Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens skrivelse 1993/94:175 Åtgärder mot buller i fjällområden och skärgårdar m.m. Skr. 1993/94:175 Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Stockholm den 24 februari 1994 Carl Bildt Görel Thurdin (Miljö- och naturresursdepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehåll I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för regeringens överväganden om bullerbegränsande åtgärder i värdefulla natur- och rekreationsområden med anledning av redovisade förslag i betänkandet Naturupplevelser utan buller - en kvalitet att värna (SOU 1993:51). Regeringen ställer sig bakom utredningens slutsats att bullret från motordrivna fritidsaktiviteter i värdefulla natur- och rekreationsområden bör minska. Regeringen avser därför att vidta en rad åtgärder för att minska bullerstörningarna. Beträffande fjällområdena anser regeringen att utredningens förslag om förstärkt skydd mot buller i vissa områden till väsentlig del bör läggas till grund för fortsatta överväganden. Regeringen avser att lämna särskilda uppdrag till berörda länsstyrelser om att göra en översyn av områden i fjällen med begränsningar för trafik med snöskotrar m.m. och flyg. Regeringen anser vidare att bulleravgivningen från snöskotrar och andra terrängskotrar bör minskas. Vägverket avses få i uppdrag att efter samråd med ansvariga myndigheter i Norge och Finland utarbeta skärpta bullernormer för terrängskotrar. För att påskynda en utveckling av tystare och mer miljöanpassade fordon avser regeringen att låta utreda ett system för miljöklassning av snöskotrar avseende såväl buller som andra miljöstörningar. Även bullret från motorbåtstrafiken bör minska. Länsstyrelserna förutsätts se över var hastighetsbegränsningar eller förbud mot motorbåtstrafik kan behöva in- föras för att minska bullerstörningarna från båttrafiken. Naturvårdsverket avses få i uppdrag att följa upp länsstyrelsernas behandling av bullerfrågorna. Regeringen anser vidare att buller-avgivningen från motorbåtar bör minskas. En internationell standard bör utvecklas när det gäller miljöprestanda hos båtmotorer. Regeringen avser att låta utreda förutsättningarna för ett system för miljöklassning av båtmotorer avseende såväl buller som andra miljöstör- ningar. Regeringen avser vidare att uppdra åt Boverket att utarbeta råd och goda exempel för bullerfrågornas behandling i den kommunala översiktsplaneringen i syfte att minska bullret i natur- och rekreationsområden. Innehållsförteckning 1 Inledning................................ 4 2 Allmänna överväganden om buller i natur- och rekreationsområden................... 5 3 Nuvarande reglering m.m. ................ 7 3.1 Terrängmotorfordon................... 7 3.2 Motorbåtar........................... 8 3.3 Allmänflyget......................... 9 3.4 Vissa utländska bestämmelser......... 9 4 Snöskotrar m.m. och luftfartyg i fjällom- rådena.................................. 10 4.1 Skärpt bullernorm m.m. för snöskotrar och andra terrängskotrar............. 10 4.2 Utökat skydd mot buller i vissa fjällområden........................ 12 5 Motorbåtar............................... 17 5.1 Bullernorm m.m. för båtmotorer....... 17 5.2 Skydd mot buller i skärgårdsområden och inlandsvatten................... 18 6 Information och utbildning............... 21 Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Naturupplevelser utan buller - en kvalitet att värna (SOU 1993:51) Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna och sammanfattning av remissyttrandena över betänkandet Naturupplevelser utan buller - en kvalitet att värna (SOU 1993:51) Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1 Inledning Genom beslut den 29 augusti 1991 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Miljödepartementet att - som ett led i regeringens arbete med en samlad aktionsplan mot buller - tillkalla en särskild utredare (dir. 1991:78) med uppgift att utreda åtgärder mot buller i fjällområden och skärgårdar m.m. Utredaren skulle belysa möjligheterna till och konsekvenserna av restriktioner mot bullrande aktiviteter i dessa områden. Utredaren skulle även studera inom vilka delar av områdena som en låg bullernivå är särskilt angelägen samt lämna förslag till åtgärder. Frågan om vattenskotrar skulle behandlas med förtur. Utredningen lämnade i juni 1993 ett slutbetänkande Naturupplevelser utan buller - en kvalitet att värna (SOU 1993:51). Betänkandet innehåller förslag om åtgärder för att minska bullerstörningarna från motordrivna fritidsaktiviteter, bl.a. från snöskoter- och fritidsbåtsanvändning, i fjällområden och skärgårdar. I betänkandet föreslås utökat skydd mot buller inom vissa områden, skärpta bullernormer, hastighetsbegränsningar samt kommunala planeringsinsatser. Utredningens sammanfattning av slutbetänkandet finns i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena finns i bilaga 2. Utredningen har tidigare avgett ett delbetänkande Angående vattenskotrar (SOU 1992:41). Riksdagen har därefter, med anledning av propositionen 1992/93:97 om reglering av användningen av vattenskotrar, bemyndigat regeringen att meddela föreskrifter om användningen av vattenskoter och annan liknande vattenfarkost (bet. 1992/93:JoU7, rskr. 1992/93:180). Enligt vattenskoterförordningen (1993:1053) gäller fr.o.m. den 1 januari 1994 att vattenskoter inte får användas i andra vattenområden än sådana i vilka länsstyrelsen har tillåtit trafik med vattenskoter. Genom beslut den 24 juni 1993 har regeringen bemyndigat statsrådet Thurdin att tillkalla en särskild utredare (dir. 1993:85) för att kartlägga konsekvenserna för jordbruket och skogsbruket av användningen av snöskotrar. Utredaren har nyligen redovisat uppdraget i betänkandet Skoterkörning på jordbruks- och skogsmark - kartläggning och åtgärdsförslag (SOU 1994:16). I betänkandet framhålls att det inte finns tillräckliga skäl att tillåta nöjeskörning med snöskoter endast på anvisade skoterleder eller efter tillstånd av markägaren. I betänkandet föreslås bl.a. metodik för frågor om lokalisering av skoterleder och områden med restriktioner, förbud mot skoterkörning på jordbruksmark och på enskilda vägar, intensifierad informationsverksamhet, särskild skoteravgift för skoterleder och obligatoriskt förarbevis. Möjligheterna att åstadkomma likartade regler i Norden för snöskoterkörning på jordbruks- och skogsmark har också undersökts. Länsstyrelsen i Västerbottens län har den 28 oktober 1993 fått ett särskilt regeringsuppdrag att kartlägga snöskotertrafikens effekter på naturmiljön. Uppdraget har redovisats till regeringen den 1 februari 1994 i rapporten (Ds 1994:36) Snöskotern i naturen. Länsstyrelsen föreslår bl.a. en översyn av områden med förbud mot körning med snöskoter i fjällen, vissa ändringar i terrängkörningslagen och naturvårdslagen, katalytisk avgasrening, miljömärkning, utökad tillsyn och förbättrad information. Rikspolisstyrelsen har i en särskild rapport (RPS rapport 1993:5) Projekt för översyn av skotertrafiken, som har överlämnats till regeringen, låtit en särskild arbetsgrupp kartlägga bl.a. omfattningen av snöskotertrafik och olyckor samt föreslå åtgärder. I rapporten föreslås bl.a. utbyggnad och förbättringar av skoterledssystemet, allmän hastighetsbegränsning om 70 km/tim och förbättrad avgasrening. Nu nämnda tre rapporter har av Miljö- och naturresursdepartementet remitterats till den 10 juni 1994. Regeringens avsikt är att under hösten 1994 återkomma till riksdagen med ställningstaganden till de förslag som tas upp i rapporterna. Riksdagen uttalade år 1990 att en samlad aktionsplan mot buller skyndsamt borde föreläggas riksdagen (bet. 1990/91:JoU17, rskr. 1990/91:27). I samband med behandlingen av propositionen om en god livsmiljö (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338) uttalade riksdagen år 1991 på nytt samma önskemål. Regeringen kommer senare under våren 1994 att förelägga riksdagen förslag om åtgärder mot buller föranledda av betänkandet Handlingsplan mot buller (SOU 1993:65). Utöver buller från transportsektorn, industrin, arbetsmiljön och från det militära försvaret har i betänkandet även behandlats visst buller i fritidsmiljön. Regeringen överlämnar nu en skrivelse vad gäller regeringens överväganden om åtgärder mot buller i värdefulla natur- och rekreationsområden. 2 Allmänna överväganden om buller i natur- och rekreationsområden Regeringens bedömning: Bullret bör minska i värdefulla natur- och rekreationsområden. Det bör ske dels genom bullerdämpande åtgärder vid källorna, dels genom att begränsa eller förbjuda motordrivna fritidsaktiviteter i områden med större krav på frihet från buller. Utredningens förslag: Utredningen anser att det är angeläget att åtgärder vidtas för att värna om tillgången till natur- och rekreationsområden med låga bullernivåer. Områden med en låg bullernivå är en knapp naturresurs. För att minska bullerstörningarna föreslås åtgärder vid bullerkällorna och åtgärder för att separera motorburna och andra verksamheter från varandra. Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser delar utredningens uppfattning att det finns behov av att minska bullerproblemen i fjäll och skärgårdar. Det gäller bl.a. Socialstyrelsen, Naturvårdsverket, Sjöfartsverket, flertalet länsstyrelser, många kustkommuner, Naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Det finns dock delade meningar om vilka åtgärder som behöver vidtas för att minska bullret. Skälen för regeringens bedömning: Buller definieras som ett ljud som inte är önskvärt. Olika buller kan ha olika störande verkan beroende på styrka, frekvenssammansättning, varaktighet samt när och hur ofta det förekommer. Ljudstyrkan mäts i måttenheten decibel (dB). Mäts ljudstyrkan med ett s.k. A-filter anpassas mätvärdena till vad örat uppfattar (måttenheten dBA). En ökning av ljudnivån med 8-10 dBA uppfattas som en fördubbling. Den naturliga ljudnivån (bakgrundsnivån) i en av människors verksamhet ostörd miljö varierar. Vanligtvis ligger nivån i ett ostört naturområde på 25-40 dBA. Regeringen anser att i en god livskvalitet bör ingå möjligheter för människor att finna bullerfria rekreationsmiljöer. I områden med orörd natur är självfallet frihet från buller av särskilt stor betydelse för naturupplevelsen och rekreationsvärdet. Till de områden där bullerfrihet av många bedöms som särskilt värdefullt hör våra fjäll- och skärgårdsområden. Allemansrätten är grundläggande för hur friluftsliv kan utövas i vårt land. Genom allemansrätten har den enskilda individen möjligheter att vistas i naturen oberoende av vem som äger marken och vattnet. Utnyttjandet av allemansrätten för färd över annans område har varit en förutsättning för det sätt på vilket användningen av motordrivna färdmedel i naturen har utvecklats i Sverige. I betänkandet konstateras dock att allemansrätten inte ger utrymme för motoriserade aktiviteter som medför betydande störningar av omgivningen. Motori- serad trafik i naturen kan dessutom vara till skada för naturmiljön och urholka