Post 6983 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:210 ·
Särskilda konkurrensregler för lantbruket
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Prop. 210
Regeringens proposition
1993/94:210
Särskilda konkurrensregler för lantbruket
Prop.
1993/94:210
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 7 april 1994
Birgit Friggebo
Mats Odell
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till nya bestämmelser i konkurrenslagen som
innebär att förbudet i 6 samma lag inte skall vara tillämpligt på viss sam-
verkan i ekonomiska föreningar vars medlemmar är företag som bedriver jordbruk,
skogsbruk eller trädgårdsverksamhet, s.k. primärföreningar. Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 4
2 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) 4
3 Ärendet och dess beredning............... 7
4 Livsmedelspolitiken...................... 9
4.1 Historik............................. 9
4.2 Den interna avregleringen............ 9
4.3 Omställning inför ett EU-medlemskap.. 10
4.4 GATT-avtalet......................... 11
4.5 Trädgårdspolitiken................... 12
4.6 Skogspolitiken....................... 13
5 Den svenska konkurrensrätten............. 13
5.1 Äldre konkurrenslagstiftning......... 13
5.2 Särskilda konkurrensregler på jordbruksområdet 14
5.3 Gällande konkurrenslagstiftning...... 15
5.3.1Lagens innehåll................. 15
5.3.2Lagens tillämpning på jordbruksområdet 17
6 Förhållandet mellan konkurrenslagen och lagen om ekonomiska föreningar
18
7 Europeiska Unionen....................... 19
7.1 EG:s jordbrukspolitik................ 19
7.1.1Allmänt......................... 19
7.1.2Reformeringen av CAP............ 20
7.2 EG:s konkurrensregler................ 21
7.3 Konkurrensreglernas tillämpning på jordbruks- området 22
8 EES-avtalet.............................. 25
9 Tillämpningen av konkurrensregler på jordbruksområdet i andra länder
25
9.1 Danmark.............................. 25
9.2 Norge................................ 26
9.3 Finland.............................. 26
9.4 Tyskland............................. 26
9.5 USA.................................. 27
10 Lantbrukskooperationen och verksamheten inom jordbruks-, trädgårds-
och skogsnäringen........................ 28
10.1Allmänt om lantbrukarnas föreningsrörelse 28
10.2Mejeriorganisationen................. 29
10.3Slakteriorganisationen............... 30
10.4Lantmännenorganisationen............. 31
10.5Trädgårdsnäringen.................... 32
10.6Skogsägarföreningarna................ 33
10.7Övrig lantbrukskooperation........... 33
11 Överväganden och förslag................. 34
11.1Behovet av särskilda konkurrensregler för lantbruket 34
11.2Företag som bör omfattas av de föreslagna konkurrensreglerna 36
11.3Verksamhet som bör omfattas av reglerna 39
11.4Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 51
12 Kostnader och andra effekter av förslaget 53
12.1Samhällsekonomin och företagen....... 53
12.2Domstolarna och Konkurrensverket..... 54
13 Författningskommentar.................... 55
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian Särskilda
konkurrensregler för lantbruket (Ds 1994:20)61
Bilaga 2 Promemorians lagförslag 63
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över
promemorian Särskilda konkurrensregler för
lantbruket (Ds 1994:20) 66
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 151
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 154
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 april 1994155
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i konkurrenslagen(1993:20).
2 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20)
dels att 6 skall ha följande lydelse
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 18 a - 18 c , samt
närmast före 18 a en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6
Om något annat inte Om något annat inte
följer av beslut enligt följer av beslut enligt 8
8 eller 15 eller av 13 eller 15 eller av 13,
eller 17 , är avtal 17 eller 18 c , är avtal
mellan företag förbjudna mellan företag förbjudna
om de har till syfte om de har till syfte att
att hindra, begränsa hindra, begränsa eller
eller snedvrida snedvrida konkurrensen på
konkurrensen på den den svenska marknaden på
svenska marknaden på ett ett märkbart sätt eller om
märkbart sätt eller om dede ger ett sådant
ger ett sådant resultat. resultat.
Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att
1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller
indirekt fastställs,
2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas
eller kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor delas upp,
4. olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa
handelspartner får en konkurrensnackdel, eller
5. det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig
ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har
något samband med föremålet för avtalet.
Särskilda bestämmelser för
jordbruket m.m.
18 a
Med primär
lantbruksförening avses i
denna lag en ekonomisk
förening vars medlemmar är
enskilda lantbrukare
eller andra företag som
bedriver jordbruk, träd-
gårdsverksamhet eller
skogsbruk. Om
sammanslutningar av
sådana företag är medlemmar
i föreningen, anses den
dock vara primär
lantbruksförening endast
under förutsättning att
sammanslutningarna bara
utgörs av lokala samman-
slutningar av företag
med verksamhet av
angivet slag.
18 b
Med jordbruksprodukter
avses i denna lag sådana
varor som anges i
bilagan till lagen
(1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter
m.m.
Med trädgårdsprodukter
avses sådana varor som
anges i den i tulltaxe-
lagen (1987:1068)
intagna tulltaxan 6 - 8
kap.
Med skogsprodukter
avses sådana varor som
anges i den i tulltaxe-
lagen (1987:1068)
intagna tulltaxan 44, 47
och 48 kap.
18 c
Förbudet i 6 gäller inte
för sådana avtal inom en
primär lantbruksförening
eller dess dotterföretag
som avser samverkan mel-
lan föreningens medlemmar
om
1. produktion,
insamling, förädling,
försäljning eller därmed
sammanhängande verksamhet
såsom användandet av
gemensamma anläggningar,
lagring, beredning,
distribution eller
marknadsföring i fråga om
jordbruksprodukter, träd-
gårdsprodukter eller
skogsprodukter, eller
2. inköp av varor eller
tjänster för sådan
verksamhet som avses
under 1.
Första stycket gäller
dock inte avtal som har
till syfte eller ger
till resultat
1. att en medlems fria
rörlighet på marknaden för-
hindras eller försvåras
a) i fråga om valet av
avnämare eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten
att lämna föreningen,
eller
c) i annat avseende av
motsvarande betydelse,
eller
2. att försäljningspriser
direkt eller indirekt
fastställs på varor som
produceras hos
medlemmarna när
a) försäljningen sker
direkt mellan medlem och
tredje man, eller
b) föreningen svarar för
försäljningen och
konkurrensen på marknaden
hindras, begränsas eller
snedvrids i väsentlig
omfattning.
_____________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
3 Ärendet och dess beredning
Den nya konkurrenslagen (1993:20, KL) trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop.
1992/93:56, bet. 1992/93:NU17, rskr. 1992/93:144). För avtal som förelåg eller
förfaranden som tillämpades när KL trädde i kraft finns särskilda
övergångsbestämmelser. Konkurrenslagen ersatte den tidigare konkurrenslagen
(1982:729) samt lagen (1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om
jordbruksprodukter. Sistnämnda lag antogs i anslutning till riksdagens beslut om
en ny livsmedelspolitik och trädde i kraft samtidigt som denna började tillämpas
den 1 juli 1991.
En effektiv konkurrens är viktig för samhällsekonomin och är till fördel för
konsumenterna genom att priserna pressas och utbudet av varor och tjänster blir
större och mer varierat. Konkurrensen på många marknader i Sverige är
otillräcklig. Den nya kraftfullare konkurrenslagen är en av regeringens åtgärder
för att få till stånd en effektivare konkurrens.
Konkurrenslagen är generell och gäller lika för hela näringslivet oavsett
verksamhet och företagsform. Frågan om konkurrenslagens tillämpning på
jordbruksområdet kommenteras i förarbetena till lagen (prop. 1992/93:56 s. 22,
25 och 79, bet. 1992/93:NU17 s. 15 f.). Statsmakterna redovisade en positiv syn
på samverkan mellan jordbrukare och andra råvaruproducenter med hänsyn till de
särskilda förutsättningar som gäller för jordbruksnäringen. Det anfördes att det
är naturligt och oftast nödvändigt för primärproducenternas överlevnad att de
sluter sig samman i s.k. primärföreningar såvitt avser produktion eller för-
säljning av jordbruksprodukter samt utnyttjande av gemensamma anläggningar för
lagring, behandling eller förädling av jordbruksprodukter.
Statsmakternas bedömning var att sådan samverkan mellan medlemmar i s.k.
primärföreningar i många fall skulle omfattas av förbudet i konkurrenslagen mot
konkurrensbegränsande samarbete men att denna samverkan sammantaget hade så
positiva effekter att den, med vissa begränsningar, borde kunna kvalificera för
undantag enligt lagens bestämmelse om detta.
Konkurrensverket, som tillämpar konkurrenslagen, har efter en närmare prövning
av förhållandena på berörda marknader i en skrivelse till regeringen den 26
november 1993 redovisat sin bedömning att det praktiskt taget inte finns några
möjligheter att meddela undantag enligt konkurrenslagens bestämmelser - varken
när det gäller gruppundantag som regeringen kan meddela eller individuella
undantag som Konkurrensverket har befogenhet att besluta om - för den samverkan
som bedrivs mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter i s.k.
primärföreningar. Konkurrensverket förordar en särlagstiftning, och lämnar också
förslag till en sådan, där vissa slag av samverkan mellan jordbrukare och andra
råvaruproducenter inom jordbruket undantas från förbudet i 6 KL.
Konkurrensverkets uppfattning är vidare att de strukturella frågor som rör
jordbruket måste övervägas inom ramen för en jordbrukspolitisk översyn inför ett
medlemskap i Europeiska Unionen (EU) under år 1995. Mot denna bakgrund anser
verket att det vore ytterst olyckligt om jordbruksfrågan under år 1994 skulle
hanteras på ett sätt som inte ligger i linje med de jordbrukspolitiska över-
väganden som måste göras.
Regeringen bemyndigade den 16 december 1993 chefen för Näringsdepartementet att
tillkalla en arbetsgrupp med uppgift att utreda vilka speciella
konkurrensrättsliga regler som krävs för att enskilda jordbrukare och andra
råvaruproducenters samverkan i föreningar (primärföreningar) inom lantbrukets
område inte onödigtvis skall komma i konflikt med konkurrenslagen.
Arbetsgruppen överlämnade den 31 januari 1994 departementspromemorian Särskilda
konkurrensregler för lantbruket (Ds 1994:20). Arbetsgruppens sammanfattning av
promemorian och promemorians lagförslag finns i bilagorna 1 och 2.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 3.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 10 mars 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Dessutom har vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
Federativ samverkan
I förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i EU siktar Sverige på en
fullständig integrering med EG:s gemensamma jordbrukspolitik från tidpunkten för
ett medlemskap. Statsmakternas ambitioner är därvid att uppnå så stora positiva
samhällsekonomiska effekter som möjligt. Detta förutsätter vissa anpassningar
redan före ett EU-medlemskap av de regler som gäller för det svenska jordbruket
och trädgårdsnäringen. Därvid måste hänsyn tas till både behovet av en stark och
konkurrenskraftig jordbruksnäring och till konsumenternas och skattebetalarnas
intressen. Inom ramen för det omställningsarbete som nu pågår är det naturligt
att analysera hur de svenska konkurrensreglerna förhåller sig till EG:s och de
enskilda medlemsländernas konkurrensregler för jordbruket och trädgårdnäringen.
Med hänsyn till den struktur som kännetecknar den svenska jordbruksnäringen
kommer frågan om s.k. federativ samverkan mellan föreningar att stå i centrum
för analysen. Om det visar sig att sådan samverkan inom EU-länderna förekommer i
former som inte är förenliga med svensk konkurrenslagstiftning bör övervägas
vilka förändringar av konkurrensreglerna som krävs. Utgångspunkten bör, med
hänsyn till den svenska samhällsekonomin, givetvis vara att verksamheter inom
jordbruket och trädgårdsnäringen som vid ett medlemskap skulle bli tillåtna inte
skall behöva upphöra före ett EU-medlemskap.
Frågan om det finns jordbrukspolitiska skäl att redan nu väga in de
förhållanden och de konkurrensregler som råder för lantbruket inom EU vid
utformningen och tillämpningen av den svenska konkurrenslagen bereds för
närvarande inom Jordbruksdepartementet.
4 Livsmedelspolitiken
4.1 Historik
Dagens livsmedelspolitik har sitt ursprung i 1920- och 1930-talens
världsomspännande ekonomiska kris. De flesta industriländer införde under
1930-talet en reglering av priserna på jordbruksprodukter för att skydda
jordbruket mot krisens verkningar i form av starka prisfall och hård
internationell konkurrens av dumpningskaraktär. Den reglering av
jordbrukssektorn som formades på 1930-talet var i stort sett oförändrad fram
till år 1991. Efter 1920- och 1930-talens ekonomiska kris motiverades
regleringarna främst av socialpolitiska skäl och under krigsåren skulle
befolkningens försörjning tryggas. Principerna för jordbrukspolitiken har varit
föremål för riksdagens prövning vid flera tillfällen under efterkrigstiden.
År 1985 fastställde riksdagen riktlinjer för en samlad livsmedelspolitik.
Huvudmålet för livsmedelspolitiken skulle vara att trygga vårt lands
livsmedelsförsörjning såväl i fredstid som under kriser och krig. Beslutet
innehöll även ett konsument- och inkomstmål som syftade till att ge
konsumenterna tillgång till livsmedel av god kvalitet till rimliga priser samt
att ge jordbrukarna en med jämförbara grupper likvärdig standard.
Livsmedelspolitiken skulle även främja en god regional balans. I 1985 års beslut
tillkom också ett miljö- och naturresursmål enligt vilket jordbruket och
livsmedelsnäringen måste ta hänsyn till kravet på en god miljö och till behovet
av en långsiktig och planerad hushållning med våra naturresurser. Regleringen
bestod fram till år 1991 av två huvudkomponenter: ett gränsskydd och en intern
marknadsreglering. Gränsskyddet upprätthölls i form av rörliga införselavgifter
som syftade till att ge en stabil prisnivå inom landet oberoende av svängningar
i världsmarknadspriserna. Principerna för den interna marknadsregleringen var i
korthet att lantbrukarna, genom avgifter på all produktion, kollektivt
finansierade huvuddelen av kostnaderna för export av de jordbruksprodukter som
inte kunde avsättas inom landet. Sammantaget innebar detta att priserna på
jordbruksprodukter upprätthölls på administrativ väg. Regleringen omfattade alla
viktiga jordbruksprodukter och avsåg förutom primärledet även viss insamling och
förädling. Regleringarna administrerades av sju regleringsföreningar.
4.2 Den interna avregleringen
Riksdagens beslut 1990 om en ny jordbruks- och livsmedelspolitik (prop.
1989/90:146, bet. 1989/90:JoU 25, rskr. 1989/90:327) innebär en successiv
avreglering av jordbruket och en övergång till ett mer marknadsinriktat system.
Beslutet föranleddes bl.a. av att den tidigare livsmedelspolitiken
kännetecknades av dålig måluppfyllelse. Sverige hade en kostsam överproduktion
som måste säljas på världsmarknaden till priser som understeg
produktionskostnaderna. Prisutvecklingen på livsmedel översteg inflationen.
Samtidigt avskärmades konsumenterna och producenterna från varandra. Prisstödet
ledde även till att markvärdena steg och därigenom stimulerade intensiteten i
jordbruksproduktionen med belastningar på miljön som följd.
En utgångspunkt för livsmedelspolitiken skall enligt beslutet vara att
produktionen i princip skall vara underkastad samma villkor som andra näringar.
Producenterna skall endast ersättas för efterfrågade varor och tjänster. Ett
gränsskydd i form av rörliga avgifter behålls tills vidare i avvaktan på ett
resultat av förhandlingarna om ett nytt GATT-avtal (General Agreements on
Tariffs and Trade), se nedan. De interna marknadsregleringarna avvecklas
successivt. Lagen om prisreglering på jordbrukets område upphörde att gälla den
1 juli 1991 och ersattes med lagen (1990:615) om avgifter på vissa
jordbruksprodukter m.m.
Övergångsbestämmelser till sistnämnda lag finns i lagen (1990:616) om införande
av lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m.
Avskaffandet av de interna marknadsregleringarna innebär i huvudsak att den
kollektiva exportfinansieringen av överskott och de sju regleringsföreningarnas
myndighetsuppgifter avvecklas eller har avvecklats. För att underlätta
jordbrukets omställning till en mer marknadsinriktad situation beslutade
riksdagen om vissa övergångsåtgärder.
Riksdagens beslut innebär bl.a. att ett förenklat system för lönsam-
hetsutjämning utan exportfinansiering inom mjölkprisregleringen skall vara i
kraft till den 1 juli 1995. Riksdagen har i ett senare beslut givit regeringen
möjlighet att besluta om hur avtrappningen skall ske. Vidare infördes ett
temporärt system för stöd till export av kött t.o.m. budgetåret 1993/94 om
sammanlagt 450 miljoner kronor. Ett förenklat system för inlösen av överskott av
spannmål behålls t.o.m. budgetåret 1993/94. Inköpspriset sänks successivt.
Export av eventuella överskott under denna period finansieras över
statsbudgeten.
4.3 Omställning inför ett EU-medlemskap
En särskild kommission, Omställningskommissionen, med uppgift att förbereda en
avstämning av omställningsbesluten i 1990 års livsmedelspolitik har lagt fram
tre betänkanden (SOU 1992:87, 1992:125, 1993:33) med ett antal förslag till
åtgärder. Kommissionen har enligt regeringens direktiv beaktat effekter och
faktorer som inte var kända eller förutsedda vid tidpunkten för det
livsmedelspolitiska beslutet. Utgångspunkter för kommissionens arbete har varit
att omställningen av jordbruket skall fullföljas på ett sådant sätt att Sverige
vid inträdet i EU har en stark och konkurrenskraftig jordbruksnäring och
livsmedelsindustri.
I prop. 1992/93:100 bil. 10 (bet. 1992/93:JoU 13, rskr. 1992/93:231) anges att
Sverige siktar på en fullständig integrering med EG:s gemensamma
jordbrukspolitik från tidpunkten för medlemskap. Sverige skall vid integrationen
uppnå så stora positiva samhällsekonomiska effekter som möjligt med hänsyn tagen
till både behovet av en stark och konkurrenskraftig jordbuksnäring och till
konsumenternas och skattebetalarnas intressen. Ambitionen bör vara att inga
övergångsåtgärder skall behöva tillämpas sedan Sverige blivit medlem samt att
övriga konkurrensbegränsande åtgärder undanröjs, i båda fallen på basis av
ömsesidighet. Vidare anges att det för att Sverige vid tidpunkten för inträde
skall ha en stark och konkurrenskraftig jordbruksnäring och livsmedelsindustri
krävs att en anpassning av de svenska pris-, stöd- och kostnadsnivåerna
påbörjas redan före ett medlemskap. Det förutsätter anpassningar av 1990 års
livsmedelspolitiska beslut i syfte att få ett jordbruk som har förutsättningar
att överleva och utvecklas med de nya förutsättningar och spelregler som ett
medlemskap innebär. Vidtas inte vissa anpassningsåtgärder före ett medlemskap
riskerar dessutom vissa delar av primärproduktionen, som har förutsättningar att
vara konkurrenskraftiga i EG, att slås ut under perioden fram till ett
medlemskap.
Mot bakgrund av detta och Omställningskommissionens förslag har regeringen och
riksdagen beslutat om vissa justeringar i 1990 års jordbruks- och
livsmedelspolitiska beslut. För vegetabilieproduktionen har inlösensystemet
förlängts till att omfatta även budgetåret 1994/95 och vissa justeringar har
gjorts av inlösenpriset och referenspriset (som gränsskyddet avvägs mot). Ett
arealbidrag har införts liknande det som finns i EG. Vidare har
prisregleringsavgiften på handelsgödsel samt gränsskyddet för proteinfodermedel
tagits bort.
För animalieproduktionen har riksdagen, främst mot bakgrund av minskade
fodermedelskostnader på grund av borttagandet av gränsskyddet på
proteinfodermedel, beslutat om vissa sänkningar i djurbidrag och gränsskydd.
Vidare har riksdagen beslutat dels om en förlängning av det temporära systemet
för köttexport till den 31 december 1994 samt ett tillskott på 100 miljoner
kronor, dels om 150 miljoner kronor för export av förädlade livsmedel som inte
ryms inom systemet för industrins råvarukostnadsutjämning för perioden 1 juli
1993 - 30 december 1994.
Sammantaget innebär riksdagens olika beslut att delar av EG:s system införs
redan före ett medlemskap i enlighet med Sveriges målsättning att ha en stark
och konkurrenskraftig jordbruksnäring och livsmedelsindustri vid tidpunkten för
EU-medlemskap och ambitionen att inga övergångsåtgärder skall behöva tillämpas.
I praktiken innebär det, i kombination med Sveriges positioner i
medlemskapsförhandlingarna, att det på många områden inom jordbruks- och
livsmedelsproduktionen sker en viss återreglering i samband med anpassningen
till och införlivandet av EG:s gemensamma jordbrukspolitik.
4.4 GATT-avtalet
För jordbruket innebär GATT-avtalet att den totala nivån av det internstöd som
påverkar handeln skall dras ned med 20 procent jämfört med läget 1986-1988.
Sverige berörs inte i så stor omfattning av denna neddragning, eftersom Sverige
genom 1990 års livsmedelspolitiska reform redan uppfyllt förpliktelserna.
För gränsskyddet på jordbrukets område innebär avtalet att alla former av s.k.
icke tariffära gränsskydd (t.ex. variabla införselavgifter, kvantitativa
importrestriktioner, minimipris etc.) omvandlas till tullar som är bundna i GATT
och kan lösas först vid omförhandling. Detta skall i princip ske genom att
skillnaden mellan inhemskt pris och världsmarknadspris för perioden 1986-1988
omvandlas till tull. Alla tullar skall dras ned med i genomsnitt 36 procent,
dock minst 15 procent för varje enskild tullposition. För Sverige blir
effekterna av avtalet mest påtagliga genom åtagandena beträffande gränsskyddet.
De bundna och successivt sänkta tullarna sätter ett tak för hur mycket våra
priser kan överstiga världsmarknadspriserna. Sverige har lagt neddragningarna så
att vi så långt möjligt anpassar nivåerna till EG:s.
För exportsubventioner på jordbruksområdet gäller att jämfört med genomsnittet
för basperioden 1986-1990 skall utgifter för exportsubventioner dras ned med 36
procent och volymer som exporteras med subventioner minskas med 21 procent.
Åtagandena gäller produktvis. För vidareförädlade produkter gäller att det
totala sammanlagda värdet av exportsubventionerna skall dras ned med 36 procent
jämfört med genomsnittet 1986-1990. Sverige har genom 1990 års reform i huvudsak
avskaffat exportsubventionerna. GATT-reformen sätter dock gränser för storleken
på subventionerna i de fall Sverige har kvar subventioner, t.ex. på
spannmålssidan.
Reformperioden är 6 år med början under 1995.
4.5 Trädgårdspolitiken
Historiskt sett har det i Sverige alltid funnits ett starkt samband mellan
jordbrukspolitik och trädgårdspolitik. Genom 1979 års trädgårdspolitiska beslut
fick trädgårdspolitiken en mera självständig roll gentemot jordbrukspolitiken.
De riktlinjer som lades fast år 1979 (prop. 1978/79:136, bet. 1978/79:JoU29,
bet. 1978/79:SkU47, rskr. 1978/79:399) innebär att de som arbetar inom
trädgårdsnäringen skall ha en ekonomisk och social standard som är likvärdig med
den som erbjuds inom andra näringar. Näringen skall erbjuda trygg sysselsättning
och god arbetsmiljö. Samtidigt skall konsumenterna tillförsäkras produkter av
god kvalitet till rimliga priser.
De medel som lades fast för att nå målen kom att bestå av gränsskydd i form av
tullar, rationaliseringsbefrämjande insatser i form av finansiellt stöd till
odlingsföretag, rådgivning, forskning, försöksverksamhet och undervisning.
Inom EG omfattas trädgårdsnäringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, se
avsnitt 7.1 .
I prop. 1992/93:183 (bet. 1992/93:JoU 20, rskr. 1992/93:330) anges att genom
avvecklingen av prisregleringsavgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel
kommer den yrkesmässiga trädgårdsnäringen att efter utgången av år 1993 stå i
stort sett utan kollektiva medel för information, marknadsföring och
utvecklingsarbete. Mot bakgrund av dels behovet av anpassningsåtgärder inför ett
svenskt EU-inträde, dels trädgårdsnäringens avsaknad av kollektiva medel efter
utgången av år 1993, anvisades vidare 25 mkr för att stärka näringens
långsiktiga konkurrenskraft.
4.6 Skogspolitiken
I prop. 1992/93:226 (bet. 1992/93:JoU 15, rskr. 1992/93:352) anges att svensk
skogspolitik sedan länge har präglats av att staten mer eller mindre starkt har
ställt krav på en varaktig hushållning med skogarna. Skälen för detta har från
tid till annan varierat. Det kan hävdas att kravet med tiden stärkts och gjorts
tydligare. I 1979 års skogspolitiska beslut slogs det bl.a. fast att vi bör
eftersträva en väl avvägd hushållning med skogarna som gör det möjligt att
kontinuerligt utnyttja det virke som skogarna kan ge. Miljöfrågorna lyftes fram
mer än tidigare men fick inte den tyngd som vi i dag anser vara nödvändigt.
Detta var de viktigaste skälen till en omprövning av 1979 års beslut.
Mot bakgrund av detta lades det fram nya mål för skogspolitiken. Det innebär
att miljöfrågorna ges en mer framskjuten plats än tidigare. Från och med år
1994 finns det sålunda både ett produktionsmål och ett miljömål för skogsbruket.
Dessa mål är jämställda. Sammanfattningsvis uttrycks detta så att skogen, som
en nationell tillgång, skall skötas så att den uthålligt ger en god avkastning
samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. I enlighet med detta har
ändringar gjorts i skogsvårdslagen (1979:429) så att miljöfrågornas växande
betydelse markeras genom en skärpning av de bestämmelser som rör hänsynen till
naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Ändringarna i lagen innebär även
en betydande avreglering och därmed en ökad frihet för skogsägarna. Bland annat
minskas det statliga ekonomiska stödet kraftigt och den översiktliga
skogsinventeringen upphör.
5 Den svenska konkurrensrätten
5.1 Äldre konkurrenslagstiftning
Konkurrenslagen (1982:729), som gällde från den 1 januari 1983 och ersattes av
konkurrenslagen (1993:20), hade till ändamål att främja en från allmän synpunkt
önskvärd konkurrens inom näringslivet genom åtgärder mot skadliga konkurrens-
begränsningar.
Lagen byggde, liksom dess föregångare konkurrensbegränsningslagen (1953:605), i
huvudsak på den s.k. missbruksprincipen. Detta innebar att lagen medgav
ingripande mot ett företag när det konstaterades att företaget i ett enskilt
fall framkallade en konkurrensbegränsning som hade skadlig verkan. Syftet med
ingripandet var att för framtiden undanröja en sådan skadlig verkan. Begreppet
skadlig verkan innebar att ett ingripande enligt konkurrenslagen förutsatte att
konkurrensbegränsningen var kvalificerad på visst sätt. Uttrycket konkurrensbe-
gränsning i lagen hade en mycket vid innebörd. Det ansågs i princip omfatta
varje förhållande som innebar eller hade till följd att konkurrensen inte var
fullkomligt fri och ohämmad. Formerna för ingripande enligt konkurrenslagen var
förbud att i fortsättningen tillämpa ett visst konkurrensbegränsande förfarande
eller åläggande för framtiden att vidta en viss åtgärd. Förbud eller åläggande
kunde förenas med vite.
Konkurrenslagen var tillämplig på all typ av näringsverksamhet.
Tillämpningsområdet begränsades emellertid i realiteten genom särregleringar som
uttryckte samhällets syn på hur verksamheten borde bedrivas på vissa områden
(prop. 1981/82:165, s. 185 f.). Lagtekniskt ansågs detta framgå av det i
generalklausulen uppställda kravet för ingripanden att en konkurrensbegränsning
skulle medföra en från allmän synpunkt skadlig verkan. Genom den interna pris-
och marknadsreglering som fram till den 1 juli 1991 gällde på jordbrukets
område, och som förutom primärledet även omfattade viss insamling och förädling,
var motsvarande delar inom jordbrukssektorn undantagna från konkurrenslagens
tillämpningsområde.
5.2 Särskilda konkurrensregler på jordbruksområdet
I samband med omläggningen av livsmedelspolitiken och därmed en successiv
avveckling av den interna marknadsregleringen från och med den 1 juli 1991
infördes lagen (1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om
jordbruksprodukter. Lagen upphörde att gälla i samband med att den nu gällande
konkurrenslagen trädde i kraft den 1 juli 1993.
I propositionen med förslag till lagen (prop. 1990/91:147, bet. 1990/91:NU33,
rskr. 1990/91:366) angavs att omläggningen av livsmedelspolitiken var mycket
genomgripande och på ett avgörande sätt ändrade förutsättningarna för näringen.
Det statliga interna regleringssystemet hade inneburit och i vissa fall
förutsatt en långtgående samverkan i den lantbrukskooperativa föreningsrörelsen.
När det statliga interna regelsystemet upphörde skulle flera av de konkreta
uppgifter som skötts av föreningsrörelsen falla bort. Eftersom gränsskyddet
behölls för vissa jordbruksprodukter ökade betydelsen av väl fungerande hem-
mamarknader.
För att säkerställa att företag inte i en eller annan form tog över vissa delar
av den interna marknadsregleringen och administrerade den i egen regi borde
enligt propositionen och riksdagsbehandlingen i Jordbruks- och Näringsutskotten
i lag anges vilka spelregler som skall gälla för marknadens aktörer. Det
konstaterades samtidigt att avregleringen på livsmedelsområdet visserligen
innebar att det efter den 1 juli 1991 skulle finnas större utrymme för
ingripanden mot konkurrensbegränsningar på området med stöd av generalklausulen
i 2 konkurrenslagen. De former av samverkan som den föreslagna lagen tog sikte
på bedömdes emellertid vara av den karaktären att de generellt fick anses ha
skadlig verkan och en prövning från fall till fall enligt missbruksprincipen
bedömdes därmed mindre lämplig. Lagen hade därför formen av straffsanktionerade
förbud mot vissa typer av samverkan. Från förbuden gällde vissa undantag.
Lagen innebar förbud mot sådan samverkan mellan näringsidkare i samma led som
innebär
- att inköp av varor inom landet eller efterföljande produktion eller
försäljning delas upp i kvoter, i geografiska områden eller i kundkretsar,
- att produktionen eller utbudet av varor inom landet begränsas på annat sätt,
eller
- att underskott vid försäljning av jordbruksprodukter på export finansieras
gemensamt.
Förbuden gällde för näringsidkare som omfattats av den tidigare gällande
jordbruksregleringen, dvs. sådana vars verksamhet avsåg
1. köp av jordbruksprodukter från jordbrukare eller andra råvaruproducenter,
eller
2. bearbetning eller förädling i något efterföljande produktionsled av sådana
produkter.
Det bedömdes inte nödvändigt eller önskvärt att sådan samverkan som förekommer
i verksamheten inom en ekonomisk förening bestående av enbart jordbrukare eller
andra råvaruproducenter skulle omfattas av lagstiftningen. Ett undantag för
sådan samverkan infördes därför i lagen. Undantaget gällde även om föreningen
hade vissa inte längre aktiva jordbrukare som medlemmar.
Undantag från förbudet gällde också för sådana förfaranden som bara i begränsad
utsträckning kunde påverka konkurrensen på den marknad det var fråga om i varje
särskilt fall. Som tumregel angavs att konkurrensen kunde anses påverkad endast
i begränsad utsträckning, om aktuell samverkan nådde en omfattning som påverkade
mindre än 25 procent av den relevanta marknaden. Dispens från förbudet kunde
också meddelas av Marknadsdomstolen.
I enlighet med vad riksdagen uttalade i samband med omläggningen av
livsmedelspolitiken skulle samverkan i säljbolag för att hantera säsongs-
variationer och tillfälliga mindre exportkvantiteter inte förhindras
(1989/90:JoU25 s. 97). Sådan samverkan fick emellertid inte strida mot
konkurrenslagstiftningen och konkurrensmyndigheterna förutsattes följa
utvecklingen och ingripa om samarbetet innebar att producenterna på nationell
nivå kollektivt bar förluster vid export.
5.3 Gällande konkurrenslagstiftning
5.3.1Lagens innehåll
En ny konkurrenslag (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993. De materiella
konkurrensreglerna i lagen har utformats efter förebild från EG:s och
EES-avtalets konkurrensregler. Lagen har till ändamål att undanröja och motverka
hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor,
tjänster och andra nyttigheter. I lagen avses med företag en fysisk eller
juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur.
Lagen innehåller två principiella förbud. Enligt 6 är avtal mellan företag
förbjudna om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen
på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant
resultat. Detta gäller t.ex. sådana avtal som innebär att
- inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller
indirekt fastställs,
- produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller
kontrolleras,
- marknader eller inköpskällor delas upp.
Förbudet mot samverkan omfattar inte samverkan av mindre betydelse. Detta
markeras genom uttrycket att konkurrensen skall begränsas på ett märkbart sätt.
I propositionen 1992/93:56 anges att samarbete mellan mindre eller medelstora
företag där avtalsprodukterna, eller produkter som av konsumenterna uppfattas
som likvärdiga och som tillverkas eller säljs av avtalsparterna, omfattar en
mindre del av den relevanta marknaden - omkring tio procent - normalt torde
sakna betydelse för konkurrensen. Är det enbart fråga om mycket små företag med
en årsomsättning under tio miljoner kronor torde marknadsandelen kunna vara
något högre än tio procent utan att samarbetet faller under förbudet.
Konkurrensverket har i sitt allmänna råd (KKVFS 1993:2) om avtal av mindre
betydelse (bagatellavtal) som inte omfattas av 6 konkurrenslagen (1993:20)
närmare utvecklat hur begreppet märkbart sätt bör tolkas.
Enligt det allmänna rådet påverkas konkurrensen inte på ett märkbart sätt om
avtalsparternas marknadsandel inte överstiger tio procent och årsomsättningen
för var och en av dessa inte överstiger 200 miljoner kr.
När det gäller samarbete i vilket endast företag med en årsomsättning som inte
överstiger 10 miljoner kr deltar kan marknadsandelen uppgå till 15 procent utan
att konkurrensen anses påverkas på ett märkbart sätt.
Enligt 7 är avtal eller avtalsvillkor som är förbjudna enligt 6 ogiltiga.
Konkurrensverket får i det särskilda fallet i enlighet med 8 besluta om
undantag från förbudet i 6 för ett avtal som bidrar till att förbättra
produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller
ekonomiskt framåtskridande och som tillförsäkrar konsumenterna en skälig andel
av den vinst som därigenom uppnås. Ytterligare förutsättningar för undantag är
att avtalet bara ålägger de berörda företagen nödvändiga begränsningar och att
avtalet inte ger företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en
väsentlig del av nyttigheterna i fråga. Undantag från förbudet i 6 kan av
regeringen enligt 17 ges för grupper av avtal som uppfyller förutsättningarna
i 8 (gruppundantag).
Regeringen har hittills i förordningar med förordningsmotiv (Regeringens
förordningsmotiv 1993:1) beslutat om gruppundantag för nio olika kategorier av
avtal. Det gäller
- ensamåterförsäljaravtal (1993:72),
- exklusiva inköpsavtal (1993:73),
- försäljnings- och serviceavtal för motorfordon (1993:74),
- specialiseringsavtal (1993:75),
- forsknings- och utvecklingsavtal (1993:76),
- patentlicensavtal (1993:77),
- know-how-licensavtal (1993:78),
- franchiseavtal (1993:79) och
- kedjor i detaljhandeln (1993:80).
Bestämmelsen i 8 om undantag är i huvudsak inriktad på samverkan mellan
mindre och medelstora företag som stärker deras konkurrenskraft mot större
företag på marknaden. Normalt får då samarbetet inte omfatta en för stor del av
marknaden. Företag med en dominerande ställning på marknaden torde sällan kunna
uppfylla förutsättningarna för undantag. Ett oeftergivligt krav vid undantag är
att det måste finnas kvar en fungerande konkurrens på marknaden.
Det andra principiella förbudet framgår av 19 och innebär att missbruk från
ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på den svenska
marknaden är förbjudet. I paragrafen ges exempel på förfaranden som kan innebära
missbruk av en dominerande ställning.
Konkurrensverket får enligt vad som är närmare föreskrivet förklara att ett
avtal eller förfarande inte omfattas av något av förbuden i lagen
(icke-ingripandebesked).
Konkurrensverket får ålägga ett företag att upphöra med överträdelser av
förbuden. Om Konkurrensverket i ett visst fall beslutar att inte meddela ett
sådant åläggande, får Stockholms tingsrätt göra det på talan av ett företag som
berörs av överträdelsen.
På talan av Konkurrensverket får Stockholms tingsrätt besluta att ett företag
skall betala en särskild avgift (konkurrensskadeavgift), om förbuden eller
särskilda villkor överträtts uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Konkurrensskadeavgift skall fastställas till lägst fem tusen kronor och högst
fem miljoner kronor eller till ett högre belopp dock inte överstigande tio
procent av företagets omsättning föregående räkenskapsår.
Lagen innehåller också bestämmelser om prövning av företagsförvärv.
5.3.2Lagens tillämpning på jordbruksområdet
Konkurrenslagen har en generell räckvidd och gäller oavsett verksamhetsområde
eller företagsform. Samtidigt som lagen trädde i kraft upphävdes därför lagen
(1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter.
Frågan om undantag från förbuden på jordbruksområdet togs upp i propositionen
(prop. 1992/93:56, sid. 25 och 79). Där angavs att det på jordbruksområdet är
naturligt och oftast nödvändigt för deras överlevnad att enskilda, mindre
jordbrukare och andra liknande primärproducenter sluter sig samman i
primärföreningar såvitt avser produktion eller försäljning av
jordbruksprodukter, utnyttjande av gemensamma anläggningar för lagring,
behandling eller förädling av jordbruksprodukter. Sådan samverkan mellan
medlemmarna inom en primärförening bedömdes i många fall vara omfattad av
förbudet i 6 men sammantaget ha sådana positiva effekter att den borde kunna
kvalificera för undantag.
Samtidigt framhölls att förhållandet mellan den enskilde jordbrukaren eller
råvaruproducenten som leverantör och primärföreningen som köpare inte fick
innehålla faktorer som förhindrar eller försvårar rörlighet för medlemmarna,
exempelvis att sälja sina produkter till andra köpare eller bli medlem i en
annan primärförening. Samarbetet bedömdes heller inte få vara av den karaktären
att det hindrar eller försvårar utomstående förädlingsverksamhet eller försvårar
för jordbrukare eller råvaruproducenter som står utanför samarbetet i en
primärförening.
Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till ny konkurrenslag erinrade
Näringsutskottet (bet. 1992/93:NU17 s. 16) om att det på jordbruksområdet kan
vara naturligt att enskilda jordbrukare sluter sig samman i s.k.
primärföreningar för att samarbeta i olika frågor. Samtidigt konstaterades att
ett sådant samarbete torde innehålla vissa moment som är konkurrensbegränsande.
Utskottet instämde i regeringens uppfattning att hänsyn borde tas till
jordbruksnäringens speciella natur vid tillämpningen av bestämmelserna om
undantag.
6 Förhållandet mellan konkurrenslagen och lagen om ekonomiska föreningar
Samverkan mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter på lantbrukets
område bedrivs mycket ofta i formen av ekonomisk förening.
Enligt 1 kap. 1 första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar har
en ekonomisk förening till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen
genom ekonomisk verksamhet i vilken medlemmarna deltar
1. som konsumenter eller andra förbrukare,
2. som leverantörer,
3. med egen arbetsinsats,
4. genom att begagna föreningens tjänster, eller
5. på annat liknande sätt.
Själva företagsformen ekonomisk förening bygger således på viss samverkan.
Sådan samverkan kan i någon mening begränsa konkurrensen mellan föreningens
medlemmar. Konkurrenslagen å andra sidan innehåller förbud mot samverkan som på
ett märkbart sätt begränsar konkurrensen på den aktuella marknaden. Det sagda
medför att dessa två lagar i vissa avseenden kan synas vara oförenliga. Så
skulle också kunna vara fallet när det gäller förhållandet mellan
konkurrenslagen och andra lagar, t.ex. lagarna på immaterialrättens område.
Frågan om förhållandet mellan konkurrenslagen och andra lagar har behandlats i
förarbetena till konkurrenslagen. Därvid har följande anförts. När riksdagen
efter avvägning mellan olika allmänna intressen beslutat om offentliga
regleringar som medför konkurrenshämmande verkningar kan den situationen
uppkomma att konkurrenslagen inte alls skall tillämpas. Företagen kan då vara
rättsligt förpliktade att handla på visst sätt. Konkurrensbegränsande avtal
eller avtalsvillkor vilka sålunda inte ger uttryck för den fria partsviljan,
utan är en direkt och avsedd effekt av lagstiftning eller en ofrånkomlig följd
av denna, kan således inte angripas med stöd av konkurrenslagen. När det gäller
förhållandet mellan konkurrenslagen och den immaterialrättsliga lagstiftningen
har vidare anförts att konflikter mellan dessa lagar ytterst får lösas med
beaktande av de skilda regleringarnas syften och att det som hittills får vara
en uppgift för rättsutvecklingen att närmare dra upp de gränser som bör gälla i
det här avseendet (prop. 1992/93:56 s. 70 f., jfr också prop. 1981/82:165 s. 177
f.).
Principer av denna art skulle kunna ges tillämplighet också på förhållandet
mellan konkurrenslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Som kommer att framgå
föreslår regeringen i detta lagstiftningsärende att konkurrenslagens förbud mot
konkurrensbegränsande samarbete, sådant detta förbud kommer till uttryck i
lagens 6 inte skall vara tillämpligt på viss verksamhet inom ramen för en
primär lantbruksförening. Någon oförenlighet kan således inte uppkomma i denna
del i förhållande till lagen om ekonomiska föreningar.
Frågan om konkurrenslagens tillämpning på ekonomiska föreningar har belysts i
Näringsdepartementets promemoria Konkurrensrättens tillämpning på ekonomiska
föreningar - några principiella frågeställningar (Ds 1994:42).
7 Europeiska Unionen
7.1 EG:s jordbrukspolitik
7.1.1Allmänt
Tre principer för jordbrukspolitiken inom EG utvecklades i Romfördraget. Denna
skulle bygga på en gemensam marknad och gemensamma priser för jordbruksvaror, en
gemensam finansiering av jordbruksregleringen och en preferens för produkter
producerade inom gemenskapen.
Ramarna och målen för EG:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) anges i artiklarna
38-43 i Romfördraget från år 1957. Målen, som anges i artikel 39, är:
- höjd produktivitet i jordbruket
- skälig levnadsstandard för jordbrukarna
- stabiliserad marknad
- trygg livsmedelsförsörjning
- rimliga livsmedelspriser för konsumenterna
CAP genomförs med hjälp av reglering av den interna marknaden och priserna, ett
gränsskydd i form av rörliga införselavgifter samt strukturpåverkande åtgärder.
EG:s jordbrukspolitik och dess förändringar uppvisar flera likheter med den
svenska jordbrukspolitiken fram till det livsmedelspolitiska beslutet år 1991.
Gemensamma priser innebär att olika s.k. administrativa priser fastställs. De
verkliga priserna kan variera avsevärt både inom och mellan länderna och bestäms
av utbud och efterfrågan inom de ramar de administrativa priserna ger.
De gemensamma marknadsregleringarna omfattar en stor del av de
jordbruksprodukter som produceras inom EG. Det är betydligt fler produkter som
omfattas av marknadsingripanden i EG än i Sverige. I huvudsak finns fyra olika
former av marknadsingripanden:
- prisstöd genom interventionsköp i kombination med exportstöd ochgränsskydd
- enbart gränsskydd
- produktstöd
- stöd i förhållande till areal eller antal djur
Prisstöd genom interventionsköp eller exportstöd tillämpas för närmare tre
fjärdedelar av EG:s jordbruksproduktion, bl.a. för mejeriprodukter, nästan all
spannmål och allt nötkött och vissa typer av frukt och grönsaker.
Under 1980-talet uppstod stora överskott som ledde till att lagren av vissa
jordbruksprodukter växte. Det innebar att även kostnaderna för att exportera
överskotten ökade. Detta var några av de faktorer som ledde till behovet av den
reformerade jordbrukspolitiken som började genomföras den 1 januari 1993. En
annan orsak till reformen var det förväntade GATT-avtalet som innehåller krav på
reduceringar av internstöd, gränsskydd och exportsubventioner.
Produktstöd i form av pristillägg eller arealbidrag betalas främst för
produktion av produkter för vilka EG har låga tullar. Djurbidrag eller
arealbidrag förekommer främst i så kallade missgynnade områden. Dessa stöd har
ökat i omfattning i och med reformen av CAP.
7.1.2Reformeringen av CAP
I maj 1992 beslutade EU:s jordbruksministrar om en reformering av CAP.
Huvudinriktningen av den nya politiken är att minska prisstödet till jordbruket
och att öka de s.k. direktstöden. Omläggningen av jordbrukspolitiken kommer att
ske under perioden 1993 - 1995 och syftar till att minska problemen med
överproduktion, låga inkomster till jordbrukarna, stigande kostnader för
jordbrukspolitiken och jordbrukets negativa inverkan på miljön.
Reformen innebär att priserna sänks, produktionskvoterna minskar och att nya
produktionsbegränsningar införs. Jordbrukarna kompenseras genom arealbidrag och
djurbidrag. Ett villkor för arealbidrag är att de lägger en viss del av sin
åkermark i träda. De kan även få stöd för vissa miljövårdande åtgärder,
skogsplantering av jordbruksmark samt vid förtidspensionering. EG:s pris- och
marknadsreglering och exportbidrag finns dock kvar. Reformen innebär i princip
endast att priser och därmed exportbidrag sänks och att den enskilda
jordbrukaren i stället ersätts genom direktstöd.
Den gemensamma jordbrukspolitiken innefattar även struktur- och
regionalpolitiska åtgärder. Inom ramen för strukturdelen finns ett antal
stödprogram som främst syftar till att utveckla jordbruket och landsbygden.
Vissa stödprogram är inriktade på områden med sämre produktionsförutsättningar,
s.k. missgynnade områden (t.ex. bergsjordbruk). Andra strukturstöd är mer
generella och omfattar alla gemenskapens produktionsområden (t.ex.
investeringsstöd). För de gemensamma strukturstöden anger EG normalt ramvillkor
och maximala stödbelopp medan medlemsländerna svarar för den mer detaljerade
utformningen. Villkoren för och nivåerna på stöden varierar beroende på
medlemsländernas ambitioner och möjligheter till medfinansiering från EG. Vissa
strukturpolitiska åtgärder är obligatoriska medan andra är frivilliga. De
senaste åren har strukturpolitiken kommit att spela en allt större roll inom EG.
7.2 EG:s konkurrensregler
En effektiv konkurrenspolitik spelar en nyckelroll i den process som pågår inom
EU för att uppnå ekonomisk integration. Genom en sådan politik kan man uppnå
optimal resursfördelning och bästa möjliga miljö för uppfinningar och tekniska
framsteg på marknaden. Konkurrenspolitiken skall säkerställa att det inte reses
nya protektionistiska hinder, oavsett om detta sker till följd av
konkurrensbegränsningar eller genom åtgärder som vidtas av medlemsstaterna för
att gynna det egna landets företag.
Genomförandet av den inre marknaden år 1992 med fri rörlighet för personer,
varor, tjänster och kapital har ökat betydelsen av konkurrenspolitiken. De
förväntade fördelarna med den inre marknaden, t.ex. ökad produktivitet, lägre
priser och större sysselsättningsförmåga, kräver att det finns en fungerande
konkurrens inom EU. Målet att skapa en integrerad marknad spelar en lika viktig
roll som konkurrensen traditionellt spelar i en marknadsekonomi, som kort kan
sägas bestå i att säkerställa en effektiv resursfördelning i samhällsekonomin,
ge konsumenterna de produkter de efterfrågar till låga priser och att tvinga
företagen till effektivisering och rationalisering och samtidigt stimulera dessa
till att ta fram nya produkter och produktmetoder.
Genom Romfördraget har skapats ett system som syftar till att förhindra att
konkurrensen inom den gemensamma marknaden hindras, begränsas eller snedvrids.
Konkurrensreglerna finns i fördragets artiklar 85 - 94.
De grundläggande konkurrensreglerna för företagen finns i artiklarna 85 och 86.
Reglerna har direkt tillämplighet och direkt effekt i medlemsstaterna samt
skapar rättigheter och skyldigheter för enskilda rättssubjekt som kan åberopas
vid nationella domstolar.
Artikel 85.1 förbjuder avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade
förfaranden (avtalskriteriet) som hindrar, begränsar eller snedvrider
konkurrensen inom den gemensamma marknaden (konkurrensbegränsningskriteriet) och
som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna (samhandelskriteriet). Sådana
avtal m.m. som är förbjudna är enligt artikel 85.2 ogiltiga. Undantag från
förbudet kan medges under de förutsättningar som finns angivna i artikel 85.3.
Artikel 86 förbjuder ett eller flera företags missbruk av en dominerande
ställning på den gemensamma marknaden eller en väsentlig del av denna. Också
beträffande tillämpligheten av artikel 86 krävs att samhandeln påverkas.
Undantag från förbudet i artikel 85.1 kan ges i enskilda fall av
EG-kommissionen efter att företagen har anmält avtalet dit. Kommissionen har
också bemyndigats av EU-rådet att utfärda förordningar om undantag för vissa
typer av avtal, s.k. gruppundantag. Avtal som uppfyller villkoren i sådana
gruppundantagsförordningar behöver inte anmälas utan anses generellt undantagna
från förbudet i artikel 85.1. EG-kommissionen har hittills utfärdat nio sådana
gruppundantag. Dessa gäller för specialiceringsavtal, avtal om forskning och
utveckling, ensamåterförsäljaravtal, exklusiva inköpsavtal, försäljnings- och
serviceavtal för motorfordon, franchiseavtal, patentlicensavtal,
know-how-licensavtal och vissa avtal inom försäkringssektorn.
