Post 7161 av 7163 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:3 ·
om villkoren för vegetabilieproduktionen efter budgetåret 1993/94
Ansvarig myndighet: Jordbruksdepartementet
Dokument: Prop. 3
Regeringens proposition
1993/94:3
om villkoren för vegetabilieproduktionen efter
budgetåret 1993/94
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag
som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 3 juni 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Karl Erik Olsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås åtgärder för en fortsatt
anpassning av den svenska jordbruks- och
livsmedelssektorn till de förhållande som råder
inom EG. Omställningsprogrammet, som utformades i
enlighet med 1990 års livsmedelspolitiska beslut,
kommer att förändras i viss mån. Ändringarna består
bl.a. av att odlingsbegränsningen och kvoteringen
baserad på 1990 års odling upphör fr.o.m.
budgetåret 1994/95. Kravet på återbetalning kommer
att differentieras. För de jordbrukare som inte har
vidtagit en varaktig åtgärd för att ställa om
åkermarken före den 1 juli 1996 men i övrigt
uppfyllt kraven i omställningsprogrammet bör
återbetalningskravet uppgå till 2 000 kr/ha. De
jordbrukare som har brutit mot övriga villkor i
omställningsprogrammet kommer däremot att krävas på
återbetalning av hela det utbetalade beloppet.
Inlösenpriset för spannmål budgetåret 1994/95
föreslås bli 1,05 kr/kg och arealbidraget 900 kr/ha
för aktuell odling av de grödor som ingår i
stödarealen. Direktbidraget till mjölkproduktionen
avvecklas fr.o.m. budgetåret 1994/95.
En miljöavgift på kadmium i handelsgödsel införs
fr.o.m. den 1 januari 1994.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984:409) om avgift på
gödselmedel
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1984:409) om
avgift på gödselmedel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §[1]
Avgift skall erläggas Avgift skall betalas med
med 60 öre för varje 60 öre för varje helt
helt kilogram kväve och kilogram kväve i
en krona 20 öre för gödselmedlet, om andelen
varje helt kilogram kväve i medlet är minst
fosfor i gödselmedlet, två procent.
om andelen kväve
respektive fosfor i
medlet är minst två Avgift skall betalas med
procent. 30 kronor för varje helt
Avgift skall inte gram kadmium i
erläggas för gödselmedel gödselmedlet, till den
i form av tabletter, del kadmiuminnehållet
pastiller eller dylikt överstiger 50 gram per
eller i förpackningar ton fosfor.
med en bruttovikt som
inte överstiger 10
kilogram.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om
avgiftsskyldighet som inträtt före ikraftträdandet.
**FOOTNOTES**
[1] Senaste lydelse 1988:639.
1
Jordbruksdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3
juni 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och
statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson,
Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas, Thurdin,
Hellsvik, Björck, Davidson, Könberg, Odell,
Lundgren, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Olsson
Proposition om villkoren för
vegetabilieproduktionen efter budgetåret 1993/94
1 Inledning
Regeringen föreslog i 1993 års budgetproposition
(prop. 1992/93:100 bil. 10) åtgärder för att
anpassa villkoren för den svenska
vegetabilieproduktionen till de villkor som gäller
inom EG.
I propositionen om vissa frågor rörande jordbruket
och trädgårdsnäringen (prop. 1992/93:183) aviserade
jag min avsikt att lägga fram förslag till
riksdagen om ytterligare steg i anpassningen till
EG av de pris- och stödnivåer som avser budgetåret
1994/95.
Mot bakgrund av regeringens förslag till anpassning
av omställningsprogrammets utformning i
budgetpropositionen har riksdagen sedermera
beslutat (bet. 1992/93:JoU13, rskr. 1992/93:231)
att godkänna regeringens förslag om en fortsatt
tillämpning av systemet med inlösenpriser samt ett
införande av arealbidrag fr.o.m. år 1993.
Riksdagens beslut innebär att inlösenpriset och
arealbidraget för 1993 års spannmålsskörd skall
uppgå till 1,05 kr/kg resp. 700 kr/ha. Vidare har
riksdagen fastställt arealbidragets omfattning och
angivit riktlinjerna för en fortsatt anpassning av
omställningsprogrammet. Jordbruksutskottet anförde
att *regeringens förslag frångås såvitt avser
kravet på omställning av stödarealen som villkor
för arealbidrag under budgetåren 1993/94 och
1994/95*. Vidare föreslog utskottet att regeringen
skulle verka för att omställningsprogrammet i
största möjliga utsträckning anpassas till EG:s
trädesprogram. Utskottet var medvetet om att en
sådan anpassning förutsätter överväganden om både
tekniska frågor och mer övergripande eko-
nomisk-politiska frågor, såsom t.ex.
trädesvillkoren, varaktigheten och återbetalning av
omställningstödet. Med anledning av detta har
frågan om kravet på varaktighet, odlingsbegräns-
ning, återbetalning och trädesvillkor inom
omställningsprogrammet beretts inom rege-
ringskansliet.
I betänkandet (SOU 1992:14) Mindre kadmium i
handelsgödsel föreslås ett införande av miljöavgift
på kadmium i handelsgödsel.
2 Åtgärder inom vegetabiliesektorn efter
budgetåret 1993/94
2.1 Inlösenpris och arealbidrag budgetåret 1994/95
Mitt förslag: Inlösenpriset för 1994 års skörd
fastställs till 1,05 kr/kg spannmål och
arealbidraget till 900 kr/ha för 1994 års
odling av spannmål, oljeväxter, proteingrödor,
sockerbetor, potatis, konservärter, bruna bönor
eller frövall.
Skälen för mitt förslag: Riksdagens beslut med
anledning av 1993 års budgetproposition (prop.
1992/93:100 bil. 10, bet. 1992/93:JoU13, rskr.
