Post 7049 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:158 ·
Vissa fiskeripolitiska frågor
Ansvarig myndighet: Jordbruksdepartementet
Dokument: Prop. 158
Regeringens proposition
1993/94:158
Vissa fiskeripolitiska frågor
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 17 februari 1994
Carl Bildt
Karl Erik Olsson
(Jordbruksdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa förändringar av fiskeripolitiken i
syfte att anpassa fisket till den långsiktiga tillgången på fisk.
Förändringarna föranleds också av internationaliseringen på fiskets
område.
I fiskelagen (1993:787) införs ett bemyndigande för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om krav
på tillstånd för användning av fartyg för yrkesmässigt fiske.
I fiskelagen införs vidare en bestämmelse som gör det möjligt för
regeringen att besluta att miljökonsekvensbeskrivningar skall göras
på fiskets område vad gäller fiskemetoder och utsättning av fiskar-
ter. De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1994.
Anslagen Främjande av fiskerinäringen, Särskilda insatser för
fisket och Bidrag till fiskevård förs upp med i stort oförändrade
anslagsbelopp jämfört med innevarande budgetår.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut..........................3
2 Lagtext..............................................3
2.1 Förslag till lag om ändring i fiskelagen
(1993:787).......................................3
3 Ärendet och dess beredning...........................4
4 Internationalisering på fiskets område...............4
5 Fisket i Sverige.....................................5
5.1 Yrkesfisket......................................5
5.2 Vattenbruket.....................................9
5.3 Beredningsindustrin m.m.........................10
5.4 Fritidsfisket...................................11
6 EG:s fiskeripolitik.................................12
7 Särskilda frågor....................................13
7.1 Begränsning av fiskeansträngningen..............13
7.2 Främjande av vattenbruket.......................14
7.3 Främjande av kust- och insjöfisket..............16
7.4 Vissa skattefrågor..............................18
7.5 Fiske och miljö.................................18
7.6 Laxfisket.......................................22
7.7 Kontrollorganisation............................24
7.8 Användning av återstående prisregleringsmedel...25
8 Specialmotivering...................................26
8.1 Fiskelagen......................................26
9 Anslagsfrågor för budgetåret 1994/95................26
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Svenskt fiske
(SOU 1993:103)................................30
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttrandena 32 över
betänkandet Svenskt fiske (SOU 197693:103)....32
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 17 februari 1994...................................76
Rättsdatablad..........................................77
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till - lag om ändring i fiskelagen
(1993:787),
2. till Främjande av fiskerinäringen för budgetåret 1994/95 under
nionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på
3 684 000 kr,
3. medger att under budgetåret 1994/95 statligt stöd beviljas till
särskilda insatser för fisket med sammanlagt högst
25 000 000 kr,
4. till Särskilda insatser för fisket för budgetåret 1994/95 under
nionde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 26 391 000 kr,
5. till Bidrag till fiskevård för budgetåret 1994/95 under nionde
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 3 612 000 kr.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)
Härigenom föreskrivs att 20 och 21 §§ fiskelagen (1993:787) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske skall tas till natur-
vårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande
att fisket avsevärt försvåras.
Regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer får föreskriva att
det i ärenden enligt denna
lag skall finnas
miljökonsekvensbeskrivningar
som gör det möjligt att bedöma
vilken inverkan
fiskemetoder och utsättande
av fiskarter har på miljön.
Föreskrifterna får innebära
att en sådan beskrivning
skall upprättas av den som
avser att använda metoder
eller sätta ut fiskarter.
21 §
Regeringen får för fiske som är fritt för var och en meddela
föreskrifter som begränsar redskapsanvändningen för andra fiskande
än sådana som
1. bedriver yrkesmässigt fiske,
2. innehar fiske med äganderätt eller har rätt till fiske på grund
av nyttjanderätt som omfattar även annat fiske än det som är fritt
för var och en.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer får meddela
föreskrifter om krav på sär-
skilt tillstånd för användning
av fartyg för yrkesmässigt
fiske.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
3 Ärendet och dess beredning
Regeringen bemyndigade den 8 juli 1992 chefen för Jordbruksdeparte-
mentet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att mot bak-
grund av de internationella överenskommelser som har träffats på
bl.a. fiskets område utreda fiskerinäringens utvecklingsmöjligheter
(dir. 1992:83). Utredaren (generaldirektören Per Wramner) redovisade
den 16 december 1992 i delbetänkandet Svenskt fiske - nuläge och
utvecklingsmöjligheter (SOU 1992:136) förslag till vissa anpassnings-
åtgärder per den 1 juli 1993. Dessa förslag har behandlats under
föregående riksmöte (prop. 1992/93:184, bet. 1992/93:JoU21, rskr.
1992/93:331). Utredaren har den 18 november 1993 överlämnat slut-
betänkandet Svenskt fiske (SOU 1993:103). Utredningens sammanfattning
av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss-
yttrandena finns i bilaga 2.
Fiskeriverket har på regeringens uppdrag redovisat konsekvenserna
på fiskets område för berörda myndigheter av ett svenskt EU-medlem-
skap i en promemoria den 20 december 1993. Promemorian beskriver de
ekonomiska, organisatoriska och administrativa konsekvenserna. Bl.a.
redovisas behov av ytterligare resurser och organisatoriska föränd-
ringar vid Fiskeriverket samt hur en kontrollorganisation på fiskets
område bör organiseras.
4 Internationalisering på fiskets område
I prop. 1989/90:123 om fisket redovisades EFTA-avtalet om frihandel
med fisk och fiskprodukter liksom dess konsekvenser för svensk
fiskeripolitik. Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag
att godkänna överenskommelsen (bet. 1989/90:JoU22, rskr.
1989/90:341). Riksdagen har därefter vid två tillfällen godkänt för-
slag till nödvändiga anpassningar av den svenska fiskeripolitiken
till följd av avtalet (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:JoU25, rskr.
1990/91:283 och prop. 1991/92:120, bet. 1991/92:JoU20, rskr. 1991/
92:304).
I prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)
redovisades bl.a. vissa konsekvenser för fisket till följd av
EES-avtalet. Av redovisningen framgår att avtalet behandlar väsent-
liga områden inom fiskerisektorn även om EFTA-staterna inte tar över
EG:s regelverk på fiskets område och således inte heller ansluts till
EG:s gemensamma fiskeripolitik. Avtalet innehåller bl.a. tullättnader
för fiskprodukter samt bestämmelser om statsstöd, gränsskydd, mark-
nadsreglering och direktlandningar. Riksdagen beslutade i november
1992 att godkänna EES-avtalet (prop. 1991/92:170, bet. 1992/93:EU1,
rskr. 1992/93:390 ff). Till följd av utfallet av den schweiziska
folkomröstningen om avtalet beslutade riksdagen om vissa ändringar i
avtalet i juni 1993 (prop. 1992/93:100, prop. 1992/93:225, bet.
1992/93: EU3, rskr. 1992/93:404). EES-avtalet trädde i kraft den 1
januari 1994.
Sverige ansökte sommaren 1991 om medlemskap i de europeiska
gemenskaperna. Medlemskapsförhandlingar inleddes den 1 februari 1993.
Därefter har den 1 november 1993 Maastricht- eller Unionsfördraget
trätt i kraft.
5 Fisket i Sverige
5.1 Yrkesfisket
Inledning
Det svenska havsfisket bedrivs i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och
Östersjön. Fisket i Västerhavet har av tradition varit det viktigaste
för svensk del. Under slutet av 1970-talet utvidgade länderna runt
Nordsjön sina fiskegränser till 200 nautiska mil vilket innebar att
det svenska fisket i detta område numera regleras genom årliga fiske-
förhandlingar med EU och Norge. Sverige utvidgade vid samma tidpunkt
sin fiskegräns i Östersjön. Gränsdragningen öster om Gotland, den
s.k. vita zonen, löstes dock inte förrän år 1988. Fram till dess
kunde ett oreglerat fiske bedrivas i detta stora och för fiskrepro-
duktionen viktiga område. Det är en av orsakerna till dagens svaga
torskbestånd i Östersjön. Andra orsaker är bristande saltvattenin-
flöde från Västerhavet och miljöstörningar.
Det svaga beståndet av torsk i Östersjön har kraftigt påverkat den
svenska fiskerinäringen eftersom torskfisket sedan början av 1980-
talet har utgjort en mycket viktig del av yrkesfisket. Eftersom de
flesta andra kommersiella fiskarterna är kvoterade är möjligheterna
begränsade att övergå till annat fiske. Bestånden av sill/strömming
är däremot mycket goda. Det är dock svårt att få avsättning för denna
fisk. Bestånden av ål och lax är i hög grad beroende av utsättningar.
I stort sett alla laxodlingar har under de senaste åren drabbats av
hög dödlighet hos yngel förorsakad av ett symptom kallat M-74.
Det yrkesmässiga insjöfisket bedrivs till helt övervägande del i
Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Här fiskas i första hand
högprisarter som lax, röding, gös, abborre, gädda, lake och sik.
Fisktillgångar
Hälften av de svenska fiskfångsterna görs i Östersjön. De viktigaste
arterna är sill/strömming, torsk, skarpsill och lax. För sill/ström-
ming och skarpsill är beståndssituationen mycket god. Torskbeståndet
i Östersjön har under senare år minskat kraftigt.
Det låga inflödet av salt, syrerikt vatten från Västerhavet har
medfört att de för torskens reproduktion nödvändiga miljöerna numera
finns bara inom få och djupare områden i Östersjön. Det mesta tyder
på att det inbrott av saltvatten som inträffade under vintern 1993
inte var tillräckligt stort för att åstadkomma någon märkbar effekt
på reproduktionen i det viktiga Gotlandsdjupet.
Den låga vattenomsättningen i kombination med övergödning har
medfört en minskning av syrehalten i Östersjön. Det krävs en kraftig
minskning av kväve- och fosforbelastningen för att åstadkomma en
varaktig förbättring. Ytterligare en faktor som orsakat minskade
torskbestånd är det hårda fisketryck som torsken har varit utsatt för
under den senaste tioårsperioden. Av betydelse är framför allt för-
hållandet att det i princip bedrivits ett oreglerat fiske i den s.k.
vita zonen öster om Gotland fram till slutet av 1980-talet.
De flesta av Östersjöns vilda laxstammar har genom åren utrotats,
främst genom utbyggnaden av vattendrag för kraftändamål. Kraftbolagen
har ålagts att kompensera produktionsbortfallet genom att bekosta
utsättningar av lax i de utbyggda älvarna. Laxbeståndet i Östersjön
består i dag av ca 10 % vild lax. Den vilda och odlade laxen lever
blandat inom de områden där ett havsfiske efter lax bedrivs vilket
försvårar en selektiv beskattning av beståndet. Såväl de vilda som
de odlade laxbestånden hotas av det tidigare nämnda symptomet M-74
vilket har orsakat mycket hög dödlighet hos nykläckta yngel under år
1992 och 1993. Detta förhållande har medfört dels att utsättningar av
lax inte har kunnat ske i normal omfattning i vissa älvar, dels en
försämrad naturlig rekrytering av vuxen lax. Fiskeriverket bedömer
situationen som mycket oroande. Regeringen redovisar under avsnittet
Laxfisket sina bedömningar i frågan.
Skagerrak och Kattegatt svarar för knappt hälften av de svenska
fångsterna. Här fångas i huvudsak sill, skarpsill, torsk, makrill,
nordhavsräka och havskräfta. Flertalet bottenlevande fiskslag är hårt
exploaterade. Situationen för torsken i Skagerrak är relativt bra
medan den är sämre i Kattegatt. Beståndet av havskräfta är relativt
hårt pressat medan beståndet av räka i Skagerrak är starkt.
Nordsjön svarar för drygt 10 % av det totala fångstvärdet, mot-
svarande 4 % av den totala fångsten. Nordsjön är dock viktig genom
att den väsentligt bidrar till flexibiliteten i det svenska fisket.
De för svenskt fiske viktigaste arterna är sill, makrill, gråsej,
kolja och torsk. De bottenlevande fiskslagen såsom torsk, kolja och
gråsej är för närvarande hårt exploaterade. Situationen för räka är
relativt god medan tillgången på makrill varierar.
De för kustfisket viktigaste arterna längs Norrlandskusten
(Norrbotten-Gästrikland) är siklöja, sik, strömming, lax och öring.
Siklöjan representerar det högsta fångstvärdet. Detta fiske är nästan
uteslutande inriktat på fiskens rom och utnyttjar beståndet fullt ut.
Sikbeståndet är utsatt för ett hårt fisketryck. Fiske efter strömming
kan ökas väsentligt. Laxfisket är till största delen beroende av
kompensationsutsättningar.
Längs Östersjökusten (Uppland-Småland, inkl. Gotland) är ålen
ekonomiskt sett den viktigaste arten. Strömming, torsk, abborre och
gädda är andra betydelsefulla arter. Gös, skrubbskädda, piggvar, sik,
öring, lax och lake har lokalt intresse. Flera av bestånden är mycket
stora i förhållande till kustfiskets nuvarande omfattning.
Längs sydkusten (Blekinge och Skåne) är ål och torsk de viktigaste
arterna. Andra arter som beskattas är sill, skrubbskädda, öring och
piggvar. Längs västkusten (Halland-Bohuslän) är ålen den för kust-
fisket viktigaste arten. Andra viktiga arter är torsk, skarpsill,
sill, plattfisk och skaldjur.
I de stora sjöarna kan fisket inte öka nämnvärt på lax, röding och
gös. Däremot finns utrymme för ökat fiske på abborre, gädda, lake och
sik.
Fångster
Det svenska havsfiskets totala fångster utgörs till 80-90 % av torsk,
sill och skarpsill. År 1992 uppgick den totala fångsten till drygt
300 000 ton, varav 165 000 ton var foderfisk, 93 000 ton sill/ström-
ming och 19 000 ton torsk.
Torskfisket i Östersjön har minskat med drygt 60 % sedan år 1985.
Det totala fångstvärdet år 1992 var 744 miljoner kronor. Det är en
minskning med 16 % sedan år 1990. Torskfisket svarade år 1992 för
28 % av det totala fångstvärdet, sill- och strömmingsfisket för 19 %
och foderfisket för 13 %.
Det kustnära fiskets fångster uppgick år 1992 till knappt 15 000
ton, varav hälften kom från Skagerrak och Kattegatt, ca 30 % från
sydkusten och södra ostkusten och ca 20 % från norra ostkusten.
Fångsterna i det yrkesmässiga insjöfisket uppgick år 1992 till
drygt 2 000 ton, varav drygt 75 % kom från de stora sjöarna. Insjö-
fisket svarade då för 5 % av yrkesfiskets totala fångstvärde.
Fiskemönster
Fiskemönstret inom det svenska havsfisket varierar under året vad
gäller bl.a. fångstområden, arter som fiskas och redskap som används.
Mönstret styrs av biologiska och ekonomiska faktorer, nationella
regleringar och internationella överenskommelser.
Fiskemönstret karaktäriseras framför allt av stor flexibilitet.
Fiskeflottan rör sig över hela det havsområde inom vilket Sverige har
kvoter. Detta innebär att fiskeinriktning och fångstområden varierar
över året.
Vid en jämförelse av det årliga fiskemönstret hos ett urval av de
större fiskefartygen mellan åren 1988, 1991 och 1992 kan sammanfatt-
ningsvis konstateras att den kraftiga nedgången av torskbeståndet i
Östersjön har medfört att fisket under år 1992 inriktades på sill och
skarpsill och att fångstområdena i Västerhavet inkl. Nordsjön ökade
väsentligt i betydelse.
Yrkesfiskarna
Antalet yrkesfiskare år 1990 var 3 250. Till detta kommer 570
fiskare som enligt den officiella statistiken klassificeras som bi-
näringsfiskare. Av yrkesfiskarna var 45 % hemmahörande på västkusten,
30 % på ostkusten och 25 % på sydkusten. För binäringsfiskarna var
motsvarande fördelning 20, 60 resp. 20 %. År 1990 var antalet fiskare
i sötvatten 350, varav 70 % fanns vid de stora sjöarna.
Medelåldern hos yrkesfiskarna är ca 40 år. Under 1980-talet har en
föryngring skett inom näringen, särskilt på västkusten och i insjö-
fisket.
Omkring hälften av samtliga yrkesfiskare i havsfisket bedriver sitt
fiske med trål. I Göteborgs och Bohus län och i Hallands län är
andelen trålfiskare över 75 %.
Fiskeflottan
År 1993 var antalet fartyg längre än 8 m ca 1 700. Av dessa bedrev
ca 230 sillfiske och ca 340 torskfiske. Antalet havsfiskefartyg
längre än 12 m var ca 550, varav 300 fanns på västkusten, 100 på
sydkusten, 100 på södra ostkusten och 50 på norra ostkusten. Kust-
fiskeflottan uppgick till ca 900 fartyg varav ca 400 fanns i södra
Östersjön, ca 290 i Skagerrak och Kattegatt, 120 i norra Östersjön
och 110 i Bottenviken.
Insjöfiskeflottan uppgick till ca 230 fartyg, varav ca 100 fanns i
Vänern, drygt 30 i Vättern, drygt 40 i Mälaren och knappt 30 i
Hjälmaren.
Beräknat på försäkringsvärdet uppskattas värdet på de svenska
fiskefartyg som är över 8 m till 1,8 miljarder kronor.
Den svenska fiskeflottan har under senare år genomgått en
omfattande modernisering. Elektronikutrustningen ombord för bl.a.
fiskletning och positionsbestämning har blivit mer avancerad. Arbetet
på däck och i lastutrymmen har rationaliserats. Arbetsmiljön ombord
har förbättrats väsentligt.
Fisket som företag
Det totala fångstvärdet i det svenska fisket uppgick under det
första halvåret 1991 till 491 miljoner kronor vilket kan jämföras
med 345 miljoner kronor under motsvarande period år 1993. Fångstvär-
det har sålunda totalt minskat med 146 miljoner kronor eller 30 % på
två år. Torskfisket har minskat med 206 miljoner kronor medan foder-
fisket har ökat med 75 miljoner kronor.
Det totala fångstvärdet för sill under budgetåret 1992/93 var ca
122 miljoner kronor. Det totala pristillägget för sill uppgick under
samma period till ca 45 miljoner kronor, vilket innebär att i genom-
snitt 27 % av sillfiskarnas totala inkomst utgjordes av pristillägg.
Pristilläggets betydelse varierade dock mellan olika kuststräckor. På
ostkusten var det genomsnittliga förstahandspriset på sill under
budgetåret 1992/93 ca 1,50 kr per kg. Prisstödet uppgick till samma
belopp. På sydkusten var det genomsnittliga priset 85 öre per kg och
pristillägget 1,20 kr per kg. På västkusten var motsvarande tal 1,30
kr per kg resp. 1 kr per kg.
Förutsättningarna för sillfisket förändrades radikalt i och med
att det statliga prisstödet avvecklades den 1 januari 1994. Ett
alternativ till sillfiske är en övergång till riktat fiske för fram-
ställning till fiskfoder. Priset på foderfisk är i dag ca 61 öre per
kilo. För lönsamhet i detta fiske krävs fartyg med mycket stor last-
kapacitet. Av de fartyg som under februari 1993 bedrev detta fiske
var 80 % över 30 m.
I syfte att få en uppfattning om investeringsviljan inom fiskerinä-
ringen har utredningen om fiskerinäringens utvecklingsmöjligheter
gjort en sammanställning över ansökningarna om statligt stöd till
fisket under perioden 1987 - 1992. Sammanställningen visar att
intresset för att köpa nya eller begagnade större fartyg har minskat
kraftigt eller från 83 % av det totala investeringsbeloppet år 1987
till 37 % år 1992. Intresset för investeringar som syftar till
rationalisering av fisket har däremot ökat kraftigt, nämligen från
9 % av det totala investeringsbeloppet år 1987 till 56 % år 1992. Det
totala investeringsbeloppet i ansökningarna har minskat från ca 223
miljoner kronor år 1987 till 141 miljoner kronor år 1992. Omräknat
till 1992 års penningvärde innebär det en halvering av det totala
investeringsbeloppet.
En god soliditet är viktig för fiskeföretagens förmåga att klara
förlustperioder. Ett företag med relativt stor andel eget kapital har
bättre förutsättningar att möta konjunkturnedgångar och branschkriser
än ett företag med en liten andel eget kapital. Av 37 fiskeföretag
som granskats av utredningen hade 29 eller nästan 80 % mycket dålig
soliditet. Det är utredningens bedömning att bilden är likartad inom
hela den svenska fiskeflottan.
5.2 Vattenbruket
Det svenska vattenbruket omfattar huvudsakligen matfiskodling, odling
av sättfisk, kräftodling, musselodling samt försöksodling bl.a. av
torsk och ostron. Den viktigaste arten för svensk matfiskodling är
regnbåge.
År 1992 producerades inom svenskt vattenbruk 5 800 ton matfisk (hel
färskvikt). Produktionen bestod till 90 % av regnbåge. Vidare produ-
cerades 1 350 ton musslor och 8 ton kräftor. Det sammanlagda produk-
tionsvärdet uppgick till 133 miljoner kronor.
År 1992 var ca 320 företag inriktade på odling av matfisk.
Härutöver fanns 130 företag vars verksamhet huvudsakligen bestod av
uppfödning av sättfisk. Under de senaste åren har mellan 20 och 30
vattenbruksföretag gjort konkurs.
Utvecklingen fram till år 1988 visade en jämn och hög tillväxt i
antalet producerande matfiskodlingar. År 1989 bröts utvecklingen och
antalet matfiskodlingar har därefter minskat med en tredjedel.
Antalet kräftodlingar har däremot mer än fyrdubblats. Av regnbågs-
produktionen kommer närmare 30 % från stora företag i Östergötlands,
Kalmar och Blekinge län. De kustbaserade företagen svarar för merpar-
ten av produktionen inom vattenbruket.
Importen av laxfisk uppgick år 1992 till ca 13 000 ton, varav ca
45 % utgjordes av färsk atlantlax från Norge och ca 30 % av fryst
stillahavslax från USA. Importen av musslor, ostron och sötvattens-
kräftor uppgick till 3 100 ton varav 68 % utgjordes av sötvattens-
kräftor, huvudsakligen från USA.
Exporten av regnbåge var samma år ca 2 800 ton, nästan uteslutande
i fryst form till främst Japan och Danmark. Exporten av musslor,
ostron och sötvattenskräftor var ca 900 ton.
För att få bedriva vattenbruk krävs tillstånd både enligt fiskelag-
stiftningen och miljöskyddslagstiftningen. Prövningen enligt fiske-
lagstiftningen görs i syfte att förhindra spridning av fisksjukdomar
samt av fiskarter och fiskstammar som kan utgöra ett hot mot värde-
fulla vilda bestånd. Fiskeriverket utarbetar föreskrifter och all-
männa råd medan länsstyrelsen ger tillstånd och ansvarar för
tillsynen.
Prövningen enligt miljöskyddslagstiftningen görs för att fastställa
om ett vattenområde tål den föroreningsbelastning som ett planerat
vattenbruk medför. Länsstyrelsen meddelar tillstånd och ansvarar för
tillsynen.
Fiskhälsan AB, som till lika delar ägs av Laxforskningsinstitutet
och Vattenbrukarnas riksförbund, har till uppgift att ge odlaren råd
och hjälp. Bolaget skall också verka för att det byggs upp ett system
av kontrollerade avelsstationer och sättfiskodlingar så att leverans
av rom och fisk kan ske mellan odlingar och för utplantering på ett
från smittskyddssynpunkt säkert sätt.
Utredningen har föreslagit ett antal åtgärder i syfte att främja
utvecklingen av vattenbruksnäringen. Åtgärderna redovisas under av-
snittet Främjande av vattenbruket.
5.3 Beredningsindustrin m.m.
Fiskdistributionen efter landning sker vanligtvis med lastbil till
förstahandsmottagare och vidare till beredningsindustri, grossist,
detaljist, konsument eller exportör.
De flesta av fiskehamnarna finns i regioner där fisket sedan länge
har haft stor betydelse. Hamnarna är bl.a. utrustade för organiserad
fångstmottagning med bl.a. isverk, kyllager och fryshus. Vidare finns
tillgång till verkstäder, trålbinderi, skeppshandel m.m.
År 1992 fanns 160 registrerade fångstmottagare. De fiskarägda
företagen stod för 30 % av uppköpen, auktionerna för 23 % och övriga
företag för 21 %. Utländska uppköpare stod för resterande 26 %.
Den svenska fiskberedningsindustrin består huvudsakligen av kon-
servindustri, frysindustri samt rökerier och övrig beredning. Indu-
strin sysselsatte år 1990 totalt drygt 2 500 personer varav ca 70 % i
Göteborgs och Bohus län. Utredningen om fiskerinäringens utvecklings-
möjligheter bedömer att den totala sysselsättningen inom fiskbered-
ningsindustrin inkl. små fiskanläggningar uppgår till ca 3 000 per-
soner. Det totala produktionsvärdet för fisk och fiskprodukter var ca
1,3 miljarder kronor år 1990.
Av livsmedelspartihandelns totala omsättning på ca 145 miljarder
kronor år 1991 hänförde sig ca 7 miljarder kronor till omsättning av
fisk och fiskkonserver.
Antalet försäljningsställen inom detaljhandeln med fiskdiskar är
mellan 1 500 och 2 000. Ca 7 000 livsmedelsbutiker saluför djupfryst
fisk, rökta fiskvaror och skaldjur.
Konsumtionen av fisk och skaldjur i Sverige uppgick år 1988 till 31
kg färskvikt per person och år. Det innebär en ökning med 3 kg per
person och år sedan år 1980. Som jämförelse kan nämnas att motsva-
rande konsumtion i Island är 119 kg per person, i Norge 46 kg, i
Finland 31 kg och Danmark 15 kg. Konsumtionen av djupfryst vitfisk
och skaldjur har under senare år ökat starkt medan konsumtionen av
sill och strömming har minskat kraftigt.
Fiskerinäringen är i jämförelse med andra näringar mer inriktad på
produktion än på avsättning. Marknadsföringens svaga ställning åter-
speglas bl.a. i brister i distributionsledet.
Den svenska exporten av fisk och fiskprodukter omfattar i huvudsak
konserver samt hel fisk i form av direktlandad torsk och sill i
Danmark. Exportvärdet uppgår till ca 900 miljoner kronor medan im-
porten uppgår till ca 2,7 miljarder kronor. EU:s tullar på fisk och
fiskprodukter försvårar exporten av beredda fiskprodukter från den
svenska beredningsindustrin. EES-avtalet innebär tullättnader för
bl.a. torsk, torskfiléer, regnbåge och kaviarsubstitut men inte för
de för den svenska fiskerinäringen så viktiga produkterna sill, lax,
makrill, räkor och havskräfta.
5.4 Fritidsfisket
Ungefär 2,2 miljoner vuxna svenskar är enligt en undersökning år 1990
intresserade av fritidsfiske. Av dessa kan 1,4 miljoner betraktas som
sportfiskare, dvs. de fiskar enbart med handredskap. Av undersök-
ningen framgår vidare att för 840 000 personer är fiske den vikti-
gaste sysselsättningen på fritiden. Av de fiskande uppger 50 % att de
så gott som uteslutande bedrivit fiske i sötvatten medan 31 % så gott
som uteslutande bedrivit fiske i havet. Fritidsfiskets fångster upp-
skattas till 30 000-40 000 ton per år.
Sportfiske är en viktig del av den svenska turistnäringen. Sport-
fisket omsätter årligen minst 4 miljarder kronor inberäknat fiske-
kort, båtar, mat och logi, fiskeutrustning och resor. Sportfisket
tenderar att mer än andra rekreationsaktiviteter spridas över året
och över landet. Det är därför en viktig källa till kompletterande
sysselsättning och inkomst i glesbygder.
6 EG:s fiskeripolitik
Målen för EG:s fiskeripolitik (CFP) är höjd produktivitet inom
yrkesfisket, skälig levnadsstandard för yrkesfiskarna, stabil
marknad, säkert och jämnt utbud samt skäliga priser och bra kvalitet.
