Post 6947 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:2 ·
Ökat skydd för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp, m.m.
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 2
Regeringens proposition
1994/95:2
Ökat skydd för barn
Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp, m.m.
Prop.
1994/95:2
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 juni 1994
Carl Bildt
Gun Hellsvik
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i brottsbalken i syfte att ytterligare
stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella samman-
hang.
Bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn i 6 kap. 5 § brottsbalken, dvs. då
någon i annat fall än som avses förut i 6 kap. brottsbalken har sexuellt umgänge
med barn under 15 år, förs enligt förslaget in i 6 kap. 4 § första stycket
brottsbalken och blir således att rubricera som sexuellt utnyttjande av
underårig eller, i förekommande fall, grovt sexuellt utnyttjande av underårig.
Till följd härav upphävs 6 kap. 5 § brottsbalken.
Straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3 § brottsbalken höjs
enligt förslaget från fängelse högst fyra år till fängelse högst sex år.
Bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 7 § brottsbalken föreslås utvidgad
på så sätt att det blir straffbart att förmå även den som är fyllda 15 men inte
18 år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om hand-
lingen är ett led i framställning av pornografisk bild eller utgör en posering
i annat fall än när det är fråga om framställning av en bild.
Vidare föreslås i propositionen att preskriptionstiden för sexualbrott mot
barn enligt 6 kap. 1-4 och 6 §§ brottsbalken förlängs på så sätt att preskrip-
tionstiden börjar löpa först den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt
15 år. Regler om detta förs enligt förslaget in i 35 kap. 4 § brottsbalken.
Slutligen behandlas vissa frågor mot bakgrund av FN:s konvention om barnets
rättigheter från år 1989, den s.k. barnkonventionen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut............... 4
2 Lagtext................................... 4
3 Ärendet och dess beredning................ 7
3.1 Lagrådet............................. 7
4 Allmänna utgångspunkter................... 8
4.1 Barnkonventionen..................... 8
4.2 Övriga utgångspunkter för förslagen....9
5 Sexuellt umgänge med barn..................10
5.1 Bakgrund..............................10
5.2 Överväganden och förslag..............12
6 Grovt sexuellt utnyttjande.................15
6.1 Bakgrund..............................15
6.2 Straffmaximum för grovt sexuellt ut-
nyttjande bör höjas...................17
7 Sexuellt ofredande.........................18
7.1 Bakgrund..............................18
7.2 Bestämmelsen om sexuellt ofredande
bör utvidgas..........................19
8 Preskriptionsregler........................21
8.1 Bakgrund..............................21
8.2 Förlängda preskriptionstider för
sexualbrott som riktar sig mot barn...23
9 Övriga frågor..............................28
9.1 Barnprostitution......................28
9.2 Offentlig pornografisk föreställning..29
9.3 Behandling av barn som berövats fri-
heten m.m.............................30
10 Kostnader och ikraftträdande...............31
11 Författningskommentar......................32
Bilaga 1Sammanfattning - departementsprome-
morian ÖKAT SKYDD FÖR BARN, Ytter-
ligare åtgärder motsexuella övergrepp
m.m. (Ds 1993:80).....................35
Bilaga 2Promemorians lagförslag...............36
Bilaga 3Förteckning över de remissinstanser
som yttrat sig över promemorian.......39
Bilaga 4Sammanställning av preskriptions-
tiderna för sexualbrott...............40
Bilaga 5Lagrådsremissens lagförslag...........41
Bilaga 6Lagrådets yttrande....................44
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 16 juni 1994..............................47
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i brottsbalken.
2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs
dels att 6 kap. 5 § skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 3, 4, 7, 12 och 13 §§ och 35 kap. 4 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
3 §[1]Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka
hans eller hennes beroende ställning döms för sexuellt utnyttjande till fängelse
i högst två år. Detsamma gäller den som har sexuellt umgänge med annan genom
att otillbörligt utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller lider av en psykisk störning.
Om den som har begått Om den som har begått
gärningen visat särskild gärningen visat särskild
hänsynslöshet eller om hänsynslöshet eller om
brottet annars är att brottet annars är att
anse som grovt, döms för anse som grovt, döms för
grovt sexuellt ut- grovt sexuellt ut-
nyttjande till fängelse, nyttjande till fängelse,
lägst sex månader och lägst sex månader och högst
högst fyra år. sex år.
4 §[2]
Har någon sexuellt Har någon sexuellt
umgänge med den som är umgänge med den som är
under arton år och som är under arton år och som är
hans avkomling eller hans avkomling eller står
står under hans fostran under hans fostran eller
eller för vars vård eller för vars vård eller
tillsyn han har att tillsyn han har att
svara på grund av svara på grund av
myndighets beslut, döms myndighets beslut, döms
för sexuellt utnyttjande för sexuellt utnyttjande
av underårig till av underårig till fängelse
fängelse i högst fyra år. i högst fyra år. Detsamma
skall gälla om någon, i
annat fall än som avses
förut i detta kapitel,
har sexuellt umgänge med
barn under femton år.
Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den underårige
eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller annars är att anse som
grovt, skall dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse,
lägst två och högst åtta år.
7 §[3]
Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör barn
under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling
med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i
högst två år.
För sexuellt ofredande
döms även den som genom
tvång, förledande eller
annan otillbörlig påverkan
förmår någon som har fyllt
femton men inte arton år
att företa eller medverka
i en handling med sexu-
ell innebörd, om
handlingen är ett led i
framställning av porno-
grafisk bild eller utgör
en posering i annat fall
än när det är fråga om
framställning av en bild.
Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att
väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighets-
sårande sätt uppträder anstötligt mot annan.
12 §[4]
För försök till våldtäkt, För försök till våldtäkt,
grov våldtäkt, sexuellt grov våldtäkt, sexuellt
tvång, grovt sexuellt tvång, grovt sexuellt
tvång, sexuellt tvång, sexuellt
utnytt-jande, grovt utnytt-jande, grovt
sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande,
sexuellt utnyttjande av sexuellt utnyttjande av
underårig, grovt underårig, grovt sexuellt
sexuellt utnyttjande av utnyttjande av underårig,
underårig, sexuellt koppleri och grovt
umgänge med barn, koppleri döms till ansvar
koppleri och grovt enligt vad som föreskrivs
koppleri döms till i 23 kap. Detsamma gäller
ansvar enligt vad som i fråga om förberedelse
föreskrivs i 23 kap. och stämpling till
Detsamma gäller i fråga våldtäkt, grov våldtäkt,
om förberedelse och grovt sexuellt
stämpling till våldtäkt, utnyttjande av underårig
grov våldtäkt, grovt och grovt koppleri.
sexuellt utnyttjande av
underårig och grovt
koppleri.
13 §[5]
Är vid sexuellt umgänge Är vid sexuellt
med barn eller försök utnyttjande av underårig
till sådant brott eller enligt 4 § första stycket
vid sexuellt ofredande andra meningen eller
enligt 7 § första stycket försök till sådant brott
skillnaden i ålder och eller vid sexuellt
utveckling mellan den ofredande enligt 7 §
som har begått gärningen första stycket skillnaden
och barnet ringa, får i ålder och utveckling
åtal väckas av åklagaren mellan den som har begått
endast om åtal är påkallat gärningen och barnet
ur allmän synpunkt. ringa, får åtal väckas av
åklagaren endast om åtal är
påkallat ur allmän
synpunkt.
35 kap.
4 §[6]
De i 1 § bestämda De i 1 § bestämda tiderna
tiderna skola räknas från skall räknas från den dag
den dag brottet brottet begicks.
begicks. Förutsättes för Förutsätts för ådömande av
ådömande av påföljd att påföljd att viss verkan av
viss verkan av handlingen inträtt, skall
handlingen inträtt, tiden räknas från den dag
skall tiden räknas från då sådan verkan inträdde.
den dag då sådan verkan Har brott som avses i 6
inträdde. kap. 1-4 och 6 §§ eller
försök till sådana brott
begåtts mot barn under
femton år skall de i 1 §
bestämda tiderna räknas
från den dag målsäganden
fyller eller skulle ha
fyllt femton år.
Om vid bokföringsbrott, som ej är ringa, den bokföringsskyldige inom fem år
från brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt
sina betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta skedde.
___________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott
som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att ådöma
påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
3 Ärendet och dess beredning
I Justitiedepartementet utarbetades under år 1993 departementspromemorian ÖKAT
SKYDD FÖR BARN, Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m. (Ds 1993:80).
I promemorian behandlas frågan om svensk lagstiftning i någon del behöver
ändras för att Sverige skall anses uppfylla bestämmelserna i artiklarna 34, 37
och 40 i FN:s konvention om barnets rättigheter, den s.k. barnkonventionen.
Vidare behandlas i promemorian vissa andra frågor om sexuella övergrepp mot
barn, vilka grundar sig på bl.a. tillkännagivanden av riksdagen.
Promemorian har remissbehandlats. Promemorians sammanfattning finns i bilaga 1
och promemorians lagförslag i bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 3 och en sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr 93-4074).
Två av de frågor som tagits upp i departementspromemorian behandlas i andra
sammanhang. Barnpornografibrottet har tidigare under året beretts särskilt i
Justitiedepartementet (dnr 94-381) och är för närvarande föremål för behandling
i riksdagen. Såsom anges nedan kommer frågan om barnpornografibrottet att bli
föremål för fortsatta överväganden från regeringens sida. Frågan om barn som
misstänks för brott - och den i promemorian därvid föreslagna ändringen av 11 §
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare - behandlas i
en remiss om handläggning av ungdomsmål som regeringen nyligen överlämnat till
Lagrådet för yttrande.
3.1 Lagrådet
Regeringen beslutade den 11 maj 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över det
lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
Lagrådet har föreslagit vissa omformuleringar i den remitterade lagtexten
såvitt avser bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 7 § brottsbalken.
Lagrådets yttrande i denna del behandlas i författningskommentaren
till nämnda bestämmelse.
I sitt yttrande har Lagrådet framfört att de rättspolitiska skäl som bär upp
reglerna om åtalspreskription starkt talar mot en förlängning av
preskriptionstiderna för sexualbrott mot barn. Om emellertid en sådan
särbehandling framstår som nödvändig har Lagrådet föreslagit att
preskriptionsbestämmelserna bör utformas på annat sätt än vad som
föreslagits i det remitterade förslaget. Lagrådets yttrande i denna
del behandlas under avsnitt 8.2.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1992:147.
[2] Senaste lydelse 1992:147.
[3] Senaste lydelse 1993:207.
[4] Senaste lydelse 1992:147.
[5] Senaste lydelse 1984:399.
[6] Senaste lydelse 1982:150.
4 Allmänna utgångspunkter
En av samhällets viktigaste uppgifter är att skydda barn mot alla former av
sexuella kränkningar. Sexuella övergrepp mot barn är ett extremt uttryck för att
den vuxne inte respekterar ett barns behov och självklara rätt till kroppslig
integritet. Barn som utnyttjas i sexuella sammanhang tar både social och
känslomässig skada. Den svenska lagstiftningen har därför under lång tid
präglats av insikten att det är förödande för barns psykiska hälsa att utnyttjas
sexuellt.
Även om Sverige internationellt sett ligger förhållandevis långt framme vad
avser lagstiftningen om barns rätt, finns skäl att fortlöpande ha
uppmärksamheten på de eventuella brister som alltjämt kan föreligga och ta
tillvara de möjligheter som finns för att ytterligare stärka barns och ungdomars
skydd. Av denna anledning behandlas i detta sammanhang dels frågan om insatser i
form av lagstiftning är påkallade mot bakgrund av bestämmelserna i barnkonven-
tionen, dels vissa i andra sammanhang aktualiserade lagstiftningsåtgärder.
4.1 Barnkonventionen
Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling en konvention om barnets
rättigheter, den s.k. barnkonventionen. Konventionen innehåller bestämmelser
avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och att bereda barn
skydd mot övergrepp och utnyttjande. Med barn avses i konventionen varje
människa under 18 år.
Sverige ratificerade konventionen i juni 1990 och den trädde i kraft den 2
september samma år. Sverige reserverade sig inte på någon punkt (prop.
1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter,
bet. 1989/90:SoU28, rskr. 1989/90:350) och tillträdet till konventionen
föranledde inga ändringar i gällande lagstiftning.
I den promemoria som behandlas i detta lagstiftningsärende har lämnats en
utförlig redogörelse för den svenska lagstiftningen i belysning av konventionens
inledande artiklar och de artiklar som rör barns skydd mot övergrepp och
utnyttjande samt behandling av barn som berövats friheten.
Det kan allmänt sägas att det i Sverige görs stora ansträngningar att leva upp
till konventionens krav och även att den svenska lagstiftningen i allt
väsentligt uppfyller dessa. Även om konventionen anger lagstiftningsåtgärder som
endast ett av flera alternativ för att uppnå konventionens mål är det i ett
avseende angeläget att nu genom lagstiftning ytterligare befästa konventionens
innehåll.
En ytterst angelägen uppgift är att förhindra att barn utnyttjas i pornografisk
verksamhet. Det är därför straffbart att förmå den som är under 15 år att
medverka som modell i pornografiska framställningar eller vid sexuell posering.
