Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1993/94:203 Ändringar i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) m.m. Prop. 1993/94:203 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 24 mars 1994 Carl Bildt Ulf Dinkelspiel (Utrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen läggs fram förslag om godkännande av ändringar i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) och avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervakningsavtalet). Beslut om ändringar i EES-avtalet har fattats av Gemensamma EES-kommittén. Besluten innebär dels ändringar av ett flertal bilagor till EES-avtalet, dels ändringar i ett par av avtalets protokoll. Ändringarna i bilagorna innebär att ytterligare ett antal rättsakter tas in i EES-avtalet. Dessa rättsakter har antagits av Europeiska gemenskapen (EG) under tiden den 1 augusti 1991 - den 31 december 1993. Rättsakterna uppgår till närmare femhundra och täcker i stort alla de sakområden som ingår i EES-avtalet. I fråga om övervakningsavtalet har vissa protokoll ändrats. Vidare läggs i propositionen fram förslag till de ändringar i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) som föranleds av ändringarna i EES-avtalet och i övervakningsavtalet. Förslag till ändringar i ytterligare ett antal lagar som anknyter till EES-avtalet läggs också fram. Flertalet lagändringar föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 2 Lagtext 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde EES) 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska produkter 2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart 2.5 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297) 2.6 Förslag till lag om ändring i epizootilagen (1980:369) 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur 2.8 Förslag till lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda 2.9 Förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298) 2.10 Förslag till lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604) 2.11 Förslag till lag om ett europeisktmiljömärkningssystem 2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater 3 Ärendet och dess beredning 3.1 Inledning 3.2 Lagrådet 3.3 Sammanfattande redogörelse för ändringarna i EES-avtalets bilagor 4 Utrikesdepartementets verksamhetsområde 4.1 Ändringar i EES-avtalets bilagor 4.2 Övriga ändringar i EES-avtalet 4.2.1Ändring i protokoll 1 till EES-avtalet 4.2.2Ändring i protokoll 21 till EES-avtalet 4.2.3Tidigare av regeringen godkända ändringar i EES-avtalets protokoll 4.3 Ändringar i övervakningsavtalets protokoll 4.3.1Ändring i protokollen 2 och 3 tillövervakningsavtalet 4.3.2Ändring i protokoll 4 tillövervakningsavtalet 4.4 Förslag till ändring i EES-lagen 5 Justitiedepartementets verksamhetsområde 5.1 Inledning 5.2 Ersättningsrätt (Bilaga IX) 5.3 Immaterialrätt (Bilaga XVII) 5.4 Konsumenträtt (Bilaga XIX) 5.5 Genteknik (Bilaga XX) 5.6 Bolagsrätt (Bilaga XXII) 6 Socialdepartementets verksamhetsområde 6.1 Inledning 6.2 Social trygghet för personer som flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (Bilaga VI) 6.3 Läkemedel (Bilaga II) 6.4 Ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom hälso- och sjukvården m.m. (Bilaga VII) 6.5 Tobak (Bilaga II) 6.6 Medicintekniska produkter (Bilaga II) 6.7 Kosmetiska och hygieniska produkter (Bilaga II) 7 Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde 7.1 Inledning 7.2 Tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering (Bilaga II) 7.3 Teletjänster (Bilaga XI) 7.4 Transporter (Bilaga XIII) 7.4.1Inlandstransport 7.4.2Vägtransport 7.4.3Järnvägstransport 7.4.4Transport på inre vattenvägar 7.4.5Sjöfart 7.4.6Civil luftfart 7.4.7Närmare om upphörande av avtalet mellanSverige, Norge och EEG om civil luftfart 7.5 Konkurrens (Bilaga XIV) 7.6 Hälsa och säkerhet i arbetet (Bilaga XVIII) 8 Finansdepartementets verksamhetsområde 8.1 Finansiella tjänster (Bilaga IX) 8.1.1Inledning 8.1.2Banker och andra kreditinstitut 8.1.3Försäkring 8.1.4Värdepappersmarknaden 8.2 Offentlig upphandling (Bilaga XVI) 9 Utbildningsdepartementets verksamhetsområde 10 Jordbruksdepartementets verksamhetsområde 10.1 Inledning 10.2 Veterinära frågor 10.2.1Allmänt om rättsakterna 10.2.2Bekämpning av salmonella hos djur 10.2.3Förbättrat skydd mot epizootier 10.3 Djurfoder (Bilaga I) 10.4 Växtskyddsfrågor (Bilaga I) 10.4.1Allmänt om rättsakterna 10.4.2Skyldighet att föra journal 10.5 Livsmedel (Bilaga II) 10.6 Läkemedel (Bilaga II) 10.7 Gödselmedel (Bilaga II) 10.8 Spritdrycker (Bilaga II) 10.9 Protokoll 47 10.10 Förteckning över rättsakter 11 Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde 11.1 Inledning 11.2 Arbetsmiljö (Bilaga II och XVIII) 11.3 Arbetsrätt (Bilaga XVIII) 12 Kulturdepartementets verksamhetsområde 12.1 Inledning 12.2 Kulturområdet 12.3 Personers rörlighet 13 Näringsdepartementets verksamhetsområde 13.1 Inledning 13.2 Tekniska föreskrifter m.m. (Bilaga II) 13.2.1Effektivitetskrav för vissa värmepannor 13.2.2Elektrotekniska varor 13.2.3EG-märket 13.2.4Explosiva varor 13.3 Konkurrensregler m.m. (Bilagorna XIV, XV) 13.3.1Konkurrensreglerna 13.3.2Regler om statsstöd 14 Civildepartementets verksamhetsområde 14.1 Inledning 14.2 Produktsäkerhetsdirektivet 14.2.1Frågan och dess beredning 14.2.2Närmare om produktsäkerhetsdirektivet 14.2.3Behovet av lagändringar 14.2.4Allmänt om tillämpningsområdet 14.2.5Införande av en generalklausul 14.2.6Terminologiska frågor 14.2.7Åtgärder mot farliga varor 14.2.8Förutsättningar för att vidta åtgärder 14.2.9Handläggningsregler och överklagande 14.2.10Tillsyn och marknadskontroll 14.2.11Anmälningsskyldighet m.m. 14.2.12Kostnadskonsekvenser 14.2.13Ikraftträdande 14.2.14Sammanfattning av betänkandet Produkt-säkerhetslagen och EG (SOU 1993:88) 14.2.15Lagförslaget i betänkandet Produkt-säkerhetslagen och EG samt det bakomliggande direktivet (92/59/EEG) om allmän produktsäkerhet 14.2.16Remissinstanserna 14.2 17Lagrådets yttrande 14.3 Miljömärkningsförordningen 14.3.1Frågan och dess beredning 14.3.2Närmare om EG:s miljömärkningsförordning 14.3.3Miljömärkningssystem i Sverige 14.3.4Behovet av svensk lagstiftning 14.3.5Miljömärkning - myndighetsutövning 14.3.6Parallella miljömärkningssystem 14.3.7Behörigt organ för EG:s miljö-märkningssystem 14.3.8Kostnadskonsekvenser 14.3.9Ikraftträdande 14.3.10Lagförslaget i promemorian om inkorporering av EG:s miljö- märkningsförordning 14.4 Direktivet om märkning och annan produktinforma-tion som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser 14.4.1Frågan och dess beredning 14.4.2Innebörden av det nya direktivet 14.4.3Behovet av lagändringar 14.4.4Kostnadskonsekvenser 14.4.5Ikraftträdande 14.4.6Lagförslaget i promemorian om hushållsapparaters energiförbrukning m.m. samt bakomliggande EG-direktivet 15 Miljö- och naturresursdepartementets verksamhetsområde 15.1 Inledning 15.2 Tekniska föreskrifter på miljöområdet 15.2.1Utsläpp från motordrivna fordon 15.2.2Farliga kemikalier 15.2.3Miljöskydd 15.3 Miljöbilagan till EES-avtalet (bilaga XX) 15.3.1Vatten 15.3.2Luft 15.3.3Avfall Bilaga 1 Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7/94 av den 21 mars 1994 om ändring i EES-avtalets bilagor och i protokoll 47 till EES-avtalet (svensk text) Bilaga 2 Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7/94 av den 21 mars 1994 om ändring i EES-avtalets bilagor och i protokoll 47 till EES-avtalet (engelsk text) Bilaga 3Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 2/94 av den 8 februari 1994 om ändring i protokoll 1 till EES-avtalet i svensk och engelsk text Bilaga 4Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 3/94 av den 8 februari 1994 om ändring i protokoll 21 till EES-avtalet i svensk och engelsk text Bilaga 5Avtal om ändring i protokollen 2 och 3 till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol i svensk och engelsk text Bilaga 6 Avtal om ändring i protokoll 4 till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol i svensk och engelsk text Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner Gemensamma EES-kommitténs beslut den 21 mars 1994 om ändring i EES-avtalets bilagor samt protokoll 47 till EES-avtalet, 2. godkänner Gemensamma EES-kommitténs beslut den 8 februari 1994 om ändring i protokoll 1 till EES-avtalet och beslut samma dag om ändring i protokoll 21 till samma avtal, 3. godkänner avtalet mellan EFTA-staterna den 21 mars 1994 om ändring i protokollen 2 och 3 till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol samt avtalet mellan EFTA-staterna den 7 mars om ändring i protokoll 4 till samma avtal, 4. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområdet (EES), 5. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), 6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska produkter, 7. antar regeringens förslag till lag om upphävande av lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart, 8. antar regeringens förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297), 9. antar regeringens förslag till lag om ändring i epizootilagen (1980:369), 10.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur, 11.antar regeringens förslag till lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda, 12.antar regeringens förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298), 13.antar regeringens förslag till lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604), 14.antar regeringens förslag till lag om ett europeiskt miljömärkningssystem, 15.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) Härigenom föreskrivs att bilagorna 1 och 2 till lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), till följd av ändringar i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) och i avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol, skall ha följande lydelse. Bilaga 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ PROTOKOLL 1 OM ÖVERGRIPANDE ANPASSNING _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 4. Informationsutbyte och anmälningsförfaranden a) I de fall där en EG-medlemsstat har att lämna uppgifter till EG-kommissionen skall en EFTA-stat lämna motsvarande uppgifter till EFTA:s övervakningsmyndighet som skall vidarebefordra uppgifterna till EFTA-staternas ständiga kommitté. Samma gäller när information skall lämnas av behöriga myndigheter. EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet skall utbyta information som de har fått från EG-medlemsstaterna, från EFTA-stater eller från behöriga myndigheter. _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ PROTOKOLL 21 OM GENOMFÖRANDET AV KONKURRENSREGLER TILLÄMPLIGA PÅ FÖRETAG _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 13. 387 R 3975 Rådets förordning (EEG) nr 3975/87 av den 14 december 1987 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn (EGT nr L 374, 31.12.1987, s.1) i dess lydelse enligt - 391 R 1284 Rådets förordning (EEG) nr 1284/91 av den 14 maj 1991 (EGT nr L 122, 15.5.1991, s.2) - 392 R 2410 Rådets förordning (EEG) nr 2410/92 av den 23 juli 1992 (EGT nr L 240, 24.8.1992, s.18). _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ Bilaga 2 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ PROTOKOLL 2 OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ UPPHANDLINGSOMRÅDET AVSNITT 1 Artikel 1 1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 31 och 32 i detta avtal kan EFTA:s övervakningsmyndighet inleda det förfarande som förevarande artikel föreskriver när den, innan ett avtal har träffats, an-ser att en klar och konkret överträdelse av bestämmelserna i EES-avtalet på upphandlingsområdet har ägt rum i samband med ett upphandlingsförfarande inom tillämpningsområdet för de rättsakter som det hänvisas till i punkterna 2 och 3 i bilaga XVI i EES-avtalet. _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ Artikel 2 1. Senast den 1 januari 1996 skall EFTA:s övervakningsmyndighet tillsammans med en rådgivande kommitté, sammansatt av representanter från EFTA-staterna, granska det sätt varpå bestämmelserna i detta avsnitt samt bestämmelserna i den rättsakt som det hänvisas till i punkt 5 i bilaga XVI i EES-avtalet har genomförts och, om så anses nödvändigt, komma med förslag till ändringar. Till ordförande i denna kommitté skall utses en representant från EFTA:s övervakningsmyndighet. Ordföranden sammankallar kommittén på eget initiativ eller på begäran av en av dess ledamöter. _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ AVSNITT 2 Rättelseförfarande Artikel 3 1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 31 och 32 i detta avtal får EFTA:s övervakningsmyndighet inleda förfarandet enligt denna artikel, om den innan ett avtal har träffats anser att en klar och konkret överträdelse av bestämmelserna i EES-avtalet på upphandlingsområdet har ägt rum antingen i samband med ett upphandlingsförfarande som omfattas av den rättsakt som anges i punkt 4 i bilaga XVI till EES-avtalet eller i förhållande till artikel 3.2 a i samma rättsakt när det gäller en upphandlande enhet som omfattas av den bestämmelsen. 2. EFTA:s övervakningsmyndighet skall underrätta den berörda EFTA-staten och den upphandlande enheten som berörs om skälen till varför man ansett att en klar och konkret överträdelse har ägt rum och begära att överträdelsen rättas på lämpligt sätt. 3. Inom 30 dagar från det att den berörda EFTA-staten har mottagit en underrättelse enligt punkt 2 skall den lämna EFTA:s övervakningsmyndighet a) en bekräftelse på att överträdelsen rättats, b) en motiverad inlaga om varför rättelse inte har skett, eller c) ett meddelande om att upphandlingsförfarandet har ställts in tills vidare, antingen på den upphandlande enhetens eget initiativ, eller med stöd av de befogenheter som anges i artikel 2.1 a i den rättsakt som anges i punkt 5 a i bilaga XVI till EES-avtalet. 4. I en motiverad inlaga enligt punkt 3 b i denna artikel kan bl.a. anföras att den påstådda överträdelsen redan är föremål för rättsligt förfarande eller för prövning enligt artikel 2.9 i den rättsakt som anges i punkt 5 a i bilaga XVI till EES-avtalet. I sådant fall skall EFTA-staten underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet om prövningens resultat så snart detta blir känt. 5. Då underrättelse har lämnats om att en upphandling har ställts in tills vidare enligt punkt 3 c i denna artikel, skall den berörda EFTA-staten underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet om när upphandlings-förfarandet återupptas, eller när ett annat upphandlingsförfarande som helt eller delvis avser samma föremål har inletts. Denna senare underrättelse skall innehålla en bekräftelse på att den påstådda överträdelsen har rättats eller, om så inte är fallet, en förklaring till varför rättelse inte har skett. Medling Artikel 4 1. Var och en som har eller har haft intresse av att teckna ett visst kontrakt av det slag som avses i den rättsakt som anges i punkt 4 i bilaga XVI till EES-avtalet och som anser sig ha lidit skada eller löpa risk att lida skada på grund av att upphandlingsförfarandet vad gäller detta kontrakt påstås strida mot EES-avtalets upphandlingsregler eller den nationella lagstiftning som är till för att införliva dessa regler kan begära tillämpning av medlingsförfarande enligt artiklarna 5 och 6 i detta protokoll. 2. En begäran enligt punkt 1 skall göras skriftligen till EFTA:s övervakningsmyndighet eller till de nationella myndigheter som förtecknats i tillägget till detta protokoll. Dessa myndigheter skall så snabbt som möjligt till EFTA:s övervakningsmyndighet vidarebefordra en sådan begäran. Artikel 5 1. Finner EFTA:s övervakningsmyndighet efter att ha tagit del av en sådan begäran som avses i artikel 4 att tvisten gäller tillämpningen av EES-avtalets regler, skall EFTA:s övervakningsmyndighet efterhöra om den upphandlande enheten är villig att delta i ett medlingsförfarande. Om den upphandlande enheten avböjer deltagande, skall EFTA:s övervakningsmyndighet meddela den som gjort framställningen att förfarandet inte kan äga rum. Om den upphandlande enheten så medger, skall punkterna 2-7 tillämpas. 2. EFTA:s övervakningsmyndighet skall så snabbt som möjligt välja en medlare bland ett antal ojäviga personer som godkänts för denna uppgift. En förteckning över dessa skall upprättas av EFTA:s övervakningsmyndighet efter samråd med en rådgivande kommitté sammansatt av företrädare för EFTA-staterna eller, vad gäller medlare i tvister med en upphandlande enhet med sådan verksamhet som avses i artikel 2.2 d i den rättsakt som anges i punkt 4 i bilaga XVI till EES-avtalet, efter samråd med en sådan rådgivande kommitté förstärkt med experter på telekommunikationsupphandling. Vardera parten i medlingsförfarandet skall meddela om parten godkänner den medlare EFTA:s övervakningsmyndighet har valt och utse en ytterligare medlare. Medlarna får anlita högst två andra personer att biträda dem som experter. Medlingsförfarandets parter och EFTA:s övervakningsmyndighet har alltid rätt att inte godkänna de experter som anlitas av medlarna. 3. Medlarna skall bereda den som begärt medlingen, den upphandlande enheten och varje annan möjlig kontraktspart eller anbudsgivare i det ifrågavarande upphandlingsförfarandet tillfälle att muntligen eller skrift-ligen inkomma med en framställning. 4. Medlarna skall söka att så snart som möjligt få parterna att nå en överenskommelse som överensstämmer med EES-avtalets regler. 5. Medlarna skall meddela EFTA:s övervakningsmyndighet vad som har framkommit och det resultat de har uppnått. 6. Både den part som begärt medlingsförfarandet och den upphandlande enheten skall när som helst ha rätt att avsluta medlingsförfarandet. 7. Om parterna inte beslutar annat, skall den som begär medlingsförfarandet och den upphandlande enheten svara var och en för sina egna kostnader. De skall också vardera bära hälften av kostnaderna för förfarandet med undantag för kostnaderna för parter som tillkommit under förfarandet. Artikel 6 1. När i ett upphandlingsärende som är föremål för medlingsförfarande någon som enligt artikel 4 är berörd part, och som inte är den som har begärt medlingsförfarandet, inför domstol eller annan myndighet begärt prövning av upphandlingsförfarandet enligt den rättsakt som anges i punkt 5 a i bilaga XVI till EES-avtalet, skall den upphandlande enheten underrätta medlarna om detta. Dessa skall meddela denna berörda part om att begäran inkommit om att tillämpa medlingsförfarandet och skall ge parten tillfälle att inom en given tidsfrist ange om han önskar delta i förfarandet. Om parten vägrar delta kan medlarna, vid behov genom majoritetsavgörande, besluta att medlingsförfarandet skall avslutas om de finner partens deltagande nödvändigt för att slita tvisten. De skall underrätta kommittén om sitt beslut och ange skälen för beslutet. 2. Åtgärder som vidtas i enlighet med artiklarna 4-6 skall inte påverka a) någon åtgärd som EFTA:s övervakningsmyndighet eller någon EFTA-stat vidtar i enlighet med artiklarna 31 och 32 i avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol eller i enlighet med artikel 3 i detta protokoll, b) någon medlingssökande parts, en upphandlande enhets eller någon annan parts rättigheter. Artikel 7 1. Senast den 1 januari 1996 skall EFTA:s övervakningsmyndighet, i samråd med den rådgivande kommittén sammansatt av företrädare för EFTA-staterna, se över hur bestämmelserna i detta avsnitt och i den rättsakt som anges i punkt 5 a i bilaga XVI till EES-avtalet har tillämpats och särskilt hur europastandarder har använts, och om så behövs föreslå ändringar. 2. EFTA-staterna skall årligen före den 1 mars rapportera till EFTA:s övervakningsmyndighet om hur de under föregående kalenderår har tillämpat sina nationella prövningsbestämmelser. Anvisningar om rapportens innehåll utarbetas av EFTA:s övervakningsmyndighet i samråd med den rådgivande kommittén. 3. I ärenden som avser en upphandlande enhet med verksamhet av det slag som avses i artikel 2.2 d i den rättsakt som anges i punkt 4 i bilaga XVI till EES-avtalet skall EFTA:s övervakningsmyndighet också samråda med en sådan rådgivande kommitté förstärkt med experter på telekommunikationsupphandling. TILLÄGG Finland Kauppa- ja teollisuusministeriö, Handels- och industriministeriet Island Fjármálará*uneytí* (Finansministeriet) Norge Nærings- och engergidepartementet Sverige Nämnden för offentlig upphandling Österrike Bundeministerium für wirtschaftliche Angelenheiten (Förbundsministeriet för ekonomiska frågor). _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ PROTOKOLL 3 OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ STATSSTÖDSOMRÅDET _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ Artikel 3 1. För att bedöma om de statliga stödåtgärder inom stålindustrin som omfattas av den rättsakt som anges i punkt 1 a i bilaga XV till EES-avtalet är förenliga med EES-avtalet, skall de regler som fastställs i artikel 1 i detta protokoll preciseras närmare enligt följande: 2. De anmälningar av planerat stöd som omfattas av den rättsakt som avses i punkt 1 måste inges till EFTA:s övervakningsmyndighet senast vid tidpunkten för ikraftträdandet av Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7 av den 21 mars 1994 om ändring i protokoll 47 och vissa bilagor till EES-avtalet vad gäller stöd som omfattas av artikel 5 i den rättsakt som avses i punkt 1 och senast den 30 juni 1996 vad gäller allt annat stöd. Alla individuella stödåtgärder av det slag som avses i artiklarna 4 och 5 i den rättsakt som avses i punkt 1 skall anmälas till EFTA:s övervakningsmyndighet i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 1.3 i detta protokoll. EFTA:s övervakningsmyndighet förbehåller sig också rätten att begära att vissa eller alla individuella stödåtgärder av de slag som avses i artiklarna 2 och 3 i den rättsakt som avses i punkt 1 skall anmälas i enlighet med vad som sägs i artikel 1.3 i detta protokoll. 3. EFTA:s övervakningsmyndighet skall underrättas i så god tid att den hinner yttra sig i ärendet, dock senast den 30 juni 1996, om EFTA-staters eller regionala eller lokala myndigheters eller andra organs alla planer på att överföra statliga medel till stålföretag genom aktieköp eller kapitaltillskott eller jämförlig finansiering. EFTA:s övervakningsmyndighet skall avgöra om kapitalöverföringen innefattar stödinslag enligt artikel 1.2 i den rättsakt som avses i punkt 1 och i sådant fall undersöka om de är förenliga med EES-avtalet enligt bestämmelserna i artiklarna 2-5 i den rättsakten. 4. EFTA:s övervakningsmyndighet skall innan den tar ställning inhämta EFTA-staternas synpunkter på planer beträffande stöd i samband med nedläggningar, regionalt investeringsstöd i de fall då den investering eller summan av de investeringar som fått stöd under tolv på varandra följande månader överstiger 10 miljoner ecu samt andra större stödplaner som anmälts till EFTA:s övervakningsmyndighet. Den skall sedan underrätta EFTA-staterna om hur den har tagit ställning till varje förslag om stöd, med angivande av stödets form och storlek. 5. Om EFTA:s övervakningsmyndighet efter att ha givit berörda parter tillfälle att yttra sig finner att stöd i ett visst fall är oförenligt med bestämmelserna i den rättsakt som avses i punkt 1, skall den underrätta EFTA-staten i fråga om sitt beslut. EFTA:s övervakningsmyndighet skall fatta det beslutet högst tre månader efter det att den har erhållit den information som krävs för att bedöma det föreslagna stödet. 6. Om EFTA:s övervakningsmyndighet underlåter att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 1.2.1 i detta protokoll eller att eljest meddela sin ståndpunkt inom två månader efter det att den har erhållit anmälan om föreslaget stöd, får de planerade stödåtgärderna verkställas under förutsättning att EFTA-staten först underrättar EFTA:s övervakningsmyndighet om sin avsikt att göra så. I de fall då EFTA:s övervakningsmyndighet inhämtar EFTA-staternas synpunkter enligt bestämmelserna i punkt 4, skall ovannämnda tid vara tre månader." PROTOKOLL 4 OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ KONKURRENSOMRÅDET _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ KAPITEL XI PROCEDUREN FÖR TILLÄMPNING AV KONKUR-RENSREGLERNA PÅ FÖRETAG INOM LUFTFARTSSEKTORN Artikel 1 Tillämpningsområde 1. I detta kapitel anges detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet på lufttransporttjänster. 2. Detta kapitel skall endast tillämpas på luftfart mellan flygplatser inom det territorium som omfattas av EES-avtalet. _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __________ Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) dels att 4 § skall upphöra att gälla, dels att 1, 2 och 3 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fem nya bilagor, bilaga 12-16, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Följande regler i Följande regler i rättsakter inom rättsakter inom Europeiska Europeiska gemenskaperna (EG), gemenskaperna (EG), som det hänvisas till i som det hänvisas till i bilaga VI till avtalet bilaga VI till avtalet om Europeiska ekono- om Europeiska ekono- miska samarbetsområdet miska samarbetsområdet (EES-avtalet), skall (EES-avtalet) och i gälla som svensk lag: bilaga 6 till Gemen- samma EES-kommitténs beslut nr 7/94, skall gälla som svensk lag: 1. Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i den lydelse rättsakten har enligt bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 om ändring och uppdatering av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. 2. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1660/85 av den 13 juni 1985 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. 3. Artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 1661/85 av den 13 juni 1985 om teknisk anpassning av gemenskapens regler om social trygghet för migrerande arbetare avseende Grönland, såvitt artikeln avser fortsatt giltighet och tillämpning av artikel 22.1a 22.3 i förordning (EEG) nr 1408/71. 4. Avsnitt 1 under avdelning VIII. Socialpolitik i Anslutningsakten för Spanien och Portugal. 5. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 3811/86 av den 11 december 1986 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. 6. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1305/89 av den 11 maj 1989 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. 7. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2332/89 av den 18 juli 1989 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. 8. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. 9. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. 10. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämp- ningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföre- tagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. 11. Artikel 2 i rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april l992 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. 12. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april l992 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. 13. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1945/93 av den 30 juni l993 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämp- ningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföre- tagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71, och dels för- ordning (EEG) nr 1247/92 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71. Bestämmelsernas svenska text finns i bilaga 1-9 och 12-15 till denna lag. 2 § [1] Reglerna skall gälla Reglerna skall gälla med de anpassningar med de anpassningar som framgår av bilaga som framgår av VI till EES-avtalet 1. bilaga VI till och av protokollet den EES-avtalet, 17 mars l993 med 2. protokollet den justeringar av 17 mars l993 med EES-avtalet justeringar av (EES-protokollet). EES-avtalet (EES-protokollet), och 3. bilaga 6 till Gemensamma EES-kommit- téns beslut nr 7/94. Den svenska texten till dessa dokument finns som bilaga 10-11 och 16 till denna lag. 3 § Av lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) framgår att vid tillämpningen av reglerna bestämmelserna i följande protokoll skall gälla. 1. Protokoll 1 till avtalet om en ständig kommitté mellan länderna inom Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA). 2. Protokoll 1 till 2. Protokoll 1 till avtalet om inrättandet avtalet om inrättandet av en övervaknings- av en övervaknings- myndighet och en myndighet och en domstol mellan domstol mellan EFTA-länderna. EFTA-länderna. Dessa protokoll och protokoll 1 till EES-avtalet finns intagna i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbets-område (EES). Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer och tillämpas från och med den 1 januari l994. Äldre bestämmelser skall dock tillämpas för tiden fram till dagen för ikraftträdandet när detta är mer fördelaktigt för den enskilde. Regeringen får sätta lagen i kraft i förhållande till Liechtenstein vid en senare tidpunkt än i förhållande till andra avtalsslutande parter. **Fotnot** [1]Senaste lydelse 1993:763. 392R1247/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT Domstolen har förklarat att den DENNA FÖRORDNING lagstiftning enligt vilken sådana förmåner utges i vissa delar har likheter med socialt bistånd i det att ett behov utgör med beaktande av Fördraget om upprättandet ett väsentligt kriterium för dess tillämpning av Europeiska ekonomiska gemenskapen, och att villkoren för rätt till förmåner inte särskilt artikel 51 och 235 i detta, grundas på sammanläggning av anställnings- eller avgiftsperioder, medan den i andra med beaktande av kommissionens förslag som delar är nära social trygghet i det att utformats efter samråd med Administrativa beviljandet av sådana förmåner inte är knutet kommissionen för social trygghet för till ett skönsmässigt avgörande och att det migrerande arbetare,1 ger förmånstagarna en rättsligt definierad ställning. med beaktande av Europaparlamentets yttrande,2 Enligt artikel 4.4 i förordning (EEG) nr med beaktande av Ekonomiska och sociala 1408/71 gäller förordningen inte kommitténs yttrande,3 och socialhjälpssystem. med beaktande av följande: De villkor och de tillämpningsmetoder som Det är nödvändigt att ändra förordning (EEG) avses är sådana att ett samordningssystem nr 1408/714, uppdaterad genom förordning som avviker från det som har fastställts i (EEG) nr 2001/835 och senast ändrad genom förordning (EEG) nr 1408/71 och som beaktar förordning (EEG) nr 2195/916. de särskilda kännetecknen för berörda förmåner bör införas i denna förordning för att skydda Det är nödvändigt att utvidga definitionen migrerande arbetstagares intressen i av "familjemedlem" i förordning (EEG) nr enlighet med bestämmelserna i fördragets 1408/71 för överensstämmelse med domstolens artikel 51. rättspraxis angående tolkningen av detta uttryck. Det är också nödvändigt att beakta domstolens Sådana förmåner bör beviljas med avseende på rättspraxis som förklarar att vissa förmåner personer som omfattas av förordning (EEG) enligt nationell lagstiftning samtidigt nr 1408/71, uteslutande i enlighet med kan falla in under både social trygghet lagstiftningen i den berörda personens och socialt bistånd beroende på den eller hans eller hennes familjemedlemmars persongrupp för vilken sådana lagar gäller, bosättningsland med sådan sammanläggning av målsättningen med förmånerna och de närmare bosättningsperioder som har fullgjorts i förutsättningar som är knutna till dessa varje annan medlemsstat som är nödvändig och förmåner. utan diskriminering på grund av nationalitet. 1 EGT nr C 240, 21.9.1985, s.6. 2 EGT nr C 343, 31.12.1985, s.111. Det är inte desto mindre nödvändigt att 3 EGT nr C 344, 31.12 1985, s.2. försäkra att det gällande samordningssystemet 4 EGT nr L 149, 5.7.1971, s.2. i förordning (EEG) nr 1408/71 fortsätter att 5 EGT nr L 230, 22.1.1983, s.6. gälla för förmåner som antingen inte faller 6 EGT nr L 206, 29.7.1991, s.2. inom denna särskilda kategori av förmåner eller som inte uttryckligen har upptagits i en bilaga till denna förordning; en ny bilaga är nödvändig för detta ändamål. 392R1247/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. 4) Följande artikel skall införas: "Artikel 10a Särskilda icke avgiftsfinansierade Artikel 1 förmåner Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras på följan- 1. Utan hinder av bestämmelserna i de sätt: artikel 10 och avdelning III skall personer för vilka denna förordning 1) I artikel 1 gäller erhålla de särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som a) skall punkt f betecknas punkt f i avses i artikel 4.2a, uteslutande inom och följande införas som punkt f ii: den medlemsstats territorium där de är bosatta i enlighet med lagstiftningen "ii)När det gäller handikappförmåner i den staten under förutsättning att som enligt en medlemsstats förmånerna är förtecknade i bilaga 2 a. lagstiftning utges till alla Förmånerna skall utges och bekostas av medborgare i den staten som institutionen på bosättningsorten. uppfyller föreskrivna villkor, skall uttrycket familjemedlem 2. Institutionen i en medlemsstat innebära åtminstone en anställds enligt vars lagstiftning rätten till eller egenföretagares make och förmåner som omfattas av punkt 1 grundas en sådan persons barn som på fullgörande av anställningsperioder, antingen är minderåriga eller perioder av verksamhet som ekonomiskt beroende av en sådan egenföretagare eller bosättningsperioder person." skall, i nödvändig utsträckning, beakta anställningsperioder, perioder av b) skall följande ord läggas till i verksamhet som egenföretagare eller första stycket i punkt j: bosättningsperioder som har fullgjorts inom varje annan medlemsstats territo- "eller de särskilda icke rium som perioder som har fullgjorts avgiftsfinansierade förmåner som inom den första medlemsstatens omfattas av artikel 4.2a." territorium. 2) I artikel 4 skall följande punkter 3. Om rätten till en förmån som avses i införas: punkt 1 enligt en medlemsstats lag- stiftning utges i form av ett tillägg "2a vid uppbärande av en förmån som omfattas Denna förordning gäller också särskilda av artikel 4.1 a-h och ingen sådan förmån icke avgiftsfinansierade förmåner som utbetalas enligt denna lagstiftning, utges enligt en annan lagstiftning skall varje motsvarande förmån som eller andra system än de som avses i beviljas enligt en annan medlemsstats punkt 1 eller som inte omfattas på lagstiftning behandlas som en förmån som grund av punkt 4, när sådana förmåner har beviljas enligt den förstnämnda till syfte medlemsstatens lagstiftning för rätt till tillägget. a) antingen att täcka de risker som omfattas av de försäkringsgrenar som 4. Om rätten till en handikapp- eller anges i punkt 1a-h, i stället för invaliditetsförmån som omfattas av punkt eller som tillägg till andra 1 enligt en medlemsstats lagstiftning förmåner, eller är förenad med villkor om att handikappet eller invaliditeten skall b) uteslutande ge ett särskilt skydd vara konstaterad första gången inom den för handikappade. medlemsstatens territorium, skall detta villkor anses vara uppfyllt om 2b en sådan diagnos första gången ställs inom Denna förordning gäller inte en annan medlemsstats territorium." bestämmelser i en medlemsstats 5) Följande skall läggas till i bilaga 2: lagstiftning om särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som anges i bilaga 2 avsnitt III vars tillämpningsområde är begränsat till en del av medlemsstatens territorium." "III. Särskilda icke 3) Artikel 5 skall ersättas med följande: avgiftsfinansierade förmåner enligt artikel 4.2b som inte "Artikel 5 faller inom förordningens tillämpningsområde Medlemsstaters förklaringar om denna förordnings tillämpningsområde A. BELGIEN I förklaringar som skall anmälas och Inga. offentliggöras enligt artikel 97 skall medlemsstaterna närmare ange den B. DANMARK lagstiftning och de system som avses i artikel 4.1 och 4.2, de särskilda Inga. icke avgiftsfinansierade förmåner som avses i artikel 4.2a, de minimiförmåner som avses i artikel 50 samt de förmåner som avses i artikel 77 och 78." 392R1247/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 C. TYSKLAND F. IRLAND a) Förmåner enligt delstaternas Inga. lagstiftning som beviljas för handikappade och särskilt H. ITALIEN för blinda. Inga. b) Socialtillägget enligt lagen av den 28 juni 1990 om J. LUXEMBURG anpassning av pensioner. Inga. D. SPANIEN N. NEDERLÄNDERNA Inga. Inga. E. FRANKRIKE K. PORTUGAL Inga. Inga. F. GREKLAND L. STORBRITANNIEN Inga. Inga." 392R1247/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 6) Följande bilaga skall införas: "BILAGA 2 a (Förordningens artikel 10a) A. BELGIEN a) Förmåner till handikappade personer (lag av den 27 februari 1987). b) Garantiinkomst för äldre personer (lag av den 1 april 1969). c) Garanterade familjeförmåner (lag av den 20 juli 1971). B. DANMARK Inga. C. TYSKLAND Inga. D. SPANIEN a) Förmåner enligt lagen om social anpassning av handikappade personer (lag nr 13/82 av den 7 april 1982). b) Kontantförmåner för bistånd till äldre personer och till invalider oförmögna till arbete (kungligt dekret nr 2620/81 av den 24 juli 1981). E. FRANKRIKE a) Tilläggsförmån från den nationella solidaritetsfonden (lag av den 30 juni 1956). b) Förmån till handikappade vuxna (lag av den 30 juni 1975). F. GREKLAND a) Särskilda förmåner för äldre personer (lag 1296/82). b) Förmån för barn till icke arbetande mödrar vars män har inkallats till militärtjänst (lag 1483/84, artikel 23.1). c) Förmån för barn till icke arbetande mödrar vars män är i fängelse (lag 1483/84, artikel 23.2). d) Förmån för personer som lider av medfödd hämolytisk anemi (lag-dekret 321/69) (gemensam ministeriell förordning G4a/F.222/oik.2204). e) Förmån för dövstumma (undantagslag 421/37) (gemensam ministeriell förordning G4b/F.422/oik.2205). f) Förmån för allvarligt handikappade personer (lag-dekret 162/73) (gemensam ministeriell förordning G4a/F.225/oik.161). g) Förmån för spasmofiler (lag-dekret 162/72) (gemensam ministeriell förordning G4a/F.224/oik.2207). h) Förmån för personer som lider av allvarlig mental störning (lag-dekret 162/73) (gemensam ministeriell förordning G4b/F.423/oik.2208). i) Förmån för blinda (lag 958/79) (gemensam ministeriell förordning G4b/F.421/oik.2209). G. IRLAND a) Arbetslöshetsunderstöd [Social Welfare (Consolidation) Act, 1981, del III, kapitel 2]. b) Ålderspension och pension till blinda (icke avgiftsfinansierad) [Social Welfare (Consolidation) Act, 1981, del III, kapitel 3]. c) Änkepension och pension till föräldralösa barn (icke avgiftsfinansierad) [Social Welfare (Consolidation) Act, 1981, del III, kapitel 4]. d) Förmån för ensamförälder (Social Welfare Act, 1990, del III). e) Vårdnadsbidrag (Social Welfare Act, 1990, del IV). f) Tillägg till familjeinkomst (Social Welfare Act, 1984, del III). g) Underhållsbidrag till handikappade personer (Health Act, 1970, avsnitt 69). h) Färdbidrag (Health Act, 1970, avsnitt 61). i) Bidrag till personer som lider av smittsamma sjukdomar (Health Act, 1947, avsnitten 5 och 44.5). j) Bidrag för vård i hemmet (Health Act, 1970, avsnitt 61). k) Bidrag till blinda (Blind Persons Act, 1920, avsnitt 49). l) Rehabiliteringsbidrag för handikappade personer (Health Act, 1970, avsnitten 68, 69 och 72). H. ITALIEN a) Social pension för obemedlade personer (lag nr 153 av den 30 april 1969). b) Pensioner och bidrag för civila handikappade eller invalider (lag nr 118 av den 30 mars 1974, nr 18 av den 11 februari 1980 och nr 508 av den 23 november 1988). c) Pensioner och bidrag för dövstumma (lag nr 381 av den 26 maj 1970 och nr 508 av den 23 november 1988). d) Pensioner och bidrag för civila blinda (lag nr 382 av den 27 maj 1970 och nr 508 av den 23 november 1988). e) Förmåner som tillägg till minimipension (lag nr 218 av den 4 april 1952, nr 638 av den 11 november 1983 och nr 407 av den 29 december 1990). f) Tillägg till invaliditetsförmåner (lag nr 222 av den 12 juni 1984). g) Månatliga bidrag för fortlöpande personligt bistånd till dem som uppbär pension på grund av arbetsoförmåga (lag nr 222 av den 12 juni 1984). 392R1247/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 I. LUXEMBURG a) Ersättning för högre levnadskostnader (lag av den 13 juni 1975). b) Särskilt bidrag vid svår invaliditet (lag av den 16 april 1979). c) Moderskapsförmån (lag av den 30 april 1980). J. NEDERLÄNDERNA Inga. K. PORTUGAL a) Icke avgiftsfinansierade barnbidrag (lag-dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980). b) Bidrag till ammande mödrar (lag-dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980). c) Tilläggsförmån för handikappade barn och yngre personer (lag-dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980). d) Bidrag för elever vid specialskolor (lag-dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980). e) Icke avgiftsfinansierad barnpension (lag-dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980). f) Icke avgiftsfinansierad invalidpension (lag-dekret nr 464/80 av den 13 oktober 1980). g) Icke avgiftsfinansierad ålderspension (lag-dekret nr 464/80 av den 13 oktober 1980). h) Tillägg till svårt invalidiserade personer (lag-dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980). i) Icke avgiftsfinansierad änkepension (förordning nr 52/81 av den 11 november 1981). L. STORBRITANNIEN a) Färdbidrag [1975 års lag om social trygghet den 20 mars 1975, avsnitt 37A och 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) den 20 mars 1975, avsnitt 37A]. b) Vårdbidrag [1975 års lag om social trygghet den 20 mars 1975, avsnitt 37 och 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) den 20 mars 1975, avsnitt 37]. c) Familjetillägg [1986 års lag om social trygghet den 25 juli 1986, avsnitten 20-22 och 1986 års förordning om social trygghet (Nordirland) den 5 november 1986, artiklarna 21-23]. d) Biståndsförmån [1975 års lag om social trygghet den 20 mars 1975, avsnitt 35 och 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) den 20 mars 1975, avsnitt 35]. e) Inkomsttillägg [1986 års lag om social trygghet den 25 juli 1986, avsnitten 20-23 och 1986 års förordning om social trygghet (Nordirland) den 5 november 1986, artiklarna 21-28]. f) Invalidpension [1991 års lag om invalidpension och invaliditetsförmån till förvärvsarbetande handikappade den 27 juni 1991, avsnitt 1 och 1991 års förordning om invalidpension och invaliditetsförmån till förvärvsarbetande handikappade (Nordirland) den 24 juli 1991, artikel 3]. g) Förmån till förvärvsarbetande handikappade [1991 års lag om invalidpension och invaliditetsförmån till förvärvsarbetande handikappade den 27 juni 1991, avsnitt 6 och 1991 års förordning om invalidpension och invaliditetsförmån till förvärvsarbetande handikappade (Nordirland) den 24 juli 1991, artikel 8]. Artikel 2 1. Tillämpningen av artikel 1 i denna förordning får inte medföra indragning av förmåner som före denna förordnings ikraftträdande har beviljats av medlemsstaternas behöriga institutioner i enlighet med bestämmelserna i avdelning III i förordning (EEG) nr 1408/71, på vilken artikel 10 i sistnämnda förordning tillämpas. 2. Tillämpningen av artikel 1 i förordningen får inte medföra avslag på en ansökan om en icke avgiftsfinansierad förmån, som utges som tillägg till en pension, från en person som uppfyllde villkoren för rätt till denna förmån före denna förordnings ikraftträdande även om han eller hon är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens under förutsättning att ansökan om förmån görs inom fem år efter denna förordnings ikraftträdande. 3. Denna förordning ger inte rätt till förmån för tid före dess ikraftträdande. 4. Utan hinder av bestämmelserna i punkt 3 skall varje särskild icke avgiftsfinansierad förmån som utges som tillägg till pension och som har avslagits eller innehållits på grund av en persons bosättning inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens, efter ansökan från personen, beviljas eller åter börja utbetalas från denna förordnings ikraftträdande med verkan från den dag då bosättningen ändrades. 5. Bosättningsperioder, anställningsperioder och perioder av verk- samhet som egenföretagare som har fullgjorts inom en medlemsstats territorium före denna förordnings ikraft- trädande skall beaktas vid fastställandet av rätten till förmåner enligt bestämmelserna i denna förordning. 392R1247/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 6. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 3 skall rätt till förmåner enligt denna förordning förvärvas även om rätten hänför sig till en händelse som inträffade före denna förordnings ikraftträdande. 7. Varje förmån som har avslagits eller innehållits på grund av en persons medborgarskap skall efter ansökan av personen beviljas eller åter börja utbetalas från denna förordnings ikraftträdande, med undantag för de fall då den tidigare ansökan om en sådan förmån har avgjorts genom utbetalning av ett engångsbelopp. 8. Rättigheter för personer som har beviljats pension före denna förordnings ikraftträdande kan på deras begäran omprövas med beaktande av bestämmelserna i denna förordning. 9. Om en ansökan som avses i punkt 7 och 8 lämnas in inom två år från denna förordnings ikraftträdande, skall rättigheter som har förvärvats enligt denna förordning gälla från denna förordnings ikraftträdande trots be- stämmelser i en medlemsstats lagstiftning om förverkande av eller begränsning i rätten till förmån som annars skulle kunna åberopas mot den berörda personen. 10. Om en ansökan som avses i punkt 7 och 8 lämnas in efter utgången av tvåårsperioden efter denna förordnings ikraftträdande, skall rättigheter som inte har förfallit eller preskriberats, gälla från den dag då ansökan lämnades in såvida inte förmånligare bestämmelser gäller enligt en medlemsstats lagstiftning. Artikel 3 Denna förordning träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Utfärdad i Luxemburg den 30 april 1992. På rådets vägnar José da SILVA PENEDA Ordförande __________________ 392R1247/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING med beaktande av Fördraget om upprättandet För att uppnå förenkling och klarhet är det av Europeiska ekonomiska gemenskapen, nödvändigt att i artikel 45 i förordning särskilt artikel 51 och 235 i detta, (EEG) nr 1408/71 införa en bestämmelse som föreskriver införande i bilaga 6 av alla med beaktande av kommissionens förslag som särskilda bestämmelser om likställande av utformats efter samråd med Administrativa vissa försäkringsvillkor med avseende på kommissionen för social trygghet för förvärv, bibehållande eller återfående av rätten migrerande arbetare,1 till förmåner med beaktande av särskillnader i de berörda nationella lagstiftningarna. med beaktande av Europaparlamentets yttrande,2 Till följd av domstolens fasta rättspraxis, med beaktande av Ekonomiska och sociala har rådet inte kompetens att fastställa kommitténs yttrande,3 och regler som begränsar rätten till två eller flera pensioner som har förvärvats i olika med beaktande av följande: medlemsstater genom minskning av det pensionsbelopp som uteslutande har Det är nödvändigt att ändra bestämmelserna som förvärvats enligt nationell lagstiftning; reglerar beviljande och beräkning av enligt domstolen ligger kompetensen att pensioner i förordning (EEG) nr 1408/714 införa sådana regler hos den nationella och (EEG) nr 574/72,5 uppdaterade genom lagstiftaren, då det för gemenskapen som förordning (EEG) nr 2001/83,6 och senast lagstiftare åvilar att bestämma de gränser ändrade genom förordning (EEG) nr 1249/927; inom vilka de nationella bestämmelserna vissa ändringar är knutna till domstolens avseende minskning, innehållande eller rättspraxis på detta område, andra ändringar indragning skall tillämpas; en bestämmelse är ägnade att rätta till gällande brister. bör införas för att bestämma det pensionsbelopp som beräknas i enlighet med Det är nödvändigt att upphäva åttonde stycket de metoder som används för sammanläggning och i ingressen, beaktandemeningen oräknad, fördelning prorata och som garanteras till förordning (EEG) nr 1408/71 som har enligt gemenskapsrätten då tillämpning av blivit överflödig genom domstolens nationell lagstiftning, inklusive rättspraxis avseende artikel 46.3 i nämnda bestämmelser om minskning, innehållande förordning; denna strykning kräver ny text eller indragning är mindre förmånliga än i sjunde stycket i ingressen, förenämnda metod; vidare måste det bli möjligt beaktandemeningen oräknad, till förordning för de behöriga institutionerna att underlåta (EEG) nr 1408/71. en beräkning i enlighet med metoden för sam- manläggning och fördelning prorata om De ändringar som skall göras i avdelning resultatet av denna beräkning är lika med III kapitel 3 i förordning (EEG) nr eller lägre än det som kommer fram enligt 1408/71 kräver anpassning av artikel 12.2 endast nationell lagstiftning; i bilaga i nämnda förordning. 4 C bör därför för alla medlemsstater anges alla de fall då de två beräkningarna kan ge Det är nödvändigt att ändra artiklarna 38 och ett sådant resultat. 45 i förordning (EEG) nr 1408/71 för att klarlägga reglerna för beaktande av 1 EGT nr C 206, 11.8.1989, s.2. 2 EGT nr C 291, 20.11.1989, s.120. 3 EGT nr C 56, 7.3.1990, s.63. 4 EGT nr L 149, 5.7.1971, s.2. 5 EGT nr L 74, 27.3.1972, s.1. 6 EGT nr L 230, 22.8.1983, s.6. 7 EGT nr L 136, 19.5.1992, s.28. försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts i två eller flera medlemsstater som anställd och som egenföretagare och/eller inom ett allmänt och ett särskilt system. Det är nödvändigt att i bilaga 4 B införa alla särskilda system för egenföretagare enligt artiklarna 38 och 45 i förordning (EEG) nr 1408/71. Det är nödvändigt att i artikel 39 i förordning (EEG) nr 1408/71 införa en bestämmelse som föreskriver att bestäm- melserna i förordningens kapitel 3 vid sammanträffande av förmåner av olika slag skall tillämpas på samma sätt på invalid- pensioner som utges enligt kapitel 2. Det nya begreppet förmåner av samma slag enligt avdelning III kapitel 3 i förordning (EEG) nr 1408/71 kräver en ny text till artikel 40.2 i nämnda förordning. Det är nödvändigt att ändra texten till artikel 40.3 a ii i förordning (EEG) nr 1408/71 så att nämnda stycke på samma sätt kan tillämpas om en invaliditetsförmån beviljas som inte betecknas som invaliditetsförmån; det är följaktligen nödvändigt att göra en textförändring i artikel 40.3 b i i nämnda förordning. Den nya texten till artikel 43.1 och införandet av en ny punkt 3 i artikel 43 kräver en ändring i rubriken till avsnitt 4 i kapitel 2 till avdelning III i förordning (EEG) nr 1408/71. Det är nödvändigt att anpassa texten till artikel 43.2 i förordning (EEG) nr 1408/71 för att garantera, om lagstiftningen i en medlemsstat inte föreskriver omvandling av en invaliditetsförmån till en förmån vid ålderdom, att den förmån som utges enligt denna lagstiftning skall fortsätta att utbetalas så länge som personen uppfyller de föreskrivna villkoren. Erfarenheter som har vunnits vid tillämpningen av artikel 43 i förordning (EEG) nr 1408/71 har visat på en brist i sådana fall då en invaliditetsförmån som har beviljats enligt artikel 39 i nämnda förordning har omvandlats till en förmån vid ålderdom utan att personen har uppfyllt det åldersvillkor som krävs av lagstiftningen i den andra medlemsstaten för förvärv av rätt till denna förmån; det är nödvändigt att rätta till denna brist genom att införa en ny punkt 3 i artikel 43 som föreskriver att den behöriga institutionen i den medlemsstat som hittills har varit undantagen från utbetalning av en invalidpension från den dag då omvandling till ålderspension skedde i den andra medlemsstaten skall utge en invalidpension i enlighet med bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 i förordning (EEG) nr 1408/71. Nuvarande punkt 3 i artikel 43 i förordning (EEG) nr 1408/71 bör bli punkt 4 och texten till denna bör förenklas. En bestämmelse bör införas i artikel 45 i förordning (EEG) nr 1408/71 för att garantera att försäkringsperioder som har fullgjorts inom ett särskilt system i en medlemsstat med avseende på förvärv, bibehållande eller återfående av förmåner skall beaktas inom det allmänna systemet i en annan medlemsstat även om dessa perioder redan har beaktats i den sistnämnda staten inom ett särskilt system. 392R1248/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 För att skydda migrerande arbetstagare och deras efterlevande mot en alltför sträng Det är nödvändigt att införa en bestämmelse i tillämpning av de nationella bestämmelserna avsnitt D. Spanien i bilaga 6 till om minskning, innehållande eller förordning (EEG) nr 1408/71 för att indragning är det nödvändigt att införa en precisera reglerna för tillämpning av bestämmelse i förordning (EEG) nr 1408/71 förordningens artikel 47 avseende Spanien. som strängt avgränsar tillämpningen av dessa bestämmelser. På grund av särdrag hos den grekiska lagstiftningen är det nödvändigt att införa en Av samma skäl är det nödvändigt att införa en bestämmelse i bilaga 6 avsnitt F. Grekland bestämmelse i förordning (EEG) nr 1408/71 för att förhindra en situation då tillämp- som vid sammanträffande av förmåner av samma ningen av förordningens artikel 49.2 skulle slag fastställer att dessa bestämmelser kunna få ogynnsamma följder för anställda som skall tillämpas endast på vissa typer av har varit försäkrade i Grekland. förmåner och i vissa särskilda fall. Det är nödvändigt att i bilaga 4 D förteckna Till följd av en ändring i den nederländska de förmånsslag på vilka nämnda bestämmelser lagstiftningen bör punkt 4 i avsnitt J. kan tillämpas vid sammanträffande av förmåner Nederländerna i bilaga 6 till förordning av samma slag. (EEG) nr 1408/71 anpassas. Det är nödvändigt att i förordning (EEG) nr 1408/71 införa en bestämmelse som i vissa Det är nödvändigt att ändra texten till fall gör det möjligt för två eller flera artikel 15.1 och till artiklarna 35, 39, medlemsstater att träffa en överenskommelse 46, 47, 48, 49 och 107 i förordning (EEG) i syfte att begränsa sammanträffandet av nr 574/72 för att beakta ändringarna genom förmåner av samma slag; dessa denna förordning. överenskommelser bör anges i bilaga 4 D. Det är nödvändigt att i förordning (EEG) nr Bestämmelserna i artikel 7.1 b och c i 1408/71 införa en bestämmelse som förordning (EEG) nr 574/72 bör utgå då de har fastställer att vid sammanträffande av blivit överflödiga på grund av de nya förmåner av samma slag skall bestämmelser om artiklarna 46 och 46c i förordning (EEG) nr minskning, innehållande eller indragning 1408/71. enligt en medlemsstats lagstiftning inte tillämpas på en förmån som beräknas i enlighet Det är nödvändigt att ändra artikel 7.1 i med den metod som används för sammanläggning förordning (EEG) nr 574/72 genom att införa och fördelning prorata. en begränsning i tillämpningen av reglerna om förhindrande av sammanträffande av förmåner I överensstämmelse med domstolens särskilt i fall med ömsesidig minskning, rättspraxis är det nödvändigt att slå fast att ömsesidigt innehållande eller ömsesidig med sammanträffande av förmåner av samma indragning av två eller flera förmåner. slag enligt avdelning III kapitel 3 i förordning (EEG) nr 1408/71 avses Det är nödvändigt att i artikel 7.2 i sammanträffande av invaliditetsförmåner, förordning (EEG) nr 574/72 införa en förmåner vid ålderdom och efterlevandeförmåner hänvisning till de nya artiklarna 46a, 46b som beräknas eller beviljas på grund av och 46c i förordning (EEG) nr 1408/71. försäkringsperioder och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts av en och samma person och att med sammanträffande av förmåner av annat slag HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. avses sammanträffande av förmåner som inte är av samma slag. Artikel 1 Det är nödvändigt att i förordning (EEG) nr 1408/71 införa bestämmelser som garanterar Styckena i ingressen till förordning (EEG) att samtidig tillämpning av två eller flera nr 1408/71 ändras på följande sätt: medlemsstaters nationella bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning 1. Sjunde stycket i ingressen, vid sammanträffande av förmåner av olika beaktandemeningen oräknad, skall slag inte får ogynnsam effekt på migrerande ersättas med följande: arbetstagare eller deras beroende familjemedlemmar; det är nödvändigt att "De samordningsregler som har antagits införa en bestämmelse i förordning (EEG) nr för tillämpningen av artikel 51 i 1408/71 för att undvika en situation där fördraget måste garantera arbetstagare enligt en medlemsstats lagstiftning en som flyttar inom gemenskapen deras pension dras in eller innehålls till fullo förvärvade rättigheter och förmåner." därför att personen uppbär en lägre förmån av annat slag från en annan medlemsstat; 2. Åttonde stycket i ingressen, samma skäl som ligger till grund för dessa beaktandemeningen oräknad, skall utgå. bestämmelser gäller också för de fall då en pension enligt en medlemsstats lagstiftning inte kan beviljas om Artikel 2 förmånstagaren uppbär en förmån av annat slag. Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras på följande Texten till artikel 48.1 i förordning sätt: (EEG) nr 1408/71 bör förtydligas genom att villkoren för tillämpning av denna 1. Artikel 12.2 skall ersättas med bestämmelse specificeras. följande: "2. Det är nödvändigt att rätta till en brist i Om något annat inte föreskrivs i denna texten till artikel 49.1 första meningen i förordning får bestämmelserna i en förordning (EEG) nr 1408/71 genom att medlemsstats lagstiftning om införa en hänvisning till artikel 40.3 i minskning, innehållande eller förordningen; det är nödvändigt att anpassa indragning av förmåner vid texten till de första två punkterna i sammanträffande med andra sociala artikel 49 i förordning (EEG) nr 1408/71 så trygghetsförmåner eller annan inkomst att de kan tillämpas i de fall som avses i åberopas även om sådana förmåner har artikel 44.2 andra meningen i förvärvats enligt en annan medlemsstats förordningen. lagstiftning eller om sådan inkomst har förvärvats inom en annan medlemsstats territorium." Ändringen i artikel 12.2 kräver att det införs ett nytt stycke d i artikel 60.1 i 2. Avdelning III kapitel 2 skall ersättas förordning (EEG) nr 1408/71. med följande: Det är nödvändigt att i förordning (EEG) nr 1408/71 införa övergångsbestämmelser för "KAPITEL 2 tillämpningen av denna förordning. Införandet av delarna B, C och D i bilaga INVALIDITET 4 till förordning (EEG) nr 1408/71 innebär att nuvarande bilaga 4 blir bilaga 4 A. Avsnitt 1 Det är nödvändigt att i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 upphäva de Anställda eller egenföretagare som nuvarande bestämmelserna i avsnitt B. omfattas av endast sådan lagstiftning Danmark, punkt 7, avsnitt G. Irland, enligt vilken invaliditetsförmånernas punkt 4, och avsnitt L. Storbritannien, storlek är oberoende av punkt 9, som har blivit överflödiga genom införandet av begreppet förmåner av samma försäkringsperiodernas längd slag enligt förordningens avdelning III kapitel 3. Artikel 37 Det är inte nödvändigt att föreskriva att den Allmänna bestämmelser behöriga danska institutionen skall tillämpa bestämmelserna i förordningarna 1. En anställd eller egenföretagare, som (EEG) nr 1408/71 och 574/72 som skyddar i en följd eller växelvis har omfattats migrerande arbetstagare och deras av två eller flera medlemsstaters lag- beroende familjemedlemmar mot ogynnsamma stiftning och som har fullgjort effekter av två eller flera medlemsstaters försäkringsperioder uteslutande enligt samtidiga tillämpning av bestämmelserna om sådan lagstiftning där invaliditetsförmån- minskning, innehållande eller indragning ernas storlek är oberoende av vid sammanträffande av förmåner av olika försäkringsperiodernas längd skall få slag då en sådan garanti redan föreskrivs i förmåner i enlighet med bestämmelserna i den danska lagstiftningen. artikel 39. Denna artikel skall inte beröra sådana pensionshöjningar eller På grund av utformningen av den danska tillägg för barn som har beviljats lagstiftningen om pensioner är det enligt bestämmelserna i kapitel 8. nödvändigt att införa en bestämmelse i avsnitt B. Danmark i bilaga 6 till 2. Den lagstiftning som avses i punkt förordning (EEG) nr 1408/71 som syftar 1 och som gäller inom varje berörd till att vid tillämpning av den danska medlemsstats territorium anges i lagstiftningen utvidga begreppet förmåner bilaga 4 A. av samma slag enligt förordningens avdelning III kapitel 3. Artikel 38 Det är nödvändigt att i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 införa Beaktande av försäkrings- eller bestämmelser i avsnitt D. Spanien, avsnitt bosättningsperioder som fullgjorts E. Frankrike och avsnitt J. Nederländerna enligt de lagstiftningar som en för att precisera de metoder för anställd eller egenföretagare har likställande av vissa försäkringsvillkor för omfattats av, för att få, bibehålla eller förvärv, bibehållande eller återfående av rätt återfå rätt till förmåner till förmåner som avses i förordningens artikel 45 för Spanien, Frankrike och 1. Om en medlemsstats lagstiftning för Nederländerna. förvärv, bibehållande eller återfående av rätt till förmåner enligt ett system som gäller i den egna lagstiftningen beakta inte är ett särskilt system som avses i den lön som har erhållits i det senaste punkt 2 eller 3 kräver att försäkrings- anställningslandet. eller bosättningsperioder har fullgjorts, skall den behöriga institutionen i den medlemsstaten, i Avsnitt 2 förekommande fall, beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som har Anställda eller egenföretagare som har fullgjorts enligt andra med- omfattats antingen av lagstiftning lemsstaters lagstiftning oavsett om enligt vilken invaliditetsförmånernas sådana perioder har fullgjorts enligt storlek är beroende av försäkrings- eller ett allmänt system eller enligt ett bosättningsperiodernas längd eller av särskilt system och oavsett om så skett lagstiftning av denna typ och av den som anställd eller som egenföretagare. typ som Dessa perioder skall därvid beaktas som om de hade fullgjorts enligt den avses i avsnitt 1 lagstiftning som institutionen tillämpar. Artikel 40 2. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner kräver att Allmänna försäkringsperioder uteslutande har bestämmelser fullgjorts i ett yrke som omfattas av ett särskilt system för anställda eller, 1. i förekommande fall, i en särskild an- En anställd eller egenföretagare som i ställning, skall perioder som har en följd eller växelvis har omfattats av fullgjorts enligt andra två eller flera medlemsstaters medlemsstaters lagstiftning beaktas lagstiftning, av vilka åtminstone en vid beviljande av dessa förmåner endast inte är av den typ som avses i artikel om de har fullgjorts enligt ett 37.1, skall få förmåner enligt motsvarande system eller, om ett bestämmelserna i kapitel 3 och med sådant saknas, i samma yrke. beaktande av bestämmelserna i punkt 4. Om personen, sedan sådana perioder har 2. beaktats, inte uppfyller villkoren för En anställd eller egenföretagare som rätt till dessa förmåner, skall dessa drabbas av arbetsoförmåga som leder till perioder beaktas vid beviljande av invaliditet medan han omfattas av en förmåner enligt det allmänna systemet lagstiftning som anges i bilaga 4 A eller, om ett sådant saknas, enligt skall dock få förmåner enligt det system som i förekommande fall bestämmelserna i artikel 37.1 på följande gäller för arbetare eller tjänstemän, villkor: allt efter omständigheterna och under förutsättning att personen har varit - Att han uppfyller villkoren i denna försäkrad enligt ett av dessa system. lagstiftning eller i en lagstiftning av samma typ, i 3. Om en medlemsstats lagstiftning för förekommande fall med beaktande av beviljande av vissa förmåner kräver att bestämmelserna i artikel 38, men försäkringsperioder uteslutande har utan att behöva åberopa fullgjorts i ett yrke som omfattas av försäkringsperioder som har ett särskilt system för egenföretagare fullgjorts enligt en lagstiftning skall perioder som har fullgjorts som inte anges i bilaga 4 A. enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid beviljande - Att han inte uppfyller villkoren för av dessa förmåner endast om de har rätt till invaliditetsförmåner enligt fullgjorts enligt ett motsvarande någon annan lagstiftning än den i system eller, om ett sådant saknas, i bilaga 4 A. samma yrke. De särskilda system för egenföretagare som avses i denna punkt - Att han inte gör något anspråk på är förtecknade i bilaga 4 B för varje förmåner vid ålderdom med beaktande av berörd medlemsstat. artikel 44.2 andra meningen. Om personen, sedan sådana perioder har 3. a) Vid fastställandet av rätten till beaktats, inte uppfyller villkoren för förmåner enligt en medlemsstats rätt till dessa förmåner, skall dessa lagstiftning, som anges i perioder beaktas vid beviljande av bilaga 4 A, vilken för rätt till förmåner enligt det allmänna systemet invaliditetsförmåner kräver att en eller, om ett sådant saknas, enligt person under en viss tid har det system som i förekommande fall fått kontantförmåner vid sjukdom gäller för arbetare eller tjänstemän, eller har varit arbetsoförmögen, allt efter omständigheterna, och under skall, när en anställd eller förutsättning att personen har varit egenföretagare som har omfattats försäkrad enligt ett av dessa system. av denna lagstiftning drabbas av arbetsoförmåga som leder till invaliditet medan han omfattas Artikel 39 av en annan medlemsstats lagstiftning, hänsyn tas till Utgivande av förmåner följande utan att det påverkar tillämpningen av artikel 37.1: 1.Institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning var tillämplig då den arbetsoförmåga uppkom som har följts av i) Varje period under vilken invaliditet, skall enligt denna han på grund av denna lagstiftning avgöra om personen arbetsoförmåga enligt den uppfyller villkoren för rätt till andra medlemsstatens förmåner, i förekommande fall med lagstiftning har fått beaktande av bestämmelserna i artikel kontantförmåner vid sjukdom 38. eller i stället har fortsatt att få lön, och 2.En person som uppfyller de villkor som avses i punkt 1 skall få förmåner enbart från den nämnda institutionen enligt ii)varje period under vilken bestämmelserna i den lagstiftning som han, på grund av den denna tillämpar. invaliditet som har följt på denna arbetsoförmåga, har fått 3.En person som inte har rätt till förmåner enligt punkt 1 skall få de förmåner som han invaliditetsförmåner enligt fortlöpande har rätt till enligt en den andra medlemsstatens annan medlemsstats lagstiftning, i lagstiftning enligt förekommande fall med beaktande av förordningens avdelning III bestämmelserna i artikel 38. kapitel 2 och 3, skall beaktas som om det rörde 4.Om den lagstiftning som gäller enligt punkt 2 eller 3 föreskriver att förmånernas sig om perioder under vilka storlek skall bestämmas med beaktande kontantförmåner vid sjukdom hade av andra familjemedlemmar än barn, utgetts till honom enligt den skall den behöriga institutionen förstnämnda medlemsstatens beakta också sådana familjemedlemmar lagstiftning eller under vilka till personen och betrakta dem som om han var arbetsoförmögen enligt de vore bosatta inom den behöriga denna lagstiftning. statens territorium, även om de är bosatta inom en annan medlemsstats b) Rätt till invaliditetsförmåner territorium. enligt den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning förvärvas antingen vid utgången av 5.Om den lagstiftning som gäller enligt punkt 2 eller 3 innehåller bestämmelser om den preliminära perioden med minskning, innehållande eller ersättning för sjukdom enligt indragning av förmåner vid denna lagstiftning eller vid sammanträffande med annan inkomst utgången av den preliminära eller med förmåner av annat slag som perioden av arbetsoförmåga enligt avses i artikel 46a.2, skall artikel samma lagstiftning och tidigast 46a.3 och artikel 46c.5 tillämpas på motsvarande sätt. i) den dag då rätt till invaliditetsförmåner som avses i a ii förvärvas enligt den 6.En helt arbetslös person som omfattas av bestämmelserna i artikel 71.1 a ii eller andra medlemsstatens lag- av första meningen i artikel 71.1 b ii stiftning, eller skall få de invaliditetsförmåner som utges av den behöriga institutionen i ii)dagen efter den sista dagen den medlemsstat inom vars territorium med rätt till kontantförmåner han är bosatt och enligt den vid sjukdom enligt den andra lagstiftning som denna tillämpar som medlemsstatens lagstiftning. om han hade omfattats av den lagstiftningen under sin senaste 4. anställning, i förekommande fall med Ett beslut som har fattats av en beaktande av bestämmelserna i artikel medlemsstats institution om en sökandes 38 och/eller artikel 25.2. invaliditetsgrad skall vara bindande Institutionen i bosättningslandet för andra medlemsstaters institutioner, skall svara för kostnaden för dessa under förutsättning att överensstämmelse förmåner. mellan dessa staters lagstiftningar om villkor angående graden av invaliditet bekräftas i bilaga 5. Om den lagstiftning som denna institution tillämpar föreskriver att beräkningen av förmåner skall grundas på lön skall institutionen beakta den lön Avsnitt 3 som har erhållits i det senaste anställningslandet och i bosättningslandet och enligt den Förvärrad invaliditet lagstiftning som institutionen tillämpar. Om ingen lön har erhållits i bosättningslandet skall den behöriga Artikel institutionen, i den utsträckning som 41 krävs och i enlighet med de regler som 1. bestämmelserna i punkt 1 blir I fall då den invaliditet förvärras för tillämpliga på institutionen eller så vilken en anställd eller egenföretagare länge som personen uppfyller villkoren får förmåner enligt endast en medlems- för sådana förmåner. stats lagstiftning gäller följande: 3.Om invaliditetsförmåner som har beviljats i enlighet med artikel 39 enligt en a) Om personen inte har omfattats av medlemsstats lagstiftning omvandlas en annan medlemsstats lagstiftning till förmåner vid ålderdom och om sedan han började få förmåner, skall personen ännu inte uppfyller de villkor den förstnämnda medlemsstatens som krävs av en eller flera nationella behöriga institution med beaktande lagstiftningar för att få dessa förmåner, av försämringen utge förmånerna enligt skall personen från denna eller dessa bestämmelserna i den lagstiftning medlemsstater från dagen för omvand- som denna tillämpar. lingen få invaliditetsförmåner beviljade i enlighet med kapitel 3 som om detta b) Om personen har omfattats av kapitel hade varit tillämpligt vid den lagstiftningen i en eller flera tidpunkt då hans arbetsoförmåga som ledde andra medlemsstater sedan han till invaliditet inträffade tills började få förmåner, skall med personen uppfyller beaktande av försämringen förmånerna kvalifikationsvillkoren för rätt till utges till honom enligt förmån vid ålderdom enligt lagstiftningen bestämmelserna i artikel 37.1, 40.1 i den eller de berörda medlemsstaterna eller 40.2. eller, om sådan omvandling inte föreskrivs, så länge som han har rätt till invaliditetsförmåner enligt den eller de c) Om förmånens eller förmånernas totala berörda lagstiftningarna. belopp enligt bestämmelserna i b är lägre än det förmånsbelopp som 4. personen fick på bekostnad av den De invaliditetsförmåner som utges enligt institution som tidigare svarade artikel 39 skall omräknas enligt för utbetalningen, skall denna kapitel 3 så snart som förmånstagaren institution ge honom ett tillägg uppfyller kvalifikationsvillkoren för som motsvarar skillnaden mellan de invaliditetsförmåner enligt en två beloppen. lagstiftning som inte anges i bilaga 4 A eller så snart som han får förmåner vid ålderdom enligt en annan medlems- stats lagstiftning." d) Om, i det fall som avses i b, den institution som svarar för den 3. Avdelning III kapitel 3 skall ersättas första arbetsoförmågan är en med följande: nederländsk institution, och om i) den sjukdom som har förorsakat "KAPITEL 3 försämringen är densamma som den som föranledde förmåner enligt nederländsk lagstiftning, ÅLDERDOM OCH DÖDSFALL (PENSIONER) Artikel 44 ii) denna sjukdom är en arbetssjukdom enligt Allmänna bestämmelser om beviljande av lagstiftningen i den förmåner till anställda eller medlemsstat som personen egenföretagare som har omfattats av senast omfattades av och som lagstiftningen i två eller flera ger honom rätt till det tillägg medlemsstater som avses i artikel 60.1 b, och 1. Rätten till förmåner för en anställd eller iii)den lagstiftning eller de egenföretagare som har omfattats av två lagstiftningar som personen eller flera medlemsstaters lagstift- har omfattats av sedan han ning, eller för hans efterlevande, började få förmåner är sådan som skall fastställas enligt bestämmelserna anges i bilaga 4 A, i detta kapitel. 2. skall den nederländska Om inte annat följer av bestämmelserna i institutionen fortsätta att utge artikel 49 skall en ansökan om förmåner den första förmånen efter försämringen, som personen lämnar in avse all och den förmån, som utges enligt lagstiftning som den anställde eller lagstiftningen i den medlemsstat egenföretagaren har omfattats av. som personen senast har omfattats Undantag från denna regel skall göras om av, skall minskas med den personen uttryckligen begär att nederländska förmånens belopp. beviljandet av de förmåner vid ålderdom som han har rätt till enligt lagstiftningen i en eller flera e) Om, i det fall som avses i b, medlemsstater skjuts upp. personen inte har rätt till förmåner på bekostnad av en annan 3.Detta kapitel gäller inte barntillägg till pensioner eller barnpensioner som utges medlemsstats institution, skall enligt bestämmelserna i kapitel 8. den behöriga institutionen i den första staten med beaktande av försämringen och, i förekommande Artikel 45 fall, bestämmelserna i artikel 38, utge förmånerna enligt bestämmelserna Beaktande av försäkrings- eller i denna stats lagstiftning. bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som en anställd eller egenföretagare har omfattats av, för att få, bibehålla eller återfå rätt till 2. När en invaliditet förvärras för förmåner vilken en anställd eller egenföretagare får förmåner enligt lagstiftningen i två 1.Om en medlemsstats lagstiftning för förvärv, bibehållande eller återfående av rätten till eller flera medlemsstater, skall förmåner enligt ett system som inte är förmånerna med beaktande av försämringen ett särskilt system som avses i punkt 2 utges till honom enligt bestämmelserna eller 3 kräver att försäkrings- eller i artikel 40.1. bosättningsperioder har fullgjorts, skall den behöriga institutionen i den Avsnitt 4 medlemsstaten, i förekommande fall, beakta försäkrings- eller bo- sättningsperioder som har fullgjorts Utgivande av förmåner som tidigare har enligt andra medlemsstaters innehållits eller dragits in lagstiftning oavsett om sådana perioder - Omvandling av invaliditetsförmåner har fullgjorts enligt ett allmänt till förmåner vid ålderdom - Omräkning av system eller enligt ett särskilt system förmåner som har beviljats enligt och oavsett om så skett som anställd artikel 39 eller som egenföretagare. Dessa perioder skall därvid beaktas som om de hade fullgjorts enligt den Artikel 42 lagstiftning som institutionen tillämpar. Fastställande av ansvarig institution då utgivande av invaliditetsförmåner återupptas 2.Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner kräver att försäkringsperioder uteslutande har 1.Om förmåner skall utges på nytt efter att ha innehållits skall, utan att det påverkar fullgjorts i ett yrke som omfattas av tillämpningen av bestämmelserna i ett särskilt system för anställda eller, artikel 43, den institution eller de i förekommande fall, i en särskild an- institutioner som svarade för ställning, skall perioder som har utgivandet av förmåner vid tidpunkten fullgjorts enligt andra medlemsstaters för innehållandet svara för utgivandet. lagstiftning beaktas vid beviljande av dessa förmåner endast om de har 2.Om efter indragning av förmåner personens hälsotillstånd motiverar att ytterligare fullgjorts enligt ett motsvarande förmåner beviljas, skall dessa i system eller, om ett sådant saknas, i förekommande fall utges enligt samma yrke. Om personen, sedan sådana bestämmelserna i artikel 37.1, 40.1 perioder har beaktats, inte uppfyller eller 40.2. villkoren för rätt till dessa förmåner, skall dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt det Artikel 43 allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i Omvandling av invaliditetsförmåner till förekommande fall gäller för arbetare förmåner vid ålderdom - Omräkning av eller tjänstemän, allt efter förmåner som har beviljats enligt omständigheterna och under förutsättning artikel 39 att personen har varit försäkrad enligt ett av dessa system. 1.Invaliditetsförmåner skall i förekommande fall omvandlas till förmåner vid ålderdom enligt villkoren i den eller de lagstiftningar enligt vilka de har 3. beviljats och enligt bestämmelserna i Om en medlemsstats lagstiftning för kapitel 3. beviljande av vissa förmåner kräver att försäkringsperioder uteslutande har 2.Om en person som får invaliditetsförmåner med stöd av bestämmelserna i artikel 49 kan fullgjorts i ett yrke som omfattas av göra anspråk på förmåner vid ålderdom ett särskilt system för egenföretagare, enligt lagstiftningen i en eller skall perioder som har fullgjorts flera medlemsstater skall varje enligt andra medlemsstaters institution i en medlemsstat som lagstiftning beaktas vid beviljande av svarar för utgivande av dessa förmåner endast om de har invaliditetsförmåner fortsätta att till fullgjorts enligt ett motsvarande honom utge de invaliditetsförmåner som system eller, om ett sådant saknas, i han har rätt till enligt den samma yrke. De särskilda system för lagstiftning som den tillämpar tills egenföretagare som avses i denna punkt är förtecknade i bilaga 4 B för varje eller bosättningsperioder som har berörd medlemsstat. Om personen, sedan fullgjorts enligt alla de berörda sådana perioder har beaktats, inte medlemsstaternas lagstiftningar uppfyller villkoren för rätt till dessa innan försäkringsfallet inträffade. förmåner, skall dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt det 3. Personen skall ha rätt till det allmänna systemet eller, om ett sådant högsta beloppet som har beräknats enligt saknas, enligt det system som i punkt 1 och 2, från den behöriga förekommande fall gäller för arbetare institutionen i varje medlemsstat utan eller tjänstemän, allt efter att det påverkar tillämpningen av omständigheterna, och under förutsätt- bestämmelserna om minskning, ning att personen har varit försäkrad innehållande eller indragning, som enligt ett av dessa system. gäller enligt den lagstiftning enligt vilken förmånen skall utbetalas. I förekommande fall skall den jämförelse 4. som skall göras stå i relation till de Försäkringsperioder som har fullgjorts belopp som har fastställts efter enligt ett särskilt system i en tillämpningen av nämnda bestämmelser. medlemsstat skall beaktas enligt det allmänna systemet, eller om ett sådant 4. Om det i fråga om invalid-, ålders- saknas, enligt det system som i före- eller efterlevandepensioner skulle kommande fall gäller för arbetare eller inträffa att summan av de förmåner som tjänstemän i en annan medlemsstat för utges av de behöriga institutionerna i att få, bibehålla eller återfå rätt till två eller flera medlemsstater enligt förmåner under förutsättning att personen bestämmelserna i en sådan multilateral har varit försäkrad enligt ett av dessa konvention om social trygghet som system, även om dessa perioder redan avses i artikel 6 b är lägre än den summa har beaktats i den senare staten som skulle utges av dessa medlemssta- enligt ett system som avses i punkt 2 ter enligt punkterna 1 till 3, skall eller i punkt 3 första meningen. bestämmelserna i detta kapitel tillämpas 5. på personen. Om en medlemsstats lagstiftning för förvärv, bibehållande eller återfående av Artikel 46a rätten till förmåner kräver att personen är försäkrad vid den tidpunkt då Allmänna bestämmelser om minskning, försäkringsfallet inträffade, skall innehållande eller indragning av förmåner detta villkor anses vara uppfyllt om vid invaliditet, ålderdom eller till han vid den tidpunkten omfattas av efterlevande enligt medlemsstaternas lagstiftningen i en annan lagstiftningar medlemsstat, i enlighet med de bestämmelser som anges för varje 1. Med sammanträffande av förmåner av medlemsstat i bilaga 6. samma slag avses i detta kapitel: sammanträffande av förmåner vid 6.En period med hel arbetslöshet under vilken en person uppbär förmåner enligt artikel invaliditet, ålderdom och till 71.1 a ii eller b ii, första meningen, efterlevande som beräknas eller utges på skall beaktas av den behöriga grundval av försäkrings- eller institutionen i den medlemsstat inom bosättningsperioder som har fullgjorts vars territorium personen är bosatt i av en och samma person. enlighet med den lagstiftning som den institutionen tillämpar, som om denna 2. Med sammanträffande av förmåner av lagstiftning gällde för honom under annat slag avses i detta kapitel: hans senaste anställning. sammanträffande av förmåner som inte kan betraktas som om de var av samma slag Om den period med hel arbetslöshet som enligt punkt 1. personen har fullgjort i bosättningslandet endast kan beaktas 3. Följande regler skall gälla vid om avgiftsperioder har fullgjorts i tillämpningen av reglerna om minskning, det landet, skall detta villkor anses innehållande eller indragning enligt en vara uppfyllt om avgiftsperioder har medlemsstats lagstiftning då en förmån fullgjorts i en annan medlemsstat. vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande sammanträffar med en förmån av samma slag eller med en förmån av Artikel 46 annat slag eller med annan inkomst: Beviljande av förmåner a) Hänsyn skall tas till förmåner som har förvärvats enligt en annan 1.Om de villkor som krävs enligt en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner har medlemsstats lagstiftning eller uppfyllts utan tillämpning av artikel till annan inkomst som har förvärvats 45 eller artikel 40.3, skall följande i en annan medlemsstat endast om regler gälla: lagstiftningen i den första medlems- staten innehåller regler om att a) Den behöriga institutionen skall förmåner eller inkomst som har beräkna det förmånsbelopp som skall förvärvats utomlands skall beaktas. utbetalas b) Hänsyn skall tas till det i) å ena sidan, endast enligt förmånsbelopp som skall utges av en bestämmelserna i den annan medlemsstat före avdrag för lagstiftning som den tillämpar, skatter, socialförsäkringsavgifter ii) å andra sidan, enligt punkt 2. och andra individuella premier eller avdrag. b) Den behöriga institutionen kan dock underlåta att företa beräkningen i c) Hänsyn skall inte tas till enlighet med a ii om resultatet av förmånsbelopp som har förvärvats enligt denna beräkning, bortsett från en annan medlemsstats lagstiftning skillnader som uppstår vid och som utges på grundval av avrundningen av siffror, är lika frivillig försäkring eller frivillig med eller lägre än resultatet av fortsättningsförsäkring. beräkningen enligt a i, om inte denna institution tillämpar en d) Om bestämmelser om minskning, lagstiftning som innehåller regler innehållande eller indragning om förhindrande av sammanträffande tillämpas enligt endast en av förmåner som avses i artiklarna medlemsstats lagstiftning med hänsyn 46b och 46c eller om nämnda till att personen uppbär förmåner av institutioner tillämpar en liknande eller annat slag och som lagstiftning som innehåller regler utbetalas enligt andra om förhindrande av sammanträffande medlemsstaters lagstiftningar eller av förmåner i fall som avses i till annan inkomst som har förvärvats artikel 46c, under förutsättning att inom andra medlemsstaters nämnda lagstiftning föreskriver att territorium, får den förmån som förmåner av annat slag skall beaktas betalas ut enligt lagstiftningen i endast på grundval av förhållandet den första medlemsstaten minskas mellan de försäkrings- eller endast med ett belopp som motsvarar bosättningsperioder som har full- de förmånsbelopp som utbetalas enligt gjorts enbart enligt denna lagstiftningen inom andra lagstiftning och de försäkrings- medlemsstaters territorium eller eller bosättningsperioder som krävs den inkomst som har förvärvats där. enligt denna lagstiftning för att få rätt till hel förmån. I bilaga 4 C anges för varje Artikel 46b medlemsstat de fall när två beräkningar skulle medföra ett sådant resultat. Särskilda bestämmelser vid sammanträff- ande av förmåner av samma slag enligt två 2. eller flera medlemsstaters Om villkoren i en medlemsstats lagstiftning lagstiftning för rätt till förmåner uppfylls endast efter tillämpning av 1. Bestämmelser om minskning, artikel 45 och/eller artikel 40.3 innehållande eller indragning enligt en skall följande regler tillämpas: medlemsstats lagstiftning skall inte tillämpas på en förmån som beräknas i a) Den behöriga institutionen skall enlighet med artikel 46.2. beräkna det teoretiska beloppet för 2.Bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning enligt en medlemsstats den förmån som personen skulle kunna lagstiftning skall tillämpas på en förmån göra anspråk på om alla försäkrings- som beräknas i enlighet med artikel och/eller bosättningsperioder som 46.1 a i endast om förmånen är har fullgjorts enligt lagstiftningen i de medlemsstater a) antingen en förmån som avses i bilaga som den anställde eller 4 D, vars storlek inte beror på de egenföretagaren har omfattats av fullgjorda försäkrings- eller hade fullgjorts i den bosättningsperiodernas längd, eller medlemsstaten och enligt den lagstiftning som institutionen b) en förmån, vars storlek bestäms på tillämpar den dag då förmånen grundval av en tillgodoräknad period beviljas. Om förmånens belopp enligt som anses vara fullgjord mellan den den lagstiftningen inte är beroende dag då försäkringsfallet inträffade och av de fullgjorda periodernas längd, en senare dag. I det senare fallet skall detta belopp anses utgöra det skall nämnda bestämmelser tillämpas teoretiska belopp som avses i vid sammanträffande av en sådan förmån detta stycke. b) Den behöriga institutionen skall i) antingen med en förmån av samma sedan fastställa förmånens faktiska slag, såvida inte en belopp på grundval av det överenskommelse har slutits teoretiska belopp som avses i mellan två eller flera föregående stycke enligt proportio- medlemsstater som föreskriver nen mellan längden av de försäkrings- att en och samma tillgodoräknad eller bosättningsperioder som har period inte får beaktas två eller fullgjorts innan försäkringsfallet flera gånger inträffar enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar och ii) eller med en förmån av det slag den totala längden av de försäkrings- som avses i a. Förmåner och överenskommelser som avses d) Om förmåner enligt en medlemsstats i b anges i bilaga 4 D. lagstiftning beräknas på grundval av storleken av inkomster, avgifter eller ökningar, skall denna stats Artikel 46c behöriga institution fastställa de inkomster, avgifter och ökningar som skall beaktas med avseende på Särskilda bestämmelser vid sammanträff- försäkrings- eller bosättningsperioder ande av en eller flera förmåner som som har fullgjorts enligt andra avses i artikel 46a.1 med en eller medlemsstaters lagstiftning på flera förmåner av annat slag eller med grundval av de genomsnittliga annan inkomst då två eller flera inkomster, avgifter eller ökningar medlemsstater berörs som har godtagits med avseende på de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning 1.Om uppbärandet av förmåner av annat slag eller av annan inkomst medför minskning, som institutionen tillämpar. innehållande eller indragning av två eller flera förmåner som avses i e) Om förmåner enligt en medlemsstats artikel 46.1 a i skall de belopp som lagstiftning beräknas på grundval av inte skulle utbetalas vid en strikt standardinkomster eller ett fast tillämpning av bestämmelserna om belopp, skall denna stats behöriga minskning, innehållande eller institution godta de indragning i de berörda standardinkomster eller det fasta medlemsstaternas lagstiftning delas belopp som skall beaktas av den med med det antal förmåner som skall avseende på försäkrings- eller bo- minskas, innehållas eller indragas. sättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters 2. lagstiftning som lika med de Om en förmån beräknas i enlighet med standardinkomster eller det fasta artikel 46.2 skall den förmån eller de belopp eller i förekommande fall med förmåner av annat slag som utges från de genomsnittliga standardinkomster andra medlemsstater eller annan eller det fasta belopp som svarar inkomst och alla andra beståndsdelar mot de försäkringsperioder som har som gäller enligt medlemsstatens lag- fullgjorts enligt den lagstiftning stiftning vid tillämpning av som institutionen tillämpar. bestämmelserna om minskning, innehållande eller indragning, beaktas f) Om förmåner enligt en medlemsstats i förhållande till de försäkrings- lagstiftning för vissa perioder och/eller bosättningsperioder som beräknas på grundval av inkomsternas avses i artikel 46.2 b och användas storlek och för andra perioder på vid beräkningen av nämnda förmån. grundval av standardinkomster eller ett fast belopp skall denna stats 3. behöriga institution, med avseende på Om uppbärandet av förmåner av annat slag försäkrings- eller bosättningsperioder eller av annan inkomst medför som har fullgjorts enligt andra minskning, innehållande eller indrag- medlemsstaters lagstiftning, beakta ning av en eller flera förmåner som de inkomster eller fasta belopp som avses i artikel 46.1 a i och av en har fastställts enligt bestämmelserna eller flera förmåner som avses i i d eller e ovan eller i artikel 46.2 skall följande regler förekommande fall genomsnittet av gälla: dessa inkomster eller fasta belopp. Om förmåner beräknas på grundval av a) Om det rör sig om en eller flera standardinkomster eller ett fast förmåner som avses i artikel belopp för alla perioder som har 46.1 a i skall de belopp som inte fullgjorts enligt den lagstiftning skulle utbetalas vid en strikt som den behöriga institutionen tillämpning av bestämmelserna angåen- tillämpar, skall institutionen godta de minskning, innehållande eller de inkomster som skall beaktas med indragning enligt medlemsstaternas avseende på försäkrings- eller bo- lagstiftning delas med det antal sättningsperioder som har fullgjorts förmåner som skall minskas, enligt andra medlemsstaters innehållas eller indragas. lagstiftningar, som lika med de fiktiva inkomster som svarar mot b) Om det rör sig om en eller flera standardinkomsterna eller det fasta förmåner som beräknas i enlighet med beloppet. artikel 46.2 skall minskningen, innehållandet eller indragningen g) Om förmåner enligt en medlemsstats ske i enlighet med punkt 2. lagstiftning beräknas på grundval av genomsnittsavgifter, skall den 4. behöriga institutionen fastställa Om i de fall som avses i punkt 1 och detta genomsnitt med åberopande 3 a en medlemsstats lagstiftning enbart av de försäkringsperioder som föreskriver att för tillämpning av har fullgjorts enligt denna stats bestämmelser angående minskning, lagstiftning. innehållande eller indragning, hänsyn skall tas till förmåner av annat slag 2.Bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om indexering av de faktorer som och/eller annan inkomst och andra skall beaktas vid beräkningen av förmåner beståndsdelar i förhållande till de för- skall i förekommande fall tillämpas på de säkringsperioder som avses i artikel faktorer som skall beaktas av denna 46.2 b, skall den i nämnda punkter medlemsstats behöriga institution föreskrivna delningen inte gälla för den enligt bestämmelserna i punkt 1 med medlemsstaten. avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts 5.Alla ovannämnda bestämmelser skall tillämpas på motsvarande sätt om lagstiftningen i enligt andra medlemsstaters en eller flera medlemsstater lagstiftning. föreskriver att rätt till en förmån inte kan förvärvas om personen uppbär en förmån 3.Om förmåners storlek enligt en medlemsstats lagstiftning fastställs med beaktande av av annat slag som utbetalas enligt en andra familjemedlemmar än barn, skall annan medlemsstats lagstiftning eller denna stats behöriga institution ta uppbär annan inkomst. hänsyn även till dessa familjemedlemmar till personen och betrakta dem som om de vore bosatta inom den behöriga Artikel 47 statens territorium, även om de är bosatta inom en annan medlemsstats Tilläggsbestämmelser för beräkning av territorium. förmåner 4.Om den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar kräver att en lön skall 1.Vid beräkningen av det teoretiska belopp och det prorata-belopp som avses i beaktas vid beräkningen av förmåner då artikel 46.2 skall följande regler artikel 45.6 första och andra styckena gälla: har tillämpats och om i denna medlemsstat endast perioder med hel a) Om den totala längden av de arbetslöshet med förmån i enlighet med försäkrings- och bosättningsperioder artikel 71.1 a ii eller artikel som har fullgjorts innan 71.1 b ii första meningen beaktas vid försäkringsfallet inträffade enligt betalning av pension, skall den alla de berörda medlemsstaternas behöriga institutionen i den med- lagstiftningar är längre än den lemsstaten betala pension på grundval maximiperiod som krävs enligt av den lön som den använde som grund för lagstiftningen i en av dessa utgivande av denna arbetslöshetsförmån i stater för rätt till hel förmån, skall enlighet med den lagstiftning som den den behöriga institutionen i den tillämpar. staten beakta denna maximiperiod i stället för de fullgjorda periodernas totala längd. Denna beräkningsmetod får inte leda till Artikel att institutionen måste utge en 48 förmån med högre belopp än det som har fastställts för oreducerad förmån i den lagstiftning som den tillämpar. Försäkrings- eller bosättningsperioder Bestämmelsen gäller inte förmåner kortare än ett år vilkas storlek är oberoende av försäkringsperiodernas längd. 