Målen skall uppnås genom resursförvaltning, marknadsreglering och
strukturåtgärder.
Resurspolitiken rör förhållanden såväl inom gemenskapen som i
förhållande till tredje land. Fördelningen av tillgängliga fiskresur-
ser inom gemenskapen sker enligt principen om relativ stabilitet där
andelarna baseras på traditionellt fiske, men hänsyn tas även till
regioner som är särskilt beroende av fiske samt den förlust av fisk-
resurser som enskilda medlemsländer drabbades av i samband med tredje
lands utvidgning av fiskezoner. Resursförvaltning i form av fiskereg-
ler och kontroll är andra viktiga inslag i resurspolitiken liksom
fiskeavtal med tredje land.
I marknadspolitiken ingår dels gemensamma marknadsföringsnormer,
dels reglering av marknaden för fisk- och vattenbruksprodukter.
Normerna för marknadsföring omfattar fiskens kvalitet, storlek eller
vikt, förpackning och märkning. Fisk som inte uppfyller de fast-
ställda normerna får inte saluföras. Det är medlemsländernas
skyldighet att kontrollera att normerna uppfylls. De viktigaste
inslagen i marknadsregleringen är reglering av överskott med stöd av
s.k. orienterings- och återtagspriser, fiskarägda producentorganisa-
tioner som svarar för överskottshanteringen samt reglering av
importen genom referenspriser. Det mest verkningsfulla instrumentet i
importregleringen är dock tullarna på fisk och fiskprodukter.
Strukturpolitiken syftar primärt till att genom nationella program
stödja en ändamålsenlig utveckling av medlemsländernas fiskeflottor
samt främja utvecklingen inom vattenbruket. Reduktion av fiskeflottan
har under senare år spelat en framträdande roll inom strukturpoli-
tiken.
I de pågående EU-förhandlingarna är det på fiskets område av sär-
skilt intresse för Sverige att fullt ut bevara de traditionella
svenska fiskemönstren, införa EG:s marknadsorganisation för fiske och
vattenbruk fr.o.m. anslutningsdagen samt inom ramen för EG:s fiskeri-
politik upprätthålla och utveckla regionalpolitiska åtgärder. Sverige
har presenterat förhandlingspositioner som omfattar bl.a. krav på
fasta andelar av fiskeresurserna, avskaffande av tullar och bibe-
hållande av det betydelsefulla foderfisket.
7 Särskilda frågor
7.1 Begränsning av fiskeansträngningen
Regeringens förslag: Fiskeriverket bemyndigas i fiskelagen att
besluta om krav på särskilt tillstånd för att få använda ett fartyg
för yrkesmässigt fiske.
Regeringens bedömning: Begränsning av fiskeansträngningen bör i
fortsättningen få en mer framträdande roll inom fiskeripolitiken.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har berört
förslagen är positiva till någon form av åtgärder för att begränsa
fiskeansträngningen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Utredningens förslag
att begränsning av fiskeansträngningen (s.k. effort-begränsning) bör
ges en mer framträdande roll inom fiskeripolitiken innebär att ett i
princip nytt sätt att reglera det svenska fisket än det kvotsystem
som i dag är den viktigaste regleringsformen introduceras. Begräns-
ning av fiskeansträngningen kan omfatta olika typer av åtgärder som
reglerar tillträdet till ett fiske i dess helhet eller begränsar
vissa typer av fisken. Exempel på begränsande åtgärder är krav på
licens, skrotning av fiskefartyg, planerat stillaliggande av fiske-
fartyg, reglering av fiskesäsongen, fiskeförbud vissa dagar i veckan,
redskapsbegränsning, inrättande av fredningsområden och krav på
redskapens utformning. Samtliga dessa former av begränsning har
praktiserats inom det svenska fisket antingen genom beslut av myndig-
heter eller genom frivilliga åtaganden från fiskets sida.
Enligt utredningen är begränsning av fiskeansträngningen det mest
effektiva sättet att reglera fisket så att fiskestopp undviks och
fisket därmed fördelas jämnare över året. En begränsning av fiskean-
strängningen främjar en anpassning av fiskekapaciteten till den
långsiktiga fisktillgången och bör därför enligt utredningen i fort-
sättningen vara det centrala instrumentet vid reglering av fisket.
Därigenom kan kvoterna mer ses som ett kontrollsystem. Kvoterna måste
dock inom överskådlig tid vara utgångspunkten för den internationella
regleringen av fisket. En begränsning av fiskekapaciteten bör enligt
utredningen göras så generell som möjligt. Så bör t.ex. alla fartyg
inom ett visst fiske omfattas, oavsett nationalitet. Utredningen
föreslår mot denna bakgrund att fiskelagen kompletteras så att
Fiskeriverket bemyndigas att besluta om krav på tillstånd för fartyg
över en viss storlek för yrkesmässigt fiske. Grundläggande förutsätt-
ning för fartygstillstånd bör vara innehav av yrkesfiskelicens. Vid
beslut om fartygstillstånd bör hänsyn tas till om det finns tillräck-
ligt med fisk av det slag som den sökande avser att fiska.
Regeringen delar utredningens uppfattning att en begränsning av
fiskeansträngningen bör spela en större roll vid regleringen av
fisket än vad som hittills har skett. I det längre perspektivet bör
denna form av reglering bli styrande för yrkesfisket. I dagsläget får
begränsningen dock ses som ett komplement till den kvotreglering som
sker efter internationella förhandlingar och som kan bedömas kvarstå
under överskådlig tid.
Den nya fiskelagen som trädde i kraft den 1 januari 1994 gör det
möjligt att begränsa den totala fiskeansträngningen genom att det
ställs krav på licens för att få bedriva yrkesfiske och genom att
användningen av redskap begränsas för fritidsfisket. Enligt rege-
ringens uppfattning bör krav kunna ställas på fartygstillstånd i
syfte att reglera tillträdet till den biologiska resursen.
Det bör också beaktas att EG nyligen har beslutat om att inrätta ett
gemensamt system med fartygslicenser (Council Regulation No 3690/93).
Fiskelagen bör mot denna bakgrund kompletteras med en bestämmelse som
gör det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om krav på särskilt tillstånd för
att få använda ett fartyg för yrkesmässigt fiske. Sådana föreskrifter
kan exempelvis innebära att tillstånd lämnas för fiskefartyg av viss
storlek eller med viss motorstyrka.
Utredningen har vidare föreslagit att det vid prövning av en an-
sökan om yrkesfiskelicens, utöver den allmänna tillgången på fisk
också skall beaktas den inriktning på fisket som den sökande avser
att ha. Vidare föreslås att myndigheten vid omprövning av en licens
skall kunna återkalla den om den sökande bedriver ett annat fiske än
det som avsågs med den ursprungliga ansökan.
Enligt regeringens uppfattning tillgodoses utredningens förslag vad
gäller prövning av licens genom bemyndigandet att föreskriva om krav
på tillstånd för fartyg för yrkesmässigt fiske. Vad gäller förslaget
som rör återkallelse av en licens är enligt gällande regler en åter-
kallelse möjlig om det visar sig att licensen har meddelats på grund
av felaktiga uppgifter i licensansökan. Det finns för närvarande inte
anledning att införa någon ytterligare grund för återkallelse.
7.2 Främjande av vattenbruket
Regeringens bedömning: Vattenbruksanläggningar bör i fortsättningen
ingå i det särskilda stödsystem som finns för stormskador på fasta
fiskeredskap. Fiskeriverkets instruktion bör förtydligas vad gäller
verkets ansvar för vattenbruksnäringen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har berört
förslagen är positiva.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har föreslagit flera
åtgärder i syfte att främja utvecklingen inom vattenbruksnäringen.
Enligt förordningen (1993:382) om statligt stöd till yrkesfisket m.m.
får bidrag under vissa förutsättningar lämnas om ett fast fiskered-
skap som används för lax- eller ålfiske har skadats eller förlorats i
samband med storm. Bidraget får lämnas med högst 60 % av skadan eller
förlusten. En förutsättning för att bidrag skall utgå är att ägaren
har anmält sig till stödordningen i förväg och betalat en avgift.
Avgiften som skall täcka kostnaderna för stödordningen uppgår för
närvarande till 5 % av redskapets värde. Enligt utredningen kan
vattenbrukets odlingskassar vara väl så utsatta för stormskador som
fasta fiskeredskap. Stormskador på odlingskassar föreslås därför
kunna omfattas av detta försäkringssystem. Avgifterna för odlings-
kassar föreslås kunna differentieras om det visar sig att skadenivån
inom vattenbruket avviker kraftigt från vad som gäller för de fasta
redskapen. Regeringen anser att utredningens förslag bör genomföras.
Av Fiskeriverkets instruktion framgår inte uttryckligen att verket
har ett ansvar för vattenbruksnäringen. Utredningen föreslår en
ändring på denna punkt. Regeringen har för avsikt att förtydliga
instruktionen.
Statistiken på fiskets område behöver enligt utredningens uppfatt-
ning utvecklas. Det saknas bl.a. uppgifter om vattenbrukets miljö-
påverkan och om produktionen av sättfisk för sportfiskeändamål.
Riksdagen har fattat ett principbeslut om ansvar för den statliga
statistiken (bet. 1992/93:FiU7, rskr. 1992/93:122). Utgångspunkten
för regeringens överväganden om ansvarsfördelningen mellan
Statistiska centralbyrån (SCB) och andra myndigheter är att de
sektorsmyndigheter som får ansvar för statistik också tilldelas de
resurser som är avsedda för statistiken. Fiskeriverket har tilldelats
3 828 000 kr för fiskets statistikbehov. Fiskeriverket bör inom ramen
för detta åtagande kunna medverka till att förbättra den brist på
samordning av uppgiftsinhämtandet på vattenbrukets område som utred-
ningen har pekat på.
Som närmare redovisas under avsnittet Främjande av kust- och
insjöfisket har regeringen beslutat att uppdra åt Fiskeriverket och
SCB att gemensamt se över statistiken på fiskets och vattenbrukets
område mot bakgrund av de krav på statistikbehov som kan komma att
ställas vid ett EU-medlemskap.
Vattenbrukets foderavgiftsmedel används i dag för att finansiera
bl.a. Fiskhälsan, vissa utvecklingsprojekt inom vattenbruket samt
vissa marknadsföringsinsatser. Avgifterna kommer att slopas vid ett
EU-medlemskap till följd av förändringar inom jordbruksregleringen.
Utredningen har föreslagit att medlen bör kunna utnyttjas även för
andra ändamål, t.ex. för stöd för omställning till året-runt-slakt av
fisk. Vattenbrukarnas riksförbund tillstyrker förslaget till omställ-
ningsstöd men föreslår att detta skall finansieras med andra medel.
De behållna medlen, som förvaltas av Fiskeriverket, uppgick i januari
1994 till ca 10 miljoner kronor.
Det är en uppgift för Fiskeriverket att i samråd med Vattenbrukar-
nas riksförbund besluta om användning av de förvaltade medlen. Enligt
regeringens uppfattning är det viktigt att hänsyn tas till behovet av
åtgärder inom vattenbruksnäringen till följd av den ökade internatio-
naliseringen. Utredningens förslag om stöd till omställning till
året-runt-slakt bör kunna aktualiseras i detta sammanhang.
7.3 Främjande av kust- och insjöfisket
Regeringens bedömning: Fiskeriverket bör utreda förutsättningarna för
att förbättra yrkesfiskets tillgång till fiskevatten i insjöar.
Fiskevårdsområdesföreningarna bör även i fortsättningen ansvara för
fiskevården i sina egna vatten. Fiskeriverket och Statistiska cen-
tralbyrån (SCB) bör gemensamt utreda statistiken på fiskets och
vattenbrukets område mot bakgrund av ett EU-medlemskap.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har berört
förslagen är positiva.
Skälen för regeringens bedömning: För att bedriva ett uthålligt
yrkesmässigt kustfiske fordras många gånger att fiske kan bedrivas
efter flera arter och att det finns möjlighet att växla mellan olika
fiskeinriktning under året. Ett lönsamt fiske efter vissa dominerande
arter kan ge förutsättningar för fiske även på andra bestånd. Ett
exempel är det norrbottniska kustfisket där lax och siklöja är de
viktigaste arterna men där även fisket efter sik är viktigt. Också
arter som gädda och abborre utnyttjas vilket annars knappast skulle
kunna ske kommersiellt. Andra exempel är bottengarnfisket efter ål på
södra ostkusten och sydkusten vilket ger bifångster av torsk, abborre
och flundra. Minskar tillgången på de dominerande arterna ål, lax och
siklöja får detta därför stora konsekvenser för det yrkesmässiga
kustfisket även efter andra arter.
En norrlandsfiskare kan inleda fiskeåret med fiske efter gädda och
strömming för att sedan övergå till laxfiske. En kustfiskare utefter
södra ostkusten och sydkusten har möjlighet att växla mellan ett
större antal arter medan en västkustfiskare har möjlighet att växla
mellan bl.a. fiske efter vitfisk och skaldjur.
Förutsättningarna för att utveckla insjöfisket är i stora delar de
samma som för det kustnära fisket. Det gäller exempelvis möjlighe-
terna till kombinationsverksamhet, behov av utsättningar, förbättrad
fiskevård och redskapsutveckling.
Utredningen pekar på behovet av forsknings- och utvecklingsinsatser
för att utveckla kust- och insjöfisket och på så sätt få en jämnare
och lokalt mer spridd försörjning av färskfiskmarknaden. Insatserna
bör gälla studier över ett brett område och omfatta både biologiska
och tekniska aspekter, såsom fiskevård, fångstmetoder, fiskhantering,
beredning, distribution och marknadsföing.
Regeringen vill för sin del framhålla följande. Under innevarande
budgetår har regeringen avsatt 5 miljoner kronor för stöd till ex-
portfrämjande åtgärder för fisk och fiskprodukter. I avsnittet An-
vändning av återstående prisregleringsmedel redovisar regeringen sin
avsikt att låta stödet ha samma omfattning och inriktning under nästa
budgetår. Stödet omfattar även det kustnära fisket och insjöfisket.
Den nya fiskelagen som gäller från den 1 januari 1994 bör förbättra
förutsättningarna för det yrkesmässiga kust- och insjöfisket genom
att konkurrensen från fritidsfisket minskar. De medel som är avsatta
för långsiktig informationsverksamhet till förmån för fiskkonsumtion
bör kunna användas så att avsättningsmöjligheterna ökar även för
kust- och insjöfiskets produkter. Vidare har regeringen under inne-
varande budgetår avsatt 9 miljoner kronor för utsättning av fisk. Det
har stor betydelse, inte minst för ålfisket längs kustenoch i
Hjälmaren. I avsnittet Användning av återstående prisregleringsmedel
föreslås att utsättningarna bör ha samma omfattning även under nästa
budgetår. Fiskeriverket bör vid fördelning av medel för utsättning
särskilt beakta behovet av sådana utsättningar som gynnar kust- och
insjöfisket.
Trots att det i många vatten finns biologiska förutsättningar för
ett utökat yrkesmässigt insjöfiske begränsas möjligheterna enligt
utredningen i vissa fall av bristande tillgång på fiskevatten. Genom
möjligheten att med statliga medel underlätta bildandet av fiske-
vårdsområden har det skapats ändamålsenliga former för förvaltning av
fiskevatten. I vissa fall har emellertid beslut i fiskevårdsområdes-
föreningar reglerat fisket så att ett yrkesfiske försvåras eller
förhindras. Utredningen anser att problemet bör undersökas närmare.
Staten har under lång tid framhållit vikten av att det bildas fiske-
vårdsområden i syfte att förbättra fiskevården och underlätta till-
gängligheten till fiske för allmänheten. Genom den nya fiskelagen har
fiskevattenägarna tilldelats ett större ansvar för fiskevården. För
att få en uppfattning om omfattningen av problemen med tillgång till
fiskevatten för yrkesfisket i insjöar och finna lösningar som kan
tillgodose yrkesfiskets intressen utan att den grundläggande princi-
pen om fiskevårdsområdenas centrala roll äventyras bör Fiskeriverket
som ansvarig myndighet granska frågan närmare.
SCB påpekar att behovet av statistik på fiskets och vattenbrukets
område påverkas av ett medlemskap i EU vad gäller bl.a. kravet på
rapportering till EG:s statistiska kontor, Eurostat. Regeringen har
mot denna bakgrund beslutat att uppdra åt Fiskeriverket och SCB att
gemensamt se över statistiken på fiskets och vattenbrukets område.
Utredningen om förutsättningarna för en levande skärgård (Jo
1993:02) skall avlämna sitt slutbetänkande den 1 april 1994. Kust-
fiske är för många boende i skärgårdskommuner en viktig inkomstkälla
och bidrar på så sätt till en levande skärgård. Regeringen avser att
återkomma till riksdagen i denna fråga.
7.4 Vissa skattefrågor
Regeringens bedömning: Regeringen tar ställning till frågan om
beskattningen av bensin som används inom yrkesfisket när energi-
skatteutredningens arbete avrapporterats. Förutsättningarna för ett
särskilt yrkesfiskeavdrag bör undersökas.
Utredningens förslag: Bensin som används i fiskefartyg bör, i
likhet med vad som gäller för diesel, undantas från skatt. Riks-
skatteverkets schablonavdrag för ökade levnadsomkostnader vid fiske
utanför hemorten bör höjas till den nivå som gäller för heldagstrak-
tamente för löntagare.
Remissinstanserna: Riksskatteverket avstyrker förslaget att
schablonbeloppet för ökade levnadsomkostnader höjs.
Skälen för regeringens bedömning: Riksskatteverket påpekar att
frågan om beskattning av drivmedel för fartygsdrift tas upp av
energiskatteutredningen (Fi 1992:15). I utredningens uppdrag ingår
bl.a. att anpassa energiskattebestämmelserna till motsvarande regler
inom EU. Enligt de bestämmelser som gäller för beskattning av mine-
raloljor inom EU skall inte bara dieselolja utan också bensin undan-
tas från skatt när drivmedlet används i fartyg som bedriver yrkes-
mässigt fiske. Regeringen tar ställning i frågan först efter det att
utredningens arbete har slutförts.
Den höjning av schablonavdraget för ökade levnadsomkostnader vid
fiske utanför hemorten, som utredningen har föreslagit, strider mot
det grundläggande synsättet att ett sådant avdrag endast skall täcka
verkliga merkostnader. Utredningen pekar dock på ett behov av att ge
yrkesfisket jämbördiga konkurrensvillkor med andra länders fiskare.
Regeringen avser därför att undersöka förutsättningarna för ett sär-
skilt yrkesfiskeavdrag.
7.5 Fiske och miljö
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer skall kunna föreskriva att miljökonsekvensbeskrivningar
skall finnas som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan fiskeme-
toder och utsättande av fiskarter har på miljön.
Utredningens förslag: Miljökonsekvensbeskrivningar bör krävas för
varje verksamhet inom fiskets område som har större eller mer princi-
piell betydelse och som riskerar att påverka miljön negativt,
exempelvis nya fiskemetoder och utsättning av nya fiskarter.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har berört
förslaget är positiva. Naturvårdsverket anser att Fiskeriverket bör
åläggas att systematiskt göra miljökonsekvensbeskrivningar även för
nu förekommande fiskemetoder och för året-runt-produktion inom
vattenbruket.
Skälen för regeringens förslag: I prop. 1993/94:111 Med sikte på
hållbar utveckling; Genomförande av besluten vid FN:s konferens om
miljö och utveckling - UNCED har regeringen presenterat en strategi
för det fortsatta arbetet med anledning av de beslutade principerna i
Riodeklarationen och handlingsprogrammet Agenda 21. Ett av de priori-
terade områdena är att verka för en långsiktig och hållbar utveckling
i Sverige inom ramen för ekosystemets bärighet. Detta mål är väl
förenligt med deklarationen och handlingsprogrammet.
I den ovan nämnda propositionen redovisas allmänna riktlinjer för
utvecklingen i Sverige inom olika områden och samhällssektorer.
Tillsammans formar de en nationell strategi för hållbar utveckling
och därmed en svensk Agenda 21. På fiskets område - kapitel 17 - är
det angeläget att fisk och skaldjur och deras näringsorganismer
bevaras i livskraftiga, naturligt reproducerande bestånd. Bevarandet
av den biologiska mångfalden innebär bl.a. att särskild hänsyn måste
tas till inomartsvariationen. Detta är viktigt för t.ex. laxen som
tillsammans med flodkräftan och malen bör bli föremål för åtgärder
inom ramen för ett handlingsprogram för upprätthållande av bestånd av
hotade akvatiska arter. Möjligheterna att förbättra situationen för
den naturligt reproducerande laxen ligger främst i en reglering av
fisket men också bl.a. i att vid den omprövning av gamla vatten-
kraftsdomar som nu förestår, få till stånd skadeförebyggande åtgärder
i form av nya vandringsvägar och restaurering av lekbiotoper.
Frågan om åtgärder för att undanröja hoten mot den naturligt
reproducerande laxen behandlas i prop. 1993/94:30 En strategi för
biologisk mångfald. Frågan om bekostande av skadeförebyggande och
skadekompenserande åtgärder vid omprövning av tillstånd enligt äldre
vattenrättslig lagstiftning bereds för närvarande i regeringskansliet
med sikte på att förslag skall kunna lämnas till riksdagen under
våren 1994.
Bevarandet av olika fiskbestånd är beroende av ett balanserat
utnyttjande av befintliga fiskresurser. Det är i det sammanhanget
viktigt att kunna selektera fisket. Det gynnar också fångstmöjlighe-
terna på sikt och minskar oönskade bifångster. Internationella
överenskommelser om förvaltning av fiskresurserna är av grundläggande
betydelse för att behålla bestånden av marina arter. Regeringen
återkommer till bedömningar angående laxen under avsnittet Laxfisket.
I prop. 1993/94:30 En strategi för biologisk mångfald framhölls
bl.a. att sektorsmyndigheterna bör utarbeta konkreta planer eller
program för bevarande av biologisk mångfald. En central utgångspunkt
för arbetet bör vara landstudien om biologisk mångfald.
Genom beslut den 18 februari 1993 uppdrog regeringen åt Naturvårds-
verket att i samråd med Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Fiskeriver-
ket och Boverket utarbeta en svensk landstudie om biologisk mångfald.
I riktlinjerna för uppdraget framhålls att landstudien skall ses som
första steget i en process och skall framför allt vara en status-
rapport som så långt som möjligt ger en objektiv beskrivning av läget
för den biologiska mångfalden. Studien skall redovisas under våren
1994. Fiskeriverket har i uppgift att i samråd med ansvariga
miljömyndigheter följa upp landstudien. Regeringen avser mot denna
bakgrund att komplettera Fiskeriverkets instruktion så att verkets
ansvar för den biologiska mångfalden tydligt anges.
Miljökonsekvensbeskrivningar på fiskets område
Sektorsansvaret för miljön behandlades ingående i 1991 års miljöpoli-
tiska beslut (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr.
1990/91:338). Därvid togs även myndigheternas sektorsansvar upp.
Bl.a. framhölls att de miljömål som formulerades på politisk nivå och
inom de centrala miljömyndigheterna skall av sektorsmyndigheterna
kompletteras med sektorsmål och åtgärdsprogram. Fiskeriverkets sek-
torsmål framgår numera uttryckligen av dess instruktion. Således
skall verket verka för ett rikt och varierat fiskbestånd och ett
ansvarsfullt fiske. Sektorsansvaret för miljön har därefter
behandlats i den ovan nämnda propositionen om en strategi för biolo-
gisk mångfald. I propositionen har ansvarsfördelningen mellan
sektorsmyndigheterna och miljömyndigheterna närmare preciserats.
I den av Sverige nyligen ratificerade konventionen om biologisk
mångfald ställs krav på miljökonsekvensbeskrivningar av aktiviteter
som har en negativ effekt på den biologiska mångfalden. Konventionen
kräver också att införsel av främmande växt- och djurarter förhindras
eller kontrolleras.
Enligt 4 a § miljöskyddslagen (1969:387) skall naturresurslagen
tillämpas vid prövning av miljöfarlig verksamhet. Anläggning av
fiskodling för en produktion av mer än 10 ton fisk per år räknas
enligt miljöskyddslagen som miljöfarlig verksamhet och är därmed
tillståndspliktig. Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen. Ansökan
om tillstånd skall bl.a. innehålla en miljökonsekvensbeskrivning som
möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings inverkan på
miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser.
Fiskeriverket gör inom ramen för sin instruktionsenliga uppgift
allmänna bedömningar av konsekvenserna för fiskbestånden, bl.a. vid
införande av nya föreskrifter på fiskets område. Något formellt krav
på miljökonsekvensbeskrivningar finns dock inte i fiskelagen.
Utredningen har föreslagit att det införs en ny bestämmelse i
fiskelagen som ger regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer befogenhet att föreskriva att miljökonsekvensbeskrivningar
skall göras. Miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt utredningen
krävas för varje verksamhet av större eller mer principiell betydelse
inom fiskets område som riskerar att påverka miljön negativt. Det kan
exempelvis gälla nya fiskemetoder vars miljöeffekter och långsiktiga
påverkan på resurshushållningen inte är klarlagda. Vidare föreslås
att miljökonsekvensbeskrivningar bör krävas före utsättning av nya
fiskarter och rotenonbehandling av sjöar. En förutsättning för att
sådana miljökonsekvensbeskrivningar skall kunna krävas bör enligt
förslaget dock vara att verksamheten avses pågå i någon nämnvärd
omfattning eller utföras i miljöer som är särskilt känsliga.
Statens naturvårdsverk har i sitt yttrande föreslagit att
Fiskeriverket skall åläggas att systematiskt göra miljökonsekvens-
beskrivningar för nu förekommande fiskemetoder och för tillkommande
metoder när det blir aktuellt. Naturvårdsverket stöder förslaget att
miljökonsekvensbeskrivning skall krävas vid introduktion av främmande
fiskarter och föreslår att kravet också skall gälla vid omläggning av
produktionsinriktningen inom vattenbruket till året-runt-produktion.
Enligt Naturvårdsverket bör länsstyrelsen och Naturvårdsverket ha
möjlighet att påverka Fiskeriverkets beslut om miljökonsekvensutred-
ningar.
Regeringen anser i likhet med utredningen att det bör införas en ny
bestämmelse i fiskelagen som bemyndigar regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer att föreskriva att miljökonsekvensbe-
skrivningar skall göras för sådan verksamhet på fiskets område som
kan medföra negativ miljöpåverkan.
Fiskeriverket bör kunna besluta att miljökonsekvensbeskrivningar
skall göras före introduktion av i området nya fiskemetoder och
utsättning av fiskarter utanför deras naturliga utbredningsområde.
Även förekommande fiskemetoder och fiskarter bör när så är särskilt
motiverat omfattas av kravet. Länsstyrelsen bör, liksom när det
gäller miljökonsekvensbeskrivningar inom övriga samhällssektorer, få
tillfälle att yttra sig.
Enligt gällande regler bekostas miljökonsekvensbeskrivningar av den
som ansvarar för verksamheten eller den som skall vidta åtgärden. I
de fall störningarna på miljön bedöms vara så stora att det finns
behov av miljökonsekvensbeskrivningar bör också fiskerinäringen i
likhet med övriga näringar själv bekosta dessa.
Till skillnad mot flera av de sektorer som nu omfattas av
miljökonsekvensbeskrivningar finns inom fisket ett stort antal små
enskilda aktörer. Det är därför rimligt att, när det gäller dessa små
aktörer, miljökonsekvensbeskrivningarna utförs och helt eller delvis
bekostas av tillsynsmyndigheten. I de fall det blir aktuellt att i
sådana fall låta den enskilde stå för kostnaden finns det utrymme för
att ta ut en avgift för myndighetens verksamhet med stöd av fiske-
lagens bestämmelse om avgift i ärenden enligt lagen eller enligt
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
Förslaget föranledar att en ny bestämmelse införs i fiskelagen
(1993:788).