FN:s kommitté för övervakning av barnets rättigheter enligt barnkonventionen har
i anledning av Sveriges rapport till kommittén i januari 1993 föreslagit att
regeringen bör pröva effektiviteten av gällande regler avseende utnyttjande av
barn i pornografiskt material. Kommittén har därvid berört frånvaron av en
18-årsgräns när det gäller utnyttjande av barn i pornografiska alster.
Det finns enligt regeringens mening skäl att överväga om det straffrättsliga
skyddet när det gäller barns medverkan i pornografisk verksamhet bör utvidgas
till att gälla alla barn, dvs. även de som är fyllda 15 men inte 18 år. Med en
sådan utvidgning skulle skapas ett mer heltäckande straffrättsligt skydd för
barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i pornografisk verksamhet.
Också vad avser barnpornografibrottet kan finnas skäl att överväga införande av
en uttrycklig åldersgräns. En sådan förändring kan dock inte ske utan att
ändringen också omfattar sådana barnpornografibrott som skall bedömas enligt de
tryck- och yttrandefrihetsrättsliga reglerna. Regeringen avser att låta utreda
frågan angående barnpornografibrottet i ett bredare perspektiv, bl.a. vad avser
möjligheterna att kriminalisera innehav och vidga möjligheterna till konfiske-
ring och förverkande. I det sammanhanget, då frågor om grundlagsändringar måste
övervägas, bör lämpligen tas upp också frågan om införande av en sådan
åldersgräns.
4.2 Övriga utgångspunkter för förslagen
Bestämmelserna om sexualbrott i 6 kapitlet brottsbalken har varit föremål för
upprepade översyner under årens lopp. År 1984 ändrades dessa på ett
genomgripande sätt, efter ett långvarigt utredningsarbete. Så sent som år 1992
genomfördes ett flertal lagändringar. Ändringarna syftade bl.a. till att stärka
skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och
till att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i sexuella
övergrepp mot barn.
Som tidigare framhållits finns det skäl att fortlöpande ha uppmärksamheten på
de eventuella brister i lagstiftningen som alltjämt kan anses föreligga. En
sådan brist kan den i olika sammanhang diskuterade brottsbenämningen sexuellt
umgänge med barn anses utgöra.
Ett sexuellt umgänge med ett barn under 15 år kan enligt det synsätt som
präglar lagstiftningen aldrig sägas vara i egentlig mening frivilligt från
barnets sida, utan innefattar regelmässigt någon form av utnyttjande.
Lagstiftningen måste därför tydligt förmedla att om ett barn deltar i en sexuell
aktivitet med en vuxen så är detta helt och hållet den vuxnes ansvar. Det finns
därför skäl att överväga att i lagstiftningen markera att det i dessa sammanhang
alltid är fråga om ett utnyttjande.
Det är angeläget att straffsatserna för de enskilda brotten avspeglar brottets
straffvärde och att straffbestämmelserna leder till en ändamålsenlig
tillämpning. En av riksdagen aktualiserad fråga är om en höjning av
straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande bör ske.
En annan, av riksdagen aktualiserad fråga, är om preskriptionstiderna för
sexualbrott mot barn bör förlängas.
Regeringen redovisar sina överväganden i dessa frågor i det följande.
De lagstiftningsåtgärder som regeringen nu aktualiserar medför att det
straffrättsliga skyddet för barn och ungdomar och möjligheterna att ingripa mot
brott kommer att öka påtagligt. Men oavsett vilka lagstiftningsåtgärder som
vidtas kan man inte räkna med att fullt ut kunna förhindra att barn utnyttjas i
sexuella sammanhang. Det är därför viktigt att dessa barns situation
uppmärksammas och att de får det stöd och den behandling de är i behov av.
Förutom det allmännas insatser fyller här de olika organisationer och
sammanslutningar som arbetar med barn och för barnens bästa ett stort och
viktigt behov.
5 Sexuellt umgänge med barn
5.1 Bakgrund
Riksdagen har, på förslag av Justitieutskottet, uttalat att regeringen borde
överväga att göra en allmän översyn av bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn
i 6 kap. 5 § brottsbalken (BrB). Enligt utskottets betänkande (bet.
1992/93:JuU16 s. 15 f.), som låg till grund för riksdagens uttalande, kan det
för det första ifrågasättas om benämningen "sexuellt umgänge" är lämplig eller
ens adekvat för det slag av gärningar som straffbeläggs i paragrafen. Vidare
finns enligt betänkandet skäl att överväga om bestämmelsen medger en tillräcklig
reaktion från samhällets sida på alla de former av sexuella övergrepp mot barn
som den för närvarande är tänkt att omfatta. I det sammanhanget kan det enligt
betänkandet finnas anledning att se över såväl bestämmelsens tillämpningsområde
som dess straffskala.
Bakgrunden till riksdagens ställningstagande torde ha varit bl.a. att sexuella
handlingar även med små barn under vissa förhållanden kan falla under
bestämmelsen.
Genom omfattande lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 1984 (prop.
1983/84:105, bet. 1983/84:JuU25, rskr. 1983/84:332, SFS 1984:399) kom hela 6
kap. BrB att stöpas om. Bl.a. togs bestämmelserna om otukt med barn och otukt
med ungdom bort. I stället infördes en bestämmelse om sexuellt utnyttjande av
underårig i 6 kap. 4 § och en bestämmelse om sexuellt umgänge med barn i 6 kap.
6 §. Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1992 (prop. 1991/92:35,
bet. 1991/92:JuU7, rskr. 1991/92:159, SFS 1992:147) flyttades bl.a. vissa regler
om i kapitlet och bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn finns numera i 6
kap. 5 §. Innehållet i regeln ändrades dock inte.
Enligt denna bestämmelse straffas den som har sexuellt umgänge med barn under
15 år med fängelse i högst fyra år. Straffskyddet för barn under 15 år är
ovillkorligt och avser såväl heterosexuella som homosexuella handlingar. Straff
inträder även om den sexuella förbindelsen är helt frivillig från barnets sida
och oavsett om något beroendeförhållande föreligger. Är det liten skillnad i
ålder och utveckling mellan den som begått gärningen och barnet, får dock åtal
väckas av åklagare bara om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Bestämmelsen är
subsidiär i förhållande till de sexualbrott som anges i 6 kap. 1-4 §§. Med
sexuellt umgänge avses samlag samt andra sexualhandlingar, vilka typiskt sett
avser att tillfredsställa eller uppväcka bådas eller enderas sexuella drift. Vad
angår andra hithörande heterosexuella handlingar än samlag avses i första hand
samlagsförsök och andra samlagsliknande handlingar. För straffbarhet krävs inte
nödvändigtvis att gärningsmannens och offrets könsdelar berör varandra. I regel
fordras dock att direkt kroppslig beröring föreligger. Undantagsfall finns, som
t.ex. i NJA 1950 s. 263 där gärningsmannen utförde samlagsliknande rörelser med
en flicka som vid tillfället bar underbyxor. Utanför det område som avses med
sexuellt umgänge faller exempelvis att gärningsmannen fingrar på eller eljest
flyktigt berör den andras yttre könsorgan. Sådant förfarande kan dock vara
straffbart som sexuellt ofredande. I fråga om homosexuella handlingar får
gränsen mellan vad som skall hänföras till sexuellt umgänge och vad som skall
anses som sexuellt ofredande dras på ett likartat sätt som beträffande
handlingar av heterosexuell natur.
Straffbestämmelsen om sexuellt umgänge är, som tidigare har nämnts, subsidiär i
förhållande till regeln i 6 kap. 4 § om sexuellt utnyttjande av underårig.
Tillämpningen av den sistnämnda bestämmelsen förutsätter emellertid att en
vårdnadssituation föreligger. Den personkrets som kan dömas enligt denna
bestämmelse har begränsats i förhållande till den tidigare bestämmelsen, som
hade benämningen otukt med ungdom. I de fall då 6 kap. 4 § inte är tillämplig
och då våld eller hot inte har förekommit i samband med det sexuella övergreppet
blir det enbart fråga om att tillämpa bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn.
I förarbetena uttalade departementschefen som förklaring till varför det inte
infördes någon grov grad av brottet bl.a. följande (prop. 1983/84:105 s. 55).
De allvarligaste sexuella övergreppen mot barn innefattar så gott
som alltid moment som gör att gärningen inte skall hänföras till
sexuellt umgänge med barn utan till något annat brott som regleras
i 6 kap. BrB. Det kan t.ex. bli fråga om ansvar för våldtäkt,
sexuellt tvång eller sexuellt utnyttjande av underårig. Liksom
sexualbrottskommittén anser jag därför att en särskild straffskala
för grova fall kan undvaras.
I detta sammanhang bör ett avgörande från Högsta domstolen uppmärksammas
(NJA 1993 s. 310). I målet befanns utrett att gärningsmannen, som var drygt
sextio år, haft samlag med en åttaårig flicka under det att han legat ovanpå
henne och hållit hennes armar över huvudet på henne. Frågan i målet, såvitt nu
är av intresse, var om dessa åtgärder konstituerade ett sådant våld som krävs
för ansvar för våldtäkt. Högsta domstolen fann att så var fallet och dömde
mannen för grov våldtäkt till fängelse tre år.
5.2 Överväganden och förslag
Regeringens förslag: Straffbestämmelsen i 6 kap. 5 §
brottsbalken om sexuellt umgänge med barn, dvs. då
någon i annat fall än som avses förut i 6 kapitlet
brottsbalken har sexuellt umgänge med barn under
15 år, förs in i 6 kap. 4 § första stycket
brottsbalken. Till följd härav kommer sådana
gärningar att rubriceras som sexuellt utnyttjande
av underårig eller, i förekommande fall, grovt
sexuellt utnyttjande av underårig. Enligt förslaget
upphävs 6 kap. 5 § brottsbalken.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att ett nytt rekvisit, om
otillbörligt utnyttjande av någons skyddslösa ställning, förs in i 6 kap. 3 §
första stycket andra meningen brottsbalken (BrB). Härmed avses enligt
promemorian att offret på grund av låg ålder eller något annat förhållande
saknar sådan grad av insikt och mognad att han eller hon i praktiken kan
samtycka till sexuellt umgänge. Syftet med ändringen är särskilt att åstadkomma
att gärningar som innebär att gärningsmannen - utan användande av sådant våld
eller hot som sägs i 6 kap. 1 § första stycket brottsbalken - otillbörligt
utnyttjar ett barns skyddslösa ställning för att förmå barnet till sexuellt
umgänge skall bedömas som sexuellt utnyttjande och inte som sexuellt umgänge med
barn.
Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker
promemorieförslaget eller lämnar det utan erinran. Vissa synpunkter har dock
lämnats på bl.a. utformningen av lagtexten.
Göta hovrätt framför bl.a. att det föreslagna tillägget språkligt sett är
tillämpligt på en betydligt vidare krets av personer såsom rörelsehindrade,
ålderssvaga och förståndshandikappade. Hovrätten pekar också på att införandet
av det föreslagna tillägget torde skapa problem genom att det nya rekvisitet
delvis täcker vad andra rekvisit i bestämmelsen redan omfattar.
Stockholms tingsrätt bedömer att den föreslagna lokutionen inte med tillräcklig
precision syftar på omständigheten att offret på grund av låg ålder saknar sådan
insikt och mognad som avses. Vidare torde skrivningen "annat förhållande",
enligt tingsrättens mening, avse i paragrafen redan upptagna förutsättningar.
Tingsrätten föreslår därför att det föreslagna tillägget "otillbörligt utnyttja
dennes skyddslösa ställning" skall följas av "såsom att denne är särskilt ung
eller omogen".
Även Riksåklagaren (RÅ) anser att bestämmelsen skulle vinna i tydlighet genom
att offrets låga ålder särskilt nämns som ett exempel då den skärpta regeln blir
tillämplig. Enligt RÅ kan detta ske genom att det sexuella umgänget anges ha
skett "genom ett otillbörligt utnyttjande av dennes låga ålder eller skyddslösa
ställning i övrigt eller av det förhållandet att denne befinner sig i vanmakt
eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av psykisk störning".
Svenska Unicef-kommittén, Kvinnofronten och Länsgruppen för barnmisshandels-
frågor och sexuella övergrepp i Dalarna invänder mot terminologin i bestämmel-
sen.
Svenska Unicef-kommittén anser att ordvalet i 6 kap. 3 § inte är tillräckligt
beskrivande; utnyttjande är ett icke värderande ord som beskriver handlingen
utifrån förövarens synpunkt medan ordet övergrepp ur offrets synpunkt är en
värdering av handlingen. Svenska Unicef-kommittén anser därför att begreppet
sexuellt utnyttjande i lagtexten bör ändras till sexuellt övergrepp.
Kvinnofronten anser det vara missvisande att använda begreppet sexuellt
umgänge, då detta ger sken av en viss ömsesidighet, varför detta begrepp i alla
sammanhang det används i samband med barn bör ändras till t.ex. sexuellt
utnyttjande.
Länsgruppen för barnmisshandelsfrågor och sexuella övergrepp i Dalarna anser,
på samma skäl som Kvinnofronten framfört, att begreppet sexuellt umgänge bör
ändras.
