Regeringskansliets rättsdatabaser

Prop. 1993/94:219Regeringens proposition 1993/94:219 Handikappombudsman Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 24 mars 1994 Carl Bildt Bengt Westerberg (Socialdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Propositionen innehåller förslag till inrättande av en handikappombudsman. Ombudsmannen skall bevaka frågor som rör funktionshindrades rättigheter och intressen på olika samhällsområden och verka för att funktionshindrade inte missgynnas. Ombudsmannen skall arbeta utifrån de handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet. Andra principiella utgångspunkter är en miljörelaterad syn på handikapp och FN:s standardregler för funktionshindrade. Ombudsmannen ges enligt förslaget en allmänt rådgivande, opinionsbildande och övervakande roll. Handikappombudsmannens uppgifter regleras i en lag om Handikappombudsmannen. Enligt lagförslaget skall Handikappombudsmannen bl.a. ha en uppföljande och utvärderande uppgift i frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall också verka för att avhjälpa brister i lagstiftningar samt genom framställningar till regeringen väcka fråga om författningsändring m.m. Ombudsmannen skall också kunna inhämta uppgifter om verksamhet som rör funktionshindrade personers förhållanden i olika avseenden och ta initiativ till överläggningar med myndigheter, företag m.fl. i syfte att motverka missgynnande av funktionshindrade personer. Ett tillägg görs i sekretesslagen (1980:100) så att sekretess kommer att gälla i Handikappombudsmannens verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Till sitt förfogande skall ombudsmannen ha ett råd vars ledamöter utses av regeringen. Ombudsmannen skall vara rådets ordförande. I propositionen föreslås att Handikappombudsmannen inrättas som en ny myndighet. Den nya myndigheten ersätter Statens handikappråd, men får väsentligt ändrade arbetsuppgifter i förhållande till det nuvarande rådet. Handikappombudsmannen blir chef för den nya myndigheten som bör heta Handikappombudsmannen. En organisationskommitté tillsätts för att förbereda inrättandet av Handikappombudsmannen. Handikappombudsmannen föreslås inrättas den 1 juli 1994. Den nya lagen skall träda i kraft samma dag. 1 Innehållsförteckning 1. Förslag till riksdagsbeslut..................4 2. Lagtext......................................4 2.1 Förslag till lag om Handikappombudsmannen4 2.2 Förslag till lag om ändring i sekretess- lagen (1980:100).........................6 3. Ärendet och dess beredning...................7 4. Allmänna utgångspunkter......................7 5. Inrättande av en handikappombudsman..........9 6. Ombudsmannens verksamhetsområde och uppgif- ter.........................................13 7. Ändringar i sekretesslagstiftningen.........19 8. Organisation och finansiering...............20 9. Anslag för budgetåret 1994/95...............22 10.Författningskommentar.......................23 10.1Förslaget till lag om Handikappombuds- mannen..................................23 10.2 Förslaget till ändring i sekretesslagen (1980:100).............................26 Bilaga 1Sammanfattning av Handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52)...........................27 Bilaga 2Handikapputredningens förslag till lag om handikappombudsman samt till ändring av sekretesslagen.......................29 Bilaga 3Utdrag ur remissammanställning (Ds 1993:95) över Handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle för alla samt remissinstanserna..................34 Bilaga 4FN:s Standard Rules on the Equalization of Opportunities for Persons with disa- bilities................................47 Bilaga 5Lagrådsremissens lagförslag............64 Bilaga 6Lagrådets yttrande.....................66 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994...............................67 2 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1.antar regeringens förslag till lag om Handikappombudsmannen, 2.antar regeringens förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 3.godkänner det som regeringen förordar om inriktningen av Handi- kappombudsmannens verksamhet (avsnitt 6), 4.bemyndigar regeringen att ombilda Statens handikappråd till myndigheten Handikappombudsmannen enligt de riktlinjer som regeringen förordar (avsnitt 7), 5.till Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 8 374 000 kronor. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till Lag om Handikappombudsmannen Härigenom föreskrivs följande. 1 § Handikappombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Målet för verksamheten skall vara full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionshinder. Handikappombudsmannens verksamhet skall i första hand avse uppföljning och utvärdering i frågor som anges i första stycket. 2 § Handikappombudsmannen skall verka för att brister i lagar och andra författningar i fråga om personer med funktionshinder avhjälps. 3 § Handikappombudsmannen skall när det behövs ta initiativ till överläggningar med myndigheter, företag, organisationer och andra i syfte att motverka att personer missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder. Handikappombudsmannen skall även genom informationsverksamhet och på annat liknande sätt verka för att ingen missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder. 4 § Myndigheter, landsting och kommuner som har skyldighet att fullgöra uppgifter som rör personer med funktionshinder, skall på Handikappombudsmannens uppmaning lämna uppgifter till ombudsmannen om sin verksamhet. De är också skyldiga att på ombudsmannens uppmaning komma till överläggningar med denne. 3 Vad som sägs i första stycket gäller också den som enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen anförtrotts förvaltningsuppgift som rör personer med funktionshinder eller som fått bidrag av staten, landsting eller kommun med skyldighet att främja funktionshindrades intressen. 