7.6 Laxfisket
Regeringens bedömning: Alla som fiskar lax har ett ansvar för att
situationen för den naturligt reproducerande laxen förbättras.
Regeringen har för avsikt att fortsätta sina ansträngningar att nå
internationella överenskommelser om skydd för den naturreproducerande
laxen. Fiskeriverket får i uppdrag att lämna en handlingsplan för det
fortsatta arbetet med att skydda den naturligt reproducerande laxen.
Utredningen har pekat på den allvarliga sjukdomssituationen för
laxen i Östersjön.
Remissinstanserna: Laxforskningsinstitutet understryker behovet av
snara och kraftfulla åtgärder för att rädda de utrotningshotade
stammarna av naturligt reproducerande Östersjölax.
Skälen för regeringens bedömning: Den omfattande utbyggnaden av
vattenkraft har starkt begränsat förutsättningarna för naturlig
reproduktion av lax i många av våra vattendrag. Den försämrade miljön
och ett hårt fisketryck har också medverkat till detta. Sverige har
sedan länge sökt möta detta problem med utsättning av odlade
laxungar. Denna verksamhet har varit framgångsrik. Av den havsfiskade
laxen i Östersjön är ca 90 % odlad.
Utsättningen av lax förutsätter att det finns möjlighet att fånga
avelslax när den vandrar tillbaka till sitt hemmavattendrag. En annan
viktig förutsättning är att den genetiska mångfalden bland avels-
laxarna bibehålls.
Det minskade antalet vattendrag där naturlig reproduktion sker, det
effektiva kust- och älvmynningsfisket och det starkt ökade havsfisket
utgör allvarliga hot mot den vilda laxen. Till detta kommer starkt
nedsatt fertilitet till följd av M-74. Situationen har markant för-
värrats under de senaste två åren. Mycket tyder på att orsaken är
förändringar i miljön. I vissa odlingar har upp till 90 % av
laxungarna dött. Också den naturliga reproduktionen har påverkats i
varierande men i de flesta fall betydande omfattning.
Fiskeriverket har tillsammans med Naturvårdsverket, Skogs- och
jordbrukets forskningsråd, Vattenfall och Världsnaturfonden inlett
ett omfattande forskningsprojekt med syfte att undersöka orsakerna
till M-74 samt finna åtgärder för att komma till rätta med överdöd-
ligheten. Fiskeriverket har satsat 510 000 kr i projektets inled-
ningsskede och avser att bidraga med ca 600 000 kr per år under
perioden 1994/95-1996/97 samt ett något lägre belopp under avslut-
ningsåret 1997/98.
Regeringen har i beslut den 9 september 1993 medgivit Fiskeriverket
att utnyttja 4,5 miljoner kronor av särskilda villkorsmedel utdömda
enligt vattenlagen för forsknings- och undersökningsverksamhet
rörande laxens bevarande. Det tidigare nämnda projektet avses att
delvis finansieras med dessa medel. I övrigt används medlen för upp-
följning av situationen för naturlaxen i älvarna och för genetiska
undersökningar av lax. Genom M-74 har behovet av dessa undersökningar
ytterligare accentuerats.
Fiskeriverket har även inlett ett arbete med att bygga upp gen-
banker för den vilda laxen. Verket samarbetar med kraftindustrin i
denna fråga vad avser den odlade laxen.
Sedan år 1985 har en försöksverksamhet pågått med s.k. fördröjd
utsättning av lax. Den har finansierats med prisregleringsmedel.
Avsikten med verksamheten är att skapa underlag för utsättningar som
präglar laxen till vissa avgränsade kustavsnitt. Detta skall möjlig-
göra ett fiske där den naturreproducerande laxen inte berörs. I av-
snittet Användning av återstående prisregleringsmedel föreslås att
medel avsätts för detta ändamål även nästa budgetår. Fiskeriverket
arrangerar inom ramen för Fiskerikommissionen för Östersjön ett
seminarium om fördröjd utsättning av lax.
Regeringen och Fiskeriverket arbetar sedan flera år med åtgärder
för att skydda den naturreproducerande laxen i Östersjön. Fiskeri-
verket har sedan år 1985 i etapper skärpt regleringen av älv- och
kustfisket efter lax. Verket beslutade den 15 december 1993 om före-
skrifter för fisket i Östersjön med angränsande sötvattenområden.
Föreskrifterna innebär att regleringen av älv- och kustfisket efter
lax skärps ytterligare. Havsfisket som i Östersjön bedrivs av flera
nationers fiskare kan inte regleras på samma sätt. Ensidiga svenska
åtgärder för havsfisket får en begränsad effekt.
Som regeringen tidigare har redovisat under avsnittet Fiske och
miljö kommer Fiskeriverkets ansvar för den biologiska mångfalden att
förtydligas. Bevarandet av de svenska laxstammarna är en av de vikti-
gaste frågorna på fiskets område som rör den biologiska mångfalden.
Som nämnts i det föregående har Fiskeriverket sedan flera år gjort
betydande insatser på området. Regeringen avser att uppdra åt
Fiskeriverket att utvärdera de åtgärder som har gjorts för att
skydda den naturreproducerande laxen i Östersjön och lämna förslag
till handlingsplan för det fortsatta arbetet. Uppdraget bör redovisas
senast den 1 maj 1994.
Regeringen har i flera år genom Fiskerikommissionen för Östersjön
verkat för begränsningar av fiskeansträngningen av bl.a. havsfisket
efter lax. Vid kommissionens senaste möte i september 1993 beslutades
om en minskad laxkvot för år 1994. Regeringen avser att inom ramen
för kommissionen verka för att sådana åtgärder vidtas som syftar till
att förbättra efterlevnaden av beslutade regler och fastställda
kvoter.
Jordbruksministern kommer att under våren 1994 stå som värd för ett
möte med fiskeriministrarna i de länder som gränsar till Östersjön.
Övervakning och kontroll av bl.a. laxfisket i Östersjön är en av
frågorna under mötet.
Enligt regeringens uppfattning är det ett gemensamt ansvar för alla
som fiskar lax att medverka till att förbättra situationen för den
naturligt reproducerande laxen. Fiskeriverkets nya föreskrifter
innebär att ytterligare åtgärder införs för att skydda den naturligt
reproducerande laxen. Regeringen har å sin sida för avsikt att fort-
sätta sina ansträngningar för att nå internationella överenskommelser
om skydd för laxen.
7.7 Kontrollorganisation
Regeringens bedömning: Frågan om den närmare utformningen av en
kontrollorganisation för fisket bör tas upp i annat sammanhang. Tills
vidare bör Fiskeriverket få disponera 1,5 miljoner kronor under
budgetåret 1994/95 för kvalitetskontroll.
Utredningens förslag: Resurserna för landningskontroll bör
förstärkas. Inför budgetåret 1994/95 bör av resterande prisregle-
ringsmedel avsättas 2,5 miljoner kronor för kvalitetskontroll.
Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande av
remissinstanserna.
Skälen för regeringens bedömning: Kontrollen på fiskets område
aktualiseras genom EES-avtalet och ett medlemskap i EU. Kustbevak-
ningen svarar i dag för kontrollen av det svenska och utländska
fisket i den svenska fiskezonen. Fiskeloggboken har hittills varit
det viktigaste underlaget för att kontrollera att fiskekvoterna inte
överskrids. Kustbevakningen har ansett det vara mest rationellt att
utföra större delen av kontrollen till sjöss. Endast en mindre del av
kontrollen sker i samband med landningarna. Regleringsföreningen
Svensk fisk har fram till den 1 januari 1994 ansvarat för viss kon-
troll av bl.a. storlekssortering av fisk. När prisregleringssystemet
då avskaffades övergick ansvaret för denna kontroll till Fiskeri-
verket.
EU:s bestämmelser om kontroll på fiskets område är mer omfattande
och detaljerade än dagens svenska regler. Det finns bl.a. krav på
kontroll av producentorganisationer och deras försäljning av fisk och
hantering av överskott. Vidare ställs krav på kontroll att fångsten
ombord på fiskefartygen stämmer med uppgifterna i loggboken
(landningskontroll) samt kontroll av den fisk som säljs (kvalitets-
kontroll).
Fiskeriverket har uppskattat behovet av nya resurser för kontroll
på fiskets område till 6,6 miljoner kronor vid ett EU-medlemskap,
varav 2,3 miljoner kronor hänför sig till kostnader för landnings-
och kvalitetskontroll. Enligt verket skulle detta tillskott möjlig-
göra en kontroll av 1-2 % av landningarna vilket är en väsentlig
ökning jämfört med dagens landningskontroll. Den danska kontrollen
har som mål att kontrollera 10 % av landningarna av industrifisk och
2 % av landningarna av konsumtionsfisk. I jämförelse med andra länder
inom EU har Danmark en hög ambitionsnivå när det gäller fiskerikon-
troll. Fiskeriverket disponerar för innevarande budgetår 1,5 miljoner
kronor för kvalitetskontroll.
Det behövs enligt regeringens uppfattning ytterligare underlag vad
gäller bl.a. dimensionering av verksamheten, ansvarsfördelning mellan
olika myndigheter samt bedömningar av vilka insatser som bör utföras
av staten resp. näringen innan ställning kan tas till frågan om
ytterligare resurser. Regeringen har mot denna bakgrund beslutat att
uppdra åt Statskontoret att utreda dessa frågor. Fiskeriverket bör
dock få disponera 1,5 miljoner kronor för kvalitetskontroll under
budgetåret 1994/95. Regeringen har beräknat medel för detta i det
anslagsförslag som närmare utvecklas i avsnittet Anslagsfrågor för
budgetåret 1994/95.
7.8 Användning av återstående prisregleringsmedel
Till följd av EES-avtalet avskaffades prisregleringen på fisk inkl.
prisregleringsavgiften från den 1 januari 1994. Återstående medel i
prisregleringskassan för fisk beräknas enligt utredningen uppgå till
ca 42 miljoner kronor per den 1 juli 1994. Riksdagen har tidigare
godkänt att regeringen får disponera återstående prisregleringsmedel
enligt de grunder som regeringen beslutar (prop.1992/93:184, bet.
1992/93:JoU21, rskr. 1992/93:331). Regeringen kommer senare att
besluta om användningen av återstående medel i huvudsak enligt
följande.
Utsättningar av fisk har under en lång följd av år finansierats med
medel från prisregleringskassan. Verksamheten bör under budgetåret
1994/95 fortsätta med samma omfattning som under innevarande
budgetår. För överskottshanteringen av fisk inom ramen för fiskets
producentorganisationer bör det avsättas 5 miljoner kronor. Vidare
bör det för fiskets trygghetsförsäkring avsättas 4 miljoner kronor,
varefter ansvaret för verksamheten övergår till näringen. Det stöd
som avser exportfrämjande åtgärder och produktutveckling bör fort-
sätta med samma omfattning och inriktning som under innevarande
budgetår. Förbättrad selektivitet i fiskeredskap är ett angeläget
insatsområde, som bl.a. syftar till att bättre utnyttja fiskresur-
serna. För detta ändamål bör för budgetåret 1994/95 avsättas 3
miljoner kronor från prisregleringskassan. Härutöver bör medel
reserveras för regionalt stöd.
Konsumentfrämjande åtgärder
Regeringen uppdrog den 10 juni 1993 åt Fiskeriverket att i samråd med
regleringsföreningen Svensk fisk, företrädare för fiskbranschen i vid
bemärkelse och företrädare för konsumentintressena lämna förslag till
organisationsform för och genomförande av informationsverksamhet till
förmån för fiskkonsumtion. Fiskeriverket har redovisat sitt uppdrag
den 29 oktober 1993 och kompletterat redovisningen den 2 december
1993.
Regeringen avser att besluta om ändring i förordning (1991:827) med
instruktion för Fiskeriverket med innebörd att det till verket knyts
ett råd för information och marknadsåtgärder på fiskets område. Det
blir sedan rådets uppgift att närmare besluta om verksamheten.
8 Specialmotivering
8.1 Fiskelagen
20 §
Ett nytt andra stycke införs om miljökonsekvensbeskrivningar.
Regeringen har i avsnittet Fiske och miljö utvecklat varför ett
sådant krav nu bör införas för fiskets del i fråga om fiskemetoder
och utsättning av fiskarter.
Bestämmelsen är i huvudsak uppbyggd enligt samma mönster som
reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar inom andra sektorer.
21 §
Ett nytt andra stycke införs som gör det möjligt att göra använd-
ningen av fiskefartyg tillståndspliktig för det yrkesmässiga fisket.
9 Anslagsfrågor för budgetåret 1994/95
I prop. 1993/94:100 bil. 10 har regeringen föreslagit att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1994/95 under angivna
anslagsrubriker beräkna följande belopp:
D 2. Främjande av fiskerinäringen 4 084 000 kr
D 3. Särskilda insatser för fisket 26 391 000 kr
D 4. Stöd till fiskare på syd- och ostkusten och på Gotland
5 000 000 kr
D 6. Bidrag till fiskevård 3 612 000 kr
Regeringen återkommer nu till dessa frågor.
NIONDE HUVUDTITELN
D. Fiske
D 2. Främjande av fiskerinäringen
1992/93 Utgift 4 784 319 Reservation 1 083 134
1993/94 Anslag 4 084 000
1994/95 Förslag 3 684 000
Anslaget används för bidrag till främjande av fiskerinäringen och
för att täcka kostnader för forskning, utvecklingsarbete och försöks-
verksamhet på fiskets område.
Fiskeriverket
Anslaget bör föras upp med oförändrat belopp.
Utredningen
Behovet av forsknings- och utvecklingsinsatser bör beaktas särskilt
inom områdena fisksjukdomar, redskapsutveckling, produktutveckling
och fiskeriekonomi. Ett FoU-program för utveckling av kust- och
insjöfisket vad avser både biologiska och tekniska aspekter bör tas
fram.
Remissinstanserna
De remissinstanser som har behandlat frågan är i stort positiva.
Regeringens överväganden
Fiskeriverket och Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR) svarar
tillsammans för ett sammanhållet FoU-program på fiskets område.
Fiskeriverkets uppgift är att främja forskning och bedriva undersök-
ningsverksamhet på fiskets område. SJFR:s uppgift är att stödja
grundforskning och tillämpad forskning. I syfte att utveckla kust-
och insjöfisket är det nödvändigt att öka kunskaperna om både de
biologiska förutsättningarna och det tekniska kunnandet vad gäller
exempelvis fångstmetoder, beredning och distribution. Det är Fiskeri-
verkets och SJFR:s uppgift att inom ramen för nuvarande FoU-program
bedöma behovet och inriktningen av insatser på dessa områden.
Anslaget bör minskas med 400 000 kr för delfinansiering av Sveriges
medverkan i EG:s tredje ramprogram för forskning avseeende det
agroindustriella forskningsprogrammet AIR. En viktig del av program-
met är insatser på fiskets område. Regeringen föreslår att anslaget
förs upp med 3 684 000 kr. Som vi redovisat tidigare under avsnittet
Användning av återstående prisregleringsmedel kommer särskilda insat-
ser att göras för bl.a. produktutveckling och redskapsutveckling.
D 3. Särskilda insatser för fisket
1992/93 Utgift 134 416 085
1993/94 Anslag 26 391 000
1994/95 Förslag 26 391 000
1Anslagen Isbrytarhjälp åt fiskarbefolkningen, Bidrag till fiskets
rationalisering m.m., Täckande av förluster vid statlig kreditgaranti
till fiske.
Från anslaget lämnas bidrag till investeringar i fiskeföretag, vid
fångstbegränsning, vid stillaliggande med fiskefartyg, vid skrotning
av fiskefartyg, vid skador på fiskeredskap samt till lånegarantier.
Bestämmelserna om detta finns i förordning (1993:382) om statligt
stöd till yrkesfisket m.m. Från anslaget lämnas också ersättning i
samband med isbrytning för fiskets och fiskarbefolkningens behov.
Anslaget täcker vidare kostnaderna för förluster på grund av statlig
garanti för lån till fiskeföretag och fiskberedningsföretag enligt
nämnda förordning. Från anslaget betalas utgifter för kontroll på
fiskets område.
Fiskeriverket
Anslaget bör föras upp med oförändrat belopp.
Utredningen
Statligt stöd bör beviljas dels för byte till redskap med bättre
selektivitet, dels för stormskador på vattenbruksanläggningar.
Remissinstanserna
De remissinstanser som har behandlat frågan är i stort positiva.
Regeringens överväganden
Fiskeriverket skall verka för en ansvarsfull hushållning med fisk-
tillgångarna. Förbättrad selektivitet i fiskeredskap är ett viktigt
inslag i detta arbete. Det finns mot denna bakgrund skäl för staten
att stödja byte till redskap med större selektivitet. Stödet bör dock
ges endast om investeringen är av större omfattning för det enskilda
fiskeföretaget. Som redovisats i avsnittet Främjand av vattenbruket
bör bidrag också kunna lämnas vid stormskador på vattenbrukets
anläggningar enligt det system som gäller för fasta fiskeredskap.
Systemen bör dock hanteras var för sig. Regeringen föreslår att
anslaget förs upp med oförändrat belopp.
D 4. Bidrag till fiskevård
1992/93 Utgift 4 201 600 Reservation 185 417
1993/94 Anslag 3 612 000
1994/95 Förslag 3 612 000
Från anslaget lämnas bidrag bl.a. till fiskevård och till kostnader
för bildande av fiskevårdsområden enligt förordningen (1985:440) om
statsbidrag till fritidsfisket.
Fiskeriverket
Anslaget bör föras upp med oförändrat belopp. På regeringens uppdrag
har Fiskeriverket lämnat förslag till åtgärder som syftar till att
avsluta verksamheten som rör bildande av fiskevårdsområden före
utgången av budgetåret 1995/96. Fiskeriverket föreslår dels att
ytterligare villkor skall ställas för att statsbidrag för bildande av
fiskevårdsområde skall utgå, dels att ytterligare medel ställs till
verkets förfogande.
Utredningen
Flera omständigheter motiverar att förslag om en allmän fiskevårds-
avgift läggs fram eftersom behovet av medel för fiskevård är fortsatt
stort och utredningen inte kan finna några alternativa finansierings-
former. Den nya fiskelag som gäller från den 1 januari 1994 lägger en
än större vikt vid fiskevårdsområdenas ansvar för fiskevården. Vidare
har prisregleringen slopats, vilken hittills har finansierat delar av
fiskevården.
Remissinstanserna
Flertalet av de remissinstanser som har berört förslaget om en allmän
fiskevårdsavgift är positiva till en sådan.
Regeringens överväganden
Genom den nya fiskelagen ges fiskevattenägarna ett ansvar för fiske-
vården i sina egna vatten. Kostnaderna för denna bör finansieras med
exempelvis inkomster av fiskekortförsäljning. Regeringen uttalade i
budgetpropositionen 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 10, bet.
1992/93:JoU13, rskr. 1992/93:231) att någon allmän fiskevårdsavgift
inte bör införas. Regeringen är för närvarande inte beredd att ändra
sin inställning i frågan. Frågan om fiskevårdens långsiktiga
finansiering bör emellertid bli föremål för fortsatta överväganden.
Särskilt bör därvidlag beaktas de möjligheter till finansiering av
fiskevårdande åtgärder som står till buds vid ett medlemskap i EU.
Regeringen beslutade den 18 juni 1992 att uppdra åt Fiskeriverket
att, med utgångspunkt i vad jordbruksutskottet anförde i betänkandet
1991/92:JoU20 Reglering av priserna på fisk m.m., utreda förutsätt-
ningarna för införande av en särskild fiskevårdsavgift för Vänern.
Fiskeriverket har redovisat sitt förslag den 14 februari 1994. Verket
föreslår att en särskild fiskevårdsavgift införs i Vänern. Frågan
bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Sammanfattning av betänkandet Svenskt fiske (SOU 1993:103)
Betänkandets första del innehåller en bred beskrivning av den svenska
fiskerinäringen. Andra delen tar upp den aktuella situationen för
näringen utifrån den pågående internationella integrationen och den
rådande beståndssituationen. Utredningen föreslår bl.a. följande.
Begränsning av fångstansträngningen bör spela en större roll i
regleringen av det svenska fisket, först som ett komplement till
nuvarande system med nationella kvoter, i ett längre perspektiv allt
mer som ett huvudinstrument. Med ett sådant system bör det vara
möjligt med en anpassning till de biologiska resurserna samtidigt som
fångststopp undviks.
Den nya fiskelagen, som träder i kraft den 1 januari 1994, bör
kompletteras med krav på tillstånd för användning av fiskefartyg över
viss storlek. Härigenom underlättas erforderliga begränsningar av
fångstansträngningen.
Genom i första hand omprioriteringar inom befintliga resursramar
bör FoU-insatserna öka bl.a. inom områdena fisksjukdomar, kust- och
insjöfiske samt bevarande av biologisk mångfald.
Ekonomiskt stöd bör införas till förvärv av fiskeredskap med större
selektivitet, dvs. redskapstyper som ger mindre bifångster än dagens
redskap.
Åtgärdsprogram bör komma till stånd för att främja yrkesmässigt
kustnära fiske och insjöfiske. Dessa program bör innefatta bl.a.
fiskevård, beståndsprognoser, skattemässig jämställdhet mellan bensin
och diesel, fiskeregler som gynnar småskaligt yrkesfiske samt
åtgärder för att underlätta för yrkesfisket att få tillgång till
enskilda vatten.
Åtgärdsprogram bör komma till stånd för att främja vattenbruket.
Det bör bl.a. innefatta stormskadeförsäkring, bidrag till enskilda
fiskodlare ur de s.k. foderavgiftsmedlen, exempelvis för övergång
till året-runt-slakt, ökade satsningar på att förebygga fisksjukdomar
samt skattemässig likställighet mellan fisk i odling och djur i jord-
bruk.
En översyn bör göras av skattereglerna för fiskare och fiskeföre-
tag, bl.a. genom att schablonavdraget vid vistelse till sjöss höjs.
Prisregleringen på fiskets område upphör den 1 januari 1994.
Återstående medel ur prisregleringskassan bör användas på följande
sätt, i huvudsak under budgetåret 1994/95:
Utsättningar av fisk 9 miljoner kronor
Trygghetsförsäkring för fiskare 8 miljoner kronor
Regionalt stöd till ost- och sydkusten 5 miljoner kronor
Exportfrämjande åtgärder 5 miljoner kronor
Överskottshantering 5 miljoner kronor
Kvalitetskontroll av fisk 2,5 miljoner kronor
Reserv, bl.a. produkt- och redskaps-
utveckling 8 miljoner kronor
Summa 42 miljoner kronor
Behovet av medel för fiskevård, inkl. bildande av fiskevårdsom-
råden, har ökat under de senaste åren. Utredningen ser ingen annan
möjlighet att finansiera nödvändiga fiskevårdsåtgärder än genom en
allmän fiskevårdsavgift.
Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet Svenskt fiske
(SOU 1993:103)
Refererade delar av remissyttrandena är i huvudsak ordagrant åter-
givna. I stort sett har alla som har yttrat sig tagits med i samman-
ställningen men det är de mest representativa yttrandena som återges
vid resp. rubrik.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Kommers-
kollegium, Fiskeriverket, Konkurrensverket, Statens naturvårdsverk
(SNV), Riksrevisionsverket (RRV), Statskontoret, Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Riksskatteverket (RSV), Statistiska
centralbyrån (SCB), Kustbevakningen (KBV), Statens jordbruksverk
(SJV), Statens livsmedelsverk (SLV), Länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus, Jämtlands och Blekinge län med bifogat yttrande från
Karlskrona och Sölvesborgs kommuner, Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund och Södra Sveriges vattenbrukares förening,
Länsstyrelserna i Kalmar och Västerbottens län, Konsumentberedningen
(KoB), Fiskbranschens riksförbund (FR), Sveriges fiskares riksförbund
(SFR), Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund, Vattenbrukarnas
riksförbund (VRF), Västkustens husbehovsfiskares förbund, Laxforsk-
ningsinstitutet (LFI) samt Utredningen om förutsättningarna för en
levande skärgård.
Kungl. skogs- och lantbruksakademien och Bo Hansson i Smögen har
kommit in med yttranden.
1 Allmänt
Fiskeriverket: Några problemområden som inte diskuterats men som för
en del fiskare framstår som växande är skador orsakade av säl och
skarv. Fiskeriverket anser det vara nödvändigt att åtgärder vidtas
för att minska inverkan på fisket. Det är främst i laxfisket utefter
norrlandskusten som sälen utgör en konflikt till fisket. Under de
senaste åren har allt större summor betalats ut av Naturvårdsverket
till fiskare för skador som orsakats av säl. När det gäller skarv har
det främst varit kolonierna i Kalmar sund som ansetts orsaka skada på
fisket. Under senare tid har emellertid allt fler uppgifter kommit
till Fiskeriverket om problem med skarv. I Östergötlands skärgård och
i insjöar i Skåne och i vissa delar av Vänern finns så stora bestånd
av skarv att de enligt fiskarena utgör en olägenhet för fisket.
Statens naturvårdsverk: Det är positivt att utredningen i så stor
omfattning tar upp frågan om fisket och den allmänna miljö- och
naturvården samt naturresurshushållningen. Med hänsyn till de olika
samhällssektorernas ansvar för miljön är det angeläget att fiskeri-
näringen utvecklar sitt miljöansvar, som skall syfta till att för-
bättra miljön inte enbart för fiskarter som fiskas kommersiellt utan
också för andra fiskarter och organismer. Biotopskydd, naturvård,
rekreation och friluftsliv m.m. bör också beaktas. För att ekonomiskt
kunna stödja en högre prioritering av dessa åtgärder bör en fiske-
vårdsavgift införas. Fiskets påverkan på miljön har under senare år
kommit att uppmärksammas i ökande grad. Det gäller bl.a. olika slag
av fiskemetoder och bifångster. Kraven på åtgärder för att begränsa
dessa effekter har vuxit både nationellt och internationellt.
Fiske kan ge upphov till olika effekter på miljön. Trålning,
speciellt bottenrålning, har tydliga effekter på bottenfaunan och på
fiskpopulationerna. Trålfiskegränsen utgör en viktig gräns för att
skydda det kustnära fisket och de kustnära fiskbestånden. Trålningens
långsiktiga effekter beror på bl.a. populationsdynamik, artbeteenden
och trålningsfrekvens. För att kunna studera dessa långsiktiga
effekter bör trålningsfria områden skapas, där också övrigt fiske är
begränsat. Ett system av områden skyddade mot fiske bör etableras
lämpligen i samarbete med våra grannländer. Studier av effekter av
minskat fisketryck i sådana områden bör genomföras av Fiskeriverket.
Naturvårdsverket vill i detta sammanhang även erinra om det pågående
arbetet med att avsätta marina reservat. För den framtida faunavården
är det viktigt att risken av bifångster beaktas. Det gäller inte bara
bifångster av fisk utan även sjöfågel, sälar och småvalar. Det behövs
därför en teknikutveckling för att modifiera befintliga fångstredskap
eller för att utveckla nya som anpassas för att minimera dessa pro-
blem. Konflikten laxvård-sälvård bör belysas. Skyddet av de naturliga
laxstammarna kräver minskat internationellt drivgarns- och drivkroks-
fiske. I stället införs kustnära fiske med fasta redskap. Det
kustnära fisket har lett till att konflikten sälar-fiske ökat längs
den svenska kusten, framför allt vid de norra kusterna. Om de nuva-
rande laxfiskeredskapen inte omkonstrueras, kommer antagligen kon-
flikten mellan yrkesfisket och sälskyddet att utvidgas.