Sveriges domareförbund ställer sig tveksamt till förslaget. Förbundet anför att
det av motiven till den nya bestämmelsen framgår att om en man har samlag eller
annat sexuellt umgänge med en flicka strax under 15 år och umgänget i alla delar
är frivilligt bör brottet rubriceras som sexuellt umgänge med barn. Är å andra
sidan en flicka under 15 år inte helt införstådd med vidden av den sexuella
handlingen föreligger ett sexuellt utnyttjande enligt den föreslagna lydelsen av
3 §. Enligt förbundets mening medför denna uppdelning av sexualbrott att vissa
barn kommer att åläggas ett sannolikt icke åsyftat ansvar för sina sexuella
handlingar, även om dessa för gärningsmannen är straffbara. Till detta hyser
förbundet stor tveksamhet inför den betydande skillnad som förslaget ger upphov
till med avseende på maximistraffet för sexuellt umgänge med barn som är
fängelse i högst fyra år och maximistraffet för sexuellt utnyttjande av
normalgraden som är fängelse i högst två år. Enligt förbundets uppfattning bör
därför övervägas om inte sexuellt umgänge med barn som är under 15 år bör
inarbetas i 3 § och således rubriceras som sexuellt utnyttjande.
Landsorganisationen i Sverige (LO) och Rädda Barnen avstyrker förslaget. Dessa
instanser föreslår att brottsbenämningen "sexuellt umgänge" i 6 kap 5 §, vilken
de anser vara olämplig i samtliga fall då barnet är under 15 år, bör ändras till
"sexuellt utnyttjande av barn" och bestämmelsen i övrigt behållas. Vidare
framför LO och Rädda Barnen att i de fall det sexuella övergreppet är riktat mot
ett litet barn, man bör följa Högsta domstolen (NJA 1993 s. 310) och döma för
våldtäkt.
Skälen för regeringens förslag: Det kan ifrågasättas om gränsdragningen mellan
vad som utgör brott enligt någon av bestämmelserna i 6 kap. 1-4 §§ och brottet
sexuellt umgänge med barn i alla avseenden är tillfredsställande. Problemet
avser närmast frågan om brottsbenämningen för det senare brottet är adekvat för
alla de gärningar som faller under bestämmelsen. I 6 kap. 1-6 och 10 §§ används
begreppet sexuellt umgänge för att beskriva sexuella handlingar oavsett om dessa
är förenade med tvång eller ej. I normalt språkbruk torde dock ordet "umgänge"
vanligen åsyfta sexuella handlingar av frivilligt slag. Ordet umgänge kan till
och med upplevas vara ett positivt laddat ord, som indikerar att ett barn
frivilligt medverkar i en sexuell handling med en vuxen. Inte minst från
pedagogiska synpunkter kan det vara olyckligt att använda detta begrepp i
brottsrubriceringen för gärningar som så gott som alltid har karaktär av ensidig
sexuell kränkning. Barn och även ungdomar i de lägre tonåren saknar i regel den
mognad och auktoritet som erfordras för att en sexuell handling från deras sida
skall kunna sägas vara i egentlig mening frivillig. När det gäller små barn
torde utrymmet för frivillighet vara i det närmaste obefintlig, eftersom ett
litet barns förmåga att förstå innebörden av sexuella handlingar är starkt
begränsad. Även om något våld inte varit för handen kan man utgå från att någon
form av utnyttjande förekommit i sammanhanget. Det bör också beaktas att risken
för allvarliga skadeverkningar är påtaglig i sådana situationer.
Gärningar som består i att någon har sexuellt umgänge med ett barn under 15 år
framstår således typiskt sett som ett utslag av utnyttjande. Detta bör komma
till uttryck i benämningen av brottet. I promemorian har föreslagits att detta
skall ske genom införande av ett nytt rekvisit i bestämmelsen om sexuellt
utnyttjande i 6 kap. 3 § om otillbörligt utnyttjande av någons skyddslösa
ställning. Som några remissinstanser framhållit kan dock ifrågasättas dels om
det föreslagna rekvisitet med önskvärd tydlighet markerar att detta avser
utnyttjande av barn, dels om detta rekvisit delvis täcker vad andra rekvisit i
bestämmelsen redan omfattar. Mot bakgrund härav och med hänsyn till systematiken
i kapitlet bör i stället övervägas att låta de gärningar som åsyftas falla under
bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig i 6 kap. 4 §. I denna
bestämmelse ges ett förstärkt straffskydd för barn under 18 år när ett formellt
vårdnads- eller tillsynsförhållande föreligger mellan barnet och den som
utsätter det för den sexuella kränkningen. En sådan straffrättslig särbehandling
är enligt regeringens mening motiverad också i de situationer där någon, oavsett
om något beroendeförhållande föreligger eller ej, utnyttjar barn under 15 år för
att förmå barnet att delta i sexuella handlingar. Härigenom skulle markeras att
en person alltid måste ha nått sådan nivå av insikt och mognad att denne kan
inse vidden av sina handlingar innan ett relevant samtycke till sexuellt umgänge
kan ges.
Mot en sådan lösning som angivits ovan kan anföras att brottsbenämningen
sexuellt utnyttjande av underårig skulle komma att omfatta även samtliga de fall
då åldersskillnaden mellan parterna är mycket liten, exempelvis sådana fall då
en 15-åring har samlag med en 14-åring. Mot bakgrund av att lagstiftningen redan
i dag bygger på principen att den som är under 15 år inte i alla avseenden råder
över sina sexuella handlingar, såsom samlag med den som är över 15 år, får det
dock anses vara adekvat att även i dessa fall tala om ett utnyttjande. I
sammanhanget bör tilläggas att det i princip endast är brottsrubriceringen som
kommer att ändras; rekvisiten för brottet är oförändrade och straffskalorna för
sexuellt umgänge med barn och normalgraden av sexuellt utnyttjande av underårig
är desamma. Det bör också anmärkas att åtal sällan torde väckas i fall då
åldersskillnaden är mycket liten med hänsyn till den särskilda åtalsprövnings-
regeln.
Mot bakgrund av vad som sagts ovan föreslår regeringen att den nuvarande
bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn förs in i 6 kap. 4 § första stycket
BrB, varigenom dessa gärningar kommer att falla under den mer adekvata
brottsbenämningen sexuellt utnyttjande av underårig.
Genom ändringen kommer dessutom vissa av de gärningar som i dag faller under
bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn att enligt 6 kap. 4 § andra stycket
BrB kunna bedömas som grovt sexuellt utnyttjande av underårig, för vilket brott
straffskalan är fängelse lägst två och högst åtta år. Ett exempel på när grovt
brott kan föreligga är när övergreppet riktar sig mot ett litet barn utan att
tillämpning av andra bestämmelser i 6 kap. aktualiseras, t.ex. våldtäkt.
6 Grovt sexuellt utnyttjande
6.1 Bakgrund
Frågan om en höjning av straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3
§ BrB har prövats av riksdagen vid ett par tillfällen. Genom lagstiftning, som
trädde i kraft den 1 juli 1992 (prop. 1991/92:35, bet. 1991/92:JuU7, rskr.
1991/92:159, SFS 1992:147), infördes den grova graden med en straffskala om
fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Straffmaximum överensstämmer med
vad som gällde innan brottet gradindelades. Som rekvisit för när brottet skall
bedömas som grovt har särskilt angetts sådana fall när gärningsmannen har visat
särskild hänsynslöshet.
Även rekvisiten för den s.k. normalgraden av brottet sexuellt utnyttjande
ändrades genom samma lagstiftning. Till straff enligt denna bestämmelse döms
numera den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka
hans eller hennes beroende ställning eller som har sexuellt umgänge med annan
genom att otillbörligt utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat
hjälplöst tillstånd eller lider av en psykisk störning. Till grund för dessa
lagändringar låg uttalanden av Justitieutskottet i bet. 1986/87:JuU3 och en
därefter upprättad departementspromemoria angående sexuella övergrepp mot barn
m.m. (Ds 1989:6). I promemorian behandlades, förutom frågan om en gradindelning
av brottet sexuellt utnyttjande, bl.a. frågan om straffmaximum för det grova
brottet. Som skäl mot att höja straffmaximum anfördes bl.a. att det skulle rubba
systematiken i 6 kap. BrB. Vidare anfördes att förfaranden som innefattar
sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande sedan gammalt har behandlats likvärdigt
från straffvärdesynpunkt. Mycket talade enligt promemorian för att en skärpning
av straffet för sexuellt utnyttjande skulle medföra en motsvarande skärpning i
fråga om sexuellt tvång samt kräva en översyn av flera av kapitlets andra
bestämmelser.
I promemorian uttalades också att reglerna om brottskonkurrens borde
uppmärksammas. Det är t.ex. möjligt att döma för sexuellt utnyttjande i förening
med misshandel eller i förening med vållande till kroppsskada, om sistnämnda
brott är grovt, till ett lika strängt straff som för våldtäkt. Om misshandeln är
grov, kan straffet bli ännu högre. Slutsatsen i promemorian var att gällande
bestämmelser tillåter att man i det särskilda fallet kan bestämma en påföljd som
framstår som rimlig med hänsyn till gärningens samlade straffvärde.
I prop. 1991/92:35 anslöt sig departementschefen i allt väsentligt till
resonemangen i promemorian och anförde (s. 16):
I justitieutskottets betänkande JuU 1986/87:3 (s. 10) redogörs för
ett rättsfall angående gränsdragningen mellan våldtäkt och se-
xuellt utnyttjande. Det gäller ett uppmärksammat fall där fem yng-
lingar dömdes för sexuellt utnyttjande bestående i att de på en
campingplats förgripit sig på en 17-årig flicka, som var så beru-
sad att hon inte var medveten om händelseförloppet. Pojkarna hade
samlag och annat sexuellt umgänge med henne. Omständigheterna i
detta mål illustrerar tydligt att en handling som innefattar
sexuellt utnyttjande enligt 3 § kan utgöra ett mycket allvarligt
övergrepp. Jag delar dock den uppfattning som justitieutskottet
redovisat i betänkandet, nämligen att ett sexuellt övergrepp utan
inslag av våld, hot eller dylikt, mot en person som i och för sig
är värnlös inte bör kallas för våldtäkt. Som justitieutskottet har
framhållit i betänkandet och som också framhållits av flera re-
missinstanser såväl i utskottsärendet som i detta ärende kan det
däremot i vissa fall förekomma inslag som gör att ett sexuellt
utnyttjande ter sig lika straffvärt som våldtäkt.
Jag delar mot den bakgrunden uppfattningen att det finns skäl att
markera allvaret i vissa av de gärningar som avses med bestämmel-
sen genom att införa en särskild bestämmelse om ett grovt brott
med en särskild straffskala.
Departementschefen fortsatte (a. prop. s. 17):
Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian både vad
gäller att en isolerad revidering av straffmaximum för sexuellt
utnyttjande skulle rubba den nuvarande systematiken i 6 kap. och
att, om en mer omfattande ändring av sexualbrottens straffvärde
bör göras, det bör ske i ett bredare sammanhang.
Slutsatsen härav blev enligt departementschefen att gradindelningen i vart fall
vid det tillfället innebar en tillräcklig markering av att vissa av de gärningar
som avses med sexuellt utnyttjande borde ses som särskilt allvarliga och att
maximistraffet inte borde skärpas.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen och i anledning därav väckta motioner
anförde Justitieutskottet (bet. 1991/92:JuU7 s. 13) att det godtog
justitieministerns förslag när det gällde gradindelningen men att det inte var
berett att frångå sitt tidigare ställningstagande att ett sexuellt utnyttjande
från straffvärdesynpunkt kan te sig likvärdigt med våldtäkt och att detta borde
komma till uttryck i straffmaximum för brottet grovt sexuellt utnyttjande.
Utskottet utgick därför ifrån att denna fråga skulle bli föremål för ytterligare
överväganden utan något särskilt uttalande från riksdagens sida.
6.2 Straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande bör höjas
Regeringens förslag: Straffmaximum för grovt
sexuellt utnyttjande höjs från fyra till sex års
fängelse.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran.
Stockholms tingsrätt framhåller - efter en jämförelse med strafflatituderna för
framför allt våldtäkt och grov våldtäkt - att ett straffminimum på fängelse ett
år skulle både ge en lämpligare spännvidd mellan minimi- och maximistraffet och
bättre harmoniera med påföljden för sexuellt utnyttjande.
Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB) anser att
straffskalan för grovt sexuellt utnyttjande och för våldtäkt borde överensstämma
och föreslår därför att även minimistraffet för grovt sexuellt utnyttjande höjs.
Karlstads tingsrätt anser att det med hänsyn till att förfaranden som
innefattar sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande tidigare behandlats
likvärdigt ur straffvärdesynpunkt förefaller olämpligt att straffmaximum för
grovt sexuellt utnyttjande är högre än för grovt sexuellt tvång.
Riksförbundet för Sexuell upplysning (RFSU) avstyrker förslaget och framhåller
bl.a. att det inte är säkert att en höjning av straffmaximum fyller avsedd
funktion, att en sådan höjning vid sexuella övergrepp inom familjen kanske även
kan få till följd att några avstår från anmälan med tanke på konsekvenserna samt
att strafftidens innehåll är viktigare än straffets längd.
Skälen för regeringens förslag: Med anledning av vad utskottet uttalat i bet.
1991/92:JuU7 (s. 13) finns, enligt regeringens mening, anledning att återigen
överväga vilket straffmaximum som skall gälla för grovt sexuellt utnyttjande.
