Post 7047 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:161 ·
Marknadskontroll för produktsäkerhet, m.m.
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Prop. 161
Regeringens proposition
1993/94:161
Marknadskontroll för produktsäkerhet, m.m.
Prop.
1993/94:161
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 17 februari 1994
Carl Bildt
Per W esterberg
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås riktlinjer för organisationen av en marknadskontroll av
produkter till skydd för främst liv, hälsa och miljö. Riktlinjerna innebär att
ansvaret för marknadskontrollen fördelas områdesvis på redan befintliga
tillsynsmyndigheter. Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) avses bli sam-
ordnande organ. Upprättandet av denna marknadskontroll är en följd av Sveriges
åtaganden enligt EES-avtalet.
Vidare begärs riksdagens bemyndigande att regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får besluta om avgifter för tillsynen av att legala krav på
mätdon och färdigförpackade varor är uppfyllda.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut..................3
2 Ärendet och dess beredning...................3
3 Marknadskontroll i EG........................3
3.1 ........................Den inre marknaden3
3.2 ..................Avlägsnandet av tekniska handelshinder5
3.3 ..........................Marknadskontroll7
3.3.1..............Marknadskontrollens innebörd7
3.3.2 ...........EG:s krav på marknadskontroll9
3.3.3 ............Marknadskontrollens innehåll10
3.4 .............................Gränskontroll12
3.5 .....EES-avtalets konsekvenser för Sverige12
4 SWEDACs rapport och remissorganens synpunkter13
4.1 .................Huvuddragen i utredningen13
4.2 ........Ett fördelat ansvar för befintliga sektors-
myndigheter.............................14
4.3 .......En samordnings- och kontaktfunktion18
4.4 ........Behovet av legala befogenheter vid kontroll19
4.5 ......Finansieringen av marknadskontrollen20
5 Regeringens förslag och bedömningar ........21
5.1 ..................De allmänna riktlinjerna21
5.2 ...........................Fördelningen av marknadskontrollansvaret23
5.3 .........Ett samordnings- och kontaktorgan25
5.4 ...............Befogenheter och sanktioner27
5.5 ..........Marknadskontrollens finansiering28
5.6 .............Behovet av informationsutbyte30
6 Finansiering inom området legal mätteknik m.m.31
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 17 februari 1994.........................33
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner de föreslagna riktlinjerna för organisationen av en mark-
nadskontroll av produkter (avsnitt 5.1),
2. bemyndigar regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att besluta
om avgifter för tillsynen inom den legala mättekniken och av
färdigförpackade varor (avsnitt 6).
2 Ärendet och dess beredning
Avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) trädde i
kraft den 1 januari 1994. Enligt detta avtal har Sverige förpliktat sig att
följa för hela samarbetsområdet gemensamma regler bl.a. beträffande
produktsäkerhet. I förpliktelserna ingår även att det i Sverige skall bedrivas
en marknadskontroll, som syftar till att säkerhetsmässigt undermåliga produkter
skall kunna upptäckas och vid behov t.ex. förbjudas för vidare marknadsföring
och användning.
Som ett led i förberedelserna för EES-avtalet uppdrog regeringen den
24 september 1992 åt Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) att utreda
frågor om marknadsövervakning av produkter, som kan skada människor, djur och
miljö. SWEDAC överlämnade den 17 februari 1993 rapporten Marknadskontroll - en
EG-anpassning till följd av EES-avtalet (SWEDAC DOC 93:7). Rapporten har remiss-
behandlats och en remissammanställning finns tillgänglig i Näringsdepartementet
(dnr 342/93).
SWEDAC har vidare i skrivelser inkomna den 21 och 22 oktober 1993 till
regeringen lämnat förslag om avgifter för finansieringen av den tillsyn som
skall ske på området för legal mätteknik och som i huvudsak omfattar kontrollen
av vågar i butiker, bränslemätare på bensinstationer och färdigförpackade varor
utom livsmedel.
3 Marknadskontroll i EG
3.1 Den inre marknaden
Den 1 januari 1993 etablerade EG sin inre marknad. Därmed skall inre gräns-
kontroller ha avskaffats och fri rörlighet gälla för varor, tjänster, personer
och kapital. Även om mycket arbete återstår innan marknaden i sin helhet
fungerar på önskvärt sätt, har dock de planerade åtgärderna i syfte att skapa
den inre marknaden, vilka redovisades i EG:s vitbok år 1985, i stort sett
genomförts. Vad gäller varors rörlighet är således det regelverk som skisserades
i vitboken för att eliminera fysiska hinder (kontroller och formaliteter vid
passerande av EG:s inre gränser) i huvudsak på plats.
Marknadskontroll är EG:s beteckning på den kontroll i säkerhetsavseende som
medlemsstaterna skall utföra beträffande produkter som släppts ut på marknaden.
Den utgör ett väsentligt led i EG:s ordning för den inre marknadens funktion
beträffande varornas fria rörlighet. Det är nödvändigt för förståelsen av de
frågor som behandlas i propositionen att placera in marknadskontrollen i ett
större sammanhang. Inledningsvis ges därför en bredare beskrivning av denna
ordning och hur den allmänt påverkar Sverige enligt EES-avtalet.
Den fria rörligheten av varor förutsätter att hinder för handeln tas bort. Man
brukar tala om traditionella och tekniska handelshinder. De traditionella
hindren - kvoteringar och tullsatser - avskaffades tidigt mellan medlemsländerna
och senare också mellan EG- och EFTA-länderna genom frihandelsavtal.
De tekniska handelshindren är av en helt annan karaktär och de har visat sig
betydligt svårare att ta bort. Grunden för dem kan vara klimatiska, kulturella
eller utvecklingsbetingade skillnader mellan länderna. Deras utformning kan vara
oklar - och odokumenterad - och deras effekter svåra att förutse. De kan
avsiktligt vara utformade så att de gynnar inhemsk tillverkning.
Överst på listan för tekniska handelshinder brukar sättas dels skiljaktiga
nationella krav på produkter till skydd för liv, hälsa, miljö m.m., dels
skiljaktiga nationella förfaranden och metoder för kontroll av att sådana krav
är uppfyllda. För det sistnämnda ledet använder EG termen bedömning av överens-
stämmelse (conformity assessment).
För att etablera den inre marknaden har EG lagt ned stora ansträngningar på
att avskaffa tekniska handelshinder. EG:s metodik för detta beskrivs närmare i
avsnitt 3.2. Verksamheten syftar till att skapa klara och enhetliga regler för
produktkrav och bedömning av överensstämmelse. Genom dessa regler klargörs
förutsättningarna för att en produkt skall få släppas ut på marknaden. De tar i
första hand sikte på stadiet fram till denna tidpunkt, vilket är naturligt med
hänsyn till det grundläggande syftet att garantera fri rörlighet.
För den inre marknadens funktion har EG emellertid ansett det nödvändigt att
också ha en marknadskontroll. Denna är - i motsats till bedömning av överens-
stämmelse före marknadstillträdet - en statlig uppgift, som skall utföras av
myndigheter med särskilda befogenheter. Den skall med rimlig grad av säkerhet
leda till upptäckt av produkter i handeln, som inte fyller måttet i säkerhets-
hänseende. Eftersom varorna skall passera fritt över de inre gränserna, är ett
effektivt samarbete mellan medlemsländerna grundläggande för framgång i detta
hänseende. I systemet ingår därför samarbete och informationsutbyte över
gränserna så att farliga produkter snabbt kan identifieras och avlägsnas från
hela EG-marknaden. Marknadskontrollen behandlas närmare i avsnitt 3.3.
Den inre marknaden bygger således på att varor fritt skall passera de inre
gränserna mellan EG-länderna. Däremot förutsätts en viss kontroll ske av
tullmyndigheterna vid de yttre gränserna, och EG har nyligen utfärdat vissa
bestämmelser om detta. Frågan, som behandlas närmare i avsnitt 3.4, har av
naturliga skäl en stark anknytning till marknadskontrollen.
Avslutningsvis berörs konsekvenserna för Sveriges del av EG:s ordning genom
EES-avtalet i avsnitt 3.5. Marknadskontrollen i Sverige behandlas sedan närmare
i avsnitt 4 och 5.
3.2 Avlägsnandet av tekniska handelshinder
För att undvika tekniska handelshinder krävs att tekniska regler om produktkrav
och bedömning av överensstämmelse utformas på ett sätt som medger fri rörlighet
av varor.
Ett viktigt led i frihandelsarbetet gäller åtgärder för att förhindra upp-
komsten av nya handelshinder genom nationella bestämmelser. Genom ett direktiv
år 1983 (83/189/EEG) infördes ett informationsförfarande inom EG beträffande
planerade nationella tekniska föreskrifter och standarder. Förfarandet innebär
att kommissionen och övriga medlemsländer skall beredas tillfälle att anföra
synpunkter innan sådana föreskrifter och standarder införs. Mellan EG och
EFTA-länderna avtalades år 1989 om ett motsvarande informationsutbyte (se SFS
1990:966). Denna överenskommelse har nu ersatts av EES-avtalets innehåll på
området. Informationsförfarandet i EES bygger på EG:s ordning men har på flera
punkter anpassats till förhållandena i EES. För svensk del finns bestämmelser om
detta i förordningen (1990:986, omtryckt 1993:1337) om tekniska regler.
Inom EG gäller en allmän princip om varors fria rörlighet, som grundar sig på
artikel 30 i Romfördraget. Den brukar efter ett rättsfall i EG-domstolen kallas
Cassis de Dijon-principen. Den innebär att en vara som lagligen får
marknadsföras i ett EG-land även fritt skall få säljas och användas i övriga
medlemsländer, om inte särskilda skäl kan åberopas för motsatsen. Den gäller
generellt för produkter som inte omfattas av särskilda, gemensamma
EG-bestämmelser (icke-harmoniserade områden). Tillämpningen av denna princip har
gett upphov till en omfattande domstolspraxis inom EG. En viktig konsekvens av
denna praxis är att vissa tvingande samhällshänsyn, som inte finns uppräknade i
artikel 36 i Romfördraget, kan utgöra en grund för begränsning av den fri
rörligheten. Mycket kort kan rättsläget inom EG sammanfattas med att en medlems-
stat har rätt att upprätthålla en nationell reglering inom icke-harmoniserade
områden, om tre villkor samtidigt är uppfyllda, nämligen om
- den avser att skydda ett i artikel 36 i Romfördraget erkänt intresse eller
något av de ytterligare intressen som erkänts av EG-domstolen, t.ex. konsu-
ment- eller miljöskydd,
- den är nödvändig för att uppnå det avsedda skyddet och
- det finns en proportionalitet mellan det skydd som uppnås och det hinder för
den fria varurörligheten som regleringen medför.
Genom Cassis de Dijon-principen har EG - utan att behöva införa gemensamma
EG-regler - utvecklat en metod att avskaffa tekniska handelshinder, som grundas
på nationella regler. Nationella regler som inte uppfyller de nämnda kraven får
inte åberopas för att stoppa en vara som har importerats. Genom EES-avtalet
gäller nu motsvarande inom EES. Cassis de Dijon-principen beskrivs närmare i
departementspromemorian Om Romfördragets artikel 30 (Ds 1990:76).