Arbetet med att bevara den biologiska mångfalden inom bl.a. fiskets
område håller på att intensifieras. Regeringen uppdrog i februari
1993 åt Statens naturvårdsverk att i samråd med bl.a. Fiskeriverket
utarbeta en svensk landstudie om biologisk mångfald. I propositionen
(1993/94:30) om en strategi för biologisk mångfald framhåller före-
draganden att bl.a. Fiskeriverket bör utarbeta en aktionsplan för
bevarande och hållbart utnyttjande av biologisk mångfald inom sitt
ansvarsområde. Planen bör utarbetas med utgångspunkt i den ovan
nämnda landstudien och bör ange åtgärder för att genomföra den
svenska strategin på detta område. På så sätt skall också arbetet med
den praktiska tillämpningen av principen om sektorsansvar inom natur-
vårdsområdet föras vidare. Det är angeläget att det givande samar-
betet mellan Fiskeriverket och Naturvårdsverket om biologisk mångfald
i akvatisk miljö fortsätter och utvecklas.
Riksrevisionsverket: Utredningen skall bl.a. "...bedöma det svenska
yrkesfiskets förutsättningar och utvecklingsmöjligheter på kort och
lång sikt med beaktande av bl.a. europaintegrationen och beståndsut-
vecklingen...". Utredningen tar som utgångspunkt ett svenskt EU-
medlemskap den 1 januari 1995. Detta ger utredningen en prägel av
kortsiktighet där förutsättningarna och utvecklingsmöjligheterna ses
i ett perspektiv på 1-1,5 år. Förslagen begränsas därmed också i
stora drag till tekniska anpassningar av regler och stöd till det som
gäller inom EU. RRV efterlyser en mer grundläggande analys av nä-
ringens förutsättningar och utvecklingsmöjligheter på lång sikt
kopplat till de fiskepolitiska målsättningarna. Denna koppling är i
vissa delar otydlig. Det är därför svårbedömt om förslagen i enlighet
med näringspolitikens mål ska verka för en livskraftig fiskenäring
anpassad till en fri marknad eller om det är regionalpolitiska eller
andra mål som varit vägledande för utredningen. När det gäller even-
tuell statlig stödgivning hade det varit en fördel om utredningens
direktiv haft en bredare ansats där grunderna för statligt stöd
ifrågasatts och förväntade effekter utvärderats. Nu har utredningen
fått i uppgift att utreda "...i vilka fall och under vilka former
statligt stöd ska kunna lämnas..." med avseende på EES-avtalet och
förhållandena inom EU. EES-avtalet innebär inte att Sverige övertar
EU:s fiskepolitik. Även inom ramen för ett eventuellt EU-medlemskap
finns utrymme för en nationell fiskepolitik avseende val av stöd
och stödnivå. Med en bredare ansats skulle också konsekvenserna för
en näring som står utanför vissa av EU:s stöd kunnat beaktats. En
kortsiktig strategi med en förtida anpassning till EU:s regel- och
bidragssystem riskerar, särskilt vid ett eventuellt nej till EU, att
bli kostsam för näringen och staten i form av nya kursändringar i
fiskepolitiken med dålig förutsägbarhet för näringen och nya
omställningskostnader som följd. Möjligtvis hade en bredare analys
underlättats om allmänintresset i större utsträckning varit represen-
terat i utredningen. Även med hänsyn tagen till den parlamentariska
referensgrupp som knutits till utredningen hade t.ex. en konsument-
representation kunnat ge översikten av svensk fiskerinärings framtid
en mer allsidig belysning. Den statliga fiskeadministrationen
utreddes av Statskontoret 1990. Enligt direktiven var en central
myndighetsfunktion på fiskeområdet given, antingen som egen myndighet
eller sammanslagen med den centrala myndigheten på jordbrukets
område. Vissa av de frågeställningar som då utreddes kan komma att
behöva omprövas i ljuset av ett ickemedlemskap resp. ett medlemskap i
EU. År 1990 fanns 3 823 yrkesfiskare inkl. binäringsfiskare. Enligt
utredningens siffror var fiskets förädlingsvärde till producentpris
748 miljoner kronor år 1991 vilket motsvarade ca 1/2 * av den totala
bruttonationalprodukten. I ljuset av detta kan det ånyo finnas behov
att pröva om näringen är i behov av en egen central myndighet som
årligen kostar ca 50 miljoner kronor. RRV efterlyser därför en ny
prövning av den statliga fiskeadministrationens struktur och dimen-
sionering så fort de yttre omständigheterna av ett EU-medlemskap
klarnat.
Utredningen föreslår att Fiskeriverkets ansvar utvidgas inom ett
flertal områden. Regeringen skriver följande i prop. 1993/94:100 bil.
1: "Att utveckla verksamheten har riskerat att få högre prioritet än
att ifrågasätta den. Detta förhållningssätt bör ändras. De analyser
av den offentliga verksamheten som i fortsättningen skall göras bör i
stället ha en förutsättningslös inriktning." RRV anser mot bakgrund
av ovanstående att utredningen inte tillräckligt belyst de bakom-
liggande motiven till några av förslagen avseende Fiskeriverkets nya
åtaganden, bl.a. ett ansvar för kunskap om utbildningsmöjligheter,
informationsansvar angående fiskresursens fördelning mellan sport-
och yrkesfiskare samt ett uttryckligare ansvar för vattenbruket.
Statskontoret: Eftersom Sverige fortfarande befinner sig i förhand-
lingar med EG om bl.a. förutsättningarna för stöd till yrkesfisket är
det för närvarande enligt Statskontorets bedömning inte möjligt att
samlat värdera de i utredningen framlagda mycket detaljerade för-
slagen. Statskontoret väljer därför att endast kommentera några
speciella områden. Det synes också vara mycket angeläget att redan nu
planera för att följa upp fiskepolitiken efter avslutade förhand-
lingar med EG.
Statistiska centralbyrån: Utredningen har tagit del av uppgifter som
indikerar att det förekommer ett omfattande kommersiellt fiske vid
sidan av det som redovisas i den officiella statistiken. Detta för-
hållande har också observerats av SCB som dels omnämner det i den
årliga fiskeöversikten dels tog upp det i sin anslagsframställan,
Statistik 96, där det framfördes behov av att få en indikation om
dess omfattning. Det som avses är ett fiske där försäljningen går vid
sidan av de fångstmottagare som är kända av SCB. Den nya fiskelag som
träder i kraft den 1 januari 1994 kräver yrkesfiskelicens för att
bedriva ett yrkesmässigt, dvs. kommersiellt fiske. Genom att licens-
innehav också innebär krav på rapporteringsskyldighet om fångster
m.m. innebär den nya fiskelagen förbättrade möjligheter att statis-
tiskt belysa hela det kommersiella fisket. Utredningen anser det
angeläget att Fiskeriverket följer upp och utvärderar den nya fiske-
lagens effekter bl.a. då den nya lagen förväntas förbättra det
kustnära fiskets utvecklingsmöjligheter. SCB anser att en uppföljning
av den nya fiskelagen också bör omfatta frågan huruvida statistiken
över det kommersiella fisket i framtiden verkligen blir mer hel-
täckande än för närvarande.
Statens jordbruksverk: I betänkandets block I görs på ett i huvudsak
bra sätt en bred beskrivning av det svenska fisket. Det framgår dock
inte särskilt klart av redovisningen hur efterfråge- och avsättnings-
förhållandena ser ut för fiskerinäringen. När konsumtionen av fisk
och fiskprodukter redovisas i avsnitt 14 borde exempelvis ha påpekats
att andelen svenskfångad fisk av konsumtionen i flertalet fall är
relativt låg. Endast för sill/strömming och vissa sötvattensarter är
andelen hög. För sill är samtidigt avsättningsproblemen betydande och
fångstkapaciteten stor. Den reglering som var i kraft till utgången
av år 1993, har i mycket hög grad varit en förutsättning för att
kunna upprätthålla sillfisket inkl. sill som avsätts som foderfisk.
Prisstegringen i konsumentledet har varit mycket hög för speciellt
torsk. Prisutvecklingen på torsk och sambandet med konsumtionsutveck-
lingen kommenteras knappast alls.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: I utredningen anges att
fiskets miljöpåverkan i de flesta fall är obetydlig eller obefintlig.
Länsstyrelsen anser därför att utifrån de miljömål samhället anslutit
sig till i handlingsprogrammet "Agenda 21" är det särskilt viktigt
och - inte minst mot bakgrunden av Fiskeriverkets sektorsansvar - att
miljöeffekterna av fisket utreds i de fall där man kan befara påver-
kan. Fiskeriverket bör beslutsamt verka för förhindrande av över-
fiske. De nu från norsk sida planerade oljeborrningarna i Skagerrak
utgör ett helt nytt hot mot det mest artrika och produktiva fiskeom-
rådet Sverige förfogar över. Oljespill ger effekter i hela ekosyste-
met (bottenfauna, plankton och fisk) bl.a. genom giftiga koncentra-
tioner, som förstör organismens biologi, oljestress (bl.a. ändrade
signalsystem och toleransnivåer mot andra miljöfaktorer), oljesmak
hos vissa fiskarter. Även borrslammet ger effekter på närmiljön.
Oljeborrningen innebär dessutom stora fysiska begränsningar i fisket,
ökade avfallsproblem och redskapsförslitning inom större områden än
själva utvinningsområdet. Utomordentligt stora värden för svensk
fiskerinäring ligger inom påverkansområdet för aktuella exploate-
ringsområden. Innan miljöeffekterna noggrant utretts är länsstyrelsen
avvisande till en oljeprospektering i Skagerrak.
Länsstyrelsen vill understryka behovet av att medel ställs till
förfogande för att bekosta förrättningskostnader för ansökningar som
lämnats in till länsstyrelserna före den 1 september 1990. Läns-
styrelsen vill också nämna att ytterligare ett antal vatten i länet
är av sådant allmänt värde ur fritidsfiskesynpunkt att fiskevårdsom-
råde bör bildas.
Länsstyrelsen i Kalmar län: Under övriga miljöstörningar redovisas en
rad problem. Här borde det vara på sin plats att kommentera den
kraftiga tillväxten av mellanskarv och de akuta problem som drabbat
fiskbeståndet, framför allt ål och ålfisket. Även om det inte ännu är
något problem för fiskarena i Kalmar län bör det ändå framhållas
angelägenheten av att noga följa gråsälens tillväxt i Östersjön. Som
bekant är sälproblemen mycket stora i Bottenhavet och Bottenviken.
Fiskare i Kalmar län har rapporterat att sälbeståndet ökat bl.a. i
sälreservatet vid Örösankor i Oskarshamns kommun men också i Kalmar
sund.
Utredningen kommenterar inte bristerna i den svenska yrkesfiske-
statistiken. Då denna är så omvittnad och livligt diskuterad framför
allt vad gäller fiskarenas låga respekt för loggboksredovisningen
anser länsstyrelsen att denna del borde kräva en kommentar i utred-
ningen. För Kalmar läns vidkommande med sitt betydande ålfiske är
bristerna i ålfiskestatistiken mycket besvärande. Problemet ligger
som bekant i att SCB grundar sin statistik på var förstahandsmot-
tagaren är bosatt. Många uppköpare finns på sydkusten och därmed
redovisas en betydande del av bl.a. Kalmar läns ålfångster som
fångster tagna på sydkusten och inte på södra ostkusten i SCB:s
statistik. Länsstyrelsen och dåvarande Fiskenämnden har vid upprepade
tillfällen påtalat bristerna i fiskeristatistiken.
I utredningen konstateras vad gäller vattenbruket att det råder
stor skillnad mellan tillståndsgiven produktion och verklig, genom
att vissa företag inte utnyttjar sina tillstånd. Detta gäller endast
i liten utsträckning i Kalmar län, eftersom lämnade tillstånd enligt
miljöskyddslagen i stor utsträckning varit tidsbegränsade.
Konsumentberedningen: Lönsamheten i sill/strömmingsfisket har länge
varit dålig och omfattande statligt stöd har utgått. Fångsterna har
överstigit efterfrågan på sill/strömming för konsumtionsändamål.
Sill/strömmingsflottan har med andra ord varit överdimensionerad.
Export av beredd sill från Sverige till EG försvåras av en tull. Vid
ett svenskt EG-inträde bortfaller detta hinder, eventuellt, enligt
svenska önskemål, omedelbart vid anslutningen utan övergångsarrange-
mang. Utredningen framhåller att avsättningen av svensk vara därmed
skulle kunna öka. Den troliga omfattningen och effekten av en
försäljningsökning för sill/strömmingsfisket har dock inte beräknats.
Utredningen har inte heller diskuterat möjligheterna av ökad
importkonkurrens på den svenska marknaden efter ett EG-inträde och
effekterna härav för svenskt fiske och på den svenska prisnivån.
Enligt 1977 års riksdagsbeslut om de fiskeripolitiska målen skulle
samhällets stöd till fisket endast utgå för fisk till humankonsum-
tion. Denna grundtanke har i praktiken övergivits och stöd har utgått
till riktat fiske av sill till foder. Bl.a. detta har lett till att
en ökande del av fiskets fångster nu utgörs av foderfisk. Detta fiske
var i ton räknat den största posten av 1992 års saltsjöfiske och i
kronor, före prisstöd, den tredje största posten efter torsk och
sill/strömming till humankonsumtion. Det ökade beroendet av foderfisk
är olyckligt. Riktat foderfiske är förbjudet enligt EG:s regler.
Sverige kräver i medlemskapsförhandlingarna undantag från förbudet.
Utredningen har gått förbi detta problem och har inte utrett
konsekvenserna av olika handlingsvägar.
Enligt utredningens direktiv bör förutsättningar skapas för en
stark och konkurrenskraftig fiskerinäring. Utredaren skulle därför
göra en analys av fiskerinäringens kostnads-, marknads- och konkur-
renssituation i jämförelse med Sveriges viktigaste konkurrentländer.
En sådan analys saknas. Inte minst borde man ha diskuterat konsekven-
serna för Sveriges del av en anslutning till EG:s fiskeripolitiska
mål, som bl.a. syftar till en neddragning av fiskekapaciteten.
Fiskbranschens riksförbund delar utredningens uppfattning att det är
av yttersta vikt för hela näringen att Sverige får ett omedelbart
marknadstillträde vid ett medlemskap, dvs. total tullfrihet utan
några övergångsbestämmelser eller begränsningar. Detta är speciellt
viktigt eftersom vissa produkter med stor betydelse för svensk
fiskerinäring undantagits i EES-avtalet, bl.a. sill, lax, makrill,
räkor och havskräftor.
Laxforskningsinstitutet: Situationen för laxen, och speciellt för de
återstående få och svaga naturreproducerande stammarna av Östersjö-
lax, är som framgår av utredningen för närvarande prekär. Det akuta
hotet kommer främst från de, sannolikt primärt miljöbetingade, repro-
duktionsstörningar som blivit kända under beteckningen "M74". I
bakgrunden finns dock också gamla försyndelser i form av ett sedan
över trettio år pågående överfiske på de naturlekande stammarna under
havsfasen, där de ingår i det blandbestånd som utgör underlaget för
havsfisket efter lax i södra Östersjön. Detta underlag består för
närvarande till över 90% av kompensationsodlad lax, som är mindre
känslig för ett hårt fisketryck. Det har därför varit möjligt att
fortsätta fisket på blandbeståndet tills vissa av de naturlekande
stammarna nått utrotningens gräns redan innan de M74-betingade
yngelförlusterna tillkom som ett ytterligare hot. Det är därför av
största vikt att de nödvändiga forskningsinsatserna för att klarlägga
M74-problematiken kombineras med effektiva fiskeregleringsbestämmel-
ser för att skydda de naturreproducerande bestånden. I Vänern är det
ytterligt svaga beståndet av naturreproducerande Gullspångslax utsatt
för samma riskbild i form av överexploatering i ett blandbestånds-
fiske. Också i de svenska västkuståarna har mängden uppväxande
laxungar under de allra senaste åren visat en vikande tendens, trots
att biotopvård (kalkning) och fiskebegränsningar på uppväxtområdena i
Atlanten borde resultera i förbättrad reproduktion. Det är önskvärt
att orsaken till nedgången klarlägges.
Beträffande laxfisket omtalas bl.a. de svårigheter man haft (och
fortfarande har) att nå biologiskt godtagbara internationella
överenskommelser för att reglera fisket efter lax i Östersjön, och
man nämner också på flera ställen i utredningen det för närvarande
mest akuta problemet, nämligen yngeldödligheten "M74-syndromet". LFI
kan starkt understryka allvaret i båda dessa hot mot den vilda
Östersjölaxens fortsatta existens, och vill även betona att med
nuvarande nivå på yngelförlusterna är tidsmarginalen för att vända
utvecklingen innan katastrofen är ett faktum knapp - högst ett par
år. LFI delar helt utredningens oro, men vill dessutom påpeka att vi
ännu inte sett den fulla effekten av M74-dödligheten - kläckningsår-
gångarna 1992 och 1993 har ju ännu inte nått den ålder då de vandrar
ut ur älven, resp. sätts ut från odlingarna, varför den beskrivna
situationen med underskott i kraftbolagens kompensationsutsättningar
i realiteten inte inträffar förrän våren 1994.
Fisksjukdomssituationen i Sverige har drastiskt försämrats i takt
med den snabba expansionen av det kommersiella vattenbruket under
1980-talet, något som utgör ett hot mot både de vilda laxfiskbe-
stånden och mot kraftindustrins kompensationsodlingsverksamhet.
Framför allt har den snabba spridningen av furunkulos och BKD ingett
oro, och i några fall har redan kompensationsodlingar smittats och
därmed tvingats till saneringsåtgärder (bl.a. utslaktning av smittade
besättningar). Under de senaste åren har sjukdomssituationen i landet
stabiliserats, till stor del tack vare lyckade saneringsprogram i
smittade odlingar plus en viss självsanering genom nedläggning av
många kasseodlingar. Då kraftindustrin är helt beroende av tillgång
till smittfri smolt för att kunna genomföra sina ålagda kompensa-
tionsutsättningar är det nödvändigt att odlingarna även efter EES-
avtalets ikraftträdande skyddas mot smitta utifrån; LFI understryker
därför vikten av att Sverige strävar efter att tillförsäkra sig
bästa möjliga "godkänd zon-status" och tilläggsgarantier beträffande
de fisksjukdomar, som skulle kunna inskränka möjligheten att använda
den kompensationsodlade smolten för utsättningar i vattenmålen.
LFI:s roll som artinriktat forskningsinstitut omnämns i korthet
under FoU på vattenbruksområdet. I den stora sammanfattningen av FoU-
verksamheten saknas däremot LFI helt, trots att en stor del av
verksamheten utgöres av beståndsstatusanalyser och genetiska analyser
av vilda såväl som odlade lax- och öringpopulationer, av studier av
vandringsbeteende hos lax, och av projekt inriktade på att klarlägga
orsakerna till reproduktionsstörningarna hos Östersjölaxen (M74-
syndromet). Dessa FoU-områden är inte direkt relaterade till
vattenbrukets problem, och de finansieras också delvis med allmänna
forskningsmedel.
LFI understryker betydelsen av att erforderliga resurser ställs
till förfogande för att klara M74-problemet. Förutom de omfattande
fysiologiska/biokemiska/kemiska FoU-insatser som krävs för att
klarlägga de bakomliggande orsakerna till syndromet kommer det också
att behövas genetisk kompetens och odlingstekniska kunskaper (och
ekonomiska resurser!) för att klara de hotade laxstammarna genom
krisen. Speciellt allvarlig är situationen för de naturreproducerande
bestånden, som dels är mer sårbara för reproduktionsbortfallet, dels
inte, som de kompensationsodlade stammarna, har sin fortsatta exi-
stens garanterad av ekonomiskt starka kraftföretag. LFI har som
tvärvetenskaplig artinriktad institution med kompetens inom samtliga
relevanta ämnesområden goda förutsättningar för att ta aktiv del i
detta räddningsarbete, och institutet är redan djupt engagerat i
olika aspekter av problemet.
Kungl. skogs- och lantbruksakademien kan konstatera att "Svenskt
fiske" (SOU 1992:136) innehåller en hel del skrivningar om vilka EG-
regler vi kommer att ställas inför i framtiden. Tyvärr saknar både
slutbetänkandet och betänkandet från 1992 viktiga analyser av konse-
kvenserna av ett medlemskap. Det hade varit önskvärt med jämförelser
av den karaktär som återfinns i miljödepartementets analys av miljö-
konsekvenserna vid en framtida integration i den europeiska
gemenskapen (FAKTA EUROPA - Svensk miljöpolitik i ett västeuropeiskt
perspektiv. En jämförelse mellan Sveriges och EG:s regler på miljöom-
rådet från 1989). I denna diskuteras bl.a. sötvattenskvalitet med
avseende på fiske (78/659/EEC) och vattenkvalitet med avseende på
skaldjursfiske (79/923/EEC). Inget av detta berörs i utredningen.
Nationella problem behandlas dock i kapitel 4 om Fiske och miljö. I
SOU 1993:103 behandlas medlemskap i EG och EES-avtalet mycket styv-
moderligt på några sidor, eftersom man hänvisar till delbetänkandet
från 1992, där konsekvenser av EES-avtalet för fiskets del bedömdes
vad beträffar ekonomi, prisregleringar, ekonomiskt stöd till fisket
etc. Det hade varit önskvärt med en uppdaterad konsekvensanalys av
nuvarande situation och ett eventuellt framtida medlemskap i EG med
avseende på olika biologiska frågeställningar.
2 Statens och näringens roll
Riksrevisionsverket: Med hänvisning till näringspolitikens inriktning
och finansplanens (prop. 1993/94:100 bil. 1) krav på en systematisk
prövning av det offentliga åtagandet efterlyser RRV en grundligare
analys avseende statens roll på området. Det är enligt RRV av be-
tydelse att näringen utvecklas mot en livskraftig näring som på sikt
tar hand om sig själv. Det finns i utredningen ett antal förslag där
RRV vill ifrågasätta behovet av ett statligt engagemang.
Statskontoret: Utredningsdirektivet har sin tyngdpunkt i en utvärde-
ring av yrkesfisket och fiskerinäringen som bransch med beaktande av
europaintegrationen och andra internationella konventioner samt
tillgången på fisk (beståndsutvecklingen). I utredningen framhålls
att branschen är beroende av en knapp biologisk resurs och därför
kräver andra hänsynstaganden än de inom näringspolitiken aktuella
målen om t.ex. fri konkurrens och generella åtgärder. Därefter
behandlar utredningen områden inom fiskeripolitik, näringspolitik,
regionalpolitik och miljöpolitik som har betydelse för näringsgrenen
såväl som för andra aspekter på fiske t.ex. fritidsfiske. Fiskeri-
näringen som bransch är dock förhållandevis mycket liten med endast
10 000 yrkesverksamma. Enligt Statskontorets uppfattning har
branschens överlevnad utifrån nuvarande betingelser i vattenmiljöerna
i alltför hög grad kommit i fokus för förslagen till åtgärder medan
branschens framtida förutsättningar främst är beroende av hur vattnen
hanteras. Det är i allt väsentligt åtgärder utanför den egentliga
fiskepolitiken som bestämmer tillgången till den biologiska resursen
medan fiske, dvs. det branschen arbetar med, i de flesta fall har
liten direkt miljöpåverkan om man bortser från utfiskningsrisken.
Endast i fråga om vattenbruk kan man tala om en direkt påverkan genom
näringsgrenen och i dessa fall krävs för tillstånd prövning enligt
miljöskyddslagen. Enligt Statskontorets mening är det angeläget att
fiskenäringen för att vara livskraftig ej får bli alltför stöd-
beroende utan följer målen för den allmänna näringspolitiken. Däremot
krävs grundläggande förändringar och resurstillskott på andra
politikområden för att det ska bli möjligt för branschen att kunna
agera enbart näringspolitiskt och kunna överleva på sikt. Sådana
åtgärder gäller återställandet av förstörda vatten i Östersjön såväl
som i landets sjöar och vattendrag och berör miljöpolitik såväl som
regionalpolitik och fiskepolitikens vattenvårdsdel. Statskontoret
efterlyser en mer samlad bedömning av vilka åtgärder som skulle
krävas för att branschen skulle kunna agera utan bidrag samt att
dessa åtgärder kostnadsberäknas och tidplaneras. Därmed skulle
möjlighet skapas till en helhetsbedömning av yrkesfiskets roll då det
gäller biologisk mångfald och hållbart utnyttjande av biologiska
resurser på sikt. Detta förslag ligger i linje med regeringens prop.
1993/94:30 En strategi för biologisk mångfald, där enligt proposi-
tionen en helhetssyn ska tillämpas vad gäller åtgärder för att upp-
rätthålla ekologiska processer och säkra arters långsiktiga
överlevnad. Med hänvisning till detta tillstyrker Statskontoret
utredningens förslag om att en ny bestämmelse införs i fiskelagen som
ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer befogenhet
att föreskriva att miljökonsekvensbeskrivning skall göras.
3 Hushållning med fiskresurserna
Konkurrensverket: Enligt internationella överenskommelser kvoteras
fångsterna av de flesta för det svenska fisket kommersiellt viktiga
arterna genom ett system med TAC (Total Allowable Catch). Dessa
nationella kvoter kan sedan brytas ned på delkvoter, exempelvis
individuella kvoter. Utredningen anser att nackdelarna med indivi-
duella kvoter väger tyngre än fördelarna och att ett system med
individuella kvoter därför inte bör införas i Sverige. Utredningen
väljer i stället en principiellt sett helt annan metod att reglera
fisket, nämligen en begränsning av fångstansträngningen (s.k. effort-
begränsning). En sådan begränsning innebär att insatsen av kapital,
arbete etc. begränsas. Exempel på effort-begränsningar är licens-
system, skrotning av fiskefartyg, planerat stillaliggande, reglering
av fiskesäsongen, fiskeförbud vissa dagar i veckan, redskapsbegräns-
ning, fredningsområden och krav på redskapsutformning. Samtliga dessa
former av begränsning har enligt utredningen praktiserats i Sverige,
antingen genom myndighetsbeslut eller genom frivilliga åtaganden från
fiskeföretagens sida. Utredningen anser att den nya fiskelag som
trädde i kraft den 1 januari 1994 ger bättre möjligheter att reglera
fångstansträngningen. Den nya lagen ställer krav på licens för yrkes-
fiske och begränsar redskapsanvändningen för övriga fiskande. Kon-
kurrensverket vill i detta sammanhang redovisa sin principiella in-
ställning till yrkesfiskelicenser och hänvisar till vad verket
tidigare framfört i sitt yttrande (dnr 292/92) över Enklare fiske-
bestämmelser (Ds 1992/70). Verket framför i yttrandet att en
reglering i form av licensgivning utgör ett hinder för inträde på
marknaden och riskerar att hämma konkurrensen och effektiviteten.
Enligt fiskelagen kan yrkesfiskelicens beviljas den "för vars för-
sörjning fisket är av väsentlig betydelse". Konkurrensverket
avstyrkte också i sitt yttrande att en administrativ myndighet vid
licensprövning skulle ha som uppgift att särskilt beakta "förutsätt-
ningarna i övrigt att bedriva ett rationellt och för företagaren
lönsamt fiske". Från konkurrenssynpunkt är det negativt med en sådan
prövning, eftersom licensgivning baserad på en sådan grundläggande
förutsättning och en sådan bedömningsgrund kan riskera att utestänga
effektiva fiskeföretag från marknaden samtidigt som mindre effektiva
företag genom olika stödformer blir kvar i branschen. Det statliga
stödet till yrkesfisket är knutet till innehav av yrkesfiskelicens.
Utredningen föreslår att ytterligare en bestämmelse införs i fiske-
lagen i syfte att reglera tillträdet till fiske. Regleringen bör ske
i form av krav på tillstånd för användandet av fartyg över en viss
storlek. Eftersom ett sådant förslag om licenssystem är aviserat inom
EU anser utredningen att den närmare utformningen av regleringen bör
ske först när klarhet råder om denna reglering inom EU. Konkurrens-
verket konstaterar att även en reglering genom fartygstillstånd för-
svårar inträde på marknaden och riskerar att hämma konkurrensen och
effektiviteten. Utredningens övergripande förslag vad gäller hushåll-
ning av fiskresurserna innebär att begränsning av fångstansträng-
ningen skall spela en större roll i regleringen av det svenska
fisket, först som ett komplement till nuvarande system med nationella
kvoter, och i ett längre perspektiv allt mer som ett huvudinstrument.