Till EG:s konkurrensregler hör också regler om kontroll av företagsförvärv.
Dessa regler kommer till uttryck i den s.k. fusionskontrollförordningen,
förordning (EEG) nr 4064/89.
Tillämpningsregler till artiklarna 85 och 86 finns i särskilda förordningar. De
grundläggande tillämpningsreglerna finns i förordningen (EEG) nr 17/62.
7.3 Konkurrensreglernas tillämpning på jordbruksområdet
Artikel 42 i Romfördraget föreskriver att konkurrensreglerna är tillämpliga på
produktion och handel med jordbruksprodukter endast i den utsträckning rådet
bestämmer.
Rådet har antagit förordning (EEG) nr 26/62 som lägger fast hur
konkurrensreglerna skall tillämpas på jordbruksområdet. Reglerna i förordningen
har följande lydelse (enligt sin svenska översättning i SOU 1964:33).
Artikel 1
Från och med ikraftträdandet av denna förordning skola, med förbehåll för
bestämmelserna i artikel 2, fördragets artiklar 85-90 liksom tillämp-
ningsbestämmelser till dessa artiklar äga tillämpning på överenskommelser,
beslut och förfaranden som åsyftas i fördragets artiklar 85, punkt 1, samt 86,
och som beröra produktionen av eller handeln med de i fördragets bilaga II
uppräknade produkterna.
Artikel 2
1. Fördragets artikel 85, punkt 1, skall icke vara tillämplig på överens-
kommelser, beslut och förfaranden som åsyftas i föregående artikel då de utgöra
en integrerande del av en nationell marknads-organisation eller äro erforderliga
för genomförandet av den i fördragets artikel 39 angivna målsättningen.
Ifrågavarande bestämmelse skall i synnerhet icke tillämpas på överenskommelser,
beslut och förfaranden av jordbrukare, jordbruksorganisationer eller samman-
slutningar av sådana organisationer i samma medlemsstat, i den mån dessa, utan
att innebära förpliktelse att tillämpa ett fastställt pris, beröra produktionen
eller försäljningen av jordbruksprodukter eller användande av gemensamma
anläggningar för lagerhållning, behandling eller förädling av
jordbruksprodukter, såvida icke kommissionen konstaterar att konkurrensen på så
sätt elimineras eller att målsättningen i fördragets artikel 39 äventyras.
2. Efter samråd med medlemsstaterna och hörande av berörda företag eller
företagssammanslutningar såväl som övriga fysiska eller juridiska personer,
vilkas hörande synes erforderligt, skall kommissionen, med förbehåll för
domstolens prövning, äga uteslutande behörighet att genom beslut, som skall
offentliggöras, avgiva förklaring beträffande vilka överenskommelser, beslut och
förfaranden de i punkt 1 angivna villkoren äro uppfyllda.
3. Kommissionen skall avgiva denna förklaring antingen ex officio, på begäran av
behörig myndighet i en medlemsstat eller på begäran av berört företag eller
företagssammanslutning.
4. Offentliggörandet skall avse de berörda parterna och huvuddragen av beslutet;
vid offentliggörandet skall hänsyn tagas till företagens legitima intresse av
att deras affärshemligheter icke yppas.
Förordningens artikel 2.1 föreskriver således två situationer där undantag från
förbudet i artikel 85.1 medges för produktion och handel med jordbruksprodukter.
Från artikel 86 görs inget undantag.
Den i förordningen åberopade bilaga II innehåller en uppräkning av vad som
avses med jordbruksprodukter, i praktiken nästan alla livsmedel oavsett
förädlingsgrad. EG-kommissionen och EG-domstolen har emellertid hållit sig
strikt till de produkter som räknas upp i bilagan. Detta innebär att något
undantag för de produkter som inte finns uppräknade ej kan bli aktuellt.
Den första situationen där undantag från förbudet i artikel 85.1 medges gäller
avtal etc. som utgör en integrerad del av en nationell marknadsorganisation. En
nationell marknadsorganisation kan beskrivas som ett organ, statligt eller
privat, som står under statlig kontroll och som har hand om genomförandet av
jordbruksregleringen för visst produktslag inom en stat. EG-domstolen har
definierat beståndet av en nationell marknadsorganisation som "en full
uppsättning rättsliga medel som placerar regleringen av marknaden för
produkterna i fråga under kontroll av det offentliga i avsikt att säkerställa,
genom en ökning av produktiviteten och en optimal resursallokering, särskilt
beträffande arbetskraften, en godtagbar levnadsstandard för producenterna, en
stabilisering av marknader, en säkrad tillgång och rimliga konsumentpriser".
Eftersom EG har en gemensam jordbrukspolitik måste vidare de nationella
marknadsorganisationer som finns stå i överensstämmelse med målen för
jordbrukspolitiken i Romfördragets artikel 39, se ovan. Marknadsorganisationerna
måste också stå i överensstämmelse med EG-rätten i övrigt, dvs. främst de
allmänna reglerna om fri rörelse för varor och kapital.
För de flesta jordbruksprodukter finns numera antaget rådsförordningar om
bildandet av gemensamma marknadsorganisationer inom EG. Förordningarna har
ersatt de nationella marknadsorganisationerna för dessa produkter. Bestämmelsen
om undantag för beslut som är en integrerad del av en nationell
marknadsorganisation har därför en begränsad praktisk betydelse i dag. Det
första undantaget i förordningen är till följd av detta begränsat till de
återstående produktgrupper där det ännu inte finns fastlagt en gemensam
marknadsorganisation.
Det andra undantaget gäller avtal etc. som anses nödvändiga för uppnåendet av
målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Målen anges i Romfördragets artikel
39. Samtliga uppräknade mål måste uppfyllas för att undantaget skall vara
tillämpligt. Eftersom en marknadsorganisation på gemenskapsnivå är utformad så
att den skall innehålla vad som är nödvändigt för att uppnå målen i artikel 39,
är det i enlighet med EG-kommissionens praxis högst osannolikt att avtal som
innehåller ytterligare bestämmelser i syfte att uppnå dessa mål anses såsom
nödvändiga för detta.
Å andra sidan faller sådana avtal helt utanför Romfördragets konkurrensregler
som är en direkt följd av den reglering som den gemensamma
marknadsorganisationen vilar på. Detta gäller oavsett om sådana avtal är
nödvändiga för att uppnå målen i artikel 39. Av särskilt intresse är de
producentorganisationer som spelar en betydande roll i flera av de gemensamma
marknadsorganisationerna. I de förordningar som reglerar
marknadsorganisationerna för skilda produktgrupper är det angett vilken typ av
avtal som får träffas inom ramen för en sådan producentorganisation. Även
beträffande vissa typer av avtal mellan en producentorganisation och köparna på
marknaden förekommer det att dessa finns angivna som en del av regleringen för
vissa produkter. Avtal som direkt följer och inte går längre än vad som anges i
en förordning om upprättandet av en gemensam marknadsorganisation, faller
utanför tillämpningen av Romfördragets konkurrensregler även om avtalet
snedvrider konkurrensen på marknaden.
I förordning (EEG) nr 26/62 anges vidare att bestämmelsen om undantag i artikel
2.1 i synnerhet gäller för avtal etc. mellan jordbrukare,
jordbrukarorganisationer eller sammanslutningar av sådana organisationer som
tillhör samma medlemsstat. Detta gäller sådana avtal i den mån de berör
produktionen eller försäljningen av jordbruksprodukter eller användandet av
gemensamma anläggningar för lagerhållning, behandling eller förädling av
jordbruksprodukter. Avtalen får dock inte innehålla någon förpliktelse att
tillämpa ett fastställt pris och avtalet får heller inte medföra att
konkurrensen elimineras eller att något av de jordbrukspolitiska målen
äventyras.
Den här delen av undantaget tillför väldigt litet vad avser undantagets
substantiella innehåll. Däremot innebär den att bevisbördan går över till
EG-kommissionen beträffande frågan om sådana avtal som anges i förordningen
mellan jordbrukare, jordbrukarorganisationer eller sammanslutningar av sådana
organisationer som tillhör samma medlemsstat är undantagna enligt förordningen.
Resultatet av detta är att artikel 85.1 inte gäller för dessa avtal om inte
EG-kommissionen särskilt beslutar att artikel 2 i förordning (EEG) nr 26/62
inte är tillämpbar.
8 EES-avtalet
EES-avtalet undertecknades den 2 maj 1992. Avtalet slöts mellan EU och dess 12
medlemsstater, på den ena sidan, och numera sex EFTA-stater, på den andra.
Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994.
Genom EES-avtalet skapas en gemensam rättsordning som skall gälla inom hela
EES-området. Till innehållet omfattar EES-avtalet i princip samtliga EG:s regler
på områdena för de s.k. fyra friheterna, dvs. fri rörlighet för varor, personer,
tjänster och kapital. Vidare omfattas vissa s.k. gemensamma och övergripande
bestämmelser, däribland konkurrensreglerna.
EES-avtalet innebär inte att EFTA-länderna ansluts till EG:s jordbrukspolitik.
Rena jordbruksprodukter omfattas därför inte av avtalet.
EES-avtalet med dess generella bestämmelser kommer däremot att omfatta sådana
förädlade jordbruksprodukter som anges i EES-avtalets protokoll 3, samt ha viss
effekt på frågor med anknytning till jordbruket.
Protokoll 3 till EES-avtalet innehåller ett nytt gemensamt system för råvaru-
kostnadsutjämning för förädlade jordbruksprodukter som ännu inte trätt i kraft
och en uppräkning av varor för vilka tull och avgifter kommer att reduceras
eller försvinna från den 1 januari 1994.
9 Tillämpningen av konkurrensregler på jordbruksområdet i andra länder
I andra länders rättsordningar är det relativt vanligt att jordbruket har fått
någon form av specialreglering i förhållandet till den nationella konkur-
renslagstiftningen. Här nedan beskrivs kort tillämpningen av konkurrensregler på
jordbruksområdet i Danmark, Norge, Finland, Tyskland och USA.
9.1 Danmark
Den danska konkurrenslagen, Konkurrenceloven, bygger, i likhet med äldre svensk
konkurrenslagstiftning, på den s.k. missbruksprincipen och på att skapa
transparens på marknaden beträffande konkurrensbegränsningar.
Konkurrensbegränsningar som medför skadlig verkan på konkurrensen och därmed
effektiviteten i produktion och handeln med varor och tjänster eller som medför
begränsningar i näringsfriheten kan angripas av den danska
konkurrensmyndigheten.
Något särskilt undantag för konkurrensbegränsande förfaranden etc. inom
jordbrukssektorn finns inte i Danmark.
Den danska konkurrenslagen ses för närvarande över med sikte på att införa
förbudslagstiftning enligt EG-modell.
9.2 Norge
I Norge trädde en ny konkurrenslag, konkurranseloven, i kraft den 1 januari
1994. Den norska lagen bygger på en kombination av förbuds- och
missbruksprinciperna. Lagen innehåller förbud mot horisontell prissamverkan,
anbudssamverkan, marknadsdelning och bruttoprissättning. Konkurrensmyndigheten
har möjlighet att gripa in mot andra skadliga konkurrensbegränsningar. Lagen
innehåller vidare regler om förvärvskontroll.
Undantag från förbuden mot prissamverkan, marknadsdelning och
bruttoprissättning gäller för förfaranden som rör försäljning eller distribution
av norska jordbruks-, skogsbruks- och fiskeriprodukter från producenter eller
producentorganisationer (kooperativa föreningar) på dessa områden. Undantaget
gäller således endast i producentledet, men omfattar likväl senare led i
produktionskedjan i de fall då en integration har skett framåt i
förädlingsledet. Undantaget gäller fram till förstahandsomsättningen till tredje
man sker, dvs. det upphör att gälla då produkterna säljs vidare till någon
utanför kooperativet.
9.3 Finland
Nuvarande finska konkurrenslag, lagen om konkurrensbegränsningar, trädde i kraft
den 1 september 1992. Lagen innehåller såväl förbud som en missbruksbestämmelse.
Lagen förbjuder pris- och anbudssamverkan, marknadsdelning, missbruk av en
dominerande ställning samt bruttoprissättning. Möjlighet ges även att gripa in
mot övriga konkurrensbegränsningar med skadlig verkan.
Den finska konkurrenslagens tillämplighet på jordbruksområdet är kopplad till
jordbruksregleringen. I samband med en revision av de lagar som utgör
jordbruksregleringen klargjordes hur konkurrenslagen skulle tillämpas på
jordbruksområdet genom en förändring i den finska konkurrenslagen som trädde i
kraft den 1 januari 1994. Enligt den nya lydelsen tillämpas konkurrenslagen inte
på avtal, beslut eller med dessa jämställbara förfaranden som
lantbruksproducenter eller deras sammanslutningar har träffat eller vidtagit och
som gäller primärproduktion av lantbruksprodukter, då förfarandena främjar
uppnåendet av de mål som nämns i 1 lagen om marknadssystemet för
lantbruksprodukter. Lagen är dock tillämplig på sådana nämnda förfaranden som i
betydande utsträckning förhindrar en sund och fungerande konkurrens på marknaden
för lantbruksprodukter eller leder till missbruk av dominerande ställning på
marknaden.
9.4 Tyskland
Den centrala lagstiftningen i den tyska konkurrensrätten utgörs av Gezetz gegen
Wettbewerbsbeschränkungen, GWB. Lagen innehåller i 1 ett förbud mot i princip
alla horisontella avtal och samordnade förfaranden om de inte uttryckligen
tillåts i lagen. I första hand träffar emellertid det generella förbudet pris-
och marknadsdelningskarteller. Vidare förbjuds i 15 vertikala avtal som
begränsar den ena partens möjligheter att bestämma priser eller andra
affärsvillkor gentemot tredje man, exempelvis bruttoprissättning. Under vissa
förutsättningar kan exklusivavtal förbjudas enligt 18 . Lagen ger också
möjlighet att ingripa enligt 22 mot visst uppträdande av ett
marknadsdominerande företag. Om ett sådant uppträdande anses otillbörligt kan
det i efterhand förbjudas av konkurrensmyndigheten. Lagen innehåller även regler
om förvärvskontroll.
Från det generella förbudet mot horisontella avtal och förfaranden samt
förbudet mot vertikala avtal finns i lagen undantag av generell karaktär för
vissa företag eller branscher, bl.a. för jordbrukskooperativ.
Bland annat gäller undantag från 1 för överenskommelser och beslut mellan
jordbruksproducenter, producentorganisationer och sammanslutningar av sådana
organisationer, i den utsträckning de gäller, utan att priset fastställs,
produktionen eller handeln med jordbruksprodukter eller användandet av
gemensamma anläggningar för lagring eller förädling av jordbruksprodukter.
Sådana överenskommelser och beslut skall anmälas till konkurrensmyndigheten och
de får inte sätta konkurrensen ur spel.
Ett motsvarande undantag från 1 gäller också för sammanslutningar av
skogsföretag.
Undantag medges vidare under vissa förutsättningar beträffande jordbruksområdet
i förhållande till 15 och 18 .
Konkurrensmyndigheten har möjlighet att ingripa mot ett missbruk av
marknadsmakt som har uppstått till följd av de undantag som ges i lagen för
jordbruket.
9.5 USA
Amerikansk konkurrensrätt består väsentligen av endast sju paragrafer i tre
olika lagar samt en omfattande rättspraxis. De tre lagarna är Sherman Act,
Clayton Act och Federal Trade Commission Act.
Sherman Act innehåller 1 ett till sin ordalydelse mycket vittgående förbud
mot konkurrensbegränsningar: "Every contract, combination in the form of trust
or otherwise, or conspiracy, in restraint of trade or commerce among the several
states, or with foreign nations, is hereby declared to be illegal. (....)" I
lagens andra paragraf kriminaliseras monopolisering eller försök att
monopolisera.
I Clayton Act finns i paragraferna 2, 3, 7 och 8 bestämmelser som förbjuder
fyra typer av konkurrensbegränsningar, nämligen; prisdiskriminering, exklusiva
återförsäljaravtal eller kopplingsförbehåll, förvärv av företag så att
konkurrensen minskar samt s.k. gemensamma styrelser.
Federal Trade Commission Act förbjuder i paragraf 5 alla "unfair methods of
competition in or affecting commerce (...)".
Från konkurrensreglerna har i viss utsträckning gjorts undantag för
jordbrukskooperationer genom antagandet av Capper-Volstead Act.
Capper-Volstead Act kan sammanfattas enligt följande:
* Personer sysselsatta inom produktionen av jordbruksprodukter tillåts sluta
sig samman i organisationer och däri gemensamt tillverka och förädla, hantera
och lagra samt marknadsföra sina produkter både inrikes och utrikes. En
förutsättning är dock att organisationen drivs för dess medlemmars gemensamma
och ömsesidiga nytta. Ingen medlem i organisationen får ha mer än en röst och
organisationen får inte till medlemmarna dela ut mer än 8 procent av
medlemskapitalet per år.
* Lagen undantar från konkurrensreglernas tillämpning uttryckligen följande
förfaranden;
- gemensam hantering, förädling och marknadsföring av jordbruksprodukter inom
kooperativen,
- för kooperativen gemensamma marknadsföringsorgan. Dock godtas inte gemensamma
säljorgan. Respektive kooperativ måste självt agera och förhandla för sina
medlemmar då det gäller försäljning av sina medlemmars produktion.
* Lagen ger myndigheterna möjlighet att ingripa mot att ett kooperativ
otillbörligt utnyttjar sin monopolställning, t.ex. genom begränsningar av
utbudet och "otillbörligt" höjda priser. Däremot är det tillåtet för ett
kooperativ att genom egen växt och samgående med andra kooperativ uppnå en
monopolställning.
Copper-Volstead Act kan synas ge ett ganska vidsträckt undantag för
jordbrukskooperativ verksamhet. Av anvisningarna till lagen framgår emellertid
att det inte är fråga om något generellt undantag från konkurrenslagstiftningen.
Generellt undantag medges endast för förfaranden som tar sikte på bildandet
eller själva existensen av ett kooperativ.
10 Lantbrukskooperationen och verksamheten inom jordbruks-, trädgårds- och
skogsnäringen
10.1Allmänt om lantbrukarnas föreningsrörelse
Lantbrukskooperationen utgör en betydande företagsgrupp i Sverige inom främst
livsmedels- och skogsområdet. Kooperationen består av 15 branschvisa
riksorganisationer med dotterbolag. Bland riksorganisationerna kan bl.a. nämnas
Slakteriförbundet, Svenska Mejeriernas Riksförbund, Svenska Lantmännens
Riksförbund, Kronägg, Skogsägarnas Riksförbund, Sveriges Föreningsbank och
Svensk Husdjurskötsel. Riksorganisationerna ägs av ekonomiska föreningar i
vilka producenterna i sin tur är medlemmar. Dessa föreningar där
primärproducenterna av jordbruksprodukter etc. är medlemmar benämns vanligtvis
som "primärföreningar". Även dessa primärföreningar kan ha dotterbolag enskilt,
tillsammans med andra regionala föreningar eller tillsammans med
riksorganisationen. Föreningarna vidareförädlar och marknadsför lantbrukarnas
produkter samt tillhandahåller olika insatsvaror. Varje medlem har en röst på
kretsmötena där ombud till föreningarnas stämmor utses. Stämmorna lägger fast
riktlinjer för verksamheten, utser styrelse och revisorer, beviljar
ansvarsfrihet m.m. Utöver industri- och affärsverksamhet har föreningarna till
uppgift att bevaka medlemmarnas branschintressen och svara för rådgivning,
information till medlemmar och opinionsbildning utåt.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) är en intresse- och serviceorganisation för
enskilda jord- och skogsbrukare samt för lantbrukskooperationen. Både de
branschvisa riksorganisationerna och primärföreningarna är medlemmar i den
ekonomiska grenen av LRF. Den fackliga grenen av LRF har de enskilda
lantbrukarna som medlemmar och arbetar för att ta tillvara medlemmarnas
intressen gentemot stat, kommuner, myndigheter, m.fl. En lantbrukare kan således
vara direktansluten medlem i LRF (den fackliga grenen) samt även indirekt via
sin ekonomiska förening. Lantbrukaren är dessutom oftast medlem i flera
ekonomiska föreningar beroende på vad han producerar.
Här nedan beskrivs översiktligt verksamheten vad avser slakt, mjölkproduktion
samt lantmännenföreningarnas mer varierande verksamhet. Vidare görs en
beskrivning av förhållandena inom trädgårdsnäringen och skogsbruket.
10.2Mejeriorganisationen
Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR) är en paraplyorganisation för åtta
producentkooperativa mejeriföreningar. Mjölkproducenterna är medlemmar i någon
av de åtta föreningarna och äger föreningarna genom insatser i proportion till
mjölkleveranserna. Mejeriföreningarna är i sin tur anslutna till SMR.
Mejeriföreningarna och deras dotterbolag har en mycket stark ställning på flera
produktmarknader inom mejeriområdet. SMR:s verksamhet har efter den interna
avregleringen begränsats till att endast omfatta sedvanliga
branschorganisatoriska uppgifter, viss konsultverksamhet samt viss
branschneutral forskning.
Mejerimarknaden har hitintills varit geografiskt uppdelad mellan föreningarna
på så sätt att varje mjölkleverantör har varit medlem i en viss förening och
kunderna har varit hänvisade till att få leveranser från den mejeriförening inom
vars distributionsområde han tillhör. Den lantbrukskooperativa mejeriindustrin
är i princip ensam om att ta emot den mjölk som lantbrukarna producerar. Några
mindre fristående mejerier står för en knapp procent av den totala invägningen
av mjölk i Sverige. Arla är den största av föreningarna och svarar för ca 64
procent av den totala mjölkinvägningen i Sverige. Inom sitt geografiska upp-
tagningsområde har Arla dock, i likhet med övriga mejeriföreningar, i princip
100 procent av mjölkinvägningen.
De SMR-anslutna mejerierna svarar i princip för 100 procent av marknaden för
dryckesmjölk, fil, naturell yoghurt, grädde och naturell färskost. Beträffande
fruktyoghurt har mejerierna inom SMR ca 75 procent av marknaden. Av den totala
försäljningen av ost i Sverige svarar försäljningen av hårdost för ca 80
procent. Hårdostmarknaden domineras av ost producerad av mejeriföreningarna. På
matfettsmarknaden står de SMR-anslutna mejerierna för så gott som 100 procent av
smörförsäljningen. På den totala matfettsmarknaden (inklusive rent vegetabiliska
fetter och blandade fetter) har mejeriföreningarna enligt uppgift från SMR 27
procent av marknaden. Importen av mejeriprodukter är totalt sett mycket liten.
Den utgörs till största delen av ost samt andra högförädlade produkter som t.ex.
fruktyoghurt.
Mejeriföreningarna tillverkar inte alla de produkter de saluför utan olika
föreningar har specialiserat sig på olika produkter som de sedan säljer till
andra föreningar. Detta gäller förutom tillverkning av ost och matfett även
tillverkning av färskost, fruktyoghurt, juice m.m. Dessa produkter tillverkas
av vissa föreningar men finns tillgängliga så att alla mejeriföreningar får ett
mer eller mindre fullständigt sortiment. Detta för med sig att föreningarna kan
hålla ett brett sortiment utan att konkurrera på varandras områden. Vad avser
försäljningen av osten finns dock sedan RiksOst upphört 3-4 företag som säljer
över landet eller stora delar av landet och som konkurrerar.
10.3Slakteriorganisationen
Den lantbrukskooperativa delen av kött- och charkuteriindustrin består av
Slakteriförbundet med dotterbolag samt för närvarande fem regionala
slakteriföreningar. Slakteriföreningarna äger Slakteriförbundet som är dessas
gemensamma riksorganisation och som har till uppgift att bevaka föreningarnas
och deras medlemmars intressen. Slakteriföreningarna och Slakteriförbundet utgör
tillsammans Scangruppen. Scangruppen är omsättningsmässigt en av Sveriges
största livsmedelsgrupper och ledande på marknaden för styckat kött och
förädlade köttprodukter.
Köttbranschen kan delas upp utifrån produkternas grad av förädling. En
indelning kan således göras i slakt, styckning, charkuteri och andra förädlade
köttprodukter som djupfryst och konserver. Det finns ett starkt beroende mellan
de olika leden, bl.a. avseende råvaruförsäljning och avsättningsmöjligheter.
Scangruppen är den största ägargruppen i slaktledet och svarade år 1993 för 77
procent av slakten i Sverige. Övrig slakt utfördes av ett tjugotal privata
företag. Scangruppen är även störst i styckningsledet och svarade år 1993 för
ca 48 procent av styckningen inom landet.
Inom charkuteri är Scangruppen inte lika dominerande som inom slakt och
styckning men utgör dock den största företagsgruppen, med en marknadsandel på ca
32 procent. Scangruppens andel är ca 17 procent.
Scangruppens sammantaget starka ställning på marknaden för förädlade
köttprodukter grundar sig till stor del på att den kan erbjuda ett fullt
sortiment och på att dessa företag tillsammans förfogar över varumärket Scan.
Dessutom har gruppen inflytande över prisbildningen eftersom den på
råvaruområdet är huvudleverantör till hela förädlingsindustrin.
De regionala slakteriföreningarna bedriver verksamhet inom samtliga led i
förädlingskedjan slakt, styckning och charktillverkning.
Slakteriföreningarna har sinsemellan hitintills i praktiken tillämpat en
områdesindelning på insamlingssidan, varför leverantörerna av slaktdjur i
praktiken är hänvisade till den förening inom vilkens geografiska område de
bedriver sin verksamhet. Föreningarna har heller inte på egen hand sålt sina
produkter utanför sitt verksamhetsområde. Sådan försäljning har i stället skett
genom Slakteriförbundet som säljer både till andra föreningar och till övriga
kunder. Slakteriförbundet har enligt sina stadgar möjlighet att ålägga
föreningarna att leverera sin produktion, eller delar av den, till förbundet.
Slakteriförbundet har därigenom kunnat hindra en direkt konkurrens mellan
föreningarna genom att "regionala över- och underskott" har kunnat fördelas över
landet. Den stadgemässiga möjligheten att ålägga föreningarna leveranser har
inte utnyttjats på åtskilliga år enligt Slakteriförbundet. Också privata
stycknings- och köttförädlingsföretag har tidigare varit hänvisade till att köpa
sin råvara av den förening i vars område företaget befinner sig alternativt av
Slakteriförbundet.
10.4Lantmännenorganisationen
Tretton regionala lantmännenföreningar samt potatisodlarnas ekonomiska förening
Solanum samverkar i Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR).
Lantmännenföreningarna arbetar med insatsvaror till jordbruket samt handel,
distribution och förädling av vegetabilier. Lantmännenföreningarna äger SLR.
Nära 81.000 lantbrukare är medlemmar i någon av lantmännenföreningarna. I vissa
delar av landet, särskilt i Skåne och Halland, är lantmännenföreningarna
organisatoriskt så uppbyggda att lantbrukarna ofta är anslutna till en s.k.
lokalförening vilken i sin tur är ansluten till den regionala
lantmännenföreningen.
SLR bedriver en omfattande verksamhet genom dotterbolag och intressebolag.
Vissa av dessa företag har mycket höga marknadsandelar på sin marknad. Genom
dessa dotterbolag samverkar de enskilda föreningarna om dels inköp, dels
förädling och försäljning på marknaden. Tillsammans med lantmännenföreningarna
täcker SLR hela kedjan från växtförädling till det färdigbakade brödet, samt
tillhandahåller utsäde, gödsel, maskiner, torkning och lagring m.m. för sina
medlemmar. Lantmännenföreningarna svarar för ca 75 procent av all spannmålshan-
tering i Sverige. Även marknaderna för förädlade spannmålsprodukter kännetecknas
av en stark ägarkoncentration. De dominerande företagen inom kvarnbranschen
ingår i SLR:s företagskoncern. På marknaderna för t.ex. bagerimjöl och
hushållsmjöl svarar dessa tillsammans för ca 45 resp. 60 procent av marknaden.
Även inom bageribranschen har SLR en stark position genom AB Skogaholms bröd.
De regionala lantmännenföreningarna köper, förädlar och säljer vidare det
lantbrukarna odlar t.ex. spannmål, oljeväxter och potatis. Föreningarna säljer
även insatsvaror som foder, utsäde, gödsel, växtskyddsmedel, maskiner m.m. till
lantbrukarna. Denna verksamhet bedrivs dels av de enskilda föreningarna, dels av
bolag som ägs gemensamt av ett antal föreningar.
De 13 regionala föreningarna har delat in Sverige i områden. Den enskilde
lantbrukaren har därigenom i princip varit hänvisad till att bli medlem i den
förening i vars område hans verksamhet är belägen.
10.5Trädgårdsnäringen
Trädgårdskooperativ är som samverkansform tämligen ny i Sverige. Flertalet
ekonomiska föreningar är bildade senare än 1960. Bildandet underlättades av
staten och dagligvarukedjorna var pådrivande. Medlemskapet i de ekonomiska
föreningarna skall ge samordnings- och stordriftsfördelar genom möjlighet till
specialisering och förbättrad information samt minskat risktagande. Samarbetet
inom de trädgårdsekonomiska föreningarna består i huvudsak av
försäljningsarbete. I varierande utsträckning består samverkan också i
insamling, sortering, kvalitetskontroll, lagring och för enskilda produktslag
förädling, såsom torkning av lök, konsumentförpackning och liknande. Avsikten
med samverkan har varit att göra det möjligt för producerande familjeföretag
att uppnå stordrift i försäljningen. Som skäl för samverkan kan vidare anföras
att trädgårdsföretagen på marknaden möter mycket starka förhandlingsparter i
form av detaljhandelsblocken, vilka dessutom strävar efter ett samlat utbud och
därigenom få leverantörer.
Det finns ca 20 trädgårdsekonomiska föreningar. Föreningarna är delvis
specialiserade på olika produkter eller produktionsformer. Endast ett fåtal
föreningar torde ha en dominerande ställning på respektive marknad, även om de
vid en snäv marknadsdefinition kan ha stora marknadsandelar på enskilda
produktmarknader.
Leveranserna av trädgårdsprodukter till den svenska frys- och konservindustrin
sker från enskilda odlare vars kontrakt förhandlas fram av ideella föreningar.
Föreningarna är ofta jämnåriga med industrin och de äldsta därmed från 50-talet.
I dag är odlarna sammanslutna i nio föreningar varav en ekonomisk och resten
ideella. Dessa föreningar arbetar med de grönsaker som konkurrenskraftigt kan
produceras inom föreningens geografiska arbetsområde. Odlings- eller
leveranskontrakt förhandlas fram av föreningen, men kontrakten skrivs mellan den
enskilde odlaren och köparen. Huvuddelen av odlingen är belägen i Skåne.
Av trädgårdsnäringens totala produktion om ca 2 800 mkr svarar de ekonomiska
föreningarna för ca en tredjedel. Störst marknadsandelar har de
trädgårdsekonomiska föreningarna på växthusprodukter. Drygt 70 procent av
gurkproduktionen och ca 65 procent av tomatproduktionen i svenska växthus gick
genom dessa föreningar. För frilandsprodukter (dvs. det som odlas utanför
växthus) rör det sig om marknadsandelar på mellan 20 och 50 procent avseende
olika produkter. Marknadsandelarna är beräknade gemensamt för flera olika
odlarföreningar.
Importen har stor betydelse både för blommor och färska grönsaker (50 procent
importeras) och frukt (95 procent importeras). Den inhemska produktionens
betydelse varierar dock över året.
10.6Skogsägarföreningarna
Den svenska skogsmarksarealen på 23,5 miljoner ha ägs till 50 procent av privata
skogsägare, till 26 procent av det allmänna (dvs. bl.a. stat, kommun och kyrka)
och till resterande del av skogsbolagen.
De många enskilda skogsägarna började under 1920- och 1930-talet att bilda
skogsägareföreningar. Det finns i dag åtta skogsägareföreningar som är anslutna
till Skogsägarnas Riksförbund. Dessa är Norrbottens läns skogsägare, Skogsägarna
Västerbotten-Örnsköldsvik, Norrskog, Mellanskog, Mälarskog, Värmlands
Skogsägare, Skaraborgs Skogsägare och Södra Skogsägarna. Skogsägarrörelsen har
totalt 87 000 medlemmar. Skogsägarrörelsens andel av skogsarealen motsvarar ca
23 procent av den totala svenska skogsarealen och knappt hälften av
privatskogsbrukets areal.
Skogsägareföreningarna driver bl.a. handel med virke och erbjuder
avverkningshjälp och annan service åt medlemmarna. Vissa föreningar driver egna
industrier som förbrukar virke. Tillsammans har skogsägareföreningarna 20
sågverk som tillsammans producerar ca 1 miljon m3 sågat virke. De flesta
föreningar säljer dock huvuddelen av sitt sågtimmer vidare till andra sågverk.
Den största av föreningarna Södra Skogsägarna intar en särställning genom att ha
egna massabruk.
Skogsägareföreningarnas handel med virke sker i stor utsträckning som en
förmedlingsverksamhet mellan säljaren (skogsägaren) och köparen. Detta sker mot
provision, som betalas av köparen.
På köparsidan när det gäller sågvirke finns köpsågverken. Dessa karaktäriseras
av att de saknar egna skogar och därför måste köpa sitt sågtimmer på någon
marknad. Köpsågverken, som vanligen är mindre eller medelstora företag, är den i
särklass största sågverkskategorien i Sverige. Köpsågverken svarar för drygt 70
procent av trävaruproduktionen. Av resterande del står industrisågarna, ägda av
de stora skogsbolagen för ca 17 procent, sågverk ägda av Domän AB för ca 5
procent och sågverk ägda av skogsägareföreningarna för ca 8 procent.
Köpsågverken är i mycket stor utsträckning organiserade i sågverksföreningar. I
sina köp av timmer på marknaden konkurrerar köpsågverken inbördes och med andra
sågverk, och i vissa avseenden med massaindustrien.
10.7Övrig lantbrukskooperation
Bland de lantbrukskooperativa föreningarna i övriga branscher kan nämnas bl.a.
Svenska ägghandelsförbundet som svarar för ca 40 procent av den totala
uppsamlingen och paketeringen av ägg.
De största företagen eller företagsgrupperna inom den uppsamlande handeln med
matpotatis utgörs av SOLANUM och Sveriges Potatishandlares Riksförbund (SPOR)
med tillsammans ca 40 procents marknadsandel. Dess medlemmar är till största del
medlemmar i lokala potatisodlarföreningar som i sin tur är medlemmar i SPOR.
Köparsidan av matpotatis är koncentrerad till två stora enheter, KF-Dagab och
ICA.
Både matpotatis som distribueras av partihandeln och matpotatis avsedd för
vidareförädling odlas i hög grad på kontrakt. Lantbrukskooperationen och dess
dotterbolag har små marknadsandelar vad gäller förädlad potatis.
Även de lantbrukare som odlar industripotatis och därmed är anslutna till de
ekonomiska föreningarna för industripotatis, Sveriges Bränneriintressenter är
anslutna till SPOR. För industripotatis närmar sig de lantbrukskooperativa
företagens marknadsandelar sannolikt 100 procent som en följd av de regleringar
som varit verksamma på detta område.
Även inom övriga vegetabiliebranscher finns riksförbund med regionala
föreningar. Några exempel är Frö- och oljeväxtodlarna, Sveriges betodlares
centralförening och Grönsaksodlarnas riksförbund.
11 Överväganden och förslag
11.1Behovet av särskilda konkurrensregler för lantbruket
Regeringens förslag: Särskilda konkurrensregler
införs som i allt väsentligt medger samverkan
mellan jordbruksföretag och andra råvaruproducenter
inom ekonomiska föreningar på lantbrukets område
(s.k. primärföreningar).
Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har
inget att invända mot arbetsgruppens bedömning. Det är bl.a. Marknadsdomstolen,
Stockholms Tingsrätt, Konsumentverket, Statens jordbruksverk, Skogsstyrelsen,
Statskontoret, Länsstyrelserna i Västerbotten, Norrbotten, Östergötland, Uppsala
och Jämtland, Sveriges Industriförbund, Kooperativa institutet, Köttbranschen,
KF, TCO, Svenska lantarbetarförbundet och Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms Universitet.
Vissa remissinstanser har invändningar mot att särskilda konkurrensregler
införs för samverkan inom primärföreningar på lantbrukets område. Riks-
revisionsverket anser att det är angeläget att få till stånd en intern konkur-
rens mellan primärföreningarna i praktiken och anger som en metod att inte
införa de föreslagna undantagen till 6 KL. Grossistförbundet anser att om
förslaget realiseras så kan företag som inte är lantbrukskooperativa, t.ex. i
förädlingsledet, komma att missgynnas i förhållande till de som är lantbrukskoo-
perativa. Grossistförbundet menar att gruppundantag eller individuella undantag
bör meddelas inom ramen för nuvarande konkurrenslag, även om sådana undantag
blir mer begränsade än vad som från lantbrukskooperationen bedömts önskvärt.
Företagarnas Riksorganisation anser i likhet med bl.a. Konkurrensverket att de
särskilda konkurrensreglerna bör ges formen av en tidsbegränsad särlagstiftning
i avvaktan på ett svenskt medlemskap i EU.
LRF anför att arbetsgruppen inte har analyserat och än mindre löst den av LRF
påtalade konflikten mellan konkurrenslagen och föreningslagen. LRF anser att det
är diskriminerande att statsmakterna lägger sig i föreningsinterna frågor i en
ekonomisk förening när samma frågor eller företeelser i ett aktiebolag inte blir
föremål för statsmakternas ingripanden. Kooperativa instituet anser att det bör
göras en föreningsrättslig genomgång och bedömning av de avtalssituationer som
åberopas i promemorian. Även Företagarnas Riksorganisation anser att sambandet
mellan lagen om ekonomiska föreningar och konkurrenslagen bör genomgå en
översyn.
Skälen för regeringens förslag: Statsmakterna har en i grunden positiv syn på
att jordbrukare och andra råvaruproducenter sluter sig samman i ekonomiska
föreningar (primärföreningar) för att få avsättning för sina produkter. Denna
samverkan har övervägande positiva effekter på grund av de marknadsförhållanden
som råder inom jordbruket och det mervärde som den valda samverkansformen
normalt för med sig för produktionen. Denna uppfattning har tidigare redovisats
bl.a. i förarbetena till konkurrenslagen.
När nu gällande konkurrenslag antogs bedömde således regeringen och riksdagen
att samverkan i primärföreningar - vad avser produktion eller försäljning av
jordbruksprodukter, utnyttjande av gemensamma anläggningar för lagring,
behandling eller förädling av jordbruksprodukter - är naturlig och oftast
nödvändig för de enskilda jordbrukarnas överlevnad. Sådan samverkan ansågs i
många fall vara omfattad av förbudet i 6 KL men sammantaget ha sådana positiva
effekter att den borde kunna kvalificera för undantag. Samtidigt framhölls vissa
inslag som ett samarbete inte fick innehålla för att kvalificera för undantag.
Konkurrensverket har, som tidigare redovisats, i sin skrivelse till regeringen
den 26 november 1993 efter en närmare prövning av förhållandena på berörda
marknader redovisat sin bedömning att det praktiskt taget inte finns några
möjligheter att bevilja undantag med stöd av KL för det samarbete som bedrivs
mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter i s.k. primärföreningar.
Regeringen finner mot denna bakgrund att lagstiftningsåtgärder är nödvändiga
för att undanta vissa former av sådan samverkan.
För att ge genomslagskraft åt statsmakternas intentioner när konkurrenslagen
antogs bör det ges lagbestämmelser som innebär att förbudet i 6 KL mot konkur-
rensbegränsande samarbete i allt väsentligt inte skall tillämpas beträffande
samverkan mellan jordbruksföretag eller andra råvaruproducenter på lantbrukets
område inom en ekonomisk förening (s.k. primärförening). Ytterligare skäl för
att förbudet i 6 KL inte bör vara tillämpligt fullt ut på detta område är att
konkurrensreglerna vad avser samverkan mellan lantbruksföretag i en primärföre-
ning inte bör försvåra en successiv anpassning av förhållandena inom lantbruket
inför ett EU-medlemskap.
Den inskränkning i tillämpningen av förbudet i 6 konkurrenslagen som föreslås
i detta lagstiftningsärende är således som framgår av avsnitt 6 inte föranlett
av sådana rättsliga aspekter rörande konflikter mellan konkurrenslagen och
lagen om ekonomiska föreningar som berörts där. I stället är det, som framgår i
det följande, de särskilda förutsättningar som gäller för just jordbruksnäringen
som ligger till grund för behovet av lagstiftning. Därvid syftar de särskilda
konkurrensreglerna för lantbruket till att i allt väsentligt möjliggöra den
verksamhet som förekommer i lantbrukets primärföreningar med hänsyn till den
övervägande nytta som denna verksamhet för med sig från allmän synpunkt.
LRF:s synpunkt att det föreligger en diskriminering genom att samma frågor
eller företeelser inte skulle bli föremål för ingripande om de bedrevs i ett
aktiebolag i stället för en ekonomisk förening måste bygga på en missuppfattning
om lagens räckvidd. Konkurrenslagen är neutral mellan skilda associationsformer
så till vida att ett konkurrensbegränsande samarbete bedöms, inte utifrån den
ram som valts för samarbetet utan i förhållande till effekterna på marknaden med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Om fristående producenter
tillsammans äger ett aktiebolag och säljer sina produkter genom detta bolag kan
denna samverkan självfallet bli föremål för prövning enligt konkurrenslagen.
11.2Företag som bör omfattas av de föreslagna konkurrensreglerna
Regeringens förslag: De särskilda
konkurrensreglerna skall gälla för samverkan inom
en primär lantbruksförening mellan företag som
bedriver jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsverk-
samhet eller lokala sammanslutningar av sådana
företag.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att
invända mot promemorians förslag vad avser vilka företag som skall omfattas av
de särskilda konkurrensreglerna. Det är bl.a. Sveriges Industriförbund,
Köpmannaförbundet, Sveriges Livsmedelsindustriförbund, Marknadsdomstolen,
Juridiska fakulteten vid Stockholms Universitet, Jordbruksverket samt
Länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten, Uppsala och Östergötland.
Ett antal instanser anser att samverkan om skogsprodukter inte bör omfattas av
särskilda konkurrensregler. Det är Kommerskollegium, samt de privata
köpsågverken inom SÅGAB, Nedre Norrlands Sågverksförening, Centrala
Sågverksföreningen, Värmlands Sågverksförening och SÅBI. Som skäl anför
Kommerskollegium att skogsbruk inte borde omfattas för att förslaget bättre
skall motsvara EES-avtalets täckning. Konkurrensverket framhåller att det av
departementspromemorian inte framgår vilka överväganden som gjorts med anledning
av EES-avtalet. Köpsågverken anför att arbetsgruppen inte har redovisat någon
bedömning av om de faktiska konkurrensförhållandena inom skogsnäringen motiverar
det föreslagna undantaget. Köpsågverken menar att det saknas beaktansvärda skäl
att inkludera skogsnäringen bl.a. beroende på att skogsnäringen till skillnad
från jordbruket inte är - och inte har varit - någon reglerad bransch. Den
förädlingsverksamhet som flera skogsägareföreningar bedriver i form av sågverk
har inte uppkommit på grund av marknadens bristande funktion. Skälen har i
stället varit rent kommersiella, anförs det vidare.
Vissa remissinstanser som representerar skogsindustrin - MoDo, Munksjö AB och
Stora - anför att om skogsägareföreningarna skall omfattas av särskilda
konkurrensregler så är det nödvändigt att skogsbolagen tillåts samverka för
anskaffande av virke.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor anser i likhet med Köpmannaförbundet
att samverkan mellan s.k. lokalföreningar inte bör omfattas.
Ett stort antal remissinstanser tar upp frågan om federativt samarbete. De
lantbrukskooperativa företagen anser i det gemensamt avgivna yttrandet av LRF
att s.k. federativ samverkan mellan primärföreningarna måste tillåtas.
Motsvarande synpunkter förs fram av Sveriges lantbruksuniversitet och
Kooperativa Instituet.
Övriga remissinstanser som berört frågan om federativ samverkan menar i
enlighet med arbetsgruppens förslag att sådan samverkan även fortsättningsvis
skall omfattas av 6 KL:s tillämpningsområde. Det är Konkurrensverket,
Riksrevisionsverket, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Konsumentberedningen, TCO,
Agrifack inom SACO, Köpmannaförbundet, Sveriges Industriförbund, Handelns
samarbetsorgan i jordbruksfrågor, Sveriges Livsmedelsindustriförbund, Svenska
Lantägg och Svenska Nestlé.
Skälen för regeringens förslag: Särskilda förhållanden råder inom lantbruket,
dvs. jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring. Företagen är generellt sett små.
Produktionen är biologiskt betingad och utbudets storlek är åtminstone i viss
utsträckning beroende av väderförhållanden m.m. Lantbruket kännetecknas också
av stora, fasta investeringar och stor geografisk bundenhet och av att
verksamheten är spridd över stora områden. Produkternas egenskaper, exempelvis
färskhetsaspekter, förutsätter vidare i många fall snabbhet i distributionen och
regelbundenhet i avsättningen. Verksamheten skiljer sig på avgörande punkter
från annan mer traditionell produktion. Det finns således naturliga förklaringar
till att mindre, enskilda lantbrukare har slutit sig samman i ekonomiska
föreningar för att få avsättning för sina produkter. Detta har ofta varit
nödvändigt för att långsiktigt kunna planera verksamheten och få en någorlunda
jämn och förutsebar ersättning vid försäljningen. I de fall som lantbrukarna
startat egen förädlingsverksamhet (vertikal integration) på grund av att
marknaden uppvisat brister i sin funktion eller av andra skäl torde det vidare
av ovan nämnda skäl ofta ha varit direkt nödvändigt att man slutit sig samman.
Dessa förhållanden som motiverar en samverkan i primärföreningar kan sägas
gälla framför allt på jordbrukets område. Förhållandena är emellertid snarlika
inom trädgårdsnäringen. Vad avser trädgårdsnäringen skall också beaktas att
denna inom EU är en del av jordbruket. Starka skäl talar därför för att vi även
i Sverige behandlar dessa näringar lika vad avser konkurrensreglerna.
Internationellt sett är det relativt vanligt att man i viss utsträckning gör
undantag från konkurrensreglernas tillämpning just för jordbruket. Inom EU
gäller särskilda konkurrensregler på jordbruksområdet i enlighet med förordning
(EEG) nr 26/62. Också dessa skäl talar för att låta ett undantag från
tillämpningen av 6 KL omfatta företag med verksamhet inom jordbruket och
trädgårdsnäringen.
Även i fråga om skogsbruket är det fråga om en biologisk produktion med en stor
geografisk bundenhet och spridning, låt vara att förhållandena skiljer sig från
dem som gäller för jordbruket. De enskilda medlemmarna i föreningarna på
skogsbrukets område är ofta mindre skogsägare. De kan också vara jordbrukare
som är medlemmar i en eller flera föreningar på jordbrukets område. Enligt
regeringens mening är det motiverat att samma konkurrensregler gäller för dessa
föreningar som för lantbruket i övrigt.
De företag som bör omfattas av de särskilda konkurrensreglerna är således de
ekonomiska föreningar vars medlemmar är företag som bedriver jordbruk,
trädgårdsverksamhet eller skogsbruk. De omständigheter som utmärker dessa
marknader medför att samverkan mellan dessa små företag generellt sett är så
positiv, att det bör säkerställas att just dessa företags samverkan i allt
väsentligt kan fortsätta. Dessa ekonomiska föreningar som sedan länge vanligen
benämns "primärföreningar", utmärks av att medlemmarna är verksamma i den
biologiska, primära produktionen på sin egen eller arrenderade jordbruks- eller
skogsfastighet eller motsvarande.
Reglerna bör även omfatta de fåtal fall av samverkan där en primärförening
bland sina medlemmar har sådana sammanslutningar av jordbrukare, trädgårdsodlare
eller skogsägare som har en klart lokal förankring geografiskt (s.k.
lokalföreningar). Samverkan inom en primärförening som bland sina medlemmar
räknar sådana lokalföreningar bör således också omfattas av de särskilda konkur-
rensbestämmelserna. Det är därvid inte fråga om att tillåta samverkan på
ytterligare nivå. I stället är meningen att tillåta samverkan på samma nivå som
inom andra föreningar i samma bransch där varje jordbrukare har ett direkt med-
lemskap i primärföreningen. Samverkan inom en primärförening mellan lokalföre-
ningar måste således skiljas från den samverkan som sker mellan primärföre-
ningar, vanligtvis inom en riksorganisation - s.k. federativ samverkan.
Det sätt att via lokalföreningar organisera verksamheten i en primärförening
som avses är det som främst förekommer i Lantmännenföreningarna i vissa delar av
landet. De enskilda jordbrukarna är där ofta anslutna till en inköpsförening på
orten för gemensamma inköp av de förnödenheter som jordbrukaren behöver.
Inköpsföreningen eller den lokala lantmännenföreningen är sedan ansluten till
den regionala lantmännenföreningen. För att de nu föreslagna reglerna skall
omfatta föreningssamverkan där de enskilda jordbrukarna är indirekt anslutna
genom sin lokalförening krävs det sålunda att lokalföreningen har en klart lokal
anknytning till en viss ort eller liknande. Vägledande är därvid den geografiska
omfattningen hos lokalföreningarna på lantmannaområdet.
Federativ samverkan skall som nämnts inte omfattas av de nya reglerna. Med
sådan samverkan avses samverkan mellan primärföreningar. Vanligt är att sådan
federativ samverkan sker genom en ekonomisk förening i en riksorganisation.