I fråga om vissa produkter har EG ansett det nödvändigt för den fria rörlig-
heten att skapa gemensamma EG-regler. Det sker normalt i form av direktiv,
numera enligt artikel 100a i Romfördraget som medger majoritetsbeslut.
Produktdirektiv skall sedan år 1985 utformas enligt den nya metoden, som innebär
att de säkerhetskrav på produkterna som fastställs i direktivet är relativt
allmänt hållna. De betecknas väsentliga säkerhetskrav och blir genom
direktivformen rättsligt bindande. Medlemsstaterna måste införliva dem i sin
rättsordning och de aktuella produkterna måste uppfylla säkerhetskraven för att
de skall få släppas ut på marknaden. Det överlåts sedan åt de europeiska
standardiseringsorganen att utarbeta harmoniserade frivilliga standarder med
tekniska specifikationer för produkterna. En produkt som tillverkats enligt en
sådan standard skall förutsättas uppfylla de väsentliga säkerhetskraven i direk-
tivet och standarden får därigenom, trots att den inte är formellt bindande, en
särskild rättsverkan.
Direktiv enligt den nya metoden innehåller bestämmelser om CE-märkning, som
innebär att produkterna skall märkas av tillverkaren eller importören på visst
sätt. Märkningen skall visa att tillverkaren försäkrar att produkten uppfyller
direktivets säkerhetskrav och att den har genomgått föreskrivet förfarande för
bedömning av överensstämmelse.
Produktdirektiv från EG
enligt den nya metoden
1.Enkla tryckkärl (87/404/EEG)
2.Leksaker (88/378/EEG)
3.Byggprodukter (89/106/EEG)
4.Elektromagnetisk kompatibilitet (89/336/EEG)
5.Maskiner (89/392/EEG)
6.Personlig skyddsutrustning (89/686/EEG)
7.Icke automatiska vågar (90/384/EEG)
8.Aktiva implantat (90/385/EEG)
9.Gasapparater (90/396/EEG)
10.Teleterminalutrustning (91/263/EEG)
11.Varmvattenpannor (92/42/EEG)
12.Explosiva varor (93/15/EEG)
13.Medicintekniska produkter (93/42/EEG)
14.Lågspänningsutrustning (73/23/EEG, ändrat genom 93/68/EEG)
Huvudprinciperna i EG:s system för bedömning av överensstäm-
melse har lagts fast i beslut av EU-rådet. De centrala besluten är dels reso-
lutionen den 21 december 1989 om en helhetssyn på bedömning av överensstämmelse
(a global approach to conformity assessment), dels beslutet den 13 december 1990
om moduler för olika stadier i förfaranden vid bedömning av överensstämmelse,
avsedda att användas i tekniska harmoniseringsdirektiv. I det senare beslutet
har den 22 juli 1993 gjorts vissa kompletteringar om riktlinjer för
CE-märkningen, vilket föranlett att det formellt ersatts med ett nytt beslut
(93/465/EEG) med samma rubrik av den dagen. En närmare beskrivning av bedömning
av överensstämmelse inom EG och EES finns i prop. 1991/92:170, bil. 11,
s. 39f.
Direktiv enligt den nya metoden kommer att successivt införas på andra produkt-
områden som regleras genom gemensamma EG-regler. Det innebär att kontrollord-
ningarna kommer att utformas enligt EG:s helhetssyn från år 1989. Alltjämt
gäller dock ett stort antal äldre produktdirektiv, som har en helt annan upp-
byggnad med detaljerade tekniska specifikationer och varierande bestämmelser om
provning, kontroll och märkning. De är i allmänhet utformade på ett sådant sätt
att de medger att medlemsländerna avstår från att reglera produkttypen i fråga
eller att de har avvikande nationella bestämmelser, så länge man inte hindrar
produkter som uppfyller direktivets krav att fritt få marknadsföras och användas
i landet.
Direktiv enligt den nya metoden är däremot totalharmoniserande, dvs. de inne-
håller alla de EG-bestämmelser som skall tillämpas för rätten att släppa ut på
marknaden och ta i bruk de produkter som omfattas. Tidigare beslutade direktiv
av detta slag finns uppräknade i prop. 1992/93:87 om en lag om CE-märket. Dessa
direktiv har numera gjorts enhetliga i fråga om bestämmelser om CE-märkning m.m.
Det har skett genom ett direktiv av den 22 juli 1993, varigenom ändringar görs i
de tidigare direktiven (93/68/EEG). Dessa ändringar träder i kraft den 1 januari
1995.
Under år 1993 har dessutom tillkommit två direktiv enligt den nya metoden, ett
om explosiva varor (93/15/EEG) och ett om medicintekniska produkter (93/42/EEG).
3.3 Marknadskontroll
3.3.1Marknadskontrollens innebörd
Med marknadskontroll avser EG en bestämd form av kontroll av produkters
säkerhet. Den måste hållas isär från den kontroll som sker inom ramen för
angivna förfaranden för bedömning av överensstämmelse. Det finns skäl att
närmare belysa detta.
En produkt kan sägas ha en omloppstid från idéstadiet till skrotning. Under
denna tid kan provning av produktens egenskaper och kontroll av att den
uppfyller ställda krav ske många gånger. Tillverkaren måste själv förvissa sig
om att produkten uppfyller marknadens kvalitetskrav. Beträffande många produkter
som kan medföra skador förekommer dessutom sedan gammalt krav från staten om att
produkten inte skall skada liv, hälsa, miljö m.m. och att den skall genomgå
någon form av kontroll för att visa detta.
Omloppstiden kan översiktligt indelas i stadierna
- konstruktion,
- tillverkning,
- tillhandahållande på marknaden,
- användning och
- skrotning.
Av staten föreskriven kontroll kan förekomma i alla dessa stadier. En viktig
punkt i omloppstiden är när produkten släpps ut på marknaden eller tas i bruk
och därmed kan orsaka skador vid användning. Normalt gäller av staten före-
skrivna krav att produkten då skall vara säker och kontrollerad. EG:s produkt-
direktiv med däri ingående förfaranden för bedömning av överensstämmelse tar
sikte på produktens beskaffenhet vid marknadstillträdet. Detta är en naturlig
följd av direktivens grundläggande syfte att garantera fri rörlighet av
produkterna i fråga.
Det traditionella svenska systemet för kontroll av farliga produkter har inne-
burit krav på ett förhandsgodkännande av en myndighet - eller annat organ med
myndighetsbefogenheter - innan en produkt får saluföras. En sådan kontroll kan
gälla produktens konstruktion eller tillverkning. Beträffande massproducerade
artiklar (t.ex. elmateriel) har kontrollen i huvudsak gällt produktens konstruk-
tion i form av s.k. typkontroll av ett eller ett fåtal exemplar av produkten.
Som villkor gäller sedan att de tillverkade exemplaren skall överensstämma med
vad som typprovats. För särskilt farliga produkter kan gälla att varje
tillverkat exemplar av produkten skall godkännas av staten. Det svenska systemet
med statliga förhandsgodkännanden håller nu på att omformas till en EG-modell
även på områden som inte direkt berörs av EG-regler.
Enligt EG:s policy på området skall en obligatorisk statlig förhandskontroll
undvikas. Det betyder inte att farliga produkter skall kunna komma ut på
marknaden utan föregående provning och kontroll. Grundläggande är emellertid att
tillverkaren eller importören släpper ut produkten på marknaden på eget ansvar.
Den skall då vara CE-märkt, vilket visar att den uppfyller alla direktivkrav som
riktas mot den. Förfarandet för bedömning av överensstämmelse skall, enligt de
moduler som används i direktiven, täcka både konstruktions- och tillverknings-
fasen.
I det enklaste fallet (modul A) räcker det med att tillverkaren i en försäkran
om överensstämmelse själv intygar att gällande krav, som kan innefatta provning,
har uppfyllts. Annars krävs i varierande grad medverkan av ett anmält organ,
dvs. ett fristående provnings- eller certifieringsorgan som efter särskild
granskning anmälts inom EES som kompetent att utföra vissa kvalificerade kon-
trolltjänster reglerade i ett eller flera produktdirektiv. Det kan röra sig om
krav på typprovning (modul B), då det anmälda organet skall utfärda ett typ-
intyg. Som förutsättning för CE-märkning gäller då bl.a. att tillverkaren kan
förete ett sådant intyg.
Tillverkare som har etablerat ett kvalitetssystem för hela sin verksamhet och
som övervakas av ett anmält organ, kan tillämpa vissa moduler. I ett anmält
organs uppgifter kan ingå t.ex. stickprovskontroller under tillverkningen. En
strävan finns att ge viss valfrihet inom ramen för varje förfarande, bl.a med
syftet att stimulera kvalitetsarbete. Om anmälda organ har medverkat skall detta
framgå av CE-märkningen, som i sådana fall skall innehålla organets identifika-
tionsnummer. Varje anmält organ tilldelas ett sådant nummer i samband med
anmälan.
Anmälda organ skall uppfylla krav på kompetens för den uppgift som anmälan
avser. Det är medlemsstaterna som avgör vilka organ de vill anmäla och som
svarar för att de uppfyller kompetenskraven. I Sverige regleras utseendet av
anmälda organ i lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Vid en tillämpning av
EES-avtalet ger denna lag en rätt åt varje organ som så önskar och som uppfyller
kompetenskraven att bli anmält. Kompetenskontrollen görs av SWEDAC i samråd med
föreskrivande myndigheter.
Det bör observeras att anmälda organ är kommersiellt arbetande företag, som
utför specificerade tekniska uppgifter på uppdrag av kunder och att det alltså
inte är fråga om något "godkännande" på statens eller EG:s vägnar. En
tillverkare kan vända sig till vilket anmält organ han önskar och uppdraget
utförs för hans räkning. Några statliga befogenheter att t.ex. vidta tvångs-
åtgärder har inte de anmälda organen. Det är fråga om ett tekniskt förfarande
utanför myndighetssfären.
Marknadskontrollen tar däremot sikte på det stadium i omloppstiden då produkten
redan finns på marknaden. Det är en statlig efterkontroll av att tillverkare
eller importörer har fullgjort sina förpliktelser. Det grundläggande syftet med
CE-märkningen är att den skall underlätta marknadskontrollen, som är en uppgift
för statliga myndigheter med särskilda befogenheter. De anmälda organen kan inte
utan vidare utnyttjas i marknadskontrollen, om de i ett tidigare skede gjort
insatser i det system som skall övervakas.
Från marknadskontrollen måste också särskiljas sådan s.k. återkommande kontroll
som kan förekomma under en produkts användning och som syftar till att
kontrollera att produkten inte på grund av förslitning eller bristande underhåll
orsakar skador. I Sverige sker sådan kontroll t.ex. av bilar och personhissar.
Eftersom denna typ av kontroll har mycket liten betydelse för varors fria rör-
lighet, saknas i stort sett EG-regler om den. Medlemsstaterna får själva besluta
om sådan kontroll, som dock inte får utformas så att den indirekt hindrar den
fria rörligheten.
