnitt "L. Storbritannien" i
bilaga 6
(EEG) 1249/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, till förordning (EEG) nr 1408/71.
s. 28).
6EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 1.
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
Det behövs en bestämmelse om hur
kostnaderna för familjeförmåner skall
fördelas när sådana förmåner skall utbetalas
av två medlemsstater under samma period
och till samma familjemedlem enligt
artiklarna 73 och/eller 74 i förordning
(EEG) nr 1408/71.
För att ta hänsyn till förändrade
befogenheter för myndigheterna i Danmark
behöver vissa ändringar göras i avsnitt "B:
Danmark" i bilagorna 1, 4 och 10 till
förordning (EEG) nr 574/72.
För att ta hänsyn till en viss omfördelning
av befogenheter mellan vissa tyska organ
behöver ändringar göras i avsnittet "C.
Tyskland" i bilaga 2 till förordning (EEG)
nr 574/72.
Det är nödvändigt att ändra vissa bestämmelser
som avser icke avgiftsfinansierade ålders-
och invalidpensioner i avsnitt "D.
Spanien" i bilagorna 2 och 4 till
förordning (EEG) nr 574/72.
På grund av organisatoriska förändringar hos
irländska organ med ansvar för
administreringen av pensionssystemen för
änkor och barn som mist en av föräldrarna
eller båda föräldrarna,
ålderspensionssystemen samt
familjeförmåns-systemen är det nödvändigt att
ändra vissa bestämmelser i avsnitt "G.
Irland" i bilagorna 2, 3 och 4 till
förordning (EEG) nr 574/72.
Eftersom ett av de nederländska organen
har ny adress behöver hänvisningarna till
det organets adress i avsnitt "J.
Nederländerna" i bilagorna 2, 3 och 4 till
förordning (EEG) nr 574/72 ändras.
Som en följd av omorganisationen av de
organ som är ansvariga för
tillhandahållandet av kontantförmåner i
Storbritannien behöver avsnitt "L.
Storbritannien" i bilagorna 3, 4 och 10
till förordning (EEG) nr 574/72 ändras.
Avsnitt "7. Belgien-Italien" i bilaga 5
till förordning (EEG) nr 574/72 behöver
ändras för att ta hänsyn till ett nytt avtal
om återbetalning av ömsesidiga krav som har
slutits genom skriftväxling mellan Belgien
och Italien.
Till följd av en skriftväxling mellan
Frankrike och Italien om förfarandet vid
avräkning av ömsesidiga krav behöver avsnitt
"41. Frankrike-Italien" i bilaga 5 till
förordning (EEG) nr 574/72 ändras.
Till följd av att de franska myndigheterna
har sagt upp avtalet mellan Frankrike och
Irland, Frankrike och Nederländerna och
Frankrike och Storbritannien om avstående
från återbetalning av kostnaderna för
vårdförmåner behöver avsnitt "40.
Frankrike-Irland", "43.
Frankrike-Nederländerna" och "45.
Frankrike-Storbritannien" i bilaga 5 till
förordning (EEG) nr 574/72 ändras.
Avsnitt "F. Grekland" i bilaga 6 till
förordning (EEG) nr 574/72 behöver ändras för
att förenkla förfarandet vid direkt
utbetalning.
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
I bilaga 8 till förordning (EEG) nr 574/72 uppfyllt enligt den
bör hänsyn tas till sådana ändringar som lagstiftningen
förutsatt att
gjorts i artikel 10a i den förordningen. parets äktenskap
bestod under
dessa perioder, och
å andra
För det fall då rätten till särskilda icke sidan med de
kalenderår eller
avgiftsfinansierade förmåner på grund av en delar därav som
enligt a
samtidig tillämpning av artikel 10a i skall beaktas.
förordning (EEG) nr 1408/71 och artikel 2
i förordning (EEG) nr 1247/92 inträffar Utan hinder av
bestämmelserna
under samma period och för samma person, i artikel 7 i AOW
skall
bör bestämmelser utformas om vilka åtgärder personen ifråga
anses vara
som skall vidtas vad avser
pensionsberättigad."
sammanläggningen av dessa förmåner och
tillämpningen av klausuler om minskning, v) Punkt 2 c skall
ersättas med
uppskjutande och avskaffande av de förmåner följande:
som avses i de berörda medlemsstaternas
lagstiftning. "c)Den minskning som
avses i
artikel 13.2 i AOW
skall
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. inte tillämpas på
kalenderår
eller delar därav
före den 1
januari 1957 under
vilka den
Artikel 1
pensionsberättigades make,
som inte uppfyller
de
Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras på villkor som ger
honom rätt
följande sätt: att få dessa år
behandlade som
försäkringsperioder, var
1) I del I avsnitt "G. IRLAND" i bilaga bosatt i
Nederländerna mellan
1, skall punkt 2 ersättas med följande: 15 och 65 års
ålder, trots att
maken var bosatt
inom en
"2.En person som är obligatoriskt annan medlemsstats
eller frivilligt försäkrad enligt territorium och
utövade
bestämmelserna i avsnitt 17A i 1981 verksamhet som
anställd i
års lag om social trygghet och Nederländerna för
en
socialbidrag [Social Welfare arbetsgivare där."
(Consolidation) Act 1981] skall
anses vara egenföretagare enligt vi) Punkt 2 d skall
ersättas med
förordningens artikel 1 a ii.". följande:
2) I avsnitt "L. STORBRITANNIEN" i "d)Den minskning som
avses i
bilaga 2a skall a utgå. artikel 13.2 i AOW
skall
inte tillämpas på
kalenderår
3) I del A i bilaga 4 skall avsnitt "L. eller delar därav
före den 2
STORBRITANNIEN" ersättas med följande: augusti 1989 under
vilka den
pensionsberättigades make var
"L.STORBRITANNIEN" bosatt i en annan
medlemsstat än
Nederländerna
a) Storbritannien utom Nordirland mellan 15 och 65
års ålder och
inte var försäkrad
enligt
Avsnitten 15 och 36 i 1975 års nämnda
lagstiftning, såvitt
lag om social trygghet (Social avser kalenderår
eller delar
Security Act 1975). därav som
sammanfaller, å ena
sidan med de
Avsnitten 14, 15 och 16 i 1975 försäkringsperioder
som
års lag om sociala personens make har
uppfyllt
trygghetspensioner (Social enligt denna
lagstiftning
Security Pensions Act 1975). förutsatt att
parets äktenskap
bestod under dessa
perioder,
b) Nordirland och å andra sidan
med de
kalenderår eller
delar därav
Avsnitten 15 och 36 i 1975 års som enligt a skall
beaktas."
lag om social trygghet
(Nordirland) [Social Security vii)Följande mening skall
läggas till
(Northern Ireland) Act 1975]. i punkt 2 g:
Artiklarna 16, 17 och 18 i "Den rätt som avses i
f fjärde
1975 års lag om sociala stycket gäller inte en
make -
trygghetspensioner som inte är bosatt i
Nederlän-
(Nordirland) [Social Security derna - till en
anställd eller
Pensions (Northern Ireland) egenföretagare på
vilken
Order 1975]." bestämmelserna i
artikel 14.1,
artikel 14a.1 eller
artikel 17
i förordningen är
tillämpliga, om
maken i enlighet med
bestämmel-
serna i Nederländernas
lagstiftning är eller
var
berättigad till att
ensam teckna
4) Bilaga 6 skall ändras på följande sätt: en frivillig
försäkring.
a)I "G. IRLAND":
i) I punkt 5 skall "sjuk-,
moderskaps- och arbets-
löshetsförmåner" ersättas med
"arbets-löshetsförmån".
ii) Punkt 8 skall utgå.
b) I "J. NEDERLÄNDERNA":
i) Punkt 1 b skall utgå.
ii) Punkt 1 c femte strecksatsen
skall ersättas med följande:
"- Förmåner vid pensionering före
65 års ålder enligt ett
pensionssystem som syftar
till hjälp till anställda och
tidigare anställda eller
förmåner vid förtidspension
enligt ett system för
förtidspensionering inrättat
av staten eller genom eller
enligt ett kollektivavtal
eller ett system som
utformas av
sjukförsäkringsrådet."
iii)Följande stycke skall läggas
till i punkt 1:
"d)Familjemedlemmar enligt
artikel 19.2, vilka är
bosatta i Nederländerna, och
anställda eller
egenföretagare och deras
familjemedlemmar enligt
artikel 22.1 b och 22.3
jämförda med artikel 22.1 b
och artiklarna 25-26, som
har rätt till förmåner enligt
lagstiftningen i en annan
medlemsstat, skall inte
vara försäkrade enligt
Algemene Wet Bijzondere
Ziektekosten (Lagen om
allmän försäkring mot särskilda
medicinska utgifter)
(AWBZ)."
iv) Punkt 2 b skall ersättas med
följande:
"b)Den minskning som avses i
artikel 13.1 i AOW skall
inte tillämpas på kalenderår
eller delar därav före den 2
augusti 1989 under vilka
den person som är eller var
gift - mellan 15 och 65 års
ålder - inte var försäkrad
enligt nämnda lagstiftning
trots att han var bosatt
inom en annan medlemsstats
territorium än Neder-län-
dernas, om dessa kalenderår
eller delar därav
sammanfaller, å ena sidan
med de försäkringsperioder
som personens make har
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
viii) Punkt 2 h skall ersättas med än Nederländerna eller
på de
följande: perioder under vilka
personen i
"h) Punkterna a, b, c, d fråga uppbar en
ålderspension
och f skall inte tillämpas på enligt sådan
lagstiftning."
vare sig de perioder som c) I "L. STORBRITANNIEN"
punkt 5 skall
sammanfaller med perioder "färdbidrag" ersättas med
"vårdbidrag
som får beaktas vid vid invaliditet".
beräkningen av pension
enligt lagstiftningen om
försäkring för ålderspension i
en annan medlemsstat
Artikel 2
Förordning (EEG) nr 574/72 ändras på följande sätt:
1) Följande punkt skall läggas till i artikel 10:
"3.När familjeförmåner skall utbetalas för samma period och samma
familjemedlem av två medlemsstater enligt artiklarna 73 och/eller 74 i
förordningen, skall den behöriga institutionen i den medlemsstat enligt vars
lagstiftning de högsta förmånerna utgår betala ut hela förmånsbeloppet och
av den andra medlemsstatens behöriga institution få ersättning med hälften
av detta belopp dock högst med det belopp som gäller enligt den senare
medlemsstatens lagstiftning."
2) I bilaga 1 avsnitt "B. Danmark" punkt 3 skall orden "Indenrigsministeren
(inrikesministern)" ersättas med orden "Sundhedsministeren
(hälsovårdsministern)."
3) Bilaga 2 skall ändras på följande sätt:
a) I "C. TYSKLAND":
i) Punkt 2 a ii skall ersättas med följande:
"ii)Om den senaste avgiften har erlagts till pensionsförsäkringen för
tjänstemän:
- om ingen avgift har erlagts till Seekasse (Sjömännens
försäkringskassa), Hamburg, eller om den senaste avgiften inte
har erlagts till Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens
järnvägars försäkringsanstalt), Frankfurt am Main:
Bundesversicherungsanstalt für Angestellte
(Förbundsförsäkrings-
anstalten för tjänstemän), Berlin
- om en avgift har erlagts till Seekasse (Rentenversicherung der
Arbeiter oder der Angestellten, [Sjömännens försäkringskassa
(pensionsförsäkringen för arbetare eller tjänstemän)], Hamburg:
Seekasse (Sjömännens försäkringskassa), Hamburg
- om den senaste avgiften har erlagts till
Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens järnvägars
försäkringsanstalt), Frankfurt am Main:
Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens järnvägars
försäkringsanstalt), Frankfurt am Main"
ii) Punkt 2 b ii skall ersättas med följande:
"ii)Om den senaste avgiften har erlagts till pensionsförsäkringen för
tjänstemän:
- om ingen avgift har erlagts till Seekasse (Sjömännens
försäkringskassa), Hamburg, eller om den senaste avgiften inte
har erlagts till Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens
järnvägars försäkringsanstalt), Frankfurt am Main:
Bundesversicherungsanstalt für Angestellte
(Förbundsförsäkrings-
anstalten för tjänstemän), Berlin
- om en avgift har erlagts till Seekasse (Rentenversicherung der
Arbeiter oder der Angestellten) [Sjömännens försäkringskassa
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
(pensionsförsäkringen för arbetare eller tjänstemän)], Hamburg:
Seekasse (Sjömännens försäkringskassa), Hamburg
- om den senaste avgiften har erlagts till
Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens järnvägars
försäkringsanstalt), Frankfurt am Main:
Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens järnvägars
försäkringsanstalt), Frankfurt am Main"
b) I "D. SPANIEN" skall följande punkt läggas till:
"3. För icke avgiftsfinansierade ålders- och invalidpensioner:
Instituto Nacional de Servicios Sociales, (Centralinstitutet för
sociala förmåner), Madrid."
c) I "G. IRLAND" skall punkt 2 ersättas med följande:
"2. Kontantförmåner:
a) Arbetslöshetsförmåner:
Department of Social Welfare (Socialministeriet), Dublin,
inklusive de regionala kontor som ansvarar för
arbetslöshetsförmåner
b) Ålderdom, dödsfall (pensioner):
Department of Social Welfare (Socialministeriet), Pensions
Services Office, Sligo
c) Familjeförmåner:
Department of Social Welfare (Socialministeriet), Child Benefit
Section (enheten för förmåner till barn), St Oliver Plunkett Road,
Letterkenny, Co. Donegal
d) Andra kontantförmåner:
Department of Social Welfare (Socialministeriet), Dublin"
d) I "J. NEDERLÄNDERNA":
i) Punkt 3 a skall ersättas med följande:
"a)Som allmän regel:
Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken), Postbus 1100,
1180 BH Amstelveen"
ii) Punkt 5 c skall ersättas med följande:
"c)I andra fall:
Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken), Postbus 1100,
1180 BH Amstelveen"
iii)Punkt 6 a skall ersättas med följande:
"a)då förmånen utges från ett datum före den 1 juli 1967:
Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken), Postbus 1100,
1180 BH Amstelveen"
4) Bilaga 3 skall ändras på följande sätt:
a) i "B. DANMARK" skall punkt 1 e "Socialministeriet (Socialministeriet)"
ersättas med orden "Sundhedsministeriet (Hälsovårdsministeriet)".
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
b) I "G. IRLAND" skall punkt 2 ersättas med följande:
"2. Kontantförmåner:
a) Arbetslöshetsförmåner:
Department of Social Welfare (Socialministeriet), Dublin,
inklusive de regionala kontor som ansvarar för
arbetslöshetsförmåner
b) Ålderdom, dödsfall (pensioner):
Department of Social Welfare (Socialministeriet), Pensions
Services Office, Sligo
c) Familjeförmåner:
Department of Social Welfare (Socialministeriet), Child Benefit
Section (enheten för förmåner till barn), St Oliver Plunkett Road,
Letterkenny, Co. Donegal
d) Andra kontantförmåner:
Department of Social Welfare (Socialministeriet), Dublin"
c) I "J. NEDERLÄNDERNA" skall punkt 3 ersättas med följande:
"a) Som allmän regel:
Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken), Postbus 1100,
1180 BH Amstelveen"
d) I "L. STORBRITANNIEN":
i) Punkt 2 skall ersättas med följande:
"2.Kontantförmåner (utom familjebidrag):
Storbritannien utom Nordirland:Department of Social Security
(Departementet för social trygghet),
Benefits Agency, Overseas Branch (sektionen
för utomeuropeiska ärenden), Newcastle upon
Tyne, NE98 1YX
Nordirland: Department of Health and Social Services,
(Departementet för hälsovård och sociala
tjänster) Northern Ireland Social Security
Agency, Overseas Branch (sektionen för
utländska ärenden), Belfast, BT1 1DX
Gibraltar: Department of Labour and Social Security
(Arbets- och socialförsäkrings-departemen-
tet), Gibraltar
ii) Punkt 3 skall ersättas med följande:
"3.Familjebidrag:
Vid tillämpning av förordningens artiklar 73 och 74:
Storbritannien utom Nordirland:Department of Social Security
(Departementet för social trygghet),
Benefits Agency, Child Benefit Centre
(enheten för förmåner till barn), Newcastle
upon Tyne, NE88 1AA
Nordirland: Department of Health and Social Services
(Departementet för hälsovård och sociala
tjänster), Northern Ireland Social Security
Agency, Child Benefit Office (kontoret för
förmåner till barn), Belfast, BT1 ISA
Gibraltar: Department of Labour and Social Security
(Arbets- och socialförsäkrings-departemen-
tet), Gibraltar
5) Bilaga 4 skall ändras på följande sätt:
a) I "B. DANMARK":
1) Punkt 1 skall ersättas med:
"1.a) Vårdförmåner vid sjukdom, havandeskap och barns födelse:
Sundhedsministeriet (Hälsovårdsministeriet), K_benhavn
b) Kontantförmåner vid sjukdom, havandeskap och barns födelse:
Socialministeriet (Socialministeriet), K_benhavn"
2) I punkt 6 skall orden "Socialministeriet (Socialministeriet)"
ersättas med orden "Sundhedsministeriet (Hälsovårdsministeriet)"
b) I "D. SPANIEN" skall följande punkt läggas till:
"4. För avgiftsfria ålders- och invalidpensioner:
Instituto Nacional de Servicios Sociales, (Centralinstitutet för
sociala förmåner), Madrid"
c) I "G. IRLAND" skall punkt 2 ersättas med följande:
"2. Kontantförmåner:
a) Ålderdom, dödsfall (pensioner):
Department of Social Welfare (Socialministeriet), Pensions
Services Office, Sligo
b) Familjeförmåner:
Department of Social Welfare (Socialministeriet), Child Benefit
Section (enheten för förmåner till barn), St Oliver Plunkett Road,
Letterkenny, Co. Donegal
c) Andra kontantförmåner:
Department of Social Welfare (Socialministeriet), Dublin"
d) I "J. NEDERLÄNDERNA" skall punkt 2 a ersättas med följande:
"a) Som allmän regel:
Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken), Postbus 1100,
1180 BH Amstelveen"
e) "L. STORBRITANNIEN" skall ersättas med följande:
"L. STORBRITANNIEN
Storbritannien utom Nordirland:
a) Bidrag och vårdförmåner för
utsända arbetstagare: Department of Social Security (Departe-
mentet för social trygghet), Contributions
Agency, Overseas Contributions, Newcastle
upon Tyne, NE98 1YX
b) Övriga frågor: Department of Social Security (Departe-
mentet för social trygghet), Benefits Agen-
cy, Overseas Branch (sektionen för utom-
europeiska ärenden), Newcastle upon Tyne,
NE98 1YX
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
Nordirland:Department of Health and Social Services (Departementet
för hälsovård och sociala tjänster), Northern Ireland Social
Security Agency, Overseas Branch (sektionen för utländska
ärenden), Belfast, BT1 1DX
Gibraltar:Department of Social Security (Departementet för social
trygghet), Benefits Agency, Overseas Branch (sektionen för
utländska ärenden), Newcastle upon Tyne, NE98 1YX"
6) Bilaga 5 skall ändras på följande sätt:
a) I "7. BELGIEN - ITALIEN" skall punkt e ersättas med följande:
"e) Skriftväxlingen den 10 december 1991 och den 10 februari 1992 om
återbetalning av ömsesidiga krav enligt artikel 93 i
tillämpningsförordningen."
b) "14. DANMARK - FRANKRIKE" skall ersättas med följande:
"14. DANMARK - FRANKRIKE
Överenskommelsen den 29 juni 1979 om avstående från återbetalning
av vårdförmåner för sjukdom, moderskap och olycksfall i arbetet,
med undantag av förmåner som utgetts enligt förordningens artiklar
28, 28a, 29.1 och 31, överenskommelsen den 29 juni 1979 om
avstående från återbetalning av arbetslöshetsförmåner och
överenskommelsen av den 29 juni 1979 om avstående från
återbetalning av kostnader för administrativa kontroller och
läkarundersökningar."
c) "40. FRANKRIKE - IRLAND" skall ersättas med följande:
"40. FRANKRIKE - IRLAND
Skriftväxlingen den 30 juli och den 26 september 1980 om ömsesidigt
avstående från återbetalning av arbetslöshetsförmåner (förordningens
artikel 70.3)."
d) I "41. FRANKRIKE - ITALIEN" skall punkt b ersättas med följande:
"b) Skriftväxlingen den 14 maj och den 2 augusti 1991 om villkoren för
avräkning av ömsesidiga krav enligt tillämpningsförordningens artikel
93."
e) I "43. FRANKRIKE - NEDERLÄNDERNA " skall punkt a utgå.
f) I "45. FRANKRIKE - STORBRITANNIEN" skall punkt b utgå.
7) I bilaga 6 skall rubriken "F. GREKLAND" ersättas med följande:
"F.GREKLAND
Direkt utbetalning"
8) I bilaga 8 andra och tredje raden skall "10a.1 d" ersättas med "10a d".
9) Bilaga 10 skall ändras på följande sätt:
a) I "B. DANMARK:
1) Punkt 1 skall ersättas med följande:
"1.Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artiklar 11.1, 11a.1,
12a, 13.2-3 och 14.1-3:
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
Socialministeriet (Socialministeriet), K_benhavn
Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artikel 113.2:
Sundhedsministeriet (Hälsovårdsministeriet), K_benhavn
2) I punkt 6 a skall "Socialministeriet (Socialministeriet)" ersättas
med "Sundhedsministeriet (Hälsovårdsministeriet)"
3) I punkt 7:
i) Punkt a skall ersättas med följande:
"a)Förmåner enligt förordningens avdelning III kapitel 1 och 5:
Sundhedsministeriet (Hälsovårdsministeriet), K_benhavn
b) Förmåner enligt förordningens avdelning III kapitel 2, 3, 7 och
8:
Socialministeriet (Socialministeriet), K_benhavn"
ii)Punkterna b och c skall betecknas punkt c och d.
b) "L. STORBRITANNIEN" skall ersättas med följande:
"L. STORBRITANNIEN
1. Vid tillämpning av förordningens artiklar 14c, 14d.3 och 17 och
tillämpningsförordningens artiklar 6.1, 11.1, 11a.1, 12a, 13.2-3,
14.1-3 och 80.2, 81, 82.2 och 109:
Storbritannien utom Nordirland:Department of Social Security
(Departementet för social trygghet),
Contributions Agency, Overseas
Contributions, Newcastle upon Tyne, NE98
1YX
Nordirland: Department of Health and Social Services
(Departementet för hälsovård och sociala
tjänster), Northern Ireland Social Security
Agency, Overseas Branch (sektionen för
utomeuropeiska ärenden), Belfast, BT1 1DX
2. Vid tillämpning av förordningens artiklar 36 och 63 och
tillämpningsförordningens artiklar 8, 38.1, 70.1, 91.2, 102.2, 110
och 113.2:
Storbritannien utom Nordirland:Department of Social Security
(Departementet för social trygghet),
Benefits Agency, Overseas Branch (sektionen
för utländska ärenden), Newcastle upon
Tyne, NE98 1YX
Nordirland:
(med undantag för Department of Health and
förord-ningens Social Services (Departementet
artiklar 36 och 63 för hälsovård och sociala
och tjänster), Northern Ireland
tillämpningsförordning-ensSocial Security Agency,
artiklar 102.2 och Overseas Branch (sektionen för
113.2; se avsnittet utländska ärenden), Belfast, BT1
om Storbritannien 1DX
utom Nordirland för
dylika fall):
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
3. Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artiklar 85.2, 86.2 och
89.1:
Storbritannien utom Nordirland:Department of Social Security
(Departementet för social trygghet),
Benefits Agency, Child Benefit Centre
(enheten för förmåner till barn), Newcastle
upon Tyne, NE88 1AA
Nordirland: Department of Health and Social Services
(Departementet för hälsovård och sociala
tjänster), Northern Ireland Social Security
Agency, Child Benefit Office (kontoret för
förmåner till barn), Belfast, BT1 1SA"
Artikel 3 Artikel 4
1. Denna förordning träder i
kraft den
Följande artikel införs härmed i förordning första dagen i den månad som
följer efter det
(EEG) nr 1247/92: att den har offentliggjorts i
Europeiska
gemenskapernas officiella
tidning.
"Artikel 2a
2. Artikel 1 punkt 1 tillämpas
från och med
1. När särskilda icke den 6 april 1988.
avgiftsfinansierade förmåner enligt
artikel 4.2a i förordning (EEG) 3. Artikel 1.2 och 1.3 tillämpas
från och
1408/71, under samma period och för med den 1 juni 1992.
samma person, enligt artikel 10a i
denna förordning kan utges av den 4. Artikel 1.4 b iv-vi tillämpas
från och
behöriga institutionen i den med den 1 april 1985.
medlemsstat inom vilkens territorium
personen är bosatt och enligt artikel 5. Artikel 1.4 b vii-viii
tillämpas från
2 i denna förordning av en annan och med den 2 augusti 1989.
medlemsstats behöriga institution, får
personen i fråga inte sammanlagt 6. Artikel 2.6 a tillämpas från
och med den
uppbära ett belopp som är större än det 10 februari 1992.
högsta belopp han har rätt till som
särskild förmån enligt en av de berörda 7. Artikel 2.6 c tillämpas från
och med den
lagstiftningarna. 1 april 1993.
2. Närmare regler om tillämpningen av 8. Artikel 2.6 d tillämpas från
och med den
punkt 1 särskilt vad avser 14 mars 1991.
tillämpningen av bestämmelser i en
eller flera medlemsstaters 9. Artikel 2.6 f tillämpas från
och med den
lagstiftning om minskning, 1 juli 1992.
innehållande eller bortfall av de i
punkt 1 behandlade förmånerna och 10. Artikel 3 tillämpas från och
med den
regler om beviljande av 1 juni 1992.
skillnadsbelopp fastställs av
Administrativa kommissionen för social
trygghet för migrerande arbetare och,
när så är lämpligt, genom överenskommelse
mellan de berörda medlemsstaterna
eller deras behöriga myndigheter.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.
Utfärdad i Luxemburg den 30 juni 1993.
På rådets vägnar
S. BERGSTEIN
Ordförande
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
Bilaga 6
till Gemensamma
EES-kommitténs beslut nr 7
Bilaga VI (SOCIAL TRYGGHET) till EES-avtalet skall ändras på följande sätt.
RÄTTSAKTER SOM DET HÄNVISAS TILL
1. Följande strecksatser skall läggas till i punkt 1 (rådets förordning (EEG)
nr 1408/71) före anpassningen:
"- 392 R 1247: Rådets förordning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 (EGT
nr L 136, 19.5.1992, s. 1)
Bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1247/92 skall, inom
ramen för detta avtal, tillämpas med följande anpassning:
Artikel 2 skall inte tillämpas.
- 392 R 1248: Rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 (EGT
nr L 136, 19.5.1992, s. 7)
- 392 R 1249: Rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april 1992 (EGT
nr L 136, 19.5.1992, s. 28)
- 393 R 1945: Rådets förordning (EEG) nr 1945/93 av den 30 juni 1993 (EGT
nr L 181, 23.7.1993, s. 1)".
Bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1945/93 skall, inom
ramen för detta avtal, tillämpas med följande anpassningar:
Artikel 3 skall inte tillämpas.
2. Den nuvarande texten i punkt 1 (rådets förordning (EEG) nr 1408/71),
anpassning i, rubrik M. ÖSTERRIKE, skall ersättas med följande:
"M. ÖSTERRIKE
Försäkrings- och pensionsinstitutioner (Versicherungs- und
Fürsorgeeinrichtungen) för läkare, veterinärer, advokater och väg-
och vattenbyggnadsingenjörer (Ziviltechniker) inklusive
socialhjälp (Fürsorgeeinrichtungen) och systemet för breddad hono-
rarfördelning (erweiterte Honorarverteilung)."
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
3. Följande anpassningar skall införas i punkt 1 (Rådets förordning (EEG) nr
1408/71) mellan de befintliga anpassningarna j och k:
"ja)Följande skall läggas till i bilaga 2 avsnitt III:
"M. ÖSTERRIKE
Bidrag som enligt lagstiftningen i förbundsländerna beviljas
handikappade och vårdbehövande.
N. FINLAND
Inget.
O. ISLAND
Inget.
P. ...
Q. NORGE
Inget.
R. SVERIGE
Inget."
jb) Följande skall läggas till i bilaga 2 a:
"M. ÖSTERRIKE
a) Kompensationstillägg (förbundslag av den 9 september 1955 om
allmän socialförsäkring, ASVG, förbundslag av den 11 oktober 1978
om socialförsäkring för näringsidkare, GSVG och förbundslag av den
11 oktober 1978 om socialförsäkring för jordbrukare, BSVG).
b) Vårdbidrag (Pflegegeld) enligt österrikiska federala
vårdbidragslagen (Bundespflegegeldgesetz) med undantag av
vårdbidrag som beviljas av olycksfallsförsäkringsinstitutioner och
där handikappet har orsakats av olycksfall i arbetet eller
yrkessjukdom.
N. FINLAND
a) Vårdbidrag för barn (Lag om vårdbidrag för barn 444/69).
b) Handikappbidrag (Lag om handikappbidrag, 124/88).
c) Bostadsbidrag för pensionstagare (Lag om bostadsbidrag för
pensionstagare, 591/78).
d) Grunddagpenning (Lag om utkomstskydd för arbetslösa, 602/84) i
de fall då en person inte uppfyller motsvarande villkor för
dagpenning avvägd enligt förtjänsten.
O. ISLAND
Inget.
P. ...
Q. NORGE
a) Grundbidrag och tillsynsbidrag i enlighet med artikel 8.2 i
Lagen om social trygghet av den 17 juni 1966 nr 12 för att täcka
extra utgifter eller behov av särskild tillsyn, omvårdnad eller
hemhjälp på grund av handikapp, utom i de fall då förmånstagaren
mottar ålders-, invaliditets- eller efterlevandepension från det
nationella försäkringssystemet.
b) Garanterad lägsta tilläggspension för personer som sedan
födseln är handikappade eller har blivit handikappade vid tidig
ålder i enlighet med artiklarna 7.3 och 8.4 i lagen nr 12 om
social trygghet av den 17 juni 1966.
c) Vårdbidrag för barn och utbildningsbidrag för efterlevande
make/maka i enlighet med artiklarna 10.2 och 10.3 i lagen nr 12 om
social trygghet av den 17 juni 1966.
R. SVERIGE
a) Kommunalt bostadstillägg till folkpension (Lag 1962:392,
omtryckt 1976:1014).
b) Handikappersättning som inte utgår som tillägg till pension
(Lag 1962:381, omtryckt 1982:120).
c) Vårdbidrag för handikappade barn (Lag 1962:381, omtryckt
1982:120).
4. Den nuvarande texten i anpassning m i punkt 1 (rådets förordning (EEG) nr
1408/71) skall ersättas med följande:
"m) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik A:
"M. ÖSTERRIKE
Ingen.
N. FINLAND
Folkpension till personer som sedan födseln är handikappade eller
har blivit handikappade vid tidig ålder (ny folkpensionslag).
O. ISLAND
Ingen.
P. ...
Q. NORGE
Ingen.
R. SVERIGE
Ingen."
ma) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik B:
"M. ÖSTERRIKE
Ingen.
N. FINLAND
Ingen.
O. ISLAND
Ingen.
P. ...
Q. NORGE
Ingen.
R. SVERIGE
Ingen."
mb) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik C:
"M. ÖSTERRIKE
Ingen.
N. FINLAND
Ingen.
O. ISLAND
Alla ansökningar om folk- och tilläggspension.
P. ...
Q. NORGE
Alla ansökningar om ålderspension med undantag för de pensioner
som avses i bilaga 4 D.
R. SVERIGE
Alla ansökningar om folkpension och tilläggspension i form av
ålderspension med undantag för de pensioner som anges i bilaga 4
D."
mc) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik D 1:
"g) Vårdbidrag (Pflegegeld) enligt österrikiska federala
vårdbidrags-lagen (Bundespflegegeldgesetz) med hänsyn till
motsvarande vårdrelaterade förmåner.
h) Finsk folkpension som bestäms i enlighet med folkpensionslagen
av den 8 juni 1956 och som beviljas enligt övergångsbestämmelserna
i den nya folkpensionslagen.
i) Oavkortad folkpension som utges enligt den lagstiftning om
folkpension som var tillämplig före den 1 januari 1993 och
oavkortad folkpension som utges enligt övergångsbestämmelserna
till den lagstiftning som gäller från detta datum."
md) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik D 2:
"e) Finska arbetspensioner för vilka hänsyn tas till
antagandeperioder enligt den nationella lagstiftningen.
f) Norska invalidpensioner, även om de vid uppnåendet av
pensionsåldern omvandlas till en ålderspension och alla pensioner
(efterlevande- och ålderspensioner) som grundar sig på en avlidens
pensionsinkomster.
g) Svenska förtids- och efterlevandepensioner som beräknas på
grundval av antagna försäkringsperioder och svenska
ålderspensioner som beräknas på grundval av tidigare
tillgodoräknade antagna perioder."
me) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik D 3 sista avsnittet (avtal
som avses i artikel 46 b 2 b i i förordningen):
"Den nordiska konventionen av den 15 juni 1992 om social
trygghet."
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
5. Följande skall införas som en ny punkt 3 i punkt 1 (rådets förordning (EEG)
nr 1408/71) anpassning n, rubrik Q. NORGE:
"3. I den mån norska efterlevande- eller invalidpensioner betalas
enligt förordningen och beräknas enligt artikel 46.2 med
tillämpning av artikel 45, skall inte bestämmelserna i artiklarna
8.1 led 3 och 10.11 led 3 i lagen om social trygghet gälla. Enligt
dessa bestämmelser får en pension beviljas genom att undantag görs
från de allmänna villkoren om att ha varit försäkrad enligt lagen
om social trygghet under de tolv månader som föregår
inträffandet."
6. Följande strecksatser skall läggas till i punkt 2 (rådets förordning (EEG)
nr 574/72) före anpassningarna:
"- 392 R 1248: Rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april
1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 7)
- 392 R 1249: Rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april
1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 28)
- 393 R 1945: Rådets förordning (EEG) nr 1945/93 av den 30 juni 1993
(EGT nr L 181, 23.7.1993, s. 1)"
7. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72),
anpassning b, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande:
"N. FINLAND
1. Sjukdom och moderskap
a) Kontantförmåner:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller
den arbetslöshetskassa där personen i fråga är försäkrad.
b) Vårdförmåner:
i) Återbetalningar enligt sjukförsäkringen:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller
den arbetslöshetskassa där personen i fråga är försäkrad.
ii) Allmän hälso- och sjukhusvård:
De lokala inrättningar som tillhandahåller vårdtjänster enligt
systemet.
2. Ålderdom, invaliditet, dödsfall (pensioner)
a) Folkpension:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors
b) Arbetspension:
Den arbetspensionsinrättning som utger och utbetalar pensionen.
3. Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar
Den försäkringsanstalt där personen i fråga har sin
olycksfallsförsäkring.
4. Dödsfallsersättningar
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller
den försäkringsanstalt som utbetalar förmåner vid olycksfalls-
försäkring.
5. Arbetslöshet
a) Grundsystem:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors
b) Lönebaserat system:
Behörig arbetslöshetskassa.
6. Familjeförmåner
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors."
8. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72),
anpassning c, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande:
"N. FINLAND
1. Sjukdom och moderskap
a) Kontantförmåner:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors
b) Vårdförmåner:
i) Återbetalningar enligt sjukförsäkringen:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors
ii) Allmän hälso- och sjukhusvård:
De lokala inrättningar som tillhandahåller vårdtjänster enligt
systemet.
2. Ålderdom, invaliditet, dödsfall (pensioner)
a) Folkpension:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors
b) Arbetspension:
Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors
3. Dödsfallsersättningar
Allmänna dödsfallsersättningar
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors
4. Arbetslöshet
a) Grundsystem:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors
b) Lönebaserat system:
i) I fall enligt artikel 69: Kansaneläkelaitos - Folkpension-
sanstalten, Helsingfors
ii) I övriga fall:
Den behöriga arbetslöshetskassa där personen i fråga är försäkrad.
5. Familjeförmåner
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors."
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
9. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72),
anpassing c, rubrik R. SVERIGE, andra stycket, skall ersättas med följande:
"2. För förmåner vid arbetslöshet
Länsarbetsnämnden på bosättnings- eller vistelseorten."
10. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72),
anpassning d, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande:
"N. FINLAND
1. Sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensioner, familjeförmåner,
förmåner vid arbetslöshet och dödsfallsersättningar
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors.
2. Arbetspensioner
Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.
3. Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar
Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto -
Olycksfallsförsäkringsanstalternas Förbund, Helsingfors."
11. Följande anpassningar skall införas i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr
574/72) mellan de befintliga anpassningarna d och e:
da) Följande skall läggas till i bilaga 5:
"67.ÖSTERRIKE - BELGIEN
Ingen.
68. ÖSTERRIKE - DANMARK
Ingen.
69. ÖSTERRIKE - TYSKLAND
Avsnitt II nr 1 och avsnitt III i överenskommelsen av den 2
augusti 1979 om genomförandet av konventionen av den 19 juli 1978
om arbetslöshetsförsäkring.
70. ÖSTERRIKE - SPANIEN
Ingen.
71. ÖSTERRIKE - FRANKRIKE
Ingen.
72. ÖSTERRIKE - GREKLAND
Ingen.
73. ÖSTERRIKE - IRLAND
Ingen.
74. ÖSTERRIKE - ITALIEN
Ingen.
75. ÖSTERRIKE - LUXEMBURG
Ingen.
76. ÖSTERRIKE - NEDERLÄNDERNA
Ingen.
77. ÖSTERRIKE - PORTUGAL
Ingen.
78. ÖSTERRIKE -STORBRITANNIEN
a) Artikel 18.1 och 18.2 i överenskommelsen av den 10 november
1980 om genomförandet av konventionen om social trygghet av den 22
juli 1980 ändrat genom tilläggsavtalet av den 26 mars 1986
avseende personer som inte kan göra anspråk på behandling enligt
avdelning III kapitel 1 i förordningen.
b) Artikel 18.1 i nämnda överenskommelse avseende personer som kan
göra anspråk på behandling enligt avdelning III kapitel 1 i
förordningen, varvid skall gälla att för österrikiska medborgare
bosatta inom Österrikes territorium och för brittiska medborgare
bosatta inom Storbritanniens territorium (med undantag för
Gibraltar) skall giltigt pass ersätta blankett E 111 ifråga om
alla förmåner som omfattas av blanketten.
79. ÖSTERRIKE - FINLAND
Ingen.
80. ÖSTERRIKE - ISLAND
Ej tillämplig.
81. ...
82. ÖSTERRIKE - NORGE
Ingen.
83. ÖSTERRIKE - SVERIGE
Ingen.
84. FINLAND - BELGIEN
Ej tillämplig.
85. FINLAND - DANMARK
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den
15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar
enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för
vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2
i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller
och läkarundersökningar).
86. FINLAND - TYSKLAND
Ingen.
87. FINLAND - SPANIEN
Ingen.
88. FINLAND - FRANKRIKE
Ej tillämplig.
89. FINLAND - GREKLAND
Ingen.
90. FINLAND - IRLAND
Ej tillämplig.
91. FINLAND - ITALIEN
Ej tillämplig.
92. FINLAND - LUXEMBURG
Ingen.
93. FINLAND - NEDERLÄNDERNA
Ej tillämplig.
94. FINLAND - PORTUGAL
Ej tillämplig.
95. FINLAND - STORBRITANNIEN
Ingen.
96. FINLAND - ISLAND
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den
15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar
enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för
vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2
i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller
och läkarundersökningar).
97. ...
98. FINLAND - NORGE
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den
15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar
enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för
vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2
i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller
och läkarundersökningar).
99. FINLAND - SVERIGE
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den
15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar
enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för
vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2
i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller
och läkarundersökningar).
100.ISLAND - BELGIEN
Ej tillämplig.
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
101.ISLAND - DANMARK
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den
15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar
enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för
vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2
i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller
och läkarundersökningar).
102.ISLAND - TYSKLAND
Ej tillämplig.
103.ISLAND - SPANIEN
Ej tillämplig.
104.ISLAND - FRANKRIKE
Ej tillämplig.
105.ISLAND - GREKLAND
Ej tillämplig.
106.ISLAND - IRLAND
Ej tillämplig.
107.ISLAND - ITALIEN
Ej tillämplig.
108.ISLAND - LUXEMBURG
Ingen.
109.ISLAND - NEDERLÄNDERNA
Ej tillämplig.
110.ISLAND - PORTUGAL
Ej tillämplig.
111.ISLAND - STORBRITANNIEN
Ingen.
112....
113.ISLAND - NORGE
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den
15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar
enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för
vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2
i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller
och läkarundersökningar).
114.ISLAND - SVERIGE
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den
15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar
enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för
vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2
i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller
och läkarundersökningar).
115....
116....
117....
118....
119....
120....
121....
122....
123....
124....
125....
126....
127....
128....
129.NORGE - BELGIEN
Ej tillämplig.
130.NORGE - DANMARK
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den
15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar
enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för
vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2
i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller
och läkarundersökningar).
131.NORGE - TYSKLAND
Ej tillämplig.
132.NORGE - SPANIEN
Ej tillämplig.
133.NORGE - FRANKRIKE
Ingen.
134.NORGE - GREKLAND
Ingen.
135.NORGE - IRLAND
Ej tillämplig.
136.NORGE - ITALIEN
Ingen.
137.NORGE - LUXEMBURG
Ingen.
138.NORGE - NEDERLÄNDERNA
Ingen.
139.NORGE - PORTUGAL
Ingen.
140.NORGE - STORBRITANNIEN
Artikel 7.3 i den administrativa överenskommelsen av den 28
augusti 1990 om genomförandet av konventionen om social trygghet.
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
141.NORGE - SVERIGE
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den
15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar
enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för
vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2
i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller
och läkarundersökningar).
142.SVERIGE - BELGIEN
Ej tillämplig.
143.SVERIGE - DANMARK
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den
15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar
enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för
vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2
i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller
och läkarundersökningar).
144.SVERIGE - TYSKLAND
Ingen.
145.SVERIGE - SPANIEN
Ingen.
146.SVERIGE - FRANKRIKE
Ingen.
147.SVERIGE - GREKLAND
Ingen.
148.SVERIGE - IRLAND
Ej tillämplig.
149.SVERIGE - ITALIEN
Ingen.
150.SVERIGE - LUXEMBURG
Ingen.
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
151.SVERIGE - NEDERLÄNDERNA
Ingen.
152.SVERIGE - PORTUGAL
Ingen.
153.SVERIGE - STORBRITANNIEN
Ingen."
12. Följande anpassningar skall införas i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr
574/72) mellan de befintliga anpassningarna f och g:
"fa) Följande skall införas i bilaga 8 i slutet av punkt A a:
Finland och Belgien
Finland och Frankrike
Finland och Irland
Finland och Luxemburg
Finland och Nederländerna
Finland och Portugal
Finland och Spanien
Finland och Storbritannien
Finland och Tyskland
Finland och Island
Finland och Norge
Finland och Sverige
Island och Belgien
Island och Frankrike
Island och Luxemburg
Island och Nederländerna
Island och Spanien
Island och Storbritannien
Island och Tyskland
Island och Norge
Island och Sverige
Norge och Belgien
Norge och Frankrike
Norge och Irland
Norge och Luxemburg
Norge och Nederländerna
Norge och Portugal
Norge och Spanien
Norge och Storbritannien
Norge och Tyskland
Norge och Sverige
Sverige och Belgien
Sverige och Frankrike
Sverige och Irland
Sverige och Luxemburg
Sverige och Nederländerna
Sverige och Portugal
Sverige och Spanien
Sverige och Storbritannien
Sverige och Tyskland
Österrike och Belgien
Österrike och Frankrike
Österrike och Irland
Österrike och Luxemburg
Österrike och Nederländerna
Österrike och Portugal
Österrike och Spanien
Österrike och Storbritannien
Österrike och Tyskland
Österrike och Finland
Österrike och Island
Österrike och Norge
Österrike och Sverige
13. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) 574/72), anpassning
g, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande:
"N. FINLAND
Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas genom
beaktande av de allmänna hälso- och sjukhusvårdssystemen och
återbetalningarna enligt sjukförsäkringen samt rehabilitering som
tillhandahålls av Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten,
Helsingfors."
14. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) 574/72), anpassning
h, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande:
"N. FINLAND
1. Vid tillämpning av artiklarna 14.1 b, 14a.1 b i förordningen och
artiklarna 11.1, 11a.1, 12a, 13.2 och 13.3 samt 14.1 och 14.2 i
tillämpningsförordningen:
Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.
2. Vid tillämpning av artikel 10 b i tillämpningsförordningen:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors.
3. Vid tillämpning av artiklarna 36 och 90 i tillämpningsförordningen:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller
Työeläkelaitokset - Arbetspensionsanstalterna och Eläketurvakeskus -
Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.
4. Vid tillämpning av artiklarna 37.b och 38.1, 70.1, 82.2, 85.2 och 86.2 i
tillämpningsförordningen:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors.
5. Vid tillämpning av artikel 41-59 i tillämpningsförordningen:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller
Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.
6. Vid tillämpning av artiklarna 60-67, 71, 75, 76 och 78 i
tillämpningsförordningen:
Som institution på bosättnings- eller vistelseorten den institution som
utsetts av
Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto - Olycksfallsförsäkringsanstalternas
Förbund, Helsingfors.
7. Vid tillämpning av artiklarna 80 och 81 i tillämpningsförordningen:
Den behöriga arbetslöshetskassan för lönebaserade arbetslöshetsförmåner.
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, för
grundläggande arbetslöshetsförmåner.
8. Vid tillämpning av artiklarna 102 och 113 i tillämpningsförordningen:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller
Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto - Olycksfallsförsäkringsanstalternas
Förbund, Helsingfors, vid olycksfallsförsäkring.
9. Vid tillämpning av artikel 110 i tillämpningsförordningen:
a) Arbetspensioner:
Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors, vid
arbetspensioner.
b) Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar:
Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto - Olycksfallsförsäkringsanstalternas
Förbund, Helsingfors, vid olycksfallsförsäkring.
393R1945/S
Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23.7.93
c) I övriga fall:
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors."
RÄTTSAKTER SOM DE AVTALSSLUTANDE PARTERNA SKALL TA VEDERBÖRLIG HÄNSYN TILL
15. Följande nya punkter skall införas efter punkt 42 (beslut nr 147):
"42a. 393D0068: Beslut nr 148 av den 25 juni 1992 om användandet av
intyget om tillämplig lagstiftning (blankett E 101) när
utlandsplaceringen inte överskrider tre månader (EGT nr L 22,
30.1.1993, s. 124)
42b.C/229/93/4: Beslut nr 149 av den 26 juni 1992 om den återbetalning en
behörig institution i en medlemsstat skall göra av kostnader som
uppstått under ett besök i en annan medlemsstat enligt förfarandet i
artikel 34.4 i förordning (EEG) 574/72 (EGT nr C 229, 25.8.93, s. 4)
42c.C/229/93/5: Beslut nr 150 av den 26 juni 1992 om tillämpning av
artiklarna 77, 78 och 79.3 i förordning (EEG) nr 1408/71 och artikel
10.1 b ii i förordning (EEG) nr 574/72 (EGT nr C 229, 25.8.1993, s. 5)
Bestämmelserna i beslutet skall, inom ramen för detta avtal,
tillämpas med följande anpassningar:
Följande skall läggas till i bilagan:
"M. ÖSTERRIKE
1. För enbart familjebidrag: det behöriga Finanzamt
(finanskontoret)
2. I övriga fall: den behöriga
pensionsförsäkrings-anstalten
N. FINLAND
1. Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten,
Helsingfors, och
2. Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscetralen, Helsingfors
O. ISLAND
Tryggingastofnun rikisins (Statens institut för social
trygghet), Laugavegur 114, 150 Reykjavik
P. ...
Q. NORGE
Folketrygdkontoret for Utenlandssaker (Kontoret för
social trygghet i utlandet), Oslo
R. SVERIGE
För bidragstagare bosatta i Sverige:
Försäkringskassan på bosättningsorten.
För bidragstagare bosatta i utlandet:
Stockholms läns allmänna försäkringskassa,
utlandsavdelningen'"
RÄTTSAKTER SOM DE AVTALSSLUTANDE PARTERNA SKALL BEAKTA
16. Följande nya punkt skall införas efter punkt 47 (rekommendation nr 17):
"47a. C/199/93/11: Rekommendation nr 19 av den 24 november 1992 om
förbättring av samarbetet mellan medlemsstaterna vid
tillämpning av gemenskapsförordningarna (EGT nr C 199,
23.7.1993, s. 11)"
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska produkter
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1993:584) ommedicintekniska produkter[1]
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Den myndighet som regeringen bestämmer Den myndighet som regeringen
bestämmer
skall på eget initiativ om det behövs avgöra skall avgöra till vilken
produktklass en
till vilken produktklass en medicinteknisk produkt skall
föras om det
medicinteknisk produkt skall föras. uppstår en tvist som rör
tillämpningen av
klassificeringsreglerna mellan en
tillverkare och ett sådant anmält
organ som
avses i lagen (1992:1119) om
teknisk
kontroll.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:138) om tillämpning av avtal
mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart
Härigenom föreskrivs att lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan
Sverige, Norge och EEG om civil luftfart skall upphöra att gälla den dag
regeringen bestämmer.
2.5 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 a § och 7 kap. 3 a § luftfartslagen
(1957:297) skall upphöra att gälla den dag regeringen bestämmer.
2.6 Förslag till lag om ändring i epizootilagen (1980:369)
Härigenom föreskrivs i fråga om epizootilagen (1980:369)
dels att 5-8 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
Är det klarlagt att ett Är det klarlagt att ett
fall av epizootisk fall av epizootisk
sjukdom har inträffat, sjukdom har inträffat,
skall länsstyrelsen i skall den myndighet
fråga om fastigheter där som regeringen
smitta förekommer bestämmer i fråga om
besluta om förbud som fastigheter där smitta
anges i 4 § eller om förekommer besluta om
andra begränsningar i förbud som anges i 4 §
hanteringen av djur eller om andra be-
eller varor, allt i gränsningar i
den utsträckning som hanteringen av djur
behövs för att motverka eller varor, allt i
smittspridning den utsträckning som
(smittförklaring). behövs för att motverka
smittspridning
(smittförklaring).
Under samma
förutsättningar skall Under samma
länsstyrelsen besluta förutsättningar skall
om den myndighet som
regeringen bestämmer
besluta om
1. förbud mot 1. förbud mot
transporter av djur transporter av djur
eller varor till eller eller varor till eller
från eller inom ett från eller inom områden
område som gränsar till där smitta förekommer
fastigheter där smitta eller om andra begräns-
förekommer eller om ningar i hanteringen
andra begränsningar i av djur eller varor
hanteringen av djur inom sådana områden,
eller varor inom sådant
område (beslut om
kontrollområde),
2. förbud mot tillträde
2. förbud mot tillträde till vissa djurstallar
till vissa djurstallar eller andra anlägg-
(stallförbud). ningar där djur hålls
(tillträdesförbud).
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Beslut enligt 4 § skall Beslut enligt 4 § skall
upphävas av upphävas av
distriktsveterinären distriktsveterinären
och beslut enligt 5 § och beslut enligt 5 §
av länsstyrelsen, så av den myndighet som
snart det blivit regeringen bestämmer, så
klarlagt att förut- snart det blivit
sättningarna för klarlagt att det inte
beslutet inte längre längre finns
föreligger. förutsättningar för
beslutet. När ett
beslut enligt 5 § första
stycket upphävs, skall
ett beslut som har
meddelats enligt 4 §
inte längre gälla för den
smittförklarade
fastigheten.
7 §[2]
För att bekämpa eller förebygga epizootiska sjukdomar får regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Statens jordbruksverk meddela föreskrifter om
1. avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade eller kan sprida
smitta,
2. avlivning av andra djur (epizootislakt),
3. oskadliggörande av 3. oskadliggörande av
döda djur, döda djur och produkter
av djur,
4. smittrening,
5. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,
6. undersökning av djur i kontrollsyfte,
7. djurhållning,
8. transporter av djur och varor,
9. journalföring i fråga
om djur och
djurprodukter,
10. oskadliggörande av
djur som sprider
smitta,
11. metoder för
provtagning och
analys.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Efter beslut av Efter beslut av den
länsstyrelsen föreligger myndighet som
skyldighet för regeringen bestämmer
föreligger skyldighet
för
1. innehavare av sådan slakteriinrättning som är ställd under offentlig kontroll
att ställa lokal och utrustning till förfogande för epizootislakt,
2. innehavare av redskap eller annan utrustning som oundgängligen behövs för att
bekämpa eller förebygga en epizootisk sjukdom att tillhandahålla utrustningen,
3. personal vid slakteriinrättning som avses i 1 och den som handhar utrustning
som avses i 2 att delta i bekämpning eller förebyggande åtgärder enligt denna
lag.
8 a §
Regeringen får
bemyndiga
Jordbruksverket att i
föreskrifter bestämma
vilken myndighet som
skall besluta enligt
5, 6 och 8 §§.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella
hos djur
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos
djur skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §[1]
Den som yrkesmässigt Den som yrkesmässigt
håller fjäderfä för håller fjäderfä för
uppfödning till slakt uppfödning till avel
eller för produktion av eller till slakt
ägg skall låta utföra och eller för produktion av
bekosta undersökning av ägg skall låta utföra och
djuren i fråga om bekosta undersökning av
salmonella enligt djuren i fråga om
föreskrifter som salmonella enligt
meddelas av regeringen föreskrifter som
eller den myndighet meddelas av regeringen
som regeringen be- eller den myndighet
stämmer. som regeringen
bestämmer. Detsamma
gäller den som har ett
kläckeri och producerar
kläckägg.
Den som yrkesmässigt driver verksamhet för kläckning av ägg eller yrkesmässigt
håller fjäderfä för produktion av ägg är skyldig att föra anteckningar och lämna
uppgifter om verksamheten enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1993:1479.
2.8 Förslag till lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt
framställda
Härigenom föreskrivs följande.
1 §Denna lag gäller sådana jordbruksprodukter och livsmedel som marknadsförs
som ekologiskt framställda.
2 §För att jordbruksprodukter och livsmedel skall få marknadsföras som
ekologiskt framställda gäller särskilda villkor för odling, hantering, lagring,
förädling, märkning och marknadsföring. Villkoren anges i föreskrifter som
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Den som producerar, bereder eller från länder utanför Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet importerar sådana produkter är skyldig att anmäla verksamheten
till Statens jordbruksverk.
3 §Jordbruksverket utövar tillsynen över att föreskrifter som meddelats med stöd
av denna lag följs.
Jordbruksverket får överlämna till ett enskilt kontrollorgan som är juridisk
person att tillse att jordbruksprodukter och livsmedel produceras och hanteras
i överensstämmelse med föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Jordbruksverket
skall godkänna och utöva tillsyn över enskilda kontrollorgan.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om villkor för godkännande av kontrollorgan och om hur tillsynen skall
bedrivas.
4 §Jordbruksverket får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att
lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall följas.
För tillsynen har Jordbruksverket och godkända kontrollorgan rätt att få
1. tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där jordbruksprodukter
och livsmedel framställs ekologiskt eller där sådana varor hanteras,
2. de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.
5 §Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får
föreskriva att särskilda avgifter får tas ut för tillsynen.
6 §Beslut av Jordbruksverkets i enskilda fall enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsrätten.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.9 Förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)
Härigenom föreskrivs att 4 § utsädeslagen (1976:298) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §[1]
Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som myndighet som
regeringen bestämmer får regeringen bestämmer får
föreskriva att den som föreskriva att den som
yrkesmässigt förpackar yrkesmässigt förpackar
eller bedriver handel eller bedriver handel
med köksväxtutsäde skall med
göra anmälan om sin
verksamhet till 1. köksväxtutsäde skall
Statens göra anmälan om sin
utsädeskontroll. verksamhet till
Statens
utsädeskontroll,
2. utsäde skall föra
journal över vissa
utsädespartier.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1992:1682.
2.10Förslag till lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604)
Härigenom föreskrivs att 8 och 9 §§ produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Åläggande om återkallelse
8 §
Har en näringsidkare Har en näringsidkare
överlåtit en vara som överlåtit en vara som
medför särskild risk medför särskild risk
för skada på person för skada på person
eller egendom, kan eller egendom, kan
marknadsdomstolen Marknadsdomstolen
ålägga honom att ålägga honom att
återkalla varan från återkalla varan från
dem som innehar den dem som innehar
för att bruka den. den. Återkallelsen
Återkallelsen skall skall ske i en om-
ske i en omfattning fattning som är
som är skälig med skälig med hänsyn
hänsyn till behovet till behovet av att
av att förebygga förebygga skadefall.
skadefall.
Åläggandet skall avse att näringsidkaren
1. avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),
2. tar tillbaka varan och levererar en annan, felfri vara av samma eller motsva-
rande slag (utbyte),
3. tar tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång).
Åläggandet skall innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig att åt
innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestämmas så att
erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren skall innebära
att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller
olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång skall ersättningen för det
återlämnade svara mot kostnaderna för att återanskaffa en ny vara av samma eller
motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, får avdrag från
återgångsersättningen göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha
haft.
Om det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en vara som
tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar allvarlig skada på
person eller egendom, får marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta
förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de återtagna exemplaren.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §
Har en näringsidkare Har en näringsidkare
utfört en tjänst så utfört en tjänst så
att särskild risk för att särskild risk för
skada på person skada på person
eller egendom eller egendom upp-
uppkommit kan mark- kommit kan
nadsdomstolen ålägga marknadsdomstolen
honom att återkalla ålägga honom att åter-
tjänsten från dem, åt kalla tjänsten från
vilka tjänsten dem, åt vilka tjäns-
utförts. Detsamma ten utförts.
gäller i fråga om dem Detsamma gäller i
som innehar egendom fråga om dem som
som tjänsten avsett innehar egendom som
för att bruka den. tjänsten avsett.
Återkallelsen skall Återkallelsen skall
ske i en omfattning ske i en omfattning
som är skälig med som är skälig med
hänsyn till behovet hänsyn till behovet
av att förebygga av att förebygga
skadefall. skadefall.
Åläggandet skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken
hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. När
ersättning utgår, skall den, om så behövs, täcka även kostnaden för att
återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick.
------------
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.11Förslag till lag om ett europeiskt miljömärkningssystem
Härigenom föreskrivs följande.
Bestämmelser som enligt EES-avtalet skall gälla som svensk rätt
1 § Följande rättsakt inom Europeiska gemenskaperna (EG), som det efter
Gemensamma EES-kommitténs beslut den 21 mars 1994 hänvisas till i bilaga XX till
avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), skall gälla som
svensk lag
Rådets förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram
för tilldelning av miljömärke.
Den svenska texten till förordningen finns som bilaga till denna lag.
2 § De danska, engelska, finska, franska, grekiska, isländska, italienska,
nederländska, norska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna skall ha
samma giltighet.
EES-anpassning av bestämmelserna
3 § När bestämmelserna i bilagan till denna lag innehåller begrepp eller
hänvisar till förfaranden som är utmärkande för EG:s rättsordning skall
bestämmelserna i följande protokoll tillämpas:
1. EES-avalets protokoll 1 om övergripande anpassning,
2. Protokoll 1 till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en
övervakningsmyndighet och en domstol,
3. Protokoll 1 till avtalet om en ständig kommitté för EFTA-staterna.
Exempel på sådana begrepp eller förfaranden är
- ingresser,
- adressaterna för EG:s rättsakter,
- hänvisningar till territorier eller språk inom EG,
- hänvisningar till inbördes rättigheter och skyldigheter
för EG-medlemsstaterna, deras offentliga organ, företag
och enskilda personer i dessa stater,
- hänvisningar till informations- och
anmälningsförfaranden.
Protokollen finns intagna i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES).
Behörigt organ
4 § Behörigt organ enligt artikel 9.1 skall för Sveriges del vara det organ som
regeringen bestämmer.
Kriterier för miljömärkning
5 § Föreskrifter om vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att en produkt
skall få märkas med EG:s miljömärke meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 880/92
av den 23 mars 1992
om ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DENNA FÖRORDNING
med beaktande av Fördraget om upprättandet
av Europeiska ekonomiska gemenskapen,
särskilt artikel 130s i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
med beaktande av Europaparlamentets
yttrande2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala
kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Målen med och principerna för gemenskapens
miljöpolitik, som de är fastställda i
gemenskapens åtgärdsprogram för miljön4, är
särskilt att förhindra, minska och, så långt
det är möjligt, avlägsna föroreningar, helst
vid källan, samt att säkerställa ett
förnuftigt utnyttjande av råvaruresurser,
med utgångspunkt också i principen att
"förorenaren betalar". I gemenskapens
fjärde åtgärdsprogram för miljön (1987-1992)5
framhävs betydelsen av att utveckla en
strategi för rena produkter.
I sin resolution den 7 maj 19906
uppmanade rådet kommissionen att snarast
möjligt inkomma med förslag till ett
program som avser hela gemenskapen, för
tilldelning av ett miljömärke som kommer
att gälla produktens påverkan på miljön under
produktens hela livscykel.
Europaparlamentet har i sin resolution
den 19 juni 1987 om avfalls-
hanteringsindustrin och gamla soptippar7
givit sitt stöd till ett europeiskt märke
för rena produkter.
1 EGT nrC 75, 20.3.1991, s. 23 och EGT nr
C 12, 18.1.1992, s. 16.
2 EGT nr C 13, 20.1.1992, s. 37.
3 EGT nr C 339, 31.12.1991, s. 29.
4 EGT nr C 112, 20.2.1973, s. 1, EGT nr C
139, 13.6.1977, s. 1, EGT nr C 46,
17.2.1983, s. 1. och EGT nr C 70,
18.3.1987, s. 3.
5 EGT nr C 328, 7.12.1987, s. 1.
6 EGT nr C 122, 18.5.1990, s. 2.
7 EGT nr C 190, 20.7.1987, s. 154.
392R0880/S
Nr L 99/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.4.92
Det finns ett ökande intresse hos HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
allmänheten för information om produkter
med reducerad påverkan på miljön. Några
medlemsstater har redan program för Artikel 1
märkning av sådana produkter, och flera Syften
andra medlemsstater överväger att införa ett I denna förordning fastställs ett
gemen-
sådant program. skapsprogram för tilldelning av
miljömärke.
Detta program har, utan att ge
avkall på
säkerheten hos produkter eller
för
Ett program för tilldelning av miljömärke arbetstagare eller väsentligt
påverka en
till produkter med reducerad påverkan på produkt användbarhet, till syfte
miljön för fram de mer gynnsamma alter-
nativen i ljuset och ger därigenom - att främja utveckling,
produktion och
konsumenterna och andra användare marknadsföring av produkter
som har
vägledning. reducerad påverkan på miljön
under hela
sin livscykel
Sådan vägledning kan bäst åstadkommas genom - att förbättra informationen
till kon-
att det införs enhetliga kriterier för hela sumenterna omprodukters
påverkan på miljön.
gemenskapen för tilldelning av miljömärke.
Artikel 2
Medan befintliga eller framtida program
kan bestå, har denna förordning som Räckvidd
yttersta mål att skapa förutsättningar för Denna förordning omfattar inte
livsmedel,
att åstadkomma ett enda effektivt miljömärke drycker eller läkemedel.
i hela gemenskapen.
Artikel 3
Programmet för tilldelning av miljömärket bör
baseras på frivilliga ansökningar. En sådan Definitioner
inriktning kommer, genom att förlita sig på I denna förordning avses med
marknadskrafterna, också att bidra till
forskning om och utveckling av i första a) ämne: kemiska grundämnen och
deras
hand ren teknik och därigenom leda till föreningar som de definieras
i artikel
nyskapande. 2 i rådets direktiv
67/548/EEG den 27
juni 1967 om en tillnärmning
av lagar
och andra författningar om
klassifice-
Enhetlig tillämpning av kriterier och ring, förpackning och
märkning av
användning av samma procedurer bör farliga ämnen1
säkerställas inom hela gemenskapen. b) preparat: blandningar eller
lösningar
som de definieras i artikel 2
i rådets
direktiv 67/548/EEG
Programmet för tilldelning av ett miljömärke c) produktgrupp: produkter som
är avsedda
kommer att ta hänsyn till de närmast berörda för likartade ändamål och som
har samma
gruppernas intressen och bör därför sörja för användningsområde
att dessa grupper ges möjlighet att delta d) från vaggan till graven: en
produkts
på lämpligt sätt i fastställandet av produkt- livscykel från tillverkning,
-
grupper och de särskilda ekologiska inbegripet val av råvaror,
kriterierna för varje produktgrupp. distribution, konsumtion och
användning
- till slutlig kvittblivning.
Konsumenter och företag bör på lämpligt sätt
informeras om programmet för tilldelning Artikel 4
av miljömärke.
Allmänna principer
Detta märke bör komplettera övriga 1.
befintliga eller kommande märkningssystem Miljömärket får tilldelas
produkter som
inom gemenskapen. uppfyller de syften som anges i
artikel 1
och som överensstämmer med
gemenskapens krav
rörande hälsa, säkerhet och
miljö.
1 EGT nr L 196, 16.8.1967, s. 1,
senast
ändrat genom direktiv
91/410/EEG (EGT nr
L 228, 17.8.1991, s. 67).
2
Miljömärket skall inte i något
fall tilldelas
följande produkter:
a) ämnen eller preparat som
klassificeras
som farliga enligt direktiven
67/548/EEG och 88/379/EEG2.
Märket får tilldelas
produkter som in-
nehåller ett ämne eller ett
preparat som
klassificeras som farligt
enligt
ovannämnda direktiv om
produkterna
uppfyller de syften som
angivits i
artikel 1.
b) Produkter vars
tillverkningsprocesser
sannolikt kan orsaka
väsentlig skada på
människan och/eller miljön.
3
Produkter som har importerats
till
gemenskapen och för vilka man har
ansökt om
tilldelning av ett miljömärke i
enlighet med
denna förordning skall minst
uppfylla samma
stränga krav/kriterier som de
produkter som
har tillverkats inom gemenskapen.
Artikel 5
Produktgrupper och ekologiska
kriterier
1. Villkoren för tilldelning av
miljömärket
skall fastställas för varje
produktgrupp för
sig.
Produktgrupperna samt de
särskilda
ekologiska kriterierna och deras
giltighetstider skall fastställas
i
enlighet med det förfarande som
anges i
artikel 7 efter genomförande av
det i
artikel 6 föreskrivna
samrådsförfarandet.
2. Kommissionen skall inleda
dessa
förfaranden på uppmaning av det
eller de
behöriga organ som avses i
artikel 9 eller
på eget initiativ. Ett behörigt
organ får
agera på eget initiativ eller på
begäran av
varje intresserad organisation
eller
individ. I det senare fallet
skall det
behöriga organet avgöra om en
sådan begäran är
välgrundad. Innan ett behörigt
organ lämnar
in en begäran till kommissionen
skall det
samråda med berörda
intressegrupper och
informera kommissionen om
resultatet.
3. Varje produktgrupp skall
definieras på
ett sådant sätt att det
säkerställs att
konkurrerande produkter som
passar för
liknande ändamål och som har
samma
användningsområde ingår i samma
grupp.
4. De särskilda ekologiska
kriterier som
skall tillämpas för respektive
produktgrupp
skall fastställas med hjälp av en
från-vaggan-till-graven-metod
utifrån de
syften som anges i artikel 1, de
allmänna
principerna i artikel 4 och
mallen för
bedömningsschema i bilaga 1.
Kriterierna
skall vara exakta, tydliga och
objektiva
för att säkerställa enhetlig
tillämpning från
de behöriga organens sida.
Kriterierna
skall garantera en hög grad av
miljöskydd
och så långt det är möjligt vara
base-
2 EGT nr L 187, 16.7.1988, s.
14.
rade på ren teknik samt, där så
är lämpligt,
återspegla önskvärdheten av att
maximera
produktens livstid.
Om det skulle visa sig vara
nödvändigt att
anpassa mallen för
bedömningsschemat till
den tekniska utvecklingen, skall
denna
anpassning göras i enlighet med det
förfarande som anges i artikel 7.
5.
Giltighetstiden för produktgrupper skall
vara cirka tre år. Giltighetstiden för ett
kriterium får inte överskrida giltighetsti-
den för den berörda produktgruppen.
Artikel 6
Samråd med intressegrupper
1.
Innan kommissionen lämnar in det förslag
till kommittén som avses i artikel 7 skall
den, inför arbetet med att fastställa
produktgrupper och de särskilda ekologiska
kriterier som avses i artikel 5, rådgöra
med närmast berörda intressegrupper, vilka
för detta ändamål skall mötas i ett
samrådsforum (referensgrupp). Kommissionen
skall därvid beakta resultaten av de
nationella konsultationerna.
2.
I referensgruppen skall ingå företrädare för
minst följande intressegrupper på
gemenskapsnivå:
- industri1
- handel1
- konsumentorganisationer
- miljöorganisationer.
Varje grupp får representeras av högst tre
deltagare.
De deltagande intressegrupperna skall se
till att representationen är lämpligt avvägd
i förhållande till berörda produktgrupper
och beakta att behovet av kontinuitet
säkerställs i referensgruppens arbete.
3.
Referensgruppens arbetsordning skall
fastställas av kommissionen i enlighet med
det förfarande som anges i artikel 7.
4.
Tidsperioden för samråd med referensgruppen
får inte i något fall överskrida sex veckor.
5.
Kommissionen skall till den kommitté som
avses i artikel 7 överlämna resultatet av
konsultationerna jämte förslag till åtgärder
som skall vidtas.