Frågan om det finns jordbrukspolitiska skäl att redan nu väga in de förhållanden
och de konkurrensregler som råder för lantbruket inom EU vid utformningen och
tillämpningen av den svenska konkurrenslagen avseende federativ samverkan bereds
för närvarande inom Jordbruksdepartementet.
11.3Verksamhet som bör omfattas av reglerna
Regeringens förslag: I konkurrenslagen föreskrivs
att förbudet i 6 inte skall gälla för sådana avtal
mellan angivna företag som avser samverkan om
produktion, insamling, förädling, försäljning eller
därmed sammanhängande verksamhet i fråga om
jordbruks-, skogs- eller trädgårdsprodukter eller
inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet.
Undantag från detta görs i huvudsak enligt
följande.
Förbudet i 6 KL skall även i fortsättningen vara
tillämpligt på avtal etc. som förhindrar eller
försvårar medlemmarnas fria rörlighet på marknaden.
Förbudet i 6 KL skall vidare även fortsättningsvis
vara tillämpligt på avtal som innebär att försälj-
ningspriser direkt eller indirekt fastställs på
varor som produceras hos medlemmarna när försälj-
ningen sker direkt mellan en medlem och tredje
man eller när föreningen svarar för försäljningen. I
den senare situationen krävs dock dessutom att
konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids i
väsentlig omfattning för att förbudet i 6 KL skall
vara tillämpligt.
Från förbudet i 19 KL görs inget undantag.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, utom
vad avser bestämmelserna om prissamverkan. Arbetsgruppens förslag bygger i den
delen på att endast viss prissamverkan som är nödvändig för föreningssamverkan i
övrigt eller nödvändig för att uppnå rationaliseringseffekter eller andra
vinster faller utanför tillämpningen av 6 .
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar
utan invändning arbetsgruppens förslag eller huvudinriktningen i förslaget.
Av de instanser som valt att kommentera utformningen av reglerna ser flertalet
positivt på att göra begränsningar i det uttryckliga fritagandet från förbudets
tillämpningsområde i de avseenden som föreslagits. Vad avser utformningen av den
begränsning som görs för prissamarbete anser emellertid ett stort antal av
remissinstanserna att förslaget inte är tillräckligt enkelt och tydligt och att
det kan medföra tillämpningsproblem. De remissinstanser som kan sägas företräda
de lantbrukskooperativa intressena, LRF och Sveriges Lantbruksuniversitet, är
negativa till de begränsningar som föreslås.
Bland annat Köpmannaförbundet, Sveriges Industriförbund, Köttbranschen, TCO,
Agrifack och Köpsågverken tillstyrker de begränsningar som görs för
konkurrensbegränsningar som hindrar den fria rörligheten på marknaden.
Köttbranschen anför att den fria rörligheten i vart fall för den privata
styckningsindustrin är nödvändig för att en reell konkurrensneutralitet skall
kunna upprätthållas och pekar på försök att hindra utträde ur en
slakteriförening som har förekommit genom att neka tillgång till nödvändigt
avelsmaterial. Agrifack anser att möjligheten att fritt leverera sina produkter
måste ses positivt ur lantbrukarföretagets ekonomiska perspektiv. Svenska
Lantägg påtalar vikten av att de stadgar och avtal som förekommer bör syfta till
att reglera affärsförhållandena på ett adekvat sätt och ej till att låsa
parterna prohibitivt. Konsumentberedningen anför att regler om inskränkningar i
återbetalning av medlemsinsats vid utträde, byte av förening eller till annan
köpare är oacceptabla.
LRF menar att frågan om en medlems rörlighet även måste ses ur ett
föreningsrättsligt perspektiv då konkurrensfrågan bedöms. Medlemmarnas frihet
ställs mot föreningens behov av viss stabilitet i medlemsunderlag, råvarufångst
och eget kapital. LRF framhåller bl.a. vidare att det i många fall är rationellt
med en långtgående integration mellan råvaruproduktion och förädling, vilket
visas av de långtgående kontraktsbindningar som finns, inte minst utomlands,
inom t.ex. fjäderfä- och fläskproduktionen. Sveriges Lantbruksuniversitet anför
liknande synpunkter som LRF och framhåller bl.a. att förslaget är en
diskriminering av producentkooperativa företag och att det begränsar
effektiviteten inom de lantbrukskooperativa företagen till en sådan grad att
svensk produktion och svensk lantbrukskooperation hotas. Kooperativa institutet
anser att det fortsatta förbudet mot avtal som hindrar den fria rörligheten bör
ersättas med en ytterligare effektbestämmelse, nämligen att avtalet medför att
skälig del av vinsten kommer konsumenterna till del.
Bland de remissinstanser som berör utformningen av begränsningen vad avser
prissamverkan, utöver bestämmelsens tydlighet, anser Sveriges Industriförbund
att bestämmelsen kan ge för stort utrymme för prissamverkan. Köpsågverken anför
att om skogsägareföreningarna tillåts motivera prissamverkan i massaveds- och
timmerhandeln med sågverkssamverkan, kan dessa föreningar lätt driva upp
priserna på timmer till en nivå som gör det svårt för köpsågverken att få
lönsamhet i sin verksamhet, samtidigt som skogsägareföreningarna kan låta
intäkterna från den gemensamma rundvirkeshandeln subventionera det egna
sågverket. Köpsågverken menar bl.a. vidare att prissamverkan sällan är en
nödvändig följd av styrkeförhållandena på sågtimmermarknaden, samt att det
normalt finns andra sätt att organisera handeln inom skogsnäringen än genom att
låta skogsägareföreningarna fastställa försäljningspriser.
LRF anser att förslaget bygger på att den ekonomiska föreningen totalt sett,
inklusive sättandet av försäljningspriser till tredje man, ses som en
horisontell kartell mellan medlemmarna och inte som en ekonomisk enhet. Vidare
anförs beträffande skogsägareföreningarnas rätt att fastställa sina
försäljningspriser att om en sådan rätt inte finns får detta helt orimliga
konsekvenser för föreningarnas konkurrenskraft. LRF framhåller vidare vad avser
de s.k. förhandlingsorganisationerna inom jordbruket -
potatisodlarorganisationen, betodlarorganisationen, frö- och oljeväxtod-
larorganisationen och konservväxtodlarorganisationen - att dessa helt faller
utanför det föreslagna undantaget. Samverkan inom de berörda organisationerna
är, anför LRF, nödvändig för att odlarna som är mycket små aktörer på marknaden
skall kunna hävda sig mot sina i många fall mycket stora köpare.
SLU uttalar att det i promemorian inte anförs några bärande argument för att
särskilja föreningar vars uppgift är att prisförhandla från andra producent-
kooperativa företag. Förhandlingskooperation förekommer därför att den har en
rationaliserande roll. SLU framhåller bl.a. vidare att förslaget medför att det
privata skogsbrukets ställning i Sverige blir lidande. Så länge det saknas
mekanismer för att kunna handla virke på en marknadsplats kan en någorlunda fri
marknad uppnås endast genom att jämbördiga förhandlingsorganisationer skapas på
virkesmarknaden. Skogsägarna bör via sina föreningar ges möjligheter att
organisera sina prisförhandlingar så att de på ett rimligt sätt balanserar
köparparternas förhandlingsstyrka.
Vissa remissinstanser anser att de inskränkningar som görs från
tillämpningsområdet för förbudet i 6 KL är alltför långtgående. Riksrevi-
sionsverket anser att en övre marknadsandelsgräns om 25 procent bör gälla för
att att en primärförening skall omfattas av de särskilda konkurrensreglerna.
Även TCO och Konsumentberedning anser att det bör finnas en marknadsandelsgräns.
Konsumentberedningen menar att det främst är när primärföreningarna blir alltför
stora eller samverkar med andra föreningar och får en alltför stor del av
marknaden som oönskade effekter uppstår. Handelns samarbetsorgan i jordbruks-
frågor, vars svar även SSLF ställer sig bakom, anser att samma förutsättningar
bör gälla för primärföreningar inom jordbruket som för kedjor i detaljhandeln.
Flera remissinstanser understryker vikten av att förbudet mot missbruk av
dominerande ställning i 19 KL upprätthålls. Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms Universitet framhåller att jordbrukskooperationens starka ställning i
Sverige medför att dess olika föreningar i stor utsträckning har en dominerande
ställning och att föreningarnas individuella agerande därför kan prövas enligt
19 konkurrenslagen. Det bör, anför fakultetsnämnden, understrykas
angelägenheten av att dominansen inte får utnyttjas till åtgärder som direkt
eller indirekt försvårar för konkurrens för fristående företag, t.ex. i form av
bindningar som försvårar dessas tillgång till inköps- och försäljningskanaler,
användning av kopplingsförbehåll, användning av diskriminerande villkor, hot om
bojkott m.m. Köttbranschen anger som en förutsättning för att godta rättigheten
för enskilda producenter att organisera sig i föreningar att dessa i sig
bedriver en konkurrensneutral verksamhet. Därvid syftar Köttbranschen på de
privata styckningsföretagens möjligheter att få tillgång till råvara från
slakteriföreningarna som genom strukturförändringar blivit mycket stora och
marknadsdominerande inom sina respektive områden. Köttbranschen pekar på vikten
av att den s.k. Samfod-överenskommelsen som tillförsäkrat de privata
styckningsföretagen en konkurrensneutral tillgång till råvara från
Slakteriorganisationen översätts till nuvarande förhållanden.
Skälen för regeringens förslag: En bestämmelse bör föras in i konkurrenslagen
om att förbudet i 6 inte skall tillämpas i vissa närmare angivna fall.
Bestämmelsen bör ha som grund att det är principiellt tillåtet för företag som
bedriver jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsverksamhet, eller lokala samman-
slutningar av sådana företag, att bedriva verksamhet i en ekonomisk förening
(primärförening).
Förbudet i 6 KL bör inte tillämpas på sådan verksamhet som bedrivs inom ramen
för en primärförening av det här aktuella slaget och som hänger samman med och
framstår som ett normalt utflöde av sådana omständigheter som gör det naturligt
eller nödvändigt att företag sluter sig samman på lantbruksområdet. Det kan röra
sig om insamling av medlemmarnas produkter och distribution och vidareförsälj-
ning av dessa, liksom skilda former av vidareförädling och produktutveckling
samt användande av gemensamma anläggningar för dessa ändamål. Det kan också röra
sig om samverkan för inköp av insatsvaror för medlemmarnas produktion såsom
utsäde, foder, gödsel och maskiner, men även av andra varor och tjänster som
används i verksamheten. Förbudet i 6 KL torde därigenom för merparten av de
företag som berörs av förslaget få en högst begränsad betydelse för dessas
möjligheter att samarbeta genom en primärförening.
Det bör redan här framhållas att för all samverkan i alla näringar gäller
förbudet i 6 KL endast sådan samverkan som hindrar, begränsar eller snedvrider
konkurrensen på ett märkbart sätt. Alla avtal som träffas inom en ekonomisk
förening på lantbrukets område är självfallet inte konkurrensbegränsande i den
mening som avses i 6 . Med den valda tekniken anges att förbudet i 6 , med
vissa begränsningar, inte skall gälla beträffande sådan verksamhet som normalt
bedrivs inom dessa föreningar. Därmed är inte sagt att denna samverkan i alla
delar har varit förbjuden tidigare. För sådan samverkan som inte har träffats av
förbudet innebär bestämmelsen endast att detta anges uttryckligen i lagen.
De särskilda konkurrensreglerna för lantbrukets primärföreningar avses gälla
endast i förhållande till förbudet i 6 . Från tillämpningen av förbudet mot
missbruk av dominerande ställning i 19 görs inget undantag. Det är av stor
vikt från konkurrenssynpunkt att avtal eller förfaranden som utgör ett missbruk
av marknadsmakt från en förening med dominerande ställning alltjämt är
förbjudna. Självfallet är det angeläget att de beteenden som påpekas av
juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet kan hindras på ett
effektivt sätt. Som Köttbranschen påtalar är råvarutillgången av central
betydelse för den privata styckningsindustrins konkurrensmöjligheter. De
principer som ligger bakom Samfod-överenskommelsen torde kunna stå i
överensstämmelse med vad som ligger till grund för bedömningen enligt 19 KL.
Också avtal eller förfaranden som rör medlemmarnas handlingsfrihet, exempelvis
utbudsbegränsningar, och som har effekter gentemot tredje man kan utgöra ett
sådant dominansmissbruk.
Att de särskilda konkurrensreglerna endast gäller i förhållande till 6 KL
överensstämmer med den ordning som råder inom EU. Artikel 86 om missbruk av
dominerande ställning i Romfördraget är fullt ut tillämpbar också på
jordbruksområdet enligt förordning (EEG) nr 26/62.
Avtal som fortsatt faller under tillämpningsområdet för 6 KL
I propositionen till KL (prop. 1992/93:56 s. 79) berörs att förhållandet mellan
den enskilde jordbrukaren eller råvaruproducenten som leverantör och
primärföreningen som köpare för att kvalificera för undantag inte får innehålla
faktorer som förhindrar eller försvårar rörlighet för medlemmarna, att
exempelvis sälja sina produkter till andra köpare eller att bli medlem i en
annan primärförening. Samarbetet får inte heller vara av den karaktären att det
hindrar eller försvårar från föreningsrörelsen utomstående förädlingsverksamhet
eller försvårar för jordbrukare eller råvaruproducenter som står utanför
samarbetet i en primärförening. Innehåller samarbetet faktorer av berört slag är
risken stor att konkurrensen på marknaden helt sätts ur spel. Sådana inslag
torde heller inte vara nödvändiga för att uppnå de positiva verkningarna av
samarbetet, anförs det vidare.
Skälen för att från tillämpningen av förbudet mot konkurrensbegränsande-
samarbete undanta samverkan i primärföreningar på lantbrukets område grundar sig
på förhållandena på marknaden som gör det naturligt att gå samman, liksom på de
positiva verkningar som denna samverkan normalt har. Vissa typer av konkurrens-
begränsande avtal är emellertid varken nödvändiga eller positiva sedda ur
konsumenternas eller samhällsekonomins synvinkel.
Avtal som förhindrar eller försvårar medlemmens rörlighet
Stadgebestämmelser och andra klausuler som hindrar rörligheten har sedan länge
varit föremål för uppmärksamhet och ingripande från de konkurrensvårdande
myndigheterna. Med hänsyn till de jordbrukskooperativa föreningarnas
marknadsdominans har Konkurrensverkets föregångare Näringsfrihetsombudsmannen
(NO) alltsedan slutet av 1960-talet arbetat för att avskaffa eller att mjuka upp
konkurrensbegränsande bestämmelser i föreningarnas stadgar, i första hand sådana
bestämmelser som på olika sätt binder medlemmarna till föreningarna.
Inom föreningarna på slakteri- och mejeriområdet fanns tidigare en stad-
gebestämmelse som innebar att medlemsinsatsen inte återbetalades om en medlem
avgick ur föreningen och fortsatte sin verksamhet inom föreningens område. Denna
bestämmelse reviderades efter överläggningar med NO i slakteriföreningarnas
stadgar så att insatsen återbetalas efter en viss tidsrymd (Pris &
Kartellfrågor, PKF 1970:10). Hos mejeriföreningarna gjordes motsvarande
revidering efter det att NO ingripit mot en förening i Skåne (PKF 1971:2-3).
Också Lantmännenföreningarna har gjort förändringar på denna punkt efter
NO-ingripanden (NO:s dnr 482/85 m.fl.).
Tidigare gällde i fråga om leveransplikt sedan lång tid i de producent-
kooperativa föreningarna, dock ej i lantmännenföreningarna, att medlemmarna var
skyldiga att leverera i stort sett all sin produktion till föreningarna. Efter
att NO år 1974 tagit upp frågan om leveransplikt med en av slakteriföreningarna
inleddes överläggningar också med Slakteriförbundet, LRF och SMR i saken. Dessa
överläggningar ledde till att NO och LRF år 1980 träffade en överenskommelse i
enlighet med ett kompromissförslag från NO:s sida. Överenskommelsen innebar en
uppmjukning av leveransplikten där en medlem fick frita sig från denna under ett
år.
Marknadsdomstolen, MD, fann i beslut meddelat år 1982 att vissa konstaterade
förfaranden, som hade sin grund i slakteriorganisationens dominerande ställning
inom köttbranschen, medförde skadlig verkan genom att de på ett från allmän
synpunkt otillbörligt sätt försvårade annans näringsutövning och hämmade
verkningsförmågan inom näringslivet (MD 1982:23, dnr A4/80, det s.k.
Samfod-ärendet). En tid efter MD:s beslut kunde NO konstatera att den
uppmjukade leveransplikten endast genomförts i två föreningar (på slaktområdet)
av sammanlagt 35 berörda föreningar. I förhandlingsuppgörelsen i Samfod-ärendet
i MD åtog sig Slakteriförbundet att verka för att den uppmjukade leveransplikten
genomfördes i samtliga slakteriföreningar.
Genomförandet av stadgeändringen mötte påtagliga problem i många föreningar.
Scan Västs stämma avslog år 1985 enhälligt styrelsens förslag om den aktuella
stadgeändringen. NO förde saken till MD. Scan Väst framhöll bl.a. att
föreningens egen bestämmanderätt samt de demokratiska formerna för dess beslut
som viktiga. MD konstaterade i sitt beslut att leveranspliktsbestämmelsen
medförde skadlig verkan (MD 1986:10).
Som en följd av riksdagens beslut om ny livsmedelspolitik från och med den 1
juli 1991 samt NO:s agerande har flertalet föreningar helt tagit bort
leveransplikten i sina stadgar och ersatt denna med kontraktssystem för
leveranser av medlemmarnas produktion. NO har efter införandet av system med
leveranskontrakt verkat för att villkoren i kontrakten inte diskriminerar den
producent som velat leverera endast en del av sin produktion till föreningen. NO
har också ingripit mot andra bestämmelser i föreningarnas stadgar som
sammantaget med föreningens ställning på marknaden hämmat medlemmarnas fria
rörlighet, exempelvis bestämmelser om att en medlem som inte levererat till sin
förening under en kortare tidsperiod (1 år) kunnat uteslutas ur föreningen.
Det kan således konstateras att rättstillämpningen enligt den äldre
konkurrenslagstiftningen ger vid handen att ingripanden skett mot skilda former
av konkurrensbegränsningar som hindrat den fria rörligheten på marknaden.
Marknadsdomstolen har också kunnat konstatera från allmän synpunkt skadlig
verkan.
Det finns ingen anledning att nu generellt låta denna typ av konkurrensbe-
gränsande samverkan falla utanför gällande förbud i 6 KL mot avtal som
hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på ett märkbart sätt. En sådan
generell friskrivning från förbudet är knappast heller motiverad till följd av
EG:s tillämpning av konkurrensreglerna på jordbruksområdet.
Avtal som förhindrar eller försvårar medlemmens fria rörlighet på marknaden kan
ha negativa verkningar för samhällsekonomin och konsumenterna, särskilt om
konkurrensen från andra företag inte är tillräcklig. Hindras medlemmarna i sin
fria rörlighet minskar nämligen det faktiska eller potentiella konkurrenstryck
på marknaden som en sådan rörlighet skapar. Möjligheten att även i
fortsättningen kunna göra en konkurrensrättslig prövning av avtal som försvårar
eller förhindrar rörligheten ökar därmed i betydelse ju sämre konkurrensen är
mellan föreningar och andra företag på marknaden.
Den ena gruppen av avtal som inte generellt bör falla utanför tillämp-
ningsområdet för 6 KL är mot denna bakgrund sådana avtal som förhindrar eller
försvårar medlemmens fria rörlighet på marknaden.
Inte varje hinder eller försvårande av medlemmens fria rörlighet är emellertid
att betrakta som så negativt att det finns anledning att ingripa från
konkurrenssynpunkt. Som nämnts gäller förbudet i 6 KL endast sådana
konkurrensbegränsande avtal etc. som har märkbar effekt. Kravet på märkbar
effekt gäller självfallet även i förhållande till sådana konkurrenssnedvridande
avtal som förhindrar eller försvårar en medlems fria rörlighet. Samverkan mellan
företag som har högst tio miljoner kr i omsättning och med sammantaget högst 15
procent av den relevanta marknaden faller utanför förbudet enligt
Konkurrensverkets allmänna råd (KKVFS 1993:2) om tolkningen av begreppet märkbar
effekt. Om något eller några av de samverkande företagen har mer än tio miljoner
kr i omsättning, dock högst 200 miljoner kr, gäller enligt Konkurrensverkets
allmänna råd att företagen kan ha högst 10 procent av den relevanta marknaden.
Medlemmens fria rörlighet på marknaden kan som framgått hindras eller försvåras
på en rad skilda sätt och samtidigt hindra, begränsa eller snedvrida
konkurrensen på ett märkbart sätt. Stadgarna i föreningen kan föreskriva
leveransplikt helt eller delvis eller förbud att köpa varor eller tjänster från
annan än föreningen. Det kan också vara fråga om skilda kontraktsbindningar
såsom exklusivavtal på obegränsad tid för hela eller delar av medlemmens
produktion eller sådana avtal som löper över längre tid än som kan anses
motiverat med hänsyn till föreningens verksamhet och marknadsförhållanden. Mot-
svarande gäller beträffande uppsägningstiderna i sådana kontrakt. Vidare kan ett
förhindrande eller försvårande föreligga om medlemmen får ett lägre pris som
beror på att denne inte levererar all sin produktion till föreningen, utan
endast en del och denna prisdifferentiering inte står i relation till (eller det
inte uppstår) några ökade kostnader för föreningen jämfört med situationen att
medlemmen levererar all sin produktion. Också skilda erbjudanden, såsom rabatter
vid inköp av varor eller tjänster, eller gratis service av gårdsutrustning eller
liknande, liksom bonussystem m.m. som bygger på trohet till föreningen avseende
leveranser eller inköp, kan snedvrida konkurrensen på ett sätt som inte
generellt bör falla utanför tillämpningen av förbudet mot konkurrensbegränsande
samarbete i 6 KL.
Medlemmens fria rörlighet på marknaden försvåras om det finns hinder mot att
lämna föreningen, t.ex. för att bli medlem i en annan primärförening. Sådana
hinder som också kan vara förbjudna enligt 6 KL kan bestå i att medlemmen vid
utträde inte får tillbaka hela eller delar av sin medlemsinsats eller återfår
den över en tidsperiod som är så lång att konkurrensen får anses begränsad på
ett märkbart sätt. Ett annat hinder som kan begränsa konkurrensen på ett
märkbart sätt kan vara att tiden är längre för den som lämnar föreningen och
fortsätter sin verksamhet på egen hand eller genom annan förening än för den som
helt upphör med sin verksamhet. Rena konkurrensklausuler där medlemmen efter ett
utträde ur föreningen inte får ta upp med föreningen konkurrerande verksamhet,
eller leverera till ett med föreningen konkurrerande företag, försvårar också
medlemmens fria rörlighet på marknaden och kan därmed falla under förbudet i 6
KL.
Det kan också finnas andra fall där medlemmens fria rörlighet på marknaden
förhindras eller försvåras. Detta kan ske i annat avseende av motsvarande
betydelse för medlemmens rörlighet som beträffande valet av avnämare eller
leverantör eller möjligheten att lämna föreningen. Så kan vara fallet om en
förening vägrar återinträde för medlemmar som lämnat föreningen, vilket bl.a.
kan medföra att medlemmar som velat lämna föreningen och leverera till ett
mindre förädlingsföretag inte känner en tillräcklig trygghet för att göra detta.
Vidare kan skilda former av produktions- eller utbudsbegränsningar som åläggs en
eller flera medlemmar hindra eller försvåra den fria rörligheten på marknaden i
en sådan omfattning som åsyftas. Så kan också ske om föreningen förvrider en
eller flera marknadsmekanismer, såsom prisbildning eller resursallokering. Ett
sådant fall kan föreligga om föreningen i sina avtal med en köpare binder upp
denne så att köparen för alla sina inköp under året blir tvungen att betala ett
visst, högre pris i förhållande till det av föreningen tidigare tillämpade
priset, i de fall köparen förvärvar viss kvantitet direkt av en medlem i
föreningen till detta högre pris.
De ovan beskrivna exemplen är sådana som kan vara förbjudna om konkurrensen
hindras, begränsas eller snedvrids på ett märkbart sätt. Det skall emellertid
beaktas, som Konsumentberedningen framhåller, att det främst är när
primärföreningarna blir alltför stora eller samverkar med andra föreningar och
får en alltför stor del av marknaden som oönskade effekter uppstår. Utrymmet för
en mindre förening att ha bindningar medlem/förening blir därvid större än för
en stor förening.
Avtal inom ramen för en ekonomisk förening som förhindrar eller försvårar
medlemmarnas fria rörlighet kan i det enskilda fallet visa sig ha övervägande
positiva effekter från konkurrenssynpunkt även om konkurrensen begränsas på ett
märkbart sätt. Om så är fallet finns möjligheten att få undantag enligt 8 KL,
varvid en totalprövning får göras av de positiva och negativa verkningarna av
föreningssamverkan. Därvid kan konkurrenssituationen på marknaden sägas vara av
avgörande betydelse, exempelvis om det finns en fungerande konkurrens från andra
aktörer och om köparna är starka. I ett läge där konkurrenssituationen förändras
till följd av att Sverige blivit medlem i EU blir denna förändring självklart en
del av den konkurrensrättsliga prövningen.
Avtal som avser fastställande av försäljningspriser
Konkurrenslagen ser särskilt strängt på horisontellt prissamarbete. Förbudet i 6
KL gäller alla typer av prissamverkan. Det saknar enligt förarbetena betydelse
om samverkan mellan företagen sker direkt mellan dem eller i en
säljorganisation, inköpsorganisation eller motsvarande. Samverkan kan även ske i
en branschförening. Förbudet träffar också prisrekommendationer liksom ren
information om priser mellan konkurrenter. Även samverkan om priser eller annat
genom en juridisk person där de samverkandes produkter köps in av exempelvis en
förening och säljs vidare i föreningens namn träffas i princip av förbudet.
Det generella förbud som konkurrenslagen innebär mot prissamverkan kan sägas
vara en av de viktigare förändringarna av den svenska konkurrenslagstiftningen.
Behovet av att förbjuda prissamverkan belystes väl i Konkurrenskommitténs
betänkande (SOU 1991:59 del 1). Den stränga syn på prissamverkan som framträder
i konkurrenslagen grundas också på att lagens förbud är uppbyggda efter samma
modell som Romfördragets artikel 85 och 86. Avsikten är därvid att så långt som
det är möjligt uppnå materiell rättslikhet med Romfördragets konkurrensregler.
Sverige har genom detta anslutit sig till EG:s stränga syn på prissamarbete.
Denna syn gäller nationellt i flertalet länder som har förbud mot
konkurrensbegränsande samarbeten. Det är av stor vikt från konkurrenspolitiska
utgångspunkter att konkurrenslagen är effektiv vad avser just prissamverkan.
Sådan samverkan måste kunna motverkas oavsett vilken organisatorisk form denna
tar.
Av betydelse är vidare att det undantag som görs i EG från förbudsbestämmelsen
i artikel 85 för jordbruket innehåller en begränsning i fråga om prissamverkan.
I förordning (EEG) nr 26/62 anges att artikel 85.1 i synnerhet inte skall
tillämpas på överenskommelser, beslut eller förfaranden av jordbrukare,
jordbruksorganisationer eller sammanslutningar av sådana organisationer i samma
medlemsstat, i den mån dessa, utan att innebära förpliktelse att tillämpa ett
fastställt pris, beröra produktionen eller försäljningen av jordbruksprodukter
eller användandet av gemensamma anläggningar för lagerhållning, behandling eller
förädling av jordbruksprodukter. Undantag medges inte heller om EG-kommissionen
konstaterar att konkurrensen på så sätt elimineras eller att målsättningen i
Romfördragets artikel 39 äventyras.
Förbudet i 6 KL bör mot denna bakgrund i princip upprätthållas när det gäller
fastställande av försäljningspriser på producerade varor även när denna
samverkan sker genom en ekonomisk förening på lantbrukets område.
Emellertid kan man inte bedöma denna prissamverkan avskilt från en förenings
övriga verksamhet. Till att börja med kan det inte anses motiverat att kräva att
en förening skall separera varor som produceras i föreningens föräd-
lingsverksamhet och ta ut skilda priser på dessa varor i förhållande till
varifrån råvaran kommer. En sådan "prissamverkan" som sker beträffande i
föreningen vidareförädlade varor är oftast att betrakta som nödvändig i
förhållande till den samverkan som sker om vidareförädling. Denna vertikala
integration framåt medför normalt också så positiva effekter att detta motiverar
ett fastställande av försäljningspriserna i sig.
Vidare kan det i de fall föreningen svarar för försäljningen av varor som
produceras hos medlemmarna finnas rationaliseringsvinster och minskade
transaktionskostnader som beror på den verksamhet som föreningen bedriver,
exempelvis distribution, lagring, marknadsföring eller genom att antalet
förhandlingar minskar. Dessa förhållanden bör tillmätas betydelse mot den
allmänna bakgrund som redovisats i detta lagstiftningsärende.
Den andra gruppen av avtal där förbudet i 6 KL även fortsättningsvis skall
vara tillämpligt är mot bakgrund av det anförda vissa former av prissamverkan
som är att anse som särskilt negativa från konkurrenssynpunkt. Förbudet i 6
bör gälla beträffande avtal som innebär att försäljningspriser fastställs på
varor som produceras hos medlemmarna. Försäljning av produkter som
vidareförädlats av de råvaror som kommer från medlemmarna eller från annan eller
försäljning av varor som köpts in av föreningen från tredje man skall därför
falla utanför förbudet i 6 .
Beträffande den prissamverkan där förbudet skall vara tillämpligt går det att
urskilja två huvudfall. Det första är när försäljningen sker direkt mellan med-
lemmen och tredje man. Sådan försäljning kan bl.a. röra råvara till från
föreningen fristående förädlingsindustri, varor för vidareförsäljning i
grossist- eller detaljhandeln eller produkter som säljs direkt till konsument.
Det andra huvudfallet är när föreningen svarar för försäljningen mot tredje man.
Varorna kan då levereras in till föreningen mot att medlemmen får ett
avräkningspris tillsammans med en slutlikvid vid årets slut. Föreningen står
sedan som säljare i eget namn. Det behöver emellertid inte vara så att varorna
rent fysiskt levereras in till föreningen. De kan lika gärna gå direkt till
tredje man.
I det första fallet när försäljningen sker direkt mellan medlemmen och tredje
man finns det inga beaktansvärda skäl att tillåta prissamverkan i större
omfattning än vad som är möjligt inom ramen för 6 och 8 KL. Om företagen är
små kan, såsom nämnts tidigare beträffande medlemmens rörlighet, samverkan
enligt Konkurrensverkets allmänna råd ske utan att förbudet i 6 KL slår till
så länge de samverkande har högst 15 procents marknadsandel.
I det andra fallet när föreningen svarar för försäljningen kan det uppstå
sådana positiva effekter genom föreningens samverkan i stort eller genom själva
försäljnings- och prissamverkan att det finns skäl att tillåta en mer
långtgående prissamverkan. De positiva effekter som därigenom uppstår för
samhällsekonomin kan emellertid beträffande det samverkansmoment som rör själva
prissättningen endast göras gällande upp till en viss brytpunkt. Det måste
således finnas en reell sidokonkurrens förutom det konkurrenstryck som kan
uppkomma genom att medlemmarnas fria rörlighet kan upprätthållas. För pris-
samverkan genom föreningen bör därför gälla att den är tillåten endast under
förutsättning att konkurrensen på marknaden inte hindras, begränsas eller
snedvrids i väsentlig omfattning. Därmed görs en rimlig avvägning mellan å ena
sidan möjligheterna att samverka även vad gäller prissättningen i en primär-
förening och å andra sidan köparnas och konsumenternas intressen, liksom
effekterna på samhällsekonomin.
Precis som gällde i den särskilda jordbrukskonkurrenslagen (1991:921) bör som
tumregel gälla att samverkan är tillåten om de samverkande företagen svarar för
högst 25 procents andel av den relevanta marknaden. I dessa fall kan sådan
prissamverkan som det nu är fråga om i allmänhet inte anses medföra att konkur-
rensen hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning. För de fall
där samverkan tar sikte på att balansera köparmakten hos stora köpare med stark
eller dominerande ställning på marknaden torde prissamverkan inte förvanska
konkurrensen i väsentlig omfattning om denna prissamverkan medverkar till att
uppnå marknadsbalans.
Det skall betonas att det endast är själva prissamverkan genom föreningen som
berörs av bestämmelsen. Grundläggande för tillämpningen av 6 KL på samverkan i
en primär lantbruksförening är att denna samverkan i allt väsentligt skall vara
tillåten. Att prissamverkan beträffande varor som produceras hos medlemmarna och
som säljs genom en förening inte generellt undantas från tillämpningsområdet för
6 KL innebär således inte att lantbrukarna förbjuds samverka i sina primär-
föreningar. I de uppskattningsvis få fall som prissamverkan genom föreningen
begränsar konkurrensen i sådan omfattning att 6 KL blir tillämplig är till att
börja med övrig verksamhet fortfarande tillåten, utom vad som kan vara fallet
med bestämmelser som inskränker en medlems rörlighet. Vidare finns möjligheten
att erhålla undantag enligt 8 KL för sådan prissamverkan som uppfyller de
kriterier som uppställs för detta. För att undantag skall beviljas måste
fördelarna med samverkan objektivt sett överväga de nackdelar för konkurrensen
som samverkan kan innebära.
I de fall där föreningen har hand om försäljningen av medlemmarnas varor kan
föreningen svara för skilda moment i hanteringen av dessa varor. Det
förhållandet att föreningen i viss utsträckning svarar för paketering, lagring,
åsättande av varumärke eller firmabeteckning innebär inte automatiskt att
varorna ej är att betrakta som varor som produceras hos medlemmarna.
Vid bestämmandet av en förenings marknadsandel i sin försäljning skall denna
bestämmas på den relevanta marknaden. Detta innebär bl.a. att föreningen kan ha
skilda marknadsandelar beroende på vilket marknad det i varje enskilt fall är
fråga om geografiskt och produktmässigt. Marknaden kan därför variera beroende
på vilka produkter det är fråga om och vilka kunder som är köpare. Det bör
framhållas att varje marknad måste bedömas för sig. En låg marknadsandel på en
viss marknad ger således inte rätt att prissamverka på en marknad där
marknadsandelen är högre.
Begränsningen i undantaget avser endast fastställande av försäljningspriser.
Något hinder bör inte finnas mot den typ av inköpssamverkan som sker genom
lantbrukets primärföreningar.
De av LRF berörda s.k. förhandlingsorganisationerna inom jordbruket faller
utanför de föreslagna bestämmelserna. Det innebär att den prissamverkan som sker
mellan potatisodlare, oljeväxtodlare och konservväxtodlare genom denna typ av
organisationer faller under tillämpningsområdet för 6 KL. I de fall förbudet i
6 är tillämpligt finns möjligheter att ansöka om undantag enligt 8 KL.
Samverkan i förhandlingsorganisationerna sker mellan odlare som generellt sett
är små företag mot köpare som är mycket stora. Som exempel kan nämnas
betodlarnas prisförhandlingar gentemot Sockerbolaget (ägt av Danisco). LRF har
framhållit att den samverkan som sker leder till en bättre marknadsbalans.
Icke-ingripandebesked och undantag enligt 8 KL
Om osäkerhet råder huruvida ett avtal faller under förbudet i 6 KL eller
huruvida ett förfarande är förbjudet enligt 19 , finns enligt 20 KL möjlighet
för ett företag att ansöka hos Konkurrensverket om en förklaring att
Konkurrensverket inte anser att avtalet eller förfarandet är förbjudet enligt
nämnda paragrafer (icke-ingripandebesked).
Ett viktigt skäl till att denna möjlighet finns är att det i en hel del fall
kan vara svårt för företag att på förhand bedöma räckvidden av de två förbuden i
KL. Viktiga förutsättningar för förbudens tillämplighet kan visa sig vara
möjliga att bedöma först sedan omständigheterna i det enskilda fallet har
klarlagts.
Även beträffande det särskilda undantag från tillämpningen av förbudet i 6 KL
som föreslås för viss samverkan mellan enskilda jordbrukare, skogsägare eller
trädgårdsodlare, eller lokala sammanslutningar av sådana företag, kan det i
enskilda fall komma att råda osäkerhet om samverkan är undantagen eller om
förbudet i 6 KL är tillämpligt. Det kan också vara frågan om denna samverkans
förenlighet med förbudet mot missbruk av dominerande ställning i 19 KL.
Föreningen eller dess medlemmar kan, om sådan osäkerhet råder, begära ett
icke-ingripandebesked från Konkurrensverket.
För avtal som helt eller delvis fortfarande omfattas av förbudet i 6 KL
enligt nu föreslagna regler finns möjligheten att anmäla avtalet för undantag
enligt 8 KL. Konkurrensverket har därvid, enligt nyssnämnda lagrum, att göra
en helhetsbedömning av den samverkan som är för handen. Sådan samverkan som är
undantagen från förbudet i 6 KL har företagen alltid rätt att bedriva, såvida
samverkan inte är förbjuden enligt 19 KL eller enligt annan lag.
11.4Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Ändringarna i konkurrenslagen
skall träda i kraft den 1 juli 1994 och gälla både
avtal som kommer till efter ikraftträdandet och
sådana som existerar vid ikraftträdandet.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt
eller inte haft någon invändning mot arbetsgruppens förslag. Lantbrukarnas
Riksförbund har anfört att det för lantbrukets primärföreningar har förelegat
stor osäkerhet beträffande deras rättsliga ställning efter den 1 juli 1993 och
att det därför är nödvändigt att särskilda övergångsbestämmelser införs som gör
det möjligt för primärföreningarna att anpassa den verksamhet som bedrivits före
den 1 juli 1993 och som existerar den 1 juli 1994.
Skälen för regeringens förslag: I detta lagstiftningsärende föreslås ett
generellt undantag från förbudet i 6 KL träda i kraft den 1 juli 1994.
Avsikten med de föreslagna ändringarna är att lantbrukets primärföreningar i
allt väsentligt skall kunna fortsätta att bedriva verksamhet som tidigare. De
nya bestämmelserna bör därför gälla både avtal som kommer till efter
ikraftträdandet och avtal som då redan existerar.
För avtal som kommer till efter ikraftträdandet uppkommer inga övergångsproblem
som behöver regleras.
För avtal som existerar den 1 juli 1994 är saken mer komplicerad bl.a. till
följd av KL:s nuvarande övergångsbestämmelser. Dessa bör därför beröras något.
KL trädde i kraft den 1 juli 1993. Lagens övergångsbestämmelser innebär bl.a.
följande.
Förbudet i 6 gäller både nya avtal etc. och sådana som existerade vid
ikraftträdandet.
Om sistnämnda s.k. gamla avtal emellertid anmälts för beviljande av undantag
enligt 8 eller om berörda företag ansökt om icke-ingripandebesked och anmälan
eller ansökan gjorts inom sex månader från lagens ikraftträdande, uppskjuts
verkningarna av förbudet till dess sex månader har gått från dagen för
Konkurrensverkets beslut med anledning av anmälan eller ansökan. Frågor om
undantag och icke-ingripandebesked kunde också prövas före lagens
ikraftträdande. Om anmälan respektive ansökan gjordes före ikraftträdandet
skjuts verkningarna av förbudet i 6 upp till dess tio månader gått från
verkets beslut.
För s.k. gamla avtal som inte varit föremål för anmälan eller ansökan enligt
föregående stycke gäller förbudet alltsedan lagens ikraftträdande om inte
företagen inom sex månader från KL:s ikraftträdande upphört att tillämpa avtalen
eller ändrat dem så att de inte omfattas av lagens förbud.
De avtal som existerar vid de nu föreslagna ändringarnas ikraftträdande den 1
juli 1994 kan mot denna bakgrund delas upp i två grupper. Det kan dels vara
frågan om s.k. gamla avtal enligt KL:s nuvarande övergångsbestämmelser och dels
avtal som träffats efter KL:s ikraftträdande den 1 juli 1993 men före den 1 juli
1994.
När det gäller den första gruppen kan den situationen vara för handen att
avtalet inte har anmälts för undantag eller icke-ingripandebesked inom sex
månader från KL:s ikraftträdande eller dessförinnan. I sådant fall gäller de nu
föreslagna reglerna från dessas ikraftträdande.
Om avtalet har anmälts före den 1 januari 1994 men Konkurrensverket inte har
fattat beslut före detta datum uppnår avtalet, till följd av KL:s nuvarande
övergångsbestämmelser, ett skydd mot lagens rättsverkningar till dess att de nya
reglerna trätt i kraft eller längre. Därefter gäller dessa oavsett utgången av
Konkurrensverkets prövning.
I det fallet att avtalet har anmälts och Konkurrensverket har fattat beslut
före den 1 januari 1994 är innehållet i verkets beslut av central betydelse. Om
undantag (utan villkor) eller icke-ingripandebesked har beviljats gäller
naturligtvis detta beslut oavsett de nya reglerna eftersom dessa utgör en
inskränkning i förbudsområdet. Om utgången blivit den motsatta, eller ett beslut
om undantag förenats med villkor, kan det finnas skäl för de företag som berörs
att överväga om de nya reglerna skulle ha lett till en annan utgång. Om så
skulle vara fallet kommer avtalet endast under en kortare tid att vara
förbjudet.
Om avtalet upphört att tillämpas eller anpassats till KL:s krav före den 1
januari 1994 uppstår inga problem i förhållande till de regler som nu föreslås.
När det gäller den andra gruppen avtal, dvs. avtal som kommit till efter den 1
juli 1993 men före den 1 juli 1994, gör sig i princip samma synpunkter gällande
som beträffande den första gruppen. En väsentlig skillnad är dock att dessa
avtal inte träffas av KL:s nuvarande övergångsbestämmelser.
Oavsett om dessa avtal har anmälts för undantag respektive
icke-ingripandebesked eller ej gäller således de nya reglerna från ikraftträdan-
det. Om ett avtal beviljats undantag eller icke-ingripandebesked gäller detta
även sedan de nya reglerna trätt i kraft eftersom dessa, som sagts, utgör en
inskränkning av förbudsområdet.
Som framgått kan det inträffa att ett avtal, som undantas från förbudet i 6
enligt nu föreslagna bestämmelser, under en tid kan ha varit förbjudet.
En särskild fråga när det gäller sådana avtal är KL:s civilrättsliga
bestämmelser. Enligt 7 KL är avtal eller avtalsvillkor som strider mot
förbudet i 6 ogiltiga. Enligt förarbetena till KL fordrar ogiltigheten inte
något föregående beslut om att avtalet är förbjudet (prop. 1992/93:56 s. 76). Av
33 KL följer vidare att ett avtals oförenlighet med 6 kan vara
skadeståndsgrundande. Det sagda medför att ett avtal under en tid kan ha varit
ogiltigt och skadeståndsgrundande.
Den situationen att ett avtal under en tid är förbjudet enligt 6 och därefter
blir tillåtet och till följd av detta åter giltigt kan inträffa både enligt KL i
dess nuvarande lydelse och i de EG-regler i vilka KL tar sin utgångspunkt.
Om ett avtal som strider mot 6 KL inte anmälts för undantag enligt 8 och
inte heller faller utanför förbudet enligt någon av de övriga i 6 angivna
paragraferna, är avtalet förbjudet och därmed ogiltigt samt, om övriga i 33
angivna förutsättningar är uppfyllda, skadeståndsgrundande.Om avtalet efter en
tid anmäls till Konkurrensverket för undantag enligt 8 och verket beviljar
undantag att gälla t.ex. från dagen för anmälan (jfr 10 ) uppkommer den
situationen att ogiltigheten så att säga läks och skadeståndsansvaret
bortfaller, det sistnämnda i vart fall med avseende på skador som åsamkats sedan
undantaget börjat gälla.
Motsvarande situation kan uppstå enligt EG:s regler (artikel 85 i Romfördraget
och rådets förordning (EEG) 17/62). Det är därvid värt att notera att
EG-kommissionen, till skillnad från vad som gäller för Konkurrensverket, inte
kan besluta att ett undantag skall gälla tiden före det att anmälan för undantag
kom in till kommissionen. Det är vidare så att EG:s s.k.
gruppundantagsförordningar regelmässigt träder i kraft vid ett visst datum utan
några särskilda övergångsregler.
Samma synsätt som det nu redovisade får anläggas på det i detta ärende
föreslagna generella undantagets inverkan på KL:s civilrättsliga regler. Några
särskilda övergångsregler föreslås därför inte. Om någon civilrättslig tvist
skulle uppstå som en följd av att förbudsområdet i 6 nu inskränks får
hithörande frågor lösas i rättstillämpningen. Därvid torde ledning kunna hämtas
från EG-rätten och dess tillämpning i detta avseende i EU:s medlemsländer.
Vad avslutningsvis gäller de av Lantbrukarnas Riksförbund anförda skälen för
att särskilda övergångsbestämmelser bör införas gör regeringen följande
överväganden.
Konkurrenslagens nuvarande övergångsbestämmelser innebär, som framgått, att
näringslivet givits goda möjligheter att inhämta Konkurrensverkets syn på
gällande avtal m.m. och att anpassa dessa till lagens krav. Det har således
under närmare ett års tid - från det att lagen utfärdades i januari 1993 till
den 1 januari 1994 - funnits möjlighet att ansöka om undantag från förbudet i 6
och/eller begära icke-ingripandebesked. Vidare innebär reglerna att berörda
företag under minst sex månader efter verkets beslut med anledning av en sådan
ansökan eller anmälan har haft möjlighet att, om så bedömts nödvändigt, förändra
avtalen. Även utan sådan anmälan eller ansökan har en sexmånadersperiod för
anpassning stått till buds. På grund av det anförda - och då de nu föreslagna
reglerna innebär en inskränkning av förbudsområdet - kan det inte anses
motiverat att införa ytterligare övergångsregler.
12 Kostnader och andra effekter av förslaget
12.1Samhällsekonomin och företagen
Den samverkan som undantas genom lagförslaget är att betrakta som övervägande
positiv för samhällsekonomin. För de små företag som lagen tar sikte på inom
jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen är en samverkan beträffande
förädling, försäljning, distribution m.m. naturlig och ofta nödvändig för deras
konkurrenskraft. Genom samverkan kan man uppnå bl.a. vinster i produktionen och
distributionen.
För företagen medför det föreslagna undantaget vidare en klarhet och
förutsebarhet beträffande rätten till visst samarbete vilket torde bidra till en
bättre resursanvändning i företagen.
En konsekvens av lagförslaget är att förbudet i 6 KL inte blir tillämpligt
vad avser strukturella ingrepp i en primärförening på lantbrukets område.
Därigenom görs det tydligt att konkurrenslagen inte tar sikte på att hindra
dessa föreningars existens eller möjligheter att bedriva viss samverkan.
Lantbrukets primärföreningar kan därigenom, såsom varit avsett, i allt
väsentligt fortsätta att bedriva verksamhet som tidigare.
Med de avgränsningar som gjorts i lagförslaget beträffande samverkan som inte
automatiskt bör kvalificera för undantag, är det samtidigt troligt att vissa
föreningar måste upphöra med viss sådan samverkan som de bedriver i nuläget.
Detta är en avsedd effekt som tar sin utgångspunkt i de motiv som ligger till
grund för antagandet av den nya konkurrenslagen. Konkurrenslagen (1993:20)
innebär generellt sett en betydande förändring i synen på vissa samverkansformer
gentemot vad som var fallet i Sverige tidigare, och som kom till uttryck genom
den gamla konkurrenslagen. Den nya lagen innebär sammantaget att hela närings-
livet har måst se över sina avtal och samverkansformer för att anpassa eller ta
bort de avtal som står i strid med lagen och som inte kan anses kvalificera för
undantag. Den nya lagen torde vara särskilt effektiv när det gäller att
undanröja sådan branschvis samverkan om prisrekommendationer som varit vanligt
förekommande på den svenska marknaden.
12.2Domstolarna och Konkurrensverket
För Konkurrensverket innebär de föreslagna bestämmelserna att de företag som
omfattas av dessa inte behöver anmäla sådan samverkan för undantag eller ansöka
om icke-ingripandebesked. Även om dessa företag redan har kommit in till
Konkurrensverket med sådana anmälningar eller ansökningar torde förslaget
innebära en viss avlastning administrativt och handläggningsmässigt för
Konkurrensverket, eftersom eventuella prövningar gentemot 6 KL får ett
tydligare innehåll än tidigare och prövningar om undantag enligt 8 KL kommer
att ta sikte på betydligt mer begränsade samverkansformer än tidigare. Det bör
samtidigt beaktas att de föreslagna bestämmelserna innebär att en helt ny typ av
bedömningar blir aktuella för Konkurrensverkets del när det gäller vad som
ligger innanför respektive utanför 6 KL. De särskilda konkurrensreglerna får
vidare antas medföra att företagen i ökad utsträckning själva kommer att kunna
avgöra om deras avtal inte längre faller under förbudet i 6 , och om anmälan
eller ansökan som gjorts till Konkurrensverket bör återkallas.
Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen avlastas troligen något genom
lagförslaget genom att antalet överklaganden får antas bli mindre då företagen
inte behöver anmäla visst samarbete för undantag hos Konkurrensverket. Det kan
dock tillkomma en ny typ av ärenden som gäller vad som faller innanför
respektive utanför det föreslagna undantaget. Denna typ av ärenden kan också bli
aktuella att pröva för de allmänna domstolarna i samband med talan om ogiltighet
eller skadestånd.
Sammanfattningsvis är bedömningen den att lagförslaget inte påverkar
resursbehovet hos de berörda myndigheterna.
13 Författningskommentar
6 Om något annat inte följer av beslut enligt 8
eller 15 eller av 13, 17 eller 18 c , är avtal
mellan företag förbjudna om de har till syfte att
hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på
den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller om
de ger ett sådant resultat.
Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att
1.inköps- eller försäljningspriser eller andra
affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs,
2.produktion, marknader, teknisk utveckling
eller investeringar begränsas eller kontrolleras,
3.marknader eller inköpskällor delas upp,
4.olika villkor tillämpas för likvärdiga
transaktioner, varigenom vissa handelspartner får
en konkurrensnackdel, eller
5.det ställs som villkor för att ingå ett avtal
att den andra parten åtar sig ytterligare
förpliktelser som varken till sin natur eller
enligt handelsbruk har något samband med föremålet
för avtalet.
I paragrafens första stycke införs en hänvisning till de nya bestämmelserna i
18 c om att förbudet inte gäller för viss verksamhet på jordbrukets,
skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden.
Särskilda bestämmelser för jordbruket m.m.
18 a Med primär lantbruksförening avses i denna
lag en ekonomisk förening vars medlemmar är
enskilda lantbrukare eller andra företag som
bedriver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller
skogsbruk. Om sammanslutningar av sådana företag är
medlemmar i föreningen, anses den dock vara primär
lantbruksförening endast under förutsättning att
sammanslutningarna bara utgörs av lokala
sammanslutningar av företag med verksamhet av
angivet slag.
I paragrafen, vilken har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, definieras
begreppet primär lantbruksförening.
Genom paragrafen bestäms vilka slags företag som får samarbeta och i vilken
form detta samarbete får bedrivas för att 18 c skall vara tillämplig.
Med ekonomisk förening avses den associationsform som regleras i lagen
(1987:667) om ekonomiska föreningar.
Med uttrycket enskilda lantbrukare eller andra företag avses inget annat än
just den enskilde jordbrukaren, trädgårdsodlaren eller skogsägaren och den
verksamhet som denne bedriver som fysisk person eller i t.ex. aktiebolagsform.
Vanligt förekommande är att verksamheten drivs som ett familjeföretag, med eller
utan anställda.
Med jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk avses den primära, biologiska
produktionen och inte förädlingsverksamhet och liknande.
Liksom vad avsågs vara fallet enligt 2 lagen (1991:921) om förbud mot
konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter innebär det förhållandet att
det i en förening som medlemmar kan förekomma också pensionärer, hedersmedlemmar
osv. inte att föreningen faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde (jfr
prop. 1990/91:147 s. 22).
Av pararafens andra mening följer att en ekonomisk förening som bland sina
medlemmar har lokala sammanslutningar av företag inom den aktuella branschen
också är en sådan förening som avses i paragrafen. Vad som avses med att samman-
slutningen är lokal har behandlats utförligt i avsnitt 11.2. Som där anförts
avses med en lokal samman-slutning en sammanslutning som har en geografisk
anknytning till en viss ort eller liknande och genom vilken de enskilda
lantbruksföretagen är organiserade i en förening som har motsvarande ändamål och
funktion på marknaden som andra föreningar i samma bransch i vilka de enskilda
lantbruksföretagen har ett direkt medlemskap. En lokal sammanslutning är således
ett subjekt genom vilket enskilda lantbruksföretag är med-lemmar i det som
vanligtvis benämns en primärförening.
Om en sådan lokal sammanslutning av företag som avses i paragrafen drivs som en
ekonomisk förening och övriga i bestämmelsen angivna förutsättningar är
uppfyllda är sammanslutningen en primär lantbruksförening i lagens mening. Detta
innebär att både den lokala sammanslutningen och föreningen samtidigt kan falla
under tillämpningsområdet för 18 c .
Av andra meningen följer vidare att en förening i vilken bedrivs s.k. federativ
samverkan, dvs. samverkan mellan föreningar som var och en för sig utgör en
primär lantbruksförening, inte omfattas av paragrafen. Sådan samverkan bedrivs
ofta genom en riksförening i vilken primärföreningar sammanslutit sig.
Bestämmelsen är således inte inriktad på s.k. federativ samverkan.
Reglerna i den nu kommenterade paragrafen utgör således, för de speciella
branscher som här regleras, en modifiering av vad som i 3 andra stycket KL
sägs om att med företag också avses en sammanslutning av företag eftersom med
företag enligt paragrafen inte jämställs varje sammanslutning av företag.
18 b Med jordbruksprodukter avses i denna lag
sådana varor som anges i bilagan till lagen
(1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter
m.m.
Med trädgårdsprodukter avses sådana varor som
anges i den i tulltaxelagen (1987:1068) intagna
tulltaxan 6 - 8 kap.
Med skogsprodukter avses sådana varor som anges
i den i tulltaxelagen (1987:1068) intagna
tulltaxan 44, 47 och 48 kap.
I paragrafen definieras vad som i lagen avses med jordbruksprodukter,
trädgårdsprodukter och skogsprodukter. Dessa begrepp återkommer i 18 c och
bidrar där till att närmare ange vilken verksamhet som förbudet i 6 inte skall
gälla för.
18 c Förbudet i 6 gäller inte för sådana avtal inom
en primär lantbruksförening eller dess dotterföretag
som avser samverkan mellan föreningens medlemmar
om
1. produktion, insamling, förädling, försäljning
eller därmed sammanhängande verksamhet såsom
användandet av gemensamma anläggningar, lagring,
beredning, distribution eller marknadsföring i
fråga om jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter
eller skogsprodukter, eller
2. inköp av varor eller tjänster för sådan
verksamhet som avses under 1.
Första stycket gäller dock inte avtal som har
till syfte eller ger till resultat
1. att en medlems fria rörlighet på marknaden
förhindras eller försvåras
a) i fråga om valet av avnämare eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten att lämna föreningen,
eller
c) i annat avseende av motsvarande betydelse,
eller
2. att försäljningspriser direkt eller indirekt
fastställs på varor som produceras hos medlemmarna
när
a) försäljningen sker direkt mellan medlem och
tredje man, eller
b) föreningen svarar för försäljningen och
konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller
snedvrids i väsentlig omfattning.
Första stycket
I paragrafens första stycke föreskrivs att förbudet i 6 KL inte gäller för
avtal inom en primär lantbruksförening eller dess dotterföretag om avtalen avser
samverkan mellan föreningens medlemmar om viss angiven verksamhet i fråga om
jordbruks-, skogs- eller trädgårdsprodukter. De särskilda bestämmelserna för
jordbruket m.m. i 18 a - c får således betydelse endast i de fall förbudet i
6 är tillämpligt enligt sin lydelse.
Som tidigare anförts gäller förbudet i 6 endast avtal som hindrar, begränsar
eller snedvrider konkurrensen på den svenska marknaden på ett märkbart sätt. Det
är därför långt ifrån alla avtal av de slag som nämns i denna paragraf som
träffas av förbudet; vissa av avtalen kanske inte påverkar konkurrensen alls
medan andra gör det men inte på ett märkbart sätt. Det är endast i de fall ett
avtal i och för sig förvanskar konkurrensen på ett märkbart sätt - och således
faller under förbudet i 6 - som de särskilda bestämmelserna får någon
självständig betydelse.
Med avtal jämställs enligt 3 tredje stycket KL både beslut av en
sammanslutning av företag och samordnade förfaranden av företag. Medlemmarna i
en lantbrukskooperativ förening är företag i konkurrenslagens mening. Detta
innebär att det använda uttryckssättet avtal inom en primär lantbruksförening
träffar överenskommelser mellan föreningen och en eller flera av dess medlemmar,
överenskommelser mellan medlemmarna inbördes i den mån dessa kan sägas vara
träffade inom föreningen samt föreningens stadgebestämmelser och andra beslut
som föreningen fattar. Allt detta ryms inom begreppet avtal som avser samverkan.
Att föreningen formellt är en juridisk person förändrar således inte det
förhållandet att föreningens beslut konkurrensrättsligt utgör en samverkan
medlemmarna emellan.
En särskild fråga är den verksamhet som föreningen kan bedriva i dotterföretag.
I 1 kap. 4 första meningen lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar
föreskrivs att om en ekonomisk förening äger så många aktier eller andelar i en
svensk eller utländsk juridisk person att den har mer än hälften av rösterna för
samtliga aktier eller andelar, så är den ekonomiska föreningen moderförening och
den andra juridiska personen dotterföretag.
Av detta följer att även andra än moderföreningen och dess medlemmar kan äga
del i dotterföretaget och medverka i den verksamhet som bedrivs där. Således kan
t.ex. en primär lantbruksförening vara delägare i en annan sådan förenings
dotterföretag.
Av betydelse för bedömningen i detta hänseende av verksamhet som bedrivs i ett
dotterföretag är därför att 18 c avser samverkan endast mellan föreningens
medlemmar. Detta innebär att förbudet i 6 inte gäller för verksamhet som
bedrivs i ett dotterföretag om denna verksamhet endast utgör en samverkan mellan
moderföreningens medlemmar. Om även andra än moderföreningen och dess medlemmar
verkar genom dotterföretaget torde samverkan mellan alla medverkande vara
ofrånkomlig i vissa avseenden. Detta medför att 6 är tillämplig beträffande
sådan samverkan.
Begreppet primär lantbruksförening har den innebörd som framgår av 18 a .
Jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter definieras i 18 b .
Avsikten med paragrafens första stycke är att fånga in den verksamhet som
primärföreningar på lantbrukets område normalt sett bedriver. Vissa typer av
samverkan bör dock inte generellt vara undantagna från tillämpningsområdet för 6
. De inslag i en förenings verksamhet som således även i fortsättningen i
princip skall omfattas av 6 anges i paragrafens andra stycke.
Andra stycket
I paragrafens andra stycke anges två huvudtyper av avtal etc. som inte generellt
undantas från förbudet i 6 KL. Det är frågan om dels avtal som begränsar
föreningsmedlemmarnas fria rörlighet på marknaden dels avtal som innebär att
medlemmarna gemensamt fastställer försäljningspriser på de varor som produceras
hos medlemmarna. Innebörden av dessa bestämmelser har behandlats mer utförligt i
avsnitt 11.3.
Den valda formuleringen "har till syfte eller ger till resultat" har hämtats
från 6 , vilket är naturligt eftersom bestämmelsen innebär att avtal av dessa
slag i princip inte skall omfattas av paragrafens första stycke utan skall
prövas mot just 6 KL.
I andra stycket första punkten regleras frågor som gäller föreningsmedlemmens
fria rörlighet på marknaden.
Rörligheten på marknaden tar enligt bestämmelsens ordalydelse sikte i första
hand på medlemmens möjligheter att välja avnämare eller leverantör och
möjligheten att lämna föreningen. Det rör sig här om inskränkningar som är
centrala för medlemmens rörlighet. Det kan emellertid finnas behov av att
ingripa också mot andra förhållanden av sådan vikt, vilka begränsar medlemmarnas
rörlighet på marknaden. I sista ledet av första punkten anges därför att
paragrafens första stycke inte heller gäller för avtal som begränsar medlemmens
rörlighet i något annat avseende av motsvarande betydelse för rörligheten som de
uttryckligt angivna fallen val av avnämare eller leverantör osv. Som anförts i
avsnitt 11.3 kan det härvid exempelvis vara fråga om skilda former av
produktions- eller utbudsbegränsningar som åläggs en eller flera medlemmar.
Inte varje begränsning av medlemmens rörlighet på marknaden är förbjuden till
följd av bestämmelsen. Bestämmelsen innebär inget annat än att 6 är tillämplig
på det avtal etc. som inskränker medlemmens rörlighet i angivna avseenden. För
att avtalet skall vara förbjudet krävs enligt 6 att avtalet har till syfte
eller ger till resultat att konkurrensen på den svenska marknaden förvanskas på
ett märkbart sätt.
I andra stycket andra punkten behandlas frågor om fastställande av
försäljningspriser.
Därvid föreskrivs inledningsvis som en utgångspunkt att paragrafens första
stycke inte gäller avtal som innebär att försäljningspriser direkt eller
indirekt fastställs på varor som produceras hos medlemmarna.
I uttryckssättet "direkt eller indirekt", vilket hämtats från 6 andra stycket
första punkten KL, ligger att inte endast uttryckliga avtal etc. om att tillämpa
ett visst pris omfattas utan också andra överenskommelser som får samma resultat
(jfr prop. 1992/93:56 s. 73-74).
Av uttrycket "som produceras hos medlemmarna" följer att stadgandet inte
träffar försäljning av produkter som vidareförädlats av de råvaror som kommer
från medlemmarna. Till följd härav faller till en början försäljning av
produkter som framställts genom t.ex. en förenings mejeri- eller
slakteriverksamhet utanför tillämpningsområdet. Så är också fallet när
föreningen bedriver annan processindustri, t.ex. konservindustri, där
medlemmarnas produktion utgör råvara. Också annan hantering av råvaran kan
medföra att stadgandet inte skall äga tillämpning. Det kan därvid vara frågan om
lagring, sortering, packetering osv. Inte varje form av bearbetning av
medlemmarnas varor kan emellertid anses medföra att de inte längre är att
betrakta som producerade hos medlemmarna. Det är dock inte möjligt att i dessa
fall generellt ange när en produkt inte längre kan anses producerad hos
medlemmen utan detta får avgöras i varje enskilt fall varvid hänsyn också får
tas till bl.a. produktslag och förädlingsvärde. Den närmare gränsdragningen i
detta avseende får således ankomma på rättstillämpningen.
Föreskriften om att paragrafens första stycke inte gäller avtal om fastställan-
de av försäljningspriser modifieras och inskränks vidare genom bestämmelserna i
punkterna a och b. I dessa anges närmare när avtal om fastställande av försälj-
ningspriser faller under tillämpningsområdet för 6 KL.
Av punkt a följer att 6 KL är tillämplig enligt dess lydelse på sådana avtal
inom en primär lantbruksförening som avser fastställande av försäljningspriser
på varor som produceras hos medlemmarna när försäljningen av varorna sker direkt
från medlemmen till tredje man. Det kan i dessa fall vara fråga om försäljning
av råvara till förädlingsindustri som är fristående från föreningen eller om
försäljning till grossist- eller detaljhandel eller direkt till slutanvändare.
I punkt b behandlas det fallet att föreningen svarar för försäljningen, dvs.
föreningen sluter i eget namn avtal med utomstående köpare avseende de varor som
medlemmarna producerat. Också i dessa fall är 6 tillämplig. En väsentlig
skillnad i förhållande till andra stycket punkt 1 och punkt 2 a är emellertid
det tilläggskrav för tillämpning av 6 som uppställs genom angivandet av att
konkurrensen skall hindras, begränsas eller snedvridas i väsentlig omfattning.
Detta stadgande ersätter märkbarhetskriteriet i 6 och innebär att konkurrensen
måste påverkas i högre grad än på ett märkbart sätt för att avtalet skall vara
förbjudet. Av central betydelse vid bedömningen av om konkurrensen förvanskas på
angivet sätt är föreningens marknadsandel på den relevanta marknaden. Dessa
frågor har behandlats i avsnitt 11.3. Som där anförts kan konkurrensen i
allmänhet inte anses bli förvanskad i väsentlig omfattning genom här avsedd
prissamverkan om föreningens marknadsandel på den relevanta marknaden är högst
25 procent. Om samverkan tar sikte på att balansera köparmakten hos stora köpare
med stark eller dominerande ställning torde föreningen kunna ha större
marknadsandel än 25 procent utan att konkurrensen förvanskas i väsentlig
omfattning om prissam-verkan medverkar till att uppnå marknadsbalans.
Sammanfattning av promemorian Särskilda konkurrensregler för lantbruket (Ds
1994:20)
Den nya konkurrenslagen (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993. Vad avser
konkurrenslagens tillämpning på jordbruksområdet redovisade statsmakterna vid
antagandet av lagen en positiv syn på samverkan mellan jordbrukare och andra
råvaruproducenter. Bedömningen var att sådan samverkan i s.k. primärföreningar i
många fall torde omfattas av förbudet i konkurrenslagen mot
konkurrensbegränsande samarbete men att denna samverkan sammmantaget hade så
positiva effekter att den i allt väsentligt borde kunna kvalificera för undantag
enligt lagens bestämmelser om detta.
Konkurrensverket har efter en närmare prövning av förhållandena på berörda
marknader i en skrivelse till regeringen redovisat sin bedömning att det
praktiskt taget inte föreligger några möjligheter att meddela undantag enligt
konkurrenslagens bestämmelser för den samverkan som bedrivs mellan enskilda
jordbrukare och andra råvaruproducenter i primärföreningarna.
För att ge genomslagskraft åt statsmakternas intentioner när konkurrenslagen
antogs bör det mot denna bakgrund i lagform göras ett undantag från förbudet i 6
KL för samverkan mellan jordbruksföretag eller andra liknande
råvaruproducenter på lantbrukets område inom en ekonomisk förening.
I promemorian föreslås att det i konkurrenslagen införs särskilda bestämmelser
som från förbudet i 6 KL i allt väsentligt undantar den samverkan som bedrivs
inom de ekonomiska föreningar vars medlemmar är företag som bedriver jordbruk,
trädgårdsverksamhet eller skogsbruk, eller är i förhållande till föreningen
lokala sammanslutningar av sådana företag. Sådana ekonomiska föreningar brukar
benämnas primärföreningar.
Förslaget i promemorian omfattar däremot inte - i enlighet med arbetsgruppens
uppdrag - sådan s.k. federativ samverkan som är vanligt förekommande på lant-
brukets område och som avser samverkan mellan primärföreningar.
Enligt förslaget skall 6 KL inte gälla för samverkan inom lantbrukets
primärföreningar i fråga om avtal som avser produktion, insamling, förädling,
försäljning eller därmed sammanhängande verksamhet i fråga om jordbruks-, skogs-
eller trädgårdsprodukter eller inköp av varor eller tjänster för sådan verk-
samhet.
I undantaget görs vissa begränsningar, i huvudsak enligt följande.
Förbudet i 6 KL skall för det första fortsatt vara tillämpligt på avtal som
har till syfte eller ger till resultat att medlemmarnas fria rörlighet på
marknaden förhindras eller försvåras i vissa avseenden.
Vidare skall förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i KL kunna tillämpas
på viss form av prissamverkan i försäljningen som är att betrakta som särskilt
negativ. Förbudet skall fortsatt gälla för avtal som innebär att försäljnings-
priser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras om inte detta
fastställande av försäljningspriser är en nödvändig följd av föreningens
verksamhet i övrigt, utom vad avser samverkan om försäljning, eller samverkan i
föreningen bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen eller
till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande och fastställandet av
försäljningspriser är nödvändiga för att uppnå ett sådant resultat.
Från förbudet i 19 KL mot missbruk av dominerande ställning görs enligt
förslaget ej något undantag.
En konsekvens av förslaget är att det tydliggörs att konkurrenslagen inte tar
sikte på att hindra lantbrukets primärföreningars existens eller möjlighet att
bedriva verksamhet. Förslaget innebär att dessa föreningar i allt väsentligt kan
fortsätta att bedriva verksamhet som tidigare.
PROMEMORIANS LAGFÖRSLAG
Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20)
dels att 6 skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 18 a och 18 b , samt
närmast före 18 a en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6
Om något annat inte följer av beslut enligt 8
eller 15 eller av 13 eller 17 , är avtal mellan
företag förbjudna om de har till syfte att hindra,
begränsa eller snedvrida konkurrensen på den
svenska marknaden på ett märkbart sätt eller om de
ger ett sådant resultat.
Om något annat inte
följer av beslut enligt 8 eller 15 eller av 13,
17 eller 18 b , är avtal mellan företag förbjudna om
de har till syfte att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på den svenska marknaden på
ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant
resultat.
Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att
1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller
indirekt fastställs,
2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas
eller kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor delas upp,
4. olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa
handelspartner får en konkurrensnackdel, eller
5. det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig
ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har
något samband med föremålet för avtalet.
Särskilda bestämmelser för jordbruket m.m.
18 a
Med primärförening avses
i denna lag en sådan ekonomisk förening
1. vars medlemmar är
företag som bedriver jordbruk, skogsbruk eller
trädgårdsverksamhet, eller är i förhållande till
föreningen lokala sammanslutningar av sådana före-
tag, och
2. som inte har annan
förening av detta slag som medlem än sådan lokal
sammanslutning.
Med jordbruksprodukter
avses sådana varor som anges i bilagan till lagen
(1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter
m.m.
Med trädgårdsprodukter
avses sådana varor som anges i bilagan till
tulltaxelagen (1987:1068), andra avdelningen
kapitel 6 - 8.
Med skogsprodukter
avses sådana varor som anges i bilagan till
tulltaxelagen (1987:1068), nionde avdelningen
kapitel 44 och tionde avdelningen kapitel 47 och
48.
18 b
Förbudet i 6 gäller inte
för avtal inom en primärförening som avser samverkan
om
1. produktion,
insamling, förädling eller försäljning eller därmed
sammanhängande verksamhet såsom användandet av
gemensamma anläggningar, lagring, beredning,
distribution eller marknadsföring i fråga om
jordbruks-, skogs- eller trädgårdsprodukter, eller
2. inköp av varor eller
tjänster för sådan verksamhet.
Första stycket gäller
dock inte avtal som har till syfte eller ger till
resultat
1. att en medlems fria
rörlighet på marknaden förhindras eller försvåras i
fråga om valet av avnämare eller leverantör eller
möjligheten att lämna föreningen eller i annat
avseende av motsvarande betydelse för medlemmens
rörlighet, eller
2. att försäljningspriser
direkt eller indirekt fastställs på varor som
produceras, om inte
a) detta fastställande
av försäljningspriser är en nödvändig följd av
föreningens verksamhet i övrigt, utom vad avser
samverkan om försäljning, eller
b) samverkan i
föreningen bidrar till att förbättra produktionen
eller distributionen eller till att främja
tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, och
fastställandet av försäljningspriser är nödvändigt för
att uppnå ett sådant resultat.
_____________________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Sammanställning av remissyttranden över Näringsdepartementets promemoria (Ds
1994:20) Särskilda konkurrensregler för lantbruket
Remissinstanserna
Efter remiss har svar inkommit från Svea Hovrätt, Marknadsdomstolen, Stockholm
tingsrätt, Konkurrensverket, Konsumentverket, Statens jordbruksverk,
Skogsstyrelsen, Statens livsmedelsverk, Kommerskollegium, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Konsumentberedningen, Livsmedelsekonomiska
samarbetsnämnden, Länsstyrelserna i Malmöhus, Jämtlands, Västerbottens,
Norrbottens, Östergötlands, Värmlands och Uppsala län, Juridiska fakulteten vid
Lunds Universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet,
Sveriges Lantbruksuniversitet, Svenska Kommunförbundet, Grossistförbundet
Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Livsmedelsindustriförbund (SLIM), Handelns
samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Köttbranschens Riksförbund, Sveriges
Livsmedelshandlareförbund (SSLF) som ansluter sig till Handelns samarbetsorgan i
jordbruksfrågors yttrande, Kooperativa förbundet, Kooperativa institutet och
Svenska åkeriförbundet.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har avgivit gemensamt svar för den samlade
lantbrukskooperationen bestående av Arla, Sveriges Frö- och Oljeväxtodlare
(SFO), Grönsaksodlarnas Riksförbund (GRF), Kronägg, Lantbrukarnas Riksförbund
(LRF), Norrbottens läns Skogsägareförening, Mälarskog, Norrskog, Skanek,
Skaraborgs Skogsägare, Skogsägareföreningen Mellanskog, Skogsägarnas
Riksförbund, Skogsägarna Västerbotten (Örnsköldsvik), Skånska Lantmännen,
Slakteriförbundet SCAN, Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR), Svenska
Mejeriernas Riksförening (SMR), Svensk Husdjursskötsel (SHS), Sveriges
Potatisodlares Riksförbund (SPOR), Sveriges Betodlares Centralförening, Sveriges
Stärkelseproducenter, Södra Skogsägarna, Trädgårdsnäringens Riksförbund (TRF)
och Värmlands Skogsägare. Arla har också avgett ett yttrande på egen hand.
Vidare har yttranden inkommit från Svenska Nestlé AB och Svenska Lantägg AB,
Nedre Norrlands Sågverksförening som avgivit gemensamt yttrande för SÅGAB -
Sågverken i övre Norrland AB (Umeå), Nedre Norrlands Sågverksförening
(Östersund), Centrala Sågverksföreningen (Falun) Värmlands Sågverksförening
(Karlstad) och SÅBI, (Jönköping), Mo och Domsjö AB, Stora Kopparbergs Bergslags
AB , Munksjö AB, Korsnäs AB, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
medlemsförbundet Agrifack (SACO), Svenska lantarbetareförbundet, Skogs- och
lantarbetsgivareförbundet.
Innehållsförteckning
till BILAGA 3
SAMMANSTÄLLNING AV REMISSYTTRANDEN ÖVER
NÄRINGSDEPARTEMENTETS PROMEMORIA (Ds 1994:20)
SÄRSKILDA KONKURRENSREGLER FÖR LANTBRUKET
1.Allmänna synpunkter
1.1 Förslaget
1.2 Sammanfattning av remissvaren
2.Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)
3.Den svenska konkurrensrätten
4.Förhållandet mellan konkurrenslagen
och lagen om ekonomiska föreningar
5.Europeiska Unionen och tillämpningen
av konkurrensregler på jordbruksområdet
5.1 EG:s konkurrensreglers tillämpning på jordbruksområdet
6.Lantbrukakooperationen och verksamheten inom
jordbruks-, och trädgårds- och skogsnäringen
6.1 Slakteriorganisationen
6.2 Skogsnäringen
7.Behovet av särskilda konkurrensregler för lantbruket
7.1 Förslaget
7.2.1Behovet av särskilda regler för lantbruket
7.2.2Invändningar mot den valda lagstiftningstekniken
8.Företag som bör omfattas av de föreslagna
konkurrensregkerna
8.1 Förslaget
8.2 Remissvaren
8.2.1Definition av primärföreningar
8.2.2Vidden av undantaget
8.2.3Lokala föreningar medlemskap i regionala föreningar
8.2.4Federativ samverkan
9.Verksamhet som bör omfattas av undantag
9.1 Förslaget
9.2 Remissvaren
10Begränsningar i undantaget
10.1Förslaget
10.2Remissvaren
10.2.1Allmänt
10.2.2Avtal som förhindrar eller försvårar medlemmens rörlighet
10.2.3Avtal som avser fastställande av försäljningspriser
10.2.4Prissamverkan inom skogsnäringen
10.2.5Icke-ingripandebesked och undantag enligt 8 KL
11Missbruk av en dominerande ställning
11.1Förslaget
11.2Remissvaren
12Kostnader och andra effekter av förslaget
13Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
13.1Förslaget
13.2Remissvaren
1. Allmänna synpunkter
1.1 Förslaget
Arbetsgruppen föreslår nya bestämmelser i konkurrenslagen som innebär att för-
budet i 6 samma lag inte blir tillämpligt på viss samverkan i en ekonomisk
förening vars medlemmar är företag som bedriver jordbruk, skogsbruk eller
trädgårdsverksamhet, eller är i förhållande till föreningen lokala sammanslut-
ningar av sådana företag, och som inte har annan förening av detta slag som
medlem än sådan lokal sammanslutning. Dessa föreningar benämns på detta område
ofta primärföreningar.
1.2 Sammanfattning av remissvaren
Svea Hovrätt har granskat lagförslaget ur språklig och lagteknisk synpunkt. Hov-
rätten har i huvudsak inget att erinra mot förslaget.
Marknadsdomstolen har ingen erinran mot att undantagsregler av det slag som
föreslås i promemorian förs in i konkurrenslagen (KL).
Stockholms tingsrätt - som utgår ifrån att lagförslaget, såsom arbetsgruppen an-
tagit, inte påverkar resursbehovet hos tingsrätten - instämmer i allt väsentligt
i arbetsgruppens bedömningar och har ej någon invändning i sak mot de föreslagna
ändringarna i konkurrenslagen.
Konkurrensverket förordar en tidsbegränsad särlagstiftning framför en ändring av
konkurrenslagen. Tidsbegränsningen skall ses mot bakgrund av de strukturella
frågor som rör jordbruket vilka måste övervägas inom ramen för en översyn av
jordbrukspolitiken inför ett medlemskap i EU och behovet av att ge jordbrukets
primärföreningar klarare spelregler under denna tid.
Konsumentverket har inga invändningar mot arbetsgruppens förslag men vill dock
framhålla vikten av att reglerna fortfarande gör det möjligt att ingripa om
primärföreningarna uppträder på marknaden på ett sådant sätt, t ex genom att
utnyttja en dominerande ställning, att det leder till negativa effekter för
konsumenterna.
Jordbruksverket och Statskontoret har ingen erinran mot förslaget.
Skogsstyrelsen tillstyrker förslaget.
Riksrevisionsverket (RRV) anser att primärföreningarna skall få verka i enlighet
med sin särart. Detta är emellertid inte skälig anledning att tillåta primärför-
eningarna i kraft av sitt funktionssätt eliminera konkurrensen på marknaden.
Nödvändiga förändringar i primärföreningarnas anläggnings- och medlemsstruktur
förhindras eller försenas om de inte konkurrerar med varandra. RRV avstyrker att
de föreslagna undantagen till 6 KL införs.
Livsmedelsverket har inga synpunkter på förslaget.
Kommerskollegium delar Konkurrensverkets uppfattning att man inte bör göra
undantag för en viss näringsgren genom att ändra i den generella konkurrensla-
gen.
Konsumentberedningen (KoB) instämmer i huvudsak med arbetsgruppens bedömningar
och förslag. Jordbrukare och andra råvaruproducenter bör ha möjlighet att
samverka i s.k. primärföreningar. Samverkan i primärföreningar behöver i sig
inte vara något problem. Det är när föreningarna i sina stadgar etc har regler
som är konkurrensbegränsande eller blir för stora alternativt samverkar med and-
ra föreningar och får en alltför stor del av marknaden som oönskade effekter
uppstår. Ett undantag måste därför åtföljas av snäva ramar för primärföreningar-
nas agerande och innebära högt ställda krav på föreningarnas uppträdande på
marknaden.
Livsmedelsekonomiska samarbetsnämnden (LES) tillstyrker den föreslagna
lagändringen. LES saknar dock i den remitterade promemorian konkreta exempel på
vad som kan anses tillåtet eller inte i konkurrenshänseende. Sådana exempel hade
varit värdefulla med hänsyn till önskvärdheten av under rådande förhållanden
tydligare lagstiftning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att en särlagstiftning är att föredra framför
lagförslaget där två nya paragrafen tillfogas i konkurrenslagen.
Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker de föreslagna ändringarna/tilläggen i
konkurrenslagen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget. Det är av stor betydelse
för lantbruksproduktionen i länet att lantbrukskooperationen kan fortsätta att
verka. Det är på samma sätt viktigt för skogsbruket att skogsägarföreningarnas
verksamhet kan fortsätta.
Länsstyrelsen i Västerbottens län finner att förslagen är bra och har inget att
tillägga.
Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen anser att
föreslagna ändringar och tillägg i konkurrenslagen sannolikt löser de problem
som annars kunnat uppstå för de enskilda medlemmarna i primärföreningarna.
Särskilt ett län som Norrbotten med dess stora avstånd och med många små
producenter är behovet av samverkan vad gäller transporter och vidareförädling
nödvändig.
Enligt Länsstyrelsen i Östergötlands läns mening är det angeläget att den sam-
verkan som f n sker i lantbrukets primärföreningar i allt väsentligt möjliggörs
även i fortsättningen. Det är samtidigt viktigt att inte konkurrensreglerna
onödigtvis sätts ur spel . Länsstyrelsen kan därför tillstyrka att undan-
tagsregler införs i konkurrenslagen för olika former av samverkan genom pri-
märföreningar.
Länsstyrelsen i Uppsala län instämmer i arbetsgruppens förslag eftersom det är
en anpassning till regelsystemet inom EG/EU.
Juridiska fakulteten vid Lunds Universitet anser det principiellt viktigt och
önskvärt att alla näringar såvitt möjligt skall vara underkastade samma konkur-
rensregler. Promemorian föreslår särskilda lagregler for lantbruket, tyvärr utan
att närmare motivera Konkurrensverkets och Arbetsgruppens uppfattning att lant-
brukets speciella behov inte kan tillgodoses inom ramen för de nuvarande bestäm-
melserna i konkurrenslagen, exempelvis reglerna om individuella undantag och
gruppundantag. Fakultetsstyrelsen har dock inget att invända mot utformningen av
de föreslagna lagändringarna.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet hyser principiellt starka
betänkligheter mot denna typ av lagstiftning. Det är en styrka att konkur-
renslagen, bortsett från kollektivavtalsområdet, saknar undantag för särskilda
branscher eller liknande.
Det måste dock medges att med föreningslagens utformning föreligger särskilda
konkurrensrättsliga problem för jordbrukets primärföreningar som kan kräva en
speciell lagreglering. Nämnden vill därför inte motsätta sig lagändringen.
Enligt nämndens mening bör det emellertid uttryckligen understrykas i det
fortsatta lagstiftningsarbetet att det här är en fråga om en ren
undantagslösning. Nämnden ser en klar risk för att också olika andra branscher
kan komma att framställa propåer om mer eller mindre vittgående legalundantag
från konkurrenslagen, särskilt sedan Konkurrensverket avslutat sin nu pågående
prövning av olika anmälningar om undantag.
Nämnden tillstyrker utifrån den nu nämnda utgångspunkten att legalundantaget
preciseras och snävas in efter de linjer som föreslagits.
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att särskilda konkurrensregler för
lantbrukskooperativa företag (inkl. skogsägarkooperationen) är väl motiverade
och nödvändiga för att denna näring även fortsättningsvis skall kunna utvecklas
på ett för samhället fördelaktigt sätt. Undantagsregler har dock föreslagits för
federativ samverkan, för avtal som begränsar medlemmarnas fria rörlighet på
marknaden samt för prissamverkan. Dessa regler finner Sveriges lantbruksuni-
versitet vara alltför restriktiva och otillräckligt underbyggda. Önskvärt vore
vidare att konkurrenslagen tog i beaktande att producentkooperativa företag
(inkl. lantbrukskooperativa) kan vara organiserade i andra associationsformer än
ekonomisk förening, samt explicit gav tillstånd även till den myckenhet av
producentkooperation, som förekommer utanför lantbruket.
Svenska Kommunförbundet har i och för sig ingen anledning att ta ställning till
hur ett särskilt undantag för lantbruket i konkurrenslagen skall utformas, men
konstaterar att behovet av att redan nu göra lagändringar i 1993 års
konkurrenslag beror på att tillräcklig hänsyn inte tagits till konflikten mellan
konkurrenslagen och föreningslagen när den nya konkurrenslagen skrevs.
Grossistförbundet Svensk Handel avstyrker förslaget i dess nuvarande utformning
och vill i stället föreslå att undantag beviljas inom ramen för nuvarande
konkurrenslag. Detta även om undantagen blir mer begränsade än vad som från
lantbrukskooperationens sida bedömts som önskvärt. Det synes rationellt att
undantag beviljas genom av regeringen utfärdat gruppundantag.
Sveriges Köpmannaförbunds grundläggande inställning är att en fri konkurrens på
lika villkor främjar effektiviteten i näringslivet och driver utvecklingen fram-
åt. Mot bakgrund av detta anser Förbundet att det är viktigt att det i så stor
utsträckning som möjligt ges likartade konkurrensförutsättningar för företagen.
Därför bör även lantbrukets företag i så stor utsträckning som möjligt behandlas
som övriga företag på marknaden.
De särskilda regler som nu föreslås för lantbruket grundar sig emellertid på den
särställning som statsmakterna sedan lång tid givit lantbruket och dess olika
samarbetsformer. Samverkan inom primärföreningar sker dessutom ofta mellan små
företag, vilket torde medföra en rationellare verksamhet hos dessa. Det är också
en tradition hos svenska företag att organisera sig i olika samarbetsformer. Mot
bakgrund av detta invänder Köpmannaförbundet inte mot att samverkan kring den
grundläggande verksamheten i lantbrukets primärföreningar ges ett undantag i
konkurrenslagen.
Företagarnas Riksorganisation (FR) avstyrker förslaget. FR delar arbetsgruppens
uppfattning att konkurrenslagen inte får förhindra jordbrukets s k primär-
föreningars möjlighet att bedriva verksamhet. FR anser emellertid att ett ut-
tryckligt undantag i konkurrenslagen för en viss företagsform är olämpligt. Ett
undantag för primärföreningarna bör istället ges genom en tidsbegränsad särlag-
stiftning i avvaktan på ett eventuellt svenskt medlemskap i den Europeiska
Unionen (EU). FR anser vidare att sambandet mellan lagen om ekonomiska
föreningar och konkurrenslagen bör genomgå en översyn.
Industriförbundet invänder inte mot att den grundläggande verksamheten i primär-
föreningarna ges ett undantag. Att låta förbudet i 6 KL slå igenom helt skulle
uppenbarligen i många fall få orimliga och även samhällsekonomiskt skadliga
konsekvenser.
Förbundet vill dock starkt understryka vikten av att undantaget inte tillåts
skapa konkurrenssnedvridande förskjutningar av styrkeförhållandena på berörda
marknader. Förekomsten av verksamhet som skyddas av det särskilda undantaget
borde med andra ord skapa en presumtion för att också motsvarande samverkan
mellan primärföreningens kunder eller leverantörer skall ges dispens vid en
prövning enligt 8 KL. Detta bör klart framgå av motiven. Alternativt kan de
särskilda bestämmelserna kompletteras.
Sveriges Livsmedelsindustriförbund (SLIM) har inga invändningar mot att ett
undantag görs från förbudet i 6 KL för samverkan mellan jordbruksföretag eller
andra liknande råvaruproducenter på lantbrukets område inom en primärförening. I
övrigt instämmer Livsmedelsindustriförbundet i de synpunkter som framförts i
Industriförbundets svar.
Handelns Samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges livsmedelshandlares-
förbund (SSLF) stödjer förslaget om särskilda konkurrensregler för samverkan i
primärföreningar i så motto att det bör vara möjligt för jordbruksföretag och
andra råvaruproducenter att samverka i s.k. primärföreningar när det gäller
samordning betr. produktion, insamling, inköp, lagring och försäljning.
Samarbetsorganet anser emellertid att en sådan samverkan bör möjliggöras genom
en lagändring så att det blir möjligt att medge gruppundantag. Alternativt bör
den föreslagna lagen tidsbegränsas. Enligt Samarbetsorganets uppfattning bör i
huvudsak samma förutsättningar gälla för primärföreningar inom jordbruket som
för kedjor i detaljhandeln.
Utan att ta ställning i detaljer tillstyrker Kooperativa institutet att
kooperativ samverkan i primärföreningar inom jordbruks- m.fl. näringar undantas
från förbudet i 6 KL. Förslaget sammanfaller i sak med vad som gäller i EU och
USA och som enligt Kooperativa institutets mening redan tolkningsvis kan anses
gälla enligt nuvarande konkurrenslag. Kooperativa institutet reser dock
principiella invändningar mot förslaget samt avvisar uppfattningen att skäl
saknas för reglering av även federativ samverkan.
Enligt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) m.fl framstår det som klart det förelig-
gande förslaget från arbetsgruppen inte avhjälper konkurrenslagens brister
såvitt avser de lantbrukskooperativa företagen. Förslaget kommer inte heller att
öka förutsättningarna för att skapa en konkurrenskraftig svensk livsmedelspro-
duktion. I själva verket innebär förslaget ett medvetet steg mot en styrning
från konkurrensverket för att försvaga de lantbrukskooperativa företagen. Att
detta också blir till förfång för landets ekonomi är tydligen av underordnat
intresse. Förslaget är direkt riktat mot den ekonomiska föreningen som
företagsform. Därmed strider det mot den syn på producentkooperation som
näringsutskottet och riksdagen givit uttryck för. Förslaget kan inte läggas till
grund för lagstiftning.
Köttbranschens Riksförbund anser att de jordbrukskooperativa företagen har
självfallet ett berättigande och naturligtvis måste det föreligga en rätt för
enskilda producenter att organisera sig i ekonomiska föreningar. Det är vidare
så att dessa föreningar med samma klara rätt som övriga företag, skall ha
möjlighet att styra sin verksamhet rationellt och effektivt. Den ändring av 18
a, som föreslås kan Riksförbundet därför tillstyrka. Köttbranschen redovisar
dock närmare vissa problemställningar i anslutning till 18 b.
Svenska Lantägg AB tillstyrker förslaget. Samarbete i primärföreningar är väl
motiverat som samarbetsform mellan jordbruksföretag. Däremot kan samarbete
mellan primärföreningar i dominerande federationer, koncerner eller intressebo-
lag orsaka ur konkurrenssynpunkt skadliga konsekvenser. Samverkan mellan olika
företag i fråga om ledning kan också orsaka liknande konsekvenser.
Svenska Nestlé AB har inget att invända mot att lantbrukare medges rätt att
samverka i sina primärföreningar när det gäller den grundläggande verksamheten.
Förutom EU har åtskilliga andra länder även särregler för lantbruksnäringen i
förhållande till gällande konkurrenslagstiftning. Även om enligt EES-avtalet
rena jordbruksprodukter inte omfattas innefattar avtalet emellertid sådana
förädlade jordbruksprodukter som anges i EES-avtalets protokoll 3 m.m.
Kooperativa Förbundet (KF): Det nu framlagda förslaget till ändringar i konkur-
renslagen visar på en sådan konkret brist som KF tidigare påtalat i sitt remiss-
yttrande över förslaget till ny konkurrenslag. Mot den bakgrunden har KF inget
att invända mot att lagstiftaren nu rättar till denna ofullkomlighet i konkur-
renslagen på det lantbrukskooperativa området.
Nedre Norrlands Sågverksförening m.fl. föreslår att förslaget till ändring av KL
endast skall omfatta jordbruket och trädgårdsnäringen, men inte skogsnäringen.
Då råvarukostnaden står för den ojämförligt största kostnadsposten för sågverken
är det av avgörande betydelse för hela sågverksindustrins utveckling att alla
kategorier av sågverk får möjlighet att konkurrera om råvaran på lika villkor.
För den händelse regeringen ändå väljer att inkludera skogsnäringen i lagför-
slaget, vill Sågverksföreningarna framhålla att med tanke på att det rör sig om
en dispenslagstiftning som sätter KLs generella förbud åt sidan och ger fritt
spelrum för vissa aktiviteter i näringslivet, är det av största vikt att
undantagen utformas och tillämpas mycket restriktivt. De begränsningar som
föreslås i undantaget är därför av stor betydelse. Detta gäller avtal som
förhindrar eller försvårar medlemmars fria rörlighet på marknaden, liksom avtal
som innebär att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs i primär-
föreningen på varor som produceras av denna eller av dess medlemmar.
Mo och Domsjö AB (MoDo) godtar förslaget under en, mycket viktig, förutsätt-
ning. Lagstiftaren måste uttryckligen anvisa Konkurrenserket en rätt och
skyldighet att vid tillämpning av konkurrens lagen beakta effekterna av den nu
föreslagna lagstiftningen. Konkurrensverket måste således ges en rätt att
tillåta samverkan också bland köpare av olika kategorier så länge detta kan
anses gagna en effektiv handel med skogsråvara som i slutledet gynnar
konsumenterna av skogsindustrins förädlade produkter.
Stora Kopparbergs Bergslags AB (STORA) konstaterar att särlagstiftningen kommer
att omfatta skogsägareföreningar men inte exempelvis sågverksföreningar.
Konsekvensen av förslaget kan bli att helt olika spelregler kommer att gälla för
marknadens parter beroende av företagsform. Förslaget går betydligt längre än
som är nödvändigt för primärföreningarnas existens och möjlighet att bedriva
verksamhet. Såvitt Stora kan bedöma överensstämmer förslaget ej heller med
motsvarande regler inom EU på jordbruksområde respektive skogsbruksområdet.
Några skäl för ett så pass långtgående förslag har ej redovisats av arbets-
gruppen.
Om skogsägareföreningarna kommer att omfattas av en kommande särlagstiftning är
det av största vikt att lagstiftarna klargör att även samverkan mellan
skogsbolagen för anskaffande av virke, liksom samverkan inom sågverksföre-
ningarna, kan fortsätta och därmed erbjuda en nödvändig funktion och stabilitet
på virkesmarknaden.
Från Munksjö ABs sida ser man med mycket stor oro på en situation, där primär-
föreningarna via särbehandling ges en ännu mer dominerande roll. Skulle
exempelvis Sydved AB inte kunna fortsatta att vara en motvikt till Skogsägarför-
eningarna, blir dessa helt dominerande på virkesmarknaden. Det är därför av
största betydelse att alla berörda parter och konstellationer kan fortsätta att
verka som tidigare och på så lika villkor som möjligt, även ur konkurrensrätts-
lig synpunkt.
Om skogsägarföreningarna, som det föreslås i promemorian, tillåts verka som
tidigare förutsätter Munksjö att motsvarande regler skall gälla för Sydved AB
även i framtiden. Konkurrensverket måste således ge rätt att tillåta motsvarande
samverkan för övriga köparkategorier för att bibehålla en fungerande virkesmar-
knad och en sund konkurrens mellan parterna.
Korsnäs AB delar i allt väsentligt den uppfattning som Stora redovisat i sitt
remissvar. Korsnäs förutsätter att om lantbrukskooperationens skogsägar-
föreningar erhåller ett lagstadgat skydd, även sammanslutningar som utgör deras
motparter och som bildats till följd av skogsägarföreningarnas ställning på
marknaden erhåller ett motsvarande skydd.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) delar i huvudsak promemorians
bedömningar och kan i väsentliga delar ställa sig bakom dess förslag. Att den
inhemska konkurrensen fungerar är särskilt viktigt på livsmedelsmarknaden,
eftersom de svenska producenterna skyddas mot pris tryckande import genom ett
gränsskydd. TCO vill peka på att riktade gränsskyddssänkningar sannolikt är det
effektivaste medlet att motverka konkurrensbrister på enskilda marknader på
livsmedelsområdet.
Agrifack anser att nyttoaspekten i lantbrukets primärföreningars verksamhet nu
får lagstadgat skydd i form av undantag för samverkan mellan råvaruproducent och
ekonomisk förening. Genom den översyn och korrigering av Konkurrenslagen Statens
Konkurrensverk initierade har lagen nu erhållit en mer marknadsanpassad form.
Svenska Lantarbetareförbundet har inget att erinra mot det förslag till ändrade
regler för konkurrensen inom lantbruket som föreslås av arbetsgruppen.
Skogs- och lantarbetsgivareförbundet anser att förslaget är välkommet, men i två
avseenden inte tillfredsställande. Medlemmar i ekonomiska föreningar måste ha
rätt att få kontinuerlig prisinformation från föreningen för sina produkter.
Förslaget innehåller så många oklarheter att berörda parter redan i kommenta-
rerna rekommenderas att begära tolkning via Konkurrensverket. Så bör inte en ny
lag vara utformad!
2 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)
Svea Hovrätt: Orden "på ett märkbart sätt" synes av misstag ha utelämnats vid
återgivandet av 6 på s 4 i promemorian. Uttrycket skall infogas efter "på den
svenska marknaden". Trädgårdsprodukter har felaktigt kommit att stavas med två
"s".
Länsstyrelsen i Jämtlands län: I 6 första stycket, näst sista raden, såväl
under rubrik "Nuvarande lydelse" som "Föreslagen lydelse", har orden "på ett
märkbart sätt" fallit bort.
3 Den svenska konkurrensrätten
Konsumentberedningen (KoB) är en kommitté under jordbruksdepartementet och
tillsattes 1991 för att tillvarata konsumentintresset inom ramen för den nya
livsmedelspolitiken. Detta innebär bl.a. att KoB skall följa och utvärdera
reformen ur ett brett konsumentperspektiv. En väl fungerande konkurrens är det
viktigaste medlet att hålla tillbaka prisutvecklingen. Detta gäller inte minst
inom livsmedelssektorn, som från att ha varit en genomreglerad sektor nu skall
anpassa sig till den fria marknadens villkor.
En skärpt konkurrenslagstiftning genom lagen (1991:921) om förbud mot konkur-
rensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter och den nya konkurrenslagen
(l993:20) spelar härvidlag en avgörande roll. Den tillsyn som Konkurrensverket
utövar har också en mycket stor betydelse.
Svenska Kommunförbundet vill i detta sammanhang på nytt väcka frågan om att
finna former för att ta hänsyn till den kommunala verksamhetens särart vid
tillämpningen av konkurrenslagen. Vi har tidigare berört frågan i vårt
remissyttrande 1991-11-08 över betänkandet "Konkurrens för ökad välfärd" och
därefter i vårt yttrande 1992-03-27 över betänkandet "Konkurrensen inom den
kommunala sektorn".
Från principiella utgångspunkter är det viktigt att slå fast att kommunal
självstyrelse inte kan ses som något "särintresse". Den kommunala
självstyrelsen tillvaratar allmänna intressen på det lokala planet och är
grundlagsfäst. Den kommunala självstyrelsen har ett allmänt högre
konstitutionellt intresse än konkurrensregleringen som är ett medel och inte ett
mål i sig. Detta bör givetvis återverka också på konkurrenslagstiftningen när
det gäller kommunal verksamhet.
Efter tillkomsten av 1982 års konkurrenslag och nu gällande konkurrenslag har
konfliktpunkterna mellan kommunallag och konkurrenslag ökat. I praktiken
innebär detta att konkurrensverket kan gå in och göra uttalanden i fråga om
kommunernas inre organisation eller lägga synpunkter på verksamhet som primärt
bör avgöras efter lokala kommunalpolitiska bedömningar. Från rättsvetenskapligt
håll har man också pekat på den inbyggda konflikten mellan konkurrenslag och
kommunallag.