3.3.2EG:s krav på marknadskontroll
Några samlade bestämmelser om hur marknadskontrollen skall organiseras och
bedrivas finns inte inom EG. Det är först på senare tid som EG har behandlat
frågan på ett mera systematiskt sätt. Det har förutsatts att medlemsstaterna
ordnar en sådan kontroll utan reglering från EG:s sida och den närhetsprincip,
som omnämns i Maastricht-fördraget, förutsätter att frågor som kan lösas
nationellt inte skall regleras på gemenskapsnivå. Betydelsen av en effektiv
marknadskontroll för hela den inre marknaden uppmärksammas emellertid alltmer
och frågan tillmäts nu stor betydelse. Något mer än relativt allmänt hållna krav
finns dock ännu inte i de rättsakter som behandlar frågan och närhetsprincipen
talar mot detaljreglering.
Om nivåerna skulle komma att skilja sig åt alltför mycket mellan länderna, kan
det dock bli aktuellt med gemensamma EG-bestämmelser om kontrollens omfattning
m.m. Som framgår av SWEDACs rapport avser EG-kommissionen att utarbeta en hand-
bok för utformningen av direktiv enligt den nya metoden. Denna handbok skulle
komma att innehålla även ett avsnitt om marknadskontroll. Hittills har endast
preliminära förslag till ett sådant avsnitt presenterats i form av arbets-
dokument.
Från legal synpunkt vilar EG:s krav på marknadskontroll framför allt på produkt-
direktiven enligt den nya metoden och på direktivet (92/59/EEG) av den 29 juni
1992 om allmän produktsäkerhet. Detta produktsäkerhetsdirektiv finns i engelsk-
språkig version som bilaga till SWEDACs rapport.
Direktiv enligt den nya metoden förutsätter att medlemsländerna utför marknads-
kontroll, men de saknar i stort sett regler för hur den skall bedrivas. Det
finns emellertid ett allmänt krav på nödvändiga åtgärder som skall säkerställa
att endast produkter, som uppfyller direktivets krav, kan släppas ut på
marknaden och tas i bruk. Desutom finns s.k. skyddsklausuler, som ålägger
medlemsstaterna att vidta åtgärder om de upptäcker en CE-märkt produkt, som kan
medföra en säkerhetsrisk. Vid ett sådant ingripande har medlemsstaterna även en
skyldighet att informera kommissionen, som inleder ett särskilt förfarande. En
närmare beskrivning om detta finns i SWEDACs rapport.
I de nu antagna riktlinjerna för CE-märkningen ingår en skyldighet för med-
lemsstaterna att, om de upptäcker produkter som CE-märkts utan att detta varit
berättigat, se till att överträdelsen upphör. I sista hand kan staterna bli
skyldiga att vidta åtgärder för att förbjuda fortsatt utsläppande på marknaden
och säkerställa att redan utsläppta produkter återkallas. Enligt det nämnda
direktivet av den 22 juli 1993 om ändringar i tidigare direktiv enligt den nya
metoden anpassas skyddsklausulerna till detta.
Äldre direktiv innehåller normalt inga bestämmelser om marknadskontroll. EG har
emellertid genom produktsäkerhetsdirektivet antagit allmänna regler om produkt-
säkerhet och marknadskontroll. Direktivets grundläggande syfte är att säker-
ställa att produkter som släppts ut på marknaden är säkra. Bestämmelserna gäller
alla produkter som är avsedda för eller sannolikt kommer att användas av konsu-
menter och skall tillämpas i den mån specifika regler saknas i de produktvisa
direktiven. De kompletterar därigenom till viss del också produktdirektiv enligt
den nya metoden.
I produktsäkerhetsdirektivet anges skyldigheter för tillverkare och importörer
att vidta åtgärder i säkerhetssyfte och skyldighet för medlemsstaterna att bl.a.
utse myndigheter med ansvar för marknadskontroll. Vidare finns bestämmelser om
underrättelseskyldighet och utbyte av information. Det införs också ett särskilt
förfarande för ingripanden på gemenskapsnivå i situationer, då det föreligger
allvarlig och akut fara för konsumenternas säkerhet. En särskild kommitté för
brådskande produktsäkerhetsfrågor skall genom majoritetsbeslut kunna begära
åtgärder som verkställs av kommissionen.
Produktsäkerhetsdirektivet träder inom EG i kraft den 29 juni 1994 och ersätter
då rådets beslut (89/45/EEG) av den 21 december 1988 om ett gemenskapssystem för
snabb information om faror som härrör från konsumentprodukter. Detta system, som
benämns Rapid Information Exchange System (RAPEX), omfattas av EES-avtalet.
Enligt RAPEX skall i varje stat en eller flera behöriga myndigheter utses, som
skall vidarebefordra och ta emot underrättelser. Som svenska myndigheter har för
denna uppgift utsetts Konsumentverket (SFS 1993:1322) och Livsmedelsverket (SFS
1993:1535).
3.3.3Marknadskontrollens innehåll
Om medlemsstaternas förpliktelser och befogenheter finns bestämmelser i produkt-
säkerhetsdirektivets artiklar 5 och 6. Enligt artikel 5 första stycket skall
medlemsstaterna anta de bestämmelser som krävs för att tillverkare och distri-
butörer skall iaktta sina förpliktelser att endast släppa ut säkra produkter på
marknaden.
I andra stycket finns det grundläggande kravet på marknadskontroll. Medlemsstat-
erna skall inrätta eller utse myndigheter för sådan kontroll med nödvändiga
befogenheter för att vidta sådana lämpliga åtgärder som åvilar dem enligt
direktivet inklusive möjligheten att vidta lämpliga sanktioner. Dessa myndig-
heter skall anmälas till kommissionen, som skall vidarebefordra uppgiften till
övriga medlemsstater.
Enligt artikel 6 skall medlemsstaterna ha de befogenheter som krävs för att
vidta åtgärder som behövs för tillämpningen av artikel 5. Bland de åtgärder, som
marknadskontrollorganen skall kunna vidta, nämns särskilt bl.a.
-att i rimlig omfattning kontrollera produkternas säkerhetsegenskaper fram till
deras slutliga användning,
-att ålägga företagen att lämna nödvändiga upplysningar,
-att ta slumpvisa prover för säkerhetskontroll,
-att ställa förhandsvillkor för marknadsföring och kräva lämpliga varningar,
-att förbjuda att farliga produkter släpps ut på marknaden och
-att organisera ett effektivt och omedelbart tillbakadragande av farliga
produkter.
Sådana åtgärder kan riktas mot tillverkare, distributörer och i sista hand, om
det är nödvändigt, mot var och en, vars medverkan krävs för att undanröja de
risker produkten medför.
Åtgärderna skall tillämpas med hänsyn till graden av risk och kravet på
proportionalitet enligt Cassis de Dijon-principen. Vad gäller produktdirektiv
enligt den nya metoden gäller, som har framgått av det tidigare, i respektive
direktiv föreskrivet förfarande för bedömning av överensstämmelse för stadiet
fram till CE-märkning och marknadsintroduktion.
Vid utförande av marknadskontrollen skall således myndigheterna ha tillräckliga
befogenheter av det slag som exemplifieras i direktivet. Allmänt kan
marknadskontrollen delas in i två stadier. Ett första skede innefattar
övervakning av marknaden, direkt genom inspektion eller indirekt med hjälp av
olika informationskällor och klagomål (marknadsövervakning). I ett senare skede
skall upptäckta problem lösas frivilligt eller genom tvångsförfaranden.
Något absolut skydd mot bristfälliga produkter går inte att åstadkomma.
Marknadskontrollen måste därför innefatta system för rapportering och
registrering av olyckor och tillbud liksom sanktioner mot farliga produkter. På
EG-nivå finns system för informationsutbyte, såsom det tidigare nämnda RAPEX.
Över huvud taget förutsätter EG-systemet samverkan och informationsutbyte mellan
medlemsstaterna. Detta kräver att det finns tydliga ansvarsförhållanden på
nationell myndighetsnivå och att de nationella myndighetsstrukturerna samordnas
internationellt. Om marknadskontrollen inte fungerar och därför inte blir den
avsedda spärren mot olyckor och skador orsakade av bristfälliga produkter, finns
det risk för att det fria varuutbytet sätts i fråga och att förtroendet för den
inre marknaden sviktar.
Frågor om produktsäkerhet behandlas också utanför den formella
EG-organisationen. Product Safety Enforcement Forum of Europe (PROSAFE) är ett
informellt samarbetsorgan, i vilket företrädare för EG- och EFTA-länderna
deltar. Verksamheten är inriktad mot konsumentskydd och Sverige företräds av
Konsumentverket. Syftet är bl.a. att skapa ökad förståelse och ökat förtroende
mellan deltagande länder vad gäller tillämpning och tillsyn av gällande
produktsäkerhetslagstiftning.
Svenska bestämmelser om tvångsåtgärder mot farliga konsumentprodukter finns i
produktsäkerhetslagen (1988:1604). Frågan om behovet av ändringar i denna till
följd av produktsäkerhetsdirektivet behandlas i Produktsäkerhetsutredningens
betänkande Produktsäkerhetslagen och EG (SOU 1993:88). Där föreslås vissa rela-
tivt begränsade ändringar i den nämnda lagen. Direktivet ingår bland de
EG-rättsakter som beräknas bli tillagda EES-avtalet genom beslut av
EES-kommittén i början av år 1994. Betänkandet torde komma att behandlas i en
proposition om dessa tillägg som avses föreläggas riksdagen senare under våren
1994.
3.4 Gränskontroll
Som ett led i förberedelserna inför ikraftträdandet av produktsäkerhets-
direktivet beslöt kommissionen den 27 november 1992 om en rekommendation
(92/579/EEG) med anmodan till medlemsstaterna att upprätta den infrastruktur som
behövs för att identifiera farliga produkter vid de yttre gränserna. I rekom-
mendationerna ingick att göra det möjligt för tullen att vidta åtgärder mot
farliga produkter och samverka med säkerhetsmyndigheterna.
EU-rådet beslöt därefter den 8 februari 1993 om en förordning (339/93/EEG) om
kontroll av att produkter som importeras från tredje land är i överensstämmelse
med reglerna för produktsäkerhet. Där ges tullmyndigheterna vissa kontroll-
uppgifter. Om en produkt ger upphov till en allvarlig misstanke om att den kan
medföra allvarlig och akut fara för hälsa och säkerhet, skall den inte släppas
in i landet. För vissa särskilt utpekade produkter skall det dessutom kon-
trolleras att de är märkta enligt givna regler och att föreskrivna dokument
följer med. Enligt ett beslut (93/583/EEG) av kommissionen den 28 juli 1993
skall sådan särskild kontroll ske av leksaker, läkemedel för människor och djur
samt livsmedel. Tullmyndigheterna skall omedelbart underrätta säkerhetsmyndig-
heterna om vidtagna åtgärder.
EG:s beslut i fråga om gränskontrollen har fattats relativt nyligen och systemet
är under uppbyggnad. Det går därför inte att nu beskriva det annat än i allmänna
ordalag.
3.5 EES-avtalets konsekvenser för Sverige
EES-avtalet innebär fri rörlighet för varor och förutsätter att berörda
EFTA-länder integreras i regelverket för den inre marknaden, där marknadskon-
trollen är en viktig del. I vissa hänseenden innebär den s.k. tvåpelarprincipen
att EFTA-organ utför uppgifter för EFTA-sidan. De redovisade rättsakterna som
berör marknadskontrollen kan väntas bli tillagda EES-avtalet om de inte redan
omfattas. Sverige och andra berörda EFTA-länder kommer således att få i princip
samma skyldigheter som EG-länderna när det gäller marknadskontrollen.
