Post 6907 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:32 ·
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1993
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Skr. 32
Regeringens skrivelse
1994/95:32
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål
under år 1993
Skr.
1994/95:32
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 15 september 1994
Carl Bildt
Gun Hellsvik
(Justitiedepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen redogörs för tillämpningen under år 1993 av bestämmelserna i
rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid
förundersökning i brottmål.
Innehållsförteckning
1 Ärendet och dess beredning............... 3
2 Närmare om hemlig teleavlyssning ....... 3
3 Närmare om hemlig teleövervakning ....... 5
4 Slutsatser............................... 6
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 15 september 1994......................... 8
1 Ärendet och dess beredning
Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som
tvångsmedel vid beivrande av brott finns i första hand i 27 kap.
rättegångsbalken (RB). Sådana bestämmelser finns även i lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under
krig eller krigsfara m.m. samt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.
Sistnämnda lag trädde i kraft den 1 juli 1991 och ersatte lagen (1989:530) om
åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund, den s.k.
terroristlagen.I enlighet med riksdagens önskemål (bet. 1981/82:JuU54, rskr.
1981/82:298) redovisar regeringen årligen hur reglerna om teleavlyssning i
rättegångsbalken har tillämpats. I samband med att reglerna om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning ändrades den 1 september 1989
uttalades i lagstiftningsärendet (prop. 1988/89:124 s. 55) att regeringens
redovisning till riksdagen angående tillämpningen av bestämmelserna borde
behållas och att en motsvarande redovisning beträffande hemlig teleövervakning
borde lämnas.
Regeringen lämnade den 30 september 1993 en redogörelse till riksdagen för
tillämpningen under år 1992 av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning (skr. 1993/94:46, bet. 1993/94:JuU6,
rskr. 1993/94:21). Regeringen lämnar nu motsvarande redogörelse för år 1993.
Redogörelsen bygger på uppgifter som Rikspolisstyrelsen har lämnat i en
skrivelse till regeringen den 7 september 1994. Redogörelsen omfattar samtliga
fall av hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning enligt
rättegångsbalkens regler under år 1993.
2 Närmare om hemlig teleavlyssning
Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden, som befordras via ett allmänt
tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning, i hemlighet lyssnas
av eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i
meddelandet. Tvångsmedlet kan användas både för avlyssning av telefonsamtal och
för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telefax och
datakommunikation. Hemlig teleavlyssning får enligt 27 kap. 18 § RB användas vid
förundersökning i brottmål om minimistraffet för brottet är två års fängelse och
vid försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om gärningen är
straffbar. Dessutom krävs att någon är skäligen misstänkt för brottet och att
åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.
För alltvångsmedelsanvändning anses gälla tre allmänna principer. De tre
principerna, som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen, är
ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.
Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda tvångsmedlet
skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats.
Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när
det finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är
tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är lagfäst i 27 kap. 1 § tredje
stycket RB, innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och
varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med
åtgärden.
Rikspolisstyrelsens redogörelse visar att domstol under år 1993, när det gäller
förundersökning avseende grova narkotikabrott, har meddelat tillstånd att i
hemlighet lyssna av kommunikation till eller från telefonapparater eller andra
teleanläggningar som har innehafts eller använts av 261 misstänkta personer. Som
jämförelse redovisas nedan antalet fall under åren 1969[1] - 1992.
__________________________________________________________
1969 28 1977 122 1985 233
1970 39 1978 102 1986 213
1971 44 1979 147 1987 205
1972 34 1980 220 1988 210
1973 46 1981 277 1989 214
1974 44 1982 313 1990 214
1975 42 1983 418 1991 243
1976 64 1984 414 1992 258
__________________________________________________________
När det gäller andra grova brott där det enligt rättegångsbalken är tillåtet att
använda hemlig teleavlyssning har detta skett i 84 fall under år 1993. Det har
gällt förundersökningar huvudsakligen rörande mord, grov mordbrand, grovt rån,
grov penningförfalskning och grovt sabotage. Antalet fall de närmast föregående
åren var följande (1986 års siffra innnefattar inte den telefonavlyssning som
det året ägde rum i utredningen av mordet på statsminister Olof Palme).
__________________________________________________________
1983 17 1987 15 1991 31
1984 13 1988 15 1992 61
1985 6 1989 24
1986 15 1990 13
__________________________________________________________
Den genomsnittliga avlyssningstiden år 1993 var 43 dagar. Motsvarande siffror
för tidigare år var i antalet dagar 47 (1992), 44 (1991), 46 (1990), 44 (1989),
48 (1988), 54 (1987), 53 (1986) och 60 (1985). Avlyssningstiden varierar dock.
Under år 1993 förekom fall där avlyssningstiden var så kort som en dag, medan
den i några fall har pågått i över 5 månader. I ett fall har avlyssningen pågått
i nästan ett år.
Avlyssningen har haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte
i drygt 56 procent av fallen år 1993, vilket kan jämföras med drygt 47 procent
av fallen 1992, 48 procent 1991, 47 procent 1990, 51 procent 1989, 44 procent
1988, 68 procent 1987, 64 procent 1986 respektive 77 procent 1985. Avlyssningen
har under år 1993 inte gett något resultat i fråga om den misstänkte i knappt 16
procent av fallen och avlyssningen har avbrutits med kvarstående misstanke i
drygt 27 procent av fallen.
I likhet med förra året har det under år 1993 inte förekommit något fall där en
domstol inte har bifallit en ansökan om hemlig teleavlyssning.
