Post 6958 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:16 ·
Den framtida konsumentpolitiken
Ansvarig myndighet: Civildepartementet
Dokument: Prop. 16
ÅTERKALLAD GENOM SKRIVELSE 1994/95:30
Regeringens proposition
1994/95:16
Den framtida konsumentpolitiken
Prop.
1994/95:16
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 8 september 1994
Carl Bildt
Inger Davidson
(Civildepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner regeringens förslag
om konsumentpolitikens mål och inriktning.
Regeringens förslag innebär att nya mål för konsumentpolitiken läggs fast och
att vissa prioriteringsgrunder anges. Konsumentpolitiken skall starkare än nu
inriktas mot människor som har särskilt behov av stöd. Betydelsen av utökad
lokal verksamhet bl.a. i de frivilliga organisationernas regi betonas, liksom
vikten av näringslivets egenåtgärder.
Ett första mål för konsumentpolitiken skall vara
att främja hushållens möjligheter att utnyttja sina resurser enligt egna
önskemål, inbegripet möjligheten att genom god överskådlighet på marknaden göra
välöverlagda val.
Ett andra mål skall vara
att främja konsumenternas rättsliga ställning, inbegripet deras förmåga att
göra sina rättigheter gällande.
Ett tredje mål skall vara
att främja konsumenternas hälsa och säkerhet.
All verksamhet inom den statliga konsumentpolitiken skall ta sikte på ett eller
flera av dessa av mål. Verksamheten skall dessutom vara förenlig med en eller
flera av följande prioriteringsgrunder. Den skall således
*stödja människor som på grund av sina individuella förhållanden är
förhindrade att fungera som brukare eller konsumenter på bästa sätt,
*avse hushållens baskonsumtion eller
*undanröja brister i marknadens funktionssätt.
Konsumentpolitiken skall som ett fjärde mål ha
att främja konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt
hållbar utveckling samt att därvid verka för att konsumenternas önskemål om en
god miljö får genomslag på marknaden.
Konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi bara när det är
väsentligt och de inte kan utföras bättre av andra aktörer.
I propositionen görs också en inventering av konsumentpolitikens medel. Där
diskuteras vilka medel som kan leda till de fyra målen, liksom vilka medel olika
aktörer förfogar över. Vidare diskuteras rollfördelningen mellan aktörerna. I
propositionen beskrivs även anknytningen till det nordiska handlingsprogrammet
på konsumentområdet samt den svenska konsumentpolitikens förhållande till den
inom Europeiska Unionen (EU).
I fråga om konsumentpolitikens organisation anförs att Konsumentverket bör
förbli den centrala förvaltningsmyndigheten för konsumentfrågor. Verkets ansvar
bör därför inte begränsas till ren myndighetsutövning. Men organisationen bör
anpassas till de nya målen för konsumentpolitiken. Vidare bör möjligheterna att
privatisera en del av Konsumentverkets verksamhet utredas närmare, liksom hur
gränsen skall dras mellan Konsumentverket och vissa andra myndigheter.
I propositionen behandlas också Allmänna reklamationsnämnden. Regeringen
föreslår inga ändringar av nämndens arbetsformer.
Förändringarna beräknas leda till vissa besparingar.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 7
2 Ärendet och dess beredning............... 7
3 Konsumentpolitikens utveckling........... 8
3.1 Sverige.............................. 8
3.2 Norden............................... 12
3.3 EG/EU................................ 14
4 Utgångspunkter för den framtida konsument-
politiken................................ 18
4.1 Den ekonomiska utvecklingen.......... 18
4.2 Internationaliseringen............... 20
4.3 Konkurrensen......................... 21
4.4 Avregleringen........................ 22
4.5 Nya marknadsföringsmetoder, teknik-
styrd service och nya varuförsörj-
ningsformer.......................... 24
4.6 Miljön............................... 25
5 Konsumentpolitikens mål och inriktning... 29
5.1 Inledning............................ 29
5.2 Främja hushållens möjligheter att
utnyttja sina resurser............... 32
5.3 Främja konsumenternas rättsliga
ställning............................ 33
5.4 Främja konsumenternas hälsa och
säkerhet............................. 35
5.5 Prioriteringsgrunder................. 36
5.6 Främja en från miljösynpunkt långsik-
tigt hållbar utveckling.............. 38
5.7 Åtgärder vidtas bara när det är
väsentligt........................... 40
6 Konsumentpolitikens medel................ 42
6.1 Inledning............................ 42
6.2 Lagstiftning......................... 44
6.3 Ekonomiskt stöd...................... 46
6.4 Åtgärder för att främja tillgången på
varor och tjänster................... 47
6.5 Forskning, provning och annan utred-
ningsverksamhet...................... 49
6.6 Utbildning........................... 52
6.7 Rådgivning, opinionsbildning och
annan information.................... 54
6.8 Marknadsbevakning och annan s.k. pro-
ducentpåverkan....................... 59
6.9 Standardisering...................... 64
6.10Reklamationshantering, medling och
tvistlösning......................... 65
6.11Skuldsanering........................ 70
6.12Konsumtionen och miljön.............. 72
7 Konsumentpolitikens aktörer.............. 75
7.1 Inledning............................ 75
7.2 Konsumenten.......................... 79
7.3 Näringslivet......................... 80
7.4 De frivilliga organisationerna....... 82
7.5 Kommunerna........................... 84
7.6 Staten............................... 86
7.7 Andra aktörer........................ 88
8 Den statliga konsumentverksamhetens
organisation m.m......................... 89
8.1 Utgångspunkter....................... 89
8.2 Myndigheter m.m...................... 91
8.3 Konsumentverket...................... 95
8.4 Allmänna reklamationsnämnden......... 99
8.5 Stöd till konsumentorganisationer
och konsumentforskning...............102
9 Kostnader och finansiering...............104
Bilaga 1 Sammanfattning av Konsumentpolitiska
kommitténs betänkande (SOU 1994:14)
Konsumentpolitik i en ny tid.........106
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser.....118
Bilaga 3 Myndigheter med ansvar på konsument-
området..............................120
Bilaga 4 Program för näringslivets egenåt-
gärder...............................128
Bilaga 5 Organisationer med konsumentverk-
samhet...............................139
Bilaga 6 EG-rättsakter och motsvarande svenska
lagar................................140
Bilaga 7 Konsumentskyddande lagstiftning......143
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 8 september 1994..........................144
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner regeringens förslag om konsumentpolitikens mål och inriktning
(avsnitt 5).
2 Ärendet och dess beredning
Riksdagen har vid två tillfällen fastställt riktlinjerna för den statliga
konsumentpolitiken, nämligen första gången år 1972 och andra gången år 1986
(prop. 1972:33, bet. 1972:NU40, rskr. 1972:225 respektive prop. 1985/86:121,
bet. 1985/86:LU34, rskr. 1985/86:292).
Det nu aktuella ärendet initierades genom att regeringen den 14 maj 1992
bemyndigade chefen för Civildepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag
att göra en konsumentpolitisk översyn.
Kommittén, som antog namnet Konsumentpolitiska kommittén, ordförande f.d.
landshövdingen Britt Mogård, avlämnade i januari 1994 betänkandet
Konsumentpolitik i en ny tid (SOU 1994:14). Till betänkandet fogades ett antal
reservationer och särskilda yttranden. Betänkandet har remissbehandlats.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Civildepartementet (dnr C94/105).
I denna proposition ger regeringen sin syn på hur den framtida kon-
sumentpolitiken bör utformas. Vi skildrar inledningsvis konsumentpolitikens
utveckling i Sverige och inom Europeiska unionen (EU). Här ges också en kort
beskrivning av dagens konsumentpolitik, liksom av det gällande nordiska
konsumentpolitiska programmet (avsnitt 3). Vi redovisar sedan några
betydelsefulla utgångspunkter för den framtida konsumentpolitiken (avsnitt 4).
Därefter redovisar vi vårt förslag till mål och prioriteringar (avsnitt 5). Vi
beskriver sedan de medel som används inom konsumentpolitiken och redovisar vår
uppfattning om vilka medel som bör kunna brukas i den statliga verksamheten
(avsnitt 6). Därefter följer en genomgång av de personer - fysiska och andra,
här kallade aktörer - som är eller kan vara verksamma inom konsumentpolitiken
och diskuteras vilka medel som respektive aktör bör kunna förfoga över. I det
sammanhanget redovisar vi också vår bedömning av hur rollfördelningen bör vara
mellan aktörerna (avsnitt 7). Vi kommer sedan in på konsumentpolitikens
organisation och anger de utgångspunkter som vi förordar för denna (avsnitt 8).
Slutligen tar vi upp kostnaderna för och finansieringen av i första hand den
statliga konsumentverksamheten (avsnitt 9).
I bilagor till propositionen upptas en sammanfattning av betänkandet
Konsumentpolitik i en ny tid (bilaga 1), en förteckning över remissinstanserna
(bilaga 2), en översikt av statliga myndigheter med ansvar på konsumentområdet
(bilaga 3), förteckningar över program för näringslivets egenåtgärder (bilaga
4), organisationer med konsumentverksamhet (bilaga 5), EG-rättsakter och
motsvarande svenska författningar (bilaga 6) samt konsumentskyddande
lagstiftning (bilaga 7).
Konsumentpolitiska kommittén behandlade i sitt betänkande ett stort antal
frågor och lade åtskilliga förslag. Regeringen tar i propositionen inte upp alla
dessa förslag utan begränsar sig huvudsakligen till de frågor som får anses ha
den största betydelsen för inriktningen av den framtida konsumentpolitiken.
3 Konsumentpolitikens utveckling
3.1 Sverige
Före år 1972
En verksamhet med syfte att stödja konsumenterna har bedrivits under lång tid i
vårt land. Fram till 1940-talet bars verksamheten främst upp av organisationer
av olika slag.
Ett statligt engagemang på konsumentområdet började växa fram på 1940-talet.
Det första inslaget i en statlig konsumentpolitik kan informationsbyrån Aktiv
hushållning sägas ha varit, som tillskapades år 1940. Verksamheten var givetvis
betingad av krigs- och kristiden, och ett grundläggande syfte för Aktiv
hushållning var att genom upplysning och opinionsbildning lära hushållen att
effektivare utnyttja tillgängliga resurser.
Därefter tillkom ganska snart nya halv- eller helstatliga institutioner med
konsumentvårdande uppgifter. År 1944 bildades således Hemmens forskningsinstitut
(HFI) av kvinnoorganisationer med stöd av näringslivet och staten. Genom
forskning om tekniska och ekonomiska problem skulle hushållen få bättre
kunskaper om hushållning med resurserna och om rationalisering av hemarbetet. År
1951 tillkom Varudeklarationsnämnden (VDN) med syfte att utveckla
varudeklarationer som vederhäftig upplysning till konsumenterna vid
köptillfället. Användningen av varudeklarationer var frivillig. Några år senare,
år 1957, förstatligades HFI och fick namnet Statens institut för konsumentfrågor
(KI). Hushållens frågor stod i centrum. Samma år bildades Statens konsumentråd
(KR). KI hade till uppgift att samordna forskning inom konsumentvaruområdet, att
främja informationen till konsumenterna och att stödja konsumenternas intressen
i allmänhet. Rådet skulle också utarbeta riktlinjer för konsumentupplysning. År
1967 inleddes försöksverksamhet med lokal konsumentverksamhet och året därpå,
1968, startades Allmänna reklamationsnämnden (ARN) som en försöksverksamhet vid
KR. Konsumenterna skulle lättare kunna få rättelse vid tvister om köp. Allmänna
reklamationsnämnden blev egen myndighet år 1981.
Sammanfattningsvis kan sägas att konsumentorganens verksamhet fram till slutet
av 1950-talet framför allt var inriktad på att hjälpa hushållen att utnyttja
sina resurser i form av arbete och tid så väl som möjligt. Med ett stigande
välstånd kom inriktningen vid senare delen av 50-talet att delvis ändras mot
provning av och upplysning om varor.
Den fortlöpande välståndsutvecklingen tog sig uttryck i ett allt större utbud
av varor och tjänster, samtidigt som konsumenterna hade möjligheter till en ökad
efterfrågan. Marknadsföring och distribution blev alltmer komplexa. Dessa och
andra faktorer medförde att konsumentens roll som aktör på marknaden kom att
uppmärksammas allt mer. Konsumentens ställning behövde stärkas. Lagstiftning kom
att användas som ett viktigt medel, liksom inrättandet av nya organ med
konsumentvårdande uppgifter. Betydelsefulla inslag var här inrättandet av en
särskild konsumentombudsman år 1971 och tillkomsten av lagar om otillbörlig
marknadsföring (1970) och oskäliga avtalsvillkor (1971). År 1971 tillkom också
Marknadsrådet - som år 1973 bytte namn till Marknadsdomstolen - med uppgift att
tillämpa de marknadsrättsliga lagarna.
1972 års riksdagsbeslut
År 1972 antog riksdagen riktlinjer för en ny konsumentpolitik (prop. 1972:33,
bet. 1972:NU40, rskr. 1972:225). Det slogs fast att målet för konsumentpolitiken
skulle vara att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden.
I samband med att riktlinjerna antogs inrättades en ny myndighet,
Konsumentverket, som central myndighet för konsumentfrågor, samtidigt som KR, KI
och VDN lades ned. Riktlinjerna kom att bli vägledande för konsumentpolitiken
ända tills de avlöstes av nya riktlinjer genom ett riksdagsbeslut år 1986.
Ett kännetecknande drag för konsumentpolitiken efter år 1972 har varit
tillkomsten av en omfattande konsumentskyddslagstiftning. Lagstiftaren har här
gått efter två vägar och tillskapat dels förebyggande regler av näringsrättslig
(marknadsrättslig) art, dels reparativa civilrättsliga regler (avseende ingångna
avtal). Exempel på lagstiftning av det förstnämnda slaget är 1975 års
marknadsföringslag (MFL), som ersatte 1970 års lag om otillbörlig
marknadsföring, och 1971 års avtalsvillkorslag för konsumentförhållanden (AVLK).
Civilrättsliga konsumentskyddslagar är exempelvis konsumentköplagen och
konsumenttjänstlagen. Det finns också lagar som innehåller både näringsrättsliga
och civilrättsliga bestämmelser, exempelvis konsumentkreditlagen och
konsumentförsäkringslagen. Tillämpningen av den marknadsrättsliga lagstiftningen
ligger på Konsumentverket/KO, som bildades år 1976 efter en sammanslagning av
dåvarande Konsumentverket och KO, och Marknadsdomstolen. De civilrättsliga
lagarna tillämpas av allmän domstol och Allmänna reklamationsnämnden.
Utvecklingen efter år 1986
1986 års riksdagsbeslut om nya riktlinjer för konsumentpolitiken innebar inte
något brott mot den tidigare utvecklingen utan snarare en bekräftelse på 1972
års beslut, med vissa modifikationer. Konsumentpolitiken skulle - i ljuset av
att det i ekonomiskt kärva tider är särskilt viktigt att konsumenterna får ut så
mycket som möjligt av sina resurser - bli tydligare inriktad på
hushållsekonomiska frågor. Målet att förbättra konsumenternas ställning på
marknaden fördes också vidare med en viss justering. Målet för
konsumentpolitiken kom således att anges vara "att stödja hushållen i deras
strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas
ställning på marknaden". Konsumentpolitiken skulle tydligare inriktas på de
hushållsekonomiska frågorna och då särskilt på hushållens baskonsumtion. Tre
särskilt viktiga utvecklingslinjer utpekades, nämligen att den lokala verksam-
heten skulle utvecklas, särskilt utsatta grupper stödjas och fler grupper i
samhället engageras i konsumentpolitiken (prop. 1985/86:121 s. 14, bet.
1985/86:LU 34, rskr. 1985/86:292).
En utveckling som har blivit alltmer markerad under åren även på
konsumentpolitikens område är internationaliseringen. Flödet av varor och
tjänster över gränserna ökar och marknaderna blir alltmer integrerade med
varandra. Det internationella samarbetet på konsumentpolitikens område har också
kommit att utvecklas. Det gäller bl.a. det nordiska samarbetet under Nordiska
Ministerrådet. Det gäller i viss mån också det globala samarbetet inom ramen för
OECD. Men särskilt betydelsefullt på senare tid är förstås samarbetet inom EES
(Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). Sverige har genom EES-avtalet, som
trädde i kraft den 1 januari 1994, åtagit sig att överföra ett tjugotal
rättsakter (regler) på konsumentområdet till svensk rätt. Arbetet med detta är
avslutat, och flera nya författningar har tillkommit, exempelvis om paketresor,
om leksakers säkerhet och personlig skyddsutrustning för privat bruk samt om
informationskrav i fråga om textilier och hushållsapparater. Det tilläggsavtal
till EES-avtalet som trädde i kraft den 1 juli 1994 innebär att också bl.a.
regler om generell produktsäkerhet och om miljömärkning har förts över till
svensk rätt.
Läget vid mitten av 1990-talet
Regeringens tidigare redogörelse har visat att konsumentskyddet i Sverige
successivt har breddats och fördjupats, särskilt under de senaste drygt 20 åren.
Ett stort antal lagar har införts. Det har byggts upp särskilda statliga
institutioner med konsumentpolitiska uppgifter, såsom Konsumentverket/KO och
Allmänna reklamationsnämnden. Dessa gör viktiga insatser inom ett brett
register, som innefattar bl.a. hushållens ekonomiska situation, produktsäkerhet,
utbildning i konsumentfrågor, marknadsövervakning och tvistlösning. Denna
verksamhet kompletteras av den som bedrivs av ett stort antal andra myndigheter,
med tillsynsuppgifter inom särskilda samhällssektorer. Som exempel kan nämnas
Statens livsmedelsverk, som bl.a. skall bevaka konsumenternas intressen och
informera om viktiga frågor på livsmedelsområdet, Boverket, som främst svarar
för frågor om byggande och boende och också har hand om statliga bidrag för
finansiering av bostäder, Kemikalieinspektionen, som har en samordnande och
pådrivande roll inom kemikaliekontrollen, Läkemedelsverket, som svarar för
kontroll och tillsyn enligt läkemedelslagstiftningen, Finansinspektionen, som
utövar tillsyn över bl.a. banker och försäkringsbolag samt Socialstyrelsen, som
är central förvaltningsmyndighet för bl.a. socialtjänst, hälso- och sjukvård
samt tandvård. Här bör också det nära sambandet mellan konsumentpolitik och
konkurrenspolitik uppmärksammas och en erinran göras om den viktiga roll som
spelas av Konkurrensverket. - Myndigheter med ansvar på konsumentområdet anges i
bilaga 3.
Vid sidan av denna centrala verksamhet har också verksamheten på lokal nivå
fortlöpande breddats och utvecklats. En kommunal konsumentvägledning har sedan
början av 1970-talet vuxit fram i många kommuner. Efter en viss
stagneringsperiod vid ingången av 1990-talet ser den kommunala verksamheten nu
ut att utvidgas igen, närmast som en följd av skuldsaneringslagen (1994:334),
som trädde i kraft den 1 juli 1994 och som bygger på betydelsefulla insatser
från kommunernas sida (i fråga om bl.a. budgetrådgivning).
Också inom näringslivet har konsumentfrågorna fått en alltmer framskjuten
plats. Företagen och konsumenterna är marknadens viktigaste aktörer och den
seriöse näringsidkaren har givetvis ett grundläggande intresse av att ha nöjda
kunder. Det är därför naturligt att det inom näringslivet fortlöpande har kommit
att utvecklas olika program för reklamationshantering, tvistlösning och annan
kundinriktad verksamhet (s.k. egenåtgärder). Det finns i dag åtskilliga sådana
program i olika branscher. - Program för näringslivets egenåtgärder anges i
bilaga 4.
Vidare skall erinras om den viktiga konsumentverksamhet som olika
organisationer bedriver. Vi har ju redan inledningsvis påmint om att det just
var olika organisationer som stod för de första konsumentpolitiska insatserna i
vårt land. De frivilliga organisationernas verksamhet utgör fortfarande ett
viktigt inslag. Ett uttryck för detta utgör bildandet år 1992 av Sveriges
Konsumentråd, som är en paraplyorganisation för löntagarorganisationer,
konsumentkooperationen, pensionärsorganisationer m.fl., som driver en
konsumentpolitisk verksamhet. Också sammanslutningar med enskilda konsumenter
som medlemmar har bildats under de senaste åren, vissa med lokal anknytning.
Vid sidan av organisationer av detta slag, med en bred konsumentverksamhet på
sitt program, finns också flera andra som arbetar i sina medlemmars intressen
inom avgränsade konsumtionsområden, såsom Villaägareförbundet, Motormännens
Riksförbund (M), Oljekonsumenterna (OK), Sveriges Bankkunders Förening samt
Aktiespararna.
Till detta kommer att en hel mängd organisationer har konsumentfrågor som ett
av flera inslag i sina program. I första hand syftar vi därvid på
fackföreningsrörelsen, som traditionellt har haft ett starkt konsumentpolitiskt
engagemang, både på central nivå och lokalt. Men hit kan också bl.a. flera
kvinnoorganisationer räknas, liksom hushållningssällskap och
miljöorganisationer. - Organisationer med verksamhet på konsumentområdet upptas
i bilaga 5.
Det finns också andra som bidrar med konsumentpolitiska insatser, däribland
massmedia. Konsumentfrågor uppmärksammas ofta, och konsumentinformation är
återkommande inslag i bl.a. de större dagstidningarna men också i många
tidskrifter. Även radio och TV spelar en viktig roll.
Man bör slutligen inte glömma konsumenterna själva. Många av de
konsumentpolitiska medel som har tillskapats ger konsumenterna viktiga verktyg
för att ta tillvara sina egna intressen, exempelvis lagstiftningen och
näringslivets egenåtgärdssystem. Och genom andra aktörer, såsom näringslivet,
föreningslivet och massmedia, kan konsumenterna kanalisera sina önskemål och
åsikter och därmed bidra till att påverka konsumentpolitiken.
Sammanfattningsvis kännetecknas dagens konsumentpolitik av en mycket bred och
mångfasetterad verksamhet. Den är inriktad på en hel mängd frågor -
konsumentproblem - av såväl mikro- som makrokaraktär. Många aktörer är
verksamma. Det har vuxit fram en vid flora av instrument (medel). Det kan med
rätta hävdas att det svenska konsumentskyddet är välutvecklat. Det står sig
mycket väl vid en internationell jämförelse. I många avseenden har det tjänat
som en internationell förebild.
Det gäller nu att anpassa konsumentpolitiken till de förändringar som sker i
Sverige och i vår omvärld. Betydelsefulla faktorer är givetvis den ekonomiska
utvecklingen och dess påverkan på hushållen. Andra viktiga inslag är
konkurrensen och avregleringen, liksom förändringarna såväl på marknaden som hos
de enskilda hushållen till följd av ny teknik och nya varuförsörjnings-,
distributions- och marknadsföringsformer. En ytterligare omständighet är
insikten om konsumtionens samband med och påverkan på miljön.
En annan faktor som måste påverka den framtida konsumentpolitiken är
internationaliseringen. Konsumentverksamheten har på flera punkter utvecklats
inom ramen för ett nordiskt samarbete. Regeringen utgår från att det skall kunna
vara så också i framtiden. Men här kommer nu en ytterligare dimension in i
bilden. Genom EES-avtalet och det tilläggsavtal som trädde i kraft den 1 juli
1994 har den nationella svenska konsumentverksamheten knutits samman med den som
bedrivs på gemenskapsnivå inom EU. Det ger oss tillfälle att påverka
utvecklingen av konsumentpolitiken i Europa. Ett EU-medlemskap skulle innebära
att Sverige också i formellt hänseende fullt ut kan verka inom EU för ett
svenskt och nordiskt synsätt på konsumentfrågorna.
3.2 Norden
Före år 1994
Det nordiska konsumentarbetet har under de senaste femtio åren utvecklats från
sporadiska kontakter mellan konsumentorganen till en institutionaliserad
samverkan. Nordiska kommittén för konsumentfrågor upprättades år 1958 under
Nordiska rådet och ledde samarbetet till år 1974. Nordiska ämbetsmannakommittén
för konsumentfrågor, under Nordiska ministerrådet, övertog därpå ansvaret.
Nordiska ministerrådet (konsumentministrarna) beslutar om riktlinjer för
verksamheten och fattar de övergripande besluten om dess inriktning. Inom de
ramar som ministrarna drar upp driver sedan ämbetsmannakommittén det löpande
arbetet genom biträde av s.k. styrgrupper.
Vägledande för det nordiska samarbetet på konsumentområdet har varit de
samarbetsprogram (handlingsprogram) som har antagits av konsumentministrarna i
Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige.
Handlingsprogrammet för perioden 1994-1998
Det fjärde handlingsprogrammet antogs av konsumentministrarna i januari 1994.
Det avviker från det närmast föregående främst genom en starkare satsning på
internationella frågor, särskilt sådana med en Europadimension. I programmet
framhålls att det är en huvuduppgift för det nordiska konsumentpolitiska
samarbetet att utöva största möjliga inflytande på den europeiska utvecklingen
på området. De nordiska länderna har vidare ambitionen att spela en aktiv roll i
samband med utvecklingen i Östeuropa.
Följande övergripande mål gäller för det nordiska samarbetet:
1.att förbättra konsumenternas rättsliga och ekonomiska ställning samt deras
hälsa och säkerhet,
2.att tillgodose konsumenternas krav på miljöhänsyn,
3.att utvidga och bredda konsumentforskningen,
4.att delta i och påverka den europeiska utvecklingen på konsumentområdet.
I handlingsprogrammet anges vissa prioriteringar för samarbetet.
Vad gäller rättsliga frågor anges att Ministerrådet bl.a. kommer att
- ta initiativ till att stärka konsumentens ställning på det europeiska planet,
t.ex. genom möjligheter till grupptalan och prövning av gränsöverskridande
tvister i reklamationsnämnder,
- aktivt arbeta för att den nordiska konsumentpolitiken får genomslag vid
utformningen av rättsakter inom EES,
- aktivt arbeta för att EES-områdets regler förs över på ett likartat sätt till
de nordiska länderna,
- utveckla en gemensam nordisk beredskap för reklamationer m.m. i samband med
gränsöverskridande köp samt
- stärka samarbetet mellan de europeiska tillsynsorganen på mark- nads-
föringsområdet.
I fråga om ekonomi och information sägs att Ministerrådet kommer att bl.a.
- aktivt arbeta för att förbättra konsumentinformationen, bl.a. genom
användningen av ny informationsteknologi,
- analysera erfarenheterna av de nationella systemen för budgetrådgivning och
skuldsanering i syfte att förbättra dem,
- utarbeta ett nordiskt handlingsprogram för finansiella tjänster,
- aktivt arbeta för att förstärka konsumentundervisningen, särskilt i
hushållsekonomiska frågor, samt
- utveckla strategier, exempelvis i fråga om distribution och tillgäng- lig-
het, som ökar konsumenternas möjligheter att utnyttja utbudet på marknaden.
I programmet konstateras att hälsa och säkerhet spelar en viktig roll i Norden
liksom i Europa i övrigt.
Ministerrådet kommer bl.a. att
- aktivt arbeta för en ändamålsenlig och effektiv marknadsövervakning och
kontroll av produkters säkerhet,
- aktivt arbeta för en ändamålsenlig och effektiv arbetsfördelning mel- lan
provningsorganen i de nordiska länderna,
- aktivt arbeta för ett nordiskt konsumentinflytande i europeiskt och övrigt
internationellt standardiseringsarbete,
- vidareutveckla det nordiska deltagandet i internationella system för
information om (notifiering av) farliga varor,
- främja samordningen mellan nationella, nordiska och internationella
skaderapporteringssystem,
- aktivt arbeta för ett enhetligt europeiskt regelsystem för märkning av varor,
samt
- aktivt arbeta för att ny teknologi blir konsumentvänlig och att särskild
hänsyn tas till barn, äldre och handikappade.
I programmet konstateras att sambandet mellan miljö- och konsumentpolitik har
blivit allt starkare.
Ministerrådet kommer bl.a. att
- aktivt arbeta för att konsumentutbildningen och informationen om
miljöfrågor stärks och också
- aktivt arbeta för att öka konsumenternas möjlighet till inflytande på
miljöpolitiken.
Enligt programmet är behovet av konsumentforskning stort och ministerrådet
kommer att utarbeta ett nordiskt konsumentpolitiskt forskningsprogram. Man
kommer vidare att aktivt arbeta för ökad konsumentforskning på det nordiska och
det europeiska planet.
Handlingsprogrammet genomförs i praktiken genom bl.a. projekt för exempelvis
samordning av regel- och kontrollsystem, forsknings- och utredningsverksamhet
samt informationsutväxling. Som exempel på verksamheter som pågår nu kan nämnas
utarbetandet av program för forskning och för finansiella tjänster, liksom
projekt om olika EU-regler (oskäliga avtalsvillkor, distansförsäljning m.m.).
För närvarande bedrivs ca 40 samnordiska projekt på konsumentområdet.
3.3 EG/EU
Fram till mitten av 1980-talet
I Romfördraget fanns från början inget avsnitt om konsumentskydd. Men det
hindrade inte en konsumentpolitik från att ändå långsamt växa fram inom EG.
Inför EG:s utvidgning från sex till nio medlemmar år 1972 förstärktes
samarbetet och man bestämde sig för att lägga större vikt vid medborgarnas
vardagsproblem. En särskild enhet för miljö- och konsumentskydd inrättades inom
kommissionen. En rådgivande konsumentkommitté (Consumers Consultative Council,
CCC) bildades också.
EG:s första konsumentpolitiska program antogs år 1975. Det slog fast vissa
grundläggande rättigheter för konsumenterna, varav en gällde skyddet för hälsa
och säkerhet, en annan skyddet av ekonomiska intressen och en tredje rätten till
reklamation och skadestånd. Programmet gav få synliga resultat men utgjorde
startskottet för ett omfattande utredningsarbete. Fastslåendet av de angivna
rättigheterna fördes vidare i EG:s andra konsumentpolitiska program, som antogs
år 1981.
Vitboken, enhetsakten och det första treårsprogrammet
Men aktiviteten på konsumentområdet var fortfarande låg inom Gemenskapen.
Konkreta förslag blev inte utarbetade och genomförda i den utsträckning som
planerats. Först i mitten av 1980-talet tog utvecklingen av konsumentskyddet
fart. Avgörande för detta var vitboken och enhetsakten. År 1985 kom vitboken med
en lista över de åtgärder som skulle vidtas inför förverkligandet av den s.k.
inre marknaden den 1 januari 1993. Av stor vikt för konsumentpolitiken blev den
nya harmoniseringsmetoden (New approach). Den innebar en kraftig förenkling av
arbetet med produktsäkerhet. Tidigare hade de EG-direktiv som gällde produkters
utformning innehållit detaljerade tekniska krav. Nu formulerade EG endast de
väsentligaste produktsäkerhetskraven, medan utformningen av detaljregler
överlämnades till de europeiska standardiseringsorganen (CEN, CENELEC och ETSI,
se närmare avsnitt 6.9).
Genom enhetsakten år 1987 beslutades om ett tillägg till Romfördraget som
innebar att konsumentskyddet för första gången kom att nämnas där. I en ny
artikel 100a slogs uttryckligen fast att kommissionens förslag i fråga om hälsa,
säkerhet, miljö och konsumentskydd skall utgå från en hög skyddsnivå. Det
viktigaste med enhetsakten var annars att kravet på enhällighet för åtskilliga
beslut togs bort. I stället skulle kvalificerad majoritet räcka för de flesta
beslut som berör den inre marknaden.
År 1990 antogs det första treårsprogrammet för åren 1990-1992. Programmet
inleds med en uppmaning till medlemsländerna att se till att de
konsumentpolitiska beslut som EG redan fattat också genomförs. Nationell
lagstiftning skulle genomföras så snabbt som möjligt enligt direktiven om
vilseledande marknadsföring, produktansvar, konsumentkrediter, hemförsäljning,
livsmedelsmärkning och leksakers säkerhet. Här pekades på vikten av att varor
och tjänster är säkra och på behovet av ett bättre skydd mot oskäliga
avtalsvillkor.
Maastrichtfördraget
Genom Maastrichtfördraget om den Europeiska unionen infördes en särskild artikel
om konsumentskydd i Romfördraget. Enligt artikel 129a skall Gemenskapen således
medverka till att konsumentskyddet uppnår en hög nivå. Åtgärder skall vidtas som
stöder och kompletterar den politik som medlemsländerna bedriver för att skydda
konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt för att ge
konsumenterna fullgod information. Det slås vidare fast att de åtgärder som EU
vidtar inte skall hindra något medlemsland att behålla eller införa strängare
skyddsåtgärder, förutsatt att dessa är i överensstämmelse med fördraget och att
EG-kommissionen informeras om dem.
Treårsprogrammet för år 1993-1995
I juli 1993 antog kommissionen sitt andra konsumentpolitiska treårsprogram. I
programmet framhålls att dess syfte inte är att sammanställa en uttömmande
förteckning över nödvändiga, önskvärda eller möjliga åtgärder inom
konsumentskyddsområdet. Kommissionen anför i stället att en realistisk hållning
kräver att ambitionerna begränsas till ett antal prioriteringar.
Handlingsprogrammets prioriteringar omfattar konsumentinformation, förbättrat
samråd med EU:s konsumentråd, tillgång till domstolsprövning samt finansiella
tjänster. Programmet pekar också på att det finns ett nära samband mellan
konsumentpolitik och miljöpolitik.
Kommissionen anser att konsumentinformationen fortfarande är otillräcklig. I
den nya treårsplanen fäster man därför stort avseende vid informationsfrågorna.
Inom EU har t.ex. ett antal konsumentinformationskontor upprättats i
gränsområden med uppgift att tillhandahålla information om erbjudanden, priser,
gällande lagstiftning och andra förhållanden i regionen på båda sidor om
gränsen. Miljömärkning samt pris- och kvalitetsöversikter nämns som andra
viktiga informationskällor. Meningen är också att kommissionen skall ge ut en
Europaguide, som skall vara till hjälp för den europeiska konsumenten på den
inre marknaden. Det kan vidare nämnas att det inom EU för närvarande bedrivs
olika projekt för att belysa behovet av konsumentinformation och metoder att på
bästa sätt lämna sådan, bl.a. genom märkning (här pågår ett pilotprojekt som
gäller kameror).
Enligt handlingsplanen skall EU:s rådgivande konsumentkommitté, CCC, förnyas
och effektiviseras. I programmet framhålls vidare att man skall försöka att
säkerställa ett effektivt skydd för konsumenternas rättigheter, som innebär att
man skapar förlikningsförfaranden utanför domstolarna och tillgång till
domstolsprövning för konsumentorganisationer. För ändamålet har en särskild
rapport, s.k. grönbok (Access to Justice), utarbetats.
Kommissionen pekar dessutom på att ett förbättrat konsumentskydd vad gäller
finansiella tjänster bör prioriteras. Effektiva gränsöverskridande betalningar
är en förutsättning för konsumenternas förtroende för den inre marknaden. Också
frågan om ansvar i samband med användningen av bankkort är viktig.
Kommissionen kommer vidare att ägna särskild uppmärksamhet åt att EU:s
konsumentregler verkligen införs i medlemsländerna.
Överensstämmelser och skillnader mellan EG/EU och Sverige
De närmaste motsvarigheterna i Sverige till handlingsprogrammen och
deklarationerna inom EU utgörs av 1972 och 1986 års riksdagsbeslut om
konsumentpolitiken.
Allmänt kan sägas att konsumentpolitiken i Sverige har en längre tradition än
den i EG/EU och att den är mera välutvecklad här. Men takten i utvecklingen mot
ett mera kvalificerat konsumentskydd inom EG/EU har som framgått ökat under de
senaste åren. På många områden har konsumentskyddet inom EU närmat sig det i
Sverige och övriga Norden. Den omständigheten att åtskilliga lagar på konsument-
skyddets område har fått ändras med anledning av EES-avtalet och att vissa nya
har behövt införas illustrerar att konsumentskyddet inom EU i vissa avseenden
också har kommit längre än i Sverige. Som ett exempel kan nämnas den nya lagen
om paketresor, som inte tidigare har haft någon lagstiftningsmässig motsvarighet
här. Ett annat exempel är lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk.
När det gäller lagstiftning på konsumentområdet finns en grundläggande
skillnad mellan regler som gäller produktsäkerhet och annan produktutformning, å
ena sidan, och sådana som gäller konsumenternas ekonomiska och rättsliga
intressen å den andra. Regler om produktsäkerhet har i allmänhet inte bara ett
konsumentskyddssyfte. De avser också att, genom att uppställa standardiserade
produktnormer m.m., främja den fria rörligheten av varor. Det innebär att
normerna skall tillämpas inom hela gemenskapen och att nationella avvikelser i
princip inte tillåts. Det är annorlunda med de regler som handlar om konsumen-
ternas ekonomiska och rättsliga skydd, exempelvis om marknadsföring,
hemförsäljning och konsumentkrediter. De har i allmänhet s.k. minimikaraktär.
Det innebär att varje medlemsstat måste säkerställa att konsumenterna får
åtnjuta minst det skydd som anges i reglerna. Men det är inget som hindrar att
en stat utsträcker konsumentskyddet ännu längre.
Det här betyder att konsumentskyddet på produktsäkerhetsområdet i princip blir
likadant inom hela EES, förutsatt att EG-reglerna förs över till nationell rätt
på likartat sätt i alla länder. När det däremot gäller det ekonomiska och
rättsliga skyddet kan det finnas skillnader mellan normerna på gemenskapsnivå
och de nationella regelsystemen. En jämförelse av reglerna på gemenskapsnivå och
motsvarande svenska författningar skulle visa att de svenska bestämmelserna ofta
ger konsumenterna ett bättre skydd än EG-reglerna. - I bilaga 6 upptas
EG-direktiv och andra s.k. rättsakter på konsumentområdet samt motsvarande
svenska författningar.
Sverige - och övriga Norden - har mot bakgrund av det som har anförts goda
möjligheter att vara inspirerande och pådrivande på konsumentområdet inom EES
och - efter ett eventuellt medlemskap - inom EU.
4 Utgångspunkter för den framtida konsumentpolitiken
Sammanfattning: Den framtida konsumentpoli-
tiken bör utformas med hänsyn till bl.a.
-den ekonomiska utvecklingen,
-handelns och samfärdselns internationalise-
ring,
-sambandet mellan konsumentförhållanden och
konkurrensförhållanden,
-de effekter från konsumentsynpunkt som
avregleringen ger upphov till,
-utvecklingen inom bl.a. marknadsföring,
teknikstyrd service och varuförsörjning samt
-sambandet mellan konsumtion och en från
miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling.
4.1 Den ekonomiska utvecklingen
Regeringens bedömning: Konsumentpolitiken bör
utformas med hänsyn tagen till den ekonomiska
utvecklingen i samhället i stort, liksom till
den ekonomiska utvecklingen för det enskilda
hushållet.
Skälen för regeringens bedömning: Den privata konsumtionen har gått ned under
de senaste åren. Detta kan förklaras av de förändringar som har skett i fråga om
hushållens ekonomiska förutsättningar.
En faktor är här att sparkvoten - dvs. nettosparandet i förhållande till den
disponibla inkomsten - mellan år 1989 och 1993 höjdes från 4,9% till 7,8%.
Sparkvoten - inbegripet amorteringar på lån - förväntas enligt regeringens
prognoser även vid mitten av 1990-talet ligga kring 7%. En orsak till detta
torde vara att hushållen i sitt handlande måste väga in risken för att den
disponibla inkomsten skall reduceras genom arbetslöshet, skattehöjningar eller
minskade transfereringar.
En annan betydelsefull utvecklingstendens har varit att det under 1970-talet
och långt in på 1980-talet var förhållandevis billigt att låna pengar till
konsumtion och investeringar. Inflationen var hög och kombinationen av höga
marginalskatter och möjligheter till ränteavdrag stimulerade skuldsättningen.
Skuldsättning under 1980-talets senare hälft underlättades också påtagligt av
den avreglering av kreditmarknaderna som inleddes år 1985. Hushållen blev en
allt viktigare kundgrupp för kreditinstituten. Marknadsföringen av krediter
inriktad på privatpersoner blev allt intensivare. Men under senare år har en
åtstramning skett på kreditmarknaden. Trots att nyupplåningen under senare tid
har gått ned kraftigt har många hushåll i dag stora skulder. Detta är ett
problem som konsumentpolitiken måste uppmärksamma. Detta har också skett, vilket
belyses av att riksdagen har beslutat om en särskild skuldsaneringslag (prop.
1993/94:123, bet. 1993/94:LU:26, rskr. 1993/94:303). En annan orsak till den
minskade konsumtionen står att finna i sänkningen av skattelättnaden för
utgiftsräntor i samband med skattereformen. Denna innebar att hushållens
ränteutgifter efter skatt gick upp. Till den ökade räntekostnaden bidrog också
att marginalerna mellan inlåningsräntor och utlåningsräntor vidgades. Samtidigt
sjönk inflationstakten snabbt, med resultat att realräntorna efter skatt steg
mycket kraftigt.
På senare tid har skillnaden mellan olika generationers levnadsvillkor alltmer
kommit att uppmärksammas. Generationsutredningen (SOU 1994:77) menar att
skillnaderna mellan generationerna i fråga om levnadsstandard ökat under senare
år. Ungdomarnas materiella standard släpar alltmer efter föräldra- och
pensionärsgenerationens. Utredningen föreslår bl.a. att generationsräkenskaper
införs och att regeringen vid utarbetandet av förslag rörande skatter och
transfereringar redovisar effekten i fördelning mellan olika generationer.
Utredningen förordar också att ett obligatoriskt livssparande införs.
Sett över en persons livscykel pekar utvecklingen på att hushållen, som nyss
berörts, framöver kommer att få ta ett större eget ansvar än tidigare för sin
långsiktiga ekonomi, bl.a. som en följd av förändringar i
transfereringssystemen. Detta innebär att det privata sparandet i framtiden
måste svara för en större del av det totala sparandet.
Hushållens ekonomiska situation är ytterst beroende av en positiv utveckling
av samhällsekonomin, med ökad ekonomisk tillväxt och minskat budgetunderskott
samt minskad statsskuld som avgörande inslag. Hur hushållens reala disponibla
inkomster utvecklas bestämmer utrymmet för den privata konsumtionen. Men hur
stort detta utrymme blir är också beroende av behovet av ett ökat sparande. Den
svenska ekonomin beräknas, i enlighet med de prognoser som regeringen gör i
kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150), att stabiliseras mot mitten av
1990-talet.
Inriktningen för den ekonomiska politiken är att åstadkomma ökad
sysselsättning med riktiga arbeten och stabila trygghetssystem. Den privata
konsumtionen beräknas öka något under år 1994-95.
Vi har konstaterat att många hushåll står inför samma slags ekonomiska
bekymmer som för tio år sedan. Regeringen räknar med att den kursändring som
sedan dess har gjorts av den ekonomiska politiken på sikt skall leda till ökad
ekonomisk tillväxt, minskad arbetslöshet och ökat välstånd för hushållen. Detta
kommer att ta ytterligare någon tid.
Läget i dag och den situation som kan överblickas pekar på att det också i
framtiden bör vara en viktig uppgift för konsumentpolitiken att uppmärksamma
problem som har samband med hushållens ekonomi. Regeringen får anledning att
återkomma till detta när målen för den framtida konsumentpolitiken skall slås
fast.
4.2 Internationaliseringen
Regeringens bedömning: Konsumentpolitiken bör
utformas med hänsyn till handelns och
samfärdselns internationalisering, såväl inom
Europa som i ett vidare globalt perspektiv.
Skälen för regeringens bedömning: När EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari
1994 etablerades ett vidsträckt samarbetsområde inom Västeuropa. Genom avtalet
skapades fri rörlighet för personer, varor och tjänster samt kapital, liksom en
enhetlig konkurrenspolitik. Sedan juni 1994 deltar Sverige och de tre övriga
länder som har ansökt om medlemskap i EU som aktiva observatörer i EU:s
ministerråd, kommittéer, arbetsgrupper och andra organ. Det gäller också på
konsumentområdet.
Som en följd av avtalet kommer den gränsöverskridande handeln och konkurrensen
att öka inom EES. Priserna kan då pressas och konsumenterna få ökad valfrihet
genom ett större utbud av varor och tjänster.
Men den gränsöverskridande handeln kan också ge upphov till frågor som måste
lösas. Man kan förutse att antalet tvister mellan en näringsidkare i ett land
och en konsument från ett annat kommer att öka. Det reser krav på möjligheten
att lösa tvister av sådana slag på ett billigt och enkelt sätt. En annan fråga
som måste uppmärksammas är förutsättningarna för gränsöverskridande betalningar.
En ytterligare fråga rör information till konsumenterna om förhållanden som har
betydelse vid gränsöverskridande handel, alltifrån sådant som gäller utbud och
prisförhållanden till frågor om vilket lands lag som är tillämplig om det
uppstår tvister, liksom var tvister kan lösas.
De frågor som vi har berört nu uppmärksammas inom EU bl.a. i det andra
treårsprogrammet för konsumentpolitiken. EU:s engagemang på konsumentområdet
omfattar också åtskilligt annat (se avsnitt 3.3). Man skulle kunna fråga sig om
utvecklingen av konsumentskyddet på gemenskapsnivå inom EU innebär att det inte
längre behövs någon nationell konsumentpolitik.
Den frågan måste besvaras nekande. Grundläggande är att konsumentpolitiken på
gemenskapsnivå förutsätter att det bedrivs en nationell konsumentpolitik.
Meningen är ju att EG-reglerna skall föras över till nationella regler och
hanteras av nationella organ. De förutsätter således att det finns myndigheter
m.fl. som kan ingripa mot exempelvis farliga produkter och vilseledande mark-
nadsföring. På andra områden än i fråga om produktsäkerhet har rättsakterna inom
EU dessutom minimikaraktär för att möjliggöra nationella anpassningar.
Konsumentpolitiken inom EU har inte heller samma breda karaktär som den i vårt
land. Så exempelvis saknas på gemenskapsnivå motsvarigheter till den svenska
konsumentskyddslagstiftningen på viktiga områden (bl.a. konsumentköp,
konsumenttjänster och konsumentförsäkring). Detsamma gäller bl.a. möjligheterna
till tvistlösning inom och utom domstol.