1992/93:231) innebär att ett system med
inlösenpriser i kombination med arealbidrag för
odling av spannmål, proteingrödor, oljeväxter,
sockerbetor, potatis etc. skall gälla under
budgetåret 1994/95. Jag återkommer nu till frågan
om nivåerna för inlösenpriser och arealbidrag för
budgetåret 1994/95.
Ett viktigt led i regeringens strategi för
jordbruket inför ett EG-medlemskap är att medverka
till att svenska jordbruksföretag som har goda
förutsättningar att producera och konkurrera på
EG:s villkor skall kunna bestå under
övergångsperioden. EG:s stöd till vegetabiliesek-
torn ligger på ett antal områden avsevärt över
Sveriges stöd till jordbrukarna. Med deprecieringen
av den svenska kronan har skillnaden förstärkts
ytterligare. En flytande kronkurs försvårar
jämförelsen av den långsiktiga stödnivån för
jordbrukare i Sverige och inom EG, men under
antagande om att den gröna kronkursen är 1 ECU =
10 SEK blir stödnivån inkl. arealbidrag ca 1,45
kr/kg. Jag föreslår ett inlösenpris på 1,05 kr/kg
och ett arealbidrag på 900 kr/ha. Det innebär att
den svenske jordbrukaren får ca 1,27 kr/kg
spannmål. Eftersom den svenska kronan inte är
bunden till EG:s ECU finns det givetvis en viss
osäkerhet om vad stödrelationen kommer att vara vid
tidpunkten för ett EG-medlemskap. Jag vill erinra
om att tidigare i år i propositionen om vissa frå-
gor rörande jordbruket och trädgårdsnäringen (prop.
1992/93:183) föreslogs att regeringen skulle kunna
justera referenspriserna om beräkningsgrunderna så-
som valutakurser etc., förändras.
Ett differentierat arealbidrag kommer att lämnas
för 1994 års odling av spannmål, oljeväxter,
proteingrödor (matärt, foderärt, åkerbönor samt
vicker till mognad), sockerbetor, matpotatis,
potatis för stärkelse och råsprit, konservärter,
bruna bönor och frövall under förutsättning att
odlingen inte sker på omställningsareal. Min
bedömning är således att arealbidraget inte bör
kvoteras individuellt för varje enskild företagare
utifrån 1990 års odling av prisreglerade grödor.
Med en dylik utformning öppnas en möjlighet för
jordbrukare att anpassa sin odling till de nya
villkor som råder vid ett EG-medlem-skap. Resurser-
na kan därmed omfördelas effektivt mellan
brukningsenheter.
2.2 Omställningsprogrammet budgetåren 1994/95 och
1995/96
Mitt förslag: Omställningsprogrammet skall
omformas för att till vissa delar överensstämma
med EG:s regelverk. Kraven på odlingsbegräns-
ning skall upphöra fr.o.m. 1994 års
växtodlingssäsong. Återbetalningskravet och
övriga regler kvarstår dock under hela
omställningsperioden t.o.m. den 30 juni 1996
med ett undantag. För de jordbrukare som inte
har genomfört en varaktig omställning före den
1 juli 1996 men följt övriga
omställningsvillkor uppgår återbetalningskravet
till 2 000 kr/ha.
Skälen för mitt förslag: Riksdagen gav, i samband
med sin behandling av 1993 års budgetproposition
(bet. 1992/93:JoU13, rskr. 1992/93:231), regeringen
i uppdrag att pröva frågan om en EG-anpassning av
omställningsprogrammet till EG:s trädesprogram. I
Jordbruksutskottets betänkande angavs att
anpassningen av omställningsprogrammet bör
genomföras snabbare än vad som föreslogs i
budgetpropositionen och att programmet bör anpassas
i största möjliga utsträckning. Sveriges ambition
är att bli medlem i EG fr.o.m. den 1 januari 1995.
Mot bakgrund av riksdagens beslut måste därför be-
slut om en anpassning av omställningsprogrammet
fattas för 1994 års växtodling. Jag föreslår därför
följande EG-anpassning av omställningsprogrammet.
Omställningsprogrammet fr.o.m. 1994 års
växtodlingssäsong
Med varaktig omställning avses i det frivilliga
svenska omställningsprogrammet att den areal som
anslutits till programmet skall ha ställts om till
annan användning än traditionell
livsmedelsproduktion före den 1 juli 1996 och att
denna areal under tiden fram till detta datum inte
används för odling av s.k. prisreglerade grödor för
livsmedelsproduktion. Efter den 1 juli 1996 ställs
inga krav på omställningsarealens användning.
EG:s trädesprogram kan beskrivas som ett
obligatoriskt trädesprogram som i princip skall
gälla för all framtid. Trädeskravet fastställs
varje år beräknat på årets odling. De till synes
stora skillnaderna mellan omställningsprogrammet
och EG:s trädesprogram är principiellt viktiga, men
i praktiken är programmen tämligen lika och
effekten av dem blir i stort densamma. Det svenska
omställningsprogrammet bör mot bakgrund av
riksdagens uttalande nu justeras ytterligare för
att kunna likställas med EG:s trädesprogram.
Det är ca 370 000 ha åkermark som anslutits till
omställningsprogrammet. Jordbrukarna har erhållit
en ersättning med ca 3,1 miljarder kr för omställ-
ningen. Den 1 april 1992 hade åtgärder vidtagits på
ungefär hälften av arealen. Av den resterande
anslutna åkermarken fanns det planer på varaktig
omställning för hälften av arealen och den övriga
marken, dvs. totalt 25 % låg i s.k. vänteläge.
Omställningsprogrammet har medfört ett minskat
spannmålsöverskott och därmed minskade
exportkostnader. Det har inte heller lämnats något
inkomststöd för omställningsarealerna. Enligt min
mening är det angeläget att en omställning kommer
till stånd och jag anser därför att kravet på att
jordbrukarna genomför en varaktig omställningsåt-
gärd före den 1 juli 1996, förblir oförändrat.
