Regeringskansliets rättsdatabaser

Prop. 1993/94:97Regeringens proposition 1993/94:97 Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 25 november 1993 Carl Bildt Bo Könberg (Socialdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ändras på så sätt att kommunerna tar över länsstyrelsernas nuvarande uppgifter i enskilda ärenden om beredande av vård enligt LVM. En följdändring föreslås i brottsbalken. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994. 1 Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut.................3 2 Lagtext.....................................3 2.1....Förslag till lag om ändring i lagen om vård av miss- brukare i vissa fall....................3 2.2.............Förslag till lag om ändring i brottsbalken8 3 Ärendet och dess beredning..................9 4 Bakgrund...................................10 5 Nuvarande ordning..........................11 6 Ansvaret för att utreda och aktualisera frågan om tvångsvård för vuxna missbrukare......................12 7 Kostnader..................................16 8 Ikraftträdande.............................16 9 Specialmotivering..........................17 9.1..Förslaget till lag om ändring i lagen om vård av miss- brukare i vissa fall...................17 9.2...........Förslaget till lag om ändring i brottsbalken20 Bilaga 1............Sammanfattning av betänkandet21 Bilaga 2.....................Remissammanställning22 Bilaga 3..............Lagrådsremissens lagförslag26 Bilaga 4.......................Lagrådets yttrande32 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 199333 2 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 2. lag om ändring i brottsbalken. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall dels att 14 § skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 8 § skall betecknas 10 §, nuvarande 9 § betecknas 8 § och nuvarande 10 § betecknas 9 §, dels att 6 och 7 §§, de nya 8-10 §§ samt 11, 13, 15, 38, 44, 45 och 47 §§ skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Myndigheter som i sin Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet verksamhet regelbundet kommer i kontakt med kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga missbrukare är skyldiga att anmäla till att anmäla till social- länsstyrelsen om de får nämnden om de får kännedom kännedom om att någon kanom att någon kan antas antas vara i behov av vara i behov av vård vård enligt denna lag. enligt denna lag. Detta Detta skall dock inte skall dock inte gälla gälla myndigheter inom myndigheter inom hälso- hälso- och sjukvården i och sjukvården i vidare vidare mån än som följer mån än som följer av andra av andra stycket. stycket. En läkare skall göra En läkare skall göra anmälan till länsstyrel- anmälan till socialnämn- sen, om han i sin verk- den, om han i sin samhet kommer i kontakt verksamhet kommer i kon- med någon som kan antas takt med någon som kan vara i behov av vård antas vara i behov av enligt denna lag och omedelbart omhänder- han bedömer att denne tagande enligt 13 § eller inte kan beredas vård enligt denna lag och tillfredsställande vård han bedömer att denne eller behandling genom inte kan beredas till- läkarens egen försorg fredsställande vård eller eller i övrigt inom behandling genom läkarens hälso- och sjukvården. egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården. 3 7 § Länsstyrelsen skall Socialnämnden skall inleda utredning, när inleda utredning, när den den genom anmälan enligt genom anmälan enligt 6 § 6 § eller på något annat eller på något annat sätt sätt har fått kännedom omhar fått kännedom om att att det kan finnas skäl det kan finnas skäl att att bereda någon bereda någon tvångsvård. tvångsvård. Myndigheter som avses Myndigheter som avses i 6 § första stycket är i 6 § första stycket är skyldiga att lämna skyldiga att lämna socialnämnden alla upp- länsstyrelsen alla gifter som kan vara av uppgifter som kan vara betydelse för en sådan av betydelse för en sådan utredning. utredning. 8 § (9 §) Socialnämnden skall i Socialnämnden skall i samband med att samband med att utredningen inleds utse redogörelsen enligt 8 § en tjänsteman hos nämnden upprättas utse en som skall svara för tjänsteman hos nämnden kontakterna med miss- som skall svara för brukaren och med olika kontakterna med vårdgivare. missbrukaren och med olika vårdgivare. 9 § När utredningen har (10 §) inletts skall När utredningen har socialnämnden, om det inletts skall inte är uppenbart länsstyrelsen, om det obehövligt, besluta om inte är uppenbart läkarundersökning av obehövligt, besluta om missbrukaren samt utse läkarundersökning av en läkare för un- missbrukaren samt utse dersökningen. Läkaren en läkare för un- skall i ett intyg ange dersökningen. Läkaren missbrukarens aktuella skall i ett intyg ange missbrukarens aktuella hälsotillstånd. hälsotillstånd. 10 § Av socialnämndens (8 §) utredning skall framgå När en fråga uppkommit missbrukarens förhållanden om att bereda en samt tidigare vidtagna missbrukare tvångsvård och planerade åtgärder. Av skall socialnämnden lämnautredningen skall också länsstyrelsen en framgå i vilket hem redogörelse för miss- intagning kan ske och brukarens förhållanden vilken vård utanför hemmet samt för tidigare som planeras, om vidtagna och för plane- intagning sker. rade åtgärder. Socialnämn- den skall också ange i vilket hem intagning kan ske och vilken vård utanför hemmet som planeras, om intagning sker. 11 § Anser länsstyrelsen Anser socialnämnden efter utredning att det efter utredning att det finns skäl att bereda finns skäl att bereda någon tvångsvård, skall någon tvångsvård, skall länsstyrelsen ansöka om nämnden ansöka om sådan vård sådan vård hos länsrätten.hos länsrätten. Till ansökan skall Till ansökan skall fogas de uppgifter fogas den utredning socialnämnden lämnat nämnden gjort och, om det enligt 8 § och, om det inte möter synnerligt inte möter synnerligt hinder, ett läkarintyg om hinder, ett läkarintyg missbrukarens aktuella om missbrukarens aktuella hälsotillstånd. hälsotillstånd. Om ansökan inte innehåller läkarintyg eller om det behövs av något annat skäl, får rätten besluta om läkarundersökning. 13 § Socialnämnden eller polismyndigheten får besluta att en missbrukare omedelbart skall omhändertas, om 1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av denna lag, och 2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar vård, eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. När länsstyrelsen har När socialnämnden har ansökt om tvångsvård, fåransökt om tvångsvård, får även rätten besluta att även rätten besluta att missbrukaren omedelbart missbrukaren omedelbart skall omhändertas. skall omhändertas. 15 § Har socialnämnden Har socialnämnden eller eller polismyndigheten polismyndigheten beslutat om omedelbart beslutat om omedelbart omhändertagande, skall omhändertagande, skall beslutet genast beslutet genast underställas länsrätten underställas länsrätten eller, om beslutet har eller, om beslutet har fattats efter det att fattats efter det att länsstyrelsen har ansökt nämnden har ansökt om om tvångsvård, den rätt tvångsvård, den rätt som som prövar frågan om vård.prövar frågan om vård. Länsstyrelsen skall Har polismyndigheten genast underrättas om fattat beslutet, skall beslutet. Har polis- myndigheten genast myndigheten fattat underrätta socialnämnden beslutet, skall om sitt beslut. myndigheten genast underrätta socialnämnden om sitt beslut. 38 § I mål om beredande av I mål om beredande av tvångsvård, där tvångsvård, där omhändertagande har omhändertagande har beslutats enligt 13 § beslutats enligt 13 § första eller andra första eller andra stycket, skall länsrättenstycket, skall länsrätten ta upp målet till ta upp målet till avgörande inom en vecka avgörande inom en vecka från den dag då ansökan omfrån den dag då ansökan om vård kom in eller, om vård kom in eller, om be- beslutet om slutet om omhändertagande omhändertagande har har fattats efter det fattats efter det att att socialnämnden har länsstyrelsen har ansökt ansökt om vård, inom en om vård, inom en vecka vecka från den dag då från den dag då under- underställningen skedde. ställningen skedde. Om Om ett beslut om omedel- ett beslut om omedel- bart omhändertagande inte bart omhändertagande är verkställt när det inte är verkställt när detunderställs eller om underställs eller om länsrätten har beslutat om länsrätten har beslutat omedelbart omhän- om omedelbart omhän- dertagande enligt 13 § dertagande enligt 13 § tredje stycket, skall tredje stycket, skall målet tas upp till målet tas upp till avgörande inom en vecka avgörande inom en vecka från den dag då beslutet från den dag då beslutet verkställdes. verkställdes. Länsrätten får förlänga dessa tider, om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. 