En svensk konsumentpolitik behövs således också i framtiden. Men givetvis
kommer den att präglas av ett ömsesidigt flöde av idéer mellan Sverige och
omvärlden. Det nordiska samarbetet är här en viktig faktor. Sverige har vidare
ett fortlöpande erfarenhetsutbyte på konsumentområdet med EU.
Internationaliseringen är emellertid inte begränsad till EES-området. Inom
ramen för så väl OECD som WTO (tidigare GATT) strävar man mot en ökad
liberalisering av handeln till fromma för konsumenterna i alla världsdelar.
Detta ger på sikt samma effekter som liberaliseringen inom Europa, nämligen
ökad konkurrens, lägre priser och ett större utbud av varor och tjänster och
därmed ökad valfrihet för konsumenterna. Samtidigt kan då också frågor av det
slag som vi nyss har berört uppkomma, dvs. om tvistlösning, information osv.
Detta är också något som måste uppmärksammas i den framtida konsumentpolitiken.
4.3 Konkurrensen
Regeringens bedömning: Konsumentpolitiken bör
utformas med hänsyn till det nära sambandet
mellan konsumentförhållanden och
konkurrensförhållanden, liksom till vikten av
att företagen uppträder med insikt om och vilja
att efterleva kraven på effektiv konkurrens
och marknadens spelregler i övrigt.
Skälen för regeringens bedömning: Det finns ett nära samband mellan
konsumentpolitiken och konkurrenspolitiken. Syftet med konkurrenspolitiken är
ytterst att ta till vara konsumenternas intressen. Omvänt kan konsumentpolitiskt
betingade regler för företagens handlande på marknaden bidra till en effektiv
konkurrens på etiskt sunda villkor. För att konsumenterna skall kunna
tillgodogöra sig fördelarna av den fria konkurrensen och den ökade avregleringen
krävs i sin tur att de själva är både aktiva och välinformerade.
Fortsatta och intensifierade insatser för att befrämja konkurrensen är alltså
av central betydelse för konsumenterna. Det pågår ett omfattande sådant arbete
som berör i stort sett alla sektorer i samhället. Ett antal generella åtgärder
har genomförts i syfte att öka konkurrensen på olika marknader. En ny
konkurrenslag (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993. Därutöver har regeringen
föreslagit ett förstärkt grundlagsskydd för näringsfriheten. Dessa åtgärder
medför ett skärpt konkurrenstryck och ökad utvecklingskraft i den privata
sektorn.
EES-avtalet innebär stora fördelar från konkurrenssynpunkt. En fri
utrikeshandel är det effektivaste sättet att öka konkurrensen även på den
svenska marknaden och därmed förhindra att företag får en dominerande ställning
och att monopol bildas. Genom EES-avtalet gäller bestämmelser motsvarande EG:s
på konkurrensområdet.
För att systemet med vidsträckt näringsfrihet, konkurrensfrihet och
avtalsfrihet skall fungera tillfredsställande krävs bl.a. att företagen inte
utnyttjar sin handlingsfrihet på ett sätt som är till skada för konsumenterna.
Konkurrenspolitiken ger spelregler för företagen så att resurserna används på
bästa sätt.
Konsumentpolitiska åtgärder leder ofta till förbättrad pris- och presta-
tionskonkurrens. Samtidigt kan enskilda åtgärder inom konsumentpolitiken tänkas
begränsa konkurrensen på ett sätt som också är negativt för konsumenterna.
Konsumentpolitiska kommittén hade i uppgift att uppmärksamma om det fanns regler
på det rättsliga konsumentskyddsområdet som lägger omotiverade hinder i vägen
för en fri marknad och konkurrens. Kommittén kom fram till att problemen från
konkurrenssynpunkt framstod som begränsade.
Avancerade ekonomier som skapar rika länder baseras på specialisering,
arbetsfördelning och därmed en omfattande handel och utbyte av varor och
tjänster. Samtidigt som utvecklingen gör produktionsförmågan allt mer likartad
och mindre begränsande blir transaktionskostnaderna allt viktigare. Med
transaktionskostnader avses sök- och informationskostnader, förhandlings- och
beslutskostnader samt kontroll- och genomförandekostnader och andra kostnader
vid sidan om de direkta produktionskostnaderna. Transaktionskostnaderna utgör
ofta en stor del av ekonomin. Alltför höga transaktionskostnader förhindrar
samtidigt ett välståndsskapande utbyte av varor och tjänster.
Transaktionskostnadernas storlek bestäms av ekonomins spelregler. Det är dessa
formella och informella regler som möjliggör ett utbyte av varor och tjänster
mellan människor. Effektiva spelregler skapar säkerhet i utbytet och sänker
kostnaderna för de ekonomiska transaktionerna. Ineffektiva spelregler höjer
transaktionskostnaderna och försvårar det ekonomiska utbytet mellan människor. I
grunden skapas alltså inte ekonomisk tillväxt av investeringar i realkapital
(maskiner och byggnader), humankapital (utbildning) eller teknisk utveckling.
Allt detta är i själva verket tillväxtens förlopp. Tillväxtens motor är hur
samspelet i samhället fungerar människor emellan.
På konsumentområdet kommer detta synsätt till uttryck i att spelreglerna på
marknaden, exempelvis marknadsföringslagen, i stor utsträckning just fastslår
krav på hederlighet, ansvar och rättsmedvetande. Detsamma gäller den vikt som
regeringen vill fästa vid att näringslivet och företagen själva i första hand
tar ansvar för att störningar undviks på marknaden.
4.4 Avregleringen
Regeringens bedömning: Konsumentpolitiken bör
utformas med hänsyn till de effekter från
konsumentsynpunkt som avregleringen får.
Skälen för regeringens bedömning: En viktig åtgärd för att stärka
marknadsekonomin har under de senaste åren varit avregleringen. Syftet är att
öka den konkurrensutsatta sektorn genom att ta bort etableringshindrande regler
och att på andra sätt underlätta företagens marknadstillträde och öka
konsumenternas valfrihet och inflytande på marknaden.
Omprövningen och förnyelsen av den offentliga sektorns olika system och
institutioner är ett annat viktigt led i regeringens politik. Offentliga system
och strukturer sätts i fråga för att åstadkomma valfrihet i välfärdspolitiken.
Avregleringsarbetet bedrivs inom olika samhällssektorer och omfattar betydande
förändringar för att effektivisera marknader, genomföra privatiseringar och
minimera kostnader. Genom den nya konkurrenslagen (1993:20), lagen (1992:1317)
om offentlig upphandling och de ändringar riksdagen beslutat om i viss
speciallagstiftning med anledning av regeringens proposition om ökad konkurrens
i kommunal verksamhet (prop. 1992/93:43) skapas förutsättningar för en ökad
konkurrens inom vida delar av ekonomin. Hinder för privata alternativ i vård och
omsorg har undanröjts. Inom kommunikationsområdet har ny lagstiftning på tele-
och radioområdet trätt i kraft. Riksdagen antog i december 1993 regeringens
förslag till postlag. Steg i riktning mot ökad konkurrens har också tagits på
luftfartsområdet och för järnvägstrafiken. Regeringen har nyligen i en skrivelse
till riksdagen redovisat de avregleringar som genomförts eller beslutats under
mandatperioden (Skr. 1994/95:22).
Konsekvenserna för konsumenterna av avregleringarna varierar. Så kommer
exempelvis avregleringen på elområdet till en början sannolikt att betyda mest
för stora köpare, såsom företag. Andra avregleringar kan främja effektiviteten i
samhällsekonomin totalt men leda till höjda priser och avgifter för de privata
konsumenterna, i varje fall på kortare sikt. Exempel på detta är teletaxan och
portot. Men på längre sikt bör kostnadssänkningar för företagen komma också
konsumenterna till godo.
Åter andra avregleringar kan leda till strukturförändringar i distribu-
tionssystemen. När utbudet styrs på marknadens villkor kan vid en viss tidpunkt
tillgången på service minska och priserna öka, framförallt i glesbygd. Likaså
kan, om direkt konkurrens saknas, offentliga monopol komma att ersättas av
privata med sämre utbud och högre priser som följd. Avreglering av de tekniska
försörjningssystemen (el, vatten och avlopp) medför särskilda problem, eftersom
konsumenternas ställning på dessa marknader är svag.
Privata alternativ växer fram bl.a. inom vård, omsorg och skola. Under senare
år har en rad nya produktionsformer vuxit fram, dels i kommunernas egen regi i
form av entreprenader och resultatenheter, dels i extern drift. Till den senare
kategorin kan bl.a. privata företag hänföras, liksom kooperativ och ideell
verksamhet. Gemensamt för de flesta av de nya produktionsformerna är ökad
affärsmässighet och olika inslag av konkurrens. Avregleringarna leder i vissa
fall till omreglerade marknader som styrs av nya normer och med nya myndigheter
som utövar tillsyn.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den konkurrens som avregleringen ger
utrymme för kan medföra höjd effektivitet bl.a. i den offentliga sektorn, vilket
kan öka möjligheterna till en hög servicenivå. Positiva effekter är också ökad
valfrihet och ökade möjligheter för konsumenterna att påverka utbudet. Samtidigt
kan förändringarna i den offentliga sektorn ge upphov till samma slags
konsumentproblem som uppkommer på andra områden. Från konsumentsynpunkt är det
viktigt att konsumentintresset beaktas när systemen byggs upp och när de
tillämpas. Vidare måste det finnas kanaler för konsumenternas klagomål. För att
konsumenterna skall kunna dra fördelar av valfriheten krävs här som annars
vidare bl.a. att de kan bilda sig en uppfattning om priset och kvaliteten på de
tjänster som utbjuds. Det kan samtidigt konstateras att en följd av
avregleringen är att den marknadsrättsliga lagstiftningen automatiskt till viss
del blir tillämplig på nya områden såsom barnomsorg, utbildning i den obligato-
riska skolan och sjukvård när verksamheten där bedrivs av näringsidkare.
Det är en angelägen uppgift för den framtida konsumentpolitiken att
uppmärksamma problem av det slag som har berörts och vidta åtgärder så att de
avreglerade marknaderna fungerar konsumentpolitiskt rationellt.
Vi vill också erinra om att avregleringsfrågorna i regeringens proposition
Bygder och regioner i utveckling (prop. 1993/94:140) behandlades ur ett
regionalpolitiskt perspektiv. Där sades bl.a. att regeringen avser att ge
samtliga myndigheter som har tillsynsansvar eller motsvarande funktion inom
avreglerade områden i uppdrag att årligen redovisa utvecklingen av bl.a.
servicenivån och priserna i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.
Berörda myndigheter bör i anslutning till sin uppföljningsverksamhet också lämna
förslag till åtgärder med anledning av eventuella problem.
4.5 Nya marknadsföringsmetoder, teknikstyrd service ochnya
varuförsörjningsformer
Regeringens bedömning: Konsumentpolitiken bör
utformas med hänsyn till den utveckling i
tekniskt och annat hänseende som sker i fråga
om bl.a. marknadsföring, teknikstyrd service
och varuförsörjning.
Skälen för regeringens bedömning: Under de senaste åren har nya kanaler
skapats som ger näringsidkarna ökade möjligheter att komma i kontakt med
konsumenterna. Numera förekommer t.ex. reklam både i TV och radio, liksom nya
distributionsformer som exempelvis s.k. TV-shopping. Att via postorder köpa
varor och tjänster från utlandet har länge varit möjligt, men i takt med
internationaliseringen har företeelsen blivit vanligare.
Inom både varu- och tjänstesektorn pågår en snabb utbyggnad av metoderna för
data- och telekommunikation. Nya service- och informationssystem tas i bruk,
såsom automater för sedeluttag och olika biljettautomater. Tågbiljetter kan
exempelvis i dag på många håll köpas i automat. Även upplysning om tågavgångar
från den ort där man befinner sig kan fås genom att man knappar in vissa data på
en terminal. Ett annat exempel är de datoriserade system som har vuxit fram för
prismärkning och elektronisk överföring av information från kassaterminaler till
bl.a. lager med uppgifter om när en lagerpåfyllnad måste ske.
Utvecklingen inom informationsteknologiområdet underlättar tillvaron för många
människor, bl.a. äldre och handikappade. Det sker exempelvis genom att vissa
tjänster kan ombesörjas från hemmet, såsom banktjänster av olika slag.
Samtidigt kan den nya tekniken också medföra allehanda svårigheter. Det kan
således vara problematiskt för äldre och handikappade att utnyttja teknikstyrda
serviceanläggningar. Likaså reser de nya marknads-föringsmetoderna frågor av
praktisk och rättslig natur, exempelvis om vart konsumenten kan vända sig om han
vill klaga på en vara.
Frågor om tillgänglighet till varor och tjänster har avgörande betydelse för
konsumenternas välfärd. Problem på detta område kan uppstå särskilt i glesbygd.
Vi återkommer till denna fråga (avsnitt 6.4).
4.6 Miljön
Regeringens bedömning: Konsumentpolitiken bör
utformas med hänsyn till sambandet mellan
konsumtion och miljö, inbegripet konsumtionens
betydelse för en varaktigt hållbar utveckling i
fråga om miljö och naturresurser.
Skälen för regeringens bedömning
Bakgrund
Det traditionella svenska miljöskyddsarbetet har till stora delar varit
framgångsrikt. Utsläppen från processindustrin och energisystemets skorstenar
och avlopp är, trots mångdubblad varuproduktion, nere på 1940- och 1950-talens
nivåer.
Sveriges och den övriga västvärldens miljöproblem beror i allt större
utsträckning på föroreningar från små eller diffusa källor med sammanlagt stor
volym. I takt med att processutsläppen från industrin minskar, ökar betydelsen
av den miljöpåverkan som sker från bilkörning och användningen av
hushållskemikalier, liksom den som uppstår på grund av allt det avfall som
konsumtionen ger upphov till. Långt större volymer av miljöfarliga ämnen är
numera i omlopp i våra konsumtionsvaror än vad som släpps ut vid själva
tillverkningen av dem. Och förr eller senare sprids de ut i miljön.
Miljöproblemen har blivit globala och vittomfattande men orsakerna står oftast
att finna i de enskilda människornas dagliga livsföring. Konsumenterna kan genom
att bete sig miljömedvetet i vardagssituationer skapa en konsumentopinion och
ett marknadstryck som ger resultat i form av minskad miljöstörning.
Hänsynstagandet till miljön bör vara en självklarhet i marknadsekonomin, men det
kommer inte av sig självt. Därtill krävs att konsumenterna är kunniga och
medvetna. Det bör också betonas att miljöeffekterna av en vara inte återspeglas
i priset på den, eftersom det inte finns någon allmänt godtagen metod att
prismärka miljöpåverkan.
Miljöproblemen och konsumenten
Allt som konstrueras, byggs och produceras blir på kortare eller längre sikt
avfall. Alla material bryts ned, men i olika takt och med varierande effekt på
miljön. Varor som används i vardagslivet sprids med tiden och mycket hamnar som
avfall på soptippar, i förbränningsugnar eller i avlopp. Många varor förbrukar
dessutom energi under sin användningsfas. Miljöskador från själva konsumtionen
av varorna kommer därför, relativt sett, att få allt större betydelse.
I Sverige uppkommer totalt ca 55 miljoner ton restprodukter och avfall
årligen. För att uppskatta mängderna avfall och problemen med varor i
avfallsledet kan försäljnings- och konsumtionsstatistik användas. Att det inte
finns någon balans mellan tillflöde i form av råvaror och utflöde i form av
avfall innebär att avfallsproblemet, liksom kostnaderna för att komma till rätta
med det, skjuts på framtiden. Kostnaderna beror inte bara på framtida skador
utan ligger också i omkostnaderna för hantering, markanvändning, sanering,
förbränningsanläggningar och rökgasrening.
I regeringens proposition 1992/93:180 om riktlinjer för en kretsloppsanpassad
samhällsutveckling (kretsloppspropositionen) föreslogs bl.a. ändringar i
renhållningslagen (1979:596), vilka riksdagen antagit (bet. 1992/93:JoU14, rskr.
1992/93:344). Det innebär att regeringen kan meddela förskrifter om införandet
av producentansvar, dvs. företagens ansvar för att ta hand om bl.a. en uttjänt
vara eller förpackning. Regeringen har hittills meddelat sådana föreskrifter för
returpapper, förpackningar och bildäck. I kretsloppspropositionen har regeringen
angivit ytterligare varugrupper för vilka producentansvar snarast bör införas.
Dessa är plaster, byggnadsmaterial samt elektroniska och elektriska produkter.
En särskild kretsloppsdelegation knuten till regeringen har inrättats med
uppdrag att bl.a. utarbeta förslag till en strategi för hur arbetet med en
kretsloppsanpassning av varusektorn skall bedrivas. En delrapport beträffande
strategiarbetet har lagts fram. Delegationen har också i en rapport (SOU
1994:104) redovisat en plan för att undvika miljöpåverkan av PVC-plast. Dessa
rapporter bereds för närvarande i regeringskansliet.
Detta innebär en helt ny inriktning för varuproduktionen. Producenten måste nu
ha avfallsperspektivet med redan vid produktutvecklingen. Konsumenterna kommer
därmed i framtiden att möta produkter med ny, miljöanpassad utformning.
I samhället används mängder av ämnen och produkter vilkas effekter i
storskalig spridning inte är tillräckligt kända. Ofta finns inte heller
kunskaper om hur mycket av olika ämnen som sprids i miljön. Kemika-
lieinspektionen bedriver ett omfattande arbete, både nationellt och interna-
tionellt, för att öka kunskapen om olika kemikaliers egenskaper från miljö- och
hälsosynpunkt. I internationell samverkan upprättas register över de vanligast
förekommande kemikalierna, deras egenskaper och de risker de medför. Program
finns för avveckling av de mest problematiska substanserna.
Riksdagen har med anledning av regeringens proposition om åtgärder mot
klimatpåverkan m.m. (prop. 1992/93:179) beslutat att en nationell strategi skall
läggas fast med målet att koldioxidutsläppen i ett första steg år 2000 skall
vara stabiliserade på 1990 års nivå.
Vissa tecken tyder på att energikostnaderna måste öka om vi skall nå de
internationella miljömålen och åtagandena. Högre energipriser kommer med all
sannolikhet att påverka konsumentbeteendet. Men redan innan priserna på och
förbrukningen av energi regleras, kan medvetna konsumenter aktivt påverka
energiförbrukningen, marknaden och produktutvecklingen genom förändringar i sin
livsstil och sina produktval. Satsningar på energisnåla produkter kommer att bli
nödvändiga om en från miljösynpunkt varaktig hållbar utveckling skall vara en
realitet.
Konsumenten och miljöinformationen
Väl underbyggd och seriös information om varors miljöpåverkan är avgörande för
att konsumenterna skall känna sig trygga i sina varuval och kunna åstadkomma en
reell anpassning av sina beteenden till miljön. Ett problem är att det kan vara
svårt att få djupgående kunskaper om varors miljöpåverkan. Det behövs större
kunskap om såväl kortsiktiga som långsiktiga miljö- och hälsoeffekter,
nedbrytbarhet etc.
Den viktigaste miljöinformationen till konsumenterna gäller energiåtgång,
kemikalieanvändning, livsstilsfrågor och risker med avfall. Många intressenter
har tagit upp frågan om vad enskilda människor kan göra för att förändra
utvecklingen till det bättre. Flera kommuner uppmanar i kampanjer invånarna att
leva mera miljöanpassat. I många kommuner pågår ett intensivt arbete med
konsumentrådgivning på miljöområdet. Fackföreningar och olika personalgrupper
engagerar sig i upphandling av varor och transportfrågor. Bland företagen märks
också en attitydförändring, som bl.a. yttrar sig i initiativ till miljöprogram
med satsningar på nya miljöskonande processer, nya materialval och utbildning av
personalen i miljökunskap. Inom skolan introduceras miljöfrågorna i alltfler
ämnen. Allt detta påverkar marknaden, utbudet och varornas utformning i mera
miljöanpassad riktning.
Miljömärkning
Konsumenterna har en viktig roll när det gäller att främja miljöanpassade
alternativ. Exempel på fall där konsumenttrycket blivit så starkt att det givit
direkt utslag på produkters utformning är de klorfria alternativen i fråga om
produkter som papper och blöjor.
Om konsumenterna får information om konsekvenserna av ett visst produktval
eller om miljökonsekvenserna avspeglas i priset, kan de som har tillgång till
alternativa val utgöra en betydande maktfaktor. Miljömärkning kan fungera som
ett viktigt styrmedel under förutsättning att konsumenter efterfrågar
miljökvalitet, att denna efterfrågan leder till en snabb produktutveckling och
att miljömärkningssystemet strävar efter att upprätthålla takten i denna
utvecklingsprocess. Ett ökat miljömedvetande hos konsumenterna ökar vidare
behovet av saklig information. Miljöargument används numera allt oftare i
marknadsföringen. Det kan noteras att de nordiska konsumentombudsmännen har
utarbetat en vägledning för miljöargument i marknadsföringen.
Idén bakom positiv miljömärkning är att peka ut produkter som är mindre
miljöbelastande än andra i övrigt likvärdiga produkter. På så sätt kan
konsumenternas val styra utvecklingen och företagen miljöanpassa sina produkter
för att inte tappa andelar på marknaden. År 1989 beslutade konsumentministrarna
i Nordiska ministerrådet om en gemensam nordisk positiv miljömärkning. Till
miljömärkessymbol valdes en stiliserad svan. År 1989 inrättades den svenska
miljömärkningsstyrelsen, som är knuten till Standardiseringen i Sverige (SIS).
Märkningen är frivillig och bygger på att producenter och importörer ansöker
om att få använda svanmärket på sina produkter. Innan en licens beviljas måste
produkten genomgå oberoende testning och certifiering. Företag som ansöker om
licens får betala en ansökningsavgift. Kriterier har hittills fastställts för 25
produktgrupper, bl.a. diskmaskiner, kuvert, blöjor och tvättmedel. Omkring 650
varumärkta produkter finns i dag på den nordiska marknaden.
Märkningen "Bra miljöval" drivs i samarbete mellan Svenska Natur-
skyddsföreningen (SNF) samt ICA, KF och Dagab. Samarbetet omfattar
kriterieframtagning, marknadsöversikter och märkning. Projektet inleddes år
1989, samtidigt som svanmärkningen. År 1992 introducerade SNF en egen symbol, en
falk.
Utöver den samnordiska svanmärkningen och "Bra miljöval" finns olika företags-
och organisationsmärken på marknaden.
EG antog våren 1992 en förordning om miljömärkning med en symbol i form av en
stiliserad blomma. Kommissionen fattar beslut om fastställande av kriterier.
Berörda parter konsulteras innan kriterier fastställs.
Varje medlemsland skall utse ett eller flera s.k. behöriga organ. Dessa skall
behandla ansökningarna och granska om produkten i fråga uppfyller fastställda
kriterier. En godkänd ansökan remitteras sedan till de andra ländernas behöriga
organ, som har ett antal veckor på sig att invända om de anser att bedömningen
varit felaktig. EU:s system är avgiftsbelagt med en ansökningsavgift och en
årsavgift.
Genom tilläggsavtalet till EES-avtalet har EU:s miljömärkningssystem fr.o.m.
den 1 juli 1994 införlivats i svensk rätt, vid sidan av det nordiska systemet.
Tills vidare skall SIS även administrera EG-systemet.
5 Konsumentpolitikens mål och inriktning
5.1 Inledning
Sammanfattning: Konsumentpolitikens mål skall
vara att främja konsumenternas intressen som
aktörer på marknaden och som brukare av varor,
tjänster och andra nyttigheter vad gäller
-hushållens möjligheter att utnyttja sina
resurser,
-konsumenternas rättsliga ställning och
-konsumenternas hälsa och säkerhet.
All verksamhet inom den statliga
konsumentpolitiken skall ta sikte på ett eller
flera av dessa tre mål. Den skall dessutom
vara förenlig med en eller flera av följande
prioriteringsgrunder. Den skall
-stödja människor som på grund av sina
individuella förhållanden är förhindrade att
fungera som brukare eller konsumenter på bästa
sätt,
-avse hushållens baskonsumtion eller
-undanröja brister i marknadens funktionssätt.
Konsumentpolitiken skall därutöver som ett fjärde
mål ha att främja konsumenternas intresse av en
från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling
samt att därvid verka för att konsumenternas
önskemål om en god miljö får genomslag på marknaden.
Konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i
statlig regi bara när det är väsentligt och de
inte kan utföras bättre av andra aktörer.
Bakgrund
De svårigheter som en konsument kan ha i denna sin egenskap kan vara av de mest
skiftande slag. De kan gälla frågor av avgörande betydelse för ett hushålls
förmåga till ekonomisk överlevnad, som exempelvis förvärv av en bostad. Frågorna
kan gälla ekonomiska åtaganden av mindre dramatisk men ändå påtaglig art. De kan
också gälla förhållanden som har begränsad praktisk betydelse. Många
konsumentfrågor är inte i första hand, eller över huvud taget, av ekonomisk
karaktär. Ett allvarligt problem kan ligga i förekomsten av farliga varor ute på
marknaden eller i hemmen. Ett annat kan ha att göra med svårigheterna för en
brukare att veta hur en inköpt vara skall användas på rätt sätt, eller att, även
med sådan kunskap, exempelvis på grund av rörelsesvårigheter kunna utnyttja den.
Men konsumentens svårigheter kan också gälla annat, exempelvis hans rättigheter,
liksom hans möjligheter att ta tillvara sin rätt.
Konsumentproblemen kan också ha orsaker av mycket skilda slag. Skälen kan ha
att göra med hur marknaden fungerar. Problemet ligger exempelvis i att en
individ inte kan få tag i den vara han önskar. Orsaken kan tänkas vara att han
bor i en trakt med begränsat utbud. Men den skulle också kunna bestå i att han
inte vet hur han skall informera sig om var produkten står att finna. Ett annat
problem kan ligga i att varan nog finns att tillgå, men bara till ett mycket
högt pris. Orsaken kan vara bristen på konkurrens. Ytterligare en annan
situation är att en köpare luras att förvärva en dålig vara i tron att den är
bra, och förvägras rätt att byta. Här kan orsakerna vara otillbörlig
marknadsföring, oskäliga avtalsvillkor och dålig eller obefintlig
reklamationshantering. De kan också ligga i att konsumenten är illa informerad
eller på annat sätt illa rustad att hantera en sådan situation som han har råkat
in i.
Konsumentproblem av dessa och andra slag kan lösas på en mängd olika sätt.
Vilka medel som bäst kan användas beror på problemens art och orsaker. Vissa
svårigheter kan en konsument undvika genom egna åtgärder. Andra kan undvikas
genom att företag blir utsatta för konkurrens. Åter andra kan undvikas genom
lagstiftning om konsumentköp m.m. och principer och organ för
reklamationshantering och andra åter igen genom en marknadssanering genom
marknadsbevakning. Konsumenterna kan lättare klara sig som brukare i hemmen och
som aktörer på marknaden genom att få utbildning och information.
De flesta frågor som uppkommer i hemmen och på marknaden löses av dem de
gäller, dvs. av brukarna eller hushållen själva, i förekommande fall i samråd
med berörda näringsidkare och andra aktörer. Staten har sedan många år varit en
av dessa.
Det statliga engagemanget på konsumentområdet är omfattande. Med stöd av
lagstiftning av olika slag verkar ett stort antal myndigheter för att i skilda
avseenden - bl.a. genom övervakning, tillsyn och kontroll - se till att
konsumenternas intressen värnas. Som exempel kan nämnas sektorsmyndigheter som
Livsmedelsverket, Vägverket, Boverket, Kemikalieinspektionen och
Finansinspektionen. Till detta kommer Konsumentverket som den centrala
förvaltningsmyndigheten för konsumentfrågor, med ett brett mandat att bevaka
konsumenternas intressen på i första hand sådana områden som inte är
specialreglerade. I viss utsträckning sträcker sig dock Konsumentverkets ansvar
även in på dessa områden, exempelvis när det gäller tillsynen över marknadsfö-
ringen där.
Regeringen går i detta sammanhang inte in på sådana konsumentfrågor som
omfattas av specialreglering. Vad som här behandlas är principerna för
samhällets generella konsumentpolitik, vilken i dag i första hand administreras
av Konsumentverket men inom vars ramar också bl.a. Allmänna reklamationsnämnden
verkar.
Målen för konsumentpolitiken
Det kan inte komma i fråga att staten skulle engagera sig i alla slags
konsumentproblem. Mot det talar redan resursskäl. De satsningar som staten skall
svara för måste därför avgränsas till att gälla vissa närmare angivna mål. Inom
ramen för dessa mål måste satsningarna avse frågor som i en allmän mening får
anses vara särskilt angelägna. Innan en verksamhet påbörjas måste det noga
prövas vilket mål som verksamheten skall leda mot och om den är angelägen.
De mål som i dag gäller för den statliga konsumentpolitiken är mycket allmänt
utformade och kan i princip omfatta varje slags åtgärd som syftar till att
stödja hushållen och konsumenterna. Regeringens inställning är att nya mål bör
ställas upp, som liksom de nuvarande är flexibla, men som samtidigt på ett
tydligare sätt anger konsumentpolitikens inriktning. Vi vill också att
konsumentverksamheten inriktas på sådana områden eller frågor som framstår som
väsentliga. Och vi vill understryka vikten av att de som driver denna verksamhet
gör detta under hänsynstagande till de tidigare angivna utgångspunkterna för
konsumentpolitiken (avsnitt 4).
Regeringen anser att konsumentpolitiken liksom hittills skall inriktas på
konsumenternas roll som både aktörer på marknaden och brukare av varor, tjänster
och andra nyttigheter. Den första rollen handlar om den enskilde och hushållet
som köpare osv. av varor, tjänster och andra nyttigheter (fast egendom, krediter
m.m.). Den andra gäller förhållandet i hemmet och hushållet samt på fritiden.
Inom dessa ramar anser vi att hushållens resurser och konsumenternas ekonomiska
förhållanden, deras rättsliga ställning samt deras hälsa och säkerhet är
särskilt angelägna områden att uppmärksamma i konsumentpolitiken. Vi anser att
detta uttryckligen bör återspeglas i målen för konsumentpolitiken. Den synen
ligger väl i linje med såväl det nordiska handlingsprogrammet (avsnitt 3.2) som
EU:s konsumentpolitiska program (avsnitt 3.3).
Men verksamhet som är inriktad på dessa tre områden kan ha mycket varierande
karaktär och angelägenhetsgrad.
Vi anser därför att det dessutom skall krävas att verksamheten är förenlig med
en eller flera av följande prioriteringsgrunder. En sådan är att verksamheten är
inriktad på konsumtionsområden som typiskt sett påtagligt belastar hushållens
budget (baskonsumtionen). En annan är att den tar sikte på konsumentproblem som
drabbar människor som på grund av sina individuella förhållanden är förhindrade
att fungera som brukare eller konsumenter på bästa sätt (konsumtionshinder),
exempelvis på grund av ålder eller funktionsnedsättning (ibland betecknade som
"utsatta" eller "svaga" grupper). En tredje prioriteringsgrund är att
verksamheten är inriktad på svagheter i marknadens sätt att fungera, t.ex. dålig
marknadstransparens (överskådlighet) eller bristande efterlevnad av spelreglerna
på marknaden.
Som tidigare har berörts blir sambandet mellan konsumtion och miljö allt mera
påtagligt. Genom sitt val på marknaden kan konsumenterna påverka natur och
miljö. Detsamma gäller i fråga om konsumentens beteende i hushållet.
Ett särskilt mål som tar sikte på dessa omständigheter bör därför ställas
upp. Också detta ligger väl i linje med synen inom EU. I EG-kommissionens andra
treåriga handlingsplan för konsumentpolitiken framhålls således att det finns
ett nära samband mellan konsumentpolitik och miljöpolitik. Målen för
miljöskyddet kräver enligt planen en förändring i konsumentbeteendet så att
resurserna används rationellt och slöseri bekämpas.
Ett ytterligare mål för konsumentpolitiken bör således vara att främja
konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling.
Detta bör i första hand ske genom att man använder medel som låter
konsumenternas långsiktiga önskemål i fråga om en bättre miljö få genomslag på
marknaden.
Nu kan man naturligtvis tänka sig verksamheter som möter de nämnda målen och
prioriteringarna men som ändå inte ger påtaglig effekt (konsumentnytta) vare sig
på lång eller kort sikt och därför inte kan sägas vara betydelsefulla från
konsumentsynpunkt. Sådan verksamhet skall givetvis inte bedrivas med statlig
finansiering.
Till de mål och prioriteringar som vi har ställt upp nu vill vi därför lägga
ett tredje krav: en konsumentpolitisk aktivitet skall bedrivas bara om den är
väsentlig från konsumentsynpunkt. För att den skall utföras i statlig regi krävs
dessutom att den inte bättre kan utföras av någon annan aktör.
I det följande beskrivs innebörden av de konsumentpolitiska målen och
prioriteringsgrunderna närmare.
5.2 Främja hushållens möjligheter att utnyttja sina resurser
Regeringens förslag: Ett mål för
konsumentpolitiken skall vara att främja
hushållens möjligheter att utnyttja sina
resurser enligt egna önskemål, inbegripet
möjligheten att genom god överskådlighet på
marknaden göra välöverlagda val.
Kommittén: Kommittén har föreslagit att de två mål som fastslogs i 1986 års
riksdagsbeslut skall föras vidare. Det ena målet är att stärka konsumenternas
ställning på marknaden och det andra att stödja hushållen i deras strävan att
effektivare utnyttja sina resurser. Kommittén har vidare föreslagit att ett nytt
mål ställs upp, nämligen att främja en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar
utveckling (bet. s. 230, 319-320). Remissinstanserna: De flesta remissinstanser
som har yttrat sig om målen ansluter sig i stort till kommitténs förslag.
Sveriges Konsumentråd anför i sitt yttrande att begreppet "resurser" måste
utvidgas till att gälla även naturresurser.
Skälen för regeringens förslag: Som regeringen har anfört tidigare (avsnitt
4.1) måste frågor som avser hushållens ekonomi uppmärksammas i
konsumentpolitiken. Den uppfattningen får också stöd av bl.a. beslutet att
införa en särskild lag om skuldsanering, liksom tidigare beslut om lagstiftning
om bl.a. konsumentköp och konsumenttjänster, konsumentkrediter, hemförsäljning
och paketresor. Det bör tilläggas att artikel 129a i Romfördraget - som har
tillkommit enligt Maastrichtfördraget - uttryckligen anger att "Gemenskapen
skall bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås genom särskilda insatser
som understöder och kompletterar medlemsstaternas politik för att skydda
konsumenternas ekonomiska intressen". Detta betonas också i EG-kommissionens
handlingsplan på konsumentområdet för perioden 1993-1995. Även det nordiska
handlingsprogrammet betonar vikten av att konsumenternas ekonomiska intressen
uppmärksammas i konsumentpolitiken (se avsnitt 3.2).
Ett uttryckligt mål för konsumentpolitiken bör mot bakgrund av vad som har
sagts nu vara att främja hushållens möjligheter att utnyttja sina resurser
enligt sina egna önskemål.
Med resurser avses i första hand tid, pengar och andra materiella tillgångar.
En verksamhet som är inriktad på detta mål kan avse konsumentens
resursutnyttjande både då han uppträder som köpare på marknaden och då han
använder sina tillgångar i hemmet, under resor osv. Den behöver inte vara
inriktad enbart på "konsumtion" eller "brukande" i snäv mening utan kan t.ex.
också gälla en sådan sak som sparande (av tid eller pengar).
När konsumenten uppträder på marknaden som köpare eller liknande är hans
möjligheter att handla efter eget val på ett så välöverlagt sätt som möjligt
beroende av många faktorer. Vissa är hänförliga till honom själv och gäller hans
egen förmåga och hans eget handlande. Ibland kan konsumentens individuella
förhållanden vara sådana att han behöver särskilt bistånd. Detta behandlar vi
längre fram (avsnitt 5.5).
Men konsumentens handlande är också beroende av marknadens funktionssätt.
Grundläggande för konsumentens möjlighet att göra ett välöverlagt val är att
marknaden kan överblickas (är transparent). För att uppnå detta måste krav
ställas framför allt på informationen om marknaden - den måste vara tydlig,
vederhäftig, adekvat och jämförbar. Vi vill här erinra om den vikt som man inom
EU fäster vid just god konsumentinformation, vilket kommer till uttryck i bl.a.
olika projekt (se avsnitt 3.3). Detta är en fråga som måste uppmärksammas
särskilt i den statliga konsumentverksamheten. Den vikt som också regeringen
fäster vid informationsfrågan skall komma till uttryck i målbeskrivningen.
Med hänvisning till vad som har sagts nu skall således ett första mål för den
framtida konsumentpolitiken vara att främja hushållens möjligheter att utnyttja
sina resurser enligt egna önskemål, inbegripet möjligheten att genom god
överskådlighet på marknaden göra välöverlagda val.
5.3 Främja konsumenternas rättsliga ställning
Regeringens förslag: Ett andra mål för
konsumentpolitiken skall vara att främja
konsumenternas rättsliga ställning, inbegripet
deras förmåga att göra sina rättigheter gällande.
Kommittén: Se under avsnitt 5.2.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna som har yttrat sig om målen
ansluter sig i huvudsak till kommitténs förslag. Sveriges Industriförbund
(Industriförbundet), Grossistförbundet Svensk Handel, SAF och Statskontoret har
en annan uppfattning. Statskontoret menar att den övergripande målsättningen bör
vara att bevaka konsumenternas ställning.
Skälen för regeringens förslag: Konsumenternas rättsliga ställning har
avgörande betydelse särskilt för deras möjligheter att agera på marknaden. Den
får därigenom också effekt på hushållens ekonomiska resursutnyttjande, liksom på
skyddet för hälsa och säkerhet. Ett ytterligare intresse som konsumentpolitiken
skall främja är därför konsumenternas rättsliga ställning. Detta ligger nära det
andra mål som lades fast i 1986 års riksdagsbeslut om att konsumenternas
ställning på marknaden skall stärkas (se avsnitt 3.1). Detta senare mål, som
kommittén har föreslagit skall föras vidare, har kritiserats av ett par
remissinstanser, som anser att det inte passar längre. Grunden till kritiken är
att målet utgår från att det råder obalans mellan näringslivet och konsumentkol-
lektivet. Målet har därvid uppfattats som att balans skall skapas genom ny
lagstiftning. Industriförbundet och Grossistförbundet Svensk Handel anser att
ett sådant mål bygger på en felsyn. När målet sattes upp första gången vid
början av 1970-talet kan det ha rått obalans av angivet slag, men det är inte
längre fallet i dag.
Uttrycket "främja konsumenternas rättsliga ställning" skall inte uppfattas så
snävt som har angivits. Konsumenternas rättsliga ställning kan främjas på olika
sätt, varav bara ett är ny lagstiftning.
Men man kan knappast heller med rätta hävda att konsumenterna genom
lagstiftning har ett skydd på marknaden som är tillfredsställande i alla delar.
Det finns fortfarande områden där särskilda konsumentskyddsregler är
ofullständiga eller saknas, trots att ett behov av lagregler torde finnas. Som
exempel kan nämnas problem som kan uppstå vid elektronisk betalningsförmedling.
Ett annat område är sådana konsumenttjänster som inte omfattas av
konsumenttjänstlagen. Det har också i samband med Sveriges anslutning till EES
förekommit att nya konsumentskyddsregler har behövt införas för att Sverige
skall leva upp till sina förpliktelser. Det kan tilläggas att man inom EU
överväger nya konsumentskyddsregler utan motsvarighet i Sverige, bl.a. om
distansförsäljning och andelsuthyrning ("timeshare"). Detta belyser också att
det mål som nu diskuteras ligger väl i linje med synen inom EU och EES.
Ett mål om att konsumenternas rättsliga ställning skall främjas ligger också i
linje med såväl det nordiska handlingsprogrammet som EU:s treårsprogram för
konsumentpolitiken (se avsnitt 3.2 och 3.3).
Konsumenternas rättsliga ställning kan främjas även på annat sätt än genom ny
lagstiftning. Det kan ske genom exempelvis förbättrad efterlevnad av den
civilrättsliga och marknadsrättsliga lagstiftningen (produkter som
tillhandahålls är otjänliga, farliga eller felaktiga på annat sätt,
informationen är bristfällig, marknadsföringen otillbörlig). Likaså kan
reklamations- och tvistlösningsförhållandena vara outvecklade, vilket påverkar
konsumentens rättsliga ställning i praktiken.
Men här kan också omständigheter som närmast är att hänföra till konsumentens
individuella situation spela in. Hans eller hennes förmåga att i det enskilda
fallet orientera sig på marknaden eller att ta tillvara sina rättigheter är
kanske dålig på grund av bristande utbildning, tidsbrist osv. Vi anser att ett
främjande av konsumenternas rättsliga ställning också innefattar konsumenternas
förmåga att göra sina rättigheter gällande.
Ett andra mål för den framtida konsumentpolitiken skall således vara att
främja konsumenternas rättsliga ställning, inbegripet deras förmåga att göra
sina rättigheter gällande.
5.4 Främja konsumenternas hälsa och säkerhet
Regeringens förslag: Ett tredje mål för
konsumentpolitiken skall vara att främja
konsumenternas hälsa och säkerhet.
Kommittén: Se under avsnitt 5.2.
Remissinstanserna: Folkhälsoinstitutet föreslår att miljömålet skall
kompletteras med ett hälsomål.
Skälen för regeringens förslag: Säkerhetsfrågorna har redan i dag hög
prioritet i konsumentpolitiken, både i Sverige och i andra länder. Det har i
vårt land kommit till uttryck i bl.a. tillkomsten av produktsäkerhetslagen
(1988:1604). På senare tid har, som en följd av EES-avtalet, ytterligare lagar
på produktsäkerhetsområdet tillkommit, exempelvis om leksaker, personlig
skyddsutrustning för privat bruk och farliga livsmedelsimitationer. Det finns
också en mängd andra lagar om särskilda produktkategorier, såsom läkemedel,
livsmedel och kemikalier.
Den vikt som regeringen fäster vid säkerhetsfrågorna gör att vi anser att ett
tredje mål för konsumentpolitiken bör vara att främja konsumenternas säkerhet.
Frågan är då om målet också bör avse konsumenternas hälsa. För detta talar att
även frågor som gäller människornas hälsa givetvis är av största vikt. Som skäl
mot kan bl.a. anföras att hälsofrågor till stor del omfattas av specialreglering
och ligger inom ansvarsområdet för myndigheter som i Sverige inte brukar
hänföras till konsumentsektorn (bl.a. Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen).
Samtidigt kan konstateras att det råder ett nära samband mellan säkerhet och
hälsa. Hälsoproblem kan uppkomma exempelvis som en följd av
konsumtionsförhållanden, t.ex. som en effekt av en persons konsumtionsmönster
eller därför att en produkt har skadliga egenskaper. Redan i dag omfattar också
den traditionella konsumentverksamheten - som utförs av bl.a. Konsumentverket -
vissa hälsoaspekter, exempelvis användningen av hälsoargument i
marknadsföringen. Vi kan vidare erinra om att skyddet för konsumenternas hälsa
och säkerhet upptas i det nordiska konsumentpolitiska handlingsprogrammet liksom
i EU:s konsumentpolitiska program av 1975 och 1981 (se avsnitt 3.2 och 3.3).
Hälsa liksom säkerhet anges dessutom också i artikel 129a i Romfördraget.
Med hänvisning till vad vi har anfört nu anser vi att det tredje konsu-
mentpolitiska målet skall avse både hälsa och säkerhet. För Konsumentverkets del
rör det sig närmast om att komplettera det arbete på hälsoområdet som utförs av
andra myndigheter såsom Folkhälsoinstitutet, Socialstyrelsen och
Livsmedelsverket.
Med hänvisning till vad vi har anfört nu skall därför ett tredje mål för den
framtida konsumentpolitiken vara att främja konsumenternas hälsa och säkerhet.
5.5 Prioriteringsgrunder
Regeringens förslag: För att konsumentpolitiska
åtgärder skall vidtas skall de inte bara vara
ägnade att leda till att ett eller flera av de
tidigare nämnda målen uppnås. Åtgärderna skall
dessutom vara förenliga med en eller flera av
följande prioriteringsgrunder. De skall således
-stödja människor som på grund av sina
individuella förhållanden är förhindrade att
fungera som brukare eller konsumenter på bästa
sätt (konsumtionshinder),
-avse hushållens baskonsumtion eller
-undanröja brister i marknadens funktionssätt.
Kommittén: Kommittén betonar vikten av insatser som gäller baskonsumtion och
s.k. utsatta grupper. Men några särskilda prioriteringsgrunder ställs inte upp
(bet. s. 320).
Remissinstanserna: Handikappinstitutet delar kommitténs bedömning att
konsumentpolitiska insatser i första hand bör inriktas mot sådana varor och
tjänster som har betydelse för resurssvaga grupper och ingår i begreppet
baskonsumtion. Livsmedelsverket och Sveriges Pensionärsförbund instämmer, i
huvudsak, i denna uppfattning. Handikappinstitutet framhåller vidare att
personer med funktionshinder i dubbel mening är en resurssvag grupp, som både är
ekonomiskt svagare än andra och har sämre förutsättningar att agera på
marknaden. Ungdomsstyrelsen (tidigare Statens ungdomsråd) anser att staten måste
driva en offensiv konsumentpolitik med fokus på de svaga gruppernas behov. Barn-
ombudsmannen (BO) understryker behovet av stöd till hushåll med ansträngd
ekonomi, dvs. ofta ensamstående med barn. Neurologiskt Handikappades
Riksförbund (NHR) menar att svaga grupper måste definieras och att det måste
klargöras på vilket sätt och med vilka resurser man kommer att arbeta
konsumentpolitiskt med handikappfrågor. Statens handikappråd är av en liknande
uppfattning. Flera remissinstanser, bl.a. Riksförbundet mot Astma-Allergi och
Statens handikappråd, anser att kommittén tagit för litet hänsyn till
funktionshindrade i sitt arbete. Riksförbundet mot Astma-Allergi framhåller
också att Konsumentverket har en särskilt viktig uppgift när det gäller att
bevaka funktionshindrades konsumentintresse.
