Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1993/94:90 Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen, m.m. Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 28 oktober 1993 Carl Bildt Bo Lundgren (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Förslagen i propositionen berör i huvudsak olika frågor i inkomstslaget tjänst. Dessutom föreslås att fysiska personers rätt till grundavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt, med vissa undantag, slopas vid 1995 och 1996 års taxeringar. Förslagen rörande inkomst av tjänst innebär bl.a. att nuvarande regler för resor mellan bostad och arbetsplats i allt väsentligt behålls oförändrade men att avdragsrätt införs för väg-, bro- eller färjeavgifter som den skattskyldige haft vid sådana resor. Avdrag för bilkostnader för resa mellan bostad och arbetsplats föreslås bli 13 kr per mil även för inkomståret 1994. Reglerna om kostnadsersättningar föreslås ändrade i flera avseenden. Kostnader för resor i Sverige i samband med tillträdande eller från-trädande av anställning eller uppdrag skall vara avdragsgilla vid in-komsttaxeringen och ersättning för sådana kostnader skall inte ingå i underlaget vid beräkning av preliminär skatt. En undantagsregel införs för reservofficerare som innebär att de skall anses ha sitt tjänsteställe i bostaden. Förmån av fri resa i Sverige till eller från anställningsintervju eller kostnadsersättning för sådan resa skall vara skattefri. Ersättning från arbetsgivare * eller av allmänna medel * för flyttnings-kostnad skall även i fortsättningen vara skattefri om vissa förutsättningar är uppfyllda. Begreppet flyttningskostnad definieras i lagtext. 1 Reglerna om utlandstraktamenten ändras. Enligt förslaget skall scha-blonbeloppen avseende avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa bestämmas så att de motsvarar den normala ökningen av levnadskost-naden och inte som nu den största normala ökningen av levnadskost-naden. Detta normalbelopp skall avse kostnadsökningen för frukost, för lunch och middag bestående av en rätt på restaurang av normal standard samt småutgifter under varje hel dag som tagits i anspråk för resan. Det ges dock möjlighet att bestämma ett normalbelopp som avser kostnadsökning för måltider på restaurang av bättre standard om särskilda skäl föreligger. Liksom vid inrikesförrättning föreslås att de schabloniserade avdragen reduceras när traktamente utgått vid tjänsteresa på en och samma ort under längre tid än tre månader i följd. För år 1994 skall enligt förslaget normalbeloppen bestämmas enligt övergångsbestämmelser som innebär att storleken av helt normalbelopp skall motsvara 70 % av det belopp som kan anses motsvara största nor-mala ökning i levnadskostnaden för en dag i resp. förrättningsland. Den s.k. dispensregeln i uppbördslagen som tillämpas om ersättning för ökade levnadskostnader utgått vid tjänsteresa som pågått längre tid än tre månader slopas. Beslut av skattemyndighet skall dock krävas om ersätt-ning för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa utgår för längre tid än två år på en och samma ort. Värdet av förmån av bostad som är belägen i Sverige och som inte är semesterbostad skall vid preliminärskatteberäkningen beräknas per kvadratmeter bostadsyta och inte som för närvarande per rum. Skattefrihet för en resa per år införs för den som har anställning eller särskilt uppdrag inom rese- eller trafikbranschen. Reseförmån föreslås vidare kunna värderas efter schablon vid beräkning av preliminärskatt och arbetsgivaravgifter. Vissa förändringar föreslås beträffande reglerna om beskattning av bilförmån. Bilförmånens värde föreslås beräknas med utgångspunkt från nybilspriset för årsmodellen för bilar som är högst fem år gamla. Är förmånsbilen sex år eller äldre skall värdet beräknas på 70 % av det genomsnittliga nybilspriset för de vanligast förekommande företagsägda bilarna. Det s.k. fribeloppet på 20 000 kr avseende extrautrustning föreslås slopat. Det fasta beloppet vid beräkning av förmånsvärdet sänks från 0,8 till 0,7 basbelopp. De övre och undre gränserna för förmånsvärdet sänks från 42 till 40 % resp. från 35 till 32 %. Det föreslås särskilda jämkningsmöjligheter för personbilar som har karaktär av arbetsredskap och när körningen i tjänsten är omfattande. Om bilen endast använts i ringa omfattning * vid endast ett fåtal tillfällen per år och med en sammanlagd körsträcka på högst 100 mil * föreslås bilförmånen bli skattefri. Vidare föreslås att vid beräkning av särskilt grundavdrag för folkpensionärer skall med folkpension jämställas motsvarande utländska pen-sionsförmåner. Slutligen föreslås att skattefrihet enligt den s.k. ettårs-regeln i punkt 3 av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen skall 2 medges offentliganställd när fråga är om statlig eller kommunal tjänsteexport. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas huvudsakligen första gången vid 1995 års taxering. 3 Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 6 2 Lagtext 7 2.1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) 7 2.2 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) 25 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om själv- deklaration och kontrolluppgifter 30 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668) om upp- börd av socialavgifter från arbetsgivare 32 2.5 Förslag till lag om avdrag för kostnader för bilresor till och från arbetsplatsen vid 1995 års taxering 34 2.6 Förslag till lag om beräkning av beskattningsbar förvärvs- inkomst vid taxering till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års taxeringar 35 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1959:551) om beräk- ning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring 36 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömans- skatt 37 3 Ärendet och dess beredning 38 4 Förändringar i inkomstslaget tjänst 39 4.1 Allmänna synpunkter 39 4.2 Resor mellan bostad och arbetsplats 41 4.3 Bilkostnader i tjänsten 44 4.4 Vissa kostnadsersättningar och förmåner 46 4.4.1 Kostnadsersättning för vissa resor 46 4.4.2 Flyttningskostnad m.m. 49 4.4.3 Omkostnadsersättning till dagbarnvårdare, ersätt- ning till försökspersoner m.fl. samt beskattnings- frågor rörande medföljande make/maka vid tjänsteresa 52 4.5 Utlandstraktamenten 54 4.5.1 Bakgrund och gällande rätt 54 4.5.2 Överväganden och förslag 56 4.6 Övriga traktamentsfrågor 60 4.7 Bostadsförmån 65 4.8 Reseförmåner 68 4.9 Personalvårdsförmåner och beloppsgränser 75 4.10 Tidpunkten för beskattning av naturaförmån 81 4.11 Beskattning av bilförmån 83 4.11.1 Bakgrund 83 4.11.2 Beräkning av förmånsvärdet 85 4.11.3 Nybilspriset 87 4.11.4 Extrautrustning 89 4.11.5 Åtgärder för att uppnå ekonomisk neutralitet 91 4.11.6 Bilen som arbetsredskap 92 4.11.7 Ringa användning 93 4.12 Ikraftträdande 94 5 Slopat statligt grundavdrag 95 6 Övriga frågor 96 6.1 Särskilt grundavdrag för pensionärer med utländsk pension 96 6.2 Skattefrihet vid statlig och kommunal tjänsteexport 99 7 Ekonomiska effekter för den offenligt sektorn 100 8 Specialmotivering 101 8.1 Kommunalskattelagen (1928:370) 101 8.2 Uppbördslagen (1953:272) 108 8.3 Lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter 110 8.4 Lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare 111 8.5 Lagen om avdrag för kostnader för bilresor till och från arbetsplatsen vid 1995 års taxering 111 8.6 Lagen om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst vid taxering till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års taxeringar 111 8.7 Lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring 111 8.8 Lagen (1958:295) om sjömansskatt 112 Bilaga 1Förteckning över remissinstanser, (SOU 1993:44) 113 Bilaga 2Förteckning över remissinstanser, (Ds 1993:53) 114 Bilaga 3Lagrådsremissens lagförslag 115 Bilaga 4Lagrådets yttrande 139 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 oktober 1993 146 4 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), 2. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272), 3. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, 4. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 5.lag om avdrag för kostnader för bilresor till och från arbetsplatsen vid 1995 års taxering, 6. lag om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst vid taxering till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års taxeringar, 7. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, 8. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt. 5 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Härigenom föreskrivs att 19 §, 32 § 3 e, 3 f och 4 mom., 42 §, punkterna 3 och 3 b av anvisningarna till 32 §, punkterna 3, 3 a och 4 av anvisningarna till 33 §, punkterna 2 och 4 av anvisningarna till 42 §, punkt 1 av anvisningarna till 48 § och punkt 3 av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 §1 Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke: vad som vid bodelning tillfallit make eller sambo eller vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva; vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid vinstdragning på utländska premie- obligationer, som uppgår till högst 100 kronor; ersättning, som på grund av försäkring jämlikt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, om icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst eller utgör föräldrapenning, så ock sådan ersättning enligt annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än på grund av sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän om icke ersättningen grundas på förvärvs- inkomst, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom eller olycksfall tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas er- sättning i form av pension eller i form av livränta i den mån livräntan är skattepliktig enligt 32 § 1 eller 2 mom., så ock ersättning som utgår på grund av trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring eller på grund av skadeståndsförsäkring och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur; belopp, som till följd av för- säkringsfall eller återköp av för- säkringen utgått på grund av kapitalförsäkring, samt belopp som arbetsgivare utan att försäkring har tecknats för anställdas räkning betalar ut och som motsvarar ersättning på grund av grupplivförsäkring, i den mån beloppet inte väsentligt överstiger vad som utgår för befattningshavare i statens tjänst; försäkringsersättning eller annan ersättning för skada på egendom, dock att skatteplikt föreligger dels i den mån ersättningen avser annan byggnad än privatbostad eller markanläggning, dels i den mån köpeskilling, som skulle ha influtit om den försäkrade eller skadade egendomen i stället hade sålts, hade varit att hänföra till intäkt av näringsverksamhet och dels i den mån ersättningen eljest motsvarar skattepliktig intäkt av eller avdragsgill omkostnad för näringsverksamhet; vinstandel, återbäring eller pre- mieåterbetalning, som utgått på grund av annan personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel, som utgått på grund av skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för premie icke förelegat; ersättning jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare om icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst; periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som icke utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån givaren enligt 20 § eller punkt 5 av anvisningarna till 46 § icke är berättigad till avdrag för utgivet belopp; stipendier för mottagarens utbildning; stipendium som är avsett för andra ändamål och som inte utgår periodiskt och inte utgör ersättning för arbete som har utförts eller skall utföras för utgivarens räkning; studiestöd enligt 3 eller 4 kap. studiestödslagen (1973:349), internat- bidrag, studielån och resekostnadsersättning enligt 6 och 7 kap. samma lag samt sådant särskilt bidrag vilket enligt av regeringen eller statlig myndighet meddelade bestämmelser utgår till deltagare i arbetsmark- nadsutbildning samt med dem i fråga om sådant bidrag likställda, och äger i följd härav de bidragsberättigade icke göra avdrag för kostnader som avsetts skola bestridas med bidrag av förevarande slag; introduktionsersättning enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar; allmänt barnbidrag och förlängt barnbidrag, samt barnpension enligt lagen om allmän försäkring till den del pensionen för varje månad den avser inte överstiger en tolftedel av fyrtio procent eller, vid pension efter båda föräldrarna, åttio procent, av basbeloppet den månad pensionen avser samt sådan i 17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring angiven livränta i form av efterlevandelivränta till barn enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller enligt annan i nämnda lagrum angiven författning till den del livräntan föranlett minskning av sådan del av barnpension som inte är skattepliktig; lön eller annan gottgörelse, för vilken skall erläggas skatt enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt; kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel; handikappersättning enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring, sådan del av vårdbidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag som utgör ersättning för merkostnader, ersättning för merutgifter för resor enligt 3 kap. 7 a § samma lag, särskilt pensionstillägg enligt lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av ett sjukt eller handikappat barn samt hemsjukvårdsbidrag och hemvårdsbidrag, som utges av kommunala eller lands- tingskommunala medel till den vårdbehövande; kommunalt bostadstillägg enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension; kommunalt bostadstillägg till handikappade; bostadsbidrag som avses i lagen (1988:786) om bostadsbidrag; bidrag enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn; bidrag enligt lagen (1992:148) om särskilt bidrag till ensamstående med barn; ersättning som fastställts av allmän domstol eller utgått av allmänna medel till den som * utan att det skett yrkesmässigt * inställt sig inför domstol eller annan myndighet, om ersättningen avser reseersättning, traktamente eller ersättning för tidsspillan; förmån av fri resa till eller från anställningsintervju eller kost- nadsersättning för sådan resa till den del förmånen eller ersättningen avser resa inom riket och, såvitt gäller ersättningen, till den del den inte överstiger faktiska resekostnader och vid körning med egen bil inte överstiger det avdrag som medges för kostnader för resor med egen bil enligt den schablon som anges i punkt 4 av anvisningarna till 33 §; hittelön samt ersättning till den som i särskilt fall räddat person eller egendom i fara eller bidragit till avslöjande eller gripande av person som begått brott; sedvanlig ersättning till den som lämnat organ, blod eller modersmjölk; tävlingsvinst som inte hänför sig till anställning eller uppdrag och som utgår i annan form än kontant eller därmed likställd ersättning, om vinsten avser minnesföremål eller värdet inte överstiger 0,03 basbelopp avrundat till närmaste hundratal kronor; sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke medgivits vid taxering, vid första tillfälle dylika medel finnas i stiftelsen; gottgörelse som arbetsgivare uppburit från pensionsstiftelse, till den del stiftelsen ej ägt andra medel för att lämna gottgörelsen än sådana för vilka avdrag icke åtnjutits vid avsättning till stiftelsen; intäkter av försäljning av vilt växande bär och svampar samt kottar som den skattskyldige själv plockat till den del intäkterna under ett beskattningsår inte överstiger 5 000 kronor och inte kan hänföras till näringsverksamhet som utgör rörelse eller till lön eller liknande förmån; ränta enligt 61 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 69 § 1 och 2 mom., 69 a § tredje stycket eller 75 a § fjärde stycket uppbördslagen (1953:272), 36 § 3 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt, 50 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 22 § tullagen (1973:670), 20 § lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa upp- dragsersättningar, 5 kap. 13 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 40 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid in- skrivningsmyndigheter, 24 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare eller 32 och 34 §§ tullagen (1987:1065); ränta som enligt bestämmelserna i 3 kap. 23 § 4 och 5 lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter inte redovisas i kontrolluppgift om sådan ränta för den skattskyldige under ett beskattningsår sammanlagt inte uppgår till 500 kronor. Beträffande ersättning som utfaller på grund av avtalsgruppsjukförsäkring gäller särskilda bestämmelser i 32 § 3 a mom. och punkt 12 av anvisningarna till 22 §. (Se vidare anvisningarna.) 32 § 3 e mom.2 Som 3 e mom. Som intäkt tas inte upp intäkt tas inte upp personal- per- vårdsförmåner. Här- sonalvårdsförmåner. med avses förmåner Härmed avses som inte är ett förmåner av mindre direkt vederlag för värde som inte är utfört arbete utan en direkt ersätt- avser enklare åt- ning för utfört gärder av mindre arbete utan avser värde vilka syftar enklare åtgärder till att skapa vilka syftar till trivsel i arbetet att skapa trivsel i eller liknande eller arbetet eller utgår på grund av liknande eller sedvänja inom det utgår på grund av yrke eller den sedvänja inom det verksamhet som det yrke eller den är fråga om. verksamhet som det Som per- är fråga om. sonalvårdsförmån Som per- räknas dock inte sonalvårdsförmån räknas dock inte 1. förmåner som den 1. rabatter, anställde får byta 2. förmåner som ut mot kontant den anställde får ersättning, byta ut mot kontant 2. förmåner som ersättning, inte riktar sig till 3. förmåner som hela personalen samt inte riktar sig 3. andra förmåner till hela som den anställde personalen samt får åtnjuta utanför 4. andra förmåner arbetsgivarens som den anställde arbetsplatser mot får åtnjuta utanför betalning med kupong arbetsgivarens eller annat arbetsplatser mot motsvarande betal- betalning med ningssystem. kupong eller annat 3 f mom.3 Även om motsvarande det inte följer av 3 betalningssystem. d eller 3 e mom. tas 3 f mom. Som som intäkt inte upp intäkt tas inte upp sådan rabatt eller sedvanliga rabatter liknande förmån som vid inköp av varor transportföretag och tjänster som enligt ingår i internationellt arbetsgivarens vedertagen praxis ordinarie utbud utger för visad eller i annat kundtrohet vid företags ordinarie utrikes flygresor utbud om företaget och som slutligt är närstående tillfaller en ar- arbetsgivarens betstagare eller företag och varorna uppdragstagare på eller tjänsterna grund av hans har ett nära sam- egenskap av resenär. band med arbets- givarens verksam- het. Vad som sagts nu gäller dock inte om rabatten är en direkt ersättning för utfört arbete eller utgår på sätt som anges i 32 § 3 e mom. andra stycket 2-4. Även om det inte följer av 3 d mom. tas som intäkt inte upp sådan rabatt eller liknande förmån som transportföretag enligt internatio- nellt vedertagen praxis utger för visad kundtrohet 4 mom.4 Har vid utrikes flyg- skattskyldig på resor och som grund av byte av slutligt tillfaller verksamhetsort en arbetstagare flyttat till ny eller upp- bostadsort och fått dragstagare på särskild ersättning grund av hans av sin arbetsgivare egenskap av rese- eller av allmänna när. Har medel för skattskyldig på flyttningskostnaden, grund av skall ersättningen anställning eller tas upp som intäkt särskilt uppdrag endast till den del inom rese- eller ersättningen utgått trafikbranschen med väsentligt högre under belopp än som gäller beskattningsåret för be- åtnjutit förmån av fattningshavare i fria eller delvis statlig tjänst. fria resor, skall förmånen av en valfri resa tur och retur inte tas upp som intäkt. 4 mom. Har skattskyldig på grund av byte av verksamhetsort flyttat till ny bostadsort och fått särskild ersättning av sin arbetsgivare eller av allmänna medel för flyttningskostnaden skall ersättningen inte tas upp som intäkt om inte annat följer av andra stycket. Som flyttningskostnad räknas kostnader för emballering, packning, transport och uppackning av den skattskyldiges och hans familjs bo-hag och övrigt lösöre och tran- sport av den skattskyldige och hans familj från den gamla till den nya bostadsorten samt liknande kostnader för flyttningen. Andra kostnader i samband med flyttningen såsom kostnader för resor till och från arbetsplatsen, hem- resor, dub-bel bosättning eller förlust vid för- säljning av bostad eller annan egendom räknas inte som flyttnings-kostnad. Omfattar ersättning för flyttningskostnad även ersättning för körning med egen bil skall sistnämnda ersättning tas upp som intäkt till den del den överstiger det avdrag som medges för kostnader för resor med egen bil enligt den schablon som anges i punkt 4 av anvis- ningarna till 33 §. 42 §5 Värdet av Värdet av förmån bostadsförmån skall av bostad som är beräknas med ledning belägen här i riket av i orten gällande och som inte hyrespris eller, om används som semes- tillfälle till sådan terbostad skall be- jämförelse saknas, räknas med ledning efter annan lämplig av i orten gällande grund. hyrespris eller, om tillfälle till sådan jämförelse saknas, efter annan lämplig grund. Värdet av produkter, varor eller andra förmåner, som ingår i lön eller annan inkomst, beräknas till marknadsvärdet. Bilförmån och kostförmån värderas enligt särskilda grunder som anges i anvisningarna. (Se vidare anvisningarna.) Anvisningar till 32 § 3.6 Såsom intäkt av 3. Såsom intäkt av tjänst skall tjänst skall upptagas, bland upptas, bland annat, hyresvärdet annat, hyresvärdet av bostad, som kan av bostad, som kan vara åt den vara åt den an- anställde upplåten. ställde upplåten. För den, som är För den, som är anställd och såsom anställd och såsom löneförmån åtnjuter löneförmån åtnjuter bostad, skall alltså bostad, skall värdet av denna alltså värdet av bostadsförmån denna bostadsförmån medräknas vid löne- medräknas vid förmånernas löneförmånernas uppskattning. Såsom uppskattning. Såsom intäkt skall även intäkt skall även upptagas exempelvis upptas exempelvis värdet av fri kost värdet av fri kost och fria resor och fria resor samt ävensom skatter, skatter, för- försäkringar o.d., säkringar o.d., som som arbetsgivaren arbetsgivaren betalat för den betalat för den anställdes räkning anställdes räkning eller som den anstä- eller som den llde annars anställde annars tillhandahållits på åtnjutit på grund grund av an- av anställningen. ställningen. Skatteplikt före- Skatteplikt före- ligger dock inte ligger dock inte för för värdet av fri värdet av fri kost kost som åtnjuts på som åtnjuts på all- allmänna transport- männa transportmedel medel vid tjäns- vid tjänsteresa teresa eller för eller för värdet av värdet av fri fri frukost som frukost som åtnjuts åtnjuts på hotell på hotell eller eller liknande liknande inrättning inrättning i samband i samband med över- med övernattning där nattning där under under tjänsteresa, tjänsteresa, allt allt under förut- under förutsättning sättning att kosten att kosten obli- obligatoriskt ingår gatoriskt ingår i i priset för priset för tran- transporten eller sporten eller övernattningen i övernattningen i fråga. Värdet av fri fråga. Värdet av kost som åtnjuts vid fri kost som representation utgör åtnjuts vid repre- inte heller sentation utgör skattepliktig inte heller skatte- intäkt. Såvitt avser pliktig intäkt. intern represen- Såvitt avser intern tation gäller detta representation endast om samman- gäller detta endast komsten är om sammankomsten är tillfällig och av tillfällig och av kort varaktighet. kort varaktighet. Arbetsgivares Arbetsgivares kost- kostnader för nader för tryggande tryggande av arbets- av arbetstagares tagares pension pension genom av- genom avsättning sättning eller pen- eller pen- sionsförsäkring sionsförsäkring utgör inte utgör inte skattepliktig skattepliktig intäkt intäkt för den an- för den anställde. ställde. Förmån av Förmån av fri fri försäkring försäkring avseende avseende reseskydd reseskydd under under tjänsteresa tjänsteresa är inte är inte heller heller skattepliktig. skattepliktig. Angående värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner, som kunna ingå i avlöningen, meddelas be- stämmelser i 42 § och därtill hörande anvisningar. Är tjänstebostad med hänsyn till vederbörande tjänsteinnehavare i tjänsten åliggande representa- tionsskyldighet större än som skäligen kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning men utan särskild, med tjänsten förenad representations- skyldighet, skall såsom värde å bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses motsvara en bostad av sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller, därest tjänstebostad av annan anledning är större än som kan anses erforderligt för tjänsteinnehavarens och hans familjs behov. Har tjänsteinnehavare fått utgiva ersättning för bostadsförmån, skall givetvis bostadens uppskattade värde därmed minskas. 3 b.7 Som exempel på personal- vårdsförmåner enligt 32 § 3 e mom. första stycket kan följande nämnas: förfriskningar och annan enklare förtäring i samband med arbetet som inte kan anses som måltid, sedvanliga rabatter vid inköp av varor och tjänster som ingår i ar-betsgivarens ordinarie utbud eller i ett annat företags ordinarie utbud om företaget är närstående arbets-givarens företag och varorna eller tjänsterna har ett nära samband med arbetsgivarens verk- samhet, möjlighet till enklare slag av motion och annan friskvård om den utövas inom en anläggning som regelbundet disponeras av arbetsgivaren eller en till arbetsgivaren anknuten personalstiftelse, den utövas enligt abonnemang som tecknats av arbetsgivaren och betalas direkt av denne till anläggningens innehavare, den är av kollektiv natur eller den i andra fall i ringa omfattning utövas av den anställde. till 33 § 3.8 Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit förenade med övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt till avdrag för den ökning i levnadskostnaden, som han har haft på grund av att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort. Den vanliga Den vanliga verksamhetsorten verksamhetsorten utgörs av ett område utgörs av ett inom ett avstånd av område inom ett 50 kilometer från avstånd av 50 den skattskyldiges kilometer från den tjänsteställe. Med skattskyldiges vanlig tjänsteställe. Med verksamhetsort vanlig likställs ett område verksamhetsort inom ett avstånd av likställs ett 50 kilometer från område inom ett den skattskyldiges avstånd av 50 bostad. kilometer från den Tjänsteställe är den skattskyldiges plats där en bostad. arbetstagare fullgör Tjänsteställe är huvuddelen av sitt den plats där en arbete. Om detta arbetstagare sker under fullgör huvuddelen förflyttning eller av sitt arbete. Om på arbetsplatser som detta sker under hela tiden växlar, förflyttning eller anses som tjänste- på arbetsplatser ställe i regel den som hela tiden plats där arbets- växlar, anses som tagaren fullgör en tjänsteställe i del av sitt arbete, regel den plats där såsom att hämta och arbetstagaren lämna arbetsmaterial fullgör en del av eller utföra förbe- sitt arbete, såsom redande och av- att hämta och lämna slutande arbetsupp- arbetsmaterial gifter. Om arbete på eller utföra förbe- varje arbetsplats redande och av- pågår begränsad tid slutande arbetsupp- enligt de villkor gifter. Om arbete som gäller för vissa på varje arbets- arbetstagare inom plats pågår byggnads- och begränsad tid anläggningsbranschen enligt de villkor eller därmed som gäller för jämförliga branscher vissa arbetstagare skall den inom byggnads- och skattskyldiges anläggningsbran- bostad anses som schen eller därmed tjänsteställe. jämförliga branscher skall den skattskyldiges bostad anses som tjänsteställe. För reservofficerare skall bostaden an-ses som tjänsteställe. Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi, merkostnad för måltider samt diverse småutgifter. Har arbetsgivare Detta avdrag får för förrättning inom dock inte överstiga riket utgivit ett halvt maximibe- ersättning för att lopp per natt. täcka kostnadsökningen för målti-der och småutgifter (dagtr- aktamente), och visar den skattskyl- dige inte större ök- ning, medges avdrag med belopp motsva- rande den uppburna ersättningen, dock När arbete utom högst med ett belopp den vanliga per dag som verksamhetsorten motsvarar 0,5 pro- varit förlagt till cent av det för en och samma ort beskattningsåret inom riket under gällande basbeloppet längre tid än tre enligt 1 kap. 6 § månader i en följd lagen (1962:381) om bedöms rätten till allmän försäkring avdrag och beräknas avrundat till detta enligt närmaste tiotal bestämmelserna i kronor (helt punkt 3 a. En maximibelopp). Detta löpande förrättning maximibelopp avser anses bruten endast kostnadsökning för av uppehåll som måltider och små- beror på att utgifter under varje arbetet förläggs hel dag som har till annan ort tagits i anspråk för under minst fyra resan. Som hel dag veckor. anses även avresedag Har skattskyldig om resan har på- som har rätt till börjats före kl. avdrag för ökade 12.00 och hem- levnadskostnader komstdag om resan enligt denna punkt har avslutats efter tillhandahållits kl. 19.00. Om resan kostförmån skall har påbörjats senare avdraget reduceras eller avslutats med hänsyn härtill, tidigare skall såvida inte avdraget bestämmas förmånen avser fri till högst ett halvt kost som till- maximibelopp. handahållits på allmänna transport- medel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig intäkt. Kostnadsökning under förrättning som varit förenad med övernattning på utrikes ort, får beräknas för varje förrättning för sig. Avdraget skall även här, om den skattskyldige inte visar större ök- ning, anses ha uppgått till belopp som motsvarar den kostnadsersättning som arbetsgivaren givit ut, dock högst med belopp som kan anses motsvara största normala ökning i levnadskostnaden under ett dygn för respektive förrätt- ningsland. Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren för att täcka kostnadsökning för måltider och småutgifter men gör sannolikt att han haft sådana merk- ostnader medges avdrag enligt schablon med ett halvt maximibelopp per dag. Vill skattskyldig visa att kost- nadsökningen i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats i enlighet med vad nu sagts, skall utredningen avse hans samtliga förrättningar inom riket i nämnda anställning under beskattningsåret. Avdrag för kostnad för logi vid förrättning inom riket medges med belopp motsvarande den faktiska utgiften. Kan den skattskyldige inte visa logikostnaden medges avdrag med belopp motsvarande ersättning som upp- burits från arbetsgivaren (nattraktamente). Har arbetsgivare sannolikt att han för förrättning inom haft sådana riket utgivit merkostnader medges ersättning för att avdrag vid täcka förrättning inom kostnadsökningen för riket enligt scha- målti-der och blon med ett halvt småutgifter maximibelopp och (dagtraktamente) och vid förrättning visar den skattskyl- utom riket enligt dige inte större schablon med ett kostnadsökning, med- halvt normalbelopp ges avdrag med per dag. belopp motsvarande den uppburna ersätt- ningen, dock för varje hel dag som tagits i anspråk för resan högst med ett belopp som motsvarar 0,5 procent av det för beskattningsåret Avdrag för kostnad gällande basbeloppet för logi medges med enligt 1 kap. 6 § belopp motsvarande lagen (1962:381) om den faktiska allmän försäkring utgiften. Kan den avrundat till skatt-skyldige inte närmaste tiotal visa logikostnaden kronor (helt medges avdrag med maximibelopp) och belopp motsvarande för varje halv dag ersättning som upp- högst med ett halvt burits från maximibelopp. arbetsgivaren (nattraktamente). Detta avdrag får dock inte överstiga vid förrättning inom riket ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket ett Har arbetsgivare halvt normalbelopp för förrättning utom per natt. riket utgivit Har skattskyldig dagtraktamente, och som har rätt till visar den avdrag för ökade skattskyldige inte levnadskostnader större enligt denna punkt kostnadsökning, tillhandahållits medges av-drag med kostförmån skall belopp motsvarande avdraget reduceras den uppburna med hänsyn härtill, ersättningen, dock såvida inte för varje hel dag förmånen avser fri som tagits i anspråk kost som till- för resan högst med handahållits på belopp som kan anses allmänna transport- motsvara den normala medel vid ökningen i tjänsteresa och som levnadskostnaderna inte utgör under en dag i skattepliktig respektive förrätt- intäkt. ningsland (helt När arbete utom normalbelopp) och den vanliga för varje halv dag verksamhetsorten högst med ett halvt varit förlagt till normalbelopp. Helt en och samma ort normalbelopp avser under längre tid än kostnadsökning för tre månader i en frukost, för lunch följd bedöms rätten och middag bestående till avdrag och av en rätt på res- beräknas detta taurang av normal enligt bestämmel- standard samt för serna i punkt 3 a. småutgifter under En löpande varje hel dag som förrättning anses har tagits i anspråk bruten endast av för resan. Före- uppehåll som beror ligger särskilda på att arbetet skäl får normal- förläggs till annan beloppet avse ort under minst kostnadsökning för fyra veckor. måltider på restaurang av bättre standard. Uppehåller sig den anställde under tjänsteresa samma dag i mer än ett land bestäms det högsta beloppet för avdrag med hänsyn till det land där han har uppehållit sig den längsta tiden av dagen (06.00 - 24.00). Som hel dag anses även avresedag om resan påbörjats före kl. 12.00 och hem- komstdag om resan avslutats efter kl. 19.00. Som halv dag anses avresedag om resan påbörjats kl. 12.00 eller senare och hemkomstdag om resan har avslutats kl. 19.00 eller tidigare. Vill skattskyldig visa att kost- nadsökningen under förrättning som varit förenad med övernattning inom riket i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats i enlighet med vad som sägs i fjärde stycket, skall utredningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda anställning under beskattnings- året. Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning som varit förenad med övernattning på utrikes ort i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats enligt femte stycket, får kost- nadsökningen beräk- nas för varje för- rättning för sig. Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren för att täcka kost- nadsökning för mål- tider och små- utgifter men gör 3 a.9 En avdragsgill fördyring avseende ökade levnadskostnader kan inte anses föreligga enbart av den anledningen att den skattskyldige arbetar på annan ort än den där han har sin bostad. Avdrag medges dock i följande fall, nämligen om arbetet avser endast en kortare tid, arbetet visserligen inte kan betecknas som kortvarigt men ändå typiskt sett är tidsbegränsat till sin natur eller sådant att en fast anknytning till den tidigare bostadsorten krävs, arbetet skall bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning inte skäligen kan ifrågasättas att flyttning bör ske till arbetsorten. Oavsett vad som ovan sagts har en skattskyldig, som på grund av sitt arbete flyttat till ny bostadsort, rätt till avdrag för ökade levnadskostnader om bostad för den skattskyldige, dennes make, sambo eller familj behållits på den tidigare bostadsorten och sådan dubbel bosättning är skälig på grund av makes eller sambos förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa fast bostad på verksamhetsorten eller annan särskild omständighet. Avdrag enligt denna punkt medges endast om övernattning på arbetsorten äger rum. Avdrag medges endast om avståndet mellan bostadsorten och arbetsorten är längre än 50 kilometer. Avdrag enligt första stycket medges under längst två år och i övrigt under längst tre år för gifta eller samboende par och under längst ett år för ensamstå- ende skattskyldiga. I den angivna tiden skall inräknas tid under vilken avdrag för samma förrättning medgetts enligt punkt 3. Avdrag medges dock för längre tid än som sagts nu, om anställningens natur eller andra särskilda skäl talar för det. Avdrag för kostnad Avdrag för kostnad för logi be-räknas för logi be-räknas till belopp till belopp motsvarande den motsvarande den faktiska utgiften. faktiska utgiften. För skattskyldiga För skattskyldiga som avses i punkt 3 som avses i punkt 3 ovan medges dock ovan medges dock avdrag enligt be- avdrag enligt be- stämmelserna i punkt stämmelserna i 3 sjunde stycket. punkt 3 nionde Ökningen i stycket. Ökningen i kostnaderna för kostnaderna för måltider och måltider och småutgifter på småutgifter på arbetsorten beräknas arbetsorten antingen enligt beräknas antingen utredning om den enligt utredning om faktiska den faktiska kostnadsökningens kostnadsökningens storlek eller storlek eller schablonmässigt. Den schablonmässigt. schablonmässiga Den schablonmässiga ökningen beräknas ökningen beräknas 1. för 1. för skattskyldiga som skattskyldig som under de första tre under de första tre månaderna av borto- månaderna av borto- varon medgivits varon medgivits avdrag enligt punkt avdrag enligt punkt 3 ovan och som 3 ovan och som alltjämt upp-bär alltjämt uppbär kostnadsersättning kostnadsersättning från arbetsgivaren från arbetsgivaren, till 70 procent av till per dag 70 helt maximibelopp procent av helt per dag, maximibelopp när arbetsorten är belägen inom riket och 70 procent av 2. för helt nomalbelopp skattskyldiga som när arbetsorten är medges avdrag enligt belägen utom riket, första stycket till 2. för ett halvt skattskyldig med maximibelopp per dag arbetsort belägen under de första tre inom riket som med- månaderna av borto- ges avdrag enligt varon och därefter första stycket samt i fall av till ett halvt dubbel bosättning maximibelopp per till 30 procent av dag under de första helt maximibelopp tre månaderna av per dag. bortovaron och till 30 procent av helt maximibelopp för tid därefter, 3. för skattskyldig med arbetsort belägen utom riket som medges av-drag enligt första stycket, till ett halvt normalbelopp per dag under de första tre månaderna av bor- tovaron och till 30 procent av helt normalbelopp för tid därefter, 4. för skattskyldig som medges avdrag enligt andra stycket, till ett belopp per dag som utgör 30 procent av maximibeloppet eller nor- malbeloppet. Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader enligt denna punkt tillhandahållits kostförmån skall avdraget reduceras med hänsyn härtill, såvida inte förmånen avser fri kost som tillhanda-hållits på allmänna transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig intäkt. 4.10 Även för det fall, att skattskyl- dig enligt punkt 3 här ovan icke är berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel. Om avståndet mellan den skattskyldiges bostad och arbetsplats uppgår till minst fem kilometer och det klart framgår att användandet av egen bil för resa till och från arbetsplatsen regelmässigt medför en tidsvinst på minst två timmar i jämförelse med allmänt kommunikationsmedel medges avdrag för kostnader för resa med egen bil. Sådant avdrag medges också om den skattskyldige använder bilen i tjänsten under minst 60 dagar för år räknat för de dagar som bilen används i tjänsten. Om bilen används i tjänsten under minst 160 dagar för år räknat medges avdrag under alla de dagar som bilen används för resor mellan bostad och arbetsplats. Användning i tjänsten beaktas dock endast om den upp- går till minst 300 mil för år räknat. Avdraget skall bestämmas enligt schablon på grundval av genomsnittliga kostnader för mindre bil och med hänsyn till de kostnader, som är direkt beroende av körd vägsträcka (milbundna kostnader). Rege- ringen eller myndighet som regeringen be- stämmer fastställer för varje taxeringsår föreskrifter för beräkningen av avdrag i dessa fall. För skattskyldig som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakad att använda bil tillämpas inte bestämmelserna i andra stycket. Detsamma gäller skattskyldig som är tvungen att använda större bil på grund av skrymmande last. Skattskyldig som haft kostnader för resa inom riket i samband med tillträdande eller frånträdande av an- ställning eller uppdrag har rätt till skäligt avdrag för kostnaderna. Härvid gäller vad Den som är som sägs i punkt 3 skattskyldig för b andra stycket. förmån av fri eller Har den delvis fri bil med- skattskyldige vid ges dock inte avdrag resorna haft kost- för kostnader för nader för väg-, resor som avses i bro-eller första stycket, om färjeavgift medges han har företagit avdrag för den fak- resorna med bil tiska kostnaden. under den tid Den som är förmånen åtnjutits. skattskyldig för förmån av fri eller delvis fri bil med- ges dock inte avdrag för andra kostnader än sådana som avses i femte stycket för resor som avses i första stycket, om han har företagit resorna med bil under den tid förmånen åtnjutits. till 42 § 2.11 Värdet av 2. Värdet av bilförmån skall för bilförmån skall för helt år bestämmas helt år bestämmas till 0,8 basbelopp till 0,7 basbelopp med tillägg av 20 med tillägg av 20 procent av procent av nybilspriset i nybilspriset för slutet av året före årsmodellen. Värdet beskattningsåret för får dock inte över- senaste årsmodell av stiga 40 procent förmånsbilen eller - eller understiga om bilmodellen då 32 procent av inte saluförs - till nybilspriset för 0,8 basbelopp med årsmodellen. tillägg av 20procent av ett uppskattat nybils-pris, baserat på nybilspriset för motsvarande mo- deller. Värdet får dock inte överstiga 42 procent eller understiga 35 procent av nybilspriset. Är förmånsbilens Är förmånsbilens årsmodell sex år årsmodell äldre än eller äldre skall tre år skall förmånsvärdet också förmånens värde ned- beräknas enligt sättas till första stycket, 85 procent av det varvid dock som värde som framkommer nybilspris anses vid en beräkning ett belopp som enligt första utgör 70 procent av stycket. ett uppskattat Är förmånsbilens nybilspris för årsmodell sex år beskattningsårets eller äldre skall årsmodell av de värdet av förmånen vanligast nedsättas till förekommande 85 procent av det bilarna ägda av värde som framkommer juridiska personer. vid en beräkning Om den enligt första skattskyldige begär stycket men som det skall för- grundar sig på ett månsvärdet alltjämt uppskattat ny- beräknas på bilspris, baserat på grundval av 85 procent av ny- nybilspriset för bilspriset i slutet årsmodellen. Då av året före be- gäller emellertid skattningsåret för inte begränsningen de vanligast i första stycket förekommande sista meningen om bilarna. På den att förmånsvärdet skattskyldiges inte får överstiga begäran skall 40 procent av förmånsvärdet nybilspriset. bestämmas enligt Vid beräkningen av andra stycket, om förmåns-värdet sådant nybilspris enligt första och som avses i första andra styckena stycket kan beräknas skall till det för förmånsbilen. angivna nybils- priset i förekommande fall Vid beräkningen av läggas förmåns-värdet anskaffnings- enligt första-tredje kostnaden för styckena skall till extrautrustning. det angivna nybils- priset i före- kommande fall läggas an- skaff-ningskostnaden för extrautrustning i den mån den över- stiger 20 000 kr. Om den skattskyldige bekostar allt drivmedel för det privata nyttjandet av förmånsbilen skall förmånsvärdet nedsättas med en femtedel. Om den Om den skattskyldige skattskyldige åtnjuter förmånen åtnjuter förmånen endast under en del endast under en del av året skall av året skall förmånsvärdet förmånsvärdet beräknat enligt beräknat enligt första-femte första-fjärde styckena sättas ned styckena sättas ned med en tolftedel med en tolftedel för varje hel för varje hel kalendermånad som kalendermånad som han inte har han inte har åtnjutit förmånen. åtnjutit förmånen. Om bilförmån åtnjutits endast i ringa omfattning skall förmånen inte tas upp till beskattning. 