44 § Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, avslag på begäran om utskrivning eller förstörande eller försäljning av egendom enligt 36 §. Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett LVM-hem får inte överklagas. Beslut om Beslut om läkarundersökning enligt läkarundersökning enligt 10 § eller 11 § tredje 9 § eller 11 § tredje stycket får inte stycket får inte överklagas. överklagas. Beslut om omhändertagande enligt 13 § första eller andra stycket får inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt 13 § tredje stycket är inte inskränkt till viss tid. 45 §1 Polismyndigheten Polismyndigheten skall skall lämna biträde för lämna biträde för att att 1. på begäran av 1. på begäran av socialnämnden eller rätten länsstyrelsen eller föra en missbrukare till rätten föra en en beslutad läkarundersök- missbrukare till en beslutad läkarundersök- ning, ning, 2. på begäran av socialnämnden föra den som skall beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem eller sjukhus, 3. på begäran av chefsöverläkaren i fall som avses i 24 § tredje stycket föra den som skall beredas vård eller som är omdelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem, samt 4. på begäran av den som förestår vården vid ett LVM-hem efterforska, hämta eller förflytta någon som skall tas in i hemmet eller som vårdas där med stöd av denna lag. 47 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde får det stöd och den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden till en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstlagen. Med länsstyrelsen avses i denna lag länsstyrelsen i det län, inom 1 Senaste lydelse 1990:606. vilket den ansvariga Beslut om tvångsvård kommunen är belägen. enligt 5 § och med Beslut om tvångsvård anledning av omhänder- enligt 5 § och med tagande enligt 13 § anledning av omhänder- fattas av länsrätten i det tagande enligt 13 § län där den ansvariga fattas av länsrätten i kommunen är belägen. Den det län som anges i länsrätt som meddelade andra stycket. Den läns- beslutet om vård beslutar rätt som meddelade också i frågor som avses i beslutet om vård be- 44 § första stycket. slutar också i frågor som avses i 44 § första stycket. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. 2. Om ett ärende som har anhängiggjorts hos länsrätten före den 1 juli 1994 inte har avgjorts slutligt vid lagens ikraftträdande tillämpas äldre bestämmelser. 4 2.2 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken Härigenom föreskrivs att 31 kap. 2 § och 38 kap. 2 § brottsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 31 kap. 2 §1 Kan den som har begått Kan den som har begått en brottslig gärning bli en brottslig gärning bli föremål för vård enligt föremål för vård enligt lagen (1988:870) om vård lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa av missbrukare i vissa fall får rätten överlämna åtfall får rätten överlämna åt länsstyrelsen eller, i socialnämnden eller, i fråga om den som redan ärfråga om den som redan är intagen i ett hem där intagen i ett hem där sådan vård meddelas, åt sådan vård meddelas, åt styrelsen för hemmet att styrelsen för hemmet att föranstalta om behövlig föranstalta om behövlig vård. Innan rätten be- vård. Innan rätten slutar om överlämnande beslutar om överlämnande skall länsstyrelsen skall socialnämnden eller eller styrelsen höras. styrelsen höras. Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år, får överlämnande enligt första stycket ske endast om det föreligger särskilda skäl. 38 kap. 2 §2 Har domstol med stöd av 31 kap. 1 § överlämnat någon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter att vården ej kan genomföras med den dömdes samtycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, att i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttrande till domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet. Vad nu har sagts Vad nu har sagts gäller gäller på motsvarande sättpå motsvarande sätt när när domstolen har domstolen har överlämnat överlämnat någon till vårdnågon till vård med stöd av med stöd av 31 kap. 2 § 31 kap. 2 § och den vård och den vård som som socialnämnden i ytt- länsstyrelsen i yttrande rande till domstolen har till domstolen har förklarat sig ämna förklarat sig ämna föranstalta om visar sig föranstalta om visar sig inte kunna anordnas. inte kunna anordnas. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. 2. Vad i 38 kap. 2 § andra stycket i dess nya lydelse sägs om yttrande av socialnämnden skall även avse yttrande som före den 1 juli 1994 avgivits av länsstyrelse. 1 Senaste lydelse 1988:1483. 2 Senaste lydelse 1981:1253. 5 3 Ärendet och dess beredning Regeringen beslutade den 27 maj 1992 att en särskild utredare skulle tillkallas för att göra en analys av förutsättningarna för och konsekvenserna av att tillståndsgivningen enligt lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD) överförs till kommunerna. Utredaren skulle vidare utreda om socialnämnderna skulle få det fulla ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). I betänkandet Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården (SOU 1993:31) har utredaren lämnat förslag om att från länsstyrelsen till respektive kommun överföra ansvaret för dels tillståndsgivning enligt LHD, dels ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt LVM. I propositionen behandlas dock enbart utredarens förslag till ändring i LVM. Betänkandet har remissbehandlats. I kommittédirektivet (Dir. 1992:68) angavs i fråga om LVM bl.a. följande. Ett starkt skäl för en förändring av nuvarande ordning är att socialnämnderna redan i dag har att genomföra stora delar av utredningsarbetet och att det är socialnämnderna som skall svara för det fortsatta vårdarbetet när länsrätten har fattat beslut om ett onhändertagande. I denna situation kan länsstyrelsens roll bli oklar och uppenbar risk finns att befintliga utredningsresurser används ineffektivt. Från olika håll har hävdats att länsstyrelsens roll borde begränsas till dels en tillsynsfunktion gentemot kommunerna, dels en expertroll i förhållande till länsrätten. En sammanfattning av utredningens förslag när det gäller LVM finns i bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena i denna del finns i bilaga 2. Lagrådet Regeringen beslutade den 21 oktober 1993 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Efter lagrådsgranskningen har vissa redaktionella ändringar gjorts i förhållande till det remitterade förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Efter det att lagrådsremissen överlämnats har observerats att en följdändring också bör göras i 38 kap. 2 § brottsbalken. Ett tillägg till förslaget till lag om ändring i brottsbalken görs därför. Det lagförslag som tillkommit faller under Lagrådets granskningsområde. Förslagets beskaffenhet är dock av sådan art att Lagrådets yttrande inte behöver inhämtas. 6 4 Bakgrund Bakgrunden till utredningens uppdrag är i första hand den rådande arbetssituationen vid länsstyrelserna, vilken gjort det svårt eller omöjligt för länsstyrelserna att fullgöra sin uppgift som regional tillsyns- och expertmyndighet inom bl.a. det sociala vårdområdet. Frågan har därför väckts om att avlasta länsstyrelserna vissa ärendegrupper. LVM-ärenden har härvid uppmärksammats. De har ett direkt samband med de uppgifter som redan åvilar kommunerna och kan på ett naturligt sätt infogas i kommunernas övriga verksamhet. Samtidigt kan vissa rationaliseringsvinster göras om kommunerna tar över de uppgifter som för närvarande åvilar länsstyrelsen. Nuvarande LVM från år 1988 föregicks av en äldre lag från år 1981 (1981:1243). Enligt den äldre LVM hade länsstyrelsen hela ansvaret för utredning och ansökan om tvångsvård av missbrukare. I betänkandet Missbrukarna Socialtjänsten Tvånget (SOU 1987:22) föreslog emellertid den s.k. socialberedningen att socialnämnderna skulle få ett större ansvar för själva utredningsarbetet, men att länsstyrelserna fortfarande skulle ha huvudansvaret för utredning och ansökan om vård enligt LVM. Socialberedningens förslag fick ett blandat mottagande. Ett flertal remissinstanser tillstyrkte beredningens förslag eller ville behålla den dåvarande ordningen. Andra remissinstanser avstyrkte beredningens förslag och ville ge socialnämnderna hela ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt LVM. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens proposition (prop. 1987/88:147, bet.1987/88:SoU25, rskr. 1987/88:382) att länsstyrelsen skulle behålla ansvaret för utredning och ansökan men att socialnämnden skulle anlitas för själva utredningsarbetet. I samband med riksdagsbehandlingen reserverade sig de borgerliga partierna mot förslaget och föreslog i stället att socialnämnderna skulle ges det fulla ansvaret för utredning och ansökan enligt LVM. Det har således funnits olika uppfattningar om länsstyrelsens roll när det gäller handläggningen av LVM-ärenden. Diskussionen är inte ny. Redan i samband med att nykterhetsvårdslagen avskaffades och ersattes av socialtjänstlagen och den äldre LVM förekom olika meningar om vem som skulle ha ansvaret för eventuell tvångsvård av missbrukare. Ett skäl till att behålla ansvaret för utredning och ansökan hos länsstyrelsen har varit att skapa förutsättningar för en enhetlig bedömning av vårdbehovet i LVM-ärenden. Det har bl.a. anförts att det kan föreligga skilda bedömningar om behovet av LVM-vård i enskilda fall och att det därför kan finnas skäl att en instans som är fristående från socialtjänsten prövar frågan. Häremot har anförts att socialnämnderna i praktiken genomför stora delar av utredningsarbetet och att de också ansvarar för de fortsatta vårdinsatserna bortsett från själva tvångsvården. I departementspromemorian Länsstyrelsernas sociala funktioner (Ds 1989:9) angavs att länsstyrelserna på grund av resursbrist haft svårt att 7 fullgöra sina tillsynsuppgifter på det sociala området. Behovet av en översyn av bl.a. ansökningsförfarandet i LVM-ärenden framhölls. Statskontoret konstaterade i promemorian Länsstyrelsens sociala funktion - resursbehov (PM 1990-08-14) att om länsstyrelserna skall kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter i framtiden måste antingen betydande resurstillskott anslås eller andra åtgärder vidtas för att frigöra resurser där. Statskontoret ansåg det möjligt att genomföra lagändringar som skulle frigöra resurser så att tillsynsarbetet skulle klaras inom ramen för den befintliga organisationen. Statskontoret föreslog därför bl.a. att handläggning av ärenden enligt LVM skulle överföras till kommunerna. 5 Nuvarande ordning Socialtjänstlagen (1980:620) (SoL) är den lag som i första hand reglerar socialnämndens arbete med missbrukare. LVM är ett komplement till SoL och reglerar de situationer då frivillig vård bedöms vara otillräcklig och då tvångsmässig vård enligt annan lagstiftning inte är påkallad. En förutsättning för tvångsvård är att missbrukaren är i behov av vård till följd av ett fortgående missbruk. Härutöver krävs att missbrukaren till följd av missbruket antingen utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Behandlingen under LVM-vården har som syfte att omedelbart avbryta missbruket men den skall även inriktas på motivation för fortsatt frivillig vård. Meningen är att tvångsvården skall upphöra när tvånget inte längre är nödvändigt för att ge den enskilde den vård eller det stöd han behöver. I den gamla LVM var det enbart polismyndigheten som fick besluta om ett omedelbart omhändertagande. I den nya LVM har även socialnämnden denna möjlighet. Eftersom det ofta gäller att snabbt fatta beslut fordras inte att nämnden sammanträder för att avgöra frågan. Nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnat kan fatta beslut i ärendet. Även i övrigt har socialnämndens engagemang i LVM-ärenden ökat jämfört med den äldre lagstiftningen. Socialnämnderna skall mer aktivt än tidigare planera den fortsatta vården. Redan under utredningstiden skall en särskild kontaktperson utses för att göra upp en plan för den fortsatta vården och bistå missbrukaren med kontakter med andra vårdgivare. I den nya LVM har socialnämndernas roll förändrats framför allt när det gäller ansvaret för utredningsarbetet. Socialnämnden har en allmän utredningsskyldighet enligt 50 § SoL. Det åvilar också nämnden enligt 11 § SoL att sörja för att missbrukaren får behövlig hjälp och vård. Sådana insatser för en missbrukare kan vara påkallade alldeles oavsett om LVM också kan bli tillämplig. Socialnämnden skall därför alltid göra en utredning, om den får kännedom om något som tyder på att någon är i behov av behandling eller stöd för missbruksproblem. Om socialnämnden får kännedom om att någon är i behov av LVM-vård skall nämnden göra en anmälan till länsstyrelsen. Det åvilar också nämnden då en fråga om LVM-vård har uppkommit hos länsstyrelsen att lämna en redogörelse för klientens tidigare och aktuella förhållanden. Länsstyrelsen skall enligt 7 § LVM inleda en utredning om den genom anmälan eller på annat sätt fått kännedom om att en person är i behov av LVM-vård. Själva utredningsarbetet skall skötas av socialnämnden, som svarar för insamlandet av faktaunderlaget medan länsstyrelsen bedömer behovet av LVM-vård. Det är också länsstyrelsen som beslutar om den läkarundersökning av missbrukaren som förutsätts ske under utredningen. I sin ansökan till länsrätten skall läns- styrelsen ange vilka grunder för tvångsvården som den anser tillämpliga. Ansökan om vård prövas därefter av länsrätten, vars beslut kan överklagas hos kammar- rätten. 6 Ansvaret för att utreda och aktualisera frågan om tvångsvård för vuxna missbrukare Regeringens förslag: Socialnämnden, i stället för som nu länsstyrelsen, skall ha ansvaret för utredning av behov av tvångsvård för vuxna missbrukare. Nämnden skall också ha ansvaret för att ansökan om beredande av tvångsvård görs hos länsrätten om det finns skäl till det. Myndigheter som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbrukare samt läkare skall därmed anmäla till socialnämnden, i stället för som nu till länsstyrelsen, om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Även den upplysningsskyldighet som myndigheterna har enligt 7 § andra stycket LVM skall som en följd härav fullgöras till socialnämnden. Om en domstol överlämnar en person som begått en brottslig gärning till vård enligt LVM skall det i förekommande fall åvila socialnämnden i stället för länsstyrelsen att föranstalta om behövlig vård. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna (46 st) tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Endast nio instanser avstyrker förslaget. De som avstyrker betonar vikten av en enhetlig rättstillämpning och behovet av en fungerande initiativrätt för länsstyrelsen om kommunen inte gör något. Kommunernas dåliga ekonomiska situation styr i dag enligt dessa remissinstanser alltmer kommunernas handlande inom missbrukarvården. Flera klientorganisationer befarar därför att den föreslagna kommunaliseringen kommer att innebära en ytterligare försämring för deras medlemmar. Skälen för regeringens förslag: Det har länge rått delade meningar om vilken roll kommunernas socialtjänst bör ha i förhållande till de vuxna missbrukarna, främst vad avser tvångsvården. Meningsmotsättningarna har delvis berott på en olikartad ideologisk syn på socialtjänsten som sådan, men också på olika uppfattning om metoder i behandlingsarbetet. Under 1970- och början av 1980-talet hävdades i stor utsträckning att tvång mot vuxna inte alls borde förekomma inom socialtjänstens ram, då detta ansågs äventyra ett förtroendefullt samarbete på längre sikt mellan behandlare och klient. Samtidigt avvisades uppfattningen att missbruksproblem skulle ses som en sjukdom i vanlig mening. Sådana problem var således en angelägenhet för socialtjänsten. Däremot ansåg många att socialtjänsten