1. b) Förfarandet för beaktande av Utan hinder av bestämmelserna i artikel sammanfallande perioder är 46.2 skall institutionen i en fastställt i den medlemsstat inte vara skyldig att tillämpningsförordning som avses i bevilja förmåner med anledning av artikel 98. perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som den tillämpar och som c) Om förmåner enligt en medlemsstats skall beaktas då försäkringsfallet lagstiftning beräknas på grundval av inträffar genomsnittliga inkomster, en ge- nomsnittlig avgift, en genomsnittlig ökning eller för- - om längden av nämnda perioder inte hållandet mellan den sökandes uppgår till ett år, och bruttoinkomster och de genomsnittliga bruttoinkomsterna - om endast dessa perioder beaktas, för alla försäkrade personer utom ingen rätt till förmån skulle finnas lärlingar under enligt bestämmelserna i denna försäkringsperioderna, skall sådana lagstiftning. genomsnittliga eller proportionella tal fastställas av 2. denna stats behöriga institution Den behöriga institutionen i var och en enbart på grundval av av de andra medlemsstaterna skall försäkringsperioder som har beakta de perioder som avses i punkt 1 fullgjorts enligt denna stats vid tillämpningen av bestämmelserna i lagstiftning eller bruttoinkomster artikel 46.2 utom de under b. som personen har haft under enbart dessa perioder. 3. Om tillämpningen av bestämmelserna i artikel 46, utan att någon ny beräkning punkt 1 skulle leda till att alla behöver göras enligt bestämmelserna i den institutioner i de berörda artikeln. medlemsstaterna befrias från sina skyldigheter, skall förmåner beviljas 2.Om metoden för att fastställa eller reglerna för att beräkna förmåner skulle ändras, uteslutande enligt lagstiftningen i skall dock en ny beräkning göras enligt den sista av de stater vars villkor är bestämmelserna i artikel 46." uppfyllda, som om alla försäkrings- och bosättningsperioder som har fullgjorts 4. Följande stycke skall läggas till i och beaktats enligt bestämmelserna i artikel 60.1: artikel 45.1-4 hade fullgjorts enligt denna stats lagstiftning. "d)Bestämmelserna om minskning, innehållande eller indragning i en medlemsstats lagstiftning skall Artikel 49 inte tillämpas på personer som uppbär förmåner som har beviljats av Beräkning av förmåner för en person som institutioner i två medlemsstater inte samtidigt uppfyller villkoren i enligt b." alla lagstiftningar enligt vilka försäkrings- eller bosättningsperioder 5. Artikel 94.10 skall ersättas med har fullgjorts eller då han följande: uttryckligen begärt att beviljandet av förmåner vid ålderdom skjuts upp "10.Rättigheter för personer som har beviljats pension före ikraftträdandet av artikel 45.6 kan omprövas på deras begäran på 1.Om en person vid en viss tidpunkt inte uppfyller de villkor som har fastställts för grundval av bestämmelserna i artikel beviljande av förmåner i alla de 45.6." medlemsstaters lagstiftning som han har omfattats av, i förekommande fall 6. Följande artikel skall införas: med beaktande av bestämmelserna i artikel 45 och/eller artikel 40.3 men uppfyller villkoren i endast en eller "Artikel 95a flera av dem, skall följande gälla: Övergångsbestämmelser för tillämpning av a) Varje behörig institution som förordning (EEG) nr 1248/92 tillämpar en lagstiftning, vars villkor är uppfyllda, skall beräkna det förmånsbelopp som skall utges 1. Ingen rätt skall förvärvas enligt enligt bestämmelserna i artikel 46. förordning (EEG) nr 1248/92 för en period före den 1 juni 1992. b) Undantag: i) Om personen uppfyller villkoren i åtminstone två lagstiftningar utan att åberopa försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt de lagstiftningar vars villkor inte är uppfyllda, skall dessa perioder inte beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i artikel 46.2. ii) Om personen uppfyller villkoren i endast en lag- stiftning utan att åberopa försäkrings- eller bosätt- ningsperioder som har fullgjorts enligt lagstift- ningar vars villkor inte är uppfyllda, skall det förmånsbelopp som skall utges beräknas enligt bestämmelserna i endast den lagstiftning vars villkor är uppfyllda, med beaktande av endast de perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftningen. Bestämmelserna i denna punkt skall tillämpas på motsvarande sätt då personen uttryckligen har begärt att beviljandet av förmåner vid ålderdom skjuts upp i enlighet med artikel 44.2 andra meningen. 2. Den eller de förmåner som har beviljats enligt en eller flera lagstiftningar i det fall som avses i punkt 1 skall automatiskt räknas om enligt bestämmelserna i artikel 46 när villkoren enligt en eller flera av de lagstiftningar som personen har omfattats av är uppfyllda, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 45 och i förekommande fall ännu en gång med beaktande av punkt 1. Denna punkt skall tillämpas på motsvarande sätt då en person begär beviljande av förmåner vid ålderdom som har förvärvats enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som dittills hade varit uppskjuten i enlighet med artikel 44.2 andra meningen. 3. En omräkning skall automatiskt göras enligt bestämmelserna i punkt 1, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 40.2, när villkoren i en eller flera lagstiftningar inte längre är uppfyllda. Artikel 50 Beviljande av ett tillägg när det totala förmånsbeloppet enligt de olika medlemsstaternas lagstiftningar inte uppgår till det fastställda minimibeloppet i den stat inom vars territorium mottagaren är bosatt En förmånstagare på vilken detta kapitel är tillämpligt får inte, i den stat inom vars territorium han är bosatt och enligt vars lagstiftning en förmån utges till honom, beviljas en förmån som är mindre än den minimiförmån som har fastställts enligt denna lagstiftning för en försäkrings- eller bosättningsperiod som är lika med alla försäkringsperioder som har beaktats vid betalning enligt bestämmelserna i de föregående artiklarna. Den behöriga institutionen i denna stat skall under den tid han är bosatt inom dess territorium om det behövs betala ut ett tillägg till honom som uppgår till skillnaden mellan det totala förmånsbelopp som skall betalas ut enligt detta kapitel och minimiförmånsbeloppet. Artikel 51 Indexering och ny beräkning av förmåner 1.Om förmånerna från de berörda staterna ändras med en fast procentsats eller ett fast belopp till följd av ökade levnadskostnader, förändringar i lönenivån eller av andra ändringsorsaker, skall denna procentsats eller detta belopp tillämpas direkt på de förmåner som har fastställts enligt bestämmelserna i 392R1248/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 2. Alla försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den 1 juni 1992 skall beaktas vid fastställande av rätten till förmåner enligt förordning (EEG) nr 1248/92. 3. Om något annat inte följer av be- stämmelserna i punkt 1 skall rätt enligt förordning (EEG) nr 1248/92 förvärvas även om rätten hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före den 1 juni 1992. 4. Rättigheter för personer som har beviljats pension före den 1 juni 1992 kan på ansökan av personen omprövas med beaktande av bestämmelserna i förord- ning (EEG) nr 1248/92. 5. Om en ansökan som avses i punkt 4 lämnas in inom två år från den 1 juni 1992, skall rättigheter som har förvärvats enligt förordning (EEG) nr 1248/92 gälla från denna dag, och bestämmelserna i någon medlemsstats lagstiftning om förverkande av eller begränsning i rätten till förmåner kan inte åberopas mot personen ifråga. 6. Om ansökan som avses i punkt 4 lämnas in efter utgången av tvåårsperioden efter den 1 juni 1992, skall rättigheter som inte har förverkats eller inte har fallit bort genom en tidsspärr, gälla från den dag då ansökan lämnades in, såvida inte förmånligare bestämmelser gäller enligt en medlemsstats lagstiftning." 7. Bilaga 4 skall ersättas med följande: "BILAGA 4 (Förordningens artiklar 37.2, 38.3, 45.3, 46.1 b och 46b.2) A. Lagstiftningar som behandlas i förordningens artikel 37.1 enligt vilka invaliditetsförmånernas storlek är oberoende av försäkringsperiodernas längd A. BELGIEN Lagstiftningen om det allmänna invaliditetssystemet, det särskilda invaliditetssystemet för gruvarbetare, det särskilda systemet för sjömän i handelsflottan och lagstiftningen om försäkring mot arbetsoförmåga för egenföretagare. B. DANMARK Ingen. C. TYSKLAND Ingen. D. SPANIEN Lagstiftning om invaliditetsförsäkring enligt det allmänna systemet och under särskilda system. E. FRANKRIKE 1. Anställda All lagstiftning om invaliditetsförsäkring, med undantag för lagstiftningen om invaliditetsförsäkring enligt systemet för social trygghet för gruvarbetare. 2. Egenföretagare Lagstiftning om invaliditetsförsäkring för egenföretagare inom jordbruket. F. GREKLAND Lagstiftning om försäkringssystemet för jordbruket. G. IRLAND Del II kapitel 10 i 1981 års lag om social trygghet och socialbidrag [Social Welfare (Consolidation) Act 1981]. H. ITALIEN Ingen. I. LUXEMBURG Ingen. J. NEDERLÄNDERNA a) Lag av den 18 februari 1966 om försäkring mot arbetsoförmåga, med ändringar. b) Lag av den 11 december 1975 om allmän försäkring mot arbetsoförmåga, med ändringar. K. PORTUGAL Ingen. L. STORBRITANNIEN a) Storbritannien Avdelning 15 i 1975 års lag om social trygghet (Social Security Act 1975). Avdelning 14-16 i 1975 års lag om sociala trygghetspensioner (Social Security Pensions Act 1975). b) Nordirland Avdelning 15 i 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) [Social Security (Northern Ireland) Act 1975]. Artiklarna 16-18 i 1975 års lag om sociala trygghetspensioner (Nordirland) [Social Security Pensions (Northern Ireland) Order 1975]." B. Särskilda system för egenföretagare som avses i artiklarna 38.3 och 45.3 i förordning nr 1408/71 A. BELGIEN Inget. B. DANMARK Inget. C. TYSKLAND Åldersförsäkring för jordbrukare (Altershilfe für Landwirte). D. SPANIEN System avseende lägre pensionsålder för egenföretagare som är sysselsatta i sjöfartsverksamhet enligt beskrivning i kungligt dekret nr 2309 av den 23 juli 1970. E. FRANKRIKE Inget. F. GREKLAND Inget. G. IRLAND Inget. H. ITALIEN Pensionsförsäkringssystem för (Assicurazione pensioni per) - läkare (medici) - apotekare (farmacisti) - veterinärer (veterinari) - barnmorskor (ostetriche) - ingenjörer och arkitekter (ingegneri e architetti) - lantmätare (geometri) - advokater och rättegångsbiträden (avvocati e procuratori) - ekonomer (dottori commercialisti) - revisorer och industriexperter (ragionieri e periti commerciali) - arbetskonsulenter (consulenti del lavoro) - notarier (notai) - tullspeditörer (spedizionieri doganali). I. LUXEMBURG Inget. J. NEDERLÄNDERNA Inget. K. PORTUGAL Inget. L. STORBRITANNIEN Inget. C. Fall som avses i förordningens artikel 46.1 b då beräkningen av förmåner kan ske med bortseende från förordningens artikel 46.2 A. BELGIEN Inget. B. DANMARK Alla ansökningar om pension som avses i lagen om sociala pensioner, med undantag för pensioner som nämns i bilaga 4 D. C. TYSKLAND Inget. D. SPANIEN Inget. E. FRANKRIKE Inget. F. GREKLAND Inget. G. IRLAND Alla ansökningar om ålderspension, avgiftsfinansierade ålderspensioner och änkepensioner. H. ITALIEN Invalid-, ålders- och efterlevandepensioner för anställda och för följande kategorier egenföretagare: jordbrukare, hälftenbrukare, arrendatorer, hantverkare och personer sysselsatta inom handelsverk- samhet. I. LUXEMBURG Inget. J. NEDERLÄNDERNA Alla ansökningar om ålderspensioner enligt lag av den 31 maj 1956 om allmän åldersförsäkring, med ändringar. K. PORTUGAL Invalid-, ålders- och änkepensioner. L. STORBRITANNIEN Alla ansökningar om ålders- och änkepension som har fastställts enligt förordningens avdelning III kapitel 3 med undantag för sådana då personen ifråga, under vilket skatteår som helst efter den 6 april 1975 har fullgjort försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder både enligt lagstiftningen i Storbritannien och i en annan medlemsstat. D. Förmåner och överenskommelser som avses i förordningens artikel 46b.2 1. Förmåner som avses i förordningens artikel 46b.2 a, vilkas belopp är oberoende av de fullgjorda försäkrings- eller bosättningsperiodernas längd: a) De invaliditetsförmåner som utges enligt de lagstiftningar som anges i del A i denna bilaga. b) Den hela danska allmänna folkpensionen som har förvärvats efter 10 års bosättning av personer som har beviljats pension senast den 1 oktober 1989. c) Den nederländska änkepensionen enligt lag av den 9 april 1959 om allmän försäkring för änkor och föräldralösa barn, med ändringar. d) De spanska dödsfallsersättningarna och efterlevandepensionerna som har beviljats enligt de allmänna och särskilda systemen. e) Änkepensionen enligt efterlevandeförsäkringen inom det franska allmänna socialförsäkringssystemet eller systemet för lantarbetare. f) Invalidpension för änklingar och änkor enligt det franska allmänna socialförsäkringssystemet eller systemet för lantarbetare, då den beräknas på grundval av en avliden makes invalidpension och utbetalas i enlighet med artikel 46.1 a i. 2. Förmåner som avses i förordningens artikel 46 b 2, vilkas belopp har fastställts med beaktande av en fiktiv period som anses ha varit fullgjord mellan den dag då försäkringsfallet inträffade och en senare dag: a) Danska förtidspensioner vilkas belopp har fastställts enligt gällande lagstiftning före den 1 oktober 1984. b) Tyska invalid- och efterlevandepensioner, för vilka en tilläggsperiod beaktas och tyska ålderspensioner, för vilka en redan fullgjord tilläggsperiod beaktas. c) Luxemburgska invalid- och efterlevandepensioner. d) Italienska pensioner vid total arbetsoförmåga ("inabilità"). 3. Överenskommelser som avses i förordningens artikel 46 b 2 b i som avser att förhindra att samma fiktiva period beaktas två eller flera gånger: Överenskommelsen den 20 juli 1978 mellan regeringen i Luxemburg och regeringen i Förbundsrepubliken Tyskland om olika socialförsäkringsfrågor." 8. Bilaga 6 skall ändras enligt följande: a) Följande punkter skall läggas till i avsnitt A (Belgien): "9. Vid beräkningen av det teoretiska beloppet för en invalidpension som avses i förordningens artikel 46.2, skall den behöriga belgiska institutionen lägga till grund den inkomst som har uppburits i det yrke som personen senast har utövat. 10. Varje anställd eller egenföretagare som inte längre är försäkrad i Belgien enligt lagstiftningen om sjuk- och invaliditetsförsäkring - som också grundar beviljandet av förmåner på villkoret att personen ifråga är försäkrad vid försäkringsfallets inträffande - skall för tillämpningen av förordningens del III kapitel 3 anses vara fortfarande försäkrad när försäkringsfallet inträffar om han är försäkrad mot samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning. 11. Om personen har rätt till en belgisk invaliditetsförmån enligt förordningens artikel 45, skall denna förmån enligt reglerna i förordningens artikel 46.2 beviljas a) enligt bestämmelserna i lagen den 9 augusti 1963 om upprättandet och organiserandet av ett obligatoriskt sjuk- och invaliditetsförsäkringssystem om han vid tidpunkten för arbetsoförmågans inträffande var försäkrad mot samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning som anställd i den mening som avses i förordningens artikel 1 a, b) enligt bestämmelserna i det kungliga dekretet av den 20 juli 1971 om upprättandet av ett försäkringssystem mot arbetsoförmåga för egenföretagare om han vid arbetsoförmågans inträffande var egenföretagare i den mening som avses i förordningens artikel 1a." b) Avsnitt B (Danmark) skall ändras enligt följande: i) punkt 7 skall ersättas med följande: "7.Förordningens artikel 46a 3 d och artikel 46c 1 och 3 och tillämpningsförordningens artikel 7.1 skall inte tillämpas på pensioner som beviljas enligt dansk lagstiftning." ii) punkt 9 skall ersättas med följande: "9.Om mottagaren av en dansk ålderspension eller förtida uttagen ålderspension också har rätt till en efterlevandepension från en annan medlemsstat skall dessa pensioner, vid tillämpningen av dansk lagstiftning, betraktas som förmåner av samma slag i den mening som avses i förordningens artikel 46a 1, dock under förutsättning att den person vars försäkrings- eller bosättningsperioder ligger till grund för beräkningen av efterlevandepensionen också har fullgjort bosättningsperioder i Danmark." c) Följande punkter skall läggas till under avsnitt D (Spanien): "3. Varje anställd eller egenföretagare som inte längre är försäkrad enligt spansk lagstiftning skall anses vara fortfarande försäkrad vid försäkringsfallets inträffande för tillämpningen av bestämmelserna i förordningens avdelning III kapitel 3 om han är försäkrad enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande, eller om så inte är fallet, om en förmån kan utges för samma riskfall enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Det senare villkoret skall dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1. 4. a) Enligt förordningens artikel 47 skall beräkningen av den teoretiska spanska förmånen ske på grundval av den försäkrades faktiska avgifter under åren närmast före betalningen av den sista avgiften till den spanska socialförsäkringen. b) Det fastställda pensionsbeloppet skall ökas och regleras för varje efterföljande år och till och med året närmast föregående det då försäkringsfallet inträffar för pensioner av samma slag." d) Följande punkt skall läggas till under avsnitt E (Frankrike): "8. Varje anställd som inte längre är försäkrad enligt det franska allmänna socialförsäkringssystemet om änkepensionsförsäkring eller systemet för lantarbetare skall vid tillämpningen av reglerna i förordningens avdelning III kapitel 3 anses ha samma status som en försäkrad enligt sådan lagstiftning när försäkringsfallet inträffar, om personen är försäkrad som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande eller om så inte är fallet, om en efterlevandepension kan utges enligt en annan medlemsstats lagstiftning för anställda. Detta villkor skall dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1." e) Följande punkt skall läggas till under avsnitt F (Grekland): "4. Enligt grekisk lagstiftning är tillämpningen av förordningens artikel 49.2 förenad med villkor att den nya beräkningen som avses i nämnda artikel inte leder till ett ogynnsamt resultat för personen." f) I avsnitt G (Irland) skall punkt 4 utgå. g) Avsnitt J (Nederländerna) skall ändras på följande sätt: i) Punkt 3 skall ersättas med följande: "3. a)Varje anställd eller egenföretagare som inte längre omfattas av nederländsk lagstiftning om änkepensionsförsäkring skall för tillämpningen av bestämmelserna av förordningens avdelning III kapitel 3 anses vara försäkrad enligt sådan försäkring när försäkringsfallet inträffar om personen är försäkrad enligt en annan medlemsstats lagstiftning mot samma risk, eller om så inte är fallet, om en efterlevandeförmån kan utges enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Det senare villkoret skall dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1. b) Om en änka enligt a har rätt till änkepension enligt nederländsk lagstiftning om allmän försäkring för änkor och föräldralösa barn skall sådan pension beräknas enligt förordningens artikel 46.2. För tillämpningen av dessa bestämmelser skall försäkringsperioder som har fullgjorts före den 1 oktober 1959 under vilka den anställde eller egenföretagaren var bosatt inom nederländskt territorium före 15 års ålder eller under vilka han vid fortsatt bosättning inom en annan medlemsstats territorium har förvärvsarbetat i Nederländerna för en arbetsgivare i det landet, också betraktas som försäkringsperioder som har fullgjorts enligt nämnda nederländska lagstiftning. c) Hänsyn skall inte tas till perioder som skall beaktas enligt b, vilka sammanfaller med försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning om efterlevandepension. d) Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall endast försäkringsperioder som har fullgjorts efter 15 års ålder enligt den allmänna lagen om försäkring för änkor och föräldralösa barn (AWW) beaktas som försäkringsperioder." ii) Punkt 4 skall ersättas med följande: "4.a) Varje anställd eller egenföretagare som inte längre är försäkrad enligt lagen av den 18 februari 1966 om försäkring mot arbetsoförmåga (WAO) och/eller enligt lagen av den 11 december 1975 om arbetsoförmåga (AAW) skall anses vara fortfarande försäkrad vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande för tillämpningen av bestämmelserna i förordningens avdelning III kapitel 3 om han är försäkrad mot samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning, eller om så inte är fallet, om en förmån kan utges enligt en annan stats lagstiftning för samma riskfall.Det senare villkoret skall dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1. b) Om personen enligt a har rätt till en nederländsk invaliditetsförmån skall denna förmån enligt reglerna i förordningens artikel 46.2 beviljas i) enligt bestämmelserna i den ovannämnda lagen av den 18 februari 1966 (WAO) om han vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande var försäkrad mot samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning som anställd i den mening som avses i förordningens artikel 1 a, ii)enligt bestämmelserna i den ovannämnda lagen av den 11 december 1975 (AAW) om han vid arbetsoförmågans inträde - var försäkrad mot denna risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning men inte som anställd i den mening som avses i förordningens artikel 1 a, eller - inte var försäkrad mot denna risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning men kan göra anspråk på förmåner enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Om det förmånsbelopp som har beräknats enligt bestämmelserna i i är lägre än det belopp som framkommer vid tillämpning av bestämmelserna i ii skall sistnämnda förmån betalas ut. c) Vid beräkning av förmåner som har beviljats enligt den ovannämnda lagen av den 18 februari 1966 (WAO) eller enligt den ovannämnda lagen av den 11 december 1975 (AAW) skall de nederländska institutionerna beakta - perioder med betald sysselsättning och perioder som betraktas som sådana och som har fullgjorts i Nederländerna före den 1 juli 1967, - försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den ovannämnda lagen av den 18 februari 1966 (WAO), - försäkringsperioder som har fullgjorts av personen i fråga efter femton års ålder enligt den ovannämnda lagen av den 11 december 1975 (AAW) i den mån de inte sammanfaller med försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den ovannämnda lagen av den 18 februari 1966 (WAO). d) Vid beräkningen av den nederländska invaliditetsförmånen enligt förordningens artikel 40.1 skall de nederländska institutionerna inte beakta tillägg som kan beviljas enligt bestämmelserna i lagen om tillägg. Rätten till detta tillägg och storleken av detta beräknas endast på grundval av bestämmelserna i lagen om tillägg." h) I avsnitt L (Storbritannien) skall punkt 9 utgå. Artikel 3 Förordning (EEG) nr 574/72 ändras på följande sätt: 1. Artikel 7 skall ersättas med följande: "Artikel 7 Allmänna regler för tillämpningen av bestämmelser om förhindrande av sammanträffande av förmåner 1. Om förmåner som utges enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning grundas på ömsesidig minskning, ömsesidigt innehållande eller ömsesidig indragning skall de belopp som inte skulle utbetalas vid en strikt tillämpning av bestämmelserna om minskning, innehållande eller indragning enligt de berörda med- lemsstaternas lagstiftning delas med antalet förmåner som skall minskas, innehållas eller indragas. 2. Vid tillämpningen av förordningens artikel 12.2, 12.3 och 12.4, artikel 46a, artikel 46b och artikel 46c skall berörda behöriga institutioner på begäran lämna varandra alla upplysningar som behövs." 2. I artikel 15.1 a skall orden "förordningens artikel 46.2 c" ersättas med "förordningens artikel 47.1 a". 3. Rubriken till artikel 35 skall ersättas med följande: "Ansökningar om invaliditetsförmåner då en anställd eller egenföretagare har omfattats enbart av de lagstiftningar som nämns i förordningens bilaga 4 A och även i fall som avses i förordningens artikel 40.2." 4. Rubriken till artikel 39 skall ersättas med följande: "Beredning av ansökningar om invaliditetsförmåner i fall då den anställde eller egenföretagaren endast har omfattats av de lagstiftningar som nämns i förordningens bilaga 4 A". 5. Artikel 46 skall ersättas med följande: "Artikel 46 Belopp som skall utges för perioder med frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring och som inte skall beaktas enligt tillämpningsförordningens artikel 15.1 b Vid beräkningen av det teoretiska och det faktiska förmånsbeloppet enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2 a och 46.2 b skall reglerna i tillämpningsförordningens artikel 15.1 b-d gälla. Det faktiska belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2 skall ökas med det belopp som svarar mot perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som inte har beaktats enligt tillämp- ningsförordningens artikel 15.1 b. Denna ökning skall beräknas enligt bestämmelserna i den medlemsstats lagstiftning enligt vilken perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring har fullgjorts. Den jämförelse som avses i förordningens artikel 46.3 måste göras under hänsynstagande till denna ökning." 6. Artikel 47 skall ersättas med följande: "Artikel 47 Beräkning av de belopp som motsvarar perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring Institutionen i varje medlemsstat skall i enlighet med den lagstiftning som den tillämpar beräkna det belopp som svarar mot perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som enligt förordningens artikel 46a.3 c inte omfattas av bestämmelserna i en annan medlemsstat om indragning, minskning eller innehållande." 7. Artikel 48.1 skall ersättas med följande: "1.Det slutliga beslut som var och en av de berörda institutionerna har fattat skall sändas till den utredande institutionen. Varje beslut skall innehålla uppgift om möjligheten att överklaga och tiden för överklagande enligt den berörda lagstiftningen. När den utredande institutionen har fått alla sådana beslut skall den underrätta sökanden om detta på dennes eget språk i ett sammanfattande meddelande till vilket de nämnda besluten skall bifogas. Tiden för överklagande skall alltid räknas från det att sökanden erhöll det sammanfattande meddelandet." 8. Artikel 49 skall ersättas med följande: "Artikel 49 Omräkning av förmåner 1.Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens artikel 43.3 och 43.4, artikel 49.2 och 49.3 och artikel 51.2 gäller bestämmelserna i tillämpningsförordning- ens artikel 45 på motsvarande sätt. 2.Vid omräkning, indragning eller innehållande av en förmån skall den institution som har fattat ett sådant 392R1248/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 beslut omedelbart underrätta den berörda personen och varje institution hos vilken personen har rätt till förmån om detta, vid behov genom den utredande institutionens medverkan. Beslutet skall innehålla uppgift om möjligheten att överklaga och tiden för överklagande enligt den berörda lagstiftningen. Tiden för överklagande skall alltid räknas från det att sökan- den erhöll beslutet." 9. Artikel 107.1 skall ersättas med följande: "1. Vid tillämpning av a) artikel 12 2-4, artikel 19.1 b sista meningen, artikel 22.1 ii sista meningen, artikel 25.1 b näst sista meningen, artikel 41.1 c och 41.1 d, artikel 46.4, artikel 46a.3, artikel 50, artikel 52 b sista meningen, artikel 55.1 ii sista meningen, artikel 70.1 första stycket, artikel 71.1 b ii näst sista meningen i förordningen samt, b) artikel 34.1 och artikel 120.2 i tillämpnings förordningen, skall kursen för omräkning till en nationell valuta av belopp som redovisas i en annan nationell valuta vara den kurs som beräknas av kommissionen och grundas på det månatliga genomsnittet för växel- kursen för dessa valutor under den referensperiod som definieras under punkt 2 och som anmäls till kommissionen för tillämpning av Europeiska monetära systemet." Artikel 4 Denna förordning träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Utfärdad i Luxemburg den 30 april 1992. På rådets vägnar José da SILVA PENEDA Ordförande 392R1248/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1249/92 av den 30 april 1992 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 51 och 235 i detta, med beaktande av kommissionens förslag som utformats efter samråd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare,1 med beaktande av Europaparlamentets yttrande,2 med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och med beaktande av följande: Vissa ändringar bör göras i förordning (EEG) nr 1408/714 och (EEG) nr 574/725; några av dessa ändringar är knutna till ändringar i medlemsstaternas lagstiftning om social trygghet medan andra ändringar är av teknisk natur och avsedda att komplettera nämnda förordningar på grundval av erfarenheter från tillämpningen av dem. Från dagen för Tysklands återförening den 3 oktober 1990 tillämpas gemenskapens bestämmelser om social trygghet för migrerande arbetare inom hela det tyska territoriet och följaktligen också inom tidigare Tyska demokratiska republikens territorium; till följd härav bör texterna till artikel 94 och 95 i förordning (EEG) nr 1408/71 anpassas, särskilt genom att fastställa en period för inlämnande, från berörda personer, av en begäran om ompröv- ning av deras rätt till pension. Det finns skäl att anpassa artikel 94.9 i förordning (EEG) nr 1408/71 så att den kan tillämpas på arbetslösa arbetstagare 1 EGT nr C 219, 22.8.1991, s.5. 2 EGT nr C 280, 28.10.1991, s.174. 3 EGT nr C 49, 24.2 1992, s.67. 4 EGT nr L 149, 5.7.1971, s.2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EEG) nr 1248/92 (EGT nr L 136/28, 19.5.1992, s.7). 5 EGT nr L 74, 27.3.1972, s.1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EEG) nr 1248/92 (EGT nr L 136/28, 19.5.1992, s.7). 392R1249/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 som under november 1989 uppbar Då förordning (EEG) nr 3427/891 medförde att arbetslöshetsförmåner enligt den franska ordet "familjebidrag" uteslöts i artiklarna lagstiftningen. 73 och 74 i förordning (EEG) nr 1408/71, bör ordet likaledes utgå i artikel 10 i Det är lämpligt att i bilaga 2 a till förordning (EEG) nr 574/72 eftersom hänvis- förordning (EEG) nr 1408/71 lägga till två ning där görs till ovannämnda artiklar 73 och punkter angående Spanien och Frankrike. 74; då förordning (EEG) nr 3427/89 begränsade innehållandet enligt artikel 76 i förordning Det har blivit nödvändigt att under (EEG) nr 1408/71, bör detta innehållande avsnitt "2. Belgien- också begränsas i artikel 10 i förordning Tyskland" i avsnitt B i bilaga 3 till (EEG) nr 574/72 eftersom hänvisning där görs förordning (EEG) nr 1408/71 upphäva en till artiklarna 73 och 74 i förordning hänvisning till bestämmelserna i den (EEG) nr 1408/71. allmänna konventionen av den 7 december 1957 mellan Belgien och Tyskland för att undvika ogynnsamma effekter för medborgare Det förefaller lämpligt att anpassa i andra medlemsstater än Tyskland och ordalydelsen i artikel 34 i förordning Belgien. (EEG) nr 574/72 för att som tillägg till nuvarande regler fastställa ett enklare Vissa ändringar bör göras under avsnitt "B. förfarande som gör det möjligt att på vissa Danmark" i bilaga 6 till förordning (EEG) villkor återbetala sjukvårdskostnader till nr 1408/71 för att beakta ändringar som har de taxor som tillämpas av den behöriga införts i den danska lagstiftningen om institutionen. dagpenning vid sjukdom eller födsel. Punkt 1 a i avsnitt "C. Tyskland" i Det är nödvändigt att fastställa en bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 omräkningskurs för belopp som ligger till bör utgå då den inte längre har någon praktisk grund för beräkning av ersättning till betydelse. arbetslösa gränsarbetare enligt artikel 71.1 a ii och artikel 68 i förordning (EEG) Till följd av en ändring i den tyska av nr 1408/71; det är också nödvändigt att lagstiftningen om sjukförsäkring bör punkt 3 fastställa en omräkningskurs för belopp som i avsnitt "C. Tyskland" i bilaga 6 till ligger till grund för beräkning av utgifter förordning (EEG) nr 1408/71 utgå. som skall återbetalas enligt de nya punkterna 4 och 5 i artikel 34 i förordning Punkt 8 i avsnitt "C. Tyskland" i bilaga (EEG) nr 574/72. 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 bör utgå då den inte längre har någon praktisk betydelse. Ordalydelsen i artikel 118.2 och artikel 119.2 i förordning (EEG) nr 574/72 bör anpassas till följd av den tyska åter- Till följd av domstolens dom av den 7 juni föreningen den 3 oktober 1990. 1988 i mål nr 20/85 (Roviello)6 är det nödvändigt att punkt 15 i avsnitt "C. Tyskland" i bilaga 6 till förordning (EEG) Till följd av att artikel 120 i förordning nr 1408/71, upphävs eftersom den har (EEG) nr 574/72 utgått genom artikel 2.11 i förklarats ogiltig av domstolen. förordning (EEG) nr 3427/89 bör texten till artikel 107.1 b i förordning (EEG) nr Ändringar bör göras i avsnitt "F. Grekland" 574/72 anpassas. i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 för att lösa praktiska problem som har uppkommit till följd av vissa särdrag i Avsnitt "E. Frankrike" i bilaga 3 till OGA-systemet. förordning (EEG) nr 574/72 bör anpassas till följd av de ändringar som har införts i det 6 (1988) ECR 2805. franska socialförsäkringssystemet för egenföretagare i icke-jordbruksyrken. En hänvisning till överenskommelsen av den 1 juli 1990 mellan Danmark och Spanien bör införas i avsnitt "13. Danmark-Spanien" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72. Vissa ändringar bör göras i avsnitt "21. Danmark-Storbritannien" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72 för att beakta de ändringar som efter skriftväxling har införts i över- 1EGT nr L 331, 16.11 1989, s.1. enskommelsen mellan Danmark och Storbritannien om återbetalning av kostnader för förmåner enligt artikel 69 i förordning (EEG) nr 1408/71. Det är nödvändigt att en hänvisning till överenskommelsen den 25 juni 1990 mellan Tyskland och Spanien läggs till i avsnitt "22. Tyskland-Spanien", bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72. Det är nödvändigt att en hänvisning till överenskommelsen den 25 januari 1990 mellan Tyskland och Luxemburg läggs till i avsnitt "27. Tyskland-Luxemburg" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72. Till följd av ändringar som har införts i den belgiska lagstiftningen om familjeförmåner är det nödvändigt med ändringar i bilaga 8 till förordning (EEG) nr 574/72. På grund av ändringar som har införts i det franska socialförsäkringssystemet för egenföretagare i icke-jordbruksyrken är det nödvändigt med ändringar i avsnitt "E. Frankrike" i bilaga 9 till förordning (EEG) nr 574/72. Hänvisning bör göras i bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72 till de institutioner som anges i artikel 10b, vilken artikel har införts i den förordningen enligt förordning (EEG) nr 2195/912. Ändringar bör göras i avsnitt "I. Luxemburg" i bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72 för att beakta namnändringen på den för de luxemburgska socialförsäkringsinstitutionerna gemensamma datacentralen för registrering av medlemskap och inkrävande av avgifter. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1 Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras på följande sätt: 1. Artikel 94 skall ändras på följande sätt: a) Följande ord "eller inom en del av den statens territorium" skall läggas till i punkt 1 efter orden "inom den berörda medlemsstatens territorium". 392R1249/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 b) Följande ord "eller inom en del av 2. Artikel 95 skall ändras på följande sätt: den statens territorium" skall läggas till i punkt 2 efter orden a) Orden "eller inom en del av den "inom denna medlemsstats statens territorium" skall läggas territorium". till i punkt 1 efter orden "inom den berörda medlemsstatens c) Följande ord "eller inom en del av territorium". den statens territorium" skall läggas till i punkt 3 efter orden b) Orden "eller inom en del av den "inom den berörda medlemsstatens statens territorium" skall läggas territorium". till i punkt 2 efter orden "inom denna medlemsstats d) Följande ord "eller inom en del av territorium". den statens territorium" skall läggas till i punkt 4 efter orden c) Orden "eller inom en del av den "inom den berörda medlemsstatens statens territorium" skall läggas territorium". till i punkt 3 efter orden "inom den berörda medlemsstatens e) Följande ord "eller inom en del av territorium". den statens territorium" skall läggas till i punkt 5 efter orden d) Orden "eller inom en del av den "inom den berörda medlemsstatens statens territorium" skall läggas territorium". till i punkt 4 efter orden "inom den berörda medlemsstatens f) Följande mening skall läggas till i territorium". punkt 6: "Samma bestämmelser gäller vid e) Orden "eller inom en del av den tillämpning av denna förordning inom statens territorium" skall läggas de territorier som blev en del av till i punkt 5 efter orden Förbundsrepubliken Tyskland den 3 "inom den berörda medlemsstatens oktober 1990 under förutsättning att territorium". den ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in inom två år efter f) Följande mening skall läggas till i den 1 juni 1992." punkt 6: "Samma bestämmelser gäller vid g) Följande mening skall läggas till i tillämpning av denna förordning inom punkt 7: de territorier som blev en del av "Samma bestämmelser gäller vid Förbundsrepubliken Tyskland den 3 tillämpning av denna förordning inom oktober 1990 under förutsättning att de territorier som blev en del av den ansökan som avses i punkt 4 Förbundsrepubliken Tyskland den 3 eller 5 lämnas in inom två år efter oktober 1990 under förutsättning att den 1 juni 1992". den ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efter utgången av g) Följande mening skall läggas till i tvåårsperioden efter den 1 juni punkt 7: 1992." "Samma bestämmelser gäller vid tillämpning av denna förordning inom h) I punkt 9 första stycket skall de territorier som blev en del av orden Förbundsrepubliken Tyskland den 3 "De familjebidrag som utbetalas oktober 1990 under förutsättning att till anställda i Frankrike" ersättas den ansökan som avses i punkt 4 med "De familjebidrag som ut- eller 5 lämnas in efter utgången av betalas till anställda i Frankrike tvåårsperioden efter den 1 juni eller arbetslösa arbetstagare som 1992". uppbär arbetslöshetsförmåner enligt fransk lagstiftning". 392R1249/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 3. Bilaga 2a skall ändras på följande sätt: a) I "D. Spanien" skall följande läggas till: "c) Icke avgiftsfinansierade invalid- och ålderspensioner och förmåner för ekonomiskt beroende barn enligt artiklarna 132.1, 136a, 137a, 138a, 154a, 155a, 156a, 167, 168.2, 169 och 170 i den allmänna lagen om social trygghet, i dess lydelse enligt lag nr 26/90 av den 20 december 1990 om införande av icke avgiftsfinansierade socialförsäkringsförmåner." b) I "E. Frankrike" skall följande punkt läggas till: "c) den särskilda förmånen (lag av den 10 juli 1952)." 4. I avsnitt B i bilaga 3 skall avsnitt "2. Belgien-Tyskland" utgå. 5. Bilaga 6 skall ändras på följande sätt: a) I avsnitt "B. Danmark", skall punkt 6 ersättas med följande: "6. För att fastställa om villkoren för rätt till dagpenning vid sjukdom eller födsel enligt lag av den 20 december 1989 om dagpenning vid sjukdom och födsel är uppfyllda, när den berörda personen inte längre omfattas av dansk lagstiftning under de referensperioder som fastställs i lagen a) skall försäkrings- eller anställningsperioder beaktas som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning än Danmark under nämnda referensperioder då den berörda personen inte var omfattad av dansk lagstiftning, som om perioderna hade fullgjorts enligt dansk lagstiftning, och b) anses en egenföretagare eller en anställd (om i det senare fall inkomsten inte kan ligga till grund för beräkning av dagpenning) under de perioder som beaktas ha haft en genomsnittsinkomst motsvarande den som ligger till grund för beräkningen av dag- penning för de perioder som har fullgjorts enligt dansk lagstiftning under referensperioderna." b) I avsnitt "C. Tyskland": i) skall punkt 1 a utgå. ii) skall punkt 3 utgå. iii)skall punkt 8 utgå. iv) skall punkt 15 utgå. c) I "F. Grekland" skall följande punkt läggas till: "3. Trots gällande bestämmelser som tillämpas av OGA, skall perioder under vilka förmåner utbetalas till följd av olycksfall i arbetet eller vid arbetssjukdom enligt en medlemsstats lagstiftning som har en särskild försäkringsgren för sådana riskfall, anses som försäkringsperioder enligt den lagstiftning som OGA tillämpar och i den mening som avses i förordningens artikel 1 r, under förutsättning att de sammanfaller med sysselsättningsperioder inom jordbrukssektorn i Grekland." d) I "L. Storbritannien" skall punkt 5 ersättas med följande: "5. För tillämpning av artikel 10a.2 på bestämmelserna om rätt till biståndsförmån, transportbidrag och invalidpension skall anställningsperiod, period av verksamhet som egenföretagare eller bosättningsperiod som har fullgjorts inom en annan medlemsstats territorium än Storbritanniens beaktas till den del det är nödvändigt för att uppfylla vistelsekravet i Storbritannien före den dag då rätten till förmånen ifråga först uppkommer." Artikel 2 Förordning (EEG) nr 574/72 ändras på följande sätt: 1. Artikel 10 skall ersättas med följande: "Artikel 10 Tillämpliga regler vid samtidig rätt till familjeförmåner eller familjebidrag för anställda eller egenföretagare 1. a) Rätten till familjeförmåner eller familjebidrag som utges enligt en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken förvärv av rätten till sådana förmåner eller bidrag inte grundas på villkor om försäkring, anställning eller verksamhet som egenföretagare, skall innehållas om för samma period och för samma familjemedlem förmåner utges endast enligt nationell lagstiftning i en annan medlemsstat eller vid tillämp- ning av förordningens artikel 73, 74, 77 eller 78 upp till ett belopp motsvarande dessa förmåner. b) Om emellertid förvärvsverksamhet utövas inom den förstnämnda medlemsstatens territorium 392R1249/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 i) av den person, som har rätten till familjeförmåner eller av den person till vilken sådana förmåner utbetalas, skall, vad avser förmåner till vilka rätt föreligger antingen direkt enligt en annan medlems- stats nationella lagstiftning eller enligt förordningens artikel 73 eller 74, rätten till familjeförmåner, som utges direkt enligt den nationella lagstiftningen i den andra medlemsstaten eller enligt dessa artiklar, innehållas upp till ett belopp, som motsvarar de familjeförmåner, som gäller enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlem- men är bosatt. Kostnaden för de förmåner som har utbetalats av den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmen är bosatt skall bäras av den medlemsstaten; ii)av den person, som har rätt till sådana förmåner eller av den person till vilken sådana förmåner utbetalas, skall, vad avser förmåner till vilka rätt föreligger direkt enligt en annan medlemsstats nationella lagstiftning eller enligt förordningens artikel 77 eller 78, rätten till familjeförmåner eller familjebidrag, som utges direkt enligt den nationella lagstiftningen i denna andra medlemsstat eller enligt dessa artiklar innehållas; i dessa fall har personen i fråga rätt till familjeförmåner eller familjebidrag från den medlemsstat inom vars territorium barnen är bosat- ta och på denna stats bekostnad och i förekommande fall andra förmåner än familjeförmåner som avses i förordningens artikel 77 eller 78 på bekostnad av den enligt dessa artiklar behöriga staten. 2. Om en anställd som omfattas av en medlemsstats lagstiftning har rätt till familjeförmåner på grund av försäkrings- eller anställningsperioder som tidigare har fullgjorts enligt grekisk lagstiftning skall denna rätt innehållas, om det för samma period och för samma familjemedlem utbetalas familjeförmåner enligt lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten enligt förordningens artiklar 73 och 74, upp till ett belopp som motsvarar dessa förmå- ner." 392R1249/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 2. Följande punkter skall läggas till i artikel 34: "4.Trots punkt 1-3 kan den behöriga institutionen företa återbetalning av utgifter som har uppstått enligt de taxor som den tillämpar under förutsättning att det är möjligt att göra en återbetalning enligt dessa taxor, om de utgifter som skall återbetalas inte överstiger en nivå som har fastställts av den administrativa kommissionen och den anställde eller egenföretagaren eller pensionären lämnar samtycke till att denna bestämmelse tilläm- pas. Under inga omständigheter får återbetalningsbeloppet överstiga de faktiska utgifterna. 5. Om lagstiftningen i bosättningsstaten inte innehåller återbetalningssatser kan den behöriga institutionen företa återbetalning enligt bestämmelserna i punkt 4 utan att samtycke från den berörda personen krävs." 3. I artikel 107.1 a skall orden "71.1.b ii näst sista meningen" ersättas med "71.1.a ii och 71.1.b ii näst sista meningen". 4. a) Artikel 107.1.b skall lyda: "tillämpningsförordningens artikel 34.1". b) I artikel 107.1.b skall "4 och 5" läggas till efter "artikel 34.1". 5. I artikel 118.2 skall "eller inom en del av den statens territorium" läggas till efter "inom den berörda med- lemsstatens territorium". 6. I artikel 119.2 skall "eller inom en del av den statens territorium" läggas till efter "inom den berörda med- lemsstatens territorium". 7. Bilaga 3 skall ändras på följande sätt: a) I "D. Spanien" skall i punkt 1 b och 2 b "Instituto Social de la Marina (Sjöfartens Institut för sociala angelägenheter), Madrid", ersättas med "Direcciones Provinciales del Instituto Social de la Marina (Provinsdirektoraten under Sjöfartens Institut för sociala angelägenheter)". b) "E. Frankrike" skall ändras på följande sätt: a) I avsnitt I.B skall punkt 1 ersättas med följande: "1.Sjukdom och moderskap Caisse primaire d'assurance-maladie du lieu de résidence ou de séjour (den lokala sjukföräkringskassan på bosättnings- eller vistelseorten)". b) I avsnitt II.B skall a ersättas med följande: "a)Sjukdom och moderskap: Caisse générale de sécurité sociale du lieu de résidence ou de séjour (den allmänna försäkringskassan på bosättnings- eller vistelseorten)". 8. I bilaga 4 skall avsnitt D ersättas med följande: "D. SPANIEN 1.För alla system som utgör en Instituto Nacional de del av socialförsäk- Seguridad Social (Centrala ringssystemet med undantag Institutet för social trygghet) för systemet för sjömän, och förMadrid. alla riskfall med undantag för arbetslöshet: 2.För det särskilda systemet förInstituto Social de la Marina sjömän och för alla riskfall: (Sjöfartens Institut för sociala angelägenheter) Madrid. 3.För arbetslöshetsförmåner med Instituto Nacional de Empleo undantag för sjömän: (Centrala Arbetsinstitutet) Madrid." 9. Bilaga 5 skall ändras på följande sätt: a) Avsnitt 13 skall ersättas med följande: "13. DANMARK-SPANIEN Överenskommelsen av den 1 juli 1990 om återbetalning av kostnader för vårdförmåner vid sjukdom." b) I "21. DANMARK-STORBRITANNIEN": i) skall följande ord läggas till efter "den 19 april 1977" "enligt ändring genom skriftväxlingen den 8 november 1989 och den 10 januari 1990", ii) skall punkt 1 b utgå. c) Avsnitt 22 skall ersättas med följande: "22. TYSKLAND-SPANIEN Överenskommelsen av den 25 juni 1990 om återbetalning av kostnader för vårdförmåner vid sjukdom" d) I avsnitt "27. TYSKLAND-LUXEMBURG" skall följande stycke läggas till: "e) Överenskommelsen av den 25 januari 1990 om tillämpningen av förordningens artikel 20 och 22.1.b och c." 10. Bilaga 8 skall ersättas med följande: "BILAGA 8 UTGIVANDE AV FAMILJEFÖRMÅNER (Tillämpningsförordningens artikel 4.8, artikel 10a.1 d och artikel 122) Tillämpningsförordningens artikel 10a.1 d är tillämplig på följande: A. Anställda och egenföretagare a) med en referensperiod på en kalendermånad i förhållandet mellan - Belgien och Tyskland - Belgien och Spanien - Belgien och Frankrike - Belgien och Grekland - Belgien och Irland - Belgien och Luxemburg - Belgien och Portugal - Belgien och Storbritannien - Tyskland och Spanien - Tyskland och Frankrike - Tyskland och Grekland - Tyskland och Irland - Tyskland och Luxemburg - Tyskland och Portugal - Tyskland och Storbritannien - Frankrike och Luxemburg - Portugal och Frankrike - Portugal och Irland - Portugal och Luxemburg - Portugal och Storbritannien b) med en referensperiod på tre kalendermånader i förhållandet mellan - Danmark och Tyskland - Nederländerna och Tyskland, Danmark, Frankrike, Luxemburg, Portugal. B. Egenföretagare Med en referensperiod på tre kalendermånader i förhållandet mellan - Belgien och Nederländerna. C. Anställda Med en referensperiod på en kalendermånad i förhållandet mellan - Belgien och Nederländerna. 11. Bilaga 9 skall ändras på följande sätt: a) Avsnitt D skall ersättas med följande text: "D. SPANIEN Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas genom beaktande av förmåner som utges av Spaniens nationella hälsovårdstjänst." b) Andra stycket i "E. Frankrike" skall utgå. 12. Bilaga 10 skall ändras på följande sätt: a) I punkt 3 i "B. Danmark" skall "och tillämpningsförordningens artikel 10b" läggas till efter "artikel 17". b) Avsnitt D skall ersättas med följande: "D. SPANIEN 1. Vid tillämpning av Tesoreria General de la tillämpningsförordningens Seguridad Social (den allmänna artikel 6.1 (med socialförsäkringskassan). undantag för den särskilda överens- kommelsen med sjöfartens institut för sociala angelägenheter), artikel 13.2 och 13.3, artikel 14.1, 14.2 och 14.3, artikel 11.1, artikel 11a, artikel 12a och artikel 109: 2. Vid tillämpning av Instituto Nacional de la tillämpningsförordningens Seguridad Social (Centrala artikel 102.2 (med Institutet för social undantag för sjömän och trygghet), Madrid. arbetslöshetsförmåner), artikel 110 och artikel 113.2: Direcciones Provinciales del 3. Vid tillämpning av Instituto Nacional de la tillämpningsförordningens Seguridad Social artikel 38.1, artikel (Provinsdirektoraten under det 70.1, artikel 85.2 och Centrala Institutet för social artikel 86.2: trygghet). 4. Vid tillämpning av Direcciones Provinciales del tillämpningsförordningens Instituto Social de la Marina artikel 6.1 (särskild (Provinsdirektoraten under överenskommelse för sjö- Sjöfartens Institut för sociala män), artikel 38.1 angelägenheter). (avseende sjömän), artikel 70.1, artikel 80.2, artikel 81, artikel 82.2, artikel 85.2, artikel 86.2 och artikel 102.2 (med undantag för arbetslös- hetsförmåner): 5. Vid tillämpning av Instituto Nacional de Empleo artikel 102.2 med avse- (Centrala Arbetsinstitutet), ende på arbetslöshets- Madrid. förmån: 6. Vid tillämpning av Direcciones Provinciales del tillämpningsförordningens Instituto Nacional de la artikel 80.2, artikel Empleo (Provinsdirektoraten 81 och artikel 82.2, under det Centrala med avseende på Arbetsinstitutet)." arbetslöshetsförmåner med undantag för sjömän: c) I avsnitt "I. LUXEMBURG" skall punkt 4 ersättas med följande: "4.Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artikel 10b och 12a: Centre commun de la sécurité sociale (Gemensamma Socialförsäkringscentret), Luxemburg." d) I avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" punkt 1 skall "10b" läggas till efter "artikel 6.1". Artikel 3 5. Artikel 1.5 b ii skall tillämpas från och med den 1 januari 1989. 1. Denna förordning träder i kraft den 6. Artikel 1.5 b iv och c skall tillämpas första dagen i den månad som följer efter från och med den 1 juli 1982. det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella 7. Artikel 2.1 och 2.4 a skall tillämpas tidning. från och med den 15 januari 1986. 2. Artikel 1.1 a b c d och e och 1.2 a b 8. Artikel 2.12 a, c och d skall tillämpas c d och e och artikel 2.5 och 2.6 skall från och med den 29 juli 1991. tillämpas från och med den 3 oktober 1990. 9. Artikel 2.2 skall tillämpas på alla 3. Artikel 1.1 h skall tillämpas från och ansökningar om återbetalning för vilka satser med den 16 november 1989. är under fastställande eller som ännu inte har expedierats vid denna förordnings 4. Artikel 1.5 a skall tillämpas från och ikraftträdande under förutsättning av den med den 2 april 1990. berörda personens samtycke. Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Utfärdad i Luxemburg den 30 april 1992. På rådets vägnar José da SILVA PENEDA Ordförande 392R1249/S Nr L 136 /Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1945/93 av den 30 juni 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning 1408/71 och förordning (EEG) nr 1247/92 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT På grund av ändringar i irländsk lagstiftning DENNA FÖRORDNING om förmåner vid sjukdom och moderskap är det nödvändigt att anpassa avsnitt "G. Irland" i med beaktande av Fördraget om upprättandet bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71. av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta, Som en följd av ändringar i Nederländernas bestämmelser om lagstadgad sjukförsäkring för med beaktande av kommissionens förslag, pensionärer, för personer som får vilket utarbetats efter samråd med förtidspension och för anställdas och Administrativa kommissionen för social egenföretagares familjemedlemmar behöver trygghet för migrerande arbetare1, avsnitt "J. Nederländerna" i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 ändras. med beaktande av Europaparlamentets yttrande2, Särskilt vad avser jämställdheten mellan könen förefaller det nödvändigt att klargöra med beaktande av Ekonomiska och sociala tillämpningen av de bestämmelser i kommitténs yttrande3, och Nederländernas lagstiftning om hur länge en arbetstagares make måste ha varit gift för med beaktande av följande: att vara berättigad till ålderspension. Det är därför nödvändigt att närmare beskriva Vissa ändringar behöver göras i omfattningen av punkterna i avsnittet "J. förordningarna (EEG) nr 1408/714, nr Nederländerna" i bilaga 6 i förordning (EEG) 574/725, och nr 1247/926. En del av dessa nr 1408/71. ändringar har sin grund i ändringar som medlemsstaterna gjort i sin lagstiftning Det är nödvändigt att i avsnitt "J. om social trygghet medan andra är av Nederländerna" i bilaga 6 till förordning teknisk natur och avsedda att förbättra (EEG) nr 1408/71 specificera kravet att en nämnda förordningar. nederländsk arbetstagare som tjänstgör i utlandet måste betala åtminstone den lägsta Vissa ändringar behöver göras i avsnitt "G. avgiften för att hans nederländska make Irland", i del I i bilaga 1 till skall kunna komma i fråga för den allmänna förordning (EEG) nr 1408/71 för att ta ålderspensionsförsäkringen. hänsyn till de irländska myndigheternas tolkning av termen "egenföretagare". Vissa ändringar behöver göras i avsnittet "J. Nederländerna" i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 i syfte att förhindra att ett system bibehålls där avgifter fortsätter att krävas in för frivillig allmän 1EGT nr C 251, 28.9.1992, s. 51. åldersförsäkring, allmän försäkring för änkor och 2EGT nr C 305, 23.11.1992, s. 575. för barn som mist en av föräldrarna eller båda 3EGT nr C 332, 16.12.1992, s. 1. föräldrarna under en period under vilken 4EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2. arbetstagarens make själv har rätt till Förordningen senast ändrad genom förordning ålderspension. (EEG) 1249/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 28). På grund av ändringar i Storbritanniens 5EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1. lagstiftning behöver ändringar göras i Förordningen senast ändrad genom förordning avsnitt "L. Storbritannien" i bilaga 6 (EEG) 1249/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, till förordning (EEG) nr 1408/71. s. 28). 6EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 1. 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 Det behövs en bestämmelse om hur kostnaderna för familjeförmåner skall fördelas när sådana förmåner skall utbetalas av två medlemsstater under samma period och till samma familjemedlem enligt artiklarna 73 och/eller 74 i förordning (EEG) nr 1408/71. För att ta hänsyn till förändrade befogenheter för myndigheterna i Danmark behöver vissa ändringar göras i avsnitt "B: Danmark" i bilagorna 1, 4 och 10 till förordning (EEG) nr 574/72. För att ta hänsyn till en viss omfördelning av befogenheter mellan vissa tyska organ behöver ändringar göras i avsnittet "C. Tyskland" i bilaga 2 till förordning (EEG) nr 574/72. Det är nödvändigt att ändra vissa bestämmelser som avser icke avgiftsfinansierade ålders- och invalidpensioner i avsnitt "D. Spanien" i bilagorna 2 och 4 till förordning (EEG) nr 574/72. På grund av organisatoriska förändringar hos irländska organ med ansvar för administreringen av pensionssystemen för änkor och barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna, ålderspensionssystemen samt familjeförmåns-systemen är det nödvändigt att ändra vissa bestämmelser i avsnitt "G. Irland" i bilagorna 2, 3 och 4 till förordning (EEG) nr 574/72. Eftersom ett av de nederländska organen har ny adress behöver hänvisningarna till det organets adress i avsnitt "J. Nederländerna" i bilagorna 2, 3 och 4 till förordning (EEG) nr 574/72 ändras. Som en följd av omorganisationen av de organ som är ansvariga för tillhandahållandet av kontantförmåner i Storbritannien behöver avsnitt "L. Storbritannien" i bilagorna 3, 4 och 10 till förordning (EEG) nr 574/72 ändras. Avsnitt "7. Belgien-Italien" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72 behöver ändras för att ta hänsyn till ett nytt avtal om återbetalning av ömsesidiga krav som har slutits genom skriftväxling mellan Belgien och Italien. Till följd av en skriftväxling mellan Frankrike och Italien om förfarandet vid avräkning av ömsesidiga krav behöver avsnitt "41. Frankrike-Italien" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72 ändras. Till följd av att de franska myndigheterna har sagt upp avtalet mellan Frankrike och Irland, Frankrike och Nederländerna och Frankrike och Storbritannien om avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner behöver avsnitt "40. Frankrike-Irland", "43. Frankrike-Nederländerna" och "45. Frankrike-Storbritannien" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72 ändras. Avsnitt "F. Grekland" i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 574/72 behöver ändras för att förenkla förfarandet vid direkt utbetalning. 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 I bilaga 8 till förordning (EEG) nr 574/72 uppfyllt enligt den bör hänsyn tas till sådana ändringar som lagstiftningen förutsatt att gjorts i artikel 10a i den förordningen. parets äktenskap bestod under dessa perioder, och å andra För det fall då rätten till särskilda icke sidan med de kalenderår eller avgiftsfinansierade förmåner på grund av en delar därav som enligt a samtidig tillämpning av artikel 10a i skall beaktas. förordning (EEG) nr 1408/71 och artikel 2 i förordning (EEG) nr 1247/92 inträffar Utan hinder av bestämmelserna under samma period och för samma person, i artikel 7 i AOW skall bör bestämmelser utformas om vilka åtgärder personen ifråga anses vara som skall vidtas vad avser pensionsberättigad." sammanläggningen av dessa förmåner och tillämpningen av klausuler om minskning, v) Punkt 2 c skall ersättas med uppskjutande och avskaffande av de förmåner följande: som avses i de berörda medlemsstaternas lagstiftning. "c)Den minskning som avses i artikel 13.2 i AOW skall HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. inte tillämpas på kalenderår eller delar därav före den 1 januari 1957 under vilka den Artikel 1 pensionsberättigades make, som inte uppfyller de Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras på villkor som ger honom rätt följande sätt: att få dessa år behandlade som försäkringsperioder, var 1) I del I avsnitt "G. IRLAND" i bilaga bosatt i Nederländerna mellan 1, skall punkt 2 ersättas med följande: 15 och 65 års ålder, trots att maken var bosatt inom en "2.En person som är obligatoriskt annan medlemsstats eller frivilligt försäkrad enligt territorium och utövade bestämmelserna i avsnitt 17A i 1981 verksamhet som anställd i års lag om social trygghet och Nederländerna för en socialbidrag [Social Welfare arbetsgivare där." (Consolidation) Act 1981] skall anses vara egenföretagare enligt vi) Punkt 2 d skall ersättas med förordningens artikel 1 a ii.". följande: 2) I avsnitt "L. STORBRITANNIEN" i "d)Den minskning som avses i bilaga 2a skall a utgå. artikel 13.2 i AOW skall inte tillämpas på kalenderår 3) I del A i bilaga 4 skall avsnitt "L. eller delar därav före den 2 STORBRITANNIEN" ersättas med följande: augusti 1989 under vilka den pensionsberättigades make var "L.STORBRITANNIEN" bosatt i en annan medlemsstat än Nederländerna a) Storbritannien utom Nordirland mellan 15 och 65 års ålder och inte var försäkrad enligt Avsnitten 15 och 36 i 1975 års nämnda lagstiftning, såvitt lag om social trygghet (Social avser kalenderår eller delar Security Act 1975). därav som sammanfaller, å ena sidan med de Avsnitten 14, 15 och 16 i 1975 försäkringsperioder som års lag om sociala personens make har uppfyllt trygghetspensioner (Social enligt denna lagstiftning Security Pensions Act 1975). förutsatt att parets äktenskap bestod under dessa perioder, b) Nordirland och å andra sidan med de kalenderår eller delar därav Avsnitten 15 och 36 i 1975 års som enligt a skall beaktas." lag om social trygghet (Nordirland) [Social Security vii)Följande mening skall läggas till (Northern Ireland) Act 1975]. i punkt 2 g: Artiklarna 16, 17 och 18 i "Den rätt som avses i f fjärde 1975 års lag om sociala stycket gäller inte en make - trygghetspensioner som inte är bosatt i Nederlän- (Nordirland) [Social Security derna - till en anställd eller Pensions (Northern Ireland) egenföretagare på vilken Order 1975]." bestämmelserna i artikel 14.1, artikel 14a.1 eller artikel 17 i förordningen är tillämpliga, om maken i enlighet med bestämmel- serna i Nederländernas lagstiftning är eller var berättigad till att ensam teckna 4) Bilaga 6 skall ändras på följande sätt: en frivillig försäkring. a)I "G. IRLAND": i) I punkt 5 skall "sjuk-, moderskaps- och arbets- löshetsförmåner" ersättas med "arbets-löshetsförmån". ii) Punkt 8 skall utgå. b) I "J. NEDERLÄNDERNA": i) Punkt 1 b skall utgå. ii) Punkt 1 c femte strecksatsen skall ersättas med följande: "- Förmåner vid pensionering före 65 års ålder enligt ett pensionssystem som syftar till hjälp till anställda och tidigare anställda eller förmåner vid förtidspension enligt ett system för förtidspensionering inrättat av staten eller genom eller enligt ett kollektivavtal eller ett system som utformas av sjukförsäkringsrådet." iii)Följande stycke skall läggas till i punkt 1: "d)Familjemedlemmar enligt artikel 19.2, vilka är bosatta i Nederländerna, och anställda eller egenföretagare och deras familjemedlemmar enligt artikel 22.1 b och 22.3 jämförda med artikel 22.1 b och artiklarna 25-26, som har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, skall inte vara försäkrade enligt Algemene Wet Bijzondere Ziektekosten (Lagen om allmän försäkring mot särskilda medicinska utgifter) (AWBZ)." iv) Punkt 2 b skall ersättas med följande: "b)Den minskning som avses i artikel 13.1 i AOW skall inte tillämpas på kalenderår eller delar därav före den 2 augusti 1989 under vilka den person som är eller var gift - mellan 15 och 65 års ålder - inte var försäkrad enligt nämnda lagstiftning trots att han var bosatt inom en annan medlemsstats territorium än Neder-län- dernas, om dessa kalenderår eller delar därav sammanfaller, å ena sidan med de försäkringsperioder som personens make har 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 viii) Punkt 2 h skall ersättas med än Nederländerna eller på de följande: perioder under vilka personen i "h) Punkterna a, b, c, d fråga uppbar en ålderspension och f skall inte tillämpas på enligt sådan lagstiftning." vare sig de perioder som c) I "L. STORBRITANNIEN" punkt 5 skall sammanfaller med perioder "färdbidrag" ersättas med "vårdbidrag som får beaktas vid vid invaliditet". beräkningen av pension enligt lagstiftningen om försäkring för ålderspension i en annan medlemsstat Artikel 2 Förordning (EEG) nr 574/72 ändras på följande sätt: 1) Följande punkt skall läggas till i artikel 10: "3.När familjeförmåner skall utbetalas för samma period och samma familjemedlem av två medlemsstater enligt artiklarna 73 och/eller 74 i förordningen, skall den behöriga institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning de högsta förmånerna utgår betala ut hela förmånsbeloppet och av den andra medlemsstatens behöriga institution få ersättning med hälften av detta belopp dock högst med det belopp som gäller enligt den senare medlemsstatens lagstiftning." 2) I bilaga 1 avsnitt "B. Danmark" punkt 3 skall orden "Indenrigsministeren (inrikesministern)" ersättas med orden "Sundhedsministeren (hälsovårdsministern)." 3) Bilaga 2 skall ändras på följande sätt: a) I "C. TYSKLAND": i) Punkt 2 a ii skall ersättas med följande: "ii)Om den senaste avgiften har erlagts till pensionsförsäkringen för tjänstemän: - om ingen avgift har erlagts till Seekasse (Sjömännens försäkringskassa), Hamburg, eller om den senaste avgiften inte har erlagts till Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens järnvägars försäkringsanstalt), Frankfurt am Main: Bundesversicherungsanstalt für Angestellte (Förbundsförsäkrings- anstalten för tjänstemän), Berlin - om en avgift har erlagts till Seekasse (Rentenversicherung der Arbeiter oder der Angestellten, [Sjömännens försäkringskassa (pensionsförsäkringen för arbetare eller tjänstemän)], Hamburg: Seekasse (Sjömännens försäkringskassa), Hamburg - om den senaste avgiften har erlagts till Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens järnvägars försäkringsanstalt), Frankfurt am Main: Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens järnvägars försäkringsanstalt), Frankfurt am Main" ii) Punkt 2 b ii skall ersättas med följande: "ii)Om den senaste avgiften har erlagts till pensionsförsäkringen för tjänstemän: - om ingen avgift har erlagts till Seekasse (Sjömännens försäkringskassa), Hamburg, eller om den senaste avgiften inte har erlagts till Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens järnvägars försäkringsanstalt), Frankfurt am Main: Bundesversicherungsanstalt für Angestellte (Förbundsförsäkrings- anstalten för tjänstemän), Berlin - om en avgift har erlagts till Seekasse (Rentenversicherung der Arbeiter oder der Angestellten) [Sjömännens försäkringskassa 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 (pensionsförsäkringen för arbetare eller tjänstemän)], Hamburg: Seekasse (Sjömännens försäkringskassa), Hamburg - om den senaste avgiften har erlagts till Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens järnvägars försäkringsanstalt), Frankfurt am Main: Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens järnvägars försäkringsanstalt), Frankfurt am Main" b) I "D. SPANIEN" skall följande punkt läggas till: "3. För icke avgiftsfinansierade ålders- och invalidpensioner: Instituto Nacional de Servicios Sociales, (Centralinstitutet för sociala förmåner), Madrid." c) I "G. IRLAND" skall punkt 2 ersättas med följande: "2. Kontantförmåner: a) Arbetslöshetsförmåner: Department of Social Welfare (Socialministeriet), Dublin, inklusive de regionala kontor som ansvarar för arbetslöshetsförmåner b) Ålderdom, dödsfall (pensioner): Department of Social Welfare (Socialministeriet), Pensions Services Office, Sligo c) Familjeförmåner: Department of Social Welfare (Socialministeriet), Child Benefit Section (enheten för förmåner till barn), St Oliver Plunkett Road, Letterkenny, Co. Donegal d) Andra kontantförmåner: Department of Social Welfare (Socialministeriet), Dublin" d) I "J. NEDERLÄNDERNA": i) Punkt 3 a skall ersättas med följande: "a)Som allmän regel: Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken), Postbus 1100, 1180 BH Amstelveen" ii) Punkt 5 c skall ersättas med följande: "c)I andra fall: Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken), Postbus 1100, 1180 BH Amstelveen" iii)Punkt 6 a skall ersättas med följande: "a)då förmånen utges från ett datum före den 1 juli 1967: Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken), Postbus 1100, 1180 BH Amstelveen" 4) Bilaga 3 skall ändras på följande sätt: a) i "B. DANMARK" skall punkt 1 e "Socialministeriet (Socialministeriet)" ersättas med orden "Sundhedsministeriet (Hälsovårdsministeriet)". 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 b) I "G. IRLAND" skall punkt 2 ersättas med följande: "2. Kontantförmåner: a) Arbetslöshetsförmåner: Department of Social Welfare (Socialministeriet), Dublin, inklusive de regionala kontor som ansvarar för arbetslöshetsförmåner b) Ålderdom, dödsfall (pensioner): Department of Social Welfare (Socialministeriet), Pensions Services Office, Sligo c) Familjeförmåner: Department of Social Welfare (Socialministeriet), Child Benefit Section (enheten för förmåner till barn), St Oliver Plunkett Road, Letterkenny, Co. Donegal d) Andra kontantförmåner: Department of Social Welfare (Socialministeriet), Dublin" c) I "J. NEDERLÄNDERNA" skall punkt 3 ersättas med följande: "a) Som allmän regel: Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken), Postbus 1100, 1180 BH Amstelveen" d) I "L. STORBRITANNIEN": i) Punkt 2 skall ersättas med följande: "2.Kontantförmåner (utom familjebidrag): Storbritannien utom Nordirland:Department of Social Security (Departementet för social trygghet), Benefits Agency, Overseas Branch (sektionen för utomeuropeiska ärenden), Newcastle upon Tyne, NE98 1YX Nordirland: Department of Health and Social Services, (Departementet för hälsovård och sociala tjänster) Northern Ireland Social Security Agency, Overseas Branch (sektionen för utländska ärenden), Belfast, BT1 1DX Gibraltar: Department of Labour and Social Security (Arbets- och socialförsäkrings-departemen- tet), Gibraltar ii) Punkt 3 skall ersättas med följande: "3.Familjebidrag: Vid tillämpning av förordningens artiklar 73 och 74: Storbritannien utom Nordirland:Department of Social Security (Departementet för social trygghet), Benefits Agency, Child Benefit Centre (enheten för förmåner till barn), Newcastle upon Tyne, NE88 1AA Nordirland: Department of Health and Social Services (Departementet för hälsovård och sociala tjänster), Northern Ireland Social Security Agency, Child Benefit Office (kontoret för förmåner till barn), Belfast, BT1 ISA Gibraltar: Department of Labour and Social Security (Arbets- och socialförsäkrings-departemen- tet), Gibraltar 5) Bilaga 4 skall ändras på följande sätt: a) I "B. DANMARK": 1) Punkt 1 skall ersättas med: "1.a) Vårdförmåner vid sjukdom, havandeskap och barns födelse: Sundhedsministeriet (Hälsovårdsministeriet), K_benhavn b) Kontantförmåner vid sjukdom, havandeskap och barns födelse: Socialministeriet (Socialministeriet), K_benhavn" 2) I punkt 6 skall orden "Socialministeriet (Socialministeriet)" ersättas med orden "Sundhedsministeriet (Hälsovårdsministeriet)" b) I "D. SPANIEN" skall följande punkt läggas till: "4. För avgiftsfria ålders- och invalidpensioner: Instituto Nacional de Servicios Sociales, (Centralinstitutet för sociala förmåner), Madrid" c) I "G. IRLAND" skall punkt 2 ersättas med följande: "2. Kontantförmåner: a) Ålderdom, dödsfall (pensioner): Department of Social Welfare (Socialministeriet), Pensions Services Office, Sligo b) Familjeförmåner: Department of Social Welfare (Socialministeriet), Child Benefit Section (enheten för förmåner till barn), St Oliver Plunkett Road, Letterkenny, Co. Donegal c) Andra kontantförmåner: Department of Social Welfare (Socialministeriet), Dublin" d) I "J. NEDERLÄNDERNA" skall punkt 2 a ersättas med följande: "a) Som allmän regel: Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken), Postbus 1100, 1180 BH Amstelveen" e) "L. STORBRITANNIEN" skall ersättas med följande: "L. STORBRITANNIEN Storbritannien utom Nordirland: a) Bidrag och vårdförmåner för utsända arbetstagare: Department of Social Security (Departe- mentet för social trygghet), Contributions Agency, Overseas Contributions, Newcastle upon Tyne, NE98 1YX b) Övriga frågor: Department of Social Security (Departe- mentet för social trygghet), Benefits Agen- cy, Overseas Branch (sektionen för utom- europeiska ärenden), Newcastle upon Tyne, NE98 1YX 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 Nordirland:Department of Health and Social Services (Departementet för hälsovård och sociala tjänster), Northern Ireland Social Security Agency, Overseas Branch (sektionen för utländska ärenden), Belfast, BT1 1DX Gibraltar:Department of Social Security (Departementet för social trygghet), Benefits Agency, Overseas Branch (sektionen för utländska ärenden), Newcastle upon Tyne, NE98 1YX" 6) Bilaga 5 skall ändras på följande sätt: a) I "7. BELGIEN - ITALIEN" skall punkt e ersättas med följande: "e) Skriftväxlingen den 10 december 1991 och den 10 februari 1992 om återbetalning av ömsesidiga krav enligt artikel 93 i tillämpningsförordningen." b) "14. DANMARK - FRANKRIKE" skall ersättas med följande: "14. DANMARK - FRANKRIKE Överenskommelsen den 29 juni 1979 om avstående från återbetalning av vårdförmåner för sjukdom, moderskap och olycksfall i arbetet, med undantag av förmåner som utgetts enligt förordningens artiklar 28, 28a, 29.1 och 31, överenskommelsen den 29 juni 1979 om avstående från återbetalning av arbetslöshetsförmåner och överenskommelsen av den 29 juni 1979 om avstående från återbetalning av kostnader för administrativa kontroller och läkarundersökningar." c) "40. FRANKRIKE - IRLAND" skall ersättas med följande: "40. FRANKRIKE - IRLAND Skriftväxlingen den 30 juli och den 26 september 1980 om ömsesidigt avstående från återbetalning av arbetslöshetsförmåner (förordningens artikel 70.3)." d) I "41. FRANKRIKE - ITALIEN" skall punkt b ersättas med följande: "b) Skriftväxlingen den 14 maj och den 2 augusti 1991 om villkoren för avräkning av ömsesidiga krav enligt tillämpningsförordningens artikel 93." e) I "43. FRANKRIKE - NEDERLÄNDERNA " skall punkt a utgå. f) I "45. FRANKRIKE - STORBRITANNIEN" skall punkt b utgå. 7) I bilaga 6 skall rubriken "F. GREKLAND" ersättas med följande: "F.GREKLAND Direkt utbetalning" 8) I bilaga 8 andra och tredje raden skall "10a.1 d" ersättas med "10a d". 9) Bilaga 10 skall ändras på följande sätt: a) I "B. DANMARK: 1) Punkt 1 skall ersättas med följande: "1.Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artiklar 11.1, 11a.1, 12a, 13.2-3 och 14.1-3: 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 Socialministeriet (Socialministeriet), K_benhavn Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artikel 113.2: Sundhedsministeriet (Hälsovårdsministeriet), K_benhavn 2) I punkt 6 a skall "Socialministeriet (Socialministeriet)" ersättas med "Sundhedsministeriet (Hälsovårdsministeriet)" 3) I punkt 7: i) Punkt a skall ersättas med följande: "a)Förmåner enligt förordningens avdelning III kapitel 1 och 5: Sundhedsministeriet (Hälsovårdsministeriet), K_benhavn b) Förmåner enligt förordningens avdelning III kapitel 2, 3, 7 och 8: Socialministeriet (Socialministeriet), K_benhavn" ii)Punkterna b och c skall betecknas punkt c och d. b) "L. STORBRITANNIEN" skall ersättas med följande: "L. STORBRITANNIEN 1. Vid tillämpning av förordningens artiklar 14c, 14d.3 och 17 och tillämpningsförordningens artiklar 6.1, 11.1, 11a.1, 12a, 13.2-3, 14.1-3 och 80.2, 81, 82.2 och 109: Storbritannien utom Nordirland:Department of Social Security (Departementet för social trygghet), Contributions Agency, Overseas Contributions, Newcastle upon Tyne, NE98 1YX Nordirland: Department of Health and Social Services (Departementet för hälsovård och sociala tjänster), Northern Ireland Social Security Agency, Overseas Branch (sektionen för utomeuropeiska ärenden), Belfast, BT1 1DX 2. Vid tillämpning av förordningens artiklar 36 och 63 och tillämpningsförordningens artiklar 8, 38.1, 70.1, 91.2, 102.2, 110 och 113.2: Storbritannien utom Nordirland:Department of Social Security (Departementet för social trygghet), Benefits Agency, Overseas Branch (sektionen för utländska ärenden), Newcastle upon Tyne, NE98 1YX Nordirland: (med undantag för Department of Health and förord-ningens Social Services (Departementet artiklar 36 och 63 för hälsovård och sociala och tjänster), Northern Ireland tillämpningsförordning-ensSocial Security Agency, artiklar 102.2 och Overseas Branch (sektionen för 113.2; se avsnittet utländska ärenden), Belfast, BT1 om Storbritannien 1DX utom Nordirland för dylika fall): 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 3. Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artiklar 85.2, 86.2 och 89.1: Storbritannien utom Nordirland:Department of Social Security (Departementet för social trygghet), Benefits Agency, Child Benefit Centre (enheten för förmåner till barn), Newcastle upon Tyne, NE88 1AA Nordirland: Department of Health and Social Services (Departementet för hälsovård och sociala tjänster), Northern Ireland Social Security Agency, Child Benefit Office (kontoret för förmåner till barn), Belfast, BT1 1SA" Artikel 3 Artikel 4 1. Denna förordning träder i kraft den Följande artikel införs härmed i förordning första dagen i den månad som följer efter det (EEG) nr 1247/92: att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. "Artikel 2a 2. Artikel 1 punkt 1 tillämpas från och med 1. När särskilda icke den 6 april 1988. avgiftsfinansierade förmåner enligt artikel 4.2a i förordning (EEG) 3. Artikel 1.2 och 1.3 tillämpas från och 1408/71, under samma period och för med den 1 juni 1992. samma person, enligt artikel 10a i denna förordning kan utges av den 4. Artikel 1.4 b iv-vi tillämpas från och behöriga institutionen i den med den 1 april 1985. medlemsstat inom vilkens territorium personen är bosatt och enligt artikel 5. Artikel 1.4 b vii-viii tillämpas från 2 i denna förordning av en annan och med den 2 augusti 1989. medlemsstats behöriga institution, får personen i fråga inte sammanlagt 6. Artikel 2.6 a tillämpas från och med den uppbära ett belopp som är större än det 10 februari 1992. högsta belopp han har rätt till som särskild förmån enligt en av de berörda 7. Artikel 2.6 c tillämpas från och med den lagstiftningarna. 