Artikel 7
Kommitté
1. Kommissionen skall biträdas av en
kommitté som består av företrädare för
medlemsstaterna och har en företrädare för
kommissionen som ordförande.
1 Inbegripet fackföreningar där så är
lämpligt.
2. Kommissionens företrädare skall förelägga
kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén
skall yttra sig över förslaget inom den tid
som ordföranden bestämmer med hänsyn till
hur brådskande frågan är. Yttrandet skall
antas med den majoritet som enligt
artikel 148.2 i fördraget skall tillämpas
vid beslut som rådet skall fatta på förslag
av kommissionen, varvid medlemsstaternas
röster skall vägas enligt fördragets artikel
148.2. Ordföranden får inte rösta.
3. Kommissionen skall själv anta förslaget
om det är förenligt med kommitténs yttrande.
4. Om förslaget inte är förenligt med
kommitténs yttrande eller om inget
yttrande avges, skall kommissionen utan
dröjsmål föreslå rådet vilka åtgärder som skall
vidtas. Rådet skall fatta sitt beslut med
kvalificerad majoritet.
5. Om rådet inte har fattat något beslut
inom tre månader från det att förslaget
mottagits, skall kommissionen själv
besluta att de föreslagna åtgärderna skall
vidtas.
Artikel 8
Miljömärket
1. På miljömärket skall den logotyp finnas
som visas i bilaga II.
2. Ansökningar om tilldelning av märket
skall utformas i enlighet med det
förfarande som anges i artikel 10.
3. Beslutet att tilldela ett miljömärke
till enskilda produkter som uppfyller de
kriterier som anges i artikel 4 och 5
skall fattas av de behöriga organ som
avses i artikel 9 i enlighet med det
förfarande som anges i artikel 10.
4. Med tillämpning av det förfarande som
anges i artikel 7 skall kommissionen från
fall till fall besluta om det är möjligt
att på märket ange de huvudsakliga motiven
för tilldelning av märket och uppställa
regler för detta ändamål.
5. Märket skall tilldelas för en fastställd
produktionsperiod som inte under några
omständigheter får överskrida giltig-
hetstiden för kriterierna.
Då kriterier för produkter förlängs utan att
ändras får giltighetstiden för miljömärket
förlängas i motsvarande omfattning.
6. Miljömärket får under inga omständigheter
tas i bruk förrän ett avtal har ingåtts som
omfattar de villkor för användning som
anges i artikel 12.
392R0880/S
Nr L 99/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.4.92
Artikel 9
Tillsättande av behöriga organ
1. Inom sex månader efter ikraftträdandet
av denna förordning skall varje
medlemsstat utse det eller de organ,
hädanefter betecknade som "behörigt
(behöriga) organ", som ansvarar för
fullgörandet av de uppgifter som anges i
denna förordning, särskilt artikel 10, och
informera kommissionen om detta.
2. Medlemsstaterna skall se till att
sammansättningen av de behöriga organen är
sådan att dessas självständighet och
opartiskhet garanteras och att de behöriga
organen tillämpar bestämmelserna i denna
förordning på ett enhetligt sätt.
Artikel 10
Ansökan om tilldelning av miljömärke
1. Tillverkare och importörer inom
gemenskapen får ansöka om tilldelning av
miljömärke bara hos det eller de behöriga
organ som utsetts av den medlemsstat i
vilken produkten tillverkats eller först
släppts ut på marknaden eller till vilken
produkten importerats från tredje land.
2. Det behöriga organet skall ta del av
de förteckningar som anges i punkt 9 innan
det går vidare med bedömningen av
ansökningarna. Det behöriga organet skall
bedöma produktens påverkan på miljön i
enlighet med principerna i artikel 4 och
de särskilda kriterierna för produktgrupper
i artikel 5. För detta ändamål skall alla
erforderliga intyg och handlingar
(inbegripet resultaten av oberoende
prövningar) inlämnas till det behöriga
organet.
3. Efter bedömning av produkten skall det
behöriga organet besluta om märke skall
tilldelas eller ej. I det fall det
behöriga organet beslutar att tilldela
märke, skall det underrätta kommissionen om
beslutet och bifoga det fullständiga
resultatet av bedömningen jämte en samman-
fattning av denna. Kommissionen skall
fastställa ett standardformulär för sådana
sammanfattningar i enlighet med det
förfarande som anges i artikel 7.
Kommissionen skall inom fem dagar efter
underrättelsen vidarebefordra en kopia av
förut nämnda beslut och sammanfattning till
övriga medlemsstaters behöriga organ samt,
om dessa så önskar, en kopia av det
fullständiga resultatet av bedömningen.
4. Trettio dagar efter att det behöriga
organet underrättat kommissionen får märket
tilldelas, såvida inte kommissionen
dessförinnan informerat organet om att det
finns välgrundade invändningar mot till-
delningen. Om sådana invändningar framförs
och inte undanröjs genom informella samråd,
skall kommissionen i enlighet med det
förfarande som anges i artikel 7 fatta
beslut i frågan om tilldelning av märket.
392R0880/S
Nr L 99/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.4.92
5. Om det behöriga organet beslutar att
tilldela ett märke till en produkt för
vilken ansökan avslagits av det behöriga
organet i någon annan medlemsstat, skall
kommissionen uppmärksammas på detta för-
hållande i samband med att den får en
underrättelse enligt punkt 3. I samtliga
sådana fall skall kommissionen fatta
beslut med anledning av den föreslagna
tilldelningen i enlighet med det
förfarande som anges i artikel 7.
6. I de fall som avses i punkterna 4 och
5 skall kommissionen, inom 45 dagar efter
att ha mottagit organets beslut att
tilldela ett märke, till den kommitté som
avses i artikel 7 lämna in ett förslag till
åtgärder som skall vidtas.
7. Om en ansökan om tilldelning av
miljömärke avslås, skall det behöriga organet
omgående underrätta kommissionen och den
sökande om skälen till avslaget.
8.När det behöriga organet tar emot en
ansökan om märke kan det finna att
produkten inte tillhör någon av de
produktgrupper för vilka kriterier redan
har fastlagts. I sådana fall skall det
behöriga organet besluta huruvida ett
förslag om upprättande av en ny
produktgrupp skall överlämnas till
kommissionen för godkännande i enlighet med
det förfarande som anges i artiklarna 6
och 7.
9. Kommissionen skall föra separata
förteckningar över alla ansökningar som
mottagits, som bifallits och ansökningar
som avslagits. Förteckningar över mottagna
och avslagna ansökningar skall endast
finnas tillgängliga för medlemsstaternas
behöriga organ.
10. En tillverkare eller importör som
avser att återkalla en ansökan om
tilldelning av ett märke, eller som avser
att upphöra att använda ett märke, skall
underrätta det behöriga organet om detta.
Artikel 11
Kostnader och avgifter
1. För varje ansökan om tilldelning av
märke skall betalas en avgift som täcker
hanteringskostnaderna för ansökan.
2. I villkoren för att använda ett märke
skall ingå att sökanden betalar en avgift
för att få använda märket.
3. Beloppen som avses i punkterna 1 och
2 skall fastställas av de behöriga organ
som avses i artikel 9 och får variera
mellan medlemsstaterna. Riktlinjer för
detta ändamål skall fastställas i enlighet
med det förfarande som anges i artikel 7.
Artikel 12
Användningsvillkor
1. Det behöriga organet skall sluta ett
avtal med varje sökande om villkoren för
märkets användning. För detta ändamål skall
ett standardavtal fastställas i enlighet
med det förfarande som anges i artikel 7.
2. Villkoren skall även omfatta bestämmel-
ser om återkallande av tillstånd att använda
märket.
Artikel 13
Konfidentiell hantering
Behöriga organ, kommissionen och andra
berörda personer får inte till tredje man
lämna ut upplysningar som de har tagit del
av under arbetet med bedömningen av om en
produkt kan tilldelas märket.
Sedan ett beslut har fattats om att märket
skall tilldelas får dock inte under några
omständigheter följande information
hemlighållas:
- Produktens namn.
- Tillverkaren eller importören av
produkten.
- Skälen för och annan information av
betydelse för att märket har
tilldelats.
Artikel 14
Offentliggörande
Kommissionen skall i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning
offentliggöra följande:
a) Produktgrupperna, de särskilda
ekologiska kriterier som har
betydelse samt deras respektive
giltighetstider.
b) En förteckning över produkter som
tilldelats ett miljömärke, namnen på
tillverkarna eller importörerna samt
sista giltighetsdagen för märket. Ett
sådant offentliggörande skall äga rum
minst en gång om året.
c) De behöriga organens namn och
adresser.
Emellanåt skall kommissionen också som
information till konsumenterna och
företagen ge ut en samlad förteckning över
produkter som har tilldelats miljömärke.
392R0880/S
Nr L 99/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.4.92
Artikel 15
Information
Varje medlemsstat skall se till att
konsumenterna och företagen på lämpligt sätt
informeras om följande:
a) Målen för miljömärkningsprogrammet.
b) De produktgrupper som har valts ut.
c) De ekologiska kriterier som gäller för
varje produktgrupp.
d) Det förfarande som skall följas vid
ansökan om miljömärke.
e)
Det eller de behöriga organen i
medlemsstaten.
Artikel 16
Reklam
1.
Miljömärket får åberopas i reklam först sedan
märket har tilldelats och då endast i
samband med just den produkt som
tilldelats märket.
2.
All oriktig eller vilseledande reklam
eller användandet av ett märke eller en
logotyp som leder till förväxling med
gemenskapens miljömärke enligt denna
förordning är förbjuden.
Artikel 17
Genomförande
Inom sex månader från denna förordnings
ikraftträdande skall medlemsstaterna
underrätta kommissionen om vilka åtgärder
som vidtagits för att säkerställa
efterlevnaden av den.
Artikel 18
Omprövning
1.
Kommissionen skall inom fem år från dagen
för denna förordnings ikraftträdande ompröva
programmet i ljuset av de erfarenheter
som vunnits under den tid programmet har
gällt.
2. Kommissionen skall vid behov föreslå
lämpliga ändringar av denna förordning.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.
Utfärdad i Bryssel den 23 mars 1992.
På rådets vägnar
Carlos BORREGO
Ordförande
392R0880/S
Nr L 99/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.4.92
BILAGA I
BEDÖMNINGSSCHEMA
Produktens För- Produktion
Distribution
Miljöområde livscykel produktion
(inkl. em-
ballage)
Användning KvittblivningAvfallsaspekter
Markförorening
och
nedbrytning
Vattenförorening
Luftförorening
Buller
Energiförbrukning
Naturresursförbrukning
Påverkan på
ekosystemen
392R0880/S
Nr L 99/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.4.92
BILAGA II
LOGOTYP
--- "figur" ---
Logon skall tryckas:
- i två färger (Pantone 347 grön och Pantone 279 blå) eller
- i svart på vit bakgrund eller
- i vitt på svart bakgrund.
_________________________________________________
2.12Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning av hus-
hållsapparater
Härigenom föreskrivs att 1 - 4 och 6 §§ samt rubriken närmast före 4 § lagen
(1992:1232) om märkning av hushållsapparater skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag skall Denna lag skall
tillämpas på hushålls- tillämpas på hus-
apparater som säljs i hållsapparater som
näringsverksamhet. marknadsförs i
näringsverksamhet.
Med hushållsapparater
avses i denna lag
apparater eller annan
utrustning som kan
komma till användning i
ett hushåll.
2 §
Regeringen får meddela Regeringen får meddela
föreskrifter om att föreskrifter om skyl-
vissa slag av dighet för näringsidkare
hushållsapparater skall vid marknadsföring av
vara märkta eller på vissa slag av hus-
något annat sätt försedda hållsapparater att
med information om genom märkning och på
energiförbrukning och annat sätt informera om
om luftburet buller. 1. den mängd energi
och andra resurser som
sådana apparater för-
brukar och
2. det luftburna
buller som sådana appa-
rater avger (buller-
nivå).
Närmare föreskrifter om informationsskyldigheten får meddelas av den myndighet
som regeringen bestämmer.
3 §
Regeringen eller den
myndighet som rege-
ringen bestämmer får
meddela föreskrifter om
hur information om
energiförbrukning och
om luftburet buller
skall utformas, när
vissa slag av
hushållsapparater
frivilligt märks eller
på något annat sätt förses
med sådan information.
Regeringen eller den
myndighet som rege-
ringen bestämmer får
meddela föreskrifter om
hur information om
bullernivåer skall ut-
formas, när vissa slag
av hushållsapparater
frivilligt märks eller
på något annat sätt förses
med sådan information.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Metoder Metoder och tekniska
beskrivningar
4 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om
1. vilka metoder som 1. vilka metoder som
skall användas för att skall användas för att
bestämma bestämma energi och
energiförbrukning och annan resursförbrukning
buller-nivåer samt bullernivåer,
2. vilka tekniska
beskrivningar som
skall upprättas och
2. vilka metoder som hållas tillgängliga för
skall användas vid kontroll, samt
kontroll av den lämnade 3. vilka metoder som
informationen om skall användas vid
energiförbrukning och kontroll av den lämnade
buller-nivåer. informationen om
energi- och annan
resursförbrukning samt
bullernivåer.
6 §
Regeringen får meddela föreskrifter om
1. att en näringsidkare är skyldig att betala kostnader för provtagning och
undersökning av prov,
2. att en näringsidkare är skyldig att lämna tillsynsmyndigheten sådana
upplysningar, handlingar, varuprov och liknande som behövs för tillsynen, samt
3. att en 3. att en
näringsidkare är skyldig näringsidkare är skyldig
att rätta felaktiga in- att rätta felaktiga in-
formationer om formationer om energi-
energiförbrukning och och annan re-
bullernivåer. sursförbrukning samt
bullernivåer.
----------------
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
De nya bestämmelserna får sättas i kraft vid olika tidpunkter. Regeringen får
meddela de övergångsbestämmelser som behövs.
3 Ärendet och dess beredning
3.1 Inledning
Riksdagen har i november 1992 med anledning av regeringens proposition
1991/92:170 godkänt avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och
Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och deras medlemsstater samt
medlemsstaterna i den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA), bland dem
Sverige, om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) (bet. 1992/93:
EU1, rskr. 1992/93:18). Till följd av utebliven ratifikation av Schweiz har
avtalet justerats genom protokoll den 17 mars 1993 (prop. 1992/93:225, bet.
1992/93:EU3, rskr. 1992/93:404). Protokollet innebär att Schweiz inte är part i
avtalet. För furstendömet Liechtenstein gäller enligt protokollet vissa
bestämmelser om ikraftträdande vid en senare tidpunkt. EES-avtalet trädde i
kraft den 1 januari 1994.
EES-avtalet omfattar en huvuddel med 129 artiklar, 48 protokoll och 22
bilagor. I bilagorna görs hänvisningar till ca 1600 rättsakter som med
nödvändiga anpassningar har integrerats i avtalet. Till avtalet är fogat ett
antal protokollsanteckningar och förklaringar jämte viss skriftväxling.
De rättsakter som ingår i avtalet är sådana som antagits och publicerats inom
Europeiska gemenskaperna (EG) senast den 31 juli 1991, vilket datum enligt
avtalsparterna av förhandlingstekniska skäl utgjort "brytpunkt" för integrering
i avtalet.
EG:s regelverk utvecklas emellertid fortlöpande. Också EES-avtalet har en
dynamisk karaktär i det att avtalet avses utvecklas parallellt med EG:s
regelverk. Under tiden den 1 augusti 1991 - den 31 december 1993 har EG antagit
närmare 500 rättsakter som har relevans för EES-avtalet. Den genom avtalet
upprättade gemensamma EES-kommittén har den 21 mars 1994 fattat beslut om att
ändra EES-avtalets bilagor så att dessa rättsakter integreras i avtalet. Den
gemensamma EES-kommitténs beslut om ändring i EES-avtalets bilagor omfattar
också en ändring i protokoll 47 till EES-avtalet om avskaffande av tekniska
handelshinder för vin.
En sammanfattning av EES-relevanta rättsakter som antagits och publicerats
inom EG under tiden den 1 augusti 1991- den 1 januari 1993 har genom Utrikes-
departementets försorg utgivits i en grönbok "EES-avtalet: aktuella nytillkomna
rättsakter". Diskussioner och samråd rörande rättsakter m.m. som nu föreslås
ingå i EES-avtalet har ägt rum inom ramen för de referensgrupper med företrädare
för myndigheter och organisationer som upprättats inom regeringskansliet. I
vissa fall har förslag till lagstiftning gjorts till föremål för särskild
remissbehandling.
Regeringen har genom beslut den 3 mars 1994 godkänt att den gemensamma
EES-kommittén med förbehåll för ratifikation beslutar om ändring av vissa
bilagor till EES-avtalet samt protokoll 47 till EES-avtalet. Gemensamma
EES-kommitténs beslut har fogats till denna proposition i svensk och engelsk
text som bilagorna 1 och 2. Till beslutet är fogat vissa gemensamma och enskilda
uttalanden.
Därutöver har Gemensamma EES-kommittén den 8 februari 1994 beslutat om
ändringar i protokoll 1 och 21 till EES-avtalet. Regeringen har genom beslut den
3 februari 1994 godkänt att Gemensamma EES-kommittén fattar nyssnämnda beslut
med förbehåll för ratifikation. Gemensamma EES-kommitténs beslut har fogats till
denna proposition i svensk och engelsk text som bilagorna 3 och 4.
Besluten är upprättade på samma språk som EES-avtalet, dvs. de nio officiella
EU-språken samt finska, isländska, norska och svenska. Alla språkversionerna
äger lika giltighet. Besluten träder i kraft den 1 juli 1994 under förutsättning
att de avtalsslutande parterna har anmält till EES-kommittén att de konstitutio-
nella kraven har uppfyllts. Om så inte sker, kommer ändringarna att träda i
kraft seanre enligt närmare bestämmelser i artikel 103 i EES-avtalet.
Vidare har avtal träffats mellan EFTA-länderna om ändring i protokoll 2, 3
och 4 till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervaknings-
myndighet och en domstol (övervakningsavtalet). Avtalen har fogats till
propositionen i svensk och engelsk text som bilagorna 5 och 6. Avtalen är
upprättade på engelska, franska, tyska samt finska, isländska, norska och
svenska språken. Avtalen om ändringar i övervakningsavtalet träder i kraft samma
dag som EES-kommitténs beslut om ändring i avtalets bilagor och protokoll 47
till EES-avtalet eller den dag då godkännandeinstrumenten deponerats, om den
dagen är senare.
3.2 Lagrådet
De inledningsvis nämnda besluten och avtalen om ändring i övervakningsavtalet
föranleder ändringar i bl.a. lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES), EES-lagen. Lagförslagen är i fråga om ändringarna i
EES-lagen av sådan redaktionell och teknisk beskaffenhet att Lagrådets hörande
skulle sakna betydelse. Dessa lagförslag har därför inte granskats av Lagrådet.
I fråga om övriga lagförslag som läggs fram i propositionen framgår av resp.
avsnitt huruvida lagrådsgranskning av förslagen är erforderlig resp. har ägt
rum.
3.3 Sammanfattande redogörelse för ändringarna i EES-avtalets bilagor
EES-avtalet är ett folkrättsligt avtal som har särdrag vilka sammanhänger med
dess nära samband med det EG-rättsliga systemet. De EG-regler som tas över genom
avtalet rör främst de s.k. fyra friheterna, dvs. fri rörlighet för varor,
personer, tjänster och kapital, men även vissa angränsande områden, t.ex.
sociala frågor, konsumentskydd, miljö, forskning och utbildning.
Den fria rörligheten förutsätter även ett system för fri konkurrens.
EES-avtalet innehåller också regler för institutionell uppbyggnad med gemensamma
organ och procedurer för utveckling, administration, beslutsfattande och
tvistlösning.
De rättsakter som integrerats i avtalet fördelas på de 22 bilagorna till
EES-avtalet för skilda sakområden, såsom Tekniska föreskrifter, Social trygghet,
Etableringsrätt, Finansiella tjänster, Transport, Konkurrens och Offentlig upp-
handling.
De rättsakter med relevans för EES-avtalet, som antagits av EG mellan den 1
augusti 1991 och den 31 december 1993, hänför sig också till de sakområden, som
täcks av de 22 bilagorna till EES-avtalet.
I det närmast följande ges - med utgångspunkt från EES-avtalets bilagor - en
översiktlig redovisning av viktigare rättsakter som omfattas av EES-kommitténs
beslut. Av dessa hänför sig det övervägande flertalet, omkring tre fjärdedelar,
till området för varors rörlighet, framför allt på häls och säkerhet.
Närmare redovisning av ändringarna lämnas i propositionens avsnitt 4-15 som
behandlar rättsakterna under resp. departements verksamhetsområde.
Bilaga I omfattar veterinära frågor och växtskyddsfrågor. På det veterinära
området finns ett antal direktiv om bekämpning av smittsamma djursjukdomar och
om åtgärder för att hindra smittspridning. Även på foder- och växtskyddsområdena
tillkommer nya rättsakter. Riksdagen föreläggs i denna proposition förslag till
ändring i epizootilagen och i lagen om bekämpande av salmonella hos djur. I
övrigt ankommer det på ansvariga myndigheter att meddela föreskrifter om
införlivande av de rättsakter som är upptagna i Bilaga I (Jordbruks-
departementet).
Bilaga II avser Tekniska föreskrifter, Standarder, Provning och Certifiering. En
rad direktiv under denna bilaga rör fordons beskaffenhet och utrustning m.m.,
ett par direktiv rör ändringar i EG:s avgasregler (Kommunikationsdepartementet
resp. Miljö- och naturresurs-departementet). Rättsakter på livsmedelsområdet
behandlar bl.a. villkor för produktion av ekologiska livsmedel, livsmedelshygien
samt lagring och förvaring av djupfrysta livsmedel. I denna proposition lämnas
förslag till lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt
framställda. (Jordbruksdepartementet).
Vissa viktiga direktiv rör handel med läkemedel och homeopatika samt
marknadsföring, märkning och provning av läkemedel. Införlivandet av vissa
läkemedelsdirektiv förutsätter lagändringar. Likaså regleras i direktiv
tillverkning och försäljning av vissa ämnen som används i olaglig tillverkning
av narkotika. Ett par direktiv rör tillnärmning av medlemsstaternas lagar om
kosmetiska produkter. Likaså har ett direktiv antagits som avser tobaksvaror,
bl.a. snus (Socialdepartementet). Ett direktiv behandlar utsläppande på
marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk. Vidare kan nämnas
ett direktiv med vissa ändringar i ett direktiv om elektromagnetisk
kompatibilitet och ett annat om effektivitetskrav på värmepannor. Dessutom har
enhetliga regler för EG-märkning antagits (Näringsdepartementet). Vissa produkt-
direktiv har antagits som rör arbetsmiljön (Arbetsmarknadsdepartementet).
Ett viktigt direktiv rör allmän produktsäkerhet och syftar till att åstadkomma
att endast produkter som är säkra släpps ut på EG-marknaden. Direktivet skall
vara införlivat med EU-medlemsstaternas lagstiftning senast den 29 juni 1994.
Frågan om införlivande med svensk rätt av produktsäkerhetsdirektivet har utretts
av Produktsäkerhetsutredningen (SOU 1993:88). Utredningens betänkande har
remissbehandlats. I denna proposition läggs fram förslag till ändring i pro-
duktsäkerhetslagen (Civildepartementet). Ett direktiv rör hushållsapparaters
energi-förbrukning (Civildepartementet). Direktivet syftar till att harmonisera
nationella regler om information om den energi m.m. som hushållsapparater
förbrukar och därigenom ge konsumenter möjlighet att välja mer energisnåla
apparater. Införlivande av direktivet förutsätter ändring av lagen (1992:1232)
om märkning av hushållsapparater. Förslag till denna lagändring läggs fram i
denna proposition.
Ett tiotal direktiv gäller farliga kemikalier. Direktiven avser t.ex.
klassificering, förpackning och märkning, begränsning av användning samt export
och import av vissa kemikalier. Slutligen har införts ett direktiv om miljöskydd
som rör svavelhalten i vissa flytande bränslen (Miljö- och
naturresursdepartementet).
Med undantag av den nyss nämnda lagen om jordbruksprodukter och livsmedel som
är ekologiskt framställda och ändringar i produktsäkerhetslagen ankommer det på
regeringen och ansvariga myndigheter att meddela föreskrifter om införlivande av
rättsakter under Bilaga II.
Bilaga VFri rörlighet för arbetstagare. Här finns en ny EG-förordning med
bestämmelser om samarbete på arbetsförmedlingsområdet, om förmedling av
information om lediga platser och arbetssökande. Det ankommer på regeringen att
meddela föreskrifter om införlivande av förordningen (Kulturdepartementet).
Bilaga VISocial trygghet. Under denna bilaga har fyra viktiga förordningar
antagits om ändringar i den centrala förordningen (EEG) nr 1408/71 om
tillämpningen av systemetet för social trygghet när anställda, egenföretagare
eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Förslag läggs fram i
propositionen om inkorporering genom lag av de fyra förordningarna
(Socialdepartementet).
Bilaga VIIÖmsesidigt godkännande av yrkesbehörighet. Ett par direktiv har
antagits. I den mån det behövs är det regeringens sak att meddela föreskrifter
om införlivandet av dessa med svensk rätt (Socialdepartementet resp. Ut-
bildningsdepartementet).
Bilaga IXFinansiella tjänster. Under rubrikerna Banker och andra kreditinstitut,
Försäkring och Värdepappersmarknaden har ett antal viktiga direktiv antagits.
För kreditinstitutens del avser direktiven ändring i kapitalbasen, gruppbaserad
tillsyn samt övervakning och kontroll av kreditinstituts större engagemang.
Införlivande av de två sistnämnda direktiven förutsätter lagstiftning i Sverige.
Lagstiftningsärendet sammanhänger med anpassning av svenska redovisningsregler
till EG:s regler. En proposition med förslag till nödvändig lagstiftning kan
väntas under andra halvåret 1994.
På försäkringsområdet har antagits tredje skadeförsäkringsdirektivet och
tredje livsförsäkringsdirektivet. En proposition om ändrad lagstiftning med
anledning av direktiven planeras till andra halvåret 1994. Ett direktiv om
försäkringsföretags redovisningsregler som antagits av EG förutsätter för
införlivande med svensk rätt - liksom för bankernas del - anpassning av svenska
redovisningsregler. En proposition med förslag till lagstiftning är också i
detta fall planerad till andra halvåret 1994.
För värdepappershandelns del har antagits direktiv om kapitalkrav för
värdepappersföretag och kreditinstitut samt direktiv om investeringstjänster på
värdepappersområdet. Vissa delar av det sistnämnda direktivet har redan
införlivats med svensk lagstiftning. Återstående anpassningsåtgärder på
värdepappersområdet kommer att behandlas i en proposition, som planeras till
andra halvåret 1994 (Finansdepartementet).
Viss harmonisering av svensk lagstiftning om försäkringsavtal till ovannämnda
skade- och livförsäkringsdirektiv förbereds inom Justitiedepartementet med sikte
på en lagrådsremiss under hösten 1994.
Bilaga XITeletjänster. På området finns att nämna ett direktiv och ett
rådsbeslut. Båda har beaktats i den nya telelagen (1993:597) som trätt i kraft 1
juli 1993 (Kommunikationsdepartementet).
Bilaga XIIITransport. Ett fyrtiotal förordningar och direktiv har antagits inom
EG under den ifrågavarande tidrymden. Särskilt viktiga att nämna är ett antal
förordningar om marknadstillträde vid vägtransport, transport på inre
vattenvägar och luftfart. Därutöver kan nämnas ett antal rättsakter om teknisk
och social harmonisering samt om strukturpolitik. Införlivande av de här
berörda akterna förutsätter lagändringar i Sverige, såsom i körkortslagen och
lagen om yrkestrafik. Luftfartsavtalet mellan Sverige, Norge och EG föreslås
upphöra att gälla jämte lagen om tillämpning av detta avtal
(Kommunikationsdepartementet).
Bilaga XIVKonkurrens. På konkurrensområdet har ett par förordningar antagits om
gruppundantag: dels förordning om överenskommelser, beslut och samordnade
förfaranden inom försäkringssektorn, dels förordning om utvidgning av
tillämpningsområdena för gruppundantagen om specialiseringsavtal, forsknings-
och utvecklingsavtal, patentlicensavtal och know-howlicensavtal. Rättsakterna
avses bli inkorporerade genom regeringsförordningar (Näringsdepartementet).
Genom ett antal förordningar på transportområdet har ytterligare gruppundantag
tillkommit med avseende på vissa avtal och samordnande förfaranden inom
luftfartssektorn. Dessa avses införlivas genom förordning.
Bilaga XVStatligt stöd. På statsstödsområdet har tillkommit den s.k. stålkoden,
som anger ramarna för offentligt stöd till stålindustrin inom EG. Dessutom har
ändringar gjorts i det s.k. transparensdirektivet om insyn i de finansiella
förbindelserna mellan medlemsstaterna och offentliga företag. Ingen av de
antagna rättsakterna kräver lagändring för införlivande i Sverige
(Näringsdepartementet).
Bilaga XVI Offentlig upphandling. EG:s direktiv om upphandling av tjänster och
det s.k. andra rättsmedelsdirektivet har behandlats i prop. 1992/93:88 om
offentlig upphandling samt prop. 1992/93:209 om vissa frågor om offentlig
upphandling och har enligt riksdagsbeslut införlivats med svensk rätt.
Ytterligare ett antal direktiv om upphandling har antagits inom EG. Regeringen
avser förelägga riksdagen förslag i fråga om införlivande under våren 1994
(Finansdepartementet).
Bilaga XVII Immateriell äganderätt. EG har antagit ett direktiv om uthyrning,
utlåning och närstående rättigheter, ett direktiv om samordning av vissa
bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellit- och
kabelsändningar samt ett direktiv om harmonisering av skyddstiden för
upphovsrätt och närstående rättigheter. Vidare har EG antagit en förordning om
tilläggsskydd för läkemedel. Införlivande av direktiven förutsätter
lagstiftning, som bereds i nordiskt samarbete. Patentlagen är nyligen i huvudsak
anpassad till vad som gäller enligt nyssnämnda förordning
(Justitiedepartementet).
Bilaga XVIII Hälsa och säkerhet i arbetet, Arbetsrätt, Lika behandling för
kvinnor och män. På arbetsmiljöområdet har EG antagit bl.a. ett direktiv för
byggverksamhet, två direktiv för att förbättra skyddet i utvinningsindustrin
samt ett direktiv om åtgärder för att förbättra säkerheten och hälsan för
gravida kvinnor. Införlivandet av nämnda direktiv förutsätter till viss del
lagstiftningen. Regeringen har i en nyligen framlagd proposition, prop.
1993/94:186, föreslagit vissa ändringar i arbetsmiljölagen. Inom arbetsrätten
har ett par direktiv tillkommit, ett direktiv om arbetsgivares skyldighet att
informera om anställningsvillkor och ett tilläggsdirektiv om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar. Svensk lagstiftning på
området är redan anpassad till dessa direktivs innehåll (Arbetsmarknadsdeparte-
mentet).
Bilaga XIX Konsumentskydd. Arbete pågår för att harmonisera den svenska
lagstiftningen med ett EG-direktiv om oskäliga avtalsvillkor i
konsumentförhållanden (Justitiedepartementet).
Bilaga XX Miljö. En år 1992 antagen förordning om ett miljömärkningssystem
syftar till att skapa ett enhetligt och effektivt märkningssystem inom EG för
främjande av tillverkning av och efterfrågan på de minst miljöbelastande
produktalternativen. Bestämmelserna skall införlivas med svensk rätt genom
inkorporering. Förslag till lag om ett europeiskt miljömärkningssystem läggs
fram i denna proposition (Civildep.). Under miljöbilagan till EES-avtalet har
därutöver antagits direktiv om skydd av vatten mot vissa föroreningar inom
jordbruket, om luftförorening, om farligt avfall och om övervakning och kontroll
av avfallstransporter (Miljö- och naturresursdepartementet).
Bilaga XXII Bolagsrätt. Ett direktiv om ändring i det andra bolags-
rättsdirektivet har antagits av EG. Direktivet beaktas vid det fortsatta
harmoniseringsarbetet på bolagsrättens område med sikte på införlivande i god
tid före den 1 januari 1996, som är den dag då EG:s bolagsrätt i dess helhet
skall vara införlivad med svensk rätt (Justitiedepartementet).
Protokoll 47 Protokollet, som innehåller bestämmelser om avskaffande av tekniska
handelshinder för vin, har försetts med ett tillägg. Det ankommer på regeringen
att ta ställning till den närmare utformningen av den svenska
kontrollorganisationen.
De rättsakter som omfattas av EES-kommitténs beslut kommer att publiceras i en
särskild utgåva av EES-supplementet till Europeiska gemenskapernas officiella
tidning (EGT). Utgåvan, som består av sex band, behandlar
Band 1 Veterinära frågor och växtskyddsfrågor
Band 2 Tekniska föreskrifter, Standarder,
Provning och ceritifiering
Band 3 Tekniska föreskrifter, Standarder,
Provning och ceritifiering
Band 4 Energi
Fri rörlighet för arbetstagare
Social trygghet
Ömsesidigt erkännande av yrkesbehörighet
Etableringsrätt
Finansiella tjänster
Band 5 Konkurrens
Statligt stöd
Offentlig upphandling
Immateriell äganderätt
Hälsa och säkerhet i arbetet, Arbetsrätt
samt Likabehandling för kvinnor och män
Band 6 Konsumentskydd
Miljö
Statistik
Bolagsrätt
Avskaffande av handelshinder för vin.
4 Utrikesdepartementets verksamhetsområde
4.1 Ändringar i EES-avtalets bilagor
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner
EES-kommitténs beslut nr 7 av den 21 mars
1994 om ändring i EES-avtalets bilagor.
Skälen för regeringens förslag: Avtalet om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES-avtalet) trädde i kraft den 1 januari 1994. EES-avtalet är
- som framhölls i propositionen om EES (1991/92:170 s. 2) -ett mycket
betydelsefullt avtal i sig men utgör samtidigt ett viktigt steg på vägen till
ett svenskt medlemskap i EU. Avtalet ger oss den väsentliga frihet och
rörlighet, som förknippas med europeisk integration samtidigt som det ger oss
möjlighet att samarbeta med EU på en rad angränsande områden som inom forskning
och utveckling, utbildning, miljöfrågor, sociala frågor och konsumentfrågor.
Som nämnts inledningsvis innebär EES-avtalet att omkring 1600 rättsakter, som
antagits och publicerats inom EG, blir gällande för svenskt vidkommande. Det är
rättsakter som antagits på de områden, som avtalet omfattar, fram till den 1
augusti 1991. Under tiden därefter fram till avtalets ikraftträdande den 1
januari 1994 har på samma områden inom EU antagits närmare femhundra nya
rättsakter. Gemensamma EES-kommittén har den 21 mars i år beslutat att ändra
EES-avtalet genom att de rättsakter som nyss nämnts tas in i avtalets olika
bilagor. Regeringen har som framgått inledningsvis godkänt att Gemensamma
EES-kommittén fattat beslutet med förbehåll för ratifikation. En översiktlig
redovisning av de nu aktuella rättsakterna har getts i inledningen till denna
proposition i den ordning som bilagorna till EES-avtalet visar. En närmare
redovisning av rättsakternas innehåll finns i propositionens avsnitt om resp.
departements verksamhetsområde.
Bland dessa nya rättsakter finns flera som är viktiga på de fyra friheternas
områden. Sålunda finns vissa väsentliga ändringar i de centrala reglerna för
social trygghet för anställda m.fl. som flyttar inom EES. Vidare finns i fråga
om produktsäkerhet ett direktiv vars syfte är att åstadkomma att endast
produkter som är säkra släpps ut på EU-marknaden. Dessutom finns EG-regler om
ett europeiskt miljömärkningssystem och om hushållsapparaters energiförbrukning.
Den gemensamma EES-kommitténs beslut om ändring i EES-avtalets bilagor
omfattar också en ändring i protokoll 47 till EES-avtalet om avskaffandet av
tekniska handelshinder för vin. Ändringen i protokoll 47 behandlas under
Jordbruksdepartementets verksamhetsområde (avsnitt 10).
Den utveckling som dessa rättsakter representerar visar tydligt avtalets
dynamiska karaktär. Att integrera dessa rättsakter i EES-avtalet är en nödvändig
förutsättning för att uppfylla EES-avtalets målsättning om ett homogent EES, där
enskilda och företag kan konkurrera på lika villkor. Sammantaget utgör de nya
EES-reglerna en viktig utveckling av EES-avtalet som är av stor betydelse för
enskilda och för näringslivet i Sverige. Riksdagen bör därför godkänna Gemen-
samma EES-kommitténs beslut.
4.2 Övriga ändringar i EES-avtalet
4.2.1 Ändring i protokoll 1 till EES-avtalet
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner
EES-kommitténs beslut nr 2 av den 8 februari 1994
om ändring i protokoll 1 till EES-avtalet.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare sagts omfattar EES-avtalet för
närvarande närmare 1600 rättsakter som antagits av EG. Dessa rättsakter
föreskriver i sin ursprungliga form rättigheter och skyldigheter för EG:s med-
lemsstater. Rättsakterna har i EES-avtalet anpassats till EES-förhållanden.
Protokoll 1 till EES-avtalet om övergripande anpassningar anger sålunda hur
rättsakterna skall anpassas för EES-förhållanden. Protokollet innehåller
bestämmelser som rör bl.a. inledningen till rättsakterna, bestämmelser om
EG-kommittéer, informationsutbyte och anmälningsförfaranden. I punkten 4 a
föreskrivs att i de fall en rättsakt som det hänvisas till i EES-avtalet anger
att en EG-medlemsstat har att lämna uppgifter till EG-kommissionen, en EFTA-stat
skall lämna motsvarande uppgifter till EFTA:s övervakningsmyndighet och till en
ständig kommitté för EFTA-staterna.
Genom EES-kommitténs beslut nr 2 av den 8 februari 1994 ändras punkt 4 a i
protokoll 1 till EES-avtalet. Ändringen innebär att uppgifter i fortsättningen
av EFTA-staterna skall lämnas endast till EFTA:s övervakningsmyndighet som skall
vidarebefordra uppgifterna till den ständiga kommittén. Syftet med ändringen är
att förenkla dokumentflödet från EFTA-staterna genom att ifrågavarande uppgifter
endast skall lämnas till övervakningsmyndigheten. Därigenom undviks dubbel-
arbete. Riksdagen bör godkänna Gemensamma kommitténs beslut om ändring av
protokoll 1 till EES-avtalet.
4.2.2 Ändring i protokoll 21 till EES-avtalet
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner
EES-kommitténs beslut nr 3 av den 8 februari 1994
om ändring i protokoll 21 till EES-avtalet.Skälen för regeringens förslag: Genom
EES-avtalet
upprättas en ordning varigenom det är möjligt att
kontrollera att reglerna i EES-avtalet följs.
Detta skall ske enligt ett s.k. tvåpelarsystem.
EES-reglernas efterlevnad skall övervakas av
kommissionen såvitt avser EU:s medlemsstater och
av EFTA:s övervakningsmyndighet såvitt avser
EFTA-staterna. Dessa två myndigheter kan också inom
sina resp. behörighetsområden ingripa mot företag
som handlar i strid mot EES-avtalets
konkurrensregler. I protokoll 21 till
EES-avtalet åtar sig EFTA-staterna att anförtro
EFTA:s övervakningsmyndighet befogenheter och
funktioner motsvarande kommissionens för
tillämpning av konkurrensreglerna i
gemenskapsrätten. För detta ändamål omnämns i
protokoll 21 (art. 3) de rättsakter på
konkurrensområdet varigenom kommissionen
anförtrotts befogenheter och funktioner inom
gemenskapen. Genom övervakningsavtalet och särskilt
protokoll 4 därtill har EFTA:s
övervakningsmyndighet anförtrotts motsvarande
befogenheter och funktioner.
Om de rättsakter som omnämns i protokollet ändras,
eller om nya rättsakter antas inom gemenskapen,
som ger kommissionen nya befogenheter och
funktioner, avses också protokoll 21 ändras.
Motsvarande ändringar skall då även göras i
övervakningsavtalet.
Den 23 juli 1992 antog ministerrådet förordning
(EEG) nr 2410/92 om ändring av förordning (EEG) nr
3975/87 om förfarandet för tillämpning av
konkurrensreglerna på företag inom
luftfartssektorn. Förordningen innebär i sak att
kommissionen får rätt att utreda eventuella
överträdelser av Romfördragets konkurrensregler även
på nationella lufttransporter mellan flygplatser
inom gemenskapen. Tidigare fick detta ske endast
på internationella lufttransporter.
EES-kommitténs beslut nr 3 av den 8 februari
1994 innebär att den inom gemenskapen antagna
rättsakten tas upp i protokoll 21. Som har framgått
inledningsvis har regeringen genom beslut den 3
februari 1994 godkänt att Gemensamma EES-kommittén
fattar beslut med förbehåll för ratifikation.
Motsvarande ändring görs i övervakningsavtalet vad
avser befogenheterna för EFTA:s
övervakningsmyndighet (se 4.3.2).
4.2.3 Tidigare av regeringen godkända ändringar i
EES-avtalets protokoll
Utöver de ändringar i EES-avtalets protokoll som
angetts ovan har EES-kommittén fattat beslut om
ett antal ytterligare ändringar i EES-avtalets
protokoll. Således har EES-kommittén fattat beslut
om ändring i protokoll 4 om EES-avtalets
ursprungsregler. EES-kommittén har vidare fattat
beslut om ändring i protokoll 30 om samarbetet på
statistikområdet. EES-kommittén har slutligen också
fattat beslut om ändring i protokoll 37 om
EFTA-staternas medverkan i ett antal
EG-kommittéer. Bestämmelserna i dessa protokoll är
av sådant innehåll att det har ankommit på regering-
en att godkänna EES-kommitténs beslut utan förbehåll
för ratifikation.
4.3 Ändringar i övervakningsavtalets protokoll
4.3.1 Ändring i protokollen 2 och 3 till
övervakningsavtalet
giltighetstider.
b) En förteckning över produkter som
tilldelats ett miljömärke, namnen på
tillverkarna eller importörerna samt
sista giltighetsdagen för märket. Ett
sådant offentliggörande skall äga rum
minst en gång om året.
c) De behöriga organens namn och
adresser.
Emellanåt skall kommissionen också som
information till konsumenterna och
företagen ge ut en samlad förteckning över
produkter som har tilldelats miljömärke.
Skälen för regeringens förslag: EES-avtalets huvuddel innehåller inte någon
bestämmelse som särskilt tar sikte på offentlig upphandling utom att det i
artikel 65.1 hänvisas till bilagan XVI till avtalet. Bilagan innehåller
särskilda bestämmelser och arrangemang om offentlig upphandling. I bilagan görs
hänvisning till de EG-rättsakter om offentlig upphandling som med nödvändiga
anpassningar har integrerats i EES-avtalet.
Övervakningsavtalet innehåller i artikel 23 en bestämmelse om att EFTA:s
övervakningsmyndighet skall tillförsäkra att EES-avtalets bestämmelser om
offentlig upphandling tillämpas av EFTA-länderna. I protokoll 2 till
övervakningsavtalet föreskrivs särskilt om övervakningsmyndighetens uppgifter i
fråga om offentlig upphandling. Bestämmelserna i protokoll 2, som motsvarar
vissa bestämmelser i rådsdirektivet 89/665/EEG, innebär i korthet att
övervakningsmyndigheten enligt ett särskilt förfarande kan vända sig till en
EFTA-stat under en pågående upphandling med begäran om rättelse för det fall
myndigheten anser att en klar och konkret överträdelse av upphandlingsbe-
stämmelserna föreligger. Även den upphandlande enheten skall underrättas. Över-
vakningsmyndigheten skall ange de skäl som ligger till grund för dess begäran.
EFTA-staten har att inom 21 dagar från mottagandet av övervakningsmyndighetens
begäran lämna en bekräftelse på att överträdelsen korrigerats, en motiverad
inlaga om varför någon rättelse inte gjorts eller en uppgift om att
upphandlingen har ställts in tills vidare. Som anförts i prop. 1991/92:170
lämnar förfarandet utrymme för staterna att själva avgöra vilka åtgärder en
begäran från övervakningsmyndigheten föranleder i det enskilda fallet (s. 156).
Om rättsakter antas inom gemenskapen som ger kommissionen nya uppgifter och
befogenheter på upphandlingsområdet avses motsvarande ändringar med avseende på
EFTA:s övervakningsmyndighet göras i protokoll 2 till övervakningsavtalet.
Den 25 februari 1992 antogs rådsdirektivet 92/13/EEG om samordning av lagar
och andra författningar om gemenskapsregler om upphandlingsförfaranden
tillämpade av företag och verk inom vatten-, energi-, transport- och tele-
kommunikationssektorerna (de s.k. försörjningssektorerna). Direktivet innebär
att ett rättelseförfarande införs även för upphandling inom försörjnings-
sektorerna. Den tid inom vilken den berörda EFTA-staten skall svara på en
begäran om rättelse från övervakningsmyndigheten är dock här utsträckt till 30
dagar. I direktivet 92/13/EEG finns vidare
bestämmelser om ett särskilt medlingsförfarande vid offentlig upphandling inom
försörjningssektorerna.
EES-kommitténs beslut nr 7 av den 21 mars 1994 innebär att den inom
gemenskapen antagna rättsakten 92/13/EEG tas upp i bilaga XVI till EES-avtalet
(se avsnitt 8, Finansdepartementets verksamhetsområde).EFTA-staterna har med
anledning av ändringen i bilaga XVI till EES-avtalet den 21 mars 1994
undertecknat ett avtal om ändring i protokoll 2 till övervakningsavtalet.
Avtalet skall godkännas av EFTA-staterna i enlighet med deras resp.
konstitutionella krav.
Ändringarna innebär, som ovan framgått, att ett rättelseförfarande införs även
inom försörjningssektorerna. Vidare inrättas ett medlingsförfarande. Detta
förfarande innebär i sina huvuddrag följande. Varje person (anbudsgivare eller
anbudssökande) som har eller har haft ett intresse att tilldelas ett visst
upphandlingskontrakt inom försörjningssektorerna och som anser att han lidit
eller kan komma att lida skada på grund av en påstådd överträdelse av
upphandlingsbestämmelserna kan begära att ett särskilt medlingsförfarande
inleds. I medlingen deltar den som begärt medling och den upphandlande enheten.
Medlingen administreras av övervakningsmyndigheten. En begäran om medling kan
ställas till övervakningsmyndigheten eller till nationella myndigheter som varje
EFTA-stat utser för detta ändamål. Den nationella myndigheten skall
vidarebefordra begäran till övervakningsmyndigheten. Om övervakningsmyndigheten
bedömer att begäran avser tillämpningen av relevanta upphandlingsbestämmelser,
skall den upphandlande enheten tillfrågas om den är villig att delta i medlings-
förfarandet. Om enheten avböjer deltagande, skall ansökanden underrättas om att
förfarandet inte kan inledas. Övervakningsmyndigheten utser i annat fall en
medlare och deltagarna i förfarandet ytterligare var sin medlare. Medlarna kan
under vissa förutsättningar utse experter. Medlarna skall sträva efter att en
överenskommelse så snart som möjligt träffas mellan deltagarna som står i
överensstämmelse med EES-avtalets bestämmelser. Förfarandet kan när som helst
avbrytas av någondera deltagaren. Medlarna skall avlämna en rapport till över-
vakningsmyndigheten om sina slutsatser och om utgången av medlingsförfarandet.
Vardera deltagaren skall, om inte annat avtalas, bära sina egna kostnader.
Förfarandet inverkar inte på åtgärder som övervakningsmyndigheten eller någon
EFTA-stat kan komma att vidta enligt övervakningsavtalet eller i övrigt på
ansökandens, den upphandlande enhetens eller annan persons rättigheter i något
avseende.
För att främja en enhetlig övervakningspolitik inom EES bör EFTA:s
övervakningsmyndighet anförtros motsvarande behörighet som EG-kommissionen.
Riksdagen bör därför godkänna avtalet mellan EFTA-staterna om ändring i
protokoll 2 till övervakningsavtalet.
Bestämmelserna om medling i rådsdirektivet 92/13/EEG har införlivats med
svensk rätt genom vissa föreskrifter i lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling (7 kap. 10-12 §§).
I protokoll 26 till EES-avtalet åtar sig EFTA-staterna att anförtro EFTA:s
övervakningsmyndighet uppgifter och befogenheter motsvarande kommissionens
beträffande tillämpningen av statsstödsreglerna i gemenskapsrätten.
Övervakningsmyndighetens befogenheter skall även omfatta statligt stöd med
avseende på produkter som faller inom ramen för fördraget om upprättande av
Europeiska kol- och stålgemenskapen i enlighet med protokoll 14 till
EES-avtalet. Övervakningsavtalet innehåller i artikel 24 en bestämmelse om att
EFTA:s övervakningsmyndighet skall tillförsäkra att EES-avtalets bestämmelser om
statsstöd tillämpas av EFTA-länderna. I protokoll 3 till övervakningsavtalet
föreskrivs särskilt om övervakningsmyndighetens uppgifter i fråga om statsstöd.
Om rättsakter antas inom gemenskapen som ger kommissionen nya uppgifter och
befogenheter i fråga om statsstöd skall motsvarande ändringar med avseende på
EFTA:s övervakningsmyndighet göras i protokoll 3 till övervakningsavtalet.
Den 27 november 1991 antogs kommissionens beslut (EKSG) 3855/91 om
gemenskapsregler för stöd till stålindustrin. Beslutet innebär att vissa
särskilda bestämmelser införs för övervakningen av stöd till stålindustrin.
EES-kommitténs beslut nr 7 av den 21 mars 1994 innebär att den inom gemenskapen
antagna rättsakten (EKSG) 3855/91 tas upp i bilaga XV till EES-avtalet (se
Näringsdepartementets verksamhetsområde, avsnitt 13).
EFTA-staterna har med anledning av ändringen i bilaga XV till EES-avtalet den
21 mars 1994 undertecknat ett avtal om ändring i protokoll 3 till
övervakningsavtalet. Avtalet skall godkännas av EFTA-staterna i enlighet med
deras resp. konstitutionella krav.
För att främja en enhetlig övervakningspolitik inom EES bör EFTA:s
övervakningsmyndighet anförtros motsvarande behörighet som EG-kommissionen.
Riksdagen bör därför godkänna avtalet mellan EFTA-staterna om ändring i
protokoll 3 till övervakningsavtalet.
4.3.2 Ändring i protokoll 4 till övervakningsavtalet
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner avtalet
mellan EFTA-staterna av den 7 mars 1994 om ändring
i protokoll 4 till övervakningsavtalet.
Skälen för regeringens förslag: I protokoll 21 till EES-avtalet åtar sig
EFTA-staterna att anförtro EFTA:s övervakningsmyndighet befogenheter och
funktioner motsvarande kommissionens för tillämpning av konkurrensreglerna i
gemenskapsrätten. För detta ändamål omnämns i protokoll 21 (art. 3) de
rättsakter på konkurrensområdet varigenom kommissionen anförtrotts befogenheter
och funktioner inom gemenskapen. Genom övervakningsavtalet, och särskilt
protokoll 4 till detta, har EFTA:s övervakningsmyndighet anförtrotts motsvarande
befogenheter och funktioner.
Om de rättsakter som omnämns i protokollet ändras, eller om nya rättsakter
antas inom gemenskapen som ger kommissionen nya befogenheter och funktioner
avses också protokoll 21 ändras. Motsvarande ändringar skall då även göras i
övervakningsavtalet.
Den 23 juli 1992 antog ministerrådet förordning (EEG) nr 2410/92 om ändring
av förordning (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av
konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn. EES-kommitténs beslut nr 3
av den 8 februari innebär att den inom gemenskapen antagna rättsakten tas upp i
protokoll 21 (se avsnitt 4.2.2).
Motsvarande ändring skall enligt artikel 3 i protokoll 21 till EES-avtalet
införas i övervakningsavtalet för att säkerställa att EFTA:s
övervakningsmyndighet samtidigt anförtros befogenheter och funktioner
motsvarande dem som tillkommer EG-kommissionen.
EFTA-staterna har den 7 mars 1994 undertecknat ett avtal om ändring av
protokoll 4 till övervakningsavtalet. Avtalet skall godkännas av EFTA-staterna i
enlighet med deras resp. konstitutionella krav.
Ändringen i protokoll 4 i övervakningsavtalet innebär att EFTA:s
övervakningsmyndighet får rätt att utreda eventuella överträdelser av
EES-avtalets konkurrensregler även på nationella lufttransporter mellan
flygplatser inom EES. Tidigare fick detta ske endast på internationella
lufttransporter. För att främja en enhetlig övervakningspolitik inom EES bör EF-
TA:s övervakningsmyndighet anförtros motsvarande behörighet som EG-kommissionen.
Riksdagen bör därför godkänna avtalet mellan EFTA-staterna om ändring i
protokoll 4 till övervakningsavtalet.
4.4 Förslag till ändring i EES-lagen
Regeringens förslag: EES-lagens bilaga 1,
protokoll 1 och 21 till EES-avtalet samt bilaga
2, protokoll 2, 3, och 4 till övervakningsavtalet
ändras. Ändringarna träder i kraft den dag
regeringen bestämmer.
Skälen för regeringens förslag: Protokoll 1 till EES-avtalet har inkorporerats
genom lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde
(EES-lagen). Ändringen i punkt 4 a i protokoll 1 om förenkling i
uppgiftslämnande (se avsnitt 4.2.1) medför således att även lagen bör ändras i
denna del.
Protokoll 21 till EES-avtalet har inkorporerats genom EES-lagen. Ändringen i
artikel 3 i protokoll 21 om uppräknandet av kommissionens behörigheter och
funktioner inom gemenskapen (se avsnitt 4.2.2) medför således att även EES-lagen
bör ändras i denna del.
Protokoll 2 till övervakningsavtalet har inkorporerats genom EES-lagen.
Ändringen i protokoll 2 om övervakningsmyndighetens utökade behörighet på
upphandlingsområdet (se avsnitt 4.3.1) medför således att även lagen bör ändras
i denna del.
Protokoll 3 till övervakningsavtalet har inkorporerats genom EES-lagen.
Ändringen i protokoll 3 om övervakningsmyndighetens utökade behörighet på
statsstödsområdet (se avsnitt 4.3.1) medför således att även lagen bör ändras i
denna del.
Protokoll 4 till övervakningsavtalet har inkorporerats genom EES-lagen.
Ändringen i protokoll 4 om övervakningsmyndighetens utökade behörighet på
konkurrensområdet (se avsnitt 4.3.2) medför således att även lagen bör ändras i
denna del.
Ändringarna i protokoll 1 och 21 till EES-avtalet skall träda i kraft den 1
juli 1994 under förutsättning att de avtalsslutande parterna före den dagen
enligt artikel 103. I EES-avtalet har anmält till EES-kommittén att de
konstitutionella kraven har uppfyllts. Om så inte sker, kommer ändringarna att
träda i kraft senare enligt närmare bestämmelser i artikel 103 i EES-avtalet.
Avtalen om ändringar i protokollen 2 och 3 samt protokoll 4 till övervaknings-
avtalet träder i kraft samma dag som EES-kommitténs beslut om ändring i
EES-avtalets bilagor och i protokoll 47 till EES-avtalet (se avsnitt 3.1) eller
den dag då de avtalsslutande parterna till övervakningsavtalet har deponerat
sina godkännandeinstrument, beroende på vilken av dessa dagar som är den senare.
En strävan är naturligtvis att de nu aktuella ändringarna i EES-avtalet och i
övervakningsavtalet skall kunna träda i kraft den 1 juli 1994. Detta kan
emellertid för närvarande inte med säkerhet fastslås. Med anledning härav bör
det få ankomma på regeringen att besluta om ikraftträdande av de nu föreslagna
ändringarna i EES-lagen.
5 Justitiedepartementets verksamhetsområde
5.1 Inledning
Gemensamma EES-kommitténs beslut innefattar närmare tjugo rättsakter som berör
Justitiedepartementets verksamhetsområde. Rättsakterna har betydelse främst för
ersättningsrätten (bilaga IX), immaterialrätten (bilaga XVII), konsumenträtten
(bilaga XIX) och bolagsrätten (bilaga XXII). Det finns även några råds- och
kommissionsbeslut som rör kontrollen av genetiskt modifierade organismer (bilaga
XX).
Det skall redan här sägas att det i detta sammanhang inte läggs fram några
förslag till lagstiftning. I den mån lagstiftningen inom Justitiedepartementets
ansvarsområde inte redan är anpassad till vad som skall gälla enligt Gemensamma
EES-kommitténs beslut kommer sådana förslag att läggas fram i särskild ordning.
I vilka hänseenden detta kommer att ske framgår av det följande.
5.2 Ersättningsrätt (Bilaga IX)
De centrala EG-reglerna för försäkringsverksamhet, vilka ingår i EES-avtalet,
finns i första och andra skadeförsäkringsdirektivet samt i första och andra
livförsäkringsdirektivet. Dessa direktiv kompletteras av det av ministerrådet
den 18 juni 1992 antagna tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG) och av
det av rådet den 10 november 1992 antagna tredje livförsäkringsdirektivet
(92/96/EEG). De två sistnämnda direktiven, som skall vara genomförda inom EU den
1 juli 1994, antogs alltså för sent för att kunna ingå i EES-avtalet men de
omfattas nu av Gemensamma EES-kommitténs beslut.
Skadeförsäkrings- och livförsäkringsdirektiven avser huvudsakligen regler om
försäkringsrörelse, vilka hör till Finansdepartementets ansvarsområde. Vissa
bestämmelser är emellertid av civilrättslig natur och måste beaktas på
försäkringsavtalsrättens område. I tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet finns t.ex. regler om informationsplikt som griper in
på det området.
En viss anpassning till EES-avtalet har redan skett genom lagen (1993:645) om
tillämplig lag för vissa försäkringsavtal och genom lagen (1993:646) om ändring
i lagen om försäkringsavtal. Dessa lagar trädde i kraft samtidigt med
EES-avtalet. Harmoniseringen i övrigt av den svenska lagstiftningen om
försäkringsavtal till skadeförsäkringsdirektiven och livförsäkringsdirektiven
avses vara fullbordad i samband med att en helt ny försäkringsavtalslag träder i
kraft. En departementspromemoria (Ds 1993:39) har i det syftet färdigställts
inom Justitiedepartementet.
Promemorian har varit föremål för remissbehandling och en lagrådsremiss kommer
att läggas fram under hösten 1994.
5.3 Immaterialrätt (Bilaga XVII)
Fyra EG-rättsakter på immaterialrättens område, vilka hör till Justitiede-
partementets verksamhetsområde, omfattas av Gemensamma EES-kommitténs beslut.
Det gäller dels ett av ministerrådet den 19 november 1992 antaget direktiv om
uthyrning, utlåning och närstående rättigheter (92/100/EEG), dels en den 18 juni
1992 antagen förordning om tilläggsskydd för läkemedel (1768/92/EEG). Vidare har
under hösten 1993 ytterligare två direktiv antagits på upphovsrättsområdet. Det
ena är ett direktiv om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och
närstående rättigheter avseende satellit- och kabelsändningar (93/83/EEG).
Det andra är ett direktiv om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och
närstående rättigheter (93/98/EEG).
Direktivet om uthyrning, utlåning och närstående rättigheter, vilket inom EU
skall vara genomfört den 1 juli 1994, innebär bl.a. att upphovsmän, utövande
konstnärer samt ljud- och bildframställare garanteras ensamrätt att hyra ut sina
alster till allmänheten. För de nordiska ländernas del skall direktivet vara
genomfört den 1 januari 1995.
När det gäller frågan om tilläggsskydd för läkemedel har Sverige nyligen genom
lagen (1993:1406) om ändring i patentlagen i huvudsak anpassat den svenska
lagstiftningen till vad som gäller enligt EG-förordningen. Lagstiftningen trädde
i kraft den 1 januari 1994. Frågan om ett införlivande av EG-förordningen som
sådan bereds för närvarande inom departementet.
Direktivet om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående
rättigheter avseende satellit- och kabelsändningar skall ha införlivats med
nationell rätt den 1 januari 1995. Direktivet innebär bl.a. att rättigheter till
satellitsändningar och vidaresändning genom kabel som huvudregel skall förvärvas
genom avtal. Det innehåller också regler om tillämplig lag vid transnationella
sådana sändningar.
Direktivet om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och närstående
rättigheter innebär bl.a. en förlängning av av den upphovsrättsliga skyddstiden
till 70 år från upphovsmannens död. De flesta länder tillämpar för närvarande en
skyddstid på 50 år. Direktivet skall ha införlivats med nationell rätt den 1
juli 1995.
Frågan om lagstiftning på grundval av de nu nämnda direktiven bereds för
närvarande i Justitiedepartementet i samverkan med regeringskanslierna i de
andra nordiska länderna.
5.4 Konsumenträtt (Bilaga XIX)
För närvarande pågår ett arbete med att harmonisera den svenska lagstiftningen
med ett EG-direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden
(93/13/EEG). Direktivet skall vara genomfört i medlemsstaterna den 31 december
1994. En departementspromemoria på grundval av direktivet har lagts fram i
februari 1994. Lagstiftningsarbetet bedrivs i samarbete med de övriga nordiska
länderna och avsikten är att direktivbestämmelserna skall vara införlivade vid
årsskiftet 1994/95, dvs. inom samma tid som gäller för EU:s medlemsstater.
5.5 Genteknik (Bilaga XX)
Regeringen har i proposition 1993/94:198 föreslagit en lag om genetiskt
modifierade organismer. Genom lagen införlivas bestämmelser i två EG-direktiv om
innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer (90/219/EEG)
resp. avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön
(90/220/EEG). Båda direktiven omfattas av EES-avtalet.
Inom EG har antagits tre beslut som alla rör tillämpningen av de ovan nämnda
direktiven. Sålunda har rådet den 4 november 1991 antagit ett beslut
(91/596/EEG) och kommissionen två beslut, den 29 juli 1991 (91/448/EEG) och den
11 februari 1992 (92/146/EEG). Enligt Gemensamma EES-kommitténs beslut skall
Sverige genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att följa de tre nämnda
besluten från och med den 1 januari 1995. Frågan om föreskrifter på grundval av
besluten bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
5.6 Bolagsrätt (Bilaga XXII)
På bolagsrättens område krävs med anledning av EES-avtalet anpassning med hänsyn
till elva EG-direktiv och en EG-förordning. Sverige skall ha införlivat dessa
rättsakter senast två år efter det att avtalet har trätt i kraft, dvs. senast
den 1 januari 1996.
EG:s ministerråd antog hösten 1992 ett direktiv om ändring i det andra
bolagsrättsdirektivet (92/101/EEG). Gemensamma EES-kommitténs beslut innebär att
ändringsdirektivet, i likhet med EG:s bolagsrätt i övrigt, skall vara genomfört
i Sverige senast den 1 januari 1996. Direktivet syftar till att begränsa ett
dotterföretags rätt att förvärva aktier i moderbolaget.
Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08) lade på hösten 1992 fram betänkandet
Aktiebolagslagen och EG (SOU 1992:83) med förslag till en anpassning av svensk
lagstiftning till bl.a. det andra bolagsrättsdirektivet.Kommittén kommer i sitt
slutbetänkande hösten 1994 att lägga fram de förslag till lagstiftning som
direktivet om ändring i andra bolagsrättsdirektivet föranleder.
6. Socialdepartementets verksamhetsområde
6.1 Inledning
Till Socialdepartementets verksamhetsområde hör socialförsäkringen samt
ekonomiskt stöd till barnfamiljer. Härtill kommer barnomsorg, hälso- och
sjukvård, äldreomsorg och omsorger om handikapppade samt socialt
behandlingsarbete och alkohol- och narkotikafrågor.
Genom EES-avtalet har en betydande mängd av EG:s rättsakter blivit gällande
inom samarbetsområdet. Detta gäller inte minst rättsakter som berör frågor som
Socialdepartementet har ansvar för. Inom departementets ansvarsområde har vidare
under perioden fr.o.m. den 1 augusti 1991 intill dess avtalet trädde i kraft den
1 januari l994 tillkommit ett antal rättsakter som berör frågor om social
trygghet när personer flyttar inom EES (Bilaga VI), läkemedel (Bilaga II),
ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom hälso- och sjukvår-
den m.m. (Bilaga VII), samt tobak (Bilaga II), medicintekniska produkter (Bilaga
II) och kosmetika (Bilaga II).
6.2 Social trygghet för personer som flyttar inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (Bilaga VI)
Regeringens förslag: EG:s regelsystem för samord-
ning av systemen för social trygghet har genom
EES-avtalet utsträckts till att gälla inom hela
EES-området. Den huvudsakliga regelmassan, som
utgörs av förordning (EEG) nr 1408/71 har, med de
särskilda anpassningar som följer av EES-avtalet,
införlivats i den svenska rättsordningen genom
lagen (1992:1776) om samordning av systemen för
social trygghet när personer flyttar inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
Förslag till ändring i lagen läggs nu fram med
anledning av fyra rättsakter som tillkommit
efter den 31 juli l991. Det ankommer på
regeringen att besluta om förordningsföreskrifter
om vissa delar av regelverket och på Riksförsäk-
ringsverket att besluta ytterligare före-
skrifter.
Skälen för regeringens förslag:
I EES-avtalets bilaga VI har den EG-rättsliga sekundärlagstiftning redovisats
som gäller på den sociala trygghetens område. I första hand är det fråga om
förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när
anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.
I bilagan hänvisas till förordningen i dess lydelse enligt förordning (EEG) nr
2001/83 samt till de åtta rättsakter genom vilka den har ändrats under tiden
fram till och med den 31 juli l991. Bilagan innehåller även omfattande an-
passningar av EG-reglerna som varit nödvändiga för deras tillämpning inom EES.
Rättsakterna har införlivats med den svenska rättsordningen genom lagen
(1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). I lagen anges att rättsakter-
na gäller med den anpassning som framgår av EES-avtalets bilaga VI.
I ett andra block har i EES-avtalets bilaga VI upptagits rättsakter som utgörs
av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. I
bilagan hänvisas till förordning (EEG) nr 574/72 i dess lydelse enligt den ovan
nämnda förordningen (EEG) nr 2001/83 och till de nio ändringar som fram till och
med den 31 juli l991 gjorts i regelverket. Även vad avser förordning 574/72
innehåller bilaga VI omfattande anpassningar och tillägg föranleddda av den
särskilda situationen i de enskilda EFTA-staterna. Förordning 574/72 har
införlivats med den svenska rättsordningen genom förordningen (1992:1777) om
tillämpningen av lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet
när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och
gäller med de anpassningar som angetts i bilaga VI till EES-avtalet.
Genom Gemensamma EES-kommitténs beslut den 8 mars 1994 har till EES-avtalets
bilaga VI fogats dels fyra förordningar om ändring i förordningarna 1408/71 och
574/72, dels tre beslut och en rekommendation av den till EG-kommissionen knutna
Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare.
Ändringarna har skett genom tre förordningar (EEG) av rådet den 30 april 1992,
nr 1247/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 1), nr 1248/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992,
s. 7) och nr 1249/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 28) samt genom rådets för-
ordning nr 1945/93 av den 30 juni l993 (EGT nr L 181, 23.7.1993, s. 1).
Rättsakterna medför behov av ändring såväl i lagen (1992:1776) om samordning av
systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES), som i förordningen (1992:1777) om tillämpningen av
nämnda lag. De ändringar som berör lagen 1992:1776 föreläggs riksdagen genom
denna proposition. Beslut om ändringar i förordningen 1992:1777 kommer att
fattas av regeringen i särskild ordning. Föreskrifter med anledning av den ad-
ministrativa kommissionens beslut meddelas av Riksförsäkringsverket.
Förordningarna (EEG) nr 1247/92, 12448/92 och 1249/92 redovisades översiktligt
för riksdagen redan i propositionen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(prop. 1991/92:170, del II, Bilaga 4). I förhandlingsarbetet under interimstiden
rörande dessa förordningar liksom förordningen (EEG) nr 1945/93 har
representanter för Riksförsäkringsverket deltagit. Arbets- och referensgrupperna
för hälso- och socialpolitiska frågor i europeiska integrationsarbetet har
hållits löpande informerade om förhandlingsarbetet.
Förordning (EEG) nr 1247/92
Förordning 1408/71 är enligt artikel 4.1 tillämplig på all lagstiftning i de
enskilda medlemsstaternas som gäller följande grenar av social trygghet:
- förmåner vid sjukdom och moderskap,
- förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara ellerförbättra
förvärvsförmågan,
- förmåner vid ålderdom,
- förmåner till efterlevande,
- förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar
- dödsfallsersättningar,
- förmåner vid arbetslöshet,
- familjeförmåner.
Vad som menas med lagstiftning, förmåner och pensioner samt familjeförmåner
har närmare definierats i förordningen. Här kan emellertid framhållas att
beträffande begreppet lagstiftning skall i huvudsak förstås nuvarande eller
kommande lagar och andra författningar på de sakområden som nämnts ovan. I
begreppet förmåner och pensioner ingår alla sådana förmåner om de bekostas av
allmänna medel men även indexhöjningar och tilläggsutbetalningar omfattas om
annat inte föreskrivs. Till familjeförmåner räknas alla vård- och kontantför-
måner som är avsedda att täcka en familjs utgifter enligt lagstiftningen om
sådana förmåner, med undantag för vissa särskilda bidrag vid barns födelse.
Varje land är enligt artikel 5 skyldigt att i förklaringar som skall offent-
liggöras ange den nationella lagstiftning som skall omfattas av förordningen.
