Post 7039 av 7159 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:110 ·
Bättre kontroll över miljöfarligt avfall
Ansvarig myndighet: Miljö- och naturresursdepartementet
Dokument: Prop. 110
Regeringens proposition
1993/94:110
Bättre kontroll över miljöfarligt avfall
Prop.
1993/94:110
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 9 december 1993
Carl Bildt
Olof Johansson
(Miljö- och naturresursdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen vissa riktlinjer beträffande åtgärder för
att samla in och ta hand om kvicksilver i uttjänta varor.
Vidare föreslås att 13 lagen (1985:426) om kemiska produkter upphävs.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 3
2 Lagtext.................................. 4
3 Ärendet och dess beredning............... 6
4 Hanteringen av miljöfarligt avfall i Sverige 7
5 Kontrollen över miljöfarligt avfall...... 10
6 Upphävande av föreskrift om behandlingsmonopol för miljöfarligt avfall
......................................... 11
7 Åtgärder för att miljöriktigt ta hand om uttjänta varor och produkter
som innehåller kvicksilver............... 12
7.1 Kvicksilver i miljön................. 12
7.2 Insamling m.m........................ 14
7.3 Slutligt omhändertagande av kvicksilverhaltigt avfall 17
Sammanfattning, slutbetänkande (SOU 1992:141) Miljöfarligt
avfall - nya regler........................... 19
Remissinstanser, slutbetänkande (SOU 1992:141) Miljöfarligt
avfall - nya regler........................... 21
Sammanfattning av Statens naturvårdsverks rapport avvecklingen
av vårt dolda kvicksilverlager, rapport 4177.. 22
Remissinstanser, Statens naturvårdsverks rapport Avvecklingen
av vårt dolda kvicksilverlager................ 24
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 december
1993.......................................... 25
Rättsdatablad................................. 26
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska
produkter,
2. godkänner de riktlinjer som regeringen förordar om åtgärder för attsamla in
och ta hand om kvicksilver i uttjänta varor och produkter.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i lagen (1985:426) om
kemiska produkter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:426) om kemiska produkter[1]
dels att 13 skall upphöra att gälla,
dels att 3 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 [2]
Denna lag gäller inte sådana kemiska produkter som omfattas av livsmedelslagen
(1971:511), läkemedelslagen (1992:859) eller lagen (1985:295) om foder. Om det
från hälso- eller miljöskyddssynpunkt är särskilt påkallat får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer dock föreskriva att bestämmelserna i
denna lag skall tillämpas även på sådan produkt.
I fråga om kemiska I fråga om kemiska
produkter som omfattas produkter som omfattas
av strålskyddslagen av strålskyddslagen
(1988:220) eller lagen (1988:220) eller lagen
(1988:868) om (1988:868) om
explosiva och brandfarliga och
brandfarliga varor är explosiva varor är
bestämmelserna i denna bestämmelserna i denna
lag inte tillämpliga för lag inte tillämpliga för
att förebygga hälso- att förebygga hälso-
eller miljöskador på eller miljöskador på
grund av joniserande grund av joniserande
strålning respektive strålning respektive
explosion eller brand. explosion eller brand.
I fråga om transport av sådana kemiska produkter som är farligt gods enligt
lagen (1982:821) om transport av farligt gods gäller denna lag endast i den
utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Denna lag gäller inte sådan hantering av kemiska produkter som omfattas av
lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
**Fotnot**
[1] Lagen omtryckt 1991:640
[2] Senaste lydelse 1992:1204
3 Ärendet och dess beredning
Regeringen bemyndigade den 21 juni 1990 dåvarande chefen för Miljö- och
energidepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda
vissa frågor om miljöfarligt avfall (dir. 1990:45). Uppdraget innefattade bl.a.
att belysa hur flödet av miljöfarligt avfall kan komma att utvecklas under
1990-talet vid olika förutsättningar, klarlägga olika möjligheter att ta hand om
sådant avfall samt ange kostnadseffekterna av olika handlingslinjer vid uppkomst
och omhändertagande av avfallet.
Utredningen lämnade i maj 1992 betänkandet Miljöfarligt avfall - Ansvar och
riktlinjer (SOU 1992:45). Betänkandet är av principkaraktär och innehåller inte
några konkreta lagförslag eller konsekvensanalyser. Av betänkandet framgår att
en förutsättning för en miljöriktig hantering av miljöfarligt avfall är att det
finns klart definierade ansvarsområden för kommuner och näringsliv.
Den 18 juni 1992 uppdrog regeringen i tilläggsdirektiv åt utredningen att
utarbeta förslag till bl.a. ansvarsfördelning mellan kommuner och näringsliv för
insamling, transport och slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall i
Sverige samt förslag till reglering av hur miljöfarligt avfall skall hanteras
(dir. 1992:78).
Utredningen lämnade i december 1992 sitt slutbetänkande Miljöfarligt avfall -
nya regler (SOU 1992:141). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig hos Miljö-
och naturresursdepartementet (dnr M93/214/6).
Kvicksilverhaltigt avfall hör till det mest riskabla från miljösynpunkt. I
samband med riksdagens beslut (prop. 1990/91:30, bet. 1990/91:JoU30, rskr.
1990/91:338) att avveckla användningen av bl.a. kvicksilver uppdrog regeringen
åt Statens naturvårdsverk att utreda och föreslå lämpliga åtgärder för att
åstadkomma ett miljöriktigt omhändertagande av kvicksilverhaltiga varor och
produkter när dessa tjänat ut. Naturvårdsverket redovisade detta uppdrag i
februari 1993 med rapporten 4177 Avvecklingen av vårt dolda kvicksilverlager. En
sammanfattning av rapporten finns i bilaga 3. Rapporten har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig hos Miljö- och naturresursdepartementet (dnr
M93/705/6).
4 Hanteringen av miljöfarligt avfall i Sverige
Miljöfarligt avfall
Miljöfarligt avfall måste på grund av sitt innehåll av farliga komponenter
eller ämnen tas om hand på ett säkert och kompetent sätt. Transporter,
behandling och annan hantering av sådant avfall behöver kontrolleras och styras
i samtliga led för att säkerställa att miljöfarliga ämnen inte okontrollerat
sprids i miljön.
Det miljöfarliga avfallet har en del i miljöskulden genom utsläpp i mark och
vatten. Effekterna uppträder emellertid ofta med fördröjning, och sambanden
mellan direkta och indirekta skador av miljöfarligt avfall är komplexa och svåra
att härleda. Nya grupper av miljöfarligt avfall identifieras eller uppstår
fortlöpande, ibland med krav på nya hanterings- och behandlingsresurser.
I olika sammanhang har åtgärder vidtagits för att förbättra den svenska
avfallshanteringen. De övergripande målen på avfallsområdet är att reducera
avfallsmängderna, minska avfallets farlighet samt se till att avfallet slutligt
omhändertas på ett miljömässigt riktigt sätt. Detta är särskilt viktigt för det
avfall som definieras som miljöfarligt.
Enligt riksdagens beslut (prop. 1989/90:100 bil. 16, bet. 1989/90:JoU6, rskr.