Med mitt tidigare förslag om att lämna arealbidrag
för aktuell odling bör det bli möjligt även för
jordbrukare som är anslutna till omställningspro-
grammet att anpassa sin odling till förhållandena
inom EG. De bör inte missgynnas av att de har
anslutit sig till omställningsprogrammet och därmed
bidragit till att Sverige under dessa fem år kommer
att ha en lägre kostnad för spannmålsexport än vad
som annars hade varit fallet. Mot denna bakgrund
anser jag att kravet på odlingsbegränsning bör
slopas för att bl.a. motverka en snedvridning av
konkurrensen mellan svenska jordbrukare. Inom EG
förekommer inte några motsvarande bestämmelser.
Med ett slopat krav på odlingsbegränsning samt en
anpassning till EG:s regler av vad som får odlas på
omställd areal sker ytterligare en anpassning till
EG:s trädesprogram. Till skillnad från EG:s
jordbrukare som endast binder sig för ett år i
taget kommer de svenska jordbrukarna inte att kunna
odla livsmedel eller livsmedelsprodukter som kon-
kurrerar med befintlig produktion under en period
om fem år.
Kravet på återbetalning, för de som bryter mot
villkoren i omställningsprogrammet, bör vara kvar.
De jordbrukare som har erhållit ersättning för
omställning av mark har, även med föreslagna för-
ändringar, förbundit sig att under en femårsperiod
inte odla sådana grödor som tidigare
prisreglerades, på omställningsmark. För att und-
vika att någon bryter mot denna grundläggande del
av avtalet bör kravet på återbetalning stå fast.
För de jordbrukare som inte har vidtagit en
varaktig åtgärd för att ställa om åkermarken före
den 1 juli 1996 men i övrigt uppfyllt kraven i
omställningsprogrammet bör återbetalningskravet
uppgå till 2 000 kr/ha.
Arealbidrag och trädeskrav under en övergångsperiod
En utgångspunkt för förhandlingarna med EG är att
Sverige skall fullfölja sitt omställningsprogram.
Detta innebär att vid ett EG-medlemskap fr.o.m. den
1 januari 1995 kommer arealbidrag att lämnas för
1995 års odling av spannmål, oljeväxter och
proteingrödor. Riksdagen avslog regeringens förslag
i 1993 års budgetproposition om ett
omställningskrav för budgetåren 1993/94 och
1994/95. Mot denna bakgrund bör det inte ställas
något ytterligare omställningskrav under
omställningsperioden. Den totala arealen omställd
mark i Sverige är ca 370 000 ha. Denna areal
överstiger med ca 100 000 ha den areal som skulle
behöva tas ur livsmedelsproduktionen med EG:s
regler för rörlig träda. Jag har vid denna be-
räkning beaktat att det reella trädeskravet inom EG
blir ca 13 % med hänsyn tagen till att mindre
företag inte berörs av det 15-procentiga trädeskra-
vet. Arealen överstiger även den som skulle behöva
ställas om med hänsyn till EG:s nyligen beslutade
regler för fast träda (20 alt. 18 %). Det areal-
bidrag som kommer att lämnas till svenska
jordbrukare för perioden fram till ett
EG-medlemskap är dessutom lägre än EG:s areal-
bidrag. EG:s trädesbidrag kommer att vara ca 2 500
kr/ha och år vid tidpunkten för ett EG-medlemskap.
Med mitt förslag om att behålla omställ-
ningsprogrammet t.o.m. växtodlingssäsongen år 1996
kommer de svenska jordbrukarna att kunna ta del av
EG:s trädesbidrag tidigast skördeåret 1997. Dessa
aspekter motiverar att det inte nu ställs ett in-
dividuellt trädeskrav för att få arealbidrag för
aktuell odling. Det är dock viktigt att
omställningsarealen inte faller under den nivå som
en tillämpning av EG:s regler skulle innebära för
tiden fram till ett medlemskap. En avstämning av
villkoren för arealbidrag får göras när
förhandlingarna med EG avslutats.
2.3 Finansiering
Ett fullföljande av Sveriges omställningsprogram
t.o.m. den 30 juni 1996 bör enligt min mening
innebära att ett belopp motsvarande de trädesbidrag
som skulle lämnas inom ramen för ett svenskt
EG-medlemskap under denna period bör tillgodoräknas
svenska staten, som har finansierat
omställningsprogrammet. Det kan ses som en kompen-
sation för de utgifter som Sverige har haft för att
minska spannmålsöverskottet under denna period,
utgifter som vid en full integration före denna
periods utgång skulle ha finansierats av EG. I
praktiken innebär det att även om Sverige blir
medlem i EG den 1 januari 1995 införs EG:s
trädesprogram efter 1996 års växtodlingssäsong.
Vid diskussioner om exportkostnaden för spannmål
refereras ofta till världsmarknadspriset för vete
som under våren 1993 uppgick till drygt 1 kr/kg.
Den svenska exporten består dock av endast 30 %
vete samt därutöver 40 % korn och råg till ett
världsmarknadspris om ca 65 öre/kg och 30 % havre
till ett pris om ca 80 öre/kg. Vid export av
spannmål tillkommer även kostnader för ränta,
lagring, frakt etc., med ca 30 öre/kg. Den
genomsnittliga kostnaden för export under
budgetåret 1992/93 beräknas bli ca 47 öre/kg.
Den framtida exportkostnaden för spannmål är svår
att bedöma. Världsmarknadspriset är beroende av
både skördeutfall och valutakurser. Vid ett inlö-
senpris om 1,05 kr/kg budgetåret 1994/95 och ett
antagande om att exportkostnaden blir mellan 50*60
öre/kg kan den totala kostnaden förväntas bli mel-
lan 610*732 miljoner kr budgetåret 1994/95. När
odlingsbegränsningen släpps innebär det att man
accepterar en spannmålsodling utöver den tidigare
fastställda bidragsberättigade arealen. Vid en
jämförelse med faktisk odling under år 1992 har det
dock visat sig att odlingen av dessa grödor är ca
70 000 ha mindre än stödarealen.