Underlåtenhet att anmäla förmåner enligt en viss lagstiftning medför emellertid
inte nödvändigtvis att förmånerna faller utanför förordningens
tillämpningsområde.
Förordning 1408/71 är tillämplig på en medlemsstats alla allmänna och särskilda
system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte.
Förordningen gäller i huvudsak för förvärvsarbetande - anställda och
egenföretagare - som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i en eller
flera medlemsstater och som är medborgare i en sådan stat, samt för deras
familjemedlemmar och efterlevande.
Förordningen omfattar i huvudsak förmåner som kan hänföras till den sociala
trygghetens område men gäller inte för insatser för offentlig, social eller
hälsomässig omsorg. Av detta följer emellertid inte att förmåner av sistnämnda
slag faller utanför det EG-rättsliga området. Sådana insatser kan nämligen vara
att hänföra till tillämpningsområdet för förordning (EEG) nr 1612/68 om
arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Enligt denna förordning måste -
såvitt gäller de förmåner som berörs av den - full likabehandling upprätthållas
beträffande alla personer som vistas inom en medlemsstats territorium, oberoende
av medborgarskap. Däremot föreligger enligt förordning 1612/68 inte någon rätt
till export av de med den förordningen avsedda förmånerna.
Gränsdragningen mellan social trygghet och socialt bistånd och därmed mellan
tillämpningsområdena för förordning 1408/71 och förordning 1612/68 är inte helt
enkel och har också i praktiken gett upphov till problem och till åtskilliga mål
i EG-domstolen. I några fall har domstolen funnit att vissa förmåner enligt
olika länders nationella lagstiftning samtidigt kan rymmas inom både kategorin
social trygghet och kategorin socialt bistånd. I avgörandena har domstolen bl.a.
funnit att reglerna för socialt bistånd syftar till att - oberoende av
anställning eller tillhörighet till försäkring - garantera dem som är i behov
av hjälp en minimistandard. Det för trygghetsförmånerna karakteristiska är att
de utgör lagfästa rättigheter, som utgår på grund av t.ex. anslutning till ett
försäkringssystem och efter klart definierade villkor för rätt till förmånen.
Förmånernas klassificering enligt den nationella lagstiftningen är enligt
domstolen utan betydelse. För att en förmån skall anses vara en del av systemet
för social trygghet måste den dock täcka någon av de risker som anges i den
lagstiftning som omfattas av de uppräknade sakområdena i artikel 4.1. Som
domstolens praxis kommit att utvecklas har bl.a. förmåner av följande slag
hänförts till den sociala trygghetens område:
- förmåner hänförliga till förebyggande hälsovård,
- bidrag för yrkesutbildning till arbetslösa eller sådan personer somriskerar
att bli arbetslösa,
- förmåner, som inte grundas på erlagda avgifter, och som betalas ut på sådana
villkor att de till viss del även får betraktas som tillhörandekategorin socialt
bistånd.
Förmåner av sistnämnda slag kan betecknas som särskilda icke avgiftsberoende
förmåner.
Rådet har, mot bakgrund bl.a. av domstolens ställningstagande att hänföra de
särskilda icke avgiftsberoende förmånerna till den sociala trygghetens område
och det förhållandet att förmånerna härigenom kommit att omfattas av
bestämmelserna om export i förordning 1408/71, gjort vissa förändringar i
förordningens regler. Detta har skett genom förordning (EEG) nr 1247/92 (bilaga
12 till lagförslaget).
Genom den nya förordningen har tillämpningsområdet för förordning 1408/71
specificerats till att avse även sådana särskilda icke avgiftsberoende förmåner
som ligger i gränsområdet mellan social trygghet och socialt bistånd. Ändringen
som gjorts genom ett nytt stycke, 2 a, i artikel 4, omfattar förmåner som ges ut
som tillägg till eller som ersättning för de förmåner som täcks av de uppräknade
sakområdena i artikel 4.1 eller har som uteslutande syfte att vara ett stöd för
handikappade. Enligt en ny artikel 10 a skall förmånerna ges ut uteslutande med
tillämpning av lagstiftningen i bosättningslandet. För detta krävs dock att de
har antecknats i en särskild bilaga, betecknad II a. Av bestämmelser i samma
artikel framgår också att sammanläggning skall ske med bosättningsperioder och
perioder av förvärvsarbete i andra medlemsländer i de fall detta är nödvändigt.
En tilläggsförmån skall enligt bestämmelser i samma artikel också ges ut när
huvudförmånen har beviljats enligt ett annat medlemslands lagstiftning.
De vidtagna ändringarna medför således att de allmänna reglerna i förordning
1408/71 om exportabilitet inte gäller i de fall lagstiftningen i ett land inte
medger export av en viss förmån till ett annat land, detta under förutsättning
att förmånen har tagits upp på förteckningen i bilaga II a.
Ändringen av förordning 1408/71 innehåller också ett klargörande av vad som
skall innefattas i begreppet familjemedlem. Genom ett tillägg i artikel 1 f
betecknat f ii, föreskrivs att med detta begrepp skall, i vart fall, alltid
avses den anställdes eller egenföretagarens make och dennes minderåriga eller av
honom beroende barn.
Konsekvenser för svensk del
Genom den nya bestämmelsen i artikel 4.2a i förordning 1408/71 kommer för
svenskt vidkommande de särskilda folkpensionsförmånerna, vårdbidrag och
handikappersättning som inte utgör tillägg till pension enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring samt kommunalt bostadstillägg enligt lagen (1962:392,
omtryckt 1976:1014) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till
folkpension att föras in under förordningens tillämpningsområde, eftersom dessa
förmåner får anses vara sådana särskilda icke avgiftsberoende förmåner som avses
med ändringen.
Enligt 5 kap 2 § lagen om allmän försäkring gäller att en försäkrad som är
bosatt i Sverige har rätt till vårdbidrag och handikappersättning som inte utgör
tillägg till pension. Någon export av förmånerna har således inte varit avsedd
och för att även fortsättningsvis kunna begränsa dem till personer bosatta i
Sverige har förmånerna tagits upp i den särskilda förteckningen i bilaga IIa.
Det kan framhållas att handikappersättning som betalas ut som ett tillägg till
en pension inte påverkas av de nya bestämmelserna utan där gäller samma regler
som för huvudförmånen och bestämmelserna i förordning 1408/71 är tillämpliga
utan inskränkningar.
Kommunalt bostadstillägg ges ut till den som är folkbokförd i en svensk kommun
och som därtill uppbär folkpension i form av ålderspension, förtidspension,
omställningspension eller särskild efterlevandepension. Även för denna förmån
gäller således att den varit avsedd att betalas ut endast vid bosättning i
Sverige. Det har därför varit nödvändigt att ta upp kommunalt bostadstillägg på
förteckningen i den nya bilagan. Eftersom kommunalt bostadstillägg ges ut som
ett tillägg till en huvudförmån blir det enligt den nya artikel 10a.3 dock
möjligt att med stöd av de nya reglerna uppbära kommunalt bostadstillägg även
för den som inte har en svensk folkpension som huvudförmån.
Förordning (EEG) nr 1248/92
Genom rådets förordning (EEG) nr 1248/92 ( bilaga 13 till lagförslaget) ges
avdelning III, kapitlen 2 och 3 i förordning 1408/71 en ny lydelse.Kapitlen
innehåller regler om pensioner vid invaliditet, ålderdom och dödsfall.
De nya reglerna skall ses mot bakgrund av ett antal avgöranden i EG-domstolen
där reglernas hittillsvarande lydelse fått följder vid pensionsberäkningen, som
inte varit godtagbara. En bärande princip i förordning 1408/71 är att
pensionsrätt som tjänats in i flera medlemsländer skall beaktas när
pensionsbeslutet fattas. Förordningen innehåller därför bestämmelser som ger den
enskilde rätt att lägga samman försäkringsperioder som intjänats i skilda länder
om så behövs för att pensionsrätt överhuvudtaget skall uppkomma (den s.k.
sammanläggningsprincipen). Vidare skall varje land beräkna ett s.k. teoretiskt
belopp med beaktande av samtliga försäkringsperioder som fullgjorts i de olika
länderna. Detta belopp skall fördelas proportionellt mellan de berörda länderna,
som härefter har att ge ut en pension i förhållande till sin del av helheten
(den s.k. pro rata temporis principen).
I en del fall har det kunnat förekomma att det totala pensionsbeloppet från
flera länder blivit högre än det belopp som skulle ha utgivits av en medlemsstat
om den enskilde i stället varit omfattad av det landets lagstiftning under hela
den tid som lagts till grund för pensionsberäkningen. Den enskildes pension
sattes därför ned med stöd av bestämmelserna i artikel 46.3. Artikeln medgav att
pensionsbeloppet sattes ned proportionellt och begränsades till det
pensionsbelopp som skulle ha betalats ut om hela försäkringstiden fullgjorts i
endast ett av de medlemsländer där den förvärvsarbetande varit försäkrad. En
gräns sattes alltså för den totala pensionen vid det teoretiska beloppet i den
av medlemsstaterna där det teoretiska beloppet blev högst. Bestämmelsen har
emellertid av EG-domstolen förklarats strida mot artikel 51 i Romfördraget då
den inskränker de rättigheter som tillkommer en förvärvsarbetande som uttnyttjar
sig av möjligheten av att bo och arbeta i ett annat land. Domstolen har i dessa
avgöranden ifrågasatt rådets kompetens att ställa upp sådana nedsättningsregler.
Domstolen har däremot inte riktat någon kritik mot själva principen om samord-
ning mellan flera pensioner i fall då överkompensation kan sägas uppkomma eller
mot bestämmelsen i artikel 12 som avser att förhindra obefogade dubbel-
utbetalningar. Domstolen har i stället menat att det är en fråga för den
nationella lagstiftningen att reglera samordningen och att förordning 1408/71
bör begränsas till att ange gränserna för tillämpningen av sådana nationella
samordningsregler. I avsaknad av nationella regler om samordning med pension
från annat land finns enligt domstolen inga förutsättningar för nedsättning av
en pension som beräknats enligt en stats interna lagregler eller på grundval av
denna förordning.
Genom ändringarna i förordning 1408/71 har EG-domstolens ovan redovisade
praxis beaktats bl.a. genom att de kritiserade bestämmelserna i artikel 46.3
upphävts. Regler har införts som ger medlemsstaterna rätt att - under vissa
förutsättningar - tillämpa nationella samordningsregler som medger minskning av
förmåner på grund av att förmåner utges enligt en annan medlemsstats
lagstiftning.
Således har i artikel 46 upptagits nya bestämmelser om i vilken utsträckning
nationella regler om sammanträffande av förmåner får tillämpas. Enligt artikeln
gäller som huvudregel att, om en person uppfyller villkoren för rätt till
pension från ett land utan att försäkrings- eller bosättningtider i flera länder
behöver läggas samman, en beräkning skall göras av dels en pension beräknad
uteslutande enligt den nationella lagstiftningen, dels en prorata-beräknad
pension enligt bestämmelserna i kapitel 3. Pensionstagaren skall sedan erhålla
den högsta av dessa pensioner.
Om emellertid beräkningarna av pensionsbelopp uteslutande enligt nationell
lagstiftning och av prorata-beräknad pension leder till ett identiskt resultat
eller om prorata-pensionen blir lägre, kan en medlemsstat avstå från att företa
en prorata-beräkning med tillämpning av förordningens regler. Anteckning om
dessa fall görs i bilaga 4 C. Att avstå från en prorata-beräkning är emellertid
möjligt endast under förutsättning att den ifrågavarande medlemsstatens
lagstiftning inte innehåller några regler om reducering av pensioner med hänsyn
till samtidigt utgående förmåner av samma slag eller förmåner av annat slag.
I de allmänna bestämmelser som finns i artikel 46 a om minskning, innehållande
eller indragning av förmåner som utges på grund av invaliditet, ålderdom och
dödsfall, när förmånerna sammanträffar med förmåner av samma slag, eller med
förmåner av annat slag ges en förklaring till vad som avses med de olika
förmånsslagen. Enligt den definition som finns i artikelns första stycke avses
med ett sådant sammanträffande, förmåner som beräknats eller givits ut på
grundval av försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts av en
och samma person. Detta anses exempelvis vara fallet när förmåner enligt regler
liknande dem som finns inom det svenska ATP-systemet för beräkning av pension
vid invaliditet och dödsfall samordnas med varandra eller när pension beräknad
enligt ATP-modellen samordnas med en pension som beräknats enligt en modell för
fastställande av invalidpension med beräkning av förmånernas storlek utan hänsyn
till försäkrings- eller bosättningstid. Med förmåner av annat slag avses enligt
artikelns andra stycke andra förmåner än sådana som faller in under definitionen
i första stycket.
I artikel 46 a, tredje stycket, a-d regleras närmare under vilka
förutsättningar en samordning med stöd av nationella bestämmelser får ske.
I artikel 46 b finns särskilda bestämmelser som rör sammanträffande av
förmåner av samma slag. I artikel 46b, första stycket, föreskrivs att en
nationell regel om minskning m.m. inte får tillämpas på en förmån som beräknats
i enlighet med den metod som används för sammanläggning och fördelning prorata.
En sådan regel kan däremot enligt andra stycket tillämpas på en nationellt
beräknad pensionsförmån under förutsättning att det antingen är fråga om en
förmån som utges oberoende av de fullgjorda försäkrings- eller
bosättningsperiodernas längd, eller att det är fråga om en förmån som beräknats
med beaktande av en fiktiv period, dvs. efter en modell för framåträkning.
Vidare är minskning m.m. av en nationell pension tillåten i situationer då en
pension vars storlek grundats på gottskriven framtida försäkringstid
sammanträffar med en pension från ett annat land som också beräknats på grundval
av en gottskriven framtida försäkringstid. Med avseende på förmåner av
sistnämnda slag har medlemsländerna givits en möjlighet att träffa bilaterala
eller multilaterala avtal för att förhindra att en och samma gottskriven
försäkringsperiod tas i beaktande i flera länder samtidigt. Förmåner och
överenskommelser enligt andra stycket skall förtecknas i bilaga 4 D.
I artikel 46 c ges särskilda samordningsregler när förmåner av samma slag
sammanträffar med förmåner av annat slag eller med annan inkomst. I första
stycket föreskrivs beträffande nationella pensioner att, om utbetalningen av
förmåner av annat slag eller av annan inkomst medför samtidig minskning av två
eller flera nationella pensioner, det belopp som inte skall utges skall delas
med det antal pensioner som är föremål för minskningen. I andra stycket har
intagits en regel som gäller när en förmån beräknad efter metoden om
sammanläggning och fördelning prorata sammanträffar med förmåner av annat slag
eller annan inkomst som utges från andra medlemsstater. Sistnämnda förmåner
skall därvid tas i beaktande vid minskningen m.m. endast till den del som
motsvarar den andel med vilken pensionen har prorata-beräknats. Tredje stycket
ger regler för det fall att förmåner av annat slag eller annan inkomst
föranleder minskning, innehållande eller indragning av såväl en nationellt
beräknad förmån som av en förmån beräknad efter sammanläggning och fördelning
prorata. I fjärde stycket finns regler av innebörd att, om ett medlemslands
lagstiftning upptar bestämmelser att förmåner av ett annat slag eller annan
inkomst skall beaktas bara med en viss andel vid tillämpningen av regler mot
sammanträffande och denna andel motsvarar förhållandet mellan å ena sidan
försäkringstiden i det landet och å andra sidan den totala försäkringstiden i
alla medlemsländer, de ovan beskrivna reglerna inte behöver tillämpas. I femte
stycket föreskrivs att bestämmelserna i artikeln gäller i tillämpliga delar
också för det fall att den nationella lagstiftningen innehåller regler som
innebär att pension inte kan beviljas den som erhåller en förmån av ett annat
slag eller annan inkomst.
Genom ändringar i kapitel 2, som innehåller regler om invaliditet, kommer
bl.a. bestämmelserna i kapitel 3 om sammanträffande av förmåner av olika slag,
att bli tillämpliga på invalidpension som beviljats enligt kapitel 2.
Konsekvenser för svensk del
De ändringar i förordning 1408/71 som redovisats ovan kommer för svensk del i
huvudsak att innebära följande. Bestämmelserna i artikel 46 medför att den
allmänna försäkringskassan som behörig institution i Sverige kan avstå från att
göra en prorata-beräkning i de fall en pensionsförmån kan beviljas utan att
försäkrings- eller bosättningsperioder i ett annat land behöver beaktas. Det rör
sig således om fall där den pensionsberättigade uppfyller de svenska
bestämmelsernas krav på minst tre års bosättning i Sverige eller tre år med
pensionspoäng enligt den svenska lagstiftningen. Även år som jämställs med år
för vilka pensionspoäng har tillgodoräknats samt år med s.k. antagandepoäng
skall således räknas som år med pensionspoäng. Omständigheterna får emellertid
inte vara sådana att den svenska pensionsförmånen, t.ex. ett pensionstillskott
som den pensionsberättigade har rätt till skall minskas med tillämpning av
bestämmelserna i förordningen (1979:131) om beräkning av folkpension i vissa
fall eller såvitt gäller särskild efterlevandepension att en sådan förmån skall
reduceras med stöd av 8 kap. 12 § lagen om allmän försäkring. Vidare föreskrivs
i artikel 46 att varje medlemsland i bilaga 4 C skall ange de fall då en
prorata-beräkning inte behöver göras. För svenskt vidkommande har därför i
bilagan angetts att detta kan underlåtas när en ansökan gäller folk- och
tilläggspension i form av ålderspension. I praktiken kommer detta också att
gälla för ansökningar om förtids- eller efterlevandepension när förmånerna
beviljas på samma grunder.
Genom de nya bestämmelserna i artikel 46 b 1 begränsas möjligheten att
reducera en pensionsförmån med stöd av sådana nationella reduceringsregler som
nu nämnts. Försäkringskassan får således inte använda sig av en utländsk
pensionsförmån som prorata-beräknats för att minska en svensk pensionsförmån.
Enligt artikel 46 b 1 får reduceringsreglerna emellertid användas för att minska
en svensk pensionsförmån om den sammanträffar med en utländsk pensionsförmån som
utges oberoende av försäkringsperiodernas längd eller är beräknad på grundval av
en fiktiv period, dvs. är antagandeberäknad. Pensionsförmåner av detta slag
skall anges i bilaga 4 D. För svenskt vidkommande har, såvitt avser förmåner som
ges ut oberoende av försäkrings- eller bosättningsperiodernas längd, angetts det
fall att folkpension skall ges ut med fullt belopp enligt de regler som gällde
före den 1 januari l993 eller med stöd av övergångsbestämmelser till dessa
regler, och med avseende på antagandeberäknade förmåner det fall att förtids-
eller efterlevandepension skall ges ut på grundval av s.k. antagandeberäkning
eller då ålderspension skall ersätta en tidigare beviljad pensionsförmån som
antagandeberäknats.
Bestämmelserna i artikel 46 b 2 kan således komma att medföra att
pensionstillskott som ges ut till en svensk förtidspension reduceras, t.ex. som
en följd av att den pensionsberättigade samtidigt uppbär en nederländsk
förtidspension, eftersom en sådan utländsk pension är beräknad oberoende av
försäkringsperiodernas längd (se den till förordning 1248/92 fogade nya bilagan
4 D 1). Är det fråga om en pensionsförmån som har antagandeberäknats kan
minskning av förmånen endast ske om den utländska pensionen också är beräknad på
motsvarande sätt. En svensk antagandeberäknad förtidspension kan således minskas
med hänsyn tagen till t.ex. en tysk förtidspension, om den tyska pensionen också
är grundad på en gottskriven framtida försäkringsperiod (se den till förordning
1248/92 fogade nya bilagan 4 D 2).
Med avseende på antagandeberäknade pensionsförmåner medger artikel 46 b att
länderna träffar överenskommelser för att förhindra att en och samma gottskrivna
försäkringsperiod beaktas i flera länder samtidigt. I den nordiska konventionen
om social trygghet finns regler för hur antagandeberäkningen skall göras i de
fall den pensionsberättigade uppfyller villkoren för rätt till en
antagandeberäknad pension i två eller flera av de nordiska länderna. Den
nordiska konventionen har angetts i bilaga 4 D.3.
Förordningarna (EEG) nr 1249/92 och nr 1945/93
Förordningarna (EEG) nr l249/92 och nr 1945/93 (bilaga 14 och 15 till
lagförslaget) innehåller ett flertal ändringar av såväl förordning 1408/71 som
tillämpningsförordningen 574/72. Av intresse här är emellertid främst de
ändringar som rör situationer då familjeförmåner eller familjebidrag ges ut från
flera länder samtidigt.
I förordning 1408/71 finns bestämmelser i kapitel 7 om familjeförmåner till
förvärvsarbetande och arbetslösa och i kapitel 8 om familjebidrag till pen-
sionärers barn och sådana barn som mist en eller båda föräldrarna. Förordningen
skiljer mellan familjeförmåner, som är alla de vård- och kontantförmåner som ges
ut för att kompensera en familj för de kostnader som uppkommer för barn, och
familjebidrag som ges ut enbart på grundval av antalet barn och barnens ålder.
Genom bestämmelserna i förordning 1408/71 ges rätten till familjeförmåner till
den förälder som är förvärvsarbetande och det är det land där föräldern är
verksam som ansvarar för att förmånerna ges ut. För arbetslösa gäller att
familjeförmåner ges ut av det land som svarar för arbetslöshetsförmånerna, dvs.
som regel det senaste sysselsättningslandet. Är båda föräldrarna
förvärvsverksamma men i skilda länder ges förmåner ut enligt lagstiftningen i
det land där barnen är bosatta. En förutsättning härför är emellertid att någon
av föräldrarna arbetar i detta land. Förmånerna från det andra landet hålls
därvid inne till så stor del som svarar mot vad som ges ut från
bosättningslandet. Den överskjutande delen skall dock alltid betalas ut.
Situationen kompliceras emellertid av att en icke förvärvsarbetande förälder
kan få en självständig rätt till familjeförmåner enligt nationella regler i det
land där denne är bosatt. De nya reglerna i förordning 1249/92 tar sikte på
denna situation och avser att förhindra obefogade dubbelutbetalningar samt att
fördela ansvaret för familjeförmåner mellan berörda länder.
Det kan finnas skäl att framhålla att i en situation där en enskild person
blir berättigad till förmåner från flera länder samtidigt gäller som ledande
princip inom EG-rätten att denne alltid skall kunna räkna med att få uppbära det
högsta belopp som kan ges ut enligt lagstiftningen i något av de berörda
länderna. En tillämpning av bestämmelserna i förordning 1408/71 får inte medföra
att en förmån ges ut med ett lägre belopp än som skulle varit fallet om enbart
nationella regler hade tillämpats.
I förordning 1408/71 finns bestämmelser i artikel 12 som avser att förhindra
obefogade dubbelutbetalningar och som också medger att motsvarande regler i ett
lands nationella lagstiftning får tillämpas i de fall förmåner från flera länder
sammanträffar. De nya bestämmelserna har tagits in som tillämpningsföreskrifter
till denna artikel och finns i artikel 10 till förordning 574/72.
I den nya lydelsen gäller enligt artikel 10 1 a att familjeförmåner eller
familjebidrag som ges ut i ett medlemsland med stöd av enbart nationella
bestämmelser utan krav på försäkring, anställning eller verksamhet som egen
företagare, skall hållas inne om det i ett annat medlemsland ges ut motsvarande
förmåner för samma tid och för samma familjemedlem med stöd antingen enbart av
nationella regler eller av bestämmelser i förordning 1408/71. Förmånerna skall
enligt bestämmelsen inte innehållas helt utan enbart upp till det belopp som
motsvarar vad som utges från det andra landet. Överskjutande belopp skall
således betalas ut.
Om emellertid förvärvsarbete utförs i det förstnämnda medlemslandet antingen
av den person som har rätt till förmånerna eller av den till vilken de utbetalas
skall enligt artikel 10 1 b i följande gälla. De familjeförmåner som ges ut
till förvärvsarbetande och arbetslösa enligt nationella regler eller med stöd av
bestämmelser i förordning 1408/71 i ett annat medlemsland skall hållas inne och
motsvarande förmåner i stället ges ut av den medlemsstat där familjemedlemmen är
bosatt. Förmånerna skall emellertid inte hållas inne helt utan enbart upp till
det belopp som ges ut enligt lagstiftningen i det land där familjemedlemmen är
bosatt. Även i detta fall skall alltså ett tillägg utges om förmånerna är olika
stora i de medlemssstater som kan komma i fråga för utbetalning av förmåner.
Om det är fråga om familjebidrag som betalas ut för pensionärers barn och för
barn som har mist en eller båda föräldrarna gäller med avseende på den situation
som angivits i föregående stycke, att sådana familjeförmåner och familjebidrag
vartill rätt föreligger enligt den andra medlemsstatens lagstiftning antingen
enbart enligt nationella regler eller med stöd av förordning 1408/71, skall
hållas inne. Den enskilde skall i stället ha rätt till de familjeförmåner eller
familjebidrag som ges ut i det land där barnen är bosatta och på detta lands
bekostnad. I förekommande fall skall även andra förmåner ges ut men kostnaden
för sådana förmåner skall då bäras av den stat som är behörig enligt tillämpliga
artiklar i kapitel 8 (art. 10.1b ii).
Genom en senare ändring, förordning 1945/93, har till artikel 10 i förordning
574/72 fogats en tredje punkt, 10.3, av följande innebörd. Ändringen tar sikte
på den situationen att familjeförmåner kan ges ut enligt lagstiftningen i två
olika länder på grund av att föräldrarna förvärvsarbetar i olika länder och
således skall omfattas av olika länders lagstiftning men barnen inte är bosatta
i något av dessa länder utan i ett tredje medlemsland. T. ex. kan mannen arbeta
i Tyskland, hans maka i Nederländerna och familjen vara bosatt i Belgien. I den
nya artikel 10.3 anges att, om rätt till familjeförmåner för samma period och
familjemedlem föreligger från två medlemsstater enligt förordning 1408/71, den
behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning ger den högsta
förmånen skall utge hela förmånen. Den medlemsstat som har gett ut förmånen har
rätt till ersättning från den andra medlemsstaten med halva den summa som
utgetts. Den andra medlemsstaten är dock inte skyldig att ersätta ett högre
belopp än vad som ges ut som familjeförmåner enligt det landets lagstiftning.
En särskild fråga gäller hur ansvaret för utgivandet av familjeförmåner skall
fördelas mellan två stater i de fall en person, antingen till följd av korta
perioder av förvärvsverksamhet i skilda länder eller till följd av att han byter
land där han är förvärvsverksam, blir berättigad till familjeförmåner mellan två
tidpunkter för utbetalning av sådana förmåner. Enligt artikel 10a i förordning
574/72 skall i en sådan situation de familjeförmåner som en person kan göra
anspråk på i var och en av dessa stater motsvara antalet dagliga förmåner som
utbetalas enligt den berörda lagstiftningen. Om lagstiftningen, som den svenska,
inte innehåller någon bestämmelse om utbetalning av dagliga förmåner, skall
familjeförmånerna ändå omräknas till ett dagligt belopp. För det fall att en
institution har betalat ut familjeförmåner under en period då förmåner skulle ha
betalats av en annan institution, skall avräkning ske mellan institutionerna.
Den enskilde blir således inte återbetalningssskyldig.Staterna kan också med
stöd av nämnda artikel träffa en överenskommelse om att ansvaret för betalning
av familjeförmåner inte skall övergå till det enligt huvudregeln ansvariga
landet förrän vid nästkommande månads- eller kalenderskifte. En sådan
överenskommelse skall antecknas i bilaga 8 till förordning 574/72. De
överenskommelser som gäller för svenskt vidkommande framgår av Gemensamma
EES-kommitténs beslut nr 7/94. I förhållande till de länder med vilka sådana
överenskommelser finns innebär dessa att en återgång skett till svenska regler,
dvs. att förmånerna kommer att ges ut månadsvis.
Konsekvenser för svensk del
För svensk del är det i huvudsak barnbidrag enligt lagen (1947:529, omtryckt
1973:449) om allmänna barnbidrag samt förlängt barnbidrag enligt lagen
(1986:378) om förlängt barnbidrag som kommer att beröras av de ovan redovisade
ändringarna i tillämpningsförordningen. Men även bostadsbidrag till barnfamiljer
enligt lagen (1993:737) om bostadsbidrag torde vara att hänföra till kategorin
familjeförmåner. För detta bidrag gäller emellertid att det endast är den del
av bidraget som lämnas som särskilt bidrag som kan anses vara en familjeförmån.
Vid en tillämpning av förordning 1408/71 skall de svenska förmånerna ges ut
till den som är förvärvsarbetande i Sverige. Medborgarskapet saknar därvid
betydelse och det har inte heller någon betydelse hur länge personen vistats i
Sverige. Enligt den s.k. likabehandlingsprincipen får någon särbehandling av
medborgare i ett annat medlemsland inte förekomma. Det krav om minst sex
månaders vistelse i Sverige som gäller för att utländska medborgare skall få
rätt till barnbidrag kan således inte längre upprätthållas mot personer som är
medborgare i ett annat EES-land. Enligt huvudregeln skall också den svenske
medborgare som är bosatt i Sverige men förvärvsarbetar i ett annat EES-land få
sina familjeförmåner från detta land. Det bör emellertid framhållas att för ett
barn som är bosatt i Sverige kommer det alltid att utges familjeförmåner med
belopp som motsvarar ett svenskt barnbidrag. Detta eftersom Sverige kommer att
bli skyldigt att utge ett tilläggsbelopp i de fall då den utländska
familjeförmånen är lägre än det svenska barnbidraget. De nya reglerna innebär
således inte någon skillnad mot vad som redan gäller.
För svenskt vidkommande skulle följande exempel på en tillämpning av reglerna
om familjeförmåner kunna förekomma. En kvinna som är nederländsk medborgare är
med sitt barn bosatt i Sverige utan att vara förvärvsarbetande. Bosättningen ger
henne enligt våra nationella bestämmelser rätt till svenskt barnbidrag och
sådant bidrag betalas också ut till henne. Bestämmelsen om minst sex månaders
vistelse kan som ovan framhållits inte upprätthållas gentemot EES-medborgare
till följd av reglerna om likabehandling. Om kvinnans make är förvärvsverksam i
Nederländerna, och han med stöd av bestämmelserna i förordning 1408/71 är
berättigad till familjeförmåner enligt lagstiftningen i arbetslandet, skall det
svenska barnbidraget hållas inne till så stor del som svarar mot vad som ges ut
i familjebidrag enligt den nederländska lagstiftningen (artikel 10 1 a). Om det
visar sig att kvinnan i vårt exempel är förvärvsverksam i Sverige ändras
förhållandena såtillvida att det nu är den nederländska familjeförmånen som
skall hållas inne. Den skall emellertid inte hållas inne helt utan enbart till
så stor del som svarar mot vad som ges ut i svenskt barnbidrag (art. 10 1 b i).
Ändras exemplet på så sätt att kvinnan förvärvsarbetar i Sverige men är bosatt
med barnet i Danmark och familjeförmåner således med stöd av bestämmelserna i
förordning 1408/71 skall ges ut enligt lagstiftningen i såväl Sverige som
Nederländerna skall det land som ger ut den högsta familjeförmånen svara för
hela förmånen. Om vi antar att detta är Nederländerna, svarar detta land för
hela familjeförmånen men har istället rätt att från Sverige återfå hälften av de
familjeförmåner som har betalats ut. Sverige är dock inte skyldigt att ersätta
Nederländerna med högre belopp än vad som ges ut i familjeförmåner enligt svensk
lagstiftning (artikel 10.3). Det anförda gäller i motsvarande mån också för
familjebidrag.
Bestämmelser om ikraftträdandet
Ändringarna i lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet
när personer flyttar inom Europeiska samarbetsområdet (EES) föreslås träda i
kraft den dag regeringen bestämmer. De skall emellertid tillämpas retroaktivt
fr.o.m. den l januari l994, dvs. samma dag som EES-avtalet trädde i kraft.
Skälet för detta är följande. Genom de nya förordningarna har en anpassning
skett av EG:s regelverk till domstolens praxis som den kommit till uttryck under
en längre tid. Förordningarna medför således inte någon ändring i sak av de
regler som berörs. Även utan den kodifiering som nu skett skulle Sverige till
följd av åtagandena i EES-avtalet ha varit tvunget att följa den praxis som
utbildats inom EG. Något hinder kan därför inte anses föreligga mot att ge
förordningarna retroaktiv tillämplighet. I Gemensamma EES-kommitténs beslut an-
ges att de skall tillämpas från och med den 1 januari l994, dvs. dagen för
EES-avtalets ikraftträdande. Enligt ett gemensamt uttalande av de avtalsslutande
parterna föreligger inget hinder för Finland, Island, Norge och Sverige att
tillämpa de äldre bestämmelserna, om dessa är mer gynnsamma för berörda enskilda
till dess Gemensamma EES-kommitténs beslut träder i kraft. Äldre bestämmelser
skall därför tillämpas för tiden före lagändringarnas ikraftträdande i de fall
detta kan medföra ett förmånligare resultat för den enskilde.
6.3 Läkemedel (Bilaga II)
Regeringens bedömning: De nytillkomna
rättsakterna på läkemedelsområdet har redan
föranlett regeringen att föreslå vissa ändringar i
läkemedelslagen. Vad gäller det nytillkomna
direktivet om marknadsföring av läkemedel övervägs
för närvarande inom regeringskansliet i vad mån
lagstiftningsåtgärder krävs. I övrigt harmoniserar
den svenska läkemedelslagstiftningen med innehål-
let även i de nytillkomna rättsakterna och kan
genom myndighetsföreskrifter helt införlivas med
svensk rätt.
Skälen för regeringens bedömning: Sedan EES-avtalet slöts har ett antal
direktiv på läkemedelsområdet tillkommit. Nio av dessa ingår i det nu aktuella
tilläggsavtalet. Dessutom har tillkommit två direktiv som rör kontrollen av
kemiska ämnen som kan användas vid olaglig narkotikatillverkning.
Genom läkemedelslagen (1992:859), och lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika vilka trädde i kraft den 1 juli 1993, har transformeringen på lagnivå
av reglerna i EG:s direktiv rörande läkemedel och ämnen som kan användas vid
olaglig tillverkning av narkotika i huvudsak genomförts, även såvitt gäller de
nytillkomna rättsakterna.
Enligt det nytillkomna direktivet rörande marknadsföring av läkemedel,
92/28/EEG, krävs dock att medlemsländerna förbjuder viss läkemedelsreklam.
Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om förbud mot reklam för receptbelagda
läkemedel och läkemedel för vilka kostnadsersättning kan lämnas till
allmänheten. Vidare föreskrivs att medlemsstaterna skall se till att lämpliga
och effektiva metoder finns för kontroll av marknadsföringen av läkemedel. Detta
kan enligt direktivet ske genom förhandskontroll. Den svenska
läkemedelsbranschens egna överenskommelser innehåller i sak motsvarande
bestämmelser. Inom regeringskansliet övervägs för närvarande i vad mån
direktivet påkallar lagstiftningsåtgärder. Lagbestämmelser om förbud mot reklam
för läkemedel förutsätter en ändring i tryckfrihetsförordningen. I prop.
1993/94:114 om grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska
unionen har regeringen bl.a. föreslagit att det skall vara möjligt att i lag
föreskriva undantag från tryckfrihetsförordningens regler när det gäller förbud
mot kommersiell annons som meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt
förpliktelse som följer av anslutning till Europeiska gemenskaperna.
Tryckfrihetsförordningen förbjuder förhandskontroll och någon ändring i det
avseendet är inte aktuell. Direktivets krav på marknadsföringskontroll behöver
dock inte ske genom förhandskontroll utan kan lösas på annat sätt. Den svenska
marknadsföringslagen får anses uppfylla de krav på kontroll som ställs i
direktivet.
I de nytillkomna direktiven 92/73/EEG och 92/74/EEG vilka gäller homeopatiska
medel för människor respektive djur, har avgränsningen av tillämpningsområdet
för de särskilda reglerna rörande sådana medel gjorts på ett något annorlunda
sätt än i läkemedelslagen. För att anpassa läkemedelslagen till direktivets
regler har en ändring gjorts i 2 § läkemedelslagen (SFS 1994:83 prop. 1993/94:92
bet. 1993/94:So U15, rskr. 1993/94:138).
I övrigt kan innehållet i de nytillkomna rättsakterna, bl.a. de som rör
kontrollen av ämnen som kan användas vid olaglig tillverkning av narkotika,
införlivas med svensk rätt genom föreskrifter av Läkemedelsverket.
De nytillkomna direktiven innehåller i huvudsak följande:
91/412/EEG
Direktivet behandlar fastställande av principer och riktlinjer för god
tillverkningssed avseende veterinärmedicinska läkemedel.
91/507/EEG
I direktivet ändras bilagan till direktivet 75/318/EEG om analytiska,
toxikologiska och kliniska normer och försöksplaner vid prövningen av
humanläkemedel.
92/18/EEG
I direktivet ändras bilagan till direktivet 81/852/EEG om analytiska,
toxikologiska och kliniska normer och försöksplaner vid prövningen av
veterinärmedicinska läkemedel.
92/25/EEG
Direktivet innehåller bestämmelser om partihandel med humanläkemedel.
92/26/EEG
I direktivet finns regler om villkoren för att lämna ut humanläkemedel till
allmänheten.
92/27/EEG
Direktivet innehåller regler om märkning och bipacksedlar vad gäller
humanläkemedel.
92/28/EEG
Direktivet reglerar marknadsföringen av humanläkemedel både i förhållande till
sjukvårdspersonal och till allmänheten.
92/73/EEG
I direktivet utökas tillämpningsområdet för direktiven 65/65/EEG och 75/319/EEG
genom fastställande av ytterligare bestämmelser om homeopatiska humanläkemedel.
92/74/EEG
Direktivet utgör en motsvarighet till direktivet 92/73/EEG när det gäller
hoemopatiska läkemedel för djur.
92/109/EEG
Direktivet innehåller vissa bestämmelser om tillverkning och utsläppande på
marknaden av vissa ämnen som används vid illegal tillverkning av narkotika och
psykotropa ämnen.
93/46/EEG
Direktivet innehåller vissa ändringar i bilagorna till direktivet 92/109/EEG i
vilka anges de ämnen som omfattas av bestämmelserna m.m.
6.4 Ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för
verksamhet inom hälso- och sjukvården m.m. (Bilaga VII)
Regeringens bedömning: Ett nytt rådsdirektiv
rörande läkare som har ersatt tre direktiv som
ingår i det ursprungliga EES-avtalet bör inte
föranleda någon ny svensk lagstiftning.
Skälen för regeringens bedömning: Rådet har antagit ett nytt direktiv som rör
den fria rörligheten för läkare m.m., rådets direktiv 93/16 av den 5 april 1993
om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras
utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis (EGT nr L 165, 7.7.1993, s.
1). Det nya läkardirektivet ersätter tre äldre direktiv med därefter gjorda
ändringar utan att det materiella innehållet ändrats. Dessa tidigare direktiv
(rådsdirektiven 75/362/EEG, 75/363/EEG och 86/457/EEG) ingår i det ursprungliga
EES-avtalet och har föranlett ändringar i bl.a. lagen (1984:542) om behörighet
att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. (prop. 1992/93:83, bet.
1992/93:SoU8, rskr. 1992/93:87, SFS 1992:1562). Någon ytterligare lagstiftning
eller annan transformering av det nya direktivet rörande läkare krävs inte.
6.5 Tobak (Bilaga II)
Regeringens bedömning: Ändringarna i bilaga II
vad avser tobak kräver lagstiftningsåtgärder för
att förhindra export av rökfri tobak. Regeringen
avser att återkomma i den frågan. I övrigt kan
ändringarna införlivas genom ändrade
myndighetsföreskrifter.
Skälen för regeringens bedömning: Rådet antog 1989 ett direktiv (89/622/EEG)
rörande märkning av tobaksprodukter, som innehåller såväl bestämmelser om
innehållsdeklaration som krav på varningstexter. Direktivet upptogs i
EES-avtalets bilaga II. År 1992 antog rådet en ändring av detta direktiv, rådets
direktiv 92/41/EEG av den 15 maj 1992 om ändring i direktivet 89/622/EEG om
tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om märkning av
tobaksvaror. Direktivet innehåller regler om att medlemsstaterna skall förbjuda
försäljning av vissa typer av rökfri tobak (tobak för användning i munnen) som
definieras i artikel 2.4 i direktivet, främst vissa slag av snus. Med tobak för
användning i munnen menas här alla typer av rökfria produkter - utom de som är
avsedda att rökas eller tuggas - helt eller delvis framställda av tobak i
pulver- eller partikelform eller en kombination av dessa former. Särskilt avses
varor i portionspåsar eller porösa påsar, eller i en form som påminner om ett
livsmedel. Vidare innehåller direktivet vissa ändringar beträffande
varningstexter. Direktivet har nu fogats till EES-avtalets bilaga II. Sverige,
liksom Island och Norge, har dock undantagits från det nämnda förbudet att
saluföra rökfri tobak. Undantaget gäller dock inte snus i former som påminner om
livsmedel. Det åligger vidare Sverige, Norge och Island att förbjuda export av
sådan rökfri tobak som avses i artikel 2.4 till övriga länder som omfattas av
EES-avtalet.
Ändringen i bilagan innebär alltså bl.a. att det undantag som Sverige fått
göra från förbudet mot försäljning av sådan rökfri tobak som avses i artikel 2.4
i direktivet inte omfattar snus i former som liknar livsmedelsprodukter. Sådan
försäljning får alltså inte äga rum enligt avtalet. På den svenska marknaden
förekommer inte nu någon sådan försäljning. Enligt 16 § tobakslagen (1993:581)
får regeringen, om det finns särskilda hälsoskäl, föreskriva att vissa slag av
tobaksvaror inte får tillverkas eller föras in till Sverige. Bestämmelsen ger
regeringen möjlighet att ingripa mot nya tobaksvaror bl.a på den grunden att
varan speciellt appellerar till barn och torde kunna tillämpas bl.a om snus
försäljs i "godispåsar". Någon ytterligare reglering kan därför inte anses
nödvändig.
Regeringen avser att återkomma beträffande åtgärder för att förhindra export
av rökfri tobak.
Ändringarna vad avser märkningsbestämmelserna medför att de föreskrifter som
Socialstyrelsen meddelar med stöd av bemyndigande kan komma att behöva ändras
för att överensstämma med direktiv 92/41.
6.6 Medicintekniska produkter (Bilaga II)
Regeringens förslag: Ett nytt direktiv om
medicintekniska produkter föranleder en ändring i
lagen om medicintekniska produkter. Med ett
mindre undantag har det nya direktivet redan
införlivats genom den nämnda lagen.
Skälen för regeringens förslag: Lagen (1993:584) om medicintekniska produkter
trädde i kraft den 1 juli 1993. I lagstiftningsärendet konstaterades det bl.a.
att det inom EG fanns två direktiv på området medicintekniska produkter under
behandling (prop. 1992/93:175). Det ena av dessa förslag hade kommit så långt i
behandlingen att det ansågs kunna ligga till grund för den svenska
lagstiftningen trots att förslaget alltså ännu inte var färdigbehandlat.
Förslaget har numera antagits på det sätt som förutsågs när lagen om
medicintekniska produkter antogs. Rådets direktiv 93/42/EEG av den 14 juni 1993
om medicintekniska produkter (EGT Nr L 169, 12.7.1993, s. 1) kräver därför, med
ett mindre undantag, inte någon ytterligare lagstiftning. På en punkt ansågs
dock den svenska lagen om medicintekniska produkter inte kunna ges en utformning
som helt svarade mot det dåvarande direktivförslaget. Det gäller hänskjutandet
till den myndighet som är överordnad ett anmält organ av frågan om inplacering i
produktklass i de fall en tillverkare och ett anmält organ har olika uppfattning
om klassificeringen (prop. 1992/93:175 s. 49). Medlemsstaterna skall tillämpa
bestämmelserna i direktivet 93/42/EEG från och med den 1 januari 1995. Den
ändring i den svenska lagen som nu läggs fram bör träda i kraft vid samma tid-
punkt.
6.7 Kosmetiska och hygieniska produkter (Bilaga II)
Regeringens bedömning: Innehållet i de
nytillkomna rättsakterna rörande kosmetiska och
hygieniska produkter kan transformeras till
svensk rätt genom föreskrifter av
Läkemedelsverket.
Skälen för regeringens bedömning: Sedan EES-avtalet slöts har fem direktiv
rörande kosmetiska och hygieniska produkter tillkommit.
I Sverige regleras kontrollen av kosmetiska och hygieniska produkter genom
lagen (1985:426) om kemiska produkter och förordningen (1993:1283) om kosmetiska
och hygieniska produkter. Den senare trädde i kraft den 1 januari 1994 och i den
har begreppet kosmetiska och hygieniska produkter avgränsats på samma sätt som i
det nytillkomna direktivet 93/35/EEG. I övrigt kan innehållet i de nytillkomna
rättsakterna införlivas med svensk rätt genom föreskrifter av Läkemedelsverket,
som har ansvaret för den svenska kontrollen på detta område.
De nytillkomna direktiven innehåller i huvudsak följande:
92/8/EEG, 92/86/EEG och 93/47/EEG
Direktiven innehåller ändringar i bilagorna till det grundläggande direktivet på
kosmetikaområdet, 76/768/EEG. Ändringarna har föranletts av den tekniska
utvecklingen på området.
93/35/EEG
Direktivet innehåller ändringar av direktivet 76/768/EEG, bl.a. vad gäller vissa
definitioner.
93/73/EEG
Direktivet innehåller föreskrifter om metoderna för att göra nödvändiga analyser
av sammansättningen av kosmetiska produkter.
7 Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
7.1 Inledning
Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde omfattar väg-, järnvägs-, sjö-
och lufttransporter och de infrastrukturfrågor som sammanhänger därmed, post-
och telekommunikationer, trafiksäkerhet samt miljö- och forskningsfrågor och
utvecklingsverksamhet på transportområdet. EES-avtalet berör i olika
utsträckning hela departementets verksamhetsområde.
Verksamheten inom EG sedan den 1 augusti 1991 har medfört att det blir
aktuellt att införliva ett antal nytillkomna rättsakter som berör bl.a.
Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. Flertalet av dessa är ändringar
i rättsakter som redan ingår i avtalet. Till följd av bemyndiganden från
riksdagen kan dessa, i den mån det krävs, i allmänhet införlivas genom
regeringsförordningar, se bl.a. lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer. Bland de nytillkomna
rättsakterna märks bl.a. de som behandlar cabotage, dvs. rätten att utföra
inrikes transporter med transportmedel som är registrerade utomlands. Regler om
sådant marknadstillträde har antagits inom EG för vägtransporter, transporter på
sjöar och floder, sjöfart och luftfart. På luftfartsområdet är dessa
bestämmelser införlivade genom det avtal som föreligger mellan Sverige, Norge
och EEG om civil luftfart. Ett nytt införlivande måste dock ske på grundval av
EES-avtalet. Utöver vad som anförs nedan om de nytillkomna rättsakterna,
hänvisas också till vad som anförts i EES-propositionen 1991/92:170, bil. 5.
7.2 Tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering (Bilaga II)
De nya rättsakter som skall tillföras bilaga II till avtalet utgörs till största
del av direktiv om fordons beskaffenhet och utrustning, typgodkännande m.m.
eller om ändring av sådana direktiv. Tre direktiv avser teleterminalutrustning.
Till den del Sverige inte redan uppfyller de krav som föreskrivs kommer
anpassningen till största del att ske genom föreskrifter på myndighetsnivå,
främst av Vägverket. Detta gäller:
- rådets direktiv 92/62/EEG av den 2 juli 1992 om anpassning till den tekniska
utvecklingen av rådets direktiv 70/311/EEG om styrinrättning för motorfordon och
släpvagnar till dessa fordon,
- kommissionens direktiv 91/422/EEG av den 15 juli 1991 om ändring av direktiv
71/320/EEG om bromsutrustning på vissa kategorier av motorfordon och släpvagnar
till dessa fordon,
- kommissionens direktiv 91/662/EEG av den 6 december 1991 om ändring av
direktiv 74/297/EEG om inredningsdetaljer i motorfordon,
- kommissionens direktiv 90/629/EEG av den 30 oktober 1990 om ändring av
direktiv 76/115/EEG om förankring av bilbälten i motorfordon,
- kommissionens direktiv 91/663/EEG av den 10 december 1991 om ändring av
direktiv 76/756/EEG om montering av belysning och ljussignalanordningar på
motorfordon och släpvagnar till dessa fordon,
- kommissionens direktiv 90/630/EEG av den av den 30 oktober 1990 om ändring av
direktiv 77/649/EEG om siktfält i motorfordon,
- rådets direktiv 91/226/EEG av den 27 mars 1991 om stänkskydd för vissa
motorfordon och släpvagnar till dessa fordon,
- rådets direktiv 92/22/EEG av den 31 mars 1992 om säkerhetsglas och
glasmaterial på motorfordon och släp till dessa,
- rådets direktiv 92/23/EEG av den 31 mars 1992 om däck och däckmontering på
motorfordon och släpvagnar till dessa fordon,
- rådets direktiv 93/91/EEG av den 29 oktober om anpassning av den tekniska
utvecklingen avseende inredingsdetaljer i motorfordon.
Följande direktiv skall införlivas genom regeringsförordningar:
- rådets direktiv 92/21/EEG av den 31 mars 1992 om vikt och dimensioner för
motorfordon kategori M1,
- rådets direktiv 92/24/EEG av den 31 mars 1992 om hastighetsbegränsare för
vissa kategorier av motorfordon,
- rådets direktiv 92/114/EEG av den 17 december 1992 om utskjutande delar i
fronten på motorfordon,
- rådets direktiv 92/53/EEG av den 18 juni 1992 om ändring till direktiv
70/156/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om typgodkännande av
motorfordon och släpvagnar till dessa fordon,
- rådets direktiv 92/97/EEG av den 10 november 1992 som är ett tillägg till
rådets direktiv 70/157/EEG av den 6 februari 1970 angående tillåten ljudnivå och
avgaser för motorfordon där man gör vissa skärpningar vad gäller kraven om
ljudnivå.
Ett av rådet utfärdat ramdirektiv, 92/61/EEG av den 30 juni 1992 om
typgodkännande av två- och trehjuliga motorfordon, skall följas av totalt 24
komponentdirektiv med krav på t.ex. bromsar, ljus, motoreffekt och avgaser.
Ramdirektivet införlivas på förordningsnivå. Komponentdirektiven, dvs. rådets
direktiv 93/14/EEG av den 5 april 1993, 93/29-34/EEG av den 14 juni 1993 och
93/92-94/EEG av den 29 oktober 1993 införlivas genom myndighetsföreskrifter.
De tre rättsakter som gäller teleterminalutrustning är rådets direktiv
93/97/EEG av den 29 oktober 1993 med tillägg till direktiv 91/263/EEG vad gäller
jordstationsutrustning för satellitkommunikation och kommissionens beslut
94/11/EEG och 94/12/EEG vad gäller krav för anslutning av mobil teleutrustning..
7.3 Teletjänster (Bilaga XI)
Bland de rättsakter som tillkommit på detta område finns rådets beslut
92/264/EEG av den 11 maj 1992 om införande av en enhetlig internationell
accesskod inom gemenskapen för tillgång till telefoni och rådets direktiv
92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillämpning av tillhandahållande av öppna nät
för hyrda förbindelser.
Båda dessa har beaktats i telelagen (1993:597) som trädde i kraft den 1 juli
1993.
7.4 Transporter (Bilaga XIII)
7.4.1 Inlandstransport
Statligt stöd
Genom rådets förordning (EEG) nr 3578/92 av den 7 december 1992, med ändring av
rådets förordning (EEG) 1107/70 om stöd till transporter på järnväg, väg och
inre vattenvägar, utsträcks med vissa jämkningar, giltigheten för de nuvarande
stödarrangemangen för kombitransporter till slutet av 1995. Förordningen
inkorporeras i svensk rätt genom regeringsförordning.
Förenkling av gränspassage
Rådets förordning (EEG) nr 3356/91 av den 7 november 1991 är en
ändringsförfattning till rådets förordning (EEG) nr 4060/89 av den 21 december
1989 om avskaffande av gränskontroller mellan medlemsstaterna vid transporter på
landsväg och inre vattenvägar inkorporeras genom regeringsförordning.
Det gäller även rådets förordning (EEG) nr 3912/92 av den 17 december 1992 där
man har utsträckt förordning (EEG) nr 4060/89 till fordon och fartyg
registrerade i tredje land.
När det gäller upprättande av gemensamma regler för vissa former av kombinerad
transport av gods mellan medlemsstaterna har rådets direktiv 75/130/EEG numera
upphävts genom direktivet 92/106/EEG av den 7 december 1992. Tillämpningsområdet
för reglerna om kombinerade transporter vidgas till transporter som delvis äger
rum över hav. Ytterligare författningsändringar krävs inte.
7.4.2. Vägtransport
Teknisk harmonisering och säkerhet
Rådets direktiv 92/7/EEG av den 10 februari 1992 med ändring i direktiv 85/3/EEG
innehåller bestämmelser om vikt, dimensioner och vissa tekniska egenskaper hos
vissa fordon. I den mån anpassning behöver ske, sker det genom
regeringsförordning.
På bilprovningsområdet har det genom rådets direktiv 91/328/EEG av den 21 juni
1991, 92/54/EEG av den 22 juni 1992 och 92/55/EEG av den 22 juni 1992 gjorts
ändring i direktivet 77/143/EEG om tillämpning av medlemsstaternas lagstiftning
om provning av motorfordon och tillhörande släpfordons trafiksäkerhet. Härigenom
utsträcks skyldigheten att periodiskt kontrollbesiktiga fordon till att omfatta
även personbilar. Man specificerar de moment som skall inkluderas i den
periodiska trafiksäkerhetsprovningen av fordons bromssystem och avgassystem för
att hålla utsläppen på en låg nivå. Sverige uppfyller redan kraven i direktiven.
Rådets direktiv 91/671/EEG av den 16 december 1991 om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om obligatorisk användning av säkerhetsbälten i
fordon under 3,5 ton kräver inte några ytterligare författningsåtgärder.
Detsamma gäller för rådets direktiv 92/6/EEG av den 10 februari 1992 om
installation och användning av anordningar för hastighetsbegränsning för vissa
kategorier av motorfordon i gemenskapen. Härigenom föreskrivs att sådana
anordningar skall begränsa högsta hastigheten för bussar till 100 km/timme och
för tunga lastfordon till 85 km/timme. Direktivet har införlivats med 13 b §
fordonskungörelsen (1972:595).
Rådets direktiv 93/89/EEG om medlemsstaternas tillämpning av fordonsskatt på
vissa fordon som används för vägtransporter samt vägtullar och vägavgifter av
vissa vägtrafikanläggningar kräver inte några författningsåtgärder.
Social harmonisering
På detta område har följande rättsakter tillkommit. Kommissionens beslut
93/173/EEG av den 22 februari 1993 om sådana standardformulär som föreskrivs i
rådets förordning (EEG) nr 3828/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av
viss social lagstiftning om vägtransporter, kommissionens förordning (EEG) nr
3314/90 av den 16 november 1990 och kommissionens förordning (EEG) nr 3688/92 av
den 21 december 1992 om anpassning till den tekniska utvecklingen av
förordningen (EEG) nr 3821/85 om färdskrivare för vägtransporter samt
kommissionens beslut 93/172/EEG av den 22 februari 1993 om rapport- formulär som
föreskrivs i rådets direktiv 88/599/EEG rörande vägtransporter. Dessa
införlivas genom regeringsförordning.
Genom rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort harmoniseras
såväl själva körkortshandlingen som den utbildning och den medicinska prövning
som krävs för att få körkort. Körkortshandlingen avviker helt från den svenska
vilket för vår del skulle innebära ett steg tillbaka. Såvitt nu kan bedömas
kommer emellertid Sverige att få undantag för körkortets utformning. I fråga om
körkortsutbildningen och den medicinska prövningen medför direktivet inte några
svårigheter. De olika körkortsklasserna kan indelas i underavdelningar, vilket
nödvändiggör ändringar i körkortslagen (1977:477). Inom EG skall
medlemsstaterna, före den 1 juli 1994, ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att
direktivet skall kunna tillämpas den 1 juli 1996. Regeringen avser att återkomma
till riksdagen i denna fråga.
Tillträde till marknaden (varor)
Rådets förordning (EEG) nr 881/92 av den 26 mars 1992 om tillträde till
marknaden för godstransporter på väg i den europeiska gemenskapen till eller
från en medlemsstat eller i transit genom en eller flera medlemstater inför ett
system med gemenskapstillstånd för godstransporter mellan medlemsstaterna utan
kvantitativa restriktioner. Den anger villkoren för meddelande och återkallelse
av tillstånd, tillståndens användningsområde, giltighetstid m.m. Förordningen,
med ändring och anpassning, införlivas dels genom ändring i yrkestrafiklagen,
dels genom regeringsförordning. Regeringen återkommer till riksdagen i denna
fråga.
Rådets förordning (EEG) nr 3916/90 av den 21 december 1990 om de åtgärder som
skall vidtas i händelse av en kris på marknaden för godstransporter på väg kan
beaktas inom ramen för befintliga författningar och organ för regleringen av den
yrkesmässiga trafiken.
Rådets förordning (EEG) nr 3118/93 av den 25 oktober 1993 om förutsättningar
för transportföretag att utföra inrikes godstransporter i en medlemsstat där de
inte är etablerade kräver inte några ytterligare författningsåtgärder.
Tillträde till marknaden (passagerare)
Rådets förordning (EEG) nr 684/92 av den 16 mars 1992 om gemensamma regler för
internationella busstransporter ersätter de tidigare förordningarna på området,
nämligen rådets förordningar (EEG) nr 117/66, nr 516/72 och nr 517/72.
Förordningen anger förutsättningarna för transportföretagens rätt att utföra
busstrafik mellan medlemsländerna. Denna förordning kräver ändringar av vissa
definitioner i yrkestrafiklagen (1988:263). I samband därmed bör en allmän
översyn av yrkestrafiklagen och med den sammanhängande förordningar göras.
Regeringen avser därför att snarast återkomma med en särskild proposition med
förslag om ändringar i yrkestrafiklagen.
Vidare har kommissionens förordning (EEG) nr 1839/92 av den 1 juli 1992 med
närmare föreskrifter om tillämpningen av rådets förordning (EEG) nr 684/92 vad
gäller dokument för internationell persontrafik samt kommissionens förordning
(EEG) nr 2944/93 av den 25 oktober 1993 med ändring av kommissionens förordning
(EEG) nr 1839/92 tillkommit. Kommissionens förordningar ersätter de tidigare
förordningarna (EEG) nr 1016/68 (EEG) och nr 1172/72. Tillämpningsföreskrifterna
inkorporeras genom regeringsförordning.
Slutligen har på detta område tillkommit rådets förordning (EEG) nr 2454/92 av
den 23 juli 1992 med föreskrifter om de villkor under vilka icke-bofasta
transportföretag får utföra inrikes yrkesmässig persontrafik i en annan
medlemsstat än där företaget är etablerat. Förordningen avses inkorporeras genom
regeringsförordning.
7.4.3Järnvägstransport
Strukturpolitik
På järnvägstransportområdet har en rättsakt tillkommit, nämligen rådets direktiv
91/440/EEG av den 29 juli 1991 om utvecklingen av gemenskapens järnvägar som
ersätter rådets beslut 75/327/EEG. Direktivet föreskriver affärsmässig
självständighet och finansiell restrukturering av järnvägsförvaltningarna.
Direktivet föreskriver också en, åtminstone bokföringsmässig, åtskillnad mellan
infrastrukturdel och operativ del av verksamheten. Detta är i stora delar
genomfört i Sverige genom den uppdelning som skett mellan Statens järnvägar och
Banverket.
Vidare införs rätt till tillträde till järnvägsnätet för internationellt
samverkande järnvägsföretag och järnvägsföretag som ägnar sig åt
gränsöverskridande kombinerade transporter. Direktivet har närmare behandlats i
proposition 1993/94:166 Avreglering av järnvägstrafiken och riktlinjer m.m. för
SJ:s verksamhet under åren 1994-1996. Eventuella författningsändringar med
anledning av direktivet kräver inte lagform.
7.4.4Transport på inre vattenvägar
Tillträde till marknaden
Rådets förordning (EEG) nr 3921/91 av den 16 december 1991 om förutsättningar
för transportföretag att utföra inrikes transporter av gods eller passagerare på
inre vattenvägar i en medlemsstat där de inte är hemmavarande bör införlivas med
svensk rätt genom regeringsförordning. Förordningen blir dock inte tillämplig
beträffande Sverige förrän vi har fått tillgång till EG:s inre vattenvägar på
samma villkor som medlemmarna i EG. Detta blir fallet först sedan en uppgörelse
nåtts om sjöfarten på Rhen, som styrs av en särskild konvention. Åtgärder för
införlivande av rättsakten bör därför anstå tills vidare (jämför protokoll 20
till EES-avtalet och EES-propositionen 1991/92:170, bilaga 5, s. 14).
Strukturpolitik
Rådets förordning (EEG) nr 3690/92 av den 21 december 1992 och rådets förordning
(EEG) nr 3433/93 av den 15 december 1993 om ändring av förordning (EEG) nr
1102/89 om fastställande av vissa åtgärder för verkställande av rådets
förordning (EEG) nr 1101/89 om strukturella förbättringar inom inlandssjöfarten
har tillkommit. Rättsakterna kan införlivas med svensk rätt genom förordning.
Varken förordning (EEG) nr 1101/89 eller (EEG) nr 1102/89 har dock ännu
införlivats med svensk rätt av samma anledning som anges för rådets förordning
(EEG) nr 3921/91 ovan.
Tillstånd att bedriva verksamhet
Rådets direktiv 91/672/EEG av den 16 december 1991 om ömsesidigt erkännande av
nationella båtförarcertifikat för transport av gods och passagerare på inre
vattenvägar införlivas med svensk rätt genom Sjöfartsverkets försorg. Även här
gäller dock att åtgärder för införlivandet inte är aktuella ännu.
7.4.5Sjöfart
Rådets direktiv 93/75/EEG av den 13 september 1993 om minimikrav för fartyg
som är på väg till eller från gemenskapens hamnar och som transporterar farligt
eller miljöfarligt gods skall, i de delar gällande föreskrifter inte redan
uppfyller kraven, införlivas på regerings- och myndighetsnivå.
Kommissionens förordning (EEG) nr 2158/93 av den 28 juli 1993 om
tillämpligheten av ändringar i 1974 års internationella konvention om säkerhet
för människoliv till sjöss och 1973 års internationella konvention om
förhindrande av förorening från fartyg vid tillämpning av rådets förordning
(EEG) nr 613/91 innehåller beslut om tillämpning av ändringar i SOLAS och MARPOL
på bestämmelser om överflyttning av fartyg från ett register till ett annat inom
gemenskapen. Bestämmelserna i sjölagen (1891:35 s. 1) om fartygsregistrering är
för närvarande föremål för en översyn, vilken avses resultera i en proposition
till riksdagen under våren. Frågan om införlivande av kommissionens förordning
nr 2158/93 avses behandlas i detta sammanhang.
7.4.6Civil luftfart
På detta område tillkommer några rättsakter som nästan alla redan har
införlivats med svensk rätt på grund av avtalet mellan Sverige, Norge och EEG om
civil luftfart, i det följande benämnt "luftfartsavtalet". De viktigaste av
dessa är de som ingår i EG:s tredje luftfartspaket. Dessa har redan varit
föremål för riksdagsbehandling genom proposition 1992/93:202 om ändring av avtal
mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. Genom att rättsakterna nu tas
med i tilläggsavtalet till EES-avtalet utvidgas det geografiska område på vilket
det tredje luftfartspaketet skall äga tillämpning.
Den svenska texten till de flesta nedan nämnda rättsakterna finns publicerad i
förordningen (1993:1005) om ändring i förordningen (1992:558) om tillämpning av
avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. Regeringen återkommer
till luftfartsavtalet nedan.
Marknadstillträde
Två rättsakter gällande marknadstillträde har tillkommit. De skall införlivas
genom förordningar.
Den första är rådets förordning (EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 om
EG-lufttrafikföretags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen (ingår i det
tredje luftfartspaketet). I denna rättsakt ges EG-lufttrafikföretag i princip
rätt att fritt bedriva kommersiell luftfart mellan de flygplatser inom
gemenskapen som är öppna för civil luftfart. Rätten för ett flygföretag att
bedriva inrikes luftfart i ett annat land än staten där flygföretaget är
licensierat, s.k. cabotage, införs dock stegvis. Från den 1 april 1997 blir dock
cabotaget i princip helt fritt. Förordningen reglerar också medlemsstaternas
möjligheter att föreskriva villkor för - samt genom anbudsförfarande upphandla -
flygtrafik på en linje som saknar operatörer men som en medlemsstat önskar
upprätthålla av exempelvis regionalpolitiska skäl.
Den andra rättsakten är rådets förordning (EEG) nr 95/93 av den 18 januari
1993 om gemensamma regler för fördelning av ankomst- och avgångstider vid
gemenskapens flygplatser (ingår i det tredje luftfartspaketet).
Dessutom har rådets förordning (EEG) nr 3089/93 av den 29 oktober 1993 om
ändring av förordning (EEG) nr 2299/89 om en uppförandekod för datoriserade
bokningssystem tillkommit. Denna innebär att en ändring av lagen (1993:41) om
datoriserade bokningssystem för luftfart blir nödvändig. Regeringen avser att
återkomma till riksdagen i denna del.
Tariffer
Här tillkommer rådets förordning (EEG) nr 2409/92 av den 23 juli 1992 om
biljettpriser och tariffer för lufttrafik genom vilken det införs ett system med
fri prissättning för befordran av passagerare, bagage och gods med flyg inom
gemenskapen (ingår i det tredje luftfartspaketet). Förordningen innehåller dock
vissa skyddsmekanismer mot överprissättning eller osund priskonkurrens. Den
ersätter den tidigare förordningen (EEG) 2342/90. Den nya förordningen avses att
införlivas genom regeringsförordning.
Teknisk harmonisering
Rådets förordning (EEG) nr 3922/91 av den 16 december 1991 om harmonisering av
tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart
innehåller regler om harmonisering av de tekniska och administrativa kraven på
flygsäkerhetsområdet. Det gäller särskilt konstruktion, tillverkning, drift och
underhåll av luftfartyg samt de personer och organisationer som ägnar sig åt
sådan verksamhet. Denna rättsakt införlivas genom förordning.
Dessutom har rådets förordning (EEG) nr 2407/92 av den 23 juli 1992 om
utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag tillkommit (ingår i det tredje
luftfartspaketet). Den syftar till att säkerställa konkurrens på lika villkor på
den fria inre luftfartsmarknaden.
Ett flygföretag måste ha ett driftstillstånd (AOC, Air Operator's Certificate)
som innebär att lufttrafikföretaget uppfyller de flygsäkerhetsmässiga kraven.
Dessutom krävs en operativ licens (Operating Licence) som innebär att
flygföretaget måste uppfylla de krav på ekonomisk stadga som förordningen anger.
Flygföretaget åläggs att lämna uppgifter om sin ekonomi till
tillståndsmyndigheten. I förordningen finns också regler om registrering av
luftfartyg. Rättsakten avses att införlivas med svensk rätt genom förordning.
Rätten för lufttrafikföretag hemmahörande i en EES-stat att registrera
luftfartyg i Sverige har redan tillgodosetts genom tidigare ändring i 2 kap. 2 §
luftfartslagen (1957:297).
Rådets direktiv 93/65/EEG av den 19 juli 1993 om definition och användning av
kompatibla tekniska specifikationer vid upphandling av utrustning och system för
ledning av lufttrafiken införlivas genom myndighetsföreskrifter.
Social harmonisering
Här har endast rådets direktiv 91/670/EEG av den 16 december 1991 om ömsesidigt
godkännande av certifikat för personal med funktioner inom den civila luftfarten
tillkommit. Härigenom åläggs medlemsstaterna att acceptera certifikat som
utfärdats i annan medlemsstat för förarkabinbesättningar, dvs. flygförare,
navigatörer och flygmekaniker. Direktivet beaktas av Luftfartsinspektionen hos
Luftfartsverket vid utfärdande av myndighetsföreskrifter.
7.4.7Närmare om upphörande av avtalet mellan Sverige, Norge och EEG om civil
luftfart
Luftfartsavtalet förutses upphöra att gälla den dag EES-avtalet innehåller de
bestämmelser som också ingår i luftfartsavtalet och båda avtalen sålunda
omfattar samma regler på luftfartens område. Detta kommer att ske genom
tilläggsavtalet och då skall den särskilda lagstiftning som luftfartsavtalet
gett upphov till upphöra att gälla.
När luftfartsavtalet upphör att gälla blir följande lagstiftningsåtgärder
aktuella:
- lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om
civil luftfart skall upphöra att gälla.
- 1, 2 och 13 §§ lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. har redan ändrats
genom SFS 1993:22. Genom punkt 3 i övergångsbestämmelserna gäller de äldre
bestämmelserna för lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige,
Norge och EEG om civil luftfart. När denna lag upphör att gälla krävs ingen
ytterligare åtgärd.
- 2 kap. 2 a § och 7 kap. 3 a § luftfartslagen (1957:297) skall upphöra att
gälla enligt vad som redan uttalats i prop. 1992/93:202 s. 15.
7.5 Konkurrens (Bilaga XIV)
På konkurrensområdet har två rättsakter tillkommit som berör
Kommunikationsdepartementets område.