Skälen för regeringens förslag: De tre mål för konsumentpolitiken som
regeringen tidigare har föreslagit är mera precisa än de mål som gäller i dag.
De är likväl ganska allmänt hållna och ger inte ensamma tillräcklig ledning för
vad den statliga konsumentverksamheten skall omfatta. För att en åtgärd skall
vidtas bör den därför uppfylla vissa prioriteringskrav.
Vi uppställer här tre prioriteringsgrunder. Den första tar sikte på att
människorna och hushållen kan vara förhindrade att på bästa sätt fungera i sina
roller som brukare eller aktörer på en marknad, av olika individuellt betingade
skäl. Hindren kan således bestå i brist på resurser (dålig ekonomi, ont om tid),
nedsättningar i kroppsliga eller andra funktioner på grund av sjukdom,
handikapp, ålder m.m., eller dåliga kunskaper (om hur man beter sig i hushållet
eller på marknaden på grund av exempelvis dålig utbildning, ålder,
språksvårigheter eller kulturella förhållanden). Detta kan kallas olika sorters
konsumtionshinder.
Människor eller hushåll som hör till någon av dessa kategorier har i det
alldeles övervägande antalet fall inte hinder av angivet slag i hela sin roll
som brukare eller konsumenter. Den prioritering av konsumentpolitiska insatser
som vi talar om här avser givetvis bara sådana situationer där "svagheten" eller
"utsattheten" får betydelse för vederbörande i rollen som brukare eller
konsument.
Den andra prioriteringsgrund som vi vill peka ut har samband med hushållens
baskonsumtion, dvs. sådana konsumtionsområden som typiskt sett är mest
belastande för hushållens budget. Denna prioriteringsgrund har störst betydelse
i förhållande till det första målet, dvs. det som avser främjandet av hushållens
möjligheter att utnyttja sina resurser. Frågor som gäller såväl konsumenternas
rättsliga ställning som hälsa och säkerhet bör givetvis uppmärksammas även då de
gäller annat än baskonsumtion. Detta följer redan av att hälso- och
säkerhetsaspekter i de flesta fall är klart relaterade både till den första
prioriteringsgrunden och till den tredje, som vi strax skall behandla. Också
frågor som gäller konsumenternas rättsliga ställning lär i allmänhet ha klart
samband med den tredje prioriteringsgrunden.
De områden som i första hand är att hänföra till baskonsumtion är livsmedel
och kläder, bostäder och transporter. Men hit hör också i ökad grad - bl.a. som
en följd av avregleringen - sådant som utbildning och sjukvård. Särskild
uppmärksamhet bör således - med utgångspunkt i denna prioriteringsgrund - ägnas
åt sådana varor och tjänster som har anknytning till de nämnda områdena. Men en
konsumentpolitisk verksamhet behöver givetvis inte direkt ha med produkterna
(varorna och tjänsterna) som sådana att göra. Den kan t.ex. avse frågor som
gäller finansieringen av förvärv av produkter av detta slag, liksom sparande,
försäkringar osv. som är knutna till konsumtionsområdet i fråga.
På t.ex. bostadsområdet betyder det som har sagts att frågor om förvärv och
hyra av lägenheter eller småhus bör uppmärksammas, liksom sådant som gäller
bostadens inredning och funktion (möbler, utformning osv.). I fråga om
transporter bör frågor som gäller såväl hushållens egna transportmedel (bilar,
cyklar) som transporttjänster (med buss, tåg osv.) bevakas. Vi kommer senare att
ge ytterligare exempel på innebörden av denna prioriteringsgrund (avsnitt 5.7).
Det måste framhållas att de konsumtionsområden som har angivits delvis är
specialreglerade och ligger inom ansvarsområdet för olika sektorsmyndigheter,
såsom Livsmedelsverket, Boverket och Vägverket. Det innebär att den
konsumentverksamhet som vi talar om här bara kan avse vissa av de förhållanden
som gäller på dessa områden, exempelvis information och marknadsföring samt
avtalsvillkor. Samtidigt måste betonas att frågor som gäller information,
marknadsföring och avtalsvillkor kan ha stor praktisk och ekonomisk betydelse
särskilt på tunga konsumtionsområden.
Den tredje prioriteringsgrunden gäller brister i marknadens funktionssätt.
Bristerna kan bestå i att avsaknaden av konkurrens ger upphov till
konsumentproblem - exempelvis dålig tillgång på bra eller billiga produkter -
eller att problem uppstår därför att marknadens spelregler för marknadsföring,
informationslämnande, produktsäkerhet eller något annat inte iakttas. Exempel på
brister i marknadens funktionssätt är således förekomsten av vilseledande eller
på annat sätt otillbörlig marknadsföring, ofullständig information om de varor
och tjänster och andra nyttigheter som bjuds ut och försäljning av produkter som
inte uppfyller uppställda säkerhetskrav. Ett annat exempel är att marknaden är
svår att överblicka (avsaknad av marknadstransparens).
5.6 Främja en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling
Regeringens förslag: Ett fjärde mål för
konsumentpolitiken skall vara att främja
konsumenternas intresse av en från miljö-
synpunkt långsiktigt hållbar utveckling. Det
innebär att valet av sådana konsumtionsalterna-
tiv som är minst belastande på miljön skall un-
derstödjas, samtidigt som konsumenternas egna
önskemål om en god miljö får genomslag på mark-
naden.
Kommittén: Kommitténs miljömål överensstämmer delvis med regeringens (bet. s.
230). Kommittén har emellertid inte närmare utvecklat innebörden av målet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan har varit
positiva till att införa ett miljömål i konsumentpolitiken. Folkhälsoinstitutet
föreslår att målet kompletteras med ett hälsomål. Statskontoret anser inte att
det uppgivna målet skall uppfattas som ett mål, utan snarare en restriktion.
Sveriges Konsumentråd pekar på att ett effektivt ekonomiskt resursutnyttjande
kan stå i motsättning till att främja en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar
utveckling. Problemet förtjänar en fördjupad analys.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att nya konsumtionsmönster
bör främjas så att befintliga resurser inte i onödan förslösas.
Konsumtionsmöjligheterna för morgondagens konsumenter får inte utarmas. Som har
framhållits tidigare överensstämmer detta också med vad som sägs i EU:s nu
gällande konsumentpolitiska program (avsnitt 5.1).
Sverige har ställt sig bakom det handlingsprogram som antogs vid FN:s
konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. I ett avsnitt i
konferensens mest omfattande dokument - handlingsprogrammet Agenda 21 -
diskuteras konsumtionens och produktionens betydelse för de ökande globala
miljöskadorna. Följande mål slås fast, nämligen
- att sådana konsumtions- och produktionsmönster skall främjas som minskar
påfrestningarna på miljön och som tillfredsställer mänsklighetens basbehov,
- att en bättre förståelse för konsumtionens roll utvecklas, liksom vägar att
åstadkomma mera hållbara konsumtionsmönster samt
- att hållbara konsumtionsmönster uppnås genom att de utvecklade länderna går i
spetsen.
Såsom vi tidigare har anfört (avsnitt 4.6) presenterade regeringen år 1993 en
kretsloppsproposition (prop.1992/93:180) varigenom möjligheten till ett s.k.
producentansvar infördes från den 1 januari 1994. I konsekvens med dessa beslut
om bl.a. utökat producentansvar för avfall bör konsumentpolitiken syfta till en
långsiktigt hållbar utveckling med resurshushållning och kretsloppstänkande som
vägledande ideal.
Ett så beskrivet miljömål kan, åtminstone på kort sikt, komma i konflikt med
såväl ett effektivt ekonomiskt resursutnyttjande som med andra
konsumentintressen. Sveriges Konsumentråd har i sitt remissvar tagit upp detta
förhållande. I ett kort perspektiv kan konsumentnyttan av en anpassning av
konsumtionen till en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling vara
begränsad eller obefintlig. En sådan anpassning kan till och med vara till
nackdel från en renodlad kortsiktig konsumentsynpunkt. Så exempelvis kan
miljöbelastande förpackningar vara enklare för konsumenterna att transportera än
förpackningar som är miljöanpassade.
Men ser man på saken i ett längre perspektiv kan den komma i en annan dager.
Alla människor är, också som konsumenter, beroende av tidigare generationers
förhållningssätt till miljö och naturresurser. Dagens konsumtionsutrymme är
delvis en effekt av gårdagens konsumtionsmönster, och dagens konsumtionsbeteende
påverkar på motsvarande sätt morgondagens konsumenter. Detta långsiktiga
perspektiv måste enligt regeringens bedömning anläggas vid utformningen av den
framtida konsumentpolitiken. Regeringen utgår också från att konsumenterna
överlag ansluter sig till ett sådant mera långsiktigt perspektiv och alltså
finner ett intresse i en konsumtion som är anpassad till en från miljösynpunkt
långsiktigt hållbar utveckling. Detta bör särskilt vara fallet om konsumenternas
egna önskemål i frågan hur miljön skall skonas eller förbättras får genomslag på
marknaden. Målet bör därför omfatta också denna aspekt.
Ett fjärde mål för den framtida konsumentpolitiken skall således vara att
främja konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar
utveckling. Det innebär att valet av sådana konsumtionsalternativ som är minst
belastande på miljön bör understödjas, samtidigt som konsumenternas egna
önskemål om en god miljö får genomslag på marknaden.
I fråga om de tre mål för konsumentpolitiken som vi har föreslagit tidigare
har vi också satt upp tre särskilda prioriteringsgrunder (avsnitt 5.5). Vi
föreslår inte att dessa också skall gälla i förhållande till det fjärde mål som
vi nu har diskuterat. Anledningen är att de angivna prioriteringsgrunderna inte
förefaller helt adekvata i förhållande till miljömålet. Som exempel kan tas
miljömärkning av disk- och tvättmedel. Sådan märkning får anses ha stort värde
från konsumentsynpunkt i förhållande till miljömålet. Däremot kan dessa
produkter inte hänföras till hushållens baskonsumtion eller någon av de övriga
två prioriteringsgrunderna. Enligt vår mening kan det dock finnas anledning att
längre fram föreslå särskilda prioriteringsgrunder även för detta mål. Det kan
vara befogat när man har fått mera praktisk erfarenhet av verksamhet med sikte
på sambandet mellan konsumtion och miljö.
5.7 Åtgärder vidtas bara när det är väsentligt
Regeringens förslag: Konsumentpolitiska åtgärder
skall vidtas i statlig regi bara när det är
väsentligt och åtgärderna inte bättre kan utföras
av någon annan aktör. Detta gäller i fråga om
vart och ett av de fyra målen.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare har framhållits finns ett brett
spektrum av frågor som angår marknadsaktörernas och hushållens förhållanden.
Vissa är stora och generella, andra ligger på ett mera jordnära plan. Vissa
berör många människor, andra åter bara några få. Vissa problem medför en
påtaglig påfrestning för berörda konsumenter, andra drabbar den enskilda
konsumenten endast i mindre grad. Vissa frågor kan i en allmän konsumentpolitisk
mening sägas vara viktiga och tunga, medan andra har mindre betydelse.
Detta gäller även sådana frågor som ligger inom ramen för de tre första
konsumentpolitiska målen och de prioriteringsgrunder som knyter an till dem. Det
gäller också frågor som har beröring med det fjärde målet som gäller sambandet
mellan konsumtion och miljö.
Regeringen anser att den statliga konsumentpolitiken bara skall ägna sig åt
frågor som är väsentliga från konsumentsynpunkt. Ett väsentlighetskrav skall
därför ställas upp. Vad som får anses vara väsentligt får prövas i relation till
de uppställda målen - om hushållens möjligheter att utnyttja sina resurser, om
konsumenternas hälsa och säkerhet, om deras rättsliga ställning (lagstiftning,
lagtillämpning, möjligheter att ta tillvara sin rätt) och om konsumentintresset
av en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling.
Väsentlighetskravet skall på motsvarande sätt också ses i förhållande till de
tre prioriteringsgrunder som hänför sig till de första tre målen.
En fråga skall således uppmärksammas om den är väsentlig för konsumenter med
olika sorters konsumtionshinder, för hushållens baskonsumtion eller för brister
i marknadens funktionssätt.
Vad detta innebär kan illustreras med några exempel som gäller begreppet
baskonsumtion. Denna prioriteringsgrund tar sikte på vissa konsumtionsområden.
Den innebär att en verksamhet som inte kan motiveras utifrån någon av de andra
två prioriteringsgrunderna skall vara inriktad på sådana produkter som typiskt
sett i hög grad belastar hushållens budget, dvs. som främst rör mat och kläder,
bostaden och transporter, liksom sjukvård och utbildning (inom de ramar som har
angivits tidigare, se avsnitt 5.5). Konsumentpolitiken skall uppmärksamma sådana
produkter som har nödvändighetskaraktär.
Den statliga konsumentverksamheten bör - vad gäller baskonsumtionen - inte
omfatta produkter som antingen kostar förhållandevis litet (och alltså skulle ha
liten betydelse för hushållens utnyttjande av de ekonomiska resurserna) eller
som har föga betydelse för möjligheterna att åstadkomma ett sparande av tid
eller pengar. Inte heller bör den gälla flertalet fritidsvaror eller produkter
av utpräglad lyxkaraktär.
Begreppet baskonsumtion i den mening som det här ges är, som framgått, inte
entydigt. Förutom av de exempel som ges här bör viss ledning också kunna fås
från de principer som är vägledande för avgränsningen av de konsumtionsområden
som är skyddade från utmätning eller ingår i socialbidragsnormen.
Det bör betonas att vad som har sagts nu om prioriteringsgrunden baskonsumtion
inte innebär att frågor som gäller varor och tjänster som ligger utanför denna
också faller utanför konsumentpolitiken. Sådana frågor kan nämligen vara
väsentliga för personer med konsumtionshinder eller när det gäller brister i
marknadens funktionssätt. Det betyder alltså att den statliga
konsumentpolitiken, som tidigare har berörts, kan ägna uppmärksamhet åt
säkerhets- eller handikappaspekter på produkter som uteslutande används på
fritiden (t.ex. vissa idrottsredskap eller fordon) med hänvisning till att
förekomsten av farliga varor på marknaden är en brist i marknadens sätt att
fungera. Farliga varor kan givetvis också vara särskilt riskfyllda för personer
som exempelvis inte förmår att uppfatta riskerna, såsom barn, och då blir
prioriteringsgrunden om konsumtionshinder aktuell.
Till detta kommer att åtskilliga varor och tjänster som av vissa människor
nyttjas på fritiden av andra används för försörjningsändamål (t.ex. båtar,
snöskotrar). Frågor med anknytning till sådana varor och tjänster kan då tas upp
om de kan sägas vara betydelsefulla för den senare gruppen. Men det skall
samtidigt påpekas att denna senare grupp inte får utgöras av näringsidkare utan
skall vara konsumenter. På motsvarande sätt kan frågor som gäller exempelvis
paketresor uppmärksammas om de är väsentliga med utgångspunkt i marknadens
funktionssätt, t.ex. därför att de gäller viktiga informationsbrister,
vilseledande marknadsföring eller oskäliga avtalsvillkor.
Det bör betonas att det väsentlighetskrav som föreslås här givetvis inte är
avsett att ändra de förutsättningar som gäller enligt olika författningar för
ingripanden från exempelvis Konsumentverkets och KO:s sida. Vid lagtillämpningen
gäller givetvis de avgränsningar som framgår av författningarna i fråga.
Vad så gäller det fjärde målet - om miljöhänsyn - skall på motsvarande sätt en
verksamhet påbörjas bara om den gäller en fråga som är väsentlig för främjandet
av konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar
utveckling.
Väsentlighetskravet bör inrymma en ytterligare aspekt. Det kan enligt
regeringens mening inte anses väsentligt att en viss konsumentpolitisk
verksamhet genomförs av staten om den kan utföras bättre av en annan aktör.
6 Konsumentpolitikens medel
6.1 Inledning
Sammanfattning: För att de konsumentpolitiska
målen skall kunna uppnås bör flera olika medel
användas. Viktiga medel för att uppnå de
konsumentpolitiska målen är bl.a.
- lagstiftning,
- ekonomiskt stöd,
- åtgärder för att främja tillgången på varor
och tjänster,
- forskning, provning och annan utrednings-
verksamhet,
- utbildning,
- rådgivning, opinionsbildning och annan
information,
- marknadsbevakning och annan s.k. producent-
påverkan,
- standardisering,
- reklamationshantering, medling och
tvistlösning,
- skuldsanering.
Viktiga medel för att uppnå miljömålet kan exem-
pelvis vara miljöinformation, miljömärkning och
källsortering av hushållsavfall.
De medel som har kommit att användas för att uppnå de konsumentpolitiska målen
har fortlöpande utvecklats och blivit allt fler. Den statliga
konsumentverksamheten präglades i ett inledningsskede vid 1940- och 1950-talen
av att man genom att avsätta ekonomiska medel för en konsumentverksamhet (i
fortsättningen betecknad ekonomiskt stöd) kom att främja en utrednings-,
provnings- och forskningsverksamhet som i stor utsträckning avsåg hemmets och
det enskilda hushållets praktiska och ekonomiska förhållanden. Resultatet av den
nyss nämnda verksamheten spreds till hushållen genom olika informationsinsatser
(tidskrifter, informationsblad, opinionsbildning m.m.).
Sammanfattningsvis kan man säga att denna verksamhet i stor utsträckning var
inriktad på att hjälpa eller t.o.m. söka förmå hushållen att agera så
välöverlagt som möjligt och att därigenom utnyttja sina resurser i form av
pengar, tid och arbetskraft så effektivt som möjligt. Detta har också i stor
utsträckning varit målet för den utbildningsverksamhet som har bedrivits under
lång tid.
Ett medel som knappast hade använts inom konsumentpolitiken före början av
1970-talet var lagstiftning. I 1972 års riktlinjer för konsumentpolitiken
utpekas lagstiftning som ett instrument under framväxt (prop. 1972:203 s. 5 f.).
Lagstiftning har successivt kommit att användas dels som ett civilrättsligt
(reparerande) skyddsnät, dels som ett näringsrättsligt (marknadsrättsligt)
preventivt eller marknadssanerande instrument för marknadsbevakning. I 1972 års
beslut nämns också reklamationshantering (inklusive medling och tvistlösning) i
ljuset av den försöksverksamhet på området som hade inletts några år tidigare
genom Allmänna reklamationsnämnden. Vid tillkomsten av en kommunal
konsumentverksamhet vid början av 1970-talet kom också rådgivning till enskilda
konsumenter att bli ett betydelsefullt inslag. Ett ytterligare medel för att
tillgodose konsumentintresset, som har förekommit alltsedan 1940-talet, är
standardisering.
På senare tid har ett nytt konsumentpolitiskt medel, skuldsanering, tillkommit
genom 1994 års lag om skuldsanering.
Här bör också erinras om att Sverige genom EES-avtalet har åtagit sig att se
till att vissa i olika s.k. rättsakter (direktiv, förordningar m.m.) närmare
angivna medel skall kunna användas så att de mål kan uppnås som är rättsakternas
syfte. Rättsakterna förutsätter således lagstiftning som konsumentpolitiska
styrmedel, åtskilliga kräver vidare producentpåverkan genom uppställande av
säkerhetsnormer och informationskrav samt efterlevnadsövervakning genom
certifiering och marknadskontroll. Vi kan också erinra om vad som har sagts i
EU:s andra konsumentpolitiska handlingsprogram om nya medel på konsument-
politikens område i form av bl.a. grupptalan (se avsnitt 3.3).
Regeringen kommer i det följande att diskutera vilka medel som bör användas i
konsumentpolitiken och därvid hur de olika medlen förhåller sig till de
konsumentpolitiska mål som vi har föreslagit (avsnitt 5). Frågan om vilka
intressenter - här kallade aktörer - som kan eller bör ha tillgång till olika
medel berörs också men utvecklas ytterligare längre fram (avsnitt 7).
6.2 Lagstiftning
Regeringens bedömning: Lagstiftning bör även i
fortsättningen vara ett viktigt
konsumentpolitiskt medel för att stärka konsu-
menternas rättsliga ställning, bl.a. som en
följd av det europeiska samarbetet. Det är också
viktigt att lagstiftningen får genomslag i
praktiken.
Något förslag om införande av en konsument-
balk eller konsumentskyddslag läggs inte fram.
Det finns skäl att se över
prisinformationslagen när reglerna om prisin-
formation har ändrats inom Europeiska unionen.
Kommittén: Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning (bet. s. 269 och 277).
Remissinstanserna: De flesta instanser som har yttrat sig i frågan om
tillskapandet av en konsumentbalk eller konsumentskyddslag, bl.a.
Marknadsdomstolen, delar kommitténs bedömning att det för närvarande inte är
motiverat att införa en sådan lagstiftning.
Kommitténs förslag att göra en utvärdering av prisinformationslagen har också
vunnit gillande hos några av remissinstanserna, däribland Konkurrensverket och
Dagligvaruleverantörers Förbund (DLF). Av motsatt uppfattning är bl.a.
Kooperativa Förbundet (KF) och Sveriges Köpmannaförbund (Köpmannaförbundet), som
för närvarande inte ser några skäl för en utvärdering. Köpmannaförbundet
föreslår i stället att man i en ny marknadsföringslag inför erforderliga
generella regler om prisinformation. Konsumentverket anser inte att
prisinformationslagen innehåller några regler som kan kritiseras från
konkurrenssynpunkt.
Skälen för regeringens bedömning
Allmänt
Regeringen erinrar här först om lagstiftningens betydelse som medel för att
uppnå de konsumentpolitiska målen och behandlar därefter ett par särskilda
lagstiftningsfrågor som kommittén har tagit upp.
Sedan början av 1970-talet har lagstiftning utgjort ett viktigt medel i
konsumentpolitiken, främst för att uppnå målet att stärka konsumenternas
ställning på marknaden. - I bilaga 7 ges exempel på konsumentskyddande
lagstiftning.
Lagstiftning bör även i fortsättningen utgöra ett viktigt konsumentpolitiskt
medel. Ett skäl är att det kan finnas områden där konsumenternas ställning i dag
inte skyddas tillräckligt av lagstiftning, exempelvis konsumenttjänster som inte
omfattas av konsumenttjänstlagen eller frågor som har samband med användningen
av elektroniska betalningsmedel. Till detta kommer att nya varor och tjänster,
distributions- och marknadsföringsmetoder m.m., som i dag inte omfattas av någon
lag, kan komma att introduceras på marknaden. Sveriges anslutning till EES och
ett eventuellt medlemskap i EU innebär dessutom att vi har skyldighet att
överföra vissa EG-regler till svensk rätt (se vidare vad vi har anfört i avsnitt
5.3).
Lagstiftning är ett medel som i första hand möter det mål för den framtida
konsumentpolitiken som avser främjandet av konsumenternas rättsliga ställning.
Men lagstiftning kan användas också för att uppnå de andra målen. Som exempel
kan nämnas att regler om att viss information skall lämnas före (t.ex. om pris
och betalningsvillkor) och i samband med köp (t.ex. förvarings- och andra
skötselråd) kan bidra till att främja hushållens resursanvändning. Vidare är
givetvis säkerhetsföreskrifter av olika slag (t.ex. om varningsinformation och
bruksanvisningar för farliga varor) ägnade att främja konsumenternas hälsa och
säkerhet.
Prisinformationslagen
Kommittén har föreslagit att prisinformationslagens (1991:601) effekter bör
utvärderas och att man därvid också bör beakta konkurrensaspekterna. Flera
remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket, har ställt sig positiva till detta.
Regeringen kan först konstatera att prisinformationslagen har varit i kraft i
drygt två år. Lagen har ett ändamålsenligt syfte, nämligen att konsumenterna
skall kunna få vederhäftiga, tillräckliga och lättillgängliga upplysningar om
priset på varor och tjänster. Lagen har emellertid, främst från näringslivets
sida, kritiserats för att vara alltför detaljstyrande och dessutom inte
konkurrensneutral i sin praktiska tillämpning. Dessa omständigheter gör att
regeringen anser att det finns skäl att göra en utvärdering av lagen.
I sammanhanget skall dock även beaktas att det enligt EES-avtalet åligger
Sverige att införliva EG-direktiv om prismärkning med svensk rätt. Från svensk
sida har vi ansett att prisinformationslagen i huvudsak täcker dessa direktiv.
Inom EU håller man nu på att se över prisinformationsdirektiven, och man kan
vänta sig att detta arbete kommer att utmynna i en del ändringar. Regeringen
anser mot den angivna bakgrunden att en översyn av prisinformationslagen bör
anstå i avvaktan på resultatet av arbetet inom EU.
Införande av en konsumentbalk eller konsumentskyddslag
Kommittén har ingående behandlat frågan om man i Sverige bör införa en
konsumentbalk eller, som ett mindre långtgående alternativ, en kon-
sumentskyddslag. Kommittén har som skäl för att samla all konsumenträtt i en
konsumentbalk anfört bl.a. att konsumenträtten i dag är spridd på flera olika
lagar och att det är svårt att få en överblick över rättsområdet. Som skäl mot
en konsumentbalk anför kommittén bl.a. att konsumenträtten är ett förhållandevis
oenhetligt rättsområde, att reglerna är av mycket blandat slag och att det
skulle bli svårt att samordna dem utan att besvärande systematiska brister
uppkommer. Kommittén kommer till slutsatsen att nackdelarna med en konsumentbalk
väger så tungt att det för närvarande inte är möjligt att samla den
konsumenträttsliga lagstiftningen i en sådan. Kommittén anser också att
nackdelarna är så pass många med att slå samman de viktigaste konsumentlagarna
till en konsumentskyddslag att man inte heller vill förespråka detta alternativ.
Regeringen ansluter sig till kommitténs bedömning och anser således att det
för närvarande inte finns tillräckligt starka skäl att föreslå en konsumentbalk
eller en särskild konsumentskyddslag.
6.3 Ekonomiskt stöd
Regeringens bedömning: Också i fortsättningen bör
statliga medel avsättas för konsumentpolitiken.
Viss konsumentverksamhet bör bedrivas i
statlig regi.
Dessutom bör statligt stöd utgå till
konsumentorganisationer
och konsumentforskning.
Kommittén: Kommitten har föreslagit att medel även i framtiden skall avsättas
för en konsumentpolitisk verksamhet i statlig regi. Kommittén föreslår också att
medel avsätts för konsumentpolitisk verksamhet genom riktade anslag från olika
fackdepartement (bet. s. 319-322).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland en del organisationer, har
utpekat vissa ändamål som särskilt angelägna att satsa resurser på. En del
organisationer framhåller sina egna behov av medel. Några instanser åter anser
att staten i huvudsak bör bevilja medel endast för myndighetsutövning.
Skälen för regeringens bedömning: Allt sedan 1940-talet då Aktiv hushållning
inrättades (se avsnitt 3.1) har staten avsatt medel till konsumentpolitisk
verksamhet. Regeringen finner det för sin del uppenbart att det även i
fortsättningen måste finnas en statligt finansierad konsumentverksamhet. Utöver
de skäl som tidigare har redovisats (se avsnitt 5) kräver redan Sveriges
engagemang i EU och den myndighetsutövning och övriga verksamhet som följer av
EG-direktiven en statligt finansierad konsumentpolitik. En sådan är också
nödvändig för att de fyra mål som vi förordar för den statliga
konsumentpolitiken skall kunna uppnås. Vi anser vidare att den på frivillig
grund baserade konsumentverksamheten, liksom konsumentforskningen, bör få
statligt stöd även i framtiden. För att den verksamheten skall utvecklas krävs
statliga medel. Det belyses närmare längre fram (avsnitt 8).
6.4 Åtgärder för att främja tillgången på varor och tjänster
Regeringens bedömning: Tillgången till
kommersiell service bör uppmärksammas också i
fortsättningen. Det bör i första hand åvila
kommunerna att bevaka frågan i sin planerings-
process. Staten bör även i framtiden ge stöd
till verksamheten.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens
(bet. s. 305 f.).
Remissinstanserna: Några remissinstanser berör området kommersiell service och
varuförsörjning. Glesbygdsmyndigheten delar kommitténs uppfattning att
tillgången till kommersiell service ytterligare måste stärkas genom centrala
insatser. Länsstyrelsen i Västerbottens län menar att ett åtgärdsinriktat arbete
som syftar till att stödja konsumentintresset i hela landet förutsätter
samverkan mellan flera instanser, såsom departement, Glesbygdsmyndigheten,
länsstyrelser, handelns organisationer, kommunerna m.fl. Länsstyrelsen anser att
denna samverkan fungerar utmärkt i dag. Länsstyrelsen i Blekinge län menar bl.a.
att Konsumentverket spelar en viktig roll för arbetet med glesbygdsstöd till
kommersiell service. Lantbrukarnas Riksförbund ifrågasätter om det inte är mest
ändamålsenligt att administrationen av stödet till kommersiell service i
glesbygd överförs till Glesbygdsmyndigheten. Synskadades Riksförbund och
Neurologiskt Handikappades Riksförbund pekar på de svårigheter som bl.a. stora
köpcentra och nya självbetjänings- och automatsystem medför för
funktionshindrade personer.
Skälen för regeringens bedömning: Det ligger i sakens natur att förändringar i
butiksstrukturen påverkar konsumenternas tillgång till service. Effekterna
varierar för olika konsumentgrupper. Nya butiks- och distributionsmodeller kan
leda till effektivisering och ett bredare utbud. Men de kan också medföra att
konsumenterna tvingas lägga ner mera tid på att anskaffa varor och tjänster som
de behöver och också rent allmänt försämra tillgängligheten till sådana. Frågan
är i hög grad kopplad till butiksstrukturens utveckling men har också nära
samband med nya metoder att distribuera och sälja med hjälp av bl.a. ny teknik.
Analyser gjorda av Konsumentverket och Handelns Utredningsinstitut (HUI) visar
att nedläggningstakten bland glesbygdsbutiker ökar. HUI förutspår att omkring
hälften av dagens glesbygdsbutiker kommer att vara nedlagda år 2000.
Utvecklingen inom varuförsörjning och distribution har särskild betydelse för
människor som bor i glesbygd och för resurssvaga grupper, t.ex. äldre och
rörelsehindrade. Nedläggningen av institutioner och utflyttningen av bl.a.
handikappade i enskilt boende och gruppboende har ytterligare förstärkt
problemet.
Statens engagemang för glesbygdens utveckling har hittills i första rummet
haft ett regionalpolitiskt motiv. Ett viktigt inslag är stödet till kommersiell
service i glesbygd, som beviljas av länsstyrelserna. En särskild utvärdering av
glesbygdsstödet har genomförts av Konsumentverket i samverkan med bl.a.
länsstyrelserna. Utvärderingen visar att stödet har förbättrat butikernas
överlevnadsmöjligheter.
I vårt förslag till mål för regionalpolitiken (prop. 1993/94:140) har
regeringen också betonat att en rimlig dagligvaruförsörjning är en av
grundförutsättningarna för glesbygdens fortlevnad och utveckling. Därför
infördes förbättringar av stödet till kommersiell service. För att lanthandeln
skall kunna bevaras och utvecklas behövs ett samlat agerande av aktörer på
lokal, regional och central nivå.
Det är på den lokala nivån som det slutliga avgörandet sker om en butik skall
överleva. Konsumenternas köptrohet och engagemang är avgörande för butikens
existens. Det finns flera exempel på att lokala utvecklingsgrupper har lyckats
slå vakt om varuförsörjningen i glesbygd - i vissa fall genom att ta över
driften av lanthandeln. Kommunerna påverkar förutsättningarna bl.a. via sin
varuförsörjningsplanering, genom stöd till varuhemsändning samt genom bostads-
planeringen och kollektivtrafiken.
På ett övergripande plan är en effektiv regional- och glesbygdspolitik för
sysselsättning och boende i glesbygd en grundförutsättning för ett bibehållet
kundunderlag i glesbygd. Staten tillhandahåller vidare verktyg för att hjälpa
till med bevarandet av butiker i glesbygd genom stödet till kommersiell service
i form av investeringsstöd, servicebidrag och hemsändningsbidrag.
Konsumentverket är samordnande och rådgivande gentemot länsstyrelserna i deras
bidragsgivning.
Glesbygdsmyndigheten har till uppgift att lämna förslag till förbättringar för
glesbygds- och landsbygdsbefolkningens levnadsförhållanden. Konsumentverket
utfärdar föreskrifter gällande stöd till kommersiell service i glesbygd, medan
Glesbygdsmyndigheten utfärdar föreskrifter när det gäller stöd till företag som
inte avser kommersiell service. Regeringen har givit Konsumentverket ett
särskilt uppdrag kring vissa frågor som rör lanthandelns fortlevnadsmöjligheter.
Under senare år har också butiksstrukturen i städernas förorter samt
utarmningen av citykärnor och mindre kommuncentra aktualiserats. Glesare
butiksnät kan medföra nackdelar för bl.a. gamla och småbarnsföräldrar utan bil.
På Chalmers tekniska högskola, institutionen för statsbyggnad, bedrivs för
närvarande ett projekt om externetableringars effekter på konsumenterna
beträffande tillgänglighet, transportbehov och färdmedelsval. Konsumentverket
och Boverket medverkar i den projektgrupp som är knuten till projektet.
Regeringens bedömning är att tillgången till kommersiell service också i
fortsättningen bör uppmärksammas. Detta är ett förhållande som har samband med
det första av de fyra mål för den framtida konsumentpolitiken som vi har
föreslagit, nämligen främjandet av hushållens möjligheter att utnyttja sina
resurser enligt egna önskemål.
Det bör i första hand åvila kommunerna i deras planeringsprocess att
uppmärksamma frågan. Staten bör även i framtiden ge stöd till verksamheten.
6.5 Forskning, provning och annan utredningsverksamhet
Regeringens bedömning: Forskning kan vara ett
viktigt konsumentpolitiskt medel för att vinna
kunskap om konsumenternas förhållanden och om
hur dessa kan förbättras.
Forskning, provning och annan
utredningsverksamhet bör användas också i
framtiden för att belysa hur konsumentproblem
kan förebyggas och lösas och för att ge underlag
för en effektiv marknadsbevakning.
Regeringen anser att ett konsumentpolitiskt
forskningsprogram bör utarbetas.
Kommittén: Kommittén föreslår att den konsumentpolitiska forskningen förstärks
inom universitet och högskolor. En särskild satsning bör göras på konsumenträtt
och ekonomi. Ett konsumentpolitiskt forskningsprogram bör utarbetas (bet. s.
312-315).
Kommittén förordar att Konsumentverkets provlaboratorium bryts ut ur den
statliga konsumentorganisationen och ombildas till ett av staten eller annan ägt
bolag, om affärsmässiga och marknadsmässiga förutsättningar föreligger.
Kommittén föreslår vidare att diskussioner tas upp på ministernivå för att
påskynda en integration mellan de nordiska laboratorierna (bet. s. 307-309).
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig om
konsumentforskningen. Konsumentverket och Handelshögskolan vid Göteborgs
universitet, rättsvetenskapliga institutionen, framhåller betydelsen av
förstärkning av konsumenträttslig forskning vid universitet och högskolor.
Behovet av ökade insatser beträffande hushållsekonomiskt inriktad forskning,
knuten till universitet och högskolor, framförs av en rad instanser, bl.a.
Konsumentverket, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Sveriges Konsumentråd och
Hushållningssällskapens förbund. Några instanser, bl.a. Konsumentverket, betonar
behovet av fasta forskningsresurser inom området hushållsekonomi. Konsumentver-
ket och Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, rättsvetenskapliga
institutionen, framhåller därutöver bl.a. behovet av forskning inom områdena
reklam och produktsäkerhet. Några remissinstanser, bl.a. Göteborgs universitet,
institutionen för slöjd och hushållsvetenskap, tillstyrker kommitténs förslag om
ett konsumentpolitiskt forskningsprogram. Chalmers tekniska högskola anser att
samordningen på departementsnivå är av avgörande betydelse för formulering och
fördelning av forskningsuppgifter och för resursallokering.
En rad remissinstanser har yttrat sig om provningsverksamheten. Statskontoret
förordar att Konsumentverkets provningsverksamhet på sikt ombildas till ett
statligt bolag för att kritik inte skall kunna riktas mot att staten
subventionerar sin affärsmässigt bedrivna verksamhet. Konsumentverket, däremot,
avvisar tanken att bolagisera verksamheten bl.a. eftersom kunskaperna från
provningarna bäst kan användas inom en sammanhållen organisation. Sveriges
Provnings- och Forskningsinstitut (SP) föreslår att en samordning mellan
Konsumentverkets provningslaboratorium och SP utreds. Konkurrensverket anför att
provningar bör upphandlas i konkurrens i den mån de bekostas med statliga medel.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) anser, för att värna
konsumentintresset, att Konsumentverkets provningsverksamhet även
fortsättningsvis, i vart fall innan standardiseringarna omfattar fler produkter,
till viss del bör anslagsfinansieras. I annat fall riskeras att dåliga produkter
inte blir testade. Alternativet är att göra viss testning obligatorisk. Statens
Maskinprovningar är av en liknande uppfattning.
Några remissinstanser har berört metodutveckling. Statens Maskinprovningar
anser att det finns en risk för att kompetensen beträffande metodutveckling på
sikt utarmas, om metodutvecklingen inom provningsverksamheten skall ske på
beställarnas villkor. Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) tror att
myndighetssubventionerade laboratorier i framtiden endast kommer att finnas på
områden med mycket låg provningsvolym och för forsknings- och
utvecklingsändamål. I ljuset av detta föreslår SWEDAC att den framtida
laboratorieverksamheten skyndsamt utreds.
Skälen för regeringens bedömning: Forskning kan ge underlag för att vinna
kunskap om konsumenternas förhållanden och hur dessa kan förbättras med avseende
på alla de fyra mål för konsumentpolitiken som vi tidigare har föreslagit.
Den konsumentpolitiska forskningen tillhör inte någon särskild akademisk
disciplin. Tvärtom bedrivs forskning i konsumentfrågor inom många områden med
vitt skilda teoretiska och metodologiska ansatser. Försök att förankra
konsumentforskningen inom högskolor och institutioner på mera kontinuerlig bas
har delvis lyckats inom det konsumenttekniska området.
Regeringen vill erinra om att vi i vårt förslag till inriktningen av
forskningspolitiken för budgetåren 1993/94-1995/96 (prop. 1992/93:170, bet.
1992/93:UbU15, rskr. 1992/93:388) har funnit det angeläget att forskningen på
konsumentområdet kan utvecklas. Vi anförde därvid att det finns viktiga
forskningsuppgifter på det hushållsekonomiska området. Som exempel anfördes
frågan hur hushållen förmår utnyttja sina resurser i ett ekonomiskt krisläge.
Också på det konsumenträttsliga området behövs forskningsinsatser, anfördes det,
särskilt i ljuset av den europeiska integrationen. Även rättssociologisk
forskning är angelägen för att belysa hur stor genomslagskraften av olika rätts-
regler - bl.a. sådana som har införts genom EES-avtalet - faktiskt blir. Vidare
är internationella jämförelser viktiga för att värdera behovet av konsument-
politiska åtgärder. Den decentraliserade konsumentverksamheten i Sverige -
kommunal verksamhet samt sådan som bedrivs av frivilliga organisationer -
ställer också krav på fortlöpande uppföljning och analys, bl.a. genom forskning.
Slutsatsen av det anförda var att regeringen föreslog att Konsumentverket
skall ha tillgång till ett forskningsanslag. Med hänvisning till den
konsumentpolitiska översynen ansåg regeringen att anslaget tills vidare borde
ligga på i huvudsak oförändrad nivå. Regeringen föreslog således 2,1 miljoner
kronor för budgetåret 1993/94. Riksdagen, som antog regeringens förslag, har
beslutat om motsvarande belopp för budgetåret 1994/95.
Kommittén har föreslagit att regeringen tillsammans med ansvariga myndigheter
samt experter och forskare skall utarbeta ett konsumentpolitiskt
forskningsprogram. Några instanser stödjer kommitténs förslag.Som tidigare har
redovisats (avsnitt 3.2) pågår för närvarande ett arbete under Nordiska
ministerrådet med utformningen av ett nordiskt konsumentpolitiskt
forskningsprogram. Regeringen kan se fördelar med att den framtida
konsumentforskningen i Sverige inte bara är i linje med ett kommande nordiskt
forskningsprogram utan även står i samklang med ett nationellt program.
Regeringen avser därför att inom kort i annan ordning ta initiativ till att det
utarbetas ett nationellt forskningsprogram på konsumentområdet.
Frågan om inriktningen av ett sådant program är emellertid beroende av en rad
faktorer som måste klarläggas närmare. Innan ett program utarbetas måste således
ett underlag utarbetas som redovisar den konsumentforskning som har bedrivits
hittills, liksom den som nu pågår på olika håll. Ett sådant underlag bör också
inrymma en närmare analys av vilka konsumentfrågor som framtida forskning
lämpligen skall avse. Slutligen behövs också en närmare beskrivning av de
forskningsresurser som i dag finns tillgängliga vid olika institutioner.
Regeringen överväger att ta upp en diskussion om dessa frågor med berörda
intressenter för en preliminär bedömning av hur det fortsatta arbetet lämpligen
kan bedrivas. I det sammanhanget bör också övervägas vilka för- och nackdelar
som är förknippade med att de särskilda forskningsmedlen förs över från
Konsumentverket till något annat organ, t.ex. något forskningsråd.
Kommittén har föreslagit att konsumentforskningen förstärks inom universitet
och högskolor. Regeringen stödjer i princip denna tanke men vill inte nu
föregripa resultatet av övervägandena om ett forskningsprogram.
I fråga om prioriteringen av forskningsområden anser kommittén att det krävs
särskilda satsningar på rättslig och ekonomisk forskning. Regeringen anser att
också denna fråga bör få sin närmare belysning i samband med att ett
forskningsprogram utarbetas. Ett ställningstagande i frågan bör anstå till dess
att ett förslag till ett sådant program föreligger. Vi vill nu bara erinra om de
ytterligare forskningsområden som nämndes i den forskningsproposition som vi
nyss refererade till. Ett annat område som också bör nämnas är konsumentteknik.
Som har framgått finns en viss mera kontinuerlig förankring av forskningen på
det området vid olika forskningsinstitutioner. Vi anser det angeläget att också
den framtida forskningen på detta område beaktas när ett forskningsprogram
utarbetas. Ett starkt skäl för detta är också att den s.k. konsumenttekniska
nämnden förväntas upphöra med sin verksamhet.
Vad så gäller provnings- och annan utredningsverksamhet kan konstateras att
sådan utgör ett nödvändigt inslag i Konsumentverkets verksamhet för att få
underlag för åtgärder med syfte att uppnå de konsumentpolitiska målen.
Konsumentverkets provningsverksamhet har skiftande karaktär. Viss provning
utförs på uppdrag mot ersättning, annan ingår som ett led i
myndighetsutövningen, exempelvis för att fastställa om en produkt avviker från
gällande säkerhetskrav, åter annan provning genomförs i första hand för att ge
underlag för konsumentinformation (t.ex. marknadsöversikter i Råd & Rön).
Regeringen anser att det finns skäl att överväga möjligheterna att privatisera
provningsverksamheten vid Konsumentverket helt eller delvis. Detta bör i första
hand kunna ske i fråga om sådan verksamhet som inte behövs för
myndighetsutövningen. Vi återkommer senare till detta (avsnitt 8.3).
6.6 Utbildning
Regeringens bedömning: För att konsumenterna
skall kunna fungera som brukare och
marknadsaktörer på ett så väl övervägt sätt som
möjligt krävs att de har kunskaper. Utbildning
är därför ett viktigt medel i kon-
sumentpolitiken. Konsumentfrågorna bör
integreras i undervisningen i olika ämnen
främst i grundskolan men också i gymnasial
utbildning.
Det är därutöver viktigt att specialutbildning
i konsumentfrågor ges av olika aktörer på
marknaden. Konsumentverkets utbildning av
kommunernas konsumentvägledare spelar här en
viktig roll.
Kommittén: Kommitténs huvudförslag överensstämmer i stort sett med regeringens
bedömning (bet. s. 227, 293, 299, 300-304).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig i denna del
ansluter sig i stort till kommitténs förslag. Således instämmer bl.a.
Skolverket, Ungdomsstyrelsen och kommunerna i Malmö, Göteborg och Jönköping i
kommitténs bedömning av konsumentfrågornas betydelse inom undervisningen i
skolan. Ungdomsstyrelsen föreslår att statligt stöd bör ges till
projektverksamhet liknande "Ungdomsprojekt med konsumentfrågor" (se betänkandet
s. 137). Även Konsumentverket betonar projektverksamheten och anser att den är
ett viktigt komplement till skolinsatser. Lärararhögskolan i Stockholm delar
kommitténs uppfattning att konsumentfrågor i bokstavlig bemärkelse är
vardagskunskaper men anser att de bör inhämtas i undersökningar och praktiska
övningar. Kopplingen mellan miljöfrågor och konsumentfrågor i utbildning bör
tydliggöras, menar Naturvårdsverket.
Skälen för regeringens bedömning: För att konsumenten skall kunna uppträda på
ett medvetet sätt i hemmet och på marknaden fordras kunskap. Konsumentutbildning
spelar givetvis här en viktig roll.
Konsumentutbildningen sker dels inom den obligatoriska undervisningen, dels i
andra former. Konsumentfrågor kan behandlas i flera ämnen i grundskolan, såsom i
hemkunskap och samhällskunskap. I grundskolans kursplan i hemkunskap slås fast
att ämnet skall medverka till att eleverna blir medvetna konsumenter.
Undervisningen i ämnet hemkunskap skall omfatta kunskapsområdena mat, boende
och konsumentfrågor. Den skall ge praktiska och teoretiska kunskaper av
betydelse för hälsa och livskvalitet. Den skall utveckla elevernas förmåga att
analysera och lösa praktiska problem samt grundlägga en vana hos eleverna att
reflektera över vilka konsekvenser våra vardagliga handlingar får för hälsa,
ekonomi och miljö. Den skall också medverka till att eleverna blir medvetna
konsumenter.
I gymnasieskolan finns inget ämne som tydligt lyfter fram konsumentfrågor. I
kursplanerna för samhällskunskap, naturkunskap samt idrott och hälsa finns dock
mål som berör konsumenttekniska frågor. Dessutom finns enskilda kurser inom
vissa program som innehåller ekonomiska frågor och konsumentfrågor, t.ex.
företagsekonomi, hushållning, livsmedelskunskap och näringslära.