1989/90:241) skall avfallets mängd minimeras genom åtgärder i både produktions-
och konsumtionsledet. Avfallets innehåll av hälso- och miljöfarliga ämnen skall
minimeras främst genom åtgärder i produktionsledet. Det huvudsakliga ansvaret
anses åligga tillverkarna av varor. Tillverkarna har också ett ansvar för att
det avfall vilket uppstår till följd av användning av en vara kan hanteras på
ett från miljösynpunkt tillfredsställande sätt. Mycket hårda miljökrav skall
ställas på omhändertagande av avfall som inte kan återvinnas liksom på
hanteringen av miljöfarligt avfall. Bl.a. betonas att ämnen och produkter som
kan förorsaka miljöstörningar inte bör blandas med annat avfall utan bör
hanteras för sig.
Regeringen har vidare i propositionen 1992/93:180, som antogs av riksdagen i
maj 1993 (bet. 1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344), föreslagit riktlinjer för en
kretsloppsanpassad samhällsutveckling. I propositionen konstateras att ett
grundläggande problem för miljön och resurshushållningen är att samhällets
materialhantering i dag är enkelriktad - från utvinning av råvara till
deponering av avfall. En central fråga är att åstadkomma sådana produktions- och
konsumtionsmönster som leder till minskade avfallsmängder och till
kretsloppsanpassad materialhantering. Ett centralt led i detta är att regeringen
bemyndigas att meddela föreskrifter för olika områden där ett lagstadgat
producentansvar skall gälla. Producentansvaret enligt propositionen kan innebära
att en producent åläggs ett hanteringsansvar alternativt ett ekonomiskt ansvar
för sina produkter även sedan de är uttjänta. En annan fråga av betydelse för
möjligheten att åstadkomma en kretsloppsanpassad samhällsutveckling är fortsatt
och skärpt kontroll över kemikalieanvändningen. Regeringen planerar att under
våren 1994 återkomma med förslag om detta.
Enligt förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall krävs, med vissa
undantag, tillstånd för slutligt omhändertagande och transport av miljöfarligt
avfall.
Ansvaret för bortforsling av miljöfarligt avfall vilar i dag på kommunerna.
Den som i sin verksamhet ger upphov till miljöfarligt avfall har ett ansvar för
att avfallet slutligt omhändertas. Avfallet skall enligt 9
renhållningsförordningen (1990:984) genom kommunens försorg bortforslas till
behandlingsföretag enligt företagets eller kommunens val om inte
avfallsproducenten själv har behandlingskapacitet. Mindre företag överlåter ofta
åt kommunen att besluta om vart avfallet skall transporteras. Detta faktum
tolkas ibland som att kommunerna utöver bortforslingsansvaret även har ansvar
för övrig hantering av det miljöfarliga avfallet.
Mängder miljöfarligt avfall i Sverige
De största mängderna miljöfarligt avfall uppkommer inom industrin men också i
t.ex. hushållsavfallet förekommer numera inte oväsentliga mängder miljöfarligt
material. Av den totala mängden miljöfarligt avfall tas en stor del om hand vid
den anläggning där det har uppkommit. Det som industrin inte tar hand om har
kommunerna ett lagstadgat bortforslingsansvar för. Däremot finns som nämnts inte
något kommunalt ansvar för slutligt omhändertagande av det miljöfarliga
avfallet. Ett antal av landets kommuner har dock frivilligt tagit på sig även
ett sådant ansvar.
Oklarhet råder om mängderna miljöfarligt avfall i Sverige. Utredningen (ME
1990:01) med uppdrag att utreda vissa frågor rörande miljöfarligt avfall hade
som en av sina uppgifter att kartlägga dessa mängder. Utredningen uppdrog åt en
särskild arbetsgrupp att ta fram tillgängligt kunskapsunderlag i denna fråga.
Emellertid har det inte inom ramen för utredningen gjorts någon heltäckande
kartläggning av mängder och flöden av miljöfarligt avfall i Sverige.
Vissa ämnen och restprodukter klassificeras som miljöfarligt avfall enligt
förordningen om miljöfarligt avfall. En mer detaljerad klassificering anges i
den s.k. vägledande förteckning som Statens naturvårdsverk ger ut.
Huvudparten av det miljöfarliga avfallet hanteras i särskilda privata och
kommunala anläggningar. Svensk Avfallskonvertering AB, SAKAB, tillkom på
1970-talet som en garanti för att det inom landet skulle finnas kapacitet att
behandla miljöfarligt avfall. Företaget var till hösten 1992 i huvudsak statsägt
men ägs nu till drygt 90% av ett privat avfallsbehandlingsföretag. SAKAB:s
förändrade roll föranleder förslag till ändring i lagstiftningen (se avsnitt 6).
SAKAB har i dag en kapacitet för förbränning och våtkemisk behandling på ca
40 000 ton per år, vilket motsvarar ca 8-10% av den uppskattade totala årliga
mängden miljöfarligt avfall i landet.
Inom industrin tas stora volymer avfall om hand i anslutning till den
verksamhet där avfallet uppkommer. Dessa anläggningar tar i viss utsträckning
även emot och behandlar avfall som uppkommit i annans verksamhet.
Oljeavfall svarar för en stor andel av det miljöfarliga avfallet. Som
miljöfarligt avfall räknas också lösningsmedelsavfall, färg- och lackavfall,
limavfall, surt eller alkaliskt avfall, kadmiumhaltigt avfall, kvicksilver-
haltigt avfall, avfall innehållande föreningar av vissa metaller, cyanidhaltigt
avfall, PCB-haltigt avfall, bekämpningsmedelsavfall och laboratorieavfall.
Tillgänglig statistik - som endast omfattar sådant miljöfarligt avfall som
förs till extern anläggning för behandling - anger att sammanlagt drygt 140 000
ton miljöfarligt avfall, exkl. oljeavfall, lämnades till behandling inom landet
år 1990. SAKAB tog emot ca 34 000 ton av detta.
Den totala mängden oljeavfall bedöms samma år ha uppgått till ca 140 000 ton.
Parallellt med den inhemska behandlingen sker viss export.
Ett drygt 30-tal företag hade eller erhöll under år 1990 tillstånd att
exportera sammanlagt ca 47 000 ton miljöfarligt avfall för slutligt
omhändertagande utomlands. Den faktiska exporten beräknades uppgå till 60% av
den tillståndsgivna, eller ca 28 000 ton (exkl. en stor engångspost på ca 60 000
ton oljeavfall). Exporten bestod främst av oljeavfall och tungmetallhaltigt
avfall. Enligt bedömningar av Naturvårdsverket har exporten av miljöfarligt
avfall därefter sjunkit något. Detta kan ha sin förklaring i den nya förordning
(1992:918) om export och import av farligt avfall m.m. som trädde i kraft den 1
augusti 1992 sedan Sverige ratificerat konventionen om kontroll av
gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall,
den s.k. Baselkonventionen. En annan förklaring kan vara den rådande lågkon-
junkturen som innebär att industrin för närvarande producerar mindre mängder
miljöfarligt avfall. De viktigaste mottagarländerna av Sveriges export av
miljöfarligt avfall är Storbritannien, Spanien och Norge.
Den sammanlagda mängden av miljöfarligt avfall som gått till extern behandling
inom landet eller på export uppgick år 1990 till ca 310 000 ton (exkl. den
nämnda engångsposten).
Viss import av miljöfarligt avfall sker också, under år 1992 drygt 61 000 ton.
Importen domineras av metallhaltigt stoft och av blybatterier från våra nordiska
grannländer.