Kommissionens förordning (EEG) nr 1617/93 av den 25 juni 1993 om tillämpningen
av artikel 85.3 i fördraget på vissa kategorier av avtal och samordnade
förfaranden med avseende på gemensam planering och samordning av tidtabeller,
gemensam drift, samråd om passagerar- och fraktpriser i regelbunden luftfart
samt fördelning av avgångs- och ankomsttider på flygplatser gäller fram t.o.m.
den 30 juni 1998. Den införlivas genom regeringsförordning. Detta gäller även
för kommissionens förordning (EG) nr 3652/93 av den 22 december 1993 om
tillämpningen av artikel 85.3 i fördraget på vissa kategorier av avtal mellan
företag med avseende på datoriserade bokningssystem för lufttransporttjänster.
7.6 Hälsa och säkerhet i arbetet (Bilaga XVIII)
På fartygssäkerhetsområdet, som ligger inom Kommunikationsdepartementets område,
har rådets direktiv 92/29/EEG av den 31 mars 1992 om minimikrav avseende
säkerhet och hälsa för förbättrad medicinsk behandling ombord på fartyg och
rådets direktiv 93/103/EG av den 23 november 1993 om minimikrav för säkerhet och
hälsa vid arbete ombord på fiskefartyg (trettonde särdirektivet enligt artikel
16.1 i direktiv 89/391/EEG) tillkommit. Båda dessa direktiv införlivas genom
myndighetsföreskrifter.
8 Finansdepartementets verksamhetsområde
8.1 Finansiella tjänster (Bilaga IX)
8.1.1 Inledning
Som framgår av redogörelsen för området finansiella tjänster i prop. 1991/92:170
om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) - bilaga 6 s. 4 ff - bygger EG:s
marknad för en inre finansiell marknad på tre grundprinciper: en enda
auktorisation, hemlandstillsyn och minimiharmonisering för ömsesidigt godtagande
av medlemsstaternas regelverk. I bilagan har lämnats en redogörelse för den
närmare innebörden av dessa begrepp.
Genomförandet av en integrerad marknad med en enda auktorisation har inom EG
kommit längst på bankområdet där ett system byggt på dessa grundsatser infördes
genom det s.k. andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG). Detta direktiv
ingår redan i EES-avtalet. Genom rättsakter, som antagits under 1992 och 1993,
har EG numera fattat beslut som till fullo inför dessa principer också på
försäkringsområdet och värdepappersmarknadsområdet. Dessa rättsakter jämte ett
antal andra rättsakter, som ytterligare harmoniserar grundläggande bestämmelser
angående finansiella tjänster, har nu också införlivats med de regler som gäller
för EES. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för de direktiv m.m.
som antagits efter den 31 juli 1991 samt vilket anpassningsarbete som krävs i
Sverige.
8.1.2 Banker och andra kreditinstiut
I december 1991 antog EG:s ministerråd ett direktiv (91/633/EEG) om genomförande
av direktiv 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut. Det nya direktivet ger
möjlighet att låta också en fond avseende allmänna bankrisker (general banking
risks) ingå i kapitalbasen. Tillägg till 1989 års kapitalbasdirektiv gjordes i
mars 1992 då direktivet 92/16/EEG om ändring av direktivet 89/229/EEG om
kapitalbasen i kreditinstitut antogs. Genom sistnämnda tillägg infördes
särskilda regler för vissa danska bostadsinstitut. Dessutom inrättades en
kommitté som skall bistå kommissionen vid tekniska justeringar av
kapitalbasreglerna.
De två nyss nämnda direktiven (91/633/EEG och 92/16/EEG) kräver inte några
särskilda lagändringar i Sverige. Om det i Sverige skulle införas en möjlighet
till avsättningar till en fond för allmänna bankrisker får det övervägas om
ändringar då också måste göras i de lagreglerade kapitaltäckningsreglerna eller
om det räcker med ändringar i Finansinspektionens föreskrifter. Det andra
direktivet berör inte direkt förhållandena i Sverige.
I april 1992 antogs ett direktiv (92/30/EEG) om gruppbaserad tillsyn av
kreditinstitut. Direktivet ersätter 1983 års direktiv i samma ämne, vilket ingår
i det ursprungliga EES-avtalet. Genom det nya direktivet utsträcks tillsynen av
koncerner till att omfatta den sammanlagda finansiella ställningen i koncerner
där även andra finansiella institut än kreditinstitut är moderföretag. Kravet på
konsolidering gäller inte bara dotterföretag utan även företag i vilket
moderföretaget har en ägarandel som uppgår till minst 20 % av röster eller
kapital. Dessutom förutses att EG skall kunna sluta avtal med tredje land om
utsträckning av den gruppbaserade tillsynen. I sådana fall skall konsultationer
ske om avtalets tillämpning också beträffande övriga EES-länder.
Rådet antog i december 1992 ett direktiv (92/121/EEG) om övervakning och
kontroll av kreditinstituts större engagemang. Direktivet ersätter en
rekommendation från 1987, vilken ingår i EES-avtalet. Enligt det 1992 antagna
direktivet skall samliga kreditinstitut regelbundet till tillsynsmyndigheten
rapportera alla större engagemang varmed avses alla engagemang som överstiger
10 % av institutets kapitalbas. Maximigränsen för stora engagemang är 25 % av
kapitalbasen. Summan av ett kreditinstituts samtliga större engagemang får inte
överskrida 800 % av kapitalbasen.
Såväl 1992 års direktiv om gruppbaserad tillsyn som 1992 års direktiv om
kreditinstituts större engagemang har ett nära samband med direktivet om
årsbokslut och sammanställd redovisning (koncernredovisning) för banker och
andra finansiella institut (89/635/EEG). Beträffande 1989 års
bankredovisningsdirektiv, som ingår i det ursprungliga EES-avtalet, har Sverige
fått anstånd till den 1 januari 1995 med att genomföra direktivets bestämmelser.
På grund av det nära sambandet mellan det sist nämnda direktivet och de två
först nämnda direktiven har Sverige avseende direktivet om gruppbaserad tillsyn
fått tillstånd att tillämpa hittillsvarande redovisningsregler och regler för
när konsolidering skall ske fram till den 1 januari 1995. När det gäller
direktivet om större engagemang har Sverige fått anstånd med anpassningen till
den 1 januari 1995.
Som framgår av vad nyss sagts är en grundläggande förutsättning för att
anpassa reglerna om gruppbaserad tillsyn och större engagemang att också
redovisningsreglerna anpassats till motsvarande EG-direktiv. Arbetet med att
anpassa svenska redovisningsregler till EG:s regler bedrivs i
Redovisningskommittén (Ju 1991:07). Redovisningskommittén väntas avge ett
betänkande avseende bl.a. anpassningen av redovisningsreglerna för banker och
andra finansiella institut i början av 1994. En proposition i anledning av
betänkandet är planerad att avlämnas till riksdagen under andra halvåret 1994.
Samtidigt avses också de övriga förslag till lagändringar som krävs för att
införliva direktiven om gruppbaserad tillsyn och om kreditinstituts större
engagemang att läggas fram.
8.1.3 Försäkring
På försäkringsområdet har man som tidigare antytts nu lagt grunden för en inre
marknad genom de direktiv som slutgiltigt lägger fast principerna om en enda
auktorisation och hemlandstillsyn (den s.k. tredje generationens direktiv).
Direktiven skall vara implementerade senast i EG:s medlemsländer vid utgången av
1993 och den nationella lagstiftningen skall träda i kraft senast den 1 juli
1994.
I juni 1992 antogs tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG) enligt vilket
ett skadeförsäkringsbolag med sin hemlandsauktorisation äger rätt att erbjuda
sina tjänster inom hela EG-området utan tillstånd från värdlandet antingen genom
gränsöverskridande verksamhet eller genom etablering. Direktivet innehåller
dessutom bl.a. bestämmelser om slopande av försäkringsmonopol, kvalificerad
bolagsledning, prövning av större ägares lämplighet, förbud mot förhandskontroll
av försäkringsvillkor och premiesättning, utövande av hemlandstillsynen samt
placeringsregler för tillgångar motsvarande försäkringstekniska skulder.
Tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG), som antogs i november 1992,
överenstämmer till stora delar med det tredje skadeförsäkringsdirektivet. Det
finns dock vissa avvikande bestämmelser i frågor som är specifika för
livförsäkringar, bl.a. avseende granskning av premier och tekniska reserver.
När det gäller tredje livförsäkringsdirektivets (92/96/EEG) bestämmelser om
livförsäkringsbolagens större placeringar, dvs. hur stor del av tillgångarna som
får investeras i värdepapper utfärdade av en och samma utställare (artikel 22.1
i direktivet), har Sverige på grund av de svenska livförsäkringsbolagens stora
innehav av bostadsobligationer erhållit anstånd med införandet av den i
direktivet föreskrivna 10-procentregeln till den 1 januari 2000. Dessutom har
Sverige bl.a. åtagit sig att se till att innehaven inte ökar i storlek, att
innehaven skall vara reducerade till 20 % eller mindre senast den 1 juli 1996,
om möjligt dock redan den 31 december 1995, samt att rapportera vilka åtgärder
som vidtagits för att minska innehaven.
En departementspromemoria (Ds 1993:57) med förslag till placeringsregler för
försäkringsbolag har lagts fram i september 1993. Övriga förslag till de
ändringar som behövs för att införa tredje skadeförsäkringsdirektivets och
tredje livförsäkringsdirektivets regler övervägs för närvarande inom
Finansdepartementet bland annat med utgångspunkt i ett av Försäkringsutredningen
(Fi 1990:11) i januari 1994 avgivet betänkande med förslag till anpassning av
den svenska lagstiftningen (SOU 1993:108). En proposition om ändrad lagstiftning
med anledning av de nämnda direktiven är planerad till andra halvåret 1994.
Ett direktiv (91/674/EEG) om årsbokslut och sammanställd redovisning för
försäkringsföretag antogs av EG:s råd i december 1991. Direktivet innehåller
detaljerade regler om försäkringsföretagens redovisning.
Beträffande dessa redovisningsregler har Sverige fått anstånd med anpassningen
till den 1 januari 1995. Liksom när det gäller anpassningen av
redovisningsreglerna för banker kommer förslag till anpassning av reglerna för
försäkringsföretag att läggas fram i början av 1994. Proposition är planerad
till andra halvåret 1994.
I december 1991 antogs en rekommendation (92/48/EEG) om försäkringsförmedlare.
Den svenska lagen (1989:508) om försäkringsmäklare uppfyller till stora delar
redan vad som föreskrivs i rekommendationen. Övriga erforderliga
anpassningsåtgärder kommer att övervägas inom Finansdepartementet i särskild
ordning.
8.1.4 Värdepappersmarknaden
Under 1993 antogs två viktiga direktiv rörande företag som driver
värdepappersrörelse. Medlemsstaterna skall ha anpassat sin lagstiftning till vad
direktiven föreskriver senast den 1 juli 1995. Den nationella lagstiftningen
skall träda i kraft senast vid utgången av 1995.
Direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut,
som antogs i mars 1993, syftar till att förbättra övervakningen och kontrollen
av marknadsrisker som värdepappersföretag och kreditinstitut utsätter sig för.
Enligt direktivet ställs krav på visst minsta startkapital för
värdepappersföretag samt anges hur marknadsrisker, dvs. positionsrisk,
avvecklings- och motpartrisk samt valutakursrisk, skall beräknas och vilket
kapital som krävs för att täcka sådana risker. Direktivet innehåller vidare
bestämmelser om större engagemang och tillsyn över finansiella koncerner med
avseende på marknadsriskerna.
Direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster på värdepappersområdet bygger på
principerna om en enda auktorisation och hemlandskontroll. Det ger
värdepappersföretag motsvarande möjlighet som banker och försäkringsbolag att
med stöd av hemlandsauktorisation bedriva gränsöverskridande verksamhet och
etablera filial i andra medlemsländer. För auktorisation uppställs vissa
minimivillkor, bl.a. krav på kompetent ledning och på visst minsta startkapital.
Vidare finns regler om prövning av större ägares lämplighet motsvarande vad som
gäller för banker. Enligt direktivet ger auktorisationen, som är obligatorisk,
rätt att bedriva vissa uppräknade tjänster, t.ex. mottagande och vidarebefordran
av kundorder avseende angivna finansiella instrument, handel för egen räkning
och portföljförvaltning. Värdepappersföretag får därutöver bedriva vissa
uppräknade "biverksamheter", t.ex. förvaring och administration av finansiella
instrument och viss rådgivning till företag och investerare. Huvudansvaret för
tillsyn av verksamheten ligger på myndigheterna i företagets hemland.
Medlemsländerna åläggs att införa uppföranderegler (rules of conduct) enligt
vissa principer som skall garantera att ett investeringstjänsteföretag uppträder
ärligt och rättvist och med skicklighet och försiktighet, till kundernas och
värdepappersmarknadens bästa. Vissa värdepappersföretag har också rätt att få
bli medlemmar i eller få tillträde till reglerade marknadsplatser och clearing-
och avvecklingssystem.
Genom den nya börslagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop.
1991/92:113, bet 1991/92:NU26, rskr. 1991/92:321, SFS 1992:543-562) har redan
vissa delar av direktivet om investeringstjänster införlivats med svensk
lagstiftning. Hit hör t.ex. definitioner av tillståndspliktiga verksamheter och
möjligheten för utländska företag att få börsmedlemskap i Sverige. Återstående
anpassningsåtgärder samt de anpassningsåtgärder som behövs för att också
införliva direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och
kreditinstitut kommer att behandlas i en departementspromemoria, som är under
utarbetande inom Finansdepartementet. Promemorian skall sändas ut på remiss i
början av år 1994. Proposition är planerad till andra halvåret 1994.
8.2 Offentlig upphandling (Bilaga XVI)
Beträffande bakgrund, införlivande m.m. hänvisas till prop. 1991/92:170, bil 6,
avsnitt 2.
Genom lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, senast ändrad genom SFS
1993:1468, har med svensk rätt införlivats de direktiv som anges i prop.
1991/92:170 bil 14 s. 605 ff.
Av prop. 1992/93:88 om offentlig upphandling framgår (s. 57) att
propositionens lagförslag även innefattade två direktiv som i detta sammanhang
faller in under begreppet skarvacquis, nämligen direktivet om upphandling av
tjänster (92/50/EEG) och det andra rättsmedelsdirektivet (92/13/EEG). Dessa
direktiv införlivades genom lagen om offentlig upphandling, utom avseende regler
för s.k. formgivningstävlingar enligt det förstnämnda direktivet. Dessa regler
införlivades först genom lagen (1993:924) om ändring i lagen om offentlig
upphandling (prop. 1992/93:209, bet. 1992/93:FiU24, rskr. 1992/93:347, SFS
1993:924).
Övriga två nytillkomna rättsakter från tiden den 1 augusti 1991 till den 31
december 1992 avser i det ena fallet (kommissionens beslut 92/456) en
uppdatering av s.k. enhetslistor inom EG och skall inte införlivas i svensk
rätt. I det andra fallet (kommissionens rekommendation 91/561) är det fråga om
en rekommendation om utformande av annonser. Den rekommendationen behöver inte
införlivas. Det kan emellertid nämnas att förlagor till annonser nu finns även
för den svenska marknaden.
Efter dessa åtgärder från svensk sida har ytterligare direktiv beslutats inom
EG, nämligen 93/36/EEG, 93/37/EEG och 93/38/EEG. Det förstnämnda direktivet är
ett omtryck av varudirektiven, det andra direktivet är ett omtryck av direktiven
för upphandling av byggentreprenader och det sistnämnda direktivet är ett nytt
direktiv som innebär att regler för upphandling av tjänster inarbetas i
direktivet för upphandling inom försörjningssektorerna.
I samband med besluten om omtryck av direktiv och konsolidering av dessa har
även en hel del materiella ändringar vidtagits i de direktiv som ligger till
grund för omtrycken.
Dessa nya direktiv skall införlivas i svensk rätt. Regeringen kommer idag att
besluta proposition med förslag i detta hänseende med ett avsett ikraftträdande
den 1 juli 1994 (jfr vidare prop. 1993/94:78 avsnitt 7).
9 Utbildningsdepartementets verksamhetsområde
Ömsesidigt erkännande av yrkesbehörighet
Inom flertalet EG-länder förekommer en omfattande reglering av yrken. Som ett
komplement till det direktiv om en generell ordning för erkännande av
examensbevis över behörighetsgivande högre utbildningar som omfattar minst tre
års studier, det s.k. första generella direktivet (89/48), antog EG i juni 1992
ytterligare ett direktiv om ömsesidigt erkännande av yrkesutbildning och
yrkespraktik (92/51 EEG). Direktivet omfattar dels eftergymnasiala utbildningar
som är minst ett år för vilka tillträdeskravet är genomgången gymnasieutbildning
och som inte omfattas av det första generella direktivet, dels gymnasiala
utbildningar och kortare kurser. Kompetensen kan också ha erhållits genom
förvärvsarbete. Ansvaret för den nationella samordningen av detta direktiv
ligger på Utbildningsdepartementet.
Innebörden av direktivet är att ett utbildnings- eller kompetensbevis, som i
hemlandet ger tillträde till ett reglerat yrke, också ger behörighet att utöva
yrket i andra länder. Om yrket inte är reglerat i hemlandet skall utbildnings-
och kompetensbeviset ändå godkännas som grund för att utöva ett reglerat yrke i
ett annat land. Direktivet reglerar ingående de olika situationer som kan
uppkomma om en persons hemland och värdlandet ställer olika krav på
utbildningsnivån. Det kan då i vissa fall krävas en viss tids yrkeserfarenhet
och i andra fall kan en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov krävas.
Såvitt nu kan bedömas torde direktivet inte föranleda ändringar i andra
författningar än förordningar som meddelas av regeringen.
10 Jordbruksdepartementets verksamhetsområde
10.1 Inledning
Jordbruksdepartementets verksamhetsområde berörs i flera avseenden av
EES-avtalet. Till verksamhetsområdet hör bl.a. avtalets bestämmelser om
veterinära frågor, livsmedel, fodermedel och växtskydd. Inom vart och ett av
dessa områden finns ett stort antal rättsakter som omfattas av avtalet.
Innehållet i rättsakterna har i nödvändig utsträckning införlivats i svensk
lagstiftning genom riksdagens beslut i anledning av regeringens proposition om
ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m.fl. lagar i anledning av EES-avtalet
(prop. 1992/93:119, bet. 1992/93 LU11, rskr. 1992/93:100 och bet. 1992/93 JoU6,
rskr. 1992/93:101) och regeringens proposition om lagändringar på
djurhälsoområdet (prop. 1993/94:68, bet. 1993/94:JoU11, rskr. 1993/94:88).
Inom de ovan angivna områdena har EG efter den 31 juli 1991 antagit ett antal
rättsakter som enligt Gemensamma EES-kommitténs beslut skall omfattas av
EES-avtalet. Rättsakterna finns förtecknade i avsnitt 10.10.
I det följande redovisas på vilket sätt rättsakterna bör införlivas i svensk
lagstiftning. För några rättsakterna kräver beslut av riksdagen för att kunna
införlivas. De förslag till lagstiftning som läggs fram har utarbetats i nära
samverkan med Statens jordbruksverk till vars ansvarsområde lagstiftningen hör.
Beredningen har skett i nära kontakt med myndigheten.
Lagrådet
Av lagförslagen faller vissa av de föreslagna ändringarna i epizootilagen
(1980:369) inom Lagrådets granskningsområde. Detsamma gäller en del av
bestämmelserna i den föreslagna lagen om jordbruksprodukter och livsmedel som är
ekologiskt framställda. Den lagen innehåller förutom bemyndiganden även en
bestämmelse som ger stöd för att överlämna förvaltningsuppgift som innebär
myndighetsutövning åt ett enskilt organ. Lagen innehåller vidare bestämmelser om
tillsyn, föreläggande och förbud, rätt till tillträde för tillsyn och om
överklagande.
Vad beträffar ändringarna i epizootilagen syftar dessa till att ge
Jordbruksverket en beslutsbefogenhet som länsstyrelsen har i dag. Därutöver
innebär ändringarna en vidgning av de områden för vilka transportförbud eller
andra begränsningar kan beslutas samt att tillträdesförbud kan beslutas också i
fråga om andra anläggningar för djurhållning än djurstallar.
Förslaget som rör smittade områden innebär inte stöd för beslut som är mer
ingripande än de beslut som kan fattas enligt gällande lag, utan tar endast
sikte på en geografisk förändring. Ändringen av bestämmelsen om tillträdesförbud
är närmast att se som en språklig anpassning. Med hänsyn till vad som nu anförts
får förslaget till ändringar i epizootilagen anses vara av sådan beskaffenhet
att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Lagen om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda rör
frågor som nu delvis regleras på lägre nivå än i lag. Med ett undantag är
bestämmelserna i den föreslagna lagen närmast ett nödvändigt inslag i en
lagstiftning om produktkontroll. Dit hör bestämmelserna om tillsyn, föreläggande
och förbud, tillträdesrätt och överklagande. Bestämmelsen om överlämnande av
myndighetsuppgift till enskilt organ är visserligen inte lika vanligt
förekommande som de nyssnämnda bestämmelserna. Gemensamt för samtliga
bestämmelser är emellertid att de utformats efter gängse mönster och därför inte
kan förutsättas ge anledning till några synpunkter vid en lagrådsgranskning.
Även bestämmelserna i den föreslagna nya lagen är följaktligen av sådan
beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
10.2 Veterinära frågor (Bilaga I)
10.2.1 Allmänt om rättsakterna
Med några undantag rör rättsakterna på det veterinära området bestämmelser om
bekämpning av smittsamma djursjukdomar och om åtgärder som behövs för att hindra
smittspridning.
Sammanlagt finns ett nittiotal rättsakter, varav flertalet är beslut. Omkring
en fjärdedel av rättsakterna rör inte svenska förhållanden. Av återstoden
innebär vissa direktiv mindre ändringar av direktiv som redan ingår i
EES-avtalet. Flertalet rättsakter är dock nya. Dit hör t.ex. direktivet
92/40/EEG om gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa, direktivet
92/66/EEG om gemenskapsåtgärder för bekämpning av newcastlesjukan och
direktivet 92/119/EEG om allmänna gemenskapsåtgärder för bekämpning av vissa
djursjukdomar och särskilda åtgärder mot vesikulär svinsjuka (Swine vesicular
disease, SVD).
I huvudsak kan rättsakterna införlivas med stöd av den lagstiftning som finns
om handel med djur och om bekämpning av smittsamma djursjukdomar. Enligt 1 §
lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel
av varor får regeringen meddela sådana föreskrifter om det behövs bl.a. av
hänsyn till skyddet mot djursjukdomar. Bemyndigandet utgör stöd för veterinära
införselkungörelsen (1958:551) som i sin tur ger Statens jordbruksverk
befogenhet att meddela föreskrifter i ämnet. Bestämmelser om bekämpning av
smittsamma djursjukdomar finns i epizootilagen (1980:369), epizootiförordningen
(1980:371), lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur och i
förordningen (1984:306) till den lagen. Ytterligare föreskrifter finns i
kungörelser meddelade av Jordbruksverket.
Två av rättsakterna, nämligen direktiv 91/685/EEG om ändring av direktiv
80/217/EEG om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av klassisk
svinpest och beslut 92/532/EEG om fastställande av provtagningsplaner och
diagostiska metoder för påvisande och bekräftelse av vissa fisksjukdomar, kan
införlivas med stöd av lagen (1992:1683) om provtagning på djur m.m. Den lagen
innehåller bl.a. bestämmelser som möjliggör provtagning på eller undersökning av
djur för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera
vissa smittsamma djursjukdomar. I lagen finns också ett bemyndigande som gör
det möjligt att meddela föreskrifter om märkning och registrering av djur.
Det ankommer på Jordbruksverket att meddela de föreskrifter som behövs för att
införliva huvuddelen av de rättsakter som rör handel med djur, bekämpning av
smittsamma djursjukdomar och provtagning på eller undersökning av djur. Detsamma
gäller rättsakterna om märkning och registrering av djur.
Vissa av rättsakterna kräver lagändringar för att kunna införlivas. I det
följande behandlas de ändringar som behövs. Det gäller ändringar i lagen
(1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur och ändringar i epizootilagen
(1980:369).
10.2.2 Bekämpning av salmonella hos djur
Regeringens förslag: En obligatorisk
salmonellaprovtagning införs för avelsfjäderfä.
Skälen för regeringens förslag: Salmonella är benämningen på en grupp bakterier
som kan angripa både djur och människor, s.k. zoonoser. Vissa salmonellatyper
kan ge besvärliga infektioner hos djur. Det är emellertid bakteriens spridning
från djur till människa och dess sjukdomsframkallande egenskaper hos människan
som i huvudsak föranlett ingripanden med kontroll- och bekämpandeåtgärder.
Sverige har en lång tradition när det gäller att vidta åtgärder för att
kontrollera salmonellaförekomst bland animalieproducerande djur och vi har
internationellt sett en mycket god salmonellasituation. I Sverige har antalet
årligen rapporterade inhemska fall sedan år 1980, med undantag för ett år,
varierat mellan 242 och 863. Som jämförelse kan nämnas Tyskland där antalet fall
av salmonellainfektion hos människa fördubblats på tre år och där antalet
rapporterade fall år 1992 var ca 180 000.
Enligt lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur skall den som
yrkesmässigt håller fjäderfä för uppfödning till slakt eller för produktion av
ägg låta utföra och bekosta undersökning av djuren i fråga om salmonella enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
EG:s bestämmelser om åtgärder mot zoonoser finns i nytillkomna EG-rättsakter
som skall omfattas av EES-avtalet. Dessa bestämmelser föranleder ytterligare
åtgärder för att bekämpa salmonella hos djur. Direktiv 92/117/EEG om
skyddsåtgärder mot specifika zoonoser och zoonotiska agenser hos djur och
animaliska produkter för att förhindra livsmedelsburna infektioner och
förgiftningar ställer krav på salmonellaprovtagning också på avelsfjäderfä.
Provtagningar av avelsfjäderfä skall enligt direktivet ske såväl vid uppfödning
av avelsfjäderfä som vid produktion av kläckägg. Direktivet innehåller bl.a.
bestämmelser om det antal prover som skall tas, vid vilka tillfällen och var
proverna skall tas samt om åtgärder som skall vidtas om salmonella påträffas.
Salmonellaprovtagning på avelsfjäderfä sker visserligen i Sverige, men endast
på frivillig väg. För att uppnå överensstämmelse med direktiv 92/117/EEG bör
lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur ändras. Bemyndigandet i
lagen att meddela föreskrifter om obligatorisk salmonellaprovtagning bör vidgas
till att gälla också avelsfjäderfä. Skyldigheten att låta utföra
salmonellaundersökning bör gälla inte baraden som föder upp fjäderfä till avel
utan också den som har ett kläckeri och producerar kläckägg.
Av de knappt 100 s.k. föräldradjursflockar som finns i dag i landet omfattas
drygt hälften antingen av Jordbruksverkets frivilliga salmonellakontroll eller
av någon annan form av frivillig salmonellaprovtagning. Ett krav på en
obligatorisk salmonellaprovtagning i fråga om avelsfjäderfä innebär därför
enligt regeringens uppfattning endast i begränsad omfattning ökade
produktionskostnaderna för berörda uppfödare.
10.2.3 Förbättrat skydd mot epizootier
Regeringens förslag: När det är klarlagt att en
epizootisk sjukdom har inträffat skall beslut
enligt epizootilagen om transportförbud och
andra begränsningar i fråga om hantering av djur
eller varor i fortsättningen kunna gälla större
områden än ett område som gränsar till
smittförklarade fastigheter.
Sådant beslut samt beslut om smittförklaring och
beslut om
skyldighet att tillhandahålla utrustning och
personal för bekämpningen skall kunna meddelas
inte bara av länsstyrelsen utan också av
Jordbruksverket.
Föreskrifter om bekämpning skall kunna avse inte
bara
oskadliggörande av döda djur utan även
oskadliggörande av produkter av djur. Vidare
skall föreskrifterna om bekämpning kunna avse
- journalföring i fråga om djur och
djurprodukter,
- oskadliggörande av djur som sprider smitta,
och
- metoder för provtagning och analys.
Skälen för regeringens förslag: Vissa rättsakter som kommer att omfattas av
EES-avtalet innehåller bestämmelser om att s.k. skydds- och övervakningszoner
skall inrättas runt en smittad fastighet vid utbrott av en epizootisk sjukdom.
Storleken på dessa zoner varierar beroende på sjukdomens art. Enligt direktiv
92/66/EEG som gäller kontroll och bekämpning av Newcastlesjuka skall skyddszonen
ha en radie på minst 3 km och övervakningszonen en radie på minst 10 km. Enligt
direktiv 92/35/EEG som gäller bekämpning av afrikansk hästpest skall dessa zoner
ha en radie på 100 resp. 150 km. Direktiv 92/66/EEG och direktiv 92/40/EEG, som
gäller bekämpning av aviär influensa, ställer krav på åtgärder som skall vidtas
inom speciella vaccinationszoner som omger skydds- respektive
övervakningszonerna. Direktiv 93/53/EEG som handlar om fisksjukdomar kräver att
vattenområden skall kunna spärras av vid vissa epizootiska sjukdomar.
Enligt 5 § andra stycket 1 epizootilagen skall länsstyrelsen besluta om
kontrollområde när det är klarlagt att en epizootisk sjukdom har inträffat. Ett
beslut om kontrollområde kan inom sådana områden innebära förbud mot transporter
eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor. Kontrollområdet
avser ett område som gränsar till fastigheter där smitta förekommer.
Med hänsyn till innehållet i de redovisade EG-direktiven är bestämmelsen om
kontrollområde i 5 § andra stycket 1 alltför snäv. Den ger inte utrymme för
sådana beslut som förutsätts i direktiven. Det måste t.ex. finnas möjlighet att
inrätta både skyddszon och övervakningszon. Vidare är kraven i direktiven på
omfånget av dessa zoner sådana att besluten om förbud och inskränkningar inte
kan begränsas till att gälla endast ett område som gränsar till fastigheter där
smitta förekommer.
En anpassning till EG:s direktiv kan lämpligen ske genom att begränsningen i
5 § andra stycket 1 till område som gränsar till fastigheter där det finns
smitta tas bort. Dessutom bör begreppet kontrollområde utmönstras.
Enligt 5 § andra stycket 2 skall länsstyrelsen vid en epizootisk sjukdom
besluta om stallförbud, dvs. förbud mot tillträde till vissa djurstallar. Det
tidigare nämnda direktivet som behandlar fisksjukdomar förutsätter att
tillträdesförbud kan meddelas i fråga om en smittad fiskodling. Den nuvarande
bestämmelsen ger inte stöd för att besluta om sådant tillträdesförbud.
För att åstadkomma en nödvändig anpassning bör bestämmelsen om stallförbud
vidgas till att avse inte bara vissa djurstallar utan också andra anläggningar
där djur hålls. Begreppet stallförbud bör ersättas av begreppet
tillträdesförbud.
Enligt 5 § första stycket skall länsstyrelsen i fråga om fastigheter där
smitta förekommer besluta om smittförklaring. Med sådan förklaring avses förbud
mot persontrafik och transporter till eller från en fastighet eller andra
begränsningar i hantering av djur eller varor. Beslut skall meddelas i den
utsträckning som behövs för att motverka smittspridning.
De fall av epizootisk sjukdom som har inträffat i Sverige har med något
undantag drabbat begränsade områden. Det kan emellertid tänkas att en epizooti
får en sådan spridning att större områden drabbas. Smitta kan t.ex. spridas via
livdjurshandeln. I dessa fall är det praktiskt lämpligt att beslut enligt 5 §
kan fattas av Jordbruksverket. Vissa EG-direktiv förutsätter dessutom att vissa
beslut om bekämpning av epizootier i första hand fattas på central och inte på
regional nivå.
Enligt 8 § kan länsstyrelsen besluta om skyldighet för innehavare av slakteri
att ställa lokaler och utrustning till förfogande för epizootislakt.
Länsstyrelsen kan med stöd av bestämmelsen också besluta att den som har viss
utrustning som behövs för att bekämpa eller förebygga en epizootisk sjukdom
skall tillhandahålla utrustningen. Beslutet kan också innebära skyldighet för
slakteripersonal och ägare av utrustning att delta i bekämpning eller
förebyggande åtgärder.
Internationella erfarenheter visar betydelsen av snabba beslut för en effektiv
bekämpning av epizootier. Vid en utbredd epizooti är det viktigt att enhetliga
beslut kan fattas för större områden. Det kan följaktligen finnas ett behov av
att Jordbruksverket kan fatta beslut också enligt 8 §.
Bestämmelserna i 5 och 8 §§ bör därför ändras på så sätt att beslut skall
fattas av den myndighet som regeringen bestämmer. I lagen bör dessutom införas
en helt ny bestämmelse som ger regeringen befogenhet att låta Jordbruksverket i
föreskrifter bestämma vilken myndighet som skall besluta. Ändringarna i 5 och
8 §§ innebär tillsammans med den nya bestämmelsen att regeringen kan föreskriva
dels att beslut skall fattas av Jordbruksverket, dels att verket i sin tur får
föreskriva att vissa beslut skall fattas av länsstyrelsen.
Enligt 4 § skall en veterinär, om det finns grundad anledning anta att en
epizootisk sjukdom har inträffat, besluta om spärrförklaring. Ett sådant beslut
kan bl.a. innefatta besöksförbud i fråga om en fastighet där sjukdomsfall har
inträffat. Enligt 6 § skall distriksveterinären upphäva ett sådant beslut när
det inte längre finns förutsättningar för beslutet. I paragrafen finns en
motsvarande regel för beslut enligt 5 §. Beslut om sådant upphävande fattas av
länsstyrelsen.
I fråga om beslut enligt 5 § bör gälla att samma myndighet som har fattat
beslutet också skall upphäva detta. En ändring bör följaktligen göras i 6 § som
innebär att ett beslut enligt 5 § skall upphävas av den myndighet som regeringen
bestämmer.
I 6 § bör vidare det tillägget göras att ett beslut om spärrförklaring enligt
4 § inte längre skall gälla när ett beslut enligt 5 § första stycket om
smittförklaring upphävs. Praktiska skäl talar för en sådan ordning. Därmed
behövs inte längre något särskilt upphävandebeslut av distriktsveterinären.
I 7 § finns ett bemyndigande för regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Jordbruksverket att meddela föreskrifter om olika
bekämpningsåtgärder och förebyggande åtgärder. Sådana föreskrifter kan bl.a.
avse oskadliggörande av döda djur.
EES-avtalet kan komma att omfatta flera direktiv om bekämpning av
djursjukdomar som innehåller bestämmelser om omhändertagande av djurprodukter.
Det gäller sådana produkter som kommit i kontakt med djur och som misstänks vara
smittade. Det kan t.ex. vara fråga om kött och köttprodukter.
Bemyndigandet som gäller föreskrifter om oskadliggörande av döda djur är inte
tillräckligt omfattande med hänsyn till EG:s regler på området. För att uppnå
överensstämmelse med innehållet i de ovan nämnda direktiven bör bemyndigandet
vidgas till att gälla också produkter av djur.
Vissa direktiv innehåller bestämmelser om att djurägaren vid misstanke om viss
epizootisk sjukdom i besättningen skall föra journal över djuren (92/40/EEG och
92/66/EEG). Journalföring kan också krävas vid transport av djur eller
djurprodukter till eller från en smittad anläggning.
Direktiv 92/35/EEG innehåller bestämmelser om oskadliggörande av insekter.
Även annan skadedjursbekämpning i och kring djurutrymmen kan bli aktuell som en
åtgärd för att hindra smittspridning. Det kan t.ex. gälla bekämpning av råttor.
Flera av kontroll- och bekämpningsdirektiven innehåller detaljerade
bestämmelser om hur provtagning skall ske och om hur tagna prov skall
analyseras.
För de åtgärder som kan bli aktuella i de nu nämnda avseendena finns för
närvarande inte något stöd i epizootilagen. Bemyndigande-bestämmelsen i 7 § bör
därför utökas med tre nya punkter. Föreskrifter för att bekämpa eller förebygga
epozootiska sjukdomar skall kunna meddelas också om journalföring i fråga om
djur och djurprodukter, om oskadliggörande av djur som sprider smitta och om
metoder för provtagning och analys.
10.3 Djurfoder (Bilaga I)
Inom foderområdet har tjugotvå rättsakter tillkommit. Av dessa är tjugo direktiv
och två beslut. Fem av direktiven är nya medan femton är ändringar av direktiv
som redan omfattas av EES-avtalet. Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10.
Sju av rättsakterna handlar om tillsatser av antibiotika eller
coccidiostatika. Fyra rättsakter behandlar analysmetoder och två innehåller
förteckningar över ingredienser som är förbjudna i foderblandningar. I övrigt
innehåller rättsakterna föreskrifter om märkning, främmande ämnen, foderråvaror,
patogener, dietfoder och bl.a aminosyraprodukter.
Kommissionbeslutet 91/516/EEG (ändrat genom kommissionens beslut 92/508/EEG)
innebär att en lista över ingredienser som inte får användas i foderblandningar
införs. I övrigt innebär rättsakterna i huvudsak att olika analysmetoder ändras
och att bilageförteckningar över olika ämnen kompletteras.
Samtliga rättsakter kan införlivas med stöd av den nuvarande
foderlagstiftningen. Införlivandet måste dock ske med den begränsning som följer
av de undantag som Sverige har fått i EES-avtalet i fråga om antibiotika och i
fråga om köttmjöl framställt av bl.a. självdöda djur. Det ankommer på
Jordbruksverket att meddela de föreskrifter som behövs.
10.4Växtskyddsfrågor (Bilaga I)
10.4.1 Allmänt om rättsakterna
På växtskyddsområdet har sex rättsakter tillkommit. Av dessa är tre direktiv
och tre beslut. Direktiven är ändringar av direktiv som redan omfattas av
EES-avtalet. Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10.Rättsakterna innebär
begränsade direktivändringar om bekämpning av skadliga organismer och om
hybrider samt beslut om viss experimentverksamhet.
Rättsakterna kan införlivas av Jordbruksverket med stöd av den nuvarande
utsädeslagstiftningen.
10.4.2 Skyldighet att föra journal
Regeringens förslag: Den som yrkesmässigt
förpackar eller bedriver handel med utsäde skall
föra journal över vissa utsädespartier
Skälen för regeringens förslag: Med anledning av regeringens proposition
1992/93:119 om ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m.fl. lagar i anledning av
EES-avtalet har riksdagen beslutat om vissa ändringar i utsädeslagen (1976:298)
(bet. 1992/93:JoU6, rskr. 1992/93:101). Genom ändringarna anpassades
terminologin till vad som gäller inom EG, växtförädlingsavgiften togs bort och
lagens regler om export EG-anpassades.
Genom de beslutade ändringarna i utsädeslagen och en ny utsädesförordning har
en anpassning av den svenska lagstiftningen skett till rådets direktiv
70/458/EEG om marknadsföring av utsäde av köksväxter. Det har emellertid visat
sig att utsädeslagen behöver ändras i ytterligare ett avseende. Vissa direktiv
förutsätter nämligen att den som ansvarar för märkning av visst utsäde som är
avsett att släppas ut på marknaden för journaler över partier av sådant utsäde.
Eftersom en sådan skyldighet innebär åliggande för enskilda krävs lagstöd för
att införa motsvarande svenska regler.
I 4 § utsädeslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att föreskriva anmälningsskyldighet för den som
yrkesmässigt förpackar eller bedriver handel med köksväxtutsäde. Detta
bemyndigande bör utvidgas till att avse också föreskrifter om skyldighet att
föra journal över partier av utsäde.
10.5 Livsmedel (Bilaga II)
Regeringens förslag: Genom en ny lag om
jordbruksmetoder och livsmedel som är ekologiskt
framställda med bemyndiganden att meddela
föreskrifter om särskilda villkor i fråga om sådan
produktion införs lagstöd för att i svensk
lagstiftning inkorporera EG:s förordning
2092/91/EEG om organiskt odlade produkter.
Skälen för regeringens förslag: På livsmedelsområdet har ett fyrtiotal
rättsakter tillkommit. Av dessa är ett tjugofemtal direktiv och ett drygt tiotal
förordningar. Tio av direktiven är nya och ungefär lika många är ändringar av
direktiv som redan omfattas av EES-avtalet. Av förordningarna är det ett fåtal
som är nya. Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10.
Rättsakterna på livsmedelsområdet rör i huvudsak livsmedelshygien,
livsmedelstillsatser, extraktionsmedel, märkning, gränsvärden för främmande
ämnen, livsmedel för särskilda näringsändamål och material som kommer i kontakt
med livsmedel. Dessutom finns föreskrifter som reglerar framställning, märkning
och kontroll av ekologiskt odlade produkter.
Bland de nytillkomna rättsakterna finns direktivet 91/321/EEG om
modersmjölksersättning och tillskottsnäring och direktivet 93/43/EEG om
livsmedelshygien. Den förstnämnda rättsakten är ett särdirektiv till
ramdirektivet 89/398/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om
livsmedel för särskilda näringsändamål. En anpassning till EG:s regler om
livsmedel för särskilda näringsändamål har redan skett genom att livsmedelslagen
har ändrats i anledning av EES-avtalet (prop. 1992/93:119, bet. 1992/93:Lu11,
rskr. 1992/93:100). Det tidigare tillståndskravet i fråga om specialdestinerade
livsmedel har ersatts av ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om saluhållande av livsmedel för
särskilda näringsändamål. Direktivet om livsmedelshygien kompletterar
ramdirektivet 89/397/EEG om livsmedelskontroll. Regler ges för vad som skall
iakttas i fråga om livsmedelshygien under hela hanterings-kedjan från
tillverkning till distribution och försäljning. Direktivets bestämmelser syftar
till att förbättra livsmedelshygienen och öka tilliten till hygienstandarden hos
livsmedel. Direktivets bestämmelser är minimibestämmelser och de enskilda
medlemsländerna kan ha strängare hygienkrav under förutsättning att inga
handelshinder skapas för livsmedel producerade i enlighet med direktivet.
Direktivet är ett s.k. New Approachdirektiv, dvs. direktivets säkerhetskrav
presumeras vara uppfyllda om de europeiska standarderna i EN 29000-serien med
hygienregler och riktlinjer för god hygienpraxis följs.
Efter de ändringar som gjorts i livsmedelslagen i anledning av den tidigare
nämnda propositionen (1992/93:119) ger livsmedelslagstiftningen Livsmedelsverket
erforderligt stöd för att införliva samtliga nytillkomna rättsakter som hör till
verkets område.
Direktivet 92/1/EEG om temperaturkontroll i utrymmen i transportfordon,
fryshus och frysrum innehållande djupfrysta livsmedel föreskriver krav på
ändamålsenlig mätutrustning. För transportutrymmen gäller dessutom att
mätutrustningen skall vara godkänd av behörig myndighet. Föreskrifter om krav på
sådan utrustning saknas för närvarande men kan meddelas med stöd av
livsmedelslagen. Bestämmelser om myndighetskontroll av utrustningen finns i
lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.
I direktivet 92/2/EEG om fastställande av stickprovsförfarande och
gemenskapens analysmetod för den offentliga kontrollen av djupfrysta livsmedels
temperatur finns föreskrifter om provtagningsrutiner och analysmetoder för sådan
kontroll. Motsvarande bestämmelser saknas i Sverige i dag. I livsmedelslagen
finns emellertid ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter. Nödvändiga föreskrifter
bör meddelas av Livsmedelsverket.
Förordningen 2092/91/EEG om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och
uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel innehåller bestämmelser om
de villkor som skall vara uppfyllda för att en produkt skall få saluföras som
ekologiskt odlad. I förordningen finns bestämmelser om de krav som ställs på
odlingen samt bestämmelser om märkning, obligatorisk kontroll av ekologiskt
odlade produkter och om kontrollorganisation.
Marknadssituationen för ekologisk odling har utvecklats mycket positivt de
senaste åren. Den främsta orsaken till detta är konsumenternas stora intresse
för ekologiska livsmedel.
I dag är ca 2 % av alla grönsaker och all potatis som säljs i Sverige
ekologiskt odlade. Störst marknadsandel har morötterna med ca 8 %. Ca 35 000 ton
ekologiskt odlad spannmål fanns under år 1993 till försäljning. Mjöl av olika
växtslag och havregryn finns tillgängliga på marknaden. Andra förädlade
produkter är knäckebröd och mjukt bröd.
Den som odlar eller på annat sätt framställer ekologiska produkter kan
frivilligt underkasta sig regler för verksamheten. Det finns i Sverige främst
två föreningar med sådana regler.
Svenska Demeterförbundet är en ideell förening. De till förbundet anslutna
odlarna förbinder sig skriftligen att följa förbundets regler för odling, vilka
är en svensk tillämpning av de internationella demeterreglerna. Förbundet har
fyra avtalsformer för anslutna odlare. Förbundet tecknar avtal med odlare,
förädlare, distributörer och butiker. Avtalen berättigar till användning av
förbundets inregistrerade varumärken "Demeter" och "Biodyn".
KRAV är en ekonomisk förening med ett antal organisationer som medlemmar,
bl.a. LRF, KF, ICA och Svenska naturskyddsföreningen. Verksamheten utgörs av
kontroll av och information om ekologisk odling. Endast en avtalsform finns.
Godkända producenter har rätt att använda KRAV-märket på godkända produkter.
KRAV godkänner även importerade produkter som uppfyller KRAV:s riktlinjer.
Sverige är sedan den 1 januari 1993 preliminärt godkänt som tredje land i
fråga om ekologiskt odlade produkter. För att kunna få ett sådant godkännande
fordras ett kontrollsystem som motsvarar EG:s. Föreskrifter om en sådan kontroll
finns i förordningen (1992:1085) om utförsel av ekologiskt framställda produkter
m.m. Med stöd av denna förordning har Jordbruksverket utfärdat föreskrifter om
produktion och kontroll av ekologiskt odlade jordbruksprodukter avsedda för
export.
Enligt förordningen får Jordbruksverket överlämna till organisation eller
annan sammanslutning, s.k. godkända kontrollorgan, att kontrollera att
produktionen sker i överensstämmelse med Jordbruksverkets föreskrifter. I
Jordbruksverkets föreskrifter finns bestämmelser om produktion och förädling av
ekologiska produkter. Hit hör föreskrifter om tillåtna gödsel- och
jordförbättringsmedel, om bekämpning av skadegörare, om utsäde och plantors
beskaffenhet, om odlingens belägenhet och om hantering, lagring och förädling.
Vidare finns bestämmelser om kontroll av ekologisk produktion. Exempel på sådana
regler är föreskrifter om kontrollorgan och om hur produktionskontrollen skall
genomföras.
KRAV och Demeterförbundet har av Jordbruksverket godkänts som kontrollorgan
och förts upp på EG:s lista över sådana organ. Det innebär att produkter med
KRAV:s och Demeterförbundets märke kan marknadsföras som "ekologiska" inom EG.
Enligt förordningen har Jordbruksverket tillsyn över de godkända
kontrollorganen.
Inom EG regleras det ekologiska lantbruket av rådets förordning (EEG) nr
2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på
jordbruksprodukter och livsmedel. I förordningen finns detaljerade bestämmelser
om definitioner, märkning, produktion, kontrollsystem och om import från tredje
land.
Förordningen är tillämplig på icke förädlade vegetabiliska jordbruksprodukter
och på livsmedel som huvudsakligen består av en eller flera ingredienser av
vegetabiliskt ursprung. Förordningen gäller endast för varor som försetts med en
sådan beskrivning att den ger intryck av att varan är ekologiskt framställd.
Förordningens produktionsregler finns i artiklarna 6 och 7. Enligt artikel 6 i
förordningen får endast vissa ämnen användas som växtskyddsmedel, tvätt- och
rengöringsmedel, gödningsmedel eller markberedningsmedel. Ämnena får användas
endast på speciella villkor, t.ex. får vissa ämnen användas bara om ett
kontrollorgan har konstaterat ett behov av ämnet i fråga. Enligt samma artikel
skall grödan från ett skifte anses som ekologisk först då odlingen på skiftet
bedrivits med sådana ekologiska metoder som avses i förordningen under en
övergångsperiod om minst två år före sådd.
Enligt artikel 5 i förordningen får märkning och reklam för varor som omfattas
av förordningen inte innehålla uttryck som syftar på ekologisk produktion om
inte vissa villkor är uppfyllda. Varorna måste ha producerats i enlighet med
förordningens regler. Produktionen måste dessutom ha skett under sådan kontroll
som föreskrivs i förordningen. Uppgift om att produkterna omfattas av ett
särskilt kontrollsystem får ingå i märkningen endast om vissa villkor är
uppfyllda. T.ex. skall produktionskraven i artiklarna 6 och 7 vara uppfyllda.
Artiklarna 8 och 9 i förordningen behandlar kontrollsystemet. Enligt artikel 8
skall varje aktör på marknaden som producerar, bereder eller från tredje land
importerar produkter av det slag som omfattas av förordningen anmäla
verksamheten till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där verksamheten
bedrivs och ställa sin verksamhet under det kontrollsystem som avses i artikel
9.
Artikel 9 föreskriver att medlemsstaterna skall upprätta ett kontrollsystem
som handhas av en eller flera myndigheter eller godkända privata organ.
Leverantörerna av produkter som avses i förordningen skall vara underkastade
kontrollen. Medlemsstaterna skall utse en myndighet som har ansvar för att
godkänna och övervaka privata kontrollorgan.
EG:s förordning om organiskt odlade produkter kommer att omfattas av
EES-avtalet och skall därför införlivas i svensk lagstiftning genom
inkorporering. Detta bör ske genom föreskrifter som meddelas av Statens
jordbruksverk. Eftersom bestämmelserna i förordningen innebär åligganden för
enskilda fordras det lagstöd för ett sådant införlivande. Behovet av ett sådant
stöd bör tillgodoses genom en ny lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är
ekologiskt framställda. En sådan lag bör innehålla bemyndiganden som gör det
möjligt att meddela föreskrifter om särskilda villkor i fråga om produktion av
ekologiskt framställda livsmedel och jordbruksprodukter samt bestämmelser om
tillsyn, avgifter och överklagande.
Lagen bör ha avseende på jordbruksprodukter och livsmedel som marknadsförs som
ekologiskt framställda. Bemyndigandet att meddela föreskrifter om villkor för
sådan marknadsföring bör avse dels odling, hantering, lagring, förädling,
märkning och marknadsföring. Det bör ankomma på regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Jordbruksverket att meddela föreskrifterna. Vidare bör
den som producerar, bereder eller från tredje land importerar ekologiskt
framställda produkter vara skyldig att anmäla verksamheten till Jordbruksverket.
Jordbruksverket bör ha hand om tillsynen över att föreskrifterna följs. Verket
bör också ha ansvaret för att övervaka privata kontrollorgan.
Jordbruksverket bör ha möjlighet att överlämna visst tillsynsansvar till ett
godkänt kontrollorgan. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Jordbruksverket skall kunna meddela föreskrifter om villkor för godkännande av
kontrollorgan, liksom föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas.
Jordbruksverket skall ha möjlighet att meddela de förelägganden och förbud som
behövs för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall
följas. Föreläggandena skall kunna förenas med vite. Regeringen kommer senare
att besluta om en sådan bestämmelse i en förordning till lagen. Jordbruksverket
och godkända kontrollorgan skall ha rätt till tillträde till områden, lokaler
och andra utrymmen där jordbruksprodukter och livsmedel framställs ekologiskt
eller där sådana varor hanteras.
Om ett godkänt kontrollorgan i sin tillsynsverksamhet anser det motiverat att
ingripa med ett föreläggande eller förbud får kontrollorganet underrätta
Jordbruksverket om behovet av ett sådant beslut. Kostnaderna för tillsynen bör
finansieras genom avgifter. I lagen bör därför föras in ett bemyndigande för
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket att föreskriva
att särskilda avgifter får tas ut för tillsynen.
Slutligen bör i lagen finnas en överklagandebestämmelse. Beslut i enskilda
fall som kan föranleda överklaganden är förelägganden och förbud meddelade av
Jordbruksverket.
10.6 Läkemedel (Bilaga II)
Rådets förordning 2377/90/EEG om inrättandet av ett gemenskaps-förfarande för
att fastställa maximalt tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i
livsmedel med animaliskt ursprung omfattas av EES-avtalet och tillhör
Jordbruksdepartementets verksam-hetsområde. Förordningen föreskriver
gränsvärden för tillåtna rest-mängder av läkemedel i livsmedel, t.ex. kött,
fisk, mjölk, ägg och honung. Till förordningen hör ett antal bilagor med
förteckningar över läkemedel och gränsvärden.
Förordningens bilagor har ändrats fyra gånger. I ändringsförordningen
675/92/EEG anges gränsvärden, fasta och temporära, för rester av ett antal
veterinärmedicinska preparat. Förordningen 762/92/EEG innebär vissa ändringar i
kravet på den dokumentation som skall följa med ansökningar om registrering av
veterinärmedicinska preparat. Förordningen 3093/92/EEG innebär att fyra nya
substanser får temporära gränsvärden. Förordningen 895/93/EEG slutligen innebär
att ytterligare fem preparat får gränsvärden, ett permanent och fyra temporära.
Samtliga förordningar kan införlivas med svensk rätt med stöd av
livsmedelslagstiftningen. Det ankommer på Livsmedelsverket att inkorporera
förordningarna i verkets föreskrifter.
10.7 Gödselmedel (Bilaga II)
I fråga om handelsgödsel har två ändringsdirektiv tillkommit. Rättsakterna är
förtecknade i avsnitt 10.10. Det ena direktivet behandlar analysmetoder och det
andra innehåller bl.a. bestämmelser om nya gödselmedel som får betecknas
EEG-gödselmedel.
Direktiven kan införlivas med stöd av lagen (1992:1684) om EEG-handelsgödsel.
Införlivandet skall dock ske med den begränsning som följer av det undantag som
Sverige har fått i EES-avtalet i fråga om kadmium i handelsgödsel. Det ankommer
på Jordbruksverket att införliva rättsakterna.
10.8 Spritdrycker (Bilaga II)
Vad beträffar sprit har elva förordningar tillkommit, varav fem är nya
rättsakter och återstoden ändringar i förordningar som omfattas av EES-avtalet.
Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10.
Till den del rättsakterna rör svenska förhållanden behandlar de frågor om
förbud mot användning av viss typ av förpackning och om definition, märkning,
beskrivning och presentation av spritdrycker och vin. Vidare behandlas
analysmetoder och framflyttning av tidpunkten för ikraft-trädandet av en
förordning som omfattas av EES-avtalet.
En av förordningarna innebär att vodka som har sitt ursprung i Sverige
tullfritt kan exporteras till EG.
Förordningarna kan införlivas i den svenska rättsordningen med stöd av
livsmedelslagstiftningen. Det ankommer på Livsmedelsverket att inkorporera
förordningarna i verkets föreskrifter.
10.9 Protokoll 47
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner
EES-kommitténs beslut den 21 mars 1994 såvitt
avser ändring i protokoll 47 till EES-avtalet.
Protokoll 47 till EES-avtalet om avskaffande av tekniska handelshinder för vin
anger att avtalsparterna skall tillåta import och marknadsföring av vinprodukter
som producerats i ett EES-land. Innebörden av protokollet är att importen och
handeln skall ske i huvudsak i överensstämmelse med gemenskapsrätten på området.
Till protokollet har därför fogats ett antal rättsakter som innehåller
bestämmelser om bl.a. omsättning och handel, produktdefinitioner och
sammansättning av produkter. Protokollet har inte införlivats med svensk rätt.
Avtalsparterna har nu inom ramen för den gemensamma EES-kommittén kommit
överens om ett tillägg till protokoll 47 om ett ömsesidigt samarbete för
kontroll inom vinsektorn. Ändringen återfinns i svensk text i bilaga 1.
Ändringen innebär att det till EES-avtalets protokoll 47 har fogats en bilaga
2 om det ömsesidiga kontrollsamarbetet. Vinsektorns olika kontrollmyndigheter i
de olika länderna skall upprätta ett samarbete. Syftet med samarbetet är att se
till att reglerna för handel med vin, dvs. alla regler som finns i protokoll 47,
följs. De överträdelser som särskilt nämns är överträdelser i fråga om
sammansättning och vissa egenskaper hos produkterna, märkning och presentation
samt tillverkning och saluhållande.
Varje land skall se till att lämpliga kontroller görs, antingen systematiskt
eller stickprovsvis. Det skall finnas tillräckliga resurser hos myndigheterna
att utföra en effektiv kontroll. Om det finns misstanke om allvarlig
överträdelse av vinreglerna särskilt i fråga om hälsofara eller fusk, skall
myndigheterna t.ex. ha rätt till tillträde till vingårdar, produktionslokaler
och transportfordon.
En enda samordningsmyndighet skall utses i varje land. Om flera
kontrollmyndigheter utses skall samordningsmyndigheten se till att arbetet
mellan de olika kontrollmyndigherna koordineras. På begäran från en annan
kontrollmyndighet skall den tillfrågade kontrollmyndigheten ta fram all relevant
information som gör det möjligt att verifiera att vinreglerna följs.
Om en kontrollmyndighet i ett land får reda på eller misstänker att en vara
inte uppfyller vinreglerna och denna överträdelse kan vara av intresse för ett
eller flera andra länder och överträdelsen är sådan att den kan leda till
administrativa eller juridiska åtgärder, skall kontroll-myndigheten via
samordningsmyndigheten utan dröjsmål underrätta sam-ordningsmyndigheterna i
berörda länder.
EES-länderna skall förse varandra med förteckningar över
samord-ningsmyndigheter och auktoriserade laboratorier samt hålla varandra
informerade om administrativa och juridiska beslut som har att göra med
vinreglerna.
Det bör ankomma på regeringen att ta ställning till hur den svenska
kontrollorganisationen bör utformas.
Gemensamma EES-kommitténs beslut i denna del bör godkännas av riksdagen.
10.10 Förteckning över rättsakter
Veterinära frågor
91/499/EEG Rådets direktiv av den 26 juni 1991 om ändring av direktiv
64/432/EEG i den del som gäller diagnostisering av bovin brucellos
och enzootisk bovin leukos
91/552/EEG Kommissionsbeslut fastställande Danmarks status rörande
newcastlesjukan
91/654/EEG Kommissionens beslut av den 12 december 1991 om vissa skyddsåtgärder
i fråga om blötdjur och skaldjur från Storbritannien
91/664/EEG Rådets beslut av den 11 december 1991 om utseende av
referenslaboratorier på gemenskapsnivå för att undersöka förekomsten
av vissa restsubstanser
91/665/EEG Rådets beslut av den 11 december 1991 om upprättande av ett
samordningsinstitut inom gemenskapen för vacciner mot mul- och
klövsjuka ochfastställande av institutets uppgifter
91/666/EEG Rådets beslut av den 11 december 1991 om beredskaps-lager av mul-och
klövsjukevaccin inom gemenskapen
91/684/EEG Rådets direktiv av den 19 december 1991om ändring av direktiv
89/437/EEG om hygienfrågor och hälsorisker i sambandmed
tillverkning och utsläppande påmarknaden av äggprodukter
91/685/EEG Rådets direktiv av den 11 december 1991 om ändring av direktiv
80/217/EEG om införande av gemenskaps-åtgärder för bekämpning av
klassisk svinpest
91/687/EEG Rådets direktiv av den 11 december 1991 om ändring av direktiv
64/432/EEG, 72/461/EEG och 80/215/EEG om vissa åtgärder mot svinpest
92/5/EEG Rådets direktiv av den 10 februari 1992om ändring och uppdatering av
direktiv 77/99/EEG om hygienfrågor sompåverkar handeln
med köttprodukterinom gemenskapen och om ändring avdirektiv
64/433/EEG
92/35/EEG Rådets direktiv av den 29 april 1992 om kontrollregler och åtgärder
för bekämpning av afrikansk hästpest
92/36/EEG Rådets direktiv av den 29 april 1992 om ändring vad avser afrikansk
hästpest av direktiv 90/426/EEG om djurhälsovillkor vid rörelse
och import av hästdjur från tredje land
92/40/EEG Rådets direktiv av den 19 maj 1992 om införande av
gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa
92/45/EEG Livsmedelshygieniska och djurhälsokrav vid avlivande av vilt och
handel med viltkött
92/46/EEG Hygienregler för produktion och handel medobehandlad mjölk,
pastöriserad mjölk samt mjölkbaseradeprodukter
92/47/EEG Rådets direktiv av den 16 juni 1992 om villkoren för beviljande av
tillfälliga och begränsade undantag från gemenskapens särskilda
hälsoskyddsbestämmelser vid framställning och saluhållande av mjölk
och mjölkbaserade produkter
92/48/EEG Rådets direktiv av den 16 juni 1992 om fastställande av minimiregler
för hygienen för fiskprodukter som fångats av vissa fartyg enligt
artikel 3.1 a i i direktiv 91/493/EEG
92/66/EEG Rådets direktiv av den 14 juli 1992 om gemenskapsåtgärder för
bekämpning av newcastlesjukan
92/92/EEG Kommissionens beslut av den 9 januari 1992 om de krav på utrustning
och inredning vid leverans- och rensningsanläggningar för levande
tvåskaliga blötdjur från vilka undantag kan medges
92/98/EEG Rådets beslut av den 10 februari 1992 om ändring av beslut
90/218/EEG om utsläppande på marknaden och tillförsel av bovint
somatotropin (BST)
92/110/EEG Rådets direktiv av den 14 december 1992om ändring av direktiv
88/657/EEG om fastställande av krav vid fram-ställningav och
handel med malet kött, kött i stycken på mindre än 100 gram
och köttprodukter
92/116/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 om ändring och uppdatering
av direktiv 71/118/EEG om hygienfrågor som påverkar handeln med
färskt kött av fjäderfä.