Utgångspunkten är att den nuvarande straffskalan för grovt sexuellt utnyttjande
i det övervägande antalet fall är tillräcklig. Det finns dock förfaranden där
straffvärdet bör jämföras med våldtäkt. Som exempel kan nämnas ett sexuellt
utnyttjande under särskilt utstuderade eller integritetskränkande former, som
t.ex. då någon mycket ung, självförvållat drogad person utnyttjas av flera
personer samtidigt eller när gärningen är avsedd att förnedra offret. Oavsett
att något våld eller tvång i formell mening inte förekommit i sammanhanget torde
en sexuell kränkning av detta slag från straffvärdesynpunkt väl ligga i nivå med
våldtäktsbrottet. Regeringen kan i och för sig dela uppfattningen att en
isolerad höjning av straffmaximum inte är helt tillfredsställande från
systematiska utgångspunkter. Det kan dock - inte minst med hänsyn till de
återkommande ändringar som företagits i 6 kap. BrB och till att det i
Kvinnovåldskommissionens uppdrag ingår att aktualisera de lagstiftningsåtgärder
som den finner påkallade (S Dir. 1993:88) - finnas skäl att framdeles överväga
att göra en övergripande översyn av straffbestämmelserna för sexualbrott. Det
nyss anförda skälet bör därför nu inte förhindra att en på sakliga grunder
angelägen straffskärpning vidtas. Regeringen föreslår därför att straffmaximum
för grovt sexuellt utnyttjande höjs till samma nivå som för normalgraden av
våldtäkt, nämligen fängelse sex år.
7 Sexuellt ofredande
7.1 Bakgrund
En av de regler i brottsbalkens kapitel om sexualbrott som är av intresse vid
bedömningen av om Sverige lever upp till barnkonventionens krav, är bestämmelsen
i 6 kap. 7 § om sexuellt ofredande. I första stycket föreskrivs straff för den
som sexuellt berör barn under 15 år utan att det är fråga om sexuellt umgänge
eller som förmår barnet att företa eller medverka i en handling med sexuell
innebörd. I andra stycket straffbeläggs blottande och andra uppenbart
sedlighetssårande handlingar. Straffet för sexuellt ofredande var tidigare böter
eller fängelse i högst ett år. Genom lagändring, som trädde i kraft den 1 juli
1993, höjdes straffmaximum från ett till två års fängelse (prop. 1992/93:141,
bet. 1992/93:JuU16, rskr. 1992/93:220, SFS 1993:207).
Såvitt avser barn under 15 år straffbeläggs såsom sexuellt ofredande bl.a. att
någon förmår barnet att vara modell vid framställning av pornografiska bilder.
Om de i första stycket av 6 kap. 7 § angivna rekvisiten är uppfyllda och
brottet dessutom innebär att gärningsmannen har skildrat ett barn i pornografisk
bild med uppsåt att sprida bilden, blir även straffbestämmelsen i 16 kap. 10 a §
BrB om barnpornografibrott tillämplig. I detta fall torde normalt
brottskonkurrens föreligga, vilket innebär att gärningsmannen skall dömas både
för sexuellt ofredande och för barnpornografibrott.
Genom bestämmelsen om sexuellt ofredande har skyddet för barn under 15 år mot
att utnyttjas som modell för framställning av pornografisk bild vidgats, så att
en sådan gärning som nyss nämnts är straffbar även om spridningsuppsåt saknas,
under förutsättning att bilden framställs efter levande modell. Handlingar som
innebär att någon framställer pornografiska bilder av barn för eget bruk
omfattas sålunda av denna paragraf. Men den omfattar även det fallet att ett
barn förmås till sexuell posering utan att det avbildas i pornografisk bild.
Liksom i fall av sexuell beröring av barn krävs för ansvar i nu avsedda fall att
det är fråga om en handling som utan att innefatta beröring har en för en vuxen
klar och otvetydig sexuell innebörd. Det är viktigt att understryka att straff
för sexuellt ofredande enligt första stycket i 6 kap. 7 § kan förekomma endast
när den vuxnes handling har sexuell inriktning i den meningen att det är fråga
om att söka reta eller tillfredsställa den vuxnes sexualdrift eller att förmå
barnet till handlingar med klar och otvetydig sexuell innebörd. Om sålunda, för
att ge ett exempel, vuxna under lek med barn kommer att beröra barnets blottade
könsorgan, blir det inte fråga om straffansvar. Detsamma gäller självfallet om
en vuxen person fotograferar ett naket barn utan att det fototekniska
arrangemanget har sexuell innebörd (se Nils Beckman m.fl. Kommentar till
Brottsbalken I s. 292 f.).
7.2 Bestämmelsen om sexuellt ofredande bör utvidgas
Regeringens förslag: Bestämmelsen om sexuellt
ofredande utvidgas på så sätt att det blir
straffbart att förmå även den som är fyllda 15 men
inte 18 år att företa eller medverka i en handling
med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i
framställning av pornografisk bild eller utgör en
posering i annat fall än när det är fråga om
framställning av en bild.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig över förslaget
tillstyrker detsamma i huvudsak eller lämnar det utan erinran. Vissa synpunkter
har dock lämnats.
Vad gäller begreppet "förmå" påpekar Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet att det kan konstateras en tydlig diskrepans mellan tolkningen av
detta begrepp enligt specialmotiveringen i promemorian å ena sidan och den i
förarbetena anvisade tolkningen av samma ord i första stycket å andra sidan.
Socialstyrelsen, LO, Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Rädda Barnen, Svenska
Unicef-kommittén, Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund (S-Kvinnor) och
Kvinnofronten anser att bestämmelsen skall gälla oavsett om medverkan i alla
avseenden kan anses vara frivillig.
FUB framhåller att bestämmelsen i 7 § främst är riktad mot att skydda barn i
deras skyddslösa ställning; i tidigare bestämmelser i 6 kap. BrB behandlas i
viss mån andra personer som anses ha ett extra behov av att skyddas, t.ex. den
som är utvecklingsstörd och står i starkt beroende till sin närmaste omgivning.
FUB anser därför att det behöver föras vidare diskussioner kring frågan om den
krets som skall skyddas av bestämmelsen i 6 kap. 7 § behöver vidgas.
Svenska Unicef-kommittén framför att det i förevarande sammanhang är fråga om
övergrepp och att "sexuellt ofredande" inte står i paritet med den i paragrafen
angivna straffsatsen om två år samt föreslår att sexuellt ofredande i lagtexten
bör bytas ut mot sexuellt övergrepp.
Kvinnofronten anser att ifrågavarande brott skall falla under bestämmelsen om
grovt sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3 §.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 7
§ första stycket BrB omfattar endast barn som är under 15 år. Enligt artikel 1 i
barnkonventionen avses med barn varje människa under 18 år. I artikel 34 åtar
sig konventionsstaterna att skydda barnet mot alla former av sexuellt
utnyttjande och sexuella övergrepp. Visserligen anges inte särskilt i denna
artikel lagstiftning som ett sätt att uppnå detta mål, men det framstår som
angeläget att nu förstärka skyddet för de barn som är mellan 15 och 18 år genom
att utvidga bestämmelsen om sexuellt ofredande.
Bestämmelsen om sexuellt ofredande är bl.a. av betydelse vid bekämpning av
barnpornografi. När det gäller barn under 15 år straffbeläggs, som tidigare
nämnts, i förevarande bestämmelse även fall där någon förmår den unge att vara
modell vid framställning av pornografiska bilder. Att utnyttja barn i sådana och
liknande sammanhang utgör tveklöst en allvarlig kränkning och det torde råda en
bred enighet om att sådana handlingar har ett högt straffvärde.
Lagstiftningen bygger i princip på att den som uppnått 15 års ålder själv har
ett ansvar för sina sexuella handlingar. Detta kan dock uppenbarligen inte gälla
fullt ut. Såsom också fastslås i konventionen är unga personer i många avseenden
att bedöma som barn åtminstone upp till 18 års ålder. Detta är bl.a. bakgrunden
till att köp av sexuella tjänster av den som är under 18 år har straffbelagts
särskilt och att arbetsmiljölagen har särskilda regler för denna åldersgrupp.
Också när det gäller skyddet mot att utnyttjas som modell i pornografiska
framställningar och vid sexuell posering finns anledning att ifrågasätta om inte
åldersgränsen borde höjas i motsvarande grad.
Man kan utgå från att unga människors medverkan i sådan verksamhet regelmässigt
innehåller inslag av utnyttjande. Unga människor, som utnyttjas i pornografiska
sammanhang, kan inte själva överblicka och bedöma de långsiktiga konsekvenserna
av sitt handlande. Det finns en uppenbar risk att dessa ungdomar tar särskild
social och känslomässig skada. Ungdomar bör därför ges ett ökat skydd mot
sexuell exploatering och de skador som kan bli en följd därav.
Med hänsyn till det anförda bör det i 6 kap. 7 § BrB skapas en regel som ger
ett skydd även för barn mellan 15 och 18 år mot att utnyttjas för den särskilda
form av sexuellt ofredande som består i sexuell posering, med eller utan samband
med framställning av pornografisk bild.
Bestämmelsens tillämpning behandlas närmare i författningskommentaren.
8 Preskriptionsregler
8.1 Bakgrund
Inom straffrätten finns två former av preskription, åtalspreskription och
påföljdspreskription. De allmänna bestämmelserna om åtalspreskription finns i 35
kap. BrB och innebär att påföljd för ett brott inte får ådömas om den misstänkte
inte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss tid från
brottet. Med påföljdspreskription avses att ådömd påföljd bortfaller om den inte
börjat verkställas inom viss angiven tid från det domen vann laga kraft (35 kap.
6-8 §§ BrB). I det följande behandlas endast frågan om åtalspreskription.
Preskriptionstiden i 35 kap. 1 § BrB är olika lång, beroende på det straff som
högst kan följa på brottet. Den är
- två år om på brottet inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år,
- fem år om det svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år,
- tio år om det svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta år,
- femton år om det svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år och
- tjugofem år om fängelse på livstid kan följa på brottet.
I 35 kap. 6 § BrB finns regler om absoluta preskriptionstider. Härmed avses
tider som gäller oberoende av om någon preskriptionshindrande åtgärd har kommit
till stånd. Enligt bestämmelsen får påföljd inte i något fall ådömas sedan en
viss tid har förflutit från den dag då brottet begicks eller effekten av det
inträdde. För t.ex. ett brott varpå inte kan följa svårare straff än böter får
påföljd inte i något fall ådömas sedan fem år har förflutit från dagen för
brottet. För de grövsta brotten är den absoluta preskriptionstiden 30 år.
Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln från den dag då brottet begicks (4
§). Om det i beskrivningen av brottet ingår att viss verkan av brottet inträtt,
skall tiden räknas från den dag sådan verkan inträdde.
Från de allmänna reglerna om utgångspunkten för preskriptionstiden och dennas
beräkning, vilka gäller även inom specialstraffrätten, har undantag gjorts för
vissa brottstyper, bl.a bokföringsbrott och skattebrott.
Beträffande sexualbrotten är preskriptionstiderna med dagens regelsystem helt
en funktion av brottens straffskalor. Brottsrekvisiten är så utformade att
utgångspunkten för beräkningen av preskriptionstiden alltid är dagen för
brottets begående. En sammanställning av de aktuella preskriptionstiderna för
sexualbrotten återfinns i bilaga 4.
Rättspolitiskt brukar åtalspreskription motiveras bl.a. med att statens
straffanspråk inte bör upprätthållas under obegränsad tid. Straffbehovet
försvagas allt eftersom tiden går och från allmänpreventiv synpunkt är det
därför inte lika nödvändigt att för länge sedan begångna brott blir beivrade som
att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna medvetandet.
Ett skäl, som brukar tillmätas betydelse i diskussionen om preskriptionstider,
är att det skulle drabba den misstänkte onödigt hårt att behöva riskera att lång
tid efter brottet ådömas ett straff, som kanske äventyrar den tillvaro han har
byggt upp för sig.
Preskriptionsreglerna är så uppbyggda att brott med likartade straffvärden
skall ha samma preskriptionstid.
Dessa grundläggande intressen av relativt korta och ensartade preskriptions-
tider måste dock vägas mot faktorer som talar för längre preskriptionstider
beträffande vissa brottstyper. Bakom de speciella regler om preskription för
bl.a. bokföringsbrott och skattebrott ligger främst intresset av att skapa
effektiva möjligheter till lagföring av sådana brott.
Frågan om också sexualbrott mot barn skall särbehandlas i preskriptions-
hänseende aktualiserades i 1992 års lagstiftningsärende angående ändringar
beträffande sexualbrotten. Ändringarna, som bl.a. innebar att en grov grad av
brotten sexuellt tvång, 6 kap. 2 § BrB, och sexuellt utnyttjande, 6 kap. 3 §
BrB, infördes, kom att medföra att preskriptionstiden för normalgraden av
sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande sänktes från tio till fem år.
Vad gäller frågan om preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott uttalade
Justitieutskottet med anledning av vissa motionsyrkanden bl.a. följande (bet.
1991/92:JuU7 s. 15).