inte skulle befatta sig med tvångsvård, i vart fall inte utöver vad som krävdes för att åstadkomma en inledande kort avgiftningsperiod. Själva behandlingsarbetet skulle bygga på den enskildes egen vilja till förändring, och socialtjänstens roll borde vara att motivera, hjälpa och stödja honom i detta. Denna syn på missbrukarvården och socialtjänstens roll präglade 1981 års LVM, som kom till som en kompromisslösning i ett läge där beslut redan fattats om socialtjänstreformens ikraftträdande och om upphävande av den tidigare nykterhetsvårdslagen, innan frågan om tvångsvård av missbrukare ännu fått någon politisk lösning. Den äldre LVM utmärktes följaktligen av mycket begränsade vårdindikationer och korta vårdtider. Främst i syfte att befria socialtjänsten från rollen som den enskildes motpart i tvångsvårdsmålen blev då länsstyrelsen den myndighet som skulle svara för utredning och ansökan om LVM-vård. Andra argument som framfördes för denna senare förändring var önskemålet om att stärka den enskildes rättsäkerhet samt att skapa förutsättningar för en mer enhetlig rättstillämpning. Kritikerna menade dock att det var en konstlad lösning. Missbrukarna visste ändå att socialtjänsten stod bakom en ansökan om tvångsvård. Erfarenheterna av ordningen med länsstyrelsen som den enskildes motpart har dock varit mycket goda. Utredningarna från länsstyrelserna håller hög kvalitet och länsstyrelsernas initiativrätt i LVM-ärendena har bidragit till att motverka de skillnader i praxis och synsätt som finns i kommunerna. I 1988 års LVM behöll man därför denna principlösning. För att minska ett visst dubbelarbete lades en större del av ansvaret för själva utredningsarbetet på kommunens socialtjänst. Det fanns dock en riksdagsminoritet som redan då ansåg att man borde ta steget fullt ut och lägga hela ansvaret för utredning och ansökan om LVM-vård på socialnämnden i stället för på länsstyrelsen. När det gäller frågan om det i fortsättningen bör vara länsstyrelsen eller socialnämnden som svarar för utredning och ansökan om LVM-vård delar regeringen utredarens bedömning att den ideologiska synen på socialtjänstens roll i fråga om tvångsvård, som i mycket bestämt den lagtekniska regleringen av missbrukarvården, har förändrats. Även om det fortfarande finns förespråkare för uppfattningen att förtroendet för socialtjänsten försämras om socialtjänsten också kan initiera tvångsvård, förefaller de flesta numera anse att detta spelar en underordnad roll för relationen till klienten. Klienten vet ändå att frågan om tvångsvård kan aktualiseras om inte behövlig behandling kommer till stånd på frivillig väg. Här kan också erinras om att socialtjänsten ensam har ansvaret för utredning och ansökan när det gäller omhändertagande av barn och ungdomar enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), utan att detta gett anledning till motsvarande diskussion och problem. Till detta kan självfallet läggas olika praktiska hänsyn. Det har länge varit en strävan att effektivisera länsstyrelsernas tillsyn på det sociala området, så att länsstyrelserna verkligen kan fungera som den stödjande regionala fackexpertis för kommunernas socialtjänst som ursprungligen förutsattes. Detta har i praktiken visat sig omöjligt för länsstyrelserna, främst eftersom de varit alltför arbetstyngda med löpande ärenden. De extra resurser som länsstyrelserna tillfördes för LVM-ärenden har inte varit tillräckliga. Det är därför angeläget att finna möjliga alternativ för att avlasta länsstyrelserna löpande ärenden i syfte att skapa förutsättningar för en mera aktiv och effektiv tillsyn. En lämplig ärendegrupp är därvid LVM-ärendena. Samtidigt finns, som utredaren framhåller, hos socialnämnderna en stor kunskap och erfarenhet inom just missbrukarvården. Kommunernas verksamhet på detta område har långvarig tradition. Det är också socialtjänsten som har ansvaret för all frivillig missbrukarvård, både den som kan vara ett alternativ till tvångsvård och den efterföljande vård som måste kunna ges efter en period av tvångsvård. Socialtjänsten känner väl till förhållandena för de flesta missbrukare som är aktuella för LVM-vård. Skulle socialtjänsten i något fall inte känna till en missbrukare eller ha undersökt möjligheterna till frivillig vård för denne är socialnämnden ändå skyldig att utreda detta enligt 11 och 50 §§ SoL. Det ligger därför nära till hands att se det som en naturlig uppgift för socialtjänsten att också utreda frågan om en eventuell LVM-vård och vid behov initiera sådan. Det torde i själva verket innebära ett ganska blygsamt merarbete för socialtjänsten, som ändå måste utreda ärendet och kanske också låta ansvarig socialsekreterare närvara vid förhandlingen i länsrätten. Ett visst dubbelarbete mellan länsstyrelsen och socialtjänsten skulle därigenom elimineras. Erfarenheterna från de oftast mer komplicerade LVU-ärendena talar dessutom för att kommunerna kan fullgöra dessa uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Å andra sidan skall, som utredaren också påpekar, inte bortses från att länsstyrelserna i flera avseenden kommit att spela en viktig roll genom sin initiativrätt i LVM-ärenden. Det gäller bl.a. strävandena mot en enhetlig rättstillämpning, något som får anses som både önskvärt och nödvändigt när det gäller för den enskilde så ingripande åtgärder som en längre tids frihetsberövande. Att praxis skiftar från kommun till kommun eller t.o.m. från kommundel till kommundel kan svårligen accepteras på ett sådant område. Det faktum att länsrätten fattar det formella beslutet om vård utgör visserligen en garanti för att inte tvångsvård kommer till stånd i ett fall när andra behandlingsmöjligheter först borde prövas. Beslut av länsrätten kan dock inte garantera att en kommun inte underlåter att ansöka om LVM-vård i ett fall när så borde ske. Det är inte minst i dessa situationer som länsstyrelsen kunnat agera i kraft av sin initiativrätt och därigenom framtvinga vårdinsatser som en kommun annars inte varit beredd att ansöka om. Detta har bl.a. framhållits av flera klientorganisationer i deras remissvar över utredningens förslag. I en tid som är ekonomiskt bekymmersam för kommunerna ökar, som utredaren betonar, riskerna för att lokala ekonomiska hänsyn får påverka ramen för missbrukarvården och att tvångsvård inte alltid kommer till stånd när det behövs. Den ekonomiska åtstramningen är givetvis inte enbart av ondo, utan kan framtvinga en kritisk omprövning och granskning av den vård som lämnas och kan därmed leda till en effektivare och för den enskilde mer ändamålsenligt utformad behandling. Det kan dock inte bestridas att en ensidig satsning på enbart öppenvård kan medföra risker. Flera klientorganisationer framför i sina remissvar exempelvis att det i vissa kommuner blivit mycket svårt att få till stånd behövlig institutionell vård. Missbrukarvården är, som utredaren också påpekar, ett område där få personer protesterar mot nedskärningar trots att ingenting tyder på att vårdbehoven minskat. Den förändring som föreslås måste därför mötas med en kraftigt intensifierad tillsyn från länsstyrelsens sida, inbegripet kontroll av handläggningen av enskilda ärenden genom stickprov eller med anledning av klagomål från enskilda eller myndigheter. Att de resurser som länsstyrelserna hittills använt för LVM-ärenden frigörs får sålunda inte leda till att dessa tas i anspråk för andra ändamål än för det sociala området. Med en sådan intensifierad tillsyn kan det finnas förutsättningar att vidmakthålla den konsekventa rättstillämpning som uppnåtts genom länsstyrelsernas bevakning av och initiativrätt i LVM-ärenden. Kompetensen finns otvivelaktigt i kommunerna. Problemet i dag gäller konsekvenserna av att i ett kärvt ekonomiskt läge hos samma instans förena dels initiativrätten enligt en obligatoriskt tillämplig tvångslag, dels kostnadsansvaret för de i många fall långvariga och kostsamma vårdåtgärderna. Detta problem kan dock inte sägas vara unikt för LVM-vården utan finns även inom LVU-vården och inom den frivilliga ungdoms- och missbrukarvården. En intensifierad tillsyn från länsstyrelsens sida över hela socialtjänstområdet framstår därför som den i ett bredare perspektiv viktigaste åtgärden för att hindra att ekonomiska hänsyn på ett otillbörligt sätt tillåts påverka bedömningen av enskilda missbrukares behov av vård. Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare är enligt 6 § LVM skyldiga att till länsstyrelsen anmäla om någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Detsamma gäller läkare som i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av LVM-vård och som läkaren varken genom egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården kan bereda en till- fredsställande vård. Som en följd av att ansvaret för utredning och ansökan om LVM-vård överflyttas är det naturligt att anmälningsskyldigheten som åvilar andra myndigheter och läkare enligt 6 § LVM i fortsättningen avser socialnämnden och inte länsstyrelsen. Detsamma gäller myndigheternas upplysningsskyldighet enligt 7 § andra stycket. Likaså bör det vara socialnämnden och inte länsstyrelsen som enligt 9 § LVM beslutar om läkarundersökning av missbrukaren och utser läkare för undersökningen. Om någon begått en brottslig gärning och kan bli föremål för LVM-vård får domstolen enligt 31 kap. 2 § brottsbalken överlämna åt länsstyrelsen eller styrelsen för ett LVM-hem att föranstalta om behövlig vård. Som följd av förslagen i övrigt bör också här länsstyrelsen ändras till socialnämnden liksom i 38 kap. 2 § brottsbalken. 7 Kostnader Socialnämnden har som tidigare nämnts redan idag en utredningsskyldighet när det gäller missbrukare enligt 50 § SoL. Det åvilar också socialnämnden enligt 11 § SoL att sörja för att missbrukare får behövlig hjälp och vård. Socialnämnden skall således redan idag alltid göra en utredning, om den får kännedom om något som tyder på att någon är i behov av behandling eller stöd för missbruksproblem. Det åvilar också nämnden att vara länsstyrelsen behjälplig med utredning om en klients tidigare och aktuella förhållanden. Själva utredningsarbetet för den som är aktuell för LVM-vård skall således redan i dag skötas av socialnämnden, som svarar för insamlandet av faktaunderlaget medan länsstyrelsen står för bedömningen av behovet av LVM-vård. Oftast måste också ansvarig utredare från socialtjänsten närvara vid förhandlingen i länsrätten. Enligt regeringens uppfattning torde den föreslagna förändringen för merparten av kommunerna komma att innebära ett obetydligt merarbete för socialtjänsten. Någon kostnadsomfördelning mellan stat och kommuner bör därför inte komma ifråga. Genom förslaget kommer å andra sidan det dubbelarbete hos länsstyrelsen och socialtjänsten som är en följd av de nuvarande reglerna att elimineras. Detta resurstillskott bör dock användas för att förstärka länsstyrelsernas tillsynsarbete inom det sociala området. Viss utbildning måste ges socialtjänstens personal som i fortsättningen skall förbereda sig inför förhandlingar i domstol och sköta processföring. Länsstyrelserna bör inom ramen för sitt anslag övergångsvis administrera sådana utbildningsinsatser i samråd med Svenska Kommunförbundets länsförbund. Regeringen avser att återkomma till den frågan i årets budgetproposition. 8 Ikraftträdande Den föreslagna förändringen bör träda i kraft den 1 juli 1994. 8 9 Specialmotivering 9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 6 § Ändringen i första stycket innebär att den anmälningsskyldighet vissa myndigheter har angående behov av vård enligt LVM i fortsättningen skall fullgöras till socialnämnden i stället för som hittills till länsstyrelsen. Andra stycket innehåller en specialregel om läkares anmälningsskyldighet. Ändringen innebär dels att nuvarande anmälningsskyldighet i fråga om behov av LVM-vård skall fullgöras till socialnämnden i stället för till länsstyrelsen, dels att ett tillägg görs som klargör att samma regel gäller i fråga om behov av omedelbart omhändertagande enligt 13 §. Den frågan regleras för närvarande särskilt i 14 §. Att socialnämndens uppgifter kan fullgöras av annan kommunal nämnd om kommunfullmäktige har beslutat det framgår av 4 § socialtjänstlagen. 7 § Förslaget innebär ingen annan ändring i sak än att socialnämnden i stället för länsstyrelsen skall svara för utredningar om tvångsvård. Uppgiftsskyldigheten vid utredningar enligt LVM skall följaktligen fullgöras till socialnämnden. 8 § Paragrafen svarar mot nuvarande 9 §. Ändringen innebär att socialnämnden skall utse en kontaktperson i samband med att nämnden inleder utredningen i stället för som tidigare i samband med redogörelsen till länsstyrelsen. I förarbetena till nu gällande lagstiftning (prop. 1987/88:147) anfördes att erfarenheten visat att den enskilde behöver stöd under utredningstiden. Till kontaktpersonens uppgifter hör, som anfördes i propositionen, att informera den enskilde om de regler som gäller för vården och att förmedla kontakt med andra i missbrukarens närhet som kan bistå denne. Det senare förutsätter givetvis samtycke av den enskilde. En ledamot av nämnden kan inte utses som kontaktperson. Syftet med denna bestämmelse är alltså ett annat än att utse någon ansvarig för utredningen. Den föreslagna nya ordningen för utredning och ansökan om vård enligt lagen motiverar inte att regeln om att utse kontaktperson ändras. 9 § Paragrafen svarar mot nuvarande 10 §. Ändringen innebär att socialnämnden i stället för länsstyrelsen skall besluta om läkarundersökning i samband med utredningen om tvångsvård. 9 10 § Paragrafen svarar mot nuvarande 8 §. Den omredigeras som följd av att socialnämnden själv skall svara för utredningen om tvångsvård och inte endast lämna en redogörelse till länsstyrelsen. Några andra ändringar i sak föreslås inte. Under utredningstiden bör alltså genom kontakt med Statens institutionsstyrelse undersökas i vilket hem intagning kan ske och vidare vilken vård utanför hemmet som kan vara möjlig. Att dessa uppgifter skall framgå av den utredning, som enligt 11 § skall fogas till socialnämndens ansökan om tvångsvård, säkerställer att domstolen får erforderligt underlag för sin bedömning i fråga om den föreslagna tvångsvården. Att socialnämnden undersöker och förbereder frågan om intagning redan under utredningstiden bidrar också till att vården kan inledas snabbare och till att kontinuiteten förbättras i det fall missbrukaren redan är omhändertagen. 11 § Ändringen i första stycket innebär endast att det är socialnämnden i stället för länsstyrelsen som skall ansöka om tvångsvård hos länsrätten. Ändringen i andra stycket är föranledd av att det är socialnämndens egen utredning som skall ges in till länsrätten och inte endast det underlag som nämnden hittills har lämnat till länsstyrelsen. Tredje stycket är oförändrat. 13 § Första och andra styckena är oförändrade. Ändringen i tredje stycket är föranledd av att det är socialnämnden i stället för länsstyrelsen som skall ansöka om tvångsvård. 14 § Paragrafen föreslås upphävd. Den regel som för närvarande finns där om läkares anmälningsskyldighet till socialnämnden i fråga om behov av omedelbart omhändertagande har arbetats in i den allmänna regeln om läkares anmälningsskyldighet i 6 § andra stycket. Med hänsyn till att grunden för läkarens skyldighet att anmäla såväl behov av omedelbart omhändertagande som behov av vård enligt lagen är att tillfredsställande vård eller behandling inte kan beredas missbrukaren genom läkarens försorg eller annars inom hälso- och sjukvården saknas anledning att ha kvar en särskild regel om anmälan av behov av omedelbart omhändertagande under detta avsnitt. Anmälan skall enligt förslaget i båda fallen göras till socialnämnden. 15 § Ändringen i första stycket är föranledd av att det skall ligga på socialnämnden i stället för länsstyrelsen att ansöka om tvångsvård. Ändringen i andra stycket innebär att första meningen utgår. I denna anges för närvarande att länsstyrelsen skall underrättas om beslut om 10 omedelbart omhändertagande. Detta blir onödigt när socialnämnden kommer att svara för ansökan om tvångsvård. Däremot måste självfallet polismyndighetens skyldighet att underrätta socialnämnden om sådana beslut kvarstå. 38 § Ändringen i första stycket är föranledd av förslaget att socialnämnden och inte länsstyrelsen skall ansöka om tvångsvård. Andra stycket är oförändrat. 