1 april 1993. 2. Närmare regler om tillämpningen av 8. Artikel 2.6 d tillämpas från och med den punkt 1 särskilt vad avser 14 mars 1991. tillämpningen av bestämmelser i en eller flera medlemsstaters 9. Artikel 2.6 f tillämpas från och med den lagstiftning om minskning, 1 juli 1992. innehållande eller bortfall av de i punkt 1 behandlade förmånerna och 10. Artikel 3 tillämpas från och med den regler om beviljande av 1 juni 1992. skillnadsbelopp fastställs av Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare och, när så är lämpligt, genom överenskommelse mellan de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter. Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Utfärdad i Luxemburg den 30 juni 1993. På rådets vägnar S. BERGSTEIN Ordförande 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 Bilaga 6 till Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7 Bilaga VI (SOCIAL TRYGGHET) till EES-avtalet skall ändras på följande sätt. RÄTTSAKTER SOM DET HÄNVISAS TILL 1. Följande strecksatser skall läggas till i punkt 1 (rådets förordning (EEG) nr 1408/71) före anpassningen: "- 392 R 1247: Rådets förordning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 1) Bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1247/92 skall, inom ramen för detta avtal, tillämpas med följande anpassning: Artikel 2 skall inte tillämpas. - 392 R 1248: Rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 7) - 392 R 1249: Rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 28) - 393 R 1945: Rådets förordning (EEG) nr 1945/93 av den 30 juni 1993 (EGT nr L 181, 23.7.1993, s. 1)". Bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1945/93 skall, inom ramen för detta avtal, tillämpas med följande anpassningar: Artikel 3 skall inte tillämpas. 2. Den nuvarande texten i punkt 1 (rådets förordning (EEG) nr 1408/71), anpassning i, rubrik M. ÖSTERRIKE, skall ersättas med följande: "M. ÖSTERRIKE Försäkrings- och pensionsinstitutioner (Versicherungs- und Fürsorgeeinrichtungen) för läkare, veterinärer, advokater och väg- och vattenbyggnadsingenjörer (Ziviltechniker) inklusive socialhjälp (Fürsorgeeinrichtungen) och systemet för breddad hono- rarfördelning (erweiterte Honorarverteilung)." 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 3. Följande anpassningar skall införas i punkt 1 (Rådets förordning (EEG) nr 1408/71) mellan de befintliga anpassningarna j och k: "ja)Följande skall läggas till i bilaga 2 avsnitt III: "M. ÖSTERRIKE Bidrag som enligt lagstiftningen i förbundsländerna beviljas handikappade och vårdbehövande. N. FINLAND Inget. O. ISLAND Inget. P. ... Q. NORGE Inget. R. SVERIGE Inget." jb) Följande skall läggas till i bilaga 2 a: "M. ÖSTERRIKE a) Kompensationstillägg (förbundslag av den 9 september 1955 om allmän socialförsäkring, ASVG, förbundslag av den 11 oktober 1978 om socialförsäkring för näringsidkare, GSVG och förbundslag av den 11 oktober 1978 om socialförsäkring för jordbrukare, BSVG). b) Vårdbidrag (Pflegegeld) enligt österrikiska federala vårdbidragslagen (Bundespflegegeldgesetz) med undantag av vårdbidrag som beviljas av olycksfallsförsäkringsinstitutioner och där handikappet har orsakats av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom. N. FINLAND a) Vårdbidrag för barn (Lag om vårdbidrag för barn 444/69). b) Handikappbidrag (Lag om handikappbidrag, 124/88). c) Bostadsbidrag för pensionstagare (Lag om bostadsbidrag för pensionstagare, 591/78). d) Grunddagpenning (Lag om utkomstskydd för arbetslösa, 602/84) i de fall då en person inte uppfyller motsvarande villkor för dagpenning avvägd enligt förtjänsten. O. ISLAND Inget. P. ... Q. NORGE a) Grundbidrag och tillsynsbidrag i enlighet med artikel 8.2 i Lagen om social trygghet av den 17 juni 1966 nr 12 för att täcka extra utgifter eller behov av särskild tillsyn, omvårdnad eller hemhjälp på grund av handikapp, utom i de fall då förmånstagaren mottar ålders-, invaliditets- eller efterlevandepension från det nationella försäkringssystemet. b) Garanterad lägsta tilläggspension för personer som sedan födseln är handikappade eller har blivit handikappade vid tidig ålder i enlighet med artiklarna 7.3 och 8.4 i lagen nr 12 om social trygghet av den 17 juni 1966. c) Vårdbidrag för barn och utbildningsbidrag för efterlevande make/maka i enlighet med artiklarna 10.2 och 10.3 i lagen nr 12 om social trygghet av den 17 juni 1966. R. SVERIGE a) Kommunalt bostadstillägg till folkpension (Lag 1962:392, omtryckt 1976:1014). b) Handikappersättning som inte utgår som tillägg till pension (Lag 1962:381, omtryckt 1982:120). c) Vårdbidrag för handikappade barn (Lag 1962:381, omtryckt 1982:120). 4. Den nuvarande texten i anpassning m i punkt 1 (rådets förordning (EEG) nr 1408/71) skall ersättas med följande: "m) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik A: "M. ÖSTERRIKE Ingen. N. FINLAND Folkpension till personer som sedan födseln är handikappade eller har blivit handikappade vid tidig ålder (ny folkpensionslag). O. ISLAND Ingen. P. ... Q. NORGE Ingen. R. SVERIGE Ingen." ma) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik B: "M. ÖSTERRIKE Ingen. N. FINLAND Ingen. O. ISLAND Ingen. P. ... Q. NORGE Ingen. R. SVERIGE Ingen." mb) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik C: "M. ÖSTERRIKE Ingen. N. FINLAND Ingen. O. ISLAND Alla ansökningar om folk- och tilläggspension. P. ... Q. NORGE Alla ansökningar om ålderspension med undantag för de pensioner som avses i bilaga 4 D. R. SVERIGE Alla ansökningar om folkpension och tilläggspension i form av ålderspension med undantag för de pensioner som anges i bilaga 4 D." mc) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik D 1: "g) Vårdbidrag (Pflegegeld) enligt österrikiska federala vårdbidrags-lagen (Bundespflegegeldgesetz) med hänsyn till motsvarande vårdrelaterade förmåner. h) Finsk folkpension som bestäms i enlighet med folkpensionslagen av den 8 juni 1956 och som beviljas enligt övergångsbestämmelserna i den nya folkpensionslagen. i) Oavkortad folkpension som utges enligt den lagstiftning om folkpension som var tillämplig före den 1 januari 1993 och oavkortad folkpension som utges enligt övergångsbestämmelserna till den lagstiftning som gäller från detta datum." md) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik D 2: "e) Finska arbetspensioner för vilka hänsyn tas till antagandeperioder enligt den nationella lagstiftningen. f) Norska invalidpensioner, även om de vid uppnåendet av pensionsåldern omvandlas till en ålderspension och alla pensioner (efterlevande- och ålderspensioner) som grundar sig på en avlidens pensionsinkomster. g) Svenska förtids- och efterlevandepensioner som beräknas på grundval av antagna försäkringsperioder och svenska ålderspensioner som beräknas på grundval av tidigare tillgodoräknade antagna perioder." me) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik D 3 sista avsnittet (avtal som avses i artikel 46 b 2 b i i förordningen): "Den nordiska konventionen av den 15 juni 1992 om social trygghet." 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 5. Följande skall införas som en ny punkt 3 i punkt 1 (rådets förordning (EEG) nr 1408/71) anpassning n, rubrik Q. NORGE: "3. I den mån norska efterlevande- eller invalidpensioner betalas enligt förordningen och beräknas enligt artikel 46.2 med tillämpning av artikel 45, skall inte bestämmelserna i artiklarna 8.1 led 3 och 10.11 led 3 i lagen om social trygghet gälla. Enligt dessa bestämmelser får en pension beviljas genom att undantag görs från de allmänna villkoren om att ha varit försäkrad enligt lagen om social trygghet under de tolv månader som föregår inträffandet." 6. Följande strecksatser skall läggas till i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72) före anpassningarna: "- 392 R 1248: Rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 7) - 392 R 1249: Rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 28) - 393 R 1945: Rådets förordning (EEG) nr 1945/93 av den 30 juni 1993 (EGT nr L 181, 23.7.1993, s. 1)" 7. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72), anpassning b, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande: "N. FINLAND 1. Sjukdom och moderskap a) Kontantförmåner: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller den arbetslöshetskassa där personen i fråga är försäkrad. b) Vårdförmåner: i) Återbetalningar enligt sjukförsäkringen: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller den arbetslöshetskassa där personen i fråga är försäkrad. ii) Allmän hälso- och sjukhusvård: De lokala inrättningar som tillhandahåller vårdtjänster enligt systemet. 2. Ålderdom, invaliditet, dödsfall (pensioner) a) Folkpension: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors b) Arbetspension: Den arbetspensionsinrättning som utger och utbetalar pensionen. 3. Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar Den försäkringsanstalt där personen i fråga har sin olycksfallsförsäkring. 4. Dödsfallsersättningar Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller den försäkringsanstalt som utbetalar förmåner vid olycksfalls- försäkring. 5. Arbetslöshet a) Grundsystem: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors b) Lönebaserat system: Behörig arbetslöshetskassa. 6. Familjeförmåner Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors." 8. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72), anpassning c, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande: "N. FINLAND 1. Sjukdom och moderskap a) Kontantförmåner: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors b) Vårdförmåner: i) Återbetalningar enligt sjukförsäkringen: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors ii) Allmän hälso- och sjukhusvård: De lokala inrättningar som tillhandahåller vårdtjänster enligt systemet. 2. Ålderdom, invaliditet, dödsfall (pensioner) a) Folkpension: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors b) Arbetspension: Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors 3. Dödsfallsersättningar Allmänna dödsfallsersättningar Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors 4. Arbetslöshet a) Grundsystem: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors b) Lönebaserat system: i) I fall enligt artikel 69: Kansaneläkelaitos - Folkpension- sanstalten, Helsingfors ii) I övriga fall: Den behöriga arbetslöshetskassa där personen i fråga är försäkrad. 5. Familjeförmåner Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors." 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 9. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72), anpassing c, rubrik R. SVERIGE, andra stycket, skall ersättas med följande: "2. För förmåner vid arbetslöshet Länsarbetsnämnden på bosättnings- eller vistelseorten." 10. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72), anpassning d, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande: "N. FINLAND 1. Sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensioner, familjeförmåner, förmåner vid arbetslöshet och dödsfallsersättningar Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors. 2. Arbetspensioner Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors. 3. Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto - Olycksfallsförsäkringsanstalternas Förbund, Helsingfors." 11. Följande anpassningar skall införas i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72) mellan de befintliga anpassningarna d och e: da) Följande skall läggas till i bilaga 5: "67.ÖSTERRIKE - BELGIEN Ingen. 68. ÖSTERRIKE - DANMARK Ingen. 69. ÖSTERRIKE - TYSKLAND Avsnitt II nr 1 och avsnitt III i överenskommelsen av den 2 augusti 1979 om genomförandet av konventionen av den 19 juli 1978 om arbetslöshetsförsäkring. 70. ÖSTERRIKE - SPANIEN Ingen. 71. ÖSTERRIKE - FRANKRIKE Ingen. 72. ÖSTERRIKE - GREKLAND Ingen. 73. ÖSTERRIKE - IRLAND Ingen. 74. ÖSTERRIKE - ITALIEN Ingen. 75. ÖSTERRIKE - LUXEMBURG Ingen. 76. ÖSTERRIKE - NEDERLÄNDERNA Ingen. 77. ÖSTERRIKE - PORTUGAL Ingen. 78. ÖSTERRIKE -STORBRITANNIEN a) Artikel 18.1 och 18.2 i överenskommelsen av den 10 november 1980 om genomförandet av konventionen om social trygghet av den 22 juli 1980 ändrat genom tilläggsavtalet av den 26 mars 1986 avseende personer som inte kan göra anspråk på behandling enligt avdelning III kapitel 1 i förordningen. b) Artikel 18.1 i nämnda överenskommelse avseende personer som kan göra anspråk på behandling enligt avdelning III kapitel 1 i förordningen, varvid skall gälla att för österrikiska medborgare bosatta inom Österrikes territorium och för brittiska medborgare bosatta inom Storbritanniens territorium (med undantag för Gibraltar) skall giltigt pass ersätta blankett E 111 ifråga om alla förmåner som omfattas av blanketten. 79. ÖSTERRIKE - FINLAND Ingen. 80. ÖSTERRIKE - ISLAND Ej tillämplig. 81. ... 82. ÖSTERRIKE - NORGE Ingen. 83. ÖSTERRIKE - SVERIGE Ingen. 84. FINLAND - BELGIEN Ej tillämplig. 85. FINLAND - DANMARK Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). 86. FINLAND - TYSKLAND Ingen. 87. FINLAND - SPANIEN Ingen. 88. FINLAND - FRANKRIKE Ej tillämplig. 89. FINLAND - GREKLAND Ingen. 90. FINLAND - IRLAND Ej tillämplig. 91. FINLAND - ITALIEN Ej tillämplig. 92. FINLAND - LUXEMBURG Ingen. 93. FINLAND - NEDERLÄNDERNA Ej tillämplig. 94. FINLAND - PORTUGAL Ej tillämplig. 95. FINLAND - STORBRITANNIEN Ingen. 96. FINLAND - ISLAND Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). 97. ... 98. FINLAND - NORGE Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). 99. FINLAND - SVERIGE Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). 100.ISLAND - BELGIEN Ej tillämplig. 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 101.ISLAND - DANMARK Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). 102.ISLAND - TYSKLAND Ej tillämplig. 103.ISLAND - SPANIEN Ej tillämplig. 104.ISLAND - FRANKRIKE Ej tillämplig. 105.ISLAND - GREKLAND Ej tillämplig. 106.ISLAND - IRLAND Ej tillämplig. 107.ISLAND - ITALIEN Ej tillämplig. 108.ISLAND - LUXEMBURG Ingen. 109.ISLAND - NEDERLÄNDERNA Ej tillämplig. 110.ISLAND - PORTUGAL Ej tillämplig. 111.ISLAND - STORBRITANNIEN Ingen. 112.... 113.ISLAND - NORGE Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). 114.ISLAND - SVERIGE Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). 115.... 116.... 117.... 118.... 119.... 120.... 121.... 122.... 123.... 124.... 125.... 126.... 127.... 128.... 129.NORGE - BELGIEN Ej tillämplig. 130.NORGE - DANMARK Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). 131.NORGE - TYSKLAND Ej tillämplig. 132.NORGE - SPANIEN Ej tillämplig. 133.NORGE - FRANKRIKE Ingen. 134.NORGE - GREKLAND Ingen. 135.NORGE - IRLAND Ej tillämplig. 136.NORGE - ITALIEN Ingen. 137.NORGE - LUXEMBURG Ingen. 138.NORGE - NEDERLÄNDERNA Ingen. 139.NORGE - PORTUGAL Ingen. 140.NORGE - STORBRITANNIEN Artikel 7.3 i den administrativa överenskommelsen av den 28 augusti 1990 om genomförandet av konventionen om social trygghet. 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 141.NORGE - SVERIGE Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). 142.SVERIGE - BELGIEN Ej tillämplig. 143.SVERIGE - DANMARK Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). 144.SVERIGE - TYSKLAND Ingen. 145.SVERIGE - SPANIEN Ingen. 146.SVERIGE - FRANKRIKE Ingen. 147.SVERIGE - GREKLAND Ingen. 148.SVERIGE - IRLAND Ej tillämplig. 149.SVERIGE - ITALIEN Ingen. 150.SVERIGE - LUXEMBURG Ingen. 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 151.SVERIGE - NEDERLÄNDERNA Ingen. 152.SVERIGE - PORTUGAL Ingen. 153.SVERIGE - STORBRITANNIEN Ingen." 12. Följande anpassningar skall införas i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72) mellan de befintliga anpassningarna f och g: "fa) Följande skall införas i bilaga 8 i slutet av punkt A a: Finland och Belgien Finland och Frankrike Finland och Irland Finland och Luxemburg Finland och Nederländerna Finland och Portugal Finland och Spanien Finland och Storbritannien Finland och Tyskland Finland och Island Finland och Norge Finland och Sverige Island och Belgien Island och Frankrike Island och Luxemburg Island och Nederländerna Island och Spanien Island och Storbritannien Island och Tyskland Island och Norge Island och Sverige Norge och Belgien Norge och Frankrike Norge och Irland Norge och Luxemburg Norge och Nederländerna Norge och Portugal Norge och Spanien Norge och Storbritannien Norge och Tyskland Norge och Sverige Sverige och Belgien Sverige och Frankrike Sverige och Irland Sverige och Luxemburg Sverige och Nederländerna Sverige och Portugal Sverige och Spanien Sverige och Storbritannien Sverige och Tyskland Österrike och Belgien Österrike och Frankrike Österrike och Irland Österrike och Luxemburg Österrike och Nederländerna Österrike och Portugal Österrike och Spanien Österrike och Storbritannien Österrike och Tyskland Österrike och Finland Österrike och Island Österrike och Norge Österrike och Sverige 13. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) 574/72), anpassning g, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande: "N. FINLAND Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas genom beaktande av de allmänna hälso- och sjukhusvårdssystemen och återbetalningarna enligt sjukförsäkringen samt rehabilitering som tillhandahålls av Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors." 14. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) 574/72), anpassning h, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande: "N. FINLAND 1. Vid tillämpning av artiklarna 14.1 b, 14a.1 b i förordningen och artiklarna 11.1, 11a.1, 12a, 13.2 och 13.3 samt 14.1 och 14.2 i tillämpningsförordningen: Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors. 2. Vid tillämpning av artikel 10 b i tillämpningsförordningen: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors. 3. Vid tillämpning av artiklarna 36 och 90 i tillämpningsförordningen: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller Työeläkelaitokset - Arbetspensionsanstalterna och Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors. 4. Vid tillämpning av artiklarna 37.b och 38.1, 70.1, 82.2, 85.2 och 86.2 i tillämpningsförordningen: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors. 5. Vid tillämpning av artikel 41-59 i tillämpningsförordningen: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors. 6. Vid tillämpning av artiklarna 60-67, 71, 75, 76 och 78 i tillämpningsförordningen: Som institution på bosättnings- eller vistelseorten den institution som utsetts av Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto - Olycksfallsförsäkringsanstalternas Förbund, Helsingfors. 7. Vid tillämpning av artiklarna 80 och 81 i tillämpningsförordningen: Den behöriga arbetslöshetskassan för lönebaserade arbetslöshetsförmåner. Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, för grundläggande arbetslöshetsförmåner. 8. Vid tillämpning av artiklarna 102 och 113 i tillämpningsförordningen: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto - Olycksfallsförsäkringsanstalternas Förbund, Helsingfors, vid olycksfallsförsäkring. 9. Vid tillämpning av artikel 110 i tillämpningsförordningen: a) Arbetspensioner: Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors, vid arbetspensioner. b) Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar: Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto - Olycksfallsförsäkringsanstalternas Förbund, Helsingfors, vid olycksfallsförsäkring. 393R1945/S Nr L 181/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93 c) I övriga fall: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors." RÄTTSAKTER SOM DE AVTALSSLUTANDE PARTERNA SKALL TA VEDERBÖRLIG HÄNSYN TILL 15. Följande nya punkter skall införas efter punkt 42 (beslut nr 147): "42a. 393D0068: Beslut nr 148 av den 25 juni 1992 om användandet av intyget om tillämplig lagstiftning (blankett E 101) när utlandsplaceringen inte överskrider tre månader (EGT nr L 22, 30.1.1993, s. 124) 42b.C/229/93/4: Beslut nr 149 av den 26 juni 1992 om den återbetalning en behörig institution i en medlemsstat skall göra av kostnader som uppstått under ett besök i en annan medlemsstat enligt förfarandet i artikel 34.4 i förordning (EEG) 574/72 (EGT nr C 229, 25.8.93, s. 4) 42c.C/229/93/5: Beslut nr 150 av den 26 juni 1992 om tillämpning av artiklarna 77, 78 och 79.3 i förordning (EEG) nr 1408/71 och artikel 10.1 b ii i förordning (EEG) nr 574/72 (EGT nr C 229, 25.8.1993, s. 5) Bestämmelserna i beslutet skall, inom ramen för detta avtal, tillämpas med följande anpassningar: Följande skall läggas till i bilagan: "M. ÖSTERRIKE 1. För enbart familjebidrag: det behöriga Finanzamt (finanskontoret) 2. I övriga fall: den behöriga pensionsförsäkrings-anstalten N. FINLAND 1. Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, och 2. Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscetralen, Helsingfors O. ISLAND Tryggingastofnun rikisins (Statens institut för social trygghet), Laugavegur 114, 150 Reykjavik P. ... Q. NORGE Folketrygdkontoret for Utenlandssaker (Kontoret för social trygghet i utlandet), Oslo R. SVERIGE För bidragstagare bosatta i Sverige: Försäkringskassan på bosättningsorten. För bidragstagare bosatta i utlandet: Stockholms läns allmänna försäkringskassa, utlandsavdelningen'" RÄTTSAKTER SOM DE AVTALSSLUTANDE PARTERNA SKALL BEAKTA 16. Följande nya punkt skall införas efter punkt 47 (rekommendation nr 17): "47a. C/199/93/11: Rekommendation nr 19 av den 24 november 1992 om förbättring av samarbetet mellan medlemsstaterna vid tillämpning av gemenskapsförordningarna (EGT nr C 199, 23.7.1993, s. 11)" 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska produkter Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1993:584) ommedicintekniska produkter[1] skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § Den myndighet som regeringen bestämmer Den myndighet som regeringen bestämmer skall på eget initiativ om det behövs avgöra skall avgöra till vilken produktklass en till vilken produktklass en medicinteknisk produkt skall föras om det medicinteknisk produkt skall föras. uppstår en tvist som rör tillämpningen av klassificeringsreglerna mellan en tillverkare och ett sådant anmält organ som avses i lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. 2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart Härigenom föreskrivs att lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart skall upphöra att gälla den dag regeringen bestämmer. 2.5 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297) Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 a § och 7 kap. 3 a § luftfartslagen (1957:297) skall upphöra att gälla den dag regeringen bestämmer. 2.6 Förslag till lag om ändring i epizootilagen (1980:369) Härigenom föreskrivs i fråga om epizootilagen (1980:369) dels att 5-8 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Är det klarlagt att ett Är det klarlagt att ett fall av epizootisk fall av epizootisk sjukdom har inträffat, sjukdom har inträffat, skall länsstyrelsen i skall den myndighet fråga om fastigheter där som regeringen smitta förekommer bestämmer i fråga om besluta om förbud som fastigheter där smitta anges i 4 § eller om förekommer besluta om andra begränsningar i förbud som anges i 4 § hanteringen av djur eller om andra be- eller varor, allt i gränsningar i den utsträckning som hanteringen av djur behövs för att motverka eller varor, allt i smittspridning den utsträckning som (smittförklaring). behövs för att motverka smittspridning (smittförklaring). Under samma förutsättningar skall Under samma länsstyrelsen besluta förutsättningar skall om den myndighet som regeringen bestämmer besluta om 1. förbud mot 1. förbud mot transporter av djur transporter av djur eller varor till eller eller varor till eller från eller inom ett från eller inom områden område som gränsar till där smitta förekommer fastigheter där smitta eller om andra begräns- förekommer eller om ningar i hanteringen andra begränsningar i av djur eller varor hanteringen av djur inom sådana områden, eller varor inom sådant område (beslut om kontrollområde), 2. förbud mot tillträde 2. förbud mot tillträde till vissa djurstallar till vissa djurstallar eller andra anlägg- (stallförbud). ningar där djur hålls (tillträdesförbud). Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Beslut enligt 4 § skall Beslut enligt 4 § skall upphävas av upphävas av distriktsveterinären distriktsveterinären och beslut enligt 5 § och beslut enligt 5 § av länsstyrelsen, så av den myndighet som snart det blivit regeringen bestämmer, så klarlagt att förut- snart det blivit sättningarna för klarlagt att det inte beslutet inte längre längre finns föreligger. förutsättningar för beslutet. När ett beslut enligt 5 § första stycket upphävs, skall ett beslut som har meddelats enligt 4 § inte längre gälla för den smittförklarade fastigheten. 7 §[2] För att bekämpa eller förebygga epizootiska sjukdomar får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Statens jordbruksverk meddela föreskrifter om 1. avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade eller kan sprida smitta, 2. avlivning av andra djur (epizootislakt), 3. oskadliggörande av 3. oskadliggörande av döda djur, döda djur och produkter av djur, 4. smittrening, 5. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur, 6. undersökning av djur i kontrollsyfte, 7. djurhållning, 8. transporter av djur och varor, 9. journalföring i fråga om djur och djurprodukter, 10. oskadliggörande av djur som sprider smitta, 11. metoder för provtagning och analys. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 § Efter beslut av Efter beslut av den länsstyrelsen föreligger myndighet som skyldighet för regeringen bestämmer föreligger skyldighet för 1. innehavare av sådan slakteriinrättning som är ställd under offentlig kontroll att ställa lokal och utrustning till förfogande för epizootislakt, 2. innehavare av redskap eller annan utrustning som oundgängligen behövs för att bekämpa eller förebygga en epizootisk sjukdom att tillhandahålla utrustningen, 3. personal vid slakteriinrättning som avses i 1 och den som handhar utrustning som avses i 2 att delta i bekämpning eller förebyggande åtgärder enligt denna lag. 8 a § Regeringen får bemyndiga Jordbruksverket att i föreskrifter bestämma vilken myndighet som skall besluta enligt 5, 6 och 8 §§. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 §[1] Den som yrkesmässigt Den som yrkesmässigt håller fjäderfä för håller fjäderfä för uppfödning till slakt uppfödning till avel eller för produktion av eller till slakt ägg skall låta utföra och eller för produktion av bekosta undersökning av ägg skall låta utföra och djuren i fråga om bekosta undersökning av salmonella enligt djuren i fråga om föreskrifter som salmonella enligt meddelas av regeringen föreskrifter som eller den myndighet meddelas av regeringen som regeringen be- eller den myndighet stämmer. som regeringen bestämmer. Detsamma gäller den som har ett kläckeri och producerar kläckägg. Den som yrkesmässigt driver verksamhet för kläckning av ägg eller yrkesmässigt håller fjäderfä för produktion av ägg är skyldig att föra anteckningar och lämna uppgifter om verksamheten enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. **Fotnot** [1] Senaste lydelse 1993:1479. 2.8 Förslag till lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda Härigenom föreskrivs följande. 1 §Denna lag gäller sådana jordbruksprodukter och livsmedel som marknadsförs som ekologiskt framställda. 2 §För att jordbruksprodukter och livsmedel skall få marknadsföras som ekologiskt framställda gäller särskilda villkor för odling, hantering, lagring, förädling, märkning och marknadsföring. Villkoren anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den som producerar, bereder eller från länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet importerar sådana produkter är skyldig att anmäla verksamheten till Statens jordbruksverk. 3 §Jordbruksverket utövar tillsynen över att föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag följs. Jordbruksverket får överlämna till ett enskilt kontrollorgan som är juridisk person att tillse att jordbruksprodukter och livsmedel produceras och hanteras i överensstämmelse med föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Jordbruksverket skall godkänna och utöva tillsyn över enskilda kontrollorgan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för godkännande av kontrollorgan och om hur tillsynen skall bedrivas. 4 §Jordbruksverket får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall följas. För tillsynen har Jordbruksverket och godkända kontrollorgan rätt att få 1. tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där jordbruksprodukter och livsmedel framställs ekologiskt eller där sådana varor hanteras, 2. de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. 5 §Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får föreskriva att särskilda avgifter får tas ut för tillsynen. 6 §Beslut av Jordbruksverkets i enskilda fall enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsrätten. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2.9 Förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298) Härigenom föreskrivs att 4 § utsädeslagen (1976:298) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 §[1] Regeringen eller den Regeringen eller den myndighet som myndighet som regeringen bestämmer får regeringen bestämmer får föreskriva att den som föreskriva att den som yrkesmässigt förpackar yrkesmässigt förpackar eller bedriver handel eller bedriver handel med köksväxtutsäde skall med göra anmälan om sin verksamhet till 1. köksväxtutsäde skall Statens göra anmälan om sin utsädeskontroll. verksamhet till Statens utsädeskontroll, 2. utsäde skall föra journal över vissa utsädespartier. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. **Fotnot** [1] Senaste lydelse 1992:1682. 2.10Förslag till lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604) Härigenom föreskrivs att 8 och 9 §§ produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Åläggande om återkallelse 8 § Har en näringsidkare Har en näringsidkare överlåtit en vara som överlåtit en vara som medför särskild risk medför särskild risk för skada på person för skada på person eller egendom, kan eller egendom, kan marknadsdomstolen Marknadsdomstolen ålägga honom att ålägga honom att återkalla varan från återkalla varan från dem som innehar den dem som innehar för att bruka den. den. Återkallelsen Återkallelsen skall skall ske i en om- ske i en omfattning fattning som är som är skälig med skälig med hänsyn hänsyn till behovet till behovet av att av att förebygga förebygga skadefall. skadefall. Åläggandet skall avse att näringsidkaren 1. avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse), 2. tar tillbaka varan och levererar en annan, felfri vara av samma eller motsva- rande slag (utbyte), 3. tar tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång). Åläggandet skall innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig att åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestämmas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång skall ersättningen för det återlämnade svara mot kostnaderna för att återanskaffa en ny vara av samma eller motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, får avdrag från återgångsersättningen göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha haft. Om det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en vara som tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar allvarlig skada på person eller egendom, får marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de återtagna exemplaren. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 § Har en näringsidkare Har en näringsidkare utfört en tjänst så utfört en tjänst så att särskild risk för att särskild risk för skada på person skada på person eller egendom eller egendom upp- uppkommit kan mark- kommit kan nadsdomstolen ålägga marknadsdomstolen honom att återkalla ålägga honom att åter- tjänsten från dem, åt kalla tjänsten från vilka tjänsten dem, åt vilka tjäns- utförts. Detsamma ten utförts. gäller i fråga om dem Detsamma gäller i som innehar egendom fråga om dem som som tjänsten avsett innehar egendom som för att bruka den. tjänsten avsett. Återkallelsen skall Återkallelsen skall ske i en omfattning ske i en omfattning som är skälig med som är skälig med hänsyn till behovet hänsyn till behovet av att förebygga av att förebygga skadefall. skadefall. Åläggandet skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. När ersättning utgår, skall den, om så behövs, täcka även kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick. ------------ Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2.11Förslag till lag om ett europeiskt miljömärkningssystem Härigenom föreskrivs följande. Bestämmelser som enligt EES-avtalet skall gälla som svensk rätt 1 § Följande rättsakt inom Europeiska gemenskaperna (EG), som det efter Gemensamma EES-kommitténs beslut den 21 mars 1994 hänvisas till i bilaga XX till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), skall gälla som svensk lag Rådets förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke. Den svenska texten till förordningen finns som bilaga till denna lag. 2 § De danska, engelska, finska, franska, grekiska, isländska, italienska, nederländska, norska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna skall ha samma giltighet. EES-anpassning av bestämmelserna 3 § När bestämmelserna i bilagan till denna lag innehåller begrepp eller hänvisar till förfaranden som är utmärkande för EG:s rättsordning skall bestämmelserna i följande protokoll tillämpas: 1. EES-avalets protokoll 1 om övergripande anpassning, 2. Protokoll 1 till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol, 3. Protokoll 1 till avtalet om en ständig kommitté för EFTA-staterna. Exempel på sådana begrepp eller förfaranden är - ingresser, - adressaterna för EG:s rättsakter, - hänvisningar till territorier eller språk inom EG, - hänvisningar till inbördes rättigheter och skyldigheter för EG-medlemsstaterna, deras offentliga organ, företag och enskilda personer i dessa stater, - hänvisningar till informations- och anmälningsförfaranden. Protokollen finns intagna i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Behörigt organ 4 § Behörigt organ enligt artikel 9.1 skall för Sveriges del vara det organ som regeringen bestämmer. Kriterier för miljömärkning 5 § Föreskrifter om vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att en produkt skall få märkas med EG:s miljömärke meddelas av regeringen. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 130s i detta, med beaktande av kommissionens förslag1, med beaktande av Europaparlamentets yttrande2, med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och med beaktande av följande: Målen med och principerna för gemenskapens miljöpolitik, som de är fastställda i gemenskapens åtgärdsprogram för miljön4, är särskilt att förhindra, minska och, så långt det är möjligt, avlägsna föroreningar, helst vid källan, samt att säkerställa ett förnuftigt utnyttjande av råvaruresurser, med utgångspunkt också i principen att "förorenaren betalar". I gemenskapens fjärde åtgärdsprogram för miljön (1987-1992)5 framhävs betydelsen av att utveckla en strategi för rena produkter. I sin resolution den 7 maj 19906 uppmanade rådet kommissionen att snarast möjligt inkomma med förslag till ett program som avser hela gemenskapen, för tilldelning av ett miljömärke som kommer att gälla produktens påverkan på miljön under produktens hela livscykel. Europaparlamentet har i sin resolution den 19 juni 1987 om avfalls- hanteringsindustrin och gamla soptippar7 givit sitt stöd till ett europeiskt märke för rena produkter. 1 EGT nrC 75, 20.3.1991, s. 23 och EGT nr C 12, 18.1.1992, s. 16. 2 EGT nr C 13, 20.1.1992, s. 37. 3 EGT nr C 339, 31.12.1991, s. 29. 4 EGT nr C 112, 20.2.1973, s. 1, EGT nr C 139, 13.6.1977, s. 1, EGT nr C 46, 17.2.1983, s. 1. och EGT nr C 70, 18.3.1987, s. 3. 5 EGT nr C 328, 7.12.1987, s. 1. 6 EGT nr C 122, 18.5.1990, s. 2. 7 EGT nr C 190, 20.7.1987, s. 154. 392R0880/S Nr L 99/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.4.92 Det finns ett ökande intresse hos HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. allmänheten för information om produkter med reducerad påverkan på miljön. Några medlemsstater har redan program för Artikel 1 märkning av sådana produkter, och flera Syften andra medlemsstater överväger att införa ett I denna förordning fastställs ett gemen- sådant program. skapsprogram för tilldelning av miljömärke. Detta program har, utan att ge avkall på säkerheten hos produkter eller för Ett program för tilldelning av miljömärke arbetstagare eller väsentligt påverka en till produkter med reducerad påverkan på produkt användbarhet, till syfte miljön för fram de mer gynnsamma alter- nativen i ljuset och ger därigenom - att främja utveckling, produktion och konsumenterna och andra användare marknadsföring av produkter som har vägledning. reducerad påverkan på miljön under hela sin livscykel Sådan vägledning kan bäst åstadkommas genom - att förbättra informationen till kon- att det införs enhetliga kriterier för hela sumenterna omprodukters påverkan på miljön. gemenskapen för tilldelning av miljömärke. Artikel 2 Medan befintliga eller framtida program kan bestå, har denna förordning som Räckvidd yttersta mål att skapa förutsättningar för Denna förordning omfattar inte livsmedel, att åstadkomma ett enda effektivt miljömärke drycker eller läkemedel. i hela gemenskapen. Artikel 3 Programmet för tilldelning av miljömärket bör baseras på frivilliga ansökningar. En sådan Definitioner inriktning kommer, genom att förlita sig på I denna förordning avses med marknadskrafterna, också att bidra till forskning om och utveckling av i första a) ämne: kemiska grundämnen och deras hand ren teknik och därigenom leda till föreningar som de definieras i artikel nyskapande. 2 i rådets direktiv 67/548/EEG den 27 juni 1967 om en tillnärmning av lagar och andra författningar om klassifice- Enhetlig tillämpning av kriterier och ring, förpackning och märkning av användning av samma procedurer bör farliga ämnen1 säkerställas inom hela gemenskapen. b) preparat: blandningar eller lösningar som de definieras i artikel 2 i rådets direktiv 67/548/EEG Programmet för tilldelning av ett miljömärke c) produktgrupp: produkter som är avsedda kommer att ta hänsyn till de närmast berörda för likartade ändamål och som har samma gruppernas intressen och bör därför sörja för användningsområde att dessa grupper ges möjlighet att delta d) från vaggan till graven: en produkts på lämpligt sätt i fastställandet av produkt- livscykel från tillverkning, - grupper och de särskilda ekologiska inbegripet val av råvaror, kriterierna för varje produktgrupp. distribution, konsumtion och användning - till slutlig kvittblivning. Konsumenter och företag bör på lämpligt sätt informeras om programmet för tilldelning Artikel 4 av miljömärke. Allmänna principer Detta märke bör komplettera övriga 1. befintliga eller kommande märkningssystem Miljömärket får tilldelas produkter som inom gemenskapen. uppfyller de syften som anges i artikel 1 och som överensstämmer med gemenskapens krav rörande hälsa, säkerhet och miljö. 1 EGT nr L 196, 16.8.1967, s. 1, senast ändrat genom direktiv 91/410/EEG (EGT nr L 228, 17.8.1991, s. 67). 2 Miljömärket skall inte i något fall tilldelas följande produkter: a) ämnen eller preparat som klassificeras som farliga enligt direktiven 67/548/EEG och 88/379/EEG2. Märket får tilldelas produkter som in- nehåller ett ämne eller ett preparat som klassificeras som farligt enligt ovannämnda direktiv om produkterna uppfyller de syften som angivits i artikel 1. b) Produkter vars tillverkningsprocesser sannolikt kan orsaka väsentlig skada på människan och/eller miljön. 3 Produkter som har importerats till gemenskapen och för vilka man har ansökt om tilldelning av ett miljömärke i enlighet med denna förordning skall minst uppfylla samma stränga krav/kriterier som de produkter som har tillverkats inom gemenskapen. Artikel 5 Produktgrupper och ekologiska kriterier 1. Villkoren för tilldelning av miljömärket skall fastställas för varje produktgrupp för sig. Produktgrupperna samt de särskilda ekologiska kriterierna och deras giltighetstider skall fastställas i enlighet med det förfarande som anges i artikel 7 efter genomförande av det i artikel 6 föreskrivna samrådsförfarandet. 2. Kommissionen skall inleda dessa förfaranden på uppmaning av det eller de behöriga organ som avses i artikel 9 eller på eget initiativ. Ett behörigt organ får agera på eget initiativ eller på begäran av varje intresserad organisation eller individ. I det senare fallet skall det behöriga organet avgöra om en sådan begäran är välgrundad. Innan ett behörigt organ lämnar in en begäran till kommissionen skall det samråda med berörda intressegrupper och informera kommissionen om resultatet. 3. Varje produktgrupp skall definieras på ett sådant sätt att det säkerställs att konkurrerande produkter som passar för liknande ändamål och som har samma användningsområde ingår i samma grupp. 4. De särskilda ekologiska kriterier som skall tillämpas för respektive produktgrupp skall fastställas med hjälp av en från-vaggan-till-graven-metod utifrån de syften som anges i artikel 1, de allmänna principerna i artikel 4 och mallen för bedömningsschema i bilaga 1. Kriterierna skall vara exakta, tydliga och objektiva för att säkerställa enhetlig tillämpning från de behöriga organens sida. Kriterierna skall garantera en hög grad av miljöskydd och så långt det är möjligt vara base- 2 EGT nr L 187, 16.7.1988, s. 14. rade på ren teknik samt, där så är lämpligt, återspegla önskvärdheten av att maximera produktens livstid. Om det skulle visa sig vara nödvändigt att anpassa mallen för bedömningsschemat till den tekniska utvecklingen, skall denna anpassning göras i enlighet med det förfarande som anges i artikel 7. 5. Giltighetstiden för produktgrupper skall vara cirka tre år. Giltighetstiden för ett kriterium får inte överskrida giltighetsti- den för den berörda produktgruppen. Artikel 6 Samråd med intressegrupper 1. Innan kommissionen lämnar in det förslag till kommittén som avses i artikel 7 skall den, inför arbetet med att fastställa produktgrupper och de särskilda ekologiska kriterier som avses i artikel 5, rådgöra med närmast berörda intressegrupper, vilka för detta ändamål skall mötas i ett samrådsforum (referensgrupp). Kommissionen skall därvid beakta resultaten av de nationella konsultationerna. 2. I referensgruppen skall ingå företrädare för minst följande intressegrupper på gemenskapsnivå: - industri1 - handel1 - konsumentorganisationer - miljöorganisationer. Varje grupp får representeras av högst tre deltagare. De deltagande intressegrupperna skall se till att representationen är lämpligt avvägd i förhållande till berörda produktgrupper och beakta att behovet av kontinuitet säkerställs i referensgruppens arbete. 3. Referensgruppens arbetsordning skall fastställas av kommissionen i enlighet med det förfarande som anges i artikel 7. 4. Tidsperioden för samråd med referensgruppen får inte i något fall överskrida sex veckor. 5. Kommissionen skall till den kommitté som avses i artikel 7 överlämna resultatet av konsultationerna jämte förslag till åtgärder som skall vidtas. Artikel 7 Kommitté 1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté som består av företrädare för medlemsstaterna och har en företrädare för kommissionen som ordförande. 1 Inbegripet fackföreningar där så är lämpligt. 2. Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är. Yttrandet skall antas med den majoritet som enligt artikel 148.2 i fördraget skall tillämpas vid beslut som rådet skall fatta på förslag av kommissionen, varvid medlemsstaternas röster skall vägas enligt fördragets artikel 148.2. Ordföranden får inte rösta. 3. Kommissionen skall själv anta förslaget om det är förenligt med kommitténs yttrande. 4. Om förslaget inte är förenligt med kommitténs yttrande eller om inget yttrande avges, skall kommissionen utan dröjsmål föreslå rådet vilka åtgärder som skall vidtas. Rådet skall fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet. 5. Om rådet inte har fattat något beslut inom tre månader från det att förslaget mottagits, skall kommissionen själv besluta att de föreslagna åtgärderna skall vidtas. Artikel 8 Miljömärket 1. På miljömärket skall den logotyp finnas som visas i bilaga II. 2. Ansökningar om tilldelning av märket skall utformas i enlighet med det förfarande som anges i artikel 10. 3. Beslutet att tilldela ett miljömärke till enskilda produkter som uppfyller de kriterier som anges i artikel 4 och 5 skall fattas av de behöriga organ som avses i artikel 9 i enlighet med det förfarande som anges i artikel 10. 4. Med tillämpning av det förfarande som anges i artikel 7 skall kommissionen från fall till fall besluta om det är möjligt att på märket ange de huvudsakliga motiven för tilldelning av märket och uppställa regler för detta ändamål. 5. Märket skall tilldelas för en fastställd produktionsperiod som inte under några omständigheter får överskrida giltig- hetstiden för kriterierna. Då kriterier för produkter förlängs utan att ändras får giltighetstiden för miljömärket förlängas i motsvarande omfattning. 6. Miljömärket får under inga omständigheter tas i bruk förrän ett avtal har ingåtts som omfattar de villkor för användning som anges i artikel 12. 392R0880/S Nr L 99/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.4.92 Artikel 9 Tillsättande av behöriga organ 1. Inom sex månader efter ikraftträdandet av denna förordning skall varje medlemsstat utse det eller de organ, hädanefter betecknade som "behörigt (behöriga) organ", som ansvarar för fullgörandet av de uppgifter som anges i denna förordning, särskilt artikel 10, och informera kommissionen om detta. 2. Medlemsstaterna skall se till att sammansättningen av de behöriga organen är sådan att dessas självständighet och opartiskhet garanteras och att de behöriga organen tillämpar bestämmelserna i denna förordning på ett enhetligt sätt. Artikel 10 Ansökan om tilldelning av miljömärke 1. Tillverkare och importörer inom gemenskapen får ansöka om tilldelning av miljömärke bara hos det eller de behöriga organ som utsetts av den medlemsstat i vilken produkten tillverkats eller först släppts ut på marknaden eller till vilken produkten importerats från tredje land. 2. Det behöriga organet skall ta del av de förteckningar som anges i punkt 9 innan det går vidare med bedömningen av ansökningarna. Det behöriga organet skall bedöma produktens påverkan på miljön i enlighet med principerna i artikel 4 och de särskilda kriterierna för produktgrupper i artikel 5. För detta ändamål skall alla erforderliga intyg och handlingar (inbegripet resultaten av oberoende prövningar) inlämnas till det behöriga organet. 3. Efter bedömning av produkten skall det behöriga organet besluta om märke skall tilldelas eller ej. I det fall det behöriga organet beslutar att tilldela märke, skall det underrätta kommissionen om beslutet och bifoga det fullständiga resultatet av bedömningen jämte en samman- fattning av denna. Kommissionen skall fastställa ett standardformulär för sådana sammanfattningar i enlighet med det förfarande som anges i artikel 7. Kommissionen skall inom fem dagar efter underrättelsen vidarebefordra en kopia av förut nämnda beslut och sammanfattning till övriga medlemsstaters behöriga organ samt, om dessa så önskar, en kopia av det fullständiga resultatet av bedömningen. 4. Trettio dagar efter att det behöriga organet underrättat kommissionen får märket tilldelas, såvida inte kommissionen dessförinnan informerat organet om att det finns välgrundade invändningar mot till- delningen. Om sådana invändningar framförs och inte undanröjs genom informella samråd, skall kommissionen i enlighet med det förfarande som anges i artikel 7 fatta beslut i frågan om tilldelning av märket. 392R0880/S Nr L 99/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.4.92 5. Om det behöriga organet beslutar att tilldela ett märke till en produkt för vilken ansökan avslagits av det behöriga organet i någon annan medlemsstat, skall kommissionen uppmärksammas på detta för- hållande i samband med att den får en underrättelse enligt punkt 3. I samtliga sådana fall skall kommissionen fatta beslut med anledning av den föreslagna tilldelningen i enlighet med det förfarande som anges i artikel 7. 6. I de fall som avses i punkterna 4 och 5 skall kommissionen, inom 45 dagar efter att ha mottagit organets beslut att tilldela ett märke, till den kommitté som avses i artikel 7 lämna in ett förslag till åtgärder som skall vidtas. 7. Om en ansökan om tilldelning av miljömärke avslås, skall det behöriga organet omgående underrätta kommissionen och den sökande om skälen till avslaget. 8.När det behöriga organet tar emot en ansökan om märke kan det finna att produkten inte tillhör någon av de produktgrupper för vilka kriterier redan har fastlagts. I sådana fall skall det behöriga organet besluta huruvida ett förslag om upprättande av en ny produktgrupp skall överlämnas till kommissionen för godkännande i enlighet med det förfarande som anges i artiklarna 6 och 7. 9. Kommissionen skall föra separata förteckningar över alla ansökningar som mottagits, som bifallits och ansökningar som avslagits. Förteckningar över mottagna och avslagna ansökningar skall endast finnas tillgängliga för medlemsstaternas behöriga organ. 10. En tillverkare eller importör som avser att återkalla en ansökan om tilldelning av ett märke, eller som avser att upphöra att använda ett märke, skall underrätta det behöriga organet om detta. Artikel 11 Kostnader och avgifter 1. För varje ansökan om tilldelning av märke skall betalas en avgift som täcker hanteringskostnaderna för ansökan. 2. I villkoren för att använda ett märke skall ingå att sökanden betalar en avgift för att få använda märket. 3. Beloppen som avses i punkterna 1 och 2 skall fastställas av de behöriga organ som avses i artikel 9 och får variera mellan medlemsstaterna. Riktlinjer för detta ändamål skall fastställas i enlighet med det förfarande som anges i artikel 7. Artikel 12 Användningsvillkor 1. Det behöriga organet skall sluta ett avtal med varje sökande om villkoren för märkets användning. För detta ändamål skall ett standardavtal fastställas i enlighet med det förfarande som anges i artikel 7. 2. Villkoren skall även omfatta bestämmel- ser om återkallande av tillstånd att använda märket. Artikel 13 Konfidentiell hantering Behöriga organ, kommissionen och andra berörda personer får inte till tredje man lämna ut upplysningar som de har tagit del av under arbetet med bedömningen av om en produkt kan tilldelas märket. Sedan ett beslut har fattats om att märket skall tilldelas får dock inte under några omständigheter följande information hemlighållas: - Produktens namn. - Tillverkaren eller importören av produkten. - Skälen för och annan information av betydelse för att märket har tilldelats. Artikel 14 Offentliggörande Kommissionen skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning offentliggöra följande: a) Produktgrupperna, de särskilda ekologiska kriterier som har betydelse samt deras respektive giltighetstider. b) En förteckning över produkter som tilldelats ett miljömärke, namnen på tillverkarna eller importörerna samt sista giltighetsdagen för märket. Ett sådant offentliggörande skall äga rum minst en gång om året. c) De behöriga organens namn och adresser. Emellanåt skall kommissionen också som information till konsumenterna och företagen ge ut en samlad förteckning över produkter som har tilldelats miljömärke. 392R0880/S Nr L 99/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.4.92 Artikel 15 Information Varje medlemsstat skall se till att konsumenterna och företagen på lämpligt sätt informeras om följande: a) Målen för miljömärkningsprogrammet. b) De produktgrupper som har valts ut. c) De ekologiska kriterier som gäller för varje produktgrupp. d) Det förfarande som skall följas vid ansökan om miljömärke. e) Det eller de behöriga organen i medlemsstaten. Artikel 16 Reklam 1. Miljömärket får åberopas i reklam först sedan märket har tilldelats och då endast i samband med just den produkt som tilldelats märket. 2. All oriktig eller vilseledande reklam eller användandet av ett märke eller en logotyp som leder till förväxling med gemenskapens miljömärke enligt denna förordning är förbjuden. Artikel 17 Genomförande Inom sex månader från denna förordnings ikraftträdande skall medlemsstaterna underrätta kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits för att säkerställa efterlevnaden av den. Artikel 18 Omprövning 1. Kommissionen skall inom fem år från dagen för denna förordnings ikraftträdande ompröva programmet i ljuset av de erfarenheter som vunnits under den tid programmet har gällt. 2. Kommissionen skall vid behov föreslå lämpliga ändringar av denna förordning. Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Utfärdad i Bryssel den 23 mars 1992. På rådets vägnar Carlos BORREGO Ordförande 392R0880/S Nr L 99/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.4.92 BILAGA I BEDÖMNINGSSCHEMA Produktens För- Produktion Distribution Miljöområde livscykel produktion (inkl. em- ballage) Användning KvittblivningAvfallsaspekter Markförorening och nedbrytning Vattenförorening Luftförorening Buller Energiförbrukning Naturresursförbrukning Påverkan på ekosystemen 392R0880/S Nr L 99/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.4.92 BILAGA II LOGOTYP --- "figur" --- Logon skall tryckas: - i två färger (Pantone 347 grön och Pantone 279 blå) eller - i svart på vit bakgrund eller - i vitt på svart bakgrund. _________________________________________________ 2.12Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning av hus- hållsapparater Härigenom föreskrivs att 1 - 4 och 6 §§ samt rubriken närmast före 4 § lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag skall Denna lag skall tillämpas på hushålls- tillämpas på hus- apparater som säljs i hållsapparater som näringsverksamhet. marknadsförs i näringsverksamhet. Med hushållsapparater avses i denna lag apparater eller annan utrustning som kan komma till användning i ett hushåll. 2 § Regeringen får meddela Regeringen får meddela föreskrifter om att föreskrifter om skyl- vissa slag av dighet för näringsidkare hushållsapparater skall vid marknadsföring av vara märkta eller på vissa slag av hus- något annat sätt försedda hållsapparater att med information om genom märkning och på energiförbrukning och annat sätt informera om om luftburet buller. 1. den mängd energi och andra resurser som sådana apparater för- brukar och 2. det luftburna buller som sådana appa- rater avger (buller- nivå). Närmare föreskrifter om informationsskyldigheten får meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer. 3 § Regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur information om energiförbrukning och om luftburet buller skall utformas, när vissa slag av hushållsapparater frivilligt märks eller på något annat sätt förses med sådan information. Regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur information om bullernivåer skall ut- formas, när vissa slag av hushållsapparater frivilligt märks eller på något annat sätt förses med sådan information. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Metoder Metoder och tekniska beskrivningar 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vilka metoder som 1. vilka metoder som skall användas för att skall användas för att bestämma bestämma energi och energiförbrukning och annan resursförbrukning buller-nivåer samt bullernivåer, 2. vilka tekniska beskrivningar som skall upprättas och 2. vilka metoder som hållas tillgängliga för skall användas vid kontroll, samt kontroll av den lämnade 3. vilka metoder som informationen om skall användas vid energiförbrukning och kontroll av den lämnade buller-nivåer. informationen om energi- och annan resursförbrukning samt bullernivåer. 6 § Regeringen får meddela föreskrifter om 1. att en näringsidkare är skyldig att betala kostnader för provtagning och undersökning av prov, 2. att en näringsidkare är skyldig att lämna tillsynsmyndigheten sådana upplysningar, handlingar, varuprov och liknande som behövs för tillsynen, samt 3. att en 3. att en näringsidkare är skyldig näringsidkare är skyldig att rätta felaktiga in- att rätta felaktiga in- formationer om formationer om energi- energiförbrukning och och annan re- bullernivåer. sursförbrukning samt bullernivåer. ---------------- Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. De nya bestämmelserna får sättas i kraft vid olika tidpunkter. Regeringen får meddela de övergångsbestämmelser som behövs. 3 Ärendet och dess beredning 3.1 Inledning Riksdagen har i november 1992 med anledning av regeringens proposition 1991/92:170 godkänt avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och deras medlemsstater samt medlemsstaterna i den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA), bland dem Sverige, om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) (bet. 1992/93: EU1, rskr. 1992/93:18). Till följd av utebliven ratifikation av Schweiz har avtalet justerats genom protokoll den 17 mars 1993 (prop. 1992/93:225, bet. 1992/93:EU3, rskr. 1992/93:404). Protokollet innebär att Schweiz inte är part i avtalet. För furstendömet Liechtenstein gäller enligt protokollet vissa bestämmelser om ikraftträdande vid en senare tidpunkt. EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. EES-avtalet omfattar en huvuddel med 129 artiklar, 48 protokoll och 22 bilagor. I bilagorna görs hänvisningar till ca 1600 rättsakter som med nödvändiga anpassningar har integrerats i avtalet. Till avtalet är fogat ett antal protokollsanteckningar och förklaringar jämte viss skriftväxling. De rättsakter som ingår i avtalet är sådana som antagits och publicerats inom Europeiska gemenskaperna (EG) senast den 31 juli 1991, vilket datum enligt avtalsparterna av förhandlingstekniska skäl utgjort "brytpunkt" för integrering i avtalet. EG:s regelverk utvecklas emellertid fortlöpande. Också EES-avtalet har en dynamisk karaktär i det att avtalet avses utvecklas parallellt med EG:s regelverk. Under tiden den 1 augusti 1991 - den 31 december 1993 har EG antagit närmare 500 rättsakter som har relevans för EES-avtalet. Den genom avtalet upprättade gemensamma EES-kommittén har den 21 mars 1994 fattat beslut om att ändra EES-avtalets bilagor så att dessa rättsakter integreras i avtalet. Den gemensamma EES-kommitténs beslut om ändring i EES-avtalets bilagor omfattar också en ändring i protokoll 47 till EES-avtalet om avskaffande av tekniska handelshinder för vin. En sammanfattning av EES-relevanta rättsakter som antagits och publicerats inom EG under tiden den 1 augusti 1991- den 1 januari 1993 har genom Utrikes- departementets försorg utgivits i en grönbok "EES-avtalet: aktuella nytillkomna rättsakter". Diskussioner och samråd rörande rättsakter m.m. som nu föreslås ingå i EES-avtalet har ägt rum inom ramen för de referensgrupper med företrädare för myndigheter och organisationer som upprättats inom regeringskansliet. I vissa fall har förslag till lagstiftning gjorts till föremål för särskild remissbehandling. Regeringen har genom beslut den 3 mars 1994 godkänt att den gemensamma EES-kommittén med förbehåll för ratifikation beslutar om ändring av vissa bilagor till EES-avtalet samt protokoll 47 till EES-avtalet. Gemensamma EES-kommitténs beslut har fogats till denna proposition i svensk och engelsk text som bilagorna 1 och 2. Till beslutet är fogat vissa gemensamma och enskilda uttalanden. Därutöver har Gemensamma EES-kommittén den 8 februari 1994 beslutat om ändringar i protokoll 1 och 21 till EES-avtalet. Regeringen har genom beslut den 3 februari 1994 godkänt att Gemensamma EES-kommittén fattar nyssnämnda beslut med förbehåll för ratifikation. Gemensamma EES-kommitténs beslut har fogats till denna proposition i svensk och engelsk text som bilagorna 3 och 4. Besluten är upprättade på samma språk som EES-avtalet, dvs. de nio officiella EU-språken samt finska, isländska, norska och svenska. Alla språkversionerna äger lika giltighet. Besluten träder i kraft den 1 juli 1994 under förutsättning att de avtalsslutande parterna har anmält till EES-kommittén att de konstitutio- nella kraven har uppfyllts. Om så inte sker, kommer ändringarna att träda i kraft seanre enligt närmare bestämmelser i artikel 103 i EES-avtalet. Vidare har avtal träffats mellan EFTA-länderna om ändring i protokoll 2, 3 och 4 till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervaknings- myndighet och en domstol (övervakningsavtalet). Avtalen har fogats till propositionen i svensk och engelsk text som bilagorna 5 och 6. Avtalen är upprättade på engelska, franska, tyska samt finska, isländska, norska och svenska språken. Avtalen om ändringar i övervakningsavtalet träder i kraft samma dag som EES-kommitténs beslut om ändring i avtalets bilagor och protokoll 47 till EES-avtalet eller den dag då godkännandeinstrumenten deponerats, om den dagen är senare. 3.2 Lagrådet De inledningsvis nämnda besluten och avtalen om ändring i övervakningsavtalet föranleder ändringar i bl.a. lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), EES-lagen. Lagförslagen är i fråga om ändringarna i EES-lagen av sådan redaktionell och teknisk beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Dessa lagförslag har därför inte granskats av Lagrådet. I fråga om övriga lagförslag som läggs fram i propositionen framgår av resp. avsnitt huruvida lagrådsgranskning av förslagen är erforderlig resp. har ägt rum. 3.3 Sammanfattande redogörelse för ändringarna i EES-avtalets bilagor EES-avtalet är ett folkrättsligt avtal som har särdrag vilka sammanhänger med dess nära samband med det EG-rättsliga systemet. De EG-regler som tas över genom avtalet rör främst de s.k. fyra friheterna, dvs. fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital, men även vissa angränsande områden, t.ex. sociala frågor, konsumentskydd, miljö, forskning och utbildning. Den fria rörligheten förutsätter även ett system för fri konkurrens. EES-avtalet innehåller också regler för institutionell uppbyggnad med gemensamma organ och procedurer för utveckling, administration, beslutsfattande och tvistlösning. De rättsakter som integrerats i avtalet fördelas på de 22 bilagorna till EES-avtalet för skilda sakområden, såsom Tekniska föreskrifter, Social trygghet, Etableringsrätt, Finansiella tjänster, Transport, Konkurrens och Offentlig upp- handling. De rättsakter med relevans för EES-avtalet, som antagits av EG mellan den 1 augusti 1991 och den 31 december 1993, hänför sig också till de sakområden, som täcks av de 22 bilagorna till EES-avtalet. I det närmast följande ges - med utgångspunkt från EES-avtalets bilagor - en översiktlig redovisning av viktigare rättsakter som omfattas av EES-kommitténs beslut. Av dessa hänför sig det övervägande flertalet, omkring tre fjärdedelar, till området för varors rörlighet, framför allt på häls och säkerhet. Närmare redovisning av ändringarna lämnas i propositionens avsnitt 4-15 som behandlar rättsakterna under resp. departements verksamhetsområde. Bilaga I omfattar veterinära frågor och växtskyddsfrågor. På det veterinära området finns ett antal direktiv om bekämpning av smittsamma djursjukdomar och om åtgärder för att hindra smittspridning. Även på foder- och växtskyddsområdena tillkommer nya rättsakter. Riksdagen föreläggs i denna proposition förslag till ändring i epizootilagen och i lagen om bekämpande av salmonella hos djur. I övrigt ankommer det på ansvariga myndigheter att meddela föreskrifter om införlivande av de rättsakter som är upptagna i Bilaga I (Jordbruks- departementet). Bilaga II avser Tekniska föreskrifter, Standarder, Provning och Certifiering. En rad direktiv under denna bilaga rör fordons beskaffenhet och utrustning m.m., ett par direktiv rör ändringar i EG:s avgasregler (Kommunikationsdepartementet resp. Miljö- och naturresurs-departementet). Rättsakter på livsmedelsområdet behandlar bl.a. villkor för produktion av ekologiska livsmedel, livsmedelshygien samt lagring och förvaring av djupfrysta livsmedel. I denna proposition lämnas förslag till lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda. (Jordbruksdepartementet). Vissa viktiga direktiv rör handel med läkemedel och homeopatika samt marknadsföring, märkning och provning av läkemedel. Införlivandet av vissa läkemedelsdirektiv förutsätter lagändringar. Likaså regleras i direktiv tillverkning och försäljning av vissa ämnen som används i olaglig tillverkning av narkotika. Ett par direktiv rör tillnärmning av medlemsstaternas lagar om kosmetiska produkter. Likaså har ett direktiv antagits som avser tobaksvaror, bl.a. snus (Socialdepartementet). Ett direktiv behandlar utsläppande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk. Vidare kan nämnas ett direktiv med vissa ändringar i ett direktiv om elektromagnetisk kompatibilitet och ett annat om effektivitetskrav på värmepannor. Dessutom har enhetliga regler för EG-märkning antagits (Näringsdepartementet). Vissa produkt- direktiv har antagits som rör arbetsmiljön (Arbetsmarknadsdepartementet). Ett viktigt direktiv rör allmän produktsäkerhet och syftar till att åstadkomma att endast produkter som är säkra släpps ut på EG-marknaden. Direktivet skall vara införlivat med EU-medlemsstaternas lagstiftning senast den 29 juni 1994. Frågan om införlivande med svensk rätt av produktsäkerhetsdirektivet har utretts av Produktsäkerhetsutredningen (SOU 1993:88). Utredningens betänkande har remissbehandlats. I denna proposition läggs fram förslag till ändring i pro- duktsäkerhetslagen (Civildepartementet). Ett direktiv rör hushållsapparaters energi-förbrukning (Civildepartementet). Direktivet syftar till att harmonisera nationella regler om information om den energi m.m. som hushållsapparater förbrukar och därigenom ge konsumenter möjlighet att välja mer energisnåla apparater. Införlivande av direktivet förutsätter ändring av lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater. Förslag till denna lagändring läggs fram i denna proposition. Ett tiotal direktiv gäller farliga kemikalier. Direktiven avser t.ex. klassificering, förpackning och märkning, begränsning av användning samt export och import av vissa kemikalier. Slutligen har införts ett direktiv om miljöskydd som rör svavelhalten i vissa flytande bränslen (Miljö- och naturresursdepartementet). Med undantag av den nyss nämnda lagen om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda och ändringar i produktsäkerhetslagen ankommer det på regeringen och ansvariga myndigheter att meddela föreskrifter om införlivande av rättsakter under Bilaga II. Bilaga VFri rörlighet för arbetstagare. Här finns en ny EG-förordning med bestämmelser om samarbete på arbetsförmedlingsområdet, om förmedling av information om lediga platser och arbetssökande. Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter om införlivande av förordningen (Kulturdepartementet). Bilaga VISocial trygghet. Under denna bilaga har fyra viktiga förordningar antagits om ändringar i den centrala förordningen (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemetet för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Förslag läggs fram i propositionen om inkorporering genom lag av de fyra förordningarna (Socialdepartementet). Bilaga VIIÖmsesidigt godkännande av yrkesbehörighet. Ett par direktiv har antagits. I den mån det behövs är det regeringens sak att meddela föreskrifter om införlivandet av dessa med svensk rätt (Socialdepartementet resp. Ut- bildningsdepartementet). Bilaga IXFinansiella tjänster. Under rubrikerna Banker och andra kreditinstitut, Försäkring och Värdepappersmarknaden har ett antal viktiga direktiv antagits. För kreditinstitutens del avser direktiven ändring i kapitalbasen, gruppbaserad tillsyn samt övervakning och kontroll av kreditinstituts större engagemang. Införlivande av de två sistnämnda direktiven förutsätter lagstiftning i Sverige. Lagstiftningsärendet sammanhänger med anpassning av svenska redovisningsregler till EG:s regler. En proposition med förslag till nödvändig lagstiftning kan väntas under andra halvåret 1994. På försäkringsområdet har antagits tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livsförsäkringsdirektivet. En proposition om ändrad lagstiftning med anledning av direktiven planeras till andra halvåret 1994. Ett direktiv om försäkringsföretags redovisningsregler som antagits av EG förutsätter för införlivande med svensk rätt - liksom för bankernas del - anpassning av svenska redovisningsregler. En proposition med förslag till lagstiftning är också i detta fall planerad till andra halvåret 1994. För värdepappershandelns del har antagits direktiv om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut samt direktiv om investeringstjänster på värdepappersområdet. Vissa delar av det sistnämnda direktivet har redan införlivats med svensk lagstiftning. Återstående anpassningsåtgärder på värdepappersområdet kommer att behandlas i en proposition, som planeras till andra halvåret 1994 (Finansdepartementet). Viss harmonisering av svensk lagstiftning om försäkringsavtal till ovannämnda skade- och livförsäkringsdirektiv förbereds inom Justitiedepartementet med sikte på en lagrådsremiss under hösten 1994. Bilaga XITeletjänster. På området finns att nämna ett direktiv och ett rådsbeslut. Båda har beaktats i den nya telelagen (1993:597) som trätt i kraft 1 juli 1993 (Kommunikationsdepartementet). Bilaga XIIITransport. Ett fyrtiotal förordningar och direktiv har antagits inom EG under den ifrågavarande tidrymden. Särskilt viktiga att nämna är ett antal förordningar om marknadstillträde vid vägtransport, transport på inre vattenvägar och luftfart. Därutöver kan nämnas ett antal rättsakter om teknisk och social harmonisering samt om strukturpolitik. Införlivande av de här berörda akterna förutsätter lagändringar i Sverige, såsom i körkortslagen och lagen om yrkestrafik. Luftfartsavtalet mellan Sverige, Norge och EG föreslås upphöra att gälla jämte lagen om tillämpning av detta avtal (Kommunikationsdepartementet). Bilaga XIVKonkurrens. På konkurrensområdet har ett par förordningar antagits om gruppundantag: dels förordning om överenskommelser, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn, dels förordning om utvidgning av tillämpningsområdena för gruppundantagen om specialiseringsavtal, forsknings- och utvecklingsavtal, patentlicensavtal och know-howlicensavtal. Rättsakterna avses bli inkorporerade genom regeringsförordningar (Näringsdepartementet). Genom ett antal förordningar på transportområdet har ytterligare gruppundantag tillkommit med avseende på vissa avtal och samordnande förfaranden inom luftfartssektorn. Dessa avses införlivas genom förordning. Bilaga XVStatligt stöd. På statsstödsområdet har tillkommit den s.k. stålkoden, som anger ramarna för offentligt stöd till stålindustrin inom EG. Dessutom har ändringar gjorts i det s.k. transparensdirektivet om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstaterna och offentliga företag. Ingen av de antagna rättsakterna kräver lagändring för införlivande i Sverige (Näringsdepartementet). Bilaga XVI Offentlig upphandling. EG:s direktiv om upphandling av tjänster och det s.k. andra rättsmedelsdirektivet har behandlats i prop. 1992/93:88 om offentlig upphandling samt prop. 1992/93:209 om vissa frågor om offentlig upphandling och har enligt riksdagsbeslut införlivats med svensk rätt. Ytterligare ett antal direktiv om upphandling har antagits inom EG. Regeringen avser förelägga riksdagen förslag i fråga om införlivande under våren 1994 (Finansdepartementet). Bilaga XVII Immateriell äganderätt. EG har antagit ett direktiv om uthyrning, utlåning och närstående rättigheter, ett direktiv om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellit- och kabelsändningar samt ett direktiv om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och närstående rättigheter. Vidare har EG antagit en förordning om tilläggsskydd för läkemedel. Införlivande av direktiven förutsätter lagstiftning, som bereds i nordiskt samarbete. Patentlagen är nyligen i huvudsak anpassad till vad som gäller enligt nyssnämnda förordning (Justitiedepartementet). Bilaga XVIII Hälsa och säkerhet i arbetet, Arbetsrätt, Lika behandling för kvinnor och män. På arbetsmiljöområdet har EG antagit bl.a. ett direktiv för byggverksamhet, två direktiv för att förbättra skyddet i utvinningsindustrin samt ett direktiv om åtgärder för att förbättra säkerheten och hälsan för gravida kvinnor. Införlivandet av nämnda direktiv förutsätter till viss del lagstiftningen. Regeringen har i en nyligen framlagd proposition, prop. 1993/94:186, föreslagit vissa ändringar i arbetsmiljölagen. Inom arbetsrätten har ett par direktiv tillkommit, ett direktiv om arbetsgivares skyldighet att informera om anställningsvillkor och ett tilläggsdirektiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar. Svensk lagstiftning på området är redan anpassad till dessa direktivs innehåll (Arbetsmarknadsdeparte- mentet). Bilaga XIX Konsumentskydd. Arbete pågår för att harmonisera den svenska lagstiftningen med ett EG-direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden (Justitiedepartementet). Bilaga XX Miljö. En år 1992 antagen förordning om ett miljömärkningssystem syftar till att skapa ett enhetligt och effektivt märkningssystem inom EG för främjande av tillverkning av och efterfrågan på de minst miljöbelastande produktalternativen. Bestämmelserna skall införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Förslag till lag om ett europeiskt miljömärkningssystem läggs fram i denna proposition (Civildep.). Under miljöbilagan till EES-avtalet har därutöver antagits direktiv om skydd av vatten mot vissa föroreningar inom jordbruket, om luftförorening, om farligt avfall och om övervakning och kontroll av avfallstransporter (Miljö- och naturresursdepartementet). Bilaga XXII Bolagsrätt. Ett direktiv om ändring i det andra bolags- rättsdirektivet har antagits av EG. Direktivet beaktas vid det fortsatta harmoniseringsarbetet på bolagsrättens område med sikte på införlivande i god tid före den 1 januari 1996, som är den dag då EG:s bolagsrätt i dess helhet skall vara införlivad med svensk rätt (Justitiedepartementet). Protokoll 47 Protokollet, som innehåller bestämmelser om avskaffande av tekniska handelshinder för vin, har försetts med ett tillägg. Det ankommer på regeringen att ta ställning till den närmare utformningen av den svenska kontrollorganisationen. De rättsakter som omfattas av EES-kommitténs beslut kommer att publiceras i en särskild utgåva av EES-supplementet till Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT). Utgåvan, som består av sex band, behandlar Band 1 Veterinära frågor och växtskyddsfrågor Band 2 Tekniska föreskrifter, Standarder, Provning och ceritifiering Band 3 Tekniska föreskrifter, Standarder, Provning och ceritifiering Band 4 Energi Fri rörlighet för arbetstagare Social trygghet Ömsesidigt erkännande av yrkesbehörighet Etableringsrätt Finansiella tjänster Band 5 Konkurrens Statligt stöd Offentlig upphandling Immateriell äganderätt Hälsa och säkerhet i arbetet, Arbetsrätt samt Likabehandling för kvinnor och män Band 6 Konsumentskydd Miljö Statistik Bolagsrätt Avskaffande av handelshinder för vin. 4 Utrikesdepartementets verksamhetsområde 4.1 Ändringar i EES-avtalets bilagor Regeringens förslag: Riksdagen godkänner EES-kommitténs beslut nr 7 av den 21 mars 1994 om ändring i EES-avtalets bilagor. Skälen för regeringens förslag: Avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-avtalet) trädde i kraft den 1 januari 1994. EES-avtalet är - som framhölls i propositionen om EES (1991/92:170 s. 2) -ett mycket betydelsefullt avtal i sig men utgör samtidigt ett viktigt steg på vägen till ett svenskt medlemskap i EU. Avtalet ger oss den väsentliga frihet och rörlighet, som förknippas med europeisk integration samtidigt som det ger oss möjlighet att samarbeta med EU på en rad angränsande områden som inom forskning och utveckling, utbildning, miljöfrågor, sociala frågor och konsumentfrågor. Som nämnts inledningsvis innebär EES-avtalet att omkring 1600 rättsakter, som antagits och publicerats inom EG, blir gällande för svenskt vidkommande. Det är rättsakter som antagits på de områden, som avtalet omfattar, fram till den 1 augusti 1991. Under tiden därefter fram till avtalets ikraftträdande den 1 januari 1994 har på samma områden inom EU antagits närmare femhundra nya rättsakter. Gemensamma EES-kommittén har den 21 mars i år beslutat att ändra EES-avtalet genom att de rättsakter som nyss nämnts tas in i avtalets olika bilagor. Regeringen har som framgått inledningsvis godkänt att Gemensamma EES-kommittén fattat beslutet med förbehåll för ratifikation. En översiktlig redovisning av de nu aktuella rättsakterna har getts i inledningen till denna proposition i den ordning som bilagorna till EES-avtalet visar. En närmare redovisning av rättsakternas innehåll finns i propositionens avsnitt om resp. departements verksamhetsområde. Bland dessa nya rättsakter finns flera som är viktiga på de fyra friheternas områden. Sålunda finns vissa väsentliga ändringar i de centrala reglerna för social trygghet för anställda m.fl. som flyttar inom EES. Vidare finns i fråga om produktsäkerhet ett direktiv vars syfte är att åstadkomma att endast produkter som är säkra släpps ut på EU-marknaden. Dessutom finns EG-regler om ett europeiskt miljömärkningssystem och om hushållsapparaters energiförbrukning. Den gemensamma EES-kommitténs beslut om ändring i EES-avtalets bilagor omfattar också en ändring i protokoll 47 till EES-avtalet om avskaffandet av tekniska handelshinder för vin. Ändringen i protokoll 47 behandlas under Jordbruksdepartementets verksamhetsområde (avsnitt 10). Den utveckling som dessa rättsakter representerar visar tydligt avtalets dynamiska karaktär. Att integrera dessa rättsakter i EES-avtalet är en nödvändig förutsättning för att uppfylla EES-avtalets målsättning om ett homogent EES, där enskilda och företag kan konkurrera på lika villkor. Sammantaget utgör de nya EES-reglerna en viktig utveckling av EES-avtalet som är av stor betydelse för enskilda och för näringslivet i Sverige. Riksdagen bör därför godkänna Gemen- samma EES-kommitténs beslut. 4.2 Övriga ändringar i EES-avtalet 4.2.1 Ändring i protokoll 1 till EES-avtalet Regeringens förslag: Riksdagen godkänner EES-kommitténs beslut nr 2 av den 8 februari 1994 om ändring i protokoll 1 till EES-avtalet. Skälen för regeringens förslag: Som tidigare sagts omfattar EES-avtalet för närvarande närmare 1600 rättsakter som antagits av EG. Dessa rättsakter föreskriver i sin ursprungliga form rättigheter och skyldigheter för EG:s med- lemsstater. Rättsakterna har i EES-avtalet anpassats till EES-förhållanden. Protokoll 1 till EES-avtalet om övergripande anpassningar anger sålunda hur rättsakterna skall anpassas för EES-förhållanden. Protokollet innehåller bestämmelser som rör bl.a. inledningen till rättsakterna, bestämmelser om EG-kommittéer, informationsutbyte och anmälningsförfaranden. I punkten 4 a föreskrivs att i de fall en rättsakt som det hänvisas till i EES-avtalet anger att en EG-medlemsstat har att lämna uppgifter till EG-kommissionen, en EFTA-stat skall lämna motsvarande uppgifter till EFTA:s övervakningsmyndighet och till en ständig kommitté för EFTA-staterna. Genom EES-kommitténs beslut nr 2 av den 8 februari 1994 ändras punkt 4 a i protokoll 1 till EES-avtalet. Ändringen innebär att uppgifter i fortsättningen av EFTA-staterna skall lämnas endast till EFTA:s övervakningsmyndighet som skall vidarebefordra uppgifterna till den ständiga kommittén. Syftet med ändringen är att förenkla dokumentflödet från EFTA-staterna genom att ifrågavarande uppgifter endast skall lämnas till övervakningsmyndigheten. Därigenom undviks dubbel- arbete. Riksdagen bör godkänna Gemensamma kommitténs beslut om ändring av protokoll 1 till EES-avtalet. 4.2.2 Ändring i protokoll 21 till EES-avtalet Regeringens förslag: Riksdagen godkänner EES-kommitténs beslut nr 3 av den 8 februari 1994 om ändring i protokoll 21 till EES-avtalet.Skälen för regeringens förslag: Genom EES-avtalet upprättas en ordning varigenom det är möjligt att kontrollera att reglerna i EES-avtalet följs. Detta skall ske enligt ett s.k. tvåpelarsystem. EES-reglernas efterlevnad skall övervakas av kommissionen såvitt avser EU:s medlemsstater och av EFTA:s övervakningsmyndighet såvitt avser EFTA-staterna. Dessa två myndigheter kan också inom sina resp. behörighetsområden ingripa mot företag som handlar i strid mot EES-avtalets konkurrensregler. I protokoll 21 till EES-avtalet åtar sig EFTA-staterna att anförtro EFTA:s övervakningsmyndighet befogenheter och funktioner motsvarande kommissionens för tillämpning av konkurrensreglerna i gemenskapsrätten. För detta ändamål omnämns i protokoll 21 (art. 3) de rättsakter på konkurrensområdet varigenom kommissionen anförtrotts befogenheter och funktioner inom gemenskapen. Genom övervakningsavtalet och särskilt protokoll 4 därtill har EFTA:s övervakningsmyndighet anförtrotts motsvarande befogenheter och funktioner. Om de rättsakter som omnämns i protokollet ändras, eller om nya rättsakter antas inom gemenskapen, som ger kommissionen nya befogenheter och funktioner, avses också protokoll 21 ändras. Motsvarande ändringar skall då även göras i övervakningsavtalet. Den 23 juli 1992 antog ministerrådet förordning (EEG) nr 2410/92 om ändring av förordning (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn. Förordningen innebär i sak att kommissionen får rätt att utreda eventuella överträdelser av Romfördragets konkurrensregler även på nationella lufttransporter mellan flygplatser inom gemenskapen. Tidigare fick detta ske endast på internationella lufttransporter. EES-kommitténs beslut nr 3 av den 8 februari 1994 innebär att den inom gemenskapen antagna rättsakten tas upp i protokoll 21. Som har framgått inledningsvis har regeringen genom beslut den 3 februari 1994 godkänt att Gemensamma EES-kommittén fattar beslut med förbehåll för ratifikation. Motsvarande ändring görs i övervakningsavtalet vad avser befogenheterna för EFTA:s övervakningsmyndighet (se 4.3.2). 4.2.3 Tidigare av regeringen godkända ändringar i EES-avtalets protokoll Utöver de ändringar i EES-avtalets protokoll som angetts ovan har EES-kommittén fattat beslut om ett antal ytterligare ändringar i EES-avtalets protokoll. Således har EES-kommittén fattat beslut om ändring i protokoll 4 om EES-avtalets ursprungsregler. EES-kommittén har vidare fattat beslut om ändring i protokoll 30 om samarbetet på statistikområdet. EES-kommittén har slutligen också fattat beslut om ändring i protokoll 37 om EFTA-staternas medverkan i ett antal EG-kommittéer. Bestämmelserna i dessa protokoll är av sådant innehåll att det har ankommit på regering- en att godkänna EES-kommitténs beslut utan förbehåll för ratifikation. 