Med ett sådant system bör det enligt utredningen vara möjligt med en
anpassning till de biologiska resurserna samtidigt som fångststopp
och konkurrens om kvoter undviks. Konkurrensverket tolkar utred-
ningens förslag så att ytterligare detaljregleringar är att vänta -
tvärtemot utvecklingen inom större delen av näringslivet i övrigt och
tvärtemot regeringens näringspolitiska uttalanden, bl.a. i prop
1991/92:38 om inriktning av den ekonomiska politiken.
Konkurrensverket har förståelse för att det kan behövas regler som
tillgodoser intresset av en långsiktig tillgång på fisk. Enligt
Konkurrensverkets principiella inställning bör dock de fördelar som
konkurrens- och marknadslösningar kan medföra så långt som möjligt
tas till vara inom alla delar av samhällsekonomin, även på sådana
områden som det allmänna funnit anledning att reglera. Av detta
följer att regleringar inte bör begränsa konkurrensen mer än som är
nödvändigt för att skydda de intressen som motiverar regleringen.
Vidare är det viktigt att också inom ett så reglerat område som
yrkesfisket söka finna vägar att tillvarata konkurrensens fördelar
till nytta för konsumenterna.
Statens naturvårdsverk stöder i huvudsak utredningens förslag att
Fiskeriverket genomför miljökonsekvensbeskrivningar. Förslaget bör
emellertid skärpas så att Fiskeriverket åläggs att systematiskt göra
miljökonsekvensbeskrivningar för nu förekommande fiskemetoder och för
tillkommande metoder när det blir aktuellt. Dessutom bör klaras ut
hur ansvaret att vidta åtgärder skall fördelas om t.ex. berörd läns-
styrelse finner att en metod har olämpliga miljökonsekvenser och
denna uppfattning inte delas av Fiskeriverket. Länsstyrelserna och
Naturvårdsverket bör därför ha möjlighet att påverka besluten.
Bestämmelserna bör även kunna tillämpas på avsiktlig introduktion av
främmande arter. Året-runt-produktion inom vattenbruket kan sannolikt
medföra både positiva och negativa miljöeffekter. Fiskeriverket bör
därför ta initiativ till att en miljökonsekvensbeskrivning genomförs
för en omläggning av produktionsinriktningen till en året-runt-
produktion.
Riksrevisionsverket: I valet mellan olika metoder att reglera fisket
förordar utredningen användandet av begränsningar av fiskeansträng-
ningen, s.k. effort-begränsningar, framför ett system med kvoter. RRV
efterlyser en tydligare koppling mellan de mål man vill uppnå och
valet av regleringsmetod. Är målet enbart att begränsa uttaget av
fisk av biologiska skäl eller vill man inom ramen för reglerings-
metoden även uppnå andra, t.ex. regionalpolitiska, mål? Utredningen
har inte heller beskrivit vilka statliga insatser som blir resultatet
av olika regleringsmetoder. En effort-begränsande regleringsmetod kan
sägas gynna det småskaliga fisket men innebär sannolikt samtidigt en
högre grad av reglering och tillsyn. Är det biologiska målet
överordnat andra mål kan ett kvotsystem möjligen vara att föredra.
Ett undvikande av fångststopp, men även beredningsindustrins krav på
ett jämnt fiske, torde gå att tillgodose inom ramen för t.ex. ett
individuellt kvotsystem. Med en sådan målsättning blir det också
irrelevant att undvika en konkurrens om kvoter. Ett individuellt
kvotsystem, där rättigheten går att sälja och köpa, är mer marknads-
likt än ett statligt reglerat effort-system och förefaller vara mer
kostnadseffektivt då det kan förväntas innebära mindre statlig till-
syn och kontroll.
Grunden för miljökonsekvensbeskrivningar är behovet av en korri-
gering av marknaden. I de fall störningarna på miljön bedöms vara så
stora att behovet av miljökonsekvensbeskrivningar föreligger bör även
fiskerinäringen, i enlighet med övriga näringar som berörs av miljö-
konsekvensbeskrivningar, själv bekosta dessa.
Kustbevakningen: De olika metoder som beskrivs för att begränsa
fiskeansträngningen (s.k. effort-begränsning) innehåller egentligen
inga nya inslag, utan innehåller främst de sedan länge tillämpade
styrningsmedlen.
Utredningen säger att systemets möjligheter att åstadkomma lätt-
kontrollerade bestämmelser som sprider fisket tidsmässigt i största
möjliga utsträckning bör tas till vara. Kustbevakningen som svarar
för fiskeövervakningen, stöder självfallet denna inriktning på
bestämmelserna. Det finns likväl anledning att på nytt erinra om den
i olika sammanhang framförda svårigheten att komma till rätta med
lagöverträdelser, som bygger på fiskarens avsikt att fånga viss
fiskart oavsett vilka redskap som används. Vid kontroller kommer då
ofta invändningen att fisket bedrivs i avsikt att fånga en icke
fredad art, vilket ställer de rättsvårdande instanserna inför svårig-
heten att bevisa fiskarens avsikt med fisket. Om bevisningen inte
räcker blir effekten i sämsta fall en sämre efterlevnad av bestämmel-
serna. Detta i sin tur leder till att de fredade bestånden inte får
det fiskeribiologiska skydd som krävs för att ett uthålligt fiske ska
kunna bedrivas. Kustbevakningen stöder därför helt utredningens
uppfattning att begränsningarna görs så generella som möjligt.
Från strikt övervakningssynpunkt förordas sådana bestämmelser som
förbjuder fångst av en viss fiskart inom visst angivet område, kom-
binerat med återutsättningsskyldighet av ofrivilligt fångad fisk av
denna art och förbud mot fiske med visst angivet slag av redskap.
Vidare bör sådana föreskrifter som reglerar vissa fredningsområden
vara generella, dvs. de fredningstider som gäller bör omfatta alla
förekommande arter inom området (även arter med mindre eller inget
skyddsbehov). Kustbevakningen är införstådd med att generella
bestämmelser av dessa slag kan innebära restriktioner som ibland
skulle bli alltför långtgående för fiskets utövare och att det därför
kan finnas behov av undantag. Från övervakningssynpunkt bör bestäm-
melserna dock normalt ges den här angivna inriktningen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Begränsning av fiskean-
strängningen syns vara den metod som utifrån traditionellt västkust-
fiske lättast kan tillämpas för att hindra överfiske. Den bör bäst
bibehålla, utveckla kunnande och flexibilitet inom fisket. Kon-
kurrensförmågan bör i detta system kunna utvecklas och medverka till
rationalisering och effektivisering, vilket gynnar konsumentens
intresse av hög kvalitet och bra pris på produkten. Fiskerinäringen
sett ur det regionalpolitiska perspektivet bör på sikt gynnas av
större handlingsfrihet inom generella åtgärders ram. Det friare
konkurrensläge som uppstår vid allmänna regleringar i jämförelse med
tillämpningen av individuell kvotering bör även bättre tillgodose
fiskberedningsindustrins behov av önskade kvaliteter och kvantiteter.
Ett kvoteringssystem ställer särskilt höga krav på beståndsuppskatt-
ningar för god kontinuitet i fisket samt är administrativt dyrare.
Stora delar av länets fiskare och fiskeflotta har sedan flera
decennier regelmässigt bedrivit fiske inom alla för Sverige tillgäng-
liga fångstområden. Därför är den nu väl anpassad volymmässigt,
maskinellt och fisketekniskt för fiske över stora fångstområden långt
avlägsna hemmahamnen. Det personliga kunnandet och kompetensen hos
länets fiskare om fisket och fångstområdena i bl.a. Östersjön och
Nordsjön har varit förutsättningar och i hög grad bidragit till
utvecklingen av den moderna, svenska fiskeflottans uppbyggnad.
Länsstyrelsen anser det vara ett stort samhällsintresse att länets
fiskeflotta ges fortsatt goda förutsättningar för ett rationellt och
effektivt fiske, inom traditionella fångstområden. Länsstyrelsen
rekommenderar metoden med kontinuerliga fiskestopp under veckosluten,
då begränsningen erfordras.
Tillstånd för användandet av fartyg över en viss storlek ger
regleringsmöjlighet som kan säkra en jämnare tillförsel av fisk,
minska riskerna för fångststopp och överfiskning och därmed gynna god
hushållning. Det bör även underlätta planeringen i fisket och ekonomi
för de enskilda fiskeföretagen generellt. Länsstyrelsen understryker
därför vikten av att ett fartygslicenssystem genomförs.
Länsstyrelsen tillstyrker att ett tillägg görs till fiskelagen om
att nya verksamheter och fiskemetoder samt andra åtgärder som anges i
betänkandet skall föregås av en miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Av
lagtexten bör framgå vad som skall uppnås med en MKB, exempelvis att
göra det möjligt att bedöma vilken inverkan en ny verksamhet, fiske-
metod eller annan åtgärd har på fisket och miljön. En MKB utgör i
vissa fall ett nödvändigt beslutsunderlag i samband med att tillstånd
krävs till åtgärder enligt ett antal lagar som är knutna till natur-
resurslagen. Nya fiskemetoder och vissa andra åtgärder som utred-
ningen föreslår skall MKB-prövas kan dock tas i bruk utan att de
föregås av någon tillståndsprövning hos myndighet. Om en MKB skall
utgöra ett allsidigt kunskapsunderlag innan nya miljöpåverkade
verksamheter införs måste fiskelagstiftningens MKB-bestämmelser ges
en annan utformning än i de NRL-anknutna lagarna, exempelvis genom
att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förbjuda att nya högeffektiva fiskemetoder får tas i bruk innan
miljökonsekvensbeskrivningen har utförts. Lagstiftningen skall i
övrigt så långt möjligt anpassas till den snåriga regelflora som
redan finns på detta område. Det innebär bl.a. att allmänhetens
intresse av insyn över miljökonsekvensutredningen tillmötesgås genom
regler om offentliggörande och att yttrande över utredningen skall
inhämtas från länsstyrelsen. Jämför förordningen (1991:738) om
miljökonsekvensbeskrivningar samt den nya skogsvårdslagstiftningens
bestämmelser om MKB (SFS 1993:552 och 1096).
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Utredningens förslag att miljökonse-
kvensbeskrivningar bör införas på fiskets område utgör ett viktigt
steg i en strategi för bevarande av biologisk mångfald och ett
hållbart nyttjande av fiskbestånden. Denna möjlighet kan t.ex. till-
lämpas inför rotenonbehandlingar och vid övergång till nya fiske-
metoder med oklar beståndsinverkan.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Betydelsen av att hushålla med fiskre-
surserna kan inte nog betonas. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang
framhålla vikten av att långvariga fångststopp undviks eftersom de
allvarligt skadar hela näringens infrastruktur. Därför krävs ett
större hänsynstagande än som hittills varit fallet till de ekonomiska
följder som uppstår inom hela näringen bl.a. fiskberedning, handel
och distribution i samband med beslut om inskränkningar i fisket.
Länsstyrelsen har tidigare i skrivelse till såväl regeringen som
Fiskeriverket påtalat nödvändigheten av att sydkustfisket ges rimliga
fångstmöjligheter. För att detta skall kunna åstadkommas är det
nödvändigt med någon form av begränsning av det omfattande fiske som
i dag utövas i Östersjön av fartyg från andra kuststräckor. Läns-
styrelsen har därför förordat en viss kvottilldelning för de skilda
kuststräckorna för fiske i Östersjön. Utredningen förordar en annan
form av begränsning av fiskeansträngningen. Enligt länsstyrelsens
mening är det inte formen för hur begränsningen genomförs som är den
väsentliga, utan nödvändigheten av att den genomförs. Länsstyrelsen
har svårt att bedöma hur effektiv den form av begränsning av
fiskeansträngningen, som utredningen förordar, är. Länsstyrelsen vill
dock understryka nödvändigheten av att en begränsning sker. Det bör
ankomma på regeringen att närmare utarbeta de medel som skall använ-
das för att uppnå begränsningen. Länsstyrelsen motsätter sig inte att
den av utredningen förordade metoden används även om länsstyrelsen
fortfarande är av den uppfattningen att en kuststräckebaserad
kvotering är den effektivaste.
Länsstyrelsen i Västerbottens län delar utredningens tveksamhet till
individuella kvoter men menar däremot att någon form av regionala
kvoter bör införas. Motivet härför är att det utan uppdelning av
kvoterna mellan olika fångstområden finns stor risk för att kvoter
uppfiskas inom ett område innan fisket börjat i andra områden. Ett
exempel på detta är laxfisket. Om tillgången på lax är god i södra
Östersjön kan laxkvoten uppfiskas där innan fisket påbörjas vid t.ex.
norrlandskusten. Det vore därför lämpligt att dela kvoten i 3 delar;
en för vinterfisket i havet, en för sommarfisket vid kusterna och en
för höstfisket i havet. På detta sätt säkerställs också en jämnare
tillgång på vildfångad lax på marknaden. Utredningens uppfattning att
den interna styrningen genom fiskets organisationer skulle försvåras
har länsstyrelsen svårt att förstå. Tvärtom bör sådan styrning under-
lättas om den regionala fördelningen redan gjorts. Utredningen under-
stryker vikten av effort-begränsningar som ett nödvändigt komplement
till kvoter. Länsstyrelsen vill understryka behovet av denna form av
reglering av fisket eftersom kvoter oftast är svåra att kontrollera.
Mot bakgrunden av den överkapacitet som finns inom fiskeflottan
finner länsstyrelsen det nödvändigt att på ett bättre sätt än hit-
tills kunna styra etableringar av framför allt stora fartyg. Det
förefaller naturligt att miljökonsekvensbeskrivningar införes
även för verksamhet inom fisket som kan påverka fiskbestånden.
Eftersom Fiskeriverket har ett ansvar för såväl bevarande som nytt-
jande av den biologiska resurs som fiskbestånden utgör är det enligt
länsstyrelsens uppfattning viktigt att det i fiskelagen klart utsägs
vilka verksamheter som skall bli föremål för miljökonsekvensbeskriv-
ningar. När det gäller kostnaden bör Fiskeriverket kunna stå för
dessa men enbart när det gäller mindre fiskeföretag. Det finns ingen
anledning att behandla större fiskeföretag på annat sätt än andra
företag, t.ex. vattenbruksföretag, som får svara för kostnaderna för
miljökonsekvensbeskrivningar.
Konsumentberedningen: Fisket är en begränsad reproducerbar resurs.
För att bevara denna resurs måste styrmedel anlitas, som begränsar
fångsterna. Restriktionerna bör göras så att de orsakar minsta
möjliga ingrepp i den fria marknaden och inte hämmar strukturutveck-
lingen i näringen. KoB går här inte in på olika tänkbara modeller
utan konstaterar att vi för närvarande har internationella överens-
kommelser om högsta fångstmängd och i svensk lagstiftning finns från
i år ett krav på yrkesfiskelicens. KoB anser inte att det finns
anledning att uppställa ytterligare hinder för det fria fisket. En
licensiering med hänsyn till fiskefartygens storlek, som föreslås av
utredningen, har den nackdelen att den tekniska utvecklingen kan
komma att hindras.
Fiskbranschens riksförbund stöder förslaget att begränsa fiskean-
strängningen, men vill understryka vikten av att detta sker med
hänsyn tagen till beredningsindustrins och handelns behov av råvaror,
med fördelning över så stor del av året som möjligt. Då det gäller
torskfisket i Östersjön förordar FR som exempel ett fiskestopp under
maj-juli, och ett system för kvotering så att råvarutillgången
tryggas under så stor del av året som möjligt.
Sveriges fiskares riksförbund: Utredningen anser att det saknas
förutsättningar för ett system med individuella eller regionala
kvoter i Sverige, en uppfattning som helt delas av Sveriges fiskares
riksförbund. Genom en sådan uppdelning skulle bl.a. den för svenskt
yrkesfiske så nödvändiga flexibiliteten gå förlorad. En betydligt
bättre metod att åstadkomma ett mera uthålligt fiske, som fördelas
jämnare över hela året, är att begränsa fiskeansträngningen
(effort-begränsning), detta som komplement till de högsta tillåtna
kvoter (TAC) som fastställs internationellt med fördelning på
enskilda länder. Olika typer av effort-begränsningar tas upp som
exempel i utredningen. Förslag till begränsning av fångstansträng-
ningen i Östersjön har på svenskt initiativ diskuterats vid 1993 års
möte med Fiskerikommissionen för Östersjön. Bland de förslag som
togs upp vid detta tillfälle kan nämnas begränsning av antalet fiske-
dagar i torskfisket och införandet av s.k. fyrkantsmaska i torsk-
trålar, en metod som med framgång prövats av svenska yrkesfiskare och
som är ett viktigt steg mot användandet av mera selektiva redskap.
Den nya fiskelagen med dess möjligheter till fördelning och begräns-
ning av fisket innebär också betydligt större utrymme än tidigare att
reglera fångstansträngningen. Även vid bilaterala förhandlingar med
övriga länder som bedriver fiske i Östersjön har från svensk sida
frågan om effort-begränsning tagits upp. Ytterligare ansträngningar
måste göras för att kunna etablera ett mer uthålligt torskfiske i
Östersjön. Ett antal fiskelag har som nämnts gjort omfattande försök
med fyrkantsmaskor i praktiskt torskfiske, delvis med ett visst ut-
vecklingsbidrag från Fiskeriverket. Det skulle vara av mycket stort
värde för att öka tempot i införandet av fyrkantsmaskor och för att
snabbt öka skyddet av torskbeståndet om dessa möjligheter kunde
utvidgas, så att samtliga fiskefartyg som trålar torsk i Östersjön
kan förse sina redskap med denna selektiva konstruktion. Det skall i
detta sammanhang framhållas att det för den enskilde fiskaren blir
oerhört mycket dyrare att byta ut hela trålen om det t.ex. skulle
införas regler om 120 mm diagonalmaska. Detta lär för övrigt inte
heller av ekonomiska skäl gå att genomföra med tanke på de ekonomiska
förhållandena i flera av de övriga östersjöländerna. Sverige har
presenterat en väl sammanhållen fiskepolitik under Warszawa-konferen-
sen. Förbundet beklagar djupt att inte en multilateral överenskommel-
se har kunnat uppnås. Att "kontrollera" bort bristen på en väl funge-
rande fiskepolitik i Östersjön är rent ut sagt naivt.
När den nya fiskelagen och fiskeriförordningen infördes tolkades
beslutet av Fiskeriverket så, att kravet på fartygslicens ej längre
gällde. Följden har blivit att det sedan årsskiftet 1993/94 inte
finns några fartygslicenser. Bl.a. för att anpassa yrkesfisket efter
de befintliga resurserna är det dock en nödvändighet att ett system
med fartygslicenser återinföres så snart detta låter sig göra. SFR
delar utredningens uppfattning i denna fråga. Förbundet vill i detta
sammanhang understryka vikten av att Fiskeriverket fullföljer inten-
tionerna att individuellt pröva nytillkomna licensansökningar.
Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund: Dock vill förbundet göra
följande förtydliganden. Regeringen har i propositionen 1993/94:30 om
en strategi för biologisk mångfald föreslagit att Fiskeriverket skall
utarbeta en aktionsplan för bevarande och hållbart utnyttjande av den
biologiska mångfalden inom sitt område. Det borde i hög grad ligga i
inte minst yrkesfiskets intresse att den biologiska mångfalden beva-
ras och vårdas. Detta kräver en noggrann kontroll och uppföljning av
såväl fiskbestånden som den miljö som fisken lever i. I utredningen
föreslås att begränsningar av fångstansträngningen bör spela en
större roll i regleringen av det svenska fisket. Först som ett
komplement till nuvarande system med nationella kvoter, därefter i
ett längre perspektiv som ett huvudinstrument. Dessa s.k. effort-
begränsningar är naturligtvis betydligt angenämare att ta till,
eftersom de i stor utsträckning bygger på frivilliga åtaganden från
de fiskandes sida, än direkta myndighetsbeslut om fångststopp,
kvotbegränsningar, nedskärning av fiskeflottan etc. Förbundets upp-
fattning är den att allt fiske skall bygga på biologiska förutsätt-
ningar och att uttaget av fisk skall följa principen att man "till-
godogör sig räntan, men sparar kapitalet". Skulle det visa sig att
s.k. effort-begränsningarna inte är tillräckliga för att skydda
"kapitalet" är förbundet inte negativt inställd till hårdare begräns-
ningar av yrkesfisket. Systemet med effort-begränsningar är dock värt
att pröva innan sådana skärpta åtgärder blir aktuella.
Laxforskningsinstitutet: Utredningen diskuterar för- och nackdelar
med olika fångstbegränsningsmetoder, och kommer därvid fram till att
begränsning av fiskeansträngningen är det bästa instrumentet för att
reglera fångstuttaget så att det anpassas till den biologiska bär-
kraften hos ett fiskbestånd. Detta kan nog stämma i normalfallet, men
frågan är om det gäller även beträffande laxen, som genom sin spe-
ciella livscykel avviker från övriga arter av betydelse för det
yrkesmässiga fisket. Under tillväxtfasen i havet blandar sig indivi-
der från många olika älvstammar med varandra och utsätts därvid för
ett gemensamt fisketryck. Under lekvandringen skiljs de olika stam-
marna så småningom åt, och de utsätts nu för ett alltmer riktat fiske
allteftersom de närmar sig sin hemälv. Det är en stor variation
mellan de olika beståndens möjlighet att tåla detta kust- och älv-
fiske; ena extremen (som innefattar flertalet av de naturlekande
laxstammarna) består av numerärt mycket svaga bestånd som bör fredas
under lekvandringen, medan andra extremen tål ett obegränsat fiske-
tryck (detta gäller de finska kompensationsutsättningarna, som
baseras på odlad avelsfisk). För att värna de naturlekande bestånden
bör regleringen alltså skydda dem från fisket, samtidigt som vissa av
de odlade bestånden bör fiskas upp så effektivt som möjligt för att
förhindra att de går upp i naturälvar för att leka. Den totala lax-
fiskeresursen skall dessutom fördelas mellan olika kategorier
fiskande, som utnyttjar arten under olika faser av livscykeln: havs-
fiskare, kustfiskare och älv- (-sport-)fiskare. För att tillfreds-
ställa alla dessa aspekter på den ideala exploateringsmodellen räcker
det inte med en total-TAC eller en begränsning av den totala fiskean-
strängningen, utan detta måste kompletteras med andra metoder. En
regional fördelning av TAC på havs- och kustfisket kombinerad med
tids- och områdesbegränsningar, avpassade för att selektivt skydda
naturlaxen under lekvandringen och samtidigt möjliggöra ett terminal-
fiske på de kompensationsodlade stammarna, är sannolikt den enda
möjliga lösningen på problemet.
4 Strukturåtgärder för fiskets främjande
Kommerskollegium: Vad gäller statliga stödåtgärder har kollegiet
noterat de ändringar i stödsystemet som genomförts under våren 1993
som en anpassning till EG:s stödsystem. Viktiga stödfrågor behandlas
dock även i det nu aktuella betänkandet. Kollegiet vill i denna fråga
erinra om den stödgranskning som nu kommer att ske enligt EES-avta-
let. Enligt detta skall alla nya och ändrade stödåtgärder anmälas
till EFTA:s övervakningsmyndighet för granskning och godkännande
innan de sätts i kraft. Inventeringar av existerande stödåtgärder
kommer också att göras. Det bör kanske sägas att EES-avtalets regler
om offentliga stödåtgärder även gäller stöd som finansieras genom
återstående medel av prisregleringskassan eller genom fiskevårdsav-
gifter. Vad särskilt gäller regionalpolitiskt motiverade stödåtgärder
bör erinras om de undantagsbestämmelser som finns från stödförbundet
i EES-avtalets artikel 61. De särskilda reglerna på detta område
innebär bl.a. att regionalstöd kan utgå till regioner som bedömts
vara stödberättigade. Frågan om vilka regioner som skall vara stöd-
berättigade i Sverige har ännu inte klarlagts i EES. Kollegiet vill i
stödsammanhanget också framhålla vikten av att man bevakar de
möjligheter som kan finnas att på fiskeområdet få del av EG:s struk-
turfonder vid ett svenskt EU-medlemskap. I den mån betänkandet ger
upphov till förändrade tekniska produktkrav som kan ha inverkan på
handeln över gränserna erinrar kollegiet om den notifieringsskyldig-
het som föreligger i EFTA/EG och GATT. Förslag till eventuella före-
skriftsändringar skall tillställas kollegiet som gör en bedömning
över om något behov för notifiering finns.
Fiskeriverket vill särskilt kommentera FoU-programmet för kust- och
insjöfiskets förutsättningar. Eftersom utredningen ganska lite berör
FoU kring fiskevården vill verket understryka den stora och viktiga
resursen som t.ex. våra fjällfiskevatten med dess röding- och öring-
bestånd utgör. Betydelsen har ökat ytterligare genom den utökade
upplåtelse som nu sker. Tyvärr är det mycket vanligt att rödingbe-
stånden i våra fjällvatten är av liten storlek och av dålig kvalitet.
Detta dels av naturliga skäl men många gånger genom ett dåligt
balanserat fiske. Här finns en stor uppgift att genomföra konkret och
målinriktad forskning på olika typer av åtgärder. Vidare vill Fiske-
riverket beröra fisket i de strömmande vattnen. De kvarvarande
strömmande vattendragen är en stor framtidsresurs för fisket. Dessa
ligger till stor del i Norrland med dess glesbygder. Den helt av-
görande faktorn för deras attraktivitet är strömfiskbeståndens
kvalitet. Förutom biotopvård är den viktigaste åtgärden att kunna
bedriva ett riktigt anpassat fiske. Här fattas det kunskaper för de
konkreta åtgärder som behövs. Det finns därför ett stort behov av
praktisk inriktad forskningsverksamhet avseende skötsel av rinnande
vatten och sjöar vilket bl.a. är av stor betydelse för utvecklingen
av turistfisket.
Fiskeriverket anser att utöver de åtgärder som föreslagits är det
nödvändigt att särskilda åtgärder genomföres för att säkerställa
fångstmöjligheterna i det yrkesmässiga kustfisket. På många håll är
konkurrensen från utsjöfisket hård. I vissa områden omöjliggör trål-
fisket ett fiske med passiva redskap. Man bör därför se över trål-
fiskegränserna och om det visar sig nödvändigt för att stödja ett
kustfiske flytta ut trålgränsen.
Konkurrensverket: I detta kapitel redovisar utredningen bl.a. det
regionalpolitiska stöd som kommer fisket till del. Utredningen
föreslår vidare tre åtgärdsprogram för att främja yrkesmässigt kust-
fiske resp. insjöfiske samt vattenbruk. I den mån nämnda åtgärds-
program innefattar stöd till enskilda företag anser Konkurrensverket
att detta stöd endast bör ges inom ramen för regionalpolitiska sats-
ningar. Detta gäller exempelvis stöd till utveckling av olika slags
kombinationsföretag (t.ex. fiske kombinerat med småskalig vidare-
förädling). Däremot bör branschspecifikt stöd undvikas, eftersom det
finns risk för att sådant stöd medför snedvridning av konkurrensen
gentemot andra näringar och felallokering av resurser.