Exportbestämmelserna för farligt avfall
Enligt huvudprincipen i Baselkonventionen får export eller import av avfall
endast förekomma mellan länder som har ratificerat konventionen. Handel mellan
länder som inte har ratificerat konventionen är dock tillåten om den sker enligt
regionala, bilaterala eller multilaterala avtal och under förutsättning att
avkall inte görs på de krav som anges i konventionen. Inom OECD har ett sådant
regionalt avtal träffats.
De regler som Sverige har infört för tillämpning av Baselkonventionen innebär
bl.a. att Naturvårdsverket får meddela exporttillstånd för destruktion av
miljöfarligt avfall endast om Sverige saknar teknisk kapacitet eller förmåga att
själv ta hand om avfallet på ett riktigt sätt. Frågan har emellertid uppkommit
om en sådan strikt föreskrift i alla hänseenden är den som bäst gynnar miljön.
Den reglering Baselkonventionen har föranlett i bl.a. Finland och Norge har
tagit större hänsyn till artikel 4.9.a. i konventionen. Av denna artikel framgår
bl.a. att avfallshanteringsanläggningens effektivitet bör tillmätas betydelse
vid bedömning av om gränsöverskridande transport av avfall bör kunna komma i
fråga. Regeringen avser att se över förordningen (1992:918) om export och
import av farligt avfall i berört hänseende i syfte att åstadkomma likartade
regler i de nordiska länderna.
5 Kontrollen över miljöfarligt avfall
Regeringens bedömning: Kontrollen över hanteringen
av miljöfarligt avfall måste skärpas, bl.a. i fråga
om tillståndspliktens utformning.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en skärpt kontroll över
hanteringen av miljöfarligt avfall. Förslagen innebär bl.a. att
ansvarsfördelningen vid hantering av miljöfarligt avfall tydliggörs.
Tillståndsplikten enligt förordningen om miljöfarligt avfall utvidgas till att
omfatta alla som mellanlagrar, behandlar eller slutligt omhändertar miljöfarligt
avfall. Utredningen har också föreslagit att tillstånden skall tidsbegränsas.
Vidare har föreslagits att den kommunala transportskyldigheten avseende
miljöfarligt avfall avskaffas och att även tillstånden till transport av
miljöfarligt avfall tidsbegänsas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är i huvudsak positiva till
förslaget.
Skälen för regeringens bedömning:Bestämmelser om avfallshantering och om
iakttagande av försiktighetsmått i syfte att skydda människors hälsa och miljön
finns i flera författningar. Renhållningslagen (1975:596) är den viktigaste
lagen i fråga om avfallshantering i allmänhet. Beträffande miljöfarligt avfall
finns de viktigaste reglerna i lagen (1985:426) om kemiska produkter samt i de
förordningar som utfärdats med stöd av denna lag och renhållningslagen, främst
förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall, renhållningsförordningen
(1990:984) och förordningen (1992:918) om export och import av farligt avfall.
De övergripande målen på avfallsområdet är att minska avfallsmängderna och
avfallets farlighet. Det avfall som ändå uppkommer skall återanvändas eller
återvinnas i så hög utsträckning som möjligt eller omhändertas på ett ur
miljösynpunkt riktigt sätt.
Om miljöfarligt avfall inte kan tas om hand i anslutning till den anläggning i
vilken det uppkommit uppstår behov av transport till en extern anläggning för
exempelvis behandling, deponering eller lagring.
Ansvaret för bortforsling av miljöfarligt avfall åvilar som tidigare nämnts
kommunen, medan ansvaret för att avfallet får en miljöriktig hantering i övrigt
åvilar innehavaren.
Utredningen har emellertid föreslagit att det kommunala bortforslingsansvaret
skall tas bort.
Ungefär hälften av de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga,
däribland Svenska Renhållningsverks-Föreningen är kritiska till förslaget. Lika
många, däribland Svenska Kommunförbundet, är emellertid positiva till förslaget.
Huvudregeln att det är kommunen som skall sörja för bortforsling av
miljöfarligt avfall kan i viss utsträckning uppfattas hämmande på konkurrensen.
Den kan också förväntas försvåra regionala eller riksomfattande insatser för
insamling av någon bestämd typ av avfall eller för åtgärder riktade mot någon
speciell typ av företag varför det kommunala bortforslingsansvaret bör
avskaffas.
Ett avskaffande av den kommunala skyldigheten att sörja för bortforsling av
miljöfarligt avfall behöver dock inte innebära att kommunen i fortsättningen
inte frivilligt kan ta på sig detta ansvar.
Regeringen anser att kontrollen över hanteringen av miljöfarligt avfall bör
skärpas. En skärpning av kontrollen, innebärande tillståndsplikt för all
hantering av miljöfarligt avfall, kräver förordningsändringar.
Regeringen avser att med stöd av de bemyndiganden som finns, främst i lagen om
kemiska produkter, genomföra de förordningsändringar som behövs för att med
utgångspunkt i utredningsförslaget förbättra kontrollen över miljöfarligt
avfall.
6 Upphävande av föreskrift om behandlings-monopol för miljöfarligt avfall
Regeringens förslag: Föreskrifter om
behandlingsmonopol för miljöfarligt avfall i 13
lagen (1985:426) om kemiska produkter upphävs.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanser: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande lydelse av 13 lagen om kemiska
produkter finns det möjlighet för regeringen, om det är påkallat från hälso-
eller miljöskyddssynpunkt, att föreskriva att slutligt omhändertagande av visst
avfall (miljöfarligt avfall) får bedrivas yrkesmässigt endast av juridisk person
i vilken staten har inflytande. Den juridiska person som har fått en sådan
ställning är Svensk Avfallskonvertering AB, SAKAB.
Med anledning av regeringens proposition 1991/92:69 om privatisering av
statligt ägda företag, m.m., har riksdagen bemyndigat regeringen att sälja
statens aktier i bl.a. SAKAB (bet. 1991/92:NU10, rskr. 1991/92:92).
De flesta av statens aktier i SAKAB har numera sålts varför SAKAB:s
särställning enligt 13 lagen (1985:426) om kemiska produkter bör upphävas.
Dessutom bör 3 andra stycket lagen om kemiska produkter ändras i
redaktionellt hänseende. I nämnda stadgande finns en hänvisning till lagen
(1988:868) om explosiva och brandfarliga varor. Lagens rätta namn är emellertid
lagen om brandfarliga och explosiva varor varför hänvisningen föreslås ändrad i
enlighet härmed.
7 Åtgärder för att miljöriktigt ta hand om uttjänta varor och produkter som
innehåller kvicksilver
7.1 Kvicksilver i miljön
Regeringens förslag: För att begränsa skadorna på
Sveriges miljö av kvicksilver bör inte bara vidtas
åtgärder internationellt och nationellt som minskar
nyanvändning. Också kvicksilver som finns utspritt
i samhället i varor och produkter bör samlas in
effektivt och tas om hand säkert.
Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser ansluter sig till Naturvårdsverkets
förslag.
Skälen för regeringens förslag: Kvicksilver är väl känt som miljöförorening
sedan flera decennier. Förhöjda halter av kvicksilver har rapporterats från ett
stort antal vatten över hela världen. Dessa problem har ofta berott på utsläpp
från industriell verksamhet. I Sverige har stora mängder kvicksilver släppts ut
mellan 1940- och 1960-talen. Bättre reningsteknik och produktionsmetoder har på
senare år lett till en påtaglig minskning av utsläppen till luft från svenska
punktkällor. Detta slags utsläpp uppskattas till sammanlagt ca 1,5 ton/år år
1990.