Frågan om gränskontrollen har dock vissa särskilda aspekter. EES-avtalet innebär
ingen tullunion, och EG:s gränskontroller i förhållande till Sverige och övriga
EFTA-länder är därför alltjämt kvar. De redovisade rättsakterna som gäller
gränskontrollen vid den yttre gränsen torde dock komma att tilläggas
EES-avtalet, trots att de berör förhållandet till tredje land. Som yttre gräns
skulle då räknas EES-områdets yttre gräns. Detta medför en skyldighet för
Sverige att skapa den nödvändiga infrastrukturen och låta tullmyndigheten göra
motsvarande gränskontroll som krävs enligt EG-reglerna. Enligt EES-avtalet skall
varor, som uppfyller de för EES-området gemensamma kraven för marknadstillträde,
ha rätt till fri passage. Detta torde innebära att någon kontroll av att tek-
niska regler är uppfyllda inte skall utföras vid tullgränsen mellan Sverige och
EG, även om varan skall förtullas. Frågan om konsekvenser för svensk del
beträffande gränskontroller och gränsformaliteter i ett EU-medlemskapsperspektiv
har behandlats i en rapport till Utrikesdepartementets handelsavdelning från en
arbetsgrupp i regeringskansliet i november 1993.
4 SWEDACs rapport och remissorganens synpunkter
4.1 Huvuddragen i utredningen
På uppdrag av regeringen har Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) utrett
ett antal frågor om marknadskontroll i Sverige till följd av EES-avtalet.
Resultatet redovisades i februari 1993 i rapporten Marknadskontroll - en
EG-anpassning till följd av EES-avtalet (SWEDAC DOC 93:7), som i sammanfattning
utmynnar i följande förslag.
-Ansvaret för marknadskontrollen fördelas områdesvis på de myndigheter som redan
nu har det säkerhetsmässiga tillsynsansvaret på var sitt område.
-Som centralt samordnings- och kontaktorgan utpekas en myndighet som redan nu
har uppgifter av övergripande natur, t.ex. SWEDAC.
-De marknadskontrollerande myndigheterna måste ges de befogenheter, som är
nödvändiga för att myndigheterna skall kunna dels få tillgång till aktuella
produkter och få information av betydelse för kontrollarbetet, dels kräva
åtgärder som förebygger olyckor och skador, som användningen av en produkt
annars kan orsaka.
-En marknadskontrollfond skapas, till denna förs marknadskontrollavgifter som är
möjliga att ta ut, de samlade medlen fördelas sedan av regeringen efter behovet
av kontroll på olika områden.
Genom ett sedvanligt remissförfarande har 44 myndigheter och enskilda organ
lämnat synpunkter på SWEDACs rapport. Samtliga remissorgan ansluter sig till
principerna för uppläggningen av marknadskontrollen. De invändningar och
påpekanden som redovisas gäller bl.a. finansieringen, behovet av
författningsändringar och vikten av enhetlighet över hela området vad gäller
riskvärdering. Några betonar den särskilda karaktär som präglar vissa områden,
där ett internationellt samarbete beträffande säkerhetstillsynen finns sedan
länge, t.ex. sjöfarten och luftfarten, eller där kontrollen anpassats efter
särskilda behov, t.ex. kärnenergiproduktionen. Ett remissorgan anser att ett
beslut om den framtida marknadskontrollen bör skjutas upp till dess ytterligare
underlag finns. Utredningens förslag och remissorganens synpunkter redovisas
ytterligare i de följande avsnitten.
4.2 Ett fördelat ansvar på befintliga sektorsmyndigheter
SWEDAC har föreslagit en fördelning av ansvaret för marknadskontrollen som
innebär minsta möjliga förändring av nuvarande förhållanden. Befintliga sektors-
ansvariga myndigheter skulle alltså svara även för marknadskontrollen på sina
respektive områden. Den enda organisatoriska utökningen avser en central samord-
nings- och kontaktfunktion.
Samtidigt erinrar SWEDAC om att det finns produkter, för vilka mer än en
myndighet har ansvar för marknadskontrollen. Likaså nämner SWEDAC att regionala
och lokala organ kan komma att medverka i marknadskontrollen på vissa områden. I
båda fallen kan det enligt SWEDAC finnas behov av att en av sektorsmyndigheterna
svarar för den nödvändiga samordningen. Som exempel anger SWEDAC marknadskon-
trollen av byggprodukter.
Remissorganen ger över lag sitt stöd åt den lösning som SWEDAC presenterar.
Vissa områden berörs emellertid i detta skede mycket lite eller inte alls av de
förändringar som följer av uppbyggnaden av marknadskontrollsystem i alla
EES-länder. Detta gäller t.ex. kontrollen av kärnenergianläggningar, fartyg,
flygplan och läkemedel. Synpunkterna redovisas i följande sammanfattningar från
yttranden som lämnats av sektorsanvariga myndigheter, som avses få ansvar för
marknadskontrollen. Sammanställningen ger också en översiktlig bild av nuvarande
förhållanden.
Socialstyrelsen (SoS) skall enligt sin instruktion (SFS 1988:1236) bl.a. vaka
över kvalitet och säkerhet inom t.ex. hälso- och sjukvård, hälsoskydd och smitt-
skydd. I detta ansvar har inte ingått någon direkt tillsyn över produkter inom
området, men genom tillsynen över personalens användning av produkterna har SoS
ändå kommit att bedriva en slags indirekt marknadskontroll i viss omfattning.
SoS ansluter sig till utredningens förslag att ansvaret för marknadskontrollen
skall läggas på de myndigheter som har ett tillsynsansvar inom olika sektorer.
Beträffande finansieringen av marknadskontrollen anser SoS att den lämpligen bör
ske över statsbudgeten, dvs. i form av anslag. Dessa kostnader är det pris vi
får betala för deltagandet i det europeiska ekonomiska samarbetet, som kommer
att generera vinster till Sverige framhåller SoS.
Läkemedelsverket påpekar att dess kontrollverksamhet på områdena läkemedel,
kosmetika och narkotika utgår från EG-direktiv av äldre modell före "den nya
metoden", vilka inte omfattas av det nya systemet för marknadskontroll. Vidare
redovisar verket att kontrollansvaret för sterila engångsartiklar och
preventivmedel under 1995 går över till SoS som en del av ansvaret för
medicintekniska produkter.
Läkemedelsverket delar utredningens uppfattning att ansvaret för den framtida
marknadskontrollen bör fördelas på befintliga sektorsmyndigheter. Verket anser
också att dessa bör få ansvar även för områden som innan EES-avtalet trädde i
kraft inte omfattades av krav på kontroll i Sverige.
Telestyrelsen, som hittills inte utövat någon marknadskontroll, hävdar att man
inom sitt område i fortsättningen måste bedriva marknadskontroll även av
produkter som inte omfattas av EES-avtalet. Sådan kontroll har Telestyrelsen
tidigare inte bedrivit men överväger nu vilken kravnivå som skall gälla för
sådan utrustning, för att den skall vara anpassad till EG:s teleterminaldirektiv
(91/263/EEG).
Förslaget att ansvaret för marknadskontrollen skall fördelas på befintliga sek-
torsmyndigheter får Telestyrelsens stöd. Telestyrelsen pekar på betydelsen av
samordning mellan myndigheterna i syfte att man skall undvika dubbelreglering
och dubbelarbete.
Sjöfartsverket påpekar att internationella regler för säkerhet och miljö inom
sjöfarten arbetas fram inom organisationer som International Maritime Organisa-
tion (IMO) och International Labour Organisation (ILO), dvs. i ett samarbete
mellan betydligt fler nationer än dem som omfattas av EES-avtalet.
Sjöfartsverket har emellertid erfarit dels att EG-kommissionen har utarbetat ett
förslag till direktiv om klassningssällskapens roll vid fartygstillsyn, dels att
det också pågår en utredning inom EG om lämplig kompetensfördelning vid tillsyn
av fartygsutrustning. Om den nya ordningen skulle ställa krav på Sjöfartverkets
marknadskontrollerande funktion förutsätter verket att tillkommande uppgifter
beläggs med avgifter.
Även Luftfartsverket erinrar om den höga graden av internationell samordning som
redan finns vad gäller förhands- och marknadskontroll inom sitt område. Verket
ser det som naturligt att ta ansvar för dessa uppgifter även fortsättningsvis.
Luftfartsavtalet mellan Sverige och Norge på den ena sidan och EG på den andra
sidan har redan resulterat i ett nära samarbete mellan Sverige och EG på området
och i en svensk anpassning till EG:s regelverk.
Vägverket anser det vara viktigt att den myndighet som får utfärda föreskrifter
om en produkt också får ansvar för den tillhörande marknadskontrollen. Verket
framhåller vidare att en samverkan mellan marknadskontrollerande myndigheter är
naturlig och att samordningsansvaret bör ges till någon etablerad myndighet.
Beträffande finansieringen av marknadskontrollen av vägprodukter påpekar Väg-
verket, att detta inte kan ske via kommunernas bygglovavgifter, eftersom vägpro-
dukter normalt inte omfattas av bygglovsplikten.
Boverket redovisar den uppdelning av myndighetsuppgifterna som gäller på
byggområdet. Således har Boverket ett centralt ansvar och de kommunala byggnads-
nämnderna ett lokalt. Vidare påpekar Boverket att det finns byggprodukter som är
avsedda att användas både i byggnader och i anläggningar, som t.ex. vägar,
järnvägar och hamnar.
Boverket anser det vara mest rationellt att endast en central myndighet,
Boverket, har huvudansvaret för tillsynen över byggproduktmarknaden enligt
byggproduktlagen (1992:1535). Verket delar utredningens uppfattning att
byggnadsnämnderna är de naturliga marknadsövervakarna för byggprodukter och att
Boverket i detta sammanhang skall fungera som central tillsynsmyndighet. Det
krävs dock för detta ett bemyndigande eller ett tillägg i förordningen till
byggproduktlagen framhåller Boverket.
Boverket har beräknat resursbehovet för sin marknadskontroll till 3,4 årsarbets-
krafter. Man förutsätter då att den direkta marknadsövervakningen sköts av
byggnadsnämnderna. Finansieringen kan enligt Boverket ske via bygglovavgiften,
vilket utredningen föreslagit, eller genom avgifter från producenter och import-
örer av byggprodukter. Boverket framhåller samtidigt behovet av att båda
alternativen studeras ytterligare.
Även Statens jordbruksverk instämmer i utredningens förslag att det är sektors-
myndigheterna som skall svara för marknadskontrollen. Samtidigt förmodar Jord-
bruksverket att det inom överskådlig framtid knappast blir aktuellt för dess del
att ansvara för sådan marknadskontroll som nu diskuteras. Därför anser man det
heller inte vara aktuellt att lämna förslag till hur finansieringen skall ske.