Riksrevisionsverket: Utredningen föreslår att den nuvarande loggboks-
och landningsstatistiken kompletteras med enkätundersökningar,
journalföring och provfisken. RRV har i en tidigare revisionsrapport
granskat informationshanteringen inom fiskeriområdet. Granskningen
inriktades mot yrkesfiskelicensen, loggbokssystemet och prisstöds-
systemet. RRV efterlyser nu som då en tydlig informationsstrategi för
hela fiskets område. En sådan bör fastställas innan mer detaljerade
förslag om nödvändig statistik läggs fram. Oavsett ett medlemskap i
EU krävs en samordnad informationsstrategi där samtliga berörda
parter omprövar sina behov av uppgifter för att om möjligt minska
mängden data, förenkla informationsinsamlingen och minska de totala
kostnaderna för insamling, bearbetning och inrapportering av fångst-
och landningsuppgifter. Enligt utredningen ökar statistikbehovet vid
ett EU-medlemskap. Utredningen konstaterar i sitt delbetänkande att
både fångststatistik (loggbok) och landningsstatistik kommer att
krävas inom ramen för EU. I väntan på beslut om ett medlemskap före-
faller det därför enligt RRV rimligt att loggbokssystemet kvarstår
för att omprövas vid ett eventuellt nej till EU. Vid en eventuell
omprövning kan loggbokssystemet ifrågasättas då det i RRV:s tidigare
granskning framkommit att viss information är gemensam för loggboks-
och landningsstatistiken samtidigt som landningsstatistiken håller en
högre kvalitet. I detta sammanhang vill RRV också peka på vissa
frågor om registersamordning. Svensk Fisk har i samband med prisreg-
leringsverksamheten fört register över yrkesfiskelicenser. En sådan
registerföring görs även av Fiskeriverket i arbetet med licensiering.
När Svensk Fisk ersätts av en eller flera producentorganisationer med
ett förmodat fortsatt intresse av ett yrkesfiskelicensregister bör
ett (1) register kunna tillgodose samtliga intressenters krav för att
på så sätt undvika dubbelarbete och minska kostnaderna.
Motivet är en förbättrad konkurrenskraft för vattenbruket. Med
hänvisning till att inga statliga stöd som snedvrider konkurrensen är
tillåtna anser RRV att näringen själv borde bekosta kontroll och
provtagning. Eventuellt kan ett begränsat statligt åtagande motiveras
utifrån den sjukdomsfria statusens betydelse för den generella fiske-
vården.
Statistiska centralbyrån: För att statistiskt belysa och fortsätt-
ningsvis följa det kustnära fisket anser SCB det angeläget att
ytterligare ansträngningar görs för att få en enklare och entydigare
definition av det kustnära fisket. Det vore en fördel om definitionen
upplevs som självklar av de fiskande så de utan större problem vet om
ett fiske är att betrakta som kustnära eller inte. Med en enkel
definition kan då klassificeringen av det kustnära fisket i framtiden
ske redan i loggboken och inte genom ett antal antaganden i efter-
hand.
Utredningen tar upp statistikfrågor under avsnittet "Främjande
av det kustnära fisket". Det framhålls att den nuvarande statistiken
behöver kompletteras för att öka kunskapen om beståndens storlek och
fiskets omfattning i kustområdet. Statistiken skulle behöva innefatta
loggboksstatistiken, landningsstatistiken, enkätundersökningar,
journalföring och provfisken. SCB utgår från att enkätundersökningar,
journalföring och provfisken i första hand är underlag för förbätt-
rade beståndsskattningar och fiskevård och inte skall vara underlag
för den officiella statistiken avseende fångster. SCB:s kontakter med
statistikanvändarna visar att en förbättrad statistik över fiskbe-
stånden i kustområdet är angelägen. Den officiella statistiken över
det kommersiella fiskets fångster, vilken också omfattar fångsterna i
det kustnära fisket, bör även framledes baseras på loggboksstatistik
och landningsstatistik. Det vore, vilket ovan framhållits, en fördel
om det kustnära fisket bättre kunde definieras och det därigenom vore
möjligt att särredovisa.
SCB genomför sedan början av 1940-talet årligen en deklarationsun-
dersökning av ett urval yrkesfiskare. Undersökningarna baseras på
självdeklarationer och bl.a. redovisas ett beräknat kontant netto av
fiske samt taxerad förvärvsinkomst, inkomst av kapital och förmögen-
het. Kontant netto av fiske definieras som det som återstår av årets
fiskeverksamhet då bruttointäkterna av fisket reducerats med drifts-
kostnader och utgifter för reparation och underhåll. Kontant netto av
fiske avser således resultatet av årets fiskeverksamhet före
resultatregleringar och värdeminskningsavdrag och speglar därmed
årsresultatet tydligare än taxerad förvärvsinkomst. SCB vill peka på
att dessa undersökningar kan användas för att belysa den relativa
förändringen mellan olika år och mellan olika regioner och därmed
utgöra ett bidrag till beslutsunderlag om t.ex. regionala stöd.
SCB har årligen sedan år 1983 genomfört undersökning på vatten-
brukets område. Inriktningen och avgränsningen av undersökningen var
ett resultat av diskussioner med företrädare för näringen och berörda
myndigheter samt med hänsynstagande till statistikkrav från interna-
tionella organisationer. Det har under åren framförts önskemål om
utökningar av vattenbruksstatistiken och SCB har framfört ett antal
sådana i samband med verkets anslagsframställningar. Önskemålen har
bl.a. avsett att produktionen av fisk till sportfiskeändamål borde
belysas liksom sättfiskproduktionen. Vidare har önskemål framförts om
statistik över vattenbrukets miljöpåverkan. Statens naturvårdsverk
har under år 1993 givit ut allmänna råd "Fiskodling - planering,
tillstånd, tillsyn". I denna publikation finns även förslag till
miljörapport att använda i samband med uppgiftsinhämtande från före-
tagen. Utredningen anser att det skulle innebära en effektivisering,
bl.a. ur den enskilde odlarens synvinkel, om SCB och länsstyrelserna
samordnar uppgiftsinhämtandet. Om resurser på detta sätt kan frigöras
finns, enligt utredningen, angelägna statistikbehov på vattenbrukets
område. SCB har i yttrande till Naturvårdsverket den 18 november 1993
över förslag till allmänna råd om miljörapport redovisat bl.a. syn-
punkter på hur miljörapporterna generellt bör vara utformade för att
utgöra ett bra statistiskt underlag. Det konstateras därvid att med
nuvarande förslag till förändringar av miljörapporter så kommer inte
de statistiska behoven av underlagsdata i väsentliga delar att kunna
tillgodoses.
Då det gäller samordning av uppgifter på vattenbrukets område är
det SCB:s bedömning att detta endast marginellt kan förenkla före-
tagens uppgiftslämnande. SCB:s uppgiftsinsamling baseras på uppgifter
från samtliga personer eller företag som beviljats odlingstillstånd.
Statistiken avser bl.a. belysa antalet verksamma företag, odlings-
teknik, odlingens inriktning samt matfiskproduktionens omfattning och
saluvärde. Länsstyrelsernas uppgiftsinsamling utgör grund för upp-
följning av framför allt miljöskyddslagen och hur företagets verksam-
het sker i enlighet med beviljade tillstånd. Tillstånd enligt miljö-
skyddslagen krävs enbart om företagens produktion överstiger 10 ton
per år. De uppgifter som enligt Naturvårdsverkets förslag till miljö-
rapport skall samlas in av länsstyrelserna skiljer sig i väsentliga
avsnitt från de som SCB samlar in. Förslaget till miljörapport kan, i
dess nuvarande utformning, inte ligga till grund för en vattenbruks-
statistik. För det första, och som nämnts ovan, omfattar länsstyrel-
sernas uppföljning inte de mindre producenterna. För det andra är
produktionen inte fördelad på sättfiskproduktion, matfiskproduktion
och produktion till sportfiskeändamål. För det tredje saknas upp-
gifter om antalet odlingskassar, bassänger, jorddammar etc. och för
det fjärde saknas helt uppgifter om produktionens värde. Att belysa
vattenbrukets totala produktion kan medföra vissa redovisnings-
problem. Bl.a. måste övervägas hur produktionen av sättfisk skall
mätas och redovisas. Sättfisk är ingen slutprodukt utan kan antingen
odlas vidare till matfisk, och kommer då att ingå i matfiskproduk-
tionen, eller också kan sättfisken sättas ut i vildvatten. Inom EU
pågår nu förberedelser för att också vattenbruket skall omfattas av
statistikreglering. Förutom uppgifter om matfiskproduktion, värde och
odlingsteknik, dvs. sådana uppgifter som nu ingår i SCB:s vatten-
bruksundersökning planeras också att uppgift om sättfiskproduktionen
uttryckt i antal (ej vikt) samt att uppgift om sysselsättningen i
näringen skall ingå i rapporteringen till EU:s statistiska kontor,
Eurostat. Dessa tillkommande krav på vattenbruksstatistiken kan
också, inom ramen för EES-avtalet, komma att påverka Sverige. SCB
ställer sig positiv till att undersökamöjligheterna till och förut-
sättningarna för en innehållsmässig samordning av länsstyrelsernas
och SCB:s uppgiftsinsamling. Skälet till detta är främst att en
samordning skulle kunna möjliggöra en statistisk redovisning av
vattenbrukets miljöpåverkan och att vattenbrukets totala produktion
bättre skulle kunna belysas. Förutsättningen för en samordning är
dock, enligt SCB, att frågorna om innehåll, tidhållning och sekretess
får en tillfredsställande lösning. I och med att Naturvårdsverkets
allmänna råd angående fiskodling nu är tillgängliga finns förutsätt-
ningar för en mer enhetlig behandling av dessa frågor mellan olika
länsstyrelser. Tidigare har länsstyrelserna, i varje fall enligt
SCB:s uppfattning, hanterat uppgiftsinhämtandet på mycket olika sätt.
Skall en samordning mellan länsstyrelserna och SCB vara möjlig och om
uppgifterna också skall kunna användas för en rikstäckande statistik
är en grundförutsättning att uppgiftsinsamlandet likformas. Då är
det, enligt SCB:s uppfattning, inte tillräckligt med allmänna råd som
länsstyrelserna kan välja om de skall följas eller ej. En uppenbar
risk vid samordning är att statistikredovisningen försenas jämfört
med dagsläget beroende på att många parter är berörda. Det är inte
bara länsstyrelser som är involverade i arbetet vad gäller miljö-
rapporteringen. Vissa kommuner har av länsstyrelserna tagit över
tillsynen av kommunens odlingar och därmed har dessa kommuner också
tagit över uppgiftsinsamlingen från odlarna. Sekretessfrågorna är
också väsentliga att bedöma vid ett eventuellt samordnat insamlande,
inte minst med tanke på de ekonomiska uppgifternas betydelse. SCB:s
insamling av uppgifter omfattas av statistiksekretessen medan läns-
styrelsernas och kommunernas uppgiftsinsamling saknar sekretesskydd.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Utredningen föreslår en
omfördelning av medel för forskning och utveckling. Länsstyrelsen
vill här erinra om att resurserna för havsforskning under senare år
har förstärkts på ett påtagligt sätt inom Göteborgs Universitets
Marina forskningscentrum, i synnerhet i Havsfiskelaboratoriets närom-
råde. Detta öppnar nya forskningsmöjligheter inom Fiskeriverkets
forskningsavdelningar. Samarbete genom bl.a. en delad professur
mellan Kristineberg och Havsfiskelaboratoriet, har redan påbörjats
och bör kunna utvecklas. Det bör också understrykas att Västerhavet
med sin artrikedom och sin höga produktionsförmåga är centrum för ett
diversifierat svenskt havsfiske. Det är utomordentligt angeläget att
utveckla kunskapen om fiskbestånden i Västerhavet, att utveckla
redskap som är ekonomiska samtidigt som de är skonsamma mot bestånden
och att värna Kattegatt och Skagerrak i internationella sammanhang.
Här kan påpekas betydelsen av att forskningen bör knytas närmare
näringsutövarna. Den kommersiellt tillämpningsbara forskningsinsatsen
bör bättre kunna främjas.
Ett ökat främjande av kustfisket kräver kraftigt ökade FoU-insat-
ser. Kustzonens produktionskapacitet för ekonomiskt viktiga arter bör
undersökas.
Viktiga frågeställningar inom FoU-insatserna för kustfisket är bl.a.
- miljöns påverkan på produktionen av olika arter
- förvaltningsregler av de grunda havsområdena
- utsjöfiskets påverkan och följdverkningen på produktionen av
vissa arter (t.ex. torsk, makrill) inom kustzonen samt kust-
fiskets betydelse för produktionen av olika arter utomskärs
- behovet av ändrade trålgränser
- hur fångststatistiken för yrkes- och fritidsfisket kan
förbättras.
De arter på västkusten som särskilt bör uppmärksammas är havs-
kräfta, räka (inre fjordar), hummer och krabba, men även mer
vandrande arter som torsk, makrill, ål och skarpsill är mycket
intressanta arter för kustfisket liksom flera plattfiskarter. Här kan
också nämnas att försöksfiske efter hjärtmussla och valthornmussla
har inletts. Arterna är av intresse för exportmarknaden. Lax och
havsöring är arter särskilt värdefulla för fritidsfisket. Uppvandring
av lax har skett i flera havsöringvattendrag under den senaste
10-årsperioden. Uppvandring av lax har även skett av främmande, odlad
lax i länets viktigaste och ur genetisk synpunkt mest skyddsvärda
laxvattendrag. Länsstyrelsen ser det som mycket angeläget att en plan
upprättas för laxvården av samtliga västkustens laxstammar. Nyligen
konstaterade furunkulosangrepp på lax i Göta älv understryker detta
behov. Samtidigt som insatser görs på utbudssidan - både genom s.k.
effort-begränsningar och genom stöd till fiskeriföretag - är det
viktigt att understryka att efterfrågan är den helt avgörande
förutsättningen för fiskerinäringens framtid. Endast genom en växande
efterfrågan på svenskfångad fisk på den inhemska marknaden och ex-
portmarknaden kan det skapas underlag för tillväxt och förnyelse av
svensk fiskerinäring. Kvaliteten hos produkten är här en nyckel-
faktor. Utredningen har tagit fasta på det utbudsöverskott som finns
inom sill/strömmingfisket. Den kampanj som inleds våren 1994 med
syfte att öka konsumtionen av sill/ strömming kan få positiva
effekter på efterfrågan och därmed leda till ökade intäkter för
yrkesfiskarna. I denna kampanj bör marknadsföring av sillfärs ingå.
För att undvika reklam för enskilda varumärken baserade på sillfärs
bör själva begreppet, som torde vara helt okänt för merparten av
konsumenterna, introduceras i en bred och omfattande kampanj. Det har
visat sig att sillfärsen kan ligga till grund för utomordentligt
smakliga och nyttiga produkter, men tyvärr har dessa produkter trots
flera år av produktutveckling, ännu inte nått fram till marknaden.
För att så effektivt som möjligt kunna utnyttja samhällets utbild-
ningsresurser är det viktigt med samverkan. Utbildning på olika
nivåer inom fiskets område är viktigt. Länsstyrelsen ser positivt på
förslaget om att Fiskeriverket bör ta på sig ansvaret för den samlade
informationen tillsammans med resp. länsstyrelse, som har ett uttalat
regionalt ansvar för utbildningsfrågor. Stora förändringar har skett
och kommer att ske på fiskets område, EES-avtal, eventuellt EU-med-
lemskap, nya stödformer och den nya fiskelagen. Ett stort utbild-
ningsbehov finns. Dessutom tillkommer behov av utbildning inom
ekonomi, marknadsföring, data-tele-område. Flexibilitet, anpassning
till nya förutsättningar och marknadsorientering är nyckelord för en
yrkesfiskare i dag. Erfarenheterna visar att förutsättningarna för
ett framgångsrikt företagande ökar då utbildningsnivån höjs. Läns-
styrelsen anser att utbildningsnivån för fisket är för låg. Utbild-
ningen bör förstärkas på alla nivåer.
Den nuvarande fiskevårdslinjen utgör den enda egentliga rekryte-
ringsbasen för fiskeritjänstemän inom statlig och kommunal admini-
stration m.m. Utbildningen behöver förstärkas inom bl.a. biologi och
ekologi, men även inom den del som omfattar yrkesfisket. Den är i dag
eftersatt. En utbildning bättre anpassad till fiskerinäringens behov
bör gynna utvecklingen inom fiskets område. En viss rekrytering sker
från fiskevårdslinjen till yrkesfisket. Utbildningen utgör en viktig
del för den biologiska förståelsen inom det kommersiella fisket.
Länsstyrelsen vill särskilt betona utredningens förslag att bevilja
medel för byte till redskap med bättre selektivitet. Satsning av
redskapsutveckling bör ha hög prioritet.
Länsstyrelsen har sedan flera år arbetat med kustfiskefrågor, bl.a.
genom utredningar, glesbygds- och projektstöd. Kustfisket är viktigt
för sysselsättningen i skärgården. Det ger en betydande direkt
sysselsättning och dessutom underlag för andra verksamheter som båt-
och redskapstillverkning, distribution och förädling av fisk samt
försäljning av insatsvaror. Ett regionalt stöd förbättrar förutsätt-
ningarna för fiskets utvecklande. Utredningens förslag om en särskild
satsning på kustfisket är positivt. Det är angeläget att förbättra
kunskapen om de bestånd som är aktuella för kustfisket och de fak-
torer som styr deras tillväxt. I linje med detta ligger även utveck-
lingen av redskap som är selektiva och skonsamma mot bestånden. Både
kustlaboratoriet i Kungsbacka och Havsfiskelaboratoriet i Lysekil är
nyckelresurser i detta sammanhang. Havskräfta är den viktigaste en-
skilda arten i västkustens kustfiske. Fisket måste därför bedrivas på
en nivå som kan ge framtida generationer av kustfiskare en god
utkomst.
Kustzonen utgör ett mycket viktigt uppväxtområde för en rad olika
arters ungfisk som torsk, makrill, skarpsill och olika plattfiskar-
ter. Användandet av selektiva fiskeredskap är därför särskilt ange-
läget inom dessa vattenområden. Räk- och kräftfisktrålar, burar,
mjärdar, tinor och ryssjor bör därför utvecklas mot ökad selektivi-
tet. Inom ett område där en eller flera kommersiellt viktiga arter
kan fiskas med selektiva redskap bör detta fiske ha företräde. Skall
bestånden kunna utnyttjas effektivt/ekonomiskt i ett kustfiske måste
graden av exploatering av samma fiskbestånd i utsjöfisket starkt
beaktas. För hård beskattning av bestånden utomskärs drar undan
förutsättningarna för ett stabilt kustfiske. Utredningen har inte
framhållit den roll den fysiska planeringen har för det grundläggande
skyddet av värdefulla fisk- och kräftdjursbestånd och dessas livs-
miljöer. De kommunala översiktsplanerna har stor betydelse - inte
enbart för skyddet av bestånden - utan utgör också ett nödvändigt
stöd för en fortsatt utveckling av fiskerinäringen. Inom ramen för
planarbetet ges förutsättningar för bl.a. bibehållandet av fiske- och
landningshamnar, erforderliga markdispositioner för fiskets service-
näringar och sjöbodar. Den fysiska planeringen som tillgodoser
fiskets intressen spelar därför en avgörande roll för hela fiskeri-
näringen. Inte minst kustfiskets utveckling. På motsvarande sätt
inarbetas i översiktsplanerna nödvändiga förutsättningar för
fritidsfisket. Länsstyrelsen deltar också i ett kontinuerligt arbete
att tillvarata fiskets intressen i ärenden, som faller under vatten-
lagen, naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Tidigt tillträde för
länsstyrelsen i planeringen och i samråd möjliggör ett effektivare
tillvaratagande av fiskets intressen. Länsstyrelsens roll som infor-
matör är här en viktig del i fiskevårdsarbetet. Länsstyrelsens arbete
med att tillskapa skydd för områden av högt bevarandevärde säker-
ställer i flera fall också fiskets intressen. Som exempel kan nämnas
marina reservat. Utredningen har inte heller tagit upp fisketillsynen
som en del av fiskevården. Länsstyrelsen anser att fisketillsyns-
verksamheten fyller en viktig funktion i skyddet av de för kustfisket
intressanta arterna. Särskilt gäller det arter som hummer, lax,
öring, havskräfta och torsk. Behovet av fisketillsyn har kraftigt
ökat genom den nya fiskelagens tillkomst och nya bestämmelser för
fisket. Medel till fisketillsynen bör kraftigt förstärkas. Det är
möjligt att lokalt kunna kombinera funktion av landningskontroll av
fisk och fisketillsynsverksamhet. Det är viktigt att medel regel-
mässigt avsätts för fisketillsynsarbetet, så att verksamhet och kom-
petens kan utvecklas.
Utredningen pekar också på avsättningsproblematiken, att kunna
tillgodose marknaden med lämpliga varor vid lämplig tidpunkt till
rätt pris. Detta är en fråga som ofta diskuteras och olika försök har
gjorts. Under hösten 1993 har i Lysekil påbörjats ett projekt med en
sumpningsanläggning för blötdjur. Projektet stöds ekonomiskt av läns-
styrelsen via Stiftelsen Bohus Promotion och Gullmarnfonden. Anlägg-
ningen skall lagra blötdjur under kontrollerade former, distribuera
och marknadsföra. På detta vis skall kontinuitet i leveranser kunna
skapas. Länsstyrelsen vill understryka angelägenheten av utvärdering
av nya fiskelagen. Det är viktigt att länsstyrelsens erfarenheter här
kan tillgodogöras.
Det är viktigt att det finns möjligheter till kompletteringssyssel-
sättnig i skärgården. Vattenbruket liksom kustfisket kan vara en
sådan sysselsättning. Länsstyrelsen har genom projektmedel, gles-
bygdsstöd m.m. sedan länge varit engagerad i vattenbruket i länet.
Länsstyrelsen har inget att erinra mot de förslag till ytterligare
utredningar och studier som föreslås. Dessa bör dock utföras i nära
samarbete med länsstyrelserna som har kvalificerade kunskaper om
odlingarnas miljöpåverkan, fisksjukdomar och i viss mån även om
vattenbrukets ekonomi. Musselodlingen i länet är nu framgångsrik inte
minst på exportsidan. Det är en resurs som inte utnyttjas fullt ut
och borde kunna utvecklas mer. Det återstår mycket forskning och ut-
vecklingsarbete innan det går att satsa på nya verksamheter inom
området. De åtgärder för att främja utvecklingen inom vattenbruket
som föreslås är därför av stor vikt. Musselodlingens framtid är
mycket avhängig en säker och löpande kontroll av musslorna med
avseende på konsumtionshygien. Analyserna är kostsamma. Ett riktat
stöd från samhällets sida till denna verksamhet skulle stärka
näringen i sin helhet och bör kunna återföra medel från de export-
möjligheter som finns. De statliga lånegarantier som finns att tillgå
kan få stor betydelse vid expansion av näringen, då banker och andra
kreditinstitutioner blivit mer restriktiva. Även teknikutvecklingen
ställer krav på kapital. Bl.a. områdena lasthanterings- och tran-
sportsystem, hygien och kvalitetskrav men även biomedicin.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget innebär att FoU-verksamhet
rörande fisksjukdomar samt biologisk mångfald och bevarande av arter
lyfts fram. Därigenom förstärks insatser inom områden som utgör hörn-
pelare för vården av fiskbestånd. I sammanhanget kan även betonas
behovet av fiskekologisk forskning. Ämnesområdet innefattar bl.a.
möjligheten att utveckla skördestrategier för fiskbestånd som be-
skattas för hårt. Överutnyttjande är ett av fiskets största problem
och en anpassning till olika beskattningsmodeller är en angelägen
målsättning för skötseln av sjöar och vattendrag med attraktiva
bestånd av bl.a. laxfiskar. För Jämtlands län är bl.a. bevarande-
frågor med inriktning på strömmande vatten inkl. ändamålsenliga
regleringar av sportfisket av mycket stort intresse. Ett förslag till
forskningsprogram med denna inriktning har på länsstyrelsens uppdrag
tagits fram inom vattenbruksinstitutionen, Sveriges lantbruksuniver-
sitet, i Umeå. I programförslaget föreslås den biologiska mångfalden
som sammanhållande tema för forskning kring Ammerån. En central fråga
är hur människans utnyttjande av resurser i och kring ån, t.ex. i
form av fiske och skogsbruk, kan ske utan att mångfalden utarmas.
Beträffande de finansieringskällor, som kommit fisket till del i
Jämtlands län ingår ett särskilt stöd från regeringen inom ramen för
"Jämtlandspaketet". Anslaget om totalt 5 miljoner kronor har använts
till fiskevårdsåtgärder under en 3-årsperiod (1991-1993).
Länsstyrelsen hänvisar till vad som sagts om fiskets betydelse för
glesbygd i Norrlands inland. Fisketurismen är exempel på ett område
som ger mycket goda effekter av regionalekonomiska insatser. Sats-
ningar på att ta tillvara och utveckla denna sektor bör ses som en
riksangelägenhet.
Länsstyrelsen delar utredningens syn på möjligheterna att utveckla
insjöfisket och öka avsättningen av fiskarter som gädda, abborre, ål,
sik och siklöja. Exportinsatser inriktade på Europamarknaden med
fiskprodukter från svenska insjöar utgör en till stora delar outnytt-
jad möjlighet. I de fiskeplaner som tagits fram av länsstyrelsen för
kommunerna i länets östra delar ingår åtgärder för att utveckla ett
näringsmässigt fiske. Målsättningen är bl.a. att utveckla en produk-
tion av högprisprodukter (ål, sikrom) för den inhemska marknaden samt
gädda, abborre och lake för exportmarknaden.
Avsnittet behandlar ett flertal angelägna områden, bl.a. behovet av
en producentorganistion, ett ersättningssystem vid stormskador,
fortsatta undersökningar över vattenbrukets miljöpåverkan, FoU-insat-
ser vid avel, fisksjukdomsfrågor samt en effektiviserad vattenbruks-
statistik. Med hänsyn till vattenbrukets fortsatta utveckling samt
situationen för vildfiskbestånd vill länsstyrelsen särskilt betona
vikten av förebyggande insatser mot fisksjukdomar. Ett positivt
fisksjukdomsläge är av avgörande betydelse såväl för länets mer än
100 vattenbruksföretag som för fisketurismen. Internationellt sker
för närvarande svenska EES-förhandlingar med målsättningen att för-
hindra införsel av smittsamma fisksjukdomar till landet via vatten-
bruksprodukter på en marknad utan gränskontroll. Sverige ansöker
därvid om att bli frizon för vissa virussjukdomar. Därtill söks s.k.
tilläggsgarantier för andra sjukdomar och smittämnen. Det är ytterst
angeläget att överenskommelser kan nås om importstopp av fisk från
regioner i Europa där dessa fisksjukdomar förekommer. Beträffande
ett ökat statistikbehov utvecklar länsstyrelsen för närvarande ett
omfattande dataregister för länets fiskodlingar. En god kompetens om
den samlade fiskodlingsproduktionen byggs upp, som kan klara de behov
av information om verksamhetens inriktning m.m. som utredningen
påtalar.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Utredningen förordar att en särskild
fiskevårdsavgift skall tas ut för att på det sättet få medel till
bl.a. fiskevårdande insatser. Frågan om en allmän fiskevårdsavgift
har debatterats under en följd av år. Olika utredningar har lagt fram
förslag om införande av en sådan. Svårigheten att kunna administrera
en sådan avgift och formerna för att ta in den har gjort att förslag
om sådan avgift hittills avvisats. Länsstyrelsen anser att de skäl
mot en avgift som tidigare anförts kvarstår. Utredningen har i vart
fall inte redovisat några nya metoder som skulle göra det enklare att
ta in avgiften än vad tidigare utredningar förutsett. Enligt läns-
styrelsens mening är det betydligt bättre att finanisera fiskevårds-
insatser genom restitution av bensinskattemedel. Utredningen föreslår
en sådan men föreslår samtidigt att restitutionen skall gå tillbaka
till enskilda fiskare. Enligt länsstyrelsens mening bör i stället
restitutionen i dess helhet gå till Fiskeriverket, som sedan har att
använda medlen för fiskevårdsinsatser av olika slag.
Länsstyrelsen anser i likhet med utredningen det vara rimligt att
en tillsynsavgift utgår för vattenbruket speciellt med hänsyn till
att dessa anläggningar ofta orsakar klagomål från allmänheten vilket
kräver besök på platsen för att reda ut eventuella missförhållanden.