Överenskommelser om minskad tillförsel av metaller, bl.a. kvicksilver, till
vatten och luft har nåtts inom ramen för Oslo-, Paris- och Helsing-
forskonventionerna, Nordsjökonferensen och det statsministermöte som resulterade
i Östersjödeklarationen 1990. Sverige har bundit sig för att minska användningen
av kvicksilver och ta hand om det kvickssilver som redan finns i omlopp.
I och med att det finns ett stort antal kvicksilverhaltiga varor och produkter
i omlopp i samhället, ofta med mycket lång livslängd, kommer risken för
okontrollerade utsläpp av kvicksilver att kvarstå fastän nyanvändningen av
kvicksilver minskar. Enligt Naturvårdsverkets uppskattning finns ca 100 ton
kvicksilver utspritt i följande varor och produkter som nu är i bruk i Sverige:
batterier (3-5 ton), amalgam (40-60 ton), lysrör (0,6 ton),
laboratoriekemikalier (1-2 ton), termometrar (5-10 ton) samt elapparater och in-
strument (10-30 ton). För de flesta av dessa varor och produkter saknas i dag
effektiva insamlingssystem. En stor del av detta kvicksilver riskerar därmed
att, sammanblandat med annat avfall, föras till avfallsdeponier, och så
småningom om än med viss tidsfördröjning läcka ut i miljön.
Riksdagen beslutade år 1991 (prop. 1990/91:30, bet. 1990/91: JoU30, rskr.
1990/91:338) om avveckling av kvicksilveranvändningen med 75% fram till år 2010.
Statens naturvårdsverk och Kemikalieinspektionen har i en rapport till
regeringen den 30 juni 1993 redovisat hur denna avveckling fortgår. Av rapporten
framgår att avvecklingen har gått snabbt under senare år. Socialstyrelsen har i
en rapport Möjligheter att avveckla amalgam som tandfyllnadsmaterial (Ds
1992:95) redovisat förutsättningar för att avveckla amalgamanvändningen.
Rapporterna bereds för närvarande i regeringskansliet.
Kvicksilver används i allt färre nya varor och produkter. Frågor om det
fortsatta avvecklingsarbetet tas upp till behandling i den proposition om
kemikaliehanteringen som regeringen planerar att lägga i vår. I detta sammanhang
avses även Socialstyrelsens rapport behandlas.
Från gammal produktion finns dock kvicksilver kvar. Ett exempel är de lager av
kvicksilverhaltigt slam som finns inom kloralkaliindustrin. Det finns i dag inte
någon färdig lösning för hur detta kvicksilver - från en bransch där numera
mindre än hälften av fabrikerna finns kvar i drift - skall omhändertas.
För sådana varor och produkter som innehåller kvicksilver och som redan finns
ute i samhället finns insamlingssystem bl.a. för batterier och termometrar.
Insamlingen är emellertid inte särskilt omfattande, frånsett knappcellsbatterier
där insamlingsgraden är ca 85%. För kvicksilverbrytare och liknande saknas
organiserad insamling.
Det finns särskilda insamlingsverksamheter för några skilda slag av kvicksil-
verhaltigt avfall, t.ex. amalgamavfall från tandvårdsverksamheter. Visst
kvicksilverhaltigt avfall samlas också in via kommunala miljöstationer. Detta
utgör emellertid en mindre mängd av all den kvicksilver som finns i omlopp i
samhället. Merparten av det hittills insamlade kvicksilveravfallet lagras hos
SAKAB. Någon möjlighet till upparbetning och slutligt omhändertagande finns för
närvarande inte i Sverige.
Arbete pågår internationellt bl.a. inom OECD (Mercury Risk Reduction) för att
begränsa nyanvändningen av kvicksilver. Det är enligt regeringens mening viktigt
med fortsatt internationellt arbete i olika sammanhang för att driva frågor om
miljöproblem av kvicksilver, söka orsaker till dessa, utforma strategier för
lösningar samt i samverkan med andra länder vidta åtgärder, detta inte minst mot
bakgrund av att utländska utsläppskällor numera svarar för den dominerande delen
av det totala kvicksilvernedfallet i Sverige.
För att de miljömål, som satts upp i Sverige och i internationella
konventioner, skall nås är en minskad tillförsel av kvicksilver via nya varor
och produkter inte tillräcklig. Det kvicksilver som redan är i omlopp i
samhället måste dessutom samlas in och tas om hand på ett säkert sätt. Åtgärder
i detta syfte måste därför snarast vidtas i Sverige.
Det är också viktigt att åtgärder vidtas för att begränsa utsläppen av
kvicksilver från krematorier. Regeringen har erfarit att Naturvårdsverket gett
ut riktlinjer för bl.a. utsläpp av kvicksilver från krematorier. Det ankommer på
Naturvårdsverket att tillsammans med berörda organisationer och kommunerna måste
verka för att kvicksilverrening kommer till stånd i enlighet med
Naturvårdsverkets riktlinjer.
Naturvårdsverket har i en skrivelse till regeringen den 13 oktober 1993
föreslagit att krematorier skall prövas enligt tillåtlighetsreglerna i
miljöskyddslagen (1969:387). Skrivelsen bereds för närvarande i
regeringskansliet.
7.2 Insamling m.m.
Regeringens förslag: Effektivare insamling av
uttjänta varor och produkter innehållande
kvicksilver bör komma till stånd genom ett särskilt
åtgärdsprogram. Regeringen avser att ge Natur-
vårdsverket i uppdrag att i samverkan med andra
berörda myndigheter, näringslivsorganisationer och
kommunerna påbörja arbetet med ett sådant program.
Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker Naturvårdsverkets
förslag.
Skälen för regeringens förslag: Utsläppen i samband med att vissa kvicksil-
verhaltiga varor och produkter kasseras är en betydelsefull källa till fortsatta
utsläpp i Sverige men har hittills inte kunnat åtgärdas effektivt.
Ett långsiktigt fungerande och säkert system behöver åstadkommas för ett
effektivare omhändertagande av uttjänta kvicksilverhaltiga varor och produkter
genom hela kedjan från insamling med förbättrade avfallsrutiner för källsor-
tering, till upparbetning samt säker lagring av insamlat material i avvaktan på
slutligt omhändertagande. En mer heltäckande och effektivare insamling
förutsätter medverkan från centrala myndigheter, kommuner, allmänhet, företag
och olika organisationer. En effektiv insamling av kasserade kvicksilverhaltiga
varor och produkter förutsätter vidare ökad kunskap och spridning av information
om förekomst av kvicksilver i olika varor och produkter, möjlighet till ekono-
miska incitament till bättre sortering och insamling av kvicksilveravfall vid
källan. Vidare kommer det att behövas möjlighet till ekonomiskt stöd till
omhändertagande av vissa produkter, förbättrade rutiner för kemikalie- och
avfallshantering och klara ansvarsförhållanden för dessa, enkla insamlingssystem
med hög servicenivå och en fungerande organisation för det fortsatta
omhändertagandet samt en kontroll av avfallshanteringen i alla led.