92/117/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 om skyddsåtgärder mot
specifika zoonoser och zoonotiska agenser hos djur och animaliska
produkter för att förhindra utbrott av livsmedelsburna infektioner
och förgiftningar
92/118/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 fastställande djurhälso- och
folkhälsokrav rörande handel och import av produkter som ej är
reglerade genom specifika regler enligt direktiv 89/662/EEG och
90/425/EEG
92/119/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 om införande av allmänna
gemenskapsåtgärder för bekämpning av vissa djursjukdomar och
särskilda åtgärder mot vesikulär svinsjuka (Swine vesicular disease,
SVD)
92/120/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992om villkoren för att medge
tillfälliga och begränsade undantag från de särskilda
hälsobestämmelserna på gemenskapsnåvå för produktion och
saluhållande av vissa produkter avanimaliskt ursprung
92/130/EEG Kommissionens beslut av den 13 februari 1992 om ändring avbilagorna
B och C till rådets direktiv 90/426/EEG
92/188/EEG Kommissionens beslut av den 10 mars 1992 om vissa skyddsåtgärder mot
blåöronsjuka (PRRS)
92/216/EEG Kommissionens beslut av den 26 mars 1992 om insamling av uppgifter
om tävlingar för hästdjur som avses i artikel 4.2 i rådets
direktiv 90/428/EEG
92/290/EEG Kommissionens beslut av den 14 maj1992 om vissa skyddsåtgärder för
embryon av nötkreatur i samband medbovin spongiös encefalopati (BSE)
i Storbritannien
92/339/EEG Kommissionens beslut av den 2 juni 1992 om Irlands status med
avseende på newcastlesjukan
92/340/EEG Kommissionens beslut av den 2 juni 1992 om undersökning av fjäderfä
för newcastlesjuka före förflyttning enligt artikel 12 i rådets
direktiv 90/539/EEG
92/353/EEG Kommissionens beslut av den 11 juni 1992 om fastställande av
kriterier för godkännande eller erkännande av organisationer och
sammanslutningar som för eller upprättar stamböcker för
registrerade hästdjur
92/354/EEG Kommissionens beslut av den 11 juni 1992 om fastställande av vissa
regler för att säkerställa samordningen mellan organisationer och
sammanslutningar som för eller upprättar stamböcker för registrerade
hästdjur
92/369/EEG Kommissionens beslut av den 24 juni 1992 om ändring av
vaccinationsvillkoren för fjäderfä i bilaga III till rådets
direktiv 90/539/EEG om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen
och för import från tredje land av fjäderfä och kläckningsägg
92/380/EEG Kommissionens beslut av den 2 juli 1992 om ändring av listan över
inrättningar och laboratorier som har rätt att hantera mul- och
klövsjukans virus enligt direktiv 85/511/EEG om införande av
gemenskapsåtgärder för bekämpning av mul- och klövsjuka
92/381/EEG Kommissionens beslut av den 3 juli 1992 om fastställande av status
för en region i Storbritannien med avseende på newcastlesjukan
92/450/EEG Kommissionens beslut av den 30 juli 1992 om ändring för tredje
gången av rådets direktiv 82/894/EEG om anmälan av djursjukdomar
inom gemenskapen och om tillfällig ändring av anmälningsfrekvensen
för bovin spongiform encefalopati
92/451/EEG Kommissionens beslut av den 30 juli1992 om vissa hälsoskyddsåtgärder
mot afrikansk svinpest inom den italienskaregionen
Sardinien
92/490/EEG Kommissionens beslut av den 6 oktober 1992 om ändring av beslut
92/188/EEG om vissa skyddsåtgärder mot PRRS (Porcine Reproductive
and Respiratory syndrome) blåöronsjuka
92/532/EEG Kommissionens beslut av den 19 november 1992 om fastställande av
provtagningsplaner och diagnostiska metoder för påvisande och
bekräftelse av vissa fisksjukdomar
92/538/EEG Kommissionens beslut av den 9 november 1992 om Storbritanniens och
Nordirlands status med avseende på smittsam hematopoetisk nekros och
vital hemorragisk septikemi
92/562/EEG Kommissionens beslut av den 17 november 1992 angående godkännande av
alternativa värmebehandlingssystem för högriskmaterial
92/608/EEG Council Desicion of 14 November 1992laying down methods for the
analysis and testing of heat-treated milk for directhuman
consumption
93/22/EEG Kommissionens beslut av den 11 december 1992 om fastställande av
förebild för sådana flyttningsdokument som avses i artikel 14 i
rådets direktiv 91/67/EEG
93/24/EEG Kommissionens beslut av den 11 december 1992 om ytterligare
garantier med avseende på Aujeszky's sjukdom för svin som skall
sändas till medlemsstater eller regioner som är fria från sjukdomen
93/25/EEG Kommissionens beslut av den 11december 1992 om godkännande av vissa
behandlingar för att undertryckautvecklingen av patogena
mikroorganismer i tvåskaliga blötdjuroch marina snäckor
93/39/EEG Kommissionens beslut av den 18 december 1992 om Guernsey status med
avseende på smittsam hematopoetisk nekros och viral hemorragisk
septikemi
93/40/EEG Kommissionens beslut av den 18 december 1992 om Isle of Mans status
med avseende på smittsam hematopoetisk nekros och viral hemorragisk
septikemi
93/42/EEG Kommissionens beslut av den 21december 1992 om ytterligare garantier
i samband med smittsam bovinrinotrakeit för nötkreatur
som skall skickas till Danmark
93/44/EEG Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om godkännande av
Storbritanniens åtgärdsprogram mot "spring viremia of carp" samt
bestämning av tilläggsgarantierna för vissa fiskarter i sändningar
till Storbritannien, Nordirland, Isle of Man och Guernsey
93/51 EEG Kommissionens beslut av den 15december 1992 om de mikrobiologiska
kriterierna vid framställning av koktaskal- och blötdjur
93/52/EEG Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om fastställande av att
vissa medlemsstater eller regioner iakttar kraven i fråga om
brucellos (B. melitensis) och erkännande av deras status som
medlemsstat eller region som är officiellt fri från denna sjukdom
93/52/EEG Rådets direktiv av den 24 juni 1993 omändring av direktiv 89/556/EEG
om djurhälsovillkor för handelinomgemenskapen med och
import från tredje land av embryon från tamdjur av
nötkreatur
93/53/EEG Rådets direktiv av den 24 juni 1993 omgemenskapens minimiåtgärder
för bekämpning av vissa fisksjukdomar
93/54/EEG Rådets direktiv av den 24 juni 1993 omändring av direktiv91/67/EEG
om djurhälsovillkor för utsläppande påmarknaden av
djur och produkter från vattenbruk
93/55/EEG Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om ändring av
garantierna för införsel av blötdjur till områden för vilka det
finns godkända program för Bonamia ostrae och Marteilia refringens
93/60/EEG Rådets direktiv av den 30 juni 1993 omändring av direktiv 88/407/EEG
om djurhälsokrav som är tillämpliga vidhandel inom
gemenskapen med och import av djurfryst sperma från
tamdjur av nötkreatur samt utvidgning av det
till att omfatta färsk sperma från nötkreatur
93/73/EEG Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om Irlands status med
avseende på smittsam hematopoetisk nekros och viral hemorragisk
septikemi
93/74/EEG Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om Danmarks status med
avseende på smittsam hematopoetisk nekros och viral hemorragisk
septikemi
93/77/EEG Kommissionens beslut av den 22 december 1992 om fastställande av
vissa övergångsbestämmelser som är nödvändiga för att underlätta
övergången till den ordning som fastställs i direktiv 91/68/EEG
93/169/EEG Kommissionens beslut av den 19 februari1993 om ändring av beslut
93/55/EEG om garantierna för vissa blötdjur
93/178/EEG Kommissionens beslut av den 26 mars1993 om vissa skyddsåtgärder mot
vesikulär svinsjuka (Swine vesiculardisease, SVD)
93/200/EEG Kommissionens beslut av den 10 mars1993 om god-kännande av
programmet för utrotning av Aujeszkys sjuk-dom iLuxenburg
93/244/EEG Kommissionens beslut av den 2 april1993 om tilläggsgarantier med
avseende på Aujeszkys sjukdom för svin somskallsändas
till vissa regioner i gemenskapen
93/256/EEG Commission Decision of 14 April 1993laying down the methods to be
used for detecting residues of substances having ahormonal
or a thyroctatic action
93/257/EEG Commission Decision of 15 April 1993laying down the reference
methods and the list of national reference laboratoriesfor
detecting residues
93/341/EEG Kommissionens beslut av dne 13 maj1993 om ändring av beslut
93/24/EEG om ytterligare garantier med avseende på Aujeszkys sjukdom
för svin som skall sändas till regioner i Frankrike
som är fria från sjukdomen
93/351/EEG Commission Decision of 19 May 1993determining analysis methods,
sampling plans and maximumlimits for mercuryin fishery
products
93/383/EEG Council Decision of 14 June 1993 onreference laboratories for the
monitoring of Marine biotoxins
93/384/EEG Rådets beslut av den 14 juni 1993 omändring av direktiv 80/217/EEG
om införande av gemenskapsåtgärder förbekämpning av
klassisk svinpest
93/443/EEG Kommissionens beslut av den 6 juli 1993om ändring för andra gången
av rådets beslut 89/21/EEG om avsteg från förbud ifråga om
afrikansk svinpest för vissaregioner i Spanien
93/455/EEG Kommissionens beslut av den 23 juli1993om godkännande av vissa
katastrofplaner för bekämpning av mul-och klövsjuka
93/566/EG Kommissionens beslut av den 4november 1993 om vissa skyddsåtgärder
mot klassisk svinpest i Tyskland och omupphävande av beslut
93/539/EEG
93/575/EG Kommissionens beslut av den 8november 1993 om vissa skyddsåtgärder
mot afrikansk svinpest i Spanien
93/600/EG Kommissionens beslut av den 19november 1993 om ändring av beslut
93/575/EG om vissa skyddsåtgärder motafrikansksvinpest i
Spanien
93/602/EG Kommissionens beslut av den 19november 1993 om vissa skyddsåtgärder
mot afrikansk svinpest i Portugal
93/621/EG Kommissionens beslut av den 30november 1993 om ändring av beslut
93/566/EG om vissa skyddsåtgärder motklassisk svinpest i Tyskland
och om ersättning av beslut 93/539/EEG
93/623/EG Commission Decision of 20 October 1993establishing the
identification document(passport) accompanying registeredequidae
93/664/EG Kommissionens beslut av den 6december 1993 om ändring för andra
gången av beslut 93/24/EEG om ytterligare garantier med
avseende på Aujeszkys sjukdom för svin som skall
sändas till regioner i Frankrike som ärfria från sjukdomen
93/671/EG Kommissionens beslut av den 10december 1993 om ändring för andra
gången av beslut 93/566/EG om vissaskyddsåtgärder mot klassisk
svinpest i Tyskland och om ersättning av beslut
93/539/EEG
93/687/EG Kommissionens beslut av den 17december 1993 om vissa skyddsåtgärder
mot mul- och klövsjuka i Italien och omupphävande av beslut
93/180/EEG
93/699/EG Kommissionens beslut av den 21december 1993 om märk-ning och
användning av griskött för tillämpningav artikel 9 i rådets direktiv
80/217/EEG
93/718/EG Rådets beslut av den 22 december 1993om ändring av beslut 90/218/EEG
om tillförsel av bovint somatotropin (BST)
93/720/EG Kommissionens beslut av den 30 december1993 om ändring för tredje
gången av beslut 93/566/EG om vissaskyddsåtgärder mot
klassisk svinpest i Tyskland och om ersättning av beslut
93/539/EEG
94/14/EG Kommissionens beslut av den 21december 1993 om upprättandet av en
förteckning över anläggningar inomgemenskapen som har medgetts
tillfälliga och begränsade undantag frånsärskilda hälsoföreskrifter
inomgemenskapen beträffande framställningoch marknadsföring av
färskt kött
Djurfoder
91/508/EEG Kommissionens direktiv av den 9 september 1991 om ändring av
bilagorna till rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser
91/516/EEG Kommissionens beslut av den 9 september 1991 om upprättande av en
förteckning över råvaror vilkas användning är förbjudna i
foderblandningar
91/620/EEG Kommissionens direktiv av den 22 november 1991 om ändring av
bilagorna till rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser
91/681/EEG Rådets direktiv av den 19 december 1991 om ändring av direktiv
90/44/EEG om ändring av direktiv 79/373/EEG om marknadsföring av
foderblandningar
92/63/EEG Kommissionens direktiv av den 10 juli 1992 om ändring av bilagorna
till rådets direktiv 74/63/EEG om främmande ämnen och produkter i
djurfoder
92/64/EEG Kommissionens direktiv av den 13 juli 1992 om ändring av rådets
direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser
92/87/EEG Commission Directive of 26 October 1992 establishing a non-exclusive
list of the main ingredients normally used and marketed for the
preparation of compound feedingstuffs intended for animals other
than pets
92/88/EEG Rådets direktiv av den 26 oktober 1992 om ändring av direktiv
74/63/EEG om främmande ämnen och produkter i djurfoder
92/89/EEG Commission Directive of 3 November 1992 amending Annex 1 to Fourth
Directive 73/46/EEC establishing Community methods of analysis for
the official control of feedingstuffs
92/95/EEG Commission Directive of 9 November 1992 amending the Annex to the
Seventh Directive 76/372/EEC establishing Community methods of
analysis for the official control of feedingstuffs
92/99/EEG Kommissionens direktiv av den 17 november 1992 om ändring av
bilagorna till rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser
92/113/EEG Commission Directive of 16 December 1992 amending Council Directive
70/524/EEC concerning additives infeedingstuffs
92/508/EEG Kommissionens beslut av den 20 oktober 1992 om ändring av beslut
91/516/EEG om upprättande av en förteckning över råvaror vilkas
användning är förbjuden i foderblandningar
93/26/EEG Kommissionens direktiv av den 4 juni 1993 om ändring av rådets
direktiv 82/471/EEG om vissa produkter som används i djurfoder
93/27/EEG Commission Directive of 4 June 1993 amendning Council Directive
70/524/EEC concerning additives in feedingstuffs
93/28/EEG Kommissionens direktiv av den 4 juni 1993 om ändring av bilaga 1
till kommissionens tredje direktiv 72/199/EEG om gemenskapsmetoder
för analys vid den officiella foderkontrollen
93/55/EEG Kommissionens direktiv av den 25 juni 1993 om ändring av rådets
direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser
93/56/EEG Kommissionens direktiv av den 29 juni 1993 om ändring av rådets
direktiv 82/471/EEG om vissa produkter som används i djurfoder
93/70/EEG Kommissionens elfte direktiv av den 28 juli 1993 om
gemenskapsmetoder för analys vid den officiella foderkontrollen
93/74/EEG Rådets direktiv av den 13 september 1993 om foder för särskilda
näringsbehov
Växtskyddsfrågor
92/9/EEG Kommissionens direktiv av den 19 februari 1992 om ändring av vissa
bilagor till rådets direktiv 69/208/EEG om marknadsföring av utsäde
av olje- och fiberväxter
92/19/EEG Kommissionens direktiv av den 23 mars 1992 om ändring av direktiv
66/401/EEG om marknadsföring av utsäde av foderväxter
92/107
92/195/EEG Kommissionens beslut av den 17 mars 1992 om anordnande av ett
tidsbegränsat försök enligt rådets direktiv 66/401/EEG om
marknadsföring av utsäde av foderväxter, avseende ökning av högsta
vikt för ett parti
92/520/EEG Kommissionens beslut av den 3 november 1992 om ändring av beslut
89/374/EEG av den 2 juni 1989 om anordnande av ett tillfälligt
experiment enligt rådets direktiv 66/402/EEG om marknadsföring av
utsäde av stråsäd, för att fastställa de villkor som skall uppfyllas
beträffande grödan och utsädet av hybridråg
93/2/EEG Kommissionens direktiv av den 28januari 1993 om ändring av bilaga 2
till rådets direktiv 66/402/EEG ommarknadsföring av
utsäde av stråsäd
93/213/EEG Kommissionens beslut av den 18 mars1993 om anordnande av ett
tidsbegränsat försök vad gäller maximihalten av avfalli
utsäde av sojabönor
Livsmedel
91/321/EEG Kommissionens direktiv av den 14 maj 1991 om modersmjölksersättning
och tillskottsnäring
91/2092/EEG Rådets förordning av den 24 juni 1991 om ekologisk produktion av
jordbruksprodukter och upgifter därom på
jordbruksprodukter och livsmedel
92/1/EEG Kommissionens direktiv av den 13 januari 1992 om temperaturkontroll
i utrymmen i transportfordon, fryshus och frysrum innehållande
djupfrysta livsmedel
92/2/EEG Kommissionens direktiv av den 13 januari 1992 om fastställande av
stickprovsförfarande och gemenskapens analysmetod för den
offentliga kontrollen av djupfrysta livsmedels temperatur
92/4/EEG Kommissionens direktiv av den 10 februari 1992 om ändring i rådets
direktiv 78/663/EEG om särskilda renhetskriterier för emulgerings-,
stabiliserings-, förtjocknings- och geleringsmedel föranvändning i
livsmedel
92/11/EEG Rådets direktiv av den 3 mars 1992 om ändring av rådets direktiv
89/396/EEG av den 14 juni 1989 om identifikationsmärkning av
livsmedelspartier.
92/39/EEG Kommissions direktiv av den 14 maj 1992 om ändring av direktiv
90/128/EEG om material och varor av plast som är avsedda att komma i
kontakt med livsmedel
92/94/EEG Kommissionens förordning av den 14 januari 1992 om genomförande av
den ordning för import från tredje land som föreskrivs i förordning
(EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och
uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel
92/115/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 om en första ändring av
direktiv 88/344/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning
om extraktionsmedel vid framställning av livsmedel och
livsmedelsingredienser
92/1535/EEG Rådets förordning av den 15 juni 1992 om ändring avbilaga 1 och 3
till rådets förordning (EEG) nr 2092/91 omekologisk prodution av
jordbruksprodukter och uppgift därom på jordbruksprodukter och
livsmedel
92/2083/EEG Rådets förordning av den 14 juli 1992 om ändring av förordning (EEG)
nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgift
därom på jordbruksprodukter och livsmedel
93/5/EEG Rådets direktiv av den 25 februari 1993 om hjälp till kommissionen
och samarbete från medlemsstaternas sida vid den vetenskapliga
granskningen av livsmedelsfrågor
93/8/EEG Kommissionens direktiv av den 15 mars 1993 om ändring av rådets
direktiv 82/711/EEG om fastställelse av de grundregler som behövs
för undersökning av migration av beståndsdelar i material och
produkter av plast avsedda att komma i kontakt med livsmedel
93/9/EEG Kommissionens direktiv av den 15 mars 1993 om ändring av direktiv
90/128/EEG om material och produkter av plast som är avsedda att
komma i kontakt med livsmedel
93/10/EEG Kommissionens direktiv av den 15 mars 1993 om material och produkter
av regenererad cellulosafilm som är avsedda att komma i kontakt med
livsmedel
93/11/EEG Kommissionens direktiv av den 15 mars 1993 om utlösning av
N-nitrosaminer och N-nitroserbara ämnen från dinappar och
tröstnappar av elastomer eller gummi
93/43/EEG Rådets direktiv av den 14 juni 1993 om livsmedels-hygien
93/45/EEG Kommissionens direktiv av den 17 juni1993 om tillverkning av nektar
utan tillsats av sötningsmedel eller honung
93/57/EEG Rådets direktiv av den 29 juni 1993 omändring av bilagorna till
direktiven 86/362/EEG och 86/363/EEG omfastställande av
gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i och påspannmål
respektive livsmedel avanimaliskt ursprung
93/58/EEG Rådets direktiv av den 29 juni 1993 om ändring av bilaga 2 till
direktiv 76/895/EEG om fastställande av gränsvärden för
bekämpningsmedelsrester i och på frukt och grönsaker och bilagan
till direktiv 90/642/EEG om fastställande av gränsvärden för
bekämpningsmedelsrester i och på produkter av vegetabiliskt ursprung
inklusive frukt och grönsaker, samt om upprättandet av en första
lista av gränsvärden
93/77/EEG Rådets direktiv av den 21 september 1993om fruktjuice och vissa
liknande produkter
93/99/EEG Rådets direktiv av den 29 oktober 1993omytterligare åtgärder för
offentlig kontroll av livsmedel
93/102/EEG Kommissionens direktiv av den 16november 1993 om ändring av direktiv
79/112/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning
om märkning, presentation och reklam ifrågaom
livsmedel
93/111/EEG Kommissionens direktiv av den 10december 1993 om ändring av direktiv
93/10/EEG om material och produktertillverkade av regenererad
cellulosafilm avsedda att komma i kontakt med
livsmedel
93/207/EEG Kommissionens förordning av den 29 januari 1993 om definition av
innehållet i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk
produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på
jordbruksprodukter och livsmedel samt om tillämpningsföreskrifter
för artikel 5.4 i den förordningen
93/315/EEG Rådets förordning av den 8 februari 1993 om fastställande av
gemenskapsförfaranden för främmande ämnen i livsmedel
93/1593/EEG Kommissionens förordning av den 24 juni 1993 om ändring av
förordning (EEG) nr 3713/92 om uppskjutande, vid import från vissa
icke-medlemsländer, av tillämpningen av artikel 11.1 i rådets
förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk odling av
jordbruksprodukter och uppgift därom på jordbruksprodukter och
livsmedel
93/2608/EEG Kommissionens förordning av den 23 september 1993 om ändring av
bilagorna 1-3 till rådets förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk
produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på
jordbruksprodukter om livsmedel
93/C345/03/ EEGKommissionens meddelande omanvändningen av språk vid saluföringav
livsmedel efter domen i Peetersmålet
91/C270/2/EEGTolkningsmeddelande frånkommissionen om handelsnamn pålivsmedel
Läkemedel
92/675/EEG Kommissionens förordning av den 18 mars 1992 om ändring av bilagorna
1 och 3 till rådets förordning (EEG) nr 2377/90 om inrättandet av
ett gemensskapsförfarande för att fastställa maximalt tillåtna
restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med
animaliskt ursprung
92/762/EEG Kommissionens förordning av den 27 mars 1992 om ändring av bilaga 5
till rådets förordning (EEG) nr 2377/90 om inrättandet av ett
gemenskapsförfarande för att fastställa maximalt tillåtna
restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med
animaliskt ursprung
93/2901/EEG Rådets förordning av den 18 oktober 1993om ändring av bilagorna 1-4
till förordning (EEG) nr 2377/90 ominrättandet av ett
gemenskapsförfarande för att fastställa maximalt tillåtna
restmängder av veterinärmedicinskaläkemedel i livsmedel med
animalisktursprung
93/3425/EEG Kommissionens förordning av den 14december 1993 om ändring av
bilagorna 1 och 2 till rådets förordning (EEG) nr2377/90 om
inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa
maximalt tillåtna restmängder avveterinärmedicinska läkemedel i
livsmedel med animaliskt ursprung
93/3426/EG Kommissionens förordning av den 14december 1993 om ändring av
bilagorna 3 och 4 till rådets förordning (EEG) nr2377/90 om
inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa
maximalt tillåtna restmängder avveterinärmedicinska läkemedel i
livsmedel med animaliskt ursprung
Gödselmedel
93/1/EEG Kommissionens direktiv av den 21 januari 1993 om ändring av direktiv
77/535/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om
provtagnings- och analysmetoder för gödselmedel (analysmetoder för
spårämnen)
93/69/EEG Kommissionens direktiv av den 23 juli 1993 om anpassning till
teknisk utveckling av rådets direktiv 76/116/EEG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om gödselmedel
Spritdrycker
91/3664/EEG Kommissionens förordning av den 16 december 1991 om
övergångsbestämmelser för aromatiserande viner, aromatiserade
vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på
vinprodukter
92/351/EEG Kommissionens förordning av den 13 februari 1992 om ändring av den
tyska versionen av förordning (EEG) nr 3664/91 om
övergångsbestämmelser för aromatiserade viner, aromatiserade
vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på
vinprodukter
92/1238/EEG Commission Regulation of 8 May 1992 determining the Community
methods applicable in the wine sector for the analysis of neutral
alcohol
92/1914/EEG Kommissionens förordning av den 10 juli 1992 om ändring av
förordning (EEG) nr 3664/91 om övergångsbestämmelsr för
aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och
aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter
92/2009/EEG Kommissionens förordning av den 20 juli 1992 om gemenskapsmetoder
för analys av den jordbruksalkohol som används vid framställning av
spritdrycker, aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker
och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter
92/3279/EEG Rådets förordning av den 9 november 1992 om ändring av förordning
(EEG) nr 1601/91 om allmänna regler för definition, beskrivning och
presentation av aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade
drycker och aromatisrade drinkar baserade på vinprodukter
92/3280/EEG Rådets förordning av den 9 november 1992 om ändring av förordning
(EEG) nr 1576/89 om allmänna regler för definition, beskrivning och
presentation av spritdrycker
92/3458/EEG Kommissionens förordning av den 30 november 1992 om ändring av
förordning (EEG) nr 1014/90 om detaljerade tillämpningsföreskrifter
för definitioner, beskrivningar och presentation av spritdrycker
92/3568/EEG Kommissionens förordning av den 10 december 1992 om ändring av
förordning (EEG) nr 3664/91 om övergångsbestämmelser för
aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och
aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter
93/1791/EEG Commission Regulation of 10 December 1992 amending Regulation (EEC)
No 3664/91 laying down transitional measures for aromitized wines,
aromitized wine-based drinks and aromitized wine-product cocktails
11 Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde
11.1 Inledning
Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde omfattar frågor som rör
arbetsmarknaden, arbetslivet samt regionalpolitiken. Under perioden den 1
augusti 1991 - 31 december 1993 har rådet antagit elva direktiv inom
arbetsmiljöområdet och två direktiv inom det arbetsrättsliga området. Samtliga
dessa direktiv, utom ett direktiv 93/194/EEG, som rör arbetstidsfrågor, omfattas
av Gemensamma EES-kommitténs beslut.
11.2 Arbetsmiljö (Bilaga II och XVIII)
På produktområdet (Bilaga II) har under perioden tre direktiv antagits som har
betydelse för svensk arbetsmiljöreglering.
Det första är rådets direktiv 93/44/EEG om ändring av maskindirektivet
89/392/EEG som syftar till att klara ut gränsdragningen mellan maskindirektivet
och det av EG föreslagna hissdirektivet, vilket skall gälla för personhissar.
Ändringsdirektivet skall införlivas av medlemsstaterna senast den 1 januari
1995.
Det andra är kommissionens direktiv 91/659/EEG gällande teknisk anpassning av
bilaga 1 till rådets direktiv 76/769/EEG avseende begränsning av försäljning och
användning av vissa farliga ämnen och beredningar (asbest). Direktivet
innehåller en ändring, som innebär förbud mot försäljning och användning av all
asbest, utom krysotil. Direktivet skall ha införlivats senast den 1 januari 1993
(se även avsnitt 15.2.2.2).
Det tredje är rådets direktiv 93/68/EEG rörande EG-märkning som innebär att
nya regler för EG-märkning införs i de direktiv som utformats enligt den nya
metoden samt för lågspänningsdirektivet. Reglerna skall gälla från den 1 januari
1995 med en övergångstid för det nationella införlivandet till den 1 januari
1997 (se även avsnitt 13.2.39.
På området säkerhet och hälsa i arbetet (bilaga XVIII) har under perioden
antagits följande direktiv.
Rådets direktiv 92/57/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa vid tillfälliga
eller rörliga arbetsplatser (byggplatsdirektivet) omfattar all byggverksamhet,
inklusive byggnads-, anläggnings-, schaktnings-, reparations-, rivnings- och
underhållsarbete samt monterings- och nedmonteringsarbete. I direktivet regleras
arbetsgivares och ensamföretagares skyldigheter. Direktivet innehåller bl.a.
regler om samordningsansvar samt krav på att en plan för arbetsmiljöarbetet
upprättas för byggplatsen. Direktivet skall vara införlivat i medlemsländerna
senast den 31 december 1993.
I rådets direktiv 92/91/EEG om minimikrav för att förbättra skyddet för
säkerhet och hälsa för arbetstagare i utvinningsindustrin med
borrningsverksamhet samt rådets direktiv 92/104/EEG om minimikrav för att
förbättra skyddet för säkerhet och hälsa för arbetstagare i utvinningsindustrin
med överjords- och underjordsarbete föreskrivs skyldigheter för arbetsgivaren
vad avser bl.a. information till och samråd med arbetstagare och vad avser
brandskydd, explosionsrisker, utrymmningsvägar samt kommunikations- och
larmsystem. Direktiven ställer, liksom byggplatsdirektivet, krav på upprättande
av en plan för att garantera säkerhet och hälsa för arbetstagarna. Direktiven
skall vara införlivade i medlemsländerna senast i november respektive december
1994.
I rådets direktiv 92/58/EEG om minimikrav för reglering av
varselmärkning/signalering i arbetet upptas allmänna bestämmelser om
arbetsgivarens skyldighet att markera riskzoner med varningsskyltar.
Specificerade krav på hur denna varningsskyltning skall utföras anges i
bilagorna. Direktivet skall vara införlivat i medlemsstaterna senast den 24 juni
1994. Direktivet ersätter rådets direktiv 77/576/EEG.
En arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet har sett över behovet av
ändringar i lagstiftningen vid ett krav på införlivande av de tillkomna
rättsakterna på arbetsmiljöområdet. Arbetsgruppen har i en rapport Nya EG-regler
på arbetsmiljöområdet (Ds 1993:82) lämnat förslag till sådana ändringar i
arbetsmiljölagen som krävs för att kunna införliva direktiven i svensk rätt.
Förslagen har behandlats i regeringens proposition om ändringar i
arbetmiljölagen (prop. 1993/94:186).
Enligt rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerheten och
hälsan i arbetet för gravida arbetstagare och för arbetstagare som nyligen fött
barn eller ammar skall medlemsstaterna tillförsäkra gravida kvinnor minst 14
veckors sammanhängande barnledighet under tiden före eller efter förlossningen
enligt nationell lagstiftning eller praxis. Av barnledigheten skall minst två
veckor vara obligatoriska under tiden före eller efter förlossningen. Därutöver
reglerar direktivet arbetsgivarens ansvar för att utföra en riskvärdering i
syfte att undersöka huruvida särskilda risker kan föreligga för berörda kvinnor.
I direktivet anges bl.a. att om arbetsgivaren efter en riskvärdering får klart
för sig att arbetsmiljön kan innebära risk för hälsa och säkerhet eller risk för
skadlig effekt på graviditet eller amning skall arbetsförhållandena ändras så
att riskerna elimineras. Om detta inte är möjligt skall omplacering ske. Om inte
heller omplacering är möjlig skall kvinnan garanteras betald ledighet för
nödvändig tid i enlighet med respektive lands lagstiftning eller praxis.
Enligt direktivet skall vidare nattarbete inte heller behöva utföras av de
grupper kvinnor som direktivet omfattar om läkare anser att det påverkar hälsa
och säkerhet. Omplacering till dagtid skall ske. Om detta inte går att genomföra
skall kvinnan erbjudas betald ledighet.
Slutligen skall också nämnas att direktivet anger att medlemsstaterna skall
vidta erforderliga åtgärder för att försäkra att gravida kvinnor har möjlighet
att, i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis, vara frånvarande från
arbetet utan löneavdrag för graviditetsundersökningar om sådana undersökningar
måste utföras under arbetstid. Direktivet skall vara införlivat i
medlemsländerna senast den 19 oktober 1994.
Som framgår av vad som ovan sagts innehåller direktivet bestämmelser av olika
karaktär. Det innehåller dels skyddsbestämmelser när det gäller säkerhet och
hälsa, dels bestämmelser som rör anställningsavtalet och förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, dvs. rent arbetsrättsliga bestämmelser.
Införlivandet av direktivet berör såvitt gäller skyddsbestämmelserna
arbetsmiljölagen och har i denna del behandlats i den ovan nämnda rapporten Nya
EG-regler på arbetsmiljöområdet (Ds 1993:82) och föranleder inte några ändringar
i arbetsmiljölagen (prop. 1993/94:186 s. 61-63).
När det gäller behovet av lagändringar med anledning av de bestämmelser i
direktivet som avser annat än skyddet för säkerhet och hälsa finns anledning att
överväga vissa frågor ytterligare. Behovet av översyn gäller bl.a. rätten till
obligatorisk ledighet i samband med förlossning, rätten till omplacering samt
rätten att vara frånvarande från arbetet utan löneavdrag för
graviditetsundersökningar.
En särskild utredare har tillkallats för att se över ledighetslagstiftningen
(A 1993:01, dir. 1992:98). Utredaren har enligt sina direktiv att se över bl.a.
lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m.
(föräldraledighetslagen). För utredaren gäller de allmänna direktiven att beakta
EG-aspekten (dir 1988:43). Inom ramen för utredarens uppdrag faller således att
bl.a. överväga vilka konsekvenser som ett krav på införlivande av de nu berörda
delarna av direktivet om gravida kvinnor får för den svenska
ledighetslagstiftningen. Utredarens arbete beräknas vara avslutat under mars
månad 1994.
Sedan arbetsgruppen i oktober 1993 avlämnat sin rapport har ytterligare tre
direktiv antagits.
Det första direktivet är ett ändringsdirektiv 93/88/EEG till direktiv
90/697/EEG om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för biologiska
agenser i arbetet. Direktivet innehåller bl.a. en förteckning över biologiska
agenser samt en klassificering av dessa. Direktivet innehåller även vissa
rekommendationer som skall gälla i de fall arbetsgivaren är skyldig att erbjuda
arbetstagaren vaccination. Ändringsdirektivet skall ha införlivats i
medlemsstaterna senast den 30 april 1994.
Det andra är rådets direktiv 93/95/EEG om ändring av rådets direktiv
89/686/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig
skyddsutrustning. Direktivet förlänger tiden under vilken personlig
skyddsutrustning kan kontrolleras enligt gällande nationella regler till den 30
juni 1995. Ändringsdirektivet anger vidare att motorcykelhjälm och visir inte
längre utgör sådan personlig skyddsutrustning som täcks av grunddirektivet.
Direktivet skall införlivas av medlemsstaterna senast tre månader efter den 29
oktober 1993 då direktivet antogs.
De nu refererade direktiven föranleder inte några ändringar i
arbetsmiljölagen.
Det tredje direktivet är rådets direktiv 93/104/EEG om vissa aspekter på
organiserandet av arbetstiden. Direktivet antogs av ministerrådet den 23
november 1993. Direktivet omfattas inte av Gemensamma EES-kommitténs nu aktuella
beslut.
Den 29 november 1993 tillsattes en arbetsgrupp inom
Arbetsmarknadsdepartementet med uppgift att analysera direktivet i förhållande
till gällande lagstiftning. Uppdraget skall genomföras efter samråd med
arbetsmarknadens parter och vara slutfört senast den 1 april 1994. Regeringen
kommer därefter att ta ställning till hur arbetet bör bedrivas vidare.
11.3 Arbetsrätt (Bilaga XVIII)
De arbetsrättsliga direktiven är dels rådets direktiv 91/533/EEG om
arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagare om de villkor som gäller i
anställningsförhållandet, dels direktiv 92/56/EEG om ändring av direktivet
75/129/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning rörande kollektiva
uppsägningar.
Direktivet 91/533/EEG anger bl.a. vilka arbetstagare som omfattas av
direktivet, vilken information som skall lämnas till arbetstagaren, hur
informationen skall lämnas, särskild informationsskyldighet beträffande
utlandsstationerade arbetstagare och vilken information som skall ges vid
ändringar i anställningsvillkoren. Direktivet skall vara införlivat i
medlemsstaterna senast den 30 juni 1993.
Lagen (1982:80) om anställningsskydd har redan tillförts en 6 a § med
anledning av direktivet (SFS 1993:1496, prop. 1993/94:67, bet. 1993/94 AU4). I
paragrafen regleras att arbetsgivaren senast en månad efter det att en
arbetstagare har börjat arbeta i en anställning skall ge arbetstagaren viss
specificerad information. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1994.
Bestämmelsen kan frångås genom ett kollektivavtal som slutits eller godkänts av
en central arbetstagarorganisation under förutsättning att avtalet inte innebär
att mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av
direktivet. Såvitt gäller de anställningsförhållanden som rådde när bestämmelsen
trädde i kraft skall arbetsgivaren, om arbetstagaren så begär, inom två månader
efter det att arbetsgivaren mottagit en begäran lämna sådan information som
avses i 6 a §.
Rådets direktiv 75/129/EEG omfattas av EES-avtalet och behandlades i
EES-propositionen (prop. 1991/92:170, del III, bilaga 9, s. 27 ff). Genom
ändringsdirektivet 92/56/EEG har direktiv 75/129/EEG tillförts en del
detaljföreskrifter rörande i huvudsak informations- och
överläggningsskyldigheten. Därutöver har direktivet tillagts en bestämmelse som
anger att reglerna om arbetsgivarens skyldigheter enligt direktivet är
tillämpliga oavsett om beslut som rör uppsägningarna fattas av arbetsgivaren
eller av något företag som har ett bestämmande inflytande över arbetsgivaren
(t.ex moderbolaget i en koncern). Direktivet säger uttryckligen att
arbetsgivaren inte kan försvara sin underlåtenhet att följa direktivets
skyldigheter genom att hänvisa till att företaget med det bestämmande
inflytandet inte givit arbetsgivaren den nödvändiga informationen.
De svenska lagar som reglerar innehållet i det ursprungliga direktivet och
ändringsdirektivet är dels lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
(MBL) och dels lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder
(främjandelagen). Vissa bestämmelser om turordning vid uppsägning på grund av
arbetsbrist finns i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Dessa regler
uppfyller de krav som ställs i såväl det ursprungliga direktivet som i
ändringsdirektivet.
Såvitt avser en arbetsgivare som ingår i en koncern kan denne inte, inför
förestående uppsägningar på grund av arbetsbrist, undandra sig sina skyldigheter
att förhandla enligt MBL. Sålunda uttalades vid lagens införande att t.ex
ledningen för ett dotterföretag inte kan åsidosätta sin förhandlingsskyldighet
under hänvisning till att den visserligen fattar de formella besluten men att
den verkliga makten ligger hos koncernledningen (prop. 1975/76: 105 s. 353).
12 Kulturdepartementets verksamhetsområde
12.1 Inledning
Kulturdepartementets verksamhetsområde omfattar frågor om kultur, massmedier och
invandring. Till departementet hör lagstiftning inom områdena för bl.a. arkiv,
kulturmiljövård, förhandsgranskning av filmer och videogram, radio och
television. Vidare handläggs lagstiftningsfrågor rörande utlänningars rätt att
vistas i Sverige, etnisk diskriminering och medborgarskap.
EES-avtalets betydelse för Kulturdepartementets olika verksamhetsområden har
närmare redovisats i prop. 1991/92:170 bil.10.
12.2 Kulturområdet
Rådet antog den 15 mars 1993 direktivet 93/7/EEG om återlämnande av
kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium.
Direktivet innebär att en möjlighet införs för en stat att i en annan stat
begära återlämnande av kulturföremål som olagligt förts ut. Med kulturföremål
avses föremål som klassificerats som nationella skatter enligt nationell
lagstiftning eller på annat sätt. Vidare skall föremålet tillhöra någon av de
föremålskategorier som framgår av en bilaga till direktivet eller vara en
integrerad del av offentliga samlingar eller en kyrklig institutions
inventarier. Om ett sådant föremål efter den 1 januari 1993 förts ut i strid med
nationella regler till skydd för kulturarvet eller i strid med en EG-förordning
om export av kulturföremål och inte återförts efter blott en tillfällig
förflyttning skall talan kunna väckas vid domstol om återbördande av föremålet.
Regler om preskription finns.
Införlivandet i svensk rätt av direktivet fordrar lagstiftning. Såväl
processrättsliga som civilrättsliga frågor aktualiseras. Frågan om införlivandet
av direktivet bereds nu inom Kulturdepartementet. En departementspromemoria
avses inom kort sändas ut på remiss. Regeringen avser att återkomma till
riksdagen med lagförslag i ärendet.
12.3 Personers rörlighet
EES-avtalet innehåller på området för personers rörlighet tre EG-förordningar
och tio direktiv som rör frågor om uppehållstillstånd i ett annat avtalsslutande
land (se närmare prop. 1991/92:170 bil. 10 s. 7 f). Detta har fordrat såväl ny
lagstiftning som nya regeringsförordningar. De EG-rättsakter som utgörs av
förordningar har i enlighet med EES-avtalet inkorporerats, dvs. införlivats i
sin helhet. Direktiven har lett till ändringar i ulänningslagen (1989:529) och i
utlänningsförordningen (1989:547). (Se SFS 1992:1163 - 1167 och 1993:764).
Av EG-rättsakterna på området är rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om
arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen grundläggande. Den innehåller
inledningsvis bestämmelser om rätten att söka och ta anställning i ett annat
medlemsland. En arbetstagare tillförsäkras även rätten att medföra sin familj.
Vidare innehåller förordningen uttryckliga förbud mot diskriminering av
arbetstagare från andra medlemsländer i fråga om anställnings-, löne-,
skattemässiga samt fackliga och sociala frågor. En stor del av förordningen
behandlar frågor om samarbete mellan medlemsstaterna i fråga om arbetsförmedling
och om rapportering av arbetsmarknadsuppgifter till kommissionen. Vidare
behandlas frågor om upprättande av olika samarbetskommittéer.
Förordning (EEG) nr 1612/68 har införlivats med svensk rätt genom
inkorporering. Av konstitutionella skäl har vissa delar (artiklarna 1 - 9)
inkorporerats genom lag medan återstoden inkorporerats genom
regeringsförordning; se lagen (1992:1163) om arbetskraftens fria rörlighet inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och förordningen (1992:1164) med
samma namn. De delar som rör arbetsförmedling och samarbetskommittéer har
inkorporerats genom regeringsförordningen.
Inom EG har rådet den 27 juli 1992 antagit en ny förordning som innebär
vissa ändringar av de delar av förordningen (EEG) nr 1612/68 som berör frågor om
arbetsförmedling; rådets förordning (EEG) nr 2434/92 om ändring av del II i
förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen.
Denna nya förordning skall införlivas med svensk rätt genom inkorporering.
Förordningen behandlar frågor om arbetsförmedling och om skyldighet att lämna
uppgifter till övriga medlemsstater om lediga platser. Innehållet i denna
förordning är sådant att det av konstitutionella skäl inte fordras lagform för
inkorporering. Regeringen avser därför att återkomma med en ny förordning i
ämnet.
På området för personers rörlighet har tillkommit rådets direktiv 93/96/EEG
av den 29 oktober 1993 om rätt till bosättning för studerande. Detta direktiv
ersätter direktivet 90/366/EEG med samma namn eftersom det sistnämnda direktivet
upphävts av EG-domstolen av formella skäl. Reglerna i de två direktiven skiljer
sig inte åt. Dessa regler har införts i svensk rätt genom förordning
(1992:1166) om ändring i utlänningsförordningen (1989:547).
13 Näringsdepartementets verksamhetsområde
13.1 Inledning
De flesta av Näringsdepartementets verksamhetsområden berörs direkt eller
indirekt av EES-avtalet. Det gäller främst konkurrensområdet och de olika
områden som brukar sammanföras under benämningen teknologisk infrastruktur.
Vidare berörs programsamarbete inom bl.a. industriell forskning och utveckling,
företagsutveckling och turism. Även energisektorn berörs i viss omfattning av
EES-avtalet.
Av de bindande EG-rättsakter som tillagts EES-avtalet är det dock endast ett
fåtal som berör Näringsdepartementets område. Det gäller några rättsakter som
syftar till att underlätta det fria varuutbytet och några som avser
konkurrensområdet.
13.2 Tekniska föreskrifter m.m. (bilaga II)
13.2.1 Effektivitetskrav för vissa värmepannor
Unionsrådet antog den 21 maj 1992 ett direktiv om effektivitetskrav för nya
värmepannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle (92/42/EEG).
Direktivet är utformat enligt den nya metoden med allmänna krav i direktivet som
skall fyllas ut med tekniska specifikationer i standarder. I enlighet med
direktiv av detta slag krävs EG-märkning av produkterna som visar att de
uppfyller de föreskrivna effektivitetskraven och har genomgått i direktivet
föreskrivet förfarande för bedömning av överensstämmelse.
De produkter som omfattas av direktivet är av sådan beskaffenhet att
införlivandet av bestämmelserna lämpligen bör ske inom ramen för
byggnadslagstiftningen. I plan- och bygglagen (1987:10) finns dock inga
bestämmelser om marknadsföring m.m. som EG:s produktdirektiv kräver. För
införlivande av EG:s s.k. byggproduktdirektiv (89/106/EEG) har med anledning
härav riksdagen beslutat om en byggproduktlag (prop. 1992/93:55,
bet.1992/93:BoU6, rskr.1992/93:154, SFS 1992:1535), som innehåller bl.a.
bemyndiganden som gör det möjligt att införliva direktivets bestämmelser. Plan-
och byggutredningen (M 1992:03) har nyligen i delbetänkandet Anpassad kontroll
av byggande (SOU 1993:94) föreslagit bl.a. att byggproduktlagen ersätts med en
ny lag om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Lagförslag med anledning
av betänkandet har den 18 mars 1994 beslutats av regeringen i prop. 1993/94:178
Ändring i plan- och bygglagen, m.m.. Genom den nya lagen ges regeringen
möjlighet att genom bemyndigande införliva direktivet om värmepannor.
13.2.2 Elektrotekniska varor
EG:s direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om elektro-magnetisk
kompatibilitet (89/336/EEG), som skall tillämpas inom EES, ålägger
medlemsländerna att införa lagstiftning om krav på att elektriska och
elektroniska apparater skall vara konstruerade så att de inte alstrar elektriska
störningar som överstiger en nivå som tillåter radio- och teleutrustning och
andra apparater att fungera som avsett. De skall samtidigt ha en inbyggd
tålighet mot sådana störningar.
Enligt detta s.k. EMC-direktiv, som är utformat enligt den nya metoden, skall
medlemsstaterna senast den 1 januari 1992 ha infört direktivets bestämmelser.
EFTA-länderna förutsätts enligt EES-avtalet ha infört motsvarande bestämmelser
vid EES-avtalets ikraftträdande.
Enligt en ändring av EMC-direktivet den 28 april 1992 (92/31/EEG) tillåts även
gällande nationella EMC-krav parallellt med EMC-direktivets krav under en
övergångsperiod fram till utgången av år 1995.
Den nuvarande svenska lagstiftningen på området gör det möjligt att införa
EMC-direktivets krav. Lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet
utfärdades i december 1992 och förordningen (1993:1067) om elektromagnetisk
kompatibilitet den 23 september 1993. En stor del av bestämmelserna i direktivet
införlivas med svensk rätt genom föreskrifter från Elsäkerhetsverket.
Beträffande elektrisk materiel bör också nämnas att det s.k.
lågspänningsdirektivet (73/23/EEG) nyligen ändrats på så sätt att krav på
EG-märkning införs. Denna fråga behandlas närmare nedan i avsnitt 13.2.3.
13.2.3 EG-märket
Riksdagen antog i slutet av år 1992 en lag om EG-märket (prop. 1992/93:87,
bet.1992/93:NU13, rskr.1992/93:96, SFS 1992:1534). Med EG-märket avses det
särskilda märke ("CE-mark"), som har en central roll inom EG:s system för
bedömning av överensstämmelse. Enligt den modell för direktiv om harmonisering
av medlemsländernas lagstiftning om produkter som EG använder sedan år 1985 (den
nya metoden) skall produkter som omfattas av direktiven vara försedda med
EG-märket innan de får släppas ut på marknaden.
En närmare beskrivning av detta finns i prop. 1992/93:87, där också de berörda
direktiven finns angivna. Tio sådana direktiv ingår i EES-avtalet. I
efterföljande tilläggsavtal ingår det direktiv om värme-pannor som också
omnämndes i prop. 1992/93:87 och som behandlas i avsnitt 13.2.1. Syftet med
lagen om EG-märket är att underlätta införandet i svensk rätt av direktiv enligt
den nya metoden. I lagen anges gemensamma bestämmelser om EG-märket, som
därigenom inte behöver upprepas vid införlivandet av de produktspecifika
direktiven.
Av redogörelsen i prop. 1992/93:87 framgår att vissa skillnader beträffande
EG-märkningen fanns mellan dittills beslutade direktiv enligt den nya metoden
och att det inom EG pågick ett arbete med att skapa enhetliga regler om denna
märkning. Det arbetet har nu resulterat i ett nytt direktiv av den 22 juli 1993
(93/68/EEG), som innebär att de elva direktiv som nämndes i prop. 1992/93:87
ändras så att de får gemen-samma bestämmelser om EG-märket. Man har också
övergått till att genomgående använda termen CE-märkning ("CE-marking"). Man
anknyter på det sättet till bokstavssymbolerna i stället för till EG som
begrepp.
Dessutom ändras genom det nya direktivet också ett tolfte direktiv, det s.k.
lågspänningsdirektivet (73/23/EEG), på så sätt att CE-märkning införs
beträffande produkter som omfattas av detta. Också denna fråga togs upp i prop.
1992/93:87.
Medlemsländerna skall ha införlivat ändringarna i sin rättsordning senast den
1 januari 1994 med ikraftträdande den 1 januari 1995. De skall dock fram till
den 1 januari 1997 tillåta produkter på marknaden som uppfyller de krav som
gällde före den 1 januari 1995.
När EG den 22 juli 1993 beslutade om det nya direktivet gjorde man också genom
ett särskilt beslut (93/465/EEG) vissa ändringar och tillägg om CE-märkningen i
det också i prop. 1992/93:87 omnämnda beslutet av den 13 december 1990 om
moduler för olika stadier i förfaranden för bedömning av överensstämmelse,
avsedda att användas i tekniska harmoniseringsdirektiv. Formellt upphävdes det
tidigare beslutet och ersattes med det nya av den 22 juli 1993.
Direktivändringarna påverkar naturligtvis även de berörda direktivens
tillämpning inom EES. Genom att EG inte har samlat generella bestämmelser om
märkningen i någon särskild rättsakt kvarstår behovet av lagen om EG-märket, som
alltså därmed inte får den provisoriska karaktär som förutsattes i prop.
1992/93:87. De föranleder också ändringar i lagen både vad gäller benämningen
"CE-märkning" i stället för "EG-märket", vilket påverkar lagens rubrik, och de
möjligheter att i lagen införa ytterligare gemensamma bestämmelser om märkningen
som direktivändringarna medfört. Frågan om utformningen av dessa lag-ändringar
bör emellertid beredas vidare innan förslag till lagändringar föreläggs
riksdagen. Som nämndes träder inte direktivändringarna i kraft förrän den 1
januari 1995.
13.2.4 Explosiva varor
För att åstadkomma fri rörlighet av explosiva varor och samtidigt hög skyddsnivå
har EG infört gemenskapsbestämmelser om sådana produkter. EU-rådet har den 5
april 1993 antagit ett direktiv om harmonisering av bestämmelserna om
utsläppande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk
(93/15/EEG). Direktivet, som tillagts EES-avtalet, är utformat enligt den nya
metoden med regler om allmänna säkerhetskrav, anknytning till standarder,
bedömning av överens-stämmelse och EG-märkning.
I Sverige, liksom i de flesta andra länder, är explosiva varor under-kastade
detaljerad nationell lagstiftning. För att nå en hög säkerhetsnivå är
produkternas hela livscykel föremål för kontroll. Godkännande eller tillstånd
behövs som regel för att producera, importera, använda eller förvara explosiva
varor. Villkoren skiftar mellan staterna, vilket medför att överföring mellan
olika länder av explosiva varor kontrolleras av det mottagande landets
myndigheter. Godkännanden bekräftar att produkten har genomgått kontroll genom
teknisk provning som visar att den är säker att hantera. I de flesta fall utförs
sådana provningar av laboratorier som står under övervakning av myndigheter.
Enligt lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor krävs tillstånd
för den som hanterar, dvs. i princip all befattning utom transport, eller
importerar explosiva varor. Frågor om tillstånd till tillverkning av explosiva
varor samt till annan hantering eller till import av sådana varor som sker i
anslutning till tillverkningen prövas av Sprängämnesinspektionen (SÄI).
Tillståndsfrågor som avser försvars-maktens hantering av explosiva varor prövas
också av SÄI. All annan hantering eller import av sådana varor prövas av den
lokala polismyndigheten. Tillstånd för hantering eller import av explosiva varor
får enligt huvudregeln bara avse av SÄI godkända explosiva varor.
EG:s ovannämnda direktiv har samma definition av explosiva varor som FN:s
rekommendation om transport av farligt gods. Definitionen stämmer också överens
med den svenska. Direktivet omfattar inte explosiva varor under militär kontroll
eller under kontroll av polisen. Det omfattar inte heller pyrotekniska varor
utan dessa varor planeras täckas in av ett särskilt direktiv som är under
utarbetande. Inom EG pågår även arbete med att ta fram ett direktiv om
tillverkning, förvaring och användning av explosiva varor.
Medlemsstat åläggs att se till att explosiva varor uppfyller direktivets
produktkrav och har genomgått föreskrivet förfarande för bedömning av
överensstämmelse och EG-märkning.
Direktivet definierar de väsentliga kraven som explosiva varor måste uppfylla.
Där ställs också vissa allmänna krav på provning. Medlemsstaterna skall
förutsätta att explosiva varor som uppfyller harmoniserad EG-standard också
uppfyller direktivets väsentliga krav. Vad gäller förfarandet för bedömning av
överensstämmelse ställer direktivet upp krav på antingen typkontroll eller
verifikation av enstaka produkter.
I direktivet finns också bestämmelser om övervakning av överföring av
explosiva varor inom gemenskapen. Med överföring avses att varan flyttas fysiskt
på annat sätt än inom en anläggning. Kontroller som utförs under överföring av
explosiva varor får inte ha formen av gränskontroll. De skall i stället utföras
enbart som rutinkontroller på ett icke-diskriminerande sätt inom alla
medlemsstaters territorium. När överföring av explosiva varor kräver speciell
övervakning finns bestämmelser om information till berörd myndighet i
mottagarlandet. I de fall speciella övervakningsarrangemang inte behövs skall
behörig myndighet utfärda ett godkännande som är giltigt under en bestämd tid
och som skall följa den explosiva varan tills den anländer till sin destination.
Direktivet tar bara sikte på övervakning av överföring av explosivvaror inom
EU. EES-avtalet innebär ingen tullunion och EU:s gränskontroller i förhållande
till Sverige och övriga EFTA-länder är därför alltjämt kvar. I samband med att
EES-kommittén beslutade om att explosivvaru-direktivet skall tilläggas
EES-avtalet togs även beslut om anpassning av direktivets
övervakningsbestämmelser vad gäller gränskontroll mellan EU och berörda
EFTA-länder. Anpassningen innebär att i fråga om kontroll av överföring av
explosiva varor får EFTA-länderna utföra gräns-kontroller i enlighet med
nationella regler på ett icke-diskriminerande sätt.
Explosivvarudirektivet innehåller också bestämmelser om informations-utbyte.
Medlemsländerna åläggs att upprätta informationsnät och överföra information
till kommissionen och övriga medlemsländer.
Enligt direktivet skall bestämmelserna träda i kraft successivt. Regler om
övervakning av överföring och om informationsutbyte trädde i kraft den 30
september 1993 och bestämmelserna i övrigt träder i kraft den 1 januari 1995.
Visst utrymme för handel med produkter som uppfyllde äldre regler skall dock
finnas till utgången av år 2002.
Direktivets införande i det svenska regelverket kan ske utan problem och det
kräver inte några lagändringar. Däremot krävs en viss anpassning på förordnings-
och föreskriftsnivå. Bland annat behöver i förordningen (1988:1145) om
brandfarliga och explosiva varor tas in en bestämmelse som lägger fast att
produkter som uppfyller direktivets krav inte skall kräva godkännande av SÄI. På
föreskriftsnivå krävs en ny SÄI-föreskrift om införande av direktivet som
sådant. Vidare krävs viss anpassning av befintliga föreskrifter om import,
förpackning och märkning av explosiva varor.
SÄI är den naturliga instansen som samordnande myndighet för direktivet.
13.3 Konkurrensregler m.m. (bilagorna XIV, XV)
13.3.1 Konkurrensreglerna
På konkurrensområdet har det tillkommit en gruppundantagsförordning avseende
försäkringssektorn och dessutom har tillägg gjorts till fyra befintliga
gruppundantagsförordningar. På kol- och stålområdet har det tillkommit ett
beslut, som är ett tillägg till ett tidigare gruppundantag. Därutöver har vissa
gruppundantag tillkommit inom luftfartssektorn, vilka behandlats ovan under 7.
Kommunikationsdepartementets verksamhets-område.
En förordning om gruppundantag för vissa avtal, beslut och samord-nade
förfaranden inom försäkringssektorn (EEG nr 3932/92) har beslutats av
kommissionen den 21 december 1992 .
Enligt förordningen gäller undantag för tillämpningen av artikel 85.3 i
Romfördraget för sådana avtal mellan företag som syftar till samarbete om
beräkning av premie, utformning av standardvillkor, gemensam täckning av vissa
risker samt utformningen av gemensamma regler för installationer och underhåll
av säkerhetsanordningar.
Kommissionen kan återkalla ett beslut enligt förordningen om den i ett
speciellt fall finner att ett avtal som undantagits enligt förordningen har
vissa effekter som är oförenliga med artikel 85.3.
Förordningen trädde i kraft den 1 april 1993 och är gällande till den 31 mars
år 2003.
Genom en förordning beslutad den 23 december 1992 (EEG nr 151/93) av
kommissionen har ändringar gjorts i gruppundantagen om specialiseringsavtal (EEG
nr 417/85), om forsknings- och utvecklingsavtal (EEG nr 418/85), om
patentlicensavtal (EEG nr 2349/84) och om know-how-licensavtal (EEG nr 556/89).
Ändringarna innebär en utvidgning av gruppundantagens tillämpningsområden.
Gruppundantagen för speciali-seringsavtal och forsknings- och utvecklingsavtal
ändras så att de också blir tillämpliga på gemensam distribution av produkterna
som är föremål för avtalet. Ett villkor för att kunna utnyttja gruppundantaget
för sådan gemensam distribution är dock att de deltagande företagens
marknads-andel inte överstiger viss gräns. För avtal som omfattar distribution
begränsas marknadsandelen till 10 procent med hänsyn till de mer
konkurrensbegränsande verkningarna av sådana avtal jämfört med andra
samarbetsavtal. Gränsen 20 procent behålls däremot vad gäller marknadsandelar
för andra samarbetsavtal.
På samma villkor medges vidare att patent- och know-howlicensavtal mellan
moderbolagen och ett gemensamt företag (joint venture) kan använda
gruppundantagen även om moderbolagen är konkurrenter.
På kol- och stålområdet har genom kommissionens beslut den 13 december 1991
(EKSG nr 3654/91) ett tillägg gjorts till en förordning om befrielse från kravet
på förhandsgodkännande enligt Parisfördragets artikel 66.3 (beslut nr 25/67).
Gruppundantagsförordningarna kräver inte lagform vid inkorpo-reringen.
Avsikten är att dessa rättsakter skall inkorporeras genom förordningar beslutade
av regeringen.
13.3.2 Regler om statsstöd
På statsstödsområdet har det tillkommit två rättsakter som är formellt bindande
för parterna.
Kommissionens beslut den 27 november 1991 (EKSG nr 3855/91) om
gemenskapsregler för stöd till stålindustrin innebär i korthet att stöd till
forskning och utveckling och miljöinvesteringar kan ges till stålindustrin på i
princip samma villkor som till andra branscher. Vidare kan socialt motiverat
stöd ges för att underlätta driftsinskränkningar och nedläggningar. Reglerna
förbjuder emellertid andra former av driftstöd eller investeringsstöd till
stålföretag, med undantag för investeringsstöd inom ramen för regionala
stödprogram i Grekland, Portugal och före detta Tyska demokratiska republiken.
Vidare skall kommissionen två gånger om året förses med rapporter om allt stöd
till stålindustrin under de senaste sex månaderna med uppgifter om hur stödet
har använts och med beskrivningar av de resultat som uppnåtts.
Gemenskapsreglerna skall gälla till och med den 31 december 1996.
Kommissionen antog den 30 september 1993 ett direktiv (93/84/EEG) om ändring
av direktivet (80/723/EEG) om insyn i de finansiella förbindelserna mellan
medlemsstaterna och offentliga företag, det s.k. transparensdirektivet.
Direktivet har ändrats i det avseendet att krav nu ställs på särskild ekonomisk
redovisning för alla offentliga företag i tillverkningsindustrin vars omsättning
överstiger 250 miljoner ecu och till minst 50 % härrör från tillverkning.
Enligt det ändrade direktivet skall kommissionen årligen förses med företagens
årsredovisning, upprättad i enlighet med rådets direktiv 78/660/EEG (om
årsbokslut i vissa typer av företag). Ytterligare uppgifter skall lämnas i den
mån de inte framgår av årsredovisningen. Det är uppgifter om bl.a. tillskott av
aktiekapital eller kapital som till sin beskaffenhet kan jämföras med
aktiekapital, allt med angivande av villkoren och säkerheterna. Vidare skall
uppgift lämnas om bidrag eller bidrag med villkorlig återbetalning, beviljade
lån, statliga lånegarantier, utdelning och balanserade vinstmedel. Uppgifter
skall även lämnas om varje annan form av statligt stöd, särskilt om det innebär
att skulder till staten efterskänks, däribland sådana som avser återbetalning av
lån och bidrag, erläggande av bolagsskatt eller sociala avgifter och liknande
avgifter.
Bestämmelserna i nämnda rättsakter om information till kommissionen skall
enligt EES-avtalet tillämpas med den anpassningen att informationen i stället
skall lämnas till berörd övervakningsmyndighet.
Ingen av rättsakterna torde kräva ändringar av lag eller förordning. Inte
heller fordras modifieringar av villkoren i befintliga svenska stödprogram.
14 Civildepartementets verksamhetsområde
14.1Inledning
Civildepartementets ansvarsområde omfattar bl.a. länsstyrelserna,
Kammarkollegiet, hov- och slottsstaterna, kommunerna och landstingen, Svenska
kyrkan och andra trossamfund, folkrörelser och kooperation, konsumentskydd,
ungdomsfrågor, allmänna samlingslokaler samt revisionen i regeringskansliet. Av
dessa sakområden är det främst konsumentfrågorna som berörs av EG:s regler inom
ramen för EES-avtalet. De nytillkomna rättsakterna inom Civildepartementets
ansvarsområde hör samtliga till konsumentområdet.
De nytillkomna rättsakter som enligt Gemensamma EES-kommitténs beslut skall
omfattas av EES-avtalet och som hör till Civildepartementets ansvarsområde är
främst följande:
- rådets direktiv (92/59/EEG) av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet (EGT
nr L 228, 11.8.1992, s. 24),
- rådets direktiv (92/75/EEG) av den 22 september 1992 om märkning och annan
produktinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och
andra resurser (EGT nr L 297, 13.10.1992, s. 16), -rådets förordning (EEG) nr
880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av
miljömärke (EGT nr L 99, 11.4.1992, s. 1),
- kommissionens beslut (93/430/EEG respektive 93/431/EEG) av den 28 juni 1993 om
fastställande av de ekologiska kriterierna för tilldelning av gemenskapens
miljömärke till tvättmaskiner respektive diskmaskiner (EGT nr L 198, 7.8.1993,
s. 35 respektive 38),
- kommissionens beslut (93/517/EEG) av den 15 september 1993 om ett
standardavtal som täcker villkoren för användning av gemenskapens miljömärke
(EGT nr L 243, 29.9.1993, s. 13) och
- kommissionens beslut (94/10/EEG) av den 21 december 1993 om ett
standardformulär för anmälan av ett beslut om att tilldela gemenskapens
miljömärke (EGT nr L 7, 11.1.1994, s. 17).
I denna proposition läggs fram förslag till den lagstiftning som behövs för att
produktsäkerhetsdirektivet, miljömärkningsförordningen och direktivet om
hushållsapparaters märkning skall bli införlivade med svensk rätt.
14.2Produktsäkerhetsdirektivet
14.2.1 Frågan och dess beredning
Våren 1993 tillkallades en särskild utredare (dir. 1993:46) med uppgift att se
över produktsäkerhetslagen (1988:1604, ändrad senast 1991:358) och att lämna de
förslag till lagändringar som behövs för att den svenska lagstiftningen skall
överensstämma med EG:s direktiv om allmän produktsäkerhet.
Utredningen, som har antagit namnet Produktsäkerhetsutredningen, har lagt fram
delbetänkandet Produktsäkerhetslagen och EG (SOU 1993:88). Utredningens
sammanfattning av delbetänkandet finns i avsnitt 14.2.14 och utredningens
lagförslag samt EG:s direktiv om allmän produktsäkerhet finns i avsnitt 14.2.15.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns
i avsnitt 14.2.16. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Civildepartementet (C93/922).
Lagrådet
Regeringen har den 24 februari 1994 beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över
förslaget till lag om ändring i produktsäkerhetslagen. Det till Lagrådet
remitterade lagförslaget överensstämmer med propositionens.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i avsnitt
14.2.17.
14.2.2 Närmare om produktsäkerhetsdirektivet
Produktsäkerhetsdirektivet beslutades av EG:s ministerråd den 29 juni 1992. Det
tillkom för att medlemsländernas regler om produktsäkerhet skulle bli mer
enhetliga och för att främja fri rörlighet av säkra produkter på den gemensamma
marknaden. Direktivet träder i kraft den 29 juni 1994.
Direktivets syfte och definitioner
Syftet med direktivet sägs vara att säkerställa att produkter som släpps ut på
marknaden är säkra (artikel 1.1). För produkter som regleras särskilt av andra
EG-bestämmelser är direktivet emellertid tillämpligt bara i sådana avseenden som
andra EG-bestämmelser inte behandlar (artikel 1.2).
I artikel 2 definieras begreppen produkt, säker respektive farlig produkt samt
tillverkare och distributör.
Med produkt avses varje produkt som är avsedd för konsumenter eller som
sannolikt kommer att användas av konsumenter och som tillhandahålls i
kommersiell verksamhet. Undantag görs för antikviteter och produkter som måste
repareras eller renoveras innan de tas i bruk, under förutsättning att den som
tillhandahåller produkten upplyser mottagaren om det. Vidare sägs i ingressen
att produktionsutrustning och dylikt som uteslutande används i näringsverksamhet
inte omfattas av direktivet. En säker produkt är varje produkt som under
normala och rimligt förutsebara användningsförhållanden inte medför någon risk
eller bara en minimal risk som är förenlig med produktens användning och som kan
anses godtagbar och förenlig med en hög skyddsnivå för människors säkerhet och
hälsa. Med farlig produkt avses följaktligen varje produkt som inte svarar mot
definitionen av säker produkt.
I direktivet görs en uppräkning av omständigheter som särskilt skall beaktas
vid bedömningen av om en produkt är säker. Bland annat nämns produktens
egenskaper, bruksanvisningar och annan information som lämnas av tillverkaren
och vilka konsumentgrupper som kan komma att utsättas för allvarlig risk då de
använder produkten.
Med tillverkare avses den som tillverkat produkten i fråga, dennes represen-
tant inom EG eller importören. Som tillverkare räknas också den som på något
sätt presenterar sig som tillverkare. Även den som renoverar en produkt, liksom
andra förvärvsverksamma i leverantörsledet som kan påverka produktens säkerhets-
egenskaper, anses som tillverkare.Med distributör avses var och en som är
yrkesmässigt verksam i leverantörsledet utan att påverka produktens
säkerhetsegenskaper.
Det allmänna säkerhetskravet
I avdelning II (artiklarna 3 och 4) behandlas vad som kallas det allmänna
säkerhetskravet. Den grundläggande principen är att en tillverkare endast får
släppa ut säkra produkter på marknaden (artikel 3.1). För att uppnå detta
åligger det en tillverkare att dels ge konsumenterna information om eventuella
risker så att de kan vidta försiktighetsåtgärder, dels se till att tillverkaren
själv får information om riskerna, genom exempelvis slumpvisa provningar av
marknadsförda produkter, så att lämpliga åtgärder kan vidtas.
För distributörer gäller att de skall iaktta vederbörlig omsorg för att
medverka till att det allmänna säkerhetskravet följs, framför allt genom att
inte leverera produkter som de vet eller borde ha förstått inte uppfyller detta
krav. De skall också vidarebefordra information om och delta i strävandena att
undanröja risker (artikel 3.3).
Om det inte finns några särskilda säkerhetsregler inom EG för en produkt skall
produkten normalt anses säker om den motsvarar de nationella säkerhetsregler som
gäller i det medlemsland där produkten saluförs (artikel 4.1). Om även
nationella säkerhetsregler saknas, skall bedömningen ske utifrån standarder
eller tekniska specifikationer inom EG. Nationella standarder, allmän sedvänja
och i sista hand den säkerhetsnivå som konsumenterna rimligen förväntar sig kan
också vara vägledande vid bedömningen av om säkerhetskravet är uppfyllt (artikel
4.2).
Direktivet förutser att en produkt kan visa sig farlig även om den överens-
stämmer med principer av nyss nämnt slag. I sådana fall skall behöriga
myndigheter i medlemsstaterna vara oförhindrade att vidta lämpliga åtgärder för
att hindra att produkten kommer ut på marknaden eller för att ta bort den från
marknaden (den s.k. säkerhetsklausulen, artikel 4.3).
Medlemsstaternas skyldigheter och befogenheter
Medlemsstaterna skall utfärda den lagstiftning och de föreskrifter som behövs
för att uppnå direktivets syfte. Det betonas särskilt att medlemsstaterna skall
se till att det finns myndigheter som kan utöva tillsyn och som har nödvändiga
befogenheter, inklusive möjlighet att meddela lämpliga sanktioner vid handlande
i strid med direktivet (artikel 5).De åtgärder som medlemsstaterna skall kunna
vidta exemplifieras i direktivet. Bland annat anges att medlemsstaterna skall
kunna ta slumpvisa prover av en produkt för kontroll, kräva att lämpliga
varningar om riskerna anbringas, förbjuda tillhandahållande av en farlig produkt
och se till att en farlig produkt dras tillbaka från marknaden (artikel 6.1).
Åtgärderna får enligt direktivet riktas mot tillverkare, distributörer,
särskilt den som först har distribuerat produkten, samt varje annan person som i
övrigt kan bidra till att minska riskerna med produkten (artikel 6.2).
Utbyte av information m.m.
En medlemsstat som gör ett ingripande mot en produkt skall informera
EG-kommissionen om åtgärderna och skälen för dessa. Kommissionen skall sedan
inleda samråd med berörda parter och vidarebefordra informationen till andra
medlemsstater, om åtgärderna anses befogade. Anser kommissionen det motsatta
skall den medlemsstat som ingripit underrättas (artikel 7).
Nödsituationer m.m.
I direktivet finns också regler om ingripanden i nödsituationer. Om en
medlemsstat ingriper mot en produkt som innebär en allvarlig och akut fara,
skall kommissionen underrättas enligt ett särskilt informationssystem som anges
i en bilaga till direktivet. Kommissionen har också själv möjlighet att i vissa
fall, när olika uppfattning råder inom medlemsstaterna, fatta beslut som innebär
att en medlemsstat blir tvungen att göra ett tidsbegränsat ingripande
(artiklarna 8-11).
Vidare sägs att tjänstemän skall ha tystnadsplikt i fråga om sådan information
som kommer fram vid tillämpningen av direktivet. Information som avser en
produkts säkerhetsegenskaper måste dock göras allmänt tillgänglig, om
omständigheterna kräver det med hänsyn till människors hälsa och säkerhet
(artikel 12).
Avslutningsvis innehåller direktivet bl.a. regler om rätt för dem mot vilka
åtgärder enligt direktivet övervägs eller vidtas att yttra sig, liksom att få
ett beslut prövat av domstol (artiklarna 13-19).
14.2.3 Behovet av lagändringar
Regeringens bedömning: I huvudsak uppfyller
gällande lagstiftning direktivets krav.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 83
f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar utredningens bedömning.
Arbetarskyddsstyrelsen ser inte någon anledning att nu ändra lagen i andra
avseenden än som föreslagits. Industriförbundet uttalar att nuvarande lags
skyddsnivå väl uppfyller EG-direktivets krav varför det i huvudsak behövs endast
vissa terminologiska och redaktionella förändringar. Några remissinstanser
ifrågasätter dock om nuvarande regler om överklagande och tillsyn verkligen är
tillräckliga för att uppfylla direktivets krav.
Skälen för regeringens bedömning: Allmänna regler om produktsäkerhet finns i
produktsäkerhetslagen som varit i kraft sedan den 1 juli 1989. Lagen har till
ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller
egendom. Den är tillämplig på varor och tjänster som tillhandahålls i
näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar
eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk (1 §).
För att uppnå ändamålet finns i lagen möjligheter att vidta olika åtgärder mot
näringsidkare. De åtgärder som får vidtas är åläggande om säkerhetsinformation
(5 §), säljförbud (6 §), exportförbud (6 a §), åläggande om varningsinformation
(7 §) och åläggande om återkallelse (8-10 §§). En förutsättning för ett flertal
av åtgärderna är att näringsidkaren tillhandahåller en vara eller tjänst som
medför särskild risk för skada på person eller egendom (se t.ex. 6 §).
Konsumentverket är tillsynsmyndighet, om inte annat sägs i någon spe-
cialförfattning (4 §). När åtgärder enligt lagen blir aktuella bör tillsyns-
myndigheten ta upp förhandlingar med berörda näringsidkare för att om möjligt
åstadkomma en lösning på frivillig väg (16 §). Går inte detta överlämnas ärendet
till Konsumentombudsmannen (KO) som, om han anser det nödvändigt, ansöker hos
Marknadsdomstolen om en åtgärd (17 §).
KO får i vissa fall själv meddela s.k. informations-, förbuds- eller åter-
kallelseföreläggande. Ett sådant måste dock godkännas av näringsidkaren för att
bli gällande (22 §).
Lagen innehåller också regler om att en näringsidkare är skyldig att på
anmaning avge yttrande, lämna upplysningar och tillhandahålla handlingar,
varuprover och liknande. En sådan anmaning får förenas med vite (19 och 24 §§).
Om det finns särskilda skäl, kan interimistiska ålägganden eller förbud
meddelas av Marknadsdomstolen (21 §).
Beslut av en tillsynsmyndighet eller av KO överklagas i allmänhet hos
kammarrätten (26 §).
Produktsäkerhetslagen kan sägas i huvudsak uppfylla de krav som pro-
duktsäkerhetsdirektivet ställer. Liksom direktivet avser den svenska lagen
konsumentvaror. Den svenska lagens ändamålsbestämmelse har visserligen en annan
utformning än direktivets, men dess huvudsakliga innebörd såvitt gäller varor
torde vara densamma. De åtgärder som enligt direktivet skall kunna vidtas har
sina motsvarigheter i produktsäkerhetslagen. Det finns en väl fungerande
organisation för tillsyn och övervakning av olika produktsäkerhetsregler, dels
enligt produktsäkerhetslagen, dels enligt olika speciallagar (regeringen
återkommer i det följande till frågan om tillsyn och överklagande). Vidare finns
bestämmelser i sekretesslagen (1980:100) och sekretessförordningen (1980:657)
som innebär att sekretess gäller för uppgifter i statliga myndigheters,
däribland Konsumentverkets, tillsynsverksamhet, vilka torde uppfylla direktivets
krav i artikel 12.
På en punkt bör dock lagen ändras för att bättre överensstämma med direktivet.
Det gäller möjligheterna att återkalla en vara (eller tjänst) som för närvarande
är mer begränsade i lagen än i direktivet. Vidare finns anledning att beröra de
punkter där den svenska lagen går längre än direktivet, eftersom sådana
avvikelser kan utgöra otillåtna handelshinder. Som exempel kan nämnas tjänster
och exportförbud. Det bör också diskuteras om andra olikheter mellan lagen och
direktivet, t.ex. i fråga om systematik och användande av olika begrepp,
påkallar att den svenska lagen ändras. Dessa frågor kommer att behandlas i det
följande.
14.2.4 Allmänt om tillämpningsområdet
Av den tidigare redogörelsen framgår att produktsäkerhetslagen och direktivet
har i huvudsak samma tillämpningsområde. Båda avser typiska konsumentvaror som
kommer konsumenterna till del i näringsverksamhet (direktivet talar om
"kommersiell verksamhet"). Båda skall tillämpas om det inte finns särskilda
bestämmelser som reglerar samma sak i någon annan författning.
Ett par remissinstanser har framhållit det angelägna i att den svenska lagen
utvidgas till att omfatta varor och tjänster även på det offentliga området,
t.ex. inom hälso- och sjukvården. Produktsäkerhetsutredningen fortsätter sitt
arbete med att överväga om en sådan utvidgning är möjlig. Vilka konsekvenser
detta får i ett EG-perspektiv är en fråga för utredningen. Här skall närmast
diskuteras den svenska lagens tillämpning på tjänster och sakskador som ju
saknar motsvarighet i direktivet.
Regeringens bedömning: Produktsäkerhetslagens
nuvarande tilllämpning på tjänster som
tillhandahålls konsumenter i näringsverksamhet
bör kunna behållas. Detsamma gäller lagens till-
lämpning på sakskador.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens (se betänkandet s.
92-93 och 86-87).