Enligt länsstyrelsens mening borde en viss "bonus" på avgiften kunna
utgå och kopplas till odlingens närsaltutsläpp (p) i relation till
produktion och ej till odlingens storlek. I samband med utbrott av
sjukdomar i vattenbruksföretagen drabbas dessa ofta av stora kost-
nader vid sanering av odlingsutrustning och andra åtgärder vilka
vidtages för att erhålla en sjukdomsfri odling. Länsstyrelsen anser
att sjukdomsbekämpningen skulle effektiviseras och underlättas om
sjukdomsdrabbade vattenbruksföretag kunde få statligt stöd i form av
bidrag (avskrivningslån) till anskaffning av utrustning och ny teknik
i samband med sjukdomsbekämpning. Av denna anledning föreslår läns-
styrelsen att i Förordning om statligt stöd till yrkesfisket m.m.
(1993:382) görs erforderliga ändringar för att möjliggöra detta stöd.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har inga direkta kommentarer till
de FoU-områden som utredningen särskilt pekat på men vill understryka
vikten av en helhetssyn på fisket och behovet av forskning som t.ex.
kan belysa vilka ekonomiska effekter ett havsfiske efter lax har för
ett turistinriktat fiske efter lax i Norrlands inland.
Utredningen föreslår att ett stöd för investeringar i redskap med
bättre selektivitet införs men vill samtidigt begränsa det till
investeringar i större omfattning. Om man då har som utgångspunkt
investeringar i våra större fiskeartyg innebär det att småskaligt
kustfiske utesluts från stödet. Om stödet begränsas enligt utred-
ningens förslag bör ändå investeringen sättas i relation till fiske-
företagets storlek.
I utredningens delbetänkande föreslogs ett transportstöd för fisket
i Bottniska viken vilket motiverades av långa avstånd och gles be-
folkning. Länsstyrelsen anser att dessa motiv är mycket starka och
stämmer också väl överens med de positioner som Sverige slagit fast i
EG-förhandlingarna. Det regionalpolitiska stödet för fisket bör
alltså begränsas till de områden som föreslagits i utredningens del-
betänkande. Utöver långa avstånd och gles befolkning missgynnas
fisket i Bottniska viken av de klimatmässiga förutsättningarna som på
ett mycket påtagligt sätt påverkar lönsamheten i fisket.
Det kustnära fisket är ofta väl anpassat till beståndssituationer
och medför överfiskning av fiskbestånden. Det kustnära fisket har
goda förutsättningar att bedrivas med lönsamhet om fiskbestånden är
normala. Närheten till fiskeplatserna och små investeringar är
grunden för kustfiskets lönsamhet. Ett stort problem för det kustnära
fisket i dag är att de överfiskningar av fiskbestånden som sker i
havsfisket drabbar även kustfisket och därför är det viktigt att man
vid fördelning av kvoter och effort-begränsningar verkligen tillämpar
en helhetssyn på fisket. Utredningen behandlar endast översiktligt
kompensationsutsättningars betydelse för laxfisket och "sjukdomen
M74". Det bör i detta sammanhang nämnas att effekter av M74 drabbar
naturlaxbestånden på ett allvarligare sätt än den odlade laxen.
Fisket som underlag för turism har stora utvecklingsmöjligheter
både i kustområden men kanske framför allt inlands- och fjällområden.
Den viktigaste förutsättningen för denna verksamhet är dock att det
finns fisk och detta måste beaktas när beslut tas om fiskeresursernas
fördelning. Här krävs en helhetssyn på fisket. Det finns relativt
stora brister i dagens fångststatistik och utredningens förslag om
kompletteringar genom enkäter m.m. är bra. Enkäter är emellertid rätt
komplicerade och det som saknas är helt enkelt resurser för genom-
förande.
Här som på många andra ställen föreslår utredningen utsättningar
för att förbättra tillgången på fisk. Länsstyrelsen finner det dock
tveksamt att i allmänna ordalag föreslå utsättningar av lax och öring
mer eller mindre generellt när det finns så många exempel på att
omfattande utsättningar av dessa arter på ett allvarligt sätt skadar
de naturliga bestånden. Ett väl anpassat fisketryck och åtgärder av
biotopkaraktär är de medel som framför allt bör användas inom fiske-
vården såväl i sötvatten som kust- och havsområden.
Som länsstyrelsen tidigare framhållit bör det regionala stödet i
första hand användas som kompensation för klimatmässiga och demogra-
fiska förhållanden på norrlandskusten. Detta synes också vara utred-
ningens uppfattning liksom Sveriges förhandlingsposition i EG-för-
handlingarna.
Fiskbranschens riksförbund stöder förslagen om forskning och utveck-
ling baserade på fiskråvara från arter som det i dag är svårt att få
avsättning för. Detta torde också falla inom ramen för de åtgärder
som stöds av EG/EU.
Sveriges fiskares riksförbund: Ett kustnära fiske är en förutsättning
för en levande skärgård med bosättning hela året och inte bara under
sommarmånaderna. SFR instämmer i de synpunkter beträffande förutsätt-
ningar för det kustnära fisket som framföres. Förbundet vill i detta
sammanhang särskilt peka på förslaget om att avskaffa skatten på
bensin som användes av yrkesfiskefartyg. Härigenom skapas rättvisa på
detta område, eftersom med dagens system de fiskare som använder sig
av bensindrivna båtar missgynnas jämfört med dem som använder skatte-
befriad dieselolja. Bensindrivna, snabba mindre båtar användes i
kustnära och småskaligt fiske, t.ex. ålfiske, där många redskap på
olika platser långt från varandra skall vittjas på samma dag.
Utredningen pekar på att bildande av fiskevårdsområden är en av
hörnstenarna i den svenska fiskevården och föreslår inga ändringar.
Samtidigt pekas på att problem uppstått kring nyttjandet av vatten
mellan fiskevårdsområden och enskilda yrkesfiskare, vilket hårt
drabbat berörda yrkesfiskare. SFR tillstyrker därför utredningens
förslag att Fiskeriverket bör ges i uppdrag att göra en genomgång av
problemets omfattning och att göra en teknisk översyn av lagen om
fiskevårdsområden för att vid behov lämna förslag på ändring för att
bättre tillgodose yrkesfiskets intressen. Förbundet vill uppmärksamma
departementet på det förhållandet att Jordbruksministerns direktiv om
främjande av insjöfisket inte uppfylls av ett utredningsförslag.
Särskilt i de stora sjöarna upplever yrkeskåren en stark negativ
press i dag. Detta gäller särskilt Vänern och de allokeringsproblem
som döljs bakom biologisk argumentation. Detta bör på allvar uppmärk-
sammas av departementet.
Vattenbrukarnas riksförbund: Det framskymtar i utredningen men kunde
gott ha klarlagts tydligare att vattenbruket i många avseenden kan
jämställas med annan djurproduktion. Samma möjligheter, rättigheter
och skyldigheter bör enligt VRF gälla som för andra "areella nä-
ringar". Speciellt bör en likartad tillsynsavgift uttas på 1 500 kr
årligen vid en produktion av mer än 100 ton fisk per år. Utredningen
nöjer sig med att föreslå en begränsning av tillsynsavgiften. VRF
anser också att samma regler som gäller för fiske, jordbruk och
renskötsel när det gäller uppförande av ekonomibyggnader vid tillämp-
ning av plan- och bygglagen också skall gälla vattenbruk. VRF är
kritiskt till utredningens förslag att foderregleringsmedel bör kunna
användas för enskilda företag, som önskar ställa om sin produktion
till förmån för året-runt försäljning av färsk fisk. VRF har en
längre tid arbetat för en sådan omställning, men ekonomiska svårig-
heter har medfört att odlingsföretagen inte har haft kraft att genom-
föra omläggningen av sin produktion. Ett tillfälligt omställningsstöd
under 2-3 års tid var därför ett av VRF:s viktigaste förslag i utred-
ningen. Utredningen har kommit till samma slutsats som VRF om behovet
av ett omställningsstöd, men föreslår alltså att odlarnas egna inbe-
talade pengar skall användas. Branschen har dock i nuvarande läge,
där de senaste fem årens svaga marknadsläge har förstört odlarnas
kapitalsituation, behov av utifrån kommande stödpengar. De pengar,
som branschen själv har betalat in i foderavgifter, behövs för en rad
andra åtaganden, bl.a. för att bekosta marknadsföring av svenskodlad
regnbåge, framtagande av en kvalitetsnorm för utsättningsfisk till
sportfiskevatten, riksförbundets verksamheter och eventuellt stöd
till Fiskhälsans verksamhet. I samband med en svensk anslutning till
EU kommer foderavgifterna att försvinna och därigenom foderregle-
ringsmedlen. Detta betyder lägre produktionskostnader för företagen,
vilket är positivt men också en omläggning av avgiftssystemet till
förbundet och till förbundet knutna aktiviteter. Under en övergångs-
period måste det därför finnas en ekonomisk reserv av foderregle-
ringsmedel att utnyttja. Om utredningens förslag genomförs är det en
överhängande risk att svårigheter snart uppstår beträffande övriga
åtaganden. VRF föreslår därför att ca 3 miljoner kronor årligen av
stödmedel tillförs branschen under en begränsad tid. Detta skulle i
så fall vara de enda utifrån kommande medel som branschen någonsin
erhållit, med undantag för regionalpolitiskt beslutade medel.
Utredningen anser att bildande av en producentorganisation (PO)
skulle vara ännu viktigare för att klara omställningen till året-runt
försäljning. VRF delar inte den uppfattningen därför att en PO i sig
genererar inte de pengar som behövs för omställningen. Tvärtom, en
sådan organisation kostar pengar att sätta upp, även om bidrag utgår
för detta. Svårigheten med omställningen ligger i att det under över-
gången behöver satsas pengar som man inte har och som behöver satsas
i löpande kostnader där lånegarantierna inte gäller. Det är också
mycket viktigt att denna omställning kommer till stånd omedelbart och
att därför stimulansen för detta sätts in snarast. VRF har hävdat att
avgifterna som är lagda på svenskt vattenbruk är högre än i våra
nordiska grannländer vilket ger svenska odlare sämre konkurrensläge.
Utredningen tar upp dessa aspekter utan att komma till någon klar
konklusion. Man behandlar miljöavgifterna för sig och fiskhälsokost-
nader för sig. Slår man samman dessa avgifter och tar hänsyn till
odlingarnas genomsnittsstorlek, finner man dock att kostnaderna per
producerat ton är väsentligt högre i Sverige.
Utredningen säger att skillnader i företagsbeskattningen etc.
mellan de nordiska länderna "kan vara väl så viktiga att beakta".
Utredningen medger att inga sådana jämförelser har gjorts och det är
då svårt att förstå slutsatsen i föregående mening. I stället drar
utredningen med det uttalandet bort uppmärksamheten från det faktum
att konkurrensläget ur det perspektiv som angetts ovan är ojämlikt.
Utredningen fastslår klart och tydligt att det föreligger behov av
närmare studier om vattenbrukets miljöpåverkan och utveckling av
bättre mätmetoder för att kunna fastlägga detta. VRF har starkt
kritiserat de höga kostnader, som i dag läggs på många odlingsföretag
för recipientundersökningar. Dessa spridda prover både i tid och rum
ger inga som helst vetenskapligt fastställda resultat, utan avkrävs
odlaren mera för formens skull. Ordentligt upplagda vetenskapliga
försök är det enda som kan ge de svar om odlingarnas miljöpåverkan
som man eftersträvar. Orsakerna till behovet av dessa undersökningar,
trots tidigare gjorda försök, är att utvecklingen inom området foder
och utfodring, precis som utredningen påpekar har varit så snabb att
odlingarnas miljöpåverkan har minskat enormt. Trots det gäller de
gamla normerna vid tillståndsgivning, antingen det gäller nya eller
utökade tillstånd. Svenska odlare har betydande svårigheter att få
tillräckligt stora tillstånd för att medge god konkurrensförmåga.
När det gäller fisksjukdomar pekar utredningen på behovet av mer
kunskap rent generellt, en bedömning som delas av VRF. Formule-
ringarna är dock rätt svepande medan VRF har pekat på mer konkreta
åtgärder för att sänka de höga kostnader som blir ett resultat av att
antalet näringsutövare är få, samtidigt som en basorganisation för
fiskhälsofrågor kräver en viss storlek. En åtgärd för att sänka kost-
naderna är att utnyttja den veterinära basorganisation som finns inom
jordbruket. En annan är att kostnader inom fiskhälsovården som är
orsakade av den allmänna fiskevårdens behov, måste bekostas av andra
än vattenbruket. Ytterligare andra åtgärder är en förstärkning av
kompetensen och resurserna för att bl. a. medge snabbare utprovning
och anpassning av diagnostiska metoder och vacciner för svenska för-
hållanden. Exempel på detta senare är andra generationens furunkulos-
vaccin som i Norge har använts mycket framgångsrikt, men som inte
finns tillgängligt i Sverige. Ett annat exempel är en diagnostisk
metod för BKD, den s.k. ELISA-metoden som ännu inte är godkänd i
Sverige. När det gäller smittspridning mellan odlade och vilda be-
stånd framhåller utredningen vikten av mer kunskap, vilket är bra.
Utredningen fastställer också, vilket är mycket viktigt, behovet av
ett fortsatt engagemang från samhällets sida för att uppfylla EG:s
direktiv 91/67 för att behålla status av godkänd zon eller tilläggs-
garantier. Utredningen nämner att det finns krav på obligatorisk
utslaktning vid vissa sjukdomsangrepp, något som i sällsynta fall kan
medföra ersättning till odlaren. I andra fall får odlaren själv
bekosta utslaktning och sanering utan någon som helst kompensation
för mycket stora ekonomiska förluster. Detta är djupt otillfreds-
ställande, där utredningen tyvär inte föreslår några åtgärder. All
tvångsslaktning bör enligt VRF bekostas av staten oavsett slag av
sjukdom. Utredningen framhåller vid upprepade tillfällen behovet av
mer forskning kring flera viktiga områden som i hög grad berör
vattenbruket. VRF instämmer helt i detta, inte minst behovet av att
stärka den tillämpade forskningen. Andra frågor tas upp tillfreds-
ställande av utredningen, såsom statistiken och imkuransavdraget vid
beskattningen. Utredningen pekar också på kräftfiskets, vilket i lika
hög grad bör gälla kräftodlingens, utvecklingsmöjligheter. En sista
fråga som inte berörts men som utredningen inte kan lastas för, där-
för att frågan aldrig kom upp under utredningsarbetet, gäller de för-
luster som många odlare drabbas av till följd av fridlysta arter i
den vilda faunan. Sälen kan i kustodlingar orsaka stora förluster
genom att åstadkomma hål i en kasse vid försöken att komma åt fisken
inuti. Hägern orsakar också omfattande skador, även om odlaren för-
söker skydda sig genom att spänna nät och linor över odlingen. Här
skulle man då lämpligen använda samma förfarande som vid annan djur-
hållning för att kompensera för förlusterna.
Laxforskningsinstitutet instämmer helt i utredningens bedömning att
forskning inom området "samband miljö - sjukdomsfrekvens/funktions-
rubbningar" måste prioriteras högt.
LFI instämmer även i bedömningen att en ökad koncentration av till-
gängliga resurser till tillämpad FoU inom för fiskerinäringen vitala
nyckelområden bör eftersträvas.
LFI vill betona att förutsättningen för att erhålla en högkvalita-
tiv fångststatistik är en ingående kännedom om de förhållanden under
vilka fisket bedrives. Detta innebär bl.a. att insamling av statistik
för kustfiske kräver utnyttjande av personal med god lokalkännedom.
För hantering av enkäter avseende icke licensierade fiskare och fri-
tidsfiskare måste sålunda lokal fiskeripersonal längs kusterna enga-
geras, annars blir inte statistiken tillförlitlig.
LFI understryker vikten av att samhället med all kraft verkar för
att Sverige skall uppnå och vidmakthålla status som sjukdomsfri zon
efter EES-avtalets ikraftträdande.
Kungl. skogs- och lantbruksakademien: Smittskyddet blir en av de
viktigaste frågorna att beakta för framtida fiske och vattenbruk. I
direktiv 91/67/EEC behandlas handeln med levande fisk och skaldjur.
Detta berör främst vattenbruksnäringen, men i det långa perspektivet
även vårt fiske och framför allt sportfisket. Frisk fisk kan bli en
av våra största tillgångar inom EG med hänsyn till bl.a. turist-
fisket. Frågan har klart samband med vattenbruket, fiskhälsokon-
trollen och satsningen på fisksjukdomsforskningen. Utredningen
föreslår att Sverige skaffar sig status som "approved zone" sjukdoms-
fri zon. Detta kräver ett omfattande kontrollprogram med frekventa
provtagningar i alla odlingar. Utredningen föreslår att bidrag till
sådana kontroller skall ges. Man påpekar också att verksamheten vid
Fiskhälsan AB, som delvis finansierats via foderavgiftsmedel måste få
framtida stöd. Foderavgiftsmedlen avskaffas dock till följd av jord-
bruksregleringens omläggning. I SOU 1992:136 sägs att förslag om
långsiktig finansiering av eventuella insatser skall komma i slutbe-
tänkandet. Inget specifikt nämns dock i SOU 1993:103, om hur Fisk-
hälsan AB skall stödjas. Däremot tas tankegången upp om en fiske-
vårdsavgift på 75 kr/år för alla sportfiskare. Detta skulle kunna ge
ca 50 miljoner kronor årligen. Dessa medel skulle delvis kunna använ-
das till fiskhälsovård. Inom fiskhälsovården finns problem. Fiskod-
larna betalar tunga avgifter för fiskhälsokontrollen men ersättning
på grund av utslaktning medges endast för virussjukdomarna IPN och
VHS, som omfattas av epizootilagen. Däremot ges ingen ersättning för
fiskbesättningar, som smittats med Furunkulos och BKD, vilka är
elakartade bakteriesjukdomar. Fiskodlingar med dessa senare sjukdomar
kan bli ett problem för närliggande odlingar. Frisk fisk är en
garanti för att bl.a. vårt sportfiske skall leva vidare. Vårt ekono-
miska utbyte är dåligt belyst i utredningen. Som exempel kan nämnas
sportfisket i Mörrumsbygden. Innan laxodlingen lades ned på grund av
smittsamma sjukdomar inbringade fisket 18 miljoner kronor per år till
turistnäringen (ca 10 gånger kilopriset på den fångade laxen).
Därtill kan läggas alla turister, som kom för att se fisken i
Mörrumsån. Totalt beräknades turistvärdet till 35-40 miljoner kronor
per år. Det är alltså av största vikt att vi satsar på fiskhälsovård
och fiskevård i Sverige. Med besvikelse konstaterar akademien att
relationen till jordbruk och skogsbruk endast nämns i förbigående.
Inte minst insjöfisket och dess outnyttjade potential kan bli ett
gott tillskott i glesbygderna. Ålfiskande bönder på Öland är ett
exempel. I flera landsändar har kräftodling blivit ett mycket viktigt
tillskott för bönder med egen mark och vattentillgångar, t.ex. på
Gotland.
Akademien vill i detta remissvar framhålla att fisket är en del av
det som benämns de areella näringarna. Vi vill betona att vattenbruk
liksom både kustfiske och insjöfiske kan vara viktiga komplement till
lantbruk. Att stödja utvecklingen av vattenbruk kan vara en väsentlig
insats för näringslivet i glesbygd. Eftersom vårt vattenbruk lever
under andra villkor än de som råder inom EG är det viktigt för fiske-
näringen att exempelvis EG:s ensidiga tullmurar för export av regn-
båge undanröjs. Vid en svensk anslutning till EG försvinner dagens
många konkurrenshinder.
5 Näringspolitiska åtgärder för fiskerinäringens främjande
Riksskatteverket: Utredningen föreslår att bensin, som används i
fiskefartyg skall undantas från skatt, eftersom dieselolja inte be-
lastas med skatt vid sådan användning. En motsvarande skattebefrielse
för bensin skulle gynna det kustnära fisket och insjöfisket, eftersom
det i huvudsak är dessa typer av fiske som nyttjar bensindrivna far-
tyg. Utredningen anser att skattebefriad bensin för fiskefartyg
skulle kunna märkas på samma sätt som skattebefriad dieselolja görs
i dag. Frågan om beskattningen av drivmedel för fartygsdrift kommer
att tas upp av den pågående energiskatteutredningen (Fi 1992:15). I
den utredningens uppdrag ingår bl.a. att EU-anpassa de svenska ener-
giskattebestämmelserna. Enligt de direktiv som gäller för beskatt-
ningen av mineraloljor inom EU skall inte bara dieselolja utan också
bensin undantas från skatt när drivmedlet används i fartyg, som be-
driver yrkesmässigt fiske. RSV ställer sig tveksamt till om ett
märkningssystem skulle vara en praktisk metod för att skilja mellan
beskattad och obeskattad bensin för de relativt obetydliga volymer
obeskattad bensin det skulle kunna bli fråga om. Inom EU har det ny-
ligen lagts fram ett förslag till direktiv för ett enhetligt märk-
ningssystem för dieselolja. Något sådant märkningssystem för bensin
har dock inte föreslagits. Utredningen menar att det är rimligt att
det schablonavdrag för ökade levnadskostnader, som RSV rekommenderat
i RSV Dt 1993:21 avseende kalenderåret 1993 vid fiskeresa, bör höjas
till samma belopp, som medges för löntagare vid resa i tjänsten utom
den vanliga verksamhetsorten som varit förenad med övernattning. RSV
är tveksamt till om inte det nuvarande schablonbeloppet för avdrag
för ökade levnadskostnader för yrkesfiskare normalt är tillräckligt
högt och vanligen täcker alla uppkommande merkostnader. RSV vill här
framhålla att om större ökning visas medges avdrag med styrkt belopp.
Vid utarbetandet av rekommendationen har kontakter hafts med före-
trädare för Sveriges fiskares riksförbund. Vid kontakterna har inte
framkommit något, som tyder på att schablonbeloppet är för lågt. RSV
avstyrker förslaget i denna del.
Utredningen anser att "fisk i odling" bör vid den skattemässiga
lagervärderingen jämställas med djur i jordbruk och renskötsel.
Enligt RSV:s mening bör särlösningar för vissa speciella branscher
undvikas. Att utvidga den särskilda regel som gäller för djur i jord-
bruk, som är en särskild ofta individualiserad form av tillgång och
som redan innan skattereformen särbehandlades, till fiskodling är
enligt RSV:s mening principiellt fel. RSV avstyrker förslaget om en
regeländring beträffande lagervärdering av "fisk i odling".
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förslaget om att jämställa
olika typer av yrkesfisken, genom att ge yrkesfiskare med bensin-
drivna båtar samma skattebefrielse som dieselanvändarna har, är en-
ligt länsstyrelsen ett genomtänkt och bra förslag. Förslaget har sär-
skilt gynnsam effekt på det kustnära fisket efter ål inom länet.
I utredningen föreslås åtgärder som innebär att svenskt fiske
jämställs med fisket i andra länder. Detta är naturligt med tanke på
EU-anpassningen. T.ex. föreslås en höjning av schablonavdraget för
svenska yrkesfiskare till en nivå som motsvarar den i andra länder.
EU-modellen bör kunna tjäna som förebild.
De insatser som görs för att underlätta yrkesfiskarnas skuldbörda
är utomordentligt viktiga, inte minst bland de högt belånade fiskare
på västkusten som satsat på storskaligt fiske med utgångspunkt från
den lönsamhet som fanns i detta fiske på 1980-talet. Det val av in-
riktning på fisket som då skedde, uppmuntrades i hög grad av både
marknaden och fiskerimyndigheter.
Fiskbranschens riksförbund: Under denna punkt finns förslag be-
träffande både fiske och vattenbruk. FR saknar dock kreativa förslag
för att främja handel och industri, som i stor utsträckning drabbats
av problem. Det framgår att ett flertal företag har ställt in betal-
ningarna eller försatts i konkurs beroende på de minskade land-
ningarna av torsk från Östersjön, samt att företag som arbetar med
beredning av sill har avsättningsproblem till följd av EG:s tullar.
Sveriges fiskares riksförbund: Lagen om särskild fartygsfond (1954:
40) upphörde att gälla 1990 och de sista avsättningarna kunde göras
vid 1991 års taxering. En för fiskefartygen negativ skatteeffekt, som
uppkom vid avskaffandet av möjligheten att göra avsättning till far-
tygsfond är att vid försäljning av ett fartyg måste en nyinvestering
i annat fartyg ske samma år för att undvika effektivbeskattning på
hela reavinsten. Detta orsakar stora problem för fiskeföretag, som
försäljer fartyg med avsikt att införskaffa ett annat fartyg, när
detta inte kan ske under samma år. Företagsmässigt rationella inve-
steringsbeslut kan i vissa fall omöjliggöras. Denna brist i skatte-
lagstiftningen bör omedelbart rättas till. En lämplig lösning skulle
vara en tidsfrist på 2-3 år inom vilken kostnaden för nyinvesteringar
kan kvittas mot reavinsten vid försäljningen av det gamla fartyget.
SFR instämmer också i utredningens uppfattning att reglerna för far-
tygsfond skulle kunna kompletteras så att avsatta medel i fartygs-
fonder kan investeras i annan verksamhet med anknytning till fisket.
Enligt 23 paragrafen kommunalskattelagen har yrkesfiskare rätt till
avdrag för ökade levnadsomkostnader vid fiske utom hemorten, detta
dock endast om resan varit förenad med övernattning utom hemorten.
Enligt RSV:s rekommendationer bör avdrag för ökade levnadsomkostnader
för yrkesfiskare medges med 90 kr per dag, medan heldagstraktamentet
för löntagare uppgår till 180 kr per dygn. Det finns därför starka
skäl, inte minst från rättvisesynpunkt, att i enlighet med utred-
ningens förslag besluta om att det av RSV rekommenderade schablonav-
draget för ökade levnadsomkostnader höjs till denna nivå. Det skall
samtidigt poängteras att i det svenska yrkesfiskets främsta konkur-
rentländer Norge och Danmark har fiskarna möjlighet att yrka betyd-
ligt större avdrag vid bortovaro från hemorten, vilket försämrar de
svenska fiskarnas konkurrenskraft i hög grad. Det danska avdraget,
som nyligen godkänts av EG, är t.ex. 190 danska kronor per dag upp
till 220 dagar, maximerat till 41 800 danska kronor per år.
6 Kontrollorganisation
Riksrevisionsverket: Utredningen har föreslagit att Fiskeriverket
skall utföra den utvidgade landningskontroll av sorteringsbestämmel-
ser som krävs i samband med EES-avtalet. Förslaget grundar sig på att
kontrollen i EU:s regelsystem är en myndighetsuppgift och utgör en
del av marknadsregleringssystemet. Det är svårt att utifrån utred-
ningsmaterialet ta slutgiltig ställning till en framtida dimensione-
ring och uppgiftsfördelning avseende landningskontrollen. Uppgiftens
art, om den är normerande eller kontrollerande, och EES-avtalets krav
är avgörande för hur uppgiften lämpligen bör hanteras. Stora föränd-
ringar genomförs nu inom fiskeadministrationen i samband med EES-
avtalet. I ett övergångsskede bör försiktighet råda så att inga nya
kontrollfunktioner byggs upp. Staten bör för närvarande inte heller
ta ett större ansvar än vad som krävs enligt EES-avtalet. Att under
en övergångsperiod bibehålla delar av självkontroll, t.ex. av första-
handsmottagarna, under förutsättning att detta är tillåtet enligt
EES-avtalet är ett sätt att hålla nera kostnaderna. Då kustbevak-
ningen redan har vissa uppgifter inom landningskontrollen kan ett
alternativ där kustbevakningen i framtiden ges den kontrollerande
uppgiften övervägas. Den svenska kontrollorganisationen är enligt
utredningen underdimensionerad i förhållande till övriga EU-länder.
Det är svårt att utifrån utredningens redovisning värdera resursbe-
hovet och göra direkta jämförelser då redovisade EU-länder har en
annorlunda uppgiftsfördelning mellan sina kontrollerande myndigheter.
Som utredningen påpekar utreder Fiskeriverket i samband med de
administrativa konsekvenserna av ett EU-medlemskap också vissa kon-
trollfrågor. Fortsatt analys av dimensionering och uppgiftsfördelning
av behövliga kontrollinsatser bör enligt RRV inkludera avvägningar av
vilka insatser som bör utföras av staten resp. näringen.