Inom ramen för folkbildningen verkar studieförbunden genom studiecirklar som
belyser olika frågeställningar av intresse för bl.a. konsumenterna. Utbildning i
konsumentfrågor bedrivs för bl.a. näringsidkare, journalister,
konsumentvägledare och socialsekreterare. Konsument- verket anordnar grundkurser
och fortbildning för konsumentvägledare. Personal från Allmänna
reklamationsnämnden medverkar också som lärare i denna utbildning, som har stor
betydelse dels för vägledarnas kontakter direkt med konsumenterna, dels för
deras samarbete med skolor och studieförbund. Konsumentverket utarbetar vidare
studiematerial för användning i bl.a. grundskolan samt anordnar utbildning för
lärare.
Även fackföreningsrörelsen och frivilliga organisationer liksom näringslivet
bedriver olika former av konsumentutbildning.
Konsumenternas behov av kunskaper omfattar hela det konsumentpolitiska fältet:
hushållsekonomi, marknadsföring och reklam, konsumentens rättigheter, hänsyn
till miljön osv. I EU:s andra treårsprogram anges rätt till information och
utbildning som en av de grundläggande rättigheterna för konsumenterna (se även
avsnitt 3.3). Goda kunskaper är en förutsättning för att hushållen skall kunna
utnyttja sina resurser på bästa sätt, för att konsumenterna skall kunna göra
sina rättigheter på marknaden gällande och för att de skall undgå hälso och
säkerhetsrisker. Det krävs också för att de skall kunna agera på marknaden och i
hemmet på ett så miljöanpassat sätt som möjligt. Utbildning som kon-
sumentpolitiskt medel kan användas för att möta alla de fyra mål som vi har
förordat.
Det är enligt regeringens mening angeläget att skolans uppgift att främja
elevernas utveckling till ansvarskännande samhällsmedlemmar omfattar också
konsumentutbildning. Konsumentutbildningen bör ske i enlighet med principerna i
den nya läroplanen för grundskolan.
Det är inte bara barn och ungdomar som behöver kunskaper som konsumenter för
att klara sin roll på marknaden och i hemmet. Vissa kategorier vuxna kan typiskt
sätt ha ett särskilt behov av utbildning, t.ex. invandrare. Till detta kommer
att vissa yrkeskategorier behöver specialkunskaper, t.ex. socialsekreterare. Det
är därför viktigt att utbildning tillhandahålls även på annat sätt än inom ramen
för skolväsendet. Här finns en viktig roll att spela för andra aktörer än
staten, såsom studieförbunden och andra organisationer samt näringslivet.
Kommittén har inte gjort någon närmare analys av vilka faktiska effekter som
Konsumentverkets utbildningsverksamhet (kurser och läromedel) har i förhållande
till verkets övergripande mål och i förhållande till andra konsumentpolitiska
medel. Samtidigt rör det sig om betydande resursinsatser från verkets sida. Vår
principiella syn är att utbildningsverksamheten bör vara självfinansierad och
alltså bygga på en naturlig efterfrågan. Till den del detta inte är möjligt
måste det finnas starka konsumentpolitiska skäl till att Konsumentverket ändå
genomför verksamheten. Det är möjligt att sådana finns när det gäller att
exempelvis stödja den lokala konsumentverksamheten. Detta är dock en fråga som
måste ges ytterligare belysning. Regeringen avser att göra detta i samband med
den kommande budgetprocessen och får således anledning att i annan ordning
återkomma till riksdagen i frågan.
Kommittén har föreslagit att offentliga bidrag till studieförbundens
verksamhet i ökad utsträckning bör kunna utnyttjas på konsumentområdet.
Regeringen finner inte anledning att i detta sammanhang närmare ta ställning
till den frågan.
6.7 Rådgivning, opinionsbildning och annan information
Regeringens bedömning: Information i olika
former är ett viktigt konsumentpolitiskt medel
för att uppnå de konsumentpolitiska målen.
Företagen bör även fortsättningsvis ha ett
huvudansvar för informationen till konsumen-
terna om varor, tjänster och andra nyttigheter
som de tillhandahåller. Men även kommunala
konsumentvägledningar och frivilliga konsu-
mentorganisationer kan spela en viktig roll
för att sprida information och för att ta emot
klagomål, synpunkter och förslag från konsumen-
terna.
På staten bör det främst ankomma att se till
att lagstiftningen om informationslämnande
efterlevs och att ge underlag till andra
aktörer.
Området för konsumentinformation bör utvidgas
till att omfatta även avreglerade produktområden,
såsom elförsörjning och transporter.
Kommittén: Det ankommer på konsumenterna att informera sig om utbudet på
marknaden och att hålla sig informerade om sina rättigheter och skyldigheter.
Statliga och andra insatser är nödvändiga för att göra det möjligt för
konsumenterna att inhämta kunskap så att de handlar rationellt (bet. s. 203).
Remissinstanserna: Några remissinstanser har yttrat sig mera allmänt om
informationens roll. Enligt Konkurrensverket klargör kommittén inte tillräckligt
tydligt hur gränserna skall dras mellan konsumenternas individuella ansvar och
det ansvar som det offentliga bör ta på sig vad gäller information, rådgivning
m.m. Konsumentverket framhåller att det är en viktig konsumentpolitisk uppgift
att bygga upp de enskilda konsumenternas kunskaper genom information och
utbildning. Livsmedelsverket anser det särskilt viktigt - med tanke på att det
marknadsekonomiska systemet förutsätter kunniga och kritiska konsumenter - att
konsumentinformationen får en framträdande plats i konsumentpolitiken. Enligt
Industriförbundet bör den statliga informations-, utbildnings- och
förlagsverksamheten strikt begränsas till sådana ämnen som kan hänföras till den
egentliga myndighetsutövningen, produktsäkerhetsarbetet i vidare mening samt
budgetrådgivning och skuldsanering.
Skälen för regeringens bedömning: Information som konsumentpolitiskt medel kan
användas i förhållande till vart och ett av de fyra mål för konsumentpolitiken
som regeringen tidigare har föreslagit. Information är samtidigt ett komplext
medel som inrymmer många olika aspekter om behov, avsändare, innehåll,
utformning m.m. Regeringen kommer här inledningsvis att beröra några sådana.
Därefter redovisas vårt ställningstagande till några av de detaljförslag på
informationsområdet som kommittén har lagt fram, nämligen rådgivning och
opinionsbildning.
Det är närmast en självklarhet att den som köper en vara eller en tjänst ofta
behöver information både inför köpbeslutet och som ledning för sitt handlande
därefter (t.ex om hur produkten skall användas). På vissa områden har
konsumenternas behov av information ansetts så påtagligt och betydelsefullt att
det har beskrivits närmare i författningstext. Där har då också slagits fast en
skyldighet för konsumentens motpart att lämna information i fråga. Vi skall
strax ge exempel på sådana regler.
Men det enskilda hushållet behöver också information för andra situationer än
då det uppträder som aktör på en marknad. Ett sådant fall, som har
uppmärksammats mycket, bl.a. i samband med den nya skuldsaneringslagen, är
information i hushållsekonomiska frågor, exempelvis budgetrådgivning. Många
andra exempel kan ges. Här finns i princip utrymme för ett stort antal aktörer
att verka, och detta sker också.
Men det är inte bara de enskilda konsumenterna som behöver informeras i
konsumentpolitiska frågor. Även kommunala och privata konsumentorgan kan ha
behov av information som de i sin tur skall ge vidare till konsumenterna. Andra
s.k. vidareinformatörer av grundläggande betydelse för en framgångsrik
konsumentinformation är massmedierna.
Utgångspunkten för synen på konsumentinformation i Sverige i dag är att
huvudansvaret för information till konsumenterna om de varor och tjänster som
bjuds ut på marknaden skall ligga på företagen själva. Denna syn kommer till
uttryck i åtskilliga lagar på konsumentområdet, t.ex. marknadsföringslagen
(1975:1418), produktsäkerhetslagen (1988:1604), prisinformationslagen
(1991:601), konsumentförsäkringslagen (1980:38), konsumentkreditlagen (1992:830)
och lagen om paketresor (1992:1672).
Regeringen vill här erinra om att man inom EU fäster stort avseende vid
informationsfrågorna. Redan i det första konsumentpolitiska programmet slås
rätten till information fast. I EG-kommissionens andra konsumentpolitiska
treårsprogram (1993-1995) pekar man på betydelsen av information för att
konsumenterna skall kunna ta tillvara fördelarna med den inre marknaden.
Informationsplikt föreskrivs i flera EG-direktiv. Det kan erinras om att artikel
129a i Romfördraget uttalar att Gemenskapen skall bidra till att en hög
konsumentskyddsnivå uppnås genom bl.a. god konsumentupplysning (se avsnitt 3.3).
Även det konsumentpolitiska handlingsprogram som antagits av Nordiska
ministerrådet framhåller vikten av förbättrad konsumentinformation (se avsnitt
3.2).
Ett viktigt komplement till näringslivets information till konsumenterna
utgörs av information som har andra aktörer som avsändare och som avser inte
bara enskilda produkter utan exempelvis marknadsöversikter och information om
allmänna konsumentfrågor. Det kan röra sig om konsumentinformation från staten,
kommunerna, frivilliga konsumentorganisationer, massmedierna m.fl. Kommunernas
konsumentvägledningar, med stöd från främst Konsumentverket, spelar här en
huvudroll.
I det följande skall frågor om rådgivning i samband med köp av varor och
tjänster samt opinionsbildningens roll behandlas närmare.
Rådgivning
Regeringens bedömning: Muntlig och skriftlig
rådgivning kan vara ett viktigt instrument för
att främja konsumenternas intressen med
avseende på alla de fyra tidigare föreslagna
målen för konsumentpolitiken. Den bör bedrivas så
nära konsumenten som möjligt av de lokala
konsumentorganen med stöd av bl.a.
faktaunderlag från centralt håll.
Rådgivningsverksamheten bör även omfatta
nyligen avreglerade områden.
Kommittén: En viktig uppgift för kommunerna är rådgivning till konsumenterna,
bl.a. om hushållsbudget, konsumenträtt och reklamationer. Budgetrådgivningen bör
utvecklas under de närmaste åren (bet. s. 281).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland kommunerna i Jönköping och
Sölvesborg och Sveriges Konsumentråd, instämmer i kommitténs förslag att
budgetrådgivning skall ha hög prioritet i det konsumentpolitiska arbetet under
de närmsta åren. Sölvesborgs kommun framhåller vidare vikten av att kommunerna
får stöd och hjälp från staten för att kunna bedriva en verksamhet med hög
kvalitet.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt regeringens bedömning utgör rådgiv-
ning till konsumenterna ett värdefullt inslag i konsumentverksamheten. Det
gäller bl.a. budgetrådgivning och rådgivning om skuldsanering och i rättsliga
frågor. Den kommunala verksamheten spelar här en mycket betydelsefull roll. Men
det finns rådgivningsorgan inte bara i kommunal och annan offentlig regi utan
även privat och i olika mellanformer. Även när det gäller rådgivning har
företagen ett huvudansvar, t.ex. när det gäller egenskaper hos varor och
tjänster, priser, bruksanvisningar. Inom vissa branscher görs dessutom mera
generella rådgivningsinsatser, t.ex. av Konsumenternas bankbyrå, Konsumenternas
försäkringsbyrå och Byggtjänst. Regeringen vill i detta sammanhang understryka
vikten av att all rådgivning utförs under hänsynstagande till principer om
konkurrensneutralitet. Det är en förutsättning för att konsumenterna skall kunna
ha förtroende för den.
Såsom vi har beskrivit tidigare (avsnitt 4.4) medför avregleringen och
förändringarna i den kommunala verksamheten att konsumenterna ställs inför helt
nya valsituationer. Det är angeläget att konsumentrådgivningen även kan fylla
behov av information inom detta område.
Opinionsbildning
Regeringens bedömning: Det ligger i sakens
natur att många olika organ och aktörer på
konsumentområdet deltar i den allmänna debatten
och åsiktsbildningen. Även Konsumentverket bör
givetvis kunna ge offentlighet åt sina
synpunkter i frågor som det åligger myndigheten
att bevaka. Detta bör göras inom ramen för
verkets övergripande mål och under beaktande av
att informationens innehåll och utformning
skall uppfylla berättigade krav på saklighet
och opartiskhet.
Kommittén: Kommittén har ingen erinran mot att en konsumentmyndighet ägnar sig
åt opinionsbildning, men anser att detta inte bör ligga på Konsumentverket utan
en annan (ny) konsumentmyndighet (bet. s. 329-330, 340).
Remissinstanserna: Några instanser, bl.a. Industriförbundet, anser att den
debatt och opinionsbildning som Konsumentverket i dag bedriver inte bör ingå i
den statliga konsumentverksamheten utan ankomma på frivilliga organisationer,
enskilda medborgare, politiker, företag och medier.
Skälen för regeringens bedömning: Med opinionsbildning avses här information
som syftar till eller får som effekt att debatt skapas eller allmänhetens
attityder, åsikter och värderingar påverkas.
En grundläggande fråga är i vad mån en statlig myndighet bör ägna sig åt
opinionsbildning.
Kommittén har inte presenterat någon samlad syn på opinionsbildning som ett
konsumentpolitiskt medel. Samtidigt tillmäter kommittén opinionsbildningen stor
vikt bl.a. när det gäller renodlingen av Konsumentverkets olika roller (se
avsnitt 8.2). Regeringen vill därför närmare belysa några i sammanhanget
principiellt viktiga frågor.
Bestämmelser av intresse finns bl.a. i regeringsformen (RF) och
tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt 1 kap. 9 § RF skall domstolar samt
förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga
förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta
saklighet och opartiskhet. Enligt 1 kap. 1 § TF står det varje svensk medborgare
fritt att, med iakttagande av förordningens bestämmelser till skydd för enskild
rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter.
Opinionsbildning har sedan decennier använts i statlig, kommunal och privat
konsumentverksamhet, t.ex. av Konsumentverkets föregångare Aktiv hushållning och
Konsumentinstitutet.
Det finns definitionsmässigt inget självklart motsatsförhållande mellan
opinionsbildning som sådan och myndighetsutövning. Det ligger i sakens natur att
offentliga organ som utövar myndighet mot enskild också har en skyldighet att
informera om de regler som de berörda har att iaktta. Härigenom kan en god
efterlevnad av reglerna främjas utan att något ingripande behöver ske. Sådan
information kan givetvis även påverka mottagarnas åsikter och bidra till
opinionsbildning i samhället i stort.
Också myndighetsinformation som behandlar olika produktegenskaper och olika
företags uppträdande på marknaden kan naturligtvis i vissa fall ha en inverkan
på den allmänna åsiktsbildningen i samhället. Så t.ex. kan information från
Konsumentverket om att Marknadsdomstolen har förbjudit en farlig vara få
genomslagskraft i massmedierna. Inte heller sådan opinionsbildning kan anses
oförenlig med vad som naturligen ingår i ett myndighetsutövande organs
uppgifter.
Vad som däremot kan sättas i fråga är sådan opinionsbildning som - oavsett
avsändarens syfte med informationen - kan komma att gälla allmänna politiska
eller andra generella värderingar som det inte kan anses ligga i myndighetens
uppgift att söka påverka.
Ett statligt konsumentorgan har den grannlaga uppgiften att beakta RF:s krav
på likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet, samtidigt som det kan ingå i
dess uppgift att ge uttryck åt exempelvis kritiska ställningstaganden i frågor
av allmänt intresse inom myndighetens ansvarsområde.
Det kan nämnas att frågan om huruvida Konsumentverket och Socialstyrelsen hade
åsidosatt RF:s krav på objektivitet och saklighet har prövats av
Justitieombudsmannen (JO) i ett ärende som gällde en skrift om tobaksreklam med
titeln Mördande reklam (beslut den 9 nov 1989, dnr 1242-1989). JO ansåg att
skriften brast på några punkter genom att vissa relevanta fakta inte fanns med.
Men JO tillade att sådana myndigheter med uppgifter på tobaksreklamens område
som Konsumentverket och Socialstyrelsen måste kunna ge ut en debattskrift på
området, värd namnet. Man kan enligt JO "inte kräva att den skall vara
fullständigt neutral, helt odramatisk och i total avsaknad av provokativa
uttalanden."
Mot bakgrund av vad som har anförts anser regeringen att en myndighet med
sådana uppgifter som Konsumentverket måste kunna ge offentlighet åt sina
synpunkter i frågor som det åligger myndigheten att bevaka, givetvis inom ramen
för verkets övergripande mål och med beaktande av att informationens innehåll
och utformning skall uppfylla berättigade krav på saklighet och opartiskhet.
6.8 Marknadsbevakning och annan s.k. producentpåverkan
Regeringens bedömning: Marknadsbevakning bör
tillmätas ökad betydelse som konsumentpolitiskt
instrument. Det följer bl.a. av Sveriges
åtaganden enligt EES-avtalet.
Även en påverkan på företagen med syfte att få
till stånd en frivillig anpassning av varor
och tjänster m.m. till välgrundade konsu-
mentönskemål bör utövas som ett komplement till
marknadsövervakningen.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens
(bet. s. 219 f.). Kommittén har inte särskilt behandlat frivillig s.k.
producentpåverkan.
Remissinstanserna: Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) delar i
huvudsak kommitténs bedömning av hur den övergripande inriktningen av det
framtida arbetet inom marknadskontroll bör utformas. Sveriges Provnings- och
Forskningsinstitut (SP) instämmer i kommitténs bedömning att resurserna för
marknadskontroll i första hand bör satsas på att övervaka produkter som vid
bristande funktion kan medföra säkerhets- och hälsorisker.
Skälen för regeringens bedömning: Med marknadsbevakning avses här den
granskning och tillsyn som utövas av i första hand Konsumentverket inom ramen
för verkets myndighetsutövning. Syftet med bevakningen är att se till att
företagen på marknaden efterlever de spelregler som gäller om marknadsföring,
information, avtalsvillkor och produktsäkerhet.
Genom EES-avtalet och tilläggsavtalet till detta har Sverige åtagit sig att
införa delvis nya regler om bl.a. prismärkning, oskäliga avtalsvillkor,
vilseledande marknadsföring, paketresor och konsumentkrediter. Åtagandet innebär
också att Sverige är förpliktat att tillse att reglerna efterlevs, exempelvis så
att föreskriven information till konsumenterna lämnas av berörda näringsidkare.
Tillsynen på konsumentområdet enligt de s.k. näringsrättsliga
(marknadsrättsliga) reglerna åvilar Konsumentverket, i vissa fall i samråd med
andra myndigheter.
Frågan är då vilka krav i fråga om resurser som de nya reglerna kommer att
uppställa.
Regeringen bedömer att behovet av marknadsbevakning enligt icke
varurelaterade EG-direktiv av de slag som har nämnts (vilseledande reklam,
oskäliga avtalsvillkor, prismärkning m.m.) kommer att öka med
internationaliseringen och efter hand som ny teknik och nya distributionsformer
tillämpas. Behovet av internationellt informationsutbyte och internationell
samordning kräver likaså ökade insatser. Att vidareutveckla befintliga
kontaktnät och intensifiera samarbetet mellan de europeiska
tillsynsmyndigheterna är nödvändigt för att marknadsbevakningen skall kunna
fungera inom hela EES. Utvecklingen går också åt det hållet.
Marknadskontroll av varor
Med begreppet marknadskontroll avses här en kontroll av produkters säkerhet när
produkterna finns på marknaden. Det är en statlig efterkontroll av att
tillverkare och importörer har fullgjort sina förpliktelser.
Riksdagen har nyligen antagit förslagen i propositionen om marknadskontroll
för produktsäkerhet m.m. (prop.1993/94:161, bet. 1993/94:NU21, rskr.
1993/94:328). Innehållet i propositionen utgörs bl.a. av riktlinjer för
organisationen av en marknadskontroll av produkter till skydd för främst liv,
hälsa och miljö. Riktlinjerna innebär att ansvaret för marknadskontrollen
fördelas områdesvis på redan befintliga tillsynsmyndigheter. SWEDAC är samord-
nande organ.
De regler som i linje med EES-avtalet numera utgör svensk rätt innebär att de
nationella myndigheterna måste ta initiativ till systematiska granskningar och
provningar av produkterna för att fastställa om dessa uppfyller säkerhetskraven.
Marknadskontrollen omfattar både importerade produkter och sådana som har
tillverkats i Sverige.
Införandet av nya lagar till följd av olika EG-direktiv har medfört att bl.a.
Konsumentverkets tillsynsansvar har kommit att utvidgas till nya områden.
Tillsynen kommer här framför allt att omfatta leksaker, personlig
skyddsutrustning för privat bruk, hushållsapparater, maskiner för personligt
bruk och textilier. EG:s direktiv om allmän produktsäkerhet medför också ett
ökat ansvar. Detta direktiv täcks i Sverige i huvudsak av produktsäkerhetslagen
(1988:1604). På vissa av dessa områden samverkar Konsumentverket i sin tillsyn
med andra myndigheter, exempelvis Arbetarskyddsstyrelsen (prop. 1993/94:186, s.
46).
Marknadskontrollen skall kunna genomföras i hela landet. Handläggningen av
anmälningar från konsumenterna och anmälningar förmedlade via den lokala
konsumentvägledningen är betydelsefulla för en effektiv kontroll. Även s.k.
konkurrentanmälningar har betydelse.
Regeringen anser att skyddet av människors hälsa och säkerhet har avgörande
betydelse när man bedömer behovet av marknadskontroll. Resurserna för
marknadskontroll bör därför i första hand satsas på att övervaka produkterna
från säkerhetssynpunkt och stå i rimlig proportion till de risker som är
förknippade med olika produkter. Vid prioriteringen av Konsumentverkets resurser
för marknadskontroll bör detta beaktas. Vi anser också att Konsumentverket bör
kunna engagera den lokala konsumentverksamheten i arbetet med
marknadskontrollen. Detta bör beaktas vid bedömning av hur stora resurser som
bör avsättas för denna. Vi får återkomma till den frågan i samband med den
kommande budgetprocessen. Det bör samtidigt betonas att företagen själva ytterst
ansvarar för att spelreglerna på marknaden efterlevs. Det innebär att
näringsidkarna har huvudansvaret för att produkterna uppfyller gällande krav. På
detta område får därför näringslivets s.k. egenåtgärder största betydelse (se
vidare avsnitt 7.3).
Internationell samverkan
Det kan nämnas att man, för att förebygga produktskador, inom ramen för det
europeiska samarbetet har upprättat ett notifikationssystem varigenom
medlemsländerna snabbt skall kunna få information när en farlig vara upptäcks i
ett annat land. Även EFTA-länderna är som en följd av EES-avtalet med i systemet
och kommer härigenom att få information om åtgärder som vidtagits för att stoppa
farliga varor i andra länder.
I EG:s skaderapporteringssystem (EHLASS) samlas information in från utvalda
sjukhus i medlemsländerna om varor som varit inblandade i hem- och
fritidsolyckor. Statistik är alltså en del av produktsäkerhetsarbetet med
långsiktigt syfte att bidra till att göra produkter säkrare.
Vidare pågår ett samnordiskt projekt om marknadsövervakning på
produktsäkerhetsområdet. Det går ut på att utreda möjligheterna till nordisk
samverkan, t.ex. i fråga om metoderna för marknadskontroll, notifieringsrutiner
och ömsesidigt godkännande av provningar.
Dessutom har två nätverk bildats i syfte att utbyta erfarenheter om
marknadsövervakningen och marknadskontrollen. I det ena nätverket, International
Marketing Supervision Network, med representanter för övervakningsorgan inom
OECD-länder, utbyter deltagarna erfarenheter om marknadsföringsmetoder och
framväxten av nya system med hjälp av ny teknik (s.k. TV-shopping,
distansförsäljning och andra metoder för försäljning över gränserna m.m.).
Syftet är bl.a. att förebygga och beivra oacceptabla former av marknadsföring
över gränserna. Detta nätverket behandlar inte produktsäkerhetsfrågor.
Det andra nätverket, PROSAFE (Product Safety and Enforcement Forum in Europe)
är ett samordningsorgan för produktsäkerhet inom EFTA/EU-området. Här har
tillsynsmyndigheter från EFTA- och EUländerna slutit sig samman i syfte att
verka för en hög produktsäkerhet inom EES.
Regeringen vill peka på möjligheten att i ett europeiskt perspektiv
ytterligare utveckla det nordiska samarbetet på kontrollområdet. Norden
betraktas alltmer som en gemensam marknad för tillverkare och distributörer.
Enligt vår bedömning bör en nordisk samverkan medverka till en bättre samordning
av tillsynen. En effektiv samverkan bör kunna bidra till att begränsa de
sammanlagda kostnaderna för kontrollverksamheten i Norden. Enligt vår mening bör
Sverige i det nordiska samarbetet verka för en förstärkning av en sådan
samverkan.
Finansieringen av marknadskontrollen
Kommittén har inte funnit det möjligt att fastställa hur stora kostnaderna för
marknadskontrollen kommer att bli.
Kommittén skulle enligt direktiven bedöma alternativa möjligheter att
finansiera marknadskontrollen. Kommittén föreslår att en avgiftsfinansiering av
marknadskontrollen på konsumentvaruområdet bör övervägas ytterligare. Kommittén
har också hänvisat till att SWEDAC på regeringens uppdrag utrett frågan om
alternativa möjligheter att finansiera marknadskontrollen till följd av
EES-avtalet (rapport SWEDAC DOC 93:7).
SWEDAC gör bedömningen att avgiftsfinansiering inte lämpar sig för
konsumentområdet och att det på detta område är svårt att finna en
avgiftskonstruktion som är förenlig med EES-avtalet.
Regeringen vill för egen del framhålla att några säkra slutsatser om de
framtida kostnaderna för marknadskontrollen inte kan slås fast i dag. Regeringen
har i den nyss nämnda propositionen om marknadskontroll för produktsäkerhet m.m.
behandlat SWEDAC:s rapport. Regeringen uttalar där att en avgiftsfinansiering av
själva marknadskontrollen är väl motiverad på alla områden där avgifterna direkt
kan kopplas till de produkter eller den verksamhet som skall kontrolleras. Som
exempel på områden där avgiftsfinansiering knappast är möjlig anförs bl.a.
konsumentvaruområdet. Här är en anslagsfinansiering sannolikt nödvändig, men
utgångspunkten bör vara att resurser för marknadskontrollen skapas genom
omprioriteringar i myndigheternas verksamheter och inte genom anslagsökningar.
En mera ingående prövning av eventuell anslagsfinansiering av marknadskontrollen
inom särskilda sektorer bör anstå tills ytterligare erfarenheter vunnits (prop.
s. 29).
Regeringen har i detta sammanhang ingen anledning att frångå den principiella
bedömning som gjordes i den nämnda propositionen. Men det bör samtidigt erinras
om att riksdagen på förslag av regeringen på ett par konsumentvaruområden -
leksaker och personlig skyddsutrustning för privat bruk - har bemyndigat
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter
om skyldighet för
en näringsidkare att betala vissa tillsynskostnader (7 § 2 lagen, 1992:1326, om
personlig skyddsutrustning för privat bruk och 6 § 2 lagen, 1992:1327, om
leksakers säkerhet; prop. 1992/93:112 s. 34 och 1992/93:111 s. 34 f.).
Regeringen har med stöd av bemyndigande föreskrivit att tillverkaren eller
dennes behöriga representant inom EES skall betala Konsumentverkets kostnader
för provtagning och undersökning av prover, om en leksak (SFS 1993:971) eller
personlig skyddsutrustning (SFS 1993:972) vid kontroll visar sig inte uppfylla
föreskrivna säkerhetskrav m.m. I fråga om leksaker gäller detta också för
importören till EES. Dessa avgifter kan dock få endast marginell betydelse för
finansieringen.
Uppföljning och rapportering
Behovet av insatser för marknadsövervakningen och marknadskontrollen kommer att
variera över tiden. Marknadsbevakning kommer dock också i framtiden att vara en
huvuduppgift för den statliga konsumentverksamheten. För att utföra denna
uppgift bör de ansvariga myndigheterna - liksom hittills - använda en
kombination av konsumentpolitiska medel.Regeringen vill peka på vikten av en
samlad och kontinuerlig rapportering av erfarenheterna av marknadskontrollen. En
sådan rapportering bör avse både nationella insatser och situationen i hela EES.
Annan s.k. producentpåverkan
En lagreglerad påverkan på företagens handlande på konsumentområdet har
förekommit sedan början av 1970-talet, genom tillkomsten av lagar om
marknadsföring och avtalsvillkor m.m. Verksamheten har sedan fortlöpande byggts
ut, senast som en följd av EES-avtalet.
Men redan innan en sådan verksamhet inleddes hade bl.a. de statliga
konsumentorganen - men också olika organisationer - sökt att förmå företagen att
på frivillig väg anpassa sina varor och tjänster m.m. till konsumenternas behov.
Också efter tillkomsten av en mera formaliserad marknadsövervakning av det slag
som regeringen tidigare har beskrivit har bl.a. Konsumentverket vid sidan om
denna sökt utöva en påverkan av ett mera informellt slag. Det har handlat om att
exempelvis förmå tillverkare att anpassa sina produkter till brukarönskemål,
t.ex. i säkerhets- eller ergonomiskt hänseende. Ett inslag utgör här verkets
medverkan i det internationella standardiseringsarbetet (se avsnitt 6.9). Men
det har också handlat om annat, såsom marknadsförings- och distributionsmetoder,
varuförsörjning och säljvillkor. Påverkan utövas inte bara mot tillverkare utan
också mot näringsidkare i andra led.
En påverkan av det slag som vi behandlar här kan givetvis utövas även av
andra. Det sker också i praktiken, genom bl.a. både centrala
konsumentorganisationer och lokala konsumentgrupper.
En verksamhet av detta slag ligger väl i linje med det konsumentpolitiska
handlingsprogram som gäller inom EU (se avsnitt 3.3). Där betonas nämligen
vikten av ett förstärkt samråd mellan näringsliv och konsumentföreträdare.
Regeringen anser att en producentpåverkan av det slag som vi behandlar här
också i framtiden bör kunna tjäna som komplement till den mera formaliserade
myndighetspåverkan som vi har behandlat tidigare. En sådan verksamhet bör kunna
bidra till uppfyllelsen av vart och ett av de fyra konsumentpolitiska mål som vi
har förordat. På samma sätt som i fråga om de övriga medlen skall
producentpåverkan av informellt slag bara användas i den statliga verksamheten
när den är förenlig med någon av de tre prioriteringsgrunderna, liksom väsent-
lighetskravet.
6.9 Standardisering
Regeringens bedömning:
Standardiseringsverksamheten kommer att få en
allt större betydelse som en följd av
EES-avtalet och det ökade utbudet av varor på
marknaden. Det är viktigt att standardise-
ringen tillförs brukarsynpunkter och att en
kompetent och effektiv konsumentmedverkan
därför innefattas i standardi- seringsarbetet.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens (bet. s. 217
f.).
Remissinstanserna: Några remissinstanser har uttalat sig i denna del. Sveriges
Konsumentråd tillstyrker kommitténs förslag att konsumentorganisationer bör få
stöd i form av utbildning och ekonomiska bidrag för att delta i
standardiseringsarbetet. Standardiseringen i Sverige (SIS), tidigare
Standardiseringskommissionen i Sverige, anser att kompetenta företrädare från
fristående konsumentorganisationer bör kunna vara ett komplement till
konsumentmyndigheten i standardiseringsarbetet. Handikappinstitutet menar att
det är viktigt att konsumentmyndigheten aktivt medverkar i
standardiseringsarbetet och därvid beaktar funktionhindrades behov.
Skälen för regeringens bedömning: EG:s olika direktiv innehöll tidigare en
mångfald tekniska detaljer. Detta medförde att harmoniseringsarbetet blev
tidskrävande och därmed framskred långsamt. År 1985 togs inom EG ett beslut om
att tillämpa en ny metod när det gäller harmonisering (The New Approach on Tech-
nical Harmonization of Standards, se avsnitt 3.3).
Den nya metoden har förstärkt behovet av en aktivt medverkan från
konsumentrepresentanter. Det har blivit viktigare att i standarderna både beakta
allmänna brukaraspekter och produktsäkerhetsfrågor. En standard är frivillig,
men EG-direktiven innebär att produkter som har utformats enligt standarden
förutsätts uppfylla de grundläggande säkerhetskraven.
Som ett led i att öka konsumentinflytandet tillkom år 1990 SIS konsumentråd,
där Konsumentverket för närvarande har ordförandeskapet. Rådet har till uppgift
att stärka konsumenternas deltagande i standardiseringsarbetet och höja
medvetenheten om konsumentaspekterna.
På det internationella planet har nyligen EFTA:s och EU:s rådgivande
konsumentkommittéer bildat en gemensam samarbetsorganisation för
konsumentdeltagande i det europeiska standardiseringsarbetet, Association de
Normalisation Européenne pour les Consommateurs (ANEC). Sveriges Konsumentråd
medverkar från Sverige.
På konsumentområdet pågår ett omfattande europeiskt standardiseringsarbete.
Ett tjugotal kommittéer, flera av dem med underarbetsgrupper, deltar för
närvarande i arbetet med att utarbeta Europastandarder. Produkter som berörs är
bl.a. möbler, leksaker, fritidshjälmar, barnomsorgsprodukter och flytvästar.
Flera kommittéer inom CEN arbetar med EU/EFTA-mandat.
Säkerhetsfrågor, särskilt med avseende på barn, har traditionellt varit
prioriterade områden såväl hos Konsumentverket som hos de internationella
standardiseringsorganen. Konsumentverket har således under flera år bl.a. lett
arbetsgrupper om mekanisk säkerhet för leksaker och barnomsorgsprodukter.
Därigenom har man i det europeiska arbetet kunnat slå vakt om svenska säkerhets-
och konsumentskyddshänsyn.
Regeringen anser mot den angivna bakgrunden att det är viktigt att
konsumentaspekter också i framtiden tillförs standardiseringsarbetet.
Konsumentverket bör därför även i framtiden medverka i detta arbete till den del
det gäller sådan verksamhet där standardiseringsorganen utför ett arbete på
uppdrag av EU och EFTA eller där Konsumentverkets insatser krävs med hänsyn till
verkets tillsynsansvar i övrigt. Dessutom kan det vara lämpligt att
standardiseringsarbetet breddas, så att även frivilliga organisationer kan vara
med i detta, något som för övrigt är fallet redan i dag.
6.10Reklamationshantering, medling och tvistlösning
Regeringens bedömning: Reklamationshantering,
medling och tvistlösning på lokal nivå bör
uppmuntras och främjas. Frågan om inrättande av
lokala reklamationsråd bör prövas. Samtidigt har
Allmänna reklamationsnämndens verksamhet stort
värde och den bör fortsätta i samma former som i
dag.
Kommittén: Kommittén har föreslagit att det upprättas lokala reklamationsråd,
att den kommunala konsumentverksamheten bör ge vägledning i hur man väcker talan
vid allmän domstol, att det är önskvärt att konsumenterna i första hand vänder
sig till den lokala konsumentvägledningen och i andra hand till Allmänna
reklamationsnämnden vid tvister i samband med gränsöverskridande handel, att man
bör överväga att Allmänna reklamationsnämnden upphör med vissa typer av ärenden
och i stället låter branscherna själva organisera och finansiera tvistlösning på
dessa områden, att Allmänna reklamationsnämnden i ökad omfattning bör pröva
ärenden som avser offentliga tjänster, att det bör införas en bestämmelse i
Allmänna reklamationsnämndens instruktion att ett ärende får avvisas med
hänvisning till att det i första hand skall hanteras lokalt samt att nämndens
existens, huvudsakliga uppgifter och organisation ges stöd i lag (bet. s. 239
f.)
Remissinstanserna
Lokala reklamationsråd
Konsumentverket, Skellefteå kommun och Verdandi stöder förslaget om inrättandet
av lokala reklamationsråd. Svenska Bankföreningen och Konsument Göteborg är av
motsatt uppfattning. Allmänna reklamationsnämnden menar att det inte är
självklart att reklamationsrådens befattning med enskilda tvister skall
utvecklas. Om detta ändå sker bör råden främst inrikta sig på att lösa tvister
som nämnden inte prövar. I varje fall bör utvecklingen inte ledas i den
riktningen att nämnden får rollen som överinstans till de lokala råden.
Grossistförbundet Svensk Handel är tveksam till ytterligare överföring av
tvistlösning till lokala konsumentorgan. Konsumentvägledarnas förening anser att
lokala reklamationsråd endast kan fungera i begränsad omfattning och att de
kräver en väl organiserad kommunal konsumentverksamhet som står för beredningen
av ärenden samt övrig administration.
Tvister över nationsgränserna
Allmänna reklamationsnämnden menar att farhågorna när det gäller konsumenternas
intressen beträffande tvister över nationsgränserna förefaller överdrivna. I
huvudsak torde problemen vad gäller handel utanför Norden återfinnas på några
speciella områden, nämligen när det gäller finansiella tjänster, postorder och
s.k. TV-shopping samt vid köp av andelar i fritidslägenheter. Nämnden anser,
liksom kommittén, att tvister över nationsgränserna i första hand bör behandlas
lokalt.
Privata nämnder
KF instämmer i kommitténs överväganden att privata nämnder efter danskt mönster
prövas även i Sverige. Några instanser, bl.a. Konsumentvägledarnas förening,
Konsument Göteborg och Hyresgästernas Riksförbund delar inte kommitténs
uppfattning i denna fråga. Allmänna reklamationsnämnden anser det finns starka
principiella skäl som talar mot en övergång till privata nämnder och pekar också
på att det inte finns något intresse från näringslivet att inrätta sådana
nämnder.
Offentliga tjänster
Allmänna reklamationsnämnden pekar på att nämnden är oförhindrad att pröva
tvister mellan konsumenter och statliga eller kommunala organ som driver
verksamhet av ekonomisk natur. En del tvister lämpar sig inte så väl för
nämndförfarandet, exempelvis tvister som rör besvärliga kvalitetsbedömningar
inom utbildnings- och vårdsektorn eller bedömningar av tjänster vars kvalitet är
beroende av politiska beslut. Motormännens riksförbund och Pensionärernas
Riksorganisation tillstyrker förslaget att Allmänna reklamationsnämnden i ökad
omfattning bör pröva ärenden som avser offentliga tjänster.
Lokal beredning
Några instanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet, avstyrker förslaget att en
förutsättning för att Allmänna reklamationsnämnden skall behandla ärendet är att
den kommunala konsumentverksamheten först har behandlat det. Även Allmänna
reklamationsnämnden tar avstånd från kommitténs förslag om lokal beredning.
Konsumentverket uttrycker däremot sympati för tanken men framhåller vikten av
att denna möjlighet inte utnyttjas så att konsumenten kommer i kläm.
LO anför att det i och för sig är önskvärt att stärka den lokala medlingen och
tvisthanteringen, men om detta skall ske genom att Allmänna reklamationsnämnden
hänvisar en klagande att först söka rättelse lokalt måste sådana möjligheter
finnas till hands. Så är det inte i alla landets kommuner. Konsumentvägledarnas
förening ger uttryck för en liknande uppfattning.
Lagreglering av nämnden
Svenska Bankföreningen tillstyrker kommitténs förslag att Allmänna
reklamationsnämnden existens, huvudsakliga uppgifter och organisation i
huvuddrag ges stöd i lag.
Skälen för regeringens bedömning
Allmänt
En viktig del av det konsumentpolitiska arbetet syftar till att underlätta för
konsumenterna att ta till vara sin rätt när det uppstår en tvist mellan en
konsument och en näringsidkare om en vara eller tjänst. Det är en verksamhet
som möter målet att främja konsumenternas rättsliga ställning och som också får
som effekt att hushållens resurser utnyttjas bättre.
Företagens egen reklamationshantering är en grundläggande förutsättning för en
fungerande marknad. Många företag, i synnerhet inom detaljhandeln, har i
varierande grad rutiner och regler för att hantera reklamationer. Inom en rad
branscher har det tillskapats särskilda nämnder som arbetar med
reklamtionshantering. Vissa av dessa redovisas i bilaga 4.
Om en tvist inte blivit löst på företags- eller branschnivå kan konsumenten i
första hand vända sig till den lokala vägledningen.
Den kommunala konsumentverksamheten, liksom en lokal verksamhet i
föreningslivets regi, behandlas längre fram (avsnitt 7.4 och 7.5).
Allmänna reklamationsnämnden inrättades år 1968. Vid sidan om en prövning i
nämnden har emellertid också domstolsalternativet i alla år stått öppet för
konsumenterna. I fråga om kostnaderna kan noteras att en tvist vid allmän
domstol i genomsnitt kostar 6 000-7 000 kr och ett ärende hos Allmänna
reklamationsnämnden ca 1 600 kr. Kostnaden för klagomål hanterade av
konsumentvägledare är i genomsnitt 200-300 kr.
Så gott som alla remissinstanser som har yttrat sig i frågan om Allmänna
reklamationsnämndens verksamhet har varit positiva till denna. Även regeringen
är av denna uppfattning. Vi har i tidigare
avsnitt betonat vikten av att tvister så långt som möjligt kan lösas lokalt.
Den kommunala konsumentverksamheten spelar här en betydelsefull roll. Det bör
också en lokal verksamhet i föreningslivets regi kunna göra. Men även med en
välutvecklad lokal verksamhet kommer det också i framtiden att finnas behov av
ett centralt tvistlösande organ som Allmänna reklamationsnämnden. Ett skäl är
att alla tvister inte kan lösas lokalt. Ett annat är att det behövs en instans
som kan vara vägledande vid utformningen av praxis i rättsliga frågor, till
nytta för den lokala medlingsverksamheten. Slutligen utgör reklamationsnämnden
också ett stöd för den lokala verksamheten när det gäller bl.a. utbildning och
information.
Det finns i detta sammanhang skäl att erinra om att EG-kommissionen i
handlingsplanen för konsumentpolitiken inom EU för perioden 1993-1995 betonar
att man vill skapa förlikningsförfaranden utanför domstolarna. Den svenska
modellen med lokal medlingsverksamhet samt central tvistprövning i Allmänna
reklamationsnämndens regi, liksom välutvecklade egenåtgärdsprogram för bl.a.
reklamationshantering (se avsnitt 7.3), ligger väl i linje med dessa planer. Den
bör också kunna tjäna som inspirationskälla då handlingsprogrammet skall för-
verkligas. Sverige bör inom EES (eller vid ett medlemskap i EU) agera i linje
med denna syn.
Kommittén har föreslagit att Allmänna reklamationsnämndens existens m.m. skall
ges stöd i lag. Enligt regeringens mening ger det underlag som har presenterats
i frågan inte tillräckligt stöd för ett ställningstagande. Frågan kommer därför
att beredas ytterligare inom regeringskansliet.
Lokal beredning m.m.
Kommittén har föreslagit att det skall införas en bestämmelse i Allmänna
reklamationsnämndens instruktion med innebörd att ett ärende hos nämnden får
avvisas med hänvisning till att det i första hand skall hanteras lokalt. Som
framgått har flera remissinstanser - bl.a. nämnden själv - ställt sig kritiska
till kommitténs förslag.
Regeringen anser inte, främst mot bakgrund av remissinstansernas synpunkter,
att det finns skäl att genomföra kommitténs förslag.
I några kommuner har försöksverksamhet bedrivits med lokala reklamationsråd.
En utvärdering i Konsumentverkets rapport 1992/93:3 tyder på att
reklamationsråden, trots att antalet ärenden är litet, har haft betydelse som
grund för ett informellt samarbete mellan såväl konsumentvägledarna och handeln
som mellan näringsidkarna själva.
Kommittén har anfört att reklamationsråden förefaller att kunna lösa
konsumenternas klagomål på ett bra sätt och att de genom sin förekomst bidrar
till att förebygga tvister. Den har därför föreslagit att det skall upprättas
lokala reklamationsråd. Bl.a. Konsumentverket har ställt sig positivt till
detta. Däremot har t.ex. Allmänna reklamationsnämnden och Grossistförbundet
Svensk Handel ställt sig mera skeptiska till tanken.
Enligt regeringens bedömning skulle väl fungerande lokala reklamationsråd
kunna spela en viktig roll i konsumentpolitiken. Råden kan exempelvis arbeta för
goda förhållanden mellan konsumentintressena och näringsidkarna lokalt. De kan
också förmedla information om gällande regler till bl.a. det lokala
näringslivet. Råden kan dessutom medverka till lösning av tvister mellan
näringsidkare och konsumenter. Emellertid kan man konstatera - som också
Allmänna reklamationsnämnden har påpekat - att erfarenheterna av lokala
reklamationsråd ännu så länge är begränsade. Regeringen avser att följa
utvecklingen på området. Om erfarenheterna ger skäl till det avser regeringen
att längre fram, i annan ordning, redovisa sin syn på i vad mån den fortsatta
utvecklingen av en reklamationsrådsverksamhet lämpligen kan anknytas till den
statliga konsumentpolitiken.
Tvister över nationsgränserna
Kommittén har påpekat att det är svårt att närmare bedöma vad EES-avtalet kommer
att innebära för den internationella handeln och om antalet konsumenttvister
kommer att öka. Men redan i dag kan konsumenträttsliga problem observeras inom
områden som bank- och försäkringsverksamhet. I dag tecknas t.ex. ett stort antal
utländska kapitalförsäkringar.
Utanför Norden är systemet med reklamationsnämnder ovanligt. Att vända sig
till utländsk domstol kräver kunskaper som den genomsnittlige konsumenten
normalt inte besitter. Genom införandet av den s.k. Luganokonventionen i svensk
rätt (SFS 1992:794) har det dock blivit möjligt för konsumenterna att i större
utsträckning vända sig till svensk domstol vid tvist efter köp över gränserna.
Allmänna reklamationsnämndens avgöranden är rekommendationer och inte
verkställbara vare sig i Sverige eller utomlands. Enda möjligheten att få
rättelse i en konkret tvist är att konsumenten vänder sig till domstol. Genom
att sprida kunskap om reklamationsnämnden utomlands kan man på sikt etablera ett
samarbete mellan nämnder i länder där det finns sådana men också bidra med idéer
om hur tvister kan lösas utanför domstolarna, i linje med tankarna i EU:s
konsumentpolitiska handlingsprogram.