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker eller
motsätter sig inte att lagen även i fortsättningen tillämpas på tjänster och
sakskador. Kommerskollegium tar dock inte ställning till förslaget i denna del
men påpekar att det svenska regelverket måste ta sikte på EG-rättsliga principer
om icke-diskriminering m.m. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet betonar att det noga måste beaktas att svensk rätt inte strider mot
EES-rätten i övrigt eller andra internationella konventioner, särskilt när det
gäller transporttjänster. Nämnden påpekar att bestämmelserna i 9 §
produktsäkerhetslagen om ersättningsskyldighet kan orsaka problem genom den
skyldighet som där åläggs näringsidkaren att täcka även kostnaden för att
återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick. Detta kan
enligt nämnden komma i konflikt med de särskilda ansvars- och
beloppsbegränsningsregler som gäller på transportområdet. Därför förordar
nämnden att sådana tjänster som inte omfattas av konsumenttjänstlagen undantas
från lagens tillämpningsområde. Konkurrensverket framhåller vikten av att
åtgärder eller regler utformas "proportionellt" mot det mål som eftersträvas och
att man så långt som möjligt bör undersöka andra vägar, t.ex
konsumentinformation och liknande för att tillgodose konsumentskyddet. Verket
motsätter sig dock inte att lagens tillämplighet på tjänster och sakskador
behålls. Köpmannaförbundet anser att en noggrann övervakning bör ske av att
dessa avvikelser inte medför indirekta handelshinder.
Skälen för regeringens bedömning:
Tjänster
Produktsäkerhetslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1989, omfattar som nämnts,
till skillnad från direktivet, även tjänster. Tidigare fanns vissa regler i
ämnet i marknadsföringslagen (1975:1418).
I samband med att konsumenttjänstlagen (1985:716) kom till (prop. 1984/85:110)
föreslogs att saluförbudsregeln i 4 § marknadsföringslagen, som då endast avsåg
varor, skulle utvidgas till att gälla också tjänsteområdet, dock endast sådana
tjänster som också konsumenttjänstlagen omfattade. Frågan om vilken räckvidd 4 §
marknadsföringslagen skulle ha beträffande tjänster diskuterades på nytt i prop.
1984/85:213, som avsåg ändringar i lagen. Föredragande statsrådet uttalade där
bland annat följande (s. 40):
Avgränsningen i prop. 1984/85:110 om konsumenttjänstlag beror på vad som
bedömts vara ur civilrättslig synvinkel lämpligast. ..........
..........
Räckvidden av 4 § MFL bör enligt min mening inte avgränsas av vad som
inledningsvis är ändamålsenligt att låta ingå i den civilrättsliga lagstift-
ningen. Andra aspekter gör sig gällande i fråga om den marknadsrättsliga
regleringen. Jag konstaterar att det finns en rad tjänster som faller utanför
förslaget till konsumenttjänstlag men som förvisso skulle kunna vara farliga i
det enskilda fallet. Som endast några typer kan tas olika slag av
kroppsbehandling, transporter, tivoliverksamhet, sanering, optikerarbeten samt
hotell- och pensionatstjänster....Som ett par praktiska exempel på tjänster som
kan vara mycket farliga kan tas transporter med skidliftar och marknadsnöjen
såsom färd i berg- och dalbana.
Efter att ha ställt frågan om man från lagens tillämpningsområde borde
utesluta sådana tjänster om vilka man anser sig med säkerhet kunna tro att de
inte kan vara farliga anförde föredraganden bl.a. att olika former av
avgränsningar skulle kunna innebära en från säkerhetssynpunkt olycklig
inskränkning. Det skulle dessutom enligt föredraganden vara mycket komplicerat
att göra en sådan värdering. Vidare ansågs att de andra rekvisit som skulle vara
uppfyllda för lagens tillämpning, t.ex. att tjänsten kunde medföra särskild risk
för skada på person eller egendom, i praktiken skulle komma att skära av
tjänster som till sin art saknade den angivna vare- eller otjänlighetsnivån.
Därför förordades att 4 § marknadsföringslagen borde omfatta hela tjänsteområdet
vilket också godtogs av riksdagen. När sedan paragrafen delvis arbetades in i
produktsäkerhetslagen blev lagen av samma skäl generellt tillämplig på tjänster.
Direktivet omfattar inte tjänster. Några andra gemenskapsregler för tjänster
finns ännu inte, även om diskussioner har pågått inom EG, främst när det gäller
regler om ansvar för tjänster. Det förhållandet att gemenskapsregler i fråga om
tjänster saknas innebär självfallet en större frihet att nationellt reglera
tjänster på det sätt som anses lämpligt.
Nationella särregler kan dock, som några remissinstanser påpekat, betraktas
som inskränkningar i den fria rörligheten för tjänster. Denna fria rörlighet är
dock inte utan undantag. Av artikel 39 jämförd med artikel 33 i EES-avtalet
framgår att handelshindrande åtgärder får tillämpas, om de grundas på hänsyn
till allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän hälsa. Åtgärderna får dock
inte utgöra medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt
begränsning av handeln mellan staterna. Nämnda regler i EES-avtalet har sina
motsvarigheter i Romfördraget (artiklarna 66 och 56). Också i fråga om tjänster
har reglerna utvidgats genom EG-domstolens praxis på motsvarande sätt som på
varuområdet.
Så som de svenska reglerna är konstruerade behandlas inhemska och utländska
tjänster lika. Det sker alltså ingen diskriminering. Inte heller är det fråga om
någon förtäckt begränsning av handeln. Det handlar i stället om skydd för
konsumenters hälsa och säkerhet, dvs. om sådana hänsyn som kan tillåta
avvikelser i de nationella reglerna.
Från konsumentskyddssynpunkt är det enligt regeringens mening angeläget att
produktsäkerhetslagen även i fortsättningen omfattar såväl varor som tjänster.
Det främsta skälet till det är att även tjänster kan innefatta beaktansvärda
skaderisker. Därtill kommer att gränsen mellan förvärv av vara och förvärv av
tjänst i många fall är flytande. Som exempel kan nämnas arbete på lösa saker,
som ju ofta innebär att man tillför reparationsobjektet något, t.ex. byter ut en
försliten del. I sådana fall kan lagen användas för att motverka skaderisker,
oavsett om dessa hänför sig till varan eller tjänsten.
Vid en jämförelse med övriga nordiska länder kan noteras att även den norska
produktsäkerhetslagen innefattar tjänster. Norge avser enligt uppgift inte att
ändra sin lag på denna punkt. I Finland har man nyligen beslutat om en
lagändring som innebär att den finska produktsäkerhetslagen utvidgas till att
omfatta även 'konsumenttjänster'. I Danmark har nyligen lagts fram ett förslag
om en allmän produktsäkerhetslag till följd av EG:s direktiv. Den föreslagna
danska lagen omfattar tjänster som har anknytning till egendom.
Med hänsyn till det anförda gör regeringen den bedömningen att den svenska
lagen även i fortsättningen kan omfatta såväl varor som tjänster.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påtalar att be-
stämmelserna i 9 § andra stycket produktsäkerhetslagen kan komma i konflikt med
de särskilda ansvars- och beloppsbegränsningsregler som gäller på det
transporträttsliga området. Den aktuella bestämmelsen som reglerar frågan om
återkallelse av tjänster, säger att ett alternativ till återkallelse av en
tjänst, som innebär att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken
hänför sig till, är att näringsidkaren lämnar ersättning för felets avhjälpande
genom annan. Är det fråga om tjänst avseende viss egendom skall ersättningen
också, om det behövs, täcka kostnaden för att återställa den egendom som
tjänsten avsett i ursprungligt skick.
Ersättningsreglerna i andra stycket måste dock läsas i sitt sammanhang för att
innebörden klart skall framgå. Enligt första stycket i samma paragraf kan
återkallelse av en tjänst ske om en näringsidkare har utfört tjänsten "så att
särskild risk för skada på person eller egendom uppkommit". Vidare sägs att
återkallelse skall ske "i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av
att förebygga skadefall". Av ordalydelsen framgår att det måste ha uppkommit en
risk genom den utförda tjänsten som alltjämt består när tjänsten har slutförts.
Annars kan det ju inte finnas något "skadefall" att förebygga. I praktiken torde
därför bestämmelserna om återkallelse i 9 § inte kunna tillämpas på transport-
tjänster (jfr även prop. 1988/89:23, s. 102). Regeringens uppfattning är således
att produktsäkerhetslagen även i fortsättningen bör omfatta alla slags tjänster.
Sakskador
Produktsäkerhetslagen tillämpas inte bara vid risker för personskador, utan även
vid risker för sakskador. Ett exportförbud får dock meddelas bara om det
föreligger risk för allvarlig personskada.
Att direktivet endast avser personskador torde bero på att sådana skador
ansetts särskilt skyddsvärda. Detta bör samtidigt knappast kunna tolkas så att
det inte skulle vara angeläget, eller i nationell lagstiftning tillåtet, att
meddela föreskrifter som syftar till att motverka även sakskador. EG:s
produktansvarsdirektiv avser såväl person- som sakskador. Detsamma gäller den
svenska produktansvarslagen (1992:18).
Det kan kanske diskuteras i vad mån det faktum att även sakskador beaktas kan
ha några handelshindrande effekter. Även om så kan vara fallet i vissa
situationer måste man komma ihåg att syftet även med dessa regler är att uppnå
ett bra konsumentskydd. Någon godtycklig diskriminering kan det knappast bli
fråga om, eftersom alla produkter som kan vålla person- eller sakskador, oavsett
varifrån de kommer, omfattas av lagen. Såväl Norge och Finland som Frankrike har
regleringar som omfattar båda skadetyperna, och man har, såvitt är känt, inga
planer på att göra ändringar i detta avseende. Den föreslagna danska
produktsäkerhetslagen omfattar såväl person- som egendomsskador.
Regeringen anser därför att risk för sakskador även i fortsättningen bör kunna
omfattas av produktsäkerhetslagen utan att detta innebär ett otillåtet
handelshinder eller ett brott mot EES-avtalet i övrigt.
14.2.5 Införande av en generalklausul
Regeringens bedömning: Någon motsvarighet till
direktivets generalklausul som anger att en
tillverkare bara får släppa ut säkra produkter på
marknaden bör inte anses nödvändig att införa i
lagen.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att en generalklausul införs i
produktsäkerhetslagen av innebörd att en näringsidkare får tillhandahålla en
vara eller tjänst bara om den kan anses säker (se betänkandet s. 99 f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att
erinra mot att en generalklausul införs. Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet ifrågasätter om uttrycket "kan anses säker" på bästa sätt
uttrycker direktivets artikel 3 punkt 1. Konsumentverket anser att det bör
övervägas att i lagen föra in en skyldighet för företagen att snarast ta kontakt
med tillsynsmyndigheten när man har uppmärksammat att en vara är farlig.
Skälen för regeringens bedömning: Inom EG pågår en utveckling som innebär att
ansvaret för produktsäkerheten i första hand läggs på företagen själva.
Myndigheterna måste visserligen också i fortsättningen, anses det, ha möjlighet
att ingripa när farliga produkter kommer ut på marknaden. Den offentliga
förhandskontrollen inskränks dock. Detta är utgångspunkten för direktivets
uppläggning. Direktivets generalklausul i artikel 3.1, som anger att en
tillverkare bara får släppa ut säkra varor på marknaden, ger uttryck för detta
synsätt. Den är således en av de grundläggande bestämmelserna i direktivet.
Motsvarande synsätt utgör grundtanken även i produktsäkerhetslagen. Detta
framgår inte minst av att ålägganden och förbud enligt lagen meddelas först
efter det att näringsidkarna beretts tillfälle att vidta frivilliga åtgärder men
vägrat eller underlåtit att göra detta. Det framgår också av motivuttalanden
(prop. 1988/89:23 s. 26 f. och 59-60).
Utredningen har föreslagit att en generalklausul motsvarande direktivets
införs i lagen. Som motiv för detta har utredningen anfört bl.a. att en sådan
bestämmelse på ett tydligare sätt skulle markera att det är näringsidkarna som
har det primära ansvaret för varor (och tjänster) som de tillhandahåller.
Utredningen har dock inte ansett det lämpligt att införa någon straffbestämmelse
för den som handlar i strid mot generalklausulen.
Regeringen gör den bedömningen att direktivet och den svenska lagen, trots
olikheterna i terminologi och systematik, i praktiken tillgodoser samma syften.
En generalklausul skulle därför, enligt regeringens mening, inte tillföra lagen
något utöver vad som redan gäller enligt lagens allmänna uppbyggnad och
uttalanden i förarbetena.
Frågan om sådan rapporteringsskyldighet för företagen som Konsumentverket
föreslår, diskuterades vid produktsäkerhetslagens tillkomst (prop 1988/89:23, s.
69-70). Produktåterkallelsekommittén hade av tidsskäl inte lagt fram något
förslag om det. Föredragande statsrådet ansåg att frågan borde utredas
ytterligare men att det vore lämpligt att avvakta med en sådan utredning till
dess att erfarenheter hade vunnits av den nya lagen.
Det får i och för sig anses ligga väl i linje med direktivets och produkt-
säkerhetslagens syften att tillsynsmyndigheterna så tidigt som möjligt får
kännedom om riskfyllda varor (och tjänster). En rapporteringsskyldighet av detta
slag krävs dock inte enligt direktivet. Enligt regeringens mening är det inte
heller lämpligt att nu införa en sådan utvidgning av näringsidkarnas
skyldigheter.
14.2.6 Terminologiska frågor
Regeringens bedömning: Begreppen
"näringsidkare" och "tillhandahålla" bör kunna
behållas i produktsäkerhetslagen. Detsamma
gäller lagens terminologi i övrigt.
Utredningens bedömning och förslag: Utredningens bedömning av begreppen
"näringsidkare" och "tillhandahålla" överensstämmer med regeringens. Utredningen
föreslår att en defintion av "vara" motsvarande den som finns i
produktansvarslagen (1992:18) införs, liksom en definition av begreppet "säker
vara" (se betänkandet s. 83 f., 88 f., 121 och 124 f.).
Remissinstanserna: I fråga om utredningens bedömning av näringsidkarbegreppet
m.m. anser Kommerskollegium, Köpmannaförbundet och Motorbranschens Riksförbund
att ansvaret för säkra produkter bör preciseras mellan tillverkare/importörer
och detaljister. Kommerskollegium påpekar att den aktör som inte kan påverka en
produkts säkerhet inte bör åläggas ett större ansvar i Sverige än i andra
EES-länder. Därför bör inte heller begreppet tillhandahålla användas enligt
Kommerskollegium; i produktansvarslagen används 'tillhandahålla' bara i fall där
det inte går att finna ut vem som placerade produkten på marknaden. Köpmannaför-
bundet menar att man genom att precisera olika leds ansvar också gör det möjligt
att införa en lagstadgad regressrätt så att detaljister kan få tillbaka
ersättning som rätteligen bort betalas av tillverkaren/importören.
Motorbranschens Riksförbund anser att en sådan regressregel bör införas i
produktsäkerhetslagen. Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga
synpunkter i fråga om att införa de föreslagna definitionerna. Kammarrätten i
Göteborg ifrågasätter om det inte hade varit en fördel att, såsom i direktivet,
ta in definitioner av ytterligare några centrala begrepp, t.ex tjänster,
näringsidkare och tillhandahålla.
Vad gäller utredningens förslag om definitioner tillstyrks detta av flertalet
remissinstanser. Kommerskollegium anser det nödvändigt med ett förtydligande av
vad som menas med att uppfylla säkerhetskraven. Bilindustriföreningen anser inte
att den föreslagna svenska texten är lika klar som direktivets, bl.a. eftersom
den svenska bestämmelsen inte specificerar mot vilka lagar som en bedömning
skall ske. Föreningen anser också att ett förtydligande motsvarande direktivets
artikel 2 b sista stycket bör införas, som säger att en produkt inte är osäker
bara för att det finns produkter som är säkrare på marknaden. Köpmannaförbundet
anser det vara bra med en definition, om den inte innebär en skärpning av den
nuvarande lagen.
Skälen för regeringens bedömning: Den svenska lagen har en annan systematik
och är uppbyggd utifrån vissa i svensk konsumentlagstiftning vedertagna begrepp
som innebär vissa avvikelser från direktivet. Huruvida detta också innebär att
lagen har en annan innebörd än direktivet, som några remissinstanser gör
gällande, kan diskuteras.
Begreppet tillhandahålla
I 1 § produktsäkerhetslagen sägs att lagen tillämpas på varor och tjänster som
tillhandahålls i näringsverksamhet. I de följande paragraferna används
genomgående tillhandahålla repektive överlåta för att beskriva den handling som
avses. I 2 § anges att vad som sägs om tillhandahållande och överlåtelse också
gäller erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till en vara.
Direktivet använder ordet 'supply', vilket har översatts med just
tillhandahålla, för att avgränsa tillämpningsområdet (artikel 2 a). När det
gäller att beskriva den handling genom vilken varor blir tillgängliga för
konsumenterna används uttrycket "place on the market", dvs. "släppa ut på
marknaden" (artikel 3.1).
Enligt en första version av en handbok för införlivande av harmonise-
ringsdirektiv som utarbetats av kommissionen ("First version /incomplete/ of the
guide to the implementation of Community harmonization directives based on the
new approach and the global approach") och i vilken vissa vanligt förekommande
begrepp kommenteras, beskrivs "place on the market" som den tidpunkt då en vara
först passerar från tillverknings- eller importstadiet till distributions- eller
användningsstadiet. I handboken sägs vidare att denna första handling, genom
vilken en vara görs tillgänglig på den gemensamma marknaden, kan vara exempelvis
försäljning, utlåning, uthyrning eller erbjudande om sådan handling. Detta har
dock inte ansetts behöva anges uttryckligen och i direktivet finns inte heller
någon motsvarighet till den svenska bestämmelsen om nyttjanderätt.
Uttrycket "släppa ut på marknaden" tycks därför ha en annan, och i viss mån
mer begränsad innebörd än tillhandahålla. För att förstå direktivets innebörd
räcker det dock inte att bara se till den handling som beskrivs i
generalklausulen. Det är också av betydelse vem eller vilka som har att uppfylla
förpliktelserna.
Näringsidkarbegreppet
Direktivets förpliktelser åvilar uttryckligen i första hand "producers", dvs.
tillverkare och andra som kan påverka en varas säkerhetsegenskaper. Det är
tillverkare som enligt generalklausulen har en skyldighet att släppa ut endast
säkra varor på marknaden. Detta är också en logisk följd av att begreppet
"släppa ut på marknaden" avser det första ledet i distributionskedjan. För
distributörer dvs. för dem som normalt kommer in i ett senare led, gäller vissa
andra skyldigheter, t.ex. att samarbeta beträffande information och marknads-
övervakning.
Denna uppdelning mellan olika kategorier utgör en markering av att
huvudansvaret för att produkter är säkra vilar på dem som har störst möjlighet
att påverka säkerhetsegenskaperna. Samtliga åtgärder som får vidtas enligt
direktivet, t.ex. återkallelse av farliga varor, kan dock riktas mot båda dessa
kategorier och även mot andra, om det behövs för att undanröja risker (se
artikel 6).
I produktsäkerhetslagen däremot talas om näringsidkare. Begreppet täcker
samtliga yrkeskategorier som kan tänkas ha del i tillhandahållandet av en vara
eller tjänst, oavsett vilket säljled det är fråga om. Hit hör tillverkare och
importörer samt grossister och detaljister. Det kan således finnas många att
rikta ett eventuellt åläggande eller förbud mot. Av praktiska skäl har därför
införts en möjlighet att rikta ett åläggande om varningsinformation eller
återkallelse mot endast någon eller några näringsidkare (12 §). Vid ett sådant
urval bör enligt lagen beaktas vem som har de bästa förutsättningarna att
uppfylla ändamålet med åtgärden. I förarbetena sägs att hänsyn bör tas bl.a.
till vem eller vilka som har fört in varan eller tjänsten på marknaden och som
därigenom bär ansvaret för den uppkomna situationen (prop. 1988/89:23 s.106 f.).
Även om produktsäkerhetslagen inte på samma sätt uttryckligen skiljer mellan
olika slags näringsidkare är den således tänkt att tillämpas på motsvarande sätt
som direktivet, dvs. genom en viss ansvarsfördelning inom näringsidkarledet. Det
bör därför vara möjligt att även i fortsättningen använda begreppen
"tillhandahålla" och "näringsidkare", som ju är vedertagna inom konsu-
mentlagstiftningen, i produktsäkerhetslagen utan att detta innebär någon
avvikelse från det resultat som direktivet syftar till att uppnå. En jämförelse
kan också göras med lagarna om personlig skyddsutrustning och om leksaker, vilka
båda använder dels uttrycket "tillhandahålla" som motsvarighet till "släppa ut
på marknaden", dels begreppet "näringsidkare".
Frågan om en lagstadgad regressrätt som några remissinstanser fört fram,
diskuterades också i samband med produktsäkerhetslagens tillkomst. Det ansågs då
att fördelningen av kostnader mellan olika näringsidkare bäst skulle lösas genom
att näringsidkarna själva, t.ex. genom branschvisa avtal, fick bestämma sina
inbördes relationer. Vidare hänvisades till den civilrättsliga regleringen
varigenom eventuella missförhållanden i olika avtalssituationer skulle kunna
rättas till (se prop. 1988/89:23 s.54-56). Enligt regeringens mening finns det
inte skäl att nu göra någon annan bedömning. Något krav på reglering av en sådan
regressrätt ställs inte heller upp i direktivet.
Begreppet produkt
I direktivets andra artikel finns definitioner av vissa grundläggande begrepp,
bl.a. begreppen "produkt" och "säker produkt". Några motsvarande definitioner
finns inte i produktsäkerhetslagen. De begrepp som förekommer i produktsäker-
hetslagen, t.ex. varor, beskrivs i stället i förarbetena (se prop 1988/89:23
t.ex s. 34 f. och 74-76).
I direktivet definieras produkt som "varje produkt som är avsedd för
konsumenter eller sannolikt kommer att användas av konsumenter...." osv. men
någon närmare beskrivning görs inte. Detta kan jämföras med den definition som
finns i EG:s direktiv om produktansvar (85/374/EEG) som införlivats med svensk
rätt genom produktansvarslagen (jfr. prop. 1990/91:197 s. 130). Enligt denna
avses med "products" alla lösa saker (movables) även om de infogats i annan lös
eller fast egendom. Fast egendom och andra nyttigheter faller således utanför.
Däremot omfattas vad som brukar kallas tillbehör till fast egendom av begreppet.
Det ligger nära till hands att anta att innebörden av "products" är densamma i
produktsäkerhetsdirektivet. Tolkningen av direktivets begrepp måste dock ske med
den reservationen att EG-domstolen, som ju har exklusiv rätt att auktoritativt
tolka EG-rättens innebörd och EFTA-domstolen som tolkar EES-rätten för
EFTA-staternas del, kan komma att göra en annan tolkning.
Med "varor" i produktsäkerhetslagen avses enligt förarbetena fysiska föremål
men inte nyttigheter såsom fast egendom eller värdepapper (prop. 1988/89:23, s.
35). Sådana varor som enligt svensk rätt utgör s.k. tillbehör till fast egendom
när de har infogats i en fastighet kan också komma att omfattas av
produktsäkerhetslagen. Enligt förarbetena (a. prop. s. 36) är det nämligen
tidpunkten för tillhandahållandet som avgör vad som är att anse som en vara i
lagens mening. Utifrån den angivna tolkningen av direktivets varubegrepp synes
det som om direktivet och lagen överensstämmer i detta avseende.
Den definition av varubegreppet som finns i direktivet syftar närmast till att
avgränsa tillämpningsområdet till konsumentvaror. Motsvarande begränsning finns
också i 1 § andra stycket produktsäkerhetslagen. På grund av detta och då
innebörden av lagens varubegrepp även i övrigt synes överensstämma med
direktivets anser regeringen att begreppet vara inte behöver definieras i lagen.
I direktivet görs undantag för antikviteter m.m. under förutsättning att den
som tillhandahåller varan i fråga tydligt upplyser mottagaren att det är fråga
om en sådan vara. Produktsäkerhetslagen däremot är tillämplig på samtliga varu-
slag. I likhet med utredningen (betänkandet s. 89-90) anser regeringen att detta
inte behöver innebära några större skillnader i den praktiska tillämpningen. På
grund härav och då en skyddslagstiftning av denna karaktär bör ha så få undantag
som möjligt framstår det inte som nödvändigt med hänsyn till EG-anpassningen att
införa ett motsvarande undantag i den svenska lagen.
Begreppet "säker produkt"
I direktivet förutsätts samtliga åtgärder ske till uppfyllande av det allmänna
kravet att endast säkra produkter får släppas ut på marknaden. Vad som menas med
"säker produkt" definieras i artikel 2. Där anges också olika omständigheter som
särskilt skall beaktas vid bedömningen av om en vara är säker t.ex. varans
förpackning, eventuella bruksanvisningar och vilken kategori av konsumenter som
kan löpa risk vid användandet av varan.
Direktivet innehåller även andra bestämmelser som har betydelse för att avgöra
när en produkt skall bedömas som säker. I artikel 4 sägs således att en produkt
skall bedömas som säker bl.a. om den överenstämmer med nationella hälso- och
säkerhetsregler eller om sådana inte finns, med standarder osv. I sista hand får
produktens utformning och tekniska beskaffenhet och vad konsumenter rimligen kan
förvänta sig vara det avgörande.
Begreppet "säker produkt" är således väsentligt i direktivet. Det ingår i
generalklausulen och utgör en förutsättning för olika ingripanden. Om en produkt
uppfyller kraven i artikel 4 utgör det en presumtion för att produkten är
"säker" och därmed skall få tillhandhållas fritt på den inre marknaden.
Utredningen har därför ansett att "säker produkt" är ett sådant begrepp som bör
tas in och definieras också i produktsäkerhetslagen.
Även om det i produktsäkerhetslagens bestämmelser inte finns några uttryckliga
motsvarigheter till nämnda bestämmelser framgår det av förarbetena att liknande
omständigheter som räknas upp i direktivets artikel 2 skall beaktas också vid
tillämpningen av den svenska lagen (jfr betänkandet s. 120). Vidare måste, även
om uttryckliga regler om det saknas, vad som sägs i artikel 4 anses gälla även
enligt den svenska lagen (jfr betänkandet s. 124).
Eftersom lagtexten i allt väsentligt torde ha samma innebörd som direktivet i
dessa avseenden är det, enligt regeringens mening, inte nödvändigt att införa
någon motsvarande definition i produktsäkerhetslagen. Regeringen återkommer till
frågan om vad detta kan tänkas innebära för skyddsnivån på säkerhetskravet när
förutsättningarna för olika åtgärder diskuteras.
14.2.7 Åtgärder mot farliga varor
Regeringens bedömning: De åtgärder som får vidtas
enligt produktsäkerhetslagen bör i stort sett
anses uppfylla direktivets krav på åtgärder.
Lagens bestämmelser om exportförbud bör kunna
behållas.
Regeringens förslag: Möjligheten till
återkallelse utvidgas i den svenska lagen så
att återkallelse, i enlighet med direktivet,
kan ske även från andra än brukarna.
Utredningens bedömning och förslag: Överensstämmer med regeringens (se be-
tänkandet s. 103 ff).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar utredningens allmänna
bedömning och tillstyrker förslaget till utvidgning beträffande återkallelse.
Kommerskollegium, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
Konkurrensverket och Sveriges Marknadsförbund ifrågasätter dock exportförbudet.
Kommerskollegium anser det tveksamt om det i ett EES-perspektiv är lämpligt att
behålla exportförbudet och påpekar att en samstämmig syn inom EES har betydelse
för avtalets funktion, även om EG:s handelspolitik mot tredje land inte är en
del av själva EES-avtalet. Eftersom det i den svenska lagen finns ett utrymme
för att besluta om alternativa åtgärder, uppstår enligt Kommerskollegium en risk
att ett beslut om exportförbud kan uppfattas som diskriminerande. Juridiska
fakultetsnämnden har svårt att se behovet av ett exportförbud gentemot andra
EES-länder, vilka ju också är förpliktade att införliva EG:s direktiv i sina
interna rättsordningar. Nämnden förordar därför att tillämpningsområdet för
exportförbudsreglerna begränsas genom en tilläggsregel som undantar
EES-länderna. Konkurrensverket är tveksamt till exportförbudet även om verket
anser det rimligt att användare i andra länder inte utsätts för risker som man
ingripit mot på den svenska marknaden. Verket hänvisar till Romfördragets
artikel 36 och Cassis de Dijon-principen och anger att konsumentskyddshänsyn,
som en motivering till nationella särregler, torde avse skydd för det egna
landets konsumenter. Sveriges Marknadsförbund anser att en alltför stel regel om
exportförbud, som inte tillåter återexport, kan leda till att Sverige blir ett
"dumpingland" för skadebringande produkter.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Direktivet ställer krav på att
myndigheterna skall kunna vidta vissa åtgärder. Syftet med dessa åtgärder är att
säkerställa att endast varor som är säkra kommer ut på marknaden. Dessa åtgärder
motsvaras i allt väsentligt av de åtgärder som redan finns i
produktsäkerhetslagen även om sättet att beskriva dem skiljer sig åt.
När det gäller återkallelse av en vara som inte är säker är emellertid de
svenska reglerna mer restriktiva än direktivets. En återkallelse enligt
produktsäkerhetslagen får ske bara från den som innehar varan i fråga för att
bruka den (när det gäller tjänst från dem som innehar egendom som tjänsten
avsett för att bruka den). Direktivet kan inte läsas på annat sätt än att en
farlig vara skall kunna återkallas så snart den lämnat tillverkaren eller
importören, dvs. även om den befinner sig i ett senare säljled och inte hunnit
ut till konsumenten.
Någon motivering till varför återkallelse i den svenska lagen kan ske endast
från brukarna finns inte i förarbetena. Direktivet ger alltså i detta avseende
på sitt sätt ett starkare konsumentskydd. Något bärande skäl för att ha en lägre
skyddsnivå i den svenska lagen föreligger inte. Regeringen föreslår därför att
produktsäkerhetslagen ändras så att det blir möjligt att återkalla varor även
från andra än brukarna, dvs. också från t.ex. detaljister.
Eftersom en likartad reglering om återkallelse finns beträffande tjänster som
avser egendom och för att undvika gränsdragningsproblem bör en motsvarande
ändring göras också för tjänster, trots att detta inte påkallas av EG:s
direktiv. Det bör således bli möjligt att återkalla tjänster som avser egendom
även om den egendom som tjänsten avser inte nått brukaren.
Produktsäkerhetslagen innehåller som tidigare nämnts en möjlighet att meddela
exportförbud. Bestämmelserna om detta infördes genom en lagändring som trädde i
kraft den 1 juli 1991. Hittills har dock ingen fråga om exportförbud prövats av
Marknadsdomstolen. Redan vid införandet diskuterades exportförbudet utifrån
handelspolitiska synpunkter. I prop. 1990/91:91 s. 22 f. konstaterades att
Romfördraget tillåter vissa undantagsbestämmelser till skydd för bl.a.
människors och djurs hälsa och liv (artikel 36) och att EG utfärdat
exportförbudsbestämmelser för vissa varugrupper (direktivet om farliga
livsmedelsimitationer, 87/357/EEG). Mot bakgrund härav och då t.ex. Frankrike
redan hade en liknande reglering, gjordes bedömningen att förslaget inte
utgjorde något sådant handelshinder som stred mot föreliggande frihandelsavtal.
Tvärtom antogs att en möjlighet till exportförbud skulle komma att ligga i linje
med Sveriges förpliktelser enligt ett eventuellt kommande EES-avtal.
EG:s direktiv om allmän produktsäkerhet innehåller inte några bestämmelser om
exportförbud. Frågan är därför om produktsäkerhetslagens bestämmelser om
exportförbud, som några remissinstanser antytt, kommer i konflikt med Sveriges
åtaganden i EES-avtalet.
Till en början bör framhållas att EES-avtalet inte omfattar handelspolitik mot
tredje land. Det är i och för sig riktigt som Kommerskollegium påpekar, att en
samstämmig syn har betydelse för avtalets funktion. Denna samstämmighet måste
dock i första hand ta sikte på sådant som har betydelse för handeln mellan de
avtalsslutande parterna inom EES, eftersom det huvudsakligen är detta som
avtalet reglerar. Ett förbud mot export till tredje land kan knappast i någon
nämnvärd omfattning anses påverka samhandeln inom EES.
Vad härefter gäller förbud mot export till andra EES-länder kan det
ifrågasättas om exportförbudet verkligen utgör något handelshinder av betydelse.
Enligt motivuttalanden medger reglerna återexport i vissa fall t.ex. om det
behövs för att varan skall kunna repareras hos tillverkaren. Vidare är
förutsättningarna för att meddela ett exportförbud strängare än de som gäller
för övriga åtgärder i produktsäkerhetslagen. Det krävs ju att det föreligger
risk för allvarlig skada på person för att ett exportförbud skall få meddelas.
Ett beslut om exportförbud torde därför i praktiken föregås av ett säljförbud
eller ett åläggande om återkallelse i enlighet med produktsäkerhetslagen eller
någon motsvarande åtgärd enligt någon specialförfattning.
Skyddet för allmän hälsa och säkerhet samt konsumentskydd är sådana särskilda
hänsyn som inom EG gjort att nationella handelshindrande åtgärder som eljest
vore förbjudna kunnat godtas. Det är just dessa hänsyn som också utgör grunderna
i direktivet. Visserligen skall direktivet ha införlivats inom hela EES senast
den 29 juni 1994 men även om så har skett kan det finnas situationer när ett
exportförbud kan fylla en funktion. Exportförbudet ger ju en möjlighet att
stoppa farliga varor (och tjänster) redan innan de hunnit spridas till
exempelvis ett annat EES-land, vilket måste anses vara en fördel, oavsett vilka
egna säkerhetssystem det landet har. Så som bestämmelserna om exportförbud är
utformade i produktsäkerhetslagen kan de inte sägas utgöra medel för godtycklig
diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln. I Frankrike
och Norge som också har exportförbud är man såvitt framgår inställda på att
behålla sina nuvarande bestämmelser. På grund av det anförda ser regeringen
inget skäl att begränsa exportförbudet till att bara gälla länder utanför EES.
14.2.8 Förutsättningar för att vidta åtgärder
Regeringens bedömning: De rekvisit som enligt
produktsäkerhetslagen skall vara uppfyllda för
att åtgärder skall få vidtas mot en farlig vara
bör anses motsvara kraven i direktivet.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att "särskild risk för skada" byts
ut mot direktivets "inte är säker" beträffande säljförbud, varningsinformation,
återkallelse och exportförbud (se betänkandet s. 121).
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker
utredningens förslag; några dock under förutsättning att det inte innebär någon
skärpning av det säkerhetskrav som finns i dag. Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet delar i sak utredningens bedömning att den
säkerhetsstandard som kommit till uttryck i hittillsvarande praxis ligger på en
lämplig nivå, men påpekar att den auktoritativa tolkningen av säkerhetskravet i
fortsättningen kommer att vara en uppgift för EES-rätten i sista hand. Vidare
anför man att den föreslagna generalklausulens utformning jämte förslaget att
ändra rekvisitet "medför särskild risk för skada" till "inte är säker" medför
viss osäkerhet om bevisbördans placering som därför bör belysas i propositionen.
Även Marknadsdomstolen ser oklarheter när det gäller bevisbördans placering.
Enligt domstolen får man vid läsning av lagtexten, särskilt på grund av
utformningen av 4 §, närmast intryck av att näringsidkaren har bevisbördan för
att varan är säker. Domstolen konstaterar att detta innebär omkastad bevisbörda
jämfört med vad som är fallet enligt den nu gällande lagen, vilket torde, mot
vad utredningen antagit, innebära en avsevärd skärpning av skyddsnivån och
näringsidkaransvaret. Enligt domstolen bör bevisbördans placering framgå direkt
av lagtexten. Arbetarskyddsstyrelsen noterar att om förslaget genomförs bör den
föreslagna nya bestämmelsen i arbetsmiljölagen, som innehåller rekvisitet
"särskild risk för skada", anpassas på motsvarande sätt.
Skälen för regeringens bedömning: EG:s direktiv om allmän produktsäkerhet
syftar som tidigare har redovisats till att säkerställa att bara säkra produkter
släpps ut på marknaden. För ändamålet får medlemsstaterna vidta de åtgärder som
är nödvändiga och befogade med hänsyn till graden av risk för skada som en
produkt för med sig (artikel 6.1).
Som en allmän förutsättning för ingripanden gäller alltså enligt direktivet
att en produkt inte är säker. Med "säker produkt" avses enligt artikel 2 b en
produkt som inte medför någon risk eller som bara medför minimal risk vid
användningen och som kan anses godtagbar med hänsyn till en hög skyddsnivå för
människors säkerhet och hälsa.
Enligt produktsäkerhetslagen gäller som gemensam förutsättning för säljförbud
och ålägganden om varningsinformation och återkallelse, att varan eller tjänsten
medför "särskild risk för skada". Även för exportförbud krävs särskild risk för
skada men därtill att den befarade skadan är allvarlig och att det är fråga om
risk för personskada. För åläggande om säkerhetsinformation däremot räcker det
med att informationen har "särskild betydelse för att förebygga att varan eller
tjänsten orsakar skada på person eller egendom".
En fråga som inställer sig i sammanhanget är om det i praktiken föreligger
någon skillnad mellan direktivet och produktsäkerhetslagen när det gäller
förutsättningar för ingripanden. Rent språkligt skulle kunna hävdas att
direktivets definition av en säker produkt, nämligen att den "inte medför någon
risk" eller medför minimal risk innebär en lägre godtagbar risk än "särskild
risk" som ju avser en risk av viss betydenhet.
Viss vägledning kan fås från den förut nämnda exemplifieringen av
omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om en produkt är
säker. Eftersom det, som tidigare påpekats, finns stora likheter mellan dessa
exempel och de omständigheter som anges i den svenska lagens förarbeten, är det
rimligt att anta att lagens innebörd, trots den språkliga skillnaden, i huvudsak
överensstämmer med direktivets.
Av betydelse i sammanhanget är emellertid inte bara hur begreppet säker
produkt har definierats i direktivet. Befogenheten att vidta åtgärder är enligt
artikel 6.1 första stycket i direktivet begränsad till vad som är nödvändigt med
hänsyn till graden av risk, dvs. den skall utövas i proportion till hur stor
risken är. Direktivet ger på detta sätt uttryck för dels att det, inom ramen för
direktivets syfte, finns olika grader av risker, dels att graden av risk skall
"styra" valet av åtgärd.
Även i produktsäkerhetslagen finns en gradering av olika risknivåer genom de
olika rekvisit som anges för säkerhetsinformation respektive för övriga
åtgärder. I förarbetena sägs uttryckligen att det krävs betydligt mindre för ett
ingripande i form av säkerhetsinformation än för t.ex. åläggande om
varningsinformation (prop. 1988/89:23, s. 84). I fråga om exportförbud har
ytterligare en skärpning gjorts genom kravet på allvarlig skada på person.
Vidare påpekas i motivuttalanden att det grundläggande kriteriet vid val av
åtgärd är vad som med minsta möjliga insats uppfyller ändamålet att förebygga
skadefall (se t.ex. a. prop. s. 93).
För att nå så god överensstämmelse som möjligt med direktivet och för att få
en naturlig koppling till den generalkalusul som utredningen har föreslagit,
vill utredningen föra in uttrycket "inte är säker" också i den svenska lagens
regler om åtgärder. Utredningens bedömning är dock (s. 122) att detta knappast
medför någon skärpning av den allmänna skyddsnivån jämfört med vad som gäller
för närvarande.
Den svenska lagens säkerhetskrav har prövats i ett flertal fall av
Marknadsdomstolen. Utredningen uttalar sammanfattningsvis (s. 122) att det finns
stöd för det allmänna omdömet att den svenska skyddsnivån beträffande såväl
varor som tjänster är hög.
Enligt regeringens mening får produktsäkerhetslagen, både till sin
ordalydelse, enligt förarbetsuttalanden och på det sätt den tillämpas, anses
motsvara de krav som kan som utläsas i direktivet när det gäller skyddsnivå och
urvalsmetod för ingripanden. Samtidigt bör betonas att detta kan bli föremål för
EFTA- eller EG-domstolens prövning varför det inte går att uttala sig med
säkerhet. Det bör dock beaktas att det väsentliga vid införlivande av ett
direktiv är att man uppfyller det resultat som direktivet syftar till medan viss
frihet finns för nationella regler när det gäller form och tillvägagångssätt.
Regeringen anser därför inte att de svenska reglerna behöver ändras i nämnda
avseenden.
14.2.9 Handläggningsregler och överklagande
Regeringens bedömning: Produktsäkerhetslagens
handläggningsregler bör kunna behållas
oförändrade. Detsamma gäller befintliga regler
om överklagande.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens (se betänkandet s.
127-130 och 133 f.).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, utom Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, delar eller har inget att erinra mot regeringens
bedömning. Juridiska fakultetsnämnden anser inte att dagens rättegångsordning,
där Marknadsdomstolen som första och sista instans fattar beslut i sakfrågan,
uppfyller direktivets krav. Enligt fakultetsnämnden synes direktivets regler
fordra ett tvåinstanssystem, t.ex. i den formen att Stockholms tingsrätt blir
första instans. En annan förändring vore, enligt fakultetsnämnden, att låta
Konsumentverket (jfr Konkurrensverkets roll) bli beslutande
förvaltningsmyndighet.
Skälen för regeringens bedömning: Direktivet anger i artikel 5 att med-
lemsländerna skall anta nödvändiga lagar och andra regler för att se till att
direktivets bestämmelser efterlevs. Vidare åligger det medlemsländerna att utse
myndigheter som övervakar produkters säkerhet och att se till att dessa
myndigheter också har de befogenheter som behövs för att vidta erforderliga
åtgärder.
Några konkreta krav på hur arbetet rent administrativt skall bedrivas
uppställs dock inte i direktivet. Däremot finns vissa förfaranderegler i
direktivets artikel 14. Där föreskrivs att varje beslut enligt direktivet, som
innebär restriktioner för produkter, skall innehålla skälen för beslutet. Varje
part som berörs skall få del av beslutet så snart som möjligt och underrättas om
hur beslutet kan överklagas samt om besvärstiden. Parterna skall också beredas
möjlighet att lämna synpunkter innan åtgärder vidtas. Vidare sägs i artikel 14
att medlemsländerna skall säkerställa att en åtgärd som vidtagits av behörig
myndighet och som innebär restriktioner för en produkt eller att produkten
återkallas skall kunna prövas vid domstol.
I produktsäkerhetslagen, 16-20 §§, finns olika handläggningsregler om att
Konsumentverket bör förhandla med näringsidkare, att anmaningar och
vitesförelägganden får förekomma, att interimistiska beslut får meddelas osv.
Eftersom dessa inte berörs av några regler i direktivet kan de enligt
regeringens bedömning kvarstå oförändrade. Vidare måste direktivets regler om
besluts utformning m.m. i artikel 14 anses överensstämma med vad som redan
gäller i Sverige enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer.
Enligt 26 § produktsäkerhetslagen kan beslut av en tillsynsmyndighet och
Konsumentombudsmannen i allmänhet överklagas hos Kammarrätten. Någon
överklagandemöjlighet finns dock inte beträffande sådana förelägganden om
information, förbud eller återkallelse som Konsumentombudsmannen får meddela
enligt 22 §. Sådana förelägganden måste dock, för att bli gällande, godkännas av
näringsidkaren och gäller därefter som om de hade meddelats av
Marknadsdomstolen. Något behov av överklagningsmöjlighet kan därför inte anses
föreligga i sådana fall.
De olika ingripanden beträffande en vara eller en tjänst som kan förekomma
enligt produktsäkerhetslagen beslutas normalt efter en prövning i
Marknadsdomstolen. I förarbetena till lagen diskuterades om besluts-
befogenheterna skulle ges vederbörande tillsynsmyndighet eller domstol.
Föredragande statsrådet uttalade bl.a. (prop. 1988/89:23, s. 63-64) att en
prövning i domstol från rättssäkerhetssynpunkt var att föredra. Den nackdel som
detta kunde tänkas innebära i fråga om snabbhet i förfarandet ansågs inte så
besvärande med hänsyn till den föreslagna möjligheten till interimistiska
beslut. Efter att ha konstaterat att Marknadsdomstolen redan hade viss
erfarenhet av informationsålägganden och säljförbud och att denna ordning
fungerat bra, ansåg föredaganden att Marknadsdomstolen skulle få avgöra tvister
även enligt den föreslagna lagen.
Den nuvarande ordningen har, vilket också framhålls av några remissinstanser,
fungerat bra. En domstolsprövning måste enligt regeringens bedömning alltjämt
anses ge sådana garantier för rättssäkerhet att den är att föredra när fråga är
om ingripanden av denna karaktär. Domstolen är visserligen första och sista
instans. Marknadsdomstolen har dock enligt 20 § produktsäkerhetslagen en
möjlighet att ompröva sina beslut när ändrade förhållanden eller särskilda skäl
föranleder det. Vidare kan Marknadsdomstolens avgöranden komma under Högsta
domstolens prövning genom resning.
I sammanhanget kan tilläggas att Marknadsdomstolens framtid har diskuterats i
promemorian Specialdomstolarna i framtiden (Ds Ju 1993:34). Där förordas att
Marknadsdomstolen inordnas i Svea hovrätt och att mål som i dag prövas av
domstolen i stället skall prövas av tingsrätt som första instans. Promemorians
förslag bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Direktivets artikel 14 torde vara skriven med tanke på det system med
tillsynsmyndigheter som beslutande organ som gäller i de flesta EG-länder och
enligt vissa speciallagar, även i Sverige. Bestämmelsen kan därför knappast
tolkas som att också Marknadsdomstolens avgöranden måste kunna överklagas.
Regeringen föreslår därför ingen ändring av överklagandereglerna.
14.2.10 Tillsyn och marknadskontroll
Regeringens bedömning: Det nuvarande svenska
systemet för tillsyn av produktsäkerhetslagens
efterlevnad bör anses uppfylla direktivets
krav på tillsyn och övervakning.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens (se betänkandet s.
130).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar i huvudsak utredningens
bedömning. Kommerskollegium anser dock att direktivet ställer krav på att det
utses nationella myndigheter med erforderliga befogenheter att fullgöra olika
uppgifter, utan förhandsprövning i domstol. Till dessa befogenheter hör att
utlösa skyddsklausul i någon form. Här behövs enligt Kommerskollegium ett
"samlat grepp" för att skapa ett enhetligt synsätt i Sverige. Socialstyrelsen
uttalar att de ansvariga myndigheterna måste ges ett vidgat ansvar för att
övervaka marknaden och nämner som exempel lagen (1993:584) om medicintekniska
produkter enligt vilken Socialstyrelsen kan förbjuda eller inskränka använd-
ningen av en produkt. Folkhälsoinstitutet anser att marknadskontrollens
organisation, omfattning och genomförande bör preciseras och betonar att man vid
utformning av lagen bör ta hänsyn till de skaderegistreringar m.m. som gjorts i
Sverige. Vidare anser man det önskvärt att ett notifikationssystem för utbyte av
information och samarbete byggs upp i samband med att direktivet träder i kraft.
Konkurrensverket påtalar att Konsumentverkets riktlinjer kan vara
handelshindrande om de ställer högre krav än direktivet. SWEDAC uttalar i fråga
om snabba ingripanden mot farliga produkter, att man inte kan se några hinder
för att vederbörande tillsynsmyndighet, åtminstone i särskilt kvalificerade
fall, ges möjlighet att besluta om ingripanden interimistiskt. Ett sådant beslut
borde kunna överklagas i domstol. LO betonar vikten av ett nära samarbete mellan
de ansvariga tillsynsmyndigheterna för konsument-, miljö- och arbetsmiljöfrågor.
Enligt Sveriges Konsumentråd bör även de kommunala konsumentvägledarna kunna
delta i kontrollarbetet.
Skälen för regeringens bedömning: En väsentlig del i direktivets
produktsäkerhetssystem är marknadskontrollen som skall se till att syftet med
reglerna uppnås. Några konkreta krav när det gäller hur tillsynen skall bedrivas
eller hur den skall vara organiserad anges dock inte. I artikel 5 sägs bara att
medlemsstaterna skall se till att det finns ett väl fungerande
övervakningssystem så att syftet - att endast säkra produkter släpps ut på
marknaden - blir uppfyllt. Medlemsstaterna skall således se till att det finns
myndigheter som har nödvändiga befogenheter att vidta lämpliga åtgärder. I
artikel 6 sägs att medlemsstaterna skall se till att de har de befogenheter som
krävs för att vidta bland annat de åtgärder som uppräknas i artikeln.
Enligt produktsäkerhetslagen är Konsumentverket tillsynsmyndighet om inte
specialregler finns som säger något annat. Några remissinstanser ifrågasätter
dock om Konsumentverket, i sin egenskap av tillsynsmyndighet, har tillräckliga
befogenheter för att uppfylla direktivets krav på en sådan myndighet. Konsu-
mentverket - med undantag av Konsumentombudsmannen - får ju inte självt vidta
några åtgärder i form av ålägganden eller säljförbud. Verkets befogenheter
gentemot näringsidkarna är begränsade till anmaningar och förelägganden.
Konsumentombudsmannen får endast i fall som inte är av större vikt besluta om
ingripanden och måste annars föra frågan vidare till Marknadsdomstolen.
Som tidigare nämnts övervägdes vid produktsäkerhetslagens tillkomst om
vederbörande tillsynsmyndighet eller domstol skulle få befogenhet att besluta om
ingripanden. Det ansågs då att kravet på snabbhet i förfarandet inte vägde lika
tungt som kravet på rättssäkerhet, särskilt inte som domstolsförfarandet genom
möjligheten att meddela interimistiska beslut skulle kunna göras snabbt.
Produktsäkerhetslagen har nu varit i kraft i snart fem år. Under denna tid har
det inte framkommit annat än att det nuvarande systemet med Konsumentverket som
tillsynsmyndighet och Marknadsdomstolen som beslutande instans fungerat
tillfredsställande. Möjligheten till interimistiska beslut har skapat
möjligheter till snabba avgöranden.
I en nyligen till riksdagen avlämnad proposition (prop. 1993/94:161)
"Marknadskontroll för produktsäkerhet m.m.", konstateras att marknadskontrollen
är i ett uppbyggnadsskede i alla EES-länder, att det saknas gemensamma regler
för dess organisation och bedrivande och att det är upp till varje deltagande
land att upprätta ett system som motsvarar förpliktelserna i EES-avtalet.
Det är således mycket vanskligt att i nuläget bedöma hur en fungerande
marknadskontroll bör se ut. Klart är att det kommer att fordras en bättre
samordning mellan olika tillsynsmyndigheter och ett ökat informationsutbyte,
inte minst med andra EES-länder. Ett steg i denna riktning är de förordningar om
informationsutbyte för särskilt farliga varor (livsmedel och andra
konsumentvaror) som regeringen beslutat om under hösten 1993.
I den nämnda propositionen om marknadskontroll föreslås att SWEDAC skall bli
ett centralt samordnings- och kontaktorgan som bl.a. skall ge råd och stöd till
de olika sektorsmyndigheterna. I fråga om den organisatoriska lösningen i övrigt
för Sveriges del, föreslås att minsta möjliga ingrepp görs i myndigheternas
nuvarande ansvars- och uppgiftsfördelning med möjlighet att anpassa verksamheten
efterhand som behoven förändras. Regeringens bedömning är således att det i
nuläget inte är vare sig lämpligt eller nödvändigt att göra några förändringar i
det nuvarande systemet för tillsyn inom olika produktområden. När ytterligare
erfarenheter vunnits kan det emellertid finnas skäl att ta upp frågan på nytt.
14.2.11 Anmälningsskyldighet m.m.
Regeringens bedömning: Direktivets krav på
anmälningar till bl.a. EFTA:s
övervakningsmyndighet i vissa fall bör kunna
uppfyllas genom en förordning. Om ett beslut
från övervakningsmyndigheten påkallar ändring av
ett beslut från Marknadsdomstolen bör detta
kunna åstadkommas inom ramen för produktsäker-
hetslagens nuvarande regler.
Utredningens bedömning: Överenstämmer med regeringens (se betänkandet s.
137-138 och 141-143).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser uttalar sig inte särskilt om
anmälningsskyldigheterna. Folkhälsoinstitutet och Konsumentverket kommenterar de
notifikationssystem som blir nödvändiga för att utbyta information och bredda
samarbetet när det gäller produktsäkerhetsfrågor. Kommerskollegium anser frågan
om en eventuell omprövning efter ett beslut från EFTA:s övervakningsmyndighet
"ointressant" eftersom det inte längre finns grund för en svensk specialdomstol
som såväl förhandsprövar som omprövar sina egna domar. SWEDAC uppger att det
föreslagna systemet, där EFTA:s övervakningsmyndighet skall överpröva ett
svenskt domstolsavgörande, ur principiell synvinkel ter sig något "säreget".
Enligt SWEDAC torde systemet ha utformats på detta sätt med den avsikten att det
i de flesta fall skulle vara en tillsynsmyndighets och inte en domstols beslut
som skulle överprövas.
Skälen för regeringens bedömning: Av den tidigare redogörelsen för direktivets
innehåll framgår att direktivet föreskriver ett flertal olika
anmälningsskyldigheter som medlemsstaterna har att iaktta (se t.ex artiklarna 7
och 8).
Eftersom liknande skyldigheter förekommer i flera EG-rättsakter har i
EES-avtalet intagits en bestämmelse (punkten 4 i protokoll 1) där det sägs att
en EFTA-stat har motsvarande informations- och anmälningsskyldigheter som
medlemsstaterna har. EFTA-staterna skall dock lämna sina uppgifter till EFTA:s
övervakningsmyndighet och till EFTA:s ständiga kommitté.
Hur anmälningsskyldigheten enligt produktsäkerhetsdirektivet skall fullgöras
är en fråga som kan bestämmas av regeringen i förordning. Så har också skett när
det gäller personlig skyddsutrustning och leksaker. En bestämmelse om detta
behöver därför inte föras in produktsäkerhetslagen.
Ett särskilt problem uppkommer dock när det gäller artiklarna 7 och 8. Dessa
föreskriver att kommissionen skall kontrollera om vidtagna åtgärder
överensstämmer med direktivets syften. Om kommissionen finner att så inte är
fallet skall den enligt artikel 7 rapportera tillbaka till den medlemsstat som
har vidtagit åtgärden. Även om så inte sägs uttryckligen får det förutsättas att
medlemsstaten då skall rätta till det felaktiga ingripandet.
Vidare gäller enligt artiklarna 9-11 att kommissionen i vissa fall, när olika
uppfattning råder mellan medlemsstaterna, själv kan fatta ett "överstatligt"
beslut som innebär att en medlemsstat blir tvungen att göra ett tidsbegränsat
ingripande. I sådana fall får alltså kommissionen enligt en särskild procedur
som anges i artikel 11 fatta beslut som kräver att medlemsstaterna vidtar någon
av de åtgärder som anges i artikel 6.1 d-h, exempelvis säljförbud eller
återkallelse. Sådana åtgärder måste medlemsstaterna vidta inom tio dagar från
beslutet men de är endast giltiga i tre månader (viss möjlighet finns till
förlängning).
För EFTA-länderna gäller enligt EES-avtalet och enligt ett förslag till
justeringar av protokoll 1 till det s.k. övervakningsavtalet att EFTA:s
övervakningsmyndighet kommer att ha motsvarande befogenheter som kommissionen i
detta avseende. Nämnda regler kan därför komma att kräva att det i svensk rätt
finns en möjlighet att rätta till ett felaktigt ingripande som kan ha meddelats
genom dom i Marknadsdomstolen.
Den diskuterade proceduren kan för Sveriges del skapa problem om exempelvis
Marknadsdomstolen inte bifaller en talan om åtgärder mot en vara och om därefter
något annat EES-land gör ett ingripande mot samma vara som leder fram till ett
kommissionsbeslut enligt artikel 9.Om denna situation skulle uppstå, dvs. om
Sverige åläggs att ingripa mot en vara som Marknadsdomstolen tidigare inte
funnit skäl att ingripa mot, finns som tidigare nämnts i produktsäkerhetslagen
en bestämmelse som gör det möjligt för domstolen att pröva samma fråga på nytt.
Enligt 20 § produktsäkerhetslagen får så ske "när ändrade förhållanden eller
annat särskilt skäl föranleder det". I förarbetena (prop.1988/89:23 s. 116) sägs
att omprövning skall kunna göras t.ex. när nya belägg för en varas farlighet har
kommit fram och när ytterligare erfarenheter vunnits om riskerna.Det skall också
vara möjligt att upphäva exempelvis ett meddelat säljförbud om det senare visar
sig att detta var obehövligt. Det måste dock finnas en klar grund för en ändrad
domstolsprövning och bestämmelsen är tänkt att tillämpas restriktivt.
Även om det nu skisserade problemet av naturliga skäl inte har diskuterats vid
tillkomsten av 20 § finns det inget hinder i paragrafens ordalydelse eller i vad
som anges i förarbetena mot att använda den i sådana situationer som de ovan
nämnda. Direktivet synes visserligen, i fråga om nödfallssituationerna i artikel
9, utgå från att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som kommissionen
beslutat utan någon förnyad prövning i de nationella instanserna. Det kan dock
inte anses strida mot direktivet att en sådan prövning företas.
Regeringen anser således att produktsäkerhetslagen inte behöver ändras eller
kompletteras med anledning av direktivets artiklar om anmälningsskyldigheter.
14.2.12 Kostnadskonsekvenser
Regeringens bedömning: De föreslagna ändringarna
bör inte behöva medföra några kostnadsökningar för
berörda näringsidkare eller myndigheter.
Utredningens bedömning: Överenstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Konsumentverket som jämte Sveriges Konsumentråd uttalat sig
i denna fråga, uppger att den ökande mängden information och de krav på en aktiv
marknadskontroll som kommer att ställas på verket när direktivet träder i kraft,
medför ett väsentligt ökat resursbehov. Sveriges Konsumentråd anser också att
marknadskontrollen kommer att kräva väsentliga resurser.
Skälen för regeringens bedömning: De förslag som regeringen nu lägger fram
innebär i förhållande till vad som i dag gäller en utvidgning endast på en
punkt, nämligen den att återkallelse skall få ske även från andra än dem som
innehar egendomen för att bruka den. Förslaget i denna begränsade del bör i sig
inte föranleda ökade kostnader, vare sig för staten eller berörda näringsidkare.
Direktivet ställer krav på att det skall finnas myndigheter som skall se till
att bara säkra varor finns på marknaden och att dessa skall ha de befogenheter
som krävs för att vidta lämpliga åtgärder. Som regeringen tidigare har funnit
tillgodoser produktsäkerhetslagens regler om de åtgärder som får vidtas mot
farliga varor och om tillsynsmyndighet direktivets krav i dessa hänseenden.
Såvitt nu kan överblickas får den tillsyn som Konsumentverket för närvarande
utövar med stöd av lagen anses uppfylla direktivets krav. I den mån ökade
tillsynsinsatser blir nödvändiga, bör detta i första hand klaras av genom en
omprioritering av tillgängliga resurser.
Den ökande mängden information som kan bli följden genom ett införlivande av
direktivet kan både föra med sig ökade kostnader och innebära
kostnadsbesparingar. Att hantera mer information innebär merarbete. Samtidigt
bör ett samarbete inom EES genom informationsutbyte föra med sig förenklingar
och en ökad effektivitet när det gäller marknadskontrollen.
I sammanhanget bör nämnas att Sverige redan inom ramen för EES är anslutet
till EG:s system för informationsutbyte när det gäller farliga konsumentvaror
(det s.k. RAPEX-systemet). I Sverige svarar Konsumentverket respektive
Livsmedelsverket för detta informationsutbyte enligt förordningen (1993:1322) om
informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om
farliga konsumentvaror och förordningen (1993:1535) om informationsutbyte inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om livsmedel.
14.2.13 Ikraftträdande
Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i
kraft den dag som regeringen bestämmer .
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Den enda remissinstans som har yttrat sig i frågan är
Köpmannaförbundet, som anser att det bör ges en rimlig anpassningstid innan den
nya lagen träder i kraft.
Skälen för regeringens förslag: Sveriges åtagande enligt EES-avtalet innebär
att de rättsakter som omfattas av avtalet skall införlivas i svensk rätt med
verkan från den tidpunkt då avtalet i den aktuella delen träder i kraft. Det är
ännu oklart när detta kommer att ske. Det bör därför ankomma på regeringen att
besluta när lagen skall träda i kraft.
14.2.14 Sammanfattning av betänkandet
Produktsäkerhetslagen och EG (SOU 1993:88)
Den gällande svenska produktsäkerhetslagen innehåller regler som skall motverka
att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. Ansvaret för att
lagens syfte uppfylls åvilar i första hand de näringsidkare som tillhandahåller
en vara eller en tjänst. Om en näringsidkare inte självmant vidtar sådana
åtgärder som behövs för att en vara eller en tjänst skall vara säker, kan han
drabbas av olika ålägganden och förbud.
I lagen anges vilka ålägganden och förbud som det kan bli fråga om. En
näringsidkare kan till en början åläggas att lämna säkerhetsinformation
beträffande en vara eller en tjänst som han tillhandahåller. Är det fråga om en
vara eller en tjänst som redan har överlåtits eller utförts, kan näringsidkaren
åläggas att lämna varningsinformation. En näringsidkare kan också förbjudas att
tillhandahålla en vara eller en tjänst eller, såvitt gäller varor, meddelas
exportförbud. Slutligen kan en näringsidkare åläggas att återkalla en vara eller
en tjänst.
Ålägganden och förbud beslutas av Marknadsdomstolen eller, i vissa fall, av
Konsumentombudsmannen (KO).
EG:s ministerråd har förra året beslutat om ett allmänt produktsäker-
hetsdirektiv, som träder i kraft den 29 juni 1994. Direktivet uppvisar stora
likheter med den svenska produktsäkerhetslagen. Det finns dock vissa skillnader,
bl.a. när det gäller tillämpningsområdet. Så t.ex. tar direktivet enbart sikte
på varor (products), medan tjänster har lämnats utanför.
En annan skillnad består i att det i direktivet bara talas om risk för
personskador men däremot inte om risk för sakskador. Vidare innehåller
direktivet - till skillnad mot produktsäkerhetslagen - inte några bestämmelser
om exportförbud.
Produktsäkerhetsdirektivet har tillkommit så sent att Sverige inte med
anledning av EES-avtalet har en omedelbar skyldighet att anpassa sin
lagstiftning till det. Det kan dock förväntas att EES-avtalets parter kommer att
fatta beslut som innebär att bl.a. produktsäkerhetsdirektivet skall följas.
Produktsäkerhetsutredningen har fått i uppdrag att undersöka vilka ändringar
som kan behöva göras i produktsäkerhetslagen med hänsyn till EG-direktivet.
Resultatet av detta arbete redovisas i det nu föreliggande betänkandet.
En av huvudfrågorna är om det är möjligt att behålla produktsäkerhetslagens
tillämplighet på tjänster, trots att motsvarande regler saknas i direktivet,
eller om detta skulle ses som ett sådant handelshinder som är oförenligt med
EES-avtalet. Utredningen konstaterar på den punkten att, eftersom produktsäker-
hetslagen behandlar inhemska och utländska tjänster lika, det inte sker någon
diskriminering. Av betydelse är också att den svenska regleringen om tjänster
syftar till att åstadkomma en större säkerhet på konsumentområdet. Det är därmed
fråga om ett ändamål som i EG-sammanhang har godtagits som skäl för
särreglering.
Med hänsyn bl.a. till de angivna omständigheterna har utredningen kommit fram
till att den svenska lagen även i fortsättningen bör kunna omfatta såväl varor
som tjänster. På motsvarande grunder anser utredningen att man i de svenska
reglerna liksom hittills bör kunna tala om risk för både person- och sakskador.
När det gäller frågan huruvida produktsäkerhetslagens bestämmelser om
exportförbud kan tänkas komma i konflikt med EES-avtalet, kan i stort sett samma
resonemang föras som beträffande tjänster och risk för sakskador. Som
bestämmelserna är utformade kan exportförbud inte sägas utgöra medel för en god-
tycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln. Även
andra EES-länder, nämligen Frankrike och Norge, har bestämmelser om
exportförbud, och man synes där vara inställd på att behålla denna reglering.
Utredningen anser därför att möjligheten till exportförbud bör finnas kvar i den
svenska lagen.
Utredningen föreslår att produktsäkerhetslagen skall byggas ut på ett par
punkter, så att man uppnår en bättre överensstämmelse med EG-direktivet. Det
föreslås sålunda att lagen skall inledas med en allmän bestämmelse om att
näringsidkare får tillhandahålla en vara eller en tjänst bara om den kan anses
säker. Vidare anser utredningen att lagen bör innehålla vissa bestämmelser om
vad som avses med en säker vara eller tjänst. I de föreslagna bestämmelserna,
som har utformats efter modell av EG-direktivet, sägs bl.a. att en vara eller
tjänst är säker, om den under normala eller rimligt förutsebara användningsför-
hållanden inte utgör någon risk eller bara en sådan risk som är förenlig med
kraven på en hög skyddsnivå för personer och egendom.
Enligt produktsäkerhetslagen gäller som en gemensam förutsättning för att
olika myndighetsåtgärder skall kunna vidtas att varan eller tjänsten medför
"särskild risk för skada". Utredningen föreslår att bestämmelserna anpassas till
EG-direktivet, så att ifrågavarande åtgärder kan vidtas, om en vara eller en
tjänst "inte är säker". En lagändring med detta innehåll innebär enligt
utredningens mening knappast någon skärpning av det allmänna säkerhetskravet,
jämfört med den praxis som gäller för närvarande.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Utredningen fortsätter sitt arbete med att pröva om produktsäkerhetslagens
tillämpningsområde bör utvidgas, så att den inte bara, som i dag, gäller varor
och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet utan också varor och
tjänster på det offentliga området.
14.2.15 Lagförslaget i betänkandet
Produktsäkerhetslagen och EG samt bakomliggande EG-direktiv
Förslag till
Lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604)
Härigenom föreskrivs i fråga om produktsäkerhetslagen (1988:1604)
dels att 4, 6-9 och 26 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 a och 23 a §§, samt
närmast före 4 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 a §
Med varor avses i
denna lag lösa saker.
En vara som har
infogats eller på annat
sätt blivit en
beståndsdel i annan lös
egendom eller i fast
egendom skall alltjämt
anses utgöra en vara för
sig.
Krav på varor och tjänster
4 §
Konsumentverket utövar En näringsidkare får
tillsyn över att denna tillhandahålla en vara
lag och föreskrifter eller tjänst bara om
som har meddelats med den kan anses säker.
stöd av den efterlevs.
En myndighet, som en-
ligt annan författning
skall se till att
regler om produkt-
säkerhet i fråga om
vissa varor eller
tjänster efterlevs, är
dock tillsynsmyndighet
även enligt denna lag
och föreskrifter som
har meddelats med stöd
av den.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
En fråga om åläggande Med en säker vara avses
eller förbud enligt i denna lag varje vara
denna lag får alltid som under normala
väckas hos konsument- eller rimligt förutse-
verket. Om verket inte bara användningsför-
är tillsynsmyndighet hållanden inte utgör
beträffande den vara någon risk eller bara
eller tjänst som frågan en sådan risk som är
gäller, skall frågan, om förenlig med kraven på
den inte är uppenbart en hög skyddsnivå för
ogrundad, överlämnas personer och egendom.
till tillsynsmyndig-
heten.
Vid bedömningen av om
en vara är säker skall
särskilt följande
omständigheter beaktas:
-varans egenskaper,
inbegripet dess
sammansättning, för-
packning samt
anvisningar för mon-
tering och skötsel,
-varans effekt på andra
varor som det
rimligen kan förutses
att den kommer att
användas tillsammans
med,
-hur varan presenteras
eller är märkt samt
bruksanvisningar och
annan information från
tillverkaren,
-vilken kategori av
konsumenter, särskilt
barn, som kan löpa
allvarlig risk vid
användandet av varan,
-huruvida varan
uppfyller gällande
regler och standar-
der.
Vad som nu sagts om
varor gäller i
tillämpliga delar även
för tjänster.
Säljförbud m.m.
6 §
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Tillhandahåller en
näringsidkare en vara
eller en tjänst som
medför särskild risk för
skada på person eller
egendom, kan mark-
nadsdomstolen förbjuda
honom att fortsätta med
det. Förbudet får även
avse annan Tillhanda-
håller en näringsidkare
en vara eller en
tjänst som inte är säker,
kan marknadsdomstolen
förbjuda honom att
fortsätta med det.
Förbudet får även avse
annan liknande vara
eller tjänst med samma
skaderisk.
Exportförbud
6 a §
Tillhandahåller en Tillhandahåller en
näringsidkare en vara näringsidkare en vara
som innebär särskild som inte är säker och
risk för allvarlig som kan medföra
skada på person, kan allvarlig skada på
marknadsdomstolen person, kan marknads-
förbjuda honom att domstolen förbjuda
exportera varan. honom att exportera
Förbudet får även avse varan. Förbudet får även
annan liknande vara avse annan liknande
med samma skaderisk. vara med samma
skaderisk.
Åläggande om varningsinformation
7 §
Har en näringsidkare Har en näringsidkare
överlåtit en vara eller överlåtit en vara eller
utfört en tjänst som utfört en tjänst som
medför särskild risk för inte är säker, kan mark-
skada på person eller nadsdomstolen ålägga
egendom, kan mark- honom att informera om
nadsdomstolen ålägga skaderisken och om hur
honom att informera om den skall förebyggas.
skaderisken och om hur Sådan information skall
den skall förebyggas. lämnas till dem som
Sådan information skall innehar varan eller
lämnas till dem som som tjänsten utförts åt
innehar varan eller eller som innehar den
som tjänsten utförts åt egendom som tjänsten
eller som innehar den avsett.
egendom som tjänsten
avsett.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Informationen skall lämnas på sådant sätt att den kan antas komma till de
berördas kännedom, genom direkta meddelanden, annonser eller andra
framställningar som näringsidkare använder vid marknadsföring. Informationen
skall lämnas i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att före-
bygga skadefall.