I 1993 års budgetproposition antogs att
vallodlingens konkurrenskraft skulle minska på
grund av att proteinfoderregleringen föreslogs upp-
höra den 1 juli 1993. Med nuvarande depreciering av
den svenska kronan torde effekten på kort sikt inte
bli av den omfattningen som antogs i
budgetpropositionen. Dessutom pågår en uppbyggnad
av dikobesättningar och därmed en ökning av antalet
dikor. Jag bedömer mot bakgrund av detta att
nettoeffekten av att odlingsbegränsningen upphör
blir begränsad. Kostnaderna för
spannmålsregleringen och direktbidragen på
animalieområdet bör budgetåret 1994/95, liksom
tidigare budgetår, finansieras inom ramen för
anvisade direktbidrag och tillgängliga regle-
ringsmedel inkl. inflytande förmalningsavgifter
budgetåret 1994/95. Beträffande direktbidragen till
animaliesektorn budgetåret 1994/95 bör enligt min
mening direktbidragen till am- och dikor, köttdjur
samt får och lamm behållas oförändrade. Samtidigt
bör i enlighet med Omställningskommissionens
förslag direktbidraget till mjölkkor avvecklas
budgetåret 1994/95. Som en konsekvens av de åt-
gärder som vidtagits för att sänka kostnaderna inom
jordbruket, bl.a. borttagandet av gränsskyddet för
proteinfoder, sänks prisstödet för andra animalier
än mejeriprodukter genom sänkningar av referens-
priserna. Jag vill i detta sammanhang även erinra
om att EG:s miljöprogram för jordbruket, som utgör
en del av den gemensamma jordbrukspolitiken, vid
ett svenskt medlemskap kommer att ge möjligheter
att stödja animalieproduktionen, bl.a. genom stöd
till extensiv vallproduktion och till naturliga
betesmarker. Inför ett EG-medlemskap måste en plan
för en svensk tillämpning av EG:s kompletterande
miljöprogram på jordbruksområdet utarbetas. Jag
kommer i höst att föreslå regeringen att en
särskild utredning får i uppgift att utarbeta
förslag till ett sådant program. I enlighet med vad
som anfördes i årets budgetproposition (prop.
1992/93:100 bil. 10, s. 24) bör därvid ett förslag
till stöd för omläggning till ekologisk produktion
inom ramen för EG:s kompletterade miljöprogram
ingå.
Jag avser att återkomma till frågan om direktbidrag
senast i min anmälan till 1994 års
budgetproposition.
3 Miljöavgift på kadmium i handelsgödsel
Mitt förslag: En miljöavgift på kadmium i
handelsgödsel införs den 1 januari 1994.
Utredningens förslag: Utredningen för införande av
miljöavgift på kadmium i handelsgödsel förordar två
olika gränsvärden för kadmiuminnehåll i
handelsgödsel. Vidare redovisas ett alternativ med
en avgift på 30 kr per gram kadmium i
handelsgödsel. Avgiften bör enligt förslaget
införas tidigast år 1995.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser
tillstyrker att en avgift införs på kadmium i
handelsgödsel. Riksskatteverket anser att frågan om
en miljöskatt på kadmium bör övervägas ytterligare
med hänsyn till att produktbeskattningen bör
harmoniseras med EG-reglerna på området. Grossist-
förbun-det Svensk Handel och Hydro Supra AB menar
att styreffekten av en miljöavgift på kadmium kan
ifrågasättas.
Bakgrunden till mitt förslag: Kadmium är ett
grundämne som före-kommer i miljön och som i större
mängder kan förorsaka olika störningar på det
levande. Kadmium kan hos människan ansamlas i
njurarna och kan även ge genetiska skador. Det är
därför viktigt att minska kadmiumbelastningen på
människor och miljö. Det internationella arbetet på
detta område inriktas ock-så på att minska kadmium-
halterna och det råder enighet om att användningen
av kadmium på sikt bör upphöra.
Större delen av vårt intag av kadmium sker via
födan. Kadmium i åkermarken tas upp i grödorna och
påverkar via födan människors hälsa. Kadmium-halten
i marken är således av stor betydelse för vårt
intag av kadmium. Intaget ligger i Sverige i dag på
en sådan nivå att risken för negativa hälsoeffekter
be-döms som små för den nu levande generationen.
Den nuvarande kadmiumtillförseln till miljön är
emellertid större än bortföringen, vilket innebär
att kadmium ackumuleras i vår miljö, bl.a. i
åkermarken. Det är därför angeläget att minska
tillförseln av kadmium vilken huvudsakligen sker
dels genom nedfall via luften, dels genom
användningen av handelsgödsel.
Genomförda utredningar
Miljöavgiftsutredningen (MIA) lämnade i sitt
slutbetänkande Sätt värde på miljön * Miljöavgifter
och andra ekonomiska styrmedel (SOU 1990:59) bl.a.
riktlinjer för det fortsatta arbetet med att minska
kadmiummängden i fosforgödsel så långt det är
möjligt. I valet av åtgärd förordade utredningen en
avgift. Den borde fastställas på en sådan nivå att
styrning sker mot en kadmiumhalt i fosfor-
gödselmedel som är lägre än 5 gram per ton fosfor.
Kadmiumavgiften skulle införas först efter så lång
tid att tillverkarna dessförinnan haft möjlighet
att installera utrustning för kadmiumrening eller
vidta andra åtgärder för att kraftigt minska
kadmiumhalten i fosforgödselmedlen. En sådan
anpassning borde enligt MIA ha skett till år 1993.