Utskottet har förståelse för tankarna i motionerna om en förläng-
ning av preskriptionstiderna för sexualbrotten. Det står dock,
som framfördes redan vid införande av särregleringen i nu ak-
tuellt hänseende på skattebrottsområdet (jfr prop. 1961:28, s.
38, 1LU1961:17), utom diskussion att starka skäl måste kunna åbe-
ropas för en avvikelse från den generellt gällande preskriptions-
tiden, i all synnerhet när det som i förevarande fall är fråga om
att förlänga den. Utskottet har emellertid tidigare inte avvisat
tanken på en särlösning för vissa brott om sådan påkallas, och
mot bakgrund av den brottslighet det här gäller, är utskottet be-
rett att förorda en översyn på området. Utskottets ställningsta-
gande innebär att utskottet, som noterat effekterna i preskrip-
tionshänseende av ändringarna i 6 kap. 2 och 3 §§, efterlyser en
översyn av gällande preskriptionsbestämmelser såvitt rör 6 kap.
BrB om sexualbrotten. Därvid kan naturligtvis olika vägar prövas;
en kan ta sikte mera direkt på särskilda preskriptionsregler, en
annan kan innefatta överväganden rörande de olika brottens
straffskalor. Översynen bör ha syftet att de nuvarande åtalspres-
kriptionstiderna förlängs. Om det av systematiska skäl anses läm-
pligt kan översynen naturligtvis även omfatta annan brottslighet.
Det i promemorian framlagda förslaget om förlängning av preskriptionstiderna
för sexualbrott mot barn skall ses mot bakgrund bl.a. av vad utskottet uttalat.
8.2 Förlängda preskriptionstider för sexualbrott som riktar sig mot
barn
Regeringens förslag: Preskriptionstiden för
sexualbrott som riktar sig mot barn förlängs på så
sätt att preskriptionstiden börjar löpa först den dag
målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år.
Regler om detta förs in i 35 kap. 4 § brottsbalken.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget i
huvudsak eller lämnar det utan erinran.
Stockholms tingsrätt anser, med hänsyn till de uppenbara svårigheter som i
flertalet fall torde föreligga att efter lång tid få till stånd en utredning som
kan läggas till grund för ett åtal och en fällande dom, att regeln bör
kompletteras såtillvida att straff ej får ådömas om den misstänkte inte häktats
eller fått del av åtal inom 20 år från det påstådda brottet. Enligt tingsrättens
mening bör preskriptionsregeln också omfatta försök till de angivna brotten, i
de fall sådant är straffbart.
Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg anför att förlängningen
av preskriptionstiden bör omfatta endast gärningar av allvarligare beskaffenhet,
dvs. de som anges i 6 kap. 1-6 §§.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att den föreslagna
preskriptionsregeln skulle bättre fylla det i promemorian nämnda syftet om den
skulle kunna utnyttjas enbart av målsäganden själv.
Svenska Läkaresällskapet, Riksförbundet för kvinnojourer i Sverige (ROKS) och
Kvinnofronten anser, med hänvisning till bl.a. barnkonventionen, att
preskriptionstiden skall börja löpa den dag målsäganden fyller eller skulle ha
fyllt 18 år.
Riksdagens ombudsmän (JO), Göta hovrätt, Karlstads tingsrätt, RÅ, Överåklagarna
vid Regionåklagarmyndigheterna i Göteborg och Luleå samt Sveriges advokatsamfund
avstyrker förslaget. Som skäl härför har i huvudsak anförts de skäl som i
promemorian redovisats mot en särreglering av preskriptionstiderna för
sexualbrott mot barn (s. 54 f.). De har därutöver anfört bl.a. följande.
Göta hovrätt anför att en sådan förlängd preskriptionstid som föreslås i en del
fall inte kommer att stå i rimlig proportion till brottet; genom att även brott
enligt 6 kap. 7 § BrB omfattas av den föreslagna särregeln skulle sålunda
förundersökning t.ex. få inledas och rentav åtal kunna väckas för ett
förhållandevis mindre allvarligt fall av blottande, som ligger mer än tio år
tillbaka i tiden.
RÅ anför bl.a. att ett förstärkt straffrättsligt skydd genom en förlängd
preskriptionstid gör sig gällande i första hand beträffande kvalificerade
övergrepp som riktat sig mot de yngsta barnen. Sådana övergrepp torde i regel
komma att rubriceras som grova brott, för vilka det redan i dag gäller
förhållandevis långa preskriptionstider. Även vid en sen anmälan torde därför
lagföring i många fall ändock vara möjlig.
Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Göteborg anser att eftersom
preskription inte har karaktären av en åtalsfrist utan har sin grund i ett
avtagande straffbehov bör tidpunkten för brottet vara den självklara
utgångspunkten för beräkning av åtalspreskription och ingenting annat.
Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Luleå påpekar att förslaget kan
medföra att preskriptionstiden för vissa sexualbrott kan bli längre än för mord.
Han anför vidare att om man skall hålla fast vid att ett avsiktligt dödande av
en medmänniska är mer straffvärt än något annat våldsbrott, oavsett om det
regleras i 3 eller 6 kap. BrB och oavsett hur avskyvärt våldsbrottet än må vara,
bör brottsgraderingen komma till uttryck inte bara i strafflatituderna utan även
i preskriptionstiden.
Sveriges advokatsamfund har anfört att det är statens straffanspråk på den
brottsliga gärningen och inte offrets behov av upprättelse som hittills varit
avgörande för preskriptionstiden. Att på föreslaget sätt försöka komma till
rätta med problemet att barn av olika skäl inte berättar om händelser de upplevt
förrän efter lång tid och därtill som motiv härför ange upprättelse samt
möjlighet att erhålla skadestånd är enligt advokatsamfundet inte förenligt med
syftet bakom preskriptionsreglerna. De ofta livslånga skador som sexuella
övergrepp mot barn ger gör emellertid brotten så allvarliga att en
straffskärpning enligt advokatsamfundet kan vara motiverad med förlängda
preskriptionstider som följd.
Skälen för regeringens förslag: Det straffrättsliga sanktionssystemet har en
central roll för att bekämpa sexuella övergrepp. Höga krav måste därför ställas
på att regelsystemet är utformat så att det medger en effektiv lagföring.
Sexuella övergrepp mot barn ger inte sällan livsvariga psykiska skador. Trots
att antalet anmälda fall har ökat väsentligt visar många undersökningar och
rapporter att det finns ett betydande mörkertal. En av orsakerna till detta är
bl.a. att det är vanligt att sådana brott begås av någon närstående, vilket gör
det svårare att anmäla. Av detta kan följa att ett barn som utnyttjas sexuellt
känner sig medansvarigt. Det kan med fog antas att problemen växer och blir ännu
större och svårare, om barnet inte blir trott eller om man inte kan ingripa på
grund av att brottet har preskriberats.
Ett barn som utsätts för sexuella övergrepp förmår ofta av olika skäl inte
berätta om vad det har varit utsatt för förrän det kommer upp i de övre tonåren.
Det är först då som barnet nått den självständighet och mognad att det kan
berätta vad det varit med om. De sexuella övergreppen är vidare sällan förenade
med något nämnbart fysiskt våld, eftersom den som begår gärningen ofta befinner
sig i en sådan överlägsen ställning att han eller hon inte behöver tillgripa
något våld för att driva igenom sin vilja. Dessa omständigheter för med sig att
de sexuella övergreppen i regel inte anmäls omedelbart utan uppdagas först sedan
lång tid förflutit. Inte sällan kan de då vara preskriberade. I detta hänseende
skiljer de sig markant från annan våldsbrottslighet.
Såsom redovisats i promemorian kan det i sammanhanget vara intressant att
notera följande vad gäller Brottsskadenämndens regler för utbetalning av
brottsskadeersättning. Enligt 14 § brottsskadelagen (1978:413) skall ansökan om
brottsskadeersättning göras inom två år från det att brottet begicks. Vidare
sägs i samma bestämmelse att om särskilda skäl föreligger kan ansökan prövas
även om den har kommit in för sent. I Brottsskadenämndens verksamhetsberättelse
för 1991/92 framgår att när det gäller ärenden om sexuella övergrepp mot barn
eller ungdomar, är det närmast en regel att de kommer in flera år efter utgången
av tvåårsfristen. Ansökningarna avvisas dock aldrig av den anledningen. Denna
praxis kan ses som en viss bekräftelse på att fakta om sexuella övergrepp mot
barn ofta inte kommer fram förrän relativt lång tid efter händelsen.
Det starka intresse som uppbär det straffrättsliga skyddet mot att barn utsätts
för sexuella kränkningar sammantaget med det förhållandet att anmälan för sådana
brott inte sällan görs sedan lång tid förflutit från kränkningen talar för att
preskriptionstiden för sådana brott bör förlängas.
Det kan visserligen hävdas att också andra brott, särskilt andra våldsbrott och
liknande integritetskränkande brott, framstår som lika förkastliga och att även
de därför borde omfattas av ett förslag om förlängda preskriptionstider.
Lagrådet har mot bakgrund bl.a. härav uttalat att de rättspolitiska skäl som bär
upp reglerna om åtalspreskription starkt talar mot en särbehandling av
sexualbrotten och i sitt yttrande anfört följande.
Det finns emellertid andra brott än sexualbrott som riktar sig
mot barn och som i praktiken ofta inte blir kända förrän barnet
nått en ålder då det självt kan göra anmälan om brottet. Det
gäller exempelvis barnmisshandel. Som ett annat exempel kan nämnas
en far eller en mor som förskingrar barnets förmögenhet. Skäl av
samma art som anförs i remissen till förmån för en förlängd pres-
kriptionstid beträffande sexualbrott kan göras gällande också
beträffande andra brott som riktar sig mot barn och för övrigt
också beträffande brott som riktar sig mot någon som visserligen
inte är något barn men som under en övergångstid, t.ex. på grund
av sjukdom, är ur stånd att själv tillvarata sina intressen.
I själva verket är det en farlig väg som beträds om man luckrar
upp principen om att brott med samma straffvärde skall ha samma
preskriptionstid. Genomförs förslaget är det risk att helheten går
förlorad genom att olika särintressen kräver förlängda preskrip-
tionstider för brott av vitt skilda slag. Som ett exempel kan näm-
nas miljöbrotten där många hävdar att det är otillfredsställande
att när effekterna av ett miljöbrott först blir synliga, åtalspre-
skription ofta redan har inträtt.
Regeringen delar i och för sig den grundläggande inställningen att det är
olyckligt om olika brott med likartat straffvärde har olika preskriptionstider.
Det finns emellertid anledning att erinra om att det redan i dag gjorts avsteg
från de generella bestämmelserna om preskription. Vad avser vissa skattebrott
har i 14 § skattebrottslagen (1971:69) preskriptionstiden förlängts och enligt
35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken har för vissa bokföringsbrott
utgångspunkten för preskriptionstidens beräknande förlagts till annan tidpunkt
än dagen för brottets begående. Särskilt med hänvisning till bokföringsbrotten
kan sålunda hävdas att den av regeringen föreslagna regleringen inte innebär
någon principiell nyhet.
Regeringen vill också understryka att sexualbrott mot barn intar en
särställning. De ger ofta inga synliga skador, varför det kan sägas ligga i
dessa brotts natur att de i regel inte upptäcks förrän lång tid förflutit.
Skadorna ligger i stället regelmässigt på ett psykiskt plan. Dessa skador är å
andra sidan desto svårare och i många fall livsvariga. Om bevisläget är sådant
att den som gjort sig skyldig till övergreppen kan överbevisas härom, vore det
enligt regeringens mening stötande om preskriptionsreglerna skulle lägga hinder
i vägen mot en lagföring. Om preskriptionstiden förlängs skulle den som utsatts
för övergrepp som barn härigenom kunna få upprättelse även då en lång tid
förflutit från händelsen. Det skulle också kunna öka möjligheterna att få
skadestånd. Det kan således på goda grunder hävdas att de rättspolitiska
argument, av innebörd att straffanspråket uttunnas med tiden och att gärnings-
mannen efter viss tid bör vara fredad mot ingripande, som uppbär
preskriptionsinstitutet, väger lätt mot intresset av att kränkningar av detta
slag beivras. En särbehandling i preskriptionshänseende av just denna brottstyp
har således starka skäl för sig.
I enlighet med vad som anförts i promemorian är dock en förlängning förenad med
vissa praktiska nackdelar. Detta understryks också av ett flertal
remissinstanser. Särskilt från åklagarhåll har pekats på de ofta stora
bevissvårigheter som är förenade med denna typ av brott. Detta skulle kunna leda
till att arbete får läggas ned på utredningar som inte leder till att brott blir
uppklarade och att detta närmast skulle vara till nackdel för den som utsatts
för övergreppen. Dessa svårigheter skall dock inte överdrivas. Det torde normalt
på ett relativt tidigt stadium kunna klargöras om det finns tillgång till sådan
bevisning att en utredning blir meningsfull. Om så inte är fallet bör åklagaren
kunna förklara för målsäganden vilka omständigheter som föranlett hans beslut,
vilket i sin tur bör kunna skapa förståelse för ett beslut att nedlägga en
förundersökning. Det bör här framhållas att utgångspunkten givetvis torde vara
att en förundersökning inte kan inledas utan aktiv medverkan från målsägandens
sida. En framgångsrik förundersökning bygger i mål av detta slag i allt
väsentligt på målsägandens uppgifter. Det bör vidare betonas att argumentet att
dessa mål typiskt sett är svårutredda givetvis inte är ett argument mot en
förlängning av preskriptionstiden för sådana mål där bevisning faktiskt
föreligger för ett övergrepp och där förutsättning finns för en fällande dom
även lång tid efter händelsen.