Enligt regeringens bedömning är det angeläget att konsumenterna kan få
information om när de kan vända sig till svensk domstol eller Allmänna
reklamationsnämnden och när de måste vända sig till utländska instanser. Det
finns vidare skäl för Sverige att - i första hand inom ramen för det europeiska
samarbetet - bidra till framväxten av informella tvistlösningsformer som
alternativ till domstolsprövning. Verksamheten vid Allmänna reklamationsnämnden
och dess nordiska motsvarigheter kan därvid tjäna som förebild.
Privata nämnder
Kommittén har föreslagit att man bör överväga att låta Allmänna
reklamationsnämnden upphöra med vissa typer av ärenden och i stället låta
branscherna själva organisera och finansiera tvistlösning på dessa områden.
Kommittén hänvisar till Danmark, där reklamationsnämndsförfarandet utvecklats
genom att man tillsatt ett antal privata nämnder som finansieras av branscherna
i fråga. Forbrugerklagenaevnet (motsvarigheten till Allmänna
reklamationsnämnden) auktoriserar nämnderna och utövar tillsyn över dem.
Nämnderna bygger på avtal mellan Forbrugerrådet och branschen i fråga. I Norge
finns en liknande konstruktion med privata nämnder.
Enligt regeringens mening är olika initiativ till privata nämnder en
intressant konsumentpolitisk utveckling. I Sverige har under de senaste åren ett
flertal privata nämnder kommit till inom ramen för olika egenåtgärdsprogram (se
bilaga 4). Remissutfallet på kommitténs förslag i denna del har dock varit
blandat. Regeringen kommer att följa utvecklingen på området, men är inte nu
beredd att genomföra kommitténs förslag.
Offentliga tjänster
När det gäller offentliga tjänster prövar Allmänna reklamationsnämnden inte,
enligt sin instruktion, konsumenttvister som rör exempelvis hälso- och sjukvård.
Vidare har nämnden själv undantagit en del offentliga tjänster från sitt
kompetensområde, såsom sotningstjänster och kommunal renhållning m.m. Motivet är
att nämnden inte bör pröva ärenden på områden där verksamhetens kvalitet är
direkt avhängig av politiska beslut eller där prövningen är beroende av sådan
utredning som inte kan företas inom ramen för nämndens arbetsformer, som
exempelvis inte medger vittnesförhör.
Regeringen anser inte att det finns skäl att nu ändra denna ordning.
6.11Skuldsanering
Regeringens bedömning: Under de närmaste åren bör
hög prioritet ges åt frågor som rör
skuldsanering. Det är angeläget att den nyligen
införda skuldsaneringslagen utvärderas så att
man får ett underlag för eventuella
förbättringar. Någon ändring i
sekretessbestämmelserna föreslås inte.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén har dock föreslagit att den budgetrådgivning som bedrivs inom ramen
för konsumentverksamheten i kommunernas egen regi bör ha samma sekretesskydd
som enligt socialtjänstlagen, oberoende av hur verksamheten organiseras (bet. s.
227, 286).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser som har yttrat sig i frågan om
skuldsanering, bl.a. Göteborgs kommun, delar kommitténs uppfattning att hög
prioritet skall ges åt skuldsanering i det konsumentpolitiska arbetet under de
närmaste åren. Några remissinstanser, däribland Kammarrätten i Stockholm, har
kritiserat kommitténs förslag vad gäller sekretess inom den kommunala
konsumentverksamheten.
Skälen för regeringens bedömning: Riksdagen beslutade våren 1994 att anta en
skuldsaneringslag (prop. 1993/94:123, bet. 1993/94:LU26, rskr. 1993/94:303, SFS
1994:334). Lagen trädde i kraft den 1 juli 1994.
Med skuldsanering menas att en fysisk person helt eller delvis befrias från
betalningsansvaret för sina skulder. Skuldsaneringslagen innehåller en
förfarandemodell i tre steg. I det första steget, som i huvudsak lämnas utanför
lagen, skall en kraftigt skuldsatt gäldenär själv försöka träffa en uppgörelse
med samtliga sina borgenärer. Gäldenären skall därvid kunna få råd och
anvisningar av kommunen.
I ett andra steg kan gäldenären, om försöken enligt första steget misslyckas,
hos kronofogdemyndigheten ansöka om frivillig skuldsanering. Med sådan
skuldsanering avses att gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten
upprättar ett förslag till skuldsanering, som måste godtas av samtliga
borgenärer. Om någon borgenär skulle motsätta sig ett sådant förslag, skall
kronofogdemyndigheten överlämna ärendet till tingsrätten, som i ett tredje steg
kan besluta om tvingande skuldsanering.
I 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 14) anvisades ett
engångsanslag på 10 miljoner kronor till Konsumentverket för att planera och
genomföra utbildningsinsatser som bedömdes erforderliga i samband med
skuldsaneringslagens ikraftträdande. Detta godtogs av riksdagen, liksom också -
efter förslag av regeringen i kompletteringspropositionen 1993/94:150 bil. 13 -
att ytterligare ett engångsbelopp på 15 miljoner kronor skulle anvisas, i syfte
att i ett inledningsskede effektivisera och förstärka den kommunala verksamheten
inom området budgetrådgivning och skuldsanering med anledning av den nya
skuldsaneringslagen.
Enligt regeringens mening är det av stor vikt att frågor angående
skuldsanering ges hög prioritet i det konsumentpolitiska arbetet. Frågan i
vilken utsträckning Konsumentverket efter uppbyggnadsskedet skall medverka vid
lagtillämpningen bör dock övervägas ytterligare i ljuset av att huvudansvaret
för lagens tillämpning ligger på andra aktörer. I den mån dessa också på sikt
vill anlita verkets tjänster - t.ex. i form av dataprogram eller
utbildningsinsatser - bör utgångspunkten vara att detta sker på marknadsmässiga
villkor.
Regeringen vill understryka det angelägna i att skuldsaneringslagen inom ett
par år utvärderas, så att man då kan få en uppfattning om lagens effekter och
därmed - i förekommande fall - underlag för eventuella justeringar av lagen.
Vad så gäller frågan om sekretess kan regeringen inledningsvis konstatera att
sekretessen i fråga om socialtjänsten regleras i 7 kap. 4 § sekretesslagen
(1980:100). Där stadgas att sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om
enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas
utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. I samband med
skuldsaneringslagens tillkomst uppmärksammades att det inte förekommer sekretess
i de fall när kommunala konsumentvägledare lämnar råd till enskilda i
budgetfrågor. De uppgifter som lämnas till vägledarna torde dock vara av samma
slag som de som lämnas i socialnämndens rådgivningsverksamhet. Med anledning
härav fann man att även sådana uppgifter om en enskilds personliga förhållanden
som förekommer i rådgivning som rör skuldsanering hos konsumentvägledare bör
omfattas av sekretess. Därför infördes ett nytt stadgande (7 kap. 35 §
sekretesslagen) som innebär att sekretess råder hos bl.a. kommunal
konsumentvägledare i ärende om skuldsanering för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående
lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte själva beslutet om
skuldsanering (prop. 1993/94:123 s. 164 f.).
Regeringen finner mot den angivna bakgrunden inte skäl att nu göra någon
ändring vare sig i socialtjänstlagens eller skuldsaneringslagens
sekretessbestämmelser.
6.12Konsumtionen och miljön
Regeringens bedömning: För att
konsumentpolitikens fjärde mål - om sambandet
mellan konsumtion och miljö - skall uppnås bör
sådana medel användas som kan leda till att
konsumtionen minskar belastningen på miljön.
Sådana medel kan vara bl.a. allmän miljöinforma-
tion, miljömärkning av varor samt åtgärder för att
underlätta hushållens sortering av avfall.
Kommittén: Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning (bet. s. 230 f.).
Remissinstanserna: En rad remissinstanser behandlar miljöfrågorna. Några
instanser stödjer kommitténs förslag. En del instanser menar att dessa inte är
tillräckliga (Konsument-Forum, Jordens vänner). Konsumentverket framhåller
vikten av att konsumenterna får information om produkter och system på ett
samlat sätt och menar att detta i sig är ett starkt motiv för att ge verket ett
uttalat ansvar för miljön. Jordens vänner anser att det inte räcker med att
främja konsumtion av mindre miljöskadliga varor, utan målet måste vara att
minska miljöbelastningen av konsumtionen. Konsument-Forum för ett liknande
resonemang och menar att konsumtionen är orsaken till miljöproblemen.
Naturvårdsverket instämmer i kommitténs bedömning att samarbetet mellan Konsu-
mentverket och Naturvårdsverket bör öka framöver. Dessutom anser verket att det
är ytterst angeläget för miljöarbetet att samhällets möjligheter att sprida
information om konsumtions- och livsstilsfrågor prioriteras.
Skälen för regeringens bedömning
Allmän miljöinformation m.m.
Genom information om varors olika miljöbelastning kan man uppmuntra användningen
av de mest miljöskonsamma alternativen. Regeringen anser därför att det är
angeläget att näringsidkarna lämnar upplysningar om miljökonsekvenserna av sina
varor. Också allmän utbildning i miljökunnande bidrar till att göra
konsumenterna medvetna om sambandet mellan konsumtion och miljö.
Väl underbyggd och seriös information om varors miljöpåverkan är avgörande för
att konsumenterna skall känna sig trygga i sina varuval och kunna åstadkomma en
reell förändring av beteendet med hänsyn till miljön. Den viktigaste
miljöinformationen till konsumenterna gäller energiåtgång, kemikalieanvändning,
livsstilsfrågor och risker med avfall. Men ett problem är att det kan vara svårt
att få fram djupgående kunskaper om varors miljöpåverkan. Det behövs större
kunskap om såväl kortsiktiga som långsiktiga miljö- och hälsoeffekter,
nedbrytbarhet m.m.
En av de viktiga punkterna i riksdagens energi- och miljöpolitiska beslut från
1991 är frågan om effektivare energianvändning. De generella ekonomiska
styrmedlen behöver kompletteras med mer direkta åtgärder, bl.a. information till
hushållen om sparmöjligheter. Företagen har ett grundläggande ansvar för en god
och vederhäftig information om sådana förhållanden som har angivits i det
föregående. Vidare har Konsumentverket bl.a. en viktig uppgift i att medverka
till utformningen av och informationen om energisnåla hushållsapparater.
Miljömärkning
Regeringen anser att en vederhäftig miljömärkning kan vara ett viktigt
hjälpmedel för den enskilde konsumenten när det gäller val av produkter.
Konsumenternas och företagens intresse av att handla miljöanpassade varor bör
tillmätas stor betydelse av producenter, importörer och distributörer. Förutsatt
att miljösymbolerna åtnjuter konsumenternas förtroende kan
miljömärkningssystemen utgöra ett viktigt bidrag till utvecklingen mot ett
kretsloppsanpassat samhälle.
Det förekommer i dag ett stort antal miljösymboler på marknaden, som i
varierande grad beaktar produkternas funktion och effekter på miljön (se avsnitt
4.6). För att marknaden skall fungera effektivt är det viktigt att konsumenterna
lätt kan få en korrekt uppfattning om vad miljösymbolerna står för. Efter hand
som antalet miljösymboler ökar finns det en risk för att konsumenterna får allt
svårare att överblicka marknaden. Vi anser därför att Konsumentverket
fortlöpande måste följa utvecklingen och pröva vägar att få till stånd
förbättrad information på området.
Källsortering
Genom att hushållen "vid källan" effektivt sorterar sitt avfall kan re-
sursanvändningen och miljöbelastningen minska. Hushållen bör enligt vår mening
därför uppmuntras att utnyttja system för källsortering. Hantering av avfall
omfattar åtgärder såväl före som efter köp. Riksdagen fattade år 1990 beslut om
att allt avfall som lämnas till slutbehandling fr.o.m. 1994 skall sorteras i
kategorier som möjliggör lämplig hantering och att förbränning och deponering av
osorterat avfall i allt väsentligt skall ha upphört vid utgången av år 1993.
Information om och svar på frågor om styrningen av avfallsströmmarna är en
angelägenhet för både central och lokal konsumentverksamhet. Konsumentverket bör
i samarbete med Naturvårdsverket skapa ökat utrymme för information och
utbildning på detta område.
Miljöargumentering i marknadsföring
Vilseledande miljöargument används ibland i marknadsföringen av produkter. Detta
kan på sikt leda till att miljömärkningen betraktas som ovederhäftig av
konsumenterna. Konsumentombudsmännen i de nordiska länderna har därför nyligen
utarbetat kriterier för bedömning av miljöargument i marknadsföringen i enlighet
med marknadsföringslagstiftningen.
Regeringen vill understryka att miljöargumenteringen i marknadsföringen måste
ligga på en etiskt hög nivå. Vi menar att denna fråga kommer att öka i betydelse
och att det är angeläget att Konsumentverket också ger hög prioritet åt
bedömningen av miljöargument i marknadsföringen.
7 Konsumentpolitikens aktörer
7.1 Inledning
Sammanfattning: De konsumentpolitiska medlen
har olika karaktär. Vissa är i princip
tillgängliga för var och en, exempelvis in-
formation och opinionsbildning. Andra, som
marknadskontroll och standardisering, är
förbehållna ett begränsat antal aktörer.
För vissa frågor är en lokal verksamhet
mest effektiv. För andra krävs insatser på
central nivå.
Slutsatsen blir att en effektiv
konsumentpolitik som skall tillgodose många
olika behov utformas bäst genom medverkan
från aktörer av olika slag.
De flesta frågor som gäller den enskilde
konsumentens individuella förhållanden kan
klaras av effektivast i hans eller hennes
närmiljö. En effektiv lokal verksamhet är
därför av största betydelse.
Den konsumentpolitik som vi har i dag kännetecknas av en samverkan mellan
olika aktörer. Givetvis står konsumenten själv - eller det enskilda hushållet -
här i centrum, i egenskap av den brukare eller marknadsaktör som
konsumentpolitiken ägnar sin uppmärksamhet. Men konsumenten eller det enskilda
hushållet är inte bara ett passivt objekt för detta intresse. Det är konsumenten
som genom sitt beteende ger signaler till marknaden som denna reagerar på.
Det ligger i sakens natur att det i första hand också är konsumenten själv som
reagerar och vidtar nödvändiga åtgärder när det uppstår problem. Typiskt sett
bör det ligga i intresset hos den näringsidkare som är konsumentens
handelspartner på en marknad att såväl han själv som konsumenten blir nöjd med
det ömsesidiga mellanhavandet. Och det naturliga är att konsumenten själv
reagerar gentemot näringsidkaren på ett eller annat sätt om han inte är nöjd,
exempelvis på grund av bristande information eller därför att han anser att det
finns skäl att reklamera ett fel.
Vid sidan om konsumenterna själva har företagen en huvudroll i
konsumentpolitiken. Det måste alltid i första hand vara ett ansvar för den
enskilda näringsidkaren eller näringslivet som kollektiv att komma till rätta
med sådana marknadsstörningar eller problem i övrigt som kan hänföras till
företagens eget beteende.
Historiskt är det i Sverige i första hand tre aktörer som har kommit att verka
inom konsumentpolitiken vid sidan om konsumenterna och näringsidkarna själva,
nämligen staten, kommunerna samt de frivilliga organisationerna.
Hur bör då rollfördelningen vara? Vi vill först erinra om att frågan inte
gäller att samhället skulle ålägga någon att vid sidan om staten ta ett ansvar
inom konsumentpolitiken. Det handlar om att peka på hur vi skulle vilja se
ansvaret fördelat under förutsättning att de berörda är beredda att ta detta, så
att konsumentpolitiken uppfyller höga krav på effektivitet.
En diskussion om rollfördelningen tar naturligen sin utgångspunkt i frågan om
vem som kan eller bör kunna förfoga över de konsumentpolitiska medel som har
redovisats tidigare (avsnitt 6).
Frågan om lagstiftning som konsumentpolitiskt medel behöver inte behandlas här
eftersom aktörsrollen är given. När vi har talat om ekonomiskt stöd har vi
avsett det förhållandet att samhället avsätter medel för att möjliggöra för
olika konsumentorgan m.fl. att driva en konsumentinriktad verksamhet. Detta
medel kan vi därför också lämna åt sidan här.
I en vid mening kan åtgärder för att främja ett enskilt hushålls tillgång på
varor och tjänster vidtas av i princip vem som helst. Men den företeelse som vi
har uppmärksammat särskilt när vi har behandlat detta konsumentpolitiska medel -
varuförsörjningen i glesbygd - har generell karaktär. Den utveckling som sker
här har i första hand att göra med handelns struktur och företagens eget
handlande, distributions- och kommunikationsförhållanden, befolkningsunderlag
samt hushållens beteende. Företeelsen har således komplex karaktär. Olika
åtgärder kan vidtas för att främja varutillgången i glesbygd. Här krävs i första
hand insatser i samverkan mellan näringslivet, staten och de berörda kommunerna.
Givetvis kan också andra aktörer - exempelvis enskilda konsumenter och
frivilliga organisationer - här liksom annars söka påverka utvecklingen genom
bl.a. opinionsbildning. Men ytterst är lösningen på det generella problem som vi
syftar på beroende av politiska beslut.
Vad så gäller forskning, varuprovning och annan utredningsverksamhet ter sig
aktörsfrågan något enklare. Sådan verksamhet kan i princip bedrivas av såväl
offentliga som privata organ, både inom ramen för och utanför statlig
myndighetsutövning och av exempelvis frivilliga organisationer. En sådan ordning
har också förekommit på konsumentområdet i Sverige under lång tid. Detsamma
(utom i vad avser myndighetsutövning) kan i viss mån sägas om utbildning i
konsumentfrågor. Men här måste man förstås skilja på sådan utbildning som är
obligatorisk och annan utbildning, t.ex. fortbildning. När det gäller utbildning
av det senare slaget finns ett utrymme för andra aktörer än det allmänna
skolväsendet.
Vi har tidigare ingående redogjort för informationsfrågornas betydelse inom
konsumentpolitiken och de olika aktörer som verkar och har verkat här (avsnitt
6.7). Sammanfattningsvis kan sägas att detta är ett område där det finns utrymme
för ett i princip obegränsat antal aktörer att verka.
Vad därefter gäller marknadsövervakning påminner vi om (se avsnitt 6.8) att vi
med detta uttryck avser en verksamhet med syfte att tillse att regler om varors
utformning, om marknadsföring och information m.m. efterlevs. Begreppet
innefattar myndighetsutövning gentemot berörda företag. Sådan verksamhet är i
princip förbehållen offentliga organ, vilket alltså innebär en begränsning av
kretsen av tilltänkta aktörer. Slutsatsen blir följaktligen att
marknadsövervakningen också fortsättningsvis i allt väsentligt måste vara en
statlig angelägenhet, utövad av statliga organ, som dock i viss utsträckning i
princip kan anlita andra aktörer (t.ex. de kommunala konsumentvägledarna) att
bistå i verksamheten. Det gäller däremot inte vad vi har betecknat som annan
s.k. producentpåverkan, dvs. försök att på informell väg påverka tillverkare och
andra att frivilligt anpassa produkter m.m. till konsumenternas önskemål. En
sådan verksamhet kan förstås bedrivas också av exempelvis
konsumentorganisationer.
Medverkan i det internationella standardiseringsarbetet är givetvis en uppgift
för den industri som tillverkar de produkter som berörs av standardiseringen.
Men samtidigt berör standardiseringen givetvis också avnämarna av de
standardiserade produkterna och därmed bl.a. konsumenterna. I och med den nya
harmoniseringsmetoden (New approach, se avsnitt 3.3) har staten intresse av att
även konsumenternas intresse av hälsa och säkerhet beaktas när man fastställer
standarder. Genom konsumentmedverkan i standardiseringsarbetet kan detta ske
under hänsynstagande till brukaraspekter. Här finns en viktig roll att spela
också i framtiden för såväl den statliga konsumentmyndigheten (se avsnitt 6.9)
som för frivilliga organisationer.
Frågan gäller sedan rollfördelningen för reklamationshantering, medling och
tvistlösning. Det ligger i sakens natur att reklamationshantering i mera snäv
mening måste utövas av den som en reklamation riktas till eller någon som han
anlitar. Också rollen för tvistlösning i egentlig mening - uppfattad som
bindande och verkställbara avgöranden av tvister - är given och lagd på de
allmänna domstolarna. Med tvistlösning i en vidare mening - innefattande
medlingsverksamhet - är det annorlunda, dvs. sådan verksamhet som innefattar
prövning av tvister med icke bindande rekommendationer om hur de bör lösas. Vid
sidan om Allmänna reklamationsnämnden finns olika privata, mer eller mindre
branschanknutna nämnder. Likaså spelar den kommunala konsumentverksamheten en
viktig roll på detta område. I princip hindrar inget att också andra aktörer
verkar här. Man skulle således mycket väl kunna tänka sig att frivilliga
organisationer etablerade sådan verksamhet, exempelvis på det lokala planet i
samverkan med handeln.
Vad så slutligen gäller rollfördelningen i fråga om skuldsanering måste man
skilja på olika situationer. En form av skuldsanering är den som sker inom ramen
för den skuldsaneringslag som trädde i kraft den 1 juli 1994. Här har
rollfördelningen slagits fast i lagen, med kommunerna, kronofogdemyndigheterna
och domstolarna som huvudaktörer i nu nämnd ordning. Men innan de två sistnämnda
aktörerna engageras måste konsumenten själv ha gjort ansträngningar att träffa
uppgörelser med sina borgenärer. I detta arbete kan han få råd och anvisningar
av kommunen. Men givetvis kan man tänka sig att han bistås också av andra, som
exempelvis en lokalt verkande förening med sådana uppgifter på sitt program. Och
självfallet kan vidare en verksamhet med skuldsanering som mål bedrivas även
utan direkt anknytning till lagen. Också i den situationen kan man identifiera
uppgifter som med fördel kan ligga på olika aktörer utanför den statliga eller
kommunala sfären.
Sammanfattningsvis innebär det som har anförts att det finns ett stort utrymme
för många olika aktörer i första hand på områdena för forskning, provning och
annan utredningsverksamhet, utbildning samt rådgivning, opinionsbildning och
annan information. På dessa områden finns i princip inga begränsningar i
möjligheterna för var och en att driva en verksamhet. Inom vissa ramar finns det
också utrymme för både offentliga och privata aktörer vad gäller standardisering
och skuldsanering.
Hur bör då ansvaret för insatser på dessa olika områden fördelas? Svaret på
den frågan bör enligt regeringens bedömning bl.a. vara beroende av om medlet i
fråga skall användas för att skydda kollektivet av konsumenter, kanske mera
långsiktigt, eller en enskild konsument i det individuella fallet.
Vår grundläggande syn är att framtidens konsumentpolitik bör utformas så att
den enskilda konsumenten, det enskilda hushållet, i största möjliga utsträckning
får erforderligt stöd av en aktör som står honom eller henne så nära som
möjligt, både geografiskt och på annat sätt. En konsumentpolitik som uttrycker
denna subsidiaritetsprincip bygger alltså på tanken att den konsument som inte
klarar av att lösa problem på egen hand - och inte heller med hjälp av sin nära
omgivning (familj och vänner) - är mest betjänt av att kunna få hjälp av någon
som är lätt tillgänglig. Det kan vara en kommunal konsumentvägledare, kanske
inom ramen för ett lokalt medborgarkontor. Det kan vara en lokal
konsumentorganisation eller en avdelning av en organisation med större
geografisk täckning.
När det sedan gäller mera generella konsumentpolitiska insatser, liksom
skyddet av ett större (icke lokalt) kollektiv av konsumenter, kommer det också i
framtiden att krävas insatser på central nivå. Vår bedömning är att en effektiv
lokal verksamhet också i framtiden kräver en praktisk uppbackning från statens
sida. Staten har också i övrigt en roll att spela när det gäller den mera
övergripande verksamheten. Men här finns också utrymme för andra aktörer,
exempelvis regionala eller rikstäckande organisationer. Givetvis kan också
lokala föreningar tänkas ägna sig åt frågor av mera generell konsumentpolitisk
karaktär.
Regeringens uppfattning är att en bred och mångsidig konsumentpolitisk
verksamhet med medverkan från många olika aktörer på lokal och central nivå bör
uppmuntras.
7.2 Konsumenten
Regeringens bedömning: Konsumenten är
konsumentpolitikens viktigaste aktör. Genom
sitt beteende påverkar han eller hon
marknaden. De flesta problem som uppkommer
löser konsumenten på egen hand eller i
samverkan med andra aktörer.
Fler kanaler bör öppnas för konsumenterna
att lämna information och utöva påverkan,
liksom för att få råd och stöd. Den konsument
som behöver hjälp utifrån bör i största möj-
liga utsträckning få det lokalt.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens
(bet. s. 202).
Remissinstanserna: Bara ett fåtal instanser har yttrat sig om den enskilda
konsumenten som aktör. LO anser att det är i hög grad producenternas och
distributörernas beteende på marknaden som avgör huruvida det är praktiskt
möjlighet för konsumenten att grunda sina val på rationella överväganden.
Verdandi menar bl.a. att kraven på konsumenten måste ställas i förhållande till
den enskilda konsumentens förutsättningar.
Skälen för regeringens bedömning: Marknadsekonomin innebär att det pågår en
fortlöpande dialog mellan näringsidkarna och konsumenterna. Konsumenterna ger
genom sitt beteende information om sina önskemål och marknaden anpassar sig
efter detta. I idealfallet fungerar allt utan friktioner. Så är det givetvis
också ofta i praktiken.
Men det fungerar inte alltid så smidigt. Problem av olika slag uppkommer, men av
varierande orsaker. Vi har berört detta tidigare (se bl.a. avsnitt 5.1).
Det är naturligt att problemen i första hand tas upp i dialogen mellan
konsumenterna och näringsidkarna, när det är möjligt. Konsumentpolitikens
utgångspunkt måste därför vara att i första hand konsumenterna själva reagerar
och vidtar åtgärder för att ta till vara sina intressen. Det är konsumenterna
själva som är bäst skickade att bedöma hur de på bästa sätt skall utnyttja sina
resurser. Åtskilliga konsumenter kan själva göra sina rättigheter gällande.
Konsumenterna kan också många gånger själva bedöma när varor och tjänster är
förenade med hälso- och säkerhetsrisker.
Men samtidigt finns situationer där den enskilda konsumenten varken själv
eller i samverkan med sin närmaste omgivning (familj, vänner) klarar av att reda
ut problem som uppstår. Vissa konsumentfrågor har dessutom över huvud ingen
anknytning till en relation mellan en konsument och en näringsidkare. De kan ha
att göra med balansförhållandena mellan konsumenter och näringsidkare på en
marknad, marknadsstrukturen eller allmänna bristföreteelser (knapphet på pengar
och varor osv.). Andra frågor kan uppkomma på grund av omständigheter som i
större eller mindre grad har att göra med konsumenternas subjektiva förhållan-
den: resurser, kunskaper och erfarenheter osv.
Vissa spörsmål kan ha generell räckvidd och beröra många konsumenter. De
behöver därför behandlas av en aktör med en sådan inriktning, t.ex. en myndighet
eller en frivillig organisation som verkar centralt. Andra frågor kan gälla
svårigheter som det enskilda hushållet har och som kan lösas endast genom att
hushållet får hjälp utifrån. Dessa omständigheter har också under lång tid varit
erkända och utgjort utgångspunkten för konsumentpolitiken.
En fungerande marknadsekonomi kräver kunniga, välinformerade och kritiska
konsumenter. Konsumentutbildning inom både det obligatoriska skolväsendet och
frivillig verksamhet är därför ett viktigt konsumentpolitiskt medel. Detsamma
gäller information av olika slag. Här är utrymmet stort för en samverkan mellan
olika slags insatser, alltifrån generell information om marknaden till
rådgivning till enskilda konsumenter. Vid regeringens genomgång tidigare av
konsumentpolitikens medel har vi betonat vikten av att den konsument som behöver
råd eller konkret hjälp i annan form i största möjliga utsträckning kan få det i
sin närmiljö. Vi fäster alltså stor vikt vid en lokal konsumentverksamhet. En
sådan kan spela också en helt annan roll, nämligen som kanal för den enskilda
konsumentens önskningar och åsikter. Den lokala verksamheten kan bidra till att
utveckla dialogen mellan näringsliv och konsumenter och därmed få
marknadsekonomin att fungera bättre.
7.3 Näringslivet
Regeringens bedömning: Som konsumenternas
handelspartner på marknaden utgör näringsidkarna
de viktigaste konsumentpolitiska aktörerna,
näst efter konsumenterna själva. Det är på
näringsidkarna som huvudansvaret bör ligga för
att spelreglerna på marknaden följs.
Näringslivets egenåtgärder bör därför också i
fortsättningen spela en avgörande roll för ett
fullgott konsumentskydd.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens
(bet. s. 296 f.).
Remissinstanserna: Konkurrensverket delar kommitténs uppfattning att
näringslivet bör öka sitt engagemang på konsumentområdet bl.a. på områden som
opinionsbildning, utbildning och rådgivning. Av en liknande uppfattning är
Finansinspektionen. ICA Förbundet ansluter sig till kommitténs synsätt
beträffande näringsidkarnas huvudansvar. I fråga om näringslivets egenåtgärder
biträder bl.a. Industriförbundet, SAF och Finansinspektionen kommitténs
uppfattning. Industriförbundet är dock inte fullt så optimistiskt som kommittén
i fråga om de närmaste årens utveckling av egenåtgärder. Av samma uppfattning är
SAF och Företagarnas Riksorganisation.
Skälen för regeringens bedömning: Ansvaret för att marknaden fungerar så
friktionsfritt som möjligt bör i första hand ligga på marknadsaktörerna själva.
Det innebär att företagen själva måste svara för att de produkter som de
tillhandahåller är säkra, att konsumenterna får god information och att de
spelregler som i övrigt gäller för marknaden efterlevs.
Näringslivet tar också i stor utsträckning ett sådant ansvar. Konsumenternas
behov av information om utbudet av varor och tjänster på marknaden tillgodoses
givetvis i stor utsträckning av de berörda företagen själva. Det alldeles
övervägande antalet reklamationer klaras av genom de berörda företagens egna
åtgärder. Och näringslivet har i samverkan under lång tid på olika områden
bedrivit en självreglerande och självsanerande verksamhet.
Det finns skäl att något beröra den konsumentpolitiskt betydelsefulla
verksamhet som går under namnet egenåtgärder. Med egenåtgärder avses åtgärder
som i systematiserad form vidtas av antingen ett enskilt företag, en grupp av
företag, en hel bransch eller näringslivet i sin helhet i syfte att utreda,
förebygga eller lösa problem i förhållande till konsumenter eller andra kunder.
Exempel på egenåtgärder är normbildning, övervakning av efterlevnaden av olika
normer, reklamationsregler, reklamationshantering, utarbetande av
standardformulär, informationssystem, utbildning, inrättande av
konsumentkontaktavdelningar hos företag samt produktutformning i enlighet med
säkerhetskrav.
Som exempel på organ som har inrättats för att ha hand om program för
egenåtgärder kan nämnas de tvistlösande nämnder m.m. som har upprättats i vissa
branscher (exempelvis på försäkringsområdet), Konsumenternas bankbyrå som ger
råd och annan information till allmänheten samt från marknadsföringens område
Marknadsetiska rådet och Etiska rådet mot könsdiskriminerande reklam (se vidare
bilaga 4). Egenåtgärderna bidrar till att förbättra marknadens sätt att fungera
och innebär att behovet av åtgärder från andra aktörer minskar.
Nära näringslivets egna program för egenåtgärder ligger det förhandlingssystem
som har vuxit fram. Det kännetecknas av att konsumenternas ställning förbättras
genom förhandlingar mellan konsumentföreträdare och näringsliv, vilket leder
till överenskommelser om normer och spelregler för t.ex. marknadsföring,
information och avtalsvillkor. Sådana överenskommelser efter förhandlingar är
ett typiskt nordiskt konsumentpolitiskt inslag.
Regeringens inställning är att en vidareutveckling av näringslivets program
för egenåtgärder är av största betydelse för framtidens konsumentskydd. Vi vill
också betona vikten av att sådana program införs och utvecklas på den lokala
nivån, gärna i samverkan med de lokala konsumentorganen (kommuner och frivilliga
organisationer).
Vi anser att den idé om en utveckling av konsumentpolitiken i samverkan mellan
näringsliv och konsumentintressen som egenåtgärdsprogrammen och
förhandlingssystemet uttrycker bör föras ut för att tjäna som modell på ett
vidare europeiskt plan. Om Sverige blir medlem i EU kommer naturliga kanaler att
öppnas för ett sådant inflytande. Detta ter sig särskilt angeläget i ljuset av
varu- och tjänstehandelns fortgående internationalisering. Man måste dock vara
uppmärksam på de konkurrensproblem som kan skapas.
Men det står samtidigt klart att näringslivet och konsumenterna inte ensamma
kan säkerställa att de konsumentpolitiska målen uppnås. Näringslivet kan
exempelvis bara i vissa begränsade hänseenden - t.ex. genom att använda etisk
marknadsföring och välbalanserade köpvillkor eller sälja produkter som håller
hög kvalitet - främja hushållens resursanvändning.
Det är dessutom inte givet var balanspunkten ligger mellan konsumenternas och
näringslivets berättigade intressen. Man måste erkänna att intressena kan vara
motstridiga och att det alltså kan finnas en konflikt mellan de båda parterna.
Vi syftar här inte bara på förhållandet mellan en enskild konsument och en
individuell näringsidkare. Givetvis förekommer också intressekonflikter mellan
kollektiva konsumentintressen och näringslivets intressen.
Konflikterna kan avse allt från frågan om behovet av lagstiftning på ett visst
område till en konkret tvist om huruvida en vara är behäftad med ett fel eller
ej, från frågan om konsumentkollektivets informationsbehov till en enskild
konsuments behov av budgetrådgivning eller skuldsanering.
Vissa konflikter kan undvikas genom intervention från andra aktörers sida. Som
exempel kan vi ta ett fall där konsumentorganisationer eller massmedia gör en
marknadsöversikt som kompenserar informationsbrister från de berörda
näringsidkarnas sida. Andra konflikter kvarstår kanske men kan lösas genom
ingripande från ett utomstående organ. Det är fallet när en tvist hänskjuts till
rättslig prövning. Vidare ligger ju vissa konsumentpolitiska medel, som
lagstiftning, marknadsbevakning (myndighetsutövning) och skuldsanering i
bestämda aktörers händer. Det måste alltså finnas andra
aktörer inom konsumentpolitiken än bara konsumenterna och näringsidkarna själva.
7.4 De frivilliga organisationerna
Regeringens bedömning: De frivilliga
konsumentorganisationerna kan kanalisera de
enskilda konsumenternas önskemål, intressen och
engagemang. De kan på så sätt påverka såväl
marknaden som morgondagens konsumentpolitik.
De bör också, framför allt på det lokala planet,
kunna bistå konsumenter som behöver hjälp.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens
(bet. s. 288 f.). På sikt önskar kommittén föra över mer av ansvaret inom
konsumentpolitiken till organisationerna (bet. s. 202-206, 328).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser som har yttrat sig i frågan,
däribland Konsumentverket, uttrycker samma uppfattning som kommittén. Statens
handikappråd anser inte att konsumentupplysning är en uppgift för frivilliga
organisationer. Naturvårdsverket betonar att myndighetsuppgifter inte skall
läggas på organisationer.
Skälen för regeringens bedömning: De frivilliga organisationerna har spelat en
viktig roll för konsumentpolitikens utveckling i Sverige. Det var sådana
organisationer som först började driva en konsumentverksamhet som har kommit att
innefatta sådant som forskning, provning och annan utredningsverksamhet,
utbildning, rådgivning, opinionsbildning och annan information, liksom medverkan
i standardisering. Det var också tack vare medverkan från föreningar som ägnade
sig åt konsumentfrågor som statliga organ kom att inrättas på området.
Det är organisationer av många olika slag som har konsumentfrågor på sina
program. Vi har belyst detta tidigare (se avsnitt 3.1). Till skillnad från en
del andra länder (t.ex. Storbritannien och Nederländerna) finns det i Sverige
ingen renodlad konsumentorganisation som på central nivå bevakar sina medlemmars
intressen på ett brett fält. Ursprungligen var det främst kvinnoorganisationer,
kooperativa föreningar och fackliga organisationer som uppmärksammade
konsumentfrågor. Vid sidan om dem har det bildats organisationer med uppgift att
bevaka sina medlemmars intressen som konsumenter på ett visst område, exempelvis
som bil-, villa- eller aktieägare eller som bankkunder. På senare år har det
också bildats lokala och regionala föreningar eller nätverk som tar upp
konsumentfrågor. Vidare har Sveriges Konsumentråd bildats som central
paraplyorganisation för organisationer med konsumentfrågor på sina program.
Organisationerna kan givetvis spela olika roller i konsumentpolitiken. Vissa
ser sin uppgift främst som opinionsbildande med inriktning kanske på mera
generella konsumentfrågor av intresse för många konsumenter. Andra åter
behandlar mera jordnära frågor med inslag av bl.a. rådgivning till sina
medlemmar.
De frivilliga organisationerna kan spela en viktig roll för utformningen av
den generella konsumentpolitiken genom att vara remissinstanser och debattfora.
De kan utgöra viktiga kanaler genom vilka konsumenterna själva kan ge signaler
om sin situation och sina uppfattningar. De kan också tjänstgöra som kanaler för
information till konsumenterna, både i generella frågor och i mera avgränsade.
Till sitt förfogande har de sådana medel som nämndes inledningsvis.
Frågan vilka mål de frivilliga organisationerna skall ha bestämmer de själva
och det gäller också valet av medel inom de givna gränserna. Bestämmande för
detta är i sin tur sådant som intresse och engagemang samt personella och andra
resurser.
Regeringen hoppas att de frivilliga organisationerna också kommer att spela en
aktiv roll i den framtida konsumentpolitiken, såväl centralt som på det lokala
planet.
Vi har tidigare understrukit betydelsen för den enskilde konsumenten av en
lokal konsumentverksamhet. Den kommunala verksamheten har stor betydelse för ett
gott konsumentskydd. Men vi ser gärna att den kompletteras med en verksamhet i
föreningslivets regi. Ett skäl är att det saknas kommunal verksamhet i flera
kommuner. I andra kommuner där det finns en konsumentverksamhet är den av
begränsad omfattning. En förening, ett nätverk e.d. med exempelvis
rådgivningsverksamhet skulle på sådana orter ge ett ökat konsumentskydd. Ett
annat skäl att bilda en organisation som tar upp konsumentfrågor är att ge
konsumenterna själva ett forum där de kan ge uttryck för sitt kunnande, sina
erfarenheter och sina åsikter. En utvidgning av en lokal verksamhet i
föreningslivets hägn kan stärka dialogen på det lokala planet mellan
konsumenterna och näringslivet. Den kan leda till ökat engagemang, en förstärkt
konsumentpolitisk debatt och ökade möjligheter för de enskilda konsumenterna att
utöva påverkan.
Regeringen vill främja utvecklingen av en lokal verksamhet i linje med vad vi
har anfört nu. En sådan kräver också i fortsättningen resurser för stöd till
konsumentorganisationer. Denna fråga återkommer vi till (avsnitt 8.5).
7.5 Kommunerna
Regeringens bedömning: Det är viktigt att den
kommunala konsumentverksamheten kan vid-
makthållas och utvecklas. Den bör också i
fortsättningen få stöd och viss vägledning av en
aktiv statlig konsumentpolitik.
Någon lagstiftning som ålägger kommunerna att
bedriva konsumentverksamhet bör inte införas.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén har bara i förbigående behandlat frågan om medborgarkontor (bet. s.
278-287).
Remissinstanserna: Konsument-Forum delar kommitténs uppfattning om en strävan
efter en utveckling inom konsumentområdet där samtliga aktörer har tydliga
roller, tar ett större ansvar och visar ett större engagemang. De flesta
remissinstanser delar i huvudsak kommitténs uppfattning om den kommunala
konsumentverksamheten. Dock anser bl.a. kommunerna i Motala och Skellefteå att
frågan om obligatorisk kommunal konsumentverksamhet bör utredas. Sveriges
Konsumentråd föreslår att staten köper tjänster hos kommunerna för
reklamationshantering, marknadsbevakning och problemuppfångning. Vidare föreslår
Piteå kommun ett direkt ekonomiskt stöd till kommunerna riktat mot de prio-
riterade områdena marknadsbevakning, reklamtionshantering och budgetrådgivning.
Malmö kommun menar att full kostnadstäckning skall erhållas från staten vid
utökade uppgifter.
En rad remissinstanser har uttalat sig om kommitténs förslag om att såväl
organisationer som näringsliv lokalt i ökad utsträckning engagerar sig i
konsumentverksamheten. Kommunerna i Gävle, Ånge, Sundsvall och Motala ställer
sig tvivlande till förslaget.
Allmänna reklamationsnämnden förklarar sig beredd att öka stödet till den
lokala verksamheten. Sölvesborgs kommun anser att en integrering av
konsumentverksamheten med verksamheten vid medborgarkontoren är ett bra sätt att
utveckla den lokala konsumentverksamheten.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har tidigare understrukit
betydelsen av att hushåll som behöver individuellt stöd kan få sådant i sin nära
omgivning. När en kommunal konsumentverksamhet började införas för drygt 20 år
sedan innebar det därför en betydelsefull förstärkning av konsumentskyddet.
Den kommunala verksamheten spelar enligt regeringens mening fortfarande en
mycket viktig roll på flera områden, särskilt när det gäller rådgivning och
annan information av betydelse för hushållens resursutnyttjande och
konsumenternas rättsliga ställning. Budgetrådgivningen, medling och tvistlösning
har således en viktig funktion. Varu- och serviceförsörjningsfrågor är ett annat
viktigt inslag. Det är naturligt att den kommunala verksamheten kan hämta viss
vägledning från de mål, medel och prioriteringar som gäller för konsumentverk-
samheten i statlig regi.
Vidare har den kommunala vägledningen en betydelsefull roll att spela gentemot
annan lokal konsumentverksamhet, exempelvis inom föreningslivets ram. Här bör en
samverkan kunna medföra ömsesidiga fördelar, liksom en samverkan med bl.a. den
lokala handeln. I detta sammanhang vill vi peka på utvecklingen mot ett
inrättande av lokala medborgarkontor. Enligt vår mening är det önskvärt att
kommuner med ett sådant kontor överväger en samordning av den kommunala konsu-
mentverksamheten med verksamheten vid medborgarkontoren.
När det gäller den rättsliga rådgivningen, liksom medlings- och tvist-
lösningsverksamheten, vill vi understryka vikten av att ett starkt stöd ges av
såväl Konsumentverket som Allmänna reklamationsnämnden.
Vikten av en kommunal verksamhet med inriktning på hushållens problem har
kommit att markeras ytterligare genom tillkomsten av den nya
skuldsaneringslagen. Samtidigt kan man inte bortse från att den kommunala
verksamheten enligt denna lag kan komma att dra resurser från andra
konsumentskyddande insatser på kommunal nivå. Regeringen anser att det finns
skäl att följa utvecklingen i detta hänseende, särskilt i ljuset av att
särskilda medel har anslagits engångsvis för administrationen av lagen på det
kommunala planet.
Ett par remissinstanser har föreslagit att den kommunala konsumentverksamheten
skall göras obligatorisk. Denna fråga har diskuterats också tidigare då regering
och riksdag behandlat det kommunala engagemanget på konsumentområdet och då
avvisats. När riktlinjerna för dagens konsumentpolitik drogs upp pekades som
skäl mot ett obligatorium bl.a. på den allmänna strävan att den statliga
styrningen av kommunernas verksamhet minskar. Vidare framhölls att de lokala
betingelserna kan vara starkt skiftande och behovet i fråga om konsumentverk-
samhet därför variera mellan olika kommuner. Slutligen framhölls att en
framgångsrik verksamhet förutsätter att kommunen själv är övertygad om värdet av
den (prop. 1985/86:121 s. 53).
Regeringen anser att dessa skäl mot ett obligatorium fortfarande är giltiga.
Kommunernas medverkan i konsumentpolitiken bör därför också i fortsättningen
bygga på frivillighet. Här bortses då från vad som följer av socialtjänstlagen
och skuldsaneringslagen.
Några remissinstanser tar upp frågan om statsbidrag till vissa delar av den
kommunala verksamheten. En remissinstans anser att staten skall betala
ersättning till kommunerna när den anlitar deras tjänster.
Som regeringen nyss anförde bör en kommunal konsumentverksamhet bygga på att
kommunen själv anser att en sådan skall bedrivas. Kommunen får därvid göra sina
prioriteringar för den frivilliga verksamheten inom de budgetramar som gäller.
Regeringen kan inte se något skäl att ge kommunerna särskild ersättning just på
detta område.
Saken ställer sig däremot annorlunda om staten begär bistånd av en kommun att
utföra en arbetsuppgift som i princip åvilar ett statligt organ. Vi har inga
invändningar mot att kommunen tar ut ersättning på sedvanliga villkor för detta.
Samtidigt måste erinras om att de kommuner som bedriver en konsumentverksamhet
alltsedan starten får omfattande stöd från i första hand Konsumentverket, både i
form av material och på annat sätt. Vi anser att detta är en lämplig ordning
också i framtiden. Men om en kommun tar upp frågan om ersättning från exempelvis
Konsumentverket för medverkan i en marknadsövervakning bör också det nu berörda
förhållandet beaktas.
7.6 Staten
Regeringens bedömning: Staten har ett
övergripande ansvar för spelreglerna på
marknaden och för att överträdelser av dem
beivras. Staten ansvarar också bl.a. för att de
åtaganden på konsumentområdet som följer av
Sveriges internationella förpliktelser
uppfylls.
En effektiv lokal konsumentverksamhet bör få
stöd av en aktiv statlig konsumentverksamhet.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens
(bet. s. 319).
Remissinstanserna: Statskontoret delar i stort kommitténs uppfattning om
statens roll. Industriförbundet anser att de viktigaste områdena för ett
statligt konsumentpolitiskt engagemang är myndighetsutövning, produktsäkerhet,
budgetrådgivning och skuldsanering. Av samma uppfattning är SAF och Företagarnas
Riksorganisation. Konkurrensverket anser inte att kommittén har tydliggjort
gränserna för konsumenternas ansvar å ena sidan och samhällets ansvar å den
andra. En effektiv konsumentpolitik kräver en tydlig ansvarsfördelning mellan
den enskilda konsumenten och staten.