Rikspolisstyrelsen har även under den nu aktuella tidsperioden tillämpat en viss
förhandsprövning av avlyssningsärendena (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 och 278).
Rikspolisstyrelsen har inte lämnat negativt besked i något fall.
3 Närmare om hemlig teleövervakning
Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om
telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss
teleanläggning som är ansluten till ett allmänt tillgängligt telenät eller att
en sådan anläggning stängs av för telemeddelanden. Tvångsmedlet får enligt 27
kap. 19 § RB användas vid förundersökning i brottmål om det för brottet inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader och vid narkotikabrott
med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt gäller motsvarande regler som för
hemlig teleavlyssning.
Av Rikspolisstyrelsens redovisning framgår att det under år 1993 lämnades
tillstånd i 60 fall till hemlig teleövervakning. Av dessa avsåg 54 fall
narkotikabrott, 3 fall mord och 3 fall andra brott. Även under år 1992 lämnades
60 tillstånd, varav 57 fall avsåg narkotikabrott och 3 fall avsåg grov stöld och
grovt rån. Under år 1991 lämnades 41 tillstånd, varav 35 avsåg narkotikabrott
och 6 avsåg andra brott.
Den genomsnittliga tiden för teleövervakning under år 1993 var 34,8 dagar.
Motsvarande siffra för år 1992 var drygt 47 dagar och för år 1991 43 dagar.
Tiderna för teleövervakning under år 1993 varierar mellan en och tre månader.
Teleövervakningen har haft betydelse för förundersökningen i fråga om den
misstänkte i 35 procent av fallen. Förundersökningen har inte gett något
resultat i 10 procent av fallen och de fall där åtgärden har avbrutits med
kvarvarande brottsmisstanke utgjorde 55 procent. Motsvarande procentsatser för
år 1992 var 25, 37 och 38 och för år 1991 17, 37 respektive 46.
Under år 1993 har det inte förekommit något fall där en domstol har lämnat en
ansökan om hemlig teleövervakning utan bifall och inte heller något fall där
Rikspolisstyrelsen vid förhandsprövning har lämnat negativt besked.
4 Slutsatser
Av Rikspolisstyrelsens skrivelse framgår att tvångsmedlen, i likhet med tidigare
år, främst har använts i förundersökningar där det funnits starka misstankar om
organiserad eller annars omfattande handel med narkotika. Hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning har använts då andra spaningsmetoder har prövats utan
resultat eller redan från början visat sig otillräckliga. Huvudsyftet har
alltjämt varit att avslöja den mera omfattande narkotikasmugglingen till Sverige
och försäljningen av narkotika inom landet.
Regeringen konstaterar att antalet teleavlyssningar på grund av misstanke om
grov narkotikabrottslighet har ökat avsevärt sedan år 1969, då möjligheten att
tillgripa detta tvångsmedel infördes. En markant ökning av antalet tillstånd kan
noteras under början av 1980-talet. Fram till år 1990 låg sedan antalet
tillstånd på en ganska konstant nivå motsvarande 1980 års nivå men har de
senaste åren återigen ökat. Jämfört med antalet tillstånd år 1992 har det
emellertid endast skett en marginell ökning under år 1993.
Liksom tidigare år kan regeringen konstatera att antalet beslag av främst
heroin och amfetamin, liksom den mängd som har beslagtagits, har ökat successivt
under senare år. Antalet beslag under år 1993 avseende sådan narkotika har ökat
något jämfört med år 1992. Beslagsmängden har ökat när det gäller amfetamin men
minskat när det gäller heroin och kokain i jämförelse med år 1992.
Det är alldeles uppenbart att läget på narkotikaområdet alltjämt är djupt
oroande. Det kan därför inte komma i fråga att avstå från hemlig teleavlyssning
i den angelägna kampen mot narkotikabrottsligheten. Teleavlyssning kan
uppenbarligen inte heller avvaras i kampen mot annan grov brottslighet. Den
relativt omfattande avlyssning som skett på grund av misstanke om bl.a. grovt
rån bekräftar detta. Det nu sagda innebär dock inte något ändrat
ställningstagande när det gäller vikten av att värna om den personliga
integriteten. Det är alltjämt angeläget att åtgärderna begränsas så långt som
möjligt både vad gäller antalet avlyssningar och den tid som avlyssningen pågår.
Den framtida utvecklingen när det gäller hemlig teleavlyssning måste följas
noggrant. Vad avser förhållandena under år 1993 kan emellertid konstateras att
den hemliga teleavlyssningen har varit mycket framgångsrik.
Vad avser de redovisade siffrorna för hemlig teleövervakning är det främst, i
likhet med tidigare år, vid förundersökningar rörande narkotikabrott som detta
tvångsmedel kommer till användning. Det kan konstateras att den hemliga
teleövervakningen under år 1993 varit avsevärt mer framgångsrik än under år 1992
trots att antalet tillstånd var oförändrat. Att teleövervakning inte är lika
effektivt som teleavlyssning är naturligt med tanke på tvångsmedlens olika
användningsområden. Hemlig teleövervakning utgör likväl en viktig del i den
brottsutredande verksamheten, inte minst i kampen mot narkotikabrottsligheten.
**Fotnot**
[1] Möjligheten att använda hemlig teleavlyssning
vid misstanke om grova narkotikabrott infördes år
1969.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 september 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Friggebo, Laurén,
Hörnlund, Olsson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Lundgren, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Regeringen beslutar skrivelse 1994/95:32 Hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1993.