Ett grundläggande problem är när kommunerna skall betraktas som företagare i
konkurrenslagens mening. En rimlig utgångspunkt borde vara att detta skulle
avse de fall då kommunerna driver näringsverksamhet i kommunallagens mening -
t.ex. kommunala trafikföretag, energiverk - och ej i andra fall. Lagarna borde
stämma överens för att undvika konflikter och tillämpningsproblem. Enligt vår
mening borde konkurrenslagen kunna tillämpas på kommunal verksamhet endast när
kommunerna driver näringsverksamhet inom de ramar som kommunallagen anger.
Ett annat problem är att kommunalrättsligt tillåten bidragsgivning till
föreningslivet - t.ex. på kultur- och fritidssektorn - numera tas upp av
konkurrensverket från konkurrensrättslig synpunkt, trots att bidragsgivningen är
helt legitim från kommunalrättslig synpunkt. Därigenom ger sig konkurrensverket
in på kommunalpolitiska bedömningar i konkreta fall.
Det är värt att notera att en motsvarande bidragsgivning från statens sida i
form av stöd till idrottsorganisationer eller kulturlivet - t.ex. de statliga
teatrarna - inte tagits upp till prövning av Konkurrensverket. Principiellt
sett är det ingen skillnad om staten subventionerar priserna på de statliga
teatrarna och när en kommun gör det i fråga om sin stadsteater.
Mot den bakgrunden anser vi att konkurrenslagen också bör ses över i fråga om
förhållandena till kommunallagen. Det är viktigt att finna former så att hänsyn
kan tas till den kommunala sektorns särart vid tillämpningen av konkurrenslagen.
Skogs- och lantarbetsgivareförbundet: Att konkurrenslagen antagits i sin
nuvarande utformning väcker annars farhågor inför framtiden. De flesta torde ha
uppfattningen att de som har att ansvara för lagstiftningen måste ha förmåga och
vilja att lyssna på synpunkter från berörda parter och att tränga in i kon-
sekvenserna av de förslag som läggs. Den utformning konkurrenslagen fått visar
att det brustit i detta avseende. Man kan få intrycket att Romfördraget gett all
inspiration och att lämnade kommentarer och synpunkter inte beaktats alls.
Uppenbart är också att den nuvarande konkurrenslagen vittnar om en oroväckande
brist på kunskap om kooperationen och dess betydelse.
4 Förhållandet mellan konkurrenslagen och lagen om ekonomiska föreningar
Svenska Kommunförbundet har i och för sig ingen anledning att ta ställning till
hur ett särskilt undantag för lantbruket i konkurrenslagen skall utformas, men
konstaterar att behovet av att redan nu göra lagändringar i 1993 års
konkurrenslag beror på att tillräcklig hänsyn inte tagits till konflikten mellan
konkurrenslagen och föreningslagen när den nya konkurrenslagen skrevs.
Om lagändringar skall göras bör emellertid beaktas att åtskilliga ekonomiska
föreningar är verksamma utanför lantbrukskooperationen där det också kan finnas
behov av undantagsbestämmelser. Det förekommer att kommunal verksamhet bedrivs
i form av ekonomiska föreningar i ett tjugutal fall. Vidare förekommer i stor
utsträckning att kommunerna på kommunalrättslig grund ger bidrag till t.ex.
föräldrakooperativ och annan kooperativ verksamhet som oftast drivs i form av
ekonomiska föreningar.
Förbundet anser därför att förhållandet mellan konkurrenslagen och lagen om
ekonomiska föreningar nu bör ses över från mer allmänna synpunkter. En given
utgångspunkt bör därvid vara att konkurrenslagen måste utformas med hänsyn till
de speciella förutsättningar som lagen om ekonomiska föreningar ger kooperativ
verksamhet. Det vore absurt om lagstiftaren medvetet skulle acceptera
lagkonflikter mellan två centrala lagsystem. Konkurrenslagen befinner sig inte
i ett rättsligt vakuum utan måste utformas med hänsyn till annan lagstiftning.
SLU: Genom förslagets krav på hur medlemsrelationen ska vara uppbyggd kommer de
producentkooperativa företagen inte att kunna fungera på ett sådant sätt som
lagen om ekonomiska föreningar garanterar dem. När begreppet medlemskap
förnekas, kan producentkooperativt företagande reellt omöjliggöres. Utredningen
avslöjar brist på kunskap om förutsättningarna för livsmedelsproduktion och
kooperativt företagande.
Kooperativa institutet: Enligt vår mening kännetecknas arbetsgruppens/regering-
ens diskussion vidare av vissa terminologiska felaktigheter. I promemorian sägs,
att företagsformen ekonomisk förening "konstitueras således av viss samverkan.
Sådan samverkan kan i någon mening begränsa konkurrensen mellan föreningens
medlemmar". Begränsning av medlemmarnas rörlighet är därför en naturlig och
nödvändig följd av kooperativ samverkan, dock ej att likställa med "orörlighet".
Även områdesindelningen är en principiellt viktig grund i kooperativt samarbete.
Härefter övergår promemorian till att diskutera oförenligheten mellan konkur-
renslagen, som bygger på motsatt utgångspunkt, och lagen om ekonomiska
föreningar. Regeringen/arbetsgruppen anför bl a, att "Företagen kan vara rätts-
ligt förpliktade att handla på visst sätt. Konkurrensbegränsande
avtal eller avtalsvillkor vilka sålunda inte ger uttryck för den fria parts-
viljan, utan är en direkt följd av denna, kan således inte angripas med stöd av
konkurrenslagen".
Enligt vår mening, kan lagen om ekonomiska föreningar och de grundläggande
principerna bakom denna i sig anses som en sådan bakomliggande reglering som
förpliktigar en ekonomisk förening eller en grupp av ekonomiska föreningar att
handla på visst sätt. Den ekonomiska föreningens själva syfte år ju samverkan
eller - i föreningsrättslig mening - "konkurrensbegränsning", vilken ej behöver
vara liktydig med konkurrensbegränsning i konkurrenslagens mening. Stadgarna
reglerar medlemmarnas rättigheter och skyldigheter inom det område förening-
en/föreningarna är verksamma. Det kan därför hävdas att samverkan i en pri-
märförening är en intern marknad vars uppträdande på den "externa marknaden" i
konkurrenslagens mening skall bedömas som ett enhetligt och samlat agerande. Mot
denna bakgrund "kan den situationen uppkomma att konkurrenslagen inte alls skall
tillämpas" gälla även i nu aktuellt hänseende.
Det framstår därför enligt vår mening som klart otillfredsställande, att
undantaget från förbudet i 6:e paragrafen konkurrenslagen i härvarande
sammanhang och till följd av konkurrenslagens grundläggande utgångspunkter samt
negativa syn på samverkan överhuvud, inte endast framstår som principiellt
tvivelaktigt, utan dessutom "inte föranletts av sådana rättsliga aspekter
rörande konflikter mellan konkurrenslagen och lagen om ekonomiska
föreningar---."
KF: KF vill kraftigt betona att KF:s principiella kritik mot konkurrenslagens
konstruktion kvarstår. KF begär därför en samlad översyn av lagen med särskild
inriktning på att lösa den konflikt som föreligger mellan konkurrenslagen å ena
sidan och samverkansformer mellan ekonomiska föreningar å andra sidan.
Företagarnas Riksorganisation (FR): Sambanden mellan lagen om ekonomiska
föreningar och konkurrenslagen bör genomgå en översyn. Ett i konkurrenslagen ut-
tryckligt undantag för en viss verksamhet innebär att lagen förlorar i konformi-
tet. Dessutom kan undantaget ifrågasättas av andra verksamheter som bedrivs
genom liknande samverkan.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) m.fl.: En grundläggande brist i arbetsgruppens
förslag är att detta inte grundas på någon rättslig analys av konflikten mellan
konkurrenslagen och föreningslagen.
Genom att den ekonomiska föreningen betraktas som en kartell kommer i teknisk
mening all samverkan som har konkurrensaspekter att i princip vara förbjuden.
Ett stort antal samverkansprojekt på federationsnivå inom lantbruskooperationen
riskerar att behöva avvecklas eller ändras till förfång för bönderna, för svensk
export och i slutänden även för konsumenterna.
Föreningarnas möjlighet att agera på marknaden i enlighet med sina syften
beskärs av förslaget. Den av LRF påtalade konflikten mellan konkurrenslagen och
föreningslagen har arbetsgruppen inte analyserat och än mindre löst.
Den ekonomiska föreningen som företagsform måste respekteras konkurrensrättsligt
och därmed ges samma möjligheter att agera på marknaden som andra företags-
former. Det kan inte ligga i samhällets intresse att direkt motverka en
företagsform på marknaden när intresset snarare bör vara att stimulera mångfald.
Den grundsyn som präglar arbetsgruppens förslag kan inte accepteras. Förslaget
uppfyller inte lantbrukskooperationens krav på att den ekonomiska föreningen
respekteras som företagsform. Det är diskriminerande att statsmakterna lägger
sig i företagsinterna frågor i en ekonomisk förening när samma frågor eller
företeelser i ett aktiebolag inte blir föremål för statsmakternas ingripanden.
LRF erinrar om att det finns tusentals ekonomiska föreningar utanför lantbruks-
kooperationen som inte omfattas av de föreslagna undantagsbestämmelserna. Hur
beaktas de föreningsrättsliga aspekterna i dessa fall vid konkurrensverkets
prövning? Experter i arbetsgruppen utreder f n förhållandet mellan konkur-
renslagen och föreningslagen men deras resultat har inte tillåtits påverka för-
slaget. Remissinstanserna har således ej tillgång till denna analys. LRF finner
detta anmärkningsvärt.
Utgångspunkten måste vara att konkurrenslagen skall respektera företagsformen
ekonomisk förening sådan den kommer till uttryck i föreningslagen. Detta innebär
att de specifika förutsättningarna för företagsformen måste beaktas. Ar-
betsgruppens förslag grundas dock på en kartellfixering i synen på företaget
ekonomisk förening som det av andra skäl bedömts nödvändigt att ge undantag.
Tvingande regler i föreningslagen, som t ex deltagandekravet och öppen-
hetsprincipen, beaktas ej vid denna kartellklassificering. Det krävs undantag
för sådant som föreningslagen förutsätter. Härigenom förnekas företagsformen
ekonomisk förening. Detta är inte likställighet/likaberättigande av företagsfor-
men gentemot andra företagsformer. Det är diskriminering.
En utgångspunkt för undantagsregler i konkurrenslagen på lantbruksområdet måste
vidare vara den verklighet i form av differentierade föreningslösningar/-
samverkan som på grund av marknadsmässiga och branschspecifika förutsättningar
finns inom lantbrukskooperationen.
Skogs- och lantarbetsgivareförbundet: Föreningsrörelsen Lantbrukets ekonomiska
föreningsrörelse har gamla anor i Sverige. De första föreningarna började sin
verksamhet vid mitten av 1800 talet och strax efter sekelskiftet fanns flertalet
av de riksorganisationer etablerade, som fortfarande fungerar som sammanhållande
enheter för dagens primärföreningar. Verksamheten är följaktligen väl beprövad.
Den har varit till stor nytta, inte bara för utvecklingen inom lantbruket, utan
också för folkhushållningen. Det senare kanske allra mest påtagligt under andra
världskriget. För dagens företagare inom lantbruk, trädgårdsnäring och skog har
den ekonomiska föreningsrörelsen fortfarande stor betydelse.
I ändringsförslagets punkt 6 anges grunden för en ekonomisk förening. Redovis-
ningen är dock ofullständig och något missvisande genom att det kanske vikti-
gaste kriteriet för den enskilde medlemmen utelämnats, nämligen: "lika pris för
lika prestation".
Få yrken kräver kunskaper inom så många områden som lantbruket. Bland de många
ansvarsområdena har flertalet utövare valt att ägna sig åt produktion och
verksamhet inom det egna företaget och att lita på tryggheten i att den ekono-
miska föreningen hela tiden presenterar bästa möjliga avräkningspris - utan
ständiga förhandlingar. Detta är det kanske viktigaste skälet till att han
väljer att vara föreningsmedlem. Som sådan väljer han representanter till
fullmäktige och styrelse och kan härigenom påverka företagets inriktning och
policy.
En ekonomisk förening i mellansverige har följande tänkvärda devis som riktpunkt
"Örebro lantmän ska alltid vara medlemmarnas bästa affärspartner". Det ger vad
man brukar kalla medlemsnytta och kan uppfyllas, inte i första hand genom höga
konsumentpriser, utan genom rationell hantering och minimering av mellanledets
andel. Det senare f.ö. också en väsentlig del i den kooperativa modellen.
De rekommendationer till nya system för föreningarnas affärsverksamhet som fram-
förs i kommentarerna på sid 64 får väl anses ligga något vid sidan om uppdraget
för lagrådsremissen. Det finns de facto olika system, som passar in i olika
situationer, men mycket stora negativa effekter kommer att uppstå, om myndig-
hetsingripanden ska sabotera ett väl etablerat system. Man kan bara hoppas, att
det inte är drömmen om Sörgården som hägrar - den modellen duger inte idag!
Svenska Lantarbetareförbundet: Både konsument- och lantbrukskooperationen spelar
en viktig roll om svaga konsument- och producent intressen. Det är därför
viktigt att samhället inte förhindrar kooperativ samverkan.
5 Europeiska Unionen och tillämpningen av
konkurrensregler på jordbruksområdet i andra länder
5.1 EG:s konkurrensreglers tillämpning på jordbruksområdet
RRV: En målsättning med jordbrukspolitiken är att Sverige, vid ett inträde i EU,
skall ha en stark och konkurrenskraftig jordbruksnäring och livsmedelsindustri.
En utgångspunkt för RRV är att företagens effektivitet i första hand främjas
genom konkurrens. RRV konstaterar att de lantbrukskooperativa primärföreningarna
på många områden och sammantaget på den svenska marknaden har en dominernade
ställning och att de inte konkurrerar inbördes. Många av föreningarna har under
lång tid också verkat utan nämnvärd yttre konkurrens på den svenska marknaden.
Det kan ifrågasättas om de är tillräckligt effektiva för att klara konkurrensen
efter ett inträde i EU.
RRV har till uppgift att verka för att de regler samhället uppställer effektivt
bidrager till sina syften. RRV utgår från kravet på att livsmedelsindustrin
skall vara stark och konkurrenskraftig vid EU-inträdet. Intern konkurrens mellan
primärföreningarna ger enligt RRVs mening bäst resultat för konsumenterna och
för de svenska bönderna.
Från ett samhällsekonomiskt perspektiv är det frågan om att Sverige vid
EU-inträdet bör ha kvar de jordbruk som av naturens förutsättningar eller av
annat skäl är särskilt effektiva samt ha kvar de anläggningar som är anpassade
till dessa effektiva jordbruks behov.
RRV vill påminna om att EUs regler (EEG nr 26/62) om undantag för avtal mellan
jordbrukare ingår utgår från att sådana avtal "heller inte får medföra att
konkurrensen elimineras eller att något av de jordbrukspolitiska målen äventy-
ra". Bland de sistnämnda målen ingår också kravet på rimliga livsmedelspriser
för konsumenterna.
SLIM: Den gemensamma konkurrenspolitiken gäller även för aktörerna på jord-
brukets område i EU. Den gemensamma jordbruksprisregleringen är dock en kon-
kurrensbegränsande åtgärd för en hel näringsgren. För att uppnå målen för den
gemensamma jordbrukspolitiken fastställer nämligen EU-kommissionen gemensamma
institutionella baspriser på jordbrukets område, gränsskydd, vissa produk-
tionskvoter och exportstöd. Dessa regleringsåtgärder utgör i första hand
restriktioner för jordbrukets omfattning i EU.
Marknadspriserna i EU på jordbrukets område skapas av konkurrensen mellan de
olika aktörerna på de olika marknaderna. EU kan ingripa med intervention endast
om marknadspriserna underskrider fastställda minimipriser. I övrigt råder fri
prisbildning mellan aktörerna på marknaden som den gemensamma konkurrenspo-
litiken förutsätter.
LRF: Klausulen i EU-förordningen 26/62 att samverkan inte får innebära för-
pliktelse att tillämpa ett fastställt pris avser inte förbud t ex mot att en
"primärförening" sätter "gemensamma försäljningspriser" på produkter som
föreningen förädlat efter köp från medlemmarna. Men även andra fall i en
"primärförenings" prissättning mot marknaden omfattas av undantaget. Vad
förbudet tar sikte på framgår av en rättsutredning som några ledande tyska
konkurrensrättsspecialister (Gleiss, Lutz, Hirsch m fl) redan 1970-10-27 gjorde
för danska lantbruksorganisationer. Där sägs bl a:
"auch im Rahmen der Ausnahmsvorschrift ist die Preisfestlegung verboten, die die
Teilnahmer an der Vereinbarung bzw die durch die Beschlüsse gebundenen Wett-
bewerber daran hindert, ihre Preise selbst festzulegen."
Slutsatsen är att EU-rätten på jordbruks- och trädgårdsområdet avviker från den
inställning till prissättning mot marknaden i en ekonomisk förening, som ligger
till grund för arbetsgruppens förslag.
LRF vill understryka hur EU-kommissionen hanterar hithörande frågor. Tillämp-
ningen av 26/62 sköts av DG VI enligt jordbrukspolitiska grunder. Endast om DG
VI överlämnar ärendet till DG IV sker en konkurrensrättslig bedömning. EU-för-
ordning 26/62 innehåller procedurregler för att garantera att de jord-
brukspolitiska intressena tillgodoses.
LRF har inte, trots förfrågningar utomlands, kunnat finna några andra EU-länder
där den nationella konkurrenslagen innebär att primärföreningars fastställande
av sina försäljningspriser är förbjudet som grundprincip.
Mot angiven bakgrund är arbetsgruppens förslag i denna del inte jordbrukspoli-
tiskt/skogsbrukspolitiskt motiverat. Tvärtom hämmas härigenom det svenska
lantbrukets konkurrensläge visavi Europa i övrigt.
Vad gäller EU (EG) sägs att det inte går att bedöma om förslaget medför onödiga
begränsningar i förhållande till EG:s konkurrensregler för företagen. Denna
fråga måste, sägs det, bli föremål för vidare överväganden. Vem skall göra detta
och när? Situationen är ju den att statsmakterna redan nu måste se till att
primärföreningarna inte hindras i sin verksamhet. En rent jordbrukspolitisk
bedömning måste här leda till att sådana misstag inte tillåts ske.
Sveriges Lantbruksuniversitet: De föreslagna lagparagraferna avviker på centrala
punkter från motsvarande bestämmelser i utlandet, inklusive EU-länderna och de
främsta konkurrentländerna. Förvisso kan regelverket ändras vid ett svenskt
EU-inträde, men eftersom det krävs tid för näringslivets anpassning, är förut-
seende och framförhållning nödvändigt.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet Utomlands är det inte
ovanligt att viktiga branscher - sannolikt delvis som resultat av
lobbyverksamhet - lyckats uppnå mer eller mindre vittgående undantag från
den generella konkurrenslagstiftningens förbudsregler. Tyskland är ett tydligt
exempel på detta. Bland i sådant sammanhang aktuella branscher märks, förutom
agrarnäringarna, ofta transporter av olika slag samt bank- och
försäkringsverksamhet.
6 Lantbrukskooperationen och verksamheten inom jordbruks-, trädgårds- och
skogsnäringen
6.1 Slakteriorganisationen
Köttbranschens Riksförbund: Förbundet har under lång tid varit i nära kontakt
med de frågor som berör konkurrensfrågorna på jordbrukets område. Under årens
lopp har både medlemsföretag inom Riksförbundet liksom Riksförbundet självt haft
anledning hävda behovet av konkurrensneutralitet inom köttsektorn, som ett
oeftergivligt krav för att inte de utanför jordbrukskooperationen stående före-
tagen skulle få svårigheter i sin verksamhet. Mot denna bakgrund har vi med
stort intresse tagit del av den föreslagna lagstiftningen. Våra kommentarer an-
sluter sig i sin helhet till erfarenheter från slakt och köttförädling.
Sedan lång tid tillbaka har producenter av slaktdjur organiserat sig i
ekonomiska föreningar, s.k. slakteriföreningar. Från att från början ha varit
små, lokala sammanslutningar har de under tiden utvecklats till mycket stora
företag. Antalet har dramatiskt minskat, och de stora föreningarnas ekonomiska
makt har i motsvarande grad ökat gentemot både producenter och konsumenter.
Samtidigt finns i det första ledet, slaktledet, konkurrens från privatägda
slakterier. Dessa grundar sin verksamhet på samma uppsamling och förädling som
de kooperativa slakteriföreningarna, och det innebär att de enskilda
producenterna av slaktdjur har en konkret valmöjlighet. Att garantera denna
valfrihet, som i sig utgör överlevnadsvillkoret för en privatägd
slakteriindustri, är därför av grundläggande betydelse för en sund utveckling
inom slakterisektorn.
Till gruppen konsumenter av råvara hör i detta fall även de vidareförädlare,
framför allt privatägda styckningsföretag, men även charkuteriföretag, som
driver sin verksamhet med från primärföreningarna inköpt råvara. Enligt våra
beräkningar får t.ex. de privata styckningsföretagen sin råvara med c:a hälften
från den kooperativa sektorn och hälften från de privata slakteriföretagen. Den
privatägda styckningsindustrin är därför mycket sårbar om råvaruleveranserna
skulle styras bort från dem av olika skäl. Deras möjligheter att utvecklas till
livskraftiga företag kräver regler för konkurrensneutralitet.
6.2 Skogsnäringen
LRF: Arbetsgruppen har uppenbarligen utgått från ett mycket snävt perspektiv.
Någon analys av de praktiska konsekvenserna for enskilda skogsbrukares samver-
kansmöjligheter och/eller konsekvenserna för t ex virkesmarknadens funktion har
inte gjorts.
Vissa brister i bakgrundsmaterialet är av sådant slag att de är oförsvarliga.
Som exempel kan nämnas avsnitt "10.6 Skogsägareföreningarna", som uppenbarligen
är ett försök att presentera aktörerna och relationerna på den svenska
virkesmarknaden. Av någon outgrundlig anledning har arbetsgruppen stannat vid
att, utöver en kort och allmänt hållen beskrivning av skogsägareföreningarna,
mycket summariskt presentera de s k köpsågverken. Här saknas varje beskrivning
av massavedsmarknaden och de stora skogsbolagens roll på virkesmarknaden i
stort. Måhända är det hl a denna grunda "analys" av marknaden som misslett
arbetsgruppen i dess förslag till inskränkningar i föreningarnas rätt att
utforma verksamheten på ett för medlemmarna effektivt sätt.
För skogsägareföreningarna är det särskilt viktigt att föreningarna tillåts
agera inom de ramar som föreningslagen anger. Detta kan bl a belysas av redovis-
ningen på i promemorian om att skogsägareföreningarna andel av den totala skog-
sarealen är ca 23%. De stora skogsbolagen har närmare 40% av den samlade
arealen. Det finns alltså starka aktörer vid sidan av skogsägareföreningarna.
Mo och Domsjö AB (MoDo): Som svensk skogsindustri berörs MoDo i hög grad av
förslagets bestämmelser beträffande skogsägarföreningarna. MoDo beklagar att en
för svensk ekonomi och industri mycket betydelsefull fråga behandlas med en
brådska som varken tillåter en ordentlig faktainsamling eller en
tillfredsställande möjlighet att tolka och analysera förslaget.
I promemorian ges en bild av skogsägarföreningarna. Denna bild är inte komplett.
Det återstår idag åtta regionala skogsägarföreningar som tillsammans täcker hela
Sveriges yta. Fusioneringen mellan olika föreningar torde inte vara avslutad.
Det innebär att de föreningar som blir kvar blir större och mäktigare.
Skogsägarföreningar är å ena sidan producentkooperativa organ med huvuduppgift
att med bästa ekonomiska resultat för sina medlemmar utbjuda och sälja skogsäga-
rens produkt. Samtidigt är skogsägarföreningarna en stor ägare av
skogsindustrier genom hel- eller delägda cellulosaindustrier och sågverk. Skog-
sägarföreningarna utgör en mycket stark affärs- och förhandlingspart över hela
den svenska virkesmarknaden. Föreningarna kan med något undantag beskrivas som
stora och kraftfulla företagskonstellationer.
I promemorian anges att skogsägarrörelsens andel av landets skogsareal motsvarar
23 procent och knappt hälften av privatbrukets areal. Dessa uppgifter är
korrekta men kanske mindre betydelsefulla vid övervägande av en ny konkur-
renslag.
Den här relevanta marknaden, marknaden för industrivirke, utgör all från skog-
sägare utbjuden virkesråvara lämpad för framställning av massa, papper och
sågade trävaror. Skogsbolagen i Sverige äger ca 24 procent av den svenska
skogsarealen (före Domäns partiella privatisering). Det virke som faller från
bolagsskogarna utgör råvarubas för den egna industrin. Sådan råvara är endast i
ringa del föremål för någon handel och kan därför ej hänföras till någon virkes-
marknad.
Den relevanta geografiska marknaden kan bestämmas till ett antal regioner eller
till att avse hela landet.
I två ärenden som är föremål för Konkurrensverkets prövning, Industriskog
respektive Sydved, har visats att skogsägarföreningars marknadsandel är be-
tydande och ofta överstiger 45 %. Andelen varierar beroende på hur den relevanta
geografiska marknaden för industrivirke fastställs.
Skogsägarföreningarna har positivt bidragit till skogsnäringens utveckling i
Sverige. Föreningarna verkar naturligt för att maximera de enskilda skogsägarnas
intressen, bl a genom sa höga virkespriser som möjligt. Genom fusioner och egen
styrka har föreningarna blivit kraftfulla och viktiga aktörer på hela den
svenska virkesmarknaden och prisledare för det privata virkesutbudet.
Stora Kopparbergs Bergslags AB (STORA): Bolaget vill fästa Näringsdepartemen-
tets uppmärksamhet på att skogsägareföreningarna ej är några små lokala
föreningar utan utgörs av åtta betydande regionala ekonomiska föreningar med i
många fall mycket stark marknadsställning. Redan det faktum att dessa föreningar
blir föremål för gynnsammare särlagstiftning, vilken ej kommer andra
intressenter på virkesmarknaden till del, stärker ytterligare föreningarnas
marknadsställning.
Den svenska skogsindustrin är en av Sveriges viktigaste basnäringar och utgör en
hörnsten i svensk ekonomi. Skogsindustrin svarar för ca 20 % av Sveriges totala
exportvärde, vilket motsvarar 60-70 miljarder kronor. Handelsbalansöverskottet
för skogsindustriprodukter uppgår till över 50 miljarder kronor och intar därmed
en särställning när det gäller valutaintäkter för landet.
Skogsindustrin svarar för ca 15 % av de industrisysselsatta och ca 15 % av den
svenska industrins förädlingsvälde.
Av cirka 80 % av Sveriges skogsprodukter exporteras merparten till EU, vilket
gör svensk skogsindustri till världens tredje största exportör av såväl massa
och papper som sågade trävaror. Det starka exportberoendet har medfört att den
svenska skogsindustrin arbetar på en ytterst konkurrensutsatt världsmarknad och
därför alltid måste anpassa sig till marknadens krav. Avsättning liksom
prissättning av svenska skogsindustriprodukter blir därigenom starkt beroende av
internationella konjunkturer, valutarörelser och utländska konkurrenters kost-
nadssituation.
Skogsindustrin blir allt mer internationell med hårdnande konkurrens. Konkur-
renskraften har därigenom blivit allt viktigare för framgången hos varje
skogsindustriföretag. Effektivitet i skogsindustrins samtliga led är en absolut
nödvändighet. Detta har blivit än mer påtagligt under senare tid till följd av
den långvariga lågkonjunkturen som förorsakat svensk skogsindustri stora
förluster. Hela skogsindustrin lider av en global överkapacitet som för lång tid
kommer att pressa priser och lönsamhet.
Den hårdnande konkurrensen har tvingat fram omfattande strukturomvandlingar med
kraftigt ökad produktionskapacitet per bruk, samtidigt som små enheter lagt ned.
Strukturomvandlingen har också sin grund i ökade miljökrav, men även i en
naturlig anpassning till marknadens efterfrågan på nya produkter.
Som exportindustri måste de svenska skogsbolagen hela tiden anpassa sig till de
villkor som gäller på den internationella marknaden. Detta gäller även prissätt-
ningen på råvaror. Skogsbolagens betalningsförmåga bestäms sålunda ytterst av
världsmarknadspriset på deras skogsprodukter, eftersom 80 % av produktionen
exporteras. Trots detta har virkespriserna i Sverige tillhört de högsta i
världen och har snarast utgjort, i ett internationellt perspektiv, ett hot mot
skogsindustrin och dess konkurrenskraft. Och även om prisnivån dämpats något de
senaste åren är den fortfarande hög jämfört med förhållandena hos våra
konkurrenter. Orsaken till de höga virkespriserna är att den svenska
virkesmarknaden, i ett internationellt perspektiv, är utomordentligt fri och
marknadsorienterad med en hög ersättningsnivå till skogsägaren.
Inköpssamverkan mellan skogsbolagen
Sedan nästan 20 år tillbaka samverkar STORA, MoDo och Korsnäs inom Industriskog
AB, som har sin huvudsakliga verksamhet i mellersta Sverige. Motsvarande
samarbete sker även i södra Sverige inom Sydved AB som ägs av STORA, MoDo och
Munksjö.
Målsättningen med samarbetet är att genom Industriskog respektive Sydved sam-
ordna virkesanskaffningens alla led såsom inköp, avverkning, transport och
lagerhållning och att därigenom på ett effektivt och rationellt sätt tillgodose
det samlade köpvirkesbehovet för bolagens industrier i verksamhetsområde.
Genom samarbetet uppnås mycket betydande kostnadsbesparingar och samordnings-
vinster samtidigt som en långsiktig tillgång till råvara, god skogsvård och god
skogshushållning gynnas.
Samarbetet medverkar också till balanserade relationer med andra intressenter på
virkesmarknaden och främjar därigenom en stabil och aktiv virkesmarknad till
gagn för såväl skogsindustrin i stort som den enskilde skogsägaren. En aktiv och
stabil virkesmarknad som säkrar tillförseln av virkesråvara till industrin är
också en grundförutsättning för dess fortbestånd och för att svensk
skogsindustri skall kunna bibehålla sin konkurrenskraft.
Samverkan inom Industriskog respektive Sydved är anmäld till Konkurrensverket
för erhållande av ickeingripandebesked alternativt undantag.
Den svenska virkesråvaran
De skogsarealer som i Sverige bildar basen för handeln med virkesråvara ägs till
50 % av enskilda privata skogsägare som svarar för ca 63 % av avverkningarna av
industrivirke. Staten, kommuner, stift m fl äger ca 26 % av den svenska skogs-
marksarealen och svarar för ca 14 % av avverkningarna av industrivirke. Skogs-
bolagen äger ca 24 % av den svenska skogsmarksarealen. Bolagsskogarna är dock i
ringa del involverade i handeln med virkesråvara då de i huvudsak utgör
råvarubas för egen skogsindustri. Knappt 23 % av av verkningarna av
industrivirke kommer från bolagsskogarna.
De svenska skogsbolagen är ytterst beroende av en väl fungerande virkesmarknad
enär bolagen till stor del är beroende av råvaruleveranser som ej täcks av egna
skogar. För STORA motsvarar detta 70 % av dess virkesbehov.
Skogsägareföreningar
Enligt lämnat förslag till ny särlagstiftning skall de svenska skogsägareföre-
ningarna omfattas av förslaget.
De i Sverige verksamma skogsägareföreningarna har ett nära samarbete och samord-
nar sig dessutom med övriga skogsägareföreningar i Sverige genom Sveriges Skogs-
ägareföreningars Riksförbund, som i sin tur är en del av LRF-organisationen.
Skogsägareföreningarna har tillsammans ca 87.000 medlemmar, vilka äger ca 50 %
av de privata skogsägarnas skogsareal. Idag finns åtta regionala
skogsägareföreningar, som svarar för ca 27 % av de totala avverkningarna av
industrivirke.
Skogsägare föreningar av karaktären Södra Skogsägarna, Mellanskog och Mälarskog
är inte enbart att betrakta som primära ekonomiska föreningar. De är i mycket
hög grad att betrakta som stora och i vissa avseenden marknads- och prisledande
skogsindustriföretag. De har betydande egen och delägd skogsindustri med stor
råvaruförbrukning som skall tillgodoses genom föreningens virkesanskaffning. Den
egna eller närstående skogsindustrins råvaruförsörjning är ett viktigt primärt
mål för föreningens virkesköp.
Skogsägareföreningarna har sålunda två roller. Skogsägareföreningarna är dels i
första ledet ett producentkooperativt organ med huvuduppgift att på bästa ekono-
miska sätt marknadsföra och avyttra skogsägarnas produkter, dels i efterföljande
led en betydande skogsindustriägare genom hel- eller delägarskap i sågverk och
cellulosaindustrier.
Skogsägareföreningarna utgör därmed en mycket stark och betydelsefull affärs-
och förhandlingspart på marknaden medan de i andra situationer är konkurrenter
till övrig skogsindustri.
Bland skogsägareföreningarna intar Södra Skogsägarna en särställning med sina
29.000 medlemmar. Man är därmed landets största skogsägareförening. Södras
totala virkesfångst uppgår till närmare 7 miljoner m3 fub. Södras omsättning
uppgår till mer än 4,5 miljarder kronor. Detta kan jämföras med Sydved som i
princip är verksam inom samma geografiska område som Södra, och som omsätter ca
2,5 miljarder kronor och har en virkesvolym om 6 miljoner m3 fub.
Av det virke som utbjuds av "småskogsbruket" inom Södras verksamhetsområde köper
Södra mer än 35 % medan motsvarande siffra för Sydved är mindre än 20 %.
Fördelningen mellan Södra och Sydved avseende den virkesråvara som utbjuds av
"storskogsbruket" utgör även den ca 35 % respektive 20 %.
Inom Industriskogs verksamhetsområde återfinns skogsägareföreningarna Mellanskog
och Mälarskog. Av det virke som utbjuds av "småskogsbruket" inköper dessa skogs-
ägareföreningar ca 45 % medan Industriskog endast köper ca 25 %. Industriskogs
andel av det virke som utbjuds av storskogsbruket uppgår också till ca 25%.
Av ovanstående följer att skogsägareföreningarna, särskilt Södra, är mycket
starka förhandlingsparter och viktiga konkurrenter på virkesmarknaden. Södra,
men även Mälarskog och Mellanskog, har primärt intresse av att anskaffa vir-
kesråvara för att täcka det egna eller närstående skogsindustriföretagens
virkesbehov.
Erfarenheter visar att Södra är den starka parten inom sitt verksamhetsområde
vad gäller prisbildning på virke. Detta är också naturligt eftersom Södra är det
största företaget i södra Sverige med en skogsägarägd industri. Det primära
målet för Södra är att via goda virkespriser skydda medlemmarnas skogsvärde
genom att säkra avsättningen till egen industri. Härigenom pressas virkespriser-
na upp för alla aktörer inom Södras verksamhetsområde men också i övriga
Sverige.
Den svenska virkesmarknaden präglas av starka parter och konstellationer på
såväl säljar- som köparsidan. Bland dessa aktörer återfinns bl a skogsägareföre-
ningarna, sågverksföreningarna och skogsföretagens inköpsbolag.
Munksjö AB: Bolaget i egenskap av delägare i Sydved AB, berörs i hög grad av de
framtida konkurrensförhållandena i Sydsverige (Sydveds verksamhetsområde).
Munksjö AB driver cellulosatillverkning vid Aspa Bruk i Askeruds kommun. Ca 90 %
av råvaran till Aspa Bruk anskaffas genom Sydved. Sydveds framtida möjlighet att
anskaffa råvara på lika villkor i marknaden, är helt avgörande for Aspa Bruks
verksamhet. Den sydsvenska virkesmarknaden präglas sedan många år av en
förhållande vis god balans och stabilitet mellan industrins inköpsbolag, Sydved
och sågverksindustrins intressebolag samt Skogsägarrörelsen, då framför allt
representerat av Södra skogsägarna, ekonomisk förening. Inom det område Sydved
verkar intar Södra Skogsägarna en särställning genom sin dominerande roll, både
som köpare och säljare av industriråvara. Marknadsandelen torde uppgå till ca 40
% beroende på vilka sortiment, som inräknas. Denna roll förstärks genom den
mycket omfattande industrirörelse bolaget driver inom massa- och sågverks-
industrin. Huvuddelen av den köpta/sålda industriråvaran förädlas inom egen
industri.
Korsnäs AB har från Stora Kopparberg Bergslags AB (Stora) erhållit kopia av
bolagets remissvar till Näringsdepartementet rörande rubricerade
departementspromemoria. Promemorians lagförslag föranleder Korsnäs att även
redovisa sin inställning till den föreslagna lagstiftningen.
Vi delar i allt väsentligt den uppfattning som Stora redovisat i sitt remissvar.
Vissa punkter vill vi dock att Näringsdepartementet begrundar ytterligare under
lagstiftningsarbetet.
Generellt synes lagförslaget framtagits under stor tidspress och utan närmare
studium av de förhållanden som skiljer skogsbruket från producentkooperationens
övriga verksamhet.
Inom vårt verksamhetsområde rådde i slutet av 60-talet och början av 70-talet
kaotiska förhållanden på virkesmarknaden. Råvarubristen var mycket akut.
Virkesimporten växte. Skogsägareföreningarna i området fusionerades till
Mellanskog ocn Mälarskog.
Vid denna tid krävde statsmakterna att virkesmarknadens parter vidtog åtgärder i
marknadsstabiliserande syfte för att undvika ingrepp i form av regleringar. Ur
denna situation utvecklades samarbetet mellan Stora, Korsnäs och Mo och Domsjö
AB (MoDo), vilket resulterade i att Industriskog AB bildades.
Skogsägareföreningarna har genom åren utvecklats till stora företag som via egna
och delägda skogsindustriföretag (t.ex. Södra) utövar ett betydande inflytande i
skogsbruket. Deras roll är i realiteten inte enbart en försäljningsorganisation
för det privata skogsbruket. Föreningarna är inte minst genom sin storlek, många
föreningar har miljardomsättning, en viktig och betydande part i prisbildning
för virkesråvaror.
För att möta denna utveckling har övriga intressenter tvingats utveckla
samverkansformer, typ Sågverkens råvaruföreningar. Industriskog m fl, som
bidragit till att balansera virkesmarknaden och gjort det möjligt att utnyttja
stordriftsfördelar i konstellationer av med Skogsägareföreningarna jämbördig
storlekstyrka. Från allmänhetens synpunkt måste denna utveckling även vara
positiv då den medfört ökad konkurrens.
Skogsägareföreningarnas ställning inom deras geografiska verksamhetsområden får
dock inte innebära att de blir dominerande i något avseende. Så är för
närvarande inte fallet tack vare det inköpssamarbete som sker bl a inom
Industriskog och det samarbete som de fristående sågverken bedriver inom
Centrala Sågverksföreningen. Sammantaget medför dessa konstellationer att en
jämvikt har uppnåtts på virkesmarknaden. I ett historiskt perspektiv kan detta
sägas vara slutresultatet av mer än 100 års aktiv virkeshandel, där initialt
skogsbolagen haft ett dominerande inflytande, vilket dock övergått tiIl att
skogsägareföreningarna uppnått en minst lika hög grad av inflytande över
virkesmarknaden. Under de senaste decennierna har således en stabilisering skett
av virkesmarknaden, vilket gynnat hela skogsnäringen genom att
virkesanskaffningen för respektive konsument av råvara kunnat optimeras vad
gäller avverkning, transport och lagerhållning. Därigenom har den svenska skogs-
näringen kunnat bibehålla sin konkurrenskraft internationellt. Det skulle därför
vara nationalekonomiskt förödande om en väl fungerande del av den inhemska
skogsnäringen slogs sönder på grund av att vissa sammanslutningar tillåts medan
andra ej åtnjuter något skydd.
7 Behovet av särskilda konkurrensregler för lantbruket
7.1 Förslaget
För att få genomslagskraft åt statsmakternas intentioner när konkurrenslagen
antogs bör det i lagform anges att förbudet i 6 KL mot konkurrensbegränsande
samarbete i allt väsentligt inte skall tillämpas beträffande samverkan mellan
jordbruksföretag eller andra råvaruproducenter på lantbrukets område inom en
ekonomisk förening (primärförening).
7.2 Remissvaren
7.2.1. Behovet av särskilda regler för lantbruket
RRV: Verket anser att primärföreningarna skall få verka i enlighet med sin
särart. Detta är emellertid inte skälig anledning att tillåta primärföreningarna
att i kraft av sitt funktionssätt eliminera konkurrensen på marknaden. Nödvän-
diga förändringar i primärföreningarnas anläggnings- och medlemsstruktur
förhindras eller försenas om de inte konkurrerar med varandra. RRV avstyrker att
de föreslagna undantagen till 6 KL införs.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen delar regeringens bedömning att
det behövs särskilda konkurrensregler som i allt väsentligt medger samverkan
mellan jordbruksföretag och andra råvaruproducenter inom ekonomiska föreningar
på jordbrukets område.
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Den lagtekniska reglering som föreslås i pro-
memorian är delvis ganska komplicerad med undantagsregler i flera olika led.
Reglerna kan dock i huvudsak antas träffa de relevanta områdena. Länsstyrelsen,
som inte själv kan peka på någon alternativ utformning, tillstyrker därför
förslaget även i dessa delar.
Länsstyrelsen i Värmlands län: Det är viktigt att lagstiftningen det vill säga
konkurrenslagen inte hindrar lantbrukets primärföreningars existens eller
möjlighet att bedriva en rationell verksamhet.
Konsumentberedningens (KoB):I KoB:s perspektiv är det rimligt att ge berörda
jordbrukare m.fl. möjlighet att samarbeta i primärföreningar, men det finns skäl
att erinra om vissa förhållanden.
Samverkan i primärföreningar behöver i sig inte utgöra ett problem. Det är emel-
lertid främst när dessa primärföreningar blir alltför stora eller samverkar med
andra föreningar och får en alltför stor del av marknaden som oönskade effekter
uppstår. Det bör därför övervägas att till undantaget koppla en storleksgräns
enligt motsvarande kriterier som gäller för dominerande ställning. Detta skulle
i praktiken ge en maximal marknadsandel på i storleksordningen 40-45%.
Vid tidpunkten för den livsmedelspolitiska reformen hade jordbrukskooperationen
monopol inom mejeriområdet och var största företagsgrupp och/eller mark-
nadsledare inom praktiskt taget alla andra produktområden.
Utvecklingen under de senaste åren har dessutom inneburit att de jordbrukskoo-
perativa företagen stärkt sin ställning. Detta har skett genom vertikal och
horisontell integration - främst genom företagsköp i Sverige men också
utomlands.
Skärpt konkurrenslagstiftning har lett till viss uppbrytning av branschgemensamt
samarbete på marknaden, men någon verklig konkurrens på marknaden har ännu inte
uppstått. Exemplen där två eller flera föreningar konkurrerar på en lokal
marknad är få.
KoB har tidigare uppmärksammat att prisutvecklingen i senare led, förädlingsin-
dustri och handel, inte varit den förväntade mot bakgrund av den jordbrukspoli-
tiska reformen. Priserna har fortsatt att stiga trots att de borde ha sjunkit.
Utvecklingen tyder på ökade marginaler till följd av ett otillräckligt
konkurrenstryck på marknaden .
Situationen är som framgår av det föregående inte helt tillfredsställande. Det
är därför enligt KoB:s mening av utomordentlig vikt att det fortsättningsvis
riktas stor uppmärksamhet mot samarbete inom och mellan primärföreningar samt
otillbörligt utnyttjande av marknadsdominans.
KoB vill också erinra om möjligheten att sänka gränsskyddet som ett verksamt
medel att skapa tryck på de inhemska livsmedelsproducenterna.
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU): SLU anser att särskilda konkurrensregler
för lantbrukskooperativa företag (inkl. skogsägarkooperationen) är väl
motiverade och nödvändiga för att denna näring även fortsättningsvis skall kunna
utvecklas på ett för samhället fördelaktigt sätt.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet: Det måste medges att med
föreningslagens utformning föreligger särskilda konkurrensrättsliga problem för
jordbrukets primärföreningar som kan kräva en speciell lagreglering. Nämnden
vill därför inte motsätta sig lagändringen. Enligt nämndens mening bör det
emellertid uttryckligen understrykas i det fortsatta lagstiftningsarbetet att
det här är en fråga om en ren undantagslösning. Nämnden ser en klar risk för att
också olika andra branscher kan komma att framställa propåer om mer eller mindre
vittgående legalundantag från konkurrenslagen, särskilt sedan Konkurrensverket
avslutat sin nu pågående prövning av olika anmälningar om undantag.
Grossistförbundet Svensk Handel: Den föreslagna lagändringen kommer att skapa
en diskrepans mellan samverkan inom lantbrukskooperationen och den samverkan
inom viss detaljhandel som medges enligt gruppundantaget för frivilligt
kedjesamarbete inom detaljhandeln resp den samverkan inom övrig näringsverk-
samhet som kan beviljas genom ett individuellt undantag. De sistnämnda undan-
tagen är tidsbegränsade medan ändringen i själva konkurrenslagen föreslås gälla
tills vidare.
Eftersom nuvarande formella möjligheter för individuellt undantag eller gruppun-
dantag inte står till buds, är enligt Grossistförbundets Svensk Handels mening
en lämpligare väg att gruppundantag eller individuella undantag meddelas inom
ramen för nuvarande konkurrenslag. Även om sådana undantag blir mer begränsade
än vad som från lantbrukskooperationen bedömts önskvärt.
Köpmannaförbundet: De särskilda regler som nu föreslås för lantbruket grundar
sig på den särställning som statsmakterna sedan lång tid givit lantbruket och
dess olika samarbetsformer. Samverkan inom primärföreningar sker dessutom ofta
mellan små företag, vilket torde medföra en rationellare verksamhet hos dessa.
Det är också en tradition hos svenska företag att organisera sig i olika
samarbetsformer. Mot bakgrund av detta invänder Köpmannaförbundet inte mot att
samverkan kring den grundläggande verksamheten i lantbrukets primärföreningar
ges ett undantag i konkurrenslagen.
Sveriges Livsmedelsindustriförbund: Verket har inga invändningar mot att ett un-
dantag görs från förbudet i 6 KL för samverkan mellan jordbruksföretag eller
andra liknande råvaruproducenter på lantbrukets område inom en primärförening.
Detta innebär att dessa föreningar i allt väsentligt kan fortsätta att bedriva
verksamhet som tidigare.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges livsmedelshandlareförbund
(SSLF): Förslaget till särskilda konkurrensregler för jordbruket grundar sig på
den särställning statsmakterna sedan lång tid tillbaks givit jordbruket och dess
olika samarbetsformer. Enligt vår mening borde jordbruket i ökad omfattning
behandlas på samma sätt som näringslivet i övrigt. Förvisso är konkurrensen
otillräcklig på många marknader och rimligen bör konkurrenslagen vara generell
och lika för hela näringslivet. Genom det förslag som nu remitteras kan dock
konstateras att dessa utgångspunkter inte har förankring i förslaget eftersom
betydande undantag från konkurrenslagens tillämpning föreslås inom ett område
där just konkurrensen är otillräcklig. Det kan vidare också konstateras att
lagen därmed inte blir så generell och lika för hela näringslivet som avsetts.
Handelns Samarbetsorgan i jordbruksfrågor motsätter sig dock inte att särskilda
konkurrensregler i nuvarande läge införs, som medger viss samverkan mellan bl.a.
jordbruksföretag. En viss samverkan i s.k. primärföreningar som innebär samord-
ning av vissa inköp av förnödenheter, samordnad försäljning av obearbetade pro-
dukter, gemensam lagring m.m. kan vara motiverad med hänsyn till företagens
storlek, spridning, produktionens karaktär etc. En samverkan i dessa delar torde
rent av utgöra en fördel med hänsyn till ökad kostnadseffektivitet och därmed
tillföra konsumenten ett mervärde.
Industriförbundet: Förbundet invänder inte mot att den grundläggande verksam-
heten i primärföreningarna ges ett undantag. Att låta förbudet i 6 KL slå
igenom helt skulle uppenbarligen i många fall få orimliga och även samhällseko-
nomiskt skadliga konsekvenser.
Förbundet vill dock starkt understryka vikten av att undantaget inte tillåts
skapa konkurrenssnedvridande förskjutningar av styrkeförhållandena på berörda
marknader. Förekomsten av verksamhet som skyddas av det särskilda undantaget
borde m a o skapa en presumtion för att också motsvarande samverkan mellan pri-
märföreningens kunder eller leverantörer skall ges dispens vid en prövning
enligt 8 KL. Detta bör klart framgå av motiven. Alternativt kan de särskilda
bestämmelserna kompletteras.
Företagarnas Riksorganisation (FR): Med hänsyn till de särskilda förutsättning-
arna som gäller för jordbruksnäringen får det därför i nuläget anses motiverat
att samverkan mellan jordbrukare och andra råvaruproducenter som sker inom ramen
för jordbrukskooperationen även tillåts i framtiden. FR anser emellertid att ett
undantag för primärföreningar inte bör införas i konkurrenslagen utan i en
tidsbegränsad särlagstiftning.
Kooperativa institutet: Institutet tillstyrker, utan att ta ställning i detal-
jer, att kooperativ samverkan i primärföreningar inom jordbruks- m fl näringar
undantas från förbudet i 6 konkurrenslagen.
Svenska Lantägg AB: Företaget tillstyrker förslagen. Samarbete inom primär-
föreningar är väl motiverat som samarbetsform mellan jordbruksföretag.
Svenska Nestlé AB: Bolaget har inget att invända mot att lantbrukare medges rätt
att samverka i sina primärföreningar när det gäller den grundläggande verksamhe-
ten. Förutom EU har åtskilliga andra länder även särregler för lantbruksnäringen
i förhållande till gällande konkurrenslagstiftning. Även om enligt EES-avtalet
rena jordbruksprodukter inte omfattas innefattar avtalet emellertid sådana
förädlade jordbruksprodukter som anges i EES-avtalets protokoll 3 mm.