Skälen för regeringens bedömning: Statens engagemang på konsumentområdet är
omfattande. Alltsedan 1940-talet har ett stort antal statliga institutioner
arbetat med konsumentfrågor. I dag verkar många sektorsmyndigheter för
konsumentskydd på sina ansvarsområden (se avsnitt 3.1). Konsumentverket/KO
bevakar konsumenternas ställning på ett brett och övergripande plan. Allmänna
reklamationsnämnden kompletterar verksamheten där med sin tvistlösande funktion.
Marknadsdomstolen har inrättats för att tolka och tillämpa bl.a. den marknads-
rättsliga konsumentskyddande lagstiftningen. Staten medverkar även i andra
konsumentskyddande organ såsom Konsumenternas Försäkringsbyrå och Konsumenternas
Bankbyrå. Staten har också utnyttjat eller främjat användningen av hela skalan
av de konsumentskyddande medel som regeringen har redovisat tidigare (avsnitt
6).
Frågan är då hur omfattande statens engagemang på konsumentområdet skall vara
och vilken inriktning det skall ha. Hur skall gränsen dras mellan den statliga
verksamheten och ansvarsområdet för andra aktörer?
Vi vill inledningsvis ange tre grundförutsättningar. Den första gäller de mål
för konsumentpolitiken som vi har förordat. Den andra gäller medlen. Den tredje
tar sikte på konsumentpolitikens aktörer.
Den framtida konsumentpolitiken måste inte bara ligga i linje med de mål som
ställs upp. Den måste utformas så att målen i rimlig utsträckning också uppnås.
Det står klart att ett främjande av hushållens möjligheter att utnyttja sina
resurser, liksom av konsumenternas rättsliga ställning och hälsa och säkerhet,
kräver betydande statliga insatser. Detsamma gäller främjandet av konsumenternas
intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling. Utan sådana
insatser går det enligt regeringens bedömning inte att uppnå målen för
konsumentpolitiken.
Sverige är vidare genom EES-avtalet förpliktat att driva en bred och aktiv
konsumentpolitik i linje med de mål som vi har föreslagit. För att detta skall
infrias krävs en statlig verksamhet.
Den andra grundförutsättningen gäller vilka medel som finns tillgängliga. Som
vi har utvecklat tidigare (avsnitt 6) är ju vissa roller givna här. Ansvaret i
fråga om lagstiftning och rättstillämpning är givet. Det är staten som förfogar
över medel som kan användas för ekonomiskt stöd (även om inget i princip
utesluter att även andra aktörer kan ge sådant). Även myndighetsutövningen
(marknadsbevakningen) är en statlig angelägenhet. Detsamma gäller delar av den
lagfästa skuldsaneringen.
När det däremot gäller de övriga medlen finns större utrymme för andra
aktörer, och staten har från formella utgångspunkter ingen självklar roll här.
Men det ligger samtidigt i sakens natur att vissa av dessa medel måste användas
för att den övriga verksamheten skall kunna utföras. Så kräver t.ex. en effektiv
myndighetsutövning hos Konsumentverket att provningar och annan
utredningsverksamhet utförs, exempelvis för att fastställa om vissa produkter
uppfyller gällande säkerhetskrav. Ett annat exempel kan tas från
standardiseringen. I formellt hänseende kräver denna möjligen ingen statlig
medverkan. Ett konsumentinflytande torde ofta i princip lika väl kunna ske
exempelvis via de frivilliga organisationerna. Teoretiskt skulle också den
verksamhet som bedrivs vid Allmänna reklamationsnämnden kunna bedrivas inom
ramen för en förening eller något annat privat organ, om det nu fanns intresse
och resurser. Men skall en verksamhet av sådant slag bedrivas effektivt torde en
viss statlig medverkan ändå krävas i praktiken.
Den tredje grundförutsättningen gäller aktörerna inom konsumentpolitiken. Vi
har tidigare (avsnitt 3.1) pekat på att den breda konsumentpolitik som finns i
Sverige i dag bygger på att det finns många olika aktörer som verkar på olika
nivåer, såväl centralt som lokalt. Vi anser att detta system bör vidareutvecklas
och vill därför främja tillkomsten av nya aktörer, särskilt på det lokala
planet.
Vår uppfattning är emellertid att en kraftfull lokal konsumentverksamhet i
kommunal regi eller i föreningslivets bygger på att staten ger en aktiv
uppbackning i form av bl.a. material och kunnande.
Nästa fråga är vilka medel som skall användas i den statliga verksamheten. Vi
bortser då från dem som är förbehållna staten ensam eller jämte någon annan
aktör. Vår principiella inställning är att det ytterst måste ankomma på de
statliga konsumentorganen själva att avgöra vilka medel som bäst kan användas
för att målen skall uppnås. Hela skalan av medel bör därför vara tillgänglig.
Men det betyder inte att de medel som staten utnyttjar också måste
tillhandahållas av staten själv. Provnings- och annan utredningsverksamhet köps
redan i dag in av bl.a. Konsumentverket från andra offentliga eller privata
organ. Detta förhållande kan enligt regeringens mening utvecklas. Vi återkommer
till detta då vi tar upp den statliga konsumentpolitikens organisation, kost-
nader och finansiering (avsnitt 8 och 9).
7.7 Andra aktörer
Regeringens bedömning: Också andra aktörer
spelar en betydelsefull roll inom
konsumentpolitiken, bl.a. som informatörer och
opinionsbildare. Det gäller exempelvis
dagspress, tidskrifter, radio och TV. Ett
brett konsumentpolitiskt engagemang är till
fördel för konsumentpolitiken.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens
(bet.s. 304).
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har anfört någon annan uppfattning.
Skälen för regeringens bedömning: Tidigare har framgått att åtskilliga av de
konsumentpolitiska medlen kan användas av vem som helst. Var och en som är
intresserad kan alltså spela en konsumentpolitisk roll - som debattör,
informatör, lärare, utredare osv. Många är också engagerade i sådana och andra
roller. Också i framtiden kommer inte minst dagspressen, olika tidskrifter,
radio och TV och andra media att spela en viktig roll både för en aktiv
konsumentpolitisk debatt och opinionsbildning och som spridare av information.
Ju bredare engagemanget för konsumentfrågor är, desto mer främjas konsumenternas
intressen.
8 Den statliga konsumentverksamhetens organisation m.m.
8.1 Utgångspunkter
Regeringens bedömning: Den statliga
konsumentpolitiken bör organiseras så att de
principer om mål och medel m.m. som har
förordats tidigare kommer till bästa uttryck i
praktiken. Organisationen måste också skapa
förutsättningar för en tydlig resultatstyrning
och för effektivitet.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens
(bet. s. 323-331, 349).
Remissinstanserna: TCO tillstyrker kommitténs förslag om en klarare
målstyrning av Konsumentverket från regeringens sida.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens uppfattning när det gäller den
statliga konsumentverksamhetens organisation tar sin utgångspunkt i vad som sägs
om styrningen av statlig verksamhet i 1994 års budgetproposition (prop
1993/94:100 finansplanen bil. 1 avsnitt 6) och samma års
kompletteringsproposition (prop. 1993/94:150 reviderad finansplan m.m. bil. 1
avsnitt 8).
I den reviderade finansplanen erinras om att 1988 års kompletterings-
proposition redovisade ett program för utvecklingen av styrningen av den
statliga verksamheten. En mål- och resultatorienterad styrning skulle etableras.
Målsättningarna för programmet kan sammanfattas i två begrepp, omprövning och
effektivitet. Förutsättningar skulle skapas för att omfördela resurser från
mindre prioriterade verksamheter till andra med högre prioritet. De nya
styrformerna skulle således leda till omprövningar och förändringar av statens
åtaganden. De skulle också medverka till bättre effektivitet och produktivitet i
offentlig verksamhet. Ambitionerna med resultatstyrningen var att all statligt
finansierad verksamhet skulle ställas inför ökade krav på resultat och effektivt
resursutnyttjande.
I 1994 års reviderade finansplan framhålls att den samhällsekonomiska
utvecklingen innebär att de mål som redovisades år 1988 har fått ökad betydelse.
Behovet av omprövning och förändring av statligt finansierad verksamhet har
blivit allt viktigare, liksom målet att öka effektiviteten. De ursprungliga
målen med resultatstyrningen ligger fast som utgångspunkt för det fortsatta
arbetet. Hänsyn måste tas, anförs det vidare, till de krav på besparingar som
aktualiseras av det ansträngda budgetläget. Resultatstyrningen bör leda till en
tydligare rollfördelning mellan riksdag, regering och myndigheter och en klarare
ansvarsfördelning mellan staten, kommunerna, organisationer och enskilda. Det
skapar förutsättningar för en effektiv styrning av de verksamheter som staten
finansierar.
I den reviderade finansplanen framhålls vidare att förmågan att formulera mål
för olika verksamheter är av avgörande betydelse för resultatstyrningen. I
alltför stor utsträckning bedrivs statligt finansierad verksamhet fortfarande
utifrån tradition och beslut som fattades för lång tid sedan. Det krävs en
kontinuerlig omprövning av det offentliga åtagandet och målen för all statligt
finansierad verksamhet.
Slutligen påpekas att de som är ansvariga för att bedriva en verksamhet också
normalt skall svara för redovisning av resultaten. Verksamheten måste således
återrapporteras i resultattermer. Redovisningen av resultaten samt uppföljningar
och utvärderingar måste användas vid riksdagens och regeringens prövning av
verksamheten.
I 1994 års finansplan framhålls att utvecklingen från detaljstyrning av
verksamhet som bedrivs i myndighetsform till mål- och resultatstyrning inskärper
behovet av att staten, som ägare av de statliga tillgångarna, utövar en aktiv
styrning. Tydliga krav på resultat måste riktas till verksamhetsansvariga och en
ändamålsenlig uppföljning och kontroll måste ske av att verksamheten har
genomförts i enlighet med statsmakternas intentioner.
De riktlinjer för den framtida konsumentpolitiken som regeringen har lagt fram
i förevarande proposition har utarbetats i linje med uttalandena i 1988 års
kompletteringsproposition och 1994 års finansplan och reviderade finansplan.
Förslaget innebär att tydligare mål än i dag ställs upp för konsumentpolitiken.
Vi har inskärpt att ingen statligt finansierad verksamhet skall bedrivas som
inte siktar mot målen. Vi har angivit prioriteringsgrunder och ställt upp ett
väsentlighetskrav för att ytterligare stärka målstyrningen och skapa
förutsättningar för omprioriteringar. Vidare har vi inventerat och redovisat
konsumentpolitikens medel och diskuterat förhållandet mellan mål och medel. Vi
har därvid betonat vikten av att rätt medel väljs när en konsumentpolitisk fråga
skall lösas. Slutligen har regeringen också behandlat konsumentpolitikens
aktörer och deras roller och sökt klargöra deras olika ansvarsområden.
Syftet med regeringens förslag är få till stånd en konsumentpolitik som är
målinriktad, resultatorienterad och effektiv. Härmed skapas förutsättningar inte
bara för att de statliga medlen utnyttjas på bästa sätt. Det ger också det
bästa underlaget för ett gott konsumentskydd, som kan tjäna som föredöme och
inspirationskälla för vår omvärld.
När regeringen nu redovisar sin syn på riktlinjerna för den statliga
konsumentverksamhetens organisation sker det i samma anda. Också här gäller de
utgångspunkter som vi nyss har redovisat.
8.2 Myndigheter m.m.
Regeringens bedömning: Konsumentverket bör också
i fortsättningen vara central
förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor, med
ansvar för både myndighetsutövning och annan
konsumentverksamhet. Frågan hur gränsen skall
dras mellan Konsumentverket och andra myndig-
heter med konsumentverksamhet bör utredas.
Konsumentombudsmannen och Konsumentverket bör
även i fortsättningen utgöra en gemensam
myndighet.
Regeringen kommer att i särskild ordning
utreda vilka myndigheter och andra organ som i
första hand bör ansvara för bevakningen av och
informationen i konsumentfrågor på nyligen av-
reglerade marknader.
Kommittén: En majoritet i kommittén föreslår att Konsumentverket i framtiden
bara skall ansvara för uppgifter som har karaktär av myndighetsutövning. Den
verksamhet som verket i dag bedriver därutöver bör föras över till en ny
myndighet "Konsument Sverige"
(bet. s. 329-330, 332-346). KO och Konsumentverket skall också i fortsättningen
utgöra en myndighet (bet. s. 7). Vidare bör staten ta initiativ till att inrätta
ett privatekonomiskt institut (bet. s. 228).
En minoritet i kommittén anser att Konsumentverket i allt väsentligt bör ha
samma ansvar i framtiden som i dag och att någon uppdelning av verksamheten på
flera myndigheter inte bör ske (bet. s. 341-344, 361-365). En ledamot anser att
staten bara bör svara för sådan verksamhet som är myndighetsutövning (bet. s.
370 f.).
Kommittén föreslår vidare att det tillsätts en konsumentpolitisk beredning
under det departement som ansvarar för konsumentfrågor. Departementet i fråga
bör vidare ha ett starkare samarbete med andra departement som ansvarar för
konsumentfrågor (bet. s. 349).
Kommittén föreslår dessutom att en särskild översyn görs av förhållandena
mellan olika myndigheter som har uppgifter på konsumentområdet (bet. s. 351).
Slutligen diskuterar kommittén också vilken myndighet som skall bevaka
konsumentfrågorna på avreglerade områden (bet. s. 209 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig motsätter sig
att konsumentverksamheten delas upp på två myndigheter. Ett fåtal delar
majoritetens uppfattning i den delen.
Några instanser, bl.a. Grossistförbundet Svensk Handel, anser att
Konsumentverkets uppgifter bör renodlas till myndighetsuppgifter.
Några instanser stödjer tanken på att ett privatekonomiskt institut inrättas,
däribland Finansinspektionen och Posten. En motsatt uppfattning redovisas av
bl.a. Pensionärernas Riksorganisation (PRO), Konsumentverket och LO.
Bara ett fåtal remissinstanser har uttalat sig i frågan om KO bör utgöra en
självständig myndighet. Marknadsdomstolen har ingen invändning mot kommitténs
ståndpunkt att den nuvarande ordningen kan godtas. Konkurrensverket framhåller
att rättssäkerhetsskäl talar för att Konsumentverket inte bör ha bemyndigande
att utfärda bindande föreskrifter, om KO även fortsättningsvis skall ingå i
verket.
Bl.a. Statskontoret, PRO och LRF tillstyrker förslaget att inrätta en
konsumentberedning.
Industriförbundet, Vägverket, Boverket och NUTEK är positiva till att en
särskild översyn görs av förhållandena mellan myndigheterna på konsumentområdet.
Konsumentverket anser det inte befogat med en särskild översyn med motiveringen
att några gränsproblem inte påvisats.I fråga om ansvaret för bevakningen av
konsumentförhållandena på avreglerade områden anför Konsumentverket att det av
resurs- och kompetensskäl knappast är möjligt för konsumentmyndigheten att be-
vaka konsumentintresset när det gäller kvaliteten hos förut offentliga tjänster
på avreglerade marknader. I första hand bör myndigheter som ansvarar för
tillsynen inom respektive område bevaka följderna av avregleringarna för de
enskilda konsumenterna. Industriförbundets ställning är i huvudsak densamma. TCO
anser däremot att Konsumentverket skall bevaka avreglerade områden, t.ex.
allmänna kommunikationer, teletjänster och sophämtning.
Skälen för regeringens bedömning
En eller två myndigheter
Det resonemang som vi har fört tidigare innebär att staten också i framtiden bör
ta ett ansvar inom konsumentpolitiken. Ingen i kommittén eller av
remissinstanserna har heller föreslagit något annat. Vi har tidigare givit
tillkänna att staten bör ta ansvar inte bara för uppgifter som utgör
myndighetsutövning eller har direkt samband med sådan. Som exempel på annan
verksamhet har vi nämnt produktsäkerhet - däribland medverkan i de europeiska
standardiseringsorganen - och hushållsekonomiska frågor, exempelvis
budgetrådgivning.
Det huvudsakliga skäl som kommittén anför för sitt förslag i organi-
sationsfrågan är att rollerna skulle tydliggöras på ett bättre sätt än i dag om
myndighetsutövningen ligger på en myndighet och övrig verksamhet, bl.a.
opinionsbildning, på en annan.
Regeringen delar uppfattningen att det är viktigt med en klar avgränsning av
det statliga engagemanget. Likaså bör det tydligt framgå vad detta består i och
var gränserna för det går. Vi har nyss redovisat också andra utgångspunkter för
övervägandena i organisationsfrågan.
Om kommittémajoritetens förslag att bilda en ny myndighet med ansvar för
uppgifter som inte är myndighetsutövning skulle genomföras innebär det att den
situation skulle uppstå som fanns före sammanslagningen år 1975 av dåvarande
Konsumentverket med dåvarande Konsumentombudsmannens verksamhet. Ett av de
viktigaste skälen till sammanslagningen var att de marknadsrättsliga lagar som
KO hade att tillämpa krävde utredningsverksamhet av det slag som fanns på Konsu-
mentverket. Det ansågs därför av statsfinansiella, effektivitets- och andra skäl
mest förnuftigt att låta utredningsverksamheten och lagtillämpningen ligga i
samma myndighet.
Också i dag kräver lagtillämpningen stöd i annan utredande verksamhet.
Situationen på Konsumentverket skiljer sig här inte från vad som gäller för
andra myndighetsutövande myndigheter. Det är inte självklart att den utredande -
stödjande - verksamheten skall utföras av det myndighetsutövande organet självt.
Det är inte ovanligt att en sådan myndighet får bidrag till sitt
utredningsunderlag utifrån. Så är det för övrigt också med Konsumentverket, som
får eller köper provnings- och andra utredningsinsatser från annat håll.
Kommittémajoriteten synes främst av principiella skäl anse att man bör skilja
på myndighetsutövning och annan verksamhet för att tydliggöra gränsdragningen
mellan olika verksamheter och ansvarstaganden.
Mot detta kan två invändningar göras, en praktisk och en principiell. För det
första kan förhållanden av ekonomisk och kompetens- och effektivitetsmässig art
göra att det mest förnuftiga är att viss utredningsverksamhet kan utföras av det
myndighetsutövande organet självt. Hur det förhåller sig med Konsumentverket på
den punkten har inte närmare redovisats av kommittén. Av betänkandet framgår
dock att Konsumentverket har mycket god utredningskompetens på vissa områden,
t.ex. i fråga om leksakers säkerhet. Går man på kommitténs linje skulle denna
givetvis försvagas. Det kan inte uteslutas att det skulle vara till nackdel för
myndighetsutövningen. Det är inte utrett i vad mån den utredningskompetens som
verket förfogar över och som behövs för myndighetsutövningen finns att tillgå på
annat håll.
För det andra är frågan var gränsen går mellan myndighetsutövning och annan
verksamhet ingalunda självklar utan i själva verket problematisk (något som
belyses av Högsta domstolens dom, som redovisas i Nytt Juridiskt Arkiv 1987 s.
535; frågan gällde bl.a. om Konsumentverkets distribution av ett pressmeddelande
var myndighetsutövning, vilket två justitieråd ansåg, medan tre var av motsatt
uppfattning). Någon analys av var gränserna går mellan myndighetsutövning och
annan verksamhet på Konsumentverket har kommittén inte heller redovisat.
Som skäl för en delning av Konsumentverket har kommittén bl.a. anfört att
information/opinionsbildning bör särskiljas från myndighetsutövningen och främst
skötas av Konsument Sverige, frivilliga konsumentorganisationer och massmedia.
Som regeringen tidigare har påpekat ligger det emellertid i sakens natur att
även Konsumentverket kan ge offentlighet åt sina synpunkter inom ramen för
verkets mål och med beaktande av kraven på saklighet och opartiskhet (se avsnitt
6.7 om opinionsbildning).
Med hänvisning till vad vi har anfört nu är vi inte övertygade om att en
uppdelning av Konsumentverket på det sätt som kommitténs majoritet har
föreslagit skulle skapa den tydlighet som i och för sig är eftersträvansvärd.
Som somliga remissinstanser har påpekat kan en sådan förändring i stället skapa
otydlighet i fråga om vilken av de två myndigheterna - Konsumentverket eller
"Konsument Sverige" - som ansvarar för en viss fråga eller verksamhet.
Vår bedömning är dessutom att inrättandet av en ny myndighet riskerar att öka
kostnaderna för den statliga konsumentpolitiken utan att ge
effektivitetsvinster. Vi är därför inte beredda att föreslå att ansvaret för den
statliga konsumentpolitiken delas upp på det sätt som kommittén har föreslagit.
Konsumentverket bör således också i framtiden ha det samlade, övergripande
ansvaret för konsumentpolitiken. Därutöver bör Allmänna reklamationsnämnden
svara för en reklamationsverksamhet av det slag som bedrivs i dag.
Det synsätt som vi har redovisat nu betyder emellertid inte att just den
provnings- och övriga utredningsverksamhet som bedrivs på Konsumentverket i dag
måste ligga där också i framtiden. Vi återkommer till den frågan i samband med
diskussionen om Konsumentverkets organisation.
Institut för privatekonomi
Kommitténs majoritet har föreslagit att ett institut för privatekonomi skall
inrättas. Regeringen anser att förslaget inrymmer en intressant ansats. Vi delar
uppfattningen att det är viktigt att främja forsknings- och utvecklingsarbete på
privatekonomins område. Frågan är emellertid om den bästa organisatoriska
lösningen för att åstadkomma detta ligger i att det inrättas ett särskilt
institut i statlig regi. De hushållsekonomiska frågor som skulle omfattas av ett
sådant arbete innefattas delvis i de uppgifter som Konsumentverket också i
framtiden har att utföra. Redan av det skälet anser vi att det forsknings- och
utvecklingsarbete som bör komma till stånd genom statlig finansiering bör
bedrivas inom ramen för eller i varje fall i nära anknytning till verkets arbete
på det hushållsekonomiska området, exempelvis vad gäller sådant som utarbetande
av underlag för budgetrådgivning ("Matkorgen" m.m.) och skuldsanering.
Gränsen mellan Konsumentverket och andra myndigheter m.m.
Som vi har framhållit tidigare (avsnitt 3.1) ansvarar åtskilliga myndigheter för
konsumentpolitiska uppgifter inom sina respektive sakområden. Som exempel kan
nämnas Socialstyrelsen, Glesbygdsmyndigheten, Läkemedelsverket och
Livsmedelsverket. Denna ordning bör enligt vår mening i princip bestå också
framöver. Men vi anser att frågan var gränsen skall gå mellan sådana myndigheter
och Konsumentverket bör utredas närmare. Regeringen avser att genomföra en sådan
analys i samband med det kommande budgetarbetet. Även frågan om att inrätta en
särskild konsumentberedning kommer att tas upp då.
Kommittén behandlar också frågan huruvida KO-funktionen också i framtiden
skall ligga hos Konsumentverket. Det argument som framför allt kan anföras för
en uppdelning är att KO vid Marknadsdomstolen kan åberopa regler som han själv i
sin egenskap av generaldirektör för Konsumentverket har utarbetat. Regeringen
anser dock inte att den nuvarande ordningen har visats vara behäftad med sådana
brister att den bör ändras.
Ansvaret på avreglerade områden
Som vi förut har berört (avsnitt 4.4) kan olika konsumentfrågor aktualiseras på
grund av avregleringen. En grundläggande fråga är konsumenternas behov av
information.
Också på avreglerade områden måste företagen själva bära huvudansvaret för att
de uppträder inom ramen för det marknadrättsliga regelverket. Det finns dock en
särskild risk att aktörerna på en nyligen avreglerad marknad på grund av
bristande vana handlar i strid med de spelregler som gäller. Detta ökar behovet
av vederhäftig och tillräcklig information till konsumenterna om enskilda varor
och tjänster samt om vart man vänder sig med frågor och klagomål.
Det vi har sagt nu gäller även frågor som rör myndighetsinformation till
konsumenter och andra. Regeringen anser att det ligger närmast till hands att
den sektorsmyndighet som är närmast berörd bevakar de särskilda konsumentfrågor
som avregleringen kan aktualisera, inklusive informationsfrågorna. Men det står
inte alltid klart vilken myndighet som är närmast berörd. Regeringen kommer
därför att i särskild ordning utreda vilka myndigheter och andra organ som i
första hand bör ansvara för bevakningen av och informationen i konsumentfrågor
på nyligen avreglerade marknader.
8.3 Konsumentverket
Regeringens bedömning: Konsumentverkets
organisation bör anpassas till de nya målen
för konsumentpolitiken. Men det ankommer på
verket självt att besluta hur organisationen
skall se ut.
Verket bör också i framtiden ledas av en
styrelse. Förutsättningarna att privatisera
eller på annat sätt få till stånd en själv-
finansiering av provnings- och förlagsverk-
samheten bör utredas.
Kommittén: Kommittén anser att Konsumentverket skall indelas i fyra avdel-
ningar med en stabsfunktion för beredning av föreskrifter, liksom kontakter
gentemot EES/EU i utveckling av regelsystem. En avdelning skall svara för
produktsäkerhet. Två avdelningar skall svara för vad som kallas för rättslig
marknadsbevakning. Därtill kommer en avdelning för personal och ekonomi (bet. s.
335). En minoritet vill behålla Konsumentverket i dess nuvarande form (bet. s.
341).
Vad gäller Råd & Rön förordar kommittén en självständig ställning i form av en
ekonomisk resultatenhet med en ledning som består av en chefredaktör/ansvarig
utgivare och ett redaktionellt råd (bet. s. 309 f.).
Kommittén föreslår att konsumentmyndighetens förlagsverksamhet utvecklas genom
att den ges en mer affärsmässig profil och marknadsförs ytterligare (bet. s.
310-312).
Remissinstanserna: TCO delar kommitténs uppfattning att de senaste årens
utveckling, framförallt internationaliseringen av konsumentpolitiken och
avregleringen, ställer Konsumentverket inför nya uppgifter som kan motivera en
organisatorisk översyn.
Remissinstanserna har inte direkt uttalat sig om Konsumentverkets interna
organisation. Vad så gäller Råd & Rön anför Konsumentverket att tidningen i
praktiken redan är en egen resultatenhet. Verket avvisar kommitténs förslag om
ett redaktionellt råd för Råd & Rön eftersom den då skulle kunna uppfattas som
mindre självständig och därmed mindre trovärdig. De flesta instanser som har
yttrat sig i denna del anser att tidningen fyller ett behov som kanal för
opartisk konsumentinformation. TCO framhåller att Sverige är en liten marknad
och att det därför är svårt att göra Råd & Rön självbärande på samma sätt som
motsvarande konsumenttidningar i USA och Storbritannien. Konsumentverket anser
att kommitténs förslag rörande övriga publikationer (förlagsproduktionen) är
alltför allmänt hållna för att kunna läggas till grund för nya beslut av
statsmakterna. Marknadsdomstolen menar att information om utvecklingen på det
rättsliga området, inte minst när det gäller det internationella samarbetet, får
betraktas som en uppgift för det offentliga. Industriförbundet menar att
Konsumentverkets informations-, utbildnings- och förlagsverksamhet bör begränsas
till sådana ämnen som kan hänföras till myndighetsutövning, produktsäkerhets-
arbete i vidare mening samt budgetrådgivning och skuldsanering.
Skälen för regeringens bedömning: Utgångspunkterna för den framtida
organisationen av Konsumentverket måste vara de som vi har beskrivit tidigare
(avsnitt 8.1). Hänsyn måste också tas till förordningen (1993:134) om
myndigheters årsredovisning och anslagsframställning. Denna föreskriver att en
myndighets verksamhet skall delas in i verksamhetsgrenar och redovisas per
verksamhetsgren. För varje verksamhetsgren skall det finnas verksamhetsmål.
Verksamhetsmålen skall ha sin grund i de övergripande mål för verksamheten eller
samhällssektorn som beslutats av riksdagen och regeringen.
Den statliga konsumentverksamheten måste organiseras så att de mål som vi har
föreslagit kan uppnås på bästa sätt. Det skall vidare vara möjligt att avläsa
resultatet av verksamheten i förhållande till varje mål. Därav följer att
organisationen också måste vara redovisningsmässigt överskådlig. En
ändamålsenlig uppföljning och kontroll skall kunna göras av att verksamheten
genomförs enligt statsmakternas intentioner.
Konsumentverkets nuvarande organisation tillkom år 1986. Den är uppbyggd efter
följande åtta s.k. huvudområden: mat och dagligvaror, boende, transporter,
provning, hushållsekonomi, distribution, lokal verksamhet samt utbildning.
Dessa huvudområden är fördelade på fem enheter (byråer). Härutöver finns bl.a.
en särskild enhet för KO-funktionen (KO-sekretariatet) samt en administrativ
byrå.
Sedan år 1992/93 redovisar Konsumentverket sin verksamhet i åtta
verksamhetsgrenar, som dock inte sammanfaller med de åtta s.k. huvudområdena. De
åtta verksamhetsgrenarna är: utredning/utveckling/ forskning,
provning/metodutveckling, utbildning, lokal verksamhet, förlagsproduktion, Råd &
Rön, rättslig marknadsbevakning (tillämpning av lagar) samt internationell
verksamhet.
Som synes följer Konsumentverkets organisation i dag inte uppdelningen i
verksamhetsgrenar. Den är inte heller utformad så att det av organisationen går
att utläsa hur verksamheten är indelad för att möta de två mål som för
närvarande gäller för konsumentpolitiken ("att stödja hushållen i deras strävan
att effektivt utnyttja sin resurser" och "att stärka konsumenternas ställning på
marknaden"). Av de åtta s.k. huvudområden som styr organisationen är de tre
första konsumtionsområden (mat och dagligvaror, boende och transporter), tre
andra är medel (provning, distribution och utbildning), ett är en blandning av
aktör och medel (lokal verksamhet) och ett annat en övergripande konsumtions-
aspekt (hushållsekonomi). Detta senaste huvudområde svarar bäst mot det första
målet.
Den indelning som verket har i verksamhetsgrenar är inte heller anpassad till
målen för verksamheten. Den är i stället i huvudsak medelsanknuten.
Den organisation och den indelning i verksamhetsgrenar som finns i dag gör
verksamheten svåröverskådlig. Genom att varken organisationen eller
verksamhetsgrenarna är målanpassade är det svårt att avläsa resultatet av
verksamheten. Det är också svårt att se hur förhållandet är mellan mål och
medel, dvs. att utläsa vilket medel som används för olika åtgärder som siktar
mot respektive mål.
Riksdagen har nyligen, på grundval av regeringens proposition om
förvaltningsmyndigheternas ledning, beslutat att myndigheterna själva i normala
fall skall få bestämma sin inre organisation (prop. 1993/94:185, bet. 1993/94:KU
42, rskr. 1993/94:381). Det ankommer i linje med detta på Konsumentverket att
besluta om en organisation som på bästa sätt kan förverkliga en konsumentpolitik
med den inriktning som vi har föreslagit. Regeringen har erfarit att verket
under våren 1994 inlett arbetet på en förändrad organisation därför att den
nuvarande inte är ändamålsenlig. Vi förutsätter att en omorganisation sker med
utgångspunkt i den inriktning av konsumentpolitiken som föreslås här.
En annan fråga, som också behandlades av riksdagen i det nyss angivna ärendet,
är om myndigheter såsom Konsumentverket i framtiden skall vara ett
enrådighetsverk eller ledas av en styrelse. Regeringens förslag, som antogs av
riksdagen, innebär att en myndighet normalt skall ledas av en enrådig chef. Men
om det finns vägande skäl kan en myndighet ledas på annat sätt.
Grunden för att enrådighetsverk normalt är att föredra är att den ger
regeringen de bästa möjligheterna att styra myndigheterna strategiskt, samordnat
och effektivt. Dessa skäl talar onekligen för en sådan ordning också för
Konsumentverkets del.
En annan omständighet talar emellertid för en annorlunda modell. Chefen för
Konsumentverket är i dag också KO. Konsumentverket har bl.a. i uppgift att
meddela tillämpningsföreskrifter till olika författningar som exempelvis
prisinformationslagen och sådana som tillkommit som en följd av EES-avtalet
(t.ex. om leksakers säkerhet). Tillämpningsföreskrifterna gäller bl.a.
information, marknadsföring och andra frågor, som i sista hand kan komma att
prövas av Marknadsdomstolen. Detta innebär i praktiken att chefen för
Konsumentverket hittills som ordförande i verkets styrelse har kunnat medverka i
beslut om författningar som han i sin egenskap av KO därefter kan åberopa vid
Marknadsdomstolen och som denna i sin tur i princip kan känna sig bunden av.
Denna ordning har kritiserats på just den grunden. Som vi har framhållit
tidigare anser regeringen dock inte att förhållandet i fråga har visats vara
behäftat med sådana brister att det bör ändras (avsnitt 8.2; se också prop.
1992/93:111 s. 33 f.).
Men om Konsumentverket förvandlas till en enrådighetsmyndighet uppkommer
däremot en identitet mellan den som beslutar om föreskrifter och den som
åberopar dem vid Marknadsdomstolen. Med tanke på de principiella invändningar
som har rests redan mot gällande ordning anser regeringen att en sådan
förändring inte bör genomföras.
I proposition 1993/94:185 anför regeringen att det alternativ till
enrådighetsverk som närmast bör övervägas är en styrelse med totalt ansvar för
verksamheten inför regeringen. Styrelsen har, som högsta beslutande organ, att
inför regeringen svara för myndighetens verksamhet enligt de mål som regeringen
satt upp. Styrelsens uppgift bör främst vara att ta ansvar för den övergripande
och långsiktiga planeringen. Andra viktiga uppgifter för styrelsen är
uppföljning, omprövning och effektivisering av verksamheten. Myndighetschefens
uppgift blir att ansvara för den löpande verksamheten enligt de direktiv och
riktlinjer som styrelsen utfärdar (prop. s. 14).
Mot bakgrund av vad vi har anfört anser regeringen att Konsumentverket också i
framtiden bör ledas av en styrelse. Styrelsens uppgifter, omfattning och
sammansättning bör övervägas närmare när ställning har tagits till bl.a.
frågorna om provnings- och förlagsverksamhetens placering i framtiden.
Regeringen går nu över till att behandla vissa särskilda frågor som har tagits
upp av kommittén eller remissinstanserna. Den första gäller förlagsverksamheten.
Konsumentverket har i dag en omfattande förlagsverksamhet som omfattar allt från
handböcker och liknande publikationer till broschyrer och faktablad. Skrifter av
det förstnämnda slaget tar man betalt för, medan däremot exempelvis vissa
broschyrer delas ut gratis. Man ger också ut tidningen Råd & Rön, som för
närvarande har ca 170 000 prenumeranter och enligt uppgift läses av omkring 500
000 personer.
Förlagsverksamheten är ett viktigt inslag i konsumentpolitiken. Den utgör i
vissa delar redan i dag ett nödvändigt stöd för den kommunala
konsumentverksamheten och den bör på motsvarande sätt kunna bistå en utbyggd
lokal verksamhet i föreningslivets regi.
De förlagsprodukter som ges ut är som framgått av olika karaktär. Vissa är
sådana som är självfinansierande och i princip skulle kunna ges ut av någon
annan förläggare. Andra skrifter ges ut utan full kostnadstäckning, inom ramen
för verkets allmänna informationsansvar.
Regeringen anser att Konsumentverket bör se över förlagsverksamheten i syfte
att dels få den i linje med de mål och prioriteringar som vi har föreslagit,
dels se vilka företagsekonomiska vinster som kan göras genom olika åtgärder,
exempelvis ändrad utgivningspolitik och annorlunda prissättning. Övervägandena
bör också innefatta vilka ändringar som kan göras i redovisningshänseende så att
såväl de interna som de externa kostnaderna, liksom intäkterna, för varje
förlagsprodukt kan utläsas.
Regeringen avser för sin del att i samband med den kommande budgetprocessen
närmare utreda Konsumentverkets förlagsverksamhet med syfte att belysa de
konsumentpolitiska, företagsekonomiska och andra följderna av en privatisering
eller, alternativt, möjligheterna att på annat sätt få till stånd en fullständig
självfinansiering av förlagsverksamheten, inklusive Råd & Rön.
Även provningsverksamheten hos Konsumentverket har skiftande karaktär (se
avsnitt 6.4). Regeringen anser att Konsumentverket även för varuprovningarna bör
genomföra en analys av det slag som vi nyss berörde i fråga om
förlagsverksamheten. Analysen bör vidare omfatta möjligheterna att åstadkomma
ökat internationellt samarbete på området, bl.a. inom Norden och inom EES.
Regeringen avser för sin del att även här i samband med budgetprocessen närmare
utreda av frågan om privatisering av provningsverksamheten eller delar av den.
Därvid får också övervägas vilka alternativ till verkets egna provningar som
andra offentliga eller privata organ kan tillhandahålla.
8.4 Allmänna reklamationsnämnden
Regeringens bedömning: Allmänna
reklamationsnämnden bör fortsätta sin
verksamhet i samma former som i dag som en
självständig myndighet. Men verksamheten bör
ses över så att dess innehåll i möjligaste
mån anpassas till de nya konsumentpolitiska
målen och prioriteringarna. Det ankommer på
nämnden att besluta i den frågan.
Regeringen kommer senare att i samband med
den kommande budgetprocessen redovisa sin syn
på en eventuell lagreglering av nämndens
verksamhet.
Kommittén: Kommittén föreslår ingen ändring i Allmänna reklamationsnämndens
organisation. Däremot föreslås att nämndens verksamhet lagregleras. Vidare anser
kommittén att frågan om en samlokalisering av nämnden med andra konsumentorgan
bör övervägas. Kommittén föreslår slutligen att nämnden skall spela en mera
aktivt stödjande roll mot den kommunala konsumentverksamheten (bet. s. 239 f.).
Remissinstanserna: Några remissinstanser har föreslagit att Allmänna
reklamationsnämnden skall inordnas under Konsumentverkets administration,
däribland Konsumentvägledarnas förening och Konsument Luleå. Finansinspektionen
och Riksrevisionsverket avvisar förslaget om samlokalisering. Även Allmänna
reklamationsnämnden tar avstånd från detta förslag. Konsumentvägledarnas
förening ställer sig positiv till att Allmänna reklamationsnämnden tillsammans
med Konsumentverket ökar sitt stöd till den kommunala konsumentverksamheten.
Skälen för regeringens bedömning: Den verksamhet som utförs
vid Allmänna reklamationsnämnden har stor konsumentpolitisk betydelse. Den
innebär att tvister kan lösas på ett enkelt och billigt sätt. Verksamheten
innebär också att domstolarna avlastas mål som annars skulle ha prövats där. Den
bör därför fortsätta i samma former som idag.
Allmänna reklamationsnämnden är vid prövning av konsumenttvister för nuvarande
uppdelad på tolv avdelningar. Avdelningarna är indelade efter konsumtions- eller
produktområden enligt följande:
1. bankavdelningen (bankers och andra finansinstituts tjänster),
2. bostad (köp av byggnadsvaror m.m. och tjänster avseende golv, målning,
elinstallationer och VVS),
3. båt (köp och reparationer av fritidsbåtar, båttillbehör, vinterförvaring
m.m.),
4. el (köp och reparationer av kylskåp och frysar, disk- och tvättmaskiner, TV-
och videoapparater, stereoanläggningar, kameror, smådatorer m.m.),
5. försäkring (skadereglering och villkorstolkning),
6. motor (bilar, husvagnar, motorcyklar, mopeder, snöskotrar m.m.),
7. resor (paketresor, språkresor och resor med reguljär linjetrafik samt
uthyrning av stugor, hotellrum och lägenheter),
8. skinn (köp, reparationer och tvätt av pälsar och skinnplagg),
9. skor (köp och reparationer),
10.textilier (köp av kläder och hemtextilier, sömnads- och skrädderiarbeten samt
möbler och tapetserararbeten),
11.tvätt (tvätt av kläder och hemtextilier som utförs av en näringsidkare) samt
12.allmänna avdelningen (tvister som inte prövas av andra avdelningar, t.ex. om
ur, optik, väskor, skidutrustning, fotografering, kurser, flyttningsuppdrag
och städning).
Hos nämnden finns ett kansli som bereder ärendena, lämnar stöd till den
kommunala konsumentverksamheten och svarar för viss upplysningsverksamhet.
Kommitténs förslag innebär att den nuvarande organisatoriska ordningen skall
bestå. Ingen remissinstans har anfört några skäl som bör leda till en annan
lösning.
Regeringen anser att också verksamheten vid Allmänna reklamations-nämnden bör
anpassas till de tidigare föreslagna målen och prioriteringarna. Samtidigt kan
konstateras att det ligger i sakens natur att nämndens verksamhet är inriktad på
målet att främja konsumenternas rättsliga ställning och också ofta torde vara
förenlig med prioriteringsgrunden om att undanröja brister i marknadens
funktionssätt. Nämnden tillämpar vidare vissa beloppsgränser för att undvika att
hantera tvister som gäller alltför låga värden. Detta kan sägas vara ett sätt
att möta det väsentlighetskrav som vi har föreslagit för den statliga
konsumentverksamheten. Men vi anser att det finns skäl att överväga om
ytterligare åtgärder kan vara befogade för att väsentlighetsrekvisitet skall
uppfyllas, närmast genom att nämnden avstår från att pröva också andra tvister
än sådana där det omtvistade beloppet är lågt. Vi syftar här exempelvis på
tvister som gäller varor och tjänster som kan sägas ligga fjärran från vad vi
har betecknat som baskonsumtion (se avsnitt 5.5) och där bristerna i marknadens
funktionssätt kan sägas vara av begränsad praktisk eller principiell betydelse.
Regeringen får anledning att återkomma i frågan i samband med den kommande
budgetpropositionen.
Kommittén har föreslagit att reklamationsnämnden skall spela en starkare och
mera understödjande roll mot den kommunala konsumentverksamheten. Den tanken
stöder nämnden själv i sitt remissyttrande. Även andra remissinstanser är inne
på samma linje.
Regeringen har i denna proposition i flera sammanhang betonat vikten av en
lokal konsumentverksamhet. Vi har pekat på den kommunala verksamhetens stora
betydelse. Men vi har också givit till känna att vi tror på utvecklingen av en
lokal föreningsverksamhet med konsumentfrågor på sitt program. Det står alldeles
klart att såväl en verksamhet i kommunal regi som en i föreningslivets för sin
framgång är beroende av ett kraftfullt statligt stöd i form av framför allt
information och utbildning. Konsumentverket spelar här en avgörande roll, och
det har vi berört tidigare. Men också Allmänna reklamationsnämndens kunnande kan
ge ett betydande tillskott till en lokal verksamhet. Ett sådant tillskott sker
redan idag. Men vi tror att nämnden kan spela en ännu mera aktiv roll som stöd
till den lokala verksamheten. Vi avser att återkomma också till hur detta kan
ske, liksom till kostnadsfrågan, i den kommande budgetpropositionen.
Kommittén har uttalat att lämpligheten av att samlokalisera Allmänna
reklamationsnämnden med övriga konsumentmyndigheter bör prövas. Nämnden själv
har anfört invändningar mot detta med hänvisning till vikten av att den intar en
opartisk, oberoende ställning. Ett par remissinstanser har anslutit sig till den
synen.
Regeringen kan för sin del se fördelar med att de konsumentvårdande organen
finns i närheten av varandra. Deras verksamhet är ömsesidigt beroende. Allmänna
reklamationsnämnden medverkar exempelvis i dag i olika utbildningsinsatser
gentemot bl.a den kommunala konsumentverksamheten som anordnas av
Konsumentverket. Samarbetet mellan reklamationsnämnden och Konsumentverket kan
förenklas och effektiviseras om myndigheterna är placerade nära varandra.
Samtidigt är det givetvis viktigt att nämndens opartiska ställning inte kan
sättas i fråga. Men vi tror inte att frågan om samlokalisering är avgörande här.
Inställningen till detta har mera att göra med hur nämnden sköter sitt uppdrag.
Frågan om var en myndighet skall bedriva sin verksamhet måste emellertid
ytterst avgöras av myndigheten själv. Det ankommer alltså på Allmänna
reklamationsnämnden att inom sina finansiella ramar besluta i lokalfrågan.
8.5 Stöd till konsumentorganisationer och konsumentforskning
Regeringens bedömning: Konsumentorganisatio-
nerna - särskilt de som verkar på lokal nivå
- bör även i fortsättningen få statligt stöd.
Stöd bör bara ges till sådana organisationer
som verkar mot sådana mål och enligt sådana
prioriteringar som vi tidigare har föresla-
git.
Ett ökat stöd till konsumentforskningen bör
övervägas. Men ett beslut i frågan tas först
när det finns ett forskningsprogram.
Kommittén: Kommittén anser att statligt stöd skall utgå till sådana
organisationer som tar över uppgifter som staten svarar för i dag. Kommittén
anser vidare att statligt stöd bör utgå till Sveriges Konsumentråd (bet. s.
293).
Remissinstanserna: Konsumentverket anser liksom kommittén att statens stöd
till organisationer bör förstärkas. Flera remissinstanser motsätter sig
kommitténs tanke att organisationerna skall ta på sig en del verksamhet som i
dag drivs i statlig regi, t.ex. konsumentinformation. Några organisationer
framhåller att de behöver statligt stöd för att ta på sig olika
konsumentpolitiska uppgifter. Industriförbundet, SAF och Företagarnas
Riksorganisation anser inte att de frivilliga organisationernas verksamhet skall
finansieras med statliga medel, utöver vad som följer normalt stöd till
föreningsverksamhet (aktivitetsstöd, studiecirkelstöd och dylikt; se avsnitt 6.5
angående konsumentforskning).