Statens livsmedelsverk (SLV) tolkar EG:s regler så att det finns särbestämmelser
för marknadskontrollen av livsmedel och inom det veterinära området, vilket gör
att EG:s allmänna produktsäkerhetsdirektiv inte är tillämpligt på
livsmedelsområdet. SLV anser sig därför inte vara berörd av förslagen i SWEDACs
utredning. Allmänt sett delar dock SLV uppfattningen att EG-systemet medför ett
ökat behov av marknadskontroll men att eventuella förändringar av nuvarande
svenska organisation bör göras först efter ytterligare överväganden. SLV
ansluter sig till förslaget att särskilda myndigheter för marknadskontroll inte
bör inrättas. Beträffande förslaget om en central samordningsmyndighet anser SLV
att det t.ex. på livsmedelsområdet inte är lämpligt att överlåta internationella
kontakter på en sådan myndighet.
Arbetarskyddsstyrelsen (ASS) konstaterar att man redan har en organisation -
innefattande Yrkesinspektionen - som är lämplig för marknadskontrolluppgifter.
Samtidigt konstaterar ASS att man hittills i hög grad kunnat förlita sig på
kontrollverksamhet som bedrivits av riksprovplatser men att man i fortsättningen
måste stärka sin egen kompetens för att kunna upphandla extern specialist-
kunskap. ASS ser i detta sammanhang en svårighet i att anmälda organ, som i ett
tidigare skede utfört provning och certifiering för tillverkares räkning, inte
kan anlitas av myndigheter för marknadskontroll på grund av jäv. Ansvarsområdena
för Konsumentverket och ASS har en viss överlappning påpekar ASS, men utgår från
att Konsumentverket här svarar för marknadskontrollen. Det gäller konsument-
produkter som omfattas av arbetsmiljölagen.
Elsäkerhetsverket redovisar att dess tillsynsansvar i första hand omfattar
elektrisk materiel som täcks av följande EG-direktiv, nämligen lågspännings-
direktivet, EX-direktivet och EMC-direktivet. Dessutom har man ansvar även för
annan elektrisk materiel som andra svenska myndigheter ger ut föreskrifter om
med utgångspunkt från t.ex. medicinteknik- och leksaksdirektiven. Verket delar
utredningens uppfattning att ansvaret för marknadskontrollen bör ligga på den
myndighet som redan i dag har tillsynsansvar på det aktuella området. Samtidigt
påpekar man att flera myndigheter kan ha ansvar för samma produkt, vilket är
fallet med t.ex. medicinteknisk utrustning.
Elsäkerhetsverket anser en nationell kontaktpunkt för marknadskontroll vara
befogad i form av ett marknadskontrollråd, där de olika sektorsmyndigheterna är
representerade. SWEDAC bör enligt verket få i uppgift att organisera detta råd.
Beträffande sin finansiering erinrar Elsäkerhetsverket om den elabonnentavgift
som tas ut fr.o.m. den 1 januari 1995 och som är beräknad så att den skall
motsvara verkets hela verksamhet. Man avvisar tanken att denna avgift även
skulle kunna finansiera annan marknadskontroll än den som riktas mot elmateriel.
Verket stöder inte heller förslaget om en allmän marknadskontrollfond.
Sprängämnesinspektionen (SÄI) ansvarar för tillsynen över hanteringen av
brandfarliga och explosiva varor. Centralt utövas tillsynen av SÄI och lokalt av
polismyndigheterna, när det gäller explosiva varor, respektive av rädd-
ningsnämnderna, när det gäller brandfarliga varor. SÄI redovisar att mark-
nadskontrollen på detta tillsynsområde hittills upptagit en mycket liten del av
SÄI:s arbete. Man delar utredningens uppfattning att marknadskontrollen måste få
ett betydligt större utrymme redan med EES-avtalet och i ännu högre grad vid ett
medlemskap i EU. Liksom utredningen utgår SÄI från att det övergripande ansvaret
för marknadskontrollen inom varje område bör ligga på den centrala tillsyns-
myndigheten.
För SÄI:s del bedöms inledningsvis två EG-direktiv utgöra grund för mark-
nadskontrollen, nämligen direktiven om explosivvaror respektive om anordningar
för förbränning av gasformiga bränslen. SÄI är ännu inte beredd att bedöma
kostnaden och resursbehovet för den kommande marknadskontrollen. Beträffande
finansieringen av denna anför SÄI att det nuvarande avgiftssystemet inte kan
svara även för de merkostnader som uppstår för polismyndigheterna eller
kommunernas räddningsnämnder.
Konsumentverket (KOV) betonar att marknadskontrollen måste omfatta alla aktuella
produkter men att dess omfattning bör stå i proportion till den skaderisk en
viss produkt kan medföra. Liksom utredningen anser KOV att marknadskontrollen
skall anförtros de tillsynsmyndigheter som finns i dag. KOV har heller inget att
invända mot att ett centralt organ, SWEDAC, får ett övergripande ansvar för
marknadskontrollen, men påpekar behovet av att klara ansvarsgränser stakas ut i
hela systemet redan från början.
Den marknadskontroll KOV bedriver på produktsäkerhetsområdet avser bl.a.
leksaker och personlig skyddsutrustning. Kostnaderna för denna har KOV
uppskattat till mellan tre och fem miljoner kronor. KOV anser tanken på
inrättandet av en marknadskontrollfond vara väl värd att pröva.
Statens naturvårdsverk (SNV) erinrar om att det i dag sker en marknadskontroll
bl.a. inom områdena bilavgaser och blyfri bensin och bedömer att det bör bli
aktuellt med en utvidgning till flera områden med miljöanknytning. Förslaget i
SWEDACs utredning, att tillsynsmyndigheten på ett område även skall få ansvar
för marknadskontrollen, tillstyrks av SNV. Man anser också att de ansvariga
myndigheterna bör utpekas i de författningar genom vilka EG-direktiven
införlivas med svensk lagstiftning.
Statens strålskyddsinstitut och Kemikalieinspektionen har anmält att de inte har
något att invända mot SWEDACs rapport. Statens kärnkraftinspektion anmäler att
man inte utövar någon marknadskontroll i den mening som avses i SWEDACs
redovisning och att man avstår från kommentarer i övrigt.
4.3 En samordnings- och kontaktfunktion
SWEDAC anser att det behövs ett centralt organ för samordning av marknadskon-
trollen på nationell nivå. Avsikten är att man därmed skall nå samstämmighet i
verksamheten grundad på en likformig riskvärdering på olika områden. Det framgår
också att ett samordningsorgan behövs för internationella kontakter i
övergripande och principiella frågor eller för mottagande och vidarebefordran av
information, när avsändaren inte vet vart han skall vända sig. En allmän uppgift
för detta samordningsorgan sägs vara att samordna landets deltagande i uppbygg-
naden av det europeiska informationssystemet. Även i EG-kommissionens förslag
till riktlinjer för marknadskontrollen finns uppgifter angivna för samordnings-
organet. Med utgångspunkt bl.a. från dessa anger SWEDAC att det centrala samord-
ningsorganet bör få ansvar även för följande, nämligen
-att på underlag från de olika marknadskontrollmyndigheterna sammanställa den
årliga rapporten om marknadskontrollverksamheten vad gäller direktiv enligt den
nya metoden,
-att samordna kontakter med EFTA:s övervakningsmyndighet vad gäller lösningen av
praktiska problem, t.ex. granskning av speciella marknadskontrollförfaranden
genom gemensamma undersökningsprojekt,
-att hålla en förteckning över alla anmälda organ i hela EES-området på alla
direktivområden,
-att ge information om godtagna kontrollformer för olika produkter, däribland
produkter som kan omfattas av flera direktiv och därmed av flera kontrollformer,
-att samordna utbytesprogram mellan EES-länder och med EFTA:s över-
vakningsmyndighet respektive kommissionen för utövare av marknadskontroll.
Utbytesprogram på enskilda sektorer skall självfallet tas om hand av
vederbörande sektorsmyndigheter,
-att förmedla assistans i de fall delar av den nationella marknadskontrollen kan
behöva förstärkning.
I övrigt framhåller SWEDAC att samordningsuppgiften har en horisontell karaktär
och att den kan komma att inrymma kompromisslösningar i relationerna mellan
sektorsmyndigheterna. SWEDACs slutsats är därför att samordningen inte bör
anförtros någon av sektorsmyndigheterna. Bland myndigheter som redan har
uppgifter av horisontell karaktär och som kan anses lämpliga för
samordningsuppgiften nämner SWEDAC sig själv. Därvid hänvisar man bl.a. till sin
kompetens beträffande kontrollformer och sin registerhållning av anmälda organ.
Majoriteten av remissorganen delar SWEDACs uppfattning att en ökad samverkan
mellan sektorsorganen blir nödvändig i deras marknadskontroll. Flertalet anser
också att det behövs ett centralt samordningsorgan. Meningarna är dock delade
beträffande vilken myndighet som skall svara för denna uppgift. SWEDAC förordas
av Statskontoret, Boverket, Konsumentverket, Sveriges Försäkringsförbund,
Industriförbundet och AB Svensk Bilprovning. Telestyrelsen och LO förordar i
stället Kommerskollegium. Övriga ifrågasätter behovet av ett samordnande organ
eller har inte klart utpekat någon myndighet som lämplig för uppgiften.
4.4 Behovet av legala befogenheter vid kontroll
SWEDAC redovisar i sin utredning att de marknadskontrollerande myndigheterna
måste ha vissa lagreglerade befogenheter för att kunna fullgöra sina uppgifter.
I ett första skede - den direkta marknadsövervakningen - behöver således
myndigheterna befogenhet
-att få tillträde till utrymmen där produkten förvaras eller används och rätt
att där göra undersökningar och ta ut prov,
-att efter begäran få de upplysningar, handlingar och provexemplar som behövs
för marknadskontrollen samt
-att begära den handräckning av polismyndighet som behövs för utövande av
marknadskontrollen.
I påföljdsskedet - när brister uppdagats - behöver myndigheterna enligt SWEDAC
kunna vidta åtgärder med varierande stränghetsgrad och få befogenhet t.ex.
-att kräva att produkten märks med lämpliga varningar om de faror produkten kan
innebära,
-att, om det finns flera överensstämmande indikationer på att en produkt är
farlig, temporärt förbjuda tillhandahållandet av produkten i fråga,
-att vidta åtgärder för att säkerställa att personer som skulle kunna utsättas
för fara från en produkt informeras i god tid och på lämpligt sätt om faran,
t.ex. genom publicering av lämpliga varningar,
-att förbjuda försäljning av en produkt som visat sig vara farlig och vidta de
åtgärder som behövs för att säkerställa att förbudet åtlyds samt
-att kräva ett effektivt och omedelbart tillbakadragande av en farlig produkt
som redan finns på marknaden och, om nödvändigt, dess förstörande på lämpligt
sätt.
Vidare framhåller SWEDAC att myndigheternas beslut om ingripanden mot farliga
produkter riktade mot tillverkare och distributörer som regel bör gälla
omedelbart samt att förelägganden och förbud bör förenas med vite.
En del myndigheter har redan i dag de befogenheter som behövs, i andra fall
pågår arbete med lagändringar på olika områden. Den svenska produktsäker-
hetslagen (1988:1604) ger Konsumentverket och Marknadsdomstolen rätt att ingripa
mot tillverkare, importör eller distributör med de åtgärder som SWEDAC redovisat
behovet av. Tillämpningsområdet är dock begränsat till varor som tillhandahålls
i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar
eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk. Produkter som endast utnyttjas
yrkesmässigt innefattas således inte påpekar SWEDAC.