eller omintetgöra allemansrättens värde för människor som vistas i naturen för att finna rekreation. Allemansrätten innebär inte något hinder för att införa restriktioner mot bullrande trafik för att värna tystnaden i rekreationsområden. Utbredningen av buller i våra natur- och rekreationsområden har ökat markant under de senaste åren, främst till följd av den ökade användningen av snöskotrar och motordrivna fritidsbåtar. Detta har också medfört att områden med en låg bullernivå har blivit en allt mer knapp naturresurs. Naturområden som inte är störda av buller utgör därför en naturresurs som är viktig att värna. Om man skall upprätthålla goda förutsättningar för det friluftsliv och den turism som bygger på naturnära upplevelser måste man på ett bättre sätt än vad som hittills har varit fallet hushålla med de naturkvaliteter som är förknippade med tystnad och stillhet. Olika typer av åtgärder kan vara aktuella för att begränsa bullret från motoriserade aktiviteter. En viktig åtgärd är att genom bullerdämpande åtgärder begränsa bullret vid själva källan, dvs. hos exempelvis motorbåten eller snöskotern. En annan åtgärd är att införa regler om var och hur olika motoriserade färdmedel får användas. Regeringen delar i huvudsak utredningens utgångspunkter beträffande var det är särskilt angeläget att eftersträva en låg bullernivå. Utredningen har priori- terat områden med särskilda kvaliteter för naturvård, friluftsliv och turism. Regeringen anser alltså att skyddet mot störande buller i värdefulla natur- och rekreationsområden bör värnas och förstärkas. Vid valet av åtgärder för att begränsa bullerproblemen måste målet vara att finna en bra avvägning mellan intresset av att kunna vistas ute i naturen utan störande buller och intresset av att angelägen trafik måste få förekomma. Snöskotern är t.ex. ett viktigt arbets- och transportfordon samtidigt som den har stor betydelse för turismen i glesbygder. För många människor erbjuder snöskotern dessutom möjligheter att komma ut i naturen för rekreation, t.ex. för fiske. Det gäller även för männi- skor med rörelsehinder. Snöskoterns stora betydelse för lokalbefolkningen bör också framhållas. På samma sätt har motorbåtar många viktiga funktioner. Även flyg- och helikoptertrafiken utgör en viktig resurs i fjällområdena för såväl turism som för räddningsändamål. 3 Nuvarande reglering m.m. 3.1 Terrängmotorfordon Trafiken med terrängmotorfordon regleras i första hand i terrängkörningslagen (1975:1313), terrängtrafikkungörelsen (1972:594) och terrängkörningsförordningen (1978:594). Enligt vägtrafikkungörelsen (1972:603) och terrängtrafikkungörelsen avses med terrängmotorfordon ett motordrivet fordon som är inrättat för att användas huvudsakligen till person- och godsbefordran i terräng. Terrängmotorfordon indelas i terrängskotrar - bl.a. snöskotrar - och terrängvagnar - bl.a. snövesslor. Terrängkörningslagen innehåller bl.a. ett generellt förbud mot körning med motordrivet fordon för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk på barmark samt på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog om det inte är uppenbart att kör- ningen kan ske utan risk för skada på skogen. Bestämmelserna gäller i hela landet. Inom 12 fjällområden i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län har regeringen dessutom med stöd av 1  terrängkörningslagen förbjudit trafik med terrängmotorfordon på snötäckt mark. Dessa s.k. skoter- förbudsområden framgår av 3  terrängkörningsförordningen och bilaga 1-12 till förordningen. Inom flertalet förbudsområden har berörda länsstyrelser anvisat särskilda snöskoterleder. Länsstyrelsen kan med stöd av 3  terrängkörningslagen förbjuda körning med terrängmotorfordon eller meddela förskrifter inom visst område om körningen kan medföra olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt. Således kan t.ex. tillfälliga förbudsområden införas till skydd för bl.a. renskötselns intressen. Vidare kan med stöd av 57  terrängtrafik- kungörelsen lokala föreskrifter meddelas, bl.a. om förbud mot trafik och om färdhastighet. Viss körning är undantagen från förbuden, t.ex. körning i samband med räddningstjänst och renskötsel. Länsstyrelsen får också ge dispens om det finns särskilda skäl. Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser har med stöd av 5 och 10  naturvårdslagen (1964:822) infört restriktioner mot terrängkörning i nationalparker och naturreservat i fjällvärlden. Enligt terrängtrafikkungörelsen skall ett terrängmotorfordon vara typ- besiktigat. Särskild besiktning behöver göras om fordonet används yrkesmässigt för personbefordran eller för uthyrning. Fordonet får inte användas utan att vara registrerat och trafikförsäkrat. Det krävs inte körkort för att få köra terrängskoter. Enda kravet är att föraren skall ha fyllt 16 år. För närvarande finns en frivillig utbildning för förarbevis. Utbildningen, som bedrivs i skoterklubbarnas regi, behandlar lagar och bestämmelser för snöskotrar och skoterkörning samt hur man visar hänsyn vid körning. Ungefär 20 000 personer har hittills genomgått utbildningen. Naturvårdsverket har att meddela föreskrifter och råd om tillämpningen av terrängkörningslagen. Verket har år 1991 gett ut allmänna råd (91:8) om tillämpningen. 3.2 Motorbåtar Trafiken med motorbåtar regleras i första hand i sjölagen (1891:35) och sjötrafikförordningen (1986:300). Rätten att färdas fritt över vatten kan sägas utgöra en del av allemansrätten. Var och en anses i princip ha rätt att färdas och tillfälligt uppehålla sig inom annans vattenområde, i den mån detta inte medför någon olägenhet för fastighetsägaren. Med stöd av sjötrafikförordningen föreskriver regeringen vad som skall gälla i fråga om trafiken och säkerheten till sjöss. Enligt förordningen avses med fartyg varje farkost som används eller kan användas till transport på vattnet. Enligt sjölagen är en båt ett fartyg vars skrov är kortare än 12 m och smalare än 4 m. Övriga fartyg kallas skepp. Länsstyrelsen får enligt 2 kap. 2  sjötrafikförordningen, efter samråd med Sjöfartsverket, meddela föreskrifter om fartbegränsning, förbud mot ankring eller begränsning i rätten att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport. Länsstyrelsen får vidare, efter samråd med Sjöfartsverket, meddela föreskrifter om andra begränsningar och förbud mot användningen av ett vattenområde för trafik med fartyg, om det behövs med hänsyn till miljön. I vissa fall skall samråd också ske med Naturvårdsverket. Det anses dock inte vara möjligt att använda sjötrafikförordningen för att av bullerskäl förbjuda trafik med exempelvis motorbåtar för en hel kust eller generellt för alla sjöar i en kommun. Enligt naturvårdslagen kan länsstyrelsen dessutom i vissa fall förklara ett område som naturreservat, naturvårdsområde eller djurskyddsområde. För sådana områden kan ges föreskrifter för att trygga syftet med reservatet, t.ex. när det gäller rätten att färdas med motorbåt. Vidare kan länsstyrelsen med stöd av 16  naturvårdslagen utfärda föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom strandskyddsområde. En kommun får med stöd av hälsoskyddslagen (1982:1080) meddela föreskrifter till skydd mot sanitära olägenheter. I sjölagen föreskrivs straffansvar för den som tar färdväg, håller sådan hastighet eller annars färdas med ett fartyg så att omgivningen i onödan störs, bl.a. av buller. Det krävs inte körkort eller viss lägsta ålder för att få köra motorbåt. Det finns frivilliga utbildningar som leder fram till förarintyg och kust- skepparintyg. För att få hyra båt krävs lägst förarintyg. 3.3 Allmänflyget Trafiken med luftfartyg regleras i första hand i luftfartslagen (1957:297), luftfartsförordningen (1986:171) och Luftfartsverkets bestämmelser för civil luftfart (LFS 1986:28). Begreppet allmänflyg innefattar lätta luftfartyg i verksamhet som skol-, privat-, affärs-, taxi- och rundflyg. Med luftfartyg menas såväl flygplan som helikoptrar. Utanför tätbebyggda områden får VFR-flygning (visuell flygning) normalt inte ske på lägre höjd än 150 m över marken eller vattnet. IFRflygning (instrumentflygning) får inte ske på lägre höjd än 300 m över det högsta hindret inom 8 km. Trafikreglerna kan frångås bl.a. när säkerheten kräver det. Luftfartsverket kan meddela förbud att landa inom visst område eller föreskriva att ett område skall vara restriktionsområde om det behövs med hänsyn till naturvården eller friluftslivet. Den internationella civila luftfartsorganisationen, ICAO, har antagit bestämmelser, bl.a. bullernormer, som är bindande minimikrav bl.a. för Sverige. Luftfartyg, som skall tas in i det svenska luftfartygsregistret, kontrolleras beträffande vissa miljövärdighetskrav i fråga om konstruktion, utrustning m.m. så att det inte vållar skada, t.ex. genom buller. Flygföraren måste ha certifikat, vilket är tidsbegränsat. 3.4 Vissa utländska bestämmelser Terrängmotorfordon I Finland är körning i terräng med motordrivna fordon, med vissa undantag, förbjuden utan markägarens tillstånd. Snöskoter får framföras i högst 60 km/tim i terräng. Föraren behöver ha minst traktorkörkort. I Norge är det i princip förbjudet att köra med motordrivet fordon i terrängen. Dispens kan ges om det finns särskilda skäl. I Finnmark och Nord-Troms kan fylkesmannen tillåta nöjesåkning på särskilda skoterleder. Motorbåtar I Finland får ljudnivån från motorbåtar normalt inte överskrida 75 dBA på 25 m avstånd. Ljudet från inombordsmotorer skall dämpas så effektivt som det är praktiskt möjligt. I Norge får motorbåtar, med undantag för sådana med saktgående inombordsmoto- rer under 100 hk, inte användas utan effektiv ljuddämpning innanför gränsen mellan de yttre öarna. På sjöar som är mindre än två kvadratkilometer är det i princip förbjudet att färdas med motorbåt . I Bayern är huvudregeln att ljudnivån från motorbåtar inte får överstiga 65 dBA på 30 m avstånd. För Bodensjön finns en överenskommelse om en högsta tillåten ljudnivå för motorbåtar på 72 dBA på 25 m avstånd. Luftfartyg I Danmark kan flyghöjden begränsas över områden med stora miljövärden. I Finland kan Trafikministeriet med hänsyn till naturskydd och friluftsliv förbjuda luftfartyg att utan tillstånd landa inom ett visst område. I Norge är huvudregeln att start och landning inte är tillåten i terrängen och på vatten. Kommunen kan ge landningstillstånd, dock inte för landning på fjälltoppar, utsiktspunkter och andra liknande platser när det gäller endast nöjesflygning. 4 Snöskotrar m.m. och luftfartyg i fjällområdena 4.1 Skärpt bullernorm m.m. för snöskotrar och andra terrängskotrar Regeringens bedömning: Bulleravgivningen från snöskotrar och andra terrängskotrar bör minskas. Vägverket avses därför inom kort få i uppdrag att efter samråd med ansvariga myndigheter i Norge och Finland utarbeta förslag till en skärpt bullernorm för terrängskotrar. För att påskynda en utveckling av tystare och mer miljöanpassade fordon avser regeringen att låta utreda ett system för miljö- klassning av snöskotrar avseende såväl buller som andra miljöstörningar. Utredningens förslag: Den gällande bullernormen för snöskotrar bör sänkas från 85 till 80 dBA fr.o.m. 1995 års modeller. Gränsvärdet för ljudtrycksnivån mäts för närvarande vid förbifart under acceleration. En ny mätstandard som bygger på laboratorietester förordas och bör utredas närmare. En ny bullernorm för snöskotrar kan beslutas av Vägverket genom ändring i föreskrifterna om utvändigt fordonsbuller. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna är positiva till föreslagen sänkning av bullergränsvärdet för snöskotrar. Det gäller exempelvis Vägverket, Högskolan i Luleå, Sveriges provnings- och forskningsinstitut, Naturvårdsverket, berörda länsstyrelser och kommuner. Vägverket anser att detta bör ske i ett nordiskt samarbete. Vägverket och Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att tekniska krav bör omfatta både buller och avgaser. Även Sveriges snöfordonsleve- rantörer är positiva till att nya bullergränser blir gemensamma för Norden. Snö- skoterorganisationerna avstyrker förslaget. Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att bullerdämpande tekniska åtgärder på fordonet är en viktig åtgärd i ett brett upplagt arbete för att minska bullerproblemen i fjällen. Genom sådana åtgärder kan successivt påtagliga förbättringar av ljuddnivån uppnås allt eftersom fordonsparken byts ut. Enligt Vägverkets (tidigare Trafiksäkerhetsverkets) regler om fordon (TSV FS 1985:10) skall terrängskotrars och terrängvagnars ljuddämpare vara så anordnade att de inte har högre bullernivå än 85 dBA. Mätningsmetoden är en standardiserad förbifartskörning under full acceleration. Ljudet mäts på avståndet 7,5 m. Regeringen finner, i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser, att en översyn och skärpning av nu gällande bullernorm för snöskotrar och andra terrängskotrar är önskvärd för att minska bulleravgivningen från själva fordonet. Regeringen anser, i likhet med Vägverket, att översynen bör ske i samverkan med berörda nordiska länder. Regeringen avser därför att inom kort ge Vägverket i uppdrag att efter samråd med ansvariga myndigheter i Norge och Finland utarbeta förslag till dels en skärpt bullernorm för snöskotrar och andra terrängskotrar, dels en mätstandard för mätning av bullret. Målet bör vara att uppnå för de tre länderna gemensamma krav. Inriktningen på arbetet bör vara att fr.o.m. den 1 januari 1998 kunna sänka gränsen för tillåtet buller till åtminstone 80 dBA, mätt enligt nu gällande svensk mätstandard. Det är angeläget att sådana normer och regler är samordnade så att de inte kan anses utgöra tekniska handelshinder. Vägverket bör också få i uppgift att föreslå bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av föreskrivna bullergränser. I detta sammanhang bör nämnas att det i Finland pågår arbete med att ta fram en bullernorm för snöskotrar samt att Nordiska ministerrådet vid möte den 16 november 1982 har uttalat att inriktningen bör vara att begränsa bulleravgivningen från alla slag av motorfordon till högst 80 dBA. Vissa remissinstanser anser att både avgas- och bullerkrav bör behandlas samtidigt. Rikspolisstyrelsen har i sin rapport om snöskotrar föreslagit att ett arbete snarast bör inledas med att utveckla avgasreningen för snöskotrar. Regeringen delar uppfattningen att tystare och mer miljöanpassade fordon bör utvecklas. För att påskynda en sådan utveckling avser regeringen att låta utreda ett system för miljöklassning av snöskotrar. Vid en sådan klassning bör ingå bedömningar av buller, luftföroreningar och andra miljöstörningar. 4.2 Utökat skydd mot buller i vissa fjällområden Regeringens bedömning: Regeringen avser att inom kort ge länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län i uppdrag att, efter samråd med berörda kommuner, statliga myndigheter och andra berörda intressenter, med utgångspunkt i utredningens förslag göra en översyn av områden i fjällen med begränsningar för trafik med snöskotrar m.m. och flyg. Länsstyrelserna skall härvid precisera omfattningen av föreslagna områden med förstärkt skydd mot buller samt närmare överväga lämpliga regler i dessa. Länsstyrelserna bör även redovisa behovet av att införa hastighetsbegräns- ningar i särskilt bullerkänsliga områden. Luftfartsverket kommer dessutom att se över vissa regler för helikoptertrafiken. Regeringen är positiv till att kommunerna på eget initiativ i sin översiktliga planering behandlar bullerfrågor i natur- och rekrea- tionsområden, bl.a. inom välbesökta turistområden i fjällen. Regeringen avser att inom kort uppdra åt Boverket att utarbeta råd och goda exempel för en sådan fortsatt planering. Utredningens förslag: Utredningen ställer sig i huvudsak bakom ett av Naturvårdsverket utarbetat förslag om skärpta restriktioner för motoriserade färdmedel i 15 fjällområden. I tio områden (s.k. vildmarkszoner) som är särskilt värdefulla för naturvården - området norr om Torneträsk, centrala Sarek, Sulitelma - västra Padjelanta, Artfjället, Daimaplatån, Mellanskogsfjäll, Hothagsfjällen, Svenskådalen, Skäckerfjällen och Fulufjället - skulle i princip all motortrafik och landning med luftfartyg bli otillåten. I vissa fall skulle också överflygningsförbud råda. Med undantag för Sulitelma ligger föreslagna vildmarkzoner inom områden där skoterförbud redan råder. Mindre långtgående restriktioner föreslås i fem andra områden (s.k. friluftszoner ) - Abisko nationalpark - Kungsleden - Kebnekaisefjällen, Kungsleden mellan Ammarnäs och Hemavan, Jämtlandsfjällen, Grövelsjöfjällen och Transtrandsfjällen. Friluftszonerna utgör områden där skidåkning och fjällvandring är omfattande och där det finns ett väl utbyggt system med leder och övernattningsstugor. Med undantag för Kungsleden och Transtrandsfjällen ligger föreslagna friluftszoner inom områden där det redan råder skoterförbud. I friluftszonerna förslås bl.a. skoterförbud, nedläggning eller ändring av vissa skoterleder samt införande av landningsförbud för luftfartyg. Förslaget behöver dock preciseras av länsstyrel- serna i samråd med berörda kommuner. Hastighetsbegränsning är ett sätt att minska bullret. En begränsning på 50 km/tim bör därför enligt utredningen införas för snöskotrar i delar av fjällvärlden. Begränsningen bör införas direkt i de fjällområden där skotertrafiken regleras enligt terrängkörningslagstiftningen eller naturvårds- lagen (inkl. de områden som kan komma att tillföras med anledning av Naturvårds- verkets förslag till bullerfria områden). Länsstyrelsen skall ha möjlighet att lämna dispens. För föreslagen hastighetsbegränsning införs ändringar i terräng- trafikkungörelsen. Vad gäller övriga områden i fjällänen bör fortsatta överväganden om inom vilka rekreations- och friluftsområden det bör eftersträvas låga bullernivåer ske med utgångspunkt i exempelvis ett kommunalt planeringsarbete. Det gäller bl.a. närområdena kring välbesökta turistorter. I sådana områden bör bl.a. behovet av hastighetsbegränsning utredas närmare. Den kommunala översiktsplaneringen enligt plan- och bygglagen (1987:10) utgör enligt utredningen en lämplig process för fortsatta överväganden. Planeringsarbetet bör ske i nära samarbete med länsstyrelsen. Ställningstaganden bör läggas till grund för beslut om restriktioner mot bullrande trafik enligt olika speciallagar. Länsstyrelserna bör ta initiativ till planeringsarbetet. Målsättningen bör vara att arbetet är avslutat inom en treårsperiod. Utredningen har låtit utveckla ett sådant arbetssätt på försök i Härjedalens kommun. Boverket bör utarbeta allmänna råd för hur frågor om låg bullernivå i rekreations- och friluftsområden kan föras in i den översiktliga planeringen. Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat vad gäller föreslagna områden med skärpta restriktioner mot trafik med snöskotrar m.m. och luftfartyg. Många remissinstanser, bl.a. Boverket, Naturvårdsverket, berörda läns- styrelser, Svenska samernas riksförbund och Svenska turistföreningen, är positiva till föreslagna områden med skärpta restriktioner. Flera remissinstan- ser, bl.a. Naturvårdsverket, Länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län samt vissa kommuner, anser att föreslagna gränser och regler behöver preciseras närmare på regional och lokal nivå. Vad gäller föreslagna restriktioner för snöskotertrafiken har kritik framförts främst av Överbefälhavaren, Rikspolisstyrelsen, flertalet berörda kommuner och snöskoterorganisationerna. Vad gäller föreslagna restriktioner för flygtrafiken har kritik framförts främst av Överbefälhavaren, vissa kommuner och flygets organisationer. När det gäller föreslagen hastighetsbegränsning för snöskotrar i vissa delar av fjällvärlden är remissutfallet splittrat. Bl.a. Naturvårdsverket, vissa länsstyrelser och friluftslivets organisationer är positiva till förslaget. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att hastighetsbegränsning i princip endast bör införas i de s.k. skoterförbudsområdena. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som avstyrker den föreslagna hastighetsbegränsningen, är i likhet med bl.a. länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län positiv till en generell hastighetsbegränsning. Vägverket och det helt övervägande antalet berörda kommuner är kritiska. Många remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen, ifråga- sätter möjligheterna att utöva en effektiv tillsyn. Remissutfallet är övervägande positivt till den process som har föreslagits för fortsatta överväganden om var inom övriga fjällområden låga bullernivåer bör eftersträvas. Det gäller bl.a. länsstyrelser, kommuner och Svenska kommunförbun- det. Remissinstanserna ger ett brett stöd för att låta Boverket utarbeta rekommendationer för behandling av bullerfrågor i natur- och rekreationsområden. Boverket är berett att utarbeta sådana rekommendationer. Skälen för regeringens bedömning: Användningen av motoriserade färdmedel i fjällen har ökat markant under de senaste decennierna. Antalet registrerade snöskotrar i landet har ökat från ca 28 500 år 1975 till ca 170 000 år 1993. Ungefär 75 % av snöskotrarna finns i de fyra nordligaste länen. I vissa fjällområden pågår dessutom tidvis en omfattande trafik med helikoptrar och flygplan. Motoriseringen har medfört buller i en allt större del av fjällvärlden vilket också har lett till ökade konflikter mellan olika kategorier av fjällbesökare. I fjällen finns som nämnts för närvarande restriktioner mot snöskotertrafik i 12 områden i form av förbud mot körning i terräng enligt terrängkörningslagen, s.k. skoterförbudsområden. Dessutom har i vissa nationalparker och naturreservat föreskrivits sådana förbud enligt bestämmelserna i naturvårdslagen. I vissa av områdena finns också restriktioner mot flyg. Utredningens förslag till bullerfria områden i fjällen syftar till att minska bullret i de områden som har särskilt stora naturvärden och som dessutom är attraktiva för skidåkning och fjällvandring. De föreslagna områdena ligger, med undantag för tre stycken, helt inom områden med redan gällande skoterförbud eller inom nationalparker. De