4.3 Ändringar i övervakningsavtalets protokoll 4.3.1 Ändring i protokollen 2 och 3 till övervakningsavtalet giltighetstider. b) En förteckning över produkter som tilldelats ett miljömärke, namnen på tillverkarna eller importörerna samt sista giltighetsdagen för märket. Ett sådant offentliggörande skall äga rum minst en gång om året. c) De behöriga organens namn och adresser. Emellanåt skall kommissionen också som information till konsumenterna och företagen ge ut en samlad förteckning över produkter som har tilldelats miljömärke. Skälen för regeringens förslag: EES-avtalets huvuddel innehåller inte någon bestämmelse som särskilt tar sikte på offentlig upphandling utom att det i artikel 65.1 hänvisas till bilagan XVI till avtalet. Bilagan innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang om offentlig upphandling. I bilagan görs hänvisning till de EG-rättsakter om offentlig upphandling som med nödvändiga anpassningar har integrerats i EES-avtalet. Övervakningsavtalet innehåller i artikel 23 en bestämmelse om att EFTA:s övervakningsmyndighet skall tillförsäkra att EES-avtalets bestämmelser om offentlig upphandling tillämpas av EFTA-länderna. I protokoll 2 till övervakningsavtalet föreskrivs särskilt om övervakningsmyndighetens uppgifter i fråga om offentlig upphandling. Bestämmelserna i protokoll 2, som motsvarar vissa bestämmelser i rådsdirektivet 89/665/EEG, innebär i korthet att övervakningsmyndigheten enligt ett särskilt förfarande kan vända sig till en EFTA-stat under en pågående upphandling med begäran om rättelse för det fall myndigheten anser att en klar och konkret överträdelse av upphandlingsbe- stämmelserna föreligger. Även den upphandlande enheten skall underrättas. Över- vakningsmyndigheten skall ange de skäl som ligger till grund för dess begäran. EFTA-staten har att inom 21 dagar från mottagandet av övervakningsmyndighetens begäran lämna en bekräftelse på att överträdelsen korrigerats, en motiverad inlaga om varför någon rättelse inte gjorts eller en uppgift om att upphandlingen har ställts in tills vidare. Som anförts i prop. 1991/92:170 lämnar förfarandet utrymme för staterna att själva avgöra vilka åtgärder en begäran från övervakningsmyndigheten föranleder i det enskilda fallet (s. 156). Om rättsakter antas inom gemenskapen som ger kommissionen nya uppgifter och befogenheter på upphandlingsområdet avses motsvarande ändringar med avseende på EFTA:s övervakningsmyndighet göras i protokoll 2 till övervakningsavtalet. Den 25 februari 1992 antogs rådsdirektivet 92/13/EEG om samordning av lagar och andra författningar om gemenskapsregler om upphandlingsförfaranden tillämpade av företag och verk inom vatten-, energi-, transport- och tele- kommunikationssektorerna (de s.k. försörjningssektorerna). Direktivet innebär att ett rättelseförfarande införs även för upphandling inom försörjnings- sektorerna. Den tid inom vilken den berörda EFTA-staten skall svara på en begäran om rättelse från övervakningsmyndigheten är dock här utsträckt till 30 dagar. I direktivet 92/13/EEG finns vidare bestämmelser om ett särskilt medlingsförfarande vid offentlig upphandling inom försörjningssektorerna. EES-kommitténs beslut nr 7 av den 21 mars 1994 innebär att den inom gemenskapen antagna rättsakten 92/13/EEG tas upp i bilaga XVI till EES-avtalet (se avsnitt 8, Finansdepartementets verksamhetsområde).EFTA-staterna har med anledning av ändringen i bilaga XVI till EES-avtalet den 21 mars 1994 undertecknat ett avtal om ändring i protokoll 2 till övervakningsavtalet. Avtalet skall godkännas av EFTA-staterna i enlighet med deras resp. konstitutionella krav. Ändringarna innebär, som ovan framgått, att ett rättelseförfarande införs även inom försörjningssektorerna. Vidare inrättas ett medlingsförfarande. Detta förfarande innebär i sina huvuddrag följande. Varje person (anbudsgivare eller anbudssökande) som har eller har haft ett intresse att tilldelas ett visst upphandlingskontrakt inom försörjningssektorerna och som anser att han lidit eller kan komma att lida skada på grund av en påstådd överträdelse av upphandlingsbestämmelserna kan begära att ett särskilt medlingsförfarande inleds. I medlingen deltar den som begärt medling och den upphandlande enheten. Medlingen administreras av övervakningsmyndigheten. En begäran om medling kan ställas till övervakningsmyndigheten eller till nationella myndigheter som varje EFTA-stat utser för detta ändamål. Den nationella myndigheten skall vidarebefordra begäran till övervakningsmyndigheten. Om övervakningsmyndigheten bedömer att begäran avser tillämpningen av relevanta upphandlingsbestämmelser, skall den upphandlande enheten tillfrågas om den är villig att delta i medlings- förfarandet. Om enheten avböjer deltagande, skall ansökanden underrättas om att förfarandet inte kan inledas. Övervakningsmyndigheten utser i annat fall en medlare och deltagarna i förfarandet ytterligare var sin medlare. Medlarna kan under vissa förutsättningar utse experter. Medlarna skall sträva efter att en överenskommelse så snart som möjligt träffas mellan deltagarna som står i överensstämmelse med EES-avtalets bestämmelser. Förfarandet kan när som helst avbrytas av någondera deltagaren. Medlarna skall avlämna en rapport till över- vakningsmyndigheten om sina slutsatser och om utgången av medlingsförfarandet. Vardera deltagaren skall, om inte annat avtalas, bära sina egna kostnader. Förfarandet inverkar inte på åtgärder som övervakningsmyndigheten eller någon EFTA-stat kan komma att vidta enligt övervakningsavtalet eller i övrigt på ansökandens, den upphandlande enhetens eller annan persons rättigheter i något avseende. För att främja en enhetlig övervakningspolitik inom EES bör EFTA:s övervakningsmyndighet anförtros motsvarande behörighet som EG-kommissionen. Riksdagen bör därför godkänna avtalet mellan EFTA-staterna om ändring i protokoll 2 till övervakningsavtalet. Bestämmelserna om medling i rådsdirektivet 92/13/EEG har införlivats med svensk rätt genom vissa föreskrifter i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (7 kap. 10-12 §§). I protokoll 26 till EES-avtalet åtar sig EFTA-staterna att anförtro EFTA:s övervakningsmyndighet uppgifter och befogenheter motsvarande kommissionens beträffande tillämpningen av statsstödsreglerna i gemenskapsrätten. Övervakningsmyndighetens befogenheter skall även omfatta statligt stöd med avseende på produkter som faller inom ramen för fördraget om upprättande av Europeiska kol- och stålgemenskapen i enlighet med protokoll 14 till EES-avtalet. Övervakningsavtalet innehåller i artikel 24 en bestämmelse om att EFTA:s övervakningsmyndighet skall tillförsäkra att EES-avtalets bestämmelser om statsstöd tillämpas av EFTA-länderna. I protokoll 3 till övervakningsavtalet föreskrivs särskilt om övervakningsmyndighetens uppgifter i fråga om statsstöd. Om rättsakter antas inom gemenskapen som ger kommissionen nya uppgifter och befogenheter i fråga om statsstöd skall motsvarande ändringar med avseende på EFTA:s övervakningsmyndighet göras i protokoll 3 till övervakningsavtalet. Den 27 november 1991 antogs kommissionens beslut (EKSG) 3855/91 om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin. Beslutet innebär att vissa särskilda bestämmelser införs för övervakningen av stöd till stålindustrin. EES-kommitténs beslut nr 7 av den 21 mars 1994 innebär att den inom gemenskapen antagna rättsakten (EKSG) 3855/91 tas upp i bilaga XV till EES-avtalet (se Näringsdepartementets verksamhetsområde, avsnitt 13). EFTA-staterna har med anledning av ändringen i bilaga XV till EES-avtalet den 21 mars 1994 undertecknat ett avtal om ändring i protokoll 3 till övervakningsavtalet. Avtalet skall godkännas av EFTA-staterna i enlighet med deras resp. konstitutionella krav. För att främja en enhetlig övervakningspolitik inom EES bör EFTA:s övervakningsmyndighet anförtros motsvarande behörighet som EG-kommissionen. Riksdagen bör därför godkänna avtalet mellan EFTA-staterna om ändring i protokoll 3 till övervakningsavtalet. 4.3.2 Ändring i protokoll 4 till övervakningsavtalet Regeringens förslag: Riksdagen godkänner avtalet mellan EFTA-staterna av den 7 mars 1994 om ändring i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Skälen för regeringens förslag: I protokoll 21 till EES-avtalet åtar sig EFTA-staterna att anförtro EFTA:s övervakningsmyndighet befogenheter och funktioner motsvarande kommissionens för tillämpning av konkurrensreglerna i gemenskapsrätten. För detta ändamål omnämns i protokoll 21 (art. 3) de rättsakter på konkurrensområdet varigenom kommissionen anförtrotts befogenheter och funktioner inom gemenskapen. Genom övervakningsavtalet, och särskilt protokoll 4 till detta, har EFTA:s övervakningsmyndighet anförtrotts motsvarande befogenheter och funktioner. Om de rättsakter som omnämns i protokollet ändras, eller om nya rättsakter antas inom gemenskapen som ger kommissionen nya befogenheter och funktioner avses också protokoll 21 ändras. Motsvarande ändringar skall då även göras i övervakningsavtalet. Den 23 juli 1992 antog ministerrådet förordning (EEG) nr 2410/92 om ändring av förordning (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn. EES-kommitténs beslut nr 3 av den 8 februari innebär att den inom gemenskapen antagna rättsakten tas upp i protokoll 21 (se avsnitt 4.2.2). Motsvarande ändring skall enligt artikel 3 i protokoll 21 till EES-avtalet införas i övervakningsavtalet för att säkerställa att EFTA:s övervakningsmyndighet samtidigt anförtros befogenheter och funktioner motsvarande dem som tillkommer EG-kommissionen. EFTA-staterna har den 7 mars 1994 undertecknat ett avtal om ändring av protokoll 4 till övervakningsavtalet. Avtalet skall godkännas av EFTA-staterna i enlighet med deras resp. konstitutionella krav. Ändringen i protokoll 4 i övervakningsavtalet innebär att EFTA:s övervakningsmyndighet får rätt att utreda eventuella överträdelser av EES-avtalets konkurrensregler även på nationella lufttransporter mellan flygplatser inom EES. Tidigare fick detta ske endast på internationella lufttransporter. För att främja en enhetlig övervakningspolitik inom EES bör EF- TA:s övervakningsmyndighet anförtros motsvarande behörighet som EG-kommissionen. Riksdagen bör därför godkänna avtalet mellan EFTA-staterna om ändring i protokoll 4 till övervakningsavtalet. 4.4 Förslag till ändring i EES-lagen Regeringens förslag: EES-lagens bilaga 1, protokoll 1 och 21 till EES-avtalet samt bilaga 2, protokoll 2, 3, och 4 till övervakningsavtalet ändras. Ändringarna träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Skälen för regeringens förslag: Protokoll 1 till EES-avtalet har inkorporerats genom lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-lagen). Ändringen i punkt 4 a i protokoll 1 om förenkling i uppgiftslämnande (se avsnitt 4.2.1) medför således att även lagen bör ändras i denna del. Protokoll 21 till EES-avtalet har inkorporerats genom EES-lagen. Ändringen i artikel 3 i protokoll 21 om uppräknandet av kommissionens behörigheter och funktioner inom gemenskapen (se avsnitt 4.2.2) medför således att även EES-lagen bör ändras i denna del. Protokoll 2 till övervakningsavtalet har inkorporerats genom EES-lagen. Ändringen i protokoll 2 om övervakningsmyndighetens utökade behörighet på upphandlingsområdet (se avsnitt 4.3.1) medför således att även lagen bör ändras i denna del. Protokoll 3 till övervakningsavtalet har inkorporerats genom EES-lagen. Ändringen i protokoll 3 om övervakningsmyndighetens utökade behörighet på statsstödsområdet (se avsnitt 4.3.1) medför således att även lagen bör ändras i denna del. Protokoll 4 till övervakningsavtalet har inkorporerats genom EES-lagen. Ändringen i protokoll 4 om övervakningsmyndighetens utökade behörighet på konkurrensområdet (se avsnitt 4.3.2) medför således att även lagen bör ändras i denna del. Ändringarna i protokoll 1 och 21 till EES-avtalet skall träda i kraft den 1 juli 1994 under förutsättning att de avtalsslutande parterna före den dagen enligt artikel 103. I EES-avtalet har anmält till EES-kommittén att de konstitutionella kraven har uppfyllts. Om så inte sker, kommer ändringarna att träda i kraft senare enligt närmare bestämmelser i artikel 103 i EES-avtalet. Avtalen om ändringar i protokollen 2 och 3 samt protokoll 4 till övervaknings- avtalet träder i kraft samma dag som EES-kommitténs beslut om ändring i EES-avtalets bilagor och i protokoll 47 till EES-avtalet (se avsnitt 3.1) eller den dag då de avtalsslutande parterna till övervakningsavtalet har deponerat sina godkännandeinstrument, beroende på vilken av dessa dagar som är den senare. En strävan är naturligtvis att de nu aktuella ändringarna i EES-avtalet och i övervakningsavtalet skall kunna träda i kraft den 1 juli 1994. Detta kan emellertid för närvarande inte med säkerhet fastslås. Med anledning härav bör det få ankomma på regeringen att besluta om ikraftträdande av de nu föreslagna ändringarna i EES-lagen. 5 Justitiedepartementets verksamhetsområde 5.1 Inledning Gemensamma EES-kommitténs beslut innefattar närmare tjugo rättsakter som berör Justitiedepartementets verksamhetsområde. Rättsakterna har betydelse främst för ersättningsrätten (bilaga IX), immaterialrätten (bilaga XVII), konsumenträtten (bilaga XIX) och bolagsrätten (bilaga XXII). Det finns även några råds- och kommissionsbeslut som rör kontrollen av genetiskt modifierade organismer (bilaga XX). Det skall redan här sägas att det i detta sammanhang inte läggs fram några förslag till lagstiftning. I den mån lagstiftningen inom Justitiedepartementets ansvarsområde inte redan är anpassad till vad som skall gälla enligt Gemensamma EES-kommitténs beslut kommer sådana förslag att läggas fram i särskild ordning. I vilka hänseenden detta kommer att ske framgår av det följande. 5.2 Ersättningsrätt (Bilaga IX) De centrala EG-reglerna för försäkringsverksamhet, vilka ingår i EES-avtalet, finns i första och andra skadeförsäkringsdirektivet samt i första och andra livförsäkringsdirektivet. Dessa direktiv kompletteras av det av ministerrådet den 18 juni 1992 antagna tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG) och av det av rådet den 10 november 1992 antagna tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG). De två sistnämnda direktiven, som skall vara genomförda inom EU den 1 juli 1994, antogs alltså för sent för att kunna ingå i EES-avtalet men de omfattas nu av Gemensamma EES-kommitténs beslut. Skadeförsäkrings- och livförsäkringsdirektiven avser huvudsakligen regler om försäkringsrörelse, vilka hör till Finansdepartementets ansvarsområde. Vissa bestämmelser är emellertid av civilrättslig natur och måste beaktas på försäkringsavtalsrättens område. I tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet finns t.ex. regler om informationsplikt som griper in på det området. En viss anpassning till EES-avtalet har redan skett genom lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal och genom lagen (1993:646) om ändring i lagen om försäkringsavtal. Dessa lagar trädde i kraft samtidigt med EES-avtalet. Harmoniseringen i övrigt av den svenska lagstiftningen om försäkringsavtal till skadeförsäkringsdirektiven och livförsäkringsdirektiven avses vara fullbordad i samband med att en helt ny försäkringsavtalslag träder i kraft. En departementspromemoria (Ds 1993:39) har i det syftet färdigställts inom Justitiedepartementet. Promemorian har varit föremål för remissbehandling och en lagrådsremiss kommer att läggas fram under hösten 1994. 5.3 Immaterialrätt (Bilaga XVII) Fyra EG-rättsakter på immaterialrättens område, vilka hör till Justitiede- partementets verksamhetsområde, omfattas av Gemensamma EES-kommitténs beslut. Det gäller dels ett av ministerrådet den 19 november 1992 antaget direktiv om uthyrning, utlåning och närstående rättigheter (92/100/EEG), dels en den 18 juni 1992 antagen förordning om tilläggsskydd för läkemedel (1768/92/EEG). Vidare har under hösten 1993 ytterligare två direktiv antagits på upphovsrättsområdet. Det ena är ett direktiv om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellit- och kabelsändningar (93/83/EEG). Det andra är ett direktiv om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och närstående rättigheter (93/98/EEG). Direktivet om uthyrning, utlåning och närstående rättigheter, vilket inom EU skall vara genomfört den 1 juli 1994, innebär bl.a. att upphovsmän, utövande konstnärer samt ljud- och bildframställare garanteras ensamrätt att hyra ut sina alster till allmänheten. För de nordiska ländernas del skall direktivet vara genomfört den 1 januari 1995. När det gäller frågan om tilläggsskydd för läkemedel har Sverige nyligen genom lagen (1993:1406) om ändring i patentlagen i huvudsak anpassat den svenska lagstiftningen till vad som gäller enligt EG-förordningen. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1994. Frågan om ett införlivande av EG-förordningen som sådan bereds för närvarande inom departementet. Direktivet om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellit- och kabelsändningar skall ha införlivats med nationell rätt den 1 januari 1995. Direktivet innebär bl.a. att rättigheter till satellitsändningar och vidaresändning genom kabel som huvudregel skall förvärvas genom avtal. Det innehåller också regler om tillämplig lag vid transnationella sådana sändningar. Direktivet om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och närstående rättigheter innebär bl.a. en förlängning av av den upphovsrättsliga skyddstiden till 70 år från upphovsmannens död. De flesta länder tillämpar för närvarande en skyddstid på 50 år. Direktivet skall ha införlivats med nationell rätt den 1 juli 1995. Frågan om lagstiftning på grundval av de nu nämnda direktiven bereds för närvarande i Justitiedepartementet i samverkan med regeringskanslierna i de andra nordiska länderna. 5.4 Konsumenträtt (Bilaga XIX) För närvarande pågår ett arbete med att harmonisera den svenska lagstiftningen med ett EG-direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden (93/13/EEG). Direktivet skall vara genomfört i medlemsstaterna den 31 december 1994. En departementspromemoria på grundval av direktivet har lagts fram i februari 1994. Lagstiftningsarbetet bedrivs i samarbete med de övriga nordiska länderna och avsikten är att direktivbestämmelserna skall vara införlivade vid årsskiftet 1994/95, dvs. inom samma tid som gäller för EU:s medlemsstater. 5.5 Genteknik (Bilaga XX) Regeringen har i proposition 1993/94:198 föreslagit en lag om genetiskt modifierade organismer. Genom lagen införlivas bestämmelser i två EG-direktiv om innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer (90/219/EEG) resp. avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön (90/220/EEG). Båda direktiven omfattas av EES-avtalet. Inom EG har antagits tre beslut som alla rör tillämpningen av de ovan nämnda direktiven. Sålunda har rådet den 4 november 1991 antagit ett beslut (91/596/EEG) och kommissionen två beslut, den 29 juli 1991 (91/448/EEG) och den 11 februari 1992 (92/146/EEG). Enligt Gemensamma EES-kommitténs beslut skall Sverige genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att följa de tre nämnda besluten från och med den 1 januari 1995. Frågan om föreskrifter på grundval av besluten bereds för närvarande i Justitiedepartementet. 5.6 Bolagsrätt (Bilaga XXII) På bolagsrättens område krävs med anledning av EES-avtalet anpassning med hänsyn till elva EG-direktiv och en EG-förordning. Sverige skall ha införlivat dessa rättsakter senast två år efter det att avtalet har trätt i kraft, dvs. senast den 1 januari 1996. EG:s ministerråd antog hösten 1992 ett direktiv om ändring i det andra bolagsrättsdirektivet (92/101/EEG). Gemensamma EES-kommitténs beslut innebär att ändringsdirektivet, i likhet med EG:s bolagsrätt i övrigt, skall vara genomfört i Sverige senast den 1 januari 1996. Direktivet syftar till att begränsa ett dotterföretags rätt att förvärva aktier i moderbolaget. Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08) lade på hösten 1992 fram betänkandet Aktiebolagslagen och EG (SOU 1992:83) med förslag till en anpassning av svensk lagstiftning till bl.a. det andra bolagsrättsdirektivet.Kommittén kommer i sitt slutbetänkande hösten 1994 att lägga fram de förslag till lagstiftning som direktivet om ändring i andra bolagsrättsdirektivet föranleder. 6. Socialdepartementets verksamhetsområde 6.1 Inledning Till Socialdepartementets verksamhetsområde hör socialförsäkringen samt ekonomiskt stöd till barnfamiljer. Härtill kommer barnomsorg, hälso- och sjukvård, äldreomsorg och omsorger om handikapppade samt socialt behandlingsarbete och alkohol- och narkotikafrågor. Genom EES-avtalet har en betydande mängd av EG:s rättsakter blivit gällande inom samarbetsområdet. Detta gäller inte minst rättsakter som berör frågor som Socialdepartementet har ansvar för. Inom departementets ansvarsområde har vidare under perioden fr.o.m. den 1 augusti 1991 intill dess avtalet trädde i kraft den 1 januari l994 tillkommit ett antal rättsakter som berör frågor om social trygghet när personer flyttar inom EES (Bilaga VI), läkemedel (Bilaga II), ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom hälso- och sjukvår- den m.m. (Bilaga VII), samt tobak (Bilaga II), medicintekniska produkter (Bilaga II) och kosmetika (Bilaga II). 6.2 Social trygghet för personer som flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (Bilaga VI) Regeringens förslag: EG:s regelsystem för samord- ning av systemen för social trygghet har genom EES-avtalet utsträckts till att gälla inom hela EES-området. Den huvudsakliga regelmassan, som utgörs av förordning (EEG) nr 1408/71 har, med de särskilda anpassningar som följer av EES-avtalet, införlivats i den svenska rättsordningen genom lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Förslag till ändring i lagen läggs nu fram med anledning av fyra rättsakter som tillkommit efter den 31 juli l991. Det ankommer på regeringen att besluta om förordningsföreskrifter om vissa delar av regelverket och på Riksförsäk- ringsverket att besluta ytterligare före- skrifter. Skälen för regeringens förslag: I EES-avtalets bilaga VI har den EG-rättsliga sekundärlagstiftning redovisats som gäller på den sociala trygghetens område. I första hand är det fråga om förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. I bilagan hänvisas till förordningen i dess lydelse enligt förordning (EEG) nr 2001/83 samt till de åtta rättsakter genom vilka den har ändrats under tiden fram till och med den 31 juli l991. Bilagan innehåller även omfattande an- passningar av EG-reglerna som varit nödvändiga för deras tillämpning inom EES. Rättsakterna har införlivats med den svenska rättsordningen genom lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). I lagen anges att rättsakter- na gäller med den anpassning som framgår av EES-avtalets bilaga VI. I ett andra block har i EES-avtalets bilaga VI upptagits rättsakter som utgörs av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. I bilagan hänvisas till förordning (EEG) nr 574/72 i dess lydelse enligt den ovan nämnda förordningen (EEG) nr 2001/83 och till de nio ändringar som fram till och med den 31 juli l991 gjorts i regelverket. Även vad avser förordning 574/72 innehåller bilaga VI omfattande anpassningar och tillägg föranleddda av den särskilda situationen i de enskilda EFTA-staterna. Förordning 574/72 har införlivats med den svenska rättsordningen genom förordningen (1992:1777) om tillämpningen av lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och gäller med de anpassningar som angetts i bilaga VI till EES-avtalet. Genom Gemensamma EES-kommitténs beslut den 8 mars 1994 har till EES-avtalets bilaga VI fogats dels fyra förordningar om ändring i förordningarna 1408/71 och 574/72, dels tre beslut och en rekommendation av den till EG-kommissionen knutna Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare. Ändringarna har skett genom tre förordningar (EEG) av rådet den 30 april 1992, nr 1247/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 1), nr 1248/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 7) och nr 1249/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 28) samt genom rådets för- ordning nr 1945/93 av den 30 juni l993 (EGT nr L 181, 23.7.1993, s. 1). Rättsakterna medför behov av ändring såväl i lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), som i förordningen (1992:1777) om tillämpningen av nämnda lag. De ändringar som berör lagen 1992:1776 föreläggs riksdagen genom denna proposition. Beslut om ändringar i förordningen 1992:1777 kommer att fattas av regeringen i särskild ordning. Föreskrifter med anledning av den ad- ministrativa kommissionens beslut meddelas av Riksförsäkringsverket. Förordningarna (EEG) nr 1247/92, 12448/92 och 1249/92 redovisades översiktligt för riksdagen redan i propositionen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (prop. 1991/92:170, del II, Bilaga 4). I förhandlingsarbetet under interimstiden rörande dessa förordningar liksom förordningen (EEG) nr 1945/93 har representanter för Riksförsäkringsverket deltagit. Arbets- och referensgrupperna för hälso- och socialpolitiska frågor i europeiska integrationsarbetet har hållits löpande informerade om förhandlingsarbetet. Förordning (EEG) nr 1247/92 Förordning 1408/71 är enligt artikel 4.1 tillämplig på all lagstiftning i de enskilda medlemsstaternas som gäller följande grenar av social trygghet: - förmåner vid sjukdom och moderskap, - förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara ellerförbättra förvärvsförmågan, - förmåner vid ålderdom, - förmåner till efterlevande, - förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar - dödsfallsersättningar, - förmåner vid arbetslöshet, - familjeförmåner. Vad som menas med lagstiftning, förmåner och pensioner samt familjeförmåner har närmare definierats i förordningen. Här kan emellertid framhållas att beträffande begreppet lagstiftning skall i huvudsak förstås nuvarande eller kommande lagar och andra författningar på de sakområden som nämnts ovan. I begreppet förmåner och pensioner ingår alla sådana förmåner om de bekostas av allmänna medel men även indexhöjningar och tilläggsutbetalningar omfattas om annat inte föreskrivs. Till familjeförmåner räknas alla vård- och kontantför- måner som är avsedda att täcka en familjs utgifter enligt lagstiftningen om sådana förmåner, med undantag för vissa särskilda bidrag vid barns födelse. Varje land är enligt artikel 5 skyldigt att i förklaringar som skall offent- liggöras ange den nationella lagstiftning som skall omfattas av förordningen. Underlåtenhet att anmäla förmåner enligt en viss lagstiftning medför emellertid inte nödvändigtvis att förmånerna faller utanför förordningens tillämpningsområde. Förordning 1408/71 är tillämplig på en medlemsstats alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte. Förordningen gäller i huvudsak för förvärvsarbetande - anställda och egenföretagare - som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en sådan stat, samt för deras familjemedlemmar och efterlevande. Förordningen omfattar i huvudsak förmåner som kan hänföras till den sociala trygghetens område men gäller inte för insatser för offentlig, social eller hälsomässig omsorg. Av detta följer emellertid inte att förmåner av sistnämnda slag faller utanför det EG-rättsliga området. Sådana insatser kan nämligen vara att hänföra till tillämpningsområdet för förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Enligt denna förordning måste - såvitt gäller de förmåner som berörs av den - full likabehandling upprätthållas beträffande alla personer som vistas inom en medlemsstats territorium, oberoende av medborgarskap. Däremot föreligger enligt förordning 1612/68 inte någon rätt till export av de med den förordningen avsedda förmånerna. Gränsdragningen mellan social trygghet och socialt bistånd och därmed mellan tillämpningsområdena för förordning 1408/71 och förordning 1612/68 är inte helt enkel och har också i praktiken gett upphov till problem och till åtskilliga mål i EG-domstolen. I några fall har domstolen funnit att vissa förmåner enligt olika länders nationella lagstiftning samtidigt kan rymmas inom både kategorin social trygghet och kategorin socialt bistånd. I avgörandena har domstolen bl.a. funnit att reglerna för socialt bistånd syftar till att - oberoende av anställning eller tillhörighet till försäkring - garantera dem som är i behov av hjälp en minimistandard. Det för trygghetsförmånerna karakteristiska är att de utgör lagfästa rättigheter, som utgår på grund av t.ex. anslutning till ett försäkringssystem och efter klart definierade villkor för rätt till förmånen. Förmånernas klassificering enligt den nationella lagstiftningen är enligt domstolen utan betydelse. För att en förmån skall anses vara en del av systemet för social trygghet måste den dock täcka någon av de risker som anges i den lagstiftning som omfattas av de uppräknade sakområdena i artikel 4.1. Som domstolens praxis kommit att utvecklas har bl.a. förmåner av följande slag hänförts till den sociala trygghetens område: - förmåner hänförliga till förebyggande hälsovård, - bidrag för yrkesutbildning till arbetslösa eller sådan personer somriskerar att bli arbetslösa, - förmåner, som inte grundas på erlagda avgifter, och som betalas ut på sådana villkor att de till viss del även får betraktas som tillhörandekategorin socialt bistånd. Förmåner av sistnämnda slag kan betecknas som särskilda icke avgiftsberoende förmåner. Rådet har, mot bakgrund bl.a. av domstolens ställningstagande att hänföra de särskilda icke avgiftsberoende förmånerna till den sociala trygghetens område och det förhållandet att förmånerna härigenom kommit att omfattas av bestämmelserna om export i förordning 1408/71, gjort vissa förändringar i förordningens regler. Detta har skett genom förordning (EEG) nr 1247/92 (bilaga 12 till lagförslaget). Genom den nya förordningen har tillämpningsområdet för förordning 1408/71 specificerats till att avse även sådana särskilda icke avgiftsberoende förmåner som ligger i gränsområdet mellan social trygghet och socialt bistånd. Ändringen som gjorts genom ett nytt stycke, 2 a, i artikel 4, omfattar förmåner som ges ut som tillägg till eller som ersättning för de förmåner som täcks av de uppräknade sakområdena i artikel 4.1 eller har som uteslutande syfte att vara ett stöd för handikappade. Enligt en ny artikel 10 a skall förmånerna ges ut uteslutande med tillämpning av lagstiftningen i bosättningslandet. För detta krävs dock att de har antecknats i en särskild bilaga, betecknad II a. Av bestämmelser i samma artikel framgår också att sammanläggning skall ske med bosättningsperioder och perioder av förvärvsarbete i andra medlemsländer i de fall detta är nödvändigt. En tilläggsförmån skall enligt bestämmelser i samma artikel också ges ut när huvudförmånen har beviljats enligt ett annat medlemslands lagstiftning. De vidtagna ändringarna medför således att de allmänna reglerna i förordning 1408/71 om exportabilitet inte gäller i de fall lagstiftningen i ett land inte medger export av en viss förmån till ett annat land, detta under förutsättning att förmånen har tagits upp på förteckningen i bilaga II a. Ändringen av förordning 1408/71 innehåller också ett klargörande av vad som skall innefattas i begreppet familjemedlem. Genom ett tillägg i artikel 1 f betecknat f ii, föreskrivs att med detta begrepp skall, i vart fall, alltid avses den anställdes eller egenföretagarens make och dennes minderåriga eller av honom beroende barn. Konsekvenser för svensk del Genom den nya bestämmelsen i artikel 4.2a i förordning 1408/71 kommer för svenskt vidkommande de särskilda folkpensionsförmånerna, vårdbidrag och handikappersättning som inte utgör tillägg till pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring samt kommunalt bostadstillägg enligt lagen (1962:392, omtryckt 1976:1014) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension att föras in under förordningens tillämpningsområde, eftersom dessa förmåner får anses vara sådana särskilda icke avgiftsberoende förmåner som avses med ändringen. Enligt 5 kap 2 § lagen om allmän försäkring gäller att en försäkrad som är bosatt i Sverige har rätt till vårdbidrag och handikappersättning som inte utgör tillägg till pension. Någon export av förmånerna har således inte varit avsedd och för att även fortsättningsvis kunna begränsa dem till personer bosatta i Sverige har förmånerna tagits upp i den särskilda förteckningen i bilaga IIa. Det kan framhållas att handikappersättning som betalas ut som ett tillägg till en pension inte påverkas av de nya bestämmelserna utan där gäller samma regler som för huvudförmånen och bestämmelserna i förordning 1408/71 är tillämpliga utan inskränkningar. Kommunalt bostadstillägg ges ut till den som är folkbokförd i en svensk kommun och som därtill uppbär folkpension i form av ålderspension, förtidspension, omställningspension eller särskild efterlevandepension. Även för denna förmån gäller således att den varit avsedd att betalas ut endast vid bosättning i Sverige. Det har därför varit nödvändigt att ta upp kommunalt bostadstillägg på förteckningen i den nya bilagan. Eftersom kommunalt bostadstillägg ges ut som ett tillägg till en huvudförmån blir det enligt den nya artikel 10a.3 dock möjligt att med stöd av de nya reglerna uppbära kommunalt bostadstillägg även för den som inte har en svensk folkpension som huvudförmån. Förordning (EEG) nr 1248/92 Genom rådets förordning (EEG) nr 1248/92 ( bilaga 13 till lagförslaget) ges avdelning III, kapitlen 2 och 3 i förordning 1408/71 en ny lydelse.Kapitlen innehåller regler om pensioner vid invaliditet, ålderdom och dödsfall. De nya reglerna skall ses mot bakgrund av ett antal avgöranden i EG-domstolen där reglernas hittillsvarande lydelse fått följder vid pensionsberäkningen, som inte varit godtagbara. En bärande princip i förordning 1408/71 är att pensionsrätt som tjänats in i flera medlemsländer skall beaktas när pensionsbeslutet fattas. Förordningen innehåller därför bestämmelser som ger den enskilde rätt att lägga samman försäkringsperioder som intjänats i skilda länder om så behövs för att pensionsrätt överhuvudtaget skall uppkomma (den s.k. sammanläggningsprincipen). Vidare skall varje land beräkna ett s.k. teoretiskt belopp med beaktande av samtliga försäkringsperioder som fullgjorts i de olika länderna. Detta belopp skall fördelas proportionellt mellan de berörda länderna, som härefter har att ge ut en pension i förhållande till sin del av helheten (den s.k. pro rata temporis principen). I en del fall har det kunnat förekomma att det totala pensionsbeloppet från flera länder blivit högre än det belopp som skulle ha utgivits av en medlemsstat om den enskilde i stället varit omfattad av det landets lagstiftning under hela den tid som lagts till grund för pensionsberäkningen. Den enskildes pension sattes därför ned med stöd av bestämmelserna i artikel 46.3. Artikeln medgav att pensionsbeloppet sattes ned proportionellt och begränsades till det pensionsbelopp som skulle ha betalats ut om hela försäkringstiden fullgjorts i endast ett av de medlemsländer där den förvärvsarbetande varit försäkrad. En gräns sattes alltså för den totala pensionen vid det teoretiska beloppet i den av medlemsstaterna där det teoretiska beloppet blev högst. Bestämmelsen har emellertid av EG-domstolen förklarats strida mot artikel 51 i Romfördraget då den inskränker de rättigheter som tillkommer en förvärvsarbetande som uttnyttjar sig av möjligheten av att bo och arbeta i ett annat land. Domstolen har i dessa avgöranden ifrågasatt rådets kompetens att ställa upp sådana nedsättningsregler. Domstolen har däremot inte riktat någon kritik mot själva principen om samord- ning mellan flera pensioner i fall då överkompensation kan sägas uppkomma eller mot bestämmelsen i artikel 12 som avser att förhindra obefogade dubbel- utbetalningar. Domstolen har i stället menat att det är en fråga för den nationella lagstiftningen att reglera samordningen och att förordning 1408/71 bör begränsas till att ange gränserna för tillämpningen av sådana nationella samordningsregler. I avsaknad av nationella regler om samordning med pension från annat land finns enligt domstolen inga förutsättningar för nedsättning av en pension som beräknats enligt en stats interna lagregler eller på grundval av denna förordning. Genom ändringarna i förordning 1408/71 har EG-domstolens ovan redovisade praxis beaktats bl.a. genom att de kritiserade bestämmelserna i artikel 46.3 upphävts. Regler har införts som ger medlemsstaterna rätt att - under vissa förutsättningar - tillämpa nationella samordningsregler som medger minskning av förmåner på grund av att förmåner utges enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Således har i artikel 46 upptagits nya bestämmelser om i vilken utsträckning nationella regler om sammanträffande av förmåner får tillämpas. Enligt artikeln gäller som huvudregel att, om en person uppfyller villkoren för rätt till pension från ett land utan att försäkrings- eller bosättningtider i flera länder behöver läggas samman, en beräkning skall göras av dels en pension beräknad uteslutande enligt den nationella lagstiftningen, dels en prorata-beräknad pension enligt bestämmelserna i kapitel 3. Pensionstagaren skall sedan erhålla den högsta av dessa pensioner. Om emellertid beräkningarna av pensionsbelopp uteslutande enligt nationell lagstiftning och av prorata-beräknad pension leder till ett identiskt resultat eller om prorata-pensionen blir lägre, kan en medlemsstat avstå från att företa en prorata-beräkning med tillämpning av förordningens regler. Anteckning om dessa fall görs i bilaga 4 C. Att avstå från en prorata-beräkning är emellertid möjligt endast under förutsättning att den ifrågavarande medlemsstatens lagstiftning inte innehåller några regler om reducering av pensioner med hänsyn till samtidigt utgående förmåner av samma slag eller förmåner av annat slag. I de allmänna bestämmelser som finns i artikel 46 a om minskning, innehållande eller indragning av förmåner som utges på grund av invaliditet, ålderdom och dödsfall, när förmånerna sammanträffar med förmåner av samma slag, eller med förmåner av annat slag ges en förklaring till vad som avses med de olika förmånsslagen. Enligt den definition som finns i artikelns första stycke avses med ett sådant sammanträffande, förmåner som beräknats eller givits ut på grundval av försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts av en och samma person. Detta anses exempelvis vara fallet när förmåner enligt regler liknande dem som finns inom det svenska ATP-systemet för beräkning av pension vid invaliditet och dödsfall samordnas med varandra eller när pension beräknad enligt ATP-modellen samordnas med en pension som beräknats enligt en modell för fastställande av invalidpension med beräkning av förmånernas storlek utan hänsyn till försäkrings- eller bosättningstid. Med förmåner av annat slag avses enligt artikelns andra stycke andra förmåner än sådana som faller in under definitionen i första stycket. I artikel 46 a, tredje stycket, a-d regleras närmare under vilka förutsättningar en samordning med stöd av nationella bestämmelser får ske. I artikel 46 b finns särskilda bestämmelser som rör sammanträffande av förmåner av samma slag. I artikel 46b, första stycket, föreskrivs att en nationell regel om minskning m.m. inte får tillämpas på en förmån som beräknats i enlighet med den metod som används för sammanläggning och fördelning prorata. En sådan regel kan däremot enligt andra stycket tillämpas på en nationellt beräknad pensionsförmån under förutsättning att det antingen är fråga om en förmån som utges oberoende av de fullgjorda försäkrings- eller bosättningsperiodernas längd, eller att det är fråga om en förmån som beräknats med beaktande av en fiktiv period, dvs. efter en modell för framåträkning. Vidare är minskning m.m. av en nationell pension tillåten i situationer då en pension vars storlek grundats på gottskriven framtida försäkringstid sammanträffar med en pension från ett annat land som också beräknats på grundval av en gottskriven framtida försäkringstid. Med avseende på förmåner av sistnämnda slag har medlemsländerna givits en möjlighet att träffa bilaterala eller multilaterala avtal för att förhindra att en och samma gottskriven försäkringsperiod tas i beaktande i flera länder samtidigt. Förmåner och överenskommelser enligt andra stycket skall förtecknas i bilaga 4 D. I artikel 46 c ges särskilda samordningsregler när förmåner av samma slag sammanträffar med förmåner av annat slag eller med annan inkomst. I första stycket föreskrivs beträffande nationella pensioner att, om utbetalningen av förmåner av annat slag eller av annan inkomst medför samtidig minskning av två eller flera nationella pensioner, det belopp som inte skall utges skall delas med det antal pensioner som är föremål för minskningen. I andra stycket har intagits en regel som gäller när en förmån beräknad efter metoden om sammanläggning och fördelning prorata sammanträffar med förmåner av annat slag eller annan inkomst som utges från andra medlemsstater. Sistnämnda förmåner skall därvid tas i beaktande vid minskningen m.m. endast till den del som motsvarar den andel med vilken pensionen har prorata-beräknats. Tredje stycket ger regler för det fall att förmåner av annat slag eller annan inkomst föranleder minskning, innehållande eller indragning av såväl en nationellt beräknad förmån som av en förmån beräknad efter sammanläggning och fördelning prorata. I fjärde stycket finns regler av innebörd att, om ett medlemslands lagstiftning upptar bestämmelser att förmåner av ett annat slag eller annan inkomst skall beaktas bara med en viss andel vid tillämpningen av regler mot sammanträffande och denna andel motsvarar förhållandet mellan å ena sidan försäkringstiden i det landet och å andra sidan den totala försäkringstiden i alla medlemsländer, de ovan beskrivna reglerna inte behöver tillämpas. I femte stycket föreskrivs att bestämmelserna i artikeln gäller i tillämpliga delar också för det fall att den nationella lagstiftningen innehåller regler som innebär att pension inte kan beviljas den som erhåller en förmån av ett annat slag eller annan inkomst. Genom ändringar i kapitel 2, som innehåller regler om invaliditet, kommer bl.a. bestämmelserna i kapitel 3 om sammanträffande av förmåner av olika slag, att bli tillämpliga på invalidpension som beviljats enligt kapitel 2. Konsekvenser för svensk del De ändringar i förordning 1408/71 som redovisats ovan kommer för svensk del i huvudsak att innebära följande. Bestämmelserna i artikel 46 medför att den allmänna försäkringskassan som behörig institution i Sverige kan avstå från att göra en prorata-beräkning i de fall en pensionsförmån kan beviljas utan att försäkrings- eller bosättningsperioder i ett annat land behöver beaktas. Det rör sig således om fall där den pensionsberättigade uppfyller de svenska bestämmelsernas krav på minst tre års bosättning i Sverige eller tre år med pensionspoäng enligt den svenska lagstiftningen. Även år som jämställs med år för vilka pensionspoäng har tillgodoräknats samt år med s.k. antagandepoäng skall således räknas som år med pensionspoäng. Omständigheterna får emellertid inte vara sådana att den svenska pensionsförmånen, t.ex. ett pensionstillskott som den pensionsberättigade har rätt till skall minskas med tillämpning av bestämmelserna i förordningen (1979:131) om beräkning av folkpension i vissa fall eller såvitt gäller särskild efterlevandepension att en sådan förmån skall reduceras med stöd av 8 kap. 12 § lagen om allmän försäkring. Vidare föreskrivs i artikel 46 att varje medlemsland i bilaga 4 C skall ange de fall då en prorata-beräkning inte behöver göras. För svenskt vidkommande har därför i bilagan angetts att detta kan underlåtas när en ansökan gäller folk- och tilläggspension i form av ålderspension. I praktiken kommer detta också att gälla för ansökningar om förtids- eller efterlevandepension när förmånerna beviljas på samma grunder. Genom de nya bestämmelserna i artikel 46 b 1 begränsas möjligheten att reducera en pensionsförmån med stöd av sådana nationella reduceringsregler som nu nämnts. Försäkringskassan får således inte använda sig av en utländsk pensionsförmån som prorata-beräknats för att minska en svensk pensionsförmån. Enligt artikel 46 b 1 får reduceringsreglerna emellertid användas för att minska en svensk pensionsförmån om den sammanträffar med en utländsk pensionsförmån som utges oberoende av försäkringsperiodernas längd eller är beräknad på grundval av en fiktiv period, dvs. är antagandeberäknad. Pensionsförmåner av detta slag skall anges i bilaga 4 D. För svenskt vidkommande har, såvitt avser förmåner som ges ut oberoende av försäkrings- eller bosättningsperiodernas längd, angetts det fall att folkpension skall ges ut med fullt belopp enligt de regler som gällde före den 1 januari l993 eller med stöd av övergångsbestämmelser till dessa regler, och med avseende på antagandeberäknade förmåner det fall att förtids- eller efterlevandepension skall ges ut på grundval av s.k. antagandeberäkning eller då ålderspension skall ersätta en tidigare beviljad pensionsförmån som antagandeberäknats. Bestämmelserna i artikel 46 b 2 kan således komma att medföra att pensionstillskott som ges ut till en svensk förtidspension reduceras, t.ex. som en följd av att den pensionsberättigade samtidigt uppbär en nederländsk förtidspension, eftersom en sådan utländsk pension är beräknad oberoende av försäkringsperiodernas längd (se den till förordning 1248/92 fogade nya bilagan 4 D 1). Är det fråga om en pensionsförmån som har antagandeberäknats kan minskning av förmånen endast ske om den utländska pensionen också är beräknad på motsvarande sätt. En svensk antagandeberäknad förtidspension kan således minskas med hänsyn tagen till t.ex. en tysk förtidspension, om den tyska pensionen också är grundad på en gottskriven framtida försäkringsperiod (se den till förordning 1248/92 fogade nya bilagan 4 D 2). Med avseende på antagandeberäknade pensionsförmåner medger artikel 46 b att länderna träffar överenskommelser för att förhindra att en och samma gottskrivna försäkringsperiod beaktas i flera länder samtidigt. I den nordiska konventionen om social trygghet finns regler för hur antagandeberäkningen skall göras i de fall den pensionsberättigade uppfyller villkoren för rätt till en antagandeberäknad pension i två eller flera av de nordiska länderna. Den nordiska konventionen har angetts i bilaga 4 D.3. Förordningarna (EEG) nr 1249/92 och nr 1945/93 Förordningarna (EEG) nr l249/92 och nr 1945/93 (bilaga 14 och 15 till lagförslaget) innehåller ett flertal ändringar av såväl förordning 1408/71 som tillämpningsförordningen 574/72. Av intresse här är emellertid främst de ändringar som rör situationer då familjeförmåner eller familjebidrag ges ut från flera länder samtidigt. I förordning 1408/71 finns bestämmelser i kapitel 7 om familjeförmåner till förvärvsarbetande och arbetslösa och i kapitel 8 om familjebidrag till pen- sionärers barn och sådana barn som mist en eller båda föräldrarna. Förordningen skiljer mellan familjeförmåner, som är alla de vård- och kontantförmåner som ges ut för att kompensera en familj för de kostnader som uppkommer för barn, och familjebidrag som ges ut enbart på grundval av antalet barn och barnens ålder. Genom bestämmelserna i förordning 1408/71 ges rätten till familjeförmåner till den förälder som är förvärvsarbetande och det är det land där föräldern är verksam som ansvarar för att förmånerna ges ut. För arbetslösa gäller att familjeförmåner ges ut av det land som svarar för arbetslöshetsförmånerna, dvs. som regel det senaste sysselsättningslandet. Är båda föräldrarna förvärvsverksamma men i skilda länder ges förmåner ut enligt lagstiftningen i det land där barnen är bosatta. En förutsättning härför är emellertid att någon av föräldrarna arbetar i detta land. Förmånerna från det andra landet hålls därvid inne till så stor del som svarar mot vad som ges ut från bosättningslandet. Den överskjutande delen skall dock alltid betalas ut. Situationen kompliceras emellertid av att en icke förvärvsarbetande förälder kan få en självständig rätt till familjeförmåner enligt nationella regler i det land där denne är bosatt. De nya reglerna i förordning 1249/92 tar sikte på denna situation och avser att förhindra obefogade dubbelutbetalningar samt att fördela ansvaret för familjeförmåner mellan berörda länder. Det kan finnas skäl att framhålla att i en situation där en enskild person blir berättigad till förmåner från flera länder samtidigt gäller som ledande princip inom EG-rätten att denne alltid skall kunna räkna med att få uppbära det högsta belopp som kan ges ut enligt lagstiftningen i något av de berörda länderna. En tillämpning av bestämmelserna i förordning 1408/71 får inte medföra att en förmån ges ut med ett lägre belopp än som skulle varit fallet om enbart nationella regler hade tillämpats. I förordning 1408/71 finns bestämmelser i artikel 12 som avser att förhindra obefogade dubbelutbetalningar och som också medger att motsvarande regler i ett lands nationella lagstiftning får tillämpas i de fall förmåner från flera länder sammanträffar. De nya bestämmelserna har tagits in som tillämpningsföreskrifter till denna artikel och finns i artikel 10 till förordning 574/72. I den nya lydelsen gäller enligt artikel 10 1 a att familjeförmåner eller familjebidrag som ges ut i ett medlemsland med stöd av enbart nationella bestämmelser utan krav på försäkring, anställning eller verksamhet som egen företagare, skall hållas inne om det i ett annat medlemsland ges ut motsvarande förmåner för samma tid och för samma familjemedlem med stöd antingen enbart av nationella regler eller av bestämmelser i förordning 1408/71. Förmånerna skall enligt bestämmelsen inte innehållas helt utan enbart upp till det belopp som motsvarar vad som utges från det andra landet. Överskjutande belopp skall således betalas ut. Om emellertid förvärvsarbete utförs i det förstnämnda medlemslandet antingen av den person som har rätt till förmånerna eller av den till vilken de utbetalas skall enligt artikel 10 1 b i följande gälla. De familjeförmåner som ges ut till förvärvsarbetande och arbetslösa enligt nationella regler eller med stöd av bestämmelser i förordning 1408/71 i ett annat medlemsland skall hållas inne och motsvarande förmåner i stället ges ut av den medlemsstat där familjemedlemmen är bosatt. Förmånerna skall emellertid inte hållas inne helt utan enbart upp till det belopp som ges ut enligt lagstiftningen i det land där familjemedlemmen är bosatt. Även i detta fall skall alltså ett tillägg utges om förmånerna är olika stora i de medlemssstater som kan komma i fråga för utbetalning av förmåner. Om det är fråga om familjebidrag som betalas ut för pensionärers barn och för barn som har mist en eller båda föräldrarna gäller med avseende på den situation som angivits i föregående stycke, att sådana familjeförmåner och familjebidrag vartill rätt föreligger enligt den andra medlemsstatens lagstiftning antingen enbart enligt nationella regler eller med stöd av förordning 1408/71, skall hållas inne. Den enskilde skall i stället ha rätt till de familjeförmåner eller familjebidrag som ges ut i det land där barnen är bosatta och på detta lands bekostnad. I förekommande fall skall även andra förmåner ges ut men kostnaden för sådana förmåner skall då bäras av den stat som är behörig enligt tillämpliga artiklar i kapitel 8 (art. 10.1b ii). Genom en senare ändring, förordning 1945/93, har till artikel 10 i förordning 574/72 fogats en tredje punkt, 10.3, av följande innebörd. Ändringen tar sikte på den situationen att familjeförmåner kan ges ut enligt lagstiftningen i två olika länder på grund av att föräldrarna förvärvsarbetar i olika länder och således skall omfattas av olika länders lagstiftning men barnen inte är bosatta i något av dessa länder utan i ett tredje medlemsland. T. ex. kan mannen arbeta i Tyskland, hans maka i Nederländerna och familjen vara bosatt i Belgien. I den nya artikel 10.3 anges att, om rätt till familjeförmåner för samma period och familjemedlem föreligger från två medlemsstater enligt förordning 1408/71, den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning ger den högsta förmånen skall utge hela förmånen. Den medlemsstat som har gett ut förmånen har rätt till ersättning från den andra medlemsstaten med halva den summa som utgetts. Den andra medlemsstaten är dock inte skyldig att ersätta ett högre belopp än vad som ges ut som familjeförmåner enligt det landets lagstiftning. En särskild fråga gäller hur ansvaret för utgivandet av familjeförmåner skall fördelas mellan två stater i de fall en person, antingen till följd av korta perioder av förvärvsverksamhet i skilda länder eller till följd av att han byter land där han är förvärvsverksam, blir berättigad till familjeförmåner mellan två tidpunkter för utbetalning av sådana förmåner. Enligt artikel 10a i förordning 574/72 skall i en sådan situation de familjeförmåner som en person kan göra anspråk på i var och en av dessa stater motsvara antalet dagliga förmåner som utbetalas enligt den berörda lagstiftningen. Om lagstiftningen, som den svenska, inte innehåller någon bestämmelse om utbetalning av dagliga förmåner, skall familjeförmånerna ändå omräknas till ett dagligt belopp. För det fall att en institution har betalat ut familjeförmåner under en period då förmåner skulle ha betalats av en annan institution, skall avräkning ske mellan institutionerna. Den enskilde blir således inte återbetalningssskyldig.Staterna kan också med stöd av nämnda artikel träffa en överenskommelse om att ansvaret för betalning av familjeförmåner inte skall övergå till det enligt huvudregeln ansvariga landet förrän vid nästkommande månads- eller kalenderskifte. En sådan överenskommelse skall antecknas i bilaga 8 till förordning 574/72. De överenskommelser som gäller för svenskt vidkommande framgår av Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7/94. I förhållande till de länder med vilka sådana överenskommelser finns innebär dessa att en återgång skett till svenska regler, dvs. att förmånerna kommer att ges ut månadsvis. Konsekvenser för svensk del För svensk del är det i huvudsak barnbidrag enligt lagen (1947:529, omtryckt 1973:449) om allmänna barnbidrag samt förlängt barnbidrag enligt lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag som kommer att beröras av de ovan redovisade ändringarna i tillämpningsförordningen. Men även bostadsbidrag till barnfamiljer enligt lagen (1993:737) om bostadsbidrag torde vara att hänföra till kategorin familjeförmåner. För detta bidrag gäller emellertid att det endast är den del av bidraget som lämnas som särskilt bidrag som kan anses vara en familjeförmån. Vid en tillämpning av förordning 1408/71 skall de svenska förmånerna ges ut till den som är förvärvsarbetande i Sverige. Medborgarskapet saknar därvid betydelse och det har inte heller någon betydelse hur länge personen vistats i Sverige. Enligt den s.k. likabehandlingsprincipen får någon särbehandling av medborgare i ett annat medlemsland inte förekomma. Det krav om minst sex månaders vistelse i Sverige som gäller för att utländska medborgare skall få rätt till barnbidrag kan således inte längre upprätthållas mot personer som är medborgare i ett annat EES-land. Enligt huvudregeln skall också den svenske medborgare som är bosatt i Sverige men förvärvsarbetar i ett annat EES-land få sina familjeförmåner från detta land. Det bör emellertid framhållas att för ett barn som är bosatt i Sverige kommer det alltid att utges familjeförmåner med belopp som motsvarar ett svenskt barnbidrag. Detta eftersom Sverige kommer att bli skyldigt att utge ett tilläggsbelopp i de fall då den utländska familjeförmånen är lägre än det svenska barnbidraget. De nya reglerna innebär således inte någon skillnad mot vad som redan gäller. För svenskt vidkommande skulle följande exempel på en tillämpning av reglerna om familjeförmåner kunna förekomma. En kvinna som är nederländsk medborgare är med sitt barn bosatt i Sverige utan att vara förvärvsarbetande. Bosättningen ger henne enligt våra nationella bestämmelser rätt till svenskt barnbidrag och sådant bidrag betalas också ut till henne. Bestämmelsen om minst sex månaders vistelse kan som ovan framhållits inte upprätthållas gentemot EES-medborgare till följd av reglerna om likabehandling. Om kvinnans make är förvärvsverksam i Nederländerna, och han med stöd av bestämmelserna i förordning 1408/71 är berättigad till familjeförmåner enligt lagstiftningen i arbetslandet, skall det svenska barnbidraget hållas inne till så stor del som svarar mot vad som ges ut i familjebidrag enligt den nederländska lagstiftningen (artikel 10 1 a). Om det visar sig att kvinnan i vårt exempel är förvärvsverksam i Sverige ändras förhållandena såtillvida att det nu är den nederländska familjeförmånen som skall hållas inne. Den skall emellertid inte hållas inne helt utan enbart till så stor del som svarar mot vad som ges ut i svenskt barnbidrag (art. 10 1 b i). Ändras exemplet på så sätt att kvinnan förvärvsarbetar i Sverige men är bosatt med barnet i Danmark och familjeförmåner således med stöd av bestämmelserna i förordning 1408/71 skall ges ut enligt lagstiftningen i såväl Sverige som Nederländerna skall det land som ger ut den högsta familjeförmånen svara för hela förmånen. Om vi antar att detta är Nederländerna, svarar detta land för hela familjeförmånen men har istället rätt att från Sverige återfå hälften av de familjeförmåner som har betalats ut. Sverige är dock inte skyldigt att ersätta Nederländerna med högre belopp än vad som ges ut i familjeförmåner enligt svensk lagstiftning (artikel 10.3). Det anförda gäller i motsvarande mån också för familjebidrag. Bestämmelser om ikraftträdandet Ändringarna i lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska samarbetsområdet (EES) föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. De skall emellertid tillämpas retroaktivt fr.o.m. den l januari l994, dvs. samma dag som EES-avtalet trädde i kraft. Skälet för detta är följande. Genom de nya förordningarna har en anpassning skett av EG:s regelverk till domstolens praxis som den kommit till uttryck under en längre tid. Förordningarna medför således inte någon ändring i sak av de regler som berörs. Även utan den kodifiering som nu skett skulle Sverige till följd av åtagandena i EES-avtalet ha varit tvunget att följa den praxis som utbildats inom EG. Något hinder kan därför inte anses föreligga mot att ge förordningarna retroaktiv tillämplighet. I Gemensamma EES-kommitténs beslut an- ges att de skall tillämpas från och med den 1 januari l994, dvs. dagen för EES-avtalets ikraftträdande. Enligt ett gemensamt uttalande av de avtalsslutande parterna föreligger inget hinder för Finland, Island, Norge och Sverige att tillämpa de äldre bestämmelserna, om dessa är mer gynnsamma för berörda enskilda till dess Gemensamma EES-kommitténs beslut träder i kraft. Äldre bestämmelser skall därför tillämpas för tiden före lagändringarnas ikraftträdande i de fall detta kan medföra ett förmånligare resultat för den enskilde. 6.3 Läkemedel (Bilaga II) Regeringens bedömning: De nytillkomna rättsakterna på läkemedelsområdet har redan föranlett regeringen att föreslå vissa ändringar i läkemedelslagen. Vad gäller det nytillkomna direktivet om marknadsföring av läkemedel övervägs för närvarande inom regeringskansliet i vad mån lagstiftningsåtgärder krävs. I övrigt harmoniserar den svenska läkemedelslagstiftningen med innehål- let även i de nytillkomna rättsakterna och kan genom myndighetsföreskrifter helt införlivas med svensk rätt. Skälen för regeringens bedömning: Sedan EES-avtalet slöts har ett antal direktiv på läkemedelsområdet tillkommit. Nio av dessa ingår i det nu aktuella tilläggsavtalet. Dessutom har tillkommit två direktiv som rör kontrollen av kemiska ämnen som kan användas vid olaglig narkotikatillverkning. Genom läkemedelslagen (1992:859), och lagen (1992:860) om kontroll av narkotika vilka trädde i kraft den 1 juli 1993, har transformeringen på lagnivå av reglerna i EG:s direktiv rörande läkemedel och ämnen som kan användas vid olaglig tillverkning av narkotika i huvudsak genomförts, även såvitt gäller de nytillkomna rättsakterna. Enligt det nytillkomna direktivet rörande marknadsföring av läkemedel, 92/28/EEG, krävs dock att medlemsländerna förbjuder viss läkemedelsreklam. Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om förbud mot reklam för receptbelagda läkemedel och läkemedel för vilka kostnadsersättning kan lämnas till allmänheten. Vidare föreskrivs att medlemsstaterna skall se till att lämpliga och effektiva metoder finns för kontroll av marknadsföringen av läkemedel. Detta kan enligt direktivet ske genom förhandskontroll. Den svenska läkemedelsbranschens egna överenskommelser innehåller i sak motsvarande bestämmelser. Inom regeringskansliet övervägs för närvarande i vad mån direktivet påkallar lagstiftningsåtgärder. Lagbestämmelser om förbud mot reklam för läkemedel förutsätter en ändring i tryckfrihetsförordningen. I prop. 1993/94:114 om grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen har regeringen bl.a. föreslagit att det skall vara möjligt att i lag föreskriva undantag från tryckfrihetsförordningens regler när det gäller förbud mot kommersiell annons som meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelse som följer av anslutning till Europeiska gemenskaperna. Tryckfrihetsförordningen förbjuder förhandskontroll och någon ändring i det avseendet är inte aktuell. Direktivets krav på marknadsföringskontroll behöver dock inte ske genom förhandskontroll utan kan lösas på annat sätt. Den svenska marknadsföringslagen får anses uppfylla de krav på kontroll som ställs i direktivet. I de nytillkomna direktiven 92/73/EEG och 92/74/EEG vilka gäller homeopatiska medel för människor respektive djur, har avgränsningen av tillämpningsområdet för de särskilda reglerna rörande sådana medel gjorts på ett något annorlunda sätt än i läkemedelslagen. För att anpassa läkemedelslagen till direktivets regler har en ändring gjorts i 2 § läkemedelslagen (SFS 1994:83 prop. 1993/94:92 bet. 1993/94:So U15, rskr. 1993/94:138). I övrigt kan innehållet i de nytillkomna rättsakterna, bl.a. de som rör kontrollen av ämnen som kan användas vid olaglig tillverkning av narkotika, införlivas med svensk rätt genom föreskrifter av Läkemedelsverket. De nytillkomna direktiven innehåller i huvudsak följande: 91/412/EEG Direktivet behandlar fastställande av principer och riktlinjer för god tillverkningssed avseende veterinärmedicinska läkemedel. 91/507/EEG I direktivet ändras bilagan till direktivet 75/318/EEG om analytiska, toxikologiska och kliniska normer och försöksplaner vid prövningen av humanläkemedel. 92/18/EEG I direktivet ändras bilagan till direktivet 81/852/EEG om analytiska, toxikologiska och kliniska normer och försöksplaner vid prövningen av veterinärmedicinska läkemedel. 92/25/EEG Direktivet innehåller bestämmelser om partihandel med humanläkemedel. 92/26/EEG I direktivet finns regler om villkoren för att lämna ut humanläkemedel till allmänheten. 92/27/EEG Direktivet innehåller regler om märkning och bipacksedlar vad gäller humanläkemedel. 92/28/EEG Direktivet reglerar marknadsföringen av humanläkemedel både i förhållande till sjukvårdspersonal och till allmänheten. 92/73/EEG I direktivet utökas tillämpningsområdet för direktiven 65/65/EEG och 75/319/EEG genom fastställande av ytterligare bestämmelser om homeopatiska humanläkemedel. 92/74/EEG Direktivet utgör en motsvarighet till direktivet 92/73/EEG när det gäller hoemopatiska läkemedel för djur. 92/109/EEG Direktivet innehåller vissa bestämmelser om tillverkning och utsläppande på marknaden av vissa ämnen som används vid illegal tillverkning av narkotika och psykotropa ämnen. 93/46/EEG Direktivet innehåller vissa ändringar i bilagorna till direktivet 92/109/EEG i vilka anges de ämnen som omfattas av bestämmelserna m.m. 6.4 Ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom hälso- och sjukvården m.m. (Bilaga VII) Regeringens bedömning: Ett nytt rådsdirektiv rörande läkare som har ersatt tre direktiv som ingår i det ursprungliga EES-avtalet bör inte föranleda någon ny svensk lagstiftning. Skälen för regeringens bedömning: Rådet har antagit ett nytt direktiv som rör den fria rörligheten för läkare m.m., rådets direktiv 93/16 av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis (EGT nr L 165, 7.7.1993, s. 1). Det nya läkardirektivet ersätter tre äldre direktiv med därefter gjorda ändringar utan att det materiella innehållet ändrats. Dessa tidigare direktiv (rådsdirektiven 75/362/EEG, 75/363/EEG och 86/457/EEG) ingår i det ursprungliga EES-avtalet och har föranlett ändringar i bl.a. lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. (prop. 1992/93:83, bet. 1992/93:SoU8, rskr. 1992/93:87, SFS 1992:1562). Någon ytterligare lagstiftning eller annan transformering av det nya direktivet rörande läkare krävs inte. 6.5 Tobak (Bilaga II) Regeringens bedömning: Ändringarna i bilaga II vad avser tobak kräver lagstiftningsåtgärder för att förhindra export av rökfri tobak. Regeringen avser att återkomma i den frågan. I övrigt kan ändringarna införlivas genom ändrade myndighetsföreskrifter. Skälen för regeringens bedömning: Rådet antog 1989 ett direktiv (89/622/EEG) rörande märkning av tobaksprodukter, som innehåller såväl bestämmelser om innehållsdeklaration som krav på varningstexter. Direktivet upptogs i EES-avtalets bilaga II. År 1992 antog rådet en ändring av detta direktiv, rådets direktiv 92/41/EEG av den 15 maj 1992 om ändring i direktivet 89/622/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om märkning av tobaksvaror. Direktivet innehåller regler om att medlemsstaterna skall förbjuda försäljning av vissa typer av rökfri tobak (tobak för användning i munnen) som definieras i artikel 2.4 i direktivet, främst vissa slag av snus. Med tobak för användning i munnen menas här alla typer av rökfria produkter - utom de som är avsedda att rökas eller tuggas - helt eller delvis framställda av tobak i pulver- eller partikelform eller en kombination av dessa former. Särskilt avses varor i portionspåsar eller porösa påsar, eller i en form som påminner om ett livsmedel. Vidare innehåller direktivet vissa ändringar beträffande varningstexter. Direktivet har nu fogats till EES-avtalets bilaga II. Sverige, liksom Island och Norge, har dock undantagits från det nämnda förbudet att saluföra rökfri tobak. Undantaget gäller dock inte snus i former som påminner om livsmedel. Det åligger vidare Sverige, Norge och Island att förbjuda export av sådan rökfri tobak som avses i artikel 2.4 till övriga länder som omfattas av EES-avtalet. Ändringen i bilagan innebär alltså bl.a. att det undantag som Sverige fått göra från förbudet mot försäljning av sådan rökfri tobak som avses i artikel 2.4 i direktivet inte omfattar snus i former som liknar livsmedelsprodukter. Sådan försäljning får alltså inte äga rum enligt avtalet. På den svenska marknaden förekommer inte nu någon sådan försäljning. Enligt 16 § tobakslagen (1993:581) får regeringen, om det finns särskilda hälsoskäl, föreskriva att vissa slag av tobaksvaror inte får tillverkas eller föras in till Sverige. Bestämmelsen ger regeringen möjlighet att ingripa mot nya tobaksvaror bl.a på den grunden att varan speciellt appellerar till barn och torde kunna tillämpas bl.a om snus försäljs i "godispåsar". Någon ytterligare reglering kan därför inte anses nödvändig. Regeringen avser att återkomma beträffande åtgärder för att förhindra export av rökfri tobak. Ändringarna vad avser märkningsbestämmelserna medför att de föreskrifter som Socialstyrelsen meddelar med stöd av bemyndigande kan komma att behöva ändras för att överensstämma med direktiv 92/41. 6.6 Medicintekniska produkter (Bilaga II) Regeringens förslag: Ett nytt direktiv om medicintekniska produkter föranleder en ändring i lagen om medicintekniska produkter. Med ett mindre undantag har det nya direktivet redan införlivats genom den nämnda lagen. Skälen för regeringens förslag: Lagen (1993:584) om medicintekniska produkter trädde i kraft den 1 juli 1993. I lagstiftningsärendet konstaterades det bl.a. att det inom EG fanns två direktiv på området medicintekniska produkter under behandling (prop. 1992/93:175). Det ena av dessa förslag hade kommit så långt i behandlingen att det ansågs kunna ligga till grund för den svenska lagstiftningen trots att förslaget alltså ännu inte var färdigbehandlat. Förslaget har numera antagits på det sätt som förutsågs när lagen om medicintekniska produkter antogs. Rådets direktiv 93/42/EEG av den 14 juni 1993 om medicintekniska produkter (EGT Nr L 169, 12.7.1993, s. 1) kräver därför, med ett mindre undantag, inte någon ytterligare lagstiftning. På en punkt ansågs dock den svenska lagen om medicintekniska produkter inte kunna ges en utformning som helt svarade mot det dåvarande direktivförslaget. Det gäller hänskjutandet till den myndighet som är överordnad ett anmält organ av frågan om inplacering i produktklass i de fall en tillverkare och ett anmält organ har olika uppfattning om klassificeringen (prop. 1992/93:175 s. 49). Medlemsstaterna skall tillämpa bestämmelserna i direktivet 93/42/EEG från och med den 1 januari 1995. Den ändring i den svenska lagen som nu läggs fram bör träda i kraft vid samma tid- punkt. 6.7 Kosmetiska och hygieniska produkter (Bilaga II) Regeringens bedömning: Innehållet i de nytillkomna rättsakterna rörande kosmetiska och hygieniska produkter kan transformeras till svensk rätt genom föreskrifter av Läkemedelsverket. Skälen för regeringens bedömning: Sedan EES-avtalet slöts har fem direktiv rörande kosmetiska och hygieniska produkter tillkommit. I Sverige regleras kontrollen av kosmetiska och hygieniska produkter genom lagen (1985:426) om kemiska produkter och förordningen (1993:1283) om kosmetiska och hygieniska produkter. Den senare trädde i kraft den 1 januari 1994 och i den har begreppet kosmetiska och hygieniska produkter avgränsats på samma sätt som i det nytillkomna direktivet 93/35/EEG. I övrigt kan innehållet i de nytillkomna rättsakterna införlivas med svensk rätt genom föreskrifter av Läkemedelsverket, som har ansvaret för den svenska kontrollen på detta område. De nytillkomna direktiven innehåller i huvudsak följande: 92/8/EEG, 92/86/EEG och 93/47/EEG Direktiven innehåller ändringar i bilagorna till det grundläggande direktivet på kosmetikaområdet, 76/768/EEG. Ändringarna har föranletts av den tekniska utvecklingen på området. 93/35/EEG Direktivet innehåller ändringar av direktivet 76/768/EEG, bl.a. vad gäller vissa definitioner. 93/73/EEG Direktivet innehåller föreskrifter om metoderna för att göra nödvändiga analyser av sammansättningen av kosmetiska produkter. 7 Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde 7.1 Inledning Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde omfattar väg-, järnvägs-, sjö- och lufttransporter och de infrastrukturfrågor som sammanhänger därmed, post- och telekommunikationer, trafiksäkerhet samt miljö- och forskningsfrågor och utvecklingsverksamhet på transportområdet. EES-avtalet berör i olika utsträckning hela departementets verksamhetsområde. Verksamheten inom EG sedan den 1 augusti 1991 har medfört att det blir aktuellt att införliva ett antal nytillkomna rättsakter som berör bl.a. Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. Flertalet av dessa är ändringar i rättsakter som redan ingår i avtalet. Till följd av bemyndiganden från riksdagen kan dessa, i den mån det krävs, i allmänhet införlivas genom regeringsförordningar, se bl.a. lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer. Bland de nytillkomna rättsakterna märks bl.a. de som behandlar cabotage, dvs. rätten att utföra inrikes transporter med transportmedel som är registrerade utomlands. Regler om sådant marknadstillträde har antagits inom EG för vägtransporter, transporter på sjöar och floder, sjöfart och luftfart. På luftfartsområdet är dessa bestämmelser införlivade genom det avtal som föreligger mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. Ett nytt införlivande måste dock ske på grundval av EES-avtalet. Utöver vad som anförs nedan om de nytillkomna rättsakterna, hänvisas också till vad som anförts i EES-propositionen 1991/92:170, bil. 5. 7.2 Tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering (Bilaga II) De nya rättsakter som skall tillföras bilaga II till avtalet utgörs till största del av direktiv om fordons beskaffenhet och utrustning, typgodkännande m.m. eller om ändring av sådana direktiv. Tre direktiv avser teleterminalutrustning. Till den del Sverige inte redan uppfyller de krav som föreskrivs kommer anpassningen till största del att ske genom föreskrifter på myndighetsnivå, främst av Vägverket. Detta gäller: - rådets direktiv 92/62/EEG av den 2 juli 1992 om anpassning till den tekniska utvecklingen av rådets direktiv 70/311/EEG om styrinrättning för motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, - kommissionens direktiv 91/422/EEG av den 15 juli 1991 om ändring av direktiv 71/320/EEG om bromsutrustning på vissa kategorier av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, - kommissionens direktiv 91/662/EEG av den 6 december 1991 om ändring av direktiv 74/297/EEG om inredningsdetaljer i motorfordon, - kommissionens direktiv 90/629/EEG av den 30 oktober 1990 om ändring av direktiv 76/115/EEG om förankring av bilbälten i motorfordon, - kommissionens direktiv 91/663/EEG av den 10 december 1991 om ändring av direktiv 76/756/EEG om montering av belysning och ljussignalanordningar på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, - kommissionens direktiv 90/630/EEG av den av den 30 oktober 1990 om ändring av direktiv 77/649/EEG om siktfält i motorfordon, - rådets direktiv 91/226/EEG av den 27 mars 1991 om stänkskydd för vissa motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, - rådets direktiv 92/22/EEG av den 31 mars 1992 om säkerhetsglas och glasmaterial på motorfordon och släp till dessa, - rådets direktiv 92/23/EEG av den 31 mars 1992 om däck och däckmontering på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, - rådets direktiv 93/91/EEG av den 29 oktober om anpassning av den tekniska utvecklingen avseende inredingsdetaljer i motorfordon. Följande direktiv skall införlivas genom regeringsförordningar: - rådets direktiv 92/21/EEG av den 31 mars 1992 om vikt och dimensioner för motorfordon kategori M1, - rådets direktiv 92/24/EEG av den 31 mars 1992 om hastighetsbegränsare för vissa kategorier av motorfordon, - rådets direktiv 92/114/EEG av den 17 december 1992 om utskjutande delar i fronten på motorfordon, - rådets direktiv 92/53/EEG av den 18 juni 1992 om ändring till direktiv 70/156/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om typgodkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, - rådets direktiv 92/97/EEG av den 10 november 1992 som är ett tillägg till rådets direktiv 70/157/EEG av den 6 februari 1970 angående tillåten ljudnivå och avgaser för motorfordon där man gör vissa skärpningar vad gäller kraven om ljudnivå. Ett av rådet utfärdat ramdirektiv, 92/61/EEG av den 30 juni 1992 om typgodkännande av två- och trehjuliga motorfordon, skall följas av totalt 24 komponentdirektiv med krav på t.ex. bromsar, ljus, motoreffekt och avgaser. Ramdirektivet införlivas på förordningsnivå. Komponentdirektiven, dvs. rådets direktiv 93/14/EEG av den 5 april 1993, 93/29-34/EEG av den 14 juni 1993 och 93/92-94/EEG av den 29 oktober 1993 införlivas genom myndighetsföreskrifter. De tre rättsakter som gäller teleterminalutrustning är rådets direktiv 93/97/EEG av den 29 oktober 1993 med tillägg till direktiv 91/263/EEG vad gäller jordstationsutrustning för satellitkommunikation och kommissionens beslut 94/11/EEG och 94/12/EEG vad gäller krav för anslutning av mobil teleutrustning.. 7.3 Teletjänster (Bilaga XI) Bland de rättsakter som tillkommit på detta område finns rådets beslut 92/264/EEG av den 11 maj 1992 om införande av en enhetlig internationell accesskod inom gemenskapen för tillgång till telefoni och rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillämpning av tillhandahållande av öppna nät för hyrda förbindelser. Båda dessa har beaktats i telelagen (1993:597) som trädde i kraft den 1 juli 1993. 7.4 Transporter (Bilaga XIII) 7.4.1 Inlandstransport Statligt stöd Genom rådets förordning (EEG) nr 3578/92 av den 7 december 1992, med ändring av rådets förordning (EEG) 1107/70 om stöd till transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar, utsträcks med vissa jämkningar, giltigheten för de nuvarande stödarrangemangen för kombitransporter till slutet av 1995. Förordningen inkorporeras i svensk rätt genom regeringsförordning. Förenkling av gränspassage Rådets förordning (EEG) nr 3356/91 av den 7 november 1991 är en ändringsförfattning till rådets förordning (EEG) nr 4060/89 av den 21 december 1989 om avskaffande av gränskontroller mellan medlemsstaterna vid transporter på landsväg och inre vattenvägar inkorporeras genom regeringsförordning. Det gäller även rådets förordning (EEG) nr 3912/92 av den 17 december 1992 där man har utsträckt förordning (EEG) nr 4060/89 till fordon och fartyg registrerade i tredje land. När det gäller upprättande av gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna har rådets direktiv 75/130/EEG numera upphävts genom direktivet 92/106/EEG av den 7 december 1992. Tillämpningsområdet för reglerna om kombinerade transporter vidgas till transporter som delvis äger rum över hav. Ytterligare författningsändringar krävs inte. 7.4.2. Vägtransport Teknisk harmonisering och säkerhet Rådets direktiv 92/7/EEG av den 10 februari 1992 med ändring i direktiv 85/3/EEG innehåller bestämmelser om vikt, dimensioner och vissa tekniska egenskaper hos vissa fordon. I den mån anpassning behöver ske, sker det genom regeringsförordning. På bilprovningsområdet har det genom rådets direktiv 91/328/EEG av den 21 juni 1991, 92/54/EEG av den 22 juni 1992 och 92/55/EEG av den 22 juni 1992 gjorts ändring i direktivet 77/143/EEG om tillämpning av medlemsstaternas lagstiftning om provning av motorfordon och tillhörande släpfordons trafiksäkerhet. Härigenom utsträcks skyldigheten att periodiskt kontrollbesiktiga fordon till att omfatta även personbilar. Man specificerar de moment som skall inkluderas i den periodiska trafiksäkerhetsprovningen av fordons bromssystem och avgassystem för att hålla utsläppen på en låg nivå. Sverige uppfyller redan kraven i direktiven. Rådets direktiv 91/671/EEG av den 16 december 1991 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om obligatorisk användning av säkerhetsbälten i fordon under 3,5 ton kräver inte några ytterligare författningsåtgärder. Detsamma gäller för rådets direktiv 92/6/EEG av den 10 februari 1992 om installation och användning av anordningar för hastighetsbegränsning för vissa kategorier av motorfordon i gemenskapen. Härigenom föreskrivs att sådana anordningar skall begränsa högsta hastigheten för bussar till 100 km/timme och för tunga lastfordon till 85 km/timme. Direktivet har införlivats med 13 b § fordonskungörelsen (1972:595). Rådets direktiv 93/89/EEG om medlemsstaternas tillämpning av fordonsskatt på vissa fordon som används för vägtransporter samt vägtullar och vägavgifter av vissa vägtrafikanläggningar kräver inte några författningsåtgärder. Social harmonisering På detta område har följande rättsakter tillkommit. Kommissionens beslut 93/173/EEG av den 22 februari 1993 om sådana standardformulär som föreskrivs i rådets förordning (EEG) nr 3828/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter, kommissionens förordning (EEG) nr 3314/90 av den 16 november 1990 och kommissionens förordning (EEG) nr 3688/92 av den 21 december 1992 om anpassning till den tekniska utvecklingen av förordningen (EEG) nr 3821/85 om färdskrivare för vägtransporter samt kommissionens beslut 93/172/EEG av den 22 februari 1993 om rapport- formulär som föreskrivs i rådets direktiv 88/599/EEG rörande vägtransporter. Dessa införlivas genom regeringsförordning. Genom rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort harmoniseras såväl själva körkortshandlingen som den utbildning och den medicinska prövning som krävs för att få körkort. Körkortshandlingen avviker helt från den svenska vilket för vår del skulle innebära ett steg tillbaka. Såvitt nu kan bedömas kommer emellertid Sverige att få undantag för körkortets utformning. I fråga om körkortsutbildningen och den medicinska prövningen medför direktivet inte några svårigheter. De olika körkortsklasserna kan indelas i underavdelningar, vilket nödvändiggör ändringar i körkortslagen (1977:477). Inom EG skall medlemsstaterna, före den 1 juli 1994, ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att direktivet skall kunna tillämpas den 1 juli 1996. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i denna fråga. Tillträde till marknaden (varor) Rådets förordning (EEG) nr 881/92 av den 26 mars 1992 om tillträde till marknaden för godstransporter på väg i den europeiska gemenskapen till eller från en medlemsstat eller i transit genom en eller flera medlemstater inför ett system med gemenskapstillstånd för godstransporter mellan medlemsstaterna utan kvantitativa restriktioner. Den anger villkoren för meddelande och återkallelse av tillstånd, tillståndens användningsområde, giltighetstid m.m. Förordningen, med ändring och anpassning, införlivas dels genom ändring i yrkestrafiklagen, dels genom regeringsförordning. Regeringen återkommer till riksdagen i denna fråga. Rådets förordning (EEG) nr 3916/90 av den 21 december 1990 om de åtgärder som skall vidtas i händelse av en kris på marknaden för godstransporter på väg kan beaktas inom ramen för befintliga författningar och organ för regleringen av den yrkesmässiga trafiken. Rådets förordning (EEG) nr 3118/93 av den 25 oktober 1993 om förutsättningar för transportföretag att utföra inrikes godstransporter i en medlemsstat där de inte är etablerade kräver inte några ytterligare författningsåtgärder. Tillträde till marknaden (passagerare) Rådets förordning (EEG) nr 684/92 av den 16 mars 1992 om gemensamma regler för internationella busstransporter ersätter de tidigare förordningarna på området, nämligen rådets förordningar (EEG) nr 117/66, nr 516/72 och nr 517/72. Förordningen anger förutsättningarna för transportföretagens rätt att utföra busstrafik mellan medlemsländerna. Denna förordning kräver ändringar av vissa definitioner i yrkestrafiklagen (1988:263). I samband därmed bör en allmän översyn av yrkestrafiklagen och med den sammanhängande förordningar göras. Regeringen avser därför att snarast återkomma med en särskild proposition med förslag om ändringar i yrkestrafiklagen. Vidare har kommissionens förordning (EEG) nr 1839/92 av den 1 juli 1992 med närmare föreskrifter om tillämpningen av rådets förordning (EEG) nr 684/92 vad gäller dokument för internationell persontrafik samt kommissionens förordning (EEG) nr 2944/93 av den 25 oktober 1993 med ändring av kommissionens förordning (EEG) nr 1839/92 tillkommit. Kommissionens förordningar ersätter de tidigare förordningarna (EEG) nr 1016/68 (EEG) och nr 1172/72. Tillämpningsföreskrifterna inkorporeras genom regeringsförordning. Slutligen har på detta område tillkommit rådets förordning (EEG) nr 2454/92 av den 23 juli 1992 med föreskrifter om de villkor under vilka icke-bofasta transportföretag får utföra inrikes yrkesmässig persontrafik i en annan medlemsstat än där företaget är etablerat. Förordningen avses inkorporeras genom regeringsförordning. 7.4.3Järnvägstransport Strukturpolitik På järnvägstransportområdet har en rättsakt tillkommit, nämligen rådets direktiv 91/440/EEG av den 29 juli 1991 om utvecklingen av gemenskapens järnvägar som ersätter rådets beslut 75/327/EEG. Direktivet föreskriver affärsmässig självständighet och finansiell restrukturering av järnvägsförvaltningarna. Direktivet föreskriver också en, åtminstone bokföringsmässig, åtskillnad mellan infrastrukturdel och operativ del av verksamheten. Detta är i stora delar genomfört i Sverige genom den uppdelning som skett mellan Statens järnvägar och Banverket. Vidare införs rätt till tillträde till järnvägsnätet för internationellt samverkande järnvägsföretag och järnvägsföretag som ägnar sig åt gränsöverskridande kombinerade transporter. Direktivet har närmare behandlats i proposition 1993/94:166 Avreglering av järnvägstrafiken och riktlinjer m.m. för SJ:s verksamhet under åren 1994-1996. Eventuella författningsändringar med anledning av direktivet kräver inte lagform. 7.4.4Transport på inre vattenvägar Tillträde till marknaden Rådets förordning (EEG) nr 3921/91 av den 16 december 1991 om förutsättningar för transportföretag att utföra inrikes transporter av gods eller passagerare på inre vattenvägar i en medlemsstat där de inte är hemmavarande bör införlivas med svensk rätt genom regeringsförordning. Förordningen blir dock inte tillämplig beträffande Sverige förrän vi har fått tillgång till EG:s inre vattenvägar på samma villkor som medlemmarna i EG. Detta blir fallet först sedan en uppgörelse nåtts om sjöfarten på Rhen, som styrs av en särskild konvention. Åtgärder för införlivande av rättsakten bör därför anstå tills vidare (jämför protokoll 20 till EES-avtalet och EES-propositionen 1991/92:170, bilaga 5, s. 14). Strukturpolitik Rådets förordning (EEG) nr 3690/92 av den 21 december 1992 och rådets förordning (EEG) nr 3433/93 av den 15 december 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 1102/89 om fastställande av vissa åtgärder för verkställande av rådets förordning (EEG) nr 1101/89 om strukturella förbättringar inom inlandssjöfarten har tillkommit. Rättsakterna kan införlivas med svensk rätt genom förordning. Varken förordning (EEG) nr 1101/89 eller (EEG) nr 1102/89 har dock ännu införlivats med svensk rätt av samma anledning som anges för rådets förordning (EEG) nr 3921/91 ovan. Tillstånd att bedriva verksamhet Rådets direktiv 91/672/EEG av den 16 december 1991 om ömsesidigt erkännande av nationella båtförarcertifikat för transport av gods och passagerare på inre vattenvägar införlivas med svensk rätt genom Sjöfartsverkets försorg. Även här gäller dock att åtgärder för införlivandet inte är aktuella ännu. 7.4.5Sjöfart Rådets direktiv 93/75/EEG av den 13 september 1993 om minimikrav för fartyg som är på väg till eller från gemenskapens hamnar och som transporterar farligt eller miljöfarligt gods skall, i de delar gällande föreskrifter inte redan uppfyller kraven, införlivas på regerings- och myndighetsnivå. Kommissionens förordning (EEG) nr 2158/93 av den 28 juli 1993 om tillämpligheten av ändringar i 1974 års internationella konvention om säkerhet för människoliv till sjöss och 1973 års internationella konvention om förhindrande av förorening från fartyg vid tillämpning av rådets förordning (EEG) nr 613/91 innehåller beslut om tillämpning av ändringar i SOLAS och MARPOL på bestämmelser om överflyttning av fartyg från ett register till ett annat inom gemenskapen. Bestämmelserna i sjölagen (1891:35 s. 1) om fartygsregistrering är för närvarande föremål för en översyn, vilken avses resultera i en proposition till riksdagen under våren. Frågan om införlivande av kommissionens förordning nr 2158/93 avses behandlas i detta sammanhang. 