SWEDAC tar diskussionsvis också upp frågan om vilka sanktioner som bör kunna
riktas mot dem som inte uppfyller sina förpliktelser i säkerhetsavseende. Sank-
tions- och straffavgifter, böter och fängelse är de påföljder som SWEDAC nämner,
dock utan att närmare ange några principer för vad som bör utmätas i olika
situationer. Som en kompletterande åtgärd visar SWEDAC även på möjligheten att
de marknadskontrollerande myndigheterna offentligt redovisar sina sanktions-
åtgärder mot tillverkare och importörer.
Remissorganens synpunkter är delade beträffande marknadskontrollmyndigheternas
uppgifter och befogenheter. Elsäkerhetsverket, LO och SEMKO AB ställer sig bakom
utredningsförslaget medan Kommerskollegium och Livsmedelsverket säger sig sakna
en analys av problemet. Naturvårdsverket vill införa en generell lag om mark-
nadskontrollmyndigheters befogenheter. Ytterligare ett antal remissorgan har
gett synpunkter som gäller bl.a. internationell samverkan, vilket organ som bör
bistå med handräckning samt detaljfrågor på vissa sakområden.
4.5 Finansieringen av marknadskontrollen
SWEDAC erinrar om att den nuvarande svenska marknadskontrollen har en mycket
begränsad omfattning inom de flesta områden. Av våra förpliktelser enligt
EES-avtalet följer ett ökat behov av marknadskontroll. Beträffande
finansieringen av denna ökade verksamhet har SWEDAC - som utgår från att statens
kostnader inte skall öka - redovisat att avgifter bör tas ut av dem som till-
handahåller eller använder en produkt. Efter en inventering av i vilka skeden
och på vilka områden avgifter kan tas ut finner emellertid SWEDAC att det kan
visa sig svårt, särskilt på konsumentvaru- och arbetsmiljöområdena, att få till
stånd en fullständig avgiftsfinansiering.
SWEDAC har vidare pekat på möjligheten att det inrättas en fond dit alla
avgifter förs, som är möjliga att ta ut i marknadskontrollverksamheten, inklu-
sive sanktions- och straffavgifter från dem som befunnits brista i sitt ansvar
för produkters säkerhet. Dessa medel skulle sedan av regeringen fördelas till
marknadskontrollerande myndigheter. På detta sätt skulle överuttag av avgifter
på vissa områden gå till finansieringen av marknadskontrollen på andra områden.
SWEDAC betecknar förfarandet som ett pragmatiskt sätt att finansiera marknads-
kontrollen inom ramen för oförändrade ekonomiska anslag.
Sektorsmyndigheternas synpunkter på finansieringen har tidigare redovisats i
avsnittet 4.2 om det fördelade ansvaret för marknadskontrollen. Flertalet av dem
som behandlat finansieringsfrågan är för en avgiftsfinansiering.
Övriga remissorgan har delade meningar. Flera förordar en avgiftsfinansiering,
några av dem under förutsättning t.ex. att avgifterna blir konkurrensneutrala,
icke-diskriminerande för svenska företag och anpassade till de faktiska
kontrollkostnaderna samt att de kan administreras till låga kostnader. Andra
framhåller att de skiftande förhållandena på olika områden kräver en blandning
av avgifter och anslag. Företagarnas Riksorganisation, Kemikontoret,
Landstingsförbundet och Industriförbundet med instämmande av Sveriges V
erkstadsindustrier förordar i olika hög grad statsanslag som huvudsaklig
finansieringskälla. Standardiseringskommissionen anser att minskningen av
myndigheternas föreskrivande verksamhet resulterar i att resurser frigörs,
vilket kommer att kunna bidra till finansieringen av marknadskontrollen.
Statskontoret hänvisar till att utredningen inte redovisar hur stora resurser
marknadskontrollen kommer att kräva eller hur nuvarande verksamhet kommer att
påverkas. Därför anser Statskontoret att finansieringsfrågorna kräver ytter-
ligare överväganden.
Inställningen till en marknadskontrollfond är övervägande negativ. Av de remiss-
organ som uttalat sig i frågan är således tio mot och endast två för förslaget.
Den vanligaste invändningen är att områden där avgifter kan tas ut inte bör
finansiera marknadskontrollen även på andra områden.
5 Regeringens förslag och bedömningar
5.1 De allmänna riktlinjerna
Regeringens förslag: Som allmänna riktlinjer för marknads-
kontrollen i Sverige fastställs följande huvudprinciper.
-För att fullfölja Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet
skall marknadskontroll utföras genom särskilt utsedda
myndigheter med ändamålsenliga befogenheter för uppgiften.
-Regeringen fördelar ansvaret för marknadskontrollen
områdesvis på redan befintliga sektorsmyndigheter med
utgångspunkt från deras nuvarande verksamheter.
-Regeringen utser en särskild myndighet till samord-
nings- och kontaktorgan för de marknadskontrollerande
myndigheterna.
-Finansieringen av marknadskontrollen skall utformas
sektor för sektor med hänsyn till rådande förhållanden. Så
långt som möjligt skall finansieringen ske genom
avgifter.
-Organisationen för en svensk marknadskontroll skall i
princip vara genomförd till den 1 juli 1994.
SWEDACs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: I allt väsentligt står flertalet remissorgan bakom de förslag
som regeringen nu lägger fram. Några efterlyser dock grundligare underlag i
vissa avseenden för att kunna göra säkrare bedömninger. Samordningen av
marknadskontrollen är den fråga där remissorganen är minst enhetliga i sin upp-
fattning.
Skälen för regeringens förslag: Marknadskontrollen är en viktig del i den
ordning som gäller för det fria varuutbytet på EG:s inre marknad. Genom
EES-avtalet förpliktar sig Sverige att bedriva en marknadskontroll av produkter,
som omfattas av säkerhetskrav till skydd för liv, hälsa och miljö, i samma
utsträckning som EG-länderna. Därmed ansluter vi oss till ett krav- och kon-
trollsystem, som utformats inom EG i syfte att undanröja tekniska handelshinder
och som i EES-länderna medför en harmonisering av säkerhetsinriktade produktkrav
och kontrollförfaranden. Marknadskontrollen är den sista länken i den kedja av
tekniska åtgärder, som skall förhindra att säkerhetsmässigt undermåliga
produkter kommer till användning och orsakar olyckor och skador.
I alla EES-länder är marknadskontrollen nu i ett uppbyggnadsskede. Det saknas
emellertid fastställda gemensamma regler för hur den skall organiseras och
bedrivas. Det lämnas därför till varje enskild stat, som omfattas av
EES-avtalet, att själv utforma och finansiera sin marknadskontroll. Inom EG
anses fullgörandet av denna uppgift ingå i det solidariska ansvar som varje med-
lemsstat har i gemenskapen. Av detta följer också att det är fråga om en
uppgift, som måste skötas av nationella myndigheter. Tillsammans med centrala
EG- och EFTA-organ förutsätts de bilda ett nätverk, som genom ett effektivt
informationsutbyte bygger upp kunskap och kompetens i hela systemet samt vid
behov ger underlag för samordnade ingripanden mot farliga produkter.
Marknadskontrollen förutsätts allmänt komma att fungera tillfredsställande i
alla staterna så att farliga produkter med en rimlig grad av sannolikhet kan
upptäckas var de än släpps ut på marknaden. Som redovisats i det inledande
avsnittet grundas skyldigheten att bedriva marknadskontroll framför allt på EG:s
produktdirektiv enligt den nya metoden och på det allmänna produktsäkerhets-
direktivet, som i EG träder i kraft den 29 juni 1994.
På en övergripande handelspolitisk nivå är det regeringen som för svensk del
svarar för kontakter, samordning och initiativ i kretsen av EES-länder samt
EFTA- och EG-organ. Sådana övergripande handelspolitiska frågor bereds inom
Utrikesdepartementets handelsavdelning. Marknadskontrollen är ett utflöde av
handelspolitiken i form av praktiska och konkreta åtgärder, för vilka en rad
myndigheter i varje EES-land måste ta ansvar.
För oss gäller det nu att organisera en svensk marknadskontroll, som är anpassad
till den inre marknadens krav. Eftersom marknadskontrollen i alla deltagande
länder ännu är under uppbyggnad bör en svensk marknadskontroll i detta skede
organiseras med minsta möjliga ingrepp i nuvarande myndighetsstruktur och med
god beredskap för förändringar vid behov. Frågans vikt motiverar att riksdagen
fastställer vissa riktlinjer för uppbyggnaden av den svenska marknadskontrollen
enligt följande.
-För att fullfölja Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet skall marknadskontroll
utföras genom särskilt utsedda myndigheter med ändamålsenliga befogenheter för
uppgiften.
-Regeringen fördelar ansvaret för marknadskontrollen områdesvis på redan
befintliga sektorsmyndigheter med utgångspunkt i deras nuvarande verksamheter.
-Regeringen utser en särskild myndighet till samordnings- och kontaktorgan för
de marknadskontrollerande myndigheterna.
-Finansieringen av marknadskontrollen skall utformas sektor för sektor med
hänsyn till rådande förhållanden. Så långt som möjligt skall finansieringen ske
genom avgifter.
-Organisationen skall i princip vara genomförd den 1 juli 1994.
Denna allmänna inriktning ansluter i allt väsentligt till SWEDACs förslag och
remissorganens synpunkter. Den närmare utformningen av marknadskontrollen och
dess organisation bör vara en uppgift för regeringen med utgångspunkt i förhål-
landena inom de olika sektorerna. För detta behövs det för varje sektor en
närmare analys av vilken myndighet som skall svara för uppgiften, vilka befogen-
heter denna kräver och vilka sanktioner som skall kunna beslutas. Likaså måste
finansieringen av marknadskontrollen lösas sektorsvis. Som det särskilda samord-
nings- och kontaktorganet i systemet avser regeringen att utse SWEDAC.
Om det inte visar sig behövas ytterligare beslut av riksdagen - t.ex.
beträffande lagändringar eller särskilda bemyndiganden - bör det således vara en
uppgift för regeringen att besluta om marknadskontrollen i enlighet med de
föreslagna riktlinjerna. För riksdagens information ges dock i det följande en
närmare presentation av de olika frågor som omfattas av riktlinjerna.
I och med EES-avtalet deltar Sverige i den inre marknaden med fri rörlighet för
varor. Det är viktigt att en fungerande svensk marknadskontroll kommer till
stånd snabbt. Organisationen med fördelningen av ansvaret för de olika
sektorerna bör i princip vara genomförd till den 1 juli 1994.
Den i avsnitt 3.4 redovisade gränskontrollfrågan kommer att innebära krav på att
de svenska tullmyndigheterna skall utföra de uppgifter som ankommer på tull-
myndigheterna i EU enligt de redovisade rättsakterna. Systemet förutsätter ett
informationsutbyte med marknadskontrollmyndigheterna. Frågan behandlas inte
vidare i denna proposition.
5.2 Fördelningen av marknadskontrollansvaret
Regeringens bedömning: Fördelningen av ansvaret för mark-
nadskontrollen fastställs för varje myndighet i författ-
ningar som styr dess verksamhet.