4.12 Om den skattskyldige utger ersättning för en förmån skall förmåns- värdet, beräknat enligt punkterna 2 och 3, sättas ned med ersättningens belopp. Värdet av bilförmån Värdet av och förmån av fri bilförmån och för- kost, beräknat mån av fri kost, enligt punkterna 2 beräknat enligt och 3, får jämkas punkterna 2 och 3, uppåt eller nedåt, får jämkas uppåt om det finns eller nedåt, om det synnerliga skäl. finns synnerliga skäl. Som synnerliga skäl för jämkning nedåt av värdet av bilförmån anses att bilen används som ar- betsredskap eller att tjänstekör- ningen är omfattande eller att andra sådana omständigheter föreligger. till 48 § 1.13 Vid 1. Vid tillämpningen av 48 tillämpningen av 48 § 4 mom. och denna § 4 mom. och denna anvisnings-punkt anvisnings-punkt iakttas följande. iakttas följande. Som folkpension Som folkpension räknas inte barnpen- räknas inte sion eller vårdbi- barnpension eller drag. Folkpension vårdbidrag. skall anses utgöra Folkpension skall en inte obetydlig anses utgöra en del av den inte obetydlig del skattskyldiges av den inkomst, om den skattskyldiges uppgått till minst 6 inkomst, om den 000 kronor eller uppgått till minst minst en femtedel av 6 000 kronor eller den sammanräknade minst en femtedel inkomsten. Som av den folkpension sammanräknade behandlas även inkomsten. Som tillläggspension i folkpension den mån den enligt behandlas även lagen (1969:205) om tillläggspension i pensionstill-skott den mån den enligt föranlett avräkning lagen (1969:205) om av pen- pensionstill-skott sionstillskott. Har föranlett avräkning folkpension enligt av pen- bestämmelserna i 17 sionstillskott. Som kap. 2 § lagen folkpension skall (1962:381) om allmän vidare på den försäkring skattskyldiges samordnats med begäran behandlas yrkes- skadelivränta utländsk ålders-, eller annan i nämnda förtids- eller lagrum angiven efterlevandepension livränta skall vid som betalas ut tillämpning av enligt utländsk första, andra res- lagstiftning om pektive tredje social trygghet och stycket första me- utgår enligt ningen b det grunder jämförbara särskilda med de för grundav-draget folkpension samt beräknas med ledning för vilka av den folkpension skattskyldighet som skulle ha utgått föreligger i om sådan samordning Sverige. Har folk- inte skett. pension enligt bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring samordnats med yrkesskadelivränta eller annan i nämnda lagrum an- given livränta skall vid tillämp- ning av första, andra respektive tredje stycket första meningen b det särskilda grundavdraget beräknas med led- ning av den folkpension som skulle ha utgått om sådan samordning inte skett. För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, uppgår det särskilda grundavdraget till 134,0 procent av basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, minskat enligt tredje stycket samma lagrum. För övriga skattskyldiga uppgår avdraget till 151,5 procent av sistnämnda belopp. Avdrag med 151,5 procent av sistnämnda belopp tillkommer också gift skattskyldig, som under viss del av beskattningsåret uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension och under återstoden av året uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make saknar folkpension. Det särskilda grundavdraget får dock inte överstiga a) för skattskyldig som vid utgången av året före beskattningsåret och utgången av beskattningsåret uppbar folkpension samt under hela beskatt-ningsåret bott i Sverige: summan av uppburen sådan pension som enligt fjärde stycket reducerar det särskilda grundavdraget samt b) för skattskyldig som inte avses i a eller som under beskattningsåret uppburit folkpension i form av förtidspension, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels ålderspension enligt lagen om allmän försäkring eller som avlidit: uppburen folkpension och pensionstillskott som uppburits enligt 2 § eller 2 a § lagen om pensionstillskott. För skattskyldig som har liv-ränta som avses i första stycket sista meningen tillämpas i stället för bestämmelsen i föregående mening a bestämmelsen i föregående meningen b om det är till fördel för den skattskyldige. Det särskilda Det särskilda grundavdraget redu- grundavdraget redu- ceras med 65 procent ceras med 65 av den del av procent av den del uppburen pension som av uppburen pension över-stiger det för som över-stiger det den skattskyldige för den enligt andra stycket skattskyldige gällande av-dragsbe- enligt andra loppet. Pension som stycket gällande utgår på grund av avdragsbeloppet. annan pen- Som pension anses sionsför-säkring än även utländsk tjänstepensions- pension som enligt försäkring eller första stycket från pen- behandlas som folk- sionssparkonto pension samt reducerar dock inte utländsk pension det särskilda som betalas ut grundavdraget. enligt utländsk lagstiftning om social trygghet och utgår enligt grun- der jämförbara med de för tilläggspension samt för vilken skattskyldighet föreligger i Sverige. Pension som utgår på grund av annan pen- sionsförsäkring än tjänstepensionsför- säkring eller från pensionssparkonto reducerar dock inte det särskilda grundavdraget. För den som vid utgången av året före beskattningsåret inte uppbar folkpension reduceras det särskilda grundavdraget i stället med 65 procent av den del av taxerad inkomst som överstiger det för den skattskyldige enligt andra stycket gällande avdragsbeloppet. Oavsett vad som i det föregående sagts om reducering föreligger alltid rätt till särskilt grundavdrag med så stort belopp som den skattskyldige skulle ha fått i grundavdrag enligt 48 § 2 eller 3 mom. om dessa bestämmelser i stället hade tillämpats. till 54 § 3.14 Skattefrihet 3. Skattefrihet enligt 54 § första enligt 54 § första stycket f föreligger stycket f förelig- om anställningen och ger om anställ- vistelsen utomlands ningen och varat minst sex vistelsen utomlands månader i den mån varat minst sex inkomsten beskattats månader i den mån i verksamhetslandet. inkomsten Om anställningen och beskattats i verk- vistelsen utomlands samhetslandet. Om varat minst ett år i anställningen och samma land och vistelsen utomlands avsett anställning varat minst ett år hos annan än svenska i samma land och staten, svensk kom- avsett anställning mun, svensk hos annan än landstingskommun svenska staten, eller svensk svensk kommun, församling medges svensk landstings- dock sådan befrielse kommun eller svensk även om inkomsten församling medges inte beskattats i dock sådan verksamhetslandet på befrielse även om grund av lagstift- inkomsten inte ning eller ad- beskattats i verk- ministrativ praxis i samhetslandet på detta land eller grund av lagstift- annat avtal än avtal ning eller för undvikande av administrativ dubbelbeskattning praxis i detta land som detta land eller annat avtal ingått. än avtal för undvikande av dubbelbeskattning som detta land ingått. Sådan befrielse medges * om övriga angivna förutsättningar föreligger * även beträffande anställning hos svenska staten, svensk kommun, svensk landstingskommun eller svensk församling när fråga är om tjänsteexport. Vad nu sagts gäller dock inte vid anställning ombord på utländskt fartyg. I fråga om sådan anställning gäller att skattefrihet föreligger om anställningen och vistelsen utomlands varat under tidrymd eller tidrymder som sammanlagt varat minst 183 dagar under en tolvmånadersperiod och avsett anställning hos arbetsgivare, som är en inländsk juridisk person eller en här i riket bosatt fysisk person, och anställningen utövats ombord på utländskt fartyg som huvudsakligen går i sådan oceanfart som avses i 1 kap. 7 § 8 fartygssäkerhetsförordningen (1988:594). I tid för vistelse som avses i första stycket får inräknas kortare avbrott för semester, tjänsteuppdrag eller liknande, som inte är förlagda till början eller slutet av anställningen utomlands. Uppehåll i Sverige för här avsedda ändamål får inte sträcka sig längre än som motsvarar högst sex dagar för varje hel månad som anställningen utomlands varar eller under ett och samma anställningsår till mer än 72 dagar. Har den skattskyldige påbörjat anställningen och kunde det därvid på goda grunder antas att inkomsten av anställningen skulle komma att undantas från skatt i Sverige enligt 54 § första stycket f men inträffar under anställningstiden ändrade förhållanden som medför att villkoren för att undanta inkomsten från skatt i Sverige inte föreligger, skall inkomsten likväl undantas från beskattning i Sverige om de ändrade förhållandena beror på omständigheter över vilka den skattskyldige inte kunnat råda och en beskattning skulle te sig uppenbart oskälig. _______________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. Den nya lydelsen av punkt 3 av anvisningarna till 54 § skall dock tillämpas första gången vid 1994 års taxering. 2. Vad som sägs i punkt 3 femte stycket av anvisningarna till 33 § om bestämmandet av normalbeloppets storlek skall dock gälla först i fråga om kalenderåret 1995 och tillämpas första gången vid 1996 års taxering. För kalenderåret 1994 skall storleken av helt normalbelopp bestämmas till 70 procent av det belopp som kan anses motsvara största normala ökning i levnadskostnaden för en dag i respektive förrättningsland. 3. Äldre föreskrifter i 32 § 4 mom. samt punkterna 3 och 3 a av anvisningarna till 33 § tillämpas vid 1995 års taxering i fråga om kostnadsersättning som avser tid före utgången av år 1993. 1 Senaste lydelse 1993:359. 2 Senaste lydelse 1990:650. 3 Senaste lydelse 1991:1866. 4 Senaste lydelse 1990:650. 5 Senaste lydelse 1990:650. 6 Senaste lydelse 1992:1596. 7 Senaste lydelse 1991:592. 8 Senaste lydelse 1992:1596. 9 Senaste lydelse 1992:1596. 10 Senaste lydelse 1986:1199. 11 Senaste lydelse 1990:650. 12 Senaste lydelse 1987:1303. 13 Senaste lydelse 1993:938. 14 Senaste lydelse 1993:526. 6 2.2 Förslag till Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) Härigenom föreskrivs att 8, 10 och 11 §§ uppbördslagen (1953:272)1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 §2 Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst andra förmåner skall preliminär A-skatt beräknas efter inkomstförmånernas sammanlagda värde. Har den skattskyldige utgett ersättning för en förmån skall förmånsvärdet sättas ned med ersätt- ningens belopp. Värdet av bilförmån Värdet av skall beräknas bilförmån skall be- enligt punkt 2 av räknas enligt punkt anvisningarna till 2 av anvisningarna 42 § kommunalskat- till 42 § telagen (1928:370). kommunalskattelagen Tredje stycket andra (1928:370). Andra meningen av nämnda stycket andra anvisningspunkt meningen av nämnda skall dock tillämpas anvisningspunkt endast i fall som skall dock avses i sjätte tillämpas endast i stycket nedan. fall som avses i Värdet av förmån av sjätte stycket ne- räntefritt lån eller dan. Värdet av lån där räntan un- förmån av ränte- derstiger fritt lån eller lån marknadsräntan skall där räntan un- beräknas enligt derstiger punkt 10 tredje* marknadsräntan femte styckena av skall beräknas anvisningarna till enligt punkt 10 32 § kommunal- tredje* femte skattelagen. styckena av Värdet av förmån anvisningarna till av bostad som är 32 § kommunal- belägen här i riket skattelagen. och som inte är Värdet av förmån semesterbostad skall av bostad som är beräknas enligt belägen här i riket följande grunder. och som inte är Riket delas in i semesterbostad områden som är skall beräknas väsentligen enhet- enligt följande liga i fråga om grunder. Riket boendekostnader. delas in i områden Förmånsvärdet av en som är väsentligen bostad inom varje enhetliga i fråga område skall bestäm- om boendekostnader. mas till det genom- Förmånsvärdet av en snittliga värdet för bostad inom varje jämförbara bostäder område skall be- inom området. Om stämmas till det bostaden är belägen genomsnittliga utom tätort med värdet beräknat per närmaste omgivning kvadratmeter bo- skall dock värdet stadsyta för bestämmas till det jämförbara bostäder lägsta av nämnda inom området. Om genomsnittsvärden bostaden är belägen reducerat med tio utom tätort med procent. närmaste omgivning skall dock värdet bestämmas till det lägsta av nämnda genomsnittsvärden reducerat med tio procent. Vid värdering av förmån av fri eller delvis fri resa som utgår på grund av anställning eller särskilt uppdrag inom rese- eller trafikbranschen skall följande iakttas. För flygresor skall världen indelas i zoner som är väsentligen enhetliga i fråga om resestruktur och priser. Förmånsvärdet av en fri eller delvis fri flygresa skall bestämmas till det genomsnittliga lägsta priset för bokningsbara resor på allmänna mark- naden inom zonen respektive mellan zonerna. Har för resan gällt som villkor att den får företas endast under förutsättning att det vid resans avgång finns osålda platser kvar och har på grund härav förelegat en påtag- lig risk för att resan inte kan ge- nomföras enligt planerna skall resan anses ha ett värde motsvarande lägsta priset för resan om den varit bokningsbar och i fråga om flygresa lägsta genom- snittliga priset på marknaden, efter avdrag med 50 procent. Värdet av annan förmån än som avses i andra och tredje styckena skall beräknas enligt 42 § andra stycket kommunal- skattelagen samt punkt 1 andra och tredje styckena och punkt 3 av anvisningarna till den paragrafen. Föreligger fall som avses i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen får skattemyndigheten bestämma värdet av förmånen med hänsyn härtill. Om skattemyndigheten bestämt värdet av förmånen enligt bestämmelserna i 5 § andra stycket lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare skall detta värde användas även vid beräkning av preliminär A-skatt. 10 §3 Preliminär A-skatt Preliminär skall beräknas på A-skatt skall ersättningar för beräknas på ökade levnads- ersättningar för kostnader som lämnas ökade levnads- vid sådan kostnader, som läm- tjänsteresa inom nas vid sådan riket som avses i tjänsteresa som punkt 3 av anvis- avses i punkt 3 av ningarna till 33 § anvisningarna till kommunalskattelagen 33 § kommunal- (1928:370) endast skattelagen till den del (1928:370) och för ersättningarna vilken rätten till överstiger de scha- avdrag för kost- blonbelopp som anges naderna vid i nämnda lagrum mottagarens in- eller, såvitt gäller komsttaxering anges kostnad för logi, i nämnda punkt, den faktiska endast till den del utgiften. På ansökan ersättningarna av den som betalar överstiger de ut ersättning får schablonbelopp som skattemyndigheten anges i nämnda besluta att i den lagrum eller, mån tjänsteresa såvitt gäller varar mer än tre kostnad för logi, månader motsvarande den faktiska skall gälla till den utgiften. del ersättningarna inte överstiger vad som anges i punkt 3 a av anvisningarna till nämnda paragraf. På ersättning för På ersättning för ökade levnads- ökade levnads- kostnader som kostnader vid sådan lämnas vid sådan tjänsteresa utom tjänsteresa för riket som avses i vilken rätten till punkt 3 sista avdrag för stycket av anvis- kostnaderna vid ningarna till 33 § mottagarens kommunalskattelagen inkomsttaxering skall preliminär anges i punkt 3 a A-skatt beräknas av anvisningarna endast till den del till 33 § kommunal- ersättningen skattelagen skall överstiger avdrags- preliminär A-skatt gillt belopp enligt beräknas endast nämnda lagrum. till den del ersättningen över- sti-ger de schab- lonbelopp som anges i nämnda lagrum. I den mån ersättning för ökade lev- nadskostnader under tjänsteresa utgår för längre tid än två år på en och samma ort skall dock preliminär A-skatt beräknas på hela ersättningen såvida inte skattemyndigheten på ansökan av den som betalar ut ersättningen be- slutar att vad som sägs i första meningen i detta stycke skall gälla även för viss längre tid än två år. I fråga om ersättning för resa med egen bil i tjänsten gäller att preliminär A-skatt beräknas på ersättningen endast till den del den överstiger det i punkt 3 c av anvisningarna till 33 § kommu- nalskattelagen angivna beloppet. Beträffande annan skattepliktig ersättning för kostnader som är förenade med tjänsten beräknas preliminär A-skatt endast om det är uppenbart att ersättningen avser kostnader som inte är avdragsgilla vid mottagarens inkomsttaxering eller att den överstiger avdragsgillt belopp. I sådant fall beräknas skatten på hela ersättningen respektive den del av ersättningen som överstiger det avdragsgilla beloppet. Preliminär A-skatt skall inte utgå för: a) familjebidrag till den som tjänstgör inom totalförsvaret; b) ränta eller utdelning som tillkommer en annan juridisk person än svenskt dödsbo eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige; c) ränta eller utdelning som enligt dubbelbeskattningsavtal är helt undantagen från beskattning i Sverige; d) ränta på förfogarkonto som avses i 3 kap. 57 § lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, om räntan inte uppgår till 1 000 kronor; e) ränta på konto för klientmedel; f) ränta som ingår i belopp som redovisats enligt 3 kap. 22 § sista stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter; g) utdelning som g) utdelning som avses i punkt 2 avses i punkt 2 tredje stycket av tredje stycket av anvisningarna till anvisningarna till 22 § kommunalskat- 22 § telagen eller 3 § 1 kommunalskattelagen mom. tredje stycket eller 3 § 1 mom. lagen (1947:576) om tredje stycket statlig inkomst- lagen (1947:576) om skatt; eller statlig inkomst- h) ersättning till skatt; en och samma idrottsutövare från h) ersättning en sådan ideell till en och samma förening som avses i idrottsutövare från 7 § 5 mom. lagen en sådan ideell (1947:576) om förening som avses statlig inkomstskatt i 7 § 5 mom. lagen och som har till hu- (1947:576) om vudsakligt syfte att statlig in- främja idrottslig komstskatt och som verksamhet, om har till hu- ersättningen från vudsakligt syfte föreningen under att främja idrotts- året inte uppgått lig verksamhet, om till ett halvt ersättningen från basbelopp enligt föreningen under lagen (1962:381) om året inte uppgått allmän försäkring. till ett halvt basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring; eller i) förmån av fri resa inom riket i samband med tillträdande eller frånträdande av anställning eller uppdrag eller er- sättning för kost- nad för sådan resa. 11 §4 Preliminär A-skatt skall beräknas på det belopp, som återstår sedan från inkomsten avräknats dels avgifter, som den skattskyldige betalar för sådan pensionsförsäkring eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, dels avgifter, som den skattskyldige i samband med tjänsten betalar för egen eller efterlevandes pensionering på annat sätt än genom försäkring. Till andra vid taxering medgivna avdrag för kostnader i arbetet från inkomst som uppbärs av en fysisk person än ovan sagts får hänsyn tas vid beräkning av preliminär A-skatt endast om kostnaderna kan beräknas uppgå till minst 10 procent av arbetstagarens ersättning från arbetsgivaren under inkomståret. I sådant fall gäller bestämmelserna i tredje stycket. Regeringen eller Regeringen eller den myndighet den myndighet regeringen bestämmer regeringen får fastställa en bestämmer får schablon för fastställa en beräkning av en schablon för skattskyldigs beräkning av en kostnader i en viss skattskyldigs verksamhet. kostnader i en viss Schablonen skall verksamhet. avse bestämda yrkes- Schablonen skall grupper och grundas avse bestämda på de genomsnittliga yrkesgrupper och kostnaderna inom grundas på de respektive grupp. Om genomsnittliga en sådan schablon är kostnaderna inom tillämplig på den respektive grupp. skattskyldige, skall Om en sådan kostnaderna beräknas schablon är enligt schablonen. tillämplig på den Finns det inte någon skattskyldige, schablon skall skall kostnaderna skattemyndigheten på beräknas enligt framställning av schablonen. Finns arbetsgivaren det inte någon bestämma hur schablon skall kostnaderna skall skattemyndigheten beräknas. på framställning av arbetsgivaren bestämma hur kostnaderna skall beräknas. Har arbetstagarens kostnader beräknats enligt bestämmelserna i detta stycke skall arbetsgivaren underrätta arbetstagaren om detta. Utan hinder av andra stycket får skattemyndigheten på ansökan av arbetsgivaren besluta att vid beräkningen av preliminär A-skatt hänsyn inte skall tas till förmån av fri hemresa eller ersättning för kostnad för hemresa med allmänna kommunikationer till den del förmånen eller ersättningen inte överstiger avdragsgillt belopp enligt punkt 3 b av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370). Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången i fråga om preliminär skatt för år 1994. 1 Lagen omtryckt 1991:97. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771. 2 Senaste lydelse 1992:1599. 3 Senaste lydelse 1992:680. 4 Senaste lydelse 1992:1177. 7 2.3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 och 9 §§ lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 7 §1 Värdet av förmåner Värdet av förmåner som utgått i annat som utgått i annat än pengar skall än pengar skall beräknas i enlighet beräknas i med bestämmelserna i enlighet med kommunalskattelagen bestämmelserna i (1928:370). Vid kommunalskattelagen beräkning av värdet (1928:370). Vid av bilförmån och beräkning av värdet kostförmån skall av bilförmån och dock bestämmelserna kostförmån skall i punkt 2 tredje dock bestämmelserna stycket andra me- i punkt 2 andra ningen och punkt 4 stycket andra andra stycket av meningen och punkt anvisningarna till 4 andra stycket av 42 § nämnda lag anvisningarna till tillämpas endast i 42 § nämnda lag enlighet med beslut tillämpas endast i av skattemyndigheten enlighet med beslut med stöd av 5 § av skatte- andra stycket lagen myndigheten med (1984:668) om stöd av 5 § andra uppbörd av sociala- stycket lagen vgifter från (1984:668) om ar-betsgivare. uppbörd av Värdet av annan bo- socialavgifter från stadsförmån än ar-betsgivare. förmån av semes- Värdet av annan bo- terbostad skall stadsförmån här i beräknas i enlighet riket än förmån av med bestämmelserna i semesterbostad 8 § tredje stycket skall beräknas i uppbördslagen enlighet med (1953:272). bestämmelserna i 8 § tredje stycket uppbördslagen (1953:272). Har reseförmån vid beräkning av preliminär skatt värderats enligt 8 § tredje stycket uppbördslagen skall detta värde anges i kontrolluppgiften. Om värdet av en förmån justerats enligt 5 § andra stycket lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare skall anges att justering skett. Det sammanlagda värdet av förmånerna skall anges särskilt för sig. 9 §2 I kontrolluppgiften skall det för varje belopp anges om arbetsgivaren skall betala arbetsgivaravgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Ersättning för Ersättning för ökade levnads- ökade levnads- kostnader eller kostnader eller kostnader för resa kostnader för resa med egen bil i med egen bil i tjänsten som enligt tjänsten som enligt 10 § första-tredje 10 § första-tredje styckena upp- styckena upp- bördslagen bördslagen (1953:272) skall (1953:272) skall ligga till grund för ligga till grund beräkning av preli- för beräkning av minär A-skatt, skall preliminär A-skatt, i kontrolluppgift skall i anges som lön, kontrolluppgift arvode eller anges som lön, motsvarande. arvode eller motsvarande. Har ersättning för ökade levnadskost- nader som enligt 10 § första och andra styckena uppbördslagen inte skall ligga till grund för beräkning av preliminär A-skatt utgått för en eller flera tjänsteresor som I kontrolluppgiften omfattat en sam- skall särskilt manhängande period för sig tas upp det av mer än tre sammanlagda värdet månader, skall av andra detta anges i kon- kostnadsersättningar trolluppgift som än sådana som enligt också skall inne- 5 § 4 a-c skall hålla upplysning om uppges först efter i vad mån fråga är föreläggande av om inrikes eller skattemyndigheten. utrikes förrätt- Dock skall ning. ersättningen, då det I är uppenbart att den kontrolluppgiften avser kostnader som skall särskilt för inte är avdragsgilla sig tas upp det vid mottagarens sammanlagda värdet inkomsttaxering av andra eller att den kostnadsersättning- överstiger avdrags- ar än sådana som gillt belopp, till enligt 5 § 3 a-c denna del anges som skall uppges först lön, arvode eller efter föreläggande motsvarande. av skattemyndighe- ten. Dock skall ersättningen, då det är uppenbart att den avser kostnader som inte är avdragsgilla vid mottagarens inkomsttaxering eller att den överstiger avdrags- gillt belopp, till denna del anges som lön, arvode eller motsvarande. I kontrolluppgiften skall särskilt för sig tas upp sådant avdrag som har gjorts för preliminär A-skatt. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. 1 Senaste lydelse 1992:493. 2 Senaste lydelse 1992:1659. 8 2.4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1984:668) om upp- börd av socialavgifter från arbetsgivare Härigenom föreskrivs att 5 och 31 §§ lagen (1984:668) om uppbörd av socialav- gifter från arbetsgivare1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 §2 Skattepliktiga förmåner skall tas upp till ett värde som bestäms i enlighet med 8 § första-fjärde styckena uppbördslagen (1953:272). Om det föreligger Om det föreligger fall som avses i fall som avses i punkt 4 andra punkt 4 andra stycket av anvis- stycket av anvis- ningarna till 42 § ningarna till 42 § kommunalskattelagen kommunalskattelagen (1928:370), eller (1928:370), eller sådant fall att den sådant fall att den skattskyldige skulle skattskyldige kunna få skulle kunna få förmånsvärdet förmånsvärdet bestämt med stöd av bestämt med stöd av punkt 2 tredje punkt 2 andra stycket andra stycket andra meningen av samma meningen av samma anvisningar, får anvisningar, får skattemyndigheten på skattemyndigheten framställning av på framställning av arbetsgivaren arbetsgivaren be-stämma värdet av be-stämma värdet av förmånen med hänsyn förmånen med hänsyn härtill. härtill. Arbetsgivaren skall Motsvarande gäller underrätta om bostadsförmån- arbetstagare som svärde som bestäms berörs av skat- enligt 8 § tredje temyndighetens stycket uppbörds- beslut. lagen avviker med mer än 10 procent från det värde som följer av 42 § första stycket kom- munalskattelagen eller om värde av reseförmån som bestäms enligt 8 § tredje stycket uppbördslagen av- viker med mer än 10 procent från det värde som följer av 42 § andra stycket kommunalskatte- lagen. Arbetsgiva- ren skall under- rätta arbetstagare som berörs av skat- temyndighetens be- slut. 31 §3 Bestämmelserna i Bestämmelserna i 1*8, 10*14, 21*29 1*8, 10*15, 19, 22 och 50*67 §§ gäller a*22 d, 23*29 och också redaravgift, 50* 67 §§ gäller om inte annat följer också redaravgift, av vad som om inte annat föreskrivs i andra följer av vad som stycket eller i föreskrivs i andra 32*35 och 37 §§. stycket eller i 32*35 och 37 §§. I stället för tidsangivelsen den 1 mars året efter utgiftsåret i 10 § skall i fråga om redaravgift gälla den 30 april året efter utgiftsåret. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas på förmån som åtnjuts efter ikraftträdandet. 1Lagen omtryckt 1991:98. 2Senaste lydelse 1992:488. 3Senaste lydelse 1992:642. 9 2.5 Förslag till Lag om avdrag för kostnader för bilresor till och från arbetsplatsen vid 1995 års taxering Härigenom föreskrivs följande. Avdrag för kostnad för resa med egen bil till och från arbetsplatsen enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370) skall vid 1995 års taxering medges, i stället för enligt schablon som anges i andra stycket nämnda anvisningspunkt, med 1 krona och 30 öre per kilometer. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 10 2.6 Förslag till Lag om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst vid taxering till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års taxeringar- Härigenom föreskrivs följande. 1 § Vad som sägs i 8 § första stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt gäller inte vid 1995 och 1996 års taxeringar. Skattskyldig som vid taxering till kommunal inkomstskatt är berättigad till särskilt kommunalt grundavdrag enligt 48 § 4 mom. kommunalskatte-lagen (1928:370) har rätt till särskilt statligt grundavdrag från den taxerade förvärvsinkomsten med belopp som motsvarar den del av det särskilda kommunala grundavdraget som överstiger kommunalt grundav-drag beräknat enligt 48 § 2 och 3 mom. kommunalskattelagen. 2 § I stället för vad som anges i lagen (1992:1485) om beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomst vid 1994 och 1995 års taxeringar skall i fråga om fysiska personer vid 1995 års taxering det fasta skatte-beloppet på 100 kronor tas ut endast om den beskattningsbara inkomsten överstiger ett belopp motsvarande det grundavdrag som medges vid taxe-ring till kommunal inkomstskatt enligt 48 § 2 och 3 mom. kommunal- skattelagen (1928:370). I stället för vad som anges i 10 § andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall i fråga om fysiska personer vid 1996 års taxering det fasta skattebeloppet på 100 kronor tas ut endast om den beskattningsbara inkomsten överstiger ett belopp motsvarande det grund-avdrag som medges vid taxering till kommunal inkomstskatt enligt 48 § 2 och 3 mom. kommunalskattelagen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. 11 2.7 Förslag till Lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 §2 Vid bestämmande av pensionsgrundande inkomst skall, utöver vad som framgår av lagen om allmän försäkring, gälla följande. Värdet av skattepliktiga förmåner i annat än pengar till arbetstagare, som skall betala sjömansskatt, skall uppskattas i enlighet med vad som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Skattepliktiga förmåner skall i andra fall tas upp till ett värde som bestäms i enlighet med 8 § första*fjärde och sjätte styckena uppbörds-lagen (1953:272). När skäl föreligger får avvikelse ske från förmånsvärde som skattemyndigheten bestämt enligt 5 § andra stycket lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare. Vid beräkning av Vid beräkning av inkomst av inkomst av an-s- an-ställning skall tällning skall avdrag göras för avdrag göras för kostnader som kostnader som arbetstagaren haft arbetstagaren haft att bestrida i att bestrida i innehavd innehavd anställning, i den anställning, i den mån kostnaderna, mån kostnaderna, minskade med minskade med erhållen erhållen kostnad- kostnadsersättning, sersättning, överstiger fyratusen överstiger ettusen kronor. kronor. Särskilda föreskrifter angående beräkning av sådan inkomst av anställning, som enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt hänförs till intäkt av näringsverksamhet meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Vid beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete får från inkomst av en viss förvärvskälla inte dras av underskott i annan förvärvskälla. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Äldre bestämmelser gäller fortfarande vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för år 1992 eller tidigare år. 1Lagen omtryckt 1976:1015. Senaste lydelse av lagens rubrik 1976:1015. 2Senaste lydelse 1992:490. 12 2.8 Förslag till Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt Härigenom föreskrivs att 17 a § lagen (1958:295) om sjömansskatt1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 a §2 Bestrides riktigheten av revisionskrav eller inbetalas icke det belopp kravet avser skall det underställas sjöm- ansskattenämnden. Finner nämn-den kravet lagligen grundat, skall den fastställa beloppet till betalning. Avser kravet skatt som redaren avdragit men icke inbetalat och har redaren icke bestritt kravets riktighet, skall kravet icke underställas sjömansskattenämnden. Redare eller Redare eller sjöman, som har att sjöman, som har att erlägga mot erlägga mot underlåtet underlåtet skatteavdrag skatteavdrag svarande belopp, är svarande belopp, är skyldig att på skyldig att på beloppet erlägga beloppet erlägga dröjsmålsavgift dröjsmålsavgift enligt 14 § 2 mom. enligt 14 § 2 mom. Som förfallodag Som förfallodag räknas därvid den räknas därvid den dag då beloppet dag då be-loppet skulle ha betalats skulle ha betalats om skatteavdrag om skatteavdrag gjorts. gjorts. Hänförs skattebeloppet till fler än ett betal- ningstillfälle skall som förfallodag räknas förfallodagen för den sista betalningsposten. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 1Lagen omtryckt 1970:933. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777. 2Senaste lydelse 1992:626. 13 3 Ärendet och dess beredning Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning (Fi 1992:01) påbörjade sitt arbete i januari 1992 (dir. 1992:3). Vissa frågor, som i enlighet med direktiven behandlats med förtur, redovisades i ett i juni 1992 avgivet delbetänkande, Beskattning av vissa naturaförmåner m.m. (SOU 1992:57). De frågor som togs upp i delbetänkandet rörde bl.a. kostförmån, beskattningen av traktamenten, personalvårdsförmåner, förmånliga lån samt hobbyinkomster. Med utredningsförslagen som grund lade regeringen hösten 1992 fram en proposition om vissa frågor om beskattning av inkomst av tjänst (prop. 1992/93:127). Riksdagen godtog genom beslut i december 1992 i allt väsentligt propositionens förslag (bet. 1992/93:SkU14, rskr. 1992/93:148, SFS 1992:1596 * 1601). Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas första gången vid 1994 års taxering. Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning redovisade i juni 1993 sitt slutbetänkande, Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen (SOU 1993:44). De frågor som tas upp i betänkandet är bl.a. reglerna om avdrag för kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats och för resor med egen bil i tjänsten, utlandstraktamenten, vissa frågor rörande inrikestraktamenten samt värderingen av bostadsförmåner och reseförmåner. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr 2853/93). I juni 1993 lades i promemorian Beskattning av bilförmån, (Ds 1993:53), fram förslag till nya regler angående beskattning av bilförmån. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr 3065/93). I det följande behandlas de frågor som tas upp i slutbetänkandet och promemorian. Våren 1993 godkände riksdagen ett förslag från finansutskottet om ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen om att slopa grundavdraget vid taxeringen till statlig inkomstskatt vid 1995 o0ch 1996 års taxeringar (bet. 1992/93:FiU30, rskr. 1992/93:447). Enligt utskottet borde det ankomma på regeringen att under hösten 1993 lägga fram erforderliga lagförslag. Förslag till de lagändringar som föranleds av riksdagens ställningstagande i denna fråga läggs därför också fram i denna proposition. I förevarande ärende tas också upp förslag till vissa mindre regelför- ändringar. Regeringen föreslår således en justering av reglerna om det särskilda grundavdraget för folkpensionärer som innebär att med folkpension jämställs motsvarande utländska pensionsförmåner. Regeringen föreslår även att skattefrihet enligt den s.k. ettårsregeln i punkt 3 av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, skall medges offentliganställda när fråga är om statlig och kommunal tjänsteexport. Slutligen föreslås vissa redaktionella ändringar i uppbördslagen (1953:272), UBL, lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, (USAL), lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring samt lagen (1958:295) om sjömansskatt. Lagrådet Regeringen beslutade den 14 oktober 1993 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådet har underkastat lagtexten i de remitterade förslagen till lagar om ändring i kommunalskattelagen, uppbördslagen, lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter och lagen om uppbörd av socialavgifter från ar- betsgivare viss omarbetning, som framgår av bilagan till Lagrådets yttrande. Regeringen godtar i huvudsak Lagrådets förslag till ändringar och återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 4.11.3 och i specialmotiveringen till punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Förslagen till ändringar i punkt 1 av anvisningarna till 48 § och punkt 3 av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen, 11 § uppbördslagen, 31 § lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 4 § lagen om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring samt 17 a § sjömansskattelagen har inte granskats av Lagrådet. Dessa förslag är enligt regeringens mening av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande saknar betydelse. 4 Förändringar i inkomstslaget tjänst 4.1 Allmänna synpunkter Under de senaste åren har omfattande förändringar företagits av reglerna i inkomstslaget tjänst. De största förändringarna skedde givetvis i samband med skattereformen våren 1990 (prop. 1989/90:110). Men även därefter har hittills varje år företagits tämligen omfattande regeländringar. Dessa kan i stort hänföras till två olika kategorier. Till den ena kan räknas frågor som av olika skäl inte hann färdigbehandlas i samband med skattereformen men där beredningsarbetet bedrivits vidare i olika former och efter hand lett fram till lagstiftning. Den andra kategorin avser justeringar av olika slag av skattereformens regler. Det arbete som bedrivits av Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning har till stor del avsett justeringar i skattereformens regler, huvudsakligen i syfte att minska administrativt krångel för anställda och arbetsgivare som föranletts av vissa inslag i skattereformen eller att rätta till materiellt sett mindre önskvärda effekter av vissa regler. En utgångspunkt för justeringarna har varit att de inte skall rubba skattereformens grundläggande princip om en likformig inkomstbeskattning. De frågor som utredningen tog upp i sitt delbetänkande i juni 1992 var av denna karaktär, exempelvis förslagen rörande kostförmån, traktamenten och förmånliga lån. Så är också fallet med flera av de förslag som läggs fram i utredningens slutbetänkande, t.ex. förslagen rörande egen bil i tjänsten, vissa justeringar i reglerna om avdrag för ökade levnadskostnader vid inrikes tjänsteresa och flyttningskostnadsersättning. Ett par av de huvudfrågor utredningen tar upp i sitt slutbetänkande kan dock sägas tillhöra den förstnämnda kategorin och innebär att skattereformen fullföljs i fråga om en mer likformig inkomstbeskattning som också ger underlag för lägre skattesatser och därmed lägre skattekilar. Dit hör reglerna för resor mellan bostad och arbetsplats och utlandstraktamenten, där utredningens arbete kan sägas utgöra en direkt fortsättning på det arbete som bedrevs i Utredningen om reformerad inkomstbeskattning, RINK. Även översynen av bostadsförmånsreglerna kan räknas till denna grupp. Som nämndes inledningsvis har de senaste åren präglats av omfattande förändringar av reglerna i inkomstslaget tjänst. Ett så högt förändringstempo under flera år kan skapa problem för arbetsgivare, anställda och skatteförvaltning. Det kan vara svårt för den enskilde att hålla sig informerad om vad som gäller. Nya lönerutiner och liknande måste utvecklas av arbetsgivarna. Kollektivavtal måste omförhandlas m.m. Skatteförvaltningen måste ständigt ändra i informationsmaterial, blan-ketter och dylikt och det kan även vara svårt för skattemyndigheternas personal att hålla sig informerad om vilka regler som gäller. Svårigheterna förstärks också av att förändringarna i många fall beslutats kort tid före det att de trätt i kraft. Det är således önskvärt från många syn- punkter med en lägre förändringstakt och mer stabila regler. I och med de förslag som Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning nu lagt fram kan emellertid de frågor inom inkomstslaget tjänst som kvarstod efter skattereformen på det hela taget anses vara färdigbehandlade. Dessutom torde, såvitt nu går att överblicka, behovet av att justera i de regler som tillkom i samband med skattereformen i stort vara tillgodosett. Om de förslag som tas upp i detta ärende genomförs finns det därför anledning att tro att regelsystemet inom inkomstslaget tjänst därefter kan bli förhållandevis stabilt, även om det alltid kommer att vara nödvändigt med ändringar i skattesystemet för att anpassa det efter bl.a. den ekonomiska utvecklingen i samhället. De förslag utredningen lagt fram i slutbetänkandet har, på ett undantag när, fått ett överlag positivt bemötande från remissinstanserna. Undan-taget gäller de föreslagna förändringarna av avdragsrätten för kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats. Detta förslag avstyrks av flertalet remissinstanser. Mot bakgrund av bl.a. remisskritiken har regeringen valt att inte lägga fram utredningens huvudförslag i denna del. Regeringen kommer inte heller att föreslå att utredningens förslag till avdrag för kostnader för resor med egen bil i tjänsten genomförs. Regeringen ställer sig visserligen i stort positiv till förslaget men anser det för närvarande inte genomförbart av statsfinansiella skäl. I övrigt bör utredningsförslagen i allt väsentligt genomföras. En annan fråga som gäller inkomst av tjänst men som beretts i annan ordning rör beskattningen av bilförmån. I juni 1993 lades i promemorian Beskattning av bilförmån, (Ds 1993:53), fram förslag till nya regler angående beskattning av bilförmån. Bakgrunden till promemorian var att reglerna för beskattning av bilförmån kritiserats för att ge upphov till obilliga beskattningseffekter på grund av den starka schabloniseringen. Ingen hänsyn tas till faktisk privat körsträcka vilket missgynnat tjänstebilar i egentlig mening. Promemorian har remissbehandlats. Promemorians huvudförslag om att grunda förmånsvärdet på faktisk privat kör-sträcka har avstyrkts av en stor majoritet av remissinstanserna, främst med hänsyn till problemen med uppgiftslämnande. Förslaget bör mot bakgrund av den kritik som riktats mot det inte genomföras. De alternativa förslag som lades fram i promemorian och som främst innebär justeringar i nuvarande regler i förenklande syfte har däremot fått ett i stort sett positivt bemötande av remissinstanserna och bör med vissa justeringar genomföras. I det följande redovisar regeringen sina närmare ställningstaganden i de i ärendet aktuella frågorna. 4.2 Resor mellan bostad och arbetsplats Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens i fråga om rätt till avdrag för väg-, bro- eller färjeavgifter som uppkommit vid resorna mellan bostad och arbetsplats. Såvitt avser avdrag för kostnad för resa mellan bostad och arbetsplats föreslår utredningen att en avståndsgräns införs som innebär att avdrag inte medges om avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen (enkel resa) är högst 15 kilometer. Är avståndet mellan 15 och 30 kilometer medges -oavsett färdmedel - avdrag med 0,80 kr per kilometer och resa till den del avståndet överstiger 15 kilometer. Är avståndet längre än 30 kilometer medges avdrag, för avståndet mellan 15 och 30 kilometer enligt nämnda regel med 0,80 kr per kilometer och för den del av avståndet som överstiger 30 kilometer enligt följande. Den som använt egen bil för resorna får avdrag med 1,40 kr per kilometer medan övriga får avdrag med 0,40 kr per kilometer. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna avstyrker försla-get om att införa olika avståndsgränser. Kritiken från remissinstanserna går i huvudsak ut på att de föreslagna reglerna är alltför krångliga och att de missgynnar dem som inte har tillgång till allmänna kommunika-tioner för resor mellan bostad och arbetsplats. Förslaget om avdragsrätt för väg-, bro- eller färjeavgifter lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Skälen för regeringens förslag Gällande regler Enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL har skattskyldig rätt till avdrag för skälig kostnad för resa till och från arbetsplatsen där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel. Om avståndet mellan den skattskyldiges bostad och arbets-plats uppgår till minst fem kilometer och det klart framgår att användandet av egen bil för resa mellan bostad och arbetsplats regelmässigt med-för en tidsvinst på minst två timmar i jämförelse med allmänna kom- mu-nikationsmedel medges avdrag för kostnader för resa med egen bil. Den som använder bilen i tjänsten kan också under vissa förutsättningar med-ges avdrag för resa med egen bil. Bilavdraget bestäms enligt schablon på grundval av genomsnittliga kostnader för mindre bil och med hänsyn till de kostnader som är direkt beroende av körd vägsträcka. Den som har förmån av fri bil är inte be-rättigad till avdraget. Fr.o.m inkomståret 1993 medges avdrag för kost-nader för resa mellan bostad och arbetsplats endast till den del kostnaderna överstiger 4 000 kr. Vid 1994 års taxering skall avdrag för kostnad för resa med egen bil medges med 1 kr och 30 öre per kilometer enligt en särskild lag (SFS 1992:1601). Regeringens överväganden Enligt direktiven har syftet med utredningen beträffande den här aktuella frågan varit att åstadkomma enklare och mer lättillämpade regler. Utredningen skulle särskilt pröva modeller som innebär att den nuvarande tidsgränsen kan slopas eller ges minskad betydelse. Som framgår av utredningens ingående analys av problemen på om-rådet är det knappast möjligt att ersätta den nuvarande tidsgränsen med avståndsgränser utan att relativt kraftiga försämringar uppstår för vissa grupper med begränsad tillgång till allmänna kommunikationer. Det förslag som utredningen lagt fram kan sägas vara en modifiering av RINK:s förslag, som också innebar att avdragsrätten var relaterad till ett system med avståndsgränser. Nackdelarna för t.ex. glesbygdsbor med dåliga kommunikationer mildras med utredningens förslag i förhållande till RINK-förslaget men finns ändå i stor utsträckning kvar. Modifie-ringarna har dessutom fått ske till priset av ett betydligt mer invecklat regelsystem. En annan nackdel med utredningsförslaget, som också fanns i RINK:s förslag, är att vissa skattskyldiga skulle kunna få avdrag med belopp som avsevärt överstiger de faktiska kostnaderna. I sammanhanget finns också anledning beakta, vilket bl.a. påpekats från några remiss-instanser, att problemen med den nuvarande tidsgränsen synes ha minskat under de senaste åren. Enligt regeringens mening kan mot denna bakgrund utredningsförslaget sammantaget inte anses innebära sådana fördelar i förhållande till dagens regler att det bör genomföras. Nuvarande regler bör således i stort behållas. Utredningen har också föreslagit att avdrag skall * vid sidan av scha-blonavdraget * medges för faktiska väg-, bro- eller färjeavgifter som den skattskyldige haft vid resorna mellan bostad och arbetsplats. En för-utsättning för avdrag är enligt utredningen att kostnaderna uppkommer vid resa på den vägsträcka som bedöms vara den närmaste bilvägen till arbetsplatsen. Avgifter av detta slag förekommer för närvarande endast i begränsad omfattning. Det får dock anses sannolikt att det i framtiden blir betydligt vanligare att vägar och broar finansieras med särskilda avgifter som tas ut av dem som använder vägen eller bron. Kostnader av detta slag är inte möjliga att beakta inom ramen för ett schablonavdrag. Regeringen anser därför att avdragsrätt vid sidan av schablonavdraget för dessa kostnader bör införas när kostnaderna uppkommer i samband med resor med egen bil mellan bostad och arbetsplats. För en sådan avdragsrätt talar också att det av miljöskäl är angeläget att den från tidssynpunkt kortaste kör-sträckan väljs. Enligt gällande regler skall den skattskyldige göra en tidsvinst på minst två timmar per dag vid färd med egen bil jämfört med allmänna kommunikationsmedel för att avdrag för kostnad för resa med egen bil skall medges. Tidsvinstberäkningen bör avse en jämförelse med tidsmässigt kortaste färdväg för bil, även om en avgiftsbelagd väg eller bro eller en färja därvid måste utnyttjas. De som har bilförmån har inte rätt till avdrag för kostnad för resa med bil mellan bostad och arbetsplats. De bör dock omfattas av den föreslagna avdragsrätten för väg-, bro eller färjeavgifter. Har en arbetsgivare betalat sådana avgifter för en anställd uppkommer en skattepliktig för-mån. Detta torde gälla även den arbetstagare som åtnjuter bilförmån. Ersättningen kan således inte anses ingå i det schablonmässigt bestämda förmånsvärdet. Om ersättning för dessa avgifter ingår i det schablonmässigt bestämda förmånsvärdet skulle det få till konsekvens att arbets-givaren kan betala dessa avgifter för den anställde t.ex. under dennes semester, utan att det utlöser några beskattningskonsekvenser. En sådan ordning skulle enligt regeringens mening vara otillfreds- ställande och bör därför inte införas. Förslaget att införa avdragsrätt för vägavgifter m.m. föranleder ändringar i punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL. Som nämnts inledningsvis medges enligt en särskild lag avdrag för kostnader för bilresor mellan bostaden och arbetsplatsen med 13 kr per mil vid 1994 års taxering. Vid 1995 års taxering kommer om inga särskilda åtgärder vidtas reglerna i punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL att gälla. Detta skulle, med hänsyn till den bedömning av prisutvecklingen för bilkostnader som för närvarande kan göras, innebära att avdrags-beloppet per mil sänks. Regeringen anser inte att det föreligger skäl att sänka detta belopp för nästa år. Det bör därför genom en särskild lag bibehållas på nuvarande nivå även för inkomståret 1994. 4.3 Bilkostnader i tjänsten Utredningens förslag: Avdrag för kostnader för resor med egen bil i tjänsten skall medges enligt två schabloner som med nuvarande kostnadsläge kan beräknas till 1,40 kr resp. 2,30 kr per kilometer. Avdrag medges för varje körd kilometer under beskattningsåret upp till och med 10 000 kilometer med det lägre kilometeravdraget och för varje körd kilometer utöver 10 000 kilometer med det högre kilometeravdraget. Vid beräknandet av schablonerna skall det lägre schablonavdraget bestämmas till ett belopp som motsvarar den schablonmässigt beräknade merkostnaden per kilometer för 10 000 kilometers körning i tjänsten per år med mindre bil när den privata körsträckan uppgår till 15 000 kilometer per år. Det högre kilometeravdraget skall bestämmas så att den som kör 30 000 kilometer i tjänsten och 7 000 kilometer privat med större bil totalt sett får avdrag för sina genomsnittliga kostnader som belöper på tjänstekörningen. Det högre kilometeravdraget skall alltså beräknas så att den som kör 30 000 kilometer i tjänsten får full kompen- sation för att han för körsträckan upp till 10 000 kilometer får avdrag endast med ett lägre belopp per kilometer än vad som motsvaras av de genomsnittliga kostnaderna. Utredningen föreslår vidare vissa ändringar i UBL föranledda av huvudförslaget. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Skälen för regeringens bedömning: Enligt de regler som gällde före skattereformen var huvudprincipen den att avdrag medgavs för bilkostnader i tjänsten med belopp som svarade mot den del av de totala faktiska kostnaderna som belöpte på bilens användning i tjänsten. I praktiken blev i stor utsträckning nivån på den skattefria bilkostnadsersättningen för anställda i offentlig tjänst styrande för avdragsrätten. Enligt nuvarande regler, som infördes i samband med skattereformen, medges avdrag för kostnader för resor med egen bil i tjänsten enligt schablon med 13 kr per mil. Schablonen grundar sig på den merkostnad som kan beräknas uppkomma på grund av körningen i tjänsten. Den 38 skattskyldige har inte någon möjlighet att få ett högre avdrag även om han visar att hans faktiska kostnader överstigit schablonen. Den nuvarande avdragsschablonen har kritiserats, främst av dem som har en omfattande tjänstekörning, för att inte motsvara de verkliga kostnaderna för tjänstekörningen. I direktiven till utredningen uttalades bl.a. mot bakgrund härav att möjligheterna att återinföra avdragsrätt för faktiska kostnader skulle undersökas. Enligt utredningen är det emellertid förenat med en rad problem att kombinera ett schablonavdrag grundat på merkostnader för körning i tjänsten med en alternativregel om rätt till avdrag för faktiska kostnader för tjänstekörningen. Utredningen har vid sin analys av frågan inte funnit det möjligt att utarbeta ett sådant förslag. Enligt utredningen kan nuvarande schablonmetod där merkostnaden för tjänstekörning ersätts anses acceptabel för den som har en relativt begränsad tjänstekörning. Däremot kan det nuvarande schablonavdraget inte anses täcka de faktiska kostnaderna för skattskyldiga som kör långt i tjänsten. Avvikelsen i dessa fall är så stor att avdraget inte kan anses ge ett godtagbart resultat för de skattskyldiga i fråga. Utredningen har valt att lägga fram ett förslag som innefattar två avdragsschabloner, en lägre som innefattar tjänstekörning upp till och med 10 000 kilometer och en högre som omfattar körsträckor därutöver. Med nuvarande kostnadsläge skulle schablonbeloppen uppgå till 14 kr resp. 23 kr per mil. Förslaget tillgodoser dem som har omfattande tjänstekörning på så sätt att avdrag enligt det lägre schablonavdraget medges för beräknade merkostnader medan det högre kilometeravdraget bestäms så att avdrag medges för genomsnittliga kostnader som belöper på tjänstekörningen. Regeringen kan i stort ansluta sig till de överväganden utredningen gjort i frågan. Det finns således i och för sig starka skäl för att genomföra förslaget. Det skulle bl.a. på ett bättre sätt än nuvarande regler ta hänsyn till dem som har betydande tjänstekörning och därigenom leda till materiellt sett mer rättvisa regler. Ett genomförande av förslaget med en höjning av det lägre schablonavdraget från 13 kr till 14 kr per mil och med införandet av ett högre schablonavdrag på 23 kr per mil innebär emellertid att skatte- och avgiftsintäkterna för det allmänna skulle minska med i storleksordningen 1,5 mdkr per år. Med hänsyn till det nuvarande ansträngda statsfinansiella läget finner regeringen att det för närvarande inte är möjligt att genomföra förslaget. Frågan bör emellertid tas upp på nytt så snart det finansiella utrymmet för förändringen föreligger. I avsnitt 4.2 har regeringen föreslagit att avdragsrätt skall införas för väg-, bro- eller färjeavgifter som uppkommit vid resa med egen bil mel-lan bostad och arbetsplats. Fråga har uppkommit om motsvarande av-dragsrätt skall införas även vad beträffar resor med egen bil i tjänsten. Enligt punkt 3 c av anvisningarna till 33 § KL har den som använt egen bil för resor i tjänsten rätt till avdrag för kostnaden med ett belopp om 1 krona och 30 öre för varje körd kilometer. Av 33 § 1 mom. KL framgår att avdrag skall medges för samtliga utgifter som är att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten, bl.a. för färdkostnad vid resa i tjänsten. Enligt 33 § 2 mom. KL är färdkostnad vid resa i tjänsten un- dantagen från den avdragsbegränsning som innebär att avdrag endast får medges, för bl.a. resor mellan bostad och arbetsplats till den del kostnaderna överstiger 4 000 kr och för vissa övriga kostnader 1 000 kr. Avdragsschablonen om 13 kr per mil bygger på en bils normala total-kostnad. Kostnader för garage och parkering får anses vara sådana kostnader som inte ingår i schablonen men inberäknas i begreppet "färdkostnad för resa i tjänsten". Avdrag för ifrågavarande kostnader medges därför enligt skatteförvaltningens praxis vid sidan av schablonavdraget. Även kostnader för väg-, bro- eller färjeavgifter får anses ingå i färdkostnadsbegreppet. De får därför anses vara avdragsgilla vid sidan av schablonavdraget. De är dessutom avdragsgilla fullt ut eftersom de är undantagna från avdragsbegränsningen i 33 § 2 mom. KL. 4.4 Vissa kostnadsersättningar och förmåner 4.4.1 Kostnadsersättning för vissa resor Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens utom såvitt avser förslaget rörande reservofficerare. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat förslagen utan erinran. Kammarrätten i Stockholm avstyrker dock förslagen eftersom de får anses strida mot den grundläggande principen att kostnader för att skaffa sig eller utvidga en för- värvskälla inte är avdragsgilla. Näringslivets Skattedelegation anser att förslagen skall gälla alla resor oavsett till eller från vilket land det är fråga om. Som skäl härför anges den ökade rörligheten för arbetskraften som skulle följa av ett svenskt medlemsskap i EG och hänsynen till den fria arbetsmarknaden som redan gäller för länderna i Norden. Riksskatteverket, RSV, anser att ersättning för körning med egen bil till eller från en anställningsintervju bör vara skattefri endast till den del den inte överstiger det föreslagna lägre kilometeravdraget. SACO, Statens Arbets- givarverk, SAV, Sveriges Officersförbund, Sveriges Reservofficersförbund och Överbefälhavaren anser att undantag bör införas för reservofficerarnas del så att de skall anses ha bostadsorten som tjänsteställe. Skälen för regeringens förslag: I dag föreligger normalt rätt till avdrag för kostnader för resor till och från arbetsplatsen. Däremot är kostnaderna för den första resan till den nya arbetsplatsen och sista resan därifrån efter att arbetet upphört, s.k. inställelseresor, inte avdragsgilla. Denna skillnad i avdragsrätt följer i och för sig av den grundläggande principen att kostnader för att skaffa sig eller utvidga en förvärvskälla inte är avdragsgilla. Men skillnaden uppfattas av många som orättvis och svårförståelig. Särskilt markant blir skillnaden när det är fråga om kortvariga arbeten där resekostnaden kan utgöra en betydligt större summa än arvodesdelen, som fallet inte sällan är för artister. Det är vidare att märka att om en artists verksamhet utgör näringsverksamhet blir resekostnaderna avdragsgilla. I likhet med utredningen anser regeringen att övervägande skäl talar för att man inför en generell avdragsrätt för resekostnader i samband med inställelse till och lämnande av tjänst. Nuvarande regler för avdrag för preliminär skatt och uttag av arbetsgivaravgifter medför att kostnadsersättning för inställelseresor skall ligga till grund för såväl preliminärskatteavdrag som avgiftsuttag. När det är fråga om kortvariga engagemang kan resekostnadsersättningen till följd av lång transportväg vara betydligt högre än arvodet. Effekten kan då bli att hela arvodet åtgår till skatteavdrag. Målsättningen för preliminär- skatteavdraget är att det i så stor utsträckning som möjligt skall överens- stämma med den slutliga skatten. Det är uppenbart att skatteavdrag på en resekostnadsersättning * i det fall avdragsrätt föreligger för resekostnaden * strider mot detta mål. Reglerna bör därför ändras så att den preliminära skatten även när det gäller sådan kostnadsersättning bättre överensstämmer med den slutliga skatten. I dag finns ett liknande undantag för ersättning för hemresor. För att preliminär skatt inte skall behöva dras på sådan ersättning måste det finnas beslut av skattemyn- dighet. Inställelseresorna är dock till skillnad från hemresor av engångs- karaktär. Arbetsgivaren/uppdragsgivaren känner till ersättningens/kostnadens storlek och torde enkelt kunna avgöra om det verkligen är en inställelseresa eller inte. Det är därför lämpligt att låta utbetalaren avgöra om preliminärskat- teavdrag skall göras eller inte. Arbetsgivaravgifter utgår i princip på all inkomst av tjänst utom sådan som avser ersättning för kostnader "i arbetet" som är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Det är här fråga om direkta kostnader för intäkternas förvärvande, t.ex. kostnader för arbets- redskap, tjänsteresor o.d. Ersätt-ning för andra kostnader i samband med arbetet som är avdragsgilla vid inkomsttaxering- en, t.ex. kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats och kostnader för hemresor, reducerar normalt inte av- giftsunderlaget och detsamma bör gälla även i fråga om ersättning för kostnader för inställel-seresor. Underlaget vid preliminärskatteberäkningen och arbets- givaravgiftsberäkningen blir således olika. Reservofficerarnas resor till övningar i olika delar av landet ryms oftast inte inom begreppet inställelseresor utan är av annan karaktär. De har ett löpande anställningsavtal men tjänstgör endast under begränsade perioder. Med hänsyn till arbetets speciella art och reservofficerarnas situation finns det särskilda skäl som motiverar att införa ett undantag för dem som innebär att deras resor till och från tjänstgöringsorten kommer att betraktas som tjänsteresor och inte som resor till och från arbetet. Detta kan uppnås genom att man låter bostaden utgöra tjänsteställe. Reglerna i punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL bör ändras i enlighet härmed. När det gäller kostnadsersättningar som utgår vid anställningsintervju torde, enligt utredningen, sådana vara skattepliktiga och kostnaderna inte avdragsgilla. Rättsläget är dock oklart. Resekostnadsersättningar som utgår vid anställningsintervju är av så speciell karaktär att de av förenklingsskäl bör kunna undantas från beskattning till den del de inte överstiger de faktiska kostnaderna oavsett om sådana kostnader är avdragsgilla eller ej. Såsom RSV påpekat bör dock skattefriheten för sådan ersättning, när den avser att täcka kostnader för körning med egen bil, begränsas. Den bör vara skattefri endast till den del ersättningen inte överstiger det avdragsgilla beloppet för kostnader för körning med egen bil mellan bostad och arbetsplats, dvs. för närvarande 13 kr per mil. Några remissinstanser anser att skattefriheten inte skall vara begränsad till att avse resor inom landet. Det finns, såsom Näringslivets Skatte- delegation påpekat, i och för sig skäl som talar mot en sådan begränsning. När, som i det här fallet, skattefrihet införs finns det ändå anledning att vara försiktig för att minska riskerna för missbruk. Genom att skattefriheten skall avse endast ersättning för resor inom Sverige får man en viss begränsning av den skattefria ersättningens storlek och skattemyndigheterna får en större möjlighet att kontrollera att ersättning- en inte överstiger de faktiska kostnaderna. Utrymmet för att maskera belönings- eller semesterresor som resor till och från anställningsintervju inskränks härigenom. Regeringen är således inte beredd att låta skat- tefriheten omfatta alla resor till an- ställningsintervjuer oavsett till eller från vilket land det är fråga om. Det torde, som utredningen hävdat, vara så att ersättning som översti-ger de faktiska kostnaderna beskattas och att avdrag för kostnader vid anställnings- intervju inte medges. Men som tidigare angetts är rättsläget oklart och det får därför överlämnas till rättspraxis att avgöra i vad mån resor som inte omfattas av den nu föreslagna skattefriheten kan vara avdragsgilla resp. icke skattepliktiga. Förslagen föranleder ändring i 19 § (även i prop. 1992/93:157 föreslås ändring av denna paragraf), punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 33 § KL och 10 § UBL. 39 4.4.2 Flyttningskostnad m.m. Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Kammarrätten i Jönköping avstyrker förslaget med motivering att förslaget innehåller flera begrepp som inte är närmare definierade, vilket kan medföra tolkningstvister i domstolarna. Nuvarande ordning är bättre enligt kammarrätten. Även SAS avstyrker förslaget och anser att en inskränkning av begreppet flyttningskostnader och en begränsning av skattefriheten för sådana kostnader i samband med flyttning skulle minska rörligheten på arbetsmarknaden. Kammarrätten i Stockholm anser att det inte finns anledning att belasta lagtexten med exempel på vad som inte ingår i flyttningskostnad. RSV anser att skatte-friheten bör omfatta endast ersättning för "skäliga" kostnader samt att begreppet familj bör definieras utförligare i motiven. Statens Arbetsgivarverk framhåller att förslagen kräver en översyn av definitioner och förmåner i nuvarande statliga kollekti- vavtal och att eventuella förändringar därför bör samordnas i tiden med ett nytt statligt centralt kollektivavtal om allmänna anställningsvillkor under våren 1994. Sveriges Reservofficersförbund anser att definitionen av begreppet flyttnings-kostnader är för snäv och att i begreppet bör inräknas kostnader för dubbelhyra, flyttning av en andra bil, båt och häst m.m. Även Överbefälhavaren anser att dubbelhyra bör räknas som en sådan flytt-ningskostnad för vilken skattefri ersättning skall kunna erhållas och vidare att detta även bör gälla ersättning för förlust vid försäljning av bostadsrätt eller fastighet. Skälen för regeringens förslag: Ersättning för flyttningskostnader som arbetsgivare utgett eller som utgått av allmänna medel när skattskyldig på grund av byte av verksamhetsort flyttat till ny bostadsort är skattefri till den del ersättningen inte utgått med väsentligt högre belopp än som gäller för befattningshavare i statlig tjänst (32 § 4 mom. KL). Storleken och omfattningen av ersätt- ningen för flyttningskostnader till statligt anställda bestäms genom avtal. Dels finns det centrala avtal som Sektoravtalet för civila statsförvalt- ningen (SA-C) och Sektoravtalet för försvaret (SA-F), dels kan det finnas särskilda lokala avtal på myndighetsnivå. Vad som faller in under begreppet flyttningskostnader varierar i viss mån från avtal till avtal. Detta leder till att lagstiftningen vållar särskilda svårigheter för den privata sektorn, där man, förutom att hålla reda på vad som gäller enligt sitt eget avtal, även måste veta vad som gäller för de statligt anställda. Vidare talar avtalen oftast om byte av arbetsort medan lagtexten talar om byte av verksamhetsort. Byte av arbetsort behöver inte nödvändigtvis innebära byte av verksamhetsort. Med hänsyn till denna skillnad mellan avtal och lagtext och med hänsyn till att avtalsenlig ersättning i praktiken så gott som alltid behandlas som skattefri, kan skattepliktig ersättning komma att undgå beskattning. Även vad gäller frågan om vilka kostnader som skall hänföras till flyttningskostnader föreligger osäkerhet. I avtalen återfinns till att börja med sådana typiska flyttningskostnader som resekostnader för den flyttande arbetstagaren och hans familj och kostnader för transport av bohag. Dessutom kan ersättning utgå för kostnader för transport av bil eller båt som fordras för tjänsten. Men därutöver kan ersättning också erhållas för ett antal besöksresor före avflyttning, för resor till och från den nya arbetsorten i vissa fall, i förhållande till bostadsytan (s.k. gardinpengar), för hyreskostnad (vid dubbla hyreskostnader) och för förlust i samband med försäljning av bostadsrätt (när försäljningspriset understiger grundavgiften). Det är inte självklart att denna senare grupp av kostnadsersättningar ryms inom begreppet "flyttningskostnad" i kom-munalskattelagens mening. RSV har dock i visst fall ansett att hyres- kostnadsersättning var att betrakta som skattefri flyttningskostnads-ersättning. Det har också uppkommit tolkningsproblem som lett till olikformig tillämpning. Mot bakgrund av den beskrivna situationen framstår det som angeläget att kravet för skattefrihet * att ersättning inte utgått med väsentligt högre belopp än vad som gäller för befattningshavare i statlig tjänst * avskaffas och att en definition av begreppet "flyttningskostnad" införs i lagtexten. I enlighet med utredningens förslag bör till skattefri flyttningskost-nadsersätt- ning hänföras ersättning för kostnader för emballering, pack-ning, transport och uppackning av bohag och annat personligt lösöre, exempelvis cykel, moped, motorcykel, bil, båt och mindre redskap o.d. Likaså bör resekostnader för transport av arbetstagaren och hans familj till den nya bostadsorten räknas som normala flyttningskostnader. När det gäller ersättning för resekostnader har utredningen pekat på att det är oklart om den nuvarande skattefriheten enligt 32 § 4 mom. KL medför att ersättning för körning med egen bil blir skattefri i sin helhet oavsett ersättningens nivå. Om resekostnadsersättning i flyttningsfallet i sin helhet betraktas som skattefri innebär det att man kan få en större skattefri ersättning för täckande av en kostnad som egentligen är att betrakta som privat levnadskostnad än vad en arbetstagare kan få avdrag för vid körning med egen bil i tjänsten. Oavsett hur stadgandet tillämpas i dag bör det komma till klart uttryck i lagtexten att skattefriheten för ersättning för resekostnaden gäller endast till den del ersättningen inte överstiger avdragsnivån för kostnader för körning med egen bil vid körning mellan bostad och arbetsplats, dvs. för närvarande 13 kr per mil. Det är svårt att i dagsläget förutse alla kostnader som bör anses som flyttningskostnader. Det är därför lämpligt att, som utredningen föreslagit, avsluta definitionen med "och liknande kostnader". Övriga kostnader för vilka ersättning erhålls som för flyttningskostnad enligt de statliga avtalen får i huvudsak anses falla utanför ramen för vad som avses med flyttningskostnader. Dessa ersättningar bör inte omfattas av skattefriheten. För att klargöra stadgandet än mer har utredningen föreslagit att definitionen av flyttningskostnader skall följas av en uppräkning av vad som inte kan räknas som sådana. Ett tydliggörande på denna punkt framstår som angeläget med hänsyn till att dessa kostnader i de flesta fall räknas till flyttningskostnader i de ovannämnda avtalen. Detta bör klart komma till uttryck i lagtexten genom att man efter definitionen av vad som avses med flyttningskostnader anger exempel på vad som inte avses med sådan kostnad. En sådan negativ definition är ingen nyhet i skattelagstiftningen. Ett liknande stadgande återfinns t.ex. i 32 § 3 e mom. KL när det gäller personalvårdsförmåner. Även om ersättning för hemresor o.d. som utgår i samband med flyttning blir skattepliktig kommer dock den skattskyldige att vid inkomsttaxeringen erhålla avdrag motsvarande den uppburna ersättningen, om avdragsrätt föreligger för sådana kostnader enligt KL. Att, som RSV föreslagit, i definitionen också ange att ersättningen måste avse "skäliga" kostnader för att skattefrihet skall föreligga framstår inte som behövligt. Om det verkligen är fråga om flyttningskostnader i lagtextens mening skall ersättningen vara skattefri. Häri ligger att ersättningen skall motsvara faktiska flyttningskostnader. Om ersättning utgår med belopp som inte motsvaras av faktiska flyttningskostnader är det fråga om förtäckt lön som skall tas upp till beskattning. Förslaget föranleder ändring av 32 § 4 mom. KL. Skattefriheten för grupplivförsäkringar är också kopplad till vad som utgår till statlig befattningshavare. Men här är tillämpningsproblemen inte lika stora och det finns, som utredningen funnit, därför inte anledning att nu ändra dessa regler. 40 4.4.3 Omkostnadsersättning till dagbarnvårdare, ersättning till försökspersoner m.fl. samt beskattningsfrågor rörande medföljande make/maka vid tjänsteresa Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens, dvs. ingen förändring av nuvarande regler. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har ställt sig bakom utredningens ställningstagande eller lämnat det utan erinran. Svenska Kommunförbundet, Näringslivets Skattede- legation och SAS anser att gällande praxis på området när det gäller beskattning av medföljande makes/makas resa vid tjänsteresa är alltför restriktiv och medför en orimlig fördyring inte minst för de mindre företagen. Enligt Skattedelegationen bör i lagtexten anges att kostnader för make/maka inte skall tas upp som intäkt av tjänst i de fall särskilda skäl föreligger. Särskilda skäl bör anses föreligga när make/maka medföljer styrel- seordförande, verkställande ledning eller annan ledande person vid resor, vid representation, vid viktiga internationella affärsförhandlingar där det är kutym att make/maka deltar eller i andra sammanhang där det är uppenbart till fördel att make/maka medföljer. Skälen för regeringens bedömning: I samband med 1990 års skatte-reform blev alla kostnadsersättningar i princip skattepliktiga. Detta gällde t.ex. även omkostnadsersättning som utgår till dagbarnvårdare. Avdrag medges dock för sådana kostnader som ersättningen är avsedd att täcka. Om den skattskyldige inte kan visa de faktiska kostnaderna skall enligt RSV:s rekommendationer avdrag medges med belopp som motsvarar erhållen omkostnadsersättning, dock högst med vissa angivna schablonbelopp. Utredningen har behandlat frågan eftersom kritik har riktats mot effekterna av skattereformen i två avseenden. För det första anser man från dagbarnvårdarhåll att man har gått miste om schablonavdra- get om 4 000 kr i och med att omkost- nadsersättningen blev skattepliktig. För det andra anser man att omkostnadsersätt- ningen bör vara skattefri eftersom den inte är avsedd att täcka dagbarnvårdarens egna kostnader utan barnens kostnader. När det gäller frågan om omkostnadsersättning till dagbarnvårdare kan till att börja med konstateras att schablonavdraget numera har avskaffats och i stället ersatts med ett förbud i 33 § 2 mom. KL mot avdrag för kostnader för resor till och från arbetet till den del de inte överstiger 4 000 kr och för andra kostnader i inkomstslaget tjänst till den del de inte överstiger 1 000 kr (någon avdragsbegränsning gäller dock inte för kost-nader som avses i 33 § 1 mom. tredje stycket KL och i punkterna 3-3 c och 7 av anvisningarna till 33 § KL samt färdkostnad för resa i tjänsten). Detta gäller alla skattskyldiga. En av de grundläggande principerna i skattereformen var att göra alla kostnadsersättningar skattepliktiga, vilket innebar bl.a. att skattefriheten slopades för statliga och kommunala kostnadsersättningar. Ett av skälen för det var att ersättning som i själva verket är lön inte skall kunna döljas och betalas ut i form av kostnadsersätt- ningar. Det finns inte anledning att frångå denna princip. När schablonavdra- get slopades innebar det dessutom att dagbarnvårdarnas kostnader inte längre kom att omfattas av något schablonavdrag. Dagbarnvårdare får, i likhet med andra yrkesgrupper, i princip avdrag för sina kostnader i den mån de överstiger 1 000 kr. De kan därför inte nu anses missgynnade i förhållande till andra yrkesgrupper. Regeringen finner i likhet med utredningen att det inte finns skäl att ändra nuvarande regler i detta avseende. Utredningen har vidare tagit upp frågan om ersättning till försökspersoner skall undantas från beskattning. Kritik har riktats mot nuvarande regler som innebär att sådan ersättning är skattepliktig. De etiska skäl som anförts mot att ersättningen är skattepliktig är bl.a. att det enligt Helsingforsdeklarationen (The World Medical Association Declaration of Helsinki, 1964) inte får finnas en arbetsgivar- eller arbetstagarrelation samt att det inte får finnas ett beroendeförhållande mellan försöksledaren och försökspersonen. En sådan relation eller ett sådant beroen- deför-hållande uppkommer dock knappast genom att ersättningen är skattepliktig för mottagaren. Detta är alltså inte något bärande skäl för att göra ersättningen skattefri. De problem av administrativ art (preliminärskatteavdrag m.m.) som framförts är inte heller sådana att de bör föranleda någon annan bedömning i fråga om ersättningens beskattning. Regeringen är således inte beredd att införa skattefrihet för ersättning av ifrågavarande slag. En annan fråga som har tagits upp av utredningen, i anledning av att kritik har framförts från näringslivet, är frågan om beskattning med avseende på medföljande make/maka vid tjänsteresa. Kritiken har i huvudsak gått ut på att man är missnöjd med dagens restriktiva praxis på området. Kutym inom affärsvärlden ställer ibland krav på att en make/maka medföljer en arbetstagare på en tjänsteresa eller annars medverkar vid någon form av representation vid affärsförhandlingar e.d.När en makes/makas arbetsinsatser behövs torde det inte komma i fråga att beskatta arbetstagaren. Enligt utredningen torde det då i regel förutsättas att arbetsgivaren anlitar maken/makan för att utföra det speciella uppdraget och inte bara betalar kostnaderna utan även mark- nadsmässig ersättning för uppdraget. I sådana fall där makes/makas arbetsinsats är nödvändig torde varken nuvarande lagstiftning eller praxis lägga hinder i vägen för att underlåta förmånsbeskattning. Om man skulle införa generellt sett generösare regler uppkommer emellertid stora svårigheter att i det enskilda fallet bedöma angelägenhetsgraden av en sådan medverkan. Det framstår inte heller som möjligt att utforma regler på området som på ett tillräckligt klart sätt anger gränsen mellan god-tagbara och inte godtagbara fall. Med hänsyn till det anförda föreslås inte några lagändringar på detta område. Om praxis skulle utvecklas mot alltför stor restriktivitet i fråga om att acceptera medföljande make/maka vid tjänsteresa utan att det utlöser förmånsbeskattning kan det dock finnas anledning att återkomma i frågan. 4.5 Utlandstraktamenten 4.5.1 Bakgrund och gällande rätt De schabloniserade avdragen (normalbe- loppen) för ökade levnadskost-nader vid tjänsteresa i utlandet skall i dag motsvara största normala ökning i levnad- skostnaden under ett dygn för resp. förrättningsland (punkt 3 tionde stycket av anvisningarna till 33 § KL). De normalbelopp som RSV härvid fastställer i rekommendationer är desamma som de traktamentsbelopp som utgår till statligt anställda enligt utlandsreseförordningen (1991:1754) och bilaga 1 till denna för- ordning. Vid statlig befattningshavares tjänsteresa i utlandet blir således hela det uppburna traktamentsbeloppet i praktiken skattefritt. Traktamentena enligt utlandsreseförordningen skall i princip täcka kostnader för frukost, två-rätters lunch, tre-rätters middag och småutgifter. Även för tjänsteresor i Sverige gällde före 1990 års skattereform att avdrag medgavs högst med belopp som motsvarade största normala ökning i levnadskostnaden och att de av RSV fastställda normalbe- loppen skulle motsvara en sådan kost- nadsökning. Vidare var trak- tamentsersätt-ning som utgick till statligt anställda skattefri. De av RSV fastställda normalbeloppen för kost och småutgifter uppgick det sista året före refor-men, dvs. inkomståret 1990 sammanlagt till 301 kr vid korttidsför- rätt-ning (och de 15 första dygnen av en långtidsförrättning) och till 181 kr vid långtidsförrättning fr.o.m. det sextonde dygnet. Dessa normalbelopp motsvarade de statliga traktamentena. Genom skattereformen ändrades reglerna genomgripande när det gäller tjänsteresor inom Sverige. Statliga traktamenten gjordes skattepliktiga och rätten till avdrag begränsades bl.a. genom att man tog bort uttrycket "största normala ökning". I enlighet härmed sänktes nivån på schablonavdragen. Vidare ändrades gränsen mellan korttidsförrättning och långtidsförrättning till att avse tre månader i stället för 15 dygn. För inkomståret 1991 bestämdes maximibeloppet för dag till 150 kr. Detta belopp var uträknat så att avdraget för hel dag skulle täcka merkostnader för frukost, lunch och middag på restaurang av enkel beskaffenhet samt även täcka småutgifter. RINK uttalade härvid följande (SOU 1989:33, del III, s.81). "Merkostnaden för lunch torde stanna vid 10-15 kr. För middag torde fördyringen för en kvällsmåltid på restaurang av enkel beskaffenhet jämfört med ett kvällsmål i hemmet kunna uppskattas till 75-80 kr. Övrig fördyring, dvs. för frukost och diverse småutgifter, torde inte överstiga 50 kr. Totalt ter sig ett maximibelopp om 150 kr. mera rimligt." Fr.o.m. den 1 januari 1993 bestäms traktamentsnivån vid tjänsteresa i Sverige till en viss procentuell andel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL. För 1993 ger detta ett maximi- 41 belopp om 170 kr för hel dag, vilket i dagens kostnadsläge torde motsvara de 150 kr som RINK beräknade. Den grundtanke som ligger bakom de schabloniserade avdragsbeloppen för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa i Sverige är således att de endast skall täcka normala merkostnader som den skattskyldige drabbas av. Av beloppets storlek och uttalandena i förarbetena framgår att beloppet skall beräknas på grundval av enklare måltider än vad som gäller för utlandstraktamentena. Detta framgår också vid en jämförelse med de normalbelopp som enligt RSV:s rekommendationer gäller för inkomståret 1993 vid tjänsteresa i våra närmaste grannländer, nämligen i Danmark 635 kr, i Finland 470 kr och i Norge 525 kr (RSV Dt 1992:26). Det är således på det sättet att normalbeloppen för utlandsförrättningar ofta fastställs på en högre nivå än vad som gäller vid förrättning i Sverige även när det gäller länder med likartad kostnadsnivå som den svenska. Som ovan nämnts bygger RSV:s normalbelopp för avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa i utlandet på traktamentsbeloppen som anges i bilaga 1 till utlandsreseförordningen. Det finns därför anledning att något beröra hur traktamentsbeloppen enligt förordningen räknas fram. Dessa bestäms med utgångspunkt i prisinsamlingar som görs i september varje år av svenska ambassader och konsulat genom Utrikesdepartementets försorg. Val av rätter etc. skall återspegla vad en svensk förrättningsman vanligtvis väljer i länder med en annorlunda matkultur. De priser som samlas in avser frukost (s.k. kontinental frukost), lunch (två-rätters) och middag (tre-rätters) exkl. måltidsdrycker. Prisuppgifterna inhämtas normalt från de hotell och restauranger som regelmässigt anlitas av svenska förrättningsmän. Man utgår i huvudsak från kostnadsnivån på förstaklass-restauranger och när det gäller t.ex. många länder i Europa och USA även andraklass-restauranger av god standard. Traktamentsnivån fastställs med utgångspunkt i ett medeltal av priserna i lokal valuta för måltider. Kostnaderna för de tre måltiderna räknas om till svenska kronor efter gällande valutakurser. Till detta läggs ett belopp på 20 % som är avsett att täcka merkostnader för småutgifter och tran-sporter. Från det framräknade beloppet görs ett s.k. självkost- nadsavdrag som skall motsvara kostnaden på hemorten och som uppgick till 60 kr per dag vid fastställandet av dagtraktamente för kalenderåret 1992. Innan traktamentsbeloppen för kommande år fastställs görs en avstämning med en privat koncern med omfattande kännedom om kostnadsläget i många länder. Vidare jämför man med uppgifter som insamlats från Danmarks, Norges och Finlands utlandsrepresentation och som motsvarar de svenska uppgifterna. 