Åläggande om återkallelse
8 §
Har en näringsidkare Har en näringsidkare
överlåtit en vara som överlåtit en vara som
medför särskild risk för inte är säker, kan
skada på person eller marknadsdomstolen ålägga
egendom, kan honom att återkalla
marknadsdomstolen ålägga varan från dem som
honom att återkalla innehar den. Åter-
varan från dem som kallelsen skall ske i
innehar den för att en omfattning som är
bruka den. Återkallel- skälig med hänsyn till
sen skall ske i en behovet av att före-
omfattning som är skälig bygga skadefall.
med hänsyn till behovet
av att förebygga
skadefall.
Åläggandet skall avse att näringsidkaren
1. avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),
2. tar tillbaka varan och levererar en annan, felfri vara av samma eller
motsvarande slag (utbyte),
3. tar tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång).
Åläggandet skall innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig att åt
innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestämmas så att
erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren skall innebära
att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller
olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång skall ersättningen för det
återlämnade svara mot kostnaderna för att återanskaffa en ny vara av samma eller
motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, får avdrag från
återgångsersättningen göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha
haft.
Om det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en vara som
tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar allvarlig skada på
person eller egendom, får marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta
förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de återtagna exemplaren.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §
Har en näringsidkare Har en näringsidkare
utfört en tjänst så att utfört en tjänst som
särskild risk för skada inte är säker, kan
på person eller egendom marknadsdomstolen ålägga
uppkommit kan honom att återkalla
marknadsdomstolen ålägga tjänsten från dem, åt
honom att återkalla vilka tjänsten utförts.
tjänsten från dem, åt Detsamma gäller i fråga
vilka tjänsten utförts. om dem som innehar
Detsamma gäller i fråga egendom som tjänsten
om dem som innehar avsett. Återkallelsen
egendom som tjänsten skall ske i en
avsett för att bruka omfattning som är skälig
den. Återkallelsen med hänsyn till behovet
skall ske i en omfatt- av att förebygga ska-
ning som är skälig med defall.
hänsyn till behovet av
att förebygga skade-
fall.
Åläggandet skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken
hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. När
ersättning utgår, skall den, om så behövs, täcka även kostnaden för att
återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick.
Vid återkallelse enligt första stycket tillämpas 8 § tredje stycket
första--tredje meningarna.
Tillsyn m.m.
23 a §
Konsumentverket utövar
tillsyn över att denna
lag och föreskrifter
som har meddelats med
stöd av den efterlevs.
En myndighet, som
enligt annan för-
fattning skall se till
att regler om produkt-
säkerhet i fråga om
vissa varor eller
tjänster efterlevs, är
dock tillsynsmyndighet
även enligt denna lag
och föreskrifter som
har meddelats med stöd
av den.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
En fråga om åläggande
eller förbud enligt
denna lag får alltid
väckas hos konsument-
verket. Om verket inte
är tillsynsmyndighet
beträffande den vara
eller tjänst som frågan
gäller, skall frågan, om
den inte är uppenbart
ogrundad, överlämnas
till tillsynsmyndig-
heten.
Överklagande
26 §
Följande beslut enligt Följande beslut enligt
denna lag får inte denna lag får inte
överklagas, överklagas,
1. beslut av 1. beslut av
konsumentverket enligt konsumentverket enligt
4 § andra stycket andra 23 a § andra stycket
meningen, andra meningen,
2. beslut av en 2. beslut av en
tillsynsmyndighet tillsynsmyndighet
enligt 14, 16 eller 17 enligt 14, 16 eller
§, 17 §,
3. beslut av 3. beslut av
konsumentombudsmannen konsumentombudsmannen
enligt 17 §, enligt 17 §,
4. beslut av en 4. beslut av en
tillsynsmyndighet tillsynsmyndighet
eller av konsumentom- eller av konsumentom-
budsmannen om anmaning budsmannen om anmaning
enligt 19 § första enligt 19 § första
stycket första meningen stycket första meningen
eller om vitesföre- eller om vitesföre-
läggande efter sådan läggande efter sådan
anmaning, anmaning,
5. beslut av 5. beslut av
konsumentombudsmannen konsumentombudsmannen
om informations-, för- om informations-, för-
buds- eller åter- buds- eller åter-
kallelseföreläggande kallelseföreläggande
enligt 22 §, enligt 22 §,
6. beslut av 6. beslut av
konsumentombudsmannen konsumentombudsmannen
eller av en eller av en
tillsynsmyndighet tillsynsmyndighet
enligt 25 §. enligt 25 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Beslut av en Beslut av en
tillsynsmyndighet tillsynsmyndighet
eller av konsumentom- eller av konsumentom-
budsmannen i annan budsmannen i annan
fråga som avses i 19 § fråga som avses i 19 §
eller av en eller av en
tillsynsmyndighet i en tillsynsmyndighet i en
fråga som avses i 24 § fråga som avses i 24 §
första--tredje styckena första--tredje styckena
överklagas hos överklagas hos
kammarrätten. Detsamma kammarrätten. Detsamma
gäller beslut av en gäller beslut av en
tillsynsmyndighet tillsynsmyndighet
enligt föreskrifter som enligt föreskrifter som
avses i 24 § fjärde avses i 24 § fjärde
stycket. stycket.
------------
Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.
392L0059/S
Nr L 228/292Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.8.92
RÅDETS DIREKTIV 92/59/EEG
av den 29 juni 1992
om allmän produktsäkerhet
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet
av Europeiska ekonomiska gemenskapen,
särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag[3],
i samarbete med Europaparlamentet[4],
med beaktande av Ekonomiska och sociala
kommitténs yttrande[5], och
med beaktande av följande:
Det är av vikt att åtgärder vidtas som
syftar till att stegvis inrätta en inre
marknad under en period fram till den 31
december 1992. Den inre marknaden skall
omfatta ett område utan inre gränser med
fri rörlighet för varor, personer, tjänster
och kapital.
Vissa medlemsstater har infört en
övergripande lagstiftning om pro-
duktsäkerhet, som särskilt ålägger de
ekonomiska aktörerna att endast
marknadsföra säkra produkter. Dessa
bestämmelser skiljer sig åt i fråga om nivån
på skydd för person. Sådana skillnader och
avsaknaden av övergripande lagstiftning i
andra medlemsstater kan skapa handels-
hinder och snedvrida konkurrensen inom
den inre marknaden.
Att införa en gemenskapslagstiftning som
omfattar varje befintlig produkt och
varje produkt som kan komma att utvecklas
skulle innebära stora svårigheter. Det som
krävs är en bred horisontel stomme av
regler som täcker dessa produkter och även
eliminerar luckor i befintlig eller
kommande speciallagstiftning, så att ett
fullgott skydd för personers säkerhet och
hälsa kan uppnås enligt kravet i artikel
100a. 3 i Romfördraget.
Det är därför nödvändigt att på gemenskapsnivå
fastställa ett allmänt säkerhetskrav för
varje produkt som släpps ut på marknaden
och som är avsedd för, eller sannolikt
kommer att användas av, konsumenter. Vissa
begagnade varor bör dock på grund av sin
natur undantas från detta krav.
392L0059/S
Nr L 228/293Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.8.92
Produktionsutrustning, kapitalvaror och
andra produkter som uteslutande används i
näringsverksamhet omfattas inte av detta
direktiv.
Bestämmelserna i detta direktiv skall
gälla, om mer specifika
säkerhetsbestämmelser för produkterna i fråga
saknas i gällande gemenskapslagstiftning.
Då det finns specifika regler i
gemenskapslagstiftning som syftar till
fullständig harmonisering, särskilt regler
som antagits enligt den nya metoden och
som innehåller produktsäkerhetskrav, skall
de ekonomiska aktörerna inte åläggas
ytterligare krav i samband med att pro-
dukter som omfattas av sådana regler släpps
ut på marknaden.
Då det finns gemenskapsföreskrifter som
endast täcker vissa säkerhetsaspekter eller
riskkategorier i fråga om en produkt,
skall de ekonomiska aktörernas
förpliktelser i dessa avseenden
uteslutande vara de som fastställs i dessa
föreskrifter.
Skyldigheten för de ekonomiska aktörerna
att iaktta det allmänna säkerhetskravet bör
lämpligen kombineras med en förpliktelse
att lämna relevant information till
konsumenterna och att vidta åtgärder, som är
rimliga med hänsyn till produkternas egen-
skaper, så att konsumenterna får kännedom om
de risker som produkterna kan medföra.
För de fall där specifika föreskrifter
saknas bör kriterier för säkerhetsbedömningen
fastställas.
Medlemsstaterna skall utse myndigheter
som ansvarar för övervakningen av
produktsäkerheten och har befogenhet att
vidta lämpliga åtgärder.
Det är särskilt nödvändigt att dessa åtgärder
även innefattar möjlighet för
medlemsstaterna att snabbt och effektivt
dra in farliga produkter som redan släppts
ut på marknaden.
För att marknadens enhetlighet skall kunna
vidmakthållas är det nödvändigt att
kommissionen underrättas om varje åtgärd som
innebär begränsningar för utsläppandet på
marknaden av en produkt eller krav på att
den skall avlägsnas från marknaden, såvida
inte åtgärderna avser en händelse av enbart
lokal
392L0059/S
Nr L 228/294Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.8.92
betydelse och vars verkningar i vart fall
endast berör den aktuella medlemsstatens
territorium. Sådana åtgärder skall över-
ensstämma med bestämmelserna i fördraget,
särskilt artiklarna 30-36.
Detta direktiv skall inte påverka de
anmälningsförfaranden som fastställs i rådets
direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983
om ett informationsförfarande för tekniska
standarder och föreskrifter[1] samt i
kommissionens beslut 88/383/EEG av den 24
februari 1988 om förbättrad information om
hälsa och säkerhet i arbetet[2].
För en effektiv produktsäkerhetskontroll
krävs att det upprättas system på nationell
nivå och på gemenskapsnivå för ett snabbt
informationsutbyte i nödsituationer som
sammanhänger med produktsäkerhet. Därför bör
det förfarande som fastställs i rådets
beslut 89/45/EEG av den 21 december 1988
om ett gemenskapssystem för snabbt
informationsutbyte om faror som härrör från
användningen av konsumentprodukter[3]
införlivas med detta direktiv och det
nämnda beslutet upphävas. Det är även lämpligt
att de detaljerade förfaranden som
antagits genom beslutet förs över till
detta direktiv samt att kommissionen ges
befogenhet att, i samråd med en kommitté,
tillämpa dessa förfaranden.
Motsvarande anmälningsförfaranden finns
redan för läkemedel som omfattas av
direktiven 75/319/EEG[4] och
81/851/EEG[5], för sådana djursjukdomar som
avses i direktiv 82/894/EEG[6], för
produkter av animaliskt ursprung som
omfattas av direktiv 89/662/EEG[7] samt i
form av systemet för snabbt information-
sutbyte vid radiologiska nödsituationer
enligt beslut 87/600/Euratom[8].
Det är i första hand medlemsstaternas
uppgift att, i överensstämmelse med
fördraget och särskilt artiklarna 30-36 i
detta, vidta lämpliga åtgärder i fråga om
farliga produkter inom det egna
territoriet.
Besluten i sådana situationer kan vara
inbördes skiljaktiga mellan
medlemsstaterna. Sådana skillnader kan
medföra oacceptabla variationer i
konsumentskyddets nivå och innebära hinder
för handeln inom gemenskapen.
Det kan uppstå allvarliga
produktsäkerhetsproblem som påverkar, eller
inom kort tid kan komma att påverka, hela
392L0059/S
Nr L 228/295Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.8.92
gemenskapen eller en betydande del av
den, och som på grund av sin natur inte
kan behandlas effektivt och med den
skyndsamhet som krävs, om de förfaranden
skall tillämpas som fastställts i de
specifika regler i gemen-
skapslagstiftningen som avser de aktuella
produkterna eller produktgrupperna.
Det är därför nödvändigt att införa en lämplig
mekanism som gör det möjligt att i sista
hand föranstalta om åtgärder som omfattar
hela gemenskapen genom beslut riktade
till medlemsstaterna i syfte att bemöta
sådana nödsituationer som nämnts. Ett sådant
beslut är inte direkt bindande för de
ekonomiska aktörerna utan måste införlivas i
en nationell rättsakt. Åtgärder som vidtas
med ett sådant förfarande kan endast vara
temporära och skall beslutas om av
kommissionen, biträdd av en kommitté som
består av representanter för
medlemsstaterna. För att främja samarbetet
mellan medlems-staterna är det lämpligt att
inrätta en normgivningskommitté enligt
förfarande III b i beslut 87/373/EEG[9].
Detta direktiv skall inte påverka
skadelidandes rättigheter i den mening som
avses i rådets direktiv 85/374/EEG av den
25 juli 1985 om tillnärmning av
medlemsstaternas lagar och andra
författningar om skadeståndsansvar för
produkter med säkerhetsbrister[10].
Det är nödvändigt att medlemsstaterna sörjer
för att det finns lämpliga möjligheter att
hos behöriga rättsinstanser överklaga beslut
av de behöriga myndigheterna som medför
begränsningar för utsläppandet på marknaden
av en produkt eller innebär att den skall
dras tillbaka från marknaden.
Mot bakgrund av vunna erfarenheter bör
eventuell anpassning av detta direktiv
övervägas, särskilt i fråga om en utvidgning
av dess räckvidd, bestämmelser för
nödsituationer och ingripanden på
gemenskapsnivå.
I fråga om importvaror måste de åtgärder som
vidtas för att förebygga risker för
människors hälsa och säkerhet motsvara
gemenskapens internationella
förpliktelser.
392L0059/S
Nr L 228/296Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.8.92
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. 1. Tillverkare får endast släppa
ut säkra
produkter på marknaden.
AVDELNING I 2. Inom ramen för sina
respektive verksam-
heter skall tillverkarna ansvara
för
följande:
Syfte - Räckvidd - Definitioner - Förse konsumenterna med
relevant
information, som gör det
möjligt för
dessa att bedöma riskerna
med en
produkt under hela dess
normala,
Artikel 1 eller rimligen förutsebara,
användningstid, om dessa
risker inte är
1. Detta direktiv syftar till att uppenbara även utan lämplig
varning,
säkerställa att produkter som släpps ut på samt att skydda sig mot
dessa risker.
marknaden är säkra.
Det faktum att sådana
varningar lämnas
skall dock inte medföra
någon befrielse
2. Bestämmelserna i detta direktiv skall från de övriga kraven i
detta direktiv.
tillämpas i den mån det saknas specifika - Vidta åtgärder som behövs
med hänsyn till
bestämmelser i gemenskapslagstiftningen om egenskaperna hos de
produkter de
säkerheten hos ifrågavarande produkter. levererar för att få
information om
risker som dessa produkter
kan medföra
och kunna handla på lämpligt
sätt för att
Särskilt skall gälla att bestämmelserna i undanröja sådana risker,
vilket även, då
artiklarna 2-4 i detta direktiv inte i så är nödvändigt, kan
innefatta att en
något fall skall tillämpas på produkter som produkt dras tillbaka från
marknaden.
omfattas av säkerhetskrav i specifika
gemenskapsföreskrifter. De åtgärder som avses ovan
skall till
exempel, då så är lämpligt,
omfatta
märkning av produkterna
eller till-
Då bestämmelserna i specifika verkningssatserna på ett
sådant sätt att
gemenskapsföreskrifter endast omfattar de kan identifieras,
slumpvis
vissa aspekter av produktsäkerheten eller provning av marknadsförda
produkter
vissa riskkategorier för ifrågavarande och undersökningar med
anledning av
produkter, skall dessa bestämmelser inkomna klagomål samt
information till
tillämpas på produkterna när det gäller dessa distributörerna om denna
övervakning.
säkerhetsaspekter eller risker.
3.
Distributörerna skall iaktta
vederbörlig
Artikel 2 omsorg för att se till att det
allmänna
säkerhetskravet följs, i
synnerhet genom att
I detta direktiv används följande inte leverera produkter som de
vet, eller
beteckningar med de betydelser som här som de mot bakgrund av mottagen
anges: information och egen fackkännedom
har
anledning anta, inte
överensstämmer med
a) produkt: varje produkt som är avsedd detta krav. I synnerhet skall de
inom
för konsumenter, eller sannolikt ramen för sin verksamhet delta i
kommer att användas av konsumenter, säkerhetsövervakningen av de
produkter som
och som tillhandahålls i kommersiell förekommer på marknaden, särskilt
genom att
verksamhet, oavsett om detta sker mot vidarebefordra uppgifter om
risker med
betalning eller ej och oavsett om produkterna samt genom att delta
i
produkten är ny, begagnad eller strävandena att undanröja sådana
risker.
renoverad.
Dock skall detta direktiv inte gälla
begagnade produkter av antikvitetska-
raktär och ej heller produkter som
skall repareras eller renoveras innan Artikel 4
de tas i bruk, förutsatt att
leverantören klargör detta för den 1.
person han levererar produkten till. Då konkreta
gemenskapsbestämmelser saknas för
säkerheten hos en produkt, skall
denna
b) säker produkt: varje produkt som vid betraktas som säker om den
motsvarar de
normala eller rimligen förutsebara specifika reglerna i den
nationella
användningsförhållanden, även i fråga om lagstiftningen i den medlemsstat
där den
tid, inte medför någon risk eller saluförs, förutsatt att dessa
regler är
endast de minimirisker som är förenliga upprättade i enlighet med
fördraget, särskilt
med användningen av produkten och som artiklarna 30 och 36 i detta, och
att de
kan anses som godtagbara och förenliga innehåller krav för hälsa och
säkerhet som
med en hög skyddsnivå för människors produkten måste uppfylla för att
få släppas ut
säkerhet och hälsa, särskilt med hänsyn på marknaden.
till följande:
-2.
Produktens egenskaper, inklusive I avsaknad av sådana regler som
avses i
sammansättning, förpackning samt punkt 1 skall en produkts
överensstämmelse
monterings- och skötselanvis- med det allmänna säkerhetskravet
bedömas mot
ningar. bakgrund av vad som är
tillämpligt av
följande: icke bindande
nationella
-standarder som införlivar en
Europa-
Inverkan på andra produkter, om det standard, tekniska
specifikationer på
rimligen kan förutses att den kan gemenskapsnivå (eller, om sådana
saknas,
komma att användas tillsammans med standarder som upprättats i den
medlemsstat
andra produkter. där produkten saluförs), god
säkerhets- och
hälsopraxis inom den berörda
sektorns eller
-den samlade vetenskapliga
och tekniska
Presentationen av produkten, kunskaps- och utvecklingsnivån
samt den
märkning, eventuella säkerhetsnivå konsumenterna
rimligen kan
bruksanvisningar och anvisningar förvänta sig.
för bortskaffande samt eventuella
andra anvisningar och upplysningar 3.Att en produkt överensstämmer
med de regler som avses i punkterna 1 och 2 skall inte
som lämnas av tillverkaren. hindra de behöriga myndigheterna
i
medlemsstaterna från att vidta
lämpliga
-åtgärder för att hindra att
den släpps ut på
Konsumentgrupper, särskilt barn, för marknaden eller kräva att den
skall dras
vilka användningen av produkten tillbaka från marknaden, om det
kan bevisas
medför allvarlig risk. att produkten trots sin
överensstämmelse är
farlig för konsumenternas hälsa
och säkerhet.
Möjligheten att uppnå högre säkerhetsnivå
eller förekomsten av andra produkter
som medför lägre risk skall inte utgöra
tillräcklig grund för att bedöma enAVDELNING III
produkt som "inte säker" eller
"farlig".
Medlemsstaternas förpliktelser och
c) farlig produkt: varje produkt som befogenheter
inte motsvarar definitionen av säker
produkt i punkt b.
Artikel 5
d) tillverkare:
Medlemsstaterna skall anta de
lagar och
-andra författningar som är
nödvändiga för att
tillverkaren av produkten, om han tillverkare och distributörer
skall åläggas
är etablerad inom gemenskapen, och att iaktta sina förpliktelser
enligt detta
varje annan person som framställer direktiv så att de produkter som
släpps ut på
sig som tillverkare genom att förse marknaden är säkra.
produkten med sitt namn, varumärke
eller annat kännetecken eller den Medlemsstaterna skall särskilt
inrätta eller
person som renoverar produkten, utse myndigheter med uppgift att
övervaka
produkternas överensstämmelse med
kravet att
- representanten för tillverkaren, om de produkter som släpps ut på
marknaden
denne inte är etablerad inom gemen- skall vara säkra, samt
tillförsäkra dessa
skapen eller, om representant myndigheter de nödvändiga
befogenheterna för
saknas inom gemenskapen, den som att vidta sådana lämpliga
åtgärder som åvilar
importerar produkten, dem enligt detta direktiv,
inklusive
möjligheten att vidta lämpliga
sanktioner
- andra förvärvsverksamma i vid fall av bristande uppfyllelse
av
leverantörsledet, i den mån som kraven i detta direktiv. De skall
lämna
deras verksamhet påverkar uppgifter om dessa myndigheter
till
säkerhets-egenskaperna hos en kommissionen, som skall
vidarebefordra
produkt som släpps ut på marknaden. dessa uppgifter till övriga
medlemsstater.
e) distributör: var och en som är
yrkesmässigt verksam i leverantörsledet Artikel 6
utan att påverka produktens säker-
hetsegenskaper. 1. För tillämpningen av artikel
5 skall
medlemsstaterna ha de
befogenheter som
krävs för att, med hänsyn till
graden av risk
och i enlighet med fördraget,
särskilt
AVDELNING II artiklarna 30 och 36 i detta,
vidta
lämpliga åtgärder, bl.a. i syfte
att
a) företa lämpliga kontroller
av
Allmänt säkerhetskrav produkternas
säkerhets-egenskaper i
rimlig omfattning fram till
och med
det slutliga konsumtions-
eller
användningsstadiet, även
efter det att
Artikel 3 produkterna släppts ut på
marknaden som
säkra produkter,
medlems-staterna eller genom
upplysningar
b) ålägga berörda parter att lämna alla som dessa lämnar, särskilt enligt
artikel 7
nödvändiga upplysningar, eller 8 - får kännedom om
förekomsten av en
allvarlig och akut fara som en
produkt
c) ta slumpvisa prover av en produkt medför för konsumenternas hälsa
och säkerhet i
eller en produktserie för att utföra olika medlemsstater, och om
säkerhetskontroller,
a) en eller flera medlemsstater
har
d) ställa förhandsvillkor för vidtagit åtgärder enligt
artikel 6.1
marknadsföringen av produkterna i d-h som innebär hinder att
släppa ut
syfte att säkerställa produktsäkerheten produkten på marknaden eller
krav att
samt kräva att lämpliga varningar påförs den skall dras tillbaka från
produkterna om de risker dessa kan marknaden,
medföra,
b) medlemsstaterna har vidtagit
olika
e) vidta åtgärder för att säkerställa att åtgärder med anledning av
den aktuella
personer som kan komma att utsättas faran,
för risker genom produkterna i god
tid och på lämpligt sätt underrättas om c) faran inte kan åtgärdas
enligt de andra
dessa risker, bl.a. genom att utfärda förfaranden som fastställs i
den
särskilda varningar, specifika
gemenskapslagstiftning som
är tillämplig på den
aktuella produkten
f) temporärt, under den tid som krävs för eller produktkategorin på
grund av
att utföra nödvändiga kontroller, arten av säkerhetsproblemet
och dess
förbjuda leverans, brådskande karaktär, och
leverans-erbjudande eller utställande
av en produkt eller produktserie, om d) faran endast kan undanröjas
på ett
tydliga och sammanfallande effektivt sätt genom att
lämpliga
indikationer finns på dennas åtgärder vidtas på
gemenskapsnivå för att
farlighet, säkerställa skyddet av
konsumenternas
hälsa och säkerhet och en
väl fungerande
g) förbjuda att en produkt eller gemensam marknad,
produktserie som bevisats vara
farlig släpps ut på marknaden samt
vidta de kompletterande åtgärder som kan kommissionen, efter samråd
med
krävs för att säkerställa att förbudet medlemsstaterna och på begäran av
minst en
efterlevs, av dem, anta ett beslut enligt
det för-
farande som fastställs i artikel
11 som
h) organisera ett effektivt och ålägger medlemsstaterna att
temporärt vidta
omedelbart tillbaka-dragande av en sådana åtgärder som avses i
artikel 6.1 d-h.
farlig produkt eller produktserie
som redan förekommer på marknaden
samt, om så är nödvändigt, se till att
den destrueras under lämpliga för-
hållanden. Artikel 10
2. De åtgärder som medlemsstaternas
behöriga myndigheter vidtar enligt denna 1.
artikel skall alltefter omständigheterna Kommissionen skall biträdas av en
kommitté
rikta sig mot för brådskande
produktsäkerhetsfrågor, nedan
kallad "kommittén", som skall
bestå av
a) tillverkaren, företrädare för medlemsstaterna
och ha en
företrädare för kommissionen som
ordförande.
b) inom ramen för dessas verksamhet,
distributörerna och särskilt den som
ansvarar för det första 2.
distributionsledet på den nationella Utan inskränkning av artikel 9 c
skall ett
marknaden, nära samarbete äga rum mellan den
kommitté
som avses i punkt 1 och de övriga
kommittéer
c) då så är nödvändigt, varje annan person som inrättats genom specifika
gemenskaps-
vars medverkan krävs för att undanröja föreskrifter för att biträda
kommissionen i
de risker en produkt medför. frågor som gäller hälso- och
säkerhetsfrågor i
samband med varje berörd produkt.
AVDELNING IV
Underrättelse och utbyte av information
Artikel 11
Artikel 7
1. Då en medlemsstat vidtar åtgärder mot 1.
utsläppandet på marknaden av en produkt Kommissionens företrädare skall
förelägga
eller ett parti av en produkt eller kräver kommittén ett förslag till
åtgärder. Kommittén
dess tillbakadragande från marknaden skall kontrollera att kraven i
artikel 9 är
enligt artikel 6.1 d-h, skall uppfyllda och därefter yttra sig
över
medlemsstaten underrätta kommissionen om förslaget inom den tid som
ordföranden be-
åtgärderna och ange skälen till dem, i den stämmer med hänsyn till hur
brådskande frågan
mån en sådan underrättelse inte redan krävs i är. Denna tid får dock inte
överskrida en
specifika gemenskapsföreskrifter. Detta månad. Yttrandet skall antas med
den
krav skall inte gälla, om åtgärderna avser majoritet som enligt artikel
148.2 i
en händelse av enbart lokal betydelse och fördraget skall tillämpas vid
beslut som
vars verkningar i vart fall endast berör rådet skall fatta på förslag av
kommissionen.
den aktuella medlemsstatens territorium. Medlemsstaternas röster inom
kommittén skall
vägas på det sätt som anges i
nämnda artikel.
2. Kommissionen skall snarast inleda Ordföranden får inte rösta.
samråd med de berörda parterna. Om
kommissionen efter detta samråd finner att
åtgärden är befogad, skall den omedelbart Kommissionen skall själv besluta
om
underrätta den medlemsstat som vidtog åtgärderna i fråga, om de har
tillstyrkts av
åtgärden och övriga medlemsstater. Skulle kommittén. Om förslaget inte har
tillstyrkts
kommissionen efter detta samråd finna att av kommittén eller om inget
yttrande avges,
åtgärden är obefogad, skall den omedelbart skall kommissionen utan dröjsmål
föreslå rådet
underrätta den medlemsstat som vidtog vilka åtgärder som bör vidtas.
Rådet skall
åtgärden. fatta sitt beslut med
kvalificerad
majoritet.
AVDELNING V
Om rådet inte har fattat något
beslut inom
Nödsituationer och ingripanden på 15 dagar från det att förslaget
mottagits,
gemenskapsnivå skall kommissionen själv besluta
att de
föreslagna åtgärderna skall
vidtas, såvida
Artikel 8 inte rådet med enkel majoritet
har avvisat
förslaget.
1. Om en medlemsstat vidtar, eller
beslutar att vidta, nödåtgärder för att
hindra, inskränka eller knyta speciella 2. En åtgärd som antas med
detta förfarande
villkor till den eventuella skall gälla under högst tre
månader. Giltig-
marknads-föringen eller användningen inom hetstiden får förlängas med samma
förfarande.
sitt territorium av en produkt eller ett
parti av en produkt på grund av den
allvarliga och akuta fara som produkten 3. Medlemsstaterna skall vidta
alla
eller partiet medför för konsumenternas åtgärder som är nödvändiga för
att genomföra
hälsa och säkerhet, skall den omedelbart beslut som fattats enligt detta
förfarande
underrätta kommissionen om detta, såvida inom tio dagar.
inte bestämmelser om likartade förfaranden
redan finns i andra rättsakter som
utfärdats av gemenskapen. 4. De behöriga myndigheter i
medlemsstaterna som ansvarar för
Detta krav skall inte gälla, om farans genomförandet av åtgärder som
beslutats
verkningar inte överskrider, eller kan enligt detta förfarande skall
inom en månad
överskrida, den berörda medlemsstatens ge de berörda parterna möjlighet
att inkomma
territorium. med synpunkter och underrätta
kommissionen
om dessa.
Utan inskränkning i bestämmelserna i första
stycket får medlemsstaterna till
kommissionen vidarebefordra varje Artikel 12
upplysning om förekomsten av en allvarlig
och akut fara som kommit till deras Medlemsstaterna och kommissionen
skall
kännedom, innan de beslutar att vidta vidta nödvändiga åtgärder för att
säkerställa att
åtgärder till följd av detta. deras tjänstemän och företrädare
har
tystnadsplikt i fråga om
upplysningar som
2. Kommissionen skall, när den får inhämtats enligt detta direktiv
och som
en sådan underrättelse, kontrollera att den till sin natur är
affärshemligheter, såvida
överensstämmer med bestämmelserna i detta inte omständigheterna kräver att
direktiv och översända den till de övriga upplysningar om en viss produkts
medlemsstaterna, som i sin tur omedelbart säkerhetsegenskaper måste
offentliggöras för
skall underrätta kommissionen om varje att skydda människors hälsa och
säkerhet.
vidtagen åtgärd.
3. Detaljerade förfaranden för det
informationssystem inom gemenskapen, som
behandlas i denna artikel, återfinns i
bilagan. De skall tillämpas av Övriga och avslutande
bestämmelser
kommissionen i enlighet med det förfarande
som fastställs i artikel 11.
Artikel 13
Artikel 9 Detta direktiv skall inte påverka
tillämpningen av direktiv
85/374/EEG.
Om kommissionen - genom underrättelser från
Artikel 14 justeras, särskilt i fråga om en
utvidgning
av dess räckvidd enligt artikel
1.1 och 2
1. a, samt om bestämmelserna i
avdelning V
Varje beslut, som antas enligt detta skall ändras.
direktiv och som innebär hinder att släppa
ut en produkt på marknaden eller krav att
den skall dras tillbaka från marknaden,
skall redovisa de skäl som ligger till Artikel 17
grund. Beslutet skall snarast möjligt
meddelas den berörda parten och ange de
möjligheter att överklaga som står till buds 1. Medlemsstaterna skall sätta
i kraft de
enligt gällande lagstiftning i den berörda lagar och andra författningar som
är
medlemsstaten samt inom vilken tid nödvändiga för att följa detta
direktiv senast
överklagande skall ske. den 29 juni 1994. De skall genast
underrätta kommissionen om detta.
De
De berörda parterna skall alltid då så är bestämmelser som antas skall
gälla från och
möjligt ges möjlighet att lämna sina med den 29 juni 1994.
synpunkter innan åtgärden vidtas. Om så inte
har skett på grund av åtgärdernas brådskande
karaktär, skall denna möjlighet ges i 2. När medlemsstaterna antar
sådana bestäm-
lämplig ordning efter det att åtgärden har melser skall dessa innehålla en
hänvisning
vidtagits. till detta direktiv eller
åtföljas av en
sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare
Åtgärder som innebär krav på att en produkt föreskrifter om hur hänvisningen
skall göras
skall dras tillbaka från marknaden skall skall varje medlemsstat själv
utfärda.
beakta den medverkan som behövs för
genomförandet från distributörer, användare
och konsumenter. 3. Medlemsstaterna skall till
kommissionen överlämna texterna
till de
2. bestämmelser i nationell
lagstiftning som
Medlemsstaterna skall säkerställa att varje de antar inom det område som
omfattas av
åtgärd, som de behöriga myndigheterna vidtar detta direktiv.
och som innebär hinder att släppa ut en
produkt på marknaden eller krav på att den
skall dras tillbaka från marknaden, kan
prövas vid behörig domstol. Artikel 18
3.
Beslut som fattats med stöd av detta Beslut 89/45/EEG skall upphöra
att gälla den
direktiv och som innebär hinder att släppa dag som anges i artikel 17.1.
ut en produkt på marknaden eller krav på
att den skall dras tillbaka från marknaden
skall inte på något sätt påverka bedömningen
av den berörda partens ansvar enligt Artikel 19
straffbestämmelser som enligt nationell
lagstiftning kan vara tillämpliga i det
aktuella fallet. Detta direktiv riktar sig till
medlemsstaterna.
AVDELNING VI Utfärdat i Luxemburg den 29 juni
1992.
Artikel 15
Kommissionen skall vartannat år efter det
att detta direktiv antagits lämna enPå
rapport om tillämpningen av det till
Europaparlamentet och rådet. rådets vägnar
Carlos
Artikel 16 BORREGO
Fyra år efter det datum som anges iOrdförande
artikel 17.1 skall rådet med stöd av en
rapport från kommissionen om vunna
erfarenheter avgöra om detta direktiv
skall
392L0059/S
Nr L 228/297Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.8.92
392L0059/S
Nr L 228/298Europeiska gemenskapernas officiella tidning
11.8.92
BILAGA
DETALJERADE FÖRFARANDEN FÖR TILLÄMPNINGEN AV DET GEMENSKAPSSYSTEM FÖR SNABBT
INFORMATIONSUTBYTE SOM AVSES I ARTIKEL 8
1. Detta system omfattar produkter som släpps ut på marknaden enligt
definitionen i artikel 2 a i detta direktiv.
Följande, för vilka likvärdiga anmälningsförfaranden redan införts, omfattas
inte av detta system: läkemedel som omfattas av direktiv 75/319/EEG och
81/851/EEG, djursjukdomar som omfattas av direktiv 82/894/EEG och livsmedel
av animaliskt ursprung som omfattas av direktiv 89/622/EEG samt omfattande
kontaminering av produkter som omfattas av systemet för radiologiska
nödsituationer enligt beslut 87/600/Euratom.
2.Systemet syftar i första hand till ett snabbt informationsutbyte vid
allvarlig och akut fara för konsumenternas hälsa och säkerhet. Eftersom det
inte är möjligt att fastställa exakta och specifika kriterier för vad som
utgör allvarlig och akut fara, skall de nationella myndigheterna bedöma varje
enskilt fall efter dess förutsättningar. Det bör påpekas att produkter, som
eventuellt på lång sikt kan medföra en fara som motiverar en undersökning av
möjliga tekniska ändringar genom direktiv eller standarder, inte berörs,
eftersom artikel 8 avser de omedelbara hot mot konsumenterna som en produkt
medför.
3.Så snart en allvarlig och omedelbar fara har uppdagats, skall den nationella
myndigheten, så långt det är möjligt och lämpligt, samråda med tillverkaren
eller distributören av den berörda produkten. De synpunkter och uppgifter som
dessa lämnar kan vara av betydelse såväl för medlemsstatens myndigheter som
för kommissionen, då det gäller att fastställa vilka åtgärder som bör vidtas
för att säkra skyddet av konsumenterna med minsta möjliga men för handeln.
Därför bör medlemsstaterna söka få så fullständig information som möjligt om
produkterna och om farans art utan att därigenom åsidosätta behovet av
skyndsamhet.
4.Så snart en medlemsstat har uppdagat en allvarlig och omedelbar fara, vars
verkningar sträcker sig, eller kan sträcka sig, utöver dess territorium och
vidtagit eller beslutat om åtgärder, skall den omedelbart underrätta
kommissionen. Medlemsstaterna skall ange att underrättelsen görs enligt
artikel 8 i detta direktiv. Alla tillgängliga uppgifter skall lämnas,
särskilt
a)sådana som krävs för att identifiera produkten,
b)information om den aktuella faran, inklusive resultaten av eventuella
provningar eller analyser som är relevanta för bedömningen av risknivån,
c)uppgift om vilka slag av åtgärder som har vidtagits eller beslutats,
d)information om leverantörskedjor, om sådan finns.
Dessa uppgifter skall lämnas skriftligt, helst via telex eller fax, men kan
förberedas genom telefonmeddelande till kommissionen. Det bör understrykas
att den snabbhet med vilken informationen överförs är av avgörande betydelse.
5.Utan att detta påverkar punkt 4 kan medlemsstaterna, när så är lämpligt,
lämna information till kommissionen, innan de fattat beslut om vilka åtgärder
som skall vidtas. En omedelbar kontakt, så snart en fara upptäcks eller
misstänks, kan påtagligt underlätta de förebyggande åtgärderna.
6.Om en medlemsstat betraktar viss information som konfidentiell, skall den
ange detta och motivera sin begäran om konfidentiell behandling med beaktande
av att behovet av effektiva åtgärder för att skydda konsumenterna normalt går
före konfidentialitetshänsyn. Det bör även understrykas att såväl
kommissionen som de som ingår i de ansvariga nätverken i medlemsstaterna
alltid skall vidta åtgärder för att förhindra onödig spridning av information
som kan skada anseendet för en produkt eller produktserie.
7.Kommissionen skall kontrollera att de mottagna upplysningarna överensstämmer
med artikel 8 i detta direktiv, vid behov ta kontakt med det land som lämnat
anmälan och omedelbart vidarebefordra informationen via telex eller fax till
berörda myndigheter i övriga medlemsstater med kopia till varjeständig
representation. Dessa myndigheter kan samtidigt med översändandet av
meddelanden komma att underrättas per telefon. Kommissionen kan även ta
kontakt med den medlemsstat som antas vara ursprungsland för produkten för
att utföra nödvändiga kontroller.
8.Då omständigheterna är exceptionella kan kommissionen, om den anser det
lämpligt, samtidigt inleda en egen undersökning för att komplettera de
mottagna upplysningarna och/eller sammankalla den kommitté för brådskande
produktsäkerhetsfrågor som inrättats genom artikel 10.1 i detta direktiv.
I samband med sådana undersökningar skall medlemsstaterna i största möjliga
utsträckning lämna de upplysningar kommissionen begär.
9.Övriga medlemsstater skall så långt möjligt utan dröjsmål meddela
kommissionen följande:
a) Om produkten har släppts ut på marknaden inom deras territorier.
b) Ytterligare upplysningar som de kan ha mottagit om den aktuella faran, även
resultat av eventuella provningar eller analyser som utförts för att bedöma
risknivån.
De skall i samtliga fall snarast möjligt meddela kommissionen följande:
c) Vidtagna eller beslutade åtgärder av det slag som avses i artikel 8.1 i
detta direktiv.
d) Om den produkt som nämns i informationen har påträffats inom deras
territorium utan att detta medfört att några åtgärder vidtagits eller
beslutats samt orsakerna till detta.
10.Kommissionen kan - mot bakgrund av utvecklingen i det givna fallet och de
upplysningar som medlemsstaterna lämnat enligt punkt 9 ovan - sammankalla den
tidigare nämnda Kommittén för brådskande produktsäkerhetsfrågor för att
dryfta de resultat som uppnåtts och utvärdera de åtgärder som vidtagits.
Denna kommitté kan även sammankallas på begäran av en företrädare för en
medlemsstat.
11.Kommissionen skall genom sina samordningsrutiner söka
a) undvika onödigt dubbelarbete vid behandlingen av anmälningarna,
b) fullt ut utnyttja den fackkunskap som finns samlad inom kommissionen,
c) hålla andra berörda organ fullständigt informerade,
d) se till att överläggningarna i samtliga berörda kommittéer sker enligt
artikel 10 i detta direktiv.
12.Om en medlemsstat avser att, utöver eventuella åtgärder som endast avser den
aktuella allvarliga och omedelbara faran, ändra sin lagstiftning genom att
anta nya tekniska specifikationer, skall dessa meddelas kommissionen redan på
förslagsstadiet enligt direktiv 83/189/EEG med angivande, då så är
nödvändigt, av sådana angelägna skäl som avses i artikel 9.3 i det
direktivet.
13.Kommittén för brådskande produktsäkerhetsfrågor skall regelbundet informeras
om samtliga inkomna anmälningar och om uppföljningen av dessa, så att den får
en överblick av läget. I fall enligt punkterna 8 och 10 och sådana fall som
omfattas av förfaranden, eller ligger inom verksamhetsområdet för kommittéer,
som inrättats genom gemenskapsföreskrifter för specifika produkter eller
produktsektorer skall de berörda kommittéerna underrättas. I fall som ligger
utanför verksamhetsområdet för Kommittén för brådskande produktsäkerhets-
frågor och för vilka bestämmelser enligt punkt 11 d saknas skall
kontaktställena underrättas om eventuella överläggningar inom andra
kommittéer.
14.För närvarande finns två nätverk av kontaktställen: nätverket för livsmedel
och nätverket för andra produkter än livsmedel. Förteckningen över
kontaktställen och ansvariga med telefon-, telex- och faxnummer är
konfidentiell och distribueras endast till nätverkens medlemmar. Med hjälp av
denna förteckning kan kontakt upprättas med kommissionen och mellan med-
lemsstaterna för att underlätta utredningen av detaljfrågor. Om ny
information av allmänt intresse framkommer vid sådana kontakter mellan
medlemsstaterna, skall de medlemsstater som inledde den bilaterala kontakten
underrätta kommissionen. Endast sådan information som erhållits eller
bekräftats genom kontaktställena i medlemsstaterna skall anses som mottagen
genom det snabba systemet för informationsutbyte.
Kommissionen skall varje år göra en översyn av nätverkens effektivitet,
eventuella nödvändiga förbättringar och utvecklingen av
kommunikationstekniken mellan de myndigheter som ansvarar för verksamheten.
14.2.16 Remissinstanserna
Efter remiss av produktsäkerhetsutredningens betänkande Produktsäkerhetslagen
och EG har yttranden avgetts av Kammarrätten i Göteborg, Kommerskollegium,
Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Läkemedelsverket, Folkhälsoinstitutet,
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Statens Livsmedelsverk,
Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Marknadsdomstolen, Konkurrensverket, SIS - Standardiseringskommissionen i
Sverige, Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC), Elsäkerhetsverket,
Konsumentverket, Landsorganisationen (LO), Bilindustriföreningen, Företagarnas
Riksorganisation, Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa Förbundet (KF),
Läkemedelsindustriföreningen, Motormännens Riksförbund (M), Sveriges
Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges
Marknadsförbund.
Yttrande har också inkommit från Motorbranschens Riksförbund.
Stockholms Handelskammare, Handelshögskolan i Stockholm, SACO, TCO, SAF och
Lantbrukarnas Riksförbund avstår från att yttra sig.
14.2.17 Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-02-28
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson, rege-
ringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 24 februari 1994 (Civildepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i produkt-
säkerhetslagen (1988:1604).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Maria Lundqvist
Norling.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
14.3EG:s miljömärkningsförordning
14.3.1 Frågan och dess beredning
Inom EG gäller sedan maj 1992 ett gemensamt miljömärkningssystem. Det har
införts genom rådets förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett
gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke.
Frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som behövs för att införliva
EG-förordningen med svensk rätt har på Civildepartementets uppdrag utretts av
justitierådet Fredrik Sterzel. Resultatet av detta arbete har redovisats i en
promemoria, som har remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i avsnitt
14.3.10.
Remissyttranden har kommit in från Kommerskollegium, Riksrevisionsverket,
Statskontoret, Konkurrensverket, Konsumentverket,
Standardiseringskommissionen i Sverige, Svenska Kommunförbundet, Natur-
skyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund,
Kooperativa Förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Annonsörsföreningen,
Husmodersförbundet Hem och Samhälle, ICA-Förbundet, Konsumentvägledarnas
förening, Miljöförbundet och Sveriges Marknadsförbund. Remissvaren finns
tillgängliga i Civildepartementet (C93/1252).
I det följande kommer regeringen att föreslå att EG:s miljömärkningsförordning
inkorporeras genom lag. EG-förordningen innehåller regler bl.a. om tystnadsplikt
och om förbud mot användningen i vissa fall av EG:s miljömärke, till vilka
Lagrådets yttrande enligt 8 kap. 18 § regeringsformen bör inhämtas. Eftersom
reglerna införlivas som sådana genom inkorporering, skulle Lagrådets hörande
dock sakna betydelse. Lagrådets yttrande över förslaget har därför inte
inhämtats.
14.3.2 Närmare om EG:s miljömärkningsförordning
EG:s miljömärkningsförordning syftar till att skapa ett enhetligt och effektivt
miljömärkningssystem som skall främja tillverkning av och efterfrågan på de
produktalternativ som är minst miljöbelastande (artikel 1). Syftet skall uppnås
genom att produkter som i jämförelse med andra liknande produkter är mindre
skadliga för miljön kan tilldelas ett miljömärke i form av en stiliserad blomma.
EG:s miljömärkningsförordning hindrar inte förekomsten av andra
miljömärkningssystem, även om målet på sikt är att skapa ett enhetligt system.
Miljömärket, som tilldelas efter ansökan från tillverkaren eller importören,
skall bara ges till produkter som överensstämmer med gemenskapens krav på hälsa,
säkerhet och miljö och som framställs genom en metod som inte skadar människor
och/eller miljö (artikel 4). Mat, dryck och läkemedel är undantagna från
förordningens tillämpningsområde (artikel 2).
De villkor som gäller för tilldelningen av märket skall fastställas genom att
produkter med likartade ändamål och användningsområden delas in i produktgrupper
varefter vissa miljökriterier fastställs för varje produktgrupp (artikel 5.1).
Det är kommissionen (i vissa fall ministerrådet) som beslutar om indelning i
produktgrupper och som fastställer miljökriterierna för dessa. Det sker enligt
en särskild procedur som är fastlagd i artiklarna 5-7. Innan beslut fattas skall
kommissionen inhämta synpunkter från en referensgrupp (consultation forum) som
består av representanter från industrin, handeln samt konsument- och miljöorga-
nisationer. Även de fackliga organisationerna kan vara företrädda i organet.
Kommissionen skall också biträdas av en särskild regelkommitté, i vilken
medlemsstaterna skall vara företrädda.
Varje medlemsstat skall utse minst ett så kallat behörigt organ med uppgift
bl.a. att pröva framställningar om rätt att miljömärka produkter (artikel 9).
Innan det behöriga organet fattar beslut om att tilldela en produkt miljömärket
skall kommissionen underrättas. Om kommissionen inte inom trettio dagar har
invänt mot det, får miljömärket tilldelas produkten i fråga. Det finns också
särskilda förfaranderegler för det fall att kommissionen inte har samma
uppfattning som det behöriga organet (artikel 10).
I förordningen finns också regler om sekretess (artikel 13). Sålunda får de
behöriga organen, kommissionen och andra berörda personer inte för utomstående
röja uppgifter som hänför sig till ett ärende om tilldelning av miljömärke.
Sedan beslut om att tilldela märket har fattats, skall dock uppgifter om
produktens namn, tillverkare och importör samt skälet till tillståndet vara
offentliga.
Det behöriga organet skall enligt artikel 12 träffa avtal med varje sökande
som får tillstånd att använda EG:s miljömärke. I avtalet skall anges villkoren
för användningen och förutsättningarna för att återkalla tillståndet. Därvid
skall användas ett standardavtal som skall fastställas av kommissionen. I ett
särskilt beslut har kommissionen också fastställt ett formulär för ett sådant
avtal (93/517/EEG).
Produktgrupperna och kriterierna för miljömärkning skall publiceras i
Europeiska gemenskapernas tidning. En lista på produkter som tilldelats
miljömärket och tillverkarnas eller importörernas namn skall också publiceras
(artikel 14). Hittills har inom EG fastställts kriterier för tvätt- och
diskmaskiner. Det har skett genom två kommissionsbeslut av den 28 juni 1993
(93/430/EEG och 93/431/EEG).
Enligt förordningen skall den som ansöker om miljömärke betala avgifter för
hanteringskostnader och för användningen av märket. Medlemsstaterna skall vidare
se till att konsumenterna och företagen informeras om miljömärkningen (artikel
11 och 15). Det anges också att missbruk av EG:s miljömärke är förbjudet
(artikel 16). Vidare sägs att kommissionen, inom fem år från ikraftträdandet av
förordningen, skall se över systemet (artikel 18).
14.3.3 Miljömärkningssystem i Sverige
I Sverige finns ett miljömärkninssystem vilket bygger på ett samnordiskt system
som beslutades av Nordiska ministerrådet (konsumentministrarna) år 1989.
Märkessymbolen är en stiliserad svan.
Det nordiska systemet är frivilligt och producenter och importörer ansöker om
att få använda svanen på sina produkter. Innan en s.k. miljömärkningslicens
beviljas måste produkten genomgå oberoende testning och certifiering.
Ett nordiskt samordningsorgan har inrättats som bl.a. skall besluta om för
vilka produktgrupper kriterier skall utarbetas och slutgiltigt fastställa
kriterier. Utöver höga miljökrav ställs också krav på produktens kvalitet och
funktion. Kriterier har fastställts för 19 produktgrupper, bl.a. diskmaskiner,
papper och tvättmedel. I dag finns omkring 500 svanmärkta produkter på den
nordiska marknaden.
Det nordiska miljömärkessystemet organiseras och drivs i Sverige av SIS -
Standardiseringskommissionen i Sverige och leds av Miljömärkningsstyrelsen inom
SIS. Verksamheten regleras genom ett avtal mellan staten och SIS (jfr prop.
1989/90:25, s. 65 f). Miljömärkningsstyrelsen skall bl.a. pröva vilka
produktslag som lämpar sig för miljömärkning, anta kriterier för skilda
produktgrupper och svara för information om miljömärkningen.
Utöver svanmärkningen finns också andra miljömärkningsystem på den svenska
marknaden. Som exempel kan nämnas Bra Miljöval som sedan 1989 drivs av
Naturskyddsföreningen i samarbete med representanter för handeln.
14.3.4 Behovet av svensk lagstiftning
Regeringens förslag: EG:s
miljömärkningsförordning införlivas med svensk
rätt genom att den i sin helhet inkorporeras
genom lag.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan
tillstyrker förslaget eller förklarar sig inte ha någon erinran mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7 i EES-avtalet skall de delar
av EG:s sekundärrätt som motsvarar EG-förordningar som sådana göras till en del
av den nationella rättsordningen. Detta innebär för Sveriges del att
motsvarigheter till EG-förordningar skall införlivas genom inkorporering.
Generellt gäller att detta bör ske på den konstitutionella nivå som de
materiella reglerna kräver.
Det sagda innebär att EG.s miljömärkningsförordning skall införlivas med
svensk rätt genom inkorporering. Frågan är då på vilken konstitutionell nivå
detta bör ske. Förordningen innehåller både regler som enligt regeringsformen
kräver lagform och regler som efter bemyndigande i lag eller som med stöd av den
s.k. restkompetensen kan meddelas av regeringen. Bland de regler i förordningen
som kräver lagform kan särskilt nämnas reglerna om sekretess och tystnadsplikt i
artikel 13. De innebär formellt sett en inskränkning i de grundlagsfästa
yttrande- och informationsfriheterna, som bara kan begränsas genom lag. Vidare
kan nämnas reglerna i artikel 16, som innebär förbud och begränsningar i vissa
fall när det gäller användningen av EG:s miljömärke vid marknadsföringen av
produkter. Ett skäl till att inte binda fler regler än nödvändigt vid
lagform är att mer detaljbetonade regler kan komma att ändras från tid till
annan och att det därför är enklare och snabbare att föreskrifterna beslutas av
regeringen eller en myndighet. Praxis inom EG är emellertid att ändringar i
förordningar inte görs, som hos oss, genom partiella ändringar utan genom att
nya förordningar utfärdas. Det innebär att man i praktiken inte skulle vinna
något på att dela upp inkorporeringen mellan lag och förordning. Till detta
kommer att det för dem som skall tillämpa reglerna är lättare om reglerna
återfinns i en och samma författning. I likhet med de remissinstanser som har
yttrat sig i frågan ansluter sig regeringen därför till promemorians förslag att
förordningen i sin helhet inkorporeras genom lag.
EG:s miljömärkningsförordning riktar sig till EG:s medlemsstater. EES-avtalet
innehåller regler om vilka allmänna och särskilda anpassningar som skall göras
för att EG-reglerna skall kunna tillämpas inom EES. Regler om vilka anpassningar
som sålunda skall göras bör, i likhet med vad som har gjorts i andra liknande
fall, därför tas in i inkorporeringslagen.
I lagen bör också tas in regler om behörigt organ. Denna fråga behandlar
regeringen närmare i det följande (avsnitt 14.3.7). Vidare bör regeringen i
lagen bemyndigas att meddela föreskrifter om de kriterier som skall vara
uppfyllda för att en produkt skall få märkas med EG:s miljömärke. Andra regler
som kan komma att behövas bör regeringen kunna meddela i form av
verkställighetsföreskrifter, för vilka det inte behövs något särskilt
bemyndigande (8 kap. 13 § regeringsformen).
14.3.5 Miljömärkning - myndighetsutövning
Regeringens bedömning: Tilldelning av EG:s
miljömärke bör inte innefatta myndighetsutövning.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan instämmer i
eller har inte någon erinran mot promemorians bedömning. Svenska Kommunförbundet
tar bestämt avstånd från att göra en frivillig miljömärkning till en statlig
myndighetsutövning.
Skälen för regeringens bedömning: En särskild fråga som inställer sig i
sammanhanget är om tilldelning av EG:s miljömärke innefattar myndighetsutövning.
Begreppet myndighetsutövning blev centralt i svensk förvaltningsrätt i samband
med 1971 års förvaltningsrättsreform. Den klassiska definitionen, som alltjämt
gäller, gavs i 3 § 1971 års förvaltningslag. Där definierades begreppet som
"utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet,
skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande".
Syftet var att ringa in ett område där rättssäkerhetssynpunkter gör sig särskilt
starkt gällande. Inom detta område blir vissa speciella lagregler tillämpliga,
t.ex. om straffrättsligt ansvar, skadeståndsansvar, krav på den formella
ärendehandläggningen och om tillsyn av JK och JO.
Innebörden av begreppet har behandlats ingående i den juridiska litteraturen.
Här bör särskilt nämnas Håkan Strömberg, Allmän förvaltningsrätt (16:e uppl.
1992, särskilt s. 19-20), Lena Marcusson, Offentlig förvaltning utanför
myndighetsområdet (1989 s. 171-247) och Hellners-Malmqvist, Nya
förvaltningslagen (3:e uppl. 1991, s. 138-139 och 153-162).
Litteraturen och praxis tyder på en viss återhållsamhet när det gäller vad som
skall anses innefatta myndighetsutövning. Strömberg anför som exempel på
myndighetsutövning tillstånd till annars förbjuden verksamhet, befrielse från
lagstadgade förpliktelser, sociala förmåner, statsbidrag och dylikt alltså
beslut som får anses betydligt mer och omedelbart gynnande än beslut om
miljömärke.
Strömberg talar också om att till myndighetsutövning bör hänföras vissa beslut
som bara har indirekta rättsverkningar, t.ex. registreringsbeslut, beslut om att
utfärda legitimationshandlingar och beslut om obligatorisk kontrollverksamhet
(s. 20). Det framstår som klart att det föreligger myndighetsutövning när det är
fråga om obligatorisk kontroll eller registrering eller när beslut har
åtminstone indirekta rättsverkningar. Marcusson anför (s. 175): "Med officiell
provning avses det förfarande varigenom ett beslutande organ får ett
faktaunderlag för beslut om godkännande av viss produkt eller anläggning. Ett
sådant beslut innebär myndighetsutövning, när kontrollen är obligatorisk enligt
en rättsregel: beslutet får direkt effekt i och med att det ligger till grund
för ett sanktionsfritt brukande av det godkända. Ett beslut om att inte godkänna
får också direkt effekt, eftersom det innebär ett förbud mot att använda
produkten." Hellners-Malmqvist understryker beträffande registreringsärenden
m.m. (s. 138-139) "att åtskilliga sådana ärenden är förenade med rättsverkningar
för parter och enskilda" och exemplifierar med att sådana ärenden enligt
aktiebolagslagen (1975:1385) innebär myndighetsutövning, men andra inte.
Miljömärkningen skiljer sig från de i litteraturen och praxis förekommande
exemplen på myndighetsutövning. Miljömärkningen är en helt frivillig verksamhet.
Det föreligger inget tvång. Sökanden betalar för att få använda ett miljömärke.
Miljömärket ger ett säljargument, men har inga särskilda rättsverkningar.
Produkten får säljas även utan miljömärke. Om någon obehörigen använder ett
miljömärke, kan åtgärder vidtas enligt marknadsföringslagen (1975:1418) liksom
vid annan otillbörlig marknadsföring. Någon straffsanktion är inte föreskriven.
Det förekommer inte heller någon skönsmässig prövning, utan det är fråga om att
uppfylla vissa tekniska kriterier. Själva grundtanken i förordningen är att
systemet skall bygga på frivillighet och uppmuntran till både producenter och
konsumenter.
Sammantaget leder det anförda till att regeringen ansluter sig till
promemorians bedömning att miljömärkning enligt EG-förordningen lika lite som
miljömärkning enligt det nordiska systemet bör anses innefatta
myndighetsutövning.
14.3.6 Parallella miljömärkningssystem
Regeringens bedömning: EG:s
miljömärkningsförordning bör inte hindra att det
finns andra nationella miljömärkningssystem. De
nationella miljömärkningssystem som finns i
Sverige bör alltså kunna finnas kvar när
EG-systemet införs här.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Med något undantag anser de remissinstanser som har yttrat
sig i frågan att något hinder inte föreligger mot att ha flera konkurrerande
system. Svenska Kommunförbundet anser att konkurrensen mellan ett nordiskt och
ett europeiskt system borde få en gynnsam effekt för såväl konsumenter som
kommuner. Riksrevisionsverket, Statskontoret, Kooperativa Förbundet och LO anser
att man på sikt bör eftersträva ett enhetligt system. ICA-förbundet anser att
det nordiska systemet bör behållas till dess att enhetliga kriterier har kommit
till stånd. Annonsörföreningen är starkt emot att det kommer att finnas två
miljömärkningssystem och anser att bara EG:s system bör finnas. Miljöförbundet
är kritiskt till EG:s system, men anser att Sverige ändå inte bör ställa sig
utanför det.
Skälen för regeringens bedömning: Av ingressen till EG-förordningen framgår
att nationella miljömärkningssystem kan finnas kvar vid sidan om EG:s,
åtminstone fram till år 1997 då EG:s system skall utvärderas. Detta innebär att
bl.a. det nordiska miljömärkningssystemet kan leva parallellt med EG:s, i varje
fall under denna tid. Regeringen ser inte heller några skäl att införa
bestämmelser som skulle försvåra för andra miljömärkningssystem att existera vid
sidan av EG-systemet.
14.3.7 Behörigt organ för EG:s miljömärkningssystem
Regeringens förslag: Regeringen skall utse
behörigt organ i Sverige.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. I promemorian föreslås
att samma organ som har hand om det nordiska systemet också skall svara för
EG-systemet. Vidare görs den bedömningen att Miljömärkningsstyrelsen inom
Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) uppfyller kraven för behörigt
organ.
Remissinstanserna: Naturskyddsföreningen anser inte att Miljömärk-
ningsstyrelsen i sin nuvarande form uppfyller EG:s krav på behörigt organ. I
övrigt tillstyrker eller har remissinstanserna inte någon erinran mot
promemorians förslag och bedömningar. SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige
framhåller att SIS i sin anslagsframställning för budgetåret 1994/95 har
föreslagit att SIS Miljömärkning, förutom att handha den nordiska
miljömärkningen, även skall bli svenskt behörigt organ för EG:s miljömärkning,
att det inom SIS Miljömärkning finns en unik kompetens samlad i
miljömärkningsfrågor samt att den officiella miljömärkningsverksamheten bör
bygga på denna kompetens.
Skälen för regeringens förslag:Det nordiska miljömärkningssystemet handhas i
Sverige av Miljömärkningsstyrelsen - SIS på grundval av ett avtal mellan
Civildepartementet och SIS. Avtalet har sagts upp att upphöra att gälla fr.o.m.
den 1 juli 1994. För närvarande pågår en översyn av SIS framtida organisation
och verksamhet. Redan dessa förhållanden gör att det i dag inte med säkerhet kan
bedömas var det nordiska miljömärkningssystemet lämpligen skall omhänderhas i
framtiden i Sverige. Denna fråga kommer att övervägas ytterligare under våren
1994 liksom i förekommande fall frågan om utformningen av ett nytt avtal.
Oavsett hur lösningen blir bör vidare det lämpliga i att EG-systemet
administreras av samma organ som har hand om det nordiska systemet diskuteras
ytterligare. Sådana diskussioner har också inletts. För en lösning som innebär
att verksamma organ ansvarar för båda systemen talar bl.a. ekonomiska skäl. Mot
talar det förhållandet att systemen i praktiken kan komma att innefatta sins-
emellan avvikande krav för tilldelning av de två olika miljömärkena för en och
samma produktgrupp. Om en lösning skulle komma att väljas som innebär att båda
systemen kommer att hanteras av samma organ, åtminstone övergångsvis, måste det
därför tillses att de administreras med hänsyn till respektive systems särart.
Mot bakgrund av vad som nu har sagts bör således frågan om lämpligt organ att
ansvara för EG:s miljömärkningssystem övervägas ytterligare. Det bör ankomma på
regeringen att besluta i frågan om lämpligt organ vilket i sin tur bör anges i
lagen.
14.3.8 Kostnadskonsekvenser
Regeringens bedömning: Kostnaderna för
tilldelning av EG:s miljömärke bör kunna täckas
med avgifter. Kostnaderna för Sveriges
deltagande i utvecklingen av EG:s system i
fråga om nya produktgrupper och kriterier bör
täckas av staten inom ramen för anslaget C 5.
Stöd till miljömärkning av produkter. Senare får
övervägas hur stora resurser som bör avsättas för
det statliga engagemanget på
miljömärkningsområdet.
Promemorians bedömning: I promemorian uttalas att anslutningen till
EG-systemet ofrånkomligen medför ökade kostnader. I promemorian pekas särskilt
på att kriterieutvecklingen kan förutses bli mer krävande än inom Norden, att
handläggningen av ansökningar kommer att kräva mer arbete och kostnader,
åtminstone till en början, och att förordningen ställer krav på
informationsåtgärder. I promemorian framhålls att kostnaderna kommer att bero på
vilken aktivitet Sverige går in för och vilken nordisk arbetsfördelning som kan
uppnås.
Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser berör frågan om kostnaderna
för EG-systemet. Riksrevisionsverket anser att utförligare beräkningar av
EG-systemets kostnadskonsekvenser bör göras samt att en utvärdering bör göras
efter några år. Enligt verket bör statsbidrag vara temporära i ett initialskede
för kriterieutveckling. Statskontoret bedömer att EG-systemet kommer att medföra
ökade kostnader, men att totalkostnaderna för miljömärkning inte behöver öka.
Kooperativa Förbundet anser att det är olyckligt med ökade kostnader för
miljömärkningen som en följd av anslutningen av EG-systemet och framhåller att
det måste ligga i både konsument- och miljöintresset att hanteringen görs så
kostnadseffektiv som möjligt. ICA-förbundet anser det önskvärt med en statlig
grundfinansiering som gör systemet oberoende av försäljningen av märkta
produkter.
Skälen för regeringens bedömning: Erfarenheterna från det nordiska systemet
och från andra länder med sådana system som innefattar komplicerade system för
kriterieutveckling, testning och certifiering visar att det hittills inte har
varit möjligt att finansiera denna verksamhet med avgifter. En genom avgifter
fullt ut finansierad verksamhet skulle leda till så höga avgifter att
miljömärkning inte skulle framstå som attraktivt för de berörda företagen.
Därmed skulle en önskvärd utveckling av miljömärkning komma att motverkas.
Däremot bör de kostnader som är förbundna med själva tilldelningen av
miljömärket - och som uppgår till avsevärt lägre belopp - kunna finansieras
genom avgifter. Frågan om möjligheterna av ökad, eller till och med full,
kostnadsfinansiering bör prövas sedan erfarenheter vunnits av EG-systemet.
14.3.9 Ikraftträdande
Regeringens förslag: Lagen om ett europeiskt
miljömärkningssystem skall träda i kraft den dag
som regeringen bestämmer.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttryckligen uttalat sig i
frågan.
Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna lagen bör träda i kraft
samtidigt med att de nu aktuella ändringarna i EES-avtalet träder i kraft. Det
är ännu oklart när detta kan komma att ske. Det bör därför ankomma på regeringen
att bestämma om tidpunkten för lagens ikraftträdande.
14.3.10 Lagförslaget i promemorian om inkorporering av EG:s
miljömärkningsförordning
Förslag till
Lag om ett europeiskt miljömärkningssystem;
Härigenom föreskrivs följande.
Bestämmelser som enligt EES-avtalet skall gälla som svensk rätt
1 § Följande rättsakt inom Europeiska gemenskaperna (EG), som det efter den
Gemensamma EES-kommitténs beslut den 00 1994 hänvisas till i bilaga XX till
avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), skall gälla som
svensk lag:
Rådets förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapens
miljömärkningssystem
Som bilaga till denna lag finns den svenska texten till förordningen.
2 § De danska, engelska, finska, grekiska, isländska, italienska, nederländska,
norska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna skall ha samma
giltighet.
EES-anpassning av bestämmelserna
3 § När bestämmelserna innehåller begrepp eller hänvisar till förfaranden som är
utmärkande för EG:s rättsordning, exempelvis
- ingresser,
- adressaterna för EG:s rättsakter,
- hänvisningar till territorier eller språk inom EG,
- hänvisningar till inbördes rättigheter och skyldigheter
för EG-medlemsstaterna, deras offentliga organ, företag
och enskilda personer i dessa stater,
- hänvisningar till informations- och
anmälningsförfaranden,
skall bestämmelserna i följande protokoll tillämpas:
1. EES-avtalets protokoll 1 om övergripande anpassning,
2. Protokoll 1 till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en
övervakningsmyndighet och en domstol,
3. Protokoll 1 till avtalet om en ständig kommitté för EFTA-staterna.
Protokollen finns intagna i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES).
Behörigt organ
4 § Behörigt organ enligt artikel 13.1 skall för Sveriges del vara det organ som
regeringen bestämmer.
Kriterier för miljömärkning
5 § Föreskrifter om vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att en produkt
skall få märkas med EG:s miljömärke meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.
14.4Direktivet om märkning och annan produktinformation som anger
hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser
14.4.1 Frågan och dess beredning
Det ursprungliga EES-avtalet omfattar bl.a. två direktiv som gäller märkning av
hushållsapparater med information om deras energiförbrukning. De är dels rådets
direktiv 79/530/EEG av den 14 maj 1979 om märkning som anger hushållsapparaters
energiförbrukning, dels rådets direktiv 79/531/EEG av den 14 maj 1979 om
tillämpning på elektriska ugnar av direktiv 79/530/EEG som anger
hushållsapparaters energiförbrukning. Direktiven finns i bilaga II, kapitel IV
till avtalet (Tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering).
De aktuella direktiven har införlivats med svensk rätt genom lagen (1992:1232)
om märkning av hushållsapparater (prop. 1992/93:34, bet. 1992/93:LU13, rskr.
1992/93:49), förordningen (1993:970) med samma namn samt Konsumentverkets före-
skrifter (KOVFS 1993:6) om information om elektriska ugnars energiförbrukning.
Direktivet 79/530/EEG har inom EG ersatts av ett nytt direktiv i samma ämne,
nämligen rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och
annan produktinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och
andra resurser. Det nya direktivet skall vara införlivat med medlemsstaternas
lagstiftningar senast den 1 juli 1993 med ikraftträdande senast den 1 januari
1994. Som har redovisats i det föregående har Gemensamma EES-kommittén beslutat
att det nya direktivet skall omfattas av EES-avtalet.
Inom Civildepartementet har i september 1993 upprättats en promemoria med
förslag till de ändringar i lagen om märkning av hushållsapparater som behövs
för att införliva det nya energidirektivet med svensk rätt. Promemorians
lagförslag finns i bilaga 14:7.
Efter remiss har yttranden över förslagen i promemorian kommit in från
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), SIS-Standardiseringskommissionen i
Sverige, Konsumentverket, Elektriska Hushållsapparat Leverantörer, Sveriges
Konsumentråd och Sveriges Köpmannaförbund. Remissvaren finns tillgängliga i
Civildepartementet (dnr C93/1044).
EG-direktivet (92/75/EEG) finns i bilaga 14:8.
14.4.2 Innebörden av det nya direktivet
I likhet med det gamla direktivet förutsätter det nya att särkilda
genomförandedirektiv beslutas för varje slag av hushållsapparater. Därvid skall
1979 års genomförandedirektiv om elektriska ugnar anses vara ett
genomförandedirektiv också till det nya direktivet. I övrigt innebär det nya
direktivet i förhållande till det gamla en del ändringar och en rad skärpningar
i fråga om kraven på information. Beträffande innebörden av det gamla direktivet
kan hänvisas till propositionen 1992/93:34 Märkning av hushållsapparater s.7 f.