44 § Första, andra och fjärde styckena är oförändrade. Ändringen i tredje stycket innebär att hänvisningen till 10 § ändras till 9 § som följd av den ändrade ordningen av 8-10 §§. 45 § Ändringen innebär att socialnämnden såsom ansvarig för utredningen i mål om tvångsvård får rätt att, liksom tidigare länsstyrelsen, begära polishandräckning för att föra en missbrukare till läkarundersökning. 47 § Första stycket är oförändrat. I det nuvarande andra stycket anges vilken länsstyrelse som avses i olika paragarafer i lagen. Denna bestämmelse blir onödig om socialnämnden övertar alla länsstyrelsens uppgifter i fråga om utredning och ansökan om tvångsvård. Regler om länsstyrelsens tillsyn över socialtjänsten inklusive missbrukarvården finns i socialtjänstlagen. Andra stycket föreslås därför utgå. Ändringen i det nya andra stycket (nuvarande tredje) är en konsekvens av att det nuvarande andra stycket upphävs och innebär att regeln om vilken länsrätt som är behörig knyts till i vilket län den ansvariga kommunen är belägen. Det innebär ingen ändring i sak. Ikraftträdandebestämmelserna De nya bestämmelserna bör i princip få fullt genomslag genast vid ikraftträdandet. Ärenden som är aktuella hos länsstyrelserna bör således fortsättningsvis handläggas av socialnämnden. För det fall länsstyrelsen redan har anhängiggjort ett mål i domstol ter det sig dock mest ändamålsenligt att länsstyrelsen får fullfölja ärendet till dess det avgjorts slutligt, utan att partsställningen hos domstolen förändras. 11 9.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 31 kap. 2 § Ändringen i första stycket är en konsekvens av förslaget om ändring i LVM. 38 kap. 2 § I denna paragraf görs en konsekvensändring i andra stycket. 12 Sammanfattning av betänkandet vad avser lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) I utredningen konstateras att kommunerna redan har huvudansvaret för missbrukarvården på grund av bestämmelserna i socialtjänstlagen. Kommunerna har sålunda att svara för frivillig vård både som alternativ till tvångsvård och som uppföljning av en period av tvångsvård. Det åvilar också kommunen enligt socialtjänstlagen att utreda en enskilds behov av insatser. Även enligt LVM åvilar det kommunen att tillhandahålla länsstyrelsen en redogörelse för missbrukarens förhållanden och för vidtagna och planerade åtgärder. Det innebär därför ett ganska blygsamt merarbete för kommunen att, på samma sätt som enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), ta det fulla ansvaret för utredning och ansökan om tvångsvård och föra talan härom i länsrätten. Utredningen erinrar om att bakgrunden till att länsstyrelsen getts denna roll enligt LVM men inte enligt LVU är att söka i den ideologiska debatt om vården av vuxna missbrukare vilken föregick 1981 års LVM. Det principiella motståndet mot att låta socialtjänsten spela en aktiv roll i ärenden om tvångsvård synes dock ha minskat. Det konstateras samtidigt att erfarenheterna av länsstyrelsernas verksamhet varit mycket goda och att denna ordning bidragit till att motverka de skillnader i praxis och synsätt som funnits i kommunerna. Den risk som kan finnas med att idag anförtro kommunerna hela ansvaret för att utreda och initiera tvångsvård sammanhänger i första hand med att en kommun i ett kärvt ekonomiskt läge kan bli alltför obenägen att initiera kostsam institutionsvård, också i ett fall då lagen kräver detta. Detta är dock inte ett problem som bara gäller LVM-vården utan även den frivilliga missbrukarvården och den kvalificerade ungdomsvården. Det måste därför mötas främst genom utökad tillsyn över hela socialtjänstområdet. Utredningen framhåller vikten av att de resurser som frigörs hos länsstyrelserna verkligen utnyttjas för sådan tillsyn. Detta bör även innefatta att länsstyrelsen, på grund av anmälan från anhöriga e.d., kontrollerar handläggningen av vissa enskilda ärenden. Utredningens författningsförslag innebär att kommunerna tar över samtliga länsstyrelsens uppgifter i enskilda ärenden enligt LVM. I övrigt föreslås inga sakliga förändringar. En följdändring föreslås i brottsbalken. 13 Remissammanställning Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården (SOU 1993:31) I denna sammanställning behandlas endast missbrukarvården. I. Förteckning över instanser som yttrat sig Av de remissinstanser som anmodats eller erbjudits att inkomma med synpunkter på betänkandet har följande inkommit med svar: Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårds- styrelsen, Brottsförebyggande rådet, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Statistiska Centralbyrån, Statens livsmedelsverk, Konsumentverket, Konkurrensverket, Statens institutionsstyrelse, Kommerskollegium, Riksdagens ombudsmän (JO), Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Örebro län, Länsrätten i Hallands län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i Göteborg, Polismyndigheten i Umeå, Polismyndigheten i Norrköping, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stockholms läns landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting, Malmöhus läns landsting, Skaraborgs läns landsting, Göteborgs stad, Stockholms stad, Haninge kommun, Umeå kommun, Uppsala kommun, Linköpings kommun, Kalmar kommun, Malmö kommun, Borlänge kommun, Sundsvalls kommun, Kalix kommun, Halmstads kommun, Östersunds kommun, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), Statstjänstemannaförbundet (ST), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Psykologförbund, Sveriges läkarförbund, Sveriges socionomers, personal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund (SSR), Landsorganisationen i Sverige (LO), Föreningen Sveriges Socialchefer, Alkoholproblematikers riksorganistion (ALRO), Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Därutöver har inkommit yttrande från Riksförbundet för behandlingshem (RFB), Länsstyrelsernas socialtjänstförening (LSF), Sällskapet Länkarnas Riksförbund, Svenska Restauratörförbundets Arbetsgivarförening (SRA), Länkens Kamratförbund, IOGT-NTO, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR), Sveriges läkarförbund och Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Totalt inkomna remissvar: 65 stycken. Tillstyrker förslaget: 46 Avstyrker förslaget: 9 Avstår: 10 14 II. Synpunkter på betänkandet Tillstyrker förslaget Av de 65 remissinstanser som inkommit med svar tillstyrker 46 utredarens förslag att kommunerna tar över samtliga länsstyrelsens uppgifter i enskilda ärenden enligt LVM. En övervägande del av de remissinstanser som är positiva till utredarens förslag anser att länsstyrelsens viktigaste uppgift framdeles kommer att vara tillsynen över kommunernas socialtjänst. De resurser, som i och med att utredning av och ansökan om vård enligt LVM frigörs från länsstyrelsen, bör enligt majoriteten användas till att intensifiera tillsynen av kommunernas insatser. Framförallt pekar man på att kommunernas ansträngda ekonomi inte får urholka rättssäkerheten. Svenska Kommunförbundet har inget att erinra mot förslaget. För merparten av kommunerna innebär förslaget ett obetydligt merarbete. Förbundet vill dock erinra om att länsstyrelsen när nuvarande ordning infördes fick ett resurstillskott på 30 tjänster. När den aktuella uppgiften blir kommunal är det rimligt att dessa resurser överförs till kommunerna. Malmö kommun och Göteborgs stad anför liknande synpunkter. Socialstyrelsen är positiv till att LVM- och LVU-lagstiftningen harmoniseras på det sätt som föreslås. Kriminalvårdsstyrelsen anför att kommunernas benägenhet att ansöka om LVM har minskat som en följd av en alltmer pressad ekonomi. Det finns kommuner som överhuvudtaget inte ansöker om LVM. Eftersom kommunernas insatser på missbruksområdet har avsevärd betydelse för brottsutvecklingen kan enligt Kriminalvårdsstyrelsen kommunernas besparingar medföra risk för ökade samhällskostnader som huvudsakligen kommer att belasta rättsväsendet. Statens institutionsstyrelse anser att ett system där länsstyrelsen behåller en viss initiativrätt vore att föredra. När en kommun prövat någons anmälan och beslutat att inte ansöka om LVM-vård skulle denne kunna vända sig till länsstyrelsen med sin anmälan. Statens institutionsstyrelse anser att länsstyrelsernas tillsynsarbete bör intensifieras. Styrelsen ser dock en brist i förslaget, nämligen att någon ändring i lagstiftningen gällande detta inte införs. För att aktivera tillsynen föreslås att det införs en bestämmelse om att dels alla anmälningar som inkommer till socialnämnden enligt 6 § LVM skall delges länsstyrelsen, dels att nämndens beslut att vidta annan åtgärd än LVM-ansökan skall delges länsstyrelsen. Länsrätten i Stockholms län tillstyrker också förslaget men anser att länsstyrelsens tillsyn måste vara aktiv och verksam och att kommunala företrädare skall kunna göras ansvariga för "underlåtenhetssynder". Länsrätten i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter på samma sätt om en tillsynsfunktion utan möjlighet att vidta rättsliga åtgärder är tillräckligt effektiv, om en kommun av någon anledning inte lever upp till sina skyldigheter. Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget men påpekar att det föreligger en viss risk för att lagstiftarens intentioner med en tvingande lagstiftning kan komma att förflackas, varvid även rättssäkerheten kan komma att urholkas, detta på grund av att ett stort antal tjänstemän med olika vårdideologier och socialrättslig kompetens skall tolka gällande lagstiftning. Länsstyrelserna måste därför som tillsynsmyndigheter ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga. Länsstyrelsen i Värmlands län biträder också utredningens förslag men anser att länsstyrelsen har kunnat spela en viktig roll genom att själv ta initiativ till LVM-utredning då så varit påkallat. Denna initiativrätt går nu förlorad i och med utredningens förslag, varför det kommer att krävas en intensifierad och återkommande tillsyn över socialtjänstens arbete med missbrukare i allmänhet och bedömningar i förhållande till LVM i synnerhet. Flera remissinstanser som tillstyrker förslaget påpekar också vikten av att följa upp och utvärdera socialnämndernas nya roll så att nämnderna inte alltför kraftigt reducerar sina insatser för missbrukare av exempelvis ekonomiska skäl. Avstyrker förslaget Av de 65 remissinstanser som inkommit med svar avstyrker 9 utredarens förslag. Följande remissinstanser avstyrker förslaget; Kammarrätten i Stockholm, Stockholms kommun, SKTF, ALRO, LO, Stockholms läns landsting, Föreningen Sveriges Socialchefer, RFB, Länkarna och Länkens kamratförbund. Kammarrätten i Stockholm delar utredarens positiva omdöme angående länsstyrelsernas hantering av LVM-ärendena, och framhåller att länsstyrelsernas medverkan i dessa ärenden bidragit till att domstolarnas uppgifter på området kunnat renodlas i enlighet med de intentioner som låg till grund för förvaltningsdomstolsreformen. Med tanke på länsstyrelsernas arbetssituation ifrågasätter man också vilka vinster som görs genom kommunaliseringen av LVM-ärendena eftersom de resurser som frigörs inte skall få användas för andra ändamål än för tillsyn inom det sociala området. Stockholms stad anser också att nuvarande ordning gällande LVM bör bibehållas. Utredningar och ansökningar blir då mer enhetliga och rättsäkerheten för den enskilde ökar. Stockholms stad anför vidare att utredaren vill göra gällande att det skulle bli ett ganska blygsamt merarbete för kommunerna att överta hela LVM-hanteringen. Så är dock inte fallet i Stockholms stad. Stadens socialförvaltning anser det inte rimligt att kommunen ska påta sig kostnader för att lösa statens behov av resurser för tillsynsuppgifter fastlagda i lag av riksdagen. Stockholms stad förutsätter därför att kompensation erhålls för merkostnaderna om riksdagen ändå beslutar genomföra ändringen. Vikten av en enhetlig rättstillämpning är SKTF:s övergripande argument mot utredarens förslag. Det finns enligt SKTF betydande faror att kommunens ekonomi blir styrande för bedömningen av tvångsvård som är en kostsam vårdform. LO anser att så länge det inte finns en fungerande organisation för utökad tillsyn över kommunerna bör länsstyrelserna ha kvar ansvaret för LVM-vården. Föreningen Sveriges Socialchefer är också kritisk till att denna tvångslagstiftning mot vuxna missbrukare skall inordnas i socialtjänsten. ALRO anser att lagstiftarnas intentioner med LVM delvis har "kommit på skam" och att kommunernas ekonomiska situation i dag styr valet av bistånd i en utsträckning som inte var förväntad när lagen tillkom och att detta i sig är ett skäl för att bibehålla länsstyrelsens roll i LVM-handläggningen. ALRO menar vidare att den föreslagna kommunaliseringen vore en katastrof för LVM och medlemmarna lika väl som för kommunerna och institutionerna på sikt. I detta påstående får man medhåll från andra intresseorganisationer t.ex. Sällskapet Länkarnas Riksförbund och RFB. Avstår 10 remissinstanser svarar att de avstår från att lämna synpunkter på utredarens förslag. De remissinstanser vilka i den här frågan avstått från att lämna synpunkter är; Folkhälsoinstitutet, Riksrevisionsverket, Livsmedelsverket, Konkurrensverket, Kommerskollegium, Malmöhus läns landsting, Uppsala kommun, SRA, CAN och SHR. 15 Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall dels att 14 § skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 8 § skall betecknas 10 §, nuvarande 9 § betecknas 8 § och nuvarande 10 § betecknas 9 §, dels att 6 och 7 §§, de nya 8-10 §§ samt 11, 13, 15, 38, 44, 45 och 47 §§ skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Myndigheter som i sin Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet verksamhet regelbundet kommer i kontakt med kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga missbrukare är skyldiga att anmäla till att anmäla till social- länsstyrelsen om de får nämnden om de får kännedom kännedom om att någon kanom att någon kan antas antas vara i behov av vara i behov av vård vård enligt denna lag. enligt denna lag. Detta Detta skall dock inte skall dock inte gälla gälla myndigheter inom myndigheter inom hälso- hälso- och sjukvården i och sjukvården i vidare vidare mån än som följer mån än som följer av andra av andra stycket. stycket. En läkare skall göra En läkare skall göra anmälan till länsstyrel- anmälan till socialnämn- sen, om han i sin verk- den, om han i sin samhet kommer i kontakt verksamhet kommer i kon- med någon som kan antas takt med någon som kan vara i behov av vård antas vara i behov av enligt denna lag och omedelbart omhänder- han bedömer att denne tagande eller vård enligt inte kan beredas denna lag och han bedömer tillfredsställande vård att denne inte kan eller behandling genom beredas läkarens egen försorg tillfredsställande vård eller i övrigt inom eller behandling genom hälso- och sjukvården. läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården. 7 § Länsstyrelsen skall Socialnämnden skall inleda utredning, när inleda utredning, när den den genom anmälan enligt genom anmälan enligt 6 § 6 § eller på något annat eller på något annat sätt sätt har fått kännedom omhar fått kännedom om att att det kan finnas skäl det kan finnas skäl att att bereda någon bereda någon tvångsvård. tvångsvård. Myndigheter som avses Myndigheter som avses i 6 § första stycket är i 6 § första stycket är skyldiga att lämna skyldiga att lämna socialnämnden alla upp- länsstyrelsen alla upp- gifter som kan vara av gifter som kan vara av betydelse för en sådan betydelse för en sådan utredning. utredning. 8 § (9 §) Socialnämnden skall i Socialnämnden skall i samband med att samband med att utredningen inleds utse redogörelsen enligt 8 § en tjänsteman hos nämnden upprättas utse en som skall svara för tjänsteman hos nämnden kontakterna med miss- som skall svara för brukaren och med olika kontakterna med vårdgivare. missbrukaren och med olika vårdgivare. 9 § När utredningen har (10 §) inletts skall socialnämn- När utredningen har den, om det inte är inletts skall uppenbart obehövligt, länsstyrelsen, om det besluta om inte är uppenbart läkarundersökning av obehövligt, besluta om missbrukaren samt utse läkarundersökning av en läkare för un- missbrukaren samt utse dersökningen. Läkaren en läkare för un- skall i ett intyg ange dersökningen. Läkaren missbrukarens aktuella skall i ett intyg ange missbrukarens aktuella hälsotillstånd. hälsotillstånd. 