tre föreslagna nya områdena som föreslås få skärpta restriktioner är Kungsleden mellan Abisko och Teusajaure (inkl. Kebnekaisefjällen), Sulitelma och Transtrandsfjällen. Samtliga föreslagna områden ligger inom sådana delar av fjällen som anges vara av riksintresse för friluftslivet eller naturvården enligt bestämmelserna i 2 kap. och 3 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen). Från bl.a. friluftssynpunkt är det fråga om områden som det är av både nationell och internationell betydelse att de så långt möjligt kan undanhållas de störningar som följer av skotertrafiken. Regeringen finner, i likhet med flertalet remissinstanser, att det finns ett uttalat behov av att minska bullerstörningarna i särskilt värdefulla natur- och rekreationsområden i fjällen. Eftersom låg bullernivå är en viktig kvalitetsaspekt i sådana områden finns det därför skäl att se över och förstärka skyddet mot störande buller. Det bör dock understrykas att det inte är fråga om någon betydande utökning av områden med restriktioner i förhållande till dagens situation. Utredningen framhåller att områdenas avgränsning är översiktlig och att den behöver anpassas till de geografiska förutsättningarna. Vidare behöver närmare studeras konsekvenserna av och eventuella alternativ till de föreslagna restriktionerna för motortrafiken i de olika områdena, t.ex. beträffande skoterleder och landningsplatser i friluftszonerna. Särskild hänsyn behöver enligt utredningen tas till etablerade verksamheter som har stor betydelse för turistnäringen i ett område. Inom ramen för ett förbud kan tidsbegränsade dispenser behöva övervägas för verksamheter som är av särskilt stor betydelse för turistnäringen i ett område. Dessa frågor bör enligt utredningen utredas på regional nivå i samarbete med de berörda kommunerna. Regeringen anser att utredningens förslag i huvudsak kan läggas till grund för den närmare precisering på regional och lokal nivå som utredningen har föreslagit. Härvid bör närmare övervägas avgränsningen av de områden som har föreslagits få förstärkt skydd samt lämpliga restriktioner i dessa. Hänsyn bör självfallet även tas till andra väsentliga intressen såsom rennäringen. För arbetet krävs goda kunskaper om de lokala förhållandena. En översyn motiveras också av att förutsättningarna för att kunna värna en låg bullernivå i värdefulla fjällområden har ändrats under senare år, bl.a. till följd av den nämnda mycket kraftigt ökade användningen av snöskotrar sedan de nuvarande skoterförbudsområdena tillkom i slutet av 1970-talet. Regeringen avser därför att inom kort lämna uppdrag till länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län om att, efter samråd med berörda kommuner, statliga myndigheter och andra berörda intressenter, med utgångspunkt i utredningens förslag - utan att därmed införa nya begrepp såsom vildmarks- eller friluftszon - precisera avgränsningen av de områden som behöver förstärkt skydd mot buller samt närmare överväga vilka regler som bör gälla i dessa områden. Föreslagna nedläggningar eller ändringar av skoterleder samt begränsningar för luftfart vad gäller landning och överflygning bör härvid övervägas närmare. Gränserna för områden med skoterförbud bör i detta sammanhang också ses över med hänsyn till vad som har föreslagits i Länsstyrelsens i Västerbottens län nyligen redovisade rapport (Ds 1994:36) Snöskotern i naturen. Gränserna för nuvarande s.k. skoterförbudsområden liksom behovet av att tillföra nya sådana områden bör också ses över. I uppdragen bör självfallet behandlas de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen av betänkandet. Regeringen har erfarit att efterlevnaden av befintliga förbud mot terrängkörning i fjällen är bristfällig. I naturvårdslagen och terräng- körningslagen infördes år 1991 bestämmelser om naturvårdsvakter för tillsyn av efterlevnaden av föreskrifter och regler för områden och naturföremål som omfattas av nämnda lagar. Rikspolisstyrelsen har den 26 november 1993 beslutat om föreskrifter och allmänna råd om förordnande och utbildning av naturvårdsvakter (RPS FS 1993:10). Genom de befogenheter som har getts naturvårdsvakterna förutsätter regeringen att övervakningen av terrängkörning i fjällen kommer att förbättras. I sammanhanget bör erinras om att för körning i terräng gäller de allmänna trafikreglerna i tillämpliga delar samt vissa hänsyns- och trafikregler i terrängtrafikkungörelsen. Bl.a. skall färdväg, hastighet och färdsätt anpassas så att människor och djur inte störs i onödan, t.ex. genom buller. Regeringen är för närvarande inte beredd att ta ställning till den av utredningen föreslagna hastighetsbegränsningen inom vissa fjällområden. Med hänsyn till att lägre hastighet alstrar mindre buller, bör länsstyrelserna inom ramen för nämnda uppdrag redovisa om det föreligger behov av att införa hastighetsbegränsningar på eventuella leder i särskilt bullerkänsliga områden. I sammanhanget bör det erinras om möjligheterna att med stöd av 57  terrängtrafikkungörelsen kunna meddela lokala föreskrifter om färdhastighet för snöskotrar. Regeringen kommer efter fortsatt beredning av Rikspolisstyrelsens rapport (RPS rapport 1993:5) att ta ställning till förslaget i rapporten om att införa en allmän hastighetsbegränsning för körning i terräng med snöskotrar. En viktig åtgärd för att ytterligare begränsa bullerstörningarna från snöskot- rar i fjällen, som enligt regeringen bör studeras närmare, kan vara att i ökad utsträckning kanalisera skotertrafiken till särskilda skoterleder. Länsstyrelsen i Jämtlands län och Svemo snöskoter touring föreslår att en särskild avgift införs på snöskotrar för att finansiera skoterleder och på så sätt styra skotertrafiken. Denna fråga har också övervägts i betänkandet Skoterkörning på jordbruks- och skogsmark - kartläggning och åtgärdsförslag (SOU 1994:16). I utredningen har bl.a. övervägts olika organisatoriska lösningar för att anlägga och driva skoterleder samt finansieringsformer för detta. I betänkandet föreslås bl.a. en särskild skoteravgift för skoterleder. Regeringen kommer, som tidigare har redovisats, att efter beredning av betänkandet överväga förslag till åtgärder. Flera remissinstanser framhåller att helikoptertrafiken i fjällområdena utgör ett bullerproblem som bör uppmärksammas. Helikoptertrafiken utgör samtidigt en viktig resurs i fjällområdena. Luftfartsverket anför bl.a. att det kan finnas behov av att ändra reglerna för helikoptertrafiken i fjällen, särskilt vad gäller begreppet tillfällig landning i Luftfartverkets bestämmelser för civil luftfart (LFS 1986:28). Regeringen har erfarit att Luftfartsverket i samråd med berörda intressenter inom kort avser att se över berörda regler för helikoptertrafiken. Regeringen vidtar därför inte nu några åtgärder. Det är uppenbart att det finns påtagliga problem med buller också inom vissa välbesökta turistområden i fjällen där både skotertrafiken och skidåkningen är omfattande. Regeringen anser att utredningens förslag om planering kan vara en bra utgångspunkt för kommunerna att på eget initiativ i sin översiktliga planering behandla bullerfrågor i sådana områden. Den försöksplanering som har bedrivits inom ramen för utredningens arbete i Härjedalens kommun bör kunna tjäna till ledning för inriktningen av ett sådant planeringsarbete. Målet bör vara att finna bra avvägningar mellan behovet av områden för skidåkning och naturupplevelser utan buller samt behovet av att kunna använda snöskoter. Regeringen avser att uppdra åt Boverket att utarbeta råd och goda exempel för bullerfrågornas behandling i den kommunala översiktsplaneringen i syfte att minska bullret i natur- och rekreationsområden. 5 Motorbåtar 5.1 Bullernorm m.m. för båtmotorer Regeringens bedömning: Bulleravgivningen från motorbåtar bör minskas. En internationell standard bör utvecklas när det gäller miljöprestanda hos båtmotorer. Regeringen avser att låta utreda förutsättningarna för ett system för miljöklassning av båtmotorer avseende såväl buller som andra miljöstör- ningar. Utredningens förslag: En bullernorm som varierar med motoreffekt bör införas för utombordsmotorer. För motorer med en effekt om högst 10 kW föreslås gränsvärdet för ljudtrycksnivån bli 92 dBA och för motorer om 20 kW och däröver 98 dBA. Däremellan föreslås linjärt ökande gränsvärden. Tillverkare eller importör skall intyga att bulleravgivningen uppfyller ställda krav. För nya fritidsbåtar med inombordsmotorer föreslås krav på ljuddämpning med bästa tillgängliga teknik. Utredningen föreslår vidare att en mätstandard för stationär mätning av ljud från utombordsmotorer utreds närmare. Utredningen har därvid beaktat att ljudavgivningen från olika kombinationer av båtmotor och skrov varierar. Genom ändring i sjötrafikförordningen föreslås Sjöfartsverket ges rätt att meddela föreskrifter om båtmotorer vad avser buller. Alternativt föreslås att det utfärdas en särskild författning om begränsning av bullret från motordrivna fritidsbåtar. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om att införa en bullernorm för utombordsmotorer. Det gäller t.ex. Kustbevakningen, Sveriges provnings- och forskningsinstitut, Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser. Vissa av dessa anser att bedömningarna skall omfatta även utsläpp av avgaser. Bl.a. Sjöfartsverket och båtbranschen är dock kritiska till utredningens förslag. Sjöfartsverket anser att det är olämpligt med en särbehandling av den tekniska bullerfrågan från övriga frågor om motorstandardisering. Sjöfartsverket framhåller att en internationell standard för miljöprestanda hos båtmotorer bör utvecklas. Båtbranschens riksförbund anför bl.a. att det inom EG har lagts fram förslag till emissionsdirektiv. Skälen för regeringens bedömning: I Sverige finns för närvarande inga regler om en högsta tillåten bullernivå för motorbåtar. Regeringen finner, i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser, att det från allmänna utgångspunkter är önskvärt att bulleravgivningen från motorbåtar minskas. Framför allt gäller detta fritidsbåtar med utombordsmotorer eftersom dessa båtar orsakar de dominerande bullerstörningarna. Regeringen anser, i likhet med Sjöfartsverket, att Sverige i detta fall inte bör anta nationella särregler. I stället bör en internationell standard utvecklas när det gäller miljöprestanda hos båtmotorer. Sverige bör vara pådrivande i det arbetet. För närvarande bedrivs inom branschen ett internationellt samarbete i syfte att utveckla en mätstandard för mätning av ljudemissioner från motorbåtar. Sjöfartsverket har inom ramen för ett redan givet regeringsuppdrag om luftföroreningar inom sjöfarten att särskilt redovisa förutsättningar för och konsekvenser av att införa nationella åtgärder beträffande avgaskrav och krav på renare bränsle för bl.a. fritidsbåtar. Regeringen har erfarit att Sjöfartsverket i samband med sin redovisning av uppdraget även kommer att behandla andra miljöeffekter från båtar, bl.a. buller. Uppdraget kommer att redovisas till regeringen under våren 1994. Mot bakgrund av denna redovisning avser regeringen, att med medverkan av Sjöfartsverket och Naturvårdsverket, låta utreda förutsättningarna för ett system för miljöklassning av båtmotorer avseende buller, luftföroreningar m.m. Därmed bör utvecklingen mot tystare och mer miljöanpassade båtmotorer kunna påskyndas. I fråga om utsläpp av avgaser från båtmotorer är det i sammanhanget också av intresse att följa utvecklingen inom EG, bl.a. behandlingen av ett förslag till emissionsdirektiv. I sammanhanget bör nämnas att Nordiska ministerrådet samt Sveriges riksdag och regering hösten år 1989 beslutade att införa en frivillig gemensam nordisk miljömärkning (s.k. svanmärkning). Kriterier för miljömärkning av båtmotorer har fastställts den 18 september 1992. Kriterierna avser bl.a. utsläpp av avgaser och gäller för en treårsperiod. Buller omfattas dock inte av kriterierna. 