Syftet med direktivet är enligt artikel 1.1 att harmonisera nationella regler
som gäller information om den energi och de andra resurser som hushållsapparater
förbrukar och därigenom ge konsumenter möjlighet att välja mer energisnåla
apparater.
Medan det gamla direktivet endast omfattar information om hushållsapparaters
energiförbrukning, omfattar det nya direktivet också information om förbrukning
av andra resurser, t.ex. vatten och kemikalier. Vidare införs genom det nya
direktivet ett obligatoriskt krav på information i de avseenden och på det sätt
som anges i särskilda genomförandedirektiv för olika apparatslag.
Informationsskyldigheten gäller när apparater bjuds ut till försäljning, hyrs ut
eller ställs ut (artikel 2.1).
Informationen skall lämnas inte bara på en etikett, som skall fästas på
apparaten när den marknadsförs till slutanvändare, utan också på ett särskilt
informationsblad ("fiche").
Det åligger leverantören, varmed avses tillverkaren eller den som släpper ut
apparaten på den gemensamma marknaden, att tillhandahålla etiketter och
informationsblad (artikel 3.1). Återförsäljaren, dvs. detaljisten eller den som
annars säljer, hyr ut eller ställer ut hushållsapparater till slutanvändare,
skall fästa etiketten på apparaten (artikel 4 a).
För att kunna bedöma riktigheten av den lämnade informationen skall
leverantören upprätta och hålla viss teknisk dokumentation tillgänglig för
kontroll (artikel 2.3 och 4).
Det nya direktivet innehåller också regler om marknadskontroll (artikel 7 och
8) som i huvudsak överensstämmer med det gamla direktivet. Medlemsstaterna
åläggs alltså att vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att alla
näringsidkare som är etablerade inom deras territorium fullgör sina skyldigheter
enligt direktivet (artikel 7 a). Medlemsstaterna skall vidare se till att
etiketter, märken och symboler som inte överensstämmer med direktivet och
genomförandedirektiven och som kan vara vilseledande förbjuds (artikel 7 c).
Medlemsstaterna åläggs också att i samband med införandet av det nya systemet
genomföra utbildnings- och reklamkampanjer för att uppmuntra privata konsumenter
till en mer ansvarsfull energianvändning (artikel 7 c).
14.4.3 Behov av lagändringar
Regeringens förslag: Lagen om märkning av
hushållsapparater ändras så att regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer kan
meddela de föreskrifter som behövs för att det
nya energidirektivet skall kunna införlivas
med svensk rätt.
Förslaget innebär ändringar i 1-4 och 6 §§
lagen om märkning av hushållsapparater.
Promemorian: Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Promemorians förslag tillstyrks i huvudsak av
remissinstanserna. NUTEK, Konsumentverket, EHL och Sveriges Konsumentråd anser
att ordet hushållsapparater i lagen bör ersättas med ett ord som närmare speglar
den vidare betydelsen som direktivet företräder, t.ex. med ordet
hushållsutrustning. Konsumentverket efterlyser ett förtydligande i
lagstiftningen att begagnade varor är undantagna. Sveriges Köpmannaförbud anser
att begreppet näringsidkare i 2 och 6 §§ bör preciseras till att avse
tillverkare och/eller importörer, eftersom det är dessa parter som ytterst är
ansvariga för produkterna. NUTEK ifrågasätter om inte information om luftburet
buller också bör göras obligatoriskt. Konsumentverket och Sveriges Konsumentråd
föreslår att att 2 § 1 ändras till " den mängd energi, vatten och andra resurser
som sådana apparater förbrukar (resursförbrukning)". NUTEK anser att ordet
resursförbrukning i 4 § 1 och 3 samt 6 § 3 bör bytas ut mot energi- och annan
resursförbrukning.
Skälen för regeringens förslag:
De svenska reglernas utformning
Lagen om märkning av hushållsapparater har utformats som en bemyndigandelag.
Skälet till det är att regleringen i de bakomliggande EG-direktiven är
detaljerad och i stor utsträckning av teknisk karaktär samt att det efter hand
kan visa sig nödvändigt att justera föreskrifterna med hänsyn till utvecklingen
inom EG och EES. Det nya energidirektivet har i dessa avseenden samma karaktär
som det gamla. Lagstiftningen bör därför även i fortsättningen vara uppbyggd som
en bemyndigandelagstiftning.
De bemyndiganden som lagen innehåller ger emellertid inte regeringen möjlighet
att meddela föreskrifter på alla de punkter som krävs för införlivande av det
nya direktivet med svensk rätt. För att Sverige skall kunna uppfylla sina
förpliktelser enligt EES-avtalet bör lagen ändras.
Lagens tillämpningsområde (1 §)
Enligt 1 § lagen om märkning av hushållsapparater skall lagen tilllämpas på
hushållsapparater som säljs i näringsverksamhet. Det nya direktivet gäller inte
bara vid försäljning av hushållsapparater, utan även när sådana apparater hyrs
ut och ställs ut. Vidare förutsätts genomförandedirektiven innehålla regler om
vilken information som skall lämnas i kataloger m.m. vid distansförsäljning.
Begreppet säljs i lagens 1 § bör därför bytas ut mot begreppet marknadsförs.
Detta begrepp har en vidsträckt innebörd och innefattar inte bara försäljning
utan också uthyrning och liknande förfaranden (jfr prop. 1975/76:34 s.124).
Som några remissinstanser har påpekat har ordet hushållsapparater i direktivet
en vidare betydelse än vad som följer av vanligt svenskt språkbruk. Direktivet
omfattar t.ex. ljuskällor och apparater för luftkonditionering. För att det inte
skall råda någon tvekan om att lagen också omfattar sådana apparater eller
utrustning bör en definition av begreppet hushållsapparater ges i ett nytt andra
stycke till 1 §. Begreppet bör avse sådana apparater eller annan utrustning som
kan komma till användning i ett hushåll. Detta utesluter inte apparater för
yrkesmässigt bruk. Genomförandedirektiven kommer närmare att precisera vilka
apparater eller vilken utrustning som avses, vilket sedan får följas upp och
avgränsas i de föreskrifter som meddelas av regeringen med stöd av 2 §. I dessa
får också anges undantag för vissa slags apparater, t.ex. begagnade varor.
Informationspliktens omfattning och utformning (2 §)
Regeringen får enligt 2 § meddela föreskrifter om att vissa slag av
hushållsapparater skall vara märkta eller på något annat sätt försedda med
information om energiförbrukning och om luftburet buller, vilket är föranlett av
ett annat EG-direktiv (86/594/EEG). Det nya direktivet omfattar inte bara
information om energiförbrukning, utan också information om förbrukning av andra
väsentliga resurser, såsom vatten och kemikalier. Paragrafen bör med anledning
av det nya direktivet kompletteras så att regeringen kan föreskriva
informationsplikt också i fråga om förbrukning av sådana andra resurser.
Motsvarande ändringar bör också göras i 4 § 1 och 3 samt 6 § 3. Paragraferna bör
därvid utformas i huvudsak på det sätt som Konsumentverket och NUTEK har
föreslagit.
Det nya direktivet innebär att hushållsapparater skall vara både märkta med en
etikett och åtföljda av ett särskilt informationsblad med information som hänför
sig till apparaternas resursförbrukning. Dessutom förutsätts de särskilda
genomförandedirektiven innehålla regler om informationsskyldighet när
hushållsapparater marknadsförs genom postorder, kataloger eller på något annat
sätt som innebär att kunden inte före köpet kan besiktiga apparaten. För att
regeringen skall kunna meddela föreskrifter också för denna situation, bör 2 §
första stycket formuleras om.
Det bör ske genom att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om
skyldighet för näringsidkare att vid marknadsföring av vissa slag av
hushållsapparater genom märkning och på annat sätt lämna information i de
aktuella hänseendena.
Frivillig information (3 §)
Det gamla energidirektivet innehåller inte något obligatoriskt krav på
information. Om information frivilligt lämnas skall dock direktivets regler om
utformningen av informationen iakttas. Enligt 3 § lagen om märkning av
hushållsapparater kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter om hur informationen skall utformas när hushållsapparater
frivilligt märks med uppgifter om energiförbrukning och luftburet buller.
När regeringen nu föreslår att det nya energidirektivet skall införlivas med
svensk rätt, behöver möjligheten att meddela föreskrifter om frivillig märkning
när det gäller energiförbrukning inte längre hållas öppen. Den aktuella
paragrafen bör därför ändras till att avse frivillig märkning bara när det
gäller hushållsapparaters bullernivåer. Ändringen av paragrafen kan dock behöva
träda i kraft senare än övriga lagändringar. Till denna fråga återkommer
regeringen i det följande (avsnitt 14.4.5).
Teknisk dokumentation (4 §)
Till skillnad mot det gamla direktivet innehåller det nya krav på att viss
teknisk dokumentation upprättas och hålls tillgänglig för kontroll. För att
kunna bedöma riktigheten av den lämnade informationen om resursförbrukningen
skall handlingar med en teknisk beskrivning av apparaten upprättas (artikel
2.3). Handlingarna med den tekniska beskrivningen skall upprättas av
leverantören och kunna hållas tillgängliga för kontroll fem år efter det att den
sista apparaten har tillverkats (artikel 2.4).
Enligt 6 § 2 lagen om märkning av hushållsapparater får regeringen meddela
föreskrifter om att en näringsidkare är skyldig att lämna tillsynsmyndigheten
sådana upplysningar, handlingar, varuprov och liknande som behövs för tillsynen.
Det är tveksamt om denna regel ger regeringen möjlighet att föreskriva en
skyldighet för näringsidkare att också upprätta tekniska beskrivningar. Lagen
bör därför kompletteras så att en sådan möjlighet framgår tydligt. Det bör ske
genom att en ny punkt läggs till 4 §.
14.4.4 Kostnadskonsekvenser
Regeringens bedömning: Det är inte möjligt att
närmare beräkna de sammantagna
kostnadskonsekvenserna av nya regler på
området. Det är dock sannolikt att de
näringsidkare som berörs belastas med vissa
kostnader.
Statens kostnader för tillsyn och kontroll
bör inte påverkas i någon nämnvärd utsträckning
utan bör kunna täckas av tillgängliga resurser.
Detsamma gäller kostnaderna för de
informationsinsatser som förutsätts i samband
med att nya regler införs.
Promemorians bedömnig: Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: NUTEK anser att det behövs en ny bedömning av kostnader för
arbetet med svenska föreskrifter för direktivet samt tillsyn och kontroll av
märkningssystemet och annan information. Konsumentverket framhåller att utökade
insatser vad gäller marknadsbevakning och stickprovskontroll inte kan genomföras
utan betydande kostnader. Enligt verket kan väsentliga omprioriteringar och
försvagningar av den nuvarande verksamheten komma att bli följden, om inte
särskilda medel avsätts för ändamålet.
Skälen för regeringens bedömning: Ett införlivande med svensk rätt av det nya
energidirektivet kommer att innebära ett obligatoriskt krav på information om
energiförbrukning m.m. när det gäller sådana hushållsapparater som omfattas av
ett genomförandedirektiv. För närvarande finns bara ett sådant
genomförandedirektiv som ingår i EES-avtalet, nämligen det om elektriska ugnar.
De näringsidkare som berörs kommer därvid att belastas med vissa kostnader för
att tillhandahålla etiketter och annan information. Sådan information
tillhandahålls dock redan i dag i stor utsträckning.
Mot de kostnader som de nya kraven kan komma att medföra står den nytta som
ligger i att konsumenter och andra - i linje med de nya reglernas syfte - får
bättre möjligheter och stimuleras att välja mer resurssnåla hushållsapparater.
Detta för med sig miljömässiga och samhällsekonomiska fördelar. Vidare får
svenska tillverkare av hushållsapparater möjlighet att på den europeiska
marknaden konkurrera med utländska tillverkare på lika villkor.
Enligt förordningen om märkning av hushållsapparater är det Konsumentverket
som har tillsynsansvaret när det gäller de regler om märkning som redan nu
gäller. Tillsynen över efterlevnaden av de nya reglerna bör inte behöva medföra
några väsentligt ökade kostnader. Uppgiften bör kunna klaras av inom ramen för
tillgängliga resurser.
Det nya direktivet ålägger medlemsstaterna att se till att informations- och
reklamkampanjer genomförs i samband med att det nya systemet med etiketter och
informationsblad införs. Kampanjerna skall syfta till att uppmuntra
konsumenterna till en mer ansvarsfull energianvändning. Sådana kampanjer drar
visserligen kostnader men ligger samtidigt väl inom ramen för berörda
myndigheters uppgifter. Sålunda har Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK)
till uppgift att bl.a. svara för statliga insatser för att främja
energiförsörjning och effektivare energianvändning. Vidare har Konsumentverket
till uppgift bl.a. att främja information till konsumenterna om förhållanden som
är väsentliga för dem. NUTEK har också nyligen i samarbete med Konsumentverket
och Vitvaruleverantörerna genomfört en informationskampanj om de energivinster
som kan göras bl.a. genom att konsumenterna använder resurssnåla
hushållsapparater. Frågan om medelsbehovet för ytterligare informationsinsatser
får prövas i samband med det ordinarie budgetarbetet.
14.4.5 Ikraftträdande
Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda
i kraft den dag som regeringen bestämmer. De
nya bestämmelserna får sättas i kraft vid olika
tidpunkter. Regeringen får meddela de
övergångsbestämmelser som behövs.
Promemorians förslag: I promemorian förslås att lagändringarna skall träda i
kraft den dag som regeringen bestämmer.
Remissinstanserna: Den enda remissinstans som har yttrat sig i frågan är
Sveriges Köpmannaförbund, som anser att lagändringarna bör träda i kraft
tidigast ett år efter det att EES-avtalet har trätt i kraft så att tid ges till
anpassning och informationsinsatser.
Skälen för regeringens förslag: Sveriges åtagande enligt EES-avtalet innebär
att de rättsakter som omfattas av avtalet skall införlivas med svensk rätt med
verkan från den tidpunkt då avtalet i den aktuella delen träder i kraft. Det är
ännu oklart när detta kommer att ske. Det bör därför ankomma på regeringen att
besluta när lagen skall träda i kraft.
Som tidigare har redovisats förutsätter det nya direktivet i likhet med det
gamla att särskilda genomförandedirektiv beslutas för varje apparatslag. Det
innebär att lagen inte kommer att kunna tillämpas fullt ut förrän sådana
direktiv har beslutats. Samtidigt föreskrivs i det nya direktivet att
genomförandedirektivet beträffande elektriska ugnar (79/531/EEG) som har
beslutats enligt det gamla direktivet skall vara ett genomförandedirektiv även
för det nya direktivet. Enligt en övergångsbestämmelse i artikel 12 sista
stycket i det nya direktivet kan medlemsstaterna avstå från att ge
genomförandedirektivet obligatorisk verkan intill den dag som kommer att anges i
ett reviderat genomförandedirektiv avseende ugnar som skall antas enligt det
särskilda förfarande som anges i artikel 10.
Genomförandedirektivet beträffande ugnar har ännu inte reviderats.
Möjligheterna att meddela föreskrifter om frivillig märkning av hus-
hållsapparater såvitt avser deras energiförbrukning bör därför hållas öppen till
dess att genomförandedirektivet beträffande ugnar har reviderats och det
reviderade direktivet omfattas av EES-avtalet. Regeringen bör därför bemyndigas
att sätta de nya bestämmelserna i kraft vid olika tidpunkter och meddela de
övergångsbestämmelser som behövs.
14.4.6 Lagförslaget i promemorian om hushållsapparaters energiförbrukning m.m.
samt bakomliggande EG-direktiv
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning av
hushållsapparater;
Härigenom föreskrivs att 1 - 4 och 6 §§ samt rubriken närmast före 4 § lagen
(1992:1232) om märkning av hushållsapparater skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag skall Denna lag skall
tillämpas på hushålls- tillämpas på hushålls-
apparater som säljs i apparater som mark-
näringsverksamhet. nadsförs i
näringsverksamhet.
2 §
Regeringen får meddela Regeringen får meddela
föreskrifter om att föreskrifter om
vissa slag av skyldighet för
hushållsapparater skall näringsidkare vid
vara märkta eller på marknadsföring av vissa
något annat sätt försedda slag av hus-
med information om hållsapparater att
energiförbrukning och genom märkning och på
om luftburet buller. annat sätt lämna
information om
1. den energi, det
vatten, de kemikalier
och andra resurser som
sådana apparater
förbrukar
(resursförbrukning),
och
2. det luftburna
buller som sådana
apparater avger
(bullernivå).
Närmare föreskrifter om informationsskyldigheten får meddelas av den myndighet
som regeringen bestämmer.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som myndighet som
regeringen bestämmer får regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om meddela föreskrifter om
hur information om hur information om
energiförbrukning och bullernivåer skall ut-
om luftburet buller formas, när vissa slag
skall utformas, när av hushållsapparater
vissa slag av hus- frivilligt märks eller
hållsapparater på något annat sätt förses
frivilligt märks eller med sådan information.
på något annat sätt förses
med sådan information.
Metoder Metoder och tekniska
beskrivningar
4 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om
1. vilka metoder som 1. vilka metoder som
skall användas för att skall användas för att
bestämma energi- bestämma resurs-
förbrukning och buller- förbrukning och buller-
nivåer, nivåer,
2. vilka metoder som 2. vilka tekniska
skall användas vid beskrivningar som
kontroll av den lämnade skall upprättas och
informationen om hållas tillgängliga för
energiförbrukning och kontroll, samt
bullernivåer. 3. vilka metoder som
skall användas vid
kontroll av den lämnade
informationen om
resursförbrukning och
bullernivåer.
6 §
Regeringen får meddela föreskrifter om
1. att en näringsidkare är skyldig att betala kostnader för provtagning och
undersökning av prov,
2. att en näringsidkare är skyldig att lämna tillsynsmyndigheten sådana
upplysningar, handlingar, varuprov och liknande som behövs för tillsynen, samt
3. att en näringsidkare 3. att en näringsidkare
är skyldig att rätta är skyldig att rätta
felaktiga informatio- felaktiga informatio-
ner om ner om
energiförbrukning och resursförbrukning och
bullernivåer. bullernivåer.
----------------
Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.
RÅDETS DIREKTIV 92/75/EEG
av den 22 september 1992
om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger hushållsapparaters
förbrukning av energi och andra resurser
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT att förse eventuella köpare med
DETTA DIREKTIV kompletterande standardiserad
information
om dessa apparaters
energikostnader och
med beaktande av Fördraget om upprättandet förbrukning av andra resurser och
att vidta
av Europeiska ekonomiska gemenskapen, åtgärder för att säkerställa att
också
särskilt artikel 100a i detta, eventuella köpare som inte har
möjlighet att
se apparaten utställd, och
därigenom inte
med beaktande av kommissionens förslag1, heller märkningen, förses med
denna
information.
i samarbete med Europaparlamentet2,
För detta ändamål måste
energiförbrukningen och
med beaktande av Ekonomiska och sociala anna information om varje slag av
kommitténs yttrande3, och hushållsapparater mätas enligt
harmoniserade
standarder och metoder och
tillämpningen av
med beaktande av följande: dessa standarder och metoder
måste
kontrolleras på
marknadsföringsstadiet.
Åtgärder bör vidtas som syftar till att
stegvis genomföra den inre marknaden under Direktiv 79/530/EEG4 syftade till
att uppnå
tiden fram till och med den 31 december dessa mål när det gäller
hushållsapparater.
1992. Endast ett genomförandedirektiv
(avseende
elektriska ugnar) har dock
antagits och
Vissa medlemsstater har redan egna endast ett fåtal medlemsstater
har infört
frivilliga system för märkning och annan märkningen. Det är därför nu
nödvändigt att ta
konsumentinformation som anger lärdom av erfarenheterna och
skärpa be-
hushållsapparaters energiförbrukning. En stämmelserna i det direktivet.
Direktiv
medlemsstat har officiellt uttryckt sin 79/530/EEG måste därför ersättas
och direktiv
avsikt att införa ett eget, obligatoriskt 79/531/EEG5 avseende elektriska
ugnar bör
märkningssystem, och andra medlemsstater ses över och därefter integreras
i det
överväger liknande åtgärder. Om flera system som nu införs.
obligatoriska nationella system införs,
kommer dock detta att skapa hinder för Ett helt frivilligt system skulle
leda
handeln inom gemenskapen. till att bara några apparater
blir märkta
eller försedda med standardiserad
I fördragets artikel 130r föreskrivs ett produktinformation, vilket kan
vara
varsamt och rationellt utnyttjande av förvirrande för vissa
konsumenter. Därför måste
naturresurserna. Ett av de viktigaste det system som nu införs
säkerställa att
medlen för att nå detta mål och samtidigt samtliga berörda
hushållsapparater förses med
minska föroreningen av miljön är en information om
energiförbrukningen genom
rationell energianvändning. märkning och enhetliga
informationsblad om
produkten.
Om allmänheten får tillgång till korrekt,
relevant och jämförbar information om den Hushållsapparater utnyttjar många
olika
energi som varje enskild hushållsapparat energiformer, varav elektricitet
och gas är
förbrukar, kan detta påverka deras val till de viktigaste, och detta direktiv
måste i
förmån för mindre energikrävande apparater princip omfatta hushållsapparater
som
och därigenom motivera tillverkarna att förbrukar alla former av energi.
minska energiförbrukningen hos de
apparater som de tillverkar. Indirekt Enligt rådets direktiv 86/594/EEG
av den 1
skulle detta även främja en effektiv december 1986 om luftburet buller
från
användning av apparaterna. I brist på sådan hushållsapparater6 skall en
uppgift om
information kommer marknadskrafterna inte bullernivån införas på
energimärkningen, om
själva att kunna främja en rationell sådan finns. Det är därför
lämpligt att annan
energianvändning i fråga om information eller märkning som
omfattas av
hushållsapparater. gemenskapssystem skall ingå i
energi-
märkningen.
Information spelar en avgörande roll när
det gäller att påverka marknadskrafterna, Endast de slag av apparater som
har en
och det är därför nödvändigt att införa ett betydande samlad
energiförbrukning och som
enhetligt märke för samtliga erbjuder tillräckliga möjligheter
att
hushållsapparater av samma slag, förbättra energieffektiviteten
bör omfattas
1 EGT nr C 235, 10.9.1991, s. 5. av systemet.
2 EGT nr C 125, 18.5.1992, s. 172, och
EGT nr C 241, 21.9.1992.
3 EGT nr C 49, 24.2.1992, s. 32. 1 EGT nr L 145, 13.6.1979, s. 1.
5 EGT nr L 145, 13.6.1979, s. 7.
6 EGT nr L 344, 6.12.1986, s. 24.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
1.Syftet med detta direktiv är att göra det möjligt att harmonisera de
nationella
åtgärderna när det gäller att publicera
uppgifter, särskilt genom märkning och
produktinformation, om förbrukning av
energi och andra väsentliga resurser samt
kompletterande uppgifter om vissa slag av
hushållsapparater för att därigenom ge
konsumenterna möjlighet att välja mer
energisnåla apparater. Detta direktiv
skall tillämpas på följande slag av hus-
hållsapparater, även då de säljs för andra
ändamål än hushållsändamål:
-Kylskåp och frysar (även i kombination).
-Tvättmaskiner och torktumlare (även i kombination).
-Diskmaskiner.
-Ugnar.
-Varmvattenberedare och varmvattenbehållare.
-Ljuskällor.
-Luftkonditioneringsanläggningar.
2.Ytterligare slag av hushållsapparater kan, i enlighet med artikel 9 b, läggas
till i
förteckningen i denna artikel.
3.Detta direktiv skall inte omfatta märkplåtar eller motsvarande som fästs på
sådana
apparater av säkerhetsskäl.
4.I detta direktiv avses med
- återförsäljare: detaljist eller annan
person som säljer (även på kredit), hyr
ut eller ställer ut hushållsapparater
som är avsedda för konsument,
- leverantör: tillverkaren eller dennes
auktoriserade representant inom
gemenskapen eller den person som
släpper ut produkten på den gemensamma
marknaden,
- informationsblad: standardiserad
uppställning av information om den
aktuella hushållsapparaten,
- andra väsentliga resurser: vatten,
kemikalier eller varje annat ämne som
en hushållsapparat förbrukar vid normal
användning,
- kompletterande information: övriga
upplysningar om en hushållsapparats
prestanda som gäller eller bidrar till
att bedöma dess förbrukning av energi
eller andra väsentliga resurser.
5. Modeller av hushållsapparater som har
slutat att tillverkas innan det relevanta
genomförandedirektivet har trätt i kraft,
och begagnade apparater behöver inte märkas
eller förses med informationsblad.
Artikel 2
1. Information om hushållsapparaters för-
brukning av elektrisk energi, andra
former av energi och andra väsentliga
resurser samt ytterligare upplysningar
skall lämnas till konsumenterna genom ett
informationsblad och en etikett, när sådana
apparater ställs ut för eller bjuds ut till
försäljning, hyra eller kreditköp till
konsumenter.
2. Närmare föreskrifter om etiketten och
informationsbladet meddelas i de direktiv
för varje enskilt apparatslag som i
överensstämmelse med artikel 9 skall antas
för att genomföra detta direktiv.
3. Teknisk dokumentation skall upprättas
i den utsträckning som behövs för att kunna
bedöma riktigheten av den information som
finns på etiketten och i informations-
bladet. Den skall innehålla
- en allmän beskrivning av produkten,
- resultaten av relevanta
konstruktionsberäkningar,
- tillgängliga provningsrapporter, även
sådana som utarbetats av anmälda organ
som är behöriga enligt annan
gemenskapslagstiftning,
- när värdena härrör från de som har
erhållits för liknande modeller, samma
upplysningar som för dessa modeller.
4.Leverantören skall upprätta den dokumentation som avses i punkt 3. För
ändamålet får han
använda sådan dokumentation som är
föreskriven enligt annan relevant gemen-
skapslagstiftning. Leverantören skall hålla
dokumentationen tillgänglig för kontroll
intill utgången av femte året efter det att
den sista produkten har tillverkats.
Artikel 3
1.Samtliga leverantörer som släpper ut sådana hushållsapparater på marknaden som
omfattas
av genomförandedirektiven skall
tillhandahålla en etikett i enlighet med
detta direktiv. De etiketter som används
skall i alla avseenden motsvara kraven i
detta direktiv och i genomförande-
direktiven.
2.Förutom etiketter skall leverantörerna tillhandahålla ett informationsblad om
produkten. Alla broschyrer om produkten
skall innehålla detta informationsblad. Om
leverantören inte tillhandahåller
broschyrer, skall han tillhandahålla
informationsbladet tillsammans med andra
handlingar som åtföljer produkten. De
informationsblad som används skall i alla
avseenden motsvara kraven i detta
direktiv och i genomförandedirektiven.
3.Leverantörerna ansvarar för att uppgifterna på de etiketter och
informationsblad som de
tillhandahåller är korrekta.
392L0075/S
Nr L 297/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 13.
10. 92
4. anges i den artikeln. Ordföranden
får inte
Leverantören skall anses ha givit sitt rösta.
samtycke till att uppgifterna på etiketten
eller informationsbladet offentliggörs. Kommissionen skall själv anta
förslaget om
det är förenligt med kommitténs
yttrande.
Artikel 4 Om förslaget inte är förenligt
med kommitténs
yttrande eller om inget yttrande
avges
Följande bestämmelser skall tillämpas vid skall kommissionen utan dröjsmål
märkning och produktinformation:
a) När en apparat som omfattas av ett
genomförandedirektiv ställs ut, skall
återförsäljaren fästa den tillhörande
etiketten i den relevanta språ-
kversionen på den väl synliga plats som
anges i det relevanta genomförandedi-
rektivet.
b) Leverantören skall kostnadsfritt förse
de återförsäljare som avses i a med de
etiketter som behövs. Leverantörerna
kan fritt välja system för leverans av
etiketter. När en återförsäljare beställer
etiketter är leverantören dock skyldig
att se till att de beställda
etiketterna levereras skyndsamt.
Artikel 5
När berörda apparater bjuds ut till
försäljning, hyra eller kreditköp genom
postorder, katalog eller på något annat sätt
som innebär att man inte kan vänta sig att
en eventuell köpare ser apparaten utställd,
skall genomförandedirektiven innehålla
bestämmelser som säkerställer att eventuella
köpare före köpet får den väsentliga
information som lämnas på etiketten eller
informationsbladet.
Artikel 6
Genomförandedirektiven skall innehålla
bestämmelser om att etiketten eller
informationsbladet skall innehålla
information om luftburet buller, när sådan
information är föreskriven enligt direktiv
86/594/EEG, samt annan allmän information
om den aktuella apparaten som krävs enligt
annan gemenskapslagstiftning.
Artikel 7
Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga
åtgärder för att säkerställa följande:
a) Alla leverantörer och återförsäljare, som
är etablerade inom deras territorier,
skall fullgöra sina skyldigheter
enligt detta direktiv.
b) Förbud skall införas mot att anbringa
andra etiketter, märken, symboler
eller påskrifter som gäller energiför-
brukning och som inte uppfyller
kraven i detta direktiv eller det
aktuella genomförandedirektivet, om
anbringandet kan leda till missförstånd
eller förväxling. Ett sådant förbud skall
inte gälla gemenskapssystem eller
nationella system för miljömärkning.
c) I samband med införandet av systemet
med etiketter och informationsblad
avseende energiförbrukning skall
upplysnings- och reklamkampanjer
genomföras i syfte att uppmuntra
privata konsumenter till en mer
ansvarsfull energianvändning.
Artikel 8
1. Medlemsstaterna får varken förbjuda
eller begränsa utsläppandet på marknaden av
hushållsapparater som omfattas av ett
genomförandedirektiv, om dessa apparater
uppfyller bestämmelserna i detta direktiv
och i genomförandedirektiven.
2. Medlemsstaterna skall anse att
etiketter och informationsblad uppfyller
kraven i detta direktiv och i genomföran-
dedirektiven, om det inte finns bevis om
motsatsen. De får kräva att leverantörerna
skall tillhandahålla bevis i form av sådana
handlingar som avses i artikel 2.3 för
att styrka riktigheten av den information
som de har lämnat på etiketter och
informationsblad, om det finns anledning
att misstänka att informationen inte är
korrekt.
Artikel 9
Åtgärderna för att införa och administrera
detta informationssystem skall antas och
anpassas till den tekniska utvecklingen
enligt det förfarande som anges i artikel
10. Dessa åtgärder omfattar
a) genomförandedirektiven,
b) tillägg till förteckningen i artikel
1.1 av ytterligare slag av
hushållsapparater för vilka betydande
energibesparingar sannolikt kan upp-
nås.
Artikel 10
Kommissionen skall biträdas av en kommitté
som består av företrädare för medlemsstaterna
och med en företrädare för kommissionen som
ordförande.
Kommissionens företrädare skall förelägga
kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén
skall yttra sig över förslaget inom den tid
som ordföranden bestämmer med hänsyn till
hur brådskande frågan är. Yttrandet skall
antas med den majoritet som enligt
artikel 148.2 i fördraget skall tillämpas
vid beslut som rådet skall fatta på förslag
av kommissionen. Medlemsstaternas röster
inom kommittén skall vägas på det sätt som
föreslå rådet vilka åtgärder som skall vidtas.
Rådet skall fatta sitt beslut med
kvalificerad majoritet.
Om rådet inte har fattat något beslut inom
tre månader från det att förslaget
mottagits, skall kommissionen själv
besluta att de föreslagna åtgärderna skall
vidtas, såvida inte rådet med enkel
majoritet har avvisat förslaget.
Artikel 11
Tre år efter det att detta direktiv har
trätt i kraft skall kommissionen utvärdera
genomförandet av det och de resultat som
uppnåtts. Denna utvärdering skall ligga
till grund för en rapport som skall lämnas
till Europaparlamentet och rådet.
Artikel 12
Genomförandedirektiven skall ange följande:
a) En exakt definition av det
apparatslag som avses.
b) De mätstandarder och mätmetoder som
skall tillämpas för att ta fram den
information som avses i artikel 1.1.
c) Närmare uppgifter om den tekniska
dokumentation som krävs enligt artikel
2.3.
d) Utformningen av och innehållet i den
märkning som avses i artikel 2. Den
skall i största möjliga utsträckning ha
ett enhetligt utseende.
e) Den plats på apparaten där etiketten
skall fästas. Om det är lämpligt, kan
det föreskrivas att etiketten skall
fästas eller tryckas på förpackningen.
f) Innehållet i det informationsblad
eller den kompletterande information
som avses i artikel 3.2, och, om det
behövs, formatet och andra närmare
uppgifter. Den information som lämnas
på etiketten skall även ingå i
informationsbladet.
g) Den information som skall lämnas vid
sådant saluförande som avses i artikel
5, och det sätt på vilket denna in-
formation skall lämnas.
392L0075/S
Nr L 297/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 13.
10. 92
Artikel 13
Direktiv 79/530/EEG skall upphöra att gälla
från och med den 1 januari 1994.
Direktiv 79/531/EEG skall betraktas som
ett genomförandedirektiv till det här
direktivet för elektriska ugnar. Med-
lemsstaterna får dock avstå från att ge det
obligatorisk verkan intill den dag som
kommer att anges i ett reviderat genomför-
andedirektiv avseende ugnar som skall
antas enligt det förfarande som anges i
artikel 10.
Artikel 14
1. Medlemsstaterna skall före den 1 juli
1993 anta de bestämmelser som är nödvändiga
för att följa detta direktiv. De skall
genast anmäla dessa åtgärder till
kommissionen.
De skall sätta bestämmelserna i kraft
senast den 1 januari 1994.
2. När en medlemsstat antar dessa
bestämmelser skall de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller
åtföljas av en sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur
hänvisningen skall göras skall varje
medlemsstat själv utfärda.
3. Medlemsstaterna skall till
kommissionen överlämna texterna till
centrala bestämmelser i nationell
lagstiftning som de antar inom det område
som omfattas av detta direktiv.
Artikel 15
Detta direktiv riktar sig till
medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 22 september 1992.
På rådets vägnar
R. NEEDHAM
Ordförande
_____________________________________
15 Miljö- och naturresursdepartementets verksamhetsområde
15.1 Inledning
De EG-regler i EES-avtalet som faller inom Miljö- och naturresursdepartementets
verksamhetsområde finns i avtalets bilaga II om tekniska föreskrifter,
standarder, provning och certifiering samt i bilaga XX om miljön. I bilaga II
finns regler om miljöegenskaper hos varor, bl.a. regler om utsläpp från fordon
och om farliga kemikalier. I bilaga XX ingår bl.a. EG-regler om utsläpp från
anläggningar och om avfallshantering. Bilagorna innehåller också särskilda
övergångsbestämmelser när det gäller EFTA-staternas tillämpning av vissa av EG:s
rättsakter. Viktiga sådana övergångsbestämmelser finns på bilavgasområdet och
kemikalieområdet. Bakgrunden till bestämmelserna är EFTA-staternas vilja att
behålla sina existerande strängare miljöskyddsregler.
I prop. 1991/92:170 bilaga 13 har lämnats en redogörelse för de regler i
EES-avtalet som särskilt berör miljöområdet och för innehållet i de
EG-rättsakter som ingår i det ursprungliga avtalet. Där redogörs också för
innehållet i de särskilda övergångsbestämmelserna. Riksdagen har vidare beslutat
(prop. 1992/93:60, bet. 1992/93:JoU10, rskr. 1992/93:139) om de lagändringar som
krävs för att införliva rättsakterna i den svenska lagstiftningen.
Genom det beslut om ändring i bilagorna som fattats av Gemensamma
EES-kommittén kommer ett antal nya direktiv och förordningar på miljöområdet att
läggas till avtalet. Flertalet av de nya rättsakterna innebär ändringar i
direktiv eller förordningar som redan ingår i avtalet och som omfattas av de
särskilda övergångslösningarna. I dessa fall uppstår inga direkta konsekvenser
för den svenska lagstiftningen.
Inte heller i övrigt krävs några lagändringar för att införliva de nya
rättsakterna med den svenska lagstiftningen. Förordningar eller
myndighetsföreskrifter krävs dock. I det följande lämnas en översiktlig
redogörelse för de nya rättsakterna och görs en bedömning av vilka författnings-
ändringar som behövs.
Den nya förordningen (EEG) nr 880/92 om miljömärkning behandlas i avsnitt
14.3.
En redogörelse för förordningen (EEG) nr 1836/739 om frivilligt deltagande av
företag i industrisektorn i ett gemenskapsprogram för miljöstyrning och
miljörevision har lämnats i prop. 1993/94:111 om genomförandet av FN:s konferens
om miljö och utveckling. Frågan om vilka åtgärder som bör vidtas i anledning av
förordningen bereds inom regeringskansliet. Förordningen skall tillämpas av
medlemsstaterna senast den 10 april 1995.
15.2 Tekniska föreskrifter på miljöområdet (bilaga II till EES-avtalet)
15.2.1 Utsläpp från motordrivna fordon
I EES-avtalets bilaga II ingår EG:s regler om avgasutsläpp från motordrivna
fordon i direktiven 70/220/EEG, 72/306/EEG och 88/77/EEG. Enligt en särskild
övergångsbestämmelse i bilagan får Sverige fortsätta att tillämpa sin nationella
lagstiftning fram till den 1 januari 1995. Efter denna tidpunkt får vi fortsätta
att tillämpa den nationella lagstiftningen, men skall tillåta fri cirkulation av
bilar som uppfyller kraven enligt EG:s regelverk. Innehållet i rättsakterna och
konsekvenserna av övergångsbestämmelsen har behandlats i prop. 1991/92:170.
Genom tilläggsavtalet har övergångsbestämmelsen kompletterats när det gäller
EFTA-staternas användning av ekonomiska styrmedel för att stödja introduktionen
av nya bilar med mycket låga utsläpp. Sådana styrmedel får inte snedvrida
konkurrensen inom EES. Vidare sägs att styrmedlen inte får hindra fri
cirkulation, att de måste tillämpas för alla fordon som säljs i EFTA-staten och
att de inte med avseende på storlek och tillämpningsområde får utformas som
statsstöd som snedvrider handeln. Övervakningsmyndigheten skall underrättas om
planer på att införa eller ändra regler om sådana styrmedel.
Kompletteringen infördes på förslag från EG. Att kompletteringen ansågs
nödvändig bekräftar den slutsats som redovisades i prop. 1991/92:170, nämligen
att EES-avtalet i sig inte innehåller några särskilda begränsningar i vår rätt
att tillämpa det nuvarande svenska miljöklassystemet med differentierad
försäljningsskatt för nya bilar och att de särskilda regler om skatteförmåner
som finns i direktiven inte gäller inom EES.
Genom tillägget till övergångsregeln understryks att ekonomiska styrmedel inte
får utformas på ett sätt som stör handeln inom EES. Ett exempel på en sådan
utformning skulle exempelvis kunna vara en skatteförmån till fordon som
uppfyller stränga utsläppskrav enligt amerikanska normer men inte till fordon
som uppfyller EG-normer på motsvarande kravnivå. Mot bakgrund av den svenska
målsättningen att anpassa våra regler till strängare EG-krav så snart sådana
föreligger är detta dock i praktiken inte någon begränsning. När det gäller
storleken på den skatteförmån som lämnas för fordon med låga utsläpp är det av
särskilt intresse att EG:s miljöministrar i december 1993 beslöt att ändra den
princip som gällt för sådana förmåner. Tidigare har reglerna i EG inneburit att
värdet av förmånen skall vara väsentligt lägre än kostnaden för den tillkommande
reningsutrustningen. Miljöministrarnas beslut om en s.k. gemensam position om
nya avgaskrav för personbilar innebär att ordet "väsentligt" skall tas bort ur
dessa regler. Därigenom bortfaller en viktig skillnad mellan EG:s regler och det
svenska miljöklassystemet. Sammanfattningsvis medför tillägget inte att det
finns skäl att göra en annan bedömning beträffande möjligheten att använda eko-
nomiska styrmedel på detta område än vad som redovisades i prop. 1991/92:170.
I tilläggsavtalet ingår två rättsakter med ändringar i EG:s avgasregler. De
nya rättsakterna omfattas av samma övergångsbestämmelse (med det tillägg som
nyss redovisats). Den bedömning av behovet av ändringar i de svenska reglerna
som redovisas i den nyssnämnda propositionen kvarstår därför oförändrad.
Direktiv 93/59/EEG ändrar direktiv 70/220/EEG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot luftföroreningar genom avgaser
från motorfordon. Genom ändringen införs nya avgaskrav för lätta lastbilar och
bussar med en totalvikt över 2 500 kg. Kravnivåerna motsvarar i huvudsak de
svenska avgaskrav som gäller fr.o.m. 1992 års modeller för de aktuella
fordonstyperna. För vissa kategorier av fordon är kraven något lindrigare.
Reglerna träder i kraft inom EG med början år 1993. Fram till den 1 oktober 1994
i fråga om typgodkännande och den 1 oktober 1995 i fråga om ibruktagande för
första gången gäller dock lindrigare gränsvärden för dieseldrivna fordon.
Direktiv 91/542/EEG ändrar direktiv 88/77/EEG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot utsläpp av gasformiga föroreningar
från dieselmotorer som används i fordon. Genom ändringen införs gemensamma nya
avgaskrav för motorer till tunga fordon. Kraven motsvarar de svenska avgaskrav
som enligt bilavgasförordningen (1991:1481) gäller för miljöklass 3 fr.o.m. 1993
års modeller, utom i fråga om motorer på högst 85 kW, där ett lindrigare
gränsvärde för partikelutsläpp tillämpas. Liksom för övriga direktiv på
bilavgasområdet gäller att bestämmelser om tillverkarens ansvar för
reningsutrustningens hållbarhet saknas. Vidare införs genom direktiv 91/542/EEG
en andra uppsättning gränsvärden, som införs från år 1995 och som överensstämmer
med de gränsvärden som enligt de svenska bestämmelserna tillämpas för tunga
fordon i miljöklass 1 och 2.
15.2.2 Farliga kemikalier
Klassificering, förpackning och märkning
EG:s regler om klassificering, förpackning och märkning av kemikalier finns i
direktiv 67/548/EEG i fråga om kemiska ämnen och i direktiv 88/379/EEG i fråga
om beredningar (preparat). Dessa direktiv ingår i EES-avtalets bilaga II. Enligt
en särskild bestämmelse i bilagan gäller som målsättning att reglerna skall
tillämpas från den 1 januari 1995. Ett samarbete i syfte att lösa återstående
problem har påbörjats vid undertecknandet av avtalet. Även efter den 1 januari
1995 finns det således möjligheter för en EFTA-stat att tillämpa egna regler, om
EG-bestämmelserna bedöms vara otillräckliga. Skillnader kvarstår alltjämt mellan
EG-reglerna och de svenska bestämmelserna, främst genom att vi tillämpar en
fjärde farlighetsklass vid klassificering och märkning som inte har någon
motsvarighet hos EG. I förhandlingarna om ett medlemskap i EU har Sverige fått
en fyraårig övergångsperiod när det gäller tillämpningen av dessa regler
samtidigt som EU förbinder sig att se över bestämmelserna, bl.a. i fråga om
ämnen som i Sverige hänförs till den fjärde farlighetsklassen.
Övergångsregeln i EES-avtalet är tillämplig även på de tillkommande
rättsakterna, som innehåller ändringar i direktiven 67/548/EEG och 88/379/EEG.
Författningsändringar krävs därför inte till följd av de nya akterna. Samtidigt
innebär utvecklingen inom EG och införandet av nya svenska föreskrifter på
myndighetsnivå att problemområdena blir färre och skillnaderna mellan
regelsystemen allt mindre. En viktig utveckling av EG-reglerna finns i rådets
direktiv 92/32/EEG om ändring för sjunde gången i direktiv 67/548/EEG. Den
ändringen innebär bl.a. att dokumentationskraven vid anmälan av nya ämnen skärps
väsentligt.
Kommissionens direktiv 93/67/EEG om principer för bedömning av risker för
människor och miljön med ämnen som anmälts enligt rådets direktiv 67/548/EEG
omfattas av samma övergångsregel. Direktivet fastslår enhetliga principer för
den riskbedömning som skall göras av den som anmäler nya ämnen enligt direktiv
67/548/EEG.
I övrigt innebär de ändringar i direktiv 67/548/EEG som ingår i
tilläggsavtalet anpassningar till den tekniska utvecklingen. Sådana ändringar
beslutas normalt av kommissionen enligt ett särskilt förfarande. Oftast är det
fråga om ändringar i eller tillägg till den förteckning över ämnen som finns i
bilaga 1 till direktivet. Följande ändringar är av detta slag: 91/410/EEG,
91/632/EEG, 92/37/EEG, 92/69/EEG, 93/21/EEG, 93/72/EEG, 93/90/EEG, 93/101/EEG
och 93/105/EEG. I direktivet 88/379/EEG har ändringar av samma slag gjorts genom
direktiven 93/18/EEG och 93/112/EEG.
Kommissionens direktiv 91/442/EEG om farliga preparat vilkas förpackningar
måste vara försedda med barnsäkra förslutningsanordningar anknyter till
direktivet 88/379/EEG. Direktiv 91/442/EEG skall dock tillämpas utan någon
övergångsregel. Enligt direktivet skall beredningar som säljs till allmänheten
vara barnsäkert förpackade, om de innehåller metanol eller diklormetan i vissa
koncentrationer eller vätskor med mer än 10 % alifatiska eller aromatiska
kolväten. I Sverige gäller motsvarande regler sedan den 1 mars 1993 enligt
Kemikalieinspektionens föreskrifter (KIFS 1987:4, ändrad genom KIFS 1992:4), som
utfärdats med stöd av bemyndigande i förordningen (1985:835) om kemiska
produkter.
Allmänna regler om begränsningar av användning och utsläppande på marknaden av
farliga ämnen och beredningar
Regler om begränsningar i saluförande och användning av vissa farliga kemikalier
finns i direktivet 76/769/EEG, som ändrats och kompletterats ett stort antal
gånger. Enligt övergångsbestämmelserna till EES-avtalet har EFTA-staterna rätt
att begränsa tillträde till sina marknader i enlighet med de vid tidpunkten för
avtalets ikraftträdande existerande nationella bestämmelserna om bl.a.
asbestföreningar.
I tilläggsavtalet ingår kommissionens direktiv 91/659/EEG, som ändrar direktiv
76/769/EEG och skärper direktivets regler om begränsningar i fråga om
asbestföreningar. De nya reglerna omfattas av samma övergångsbestämmelse som de
tidigare. Bestämmelser om förbud mot hantering av asbest i arbetslivet har sedan
lång tid funnits i Sverige. För vissa undatagsfall har det föreskrivits om
särskilda villkor för hanteringen. Bestämmelser om asbest finns numera dels i
förordningen om förbud mot asbesthaltiga friktionsbelägg i fordon (1986:683),
dels i Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om asbest (AFS 1992:2).
Arbetarskydsstyrelsen gör för närvarande en översyn av föreskrifterna om asbest.
Batterier och ackumulatorer
Kommissionens direktiv 93/86/EEG om anpassning till den tekniska utvecklingen av
rådets direktiv 91/157/EEG om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa
farliga ämnen innehåller enhetliga regler om märkning av miljöfarliga batterier
och ackumulatorer. Märkningen skall ange vilken tungmetall som ingår och omfatta
en symbol som visar att insamling skall ske separat.
Direktivets krav medför att vissa kompletteringar bör göras i de svenska
reglerna i förordningen (1989:974) om miljöfarliga batterier.
Bekämpningsmedel
Rådets direktiv 91/414/EEG om att släppa ut växtskyddsmedel på marknaden syftar
till att införa ett enhetligt förfarande inom gemenskapen för godkännande av
växtskyddsmedel. Med växtskyddsmedel avses produkter som används för att skydda
växter mot skadliga organismer, påverka växter genom att t.ex. reglera
tillväxten, konservera växter samt också förstöra oönskade växter eller
växtdelar.
Enligt direktivet skall det upprättas en förteckning över verksamma ämnen som
får ingå i godkända växtskyddsmedel. Vidare skall enhetliga principer för
bedömningen av medlen utarbetas och beslutas av rådet. Förslag till sådana
principer har lagts fram av kommissionen. Det beräknas ta mycket lång tid, över
tio år, innan man har gått igenom de ämnen som kan komma i fråga för att tas upp
i förteckningen.
Om en medlemsstat har godkänt ett växtskyddsmedel enligt direktivets regler
får övriga medlemsstater i princip inte vägra att också godkänna medlet. Detta
förutsätter dock att beslut har fattats om de gemensamma principerna för
godkännande och att medlet bara innehåller ämnen som tagits upp i förteckningen.
Skillnader mellan staterna i fråga om yttre förutsättningar kan vidare medföra
att olika bedömningar av ett medel anses godtagbara. Sådana skillnader kan avse
jordbruks- växtskydds- och miljöförhållanden (däribland klimatförhållanden). Om
en medlemsstat inte anser sig kunna godkänna ett medel som godkänts i en annan
medlemsstat, kan tvisten i sista hand lösas genom ett beslut i en särskild
kommitté.
Godkännanden får inte avse längre tid än tio år.
I tilläggsavtalet ingår också kommissionens direktiv 93/71/EEG, som innehåller
tekniska kompletteringar till direktiv 91/414/EEG samt direktivet 90/335/EEG
med ändringar i det äldre direktivet om växtskyddsmedel (79/117/EEG).
Förhållandet till svensk lagstiftning
Den svenska lagstiftningen på området finns i lagen (1985:426) om kemiska
produkter, förordningen (1985:835) om kemiska produkter och förordningen
(1985:836) om bekämpningsmedel.
Liksom för direktivet 79/117/EEG, som redan ingår i EES-avtalet, gäller enligt
en särskild övergångsregel att Sverige får begränsa tillträdet till sin marknad
enligt kraven i de nationella bestämmelser som tillämpas vid den tidpunkt då
beslut fattas av Gemensamma kommittén. Det svenska systemet med individuell
prövning av bekämpningsmedel behöver således inte ändras till följd av
EES-avtalet och det finns ingen skyldighet att i Sverige godta bekämpningsmedel
som godkänts enligt direktivet.
Mot den bakgrunden och med hänsyn till att beslut ännu inte fattats om att ta
upp ämnen i den nyssnämnda förteckningen i bilaga 1 till direktivet, finns det
för närvarande inte skäl att vidta några åtgärder med anledning av direktiv
91/414/EEG. Det finns skäl att överväga frågan på nytt när direktivet tillämpats
en tid och en praxis utbildats inom EU. Detsamma gäller för de två direktiv
(93/71/EEG och 90/335/EEG) som ändrar och kompletterar grunddirektiven.
Eventuella ändringar i reglerna om bekämpningsmedel kräver inte riksdagens
medverkan.
Ämnen som bryter ned ozonskiktet
I tilläggsavtalet ingår rådets förordning (EEG) nr 3952/92, med ändringar i
reglerna i rådets förordning (EEG) nr 594/91 om ämnen som bryter ned
ozonskiktet. Den senare ingår redan i EES-avtalet.
Ändringen omfattas av samma övergångsregel som grundförordningen. Någon
ändring av de svenska bestämmelserna krävs därför inte.
Export och import av vissa farliga kemikalier
Rådets förordning (EEG) nr 2455/92 om export och import av vissa farliga
kemikalier innehåller regler om ett informationssystem vid export till eller
import från tredje land av vissa farliga kemikalier som är förbjudna eller
omfattas av stränga restriktioner. Bestämmelserna har sin bakgrund i det system
för förhandsgodkännande sedan information lämnats (prior informed consent, PIC)
som utarbetats av OECD och FN-organen UNEP och FAO. Syftet är främst att
underlätta för utvecklingsländerna att ta ställning till om de skall godta
importen av vissa särskilt farliga kemikalier.
Enligt förordningen gäller att den som för första gången till ett visst tredje
land vill exportera en kemikalie som omfattas av förordningen skall göra en
anmälan till den ansvariga myndigheten, som skall ombesörja att anmälan görs
till destinationslandet och att kommissionen underrättas. Vid påföljande export
av samma kemikalie till samma land behöver i stället bara ett referensnummer
anges, vilket tilldelas av kommissionen. Av anmälan skall bl.a. framgå vilka
restriktioner som gäller inom gemenskapen för användningen av kemikalien och
vilka försiktighetsåtgärder som behöver vidtas. De krav på förpackning och
märkning som tillämpas inom gemenskapen. skall gälla även för den exporterade
kemikalien
Kommissionen har särskilda uppgifter när det gäller kontakten med de
myndigheter som hanterar den internationella samordningen av PIC-systemet.
Kommissionen beslutar också om import till gemenskapen av en viss kemikalie
skall vägras, tillåtas eller förenas med villkor.
Förhållandet till svensk lagstiftning
Enligt 11 § lagen (1985:426) om kemiska produkter får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om att tillståndsplikt eller annat
särskilt villkor skall gälla för hantering, import och export av kemiska
produkter. Närmare föreskrifter om tillstånd m.m. finns i 17-25 §§ förordningen
om kemiska produkter. Föreskrifter om uppgiftslämnande kan meddelas med stöd av
9 § lagen. I fall där lagstiftningen om kemiska produkter inte är tillämplig
kan regeringen meddela föreskrifter om utförsel enligt lagen (1975:85) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om in- och utförsel av varor.
De uppgifter som ankommer på den ansvariga myndigheten enligt förordningen bör
i Sverige fullgöras av Kemikalieinspektionen. Detta bör framgå av förordningen
om kemiska produkter. Publiceringen av EG-förordningen sker lämpligen i
inspektionens författningssamling.
15.2.3 Miljöskydd
Rådets direktiv 93/12/EEG om svavelhalten i vissa flytande bränslen ersätter det
tidigare direktivet 75/716/EEG, som ingår i EES-avtalet och som har behandlats i
prop. 1991/92:170 bilaga 13. I det nya direktivet har gränsvärdena för högsta
svavelhalt i tunn eldningsolja och dieselbrännolja skärpts, så att halten i
dieselbränsle högst får uppgå till 0,2 viktprocent från den 1 oktober 1994 och
till 0,05 viktprocent från den 1 oktober 1996. Det nya direktivet skall i
motsats till det tidigare även gälla oljor som används i sjöfarten. Kommissionen
skall enligt direktivet lämna förslag till rådet under år 1993 om ett andra steg
med strängare gränsvärden, som skall gälla senast den 1 oktober 1999 och även
innefatta nya gränsvärden för flygfotogen. Direktivet träder i kraft den 1
oktober 1994.
Förhållandet till svensk lagstiftning
De svenska reglerna finns i lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle och
förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle. Enligt 5 § förordningen om
svavelhaltigt bränsle gäller från den 1 januari 1993 att svavelhalten i tunn
eldningsolja och dieselbrännolja inte får överstiga 0,2 viktprocent. På grund
av det nya EG-direktivet bör bestämmelserna i 5 § förordningen utvidgas till att
gälla även oljor som används för fartygsdrift. I övrigt krävs inte några
omedelbara förändringar i de svenska reglerna. Det svenska systemet med en
miljöklassindelning av oljor vid beskattningen medför att ca 80 % av det
dieselbränsle som säljs i Sverige i dag innehåller mindre svavel än 0,05
viktprocent.
15.3 Miljöbilagan till EES-avtalet (bilaga XX)
15.3.1 Vatten
Rådets direktiv 91/676/EEG om skydd av vatten mot förorening orsakad av nitrater
som härrör från jordbruket innehåller regler som syftar till att minska den
vattenförorening som orsakas av nitrater och som sammanhänger med användningen
av gödselmedel i jordbruket. Enligt direktivet skall medlemsstaterna inom en
tvåårsperiod efter ikraftträdandet avgränsa de områden som anses som känsliga
för sådan förorening. Kriterier för urvalet av känsliga områden anges i bilaga 1
och innefattar bl.a. att nitrathalten i grundvatten kan komma att överstiga 50
mg/l eller gränsvärden i EG:s direktiv om dricksvatten (75/440/EEG) om åtgärder
inte vidtas. Vidare skall under samma tidsperiod utarbetas riktlinjer för att
begränsa nitratutsläppen från jordbruket, vilka skall tillämpas på frivillig
basis. Medlemsstaterna skall härefter utarbeta åtgärdsprogram för de känsliga
områdena, som skall genomföras inom en fyraårsperiod. Dessa program skall
innefatta åtgärder som anges i bilaga 3 i direktivet, bl.a. regler om
begränsningar av spridningen av vissa typer av gödselmedel och om lagring av
stallgödsel. Åtgärderna skall medföra att spridningen av stallgödsel inte medför
en kvävetillförsel som överstiger 170 kg kväve per hektar (eller 210 kg under
den första fyraårsperioden). Medlemsstaterna skall övervaka vattenkvaliteten med
avseende på nitrater enligt särskilda regler. Direktivet träder i kraft inom
gemenskapen den 19 december 1993.
Förhållandet till svensk lagstiftning
Enligt 6 b § lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark (skötsellagen) får
regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om
begränsningar av antalet djur i ett jordbruk, försiktighetsmått för
gödselhanteringen samt växtodlingen. Bestämmelser har meddelats i förordningen
(1979:426) om skötsel av jordbruksmark och i föreskrifter från Jordbruksverket.
Bestämmelserna omfattar spridningsrestriktioner i de södra delarna av landet,
krav på viss lagringskapacitet för gödsel, krav på höst- och vinterbevuxen mark
i vissa delar av södra Sverige samt föreskrifter om djurtäthet. Andra åtgärder
som vidtagits är rådgivning om behovsanpassad växtodlings- och göds-
lingsplanering, höjda miljöavgifter på handelsgödsel samt resurser för försök
och utveckling rörande metoder för att minska jordbrukets växtnäringsläckage.
Särskilda regler gäller för Laholmsbukten, som av regeringen förklarats som
miljöskyddsområde enligt 8 a § miljöskyddslagen (1969:387).
De åtgärder som vidtagits i Sverige ligger väl i linje med vad som föreskrivs
i EG-direktivet. De gränsvärden för kvävehalten i grundvatten och för
kvävetillförsel genom stallgödsel som anges i direktivet kräver inga särskilda
åtgärder för svenskt vidkommande. När det gäller övervakning och mätning av
kvävehalter finns redan i dag inom både det nationella och de regionala
miljöövervakningsprogrammen undersökningar som syftar till att belysa
nitrathalterna i yt- och grundvatten. Något behov av att ändra de svenska be-
stämmelserna föreligger inte.
15.3.2 Luft
Rådets direktiv 92/72/EEG om luftförorening genom ozon innehåller harmoniserade
regler om övervakning av ozonhalter i luften, om utbyte av information och om
förmedling av information och varningar till allmänheten vid höga halter. Enligt
direktivet skall medlemsstaterna ange mätstationer för mätningen av ozonhalter.
Vid behov skall nya mätstationer upprättas. Om det vid mätningarna framkommer
att vissa angivna tröskelvärden överskrids, skall allmänheten informeras eller
varnas genom t.ex. radio, television eller tidningar. Tröskelvärdet för in-
formation till allmänheten har satts till 180 mikrogram ozon per kubikmeter som
timmedelvärde. Allmänheten skall varnas om timmedelvärdet överstiger 360
mikrogram per kubikmeter. Medlemsstaterna skall lämna uppgifter om mätresultat
till kommissionen. Uppgifterna skall förmedlas till Europeiska miljöbyrån, när
denna har påbörjat sin verksamhet.
Direktivet träder i kraft inom gemenskapen i mars 1994.
Förhållandet till svensk lagstiftning
Inom ramen för det svenska miljöövervakningsprogrammet sker övervakning av
ozonhalter vid fem mätstationer på landsbygden. Dessutom sker ozonmätningar i
Stockholm, Göteborg och Malmö samt i fem mindre tätorter. Dessa mätstationer
bedöms vara tillräckliga för att erhålla de data som krävs enligt direktivet. De
befintliga rutinerna för rapportering av data och för information till
allmänheten behöver dock ses över. I Stockholm och Göteborg lämnas information
till allmänheten via lokalradion vid höga föroreningshalter.
Det bör ankomma på Statens naturvårdsverk att fullgöra de uppgifter som den
ansvariga myndigheten skall svara för enligt direktivet.
15.3.3 Avfall
Farligt avfall och avfallstransporter
Enligt tilläggsavtalet skall de nya rättsakter som förekommer på detta område
tillämpas av Sverige från och med den 1 januari 1995.
Rådets direktiv 91/689/EEG om farligt avfall ersätter det tidigare direktivet
78/319/EEG, som ingår i EES-avtalet men som enligt en särskild övergångsregel
skall tillämpas av Sverige först den 1 januari 1995, om inte en översyn görs
före den dagen. Samma övergångsregel gäller för det nya direktivet.
Enligt det nya direktivet skall en särskild förteckning upprättas över
avfallsslag som skall anses som farligt avfall. Kriterier för urvalet finns i
bilagor till direktivet. Medlemsstaterna får tillämpa reglerna om farligt avfall
även på andra avfallsslag. En särskild kommitté prövar om även dessa avfallsslag
skall ingå i förteckningen.
Det har visat sig att det av tekniska skäl är svårt att göra en sådan
förteckning över farligt avfall och kommissionen har därför föreslagit rådet
(COM(93) 425 final) att bestämmelserna om förteckningen ändras. Ändringen
innebär bl.a. att medlemsstaterna tills vidare själva på grundval av kriterier i
direktivet bestämmer vilka typer av avfall som skall omfattas av direktivets
krav.
I övrigt innehåller direktivet krav på att medlemsstaterna skall se till att
kännedom finns om deponier för farligt avfall. Farligt avfall får inte annat än
i särskilt reglerade fall blandas med andra avfallstyper. Direktivet innehåller
vidare vissa skärpningar och utvidgningar i reglerna om tillståndsplikt m.m. i
det allmänna avfallsdirektivet (75/442/EEG, ändrat genom 91/156/EEG).
Rådets förordning (EEG) nr 259/93 om övervakning och kontroll av transporter
av avfall inom, till och från Europeiska gemenskapen ersätter direktivet
84/631/EEG som ingår i EES-avtalet.
Syftet med förordningen, liksom med det tidigare direktivet, är att
kontrollera gränsöverskridande transporter av avfall. Hänsyn har tagits till
bestämmelserna i Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter
och slutligt omhändertagande av farligt avfall, som gemenskapen nu har anslutit
sig till. Förordningen innebär också en anpassning till den rekommendation om
begränsning av gränsöverskridande transporter av avfall som år 1991 fattades av
OECD:s miljöministrar.
Förordningen har ett vidare tillämpningsområde än det tidigare direktivet och
omfattar i princip alla typer av avfall. För avfall som tagits upp på en s.k.
grön lista och som är avsett för återvinning gäller dock endast begränsade
kontrollåtgärder. För annat avfall, som finns upptaget på en gul och en röd
lista, är förordningen i sin helhet tillämplig. Avfallslistorna skall uppdateras
med hänsyn till det fortgående arbetet inom OECD.
Förordningens bestämmelser innebär i korthet följande. Avfallsinnehavaren
skall anmäla transporten till behöriga myndigheter i mottagarland, avsändarland
och transitland. En enhetlig fraktsedel skall användas. Transporten får inte äga
rum förrän mottagarlandet lämnat sitt godkännande.
När det gäller transporter inom gemenskapen mellan medlemsstater skiljer
förordningen mellan avfall som skall bortskaffas, t.ex. genom deponering eller
förbränning, och avfall som skall återvinnas. För avfall som skall bortskaffas
får mottagarländerna tillämpa generella regler som begränsar eller förbjuder
transporten. Ett undantag gäller för farligt avfall som uppkommer i så små
mängder att det vore oekonomiskt att ta hand om det i avsändarlandet. Om
avsändar- och mottagarlandet inte kan komma överens om hanteringen i ett sådant
fall, skall frågan avgöras i en särskild kommitté. När det gäller avfall för
återvinning får mottagarlandet invända mot transporten bl.a. om den strider mot
nationella planer för avfallshanteringen eller om återvinning framstår som
olämplig av ekonomiska skäl eller miljöskäl.
Export utanför gemenskapen av avfall för bortskaffande tillåts endast till
EFTA-stater som dels är parter i Baselkonventionen, dels godkänner att
transporten får ske. Export av avfall för återvinning tillåts till stater som
anges i rekommendationen från OECD, till parter i Baselkonventionen och till
andra stater som ingått bilaterala avtal med gemenskapen eller en medlemsstat,
förutsatt bl.a. att avtalen inte står i strid med Baselkonventionen. Transporten
får inte äga rum om mottagarlandet inte ger sitt samtycke eller om myndigheten i
avsändarlandet har skäl att anta att avfallet inte kommer att tas om hand på ett
miljömässigt godtagbart sätt. Export får inte heller ske till de s.k.
ACP-staterna. För import av avfall till gemenskapen gäller liknande regler som
för export.
Slutligen finns bestämmelser om åtgärder när avfallet inte kan omhändertas på
det sätt som är avsett och om åtgärder mot illegala transporter. Alla
transporter skall omfattas av en garanti eller försäkring, som avser kostnaderna
för transporten samt för bortskaffandet eller återvinningen.
Förhållandet till svensk lagstiftning
Den svenska lagstiftningen på området består av lagen om kemiska produkter,
förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall, förordningen (1992:918) om
export och import av farligt avfall m.m. samt myndighetsföreskrifter.
Bemyndiganden för regeringen att besluta om föreskrifter som gäller import och
export av avfall finns i 11 § lagen om kemiska produkter och i 1 § tredje
stycket renhållningslagen (1979:596).
Bestämmelser som motsvarar kraven i direktivet om farligt avfall finns i
förordningen om miljöfarligt avfall. Den viktiga frågan vilka slags avfall
direktivet skall tillämpas på är ännu inte avgjord. Med de regler som finns i
Sverige kommer det inte att medföra några svårigheter att uppfylla direktivets
krav. Dock gäller att några avfallskategorier som nämns i direktivet för
närvarande inte omfattas av reglerna i den svenska förordningen.
EG-förordningen om avfallstransporter ersätter till största delen den svenska
förordningen om import och export av farligt avfall. Båda grundar sig på
Baselkonventionen. Förordningen innebär att en stor mängd regler som gäller den
formella hanteringen av ärenden om transporter blir direkt tillämpliga i
Sverige. Som framgått ger EG-förordningen utrymme för nationella regler när det
gäller frågan om vilka krav som skall gälla för tillstånd till import och
export. Förordningen behöver kompletteras med de bestämmelser i den svenska
förordningen som saknar motsvarighet i EG-reglerna. Ett exempel är vårt krav att
det vid export inte skall finnas anledning att ifrågasätta att avfallet kommer
att omhändertas på ett sätt som från hälso- och miljöskyddssynpunkt hade varit
godtagbart om avfallet slutligt omhändertagits i Sverige.
Avfall från titandioxidindustrin
Rådets direktiv 92/112/EEG om harmonisering av programmen för att begränsa och
slutligen eliminera förorening genom avfall från titandioxidindustrin ersätter
ett tidigare direktiv (89/428/EEG), som förklarats ogiltigt av EG-domstolen på
grund av felaktig tillämpning av Romfördraget. Direktivet 89/428/EEG ingår inte
i EES-avtalet. Däremot ingår i avtalet två andra direktiv om
titandioxidindustrin (78/176/EEG och 82/883/EEG).
Medlemsstaterna har genom direktiv 78/176/EEG ålagts att utarbeta program för
att begränsa och slutligen eliminera förorening genom avfall från
titandioxidindustrin. Direktiv 92/112/EEG innehåller detaljerade regler om
begränsning av avfallsmängderna samt om övervakning och begränsning av
utsläppen av svaveldioxider från sådana industrier. Direktivet överensstämmer i
sak med det upphävda direktivet 89/428/EEG.
Förhållandet till svensk lagstiftning
Någon industri av det aktuella slaget finns inte i Sverige och det är inte
troligt att framställning av titandioxid kommer att bli aktuell här inom en
överskådlig framtid. Mot den bakgrunden har i fråga om de direktiv om
titandioxidindustrin som redan ingår i EES-avtalet den bedömningen gjorts (prop.
1991/92:170 bilaga 13 s. 49), att någon särskild reglering inte behövs utöver
möjligheten för regeringen att enligt 4 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. besluta att tillstånd krävs från regeringen. Detsamma
gäller beträffande det nu aktuella direktivet.
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af
Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsråden Dinkelspiel, B. Westerberg, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, Olsson, Hörnlund, Friggebo,
P. Westerberg, Davidsson, Johansson
______________
Regeringen beslutar proposition 1993/94:203 om ändringar i avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) m.m.
Fotnot
**Fotnot**
[1]Jfr EES-avtalet bilaga II avsnitt 0 samt rådets direktiv 93/42/EEG (EGT
nr L 169, 12.7.1993, s. 1)
[2] Senaste lydelse 1991:394.
-----
[3] EGT nr C 156, 27.6.1990, s. 8.
[4]EGT nr C 96, 17.4.1990, s. 283
och beslut av den 11 juni 1992 (ännu inte offentliggjort i EGT).
[5] EGT nr C 75, 26.3.1990, s. 1.
-----
[1] EGT nr L 109, 26.4.1983, s. 8.
[2] EGT nr L 183, 14.7.1988, s. 34.
[3] EGT nr L 17, 21.1.1989, s. 51.
[4] EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 13.
[5] EGT nr L 317, 6.11.1981, s. 1.
[6] EGT nr L 378, 31.12.1982, s. 58.
[7] EGT nr L 395, 30.12.1989, s. 13.
[8] EGT nr L 371, 30.12.1987, s. 76.
-----
[9] EGT nr L 197, 18.7.1987, s. 33.
[10] EGT nr L 210, 7.8.1985, s. 29.