Regeringen bemyndigade i juni 1991 chefen för
Jordbruksdepartementet att tillkalla en särskild
utredare med uppgift att lämna förslag till en
miljöavgift på kadmium i handelsgödsel. I uppdraget
ingick även att föreslå en högsta tilllåten
kadmiumhalt i handelsgödsel. I januari 1992
avlämnade utredningen sitt betänkande Mindre
kadmium i handelsgödsel (SOU 1992:14). Till
protokollet i detta ärende bör fogas utredningens
sammanfattning av betänkandet som bilaga 1. En sam-
manställning av remissyttrandena över betänkandet
finns tillgänglig i Jordbruksdepartementet.
Utredaren förordar att två olika gränsvärden för
kadmiuminnehåll i handelsgödsel införs dels ett
gränsvärde på 50 gram kadmium per ton fosfor i NPK-
och NP-gödselmedel, dels ett gränsvärde på 100 gram
kadmium per ton fosfor i P- och PK-gödselmedel.
Vidare redovisas ett alternativ med en avgift som
styrmedel. Avgiften, som enligt förslaget bör
införas tidigast år 1995, har angetts till 30 kr
per gram kadmium. Denna avgiftsnivå har valts med
hänsyn till att den kan tänkas göra rening av
fosforsyra intressant utan att innebära en
allvarlig belastning för jordbruket eller för kon-
sumenterna i det fall styreffekten (reningen)
skulle utebli.
Regeringen uppdrog i juni 1992 åt Statens
jordbruksverk att utvärdera de miljöstyrande
effekterna av prisreglerings- och miljöavgifter på
handelsgödsel och bekämpningsmedel. Uppdraget
redovisades i december 1992. Utvärderingen har lett
fram till förslag som innebär att miljöavgifterna
på handelsgödsel kan avvecklas medan det för be-
kämpningsmedel bör införas en miljöavgift som
ersätter den tidigare prisregleringsavgiften. I
fråga om avgifter på handelsgödselfosfor anför
utredningen bl.a. att sådana avgifter endast har
liten effekt på fosforutlakningen från
jordbruksmarken. Fosforutlakningen är i huvudsak
beroende av yterosion och klimatbetingade faktorer
varför andra åtgärder, t.ex. vinterbevuxen mark och
förbättrad stallgödselhantering, har betydligt
större miljöeffekt. Avgifter på fosfor har därför
enligt utredningen ingen viktig miljöskyddande
funktion. Utredningen har remissbehandlats och
ärendet bereds för närvarande i regeringskansliet.
Kadmium i åkermark
Kadmium tillförs åkermarken huvudsakligen genom
nedfall via luften och ge-nom användningen av
handelsgödsel. Andra kadmiumkällor * om än i
betydligt mindre omfattning * är slam,
jordbrukskalk och foderfosfat. Totalt tillförs den
svenska åkermarken ca 1 600 kg kadmium per år
(1990/91) med fosforgödselmedlen, vilket motsvarar
ca 40 % av den totala tillförseln.
Förbrukningen av fosforgödselmedel har sedan
1970-talet minskat kraftigt och uppgår i dag till
ca 25 000 ton per år. Den minskade fosforgödslingen
och utnyttjandet av råvaror med låg kadmiumhalt har
bidragit till att kadmiumtillförseln till den
svenska åkermarken har minskat från ca 3,3 gram
kadmium per ha år 1970 till ca 0,6 gram kadmium per
ha år 1991. Tillförseln av kadmium till åkermarken
är cirka tio gånger större än bortföringen. Kadmium
ackumuleras därför i åkermarken.
Den största tillförseln av kadmium sker genom
nedfall från luften. Det totala nedfallet är ca
2 300 kg kadmium per år, vilket motsvarar 57 % av
tillförseln. Åkermarkens pH-värde har en väsentlig
inverkan på hur mycket kadmium som tas upp av
grödorna. I dag ökar kadmiumhalten i marken och
samtidigt sjunker pH-värdet genom försurningen. Vid
de pH-värden som normalt råder i marken ökar upp-
taget av kadmium i de flesta grödor med 2*3 gånger
för varje sänkning av pH-värdet med en enhet.
Internationellt arbete
Kadmium är ett välkänt problem internationellt och
i flera internationella fora pågår arbete att uppnå
gemensamma bestämmelser för hur man skall minska
tillförseln av kadmium till miljön.
Inom EG har de negativa verkningarna av kadmium
uppmärksammats och åtgärderna omfattar hittills
bl.a. ett direktiv med gemensamma regler för
återvinning och särskilt omhändertagande av
nickel/kadmiumbatterier. Vidare finns direktiv som
begränsar användningen av kadmium vid
tillverkningen av vissa varor. Som en av de
planerade åtgärderna i EG:s handlingsprogram ingår
att utveckla metoder för en minskad kadmiumhalt i
de råvaror som används för framställning av
fosforgödselmedel.
Samtliga nordiska länder har ansett att det av
miljö- och hälsoskäl är angeläget att begränsa
kadmiumhalten i handelsgödsel. Bestämmelser om
gränsvärden finns i Danmark, Norge och Finland.
Även Schweiz har ett gränsvärde för kadmium i
handelsgödsel. Gränsvärdena varierar från 50 gram
kadmium per ton fosfor till 150 gram kadmium per
ton fosfor.
Skälen för mitt förslag: De åtgärder som är möjliga
för att minska kadmiumhalten i handelsgödsel är
dels ett gränsvärde som förbjuder försäljning och
användning av handelsgödsel med kadmiumhalt över en
viss nivå, dels en avgift relaterad till innehållet
av kadmium i handelsgödsel eller en kombination av
dessa.