42 4.5.2 Överväganden och förslag Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Den övervägande delen av remissinstanserna har tillstyrkt förslagen. SACO, Svenska Revisorsamfundet SRS, och Svenska Pilotföreningen avstyrker dock förslagen. Näringslivets Skattedelegation framhåller behovet av att bestämma högre normalbelopp när särskilda skäl föreligger och anför vidare. Man skall bl.a. kunna avstå från att i osäkra miljöer söka efter restauranger med normal standard. Det bör vara möjligt att i sådana fall kunna inta sina måltider på det hotell där man bor, även om standarden är högre än normalt, utan att detta skall få skattemässiga konsekvenser. För vissa kategorier skattskyldiga, exempelvis flygande personal inom flygbolagen, föreligger ingen valrätt beträffande var man skall bo eller äta vid flygningar utomlands. Säkerhetsskäl gör att flygbolagen väljer ut hotell och restauranger som personalen måste använda. Även för andra kategorier skattskyldiga kan valrätten vara inskränkt. Företagen har av säkerhetsskäl föreskrivit vilket eller vilka hotell som får användas vid tjänsteresor. Skattedelegationen finner det därför angeläget att särskild hänsyn tas till de nu beskrivna förhållandena. Detta kan ske genom en generell uppräkning av de normalbelopp som RSV skall fastställa. RSV föreslår att möjligheten att få avdrag för faktiska merkostnader även för utlandsförättningar skall beräknas på grundval av samtliga förrättningar i anställningen under året. Vidare anför RSV att de prisinsamlingar som skall göras av praktiska skäl även i fortsättningen bör verkställas av Utrikesdepartementet och att det bör finnas ett åläggande för Utrikesdepartementet att göra detta. Verket påpekar också att möjligheterna att få in de nya uppgifterna i tid till årsskiftet 1993/94 är närmast obefintliga, varför de nya reglerna bör träda i kraft först den 1 januari 1995. SAS anser att det måste medges förhöjt normalbelopp för personal anställda ombord på luftfartyg i utrikes trafik om förslaget genomförs. Överbefälhavaren önskar att utlandstillägg och därmed likställd förmån till personal i försvarsmakten som arbetar utomlands, som exempelvis yrkesofficerare under utbildning och försvarsanställda som deltar i materialprovningsprojekt, i likhet med vad som gäller för personal i utrikesförvaltningen och i biståndsverksamhet, skall undantas från beskattning. Skälen för regeringens förslag: Som framgått av den tidigare redo-görelsen fastställs normalbeloppen för utlandsförrättningar ofta på en högre nivå än vad som gäller vid förrättning i Sverige även när det gäller länder med likartad kostnadsnivå som den svenska. Det har ankommit på utredningen att överväga om nivån på avdragen vid utlandsförrättning kan anpassas till den som gäller vid förrättningar i Sverige. Inledningsvis finns anledning att påpeka att den omständigheten att traktamentsnivån vid tjänsteresa i utlandet för statligt anställda bestäms med utgångspunkt i priset för bl.a. två-rätters lunch och tre-rätters middag på antingen förstaklass-restaurang eller andraklass-restaurang av god standard i och för sig inte utgör något motiv för att även avdragsnivån skall vara den-samma. Ett skäl som ofta anförs för att avdragsnivån för ökade lev- nads-kostnader generellt bör var högre vid tjänsteresa i utlandet än vid tjänsteresa i Sverige är att det är svårare att hålla kostnaderna nere vid vistelse utomlands än vad det är i hemlandet. Detta är i många fall riktigt och har, som framgår av det följande beaktats vid utformningen av rege-ringens förslag. Men det angivna förhållandet kan knappast motivera att avdragsbeloppen genomgående täcker betydligt mer kostsamma måltider än vad som gäller vid tjänsteresa i Sverige. Med hänsyn till det anförda anser regeringen, i likhet med utredningen, att normalbeloppen för avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa i utlandet inte bör avse största normala ökning av levnadskostnaden utan, i likhet med vad som gäller för tjänsteresa i Sverige, avse en mer normal ökning av levnadskostnaden, närmare bestämt för frukost, lunch (en rätt), middag (en rätt) och småutgifter. Man måste emellertid beakta att det är svårare att hålla nere kostnaderna vid vistelse utomlands än vad det är i hemlandet. Förhållandena vad avser språksvårigheter, personlig säkerhet, bakterieflora o.d. växlar betydligt mellan olika länder. Be- skattnings-reglerna för utlandstraktamenten bör därför utformas så att de skilda förhållandena i olika länder beaktas. Traktamentena enligt utlandsreseförordningen bygger på andra princi-per än vad som bör gälla i avdragshänseende. Det nuvarande systemet med normalbelopp som är lika med traktamentena enligt utlandsrese-förord- ningen bör upphöra och ersättas med ett nytt system. Den metod som härvid framstår som lämplig för att bestämma normalbeloppen är den av utredningen föreslagna. Metoden innebär att normal- beloppen skall bestämmas med utgångspunkt i priserna på restauranger som motsvarar den restaurangstandard som traktamentena vid förrättning i Sverige är avsedda att täcka. En viss generell uppräkning av kostnadsnivån bör dock ske med hänsyn till att det utomlands kan föreligga svårigheter, med hänsyn till språkproblem m.m., att hålla nere kostnaden på den nivån. Det bör t.ex. vara rimligt att vid bestämmandet av schablonen räkna med att frukosten och middagen i regel intas på det hotell där man bor medan lunchen intas på en lunchrestaurang av normal standard. Det innebär att man vid beräkningen av merkostnaderna för frukost och middag bör kun-na utgå från priserna på de hotell som vanligen används för tjänsteresor och då närmare bestämt från de billigaste restaurangalternativen på de hotell som ingår i de stora hotellke- djorna. I prisinsamlingen bör således inte ingå hotell med endast för- staklass-restauranger. Det bör dock finnas utrymme att beakta särskilda förhållanden i landet eller regionen i fråga, t.ex. beträffande bakterieflora, förekomst av epidemiska sjukdomar, säker- hetsaspekter o.d., vilket kan medföra att man i vissa länder eller regioner får räkna med att måltiderna intas på restauranger med bättre standard. Enligt nuvarande ordning bestäms normalbeloppen i form av rekommendationer från RSV:s sida. Rekommendationerna torde i praktiken följas nästan undantagslöst. Det beror naturligtvis till stor del på att de nuvarande beloppen är generösa och att de har stöd i utlandsreseförord- ningen. Om man begränsar avdragsrätten och till följd härav minskar schablon- beloppen kan arbetsgivarna komma att betala ut högre traktamentsbelopp. Enligt utredningen kan det då uppkomma problem i den praktiska tillämpningen att bestämma avdragsbeloppen. Med hänsyn här-till ansåg utredningen att schablonbeloppen bör fastställas genom bindande föreskrifter och att grunderna för avdraget bör anges i lagtexten. I likhet med utredningen anser regeringen att, utöver att ange att schablonbeloppen skall avse den normala ökningen av lev- nadskost-naderna, grunderna bör preciseras ytterligare i lagtexten. Detta bör ske genom att det anges att matkost- naderna på förrättningsorten skall avse frukost samt lunch och middag bestående av en rätt som intas på restauranger av normal standard. Vidare bör anges att om det är påkallat av särskilda förhållanden i landet kostnaderna får avse måltider på restauranger med bätttre standard. Till skillnad från utredningen anser dock regeringen att normalbeloppen även fortsättningsvis bör fastställas av RSV genom rekommendationer. Om beloppen fastställs genom föreskrifter finns en risk för att föreskrifterna i vissa fall kan komma att gå utöver vad som kan anses vara rena verkställighetsföreskrifter. En enligt regeringsformen otillåten delegation av normgivningsmakten skulle då kunna uppkomma. I praktiken torde emellertid inte den av regeringen förordade lösningen innebära någon större skillnad i förhållande till utredningsförslaget. De av RSV i rekommendationer angivna beloppen för ökningen av levnads-kostnaden kan ändå i mycket stor utsträckning antas bli styrande för avdragsrätten. När det sedan gäller bestämmelserna i övrigt rörande avdrag för ökade levnadskostnader vid förrättning i utlandet skall dessa så långt möjligt anpassas till motsvarande bestämmelser för förrättningar i Sverige. Det gäller reglerna om att avdragsschablonen skall reduceras när skattskyldig erhållit ersättning för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa på en och samma ort under längre tid än tre månader. Om en skattskyldig till-bringar så lång tid på en och samma ort som tre månader kan det för-väntas att han i normalfallet har fått sådan lokalkännedom att han kan hålla kostnaderna nere. Efter tre månader bör därför schablonavdraget -när ersättning utgår från arbetsgivaren - utgöra 70 % av helt normalbelopp för hel dag. Vidare bör vissa regler som för närvarande bara gäller vid förrättning i Sverige men där RSV i rekommendationer angett att motsvarande regler gäller vid förrättning i utlandet införas i lagtext. Däremot bör möjligheten att yrka avdrag för faktiska merkostnader, liksom för närvarande avse varje förrättning för sig. Skälen för att inte jämställa förrättningar i utlandet med förrättningar i Sverige i detta hänseende är att förhållandena i olika länder kan variera i större utsträckning än för- hållandena inom Sverige. Några remissinstanser har framhållit att vissa yrkesgrupper av säkerhetsskäl och liknande får äta endast på vissa av arbetsgivaren bestämda restauranger och att detta borde föranleda högre normalbelopp generellt sett för dessa yrkesgrupper. För alla schabloner, så också normalbelopp för avdrag för ökade levnadskostnader, gäller att dessa aldrig ger full rättvisa till alla. Några blir underkompenserade och andra blir överkompenserade. Om man skall undvika att någon blir underkompenserad vid användandet av schabloner måste schablonen sättas så högt att det stora flertalet skattskyldiga blir överkompen- serade. Detta bör inte komma ifråga. Med hänsyn till de grunder enligt vilka normalbeloppen skall fastställas torde dock normalbeloppen motsvara de faktiska ökade levnadskostnaderna i flertalet fall. Det finns emellertid anledning att framhålla att en skattskyldig alltid har rätt att yrka avdrag för faktiska ökade levnadskostnader för varje förrättning för sig. För vissa yrkesgrupper kan det emellertid vara så att tjänsteförrättningen i utlandet på grund av särskilda skäl regelmässigt är förenad med generellt sett högre kostnader än vad normalbeloppen är avsedda att täcka. Om utvecklingen blir sådan att en viss yrkesgrupp generellt kommer att yrka och få avdrag för sina faktiska kostnader, bör det övervägas om en uppräkning av normalbeloppen bör införas för denna grupp. De föreslagna grunderna för framräknande av normalbeloppen bör dock träda i kraft och tillämpas en viss tid för att man skall ha ett tillräckligt underlag för att avgöra om sådana särskilda hänsynstaganden bör göras och i så fall för vilka grupper. RSV, som är den myndighet som kommer att ange normalbeloppen, bör också svara för att prisinsamlingar görs som kan ligga till grund för beräkningen av beloppens storlek. Som tidigare redovisats görs prisin- samlingar, utifrån något annorlunda utgångspunkter, genom Utrikesdepar-temen- tets försorg för bestämmande av trakta- mentsnivån enligt utlands-reseförord- ningen. Regeringen förutsätter att RSV och Utrikesdepartementet kan samordna dessa prisinsamlingar. Det är uppenbart att nödvändiga prisinsamlingar inte kan genomföras i så god tid att de kan ligga till grund för bestämmande av normalbelopp för kalenderåret 1994. Av statsfinansiella skäl är det dock angeläget att en förändring av bestämmelserna kommer till stånd redan till den 1 januari 1994. Det finns därför inte möjlighet att tillgodose det av Statens Arbetsgivarverk framförda önskemålet om att samordna ikraftträdandet med eventuella nya statliga kollektivavtal. För år 1994 krävs således särskilda bestämmelser för hur normalbeloppen skall beräknas. I avsaknad av prisinsamlingar avseende måltider av sådan omfattning som anges i lagtexten, bör man kunna utgå från att 70 % av största normala ökningen av levnadskostnaden i vart fall inte är en för låg nivå med utgångspunkt från att det endast skall avse den normala ökningen. Det finns inte tillräckliga skäl att, som Överbefälhavaren anser, utvidga det skattefria området för utlandstillägg och därmed likställd förmån till en större krets än för utomlands stationerad personal vid utrikesförvaltningen. Regeringen föreslår därför ingen ändring i detta avseende. Förslagen föranleder ändring i punkterna 3 och 3 a av anvisningarna till 33 § KL. 4.6 Övriga traktamentsfrågor Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med rege- ringens. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Byggentreprenörerna anser att det är angeläget med ett klargörande av begreppet ort. Även Kammarrätten i Jönköping efterlyser en definition av begreppet ort i lag. RSV har i huvudsak följ-ande synpunkter på förslaget. Det vore önskvärt med ett klargörande om dispens kan sökas och medges retroaktivt. Detta bör enligt verkets mening vara möjligt. Vidare bör ett tillägg i USAL göras så att det blir möjligt för skattemyndigheten att påföra avgifter retroaktivt om beslut om dispens har fattats på felaktiga uppgifter. Ur kontrollsynpunkt bör uppgif-ten i kontrolluppgiften om att ersättning lämnats för en tjänsteresa som varat längre tid än tre månader anges för förrättning inom resp. utom landet var för sig. Sveriges Reservofficersförbund ifrågasätter om inte det skulle räcka med dispens först efter tre år eller efter ännu längre tid för att vara anpassat till försvarsmaktens behov. Skälen för regeringens förslag: Avdrag för preliminär A-skatt skall göras på traktamentsersättningar som utgått vid tjänsteresa som varat upp till tre månader endast till den del ersättningarna överstiger avdragsgillt belopp enligt punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL. På ansökan av den som betalar ersättning får skattemyndigheten besluta att i den mån tjänsteresa varar mer än tre månader motsvarande skall gälla till den del ersättningarna inte överstiger vad som anges i punkt 3 a av anvisningarna till nämnda paragraf (10 § första stycket UBL). Denna dispensregel tillkom genom 1990 års skattereform. Rätten för arbetsgivaren att vid upp- börden av källskatt och ar- bets-givaravgifter undanta traktaments- ersättning som inte överstiger avdrags- schablonerna avser alltså förrättningar som varar längst tre månader. Beträffande denna period ansågs vid regelns tillkomst schablonreglerna vara så lättillämpade att det vid taxeringen normalt borde kunna förut-sättas att arbetsgivarens bedömning i avdragsfrågan var riktig. För tiden därefter, då avdragsrätten skall bedömas enligt bestämmelserna om av-drag vid s.k. tillfällig anställning (punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL), gjordes en annan bedömning. Föredragande statsrådet uttalade i förarbetena (prop. 1989/90:110, del 1, s. 362) att det enligt hans mening skulle föra för långt att utan närmare underlag vid taxeringen av den anställde regelmässigt godta arbetsgivarens bedömning i avdragsfrågan och anförde vidare: "Förfarandet kan emellertid förenklas även här. På ansökan av arbets-givaren bör skattemyndigheten redan på källskattestadiet kunna göra en bedömning av förhållandet i det enskilda fallet och, om avdragsrätt föreligger, fatta beslut som innebär både att ersättningen och de mot-svarande kostnaderna inte behöver redovisas i deklarationen och att ersättningen inte skall ingå i underlaget för beräkning av preliminär skatt." Det förutsätts således att skattemyndigheten redan på källskattestadiet skall kunna göra en bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. Genom den undersökning som utredningen har gjort har det framkommit att man på de lokala skattekontoren anser att, i de flesta fallen, det inte går att få tillräckligt med uppgifter från sökandena för att kunna göra en sådan bedömning. Det blir mera en översiktlig prövning av att arbetet skall utföras utanför 50-kilometersgränsen från bostaden. I projektdispensfallen (fall där dispens söks för ett visst projekt) kan inte ens en sådan kontroll göras eftersom det inte är känt vilka som kommer att arbeta på arbetsplatsen/- projektet. Även arbetsgivarna anser att förfarandet 43 är en onödig omgång även om ett positivt beslut i viss mån ses som ett förhands- besked. Meningen med den nuvarande dispensregeln är att det skall ske en prövning av om förutsättningar föreligger för avdragsrätt enligt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL. Som förutsättningar, enligt nämnda lagrum, gäller bl.a. flera olika rekvisit med avseende på bl.a. arbetets längd, t.ex. "kortare tid" och "tidsbegränsat till sin natur". För det fall arbetet varar längre än t.ex. den tvåårsgräns som föreskrivs med avse-ende på första stycket i anvisningspunkten kan avdrag medges för längre tid om anställningens natur eller andra särskilda skäl talar för det. Några närmare förklaringar till vad som menas med de angivna rekvisiten finns inte i lagtexten. Det är tydligt att det kan vara svårt för en arbetsgivare att på ett korrekt sätt tillämpa de ifrågavarande bestämmelserna. Av den anled-ningen kan det vara mindre lämpligt att ge arbetsgivaren fria händer att avgöra om en ersättning skall ligga till grund för preliminärskatt och arbetsgivaravgifter eller ej. Av betydelse i sammanhanget är dock vilken effekt arbetsgivarens bedömning får i det enskilda fallet. Det kan då konstateras att den som tar emot ersättningen, dvs. den skattskyldige, inte vid taxeringen är bunden av den bedömning som arbetsgivaren gör och för övrigt inte heller av skattemyn- digheternas ställningstagande i ett ärende om dispens enligt 10 § UBL. Den skattskyldige kan visserligen få vidkännas ett avdrag för preliminärskatt beroende på hur arbetsgivaren agerar, men han har alltid möjlighet att få avdragsfrågan prövad vid taxeringen utan att då vara bunden av hur frågan hanterats på preliminärskattestadiet. Å andra sidan torde inte heller skattemyndigheterna vid taxeringen vara bundna av de bedömningar som gjorts på preliminärskattestadiet. Det bör emellertid uppmärksammas att för det fall dispens meddelas detta i praktiken får stor betydelse för taxeringen av den skattskyldige på så sätt att skattemyndigheterna i många fall kommer att följa den bedömning som gjorts vid dispensprövningen. Arbetsgivaren behöver inte uppge ersättningen i kontro- lluppgiften och den skattskyldige behöver inte redovisa ersättningen i deklara- tionen. Även om de bedömningar som sker på preliminärskattestadiet således inte formellt torde hindra skattemyndigheterna från att vid taxeringen inta en annan ståndpunkt kommer bedömningarna ändå i praktiken normalt att följas. För arbetsgivarens del är läget annorlunda. Vad som härvid gäller är inte helt klart men enligt utredningen torde arbetsgivaren, om han inte begär dispens enligt 10 § UBL, i fall som avses i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL, inte komma i från skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter på utbetald traktamentsersättning. Arbetsgivaren blir alltså inte hjälpt av att arbetstagaren vid taxeringen medges avdrag för ökade levnadskostnader. Vidare synes det i dag förekomma att en arbetsgivare i efterhand kan ansöka och få dispens. Enligt utredningens uppfattning torde en arbetsgivare som har fått avslag på en ansökan om dispens i princip också vara skyldig att betala arbetsgivaravgifter även om arbetstagaren sedermera får avdrag för ökade levnadskostnader vid taxeringen. Det torde dock, enligt utredningen, i ett sådant fall finnas möjligheter att genom omprövning, över- klagande eller i annan ordning få till stånd en likformig bedömning. Vad händer då om arbetsgivaren får dispens men det sedermera vid taxeringen av arbetstagaren visar sig att avdrag rätteligen inte skall medges för ökade levnadskostnader? Något hinder att vägra arbetstagaren avdrag föreligger inte. Har arbetsgivaren lämnat korrekta och fullständiga uppgifter till grund för dis- pensansökningen torde däremot arbetsgivaravgifter inte kunna påföras i efterhand. Men även om arbetsgivaren lämnat oriktiga uppgifter är det enligt utredningen tveksamt om arbetsgivarav- gifter kan påföras. Sammanfattningsvis kan dock sägas att det i och för sig finns behov av ett dispensförfarande för att klarlägga om förutsättningarna föreligger för avdragsrätt enligt punkt 3 a av anvis- ningarna till 33 § KL. Nuvarande dispensförfarande synes emellertid inte fungera så som var avsett. Till en del synes detta bero på att arbetsgivaren är nödsakad att begära dispens för att inte automatiskt bli skyldig att betala arbetsgivaravgifter på traktaments- ersättningar som utges mer än tre månader i sträck. Samtidigt är det i den praktiska tillämpningen svårt * eller i vissa fall omöjligt * att i förväg få fram tillräckliga uppgifter för att en prövning skall kunna ske av samtliga förutsättningar i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL. Av redovis- ningen ovan framgår vidare att det inte är helt klart vilken innebörd nuvarande regler har. Det är tydligt att det i vissa fall inte ens är möjligt att för den prövning i förväg som det är fråga om, få fram tillräckliga uppgifter för att be-döma avdragsrätten enligt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL. Under sådana förhållanden bör man inte ha ett dispensförfarande som i princip förutsätter att en fullständig prövning av avdragsrätten kan ske. Den bästa lösningen nu torde, enligt regeringens mening, vara den som föreslås av utredningen och som innebär följande. Den nuvarande dispensregeln avskaffas. En be- stämmelse införs i 10 § UBL om att ersättning för ökade levnadskostnader, som lämnas vid sådan tjänsteresa där rätten till avdrag för kostnaderna vid mottagarens inkomsttaxering anges i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL, skall ingå i underlaget för beräkning av preliminär A-skatt endast till den del ersättningen överstiger de i nämnda anvisningspunkt angivna schablonbeloppen. En sådan bestämmelse bör dock kompletteras med vissa andra åtgärder. För det första bör det införas en skyldighet att lämna för taxeringen nödvändiga uppgifter i kontrolluppgiften. För det andra bör det finnas kvar en dispensregel för det fall tjänsteresa har pågått mer än två år på samma ort. I kontrolluppgiften bör arbetsgivaren ange om han har betalat ut ersättningen för ökade levnadskostnader under en eller flera tjänsteresor som omfattar en sammanhängande period av mer än tre månader. Som RSV påpekat kan det ur kontrollsynpunkt finnas anledning att låta tjänsteresor utom landet och inom landet redovisas var för sig. Uppgiften bör kunna lämnas genom kryssmarkering på kontrolluppgiften. Förslaget innebär att arbetsgivaren under året måste avgöra om det föreligger fall som sägs i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL. Detta kan vara förenat med svårigheter. Men redan i dag får arbetsgivaren göra en sådan bedömning när det gäller t.ex. projektdispenserna. Skattemyndigheterna kan som tidigare nämnts inte heller göra den egentliga prövning som är avsedd. Det innebär en betydande förenkling att avskaffa dispensförfarandet för de första två åren av en tjänsteresa. För tjänsteresor som varar längre tid bör dock dispens krävas med hänsyn till att det vid inkomsttaxeringen kan medges avdrag endast om anställningens natur eller andra särskilda skäl talar för det. Hur lång tid en dispens skall kunna avse bör dock avgöras utifrån reglerna i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL. Någon särskild begränsning i tiden för dispensen som sådan finns det inte anledning att införa. Dispens enligt 10 § UBL medför också att samma bedömning skall göras vid bestämmande av underlaget för arbetsgivaravgifter. RSV har påpekat att, om nuvarande regler inte medger det, en regel bör införas som ger skattemyndigheterna möjlighet att påföra arbetsgivaravgifter i efterhand om dispens har medgetts utifrån oriktiga uppgifter. Frågan om skattemyndigheten bör kunna påföra arbetsgivaravgifter i efterhand och om det krävs ändring av USAL för att så skall kunna ske behöver emellertid analyseras ytterligare. Detta gäller även frågan om dispens kan sökas i efterhand. Regeringen är därför inte beredd att nu ta ställning till om en sådan lagändring behövs. En annan fråga som uppkommer i samband med dispensregeln är hur begreppet ort i punkt 3 åttonde stycket av anvisningarna till 33 § KL skall tolkas. Har byte av ort skett, behöver någon dispens inte sökas. Men har byte av ort inte skett måste dispens sökas om arbetsgivaren inte vill göra avdrag för preliminär skatt och betala arbetsgivaravgifter på hela traktamentsbeloppet. RSV har försökt att definiera begreppet. Trots detta uppkommer det ändå problem för arbetsgivaren att avgöra när byte av ort har skett. Det framstår som angeläget med en klarare lagstiftning i detta hänseende. En möjlighet är att, som en remissinstans förordat, ha en gräns kring arbetsplatsen. Införande av en sådan eller någon liknande ordning förutsätter dock mer ingående överväganden än som varit möjliga inom utredningens ram. Regeringen lägger därför inte nu fram något förslag i denna del. Förslaget föranleder ändring i 10 § UBL och 3 kap. 9 § lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, LSK. 44 4.7 Bostadsförmån Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. RSV tillstyrker att beräkningen av förmånsvärdet knyts till bostadens yta men ifrågasätter om man av rättviseskäl inte borde utgå från antal kvadratmeter boyta vid flerfamiljshus och värdeyta vid småhus. RSV föreslår vidare att schablonvärdet av enkelhetsskäl normalt skall användas även vid taxeringen med hänsyn till att schablonvärdet förhållandevis väl torde komma att överensstämma med marknadsvärdet. Slutligen ifrågasätter RSV om en avvikelse med 10 % från mark-nadsvärdet är tillräckligt för att jämkning skall medges. För att begränsa antalet jämkningar som rör småbelopp föreslår RSV att avvikelsen bör vara minst 20 %. Bakgrunden till regeringens förslag: Huvudprincipen vid inkomst-taxeringen för värdering av fri bostad är att förmånen skall värderas till hyrespriset på orten. Detta faktiska värde av bostadsförmån måste uppen-barligen bestämmas på grundval av en värdering som görs i efterhand vid årets slut då man har en överblick över hyrespriserna på orten och förhållandena i det enskilda fallet. En arbetsgivare som skall verkställa avdrag för preliminär skatt och betala arbetsgivaravgifter på förmånsvärdet måste dock löpande under året veta vilket värde han skall lägga till grund för avdrag för preliminär skatt resp. arbetsgivaravgifter. Av denna anledning har det införts en särskild schablonvärdering av bostadsförmån i UBL, som också indirekt styr underlaget för arbetsgivaravgifter. Schablonvärdena, som enligt lag-texten gäller vid värdering av förmån av sådan bostad som är belägen i Sverige, och som inte är semesterbostad, grundar sig på statistik från Statistiska Centralbyrån, SCB, om hyresnivån på hyreslägenheter i fler-familjshus. Den tabell över schablonvärden som utfärdas av RSV indelar landet i fem olika regioner och anger för varje region värdet av olika bostäder med hänsyn till antalet rum. Schablonvärdena gäller som nämnts i princip bara vid beräkning av preliminärskatten och arbetsgivaravgifterna. Det ligger emellertid i sakens natur att den schablonvärdering som sålunda sker och som skall anges också på kontrolluppgifterna får stor betydelse 45 för taxeringen. I praktiken torde det vara så att schablonvärdena i de allra flesta fall också läggs till grund för såväl deklarationen som taxeringen. Skälen för regeringens förslag: Som framgått av redogörelsen i det föregående bygger de värden som i dag läggs till grund för preliminärskatteavdraget vid bostadsförmån på statistiska uppgifter om hyresnivån i hyreshus. Tabellvärdena torde i de flesta fall överensstämma väl med verkliga hyresnivåer när det är fråga om lägenheter i flerfamiljshus. Dessa värden är dock inte alltid representativa för hyresnivån i villafastigheter. Mot denna bakgrund angavs i direktiven till utredningen att möjligheten borde prövas att vid beräkning av förmånsvärdet för en villafastighet införa en schablonregel som har karaktären av en presumtion av värdet, t.ex. genom att värdet anges som en andel av taxeringsvärdet. Utredningens undersökningar visar emellertid att en schablon av sistnämnda slag inte är möjlig med hänsyn till att hyresnivån uttryckt i procent av taxeringsvärdet för ett småhus varierar kraftigt mellan olika orter. Denna metod förkastas således. Bristerna med den nuvarande metoden skulle dock enligt utredningen minska om värdet knyts till bostadens yta i stället för till antalet rum. En bostad om fem rum och kök är exempelvis ofta större till ytan i en villa än i ett flerfamiljshus. Regeringen kan ansluta sig till de överväganden utredningen gjort i denna fråga. Dessutom kan det konstateras att det ibland föreligger svårigheter att avgöra om ett utrymme skall anses som "rum" eller ej. Schablonen vid beräkning av preliminärskatt bör därför ändras i enlighet med utredningens förslag. Uppgift om bostadsyta torde normalt vara minst lika lätt för arbetsgivaren att få tillgång till som uppgift om antalet rum i bostaden, vare sig det är fråga om en lägenhet eller en villa. Uppgift om en lägenhets yta finns normalt i hyreskontraktet och uppgift om boyta för småhus framgår av beskeden från fastighetstaxeringen. Förslaget kan därför knappast antas leda till komplikationer för arbetsgivaren. RSV har ifrågasatt om inte en bättre värdering av bostadsförmånerna skulle kunna erhållas om förmånsvärdet grundades på för flerfamiljshus boytan och för småhus värdeytan såsom den fastställs vid fastighets-taxeringen. En fördel med denna modell skulle vara att förekomsten av biutrymmen bättre skulle beaktas. Även utredningen har tagit upp denna fråga. Utredningen fann dock att det, med hänsyn till den begränsade del av biutrymmena * högst 20 kvadratmeter * som kan komma att påverka värdeytan och med beaktan-de av att biutrymmen i viss mån också finns till hyreslägenheter, inte fanns tillräckliga skäl att komplicera preliminärskatteberäkningen med en särskild värderingsregel för förmån av bostad i villa som utgår från värdeytan. Regeringen delar utredningens uppfattning i denna fråga. Regeringen är inte heller beredd att tillmötesgå RSV:s förslag om att schablonvärdet också skall ligga till grund för taxeringen. Som framhållits inledningsvis torde visserligen ofta de värden som ligger till grund för preliminärskatteavdrag i praktiken också fastställas vid taxeringen. Värdet enligt ortens pris, som är det som skall ligga till grund för taxeringen, kan emellertid ibland avvika mycket kraftigt från de schablonbelopp som skall ligga till grund för preliminärskatteavdrag, bl.a. på grund av den mycket skiftande standard som kan finnas för två lika stora bostäder. Regeringen är därför inte beredd att i detta hänseende föreslå någon ändring av nuvarande regler. Regeringen delar också utredningens uppfattning att det bör införas en jämkningsmöjlighet vid uttag av arbetsgivaravgifter avseende bo- stads-förmån. Den möjligheten finns beträffande andra naturaförmåner som värderas efter schablon. Förslaget innebär att skattemyndigheten på framställning av arbetsgivaren skall kunna bestämma värdet av bostads-förmånen till det faktiska värdet om det värde som bestäms enligt UBL, dvs. schablonvärdet, avviker med mer än ett visst antal procent från det faktiska värdet, dvs. det i orten gällande hyrespriset. Utredningen har föreslagit att avvikelsen skall vara minst 10 % för att det skall vara aktuellt med jämkning. RSV har på denna punkt föreslagit 20 % för att begränsa antalet jämkningar som rör småbelopp. Regeringen anser att den av utredningen föreslagna procentsatsen är väl avvägd och ansluter sig således till utredningsförslaget. Förslaget föranleder ändringar i 42 § KL, 8 § UBL, 5 § USAL samt 3 kap. 7 § LSK. 46 4.8 Reseförmåner Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens vad gäller schablonvärderingen för en resa som varit förenad med s.k. standby-villkor utom såvitt avser värdereduceringens storlek. Överensstämmer inte såvitt avser möjligheten att erhålla en fri eller delvis fri resa per år. Remissinstanserna: Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande. Ett stort antal av de berörda remissinstanserna inom eller med an- knytning till rese- och trafikbranschen, t.ex. Svenska Pilotföreningen, avstyrker förslaget i sin helhet. Även Svenska Revisorsamfundet SRS avstyrker förslaget utom såvitt avser jämkningsregeln. Samfundet föreslår i stället att reseförmåner som erhålls endast vid enstaka tillfällen under året skall redovisas för uppbörd endast en gång per år i samband med att kontrolluppgifterna lämnas. Dessutom bör enligt samfundet det vid inkomsttaxeringen införas en schablonvärdering för dem som reser mycket i tjänsten på någon form av periodkort eller årskort. Board of Airline Representatives in Sweden, BARIS, SJ, Svenska Pilotföreningen och Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation anser att reseförmåner inom rese- och trafikbranschen inte bör beskattas eftersom rabatterna inte överstiger vad som inom andra branscher betecknas som skattefri personalrabatt. Kammarrätten i Stockholm anser att ytterligare utredning behövs i fråga om värdering av reseförmånerna. Näringslivets Skattedelegation, Statens Arbetsgivarverk och Statsanställdas förbund anser att kontroll- och administrationsproblem gör att det system som för närvarande tillämpas efter överenskommelse med RSV bör kunna få tillämpas även i fortsätt- ningen. Även BARIS och Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation anser att * om resorna skall beskattas * en värdering av förmånerna bör ske genom en sådan scha-blonmetod. RSV anser att den föreslagna schablonvärderingen även bör ligga till grund för det värde som skall anges i kontrolluppgiften samt att jämkningsregeln är onödig eftersom värderingsregeln medför att värderingen alltid är 25 % under marknadsvärdet. Skälen för regeringens förslag: En reseförmån är liksom andra förmåner i princip skattepliktig. Sedan KL:s tillkomst och fram till 1990 års skattereform gjordes dock i lagtext ett uttryckligt undantag för fria resor som utgick till skattskyldig på grund av anställning eller särskilt uppdrag under förutsättning att resorna inte var att anse som ersättning för kontant avlöning. Undantagsbestämmelsen kom i praxis att omfatta anställda inom trafik- och resebyråbranschen. Det främsta skälet för undantaget var de praktiska problemen att värdera förmånerna som en skatteplikt skulle medföra. Därvid beaktades den praxis som då gällde, nämligen att man också tog hänsyn till i vilken omfattning den skattskyldige skulle ha rest om han själv hade bekostat resorna. Det bör framhållas att sådan hänsyn inte tas enligt nuvarande regler utan förmånen skall värderas till marknadsvärdet. Kontroll- och värderingsproblemen ansågs dock inte vara tillräckligt allvarliga vid 1990 års skattereform för att reseförmåner skulle vara undantagna från skatteplikt. Det framhölls vidare, mot bakgrund av att reseförmånen i det enskilda fallet kunde ha ett betydande värde, att den inte kunde ses som en personalvårdande förmån. Avvikelser från marknadsvärdet skulle dock enligt vad föredragande statsråd uttalade, kunna godtas i den mån det rörde sig om personalrabatt. Det finns anledning att först något beröra det sistnämnda uttalandet. Särskilt som flera remissinstanser har hävdat att reseförmånerna bör jämställas med sådan sedvanlig rabatt som är skattefri. Personalrabatt eller ej För att en personalrabatt inte skall vara skattepliktig förutsätts att det är fråga om "sedvanliga rabatter vid inköp av varor och tjänster som ingår i arbetsgivarens ordinarie utbud eller i annat företags ordinarie utbud om företaget är närstående arbetsgivarens företag och varorna eller tjänsterna har ett nära samband med arbetsgivarens verksamhet". En grundläggande förutsättning för att det skall var fråga om en sådan rabatt är att denna inte är större än vad som skulle ha kunnat lämnas i förhållande till en kund. Det innebär att en prisnedsättning som överskrider denna gräns och således gäller bara i förhållande till personalen inte kan anses utgöra en sedvanlig rabatt. Detta gäller då givetvis även om prisnedsättningen har gällt för personalen under lång tid. Erhållandet av de ifrågavarande billiga resorna * som främst gäller resor för personal inom flyg- och järnvägstrafiken * grundar sig på mycket lång sedvänja. Vissa av resorna är speciella i den meningen att någon exakt motsvarighet inte saluförs till allmänheten. Resorna ingår visserligen i reseföretagens utbud, men de resor som tillhandahålls personalen är förknippade med villkor som inte finns i det vanliga utbudet. Vad gäller företag inom flygbranschen är det framför allt i två avseenden som resorna för personalen är villkorade, nämligen dels genom att resorna får företas endast under viss tid eller på vissa avgångar, dels genom att resorna får företas endast i mån av platstillgång. Frågan är då i vad mån prisnedsättningen på resorna med hänsyn till de angivna villkoren kan anses rymmas inom ramen för sedvanliga rabatter. Det är inte sällan fråga om ganska betydande prisned- sättningar. Det villkor som i någon mer väsentlig grad motiverar ett lägre pris är det som innebär att resan bara får företas i mån av platstillgång. Det får dock anses klart att detta villkor inte motiverar en så stor prisnedsättning som gäller för personalens resor. Prisnedsättningen överskrider således klart gränsen för vad som kan anses som sedvanlig rabatt. Även på andra grunder kan det ifrågasättas om reseförmånerna kan omfattas av bestämmelsen om skattefria rabatter i punkt 3 b av anvisningarna till 32 § KL. Bl.a. kan nämnas att förmånerna för anställda inom flygbranschen genom kupongsystemet kan utnyttjas hos ett helt annat företag än arbetsgivarens eller närstående företag. Vidare gäller att som personalvårds- förmåner enligt 32 § 3 e mom. KL inte räknas förmåner som inte är riktade till hela personalen. Det finns inom resebranschen vissa reseförmåner som riktar sig endast till viss personalkate- gori e.d. Även i detta hänseende kan alltså vissa reseförmåner falla utanför vad som i dag menas med personalvårdsförmåner. Samtidigt är det troligt att det förekommer prisnedsättningar som med hänsyn till inskränkningar inte överstiger gränsen för sedvanliga rabatter. Detta måste dock bedömas i den praktiska tillämpningen. Det kan således inte komma i fråga att i lag föreskriva vilka prisnedsättningar eller villkor som bör föreligga för att en reseförmån skall anses rymmas inom begreppet sedvanlig rabatt. Även om i princip reseförmånerna inte faller inom vad som i dag anses som skattefri sedvanlig rabatt kan man emellertid inte bortse från att det finns vissa inslag bland reseförmånerna som påminner om en sådan sedvanlig rabatt. Med hänsyn härtill och i avvaktan på den översyn som, enligt vad regeringen återkommer till längre fram (avsnitt 4.9), skall göras av frågor om personalvårdsförmåner och liknande kan det dock vara skäligt att från skatteplikt undanta en resa per skattskyldig och år. Detta undantag bör endast omfatta anställda eller uppdragstagare inom rese- och trafikbran- schen. 47 Kontroll- och värderingsproblem Det har även hävdats att reseförmånerna, i den mån de inte kan hänföras till sedvanliga rabatter, bör göras skattefria på grund av kontroll- och värderingsproblem. Värderings- och kontrollproblemen beror främst på att delar av resebranschen inte har ett system för utgivande av förmåner som möjliggör kontroll över det faktiska resandet. Om ett sådant system hade funnits hade en stor del av problemen varit eliminerade. Från resebranschens sida har hävdats att det är mer eller mindre omöjligt att förändra systemet för utgivande av reseförmåner så att det möjliggör en kontroll av angivet slag. Bl.a. påpekas att förmånerna kan utnyttjas även hos andra reseföretag och utanför Sverige vilket gör att man även måste beakta andra företags rutiner. Med hänsyn till invändningarna om kontroll- och värderingsproblem finns det anledning att framhålla följande. Nuvarande regler har varit i kraft ett par år. De schabloner som enligt överenskommelse med RSV praktiserats under åren 1991-1992 har uttryckligen angetts vara temporära och RSV har förut- satt att värderingen av reseförmåner fr.o.m. år 1993 skulle kunna ske med utgångspunkt från den enskildes faktiska resande. Med anledning av att Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning skulle se över bestämmelserna avseende reseförmåner medgav RSV att värderingen skedde enligt schabloner även för år 1993. Trots detta tycks något fungerande system för kontroll av det faktiska resandet inte ha tagits fram inom berörda företag. Det måste också i sammanhanget understrykas att det i princip åligger en arbetsgivare som tillhandahåller sina anställda förmå- ner av olika slag att hålla reda på i vilken mån arbetstagarna utnyttjar förmånerna. Vidare kan de kontroll- och värderingsproblem som föreligger på det ifrågavarande området inte anses vara större än på många andra områden. Det kan således inte åberopas som grund för skattefrihet att det finns problem av beskrivet slag. Det finns också anledning framhålla att kontroll- och värderingsproblemen kvarstår även om någon eller några resor per anställd och år undantas från beskattning. Arbetsgivaren måste ändå hålla reda på antalet resor så att han vet när den skattefria kvoten är uppfylld och värdera de skattepliktiga resorna. Kontroll- och värderingsproblem har också åberopats för att förmånerna skall värderas enligt en schablon. Värderingen av reseförmåner skall enligt huvudregeln i KL ske till marknadsvärdet. Marknadsvärdet bör även i fortsättningen vara utgångspunkten för värdering av reseförmåner. Detta kräver dock att arbetsgivaren kan kontrollera det faktiska utnyttjandet av förmånen. Det kan emellertid i vissa fall var förenat med speciella svårigheter att fullgöra kontrollskyldigheten varför det finns anledning att medge undantag från huvudregeln om marknadsmässig värdering. Så har skett exempelvis i fråga om beskattningen av bilförmån. På det området har man på grund av kontrollpro- blemen ansett sig nödsakad att tillåta att värderingen sker på grundval av mycket grova schabloner. När det gäller flygbranschens system med biljetter i kuponghäfte finns i princip ett registreringsförfarande över vilka biljetter som hämtats ut, men för att få veta om den anställde faktiskt utnyttjat biljetterna måste ytterligare kontroller göras. Vidare behöver man veta vid vilken tid resan har skett. Saken kompliceras ytterligare när man beaktar att även alternativbiljetter kan utlämnas, att biljetter kan utnyttjas vid ett senare tillfälle samt att biljetter dessutom i allt större utsträckning kan tas ut via ett vanligt Diners-kort. Även inom järnvägstrafiken finns liknande kon-trollproblem. Dessa kontrollproblem beror dock till stor del på att arbetsgivarna tillåter att biljetterna kan tas ut på så många och i vissa fall svårkontrollerbara sätt. Den andra gruppen med kontroll- och värderingsproblem är tjänstekorten som kan utnyttjas för privat bruk. Hur skall arbetsgivaren kunna veta i vilken omfattning någon har utnyttjat kortet? Som det är nu måste han lita till arbetstagarens uppgifter. Om kontroll inte kan ske av varken arbetsgivaren eller skattemyndigheterna kan värderingen uppenbarligen komma att bli felaktig. Av det anförda framgår att det onekligen skulle innebära vissa svårigheter för arbetsgivaren att nu införa ett system som gör det möjligt att på ett tillfredsställande sätt kontrollera i vilken utsträckning arbetstagarna utnyttjar erbjudna förmåner. Det är också att märka att situationen blivit som den nu är mycket beroende på att förmånerna tidigare varit skattefria och att det då inte förelegat några skäl att införa kontrollrutiner. Det står å andra sidan klart att det inte föreligger samma svårigheter att hålla reda på utnyttjandet av reseförmåner som när det gäller exempelvis bilförmånerna. Det förhåller sig nog i stället så att reseförmånerna i princip inte är särskilt mycket svårare att hålla reda på än många andra förmåner. Tekniken för platsbokning m.m. torde vara så utvecklad genom datorisering o.d. att kontrollsvårigheterna inte kan var så oövervinnliga och omfattande som man från branschen gör gällande. Det kan också konstateras att vissa av de rutiner som tillämpas för bokning av flygresor och betalning av resor synes ge erforderliga möjligheter att hålla reda på det faktiska resandet. Om årskort eller liknande erbjuds anställda och kortet kan användas för resa utan någon ytterligare biljett eller registrering kvarstår naturligtvis kontrollproblemen. Men som tidigare framhållits är det ytterst utgivaren av förmånen som styr över hur en förmån skall utges och därmed vilka kontrollmöjligheter som ges. Det är också på det sättet att det ifrågavarande området lämpar sig dåligt för en allmän schablon. Schablonvärde- ringen, som praktiserats under åren 1991-1992 och som också används under år 1993 enligt över-enskommelse med RSV, har för flygbranschens del skett på så sätt att det s.k. ITA-kortet har åsatts ett värde som påförs varje person som löser ut kortet. ITA-kortet värderas med utgångspunkt i de anställdas genom- snittliga resande. Detta förfarande har som angetts varit endast en tillfällig lösning i avvaktan på att rese- och trafikföretagen skall utveckla ett fungerande kontrollsystem. Denna schablonvärdering medför i praktiken att beskattningen inte är kopplad till den skattskyldiges faktiska resande. Han kan alltså komma att beskattas även om han inte företagit någon resa, vilket strider mot principen att man endast skall beskattas för förmån som man faktiskt åtnjutit. Om den skattskyldige däremot förebringar utredning om det faktiska resandet kan schablonbeskattningen undvikas. (Frågan om vad som skall utlösa beskattning, tillhandahållandet eller åtnjutandet av förmån behandlas utförligt i avsnitt 4.10). Utnyttjandet av de aktuella reseförmånerna kan för olika anställda skilja sig åt högst avsevärt. Företrädare för branschen har också pekat på de mindre lyckade konsekvenserna av den nuvarande schablonen, framför allt att den kan leda till beskattning trots att någon resa faktiskt inte företagits. Det torde inte gå att komma till rätta med sådana effekter om man skall ha en allmän schablon som är helt frikopplad från det faktiska resandet. Det anförda leder fram till att värderingen av reseförmåner bör, som utredningen också ansett, grunda sig på det faktiska resandet. Värdering av den enskilda resan När det gäller värderingen av den enskilda resan bör det finnas större utrymme för en schablon. Den stora svårigheten i detta avseende är enligt resebranschen att värdera resan med hänsyn till de inskränkningar som gäller för denna. Det är dock svårt att här ange några generella regler. Stora olikheter i fråga om villkoren finns uppenbarligen inte bara mellan olika delar av branschen utan också mellan de olika företagen. Det innebär att man inte bör införa några generella schablonregler, i vart fall inte vad gäller inkomsttaxeringen. En remissinstans har föreslagit att reseförmåner som erhålls endast vid enstaka tillfällen under året skall få redovisas för uppbörd endast en gång per år. En regel av sådan innebörd skulle för det första innebära att man måste klargöra vad som menas med enstaka tillfällen. Värderingsproblemen skulle ändå kvarstå. För det andra skulle det innebära ett avsteg från gällande regler om månadsvis uppbörd och redovisning av preliminärskatt och arbetsgivaravgifter. Det finns inte heller anledning att i detta avseende särbehandla reseförmåner i förhållande till andra förmåner. En sådan metod måste därför avvisas. Utredningen har dock föreslagit att en schablonregel införs för värde-ring av en resa, som är förenad med villkor att den får företas endast i mån av platstillgång, vid bestämmandet av underlaget för preliminär skatt och arbetsgivaravgifter. En schablonregel i detta avseende skulle enligt utredningen underlätta den praktiska hanteringen i betydande grad. Utredningen har föreslagit att en sådan regel utformas så att en resa med sådant villkor skall anses ha ett värde motsvarande det lägsta pris som den vid tillfället betingat på den allmänna marknaden efter avdrag med 25 %. Den av utredningen föreslagna schablonen skulle alltså endast avse reseförmåner som är förenade med sådana villkor att de företas i mån av platstillgång, s.k. standby-villkor. Reseförmåner med sådana villkor förekommer i första hand inom flygbranschen. Flera remissinstanser har påtalat att det föreligger stora svårigheter att avgöra marknadens lägsta pris för flygresor, dels beroende på det stora utbudet dels beroende på att priserna varierar från dag till dag. Den av utredningen föreslagna schablonmetoden skulle kräva att man vet när resan företogs och vad det lägsta priset på marknaden var för den resan. Enligt utredningens förslag skall det alltid vara lägsta pris hos det flygbolag med vilket resan företas som skall tas som utgångspunkt för värderingen. Detta skulle i och för sig innebära en viss förenkling för arbetsgivaren att bestämma lägsta pris på marknaden. Men i de fall uppgift inte erhålls om med vilket flygbolag resan företagits måste det lägsta priset ändå sökas på marknaden bland det stora utbudet av samtliga flygbolags resor. För att i möjligaste mån reducera arbetsgivarnas administrativa svårigheter i detta avseende anser regeringen att övervägande skäl talar för att "det lägsta priset på allmänna marknaden" också bestäms på ett schabloniserat sätt. En möjlighet, som presenterats av ett företag i flygbranschen, är att dela in världen i olika resezoner och bestämma genomsnittliga priser för resor mellan resp. inom olika resezoner. Dessa genomsnittliga lägsta marknadspriser kan med en sådan metod bestämmas före beskattningsårets ingång. En fördel är således att arbetsgivaren under beskattningsåret vid varje anställds uttag av reseförmån inte behöver ta reda på vad marknadens lägsta pris är för just den resan vid just den tidpunkten. Genom att gå till tabellen för de fastställda genomsnittspriserna får han ganska lätt tillgång till uppgiften. Regeringen anser att det av förenklingsskäl bör införas en schablonvärderingsregel av detta slag. Genomsnittspriserna bör bestämmas utifrån en indelning av världen i sex resezoner som är relativt enhetliga i fråga om resestruktur och priser. Genomsnittspris bör bestämmas dels för resor inom varje zon, dels för resor mellan olika zoner. I prisunderlaget bör endast ingå priser för bokningsbara resor. Resor med standby-villkor som kan köpas på allmän-na marknaden bör alltså inte beaktas. I de fall resan är förenad med sådana standby-villkor att den får företas endast i mån av platstillgång, bör en reducering av nämnda schabloniserade genomsnittspris göras. Utredningen har föreslagit att reduceringen för standby-effekter görs med 25 %. Enligt flera remissinstanser är dock en reducering med endast 25 % för lite. I stället bör enligt dessa reducering göras med ca 60 %. Med anledning av att det föreligger svårigheter att värdera reseförmåner av detta slag bör en viss försiktighet vid värderingen iakttas. En reducering med 25 % framstår därför som för låg. Med hänsyn till att * i fråga om flygresor * redan lägsta pris på marknaden bestäms efter schablon bör dock reduceringen på grund av standby-effekten inte vara så stor som 60 % utan bör stanna vid 50 %. Om motsvarande standby-villkor gäller för andra resor än flygresor kan naturligtvis reduceringsregeln användas även för sådan resor. Regeln bör föras in i 8 § UBL. Som RSV föreslagit bör dock arbetsgivaren även i kontrolluppgiften ange detta värde. Däremot finns det inte anledning att vid inkomsttaxeringen införa en motsvarande schablon. Vid värderingen enligt 8 § UBL får arbetsgivaren alltså, när det gäller resor inom flygbranschen, bestämma värdet till genomsnittligt lägsta marknadspris. 