7.4.6Civil luftfart På detta område tillkommer några rättsakter som nästan alla redan har införlivats med svensk rätt på grund av avtalet mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart, i det följande benämnt "luftfartsavtalet". De viktigaste av dessa är de som ingår i EG:s tredje luftfartspaket. Dessa har redan varit föremål för riksdagsbehandling genom proposition 1992/93:202 om ändring av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. Genom att rättsakterna nu tas med i tilläggsavtalet till EES-avtalet utvidgas det geografiska område på vilket det tredje luftfartspaketet skall äga tillämpning. Den svenska texten till de flesta nedan nämnda rättsakterna finns publicerad i förordningen (1993:1005) om ändring i förordningen (1992:558) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. Regeringen återkommer till luftfartsavtalet nedan. Marknadstillträde Två rättsakter gällande marknadstillträde har tillkommit. De skall införlivas genom förordningar. Den första är rådets förordning (EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 om EG-lufttrafikföretags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen (ingår i det tredje luftfartspaketet). I denna rättsakt ges EG-lufttrafikföretag i princip rätt att fritt bedriva kommersiell luftfart mellan de flygplatser inom gemenskapen som är öppna för civil luftfart. Rätten för ett flygföretag att bedriva inrikes luftfart i ett annat land än staten där flygföretaget är licensierat, s.k. cabotage, införs dock stegvis. Från den 1 april 1997 blir dock cabotaget i princip helt fritt. Förordningen reglerar också medlemsstaternas möjligheter att föreskriva villkor för - samt genom anbudsförfarande upphandla - flygtrafik på en linje som saknar operatörer men som en medlemsstat önskar upprätthålla av exempelvis regionalpolitiska skäl. Den andra rättsakten är rådets förordning (EEG) nr 95/93 av den 18 januari 1993 om gemensamma regler för fördelning av ankomst- och avgångstider vid gemenskapens flygplatser (ingår i det tredje luftfartspaketet). Dessutom har rådets förordning (EEG) nr 3089/93 av den 29 oktober 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 2299/89 om en uppförandekod för datoriserade bokningssystem tillkommit. Denna innebär att en ändring av lagen (1993:41) om datoriserade bokningssystem för luftfart blir nödvändig. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i denna del. Tariffer Här tillkommer rådets förordning (EEG) nr 2409/92 av den 23 juli 1992 om biljettpriser och tariffer för lufttrafik genom vilken det införs ett system med fri prissättning för befordran av passagerare, bagage och gods med flyg inom gemenskapen (ingår i det tredje luftfartspaketet). Förordningen innehåller dock vissa skyddsmekanismer mot överprissättning eller osund priskonkurrens. Den ersätter den tidigare förordningen (EEG) 2342/90. Den nya förordningen avses att införlivas genom regeringsförordning. Teknisk harmonisering Rådets förordning (EEG) nr 3922/91 av den 16 december 1991 om harmonisering av tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart innehåller regler om harmonisering av de tekniska och administrativa kraven på flygsäkerhetsområdet. Det gäller särskilt konstruktion, tillverkning, drift och underhåll av luftfartyg samt de personer och organisationer som ägnar sig åt sådan verksamhet. Denna rättsakt införlivas genom förordning. Dessutom har rådets förordning (EEG) nr 2407/92 av den 23 juli 1992 om utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag tillkommit (ingår i det tredje luftfartspaketet). Den syftar till att säkerställa konkurrens på lika villkor på den fria inre luftfartsmarknaden. Ett flygföretag måste ha ett driftstillstånd (AOC, Air Operator's Certificate) som innebär att lufttrafikföretaget uppfyller de flygsäkerhetsmässiga kraven. Dessutom krävs en operativ licens (Operating Licence) som innebär att flygföretaget måste uppfylla de krav på ekonomisk stadga som förordningen anger. Flygföretaget åläggs att lämna uppgifter om sin ekonomi till tillståndsmyndigheten. I förordningen finns också regler om registrering av luftfartyg. Rättsakten avses att införlivas med svensk rätt genom förordning. Rätten för lufttrafikföretag hemmahörande i en EES-stat att registrera luftfartyg i Sverige har redan tillgodosetts genom tidigare ändring i 2 kap. 2 § luftfartslagen (1957:297). Rådets direktiv 93/65/EEG av den 19 juli 1993 om definition och användning av kompatibla tekniska specifikationer vid upphandling av utrustning och system för ledning av lufttrafiken införlivas genom myndighetsföreskrifter. Social harmonisering Här har endast rådets direktiv 91/670/EEG av den 16 december 1991 om ömsesidigt godkännande av certifikat för personal med funktioner inom den civila luftfarten tillkommit. Härigenom åläggs medlemsstaterna att acceptera certifikat som utfärdats i annan medlemsstat för förarkabinbesättningar, dvs. flygförare, navigatörer och flygmekaniker. Direktivet beaktas av Luftfartsinspektionen hos Luftfartsverket vid utfärdande av myndighetsföreskrifter. 7.4.7Närmare om upphörande av avtalet mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart Luftfartsavtalet förutses upphöra att gälla den dag EES-avtalet innehåller de bestämmelser som också ingår i luftfartsavtalet och båda avtalen sålunda omfattar samma regler på luftfartens område. Detta kommer att ske genom tilläggsavtalet och då skall den särskilda lagstiftning som luftfartsavtalet gett upphov till upphöra att gälla. När luftfartsavtalet upphör att gälla blir följande lagstiftningsåtgärder aktuella: - lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart skall upphöra att gälla. - 1, 2 och 13 §§ lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. har redan ändrats genom SFS 1993:22. Genom punkt 3 i övergångsbestämmelserna gäller de äldre bestämmelserna för lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. När denna lag upphör att gälla krävs ingen ytterligare åtgärd. - 2 kap. 2 a § och 7 kap. 3 a § luftfartslagen (1957:297) skall upphöra att gälla enligt vad som redan uttalats i prop. 1992/93:202 s. 15. 7.5 Konkurrens (Bilaga XIV) På konkurrensområdet har två rättsakter tillkommit som berör Kommunikationsdepartementets område. Kommissionens förordning (EEG) nr 1617/93 av den 25 juni 1993 om tillämpningen av artikel 85.3 i fördraget på vissa kategorier av avtal och samordnade förfaranden med avseende på gemensam planering och samordning av tidtabeller, gemensam drift, samråd om passagerar- och fraktpriser i regelbunden luftfart samt fördelning av avgångs- och ankomsttider på flygplatser gäller fram t.o.m. den 30 juni 1998. Den införlivas genom regeringsförordning. Detta gäller även för kommissionens förordning (EG) nr 3652/93 av den 22 december 1993 om tillämpningen av artikel 85.3 i fördraget på vissa kategorier av avtal mellan företag med avseende på datoriserade bokningssystem för lufttransporttjänster. 7.6 Hälsa och säkerhet i arbetet (Bilaga XVIII) På fartygssäkerhetsområdet, som ligger inom Kommunikationsdepartementets område, har rådets direktiv 92/29/EEG av den 31 mars 1992 om minimikrav avseende säkerhet och hälsa för förbättrad medicinsk behandling ombord på fartyg och rådets direktiv 93/103/EG av den 23 november 1993 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbete ombord på fiskefartyg (trettonde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) tillkommit. Båda dessa direktiv införlivas genom myndighetsföreskrifter. 8 Finansdepartementets verksamhetsområde 8.1 Finansiella tjänster (Bilaga IX) 8.1.1 Inledning Som framgår av redogörelsen för området finansiella tjänster i prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) - bilaga 6 s. 4 ff - bygger EG:s marknad för en inre finansiell marknad på tre grundprinciper: en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimiharmonisering för ömsesidigt godtagande av medlemsstaternas regelverk. I bilagan har lämnats en redogörelse för den närmare innebörden av dessa begrepp. Genomförandet av en integrerad marknad med en enda auktorisation har inom EG kommit längst på bankområdet där ett system byggt på dessa grundsatser infördes genom det s.k. andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG). Detta direktiv ingår redan i EES-avtalet. Genom rättsakter, som antagits under 1992 och 1993, har EG numera fattat beslut som till fullo inför dessa principer också på försäkringsområdet och värdepappersmarknadsområdet. Dessa rättsakter jämte ett antal andra rättsakter, som ytterligare harmoniserar grundläggande bestämmelser angående finansiella tjänster, har nu också införlivats med de regler som gäller för EES. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för de direktiv m.m. som antagits efter den 31 juli 1991 samt vilket anpassningsarbete som krävs i Sverige. 8.1.2 Banker och andra kreditinstiut I december 1991 antog EG:s ministerråd ett direktiv (91/633/EEG) om genomförande av direktiv 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut. Det nya direktivet ger möjlighet att låta också en fond avseende allmänna bankrisker (general banking risks) ingå i kapitalbasen. Tillägg till 1989 års kapitalbasdirektiv gjordes i mars 1992 då direktivet 92/16/EEG om ändring av direktivet 89/229/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut antogs. Genom sistnämnda tillägg infördes särskilda regler för vissa danska bostadsinstitut. Dessutom inrättades en kommitté som skall bistå kommissionen vid tekniska justeringar av kapitalbasreglerna. De två nyss nämnda direktiven (91/633/EEG och 92/16/EEG) kräver inte några särskilda lagändringar i Sverige. Om det i Sverige skulle införas en möjlighet till avsättningar till en fond för allmänna bankrisker får det övervägas om ändringar då också måste göras i de lagreglerade kapitaltäckningsreglerna eller om det räcker med ändringar i Finansinspektionens föreskrifter. Det andra direktivet berör inte direkt förhållandena i Sverige. I april 1992 antogs ett direktiv (92/30/EEG) om gruppbaserad tillsyn av kreditinstitut. Direktivet ersätter 1983 års direktiv i samma ämne, vilket ingår i det ursprungliga EES-avtalet. Genom det nya direktivet utsträcks tillsynen av koncerner till att omfatta den sammanlagda finansiella ställningen i koncerner där även andra finansiella institut än kreditinstitut är moderföretag. Kravet på konsolidering gäller inte bara dotterföretag utan även företag i vilket moderföretaget har en ägarandel som uppgår till minst 20 % av röster eller kapital. Dessutom förutses att EG skall kunna sluta avtal med tredje land om utsträckning av den gruppbaserade tillsynen. I sådana fall skall konsultationer ske om avtalets tillämpning också beträffande övriga EES-länder. Rådet antog i december 1992 ett direktiv (92/121/EEG) om övervakning och kontroll av kreditinstituts större engagemang. Direktivet ersätter en rekommendation från 1987, vilken ingår i EES-avtalet. Enligt det 1992 antagna direktivet skall samliga kreditinstitut regelbundet till tillsynsmyndigheten rapportera alla större engagemang varmed avses alla engagemang som överstiger 10 % av institutets kapitalbas. Maximigränsen för stora engagemang är 25 % av kapitalbasen. Summan av ett kreditinstituts samtliga större engagemang får inte överskrida 800 % av kapitalbasen. Såväl 1992 års direktiv om gruppbaserad tillsyn som 1992 års direktiv om kreditinstituts större engagemang har ett nära samband med direktivet om årsbokslut och sammanställd redovisning (koncernredovisning) för banker och andra finansiella institut (89/635/EEG). Beträffande 1989 års bankredovisningsdirektiv, som ingår i det ursprungliga EES-avtalet, har Sverige fått anstånd till den 1 januari 1995 med att genomföra direktivets bestämmelser. På grund av det nära sambandet mellan det sist nämnda direktivet och de två först nämnda direktiven har Sverige avseende direktivet om gruppbaserad tillsyn fått tillstånd att tillämpa hittillsvarande redovisningsregler och regler för när konsolidering skall ske fram till den 1 januari 1995. När det gäller direktivet om större engagemang har Sverige fått anstånd med anpassningen till den 1 januari 1995. Som framgår av vad nyss sagts är en grundläggande förutsättning för att anpassa reglerna om gruppbaserad tillsyn och större engagemang att också redovisningsreglerna anpassats till motsvarande EG-direktiv. Arbetet med att anpassa svenska redovisningsregler till EG:s regler bedrivs i Redovisningskommittén (Ju 1991:07). Redovisningskommittén väntas avge ett betänkande avseende bl.a. anpassningen av redovisningsreglerna för banker och andra finansiella institut i början av 1994. En proposition i anledning av betänkandet är planerad att avlämnas till riksdagen under andra halvåret 1994. Samtidigt avses också de övriga förslag till lagändringar som krävs för att införliva direktiven om gruppbaserad tillsyn och om kreditinstituts större engagemang att läggas fram. 8.1.3 Försäkring På försäkringsområdet har man som tidigare antytts nu lagt grunden för en inre marknad genom de direktiv som slutgiltigt lägger fast principerna om en enda auktorisation och hemlandstillsyn (den s.k. tredje generationens direktiv). Direktiven skall vara implementerade senast i EG:s medlemsländer vid utgången av 1993 och den nationella lagstiftningen skall träda i kraft senast den 1 juli 1994. I juni 1992 antogs tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG) enligt vilket ett skadeförsäkringsbolag med sin hemlandsauktorisation äger rätt att erbjuda sina tjänster inom hela EG-området utan tillstånd från värdlandet antingen genom gränsöverskridande verksamhet eller genom etablering. Direktivet innehåller dessutom bl.a. bestämmelser om slopande av försäkringsmonopol, kvalificerad bolagsledning, prövning av större ägares lämplighet, förbud mot förhandskontroll av försäkringsvillkor och premiesättning, utövande av hemlandstillsynen samt placeringsregler för tillgångar motsvarande försäkringstekniska skulder. Tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG), som antogs i november 1992, överenstämmer till stora delar med det tredje skadeförsäkringsdirektivet. Det finns dock vissa avvikande bestämmelser i frågor som är specifika för livförsäkringar, bl.a. avseende granskning av premier och tekniska reserver. När det gäller tredje livförsäkringsdirektivets (92/96/EEG) bestämmelser om livförsäkringsbolagens större placeringar, dvs. hur stor del av tillgångarna som får investeras i värdepapper utfärdade av en och samma utställare (artikel 22.1 i direktivet), har Sverige på grund av de svenska livförsäkringsbolagens stora innehav av bostadsobligationer erhållit anstånd med införandet av den i direktivet föreskrivna 10-procentregeln till den 1 januari 2000. Dessutom har Sverige bl.a. åtagit sig att se till att innehaven inte ökar i storlek, att innehaven skall vara reducerade till 20 % eller mindre senast den 1 juli 1996, om möjligt dock redan den 31 december 1995, samt att rapportera vilka åtgärder som vidtagits för att minska innehaven. En departementspromemoria (Ds 1993:57) med förslag till placeringsregler för försäkringsbolag har lagts fram i september 1993. Övriga förslag till de ändringar som behövs för att införa tredje skadeförsäkringsdirektivets och tredje livförsäkringsdirektivets regler övervägs för närvarande inom Finansdepartementet bland annat med utgångspunkt i ett av Försäkringsutredningen (Fi 1990:11) i januari 1994 avgivet betänkande med förslag till anpassning av den svenska lagstiftningen (SOU 1993:108). En proposition om ändrad lagstiftning med anledning av de nämnda direktiven är planerad till andra halvåret 1994. Ett direktiv (91/674/EEG) om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag antogs av EG:s råd i december 1991. Direktivet innehåller detaljerade regler om försäkringsföretagens redovisning. Beträffande dessa redovisningsregler har Sverige fått anstånd med anpassningen till den 1 januari 1995. Liksom när det gäller anpassningen av redovisningsreglerna för banker kommer förslag till anpassning av reglerna för försäkringsföretag att läggas fram i början av 1994. Proposition är planerad till andra halvåret 1994. I december 1991 antogs en rekommendation (92/48/EEG) om försäkringsförmedlare. Den svenska lagen (1989:508) om försäkringsmäklare uppfyller till stora delar redan vad som föreskrivs i rekommendationen. Övriga erforderliga anpassningsåtgärder kommer att övervägas inom Finansdepartementet i särskild ordning. 8.1.4 Värdepappersmarknaden Under 1993 antogs två viktiga direktiv rörande företag som driver värdepappersrörelse. Medlemsstaterna skall ha anpassat sin lagstiftning till vad direktiven föreskriver senast den 1 juli 1995. Den nationella lagstiftningen skall träda i kraft senast vid utgången av 1995. Direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut, som antogs i mars 1993, syftar till att förbättra övervakningen och kontrollen av marknadsrisker som värdepappersföretag och kreditinstitut utsätter sig för. Enligt direktivet ställs krav på visst minsta startkapital för värdepappersföretag samt anges hur marknadsrisker, dvs. positionsrisk, avvecklings- och motpartrisk samt valutakursrisk, skall beräknas och vilket kapital som krävs för att täcka sådana risker. Direktivet innehåller vidare bestämmelser om större engagemang och tillsyn över finansiella koncerner med avseende på marknadsriskerna. Direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster på värdepappersområdet bygger på principerna om en enda auktorisation och hemlandskontroll. Det ger värdepappersföretag motsvarande möjlighet som banker och försäkringsbolag att med stöd av hemlandsauktorisation bedriva gränsöverskridande verksamhet och etablera filial i andra medlemsländer. För auktorisation uppställs vissa minimivillkor, bl.a. krav på kompetent ledning och på visst minsta startkapital. Vidare finns regler om prövning av större ägares lämplighet motsvarande vad som gäller för banker. Enligt direktivet ger auktorisationen, som är obligatorisk, rätt att bedriva vissa uppräknade tjänster, t.ex. mottagande och vidarebefordran av kundorder avseende angivna finansiella instrument, handel för egen räkning och portföljförvaltning. Värdepappersföretag får därutöver bedriva vissa uppräknade "biverksamheter", t.ex. förvaring och administration av finansiella instrument och viss rådgivning till företag och investerare. Huvudansvaret för tillsyn av verksamheten ligger på myndigheterna i företagets hemland. Medlemsländerna åläggs att införa uppföranderegler (rules of conduct) enligt vissa principer som skall garantera att ett investeringstjänsteföretag uppträder ärligt och rättvist och med skicklighet och försiktighet, till kundernas och värdepappersmarknadens bästa. Vissa värdepappersföretag har också rätt att få bli medlemmar i eller få tillträde till reglerade marknadsplatser och clearing- och avvecklingssystem. Genom den nya börslagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:113, bet 1991/92:NU26, rskr. 1991/92:321, SFS 1992:543-562) har redan vissa delar av direktivet om investeringstjänster införlivats med svensk lagstiftning. Hit hör t.ex. definitioner av tillståndspliktiga verksamheter och möjligheten för utländska företag att få börsmedlemskap i Sverige. Återstående anpassningsåtgärder samt de anpassningsåtgärder som behövs för att också införliva direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut kommer att behandlas i en departementspromemoria, som är under utarbetande inom Finansdepartementet. Promemorian skall sändas ut på remiss i början av år 1994. Proposition är planerad till andra halvåret 1994. 8.2 Offentlig upphandling (Bilaga XVI) Beträffande bakgrund, införlivande m.m. hänvisas till prop. 1991/92:170, bil 6, avsnitt 2. Genom lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, senast ändrad genom SFS 1993:1468, har med svensk rätt införlivats de direktiv som anges i prop. 1991/92:170 bil 14 s. 605 ff. Av prop. 1992/93:88 om offentlig upphandling framgår (s. 57) att propositionens lagförslag även innefattade två direktiv som i detta sammanhang faller in under begreppet skarvacquis, nämligen direktivet om upphandling av tjänster (92/50/EEG) och det andra rättsmedelsdirektivet (92/13/EEG). Dessa direktiv införlivades genom lagen om offentlig upphandling, utom avseende regler för s.k. formgivningstävlingar enligt det förstnämnda direktivet. Dessa regler införlivades först genom lagen (1993:924) om ändring i lagen om offentlig upphandling (prop. 1992/93:209, bet. 1992/93:FiU24, rskr. 1992/93:347, SFS 1993:924). Övriga två nytillkomna rättsakter från tiden den 1 augusti 1991 till den 31 december 1992 avser i det ena fallet (kommissionens beslut 92/456) en uppdatering av s.k. enhetslistor inom EG och skall inte införlivas i svensk rätt. I det andra fallet (kommissionens rekommendation 91/561) är det fråga om en rekommendation om utformande av annonser. Den rekommendationen behöver inte införlivas. Det kan emellertid nämnas att förlagor till annonser nu finns även för den svenska marknaden. Efter dessa åtgärder från svensk sida har ytterligare direktiv beslutats inom EG, nämligen 93/36/EEG, 93/37/EEG och 93/38/EEG. Det förstnämnda direktivet är ett omtryck av varudirektiven, det andra direktivet är ett omtryck av direktiven för upphandling av byggentreprenader och det sistnämnda direktivet är ett nytt direktiv som innebär att regler för upphandling av tjänster inarbetas i direktivet för upphandling inom försörjningssektorerna. I samband med besluten om omtryck av direktiv och konsolidering av dessa har även en hel del materiella ändringar vidtagits i de direktiv som ligger till grund för omtrycken. Dessa nya direktiv skall införlivas i svensk rätt. Regeringen kommer idag att besluta proposition med förslag i detta hänseende med ett avsett ikraftträdande den 1 juli 1994 (jfr vidare prop. 1993/94:78 avsnitt 7). 9 Utbildningsdepartementets verksamhetsområde Ömsesidigt erkännande av yrkesbehörighet Inom flertalet EG-länder förekommer en omfattande reglering av yrken. Som ett komplement till det direktiv om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildningar som omfattar minst tre års studier, det s.k. första generella direktivet (89/48), antog EG i juni 1992 ytterligare ett direktiv om ömsesidigt erkännande av yrkesutbildning och yrkespraktik (92/51 EEG). Direktivet omfattar dels eftergymnasiala utbildningar som är minst ett år för vilka tillträdeskravet är genomgången gymnasieutbildning och som inte omfattas av det första generella direktivet, dels gymnasiala utbildningar och kortare kurser. Kompetensen kan också ha erhållits genom förvärvsarbete. Ansvaret för den nationella samordningen av detta direktiv ligger på Utbildningsdepartementet. Innebörden av direktivet är att ett utbildnings- eller kompetensbevis, som i hemlandet ger tillträde till ett reglerat yrke, också ger behörighet att utöva yrket i andra länder. Om yrket inte är reglerat i hemlandet skall utbildnings- och kompetensbeviset ändå godkännas som grund för att utöva ett reglerat yrke i ett annat land. Direktivet reglerar ingående de olika situationer som kan uppkomma om en persons hemland och värdlandet ställer olika krav på utbildningsnivån. Det kan då i vissa fall krävas en viss tids yrkeserfarenhet och i andra fall kan en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov krävas. Såvitt nu kan bedömas torde direktivet inte föranleda ändringar i andra författningar än förordningar som meddelas av regeringen. 10 Jordbruksdepartementets verksamhetsområde 10.1 Inledning Jordbruksdepartementets verksamhetsområde berörs i flera avseenden av EES-avtalet. Till verksamhetsområdet hör bl.a. avtalets bestämmelser om veterinära frågor, livsmedel, fodermedel och växtskydd. Inom vart och ett av dessa områden finns ett stort antal rättsakter som omfattas av avtalet. Innehållet i rättsakterna har i nödvändig utsträckning införlivats i svensk lagstiftning genom riksdagens beslut i anledning av regeringens proposition om ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m.fl. lagar i anledning av EES-avtalet (prop. 1992/93:119, bet. 1992/93 LU11, rskr. 1992/93:100 och bet. 1992/93 JoU6, rskr. 1992/93:101) och regeringens proposition om lagändringar på djurhälsoområdet (prop. 1993/94:68, bet. 1993/94:JoU11, rskr. 1993/94:88). Inom de ovan angivna områdena har EG efter den 31 juli 1991 antagit ett antal rättsakter som enligt Gemensamma EES-kommitténs beslut skall omfattas av EES-avtalet. Rättsakterna finns förtecknade i avsnitt 10.10. I det följande redovisas på vilket sätt rättsakterna bör införlivas i svensk lagstiftning. För några rättsakterna kräver beslut av riksdagen för att kunna införlivas. De förslag till lagstiftning som läggs fram har utarbetats i nära samverkan med Statens jordbruksverk till vars ansvarsområde lagstiftningen hör. Beredningen har skett i nära kontakt med myndigheten. Lagrådet Av lagförslagen faller vissa av de föreslagna ändringarna i epizootilagen (1980:369) inom Lagrådets granskningsområde. Detsamma gäller en del av bestämmelserna i den föreslagna lagen om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda. Den lagen innehåller förutom bemyndiganden även en bestämmelse som ger stöd för att överlämna förvaltningsuppgift som innebär myndighetsutövning åt ett enskilt organ. Lagen innehåller vidare bestämmelser om tillsyn, föreläggande och förbud, rätt till tillträde för tillsyn och om överklagande. Vad beträffar ändringarna i epizootilagen syftar dessa till att ge Jordbruksverket en beslutsbefogenhet som länsstyrelsen har i dag. Därutöver innebär ändringarna en vidgning av de områden för vilka transportförbud eller andra begränsningar kan beslutas samt att tillträdesförbud kan beslutas också i fråga om andra anläggningar för djurhållning än djurstallar. Förslaget som rör smittade områden innebär inte stöd för beslut som är mer ingripande än de beslut som kan fattas enligt gällande lag, utan tar endast sikte på en geografisk förändring. Ändringen av bestämmelsen om tillträdesförbud är närmast att se som en språklig anpassning. Med hänsyn till vad som nu anförts får förslaget till ändringar i epizootilagen anses vara av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagen om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda rör frågor som nu delvis regleras på lägre nivå än i lag. Med ett undantag är bestämmelserna i den föreslagna lagen närmast ett nödvändigt inslag i en lagstiftning om produktkontroll. Dit hör bestämmelserna om tillsyn, föreläggande och förbud, tillträdesrätt och överklagande. Bestämmelsen om överlämnande av myndighetsuppgift till enskilt organ är visserligen inte lika vanligt förekommande som de nyssnämnda bestämmelserna. Gemensamt för samtliga bestämmelser är emellertid att de utformats efter gängse mönster och därför inte kan förutsättas ge anledning till några synpunkter vid en lagrådsgranskning. Även bestämmelserna i den föreslagna nya lagen är följaktligen av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. 10.2 Veterinära frågor (Bilaga I) 10.2.1 Allmänt om rättsakterna Med några undantag rör rättsakterna på det veterinära området bestämmelser om bekämpning av smittsamma djursjukdomar och om åtgärder som behövs för att hindra smittspridning. Sammanlagt finns ett nittiotal rättsakter, varav flertalet är beslut. Omkring en fjärdedel av rättsakterna rör inte svenska förhållanden. Av återstoden innebär vissa direktiv mindre ändringar av direktiv som redan ingår i EES-avtalet. Flertalet rättsakter är dock nya. Dit hör t.ex. direktivet 92/40/EEG om gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa, direktivet 92/66/EEG om gemenskapsåtgärder för bekämpning av newcastlesjukan och direktivet 92/119/EEG om allmänna gemenskapsåtgärder för bekämpning av vissa djursjukdomar och särskilda åtgärder mot vesikulär svinsjuka (Swine vesicular disease, SVD). I huvudsak kan rättsakterna införlivas med stöd av den lagstiftning som finns om handel med djur och om bekämpning av smittsamma djursjukdomar. Enligt 1 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor får regeringen meddela sådana föreskrifter om det behövs bl.a. av hänsyn till skyddet mot djursjukdomar. Bemyndigandet utgör stöd för veterinära införselkungörelsen (1958:551) som i sin tur ger Statens jordbruksverk befogenhet att meddela föreskrifter i ämnet. Bestämmelser om bekämpning av smittsamma djursjukdomar finns i epizootilagen (1980:369), epizootiförordningen (1980:371), lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur och i förordningen (1984:306) till den lagen. Ytterligare föreskrifter finns i kungörelser meddelade av Jordbruksverket. Två av rättsakterna, nämligen direktiv 91/685/EEG om ändring av direktiv 80/217/EEG om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av klassisk svinpest och beslut 92/532/EEG om fastställande av provtagningsplaner och diagostiska metoder för påvisande och bekräftelse av vissa fisksjukdomar, kan införlivas med stöd av lagen (1992:1683) om provtagning på djur m.m. Den lagen innehåller bl.a. bestämmelser som möjliggör provtagning på eller undersökning av djur för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera vissa smittsamma djursjukdomar. I lagen finns också ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela föreskrifter om märkning och registrering av djur. Det ankommer på Jordbruksverket att meddela de föreskrifter som behövs för att införliva huvuddelen av de rättsakter som rör handel med djur, bekämpning av smittsamma djursjukdomar och provtagning på eller undersökning av djur. Detsamma gäller rättsakterna om märkning och registrering av djur. Vissa av rättsakterna kräver lagändringar för att kunna införlivas. I det följande behandlas de ändringar som behövs. Det gäller ändringar i lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur och ändringar i epizootilagen (1980:369). 10.2.2 Bekämpning av salmonella hos djur Regeringens förslag: En obligatorisk salmonellaprovtagning införs för avelsfjäderfä. Skälen för regeringens förslag: Salmonella är benämningen på en grupp bakterier som kan angripa både djur och människor, s.k. zoonoser. Vissa salmonellatyper kan ge besvärliga infektioner hos djur. Det är emellertid bakteriens spridning från djur till människa och dess sjukdomsframkallande egenskaper hos människan som i huvudsak föranlett ingripanden med kontroll- och bekämpandeåtgärder. Sverige har en lång tradition när det gäller att vidta åtgärder för att kontrollera salmonellaförekomst bland animalieproducerande djur och vi har internationellt sett en mycket god salmonellasituation. I Sverige har antalet årligen rapporterade inhemska fall sedan år 1980, med undantag för ett år, varierat mellan 242 och 863. Som jämförelse kan nämnas Tyskland där antalet fall av salmonellainfektion hos människa fördubblats på tre år och där antalet rapporterade fall år 1992 var ca 180 000. Enligt lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur skall den som yrkesmässigt håller fjäderfä för uppfödning till slakt eller för produktion av ägg låta utföra och bekosta undersökning av djuren i fråga om salmonella enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. EG:s bestämmelser om åtgärder mot zoonoser finns i nytillkomna EG-rättsakter som skall omfattas av EES-avtalet. Dessa bestämmelser föranleder ytterligare åtgärder för att bekämpa salmonella hos djur. Direktiv 92/117/EEG om skyddsåtgärder mot specifika zoonoser och zoonotiska agenser hos djur och animaliska produkter för att förhindra livsmedelsburna infektioner och förgiftningar ställer krav på salmonellaprovtagning också på avelsfjäderfä. Provtagningar av avelsfjäderfä skall enligt direktivet ske såväl vid uppfödning av avelsfjäderfä som vid produktion av kläckägg. Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om det antal prover som skall tas, vid vilka tillfällen och var proverna skall tas samt om åtgärder som skall vidtas om salmonella påträffas. Salmonellaprovtagning på avelsfjäderfä sker visserligen i Sverige, men endast på frivillig väg. För att uppnå överensstämmelse med direktiv 92/117/EEG bör lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur ändras. Bemyndigandet i lagen att meddela föreskrifter om obligatorisk salmonellaprovtagning bör vidgas till att gälla också avelsfjäderfä. Skyldigheten att låta utföra salmonellaundersökning bör gälla inte baraden som föder upp fjäderfä till avel utan också den som har ett kläckeri och producerar kläckägg. Av de knappt 100 s.k. föräldradjursflockar som finns i dag i landet omfattas drygt hälften antingen av Jordbruksverkets frivilliga salmonellakontroll eller av någon annan form av frivillig salmonellaprovtagning. Ett krav på en obligatorisk salmonellaprovtagning i fråga om avelsfjäderfä innebär därför enligt regeringens uppfattning endast i begränsad omfattning ökade produktionskostnaderna för berörda uppfödare. 10.2.3 Förbättrat skydd mot epizootier Regeringens förslag: När det är klarlagt att en epizootisk sjukdom har inträffat skall beslut enligt epizootilagen om transportförbud och andra begränsningar i fråga om hantering av djur eller varor i fortsättningen kunna gälla större områden än ett område som gränsar till smittförklarade fastigheter. Sådant beslut samt beslut om smittförklaring och beslut om skyldighet att tillhandahålla utrustning och personal för bekämpningen skall kunna meddelas inte bara av länsstyrelsen utan också av Jordbruksverket. Föreskrifter om bekämpning skall kunna avse inte bara oskadliggörande av döda djur utan även oskadliggörande av produkter av djur. Vidare skall föreskrifterna om bekämpning kunna avse - journalföring i fråga om djur och djurprodukter, - oskadliggörande av djur som sprider smitta, och - metoder för provtagning och analys. Skälen för regeringens förslag: Vissa rättsakter som kommer att omfattas av EES-avtalet innehåller bestämmelser om att s.k. skydds- och övervakningszoner skall inrättas runt en smittad fastighet vid utbrott av en epizootisk sjukdom. Storleken på dessa zoner varierar beroende på sjukdomens art. Enligt direktiv 92/66/EEG som gäller kontroll och bekämpning av Newcastlesjuka skall skyddszonen ha en radie på minst 3 km och övervakningszonen en radie på minst 10 km. Enligt direktiv 92/35/EEG som gäller bekämpning av afrikansk hästpest skall dessa zoner ha en radie på 100 resp. 150 km. Direktiv 92/66/EEG och direktiv 92/40/EEG, som gäller bekämpning av aviär influensa, ställer krav på åtgärder som skall vidtas inom speciella vaccinationszoner som omger skydds- respektive övervakningszonerna. Direktiv 93/53/EEG som handlar om fisksjukdomar kräver att vattenområden skall kunna spärras av vid vissa epizootiska sjukdomar. Enligt 5 § andra stycket 1 epizootilagen skall länsstyrelsen besluta om kontrollområde när det är klarlagt att en epizootisk sjukdom har inträffat. Ett beslut om kontrollområde kan inom sådana områden innebära förbud mot transporter eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor. Kontrollområdet avser ett område som gränsar till fastigheter där smitta förekommer. Med hänsyn till innehållet i de redovisade EG-direktiven är bestämmelsen om kontrollområde i 5 § andra stycket 1 alltför snäv. Den ger inte utrymme för sådana beslut som förutsätts i direktiven. Det måste t.ex. finnas möjlighet att inrätta både skyddszon och övervakningszon. Vidare är kraven i direktiven på omfånget av dessa zoner sådana att besluten om förbud och inskränkningar inte kan begränsas till att gälla endast ett område som gränsar till fastigheter där smitta förekommer. En anpassning till EG:s direktiv kan lämpligen ske genom att begränsningen i 5 § andra stycket 1 till område som gränsar till fastigheter där det finns smitta tas bort. Dessutom bör begreppet kontrollområde utmönstras. Enligt 5 § andra stycket 2 skall länsstyrelsen vid en epizootisk sjukdom besluta om stallförbud, dvs. förbud mot tillträde till vissa djurstallar. Det tidigare nämnda direktivet som behandlar fisksjukdomar förutsätter att tillträdesförbud kan meddelas i fråga om en smittad fiskodling. Den nuvarande bestämmelsen ger inte stöd för att besluta om sådant tillträdesförbud. För att åstadkomma en nödvändig anpassning bör bestämmelsen om stallförbud vidgas till att avse inte bara vissa djurstallar utan också andra anläggningar där djur hålls. Begreppet stallförbud bör ersättas av begreppet tillträdesförbud. Enligt 5 § första stycket skall länsstyrelsen i fråga om fastigheter där smitta förekommer besluta om smittförklaring. Med sådan förklaring avses förbud mot persontrafik och transporter till eller från en fastighet eller andra begränsningar i hantering av djur eller varor. Beslut skall meddelas i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning. De fall av epizootisk sjukdom som har inträffat i Sverige har med något undantag drabbat begränsade områden. Det kan emellertid tänkas att en epizooti får en sådan spridning att större områden drabbas. Smitta kan t.ex. spridas via livdjurshandeln. I dessa fall är det praktiskt lämpligt att beslut enligt 5 § kan fattas av Jordbruksverket. Vissa EG-direktiv förutsätter dessutom att vissa beslut om bekämpning av epizootier i första hand fattas på central och inte på regional nivå. Enligt 8 § kan länsstyrelsen besluta om skyldighet för innehavare av slakteri att ställa lokaler och utrustning till förfogande för epizootislakt. Länsstyrelsen kan med stöd av bestämmelsen också besluta att den som har viss utrustning som behövs för att bekämpa eller förebygga en epizootisk sjukdom skall tillhandahålla utrustningen. Beslutet kan också innebära skyldighet för slakteripersonal och ägare av utrustning att delta i bekämpning eller förebyggande åtgärder. Internationella erfarenheter visar betydelsen av snabba beslut för en effektiv bekämpning av epizootier. Vid en utbredd epizooti är det viktigt att enhetliga beslut kan fattas för större områden. Det kan följaktligen finnas ett behov av att Jordbruksverket kan fatta beslut också enligt 8 §. Bestämmelserna i 5 och 8 §§ bör därför ändras på så sätt att beslut skall fattas av den myndighet som regeringen bestämmer. I lagen bör dessutom införas en helt ny bestämmelse som ger regeringen befogenhet att låta Jordbruksverket i föreskrifter bestämma vilken myndighet som skall besluta. Ändringarna i 5 och 8 §§ innebär tillsammans med den nya bestämmelsen att regeringen kan föreskriva dels att beslut skall fattas av Jordbruksverket, dels att verket i sin tur får föreskriva att vissa beslut skall fattas av länsstyrelsen. Enligt 4 § skall en veterinär, om det finns grundad anledning anta att en epizootisk sjukdom har inträffat, besluta om spärrförklaring. Ett sådant beslut kan bl.a. innefatta besöksförbud i fråga om en fastighet där sjukdomsfall har inträffat. Enligt 6 § skall distriksveterinären upphäva ett sådant beslut när det inte längre finns förutsättningar för beslutet. I paragrafen finns en motsvarande regel för beslut enligt 5 §. Beslut om sådant upphävande fattas av länsstyrelsen. I fråga om beslut enligt 5 § bör gälla att samma myndighet som har fattat beslutet också skall upphäva detta. En ändring bör följaktligen göras i 6 § som innebär att ett beslut enligt 5 § skall upphävas av den myndighet som regeringen bestämmer. I 6 § bör vidare det tillägget göras att ett beslut om spärrförklaring enligt 4 § inte längre skall gälla när ett beslut enligt 5 § första stycket om smittförklaring upphävs. Praktiska skäl talar för en sådan ordning. Därmed behövs inte längre något särskilt upphävandebeslut av distriktsveterinären. I 7 § finns ett bemyndigande för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket att meddela föreskrifter om olika bekämpningsåtgärder och förebyggande åtgärder. Sådana föreskrifter kan bl.a. avse oskadliggörande av döda djur. EES-avtalet kan komma att omfatta flera direktiv om bekämpning av djursjukdomar som innehåller bestämmelser om omhändertagande av djurprodukter. Det gäller sådana produkter som kommit i kontakt med djur och som misstänks vara smittade. Det kan t.ex. vara fråga om kött och köttprodukter. Bemyndigandet som gäller föreskrifter om oskadliggörande av döda djur är inte tillräckligt omfattande med hänsyn till EG:s regler på området. För att uppnå överensstämmelse med innehållet i de ovan nämnda direktiven bör bemyndigandet vidgas till att gälla också produkter av djur. Vissa direktiv innehåller bestämmelser om att djurägaren vid misstanke om viss epizootisk sjukdom i besättningen skall föra journal över djuren (92/40/EEG och 92/66/EEG). Journalföring kan också krävas vid transport av djur eller djurprodukter till eller från en smittad anläggning. Direktiv 92/35/EEG innehåller bestämmelser om oskadliggörande av insekter. Även annan skadedjursbekämpning i och kring djurutrymmen kan bli aktuell som en åtgärd för att hindra smittspridning. Det kan t.ex. gälla bekämpning av råttor. Flera av kontroll- och bekämpningsdirektiven innehåller detaljerade bestämmelser om hur provtagning skall ske och om hur tagna prov skall analyseras. För de åtgärder som kan bli aktuella i de nu nämnda avseendena finns för närvarande inte något stöd i epizootilagen. Bemyndigande-bestämmelsen i 7 § bör därför utökas med tre nya punkter. Föreskrifter för att bekämpa eller förebygga epozootiska sjukdomar skall kunna meddelas också om journalföring i fråga om djur och djurprodukter, om oskadliggörande av djur som sprider smitta och om metoder för provtagning och analys. 10.3 Djurfoder (Bilaga I) Inom foderområdet har tjugotvå rättsakter tillkommit. Av dessa är tjugo direktiv och två beslut. Fem av direktiven är nya medan femton är ändringar av direktiv som redan omfattas av EES-avtalet. Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10. Sju av rättsakterna handlar om tillsatser av antibiotika eller coccidiostatika. Fyra rättsakter behandlar analysmetoder och två innehåller förteckningar över ingredienser som är förbjudna i foderblandningar. I övrigt innehåller rättsakterna föreskrifter om märkning, främmande ämnen, foderråvaror, patogener, dietfoder och bl.a aminosyraprodukter. Kommissionbeslutet 91/516/EEG (ändrat genom kommissionens beslut 92/508/EEG) innebär att en lista över ingredienser som inte får användas i foderblandningar införs. I övrigt innebär rättsakterna i huvudsak att olika analysmetoder ändras och att bilageförteckningar över olika ämnen kompletteras. Samtliga rättsakter kan införlivas med stöd av den nuvarande foderlagstiftningen. Införlivandet måste dock ske med den begränsning som följer av de undantag som Sverige har fått i EES-avtalet i fråga om antibiotika och i fråga om köttmjöl framställt av bl.a. självdöda djur. Det ankommer på Jordbruksverket att meddela de föreskrifter som behövs. 10.4Växtskyddsfrågor (Bilaga I) 10.4.1 Allmänt om rättsakterna På växtskyddsområdet har sex rättsakter tillkommit. Av dessa är tre direktiv och tre beslut. Direktiven är ändringar av direktiv som redan omfattas av EES-avtalet. Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10.Rättsakterna innebär begränsade direktivändringar om bekämpning av skadliga organismer och om hybrider samt beslut om viss experimentverksamhet. Rättsakterna kan införlivas av Jordbruksverket med stöd av den nuvarande utsädeslagstiftningen. 10.4.2 Skyldighet att föra journal Regeringens förslag: Den som yrkesmässigt förpackar eller bedriver handel med utsäde skall föra journal över vissa utsädespartier Skälen för regeringens förslag: Med anledning av regeringens proposition 1992/93:119 om ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m.fl. lagar i anledning av EES-avtalet har riksdagen beslutat om vissa ändringar i utsädeslagen (1976:298) (bet. 1992/93:JoU6, rskr. 1992/93:101). Genom ändringarna anpassades terminologin till vad som gäller inom EG, växtförädlingsavgiften togs bort och lagens regler om export EG-anpassades. Genom de beslutade ändringarna i utsädeslagen och en ny utsädesförordning har en anpassning av den svenska lagstiftningen skett till rådets direktiv 70/458/EEG om marknadsföring av utsäde av köksväxter. Det har emellertid visat sig att utsädeslagen behöver ändras i ytterligare ett avseende. Vissa direktiv förutsätter nämligen att den som ansvarar för märkning av visst utsäde som är avsett att släppas ut på marknaden för journaler över partier av sådant utsäde. Eftersom en sådan skyldighet innebär åliggande för enskilda krävs lagstöd för att införa motsvarande svenska regler. I 4 § utsädeslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva anmälningsskyldighet för den som yrkesmässigt förpackar eller bedriver handel med köksväxtutsäde. Detta bemyndigande bör utvidgas till att avse också föreskrifter om skyldighet att föra journal över partier av utsäde. 10.5 Livsmedel (Bilaga II) Regeringens förslag: Genom en ny lag om jordbruksmetoder och livsmedel som är ekologiskt framställda med bemyndiganden att meddela föreskrifter om särskilda villkor i fråga om sådan produktion införs lagstöd för att i svensk lagstiftning inkorporera EG:s förordning 2092/91/EEG om organiskt odlade produkter. Skälen för regeringens förslag: På livsmedelsområdet har ett fyrtiotal rättsakter tillkommit. Av dessa är ett tjugofemtal direktiv och ett drygt tiotal förordningar. Tio av direktiven är nya och ungefär lika många är ändringar av direktiv som redan omfattas av EES-avtalet. Av förordningarna är det ett fåtal som är nya. Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10. Rättsakterna på livsmedelsområdet rör i huvudsak livsmedelshygien, livsmedelstillsatser, extraktionsmedel, märkning, gränsvärden för främmande ämnen, livsmedel för särskilda näringsändamål och material som kommer i kontakt med livsmedel. Dessutom finns föreskrifter som reglerar framställning, märkning och kontroll av ekologiskt odlade produkter. Bland de nytillkomna rättsakterna finns direktivet 91/321/EEG om modersmjölksersättning och tillskottsnäring och direktivet 93/43/EEG om livsmedelshygien. Den förstnämnda rättsakten är ett särdirektiv till ramdirektivet 89/398/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om livsmedel för särskilda näringsändamål. En anpassning till EG:s regler om livsmedel för särskilda näringsändamål har redan skett genom att livsmedelslagen har ändrats i anledning av EES-avtalet (prop. 1992/93:119, bet. 1992/93:Lu11, rskr. 1992/93:100). Det tidigare tillståndskravet i fråga om specialdestinerade livsmedel har ersatts av ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om saluhållande av livsmedel för särskilda näringsändamål. Direktivet om livsmedelshygien kompletterar ramdirektivet 89/397/EEG om livsmedelskontroll. Regler ges för vad som skall iakttas i fråga om livsmedelshygien under hela hanterings-kedjan från tillverkning till distribution och försäljning. Direktivets bestämmelser syftar till att förbättra livsmedelshygienen och öka tilliten till hygienstandarden hos livsmedel. Direktivets bestämmelser är minimibestämmelser och de enskilda medlemsländerna kan ha strängare hygienkrav under förutsättning att inga handelshinder skapas för livsmedel producerade i enlighet med direktivet. Direktivet är ett s.k. New Approachdirektiv, dvs. direktivets säkerhetskrav presumeras vara uppfyllda om de europeiska standarderna i EN 29000-serien med hygienregler och riktlinjer för god hygienpraxis följs. Efter de ändringar som gjorts i livsmedelslagen i anledning av den tidigare nämnda propositionen (1992/93:119) ger livsmedelslagstiftningen Livsmedelsverket erforderligt stöd för att införliva samtliga nytillkomna rättsakter som hör till verkets område. Direktivet 92/1/EEG om temperaturkontroll i utrymmen i transportfordon, fryshus och frysrum innehållande djupfrysta livsmedel föreskriver krav på ändamålsenlig mätutrustning. För transportutrymmen gäller dessutom att mätutrustningen skall vara godkänd av behörig myndighet. Föreskrifter om krav på sådan utrustning saknas för närvarande men kan meddelas med stöd av livsmedelslagen. Bestämmelser om myndighetskontroll av utrustningen finns i lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. I direktivet 92/2/EEG om fastställande av stickprovsförfarande och gemenskapens analysmetod för den offentliga kontrollen av djupfrysta livsmedels temperatur finns föreskrifter om provtagningsrutiner och analysmetoder för sådan kontroll. Motsvarande bestämmelser saknas i Sverige i dag. I livsmedelslagen finns emellertid ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter. Nödvändiga föreskrifter bör meddelas av Livsmedelsverket. Förordningen 2092/91/EEG om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel innehåller bestämmelser om de villkor som skall vara uppfyllda för att en produkt skall få saluföras som ekologiskt odlad. I förordningen finns bestämmelser om de krav som ställs på odlingen samt bestämmelser om märkning, obligatorisk kontroll av ekologiskt odlade produkter och om kontrollorganisation. Marknadssituationen för ekologisk odling har utvecklats mycket positivt de senaste åren. Den främsta orsaken till detta är konsumenternas stora intresse för ekologiska livsmedel. I dag är ca 2 % av alla grönsaker och all potatis som säljs i Sverige ekologiskt odlade. Störst marknadsandel har morötterna med ca 8 %. Ca 35 000 ton ekologiskt odlad spannmål fanns under år 1993 till försäljning. Mjöl av olika växtslag och havregryn finns tillgängliga på marknaden. Andra förädlade produkter är knäckebröd och mjukt bröd. Den som odlar eller på annat sätt framställer ekologiska produkter kan frivilligt underkasta sig regler för verksamheten. Det finns i Sverige främst två föreningar med sådana regler. Svenska Demeterförbundet är en ideell förening. De till förbundet anslutna odlarna förbinder sig skriftligen att följa förbundets regler för odling, vilka är en svensk tillämpning av de internationella demeterreglerna. Förbundet har fyra avtalsformer för anslutna odlare. Förbundet tecknar avtal med odlare, förädlare, distributörer och butiker. Avtalen berättigar till användning av förbundets inregistrerade varumärken "Demeter" och "Biodyn". KRAV är en ekonomisk förening med ett antal organisationer som medlemmar, bl.a. LRF, KF, ICA och Svenska naturskyddsföreningen. Verksamheten utgörs av kontroll av och information om ekologisk odling. Endast en avtalsform finns. Godkända producenter har rätt att använda KRAV-märket på godkända produkter. KRAV godkänner även importerade produkter som uppfyller KRAV:s riktlinjer. Sverige är sedan den 1 januari 1993 preliminärt godkänt som tredje land i fråga om ekologiskt odlade produkter. För att kunna få ett sådant godkännande fordras ett kontrollsystem som motsvarar EG:s. Föreskrifter om en sådan kontroll finns i förordningen (1992:1085) om utförsel av ekologiskt framställda produkter m.m. Med stöd av denna förordning har Jordbruksverket utfärdat föreskrifter om produktion och kontroll av ekologiskt odlade jordbruksprodukter avsedda för export. Enligt förordningen får Jordbruksverket överlämna till organisation eller annan sammanslutning, s.k. godkända kontrollorgan, att kontrollera att produktionen sker i överensstämmelse med Jordbruksverkets föreskrifter. I Jordbruksverkets föreskrifter finns bestämmelser om produktion och förädling av ekologiska produkter. Hit hör föreskrifter om tillåtna gödsel- och jordförbättringsmedel, om bekämpning av skadegörare, om utsäde och plantors beskaffenhet, om odlingens belägenhet och om hantering, lagring och förädling. Vidare finns bestämmelser om kontroll av ekologisk produktion. Exempel på sådana regler är föreskrifter om kontrollorgan och om hur produktionskontrollen skall genomföras. KRAV och Demeterförbundet har av Jordbruksverket godkänts som kontrollorgan och förts upp på EG:s lista över sådana organ. Det innebär att produkter med KRAV:s och Demeterförbundets märke kan marknadsföras som "ekologiska" inom EG. Enligt förordningen har Jordbruksverket tillsyn över de godkända kontrollorganen. Inom EG regleras det ekologiska lantbruket av rådets förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel. I förordningen finns detaljerade bestämmelser om definitioner, märkning, produktion, kontrollsystem och om import från tredje land. Förordningen är tillämplig på icke förädlade vegetabiliska jordbruksprodukter och på livsmedel som huvudsakligen består av en eller flera ingredienser av vegetabiliskt ursprung. Förordningen gäller endast för varor som försetts med en sådan beskrivning att den ger intryck av att varan är ekologiskt framställd. Förordningens produktionsregler finns i artiklarna 6 och 7. Enligt artikel 6 i förordningen får endast vissa ämnen användas som växtskyddsmedel, tvätt- och rengöringsmedel, gödningsmedel eller markberedningsmedel. Ämnena får användas endast på speciella villkor, t.ex. får vissa ämnen användas bara om ett kontrollorgan har konstaterat ett behov av ämnet i fråga. Enligt samma artikel skall grödan från ett skifte anses som ekologisk först då odlingen på skiftet bedrivits med sådana ekologiska metoder som avses i förordningen under en övergångsperiod om minst två år före sådd. Enligt artikel 5 i förordningen får märkning och reklam för varor som omfattas av förordningen inte innehålla uttryck som syftar på ekologisk produktion om inte vissa villkor är uppfyllda. Varorna måste ha producerats i enlighet med förordningens regler. Produktionen måste dessutom ha skett under sådan kontroll som föreskrivs i förordningen. Uppgift om att produkterna omfattas av ett särskilt kontrollsystem får ingå i märkningen endast om vissa villkor är uppfyllda. T.ex. skall produktionskraven i artiklarna 6 och 7 vara uppfyllda. Artiklarna 8 och 9 i förordningen behandlar kontrollsystemet. Enligt artikel 8 skall varje aktör på marknaden som producerar, bereder eller från tredje land importerar produkter av det slag som omfattas av förordningen anmäla verksamheten till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där verksamheten bedrivs och ställa sin verksamhet under det kontrollsystem som avses i artikel 9. Artikel 9 föreskriver att medlemsstaterna skall upprätta ett kontrollsystem som handhas av en eller flera myndigheter eller godkända privata organ. Leverantörerna av produkter som avses i förordningen skall vara underkastade kontrollen. Medlemsstaterna skall utse en myndighet som har ansvar för att godkänna och övervaka privata kontrollorgan. EG:s förordning om organiskt odlade produkter kommer att omfattas av EES-avtalet och skall därför införlivas i svensk lagstiftning genom inkorporering. Detta bör ske genom föreskrifter som meddelas av Statens jordbruksverk. Eftersom bestämmelserna i förordningen innebär åligganden för enskilda fordras det lagstöd för ett sådant införlivande. Behovet av ett sådant stöd bör tillgodoses genom en ny lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda. En sådan lag bör innehålla bemyndiganden som gör det möjligt att meddela föreskrifter om särskilda villkor i fråga om produktion av ekologiskt framställda livsmedel och jordbruksprodukter samt bestämmelser om tillsyn, avgifter och överklagande. Lagen bör ha avseende på jordbruksprodukter och livsmedel som marknadsförs som ekologiskt framställda. Bemyndigandet att meddela föreskrifter om villkor för sådan marknadsföring bör avse dels odling, hantering, lagring, förädling, märkning och marknadsföring. Det bör ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket att meddela föreskrifterna. Vidare bör den som producerar, bereder eller från tredje land importerar ekologiskt framställda produkter vara skyldig att anmäla verksamheten till Jordbruksverket. Jordbruksverket bör ha hand om tillsynen över att föreskrifterna följs. Verket bör också ha ansvaret för att övervaka privata kontrollorgan. Jordbruksverket bör ha möjlighet att överlämna visst tillsynsansvar till ett godkänt kontrollorgan. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket skall kunna meddela föreskrifter om villkor för godkännande av kontrollorgan, liksom föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas. Jordbruksverket skall ha möjlighet att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall följas. Föreläggandena skall kunna förenas med vite. Regeringen kommer senare att besluta om en sådan bestämmelse i en förordning till lagen. Jordbruksverket och godkända kontrollorgan skall ha rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där jordbruksprodukter och livsmedel framställs ekologiskt eller där sådana varor hanteras. Om ett godkänt kontrollorgan i sin tillsynsverksamhet anser det motiverat att ingripa med ett föreläggande eller förbud får kontrollorganet underrätta Jordbruksverket om behovet av ett sådant beslut. Kostnaderna för tillsynen bör finansieras genom avgifter. I lagen bör därför föras in ett bemyndigande för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket att föreskriva att särskilda avgifter får tas ut för tillsynen. Slutligen bör i lagen finnas en överklagandebestämmelse. Beslut i enskilda fall som kan föranleda överklaganden är förelägganden och förbud meddelade av Jordbruksverket. 10.6 Läkemedel (Bilaga II) Rådets förordning 2377/90/EEG om inrättandet av ett gemenskaps-förfarande för att fastställa maximalt tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung omfattas av EES-avtalet och tillhör Jordbruksdepartementets verksam-hetsområde. Förordningen föreskriver gränsvärden för tillåtna rest-mängder av läkemedel i livsmedel, t.ex. kött, fisk, mjölk, ägg och honung. Till förordningen hör ett antal bilagor med förteckningar över läkemedel och gränsvärden. Förordningens bilagor har ändrats fyra gånger. I ändringsförordningen 675/92/EEG anges gränsvärden, fasta och temporära, för rester av ett antal veterinärmedicinska preparat. Förordningen 762/92/EEG innebär vissa ändringar i kravet på den dokumentation som skall följa med ansökningar om registrering av veterinärmedicinska preparat. Förordningen 3093/92/EEG innebär att fyra nya substanser får temporära gränsvärden. Förordningen 895/93/EEG slutligen innebär att ytterligare fem preparat får gränsvärden, ett permanent och fyra temporära. Samtliga förordningar kan införlivas med svensk rätt med stöd av livsmedelslagstiftningen. Det ankommer på Livsmedelsverket att inkorporera förordningarna i verkets föreskrifter. 10.7 Gödselmedel (Bilaga II) I fråga om handelsgödsel har två ändringsdirektiv tillkommit. Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10. Det ena direktivet behandlar analysmetoder och det andra innehåller bl.a. bestämmelser om nya gödselmedel som får betecknas EEG-gödselmedel. Direktiven kan införlivas med stöd av lagen (1992:1684) om EEG-handelsgödsel. Införlivandet skall dock ske med den begränsning som följer av det undantag som Sverige har fått i EES-avtalet i fråga om kadmium i handelsgödsel. Det ankommer på Jordbruksverket att införliva rättsakterna. 10.8 Spritdrycker (Bilaga II) Vad beträffar sprit har elva förordningar tillkommit, varav fem är nya rättsakter och återstoden ändringar i förordningar som omfattas av EES-avtalet. Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10. Till den del rättsakterna rör svenska förhållanden behandlar de frågor om förbud mot användning av viss typ av förpackning och om definition, märkning, beskrivning och presentation av spritdrycker och vin. Vidare behandlas analysmetoder och framflyttning av tidpunkten för ikraft-trädandet av en förordning som omfattas av EES-avtalet. En av förordningarna innebär att vodka som har sitt ursprung i Sverige tullfritt kan exporteras till EG. Förordningarna kan införlivas i den svenska rättsordningen med stöd av livsmedelslagstiftningen. Det ankommer på Livsmedelsverket att inkorporera förordningarna i verkets föreskrifter. 10.9 Protokoll 47 Regeringens förslag: Riksdagen godkänner EES-kommitténs beslut den 21 mars 1994 såvitt avser ändring i protokoll 47 till EES-avtalet. Protokoll 47 till EES-avtalet om avskaffande av tekniska handelshinder för vin anger att avtalsparterna skall tillåta import och marknadsföring av vinprodukter som producerats i ett EES-land. Innebörden av protokollet är att importen och handeln skall ske i huvudsak i överensstämmelse med gemenskapsrätten på området. Till protokollet har därför fogats ett antal rättsakter som innehåller bestämmelser om bl.a. omsättning och handel, produktdefinitioner och sammansättning av produkter. Protokollet har inte införlivats med svensk rätt. Avtalsparterna har nu inom ramen för den gemensamma EES-kommittén kommit överens om ett tillägg till protokoll 47 om ett ömsesidigt samarbete för kontroll inom vinsektorn. Ändringen återfinns i svensk text i bilaga 1. Ändringen innebär att det till EES-avtalets protokoll 47 har fogats en bilaga 2 om det ömsesidiga kontrollsamarbetet. Vinsektorns olika kontrollmyndigheter i de olika länderna skall upprätta ett samarbete. Syftet med samarbetet är att se till att reglerna för handel med vin, dvs. alla regler som finns i protokoll 47, följs. De överträdelser som särskilt nämns är överträdelser i fråga om sammansättning och vissa egenskaper hos produkterna, märkning och presentation samt tillverkning och saluhållande. Varje land skall se till att lämpliga kontroller görs, antingen systematiskt eller stickprovsvis. Det skall finnas tillräckliga resurser hos myndigheterna att utföra en effektiv kontroll. Om det finns misstanke om allvarlig överträdelse av vinreglerna särskilt i fråga om hälsofara eller fusk, skall myndigheterna t.ex. ha rätt till tillträde till vingårdar, produktionslokaler och transportfordon. En enda samordningsmyndighet skall utses i varje land. Om flera kontrollmyndigheter utses skall samordningsmyndigheten se till att arbetet mellan de olika kontrollmyndigherna koordineras. På begäran från en annan kontrollmyndighet skall den tillfrågade kontrollmyndigheten ta fram all relevant information som gör det möjligt att verifiera att vinreglerna följs. Om en kontrollmyndighet i ett land får reda på eller misstänker att en vara inte uppfyller vinreglerna och denna överträdelse kan vara av intresse för ett eller flera andra länder och överträdelsen är sådan att den kan leda till administrativa eller juridiska åtgärder, skall kontroll-myndigheten via samordningsmyndigheten utan dröjsmål underrätta sam-ordningsmyndigheterna i berörda länder. EES-länderna skall förse varandra med förteckningar över samord-ningsmyndigheter och auktoriserade laboratorier samt hålla varandra informerade om administrativa och juridiska beslut som har att göra med vinreglerna. Det bör ankomma på regeringen att ta ställning till hur den svenska kontrollorganisationen bör utformas. Gemensamma EES-kommitténs beslut i denna del bör godkännas av riksdagen. 10.10 Förteckning över rättsakter Veterinära frågor 91/499/EEG Rådets direktiv av den 26 juni 1991 om ändring av direktiv 64/432/EEG i den del som gäller diagnostisering av bovin brucellos och enzootisk bovin leukos 91/552/EEG Kommissionsbeslut fastställande Danmarks status rörande newcastlesjukan 91/654/EEG Kommissionens beslut av den 12 december 1991 om vissa skyddsåtgärder i fråga om blötdjur och skaldjur från Storbritannien 91/664/EEG Rådets beslut av den 11 december 1991 om utseende av referenslaboratorier på gemenskapsnivå för att undersöka förekomsten av vissa restsubstanser 91/665/EEG Rådets beslut av den 11 december 1991 om upprättande av ett samordningsinstitut inom gemenskapen för vacciner mot mul- och klövsjuka ochfastställande av institutets uppgifter 91/666/EEG Rådets beslut av den 11 december 1991 om beredskaps-lager av mul-och klövsjukevaccin inom gemenskapen 91/684/EEG Rådets direktiv av den 19 december 1991om ändring av direktiv 89/437/EEG om hygienfrågor och hälsorisker i sambandmed tillverkning och utsläppande påmarknaden av äggprodukter 91/685/EEG Rådets direktiv av den 11 december 1991 om ändring av direktiv 80/217/EEG om införande av gemenskaps-åtgärder för bekämpning av klassisk svinpest 91/687/EEG Rådets direktiv av den 11 december 1991 om ändring av direktiv 64/432/EEG, 72/461/EEG och 80/215/EEG om vissa åtgärder mot svinpest 92/5/EEG Rådets direktiv av den 10 februari 1992om ändring och uppdatering av direktiv 77/99/EEG om hygienfrågor sompåverkar handeln med köttprodukterinom gemenskapen och om ändring avdirektiv 64/433/EEG 92/35/EEG Rådets direktiv av den 29 april 1992 om kontrollregler och åtgärder för bekämpning av afrikansk hästpest 92/36/EEG Rådets direktiv av den 29 april 1992 om ändring vad avser afrikansk hästpest av direktiv 90/426/EEG om djurhälsovillkor vid rörelse och import av hästdjur från tredje land 92/40/EEG Rådets direktiv av den 19 maj 1992 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa 92/45/EEG Livsmedelshygieniska och djurhälsokrav vid avlivande av vilt och handel med viltkött 92/46/EEG Hygienregler för produktion och handel medobehandlad mjölk, pastöriserad mjölk samt mjölkbaseradeprodukter 92/47/EEG Rådets direktiv av den 16 juni 1992 om villkoren för beviljande av tillfälliga och begränsade undantag från gemenskapens särskilda hälsoskyddsbestämmelser vid framställning och saluhållande av mjölk och mjölkbaserade produkter 92/48/EEG Rådets direktiv av den 16 juni 1992 om fastställande av minimiregler för hygienen för fiskprodukter som fångats av vissa fartyg enligt artikel 3.1 a i i direktiv 91/493/EEG 92/66/EEG Rådets direktiv av den 14 juli 1992 om gemenskapsåtgärder för bekämpning av newcastlesjukan 92/92/EEG Kommissionens beslut av den 9 januari 1992 om de krav på utrustning och inredning vid leverans- och rensningsanläggningar för levande tvåskaliga blötdjur från vilka undantag kan medges 92/98/EEG Rådets beslut av den 10 februari 1992 om ändring av beslut 90/218/EEG om utsläppande på marknaden och tillförsel av bovint somatotropin (BST) 92/110/EEG Rådets direktiv av den 14 december 1992om ändring av direktiv 88/657/EEG om fastställande av krav vid fram-ställningav och handel med malet kött, kött i stycken på mindre än 100 gram och köttprodukter 92/116/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 om ändring och uppdatering av direktiv 71/118/EEG om hygienfrågor som påverkar handeln med färskt kött av fjäderfä. 92/117/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 om skyddsåtgärder mot specifika zoonoser och zoonotiska agenser hos djur och animaliska produkter för att förhindra utbrott av livsmedelsburna infektioner och förgiftningar 92/118/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 fastställande djurhälso- och folkhälsokrav rörande handel och import av produkter som ej är reglerade genom specifika regler enligt direktiv 89/662/EEG och 90/425/EEG 92/119/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 om införande av allmänna gemenskapsåtgärder för bekämpning av vissa djursjukdomar och särskilda åtgärder mot vesikulär svinsjuka (Swine vesicular disease, SVD) 92/120/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992om villkoren för att medge tillfälliga och begränsade undantag från de särskilda hälsobestämmelserna på gemenskapsnåvå för produktion och saluhållande av vissa produkter avanimaliskt ursprung 92/130/EEG Kommissionens beslut av den 13 februari 1992 om ändring avbilagorna B och C till rådets direktiv 90/426/EEG 92/188/EEG Kommissionens beslut av den 10 mars 1992 om vissa skyddsåtgärder mot blåöronsjuka (PRRS) 92/216/EEG Kommissionens beslut av den 26 mars 1992 om insamling av uppgifter om tävlingar för hästdjur som avses i artikel 4.2 i rådets direktiv 90/428/EEG 92/290/EEG Kommissionens beslut av den 14 maj1992 om vissa skyddsåtgärder för embryon av nötkreatur i samband medbovin spongiös encefalopati (BSE) i Storbritannien 92/339/EEG Kommissionens beslut av den 2 juni 1992 om Irlands status med avseende på newcastlesjukan 92/340/EEG Kommissionens beslut av den 2 juni 1992 om undersökning av fjäderfä för newcastlesjuka före förflyttning enligt artikel 12 i rådets direktiv 90/539/EEG 92/353/EEG Kommissionens beslut av den 11 juni 1992 om fastställande av kriterier för godkännande eller erkännande av organisationer och sammanslutningar som för eller upprättar stamböcker för registrerade hästdjur 92/354/EEG Kommissionens beslut av den 11 juni 1992 om fastställande av vissa regler för att säkerställa samordningen mellan organisationer och sammanslutningar som för eller upprättar stamböcker för registrerade hästdjur 92/369/EEG Kommissionens beslut av den 24 juni 1992 om ändring av vaccinationsvillkoren för fjäderfä i bilaga III till rådets direktiv 90/539/EEG om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen och för import från tredje land av fjäderfä och kläckningsägg 92/380/EEG Kommissionens beslut av den 2 juli 1992 om ändring av listan över inrättningar och laboratorier som har rätt att hantera mul- och klövsjukans virus enligt direktiv 85/511/EEG om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av mul- och klövsjuka 92/381/EEG Kommissionens beslut av den 3 juli 1992 om fastställande av status för en region i Storbritannien med avseende på newcastlesjukan 92/450/EEG Kommissionens beslut av den 30 juli 1992 om ändring för tredje gången av rådets direktiv 82/894/EEG om anmälan av djursjukdomar inom gemenskapen och om tillfällig ändring av anmälningsfrekvensen för bovin spongiform encefalopati 92/451/EEG Kommissionens beslut av den 30 juli1992 om vissa hälsoskyddsåtgärder mot afrikansk svinpest inom den italienskaregionen Sardinien 92/490/EEG Kommissionens beslut av den 6 oktober 1992 om ändring av beslut 92/188/EEG om vissa skyddsåtgärder mot PRRS (Porcine Reproductive and Respiratory syndrome) blåöronsjuka 92/532/EEG Kommissionens beslut av den 19 november 1992 om fastställande av provtagningsplaner och diagnostiska metoder för påvisande och bekräftelse av vissa fisksjukdomar 92/538/EEG Kommissionens beslut av den 9 november 1992 om Storbritanniens och Nordirlands status med avseende på smittsam hematopoetisk nekros och vital hemorragisk septikemi 92/562/EEG Kommissionens beslut av den 17 november 1992 angående godkännande av alternativa värmebehandlingssystem för högriskmaterial 92/608/EEG Council Desicion of 14 November 1992laying down methods for the analysis and testing of heat-treated milk for directhuman consumption 93/22/EEG Kommissionens beslut av den 11 december 1992 om fastställande av förebild för sådana flyttningsdokument som avses i artikel 14 i rådets direktiv 91/67/EEG 93/24/EEG Kommissionens beslut av den 11 december 1992 om ytterligare garantier med avseende på Aujeszky's sjukdom för svin som skall sändas till medlemsstater eller regioner som är fria från sjukdomen 93/25/EEG Kommissionens beslut av den 11december 1992 om godkännande av vissa behandlingar för att undertryckautvecklingen av patogena mikroorganismer i tvåskaliga blötdjuroch marina snäckor 93/39/EEG Kommissionens beslut av den 18 december 1992 om Guernsey status med avseende på smittsam hematopoetisk nekros och viral hemorragisk septikemi 93/40/EEG Kommissionens beslut av den 18 december 1992 om Isle of Mans status med avseende på smittsam hematopoetisk nekros och viral hemorragisk septikemi 93/42/EEG Kommissionens beslut av den 21december 1992 om ytterligare garantier i samband med smittsam bovinrinotrakeit för nötkreatur som skall skickas till Danmark 93/44/EEG Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om godkännande av Storbritanniens åtgärdsprogram mot "spring viremia of carp" samt bestämning av tilläggsgarantierna för vissa fiskarter i sändningar till Storbritannien, Nordirland, Isle of Man och Guernsey 93/51 EEG Kommissionens beslut av den 15december 1992 om de mikrobiologiska kriterierna vid framställning av koktaskal- och blötdjur 93/52/EEG Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om fastställande av att vissa medlemsstater eller regioner iakttar kraven i fråga om brucellos (B. melitensis) och erkännande av deras status som medlemsstat eller region som är officiellt fri från denna sjukdom 93/52/EEG Rådets direktiv av den 24 juni 1993 omändring av direktiv 89/556/EEG om djurhälsovillkor för handelinomgemenskapen med och import från tredje land av embryon från tamdjur av nötkreatur 93/53/EEG Rådets direktiv av den 24 juni 1993 omgemenskapens minimiåtgärder för bekämpning av vissa fisksjukdomar 93/54/EEG Rådets direktiv av den 24 juni 1993 omändring av direktiv91/67/EEG om djurhälsovillkor för utsläppande påmarknaden av djur och produkter från vattenbruk 93/55/EEG Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om ändring av garantierna för införsel av blötdjur till områden för vilka det finns godkända program för Bonamia ostrae och Marteilia refringens 93/60/EEG Rådets direktiv av den 30 juni 1993 omändring av direktiv 88/407/EEG om djurhälsokrav som är tillämpliga vidhandel inom gemenskapen med och import av djurfryst sperma från tamdjur av nötkreatur samt utvidgning av det till att omfatta färsk sperma från nötkreatur 93/73/EEG Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om Irlands status med avseende på smittsam hematopoetisk nekros och viral hemorragisk septikemi 93/74/EEG Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om Danmarks status med avseende på smittsam hematopoetisk nekros och viral hemorragisk septikemi 93/77/EEG Kommissionens beslut av den 22 december 1992 om fastställande av vissa övergångsbestämmelser som är nödvändiga för att underlätta övergången till den ordning som fastställs i direktiv 91/68/EEG 93/169/EEG Kommissionens beslut av den 19 februari1993 om ändring av beslut 93/55/EEG om garantierna för vissa blötdjur 93/178/EEG Kommissionens beslut av den 26 mars1993 om vissa skyddsåtgärder mot vesikulär svinsjuka (Swine vesiculardisease, SVD) 93/200/EEG Kommissionens beslut av den 10 mars1993 om god-kännande av programmet för utrotning av Aujeszkys sjuk-dom iLuxenburg 93/244/EEG Kommissionens beslut av den 2 april1993 om tilläggsgarantier med avseende på Aujeszkys sjukdom för svin somskallsändas till vissa regioner i gemenskapen 93/256/EEG Commission Decision of 14 April 1993laying down the methods to be used for detecting residues of substances having ahormonal or a thyroctatic action 93/257/EEG Commission Decision of 15 April 1993laying down the reference methods and the list of national reference laboratoriesfor detecting residues 93/341/EEG Kommissionens beslut av dne 13 maj1993 om ändring av beslut 93/24/EEG om ytterligare garantier med avseende på Aujeszkys sjukdom för svin som skall sändas till regioner i Frankrike som är fria från sjukdomen 93/351/EEG Commission Decision of 19 May 1993determining analysis methods, sampling plans and maximumlimits for mercuryin fishery products 93/383/EEG Council Decision of 14 June 1993 onreference laboratories for the monitoring of Marine biotoxins 93/384/EEG Rådets beslut av den 14 juni 1993 omändring av direktiv 80/217/EEG om införande av gemenskapsåtgärder förbekämpning av klassisk svinpest 93/443/EEG Kommissionens beslut av den 6 juli 1993om ändring för andra gången av rådets beslut 89/21/EEG om avsteg från förbud ifråga om afrikansk svinpest för vissaregioner i Spanien 93/455/EEG Kommissionens beslut av den 23 juli1993om godkännande av vissa katastrofplaner för bekämpning av mul-och klövsjuka 93/566/EG Kommissionens beslut av den 4november 1993 om vissa skyddsåtgärder mot klassisk svinpest i Tyskland och omupphävande av beslut 93/539/EEG 93/575/EG Kommissionens beslut av den 8november 1993 om vissa skyddsåtgärder mot afrikansk svinpest i Spanien 93/600/EG Kommissionens beslut av den 19november 1993 om ändring av beslut 93/575/EG om vissa skyddsåtgärder motafrikansksvinpest i Spanien 93/602/EG Kommissionens beslut av den 19november 1993 om vissa skyddsåtgärder mot afrikansk svinpest i Portugal 93/621/EG Kommissionens beslut av den 30november 1993 om ändring av beslut 93/566/EG om vissa skyddsåtgärder motklassisk svinpest i Tyskland och om ersättning av beslut 93/539/EEG 93/623/EG Commission Decision of 20 October 1993establishing the identification document(passport) accompanying registeredequidae 93/664/EG Kommissionens beslut av den 6december 1993 om ändring för andra gången av beslut 93/24/EEG om ytterligare garantier med avseende på Aujeszkys sjukdom för svin som skall sändas till regioner i Frankrike som ärfria från sjukdomen 93/671/EG Kommissionens beslut av den 10december 1993 om ändring för andra gången av beslut 93/566/EG om vissaskyddsåtgärder mot klassisk svinpest i Tyskland och om ersättning av beslut 93/539/EEG 93/687/EG Kommissionens beslut av den 17december 1993 om vissa skyddsåtgärder mot mul- och klövsjuka i Italien och omupphävande av beslut 93/180/EEG 93/699/EG Kommissionens beslut av den 21december 1993 om märk-ning och användning av griskött för tillämpningav artikel 9 i rådets direktiv 80/217/EEG 93/718/EG Rådets beslut av den 22 december 1993om ändring av beslut 90/218/EEG om tillförsel av bovint somatotropin (BST) 93/720/EG Kommissionens beslut av den 30 december1993 om ändring för tredje gången av beslut 93/566/EG om vissaskyddsåtgärder mot klassisk svinpest i Tyskland och om ersättning av beslut 93/539/EEG 94/14/EG Kommissionens beslut av den 21december 1993 om upprättandet av en förteckning över anläggningar inomgemenskapen som har medgetts tillfälliga och begränsade undantag frånsärskilda hälsoföreskrifter inomgemenskapen beträffande framställningoch marknadsföring av färskt kött Djurfoder 91/508/EEG Kommissionens direktiv av den 9 september 1991 om ändring av bilagorna till rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser 91/516/EEG Kommissionens beslut av den 9 september 1991 om upprättande av en förteckning över råvaror vilkas användning är förbjudna i foderblandningar 91/620/EEG Kommissionens direktiv av den 22 november 1991 om ändring av bilagorna till rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser 91/681/EEG Rådets direktiv av den 19 december 1991 om ändring av direktiv 90/44/EEG om ändring av direktiv 79/373/EEG om marknadsföring av foderblandningar 92/63/EEG Kommissionens direktiv av den 10 juli 1992 om ändring av bilagorna till rådets direktiv 74/63/EEG om främmande ämnen och produkter i djurfoder 92/64/EEG Kommissionens direktiv av den 13 juli 1992 om ändring av rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser 92/87/EEG Commission Directive of 26 October 1992 establishing a non-exclusive list of the main ingredients normally used and marketed for the preparation of compound feedingstuffs intended for animals other than pets 92/88/EEG Rådets direktiv av den 26 oktober 1992 om ändring av direktiv 74/63/EEG om främmande ämnen och produkter i djurfoder 92/89/EEG Commission Directive of 3 November 1992 amending Annex 1 to Fourth Directive 73/46/EEC establishing Community methods of analysis for the official control of feedingstuffs 92/95/EEG Commission Directive of 9 November 1992 amending the Annex to the Seventh Directive 76/372/EEC establishing Community methods of analysis for the official control of feedingstuffs 92/99/EEG Kommissionens direktiv av den 17 november 1992 om ändring av bilagorna till rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser 92/113/EEG Commission Directive of 16 December 1992 amending Council Directive 70/524/EEC concerning additives infeedingstuffs 92/508/EEG Kommissionens beslut av den 20 oktober 1992 om ändring av beslut 91/516/EEG om upprättande av en förteckning över råvaror vilkas användning är förbjuden i foderblandningar 93/26/EEG Kommissionens direktiv av den 4 juni 1993 om ändring av rådets direktiv 82/471/EEG om vissa produkter som används i djurfoder 93/27/EEG Commission Directive of 4 June 1993 amendning Council Directive 70/524/EEC concerning additives in feedingstuffs 93/28/EEG Kommissionens direktiv av den 4 juni 1993 om ändring av bilaga 1 till kommissionens tredje direktiv 72/199/EEG om gemenskapsmetoder för analys vid den officiella foderkontrollen 93/55/EEG Kommissionens direktiv av den 25 juni 1993 om ändring av rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser 93/56/EEG Kommissionens direktiv av den 29 juni 1993 om ändring av rådets direktiv 82/471/EEG om vissa produkter som används i djurfoder 93/70/EEG Kommissionens elfte direktiv av den 28 juli 1993 om gemenskapsmetoder för analys vid den officiella foderkontrollen 93/74/EEG Rådets direktiv av den 13 september 1993 om foder för särskilda näringsbehov Växtskyddsfrågor 92/9/EEG Kommissionens direktiv av den 19 februari 1992 om ändring av vissa bilagor till rådets direktiv 69/208/EEG om marknadsföring av utsäde av olje- och fiberväxter 92/19/EEG Kommissionens direktiv av den 23 mars 1992 om ändring av direktiv 66/401/EEG om marknadsföring av utsäde av foderväxter 92/107 92/195/EEG Kommissionens beslut av den 17 mars 1992 om anordnande av ett tidsbegränsat försök enligt rådets direktiv 66/401/EEG om marknadsföring av utsäde av foderväxter, avseende ökning av högsta vikt för ett parti 92/520/EEG Kommissionens beslut av den 3 november 1992 om ändring av beslut 89/374/EEG av den 2 juni 1989 om anordnande av ett tillfälligt experiment enligt rådets direktiv 66/402/EEG om marknadsföring av utsäde av stråsäd, för att fastställa de villkor som skall uppfyllas beträffande grödan och utsädet av hybridråg 93/2/EEG Kommissionens direktiv av den 28januari 1993 om ändring av bilaga 2 till rådets direktiv 66/402/EEG ommarknadsföring av utsäde av stråsäd 93/213/EEG Kommissionens beslut av den 18 mars1993 om anordnande av ett tidsbegränsat försök vad gäller maximihalten av avfalli utsäde av sojabönor Livsmedel 91/321/EEG Kommissionens direktiv av den 14 maj 1991 om modersmjölksersättning och tillskottsnäring 91/2092/EEG Rådets förordning av den 24 juni 1991 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och upgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel 92/1/EEG Kommissionens direktiv av den 13 januari 1992 om temperaturkontroll i utrymmen i transportfordon, fryshus och frysrum innehållande djupfrysta livsmedel 92/2/EEG Kommissionens direktiv av den 13 januari 1992 om fastställande av stickprovsförfarande och gemenskapens analysmetod för den offentliga kontrollen av djupfrysta livsmedels temperatur 92/4/EEG Kommissionens direktiv av den 10 februari 1992 om ändring i rådets direktiv 78/663/EEG om särskilda renhetskriterier för emulgerings-, stabiliserings-, förtjocknings- och geleringsmedel föranvändning i livsmedel 92/11/EEG Rådets direktiv av den 3 mars 1992 om ändring av rådets direktiv 89/396/EEG av den 14 juni 1989 om identifikationsmärkning av livsmedelspartier. 92/39/EEG Kommissions direktiv av den 14 maj 1992 om ändring av direktiv 90/128/EEG om material och varor av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel 92/94/EEG Kommissionens förordning av den 14 januari 1992 om genomförande av den ordning för import från tredje land som föreskrivs i förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel 92/115/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 om en första ändring av direktiv 88/344/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om extraktionsmedel vid framställning av livsmedel och livsmedelsingredienser 92/1535/EEG Rådets förordning av den 15 juni 1992 om ändring avbilaga 1 och 3 till rådets förordning (EEG) nr 2092/91 omekologisk prodution av jordbruksprodukter och uppgift därom på jordbruksprodukter och livsmedel 92/2083/EEG Rådets förordning av den 14 juli 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgift därom på jordbruksprodukter och livsmedel 93/5/EEG Rådets direktiv av den 25 februari 1993 om hjälp till kommissionen och samarbete från medlemsstaternas sida vid den vetenskapliga granskningen av livsmedelsfrågor 93/8/EEG Kommissionens direktiv av den 15 mars 1993 om ändring av rådets direktiv 82/711/EEG om fastställelse av de grundregler som behövs för undersökning av migration av beståndsdelar i material och produkter av plast avsedda att komma i kontakt med livsmedel 93/9/EEG Kommissionens direktiv av den 15 mars 1993 om ändring av direktiv 90/128/EEG om material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel 93/10/EEG Kommissionens direktiv av den 15 mars 1993 om material och produkter av regenererad cellulosafilm som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel 93/11/EEG Kommissionens direktiv av den 15 mars 1993 om utlösning av N-nitrosaminer och N-nitroserbara ämnen från dinappar och tröstnappar av elastomer eller gummi 93/43/EEG Rådets direktiv av den 14 juni 1993 om livsmedels-hygien 93/45/EEG Kommissionens direktiv av den 17 juni1993 om tillverkning av nektar utan tillsats av sötningsmedel eller honung 93/57/EEG Rådets direktiv av den 29 juni 1993 omändring av bilagorna till direktiven 86/362/EEG och 86/363/EEG omfastställande av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i och påspannmål respektive livsmedel avanimaliskt ursprung 93/58/EEG Rådets direktiv av den 29 juni 1993 om ändring av bilaga 2 till direktiv 76/895/EEG om fastställande av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i och på frukt och grönsaker och bilagan till direktiv 90/642/EEG om fastställande av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i och på produkter av vegetabiliskt ursprung inklusive frukt och grönsaker, samt om upprättandet av en första lista av gränsvärden 93/77/EEG Rådets direktiv av den 21 september 1993om fruktjuice och vissa liknande produkter 93/99/EEG Rådets direktiv av den 29 oktober 1993omytterligare åtgärder för offentlig kontroll av livsmedel 93/102/EEG Kommissionens direktiv av den 16november 1993 om ändring av direktiv 79/112/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam ifrågaom livsmedel 93/111/EEG Kommissionens direktiv av den 10december 1993 om ändring av direktiv 93/10/EEG om material och produktertillverkade av regenererad cellulosafilm avsedda att komma i kontakt med livsmedel 93/207/EEG Kommissionens förordning av den 29 januari 1993 om definition av innehållet i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel samt om tillämpningsföreskrifter för artikel 5.4 i den förordningen 93/315/EEG Rådets förordning av den 8 februari 1993 om fastställande av gemenskapsförfaranden för främmande ämnen i livsmedel 93/1593/EEG Kommissionens förordning av den 24 juni 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 3713/92 om uppskjutande, vid import från vissa icke-medlemsländer, av tillämpningen av artikel 11.1 i rådets förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk odling av jordbruksprodukter och uppgift därom på jordbruksprodukter och livsmedel 93/2608/EEG Kommissionens förordning av den 23 september 1993 om ändring av bilagorna 1-3 till rådets förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter om livsmedel 93/C345/03/ EEGKommissionens meddelande omanvändningen av språk vid saluföringav livsmedel efter domen i Peetersmålet 91/C270/2/EEGTolkningsmeddelande frånkommissionen om handelsnamn pålivsmedel Läkemedel 92/675/EEG Kommissionens förordning av den 18 mars 1992 om ändring av bilagorna 1 och 3 till rådets förordning (EEG) nr 2377/90 om inrättandet av ett gemensskapsförfarande för att fastställa maximalt tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung 92/762/EEG Kommissionens förordning av den 27 mars 1992 om ändring av bilaga 5 till rådets förordning (EEG) nr 2377/90 om inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa maximalt tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung 93/2901/EEG Rådets förordning av den 18 oktober 1993om ändring av bilagorna 1-4 till förordning (EEG) nr 2377/90 ominrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa maximalt tillåtna restmängder av veterinärmedicinskaläkemedel i livsmedel med animalisktursprung 93/3425/EEG Kommissionens förordning av den 14december 1993 om ändring av bilagorna 1 och 2 till rådets förordning (EEG) nr2377/90 om inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa maximalt tillåtna restmängder avveterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung 93/3426/EG Kommissionens förordning av den 14december 1993 om ändring av bilagorna 3 och 4 till rådets förordning (EEG) nr2377/90 om inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa maximalt tillåtna restmängder avveterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung Gödselmedel 93/1/EEG Kommissionens direktiv av den 21 januari 1993 om ändring av direktiv 77/535/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om provtagnings- och analysmetoder för gödselmedel (analysmetoder för spårämnen) 93/69/EEG Kommissionens direktiv av den 23 juli 1993 om anpassning till teknisk utveckling av rådets direktiv 76/116/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om gödselmedel Spritdrycker 91/3664/EEG Kommissionens förordning av den 16 december 1991 om övergångsbestämmelser för aromatiserande viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter 92/351/EEG Kommissionens förordning av den 13 februari 1992 om ändring av den tyska versionen av förordning (EEG) nr 3664/91 om övergångsbestämmelser för aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter 92/1238/EEG Commission Regulation of 8 May 1992 determining the Community methods applicable in the wine sector for the analysis of neutral alcohol 92/1914/EEG Kommissionens förordning av den 10 juli 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 3664/91 om övergångsbestämmelsr för aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter 92/2009/EEG Kommissionens förordning av den 20 juli 1992 om gemenskapsmetoder för analys av den jordbruksalkohol som används vid framställning av spritdrycker, aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter 92/3279/EEG Rådets förordning av den 9 november 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1601/91 om allmänna regler för definition, beskrivning och presentation av aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatisrade drinkar baserade på vinprodukter 92/3280/EEG Rådets förordning av den 9 november 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1576/89 om allmänna regler för definition, beskrivning och presentation av spritdrycker 92/3458/EEG Kommissionens förordning av den 30 november 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1014/90 om detaljerade tillämpningsföreskrifter för definitioner, beskrivningar och presentation av spritdrycker 92/3568/EEG Kommissionens förordning av den 10 december 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 3664/91 om övergångsbestämmelser för aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter 93/1791/EEG Commission Regulation of 10 December 1992 amending Regulation (EEC) No 3664/91 laying down transitional measures for aromitized wines, aromitized wine-based drinks and aromitized wine-product cocktails 11 Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde 11.1 Inledning Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde omfattar frågor som rör arbetsmarknaden, arbetslivet samt regionalpolitiken. Under perioden den 1 augusti 1991 - 31 december 1993 har rådet antagit elva direktiv inom arbetsmiljöområdet och två direktiv inom det arbetsrättsliga området. Samtliga dessa direktiv, utom ett direktiv 93/194/EEG, som rör arbetstidsfrågor, omfattas av Gemensamma EES-kommitténs beslut. 