Regeringen beslutade hösten 1992 att införa ett
gränsvärde för kadmium i handelsgödsel fr.o.m. den
1 januari 1993. Gränsvärdet, som ligger på 100 gram
kadmium per ton fosfor, kommer framför allt att
eliminera riskerna för att Sverige blir ett
dumpningland för gödselmedel med höga
kadmiumhalter. Det finns en ökad risk att detta
annars kan bli fallet då allt fler EFTA- och
EG-länder inför gränsvärden. Sverige kommer även
fortsättningsvis att agera i internationella fora
för att få till stånd ytterligare sänkta
kadmiumhalter. Det frivilliga arbete som bedrivs
för att nedbringa kadmiumhalterna är också av stor
vikt i detta sammanhang.
Jag anser emellertid att Sverige nu bör gå vidare i
detta arbete och vidta ytterligare åtgärder för att
minska kadmiumhalterna i handelsgödsel.
Styrmedel
Åtgärder mot miljöproblem har hittills i stor
utsträckning vidtagits i form av förbud mot
användning eller kvantitativa begränsningar. Eko-
nomiska styrmedel har däremot utnyttjats i mindre
utsträckning. Dessa styrmedel har principiellt den
egenskapen att de överlåter till företagen eller de
enskilda att välja vilken väg till anpassning som
skall företas. På detta sätt kan ekonomiska
styrmedel bidra till att leda utvecklingen i en
gynnsam riktning medan förbud och andra begräns-
ningar kan anses konservera den rådande strukturen.
Målet för att införa en avgift på kadmium är att
avgiften skall ge incitament till rening och därmed
bidra till en snabbare utveckling av renare teknik.
Det finns redan i dag känd teknik för att avlägsna
kadmium ur handelsgödsel och vissa processer är
provade i mindre skala. En avgift på kadmium
skulle, särskilt om avgift infördes i flera länder,
sannolikt stimulera tillverkarna att investera i ny
reningsteknik.
I likhet med vad som anförts i betänkandet Mindre
kadmium i handelsgödsel anser jag att en sådan
styreffekt i Sveriges fall skulle ha blivit
tydligare om Sverige hade haft en egen tillverkning
av fosforgödsel. Sverige blir nu allt mer
integrerade i europamarknaden och blir därmed
beroende av produktionen av handelsgödsel i de
europeiska länderna. Det är dock tänkbart att de
producenter i Europa som har tillgång till särskilt
ren råvara (apatit e.d.) väljer att styra en del av
sina renaste kvaliteter till den svenska marknaden.
Om flera länder ställer krav på lägre gränsvärden
eller inför miljöavgifter ökar sannolikheten för
att en marknad uppstår för rening. Detta ökar i sin
tur möjligheterna för att flera länder skall få
tillgång till handelsgödsel med låg kadmiumhalt.
Sverige har ansökt om medlemskap i EG och detta har
tidigare bedömts göra införandet av en miljöavgift
på kadmium komplicerat. Nya miljöskatter eller
-avgifter måste utformas så att de inte kräver
gränskontroll eller på annat sätt stör varuhandeln
enligt EG:s regler. EG:s ministerråd har emellertid
i juni 1991 enats om att vissa punktskatter, t.ex.
miljöskatter, kan behållas om de inte ger upphov
till beskattningsåtgärder i samband med in- och
utförsel. Vid ett EG-medlemskap måste ett system
med miljöavgifter vara utformat så att gräns-
kontroller inte behövs. Det kan i stället krävas
t.ex. ett deklarationsför-farande. Uppbörden av
miljöavgift på handelsgödsel sker redan i dag på
det sättet. Tillverkare och importörer av
handelsgödsel är normalt registrerade hos Statens
jordbruksverk och erlägger avgift grundad på
deklarationer som lämnas varannan månad. Endast i
det fall en importör inte är registrerad skall
avgiften tas ut av tullmyndigheten i samband med
införseln. Ett sådant deklarationsförfarande medför
emellertid viss risk för parallellimport och
utvecklingen på detta område bör därför följas
uppmärksamt. Jag bedömer att ett eventuellt svenskt
medlemskap i EG inte innebär något hinder för ett
införande av en miljöavgift på kadmium.
Jag vill i detta sammanhang något beröra en fråga
som behandlas i den utredning om miljöavgifter på
handelsgödsel och bekämpningsmedel som redovisades
av Jordbruksverket i december 1992. Riksdagen
beslutade år 1988 om miljöförbättrande åtgärder i
jordbruket. Kväveläckaget från åkermarken skulle
enligt riksdagens beslut halveras fram till år 1995
och fosforförlusterna skulle minska väsentligt.
Åtgärdsprogrammet genomförs med stöd av lag-
stiftning, rådgivning, försök och utveckling samt
miljöavgifter på kväve och fosfor.
Utvärderingen av miljöavgifternas effekter visar i
fråga om fosforavgiften att denna endast haft liten
effekt på fosforförlusterna. Fosfor utlakas
huvudsakligen genom erosion och ytavrinning från
marken och påverkas i mindre utsträckning av
fosforgödslingen. För att minska fosforförlusterna
torde and-ra åtgärder, t.ex. vinterbevuxen mark och
förbättrad stallgödselhantering, vara mer
effektiva. Utredningens slutsats är att
miljöavgiften på handelsgödsel kan avvecklas.
Utredningens förslag har remissbehandlats och
bereds i regeringskansliet.
Jag anser att det med hänsyn till behovet av
ytterligare åtgärder för att minska kadmiumhalten i
handelsgödsel bör införas en miljöavgift på kadmium
i handelsgödsel. Samtidigt avskaffas miljöavgiften
på fosfor. Kadmiumavgiften bör uppgå till 30 kr per
gram kadmium i gödselmedel till den del kadmium-
innehållet överstiger 50 gram per ton fosfor. Av-
giften är anpassad till en nivå som bör kunna ge
incitament till rening av fosforgödsel utan att
innebära en ytterligare kostnadsbelastning för
svenskt jordbruk och för konsumenterna. Med hänsyn
till avgiftens syfte bör den även belasta
handelsgödsel i de former som nu är undantagna från
avgift. Miljöavgiften på kadmium borde enligt
utredningens förslag införas år 1995 i samband med
att prisregleringsavgiften avvecklades. Eftersom
prisregleringsavgifterna emellertid avskaffades år
1992 anser jag att den nya miljöavgiften på kadmium
bör införas den 1 januari 1994.