SWEDACs förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Nästan alla sektorsansvariga myndigheter har kommenterat
förslaget om hur ansvaret för marknadskontrollen skall fördelas på dem. Ingen
har invänt mot att ta på sig detta ansvar. De flesta har redovisat den allmänna
bakgrunden för sin kommande marknadskontroll och ger också synpunkter på
finansieringen av denna.
Skälen för regeringens bedömning: I alla EES-länder är marknadskontrollverksam-
heten nu i ett uppbyggnadsskede. I dag finns inga för EES-länderna gemensamma
regler fastställda för hur den skall organiseras och bedrivas. Det lämnas till
varje deltagande land att upprätta en egen marknadskontroll, som motsvarar för-
pliktelserna enligt EES-avtalet.
En fördelning av ansvaret för marknadskontrollen i Sverige på redan befintliga
sektorsmyndigheter innebär i allt väsentligt en bekräftelse på eller en naturlig
utökning av det ansvar de redan har. Ansvarsgränserna mellan sektorsmyndig-
heterna behöver emellertid i vissa fall förtydligas och läggas fast i de för-
fattningar, som styr varje myndighets verksamhet. Ofta är de aktuella
myndigheternas tillsynsuppgifter angivna i redan gällande författningar. Vad som
nu krävs är ett klarläggande av att deras tillsyn skall omfatta även marknads-
kontrollen på det sätt som krävs enligt EES-avtalet.
En orsak till gränsdragningsproblemen är det faktum att EG-direktiven har mer än
en indelningsgrund. Vissa direktiv är således produktindelade - omfattande t.ex.
leksaker, personlig skyddsutrustning eller vågar - medan andra tar sikte på sär-
skilda egenskaper eller risker - omfattande t.ex. elektromagnetisk kompatibili-
tet eller elsäkerhet.
SWEDAC har inte redovisat några slutliga förslag beträffande ansvarsfördel-
ningen. Det bör emellertid inte finnas några svårigheter att göra nödvändiga
kompletteringar efter hand som erfarenheten infinner sig och nya direktiv träder
i kraft. I första hand bör en samordning av detta slag kunna klaras av i
samförstånd mellan sektorsmyndigheterna. Först om detta inte kan ske bör gräns-
dragningsproblem lösas genom beslut av regeringen.
Den nu föreslagna organisatoriska lösningen för Sveriges del innebär minsta möj-
liga ingrepp i myndigheternas nuvarande ansvars- och uppgiftsfördelning. Denna
minimilösning går snabbt att genomföra till låga kostnader. Den har också
fördelen av att verksamheten och dess organisation lätt låter sig anpassas efter
hand som behoven förändras, erfarenheterna från samarbetet över nationsgränserna
ökar och ett inom EES harmoniserat regelsystem för marknadskontrollen kan komma
att utvecklas.
En del uppgifter i marknadskontrollen kräver resurser för t.ex. provtagning och
teknisk undersökning, som många sektorsmyndigheter saknar i sin egen organisa-
tion. För att behålla sin förmåga att snabbt anpassa verksamheten i takt med att
behoven ändras och nya erfarenheter tillkommer bör myndigheterna - särskilt i
inledningsskedet - hellre överväga att köpa tjänster utifrån än att bygga upp
kompletta egna resurser för marknadskontrollen. Generaltullstyrelsen har i sitt
remissyttrande pekat på de tjänster som t.ex. Tullverket kan erbjuda i detta
sammanhang.
Sektorsmyndigheternas köp av tjänster måste givetvis ske så att det allmänna
förtroendet för marknadskontrollen inte rubbas. SWEDAC har i sin utredning bl.a.
pekat på problemet, att anmälda organ inte kan ges ansvar för marknadskontroll-
uppgifter. Skälet är att de genom insatser i tidigare led av säkerhetskontrollen
kan vara jäviga. Ett anlitande av dem i marknadskontrollen skulle alltså kunna
resultera i att de sätts att kontrollera sin egen verksamhet. Flera remissorgan
har meddelat att de hyser samma farhågor som SWEDAC i detta sammanhang.
Samtidigt är det givet, att en marknadskontrollerande myndighet behöver anlita
utomstående organ för särskilda uppgifter såsom provning m.m., och att ett
anmält organ kan ha specialkompetens för detta. Ett visst utrymme måste då
finnas för myndigheten att ta ett anmält organs tjänster i anspråk, men myndig-
heten måste kunna visa, att kraven på opartiskhet och integritet därigenom inte
eftersätts. Myndigheten kan således inte anlita ett anmält organ för marknads-
kontrolluppgifter i sådana fall, där det anmälda organet medverkat i tidigare
kontrollskeden, t.ex. vid bedömning av överensstämmelse för en produkt.
5.3 Ett samordnings- och kontaktorgan
Regeringens bedömning: Som samordnings- och kontaktorgan
för främst tekniska frågor rörande marknadskontrollen bör
SWEDAC utses. I dess uppgifter bör ingå bl.a. att främja
effektivitet och balans i kontrollinsatserna på olika
områden genom informations- och erfarenhetsutbyte såväl
nationellt som internationellt. SWEDAC bör överväga att
inrätta ett särskilt råd med representanter för sektors-
myndigheterna.
SWEDACs förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissorgan delar SWEDAC:s uppfattning. Några anser
dock att Kommerskollegium bör få samordningsansvaret med hänsyn till frågans
handelspolitiska betydelse.
Skälen för regeringens bedömning: Behovet av ett samordnings- och kontaktorgan
är en naturlig följd av den decentraliserade organisationen av marknads-
kontrollen. Samordningen syftar främst till att den på olika myndigheter för-
delade verksamheten skall ges en homogen och balanserad utformning samt att de
samlade erfarenheterna skall spridas och bli till gemensam nytta. Vidare finns
från olika intressegrupper, t.ex. konsumenter och småföretagare, ett behov av en
allmän och samlad information om marknadskontrollen och dess resultat. Detta kan
inte ske effektivt utan att samordningsansvaret läggs på en enda myndighet.
Även i kontakterna med övriga EES-länder och deras marknadskontrollmyndigheter
behövs det en utpekad svensk myndighet för informations- och erfarenhetsutbyte.
Som SWEDAC framhållit i utredningen är detta av betydelse inte minst för
strävandena att de olika ländernas marknadskontroll skall ske likformigt och
samstämt.
Inom respektive sektorsområden måste givetvis marknadskontrollmyndigheterna ha
direkta kontakter med de centrala EFTA- och EG-institutionerna liksom med
systerorgan i EES-länderna. Dessa kontakter kan gälla t.ex. åtgärder mot farliga
produkter, där särskilda informationsrutiner följs. Som redan nämnts har Konsu-
mentverket och Livsmedelsverket utsetts som svenska kontaktpunkter inom EG:s
informationssystem RAPEX. Det är dock viktigt att samordningsorganet skaffar sig
en överblick genom att informera sig om vad som händer inom de olika sektorerna.
Regeringen finner således att både nationella behov och kravet på internation-
ellt samarbete motiverar att det utses ett samordnings- och kontaktorgan i det
svenska systemet för marknadskontroll. Det är emellertid inte fråga om att skapa
en övervakningsmyndighet gentemot sektorsmyndigheterna. I stället gäller det att
genom rådgivande och stödjande insatser lägga grunden för en samlad och enhetlig
svensk verksamhet i samverkan och samförstånd. De svårigheter, som kan orsakas
av t.ex. ett på många myndigheter fördelat ansvar, måste kunna övervinnas genom
allas målmedvetna strävan efter samarbete och ett effektivt utnyttjande av till-
gängliga resurser. Ansvarsområdet för samordningsorganet bör sammanfattningsvis
innefatta främst följande uppgifter knutna till marknadskontrollen, nämligen
-att fungera som nationellt samråds-, kontakt- och informationsorgan i övergrip-
ande och principiella frågor av teknisk natur,
-att främja effektivitet och balans i kontrollinsatserna på olika områden genom
informations- och erfarenhetsutbyte nationellt och internationellt,
-att följa och värdera marknadskontrollverksamheten och, om så bedöms motiverat,
uppmärksamma sektorsmyndigheterna på behovet av förändringar grundade på t.ex.
riskbedömningar, olycksstatistik, skadekostnader och allmänna erfarenheter från
olika sakområden,
-att ge råd i kontrolltekniska frågor, särskilt till små sektorsmyndigheter som
bedriver marknadskontroll,
-att hålla en aktuell förteckning över svenska marknadskontrollorgan med
angivande av deras ansvarsområden,
-att ge en årlig översikt över den samlade marknadskontrollverksamheten i
Sverige,
-att svara för anmälan av svenska organ för marknadskontroll enligt artikel 5
andra stycket i produktsäkerhetsdirektivet,
-att vara kontaktpunkt gentemot EFTA- och EG-organ i övergripande och prin-
cipiella marknadskontrollfrågor av teknisk natur samt
-att inom sitt ansvarsområde hävda svenska intressen i EES-arbetet t.ex. vid den
fortsatta utvecklingen av förfaranden och metoder för marknadskontroll.
Den decentraliserade organisationen av marknadskontrollen ställer stora krav på
ett effektivt informations- och erfarenhetsutbyte. Samordningsorganet bör därför
överväga att etablera ett särskilt råd med representanter från sektorsmyndighet-
erna och andra intressenter. Arbetet i rådet bör bidra till en harmonisering av
marknadskontrollen på alla områden och en breddning av informationsbasen för
samordningsorganets verksamhet. Behovet av utbildning av i marknadskontrollen
verksam personal bör likaså uppmärksammas, särskilt i inledningsskedet, då
myndigheterna snabbt behöver skaffa sig kunskap och kompetens för de nya
uppgifterna.
Valet av samordningsorgan står mellan SWEDAC och Kommerskollegium. Remissorganen
har delade uppfattningar i denna fråga. Utgångspunkten för ett val anser
regeringen bör vara marknadskontrollens karaktär och den typ av kunskap och kom-
petens som bäst behövs för samordningsuppgiften i denna miljö. Marknadskon-
trollen är ett medel i strävandena att åstadkomma ett fritt varuutbyte över
gränserna. Den styrs av tekniska regler och förfaranden som faller mera inom
SWEDACs än inom Kommerskollegiets verksamhetsområde. SWEDAC svarar också för
näraliggande uppgifter i samband med dels strävandena att skapa öppna system för
provning och certifiering karaktäriserade av valfrihet och konkurrens, dels
anmälningar till EG av svenska provnings- och certifieringsorgan. Regeringen
finner därför att övervägande skäl talar för att SWEDAC utses som samordnande
myndighet.
Samtidigt finns det anledning att här betona den starka samhörigheten mellan
kontrolltekniska och handelspolitiska aspekter. Nära kontakter och samarbete
mellan SWEDAC och Kommerskollegium ter sig naturliga i det fortsatta EES-arbetet
vad gäller marknadskontrollens förutsättningar och effekter. Det bör vara en
uppgift för SWEDAC att i samråd med Kommerskollegium finna former för detta.