7.2.2 Invändningar mot den valda lagstiftningstekniken
Konkurrensverket: De aktuella bestämmelserna skall enligt förslaget placeras i
den nu gällande KL. Konkurrensverket har tidigare i en skrivelse till regeringen
(Dnr 1052/93) förordat en särlagstiftning framför en ändring av KL. Starka
sakskäl talar enligt verkets mening emot en placering av de föreslagna
särreglerna i den nya KL, som börjat tillämpas fullt ut den 1 januari 1994.
Verket vill också understryka att KL är generell till sin natur. Den gäller alla
företag varmed förstås "fysiska och juridiska personers ekonomiska och kommer-
siella verksamheter". Det får mot denna bakgrund anses vara olämpligt att i KL
införa bestämmelser som endast avser en särskild företagsform i en viss närings-
gren. Regeringen bör i detta lagstiftningsärende inte bortse från den prejudice-
rande verkan en sådan lagstiftningsteknik har för krav från andra särintressen.
I detta sammanhang förtjänar det att påpekas att det för de speciella
konkurrensregler for jordbruket som infördes år 1991 tillskapades en särskild
lag; lagen (1991 :921) om förbud mot konkurrensbegränsningar i fråga om
jordbruksprodukter, JKL. Vidare bör noteras att de grundläggande konkurrens-
reglerna inom EU, som materiellt tagits över genom KL, inte belastats med
särregler för speciella näringar och företagsformer. Inom EU har man valt att
reglera konkurrensfrågorna rörande jordbruket i en för ändamålet särskild råds-
förordning (EEG) nr 26/62. Det sagda utesluter inte att hänvisning görs i KL
till de särskilda regler som skall gälla på jordbrukets område på liknande sätt
som gjorts i Romfördraget.
Den valda placeringen av de nya lagreglerna ger dessutom enligt verkets mening
upphov till begreppsförvirring. Genomgående används begreppet undantag i de-
partementets promemoria och de föreslagna paragraferna 18 a och b är också
placerade i anslutning till de avsnitt i KL som avser undantag.
Undantagsbegreppet har inom konkurrensrätten en särskild betydelse och till
detta begrepp är knutet särskilda rekvisit och rättsverkningar såsom begräns-
ningar i tiden m.m. Det är av vikt att införandet av de föreslagna särreglerna
på jordbruksområdet inte leder till missförstånd och oklarheter när det gäller
terminologifrågor. Motivtexten bör därför anpassas till lagtexten i detta
avseende. Dessutom bör reglerna placeras på ett sätt som gör att det klart
framgår att de inte innebär ett undantag i konkurrensrättslig mening från
förbudet i 6 KL utan att nämnda paragraf över huvud taget inte är tillämplig på
vissa samverkansformer bedrivna inom jordbrukets primärföreningar, Även detta
talar för att de föreslagna reglerna bör intas i en särskild lag.
Kommerskollegium: Kollegiet anser av flera skäl att en särlagstiftning vore att
föredra. Först och främst är det inte omöjligt att undantag för en verksamhet
följs av motsvarande krav från andra och därmed risk för uppluckring av kon-
kurrenslagen. Detta kan även inverka menligt på internationella
handelsrelationer. Dessutom hör jordbrukets konkurrensförhållanden till de
strukturella frågor som måste övervägas inför ett EU-medlemskap och som bidrar
till att behovet av separat jordbrukslagstiftning måste ses över. En framtida
anpassning låter sig lättare göra om man nu väljer särlagstiftning
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Den föreslagna placeringen av 18 a och 18 b
under gruppundantagen kan enligt Länsstyrelsen uppfattas som om ytterligare ett
gruppundantag införes. Länsstyrelsen anser att de särskilda regler som införes
enligt lagförslaget inte kan betraktas som undantag enligt 8 eller 17 i kon-
kurrenslagen. De har istället karaktären av att konkurrensreglerna inte skall
tillämpas på viss samverkan i en ekonomisk förening
vars medlemmar är företag som bedriver jordbruk, skogsbruk eller
trädgårdsverksamhet i s.k. primärföreningar.
Enligt Länsstyrelsen vore därför en särlagstiftning på berörda områden att före-
dra i stället för att som lagsförslaget anger infoga nya paragrafer i befintlig
konkurrenslagstiftning. Om lagförslaget går igenom innebär detta att den svenska
konkurrenslagstiftningen, med förebild från EG:s konkurrensregler får särregler
som inte innefattas i vare sig EG:s eller EES-avtalets konkurrensregler.
Industriförbundet: Praktiskt sett fungerar förslagets 18 b som ett gruppundan-
tag för primärföreningarna. Vid andra gruppundantag gäller dock enligt 18 KL
att undantaget i visst fall kan återkallas om avtalet ifråga har följder som är
oförenliga med dispensgrunderna i 8. Någon motsvarighet till denna s k ventil
föreslås emellertid inte beträffande lantbruksundantaget. Det betyder att sam-
verkan som sker inom ramen för det undantaget inte kan åtkommas även om den
skulle vara mycket konkurrensskadlig - annat än om förfarandet också utgör
dominansmissbruk. Förbundet menar att det finns skäl som talar för att en sådan
ventilregel införs.
I anslutning härtill uppkommer också en lagteknisk fråga. Enligt Förbundets upp-
fattning bör det övervägas att i själva lagen endast inta en bestämmelse som ger
Regeringen befogenhet att utfärda ett gruppundantag. På så sätt uppnås kongruens
i regelsystemet och man slipper tynga lagen med specialbestämmelser - det kan ju
också uppkomma behov av ytterligare sådana.
Stora Kopparbergs Bergslags AB: Det presenterade förslaget möjliggör ej för
Konkurrensverket att ingripa i form av förbud, åläggande eller uppställande av
villkor även om samverkan skulle leda till uppenbart skadliga effekter.
Företagarnas Riksorganisation (FR): FR anser att ett uttryckligt undantag i
konkurrenslagen för en viss företagsform är olämpligt. Ett undantag för primär-
föreningarna bör istället ges genom en tidsbegränsad särlagstiftning i avvaktan
på ett eventuellt svenskt medlemskap i den Europeiska Unionen (EU).
De stora producentföreningar som förekommer inom jordbruksnäringen är en följd
av den starka reglering som varit inom jordbrukssektorn.
Konkurrenslagen, som är en anpassning till reglerna inom den Europeiska ge-
menskapen (EG), har varit i kraft i drygt ett halvt år. Lagen är generellt
utformad och skall gälla lika för hela näringslivet. För att uppnå lagtillämp-
ning på lika villkor bör undantag från lagen undvikas i så stor utsträckning som
möjligt. Är lagen felaktig bör den ändras generellt, i Sverige och i EG. FR
framförde i sitt remissvar på den utredning som ledde fram till nuvarande
lagstiftning principiella synpunkter i frågan.
För det första bör sambanden mellan lagen om ekonomiska föreningar och kon-
kurrenslagen genomgå en översyn. Ett i konkurrenslagen uttryckligt undantag för
en viss verksamhet innebär att lagen förlorar i konformitet. Dessutom kan undan-
taget ifrågasättas av andra verksamheter som bedrivs genom liknande samverkan.
För det andra finns i det i nuläget en osäkerhet hur en eventuell svensk
EU-anslutning kommer att påverka jordbrukssektorn. En anslutning kommer förmod-
ligen innebära förändringar i olika avseenden som också påverkar jordbrukets
primärföreningar.
Köpmannaförbundet: Den lagtekniska lösningen för undantag bör ske genom att man
utformar ett särskilt gruppundantag för lantbruket i stället för att göra det
tillägg till konkurrenslagens bestämmelser som regeringen föreslagit. Ett grupp-
undantag medger en flexibel lagstiftningsteknik, som successivt kan anpassas
till nya förhållanden på marknaden. Tekniken med gruppundantag innebär också ett
smidigt verktyg för att reglera nya tillkommande områden.
Ett särskilt gruppundantag för lantbruket bör utformas i enlighet med gruppun-
dantaget för kedjor i detaljhandeln, eftersom det finns likheter mellan de två
samverkansformerna. Det gäller framför allt möjligheten att genom samverkan ge
små företag, med begränsade resurser, en rationellare verksamhet och därigenom
bättre konkurrensförutsättningar och möjlighet till överlevnad. I likhet med
kedjeundantaget.bör också ett "lantbruksundantag" tidsbegränsas för att kunna
omprövas då nya förutsättningar är för handen. Man bör i konsekvens med detta
också kunna återkalla ett avtal från gruppundantaget om avtalet har följder som
är oförenliga med gruppundantagets syfte.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges livsmedelshandlareförbund
(SSLF): Samverkan bör göras tillåten genom ett lämpligt utformat gruppundantag.
Härigenom skulle även viss jämlikhet kunna uppnås med det undantag som gäller
för kedjor i detaljhandeln.
Konkurrensverket har för sin del funnit att lagen inte medger att gruppundantag
meddelas. Detta löser man dock lämpligen genom att i konkurrenslagen skriva in
en regel som ger utrymme för ett sådant gruppundantag. Därigenom uppnår man den
rättspolitiskt önskvärda signalen att vi här behandlar en principiellt förbjuden
konkurrensbegränsning som det för närvarande finns anledning att medge undantag
för. En sådan lösning ger dessutom regeringen större handlingsfrihet när det
gäller att anpassa undantaget till förändringar i marknaden, behov av att undan-
röja oklarheter som kan uppstå samt ger en naturligare grund för den tidsbe-
gränsning som bör införas.
Den ordning som nu föreslås av utredningen innebär t.ex. att för kedjor i de-
taljhandeln är undantaget tidsbegränsat till tre år. Därefter ska undantaget
ånyo prövas. För samverkan i primärföreningar skulle regleringen bli obunden i
tiden. Eventuella negativa effekter ur konkurrenssynpunkt blir bl.a. därmed
också svårare att åtgärda. Det som nu sagts och vad som inledningsvis anförts om
de jordbrukspolitiska utgångspunkterna för föreliggande förslag menar vi samman-
fattningsvis utgör ett allvarligt skäl för att det förordade undantaget
tidsbegränsas.
Om det, av för oss okända skäl, inte går att lösa frågan genom att skapa förut-
sättningar för att medge gruppundantag hemställer vi att frågan ändå löses på
ett sådant sätt att undantagen för kedjor i detaljhandeln och samverkan i
primärföreningar får en ur rättvise- och konkurrensrättslig synpunkt jämförbar
lösning. Ett bärande skäl för detta är att åtgärden i båda fallen avser lösa
förhållanden för företag som är små och som var för sig kan förutses få problem
med överlevnaden om de inte får möjlighet att samverka.
Kooperativa institutet: Lagstiftarens negativa inställning till samarbetet som
princip, medför nu att man tvingas till en särlagstiftning till och med för
samverkan mellan medlemmarna i en primärförening. Detta förslag styrker enligt
vår mening uppfattningen att nuvarande konkurrenslag vilar på bristfällig grund.
Arbetsgruppen/regeringen vidgår nu också, att det är "naturligt och oftast
nödvändigt" för producenterna att sluta sig samman för sin överlevnad.
Det är enligt vår mening principiellt otillfredsställande att kooperativa
aktörer ska tvingas till dispensbedömningar via en särlagstiftning. Denna
lagstiftningsmetod torde vara en internationellt sett unik företeelse. Även av
detta skäl förutsätter därför Kooperativa institutet att kooperationens
konkurrensrättsliga ställning blir föremål för fortsatta överväganden och då
inte enbart utifrån jordbrukspolitiska synpunkter (EG-harmonisering m m) utan
även i förhållande till föreningsrättsliga principer, internationellt erkända
kooperativa principer samt lagen om ekonomiska föreningar.
TCO: Det är viktigt att understryka att samverkan i princip är önskvärd, men
att den blir problematisk, när primärföreningarna blir så stora att de kan domi-
nera marknaden och på ett monopolliknande sätt styra utbud och prissättning.
Svenska Lantarbetareförbundet: Både konsument- och lantbrukskooperationen spelar
en viktig roll om svaga konsument- och producent intressen. Det är därför
viktigt att samhället inte förhindrar kooperativ samverkan.
Avsikten med arbetsgruppens översyn av konkurrenslagen är att föreslå juster-
ingar av konkurrenslagen, så att viss samverkan skall kunna ske även fortsätt-
ningsvis mellan producenter i primärledet. Vi är införstådda med den balansgång
mellan olika intressen som genomsyrar problemställningarna. Å ena sidan finns
riksdagens beslut om avreglering av den svenska ekonomin i allmänhet och
jordbruks- och livsmedelssektorn i synnerhet, medan å andra sidan finns lant-
brukskooperationens intressen att bevaka sin monopolliknande ställning inom
ramen för en marknadsanpassad ekonomi. Det är som vi ser det viktigt att
lantbrukskooperationen inte ställs utanför en effektiv konkurrenskontroll,
samtidigt som hänsyn måste tas till nödvändiga förutsättningar för den
föreningsrörelse som är lantbrukskooperationens grundsten och där konkurrensko-
ntrollen måste ske på likvärdiga villkor, oavsett om produktion och förädling
sker via föreningskooperation eller privat ägande och i bolag. Vi vill också un-
derstryka vikten av att skapa förutsättningar för en likvärdig internationell
konkurrens. I ett eventuellt framtida EU-medlemskap bör konkurrensneutraliteten
enligt vår mening finnas inom varje av EU indelad region.
8 Företag som bör omfattas av de föreslagna konkurrensreglerna
8.1 Förslaget
Särskilda konkurrensregler behövs som i allt väsentligt medger samverkan mellan
jordbruksföretag och andra råvaruproducenter inom ekonomiska föreningar på lant-
brukets område (s.k. primärföreningar).
De särskilda konkurrensreglerna skall gälla för företag som bedriver jordbruk,
skogsbruk eller trädgårdsverksamhet, eller lokala sammanslutningar av sådana
företag, som samverkar i en primärförening.
8.2 Remissvaren
8.2.1 Definition av primärföreningar
Svea Hovrätt: De begrepp som definieras i detta lagrum återfinns endast i den
följande paragrafen. Hovrätten föreslår att "i denna lag" ersätts med "i 18 b ".
En annan möjlighet skulle vara att placera definitionerna tillsammans med lagens
övriga definitioner under rubriken "Inledande bestämmelser", förslagsvis mellan
3 och 4 , och i så fall i en ny 3 a . Den föreslagna 18 b skulle då i stället
benämnas 18 a .
Vad som avses med "primärförening" synes tillräckligt tydligt framgå av innehål-
let i punkten 1. Punkten 2 förefaller därför överflödig och är dessutom något
svårbegriplig.
Konkurrensverket: Beträffande definitionen av begreppet primärförening anser
verket att denna definition bör göras snävare. Detta är viktigt eftersom den i
promemorian föreslagna definitionen av en primärförening innebär att den som
medlemmar kan ha, förutom jordbruksföretag, även sammanslutningar av
jordbruksföretag som i förhållande till föreningen är att betrakta som lokala.
Konkurrensverket delar i och för sig uppfattningen att de föreslagna reglerna
även bör omfatta samverkan mellan mindre lokala sammanslutningar av jordbrukare.
Det är dock av vikt att lagtexten ges en sådan utformning att den inte gör
konkurrensbegränsande samverkan möjlig mellan föreningar. Även definitionen av
"lokala sammanslutningar" bör därför förtydligas. Detta kan ske genom att i
specialmotiveringen ange exempel på några typiska lokala sammanslutningar. En
sådan exemplifiering kan på ett bra sätt ge en fingervisning om hur det aktuella
begreppet skall tolkas.
RRV: Utredningens förslag till undantag från 6 KL innebär att kravet på konkur-
rens minskar inom jordbruket område jämfört med den tidigare lagen 1991:921.
Lagens förbud gällde inte vid påverkan av konkurrensen i "begränsad
utsträckning". Om utredningens förslag skall införas måste enligt RRVs mening 18
justeras så att en övre gräns anges för storleken på primärföreningar som kan
undantas från 6 KL.
Om förslaget till undantag kvarstår utan att en övre gräns för primärföreningens
storlek anges kan i princip en primärförening bildas för hela den svenska mark-
naden på varje därför lämpligt produktområde. Något som skulle omintetgöra den
interna konkurrens som RRV efterlyst i sitt huvudförslag.
RRV anser i konsekvens med en regel angiven i förarbetena till nämnda lag borde
det nu föreslagna undantaget inte gälla primärföreningar som har en
marknadsandel som är större än 25 % av den svenska marknaden.
Handelns Samarbetsorgan i jordbruksfrågor, till vilket Sveriges livsmedelshand-
laresförbund ansluter sig (SSLF): Organisationerna stödjer förslaget om
särskilda konkurrensregler för samverkan i primärföreningar i så motto att det
bör vara möjligt för jordbruksföretag och andra råvaruproducenter att samverka i
s.k. primärföreningar när det gäller samordning betr. produktion, insamling,
inköp, lagring och försäljning.
SLU: På de två ställen där termen "primärförening" förekommer, bör denna utskif-
tas mot "förening", eller ännu hellre - "producentkooperativt företag".
LRF m.fl.: Förbundet vänder sig mot den konstlade uppdelningen i "primärföre-
ningar" och andra föreningar. Härigenom skiktas federationen, uppenbarligen med
syftet att försvåra för medlemmarna att organisera verksamheten på ett optimalt
sätt. Föreningslagen känner icke begreppet primärförening. Förslagets bestämning
av jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter och skogsprodukter är dock godtagbar.
TCO: En brist i förslaget är att en regel saknas i den föreslagna 18a eller 18b
om hur stor marknadsandel en primärförening får ha för att omfattas av det nu
föreslagna undantaget. Förslaget, som det är formulerat, öppnar enligt TCOs
mening möjligheten av en primärförening omfattande hela landet och en mycket
stor del av marknaden.
8.2.2 Vidden av undantaget
Marknadsdomstolen: Domstolen noterar att det remitterade förslaget har begrän-
sats till att avse samverkan i ekonomiska föreningar på jordbrukets, trädgårds-
näringens och skogsbrukets områden och att, med den gjorda avgränsningen,
områden där motsvarande samverkan kan förekomma, t.ex. inom fiskerinäringen,
sålunda inte omfattas av den föreslagna undantagsregeln.
Kommerskollegium: Det föreslagna undantaget borde omfatta jordbruk men inte
skogsbruk för att bättre motsvara EES-avtalets täckning.
Konkurrensverket: Enligt promemorian är det påkallat att samma konkurrensregler
skall gälla för föreningarna inom skogsbruket som för jordbruket. Det framgår
inte av departementspromemorian vilka överväganden som gjorts med anledning av
EES-avtalet som trädde i kraft den 1 januari 1994.
SLU: Lagtexten bör generellt beakta att samverkan mellan jordbrukare och andra
råvaruproducenter kan bedrivas i andra associationsformer än ekonomisk förening.
Det finns i dagsläget vissa lantbrukskooperativa företag, som inte omfattas av
den föreslagna lagen. Med de nuvarande formuleringarna finns risk att nä-
ringslivets dynamik hämmas, dvs svårigheter kan uppstå för producentkooperativa
företag, som skulle vilja bedriva verksamhet i annan associationsform än eko-
nomisk förening.
En brist i utredningens förutsättningar är att begreppet producentsamverkan av-
gränsas till ekonomiska föreningar. Det finns producentkooperation i andra asso-
ciationsformer. Redan av detta skälet finns anledning att i lagen innefatta
också producentkooperation, som bedrives i form av bl a aktiebolag och han-
delsbolag.
I en framtid kan det inte uteslutas av vissa producentkooperativa företag skulle
vilja bedriva sin verksamhet såsom framför allt aktiebolag (givet hembudsskyl-
dighet för aktierna och andra paragrafer i bolagsordningen, som garanterar att
företaget förblir kooperativt). Detta är tänkbart i och med att framtidens hårda
konkurrens och starka ekonomiska krav kan göra det svårt för lantbrukskoopera-
tionen att behålla den för konkurrensutsatt producentkooperation mindre lämpade
associationsformen ekonomisk förening. Fram till dess att Sverige får en lag,
som är utformad specifikt för producentkooperativ verksamhet, bör således kon-
kurrenslagstiftningen gälla för all producentkooperation oavsett associations-
form.
Flera av förslagen innebär att konkurrensförutsättningarna för de producent-
kooperativa företagen blir systematiskt försämrade i relation till icke-koopera-
tiva företag och till utländska producenter (oavsett företagsform), dvs det är
en diskriminering av svensk kooperation och de småföretagare som utgör dess med-
lemmar. På grund av lagförslagets krav på svag vertikal samordning inom det
svenska jordbruket och livsmedelssektorn kommer den svenska produktionen att
hamna i ett konkurrensmässigt underläge gentemot importvaror och försämra dess
konkurrenskraft i ett öppet Europa.
SLU anser det vara diskriminerande att producentkooperationen utanför lantbruket
- köpmanna-, taxi-, åkerikooperationer, Praktikertjänst, m.fl. faller utanför
det aktuella lagförslaget och konkurrenslagen. Eftersom lagstiftningen inte om-
fattar producentkooperativa företag utanför lantbruket, kommer dessa att hämmas,
vilket får negativa samhällsekonomiska konsekvenser. Om det lägges hinder för
producentkooperation, kommer småföretagarnas villkor att försämras.Mot denna
bakgrund vore det lämpligt att låta lagen omfatta all producentkooperation.
Om lagstiftningen lägger onödiga hinder för producentkooperationen utanför lant-
bruket, kommer denna företagsform att hämmas. Detta vore samhällsekonomiskt
olyckligt, eftersom sådana företag har visat sig vara mycket effektiva. Det
finns också hållbara teoretiska skäl för att producentkooperativa företag har
ett existensberättigande i skilda branscher, nämligen inom den nyinstitutio-
nalistiska ekonomiska teorin. Genom partiell vertikal integration, som koopera-
tivt företagande alltid innebär, kan man åstadkomma god samordning mellan verk-
samhetsgrenar, som kräver smådrift och som kräver stordrift. Om dessa företag
hämmas, blir det helintegrerade storföretag som tar över motsvarande verksam-
heter, och småföretagarna blir diskriminerade. Småföretagens villkor i Sverige
försämras, när de inte har möjlighet att i gemensam form utföra de verksam-
hetsgrenar, där det finns stordriftsfördelar.
Som jämförelse kan nämnas att tysk producentkooperation utanför lantbruket har
en omsättning, som är runt dubbelt så hög som lantbrukskooperationens, och detta
trots att lantbrukskooperationen har marknadsandelar, som är nästan i svensk
klass. Någon statistik över denna producentkooperations omfattning i Sverige
föreligger inte, men uppskattningsvis är dess relativa styrka något mindre här.
Grossistförbundet Svensk Handel: Förbundet ser med oro på de förslag till
lagändring som nu presenterats. Även helt fristående icke lantbruksanknutna
företag kan av samma skäl som redovisas i förslaget ha ett lika legitimt behov
av att samarbete i former som nu föreslås bli godkända för de lantbruks-
kooperativa företagen. Om förslaget realiseras går det inte att bortse från
riskerna av att icke lantbrukskooperativa företag, t. ex. i förädlingsledet,
kommer att missgynnas i förhållande till de lantbrukskooperativa och att
konkurrensen därmed kommer att snedvridas.
Handelns Samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges Livsmedelshandlareförbund
(SSLF): I skälen till regeringens förslag redovisas en listning av orsaker till
varför samverkan mellan jordbruks-, trädgårds- och skogsbruksföretag uppstått.
Med utgångspunkt i denna listning och med hänvisning till att det in-
ternationellt sett är "relativt vanligt" att liknande samarbeten undantas från
konkurrensregler motiveras även i Sverige ett undantag från gällande
konkurrensregler. De särskilda konkurrensreglerna avser således de ekonomiska
föreningar vars medlemmar är företag som jordbruk, trädgårdsverksamhet eller
skogsbruk, s.k primärföreningar.
Samarbetsorganet har inget att invända mot att t ex jordbruksföretag samverkar
och att sådan samverkan sker i s.k. primärföreningar. Vi vill däremot invända
mot flera av de skäl som ligger till grund för regeringens förslag. Att produk-
tionen är biologiskt betingad och väderberoende borde enligt vår syn inte utgöra
grund för förslag till undantag i konkurrensbestämmelserna. Inte heller det för-
hållandet att förädlingsverksamhet startats i föreningarna p.g.a. uppvisade
brister i marknadens funktion. Det sistnämnda skälet torde huvudsakligen ha
historiskt intresse och de först angivna orsakerna är också applicerbara på
andra verksamheter för vilka undantag överhuvudtaget inte diskuteras.
Skälen till våra synpunkter i denna del är att vi menar att uppmärksamheten i
konkurrensfrågan avskärmas från de verkliga förhållandena. Det är mer den jord-
brukspolitiska utgångspunkten som blir avgörande än det verkliga förhållandet,
nämligen att förslaget avser företag som på grund av sin ringa storlek, låga
förädlingsgrad, geografiska spridning m.m. för sin existens är beroende av
samverkan.
Köpmannaförbundet: Det finns skäl att här påpeka att även annan typ av samverkan
mellan småföretag, än den här aktuella, bör rymmas inom konkurrenslagens ram t
ex den samverkan som förekommer mellan småföretag med monopolliknande ställning
såsom AB Tipstjänst, AB Trav och Galopp, Penninglotteriet m.fl.
Kooperativa institutet: Vi vill med skärpa understryka att vi beklagar den
teknik som nu valts, att definiera vissa näringsgrenar, och inte på
associationsrättsliga grunder. Såvitt är känt för Kooperativa institutet,
förekommer det nu aktuella fallet med samverkande företag/föreningar i
primärföreningar endast i de aktuella branscherna. Frågan kan emellertid
framdeles komma att aktualiseras även i andra branscher, dels beroende på hur
den nu införda definitionen av primärförening kan komma att tillämpas i andra
kooperationer, dels beroende på utvecklingen av den kooperativa sektorn.
KF: Lagförslagets 18a tycks inte helt konsistent. Lagen behandlar jordbruk,
skogsbruk och trädgårdsverksamhet. I paragrafen förklaras däremot vad som avses
med jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter och skogsprodukter. Det kan inte
uteslutas att verksamheterna och produkterna kan omfatta skilda företeelser.
LRF m.fl.: Förbundets principiella inställning är att undantaget skall omfatta
alla ekonomiska föreningar och även federationer som kan jämställas med
motsvarande koncernförhållanden. Ett absolut krav är att undantaget från 6
konkurrenslagen skall omfatta samtliga "primärföreningar" inom hela jordbruket,
trädgårdsnäringen och skogsbruket med binäringar (lantbruket). I motiven måste
detta tydligt klargöras.
Arla: Förslagets utgångspunkt är att en ekonomisk förening är en kartell mellan
företag som i vissa särskilt angivna fall skall undantas från tillämpningen av 6
KL. Förslaget respekterar därvid inte den ekonomiska föreningen som
associationsform.
Arla är fullt införstått med att på marknaden, gentemot konsumenter och kon-
kurrenter, skall gälla samma konkurrensvillkor som för övrigt näringsliv som
bedrivs i aktiebolagsform. Arla och dess medlemmar kan dock inte acceptera att
den fullt legitima verksamhet som bedrivs inom ramen för den ekonomiska
föreningen endast får bedrivas "på undantag".
Förslaget har generell betydelse för ekonomiska föreningar och särskilt för de
lantbrukskooperativa företagen. Arla ansluter sig därför till det remissvar som
lämnas av LRF för den samlade lantbrukskooperationens räkning.
Köttbranschens Riksförbund: De jordbrukskooperativa företagen har självfallet
ett berättigande och naturligtvis måste det föreligga en rätt för enskilda
producenter att organisera sig i ekonomiska föreningar. Det är vidare så att
dessa föreningar med samma klara rätt som övriga företag, skall ha möjlighet att
styra sin verksamhet rationellt och effektivt. Den ändring av 18 a, som
föreslås kan vi därför tillstyrka.
En förutsättning för att godta rättigheten för enskilda producenter att
organisera sig i föreningar, är självfallet att dessa föreningar i sig bedriver
en konkurrensneutral verksamhet. Inte minst den strukturförändring som ägt rum
mot mycket stora och marknadsdominerande föreningar, som inom sina respektive
områden oftast har total marknadsdominans klargör detta. Den omfördelande
verksamhet på råvarusidan som Slakteriförbundet tidigare bedrev på råvarusidan
har också försvunnit. Varje förening önskar dessutom öka sin egen
förädlingsgrad, vilket måste innebära att stora risker finns för att
råvaruunderlaget kommer att minska för exempelvis de enskilda styck-
ningsföretagen. Många av de frågetecken som tidigt fanns kring denna utveckling
fick sin lösning 1982 i den s.k. Samfod-uppgörelsen. Vi vill understryka att
Samfod-uppgörelsen av Köttbranschens Riksförbund betraktas som ett av de väsent-
ligaste policydokumenten när det gäller konkurrensneutralitet i verkligheten,
som ett skydd för de många och små styckningsföretagen. Samfod-överenskommelsens
giltighet idag förefaller oss tveksam. Redan det förhållandet att Slakteriför-
bundets roll dramatiskt förändrats, samtidigt som föreningarna vuxit i styrka
och marknadsdominans är ägnat inge oro. Såvitt vi kan förstå finns idag ej
heller någon riktigt bra lösning på frågan om hur en sådan överenskommelse skall
kunna kontrolleras. Vi anser därför att de förändringar som föreslås av departe-
mentet vad gäller 18 förutsätter att Samfod-överenskommelsen "översättes" till
att gälla i den nya situation som inträtt. Det är därför angeläget att
Näringsdepartementet uppdrar åt Konkurrensverket att i samråd med berörda parter
skapa instrument så att andemeningen i Samfod-överenskommelsen kan fullföljas,
även inom ramen för av departementet föreslagen lagstiftning.
Sågverksföreningarna: I sin framställning till regeringen av 1993-11-26 rörande
särlagstiftning för viss versamhet inom jordbrukets primärföreningar presen-
terade Konkurrensverket ett förslag till tidsbegränsad särlag som inte omfattade
skogsnäringen. Konkurrensverket framhöll att det inom skogsnäringen i dag inte
föreligger förhållanden på marknaden motsvarande de som föranleder ett införande
av en särlagstiftning för jordbrukets primärföreningar.
Syftet med att inkludera skogsnäringen i Arbetsgruppens uppdrag framgår inte,
men enligt vår uppfattning finns ingen grund för att tolka detta som att Arbets-
gruppen instruerats att inkludera skogsnäringen i sitt förslag, utan endast att
självständigt pröva Konkurrensverkets bedömning.
Arbetsgruppen skriver att det är påkallat att samma konkurrensregler gäller för
skogsbrukets primärföreningar som för lantbruket i övrigt. Som skäl anges endast
att det även i fråga om skogsbruket rör sig om biologisk produktion, att de
enskilda medlemmarna i föreningarna på skogsbrukets område är mindre skogsägare
och att dessa också kan vara jordbrukare som är medlemmar i en eller flera
föreningar på jordbrukets område.
Arbetsgruppen har således inte redovisat någon bedömning av huruvida de faktiska
konkurrensförhållandena inom skogsnäringen motiverar att denna näring inkluderas
i förslaget till undantag från KLs förbud. Enligt vår uppfattning är så inte
fallet. Skogsnäringen är inte - och har inte varit - någon reglerad bransch. Den
förädlingsverksamhet som flera skogsägareföreningar bedriver i form av sågverk
har inte uppkommit p g a marknadens bristande funktion, som inom jordbruket.
Skälen har i stället varit rent kommersiella. Några beaktansvärda skäl att
inkludera skogsnäringen i förslaget existerar enligt vår uppfattning inte.
Vi föreslår mot bakgrund av ovanstående att förslaget till ändring av KL endast
skall omfatta jordbruket och trädgårdsnäringen, men inte skogsnäringen.
Stora Kopparbergs Bergslags AB: Det kan konstateras att särlagstiftningen kommer
att omfatta skogsägareföreningar men inte exempelvis sågverksföreningar. Ej
heller i detta avseende har några närmare skäl redovisats. Konsekvensen av
förslaget kan bli att helt olika spelregler kommer att gälla för marknadens
parter beroende av företagsform. Förslaget går betydligt längre än som är
nödvändigt för primärföreningarnas existens och möjlighet att bedriva
verksamhet. Såvitt vi kan bedöma överensstämmer förslaget ej heller med mot-
svarande regler inom EU på jordbruksområde respektive skogsbruksområdet. Några
skäl för ett så pass långtgående förslag har ej redovisats av arbetsgruppen.
MoDo: De sakliga skäl som angivits i promemorian för att inkludera skogsbruket,
dvs skogsägarföreningarna, i en särlagstiftning är inte särskilt tunga. Vi har
uppfattat situationen så, att det föreligger en klar politisk vilja att låta
särlagstiftningen omfatta alla de tre angivna produktrelaterade områdena.
Vi vill också uttrycka vår tveksamhet mot att särskilja och särbehandla en före-
tagsform, ekonomisk förening. De aktuella verksamheterna kan mycket väl visa sig
vara lämpade att driva i annan juridisk form. Lagstiftaren riskerar här att
skapa en styrning vid val av företagsform som kan visa sig vara olämplig.
MoDo godtar dock förslaget under en viktig förutsättning att lagstiftaren ut-
tryckligen anvisar Konkurrensverket en rätt och skyldighet att vid tillämpningen
av konkurrenslagen beakta effekterna av den föreslagna lagstiftningen. Konkur-
rensverket måste ges en rätt att tillåta samverkan också bland köpare av olika
kategorier så länge detta kan anses gagna en effektiv handel med skogsråvara,
som i slutledet gynnar konsumenterna av skogsindustrins förädlade produkter.
Munksjö AB: Från Munksjö ABs sida ser vi med mycket stor oro på en situation,
där primärföreningarna via särbehandling ges en ännu mer dominerande roll.
Skulle exempelvis Sydved AB inte kunna fortsatta att vara en motvikt till
Skogsägarföreningarna, blir dessa helt dominerande på virkesmarknaden. Det är
därför av största betydelse att alla berörda parter och konstellationer kan
fortsätta att verka som tidigare och på så lika villkor som möjligt, även ur
konkurrensrättslig synpunkt.
Om skogsägarföreningarna, som det föreslås i promemorian, tillåts verka som
tidigare förutsätter vi att motsvarande regler skall gälla för Sydved AB även i
framtiden. Konkurrensverket måste således ge rätt att tillåta motsvarande sam-
verkan för övriga köparkategorier för att bibehålla en fungerande virkesmarknad
och en sund konkurrens mellan parterna.
Konkurrensverket behandlar för närvarande Industriskogs jämte dess ägares
ansökan om att tillstånd skall medges att bedriva det samarbete som Stora,
Korsnäs och MoDo bedriver inom Industriskog. Med hänsyn till de uttalanden som
förekommer i propositionen till konkurrenslagen har Korsnäs utgått från att
nuvarande skogsägareföreningar även i framtiden kommer att kunna verka på
motsvarande sätt som i dag, vad gäller prissättning av virkesråvara. Om
skogsägareföreningarnas existens garanteras enligt lag uppstår en ny situation
såtillvida att de sammanslutningar som bildats som en motvikt till skogsägare-
föreningarna inte har motsvarande skydd som föreningarna har i lagstiftningen.
Kan inte Industriskog och dess verksamhet accepteras av Konkurrensverket,
innebär det att skogsägareföreningarna totalt kommer att dominera marknaden inom
Korsnäs verksamhetsområde. Det är därför av yttersta vikt att i lagförslaget
även intas bestämmelser om att Konkurrensverket vid prövningen av om avtal
strider mot 6 konkurrenslagen, särskilt skall beakta om avtalet tillkommit för
att motverka det inflytande och den ställning som en primärförening (eller annan
association) enligt 18 a har på den relevanta marknaden. För att ytterligare
belysa bakgrunden till skogsägareföreningarnas och skogsindustriernas olika
sammanslutningar hänvisas bl.a. till tidigare ärenden rörande Industriskog, som
handlagts av Näringsfrihetsombudsmannen Dnr 459/86 och 116/87 samt bilagda kopia
av anmälan till Konkurrensverket.
Den föreslagna lagstiftningen omfattar endast primärföreningar, vilket synes
vara en alltför snäv begränsning. Den borde även omfatta fler associationer än
enbart primärföreningar inom lantbrukskooperationen. Det förefaller orimligt att
omöjliggöra för medlemmarna att bedriva verksamheten i annan associationsform än
ekonomisk förening. En dynamisk utveckling av all affärsverksamhet kräver att
anpassning ibland måste ske, varvid val av associationsform inte bör vara
ddiskriminerande med hänsyn till konkurrenslagens bestämmelser.
Sammanfattningsvis förutsätter Korsnäs att om lantbrukskooperationens
skogsägareföreningar erhåller ett lagstadgat skydd även sammanslutningar som
utgör deras motparter och som bildats till följd av skogsägareföreningarnas
ställning på marknaden även erhåller ett motsvarande skydd. Detta kan utformas
som att avtal, som träffats för att motverka eller som en följd av en
primärförenings ställning på den relevanta marknaden, skall tillåtas om det inte
uppenbart medför en snedvridning av konkurrensen. Det är för skogsföretag av
Korsnäs storlek, med nuvarande internationella konkurrens, nödvändigt att de
samverkansfördelar som Korsnäs uppnått genom sin delaktighet i Industriskog kan
bibehållas.
Svenska Lantarbetareförbundet: Både konsument- och lantbrukskooperationen spelar
en viktig roll för att slå vakt om svaga konsument- och producent intressen. Det
är därför viktigt att samhället inte förhindrar kooperativ samverkan.
Svenska Åkeriförbundet (SÅ): Inom åkerinäringen finns en betydande andel pro-
ducentkooperativa företag, lastbilcentraler, som utgör sammanslutningar av före-
trädesvis mycket små åkerier. I drygt 200 lastbilcentraler samverkar ca 9 000
åkeriföretag. Som regel är lastbilcentralerna ekonomiska föreningar, men
ombildning till aktiebolag har förekommit i en del fall. Oavsett formen fungerar
de som sammanslutningar av fordonsägande små åkerier, i full likhet med en
primärförening på lantbrukets och skogsbrukets område, och uppträder på mark-
naden i konkurrens med andra transportföretag och även med varandra.
SÅ anser, att begreppet primärförening bör innefatta all verksamhet av produ-
centkooperativ karaktär i småföretagsform. Det är således primärföreningen/-
sammanslutningen som skall prövas, inte som nu hela skaran av enskilda samver-
kande. SÅ har inte haft framgång i konkurrensverket för detta synsätt.
SÅ hemställer således, att det föreslagna undantaget på lantbruks- m fl områden
ges en vidare innebörd, så att producentkooperativ småföretagarsamverkan
generellt inordnas i begreppet primärförening.
8.2.3 Lokala föreningars medlemskap i regionala föreningar
MD: Definitionen av begreppet primärförening som ges i den föreslagna lagtextens
18 a synes inte ha fått en utformning som överensstämmer med vad som åsyftas.
Enligt definitionen och lagmotiven kan i primärföreningar ingå lokala
sammanslutningar som också är primärföreningar. Det anges inte närmare vad som
avses med en "lokal sammanslutning", endast att den skall vara lokal i
förhållande till föreningen och att detta innebär att sammanslutningen skall ha
ett mindre verksamhetsområde än föreningens. I förhållande till en riksorganisa-
tion kan då även föreningar med "regional" karaktär bli att anse som lokala
sammanslutningar, och riksorganisationen således som en primärförening enligt
lagens definition. Som exempel på detta kan nämnas Scan Väst i förhållande till
Sveriges Slakteriförbund och Arla i förhållande till Svenska Mejeriernas Riks-
förening. För att det föreslagna undantaget skall bli tydligt och begränsat på
det sätt som avses bör således lagtexten omformuleras.
Industriförbundet: Resonemang kring innebörden av begreppet lokala
sammanslutningar och det framgår att 18 a 1 p i första hand tar sikte på de
regionala Lantmännenföreningarna. Det enda kriterium som anges är emellertid att
sammanslutningen skall ha ett mindre verksamhetsområde än den förening som den
är medlem i. Samtidigt kan en lokal sammanslutning i sig utgöra en
primärförening. Det bör sålunda tydliggöras att bestämmelsen endast avser
sammanslutningar av klart lokal karaktär och inte öppnar för samverkan mellan
större primärföreningar inom ramen för en förening med vidare område än de
själva var och en har.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges Livsmedelshandlareförbund
(SSLF): Vi ställer oss tveksamma till den del i förslaget som anger att även
lokala föreningars medlemskap i regionala föreningar bör omfattas av förslaget.
När det gäller lokala föreningars medlemskap i regionala föreningar menar vi att
undantaget endast bör avse de lokala föreningarna, inte de regionala.
Förekomsten av lokala föreningar torde i sig vara ett tecken på en framgångsrik
verksamhet där företagen uppnått den åsyftade samverkan. En ytterligare sam-
verkan torde öka risken för en icke önskvärd konkurrensbegränsning. Denna typ av
samverkan, då en förening ingår i en annan, påminner om s.k. federativ
samverkan, vilken inte omfattas av förslaget.
Om man ändå stannar för att även denna verksamhet bör omfattas av ett undantag
så blir det än mer angeläget att detta tidsbegränsas och att man väljer den av
oss förordade grupppundantagslösningen.
SLU: Förslagets oklarhet ökar till förvirring, när utredarna söker täcka in
lokalföreningarna i den skånska och halländska lantmannakooperationen med hjälp
av en egen, hemmagjord begreppsbildning: "i förhållande till föreningen lokala
sammanslutningar av sådana företagare". Denna formulering är en avspegling av
historiska och nutida förhållanden, men beaktar inte att det kan finnas
variationsmöjligheter inom den producentkooperativa sektorn.
LRF m.fl.: Undantaget måste omfatta dotterföretag till samtliga "primärförening-
ar" inom hela jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket med binäringar
(lantbruket). Även detta måste klargöras i motiven. Det är här fråga om en
organisatorisk lösning inom föreningens ram. Dotterbolag kan t.ex. förädla av
medlemmarna levererade produkter och sälja dessa. Bolagskoncerner räknas ju
också så gott som alltid som ekonomiska enheter. För undantagets giltighet får
det inte spela någon roll hur företaget delat upp verksamhet mellan moder-och
dotterföretag.
Utgående från formuleringarna i förslaget till lagtext tolkar LRF att med en
"primärförening" avses också en förening som till medlemmar har enbart i
förhållande till föreningen lokala sammanslutningar av företag som driver
jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsverksamhet. Det behöver alltså inte
dessutom som direktmedlemmar finnas enskilda juridiska eller fysiska personer
som driver jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsverksamhet. Ovanstående bör
klargöras i motiven.
8.2.4 Federativ samverkan
MD: I promemorian framhålls att de föreslagna undantagsreglerna skall gälla för
samverkan i primärföreningar men inte för s.k. federativ samverkan mellan
föreningar. Förslaget innebär dock att samverkan mellan primärföreningar kan ske
i en regional primärförening och att denna form av samverkan undantas från
förbudet i 6 . Motivuttalandena om innebörden av federativ samverkan förefaller
ej entydiga på denna punkt. I promemorian framhålls att de föreslagna
undantagsreglerna skall gälla för samverkan i primärföreningar men inte för s.k.
federativ samverkan mellan föreningar. Förslaget innebär dock att samverkan
mellan primärföreningar kan ske i en regional primärförening och att denna form
av federativ samverkan undantas från förbudet i 6 . Motivuttalandena om
innebörden av federativ samverkan förefaller ej entydiga på denna punkt.
Konkurrensverket: I anslutning till vad som anförs rörande s.k. federativ sam-
verkan - ett begrepp som f.ö. inte är entydigt - konstaterar verket att promemo-
rians lagförslag, i likhet med vad Konkurrensverket anfört i ovan nämnda skri-
velse, inte avses omfatta samverkan mellan primärföreningar, oavsett om sådan
samverkan sker mellan två eller flera föreningar och med eller utan medverkan av
riksorganisation. Konkurrensverket vill härvid erinra om att Marknadsdomstolen
med stöd av den gamla konkurrenslagen (1982:729). förbjudit en ytterligare kon-
centration i målet Arla/Gefle (MD:s dnr A 1/91). Att nu möjliggöra långtgående
samverkan, t.ex i form av joint ventures, genom att inte låta den nu gällande
KL, som avses vara kraftfullare än den tidigare, tillämpas på sådan samverkan
vore ytterligt remarkabelt.
Kommerskollegium: Kollegiet finner det svårt att ta ställning till s k federativ
samverkan mellan föreningar. I promemorian klargörs inte tillfredsställande vad
begreppet står för i en europeisk jämförelse eller vilka regler som på detta
område tillämpas i europasamarbetet.anser att det föreslagna undantaget borde
omfatta jordbruk men inte skogsbruk för att bättre motsvara EES-avtalets
täckning.
RRV: Utredningen visar tydligt att de lantbrukskooperativa primärföreningarna i
en mängd avseenden undviker inbördes konkurrens. Primärföreningarna delar upp
produktionen på varuslag och försäljningen på områden. Inom sitt eget område
försäljer föreningarna t.ex. sina samarbetspartners produkter, med flera
förfaranden som eliminerar konkurrensen och står i strid med 6 KL.
RRV utgår från kravet på att livsmedelsindustrin skall vara stark och konkur-
renskraftig vid EU-inträdet. Intern konkurrens mellan primärföreningarna ger
enligt RRV:s mening bäst resultat för konsumenterna och för de svenska bönderna.
RRV anser att primärföreningarna skall få verka i enlighet med sin särart. Detta
är emellertid inte skälig anledning att tillåta primärföreningarna att i kraft
av sitt funktionssätt eliminera konkurrensen på marknaden. Nödvändiga
förändringar i primärföreningarnas anläggnings- och medlemsstruktur förhindras
eller försenas om de inte konkurrerar med varandra.
En mängd av de företeelser som kan hävdas ge rätt till undantag från KLs bestäm-
melser, t ex rationell stordrift eller kostnadsjakt genom samverkan i inve-
steringar ger inte den mer grundläggande effektiviteten som konkurrensen på en
fri marknad kan ge. Då det är önskvärt att stärka livsmedelsindustrin konkur-
rensförmåga inför EU-inträdet återstår att skapa intern konkurrens mellan de på
den svenska marknaden dominerande lantbrukskooperativa primärföreningarna.
Utredningen behandlar inte sk federativ samverkan mellan primärföreningar Frågan
uppges dock beredas inom regeringskansliet. RRV framför som ett huvudförslag och
till underlag för regeringskansliets beredning - att det är angeläget att en
inbördes konkurrens mellan primärföreningar uppstår i praktiken.
Konkurrensverket bör ges i uppdrag att inför nämnda beredning omgående anvisa
metoder för hur en sådan intern konkurrens skall främjas. En metod som RRV kan
tillstyrka är att de föreslagna undantagen till KL inte införs. Därigenom kan
också de svenska företagsformerna behandlas lika i konkurrensrättsligt
hänseende.
Konsumentberedningens (KoB): Arbetsgruppen behandlar inte frågan om federativ
samverkan utan pekar på att den bereds inom Jordbruksdepartementet. Emellertid
kan utläsas att svensk lagstiftning ifråga om federativ samverkan inte bör göras
hårdare än vad som gäller i EG. Detta är enligt KoB alls ingen självklar
ståndpunkt eftersom de jordbrukskooperativa företagen i Sverige har en betydligt
starkare ställning jämfört med i EU-länderna och dessutom successivt stärker sin
ställning. En liten marknad som den svenska innebär dessutom i sig risk för ett
lägre konkurrenstryck. Det kan vidare tilläggas att EG vid sin tillämpning av
jordbruksundantaget varit mycket restriktiv ifråga om federativ samverkan.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Om Sverige blir medlem i EU finns det behov av
särskilda konkurrensregler som medger viss samverkan mellan jordbruksföretag och
andra råvaruproducenter inom primärföreningar. För att vi skall kunna konkurrera
på lika villkor krävs då en anpassning till EG:s regler inom detta område.
Lagstiftaren bör emellertid i detta sammanhang avvakta Jordbruksdepartementets
beredning angående de konkurrensregler som gäller för lantbruket inom EU när det
gäller den federativa samverkan, så att även dessa förhållanden skall kunna
vägas in i det nya lagförslaget. Länsstyrelsen anser det dock klart oförenligt
med den svenska konkurrenslagen om också federativ samverkan kommer att
tillåtas.
Länsstyrelsen i Östergötlands län: De förhållanden och konkurrensregler som
råder i lantbruket inom EU vad avser federativ samverkan har inte vägts in i
förslaget. Länsstyrelsen noterar med tillfredsställelse att denna fråga bereds
inom jordbruksdepartementet.
SLU: Undantaget bör gälla för alla producentkooperativa företag, oavsett om
dessa utgör föreningar av första grad eller av högre grad. Risken för
konkurrensbegränsande effekter kan elimineras genom klausulen om missbruk av
dominerande ställning i 19 konkurrenslagen.
Någon hållbar motivering till att lagförslaget avgränsas till att gälla
primärföreningar, dvs föreningar med enskilda såsom medlemmar, ges ej. Här
framkommer i stället en oklarhet, bestående i att utredningsgruppen inte skiljer
mellan det principiella och det konkreta.
På principiella och teoretiskt hållbara grunder är det ingen skillnad mellan
primär- och sekundärföreningar. Det är helt de samma förklaringar till att
människor sluter sig samman i den ena typen av förening som den andra. Att det
förekommer föreningar på olika nivåer kan förstås med att det i olika typer av
verksamheter förekommer skilda grader av stordriftsfördelar och olika typer av
transaktionskostnader. Slutsatsen är att föreningar på olika nivåer har lika
stort berättigande i en nations näringsliv.