Lagtekniskt innebär mina förslag ändringar i 2 §
lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel.
Föreskriften i paragrafens första stycke om avgift
på fosfor i gödselmedel tas bort. Den nuvarande
bestämmelsen om avgiftsbefrielse för gödselmedel i
viss form eller i små förpackningar ersätts av en
bestämmelse som innebär att avgift skall betalas
för kadmiuminnehållet i gödselmedlet.
Jag anser att Jordbruksverket bör bli ansvarig
uppbördsmyndighet för miljöavgiften på kadmium i
handelsgödsel.
En utvärdering av avgiften bör ske år 1995 för att
bl.a. bedöma avgiftens effektivitet. I detta
sammanhang bör även övervägas om avgiften kan höjas
för att styra kadmiumhalterna mot ännu lägre
nivåer.
Upprättat lagförslag
I enlighet med vad jag nu anfört har inom
Jordbruksdepartementet upprättats förslag till lag
om ändring i lagen (1984:409) om avgift på
gödselmedel.
Den föreslagna lagändringen är av så enkel
beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna
betydelse. Lagrådets yttrande bör därför inte
inhämtas.
4 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att
1.godkänna vad jag förordat i fråga om
inlösenpris och
arealbidrag för
budgetåret 1994/95 (avsnitt 2.1),
2. godkänna vad jag förordat i fråga om
omställningsprogrammet för
budgetåret 1994/95 (avsnitt 2.2) samt
3. anta lagförslaget om avgift på
gödselmedel.
5 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.
2
Utredningens för införande av miljöavgift på
kadmium i handelsgödsel sammanfattning av
betänkandet (SOU 1992:14) Mindre kadmium i
handelsgödsel
Mitt uppdrag
Större mängder kadmium i miljön kan orsaka många
olika störningar på det levande. Kadmium ansamlas i
njurarna och kan även ge genetiska skador. Kadmium
är ett grundämne och bryts därför aldrig ned.
Nästan hela vårt kadmiumintag kommer med maten. Där
svarar vegetabilier (bröd, rotfrukter, grönsaker
etc.) för cirka tre fjärdedelar. Huvuddelen av
intaget är därför direkt beroende av hur mycket
kadmium grödorna tar upp ur åkermarken.
Regeringen beslutade därför den 22 juni 1991 att
tillkalla en särskild utredare med uppgift att
utreda förutsättningarna för att införa en
miljöavgift på kadmium i handelsgödsel.
Uppdraget innebär att utreda behov, möjligheter och
konsekvenser av att när nuvarande
prisregleringssystem inom jordbruksområdet upphör,
införa ett avgiftssystem för kadmium i
handelsgödsel. Avgiften bör enligt direktiven
sättas så att den styr mot en kadmiumhalt som är
mindre än 5 gram per ton. Ett avgiftssystem skall
kombineras med en högsta tillåten kadmiumhalt i
handelsgödsel, ett s.k. gränsvärde.
Ändrade förutsättningar påverkar uppdraget
Valet av medel för att nå det långsiktiga målet är
inte givet. Sedan Miljöavgiftsutredningen (MIA) i
juni 1990 lade fram sitt slutbetänkande (SOU
1990:59) Sätt värde på miljön * Miljöavgifter och
andra ekonomiska styrmedel, där MIA bl.a. angav
riktlinjer för det fortsatta arbetet med att införa
en miljöavgift på kadmium i handelsgödsel har
förutsättningarna för att genom en avgift nedbringa
kadmiumhalterna i handelsgödsel i flera avseenden
förändrats. Det gäler speciellt på kort sikt:
o Hydro Supra AB har beslutat att lägga ned den
enda svenska fabriken för tillverkning av
fosforgödsel.
o Sverige har officiellt sökt medlemskap i EG.
o Ett preliminärt EES-avtal har framförhandlats *
som innehåller särskilda möjligheter och
begränsningar vad gäller begränsning av kad-
miumhalten i handelsgödsel.
o Flera EFTA-stater har redan bestämt * och
notifierat * gränsvärden för kadmium i
handelsgödsel.
Riskerna för negativa hälsoeffekter kan uppstå vid
lägre kadmiumintag
Kadmium är ett dokumenterat hälsofarligt ämne. En
uppdatering av forskningsläget beträffande kadmium
i födan ger vid handen att den aktuella svenska
nivån inte innebär någon akut risk för folkhälsan.
Samtidigt pekar färska studier på att negativa
hälsoeffekter kan uppstå på lägre nivåer än man
tidigare haft anledning att räkna med.
Trots att Sverige jämfört med många andra länder
ligger väl till när det gäller kadmiumhalten i
åkermark, börjar det dagliga intaget av kadmium
närma sig dessa senare risknivåer. Det finns alltså
anledning att redan nu vidta åtgärder för att
minska och efter hand upphöra med den pågående
uppbyggnaden av kadmiumhalterna i svensk åkermark.
Slutmålet måste vara att få ned kadmiumhalterna i
marken till garanterat ofarliga nivåer. Här spelar
förutom handelsgödsel också andra kadmiumkällor en
viktig roll.
Enighet råder om lägre kadmiumhalter
Det internationella arbetet med att avveckla
användningen av hälso- och miljöfarliga ämnen har
nu kommit in i ett intensivare skede. Det råder
enighet om att användningen av kadmium på sikt bör
upphöra.
Internationell samordning är en viktig del i detta
arbete. Det är därför angeläget att driva frågan om
möjligheterna att begränsa och på sikt avveckla
bl.a. kadmium i fosforgödselmedel.