Regeringen erinrar om att utbytesregeln enligt lagen (1985:426) om kemiska
produkter skall tillämpas i de sammanhang där det är möjligt att byta en
kvicksilverinnehållande produkt mot någon annan, från miljösynpunkt mindre
farlig produkt. Det är också viktigt att tillse att hanteringen av sådana
produkter som inte kan bytas ut inte leder till exponering som kan skada miljö
eller hälsa. Rutiner för hantering av kasserade kvicksilverhaltiga produkter
måste förbättras så att skada på hälsa och miljö inte uppkommer vare sig hos den
som lämnar avfallet eller hos den som tar emot och transporterar avfallet.
En mycket stor del av allt det kvicksilver som upplagrats i samhället finns i
varor och produkter som sedan länge varit i bruk. För åtskilliga sådana varor
och produkter sker inte längre någon nytillverkning. Detta innebär i många fall
att det inte längre finns någon producent, dvs. tillverkare eller importör som
skulle kunna göras ansvarig för att samla in och slutligt ta hand om de uttjänta
varorna och produkterna.
Enligt regeringens mening behöver särskilda ekonomiska incitament utformas för
att åstadkomma insamling, transport, behandling och slutligt omhändertagande
även av andra kvicksilverhaltiga varor och produkter än de som det för
närvarande finns etablerade insamlingssystem för. Särskilt viktigt är det att
säkerställa att insamlat material avlämnas så att det kan slutligt omhändertas
på ett miljöriktigt sätt och inte hamnar bland annat avfall på soptippar.
Naturvårdsverket har i sin utredning pekat på att de ökade kraven vad gäller
insamling och omhändertagande av kvicksilverhaltiga varor och produkter ibland
innebär särskilda kostnader för den som önskar bli kvitt sitt avfall. Enligt
beräkningar som Naturvårdsverket gjort kan kostnaderna för transport, behandling
och slutligt omhändertagande uppgå till ca 5 000 kronor per kg kvicksilver.
Regeringen delar Naturvårdsverkets bedömning att sådana ökade kostnader kan
motverka en effektiv insamling. Upparbetning av kvicksilveravfall och
miljöriktigt slutförvar torde vidare leda till betydligt högre
mottagningskostnader för sådant avfall än vad som återspeglas i dagens
avfallstaxor. Möjlighet att temporärt få ekonomiskt stöd för att ta hand om
vissa kvicksilverhaltiga varor och produkter kan därför behövas, så att det
kvicksilverhaltiga avfallet inte lämnas bland det ospecificerade avfallet. Ett
sådant stöd kan enligt regeringens mening också skapa förutsättningar för
etablering av erforderlig insamlings-, behandlings- och slutförvaringskapacitet.
Kommunerna har en viktig roll när det gäller att förbättra insamlingen av
kvicksilverhaltiga varor och produkter genom t.ex. informations- och
insamlingskampanjer. Kommunerna har också ansvar enligt renhållningslagen
(1979:596) för avfallsplanering och omhändertagande av hushållsavfall.
Regeringen anser att det inom ramen för detta ansvar är kommunernas uppgift att
ombesörja att en effektiv mottagning av kvicksilverkomponenter kommer till
stånd, t.ex. vid miljöstationer. Kommunerna bör också verka för att sådana
källsorteringssystem inrättas som är inriktade på ett säkert omhändertagande av
uttjänta lysrör och andra kvicksilverinnehållande lampor.
Inom ramen för det arbete som bedrivs bl.a. inom kommunerna för att få slammet
från de kommunala avloppsreningsverken så rent att det utan risk kan användas i
jordbruket är det viktigt att huvudmännen för avloppsreningsverken kartlägger
utsläpp av kvicksilver till det avloppsvatten som tillförs reningsverken.
Regeringen erinrar om den ändring som skett i lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar och som innebär bl.a. att huvudmannens
möjligheter tydliggjorts att föreskriva villkor för och begränsningar i rätten
till utsläpp till det allmänna avloppsnätet för att säkerställa godtagbar
slamkvalitet. I detta sammanhang kan nämnas att Naturvårdsverket, enligt vad
regeringen erfarit, avser att utarbeta regler för funktion och skötsel av
amalgamavskiljare vid tandvårdsinrättningar och ta initiativ till att ett
besiktningssystem med ackrediterade kontrollorgan införs.
Regeringen har nyligen genom en ändring i förordningen (1985:840) om vissa
hälso- och miljöfarliga produkter m.m. beslutat om gränsvärden för vissa
metaller, bl.a. kvicksilver, i slam som skall överlåtas eller saluföras för
jordbruksändamål. Förordningsändringen träder i kraft när EES-avtalet träder i
kraft
Kvicksilver används också i bl.a. lysrör, metallhalogenlampor och neonljus.
Utvecklingen sker mot lysrör med allt lägre kvicksilverinnehåll. Det finns nu
också kriterier för miljömärkning av ljuskällor. Den separata insamlingen av
uttjänta lysrör är emellertid otillräcklig. Merparten av alla förbrukade lysrör
och övriga kvicksilverinnehållande lampor hamnar bland hushållsavfall eller
icke-branschspecifikt avfall på avfallsdeponier eller tillförs
förbränningsanläggningar. Även om vissa kommuner har organiserad insamling av
lysrör, främst för att förhindra kvicksilverutsläpp vid avfallsförbränning, sker
återvinning och upparbetning av kvicksilvret i lamporna endast till en mindre
del.
Sannolikt finns en stor mängd kvicksilvertermometrar kvar hos hushållen.
Insamlingen måste därför öka genom t.ex. informationsinsatser och
insamlingskampanjer riktade till hushållen. Regeringen anser att det är
Naturvårdsverket som skall ge erforderligt stöd i dessa sammanhang.
Naturvårdsverket har i sin rapport erinrat om att stora kvantiteter
kvicksilvertermometrar finns i försvarets mobiliseringsförråd. Regeringen anser
att försvaret så snart som det föreligger för försvaret lämpliga utprovade
ersättningsalternativ, skall byta ut kvicksilvertermometrarna och därvid tillse
att dessa tas om hand på ett miljöriktigt sätt.
Utöver nu nämnda exempel finns en rad varor och produkter med större eller
mindre kvicksilverinnehåll och med bättre eller sämre förutsättningar att tas om
hand på ett säkert och miljöriktigt sätt när de tjänat ut. Information till
användarna är naturligtvis en första sådan förutsättning. Det måste i
fortsättningen vara producenten - dvs. tillverkare, importörer och försäljare -
som skall se till att nödvändig information lämnas. Sådana varor och produkter
förekommer t.ex. i form av strömbrytare i hushållsapparater och bilar och
nivåvakter i pumpsystem. Det är sedan en uppgift för Kemikalieinspektionen,
Naturvårdsverket och andra berörda myndigheter att utöva tillsyn över hur
producenterna lever upp till detta ansvar och att ta behövliga initiativ.
En risk som uppenbarat sig på senare år är det kvicksilverhaltiga avfall som
uppstår i samband med ombyggnader eller rivningar av byggnader. Totalt
uppskattas mängden upplagrat kvicksilver i byggnader till 3-7 ton. Det finns för
närvarande inga generella riktlinjer för hantering av bygg- och rivningsavfall.
Regeringen har emellertid erfarit att Naturvårdsverket avser att till år 1995
utarbeta sådana generella riktlinjer.