48 I övrigt får arbetsgivaren inte beakta andra omständigheter än standby-effekter även om andra förhållanden kan påverka resans värde för den skattskyldige. Den schablonvärdering av en reseförmån som således görs vid beräkning av preliminär skatt kan antas bli vägledande vid bedömning av förmånsvärdet vid den skattskyldiges inkomsttaxering. Jämkning Vidare har utredningen föreslagit att det, i likhet med vad som föreslagits beträffande bostadsförmån, skall införas en möjlighet att vid beräkningen av underlaget för arbetsgivaravgifter jämka värdet av en reseförmån som beräknats enligt schablonregeln om detta värde avviker med mer än 10 % från marknadsvärdet. RSV har ansett jämkningsregeln vara onödig eftersom värdet alltid skall bestämmas till ett värde som enligt utredningsförslaget ligger 25 % under lägsta pris på marknaden. Den skattskyldige kan dock vid inkomsttaxeringen komma att påföras ett annat värde än det som arbetsgivaren utgått från vid preliminärskatte-och arbetsgivaravgiftsberäkningen. Det kan således uppkomma situationer där marknadsvärdet vid inkomsttaxeringen anses vara ett annat än det som arbetsgivaren bedömde som lägsta pris på marknaden. Vad som i allmänhet avses med lägsta pris på marknaden kommenteras i specialmotiveringen. När det gäller flygresor skall, som tidigare angetts, även lägsta pris på marknaden bestämmas schablonmässigt. Även i dessa fall kan värdet vid inkomsttaxeringen komma att avvika från det schablonmässigt bestämda värdet. Regeringen anser mot bakgrund av det anförda att en sådan jämkningsregel som utredningen föreslagit bör införas. Denna regel bör tas in i 5 § USAL. Förslaget föranleder ändringar 32 § 3 f mom. KL, 8 § UBL, 5 § USAL och 3 kap. 7 § LSK. 4.9 Personalvårdsförmåner och beloppsgränser Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Den övervägande delen av remissinstanserna ställer sig bakom utredningens förslag. Kooperativa Förbundet, anser att det bör klargöras att personalrabatter är skattefria även om de betalas ut i efterhand. Länsrätten i Stockholms län framhåller vikten av att en översyn kommer till stånd när det gäller frågan om vem som skall betala arbetsgivaravgifter på rabatter som är skattepliktiga. Svenska Bankföreningen och Svenska Bankmannaförbundet anser att förmånliga lån för bankanställda och anställda i finansiella företag skall anses vara skattefri sedvanlig rabatt. För det fall förmånliga lån ändå skall beskattas anser Bankföreningen och Bankmannaförbundet att den nuvarande värderingsregeln bör ändras snarast så att en månadsvis värdering skall ligga till grund för förmånsbeskattningen. Länsrätten i Kronobergs län anser att ersättning understigande 100 kr eller en naturaförmån i form av exempelvis fri lunch, där värdet understiger 100 kr, bör kunna göras skattefri under förutsättning att uppdragsgivaren inte av annan anledning är skyldig att lämna kontrol- luppgift rörande den skattskyldige. Skälen för regeringens förslag: Genom 1990 års skattereform skärptes förutsättningarna för att förmåner skall kunna hänföras till skattefri personalvård. Med personalvårdsförmån avses förmåner som inte är direkt vederlag för utfört arbete utan avser enklare åtgärder av mindre värde vilka syftar till att skapa trivsel i arbetet eller liknande eller utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som det är fråga om. Som personalvårdsförmåner räknas dock inte förmåner som den anställde får byta mot kontant ersättning, förmåner som inte riktar sig till hela personalen samt andra förmåner som den anställde får åtnjuta utanför arbetsgivarens arbetsplats mot betalning med kupong eller annat motsvarande betalningssystem (32 § 3 e mom. KL). Som exempel på personalvårdsförmåner som är skattefria nämns i punkt 3 b av anvisningarna till 32 § KL förfriskningar och annan enklare förtäring i samband med arbetet som inte kan anses som måltid, sedvanliga rabatter vid inköp av varor och tjänster som ingår i arbetsgivarens ordinarie utbud eller i annat företags ordinarie utbud om företaget är närstående arbetsgivarens företag och varorna eller tjänsterna har ett nära samband med arbets-givarens verksamhet samt möjlighet till enklare slag av motion och annan friskvård. För att möjlighet till motion och annan friskvård skall anses som personalvårdsförmån måste även vissa andra förutsättningar vara för handen. Gränsen mellan å ena sidan skatte- pliktiga förmåner och å andra sidan skattefria personalvårdsförmåner kan var svår att dra i många fall. När det gäller rabatter på varor och tjänster är det en förutsättning för skattefrihet att rabatterna utgår på grund av sedvänja och har en rimlig nivå. Gränsen för en skattefri rabatt har ibland uttryckts så att den inte får överstiga vad det rabattgivande företaget är berett att lämna till sin största kund. RSV har i sina rekommendationer ansett att det bör krävas att rabatten inte är större än vad den anställde som kund eller personalen som grupp skulle kunna utverka på annat håll. Sedvanliga rabatter kan givetvis uppvisa mycket stora skillnader i värde beroende på vilken typ av varor eller tjänster det gäller. Det är förklarligt att det kan framstå som orättvist att anställda inom vissa branscher kan få skattefria rabatter på kanske flera tusen kronor medan anställda inom andra branscher kanske inte kan få några skattefria rabatter alls eller kan få sådana bara till ett värde av något hundratal kronor. Men detta är en nödvändig konsekvens av nuvarande reglers utformning om man vill hålla fast vid principen att sedvanliga rabatter skall vara skattefria. Man bör också hålla i minnet att rabattens storlek i kronor räknat står i proportion till den kostnad som den anställde har för varan eller tjänsten. En åtstramning skulle vara svår att genomföra med hänsyn till vanliga kundrabatter. Att utsträcka skattefriheten så att den kommer att omfatta alla förmåner av begränsat värde skulle i praktiken kunna medföra en omfattande överflyttning av lön till förmåner med därav följande skattebort- fall och skulle dessutom strida mot den grundläggande principen om en likformig beskattning. Det är ändå inte tillfredsställande att en skattskyldig i vissa fall kan komma att erhålla en skattefri personalrabatt som uppgår till betydande belopp medan en annan skattskyldig beskattas för en förmån av begränsat värde. I den mån en tidning är att anse som ett arbetsredskap föranleder det i dag inte någon beskattning om arbetsgivaren betalar en anställds tidningsprenumeration. Om tidningsprenumerationen endast bidrar till en ren allmän orientering bör det medföra förmånsbeskattning. Men en tid-ningsprenumeration kan i vissa fall vara föranledd av att det finns ett behov av att den skattskyldige håller sig à jour inom ett område med anknytning till hans yrkesutövning utan att det i praxis anses vara ett arbetsredskap. I ett sådant fall kan det finnas skäl att undanta förmånen från beskattning. Det finns också förmåner som utgår på ett sådant sätt att de utvisar stora likheter med sedvanliga rabatter men ändå beskattas. Det är enligt regeringens mening nödvändigt att försöka förbättra regelsystemet ytterligare i detta hänseende. Regeringen har därför för avsikt att inom kort tillkalla en särskild utredare som på nytt skall se över reglerna på området. Det anförda innebär att regeringen nu inte är beredd att föreslå några principiella ändringar beträffande personalrabatter o.d. Däremot behöver lagtexten justeras. Den nuvarande konstruktionen med att låta begreppet personalvårds-förmån omfatta även sedvanliga rabatter utan någon uttrycklig begränsning av värdet på rabatterna gör att reglerna i viss mån står i motsatsförhållande till varandra. I 32 § 3 e mom. KL definieras sålunda personalvårdsförmån med bl.a. benämningen "enklare åtgärder av mindre värde". Men genom att det samtidigt i punkt 3 b av anvisningarna till paragrafen som exempel på personalvårdsförmån anges sedvanliga rabat-ter kan ändå detta slag av förmån i det enskilda fallet komma att uppgå till betydande belopp. Regeringen föreslår därför att man bryter ut sedvanliga rabatter från personalvårdsförmåner och i stället reglerar dem särskilt. Utredningen har också något berört frågan om s.k. korsvisa rabatter. Rabatt som ges av annan än arbetsgivaren skall, för att vara skattefri, utgå från ett arbetsgivaren närstående företag. Vidare skall varorna eller tjänsterna ha ett nära samband med arbetsgivarens verksamhet. I prop. 1990/91:159 angavs som exempel på nära samband att olika företag tillverkar de komponenter som slutligen sammanfogas till en slutlig produkt. Skatteutskottet (bet. 1990/91:SkU33) utvidgade dock begreppet och ansåg att nära samband bör anses föreligga även när det är fråga om produkter som är närliggande dem som ingår i arbetsgivarens sortiment. Exempel härpå angavs vara olika typer av bilar eller olika slags hushållsapparater eller sportartiklar som tillverkas av skilda företag inom samma koncern. Så länge man tillåter någon form av skattefria korsvisa rabatter kommer det att uppstå gränsdragningsproblem. De nuvarande bestämmelserna har varit i kraft endast en begränsad tid och någon utvecklad praxis finns ännu inte på området. Det förhandsbesked (se SOU 1993:44 s. 250) som nyligen har lämnats angående rabatter antyder dock att nuvarande konstruktion har lett till tolkningsproblem. Det kan därför behövas en mer klargörande lagstiftning för korsvisa rabatter. Önskemål om en översyn av reglerna om korsvisa rabatter har även framkommit i annat sammanhang. Även dessa frågor bör tas upp i det nyss aviserade utredningsarbetet. Från KF har framförts önskemål om ett klargörande av frågan om sedvanliga rabatter kan utbetalas i efterhand utan att de blir skattepliktiga. Frågan om sedvanliga rabatter skall kunna utges i efterhand behandlades av utredningen i delbetänkandet (SOU 1992:57, s.89-90) Beskattning av vissa naturaförmåner m.m. Utredningen uttalade i anledning härav följande. "Rabatten skall således utgå vid inköp av varor och tjänster. Av förarbetena framgår inte om lagstiftaren härmed har åsyftat att rabatten även skall dras av direkt vid betalningen av varan eller tjänsten för att bli skattefri eller om en skattefri rabatt kan erhållas genom en form av återbäring i efterhand. RSV har dock i sina rekommendationer angett att för skattefrihet gäller att den anställde inte får belopp motsvarande rabatten direkt utbetald till sig, exempelvis genom att rabatten räknas fram efter årets slut på basis av gjorda inköp och betalas ut i kontanter. RSV har grundat sina rekommendationer på att det i 32 § 3 e mom. KL anges att till personalvårdsförmåner räknas inte förmån som den anställde får byta mot kontanter. Detta förbud mot utbyte av skattefri förmån mot pengar tar i första hand sikte på förhållandet att en anställd erbjuds en förmån som t.ex. kaffe men, om han inte vill dricka kaffet, kan byta ut förmånen mot motsvarande värde i kontanter. Förhållandena vid ihopsamlade rabatter är inte jämförbara med nämnda fall, eftersom ett avstående från att handla rabatterade varor inte berättigar till rabattutbetalning. Från arbetsgivarens synpunkt finns det naturligtvis, som tidigare redovisats, vissa fördelar med ett system med rabatter i efterhand. Bl.a. kan arbetsgivaren i efterhand kontrollera dels att rabatt ges till behörig person och i sedvanlig omfattning, dels att rabatten avser rabattberättigade varor eller tjänster. Att tillåta att rabatter utbetalas i efterhand kan emellertid också leda till icke önskvärda konsekvenser, såsom att systemet så småningom övergår till ett schablonbelopp som utbetalas till samtliga anställda på ett "norma- linköpsvärde". Rabatter i efterhand är dock inte någon ny företeelse. På många håll görs på det sättet att de anställda får sina kvitton signerade vid inköpstillfället och får rabatten utbetald till sig senare, t.ex. vid månadens slut. RSV:s rekommendationer kan mot bakgrund av lagtexten synas något snävt utformade. Att i lagtext dra en gräns när sedvanliga rabatter kan utbetalas i efterhand och när de inte kan det är dock i det närmaste ogörligt, eftersom förhållandena kan var vitt skilda från fall till fall. Det bör därför ankomma på rättspraxis att avgöra om och när ett sådant förfarande kan anses tillåtet för att rabatten ändå skall anses som personalvårdsförmån." Regeringen delar utredningens bedömning att det bör ankomma på rättspraxis att avgöra om och när ett sådant förfarande kan anses tillåtet för att rabatten ändå skall anses som skattefri sedvanlig rabatt. Någon ändring i lagtexten föreslås alltså inte. Svenska Bankföreningen har i sitt remissyttrande hemställt att ränte-förmånliga lån för bankanställda och anställda inom finansiella företag skall hänföras till gruppen sedvanliga rabatter som är skattefria. I prop.1992/93:127, som låg till grund för de nya värderingsregler för för-månliga lån som nu gäller, berördes denna fråga. I propositionen uttala-des inledningsvis att denna typ av förmån, bl.a. med hänsyn till att den kan ha ett betydande värde, inte bör hänföras till kategorin skattefria personalvårdsförmåner. Det finns inte anledning att nu ändra uppfattning i frågan. Bankföreningen har också framfört önskemål om ändrade värde-ringsregler. Nuvarande värderingsregler trädde i kraft så sent som den 1 januari 1993. Regeringen är inte beredd att redan nu ompröva gällande bestämmelser i detta avseende. Utredningen har vidare tagit upp en annan fråga, nämligen vem som bör betala arbetsgivaravgifter för skattepliktiga rabatter när utgivaren av rabatten är någon annan än den för vilken arbetet utförts. Nuvarande ordning innebär i princip att utgivaren av rabatten skall betala arbetsgivaravgifterna, om rabatten är att anse som ersättning för arbete. Det har från näringslivet ifrågasatts om detta är en rimlig ordning. Utred-ningen har angett att den inte haft möjlighet att inom tidsramen för sitt arbete göra den översyn av reglerna som är erforderlig för att avgöra om en ändring behövs och har därför inte presenterat något förslag till ändring i denna del. Det är här fråga om regler på ett komplicerat område och en eventuell ändring kräver en noggrann översyn av berörda regler. Med hänsyn härtill anser regeringen inte det möjligt att nu föreslå någon ändring i bestämmelserna. En annan fråga som utredningen också har behandlat är frågan om det * ur förenklingssynpunkt * finns anledning att införa något skattefritt intäktsbelopp i inkomstslaget tjänst, dvs. en skattefri gräns för ersättning oavsett om den utgår i pengar eller annat och för det andra om det finns anledning att införa belopps- gränser när det gäller vissa särskilda intäkter såsom för naturaförmåner. Frågan har delvis berörts i det föregående (avsnitt 4.8). Vidare har utredningen också övervägt om det bör införas beloppsgränser när det gäller vissa kostnadsersättningar vid tillfälliga arbeten m.m. och då i första hand när det gäller arbetsgivarens/upp-dragsgivarens skyldighet att göra preliminärskatteav- drag, betala arbets-givaravgifter samt lämna kontrolluppgift. Utredningen har dock inte funnit skäl att införa någon generell gräns för skattefria intäkter eller någon annan beloppsgräns. Införandet av beloppsgränser motiveras i regel av förenklingsskäl. Man skall dock hålla i minnet att frigränser inte innebär så stora förenklingseffekter som man i förstone kan tro. Bl.a. måste såväl den skattskyldige som arbetsgivaren normalt ändå hålla reda på alla intäkter för att kunna kontrollera om beloppsgränsen överskrids. Motsvarande gäller i princip också vid beloppsgränser på avdragssidan. Alla skattepliktiga intäkter är, med några få undantag (t.ex. tävlingsvinst), skattepliktiga från första kronan. Före 1990 års skattereform fanns en beloppsgräns (600-kronorsregeln) som inte omfattade alla slags intäkter utan avsåg en begränsad intäktsgrupp, nämligen skattepliktiga förmåner som hade utgått i annat än pengar och som inte var ett direkt vederlag för utfört arbete. Trots den begränsade utformningen kom stadgandet att innebära att 600-kronors- regeln fungerade som ett bottenbelopp för förmåner. Skattefrihet för vissa slag av förmåner leder till att skattelagstiftningen inte blir neutral, eftersom det är förmånligare för såväl arbetstagaren som arbetsgivaren att ta ut ersättning i form av skattefri förmån än som kontant lön. Det var just kraven på en neutral skattelagstiftning som ledde till att 600-kronorsregeln avskaffades. Detta talar mot ett återinförande av en liknande beloppsgräns, särskilt som 600-kronorsregeln avskaffades så sent som vid 1992 års taxering. Om en beloppsgräns inte skall medföra bristande neutralitet mellan lön och olika slags förmåner måste den alltså gälla alla intäkter. Men att införa någon generell skattefrihet för intäkter om de från en och samma arbetsgivare/upp- dragsgivare understiger ett visst belopp, t.ex. 500 eller 1 000 kr skulle medföra ett betydande bortfall av skatteintäkter och leda till att skattskyldiga med flera arbetsgivare/uppdragsgivare gynnas framför andra med endast en arbetsgivare/uppdragsgivare. Vad som framstår som angeläget i sammanhanget synes vara en beloppsgräns som undantar fall där en arbetstagare/uppdragstagare utför ett tillfälligt arbete och får ersättning endast för kostnaderna och/eller i form av naturaförmåner, t.ex. fri lunch. Det är främst när ar- betsgiva-ren/uppdragsgivaren är en ideell förening e.d. som det skulle var till-talade att förenkla systemet. Det kan särskilt i sådana fall framstå som betungande och onödigt krångligt för såväl arbetsgivaren/uppdragsgiva-ren som arbetstagaren/uppdragstagaren att behöva redovisa t.ex. en fri lunch som erhållits som tack för ett föredrag. Å andra sidan innebär, som redan har framhållits, neutralitetskravet att naturaförmåner i princip skall beskattas på samma sätt som kontantersättning. Detta gäller inte minst i fråga om verksamhet som bedrivs av ideella organisationer, där det kan vara så att medlemmarna sköter verksamheten utan kontant betal-ning men i stället erhåller någon naturaförmån som t.ex. fri lunch. Varje medlems arbetsinsats är kanske av begränsad om- fattning men totalt kan det röra sig om arbetsinsatser som motsvarar en eller flera årsarbetskrafter. Neutralitet- saspekten är också viktig för att inte snedvridning av konkurrensen skall uppkomma. För den skattskyldige är det inte förenat med några större svårigheter att hålla reda på sina intäkter av olika slag. För utbetalarens del kan dock en utbetalning medföra att han skall göra preliminärskatteavdrag, betala arbetsgivaravgifter och lämna kontrolluppgift. I dessa hänseenden har lagstiftaren dock infört vissa beloppsgränser. Det är vidare så att det med ett fribelopp för bl.a. naturaför- måner kan bli större problem att dra gränsen mellan skattefria personalvårdsförmåner och skattepliktiga för-måner (jfr prop. 1989/90:110, del I, s. 333). Dessutom uppkommer svå-righeter beträffande hur man skall hantera schablonvärderade förmåner vid en beloppsgräns. Även om vissa skäl talar för ett fribelopp för det fall en ar- betsgivare/uppdragsgivare bara betalar ut en mindre ersättning i form av kostnad- sersättning och/eller naturaförmåner talar dock det mesta för att man inte bör införa någon skattefrihet för sådana ersättningar eller i övrigt införa nya eller ändrade beloppsgränser. Regeringen föreslår därför inte någon ändring av gällande regler på området. RSV har föreslagit ett "tak" på skattefriheten för tävlingsvinster på 1 000 kr. Enligt RSV innebär det problem av olika slag med belopps-gränser som ändras varje år. Regeringen är emellertid inte beredd att ändra den aktuella regeln. Förslaget föranleder ändring i 32 § 3 e mom., 3 f mom. och punkt 3 b av anvisningarna till 32 § KL. 4.10 Tidpunkten för beskattning av naturaförmån Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran. Kammarrätten i Jönköping och Länsrätten i Stockholms län anser att det i lagtexten närmare bör anges när en förmån anses åtnjuten. Sveriges Officersförbund menar att avdragsschablonerna avseende ökade levnadskostnader skall reduceras endast när kostförmån åtnjutits och inte som i dag när den tillhandahållits. Skälen för regeringens förslag: Enligt punkt 3 första stycket av anvisningarna till 32 § KL skall som intäkt upptas exempelvis värdet av fri kost och fria resor samt skatter, försäkringar o.d. som arbetsgivaren betalat för den anställdes räkning eller som den anställde annars "tillhandahållits". Bestämmelsen ändrades i samband med 1990 års skattereform. Tidigare angavs i en mening närmast före den nu aktuella att såsom intäkt skulle upptas värdet av andra utav den skattskyldige "åtnjutna" förmåner, medan den aktuella meningen angav att som intäkt skulle upptas exempelvis värdet av fri kost och fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter o.d. som arbetsgivaren betalat för den anställdes räkning. Av förarbetena framgår inte att någon saklig ändring varit avsedd med den nya lydelsen av lagtexten. Det bör påpekas att man i fråga om bostadsförmån som regleras tidigare i samma stycke fortfarande använder uttrycket åtnjuter. Vidare har Regeringsrätten i ett avgörande den 5 december 1992 (målnr 5142-1991, Ref 108) med avseende på den äldre lagtexten ansett att den som inte utnyttjat en tillhandahållen fri kost inte skall beskattas för den. Enligt praxis torde således huvudprincipen hittills ha varit den att det är det faktiska utnyttjandet som utlöser beskattning. Utredningen föreslog redan i sitt delbetänkande (SOU 1992:57) att ordet "tillhandahållits" i punkt 3 av anvisningarna till 32 § KL skulle ändras till "åtnjutit". Föredragande statsråd i lagstiftningsärendet ansåg emellertid att frågan borde penetreras ytterligare innan någon ändring skedde (prop. 1992:93:127, s. 34). Utredningen har nu återkommit med ett förslag i frågan. Regeringen får för sin del anföra följande. Om lagtextens ordalydelse "tillhandahållits" tillämpas strikt skulle detta uppenbarligen leda till orimliga konsekvenser. Som exempel kan tas ett fall där arbetsgivaren erbjuder sin personal en viss förmån, fri bil, aktie till förmånligt värde, ett förmånligt lån etc., men endast vissa arbetstagare antar erbjudandet. Om beskattningen skulle ske på grundval av tillhandahållandet skulle även de arbetstagare som avstår från erbjudandet beskattas. Mot bak-grund av det anförda är det tydligt att "tillhandahållits" inte ger ett riktig uttryck för vad som avsetts med regleringen. Frågan är vad som skall krävas utöver ett tillhandahållande för att förmånsbeskattning skall ske. Skall det alltid krävas ett faktiskt utnyttjande? Utredningen har i slutbetänkandet (s. 274) redovisat några exempel som belyser svårigheterna att för alla förmåner exakt bestämma en och samma tidpunkt för när skatteplikten inträder. Det finns alltså inte en klar för alla fall gemensam tidpunkt för skattepliktens inträdande för naturaförmåner. Beskattning torde i vissa fall ske när förmånens adressat på något sätt får inflytande eller bestäm-manderätten över förmånens användning eller utnyttjande och i andra fall först vid det faktiska utnyttjandet eller användandet av förmånen. Med tanke på de tillämpningsproblem i detta avseende som ofta uppstår med olika slag av förmåner vore det i och för sig önskvärt om det i lagtext klart kunde anges hur olika fall skall bedömas. Det förekommer emellertid en mängd olika situationer och det uppstår efter hand nya förmåner. En fullständig reglering är därför inte möjlig utan man får nöja sig med en allmänt hållen lagtext som fylls ut av rättspraxis. Som utredningen föreslagit bör uttrycket åtnjuta kunna användas i samman-hanget. För att få en enhetlig och tydligare lagtext föreslår regeringen därför att "tillhandahållits" i punkt 3 av anvisningarna till 32 § KL ändras till "åtnjutit". Däremot finns det inte anledning att, såsom en remissinstans föreslagit, ändra begreppet "tillhandahållits" till "åtnjutit" som kriterium för när avdragsschablonen för ökade levnadskostnader skall reduceras. 49 4.11 Beskattning av bilförmån 4.11.1 Bakgrund Äldre bestämmelser I KL fanns ursprungligen inte några särskilda regler för värdering av förmånen att för privat bruk få utnyttja en bil som tillhör arbetsgivaren. Däremot fanns en bestämmelse i 42 § andra stycket KL av innehåll att värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner som ingick i lön eller annan inkomst, skulle beräknas efter ortens pris. RSV utfärdade på grund härav anvisningar för värdering av bilförmån. I dessa anvisningar angav RSV riktvärden för värderingen av bilförmån i inkomstslaget tjänst med utgångspunkt i den disponerade bilens prisklass och den privata körsträckans längd. Bilarna delades in i sju prisklasser och tre åldersklasser. Förmånsvärdet för olika körsträckor angavs för varje klass. Värdet borde dock inte utan särskilda skäl tas upp till lägre belopp än det i tabellen angivna beloppet för 500 mils körning. Anvisningarna blev i princip normgivande för taxeringsmyndigheternas bedömning. Svårigheter uppkom emellertid vid taxeringen av fåmansföretag, i synnerhet beträffande bilar som disponerades av företagsledare i fåmansföretag eller någon honom närstående person. Det infördes därför en bestämmelse att företagsledare vid beräkning av bilförmån skulle ansetts ha kört minst 1 000 mil. En översyn av bestämmelserna ledde till att en presumtionsregel infördes som innebar att samtliga skattskyldiga som erhöll bilförmån skulle ansetts ha kört bilen privat minst 1 000 mil. I samband med införandet av den s.k. förenklade självdeklarationen år 1985 ansågs en ökad schablonisering vid värderingen av bilförmån vara nödvändig. Nya regler som innebar ett schabloniserat system för beskattning infördes år 1986. Dessa regler innebar att förmån av helt fri bil skulle värderas till 22 % av nybilspriset året före beskattningsåret för den senaste årsmodellen av bilen. För bilar som var äldre än tre år skulle förmånen tas upp till 18 % av ifrågavarande värde. Värdet av extrautrustning överstigande 20 000 kr skulle läggas till nybilspriset. Till extra-utrustning räknades all utrustning som hade samband med bilens funktion eller den åkandes komfort eller förströelse. Undantag gjordes endast för anordningar som betingades av sjukdom eller handikapp hos den anställde. Jämkning av förmånsvärdet skulle kunna ske endast när det förelåg synnerliga skäl. Exempel på det var att absolut hinder att nyttja förmånsbilen förelegat under en mer betydande tidsrymd. En sänkning av förmånsvärdet kunde också komma i fråga om bilen hade fast utrust-ning eller inredning som avsevärt försvårade ett privat nyttjande. Samtidigt med att de nya reglerna infördes slopades avdragsrätten för resor mellan bostad och arbetsplats för skattskyldig med bilförmån. I samband med 1990 års skattereform behandlades frågan om beskattning av bilförmån på nytt. RINK anförde att nivån på beskattningen borde fastställas till 30 % av nybilspriset. För bilar som var äldre än tre år borde procentsatsen vara 24. Några utvidgningar av jämkningsmöjligheterna förordades inte av RINK. RINK:s förslag genomfördes i skattereformens första steg genom lagstiftning år 1989. Bilförmånsvärdet bestämdes till 30 % av nybilspriset och för bilar som var tre år eller äldre till 24 %. Genom skattereformens andra steg, som genomfördes genom lagstiftning år 1990, infördes de regler som gäller i dag. Gällande rätt Enligt punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL skall värdet av förmån av fri bil som inte är äldre än tre år bestämmas till 0,8 basbelopp med tillägg av 20 % av nybilspriset i slutet av året före beskattningsåret för senaste årsmodell av förmånsbilen. Om bilmodellen inte saluförts vid denna tidpunkt värderas förmånen till 0,8 basbelopp med tillägg av 20 % av ett uppskattat nybilspris för motsvarande modell. Enligt en begräns- ningsregel får värdet inte överstiga 42 % eller understiga 35 % av nybilspriset. Om årsmodellen är äldre än tre år skall värdet bestämmas till 85 % av det värde som framkommer vid en beräkning enligt reglerna för nyare bilar. För bilar som är sex år eller äldre (inkomståret 1993 gäller detta årsmodell 1988 och äldre) beräknas värdet med utgångspunkt i ett genomsnittsvärde i stället för nybilspriset. Genomsnittsvärdet fastställs av RSV och är 116 000 kr för år 1993. Till det fastställda nybilspriset skall läggas anskaffningskostnaden för extrautrustning i den mån den överstiger 20 000 kr. Med extrautrustning avses all extrautrustning som tillförs bilmodellen i dess grundutförande. Är bilen tio år eller äldre skall enligt RSV:s anvisningar bortses från extrautrustning som anskaffades då bilen var ny. Nivån på beskattningen är en sammanvägning av den privata körsträckans längd samt värdet i sig av dispositionsrätten till bilen. Om den skattskyldige betalar ersättning för bilförmånen skall förmånsvärdet sättas ned med ersättningens belopp. Om den skattskyldige bekostar allt drivmedel för privat bruk får förmånsvärdet sättas ned med en femtedel. Jämkning av förmånsvärdet får ske enligt punkt 4 av anvisningarna till 42 § KL om det föreligger synnerliga skäl. Jämkning på denna grund kan ske såväl uppåt som nedåt. RSV har meddelat rekommendationer för värdering av fri bil, (RSV Dt 1992:16), i vilka närmare beskrivs de situationer där jämkning får anses motiverad. Dessa rekommendationer innebär följande. Jämkning av förmånsvärdet nedåt kan ske om en anställd kan visa att han med hänsyn till sitt arbete varit tvungen att disponera lätt lastbil, personbil av kombityp eller liknande fordon, som har sådan fast utrustning eller inredning att det privata nyttjandet avsevärt begränsats. För personbilar av kombityp eller liknande kan jämkning dessutom ske i de fall utrustningen eller inredningen visserligen inte är fast men inred- 83 ningen eller lasten är så omfattande och skrymmande att en bil med stor lastkapac- itet är nödvändig för fullgörande av arbetsuppgifterna. Förmånsvärdet kan också jämkas nedåt om ett absolut hinder att nyttja förmånsbilen förelegat under en mer betydande och sammanhängande tid och bilen inte heller kunnat användas av den skattskyldiges familj. Ett sådant absolut hinder kan föreligga t.ex. i samband med sjukhusvistelse. Förmånsvärdet för t.ex. taxibilar bör jämkas nedåt, om bilen används i verksamheten i sådan omfattning att betydande hinder föreligger att använda bilen privat. Så kan vara fallet om bilen körs i skift, dvs. bilen används av mer än en förare. För att jämkning skall komma i fråga krävs att bilen är anskaffad enbart för verksamheten och för yrkesmässig personbefordran. Jämkning bör ske till lägst ett halvt basbelopp. Förmånsvärdet bör jämkas uppåt i de fall den anställde har haft förmånen under en kortare tidsperiod då han huvudsakligen haft semester eller motsvarande ledighet. Förmånens värde bör motsvara den inbespa- ring han gjort jämfört med om han hyrt motsvarande bil under denna tidsperiod. Förmånsvärdet bör även jämkas uppåt om förmånsbilens årsmodell är sex år eller äldre och nybilspriset för motsvarande bilmodell i slutet av året före beskattningsåret uppgår till sju basbelopp eller mer, s.k. lyxbilstillägg. 4.11.2 Beräkning av förmånsvärdet Promemorians förslag: Värdet av bilförmån skall bestämmas efter den faktiska privata körsträckan. Om tillfredsställande utredning om den privata körsträckans längd saknas skall förmånsvärdet beräknas med utgångspunkt från en privat körsträcka på 2 500 mil. Förmånsvärdet utgörs dels av ett belopp avseende värdeminskning och kapitalkostnad om 25 % av nybilspriset, dels ett schablonbelopp per mil avseende rörliga kostnader som belöper på den privata körningen. Dessa skall beräknas på grundval av genomsnittliga kostnader för en bil av genomsnittlig prisklass med hänsyn till de kostnader som är direkt beroende av körd vägsträcka. Vid beräkning av preliminärskatt och arbetsgivaravgifter skall värdet av bilförmån beräknas på grundval av en privat körsträcka av 1 500 mil. Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna avstyrker förslaget. RSV avstyrker förslaget på grund av administrativa svårigheter och anför att det är principiellt riktigt att förmånsvärdet beräknas på grundval av den faktiska privata körsträckan men att detta kräver praktiska möjligheter att på ett tillfredsställande sätt fastställa denna. Näringslivets Skattedelegation avstyrker också förslaget på grund av administrativa svårigheter och kontrollproblem och anser det dessutom vara tveksamt om ett genomförande av förslaget leder till en bättre miljö. Kammarrätten i Jönköping kritiserar förslaget eftersom det strider mot kravet på förenkling och Kammarrätten i Stockholm ställer frågan om dagens system verkligen har så många nackdelar att det motiverar den föreslagna ändringen. TCO anser att förslaget är tveksamt ur både integritets- och kontrollsynpunkt eftersom man tvingas att redovisa sin privata körsträcka. Volvo och SAAB avstyrker förslaget och anför att om det genomförs så upphör i praktiken systemet med förmånsbilar att existera. Grossistförbundet Svensk Handel avstyrker förslaget eftersom det torde strida mot regeringens ambition att förenkla skattesystemet och minska byråkratin. Den föreslagna beskattningsnivån är för hög, 1 500 mil bör vara den normala körsträ- ckan vid beräkning av förmånsvärdet. Svenska Revisorsamfundet SRS efterlyser en schablonregel grundad på beräknad faktisk körsträcka och beräknad faktisk kostnad. Förbundet Sveriges Handelsrepresentanter, Landsorganisationen i Sverige, Naturvårdsverket, SJ, Statens Arbetsgivarverk, Svenska Taxiförbundet samt Väg- och Transportforskningsinstitutet har tillstyrkt förslaget. Trafik-och Klimatkommittén förordar att förmånsvärdet görs beroende av fordonets miljöklasstillhörighet. Skälen för regeringens bedömning: Den principiella utgångspunkten för beskattning av bilförmån bör vara att förmånen skall värderas till ett belopp som motsvarar de kostnader som den skattskyldige skulle ha haft om han själv svarat för dem. Att helt bygga reglerna om förmånsbeskattning på beräkningar av de faktiska kostnaderna i enskilda fall är emellertid av praktiska skäl inte genomförbart. Det är således nödvändigt med en viss grad av schablonisering för att åstadkomma ett hanterbart system. Den kritik som riktats mot nuvarande regler är dock att de är alltför schabloniserade. Den privata körsträckans längd påverkar normalt inte förmånsvärdet. Detta har kritiserats av miljöskäl eftersom reglernas utformning förmodas ha medfört en ökad användning av förmånsbilar. För att bemöta denna kritik presenterades i våras ett inom Finansdepartementet utarbetat förslag som innebär att förmånsvärdet skulle be- stämmas på grundval av den faktiska privata körsträckan. Förmånsvärdet skulle beräknas efter en fast kostnad relaterad till nybilspriset samt en rörlig schabloniserad milkostnad. För det fall den skattskyldige inte företedde någon utredning om den faktiska körsträckan skulle, enligt förslaget, beskattning ske efter en privat körsträcka på 2 500 mil. Förslaget har mötts av en kraftig kritik från ett stort antal remissinstanser. Kritiken har främst rört de svårigheter av administrativ art som kravet på dokumentation av den faktiska körsträckan kan leda till. Remissinstanserna har också pekat på kontrollproblemen vid dokumentationen av den privata körsträc- kan. Regeringen har vid bedömningen av frågan sammanvägt förslagets för-och nackdelar. För ett genomförande talar att den nuvarande schablonregeln inte alls beaktar den faktiska privata körsträckan vilket i princip leder till en materiellt oriktig taxering för alla dem som inte kör precis 1 500 mil privat. Detta kan också förmodas medföra en ökad privatkör- ning eftersom några ekonomiska incitament för begränsningar inte föreligger. En ökad privatkörning ligger inte i linje med regeringens miljö- och trafikpolitik. Mot detta kan anföras att majoriteten av dagens förmånsbilar är utrustade med katalytisk avgasrening och att belastningen på miljön från dessa bilar i viss mån överdrivits. Nackdelarna med förslaget är främst de svårigheter av administrativ natur som påtalats av remissinstanserna. En återgång till ett system med körjournaler eller annan likvärdig utredning, och de kontrollproblem som sammanhänger med dessa, skulle enligt vissa remissinstanser öppna vägen för oriktiga uppgifter och fusk. Även om de administrativa svårigheterna enligt regeringens mening synes i någon mån ha överdrivits är det dock svårt att bortse från de nackdelar av administrativ natur som en praktiskt taget enig re- missopinion påtalat. Förutom kontrollproblem finns det risk för att ett genomförande av förslaget skulle leda till inte obetydliga kostnader för arbetsgivare samt även leda till merarbete för skatteförvaltningen. Slutsatsen är därför att förslaget inte skall genomföras. Dagens schabloniserade metod för beskattning av bilförmån bör således finnas kvar. Med de justeringar som föreslås i det följande, bl.a. utökade jämkningsmöjligheter för den som har en omfattande tjänstekörning samt slopad förmåns-beskattning i de fall förmånsbilen används endast i ringa omfattning, uppnås också påtagliga förbättringar av reglerna, bl.a. genom att det i större utsträckning blir möjligt att beakta de faktiska förhållandena. Fortfarande kvarstår i viss utsträckning de tidigare påtalade problemen. Dessa frågor bör skyndsamt beredas vidare. Beredningen bör ske så att ett eventuellt förslag skall kunna träda i kraft den 1 januari 1995. En naturlig utgångspunkt är att förmånen i princip skall värderas till ett belopp som motsvarar de kostnader den skattskyldige skulle ha haft om han själv svarat för dem. Syftet är att uppnå en mer korrekt beskattning och positiva miljöeffekter. Eventuella regeländringar bör företas inom en oförändrad nivå för beskattningen av tjänstebilar. Eventuella förändringar bör också vara förenliga med en enkel och obyråkratisk administration. 4.11.3 Nybilspriset Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förutom vad gäller reduceringen av förmånsvärdet för äldre bilar. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Näringslivets Skattedelegation tillstyrker förslaget men efterlyser en rikstäckande lista över nybilspriser. RSV tillstyrker förslaget men önskar ett klarläggande av vilket pris som gäller, om det är arbetsgivarens faktiska kostnad för inköp av förmånsbilen eller om det är det officiella "listpriset". SAF tillstyrker förslaget men anser att priset skall reduceras med 15 % under vart och ett av de två första åren och därefter med 10 % för de därpå följande tre åren. Skälen för regeringens förslag: Bilförmånsvärdet beräknas enligt dagens regler med utgångspunkt i nybilspriset i slutet av året före beskattningsåret för senaste årsmodell av förmånsbilen. Om bilen inte saluförs skall nybilspriset uppskattas med hänsyn till nybilspriset för motsvarande modeller. För bilar som är äldre än tre år skall enligt nuvarande regler förmånsvärdet sättas ned till 85 % av det värde som framkommer vid en beräkning enligt huvudregeln. Är förmånsbilen sex år eller äldre skall värdet av förmånen nedsättas till 85 % av det värde som framkommer vid en beräkning enligt huvudregeln men som grundar sig på 85 % av ett uppskattat nybilspris av de året före beskattningsåret vanligast förekommande bilarna. Denna bestämmelse har kritiserats eftersom det är värdet av senaste årsmodell som skall ligga till grund för värderingen även om förmånsbilen är t.ex. tre år gammal. Om bilpriserna stiger kan effekten bli att förmånsvärdet är högre för en förmånsbil det tredje året än när bilen var ny. I promemorian föreslås att man vid värderingen av bilförmånen skall utgå från nybilspriset för den aktuella årsmodellen. Härmed avses det s.k. "listpriset", som fastställs av RSV och inte det pris arbetsgivaren faktiskt betalat. En sådan förändring skulle ha flera fördelar. Förmånens värde för de första fem åren kan beräknas av såväl förmånshavaren som arbetsgivaren redan när förmånen erhålls. Detta borde vara ett praktiskt och lättillämpat system för såväl skattskyldiga som arbetsgivare och myndigheter. Dessutom skärps inte beskattningen av bilförmånen för att priserna på senaste årsmodellen stiger. Promemorians förslag om att övergå till nybilspriset för årsmodellen vid värderingen bör därför genomföras. Den i det föregående föreslagna metoden om att listpriset skall ligga till grund för förmånsvärdet innebär i praktiken på grund av prisutvecklingen att förmånsvärdet sjunker successivt. Det finns därför inte anledning att ha någon särskild reduktion för bilar äldre än tre år. Samma värderingsregel bör således gälla för bilar som är högst fem år gamla. När det gäller bilar som är sex år eller äldre torde det i många fall vara svårt att få fram en uppgift om nybilspriset för den aktuella års-modellen. Därför bör en schabloniserad metod efter mönster från dagens regler gälla. Schablonen bör dock grunda sig på en jämförelse med de vanligaste företagsägda bilarna och inte som nu de vanligast förekommande bilarna. Detta bör kunna ske genom att värdet beräknas på priset av de vanligaste bilarna ägda av juridiska personer. Härigenom uppnås en bättre överensstämmelse med genomsnittspriset för de vanligaste tjänstebilarna. Det bör åligga RSV att fastställa detta nybilspris på samma sätt som sker i dag. Lagrådet har påpekat att den i lagrådsremissen angivna lydelsen av andra stycket av punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL, som reglerar värderingen av nyssnämnda s.k. sexårsbilar, är oklar och behöver förtydligas. Regeringen vill framhålla att avsikten med bestämmelsen är att om förmånsbilens årsmodell är sex år eller äldre skall förmånsvärdet beräknas på grundval av ett belopp som utgör 70 % av ett uppskattat nybilspris för beskattningsårets årsmodell av de vanligast förekommande bilarna ägda av juridiska personer och inte på nybilspriset för årsmo-dellen. Förmånsvärdet skall således i övrigt beräknas i enlighet med värderingsreglerna i första stycket av punkt 2 av anvisningarna. Den s.k. alternativregeln i andra stycket ger den skattskyldige möjlighet att beräkna förmånsvärdet på nybilspriset för årsmodellen i stället för på nyssnämnda genomsnittspris, eftersom genomsnittspriset i vissa fall kan vara högre än nybilspriset. Begränsningen i första stycket sista meningen av nämnda bestämmelse om att förmånsvärdet inte får överstiga en viss procent av nybilspriset för årsmodellen bör emellertid inte vara tillämplig när alternativregeln används med hänsyn till att omotiverat låga för- månsvärden annars kan uppkomma. Lagtexten har justerats i enlighet med det nu anförda. På Lagrådets inrådan har vidare den i lagrådsremissen föreslagna lagtexten i första stycket av anvisningspunkten justerats på så sätt att ordet "årsmodellåret" ersatts av "årsmodellen". Ifrågavarande förslag föranleder en ändring i punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL. Följdändringar görs också i 8 § UBL, 3 kap. 7 § LSK och 5 §USAL. 4.11.4 Extrautrustning Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Förbundet Sveriges Handelsrepresentanter anser att s.k. airbag och ABS-bromsar bör få en skattemässigt gynnsam be-handling. RSV tillstyrker förslaget men anför att viss utrustning bör i likhet med nuvarande regler undantas från beskattning, t.ex. biltelefon, mobiltelefon, kommunikationsradio och vinterdäck. Även Volvo och SAAB anser att s.k. säkerhetsutrustning skall behandlas gynnsamt och Svenska Revisorsamfundet SRS anför att även utrustning som är positiv ur miljösynpunkt bör undantas. Skälen för regeringens förslag: Med nuvarande regler för beräkning av förmånsvärdet skall till det fastställda nybilspriset läggas anskaffningskostnaden för extrautrustning i den mån den överstiger 20 000 kr. Som extrautrustning räknas all utrustning som har samband med bilens funktion eller den åkandes komfort eller förströelse. Enligt RSV:s rekom- mendationer (RSV Dt 1992:16) avses med extrautrustning all extra utrustning som tillförs bilmodellen i dess grundutförande. Utrustningen kan vara fast monterad på bilen eller monterad på så sätt att den lätt går att avlägsna om den är avsedd att utnyttjas på fordonet. Det saknar betydelse för förmånsvärderingen om utrustningen anskaffas i samband med att bilen levereras eller vid ett senare tillfälle, likaväl som om utrustningen redan finns i förmånsgivarens ägo innan bilen anskaffas, t.ex. för bilens körsäkerhet eller för förarens eller passagerarnas bekvämlighet. Bestämmelsen om skattefrihet för extrautrustning för 20 000 kr inför-des av förenklingsskäl. Man skulle slippa att frångå huvudprincipen vid värderingen av förmånen bara för att viss extrautrustning anskaffats. En långtgående anpassning synes emellertid ha skett till skattereglerna på så sätt att utrustning som tidigare ingick i bilens grundmodell nu måste anskaffas som extrautrustning. Regeln fyller således inte längre det av-sedda förenklingssyf- tet. Regeringen anser därför att promemorians för-slag om ett slopande av det s.k. fribeloppet på 20 000 kr bör genomföras. Vissa remissinstanser har hävdat att värdet av viss säkerhetshöjande utrustning som t.ex. ABS-bromsar och krockkudde skall undantas från beskattning. Regeringen delar inte denna uppfattning. En sådan åtgärd skulle sannolikt leda till att det skulle dröja innan denna typ av utrustning blev standard på svenska bilar. Det kan också föreligga svårigheter att avgöra vad som är sådan säkerhetsutrustning som bör undantas från för-månsbeskattning. Härigenom kan gränsdragningsproblem uppkomma. Nämnas bör också att i dag, enligt RSV:s handledning för beskattning av inkomst och förmögenhet vid 1993 års taxering, viss utrustning inte ingår i extrautrustningen utan betraktas som fristående utrustning. Det gäller dels mobiltelefon eller kommunikationsradio, dels vinschar, kranar o.d. som anskaffats för tjänstebruk. Anordning som betingas av sjukdom eller handikapp hos förmånshavaren skall inte heller anses som sådan extrautrustning som kan påverka förmånsvärdet. Därmed avses emellertid inte sådana anordningar som bilar generellt utrustas med. Någon ändring i förevarande avseende åsyftas inte med regeringens förslag. Med hänsyn till den långtgående anpassning till fribeloppet som verkar ha skett leder ett slopande av det i praktiken till en generell höjning av förmånsvärdet som bör motverkas med andra regeländringar. Regeringen återkommer till denna fråga i följande avsnitt. Regeringens förslag föranleder en ändring i punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL. 84 4.11.5 Åtgärder för att uppnå ekonomisk neutralitet Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förutom justeringen av övre och nedre gränserna för förmånsvärdet. Remissinstanserna: Förslaget om justering från 0,8 basbelopp till 0,7 basbelopp har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Skälen för regeringens förslag: Genom att det s.k. fribeloppet om 20 000 kr avskaffas blir, om förutsättningarna i övrigt är lika, resultatet att förmånsvärdet ökar. Storleken av höjningen är beroende av i vilken grad bilen anpassats till nuvarande regler. Med anpassning avses den möjlighet som nuvarande regler ger att tillskapa en "fiktiv" bilmodell vars pris understiger det faktiska med upp till 20 000 kr. Detta lägre pris ligger till grund för RSV:s värdering. Vid försäljning av en anpassad bil tillkommer ett obligatoriskt paket av utrustning vars pris överensstämmer med skillnaden mellan den verkliga och den fiktiva bilmodellens pris. På detta sätt kan det s.k. fribeloppet bakas in i bilens pris. Om maximal anpassning skett kommer förmånsvärdet att öka med 4 000 kr eftersom förmånsvärdet i denna del bestäms till 20 % av nybilspriset (20 000 x 0,2 = 4 000). Är bilen inte utrustad med extrautrustning påverkas naturligtvis inte förmånsvärdet av att fribeloppet slopas. Genom att beräkna nybilspriset med utgångspunkt i priset för årsmodellen i stället för som tidigare, med ett för varje år uppräknat nybilspris, sjunker förmånsvärdet. Detta gäller under förutsättning att förmånsbilen innehas mer än ett år samt att priset på bilmodellen stiger. Normalt är så fallet. För en bil vars pris ökar med t.ex. 5 000 kr från ett år till nästa kommer förmånsvärdet att vara 1 000 kr lägre år två med nu föreslagna regler (5 000 x 0,2 = 1 000). Effekterna av dessa två förändringar motverkar varandra. I normalfallet kommer dock den höjande effekten att överstiga den sänkande. Med anledning härav bör reglerna förändras för att en skärpning av beskattningen inte skall uppstå. Detta bör ske genom att den del av förmånsvärdet som bestäms till 0,8 basbelopp sänks till 0,7 basbelopp. Detta innebär en minskning av för-månsvärdet med 10 % av basbeloppet, vilket för år 1994 blir ca 3 500 kr vid ett antagande att basbeloppet uppgår till 35 500 kr. Med nuvarande regler uppstår ett intervall (ca 130 000 * 190 000) där förmånsvärdet bestäms enligt huvudregeln. Under och över intervallet bestäms förmånsvärdet i stället till 42 resp. 35 % av bilens nybilspris. För bilar vars pris understiger intervallets undre gräns, ca 130 000 kr (0,8 x basbeloppet/(0,42 * 0,2)) kommer ett slopande av det s.k. fribeloppet för extrautrustning på 20 000 kr att öka förmånsvärdet med 42 % av 20 000, dvs. med 8 400 kr, om bilen är maximalt anpassad. För att mildra effekten bör procentsatsen för det maximala värdet sänkas från 42 till 40 % av nybilspriset. På samma sätt kommer bilar vars pris är högre än intervallets övre gräns, ca 190 000 kr (0,8 x basbeloppet/(0,35 * 0,2)) att få ett högre förmånsvärde med 7 000 kr (35 % av 20 000 kr). För att även mildra denna effekt bör procentsatsen för det undre värdet sänkas från 35 till 32 % av nybilspriset. Dessa förändringar kommer, enligt regeringens mening, att i stort sett innebära att neutralitet uppnås i förhållande till nuvarande regler. Förslaget föranleder ändringar i punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL. 4.11.6 Bilen som arbetsredskap Promemorians förslag: Förutom möjligheten till jämkning även för den som huvudsakligen använt bilen i tjänsten överensstämmer förslaget i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksrevisionsverket efterlyser en belysning av de administrativa konsekvenserna av att införa den föreslagna jämkningsmöjligheten. Länsrätten i Stockholms län avstyrker förslaget och anför att eventuella förändringar av jämkningsmöjligheterna bör ske i inskränkande riktning. Kammarrätten i Stockholm tror att det kan uppkomma gränsdragningsproblem om förslaget genomförs men anser att en viss uppluckring torde vara välmotiverad. Näringslivets Skattedelegation anser att när tjänstekörningen överstiger 3 500 mil per år bör det kunna presumeras att den privata körningen varit så ringa (ej över 300 mil) att någon förmånsbeskattning inte aktualiseras. I övriga fall * där tjänstekörningen överstiger 2 500 mil * bör förmånen schablonmässigt värderas till ett halvt basbelopp. Skälen för regeringens förslag: Företrädare för vissa yrkesgrupper som t.ex. handelsresande och resemontörer, som har en omfattande tjänstekörning, har hävdat att beskattning av en privat körsträcka på 1 500 mil är alltför hög eftersom det privata nyttjandet blir begränsat när bilen används mycket i tjänsten. Enligt regeringens uppfattning är det motiverat att förändra beskattningen för denna grupp så att bättre överensstämmelse nås mellan den faktiska privata körsträckan och förmånsvärdet. En särskild jämkningsgrund bör därför införas för det fall bilen har karaktär av arbetsredskap eller när körningen i tjänsten är mycket omfattande. Med bil som har karaktär av arbetsredskap bör avses att bilen i väsentlig mån är inredd eller avpassad för annat än persontransport, t.ex. installations- eller distributionsbilar av olika slag vilket begränsar det privata nyttjandet av bilen. Redan i dag finns möjlighet att jämka förmånsvärdet enligt RSV:s anvisningar när bilen har karaktär av arbetsredskap. Lagtexten bör emellertid förtydligas i detta avseende. Beträffande de kategorier som har en omfattande tjänstekörning bör det kunna presumeras att om tjänstekörningen uppgår till minst 3 000 mil det privata nyttjandet är så begränsat att det föreligger grund för jämkning. Jämkning bör i ett sådant fall kunna ske till ca 70 % av fullt förmånsvärde. Vid mycket långa körsträckor i tjänsten, t.ex. över 4 000 mil per år bör jämkning kunna ske till 50 % av fullt förmånsvärde. Dessa milantal och procenttal för jämkningens storlek är avsedda som riktmärken men kan frångås i det enskilda fallet om en bedömning av samtliga omständigheter motiverar det. Även om tjänstekörningen inte är så omfattande som anges i det föregående bör jämkning kunna medges om bilen huvudsakligen använts i tjänsten och den skattskyldige kan visa att den privata körsträckan varit mycket begränsad i förhållande till den totala körsträckan utan att för den skull ringa användning kan anses föreligga. Så torde vara fallet för vissa bilar som används i t.ex. taxirörelse. Hur stor nedsättning av förmånsvärdet som bör göras får också i dessa fall bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter. I dag kan enligt RSV:s rekommendationer förmånsvärdet för t.ex. taxibilar under vissa förutsätt- ningar jämkas ned till ett halvt basbelopp. Någon mer restriktiv bedöm-ning i detta hänseende är inte avsedd med de nu föreslagna reglerna.Det får ankomma på den skattskyldige att göra sannolikt att tjänstekörningen varit av sådan omfattning att jämkningsförutsätt- ningar föreligger. Detta kan lösas med bl.a. körjournal, reseräkningar eller motsvarande noteringar. Utredning av detta slag kan visserligen sällan bli helt tillförlitlig. Den bör dock i regel kunna godtas om den inte motsägs av omständigheterna eller av annan anledning inte framstår som trovärdig. Regeringens förslag föranleder en ändring i punkt 4 av anvisningarna till 42 § KL. 4.11.7 Ringa användning Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som yttrat sig i denna fråga tillstyrker förslaget. Näringslivets Skattedelegation och Företagarnas Riksorganisation anser att gränsen på 100 mil skall höjas till 300 mil. Länsrätten i Stockholms län tillstyrker principen att likformighet bör råda mellan tjänst och näringsverksamhet i detta hänseende men ifrågasätter om inte denna likformighet kan uppnås genom att reglerna om beskattning av enskilda näringsidkare ändras. Skälen för regeringens förslag: Enligt de regler som gäller för beskattning av bilförmån i inkomstslaget näringsverksamhet skall privat bruk av bil som ingår i egen näringsverksamhet uttagsbeskattas om det sker i mer än ringa omfattning. Enligt RSV:s rekommendationer avses med ringa omfattning i detta sammanhang ett fåtal tillfällen per år och en sammanlagd körsträcka om högst 100 mil. Kritik har riktats mot bestämmelserna som innebär att olika regler gäller beroende på om den skattskyldige bedriver näringsverksamhet som enskild firma eller i eget aktiebolag. Det har ansetts orättvist att den som har en enskild firma får köra upp till 100 mil utan att beskattning utlöses, medan den som driver aktiebolag beskattas så snart han kört en kortare sträcka. Regeringen finner kritiken mot nuvarande regler befogad. De bör således ändras. Det finns två sätt att öka likformigheten av beskattningsreglerna mellan de olika företagsformerna. Antingen kan man, som föreslås i promemo- rian, låta de regler som gäller för enskilda näringsidkare gälla även för inkomstslaget tjänst eller också kan man som Länsrätten i Stockholms län föreslagit, låta de regler som gäller i inkomstslaget tjänst gälla även för enskilda näringsidkare. Regeringen finner att det av förenklingsskäl lämpligaste sättet är att genomföra förslaget i promemorian vilket innebär att skattefrihet införs för den som i inkomstslaget tjänst använt förmånsbil i endast ringa omfattning. Med ringa omfattning bör avses, som anges i RSV:s rekommendationer, högst ett fåtal tillfällen och en sammanlagd körsträcka av högst 100 mil. Med detta förslag utlöses inte beskattning vid rent bagatellartade körningar. Regeringens förslag föranleder en ändring i punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL. 4.12 Ikraftträdande Förslagen innebär att de ändrade bestämmelserna skall träda i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. Reglerna rörande bestämmandet av normalbeloppets storlek för hel dag vid utlandsförrättning skall dock gälla först i fråga om kalenderåret 1995. För kalenderåret 1994 föreslås i detta avseende särskilda övergångsbe- stämmelser. Äldre föreskrifter skall fortfarande gälla i fråga om ersättning för flyttningskostnader och ökade levnadskostnader som avser tid före utgången av år 1993. Ändringarna i UBL föreslås tillämpas första gången i fråga om preliminär skatt för år 1994 och ändringarna i USAL föreslås tillämpas första gången på förmån som åtnjuts efter ikraftträdandet. 85 5 Slopat statligt grundavdrag Skälen för regeringens förslag: För att underlätta en bred förankring av krispolitiken förordade Finansutskottet i betänkandet 1992/93:FiU30 (s.127) en tillfällig sänkning av grundavdraget. Sänkningen borde enligt utskottet ske genom att grundavdraget vid den statliga taxeringen slopas vid 1995 och 1996 års taxeringar (inkomståren 1994 och 1995) och att en regel införs som innebär att det nuvarande fasta skattebeloppet på 100 kr inte tas ut på inkomster under den nivå som motsvaras av nuvarande grundavdrag. Ett sådant förslag borde enligt utskottet föreläggas riksdagen i sådan tid att att det kan träda i kraft den 1 januari 1994. Riksdagen anslöt sig till utskottets förslag (rskr. 1992/93:447). På grundval av riksdagens ställningstagande har inom Finansde- partementet utarbetats ett lagförslag rörande sänkt grundavdrag enligt de av riksdagen angivna riktlinjerna. Förslaget innebär således att det statliga grundavdraget vid 1995 och 1996 års taxeringar i princip slopas vid beräkning av fysiska personers beskat- tningsbara förvärvsinkomster. Effekten av en sådan åtgärd motsvarar i de flesta fall att skiktgränsen för statlig in- komstskatt sänks med ca 8 800 kr, vilket ger en inkomstförstärkning för staten på ca 2 mdkr per år. Skattehöjningen för den enskilde inkomsttagaren blir därmed högst ca 1 760 kr. De som i dag medges statligt grundavdrag med belopp som motsvarar det särskilda grundavdraget vid taxering till kommunal inkomstskatt skulle dock i vissa fall kunna komma att drabbas av skattehöjningar på upp till ca 10 000 kr. För att undvika en sådan effekt bör därför statligt grundavdrag medges för denna grupp skattskyldiga men endast med belopp som motsvarar den del av det särskilda grundavdraget vid den kommunala taxeringen som överstiger det kommunala grundavdraget beräknat enligt 48 § 2 och 3 mom. KL. För att inte en skatteskärpning skall uppstå för små inkomster bör det fasta beloppet på 100 kr inte tas ut om den till statlig inkomstskatt beskat- tningsbara inkomsten inte överstiger vad som motsvarar det nuvarande statliga grundavdraget. Åtgärden leder inte till att nuvarande högsta marginalskatt på ca 50 % höjs. Förslaget bör komma till uttryck i en särskild lag. 6 Övriga frågor 6.1 Särskilt grundavdrag för pensionärer med utländsk pension Skälen för regeringens förslag: Den som får folkpension har i vissa fall rätt till ett särskilt grundavdrag som är högre än det grundavdrag som utgår för den som inte har folkpension. Bestämmelserna om det särskilda grundavdraget finns i 48 § 4 mom. KL och i anvisningarna till nämnda paragraf. I 48 § 4 mom. stadgas att skattskyldig fysisk person, som varit bosatt här i riket under hela eller någon del av beskattningsåret och vars inkomst till inte obetydlig del har utgjorts av folkpension, har rätt att i stället för grundavdrag enligt bestämmelserna i 2 eller 3 mom. nämnda lagrum få ett särskilt grund-avdrag enligt vad som närmare anges i punkt 1 av anvisningarna till paragrafen. I anvisningspunkten regleras det särskilda grundavdraget närmare. Reglerna är förhållandevis komplicerade och innebär bl.a. följande. I första stycket av anvisningspunkten anges vad som skall anses som folkpension. Vidare stadgas att folkpensionen skall anses utgöra en inte obetydlig del av den skattskyldiges inkomster om den uppgått till minst 6 000 kr eller minst en femtedel av den sammanräknade inkomsten. I de följande styckena anges det särskilda grundavdragets storlek och den avtrappning av avdraget som skall ske när pensionen överstiger vissa gränsbelopp. Annan inkomst än pension i KL:s mening medför i allmän-het inte avtrappning av avdraget. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL förstås med pension bl.a. folk- och tilläggspension enligt AFL. Utländsk socialförsäkringspension torde inrymmas i lagrummets pensions-begrepp endast i den mån den kan utgå "på grund av tidigare tjänsteförhållande". Det finns ett antal pensionärer bosatta i Sverige som saknar folkpension men som har utländska pensioner. De flesta av dessa torde komma från de nordiska länderna. En sådan pensionär med låga pensionsinkomster kommer i vissa fall i ett sämre skattemässigt läge än svenska pensionärer på grund av det särskilda grundavdragets konstruktion. En förutsättning för särskilt grundavdrag är nämligen som framgått att den skattskyldige uppbär folkpension på minst 6 000 kr eller minst en femtedel av den sammanräknade inkomsten. Vidare är särskilt grundavdrag begränsat till faktisk uppburen folkpension och pen- sionstillskott i vissa fall. Personer bosatta i Sverige som får pensioner från utlandet men som saknar eller har mycket låg folkpension får således inget särskilt grundavdrag, även om deras pensionsinkomster är så låga att de, om pensionen varit folkpension, skulle fått särskilt grundavdrag. De kan därför på grund av den högre beskattningen hamna i en besvärlig ekonomisk situation. Frågan har främst uppmärksammats när det gäller norska pensionärer. Enligt intern norsk lagstiftning kan beskattning inte ske av norsk pension som utgår till personer bosatta utomlands. Sverige tillämpar i denna situation bestämmelsen i dubbelbeskattningsavtalet mellan de nordiska länderna om att hemvistlandet har rätt att beskatta inkomst från annat nordiskt land om utbetalarlandet inte tar upp inkomsten till beskattning. Detta medför att norska pensionärer som bosatt sig i Sverige missgynnas eftersom de erhåller norsk pension som beskattas i Sverige i vissa fall men inte medges särskilt grundavdrag om de inte är berättigade till folkpension som utgör en inte obetydlig del av inkomsten. Problemet är emellertid generellt. Det kan således uppkomma även beträffande pensioner från andra länder i den mån frågan inte reglerats genom dubbelbeskattningsavtal eller konventioner angående pensionsförmåner. Det kan sättas i fråga om den nuvarande utformningen av det särskilda grundavdraget är förenligt med EES-avtalet med hänsyn till att pensioner som uppbärs från andra EES-länder än Sverige i vissa fall kommer att indirekt beskattas hårdare än svenska pensioner. Rent formellt sker visserligen ingen diskriminering på grund av medborgarskap eftersom de svenska skattereglerna inte knyter an till medborgarskap utan till vilken typ av pension som uppbärs. I praktiken leder dock reglerna till en diskriminering av utländska pensioner, även om de skulle utgå efter grunder som är jämförbara med de som gäller för folkpension. Från skatteförmågesynpunkt vore det rimligt att pensionärer med utländska pensioner behandlades skattemässigt likvärdigt med folkpensionärer liksom att svenska och utländska pensioner behandlas lika vid avdragsberäkningen. Problemen med grundavdragets nuvarande konstruk-tion kan dessutom antas öka i framtiden dels genom de nya reglerna om intjänandetid för folkpension, dels på grund av en ökad rörlighet av arbetskraft mellan de länder som blir anslutna till EES-avtalet. Enligt EES-avtalet blir huvudregeln att pension uppbärs från de olika länder som en person arbetat och bott i. Det kan således i framtiden antas bli vanligare att en person bosatt i Sverige uppbär pensionsförmåner från flera EES-länder. I vissa fall, t.ex. för tyska pensioner, har frågan lösts genom dubbel- beskattningsavtal. Det är emellertid inte en framkomlig väg att genom sådana avtal åstadkomma en lösning av problemet. Det är också otänk-bart med särlösning i svensk lagstiftning för t.ex. norska pensioner eftersom särregler för pensioner från visst EES-land knappast skulle vara förenliga med EES-avtalet. Mot bakgrund härav bör enligt regeringens mening reglerna om det särskilda grundavdraget justeras. En lösning på det beskrivna problemet är att i bestämmelserna om särskilt grundavdrag föra in en regel om att utländska pensioner skall jämställas med folkpension om de utgår efter likartade grunder som folkpension, alltså utgör en allmän pensionsförmån som i huvudsak utgår till den som har uppnått en viss ålder eller motsvarar svensk förtidspen- sion eller svensk efterlevandepension och således inte som generell förutsättning grundas på förvärvsarbete. Samtidigt skulle en regel införas med innebörd att utländsk pension motsvarande folk- och tilläggspension enligt AFL skall beaktas vid avdragsberäkningen. En sådan lösning skulle vara förhållandevis enkel att genomföra lagtekniskt och kan inte heller antas medföra något påtagligt skattebortfall. Mot detta alternativ talar att det i vissa fall skulle uppstå svårigheter för skatteförvaltningen att avgöra vilka utländska pensioner som skall jämställas med folkpension. Det kan dessutom ifrågasättas om det inte vore rimligt att också andra pensionärer med små pensionsinkomster borde vara berättigade till särskilt grundavdrag även om deras pensioner inte är jämförbara med folkpension. I många länder både i och utanför Europa saknas allmänna pensionssystem av det slag som den svenska folkpensionen utgör. I stället är pensionen ofta knuten till de inkomster pensionären haft under sin yrkesverksamma tid. Det är inte heller ovan-ligt att den enskilde som en förmån i samband med anställningen får tryggad inkomst på ålderdomen. Denna grupp pensionärer skulle inte heller omfattas av den här diskuterade alternativet till ändring av särskilt grundavdrag. Det hade därför i och för sig varit att föredra att alla typer av ålderspensioner som inte överstiger en viss nivå berättigar till särskilt grundavdrag. Även sistnämnda alternativ leder emellertid till olika svårigheter. För det första torde det t.ex. många gånger vara svårt för skatteförvaltningen att avgöra om en förmån över huvud taget utgör pension eller någon annan form av anställningsinkomst. Vidare skulle komplikationer upp-komma beträffande reglerna om avtrappning av det särskilda grundav-draget. Slutligen kan skattebortfallet antas bli betydligt större med detta alternativ. Enligt regeringens bedömning är det inte möjligt att finna en till alla delar tillfredsställande lösning på dessa problem utan en mer grundläggande förändring av reglerna om särskilt grundavdrag. En långsiktigt hållbar lösning av sistnämnda fråga kräver emellertid bl.a. samordning med de förändringar av pensionssystemet som kan bli aktuella med an-ledning av Pensionsarbetsgruppens förslag och kan således inte tas fram nu. Å andra sidan synes det nödvändigt att justera reglerna med anledning av EES-avtalet. I förevarande läge anser regeringen att det först disku-terade alternativet, trots vissa brister, är det enda som för närvarande är möjligt att genomföra. Regeringen föreslår därför att reglerna om särskilt grundavdrag justeras på så sätt att med folkpension i form av ålders-, förtids- och efterlevandepension jämställs utländska pensioner som utbetalas enligt utländsk lagstiftning om social trygghet och utgår efter likartade grunder som folkpension samt för vilka skattskyldighet föreligger i Sverige. Därmed avses inte att någon beloppsmässig jämförelse skall ske. Vidare bör särskilt grundavdrag avtrappas med hänsyn till utländsk pension som på motsvarande sätt jämställs med folk-och tilläggspension enligt AFL. Den nu föreslagna lösningen får dock ses som tillfällig i avvaktan på att frågan bereds ytterligare. De nya bestämmelserna bör tas in i punkt 1 av anvisningarna till 48 § KL. Det kan påpekas att bestämmelserna om vad som utgör folkpension m.m. i denna anvisningspunkt endast gäller vid tillämpningen av den-samma samt 48 § 4 mom och t.ex. inte vid bedömning av dek- larations-skyldighet. Initiativet för att utländsk pension skall jämställas med svenska pensionsformer bör ligga hos den skattskyldige. Således görs den jäm-förande bedömningen endast om det begärs att viss utländsk pension skall behandlas som folkpension. Vidare bör det åligga den skattskyldige att till skattemyndigheten inkomma med den utredning som behövs för bedömningen av om jämförbara grunder föreligger. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. 6.2 Skattefrihet vid statlig och kommunal tjänsteexport Skälen för regeringens förslag: Skattefrihet enligt 54 § första stycket f KL medges om anställningen och vistelsen utomlands varat minst ett år i samma land även om inkomsten inte beskattats i verksamhetsstaten på grund av lagstiftning eller administrativ praxis i detta land eller annat avtal än dubbelbeskattningsavtal som detta land ingått. Sådan skattefrihet medges dock inte för anställning hos svenska staten, svensk kommun, svensk landstingskommun eller svensk församling. Anledningen till att offentliganställda inte omfattas av regeln är att skattelagstiftningarna i många länder är utformade så att offentliganställd som utsänts från annan stat är undantagen från beskattning av inkomsten av anställningen. Detta därför att staterna av internationell artighet och ömsesidig respekt och för att inte störa det mellanstatliga samarbetet valt att avstå från att beskatta andra staters offentliganställda. Skulle offentliganställda generellt omfattas av ettårsregeln skulle detta därför i de flesta fall leda till total skattefrihet. Undantaget från beskattning omfattar i flertalet länder endast offent- liganställda som utför traditionell offentlig verksamhet dvs. inte anställda som utför arbete i samband med affärsverksamhet som bedrivs av en stat eller något av dess organ. Jämför punkt 3 i artikel 19 i OECD:s modellavtal för bilaterala dubbelbeskattningsavtal som föreskriver att reglerna för beskattning av ersättning på grund av enskild tjänst i stället skall tillämpas i denna situation. Några statliga myndigheter, däribland Riksrevisionsverket, RSV och SCB har under senare år haft personal engagerad i verksamhet i utveck-lingsländer. Verksamheten har av de angivna verken bedrivits i vinstsyfte. Den har haft formen av ett institutionellt samarbete som hjälpt utveck-lingslandet att bygga upp egna system för redovisning, beskatt- ning, statistik m.m. Verksamheten har regelmässigt finansierats inom ramen för ett biståndsprojekt. Oftast har experter hos de angivna verken anställts av något redan befintligt bolag som mot ersättning från verken handhaft arbetsgivarfunktionen och administrationen. Förfarandet har bl.a. syftat till att de anställda * liksom vad som gäller för andra privatanställda * skulle kunna erhålla skattefrihet enligt ettårsregeln. Kritik har emellertid riktats mot förfarandet och det har bl.a. ifrågasatts om de anställda skall anses ha utfört det ifrågavarande arbetet i sin tjänst hos verken. De skäl som i övrigt finns för att inte låta ettårsregeln omfatta offentliganställda föreligger inte i de fall som beskrivits i det föregående, eftersom det här är fråga om en från övrig offentlig verksamhet klart avgränsad affärsverksamhet. Då det är angeläget att den angivna tjänste-exporten inte störs eller förhindras och dessutom bör kunna ske även i verkens direkta regi bör ettårsregeln ändras så att den omfattar offent-liganställd när fråga är om tjänsteexport. Förslaget föranleder en ändring i punkt 3 av anvisningarna till 54 § KL. De nya reglerna bör tillämpas redan fr.o.m. 1994 års taxering. 7 Ekonomiska effekter för den offentliga sektorn Av förslagen i avsnitt 4 är det endast förslaget om utlandstraktamente som ger några effekter av betydelse. Avdraget för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa i utlandet föreslås bli närmare anpassat till vad som gäller för motsvarande avdrag vid inrikes förrättning. Detta innebär en sänkning av avdragen, dels beroende på att normalavdragen kommer att generellt sett hamna på en lägre nivå än i dag, dels beroende på att avdragen också skall reduceras efter tre månaders förrättning på en och samma ort. Avdragen i dag kan beräknas uppgå till ca 2,2 mdkr och kan till följd av förslagen antas minska till ca 1,5 mdkr. Härvid har antagits att de nuvarande trak- tamentsnivåerna kommer att vara oförändrade även om avdragsbeloppen ändras. Förslaget kan med denna förutsättning beräknas ge ökade skatte- och avgiftsintäkter med ca 500 mkr. De ekonomiska effekterna för den offentliga sektorn av att fysiska personers rätt till grundavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt slopas vid 1995 och 1996 års taxeringar har kommenterats i avsnitt 5. Förslagen i avsnitt 6 kan inte antas medföra några nämnvärda ekonomiska effekter för den offentliga sektorn. 8 Specialmotivering 8.1 Kommunalskattelagen (1928:370) 19 § Ändringen i 19 § innebär att förmån av fri resa till eller från anställningsin- tervju eller kostnadsersättning för sådan resa är skattefri till den del förmånen eller kostnadsersättningen avser resa inom Sverige och såvitt gäller ersättningen den inte överstiger de faktiska kostnaderna. Med anställningsin- tervju avses sådan intervju som görs vid personlig inställelse och som företas innan ett eventuellt anställnings- eller uppdragstagar-förhållande föreligger mellan den potentiella ar- betsgivaren/uppdrags-givaren och den arbetssökande. I begreppet anställnings- intervju ligger också att det skall vara fråga om en intervju som skall ha till syfte att bedöma om den skattskyldige skall erbjudas en viss anställning eller ett visst uppdrag. Skattefriheten gäller dock endast till den del det är fråga om resa inom riket. I den mån skattskyldig påbörjar den fri resan eller den resa för vilken ersättning erhållits utomlands får följaktligen en proportionering göras. Avser ersättningen kostnader för körning med egen bil är dock skattefriheten begränsad till den del av ersättningen som inte överstiger det avdragsbelopp som medges för kostnader för körning med egen bil mellan bostad och arbetsplats. 32 § 3 e mom. Ändringen i första stycket innebär att uttrycket av mindre värde kopplas till begreppet förmåner. Härmed avses att tydligare markera att kravet på "mindre värde" gäller alla slags per- sonalvårdsförmåner och inte bara sådana enklare åtgärder som syftar till att skapa trivsel i arbetet eller liknande. När uttrycket "av mindre värde" infördes i bestämmelsen i samband med 1990 års skattereform synes syftet ha varit att kravet skulle gälla inte bara enklare åtgärder utan också i fråga om förmåner som utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som det är fråga om (prop. 1989/90:110, del I, s. 317). Detta har dock inte direkt kunnat utläsas av den nuvarande lagtextens lydelse. I andra stycket har dels de tidigare punkterna 1, 2 och 3 blivit punkterna 2, 3 och 4, dels införts en ny punkt, punkt 1, som undantar rabatter från personalvårdsförmåner. De sedvanliga rabatterna omfattas för närvarande av begreppet personalvårdsförmån. Eftersom sedvanliga rabatter i det enskilda fallet kan ha ett betydande värde, samtidigt som de anges vara exempel på personal- vårdsförmåner, som i princip skall vara av mindre värde, föreligger här ett mot- satsförhållande. Genom att skilja dem från personalvårdsförmåner tydliggörs än mer det förhållandet att en personal- vårdsförmån skall vara av mindre värde för att vara skattefri (se vidare under 32 § 3 f mom. KL). 32 § 3 f mom. I detta moment anges vilka rabatter som är skattefria. Ändringen innebär att stadgandet utökas till att omfatta inte bara s.k. frequent-flyer-rabatter, utan även sedvanliga rabatter som för närvarande anses vara personalvårdsför- måner. Samtliga förutsättningar som för närvarande gäller för att en rabatt skulle anses som sedvanlig skall även gälla fortsättningsvis. I begreppet sedvanlig rabatt ligger en beloppsmässig begränsning. RSV har i sina rekommendationer angett att det bör krävas att rabatten inte är större än vad den anställde som kund eller personalen som grupp skulle kunna utverka på annat håll. Någon saklig ändring har alltså inte gjorts när det gäller sedvanliga rabatter. För det andra införs skattefrihet för värdet av förmån av en valfri resa per skattskyldig och år som anställd eller uppdragstagare i rese- eller trafikbranschen erhåller. Detta innebär att den skattefria resan bara avser den skattskyldiges resa och inte andra familjemedlemmars eventuella resor även om de företas gemensamt. Med en resa avses en sammanhängande resa tur och retur från en ort till en annan som görs i princip utan uppehåll på annan ort än destinationsorten. Tillfälligt uppehåll på annan ort än destinationsorten som är nödvändigt för byte av transportmedel, omstigning vid flygresa eller liknande räknas dock inte som uppehåll. Ändring- arna i övrigt är av redaktionell art. 32 § 4 mom. Ersättning för flyttningskostnader skall i princip även i fortsättningen vara skattefri. Ändringarna i första stycket innebär till att börja med att skattefriheten emellertid inte längre skall vara kopplad till vad som utgår till befattningshavare i statlig tjänst. Vidare anges vad som menas med flyttningskostnader. För att ett belopp skall vara skattefritt skall det i princip avse kostnader för själva flyttningen av den skattskyldige och övriga familjemedlemmar samt deras lösöre från den gamla bostadsorten till den nya bostadsorten. Vad som avses med familj torde i de flesta fall inte vålla några problem. Till att börja med avses naturligtvis makar, sambor och barn som stadigvarande delar bostad och hushåll. Till familjen kan i vissa fall även räknas andra anhöriga som delar bostad och hushåll med den skattskyldige. Enbart den omständigheten att den skattskyldiges bostad är inrymd i en kollektiv bostadsform gör inte att de andra kollektivmedlemmarna faller inom begrep- pet familj. Med lösöre avses normalt sådan lös egendom som ej utgörs av pengar, värdepapper, olika slags rättigheter, byggnader på ofri grund m.m. Till lösöre räknas främst möbler, husgeråd, transportmedel, varor o.d. Detta innebär således att har familjen båt och två bilar kan den skattefria ersättningen omfatta transport av såväl båten som båda bilarna. Vidare anges exempel på vad som inte kan räknas till flyttningskostnader. I detta avseende är lagtexten inte heltäckande utan anger endast exempel på kostnader som inte skall bedömas som flyttningskostnader. Andra kostnader som i dag ersätts i samband med flyttning och som inte kan anses avse flyttningskost- nader är t.ex. gardinkostnader o.d. (s.k. gardinpengar). Har man kostnader för t.ex. hemresor eller dubbel bosättning och erhåller ersättning för dem är ersättningen skattepliktig, även om kostnaderna indirekt är föranledda av flyttningen. Att sådana kostnader inte ryms inom begreppet flyttningskostnader anges särskilt eftersom kostnaderna enligt de avtal som gäller för statligt anställda många gånger berättigar till flyttningskostnadsersättning. I ett nytt andra stycke anges att ersättning för körning med egen bil är skattefri endast om kostnaden är att anse som flyttningskostnad och ersättningen inte överstiger det avdrag som medges vid körning med egen bil till och från arbetsplatsen. Denna begränsning motiveras bl.a. av att det inte finns anledning att från beskattning undanta större belopp än vad den som kör mellan bostad och arbetsplatsen med egen bil som mest får göra avdrag för. 42 § I denna paragraf regleras hur förmåner skall värderas. Ändringen av första stycket innebär att endast förmån av bostad som är belägen i Sverige och som inte är semesterbostad skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris eller, om tillfälle till sådan jämförelse saknas efter annan lämplig grund. Den nuvarande lydelsen innebär att samtliga bostäder skall värderas på detta sätt, vilket i princip innebär en värdering efter bruksvärdesprincipen. Bruksvärdesprincipen motsvarar inte alltid ett eventuellt marknadsvärde. När det gäller semesterbostäder, hyrs dessa oftast ut veckovis och hyran är väsentligt högre än den genomsnittliga hyran för likartade bostäder som inte hyrs ut till semesterbostad. En värdering efter bruksvärdesprincipen är inte lämpad för sådana fall där bostaden är en semesterbostad eller är belägen i annat land. I sådana fall skall för närvarande vid avdrag för preliminär skatt och uttag av arbetsgivaravgifter bostadsförmånen värderas till marknadsvärdet. Genom ändringen införs samma ordning vid inkomsttaxeringen, dvs. semesterbostad och bostad belägen i annat land än Sverige skall fortsättningsvis värderas till marknadsvärdet enligt andra stycket. Med semesterbostad avses bostadslägenhet som för den skattskyldige utgör en fritidsbostad dvs. som används av honom för semester- eller fritids- ändamål. Som semesterbostad räknas inte bostadslägenhet där den skattskyldige har sin stadigvarande bostad. Anvisningarna till 32 § punkt 3 I denna anvisningspunkt ändras kriteriet tillhandahållits till åtnjutit. Skälen härför har utförligt motiverats i den allmänna motiveringen i avsnitt 4.10. Övriga ändringar är av redaktionell art. 86 punkt 3 b Till följd av att rabatter enligt 32 § 3 e mom. inte längre skall räknas till gruppen personalvårdsförmåner tas sedvanliga rabatter bort som ett exempel på sådana förmåner. Bestämmelserna om sedvanliga rabatter återfinns nu i stället i 32 § 3 f mom. till 33 § punkt 3 Punkt 3 reglerar rätten till avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa med övernattning utanför den vanliga verksamhetsorten. I huvudsak görs två slags ändringar. Dels görs en omflyttning av vissa stycken, dels förändras reglerna för avdrag för ökade levnadskostnader vid förrättning utom riket. Första och tredje styckena kvarstår oförändrade. Ändringen i andra stycket har kommenterats i den allmänna motiveringen avsnitt 4.4.1. I fjärde stycket görs i huvudsak endast redaktionella ändringar. Sista meningen i den nuvarande lydelsen har tagits bort och i stället anges i styckets första mening att schablonavdraget för halv dag är ett halvt maximibelopp. Som den sista meningen i stycket för närvarande är formulerad ger den intryck av att halvt maximibelopp för halv dag gäller även när fråga är om avdrag för faktiska merkostnader under året. Genom ändringen förtydligas att det endast gäller vid användandet av schablonavdragen. Begränsningen till ett halvt maximibelopp för halv dag skall enligt förslaget gälla endast när avdrag medges med schablon- belopp. Likaså tas näst sista meningen bort. I vad mån avrese- och hem-komstdag räknas som hel eller halv dag anges i stället i ett nytt sjätte stycke. Den nuvarande andra meningen tas bort eftersom den inte längre behövs. Genom ett nytt femte stycke anges storleken av avdraget för ökade levnads- kostnader vid förrättning utom riket. I likhet med vad som tidigare gällt skall normalbelopp årligen bestämmas för varje land. Däremot skall normalbeloppen, till skillnad mot vad som hittills varit fallet, motsvara inte den största normala ökningen i levnadskostnaden utan den normala ökningen i levnadskostnaden. Av detta följer att beloppen skall motsvara kostnadsökningen för måltider av sådan omfattning och kvalitet som kan jämställas med den måltidsstandard som avdragschablonerna för förrättning inom Sverige bygger på. Dock skall även beaktas den allmänna fördyring som följer av att vistas i ett främmande land. Detta innebär att man vid bestämmandet av kost- nadsökningen inte automatiskt skall utgå från kostnaderna på förstaklass- restauranger eller andraklass-restauranger av god kvalitet, utan från kostnadsläget på restauranger av normal standard. Som normal standard på restaurang, när det gäller lunchmåltiden kan i regel räknas lunchrestauranger och när det gäller middagsmåltiden de billigaste restaurang- alternativen på de hotell som ingår i de stora hotellkedjorna. Däremot kan särskilda förhållanden, såsom bakterieflora, säkerhetsskäl o.d. föranleda att man vid en bedömning av vad som kan anses som normala merkostnader måste utgå från kostnadsnivån på restauranger av bättre standard. Vidare medför ändringen att det är, förutom småutgifter, kostnadsökningen för frukost, enrätts-lunch och enrätts-middag som avdraget skall täcka och inte mer omfattande måltider. I lagtext anges dels vilket normalbe- loppsavdrag som gäller för halv dag, dels vilket lands högsta schabloniserade avdragsbelopp som skall gälla när en anställd uppehåller sig i flera länder under samma dag. Denna regel är avsedd att bli tillämplig inte bara när valet står mellan två eller flera främmande länder utan även när Sverige är ett av de länder som berörs. Lagrådet har med anledning härav föreslagit att uttrycket "normalbeloppet" ersätts med "det högsta beloppet för avdrag". Detta uttryck omfattar då också det vid inhemska tjänsteresor tillämpliga s.k. maximibeloppet. Lagtexten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Motsvar- ande regler återfinns idag i RSV:s rekom- mendationer. I det nya sjätte stycket anges i vilken utsträckning avrese- resp. hem- komstdagen räknas som hel dag. Motsvarande bestämmelser när det gäller förrättning inom riket anges i nuvarande fjärde stycket. När det gäller förrättning utom riket anges motsvarande regler för närvarande i RSV:s rekommen- dationer. Dessutom definieras i sjätte stycket vad som avses med halv dag. Reglerna i sjätte stycket är gemensamma för inrikes och utrikes förrättning. Sjunde stycket motsvarar det nuvarande sjätte stycket men utökas till att även ange vad som gäller vid förrättning utom riket. Liksom hittills skall varje utrikes förrättning, till skillnad mot vad som gäller vid inrikes förrättning, räknas för sig. Åttonde stycket motsvarar det nuvarande femte stycket men har utökats med motsvarande regler för tjänsteresa utom riket. Reglerna om avdragsrätt för logikostnader regleras i nionde stycket vilket motsvarar det tidigare sjunde stycket. Ändringen innebär att det i lagtext numera också anges vad som gäller vid förrättning utom riket. Tionde stycket motsvarar det tidigare nionde stycket och är oförändrat. Det sista stycket motsvarar i huvudsak det nuvarande åttonde stycket. Ändringen innebär att avdraget för ökade levnadskostnader även vid utrikes tjänsteresa skall reduceras under de i stycket angivna förhållandena. Det nuvarande tionde stycket slopas. punkt 3 a I anvisningspunkten regleras rätten till avdrag för ökade levnadskostnader vid tillfälliga arbeten och vid dubbel bosättning. När en tjänsteresa har varat mer än tre månader på en och samma ort skall avdragsrätten för ökade levnadskostnader bedömas och beräknas enligt denna punkt. Ändringen i sjätte stycket är en följd av att reglerna om logikostnad i punkt 3 flyttas till nionde stycket. Till följd av att reducering av avdraget för ökade levnadskostnader efter tre månaders tjänsteresa på en och samma ort även skall gälla för för-rättning utom riket införs motsvarande regler för förrättning utom riket. 