I olika internationella organisationer såsom FN,
OECD, PARCOM, EG och Nordiska rådet har initiativ
tagits för att nå enighet om lägre kadmiumhalter.
Även flera enskilda länder har vidtagit eller
kommer att vidta åtgärder i syfte att minska
kadmiumhalten i fosforgödsel. Möjligheterna till
ett både breddat och fördjupat internationellt
samarbete när det gäller att nedbringa
kadmiumhalterna i fosforgödsel är därför enligt min
bedömning goda.
Styreffekten av en avgift kan ifrågasättas
Även om mitt uppdrag i första hand varit att
utforma en avgift på kadmium i handelsgödsel som
styrmedel medför de ändrade omvärldsförhållandena
att jag för närvarande måste ifrågasätta ändamåls-
enligheten i en unik svensk avgift.
Sverige är en relativt liten marknad för
handelsgödsel, i ett europeiskt perspektiv t.o.m.
mycket liten. Vi kan därför knappast vänta oss att
utländska tillverkare skall vidta särskilda och
kostnadskrävande åtgärder för att tillgodose våra
önskemål om kadmiumfattigare handelsgödsel. Genom
att Hydro Supras fabrik i Landskrona läggs ned
bortfaller också möjligheten att via svensk
industri få till stånd ett utbud av renare
handelsgödsel.
Gränsvärden införs från den 1 december 1992
Det faktum att ett antal EFTA-länder (Finland,
Norge och Schweiz) redan deklarerat sin avsikt att
införa gränsvärden under det närmaste året gör det
enligt min mening naturligt att Sverige * på kort
sikt * väljer samma styrmedel och ambitionsnivå. På
det viset står Sverige starkare gentemot såväl
leverantörer-na av gödselmedel som i en framtida
förhandling med EG.
Mitt förslag innebär att två gränsvärden införs för
svensk del
o ett på 50 gram kadmium/ton fosfor NPK- och
NP-gödselmedel,
o ett på 100 gram kadmium avsett för P- och
PK-gödselmedel.
Det dubbla gränsvärdet motiveras av behovet att
särbehandla P- och PK-gödselmedel, vars normalt
högre kadmiumhalter annars skulle riskera att
utestänga dem från marknaden. I det svenska
jordbruket behövs dessa gödselmedel för att kunna
tillgodose behovet av växtnäring på ett rationellt
sätt.
Gränsvärdena bör införas från den 1 december 1992.
En gradvis skärpning över några år ned till den
föreslagna nivån hade varit att föredra, men jag
har bedömt att EES-avtalet inte medger det.
En miljöavgift på kadmium i handelsgödsel införs
tidigast från den 1 juli 1995
I enlighet med direktiven lägger jag också fram ett
alternativ med en avgift som styrmedel. Avgiften
har lagts på en nivå * 30 kr gram kadmium * som kan
tänkas göra rening av fosforsyra från kadmium in-
tressant, men den är inte så hög att en utebliven
styreffekt (rening) skulle behöva bli en allvarlig
belastning för det svenska jordbruket eller för
konsumenterna. För att inte riskera dumpning på den
svenska marknaden av *smutsiga* gödselmedelspartier
bör avgiften kombineras med ett gränsvärde på t.ex.
högst 150 gram kadmium per ton fosfor.
Även om jag valt att förorda ett gränsvärde framför
en avgift anser jag det väl befogat att om några år
när EFTA-ländernas särbestämmelser om kadmium
enligt EES-avtalet skall omförhandlas år 1995 eller
i samband med ett inträde i EG ånyo pröva
möjligheten att använda en avgift för att få ned
kadmiumhalterna i gödselmedel till lägre nivåer än
vad som är möjligt med gräns-värden. Om en avgift
skall bli meningsfull krävs att andra länder delar
vår strävan att i stort sett eliminera tillförseln
av kadmium till åkermark via handelsgödsel. För att
uppnå en internationell enighet för att reducera
kadmiumtillförseln anser jag det väsentligt med
svenska ansträngningar på detta område.
Marknaden bör ta sitt ansvar
Statliga regleringar och ekonomiska styrmedel är
emellertid inte tillräckliga för att uppnå lägre
kadmiumhalter i handelsgödsel. Skall vi lyckas att
hålla nere människans intag av kadmium via
livsmedel på ofarliga nivåer måste också jordbruket
liksom gödselmedels- och livsmedelsbranscherna
hjälpa till med att ställa krav, informera,
producera och marknadsföra rena gödselmedel.
Statens jordbruksverk blir ansvarig övervaknings-
och kontrollmyndighet
Enligt direktiven skall avgiften tas ut av
tillverkare och importörer av handelsgödsel och
baseras på årliga deklarationer av de
kadmiummängder som de levererat till den svenska
marknaden. Redan i dag har Jordbruksverket ett
sys-tem för uppbörd av miljöavgifter och pris-
regleringsavgifter på handelsgödsel som även bör
kunna användas för uppbörd av miljöavgifter på
kadmium och/eller övervakning och kontroll av ett
gränsvärde.
Mot bakgrund av att sektorsansvaret för
miljöfrågorna har lagts fast och att det därmed
ankommer på Jordbruksverket att verka för att jord-
bruket bedrivs med hänsynstagande till intresset av
att vårda bl.a. miljön är det enligt min mening
naturligt att Jordbruksverket, även efter det att
prisregleringsavgifterna avvecklats, blir ansvarig
uppbördsmyndighet för miljöavgifter på bl.a.
handelsgödsel. Härigenom kan ett gränsvärde också i
framtiden kopplas till göd-selmedelsavgiften och
det nu gällande deklarationssystemet.
Verkets nuvarande rutiner för uppbörd kan också
användas om en avgift införs vid en senare
tidpunkt. Jordbruksverket besitter den kunskap m.m.
som behövs för att rätt kunna bedöma och avgöra
såväl konsekvenser som effekter av både ett
gränsvärde och en avgift.
3