För att få till stånd en effektivare och mer heltäckande insamling av uttjänta
varor och produkter som innehåller kvicksilver behövs nu ett särskilt
åtgärdsprogram. Regeringen avser därför att ge Naturvårdsverket i uppdrag att i
samverkan med andra berörda myndigheter, näringslivsorganisationer och
kommunerna påbörja arbetet med ett sådant program. Programmet bör genomföras
inom en tidsram på fem år. Regeringen avser att i 1994 års budgetproposition
återkomma bl.a. till frågor om finansiering av de särskilda insatser som behövs.
7.3 Slutligt omhändertagande av kvicksilverhaltigt avfall
Regeringens förslag: Kvicksilverhaltiga
restprodukter och avfall bör behandlas på ett sätt
som gör det möjligt att förvara kvicksilver i
lämplig form och långtidssäkert. Kvicksilver bör inte
återvinnas. Regeringen avser att ge
Naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta förslag
till slutförvaring i Sverige av kvicksilverhaltigt
avfall.
Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i Naturvårdsverkets
förslag att kvicksilver inte bör återvinnas och att kvicksilverhaltiga
restprodukter och avfall bör slutförvaras inom landet. Telia (f.d. Televerket)
och Chalmers Tekniska Högskola anser att återvinning av det kvicksilver som är i
omlopp i samhället i det internationella perspektivet bör vara ett bättre
alternativ än brytning och utvinning av kvicksilver ur malm. Länsstyrelsen i
Malmöhus län anför att alternativa sätt till slutlig förvaring behöver utredas
mer förutsättningslöst än vad som skett av Naturvårdsverket.
Skälen för regeringens förslag: En långsiktigt hållbar lösning behöver tas fram
för hur kvicksilverhaltigt avfall skall slutligt tas om hand på ett säkert och
miljöriktigt sätt. En avgörande fråga för hur den slutliga lösningen skall se ut
är om återvinning är acceptabelt eller ej.
Regeringen delar Naturvårdsverkets uppfattning att återvinning och förnyad
användning av kvicksilver innebär sådana risker för miljön att andra lösningar
bör sökas. Användningen av kvicksilver har minskat såväl i Sverige som
internationellt. Trots förbudet mot import och försäljning av vissa
kvicksilverhaltiga varor i Sverige finns emellertid en viss efterfrågan på
kvicksilver för användning inom olika varor och produkter. Kemikalieinspektionen
påpekar i en rapport till regeringen om avvecklingen av bly- och
kvicksilveranvändningen att gällande förbud inte får effekt med mindre än att
import och försäljning av kvicksilver förbjuds.
Enligt regeringens mening kan ett långsiktigt säkert slutförvar för
kvicksilver innebära att avfallet måste förvaras i bergrum. Samma grundläggande
kriterier bör därvid gälla för slutförvar av kvicksilver som för t.ex.
radioaktivt avfall vad avser förvarets långtidsbeständighet och andra
säkerhetsaspekter. Erfarenheter från detta område bör utnyttjas vid utformningen
av ett framtida förvar för kvicksilverhaltigt avfall.
För uttjänta lysrör och andra kvicksilverhaltiga belysningskällor bör
särskilda, miljöriktigt utformade ytförlagda deponeringsanläggningar kunna
utgöra alternativa slutförvar med hänvisning till det begränsade kvicksil-
verinnehållet i dessa produkter och till att utvecklingen sker fortlöpande mot
lysrör och andra kvicksilverhaltiga belysningskällor med lägre kvicksilve-
rinnehåll. Alternativa metoder som utvecklas för att ta om hand sådana och
liknande varor och produkter med mer begränsat kvicksilverinnehåll kan också
vara möjliga att utnyttja i sammanhanget. Prövning av upplag eller anläggningar
för behandling av kasserade varor och produkter som utgörs av kvicksilverhaltiga
belysningskällor kan ske enligt tillåtlighetsreglerna i miljöskyddslagen
(1969:387). Det ankommer på regeringen att överväga behövliga
förordningsändringar.
Naturvårdsverket har låtit utföra en inledande utredning om hur ett slutförvar
för kvicksilveravfall bör vara utformat. Verket beräknar att det är möjligt att
inom en tidsram på tre år ta fram nödvändigt underlag i form av förstudier,
kravspecifikationer och förprojektering för beslut om sådant slutförvar.
Det är angeläget att ett arbete med att upprätta förslag till slutförvar i
Sverige för upparbetat kvicksilverhaltigt avfall snarast kan inledas och
genomföras. Detta arbete bör bedrivas av Naturvårdsverket i samverkan med bl.a.
Avfallsforskningsrådet, Statens strålskyddsinstitut, Statens kärnkraftinspektion
samt andra instanser med erfarenhet från bergförvaring av farligt avfall.
Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta förslag till
slutförvar i Sverige av upparbetat kvicksilverhaltigt avfall.
I avvaktan på att ett permanent slutförvar ordnats är det enligt regeringens
mening angeläget att säker lagring temporärt kommer till stånd av insamlat
kvicksilverhaltigt avfall. Risken är annars stor att insamlat kvicksilver åter
kan komma ut i miljön t.ex. genom att metalliskt kvicksilver förångas.
Regeringen avser att i 1994-års budgetproposition återkomma till frågan om
finansiering av kostnader bl.a. för sådan temporär lagring.
Sammanfattning, slutbetänkande (SOU 1992:141) Miljöfarligt avfall - nya regler
Betänkandet innehåller en uppföljning och konkretisering i form av lagförslag
m.m. av framställningen i det tidigare lämnade principbetänkandet (SOU 1992:45)
Miljöfarligt avfall - Ansvar och riktlinjer. Principbetänkandet har
remissbehandlats.
I kapitel 1 utvecklas diskussionen kring ansvarsfrågorna i olika led av
hanteringen av miljöfarligt avfall. Utredningen anger sin övergripande syn i
dessa frågor. Den innebär att ett producentansvar för varor och produkter, som
när de kasseras utgör miljöfarligt avfall, bör eftersträvas och utvecklas i
samma riktning och med utnyttjande av samma medel som på andra avfallsområden,
t.ex. förpackningar.
Ansvaret för avfall från processer m.m. bör på motsvarande sätt förskjutas mot
ett innehavaransvar. Det är innehavaren som ansvarar för en riktig hantering
inom sitt led i behandlingskedjan och för att överlämnande i nästa led enbart
sker till annan innehavare med vederbörliga tillstånd. Endast genom ett sådant
överlämnande kan en avlastning av ansvaret ske. Hos den förste innehavaren, den
i vars verksamhet avfallet uppkommer, ligger det grundläggande ekonomiska
ansvaret.
Enligt utredningen är huvudsyftet med förslagen att öka benägenheten att verka
för förebyggande åtgärder, att stimulera till konkurrrens och till mångfald i
återinsamlingssystem m.m. Det är utredningens grundsyn att det traditionella
synsättet med en speciell avfallshantering som en sista länk i kedjan måste
bytas mot i alla led integrerade åtgärder inriktade på att förebygga uppkomst av
avfall respektive att förbereda och genomföra bästa möjliga omhändertagande av
det avfall som inte kan undvikas. Detta kräver intensifierade åtgärder riktade
mot speciella produktområden eller företagskategorirer, men bör stödjas av
därför gynnsamma generella ansvarsregler.
Utredningen lägger fram följande förslag:
- En definition inom lagen om kemiska produkter (LKP) av begreppet miljöfarligt
avfall (MFA) med sikte på att MFA-regleringen skall avse även miljöfarliga
restprodukter som nu inte täcks av avfallsbegreppet.