Statskontoret tillstyrkte i sitt svar på delbetänkandet att Fiskeri-
verket får ansvaret för kvalitetskontroll vid landningen av fisk och
avsåg att återkomma i slutbetänkandet med synpunkter på denna organi-
sation. I föreliggande slutbetänkande saknas emellertid ett mer
genomarbetat förslag till organisation med hänvisning till beroendet
av de administrativa konsekvenserna i förhållande till ett EG-medlem-
skap. Utredningen anser dock att den nuvarande resursen på fyra
personer inte är tillräcklig för landningskontroll. Enligt Statskon-
torets uppfattning är det mycket angeläget att hålla resursförbruk-
ningen nere inom den offentliga sektorn. Vi emotser därför alterna-
tiva förslag till kontrollorganisation utan krav på förstärkning.
Kustbevakningen har i yttrande den 18 januari 1993 över utredningens
delbetänkande Svenskt fiske - nuläge och utvecklingsmöjligheter
erinrat om att vår kontrollverksamhet även omfattar att bevaka land-
ningen av fisk. Denna verksamhet inriktas exempelvis på minimimått,
frednings- och införselbestämmelser, fiskeloggböcker m.m., men inte
kvalitetskontroller i annan mening. Kustbevakningen tillstyrkte i
yttrandet även att Fiskeriverket ges ansvaret för den kvalitetskon-
troll som ingår i marknadsregleringssystemet och förklarade sig
beredd att medverka i den kontrollen. Utredningen lägger inte fram
något nytt förslag om ett kontrollsystem utan hänvisar till att
Fiskeriverket per den 15 december 1993 lämnar ett detaljerat förslag
till regeringen. Kustbevakningen anger här sin principiella syn på en
svensk kontrollfunktion. Fiskeriverket ansvarar för kvalitetskon-
trollen och landningskontrollen. Kustbevakningen genomför kontrollen
och lägger fast dess inriktning och omfattning i dialog med Fiskeri-
verket. Kustbevakningens motivering till förslaget är i huvudsak
följande: Den nya uppgiften kan inte genomföras utan resurstillskott.
Tillskottet har enligt en av Fiskeriverket skattad ambitionsnivå - i
vart fall inledningsvis - bedömts vara 9 personer för kvalitets- och
landningskontrollen i svenska hamnar. Kustbevakningens verksamhetsidé
är att utföra många uppgifter åt andra på uppdrag och i samverkan
samt med egna personella och materiella resurser och befogenheter. I
enlighet med verksamhetsidén utför kustbevakningen redan viss land-
ningskontroll i anslutning till övrig fiskeövervakning och annan
kontrollverksamhet. Den nya statliga uppgiften att genomföra en
kvalitetskontroll ligger i linje med myndighetens verksamhetsidé.
Kustbevakningen skall enligt föreskrift i regleringsbrevet inrikta
sin verksamhet och utveckla den i dialog med berörda myndigheter,
däribland Fiskeriverket. Att lägga kontrollen inom kustbevakningen är
också i linje med statsmakternas krav på en minskad sektorisering,
som vidare är en av grundstenarna i den förestående utredningen om
samordning av den statliga maritima verksamheten. Såvitt nu kan bedö-
mas kan kontrollen med angiven ambitionsnivå och resurstillskott ut-
föras effektivt av kustbevakningen i kombination med andra uppgifter.
Behovet av resurstillskott inom kustbevakningen borde bli lägre än om
man bygger upp en ny organisation för denna viktiga, men resursmäs-
sigt relativt begränsade del av den samlade fiskeövervakningen.
Statens livsmedelsverk tillstyrker utredningens förslag att Fiskeri-
verket får ansvaret för den nya statliga landningskontrollen som er-
fordras enligt EES-avtalet. Som verket redan meddelat i yttrande
angående delbetänkandet är Livsmedelsverket den centrala myndigheten
för tillsyn av fisk- och fiskprodukter omfattande kontroll av hygien
och redlighetsbestämmelser efter landningskontrollen. Fiskeriverket
och Livsmedelsverket har kommit överens om nära samverkan vad gäller
landningskontrollen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Utredningen föreslår att det
skall tillskapas en ytterligare kontrollorganisation utöver de två
som redan finns och att Fiskeriverket skall ha huvudansvaret för
denna nya kontroll. Länsstyrelsen anser att det är angeläget att
samordna de kontrollverksamheter som för närvarande bedrivs av dels
kustbevakning, fisketillsynsmän och polis, dels av Livsmedelsverket
och miljö- och hälsoksyddsnämnderna och dels av regleringsföreningen
Svensk Fisk. En nytillskapad organisation som leds av Fiskeriverket
och som måste ha verkställande förvaltningar och tjänstemän utplace-
rade i landet kan inte innebära ett effektivt resursutnyttjande när
personal med arbetsuppgifter liknande de som skall tillkomma redan
finns ute i landet. Länsstyrelsen bedömer därför att det finns sam-
hällsekonomiska vinster i att kombinera uppgifter som landningskon-
troll med den fisketillsynsverksamhet som kan bedrivas. Arbetsområ-
dena är varandra lika. Länsstyrelsen anser därför att Jordbruksdepar-
tementet bör ge Fiskeriverket i uppdrag att utreda möjligheterna, att
lokalt, där landningarna ej är av sådan omfattning att landningskon-
trollen kräver heltidssysselsättning kombinera landningskontroll och
fisketillsyn. Fisketillsynsmännen, som är vana att hantera fisk och
som är väl förtrogna med fiskelagstiftningen, är personer som efter
kompletterande utbildning i fiskhantering, m.m. väl skulle kunna
sköta landningskontrollerna, som en deltidssysselsättning. Det skulle
innebära en viss förstärkning av utkomstmöjligheterna för några per-
soner, inom kustområden, där sysselsättningsläget är besvärligt.
Länsstyrelsen anser att landningskontrollen utgör en mycket viktig
funktion inom fiskerinäringen. Det är viktigt att tillräckligt med
medel avsätts för denna verksamhet, som för främjande av inhemsk
konsumtion och för export av fisk- och kräftdjur är så betydelsefull.
Utbildningsbehovet för landningskontrollanter skall här särskilt
beaktas.
7 Finansiering
Fiskeriverket: Utredningen föreslår att reserverade medel i prisreg-
leringskassan avsättes för olika åtgärder. Dock har inga bestämda
belopp avsatts för produktutveckling och redskapsutveckling. Fiskeri-
verket föreslår att 2 miljoner kronor från prisregleringskassan av-
sättes för vart och ett av dessa ändamål.
Utredningen har redovisat vilka behov av fiskevård som finns. Man
har också klargjort vilka tillgängliga medel som står till förfo-
gande. Medel behövs också för den forskning och utveckling som behövs
för en framgångsrik fiskevård. Fiskeriverket delar utredningens upp-
fattning om att behovet av ytterligare medel är mycket stort och att
man därför bör ta upp frågan om en allmän fiskevårdsavgift på nytt.
Riksrevisionsverket: Prisregleringskassan beräknas innehålla 42
miljoner kronor per den 1 juli 1994. Dessa medel föreslås enligt
prop. 1992/93:184 om vissa fiskefrågor användas för att överbrygga
svårigheterna för fiskerinäringen intill ett svenskt EU-medlemskap.
RRV har inget att erinra vad gäller utredningens förslag om fördel-
ning av dessa kvarvarande medel. RRV anser dock att utgångspunkten
för utbetalda medel är tveksam. Fiskerinäringens verkliga behov av
omställning till en livskraftig näring borde ligga till grund för ett
eventuellt stöd och inte det faktum att prisregleringssystemet nu
avvecklas. Därmed ifrågasätts också om det finns särskilda behov av
dessa medel oavsett ett svenskt medlemskap i EU.
RRV stöder tanken på ett eventuellt införande av en allmän fiske-
vårdsavgift för att finansiera behovet av fiskevård. En framtida
utredning om fiskevårdens finansiering bör enligt RRV också ompröva
behovet av andra berörda statliga insatser, t.ex. länsstyrelsernas
medverkan genom fiskeexperterna.
Statskontoret: I enlighet med de överenskommelser som fattats i
samband med anpassningen till EG upphör prisregleringen på fiskets
område den 1 januari 1994. För återstående medel ur prisreglerings-
kassan, 42,5 miljoner kronor, lämnas förslag till användning under
budgetåret 1994/95. Statskontoret har inget att invända mot en sådan
användning men kan utifrån sitt perspektiv inte bedöma rimligheten i
de olika användningsområdena. Såvitt vi kan bedöma förutsätts efter
den 1 juli 1995 finansiering genom EG-medel. Då förhandlingarna ännu
inte är avslutade är det svårt att bedöma i vilken mån åtagandena
kommer att täckas genom förhandlingsresultaten. Statskontoret förut-
sätter att i den mån full kostnadstäckning ej uppnås finansiering
sker på annat sätt än genom ökade anslag.
Statskontoret beklagar att den föreslagna producentorganisationen
som finansierats genom avsättning av prisregleringsmedel med 5 mil-
joner kronor ännu inte har bildats då den enligt vår uppfattning har
en primär uppgift att ta ett långsiktigt ansvar för fiskenäringens
framtid. Vi förutsätter att de avsatta medlen kvarstår och inte ingår
i de nu fördelade 42,5 miljoner kronor ur prisregleringskassan.
Statens jordbruksverk: Enligt direktiven till utredningen skall en
analys göras av fiskerinäringens kostnads-, marknads- och konkurrens-
situation i jämförelse med Sveriges viktigaste konkurrentländer på
fiskets område. Med utgångspunkt i en sådan analys skulle förutsätt-
ningarna för det svenska fisket vid ett framtida medlemskap i EU
kunna redovisas. En sådan analys borde enligt verkets uppfattning ha
funnits i block II. Avsaknaden av analys gör att det inte är möjligt
att närmare kommentera förslaget till hur de återstående medlen ur
prisregleringskassan skall användas. Enligt betänkandet utgör de
återstående medlen - 42 miljoner kronor - en väsentlig grund för
finansieringen av insatser som syftar till att effektivisera det
svenska fisket och anpassa det till nya konkurrensförhållanden. Det
är emellertid svårt att se på vilket sätt förslaget med några undan-
tag är i linje med skapandet av ett effektivt svenskt fiske. De nya
konkurrensförhållanden som uppstår i och med ett EU-inträde gäller
sannolikt i första hand att landningar från EU-fartyg blir fritt samt
att färsk sill inte längre får något gränsskyd. Den svenska fiskbe-
redningsindustrin kommer inte längre att vara beroende av svensk sill
och torsk i mån av tillgång eftersom man har möjlighet att sluta
leveransavtal med utländska fiskelag och fiskdistributörer för att få
en tryggad försörjning. Detta problem har inte alls berörts i utred-
ningen.
Statens livsmedelsverk: Som Livsmedelsverket anförde i yttrande över
delbetänkandet bör medel reserveras inom ramen för kvarvarande medel
till konsumtionsfrämjande åtgärder och att de används för en långsik-
tig informationsinsats i syfte att öka intresset för fisk och fisk-
produkter. Livsmedelsverket anser att en ökning av konsumtionen av
fisk är önskvärd och att åtgärder för att främja konsumtionen av fisk
är motiverade. Tillförlitliga och detaljerade uppgifter om fiskkon-
sumtionen är ett viktigt underlag för uppföljning av olika åtgärder
som syftar till att öka konsumtionen. I utredningen konstateras att
den officiella statistiken över fiskkonsumtionen delvis är brist-
fällig. Detta gäller främst färsk fisk och egenfångad fisk. Enligt
Livsmedelsverkets uppfattning är det önskvärt med en förbättrad och
mer detaljerad statistik över fiskkonsumtionen på nationell nivå.
Livsmedelsverket vill peka på en uppgift om att vissa fiskvatten är
"svartlistade" av Livsmedelsverket. Den s.k. "svartlistningen"
upphörde 1991.
Verket vill betona vikten av kontroll av fisk från olika fiske-
vatten beträffande metallföroreningar och andra främmande ämnen.
Sådan kontroll utgör nödvändig del i fiskevården. Finansiering av
kontrollen bör därför ske på samma sätt som andra fiskevårdande
åtgärder. Det bör noteras att nationella kontrollprogram för kvick-
silver i fisk krävs enligt bestämmelser inom EU.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Fisket är en betydelsefull
och traditionsrik näring i Göteborgs och Bohus län. På ett stort
antal öar och i vissa kustsamhällen är fisket med därtill hörande
verksamheter den huvudsakliga sysselsättningen. Det är därför viktigt
vid de kommande diskussionerna om ett regionalt stöd till fisket, att
man också beaktar det omfattande beroendet av fisket i Göteborgs och
Bohus läns skärgårdsområde. Länsstyrelsen vill hävda att skärgården
bör behandlas utifrån EU:s regler om stöd enligt 5 b. Skärgården är
väl avgränsade områden med specifika problem bl.a. genom avfolknings-
trend, perifert läge och fiske med tillhörande verksamheter är bas-
sysselsättning.
Stödet föreslås i sin helhet inriktat på syd- och ostkusten.
Länsstyrelsen slår fast att behovet för stärkande av kustfisket i
länet som har områden med låg samhällelig service och begränsade
arbetstillfällen och där yrkesfisket därför är av stor betydelse bör
kunna komma i fråga för regionalt stöd.
Länsstyrelsen vill här endast påpeka att dispositionen av prisreg-
leringsmedel bör ske utifrån ett generellt långsiktigt nyttoperspek-
tiv. Exportfrämjande åtgärder (bl.a. kvalitetsaspekten) bör ha hög
prioriteringsgrad.
Utredningen har visat hur angeläget det är att fiskevården i
framtiden kan finansieras på ett annat sätt än vad som skett under
senare år. En fiskevårdsavgift möjliggör att viktiga fiskevårdsåt-
gärder kan genomföras. Förslaget om att en utredning tillsätts med
uppgift att lämna lagförslag om en allmän fiskevårdsavgift till-
styrks. Förslaget bör upprättas i samråd med yrkesfiskets-, fritids-
fiskets- och fiskevattenägarnas representanter. Länsstyrelserna, som
svarar för fiskevården i länen, bör ingå i den arbetsgrupp som skall
utforma förslaget.
Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker utredningens förslag om en
allmän fiskevårdsavgift. För att få förståelse och acceptans för av-
giften bör medlen nyttjas till angelägna projekt som samtidigt ger
god samhällsnytta. Skilda aktörer på regional nivå bör därför ges ett
avgörande inflytande över medelsanvändningen. Det är vidare viktigt
att alla tillgängliga medel för fiskevård samordnas för att optimera
effekterna. Länsstyrelsen anser att avgiftsmedlen bör fördelas på
regionala fonder i relation till fiskets omfattning och att länssty-
relserna bör ges ansvar för förvaltningen. Detta möjliggör ett enkelt
samrådsförfarande med regionala sportfiske-, yrkesfiske- och fiske-
vattenägarintressen.
Länsstyrelsen i Kalmar län noterar att 9 miljoner kronor ur prisreg-
leringskassan föreslås för utsättning av fisk och att dessa medel i
första hand skall användas för utsättning av ål och lax. Med hänvis-
ning till vad som redan sagts angående ålens betydelse för Kalmar län
är det naturligt att ytterligare understryka betydelsen av ålutplan-
teringar. Den mängd ålyngel som vandrar in till våra kuster, vatten-
drag och sjöar är inte på något sätt biologiskt betingad utan närmast
slumpens skördar. I Kalmar län har beräknats att det är möjligt att,
med ett optimalt utnyttjande av våra kuster, utplantera ca 75 ton
sättål. Enligt Sötvattenslaboratoriet borde en sådan åtgärd resultera
i en återfångst av 675 ton vuxen blankål. Utredningen har också fram-
hållit den stora lönsamheten med ålutplanteringar. Efter den 1 juli
1995 finns inga garantier för fortsatt ålutplantering. Länsstyrelsen
vill understryka de farhågor som utredningen hyser för det framtida
ålfisket. I övrigt instämmer länsstyrelsen i de förslag som utred-
ningen presenterat och understryker särskilt förslagen angående
bensinskatten, skatteavdragen, skyddet av laxbeståndet, fiskevårdsav-
giften och begränsningen av fiskeansträngningen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: För fiskevården och sportfisket är
möjligheterna till slutförande av bildandet av fiskevårdsområden av
utomordentligt stor vikt. Fiskevattenägarna ställer i de flesta fall
sina vatten till förfogande för fiske i olika former utan några krav
på avkastning. Verksamheten är till stor nytta för människor som
söker rekreation som underlag för turism m.m. I många områden är
fisketurismen en viktig förutsättning för boende i glesbygd. Det kan
inte vara rimligt att då kräva att den enskilde fiskerättsägaren
skall betala för att få upplåta sina fiskevatten och därför måste
någon form av stöd till bildande av fiskevårdsområden införas igen.
När statsbidraget till fiskevård infördes i början av 1980-talet
medförde det kraftigt ökade insatser inom fiskevården. Även om an-
slaget var begränsat fick intressenterna inom fiskevården en medfi-
nansiär genom det statliga bidraget. Länsstyrelsen (eller fiskenämn-
derna) kunde också med statsbidraget medverka till att fiskevårdsåt-
gärderna fick en mera långsiktig karaktär som t.ex. biotopvård och
fiskvägar. Sedan statsbidraget i praktiken upphörde 1990 har de
allmänna fiskevårdsinsatserna minskat i länet. Förutom minskad om-
fattning på fiskevården har länsstyrelsens, och därmed också Fiskeri-
verkets, möjligheter till styrning av fiskevården minskat. Läns-
styrelsen delar utredningens uppfattning att det finns ett stort
behov av statliga medel för fiskevård och att det finns motiv för att
återigen föreslå införande av en fiskevårdsavgift. Länsstyrelsen av-
står från att i detta skede gå in på detaljer för en fiskevårdsavgift
men vill ändå betona vikten av att influtna avgiftsmedel användes mer
eller mindre i sin helhet för direkta åtgärder av fiskevårdskaraktär.
Konsumentberedningen: Den svenska fiskerinäringen är, enligt en av
utredningen citerad undersökning från Chalmers tekniska högskola, mer
produktionsinriktad än flertalet andra branscher, vilka är mer mark-
nadsorienterade. Marknadsföringens svaga ställning återspeglas bl.a.
i brister i distributionsledet. Avsättningen av produktionen, både
inom landet och på export, har givits alltför liten uppmärksamhet.
Detta är synpunkter, som sedan länge framförts av konsumentföreträ-
darna. Förhållandena kan ses som typiska för reglerade sektorer, inom
vilka regleringarna tillkommit för producenternas skull och inte för
konsumenternas. Utredningen lämnar trots detta få förslag om avsätt-
ning och marknadsföring av fisk. Marknadsfrågor sägs vara ett ansvar
för näringen. Detta är en inställning som KoB delar. Dock är nä-
ringens bristande förmåga till marknadsanpassning ett problem som
måste uppmärksammas. Marknadsmekanismerna har inte fått slå igenom
och påverka även i tidigare led. Resultatet har bl.a. blivit ett
sill/strömmingsfiske, som är större än vad som kan avsättas med
lönsamhet, och ständiga krav på statligt stöd. KoB vill föreslå att
en del av återstående medel i prisregleringskassan används för under-
sökningar inom detta område.
Medel i prisregleringskassan har samlats upp för att finansiera
fiskprisregleringen. Avgifterna har tagits ut i tidigare led men får
förutsättas ha övervältrats på konsumenterna, en uppfattning som
delas av statsmakterna (prop. 1992/93:184). Den beskattning som skett
av konsumenterna via fiskpriserna har varit för stor för det avsedda
ändamålet, eftersom medel kvarstår i kassan. Det vore därför natur-
ligt att överföra dessa medel till statsbudgeten. Regeringen har dock
uttalat att medlen bör användas för att stärka den svenska fiskeri-
näringens konkurrensförmåga och överbrygga den nuvarande bekymmer-
samma situationen för näringen. Mot bakgrund av regeringens inten-
tioner anser KoB att utredningen varit för lite offensiv i sina
förslag till disposition av prisregleringsmedlen. KoB anser det inte
nödvändigt att en större del disponeras redan under 1994/95, om inga
meningsfulla projekt kan föreslås. KoB föreslår att avsättande av
medel till en undersökning över konsumenternas attityder till fisk
övervägs. Vidare borde efterhöras EG:s erfarenheter av de projekt som
stöds enligt "Council Regulation (EEC) No 4042/89 of 19 December 1989
on the improvement of the conditions under which fishery and aquacul-
ture products are processed and marketed". Beträffande medel för
utsättning och det s.k. trygghetspaketet hänvisar KoB till rege-
ringens uttalande att kostnaderna härför bör övertas av fisket. När
det slutligen gäller förslaget om främjande av exporten, vill KoB
framhålla vikten av att medlen används på sätt som föreslås av utred-
ningen, nämligen för att profilera svenska produkter utomlands, och
inte går till prisunderstöd vid export.
Fiskbranschens riksförbund stöder bl.a. förslagen rörande exportfräm-
jande åtgärder och produktuveckling. Utöver de 5 miljoner kronor som
avsatts innevarande budgetår är det viktigt att beslut fattas beträf-
fande ytterligare 5 miljoner kronor för budgetåret 1994/95, för att
en mer långsiktig exportfrämjande verksamhet skall kunna bedrivas.
Det är i detta sammanhang viktigt att krav inte ställs på förbrukning
av totalt 10 miljoner kronor inom en viss tidsram.
Sveriges fiskares riksförbund tillstyrker förslaget till disposition
av de 42,5 miljoner kronor som beräknas återstå av prisreglerings-
kassan för fisk med undantag för posten Exportfrämjande åtgärder.
Eftersom yrkesfiskets producentorganisationer nybildats vid årsskif-
tet och ej hunnit bygga upp något eget kapital är det viktigt att
tillräckliga resurser finns för att verksamheten skall kunna bedrivas
i enlighet med intentionerna. Nya beräkningsgrunder kommer att pre-
senteras för Jordbruksdepartementet i februari månad. Förbundet
föreslår att till Exportfrämjande åtgärder avsättes 4,0 miljoner
kronor. SFR anser vidare att avsättningen av 5,0 miljoner kronor till
producentorganisationer är otillräcklig.
De nya förutsättningar för yrkesfisket, som EES-avtalets ikraft-
trädande innebär, ställer krav på särskilda åtgärder för yrkesfisket
under en övergångsperiod. Förbundet vill i detta sammanhang kraftigt
understryka nödvändigheten av att
möjligheter skapas för en fortsatt finansiering av fiskarnas trygg-
hetsförsäkring, utsättningar av fisk, regionalt stöd till ost- och
sydkusten etc. under tiden fram till ett eventuellt svenskt inträde i
EU eller tills andra finansieringsformer finns.
Utredningen pekar på det stora behovet av medel som kommer att
finnas för fiskevården och tar i detta sammanhang upp frågan om den
fortsatta finansieringen. Några konkreta förslag läggs dock ej, även
om det anses motiverat att frågan om införande av fiskevårdsavgift
läggs fram ännu en gång. Det föreslås därför att den särskilde utre-
daren får i uppdrag att i samråd med berörda parter närmare utforma
ett förslag om en allmän fiskevårdsavgift, vilket Sveriges fiskares
riksförbund kan ställa sig bakom. Ett av villkoren för detta är
självfallet att yrkesfisket kommer att ingå i och får ta del av ett
system med fiskevårdsavgift. Det är vidare en förutsättning för att
frågan skall kunna lösas, att detta sker i samstämmighet mellan
yrkesfisket, sportfisket och fiskevattensägarna. Särskilt bör beaktas
hur EU-landet Danmark i enighet löst detta problem. Någon annan fram-
gång finns inte.
Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund: Vad så gäller frågan om
införandet av en allmän fiskevårdsavgift har vi från Sportfiskarnas
sida mycket klart redovisat hur förbundet ser på frågan. Det framgår
också av det brev som den 11 november 1993 tillställdes Fiskeriver-
kets generaldirektör Per Wramner.
Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund ställer sig positivt
till utredningens förslag om att den särskilde utredaren får i upp-
drag att i kontakter med sportfiskarnas, yrkesfiskarnas och vatten-
ägarnas företrädare undersöka möjligheten av införandet av en allmän
fiskevårdsavgift. Detta för att söka uppnå en lösning som långsiktigt
kan finansiera det stora behovet av fiskevårdsinsatser i landet.
För Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbunds del är det av
väsentlig betydelse, att organisationen tillförsäkras ett avgörande
inflytande över hur medlen disponeras, samt att den inbetalda avgif-
ten används till fiskevårdande åtgärder av bestående karaktär.
Västkustens husbehovsfiskares förbund: Som framgår av avsnitt "5
Fiskevård" är det meningen att en eventuell fiskevårdsavgift skulle
användas till finansiering av åtgärder för att säkra tillgången på
lax, öring och i viss mån ål i insjöar samt gös. Det framhålls ut-
tryckligen, att arterna torsk och sill knappast kan gynnas genom de
avsedda åtgärderna. Enligt vår mening gäller samma sak praktiskt
taget alla fiskslag som är föremål för husbehovsfiske på västkusten.
De från den 1 januari 1994 gällande fiskebestämmelserna förbjuder
användningen av sedvanliga husbehovsfiskeredskap inom ett stort antal
s.k. "fredningsområden" (avser lax och öring). Dessutom är dessa sed-
vanliga redskap förbjudna inom övriga områden, där man brukar kunna
fånga öring, dvs. innanför 3-meterskurvan. Vi anser därför att det
skulle vara orimligt och orättfärdigt att av husbehovsfiskarna begära
en avgift, som inte alls skulle användas till nytta eller glädje för
husbehovsfisket. En avgift på det sedvanliga husbehovsfisket är också
för den bofasta befolkningen här på kusten något helt främmande och
obegripligt. En eventuell fiskevårdsavgift på västkusten bör endast
avse spöfiske och bör naturligtvis vara särskilt hög för fiske i nyss
nämnda "fredningsområden". Enligt promemoria den 1 oktober 1991
"måste avgiften accepteras av de fiskande, som också bör få ett stort
inflytande över influtna medel". Det är helt orealistiskt att tro att
husbehovsfiskarna på västkusten kommer att acceptera en avgift för
att fiska på hävdvunnet sätt. Vi är vidare övertygade om, att vi inte
kommer att kunna påverka användningen av influtna medel. Vi har inte
deltagit i utredningen om fiskevårdsavgift. Vi avstyrker bestämt in-
förande av allmän fiskevårdsavgift på västkusten.
Laxforskningsinstitutet: Som utredningen framhåller kommer behovet av
medel för fiskevårdande åtgärder att öka under den närmaste framti-
den. Behovet är akut beträffande Östersjölaxen, där överexploatering
i fisket och höga förluster under yngelstadiet (M74-syndromet) hotar
att utradera flera stammar. För att bemästra situationen krävs bety-
dande insatser både inom FoU och aktiv fiskevård (fiskeregleringar,
inrättande av genbanker, stödutsättningar osv.). Icke minst inom
sportfiskekretsar finns en utbredd förståelse för problematiken, och
även om det bästa vore om erforderliga medel kunde tillskjutas över
statsbudgeten är det troligt att man inom sportfiskarkollektivet
skulle få acceptans för en allmän fiskevårdsavgift under förutsätt-
ning att den kunde bidraga till att förbättra den vilda laxens möj-
ligheter att fortleva. Sannolikt är detta i framtiden det enda tänk-
bara finansieringsalternativet med tanke på att nuvarande, redan
alltför knappa, källor för bidrag till fiskevården kommer att minska
ytterligare.
Jordbruksdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 februari 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg,
Odell, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Olsson
Regeringen beslutar proposition 1993/94:158 Vissa fiskeripolitiska
frågor
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, bakomliggande
upphäver eller EG-regler
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande
Lag om ändring i
fiskelagen 20, 21 §§
(1993:787)
12