Även om således vissa skäl talar mot en förlängning av preskriptionstiden, är
de skäl som talar för denna åtgärd så starka att de bör leda till att en sådan
förlängning genomförs.
En förlängning av detta slag kan i och för sig åstadkommas genom höjningar av
maximistraffen för sexualbrott mot barn. Straffskalan för ett brott skall dock
spegla brottets straffvärde. Att höja straffmaximum för ett brott med det enda
syftet att förlänga preskriptionstiden bör inte komma i fråga. Några skäl att i
detta sammanhang, utöver vad som följer av förslaget till höjning av
straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande, överväga de olika sexualbrottens
straffskalor finns inte.
Som den naturligaste lösningen framstår i stället att, såsom föreslagits i
promemorian, ändra utgångspunkten för preskriptionsberäkningen när det sexuella
övergreppet skett mot en underårig.
I det till Lagrådet remitterade förslaget har förlängningen företagits på så
sätt att preskriptionstiden inte räknas från den dag brottet begicks utan från
den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Lagrådet har pekat på
att preskriptionstiden med den föreslagna regleringen många gånger framstår som
mycket lång och som exempel nämnt att preskriptionstiden för grovt sexuellt
utnyttjande kan bli så lång som 24 år, att jämföra med preskriptionstiden för
mord som är 25 år. Lagrådet har, om regeringen finner att en särbehandling i
preskriptionshänseende av sexualbrotten mot barn framstår som nödvändig,
föreslagit att regeringen prövar möjligheterna att utforma de nya
preskriptionsbestämmelserna så att det alltid skall vara möjligt att väcka åtal
för de ifrågavarande sexualbrotten inom två år från den dag målsäganden blivit
eller skulle ha blivit myndig. Lagrådet har avslutningsvis framhållit att dess
förslag innebär att när den normala preskriptionstiden är två år,
preskriptionstiden blir längre än enligt det remitterade förslaget.
Med den av Lagrådet föreslagna lösningen skulle förvisso preskriptionstiden i
vissa fall bli längre än om denna tid räknas från den dag målsäganden fyller
eller skulle ha fyllt 15 år. Detta skulle dock endast gälla de ur
straffvärdehänseende lindrigaste brotten. Vad avser de allvarligaste formerna av
sexualbrott mot barn innebär förslaget dock att preskriptionstiderna skulle bli
kortare än om de räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15
år. Som exempel kan nämnas att ett grovt sexuellt utnyttjande av underårig,
begånget mot ett åttaårigt barn, enligt Lagrådets förslag skulle vara
preskriberat den dag barnet fyller 20 år, att jämföra med regeringens förslag då
brottet skulle vara preskriberat den dag barnet fyller 25 år.
Som nämnts tidigare förmår ett barn som utsätts för sexuella övergrepp ofta av
olika skäl inte berätta om vad det varit utsatt för förrän det kommer upp i de
övre tonåren. Det är först då som barnet nått den självständighet och mognad att
det kan berätta vad det varit med om. Mot bakgrund härav kan det, enligt
regeringens mening, ifrågasättas om den av Lagrådet föreslagna förlängningen av
preskriptionstiderna kan anses vara tillräcklig då det gäller de allvarligaste
formerna av sexuella övergrepp mot barn. Vidare innebär regeringens förslag en
starkare betoning av sambandet mellan brottets straffvärde och
preskriptionstidens längd. Förlängningen av preskriptionstiderna bör därför
enligt regeringens mening ske på det sätt som föreslagits i det till Lagrådet
remitterade förslaget, nämligen genom att preskriptionstiden börjar räknas från
den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. En bestämmelse med denna
innebörd bör införas i 35 kap. 4 § BrB.
För att en förlängning av preskriptionstiden skall vara motiverad måste dock
krävas att det rör sig om allvarliga kränkningar av barnet. Såsom anförts av
flera remissinstanser kan ifrågasättas om de brott som avses i bestämmelsen om
sexuellt ofredande typiskt sett uppfyller detta kriterium. För dessa brott bör
därför dagens preskriptionsregler behållas.
Den föreslagna förlängningen bör således omfatta - med hänsyn taget även till
förslaget om upphävande av 6 kap. 5 § BrB - brotten i 6 kap. 1-4 och 6 §§ BrB.
Såsom påpekats av vissa remissinstanser bör preskriptionsregeln omfatta också
försök till sådana brott. Lagtexten har avfattats i enlighet härmed.
9 Övriga frågor
9.1 Barnprostitution
Regeringens bedömning: Mot bakgrund av att det
redan i dag är straffbart att köpa sexuella tjänster
av underåriga och att en utredning tillsatts för
att utreda prostitutionen finns inte skäl att nu
föreslå några lagstiftningsåtgärder.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig i frågan instämmer
majoriteten i den bedömning som görs i promemorian.
LO, Organisationen för barnens rätt i samhället (BRIS) och Rädda Barnen
framhåller i detta sammanhang att straffmaximum för förförelse av ungdom i 6
kap. 10 § BrB bör höjas från sex månader till åtminstone ett år. Som skäl härför
anförs bl.a. att straffskalan inte står i proportion till den skada
gärningsmannen åsamkar barnet samt att den som i dag utnyttjar ungdom i
gatuprostitution eller under liknande förhållanden får samma straff som för
snatteri, vilket inte kan anses rimligt.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 34 punkt b) i barnkonventionen sägs
att barn skall skyddas mot att utnyttjas till prostitution eller i annan olaglig
sexuell verksamhet. Inledningsvis kan konstateras att det finns mycket
knapphändiga uppgifter om förekomsten av barnprostitution i Sverige. Vid en
jämförelse med många andra länder torde dock i vart fall den organiserade
barnprostitutionen kunna sägas vara obefintlig. I de få fall som upptäcks per
år, ingriper de sociala myndigheterna i regel innan barnen hamnar i prostitution
som ett vanemässigt mönster.
Prostitution är oförenlig med de tankar om individens frihet och allas
jämställdhet som sedan länge har rått i vårt land. Vidare är prostitutionen
ägnad att negativt påverka sexualsynen i allmänhet. Den utgör ofta ett led i
brottslig verksamhet och förstärker eller skapar social utslagning. Det är ingen
tvekan om att prostitutionen har sådana negativa verkningar i samhället att det
är motiverat att bekämpa den med kraft.
Regeringen har den 11 mars 1993 gett direktiv (S Dir. 1993:31) till en särskild
utredare att göra en översyn av samhällets åtgärder mot prostitution. I
utredarens uppdrag ingår bl.a. att närmare belysa förekomsten av
barnprostitution och att föreslå åtgärder häremot.
Några remissinstanser har i detta sammanhang framhållit att straffmaximum för
förförelse av ungdom i 6 kap. 10 § BrB bör höjas från sex månader till
åtminstone ett år.
Det saknas underlag för att i detta sammanhang föreslå någon ändring av 6 kap.
10 § BrB. Det kan dock finnas skäl att återkomma till denna fråga, exempelvis i
samband med den ovan (avsnitt 6.2) aviserade övergripande översynen av 6 kap.
BrB.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan finns enligt regeringens mening inte skäl
att nu föreslå några lagstiftningsåtgärder.
9.2 Offentlig pornografisk föreställning
Regeringens bedömning: Några ändringar, utöver den
som har föreslagits om sexuellt ofredande, behövs
inte för att uppfylla konventionens krav.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i frågan instämmer i den
bedömning som gjorts i promemorian.
Skälen för regeringens bedömning: Efter en ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956:617) blev det år 1982 förbjudet att anordna offentlig tillställning som
utgör pornografisk föreställning. Den 1 april i år ersattes bl.a. allmänna
ordningsstadgan av en ny ordningslag (1993:1617). Förbudet mot att anordna
offentliga pornografiska föreställningar har oförändrat tagits in i
ordningslagen (prop. 1992/93:210). I 14 § ordningslagen finns således ett
generellt förbud mot offentliga pornografiska föreställningar. Den som bryter
mot förbudet kan - i enlighet med vad som gällde enligt allmänna ordningsstadgan
- enligt 29 § första stycket 5 dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader.Med pornografisk föreställning förstås föreställning med levande
aktörer, där sexuella situationer eller händelseförlopp framställs på ett ohöljt
och utmanande sätt. Vid gränsdragningen mot allmänna sammankomster måste en
helhetsbedömning göras. Ett pornografiskt inslag i en teaterföreställning får
anses vara en del i framförandet av det verk som den samlade sceniska
framställningen utgör och faller alltså utanför förbudet. Offentlig
filmförevisning som ingår som ett moment i en pornografisk framställning är inte
att anse som en biografföreställning, men enbart filmförevisning kan inte vara
pornografisk föreställning. Enstaka inslag av striptease eller dylikt i en
varietéföreställning kan inte medföra att den skall räknas som pornografisk
föreställning. I begreppet pornografisk föreställning anses ingå att det primära
syftet med föreställningen skall vara att förmedla pornografi. Förbudsregeln
omfattar även enskild posering, om den kan anses utgöra eller vara en del av en
tillställning, som anordnas på ett sådant sätt att allmänheten äger tillträde.
Anlitande av barn under 18 år för pornografisk föreställning strider mot
arbetsmiljölagen (1977:1160). Detsamma gäller om barn under 18 år utnyttjas som
fotomodeller för pornografiskt material eller anlitas på massageinstitut eller
poseringsateljéer. Enligt 5 kap. 3 § arbetsmiljölagen får en minderårig inte
anlitas till eller utföra arbete som medför risk för skadlig inverkan för den
minderåriges hälsa eller utveckling. Med minderårig avses enligt 5 kap. 1 §
samma lag den som inte har fyllt 18 år.
Yrkesinspektionen har enligt 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen möjlighet att ingripa
med föreläggande eller förbud i fall då en minderårig har arbetsuppgifter av
sådant slag som avses i 5 kap. 3 §. Enligt 8 kap. 1 § samma lag kan den som
bryter mot ett sådan föreläggande eller förbud dömas till böter eller fängelse i
högst ett år.
Den svenska lagstiftningen ger således ett gott skydd när det gäller att
motverka att barn medverkar i offentliga pornografiska föreställningar. Några
lagstiftningsåtgärder, utöver vad som ovan har föreslagits om sexuellt
ofredande, erfordras enligt regeringens mening därför inte till uppfyllande av
konventionens krav.
9.3 Behandling av barn som berövats friheten m.m.
Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att nu
föreslå någon ändring av lagstiftningen, eftersom de
förslag som Fängelseutredningen och
Ungdomsbrottskommittén har lämnat är under
beredning.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig i frågan instämmer en
majoritet med den bedömning som görs i promemorian.
Några remissinstanser framhåller att frihetsberövade barn skall hållas åtskilda
från vuxna för att Sverige skall anses uppfylla barnkonventionens krav.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 37 punkt c) i barnkonventionen
skall varje frihetsberövat barn behandlas humant och med respekt för människans
inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i barnets
ålder. Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om
det inte anses vara till barnets bästa att inte göra detta. Varje frihetsberövat
barn skall också, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj
genom brevväxling och besök.
Den svenska inställningen har hittills varit att de svenska reglerna står i
överensstämmelse med barnkonventionen även såvitt avser kravet att
frihetsberövade barn skall hållas åtskilda från vuxna. Vid riksdagsbehandlingen
av frågan om godkännande av barnkonventionen uttalades dock att frågan behövde
penetreras närmare. Saken har också utförligt belysts i den promemoria som
behandlas i detta lagstiftningsärende.
FN:s kommitté för övervakning av barnets rättigheter enligt barnkonventionen
har i anledning av Sveriges rapport till kommittén i januari 1993 bl.a.
föreslagit att ytterligare överväganden bör ske från svensk sida för att
försäkra att barn hålls åtskilda från vuxna.
Genom det arbete som nu utförts av Ungdomsbrottskommittén och
Fängelseutredningen har frågan också aktualiserats. Båda dessa utredningar har
lämnat förslag som syftar till att ytterligare förbättra situationen för unga
intagna. Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande beredning av
lagstiftning med anledning av kommittéförslagen. Något skäl att nu föreslå någon
ändring av lagstiftningen föreligger därför inte.
10 Kostnader och ikraftträdande
Förslagen i propositionen kan inte bedömas medföra annat än marginellt ökad
belastning för rättsväsendet.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. Några särskilda
övergångsbestämmelser såvitt gäller ändringarna av reglerna om grovt sexuellt
utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt ofredande behövs
inte. Av 5 § brottsbalkens promulgationslag följer att de nya reglerna inte får
ges retroaktiv verkan till den tilltalades nackdel.
När det däremot gäller ändringen av utgångspunkten för beräkning av
preskriptionstiden i 35 kap. 4 § brottsbalken bör det av en övergångsbestämmelse
framgå att preskriptionstiden förlängs endast för de gärningar som den 1 januari
1995 inte är preskriberade enligt den gamla preskriptionsbestämmelsen.