Statens naturvårdsverk kommer parallellt med utredningens betänkande att
redovisa ett förslag till förbättrad klassificering. Detta sker i ett första
steg genom revidering av den vägledande förteckningen över miljöfarligt avfall.
Verkets arbete går därefter vidare med en fördjupad revidering, med ökad vikt
vid anpassning till EGs klassificering.
- Genom en ny 13 a LKP tydliggörs att ansvaret för miljöfarligt avfall ligger
hos den i vars verksamhet avfallet uppkommer eller hos den som innehar det i
senare led.
- Det kommunala transportansvaret tas bort, och något generellt kommunalt
behandlingsansvar fullföljs inte. Nuvarande regler ersätts med ett heltäckande
system med tillstånd för hantering av miljöfarligt avfall. Tillstånden
tidsbegränsas.
- Utredningen förutsätter att det pågående arbetet med en ny miljöbalk utmynnar
i att avfallsfrågorna tillmäts ökad vikt och att tillståndsprövningen inriktas
på begränsning av avfall både från process och produkter. Härutöver skall regler
i ökad utsträckning kunna ges för t.ex. förberedande avfallshantering.
Förutsättningarna för att ompröva gamla tillstånd bör förbättras.
En utgångspunkt för utredningens förslag om nytt regelsystem för hantering och
behandling av miljöfarligt avfall är alltså att regeln om ett kommunalt
transportansvar skall tas bort och tanken på ett kommunalt behandlingsansvar
inte fullföljas. Detta gör att krav uppkommer på andra former av kontroll och
överblick. Även av andra skäl bör regelsystemet för hantering av MFA skärpas och
möjligheterna för konkurrens öka. Det kan också, mot bakgrund av den generella
utvecklingen inom kommunerna när det gäller ekonomi, engagemang i nya uppgifter
m.m. ifrågasättas om den tidigare tänkta utvecklingen mot ett kommunalt ansvar
kan komma att fullföljas.
Förslagen i kapitel 4 grundar sig i väsentliga delar på en inom SNV i
anslutning till remissbehandlingen upprättad PM och innebär ett strikt
regelsystem för hela hanteringskedjan producent-mellanlagring-förbe-
handling-slutligt omhändertagande inklusive transporterna.
Samtliga som mellanlagrar, behandlar, slutligt omhändertar och transporterar
miljöfarligt avfall skall ha tillstånd för sin verksamhet enligt förordningen om
miljöfarligt avfall. Undantaget från tillståndsplikten beträffande slutligt
omhändertagande av miljöfarligt avfall i anslutning till den anläggning där det
uppkommit och det undantag som i dag finns enligt 17 förordningen om
miljöfarligt avfall tas bort. Tillståndsmyndigheter blir Statens naturvårdsverk
och länsstyrelsen.
Samtliga tillstånd föreslås bli tidsbegränsade, bl.a. i syfte att stimulera
till användning av bästa möjliga teknik. Krav kommer att ställas på att även
sökande för tillstånd till mellanlagring, behandling och slutligt
omhändertagande av miljöfarligt avfall ställer en godtagbar ekonomisk säkerhet.
Utredningen har med hjälp av en grupp experter och en konsult genomfört en
översiktlig konsekvensbedömning av förslagen. Bedömningarna ger både stöd för
utredningens huvudlinje och uttrycker osäkerhet om konsekvenserna av den
omställning som förslagen till nytt regelsystem innebär. Behovet av en effektiv
tillsyn understryks kraftigt.
Utredningen för fram kompletterande förslag som motiveras av såväl de nyss
nämnda konsekvensbedömningarna som av utredningens egna överväganden:
- Kostnaderna för SNV:s och länsstyrelsernas tillståndsprövning och
systemtillsyn m.m. föreslås bli täckta genom att avgifter tas ut i
tillståndsverksamheten.
- Avgiftsbeläggning av tillsyn bör kunna ske enligt lagen om kemiska produkter
(LKP) på samma sätt som nu gäller enligt miljöskyddslagen.
- Kommunerna bör, genom en ändring i renhållningslagen, tillförsäkras möjlighet
att frivilligt bedriva verksamhet inom området.
Remissinstanser, slutbetänkande (SOU 1992:141) Miljöfarligt avfall - nya regler
Följande instanser har inkommit med yttrande:
Kommerskollegium, Överbefälhavaren, Försvarets sjukvårdsstyrelse, Statens
Räddningsverk, Generaltullstyrelsen, Statistiska centralbyrån,
Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Boverket, Arbetarskyddsstyrelsen Närings-
och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Avfallsforskningsrådet,
Konsumentverket, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd,
Kemikalieinspektionen, Stiftelsen Institutet för vatten- och luftvårdsforskning
(IVL), Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Tekniska
Högskolan i Stockholm (KTH), Universitetet i Uppsala, Universitetet i Linköping,
Sveriges Lantbruksuniversitet, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen
i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i
Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Västernorrlands
län, Stockholms kommun, Nacka kommun, Upplands-Bro kommun, Uppsala kommun,
Boxholms kommun, Gotlands kommun, Ronneby kommun, Överkalix kommun, Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges
Köpmannaförbund, Svenska Petroleum Institutet, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Kemikontoret, Miljöfarligt avfall i Sverige AB
(MIFAS), Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet, Ragn-Sellsföretagen AB,
Sveriges Tankrengörares och Oljesanerares riksförbund (STOR), Svensk Av-
fallskonvertering AB (SAKAB), Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Svenska
Åkeriförbundet, WMI Sellbergs AB, Arbetsmiljöinstitutet, Sveriges
Verkstadsindustrier, Jernkontoret, Nordvästra Skånes Renhållnings AB, Kemiavfall
i Skåne, Teko-industrierna, Tekniska Högskolan i Linköping, Karl-Erik Lindholm.
Följande instanser har beretts tillfälle men inte inkommit med yttrande:
Näringsfrihetsombudsmannen (NO), Chalmers Tekniska Högskola, Högskolan i Luleå,
Oxelösunds kommun, Älvsbyns kommun, Sveriges Industriförbund, Greenpeace,
Miljöförbundet, REFORSK, Stiftelsen Håll Sverige Rent, Svenska
Naturskyddsföreningen.
Sammanfattning av Statens naturvårdsverks rapport avvecklingen av vårt dolda
kvicksilverlager, rapport 4177
Stora områden i Sverige är allvarligt påverkade av kvicksilver. Spridningen
kan inte längre kopplas direkt till enskilda utsläpp utan det är fråga om en
utbredd diffus förorening av mark och vatten.
Riksdagen beslutade år 1991 att användningen av kvicksilver bör avvecklas på
sikt. Den avvecklingsplan som antogs kommer successivt att att minska
tillförseln av kvicksilver till samhället. För närvarande finns det en stor
mängd varor och produkter i bruk ute i samhället som innehåller kvicksilver.
Detta vårt dolda kvicksilverlager har uppskattats till storleksordningen 100
ton. Fortfarande tillförs nya kvicksilverhaltiga produkter inom vissa områden.
När sådana produkter kasseras hamnar de alltför ofta i avfallsströmmar som inte
bör innehålla kvicksilverhaltigt avfall. De bidrar därmed till fortsatt diffus
spridning av kvicksilver till miljön från deponier och annan avfallsbehandling.