11.2 Arbetsmiljö (Bilaga II och XVIII) På produktområdet (Bilaga II) har under perioden tre direktiv antagits som har betydelse för svensk arbetsmiljöreglering. Det första är rådets direktiv 93/44/EEG om ändring av maskindirektivet 89/392/EEG som syftar till att klara ut gränsdragningen mellan maskindirektivet och det av EG föreslagna hissdirektivet, vilket skall gälla för personhissar. Ändringsdirektivet skall införlivas av medlemsstaterna senast den 1 januari 1995. Det andra är kommissionens direktiv 91/659/EEG gällande teknisk anpassning av bilaga 1 till rådets direktiv 76/769/EEG avseende begränsning av försäljning och användning av vissa farliga ämnen och beredningar (asbest). Direktivet innehåller en ändring, som innebär förbud mot försäljning och användning av all asbest, utom krysotil. Direktivet skall ha införlivats senast den 1 januari 1993 (se även avsnitt 15.2.2.2). Det tredje är rådets direktiv 93/68/EEG rörande EG-märkning som innebär att nya regler för EG-märkning införs i de direktiv som utformats enligt den nya metoden samt för lågspänningsdirektivet. Reglerna skall gälla från den 1 januari 1995 med en övergångstid för det nationella införlivandet till den 1 januari 1997 (se även avsnitt 13.2.39. På området säkerhet och hälsa i arbetet (bilaga XVIII) har under perioden antagits följande direktiv. Rådets direktiv 92/57/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa vid tillfälliga eller rörliga arbetsplatser (byggplatsdirektivet) omfattar all byggverksamhet, inklusive byggnads-, anläggnings-, schaktnings-, reparations-, rivnings- och underhållsarbete samt monterings- och nedmonteringsarbete. I direktivet regleras arbetsgivares och ensamföretagares skyldigheter. Direktivet innehåller bl.a. regler om samordningsansvar samt krav på att en plan för arbetsmiljöarbetet upprättas för byggplatsen. Direktivet skall vara införlivat i medlemsländerna senast den 31 december 1993. I rådets direktiv 92/91/EEG om minimikrav för att förbättra skyddet för säkerhet och hälsa för arbetstagare i utvinningsindustrin med borrningsverksamhet samt rådets direktiv 92/104/EEG om minimikrav för att förbättra skyddet för säkerhet och hälsa för arbetstagare i utvinningsindustrin med överjords- och underjordsarbete föreskrivs skyldigheter för arbetsgivaren vad avser bl.a. information till och samråd med arbetstagare och vad avser brandskydd, explosionsrisker, utrymmningsvägar samt kommunikations- och larmsystem. Direktiven ställer, liksom byggplatsdirektivet, krav på upprättande av en plan för att garantera säkerhet och hälsa för arbetstagarna. Direktiven skall vara införlivade i medlemsländerna senast i november respektive december 1994. I rådets direktiv 92/58/EEG om minimikrav för reglering av varselmärkning/signalering i arbetet upptas allmänna bestämmelser om arbetsgivarens skyldighet att markera riskzoner med varningsskyltar. Specificerade krav på hur denna varningsskyltning skall utföras anges i bilagorna. Direktivet skall vara införlivat i medlemsstaterna senast den 24 juni 1994. Direktivet ersätter rådets direktiv 77/576/EEG. En arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet har sett över behovet av ändringar i lagstiftningen vid ett krav på införlivande av de tillkomna rättsakterna på arbetsmiljöområdet. Arbetsgruppen har i en rapport Nya EG-regler på arbetsmiljöområdet (Ds 1993:82) lämnat förslag till sådana ändringar i arbetsmiljölagen som krävs för att kunna införliva direktiven i svensk rätt. Förslagen har behandlats i regeringens proposition om ändringar i arbetmiljölagen (prop. 1993/94:186). Enligt rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerheten och hälsan i arbetet för gravida arbetstagare och för arbetstagare som nyligen fött barn eller ammar skall medlemsstaterna tillförsäkra gravida kvinnor minst 14 veckors sammanhängande barnledighet under tiden före eller efter förlossningen enligt nationell lagstiftning eller praxis. Av barnledigheten skall minst två veckor vara obligatoriska under tiden före eller efter förlossningen. Därutöver reglerar direktivet arbetsgivarens ansvar för att utföra en riskvärdering i syfte att undersöka huruvida särskilda risker kan föreligga för berörda kvinnor. I direktivet anges bl.a. att om arbetsgivaren efter en riskvärdering får klart för sig att arbetsmiljön kan innebära risk för hälsa och säkerhet eller risk för skadlig effekt på graviditet eller amning skall arbetsförhållandena ändras så att riskerna elimineras. Om detta inte är möjligt skall omplacering ske. Om inte heller omplacering är möjlig skall kvinnan garanteras betald ledighet för nödvändig tid i enlighet med respektive lands lagstiftning eller praxis. Enligt direktivet skall vidare nattarbete inte heller behöva utföras av de grupper kvinnor som direktivet omfattar om läkare anser att det påverkar hälsa och säkerhet. Omplacering till dagtid skall ske. Om detta inte går att genomföra skall kvinnan erbjudas betald ledighet. Slutligen skall också nämnas att direktivet anger att medlemsstaterna skall vidta erforderliga åtgärder för att försäkra att gravida kvinnor har möjlighet att, i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis, vara frånvarande från arbetet utan löneavdrag för graviditetsundersökningar om sådana undersökningar måste utföras under arbetstid. Direktivet skall vara införlivat i medlemsländerna senast den 19 oktober 1994. Som framgår av vad som ovan sagts innehåller direktivet bestämmelser av olika karaktär. Det innehåller dels skyddsbestämmelser när det gäller säkerhet och hälsa, dels bestämmelser som rör anställningsavtalet och förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dvs. rent arbetsrättsliga bestämmelser. Införlivandet av direktivet berör såvitt gäller skyddsbestämmelserna arbetsmiljölagen och har i denna del behandlats i den ovan nämnda rapporten Nya EG-regler på arbetsmiljöområdet (Ds 1993:82) och föranleder inte några ändringar i arbetsmiljölagen (prop. 1993/94:186 s. 61-63). När det gäller behovet av lagändringar med anledning av de bestämmelser i direktivet som avser annat än skyddet för säkerhet och hälsa finns anledning att överväga vissa frågor ytterligare. Behovet av översyn gäller bl.a. rätten till obligatorisk ledighet i samband med förlossning, rätten till omplacering samt rätten att vara frånvarande från arbetet utan löneavdrag för graviditetsundersökningar. En särskild utredare har tillkallats för att se över ledighetslagstiftningen (A 1993:01, dir. 1992:98). Utredaren har enligt sina direktiv att se över bl.a. lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m. (föräldraledighetslagen). För utredaren gäller de allmänna direktiven att beakta EG-aspekten (dir 1988:43). Inom ramen för utredarens uppdrag faller således att bl.a. överväga vilka konsekvenser som ett krav på införlivande av de nu berörda delarna av direktivet om gravida kvinnor får för den svenska ledighetslagstiftningen. Utredarens arbete beräknas vara avslutat under mars månad 1994. Sedan arbetsgruppen i oktober 1993 avlämnat sin rapport har ytterligare tre direktiv antagits. Det första direktivet är ett ändringsdirektiv 93/88/EEG till direktiv 90/697/EEG om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för biologiska agenser i arbetet. Direktivet innehåller bl.a. en förteckning över biologiska agenser samt en klassificering av dessa. Direktivet innehåller även vissa rekommendationer som skall gälla i de fall arbetsgivaren är skyldig att erbjuda arbetstagaren vaccination. Ändringsdirektivet skall ha införlivats i medlemsstaterna senast den 30 april 1994. Det andra är rådets direktiv 93/95/EEG om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning. Direktivet förlänger tiden under vilken personlig skyddsutrustning kan kontrolleras enligt gällande nationella regler till den 30 juni 1995. Ändringsdirektivet anger vidare att motorcykelhjälm och visir inte längre utgör sådan personlig skyddsutrustning som täcks av grunddirektivet. Direktivet skall införlivas av medlemsstaterna senast tre månader efter den 29 oktober 1993 då direktivet antogs. De nu refererade direktiven föranleder inte några ändringar i arbetsmiljölagen. Det tredje direktivet är rådets direktiv 93/104/EEG om vissa aspekter på organiserandet av arbetstiden. Direktivet antogs av ministerrådet den 23 november 1993. Direktivet omfattas inte av Gemensamma EES-kommitténs nu aktuella beslut. Den 29 november 1993 tillsattes en arbetsgrupp inom Arbetsmarknadsdepartementet med uppgift att analysera direktivet i förhållande till gällande lagstiftning. Uppdraget skall genomföras efter samråd med arbetsmarknadens parter och vara slutfört senast den 1 april 1994. Regeringen kommer därefter att ta ställning till hur arbetet bör bedrivas vidare. 11.3 Arbetsrätt (Bilaga XVIII) De arbetsrättsliga direktiven är dels rådets direktiv 91/533/EEG om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagare om de villkor som gäller i anställningsförhållandet, dels direktiv 92/56/EEG om ändring av direktivet 75/129/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning rörande kollektiva uppsägningar. Direktivet 91/533/EEG anger bl.a. vilka arbetstagare som omfattas av direktivet, vilken information som skall lämnas till arbetstagaren, hur informationen skall lämnas, särskild informationsskyldighet beträffande utlandsstationerade arbetstagare och vilken information som skall ges vid ändringar i anställningsvillkoren. Direktivet skall vara införlivat i medlemsstaterna senast den 30 juni 1993. Lagen (1982:80) om anställningsskydd har redan tillförts en 6 a § med anledning av direktivet (SFS 1993:1496, prop. 1993/94:67, bet. 1993/94 AU4). I paragrafen regleras att arbetsgivaren senast en månad efter det att en arbetstagare har börjat arbeta i en anställning skall ge arbetstagaren viss specificerad information. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1994. Bestämmelsen kan frångås genom ett kollektivavtal som slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation under förutsättning att avtalet inte innebär att mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av direktivet. Såvitt gäller de anställningsförhållanden som rådde när bestämmelsen trädde i kraft skall arbetsgivaren, om arbetstagaren så begär, inom två månader efter det att arbetsgivaren mottagit en begäran lämna sådan information som avses i 6 a §. Rådets direktiv 75/129/EEG omfattas av EES-avtalet och behandlades i EES-propositionen (prop. 1991/92:170, del III, bilaga 9, s. 27 ff). Genom ändringsdirektivet 92/56/EEG har direktiv 75/129/EEG tillförts en del detaljföreskrifter rörande i huvudsak informations- och överläggningsskyldigheten. Därutöver har direktivet tillagts en bestämmelse som anger att reglerna om arbetsgivarens skyldigheter enligt direktivet är tillämpliga oavsett om beslut som rör uppsägningarna fattas av arbetsgivaren eller av något företag som har ett bestämmande inflytande över arbetsgivaren (t.ex moderbolaget i en koncern). Direktivet säger uttryckligen att arbetsgivaren inte kan försvara sin underlåtenhet att följa direktivets skyldigheter genom att hänvisa till att företaget med det bestämmande inflytandet inte givit arbetsgivaren den nödvändiga informationen. De svenska lagar som reglerar innehållet i det ursprungliga direktivet och ändringsdirektivet är dels lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och dels lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen). Vissa bestämmelser om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist finns i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Dessa regler uppfyller de krav som ställs i såväl det ursprungliga direktivet som i ändringsdirektivet. Såvitt avser en arbetsgivare som ingår i en koncern kan denne inte, inför förestående uppsägningar på grund av arbetsbrist, undandra sig sina skyldigheter att förhandla enligt MBL. Sålunda uttalades vid lagens införande att t.ex ledningen för ett dotterföretag inte kan åsidosätta sin förhandlingsskyldighet under hänvisning till att den visserligen fattar de formella besluten men att den verkliga makten ligger hos koncernledningen (prop. 1975/76: 105 s. 353). 12 Kulturdepartementets verksamhetsområde 12.1 Inledning Kulturdepartementets verksamhetsområde omfattar frågor om kultur, massmedier och invandring. Till departementet hör lagstiftning inom områdena för bl.a. arkiv, kulturmiljövård, förhandsgranskning av filmer och videogram, radio och television. Vidare handläggs lagstiftningsfrågor rörande utlänningars rätt att vistas i Sverige, etnisk diskriminering och medborgarskap. EES-avtalets betydelse för Kulturdepartementets olika verksamhetsområden har närmare redovisats i prop. 1991/92:170 bil.10. 12.2 Kulturområdet Rådet antog den 15 mars 1993 direktivet 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium. Direktivet innebär att en möjlighet införs för en stat att i en annan stat begära återlämnande av kulturföremål som olagligt förts ut. Med kulturföremål avses föremål som klassificerats som nationella skatter enligt nationell lagstiftning eller på annat sätt. Vidare skall föremålet tillhöra någon av de föremålskategorier som framgår av en bilaga till direktivet eller vara en integrerad del av offentliga samlingar eller en kyrklig institutions inventarier. Om ett sådant föremål efter den 1 januari 1993 förts ut i strid med nationella regler till skydd för kulturarvet eller i strid med en EG-förordning om export av kulturföremål och inte återförts efter blott en tillfällig förflyttning skall talan kunna väckas vid domstol om återbördande av föremålet. Regler om preskription finns. Införlivandet i svensk rätt av direktivet fordrar lagstiftning. Såväl processrättsliga som civilrättsliga frågor aktualiseras. Frågan om införlivandet av direktivet bereds nu inom Kulturdepartementet. En departementspromemoria avses inom kort sändas ut på remiss. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med lagförslag i ärendet. 12.3 Personers rörlighet EES-avtalet innehåller på området för personers rörlighet tre EG-förordningar och tio direktiv som rör frågor om uppehållstillstånd i ett annat avtalsslutande land (se närmare prop. 1991/92:170 bil. 10 s. 7 f). Detta har fordrat såväl ny lagstiftning som nya regeringsförordningar. De EG-rättsakter som utgörs av förordningar har i enlighet med EES-avtalet inkorporerats, dvs. införlivats i sin helhet. Direktiven har lett till ändringar i ulänningslagen (1989:529) och i utlänningsförordningen (1989:547). (Se SFS 1992:1163 - 1167 och 1993:764). Av EG-rättsakterna på området är rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen grundläggande. Den innehåller inledningsvis bestämmelser om rätten att söka och ta anställning i ett annat medlemsland. En arbetstagare tillförsäkras även rätten att medföra sin familj. Vidare innehåller förordningen uttryckliga förbud mot diskriminering av arbetstagare från andra medlemsländer i fråga om anställnings-, löne-, skattemässiga samt fackliga och sociala frågor. En stor del av förordningen behandlar frågor om samarbete mellan medlemsstaterna i fråga om arbetsförmedling och om rapportering av arbetsmarknadsuppgifter till kommissionen. Vidare behandlas frågor om upprättande av olika samarbetskommittéer. Förordning (EEG) nr 1612/68 har införlivats med svensk rätt genom inkorporering. Av konstitutionella skäl har vissa delar (artiklarna 1 - 9) inkorporerats genom lag medan återstoden inkorporerats genom regeringsförordning; se lagen (1992:1163) om arbetskraftens fria rörlighet inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och förordningen (1992:1164) med samma namn. De delar som rör arbetsförmedling och samarbetskommittéer har inkorporerats genom regeringsförordningen. Inom EG har rådet den 27 juli 1992 antagit en ny förordning som innebär vissa ändringar av de delar av förordningen (EEG) nr 1612/68 som berör frågor om arbetsförmedling; rådets förordning (EEG) nr 2434/92 om ändring av del II i förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Denna nya förordning skall införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Förordningen behandlar frågor om arbetsförmedling och om skyldighet att lämna uppgifter till övriga medlemsstater om lediga platser. Innehållet i denna förordning är sådant att det av konstitutionella skäl inte fordras lagform för inkorporering. Regeringen avser därför att återkomma med en ny förordning i ämnet. På området för personers rörlighet har tillkommit rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bosättning för studerande. Detta direktiv ersätter direktivet 90/366/EEG med samma namn eftersom det sistnämnda direktivet upphävts av EG-domstolen av formella skäl. Reglerna i de två direktiven skiljer sig inte åt. Dessa regler har införts i svensk rätt genom förordning (1992:1166) om ändring i utlänningsförordningen (1989:547). 13 Näringsdepartementets verksamhetsområde 13.1 Inledning De flesta av Näringsdepartementets verksamhetsområden berörs direkt eller indirekt av EES-avtalet. Det gäller främst konkurrensområdet och de olika områden som brukar sammanföras under benämningen teknologisk infrastruktur. Vidare berörs programsamarbete inom bl.a. industriell forskning och utveckling, företagsutveckling och turism. Även energisektorn berörs i viss omfattning av EES-avtalet. Av de bindande EG-rättsakter som tillagts EES-avtalet är det dock endast ett fåtal som berör Näringsdepartementets område. Det gäller några rättsakter som syftar till att underlätta det fria varuutbytet och några som avser konkurrensområdet. 13.2 Tekniska föreskrifter m.m. (bilaga II) 13.2.1 Effektivitetskrav för vissa värmepannor Unionsrådet antog den 21 maj 1992 ett direktiv om effektivitetskrav för nya värmepannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle (92/42/EEG). Direktivet är utformat enligt den nya metoden med allmänna krav i direktivet som skall fyllas ut med tekniska specifikationer i standarder. I enlighet med direktiv av detta slag krävs EG-märkning av produkterna som visar att de uppfyller de föreskrivna effektivitetskraven och har genomgått i direktivet föreskrivet förfarande för bedömning av överensstämmelse. De produkter som omfattas av direktivet är av sådan beskaffenhet att införlivandet av bestämmelserna lämpligen bör ske inom ramen för byggnadslagstiftningen. I plan- och bygglagen (1987:10) finns dock inga bestämmelser om marknadsföring m.m. som EG:s produktdirektiv kräver. För införlivande av EG:s s.k. byggproduktdirektiv (89/106/EEG) har med anledning härav riksdagen beslutat om en byggproduktlag (prop. 1992/93:55, bet.1992/93:BoU6, rskr.1992/93:154, SFS 1992:1535), som innehåller bl.a. bemyndiganden som gör det möjligt att införliva direktivets bestämmelser. Plan- och byggutredningen (M 1992:03) har nyligen i delbetänkandet Anpassad kontroll av byggande (SOU 1993:94) föreslagit bl.a. att byggproduktlagen ersätts med en ny lag om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Lagförslag med anledning av betänkandet har den 18 mars 1994 beslutats av regeringen i prop. 1993/94:178 Ändring i plan- och bygglagen, m.m.. Genom den nya lagen ges regeringen möjlighet att genom bemyndigande införliva direktivet om värmepannor. 13.2.2 Elektrotekniska varor EG:s direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om elektro-magnetisk kompatibilitet (89/336/EEG), som skall tillämpas inom EES, ålägger medlemsländerna att införa lagstiftning om krav på att elektriska och elektroniska apparater skall vara konstruerade så att de inte alstrar elektriska störningar som överstiger en nivå som tillåter radio- och teleutrustning och andra apparater att fungera som avsett. De skall samtidigt ha en inbyggd tålighet mot sådana störningar. Enligt detta s.k. EMC-direktiv, som är utformat enligt den nya metoden, skall medlemsstaterna senast den 1 januari 1992 ha infört direktivets bestämmelser. EFTA-länderna förutsätts enligt EES-avtalet ha infört motsvarande bestämmelser vid EES-avtalets ikraftträdande. Enligt en ändring av EMC-direktivet den 28 april 1992 (92/31/EEG) tillåts även gällande nationella EMC-krav parallellt med EMC-direktivets krav under en övergångsperiod fram till utgången av år 1995. Den nuvarande svenska lagstiftningen på området gör det möjligt att införa EMC-direktivets krav. Lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet utfärdades i december 1992 och förordningen (1993:1067) om elektromagnetisk kompatibilitet den 23 september 1993. En stor del av bestämmelserna i direktivet införlivas med svensk rätt genom föreskrifter från Elsäkerhetsverket. Beträffande elektrisk materiel bör också nämnas att det s.k. lågspänningsdirektivet (73/23/EEG) nyligen ändrats på så sätt att krav på EG-märkning införs. Denna fråga behandlas närmare nedan i avsnitt 13.2.3. 13.2.3 EG-märket Riksdagen antog i slutet av år 1992 en lag om EG-märket (prop. 1992/93:87, bet.1992/93:NU13, rskr.1992/93:96, SFS 1992:1534). Med EG-märket avses det särskilda märke ("CE-mark"), som har en central roll inom EG:s system för bedömning av överensstämmelse. Enligt den modell för direktiv om harmonisering av medlemsländernas lagstiftning om produkter som EG använder sedan år 1985 (den nya metoden) skall produkter som omfattas av direktiven vara försedda med EG-märket innan de får släppas ut på marknaden. En närmare beskrivning av detta finns i prop. 1992/93:87, där också de berörda direktiven finns angivna. Tio sådana direktiv ingår i EES-avtalet. I efterföljande tilläggsavtal ingår det direktiv om värme-pannor som också omnämndes i prop. 1992/93:87 och som behandlas i avsnitt 13.2.1. Syftet med lagen om EG-märket är att underlätta införandet i svensk rätt av direktiv enligt den nya metoden. I lagen anges gemensamma bestämmelser om EG-märket, som därigenom inte behöver upprepas vid införlivandet av de produktspecifika direktiven. Av redogörelsen i prop. 1992/93:87 framgår att vissa skillnader beträffande EG-märkningen fanns mellan dittills beslutade direktiv enligt den nya metoden och att det inom EG pågick ett arbete med att skapa enhetliga regler om denna märkning. Det arbetet har nu resulterat i ett nytt direktiv av den 22 juli 1993 (93/68/EEG), som innebär att de elva direktiv som nämndes i prop. 1992/93:87 ändras så att de får gemen-samma bestämmelser om EG-märket. Man har också övergått till att genomgående använda termen CE-märkning ("CE-marking"). Man anknyter på det sättet till bokstavssymbolerna i stället för till EG som begrepp. Dessutom ändras genom det nya direktivet också ett tolfte direktiv, det s.k. lågspänningsdirektivet (73/23/EEG), på så sätt att CE-märkning införs beträffande produkter som omfattas av detta. Också denna fråga togs upp i prop. 1992/93:87. Medlemsländerna skall ha införlivat ändringarna i sin rättsordning senast den 1 januari 1994 med ikraftträdande den 1 januari 1995. De skall dock fram till den 1 januari 1997 tillåta produkter på marknaden som uppfyller de krav som gällde före den 1 januari 1995. När EG den 22 juli 1993 beslutade om det nya direktivet gjorde man också genom ett särskilt beslut (93/465/EEG) vissa ändringar och tillägg om CE-märkningen i det också i prop. 1992/93:87 omnämnda beslutet av den 13 december 1990 om moduler för olika stadier i förfaranden för bedömning av överensstämmelse, avsedda att användas i tekniska harmoniseringsdirektiv. Formellt upphävdes det tidigare beslutet och ersattes med det nya av den 22 juli 1993. Direktivändringarna påverkar naturligtvis även de berörda direktivens tillämpning inom EES. Genom att EG inte har samlat generella bestämmelser om märkningen i någon särskild rättsakt kvarstår behovet av lagen om EG-märket, som alltså därmed inte får den provisoriska karaktär som förutsattes i prop. 1992/93:87. De föranleder också ändringar i lagen både vad gäller benämningen "CE-märkning" i stället för "EG-märket", vilket påverkar lagens rubrik, och de möjligheter att i lagen införa ytterligare gemensamma bestämmelser om märkningen som direktivändringarna medfört. Frågan om utformningen av dessa lag-ändringar bör emellertid beredas vidare innan förslag till lagändringar föreläggs riksdagen. Som nämndes träder inte direktivändringarna i kraft förrän den 1 januari 1995. 13.2.4 Explosiva varor För att åstadkomma fri rörlighet av explosiva varor och samtidigt hög skyddsnivå har EG infört gemenskapsbestämmelser om sådana produkter. EU-rådet har den 5 april 1993 antagit ett direktiv om harmonisering av bestämmelserna om utsläppande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk (93/15/EEG). Direktivet, som tillagts EES-avtalet, är utformat enligt den nya metoden med regler om allmänna säkerhetskrav, anknytning till standarder, bedömning av överens-stämmelse och EG-märkning. I Sverige, liksom i de flesta andra länder, är explosiva varor under-kastade detaljerad nationell lagstiftning. För att nå en hög säkerhetsnivå är produkternas hela livscykel föremål för kontroll. Godkännande eller tillstånd behövs som regel för att producera, importera, använda eller förvara explosiva varor. Villkoren skiftar mellan staterna, vilket medför att överföring mellan olika länder av explosiva varor kontrolleras av det mottagande landets myndigheter. Godkännanden bekräftar att produkten har genomgått kontroll genom teknisk provning som visar att den är säker att hantera. I de flesta fall utförs sådana provningar av laboratorier som står under övervakning av myndigheter. Enligt lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor krävs tillstånd för den som hanterar, dvs. i princip all befattning utom transport, eller importerar explosiva varor. Frågor om tillstånd till tillverkning av explosiva varor samt till annan hantering eller till import av sådana varor som sker i anslutning till tillverkningen prövas av Sprängämnesinspektionen (SÄI). Tillståndsfrågor som avser försvars-maktens hantering av explosiva varor prövas också av SÄI. All annan hantering eller import av sådana varor prövas av den lokala polismyndigheten. Tillstånd för hantering eller import av explosiva varor får enligt huvudregeln bara avse av SÄI godkända explosiva varor. EG:s ovannämnda direktiv har samma definition av explosiva varor som FN:s rekommendation om transport av farligt gods. Definitionen stämmer också överens med den svenska. Direktivet omfattar inte explosiva varor under militär kontroll eller under kontroll av polisen. Det omfattar inte heller pyrotekniska varor utan dessa varor planeras täckas in av ett särskilt direktiv som är under utarbetande. Inom EG pågår även arbete med att ta fram ett direktiv om tillverkning, förvaring och användning av explosiva varor. Medlemsstat åläggs att se till att explosiva varor uppfyller direktivets produktkrav och har genomgått föreskrivet förfarande för bedömning av överensstämmelse och EG-märkning. Direktivet definierar de väsentliga kraven som explosiva varor måste uppfylla. Där ställs också vissa allmänna krav på provning. Medlemsstaterna skall förutsätta att explosiva varor som uppfyller harmoniserad EG-standard också uppfyller direktivets väsentliga krav. Vad gäller förfarandet för bedömning av överensstämmelse ställer direktivet upp krav på antingen typkontroll eller verifikation av enstaka produkter. I direktivet finns också bestämmelser om övervakning av överföring av explosiva varor inom gemenskapen. Med överföring avses att varan flyttas fysiskt på annat sätt än inom en anläggning. Kontroller som utförs under överföring av explosiva varor får inte ha formen av gränskontroll. De skall i stället utföras enbart som rutinkontroller på ett icke-diskriminerande sätt inom alla medlemsstaters territorium. När överföring av explosiva varor kräver speciell övervakning finns bestämmelser om information till berörd myndighet i mottagarlandet. I de fall speciella övervakningsarrangemang inte behövs skall behörig myndighet utfärda ett godkännande som är giltigt under en bestämd tid och som skall följa den explosiva varan tills den anländer till sin destination. Direktivet tar bara sikte på övervakning av överföring av explosivvaror inom EU. EES-avtalet innebär ingen tullunion och EU:s gränskontroller i förhållande till Sverige och övriga EFTA-länder är därför alltjämt kvar. I samband med att EES-kommittén beslutade om att explosivvaru-direktivet skall tilläggas EES-avtalet togs även beslut om anpassning av direktivets övervakningsbestämmelser vad gäller gränskontroll mellan EU och berörda EFTA-länder. Anpassningen innebär att i fråga om kontroll av överföring av explosiva varor får EFTA-länderna utföra gräns-kontroller i enlighet med nationella regler på ett icke-diskriminerande sätt. Explosivvarudirektivet innehåller också bestämmelser om informations-utbyte. Medlemsländerna åläggs att upprätta informationsnät och överföra information till kommissionen och övriga medlemsländer. Enligt direktivet skall bestämmelserna träda i kraft successivt. Regler om övervakning av överföring och om informationsutbyte trädde i kraft den 30 september 1993 och bestämmelserna i övrigt träder i kraft den 1 januari 1995. Visst utrymme för handel med produkter som uppfyllde äldre regler skall dock finnas till utgången av år 2002. Direktivets införande i det svenska regelverket kan ske utan problem och det kräver inte några lagändringar. Däremot krävs en viss anpassning på förordnings- och föreskriftsnivå. Bland annat behöver i förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor tas in en bestämmelse som lägger fast att produkter som uppfyller direktivets krav inte skall kräva godkännande av SÄI. På föreskriftsnivå krävs en ny SÄI-föreskrift om införande av direktivet som sådant. Vidare krävs viss anpassning av befintliga föreskrifter om import, förpackning och märkning av explosiva varor. SÄI är den naturliga instansen som samordnande myndighet för direktivet. 13.3 Konkurrensregler m.m. (bilagorna XIV, XV) 13.3.1 Konkurrensreglerna På konkurrensområdet har det tillkommit en gruppundantagsförordning avseende försäkringssektorn och dessutom har tillägg gjorts till fyra befintliga gruppundantagsförordningar. På kol- och stålområdet har det tillkommit ett beslut, som är ett tillägg till ett tidigare gruppundantag. Därutöver har vissa gruppundantag tillkommit inom luftfartssektorn, vilka behandlats ovan under 7. Kommunikationsdepartementets verksamhets-område. En förordning om gruppundantag för vissa avtal, beslut och samord-nade förfaranden inom försäkringssektorn (EEG nr 3932/92) har beslutats av kommissionen den 21 december 1992 . Enligt förordningen gäller undantag för tillämpningen av artikel 85.3 i Romfördraget för sådana avtal mellan företag som syftar till samarbete om beräkning av premie, utformning av standardvillkor, gemensam täckning av vissa risker samt utformningen av gemensamma regler för installationer och underhåll av säkerhetsanordningar. Kommissionen kan återkalla ett beslut enligt förordningen om den i ett speciellt fall finner att ett avtal som undantagits enligt förordningen har vissa effekter som är oförenliga med artikel 85.3. Förordningen trädde i kraft den 1 april 1993 och är gällande till den 31 mars år 2003. Genom en förordning beslutad den 23 december 1992 (EEG nr 151/93) av kommissionen har ändringar gjorts i gruppundantagen om specialiseringsavtal (EEG nr 417/85), om forsknings- och utvecklingsavtal (EEG nr 418/85), om patentlicensavtal (EEG nr 2349/84) och om know-how-licensavtal (EEG nr 556/89). Ändringarna innebär en utvidgning av gruppundantagens tillämpningsområden. Gruppundantagen för speciali-seringsavtal och forsknings- och utvecklingsavtal ändras så att de också blir tillämpliga på gemensam distribution av produkterna som är föremål för avtalet. Ett villkor för att kunna utnyttja gruppundantaget för sådan gemensam distribution är dock att de deltagande företagens marknads-andel inte överstiger viss gräns. För avtal som omfattar distribution begränsas marknadsandelen till 10 procent med hänsyn till de mer konkurrensbegränsande verkningarna av sådana avtal jämfört med andra samarbetsavtal. Gränsen 20 procent behålls däremot vad gäller marknadsandelar för andra samarbetsavtal. På samma villkor medges vidare att patent- och know-howlicensavtal mellan moderbolagen och ett gemensamt företag (joint venture) kan använda gruppundantagen även om moderbolagen är konkurrenter. På kol- och stålområdet har genom kommissionens beslut den 13 december 1991 (EKSG nr 3654/91) ett tillägg gjorts till en förordning om befrielse från kravet på förhandsgodkännande enligt Parisfördragets artikel 66.3 (beslut nr 25/67). Gruppundantagsförordningarna kräver inte lagform vid inkorpo-reringen. Avsikten är att dessa rättsakter skall inkorporeras genom förordningar beslutade av regeringen. 13.3.2 Regler om statsstöd På statsstödsområdet har det tillkommit två rättsakter som är formellt bindande för parterna. Kommissionens beslut den 27 november 1991 (EKSG nr 3855/91) om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin innebär i korthet att stöd till forskning och utveckling och miljöinvesteringar kan ges till stålindustrin på i princip samma villkor som till andra branscher. Vidare kan socialt motiverat stöd ges för att underlätta driftsinskränkningar och nedläggningar. Reglerna förbjuder emellertid andra former av driftstöd eller investeringsstöd till stålföretag, med undantag för investeringsstöd inom ramen för regionala stödprogram i Grekland, Portugal och före detta Tyska demokratiska republiken. Vidare skall kommissionen två gånger om året förses med rapporter om allt stöd till stålindustrin under de senaste sex månaderna med uppgifter om hur stödet har använts och med beskrivningar av de resultat som uppnåtts. Gemenskapsreglerna skall gälla till och med den 31 december 1996. Kommissionen antog den 30 september 1993 ett direktiv (93/84/EEG) om ändring av direktivet (80/723/EEG) om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstaterna och offentliga företag, det s.k. transparensdirektivet. Direktivet har ändrats i det avseendet att krav nu ställs på särskild ekonomisk redovisning för alla offentliga företag i tillverkningsindustrin vars omsättning överstiger 250 miljoner ecu och till minst 50 % härrör från tillverkning. Enligt det ändrade direktivet skall kommissionen årligen förses med företagens årsredovisning, upprättad i enlighet med rådets direktiv 78/660/EEG (om årsbokslut i vissa typer av företag). Ytterligare uppgifter skall lämnas i den mån de inte framgår av årsredovisningen. Det är uppgifter om bl.a. tillskott av aktiekapital eller kapital som till sin beskaffenhet kan jämföras med aktiekapital, allt med angivande av villkoren och säkerheterna. Vidare skall uppgift lämnas om bidrag eller bidrag med villkorlig återbetalning, beviljade lån, statliga lånegarantier, utdelning och balanserade vinstmedel. Uppgifter skall även lämnas om varje annan form av statligt stöd, särskilt om det innebär att skulder till staten efterskänks, däribland sådana som avser återbetalning av lån och bidrag, erläggande av bolagsskatt eller sociala avgifter och liknande avgifter. Bestämmelserna i nämnda rättsakter om information till kommissionen skall enligt EES-avtalet tillämpas med den anpassningen att informationen i stället skall lämnas till berörd övervakningsmyndighet. Ingen av rättsakterna torde kräva ändringar av lag eller förordning. Inte heller fordras modifieringar av villkoren i befintliga svenska stödprogram. 14 Civildepartementets verksamhetsområde 14.1Inledning Civildepartementets ansvarsområde omfattar bl.a. länsstyrelserna, Kammarkollegiet, hov- och slottsstaterna, kommunerna och landstingen, Svenska kyrkan och andra trossamfund, folkrörelser och kooperation, konsumentskydd, ungdomsfrågor, allmänna samlingslokaler samt revisionen i regeringskansliet. Av dessa sakområden är det främst konsumentfrågorna som berörs av EG:s regler inom ramen för EES-avtalet. De nytillkomna rättsakterna inom Civildepartementets ansvarsområde hör samtliga till konsumentområdet. De nytillkomna rättsakter som enligt Gemensamma EES-kommitténs beslut skall omfattas av EES-avtalet och som hör till Civildepartementets ansvarsområde är främst följande: - rådets direktiv (92/59/EEG) av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet (EGT nr L 228, 11.8.1992, s. 24), - rådets direktiv (92/75/EEG) av den 22 september 1992 om märkning och annan produktinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser (EGT nr L 297, 13.10.1992, s. 16), -rådets förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke (EGT nr L 99, 11.4.1992, s. 1), - kommissionens beslut (93/430/EEG respektive 93/431/EEG) av den 28 juni 1993 om fastställande av de ekologiska kriterierna för tilldelning av gemenskapens miljömärke till tvättmaskiner respektive diskmaskiner (EGT nr L 198, 7.8.1993, s. 35 respektive 38), - kommissionens beslut (93/517/EEG) av den 15 september 1993 om ett standardavtal som täcker villkoren för användning av gemenskapens miljömärke (EGT nr L 243, 29.9.1993, s. 13) och - kommissionens beslut (94/10/EEG) av den 21 december 1993 om ett standardformulär för anmälan av ett beslut om att tilldela gemenskapens miljömärke (EGT nr L 7, 11.1.1994, s. 17). I denna proposition läggs fram förslag till den lagstiftning som behövs för att produktsäkerhetsdirektivet, miljömärkningsförordningen och direktivet om hushållsapparaters märkning skall bli införlivade med svensk rätt. 14.2Produktsäkerhetsdirektivet 14.2.1 Frågan och dess beredning Våren 1993 tillkallades en särskild utredare (dir. 1993:46) med uppgift att se över produktsäkerhetslagen (1988:1604, ändrad senast 1991:358) och att lämna de förslag till lagändringar som behövs för att den svenska lagstiftningen skall överensstämma med EG:s direktiv om allmän produktsäkerhet. Utredningen, som har antagit namnet Produktsäkerhetsutredningen, har lagt fram delbetänkandet Produktsäkerhetslagen och EG (SOU 1993:88). Utredningens sammanfattning av delbetänkandet finns i avsnitt 14.2.14 och utredningens lagförslag samt EG:s direktiv om allmän produktsäkerhet finns i avsnitt 14.2.15. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i avsnitt 14.2.16. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Civildepartementet (C93/922). Lagrådet Regeringen har den 24 februari 1994 beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslaget till lag om ändring i produktsäkerhetslagen. Det till Lagrådet remitterade lagförslaget överensstämmer med propositionens. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i avsnitt 14.2.17. 14.2.2 Närmare om produktsäkerhetsdirektivet Produktsäkerhetsdirektivet beslutades av EG:s ministerråd den 29 juni 1992. Det tillkom för att medlemsländernas regler om produktsäkerhet skulle bli mer enhetliga och för att främja fri rörlighet av säkra produkter på den gemensamma marknaden. Direktivet träder i kraft den 29 juni 1994. Direktivets syfte och definitioner Syftet med direktivet sägs vara att säkerställa att produkter som släpps ut på marknaden är säkra (artikel 1.1). För produkter som regleras särskilt av andra EG-bestämmelser är direktivet emellertid tillämpligt bara i sådana avseenden som andra EG-bestämmelser inte behandlar (artikel 1.2). I artikel 2 definieras begreppen produkt, säker respektive farlig produkt samt tillverkare och distributör. Med produkt avses varje produkt som är avsedd för konsumenter eller som sannolikt kommer att användas av konsumenter och som tillhandahålls i kommersiell verksamhet. Undantag görs för antikviteter och produkter som måste repareras eller renoveras innan de tas i bruk, under förutsättning att den som tillhandahåller produkten upplyser mottagaren om det. Vidare sägs i ingressen att produktionsutrustning och dylikt som uteslutande används i näringsverksamhet inte omfattas av direktivet. En säker produkt är varje produkt som under normala och rimligt förutsebara användningsförhållanden inte medför någon risk eller bara en minimal risk som är förenlig med produktens användning och som kan anses godtagbar och förenlig med en hög skyddsnivå för människors säkerhet och hälsa. Med farlig produkt avses följaktligen varje produkt som inte svarar mot definitionen av säker produkt. I direktivet görs en uppräkning av omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om en produkt är säker. Bland annat nämns produktens egenskaper, bruksanvisningar och annan information som lämnas av tillverkaren och vilka konsumentgrupper som kan komma att utsättas för allvarlig risk då de använder produkten. Med tillverkare avses den som tillverkat produkten i fråga, dennes represen- tant inom EG eller importören. Som tillverkare räknas också den som på något sätt presenterar sig som tillverkare. Även den som renoverar en produkt, liksom andra förvärvsverksamma i leverantörsledet som kan påverka produktens säkerhets- egenskaper, anses som tillverkare.Med distributör avses var och en som är yrkesmässigt verksam i leverantörsledet utan att påverka produktens säkerhetsegenskaper. Det allmänna säkerhetskravet I avdelning II (artiklarna 3 och 4) behandlas vad som kallas det allmänna säkerhetskravet. Den grundläggande principen är att en tillverkare endast får släppa ut säkra produkter på marknaden (artikel 3.1). För att uppnå detta åligger det en tillverkare att dels ge konsumenterna information om eventuella risker så att de kan vidta försiktighetsåtgärder, dels se till att tillverkaren själv får information om riskerna, genom exempelvis slumpvisa provningar av marknadsförda produkter, så att lämpliga åtgärder kan vidtas. För distributörer gäller att de skall iaktta vederbörlig omsorg för att medverka till att det allmänna säkerhetskravet följs, framför allt genom att inte leverera produkter som de vet eller borde ha förstått inte uppfyller detta krav. De skall också vidarebefordra information om och delta i strävandena att undanröja risker (artikel 3.3). Om det inte finns några särskilda säkerhetsregler inom EG för en produkt skall produkten normalt anses säker om den motsvarar de nationella säkerhetsregler som gäller i det medlemsland där produkten saluförs (artikel 4.1). Om även nationella säkerhetsregler saknas, skall bedömningen ske utifrån standarder eller tekniska specifikationer inom EG. Nationella standarder, allmän sedvänja och i sista hand den säkerhetsnivå som konsumenterna rimligen förväntar sig kan också vara vägledande vid bedömningen av om säkerhetskravet är uppfyllt (artikel 4.2). Direktivet förutser att en produkt kan visa sig farlig även om den överens- stämmer med principer av nyss nämnt slag. I sådana fall skall behöriga myndigheter i medlemsstaterna vara oförhindrade att vidta lämpliga åtgärder för att hindra att produkten kommer ut på marknaden eller för att ta bort den från marknaden (den s.k. säkerhetsklausulen, artikel 4.3). Medlemsstaternas skyldigheter och befogenheter Medlemsstaterna skall utfärda den lagstiftning och de föreskrifter som behövs för att uppnå direktivets syfte. Det betonas särskilt att medlemsstaterna skall se till att det finns myndigheter som kan utöva tillsyn och som har nödvändiga befogenheter, inklusive möjlighet att meddela lämpliga sanktioner vid handlande i strid med direktivet (artikel 5).De åtgärder som medlemsstaterna skall kunna vidta exemplifieras i direktivet. Bland annat anges att medlemsstaterna skall kunna ta slumpvisa prover av en produkt för kontroll, kräva att lämpliga varningar om riskerna anbringas, förbjuda tillhandahållande av en farlig produkt och se till att en farlig produkt dras tillbaka från marknaden (artikel 6.1). Åtgärderna får enligt direktivet riktas mot tillverkare, distributörer, särskilt den som först har distribuerat produkten, samt varje annan person som i övrigt kan bidra till att minska riskerna med produkten (artikel 6.2). Utbyte av information m.m. En medlemsstat som gör ett ingripande mot en produkt skall informera EG-kommissionen om åtgärderna och skälen för dessa. Kommissionen skall sedan inleda samråd med berörda parter och vidarebefordra informationen till andra medlemsstater, om åtgärderna anses befogade. Anser kommissionen det motsatta skall den medlemsstat som ingripit underrättas (artikel 7). Nödsituationer m.m. I direktivet finns också regler om ingripanden i nödsituationer. Om en medlemsstat ingriper mot en produkt som innebär en allvarlig och akut fara, skall kommissionen underrättas enligt ett särskilt informationssystem som anges i en bilaga till direktivet. Kommissionen har också själv möjlighet att i vissa fall, när olika uppfattning råder inom medlemsstaterna, fatta beslut som innebär att en medlemsstat blir tvungen att göra ett tidsbegränsat ingripande (artiklarna 8-11). Vidare sägs att tjänstemän skall ha tystnadsplikt i fråga om sådan information som kommer fram vid tillämpningen av direktivet. Information som avser en produkts säkerhetsegenskaper måste dock göras allmänt tillgänglig, om omständigheterna kräver det med hänsyn till människors hälsa och säkerhet (artikel 12). Avslutningsvis innehåller direktivet bl.a. regler om rätt för dem mot vilka åtgärder enligt direktivet övervägs eller vidtas att yttra sig, liksom att få ett beslut prövat av domstol (artiklarna 13-19). 14.2.3 Behovet av lagändringar Regeringens bedömning: I huvudsak uppfyller gällande lagstiftning direktivets krav. Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 83 f.). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar utredningens bedömning. Arbetarskyddsstyrelsen ser inte någon anledning att nu ändra lagen i andra avseenden än som föreslagits. Industriförbundet uttalar att nuvarande lags skyddsnivå väl uppfyller EG-direktivets krav varför det i huvudsak behövs endast vissa terminologiska och redaktionella förändringar. Några remissinstanser ifrågasätter dock om nuvarande regler om överklagande och tillsyn verkligen är tillräckliga för att uppfylla direktivets krav. Skälen för regeringens bedömning: Allmänna regler om produktsäkerhet finns i produktsäkerhetslagen som varit i kraft sedan den 1 juli 1989. Lagen har till ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. Den är tillämplig på varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk (1 §). För att uppnå ändamålet finns i lagen möjligheter att vidta olika åtgärder mot näringsidkare. De åtgärder som får vidtas är åläggande om säkerhetsinformation (5 §), säljförbud (6 §), exportförbud (6 a §), åläggande om varningsinformation (7 §) och åläggande om återkallelse (8-10 §§). En förutsättning för ett flertal av åtgärderna är att näringsidkaren tillhandahåller en vara eller tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom (se t.ex. 6 §). Konsumentverket är tillsynsmyndighet, om inte annat sägs i någon spe- cialförfattning (4 §). När åtgärder enligt lagen blir aktuella bör tillsyns- myndigheten ta upp förhandlingar med berörda näringsidkare för att om möjligt åstadkomma en lösning på frivillig väg (16 §). Går inte detta överlämnas ärendet till Konsumentombudsmannen (KO) som, om han anser det nödvändigt, ansöker hos Marknadsdomstolen om en åtgärd (17 §). KO får i vissa fall själv meddela s.k. informations-, förbuds- eller åter- kallelseföreläggande. Ett sådant måste dock godkännas av näringsidkaren för att bli gällande (22 §). Lagen innehåller också regler om att en näringsidkare är skyldig att på anmaning avge yttrande, lämna upplysningar och tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande. En sådan anmaning får förenas med vite (19 och 24 §§). Om det finns särskilda skäl, kan interimistiska ålägganden eller förbud meddelas av Marknadsdomstolen (21 §). Beslut av en tillsynsmyndighet eller av KO överklagas i allmänhet hos kammarrätten (26 §). Produktsäkerhetslagen kan sägas i huvudsak uppfylla de krav som pro- duktsäkerhetsdirektivet ställer. Liksom direktivet avser den svenska lagen konsumentvaror. Den svenska lagens ändamålsbestämmelse har visserligen en annan utformning än direktivets, men dess huvudsakliga innebörd såvitt gäller varor torde vara densamma. De åtgärder som enligt direktivet skall kunna vidtas har sina motsvarigheter i produktsäkerhetslagen. Det finns en väl fungerande organisation för tillsyn och övervakning av olika produktsäkerhetsregler, dels enligt produktsäkerhetslagen, dels enligt olika speciallagar (regeringen återkommer i det följande till frågan om tillsyn och överklagande). Vidare finns bestämmelser i sekretesslagen (1980:100) och sekretessförordningen (1980:657) som innebär att sekretess gäller för uppgifter i statliga myndigheters, däribland Konsumentverkets, tillsynsverksamhet, vilka torde uppfylla direktivets krav i artikel 12. På en punkt bör dock lagen ändras för att bättre överensstämma med direktivet. Det gäller möjligheterna att återkalla en vara (eller tjänst) som för närvarande är mer begränsade i lagen än i direktivet. Vidare finns anledning att beröra de punkter där den svenska lagen går längre än direktivet, eftersom sådana avvikelser kan utgöra otillåtna handelshinder. Som exempel kan nämnas tjänster och exportförbud. Det bör också diskuteras om andra olikheter mellan lagen och direktivet, t.ex. i fråga om systematik och användande av olika begrepp, påkallar att den svenska lagen ändras. Dessa frågor kommer att behandlas i det följande. 14.2.4 Allmänt om tillämpningsområdet Av den tidigare redogörelsen framgår att produktsäkerhetslagen och direktivet har i huvudsak samma tillämpningsområde. Båda avser typiska konsumentvaror som kommer konsumenterna till del i näringsverksamhet (direktivet talar om "kommersiell verksamhet"). Båda skall tillämpas om det inte finns särskilda bestämmelser som reglerar samma sak i någon annan författning. Ett par remissinstanser har framhållit det angelägna i att den svenska lagen utvidgas till att omfatta varor och tjänster även på det offentliga området, t.ex. inom hälso- och sjukvården. Produktsäkerhetsutredningen fortsätter sitt arbete med att överväga om en sådan utvidgning är möjlig. Vilka konsekvenser detta får i ett EG-perspektiv är en fråga för utredningen. Här skall närmast diskuteras den svenska lagens tillämpning på tjänster och sakskador som ju saknar motsvarighet i direktivet. Regeringens bedömning: Produktsäkerhetslagens nuvarande tilllämpning på tjänster som tillhandahålls konsumenter i näringsverksamhet bör kunna behållas. Detsamma gäller lagens till- lämpning på sakskador. Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 92-93 och 86-87). Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker eller motsätter sig inte att lagen även i fortsättningen tillämpas på tjänster och sakskador. Kommerskollegium tar dock inte ställning till förslaget i denna del men påpekar att det svenska regelverket måste ta sikte på EG-rättsliga principer om icke-diskriminering m.m. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet betonar att det noga måste beaktas att svensk rätt inte strider mot EES-rätten i övrigt eller andra internationella konventioner, särskilt när det gäller transporttjänster. Nämnden påpekar att bestämmelserna i 9 § produktsäkerhetslagen om ersättningsskyldighet kan orsaka problem genom den skyldighet som där åläggs näringsidkaren att täcka även kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick. Detta kan enligt nämnden komma i konflikt med de särskilda ansvars- och beloppsbegränsningsregler som gäller på transportområdet. Därför förordar nämnden att sådana tjänster som inte omfattas av konsumenttjänstlagen undantas från lagens tillämpningsområde. Konkurrensverket framhåller vikten av att åtgärder eller regler utformas "proportionellt" mot det mål som eftersträvas och att man så långt som möjligt bör undersöka andra vägar, t.ex konsumentinformation och liknande för att tillgodose konsumentskyddet. Verket motsätter sig dock inte att lagens tillämplighet på tjänster och sakskador behålls. Köpmannaförbundet anser att en noggrann övervakning bör ske av att dessa avvikelser inte medför indirekta handelshinder. Skälen för regeringens bedömning: Tjänster Produktsäkerhetslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1989, omfattar som nämnts, till skillnad från direktivet, även tjänster. Tidigare fanns vissa regler i ämnet i marknadsföringslagen (1975:1418). I samband med att konsumenttjänstlagen (1985:716) kom till (prop. 1984/85:110) föreslogs att saluförbudsregeln i 4 § marknadsföringslagen, som då endast avsåg varor, skulle utvidgas till att gälla också tjänsteområdet, dock endast sådana tjänster som också konsumenttjänstlagen omfattade. Frågan om vilken räckvidd 4 § marknadsföringslagen skulle ha beträffande tjänster diskuterades på nytt i prop. 1984/85:213, som avsåg ändringar i lagen. Föredragande statsrådet uttalade där bland annat följande (s. 40): Avgränsningen i prop. 1984/85:110 om konsumenttjänstlag beror på vad som bedömts vara ur civilrättslig synvinkel lämpligast. .......... .......... Räckvidden av 4 § MFL bör enligt min mening inte avgränsas av vad som inledningsvis är ändamålsenligt att låta ingå i den civilrättsliga lagstift- ningen. Andra aspekter gör sig gällande i fråga om den marknadsrättsliga regleringen. Jag konstaterar att det finns en rad tjänster som faller utanför förslaget till konsumenttjänstlag men som förvisso skulle kunna vara farliga i det enskilda fallet. Som endast några typer kan tas olika slag av kroppsbehandling, transporter, tivoliverksamhet, sanering, optikerarbeten samt hotell- och pensionatstjänster....Som ett par praktiska exempel på tjänster som kan vara mycket farliga kan tas transporter med skidliftar och marknadsnöjen såsom färd i berg- och dalbana. Efter att ha ställt frågan om man från lagens tillämpningsområde borde utesluta sådana tjänster om vilka man anser sig med säkerhet kunna tro att de inte kan vara farliga anförde föredraganden bl.a. att olika former av avgränsningar skulle kunna innebära en från säkerhetssynpunkt olycklig inskränkning. Det skulle dessutom enligt föredraganden vara mycket komplicerat att göra en sådan värdering. Vidare ansågs att de andra rekvisit som skulle vara uppfyllda för lagens tillämpning, t.ex. att tjänsten kunde medföra särskild risk för skada på person eller egendom, i praktiken skulle komma att skära av tjänster som till sin art saknade den angivna vare- eller otjänlighetsnivån. Därför förordades att 4 § marknadsföringslagen borde omfatta hela tjänsteområdet vilket också godtogs av riksdagen. När sedan paragrafen delvis arbetades in i produktsäkerhetslagen blev lagen av samma skäl generellt tillämplig på tjänster. Direktivet omfattar inte tjänster. Några andra gemenskapsregler för tjänster finns ännu inte, även om diskussioner har pågått inom EG, främst när det gäller regler om ansvar för tjänster. Det förhållandet att gemenskapsregler i fråga om tjänster saknas innebär självfallet en större frihet att nationellt reglera tjänster på det sätt som anses lämpligt. Nationella särregler kan dock, som några remissinstanser påpekat, betraktas som inskränkningar i den fria rörligheten för tjänster. Denna fria rörlighet är dock inte utan undantag. Av artikel 39 jämförd med artikel 33 i EES-avtalet framgår att handelshindrande åtgärder får tillämpas, om de grundas på hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän hälsa. Åtgärderna får dock inte utgöra medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan staterna. Nämnda regler i EES-avtalet har sina motsvarigheter i Romfördraget (artiklarna 66 och 56). Också i fråga om tjänster har reglerna utvidgats genom EG-domstolens praxis på motsvarande sätt som på varuområdet. Så som de svenska reglerna är konstruerade behandlas inhemska och utländska tjänster lika. Det sker alltså ingen diskriminering. Inte heller är det fråga om någon förtäckt begränsning av handeln. Det handlar i stället om skydd för konsumenters hälsa och säkerhet, dvs. om sådana hänsyn som kan tillåta avvikelser i de nationella reglerna. Från konsumentskyddssynpunkt är det enligt regeringens mening angeläget att produktsäkerhetslagen även i fortsättningen omfattar såväl varor som tjänster. Det främsta skälet till det är att även tjänster kan innefatta beaktansvärda skaderisker. Därtill kommer att gränsen mellan förvärv av vara och förvärv av tjänst i många fall är flytande. Som exempel kan nämnas arbete på lösa saker, som ju ofta innebär att man tillför reparationsobjektet något, t.ex. byter ut en försliten del. I sådana fall kan lagen användas för att motverka skaderisker, oavsett om dessa hänför sig till varan eller tjänsten. Vid en jämförelse med övriga nordiska länder kan noteras att även den norska produktsäkerhetslagen innefattar tjänster. Norge avser enligt uppgift inte att ändra sin lag på denna punkt. I Finland har man nyligen beslutat om en lagändring som innebär att den finska produktsäkerhetslagen utvidgas till att omfatta även 'konsumenttjänster'. I Danmark har nyligen lagts fram ett förslag om en allmän produktsäkerhetslag till följd av EG:s direktiv. Den föreslagna danska lagen omfattar tjänster som har anknytning till egendom. Med hänsyn till det anförda gör regeringen den bedömningen att den svenska lagen även i fortsättningen kan omfatta såväl varor som tjänster. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påtalar att be- stämmelserna i 9 § andra stycket produktsäkerhetslagen kan komma i konflikt med de särskilda ansvars- och beloppsbegränsningsregler som gäller på det transporträttsliga området. Den aktuella bestämmelsen som reglerar frågan om återkallelse av tjänster, säger att ett alternativ till återkallelse av en tjänst, som innebär att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till, är att näringsidkaren lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. Är det fråga om tjänst avseende viss egendom skall ersättningen också, om det behövs, täcka kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick. Ersättningsreglerna i andra stycket måste dock läsas i sitt sammanhang för att innebörden klart skall framgå. Enligt första stycket i samma paragraf kan återkallelse av en tjänst ske om en näringsidkare har utfört tjänsten "så att särskild risk för skada på person eller egendom uppkommit". Vidare sägs att återkallelse skall ske "i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall". Av ordalydelsen framgår att det måste ha uppkommit en risk genom den utförda tjänsten som alltjämt består när tjänsten har slutförts. Annars kan det ju inte finnas något "skadefall" att förebygga. I praktiken torde därför bestämmelserna om återkallelse i 9 § inte kunna tillämpas på transport- tjänster (jfr även prop. 1988/89:23, s. 102). Regeringens uppfattning är således att produktsäkerhetslagen även i fortsättningen bör omfatta alla slags tjänster. Sakskador Produktsäkerhetslagen tillämpas inte bara vid risker för personskador, utan även vid risker för sakskador. Ett exportförbud får dock meddelas bara om det föreligger risk för allvarlig personskada. Att direktivet endast avser personskador torde bero på att sådana skador ansetts särskilt skyddsvärda. Detta bör samtidigt knappast kunna tolkas så att det inte skulle vara angeläget, eller i nationell lagstiftning tillåtet, att meddela föreskrifter som syftar till att motverka även sakskador. EG:s produktansvarsdirektiv avser såväl person- som sakskador. Detsamma gäller den svenska produktansvarslagen (1992:18). Det kan kanske diskuteras i vad mån det faktum att även sakskador beaktas kan ha några handelshindrande effekter. Även om så kan vara fallet i vissa situationer måste man komma ihåg att syftet även med dessa regler är att uppnå ett bra konsumentskydd. Någon godtycklig diskriminering kan det knappast bli fråga om, eftersom alla produkter som kan vålla person- eller sakskador, oavsett varifrån de kommer, omfattas av lagen. Såväl Norge och Finland som Frankrike har regleringar som omfattar båda skadetyperna, och man har, såvitt är känt, inga planer på att göra ändringar i detta avseende. Den föreslagna danska produktsäkerhetslagen omfattar såväl person- som egendomsskador. Regeringen anser därför att risk för sakskador även i fortsättningen bör kunna omfattas av produktsäkerhetslagen utan att detta innebär ett otillåtet handelshinder eller ett brott mot EES-avtalet i övrigt. 14.2.5 Införande av en generalklausul Regeringens bedömning: Någon motsvarighet till direktivets generalklausul som anger att en tillverkare bara får släppa ut säkra produkter på marknaden bör inte anses nödvändig att införa i lagen. Utredningens förslag: Utredningen föreslår att en generalklausul införs i produktsäkerhetslagen av innebörd att en näringsidkare får tillhandahålla en vara eller tjänst bara om den kan anses säker (se betänkandet s. 99 f.). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att erinra mot att en generalklausul införs. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ifrågasätter om uttrycket "kan anses säker" på bästa sätt uttrycker direktivets artikel 3 punkt 1. Konsumentverket anser att det bör övervägas att i lagen föra in en skyldighet för företagen att snarast ta kontakt med tillsynsmyndigheten när man har uppmärksammat att en vara är farlig. Skälen för regeringens bedömning: Inom EG pågår en utveckling som innebär att ansvaret för produktsäkerheten i första hand läggs på företagen själva. Myndigheterna måste visserligen också i fortsättningen, anses det, ha möjlighet att ingripa när farliga produkter kommer ut på marknaden. Den offentliga förhandskontrollen inskränks dock. Detta är utgångspunkten för direktivets uppläggning. Direktivets generalklausul i artikel 3.1, som anger att en tillverkare bara får släppa ut säkra varor på marknaden, ger uttryck för detta synsätt. Den är således en av de grundläggande bestämmelserna i direktivet. Motsvarande synsätt utgör grundtanken även i produktsäkerhetslagen. Detta framgår inte minst av att ålägganden och förbud enligt lagen meddelas först efter det att näringsidkarna beretts tillfälle att vidta frivilliga åtgärder men vägrat eller underlåtit att göra detta. Det framgår också av motivuttalanden (prop. 1988/89:23 s. 26 f. och 59-60). Utredningen har föreslagit att en generalklausul motsvarande direktivets införs i lagen. Som motiv för detta har utredningen anfört bl.a. att en sådan bestämmelse på ett tydligare sätt skulle markera att det är näringsidkarna som har det primära ansvaret för varor (och tjänster) som de tillhandahåller. Utredningen har dock inte ansett det lämpligt att införa någon straffbestämmelse för den som handlar i strid mot generalklausulen. Regeringen gör den bedömningen att direktivet och den svenska lagen, trots olikheterna i terminologi och systematik, i praktiken tillgodoser samma syften. En generalklausul skulle därför, enligt regeringens mening, inte tillföra lagen något utöver vad som redan gäller enligt lagens allmänna uppbyggnad och uttalanden i förarbetena. Frågan om sådan rapporteringsskyldighet för företagen som Konsumentverket föreslår, diskuterades vid produktsäkerhetslagens tillkomst (prop 1988/89:23, s. 69-70). Produktåterkallelsekommittén hade av tidsskäl inte lagt fram något förslag om det. Föredragande statsrådet ansåg att frågan borde utredas ytterligare men att det vore lämpligt att avvakta med en sådan utredning till dess att erfarenheter hade vunnits av den nya lagen. Det får i och för sig anses ligga väl i linje med direktivets och produkt- säkerhetslagens syften att tillsynsmyndigheterna så tidigt som möjligt får kännedom om riskfyllda varor (och tjänster). En rapporteringsskyldighet av detta slag krävs dock inte enligt direktivet. Enligt regeringens mening är det inte heller lämpligt att nu införa en sådan utvidgning av näringsidkarnas skyldigheter. 14.2.6 Terminologiska frågor Regeringens bedömning: Begreppen "näringsidkare" och "tillhandahålla" bör kunna behållas i produktsäkerhetslagen. Detsamma gäller lagens terminologi i övrigt. Utredningens bedömning och förslag: Utredningens bedömning av begreppen "näringsidkare" och "tillhandahålla" överensstämmer med regeringens. Utredningen föreslår att en defintion av "vara" motsvarande den som finns i produktansvarslagen (1992:18) införs, liksom en definition av begreppet "säker vara" (se betänkandet s. 83 f., 88 f., 121 och 124 f.). Remissinstanserna: I fråga om utredningens bedömning av näringsidkarbegreppet m.m. anser Kommerskollegium, Köpmannaförbundet och Motorbranschens Riksförbund att ansvaret för säkra produkter bör preciseras mellan tillverkare/importörer och detaljister. Kommerskollegium påpekar att den aktör som inte kan påverka en produkts säkerhet inte bör åläggas ett större ansvar i Sverige än i andra EES-länder. Därför bör inte heller begreppet tillhandahålla användas enligt Kommerskollegium; i produktansvarslagen används 'tillhandahålla' bara i fall där det inte går att finna ut vem som placerade produkten på marknaden. Köpmannaför- bundet menar att man genom att precisera olika leds ansvar också gör det möjligt att införa en lagstadgad regressrätt så att detaljister kan få tillbaka ersättning som rätteligen bort betalas av tillverkaren/importören. Motorbranschens Riksförbund anser att en sådan regressregel bör införas i produktsäkerhetslagen. Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter i fråga om att införa de föreslagna definitionerna. Kammarrätten i Göteborg ifrågasätter om det inte hade varit en fördel att, såsom i direktivet, ta in definitioner av ytterligare några centrala begrepp, t.ex tjänster, näringsidkare och tillhandahålla. Vad gäller utredningens förslag om definitioner tillstyrks detta av flertalet remissinstanser. Kommerskollegium anser det nödvändigt med ett förtydligande av vad som menas med att uppfylla säkerhetskraven. Bilindustriföreningen anser inte att den föreslagna svenska texten är lika klar som direktivets, bl.a. eftersom den svenska bestämmelsen inte specificerar mot vilka lagar som en bedömning skall ske. Föreningen anser också att ett förtydligande motsvarande direktivets artikel 2 b sista stycket bör införas, som säger att en produkt inte är osäker bara för att det finns produkter som är säkrare på marknaden. Köpmannaförbundet anser det vara bra med en definition, om den inte innebär en skärpning av den nuvarande lagen. Skälen för regeringens bedömning: Den svenska lagen har en annan systematik och är uppbyggd utifrån vissa i svensk konsumentlagstiftning vedertagna begrepp som innebär vissa avvikelser från direktivet. Huruvida detta också innebär att lagen har en annan innebörd än direktivet, som några remissinstanser gör gällande, kan diskuteras. Begreppet tillhandahålla I 1 § produktsäkerhetslagen sägs att lagen tillämpas på varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. I de följande paragraferna används genomgående tillhandahålla repektive överlåta för att beskriva den handling som avses. I 2 § anges att vad som sägs om tillhandahållande och överlåtelse också gäller erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till en vara. Direktivet använder ordet 'supply', vilket har översatts med just tillhandahålla, för att avgränsa tillämpningsområdet (artikel 2 a). När det gäller att beskriva den handling genom vilken varor blir tillgängliga för konsumenterna används uttrycket "place on the market", dvs. "släppa ut på marknaden" (artikel 3.1). Enligt en första version av en handbok för införlivande av harmonise- ringsdirektiv som utarbetats av kommissionen ("First version /incomplete/ of the guide to the implementation of Community harmonization directives based on the new approach and the global approach") och i vilken vissa vanligt förekommande begrepp kommenteras, beskrivs "place on the market" som den tidpunkt då en vara först passerar från tillverknings- eller importstadiet till distributions- eller användningsstadiet. I handboken sägs vidare att denna första handling, genom vilken en vara görs tillgänglig på den gemensamma marknaden, kan vara exempelvis försäljning, utlåning, uthyrning eller erbjudande om sådan handling. Detta har dock inte ansetts behöva anges uttryckligen och i direktivet finns inte heller någon motsvarighet till den svenska bestämmelsen om nyttjanderätt. Uttrycket "släppa ut på marknaden" tycks därför ha en annan, och i viss mån mer begränsad innebörd än tillhandahålla. För att förstå direktivets innebörd räcker det dock inte att bara se till den handling som beskrivs i generalklausulen. Det är också av betydelse vem eller vilka som har att uppfylla förpliktelserna. Näringsidkarbegreppet Direktivets förpliktelser åvilar uttryckligen i första hand "producers", dvs. tillverkare och andra som kan påverka en varas säkerhetsegenskaper. Det är tillverkare som enligt generalklausulen har en skyldighet att släppa ut endast säkra varor på marknaden. Detta är också en logisk följd av att begreppet "släppa ut på marknaden" avser det första ledet i distributionskedjan. För distributörer dvs. för dem som normalt kommer in i ett senare led, gäller vissa andra skyldigheter, t.ex. att samarbeta beträffande information och marknads- övervakning. Denna uppdelning mellan olika kategorier utgör en markering av att huvudansvaret för att produkter är säkra vilar på dem som har störst möjlighet att påverka säkerhetsegenskaperna. Samtliga åtgärder som får vidtas enligt direktivet, t.ex. återkallelse av farliga varor, kan dock riktas mot båda dessa kategorier och även mot andra, om det behövs för att undanröja risker (se artikel 6). I produktsäkerhetslagen däremot talas om näringsidkare. Begreppet täcker samtliga yrkeskategorier som kan tänkas ha del i tillhandahållandet av en vara eller tjänst, oavsett vilket säljled det är fråga om. Hit hör tillverkare och importörer samt grossister och detaljister. Det kan således finnas många att rikta ett eventuellt åläggande eller förbud mot. Av praktiska skäl har därför införts en möjlighet att rikta ett åläggande om varningsinformation eller återkallelse mot endast någon eller några näringsidkare (12 §). Vid ett sådant urval bör enligt lagen beaktas vem som har de bästa förutsättningarna att uppfylla ändamålet med åtgärden. I förarbetena sägs att hänsyn bör tas bl.a. till vem eller vilka som har fört in varan eller tjänsten på marknaden och som därigenom bär ansvaret för den uppkomna situationen (prop. 1988/89:23 s.106 f.). Även om produktsäkerhetslagen inte på samma sätt uttryckligen skiljer mellan olika slags näringsidkare är den således tänkt att tillämpas på motsvarande sätt som direktivet, dvs. genom en viss ansvarsfördelning inom näringsidkarledet. Det bör därför vara möjligt att även i fortsättningen använda begreppen "tillhandahålla" och "näringsidkare", som ju är vedertagna inom konsu- mentlagstiftningen, i produktsäkerhetslagen utan att detta innebär någon avvikelse från det resultat som direktivet syftar till att uppnå. En jämförelse kan också göras med lagarna om personlig skyddsutrustning och om leksaker, vilka båda använder dels uttrycket "tillhandahålla" som motsvarighet till "släppa ut på marknaden", dels begreppet "näringsidkare". Frågan om en lagstadgad regressrätt som några remissinstanser fört fram, diskuterades också i samband med produktsäkerhetslagens tillkomst. Det ansågs då att fördelningen av kostnader mellan olika näringsidkare bäst skulle lösas genom att näringsidkarna själva, t.ex. genom branschvisa avtal, fick bestämma sina inbördes relationer. Vidare hänvisades till den civilrättsliga regleringen varigenom eventuella missförhållanden i olika avtalssituationer skulle kunna rättas till (se prop. 1988/89:23 s.54-56). Enligt regeringens mening finns det inte skäl att nu göra någon annan bedömning. Något krav på reglering av en sådan regressrätt ställs inte heller upp i direktivet. Begreppet produkt I direktivets andra artikel finns definitioner av vissa grundläggande begrepp, bl.a. begreppen "produkt" och "säker produkt". Några motsvarande definitioner finns inte i produktsäkerhetslagen. De begrepp som förekommer i produktsäker- hetslagen, t.ex. varor, beskrivs i stället i förarbetena (se prop 1988/89:23 t.ex s. 34 f. och 74-76). I direktivet definieras produkt som "varje produkt som är avsedd för konsumenter eller sannolikt kommer att användas av konsumenter...." osv. men någon närmare beskrivning görs inte. Detta kan jämföras med den definition som finns i EG:s direktiv om produktansvar (85/374/EEG) som införlivats med svensk rätt genom produktansvarslagen (jfr. prop. 1990/91:197 s. 130). Enligt denna avses med "products" alla lösa saker (movables) även om de infogats i annan lös eller fast egendom. Fast egendom och andra nyttigheter faller således utanför. Däremot omfattas vad som brukar kallas tillbehör till fast egendom av begreppet. Det ligger nära till hands att anta att innebörden av "products" är densamma i produktsäkerhetsdirektivet. Tolkningen av direktivets begrepp måste dock ske med den reservationen att EG-domstolen, som ju har exklusiv rätt att auktoritativt tolka EG-rättens innebörd och EFTA-domstolen som tolkar EES-rätten för EFTA-staternas del, kan komma att göra en annan tolkning. Med "varor" i produktsäkerhetslagen avses enligt förarbetena fysiska föremål men inte nyttigheter såsom fast egendom eller värdepapper (prop. 1988/89:23, s. 35). Sådana varor som enligt svensk rätt utgör s.k. tillbehör till fast egendom när de har infogats i en fastighet kan också komma att omfattas av produktsäkerhetslagen. Enligt förarbetena (a. prop. s. 36) är det nämligen tidpunkten för tillhandahållandet som avgör vad som är att anse som en vara i lagens mening. Utifrån den angivna tolkningen av direktivets varubegrepp synes det som om direktivet och lagen överensstämmer i detta avseende. Den definition av varubegreppet som finns i direktivet syftar närmast till att avgränsa tillämpningsområdet till konsumentvaror. Motsvarande begränsning finns också i 1 § andra stycket produktsäkerhetslagen. På grund av detta och då innebörden av lagens varubegrepp även i övrigt synes överensstämma med direktivets anser regeringen att begreppet vara inte behöver definieras i lagen. I direktivet görs undantag för antikviteter m.m. under förutsättning att den som tillhandahåller varan i fråga tydligt upplyser mottagaren att det är fråga om en sådan vara. Produktsäkerhetslagen däremot är tillämplig på samtliga varu- slag. I likhet med utredningen (betänkandet s. 89-90) anser regeringen att detta inte behöver innebära några större skillnader i den praktiska tillämpningen. På grund härav och då en skyddslagstiftning av denna karaktär bör ha så få undantag som möjligt framstår det inte som nödvändigt med hänsyn till EG-anpassningen att införa ett motsvarande undantag i den svenska lagen. Begreppet "säker produkt" I direktivet förutsätts samtliga åtgärder ske till uppfyllande av det allmänna kravet att endast säkra produkter får släppas ut på marknaden. Vad som menas med "säker produkt" definieras i artikel 2. Där anges också olika omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om en vara är säker t.ex. varans förpackning, eventuella bruksanvisningar och vilken kategori av konsumenter som kan löpa risk vid användandet av varan. Direktivet innehåller även andra bestämmelser som har betydelse för att avgöra när en produkt skall bedömas som säker. I artikel 4 sägs således att en produkt skall bedömas som säker bl.a. om den överenstämmer med nationella hälso- och säkerhetsregler eller om sådana inte finns, med standarder osv. I sista hand får produktens utformning och tekniska beskaffenhet och vad konsumenter rimligen kan förvänta sig vara det avgörande. Begreppet "säker produkt" är således väsentligt i direktivet. Det ingår i generalklausulen och utgör en förutsättning för olika ingripanden. Om en produkt uppfyller kraven i artikel 4 utgör det en presumtion för att produkten är "säker" och därmed skall få tillhandhållas fritt på den inre marknaden. Utredningen har därför ansett att "säker produkt" är ett sådant begrepp som bör tas in och definieras också i produktsäkerhetslagen. Även om det i produktsäkerhetslagens bestämmelser inte finns några uttryckliga motsvarigheter till nämnda bestämmelser framgår det av förarbetena att liknande omständigheter som räknas upp i direktivets artikel 2 skall beaktas också vid tillämpningen av den svenska lagen (jfr betänkandet s. 120). Vidare måste, även om uttryckliga regler om det saknas, vad som sägs i artikel 4 anses gälla även enligt den svenska lagen (jfr betänkandet s. 124). Eftersom lagtexten i allt väsentligt torde ha samma innebörd som direktivet i dessa avseenden är det, enligt regeringens mening, inte nödvändigt att införa någon motsvarande definition i produktsäkerhetslagen. Regeringen återkommer till frågan om vad detta kan tänkas innebära för skyddsnivån på säkerhetskravet när förutsättningarna för olika åtgärder diskuteras. 14.2.7 Åtgärder mot farliga varor Regeringens bedömning: De åtgärder som får vidtas enligt produktsäkerhetslagen bör i stort sett anses uppfylla direktivets krav på åtgärder. Lagens bestämmelser om exportförbud bör kunna behållas. Regeringens förslag: Möjligheten till återkallelse utvidgas i den svenska lagen så att återkallelse, i enlighet med direktivet, kan ske även från andra än brukarna. Utredningens bedömning och förslag: Överensstämmer med regeringens (se be- tänkandet s. 103 ff). Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar utredningens allmänna bedömning och tillstyrker förslaget till utvidgning beträffande återkallelse. Kommerskollegium, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Konkurrensverket och Sveriges Marknadsförbund ifrågasätter dock exportförbudet. Kommerskollegium anser det tveksamt om det i ett EES-perspektiv är lämpligt att behålla exportförbudet och påpekar att en samstämmig syn inom EES har betydelse för avtalets funktion, även om EG:s handelspolitik mot tredje land inte är en del av själva EES-avtalet. Eftersom det i den svenska lagen finns ett utrymme för att besluta om alternativa åtgärder, uppstår enligt Kommerskollegium en risk att ett beslut om exportförbud kan uppfattas som diskriminerande. Juridiska fakultetsnämnden har svårt att se behovet av ett exportförbud gentemot andra EES-länder, vilka ju också är förpliktade att införliva EG:s direktiv i sina interna rättsordningar. Nämnden förordar därför att tillämpningsområdet för exportförbudsreglerna begränsas genom en tilläggsregel som undantar EES-länderna. Konkurrensverket är tveksamt till exportförbudet även om verket anser det rimligt att användare i andra länder inte utsätts för risker som man ingripit mot på den svenska marknaden. Verket hänvisar till Romfördragets artikel 36 och Cassis de Dijon-principen och anger att konsumentskyddshänsyn, som en motivering till nationella särregler, torde avse skydd för det egna landets konsumenter. Sveriges Marknadsförbund anser att en alltför stel regel om exportförbud, som inte tillåter återexport, kan leda till att Sverige blir ett "dumpingland" för skadebringande produkter. Skälen för regeringens bedömning och förslag: Direktivet ställer krav på att myndigheterna skall kunna vidta vissa åtgärder. Syftet med dessa åtgärder är att säkerställa att endast varor som är säkra kommer ut på marknaden. Dessa åtgärder motsvaras i allt väsentligt av de åtgärder som redan finns i produktsäkerhetslagen även om sättet att beskriva dem skiljer sig åt. När det gäller återkallelse av en vara som inte är säker är emellertid de svenska reglerna mer restriktiva än direktivets. En återkallelse enligt produktsäkerhetslagen får ske bara från den som innehar varan i fråga för att bruka den (när det gäller tjänst från dem som innehar egendom som tjänsten avsett för att bruka den). Direktivet kan inte läsas på annat sätt än att en farlig vara skall kunna återkallas så snart den lämnat tillverkaren eller importören, dvs. även om den befinner sig i ett senare säljled och inte hunnit ut till konsumenten. Någon motivering till varför återkallelse i den svenska lagen kan ske endast från brukarna finns inte i förarbetena. Direktivet ger alltså i detta avseende på sitt sätt ett starkare konsumentskydd. Något bärande skäl för att ha en lägre skyddsnivå i den svenska lagen föreligger inte. Regeringen föreslår därför att produktsäkerhetslagen ändras så att det blir möjligt att återkalla varor även från andra än brukarna, dvs. också från t.ex. detaljister. Eftersom en likartad reglering om återkallelse finns beträffande tjänster som avser egendom och för att undvika gränsdragningsproblem bör en motsvarande ändring göras också för tjänster, trots att detta inte påkallas av EG:s direktiv. Det bör således bli möjligt att återkalla tjänster som avser egendom även om den egendom som tjänsten avser inte nått brukaren. Produktsäkerhetslagen innehåller som tidigare nämnts en möjlighet att meddela exportförbud. Bestämmelserna om detta infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1991. Hittills har dock ingen fråga om exportförbud prövats av Marknadsdomstolen. Redan vid införandet diskuterades exportförbudet utifrån handelspolitiska synpunkter. I prop. 1990/91:91 s. 22 f. konstaterades att Romfördraget tillåter vissa undantagsbestämmelser till skydd för bl.a. människors och djurs hälsa och liv (artikel 36) och att EG utfärdat exportförbudsbestämmelser för vissa varugrupper (direktivet om farliga livsmedelsimitationer, 87/357/EEG). Mot bakgrund härav och då t.ex. Frankrike redan hade en liknande reglering, gjordes bedömningen att förslaget inte utgjorde något sådant handelshinder som stred mot föreliggande frihandelsavtal. Tvärtom antogs att en möjlighet till exportförbud skulle komma att ligga i linje med Sveriges förpliktelser enligt ett eventuellt kommande EES-avtal. EG:s direktiv om allmän produktsäkerhet innehåller inte några bestämmelser om exportförbud. Frågan är därför om produktsäkerhetslagens bestämmelser om exportförbud, som några remissinstanser antytt, kommer i konflikt med Sveriges åtaganden i EES-avtalet. Till en början bör framhållas att EES-avtalet inte omfattar handelspolitik mot tredje land. Det är i och för sig riktigt som Kommerskollegium påpekar, att en samstämmig syn har betydelse för avtalets funktion. Denna samstämmighet måste dock i första hand ta sikte på sådant som har betydelse för handeln mellan de avtalsslutande parterna inom EES, eftersom det huvudsakligen är detta som avtalet reglerar. Ett förbud mot export till tredje land kan knappast i någon nämnvärd omfattning anses påverka samhandeln inom EES. Vad härefter gäller förbud mot export till andra EES-länder kan det ifrågasättas om exportförbudet verkligen utgör något handelshinder av betydelse. Enligt motivuttalanden medger reglerna återexport i vissa fall t.ex. om det behövs för att varan skall kunna repareras hos tillverkaren. Vidare är förutsättningarna för att meddela ett exportförbud strängare än de som gäller för övriga åtgärder i produktsäkerhetslagen. Det krävs ju att det föreligger risk för allvarlig skada på person för att ett exportförbud skall få meddelas. Ett beslut om exportförbud torde därför i praktiken föregås av ett säljförbud eller ett åläggande om återkallelse i enlighet med produktsäkerhetslagen eller någon motsvarande åtgärd enligt någon specialförfattning. Skyddet för allmän hälsa och säkerhet samt konsumentskydd är sådana särskilda hänsyn som inom EG gjort att nationella handelshindrande åtgärder som eljest vore förbjudna kunnat godtas. Det är just dessa hänsyn som också utgör grunderna i direktivet. Visserligen skall direktivet ha införlivats inom hela EES senast den 29 juni 1994 men även om så har skett kan det finnas situationer när ett exportförbud kan fylla en funktion. Exportförbudet ger ju en möjlighet att stoppa farliga varor (och tjänster) redan innan de hunnit spridas till exempelvis ett annat EES-land, vilket måste anses vara en fördel, oavsett vilka egna säkerhetssystem det landet har. Så som bestämmelserna om exportförbud är utformade i produktsäkerhetslagen kan de inte sägas utgöra medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln. I Frankrike och Norge som också har exportförbud är man såvitt framgår inställda på att behålla sina nuvarande bestämmelser. På grund av det anförda ser regeringen inget skäl att begränsa exportförbudet till att bara gälla länder utanför EES. 14.2.8 Förutsättningar för att vidta åtgärder Regeringens bedömning: De rekvisit som enligt produktsäkerhetslagen skall vara uppfyllda för att åtgärder skall få vidtas mot en farlig vara bör anses motsvara kraven i direktivet. Utredningens förslag: Utredningen föreslår att "särskild risk för skada" byts ut mot direktivets "inte är säker" beträffande säljförbud, varningsinformation, återkallelse och exportförbud (se betänkandet s. 121). Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker utredningens förslag; några dock under förutsättning att det inte innebär någon skärpning av det säkerhetskrav som finns i dag. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet delar i sak utredningens bedömning att den säkerhetsstandard som kommit till uttryck i hittillsvarande praxis ligger på en lämplig nivå, men påpekar att den auktoritativa tolkningen av säkerhetskravet i fortsättningen kommer att vara en uppgift för EES-rätten i sista hand. Vidare anför man att den föreslagna generalklausulens utformning jämte förslaget att ändra rekvisitet "medför särskild risk för skada" till "inte är säker" medför viss osäkerhet om bevisbördans placering som därför bör belysas i propositionen. Även Marknadsdomstolen ser oklarheter när det gäller bevisbördans placering. Enligt domstolen får man vid läsning av lagtexten, särskilt på grund av utformningen av 4 §, närmast intryck av att näringsidkaren har bevisbördan för att varan är säker. Domstolen konstaterar att detta innebär omkastad bevisbörda jämfört med vad som är fallet enligt den nu gällande lagen, vilket torde, mot vad utredningen antagit, innebära en avsevärd skärpning av skyddsnivån och näringsidkaransvaret. Enligt domstolen bör bevisbördans placering framgå direkt av lagtexten. Arbetarskyddsstyrelsen noterar att om förslaget genomförs bör den föreslagna nya bestämmelsen i arbetsmiljölagen, som innehåller rekvisitet "särskild risk för skada", anpassas på motsvarande sätt. Skälen för regeringens bedömning: EG:s direktiv om allmän produktsäkerhet syftar som tidigare har redovisats till att säkerställa att bara säkra produkter släpps ut på marknaden. För ändamålet får medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga och befogade med hänsyn till graden av risk för skada som en produkt för med sig (artikel 6.1). Som en allmän förutsättning för ingripanden gäller alltså enligt direktivet att en produkt inte är säker. Med "säker produkt" avses enligt artikel 2 b en produkt som inte medför någon risk eller som bara medför minimal risk vid användningen och som kan anses godtagbar med hänsyn till en hög skyddsnivå för människors säkerhet och hälsa. Enligt produktsäkerhetslagen gäller som gemensam förutsättning för säljförbud och ålägganden om varningsinformation och återkallelse, att varan eller tjänsten medför "särskild risk för skada". Även för exportförbud krävs särskild risk för skada men därtill att den befarade skadan är allvarlig och att det är fråga om risk för personskada. För åläggande om säkerhetsinformation däremot räcker det med att informationen har "särskild betydelse för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar skada på person eller egendom". En fråga som inställer sig i sammanhanget är om det i praktiken föreligger någon skillnad mellan direktivet och produktsäkerhetslagen när det gäller förutsättningar för ingripanden. Rent språkligt skulle kunna hävdas att direktivets definition av en säker produkt, nämligen att den "inte medför någon risk" eller medför minimal risk innebär en lägre godtagbar risk än "särskild risk" som ju avser en risk av viss betydenhet. Viss vägledning kan fås från den förut nämnda exemplifieringen av omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om en produkt är säker. Eftersom det, som tidigare påpekats, finns stora likheter mellan dessa exempel och de omständigheter som anges i den svenska lagens förarbeten, är det rimligt att anta att lagens innebörd, trots den språkliga skillnaden, i huvudsak överensstämmer med direktivets. Av betydelse i sammanhanget är emellertid inte bara hur begreppet säker produkt har definierats i direktivet. Befogenheten att vidta åtgärder är enligt artikel 6.1 första stycket i direktivet begränsad till vad som är nödvändigt med hänsyn till graden av risk, dvs. den skall utövas i proportion till hur stor risken är. Direktivet ger på detta sätt uttryck för dels att det, inom ramen för direktivets syfte, finns olika grader av risker, dels att graden av risk skall "styra" valet av åtgärd. Även i produktsäkerhetslagen finns en gradering av olika risknivåer genom de olika rekvisit som anges för säkerhetsinformation respektive för övriga åtgärder. I förarbetena sägs uttryckligen att det krävs betydligt mindre för ett ingripande i form av säkerhetsinformation än för t.ex. åläggande om varningsinformation (prop. 1988/89:23, s. 84). I fråga om exportförbud har ytterligare en skärpning gjorts genom kravet på allvarlig skada på person. Vidare påpekas i motivuttalanden att det grundläggande kriteriet vid val av åtgärd är vad som med minsta möjliga insats uppfyller ändamålet att förebygga skadefall (se t.ex. a. prop. s. 93). För att nå så god överensstämmelse som möjligt med direktivet och för att få en naturlig koppling till den generalkalusul som utredningen har föreslagit, vill utredningen föra in uttrycket "inte är säker" också i den svenska lagens regler om åtgärder. Utredningens bedömning är dock (s. 122) att detta knappast medför någon skärpning av den allmänna skyddsnivån jämfört med vad som gäller för närvarande. Den svenska lagens säkerhetskrav har prövats i ett flertal fall av Marknadsdomstolen. Utredningen uttalar sammanfattningsvis (s. 122) att det finns stöd för det allmänna omdömet att den svenska skyddsnivån beträffande såväl varor som tjänster är hög. Enligt regeringens mening får produktsäkerhetslagen, både till sin ordalydelse, enligt förarbetsuttalanden och på det sätt den tillämpas, anses motsvara de krav som kan som utläsas i direktivet när det gäller skyddsnivå och urvalsmetod för ingripanden. Samtidigt bör betonas att detta kan bli föremål för EFTA- eller EG-domstolens prövning varför det inte går att uttala sig med säkerhet. Det bör dock beaktas att det väsentliga vid införlivande av ett direktiv är att man uppfyller det resultat som direktivet syftar till medan viss frihet finns för nationella regler när det gäller form och tillvägagångssätt. Regeringen anser därför inte att de svenska reglerna behöver ändras i nämnda avseenden. 14.2.9 Handläggningsregler och överklagande Regeringens bedömning: Produktsäkerhetslagens handläggningsregler bör kunna behållas oförändrade. Detsamma gäller befintliga regler om överklagande. Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 127-130 och 133 f.). Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, utom Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, delar eller har inget att erinra mot regeringens bedömning. Juridiska fakultetsnämnden anser inte att dagens rättegångsordning, där Marknadsdomstolen som första och sista instans fattar beslut i sakfrågan, uppfyller direktivets krav. Enligt fakultetsnämnden synes direktivets regler fordra ett tvåinstanssystem, t.ex. i den formen att Stockholms tingsrätt blir första instans. En annan förändring vore, enligt fakultetsnämnden, att låta Konsumentverket (jfr Konkurrensverkets roll) bli beslutande förvaltningsmyndighet. Skälen för regeringens bedömning: Direktivet anger i artikel 5 att med- lemsländerna skall anta nödvändiga lagar och andra regler för att se till att direktivets bestämmelser efterlevs. Vidare åligger det medlemsländerna att utse myndigheter som övervakar produkters säkerhet och att se till att dessa myndigheter också har de befogenheter som behövs för att vidta erforderliga åtgärder. Några konkreta krav på hur arbetet rent administrativt skall bedrivas uppställs dock inte i direktivet. Däremot finns vissa förfaranderegler i direktivets artikel 14. Där föreskrivs att varje beslut enligt direktivet, som innebär restriktioner för produkter, skall innehålla skälen för beslutet. Varje part som berörs skall få del av beslutet så snart som möjligt och underrättas om hur beslutet kan överklagas samt om besvärstiden. Parterna skall också beredas möjlighet att lämna synpunkter innan åtgärder vidtas. Vidare sägs i artikel 14 att medlemsländerna skall säkerställa att en åtgärd som vidtagits av behörig myndighet och som innebär restriktioner för en produkt eller att produkten återkallas skall kunna prövas vid domstol. I produktsäkerhetslagen, 16-20 §§, finns olika handläggningsregler om att Konsumentverket bör förhandla med näringsidkare, att anmaningar och vitesförelägganden får förekomma, att interimistiska beslut får meddelas osv. Eftersom dessa inte berörs av några regler i direktivet kan de enligt regeringens bedömning kvarstå oförändrade. Vidare måste direktivets regler om besluts utformning m.m. i artikel 14 anses överensstämma med vad som redan gäller i Sverige enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer. Enligt 26 § produktsäkerhetslagen kan beslut av en tillsynsmyndighet och Konsumentombudsmannen i allmänhet överklagas hos Kammarrätten. Någon överklagandemöjlighet finns dock inte beträffande sådana förelägganden om information, förbud eller återkallelse som Konsumentombudsmannen får meddela enligt 22 §. Sådana förelägganden måste dock, för att bli gällande, godkännas av näringsidkaren och gäller därefter som om de hade meddelats av Marknadsdomstolen. Något behov av överklagningsmöjlighet kan därför inte anses föreligga i sådana fall. De olika ingripanden beträffande en vara eller en tjänst som kan förekomma enligt produktsäkerhetslagen beslutas normalt efter en prövning i Marknadsdomstolen. I förarbetena till lagen diskuterades om besluts- befogenheterna skulle ges vederbörande tillsynsmyndighet eller domstol. Föredragande statsrådet uttalade bl.a. (prop. 1988/89:23, s. 63-64) att en prövning i domstol från rättssäkerhetssynpunkt var att föredra. Den nackdel som detta kunde tänkas innebära i fråga om snabbhet i förfarandet ansågs inte så besvärande med hänsyn till den föreslagna möjligheten till interimistiska beslut. Efter att ha konstaterat att Marknadsdomstolen redan hade viss erfarenhet av informationsålägganden och säljförbud och att denna ordning fungerat bra, ansåg föredaganden att Marknadsdomstolen skulle få avgöra tvister även enligt den föreslagna lagen. Den nuvarande ordningen har, vilket också framhålls av några remissinstanser, fungerat bra. En domstolsprövning måste enligt regeringens bedömning alltjämt anses ge sådana garantier för rättssäkerhet att den är att föredra när fråga är om ingripanden av denna karaktär. Domstolen är visserligen första och sista instans. Marknadsdomstolen har dock enligt 20 § produktsäkerhetslagen en möjlighet att ompröva sina beslut när ändrade förhållanden eller särskilda skäl föranleder det. Vidare kan Marknadsdomstolens avgöranden komma under Högsta domstolens prövning genom resning. I sammanhanget kan tilläggas att Marknadsdomstolens framtid har diskuterats i promemorian Specialdomstolarna i framtiden (Ds Ju 1993:34). Där förordas att Marknadsdomstolen inordnas i Svea hovrätt och att mål som i dag prövas av domstolen i stället skall prövas av tingsrätt som första instans. Promemorians förslag bereds för närvarande inom regeringskansliet. Direktivets artikel 14 torde vara skriven med tanke på det system med tillsynsmyndigheter som beslutande organ som gäller i de flesta EG-länder och enligt vissa speciallagar, även i Sverige. Bestämmelsen kan därför knappast tolkas som att också Marknadsdomstolens avgöranden måste kunna överklagas. Regeringen föreslår därför ingen ändring av överklagandereglerna. 14.2.10 Tillsyn och marknadskontroll Regeringens bedömning: Det nuvarande svenska systemet för tillsyn av produktsäkerhetslagens efterlevnad bör anses uppfylla direktivets krav på tillsyn och övervakning. Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 130). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar i huvudsak utredningens bedömning. Kommerskollegium anser dock att direktivet ställer krav på att det utses nationella myndigheter med erforderliga befogenheter att fullgöra olika uppgifter, utan förhandsprövning i domstol. Till dessa befogenheter hör att utlösa skyddsklausul i någon form. Här behövs enligt Kommerskollegium ett "samlat grepp" för att skapa ett enhetligt synsätt i Sverige. Socialstyrelsen uttalar att de ansvariga myndigheterna måste ges ett vidgat ansvar för att övervaka marknaden och nämner som exempel lagen (1993:584) om medicintekniska produkter enligt vilken Socialstyrelsen kan förbjuda eller inskränka använd- ningen av en produkt. Folkhälsoinstitutet anser att marknadskontrollens organisation, omfattning och genomförande bör preciseras och betonar att man vid utformning av lagen bör ta hänsyn till de skaderegistreringar m.m. som gjorts i Sverige. Vidare anser man det önskvärt att ett notifikationssystem för utbyte av information och samarbete byggs upp i samband med att direktivet träder i kraft. Konkurrensverket påtalar att Konsumentverkets riktlinjer kan vara handelshindrande om de ställer högre krav än direktivet. SWEDAC uttalar i fråga om snabba ingripanden mot farliga produkter, att man inte kan se några hinder för att vederbörande tillsynsmyndighet, åtminstone i särskilt kvalificerade fall, ges möjlighet att besluta om ingripanden interimistiskt. Ett sådant beslut borde kunna överklagas i domstol. LO betonar vikten av ett nära samarbete mellan de ansvariga tillsynsmyndigheterna för konsument-, miljö- och arbetsmiljöfrågor. Enligt Sveriges Konsumentråd bör även de kommunala konsumentvägledarna kunna delta i kontrollarbetet. Skälen för regeringens bedömning: En väsentlig del i direktivets produktsäkerhetssystem är marknadskontrollen som skall se till att syftet med reglerna uppnås. Några konkreta krav när det gäller hur tillsynen skall bedrivas eller hur den skall vara organiserad anges dock inte. I artikel 5 sägs bara att medlemsstaterna skall se till att det finns ett väl fungerande övervakningssystem så att syftet - att endast säkra produkter släpps ut på marknaden - blir uppfyllt. Medlemsstaterna skall således se till att det finns myndigheter som har nödvändiga befogenheter att vidta lämpliga åtgärder. I artikel 6 sägs att medlemsstaterna skall se till att de har de befogenheter som krävs för att vidta bland annat de åtgärder som uppräknas i artikeln. Enligt produktsäkerhetslagen är Konsumentverket tillsynsmyndighet om inte specialregler finns som säger något annat. Några remissinstanser ifrågasätter dock om Konsumentverket, i sin egenskap av tillsynsmyndighet, har tillräckliga befogenheter för att uppfylla direktivets krav på en sådan myndighet. Konsu- mentverket - med undantag av Konsumentombudsmannen - får ju inte självt vidta några åtgärder i form av ålägganden eller säljförbud. Verkets befogenheter gentemot näringsidkarna är begränsade till anmaningar och förelägganden. Konsumentombudsmannen får endast i fall som inte är av större vikt besluta om ingripanden och måste annars föra frågan vidare till Marknadsdomstolen. Som tidigare nämnts övervägdes vid produktsäkerhetslagens tillkomst om vederbörande tillsynsmyndighet eller domstol skulle få befogenhet att besluta om ingripanden. Det ansågs då att kravet på snabbhet i förfarandet inte vägde lika tungt som kravet på rättssäkerhet, särskilt inte som domstolsförfarandet genom möjligheten att meddela interimistiska beslut skulle kunna göras snabbt. Produktsäkerhetslagen har nu varit i kraft i snart fem år. Under denna tid har det inte framkommit annat än att det nuvarande systemet med Konsumentverket som tillsynsmyndighet och Marknadsdomstolen som beslutande instans fungerat tillfredsställande. Möjligheten till interimistiska beslut har skapat möjligheter till snabba avgöranden. I en nyligen till riksdagen avlämnad proposition (prop. 1993/94:161) "Marknadskontroll för produktsäkerhet m.m.", konstateras att marknadskontrollen är i ett uppbyggnadsskede i alla EES-länder, att det saknas gemensamma regler för dess organisation och bedrivande och att det är upp till varje deltagande land att upprätta ett system som motsvarar förpliktelserna i EES-avtalet. Det är således mycket vanskligt att i nuläget bedöma hur en fungerande marknadskontroll bör se ut. Klart är att det kommer att fordras en bättre samordning mellan olika tillsynsmyndigheter och ett ökat informationsutbyte, inte minst med andra EES-länder. Ett steg i denna riktning är de förordningar om informationsutbyte för särskilt farliga varor (livsmedel och andra konsumentvaror) som regeringen beslutat om under hösten 1993. I den nämnda propositionen om marknadskontroll föreslås att SWEDAC skall bli ett centralt samordnings- och kontaktorgan som bl.a. skall ge råd och stöd till de olika sektorsmyndigheterna. I fråga om den organisatoriska lösningen i övrigt för Sveriges del, föreslås att minsta möjliga ingrepp görs i myndigheternas nuvarande ansvars- och uppgiftsfördelning med möjlighet att anpassa verksamheten efterhand som behoven förändras. Regeringens bedömning är således att det i nuläget inte är vare sig lämpligt eller nödvändigt att göra några förändringar i det nuvarande systemet för tillsyn inom olika produktområden. När ytterligare erfarenheter vunnits kan det emellertid finnas skäl att ta upp frågan på nytt. 14.2.11 Anmälningsskyldighet m.m. Regeringens bedömning: Direktivets krav på anmälningar till bl.a. EFTA:s övervakningsmyndighet i vissa fall bör kunna uppfyllas genom en förordning. Om ett beslut från övervakningsmyndigheten påkallar ändring av ett beslut från Marknadsdomstolen bör detta kunna åstadkommas inom ramen för produktsäker- hetslagens nuvarande regler. Utredningens bedömning: Överenstämmer med regeringens (se betänkandet s. 137-138 och 141-143). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser uttalar sig inte särskilt om anmälningsskyldigheterna. Folkhälsoinstitutet och Konsumentverket kommenterar de notifikationssystem som blir nödvändiga för att utbyta information och bredda samarbetet när det gäller produktsäkerhetsfrågor. Kommerskollegium anser frågan om en eventuell omprövning efter ett beslut från EFTA:s övervakningsmyndighet "ointressant" eftersom det inte längre finns grund för en svensk specialdomstol som såväl förhandsprövar som omprövar sina egna domar. SWEDAC uppger att det föreslagna systemet, där EFTA:s övervakningsmyndighet skall överpröva ett svenskt domstolsavgörande, ur principiell synvinkel ter sig något "säreget". Enligt SWEDAC torde systemet ha utformats på detta sätt med den avsikten att det i de flesta fall skulle vara en tillsynsmyndighets och inte en domstols beslut som skulle överprövas. Skälen för regeringens bedömning: Av den tidigare redogörelsen för direktivets innehåll framgår att direktivet föreskriver ett flertal olika anmälningsskyldigheter som medlemsstaterna har att iaktta (se t.ex artiklarna 7 och 8). Eftersom liknande skyldigheter förekommer i flera EG-rättsakter har i EES-avtalet intagits en bestämmelse (punkten 4 i protokoll 1) där det sägs att en EFTA-stat har motsvarande informations- och anmälningsskyldigheter som medlemsstaterna har. EFTA-staterna skall dock lämna sina uppgifter till EFTA:s övervakningsmyndighet och till EFTA:s ständiga kommitté. Hur anmälningsskyldigheten enligt produktsäkerhetsdirektivet skall fullgöras är en fråga som kan bestämmas av regeringen i förordning. Så har också skett när det gäller personlig skyddsutrustning och leksaker. En bestämmelse om detta behöver därför inte föras in produktsäkerhetslagen. Ett särskilt problem uppkommer dock när det gäller artiklarna 7 och 8. Dessa föreskriver att kommissionen skall kontrollera om vidtagna åtgärder överensstämmer med direktivets syften. Om kommissionen finner att så inte är fallet skall den enligt artikel 7 rapportera tillbaka till den medlemsstat som har vidtagit åtgärden. Även om så inte sägs uttryckligen får det förutsättas att medlemsstaten då skall rätta till det felaktiga ingripandet. Vidare gäller enligt artiklarna 9-11 att kommissionen i vissa fall, när olika uppfattning råder mellan medlemsstaterna, själv kan fatta ett "överstatligt" beslut som innebär att en medlemsstat blir tvungen att göra ett tidsbegränsat ingripande. I sådana fall får alltså kommissionen enligt en särskild procedur som anges i artikel 11 fatta beslut som kräver att medlemsstaterna vidtar någon av de åtgärder som anges i artikel 6.1 d-h, exempelvis säljförbud eller återkallelse. Sådana åtgärder måste medlemsstaterna vidta inom tio dagar från beslutet men de är endast giltiga i tre månader (viss möjlighet finns till förlängning). För EFTA-länderna gäller enligt EES-avtalet och enligt ett förslag till justeringar av protokoll 1 till det s.k. övervakningsavtalet att EFTA:s övervakningsmyndighet kommer att ha motsvarande befogenheter som kommissionen i detta avseende. Nämnda regler kan därför komma att kräva att det i svensk rätt finns en möjlighet att rätta till ett felaktigt ingripande som kan ha meddelats genom dom i Marknadsdomstolen. Den diskuterade proceduren kan för Sveriges del skapa problem om exempelvis Marknadsdomstolen inte bifaller en talan om åtgärder mot en vara och om därefter något annat EES-land gör ett ingripande mot samma vara som leder fram till ett kommissionsbeslut enligt artikel 9.Om denna situation skulle uppstå, dvs. om Sverige åläggs att ingripa mot en vara som Marknadsdomstolen tidigare inte funnit skäl att ingripa mot, finns som tidigare nämnts i produktsäkerhetslagen en bestämmelse som gör det möjligt för domstolen att pröva samma fråga på nytt. Enligt 20 § produktsäkerhetslagen får så ske "när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det". I förarbetena (prop.1988/89:23 s. 116) sägs att omprövning skall kunna göras t.ex. när nya belägg för en varas farlighet har kommit fram och när ytterligare erfarenheter vunnits om riskerna.Det skall också vara möjligt att upphäva exempelvis ett meddelat säljförbud om det senare visar sig att detta var obehövligt. Det måste dock finnas en klar grund för en ändrad domstolsprövning och bestämmelsen är tänkt att tillämpas restriktivt. Även om det nu skisserade problemet av naturliga skäl inte har diskuterats vid tillkomsten av 20 § finns det inget hinder i paragrafens ordalydelse eller i vad som anges i förarbetena mot att använda den i sådana situationer som de ovan nämnda. Direktivet synes visserligen, i fråga om nödfallssituationerna i artikel 9, utgå från att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som kommissionen beslutat utan någon förnyad prövning i de nationella instanserna. Det kan dock inte anses strida mot direktivet att en sådan prövning företas. Regeringen anser således att produktsäkerhetslagen inte behöver ändras eller kompletteras med anledning av direktivets artiklar om anmälningsskyldigheter. 14.2.12 Kostnadskonsekvenser Regeringens bedömning: De föreslagna ändringarna bör inte behöva medföra några kostnadsökningar för berörda näringsidkare eller myndigheter. Utredningens bedömning: Överenstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Konsumentverket som jämte Sveriges Konsumentråd uttalat sig i denna fråga, uppger att den ökande mängden information och de krav på en aktiv marknadskontroll som kommer att ställas på verket när direktivet träder i kraft, medför ett väsentligt ökat resursbehov. Sveriges Konsumentråd anser också att marknadskontrollen kommer att kräva väsentliga resurser. Skälen för regeringens bedömning: De förslag som regeringen nu lägger fram innebär i förhållande till vad som i dag gäller en utvidgning endast på en punkt, nämligen den att återkallelse skall få ske även från andra än dem som innehar egendomen för att bruka den. Förslaget i denna begränsade del bör i sig inte föranleda ökade kostnader, vare sig för staten eller berörda näringsidkare. Direktivet ställer krav på att det skall finnas myndigheter som skall se till att bara säkra varor finns på marknaden och att dessa skall ha de befogenheter som krävs för att vidta lämpliga åtgärder. Som regeringen tidigare har funnit tillgodoser produktsäkerhetslagens regler om de åtgärder som får vidtas mot farliga varor och om tillsynsmyndighet direktivets krav i dessa hänseenden. Såvitt nu kan överblickas får den tillsyn som Konsumentverket för närvarande utövar med stöd av lagen anses uppfylla direktivets krav. I den mån ökade tillsynsinsatser blir nödvändiga, bör detta i första hand klaras av genom en omprioritering av tillgängliga resurser. Den ökande mängden information som kan bli följden genom ett införlivande av direktivet kan både föra med sig ökade kostnader och innebära kostnadsbesparingar. Att hantera mer information innebär merarbete. Samtidigt bör ett samarbete inom EES genom informationsutbyte föra med sig förenklingar och en ökad effektivitet när det gäller marknadskontrollen. I sammanhanget bör nämnas att Sverige redan inom ramen för EES är anslutet till EG:s system för informationsutbyte när det gäller farliga konsumentvaror (det s.k. RAPEX-systemet). I Sverige svarar Konsumentverket respektive Livsmedelsverket för detta informationsutbyte enligt förordningen (1993:1322) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror och förordningen (1993:1535) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om livsmedel. 14.2.13 Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den dag som regeringen bestämmer . Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Den enda remissinstans som har yttrat sig i frågan är Köpmannaförbundet, som anser att det bör ges en rimlig anpassningstid innan den nya lagen träder i kraft. Skälen för regeringens förslag: Sveriges åtagande enligt EES-avtalet innebär att de rättsakter som omfattas av avtalet skall införlivas i svensk rätt med verkan från den tidpunkt då avtalet i den aktuella delen träder i kraft. Det är ännu oklart när detta kommer att ske. Det bör därför ankomma på regeringen att besluta när lagen skall träda i kraft. 14.2.14 Sammanfattning av betänkandet Produktsäkerhetslagen och EG (SOU 1993:88) Den gällande svenska produktsäkerhetslagen innehåller regler som skall motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. Ansvaret för att lagens syfte uppfylls åvilar i första hand de näringsidkare som tillhandahåller en vara eller en tjänst. Om en näringsidkare inte självmant vidtar sådana åtgärder som behövs för att en vara eller en tjänst skall vara säker, kan han drabbas av olika ålägganden och förbud. I lagen anges vilka ålägganden och förbud som det kan bli fråga om. En näringsidkare kan till en början åläggas att lämna säkerhetsinformation beträffande en vara eller en tjänst som han tillhandahåller. Är det fråga om en vara eller en tjänst som redan har överlåtits eller utförts, kan näringsidkaren åläggas att lämna varningsinformation. En näringsidkare kan också förbjudas att tillhandahålla en vara eller en tjänst eller, såvitt gäller varor, meddelas exportförbud. Slutligen kan en näringsidkare åläggas att återkalla en vara eller en tjänst. Ålägganden och förbud beslutas av Marknadsdomstolen eller, i vissa fall, av Konsumentombudsmannen (KO). EG:s ministerråd har förra året beslutat om ett allmänt produktsäker- hetsdirektiv, som träder i kraft den 29 juni 1994. Direktivet uppvisar stora likheter med den svenska produktsäkerhetslagen. Det finns dock vissa skillnader, bl.a. när det gäller tillämpningsområdet. Så t.ex. tar direktivet enbart sikte på varor (products), medan tjänster har lämnats utanför. En annan skillnad består i att det i direktivet bara talas om risk för personskador men däremot inte om risk för sakskador. Vidare innehåller direktivet - till skillnad mot produktsäkerhetslagen - inte några bestämmelser om exportförbud. Produktsäkerhetsdirektivet har tillkommit så sent att Sverige inte med anledning av EES-avtalet har en omedelbar skyldighet att anpassa sin lagstiftning till det. Det kan dock förväntas att EES-avtalets parter kommer att fatta beslut som innebär att bl.a. produktsäkerhetsdirektivet skall följas. Produktsäkerhetsutredningen har fått i uppdrag att undersöka vilka ändringar som kan behöva göras i produktsäkerhetslagen med hänsyn till EG-direktivet. Resultatet av detta arbete redovisas i det nu föreliggande betänkandet. En av huvudfrågorna är om det är möjligt att behålla produktsäkerhetslagens tillämplighet på tjänster, trots att motsvarande regler saknas i direktivet, eller om detta skulle ses som ett sådant handelshinder som är oförenligt med EES-avtalet. Utredningen konstaterar på den punkten att, eftersom produktsäker- hetslagen behandlar inhemska och utländska tjänster lika, det inte sker någon diskriminering. Av betydelse är också att den svenska regleringen om tjänster syftar till att åstadkomma en större säkerhet på konsumentområdet. Det är därmed fråga om ett ändamål som i EG-sammanhang har godtagits som skäl för särreglering. Med hänsyn bl.a. till de angivna omständigheterna har utredningen kommit fram till att den svenska lagen även i fortsättningen bör kunna omfatta såväl varor som tjänster. På motsvarande grunder anser utredningen att man i de svenska reglerna liksom hittills bör kunna tala om risk för både person- och sakskador. När det gäller frågan huruvida produktsäkerhetslagens bestämmelser om exportförbud kan tänkas komma i konflikt med EES-avtalet, kan i stort sett samma resonemang föras som beträffande tjänster och risk för sakskador. Som bestämmelserna är utformade kan exportförbud inte sägas utgöra medel för en god- tycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln. Även andra EES-länder, nämligen Frankrike och Norge, har bestämmelser om exportförbud, och man synes där vara inställd på att behålla denna reglering. Utredningen anser därför att möjligheten till exportförbud bör finnas kvar i den svenska lagen. Utredningen föreslår att produktsäkerhetslagen skall byggas ut på ett par punkter, så att man uppnår en bättre överensstämmelse med EG-direktivet. Det föreslås sålunda att lagen skall inledas med en allmän bestämmelse om att näringsidkare får tillhandahålla en vara eller en tjänst bara om den kan anses säker. Vidare anser utredningen att lagen bör innehålla vissa bestämmelser om vad som avses med en säker vara eller tjänst. I de föreslagna bestämmelserna, som har utformats efter modell av EG-direktivet, sägs bl.a. att en vara eller tjänst är säker, om den under normala eller rimligt förutsebara användningsför- hållanden inte utgör någon risk eller bara en sådan risk som är förenlig med kraven på en hög skyddsnivå för personer och egendom. Enligt produktsäkerhetslagen gäller som en gemensam förutsättning för att olika myndighetsåtgärder skall kunna vidtas att varan eller tjänsten medför "särskild risk för skada". Utredningen föreslår att bestämmelserna anpassas till EG-direktivet, så att ifrågavarande åtgärder kan vidtas, om en vara eller en tjänst "inte är säker". En lagändring med detta innehåll innebär enligt utredningens mening knappast någon skärpning av det allmänna säkerhetskravet, jämfört med den praxis som gäller för närvarande. Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Utredningen fortsätter sitt arbete med att pröva om produktsäkerhetslagens tillämpningsområde bör utvidgas, så att den inte bara, som i dag, gäller varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet utan också varor och tjänster på det offentliga området. 14.2.15 Lagförslaget i betänkandet Produktsäkerhetslagen och EG samt bakomliggande EG-direktiv Förslag till Lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604) Härigenom föreskrivs i fråga om produktsäkerhetslagen (1988:1604) dels att 4, 6-9 och 26 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 a och 23 a §§, samt närmast före 4 § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Med varor avses i denna lag lösa saker. En vara som har infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i annan lös egendom eller i fast egendom skall alltjämt anses utgöra en vara för sig. Krav på varor och tjänster 4 § Konsumentverket utövar En näringsidkare får tillsyn över att denna tillhandahålla en vara lag och föreskrifter eller tjänst bara om som har meddelats med den kan anses säker. stöd av den efterlevs. En myndighet, som en- ligt annan författning skall se till att regler om produkt- säkerhet i fråga om vissa varor eller tjänster efterlevs, är dock tillsynsmyndighet även enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av den. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse En fråga om åläggande Med en säker vara avses eller förbud enligt i denna lag varje vara denna lag får alltid som under normala väckas hos konsument- eller rimligt förutse- verket. Om verket inte bara användningsför- är tillsynsmyndighet hållanden inte utgör beträffande den vara någon risk eller bara eller tjänst som frågan en sådan risk som är gäller, skall frågan, om förenlig med kraven på den inte är uppenbart en hög skyddsnivå för ogrundad, överlämnas personer och egendom. till tillsynsmyndig- heten. Vid bedömningen av om en vara är säker skall särskilt följande omständigheter beaktas: -varans egenskaper, inbegripet dess sammansättning, för- packning samt anvisningar för mon- tering och skötsel, -varans effekt på andra varor som det rimligen kan förutses att den kommer att användas tillsammans med, -hur varan presenteras eller är märkt samt bruksanvisningar och annan information från tillverkaren, -vilken kategori av konsumenter, särskilt barn, som kan löpa allvarlig risk vid användandet av varan, -huruvida varan uppfyller gällande regler och standar- der. Vad som nu sagts om varor gäller i tillämpliga delar även för tjänster. Säljförbud m.m. 6 § Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan mark- nadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta med det. Förbudet får även avse annan Tillhanda- håller en näringsidkare en vara eller en tjänst som inte är säker, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta med det. Förbudet får även avse annan liknande vara eller tjänst med samma skaderisk. Exportförbud 6 a § Tillhandahåller en Tillhandahåller en näringsidkare en vara näringsidkare en vara som innebär särskild som inte är säker och risk för allvarlig som kan medföra skada på person, kan allvarlig skada på marknadsdomstolen person, kan marknads- förbjuda honom att domstolen förbjuda exportera varan. honom att exportera Förbudet får även avse varan. Förbudet får även annan liknande vara avse annan liknande med samma skaderisk. vara med samma skaderisk. Åläggande om varningsinformation 7 § Har en näringsidkare Har en näringsidkare överlåtit en vara eller överlåtit en vara eller utfört en tjänst som utfört en tjänst som medför särskild risk för inte är säker, kan mark- skada på person eller nadsdomstolen ålägga egendom, kan mark- honom att informera om nadsdomstolen ålägga skaderisken och om hur honom att informera om den skall förebyggas. skaderisken och om hur Sådan information skall den skall förebyggas. lämnas till dem som Sådan information skall innehar varan eller lämnas till dem som som tjänsten utförts åt innehar varan eller eller som innehar den som tjänsten utförts åt egendom som tjänsten eller som innehar den avsett. egendom som tjänsten avsett. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Informationen skall lämnas på sådant sätt att den kan antas komma till de berördas kännedom, genom direkta meddelanden, annonser eller andra framställningar som näringsidkare använder vid marknadsföring. Informationen skall lämnas i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att före- bygga skadefall. Åläggande om återkallelse 8 § Har en näringsidkare Har en näringsidkare överlåtit en vara som överlåtit en vara som medför särskild risk för inte är säker, kan skada på person eller marknadsdomstolen ålägga egendom, kan honom att återkalla marknadsdomstolen ålägga varan från dem som honom att återkalla innehar den. Åter- varan från dem som kallelsen skall ske i innehar den för att en omfattning som är bruka den. Återkallel- skälig med hänsyn till sen skall ske i en behovet av att före- omfattning som är skälig bygga skadefall. med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall. Åläggandet skall avse att näringsidkaren 1. avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse), 2. tar tillbaka varan och levererar en annan, felfri vara av samma eller motsvarande slag (utbyte), 3. tar tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång). Åläggandet skall innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig att åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestämmas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång skall ersättningen för det återlämnade svara mot kostnaderna för att återanskaffa en ny vara av samma eller motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, får avdrag från återgångsersättningen göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha haft. Om det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en vara som tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar allvarlig skada på person eller egendom, får marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de återtagna exemplaren. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 § Har en näringsidkare Har en näringsidkare utfört en tjänst så att utfört en tjänst som särskild risk för skada inte är säker, kan på person eller egendom marknadsdomstolen ålägga uppkommit kan honom att återkalla marknadsdomstolen ålägga tjänsten från dem, åt honom att återkalla vilka tjänsten utförts. tjänsten från dem, åt Detsamma gäller i fråga vilka tjänsten utförts. om dem som innehar Detsamma gäller i fråga egendom som tjänsten om dem som innehar avsett. Återkallelsen egendom som tjänsten skall ske i en avsett för att bruka omfattning som är skälig den. Återkallelsen med hänsyn till behovet skall ske i en omfatt- av att förebygga ska- ning som är skälig med defall. hänsyn till behovet av att förebygga skade- fall. Åläggandet skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. När ersättning utgår, skall den, om så behövs, täcka även kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick. Vid återkallelse enligt första stycket tillämpas 8 § tredje stycket första--tredje meningarna. Tillsyn m.m. 23 a § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av den efterlevs. En myndighet, som enligt annan för- fattning skall se till att regler om produkt- säkerhet i fråga om vissa varor eller tjänster efterlevs, är dock tillsynsmyndighet även enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av den. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse En fråga om åläggande eller förbud enligt denna lag får alltid väckas hos konsument- verket. Om verket inte är tillsynsmyndighet beträffande den vara eller tjänst som frågan gäller, skall frågan, om den inte är uppenbart ogrundad, överlämnas till tillsynsmyndig- heten. Överklagande 26 § Följande beslut enligt Följande beslut enligt denna lag får inte denna lag får inte överklagas, överklagas, 1. beslut av 1. beslut av konsumentverket enligt konsumentverket enligt 4 § andra stycket andra 23 a § andra stycket meningen, andra meningen, 2. beslut av en 2. beslut av en tillsynsmyndighet tillsynsmyndighet enligt 14, 16 eller 17 enligt 14, 16 eller §, 17 §, 3. beslut av 3. beslut av konsumentombudsmannen konsumentombudsmannen enligt 17 §, enligt 17 §, 4. beslut av en 4. beslut av en tillsynsmyndighet tillsynsmyndighet eller av konsumentom- eller av konsumentom- budsmannen om anmaning budsmannen om anmaning enligt 19 § första enligt 19 § första stycket första meningen stycket första meningen eller om vitesföre- eller om vitesföre- läggande efter sådan läggande efter sådan anmaning, anmaning, 5. beslut av 5. beslut av konsumentombudsmannen konsumentombudsmannen om informations-, för- om informations-, för- buds- eller åter- buds- eller åter- kallelseföreläggande kallelseföreläggande enligt 22 §, enligt 22 §, 6. beslut av 6. beslut av konsumentombudsmannen konsumentombudsmannen eller av en eller av en tillsynsmyndighet tillsynsmyndighet enligt 25 §. enligt 25 §. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Beslut av en Beslut av en tillsynsmyndighet tillsynsmyndighet eller av konsumentom- eller av konsumentom- budsmannen i annan budsmannen i annan fråga som avses i 19 § fråga som avses i 19 § eller av en eller av en tillsynsmyndighet i en tillsynsmyndighet i en fråga som avses i 24 § fråga som avses i 24 § första--tredje styckena första--tredje styckena överklagas hos överklagas hos kammarrätten. Detsamma kammarrätten. Detsamma gäller beslut av en gäller beslut av en tillsynsmyndighet tillsynsmyndighet enligt föreskrifter som enligt föreskrifter som avses i 24 § fjärde avses i 24 § fjärde stycket. stycket. ------------ Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 392L0059/S Nr L 228/292Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.8.92 RÅDETS DIREKTIV 92/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta, med beaktande av kommissionens förslag[3], i samarbete med Europaparlamentet[4], med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[5], och med beaktande av följande: Det är av vikt att åtgärder vidtas som syftar till att stegvis inrätta en inre marknad under en period fram till den 31 december 1992. Den inre marknaden skall omfatta ett område utan inre gränser med fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Vissa medlemsstater har infört en övergripande lagstiftning om pro- duktsäkerhet, som särskilt ålägger de ekonomiska aktörerna att endast marknadsföra säkra produkter. Dessa bestämmelser skiljer sig åt i fråga om nivån på skydd för person. Sådana skillnader och avsaknaden av övergripande lagstiftning i andra medlemsstater kan skapa handels- hinder och snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden. Att införa en gemenskapslagstiftning som omfattar varje befintlig produkt och varje produkt som kan komma att utvecklas skulle innebära stora svårigheter. Det som krävs är en bred horisontel stomme av regler som täcker dessa produkter och även eliminerar luckor i befintlig eller kommande speciallagstiftning, så att ett fullgott skydd för personers säkerhet och hälsa kan uppnås enligt kravet i artikel 100a. 3 i Romfördraget. Det är därför nödvändigt att på gemenskapsnivå fastställa ett allmänt säkerhetskrav för varje produkt som släpps ut på marknaden och som är avsedd för, eller sannolikt kommer att användas av, konsumenter. Vissa begagnade varor bör dock på grund av sin natur undantas från detta krav. 392L0059/S Nr L 228/293Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.8.92 Produktionsutrustning, kapitalvaror och andra produkter som uteslutande används i näringsverksamhet omfattas inte av detta direktiv. Bestämmelserna i detta direktiv skall gälla, om mer specifika säkerhetsbestämmelser för produkterna i fråga saknas i gällande gemenskapslagstiftning. Då det finns specifika regler i gemenskapslagstiftning som syftar till fullständig harmonisering, särskilt regler som antagits enligt den nya metoden och som innehåller produktsäkerhetskrav, skall de ekonomiska aktörerna inte åläggas ytterligare krav i samband med att pro- dukter som omfattas av sådana regler släpps ut på marknaden. Då det finns gemenskapsföreskrifter som endast täcker vissa säkerhetsaspekter eller riskkategorier i fråga om en produkt, skall de ekonomiska aktörernas förpliktelser i dessa avseenden uteslutande vara de som fastställs i dessa föreskrifter. Skyldigheten för de ekonomiska aktörerna att iaktta det allmänna säkerhetskravet bör lämpligen kombineras med en förpliktelse att lämna relevant information till konsumenterna och att vidta åtgärder, som är rimliga med hänsyn till produkternas egen- skaper, så att konsumenterna får kännedom om de risker som produkterna kan medföra. För de fall där specifika föreskrifter saknas bör kriterier för säkerhetsbedömningen fastställas. Medlemsstaterna skall utse myndigheter som ansvarar för övervakningen av produktsäkerheten och har befogenhet att vidta lämpliga åtgärder. Det är särskilt nödvändigt att dessa åtgärder även innefattar möjlighet för medlemsstaterna att snabbt och effektivt dra in farliga produkter som redan släppts ut på marknaden. För att marknadens enhetlighet skall kunna vidmakthållas är det nödvändigt att kommissionen underrättas om varje åtgärd som innebär begränsningar för utsläppandet på marknaden av en produkt eller krav på att den skall avlägsnas från marknaden, såvida inte åtgärderna avser en händelse av enbart lokal 392L0059/S Nr L 228/294Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.8.92 betydelse och vars verkningar i vart fall endast berör den aktuella medlemsstatens territorium. Sådana åtgärder skall över- ensstämma med bestämmelserna i fördraget, särskilt artiklarna 30-36. Detta direktiv skall inte påverka de anmälningsförfaranden som fastställs i rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande för tekniska standarder och föreskrifter[1] samt i kommissionens beslut 88/383/EEG av den 24 februari 1988 om förbättrad information om hälsa och säkerhet i arbetet[2]. För en effektiv produktsäkerhetskontroll krävs att det upprättas system på nationell nivå och på gemenskapsnivå för ett snabbt informationsutbyte i nödsituationer som sammanhänger med produktsäkerhet. Därför bör det förfarande som fastställs i rådets beslut 89/45/EEG av den 21 december 1988 om ett gemenskapssystem för snabbt informationsutbyte om faror som härrör från användningen av konsumentprodukter[3] införlivas med detta direktiv och det nämnda beslutet upphävas. Det är även lämpligt att de detaljerade förfaranden som antagits genom beslutet förs över till detta direktiv samt att kommissionen ges befogenhet att, i samråd med en kommitté, tillämpa dessa förfaranden. Motsvarande anmälningsförfaranden finns redan för läkemedel som omfattas av direktiven 75/319/EEG[4] och 81/851/EEG[5], för sådana djursjukdomar som avses i direktiv 82/894/EEG[6], för produkter av animaliskt ursprung som omfattas av direktiv 89/662/EEG[7] samt i form av systemet för snabbt information- sutbyte vid radiologiska nödsituationer enligt beslut 87/600/Euratom[8]. Det är i första hand medlemsstaternas uppgift att, i överensstämmelse med fördraget och särskilt artiklarna 30-36 i detta, vidta lämpliga åtgärder i fråga om farliga produkter inom det egna territoriet. Besluten i sådana situationer kan vara inbördes skiljaktiga mellan medlemsstaterna. Sådana skillnader kan medföra oacceptabla variationer i konsumentskyddets nivå och innebära hinder för handeln inom gemenskapen. Det kan uppstå allvarliga produktsäkerhetsproblem som påverkar, eller inom kort tid kan komma att påverka, hela 392L0059/S Nr L 228/295Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.8.92 gemenskapen eller en betydande del av den, och som på grund av sin natur inte kan behandlas effektivt och med den skyndsamhet som krävs, om de förfaranden skall tillämpas som fastställts i de specifika regler i gemen- skapslagstiftningen som avser de aktuella produkterna eller produktgrupperna. Det är därför nödvändigt att införa en lämplig mekanism som gör det möjligt att i sista hand föranstalta om åtgärder som omfattar hela gemenskapen genom beslut riktade till medlemsstaterna i syfte att bemöta sådana nödsituationer som nämnts. Ett sådant beslut är inte direkt bindande för de ekonomiska aktörerna utan måste införlivas i en nationell rättsakt. Åtgärder som vidtas med ett sådant förfarande kan endast vara temporära och skall beslutas om av kommissionen, biträdd av en kommitté som består av representanter för medlemsstaterna. För att främja samarbetet mellan medlems-staterna är det lämpligt att inrätta en normgivningskommitté enligt förfarande III b i beslut 87/373/EEG[9]. Detta direktiv skall inte påverka skadelidandes rättigheter i den mening som avses i rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister[10]. Det är nödvändigt att medlemsstaterna sörjer för att det finns lämpliga möjligheter att hos behöriga rättsinstanser överklaga beslut av de behöriga myndigheterna som medför begränsningar för utsläppandet på marknaden av en produkt eller innebär att den skall dras tillbaka från marknaden. Mot bakgrund av vunna erfarenheter bör eventuell anpassning av detta direktiv övervägas, särskilt i fråga om en utvidgning av dess räckvidd, bestämmelser för nödsituationer och ingripanden på gemenskapsnivå. I fråga om importvaror måste de åtgärder som vidtas för att förebygga risker för människors hälsa och säkerhet motsvara gemenskapens internationella förpliktelser. 392L0059/S Nr L 228/296Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.8.92 HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. 1. Tillverkare får endast släppa ut säkra produkter på marknaden. AVDELNING I 2. Inom ramen för sina respektive verksam- heter skall tillverkarna ansvara för följande: Syfte - Räckvidd - Definitioner - Förse konsumenterna med relevant information, som gör det möjligt för dessa att bedöma riskerna med en produkt under hela dess normala, Artikel 1 eller rimligen förutsebara, användningstid, om dessa risker inte är 1. Detta direktiv syftar till att uppenbara även utan lämplig varning, säkerställa att produkter som släpps ut på samt att skydda sig mot dessa risker. marknaden är säkra. Det faktum att sådana varningar lämnas skall dock inte medföra någon befrielse 2. Bestämmelserna i detta direktiv skall från de övriga kraven i detta direktiv. tillämpas i den mån det saknas specifika - Vidta åtgärder som behövs med hänsyn till bestämmelser i gemenskapslagstiftningen om egenskaperna hos de produkter de säkerheten hos ifrågavarande produkter. levererar för att få information om risker som dessa produkter kan medföra och kunna handla på lämpligt sätt för att Särskilt skall gälla att bestämmelserna i undanröja sådana risker, vilket även, då artiklarna 2-4 i detta direktiv inte i så är nödvändigt, kan innefatta att en något fall skall tillämpas på produkter som produkt dras tillbaka från marknaden. omfattas av säkerhetskrav i specifika gemenskapsföreskrifter. De åtgärder som avses ovan skall till exempel, då så är lämpligt, omfatta märkning av produkterna eller till- Då bestämmelserna i specifika verkningssatserna på ett sådant sätt att gemenskapsföreskrifter endast omfattar de kan identifieras, slumpvis vissa aspekter av produktsäkerheten eller provning av marknadsförda produkter vissa riskkategorier för ifrågavarande och undersökningar med anledning av produkter, skall dessa bestämmelser inkomna klagomål samt information till tillämpas på produkterna när det gäller dessa distributörerna om denna övervakning. säkerhetsaspekter eller risker. 3. Distributörerna skall iaktta vederbörlig Artikel 2 omsorg för att se till att det allmänna säkerhetskravet följs, i synnerhet genom att I detta direktiv används följande inte leverera produkter som de vet, eller beteckningar med de betydelser som här som de mot bakgrund av mottagen anges: information och egen fackkännedom har anledning anta, inte överensstämmer med a) produkt: varje produkt som är avsedd detta krav. I synnerhet skall de inom för konsumenter, eller sannolikt ramen för sin verksamhet delta i kommer att användas av konsumenter, säkerhetsövervakningen av de produkter som och som tillhandahålls i kommersiell förekommer på marknaden, särskilt genom att verksamhet, oavsett om detta sker mot vidarebefordra uppgifter om risker med betalning eller ej och oavsett om produkterna samt genom att delta i produkten är ny, begagnad eller strävandena att undanröja sådana risker. renoverad. Dock skall detta direktiv inte gälla begagnade produkter av antikvitetska- raktär och ej heller produkter som skall repareras eller renoveras innan Artikel 4 de tas i bruk, förutsatt att leverantören klargör detta för den 1. person han levererar produkten till. Då konkreta gemenskapsbestämmelser saknas för säkerheten hos en produkt, skall denna b) säker produkt: varje produkt som vid betraktas som säker om den motsvarar de normala eller rimligen förutsebara specifika reglerna i den nationella användningsförhållanden, även i fråga om lagstiftningen i den medlemsstat där den tid, inte medför någon risk eller saluförs, förutsatt att dessa regler är endast de minimirisker som är förenliga upprättade i enlighet med fördraget, särskilt med användningen av produkten och som artiklarna 30 och 36 i detta, och att de kan anses som godtagbara och förenliga innehåller krav för hälsa och säkerhet som med en hög skyddsnivå för människors produkten måste uppfylla för att få släppas ut säkerhet och hälsa, särskilt med hänsyn på marknaden. till följande: -2. Produktens egenskaper, inklusive I avsaknad av sådana regler som avses i sammansättning, förpackning samt punkt 1 skall en produkts överensstämmelse monterings- och skötselanvis- med det allmänna säkerhetskravet bedömas mot ningar. bakgrund av vad som är tillämpligt av följande: icke bindande nationella -standarder som införlivar en Europa- Inverkan på andra produkter, om det standard, tekniska specifikationer på rimligen kan förutses att den kan gemenskapsnivå (eller, om sådana saknas, komma att användas tillsammans med standarder som upprättats i den medlemsstat andra produkter. där produkten saluförs), god säkerhets- och hälsopraxis inom den berörda sektorns eller -den samlade vetenskapliga och tekniska Presentationen av produkten, kunskaps- och utvecklingsnivån samt den märkning, eventuella säkerhetsnivå konsumenterna rimligen kan bruksanvisningar och anvisningar förvänta sig. för bortskaffande samt eventuella andra anvisningar och upplysningar 3.Att en produkt överensstämmer med de regler som avses i punkterna 1 och 2 skall inte som lämnas av tillverkaren. hindra de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna från att vidta lämpliga -åtgärder för att hindra att den släpps ut på Konsumentgrupper, särskilt barn, för marknaden eller kräva att den skall dras vilka användningen av produkten tillbaka från marknaden, om det kan bevisas medför allvarlig risk. att produkten trots sin överensstämmelse är farlig för konsumenternas hälsa och säkerhet. Möjligheten att uppnå högre säkerhetsnivå eller förekomsten av andra produkter som medför lägre risk skall inte utgöra tillräcklig grund för att bedöma enAVDELNING III produkt som "inte säker" eller "farlig". Medlemsstaternas förpliktelser och c) farlig produkt: varje produkt som befogenheter inte motsvarar definitionen av säker produkt i punkt b. Artikel 5 d) tillverkare: Medlemsstaterna skall anta de lagar och -andra författningar som är nödvändiga för att tillverkaren av produkten, om han tillverkare och distributörer skall åläggas är etablerad inom gemenskapen, och att iaktta sina förpliktelser enligt detta varje annan person som framställer direktiv så att de produkter som släpps ut på sig som tillverkare genom att förse marknaden är säkra. produkten med sitt namn, varumärke eller annat kännetecken eller den Medlemsstaterna skall särskilt inrätta eller person som renoverar produkten, utse myndigheter med uppgift att övervaka produkternas överensstämmelse med kravet att - representanten för tillverkaren, om de produkter som släpps ut på marknaden denne inte är etablerad inom gemen- skall vara säkra, samt tillförsäkra dessa skapen eller, om representant myndigheter de nödvändiga befogenheterna för saknas inom gemenskapen, den som att vidta sådana lämpliga åtgärder som åvilar importerar produkten, dem enligt detta direktiv, inklusive möjligheten att vidta lämpliga sanktioner - andra förvärvsverksamma i vid fall av bristande uppfyllelse av leverantörsledet, i den mån som kraven i detta direktiv. De skall lämna deras verksamhet påverkar uppgifter om dessa myndigheter till säkerhets-egenskaperna hos en kommissionen, som skall vidarebefordra produkt som släpps ut på marknaden. dessa uppgifter till övriga medlemsstater. e) distributör: var och en som är yrkesmässigt verksam i leverantörsledet Artikel 6 utan att påverka produktens säker- hetsegenskaper. 1. För tillämpningen av artikel 5 skall medlemsstaterna ha de befogenheter som krävs för att, med hänsyn till graden av risk och i enlighet med fördraget, särskilt AVDELNING II artiklarna 30 och 36 i detta, vidta lämpliga åtgärder, bl.a. i syfte att a) företa lämpliga kontroller av Allmänt säkerhetskrav produkternas säkerhets-egenskaper i rimlig omfattning fram till och med det slutliga konsumtions- eller användningsstadiet, även efter det att Artikel 3 produkterna släppts ut på marknaden som säkra produkter, medlems-staterna eller genom upplysningar b) ålägga berörda parter att lämna alla som dessa lämnar, särskilt enligt artikel 7 nödvändiga upplysningar, eller 8 - får kännedom om förekomsten av en allvarlig och akut fara som en produkt c) ta slumpvisa prover av en produkt medför för konsumenternas hälsa och säkerhet i eller en produktserie för att utföra olika medlemsstater, och om säkerhetskontroller, a) en eller flera medlemsstater har d) ställa förhandsvillkor för vidtagit åtgärder enligt artikel 6.1 marknadsföringen av produkterna i d-h som innebär hinder att släppa ut syfte att säkerställa produktsäkerheten produkten på marknaden eller krav att samt kräva att lämpliga varningar påförs den skall dras tillbaka från produkterna om de risker dessa kan marknaden, medföra, b) medlemsstaterna har vidtagit olika e) vidta åtgärder för att säkerställa att åtgärder med anledning av den aktuella personer som kan komma att utsättas faran, för risker genom produkterna i god tid och på lämpligt sätt underrättas om c) faran inte kan åtgärdas enligt de andra dessa risker, bl.a. genom att utfärda förfaranden som fastställs i den särskilda varningar, specifika gemenskapslagstiftning som är tillämplig på den aktuella produkten f) temporärt, under den tid som krävs för eller produktkategorin på grund av att utföra nödvändiga kontroller, arten av säkerhetsproblemet och dess förbjuda leverans, brådskande karaktär, och leverans-erbjudande eller utställande av en produkt eller produktserie, om d) faran endast kan undanröjas på ett tydliga och sammanfallande effektivt sätt genom att lämpliga indikationer finns på dennas åtgärder vidtas på gemenskapsnivå för att farlighet, säkerställa skyddet av konsumenternas hälsa och säkerhet och en väl fungerande g) förbjuda att en produkt eller gemensam marknad, produktserie som bevisats vara farlig släpps ut på marknaden samt vidta de kompletterande åtgärder som kan kommissionen, efter samråd med krävs för att säkerställa att förbudet medlemsstaterna och på begäran av minst en efterlevs, av dem, anta ett beslut enligt det för- farande som fastställs i artikel 11 som h) organisera ett effektivt och ålägger medlemsstaterna att temporärt vidta omedelbart tillbaka-dragande av en sådana åtgärder som avses i artikel 6.1 d-h. farlig produkt eller produktserie som redan förekommer på marknaden samt, om så är nödvändigt, se till att den destrueras under lämpliga för- hållanden. Artikel 10 2. De åtgärder som medlemsstaternas behöriga myndigheter vidtar enligt denna 1. artikel skall alltefter omständigheterna Kommissionen skall biträdas av en kommitté rikta sig mot för brådskande produktsäkerhetsfrågor, nedan kallad "kommittén", som skall bestå av a) tillverkaren, företrädare för medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande. b) inom ramen för dessas verksamhet, distributörerna och särskilt den som ansvarar för det första 2. distributionsledet på den nationella Utan inskränkning av artikel 9 c skall ett marknaden, nära samarbete äga rum mellan den kommitté som avses i punkt 1 och de övriga kommittéer c) då så är nödvändigt, varje annan person som inrättats genom specifika gemenskaps- vars medverkan krävs för att undanröja föreskrifter för att biträda kommissionen i de risker en produkt medför. frågor som gäller hälso- och säkerhetsfrågor i samband med varje berörd produkt. AVDELNING IV Underrättelse och utbyte av information Artikel 11 Artikel 7 1. Då en medlemsstat vidtar åtgärder mot 1. utsläppandet på marknaden av en produkt Kommissionens företrädare skall förelägga eller ett parti av en produkt eller kräver kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén dess tillbakadragande från marknaden skall kontrollera att kraven i artikel 9 är enligt artikel 6.1 d-h, skall uppfyllda och därefter yttra sig över medlemsstaten underrätta kommissionen om förslaget inom den tid som ordföranden be- åtgärderna och ange skälen till dem, i den stämmer med hänsyn till hur brådskande frågan mån en sådan underrättelse inte redan krävs i är. Denna tid får dock inte överskrida en specifika gemenskapsföreskrifter. Detta månad. Yttrandet skall antas med den krav skall inte gälla, om åtgärderna avser majoritet som enligt artikel 148.2 i en händelse av enbart lokal betydelse och fördraget skall tillämpas vid beslut som vars verkningar i vart fall endast berör rådet skall fatta på förslag av kommissionen. den aktuella medlemsstatens territorium. Medlemsstaternas röster inom kommittén skall vägas på det sätt som anges i nämnda artikel. 2. Kommissionen skall snarast inleda Ordföranden får inte rösta. samråd med de berörda parterna. Om kommissionen efter detta samråd finner att åtgärden är befogad, skall den omedelbart Kommissionen skall själv besluta om underrätta den medlemsstat som vidtog åtgärderna i fråga, om de har tillstyrkts av åtgärden och övriga medlemsstater. Skulle kommittén. Om förslaget inte har tillstyrkts kommissionen efter detta samråd finna att av kommittén eller om inget yttrande avges, åtgärden är obefogad, skall den omedelbart skall kommissionen utan dröjsmål föreslå rådet underrätta den medlemsstat som vidtog vilka åtgärder som bör vidtas. Rådet skall åtgärden. fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet. AVDELNING V Om rådet inte har fattat något beslut inom Nödsituationer och ingripanden på 15 dagar från det att förslaget mottagits, gemenskapsnivå skall kommissionen själv besluta att de föreslagna åtgärderna skall vidtas, såvida Artikel 8 inte rådet med enkel majoritet har avvisat förslaget. 1. Om en medlemsstat vidtar, eller beslutar att vidta, nödåtgärder för att hindra, inskränka eller knyta speciella 2. En åtgärd som antas med detta förfarande villkor till den eventuella skall gälla under högst tre månader. Giltig- marknads-föringen eller användningen inom hetstiden får förlängas med samma förfarande. sitt territorium av en produkt eller ett parti av en produkt på grund av den allvarliga och akuta fara som produkten 3. Medlemsstaterna skall vidta alla eller partiet medför för konsumenternas åtgärder som är nödvändiga för att genomföra hälsa och säkerhet, skall den omedelbart beslut som fattats enligt detta förfarande underrätta kommissionen om detta, såvida inom tio dagar. inte bestämmelser om likartade förfaranden redan finns i andra rättsakter som utfärdats av gemenskapen. 4. De behöriga myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för Detta krav skall inte gälla, om farans genomförandet av åtgärder som beslutats verkningar inte överskrider, eller kan enligt detta förfarande skall inom en månad överskrida, den berörda medlemsstatens ge de berörda parterna möjlighet att inkomma territorium. med synpunkter och underrätta kommissionen om dessa. Utan inskränkning i bestämmelserna i första stycket får medlemsstaterna till kommissionen vidarebefordra varje Artikel 12 upplysning om förekomsten av en allvarlig och akut fara som kommit till deras Medlemsstaterna och kommissionen skall kännedom, innan de beslutar att vidta vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att åtgärder till följd av detta. deras tjänstemän och företrädare har tystnadsplikt i fråga om upplysningar som 2. Kommissionen skall, när den får inhämtats enligt detta direktiv och som en sådan underrättelse, kontrollera att den till sin natur är affärshemligheter, såvida överensstämmer med bestämmelserna i detta inte omständigheterna kräver att direktiv och översända den till de övriga upplysningar om en viss produkts medlemsstaterna, som i sin tur omedelbart säkerhetsegenskaper måste offentliggöras för skall underrätta kommissionen om varje att skydda människors hälsa och säkerhet. vidtagen åtgärd. 3. Detaljerade förfaranden för det informationssystem inom gemenskapen, som behandlas i denna artikel, återfinns i bilagan. De skall tillämpas av Övriga och avslutande bestämmelser kommissionen i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 11. Artikel 13 Artikel 9 Detta direktiv skall inte påverka tillämpningen av direktiv 85/374/EEG. Om kommissionen - genom underrättelser från Artikel 14 justeras, särskilt i fråga om en utvidgning av dess räckvidd enligt artikel 1.1 och 2 1. a, samt om bestämmelserna i avdelning V Varje beslut, som antas enligt detta skall ändras. direktiv och som innebär hinder att släppa ut en produkt på marknaden eller krav att den skall dras tillbaka från marknaden, skall redovisa de skäl som ligger till Artikel 17 grund. Beslutet skall snarast möjligt meddelas den berörda parten och ange de möjligheter att överklaga som står till buds 1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de enligt gällande lagstiftning i den berörda lagar och andra författningar som är medlemsstaten samt inom vilken tid nödvändiga för att följa detta direktiv senast överklagande skall ske. den 29 juni 1994. De skall genast underrätta kommissionen om detta. De De berörda parterna skall alltid då så är bestämmelser som antas skall gälla från och möjligt ges möjlighet att lämna sina med den 29 juni 1994. synpunkter innan åtgärden vidtas. Om så inte har skett på grund av åtgärdernas brådskande karaktär, skall denna möjlighet ges i 2. När medlemsstaterna antar sådana bestäm- lämplig ordning efter det att åtgärden har melser skall dessa innehålla en hänvisning vidtagits. till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare Åtgärder som innebär krav på att en produkt föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall dras tillbaka från marknaden skall skall varje medlemsstat själv utfärda. beakta den medverkan som behövs för genomförandet från distributörer, användare och konsumenter. 3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de 2. bestämmelser i nationell lagstiftning som Medlemsstaterna skall säkerställa att varje de antar inom det område som omfattas av åtgärd, som de behöriga myndigheterna vidtar detta direktiv. och som innebär hinder att släppa ut en produkt på marknaden eller krav på att den skall dras tillbaka från marknaden, kan prövas vid behörig domstol. Artikel 18 3. Beslut som fattats med stöd av detta Beslut 89/45/EEG skall upphöra att gälla den direktiv och som innebär hinder att släppa dag som anges i artikel 17.1. ut en produkt på marknaden eller krav på att den skall dras tillbaka från marknaden skall inte på något sätt påverka bedömningen av den berörda partens ansvar enligt Artikel 19 straffbestämmelser som enligt nationell lagstiftning kan vara tillämpliga i det aktuella fallet. Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna. AVDELNING VI Utfärdat i Luxemburg den 29 juni 1992. Artikel 15 Kommissionen skall vartannat år efter det att detta direktiv antagits lämna enPå rapport om tillämpningen av det till Europaparlamentet och rådet. rådets vägnar Carlos Artikel 16 BORREGO Fyra år efter det datum som anges iOrdförande artikel 17.1 skall rådet med stöd av en rapport från kommissionen om vunna erfarenheter avgöra om detta direktiv skall 392L0059/S Nr L 228/297Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.8.92 392L0059/S Nr L 228/298Europeiska gemenskapernas officiella tidning 11.8.92 BILAGA DETALJERADE FÖRFARANDEN FÖR TILLÄMPNINGEN AV DET GEMENSKAPSSYSTEM FÖR SNABBT INFORMATIONSUTBYTE SOM AVSES I ARTIKEL 8 1. Detta system omfattar produkter som släpps ut på marknaden enligt definitionen i artikel 2 a i detta direktiv. Följande, för vilka likvärdiga anmälningsförfaranden redan införts, omfattas inte av detta system: läkemedel som omfattas av direktiv 75/319/EEG och 81/851/EEG, djursjukdomar som omfattas av direktiv 82/894/EEG och livsmedel av animaliskt ursprung som omfattas av direktiv 89/622/EEG samt omfattande kontaminering av produkter som omfattas av systemet för radiologiska nödsituationer enligt beslut 87/600/Euratom. 2.Systemet syftar i första hand till ett snabbt informationsutbyte vid allvarlig och akut fara för konsumenternas hälsa och säkerhet. Eftersom det inte är möjligt att fastställa exakta och specifika kriterier för vad som utgör allvarlig och akut fara, skall de nationella myndigheterna bedöma varje enskilt fall efter dess förutsättningar. Det bör påpekas att produkter, som eventuellt på lång sikt kan medföra en fara som motiverar en undersökning av möjliga tekniska ändringar genom direktiv eller standarder, inte berörs, eftersom artikel 8 avser de omedelbara hot mot konsumenterna som en produkt medför. 3.Så snart en allvarlig och omedelbar fara har uppdagats, skall den nationella myndigheten, så långt det är möjligt och lämpligt, samråda med tillverkaren eller distributören av den berörda produkten. De synpunkter och uppgifter som dessa lämnar kan vara av betydelse såväl för medlemsstatens myndigheter som för kommissionen, då det gäller att fastställa vilka åtgärder som bör vidtas för att säkra skyddet av konsumenterna med minsta möjliga men för handeln. Därför bör medlemsstaterna söka få så fullständig information som möjligt om produkterna och om farans art utan att därigenom åsidosätta behovet av skyndsamhet. 4.Så snart en medlemsstat har uppdagat en allvarlig och omedelbar fara, vars verkningar sträcker sig, eller kan sträcka sig, utöver dess territorium och vidtagit eller beslutat om åtgärder, skall den omedelbart underrätta kommissionen. Medlemsstaterna skall ange att underrättelsen görs enligt artikel 8 i detta direktiv. Alla tillgängliga uppgifter skall lämnas, särskilt a)sådana som krävs för att identifiera produkten, b)information om den aktuella faran, inklusive resultaten av eventuella provningar eller analyser som är relevanta för bedömningen av risknivån, c)uppgift om vilka slag av åtgärder som har vidtagits eller beslutats, d)information om leverantörskedjor, om sådan finns. Dessa uppgifter skall lämnas skriftligt, helst via telex eller fax, men kan förberedas genom telefonmeddelande till kommissionen. Det bör understrykas att den snabbhet med vilken informationen överförs är av avgörande betydelse. 5.Utan att detta påverkar punkt 4 kan medlemsstaterna, när så är lämpligt, lämna information till kommissionen, innan de fattat beslut om vilka åtgärder som skall vidtas. En omedelbar kontakt, så snart en fara upptäcks eller misstänks, kan påtagligt underlätta de förebyggande åtgärderna. 6.Om en medlemsstat betraktar viss information som konfidentiell, skall den ange detta och motivera sin begäran om konfidentiell behandling med beaktande av att behovet av effektiva åtgärder för att skydda konsumenterna normalt går före konfidentialitetshänsyn. Det bör även understrykas att såväl kommissionen som de som ingår i de ansvariga nätverken i medlemsstaterna alltid skall vidta åtgärder för att förhindra onödig spridning av information som kan skada anseendet för en produkt eller produktserie. 7.Kommissionen skall kontrollera att de mottagna upplysningarna överensstämmer med artikel 8 i detta direktiv, vid behov ta kontakt med det land som lämnat anmälan och omedelbart vidarebefordra informationen via telex eller fax till berörda myndigheter i övriga medlemsstater med kopia till varjeständig representation. Dessa myndigheter kan samtidigt med översändandet av meddelanden komma att underrättas per telefon. Kommissionen kan även ta kontakt med den medlemsstat som antas vara ursprungsland för produkten för att utföra nödvändiga kontroller. 8.Då omständigheterna är exceptionella kan kommissionen, om den anser det lämpligt, samtidigt inleda en egen undersökning för att komplettera de mottagna upplysningarna och/eller sammankalla den kommitté för brådskande produktsäkerhetsfrågor som inrättats genom artikel 10.1 i detta direktiv. I samband med sådana undersökningar skall medlemsstaterna i största möjliga utsträckning lämna de upplysningar kommissionen begär. 9.Övriga medlemsstater skall så långt möjligt utan dröjsmål meddela kommissionen följande: a) Om produkten har släppts ut på marknaden inom deras territorier. b) Ytterligare upplysningar som de kan ha mottagit om den aktuella faran, även resultat av eventuella provningar eller analyser som utförts för att bedöma risknivån. De skall i samtliga fall snarast möjligt meddela kommissionen följande: c) Vidtagna eller beslutade åtgärder av det slag som avses i artikel 8.1 i detta direktiv. d) Om den produkt som nämns i informationen har påträffats inom deras territorium utan att detta medfört att några åtgärder vidtagits eller beslutats samt orsakerna till detta. 10.Kommissionen kan - mot bakgrund av utvecklingen i det givna fallet och de upplysningar som medlemsstaterna lämnat enligt punkt 9 ovan - sammankalla den tidigare nämnda Kommittén för brådskande produktsäkerhetsfrågor för att dryfta de resultat som uppnåtts och utvärdera de åtgärder som vidtagits. Denna kommitté kan även sammankallas på begäran av en företrädare för en medlemsstat. 11.Kommissionen skall genom sina samordningsrutiner söka a) undvika onödigt dubbelarbete vid behandlingen av anmälningarna, b) fullt ut utnyttja den fackkunskap som finns samlad inom kommissionen, c) hålla andra berörda organ fullständigt informerade, d) se till att överläggningarna i samtliga berörda kommittéer sker enligt artikel 10 i detta direktiv. 12.Om en medlemsstat avser att, utöver eventuella åtgärder som endast avser den aktuella allvarliga och omedelbara faran, ändra sin lagstiftning genom att anta nya tekniska specifikationer, skall dessa meddelas kommissionen redan på förslagsstadiet enligt direktiv 83/189/EEG med angivande, då så är nödvändigt, av sådana angelägna skäl som avses i artikel 9.3 i det direktivet. 13.Kommittén för brådskande produktsäkerhetsfrågor skall regelbundet informeras om samtliga inkomna anmälningar och om uppföljningen av dessa, så att den får en överblick av läget. I fall enligt punkterna 8 och 10 och sådana fall som omfattas av förfaranden, eller ligger inom verksamhetsområdet för kommittéer, som inrättats genom gemenskapsföreskrifter för specifika produkter eller produktsektorer skall de berörda kommittéerna underrättas. I fall som ligger utanför verksamhetsområdet för Kommittén för brådskande produktsäkerhets- frågor och för vilka bestämmelser enligt punkt 11 d saknas skall kontaktställena underrättas om eventuella överläggningar inom andra kommittéer. 14.För närvarande finns två nätverk av kontaktställen: nätverket för livsmedel och nätverket för andra produkter än livsmedel. Förteckningen över kontaktställen och ansvariga med telefon-, telex- och faxnummer är konfidentiell och distribueras endast till nätverkens medlemmar. Med hjälp av denna förteckning kan kontakt upprättas med kommissionen och mellan med- lemsstaterna för att underlätta utredningen av detaljfrågor. Om ny information av allmänt intresse framkommer vid sådana kontakter mellan medlemsstaterna, skall de medlemsstater som inledde den bilaterala kontakten underrätta kommissionen. Endast sådan information som erhållits eller bekräftats genom kontaktställena i medlemsstaterna skall anses som mottagen genom det snabba systemet för informationsutbyte. Kommissionen skall varje år göra en översyn av nätverkens effektivitet, eventuella nödvändiga förbättringar och utvecklingen av kommunikationstekniken mellan de myndigheter som ansvarar för verksamheten. 14.2.16 Remissinstanserna Efter remiss av produktsäkerhetsutredningens betänkande Produktsäkerhetslagen och EG har yttranden avgetts av Kammarrätten i Göteborg, Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Läkemedelsverket, Folkhälsoinstitutet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Statens Livsmedelsverk, Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Marknadsdomstolen, Konkurrensverket, SIS - Standardiseringskommissionen i Sverige, Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC), Elsäkerhetsverket, Konsumentverket, Landsorganisationen (LO), Bilindustriföreningen, Företagarnas Riksorganisation, Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa Förbundet (KF), Läkemedelsindustriföreningen, Motormännens Riksförbund (M), Sveriges Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges Marknadsförbund. Yttrande har också inkommit från Motorbranschens Riksförbund. Stockholms Handelskammare, Handelshögskolan i Stockholm, SACO, TCO, SAF och Lantbrukarnas Riksförbund avstår från att yttra sig. 14.2.17 Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-02-28 Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson, rege- ringsrådet Arne Baekkevold. Enligt en lagrådsremiss den 24 februari 1994 (Civildepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i produkt- säkerhetslagen (1988:1604). Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Maria Lundqvist Norling. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. 14.3EG:s miljömärkningsförordning 14.3.1 Frågan och dess beredning Inom EG gäller sedan maj 1992 ett gemensamt miljömärkningssystem. Det har införts genom rådets förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke. Frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som behövs för att införliva EG-förordningen med svensk rätt har på Civildepartementets uppdrag utretts av justitierådet Fredrik Sterzel. Resultatet av detta arbete har redovisats i en promemoria, som har remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i avsnitt 14.3.10. Remissyttranden har kommit in från Kommerskollegium, Riksrevisionsverket, Statskontoret, Konkurrensverket, Konsumentverket, Standardiseringskommissionen i Sverige, Svenska Kommunförbundet, Natur- skyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Kooperativa Förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Annonsörsföreningen, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, ICA-Förbundet, Konsumentvägledarnas förening, Miljöförbundet och Sveriges Marknadsförbund. Remissvaren finns tillgängliga i Civildepartementet (C93/1252). I det följande kommer regeringen att föreslå att EG:s miljömärkningsförordning inkorporeras genom lag. EG-förordningen innehåller regler bl.a. om tystnadsplikt och om förbud mot användningen i vissa fall av EG:s miljömärke, till vilka Lagrådets yttrande enligt 8 kap. 18 § regeringsformen bör inhämtas. Eftersom reglerna införlivas som sådana genom inkorporering, skulle Lagrådets hörande dock sakna betydelse. Lagrådets yttrande över förslaget har därför inte inhämtats. 14.3.2 Närmare om EG:s miljömärkningsförordning EG:s miljömärkningsförordning syftar till att skapa ett enhetligt och effektivt miljömärkningssystem som skall främja tillverkning av och efterfrågan på de produktalternativ som är minst miljöbelastande (artikel 1). Syftet skall uppnås genom att produkter som i jämförelse med andra liknande produkter är mindre skadliga för miljön kan tilldelas ett miljömärke i form av en stiliserad blomma. EG:s miljömärkningsförordning hindrar inte förekomsten av andra miljömärkningssystem, även om målet på sikt är att skapa ett enhetligt system. Miljömärket, som tilldelas efter ansökan från tillverkaren eller importören, skall bara ges till produkter som överensstämmer med gemenskapens krav på hälsa, säkerhet och miljö och som framställs genom en metod som inte skadar människor och/eller miljö (artikel 4). Mat, dryck och läkemedel är undantagna från förordningens tillämpningsområde (artikel 2). De villkor som gäller för tilldelningen av märket skall fastställas genom att produkter med likartade ändamål och användningsområden delas in i produktgrupper varefter vissa miljökriterier fastställs för varje produktgrupp (artikel 5.1). Det är kommissionen (i vissa fall ministerrådet) som beslutar om indelning i produktgrupper och som fastställer miljökriterierna för dessa. Det sker enligt en särskild procedur som är fastlagd i artiklarna 5-7. Innan beslut fattas skall kommissionen inhämta synpunkter från en referensgrupp (consultation forum) som består av representanter från industrin, handeln samt konsument- och miljöorga- nisationer. Även de fackliga organisationerna kan vara företrädda i organet. Kommissionen skall också biträdas av en särskild regelkommitté, i vilken medlemsstaterna skall vara företrädda. Varje medlemsstat skall utse minst ett så kallat behörigt organ med uppgift bl.a. att pröva framställningar om rätt att miljömärka produkter (artikel 9). Innan det behöriga organet fattar beslut om att tilldela en produkt miljömärket skall kommissionen underrättas. Om kommissionen inte inom trettio dagar har invänt mot det, får miljömärket tilldelas produkten i fråga. Det finns också särskilda förfaranderegler för det fall att kommissionen inte har samma uppfattning som det behöriga organet (artikel 10). I förordningen finns också regler om sekretess (artikel 13). Sålunda får de behöriga organen, kommissionen och andra berörda personer inte för utomstående röja uppgifter som hänför sig till ett ärende om tilldelning av miljömärke. Sedan beslut om att tilldela märket har fattats, skall dock uppgifter om produktens namn, tillverkare och importör samt skälet till tillståndet vara offentliga. Det behöriga organet skall enligt artikel 12 träffa avtal med varje sökande som får tillstånd att använda EG:s miljömärke. I avtalet skall anges villkoren för användningen och förutsättningarna för att återkalla tillståndet. Därvid skall användas ett standardavtal som skall fastställas av kommissionen. I ett särskilt beslut har kommissionen också fastställt ett formulär för ett sådant avtal (93/517/EEG). Produktgrupperna och kriterierna för miljömärkning skall publiceras i Europeiska gemenskapernas tidning. En lista på produkter som tilldelats miljömärket och tillverkarnas eller importörernas namn skall också publiceras (artikel 14). Hittills har inom EG fastställts kriterier för tvätt- och diskmaskiner. Det har skett genom två kommissionsbeslut av den 28 juni 1993 (93/430/EEG och 93/431/EEG). Enligt förordningen skall den som ansöker om miljömärke betala avgifter för hanteringskostnader och för användningen av märket. Medlemsstaterna skall vidare se till att konsumenterna och företagen informeras om miljömärkningen (artikel 11 och 15). Det anges också att missbruk av EG:s miljömärke är förbjudet (artikel 16). Vidare sägs att kommissionen, inom fem år från ikraftträdandet av förordningen, skall se över systemet (artikel 18). 14.3.3 Miljömärkningssystem i Sverige I Sverige finns ett miljömärkninssystem vilket bygger på ett samnordiskt system som beslutades av Nordiska ministerrådet (konsumentministrarna) år 1989. Märkessymbolen är en stiliserad svan. Det nordiska systemet är frivilligt och producenter och importörer ansöker om att få använda svanen på sina produkter. Innan en s.k. miljömärkningslicens beviljas måste produkten genomgå oberoende testning och certifiering. Ett nordiskt samordningsorgan har inrättats som bl.a. skall besluta om för vilka produktgrupper kriterier skall utarbetas och slutgiltigt fastställa kriterier. Utöver höga miljökrav ställs också krav på produktens kvalitet och funktion. Kriterier har fastställts för 19 produktgrupper, bl.a. diskmaskiner, papper och tvättmedel. I dag finns omkring 500 svanmärkta produkter på den nordiska marknaden. Det nordiska miljömärkessystemet organiseras och drivs i Sverige av SIS - Standardiseringskommissionen i Sverige och leds av Miljömärkningsstyrelsen inom SIS. Verksamheten regleras genom ett avtal mellan staten och SIS (jfr prop. 1989/90:25, s. 65 f). Miljömärkningsstyrelsen skall bl.a. pröva vilka produktslag som lämpar sig för miljömärkning, anta kriterier för skilda produktgrupper och svara för information om miljömärkningen. Utöver svanmärkningen finns också andra miljömärkningsystem på den svenska marknaden. Som exempel kan nämnas Bra Miljöval som sedan 1989 drivs av Naturskyddsföreningen i samarbete med representanter för handeln. 14.3.4 Behovet av svensk lagstiftning Regeringens förslag: EG:s miljömärkningsförordning införlivas med svensk rätt genom att den i sin helhet inkorporeras genom lag. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker förslaget eller förklarar sig inte ha någon erinran mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7 i EES-avtalet skall de delar av EG:s sekundärrätt som motsvarar EG-förordningar som sådana göras till en del av den nationella rättsordningen. Detta innebär för Sveriges del att motsvarigheter till EG-förordningar skall införlivas genom inkorporering. Generellt gäller att detta bör ske på den konstitutionella nivå som de materiella reglerna kräver. Det sagda innebär att EG.s miljömärkningsförordning skall införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Frågan är då på vilken konstitutionell nivå detta bör ske. Förordningen innehåller både regler som enligt regeringsformen kräver lagform och regler som efter bemyndigande i lag eller som med stöd av den s.k. restkompetensen kan meddelas av regeringen. Bland de regler i förordningen som kräver lagform kan särskilt nämnas reglerna om sekretess och tystnadsplikt i artikel 13. De innebär formellt sett en inskränkning i de grundlagsfästa yttrande- och informationsfriheterna, som bara kan begränsas genom lag. Vidare kan nämnas reglerna i artikel 16, som innebär förbud och begränsningar i vissa fall när det gäller användningen av EG:s miljömärke vid marknadsföringen av produkter. Ett skäl till att inte binda fler regler än nödvändigt vid lagform är att mer detaljbetonade regler kan komma att ändras från tid till annan och att det därför är enklare och snabbare att föreskrifterna beslutas av regeringen eller en myndighet. Praxis inom EG är emellertid att ändringar i förordningar inte görs, som hos oss, genom partiella ändringar utan genom att nya förordningar utfärdas. Det innebär att man i praktiken inte skulle vinna något på att dela upp inkorporeringen mellan lag och förordning. Till detta kommer att det för dem som skall tillämpa reglerna är lättare om reglerna återfinns i en och samma författning. I likhet med de remissinstanser som har yttrat sig i frågan ansluter sig regeringen därför till promemorians förslag att förordningen i sin helhet inkorporeras genom lag. EG:s miljömärkningsförordning riktar sig till EG:s medlemsstater. EES-avtalet innehåller regler om vilka allmänna och särskilda anpassningar som skall göras för att EG-reglerna skall kunna tillämpas inom EES. Regler om vilka anpassningar som sålunda skall göras bör, i likhet med vad som har gjorts i andra liknande fall, därför tas in i inkorporeringslagen. I lagen bör också tas in regler om behörigt organ. Denna fråga behandlar regeringen närmare i det följande (avsnitt 14.3.7). Vidare bör regeringen i lagen bemyndigas att meddela föreskrifter om de kriterier som skall vara uppfyllda för att en produkt skall få märkas med EG:s miljömärke. Andra regler som kan komma att behövas bör regeringen kunna meddela i form av verkställighetsföreskrifter, för vilka det inte behövs något särskilt bemyndigande (8 kap. 13 § regeringsformen). 14.3.5 Miljömärkning - myndighetsutövning Regeringens bedömning: Tilldelning av EG:s miljömärke bör inte innefatta myndighetsutövning. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan instämmer i eller har inte någon erinran mot promemorians bedömning. Svenska Kommunförbundet tar bestämt avstånd från att göra en frivillig miljömärkning till en statlig myndighetsutövning. Skälen för regeringens bedömning: En särskild fråga som inställer sig i sammanhanget är om tilldelning av EG:s miljömärke innefattar myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning blev centralt i svensk förvaltningsrätt i samband med 1971 års förvaltningsrättsreform. Den klassiska definitionen, som alltjämt gäller, gavs i 3 § 1971 års förvaltningslag. Där definierades begreppet som "utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande". Syftet var att ringa in ett område där rättssäkerhetssynpunkter gör sig särskilt starkt gällande. Inom detta område blir vissa speciella lagregler tillämpliga, t.ex. om straffrättsligt ansvar, skadeståndsansvar, krav på den formella ärendehandläggningen och om tillsyn av JK och JO. Innebörden av begreppet har behandlats ingående i den juridiska litteraturen. Här bör särskilt nämnas Håkan Strömberg, Allmän förvaltningsrätt (16:e uppl. 1992, särskilt s. 19-20), Lena Marcusson, Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet (1989 s. 171-247) och Hellners-Malmqvist, Nya förvaltningslagen (3:e uppl. 1991, s. 138-139 och 153-162). Litteraturen och praxis tyder på en viss återhållsamhet när det gäller vad som skall anses innefatta myndighetsutövning. Strömberg anför som exempel på myndighetsutövning tillstånd till annars förbjuden verksamhet, befrielse från lagstadgade förpliktelser, sociala förmåner, statsbidrag och dylikt alltså beslut som får anses betydligt mer och omedelbart gynnande än beslut om miljömärke. Strömberg talar också om att till myndighetsutövning bör hänföras vissa beslut som bara har indirekta rättsverkningar, t.ex. registreringsbeslut, beslut om att utfärda legitimationshandlingar och beslut om obligatorisk kontrollverksamhet (s. 20). Det framstår som klart att det föreligger myndighetsutövning när det är fråga om obligatorisk kontroll eller registrering eller när beslut har åtminstone indirekta rättsverkningar. Marcusson anför (s. 175): "Med officiell provning avses det förfarande varigenom ett beslutande organ får ett faktaunderlag för beslut om godkännande av viss produkt eller anläggning. Ett sådant beslut innebär myndighetsutövning, när kontrollen är obligatorisk enligt en rättsregel: beslutet får direkt effekt i och med att det ligger till grund för ett sanktionsfritt brukande av det godkända. Ett beslut om att inte godkänna får också direkt effekt, eftersom det innebär ett förbud mot att använda produkten." Hellners-Malmqvist understryker beträffande registreringsärenden m.m. (s. 138-139) "att åtskilliga sådana ärenden är förenade med rättsverkningar för parter och enskilda" och exemplifierar med att sådana ärenden enligt aktiebolagslagen (1975:1385) innebär myndighetsutövning, men andra inte. Miljömärkningen skiljer sig från de i litteraturen och praxis förekommande exemplen på myndighetsutövning. Miljömärkningen är en helt frivillig verksamhet. Det föreligger inget tvång. Sökanden betalar för att få använda ett miljömärke. Miljömärket ger ett säljargument, men har inga särskilda rättsverkningar. Produkten får säljas även utan miljömärke. Om någon obehörigen använder ett miljömärke, kan åtgärder vidtas enligt marknadsföringslagen (1975:1418) liksom vid annan otillbörlig marknadsföring. Någon straffsanktion är inte föreskriven. Det förekommer inte heller någon skönsmässig prövning, utan det är fråga om att uppfylla vissa tekniska kriterier. Själva grundtanken i förordningen är att systemet skall bygga på frivillighet och uppmuntran till både producenter och konsumenter. Sammantaget leder det anförda till att regeringen ansluter sig till promemorians bedömning att miljömärkning enligt EG-förordningen lika lite som miljömärkning enligt det nordiska systemet bör anses innefatta myndighetsutövning. 14.3.6 Parallella miljömärkningssystem Regeringens bedömning: EG:s miljömärkningsförordning bör inte hindra att det finns andra nationella miljömärkningssystem. De nationella miljömärkningssystem som finns i Sverige bör alltså kunna finnas kvar när EG-systemet införs här. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Med något undantag anser de remissinstanser som har yttrat sig i frågan att något hinder inte föreligger mot att ha flera konkurrerande system. Svenska Kommunförbundet anser att konkurrensen mellan ett nordiskt och ett europeiskt system borde få en gynnsam effekt för såväl konsumenter som kommuner. Riksrevisionsverket, Statskontoret, Kooperativa Förbundet och LO anser att man på sikt bör eftersträva ett enhetligt system. ICA-förbundet anser att det nordiska systemet bör behållas till dess att enhetliga kriterier har kommit till stånd. Annonsörföreningen är starkt emot att det kommer att finnas två miljömärkningssystem och anser att bara EG:s system bör finnas. Miljöförbundet är kritiskt till EG:s system, men anser att Sverige ändå inte bör ställa sig utanför det. Skälen för regeringens bedömning: Av ingressen till EG-förordningen framgår att nationella miljömärkningssystem kan finnas kvar vid sidan om EG:s, åtminstone fram till år 1997 då EG:s system skall utvärderas. Detta innebär att bl.a. det nordiska miljömärkningssystemet kan leva parallellt med EG:s, i varje fall under denna tid. Regeringen ser inte heller några skäl att införa bestämmelser som skulle försvåra för andra miljömärkningssystem att existera vid sidan av EG-systemet. 14.3.7 Behörigt organ för EG:s miljömärkningssystem Regeringens förslag: Regeringen skall utse behörigt organ i Sverige. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. I promemorian föreslås att samma organ som har hand om det nordiska systemet också skall svara för EG-systemet. Vidare görs den bedömningen att Miljömärkningsstyrelsen inom Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) uppfyller kraven för behörigt organ. Remissinstanserna: Naturskyddsföreningen anser inte att Miljömärk- ningsstyrelsen i sin nuvarande form uppfyller EG:s krav på behörigt organ. I övrigt tillstyrker eller har remissinstanserna inte någon erinran mot promemorians förslag och bedömningar. SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige framhåller att SIS i sin anslagsframställning för budgetåret 1994/95 har föreslagit att SIS Miljömärkning, förutom att handha den nordiska miljömärkningen, även skall bli svenskt behörigt organ för EG:s miljömärkning, att det inom SIS Miljömärkning finns en unik kompetens samlad i miljömärkningsfrågor samt att den officiella miljömärkningsverksamheten bör bygga på denna kompetens. Skälen för regeringens förslag:Det nordiska miljömärkningssystemet handhas i Sverige av Miljömärkningsstyrelsen - SIS på grundval av ett avtal mellan Civildepartementet och SIS. Avtalet har sagts upp att upphöra att gälla fr.o.m. den 1 juli 1994. För närvarande pågår en översyn av SIS framtida organisation och verksamhet. Redan dessa förhållanden gör att det i dag inte med säkerhet kan bedömas var det nordiska miljömärkningssystemet lämpligen skall omhänderhas i framtiden i Sverige. Denna fråga kommer att övervägas ytterligare under våren 1994 liksom i förekommande fall frågan om utformningen av ett nytt avtal. Oavsett hur lösningen blir bör vidare det lämpliga i att EG-systemet administreras av samma organ som har hand om det nordiska systemet diskuteras ytterligare. Sådana diskussioner har också inletts. För en lösning som innebär att verksamma organ ansvarar för båda systemen talar bl.a. ekonomiska skäl. Mot talar det förhållandet att systemen i praktiken kan komma att innefatta sins- emellan avvikande krav för tilldelning av de två olika miljömärkena för en och samma produktgrupp. Om en lösning skulle komma att väljas som innebär att båda systemen kommer att hanteras av samma organ, åtminstone övergångsvis, måste det därför tillses att de administreras med hänsyn till respektive systems särart. Mot bakgrund av vad som nu har sagts bör således frågan om lämpligt organ att ansvara för EG:s miljömärkningssystem övervägas ytterligare. Det bör ankomma på regeringen att besluta i frågan om lämpligt organ vilket i sin tur bör anges i lagen. 14.3.8 Kostnadskonsekvenser Regeringens bedömning: Kostnaderna för tilldelning av EG:s miljömärke bör kunna täckas med avgifter. Kostnaderna för Sveriges deltagande i utvecklingen av EG:s system i fråga om nya produktgrupper och kriterier bör täckas av staten inom ramen för anslaget C 5. Stöd till miljömärkning av produkter. Senare får övervägas hur stora resurser som bör avsättas för det statliga engagemanget på miljömärkningsområdet. Promemorians bedömning: I promemorian uttalas att anslutningen till EG-systemet ofrånkomligen medför ökade kostnader. I promemorian pekas särskilt på att kriterieutvecklingen kan förutses bli mer krävande än inom Norden, att handläggningen av ansökningar kommer att kräva mer arbete och kostnader, åtminstone till en början, och att förordningen ställer krav på informationsåtgärder. I promemorian framhålls att kostnaderna kommer att bero på vilken aktivitet Sverige går in för och vilken nordisk arbetsfördelning som kan uppnås. Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser berör frågan om kostnaderna för EG-systemet. Riksrevisionsverket anser att utförligare beräkningar av EG-systemets kostnadskonsekvenser bör göras samt att en utvärdering bör göras efter några år. Enligt verket bör statsbidrag vara temporära i ett initialskede för kriterieutveckling. Statskontoret bedömer att EG-systemet kommer att medföra ökade kostnader, men att totalkostnaderna för miljömärkning inte behöver öka. Kooperativa Förbundet anser att det är olyckligt med ökade kostnader för miljömärkningen som en följd av anslutningen av EG-systemet och framhåller att det måste ligga i både konsument- och miljöintresset att hanteringen görs så kostnadseffektiv som möjligt. ICA-förbundet anser det önskvärt med en statlig grundfinansiering som gör systemet oberoende av försäljningen av märkta produkter. Skälen för regeringens bedömning: Erfarenheterna från det nordiska systemet och från andra länder med sådana system som innefattar komplicerade system för kriterieutveckling, testning och certifiering visar att det hittills inte har varit möjligt att finansiera denna verksamhet med avgifter. En genom avgifter fullt ut finansierad verksamhet skulle leda till så höga avgifter att miljömärkning inte skulle framstå som attraktivt för de berörda företagen. Därmed skulle en önskvärd utveckling av miljömärkning komma att motverkas. Däremot bör de kostnader som är förbundna med själva tilldelningen av miljömärket - och som uppgår till avsevärt lägre belopp - kunna finansieras genom avgifter. Frågan om möjligheterna av ökad, eller till och med full, kostnadsfinansiering bör prövas sedan erfarenheter vunnits av EG-systemet. 14.3.9 Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagen om ett europeiskt miljömärkningssystem skall träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttryckligen uttalat sig i frågan. Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna lagen bör träda i kraft samtidigt med att de nu aktuella ändringarna i EES-avtalet träder i kraft. Det är ännu oklart när detta kan komma att ske. Det bör därför ankomma på regeringen att bestämma om tidpunkten för lagens ikraftträdande. 14.3.10 Lagförslaget i promemorian om inkorporering av EG:s miljömärkningsförordning Förslag till Lag om ett europeiskt miljömärkningssystem; Härigenom föreskrivs följande. Bestämmelser som enligt EES-avtalet skall gälla som svensk rätt 1 § Följande rättsakt inom Europeiska gemenskaperna (EG), som det efter den Gemensamma EES-kommitténs beslut den 00 1994 hänvisas till i bilaga XX till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), skall gälla som svensk lag: Rådets förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapens miljömärkningssystem Som bilaga till denna lag finns den svenska texten till förordningen. 2 § De danska, engelska, finska, grekiska, isländska, italienska, nederländska, norska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna skall ha samma giltighet. EES-anpassning av bestämmelserna 3 § När bestämmelserna innehåller begrepp eller hänvisar till förfaranden som är utmärkande för EG:s rättsordning, exempelvis - ingresser, - adressaterna för EG:s rättsakter, - hänvisningar till territorier eller språk inom EG, - hänvisningar till inbördes rättigheter och skyldigheter för EG-medlemsstaterna, deras offentliga organ, företag och enskilda personer i dessa stater, - hänvisningar till informations- och anmälningsförfaranden, skall bestämmelserna i följande protokoll tillämpas: 1. EES-avtalets protokoll 1 om övergripande anpassning, 2. Protokoll 1 till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol, 3. Protokoll 1 till avtalet om en ständig kommitté för EFTA-staterna. Protokollen finns intagna i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Behörigt organ 4 § Behörigt organ enligt artikel 13.1 skall för Sveriges del vara det organ som regeringen bestämmer. Kriterier för miljömärkning 5 § Föreskrifter om vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att en produkt skall få märkas med EG:s miljömärke meddelas av regeringen. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 14.4Direktivet om märkning och annan produktinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser 14.4.1 Frågan och dess beredning Det ursprungliga EES-avtalet omfattar bl.a. två direktiv som gäller märkning av hushållsapparater med information om deras energiförbrukning. De är dels rådets direktiv 79/530/EEG av den 14 maj 1979 om märkning som anger hushållsapparaters energiförbrukning, dels rådets direktiv 79/531/EEG av den 14 maj 1979 om tillämpning på elektriska ugnar av direktiv 79/530/EEG som anger hushållsapparaters energiförbrukning. Direktiven finns i bilaga II, kapitel IV till avtalet (Tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering). De aktuella direktiven har införlivats med svensk rätt genom lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater (prop. 1992/93:34, bet. 1992/93:LU13, rskr. 1992/93:49), förordningen (1993:970) med samma namn samt Konsumentverkets före- skrifter (KOVFS 1993:6) om information om elektriska ugnars energiförbrukning. Direktivet 79/530/EEG har inom EG ersatts av ett nytt direktiv i samma ämne, nämligen rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och annan produktinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser. Det nya direktivet skall vara införlivat med medlemsstaternas lagstiftningar senast den 1 juli 1993 med ikraftträdande senast den 1 januari 1994. Som har redovisats i det föregående har Gemensamma EES-kommittén beslutat att det nya direktivet skall omfattas av EES-avtalet. Inom Civildepartementet har i september 1993 upprättats en promemoria med förslag till de ändringar i lagen om märkning av hushållsapparater som behövs för att införliva det nya energidirektivet med svensk rätt. Promemorians lagförslag finns i bilaga 14:7. Efter remiss har yttranden över förslagen i promemorian kommit in från Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige, Konsumentverket, Elektriska Hushållsapparat Leverantörer, Sveriges Konsumentråd och Sveriges Köpmannaförbund. Remissvaren finns tillgängliga i Civildepartementet (dnr C93/1044). EG-direktivet (92/75/EEG) finns i bilaga 14:8. 14.4.2 Innebörden av det nya direktivet I likhet med det gamla direktivet förutsätter det nya att särkilda genomförandedirektiv beslutas för varje slag av hushållsapparater. Därvid skall 1979 års genomförandedirektiv om elektriska ugnar anses vara ett genomförandedirektiv också till det nya direktivet. I övrigt innebär det nya direktivet i förhållande till det gamla en del ändringar och en rad skärpningar i fråga om kraven på information. Beträffande innebörden av det gamla direktivet kan hänvisas till propositionen 1992/93:34 Märkning av hushållsapparater s.7 f. Syftet med direktivet är enligt artikel 1.1 att harmonisera nationella regler som gäller information om den energi och de andra resurser som hushållsapparater förbrukar och därigenom ge konsumenter möjlighet att välja mer energisnåla apparater. Medan det gamla direktivet endast omfattar information om hushållsapparaters energiförbrukning, omfattar det nya direktivet också information om förbrukning av andra resurser, t.ex. vatten och kemikalier. Vidare införs genom det nya direktivet ett obligatoriskt krav på information i de avseenden och på det sätt som anges i särskilda genomförandedirektiv för olika apparatslag. Informationsskyldigheten gäller när apparater bjuds ut till försäljning, hyrs ut eller ställs ut (artikel 2.1). Informationen skall lämnas inte bara på en etikett, som skall fästas på apparaten när den marknadsförs till slutanvändare, utan också på ett särskilt informationsblad ("fiche"). Det åligger leverantören, varmed avses tillverkaren eller den som släpper ut apparaten på den gemensamma marknaden, att tillhandahålla etiketter och informationsblad (artikel 3.1). Återförsäljaren, dvs. detaljisten eller den som annars säljer, hyr ut eller ställer ut hushållsapparater till slutanvändare, skall fästa etiketten på apparaten (artikel 4 a). För att kunna bedöma riktigheten av den lämnade informationen skall leverantören upprätta och hålla viss teknisk dokumentation tillgänglig för kontroll (artikel 2.3 och 4). Det nya direktivet innehåller också regler om marknadskontroll (artikel 7 och 8) som i huvudsak överensstämmer med det gamla direktivet. Medlemsstaterna åläggs alltså att vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att alla näringsidkare som är etablerade inom deras territorium fullgör sina skyldigheter enligt direktivet (artikel 7 a). Medlemsstaterna skall vidare se till att etiketter, märken och symboler som inte överensstämmer med direktivet och genomförandedirektiven och som kan vara vilseledande förbjuds (artikel 7 c). Medlemsstaterna åläggs också att i samband med införandet av det nya systemet genomföra utbildnings- och reklamkampanjer för att uppmuntra privata konsumenter till en mer ansvarsfull energianvändning (artikel 7 c). 14.4.3 Behov av lagändringar Regeringens förslag: Lagen om märkning av hushållsapparater ändras så att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela de föreskrifter som behövs för att det nya energidirektivet skall kunna införlivas med svensk rätt. Förslaget innebär ändringar i 1-4 och 6 §§ lagen om märkning av hushållsapparater. Promemorian: Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Promemorians förslag tillstyrks i huvudsak av remissinstanserna. NUTEK, Konsumentverket, EHL och Sveriges Konsumentråd anser att ordet hushållsapparater i lagen bör ersättas med ett ord som närmare speglar den vidare betydelsen som direktivet företräder, t.ex. med ordet hushållsutrustning. Konsumentverket efterlyser ett förtydligande i lagstiftningen att begagnade varor är undantagna. Sveriges Köpmannaförbud anser att begreppet näringsidkare i 2 och 6 §§ bör preciseras till att avse tillverkare och/eller importörer, eftersom det är dessa parter som ytterst är ansvariga för produkterna. NUTEK ifrågasätter om inte information om luftburet buller också bör göras obligatoriskt. Konsumentverket och Sveriges Konsumentråd föreslår att att 2 § 1 ändras till " den mängd energi, vatten och andra resurser som sådana apparater förbrukar (resursförbrukning)". NUTEK anser att ordet resursförbrukning i 4 § 1 och 3 samt 6 § 3 bör bytas ut mot energi- och annan resursförbrukning. Skälen för regeringens förslag: De svenska reglernas utformning Lagen om märkning av hushållsapparater har utformats som en bemyndigandelag. Skälet till det är att regleringen i de bakomliggande EG-direktiven är detaljerad och i stor utsträckning av teknisk karaktär samt att det efter hand kan visa sig nödvändigt att justera föreskrifterna med hänsyn till utvecklingen inom EG och EES. Det nya energidirektivet har i dessa avseenden samma karaktär som det gamla. Lagstiftningen bör därför även i fortsättningen vara uppbyggd som en bemyndigandelagstiftning. De bemyndiganden som lagen innehåller ger emellertid inte regeringen möjlighet att meddela föreskrifter på alla de punkter som krävs för införlivande av det nya direktivet med svensk rätt. För att Sverige skall kunna uppfylla sina förpliktelser enligt EES-avtalet bör lagen ändras. Lagens tillämpningsområde (1 §) Enligt 1 § lagen om märkning av hushållsapparater skall lagen tilllämpas på hushållsapparater som säljs i näringsverksamhet. Det nya direktivet gäller inte bara vid försäljning av hushållsapparater, utan även när sådana apparater hyrs ut och ställs ut. Vidare förutsätts genomförandedirektiven innehålla regler om vilken information som skall lämnas i kataloger m.m. vid distansförsäljning. Begreppet säljs i lagens 1 § bör därför bytas ut mot begreppet marknadsförs. Detta begrepp har en vidsträckt innebörd och innefattar inte bara försäljning utan också uthyrning och liknande förfaranden (jfr prop. 1975/76:34 s.124). Som några remissinstanser har påpekat har ordet hushållsapparater i direktivet en vidare betydelse än vad som följer av vanligt svenskt språkbruk. Direktivet omfattar t.ex. ljuskällor och apparater för luftkonditionering. För att det inte skall råda någon tvekan om att lagen också omfattar sådana apparater eller utrustning bör en definition av begreppet hushållsapparater ges i ett nytt andra stycke till 1 §. Begreppet bör avse sådana apparater eller annan utrustning som kan komma till användning i ett hushåll. Detta utesluter inte apparater för yrkesmässigt bruk. Genomförandedirektiven kommer närmare att precisera vilka apparater eller vilken utrustning som avses, vilket sedan får följas upp och avgränsas i de föreskrifter som meddelas av regeringen med stöd av 2 §. I dessa får också anges undantag för vissa slags apparater, t.ex. begagnade varor. Informationspliktens omfattning och utformning (2 §) Regeringen får enligt 2 § meddela föreskrifter om att vissa slag av hushållsapparater skall vara märkta eller på något annat sätt försedda med information om energiförbrukning och om luftburet buller, vilket är föranlett av ett annat EG-direktiv (86/594/EEG). Det nya direktivet omfattar inte bara information om energiförbrukning, utan också information om förbrukning av andra väsentliga resurser, såsom vatten och kemikalier. Paragrafen bör med anledning av det nya direktivet kompletteras så att regeringen kan föreskriva informationsplikt också i fråga om förbrukning av sådana andra resurser. Motsvarande ändringar bör också göras i 4 § 1 och 3 samt 6 § 3. Paragraferna bör därvid utformas i huvudsak på det sätt som Konsumentverket och NUTEK har föreslagit. Det nya direktivet innebär att hushållsapparater skall vara både märkta med en etikett och åtföljda av ett särskilt informationsblad med information som hänför sig till apparaternas resursförbrukning. Dessutom förutsätts de särskilda genomförandedirektiven innehålla regler om informationsskyldighet när hushållsapparater marknadsförs genom postorder, kataloger eller på något annat sätt som innebär att kunden inte före köpet kan besiktiga apparaten. För att regeringen skall kunna meddela föreskrifter också för denna situation, bör 2 § första stycket formuleras om. Det bör ske genom att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldighet för näringsidkare att vid marknadsföring av vissa slag av hushållsapparater genom märkning och på annat sätt lämna information i de aktuella hänseendena. Frivillig information (3 §) Det gamla energidirektivet innehåller inte något obligatoriskt krav på information. Om information frivilligt lämnas skall dock direktivets regler om utformningen av informationen iakttas. Enligt 3 § lagen om märkning av hushållsapparater kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur informationen skall utformas när hushållsapparater frivilligt märks med uppgifter om energiförbrukning och luftburet buller. När regeringen nu föreslår att det nya energidirektivet skall införlivas med svensk rätt, behöver möjligheten att meddela föreskrifter om frivillig märkning när det gäller energiförbrukning inte längre hållas öppen. Den aktuella paragrafen bör därför ändras till att avse frivillig märkning bara när det gäller hushållsapparaters bullernivåer. Ändringen av paragrafen kan dock behöva träda i kraft senare än övriga lagändringar. Till denna fråga återkommer regeringen i det följande (avsnitt 14.4.5). Teknisk dokumentation (4 §) Till skillnad mot det gamla direktivet innehåller det nya krav på att viss teknisk dokumentation upprättas och hålls tillgänglig för kontroll. För att kunna bedöma riktigheten av den lämnade informationen om resursförbrukningen skall handlingar med en teknisk beskrivning av apparaten upprättas (artikel 2.3). Handlingarna med den tekniska beskrivningen skall upprättas av leverantören och kunna hållas tillgängliga för kontroll fem år efter det att den sista apparaten har tillverkats (artikel 2.4). Enligt 6 § 2 lagen om märkning av hushållsapparater får regeringen meddela föreskrifter om att en näringsidkare är skyldig att lämna tillsynsmyndigheten sådana upplysningar, handlingar, varuprov och liknande som behövs för tillsynen. Det är tveksamt om denna regel ger regeringen möjlighet att föreskriva en skyldighet för näringsidkare att också upprätta tekniska beskrivningar. Lagen bör därför kompletteras så att en sådan möjlighet framgår tydligt. Det bör ske genom att en ny punkt läggs till 4 §. 14.4.4 Kostnadskonsekvenser Regeringens bedömning: Det är inte möjligt att närmare beräkna de sammantagna kostnadskonsekvenserna av nya regler på området. Det är dock sannolikt att de näringsidkare som berörs belastas med vissa kostnader. Statens kostnader för tillsyn och kontroll bör inte påverkas i någon nämnvärd utsträckning utan bör kunna täckas av tillgängliga resurser. Detsamma gäller kostnaderna för de informationsinsatser som förutsätts i samband med att nya regler införs. Promemorians bedömnig: Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: NUTEK anser att det behövs en ny bedömning av kostnader för arbetet med svenska föreskrifter för direktivet samt tillsyn och kontroll av märkningssystemet och annan information. Konsumentverket framhåller att utökade insatser vad gäller marknadsbevakning och stickprovskontroll inte kan genomföras utan betydande kostnader. Enligt verket kan väsentliga omprioriteringar och försvagningar av den nuvarande verksamheten komma att bli följden, om inte särskilda medel avsätts för ändamålet. Skälen för regeringens bedömning: Ett införlivande med svensk rätt av det nya energidirektivet kommer att innebära ett obligatoriskt krav på information om energiförbrukning m.m. när det gäller sådana hushållsapparater som omfattas av ett genomförandedirektiv. För närvarande finns bara ett sådant genomförandedirektiv som ingår i EES-avtalet, nämligen det om elektriska ugnar. De näringsidkare som berörs kommer därvid att belastas med vissa kostnader för att tillhandahålla etiketter och annan information. Sådan information tillhandahålls dock redan i dag i stor utsträckning. Mot de kostnader som de nya kraven kan komma att medföra står den nytta som ligger i att konsumenter och andra - i linje med de nya reglernas syfte - får bättre möjligheter och stimuleras att välja mer resurssnåla hushållsapparater. Detta för med sig miljömässiga och samhällsekonomiska fördelar. Vidare får svenska tillverkare av hushållsapparater möjlighet att på den europeiska marknaden konkurrera med utländska tillverkare på lika villkor. Enligt förordningen om märkning av hushållsapparater är det Konsumentverket som har tillsynsansvaret när det gäller de regler om märkning som redan nu gäller. Tillsynen över efterlevnaden av de nya reglerna bör inte behöva medföra några väsentligt ökade kostnader. Uppgiften bör kunna klaras av inom ramen för tillgängliga resurser. Det nya direktivet ålägger medlemsstaterna att se till att informations- och reklamkampanjer genomförs i samband med att det nya systemet med etiketter och informationsblad införs. Kampanjerna skall syfta till att uppmuntra konsumenterna till en mer ansvarsfull energianvändning. Sådana kampanjer drar visserligen kostnader men ligger samtidigt väl inom ramen för berörda myndigheters uppgifter. Sålunda har Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) till uppgift att bl.a. svara för statliga insatser för att främja energiförsörjning och effektivare energianvändning. Vidare har Konsumentverket till uppgift bl.a. att främja information till konsumenterna om förhållanden som är väsentliga för dem. NUTEK har också nyligen i samarbete med Konsumentverket och Vitvaruleverantörerna genomfört en informationskampanj om de energivinster som kan göras bl.a. genom att konsumenterna använder resurssnåla hushållsapparater. Frågan om medelsbehovet för ytterligare informationsinsatser får prövas i samband med det ordinarie budgetarbetet. 14.4.5 Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. De nya bestämmelserna får sättas i kraft vid olika tidpunkter. Regeringen får meddela de övergångsbestämmelser som behövs. Promemorians förslag: I promemorian förslås att lagändringarna skall träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Remissinstanserna: Den enda remissinstans som har yttrat sig i frågan är Sveriges Köpmannaförbund, som anser att lagändringarna bör träda i kraft tidigast ett år efter det att EES-avtalet har trätt i kraft så att tid ges till anpassning och informationsinsatser. Skälen för regeringens förslag: Sveriges åtagande enligt EES-avtalet innebär att de rättsakter som omfattas av avtalet skall införlivas med svensk rätt med verkan från den tidpunkt då avtalet i den aktuella delen träder i kraft. Det är ännu oklart när detta kommer att ske. Det bör därför ankomma på regeringen att besluta när lagen skall träda i kraft. Som tidigare har redovisats förutsätter det nya direktivet i likhet med det gamla att särskilda genomförandedirektiv beslutas för varje apparatslag. Det innebär att lagen inte kommer att kunna tillämpas fullt ut förrän sådana direktiv har beslutats. Samtidigt föreskrivs i det nya direktivet att genomförandedirektivet beträffande elektriska ugnar (79/531/EEG) som har beslutats enligt det gamla direktivet skall vara ett genomförandedirektiv även för det nya direktivet. Enligt en övergångsbestämmelse i artikel 12 sista stycket i det nya direktivet kan medlemsstaterna avstå från att ge genomförandedirektivet obligatorisk verkan intill den dag som kommer att anges i ett reviderat genomförandedirektiv avseende ugnar som skall antas enligt det särskilda förfarande som anges i artikel 10. Genomförandedirektivet beträffande ugnar har ännu inte reviderats. Möjligheterna att meddela föreskrifter om frivillig märkning av hus- hållsapparater såvitt avser deras energiförbrukning bör därför hållas öppen till dess att genomförandedirektivet beträffande ugnar har reviderats och det reviderade direktivet omfattas av EES-avtalet. Regeringen bör därför bemyndigas att sätta de nya bestämmelserna i kraft vid olika tidpunkter och meddela de övergångsbestämmelser som behövs. 14.4.6 Lagförslaget i promemorian om hushållsapparaters energiförbrukning m.m. samt bakomliggande EG-direktiv Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater; Härigenom föreskrivs att 1 - 4 och 6 §§ samt rubriken närmast före 4 § lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag skall Denna lag skall tillämpas på hushålls- tillämpas på hushålls- apparater som säljs i apparater som mark- näringsverksamhet. nadsförs i näringsverksamhet. 2 § Regeringen får meddela Regeringen får meddela föreskrifter om att föreskrifter om vissa slag av skyldighet för hushållsapparater skall näringsidkare vid vara märkta eller på marknadsföring av vissa något annat sätt försedda slag av hus- med information om hållsapparater att energiförbrukning och genom märkning och på om luftburet buller. annat sätt lämna information om 1. den energi, det vatten, de kemikalier och andra resurser som sådana apparater förbrukar (resursförbrukning), och 2. det luftburna buller som sådana apparater avger (bullernivå). Närmare föreskrifter om informationsskyldigheten får meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Regeringen eller den Regeringen eller den myndighet som myndighet som regeringen bestämmer får regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om meddela föreskrifter om hur information om hur information om energiförbrukning och bullernivåer skall ut- om luftburet buller formas, när vissa slag skall utformas, när av hushållsapparater vissa slag av hus- frivilligt märks eller hållsapparater på något annat sätt förses frivilligt märks eller med sådan information. på något annat sätt förses med sådan information. Metoder Metoder och tekniska beskrivningar 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vilka metoder som 1. vilka metoder som skall användas för att skall användas för att bestämma energi- bestämma resurs- förbrukning och buller- förbrukning och buller- nivåer, nivåer, 2. vilka metoder som 2. vilka tekniska skall användas vid beskrivningar som kontroll av den lämnade skall upprättas och informationen om hållas tillgängliga för energiförbrukning och kontroll, samt bullernivåer. 3. vilka metoder som skall användas vid kontroll av den lämnade informationen om resursförbrukning och bullernivåer. 6 § Regeringen får meddela föreskrifter om 1. att en näringsidkare är skyldig att betala kostnader för provtagning och undersökning av prov, 2. att en näringsidkare är skyldig att lämna tillsynsmyndigheten sådana upplysningar, handlingar, varuprov och liknande som behövs för tillsynen, samt 3. att en näringsidkare 3. att en näringsidkare är skyldig att rätta är skyldig att rätta felaktiga informatio- felaktiga informatio- ner om ner om energiförbrukning och resursförbrukning och bullernivåer. bullernivåer. ---------------- Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. RÅDETS DIREKTIV 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT att förse eventuella köpare med DETTA DIREKTIV kompletterande standardiserad information om dessa apparaters energikostnader och med beaktande av Fördraget om upprättandet förbrukning av andra resurser och att vidta av Europeiska ekonomiska gemenskapen, åtgärder för att säkerställa att också särskilt artikel 100a i detta, eventuella köpare som inte har möjlighet att se apparaten utställd, och därigenom inte med beaktande av kommissionens förslag1, heller märkningen, förses med denna information. i samarbete med Europaparlamentet2, För detta ändamål måste energiförbrukningen och med beaktande av Ekonomiska och sociala anna information om varje slag av kommitténs yttrande3, och hushållsapparater mätas enligt harmoniserade standarder och metoder och tillämpningen av med beaktande av följande: dessa standarder och metoder måste kontrolleras på marknadsföringsstadiet. Åtgärder bör vidtas som syftar till att stegvis genomföra den inre marknaden under Direktiv 79/530/EEG4 syftade till att uppnå tiden fram till och med den 31 december dessa mål när det gäller hushållsapparater. 1992. Endast ett genomförandedirektiv (avseende elektriska ugnar) har dock antagits och Vissa medlemsstater har redan egna endast ett fåtal medlemsstater har infört frivilliga system för märkning och annan märkningen. Det är därför nu nödvändigt att ta konsumentinformation som anger lärdom av erfarenheterna och skärpa be- hushållsapparaters energiförbrukning. En stämmelserna i det direktivet. Direktiv medlemsstat har officiellt uttryckt sin 79/530/EEG måste därför ersättas och direktiv avsikt att införa ett eget, obligatoriskt 79/531/EEG5 avseende elektriska ugnar bör märkningssystem, och andra medlemsstater ses över och därefter integreras i det överväger liknande åtgärder. Om flera system som nu införs. obligatoriska nationella system införs, kommer dock detta att skapa hinder för Ett helt frivilligt system skulle leda handeln inom gemenskapen. till att bara några apparater blir märkta eller försedda med standardiserad I fördragets artikel 130r föreskrivs ett produktinformation, vilket kan vara varsamt och rationellt utnyttjande av förvirrande för vissa konsumenter. Därför måste naturresurserna. Ett av de viktigaste det system som nu införs säkerställa att medlen för att nå detta mål och samtidigt samtliga berörda hushållsapparater förses med minska föroreningen av miljön är en information om energiförbrukningen genom rationell energianvändning. märkning och enhetliga informationsblad om produkten. Om allmänheten får tillgång till korrekt, relevant och jämförbar information om den Hushållsapparater utnyttjar många olika energi som varje enskild hushållsapparat energiformer, varav elektricitet och gas är förbrukar, kan detta påverka deras val till de viktigaste, och detta direktiv måste i förmån för mindre energikrävande apparater princip omfatta hushållsapparater som och därigenom motivera tillverkarna att förbrukar alla former av energi. minska energiförbrukningen hos de apparater som de tillverkar. Indirekt Enligt rådets direktiv 86/594/EEG av den 1 skulle detta även främja en effektiv december 1986 om luftburet buller från användning av apparaterna. I brist på sådan hushållsapparater6 skall en uppgift om information kommer marknadskrafterna inte bullernivån införas på energimärkningen, om själva att kunna främja en rationell sådan finns. Det är därför lämpligt att annan energianvändning i fråga om information eller märkning som omfattas av hushållsapparater. gemenskapssystem skall ingå i energi- märkningen. Information spelar en avgörande roll när det gäller att påverka marknadskrafterna, Endast de slag av apparater som har en och det är därför nödvändigt att införa ett betydande samlad energiförbrukning och som enhetligt märke för samtliga erbjuder tillräckliga möjligheter att hushållsapparater av samma slag, förbättra energieffektiviteten bör omfattas 1 EGT nr C 235, 10.9.1991, s. 5. av systemet. 2 EGT nr C 125, 18.5.1992, s. 172, och EGT nr C 241, 21.9.1992. 3 EGT nr C 49, 24.2.1992, s. 32. 1 EGT nr L 145, 13.6.1979, s. 1. 5 EGT nr L 145, 13.6.1979, s. 7. 6 EGT nr L 344, 6.12.1986, s. 24. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1 1.Syftet med detta direktiv är att göra det möjligt att harmonisera de nationella åtgärderna när det gäller att publicera uppgifter, särskilt genom märkning och produktinformation, om förbrukning av energi och andra väsentliga resurser samt kompletterande uppgifter om vissa slag av hushållsapparater för att därigenom ge konsumenterna möjlighet att välja mer energisnåla apparater. Detta direktiv skall tillämpas på följande slag av hus- hållsapparater, även då de säljs för andra ändamål än hushållsändamål: -Kylskåp och frysar (även i kombination). -Tvättmaskiner och torktumlare (även i kombination). -Diskmaskiner. -Ugnar. -Varmvattenberedare och varmvattenbehållare. -Ljuskällor. -Luftkonditioneringsanläggningar. 2.Ytterligare slag av hushållsapparater kan, i enlighet med artikel 9 b, läggas till i förteckningen i denna artikel. 3.Detta direktiv skall inte omfatta märkplåtar eller motsvarande som fästs på sådana apparater av säkerhetsskäl. 4.I detta direktiv avses med - återförsäljare: detaljist eller annan person som säljer (även på kredit), hyr ut eller ställer ut hushållsapparater som är avsedda för konsument, - leverantör: tillverkaren eller dennes auktoriserade representant inom gemenskapen eller den person som släpper ut produkten på den gemensamma marknaden, - informationsblad: standardiserad uppställning av information om den aktuella hushållsapparaten, - andra väsentliga resurser: vatten, kemikalier eller varje annat ämne som en hushållsapparat förbrukar vid normal användning, - kompletterande information: övriga upplysningar om en hushållsapparats prestanda som gäller eller bidrar till att bedöma dess förbrukning av energi eller andra väsentliga resurser. 5. Modeller av hushållsapparater som har slutat att tillverkas innan det relevanta genomförandedirektivet har trätt i kraft, och begagnade apparater behöver inte märkas eller förses med informationsblad. Artikel 2 1. Information om hushållsapparaters för- brukning av elektrisk energi, andra former av energi och andra väsentliga resurser samt ytterligare upplysningar skall lämnas till konsumenterna genom ett informationsblad och en etikett, när sådana apparater ställs ut för eller bjuds ut till försäljning, hyra eller kreditköp till konsumenter. 2. Närmare föreskrifter om etiketten och informationsbladet meddelas i de direktiv för varje enskilt apparatslag som i överensstämmelse med artikel 9 skall antas för att genomföra detta direktiv. 3. Teknisk dokumentation skall upprättas i den utsträckning som behövs för att kunna bedöma riktigheten av den information som finns på etiketten och i informations- bladet. Den skall innehålla - en allmän beskrivning av produkten, - resultaten av relevanta konstruktionsberäkningar, - tillgängliga provningsrapporter, även sådana som utarbetats av anmälda organ som är behöriga enligt annan gemenskapslagstiftning, - när värdena härrör från de som har erhållits för liknande modeller, samma upplysningar som för dessa modeller. 4.Leverantören skall upprätta den dokumentation som avses i punkt 3. För ändamålet får han använda sådan dokumentation som är föreskriven enligt annan relevant gemen- skapslagstiftning. Leverantören skall hålla dokumentationen tillgänglig för kontroll intill utgången av femte året efter det att den sista produkten har tillverkats. Artikel 3 1.Samtliga leverantörer som släpper ut sådana hushållsapparater på marknaden som omfattas av genomförandedirektiven skall tillhandahålla en etikett i enlighet med detta direktiv. De etiketter som används skall i alla avseenden motsvara kraven i detta direktiv och i genomförande- direktiven. 2.Förutom etiketter skall leverantörerna tillhandahålla ett informationsblad om produkten. Alla broschyrer om produkten skall innehålla detta informationsblad. Om leverantören inte tillhandahåller broschyrer, skall han tillhandahålla informationsbladet tillsammans med andra handlingar som åtföljer produkten. De informationsblad som används skall i alla avseenden motsvara kraven i detta direktiv och i genomförandedirektiven. 3.Leverantörerna ansvarar för att uppgifterna på de etiketter och informationsblad som de tillhandahåller är korrekta. 392L0075/S Nr L 297/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 13. 10. 92 4. anges i den artikeln. Ordföranden får inte Leverantören skall anses ha givit sitt rösta. samtycke till att uppgifterna på etiketten eller informationsbladet offentliggörs. Kommissionen skall själv anta förslaget om det är förenligt med kommitténs yttrande. Artikel 4 Om förslaget inte är förenligt med kommitténs yttrande eller om inget yttrande avges Följande bestämmelser skall tillämpas vid skall kommissionen utan dröjsmål märkning och produktinformation: a) När en apparat som omfattas av ett genomförandedirektiv ställs ut, skall återförsäljaren fästa den tillhörande etiketten i den relevanta språ- kversionen på den väl synliga plats som anges i det relevanta genomförandedi- rektivet. b) Leverantören skall kostnadsfritt förse de återförsäljare som avses i a med de etiketter som behövs. Leverantörerna kan fritt välja system för leverans av etiketter. När en återförsäljare beställer etiketter är leverantören dock skyldig att se till att de beställda etiketterna levereras skyndsamt. Artikel 5 När berörda apparater bjuds ut till försäljning, hyra eller kreditköp genom postorder, katalog eller på något annat sätt som innebär att man inte kan vänta sig att en eventuell köpare ser apparaten utställd, skall genomförandedirektiven innehålla bestämmelser som säkerställer att eventuella köpare före köpet får den väsentliga information som lämnas på etiketten eller informationsbladet. Artikel 6 Genomförandedirektiven skall innehålla bestämmelser om att etiketten eller informationsbladet skall innehålla information om luftburet buller, när sådan information är föreskriven enligt direktiv 86/594/EEG, samt annan allmän information om den aktuella apparaten som krävs enligt annan gemenskapslagstiftning. Artikel 7 Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa följande: a) Alla leverantörer och återförsäljare, som är etablerade inom deras territorier, skall fullgöra sina skyldigheter enligt detta direktiv. b) Förbud skall införas mot att anbringa andra etiketter, märken, symboler eller påskrifter som gäller energiför- brukning och som inte uppfyller kraven i detta direktiv eller det aktuella genomförandedirektivet, om anbringandet kan leda till missförstånd eller förväxling. Ett sådant förbud skall inte gälla gemenskapssystem eller nationella system för miljömärkning. c) I samband med införandet av systemet med etiketter och informationsblad avseende energiförbrukning skall upplysnings- och reklamkampanjer genomföras i syfte att uppmuntra privata konsumenter till en mer ansvarsfull energianvändning. Artikel 8 1. Medlemsstaterna får varken förbjuda eller begränsa utsläppandet på marknaden av hushållsapparater som omfattas av ett genomförandedirektiv, om dessa apparater uppfyller bestämmelserna i detta direktiv och i genomförandedirektiven. 2. Medlemsstaterna skall anse att etiketter och informationsblad uppfyller kraven i detta direktiv och i genomföran- dedirektiven, om det inte finns bevis om motsatsen. De får kräva att leverantörerna skall tillhandahålla bevis i form av sådana handlingar som avses i artikel 2.3 för att styrka riktigheten av den information som de har lämnat på etiketter och informationsblad, om det finns anledning att misstänka att informationen inte är korrekt. Artikel 9 Åtgärderna för att införa och administrera detta informationssystem skall antas och anpassas till den tekniska utvecklingen enligt det förfarande som anges i artikel 10. Dessa åtgärder omfattar a) genomförandedirektiven, b) tillägg till förteckningen i artikel 1.1 av ytterligare slag av hushållsapparater för vilka betydande energibesparingar sannolikt kan upp- nås. Artikel 10 Kommissionen skall biträdas av en kommitté som består av företrädare för medlemsstaterna och med en företrädare för kommissionen som ordförande. Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är. Yttrandet skall antas med den majoritet som enligt artikel 148.2 i fördraget skall tillämpas vid beslut som rådet skall fatta på förslag av kommissionen. Medlemsstaternas röster inom kommittén skall vägas på det sätt som föreslå rådet vilka åtgärder som skall vidtas. Rådet skall fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet. Om rådet inte har fattat något beslut inom tre månader från det att förslaget mottagits, skall kommissionen själv besluta att de föreslagna åtgärderna skall vidtas, såvida inte rådet med enkel majoritet har avvisat förslaget. Artikel 11 Tre år efter det att detta direktiv har trätt i kraft skall kommissionen utvärdera genomförandet av det och de resultat som uppnåtts. Denna utvärdering skall ligga till grund för en rapport som skall lämnas till Europaparlamentet och rådet. Artikel 12 Genomförandedirektiven skall ange följande: a) En exakt definition av det apparatslag som avses. b) De mätstandarder och mätmetoder som skall tillämpas för att ta fram den information som avses i artikel 1.1. c) Närmare uppgifter om den tekniska dokumentation som krävs enligt artikel 2.3. d) Utformningen av och innehållet i den märkning som avses i artikel 2. Den skall i största möjliga utsträckning ha ett enhetligt utseende. e) Den plats på apparaten där etiketten skall fästas. Om det är lämpligt, kan det föreskrivas att etiketten skall fästas eller tryckas på förpackningen. f) Innehållet i det informationsblad eller den kompletterande information som avses i artikel 3.2, och, om det behövs, formatet och andra närmare uppgifter. Den information som lämnas på etiketten skall även ingå i informationsbladet. g) Den information som skall lämnas vid sådant saluförande som avses i artikel 5, och det sätt på vilket denna in- formation skall lämnas. 392L0075/S Nr L 297/Europeiska gemenskapernas officiella tidning 13. 10. 92 Artikel 13 Direktiv 79/530/EEG skall upphöra att gälla från och med den 1 januari 1994. Direktiv 79/531/EEG skall betraktas som ett genomförandedirektiv till det här direktivet för elektriska ugnar. Med- lemsstaterna får dock avstå från att ge det obligatorisk verkan intill den dag som kommer att anges i ett reviderat genomför- andedirektiv avseende ugnar som skall antas enligt det förfarande som anges i artikel 10. Artikel 14 1. Medlemsstaterna skall före den 1 juli 1993 anta de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De skall genast anmäla dessa åtgärder till kommissionen. De skall sätta bestämmelserna i kraft senast den 1 januari 1994. 2. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda. 3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. Artikel 15 Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna. Utfärdat i Bryssel den 22 september 1992. På rådets vägnar R. NEEDHAM Ordförande _____________________________________ 15 Miljö- och naturresursdepartementets verksamhetsområde 15.1 Inledning De EG-regler i EES-avtalet som faller inom Miljö- och naturresursdepartementets verksamhetsområde finns i avtalets bilaga II om tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering samt i bilaga XX om miljön. I bilaga II finns regler om miljöegenskaper hos varor, bl.a. regler om utsläpp från fordon och om farliga kemikalier. I bilaga XX ingår bl.a. EG-regler om utsläpp från anläggningar och om avfallshantering. Bilagorna innehåller också särskilda övergångsbestämmelser när det gäller EFTA-staternas tillämpning av vissa av EG:s rättsakter. Viktiga sådana övergångsbestämmelser finns på bilavgasområdet och kemikalieområdet. Bakgrunden till bestämmelserna är EFTA-staternas vilja att behålla sina existerande strängare miljöskyddsregler. I prop. 1991/92:170 bilaga 13 har lämnats en redogörelse för de regler i EES-avtalet som särskilt berör miljöområdet och för innehållet i de EG-rättsakter som ingår i det ursprungliga avtalet. Där redogörs också för innehållet i de särskilda övergångsbestämmelserna. Riksdagen har vidare beslutat (prop. 1992/93:60, bet. 1992/93:JoU10, rskr. 1992/93:139) om de lagändringar som krävs för att införliva rättsakterna i den svenska lagstiftningen. Genom det beslut om ändring i bilagorna som fattats av Gemensamma EES-kommittén kommer ett antal nya direktiv och förordningar på miljöområdet att läggas till avtalet. Flertalet av de nya rättsakterna innebär ändringar i direktiv eller förordningar som redan ingår i avtalet och som omfattas av de särskilda övergångslösningarna. I dessa fall uppstår inga direkta konsekvenser för den svenska lagstiftningen. Inte heller i övrigt krävs några lagändringar för att införliva de nya rättsakterna med den svenska lagstiftningen. Förordningar eller myndighetsföreskrifter krävs dock. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för de nya rättsakterna och görs en bedömning av vilka författnings- ändringar som behövs. Den nya förordningen (EEG) nr 880/92 om miljömärkning behandlas i avsnitt 14.3. En redogörelse för förordningen (EEG) nr 1836/739 om frivilligt deltagande av företag i industrisektorn i ett gemenskapsprogram för miljöstyrning och miljörevision har lämnats i prop. 1993/94:111 om genomförandet av FN:s konferens om miljö och utveckling. Frågan om vilka åtgärder som bör vidtas i anledning av förordningen bereds inom regeringskansliet. Förordningen skall tillämpas av medlemsstaterna senast den 10 april 1995. 15.2 Tekniska föreskrifter på miljöområdet (bilaga II till EES-avtalet) 15.2.1 Utsläpp från motordrivna fordon I EES-avtalets bilaga II ingår EG:s regler om avgasutsläpp från motordrivna fordon i direktiven 70/220/EEG, 72/306/EEG och 88/77/EEG. Enligt en särskild övergångsbestämmelse i bilagan får Sverige fortsätta att tillämpa sin nationella lagstiftning fram till den 1 januari 1995. Efter denna tidpunkt får vi fortsätta att tillämpa den nationella lagstiftningen, men skall tillåta fri cirkulation av bilar som uppfyller kraven enligt EG:s regelverk. Innehållet i rättsakterna och konsekvenserna av övergångsbestämmelsen har behandlats i prop. 1991/92:170. Genom tilläggsavtalet har övergångsbestämmelsen kompletterats när det gäller EFTA-staternas användning av ekonomiska styrmedel för att stödja introduktionen av nya bilar med mycket låga utsläpp. Sådana styrmedel får inte snedvrida konkurrensen inom EES. Vidare sägs att styrmedlen inte får hindra fri cirkulation, att de måste tillämpas för alla fordon som säljs i EFTA-staten och att de inte med avseende på storlek och tillämpningsområde får utformas som statsstöd som snedvrider handeln. Övervakningsmyndigheten skall underrättas om planer på att införa eller ändra regler om sådana styrmedel. Kompletteringen infördes på förslag från EG. Att kompletteringen ansågs nödvändig bekräftar den slutsats som redovisades i prop. 1991/92:170, nämligen att EES-avtalet i sig inte innehåller några särskilda begränsningar i vår rätt att tillämpa det nuvarande svenska miljöklassystemet med differentierad försäljningsskatt för nya bilar och att de särskilda regler om skatteförmåner som finns i direktiven inte gäller inom EES. Genom tillägget till övergångsregeln understryks att ekonomiska styrmedel inte får utformas på ett sätt som stör handeln inom EES. Ett exempel på en sådan utformning skulle exempelvis kunna vara en skatteförmån till fordon som uppfyller stränga utsläppskrav enligt amerikanska normer men inte till fordon som uppfyller EG-normer på motsvarande kravnivå. Mot bakgrund av den svenska målsättningen att anpassa våra regler till strängare EG-krav så snart sådana föreligger är detta dock i praktiken inte någon begränsning. När det gäller storleken på den skatteförmån som lämnas för fordon med låga utsläpp är det av särskilt intresse att EG:s miljöministrar i december 1993 beslöt att ändra den princip som gällt för sådana förmåner. Tidigare har reglerna i EG inneburit att värdet av förmånen skall vara väsentligt lägre än kostnaden för den tillkommande reningsutrustningen. Miljöministrarnas beslut om en s.k. gemensam position om nya avgaskrav för personbilar innebär att ordet "väsentligt" skall tas bort ur dessa regler. Därigenom bortfaller en viktig skillnad mellan EG:s regler och det svenska miljöklassystemet. Sammanfattningsvis medför tillägget inte att det finns skäl att göra en annan bedömning beträffande möjligheten att använda eko- nomiska styrmedel på detta område än vad som redovisades i prop. 1991/92:170. I tilläggsavtalet ingår två rättsakter med ändringar i EG:s avgasregler. De nya rättsakterna omfattas av samma övergångsbestämmelse (med det tillägg som nyss redovisats). Den bedömning av behovet av ändringar i de svenska reglerna som redovisas i den nyssnämnda propositionen kvarstår därför oförändrad. Direktiv 93/59/EEG ändrar direktiv 70/220/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot luftföroreningar genom avgaser från motorfordon. Genom ändringen införs nya avgaskrav för lätta lastbilar och bussar med en totalvikt över 2 500 kg. Kravnivåerna motsvarar i huvudsak de svenska avgaskrav som gäller fr.o.m. 1992 års modeller för de aktuella fordonstyperna. För vissa kategorier av fordon är kraven något lindrigare. Reglerna träder i kraft inom EG med början år 1993. Fram till den 1 oktober 1994 i fråga om typgodkännande och den 1 oktober 1995 i fråga om ibruktagande för första gången gäller dock lindrigare gränsvärden för dieseldrivna fordon. Direktiv 91/542/EEG ändrar direktiv 88/77/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot utsläpp av gasformiga föroreningar från dieselmotorer som används i fordon. Genom ändringen införs gemensamma nya avgaskrav för motorer till tunga fordon. Kraven motsvarar de svenska avgaskrav som enligt bilavgasförordningen (1991:1481) gäller för miljöklass 3 fr.o.m. 1993 års modeller, utom i fråga om motorer på högst 85 kW, där ett lindrigare gränsvärde för partikelutsläpp tillämpas. Liksom för övriga direktiv på bilavgasområdet gäller att bestämmelser om tillverkarens ansvar för reningsutrustningens hållbarhet saknas. Vidare införs genom direktiv 91/542/EEG en andra uppsättning gränsvärden, som införs från år 1995 och som överensstämmer med de gränsvärden som enligt de svenska bestämmelserna tillämpas för tunga fordon i miljöklass 1 och 2. 15.2.2 Farliga kemikalier Klassificering, förpackning och märkning EG:s regler om klassificering, förpackning och märkning av kemikalier finns i direktiv 67/548/EEG i fråga om kemiska ämnen och i direktiv 88/379/EEG i fråga om beredningar (preparat). Dessa direktiv ingår i EES-avtalets bilaga II. Enligt en särskild bestämmelse i bilagan gäller som målsättning att reglerna skall tillämpas från den 1 januari 1995. Ett samarbete i syfte att lösa återstående problem har påbörjats vid undertecknandet av avtalet. Även efter den 1 januari 1995 finns det således möjligheter för en EFTA-stat att tillämpa egna regler, om EG-bestämmelserna bedöms vara otillräckliga. Skillnader kvarstår alltjämt mellan EG-reglerna och de svenska bestämmelserna, främst genom att vi tillämpar en fjärde farlighetsklass vid klassificering och märkning som inte har någon motsvarighet hos EG. I förhandlingarna om ett medlemskap i EU har Sverige fått en fyraårig övergångsperiod när det gäller tillämpningen av dessa regler samtidigt som EU förbinder sig att se över bestämmelserna, bl.a. i fråga om ämnen som i Sverige hänförs till den fjärde farlighetsklassen. Övergångsregeln i EES-avtalet är tillämplig även på de tillkommande rättsakterna, som innehåller ändringar i direktiven 67/548/EEG och 88/379/EEG. Författningsändringar krävs därför inte till följd av de nya akterna. Samtidigt innebär utvecklingen inom EG och införandet av nya svenska föreskrifter på myndighetsnivå att problemområdena blir färre och skillnaderna mellan regelsystemen allt mindre. En viktig utveckling av EG-reglerna finns i rådets direktiv 92/32/EEG om ändring för sjunde gången i direktiv 67/548/EEG. Den ändringen innebär bl.a. att dokumentationskraven vid anmälan av nya ämnen skärps väsentligt. Kommissionens direktiv 93/67/EEG om principer för bedömning av risker för människor och miljön med ämnen som anmälts enligt rådets direktiv 67/548/EEG omfattas av samma övergångsregel. Direktivet fastslår enhetliga principer för den riskbedömning som skall göras av den som anmäler nya ämnen enligt direktiv 67/548/EEG. I övrigt innebär de ändringar i direktiv 67/548/EEG som ingår i tilläggsavtalet anpassningar till den tekniska utvecklingen. Sådana ändringar beslutas normalt av kommissionen enligt ett särskilt förfarande. Oftast är det fråga om ändringar i eller tillägg till den förteckning över ämnen som finns i bilaga 1 till direktivet. Följande ändringar är av detta slag: 91/410/EEG, 91/632/EEG, 92/37/EEG, 92/69/EEG, 93/21/EEG, 93/72/EEG, 93/90/EEG, 93/101/EEG och 93/105/EEG. I direktivet 88/379/EEG har ändringar av samma slag gjorts genom direktiven 93/18/EEG och 93/112/EEG. Kommissionens direktiv 91/442/EEG om farliga preparat vilkas förpackningar måste vara försedda med barnsäkra förslutningsanordningar anknyter till direktivet 88/379/EEG. Direktiv 91/442/EEG skall dock tillämpas utan någon övergångsregel. Enligt direktivet skall beredningar som säljs till allmänheten vara barnsäkert förpackade, om de innehåller metanol eller diklormetan i vissa koncentrationer eller vätskor med mer än 10 % alifatiska eller aromatiska kolväten. I Sverige gäller motsvarande regler sedan den 1 mars 1993 enligt Kemikalieinspektionens föreskrifter (KIFS 1987:4, ändrad genom KIFS 1992:4), som utfärdats med stöd av bemyndigande i förordningen (1985:835) om kemiska produkter. Allmänna regler om begränsningar av användning och utsläppande på marknaden av farliga ämnen och beredningar Regler om begränsningar i saluförande och användning av vissa farliga kemikalier finns i direktivet 76/769/EEG, som ändrats och kompletterats ett stort antal gånger. Enligt övergångsbestämmelserna till EES-avtalet har EFTA-staterna rätt att begränsa tillträde till sina marknader i enlighet med de vid tidpunkten för avtalets ikraftträdande existerande nationella bestämmelserna om bl.a. asbestföreningar. I tilläggsavtalet ingår kommissionens direktiv 91/659/EEG, som ändrar direktiv 76/769/EEG och skärper direktivets regler om begränsningar i fråga om asbestföreningar. De nya reglerna omfattas av samma övergångsbestämmelse som de tidigare. Bestämmelser om förbud mot hantering av asbest i arbetslivet har sedan lång tid funnits i Sverige. För vissa undatagsfall har det föreskrivits om särskilda villkor för hanteringen. Bestämmelser om asbest finns numera dels i förordningen om förbud mot asbesthaltiga friktionsbelägg i fordon (1986:683), dels i Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om asbest (AFS 1992:2). Arbetarskydsstyrelsen gör för närvarande en översyn av föreskrifterna om asbest. Batterier och ackumulatorer Kommissionens direktiv 93/86/EEG om anpassning till den tekniska utvecklingen av rådets direktiv 91/157/EEG om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen innehåller enhetliga regler om märkning av miljöfarliga batterier och ackumulatorer. Märkningen skall ange vilken tungmetall som ingår och omfatta en symbol som visar att insamling skall ske separat. Direktivets krav medför att vissa kompletteringar bör göras i de svenska reglerna i förordningen (1989:974) om miljöfarliga batterier. Bekämpningsmedel Rådets direktiv 91/414/EEG om att släppa ut växtskyddsmedel på marknaden syftar till att införa ett enhetligt förfarande inom gemenskapen för godkännande av växtskyddsmedel. Med växtskyddsmedel avses produkter som används för att skydda växter mot skadliga organismer, påverka växter genom att t.ex. reglera tillväxten, konservera växter samt också förstöra oönskade växter eller växtdelar. Enligt direktivet skall det upprättas en förteckning över verksamma ämnen som får ingå i godkända växtskyddsmedel. Vidare skall enhetliga principer för bedömningen av medlen utarbetas och beslutas av rådet. Förslag till sådana principer har lagts fram av kommissionen. Det beräknas ta mycket lång tid, över tio år, innan man har gått igenom de ämnen som kan komma i fråga för att tas upp i förteckningen. Om en medlemsstat har godkänt ett växtskyddsmedel enligt direktivets regler får övriga medlemsstater i princip inte vägra att också godkänna medlet. Detta förutsätter dock att beslut har fattats om de gemensamma principerna för godkännande och att medlet bara innehåller ämnen som tagits upp i förteckningen. Skillnader mellan staterna i fråga om yttre förutsättningar kan vidare medföra att olika bedömningar av ett medel anses godtagbara. Sådana skillnader kan avse jordbruks- växtskydds- och miljöförhållanden (däribland klimatförhållanden). Om en medlemsstat inte anser sig kunna godkänna ett medel som godkänts i en annan medlemsstat, kan tvisten i sista hand lösas genom ett beslut i en särskild kommitté. Godkännanden får inte avse längre tid än tio år. I tilläggsavtalet ingår också kommissionens direktiv 93/71/EEG, som innehåller tekniska kompletteringar till direktiv 91/414/EEG samt direktivet 90/335/EEG med ändringar i det äldre direktivet om växtskyddsmedel (79/117/EEG). Förhållandet till svensk lagstiftning Den svenska lagstiftningen på området finns i lagen (1985:426) om kemiska produkter, förordningen (1985:835) om kemiska produkter och förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel. Liksom för direktivet 79/117/EEG, som redan ingår i EES-avtalet, gäller enligt en särskild övergångsregel att Sverige får begränsa tillträdet till sin marknad enligt kraven i de nationella bestämmelser som tillämpas vid den tidpunkt då beslut fattas av Gemensamma kommittén. Det svenska systemet med individuell prövning av bekämpningsmedel behöver således inte ändras till följd av EES-avtalet och det finns ingen skyldighet att i Sverige godta bekämpningsmedel som godkänts enligt direktivet. Mot den bakgrunden och med hänsyn till att beslut ännu inte fattats om att ta upp ämnen i den nyssnämnda förteckningen i bilaga 1 till direktivet, finns det för närvarande inte skäl att vidta några åtgärder med anledning av direktiv 91/414/EEG. Det finns skäl att överväga frågan på nytt när direktivet tillämpats en tid och en praxis utbildats inom EU. Detsamma gäller för de två direktiv (93/71/EEG och 90/335/EEG) som ändrar och kompletterar grunddirektiven. Eventuella ändringar i reglerna om bekämpningsmedel kräver inte riksdagens medverkan. Ämnen som bryter ned ozonskiktet I tilläggsavtalet ingår rådets förordning (EEG) nr 3952/92, med ändringar i reglerna i rådets förordning (EEG) nr 594/91 om ämnen som bryter ned ozonskiktet. Den senare ingår redan i EES-avtalet. Ändringen omfattas av samma övergångsregel som grundförordningen. Någon ändring av de svenska bestämmelserna krävs därför inte. Export och import av vissa farliga kemikalier Rådets förordning (EEG) nr 2455/92 om export och import av vissa farliga kemikalier innehåller regler om ett informationssystem vid export till eller import från tredje land av vissa farliga kemikalier som är förbjudna eller omfattas av stränga restriktioner. Bestämmelserna har sin bakgrund i det system för förhandsgodkännande sedan information lämnats (prior informed consent, PIC) som utarbetats av OECD och FN-organen UNEP och FAO. Syftet är främst att underlätta för utvecklingsländerna att ta ställning till om de skall godta importen av vissa särskilt farliga kemikalier. Enligt förordningen gäller att den som för första gången till ett visst tredje land vill exportera en kemikalie som omfattas av förordningen skall göra en anmälan till den ansvariga myndigheten, som skall ombesörja att anmälan görs till destinationslandet och att kommissionen underrättas. Vid påföljande export av samma kemikalie till samma land behöver i stället bara ett referensnummer anges, vilket tilldelas av kommissionen. Av anmälan skall bl.a. framgå vilka restriktioner som gäller inom gemenskapen för användningen av kemikalien och vilka försiktighetsåtgärder som behöver vidtas. De krav på förpackning och märkning som tillämpas inom gemenskapen. skall gälla även för den exporterade kemikalien Kommissionen har särskilda uppgifter när det gäller kontakten med de myndigheter som hanterar den internationella samordningen av PIC-systemet. Kommissionen beslutar också om import till gemenskapen av en viss kemikalie skall vägras, tillåtas eller förenas med villkor. Förhållandet till svensk lagstiftning Enligt 11 § lagen (1985:426) om kemiska produkter får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om att tillståndsplikt eller annat särskilt villkor skall gälla för hantering, import och export av kemiska produkter. Närmare föreskrifter om tillstånd m.m. finns i 17-25 §§ förordningen om kemiska produkter. Föreskrifter om uppgiftslämnande kan meddelas med stöd av 9 § lagen. I fall där lagstiftningen om kemiska produkter inte är tillämplig kan regeringen meddela föreskrifter om utförsel enligt lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- och utförsel av varor. De uppgifter som ankommer på den ansvariga myndigheten enligt förordningen bör i Sverige fullgöras av Kemikalieinspektionen. Detta bör framgå av förordningen om kemiska produkter. Publiceringen av EG-förordningen sker lämpligen i inspektionens författningssamling. 15.2.3 Miljöskydd Rådets direktiv 93/12/EEG om svavelhalten i vissa flytande bränslen ersätter det tidigare direktivet 75/716/EEG, som ingår i EES-avtalet och som har behandlats i prop. 1991/92:170 bilaga 13. I det nya direktivet har gränsvärdena för högsta svavelhalt i tunn eldningsolja och dieselbrännolja skärpts, så att halten i dieselbränsle högst får uppgå till 0,2 viktprocent från den 1 oktober 1994 och till 0,05 viktprocent från den 1 oktober 1996. Det nya direktivet skall i motsats till det tidigare även gälla oljor som används i sjöfarten. Kommissionen skall enligt direktivet lämna förslag till rådet under år 1993 om ett andra steg med strängare gränsvärden, som skall gälla senast den 1 oktober 1999 och även innefatta nya gränsvärden för flygfotogen. Direktivet träder i kraft den 1 oktober 1994. Förhållandet till svensk lagstiftning De svenska reglerna finns i lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle och förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle. Enligt 5 § förordningen om svavelhaltigt bränsle gäller från den 1 januari 1993 att svavelhalten i tunn eldningsolja och dieselbrännolja inte får överstiga 0,2 viktprocent. På grund av det nya EG-direktivet bör bestämmelserna i 5 § förordningen utvidgas till att gälla även oljor som används för fartygsdrift. I övrigt krävs inte några omedelbara förändringar i de svenska reglerna. Det svenska systemet med en miljöklassindelning av oljor vid beskattningen medför att ca 80 % av det dieselbränsle som säljs i Sverige i dag innehåller mindre svavel än 0,05 viktprocent. 15.3 Miljöbilagan till EES-avtalet (bilaga XX) 15.3.1 Vatten Rådets direktiv 91/676/EEG om skydd av vatten mot förorening orsakad av nitrater som härrör från jordbruket innehåller regler som syftar till att minska den vattenförorening som orsakas av nitrater och som sammanhänger med användningen av gödselmedel i jordbruket. Enligt direktivet skall medlemsstaterna inom en tvåårsperiod efter ikraftträdandet avgränsa de områden som anses som känsliga för sådan förorening. Kriterier för urvalet av känsliga områden anges i bilaga 1 och innefattar bl.a. att nitrathalten i grundvatten kan komma att överstiga 50 mg/l eller gränsvärden i EG:s direktiv om dricksvatten (75/440/EEG) om åtgärder inte vidtas. Vidare skall under samma tidsperiod utarbetas riktlinjer för att begränsa nitratutsläppen från jordbruket, vilka skall tillämpas på frivillig basis. Medlemsstaterna skall härefter utarbeta åtgärdsprogram för de känsliga områdena, som skall genomföras inom en fyraårsperiod. Dessa program skall innefatta åtgärder som anges i bilaga 3 i direktivet, bl.a. regler om begränsningar av spridningen av vissa typer av gödselmedel och om lagring av stallgödsel. Åtgärderna skall medföra att spridningen av stallgödsel inte medför en kvävetillförsel som överstiger 170 kg kväve per hektar (eller 210 kg under den första fyraårsperioden). Medlemsstaterna skall övervaka vattenkvaliteten med avseende på nitrater enligt särskilda regler. Direktivet träder i kraft inom gemenskapen den 19 december 1993. Förhållandet till svensk lagstiftning Enligt 6 b § lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark (skötsellagen) får regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om begränsningar av antalet djur i ett jordbruk, försiktighetsmått för gödselhanteringen samt växtodlingen. Bestämmelser har meddelats i förordningen (1979:426) om skötsel av jordbruksmark och i föreskrifter från Jordbruksverket. Bestämmelserna omfattar spridningsrestriktioner i de södra delarna av landet, krav på viss lagringskapacitet för gödsel, krav på höst- och vinterbevuxen mark i vissa delar av södra Sverige samt föreskrifter om djurtäthet. Andra åtgärder som vidtagits är rådgivning om behovsanpassad växtodlings- och göds- lingsplanering, höjda miljöavgifter på handelsgödsel samt resurser för försök och utveckling rörande metoder för att minska jordbrukets växtnäringsläckage. Särskilda regler gäller för Laholmsbukten, som av regeringen förklarats som miljöskyddsområde enligt 8 a § miljöskyddslagen (1969:387). De åtgärder som vidtagits i Sverige ligger väl i linje med vad som föreskrivs i EG-direktivet. De gränsvärden för kvävehalten i grundvatten och för kvävetillförsel genom stallgödsel som anges i direktivet kräver inga särskilda åtgärder för svenskt vidkommande. När det gäller övervakning och mätning av kvävehalter finns redan i dag inom både det nationella och de regionala miljöövervakningsprogrammen undersökningar som syftar till att belysa nitrathalterna i yt- och grundvatten. Något behov av att ändra de svenska be- stämmelserna föreligger inte. 15.3.2 Luft Rådets direktiv 92/72/EEG om luftförorening genom ozon innehåller harmoniserade regler om övervakning av ozonhalter i luften, om utbyte av information och om förmedling av information och varningar till allmänheten vid höga halter. Enligt direktivet skall medlemsstaterna ange mätstationer för mätningen av ozonhalter. Vid behov skall nya mätstationer upprättas. Om det vid mätningarna framkommer att vissa angivna tröskelvärden överskrids, skall allmänheten informeras eller varnas genom t.ex. radio, television eller tidningar. Tröskelvärdet för in- formation till allmänheten har satts till 180 mikrogram ozon per kubikmeter som timmedelvärde. Allmänheten skall varnas om timmedelvärdet överstiger 360 mikrogram per kubikmeter. Medlemsstaterna skall lämna uppgifter om mätresultat till kommissionen. Uppgifterna skall förmedlas till Europeiska miljöbyrån, när denna har påbörjat sin verksamhet. Direktivet träder i kraft inom gemenskapen i mars 1994. Förhållandet till svensk lagstiftning Inom ramen för det svenska miljöövervakningsprogrammet sker övervakning av ozonhalter vid fem mätstationer på landsbygden. Dessutom sker ozonmätningar i Stockholm, Göteborg och Malmö samt i fem mindre tätorter. Dessa mätstationer bedöms vara tillräckliga för att erhålla de data som krävs enligt direktivet. De befintliga rutinerna för rapportering av data och för information till allmänheten behöver dock ses över. I Stockholm och Göteborg lämnas information till allmänheten via lokalradion vid höga föroreningshalter. Det bör ankomma på Statens naturvårdsverk att fullgöra de uppgifter som den ansvariga myndigheten skall svara för enligt direktivet. 15.3.3 Avfall Farligt avfall och avfallstransporter Enligt tilläggsavtalet skall de nya rättsakter som förekommer på detta område tillämpas av Sverige från och med den 1 januari 1995. Rådets direktiv 91/689/EEG om farligt avfall ersätter det tidigare direktivet 78/319/EEG, som ingår i EES-avtalet men som enligt en särskild övergångsregel skall tillämpas av Sverige först den 1 januari 1995, om inte en översyn görs före den dagen. Samma övergångsregel gäller för det nya direktivet. Enligt det nya direktivet skall en särskild förteckning upprättas över avfallsslag som skall anses som farligt avfall. Kriterier för urvalet finns i bilagor till direktivet. Medlemsstaterna får tillämpa reglerna om farligt avfall även på andra avfallsslag. En särskild kommitté prövar om även dessa avfallsslag skall ingå i förteckningen. Det har visat sig att det av tekniska skäl är svårt att göra en sådan förteckning över farligt avfall och kommissionen har därför föreslagit rådet (COM(93) 425 final) att bestämmelserna om förteckningen ändras. Ändringen innebär bl.a. att medlemsstaterna tills vidare själva på grundval av kriterier i direktivet bestämmer vilka typer av avfall som skall omfattas av direktivets krav. I övrigt innehåller direktivet krav på att medlemsstaterna skall se till att kännedom finns om deponier för farligt avfall. Farligt avfall får inte annat än i särskilt reglerade fall blandas med andra avfallstyper. Direktivet innehåller vidare vissa skärpningar och utvidgningar i reglerna om tillståndsplikt m.m. i det allmänna avfallsdirektivet (75/442/EEG, ändrat genom 91/156/EEG). Rådets förordning (EEG) nr 259/93 om övervakning och kontroll av transporter av avfall inom, till och från Europeiska gemenskapen ersätter direktivet 84/631/EEG som ingår i EES-avtalet. Syftet med förordningen, liksom med det tidigare direktivet, är att kontrollera gränsöverskridande transporter av avfall. Hänsyn har tagits till bestämmelserna i Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall, som gemenskapen nu har anslutit sig till. Förordningen innebär också en anpassning till den rekommendation om begränsning av gränsöverskridande transporter av avfall som år 1991 fattades av OECD:s miljöministrar. Förordningen har ett vidare tillämpningsområde än det tidigare direktivet och omfattar i princip alla typer av avfall. För avfall som tagits upp på en s.k. grön lista och som är avsett för återvinning gäller dock endast begränsade kontrollåtgärder. För annat avfall, som finns upptaget på en gul och en röd lista, är förordningen i sin helhet tillämplig. Avfallslistorna skall uppdateras med hänsyn till det fortgående arbetet inom OECD. Förordningens bestämmelser innebär i korthet följande. Avfallsinnehavaren skall anmäla transporten till behöriga myndigheter i mottagarland, avsändarland och transitland. En enhetlig fraktsedel skall användas. Transporten får inte äga rum förrän mottagarlandet lämnat sitt godkännande. När det gäller transporter inom gemenskapen mellan medlemsstater skiljer förordningen mellan avfall som skall bortskaffas, t.ex. genom deponering eller förbränning, och avfall som skall återvinnas. För avfall som skall bortskaffas får mottagarländerna tillämpa generella regler som begränsar eller förbjuder transporten. Ett undantag gäller för farligt avfall som uppkommer i så små mängder att det vore oekonomiskt att ta hand om det i avsändarlandet. Om avsändar- och mottagarlandet inte kan komma överens om hanteringen i ett sådant fall, skall frågan avgöras i en särskild kommitté. När det gäller avfall för återvinning får mottagarlandet invända mot transporten bl.a. om den strider mot nationella planer för avfallshanteringen eller om återvinning framstår som olämplig av ekonomiska skäl eller miljöskäl. Export utanför gemenskapen av avfall för bortskaffande tillåts endast till EFTA-stater som dels är parter i Baselkonventionen, dels godkänner att transporten får ske. Export av avfall för återvinning tillåts till stater som anges i rekommendationen från OECD, till parter i Baselkonventionen och till andra stater som ingått bilaterala avtal med gemenskapen eller en medlemsstat, förutsatt bl.a. att avtalen inte står i strid med Baselkonventionen. Transporten får inte äga rum om mottagarlandet inte ger sitt samtycke eller om myndigheten i avsändarlandet har skäl att anta att avfallet inte kommer att tas om hand på ett miljömässigt godtagbart sätt. Export får inte heller ske till de s.k. ACP-staterna. För import av avfall till gemenskapen gäller liknande regler som för export. Slutligen finns bestämmelser om åtgärder när avfallet inte kan omhändertas på det sätt som är avsett och om åtgärder mot illegala transporter. Alla transporter skall omfattas av en garanti eller försäkring, som avser kostnaderna för transporten samt för bortskaffandet eller återvinningen. Förhållandet till svensk lagstiftning Den svenska lagstiftningen på området består av lagen om kemiska produkter, förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall, förordningen (1992:918) om export och import av farligt avfall m.m. samt myndighetsföreskrifter. Bemyndiganden för regeringen att besluta om föreskrifter som gäller import och export av avfall finns i 11 § lagen om kemiska produkter och i 1 § tredje stycket renhållningslagen (1979:596). Bestämmelser som motsvarar kraven i direktivet om farligt avfall finns i förordningen om miljöfarligt avfall. Den viktiga frågan vilka slags avfall direktivet skall tillämpas på är ännu inte avgjord. Med de regler som finns i Sverige kommer det inte att medföra några svårigheter att uppfylla direktivets krav. Dock gäller att några avfallskategorier som nämns i direktivet för närvarande inte omfattas av reglerna i den svenska förordningen. EG-förordningen om avfallstransporter ersätter till största delen den svenska förordningen om import och export av farligt avfall. Båda grundar sig på Baselkonventionen. Förordningen innebär att en stor mängd regler som gäller den formella hanteringen av ärenden om transporter blir direkt tillämpliga i Sverige. Som framgått ger EG-förordningen utrymme för nationella regler när det gäller frågan om vilka krav som skall gälla för tillstånd till import och export. Förordningen behöver kompletteras med de bestämmelser i den svenska förordningen som saknar motsvarighet i EG-reglerna. Ett exempel är vårt krav att det vid export inte skall finnas anledning att ifrågasätta att avfallet kommer att omhändertas på ett sätt som från hälso- och miljöskyddssynpunkt hade varit godtagbart om avfallet slutligt omhändertagits i Sverige. Avfall från titandioxidindustrin Rådets direktiv 92/112/EEG om harmonisering av programmen för att begränsa och slutligen eliminera förorening genom avfall från titandioxidindustrin ersätter ett tidigare direktiv (89/428/EEG), som förklarats ogiltigt av EG-domstolen på grund av felaktig tillämpning av Romfördraget. Direktivet 89/428/EEG ingår inte i EES-avtalet. Däremot ingår i avtalet två andra direktiv om titandioxidindustrin (78/176/EEG och 82/883/EEG). Medlemsstaterna har genom direktiv 78/176/EEG ålagts att utarbeta program för att begränsa och slutligen eliminera förorening genom avfall från titandioxidindustrin. Direktiv 92/112/EEG innehåller detaljerade regler om begränsning av avfallsmängderna samt om övervakning och begränsning av utsläppen av svaveldioxider från sådana industrier. Direktivet överensstämmer i sak med det upphävda direktivet 89/428/EEG. Förhållandet till svensk lagstiftning Någon industri av det aktuella slaget finns inte i Sverige och det är inte troligt att framställning av titandioxid kommer att bli aktuell här inom en överskådlig framtid. Mot den bakgrunden har i fråga om de direktiv om titandioxidindustrin som redan ingår i EES-avtalet den bedömningen gjorts (prop. 1991/92:170 bilaga 13 s. 49), att någon särskild reglering inte behövs utöver möjligheten för regeringen att enligt 4 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. besluta att tillstånd krävs från regeringen. Detsamma gäller beträffande det nu aktuella direktivet. Utrikesdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994 Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg Föredragande: statsråden Dinkelspiel, B. Westerberg, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, Olsson, Hörnlund, Friggebo, P. Westerberg, Davidsson, Johansson ______________ Regeringen beslutar proposition 1993/94:203 om ändringar i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) m.m. Fotnot **Fotnot** [1]Jfr EES-avtalet bilaga II avsnitt 0 samt rådets direktiv 93/42/EEG (EGT nr L 169, 12.7.1993, s. 1) [2] Senaste lydelse 1991:394. ----- [3] EGT nr C 156, 27.6.1990, s. 8. [4]EGT nr C 96, 17.4.1990, s. 283 och beslut av den 11 juni 1992 (ännu inte offentliggjort i EGT). [5] EGT nr C 75, 26.3.1990, s. 1. ----- [1] EGT nr L 109, 26.4.1983, s. 8. [2] EGT nr L 183, 14.7.1988, s. 34. [3] EGT nr L 17, 21.1.1989, s. 51. [4] EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 13. [5] EGT nr L 317, 6.11.1981, s. 1. [6] EGT nr L 378, 31.12.1982, s. 58. [7] EGT nr L 395, 30.12.1989, s. 13. [8] EGT nr L 371, 30.12.1987, s. 76. ----- [9] EGT nr L 197, 18.7.1987, s. 33. [10] EGT nr L 210, 7.8.1985, s. 29.