Skälen för regeringens bedömning: Som regeringen tidigare har anfört bör en
individinriktad konsumentpolitik bedrivas så nära den enskilde själv som möjligt
för att vara effektiv. Vi har också betonat vikten av ett brett folkligt lokalt
engagemang i konsumentpolitiken. I dag förfogar Konsumentverket över ett anslag
för stöd till ideella
konsumentorganisationer. Riksdagen har beslutat att stödet för budgetåret
1994/95 skall uppgå till 2,1 miljoner kronor (prop. 1993/94:100, bet. 1993-
/94:LU21, rskr. 1993/94:252). För att i första hand främja utvecklingen av en
lokal verksamhet anser vi att ett stöd till konsumentorganisationer bör finnas
även i framtiden. Men stödet bör ges bara till sådana konsumentorganisationer
som driver en verksamhet som är i linje med de mål och prioriteringar som vi har
behandlat tidigare.
Det skulle kunna hävdas att en uppmuntran och förstärkning av en lokal
konsumentverksamhet i föreningslivets regi kan motverka utvecklingen av den
kommunala konsumentverksamheten. En sådan farhåga kan enligt vår mening inte
avfärdas utan vidare. Man kan inte bortse från risken att en sådan lokal
verksamhet kan tas till intäkt för en lägre ambitionsnivå på kommunal nivå.
Regeringens önskan är att en fortsatt utveckling sker av den kommunala
konsumentverksamheten och att föreningsverksamheten och den kommunala
verksamheten i förekommande fall kompletterar varandra. I kommuner med en
välutvecklad kommunal verksamhet i form av rådgivning o.d. bör de aktiviteter i
föreningslivets regi som staten ger stöd till i första hand inriktas på
kompletterande uppgifter som exempelvis generella informationsfrågor, liksom
debatt och opinionsbildning. Det är viktigt att stödet bidrar till att intresset
för konsumentfrågorna växer fram på ett naturligt sätt utifrån konsumenternas
egna behov och önskemål.
Stödet till en lokal konsumentverksamhet i föreningslivets regi bör ges under
hänsynstagande till de aspekter som regeringen har anlagt nu. Regeringen kommer
också att noga bevaka effekterna av stödet till det lokala föreningslivet.
Kommittén har föreslagit att ett särskilt anslag skall ges till Sveriges
Konsumentråd. Vi delar uppfattningen att organisationen bör ges ekonomiskt stöd.
Vi har också erfarit att Sveriges Konsumentråd under budgetåret 1993/94 har fått
medel ur det särskilda anslaget för stöd till konsumentorganisationer som
Konsumentverket förfogar över. Vi anser inte att ett särskilt anslag böra göras
för stöd just till Sveriges Konsumentråd men utgår från att rådet också i
fortsättningen kan få del av de medel som avsätts för stöd till
konsumentorganisationer.
Även för att främja utvecklingen av konsumentforskningen har riksdagen anvisat
särskilda medel under de senaste åren. För budgetåret 1994/95 är beloppet 2,1
miljoner kronor. Medlen disponeras av Konsumentverket.
Regeringen har tidigare uttalat att ett program för den framtida kon-
sumentforskningen bör utarbetas. Men vi har också sagt att vissa frågor bör
klargöras närmare innan ett sådant arbete påbörjas (se avsnitt 6.5).
Kommittén har föreslagit att anslaget till konsumentforskningen skall kvarstå
i avvaktan på ett forskningsprogram. Regeringen delar uppfattningen att
forskning på konsumentområdet kan vara värdefull och ge underlag för exempelvis
en effektiv marknadskontroll. Innan ställning tas till hur stora medel som i
framtiden bör anslås till konsumentforskningen anser vi dock att de frågor som
vi nyss åsyftade måste belysas och ett program för forskningens inriktning och
utformning ligga till grund för övervägandena. Det vi har sagt nu leder till att
tiden ännu inte kan anses mogen för en höjning av anslaget i fråga. Enligt vår
mening bör dock det nuvarande anslaget kunna användas för att finansiera en
belysning av det slag som vi har berört, liksom till utarbetandet av ett
forskningsprogram. Belysningen i fråga bör också avse frågan vilket organ som är
lämpligast att i framtiden administrera medel för konsumentforskning.
9 Kostnader och finansiering
Regeringens bedömning: De förändringar och
privatiseringar inom den statliga konsu-
mentpolitiken som har redovisats beräknas
leda till besparingar för staten. Detta
gäller även om bl.a. marknadskontrollen
kommer att kosta mer än i dag.
I de fortsatta övervägandena kommer att
övervägas vilka ytterligare besparingar som
kan göras.
Kommittén: Kommitténs förslag synes innebära att kostnaderna för den statliga
konsumentpolitiken blir i stort sett oförändrade, i vart fall på kort sikt. En
ledamot av kommittén anser att staten bara skall svara för myndighetsutövning,
vilket skulle leda till icke obetydliga besparingar för staten. Kommittén
föreslår att det statliga anslaget för konsumentpolitiken fördelas på olika
departement som är ansvariga för konsumentfrågor (bet. s. 321, 355, 373).
Remissinstanserna: Konsumentverket betvivlar möjligheten att få till stånd en
breddad finansiering av konsumentpolitiken. Handelshögskolan vid Göteborgs
universitet, rättsvetenskapliga institutionen, menar att kommitténs förslag om
att Konsumentverkets anslag skall administreras av olika departement skulle leda
till en olycklig splittring. Av en liknande uppfattning är TCO.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har tidigare föreslagit att den
statliga konsumentverksamheten tydligare än i dag skall inriktas på bestämda mål
och ligga i linje med vissa prioriteringar. Innan en viss verksamhet påbörjas
måste den prövas mot dessa.
I avsaknad av en närmare analys av i vad mån Konsumentverkets verksamhet i dag
svarar mot dessa mål och prioriteringar går det inte att säkert bedöma hur stora
kostnaderna är för sådan verksamhet som inte möter de nya kraven. Kommittén
anser att den verksamhet som Konsumentverket bedrivit har varit framgångsrik. Vi
gör inte någon annan bedömning. Också de rationaliseringar som verket redan har
genomfört har varit värdefulla. Men det hindrar inte att vi tror att vårt
förslag innebär att vissa verksamheter kan minska, exempelvis sådan
utredningsverksamhet som avser varor och tjänster som inte kan hänföras till
baskonsumtionen eller relateras till konsumtionshinder av de slag som vi har
behandlat förut och inte heller gäller marknadens funktionssätt (se avsnitt
5.3). Detsamma gäller sådan informationsverksamhet som saknar en klar koppling
till de nya målen och prioriteringarna.
Slutsatsen blir att de nya målen och prioriteringarna bör leda till vissa
besparingar. Detsamma gäller en eventuell privatisering av delar av provnings-
och förlagsverksamheten. Likaså bör de organisationsförändringar som måste
genomföras medföra vissa effektivitetsvinster som också kan inrymma besparingar.
Mot detta står att kostnaderna för en utbyggd och intensifierad mark-
nadskontroll med anledning av EES-avtalet kommer att öka (avsnitt 6.8). Vidare
tillkommer kostnader för verksamhet med inriktning på det nya miljömålet.
Av det som har sagts nu kan några givna slutsatser om möjligheterna till
besparingar inte dras. Det handlar här därför snarare om att anpassa den
statliga konsumentpolitiken till en budget som kan anses rimlig i ljuset av den
prioritet som bör ges åt olika konsumentfrågor.
Slutsatsen av det senast anförda blir att vi anser att en schablonmässig
minskning av verkets anslag bör kunna ske med drygt 8 miljoner kronor.
Regeringen får anledning att i samband med budgetpropositionen för budgetåret
1995/96 återkomma till frågan om Konsumentverkets förvaltningsanslag och de
särskilda anslagen till konsumentorganisationer och forskning.
Till det som har sagts nu vill regeringen anföra att de olika utred-
ningsprojekt som har aviserats i propositionen - om gränsdragningen mellan
myndigheter, privatisering av förlagsverksamheten m.m. - bör kunna leda till
effektivitetsvinster och därmed ytterligare besparingar.
Sammanfattning av Konsumentpolitiska kommitténs betänkande (SOU 1994:14)
Konsumentpolitik i en ny tid
Uppdraget till kommittén
Enligt regeringens direktiv (Dir. 1992:04, beslut vid regeringssammanträde
1992-05-14) har Konsumentpolitiska kommittén haft som uppgift att se över den
statliga konsumentverksamheten och bedöma arten, omfattningen och inriktningen
av det statliga engagemanget. Den organisatoriska strukturen på området skulle
också ses över.
Vägledande för översynen bör vara att avgränsa det statliga engagemanget. Den
statliga verksamheten på konsumentpolitikens område bör koncentreras till sådana
verksamhetsområden där statliga insatser verkligen behövs och till sådana
uppgifter som inte kan läggas på andra organ, kommunala eller enskilda. Statliga
insatser behövs för att också framdeles värna om särskilt utsatta konsumenter.
En skärpt konkurrens stärker typiskt sett konsumenternas ställning på markna-
den. Konsumenternas intressen blir en angelägenhet för marknaden. Den här
utvecklingen gör att de hittillsvarande konsumentpolitiska insatserna kan behöva
omprövas i vissa delar. Detta är en av huvuduppgifterna för kommittén.
En annan huvuduppgift är att belysa de konsekvenser som närmandet till EU för
med sig för svenskt vidkommande. Detta arbete bör i första hand inriktas på
frågor som rör annat än behovet av lagstiftning, t.ex. marknadsbevakning och
deltagande i olika förhandlingar.
Det rättsliga konsumentskyddet intar en central plats inom konsumentpolitiken.
Sverige har en konsumentlagstiftning som i många avseenden skapar garantier för
ett bra rättsligt konsumentskydd. Lagstiftningen ger samtidigt tydliga
spelregler för näringsidkarna. Det finns anledning att pröva om man - vid en
ökad avreglering och en friare marknadsekonomi - behöver stärka konsumenternas
möjligheter att hävda de rättigheter som det rättsliga konsumentskyddet
erbjuder. Kommittén bör vidare vara uppmärksam på i vad
mån det kan finnas regler på det rättsliga konsumentskyddets område som lägger
omotiverade hinder i vägen för en fri marknad och konkurrens och som därmed i
själva verket motverkar konsumenternas intressen.
Kommittén bör belysa de ekonomiska och administrativa insatser som i ett
inledningsskede kan behövas från statens sida för att underlätta bildandet av
frivilliga konsumentorganisationer i Sverige. Kommittén bör också självfallet
följa utvecklingen av den kommunala konsumentverksamheten och hur den påverkar
behovet av frivilliga insatser på den lokala nivån. Vid övervägandena kring en
avgränsning av det statliga engagemanget är det naturligt att analysera
möjligheterna av att i skilda former privatisera det konsumentinriktade arbetet
som i dag bedrivs av konsumentmyndigheten.
En annan sak som kommittén bör ägna uppmärksamhet åt är den allt starkare
koppling som i dag finns mellan miljöpolitik och konsumentpolitik. Miljömedvetna
och välinformerade konsumenter är en strategisk förutsättning för att bl.a.
åstadkomma miljöanpassade varor. Kommittén bör därför undersöka om några
ytterligare åtgärder på det konsumentpolitiska området bör vidtas för att
stimulera den utveckling som pågår.
En översyn av det statliga engagemanget på det konsumentpolitiska området
efter dessa riktlinjer innebär att de statliga myndigheter som är verksamma på
området måste ses över. Kommittén bör uppmärksamma utvecklingen av den kommunala
konsumentverksamheten och vilka förändringar den utvecklingen kan få för
Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden. Översynen bör till att börja
med ta sikte på att anpassa Konsumentverket till de förslag som kommittén kommer
fram till med anledning av utredningsuppdraget. Kommittén bör även undersöka i
vad mån det är påkallat att även i andra hänseenden göra omprioriteringar av den
verksamhet som verket enligt sin instruktion har att utföra. Kommittén bör i så
fall lämna förslag till erforderliga ändringar i verkets instruktion. Kommittén
bör också pröva de möjligheter som kan stå till buds för att minska verkets
anslagsbehov utan att för den skull verkets väsentliga konsumentpolitiska
uppgifter träds för när. I detta syfte bör bl.a. ansvarsfördelningen mellan
Konsumentverket och andra statliga organ ses över. En fråga som därvid särskilt
bör uppmärksammas är ansvarsfördelningen mellan Konsumentverket, den nya
konkurrensmyndigheten, länsstyrelserna och den lokala konsumentverksamheten när
det gäller formerna för och omfattningen av allmän konsumentinformation om
prisförhållandena på marknaden. Kommittén bör också undersöka möjligheterna och
lämpligheten av att delar av verksamheten vid Konsumentverket finansieras på
annat sätt än över statsbudgeten.
Även Konsumentombudsmannnens roll och verksamhet inom ramen för det rättsliga
konsumentskyddet bör analyseras. Kommittén bör överväga i vad mån det kan finnas
skäl att ändra KO:s roll och uppgifter för att få till stånd en anpassning av
verksamheten till områden som ter sig konsumentpolitiskt särskilt angelägna men
som i dag ligger utanför KO:s tillsyn. Kommittén bör också överväga om det nu
finns anledning att ge KO en organisatoriskt självständig ställning.
Allmänna reklamationsnämnden bör också ses över. Därvid är det att beakta att
reklamationsnämnden fyller en viktig funktion inom det rättsliga konsument-
skyddet. En tvisthantering av det slag som reklamationsnämnden bedriver bör inte
bara bibehållas - som ett komplement till de förebyggande åtgärderna - utan
också utvecklas för att kunna möta de behov som kan förutses. Utvecklingen av
den kommunala medlingen får här betydelse. I det hänseendet måste bl.a. behovet
av att utveckla tvistlösningsmekanismer för att hantera konsumenttvister som
sträcker sig över nationsgränserna uppmärksammas. Vidare bör kommittén pröva om
de nuvarande formerna för verksamheten hos reklamationsnämnden kan behöva
ändras. Ett riktmärke bör vara att statens kostnader för verksamheten hålls
nere.
Mot bakgrund av den utveckling som pågår bör kommmittén vidare belysa om det
konsumentpolitiska arbetet i större utsträckning bör innefatta kommunala och
andra offentliga tjänster på de områden som inte är avreglerade.
Det bör stå kommittén fritt att även i andra hänseenden än de nu berörda ta
upp frågor som kan vara av betydelse för den statliga verksamheten på det
konsumentpolitiska området.
Kommitténs förslag
Här följer en förkortad version av Konsumentpolitiska kommitténs egen
sammanfattning av sina förslag. Med "konsumentmyndigheten" avses i det följande
antingen det nuvarande Konsumentverket eller ett nytt Konsumentverk, nämligen om
kommitténs förslag till ny myndighetsorganisation genomförs.
Riktlinjerna för den statliga konsumentpolitiken lades fast av riksdagen
senast 1986 (prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292). Kommittén eftersträvar en
utveckling inom konsumentområdet där samtliga aktörer har tydligare roller, tar
ett större ansvar och visar ett större engagemang, där ett samarbete bedrivs i
öppnare och friare former och där ambitionen är att i olika former slå vakt om
konsumentintresset. Kommitténs bedömning är att behovet av konsumentpolitiska
insatser ökar under 1990-talet och föreslår att målet för konsumentpolitiken
skall vara
- att stärka konsumenternas ställning på marknaden,
- att stödja hushållen i deras strävan att effektivare utnyttja sina resurser,
- att främja en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling.
Särskilt skall beaktas hänsynen till människors hälsa och resurssvaga gruppers
behov. Insatserna skall i första hand inriktas mot sådana varor och tjänster som
svarar för en stor del av hushållsbudgeten, bl.a. livsmedel, boende, transporter
och kläder.
Uppgifter som är myndighetsutövning, främst det rättsliga konsumentskyddet,
har staten ett primärt ansvar för. Huruvida staten skall bedriva annan
konsumentpolitisk verksamhet är en fråga om behov, ambition, lämplighet,
effektivitet och vad andra aktörer kan åstadkomma. I den statliga verksamheten
bör prioritet ges det rättsliga konsumentskyddet, inkl. reklamations- och
tvisthantering, samt åtgärder på det konsumentekonomiska området som ekonomiska
analyser, budgetrådgivning och skuldsanering.
Det statliga stödet till den lokala verksamheten bör ges en sådan omfattning
och inriktning att det lokala arbetet främjas och att det lokala engagemanget
breddas och utvecklas. De frivilliga organisationerna är beroende av stöd från
staten för att i större omfattning kunna medverka i det konsumentpolitiska
arbetet. En ökad andel av de konsumentpolitiska insatser som inte
avser myndighetsuppgifter bör finansieras genom externa intäkter.
Konsumentperspektivet måste tydliggöras i beslutsprocessen inom andra statliga
områden såsom livsmedels-, bostads-, transport-, regional-, miljö- och
socialpolitiken, vilka samtliga berör konsumentpolitiken. Inom området
kunskapsutveckling och kunskapsstöd bör andra departement än det för
konsumentfrågor huvudansvariga departementet ta ett ökat ansvar för
finansieringen inom sina respektive områden.
För att marknadsekonomin skall fungera väl måste konsumenterna kunna bilda sig
en uppfattning om varors och tjänsters kvalitet, pris och servicegrad. En
övergripande målsättning bör vara att konsumenterna så långt som möjligt har
ändamålsenliga klagomålsmöjligheter när det gäller såväl privata som offentliga
tjänster. Mot den bakgrunden föreslår kommittén följande:
- Klagomålsprocedurer utformas för att tillgodose konsumenternas behov.
- Konsumentmyndigheten bevakar kommunala och andra offentliga tjänster.
- Kommunerna fångar upp och analyserar konsumentproblem inom den del av den
offentliga sektorn som avregleras.
- Konsumentmyndigheten ger centralt stöd till den lokala konsumentverksamheten
och sprider information om erfarenheter från olika kommuner i landet.
- Konsumentmyndigheten i samverkan med Konkurrensverket utvecklar och främjar
användningen av modeller för lokala prisundersökningar.
Närmandet till EU
För det konsumentpolitiska arbetet blir följden av närmandet till EU att samråd,
expertkontakter och förhandlingar delvis flyttas ut i Europa. Det europeiska
perspektivet blir särskilt markant i fråga om utarbetande av regler, tillsyn
över och kontroll av marknaden samt standardiseringsarbete. Samarbetet kommer
att äga rum på olika nivåer och förutsätter medverkan från regeringsföreträdare,
experter från tillsynsmyndigheter och företrädare för frivilliga organisationer.
Kommittén anser att:
- EES-avtalet behöver kompletteras för att garantera möjligheterna till kontakt
och samarbete mellan EFTA:s konsumentkommitté och EU:s konsumentråd,
- konsumentmyndigheten liksom hittills bör delta i det europeiska
standardiseringsarbetet,
- deltagandet i det internationella standardiseringsarbetet bör breddas, så att
även representanter för frivilligorganisationerna ges möjlighet att delta och
få stöd i form av utbildning, ekonomiska bidrag till resor och ersättning för
kostnader förknippade med deltagandet i standardiseringsarbetet,
- befintliga internationella kontaktnät mellan de europeiska tillsynsmyn-
digheterna bör vidareutvecklas för att marknadsbevakningen skall kunna fungera
inom hela EES-området.
Kommittén föreslår att:
- konsumentmyndigheten eller i förekommande fall annan ansvarig myndighet kommer
överens med berörda branschorganisationer om hur näringslivets kontroll inom
varje särskilt område skall utföras,
- konsumentmyndigheten engagerar den lokala konsumentverksamheten i arbetet med
marknadskontrollen,
- staten i första hand finansierar marknadskontrollen med hänsyn till kraven i
EES-avtalet, svårigheterna att finna alternativa finansieringslösningar och
behovet av högt ställda konsumentskyddskrav; avgiftsfinansiering av
marknadskontrollen på konsumentvaruområdet övervägs dock ytterligare,
- konsumentmyndigheten regelbundet rapporterar om erfarenheterna av
marknadskontrollen, såväl nationella insatser som genomförs av
tillsynsmyndigheten och näringslivet som situationen inom EES-området.
Den ekonomiska utvecklingen
Kommittén föreslår att:
- hög prioritet i det konsumentpolitiska arbetet ges åt budgetrådgivning och
skuldsanering under de närmaste åren,
- socialsekreterarna redan i sin grundutbildning ges goda kunskaper i ekonomisk
rådgivning,
- ett Centrum för privatekonomi bildas med en bred huvudmannakrets som har en
stark förankring i samhället (staten, banker, Posten, andra
finansieringsinstitut, försäkringsbolag och frivilligorganisationer).
Miljön
Konsumentpolitiken bör syfta till en långsiktigt hållbar utveckling med
resurshushållning och kretsloppstänkande som vägledande ideal. Hänsynstagandet
till miljön bör vara en självklarhet i marknadsekonomin. Denna hänsyn kräver
kunniga och medvetna konsumenter. Mot den bakgrunden föreslår kommittén att:
- ett viktigt mål för konsumentpolitiken skall vara att främja en från
miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling,
- konsumentmyndigheten ger ökad prioritet åt miljöfrågorna i konsu-
mentinformationen,
- konsumentmyndigheten medverkar till att informationen om energisnåla
hushållsapparater förbättras och intensifierar sin verksamhet i syfte att
minska elförbrukningen i hushållen,
- insatserna för miljömärkning intensifieras och uppmuntras,
- konsumentmyndigheten får i uppdrag att fortlöpande följa utvecklingen på
området genom bl.a. jämförande analyser av miljömärkta produkter och bedömning
av olika former av miljömärkning,
- konsumentmyndigheten ger hög prioritet åt bedömningen av miljöargument i
marknadsföringen.
Myndighetsorganisationen
Kommitténs förslag till förändringar av konsumentpolitiken leder till att
behovet av styrning och uppföljning ökar. Den statliga konsumentverksamhetens
organisation bör uppnå följande:
- Bättre styrning och prioritering av insatser.
- Effektiva insatser kring de områden som kommittén angivit som viktiga.
- Möjligheter till ett effektivt agerande internationellt.
- Bättre förutsättningar att tydliggöra konsumentintresset på olika områden i
samverkan med frivilligorganisationerna.
- Tydligare roller för myndighetsutövande och annan verksamhet.
- Bättre förutsättningar för samspelet mellan den lokala och den centrala
verksamheten.
- Ökade möjligheter till extern finansiering.
Kommittén förordar en renodling av Konsumentverkets olika roller och
verksamheter. Detta kan åstadkommas antingen genom en uppdelning av dagens
Konsumentverk i två delar, en myndighetsutövande och en konsumentstödjande del,
eller genom sådana förändringar inom Konsumentverket att rollerna tydliggörs i
den interna organisationen.
Kommittén anser det vara av stor vikt att den ofrånkomliga statliga uppgiften
att svara för konsumentskydd genom myndighetsutövning åligger en
anslagsfinansierad myndighet. Övriga åtaganden inom konsumentpolitiken bör
enligt kommitténs majoritet föras till en uppdragsmyndighet. I en sådan ges
bättre förutsättningar att ta tillvara och utveckla andra aktörers växande
intresse och medverkan, att på sikt åstadkomma ett ökat medansvar för
konsumentpolitiken och därmed breddad finansiering.
Kommittén förordar följande:
- Konsumentverket delas i Nya Konsumentverket som handhar myndighetsutövning och
Konsument Sverige som har allmänt konsumentstödjande uppgifter. (Se även
avsnittet nedan om reservationer och särskilda yttranden).
- Konsumentmyndigheterna samlokaliseras och lämpligheten av att samlokalisera
ARN med de övriga konsumentmyndigheterna prövas.
Det statliga engagemanget
Kommittén anser att det konsumentpolitiska perspektivet i högre grad måste
beaktas vid utformningen av politiken på alla områden av betydelse för
konsumenterna. Många departement och myndigheter har verksamheter som berör det
konsumentpolitiska arbetsfältet. Kommittén föreslår att:
- en konsumentpolitisk beredning tillsätts inom regeringskansliet med syfte att
utveckla den konsumentpolitiska verksamheten och stärka samverkan mellan
berörda departement och andra aktörer t.ex. konsumentorganisationer och
näringsliv,
- den föreslagna uppdragsmyndigheten Konsument Sverige skall identifiera
konsumentproblem även på andra myndigheters områden, observera behov av
insatser och föra en dialog med andra myndigheter (en "vakthundsfunktion"),
- det för konsumentfrågor ansvariga departementet - i särskild ordning och i
samråd med andra berörda departement och myndigheter - utreder följande
områden med utgångspunkten att renodla uppgifterna och pröva fördelningen av
finansieringsansvaret (dubblering av kompetens bör undvikas): livsmedel,
boende, bilars bränsleförbrukning, energi, hälsa, miljö, distribution och
varuförsörjning, handikappfrågor, konkurrensfrågor och finansiella tjänster.
Kommunerna
En väl fungerande lokal verksamhet är enligt kommittén en förutsättning för att
konsumentpolitiken skall få genomslag. Staten eller andra centrala organ kan
inte svara för rådgivning till enskilda konsumenter. Den kommunala
konsumentverksamheten bör även i framtiden vara frivillig. Kommittén anser att:
- det inte finns något realistiskt alternativ till en lokal konsumentverksamhet
under kommunalt ansvar,
- det är angeläget att kommunerna preciserar den lokala konsumentverksamhetens
uppgifter och prioriterar de viktigaste av dem,
- det är i linje med intentionerna bakom socialtjänstlagen att kommunerna tar
ett ansvar för att rådgivningen i ekonomiska frågor erbjuds dem som har behov
av sådant stöd,
- den budgetrådgivning som bedrivs inom konsumentverksamheten i kommunens regi
bör åtnjuta samma sekretesskydd som gäller enligt socialtjänstlagen, oberoende
av hur verksamheten organiseras,
- den traditionella förköpsrådgivningen bör ses över och utformas utifrån dagens
behov och teknik, bl.a. i samråd med näringslivets organisationer.
Kommittén föreslår följande:
- Utvecklingen av och stödet till den lokala konsumentverksamheten ses som en av
de viktigaste uppgifterna för konsumentmyndigheten.
- Konsumentmyndigheten tillsammans med Kommunförbundet främjar uppbyggnaden av
den lokala verksamheten.
De frivilliga organisationerna
Kommittén anser följande:
- Den samverkan som förekommer mellan staten, kommunerna och
frivilligorganisationerna bör utvecklas ytterligare.
- Offentliga bidrag till studieförbundens verksamhet bör i ökad utsträckning
kunna utnyttjas på konsumentområdet.
- En mobilisering på konsumentområdet är önskvärd från de frivilliga
organisationernas sida. Staten bör i så fall stödja denna verksamhet.
- Det är för närvarande motiverat att staten ekonomiskt stöder Sveriges
Konsumentråd.
- Statligt stöd bör utgå om frivilligorganisationerna tar på sig uppgifter som
stat och kommun nu svarar för.
Näringslivet
Kommittén bedömer att utvecklingen av näringslivets s.k. egenåtgärder i huvudsak
har varit positiv. Kommittén anser det önskvärt att:
- näringslivets organisationer tar ytterligare initiativ för att så långt som
möjligt undanröja reklamationsorsakerna och skapa smidiga former för att lösa
kundernas problem,
- näringslivets organisationer mer aktivt medverkar till att förbättra
kunskaperna om gällande normer på marknaden,
- näringslivet verkar för att konsumenträttslig undervisning ingår i
utbildningen för nyföretagande,
- konsumentmyndigheten särskilt bör följa hur företag som inte är
branschanslutna efterlever gällande konsumentskyddsregler.
Skolan
Kommittén föreslår att:
- Skolverket uppmärksamt bevakar att konsumentfrågorna får en framträdande plats
i undervisningen,
- skolan beaktar att konsumentfrågor i bokstavlig bemärkelse är vardagskunskaper
och att man därför bemödar sig om att vara konkret och vardagsnära i
beskrivningen av de kunskaper som skall förmedlas,
- i lärarutbildningen fästs större avseende än vad som hittills skett vid
konsumentkunskap och dess betydelse,
- konsumentmyndigheten främjar utbildning i konsumentfrågor och riktar åtgärder
också mot kommunerna, som har ett huvudansvar för lärarfortbildningen,
- de kommunala konsumentvägledarna fortlöpande utbildas i att handha kontakter
med massmedierna,
- den fortbildning av journalister som förekommer inom FOJO (Institutionen för
fortbildning av journalister vid högskolan i Kalmar) utökas med en regelbundet
återkommande kurs med inriktning på konsumentpolitiska frågor.
Konsumentombudsmannens ställning
Kommittén anser att den rådande ordningen kan godtas från rättssäker-
hetssynpunkt. En utbrytning av den formella KO-funktionen från annan verksamhet
som i dag tillhör KO:s ansvar skulle medföra risk för olika bedömningar i
rättsfrågor, vilket försvagar möjligheterna att effektivt företräda
konsumentintresset på området för myndighetsutövning. Kommittén förordar därför
att tillsyn och föreskriftsarbete m.m. hålls samman med den formella
KO-funktionen i en myndighet samt att generaldirektören tillika skall vara KO
och jurist med domarerfarenhet.
Genom den delning av Konsumentverket som kommitténs majoritet föreslår får det
nya Konsumentverket en tydlig profil när det gäller myndighetsutövning och
rättslig bevakning. KO får där en central plats. Kopplingen mellan det rättsliga
agerandet och KO blir mer naturlig och direkt.
Tvisthantering
Kommittén anser att det i första hand åligger näringslivet att motverka
konsumentproblem, att hålla antalet reklamationer nere och att verka för goda
reklamationsrutiner. Kommittén föreslår att:
- en övergripande målsättning för Allmänna reklamationsnämndens (ARN) fortsatta
verksamhet skall vara att dess informativa, rättsbildande och praxisskapande
funktion ytterligare framhävs,
- konsumentmyndigheten i samråd med ARN främjar utvecklingen av lokala
reklamationsråd,
- man överväger att ARN upphör med vissa ärenden och i stället låter branscherna
själva organisera och finansiera tvistlösning på dessa områden.
Kommittén anser vidare följande:
- ARN bör förbli en självständig myndighet. Intresseledamöterna bör behållas.
- ARN:s beslut bör även i fortsättningen vara rekommendationer.
- Den kommunala konsumentverksamheten bör ge vägledning i hur man väcker talan
vid allmän domstol.
- Det är angeläget att Konsumentombudsmannen ges möjlighet att hjälpa enskilda
konsumenter att föra talan vid allmän domstol.
- ARN bör i ökad omfattning pröva ärenden som avser offentliga tjänster.
- Man bör överväga att låta mäklartvister prövas av ARN.
- Det är önskvärt att konsumenterna i första hand vänder sig till den lokala
konsumentvägledningen och i andra hand till ARN vid tvister i samband med
gränsöverskridande handel.
- ARN bör inte finansieras genom externa bidrag till dess verksamhet. Avgifter
bör inte införas.
Risken för konkurrenshinder
Kommittén framhåller att konkurrensintresset i dag bevakas hårdare i samband med
normgivning än tidigare. Riskerna från konkurrenssynpunkt med Konsumentverkets
riktlinjer, överenskommelser m.m. framstår därför generellt sett inte som
särskilt stora.
Vissa delar av prisinformationslagen, t.ex. skyltfönstermärkning, utgör en
reglering som av detaljhandeln anses onödig och besvärande. Det har hävdats att
den kan kritiseras från konkurrenssynpunkt. Det finns också anledning att beakta
förekommande prismärkningsdirektiv i EES-avtalet. Kommittén föreslår att en
utvärdering av prisinformationslagens effekter initieras och att därvid
konkurrensaspekterna och EESavtalet blir beaktade.
Kommersiell service
Kommittén anser att:
- det konsumentpolitiska ansvaret inom kommersiell service bör breddas och
omfattas av både näringsidkare (Köpmannaförbundet, större företag) och
organisationer (kooperativ, byalag, pensionärs- och handikapporganisationer),
- åtgärder med gemensam finansiering bör utvecklas även fortsättningsvis,
- den kompetens som byggts upp bör utnyttjas av olika aktörer, både lokalt och
centralt,
- konsumentmyndighetens verksamhet beträffande kommersiell service i glesbygd
bör utvecklas i samverkan med Arbetsmarknadsdepartementet,
- staten bör initiera och stödja konsumentorienterad forskning inom området.
Varuprovningar
Syftet med det statliga engagemanget inom provningsområdet är enligt kommittén
att påverka standardisering, produktutveckling och produktinformation.
Resultaten ligger även till grund för förköpsinformationen och
marknadskontrollen.
En bolagisering av verksamheten hos Konsumentverket kräver enligt kommitténs
bedömning betydande tillskott från staten på grund av höga kostnader för
metodutveckling, en alltför liten marknad, stora kostnader för marknadsföring
etc. Kommittén föreslår i stället följande:
- Testlaboratoriet görs till en resultatenhet och marknadsföringen in-
tensifieras.
- Provningskostnaderna belastar beställaren, oavsett om denne är intern eller
extern.
- Diskussioner tas upp på ministernivå för att påskynda en integration av de
nordiska laboratorierna.
- Om det på sikt föreligger affärsmässiga och marknadsmässiga förutsättningar
bolagiseras verksamheten.
Information, utbildning, forskning
Konsumentverket ger ut tidskriften Råd & Rön. Oavsett organisationsalternativ
förordar kommittén i nuläget en självständig ställning för Råd & Rön i form av
en ekonomisk resultatenhet med en ledning bestående av en chefredaktör/ansvarig
utgivare och ett redaktionellt råd.
Kommittén anser att det ankommer på konsumentmyndigheten (dvs. ett bibehållet
eller nytt konsumentverk) att finna den lämpliga formen för en fortlöpande
bevakning av förändringar och nyheter på konsumentområdet, för information om
utvecklingen på rättsområdet och för opinionsbildning och debatt i
konsumentpolitiska frågor.
Kommittén föreslår följande:
- Konsumentmyndighetens förlagsverksamhet utvecklas genom att den ges en mer
affärsmässig profil och marknadsförs tydligare. En bolagisering är inte
affärsmässigt möjlig. Däremot bedömer kommitténs majoritet att verksamheten
kan bedrivas effektivare om det blir en separat uppdragsmyndighet, Konsument
Sverige, där det skapas ett större tryck för att åstadkomma extern
finansiering.
- Konsumentverkets utbildning av konsumentvägledare, lärare, socialsekreterare
m.fl. intäktsfinansieras i högre grad; målet bör vara att varje genomförd kurs
ger kostnadstäckning (efter i förväg fastställd subventionering).
- Den konsumentpolitiska forskningen förstärks inom universitet och högskolor,
speciellt inom områdena konsumenträtt och ekonomi. Regeringen bör ta fram ett
konsumentpolitiskt forskningsprogram. I avvaktan på ett forskningsprogram bör
de medel kvarstå som i dag avsätts för forskning som initieras av
Konsumentverket.
Ekonomiska konsekvenser
Kommittén har inte kunnat göra någon beräkning av kostnadskonsekvenserna på
grund av de stora förändringar som föreslås och osäkra omvärldsfaktorer. Den har
prövat möjligheterna att överföra uppgifter från konsumentmyndigheterna till
andra aktörer. Kostnaderna för tvisthantering bör långsiktigt kunna minska genom
att näringslivet påtar sig ett större ansvar och genom att den lokala
verksamheten hanterar flera ärenden som i dag går till ARN.
Frivilligorganisationerna är inte för närvarande beredda att överta uppgifter
som staten i dag svarar för.
Verksamheten bör renodlas och delas upp i myndighetsuppgifter och verksamheter
som bl.a. finansieras externt. Genom att skilja beställar- och utförarfunktioner
utsätts verksamheten för ett ökat konkurrenstryck.
Externa intäkter från uppdrag, försäljning av tjänster, skrifter och tidningar
bedöms successivt öka och efter en treårsperiod uppgå till ca 40 miljoner kronor
per år. En delning av Konsumentverket ger bättre förutsättningar att öka de
externa intäkterna.
Departementet bör enligt kommittén tydligare precisera de ekonomiska krav som
bör ställas på respektive verksamhet.
Statliga subventioner och annat statligt stöd till lokal verksamhet och
resurssvaga grupper bör redovisas. Förbättrad ekonomisk redovisning bör införas
för verksamheter som skall finansieras med externa intäkter. En ekonomisk
redovisning som beaktar samtliga kostnader och intäkter är en förutsättning för
att verksamheten bedrivs effektivt och målen för verksamheten uppnås till lägsta
möjliga kostnad.
Andra departement och myndigheter bör finansiera konsumentpolitiska
verksamheter som de har behov av; de kan då välja att köpa tjänster internt
eller externt.
Kommitténs förslag på det organisatoriska området bör följas upp av en
organisationsöversyn och gränsområden mellan konsumentmyndigheterna och andra
myndigheter bör tydliggöras. I samband med organisationsöversynen bör en
detaljerad genomgång av olika verksamheter göras enligt principen för
nollbasbudgetering för en bedömning av den framtida verksamhetens inriktning och
omfattning.
De effekter som å ena sidan kan nås genom en avveckling av eller förändring av
regleringar kan å andra sidan leda till ökade kostnader på det
konsumentpolitiska området. En samhällsekonomisk helhetsbedömning måste göras
vid planerade samhällsförändringar där effekterna för det totala engagemanget på
konsumentområdet måste beaktas.
Reservationer och särskilda yttranden
Av kommitténs elva ledamöter har följande fyra angivit en gemensam reservation
bl.a. mot majoritetens förslag att åstadkomma renodlingen av Konsumentverkets
olika roller genom att dela verket: Inger Hestvik (s), Inga-Britt Johansson (s),
Bengt Kronblad (s) och Marie Engström (v). Även Stina Gustavsson (c) har
reserverat sig bl.a. mot detta sätt att få en renodling till stånd. Mona Saint
Cyr (m) har i en reservation i stället förordat bl.a. en mera långtgående
delning.
Särskilda yttranden har avgivits av följande ledamöter i kommittén: Marie
Engströn (v) om bl.a. kommunal konsumentverksamhet, Karin Pilsäter (fp) om
offentliga tjänster och Göran Skogh om bl.a. målet för konsumentpolitiken.
Dessutom har särskilda yttranden avgivits av sakkunnige Axel Edling om bl.a.
Konsumentverkets mål, organisation och finansiering, experten Sven-Åke Hansson
om bl.a. den centrala och lokala organisationsfrågorna och näringslivets roll,
experten Anders Stenlund om bl.a. konsumentpolitikens mål och innehåll samt
experten Turid Ström om bl.a. Konsumentverkets och frivilligorganisationernas
roller i konsumentpolitiken.
Förteckning över remissinstanser
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av:
Domstolsverket, Kammarrätten i Stockholm, Barnombudsmannen, Folkhälsoinstitutet,
Handikappinstitutet, Statens handikappråd, Vägverket, Statskontoret, Statistiska
centralbyrån (SCB), Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket,
Boverket, Statens skolverk, Folkbildningsrådet, Lärarhögskolan i Stockholm,
Göteborgs universitet (institutionen för slöjd och hushållsvetenskap),
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet (rättsvetenskapliga institutionen),
Chalmers tekniska högskola (institutionen för konsumentteknik), Statens livsme-
delsverk, Glesbygdsmyndigheten, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Marknadsdomstolen, Konkurrensverket, Styrelsen för teknisk ackreditering
(SWEDAC), Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden (ARN), Ungdomsstyrelsen
(tidigare Statens ungdomsråd), Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i
Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Örebro län,
Statens naturvårdsverk, Kemikalieinspektionen, Stockholms kommun, Uppsala kom-
mun, Jönköpings kommun, Sölvesborgs kommun, Malmö kommun, Göteborgs kommun,
Trollhättans kommun, Ånge kommun, Umeå kommun, Enköpings kommun, Motala kommun,
Alvesta kommun, Borås kommun, Gävle kommun, Skellefteå kommun, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF),
Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Dagligvaruleverantörernas Förbund (DLF),
Företagarnas Riksorganisation, Grossistförbundet Svensk Handel,
Handikappförbundens samarbetsorgan, Husmodersförbundet Hem och Samhälle,
Hushållningssällskapens förbund, Hyresgästernas Riksförbund, Jordens vänner,
Konsument-Forum, Konsumentgillesförbundet, Konsumentvägledarnas förening,
Kooperativa förbundet (KF), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund,
Motormännens Riksförbund, Pensionärernas Riksorganisation (PRO), Posten AB
(tidigare Postverket), Riksförbundet Hem och Skola, Standardiseringen i Sverige,
SIS (tidigare Standardiseringskommissionen i Sverige), Studieförbundet
Vuxenskolan, Svenska Bankföreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska
Journalistförbundet, Sveriges Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges
Köpmannaförbund, Sveriges Pensionärsförbund, Sveriges Provnings- och
Forskningsinstitut, Synskadades Riksförbund, Kommittén om översyn av
socialtjänstlagen (S 1991:3), Konsumentberedningen (Jo 1991:A).
Yttranden har vidare kommit in från:
Konsumentnämnden i Luleå kommun, Sundsvall kommun, Piteå kommun,
Centerkvinnorna, Konsument Göteborg, KonsumentGruppen, Neurologiskt
Handikappades Riksförbund, Konsumentverkets journalistklubb, Statens
Maskinprovningar, Svenska Kommittén för Hushållsvetenskap S-IFHE, Verdandi,
Riksförbundet mot Astma-Allergi, Statstjänstemannaförbundets avdelning 412
(Konsumentverket), ICA Förbundet, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges
Hantverks- och Småföretag, Villaägarnas Riksförbund.
Myndigheter med ansvar på konsumentområdet
1 Departementen
Inom regeringskansliet har Civildepartementet huvudansvaret för konsument-
frågorna. Departementet handlägger t.ex. frågor om budget och verksamhet för
Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden.
Inom Civildepartementet finns en särskild arbets- och referensgrupp för
EG-frågor och departementet deltar i EFTA:s regeringsexpertgrupp för konsument-
skydd.
Andra departement som handlägger frågor av konsumentpolitiskt intresse är
främst Justitie-, Utrikes-, Social-, Finans-, Jordbruks- och
Näringsdepartementen samt Miljö- och naturresursdepartementet. Här följer en
uppställning över vilka förvaltningsmyndigheter som sorterar under respektive
departement.
Civildepartementet Näringsdepartementet
Konsumentverket Konkurrensverket
Allmänna Marknadsdomstolen
reklamationsnämnden Närings- och
Miljömärkningsstyrelsen teknikutvecklings-
Ungdomsstyrelsen verket (NUTEK)
Resegarantinämnden Elsäkerhetsverket
Kammarkollegiet Styrelsen för teknisk
Länsstyrelserna ackreditering (SWEDAC)
Standardiseringen i
Finansdepartementet Sverige (SIS)
Finansinspektionen Småhusskadenämnden
(FI) (Fonden för fukt- och
Kronofogdemyndigheterna mögelskador)
Boverket
Byggnadsstyrelsen Socialdepartementet
Socialstyrelsen
Justitiedepartementet Folkhälsoinstitutet
Datainspektionen Läkemedelsverket
Domstolsverket Handikappinstitutet
Statens handikappråd
Jordbruksdepartementet Barnombudsmannen
Statens livsmedelsverk
Konsumentberedningen Miljö- och naturresurs-
Livsmedelsekonomiska departementet
samarbetsnämnden Statens naturvårdsverk
Kemikalieinspektionen
Arbetsmarknads-
departementet Utbildningsdepartementet
Glesbygdsmyndigheten Skolverket
Utrikesdepartementet
Kommerskollegium
I det följande ges först en kort beskrivning av Konsumentverket, Allmänna
reklamationsnämnden, Konkurrensverket och Marknadsdomstolen. Efter detta följer
i bokstavsordning en kort kommentar till de övriga förvaltningsmyndigheterna
enligt förteckningen ovan.
2 Förvaltningsmyndigheter och liknande
Konsumentverket (KOV) är den centrala förvaltningsmyndigheten för kon-
sumentfrågor. Verket skall stödja hushållen i deras strävan att effektivt
utnyttja sina resurser och stärka konsumenternas ställning på marknaden. Chef
för verket är en generaldirektör som också är Konsumentombudsman (KO).
Verket skall se till att reklamen är vederhäftig och ger tillräcklig informa-
tion, att säljvillkoren inte är oskäliga och att farliga eller odugliga varor
och tjänster inte säljs.
Konsumentverket/KO handlägger ärenden enligt marknadsföringslagen, produkt-
säkerhetslagen och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
(avtalsvillkorslagen). De flesta problemen löses genom förhandlingar med
företagen. I sista hand kan KO föra ett ärende till prövning i
Marknadsdomstolen.
Vidare har Konsumentverket tillsynsansvar för lagen om leksakers säkerhet,
lagen om farliga livsmedelsimitationer, lagen om paketresor, lagen om märkning
av hushållsapparater, lagen om märkning av textilier och lagen om personlig
skyddsutrustning för privat bruk. Verket fullgör också uppgifter enligt prisin-
formationslagen, konsumentkreditlagen och konsumentförsäkringslagen.
Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har sin verksamhet uppdelad i två grenar. Den
egentliga nämndverksamheten omfattar prövningen av tvister mellan konsumenter
och näringsidkare (s.k. konsumenttvister) och yttrande i sådana tvister på
begäran av domstol. Den andra grenen omfattar stödet till kommunernas medling i
konsumenttvister och information till konsumenter och näringsidkare om nämndens
praxis.
Nämndens beslut är inte bindande för parterna utan är endast en rekommendation
om hur tvisten bör lösas. Vanligen följer dock parterna besluten.
Konkurrensverket är central myndighet för konkurrensfrågor. Verkets uppgift är
att arbeta för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till
nytta för konsumenten. Konkurrensverket bildades den 1 juli 1992. Samtidigt
lades Statens pris- och konkurrensverk (SPK) och Näringsfrihetsombudsmannen (NO)
ned.
Konkurrensverkets arbete är inriktat på fem verksamhetsgrenar:
² Konkurrenslagstiftning: verket skall ingripa mot konkurrens-
begränsningar som skadar konsumenterna, med stöd av den nya konkurrenslagen som
trädde i kraft den 1 juli 1993.
² Avreglering: verket skall uppmärksamma offentliga regleringar som kan
snedvrida konkurrensen och ge förslag till åtgärder som leder till ökad kon-
kurrens.
² Offentlig sektor: verket skall lämna förslag till konkurrenslösningar som
bidrar till att effektivisera den offentliga sektorn.
² Information: verket skall sprida kunskap om konkurrensreglerna och verka för
ett konkurrensinriktat synsätt i samhället.
² Forskning: verket skall stimulera forskningen på konkurrensområdet.
I Konkurrensverkets författningssamling publiceras föreskrifter och allmänna råd
som ger vägledning om hur lagen skall tolkas.