Anledningen till att lagförslaget inte inkluderar sekundärföreningar i undanta-
get är att utredarna blandar samman dessa med riksorganisationer. Detta är för-
ståeligt mot bakgrund av att de stora sekundärföreningarna i Sverige samtidigt
är rikstäckande och allomfattande föreningar. Synsättet är felaktigt- sekun-
därkooperativ och riksorganisationer är olika fenomen. Sekundärkooperativa
företag är normalt sett, dvs principiellt och internationellt, inte rikstäckande
och alltså ej nationella organisationer. En riksorganisation är i regel inte
(internationellt sett) ett kooperativt företag - det blir den först om den
driver ekonomisk verksamhet.
Till följd av den tidigare jordbrukspolitiken har det svenska lantbrukets sekun-
därkooperativa företag samtidigt blivit riksorganisationer, liksom fallet är i
vissa andra länder med starkt skyddande jordbrukspolitik. Principiellt och teo-
retiskt, liksom i länder, där marknadskrafter råder i jordbruket, är emellertid
situationen en annan. Där har sekundärkooperativa företag en viktig funktion att
fylla, t ex i Tyskland och USA:
Flera av de stora tyska lantbrukskooperativa företagen är federationer, dock
inte landstäckande. Exempel är MZO (Molkeriezentrale Oldenburg-OsnabrückOst-
friesland eG), inom vilken 34 primärföreningar med 19000 mjölkbönder är med-
lemmar, Südfleisch Gmbh med 19 föreningar såsom medlemmar, vilka inalles har
41000 lantbrukare i sina medlemskårer, samt Norddeutsche Fleischzentrale AG med
56000 lantbrukare via 108 primärföreningar (den senare har dock nyligen omstruk-
turerats).
I USA är "federated cooperative systems" mycket vanliga, särskilt i lantmanna-
sektorn. Det är bland dessa som de mycket stora företagen finns, t ex CENEX,
Land O'Lakes, Growmark, Countrymark och Agway, alla med miljarder dollar i
omsättning och med ett par hundra tusen bönder såsom medlemmar i de ingående
primärföreningarna - och alla i hård konkurrens med varandra och med andra.
Med en lagstiftning som den föreslagna skulle företagskonstruktioner av dessa
typer omöjliggöras. Den svenska lantbrukskooperationen skulle få en mindre
handlingsrepertoar än utländsk lantbrukskooperation, som i allt större utsträck-
ning kommer att utgöra dess konkurrenter. Likaså skulle svensk lantbrukskoope-
ration bli handikappad gentemot icke-kooperativ industri, eftersom denna har
möjlighet att organisera på motsvarande sätt, dvs i koncernstrukturer.
Den föreslagna lagen skulle sålunda hämma utvecklingsmöjligheterna för svenskt
lantbruk och svensk livsmedelsindustri. Det är idag inte möjligt att utesluta
att ett antal av de lantbrukskooperativa föreningarna skulle vilja bilda
federationer av skilda slag, vilka markant avviker från dagens riksorganisatio-
ner. Att med denna lagstiftning förhindra en sådan positiv utveckling inom det
svenska näringslivet vore oklokt. I stället får utredningens förslag till effekt
att primärföreningarna får stärkt incitament att fusionera, vilket inte
nödvändigtvis är det mest önskvärda sett ur ett samhälleligt perspektiv.
I dessa år upplever den s k nyinstitutionalistiska ekonomiska teoribildningen en
stark expansion, med bland annat ett flertal Nobelpris i ekonomi på senare tid.
En central lärdom inom denna teorimängd är att sättet att organisera verksam-
heter är avgörande för den ekonomiska utvecklingen. Den föreslagna lagreglerna,
som förelägger att ett bestämt sätt att organisera företagandet, står i stark
motsättning till denna kunskapsmängd - detta gäller även de paragrafer som
kommenteras på de följande sidorna.
Sveriges Köpmannaförbund: Undantaget bör begränsas till att avse samverkan
mellan företag inom de lokala primärföreningarna, som ju oftast består av
småföretag med begränsade resurser. En samverkan mellan primärföreningarna torde
begränsa konkurrensen i onödig omfattning och bör således inte tillåtas.
Detsamma gäller förslaget att låta lokala föreningars medlemskap i regionala
föreningar omfattas av ett undantag.
Industriförbundet: I likhet med förslaget anser Förbundet att samverkan mellan
primärföreningar (federativ samverkan) inte skall omfattas av det särskilda
undantaget.
Sveriges Livsmedelsindustriförbund: Undantaget skall inte omfatta s.k.
federativ samverkan som är vanligt förekommande på lantbrukets område och som
avser samverkan mellan primärföreningarna. Detta innebär att föreningarna i
denna del jämställs med t.ex. aktiebolag när det gäller förbud mot kartellsam-
verkan.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges Lismedelshandlares
förbund (SSLF): De utgångspunkter som redovisas i avsnittet, betr ett medlemskap
i EU och behovet av att därvid bl.a. ha en stark och konkurrenskraftig
jordbruksnäring, anger på ett ensidigt och vinklat sätt förutsättningarna för
vad som ligger i konsumenternas och skattebetalarnas intresse. Därmed anges
också inriktningen på de lagförslag som lämnas i promemorian.
I avsnittet förs också ett resonemang betr. de svenska konkurrensreglerna och
hur dessa förhåller sig till EG:s och olika medlemsländers regler. Det anförs i
avsnittet att "Om det visar sig att sådan samverkan inom EU-länderna förekommer
i former som inte är förenliga med svensk konkurrenslagstiftning bör övervägas
vilka förändringar av konkurrensreglerna som kan erfordras". Enligt promemorian
bör det således övervägas inte om förändringar krävs utan vilka. För övrigt förs
överhuvudtaget inget resonemang betr. konkurrenssituationen för den händelse
Sverige inte skulle bli medlem i EU.
De redovisade utgångspunkterna i avsnittet visar att man väljer att ha ett något
annorlunda synsätt på konkurrensfrågorna när det gäller jordbruket än man haft
när det gäller näringslivet i övrigt. När det gäller övriga näringslivet gäller
konkurrenslagen oavsett om Sverige är EU-medlem eller inte och oavsett hur
konkurrensreglerna ser ut i de länder med vilka vi bedriver omfattande handel.
Sammanfattningsvis kan sägas att genom de utgångspunkter som valts för analysen
av behovet av kompletterande konkurrensbestämmelser för bl.a. jordbruket har man
också valt att upprätthålla den särställning jordbruket genom olika skydd och
stöd haft ända sedan 1920- och 1930-talen.
Kooperativa institutet: Förslaget innebär, att konkurrensrättsligt lagstöd även
fortsättningsvis saknas för kooperativ samverkan mellan företag, samtidigt som
samverkan enligt koncernmodellen principiellt tillåts. Som arbetsgruppen
emellertid också anfört, kan federativ samverkan anses tillåten genom en e
contrario-tillämpning av konkurrenslagen, dvs att den över huvud inte skulle
vara tillämplig i all den utsträckning samarbetet grundas på annat lagstöd (t ex
lagen om ekonomiska föreningar).
Kooperativa institutet uttryckte i sitt remissyttrande över förslaget till ny
konkurrenslag kritik över lagstiftarens osäkra hållning visavi kooperativa
samverkansformer. Å ena sidan hävdar regeringen/arbetsgruppen nu, att "Med-
lemskapet i de ekonomiska föreningarna skall ge samordnings- och
stordriftsfördelar genom möjlighet till specialisering och förbättrad
information samt minskat risktagande". Å andra sidan vilar den nya
konkurrenslagen enligt Kooperativa institutets mening på en motsatt utgångs-
punkt, nämligen att samarbete mellan företag definitionsvis skulle vara
skadligt och ineffektivt för samhällsekonomin och konsumenterna. Kooperativ
samverkan kräver i princip dispens från lagens förbud ("sammantaget hade så
positiva effekter att den, med vissa begränsningar, borde kunna kvalificera för
undantag enligt lagens bestämmelse om detta".
Kooperationen i såväl konsument- som producentkooperativa former uppvisar emel-
lertid många exempel till effektivitetsbefrämjande samarbete. Det är enligt
Kooperativa institutets mening inte långsiktigt styrkt, att extrem konkurrens
skulle leda till lägre transaktionskostnader än samverkan. Frågan om kooperatio-
nens konkurrensrättsliga status måste därför enligt Kooperativa institutets
mening bli föremål för fortsatta övervägande, så att den blir klarlagd. I USA,
till vars syn och regler regeringen/arbetsgruppen hänvisar, gäller bl a att det
är tillåtet för ett kooperativ att genom egen växt och samgående med andra koo-
perativ uppnå en monopolställning, emedan det sedan är "monopolets" uppträdande
som blir föremål för bedömning i det enskilda fallet. Denna syn överensstämmer
enligt Kooperativa institutets erfarenhet även med gällande rätt i EU (uttryckt
i t ex det s k pälsdjursmålet).
Kooperativa institutet måste därför med kraft avvisa uppfattningen, att "i
nuläget saknas skäl att i lagform undanta sådan verksamhet generellt".
Arbetsgruppens motiv - marknadsdominans - är inget skäl enligt vare sig
europeisk eller amerikansk konkurrensrätt att inte lösa problemet. Kooperativa
institutet vill därför också framhålla, att de federativa frågor som nu beredes
inom regeringskansliet inte får inskränkas till jordbrukspolitikens område och
följaktligen uppdraget vidgas och flyttas till förslagsvis civildepartementet
med Kooperativa rådet som samordningsansvarig i kooperativa frågor.
Uppdraget bör därvid också omfatta en föreningsrättslig genomgång och bedömning
av de avtalssituationer som åberopas i promemorian. Flertalet av de där angivna
exemplen är nämligen fullt tillåtliga och naturliga enligt "kooperationsrätten"
(lagen om ekonomiska föreningar med såväl bakomliggande principer som
framförliggande stadgar m fl rättsakter).
LRF m.fl.: Det är en allvarlig brist att arbetsgruppen inte har behandlat
federationsfrågan. Frågor som rör den ekonomiska förening som sådan och
federationsfrågor måste på detta område behandlas i ett sammanhang, se t ex
EU-förordningen 26/62. En federation är en sammanhållen företagsgruppering med
funktioner som inom samarbetsområdet är av samma natur som i en aktiebo-
lagsrättslig koncern. Arbetsgruppen har inte tagit hänsyn till dessa aspekter
och därmed visat en oförmåga att förstå den ekonomiska föreningens arbetssätt.
För lantbrukskooperationen är det nödvändigt att stärka sig inför en kommande
internationell konkurrens. Endast därigenom kan Sverige gå in i EU med en stark
och konkurrenskraftig jordbruksnäring och livsmedelsindustri. Även för
skogsbruket kan internationell konkurrens påkalla samarbete.
Det federativa samarbete som sker inom lantbrukskooperationen syftar till att
uppfylla de mål som finns för den svenska jordbrukspolitiken. Dessa mål gäller
också i allt väsentligt inom EU. Jordbrukspolitiken har inom EU en överordnad
ställning i förhållande till konkurrenspolitiken.
Det är orimligt att kräva att de ekonomiska föreningarna skall behöva rasera
uppbyggda rationella strukturer inför ett medlemskap. Särskilt som dessa skulle
vara tillåtna vid ett EU-medlemskap t ex enligt EU:s regler eller beroende på
att konkurrensen på den relevanta marknaden då ändras.
Det bör understrykas att EU-rätten tillåter konkurrensbegränsande avtal som
anses nödvändiga för att målen med den gemensamma jordbrukspolitiken skall
uppnås. Dessa mål avser höjd produktivitet, skälig levnadsstandard, stabiliserad
marknad, trygg livsmedelsförsörjning och rimliga livsmedelspriser.
Det föreligger i EU-förordningen 26/62 en presumtion för att lantbrukarnas och
deras föreningars samverkan uppfyller jordbrukspolitikens mål. Detta gäller så
länge kommissionen inte fastslagit att konkurrensen utesluts eller
jordbrukspolitikens mål Kommissionen har bevisbördan. Om förpliktelse att
fastställa ett bestämt pris, se nedan.
Sverige måste tillåta sådant federativt samarbete som stärker jordbruket och
livsmedelsindustrin inför EU-medlemskapet. På EU-marknaden agerar mycket stora
företag, såväl aktiebolag som kooperativa företag. Det är med dessa som den
svenska livsmedelsindustrin skall konkurrera.
Det är uppenbart, men måste tydligen ånyo upprepas, att de ur svenskt perspektiv
tämligen stora lantbrukskooperativa företagen, vid en internationell jämförelse
framstår som små. Det största svenska lantbrukskooperativa företaget kommer inte
ens med bland de tio största i sin bransch i Europa. För Sveriges bönder och
svensk livsmedelsindustri är det av yttersta vikt att man på olika sätt kan
rusta sig inför den internationella konkurrens som blir följden av ett EU--
medlemskap men som också kommer om Sverige väljer att stå utanför EU. För
svenska konsumenter, liksom från sysselsättningssynpunkt, är det av vikt att det
finns en konkurrenskraftig svensk livsmedelsindustri baserad på svenska råvaror.
En garanti för detta är en effektiv och konkurrenskraftig svensk producentkoope-
rativ livsmedelsindustri.
LRF utgår ifrån att det inom ramen för konkurrenslagen skapas möjligheter att
tillåta federativ samverkan som idag är tillåten inom EU. Lantbrukskooperativa
företag skall inte onödigtvis behöva upphöra med verksamheter som idag bedrivs
och som vid ett medlemskap är tillåtna.
Lagtekniskt torde detta enklast kunna ske genom att konkurrensverket, om det
finns särskilda skäl, får besluta om undantag från förbudet i 6 KL när det
gäller avtal om samverkan mellan företag och organisationer inom jordbrukets och
trädgårdsnäringens områden.
Denna möjlighet bör också vidgas till att omfatta skogssektorn, som inom flera
delsektorer pressas av konkurrens från stora koncerner.
Svenska Lantägg AB: Samarbete mellan primärföreningar i dominerande federa-
tioner, koncerner eller intressebolag orsakar ur konkurrenssynpunkt skadliga
konsekvenser.
Svenska Nestlé AB: Det bör klargöras tydligt att det man nu avser medge undantag
för endast skall avse samverkan mellan enskilda lantbrukare och klart lokala
föreningar och ej samarbetet mellan de olika primärföreningarna. Det finns ingen
anledning varför andra regler än dem som gäller för industrin i övrigt skulle
gälla den typen av större primärföreningar eller liknande inom lant-
brukskorporationen.
Agrifack: Förbudet mot så kallad federativ samverkan samt möjligheten för
lantbrukare att fritt leverera sin produkter till vem han eller hon vill, måste
ses positivt ur lantbrukarföretagets ekonomiska perspektiv.
TCO: Ett undantag från förbud mot samverkan i primärföreningar får inte leda
till att konkurrensbegränsande samverkan mellan sådana föreningar också under-
lättas. I departementspromemorian görs enligt TCOs mening en rimlig avvägning i
dessa hänseenden.
9 Verksamhet som bör omfattas av undantag
9.1 Förslaget
I konkurrenslagen införs för vissa företag ett undantag från tillämpningen av
förbudet i 6 för avtal som avser samverkan om produktion, insamling, för-
ädling, försäljning eller därmed sammanhängande verksamhet i fråga om jord-
bruks-, skogs- eller trädgårdsprodukter eller inköp av varor eller tjänster för
sådan verksamhet.
9.2 Remissvaren
Företagarnas Riksorganisation: Organisationen delar arbetsgruppens uppfattning
om undantagets begränsningar.
Handelns Samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges livsmedelshandlares-
förbund (SSLF): Föreslaget undantag ger även undantag för vidareförädling av
produkter. Vi ställer oss tveksamma till om det ska omfattas av undantaget.
Samverkan i primärföreningar bör uppmärksammas särskilt vad gäller samverkan
betr vidareförädling av produkter dvs vertikal integration. Samverkan i
primärföreningar kan när det gäller samverkan betr. inköp, lagring, försäljning
etc tillföra mervärden till såväl det enskilda producentföretaget som
avnämarföretagen. Ju mer utbyggd förädlingen är desto närmare kommer man den
punkt då det finns all anledning att upprätthålla konkurrenslagens bestämmelser.
Vi är dock tveksamma till att undantaget även ska omfatta förädling. Primärföre-
ningarnas verksamhet innefattar till stor del vidareförädling och produktion av
färdiga produkter. Föreningarnas storlek och geografiska utbredning innebär att
alla undantag från konkurrensbestämmelserna i sig leder till ökade svårigheter
för andra aktörer att etablera konkurrerande verksamhet. Denna effekt är inte
nödvändigtvis positiv för de företag man med detta undantag avser skydda, näm-
ligen jordbruksföretagen. Det kan i sammanhanget också framföras att den sam-
verkan som f.n. sker i primärföreningarna och som även framgent ska få ske inte
bara har en lagteknisk aspekt utan även en moralisk som i sig kan få återverk-
ningar på hur konkurrensen i verkligheten fungerar.
Vi anser att man i undantaget under alla förhållanden måste sätta gränser för
vilken förädlingsverksamhet som skall vara tillåten. Dessa gränser bör avse både
graden av förädling och de marknadsandelar en förening kan uppnå på sin "rele-
vanta marknad". Även i detta avseende finns det anledning att göra jämförelser
med gruppundantaget för samverkan mellan detaljhandelsföretag, där det satts
gränser både för formerna av samverkan och för vilka marknadsandelar dessa
företag får ha för att undantaget i olika avseenden skall få tillämpas.
Parallellt med att riksdagen tar ställning till den nödvändiga ändringen i
konkurrenslagen (som öppnar möjligheten för gruppundantaget) bör regeringen
således ta fram underlag för sådana avgränsningar. Om undantaget skrivs in
direkt i lagen enligt den av departementet förordade modellen är det fortfarande
nödvändigt att sådana avgränsningar görs, vilket i så fall får ske direkt i
lagen.
LRF: Utgångspunkten är att det här är fråga om marknadstillträde - i olika for-
mer - för medlemmarna 1 föreningarna och att undantag är motiverat för samtliga
verksamheter/samverkansformer i "primärföreningarna" som formaljuridiskt sett
anses konkurrensbegränsande. Den angivna lagtexten i 18 b första stycket, 1
och 2 synes i sak täcka in erforderliga behov, bortsett från vad som nedan anges
om gemensamma försäljningspriser.
Svenska Lantägg AB: Samverkan mellan olika företag i fråga om ledning kan också
orsaka ur konkurrenssynpunkt skadliga konsekvenser. Det finns anledning att upp-
märksamma de stadgar och avtal som förekommer. Dessa bör syfta till att reglera
affärsförhållandena på ett adekvat sätt och ej till att låsa parterna
prohibitivt. Avtal som syftar till att anpassa produktionens storlek till
marknadens behov är motiverade i erfordlig omfattning i en avreglerad marknad.
Nuvarande situation inom äggbranschen kan utgöra exempel på konsekvenser som
uppstår genom politiska ingripanden.
Riksdagen har genom djurskyddslagen fatta beslut som begränsar produktionens
omfattning. Genom införselavgifter och veterinära importrestriktioner begränsas
också möjligheterna för import. Restriktionerna för äggproduktionen leder till
en bristsituation. Regeringen har beslutat föreslå Riksdagen att genomföra
förbud mot den mest effektiva och hygieniska produktionsformen av ägg. Därigenom
påtvingas konsumenterna sämre livsmedel till högre priser som efterfrågas bara i
begränsad omfattning. Det går tvärt emot Riksdagens livsmedelspolitiska beslut
att producenterna endast skall ersättas för efterfrågade varor och tjänster.
I detta läge är det viktigt att producenterna ej är bundna till leveransavtal
som innebär längre varaktighet och högre straffsanktioner än vad som är
motiverat av de konsekvenser som uppkommer för primärföreningarna om producenten
vill sälja sina produkter på annat sätt. Likaså är det angeläget att samverkan,
mellan de olika företag som har intresse- eller ägargemenskap, ej utnyttjas för
riktade åtgärder såväl vid inköp som försäljning.
10 Begränsningar i undantaget
10.1 Förslaget
Vissa begränsningar görs i undantaget, i huvudsak enligt följande.
Förbudet i 6 KL skall fortsatt vara tillämpligt vad avser avtal som förhindrar
eller försvårar medlemmarnas fria rörlighet på marknaden.
Undantag från förbudets tillämplighet görs inte heller för avtal som innebär att
försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras om
inte fastställandet av försäljningspriser är en nödvändig följd av föreningens
verksamhet i övrigt, utom vad avser samverkan om försäljning, eller samverkan i
föreningen bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen eller
till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, och fastställandet
av försäljningspriser är nödvändigt för att uppnå ett sådant resultat.
Från förbudet i 19 KL görs inget undantag.
10.2 Remissvaren
10.2.1 Allmänt
Sveriges Köpmannaförbund: Det är viktigt att man noga avgränsar den verksamhet
som skall undantas och som underlag presenterar en analys av de konkurrensför-
delar som samverkan i primärföreningar för med sig.
Konsumentberedningen (KoB): Ett undantag från förbud mot samverkan i primär-
föreningar måste åtföljas av snäva ramar för dessas uppträdande på marknaden. De
av arbetsgruppen föreslagna begränsningarna i undantaget är ett uttryck för ett
sådant synsätt. Oklarhet om innebörden av begränsningarna i undantaget råder
emellertid och kan leda till alltför vida tolkningar från föreningarnas sida.
Företagarnas Riksorganisation (FR): FR delar arbetsgruppens uppfattning om un-
dantagets begränsningar.
10.2.2 Avtal som förhindrar eller försvårar medlemmens rörlighet
Länsstyrelsen i Värmlands län: Det bör påpelas att undantagen som föreslås i
6 Konkurrenslagen för lantbrukets primärföreningar inte får innbära att det
hindrar eller försvårar för enskilda medlemmar att uppträda på marknaden.
Konsumentberedningens (KoB): Arbetsgruppen pekar på att regler i föreningarnas
stadgar rörande bl.a. inskränkningar i återbetalning av medlemsinsats vid
utträde, byte av förening eller till annan köpare motverkar konkurrens. Dessa
förhållanden är enligt KoB:s mening oacceptabla.
SLU: Lagförslagets förbud mot åtgärder, som förhindrar eller försvårar medlem-
marnas fria rörlighet på marknaden, begränsar effektiviteten inom de lantbruk-
skooperativa företagen till en sådan grad att svensk produktion och svensk lant-
brukskooperation hotas. Ett krav om att medlemmen dels ska fritt kunna leverera
till (köpa från) vem som helst och när som helst, och dels att han enkelt och
snabbt ska kunna skifta medlemskap, är i strid med kooperativt företagande och
en inskränkning av lagen om ekonomiska föreningar. Det är en diskriminering av
producentkooperativa företag.
Förslaget strider mot etablerad teori om näringslivets organisation, härunder
dess integration (transaktionskostnadsteori och annan nyinstitutionalistisk
teori), i och med att det förskriver att en bestämd integrationsgrad ska gälla,
oavsett omständigheterna. Vidare avviker det från det sätt varpå det svenska
näringslivet, inklusive livsmedelssektorn, f ör närvarande utvecklar sig.
Hur de producentkooperativa företagen ska reglera relationerna mellan medlem-
marna och företaget är i stället något som företagen/medlemmarna bör ordna
själva, alla utifrån sina specifika förutsättningar. Det innebär att det i vissa
fall kan förekomma konkurrens om producenternas leveranser. Ibland kan företagen
tillämpa leveransplikt, varvid konkurrensen i stället kommer att stå om medlem-
skap (icke-medlemskap).
Ett generellt krav om fri rörlighet förekommer inte i de länder, som Sverige
vanligtvis jämföres med och som är/blir de främsta konkurrentländerna, dvs
svensk produktion diskrimineras. I utlandet är det ofta en konkurrens om med-
lemskap. Ett framträdande exempel är den framgångsrika danska svinslaktsektorn.
Där finns överallt leveransplikt - svinuppfödaren förbinder sig att leverera
hela sin produktion till den slakteriförening som han är medlem i. Naturligtvis
kan han utträda ur föreningen och söka inträde i en annan, varför det i alla
fall finns en välfungerande konkurrens. Förhållanden är desamma i mycken annan
utländsk lantbrukskooperation, som verkar i en konkurrensutsatt ekonomi.
I en situation, där de lantbrukskooperativa föreningarna inte har kännedom om
vilka leveranser de får från lantbrukarna, försvåras planeringen av deras verk-
samhet. Detta gäller i all synnerhet som de har kvar en mottagningsplikt, dvs
måste ta emot all den produktion som medlemmarnas önskar leverera. Därmed kan
föreningen inte veta vilka kvantiteter och vilka kvaliteter man får in. Följden
blir att en försämrad effektivitet inträffar i produktion, försäljning och alla
anslutande funktioner. Det blir omöjligt att skapa en kostnadseffektiv samord-
ning, när integrationsgraden mellan lantbrukaren och föreningen måste vara så
låg som möjligt.
Utredningen berör denna fråga: "Det kan inte heller anses ha någon avgörande be-
tydelse för föreningarnas konkurrenskraft på en öppen europeisk marknad att upp-
rätthålla ett generellt undantag för avtal som förhindrar medlemmarnas
rörlighet." Detta påstående är emellertid inte underbyggt, och det är i strid
mot både teoretisk kunskap och empiriska observationer, såväl internationellt
som i Sverige. Hänvisningen till "EG:s tillämpning av konkurrensreglerna på
jordbruksområdet" i den föregående meningen är också felaktig, vilket visas av
observationer av lantbrukskooperationen utanför Sveriges gränser.
Effektivitetsnackdelarna till följd av låg integrationsgrad blir desto
allvarligare efter hand som konkurrenstrycket ökar. När utländska producenter
får mera öppet tillträde till den svenska marknaden, får de svenska
producenterna ett handikapp, eftersom de utländska företagen själva kan
fastlägga en optimal integrationsgrad. Den rättspraxis, som utvecklats i
Sverige, har hittills kunnat fungera, eftersom den svenska marknaden ännu inte
är helt öppen för utlandskonkurrens. Inom en överskådlig framtid är den
emellertid mycket farlig och måste alltså brytas, eftersom den är effektivitets-
sänkande men även eftersom den försämrar ägarkontrollen och kapitalbildningen i
de lantbrukskooperativa företagen. För att få en tillräckligt stark integration
mellan medlem och företag krävs ofta leveransplikt, vissa begränsningar i
utträdesvillkoren samt dessutom ett större eller mindre inslag av leveranskon-
trakt.
Även den teknologiska/ekonomiska utvecklingen medför att nackdelarna med en
påtvingad låg integrationsgrad ökar. I näringslivet i övrigt finns idag en stark
tendens mot ökande integration - t ex i verkstadsindustrin. Livsmedelsindustrin
kännetecknas av samma bakomliggande faktorer. Det blir allt mera av specialp-
roduktion, t ex grödor och köttdjur för specifika förädlingsändamål. Specialmar-
knaderna. dvs köparkategorier med bestämda, avvikande krav ökar i betydelse.
Produktionsteknologierna utvecklas så att kostnadseffektiviteten erhålles i
mycket speciella anläggningar. Allt detta understryker behovet av att olika
produktionsprocesser måste kunna samordnas bäst möjligt till varandra. Med andra
ord; det finns transaktionskostnadsekonomiska fördelar i en stark integration
mellan primärproducenterna och de första förädlingsstegen i produktionskedjan
för livsmedel.
Om den svenska lantbrukskooperationen tvingas till att hålla en låg integra-
tionsgrad medan konkurrenterna i Sverige liksom i utlandet får själva fastställa
sin integrationsgrad, får de svenska kooperativa företagen svårt att hävda sig i
konkurrensen. Det finns nämligen sådana ekonomiska-teknologiska förhållanden i
mycken livsmedelsproduktion att en hög integrationsgrad är starkt effektivitets-
skapande. Den starka integrationen är därmed på väg i vilket fall som helst, och
frågan är bara vem som kommer att vara huvudman för dessa företag. Om lant-
brukarna inte får lov att vara det genom sina kooperativa företag, blir det
andra företag, som står för produktionen, varvid kåren av självständiga bönder
blir hotad.
Ett talande exempel är den amerikanska fjäderfäsektorn. Kooperationen har av
hävden svag ställning, men det finns markanta integrationsfördelar i denna pro-
duktion. Detta har lett till att 80-85% av produktionen idag ligger hos stora
börsnoterade företag. Samma utveckling är på väg i den amerikanska fläsksektorn,
med idag 10-15% av volymen hos storföretag. Även i Europa ses samma tendens i
situationer, där lantbrukskooperation inte har lyckats åstadkomma tillräckligt
hög integrationsgrad, t ex i Belgien, där storföretag står för mellan 33 och
3,5% (beroende på typ av produktion)7. Till och med i Sverige kan motsvarande
utveckling nu skymtas, i och med att ett par enskilt ägda slakterier i
Sydsverige har börjat tillämpa liknande affärsprinciper.
Köpmannaförbundet: För att inte skapa onödiga konkurrensbegränsningar stödjer vi
förslaget i promemorian om att en samverkan inte bör få begränsa en medlems fria
rörlighet på marknaden.
Industriförbundet: Förbundet stöder förslaget att föreningssamverkan inte
skall vara undantagen om den medför bl a att medlemmarnas val av avnämare eller
leverantörer inskränks på ett konkurrensförvanskande sätt.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges Livsmedelshandlares
förbund (SSLF) m.fl.: De redovisade avtalstyperna bör inte omfattas av
undantaget. Enligt vår uppfattning bör man koppla införandet av föreslagen
särlagstiftning till ett krav på att föreningarnas stadgar och avtal
ovillkorligen ändras så att inga begränsningar betr. t.ex. medlemmars rörlighet
finns kvar vid lagens ikraftträdande.
Kooperativa institutet: Det är beklagligt att redan i lag skriva kooperationen
på näsan genom att ge fortsatt tillämpning av förbudet i 6:e paragrafen konkur-
renslagen vad avser avtal som förhindrar eller försvårar medlemmarnas fria rör-
lighet på marknaden (paragraf 18b). Enligt vår uppfattningen hade förbudet inte
utan fortsatta överväganden bort omfatta medlemmarnas rörlighet eftersom denna
ar en grundläggande principfråga.
Enligt institutets mening bör emellertid redan nu rörlighetsfrågan kunna få en
tillfredsställande principiell lösning om den ersätts av en lydelse i samma
lagrum med innebörd att avtalet, förutom uppräknade effekter, även medför att
skälig del av vinsten kommer konsumenterna till del.
LRF: Frågan om medlems rörlighet måste även ses ur ett föreningsrättsligt per-
spektiv då konkurrensfrågan bedöms. Konkurrensen har redan fällt sitt utslag på
marknaden genom att föreningen fått de medlemmar den har. I föreningarna gäller
fritt in- och utträde.
Medlemskapet i en "primärförening" innebär både rättigheter och skyldigheter,
även mot tredje man. Medlemmarnas frihet ställs mot föreningens behov av viss
stabilitet i medlemsunderlag, råvarufångst och i eget kapital. Anläggningarna
och verksamheten i föreningen måste ju betalas. För att effektivt kunna fullgöra
sitt ändamål och främja verksamhetens effektivitet måste föreningen kunna knyta
medlemmarna till sig genom stadgebindningar och/eller avtal. Medlemmarna har
nämligen rätt att i överensstämmelse med likhetsprincipen utnyttja föreningen
enligt dess syfte. Att det i många fall är rationellt, inte minst ur
konsumentsynpunkt, med en långtgående integration mellan råvaruproduktion och
förädling visar de långtgående kontraktsbindningar som finns, inte minst utom-
lands, inom t ex fjäderfä- och fläskproduktionen. Det är orimligt att det
producentkooperativa företaget skall få sämre möjligheter till sådan integration
än andra företagsformer.
Det är uppenbart att krav på att medlemmar skall få agera fritt på marknaden
svårligen kan kombineras med krav på att en förening inte skall få agera fritt
efter marknadsmässiga villkor. Det skall påpekas att på slaktområdet i Danmark,
Tyskland och Holland ofta förekommer treårskontrakt.
LRF vill vidare med skärpa vända sig mot den begränsning i en ekonomisk
förenings handlingsfrihet som ryms i följande citat : "Också skilda erbjudanden,
såsom m m som bygger på trohet till föreningen avseende leveranser eller inköp,
kan snedvrida konkurrensen på ett sätt som det inte generellt bör medges
undantag för." Det är en självklarhet för ett företag att erbjuda trohetspremier
och dylikt. Detta är lätt att exemplifiera från andra branscher, t ex
försäkringsbolag och oljebolag som ger helkundsrabatter.
Det vore förödande om svensk lagstiftning skulle förbjuda sådana affärsmetoder.
Det måste ankomma på medlemmarna att i demokratisk ordning fatta beslut om de
prissättningsregler man vill tillämpa i sin förening.
LRF vänder sig bestämt mot utredningens lättsinniga syn på utbetalning av in-
satsmedel. Föreningarna har inget intresse av att i onödan förlänga
utbetalningstiden eller att utnyttja ett sådant förfarande i konkurrens-
begränsande syfte. Däremot är det absolut nödvändigt att ha ett rimligt skydd
mot ett alltför snabbt utflöde av föreningens egna kapital. Det är nödvändigt
med en spärregel som gör det möjligt att fördela utbetalningen över ett antal
år.
I promemorian heter det bl a: "Ett sådant hinder kan också föreligga om tiden
(för utbetalning av insatser) är längre för den som lämnar föreningen och fort-
sätter sin verksamhet på egen hand eller genom annan förening än den som helt
upphör med sin verksamhet." Ett sådant synsätt är orimligt bl a med utgångspunkt
från föreningslagen. De regler som gäller är tillkomna bl a för att skydda
kvarvarande medlemmars ekonomiska intressen i föreningen. Det kan inte vara
samhällets uppgift att försvåra för kvarvarande medlemmar att samverka. Därför
är det fullt rimligt och i många fall helt nödvändigt att kunna tillämpa olika
återbetalningsregler beroende på av vilken anledning utträde sker. Det kan också
vara värt att uppmärksamma att ett aktiebolag ej behöver betala tillbaka sitt
egna kapital.
För att uppnå stabilitet i föreningens egna kapital och av borgenärshänsyn och
därmed från kreditvärdighetssynpunkt, finns i många föreningar ett behov av en
långsammare insatsåterbetalning än föreningslagens dispositiva regel sex månader
efter medlems avgång. Föreningsrättsligt finns inga begränsningar överhuvudtaget
för en förenings möjligheter att fördröja eller förhindra en insatsåter-
betalning. Att insatsåterbetalning skall ske på rimliga villkor är en allmän
uppfattning inom lantbrukskooperationen.
Den ekonomiska föreningens skyldigheter gentemot kunder, borgenärer och med-
lemmar enligt ovan måste respekteras konkurrensrättsligt. Detta måste klart kom-
ma till uttryck i de nya lagreglerna och/eller motiven.
Köttbranschens Riksförbund: Den fria rörligheten på marknaden för i vart fall
den privata slaktindustrin är avgörande för att en reell konkurrensneutralitet
skall kunna upprätthållas. Med dagens komplexa uppläggning av lantbruksföre-
tagens verksamhet kan problem uppstå. De flesta föreningar ger i dag en möj-
lighet för sina medlemmar att under ett friår pröva andra slaktföretag. Tyvärr
har vi upprepade gånger erfarit att friåret kringgärdas av många svårigheter.
Mycket vanligt är att den medlem som begär friåret, inte kan räkna med att vissa
till produktionen knutna tjänster från föreningen då kan utnyttjas. Vi har under
1980 talets början upplevt försöken att förhindra utträde ur en slakteriför-
ening, genom att hindra uttagande av friår genom att neka tillgång till
avelsmaterial, nödvändigt för en framgångsrik slaktsvinsproduktion. Många andra
hinder kan säkert påräknas i framtiden. Det är mycket viktigt att den
konkurrensvårdande myndigheten noggrant kan följa denna utveckling. I annat fall
kan den fria rörligheten bli kraftigt urholkad. Vår slutsats är att om den fria
rörligheten skall kunna hävdas gentemot en primärförening av dess medlemmar
måste den konkurrensövervakande myndigheten besitta tillräcklig kompetens om de
frågor som kan komma att inskränka rätten till fri rörlighet. Det måste vara
Näringsdepartementets uppgift att se till att detta krav uppfylls.
Svenska Lantägg AB: Samverkan mellan olika företag i fråga om ledning kan också
orsaka ur konkurrenssynpunkt skadliga konsekvenser. Det finns anledning att upp-
märksamma de stadgar och avtal som förekommer. Dessa bör syfta till att reglera
affärsförhållandena på ett adekvat sätt och ej till att låsa parterna pro-
hibitivt. Avtal som syftar till att anpassa produktionens storlek till
marknadens behov är motiverade i erfordlig omfattning i en avreglerad marknad.
Svenska Nestlé AB: Bolaget instämmer givetvis i utredarens förslag innebärande
att det ej finns skäl att från tillämpningen av 6 Konkurrenslagen undantaga
sådana avtal som förhindrar eller försvårar medlemmens fria rörlighet på mark-
naden. Detta innebär att en medlem fritt skall kunna uppsäga sina kontrakt med
sin förening och att välja annan avnämare om han så skulle önska. Ej heller
skall undantag kunna ges från förbudet att diskriminera en medlem om han ej
levererar hela sin produktion till en förening eller att erbjuda honom särskilda
rabatter eller bonus mm som binder upp denne och därmed också snedvrider konkur-
rensen.
Skogs- och lantarbetsgivareförbundet: Närmast som en ordningsfråga vill vi fram-
hålla att parterna har sina positioner beroende på frivilliga och ömsesidiga
kontrakt. Ett medlemsskap innebär i princip att medlemmen levererar sina pro-
dukter och att föreningen tar emot dem. Den som inte är beredd att acceptera
dessa enkla villkor har självfallet full frihet att stå utanför.
Dock kan det finnas anledning att granska utträdesreglerna. I vissa fall kan
dessa försvåra producenternas rörlighet och möjlighet att
byta affärspartner, vilket inte ligger i våra medlemmars intresse. Det måste
finnas en viss förståelse för, att en ekonomisk förening inte ska behöva drabbas
av en alltför snabb dränering av insatskapital, men risken finns å andra sidan
att det i stället blir ägaren av insatspengarna, d.v.s. den utträdande medlemmen
som kommer i en sämre situation. Därför är det bra att frågan uppmärksammas.
NO:s så kallade friår från 1980 har för övrigt så vitt bekant saknat all
praktisk betydelse.
Sågverksföreningarna: När det först gäller avtal som förhindrar eller
försvårar medlemmarnas fria rörlighet på marknaden vill vi framhålla att detta
är en viktig begränsning i undantagets räckvidd. Vi ansluter oss i den här delen
till Arbetsgruppens överväganden, som vi anser är välavvägda.
TCO: Lagen bör inte kunna tillåta stadgebestämmelser och liknande som hindrar en
enskild medlem att agera fritt på marknaden. Leveransplikt eller inköpstvång får
inte förekomma, ej heller bestämmelser som onödigtvis försvårar för medlem att
lämna föreningen.
Svenska Lantarbetareförbundet: Även om det kan ifrågasättas ur föreningsrättslig
synpunkt att göra inskränkningar mot lantbrukskooperationens möjligheter att
själv fatta beslut inom föreningsrättsliga ramar, så anser vi att arbetsgruppens
förslag att underlätta för den enskilde lantbrukaren vid utträde har en positiv
betydelse när det gäller att i en avreglerad marknad skapa incitament för
förnyelse. Vi tror samtidigt att det är av stor betydelse att föreningar åläggs
ett regionalpolitiskt ansvar att ansluta producenter inom en viss region, så att
dessa inte sätts på undantag till exempel i extrem glesbygd eller av andra
orsaker utestängs från en rationell förädlings- eller försäljningsorganisation
när det föreligger önskemål om anslutning.
10.2.3 Avtal som avser fastställande av försäljningspriser
Svea Hovrätt: 18 b är svårtillgänglig. Detta gäller i synnerhet punkten 2 i
andra stycket. I syfte att göra andra stycket något lättare att förstå föreslår
hovrätten att uttrycket "Första stycket gäller dock inte avtal ..." byts ut mot
"Förbudet i 6 gäller dock avtal ...".
Marknadsdomstolen: Bestämmelsen i lagförslagets 18 b andra stycket är
svårtillgänglig bl.a. därför att undantag görs från undantag i flera led. En
viss förbättring vad gäller tydlighet skulle åstadkommas genom att inledningen
till stycket formulerades om på följande sätt: "Förbudet i 6 skall dock,
oavsett vad som sägs i första stycket, gälla avtal som har till syfte eller
resultat".
Även formuleringen i 18 b andra stycket punkt 2 a) väcker frågor. Det är tvek-
samt om en gräns kan dras mellan prissamverkan som är en nödvändig följd av
"föreningens verksamhet i övrigt" och prissamverkan som är en följd av samverkan
om försäljning. De exempel på denna gränsdragning som lämnas på s. 64-65 är
svårförståeliga och ger knappast tillräcklig vägledning. Enligt Mark-
nadsdomstolens mening bör bestämmelsen ytterligare övervägas.
Stockholms tingsrätt: Det centrala stadgandet i ändringsförslaget, 18 b, som
utgör ett nytt undantag från 6 konkurrenslagen, i sitt andra stycke innehåller
ett "undantag från undantaget" samt att nämnda andra stycke,
p. 2 a) och b), i sin tur innefattar undantag i ytterligare ett led. Stadgandet
har härigenom fått en rättstekniskt komplicerad konstruktion och blivit ganska
svårläst ehuru inte ogenomträngligt. Lokutionerna "nödvändig följd" och
"nödvändigt" kan komma att föranleda åtskilliga tillämpningssvårigheter. Som
anförs i promemorian måste emellertid den exakta gränsdragningen i dessa frågor
förmodligen "ske i rättstillämpningen genom bedömning av den konkreta situation
som är föremål för prövning i varje enskilt fall."
Konkurrensverket: När det gäller prissamverkan inom ramen för en förening har
den departementala arbetsgruppen föreslagit att sådan samverkan inte skall
omfattas av förbudet i 6 KL, om samverkan bidrar till att förbättra produktio-
nen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt
framåtskridande och fastställandet av försäljningspriser är nödvändigt för att
uppnå ett sådant resultat. Förbudet i 6 KL skall alltså inte vara tillämpligt
om föreningens verksamhet har sådana positiva effekter som avses i 8 KL,
första punkten. Enligt verkets mening möjliggör detta prissamverkan i mycket
stor utsträckning eftersom den begränsning som ligger i att dessa förbättringar
skall komma konsumenten till godo (8 andra punkten KL) inte finns med. Det är
enligt verkets mening mycket olyckligt om all vinst företagen gör i dessa fall
stannar hos företagen själva och inte kommer konsumenten till del i form av
t.ex. lägre priser. Det vore av värde att det under det fortsatta
lagstiftningsarbetet klargjordes tydligare hur bestämmelsen skall tillämpas,
t.ex vad galler bevisbördan i klagomålsärenden.
SLU: 18 b 2 st. p. 2 helt bör utgå. Något bärande argument för att
ekonomiska föreningar, vars uppgift är att prisförhandla (förhandlingskoopera-
tion) ska särskiljas från andra producentkooperativa företag anges inte i för-
slaget. För att förklara förekomsten av dylika föreningar är det nämligen exakt
samma teorier som kommer till användning som när man ska förstå förekomsten av
andra kooperativa organisationer. Det är inte heller någon skillnad mellan
förhandlingskooperativa företag och andra producentkooperativa företag vad
gäller deras roll för medlemmarna. Det kooperativa företaget fullgör en uppgift
för medlemmarnas räkning - en bestämd del i den samlade produktionsprocessen,
som den kooperativa organisationen kan ombesörja effektivare än alla de enskilda
medlemmarna skulle kunna göra var för sig.
Om denna del är prisförhandlingar eller råvaruinsamling eller vidareförädling
eller något annat är ovidkommande - alla dessa moment är inneboende delar i en
värdekedja. På samma sätt som annan kooperation förekommer förhandlingskoo-
peration därför att den har en rationaliserande roll. Företagen sänker trans-
aktionskostnaderna för både köpare och säljare, dels genom att antalet förhand-
lingar och kontrakt reduceras och dels genom att osäkerheten minskar, vilket är
till gagn för båda parter i och med att deras planeringsförmåga förbättras. Po-
ängen bakom förhandlingskooperationen är att i marknadssituationer med skev
maktbalans stödja den svage parten och skapa ett jämnare maktförhållande, dvs
samma tankegång som i så mycken annan lagstiftning. I USA är dylika kooperativa
företag (bargaining cooperatives, enligt vedertagen amerikansk terminologi) all-
mänt förekommande och lär inte vara ifrågasatta.
Därmed är sagt att ett generellt förbud mot förhandlingskooperativt företagande
inte kan vara effektivitetsbefrämjande. De idag existerande förhandlingskoopera-
tiva organisationerna verkar överlag på marknader, där de som motparter har
företag av betydande storlekar. Risken är därför stor att villkoren kommer att
fastställas ensidigt av den store parten, och de många småföretagarna blir
lidande.
Det är möjligt för de ifrågavarande producenterna att kringgå förbudet, t ex ge-
nom att de etablerar en produktionsanläggning för viss vidareförädling av pro-
dukterna. Risken är emellertid att detta inte leder till en optimal allokering
av samhällsresurserna.
Lagförslaget bygger förmodligen på att den tidigare, omfattande jordbrukspoliti-
ken i Sverige har drivit fram ett antal rikstäckande, allomfattande för-
handlingskooperativa företag. Utredarna har så kanske inte förstått att det är
skillnad mellan det principiella och det konkreta, dvs det konkreta är alltid
ett specialfall av det principiella. Det är troligen fråga om samma typ av
misstag som när likhetstecken sätts mellan riksorganisationer och
sekundärkooperativa företag.
Slutsatsen av resonemangen ovan ar att det finns ingen anledning att generellt
förbjuda förhandlingskooperation. I den mån skadlig verkan uppkommer av dylika
företags verksamhet, är det möjligt att angripa detta med paragrafen om missbruk
av dominerande ställning i 19 konkurrenslagen.
Köpmannaförbundet: Det är viktigt att man i ett gruppundantag skapar tydliga och
enkla regler. Förbudet mot samverkan om försäljningspriser uppfyller inte detta
krav genom den föreslagna lydelsen, att prissamverkan tillåts om den är en
"nödvändig följd av föreningens verksamhet i övrigt" eller om den behövs för att
förbättra produktionen eller distributionen eller främja tekniskt eller ekono-
miskt framåtskridande. Denna punkt bör preciseras ytterligare.
Industriförbundet: I förslagets 18 b tillåts prissamverkan som är en "nödvändig
följd av föreningens verksamhet i övrigt" eller som behövs för att förbättra
produktion eller distribution eller främja tekniskt/ekonomiskt framåtskridande.
Det är dock svårt att bilda sig en uppfattning om vad detta konkret innebär.
Vilka samverkanssituationer som skall anses gynnsamma för produktion, dis-
tribution etc, men vilka inte täcks av sådan samverkan som följer av verksam-
heten i övrigt är särskilt oklart. Något exempel på förfaranden av detta slag
ges heller inte. Det enda som tydligt sägs om när prissamverkan kan vara
tillåten/otillåten är att då föreningen kan organisera en marknadsplats
(auktion/börs) istället, skall prissamverkan inte anses som en "nödvändig
följd". Det gäller dock att avgöra när ett sådant arrangemang framstår som
realistiskt och rimligt ändamålsenligt, en säkert inte alltid lätt uppgift.
Detta tyder på att i praktiken blir utrymmet för prissamverkan mycket stort, ett
förhållande som det i så fall kan finnas skäl att analysera närmare.
Samtidigt anförs dock att en prissamverkan inte skall få upprätthållas om det
ingår företag som är tillräckligt stora för att kunna sätta egna priser. Detta
synes dock inte omedelbart ha att göra med vad som följer av föreningens
verksamhet. Vidare uppstår frågan hur mindre företag som är medlemmar i samma
förening skall behandlas i sammanhanget och för vilka man uppenbarligen avsett
att tillåta prissamarbete.Sammantaget finner Förbundet att bestämmelsens inne-
börd på denna punkt behöver klargöras ytterligare.
I förslaget berörs inte sådana avtal inom föreningen som avser eller medför
begränsningar av utbudet. Sådana synes, som förslaget är utformat, bli omöjliga
eller mycket svåra att komma åt oavsett effekterna. Förbundet kan inte se att
det här finns anledning att behandla utbudsbegränsningar annorlunda än prissam-
verkan.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges Lismedelshandlareförbund
(SSLF): När det gäller prissamverkan i försäljningen anförs att den även
fortsättningsvis bör omfattas av förbudet i 6. Det anförs därvid att "Undantag
från förbudets tillämpning görs sålunda inte beträffande avtal som innebär att
försäljningspriset fastställts på producerade varor, om inte detta fastställande
av försäljningspriset är en nödvändig följd av föreningens verksamhet i övrigt
..". Enligt vår uppfattning ger skrivningarna i denna del utrymme för en vid
tolkning av vad som kan överenskommas betr priser. Med den omfattande integre-
ring och relativt komplicerade struktur som lantbrukskooperationen innebär är
det enligt vår uppfattning viktigt att anvisningarna till lagen är enkla och
entydiga.
Grossistförbundet Svensk Handel: Särskilt anmärkningsvärt är att de lantbruks-
kooperativa företagen föreslås få samarbeta om priser i den utsträckning som
anges i förslaget. Undantagsregler för lantbrukskooperationen bör inte motivera
mer eller mindre generösa undantag från det generella förbudet mot prissam-
verkan. Sådan prissamverkan bör endast få ske i den utsträckning som nuvarande
lagstiftning medger. Som förebild kan tjäna de kriterier för undantag som anges
i 8 Konkurrenslagen.
LRF: De undantag som ges i 18 b andra stycket 2 om gemensamma försäljnings-
priser är oklara och oacceptabla. Sammanfattningsvis avvisas bestämt de begräns-
ningar i rätten att sätta gemensamma försäljningspriser som föreslås i
arbetsgruppens förslag. Punkten måste utgå.