Denna utredning syftar till åtgärder för att åstadkomma miljöriktig hantering
av kasserade produkter som innehåller kvicksilver. De föreslagna åtgärderna ska
också leda till miljömässigt bra hantering av övriga kvicksilverhaltiga
restprodukter och avfall.
Dagens avfallshantering tar inte tillräcklig hänsyn till att kvicksilver-
haltiga produkter finns utspridda i samhället och att detta kvicksilver behöver
särbehandlas för att långsiktigt hållbara lösninar skall kunna åstadkommas.
Detta beror bland annat på otillräcklig information och utbildning, bristande
kunskaper om produkternas kvicksilverinnehåll och förekomst, felaktigheter vid
hanteringen av avfall samt otillräckliga styrmedel och resurser för
myndigheternas tillsynsinsatser.
Att separat ta hand om kvicksilverhaltigt avfall kräver både särskilda
arbetsinsatser och ekonomiska uppoffringar av den som vill göra sig av med
avfallet. Myndigheterna har svårt att kontrollera att all avfallshantering sker
korrekt. De rättsliga verktygen är otillräckliga för att erforderliga krav skall
kunna ställas.
För många kvicksilverhaltiga produkter i bruk går det inte att utkräva
producentansvar, därför att de tidigare producenterna har upphört med sin
verksamhet.
Hela kedjan från insamling av kasserade kvicksilverhaltiga produkter,
upparbetning av avfallet och slutligt omhändertagande av kvicksilvret måste få
långsiktigt fungerande och säkra lösningar. Merparten av det kvicksilverhaltiga
avfallet lagras i dag på SAKAB. Någon lösning för upparbetning och slutligt
omhändertagande finns ännu inte.
Den separata insamlingen av kasserade produkter och varor som innehåller
kvicksilver måste förbättras för att minska kvicksilverspridningen till miljön.
En effektiv insamling av kasserade produkter och varor kräver:
- kunskap och spridning av information om förekomsten av kvicksilver i olika
produkter och varor;
- krav på och ekonomiska incitament till bättre sortering och insamling av
kvicksilveravfall vid källan;
- ekonomiskt stöd till omhändertagande av vissa produkter;
- förbättrade rutiner för kemikalie- och avfallshantering och klara
ansvarsförhållanden för dessa;
- enkla insamlingssystem med hög servicenivå och en fungerande organisation för
det fortsatta omhändertagandet;
- kontroll av avfallshanteringen i alla led.
Ett miljöriktigt omhändertagande av kvicksilverhaltigt avfall förutsätter
också ett miljöriktigt slutligt omhändertagande. Beslutet om att avveckla
kvicksilveranvändningen och att på sikt inte alls använda kvicksilver leder till
slutsatsen att kvicksilver ej bör återvinnas. Den enda framkomliga vägen på sikt
är ett säkert slutförvar, där kvicksilvret läggs i sådan form och på sådant sätt
att läckaget till den yttre miljön blir så litet som möjligt även sett i ett
mycket långt tidsperspektiv.
Kapacitet för omhändertagande av kvicksilverhaltigt avfall bör rimligen finnas
inom landet och export av avfallet för återvinning eller slutligt
omhändertagande bör inte accepteras. Med tanke på den begränsade volym som
kvicksilvret från avfall utgör förefaller det rimligt att inte anlägga mer än
ett slutförvar för kvicksilver i Sverige. Behandling, dvs upparbetning före
slutförvaring, kan däremot ske på mer än en plats i landet.
Naturvårdsverket bedömer således att en effektiviserad insamling och ett
slutligt förvar av det kvicksilver som finns i kasserade varor och produkter
knappast kan realiseras utan ekonomisk stimulans. Naturvårdsverket har i andra
sammanhang framfört att en avfallsavgift eller en avfallsskatt borde införas på
det avfall som i dag går till de oftast kommunägda behandlingsanläggningarna.
Dessa avfallsströmmar utgörs, förutom av hushållsavfallet, av handelns och
industrins så kallade icke branschspecifika avfall samt bygg- och
rivningsavfallet. De särskilda kostnaderna för insamling, behandling och
slutligt omhändertagande av vissa förbrukade kvicksilverhaötiga produkter och
varor bör finansieras denna väg. Att ta ut en särskild avfallsskatt enbart för
denna finansiering är dock inte en rimlig lösning.
Naturvårdsverket anser att behovet av ekonomiskt stöd för att öka insamlingen
av kvicksilverhaltiga produkter är så brådskande att man inte kan avvakta den
fortsatta beredningen av frågan om en avfallsavgift/-skatt. Verket föreslår
därför att finansieringen inledningsvis sker över statsbudgeten. Vidare föreslås
bl.a. att en förordning om visst kvicksilverhaltigt avfall införs samt att
Naturvårdsverket får uppgiften att i samverkan med kommunerna och andra berörda
organisationer organisera en effektivare insamling av kasserade
kvicksilverhaltiga varor.
Remissinstanser, Statens naturvårdsverks rapport Avvecklingen av vårt dolda
kvicksilverlager.
Följande instanser har inkommit med yttrande:
Kommerskollegium, Försvarsstaben - Försvarets miljöberedning, Försvarets
sjukvårdsstyrelse, Försvarets materielverk (FMV), Statens räddningsverk,
Försvarets forskningsanstalt (FOA), Socialstyrelsen, Sjukvårdens och
socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), Televerket,
Statens järnvägar (SJ), Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), Statistiska centralbyrån (SCB),
Riksrevisionsverket (RRV), Boverket, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges geologiska undersökning (SGU),
Avfallsforskningsrådet (AFR), Konsumentverket, Koncessionsnämnden för
miljöskydd, Kemikalieinspektionen (KemI), Statens strålskyddsinstitut (SSI),
Stiftelsen Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL), Statens
kärnkraftinspektion (SKI), Apoteksbolaget, Tekniska högskolan i Stockholm (KTH),
Universitetet i Lund, Chalmers Tekniska Högskola (CTH), Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU), SIS - Standardiseringskommissionen i Sverige -
Miljömärkningen, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Stockholms kommun, Täby kommun, Malmö kommun, Umeå kommun, Sveriges kyrkogårds-
och krematorieförbund, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska
Naturskyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaför-
bund, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen
(VAV), Svenska Elverksföreningen, Värmeverksföreningen (VVF), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Bilindustriföreningen, Boliden Mineral AB,
Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC), Svenska
Renhållningsverks-Föreningen (RVF), Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag
(SABO), Sveriges Bilskrotares Riksförbund, Sveriges Bostadsrättsföreningars
Centralorganisation (SBC), Sveriges Tandläkarförbund, Arbetsmiljöinstitutet samt
Metallbiologiskt centrum i Uppsala.
Följande instanser har beretts tillfälle men inte inkommit med yttrande:
Sveriges Industriförbund, Cementa AB, Akademiska sjukhuset i Uppsala -
Amalgamenheten, Greenpeace, Miljöförbundet, REFORSK, Svensk Avfallskonvertering
AB (SAKAB) samt Tandvårdsskadeförbundet.
Miljö- och naturresursdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 december 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Johansson
Regeringen beslutar proposition 1993/94:110 Bättre kontroll över miljöfarligt
avfall.
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, upp-bakomliggande EG-
häver eller regler
upprepar ett
normgivningsbe-
myndigande
Lag om ändring i 13
lagen (1985:426)
om kemiska
produkter