5.2 Skydd mot buller i skärgårdsområden och inlandsvatten Regeringens bedömning: Regeringen utgår från att berörda länsstyrelser, efter samråd med bl.a. berörda kommuner, Sjöfartsverket, Boverket, Naturvårdsverket och Försvarsmakten, inom ramen för sin ordinarie verksamhet ser över inom vilka vattenområden det även från bullersynpunkt kan behöva införas låga hastighetsgränser eller förbud mot motorbåtstrafik. Regeringen är positiv till att kommunerna på eget initiativ i sin översiktliga planering behandlar bullerfrågor i natur- och rekrea- tionsområden som underlag för bl.a. beslut om hastighetsgränser. Regeringen avser att inom kort uppdra åt Boverket att utarbeta råd och goda exempel för en sådan fortsatt planering. Utredningens förslag: Kustvattnen och vissa inlandsvatten föreslås delas in i tre typer av områden för fortsatta överväganden om inom vilka områden en särskilt låg bullernivå bör hävdas. Utgångspunkten har varit naturresurslagens bestämmelser och motivuttalanden om områden av betydelse för naturvård och friluftsliv. Vissa principer redovisas för planeringen av dessa områden. Närmare över- väganden bör göras på lokal och regional nivå. Den kommunala översikts- planeringen enligt plan- och bygglagen utgör enligt utredningen en lämplig process för fortsatta överväganden om inom vilka rekreations- och frilufts- områden låga bullernivåer bör eftersträvas. Det gäller överväganden bl.a. om havskusterna och inlandsvattnen. Planeringsarbetet bör ske i nära samarbete med länsstyrelsen. Ställningstaganden bör läggas till grund för beslut om restrik- tioner mot bullrande trafik enligt olika speciallagar. Länsstyrelserna bör ta initiativ till planeringsarbetet. Målsättningen bör vara att arbetet är avslutat inom en treårsperiod. Boverket bör enligt utredningen utarbeta allmänna råd för hur frågor om låg bullernivå i rekreations- och friluftsområden kan föras in i den översiktliga planeringen. Av bullerskäl föreslås att en hastighetsbegränsning för motordrivna fritids- båtar på högst 18 knop införs för skärgårdsområdena och inlandsvattnen fr.o.m. den 1 juni 1994. I skärgårdsområdena utmed havskusterna föreslås fartgränsen gälla innanför den s.k. baslinjen. Länsstyrelsen skall ha möjlighet att lämna dispens. En bestämmelse om fartbegränsning för motordrivna fritidsbåtar föreslås införas i sjötrafikförordningen. Skärgårdsområden med hastighetsbegränsning bör anges i bilaga till förordningen och avgränsas på sjökort. Remissinstanserna: Utredningens föreslagna principer om att i en fortsatt planering överväga begränsningar av bullerproblemen i värdefulla vattenområden har fått brett stöd i remissbehandlingen, bl.a. från länsstyrelser, kommuner och Svenska kommunförbundet. Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Stockholms län anser att länsstyrelserna bör få i uppdrag att utreda i vilka vattenområden låg bullernivå är angelägen. Remissinstanserna ger ett brett stöd för att låta Boverket utarbeta rekommendationer för behandling av bullerfrågor i natur- och rekreationsområden. Boverket är berett att utarbeta sådana rekommendationer. Flertalet remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, fler- talet länsstyrelser och båtorganisationer, avstyrker eller är kritiska till den föreslagna mer allmänna hastighetsbegränsningen. Många remissinstanser anser dessutom att 18 knop är en direkt olämplig gräns. Sjöfartsverket anser att den föreslagna fartgränsen är en alltför trubbig åtgärd. Verket redovisar en skiss till differentierade fartgränser som tar hänsyn till även andra miljöeffekter. Många remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen och Kustbevakningen, anser att det blir omöjligt att effektivt kunna övervaka föreslagen hastighetsbegränsning. Många remissinstanser, bl.a. Kustbevakningen, flera länsstyrelser och båtorga- nisationer, anser att det från bullersynpunkt kan finnas behov att lokalt lägga fast lägre fartgränser för begränsade avsnitt eller områden. Naturvårdsverket anser att den föreslagna regionala och lokala översynen bör prioriteras framför generella hastighetsbegränsningar. Skälen för regeringens bedömning: Rätten att fritt färdas över vatten anses, som tidigare har redovisats, vara en viktig del av allemansrätten. Det finns dock ingen oinskränkt rätt att färdas på ett sätt som stör omgivningen. Samma hänsynsregler som gäller på land skall tillämpas på vattnet. Således krävs att man vid färd med båt tar hänsyn till såväl naturen som till andra människor som uppehåller sig vid eller på vattnet. De största bullerstörningarna från båttrafik orsakas av fritidsbåtar med utombordsmotorer. Sådana motorbåtar är också dominerande till antalet. Trafiken är mest intensiv i de inre delarna av skärgårdarna och i anslutning till för rekreation och friluftsliv populära utflyktsmål och hamnar. Buller accepteras lättare längs farleder och i anslutning till hamnar än i ytterskärgårdar och andra områden med höga naturkvaliteter. Områden med restriktioner för båttrafik finns redan på många ställen. Områdena är dock oftast små och föreskrifterna har främst kommit till med hänsyn till behovet av att minska svallet från båtar, öka sjösäkerheten eller skydda djurlivet. Regeringen anser, i likhet med många remissinstanser, att det finns skäl att begränsa bullerstörningarna från motorbåtstrafiken. Det gäller i första hand i från natur- och rekreationssynpunkt särskilt värdefulla skärgårdsområden men också i andra vattenområden. Regeringen anser vidare att utredningens överväganden om en fortsatt planering är en bra utgångspunkt för kommunerna att på eget initiativ i sin översiktliga planering enligt plan- och bygglagen behandla bullerfrågor i natur- och rekreationsområden och att härvid överväga var en låg bullernivå bör vara en kvalitetsaspekt. I den kommunala översiktsplaneringen enligt plan- och bygglagen behandlas såväl grunddragen i den avsedda mark- och vattenanvändningen som olika allmänna intressen enligt bl.a. naturresurslagen. Översiktsplanen skall bl.a. konkreti- sera hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen. Det gäller bl.a. de bestämmelser som rör områden av betydelse för naturvården och friluftslivet, vilka utredningen har angett vara viktiga utgångspunkter för att bedöma inom vilka områden en låg bullernivå bör eftersträvas. I översiktsplanen skall kommunen vidare visa hur riksintressen enligt naturresurslagen avses bli tillgodosedda. Länsstyrelserna har ett särskilt ansvar att verka för att riksintressen tillgodoses. Översiktsplaneringen erbjuder därmed lämpliga former för att belysa behovet av bullerfria områden. Den kommunala översiktsplaneringen kan således utgöra ett bra beslutsunderlag för länsstyrelsernas ställningstaganden var hastighetsbegränsningar och förbud mot motorbåtstrafik kan behöva införas. Den försöksplanering som har bedrivits inom ramen för utredningens arbete i Norrtälje kommun bör kunna tjäna till ledning för inriktningen av ett sådant planeringsarbete i berörda områden. Försöksplaneringen har bl.a. visat att en bra grund för de överväganden som behöver göras i planeringsarbetet finns i det planeringsunderlag som redan används i den översiktliga planeringen. Regeringen avser att uppdra åt Boverket att utarbeta råd och goda exempel för bullerfrågornas behandling i den kommunala översiktsplaneringen i syfte att minska bullret i natur- och rekreationsområden. Regeringen är inte beredd att föreslå en generell begränsning av hastigheten för motorbåtar som utredningen har föreslagit. Inom så omfattande områden varierar förhållandena avsevärt och därmed också förutsättningarna för och behovet av hastighetsbegränsningar. Det föreligger också uppenbara svårigheter att finna en lämplig hastighet som innebär påtagliga sänkningar av bullernivån samtidigt som den inte medför hinder för planande båtar. Föreslagen generell hastighetsgräns skulle dessutom innebära stora övervakningsproblem. Regeringen anser dock, i likhet med många remissinstanser, att det bl.a. från bullersynpunkt kan finnas skäl att i större utsträckning än för närvarande överväga hastighetsbegränsningar eller förbud mot motorbåtstrafik för begränsade områden i våra skärgårdar och insjöar som är särskilt värdefulla från natur- och rekreationssynpunkt. För att åstadkomma påtagliga förbättringar av buller- problemen inom sådana områden behöver låga hastighetsgränser särskilt övervägas. Sådana hastighetsbegränsningar bör övervägas och beslutas regionalt. En hastighetsbegränsning kan också innebära andra positiva effekter på miljön, exempelvis beträffande vågsvall, erosion, störningar för fågellivet etc. Regeringen utgår från att berörda länsstyrelser, efter samråd med bl.a. berörda kommuner, Sjöfartsverket, Boverket, Naturvårdsverket och Försvarsmakten, inom ramen för sin ordinarie verksamhet ser över inom vilka vattenområden det även från bullersynpunkt kan finnas behov av att införa särskilda hastighets- begränsningar eller förbud mot motorbåtstrafik. Sådana åtgärder kan beslutas med stöd av redan gällande bestämmelser i 2 kap. 2 och 3  sjötrafikförordningen samt bestämmelserna i naturvårdslagen. Regeringen avser att följa upp länsstyrelsernas behandling av bullerfrågorna i skärgårdsområdena och inlandsvattnen genom ett särskilt uppdrag till Naturvårdsverket. 6 Information och utbildning Regeringens bedömning: Regeringens anser att det behövs förbättrade informations- och utbildningsinsatser om bullerproblemen i natur- och rekreationsområden. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med ställningstaganden under hösten 1994. Utredningens förslag: Utredningen behandlar inte frågan om behovet av informa- tion och utbildning. Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Kustbevakningen, Boverket, Naturvårdsverket samt båt- och snöskoterorganisationer, betonar behovet av utökade informations- och utbildningsinsatser. Skälen för regeringens bedömning: Regeringen vill understryka betydelsen av förbättrad information om bullerproblemen i natur- och rekreationsområden samt om vilka regler som gäller för snöskoterkörning och trafik med fritidsbåtar. Informations- och utbildningsinsatser riktade till förare av snöskotrar och motorbåtar kan höja medvetenheten om värdet av bullerfri natur och samtidigt bidra till ökad förståelse för att visa särskild hänsyn i sådana områden. Konflikterna mellan olika nyttjare av natur- och rekreationsområden skulle på så sätt också kunna minska. I såväl betänkandet Skoterkörning på jordbruks- och skogsmark - kartläggning och åtgärdsförslag (SOU 1994:16) som Länsstyrelsens i Västerbottens län rapport (Ds 1994:36) Snöskotern i naturen har redovisats behov av ökad satsning på information. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med ställningstaganden under hösten 1994 i samband med behandlingen av övriga förslag i de nyligen remitterade tre rapporterna. Betänkandet Naturupplevelser utan buller - en kvalitet att värna (SOU 1993:51). Sammanfattning hämtad ur betänkandet Vårt uppdrag är att belysa möjligheterna att komma till rätta med störningarna från bullrande aktiviteter i värdefulla rekreationsområden, främst i fjällvärlden och skärgårdarna. Vi har tolkat uppdraget så att vår huvuduppgift är att överväga åtgärder för att i områden som är särskilt värdefulla för det traditionella friluftslivet minska bullerstörningarna från främst motorburna fritidsaktiviteter. Kapitel 2 handlar om tystnad och buller i naturen. I sådana rekreationsområden där ostördheten är en viktig kvalitet menar vi att i princip alla ljud från motortrafik är inte önskvärda ljud och kan definieras som buller. Om goda förutsättningar skall upprätthållas för det friluftsliv som bygger på naturnära upplevelser måste man hushålla bättre än hittills med de naturkvaliteter som är förknippade med tystnad och stillhet. I kapitel 3, som bygger på en redovisning om allemansrätten och motortrafik i naturen, konstaterar vi att allemansrätten inte ger utrymme för motoriserade aktiviteter som medför mera betydande störningar av omgivningen. Allemansrätten innebär inte heller något hinder för att införa restriktioner mot bullrande tra- fik för att värna om tystnaden i rekreationsområden. I kapitel 4 anger vi vissa utgångspunkter för valet av områden inom vilka det är särskilt angeläget att värna om en låg bullernivå. I mer avlägsna rekreationsområden är tystnaden en grundläggande upplevelsekvalitet för många av besökarna. Även i närområdena till större tätorter och turistorter behöver det finnas rekreationsområden med låg bullernivå. Sådana områden har ett särskilt värde genom att de är förhållandevis lätt tillgängliga för ett stort antal människor. För att bedöma inom vilka områden det är särskilt angeläget att eftersträva en låg bullernivå anser vi att som grundläggande utgångspunkter kan tjäna naturresurslagens bestämmelser om natur- och friluftslivsområden som skall skyddas. En annan utgångspunkt är de områden där det redan finns restriktioner mot motoriserade verksamheter. I fjällvärlden, som vi behandlar i kapitel 5, har användningen av olika motoriserade färdmedel ökat under de senaste decennierna, särskilt användningen av snöskotrar. Det blir allt svårare att finna av motortrafik ostörda miljöer. För att slå vakt om områden med vildmarkskaraktär behövs långt gående restriktioner mot motortrafiken. Många av dessa områden har låg tillgänglighet för flertalet fjällbesökare. De tolv områden i fjällen där skoteråkningen är reglerad enligt terrängkörningsförordningen ligger också förhållandevis avlägset. Inom många av dessa områden finns anordnade leder för skoteråkning vilket medför bullerstörningar. Även i närområdena till turistorterna behöver de motoriserade verksamheterna regleras. Naturvårdsverket har till utredningen lämnat ett förslag om skärpta restriktioner för olika slags motoriserade färdmedel i femton fjällområden. I tio s.k. vildmarkszoner skulle i princip all motortrafik och landning med luftfartyg bli förbjuden. Restriktionerna skulle bli mindre långtgående i fem s.k. friluftszoner. Vi ställer oss i huvudsak bakom förslaget men anser att det behöver preciseras i vissa delar. Länsstyrelserna föreslås att få i uppdrag att göra en sådan översyn och redovisa resultatet till Naturvårdsverket senast den 1 september 1994. Vad gäller övriga delar av fjällvärlden föreslår vi att kommunerna behandlar dessa närmare i ett fortsatt arbete tillsammans med länsstyrelserna. I kapitel 6 behandlar vi kustvattnen och vissa inlandsvatten. Förutsätt- ningarna att hävda en låg bullernivå skiljer sig mycket mellan olika områden. Vi föreslår en indelning i tre typer av områden och redovisar vissa principer för planeringen av områdena. De närmare överväganden som behöver göras anser vi sker bäst på lokal och regional nivå. I kapitel 7 lämnar vi förslag till hur ett fortsatt planeringsarbete bör bedrivas. Förslagen grundar sig bl.a. på en försöksplanering som vi har genomfört i ett fjällområde och i ett skärgårdsområde. Vi föreslår att de närmare övervägandena om inom vilka naturområden en låg bullernivå bör eftersträvas primärt görs i ett kommunalt planeringsarbete och i nära samarbete med länsstyrelsen. De ställningstaganden som blir resultatet av ett sådant arbete kan ligga till grund för beslut om restriktioner mot bullrande trafik enligt bestämmelserna i olika speciallagar. Vi föreslår att Boverket utarbetar allmänna råd för hur man i den kommunala översiktliga planeringen kan föra in frågor om att värna om en låg bullernivå i rekreations- och friluftsområden. I kapitlen 8 och 9 diskuterar vi frågor som rör minskning av bullret från snöskotrar och motorbåtar, som är de dominerande störningskällorna i fjäll- respektive skärgårdsområdena. För snöskotrar föreslår vi att den gällande bullernormen fr.o.m. 1995 års modeller sänks från 85 till 80 dBA och att det i delar av fjällvärlden införs en hastighetsbegränsning på 50 kilometer i timmen. För motordrivna fritidsbåtar föreslår vi att det införs gränsvärden för buller och att krav ställs på att båtar med inombordsmotorer skall vara ljuddämpade. Vi föreslår också att det för skärgårdsområdena och inlandsvattnen fr.o.m. den 1 juni 1994 införs en fartgräns på högst 18 knop. Vidare förordar vi mätstandarder för stationär mätning av ljudet från såväl snöskotrar som utombordsmotorer och att detta närmare utreds. I kapitel 10 sammanfattas gällande bestämmelser. Vi lämnar där också förslag till den nya lagstiftning som skulle behövas för att genomföra våra förslag. Förteckning över remissinstanserna och sammanfattning av remissyttrandena över betänkandet Naturupplevelser utan buller - en kvalitet att värna (SOU 1993:51) 1 Förteckning över remissinstanserna Yttranden har lämnats av Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre Norrland, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Överbefälhavaren, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Vägverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Boverket, Göteborgs universitet gemensamt med Chalmers tekniska högskola, Högskolan i Luleå, Statens jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Sveriges provnings- och forskningsinstitut, Statens naturvårdsverk, Plan- och byggutredningen (M 1992:03), Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Läns- styrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länssty- relsen i Norrbottens län, Arjeplogs kommun, Bergs kommun, Dorotea kommun, Gällivare kommun, Göteborgs kommun, Haninge kommun, Härjedalens kommun, Jokk- mokks kommun, Jönköpings kommun, Kiruna kommun, Krokoms kommun, Kungsbacka kom- mun, Lysekils kommun, Norrtälje kommun, Nyköpings kommun, Piteå kommun, Rättviks kommun, Sorsele kommun, Stockholms kommun, Storumans kommun, Strömsunds kommun, Vilhelmina kommun, Västerviks kommun, Åre kommun, Älvdalens kommun, Örebro kom- mun, Örnsköldsviks kommun, Östersunds kommun, Svenska kommunförbundet, Svenska samernas riksförbund, Naturskyddsföreningen, Svenska turistföreningen, Båtbranschens riksförbund, Helikopterföretagens riksförbund gemensamt med Trafikflygföretagens riksförbund, Kungl. svenska aeroklubben, Stiftelsen Stock- holms skärgård, Svenska båtunionen, Svenska fjällklubben, Svenska kryssar- klubben, Svemo snöskoter touring, Svenska racerbåtförbundet, Svenska seglar- förbundet, Sveriges snöfordonsleverantörer (Snöfo), Sveriges snöskoterägares riksorganisation (Snofed) och Swedish seaplane association. Närings- och teknikutvecklingsverket, Styrelsen för Sverigebilden, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Svenska hamnförbundet/Sveriges stuvareförbund, Sveriges industriförbund, Lantbrukarnas riksförbund samt Eskilstuna kommun har avstått från att yttra sig. Länsstyrelsen i Östergötlands län har bifogat en skrivelse från Båtbranchens riksförbund. Länsstyrelsen i Kalmar län har bifogat yttrande från Oskarshamns kommun. Skrivelser i ärendet har vidare kommit in från Stockholms universitet, Kungl. Vetenskapsakademien, Länskommittén för skotertouring inom Jämtland/Härjedalen, Niemisel AIK:s snöskotersektion, Norrlandsförbundet, Svenska vattenskid- förbundet, Tännäs LRF-avdelning och AB Volvo Penta. 2 Remissyttranden 2.1 Allmänt Det övervägande antalet remissinstanser delar utredningens uppfattning att det finns behov av att minska problemen med buller i fjäll och skärgårdar. Det gäller bl.a. Socialstyrelsen, Naturvårdsverket, Sjöfartsverket, flertalet länsstyrelser, många kustkommuner, Naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Det finns dock delade meningar om vilka åtgärder som behöver vidtas för att minska bullret. Svemo snöskoter touring, Snöfo och Norrlandsförbundet anser att förslagen får förödande konsekvenser för bl.a. turistnäringen och skoternäringen. Flera remissinstanser, bl.a. Kustbevakningen, Boverket, Naturvårdsverket samt båt- och snöskoterorganisationer, betonar behovet av informations- och utbild- ningsinsatser kring bullerfrågor i rekreationsområden. Några remissinstanser, bl.a. Fiskeriverket och vissa länsstyrelser, pekar på att utredningsuppdraget omfattade att även belysa andra olägenheter än buller, t.ex. avgaser och vibrationer, liksom förslagens samhälls- och företagsekonomiska konsekvenser. Överbefälhavaren saknar en beskrivning av försvarets verksamhet. Kungl. svenska aeroklubben saknar en lägesbeskrivning beträffande luftfarkoster. Bl.a. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att snöskoterkörning på havsis och i skärgårdar borde ha belysts. Några remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Malmöhus, Naturskyddsföreningen och Stockholms kommun, anser att bullerproblemen i tätortsnära rekreationsområden borde utredas. Andra bullerproblem som omnämns är bl.a. tomgångskörning i naturhamnar, motordrivna isborrar och vindkraftverk. 2.2 Snöskotrar och luftfartyg i fjällområden Remissutfallet är positivt till föreslagen sänkning av bullergränsvärdet för snöskotrar. Kritik har främst riktats mot föreslagna skärpta restriktioner mot trafik i fjällområdena och hastighetsgränser. Flera remissinstanser, bl.a. kommuner och skoterorganisationer, betonar skoterns betydelse för lokalbefolk- ningens tillgång till rekreationsområden. Kiruna kommun anser att ett totalgrepp för fjällvärldens användning bör utredas. Länsstyrelsen i Jämtlands län och Svemo snöskoter touring föreslår att en skoteravgift införs för att finansiera skoterleder och på så sätt styra skoter- trafiken. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ekonomiska resurser bör tillföras för t.ex. separering av skid- och skoterleder. Remissutfallet är splittrat vad gäller föreslagna restriktioner för flyget. 2.2.1 Bullernormer m.m. för snöskotrar Utredningens förslag: Den gällande bullernormen för snöskotrar bör sänkas från 85 till 80 dBA fr.o.m. 1995 års modeller. Gränsvärdet för ljudtrycksnivån mäts för närvarande vid förbifart under acceleration. En ny mätstandard som bygger på laboratorietester förordas och bör utredas närmare. En ny bullernorm för snöskotrar kan beslutas av Vägverket genom ändring i föreskrifterna om utvändigt fordonsbuller. - - - - - Helt övervägande antalet remissinstanser är positiva till föreslagen sänkning av bullergränsvärdet för snöskotrar. Det gäller exempelvis Vägverket, Högskolan i Luleå, Sveriges provnings- och forskningsinstitut, Naturvårdsverket, berörda länsstyrelser och kommuner. Vägverket anser dock att en skärpning av bullernormen bör ske i ett nordiskt samarbete. Även Sveriges snöfordonsleveran- törer (Snöfo) är positiva till att nya bullergränser blir gemensamma för Norden. Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår 75 dB(A) som gränsvärde fr.o.m. år 1998 samt en ytterligare sänkning på sikt. Vägverket och Länsstyrelsen i Västerbottens län menar att tekniska krav borde omfatta både buller och avgaser. Några remissinstanser behandlar frågan om internationella handelshinder. Kommerskollegium anser att bestämmelserna kan strida mot EES-reglerna och att dessa måste notifieras. Snöskoterorganisationerna avstyrker och anför bl.a. att först måste en ny och tillförlitlig mätstandard fastställas. Enligt Snöfo saknas det inom snöskoterindustrin för närvarande kunskap om att åstadkomma föreslagen buller- reduktion. 2.2.2 Föreslagna restriktioner med zonindelning i fjällområdena Utredningens förslag: Utredningen ställer sig i huvudsak bakom ett av Naturvårdsverket utarbetat förslag om skärpta restriktioner för motoriserade färdmedel i 15 fjällområden. I tio områden (s.k. vildmarkszoner) som är särskilt värdefulla för naturvården - området norr om Torneträsk, centrala Sarek, Sulitelma - västra Padjelanta, Artfjället, Daimaplatån, Mellanskogsfjäll, Hothagsfjällen, Svenskådalen, Skäckerfjällen och Fulufjället - skulle i princip all motortrafik och landning med luftfartyg bli otillåten. I vissa fall skulle också överflygningsförbud råda. Med undantag för Sulitelma ligger föreslagna vildmarkzoner inom områden där skoterförbud redan råder. Mindre långtgående restriktioner föreslås i fem andra områden (s.k. friluftszoner) - Abisko natio- nalpark -Kungsleden - Kebnekaisefjällen, Kungsleden mellan Ammarnäs och Hemavan, Jämtlandsfjällen, Grövelsjöfjällen och Transtrandsfjällen. Friluftszonerna utgör områden där skidåkning och fjällvandring är omfattande och där det finns ett väl utbyggt system med leder och övernattningsstugor. Med undantag för Kungsleden och Transtrandsfjällen ligger föreslagna friluftszoner inom områden där det redan råder skoterförbud. I friluftszonerna förslås bl.a. skoterförbud, nedlägg- ning och ändring av vissa skoterleder samt införande av landningsförbud för luftfartyg. Förslaget behöver dock preciseras av länsstyrelserna i samråd med berörda kommuner. - - - - - Snöskotrar Remissutfallet beträffande föreslagna områden med skärpta restriktioner för snö- skotertrafiken i fjällområdena är splittrat. I huvudsak är det berörda kommuner och skoterorganisationerna som är kritiska. Många remissinstanser, bl.a. Boverket, Naturvårdsverket, Svenska kommunför- bundet och Svenska samernas riksförbund (SSR), är positiva till utredningens förslag. Flera instanser, bl.a. Kungl. Vetenskapsakademien (KVA), Svenska turistföreningen och Svenska fjällklubben, vill ytterligare förstärka skyddet inom de föreslagna bullerfria områdena eller utvidga skyddet till andra områden. KVA föreslår förbud för all terränggående motortrafik inom vissa delar av vildmarkszonerna och förbud för all militär övningstrafik i vildmarkszonerna. Svenska fjällklubben är kritisk till en zonering inom nationalparksgränserna. Naturskyddsföreningen föreslår att nöjestrafiken i fjällområdena successivt avvecklas. SSR är inte främmande för ett generellt skoterförbud. Flera instanser, bl.a. Boverket, Naturvårdsverket, Vägverket, Länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län, Bergs och Härjedalens kommuner, föreslår att gränser och regler, bl.a. bibehållande av skoterleder, preciseras närmare. Jordbruksverket anser att indelningen av områden bör anpassas med material om samebyarna. Stockholms universitet och Kungl. Vetenskapsakademien förutsätter att nyttotrafiken skall inbegripa trafik för forskningen. Många remissinstanser, bl.a. flertalet berörda norrlandskommuner, snöskoter- organisationerna och Norrlandsförbundet, avstyrker eller är kritiska mot före- slagna skärpta restriktioner. Överbefälhavaren, som är positiv till en zonering, kan inte acceptera kategoriska förbud eller restriktionerna i föreslagna zoner; militärens övningar är ett överordnat intresse enligt naturresurslagen. Riks- polisstyrelsen förutsätter att poliser och civila fjällräddare tillförsäkras en oinskränkt rätt att vistas i förbudsområdena. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att den områdesvisa hanteringen delvis bör ersättas med generella regler om skotrarnas buller och hastighetsgränser. Kommunerna menar att ytterligare regler för snöskoterkörning bör behandlas av länsstyrelsen i samråd med kommunerna. Bl.a. Vilhelmina kommun anser att en separering av leder skulle öka störningarna på störningsfria områden. Svenska kommunförbundet anser att berörda kommuner bör ha möjlighet att styra planeringen vid föreslagen översyn. Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt Stockholms universitet är kritiska mot att införa nya begrepp som vildmarks- och frilufts- zon. Luftfartyg Remissutfallet är splittrat vad gäller föreslagna restriktioner för flyget. Främst friluftslivets organisationer uttalar sig positivt om föreslagna restriktioner för flygverksamhet. Svenska turistföreningen vill begränsa antalet landningsplatser ytterligare. Högskolan i Luleå och Länsstyrelsen i Västerbottens län vill öka begränsningarna för den störande helikoptertrafiken. Luftfartsverket anser att reglerna bör tas in i resp. trafikslags lagstiftning eftersom bestämmelser med hänvisning till nationalparker eller naturreservat inte är lagligt giltiga. Luftfartsverket anser vidare att det kan finnas anledning att se över reglerna för helikoptertrafiken. Luftfartsverket vill delta i det fortsatta arbetet med zonindelningen. Behovet av regionala styrmedel för flyget - främst allmänflyget - framförs bl.a. av Länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser att ytterligare regle- ringar i olika områden bör ske av länsstyrelsen i samråd med kommunerna. Länsstyrelsen i Jämtlands län och Härjedalens kommun anser att land- ningsplatser i vissa områden bör tillåtas i skälig omfattning för t.ex. turismen. Svenska fjällklubben hävdar att vissa befintliga flygkorridorer bör finnas kvar, men att antalet flygturer eventuellt bör kvoteras. Flera remissinstanser, bl.a. Överbefälhavaren, vissa kommuner, Helikopterföre- tagens riksförbund/Trafikflygföretagens riksförbund och Swedish seaplane association, avstyrker eller är kritiska mot föreslagna begränsningar för flyget. Storumans kommun anser t.ex. att det är olämpligt att peka ut landningsplatser. Vilhelmina kommun anser att överflygnings- och landningsförbud kräver en mer detaljerad analys. 2.2.3 Hastighetsbegränsning för snöskotrar Utredningens förslag: En hastighetsbegränsning på 50 km/tim bör införas för snö- skotrar i delar av fjällvärlden. Begränsningen bör införas direkt i de fjäll- områden där snöskotertrafiken regleras enligt terrängkörningslagstiftningen eller naturvårdslagen (inkl. de områden som kan komma att tillföras med anledning av Naturvårdsverkets förslag till bullerfria områden). Länsstyrelsen skall ha möjlighet att lämna dispens. Ändringar införs i terrängtrafikkungörelsen (1972:594). - - - - - Remissinstanserna framför skilda uppfattningar om föreslagen hastig- hetsbegränsning. Bl.a. Naturvårdsverket, vissa länsstyrelser, Svenska samernas riksförbund, Naturskyddsföreningen och friluftslivets organisationer är positiva till förslagen hastighetsbegränsning. Länsstyrelsen i Norrbottens län, som till- styrker förslaget, anser att en ännu lägre fartgräns kan erfordras i vissa om- råden. Länsstyrelsen i Norrbottens län och Östersunds kommun föreslår dessutom en generell hastighetsbegränsning på 70 km/tim för snöskotrar. Kiruna kommun tillstyrker en hastighetsbegränsning på 70 km/tim kring turistanläggningar och på skoterleder inom skoterförbudsområden. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att hastighetsbegränsning i princip endast bör införas i terrängkörningsförbuds- områden. Länsstyrelsen i Västerbottens län, som avstyrker differentierade hastighets- regler, anser att en generell gräns på 50 km/tim bör införas fr.o.m. år 1998 och regler om att skotrarna då skall vara konstruerade för denna hastighet. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som avstyrker den föreslagna hastighetsbegränsningen, är dock positiv till en generell hastighetsbegränsning. Vägverket, det helt övervägande antalet berörda kommuner och snöskoterorga- nisationerna avstyrker förslaget. Några remissinstanser, bl.a. Vägverket och Sorsele kommun, anser att en sänkning av motoreffekten kan vara ett alternativ. Många remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen, uppmärksammar tillsynsfrågan och anser att det med nuvarande resurser blir omöjligt att effektivt kunna över- vaka de nya reglerna. Flera remissinstanser anför detta som motiv för sin avstyrkan. Hovrätten i Nedre Norrland ifrågasätter om inte Vägverket i stället skall besluta enligt terrängtrafikkungörelsen. 2.3 Reglering av motorbåtar Invändningarna mot föreslagna restriktioner för motorbåtar gäller främst föreslagen hastighetsgräns. Fiskeriverket anser att förslagen inte är tillräckligt långtgående. Sjöfartsverket, Svenska båtunionen, Svenska seglarförbundet och AB Volvo Penta anser att en reglering även bör omfatta yrkessjöfarten. 