LRF anför att den grundsyn på den ekonomiska föreningen som företagsform som LRF
redovisat och som i annat sammanhang näringsdepartementet delat samt det
förhållandet att ekonomiska föreningar konkurrerar på marknaden med främst
aktiebolag, som aldrig möts av liknande lagstiftning, innebär att LRF inte kan
godta förslagets generella utgångspunkt och effekter. Detta gäller trots un-
dantagen och deras rent praktiska betydelse. Innebörden av förslaget är för
vissa branscher, t ex skogsägareföreningarna och förhandlingsorganisationerna,
se nedan, oacceptabelt.
Förslagets huvudregel innebär att den ekonomiska föreningen totalt sett,
inklusive sättandet av försäljningspriset till tredje man, ses som en
horisontell kartell mellan medlemmarna och inte som en ekonomisk enhet. Denna
kartell anses föreligga även genom flera förädlingsled inom den ekonomiska
föreningen ända tills den processade produkten försäljs på marknaden. Härigenom
underkänns föreningen som företag på marknaden.
LRF saknar en analys i förslaget av när arbetsgruppen anser att den ekonomiska
föreningen konkurrensrättsligt är att se som ett företag och inte som en kartell
. Var upphör kartellen och var börjar föreningen som ett företag? Är det fråga
om två parallella synsätt där lagstiftaren hela tiden väljer det som passar? Är
det fråga om två ekonomiska enheter vid fusion mellan två ekonomiska föreningar?
LRF kan inte underlåta att som jämförelse ställa frågan om det föresvävat lag-
stiftaren att förbjuda en bolagskoncern som STORA att sätta priser på t.ex.
papper.
LRF anser att motiven rörande när prissamverkan anses tillåten är oklara. Teore-
tiska synsätt utan praktisk förankring präglar formuleringarna. Härigenom skapas
utrymme för godtycke och rättsosäkerhet. Vad är undantaget när en förening dels
förädlar varor från medlemmarna och säljer vidare, dels köper sådana varor obe-
arbetade från medlemmar och säljer vidare? Måste här en uppdelning ske av
prissättningen utifrån nödvändighetskriterierna?
Även då det är fråga om enbart obearbetade produkter som säljs av föreningen,
vilket i stor utsträckning gäller på trädgårdsområdet, uppkommer oklarheter med
förslaget. Här sägs att finns det andra sätt att sälja produkterna "som det är
praktiskt möjligt att använda sig av där det inte är nödvändigt att föreningen
fastställer försäljningspriserna" är prissamverkan inte nödvändig. Vad som är
"praktiskt möjligt" kan vara ekonomiskt och konkurrensmässigt omöjligt. Vad
menas? Marknadssituationen kan kräva att föreningen fastställer priserna. Syn-
sättet att medlemmarna i samverkan sätter priserna är i praktiken helt främman-
de. Om föreningen konkurrerar med ett antal bolag måste föreningen få välja
samma försäljningssätt som konkurrenterna. Om så ej får ske uppstår diskrimi-
nering.
Har en förening av speciella skäl valt t ex auktionsvägen är det vidare
fullständigt orimligt att andra föreningar i samma eller liknande situation
skulle vara tvingade genom lagstiftning att övergå till samma teknik. Visar sig
auktionsvägen vara rationellast kommer marknaden att tvinga fram den lösningen.
LRF vill erinra om att på marknaden förhandlar köpare och säljare om priset.
Försäljningsbegreppet omfattar också många faktorer såsom orientering om
marknaden vad avser efterfrågan och utbud, avtal om villkor för leverans, kvali-
tet, tid, plats och transportsätt m m.
Många faktorer inverkar således på prisbildningen. Det är felaktigt och olämp-
ligt att lagstiftaren försöker styra marknadsstrukturen på detta sätt. Förslaget
är ogenomtänkt och visar på en misstro mot marknadens funktionssätt.
I förslaget anges "Om samverkan i en förening på detta sätt bidrar till förbätt-
rad produktion eller distribution eller till att främja tekniskt eller ekono-
miskt framåtskridande och motsvarande resultat inte kan uppnås annat än om varor
säljs till ett och samma pris är försäljningspriser tillåtna." Det torde inte
vara svårt att påvisa att de ekonomiska föreningarna uppfyller sådana uppställda
positiva villkor.
I förslaget anförda exempel ger dock såvitt avser kopplingen fördel - gemensamt
pris - helt otillräcklig vägledning vid bedömningen av undantaget tillämplighet.
Om fördelarna kan nås på annat sätt än genom gemensam prissättning kan denna
vara förbjuden. Inget sägs om marknads- eller konkurrenskrav. Reglerna är så
oklara att de tvingar fram ansökan om icke-ingripandebesked eller anmälan för
undantag, vilket ju undantagsreglerna avsett onödiggöra. Vad nu sagts gäller
även nödvändighetsrekvisitet i 18b andra stycket 2 a. Vidare är immunitets-
reglerna otillräckligt utredda.
Att lönsamheten ökar vid gemensam prissättning anges i förslaget inte vara en
nödvändig följd av den övriga verksamheten. Påståendet strider helt mot den
kooperativa föreningens principer. Föreningarnas syfte är ju att genom medlem-
marnas deltagande främja deras ekonomiska intressen. Den gemensamma satsningen
på leveranserna till föreningen kan inte fullföljas om prissättningen styrs av
"praktiskt möjliga" sätt. Det är marknadskraven på företaget ekonomisk förening
i konkurrens med andra företag som skall avgöra prissättningsfrågan. Förslaget
innebär att företagsformen ekonomisk förening diskrimineras gentemot
aktiebolaget.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) m.fl konstaterar att jordbrukets förhandlingsor-
ganisationer - potatisodlarorganisationen, betodlarorganisationen, frö- och
oljeväxtodlarorganisationen och konservväxtodlarorganisationen - faller helt
utanför det föreslagna undantaget. Detta framgår av arbetsgruppens kommentarer
till frågan om gemensamma försäljningspriser. Nämnda organisationer skall i sin
helhet likställas med primärföreningar och omfattas av undantaget. Med hänsyn
till den inställning konkurrensverket redovisat i sin skrivelse till regeringen
i ärendet 1993-11-26 föreligger en betydande risk för att nämnda organisationer
inte erhåller undantag eller sådant endast i begränsad omfattning med åtföljande
krav på ändring av verksamheten. Detta kan inte godtas. Arbetsgruppen behandlar
över huvud taget inte frågan om förhandlingsorganisationerna, dessa omnämns
endast. Ingen analys finns av de jordbrukspolitiska konsekvenserna och av
följderna för berörda branscher och odlare av arbetsgruppens inställning.
Berörda organisationer består, som framgår av material som överlämnats till
arbetsgruppen, av två led, föreningar och av dem ägd förening. Det är fråga om
en blandning av ekonomiska och ideella föreningar. Föreningarna köper inte in
medlemmarnas produkter för försäljning utan viss eller vissa föreningar inom
branschen har bl a förhandlingsuppgifter gentemot kopparslant.
Samverkan inom nämnda förhandlingsföreningar är nödvändig for att odlarna som är
mycket små aktörer på marknaden skall kunna hävda sig mot sina i många fall myc-
ket stora köpare. I ett fall i intar köparen (Sockerbolaget AB) en
monopolställning på marknaden.
LRF vill starkt understryka det jordbrukspolitiska engagemang som staten gjort i
flera av de berörda branscherna. Vad härmed avses framgår av till arbetsgruppen
överlämnat material.
De nämnda förhandlingsorganisationerna fullgör en jordbrukspolitiskt nödvändig
uppgift för näringens bedrivande och tillvaratagande av odlarnas ekonomiska
intressen samt deras möjligheter att hävda sig på marknaden mot olika köpare.
Verksamheten är rationell och balanserar i samtliga fall starka köpare. Just mot
bakgrund av den jordbrukspolitiska situationen inför ett EU-inträde är det abso-
lut nödvändigt att låta föreningarna fortsätta sin verksamhet i oförändrad form
så att näringens intressen kan tillvaratas under stabila former.
Svenska Nestlé AB: Det är oklart vad som menas med att tillåta sådan prissamver-
kan som är en "nödvändig följd av föreningsverksamhet i övrigt" eller som anses
nödvändig för att förbättra produktion eller distribution eller främja teknisk
eller ekonomisk framåtskridande. Detta bör preciseras.
Skogs- och lantarbetsgivareförbundet: Eftersom det inte framgår vare sig av
förslaget eller kommentarerna, på vad sätt föreningarnas prisinformation för
medlemmarnas produkter skulle vara till skada, framstår motiven för att förbjuda
dem som mycket dunkla. Det måste fastslås, att den nuvarande ordningen ger
stabilitet åt marknaden och skapar en grund för rättvisa mellan producenter. Det
är, som var och en förstår, inte realistiskt att alla småproducenter ska un-
derhandla om priset vid varje försäljningstillfälle - liksom vid forna tiders
marknader eller torghandel.
Det bör påpekas att likaprisidén under senare år kompletterats med en presta-
tionsbetingad prissättning. Utgångspunkt är föreningens prislista men med möj-
lighet för producenterna att också få nytta av de fördelar de kan erbjuda före-
ningen genom exempelvis långsiktiga kontrakt, fulla slaktdjurslass, eller hela
långtradarleveranser av handelsgödsel etc. Extra hög kvalitet ger också underlag
för högre leverantörspris. De medlemmar som ger föreningen bättre kvalitet eller
lägre omkostnader får alltså ersättning för detta. Skulle man inte bli överens
om villkoren, kan producenten välja en annan affärspartner. Så fungerar systemet
idag - till nytta för inblandade parter.
10.2.4 Prissamverkan inom skogsnäringen
SLU: Den föreslagna bestämmelsen 18 b 2 st. p. 2 skulle i hög grad komma att
påverka den svenska skogsnäringen. Genom att skogsägareföreningarna blir försva-
gade och får en reducerad roll för de enskilda skogsägarna är risken stor att
det privata skogsbrukets ställning i Sverige blir lidande. Skogsägareförening-
arna har haft en stor betydelse för framväxten av ett rationellt, intensivt och
konkurrenskraftigt skogsbruk hos de enskilda skogsägarna. Föreningarnas in-
satser, bl a prisförhandlingar, har stor betydelse även för icke anslutna
skogsägare. Därjämte består föreningarnas verksamhet i virkesförmedling,
rådgivning och service vad gäller skogsvård, avverkning mm. Verksamheten har
inneburit att intensiteten och kvaliteten i skötseln av landets privatägda
skogar har ökat till en internationellt sett unik nivå. Vidare har ett samlat
utbud av virkesråvara till skogsindustri och energiproducenter vuxit fram i takt
med att efterfrågan ökat. Till bättre utnyttjande av skogsråvaran har
föreningarna också bidragit genom etablering av egen skogsindustri, främst
sågverk men i vissa områden även massa- och pappersindustri.
Det är av stor vikt för skogsnäringen att en prisbildning baserad på fri konkur-
rens kan byggas upp. Ännu saknas dock mekanismer för att kunna handla virke på
en marknadsplats, t ex i form av en optionsbörs med tillhörande terminsaffärer.
Så länge detta är fallet kan en någorlunda fri marknad uppnås endast genom att
jämbördiga förhandlingsorganisationer skapas på virkesmarknaden. Inte heller
köparsidan är betjänt av att föra individuella prisförhandlingar med c:a 200 000
skogsägare. Detta går inte att förena varken med ett rationellt skogsbruk eller
med en rationell skogsindustriell produktion, vilka båda kräver en lång plane-
ringshorisont. Transaktionskostnaderna blir orimligt höga, helt i enlighet med
vad som ovan sagts generellt om fastställande av försäljningspriser. Skogsägarna
bör med andra ord via sina föreningar ges möjligheter att organisera sina
prisförhandlingar så att de på ett rimligt sätt balanserar köparparternas
styrkeförhållanden.
LRF: Beträffande skogsägareföreningarnas rätt att fastställa sina försäljnings-
priser skulle arbetsgruppens resonemang kunna tolkas så att en skogsägareföre-
ning, som inte har virkesförädling i egen regi, inte skulle ha rätt att
fastställa försäljningspriser. Detta skulle få helt orimliga konsekvenser för
föreningens konkurrenskraft. Arbetsgruppen konstaterar att det for en skogsägare
som endast bedriver skogsbruk i begränsad omfattning kan vara alltför betungande
att själv förhandla om priser och andra villkor med köpare. Det är just detta
som är en av grundidéerna bakom bildandet av skogsägareföreningar, vilkas
medlemmar i genomsnitt har ca 50 ha skogsmark. Det vore fullkomligt absurt om en
förening med flera tusen medlemmar skulle behöva sortera dessa medlemmar efter
storlek och sedan dela in dem, i kategorier - dels en grupp för vilka man kan
fastställa ett gemensamt försäljningspris, dels en annan grupp för vilken detta
inte skulle vara i överensstämmelse med lagen.
Arbetsgruppens resonemang skulle också kunna leda till att en förening i princip
bara får fastställa försäljningspriser för de kvantiteter som förädlas i egen
regi. För övrigt virke skulle inte sådant gemensamt försäljningspris få
förekomma. Detta visar att lagens bestämmelser på den här punkten skulle få helt
orimliga konsekvenser. Föreningarnas huvudkonkurrenter på marknaden har givetvis
inga sådana begränsningar för sin verksamhet. Skogsägareföreningarna skulle
alltså allvarligt diskrimineras jämfört med andra parter på marknaden. Den
mycket oklara skrivningen om när en förening får fastställa försäljningspriser
riskerar därför att försvaga möjligheterna för enskilda Skogsägare att samverka
i skogsägareföreningar.
Ett exempel på detta är det nybildade bolaget ASSI/Domäns roll som stor säljare
av sågtimmer till köpsågverken. Man kommer naturligtvis att utnyttja denna situ-
ation för att få bästa möjliga pris för sin råvara. Om då t ex en skogsägare-
förening skulle vara förhindrad att ta ut bästa möjliga pris uppstår konkurrens
på olika villkor. Att så kan bli fallet framgår för övrigt av följande citat
från promemorian: "Förbudet i 6 torde vidare träffa prissamverkan då försälj-
ningen av medlemmarnas varor sker till ett och samma pris genom föreningen utan
annan grund än att priserna då kan sättas högre än vad som annars skulle vara
fallet." Föreningens ändamål är att nå ett bra virkespris och därigenom ta till-
vara medlemmarnas ekonomiska intressen. Om sådan verksamhet skulle vara förbju-
den eller kräva dispens är det en klar diskriminering av den ekonomiska före-
ningen som företagsform.
Ett undantag från 6 bör gälla fullt ut. Varje inskränkning innebär ett avsteg
från principen att olika företagsformer skall ges möjlighet att arbeta på lika
villkor.
Det måste understrykas att samverkan inom det enskilda skogsbruket har till
syfte att, utöver det självklara målet att få skäligt betalt för den skogliga
råvaran, åstadkomma en rationell virkeshandel vad avser transporter, planering,
skapande av likartade tekniska villkor etc. Det innebär att en ekonomisk före-
ning, liksom varje annan aktör på marknaden, måste ha rätt att träffa överens-
kommelser om försäljningspriser utan några begränsningar.
Skogsägareföreningarna verkar i konkurrens med många aktörer inom landet. På-
verkan kommer också i många fall från företag utanför landets gränser. Det måste
under sådana förhållanden vara rimligt att enskilda skogsägare får möjlighet att
även i fortsättningen samverka på de grunder som regleras i föreningslagen. Det
står också vid varje tidpunkt den enskilde skogsägaren fritt att välja att vara
med eller att ställa sig utanför.
Sågverksföreningarna: När det gäller avtal som innebär att försäljningspriser
direkt eller indirekt fastställs noterar vi att Arbetsgruppen föreslår att
sådant fastställande av försäljningspriser skall tillåtas i två situationer. Vi
vill särskilt inskärpa vikten av att gränserna för dessa situationer - som ju
innebär att konkurrensbegränsningar tillåts preciseras. Vi utvecklar i det
följande skälen till detta och föreslår också en delvis annan utformning av
lagförslaget än Arbetsgruppen.
Den första situationen då fastställande av försäljningspriser föreslås tillåtas
i primärföreningar är när detta är en nödvändig följd av föreningens verksamhet
i övrigt. Detta gäller annan verksamhet än samverkan om försäljning. Arbets-
gruppen nämner att det mest tydliga exemplet på när en prissamverkan är en
nödvändig följd av föreningens övriga verksamhet är när föreningen säljer pro-
dukter från egen förädlingsindustri.
Inom skogsnäringen finns flera skogsägareföreningar som driver såväl en ren tim-
merhandel som en förädlingsverksamhet i form av sågverk. Det faktum att en
skogsägareförening samtidigt driver såväl sågverk som timmerhandel bör dock
enligt vår uppfattning normalt inte leda till att föreningen kan samverka om
priserna i timmerhandeln, även om man gör det i marknadsföringen av sågverks-
produkterna. Detta kan enligt vår uppfattning inte anses vara en "nödvändig
följd" av sågverksverksamheten som uppfyller lagförslagets kriterier.
Vi anser att det är i allra högsta grad angeläget att regeringen i motiven till
sitt lagförslag klargör var gränserna går för vilka verksamheter som kan leda
till att föreningen tillåts fastställa priserna i den rena timmerhandeln. Om
skogsägareföreningarna nämligen tillåts motivera prissamverkan i massaveds- och
timmerhandeln med sågverkssamverkan, kan dessa föreningar enkelt driva upp
priserna på timmer, inklusive värdet av de tillägg som köparna betalar till en
nivå som gör det svårt för köpsågverken att få lönsamhet i sin verksamhet,
samtidigt som skogsägareföreningarna kan låta intäkterna från den gemensamma
rundvirkeshandeln i föreningen subventionera det egna sågverket.
En annan omständighet som enligt förslaget kan motivera fastställande av för-
säljningspriser i primärföreningarna är när dessa samlar medlemmarnas utbud
"gentemot större kunder". Någon precisering av vad som täcks av detta begrepp
görs inte. Även om detta möjligen kan vara en beaktansvärd situation inom jord-
bruket, vill vi framhålla att skogsnäringen skiljer sig från jordbruket på denna
punkt. Inom skogsnäringen finns många köpare bland sågverken som är små och
medelstora företag. Dessa kan visserligen vara större än den enskilde skogsäga-
ren, men de är definitivt inga storföretag som kan diktera villkoren gentemot
säljarna. Prissamverkan är därför enligt vår uppfattning sällan en nödvändig
följd av styrkeförhållandena på sågtimmermarknaden.
Vi föreslår därför, beträffande den föreslagna punkten a) i 18 b , 2 st, 2 p.
lagförslaget,
- att regeringen tydligare motiverar lagförslaget i den här delen, så att det
framgår att skilda verksamheter i en primärförening, vilka inte har något objek-
tivt motiverat samband, inte skall kunna anses utgöra en "nödvändig följd" i
lagförslagets mening. Denna motivering kunde med fördel förses med exempel från
skogsnäringens område, samt
- att regeringen klargör vad som menas med "större företag" i detta sammanhang,
dvs vilka styrkeförhållanden som i sig motiverar att föreningarna tillåts
fastställa försäljningspriser.
Den andra situationen då fastställande av försäljningspriser föreslås tillåtas
är när samverkan i föreningen bidrar till att förbättra produktionen eller
distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande
och fastställandet av försäljningspriser är nödvändigt för att uppnå ett sådant
resultat.
Som exempel på när fastställande av priser kan vara nödvändigt för att organise-
ra en fungerande marknad nämns i förslaget att det för en skogsägare som endast
bedriver skogsbruk i begränsad omfattning kan vara alltför betungande att kräva
att denne själv skall förhandla om priser och andra villkor med köparsidan.
Vår uppfattning är att många alternativ till säljsamverkan med av skogsägareför-
eningen fastställda priser existerar inom skogsnäringen och att huvudregeln där-
för borde vara att sådan säljsamverkan inte tillåts.
För det första finns det inget som hindrar att skogsägareföreningarna redan i
dag utvecklar ett system där dessa verkar som agenter för medlemmarna. Om detta
sker på ett sätt som innebär att medlemmen betalar provision till föreningen för
dennes arbetsinsats, liksom sker i andra branscher, i stället för att som idag
låta köparna betala olika tillägg på en grundprislista, anser vi att en funge-
rande marknad kan skapas.
För det andra anser vi det vara fullt realistiskt att skogsägareföreningarna på
sikt kan etablera marknadsplatser såsom en hörs eller auktion där medlemmarnas
timmerposter kan bjudas ut.
För det tredje vill vi framhålla den mångfald som finns på köparsidan idag på
sågtimmermarknaden. Enskilda skogsägare i norra Sverige kan inom en tiomilsradie
normalt välja mellan 5-20 olika sågverk som tänkbara köpare. I södra Sverige är
motsvarande siffror 20-50. De enskilda sågverken å sin sida har däremot normalt
bara en skogsägareförening som säljare av sågtimmer att vända sig till inom
samma radie. Om skogsägarna regelmässigt tillåts prissamverka i sina
primärföreningar kommer därför ingen fungerande marknad att kunna upprätthållas.
För det fjärde bör hållas i minnet att skogsägarna alltid kan avvakta med av-
verkningen, om man är missnöjda med de priser som erbjuds, tills man tror mark-
nadsförhållandena blivit gynnsammare. Skogsbruket skiljer sig härvid markant
från jordbruket, där "avverkning" ofta måste ske vid givna tidpunkter i produk-
tionscykeln.
Sammantaget anser vi att det ovan anförda visar att det normalt alltid finns
andra sätt att organisera handeln på inom skogsnäringen, än genom att låta
skogsägareföreningarna fastställa försäljningspriser. Det är därför olämpligt
att i lagförslaget inkludera en möjlighet till sådan samverkan. I de få fall då
sådan prissamverkan i skogsägareföreningarna kan motiveras av rationalitetsskäl
torde enligt vår uppfattning kriterierna i den generella undantagsklausulen i 8
KL vara uppfyllda. De skogsägareföreningar som är i den beskrivna situationen
kan ansöka om ett individuellt undantag och den föreslagna särbestämmelsen är då
överflödig.
En fördel med att hantera frågan inom ramen för ordinarie undantagsbestämmelse
är vidare att de konkurrensvårdande myndigheterna får större möjligheter att
kontrollera att prissamverkan i skogsägareföreningarna endast förekommer då så
verkligen är motiverat.
Vi föreslår därför att punkten b) i 18 b , 2 st, 2 p. lagförslaget utgår, eller
i vart fall inte skall gälla för primärföreningar inom skogsnäringen. I den mån
de nämnda föreningarna kan påvisa att samverkan om försäljningspriser bör
tillåtas p g a att detta leder till en mer rationell handel på marknaden i
fråga, bör detta prövas av Konkurrensverket i varje enskilt fall enligt 8 KL.
Departementspromemorian tar inte upp en del av de särskilda prisbildnings-
mekanismer som förekommer inom skogsnäringen. Vi syftar dels på systemet med s k
köparprovisioner, dvs där skogsägareföreningarna låter sågtimmerköparna betala
en provision till föreningen som läggs ovanpå det pris som föreningen fastställt
i förhållanden till skogsägaren/medlemmen, och dels på bruket av s k virkesår,
där skogsägareföreningarna fastställer ett garantipris gentemot sina medlemmar
vilket gäller hela virkesåret, oavsett variationen i efterfrågan under
tidsperioden. Om skogsägareföreningen lyckas höja virkespriserna under året
gäller denna höjning retroaktivt från virkesårets början. Detta system motverkar
kraftigt ett marknadsanpassat virkesutbud.
Vi har i tidigare skrivelser till Konkurrensverket och till Arbetsgruppen be-
skrivit de ekonomiska konsekvenserna av denna praxis. Vi hänvisar därför till
bilagt material till remissyttrandet (bilaga 2 och 3, kan erhållas från
Näringsdepartementet) för en fylligare beskrivning av dessa förhållanden.
Vi hemställer att regeringen måtte beakta de sålunda beskrivna marknadsförhål-
landena inom skogsnäringen i detta lagstiftningsärende. Det galler dels huruvida
skogsnäringen alls skall inkluderas i lagförslaget och dels hur lagförslaget och
dess motiv skall utformas med särskilt avseende på skogsnäringen.
Stora Kopparbergs Bergslags AB: Endast vad avser samverkan vid fastställande av
försäljningspriser uppställer förslaget vissa förutsättningar för att även sådan
samverkan skall anses tillåten. Den föreslagna ordalydelsen och de motiv och
exempel som redovisas av arbetsgruppen är dock så oklara och i viss mån mot-
stridande att det över huvudtaget ej är möjligt all därur framläsa var gränsen
går för vad som är tillåtet respektive otillåtet. Några begränsningar vad avser
inköpssamverkan innefattande fastställande av gemensamma inköpspriser saknas
helt.
MoDo: Virkesmarknaden karaktäriseras idag av viss stabilitet och balans. I
mellersta och södra Sverige samverkar ett antal skogsindustrier i gemensamma
inköpsbolag. Över hela landet samverkar de s k oberoende köpsågverken. Därtill
kommer ett stort antal olika köpare och säljare i varierande omfattning över
landet.
Skogsindustrins samverkan genom Industriskog och Sydved utgör inom respektive
område viktiga och nödvändiga balanserande faktorer gentemot skogsägarför-
eningarna. Den komplicerade och känsliga virkesmarknaden riskerar att förlora
sin funktionsförmåga om lagstiftaren skapar en icke marknadsbetingad obalans. De
enskilt största hoten mot svensk skogsindustri är att virkeskostnaderna åter når
en nivå som överstiger industrins långsiktiga betalningsförmåga och att den
känsliga virkesförsörjningen äventyras. Dessa frågor är av stort national- och
samhällsekonomiskt intresse.
MoDo godtar förslaget under en, mycket viktig, förutsättning. Lagstiftaren måste
uttryckligen anvisa Konkurrenserket en rätt och skyldighet att vid tillämpning
av konkurrens lagen beakta effekterna av den nu föreslagna lagstiftningen.
Konkurrensverket måste således ges en rätt att tillåta samverkan också bland
köpare av olika kategorier så länge detta kan anses gagna en effektiv handel med
skogsråvara som i slutledet gynnar konsumenterna av skogsindustrins förädlade
produkter.
Stora Kopparbergs Bergslags AB: Sverige har idag en väl fungerande virkesmarknad
där aktörerna gemensamt genom olika former av samverkan skapat förutsättningar
för en stabil avsättningsmöjlighet av svenskt virke som samtidigt säkrar till-
förseln av virkesråvara till skogsindustrin, vilket är en förutsättning för dess
fortbestånd. En väl fungerande virkesmarknad utgör också grunden för god ekonomi
i skogsbruket och medger samtidigt en långsiktig satsning på god skogsskötsel.
Som framgått ovan spelar virkesmarknadens samtliga aktörer, såväl skogsägare-
föreningar som sågverksföreningar och inköpsbolagen en viktigt funktion på
virkesmarknaden. Det är därför av största betydelse att alla berörda parter och
konstellationer kan fortsätta att verka som tidigare och på så lika villkor som
möjligt, även ur konkurrensrättslig synpunkt.
Skulle exempelvis Industriskog och Sydved inte kunna fortsätta att vara en
motvikt till skogsägreföreningarna blir dessa helt dominerande på marknaden.
Dagens situation präglas av balans. Industriskog respektive Sydved och skogsä-
gareföreningarna kan verka samtidigt och därmed upprätthålla en konkurrenssi-
tuation där ingen kan anses vara dominerande eller far utrymme för missbruk av
sin ställning.
Kan aktörerna på den svenska virkesmarknaden ej fortsätta att fylla den funktion
de gör idag är risken mycket stor att vi kommer att återgå till den kaotiska
situation som rådde för ca 20 år sedan och som präglades av en betydande
virkesbrist och kraftigt fluktuerande priser.
Om skogsägareföreningarna kommer att omfattas av en kommande särlagstiftning är
det av största vikt att lagstiftarna klargör att även samverkan mellan
skogsbolagen för anskaffande av virke, liksom samverkan inom sågverksföre-
ningarna, kan fortsätta och därmed erbjuda en nödvändig funktion och stabilitet
på virkesmarknaden.
Vi vill slutligen framhålla att den samverkan som idag sker mellan skogsbolagen
i de gemensamt ägda inköpsbolagen, mellan enskilda skogsägare inom skogsäga-
reföreningarna och mellan de olika köpsågverken inom sågverksföreningarna gynnar
både produktion, distribution och tekniskt och ekonomiskt framåtskridande för
såväl skogsindustrin som skogsbruket och sågverksindustrin.
Munksjö AB: Den sydsvenska virkesmarknaden karaktäriseras av en i dag funge-
rande, balanserad marknad, även om Skogsägarföreningarna har en större dominans
än övriga aktörer. Det är därför av största vikt att konkurrenssituationen vid
inköp av råvara är neutral och i balans mellan marknadens aktörer.
- En särbehandling av s k primärföreningar i enlighet med förslaget skulle ome-
delbart kunna leda till en besvärande obalans i marknaden.
- En sund konkurrens om industriråvaran är absolut avgörande för Skogsindustrins
möjlighet att konkurrera på kort och lång sikt i ett internationellt perspektiv.
- Vedråvaran utgör den, utan jämförelse, största kostnadsposten vid tillverkning
av de flesta skogsprodukter.
10.2.5 Icke-ingripandebesked och undantag enligt 8 KL
Industriförbundet: I förslaget påstås att samverkan som inte kvalificerar för
undantag enligt förslagets 18 b har möjlighet att få dispens med stöd av 8 KL.
Förbundet menar att detta knappast kan vara korrekt. Hela upprinnelsen till
lagstiftningsärendet är ju just att undantag enligt 8 visat sig i stort sett
uteslutet för primärföreningarna. Vidare utgör kriterierna i 18 b 2 st 2p b)
delar av 8 s dispensgrunder. Det är därför svårt att se hur ett förfarande som
inte klarar de färre kraven enligt 18 b sedan skall kunna uppfylla både dessa
och dessutom vad som i övrigt fordras vid en prövningen enligt 8 .
11 Missbruk av en dominerande ställning
11.1 Förslaget
De särskilda konkurrensreglerna för lantbrukets primärföreningar avses gälla
endast i förhållande till förbudet i 6 . Från tillämpningen av förbudet mot
missbruk av en dominerande ställning i 19 görs inget undantag. Avtal eller
förfaranden som utgör ett missbruk av marknadsmakt från en förening med
dominerande ställning är alltjämt förbjudet. Också avtal eller förfaranden som
rör medlemmarnas handlingsfrihet och som har effekter gentemot tredje man kan
utgöra ett sådant dominansmissbruk.
11.2 Remissvaren
Konsumentverket: Verket vill framhålla vikten av att reglerna fortfarande gör
det möjligt att ingripa om primärföreningarna uppträder på marknaden på ett
sådant sätt, t ex genom att utnyttja en dominerande ställning, att det leder
till negativa effekter för konsumenterna.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet: Jordbrukskooperationens
starka ställning i Sverige medför att dess olika föreningar i stor utsträckning
har en dominerande ställning och att föreningarnas individuella agerande därför
kan prövas enligt 19 konkurrenslagen. Innebörden och betydelsen av denna
möjlighet torde med fördel kunna behandlas tydligare i det fortsatta lag-
stiftningsarbetet. Framför allt bör understrykas angelägenheten av att dominan-
sen inte får utnyttjas till åtgärder som direkt eller indirekt försvårar konkur-
rens för fristående företag, t ex i form av bindningar som försvårar dessas
tillgång till inköps- och försäljningskanaler, användning av kopplingsförbehåll,
användning av diskriminerande villkor, hot om bojkott, m.m. Tyvärr ger praxis
från den tidigare konkurrenslagen många exempel på att företagen inom jord-
brukskooperationen inte dragit sig för att tillämpa dessa slags konkurrensmeto-
der.
Det kan nämnas att de ifrågavarande föreningarna i vissa fall har en sådan
position att de också torde vara att bedöma som dominerande företag enligt
konkurrensreglerna i EG/EES.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor: Det framförs i skälen till rege-
ringens förslag att de särskilda konkurrensreglerna endast avser förhållandet
till förbudet i 6 . Inget undantag medges för förbudet mot missbruk av
dominerande ställning. Detta bör enligt vår uppfattning särskilt understrykas.
LRF: Hur förhåller sig t ex arbetsgruppens kartellsynsätt till 19 konkur-
renslagen om missbruk av dominerande ställning och diskrimineringsförbudet?
TCO: Någon försvagning av lagreglerna mot missbruk av dominerande ställning bör
enligt TCOs mening inte ske.
12 Kostnader och andra effekter av förslaget
SLU: Efter en analys av utredningsrapporten kan konstateras att om den före-
slagna lagen antages i oförändrat skick, uppstår allvarliga hot mot det svenska
jordbruket, den svenska livsmedelsindustrin och den svenska producentkoopera-
tionen. Om lagförslaget genomföres, kommer dynamiken i den svenska jordbruks-
och livsmedelssektorn att hämmas, eftersom förbud lägges mot många organisa-
tionsformer och många handlingsalternativ, vilka kan vara värdefulla, särskilt i
en framtid.
Problematiken rörande kooperationens roll i konkurrensen är väl utforskad i bl a
Tyskland och USA. I båda dessa länder betraktas kooperativa företag såsom vär-
defulla element i en välfungerande och konkurrensutsatt samhällsekonomi. Det är
uppfattningar, som har såväl en vetenskaplig bas som en allmän förankring inom
näringsliv och förvaltning.
Den svenska konkurrenspolitikens förhållande till producentkooperation avviker
markant från motsvarande rättstillämpning utomlands. Detta återkommer i det
aktuella lagförslaget. Analyserna har svag relevant teoretisk underbyggnad, och
visar brist på kunskap om svensk lantbrukskooperation. Jämförelserna med ut-
ländsk lantbrukskooperation och anslutande konkurrensrättsliga bestämmelser är
otillräckliga. Utredningens resonemang avviker således såväl från etablerad
teori om kooperativt företagande som från allmänt accepterade ståndpunkter i de
länder, som Sverige brukar jämföra sig med.
Inte ens det faktum att de svenska lantbrukskooperativa företagen överlag består
av föreningar, som har öppet medlemskap och mottagningsplikt, är något som den
svenska konkurrenspolitiken beaktar. I andra länder betraktas detta som ett
mycket värdefullt bidrag till en väl fungerande konkurrens, eftersom alla voly-
mer, som överhuvudtaget kan tänkas bli producerade, kommer ut på marknaden och
pressar prisnivåerna.
Mot denna bakgrund är det förståeligt att utredningens konklusioner blir starkt
diskriminerande gentemot det producentkooperativa företagandet i Sverige, speci-
fikt lantbrukskooperationen. Det kan finnas flera skäl till att utredningen har
fått denna slagsida:
- Den tidigare svenska jordbrukspolitiken har givit upphov till en lantbrukskoo-
peration med en mycket dominerande marknadsställning. Även om denna är re-
sultatet av statsmakternas önskemål, är det självfallet tvivelaktigt ur ett kon-
kurrensperspektiv.
- Omställningen inom lantbrukskooperationen i riktning mot marknads- och kon-
kurrensanpassning har ännu inte helt fullföljts, dock att det i dessa år sker
omfattande förändringar.
- Den svenska lagstiftningen om kooperativt företagande, Lagen om ekonomiska
föreningar, är föga anpassad för producentkooperativa företag, som verkar i en
konkurrenspräglad marknadsekonomi. Den är i hög grad baserad på en otidsenlig
ideologi av konsumentkooperativt ursprung, och den är tillkommen under en
period, då svensk lantbrukskooperation p.g.a. ett stark jordbrukspolitiskt skydd
inte hade anledning att agera för en marknadsorienterad kooperationslagstiftning
.
- Utredningsgruppens kunskap om kooperativt företagande synes till stor del
byggd på allmänna observationer av svensk lantbrukskooperation, vilken alltså
utgör ett kraftigt specialfall, eftersom denna dels har präglats av en stark
jordbrukspolitik och dels har organiserat sig i enlighet med den otidsenliga
föreningslagen. En del av de vanföreställningar och schablonbilder rörande
kooperativt företagande, har tyvärr fått fotfäste i utredningsarbetet.
- Möjligtvis kan utredarnas uppfattning om kooperation också vara baserad på
observationer av svensk konsumentkooperation, vilket i så fall vore synnerligen
olyckligt, eftersom dessa båda kooperationsformer på den principiella nivån har
mycket begränsade likheter med varandra. Dessutom upplever svensk konsu-
mentkooperation f n sådana ekonomiska och organisatoriska problem att inga som
helst förebilder kan hämtas därifrån.
Det kan vidare konkluderas att om den svenska lantbrukskooperationen tvingas att
organisera sig enligt lagförslaget, blir dess integrationsgrad mycket lägre än
vad som förekommer bland konkurrenter både utomlands och i Sverige. Att dessa
konkurrerande företag har en hög integrationsgrad är ingen tillfällighet det
innebär att de olika produktionsaktiviteterna kan strömlinjeformas till en
helhet, som är effektivitetsskapande. Svensk lantbrukskooperation skulle alltså
inte få lov att öka sin effektivitet.
Till detta kommer andra negativa effekter. Om integrationsgraden mellan medlem
och företag skulle bli mycket låg, kommer företagen att bli lidande såväl vad
gäller såväl kapitalfunktionen som ledningsfunktionen. Medlemmarna incitament
att förse företagen med egenkapital minskar. Den främsta lösningen på detta
problem är att företagen bygger upp en ännu större mängd kollektivt kapital,
vilket är olyckligt ur flera aspekter. Redan idag har svensk lantbrukskoopera-
tion en betänkligt hög andel kollektivt kapital, vilket är en följd av dels den
tidigare jordbrukspolitiken och dels den förra skattelagstiftningen.
Vidare försämras ägarkontrollen. Medlemmarnas incitament att engagera sig för
att leda och styra företagen minskar, om deras koppling till företagen blir
endast sporadisk och flyktig. Därmed kommer företagen att fungera sämre för
såväl medlemmar som samhället. De kooperativa företagen kommer inte längre att
fungera såsom kooperativa, och de kan inte utnyttja de fördelar, som ligger i
deras företagsform och som lagen om ekonomiska föreningar avser att ge dem.
Båda dessa förhållanden indikerar att producentkooperationen mister sin prägel
och får karaktär av stiftelse, om banden mellan medlemmarna och företaget
försvagas. Detta är omöjligt for ett kooperativt företag och i strid med lagen
om ekonomiska föreningar. Med den förslagna lagparagrafen förlorar således be-
greppet medlemskap sin innebörd. När medlemmarna reduceras till att bli endast
samhandelspartners, har de inget incitament att engagera sig med vare sig kapi-
tal eller styr-/kontrollåtgärder. De rättigheter, som lagen om ekonomiska före-
ningar ger, tas bort av konkurrenslagen, om de föreslagna reglerna antages.
Ett kooperativt företag ska ägas av medlemmarna, styras av medlemmarna och gagna
medlemmarna, vilket allt är omöjligt om medlemmarna ska ha en ren marknads-
relation till sitt kooperativa företag. Erfarenheterna från konsumentkoo-
perationen talar sitt tydliga språk härvidlag; medlemskapet har idag inget
reellt värde. Forskningen är också otvetydig härvidlag: om ett kooperativt före-
tag inte kan arbeta såsom kooperativt, kan det inte överleva.
Sågverksföreningarna: Föreningarna konstaterar att Arbetsgruppen för utredning
om konkurrensregler för verksamhet inom lantbrukets primärföreningar i sitt
förslag till ändring av Konkurrenslagen helt tycks inrikta sig på det skyddsin-
tresse som Arbetsgruppen anser föreligger beträffande lantbrukets primärföre-
ningar. Oavsett vilken inställning man har till detta, förvånar det oss att det
grundläggande konsumentintresset, som bör ligga bakom all konkurrens- och
marknadsrättslig lagstiftning, inte uppmärksammas.
Vi anser att den föreslagna lagändringen, om den genomförs, innebär en väsentlig
förändring av de principer som varit styrande för KLs tillkomst. Genom KL
infördes den s k förbudsprincipen i svensk konkurrensrätt, innebärande generella
förbud mot konkurrensbegränsande företeelser i näringslivet. Dessa förbud gäller
lika för alla företag i alla branscher.
Arbetsgruppens förslag innebär att en bransch ges en särställning i KL. Risken
är uppenbar att detta öppnar möjligheter även för andra branscher att begära en
särskilt förmånlig behandling i lagstiftningen. Om regeringen ändå vill slå in
på denna väg anser vi att det är av stor vikt att de särskilda överväganden som
motiverar detta steg också innefattar en grundlig analys av vad lagändringen in-
nebär för konsumenter och andra avnämare i de berörda branscherna.
Arbetsgruppens redovisning av förslagets effekter för samhällsekonomin är mycket
knapphändig. Vi föreslår därför att förslaget kompletteras med en mer utförlig
analys av dess effekter för samhällsekonomin, i ovan angivna avseenden.
Stora Kopparbergs Bergslags AB: Det kan konstateras att förslaget framlagts
utan några analyser avseende effekterna av sådan särlagstiftning.
13 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
13.1 Förslaget
Ändringarna i konkurrenslagen skall träda i kraft den 1 juli 1994 och gälla både
avtal som kommer till efter ikraftträdandet och sådana som existerar vid ikraft-
trädandet.
13.2 Remissvaren
Marknadsdomstolen: Under rubriken Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser be-
rörs frågor om avtal som enligt förslaget undantas från förbudet i 6 5 KL och
som under en varit förbjudna/ogiltiga. Härvid sägs bl.a. att den situationen
att ett avtal under en tid är förbjudet enligt 6 (och ogiltigt enligt 7 ) och
därefter blir tillåtet och till följd därav åter giltigt också kan inträffa
enligt KL i dess nuvarande lydelse och i de EG-regler i vilka KL tar sin
utgångspunkt. Ogiltigheten så att säga läks genom att avtalet undantas från
förbudet. För att så skall ske torde, enligt Marknadsdomstolens uppfattning,
förutsättas att avtalet har tillämpats av parterna även under den tid det varit
ogiltigt. Har avtalet upphört att tillämpas under ogiltighetstiden torde krävas
att det förnyas eller att ett nytt avtal träffas. Ett avtal som varit förbjudet
torde sålunda inte endast till följd av att det blir tillåtet åter bli giltigt.
De aspekter på ogiltigheten som nu har berörts har särskild aktualitet i det
föreliggande lagstiftningsärendet och synes vara förtjänta av ytterligare över-
väganden.
Konkurrensverket: En placering av de tilltänkta särreglerna i KL ger vid handen
att förslaget i departementets promemoria är tänkt att vara av permanent karak-
tär. Verket har i sin skrivelse till regeringen framfört ståndpunkten att
särreglerna på jordbruksområdet borde vara tidsbegränsade. Tidsbegränsningen
skall ses mot bakgrund av de strukturella frågor som rör jordbruket vilka måste
övervägas inom ramen för en översyn av jordbrukspolitiken inför ett medlemskap i
EU och behovet av att ge jordbrukets primärföreningar klarare spelregler under
denna tid. Den skall också ses mot bakgrund av att behovet av särskild
lagstiftning avseende jordbruket måste ses över vid ett medlemskap i EU.
SLU: De föreslagna lagparagraferna avviker på centrala punkter från motsvarande
bestämmelser i utlandet, inklusive EU-länderna och de främsta konkurrentlän-
derna. Förvisso kan regelverket ändras vid ett svenskt EU-inträde, men eftersom
det krävs tid för näringslivets anpassning, är förutseende och framförhållning
nödvändigt.
Industriförbundet: Som anförts ovan utgör de föreslagna reglerna i praktiken ett
gruppundantag för lantbrukets primärföreningar. I motsats till individuella
dispenser och vanliga gruppundantag gäller det dock utan bestämd giltighetstid.
Några skäl för denna skillnad anförs inte. Förbundet vill för sin del
ifrågasätta om inte också det nu aktuella undantaget borde tidsbegränsas. Med
detta menar Förbundet givetvis inte att undantaget senare skall upphävas, utan
endast att det - som i andra fall - kan vara lämpligt att efter en angiven
period göra en samlad översyn av reglerna mot bakgrund av erfarenhet och
utveckling. Vilka förändringar, i inskränkande eller utvidgande riktning, som
kan vara påkallade får bedömas då.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) m.fl: Man konstaterar att det i arbetsgruppens
förslag har inte införts övergångsregler motsvarande de som finns intagna i
konkurrenslagen. För lantbrukets primärföreningar har det förelegat stor osäker-
het beträffande deras rättsliga ställning efter den 1 juli 1993. Ansvaret härför
åvilar statsmakterna som alltför Sent vidtagit åtgärder i syfte att rätta till
konkurrenslagens brister. Från statsmakternas sida, däribland näringsministern,
har emellertid åtskilliga uttalanden gjorts innebärande att konkurrenslagens
syfte inte varit att förbjuda den verksamhet som idag bedrivs inom lantbrukets
"primärföreningar". Föreningarna har därför haft skäl att utgå från att den
osäkerhet som gällt slutligt skulle undanröjas genom det nu föreliggande
förslaget. LRF måste dock konstatera att statsmakternas utfästelser inte
infriats.
Mot denna bakgrund är det alldeles nödvändigt att de föreningar som inte kommer
att omfattas av de föreslagna ändringarna ges rimliga möjligheter att åtgärda
den verksamhet som bedrivits före den 1 juli 1993 och som existerar den 1 juli
1994. Övergångsbestämmelser måste självklart utformas på ett sådant sätt att be-
rörda föreningar bereds tillfälle att under en period om sex månader från
lagändringarnas ikraftträdande vidta nödvändiga förändringar av verksamheten,
alternativt anmäla förfarandet för undantag hos konkurrensverket. De rättsverk-
ningar som inträder vid överträdelse av konkurrenslagen skall vidare inte kunna
aktualiseras förrän sex månader från konkurrensverkets beslut i ärendet.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20)
dels att 6 skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 18 a - 18 c , samt
närmast före 18 a en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6
Om något annat inte Om något annat inte följer
följer av beslut enligt av beslut enligt 8 eller
8 eller 15 eller av 13 15 eller av 13, 17
eller 17 , är avtal eller 18 c , är avtal
mellan företag förbjudna mellan företag förbjudna
om de har till syfte om de har till syfte att
att hindra, begränsa hindra, begränsa eller
eller snedvrida snedvrida konkurrensen på
konkurrensen på den den svenska marknaden på
svenska marknaden på ett ett märkbart sätt eller om
märkbart sätt eller om dede ger ett sådant resul-
ger ett sådant resultat. tat.
Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att
1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller
indirekt fastställs,
2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller
kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor delas upp,
4. olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa
handelspartner får en konkurrensnackdel, eller
5. det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig
ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har
något samband med föremålet för avtalet.
Särskilda bestämmelser för
jordbruket m.m.
18 a
Med primär
lantbruksförening avses i
denna lag en ekonomisk
förening
1. vars medlemmar är
enskilda lantbrukare
eller andra företag som
bedriver jordbruk, träd-
gårdsverksamhet eller
skogsbruk eller är lokala
sammanslutningar av såda-
na företag, och
2. som inte har annan
förening av detta slag
som medlem än sådan lokal
sammanslutning.
18 b
Med jordbruksprodukter
avses i denna lag sådana
varor som anges i
bilagan till lagen
(1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter
m.m.
Med trädgårdsprodukter
avses sådana varor som
anges i bilagan till
tulltaxelagen
(1987:1068), andra
avdelningen kapitel 6 -
8.
Med skogsprodukter avses
sådana varor som anges i
bilagan till
tulltaxelagen
(1987:1068), nionde
avdelningen kapitel 44
och tionde avdelningen
kapitel 47 och 48.
18 c
Förbudet i 6 gäller inte
för sådana avtal inom en
primär lantbruksförening
eller dess dotterföretag
som avser samverkan mel-
lan föreningens medlemmar
om
1. produktion,
insamling, förädling,
försäljning eller därmed
sammanhängande verksamhet
såsom användandet av
gemensamma anläggningar,
lagring, beredning,
distribution eller
marknadsföring i fråga om
jordbruks-, trädgårds-
eller skogsprodukter,
eller
2. inköp av varor eller
tjänster för sådan
verksamhet som avses
under 1.
Första stycket gäller dock
inte avtal som har till
syfte eller ger till
resultat
1. att en medlems fria
rörlighet på marknaden för-
hindras eller försvåras
a) i fråga om valet av
avnämare eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten
att lämna föreningen,
eller
c) i annat avseende av
motsvarande betydelse,
eller
2. att försäljningspriser
direkt eller indirekt
fastställs på varor som
produceras hos
medlemmarna när
a) försäljningen sker
direkt mellan medlem och
tredje man, eller
b) föreningen svarar för
försäljningen och
konkurrensen på marknaden
hindras, begränsas eller
snedvrids i väsentlig ut-
sträckning.
_____________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-31
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 10 mars 1994 (Näringsdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i
konkurrenslagen (1993:20).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av av hovrättsassessorn Jan Stockhaus.
Förslaget föranleder inte något annat yttrande av Lagrådet: än att 18 a
föreslås få följande lydelse:
"Med primär lantbruksförening avses i denna lag en ekonomisk förening vars
medlemmar är enskilda lantbrukare eller andra företag som bedriver jordbruk,
trädgårdsverksamhet eller skogsbruk. Om sammanslutningar av sådana företag är
medlemmar i föreningen, anses den dock vara primär lantbruksförening endast
under förutsättning att sammanslutningarna bara utgörs av lokala
sammanslutningar av företag med verksamhet av angivet slag."
Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 april 1994
Närvarande: statsråden Friggebo, ordförande, och Johansson, Laurén, Hörnlund,
Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Davidson, Könberg,
Odell, Lundgren, Unckel
Föredragande: statsrådet Odell
Regeringen beslutar proposition 1993/94:210 Särskilda konkurrens-
regler för lantbruket.