11 Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
6 kap. 3 §
I andra stycket höjs straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande till fängelse
i högst sex år. Skälen för höjningen och vilka fall som kan tänkas omfattas av
höjningen har berörts i den allmänna motiveringen.
6 kap. 4 och 5 §§
Straffbestämmelsen i 5 § förs in i 4 § första stycket. Till följd härav upphävs
5 §. Skälen för den föreslagna ändringen har kommenterats i den allmänna
motiveringen. Det förhållandet att straffbestämmelsen angående sexuellt umgänge
med barn arbetats in i 6 kap. 4 § innebär inte att straffvärdet av förfaranden
som hittills varit att hänföra till den nu upphävda bestämmelsen i 5 § förändras
i någon avgörande utsträckning. I vissa extrema fall finns dock genom ändringen
möjligheten att döma för grovt brott till högre straff än nuvarande
straffmaximum för sexuellt umgänge med barn.
För bedömningen av de omständigheter som enligt andra stycket kan föranleda att
brottet bedöms som grovt kan, för de gärningar som avses med den föreslagna
utvidgade lydelsen, ledning hämtas från den motsvarande bedömning som görs i de
fall ett formellt beroendeförhållande enligt första stycket föreligger.
Det bör anmärkas att mindre straffvärda fall där åldersskillnaden mellan barnet
och gärningsmannen är mycket liten visserligen formellt blir att hänföra till
bestämmelsen men kommer att omfattas av den särskilda åtalsprövningsregeln.
6 kap. 7 §
I paragrafen införs ett nytt andra stycke. Det nuvarande andra stycket kommer
härigenom att, oförändrat, utgöra paragrafens tredje stycke.
I förarbetena till nuvarande första stycket uttalas att det inte förutsätts att
barnet utsatts för vare sig tvång eller otillbörlig påverkan för att
gärningsmannen skall anses ha förmått barnet att medverka. Detta får i
sammanhanget förstås så att, då bestämmelsen avser barn under 15 år, barnets
ringa ålder medför att dess inställning till medverkan vid framställning av
pornografisk bild eller vid sexuell posering inte kan tillmätas någon betydelse.
I det till Lagrådet remitterade förslaget användes uttrycket förmå även i det
föreslagna andra stycket men gavs där enligt författningskommentaren en något
annorlunda innebörd. Lagrådet framhöll att det inte är möjligt att på detta sätt
ge samma ord i en och samma paragraf olika innebörd. Ordet förmå ger, enligt
Lagrådets mening, uttryck för ett aktivt handlande och synes motsvara vad som
var avsett med det i remissen föreslagna andra stycket. För första styckets
fall, då barnets inställning till medverkan inte skall tillmätas någon
betydelse, borde enligt Lagrådet ett annat uttryck väljas. Med hänvisning
härtill föreslog Lagrådet den ändringen att i paragrafens första stycke
rekvisitet förmå skulle ersättas av att gärningsmannen förfar så att barnet
företar eller medverkar i någon handling med sexuell innebörd.
Regeringen kan instämma i Lagrådets uppfattning att samma ord i en och samma
paragraf genom motivuttalanden inte bör ges olika innebörd. Mot den av Lagrådet
föreslagna ändringen i första stycket och skälen härför kan dock anföras att,
även om det inte förutsätts att barnet utsatts för vare sig tvång eller
otillbörlig påverkan, det för straffansvar krävs någon form av handlande från
gärningsmannens sida. Förmå får i detta sammanhang sägas vara liktydigt med att
få någon annan att göra något. Ordet förmå torde därför bättre än det av
Lagrådet föreslagna förfar så att spegla det krav på orsakssamband och syfte med
åtgärden som således bör uppställas. Mot bakgrund härav har i propositionen
någon ändring av första stycket inte företagits. I stället har i andra stycket
vissa bestämningar knutits till uttrycket förmå.
Den nya bestämmelsen i andra stycket medför att skyddet mot att utnyttjas som
modell för framställning av pornografisk bild eller till sexuell posering
utvidgas till att gälla även barn som är mellan 15 och 18 år. Regeln har
utformats så, att för ansvar krävs att gärningsmannen genom tvång, förledande
eller annan otillbörlig påverkan förmår den som fyllt 15 men inte 18 år att
företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett
led i framställning av pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än
när det är fråga om framställning av en bild. Till skillnad mot vad som gäller
enligt första stycket kommer medverkan som i alla avseenden är frivillig
härigenom att falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Bestämmelsen har i
detta avseende utformats under hänsynstagande till att den som uppnått 15 års
ålder i princip själv har ett ansvar för sina sexuella handlingar. Vid bedömning
av frågan om frivillighet bör beaktas bl.a. barnets mognadsnivå, förhållande
till gärningsmannen och liknande omständigheter. Om betalning har utlovats torde
det nu diskuterade rekvisitet att barnet skall ha förmåtts medverka normalt vara
uppfyllt.
6 kap. 12 §
I paragrafen har sexuellt umgänge med barn borttagits till följd av att 6 kap. 5
§ upphävts.
6 kap. 13 §
Sexuellt umgänge med barn har - till följd av att 6 kap. 5 § upphävts
- i 13 § ersatts av sexuellt utnyttjande av underårig som avses i
4 § första stycket andra meningen. Någon ändring i sak innebär detta inte.
35 kap. 4 § och övergångsbestämmelse till denna
I paragrafens första stycke har endast en språklig modernisering företagits.
En ny bestämmelse om från vilken tidpunkt preskriptionstiderna skall räknas när
det gäller sexualbrott - och försök till sådana brott - som avses i 6 kap. 1-4
och 6 §§ och som begåtts mot barn under 15 år förs in som ett nytt andra stycke.
Det andra stycket i nu gällande lydelse kommer i enlighet härmed att bli det
tredje stycket. Den nya bestämmelsen innebär att preskriptionstiden när det
gäller de närmare angivna brotten skall börja räknas från den dag målsäganden
fyller eller skulle ha fyllt 15 år.
Genom den föreslagna ändringen kommer även den absoluta preskriptionstiden
enligt 35 kap. 6 § BrB vid ifrågavarande brott att förlängas på så sätt att
preskriptionstiden skall börja räknas från den dag målsäganden fyller eller
skulle ha fyllt 15 år. Bestämmelsen om påföljdspreskription i 35 kap. 8 § BrB
påverkas inte av den föreslagna ändringen.
Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att den nya bestämmelsen skall
tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten
att ådöma påföljd har bortfallit enligt äldre bestämmelser.
Sammanfattning - departementspromemorian
ÖKAT SKYDD FÖR BARN, Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m.
(Ds 1993:80)
I denna promemoria behandlas frågan om svensk lagstiftning i någon del behöver
ändras för att Sverige skall anses uppfylla bestämmelserna i artiklarna 34, 37
och 40 i FN:s konvention om barnets rättigheter från år 1989, den s.k.
Barnkonventionen. De frågor som därvid aktualiseras gäller bl.a. behandlingen av
barn som berövats friheten i anledning av brott, rätten till offentlig
försvarare för barn som misstänks för brott samt sexuella övergrepp mot och
sexuellt utnyttjande av barn. Frågan om hur barns medverkan vid framställning av
pornografiskt material skall kunna förhindras behandlas mer ingående.
I promemorian görs den bedömningen att den svenska lagstiftningen i allt
väsentligt får anses stå i sådan överensstämmelse med konventionen att
förändringar är obehövliga. I fråga om bestämmelsen om sexuellt ofredande
(6 kap. 7 § brottsbalken, BrB) föreslås dock att det införs en särskild regel om
förbud att förmå även den som är fyllda 15 år men inte 18 år att medverka vid
framställning av pornografisk bild och vid sexuell posering. Dessutom föreslås
en ändring i 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare, som innebär att en offentlig försvarare skall förordnas för en
tilltalad som inte har fyllt 18 år, om det inte är uppenbart att han saknar
behov av offentlig försvarare.
Vidare behandlas i promemorian också vissa andra frågor om sexuella övergrepp
mot barn. Det föreslås att ett nytt rekvisit införs i bestämmelsen om sexuellt
utnyttjande (6 kap. 3 § BrB) för att markera ett förstärkt straffrättsligt skydd
för barn mot att bli utnyttjade sexuellt samt att straffmaximum höjs för grovt
sexuellt utnyttjande från fängelse högst fyra år till fängelse högst sex år.
Slutligen föreslås att preskriptionstiden för sexualbrott som begås mot barn
förlängs på så sätt att preskriptionstiden börjar löpa först från den dag
målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Förslagen i dessa delar grundas
bl.a. på tillkännagivanden av riksdagen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Promemorians lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 och 7 §§ och 35 kap. 4 § brottsbalken skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
3 §[1]
Den som förmår annan Den som förmår annan
till sexuellt umgänge till sexuellt umgänge
genom att allvarligt genom att allvarligt
missbruka hans eller missbruka hans eller
hennes beroende hennes beroende ställning
ställning döms för sexu- döms för sexuellt
ellt utnyttjande till utnyttjande till fängelse
fängelse i högst två år. i högst två år. Detsamma
Detsamma gäller den som gäller den som har
har sexuellt umgänge med sexuellt umgänge med
annan genom att annan genom att
otillbörligt utnyttja otillbörligt utnyttja
att denne befinner sig dennes skyddslösa
i vanmakt eller annat ställning eller att denne
hjälplöst tillstånd eller befinner sig i vanmakt
lider av en psykisk eller annat hjälplöst
störning. tillstånd eller lider av
Om den som har begått en psykisk störning.
gärningen visat särskild Om den som har begått
hänsynslöshet eller om gärningen visat särskild
brottet annars är att hänsynslöshet eller om
anse som grovt döms för brottet annars är att
grovt sexuellt ut- anse som grovt döms för
nyttjande till fängelse, grovt sexuellt ut-
lägst sex månader och nyttjande till fängelse,
högst fyra år. lägst sex månader och högst
sex år.
7 §[2]
Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör barn
under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling
med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i
högst två år.
Detsamma skall gälla, om Detsamma skall gälla om
någon blottar sig för annan på någon 1. förmår den som har fyllt
sätt som är ägnat att väcka femton men inte arton år att
anstöt eller eljest genom medverka vid framställning
ord eller handling på ett av pornografisk bild eller
uppenbart sedlighetssårande vid sexuell posering.
sätt uppträder anstötligt mot 2. blottar sig för annan på
annan. sätt som är ägnat att väcka
anstöt eller eljest genom
ord eller handling på ett
uppenbart sedlighetssårande
sätt uppträder anstötligt mot
annan.
35 kap.
4§[3]
De i 1 § bestämda tiderna De i 1 § bestämda tiderna
skola räknas från den dag skall räknas från den dag
brottet begicks. Förutsättes brottet begicks. Förutsätts
för ådömande av påföljd att viss för ådömande av påföljd att viss
verkan av handlingen verkan av handlingen
inträtt, skall tiden räknas inträtt, skall tiden räknas
från den dag då sådan verkan från den dag då sådan verkan
inträdde. inträdde.
Har brott som avses i 6 kap. 1-7 §§ begåtts mot barn under femton år skall de i
1 § bestämda tiderna räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha
fyllt femton år.
Om vid bokföringsbrott, som ej är ringa, den bokföringsskyldige inom fem år
från brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt
sina betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta skedde.
__________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott
som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att ådöma
påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1992:147.
[2] Senaste lydelse 1993:207.
[3] Senaste lydelse 1982:150.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att 11 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11
§[1]
Om en tilltalad inte har Om en tilltalad inte har
fyllt arton år och det finns fyllt arton år skall
anledning att döma till offentlig försvarare
annan påföljd än böter, skall förordnas för honom, om det
offentlig försvarare inte är uppenbart att han
förordnas för honom, om det saknar behov av försvarare.
inte är uppenbart att han
saknar behov av försvarare.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1983:921.
Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över promemorian
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt, Stockholms
tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket (DV),
Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Brottsförebyggande rådet (BRÅ),
Prostitutionsutredningen (S 1993:03), Kommissionen om våld mot kvinnor
(S 1993:11), Socialstyrelsen, Skolverket, Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet, Statens ungdomsråd, Barnombudsmannen (BO),
Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges
polischefer, Föreningen Sveriges socialchefer, Svenska Läkaresällskapet,
Sveriges läkareförbund, Riksförbundet för Sexuell upplysning (RFSU),
Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigade (RFSL), Sveriges psykologförbund,
Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Organisationen för barnens rätt i samhället
(BRIS), Rädda Barnen, Svenska Unicef-kommittén, Folkaktionen mot pornografi,
Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB),
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) och Brottsofferjourernas
riksförbund.
Riksåklagaren har överlämnat yttranden från överåklagarna vid Regionåklagar-
myndigheterna i Göteborg, Luleå och Vänersborg. Centralorganisationen SACO/SR
har överlämnat yttranden från Akademikerförbundet SSR, Svenska psykologförbundet
och Sveriges Skolledarförbund.