Liknande kontakter kan vara angelägna även gentemot t.ex. Konsumentverket, som
utom rena marknadskontrolluppgifter beträffande vissa produkter också har ett
allmänt ansvar för konsumentskyddet. Även om EG:s krav på marknadskontroll
sträcker sig längre än till rena konsumentprodukter, är konsumentskyddet en av
de viktigaste grunderna för marknadskontrollen. Detta markeras bl.a. genom att
det allmänna produktsäkerhetsdirektivet som tidigare nämnts endast omfattar
produkter, som är avsedda för eller sannolikt kommer att användas av konsu-
menter.
5.4 Befogenheter och sanktioner
Regeringens bedömning: Myndigheternas befogenheter i
marknadskontrollen och sanktionerna för överträdelser bör
vara ändamålsenliga och anpassade till varje produktom-
råde. Översynen av de författningar som reglerar verksam-
heten i dessa avseenden görs sektor för sektor.
SWEDACs förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: I den mån frågan har behandlats har inget remissorgan haft
annan uppfattning.
Skälen för regeringens bedömning: Som framgår av avsnitt 3 kan marknads-
kontrollen indelas i två faser. I den första fasen - den direkta marknadsöver-
vakningen - behöver myndigheterna befogenheter som gör det möjligt att genomföra
undersökningar. Hit hör t.ex. rätt att på begäran få tillträde till lokaler, få
ut handlingar och genomföra prov samt rätt till handräckning om företaget skulle
motsätta sig en sådan begäran. Den senare fasen inträder då brister har
uppdagats. Det blir då fråga om att vidta olika säkerhetsåtgärder, som i sista
hand kan innebära att företaget tvingas återta produkter från marknaden. Frågan
gäller också lämpliga sanktioner vid överträdelser av säkerhetsbestämmelserna.
Som framgår av avsnitt 3 finns i artikel 6 i produktsäkerhetsdirektivet exempli-
fierade ett stort antal åtgärder, som kan komma i fråga. Det krävs dock propor-
tionalitet mellan åtgärdernas art och omfattning och den risk för skada som
finns.
Frågan om befogenheter och sanktioner måste analyseras sektorsvis efter en sådan
riskbedömning. Här måste en helhetsbedömning göras, där marknadskontrollen ses
som en del i säkerhetssystemet. Givetvis måste också rättsskyddsaspekter vägas
in så att inte större tvång utövas än vad som är ändamålsenligt för den
marknadskontroll som skall bedrivas.
Det sagda innebär att reglerna om befogenheter och sanktioner måste utformas
sektorsvis efter en sådan analys. I många fall finns redan författningsregler om
tillsyn, befogenheter för tillsynsmyndigheter och sanktioner. Det som nu måste
prövas är om dessa regler är tillräckliga och lämpliga för den produktsäkerhet
som marknadskontrollen syftar till. Därvid bör särskilt uppmärksammas att sank-
tionsavgifter ofta kan vara lämpliga vid överträdelser av nu aktuellt slag.
Erfarenheten har visat att straffbestämmelser i motsvarande situation ytterst
sällan får någon praktisk tillämpning.
Vad gäller konsumentprodukter finns bestämmelser i produktsäkerhetslagen, som
möjliggör ingrepp mot farliga konsumentprodukter. Som nämndes i avsnitt 3.3.3
förbereds inom regeringskansliet ett förslag till riksdagen om ändringar i
produktsäkerhetslagen till följd av EG:s produktsäkerhetsdirektiv. Frågan har
utretts av Produktsäkerhetsutredningen (C 1993:01) och har redovisats i betänk-
andet Produktsäkerhetslagen och EG (SOU 1993:88).
På arbetsmiljöområdet avser regeringen att senare i vår föreslå ändringar i
arbetsmiljölagen (1977:1160). Förslag till sådana ändringar har lämnats i
betänkandet Översyn av arbetsmiljölagen (SOU 1993:81). I betänkandet föreslås
bl.a. att det införs möjligheter till åläggande om återkallelse av redan
levererade produkter och om varningsinformation om sådana produkter. Vidare
föreslås ett införande av sanktionsavgifter för dem som bryter mot vissa före-
skrifter, t.ex. om provning och kontroll.
Som nämndes i avsnitt 3.2 har genom ett särskilt direktiv i juli 1993 samtliga
produktdirektiv enligt den nya metoden gjorts enhetliga vad avser CE-märkningen.
Ändringarna träder i kraft den 1 januari 1995. Bestämmelserna bygger på de rikt-
linjer för CE-märkningen som samtidigt antogs och som bl.a. innebär ett krav på
att medlemsstaterna, om de upptäcker produkter som CE-märkts utan att detta
varit berättigat, skall se till att överträdelsen upphör. I sista hand skall
detta ske genom produktåterkallelse. De ändrade direktivbestämmelserna föran-
leder ändringar i lagen (1992:1534) om EG-märket. Även denna fråga bereds för
närvarande inom regeringskansliet, varvid ställning måste tas till sank-
tionsfrågan.
5.5 Marknadskontrollens finansiering
Regeringens bedömning: SWEDACs verksamhet som samord-
nings- och kontaktorgan bör finansieras genom anslag.
Sektorsmyndigheternas marknadskontroll bör finansieras i
första hand med generella avgifter. I andra hand får
myndigheterna disponera om redan anslagsfinansierade
resurser, t.ex. de som frigörs till följd av det förändrade
sättet att bedriva produktsäkerhetsarbete.SWEDACs förslag: Överensstämmer i allt
väsentligt med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Uppfattningarna i finansieringsfrågan
är delade. Flera remissorgan är positiva till en
avgiftsfinansiering och ett antal sektorsorgan
redovisar olika avgiftssystem i sina egna verksamheter.
Andra anser att marknadskontrollen skall finansieras
med allmänna medel, vilket t.ex. motiveras med att kost-
naderna bör erkännas som ett pris för Sveriges medverkan i
EES och de fördelar detta ger.
Vad gäller principer vid avgiftsättningen påpekar
Televerket och Livsmedelsverket att avgifterna måste
vara konkurrensneutrala. Telestyrelsen går ännu längre och
hävdar, att ett avgiftssystem måste vara uppbyggt så att
den som betalar en avgift också får en identifierbar
prestation tillbaka. Statskontoret påpekar att behovet
av resurser för marknadskontrollen ännu är oklart liksom i
vilken grad nuvarande verksamheter kommer att behövas.
Detta gör det svårt att besluta om vilka
finansieringsprinciper som skall gälla framhåller
Statskontoret.
Den av SWEDAC anvisade möjligheten att inrätta en för hela
systemet gemensam marknadskontrollfond, som skall
byggas upp med avgifter av olika slag, får inget stöd
eller avstyrks uttryckligen av flertalet remiss-
instanser.
Skälen för regeringens bedömning: I finansieringsfrågan såväl
som vid uppläggningen av marknadskontrollen i stort bör
en utgångspunkt vara, att minsta möjliga förändringar sker
i nuvarande läge. En annan utgångspunkt anser regeringen
vara, att marknadskontrollen ges sådana ekonomiska förut-
sättningar att verksamheten kan bedrivas i den
omfattning som förutsätts enligt EES-avtalet.
Rollen som samordnings- och kontaktorgan innebär för
SWEDAC en tillkommande myndighetsuppgift. SWEDAC har
beräknat årskostnaden för denna verksamhet till 2,3
miljoner kronor med ca två årsanställda. En betydande del
av dessa kostnader avser köpta experttjänster. Regeringen
har i årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil.13
s. 59) redovisat förslag till anslag för detta ändamål
under anslaget Styrelsen för teknisk ackreditering:
Myndighetsverksamhet.
En avgiftsfinansiering av själva marknadskontrollen är väl
motiverad på alla områden, där avgifterna direkt kan
kopplas till de produkter eller den verksamhet som
skall kontrolleras. Som flera remissorgan påpekat måste
avgifterna utformas så att de är konkurrensneutrala och så
att de administrativa kostnaderna för dem är rimliga.
Redan i dag är flera myndigheters tillsynsverksamhet
avgiftsfinansierad, vilket gäller för t.ex. Sprängämnes-
inspektionen och Elsäkerhetsverket. Denna finansiering
bör innefatta den framtida marknadskontrollen och mot-
svarande avgiftssystem bör om möjligt införas även på andra
områden. Efter hand bör frågan behandlas inom varje sektor
där avgiftsfinansiering inte sker i dag.
Som SWEDAC redovisat finns det områden där en avgifts-
finansiering knappast är möjlig. Detta gäller t.ex.
konsumentvaru- och arbetsmiljöområdena. Här är en
anslagsfinansiering sannolikt nödvändig, men utgångs-
punkten bör vara, att resurser för marknadskontrollen
skapas genom omprioriteringar i myndigheternas
verksamheter och inte genom anslagsökningar. En mera
ingående prövning av eventuell anslagsfinansiering av
marknadskontrollen inom särskilda sektorer bör anstå tills
ytterligare erfarenhet vunnits.
På vissa områden, t.ex. i tillsynen av brandfarliga varor
och i viss mån på byggområdet, kommer marknadskontrollen
att ske genom lokala, oftast kommunala organ.
Kostnaderna för denna lokala tillsyn finansieras normalt
genom avgifter beslutade av kommunerna. Dessa avgifter
bör i de flesta fall även kunna innefatta finansieringen
av den lokala marknadskontrollen.
Som ett led i strävandena att begränsa kostnaderna - men
också av andra uppenbara skäl - bör marknadskontroll-
myndigheterna överväga möjligheterna till nordiskt sam-
arbete. Ett sådant samarbete, som även skulle kunna inne-
fatta ett ömsesidigt nyttjande av resurser över gränserna
mellan de nordiska länderna, bör kunna främja effektivi-
teten och tillförlitligheten hos marknadskontrollen i
hela Norden.
Både av allmänpreventiva skäl och med tanke på behovet att
skapa rättvisa konkurrensvillkor bör som tidigare
redovisats sanktions- eller straffavgifter övervägas för
dem som inte iakttar säkerhetskraven för produkter. Dessa
avgifter bedöms dock sakna betydelse för finansieringen
av marknadskontrollen. Om de mot förmodan skulle uppgå
till belopp av mer än marginell betydelse blir detta en
larmsignal om att säkerhetssystemet inte fungerat
tillfredsställande. Åtgärder måste då vidtas, som får till
följd att avgiftsintäkterna minskar.
Som ett sätt att finansiera marknadskontrollen på vissa
sakområden, där möjligheterna att ta ut avgifter är
begränsade eller obefintliga, har SWEDAC pekat på möjlig-
heten av en marknadskontrollfond. Principen bör
emellertid vara, att varje sektor skall bära sina egna
kostnader om detta är möjligt och att inga överföringar av
avgifter skall ske mellan sektorerna. Det finns därför
enligt regeringens uppfattning inget behov av en mark-
nadskontrollfond, dit överuttag av avgifter inom vissa
sektorer av marknadskontrollen skulle föras tillsammans
med sanktions- och straffavgifter, och som skulle
användas som finansieringskälla vid särskilda insatser. I
den mån särskilda avgifter kommer att utmätas bör dessa på
normalt sätt levereras in till statens inkomsttitel.
Behov av medel för särskilda insatser i marknadskon-
trollen får sedan tillgodoses genom vanlig budget-
behandling.
5.6 Behovet av informationsutbyte