87 Procentsatserna är således desamma både vid utrikes och inrikes tjänste-resa. Övriga ändringar är av redaktionell art. punkt 4 I ett nytt fjärde stycke införs avdragsrätt för skälig kostnad för resa inom riket i samband med tillträdande och frånträdande av anställning eller uppdrag. Skälen härför har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen avsnitt 4.4.1. Med tillträdande och frånträdande avses den första resan vid anställningens eller uppdragets början resp. den sista resan vid anställningens eller uppdragets avslutande. För dessa resor gäller alltså inte de begränsningar i avdragsrätten för resor mellan bostad och arbetsplats som följer av första * tredje styckena. Vid bedömningen av om kostnaderna är skäliga skall gälla samma förutsättningar som enligt punkt 3 b andra stycket gäller för avdrag för kostnader för hemresor. Den som är berättigad till särskilt bilavdrag skall även få göra avdrag för faktiska kostnader för bro-, väg- och färjeavgifter. Detta anges i ett nytt femte stycke. En förutsättning för avdrag är att kostnaderna uppkommer vid resa på den vägsträcka som bedöms vara den tidsmässigt kortaste bilvägen till arbetsplatsen. Till vägavgifter skall inte räknas sådan avgift som i rättslig mening är en skatt, exempelvis s.k. vägtull. I lagrådsremissens lagtextförslag var avdragsrätten för bro-, väg- och färjeavgifter infört som ett nytt fjärde stycke och avdragsrätten för inställelseresor i ett nytt femte stycke. För att tydliggöra att avdragsrätten för bro-, väg-, eller färjeavgift även gäller vid inställelseresorna har på Lagrådets inrådan styckena placerats i omvänd ordning. I sjätte stycket anges att avdragsrätt för väg-, bro- eller färjeavgift gäller även dem som har förmån av fri eller delvis fri bil. till 42 § punkt 2 I första stycket har värderingsregeln ändrats på så sätt att bilförmånens värde skall beräknas med utgångspunkt från nybilspriset för årsmodellen i stället för nybilspriset i slutet av året före beskattningsåret. Med nybilspriset för årsmodellen menas det av RSV fastställda s.k. "listpriset", vanligtvis priset då årsmodellen introduceras. Om ett introduktionspris ändras efter kort tid bör även listpriset justeras. Den s.k. spärregeln justeras på så sätt att bilförmånens värde inte får överstiga 40 % eller understiga 32 % av nybilspriset för årsmodellen. Bilförmånens värde skall beräknas på grundval av 0,7 i stället för 0,8 basbelopp med hänsyn dels till att det s.k. fribeloppet på 20 000 kronor tagits bort och dels till att bilförmånsvärdet skall beräknas på grundval av nybilspriset för årsmodellen i stället för nybilspriset i slutet av året före beskattningsåret. Nuvarande andra stycket som reglerade värderingen av förmånen när bilförmånens årsmodell är äldre än tre år har upphävts. Reglerna i första stycket blir gällande även för dessa årsmodeller. I nya andra stycket regleras värderingen av bilförmån när förmånsbilens årsmodell är sex år eller äldre. Förslaget har kommenterats i allmänmotiveringen avsnitt 4.11.3. I nya tredje stycket anges att kostnaden för extrautrustning skall läggas till det i första och andra styckena angivna nybilspriset. Det s.k. fribeloppet på 20 000 kr har avskaffats. I ett nytt sjätte stycke fastslås att skatteplikt inte föreligger om bilförmånen endast åtnjutits i ringa omfattning. Med ringa omfattning avses ett fåtal tillfällen per år och en sammanlagd körsträcka på högst 100 mil. punkt 4 I andra stycket har en särskild jämkningsgrund införts för personbilar som har karaktär av arbetsredskap och när tjänstekörningen är omfattande. Förslaget har kommenterats i allmänmotiveringen avsnitt 4.11.6. till 48 § punkt 1 I första och fjärde styckena har viss utländsk pension jämställts med folkpension respektive pension. Skälen härför har utförligt motiverats i den allmänna motiveringen i avsnitt 6.1. till 54 § punkt 3 Genom den tillagda meningen i första stycket görs regeln tillämplig beträffande anställd hos svenska staten, svensk kommun, svensk landstingskommun eller svensk församling då fråga är om tjänsteexport. Sådan anställd som önskar få tillämpning av ettårsregeln får genom att inge redogörelse från arbetsgivaren styrka att fråga är om tjänsteexport. Redogörelsen bör omfatta uppgifter om projektets syfte, omfattning och finansiering och även innehålla uppgift om förekomsten av proceduravtal eller annan anledning till att inkomsten i fråga inte har beskattats i verksam- hetsstaten. 88 8.2 Uppbördslagen (1953:272) 8 § Styckeindelningen i punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL ändras på så sätt att det nuvarande tredje stycket blir andra stycket. En följdändring görs i paragrafens andra stycke. I paragrafens tredje stycke görs två ändringar. För det första görs en ändring i lagtexten när det gäller värderingen av förmån av bostad som är belägen här i riket och som inte är semesterbostad. I stycket anges att värdet av sådan bostadsförmån skall bestämmas till det genomsnittliga värdet beräknat per kvadratmeter bostadsyta. Tidigare har det genomsnittliga värdet bestämts efter bostadslägenhetens antal rum. Genom att värdet skall beräknas efter hur stor en bostadslägenhet är kommer värdena att mera överensstämma med det faktiska hyresvärdet. Särskilt gäller det vid hyra av villa där rummen ofta är större än i en lägenhet. Bostadsytan framgår regelmässigt av hyreskontraktet för lägenheten. När det gäller villor finns uppgifter om boytan i beskeden rörande fastighetstaxeringen. Skattemyndigheten kan lämna nödvändiga upplysningar. Bostadsytan motsvaras i princip av det som vid fastighetstaxeringen kallas boutrymme. Viss ledning kan fås av den definition av boutrymme som ges i Svensk Standard SS 021051. Som boutrymme räknas i de flesta fall vardagsrum, allrum, sovrum, kök och liknande för vistelse avsedda utrymmen såsom arbetsrum, hobbyrum o.d samt utrymme inom en bo-stadsenhet för kommunikation mellan närliggande sådana boutrymmen. Vidare räknas till boutrymme bl.a. även i samma plan liggande utrymme för personlig hygien såsom bad- och duschrum, toalett, bastu, tvättrum (tvättstuga) m.m., utrymme för klädförvaring och klädvård (annan än tvätt) och annat mindre förråd inom bostaden. För det andra införs en schablonvärdering av reseförmån som utgår på grund av anställning eller särskilt uppdrag inom rese- eller trafikbranschen. Härvid införs en särskild regel för flygresor. Dessa skall värderas till det schablonmässigt bestämda genomsnittliga lägsta priset för en resa inom en viss zon resp. mellan vissa zoner. Vid bestämmandet av genomsnittligt lägsta pris för en resa bör även tur och returpris beaktas. Vid indelning av världen i resezoner bör en zon bestå av ett område som är väsentligen enhetligt i fråga om resestruktur och priser. En indelning av världen bör därför göras i sex zoner. Dessa kan lämpligen bestå av Norden, Övriga Europa och utomeuropeiska Medelhavsländer, Nordamerika och Mellanamerika, Främre Asien och Afrika (utom Medelhavsländerna), Bortre Asien/Fjärran Östern och slutligen en zon bestående av Sydamerika och Övriga världen. Med en resa i detta sammanhang avses normalt en enkel resa mellan två orter. Gör resenären uppehåll på en ort anses normalt en ny resa påbörjad. Har resenären inte kommit med en viss flygtur utan i stället valt att resa en omväg, med ett eller flera flygbyten, skall som huvudregel resan mellan varje byte anses som en ny resa. Om de vanligaste förekommande resrutterna mellan två orter innefattar byte av flyg en eller flera gånger, bör dock endast en resa anses ha företagits. Priset för en sådan resa bör då bestämmas till det genomsnittligt lägsta priset på allmänna marknaden för en resa från avreseorten till den därifrån längst bort belägna destinationsorten för resan. Om det på allmänna marknaden är vanligt förekommande att rundresebiljetter finns att köpa för resor i en viss zon eller i vissa zoner som tillåter uppehåll på en eller flera orter, får priset för denna resa bestämmas till lägsta genomsnittliga pris på allmänna marknaden för en sådan rundresa. En rundresa som värderas enligt vad nu sagts skall anses som en resa. För det fall en resa varit förenad med sådana standby-villkor som anges i lagrummet skall också en schablonv- ärdering göras. För flygresor innebär det, i de fall resan varit förenad med sådana villkor, att det schablonmässigt bestämda genomsnittliga lägsta priset på allmänna marknaden skall reduceras med 50 %. För andra typer av reseförmåner som varit förenade med standby-villkor gäller att det billigaste priset som en sådan bokningsbar resa kan köpas för på allmänna marknaden skall vara utgångspunkten för värderingen. Detta värde skall sedan reduceras med 50 %. Den resa som härvid avses är den som den skattskyldige faktiskt företar. 10 § Dispensregeln i dess nuvarande lydelse i första stycket slopas. Vad som skall gälla för ersättning för ökade levnadskostnader som lämnas vid sådan tjänsteresa som pågått på en och samma ort under längre tid än tre månader regleras i stället i andra stycket. Även i dessa fall skall preliminär A-skatt beräknas på ersättningarna endast till den del de överstiger de schablonbelopp som anges i punkt 3 a av anvisning-arna till 33 § KL. Detta gäller dock längst i två år. För att preliminär skatt inte skall behöva beräknas på ersättning som utgår vid tjänsteresa för längre tid än två år på en och samma ort krävs beslut från skattemyndigheten. Tvåårsperioden beräknas från tjänsteresans början. Det bör påpekas att de nu nämnda reglerna gäller även vid utrikes tjänsteresa. Detta är i och för sig en nyhet, men det beror inte på de ändringar som har gjorts i denna paragraf, utan på de ändringar som har gjorts i punkt 3 och 3 a av anvisningarna till 33 § KL. Ytterligare en nyhet införs i femte stycket. Under punkt i anges att avdrag för preliminär skatt inte skall göras för förmån av fri resa inom riket i samband med tillträdande och frånträdande av anställning eller uppdrag eller för ersättning för kostnad för sådan resa. De resor som avses är alltså den första och den sista resan i samband med en anställning eller ett uppdrag. Dagliga resor mellan bostad och arbetsplats eller hemresor (pendlingsresor) hänförs alltså inte till denna kategori. 89 11 § Har en arbetstagares kostnader beräknats enligt bestämmelserna i 11 § tredje stycket kan det i vissa fall medföra att arbetstagarens preliminära skatt blir för låg. Detta gäller t.ex. om det vid taxeringen visar sig att arbetstagaren har haft lägre kostnader än vad skattemyndigheten räknat med då den fattade sitt beslut om hur kostnaderna skulle beräknas. Det kan också vara så att arbetstagaren inte tänker på att arbetsgivaren gör ett högre kostnadsavdrag och därför räknat med att den preliminära skatten kommer att bli för hög. Med hänsyn till detta och att det kan gälla mycket stora belopp har i tredje stycket tagits in en bestämmelse om att arbetsgivaren skall underrätta arbetstagaren om att kostnadsavdrag har beräknats enligt tredje stycket. 8.3 Lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter 3 kap. 7 § Styckeindelningen i punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL ändras på så sätt att det nuvarande tredje stycket blir andra stycket. En följdändring görs i första stycket. Vidare ändras första stycket på så sätt att det endast är bo- stadsförmån här i riket som inte är semesterbostad som skall värderas enligt reglerna i 8 § UBL. Förmån av bostad i utlandet skall alltså värderas till marknadsvärdet enligt reglerna i KL. Även reseförmån skall i vissa fall värderas enligt reglerna i 8 § UBL. 9 § I andra stycket införs skyldighet att i kontrolluppgift ange om ersättning utgått för ökade levnadskostnader vid en eller flera tjänsteresor, med övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, som omfattat en sammanhängande period av mer än tre månader. Även om en tjänsteresa som pågår under längre tid än tre månader har inneburit att förrättning inte har ägt rum på en och samma ort i mer än tre månader skall sådan uppgift lämnas i kontrolluppgift. Sådan uppgift skall lämnas för utrikes resp. inrikes förrättning var för sig. Endagstraktamen- ten omfattas inte av bestämmelsen. Upp- giftsskyldigheten ersätter till viss del det tidigare dispensförfarandet i 10 § första stycket UBL. Eftersom den nuvarande dispensregeln slopas behövs denna uppgift från kontrollsynpunkt. I tredje stycket skall hänvisningen till 5 § första stycket 4 rätteligen vara 5 § första stycket 3. 8.4 Lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare 5 § En följdändring görs i andra stycket eftersom styckeindelningen i punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL ändras. Jämkning skall kunna ske om bostadsförmånsvärdet enligt 8 § tredje stycket UBL avviker med mer än 10 % från det värde som bestäms enligt reglerna i KL. Motsvarande skall gälla om reseförmånsvärdet enligt 8 § tredje stycket UBL avviker med mer än 10 % från det värde som bestäms enligt reglerna i KL. 31 § I samband med den s.k. F-skattereformen (prop. 1991/92:112, bet. 1991/92:SkU29, rskr. 1991/92:292, SFS 1992:680 m.fl.) gjordes vissa ändringar i USAL. Bl.a. föreskrevs att dåvarande 21 och 22 §§ skulle betecknas 15 och 19 §§ samt att en ny 22 e § skulle införas. Då borde också en följdändring ha gjorts i förevarande paragraf. Detta görs nu. 8.5 Lagen om avdrag för kostnader för bilresor till och från arbetsplatsen vid 1995 års taxering Förslaget har kommenterats i den allmänna motiveringen avsnitt 4.2. 8.6 Lagen om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst vid taxering till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års taxeringar Förslaget har kommenterats i den allmänna motiveringen avsnitt 5. 8.7 Lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring 4 § Ändringen i tredje stycket föranleds av att 33 § 2 mom. KL ändrats (prop. 1991/92:150, bet. 1991/92:FiU30, rskr. 1991/92:350). Schablonavdraget i inkomstslaget tjänst har slopats och ersatts med regler om begränsad avdragsrätt. I förenklingssyfte har beloppet 1 000 kr valts som kostnadsgräns (jfr. prop. 1959:100 s. 87). Beloppet överensstämmer också med det i 33 § 2 mom. KL som avser övriga kostnader. 8.8 Lagen (1958:295) om sjömansskatt 17 a § Redare eller sjömän som skall erlägga mot underlåtet skatteavdrag svarande belopp är skyldig att erlägga dröjsmålsavgift enligt 14 § 2 mom. Som förfallodag räknas då den dag då beloppet skulle betalats om skatteavdrag gjorts. Om skattebeloppet skulle ha betalts in i flera poster skall dröjsmålsavgiften enligt nuvarande regler beräknas avseende varje post för sig. Detta har medfört administrativa problem för skattemyndigheten. Ändringen innebär att om skattebeloppet skulle ha betalats in i flera poster är det förfallodagen för den sista posten som är utgångs- punkten för beräknande av dröjsmålsavgiften. 90 Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande över betänkandet (SOU 1993:44), Översyn av tjänsteinkomstbe- skattningen Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksförsäk-ringsverket, Riksskatteverket, Svea Hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Kronobergs län, Statens Arbetsgivarverk, Riksrevisionsverket, Centralor- ganisationen SACO, Föreningen Auk- toriserade Revisorer FAR, Före-tagarnas Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Kom- munförbundet, Svenska Revisorsamfundet SRS, Industriförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Handels-agenters Förbund, SAS, Byggentreprenörerna, Sveriges Reservof- ficers-förbund SROF, Överbefälhavaren, Grossistförbundet Svensk Handel, Svenska Lokaltrafikföreningen samt Trafik- och Klimatkommittén. Remissyttranden har dessutom inkommit från Kooperativa Förbundet, Aktiebolaget Gamble & Gamble, Statsanställdas Förbund, Resax Använ-darförening, International Air Transport Association IATA, Motormän- nens Riksförbund, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Svenska Pilotföreningen SPF, Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbets- organisation, RTP Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade, Förbundet Sveriges Handelsrepresentanter, Board of Airline Representatives in Sweden, SJ, Bilindustriföreningen, Svenska Vägföreningen, Stockholms Handelskammare, Motorförarnas Helnykterhetsförbund, De Handikappades Riksförbund, ST Statstjänstemannaförbundet samt Motor-klubben Handikap. 113 Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande över prome-morian (Ds 1993:53), Beskattning av bilförmån Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Riksförsäkrings- verket, Riksskatteverket, Svea Hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Kronobergs län, Statens arbetsgivarverk, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Centralorganisationen SACO, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Företagarnas Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Revisorsamfundet SRS, Industriförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Handelsagenters Förbund, SAS, Byggentreprenörerna, Referensgruppen - Utredning av beskatt-ningsregler och milersättning, Trafik- och Klimatkommittén, Företagsekonomiska Institutionen vid Handelshögskolan i Stockholm, Grossist-förbundet Svensk Handel, SJ, Statens Naturvårdsverk, Bilindustriföreningen, Vägverket, Väg- och transportforskningsinstitutet samt Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation BAO. Remissyttranden har dessutom inkommit från Svenska Taxiförbundet, FRIA TAXI Riksförbund AB, Motormännens Riksförbund, Naturskyddsföreningen, Volvo Personvagnar AB och Saab Automobile AB, Förbundet Sveriges Handelsrepresentanter, Motorbranschens Riks-förbund, FUD Företagens Uppgiftslämnardelegation, Svensk Industri-förening, Svenska Vägföreningen, Sveriges Köpmannaförbund, Stockholms Handelskammare, Motormännens Helnykterhetsförbund, Tran-sportforskningsberedningen samt Kon- sumentverket. 114 2.1 Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Härigenom föreskrivs att 19 §, 32 § 3 e, 3 f och 4 mom., 42 §, punkterna 3 och 3 b av anvisningarna till 32 §, punkterna 3, 3 a och 4 av anvisningarna till 33 § och punkterna 2 och 4 av anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 §1 Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke; vad som vid bodelning tillfallit make eller sambo eller vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva; vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid vinstdragning på utländska premie- obligationer, som uppgår till högst 100 kronor; ersättning, som på grund av försäkring jämlikt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, om icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst eller utgör föräldrapenning, så ock sådan ersättning enligt annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än på grund av sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän om icke ersättningen grundas på förvärvs- inkomst, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom eller olycksfall tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas er- sättning i form av pension eller i form av livränta i den mån livräntan är skattepliktig enligt 32 § 1 eller 2 mom., så ock ersättning som utgår på grund av trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring eller på grund av skadeståndsförsäkring och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur; belopp, som till följd av för- säkringsfall eller återköp av för- säkringen utgått på grund av kapitalförsäkring samt belopp som arbetsgivare utan att försäkring har tecknats för anställdas räkning betalar ut och som motsvarar ersättning på grund av grupplivförsäkring, i den mån beloppet inte väsentligt överstiger vad som utgår för befattningshavare i statens tjänst; försäkringsersättning eller annan ersättning för skada på egendom, dock att skatteplikt föreligger dels i den mån ersättningen avser annan byggnad än privatbostad eller markanläggning, dels i den mån köpeskilling, som skulle ha influtit om den försäkrade eller skadade egendomen i stället hade sålts, hade varit att hänföra till intäkt av näringsverksamhet och dels 115 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse i den mån ersättningen eljest motsvarar skattepliktig intäkt av eller avdragsgill omkostnad för näringsverksamhet; vinstandel, återbäring eller pre- mieåterbetalning, som utgått på grund av annan personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel, som utgått på grund av skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för premie icke förelegat; ersättning jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare om icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst; periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som icke utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån givaren enligt 20 § eller punkt 5 av anvisningarna till 46 § icke är berättigad till avdrag för utgivet belopp; stipendier för mottagarens utbildning; stipendium som är avsett för andra ändamål och som inte utgår periodiskt och inte utgör ersättning för arbete som har utförts eller skall utföras för utgivarens räkning; studiestöd enligt 3 eller 4 kap. studiestödslagen (1973:349), internat- bidrag, studielån och resekostnadsersättning enligt 6 och 7 kap. samma lag samt sådant särskilt bidrag vilket enligt av regeringen eller statlig myndighet meddelade bestämmelser utgår till deltagare i arbetsmark- nadsutbildning samt med dem i fråga om sådant bidrag likställda, och äger i följd härav, de bidragsberättigade icke göra avdrag för kostnader som avsetts skola bestridas med bidrag av förevarande slag; introduktionsersättning enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar; allmänt barnbidrag och förlängt barnbidrag, samt barnpension enligt lagen om allmän försäkring till den del pensionen för varje månad den avser inte överstiger en tolftedel av fyrtio procent eller, vid pension efter båda föräldrarna, åttio procent, av basbeloppet den månad pensionen avser samt sådan i 17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring angiven livränta i form av efterlevandelivränta till barn enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller enligt annan i nämnda lagrum angiven författning till den del livräntan föranlett minskning av sådan del av barnpension som inte är skattepliktig; lön eller annan gottgörelse, för vilken skall erläggas skatt enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt; kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel; handikappersättning enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring, sådan del av vårdbidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag som utgör ersättning för merkostnader, ersättning för merutgifter för resor enligt 3 kap. 7 a § samma lag, särskilt pensionstillägg enligt lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av ett sjukt eller handikappat barn samt hemsjukvårdsbidrag och hem- 116 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse vårdsbidrag, som utges av kommunala eller landstingskommunala medel till den vårdbehövande; kommunalt bostadstillägg enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension; kommunalt bostadstillägg till handikappade; bostadsbidrag som avses i lagen (1988:786) om bostadsbidrag; bidrag enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn; bidrag enligt lagen (1992:148) om särskilt bidrag till ensamstående med barn; ersättning som fastställts av allmän domstol eller utgått av allmänna medel till den som * utan att det skett yrkesmässigt * inställt sig inför domstol eller annan myndighet, om ersättningen avser reseersättning, traktamente eller ersättning för tidsspillan; förmån av fri resa till eller från anställningsintervju eller kost- nadsersättning för sådan resa till den del förmånen eller ersättningen avser resa inom riket och såvitt gäller ersättningen till den del den inte överstiger faktiska resekostnader och vid körning med egen bil inte överstiger det avdrag som medges för kostnader för resor med egen bil enligt den schablon som anges i punkt 4 av anvisningarna till 33 §; hittelön samt ersättning till den som i särskilt fall räddat person eller egendom i fara eller bidragit till avslöjande eller gripande av person som begått brott; sedvanlig ersättning till den som lämnat organ, blod eller modersmjölk; tävlingsvinst som inte hänför sig till anställning eller uppdrag och som utgår i annan form än kontant eller därmed likställd ersättning, om vinsten avser minnesföremål eller värdet inte överstiger 0,03 basbelopp avrundat till närmaste hundratal kronor; sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke medgivits vid taxering, vid första tillfälle dylika medel finnas i stiftelsen; gottgörelse som arbetsgivare uppburit från pensionsstiftelse, till den del stiftelsen ej ägt andra medel för att lämna gottgörelsen än sådana för vilka avdrag icke åtnjutits vid avsättning till stiftelsen; intäkter av försäljning av vilt växande bär och svampar samt kottar som den skattskyldige själv plockat till den del intäkterna under ett beskattningsår inte överstiger 5 000 kronor och inte kan hänföras till näringsverksamhet som utgör rörelse eller till lön eller liknande förmån; ränta enligt 61 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 69 § 1 och 2 mom., 69 a § tredje stycket eller 75 a § fjärde stycket uppbördslagen (1953:272), 36 § 3 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt, 50 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 22 § tullagen (1973:670), 20 § lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa upp- dragsersättningar, 5 kap. 13 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 40 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid in- skrivningsmyndigheter, 24 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare eller 32 och 34 §§ tullagen (1987:1065); ränta som enligt bestämmelserna i 3 kap. 23 § 4 och 5 lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter inte redovisas i kontrolluppgift om sådan ränta för den skattskyldige under ett beskattningsår sammanlagt inte uppgår till 500 kronor. Beträffande ersättning som utfaller på grund av avtalsgruppsjukförsäkring gäller särskilda bestämmelser i 32 § 3 a mom. och punkt 12 av anvisningarna till 22 §. (Se vidare anvisningarna.) 32 § 3 e mom.2 Som 3 e mom. Som intäkt tas inte upp intäkt tas inte upp personal- per- vårdsförmåner. Här- sonalvårdsförmåner. med avses förmåner Härmed avses som inte är ett förmåner av mindre direkt vederlag för värde som inte är utfört arbete utan en direkt ersätt- avser enklare åt- ning för utfört gärder av mindre arbete utan avser värde vilka syftar enklare åtgärder till att skapa vilka syftar till trivsel i arbetet att skapa trivsel i eller liknande eller arbetet eller utgår på grund av liknande eller sedvänja inom det utgår på grund av yrke eller den sedvänja inom det verksamhet som det yrke eller den är fråga om. verksamhet som det Som per- är fråga om. sonalvårdsförmån Som per- räknas dock inte sonalvårdsförmån räknas dock inte 1. förmåner som den 1. rabatter, anställde får byta 2. förmåner som ut mot kontant den anställde får ersättning, byta ut mot kontant 2. förmåner som ersättning, inte riktar sig till 3. förmåner som hela personalen samt inte riktar sig 3. andra förmåner till hela som den anställde personalen samt får åtnjuta utanför 4. andra förmåner arbetsgivarens som den anställde arbetsplatser mot får åtnjuta utanför betalning med kupong arbetsgivarens eller annat arbetsplatser mot motsvarande betal- betalning med ningssystem. kupong eller annat 3 f mom.3 Även om motsvarande det inte följer av 3 betalningssystem. d eller 3 e mom. tas 3 f mom. Som som intäkt inte upp intäkt tas inte upp sådan rabatt eller sedvanliga rabatter liknande förmån som vid inköp av varor transportföretag och tjänster som enligt ingår i internationellt arbetsgivarens vedertagen praxis ordinarie utbud utger för visad eller i annat kundtrohet vid företags ordinarie utrikes flygresor utbud om företaget och som slutligt är närstående tillfaller en ar- arbetsgivarens betstagare eller företag och varorna uppdragstagare på eller tjänsterna grund av hans har ett nära sam- egenskap av resenär. band med arbets- givarens verksam- het. Vad som sagts nu gäller dock inte om rabatten är en direkt ersättning för utfört arbete eller utgår på sätt som anges i 32 § 3 e mom. andra stycket 2-4. Även om det inte följer av 3 d mom. tas som intäkt inte upp sådan rabatt eller liknande förmån som transportföretag enligt internatio- nellt vedertagen praxis utger för visad kundtrohet vid utrikes flyg- 4 mom.4 Har resor och som skattskyldig på slutligt tillfaller grund av byte av en arbetstagare verksamhetsort eller upp- flyttat till ny dragstagare på bostadsort och fått grund av hans särskild ersättning egenskap av rese- av sin arbetsgivare när. Har eller av allmänna skattskyldig på medel för grund av flyttningskostnaden, anställning eller skall ersättningen särskilt uppdrag tas upp som intäkt inom rese- eller endast till den del trafikbranschen ersättningen utgått under med väsentligt högre beskattningsåret belopp än som gäller åtnjutit förmån av för be- fria eller delvis fattningshavare i fria resor, skall statlig tjänst. värdet av den första resan tur och retur inte tas upp som intäkt. 4 mom. Har skattskyldig på grund av byte av verksamhetsort flyttat till ny bostadsort och fått särskild ersättning av sin arbetsgivare eller av allmänna medel för flyttningskostnaden skall ersättningen inte tas upp som intäkt om inte annat följer av andra stycket. Som flyttningskostnad räknas kostnader för emballering, packning, transport och uppackning av den skattskyldiges och hans familjs bo-hag och övrigt lösöre samt tran- sport av den skattskyldige och hans familj från den gamla till den nya bostadsorten och andra liknande kostnader för flyttningen. Som flyttningskostnad räknas exempelvis inte kostnader för resor till och från arbetsplatsen, hem- resor, dub-bel bosättning eller förlust vid för- säljning av bostad eller annan egendom. Omfattar ersättning för flyttningskostnad även ersättning för körning med egen bil skall ersättningen tas upp som intäkt till den del den överstiger det avd- rag som medges för kostnader för resor med egen bil enligt den schablon som anges i punkt 4 av anvisningarna till 33 §. 42 §5 Värdet av Värdet av förmån bostadsförmån skall av bostad som är beräknas med ledning belägen här i riket av i orten gällande och som inte hyrespris eller, om används som semes- tillfälle till sådan terbostad skall be- jämförelse saknas, räknas med ledning efter annan lämplig av i orten gällande grund. hyrespris eller, om tillfälle till sådan jämförelse saknas, efter annan lämplig grund. Värdet av produkter, varor eller andra förmåner, som ingår i lön eller annan inkomst, beräknas till marknadsvärdet. Bilförmån och kostförmån värderas enligt särskilda grunder som anges i anvisningarna. (Se vidare anvisningarna.) Anvisningar till 32 § 3.6 Såsom intäkt av under tjänsteresa, tjänst skall allt under förut- upptagas, bland sättning att kosten annat, hyresvärdet obligatoriskt ingår av bostad, som kan i priset för vara åt den transporten eller anställde upplåten. övernattningen i För den, som är fråga. Värdet av anställd och såsom fri kost som löneförmån åtnjuter åtnjuts vid bostad, skall alltså representation värdet av denna utgör inte heller bostadsförmån skattepliktig medräknas vid löne- intäkt. Såvitt förmånernas avser intern repre- uppskattning. Såsom sentation gäller intäkt skall även detta endast om upptagas exempelvis sammankomsten är värdet av fri kost tillfällig och av och fria resor kort varaktighet. ävensom skatter, Arbetsgivares försäkringar o.d., kostnader för som arbetsgivaren tryggande av betalat för den arbetstagares pen- anställdes räkning sion genom avsätt- eller som den anstä- ning eller pen- llde annars sionsförsäkring tillhandahållits på utgör inte grund av an- skattepliktig ställningen. intäkt för den an- Skatteplikt före- ställde. Förmån av ligger dock inte för fri försäkring av- värdet av fri kost seende reseskydd som åtnjuts på all- under tjänsteresa männa transportmedel är inte heller vid tjänsteresa skattepliktig. eller för värdet av 3. Såsom intäkt av fri frukost som tjänst skall åtnjuts på hotell upptas, bland eller liknande annat, hyresvärdet inrättning i samband av bostad, som kan med övernattning där vara åt den an- ställde upplåten. För den, som är anställd och såsom löneförmån åtnjuter bostad, skall alltså värdet av denna bostadsförmån medräknas vid löneförmånernas uppskattning. Såsom intäkt skall även upptas exempelvis värdet av fri kost och fria resor samt skatter, för- säkringar o.d., som arbetsgivaren betalat för den anställdes räkning eller som den anställde annars åtnjutit på grund av anställningen. Skatteplikt före- ligger dock inte för värdet av fri kost som åtnjuts på allmänna transport- medel vid tjäns- teresa eller för värdet av fri frukost som åtnjuts på hotell eller liknande inrättning i samband med över- nattning där under tjänsteresa, allt under förutsättning att kosten obli- gatoriskt ingår i priset för tran- sporten eller övernattningen i fråga. Värdet av fri kost som åtnjuts vid repre- sentation utgör inte heller skatte- pliktig intäkt. Såvitt avser intern representation gäller detta endast om sammankomsten är tillfällig och av kort varaktighet. Arbetsgivares kost- nader för tryggande av arbetstagares pension genom av- sättning eller pen- sionsförsäkring utgör inte skattepliktig intäkt för den an- ställde. Förmån av fri försäkring avseende reseskydd under tjänsteresa är inte heller skattepliktig. Angående värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner, som kunna ingå i avlöningen, meddelas be- stämmelser i 42 § och därtill hörande anvisningar. Är tjänstebostad med hänsyn till vederbörande tjänsteinnehavare i tjänsten åliggande representa- tionsskyldighet större än som skäligen kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning men utan särskild, med tjänsten förenad representations- skyldighet, skall såsom värde å bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses motsvara en bostad av sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller, därest tjänstebostad av annan anledning är större än som kan anses erforderligt för tjänsteinnehavarens och hans familjs behov. Har tjänsteinnehavare fått utgiva ersättning för bostadsförmån, skall givetvis bostadens uppskattade värde därmed minskas. 3 b.7 Som exempel på personal- vårdsförmåner enligt 32 § 3 e mom. första stycket kan följande nämnas: förfriskningar och annan enklare förtäring i samband med arbetet som inte kan anses som måltid, sedvanliga rabatter vid inköp av varor och tjänster som ingår i ar-betsgivarens ordinarie utbud eller i ett annat företags ordinarie utbud om företaget är närstående arbets-givarens företag och varorna eller tjänsterna har ett nära samband med arbetsgivarens verk- samhet, möjlighet till enklare slag av motion och annan friskvård om den utövas inom en anläggning som regelbundet disponeras av arbetsgivaren eller en till arbetsgivaren anknuten personalstiftelse, den utövas enligt abonnemang som tecknats av arbetsgivaren och betalas direkt av denne till anläggningens innehavare, den är av kollektiv natur eller den i andra fall i ringa omfattning utövas av den anställde. till 33 § 3.8 Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit förenade med övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt till avdrag för den ökning i levnadskostnaden, som han har haft på grund av att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort. Den vanliga Den vanliga verksamhetsorten verksamhetsorten utgörs av ett område utgörs av ett inom ett avstånd av område inom ett 50 kilometer från avstånd av 50 den skattskyldiges kilometer från den tjänsteställe. Med skattskyldiges vanlig tjänsteställe. Med verksamhetsort vanlig likställs ett område verksamhetsort inom ett avstånd av likställs ett 50 kilometer från område inom ett den skattskyldiges avstånd av 50 bostad. kilometer från den Tjänsteställe är den skattskyldiges plats där en bostad. arbetstagare fullgör Tjänsteställe är huvuddelen av sitt den plats där en arbete. Om detta arbetstagare sker under fullgör huvuddelen förflyttning eller av sitt arbete. Om på arbetsplatser som detta sker under hela tiden växlar, förflyttning eller anses som tjänste- på arbetsplatser ställe i regel den som hela tiden plats där arbets- växlar, anses som tagaren fullgör en tjänsteställe i del av sitt arbete, regel den plats där såsom att hämta och arbetstagaren lämna arbetsmaterial fullgör en del av eller utföra förbe- sitt arbete, såsom redande och av- att hämta och lämna slutande arbetsupp- arbetsmaterial gifter. Om arbete på eller utföra förbe- varje arbetsplats redande och av- pågår begränsad tid slutande arbetsupp- enligt de villkor gifter. Om arbete som gäller för vissa på varje arbets- arbetstagare inom plats pågår byggnads- och begränsad tid anläggningsbranschen enligt de villkor eller därmed som gäller för jämförliga branscher vissa arbetstagare skall den inom byggnads- och skattskyldiges anläggningsbran- bostad anses som schen eller därmed tjänsteställe. jämförliga branscher skall den skattskyldiges bostad anses som tjänsteställe. För reservofficerare skall bostaden an-ses som tjänsteställe. Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi, merkostnad för måltider samt diverse småutgifter. Har arbetsgivare dock inte överstiga för förrättning inom ett halvt maximibe- riket utgivit lopp per natt. ersättning för att täcka kostnadsökningen för målti-der och småutgifter (dagtr- aktamente), och visar den skattskyl- dige inte större ök- ning, medges avdrag med belopp motsva- rande den uppburna ersättningen, dock När arbete utom högst med ett belopp den vanliga per dag som verksamhetsorten motsvarar 0,5 pro- varit förlagt till cent av det för en och samma ort beskattningsåret inom riket under gällande basbeloppet längre tid än tre enligt 1 kap. 6 § månader i en följd lagen (1962:381) om bedöms rätten till allmän försäkring avdrag och beräknas avrundat till detta enligt närmaste tiotal bestämmelserna i kronor (helt punkt 3 a. En maximibelopp). Detta löpande förrättning maximibelopp avser anses bruten endast kostnadsökning för av uppehåll som måltider och små- beror på att utgifter under varje arbetet förläggs hel dag som har till annan ort tagits i anspråk för under minst fyra resan. Som hel dag veckor. anses även avresedag Har skattskyldig om resan har på- som har rätt till börjats före kl. avdrag för ökade 12.00 och hem- levnadskostnader komstdag om resan enligt denna punkt har avslutats efter tillhandahållits kl. 19.00. Om resan kostförmån skall har påbörjats senare avdraget reduceras eller avslutats med hänsyn härtill, tidigare skall såvida inte avdraget bestämmas förmånen avser fri till högst ett halvt kost som till- maximibelopp. handahållits på allmänna transport- medel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig intäkt. Kostnadsökning under förrättning som varit förenad med övernattning på utrikes ort, får beräknas för varje förrättning för sig. Avdraget skall även här, om den skattskyldige inte visar större ök- ning, anses ha uppgått till belopp som motsvarar den kostnadsersättning som arbetsgivaren givit ut, dock högst med belopp som kan anses motsvara största normala ökning i levnadskostnaden under ett dygn för respektive förrätt- ningsland. Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren för att täcka kostnadsökning för måltider och småutgifter men gör sannolikt att han haft sådana merk- ostnader medges avdrag enligt schablon med ett halvt maximibelopp per dag. Vill skattskyldig visa att kost- nadsökningen i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats i enlighet med vad som nu sagts, skall utred- ningen avse hans samtliga för- rättningar inom riket i nämnda anställning under beskattningsåret. Avdrag för kostnad för logi vid förrättning inom riket medges med belopp motsvarande den faktiska utgiften. Kan den skattskyldige inte visa logikostnaden medges avdrag med belopp motsvarande ersättning som upp- burits från arbetsgivaren (nattraktamente). Detta avdrag får Har arbetsgivare haft sådana för förrättning inom merkostnader medges riket utgivit avdrag vid ersättning för att förrättning inom täcka riket enligt scha- kostnadsökningen för blon med ett halvt målti-der och maximibelopp och småutgifter vid förrättning (dagtraktamente) och utom riket enligt visar den skattskyl- schablon med ett dige inte större halvt normalbelopp kostnadsökning, med- per dag. ges avdrag med belopp motsvarande den uppburna ersätt- ningen, dock högst med ett belopp per dag som motsvarar 0,5 procent av det för beskattningsåret gällande basbeloppet Avdrag för kostnad enligt 1 kap. 6 § för logi medges med lagen (1962:381) om belopp motsvarande allmänna försäkring den faktiska avrundat till utgiften. Kan den närmast tiotal skatt-skyldige inte kronor (helt maxi- visa logikostnaden mibelopp) och för medges avdrag med halv dag med högst belopp motsvarande ett halvt maxi- ersättning som upp- mibelopp. Helt maxi- burits från mibelopp avser kost- arbetsgivaren nadsökning för (nattraktamente). måltider och Detta avdrag får småutgifter under dock inte överstiga varje hel dag som vid förrättning har tagits i anspråk inom riket ett för resan. halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket ett halvt normalbelopp per natt. Har skattskyldig som har rätt till Har arbetsgivare avdrag för ökade för förrättning utom levnadskostnader riket utgivit enligt denna punkt dagtraktamente, och tillhandahållits visar den skattskyl- kostförmån skall dige inte större avdraget reduceras kostnadsökning, med hänsyn härtill, medges av-drag med såvida inte belopp motsvarande förmånen avser fri den uppburna ersätt- kost som till- ningen, dock högst handahållits på med belopp per dag allmänna transport- som kan anses medel vid motsvara den normala tjänsteresa och som ökningen i levnads- inte utgör kostnaderna under en skattepliktig dag i respektive intäkt. förrättningsland När arbete utom (helt normalbelopp) den vanliga och för halv dag med verksamhetsorten högst ett halvt varit förlagt till normalbelopp. Helt en och samma ort normalbelopp avser under längre tid än kostnadsökning för tre månader i en frukost, för lunch följd bedöms rätten och middag bestående till avdrag och av en rätt på res- beräknas detta taurang av normal enligt bestämmel- standard samt för serna i punkt 3 a. småutgifter under En löpande varje hel dag som förrättning anses har tagits i anspråk bruten endast av för resan. Före- uppehåll som beror ligger särskilda på att arbetet skäl får normal- förläggs till annan beloppet avse ort under minst kostnadsökning för fyra veckor. måltider på restaurang av bättre standard. Uppehåller sig den anställde under tjänsteresa samma dag i mer än ett land medges av- drag med normalbe- loppet för det land där han har uppehållit sig den längsta tiden av dagen (06.00 - 24.00). Som hel dag anses även avresedag om resan påbörjats före kl. 12.00 och hem- komstdag om resan avslutats efter kl. 19.00. Som halv dag anses avresedag om resan påbörjats kl. 12.00 eller senare och hemkomstdag om resan har avslutats kl. 19.00 eller tidigare. Vill skattskyldig visa att kost- nadsökningen under förrättning som varit förenad med övernattning inom riket i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats i enlighet med vad som sägs i fjärde stycket, skall utredningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda anställning under beskattnings- året. Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning som varit förenad med övernattning på utrikes ort i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats enligt femte stycket, får kost- nadsökningen beräk- nas för varje för- rättning för sig. Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren för att täcka kost- nadsökning för mål- tider och små- utgifter men gör sannolikt att han 3 a.9 En avdragsgill fördyring avseende ökade levnadskostnader kan inte anses föreligga enbart av den anledningen att den skattskyldige arbetar på annan ort än den där han har sin bostad. Avdrag medges dock i följande fall, nämligen om arbetet avser endast en kortare tid, arbetet visserligen inte kan betecknas som kortvarigt men ändå typiskt sett är tidsbegränsat till sin natur eller sådant att en fast anknytning till den tidigare bostadsorten krävs, arbetet skall bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning inte skäligen kan ifrågasättas att flyttning bör ske till arbetsorten. Oavsett vad som ovan sagts har en skattskyldig, som på grund av sitt arbete flyttat till ny bostadsort, rätt till avdrag för ökade levnadskostnader om bostad för den skattskyldige, dennes make, sambo eller familj behållits på den tidigare bostadsorten och sådan dubbel bosättning är skälig på grund av makes eller sambos förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa fast bostad på verksamhetsorten eller annan särskild omständighet. Avdrag enligt denna punkt medges endast om övernattning på arbetsorten äger rum. Avdrag medges endast om avståndet mellan bostadsorten och arbetsorten är längre än 50 kilometer. Avdrag enligt första stycket medges under längst två år och i övrigt under längst tre år för gifta eller samboende par och under längst ett år för ensamstå- ende skattskyldiga. I den angivna tiden skall inräknas tid under vilken avdrag för samma förrättning medgetts enligt punkt 3. Avdrag medges dock för längre tid än som sagts nu, om anställningens natur eller andra särskilda skäl talar för det. Avdrag för kostnad Avdrag för kostnad för logi be-räknas för logi be-räknas till belopp till belopp motsvarande den motsvarande den faktiska utgiften. faktiska utgiften. För skattskyldiga För skattskyldiga som avses i punkt 3 som avses i punkt 3 ovan medges dock ovan medges dock avdrag enligt be- avdrag enligt be- stämmelserna i punkt stämmelserna i 3 sjunde stycket. punkt 3 nionde Ökningen i stycket. Ökningen i kostnaderna för kostnaderna för måltider och måltider och småutgifter på småutgifter på arbetsorten beräknas arbetsorten antingen enligt beräknas antingen utredning om den enligt utredning om faktiska den faktiska kostnadsökningens kostnadsökningens storlek eller storlek eller schablonmässigt. Den schablonmässigt. schablonmässiga Den schablonmässiga ökningen beräknas ökningen beräknas 1. för 1. för skattskyldiga som skattskyldiga som under de första tre under de första tre månaderna av borto- månaderna av borto- varon medgivits varon medgivits avdrag enligt punkt avdrag enligt punkt 3 ovan och som 3 ovan och som alltjämt upp-bär alltjämt uppbär kostnadsersättning kostnadsersättning från arbetsgivaren från arbetsgivaren till 70 procent av när arbetsorten är helt maximibelopp belägen inom riket per dag, till 70 procent av helt maximibelopp och när arbetsorten 2. för är belägen utom skattskyldiga som riket till 70 medges avdrag enligt procent av helt första stycket till normalbelopp per ett halvt dag, maximibelopp per dag 2. för under de första tre skattskyldiga som månaderna av borto- medges avdrag varon och därefter enligt första samt i fall av stycket när dubbel bosättning arbetsorten är till 30 procent av belägen inom riket helt maximibelopp till ett halvt per dag. maximibelopp per dag och när arbetsorten är belägen utom riket till ett halvt normalbelopp per dag under de första tre månaderna av bortovaron och därefter samt i fall av dubbel bos- ättning när arbetsorten är belägen inom riket till 30 procent av helt maximibelopp och när arbetsorten är belägen utom riket till 30 pro- cent av helt nor- malbelopp per dag. Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader enligt denna punkt tillhandahållits kostförmån skall avdraget reduceras med hänsyn härtill, såvida inte förmånen avser fri kost som tillhandahållits på allmänna transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig intäkt. 4.10 Även för det fall, att skattskyl- dig enligt punkt 3 här ovan icke är berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel. Om avståndet mellan den skattskyldiges bostad och arbetsplats uppgår till minst fem kilometer och det klart framgår att användandet av egen bil för resa till och från arbetsplatsen regelmässigt medför en tidsvinst på minst två timmar i jämförelse med allmänt kommunikationsmedel medges avdrag för kostnader för resa med egen bil. Sådant avdrag medges också om den skattskyldige använder bilen i tjänsten under minst 60 dagar för år räknat för de dagar som bilen används i tjänsten. Om bilen används i tjänsten under minst 160 dagar för år räknat medges avdrag under alla de dagar som bilen används för resor mellan bostad och arbetsplats. Användning i tjänsten beaktas dock endast om den upp- går till minst 300 mil för år räknat. Avdraget skall bestämmas enligt schablon på grundval av genomsnittliga kostnader för mindre bil och med hänsyn till de kostnader, som är direkt beroende av kört vägsträcka (milbundna kostnader). Rege- ringen eller myndighet som regeringen be- stämmer fastställer för varje taxeringsår föreskrifter för beräkningen av avdrag i dessa fall. För skattskyldig som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakad att använda bil tillämpas inte bestämmelserna i andra stycket. Detsamma gäller skattskyldig som är tvungen att använda större bil på grund av skrymmande last. Har den skattskyldige vid resorna haft kost- nader för väg-, bro-eller färjeavgift medges avdrag för den fak- tiska kostnaden. Skattskyldig som haft kostnader för resa inom riket i Den som är samband med skattskyldig för tillträdande eller förmån av fri eller frånträdande av an- delvis fri bil med- ställning eller ges dock inte avdrag uppdrag har rätt för kostnader för till skäligt avdrag resor som avses i för kostnaderna. första styc-ket, om Härvid gäller vad han företagit som sägs i punkt 3 resorna med b andra stycket. Den som är bil under den tid skattskyldig för förmånen åtnjutits. förmån av fri eller delvis fri bil med- ges dock inte avdrag för andra kostnader än sådana som avses i fjärde stycket för resor som avses i första stycket, om han har före- tagit resorna med bil under den tid förmånen åtnjutits. till 42 § 2.11 Värdet av 2. Värdet av bilförmån skall för bilförmån skall för helt år bestämmas helt år bestämmas till 0,8 basbelopp till 0,7 basbelopp med tillägg av 20 med tillägg av 20 procent av procent av nybilspriset i nybilspriset för slutet av året före årsmodellåret. beskattningsåret för Värdet får dock senaste årsmodell av inte överstiga förmånsbilen eller - 40 procent eller om bilmodellen då understiga 32 pro- inte saluförs - till cent av 0,8 basbelopp med nybilspriset för tillägg av 20procent årsmodell-året. av ett uppskattat nybils-pris, baserat på nybilspriset för motsvarande mo- deller. Värdet får dock inte överstiga 42 procent eller understiga 35 procent av nybilspriset. Är förmånsbilens årsmodell äldre än Är förmånsbilens tre år skall årsmodell sex år förmånens värde ned- eller äldre skall sättas till förmånsvärdet 85 procent av det beräknas på ett värde som framkommer belopp som utgör vid en beräkning 70 procent av ett enligt första uppskattat nybils- stycket. pris i slutet av Är förmånsbilens året före beskatt- årsmodell sex år ningsåret för de eller äldre skall vanligast förekom- värdet av förmånen mande bilarna ägda nedsättas till av juridiska 85 procent av det personer. På den värde som framkommer skattskyldiges vid en beräkning begäran skall för- enligt första månsvärdet be- stycket men som stämmas enligt grundar sig på ett första stycket, om uppskattat ny- sådant nybilspris bilspris, baserat på som avses i första 85 procent av ny- stycket kan bilspriset i slutet beräknas för av året före be- förmånsbilen. skattningsåret för de vanligast förekommande Vid beräkningen av bilarna. På den förmåns-värdet skattskyldiges enligt första och begäran skall andra styckena förmånsvärdet skall till det bestämmas enligt angivna nybils- andra stycket, om priset i sådant nybilspris förekommande fall som avses i första läggas stycket kan beräknas anskaffnings- för förmånsbilen. kostnaden för Vid beräkningen av extrautrustning. förmåns-värdet enligt första-tredje styckena skall till det angivna nybils- priset i före- kommande fall läggas an- skaff-ningskostnaden för extrautrustning i den mån den över- stiger 20 000 kr. Om den skattskyldige bekostar allt drivmedel för det privata nyttjandet av förmånsbilen skall förmånsvärdet nedsättas med en femtedel. Om den Om den skattskyldige skattskyldige åtnjuter förmånen åtnjuter förmånen endast under en del endast under en del av året skall av året skall förmånsvärdet förmånsvärdet beräknat enligt beräknat enligt första-femte första-fjärde styckena sättas ned styckena sättas ned med en tolftedel för med en tolftedel varje hel för varje hel kalendermånad som kalendermånad som han inte har han inte har åtnjutit förmånen. åtnjutit förmånen. Om bilförmån endast åtnjutits i ringa omfattning skall förmånen inte tas upp till beskattning. 4.12 Om den skattskyldige utger ersättning för en förmån skall förmåns- värdet, beräknat enligt punkterna 2 och 3, sättas ned med ersättningens belopp. Värdet av bilförmån Värdet av och förmån av fri bilförmån och för- kost, beräknat mån av fri kost, enligt punkterna 2 beräknat enligt och 3 får jämkas punkterna 2 och 3 uppåt eller nedåt, får jämkas uppåt om det finns eller nedåt, om det synnerliga skäl. finns synnerliga skäl. Synnerliga skäl får beträff- ande bilförmån anses föreligga om bilen används som arbetsredskap eller om tjänstekörningen är omfattande eller om eljest synnerliga skäl finns. _______________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. 2. Vad som sägs i punkt 3 femte stycket av anvisningarna till 33 § om bestämmandet av normalbeloppets storlek för hel dag skall dock gälla först i fråga om kalenderåret 1995 och tillämpas första gången vid 1996 års taxering. För kalenderåret 1994 skall normalbeloppets storlek för hel dag bestämmas till 70 procent av det belopp som kan anses motsvara största normala ökning i levnadskostnaden i respektive förrättningsland. 1 Senaste lydelse 1993:359. 2 Senaste lydelse 1990:650. 3 Senaste lydelse 1991:1866. 4 Senaste lydelse 1990:650. 5 Senaste lydelse 1990:650. 6 Senaste lydelse 1992:1596. 7 Senaste lydelse 1991:592. 8 Senaste lydelse 1992:1596. 9 Senaste lydelse 1992:1596. 10 Senaste lydelse 1986:1199. 11 Senaste lydelse 1990:650. 12 Senaste lydelse 1987:1303. 117 2.2 Förslag till Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) Härigenom föreskrivs att 8 och 10 §§ uppbördslagen (1953:272)1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 §2 Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst andra förmåner skall preliminär A-skatt beräknas efter inkomstförmånernas sammanlagda värde. Har den skattskyldige utgett ersättning för en förmån skall förmånsvärdet sättas ned med ersätt- ningens belopp. Värdet av bilförmån Värdet av skall beräknas bilförmån skall be- enligt punkt 2 av räknas enligt punkt anvisningarna till 2 av anvisningarna 42 § kommunalskat- till 42 § telagen (1928:370). kommunalskattelagen Tredje stycket andra (1928:370). Andra meningen av nämnda stycket andra anvisningspunkt meningen av nämnda skall dock tillämpas anvisningspunkt endast i fall som skall dock avses i sjätte tillämpas endast i stycket nedan. fall som avses i Värdet av förmån av sjätte stycket ne- räntefritt lån eller dan. Värdet av lån där räntan un- förmån av ränte- derstiger fritt lån eller lån marknadsräntan skall där räntan un- beräknas enligt derstiger punkt 10 tredje* marknadsräntan femte styckena av skall beräknas anvisningarna till enligt punkt 10 32 § kommunal- tredje* femte skattelagen. styckena av Värdet av förmån anvisningarna till av bostad som är 32 § kommunal- belägen här i riket skattelagen. och som inte är Värdet av förmån semesterbostad skall av bostad som är beräknas enligt belägen här i riket följande grunder. och som inte är Riket delas in i semesterbostad områden som är skall beräknas väsentligen enhet- enligt följande liga i fråga om grunder. Riket boendekostnader. delas in i områden Förmånsvärdet av en som är väsentligen bostad inom varje enhetliga i fråga område skall bestäm- om boendekostnader. mas till det genom- Förmånsvärdet av en snittliga värdet för bostad inom varje jämförbara bostäder område skall be- inom området. Om stämmas till det bostaden är belägen genomsnittliga utom tätort med värdet beräknat per närmaste omgivning kvadratmeter bo- skall dock värdet stadsyta för bestämmas till det jämförbara bostäder lägsta av nämnda inom området. Om genomsnittsvärden bostaden är belägen reducerat med tio utom tätort med procent. närmaste omgivning skall dock värdet bestämmas till det lägsta av nämnda genomsnittsvärden reducerat med tio procent. Vid värdering av förmån av fri eller delvis fri resa som utgår på grund av anställning eller särskilt uppdrag inom rese- eller trafikbranschen skall följande iakttas. För flygresor skall världen indelas i zoner som är väsentligen enhetliga i fråga om resestruktur och priser. Förmånsvärdet av en fri eller delvis fri flygresa skall bestämmas till det genomsnittliga lägsta priset för bokningsbara resor på allmänna mark- naden inom zonen respektive mellan zonerna. Har för resan gällt som villkor att den får företas endast under förutsättning att det vid resans avgång finns osålda platser kvar och har på grund härav förelegat en påtag- lig risk för att resan inte kan ge- nomföras enligt planerna skall resan anses ha ett värde motsvarande lägsta priset för resan om den varit bokningsbar och i fråga om flygresa lägsta genom- snittliga priset på marknaden, efter avdrag med 50 procent. Värdet av annan förmån än som avses i andra och tredje styckena skall beräknas enligt 42 § andra stycket kommunal- skattelagen samt punkt 1 andra och tredje styckena och punkt 3 av anvisningarna till den paragrafen. Föreligger fall som avses i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen får skattemyndigheten bestämma värdet av förmånen med hänsyn härtill. Om skattemyndigheten bestämt värdet av förmånen enligt bestämmelserna i 5 § andra stycket lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare skall detta värde användas även vid beräkning av preliminär A-skatt. 10 §3 Preliminär A-skatt Preliminär skall beräknas på A-skatt skall ersättningar för beräknas på ökade levnads- ersättningar för kostnader som lämnas ökade levnads- vid sådan kostnader, som läm- tjänsteresa inom nas vid sådan riket som avses i tjänsteresa som punkt 3 av anvis- avses i punkt 3 av ningarna till 33 § anvisningarna till kommunalskattelagen 33 § kommunal- (1928:370) endast skattelagen till den del (1928:370) och för ersättningarna vilken rätten till överstiger de scha- avdrag för kost- blonbelopp som anges naderna vid i nämnda lagrum mottagarens in- eller, såvitt gäller komsttaxering anges kostnad för logi, i nämnda punkt, den faktiska endast till den del utgiften. På ansökan ersättningarna av den som betalar överstiger de ut ersättning får schablonbelopp som skattemyndigheten anges i nämnda besluta att i den lagrum eller, mån tjänsteresa såvitt gäller varar mer än tre kostnad för logi, månader motsvarande den faktiska skall gälla till den utgiften. del ersättningarna inte överstiger vad som anges i punkt 3 a av anvisningarna till nämnda paragraf. På ersättning för På ersättning för ökade levnads- ökade levnads- kostnader som kostnader vid sådan lämnas vid sådan tjänsteresa utom tjänsteresa för riket som avses i vilken rätten till punkt 3 sista avdrag för stycket av anvis- kostnaderna vid ningarna till 33 § mottagarens kommunalskattelagen inkomsttaxering skall preliminär anges i punkt 3 a A-skatt beräknas av anvisningarna endast till den del till 33 § kommunal- ersättningen skattelagen skall överstiger avdrags- preliminär A-skatt gillt belopp enligt beräknas endast nämnda lagrum. till den del ersättningarna översti-ger de schablonbelopp som anges i nämnda lagrum. I den mån ersättning för ökade levnadskost- nader under tjäns- teresa utgår för längre tid än två år på en och samma ort skall dock preliminär A-skatt beräknas på hela ersättningen såvida inte skattemyndig- heten på ansökan av den som betalar ut ersättningen be- slutar att motsva- rande skall gälla även för viss längre tid än två år. I fråga om ersättning för resa med egen bil i tjänsten gäller att preliminär A-skatt beräknas på ersättningen endast till den del den överstiger det i punkt 3 c av anvisningarna till 33 § kommu- nalskattelagen angivna beloppet. Beträffande annan skattepliktig ersättning för kostnader som är förenade med tjänsten beräknas preliminär A-skatt endast om det är uppenbart att ersättningen avser kostnader som inte är avdragsgilla vid mottagarens inkomsttaxering eller att den överstiger avdragsgillt belopp. I sådant fall beräknas skatten på hela ersättningen respektive den del av ersättningen som överstiger det avdragsgilla beloppet. Preliminär A-skatt skall inte utgå för: a) familjebidrag till den som tjänstgör inom totalförsvaret; b) ränta eller utdelning som tillkommer en annan juridisk person än svenskt dödsbo eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige; c) ränta eller utdelning som enligt dubbelbeskattningsavtal är helt undantagen från beskattning i Sverige; d) ränta på förfogarkonto som avses i 3 kap. 57 § lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, om räntan inte uppgår till 1 000 kronor; e) ränta på konto för klientmedel; f) ränta som ingår i belopp som redovisats enligt 3 kap. 22 § sista stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter; g) utdelning som g) utdelning som avses i punkt 2 avses i punkt 2 tredje stycket av tredje stycket av anvisningarna till anvisningarna till 22 § kommunalskat- 22 § telagen eller 3 § 1 kommunalskattelagen mom. tredje stycket eller 3 § 1 mom. lagen (1947:576) om tredje stycket statlig inkomst- lagen (1947:576) om skatt; eller statlig inkomst- h) ersättning till skatt; en och samma h) ersättning idrottsutövare från till en och samma en sådan ideell idrottsutövare från förening som avses i en sådan ideell 7 § 5 mom. lagen förening som avses (1947:576) om i 7 § 5 mom. lagen statlig inkomstskatt (1947:576) om och som har till hu- statlig in- vudsakligt syfte att komstskatt och som främja idrottslig har till hu- verksamhet, om vudsakligt syfte ersättningen från att främja idrotts- föreningen under lig verksamhet, om året inte uppgått ersättningen från till ett halvt föreningen under basbelopp enligt året inte uppgått lagen (1962:381) om till ett halvt allmän försäkring. basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring; eller i) förmån av fri resa inom riket i samband med tillträdande eller frånträdande av anställning eller uppdrag eller er- sättning för kost- nad för sådan resa. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången i fråga om preliminär skatt för år 1994. 1 Lagen omtryckt 1991:97. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771. 2 Senaste lydelse 1992:1599. 3 Senaste lydelse 1992:680. 118 2.3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 och 9 §§ lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 7 §1 Värdet av förmåner Värdet av förmåner som utgått i annat som utgått i annat än pengar skall än pengar skall beräknas i enlighet beräknas i med bestämmelserna i enlighet med kommunalskattelagen bestämmelserna i (1928:370). Vid kommunalskattelagen beräkning av värdet (1928:370). Vid av bilförmån och beräkning av värdet kostförmån skall av bilförmån och dock bestämmelserna kostförmån skall i punkt 2 tredje dock bestämmelserna stycket andra me- i punkt 2 andra ningen och punkt 4 stycket andra andra stycket av meningen och punkt anvisningarna till 4 andra stycket av 42 § nämnda lag anvisningarna till tillämpas endast i 42 § nämnda lag enlighet med beslut tillämpas endast i av skattemyndigheten enlighet med beslut med stöd av 5 § av skatte- andra stycket lagen myndigheten med (1984:668) om stöd av 5 § andra uppbörd av sociala- stycket lagen vgifter från (1984:668) om ar-betsgivare. uppbörd av Värdet av annan bo- socialavgifter från stadsförmån än ar-betsgivare. förmån av semes- Värdet av annan bo- terbostad skall stadsförmån här i beräknas i enlighet riket än förmån av med bestämmelserna i semesterbostad 8 § tredje stycket skall beräknas i uppbördslagen enlighet med (1953:272). bestämmelserna i 8 § tredje stycket uppbördslagen (1953:272). Har reseförmån vid beräkning av preliminär skatt värderats enligt 8 § tredje stycket uppbördslagen skall detta värde anges i kontrolluppgiften. Om värdet av en förmån justerats enligt 5 § andra stycket lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare skall anges att justering skett. Det sammanlagda värdet av förmånerna skall anges särskilt för sig. 9 §2 I kontrolluppgiften skall det för varje belopp anges om arbetsgivaren skall betala arbetsgivaravgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Ersättning för Ersättning för ökade levnads- ökade levnads- kostnader eller kostnader eller kostnader för resa kostnader för resa med egen bil i med egen bil i tjänsten som enligt tjänsten som enligt 10 § första-tredje 10 § första-tredje styckena upp- styckena upp- bördslagen bördslagen (1953:272) skall (1953:272) skall ligga till grund för ligga till grund beräkning av preli- för beräkning av minär A-skatt, skall preliminär A-skatt, i kontrolluppgift skall i anges som lön, kontrolluppgift arvode eller anges som lön, motsvarande. arvode eller motsvarande. Har ersättning för ökade levnadskost- nader utgått un-der en och samma tjänsteresa för längre tid än 90 I kontrolluppgiften dagar under be- skall särskilt skattningsåret för sig tas upp det skall det avseende sammanlagda värdet inrikes respektive av andra utrikes förrättning kostnadsersättningar anges var för sig i än sådana som enligt kontrolluppgift. 5 § 4 a-c skall I uppges först efter kontrolluppgiften föreläggande av skall särskilt för skattemyndigheten. sig tas upp det Dock skall sammanlagda värdet ersättningen, då det av andra är uppenbart att den kostnadsersättning- avser kostnader som ar än sådana som inte är avdragsgilla enligt 5 § 3 a-c vid mottagarens skall uppges först inkomsttaxering efter föreläggande eller att den av skattemyndighe- överstiger avdrags- ten. Dock skall gillt belopp, till ersättningen, då denna del anges som det är uppenbart lön, arvode eller att den avser motsvarande. kostnader som inte I kontrolluppgiften är avdragsgilla vid skall särskilt för mottagarens sig tas upp sådant inkomsttaxering avdrag som har eller att den gjorts för prelimi- överstiger avdrags- när A-skatt. gillt belopp, till denna del anges som lön, arvode eller motsvarande. I kontrolluppgiften skall särskilt för sig tas upp sådant avdrag som har gjorts för preliminär A-skatt. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. 1 Senaste lydelse 1992:493. 2 Senaste lydelse 1992:1659. 119 2.4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1984:668) om upp- börd av socialavgifter från arbetsgivare Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1984:668) om uppbörd av social-avgifter från arbetsgivare1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 §2 Skattepliktiga förmåner skall tas upp till ett värde som bestäms i enlighet med 8 § första-fjärde styckena uppbördslagen (1953:272). Om det föreligger Om det föreligger fall som avses i fall som avses i punkt 4 andra punkt 4 andra stycket av anvis- stycket av anvis- ningarna till 42 § ningarna till 42 § kommunalskattelagen kommunalskattelagen (1928:370), eller (1928:370), eller sådant fall att den sådant fall att den skattskyldige skulle skattskyldige kunna få skulle kunna få förmånsvärdet förmånsvärdet bestämt med stöd av bestämt med stöd av punkt 2 tredje punkt 2 andra stycket andra stycket andra meningen av samma meningen av samma anvisningar, får anvisningar, får skattemyndigheten på skattemyndigheten framställning av på framställning av arbetsgivaren arbetsgivaren bestämma värdet av bestämma värdet av förmånen med hänsyn förmånen med hänsyn härtill. härtill. Detsamma Arbetsgivaren skall gäller om underrätta bostadsförmånsvärde arbetstagare som som bestäms enligt berörs av skat- 8 § tredje stycket temyndighetens uppbördslagen av- beslut. viker med mer än 10 procent från det värde som följer av 42 § första stycket kommunalskattelagen eller om värde av reseförmån som bestäms enligt 8 § tredje stycket uppbördslagen av- viker med mer än 10 procent från det värde som följer av 42 § andra stycket kommunalskatte- lagen. Arbetsgiva- ren skall under- rätta arbetstagare som berörs av skat- temyndighetens be- slut. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas på förmån som utges efter ikraftträdandet. 1 Lagen omtryckt 1991:98. 2 Senaste lydelse 1992:488. 120 2.5 Förslag till Lag om avdrag för kostnader för bilresor till och från arbetsplatsen vid 1995 års taxering Härigenom föreskrivs följande. Avdrag för kostnad för resa med egen bil till och från arbetsplatsen enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370) skall vid 1995 års taxering medges, i stället för enligt schablon som anges i andra stycket nämnda anvisningspunkt, med 1 krona och 30 öre per kilometer. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 121 2.6 Förslag till Lag om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst vid taxering till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års taxeringar 1 § Vad som sägs i 8 § första stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt gäller inte vid 1995 och 1996 års taxeringar. Skattskyldig som vid taxering till kommunal inkomstskatt är berättigad till särskilt kommunalt grundavdrag enligt 48 § 4 mom. kommunalskattelagen (1928:370) har rätt till särskilt statligt grundavdrag från den taxerade förvärvsinkomsten med belopp som motsvarar den del av det särskilda kommunala grundavdraget som överstiger kommunalt grundavdrag beräknat enligt 48 § 2 och 3 mom. kommunalskattelagen. 2 § I stället för vad som anges i lagen (1992:1485) om beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomst vid 1994 och 1995 års taxeringar skall i fråga om fysiska personer vid 1995 års taxering det fasta skattebeloppet på 100 kronor tas ut endast om den beskattningsbara inkomsten överstiger ett belopp motsvarande det grundavdrag som medges vid taxering till kommunal inkomstskatt enligt 48 § 2 och 3 mom. kommunalskattelagen (1928:370). I stället för vad som anges i 10 § andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall i fråga om fysiska personer vid 1996 års taxering det fasta skattebeloppet på 100 kronor tas ut endast om den beskattningsbara inkomsten överstiger ett belopp motsvarande det grundavdrag som medges vid taxering till kommunal inkomstskatt enligt 48 § 2 och 3 mom. kommunalskattelagen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. 122 Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-10-25 Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling. Enligt en lagrådsremiss (finansdepartementet) den 14 oktober 1993 har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), m.m. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorerna Monica Dahlbom och Christina Westerling. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Lagrådet har underkastat lagtexten i förslagen till lagar om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), uppbördslagen (1953:272), lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter och lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare viss omarbetning, som framgår av bilaga till detta protokoll. Lagrådets lagtextförslag kommenteras endast vad avser följande bestämmelser i kommunalskattelagen. Punkt 3 av anvisningarna till 33 § I femte stycket regleras de fall då dagtraktamente har utgått för förrättning utom riket. Sista meningen innehåller en föreskrift som klargör hur det högsta avdragsbeloppet skall bestämmas när den anställde under tjänsteresa samma dag uppehåller sig i mer än ett land. I det remitterade förslaget sägs att avdrag i det fallet skall medges "med normalbeloppet för det land där han har uppehållit sig den längsta tiden". Enligt vad som framkommit vid lagrådsföredragningen är avsikten att föreskriften skall bli tillämplig inte endast när valet står mellan två eller flera främmande länder utan även när Sverige är ett av de länder som berörs. Av denna anledning bör det i föreskriften använda uttrycket "normalbeloppet" ersättas med ett uttryck som omfattar också det vid inhemska tjänsteresor tillämpliga s.k. maximibeloppet. Lagrådet har i sitt författningsförslag använt uttrycket "det högsta beloppet för avdrag". Punkt 4 av anvisningarna till 33 § Denna anvisningspunkt innehåller två nya bestämmelser. Den ena ger rätt till avdrag för väg*, bro* och färjeavgifter, den andra reglerar avdragsrätten vid resor i samband med tillträdande eller frånträdande av en anställning (s.k. inställelseresor). I det remitterade förslaget har bestäm-melserna placerats i nu nämnd ordning som fjärde och femte styckena. Vid lagrådsföredragningen har upplysts att den förstnämnda be- stämmel-sen är avsedd att bli tillämplig inte endast vid de i första*tredje styckena reglerade arbetsresorna utan också vid inställelseresorna. Lagrådet har ansett att detta bör tydligaregöras genom att bestämmelserna byter plats, vilket innebär att inställelseresorna regleras i det fjärde och avdragsrätten för vägavgifter m.m. i det femte stycket. Punkt 2 av anvisningarna till 42 § Första stycket innehåller huvudregeln för beräkning av värdet av bilförmån. Enligt det remitterade förslaget är det nybilspriset "för modellåret" som skall ligga till grund för beräkningen av det 20*procentiga tillägget. Av specialmotiveringen framgår att det är det s.k. listpriset som åsyftas. Vid lagrådsföredragningen har upplysts att detta pris normalt bestäms med ledning av prisuppgifter som är hänförliga till senare delen av året före modellåret. För att lagtexten inte skall ge intryck av att prisbestämningen tidsmässigt är bunden till de priser som tillämpas under själva modellåret föreslår Lagrådet att det relevanta priset beskrivs som nybilspriset "för årsmodellen". I andra stycket finns särskilda värderingsregler för de fall då förmånsbilens årsmodell är sex år eller äldre. Enligt första meningen i det remitterade förslaget skall värdet i dessa fall beräknas "på" ett belopp som utgör 70 procent av ett på visst sätt uppskattat nybilspris. Den föreslagna lagtexten skulle kunna tolkas som att detta belopp skall träda i stället för det i första stycket angivna nybilspriset vid en värdering som i övrigt genomförs enligt det stycket. Detta torde dock inte vara avsikten. Lagrådet föreslår en omformulering av första meningen i syfte att ge tydligare uttryck åt den avsedda innebörden, nämligen att beloppet skall helt ersätta det värde som beräknas enligt första stycket. Vidare föreslås att det åsyftade nybilspriset beskrivs på ett sätt som ligger i linje med vad Lagrådet föreslagit i fråga om lydelsen av första stycket. Genom andra meningen i stycket öppnas en möjlighet för den skattskyldige att begära att förmånsvärdet alltjämt skall beräknas enligt första stycket. Enligt det remitterade förslaget är denna möjlighet dock beroende av att "sådant nybilspris som avses i första stycket kan beräknas för förmånsbilen". Eftersom de nya reglerna i första stycket bygger på förutsättningen att det där avsedda nybilspriset alltid kan fastställas, är det citerade villkoret överflödigt och missvisande. Villkoret har därför uteslutits i Lagrådets förslag. 139 Bilaga till Lagrådets protokoll 1993-10-25 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 32 § - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 3 f mom. Som intäkt tas inte upp sedvanliga rabatter vid inköp av varor och tjänster som ingår i arbetsgivarens ordinarie utbud eller i annat företags ordinarie utbud om företaget är närstående arbetsgivarens företag och varorna eller tjänsterna har ett nära samband med arbetsgivarens verksamhet. Vad som sagts nu gäller dock inte om rabatten är en direkt ersättning för utfört arbete eller utgår på sätt som anges i 32 § 3 e mom. andra stycket 2*4. Även om det inte följer av 3 d mom. tas som intäkt inte upp sådan rabatt eller liknande förmån som transportföretag enligt internatio- nellt vedertagen praxis utger för visad kundtrohet vid utrikes flygresor och som slutligt tillfaller en arbetstagare eller uppdragstagare på grund av hans egenskap av resenär. Har skattskyldig på grund av anställning eller särskilt uppdrag inom rese* eller trafikbranschen under beskattningsåret åtnjutit förmån av fria eller delvis fria resor, skall förmånen av den första resan tur och retur inte tas upp som intäkt. 4 mom. Har skattskyldig på grund av byte av verksamhetsort flyttat till ny bostadsort och fått särskild ersättning av sin arbetsgivare eller av allmänna medel för flyttningskostnaden skall ersättningen inte tas upp som intäkt om inte annat följer av andra stycket. Som flyttningskostnad räknas kostnader för emballering, packning, transport och uppackning av den skattskyldiges och hans familjs bohag och övrigt lösöre och transport av den skattskyldige och hans familj från den gamla till den nya bostadsorten samt liknande kostnader för flyttningen. Andra kostnader i samband med flyttningen såsom kostnader för resor till och från arbetsplatsen, hemresor, dubbel bosättning eller förlust vid försäljning av bostad eller annan egendom räknas inte som flyttningskostnad. Omfattar ersättning för flyttningskostnad även ersättning för körning med egen bil skall sistnämnda ersättning tas upp som intäkt till den del den överstiger det avdrag som medges för kostnader för resor med egen bil enligt den schablon som anges i punkt 4 av anvisningarna till 33 §. 140 - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Anvisningar till 33 § 3. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Har arbetsgivare för förrättning inom riket utgivit ersättning för att täcka kostnadsökningen för måltider och småutgifter (dagtraktamente) och visar den skattskyldige inte större kostnadsök- ning, medges avdrag med belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i anspråk för resan högst med ett belopp som motsvarar 0,5 procent av det för beskattningsåret gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring avrundat till närmaste tiotal kronor (helt maximibelopp) och för varje halv dag högst med ett halvt maximibelopp. Har arbetsgivare för förrättning utom riket utgivit dagtraktamente, och visar den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i anspråk för resan högst med belopp som kan anses motsvara den normala ökningen i levnadskostnaderna under en dag i respektive förrättningsland (helt normal- belopp) och för varje halv dag högst med ett halvt normalbelopp. Helt normalbelopp avser kostnadsökning för frukost, för lunch och middag bestående av en rätt på restaurang av normal standard samt för småutgifter under varje hel dag som har tagits i anspråk för resan. Föreligger särskilda skäl får normalbeloppet avse kostnadsökning för måltider på restaurang av bättre standard. Uppehåller sig den anställde under tjänsteresa samma dag i mer än ett land bestäms det högsta beloppet för avdrag med hänsyn till det land där han har uppehållit sig den längsta tiden av dagen (06.00 * 24.00). - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 3 a. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Avdrag för kostnad för logi beräknas till belopp motsvarande den faktiska utgiften. För skattskyldiga som avses i punkt 3 ovan medges dock avdrag enligt bestämmelserna i punkt 3 nionde stycket. Ökningen i kostnaderna för måltider och småutgifter på arbetsorten beräknas antingen enligt utredning om den faktiska kostnadsökningens storlek eller schablon- mässigt. Den schablonmässiga ökningen beräknas 1. för skattskyldiga som under de första tre månaderna av bortovaron medgivits avdrag enligt punkt 3 ovan och som alltjämt uppbär kostnadsersättning från arbetsgivaren, till per dag 70 procent av helt maximibelopp när arbetsorten är belägen inom riket och 70 procent av helt normalbelopp när arbetsorten är belägen utom riket, 2. för skattskyldig med arbetsort belägen inom riket som medges avdrag enligt första stycket, till ett halvt maximibelopp per dag under de första tre månaderna av bortovaron och till 30 procent av helt maximibelopp för tid därefter, 3. för skattskyldig med arbetsort belägen utom riket som medges avdrag enligt första stycket, till ett halvt normalbelopp per dag under de första tre månaderna av bortovaron och till 30 procent av helt normalbelopp för tid därefter, 4. för skattskyldig som medges avdrag enligt andra stycket, till ett belopp per dag som utgör 30 procent av maximibeloppet eller normalbeloppet. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 4. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Skattskyldig som haft kostnader för resa inom riket i samband med tillträdande eller frånträdande av anställning eller uppdrag har rätt till skäligt avdrag för kostnaderna. Härvid gäller vad som sägs i punkt 3 b andra stycket. Har den skattskyldige vid resorna haft kostnader för väg*, bro* eller färjeavgift medges avdrag för den faktiska kostnaden. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - till 42 § 2. Värdet av bilförmån skall för helt år bestämmas till 0,7 basbelopp med tillägg av 20 procent av nybilspriset för årsmodellen. Värdet får dock inte överstiga 40 procent eller understiga 32 procent av nybilspriset för årsmodellen. Är förmånsbilens årsmodell sex år eller äldre skall förmånsvärdet bestämmas till ett belopp som utgör 70 procent av ett uppskattat nybilspris för beskatt- ningsårets årsmodell av de vanligaste förekommande bilarna ägda av juridiska personer i slutet av året före beskattningsåret. På den skattskyldiges begäran skall förmånsvärdet dock alltjämt bestämmas enligt första stycket. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 4. Om den skattskyldige utger ersättning för en förmån skall förmånsvärdet, beräknat enligt punkterna 2 och 3, sättas ned med ersättningens belopp. Värdet av bilförmån och förmån av fri kost, beräknat enligt punkterna 2 och 3 får jämkas uppåt eller nedåt, om det finns synnerliga skäl. Som synnerliga skäl för jämkning nedåt av värdet av bilförmån anses att bilen används som arbetsredskap eller att tjänstekörningen är omfattande eller att andra sådana omständigheter föreligger. - - - - - - - 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. 2. Vad som sägs i punkt 3 femte stycket av anvisningarna till 33 § om bestämmandet av normalbeloppets storlek skall dock gälla först i fråga om kalenderåret 1995 och tillämpas första gången vid 1996 års taxering. För kalenderåret 1994 skall storleken av helt normalbelopp bestämmas till 70 procent av det belopp som kan anses motsvara största normala ökning i levnadskostnaden för en dag i respektive förrättningsland. Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 10 § - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - På ersättning för ökade levnadskostnader som lämnas vid sådan tjänsteresa för vilken rätten till avdrag för kostnaderna vid mottagarens inkomsttaxering anges i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kom- munalskattelagen skall preliminär A*skatt beräknas endast till den del ersätt- ningarna överstiger de schablonbelopp som anges i nämnda lagrum. I den mån ersättning för ökade levnadskostnader under tjänsteresa utgår för längre tid än två år på en och samma ort skall dock preliminär A*skatt beräknas på hela ersättningen såvida inte skattemyndigheten på ansökan av den som betalar ut ersättningen beslutar att vad som sägs i första meningen i detta stycke skall gälla även för viss längre tid än två år. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 9 § I kontrolluppgiften skall det för varje belopp anges om arbetsgivaren skall betala arbetsgivaravgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Ersättning för ökade levnadskostnader eller kostnader för resa med egen bil i tjänsten som enligt 10 § första*tredje styckena uppbördslagen (1953:272) skall ligga till grund för beräkning av preliminär A*skatt, skall i kontrolluppgift anges som lön, arvode eller motsvarande. Har ersättning för ökade levnadskostnader som enligt 10 § första och andra styckena uppbördslagen inte skall ligga till grund för beräkning av preliminär A*skatt utgått för en eller flera tjänsteresor som omfattat en sammanhängande period av mer än 90 dagar, skall detta anges i kontrolluppgift som också skall innehålla upplysning om i vad mån fråga är om inrikes eller utrikes förrättning. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 5 § Skattepliktiga förmåner skall tas upp till ett värde som bestäms i enlighet med 8 § första*fjärde styckena uppbördslagen (1953:272). Om det föreligger fall som avses i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen (1928:370), eller sådant fall att den skattskyldige skulle kunna få förmånsvärdet bestämt med stöd av punkt 2 andra stycket andra meningen av samma anvisningar, får skattemyndigheten på framställning av arbetsgivaren bestämma värdet av förmånen med hänsyn härtill. Motsvarande gäller om bostadsför-månsvärde som bestäms enligt 8 § tredje stycket uppbördslagen avviker med mer än 10 procent från det värde som följer av 42 § första stycket kommunal- skattelagen eller om värde av reseförmån som bestäms enligt 8 § tredje stycket uppbördslagen avviker med mer än 10 procent från det värde som följer av 42 § andra stycket kommunalskattelagen. Ar- betsgivaren skall underrätta arbetstagare som berörs av skattemyndighetens beslut. ----------- Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas på förmån som åtnjuts efter ikraftträdandet. 141 Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 oktober 1993 Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Laurén, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg Föredragande: statsrådet Lundgren Regeringen beslutar proposition 1993/94:90 Översyn av tjänsteinkomst-beskattningen, m.m. 146