Därtill har yttranden inkommit från distriktsåklagaren Ola Laurell,
Familjehemmens riksförbund, Kristdemokratiska Samhällspartiets Kvinnoförbund
(KdS-K), Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund (S-kvinnor),
Husmodersförbunden i Norrbotten, Gävleborg, Västmanland och Skåne,
Kvinnofronten, Länsgruppen för barnmisshandelsfrågor och sexuella övergrepp i
Dalarna, Fredrika-Bremer-Förbundet och Tidningsutgivarna. Sammanställning av
preskriptionstiderna för sexualbrott
_____________________________________________________________________
Brott Straffskala Preskriptionstid
_____________________________________________________________________
Våldtäkt 1 st, fängelse 2-6 år 1 st, 10 år
(6 kap. 1 § BrB) 2 st, fängelse högst 4 år 2 st, 10 år
3 st, fängelse 4-10 år 3 st, 15 år
_____________________________________________________________________
Sexuellt tvång 1 st, fängelse högst 2 år 1 st, 5 år
(6 kap. 2 § BrB) 2 st, fängelse 6 månader-4 år 2 st, 10 år
_____________________________________________________________________
Sexuellt utnyttjade 1 st, fängelse högst 2 år 1 st, 5 år
(6 kap. 3 § BrB) 2 st, fängelse 6 månader-4 år 2 st, 10 år
_____________________________________________________________________
Sexuellt utnyttjande 1 st, fängelse högst 4 år 1 st, 10 år
av underårig 2 st, fängelse 2-8 år 2 st, 10 år
(6 kap. 4 § BrB)
_____________________________________________________________________
Sexuellt umgänge fängelse högst 4 år 10 år
med barn
(6 kap. 5 § BrB)
_____________________________________________________________________
Sexuellt umgänge 1 st, fängelse högst 2 år 1 st, 5 år
med avkomling och 2 st, fängelse högst 1 år 2 st, 2 år
dito med syskon
(6 kap. 6 § BrB)
_____________________________________________________________________
Sexuellt ofredande böter eller fängelse högst 5 år
(6 kap. 7 § BrB) 2 år
_____________________________________________________________________
Koppleri fängelse högst 4 år 10 år
(6 kap. 8 § BrB)
_____________________________________________________________________
Grovt koppleri fängelse 2-6 år 10 år
(6 kap. 9 § BrB)
_____________________________________________________________________
Förförelse av böter eller fängelse högst 2 år
ungdom 6 månader
(6 kap. 10 § BrB)
_____________________________________________________________________
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs
dels att 6 kap. 5 § skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 3, 4, 7, 12 och 13 §§ och 35 kap. 4 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
3 §[1]Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka
hans eller hennes beroende ställning döms för sexuellt utnyttjande till fängelse
i högst två år. Detsamma gäller den som har sexuellt umgänge med annan genom att
otillbörligt utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller lider av en psykisk störning.
Om den som har begått Om den som har begått
gärningen visat särskild gärningen visat särskild
hänsynslöshet eller om hänsynslöshet eller om
brottet annars är att brottet annars är att
anse som grovt, döms för anse som grovt, döms för
grovt sexuellt ut- grovt sexuellt ut-
nyttjande till fängelse, nyttjande till fängelse,
lägst sex månader och lägst sex månader och högst
högst fyra år. sex år.
4 §[2]
Har någon sexuellt Har någon sexuellt
umgänge med den som är umgänge med den som är
under arton år och som är under arton år och som är
hans avkomling eller hans avkomling eller står
står under hans fostran under hans fostran eller
eller för vars vård eller för vars vård eller
tillsyn han har att tillsyn han har att
svara på grund av svara på grund av
myndighets beslut, döms myndighets beslut, döms
för sexuellt utnyttjande för sexuellt utnyttjande
av underårig till av underårig till fängelse
fängelse i högst fyra år. i högst fyra år. Detsamma
skall gälla om någon, i
annat fall än som avses
förut i detta kapitel,
har sexuellt umgänge med
barn under femton år.
Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den underårige
eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller annars är att anse som
grovt, skall dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse,
lägst två och högst åtta år.
7 §[3]
Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör barn
under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling
med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i
högst två år.
För sexuellt ofredande
döms även den som förmår
någon som har fyllt
femton men inte arton år
att medverka vid
framställning av
pornografisk bild eller
vid sexuell posering.
Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att
väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart
sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan.
12 §[4]
För försök till våldtäkt, För försök till våldtäkt,
grov våldtäkt, sexuellt grov våldtäkt, sexuellt
tvång, grovt sexuellt tvång, grovt sexuellt
tvång, sexuellt tvång, sexuellt
utnytt-jande, grovt utnytt-jande, grovt
sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande,
sexuellt utnyttjande av sexuellt utnyttjande av
underårig, grovt underårig, grovt sexuellt
sexuellt utnyttjande av utnyttjande av underårig,
underårig, sexuellt koppleri och grovt
umgänge med barn, koppleri döms till ansvar
koppleri och grovt enligt vad som föreskrivs
koppleri döms till i 23 kap. Detsamma gäller
ansvar enligt vad som i fråga om förberedelse
föreskrivs i 23 kap. och stämpling till våld-
Detsamma gäller i fråga täkt, grov våldtäkt, grovt
om förberedelse och sexuellt utnyttjande av
stämpling till våldtäkt, underårig och grovt
grov våldtäkt, grovt koppleri.
sexuellt utnyttjande av
underårig och grovt
koppleri.
13 §[5]
Är vid sexuellt umgänge Är vid sexuellt
med barn eller försök utnyttjande av underårig
till sådant brott eller enligt 4 § första stycket
vid sexuellt ofredande andra meningen eller
enligt 7 § första stycket försök till sådant brott
skillnaden i ålder och eller vid sexuellt
utveckling mellan den ofredande enligt 7 §
som har begått gärningen första stycket skillnaden
och barnet ringa, får i ålder och utveckling
åtal väckas av åklagaren mellan den som har begått
endast om åtal är påkallat gärningen och barnet
ur allmän synpunkt. ringa, får åtal väckas av
åklagaren endast om åtal är
påkallat ur allmän syn-
punkt.
35 kap.
4 §[6]
De i 1 § bestämda De i 1 § bestämda tiderna
tiderna skola räknas skall räknas från den dag
från den dag brottet brottet begicks.
begicks. Förutsättes för Förutsätts för ådömande av
ådömande av påföljd att påföljd att viss verkan av
viss verkan av handlingen inträtt, skall
handlingen inträtt, tiden räknas från den dag
skall tiden räknas från då sådan verkan inträdde.
den dag då sådan verkan Har brott som avses i 6
inträdde. kap. 1-4 och 6 §§ eller
försök till sådana brott
begåtts mot barn under
femton år skall de i 1 §
bestämda tiderna räknas
från den dag målsäganden
fyller eller skulle ha
fyllt femton år.
Om vid bokföringsbrott, som ej är ringa, den bokföringsskyldige inom fem år
från brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt
sina betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta skedde.
___________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott som har
begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att ådöma påföljd har
bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1992:147.
[2] Senaste lydelse 1992:147.
[3] Senaste lydelse 1993:207.
[4] Senaste lydelse 1992:147.
[5] Senaste lydelse 1984:399.
[6] Senaste lydelse 1982:150.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-02
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 11 maj 1994 (Justitiedepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i
brottsbalken.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Kristina Engholm.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Enligt förslaget till ändring av 6 kap. 7 § skall vissa av de gärningar som
enligt första stycket i paragrafen är straffbara som sexuellt ofredande när de
är riktade mot barn under 15 år räknas som sådant brott även när de riktas mot
personer i åldern 15-18 år.
Enligt motiven i lagrådsremissen skyddas barn under 15 år genom 6 kap. 7 §
första stycket bl.a. mot att utnyttjas som modell för framställning av
pornografisk bild samt mot att användas till sexuell posering utan att avbildas
i pornografisk bild. De straffbara handlingarna beskrivs i lagtexten
sammanfattande som handlingar med sexuell innebörd.
Utvidgningen i det föreslagna andra stycket av skyddet till att gälla personer
mellan 15 och 18 år skall alltså avse ett skydd mot vissa gärningar som redan är
kriminaliserade enligt första stycket om de begås mot barn under 15 år. Detta
bör framgå av lagtexten så att gärningarna i andra stycket beskrivs med
användning av det i första stycket förekommande uttrycket "handling med sexuell
innebörd". Även i övrigt bör andra stycket utformas i närmare anslutning till
motiven.
I båda styckena skall enligt remissförslaget uppställas krav på att
gärningsmannen förmår barnet till en handling med sexuell innebörd.
Lagrådsremissens författningskommentarer hänvisar till förarbetena till första
stycket. I dessa förarbeten uttalas att det inte förutsätts att barnet utsatts
för vare sig tvång eller otillbörlig påverkan för att gärningsmannen skall anses
ha förmått barnet att medverka. Detta får, heter det i författningskommentaren,
i sammanhanget förstås så att, då bestämmelsen avser barn under 15 år, barnets
ringa ålder medför att dess inställning till medverkan vid framställning av
pornografisk bild eller vid sexuell posering inte kan tillmätas någon betydelse.
När det gäller paragrafens andra stycke anförs i författningskommentaren
följande:
Uttrycket förmå i det föreslagna andra stycket bör ges samma inne-
börd som angivits i ovan nämnda förarbeten. Härvid bör dock även
beaktas att den som uppnått 15 års ålder själv har ett ansvar för
sina sexuella handlingar. Med hänsyn härtill torde för den ålders-
grupp som avses i andra stycket begreppet förmå böra tolkas så att
medverkan som i alla avseenden är frivillig kommer att falla utan-
för bestämmelsens tillämpningsområde. Vid bedömning av frågan om
frivillighet bör beaktas bl.a. barnets mognadsnivå, förhållande
till gärningsmannen och liknande omständigheter. Om betalning har
utlovats torde det nu diskuterade rekvisitet att barnet skall ha
förmåtts medverka normalt vara uppfyllt.
Enligt Lagrådets mening är det inte möjligt att på detta sätt ge samma ord i en
och samma paragraf olika innebörd. Ordet förmå ger uttryck för ett aktivt
handlande och synes motsvara vad som är avsett med andra stycket. För första
styckets fall, då barnets inställning till medverkan inte skall tillmätas någon
betydelse, bör ett annat uttryck väljas.
Lagrådet föreslår att de båda första styckena i 6 kap. 7 § får följande
lydelse:
"Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör barn
under femton år eller förfar så att barnet företar eller medverkar i någon
handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller
fängelse i högst två år.
För sexuellt ofredande döms även den som förmår någon som har fyllt femton men
inte arton år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om
handlingen är ett led i framställning av pornografisk bild eller utgör en
posering i annat fall än när fråga är om framställning av en bild."
I 35 kap. 4 § brottsbalken föreslås ett nytt andra stycke som innebär att
preskriptionstiden förlängs för brott som avses i 6 kap. 1-4 och 6 §§ samt
försök till sådana brott, om brottet riktats mot ett barn under 15 år. De i 35
kap. 1 § angivna tiderna för åtalspreskription skall då räknas, inte från den
dag då brottet begicks, utan från den dag målsäganden fyller eller skulle ha
fyllt 15 år. Om någon gör sig skyldig till grovt sexuellt utnyttjande av ett
spädbarn på ett år, blir tiden för åtalspreskription med de nya bestämmelserna
alltså (14+10=) 24 år.
Det finns emellertid andra brott än sexualbrott som riktar sig mot barn och som
i praktiken ofta inte blir kända förrän barnet nått en ålder då det självt kan
göra anmälan om brottet. Det gäller exempelvis barnmisshandel. Som ett annat
exempel kan nämnas en far eller en mor som förskingrar barnets förmögenhet. Skäl
av samma art som anförs i remissen till förmån för en förlängd preskriptionstid
beträffande sexualbrott kan göras gällande också beträffande andra brott som
riktar sig mot barn och för övrigt också beträffande brott som riktar sig mot
någon som visserligen inte är något barn men som under en övergångstid, t.ex. på
grund av sjukdom, är ur stånd att själv tillvarata sina intressen.
I själva verket är det en farlig väg som beträds om man luckrar upp principen
om att brott med samma straffvärde skall ha samma preskriptionstid. Genomförs
förslaget är det risk att helheten går förlorad genom att olika särintressen
kräver förlängda preskriptionstider för brott av vitt skilda slag. Som ett
exempel kan nämnas miljöbrotten där många hävdar att det är otillfredsställande
att när effekterna av ett miljöbrott först blir synliga, åtalspreskription ofta
redan har inträtt.
De rättspolitiska skäl som bär upp reglerna om åtalspreskription talar enligt
Lagrådet således starkt mot en särbehandling av sexualbrotten.
Om emellertid en sådan särbehandling framstår som nödvändig vill Lagrådet peka
på att preskriptionstiden med den föreslagna regleringen många gånger framstår
som mycket lång. Inledningsvis har nämnts att preskriptionstiden för grovt
sexuellt utnyttjande kan bli så lång som 24 år, att jämföra med
preskriptionstiden för mord som är 25 år. Lagrådet föreslår att regeringen
prövar möjligheterna att utforma de nya preskriptionsbestämmelserna så att det
alltid skall vara möjligt att väcka åtal för de ifrågavarande sexualbrotten inom
två år från den dag målsäganden blivit eller skulle ha blivit myndig. Lagrådets
förslag innebär att när den normala preskriptionstiden är två år, pre-
skriptionstiden blir längre än enligt det remitterade förslaget.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 juni 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Björck,
Davidson, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Regeringen beslutar proposition 1994/95:2 Ökat skydd för barn, Ytterligare
åtgärder mot sexuella övergrepp, m.m.