Tidskriften Konkurrens redovisar Konkurrensverkets beslut, domar som rör kon-
kurrensområdet och avgöranden från EFTA-domstolen, EG-domstolen och EG-kom-
missionen.
Marknadsdomstolen (MD) är en specialdomstol för bl.a. mål om kon-
kurrensbegränsning, marknadsföring och produktsäkerhet. Domstolen är i dessa
frågor den enda eller sista dömande instansen. I domstolen sitter yrkesdomare
och ekonomiska experter. Domstolen tillämpar i första hand konkurrenslagen,
marknadsföringslagen, lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och
produktsäkerhetslagen.
De nämnda lagarna har s.k. generalklausuler. Dessa innehåller inte preciserade
regler om vad som är otillåtet utan detta anges i allmänna ordalag. Vilka
handlingar som är otillåtna fastställs efter hand genom MD:s praxis; domstolen
har en rättsskapande funktion.
Om ett företag har handlat i strid med en generalklausul förbjuder MD
företaget, i regel vid vite, att göra något liknande igen. Förbudet betyder att
företaget får betala vitesbeloppet om det upprepar sitt handlande. Vitesbeloppet
är vanligen 200 000 kronor. Andra företag är inte direkt berörda av förbudet men
förväntas ändå följa de principer som MD slår fast.
3 Andra centrala konsumentorgan
Här redovisas kortfattat några av de övriga myndigheter och liknande som har
uppgifter på konsumentområdet.
Barnombudsmannen (BO) har som uppgift att bevaka barns och ungdomars
rättigheter. FN:s konvention om barnets rättigheter är grunden för verksamheten.
Uppgifterna hos det tidigare Barnmiljörådet om säkerhet för barn och ungdomar
har överförts till BO.
Boverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö och
hushållning med naturresurser, fysisk planering, byggande och boende. Verket
svarar också för den centrala administrationen av statligt bostadsstöd i form av
bidrag för finansiering av bostäder.
Boverket skall meddela föreskrifter, utöva tillsyn och handlägga
förvaltningsärenden inom området. Det skall vidare följa tillämpningen av lagar
och förordningar, utvärdera effekterna och verka för samordning av myndig-
heternas arbete.
Byggforskningsrådet fördelar anslag till byggforskning. Rådets verksamhet är
inriktad på forskning, utveckling och experiment kring förändringen och
utformningen av den bebyggda miljön. Rådet följer upp och utvärderar
forskningsresultat som sedan dokumenteras och ges spridning.
Datainspektionen har till uppgift att pröva frågor om tillstånd och utöva
tillsyn enligt datalagen, kreditupplysningslagen och inkassolagen. Inspektionen
skall verka för att automatiskt databehandling av personuppgifter inte leder
till otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet och att god sed
iakttas i kreditupplysnings- och inkassoverksamhet.
Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för bl.a. de allmänna
domstolarna, hyresnämnderna, Rättshjälpsmyndigheten och de allmänna
advokatbyråerna.
Elsäkerhetsverket har som mål att förebygga skador som orsakas av elektricitet.
Det gäller att upprätthålla och förbättra den goda säkerhetsnivån i Sverige,
både när det gäller elmateriel och elanläggningar. Ett nära samarbete med
företag och organisationer är viktigt liksom ett ökat svenskt deltagande i det
internationella samarbetet.
Till verkets uppgifter hör bl.a. att utarbeta föreskrifter som rör elektrisk
utrustning i hushållen, inklusive teknisk standardisering. För att få bort
farliga produkter kan verket besluta om försäljningsförbud, återtagande av
produkter och varningsannonsering.
Finansinspektionen skall lämna tillstånd, utöva tillsyn och utforma regler för
finansiell verksamhet. Under inspektionens tillsyn står bl.a. banker,
försäkringsbolag och värdepappersbolag. Inspektionens arbete syftar till att
skapa stabilitet, effektivitet och sundhet i det finansiella systemet så att
allmänhetens förtroende för den finansiella marknaden upprätthålls.
Inom Finansinspektionen finns en konsumenträttsenhet, som har ansvaret för
konsumentfrågor. Centrala frågor i enhetens verksamhet är att se till att insti-
tuten följer principerna för god information och skäliga avtalsvillkor, och att
underlätta konkurrensen och kundernas rörlighet på den finansiella marknaden.
Folkhälsoinstitutet har till uppgift att förebygga sjukdomar och annan ohälsa
och att främja en god hälsa för alla. Särskild vikt skall fästas vid för-
hållanden som främjar hälsan hos de grupper som är utsatta för de största hälso-
riskerna. Verksamheten skall vara ett stöd för lokalt och regionalt arbete och
främja samarbete mellan olika organ på nationell nivå för att påverka
förhållanden av betydelse för folkhälsan.
Glesbygdsmyndigheten har till uppgift att lämna förslag till förbättringar för
glesbygd- och landsbygdsbefolkningens levnadsförhållanden. Konsumentverket
utfärdar föreskrifter om stöd till kommersiell service, medan
Glesbygdsmyndigheten utfärdar föreskrifter när det gäller sådant stöd till
företag som inte avser kommersiell service.
Handikappinstitutet (HI) är samhällets centrala organ för hjälpmedelsfrågor och
har specialistkompetens på området. Huvudmän för institutet är staten och
Landstingsförbundet.
Institutets övergripande mål är att ge människor med funktionshinder ökad
livskvalitet genom tillgång till bra hjälpmedel. Viktiga delmål är att
hjälpmedel förbättras, att ny teknik tas till vara och att brukarnas inflytande
ökar. Centrala arbetsuppgifter för institutet är att opartiskt prova, bedöma och
informera om hjälpmedel.
Kammarkollegiet förvaltar bl.a. fonder och ger administrativ, ekonomisk och
juridisk service till myndigheter på det statliga området. Enligt
resegarantilagen skall researrangörer och återförsäljare av paketresor (dvs.
"paket" av turisttjänster, till exempel en resa med övernattning) ställa
säkerhet hos Kammarkollegiet för att skydda konsumenterna. Se även under
Resegarantinämnden.
Kemikalieinspektionen (Kem 1) skall arbeta för att minska riskerna för skador på
människor och miljö av kemiska ämnen och produkter. Företagen själva har ansvar-
et för att utreda kemikaliernas egenskaper. Med ledning av dessa kunskaper skall
företagen vidta de åtgärder som behövs till skydd för hälsa och miljö, såsom att
informera om skaderisker eller att ersätta sina produkter med mindre farliga.
Kemikalieinspektionen skall se till att företagen tar det ansvar som lagen
förutsätter.
Inspektionen skall vidare följa utvecklingen i fråga om förekomsten av kemiska
produkter och de risker användningen kan medföra. Inspektionen medverkar i det
internationella samarbetet på området och har en samordnande och pådrivande roll
inom kemikaliekontrollen, inte minst genom att ge stöd till lokala och regionala
tillsynsmyndigheter.
Konsumentberedningen är en kommitté under Jordbruksdepartementet med uppgift att
kontinuerligt följa och utvärdera den livsmedelspolitiska reformen ur ett brett
konsumentperspektiv.
Beredningen skall bevaka att effekterna av jordbrukets avreglering också
kommer konsumenternas till godo. En viktig uppgift är att följa
prisutvecklingen, andra uppgifter rör kvalitet och ett varierat utbud. Den
internationella utvecklingen bevakas fortlöpande. Beredningen rapporterar till
regeringen om utvecklingen på livsmedelsmarknaden.
Kommerskollegium är central informationspunkt för frågor (bl.a. på
konsumentområdet) som rör regelverket inom EU-länderna och EES (Europeiska
Ekonomiska Samarbetsområdet). Kollegiet upprättar bl.a. databaser och
informationssystem.
Kronofogdemyndigheterna verkställer bl.a. utmätningar men har också viktiga
uppgifter enligt skuldsaneringslagen. Om en kraftigt skuldsatt person inte
lyckas nå en uppgörelse med sina fordringsägare kan han ansöka hos
kronofogdemyndigheten om en frivillig skuldsanering.
Livsmedelsekonomiska samarbetsnämnden är ett organ som genom utredningar och
kalkyler söker belysa den ekonomiska utvecklingen inom livsmedelsområdet samt de
effekter som den nya livsmedelspolitiken ger i livsmedelsprocessen från
producent till konsument.
Läkemedelsverket ansvarar för kontroll och tillsyn av läkemedel och liknande
produkter enligt läkemedelslagen och övriga läkemedelsförfattningar. Verket ger
ut föreskrifter och allmänna råd om läkemedel, naturläkemedel och liknande
produkter.
Länsstyrelserna är regionala statliga organ som skall fullfölja de nationella
målen och främja länets utveckling. De administrerar bl.a. det statliga stödet
till kommersiell service i glesbygd samt det statliga stödet vid
bostadsfinansiering (t.ex. räntebidrag). De skall också lämna förslag till och
följa upp åtgärder som rör kraven på en effektiv konkurrens enligt
konkurrenslagen.
Miljömärkningsstyrelsen är knuten till Standardiseringen i Sverige (SIS) och
administrerar ett system för s.k. positiv miljömärkning av varor.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) har till uppgift att främja
näringslivets tillväxt och förnyelse. Verksamheten omfattar bl.a. teknisk
forskning och industriell utveckling samt etablering och utveckling av företag.
NUTEK ansvarar för samordningen av energiforskningsprogrammet som omfattar
stöd till forskning inom olika sektorer. NUTEK samarbetar med Konsumentverket på
energiområdet.
Resegarantinämnden prövar ansökningar om att göra utbetalningar när sådana
säkerheter behöver tas i anspråk som skall ställas enligt resegarantilagen för
att skydda konsumenterna, t.ex. när arrangören ställer in en resa. Se vidare
under Kammarkollegiet.
SEMKO utför olika typer av provning av elektrisk materiel, t.ex. sä-
kerhetsprovning för S-märkning och energiförbrukningsmätningar.
Det svenska kravet på att konsumentprodukter skall vara förhandsprovade och
godkända ("certifierade") av ett opartiskt organ togs bort då EES-avtalet trädde
i kraft den 1 januari 1994. Myndigheterna ställer dock även i fortsättningen
samma säkerhetskrav på produkterna och S-märket finns kvar som ett frivilligt
alternativ.
Skolverket inrättades den 1 juli 1991. Samtidigt upphävdes Skolöverstyrelsen och
länsskolnämnderna. Verket skall se till att den enskilde elevens rätt
respekteras och att skollagens bestämmelser följs. Lagen ger ramarna för de
kommunala besluten om skolan. läroplaner, kursplaner och timplaner styr
innehållet i skolverksamheten. Skolverket skall kunna konstatera vilka
skillnader som finns mellan olika kommuner och vart tredje år ge riksdag och
regering en samlad bild av läget samt underlag för skolans nationella ut-
vecklingsplan.
Småhusskadenämnden har möjlighet att ge hjälp att reparera ett småhus som är
skadat av fukt eller mögel, så att det kan fungera tillfredsställande som
bostad.
Ett villkor är att huset är yngre än 30 år och har uppförts som perma-
nentbostad. Lägsta självrisk är alltid ett basbelopp (35 200 kr år 1994). I
vissa fall kan bidrag lämnas även till hus som är äldre än 30 år. An-
sökningshandlingar finns hos byggnadsnämnden och konsumentvägledaren i kommunen.
Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för socialtjänst, hälso- och
sjukvård, tandvård och särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
Styrelsen skall verka för god hälsa och social välfärd och för omsorg och vård
av hög kvalitet på lika villkor för hela befolkningen.
Socialstyrelsens arbete skall koncentreras på tillsyn och uppföljning samt
kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. Den grundläggande uppgiften är att
följa kommunernas, landstingens och enskilda vårdgivares verksamhet för att
bedöma hur målen uppfylls, vilka problem som orsakar brister, och att belysa ef-
fektiviteten i verksamheten.
Standardiseringen i Sverige (SIS) är centralorgan för standardiserings-
verksamheten i Sverige. SIS uppgift är att svara för den nationella standardise-
ringen samt företräda denna internationellt.
SIS är en fristående, opartisk förening med medlemmar från näringsliv och
offentlig sektor. Regeringen fastställer SIS stadgar och utser dess ordförande
på förslag av Industriförbundet.
SIS bedriver bl.a. certifiering och kvalitetsmärkning av produkter inom vissa
områden med konsumentintresse. (Se även under Miljömärkningsstyrelsen).
SIS har inrättat ett konsumentråd. Rådets syfte är att stärka konsumenternas
deltagande i arbetet med standardisering och höja medvetenheten om konsument-
frågornas betydelse i det tekniska standardiseringsarbetet.
Statens handikappråd (SHR) har som uppgift att verka för bättre
levnadsförhållanden för människor med funktionshinder genom samordning av de
olika samhällsorganens handikappinsatser och samarbete mellan intressenter på
olika plan: stat, landsting och primärkommuner.
Statens livsmedelsverk (SLV) är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör
livsmedel. Verket skall bl.a. bevaka konsumentintresset inom livsmedelsområdet,
utöva tillsyn enligt livsmedelslagen och leda och samordna livsmedelskontrollen.
Verket skall också informera konsumenterna om viktiga frågor på livsmedels-
området.
Verket utfärdar de närmare bestämmelserna om livsmedel med stöd av
livsmedelslagen.
Statens naturvårdsverk (SNV) är central myndighet för frågor om den yttre miljön
(dvs. inte arbetsmiljön). Verket skall vara samlande och pådrivande i arbetet
med att miljöanpassa samhällsutvecklingen för att skydda människans hälsa,
bevara den biologiska mångfalden och hushålla med naturresurserna.
Verket arbetar särskilt med vägledning och uppföljning mot sektorsmyndigheter
och regionala och lokala myndigheter, med miljöforskning och miljöövervakning
och med internationella miljöfrågor. Verket är pådrivande och samordnande i
arbetet för ett kretsloppsinriktat samhälle, bl.a. när det gäller företagens
ansvar för återtagning av förpackningar.
Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) är central förvaltningsmyndighet
för teknisk provning och kontroll, legal mätteknik och handel med ädelmetaller.
SWEDAC handhar ackreditering av laboratorier, besiktning- och certi-
fieringsorgan.
Ett omfattande arbete pågår med att i samråd med andra myndigheter anpassa de
svenska formerna för teknisk provning och kontroll till de principer som gäller
enligt EES-avtalet. Uppgiften att samordna marknadskontrollfrågor inom ramen för
EES-avtalet har stor betydelse för konsumentskyddet.
Ungdomsstyrelsen (tidigare Statens Ungdomsråd) har som huvuduppgift att främja
fritidsverksamhet och kulturell verksamhet bland barn och ungdomar. Till
styrelsens uppgifter hör att kartlägga ungdomars uppväxtvillkor samt stödja och
utveckla kommunernas insatser för ungdomar, bl.a. i konsumentfrågor.
Vägverket är den centrala myndigheten inom biltrafikområdet. Utöver ansvaret för
planering, byggande, underhåll och drift av de statliga vägarna har Vägverket
även uppgiften att föreskriva vilka krav som bilar skall uppfylla i säkerhets-
och miljöhänseende. För detta har verket även utarbetat normer för beräkning av
olika slags prestanda etc.
Verket har även ansvaret för vägtransportsektorns miljöpåverkan och
miljöanpassning.
Program för näringslivets egenåtgärder
Här presenteras huvuddragen i ett femtiotal egenåtgärdsprogram fördelade på ett
drygt trettiotal branscher. Sammanställningen är hämtad från betänkandet
Konsumentpolitik i en ny tid (SOU 1994:14). Inom vissa branscher genomförs
således flera typer av egenåtgärder. Redovisningen av varje bransch är dock inte
fullständig t.ex. har standardkontrakt och garantisystem helt utelämnats på
grund av att sådana egenåtgärder är mycket vanliga och förekommer i stort sett i
alla branscher. Det har därför inte bedömts meningsfullt att ta med dessa.
Redovisningen sker branschvis, men inleds med vissa program som kan betecknas
som branschövergripande. I försäkringsbranschen finns såväl för branschen
gemensamma som företagsegna system för rådgivning samt för reklamations-
hantering. Ett antal företagsegna system finns med endast i redovisningen av
försäkringsbranschen.
De flesta uppgifter om här presenterade egenåtgärdsprogram är hämtade från
samtal med och olika promemorior sammanställda av Nils Ringstedt vid
Konsumentverket och Torsten Brink vid Industriförbundet.
1 Branschövergripande program
Huvudmän: Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté (ICC) och
Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM)
Egenåtgärder:1. Grundregler för reklam, Regler för säljfrämjande åtgärder,
Regler för direktmarknadsföring m.fl. samlingar av etiska regler för
olika typer av marknadsföring.
2. Marknadsetiska Rådet (MER) med uppgift att göra principiella ut-
talanden rörande tolkning och tillämpning av de nämnda reglerna.
Etablerade:Grundreglerna i sin första edition fanns långt före marknads-
föringslagen. Övriga regelsamlingar från 1970-talet och senare. MER
etablerat 1989.
Huvudmän: Annonsörföreningen, Reklamförbundet m.fl.
Egenåtgärder:1. I anslutning till Grundregler för reklam utbyggd definition av
könsdiskriminerande reklam.
Etablerade:1987
Huvudman: Reklamförbundet
Egenåtgärd:Utbildning för Ansvariga Reklamutgivare (ARU). Avancerad praktiskt
upplagd utbildning i marknadsrätt avseende såväl offentligrättsliga
som utomrättsliga regler och system.
Etablerad: Slutet av 1960-talet
Huvudman: Annonsörföreningen
Egenåtgärd:Utbildning för Delegerade Reklamansvariga (DRA). Brett upplagd
utbildning med särskild inriktning på marknadsföringsrätten, både
offentligrättsliga och utomrättsliga regler och system.
Etablerad: Slutet av 1960-talet
Huvudmän: Svenska Tidningsutgivareföreningen (1-2) samt Pressens samarbetsnämnd
(2)
Egenåtgärder:1. Regler för reklamidentifiering
2. Textreklamkommittén med uppgift att behandla ärenden angående
redaktionell text med reklaminslag.
Etablerade:1976
2 Branschspecifika program
Bransch: Advokatverksamhet
Huvudman: Sveriges Advokatsamfund
Egenåtgärd:Nämnd för prövning av arvodestvister mellan advokatbyrå och klient.
Etablerad: Stadgarna tillkom i samband med samfundets bildande för ca 100 år
sedan.
Bransch: Bankverksamhet
Huvudman: Svenska Bankföreningen, Konsumentverket och Finansinspektionen.
Egenåtgärd:Konsumenternas Bankbyrå startade sin verksamhet i början av 1994.
Bankbyrån sysslar med rådgivning.
Bransch: Begravningsentreprenörer
Huvudman: Sveriges Begravningsentreprenörers Förbund
Egenåtgärd:Reklamationsnämnd för bedömning av klagomål från kunder. I nämnden
ingår företrädare för branschen och konsumenterna.
Etablerad: 1988
Bransch: Bostadsmarknaden
Huvudman: Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation
Egenåtgärd:Bostadsrättsnämnden med uppgift att pröva tvister mellan konsument-
/bostadsrättsinnehavare och bostadsrättsförening. I nämnden ingår tre
jurister.
Etablerad: 1988
Bransch: Brunnsborrning
Huvudman: Sveriges Avantiborrares förening
Egenåtgärd:Reklamationsnämnd för bedömning av tvister mellan föreningens med-
lemsföretag och deras kunder rörande brunnsborrningsarbeten. Medlem-
marnas har vid vite förbundit sig att följa nämndens rekom-
mendationer.
Etablerad: 1971
Bransch: Bryggeribranschen
Huvudman: Sveriges Bryggareförening
Egenåtgärder:1. Tolkningsregel för identifiering av lättölsreklam. Regeln
innebär en precisering av motsvarande bestämmelse i Konsumentverkets
riktlinjer för marknadsföring av öl klass II i syfte att motverka att
lättölsreklamen sammanblandas med reklam för öl i andra alkoholklas-
ser. All lättölsreklam insändes i efterhand till föreningen för
granskning. Överträdelse av regeln medför att felande bryggeri ådöms
ett "föreningsvite".
2. Utbildningsprogram för bryggeriernas marknadsföringspersonal och
av bryggerierna anlitade reklambyråer rörande marknadsföringslagen,
alkoholreklamlagen samt riktlinjer från Konsumentverket på området.
3. Klassificering av färdigförpackat vatten med krav på visst in-
nehåll och ursprung för användning av beteckningar såsom Naturligt
mineralvatten, Källvatten och Mineralvatten etc.
Etablerade:1 och 2 år 1987 samt 3 år 1990
Bransch: Dagligvarubranschen
Huvudman: Organisationer och företag inom dagligvarubranschen
Egenåtgärd:Regler om volym och vikt finns i lagen om bestämning av volym och
vikt (1971:1081) som övervakas av Konsumentverket. Dagligvaruhandeln
har åtagit sig att verka för att ökad kunskap om reglerna sprids inom
branschen och till konsumenterna.
Etablerad: I början av 1980-talet
Bransch: Detaljhandeln
Huvudman: Sveriges Köpmannaförbund
Egenåtgärd:Reklamationshantering under symbolen Trygga Köp. Medlemsföretagen
åtager sig att behandla reklamationer korrekt samt att följa Allmänna
reklamationsnämndens rekommendationer. Om medlemsföretag inte
fullföljer sitt åtagande ersätter Köpmannaförbundet kunden med hjälp
av fonderade medel.
Etablerad: 1983
Huvudman: Konsumentkooperationen
Egenåtgärd:Reklamationshantering av varaktiga konsumtionsvaror i anslutning till
köptrygghetsbevis. Garantin gäller i två år. Om kunden köper en vara
som kostar mer än 1 000 kronor, kan denne vid köptillfället teckna en
treårig försäkring som gäller om varan slutar fungera på grund av
skada eller kommer bort. Med vissa undantag tilllämpar konsu-
mentföreningarna öppet köp på inköpta varor i tre veckor.
Etablerad: 1966
Bransch: Direkthandelsbranschen
Huvudman: Direkthandelsföretagens förening (Df)
Egenåtgärd:Dokumenten "God affärssed i teledirekthandelns marknadsföring" samt
"God affärssed i hembesökshandelns marknadsföring" med omfattande
presentation av gällande offentligrättsliga och utomrättsliga regler
på området samt deras tolkning och tillämpning. Dessutom finns vissa
gransknings- och bedömningsfunktioner i form av "Df:s vägledare".
Inom ramen för programmet har s.k. ångerhandlingar på olika främmande
språk tagits fram.
Etablerad: 1985
Bransch: Direktmarknadsföringsbranschen
Huvudman: Swedish Direct Marketing Association (SWEDMA)
Egenåtgärder:1. Rekommendationer till företagen i branschen angående god etik
vid direktmarknadsföring. Till direktmarknadsföring hänförs
adresserad och oadresserad direktreklam, tidningsbilagor,
telemarketing etc. SWEDMA har utarbetat en handbok för företagen med
en genomgång av gällande regler och deras tillämpning.
2. Etiska nämnden för direktmarknadsföring (DM-nämnden) med uppgift
att övervaka och göra uttalandena rörande god etik i direktmarknads-
föring.
Etablerade:1986
Bransch: Däckbranschen
Huvudmän: Däckspecialisternas Riksförbund (DRF) och Däckleverantörernas före-
ning (DF)
Egenåtgärd:Reklamationsnämnd för automobilgummi (RAG) med uppgift att bl.a.
pröva tvister mellan återförsäljare och konsumenter rörande vissa
angivna däcksfabrikat. Medlemsföretagen har åtagit sig att följa
nämndens rekommendationer.
Etablerad: 1970-talet
Bransch: Fastighetsmäklarbranschen
Huvudman: Sveriges Fastighetsmäklarsamfund/Mäklarsamfundet
Egenåtgärder:1. Etiska regler för medlemmarnas uppträdande.
2. Medlemskap i föreningen prövas i kretsstyrelser, bl.a. utifrån de
etiska reglerna.
3. Centralt finns en disciplin- och ansvarsnämnd som prövar inte bara
medlems, utan även annan fastighetsmäklares, verksamhet.
Etablerade:1984
Huvudman: Sveriges Aktiva Fastighetsmäklares Riksförbund (SAF)
Egenåtgärder:1. Förbundet har antagit dokumentet "God mäklarsed - etiska regler"
som skall följas av medlemmarna.
2. Förbundet har inrättat dels en antagningsnämnd för prövning av
medlemsskap, dels en disciplinnämnd för prövning av medlemmarnas upp-
trädande, dels en reklamationsnämnd för prövning av tvister mellan
mäklare och kunder - Fastighetsmarknadens Reklamationsnämnd (FRN).
Medlemmarna har åtagit sig att följa reklamationsnämndens beslut.
Etablerade:1965
Huvudman: Svensk Fastighetsförmedling (ESSEFF)
Egenåtgärd:Ansvarsnämnd bestående av två jurister och tre mäklare som har till
uppgift att avgöra om mäklare handlat i strid med god mäklarsed.
Tills vidare utgår bedömningarna från Mäklarsamfundets etiska regler
i avvaktan på att huvudmannen skall fastställa egna regler.
Etablerad: 1991
Bransch: Fastighetsägare
Huvudman: Sveriges Fastighetsägareförbund
Egenåtgärd:Övervakning av medlemmarnas vandel genom styrelserna i 24 regionala
föreningar. Dessa kan ta ställning till om medlem som misskött sig
skall få erinran eller uteslutas ur förbundet. Förbundet följer
kontinuerligt upp uteslutningar och skälen för dessa.
Informationsbroschyr rörande god sed på hyresmarknaden och utbildning
på området av förtroendevalda planeras.
Etablerad: 1970-talet
Bransch: Färger och lacker
Huvudman: Sveriges Färgfabrikanters Förening (SVEFF)
Egenåtgärd:Information om målning av träfasader. Överenskommelse har träffats
med Konsumentverket om innehållet i en broschyr som informerar om hur
man undviker fukt- och rötskador.
Etablerad: 1993
Bransch: Försäkringsbranschen
Huvudman: Sveriges Försäkringsförbund, Finansinspektionen och Konsumentverket.
Egenåtgärd:Information och rådgivning genom Konsumenternas Försäkringsbyrå. Råd
före köp av försäkring genom bl.a. marknadsöversikter. Råd efter köp
bl.a. i samband med skadetvister där byrån intar en medlarroll mellan
parterna.
Etablerad: 1979
Huvudman: Sveriges Försäkringsförbund
Egenåtgärder:1. Livförsäkringens Villkorsnämnd avger yttrande på begäran av
försäkringsbolag, Försäkringsförbundet, Allmänna reklamationsnämnden,
domstol eller annan myndighet rörande omfattningen av livförsäkringar
samt tolkningen av villkor i sådana försäkringar.
2. Olycksfalls- och sjukförsäkringsnämnden som på begäran av för-
säkringsbolag, Försäkringsförbundet, Allmänna reklamationsnämnden,
domstol eller annan myndighet avger yttrande i frågor rörande
reglering av olycksfalls- och sjukförsäkringsskador.
3. Skadeförsäkringens villkorsnämnd som på begäran av ovan nämnda
inrättningar avger yttrande i frågor som rör omfattningen av
skadeförsäkringar och tolkningen av villkor i sådana försäkringar.
Etablerade:1940-talet
Huvudman: Sveriges Försäkringsförbund
Egenåtgärd:Ansvarighetsförsäkringens personskadenämnd som på begäran av
försäkringsbolag, domstol eller annan myndighet avger yttrande i
ärenden angående personskadeersättning från ansvarsförsäkring.
Etablerad: 1960-talet
Huvudman: Sveriges Försäkringsförbund
Egenåtgärder:Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd har till uppgift att enligt
villkoren för rättsskyddsförsäkring och trafikförsäkring pröva ombuds
(ombud som ej är advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå)
lämplighet för uppdrag samt fråga om dessa ombuds arvode och övriga
kostnader i händelse av tvist därom. Prövning kan begäras av ombud
eller försäkringsbolag.
Etablerad: 1982
Huvudman: Försäkringsbolaget Agria
Egenåtgärd:Agrias djurskadenämnd, som är gemensam för Agria och
Länsförsäkringar, prövar ärenden rörande djurförsäkringar.
Verksamheten är rådgivande ock kostnadsfri för konsumenterna.
Etablerad: 1985
Huvudman: Folksam, Skandia respektive Trygg Hansa
Egenåtgärder:Bolagen har likartat uppbyggda inrättningar med kundombudsman och
nämnder för prövning av respektive bolags beslut i skadeärenden,
tillämpning och tolkning av försäkringsvillkor m.m.
Etablerade:Folksam 1960-talet, Skandia 1986 och Trygg Hansa 1985.
Bransch: Hemelektronikbranschen
Huvudmän: Branschorganisationer inom såväl leverantörsledet (1-3) som detal-
jistledet (2)
Egenåtgärder:1. Marknadsöversikt i form av den s.k. Hi-Fi Handboken.
2. Sammanställning av gällande regler och praxis vid marknadsföring
av hemelektronik såsom den utvecklats av dels Marknadsdomstolen, dels
branschens granskningsnämnd som verkade under c.a. två år i slutet av
1980-talet. Nämndens tidigare ledamöter ger via huvudmännen viss
rådgivning i marknadsföringsetiska frågor till företagen.
3. EHL:s ansvarsnämnd med uppgift att främja enhetlig och till pro-
dukternas tekniska beskaffenhet anpassad rättstillämpning och
praxisutveckling på köp- och tjänsterättens område. Arbetet sker
genom bedömning av konkreta fall rörande reglering av skador föror-
sakade av elektriska hushållsapparater.
Etablerade:1 under 1960-talet, 2 år 1988 och 3 år 1991
Bransch: Hotell och restauranger
Huvudman: Sveriges Hotell- och Restaurangförbund
Egenåtgärd:Ansvarsnämnd med uppgift att handlägga och bedöma konsument- och
affärsetiska frågor samt reklamationsärenden.
Etablerad: 1985
Bransch: Kemibranschen
Huvudmän: Kemikontoret och Plast- och Kemikalieleverantörsföreningen (PKL)
Egenåtgärd:Kemibranschens etiknämnd med uppgift att handlägga ärenden rörande
marknadsföring av kemiska produkter och ämnen samt produktsäkerhet
och att utveckla god affärssed på området. Någon regelsamling i
anslutning till nämndens avgöranden och tolkning av begreppet god
affärssed har ännu inte sammanställts.
Etablerad: 1988
Bransch: Hälsokostbranschen
Huvudman: Hälsokostbranschens leverantörsförening
Egenåtgärder:Hälsokostbranschens bedömningsnämnd behandlar ärenden som rör
marknadsföring av hälsoprodukter. Trots att leverantörsföreningen i
samband med tillskapandet av egenåtgärderna antog egna marknadsfö-
ringsregler har bedömningsnämnden sällan tillämpat dessa. De flesta
ärendena har avsett marknadsföring av s.k. naturmedel och nämnden har
då kommit att tillämpa och tolka Konsumentverkets riktlinjer för
marknadsföring av naturmedel. I och med den nya läkemedelslagen
försvinner efter en övergångsperiod begreppet naturmedel. Det är dock
troligt att nämndens verksamhet kommer att fortsätta och framdeles
till stor del avse marknadsföring av s.k. naturläkemedel, men även
andra typer av hälsoprodukter.
Etablerade:1987
Huvudman: Svenska Hälsokosthandlares Riksförbund
Egenåtgärd:Utbildningsprogram för att höja kunskaperna hos anställda i brans-
chen.
Etablerad: 1987
Bransch: Livsmedel
Huvudmän: Medlemsföretag i Normpack
Egenåtgärd:Normpack som bygger på en frivillig överenskommelse mellan Livsme-
delsverket, Packforsk och företag med verksamhet knuten till livsme-
delsförpackningar. Svensk materialnorm för livsmedelsförpackningar
har utarbetats. Normpack skall tillgodose både produktsäkerhets- och
miljösäkerhetsaspekter. Normpack svarar även för viss utbildning om
förpackningar avsedd för anställda vid berörda företag. Berörda före-
tag uppgår till c.a 140 och finns bland råvarutillverkare för
förpackningsindustrin, förpackningsindustrin samt
livsmedelsindustrin.
Etablerad: 1981
Huvudman: Kontrollföreningen för alternativ odling (KRAV)
Egenåtgärder:Regler för alternativ odling och uppfödning samt mark-
nadsföringsregler för sådana produkter.
Etablerade:1989
Huvudman: Sveriges Livsmedelsindustriförbund (SLIM) m.fl.
Egenåtgärder:Etiska regler för användningen av hälsopåståenden i
livsmedelsreklam. Programmets huvudinslag utgörs av dokumentet
"Hälsoargument i marknadsföringen av livsmedel", som är en
sammanställning av gällande regler samt kända förhållanden i fråga om
livsmedlens/kostens betydelse för hälsan i olika sammanhang. Via
stiftelsen Svensk Näringsforskning sker viss rådgivning till
företagen.
Etablerade:1990
Bransch: Läkemedelsbranschen
Huvudmän: Läkemedelsindustriföreningen (LIF) samt Representantföreningen för
utländska farmaceutiska industrier (RUFI)
Egenåtgärder:1. Marknadsöversikter med uppgifter om läkemedlens egenskaper och
verkningar riktade till dels personal inom sjuk- och hälsovård samt
Apotekspersonal (FASS samt FASS-vet), dels allmänheten/patienter
(Patient-FASS).
2. Regler för läkemedelsinformation samt undervisning rörande dessa
regler samt andra marknadsrättsliga regler på området för anställda
på olika nivåer inom läkemedelsföretagen. Företagens skriftliga
information övervakas fortlöpande av Läkemedelsindustrins infor-
mationsgranskningsman (IGM), medan Nämnden för bedömning av läkeme-
delsinformation (NBL) har till uppgift att tolka och utveckla
informationsreglerna.
3. Läkemedelsförsäkringen - försäkringssystem för ersättning åt
patienter som drabbats av vissa skador till följd av läkemedelsbe-
handling.
4. System för återkallelse av läkemedel från Apotek och andra hälso-
och sjukvårdsinrättningar och i vissa fall även från konsumen-
ter/patienter.
Etablerade:1. FASS 1966, FASS-vet 1973 samt Patient-FASS 1983
2. 1969 med inriktning på läkemedelsinformation till hälso- och sjuk-
vårdspersonal. 1990 vidgat till att omfatta även
läkemedelsinformation till allmänheten.
3. 1978
4. 1980
Bransch: Motorbranschen
Huvudman: Motorbranschens riksförbund (MRF)
Egenåtgärder:1. Åtagande gentemot Allmänna reklamationsnämnden att medlems-
företagen skall följa nämndens rekommendationer - MRF:s kundskydd.
2. Varudeklaration av begagnade bilar. Deklarationerna skall utformas
i enlighet med Konsumentverkets riktlinjer. MRF har åtagit sig att
tillse att medlemsföretagen följer riktlinjerna.
Etablerade:1 1969 och 2 1989
Huvudman: Respektive bilindustriföretag eller bilimportör
Egenåtgärd:System för återkallelse av motorfordon
Etablerad: Början av 1970-talet
Bransch: Möbelbranschen
Huvudmän: Stiftelsen för Möbelforskning och NUTEK
Egenåtgärder:1. Forskning kring och testning av möbler. Möbelinstitutet
undersöker hur möbler skall vara beskaffade för att fungera bra och
passa brukarnas behov. Resultaten utgör grund för produktutvecklingen
på området.
2. Enhetligt informationssystem om möblers egenskaper - Möbelfakta
Etablerade:1967
Bransch: Optikerbranschen
Huvudmän: Sveriges Leg. Optikers Riksförbund samt Optikerföretagens
Riksorganisation
Egenåtgärd:Ansvarsnämnd som behandlar ärenden rörande yrkes- och branschetiska
frågor och reklamationsärenden.
Etablerad: 1989
Bransch: Småhusbranschen
Huvudman: Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund (STR)
Egenåtgärd:Trähusbranschens reklamationsnämnd som handlägger klagomål rörande
monteringsfärdiga trähusmaterial sålda av medlemsföretag.
Anmälningsavgift om 1.000:- tas ut av klaganden, men kan återfås
efter beslut av nämnden.
Etablerad: 1964
Bransch: Tobaksbranschen
Huvudman: Svenska Tobaksbranschföreningen
Egenåtgärd:Tobaksbranschens granskningsnämnd granskar och verkar för att
otillåten tobaksreklam kommer bort. Granskningen sker genom tolkning
och tillämpning av Konsumentverkets riktlinjer för sådan reklam.
Etablerad: 1986
Huvudman: Sveriges Köpmannaförbund
Egenåtgärd:Detaljhandelns Tobaksskyltningsråd som skall verka för att detaljhan-
delns marknadsföringsåtgärder på säljstället överensstämmer med
Konsumentverkets riktlinjer.
Etablerad: 1986
Bransch: Trafikskolor
Huvudman: Sveriges Trafiksskolors Riksförbund (SFR)
Egenåtgärd:Prövning av tvister mellan medlemsföretag och deras kunder.
Etablerad: 1983
Bransch: Värmepumpar
Huvudmän: Svenska Värmepumpsföreningen (SVEP) samt Rörfirmornas Riksförbund (R)
Egenåtgärd:Reklamationsnämnd (VPN) för prövning av reklamationer rörande köp och
installationer av värmepumpar. I regel prövas endast ärenden rörande
pumpanläggningar på högst 200 kw. En anmälningsavgift tas ut av an-
mälaren, men den belastar slutligen den som förlorar ärendet.
Etablerad: 1986
Organisationer med konsumentverksamhet
Frivilliga eller fristående konsumentorganisationer är ett samlande begrepp för
folkrörelser, ideella organisationer, intresseorganisationer, aktionsgrupper
etc. Den svenska modellen för konsumentinflytande bygger på ett samarbete mellan
det allmänna, näringslivet och konsumenterna, företrädda av politiska partier
och frivilliga organisationer.
Vissa frivilliga organisationer är stora och har konsumentpolitiska program
som en begränsad del i en bred verksamhet. Inom bl.a. fackföreningsrörelsen,
pensionärsorganisationerna och handikappförbunden finns flera exempel. LO
arbetar med hushållsekonomisk rådgivning, skuldsanering och utbildning i konsu-
mentfrågor. TCO arbetar med standardisering, prisbevakning etc. Sveriges
pensionärsförbund (SPF) har inrättat s.k. konsumentombud för att hjälpa
medlemmarna. Pensionärernas Riksorganisation (PRO) har medverkat i s.k. pris-
pressaraktiviteter tillsammans med LO.
Organisationer med konsumentfrågor som huvudprogram är t.ex. Konsument-
gillesförbundet, Konsument-Forum, Husmodersförbundet Hem och Samhälle och
Svenska Konsumenters Riksförbund. Konsumentkooperationen intar en särställning
bl.a. genom sin storlek (över 2 miljoner medlemmar), och genom sin egen mycket
omfattande affärsverksamhet.
Intresseorganisationer som Hyresgästföreningen, Unga Synskadade, Kvinnojourer
och aktionsgrupper som "Rädda lanthandeln" driver konsumentfrågor av speciell
betydelse för medlemmarna.
En nordisk undersökning visar att det i Sverige finns över 50 olika
organisationer som arbetar med konsumentfrågor. Sveriges Konsumentråd bildades
år 1992 för att göra de svenska konsumenternas röst hörd i både nationella och
internationella sammanhang. Det har f.n. (våren 1994) följande tolv medlemmar:
ABF, Handikappförbunden, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Konsument-
gillesförbundet, KF, Konsumentvägledarnas förening, LO, Naturskyddsföreningen,
Pensionärernas Riksorganisation, Studieförbundet Vuxenskolan, Sveriges Pensio-
närsförbund och TCO.
Konsumentverket bistår de frivilliga konsumentorganisationerna med
baskunskaper, faktamaterial, expertmedverkan och ekonomiskt stöd till regionala
och lokala projekt.
Under tre budgetår har Konsumentverket fördelat ett särskilt anslag om ca 2
miljoner kronor per år till projekt inom livsmedelsområdet. Fr.o.m. budgetåret
1993/94 kan detta anslag även användas till att stödja utvecklingen av nya
konsumentorganisationer. Konsumentverket bereder också ansökningar om anslag
från regeringens barn- och ungdomsdelegation till ungdomsprojekt om konsumtion
och ekonomi.
EG-rättsakter och motsvarande svenska lagar
EG - rättsakter Svenska lagar
Produktsäkerhet
Rådets direktiv Produktsäkerhetslagen
92/59/EEG om allmän (1988:1604)
produktsäkerhet
Produktansvarslagen
Rådets direktiv (1992:18)
85/374/EEG om
tillnärmning av
medlemsstaternas lagar
och andra författningar
om skadeståndsansvar för
produkter med Lag (1992:1328) om
säkerhetsbrister farliga
livsmedelsimitationer
Rådets direktiv
87/357/EEG om
anpassning av
medlemsstaternas
lagstiftning om
produkter som, på grund
av sina yttre egenska-
per, kan förväxlas med Lag (1992:1326) om
andra produkter och personlig
härigenom utgöra en risk skyddsutrustning
för konsumenters hälsa
och säkerhet
Rådets direktiv Lag (1992:1327) om
89/686/EEG om leksakers säkerhet
tillnärmning av
medlemsstaternas
lagstiftning om
personlig
skyddsutrustning
Rådets direktiv
88/378/EEG om
tillnärmning av
medlemsstaternas
lagstiftning om
leksakers säkerhet
Marknadsföring
Rådets direktiv Marknadsföringslagen
84/450/EEG rörande (1975:1418)
anpassningen av med-
lemsstaternas lagar,
förordningar och
administrativa bestäm-
melser om vilseledande
reklam Prisinformationslagen
(1991:601)
Rådets direktiv - " -
79/581/EEG om
konsumentskydd i
samband med
prismärkning av
livsmedel - " -
Rådets direktiv
88/314/EEG om
konsumentskydd i
samband med
prismärkning av andra
varor än livsmedel
Rådets direktiv
88/315/EEG om ändring
av direktiv 79/581/EEG
om konsumentskydd i
samband med prismärk-
ning av livsmedel
Produktinformation
Rådets direktiv Lag (1992:1232) om
86/594/EEG rörande märkning av
luftburet buller från hushållsapparater
hushållsapparater
Rådets direktiv - " -
79/530/EEG om märkning
som anger hushållsap-
paraters energiförbruk-
ning - " -
Rådets direktiv
79/531/EEG om
tillämpning på
elektriska ugnar av
direktivet 79/530/EEG - " -
om märkning som anger
hushållsapparaters
energiförbrukning
Rådets direktiv
92/75/EEG om märkning Lag (1992:1231) om
och annan produktin- märkning av textilier
formation som anger
hushållsapparaters
förbrukning av energi
och andra resurser
Rådets direktiv - " -
71/307/EEG rörande
tillnärmning av med-
lemsstaternas
lagstiftning om
benämningar på textilier - " -
(kompletterat genom
direktivet
75/36/EEG)
Rådets direktiv
72/276/EEG om
tillnärmning av
medlemsstaternas
lagstiftning om vissa
metoder för kvantitativ
analys av binära
fiberblandningar
Rådets direktiv
73/44/EEG om
tillnärmning av
medlemsstaternas
lagstiftning om
kvantitativ analys av
ternära fiberbland-
ningar
Rättsligt och ekonomiskt skydd
Rådets direktiv Lag (1992:1672) om
90/314/EEG om paketresor
paketresor,
semesterpaket och
andra paketarrangemang
Konsumentkreditlagen
Rådets direktiv (1980:38)
87/102/EEG om
tillnärmning av
medlemsstaternas lagar
och andra författningar
om konsumentkrediter - " -
Rådets direktiv
90/88/EEG om ändring av
direktiv 87/102/EEG om
tillnärmning av
medlemsstaternas lagar Hemförsäljningslagen
och andra författningar (1981:1361)
om konsumentkrediter
Rådets direktiv
85/577/EEG för att 36§ lagen (1915:218) om
skydda konsumenten i avtal och andra rätts-
de fall då avtal ingås handlingar på
utanför fasta förmögenhetsrättens område
affärslokaler och lagen (1971:112)
om avtalsvillkor i
Rådets direktiv konsumentförhållanden
93/13/EEG om oskäliga
avtalsvillkor i konsu- Lag (1994:609)
mentförhållanden om ett europeiskt
miljömärkningssystem
Rådets förordning EEG nr
880/92 om ett
gemenskapsprogram för
tilldelning av miljömär-
ke
Konsumentskyddande lagstiftning
Allmänt
Avtalslagen (SFS 1976:185)
Avtalsvillkorslagen (SFS 1971:112)
Hemförsäljningslagen (SFS 1981:1361)
Inkassolagen (SFS 1974:182)
Konkurrenslagen (SFS 1993:20)
Konsumentkreditlagen (SFS 1992:830)
Konsumentköplagen (SFS 1990:932)
Konsumenttjänstlagen (SFS 1985:716)
Köplagen (SFS 1990:931)
Lagen om namn och bild i reklamen (SFS 1978:800)
Lagen om satellitsändningar av TV-program (SFS 1992:1356)
Lagen om tillfällig försäljning (SFS 1990:1183)
Lotterilagen (SFS 1982:1011)
Marknadsföringslagen (SFS 1975:1418)
Prisinformationslagen (SFS 1991:601)
Produktansvarslagen (SFS 1992:18)
Produktsäkerhetslagen (SFS 1988:1604)
Räntelagen (SFS 1975:635)
Rättshjälpslagen (SFS 1972:429)
Skuldsaneringslagen (SFS 1994:334)
Vissa produktområden
Alkoholreklamlagen (SFS 1978:763)
Jordabalken (SFS 1970:995)
Konsumentförsäkringslagen (SFS 1980:38)
Lagen om kemiska produkter (SFS 1985:426)
Lagen om leksakers säkerhet (SFS 1992:1327)
Lag om märkning av textilier (SFS 1992:1231)
Lagen om märkning av tobaksvaror (SFS 1975:1154)
Lagen om paketresor (SFS 1992:1672)
Lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk (SFS 1992:1326)
Livsmedelslagen (SFS 1971:511)
Läkemedelslagen (SFS 1992:859)
Tobakslagen (SFS 1993:764)
Civildepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 september 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Björck,
Davidson, Könberg, Odell, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Davidson
Regeringen beslutar proposition 1994/95:16 Den framtida konsumentpolitiken.