10 § Socialnämndens (8 §) utredning skall utvisa När en fråga uppkommit missbrukarens förhållanden om att bereda en samt tidigare vidtagna missbrukare tvångsvård och planerade åtgärder. Av skall socialnämnden lämnautredningen skall också länsstyrelsen en framgå i vilket hem redogörelse för miss- intagning kan ske och brukarens förhållanden vilken vård utanför hemmet samt för tidigare vid- som planeras, om tagna och för planerade intagning sker. åtgärder. Socialnämnden skall också ange i vilket hem intagning kan ske och vilken vård utanför hemmet som planeras, om intagning sker. 11 § Anser länsstyrelsen Anser socialnämnden efter utredning att det efter utredning att det finns skäl att bereda finns skäl att bereda någon tvångsvård, skall någon tvångsvård, skall länsstyrelsen ansöka om nämnden ansöka om sådan vård sådan vård hos länsrätten.hos länsrätten. Till ansökan skall Till ansökan skall fogas de uppgifter fogas den utredning socialnämnden lämnat nämnden gjort och, om det enligt 8 § och, om det inte möter synnerligt inte möter synnerligt hinder, ett läkarintyg om hinder, ett läkarintyg missbrukarens aktuella om missbrukarens aktuella hälsotillstånd. hälsotillstånd. Om ansökan inte innehåller läkarintyg eller om det behövs av något annat skäl, får rätten besluta om läkarundersökning. 13 § Socialnämnden eller polismyndigheten får besluta att en missbrukare omedelbart skall omhändertas, om 1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av denna lag, och 2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar vård, eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. När länsstyrelsen har När socialnämnden har ansökt om tvångsvård, fåransökt om tvångsvård, får även rätten besluta att även rätten besluta att missbrukaren omedelbart missbrukaren omedelbart skall omhändertas. skall omhändertas. 15 § Har socialnämnden Har socialnämnden eller eller polismyndigheten polismyndigheten beslutat om omedelbart beslutat om omedelbart omhändertagande, skall omhändertagande, skall beslutet genast beslutet genast underställas länsrätten underställas länsrätten eller, om beslutet har eller, om beslutet har fattats efter det att fattats efter det att länsstyrelsen har ansökt nämnden har ansökt om om tvångsvård, den rätt tvångsvård, den rätt som som prövar frågan om vård.prövar frågan om vård. Länsstyrelsen skall Har polismyndigheten genast underrättas om fattat beslutet, skall beslutet. Har polis- myndigheten genast myndigheten fattat underrätta socialnämnden beslutet, skall om sitt beslut. myndigheten genast underrätta socialnämnden om sitt beslut. 38 § I mål om beredande av I mål om beredande av tvångsvård, där tvångsvård, där omhändertagande har omhändertagande har beslutats enligt 13 § beslutats enligt 13 § första eller andra första eller andra stycket, skall länsrättenstycket, skall länsrätten ta upp målet till ta upp målet till avgörande inom en vecka avgörande inom en vecka från den dag då ansökan omfrån den dag då ansökan om vård kom in eller, om vård kom in eller, om be- beslutet om slutet om omhändertagande omhändertagande har har fattats efter det fattats efter det att att socialnämnden har länsstyrelsen har ansökt ansökt om vård, inom en om vård, inom en vecka vecka från den dag då från den dag då under- underställningen skedde. ställningen skedde. Om Om ett beslut om omedel- ett beslut om omedel- bart omhändertagande inte bart omhändertagande är verkställt när det inte är verkställt när detunderställs eller om underställs eller om länsrätten har beslutat om länsrätten har beslutat omedelbart omhän- om omedelbart omhän- dertagande enligt 13 § dertagande enligt 13 § tredje stycket, skall tredje stycket, skall målet tas upp till målet tas upp till avgörande inom en vecka avgörande inom en vecka från den dag då beslutet från den dag då beslutet verkställdes. verkställdes. Länsrätten får förlänga dessa tider, om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. 44 § Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, avslag på begäran om utskrivning eller förstörande eller försäljning av egendom enligt 36 §. Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett LVM-hem får inte överklagas. Beslut om Beslut om läkarundersökning enligt läkarundersökning enligt 10 § eller 11 § tredje 9 § eller 11 § tredje stycket får inte stycket får inte överklagas. överklagas. Beslut om omhändertagande enligt 13 § första eller andra stycket får inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt 13 § tredje stycket är inte inskränkt till viss tid. 45 §1 Polismyndigheten Polismyndigheten skall skall lämna biträde för lämna biträde för att att 1. på begäran av 1. på begäran av socialnämnden eller rätten länsstyrelsen eller föra en missbrukare till rätten föra en en beslutad läkarundersök- missbrukare till en beslutad läkarundersök- ning, ning, 2. på begäran av socialnämnden föra den som skall beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem eller sjukhus, 3. på begäran av chefsöverläkaren i fall som avses i 24 § tredje stycket föra den som skall beredas vård eller som är omdelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem, samt 4. på begäran av den som förestår vården vid ett LVM-hem efterforska, hämta eller förflytta någon som skall tas in i hemmet eller som vårdas där med stöd av denna lag. 47 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde får det stöd och den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden till en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstlagen. Med länsstyrelsen avses i denna lag länsstyrelsen i det län, inom vilket den ansvariga kommunen är Beslut om tvångsvård belägen. enligt 5 § och med Beslut om tvångsvård anledning av omhän- enligt 5 § och med dertagande enligt 13 § anledning av omhän- fattas av länsrätten i det dertagande enligt 13 § län där den ansvariga fattas av länsrätten i kommunen är belägen. Den det län som anges i länsrätt som meddelade andra stycket. Den beslutet om vård beslutar länsrätt som meddelade också i frågor som avses i beslutet om vård be- 44 § första stycket. slutar också i frågor som avses i 44 § första stycket. 1 Senaste lydelse 1990:606. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. 2. Om ett ärende som har anhängiggjorts hos länsrätten före den 1 juli 1994 inte har avgjorts slutligt vid lagens ikraftträdande tillämpas äldre bestämmelser. 16 2 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken Härigenom föreskrivs att 31 kap. 2 § brottsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 31 kap. 2 §1 Kan den som har begått Kan den som har begått en brottslig gärning bli en brottslig gärning bli föremål för vård enligt föremål för vård enligt lagen (1988:870) om vård lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa av missbrukare i vissa fall får rätten överlämna åtfall får rätten överlämna åt länsstyrelsen eller, i socialnämnden eller, i fråga om den som redan ärfråga om den som redan är intagen i ett hem där intagen i ett hem där sådan vård meddelas, åt sådan vård meddelas, åt styrelsen för hemmet att styrelsen för hemmet att föranstalta om behövlig föranstalta om behövlig vård. Innan rätten be- vård. Innan rätten slutar om överlämnande beslutar om överlämnande skall länsstyrelsen skall socialnämnden eller eller styrelsen höras. styrelsen höras. Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år, får överlämnande enligt första stycket ske endast om det föreligger särskilda skäl. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. 1 Senaste lydelse 1988:1483. 17 Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-11-18 Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad. Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 oktober 1993, varvid statsrådet Bengt Westerberg varit föredragande, har regeringen för Lagrådets yttrande överlämnat förslag till 1. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 2. lag om ändring i brottsbalken. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Ingrid Stenkula. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. 18 Socialdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1993 Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask Föredragande: statsrådet Könberg Regeringen beslutar proposition 1993/94:97 Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 19