2.3.1 Bullernormer m.m. för motorbåtar Utredningens förslag: En bullernorm som varierar med motoreffekt bör införas för utombordsmotorer på fritidsbåtar. För motorer med en effekt om högst 10 kW föreslås gränsvärdet för ljudtrycksnivån bli 92 dBA och för motorer om 20 kW och däröver 98 dBA. Däremellan föreslås linjärt ökande gränsvärden. Tillverkare eller importör skall intyga att bulleravgivningen uppfyller ställda krav. För nya båtar med inombordsmotorer föreslås krav på ljuddämpning med bästa till- gängliga teknik. En mätstandard för stationär mätning av ljud från utombordsmotorer föreslås och bör utredas närmare. Genom ändring i sjötrafikförordningen (1986:300) föreslås Sjöfartsverket ges rätt att meddela föreskrifter om båtmotorer vad gäller buller. Alternativt föreslås att det utfärdas en särskild författning om begränsning av bullret från motordrivna fritidsbåtar. - - - - - Flertalet remissinstanser, bl.a. Kustbevakningen, Naturvårdsverket, Chalmers tekniska högskola, Sveriges provnings- och forskningsinstitut, flertalet länsstyrelser och kommuner samt Stiftelsen Stockholms skärgård tillstyrker utredningens förslag. Länsstyrelsen Kristianstads län anser att bullernormen bör skärpas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som anser att minimikravet bör gälla även för det befintliga båtbeståndet, framhåller att det bör klarläggas hur bullerförhållandena förändras samt om föreslagen bullernivå innebär en kravskärpning. Västerviks kommun efterlyser långsiktiga krav. Sveriges provnings- och forskningsinstitut, som tillstyrker en stationär mätmetod kompletterad med förbifartsmätning, förordar specifika krav för inombordsmotorer. Vissa remissinstanser, såsom Kustbevakningen, Vägverket, Länsstyrelsen i Södermanlands län och Norrtälje kommun, anser att även utsläppen av avgaser skall ingå i bedömningarna. Länsstyrelsen anser att ekonomiska styrmedel bör införas. Några remissinstanser behandlar frågan om internationella handelshinder. Kommerskollegium anser att bestämmelserna kan strida mot EES-reglerna och att dessa måste notifieras. Bl.a. Sjöfartsverket och båtbranschen är kritiska eller negativa till utred- ningens förslag. Verket anser att det är olämpligt med en särbehandling av den tekniska bullerfrågan från övriga frågor om motorstandardisering. Sjöfartsverket anser att en internationell standard för miljöprestanda hos båtmotorer bör utvecklas. Enligt verket bör man utgå från den stationära mätmetoden. Förbi- fartsmätning kan användas för inombordsmotorer. Båtbranschens riksförbund och AB Volvo Penta anser inte heller att Sverige bör anta några särregler. Den stationära mätmetoden ger inte så tillförlitliga resultat att dessa kan användas som gränsvärde och läggas till grund för lagreglering. Lagkrav på fartyg bör samordnas internationellt och baseras på en realistisk mätstandard. Industrin utvärderar för närvarande två metoder för bullermätning. Den internationella båtmotorindustrins branschorganisation har bl.a. lagt fram förslag till emissionsdirektiv inom EG. Svenska båtunionen och Svenska seglarförbundet anser att en decibelgräns är ett mycket osäkert instrument. 2.3.2 Förslag till zonindelning av skärgårdsområden och inlandsvatten Utredningens förslag: Kustvattnen och vissa inlandsvatten föreslås delas in i tre typer av områden (obruten kust/övriga skärgårdar och större sjöar/övriga kuster och andra vattenområden) för fortsatta överväganden om inom vilka områden en låg bullernivå bör hävdas. Utgångspunkten har varit naturresurslagens bestämmelser och motivuttalanden om områden av betydelse för naturvård och friluftsliv. Vissa principer redovisas för planeringen av dessa områden. Närmare överväganden bör göras på lokal och regional nivå. - - - - - I stort sett enbart positiva synpunkter till utgångspunkterna för val av bullerfria områden. Några remissinstanser, bl.a. Länsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs län samt Västerviks kommun, anser att underlaget bör kompletteras med vissa områden eller gränser ändras. Naturskyddsföreningen anser att indelningen är mycket vag. Fiskeriverket ifrågasätter om indelningen är rimlig. Behovet av restriktioner är störst i områden med störst befolkningstäthet. Nyköpings kommun anser att inte enbart naturresurslagens bestämmelser skall utgöra grund. 2.3.3 Hastighetsbegränsning för motorbåtar Utredningens förslag: En hastighetsbegränsning för motordrivna fritidsbåtar måste differentieras. Utredningen föreslår dock att en fartgräns på högst 18 knop bör införas för skärgårdsområdena och inlandsvattnen fr.o.m. den 1 juni 1994. I skärgårdsområdena utmed havskusterna föreslås fartgränsen gälla innanför den s.k. baslinjen. Länsstyrelsen skall ha möjlighet att lämna dispens. En bestämmelse om fartbegränsning för motordrivna fritidsbåtar föreslås införas i sjötrafikförordningen (1986:300). Skärgårdsområden med hastig- hetsbegränsning bör anges i bilaga till förordningen och avgränsas på sjökort. - - - - - Några länsstyrelser, bl.a. Länsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs, några kommuner, t.ex. Västerviks kommun, och Naturskyddsföreningen är odelat positiva till den föreslagna mer allmänna hastighetsbegränsningen i skärgårdar och inlandsvatten. Övervägande flertalet remissinstanser avstyrker eller är kritiska till den föreslagna hastighetsbegränsningen. Det gäller bl.a. Rikspolisstyrelsen, Kust- bevakningen, flertalet länsstyrelser, bl.a. Länsstyrelserna i Stockholms, Hallands samt Göteborgs och Bohus län, flera kommuner, bl.a. Lysekils och Nyköpings kommuner, Stiftelsen Stockholms skärgård, båtsportens och båt- branschens organisationer samt AB Volvo Penta. Många remissinstanser anser dessutom att 18 knop skulle vara en direkt olämplig gräns. Sjöfartsverket, som anser att föreslagen hastighetsbegränsning är en alltför trubbig åtgärd, redovisar en skiss till differentierade fartgränser som tar hänsyn till även andra miljöeffekter. Länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län anser att frågan om en generell hastighetsgräns bör utredas närmare. Även Svenska kryssarklubben - som accepterar en hastighetsbegränsning, men är kritisk till föreslagen gräns - anser att denna fråga bör utredas ytterligare. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår att länsstyrelsen efter samråd med Sjöfartsverket ges befogenhet att utfärda fartbegränsningar av generell karaktär. Länsstyrelsen i Hallands län anser att gällande lagstiftning ger goda möjligheter att genomföra förslagen. Naturvårdsverket anser att den föreslagna regionala och lokala översynen bör prioriteras framför generella hastighetsbegränsningar. Många remissinstanser, bl.a. Kustbevakningen, flera länsstyrelser och båtorganisationer, anser att lägre fartgränser lokalt bör läggas fast för begränsade avsnitt eller områden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län före- slår 5 knop eller förbud i känsliga områden. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att fartgränsen bör sättas lägre för små sjöar och vattendrag; 18 knop är däremot inte motiverat för t.ex. Vättern. Länsstyrelsen i Kristianstads län och Nyköpings kommun föreslår förbud i mindre sjöar. Även båtbranschens och båt- sportens organisationer, som avvisar en generell hastighetsbegränsning, anser att det lokalt bör diskuteras en lägre fartgräns, t.ex. 7 knop. Svenska vatten- skidförbundet, vars hela verksamhet skulle påverkas, hänvisar till försöks- planeringen i Norrtälje. Kustbevakningen framhåller att nuvarande lagstiftning ger möjlighet att komma tillrätta med eventuella avigsidor. Svenska båtunionen och Svenska seglarför- bundet menar att sjölagens bestämmelser bör användas på de som stör omgivningen. Många remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen och Kustbevakningen, upp- märksammar tillsynsfrågan och anser att det med nuvarande resurser blir omöjligt att effektivt kunna övervaka de nya reglerna. Flera anför detta som motiv för sin avstyrkan. 2.4 Fortsatt planering Utredningens förslag: Förslag lämnas till former för ett fortsatt planerings- arbete. Genomförd försöksplanering visar att den kommunala översiktsplaneringen utgör en lämplig process för överväganden om inom vilka rekreations- och fri- luftsområden låga bullernivåer bör eftersträvas. Det gäller främst fortsatta överväganden om havskusterna och inlandsvattnen samt övriga delar av fjäll- världen, bl.a närområdena kring välfrekventerade turistorter. Planeringsarbetet bör ske i nära samarbete med länsstyrelsen. Ställningstaganden bör läggas till grund för beslut om restriktioner mot bullrande trafik enligt olika specia- llagar. Länsstyrelserna bör ta initiativ till planeringsarbetet. Målsättningen bör vara att arbetet är avslutat inom en treårsperiod. Boverket bör utarbeta allmänna råd för hur frågor om låg bullernivå i rekreations- och friluftsområden kan föras in i den översiktliga planeringen. - - - - - Utredningens föreslagna principer för behandlingen av bullerfrågor i den fortsatta planeringen har fått brett stöd i remissbehandlingen, bl.a. från länsstyrelser, kommuner och Svenska kommunförbundet. Den kommunala översiktsplanen har ansetts utgöra ett lämpligt planerings- instrument. Boverket anser att det är otillräckligt belyst i utredningen om bullrande verksamheter kan regleras med stöd av den kommunala översiktsplanen. Boverket, som anför att initiativet måste komma från kommunerna, betonar sam- arbetet med länsstyrelsen eftersom frågan är av mellankommunal och regional karaktär. Boverket anser att möjligheten bör övervägas att delegera ytterligare delar av terrängkörningslagen och sjötrafikförordningen till kommunerna. Plan- och byggutredningen anser att det inte finns hinder mot att använda planerings- metodiken för översiktsplan. Utredningen betonar dock att översiktsplanen inte bör behandla frågor som ligger utanför systemet med naturresurslagen och plan- och bygglagen. Rättviks kommun anser att begreppet naturresurs enligt naturresurslagen bör breddas till att omfatta låg bullernivå. Svenska samernas riksförbund betonar länsstyrelsens roll för att fastställa områden av riksintresse för renskötseln samt att sametingets roll i planeringen också övervägs. Naturvårdsverket anser att regeringen bör ge länsstyrelserna i uppdrag att genomföra en planering för skärgårdarna och inlandsvattnen. Även Länsstyrelsen i Stockholms län anser att länsstyrelserna bör få i uppdrag att utreda vilka vattenområden låg bullernivå är angelägen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att behovet är litet för en särskild planering för bullrande aktiviteter i kustområdet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län avstyrker utredning om ytterligare områden i fjällen för hastighetsbegränsning. Vissa remissinstanser, bl.a. Luftfartsverket, Svenska samernas riksförbund och Svenska turistföreningen, har uttryckt önskemål om att få delta i det fortsatta planeringsarbetet. Några kommuner anser att staten bör ta ett ekonomiskt ansvar. Remissinstanserna ger också ett brett stöd för att låta Boverket utarbeta allmänna råd för behandling av bullerfrågor. Boverket, som är berett att utar- beta sådana rekommendationer, anser att länsstyrelserna bör få i uppdrag att ge verket underlag. Svenska kommunförbundet anser att det inte behövs några all- männa råd. Boverket bör i stället redovisa goda exempel. Miljö- och naturresursdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 februari 1994 Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Lundgren, Unkel, P. Westerberg, Ask Föredragande: statsrådet Thurdin Regeringen beslutar skrivelse 1993/94:175 Åtgärder mot buller i fjällområden och skärgårdar m.m.