5 § Handikappombudsmannen biträds av ett särskilt råd. Ombudsmannen är rådets ordförande och leder dess verksamhet. Regeringen utser ombudsmannen och rådets övriga ledamöter för en bestämd tid. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. 4 2.2. Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Härigenom föreskrivs att 9 kap. 21 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 21 §2 Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställd- hetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991:433) för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller hos ombudsmannen och Nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (0000:000) mot etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1994:000) om Handikapp- ombudsmannen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska för- hållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. 1 Lagen omtryckt 1992:1474. 2 Lydelse enligt prop. 1993/94:101. 5 3 Ärendet och dess beredning Hösten 1988 tillkallades en utredning med uppgift att behandla frågor om samhällets stöd till personer med funktionshinder (dir. 1988:53). Utredningen antog namnet 1989 års handikapputredning (S 1988:03). Utredningen har avlämnat sex betänkanden, varav det sista - Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) - lades fram i juni 1992. I betänkandet föreslår utredningen bl.a. att en handikappombudsman inrättas för att bevaka funktionshindrades rättigheter i samhället. I det följande behandlas frågan om en handikappombudsman. Handikapputredningens slutbetänkade Ett samhälle för alla har därvid utgjort det huvudsakliga underlaget för regeringens överväganden. Handikapputredningens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och dess lagförslag i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats och en sammanställning över remissvaren har publicerats i en särskild departementspromemoria (Ds 1993:95). En förteckning över remissinstanserna samt den del av departementspromemorian som avser frågan om inrättande av en handikappombudsman finns i bilaga 3. FN har nyligen antagit standardregler om funktionshindrades rätt till full delaktighet och jämlikhet (Standard Rules on the Equalization of Opportunities for Persons with Disabilities). Standardreglerna återges i bilaga 4. Lagrådet Regeringen beslutade den 3 mars 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag till vissa lagtekniska justeringar i förslaget till lag om Handikappombudsmannen. Vi återkommer till Lagrådets synpunkter i författningskommentaren. Därutöver har smärre redaktionella ändringar gjorts i lagtexten i förhållande till lagrådsremissen. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) lämnande Lagrådet utan erinran. 4 Allmänna utgångspunkter Regeringen har senast i proposition 1992/93:159, vilken godkänts av riksdagen (bet. 1992/93:SoU19, rskr. 1992/93:321), lagt fast målet för handikappolitiken. Utgångspunkten är alla människors lika värde och lika rätt. Det betyder att personer med funktionshinder skall ha möjlighet att som andra delta i olika aktiviteter. Personer med funktionshinder skall, i likhet med andra, ges möjligheter att få en god utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha ett tryggt och värdigt boende, delta i olika fritids- och kulturaktiviteter m.m. Målet för handikappolitiken är således att uppnå full delaktighet och jämlikhet. Ansvaret för att detta mål kan infrias åvilar hela samhället, men ytterst staten, kommunerna och landstingen. En annan principiell utgångspunkt är den miljörelaterade synen på handikapp. En skada eller sjukdom kan leda till en funktionsnedsättning, men ett handikapp uppstår först då miljön inte är tillgänglig. Handikapp är inte en brist hos den enskilde utan ett förhållande mellan skadan eller sjukdomen och omgivningen. Detta synsätt ställer stora krav på anpassning av såväl den fysiska miljön som på olika serviceåtgärder. I maj 1993 beslutade riksdagen om förbättrade stöd- och serviceinsatser för personer med funktionshinder (bet. 1992/93:SoU19, rskr. 1992/93:321). Beslutet grundade sig på regeringens ovannämnda proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade. Handikapputredningens betänkande Handikapp - Välfärd - Rättvisa (SOU 1991:46) utgjorde till stor del underlaget för regeringens proposition. Det förbättrade stödet började att gälla den 1 januari 1994. Riksdagens beslut innebär bl.a. att en särskild rättighetslag för personer med funktionshinder har införts, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, (LSS). Genom lagen ges bl.a. personer med utvecklingsstörning och personer med stora och varaktiga funktionshinder rätt till ett antal i lagen preciserade stöd- och serviceinsatser. Regeringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att noga följa upp och utvärdera de olika delarna av reformen. Huvudinriktningen i 1994 års handikappreform har varit att på olika sätt stärka funktionshindrades självbestämmande och inflytande. LSS innehåller därför en rad individinriktade rättigheter. Personer med funktionshinder och deras anhöriga skall inte vara beroende av vilken människosyn myndigheter och enskilda handläggare har. De individuella insatserna är avgörande för att åstadkomma oberoende och förbättra de personliga förutsättningarna för personer med funktionshinder. Det är emellertid lika viktigt att de individuella åtagandena följs upp med generella åtgärder för att funktionshindrade skall bli likställda med andra samhällsmedborgare. Handikapputredningen har i sitt slutbetänkande - Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) - lagt flera förslag på detta område. Regeringen kan konstatera att samhället trots de reformer som genomförts på handikappområdet fortfarande i många avseenden inte medger en sådan likställighet. Den generella tillgängligheten inom varje samhällssektor behöver utvecklas och säkerställas och ansvaret inom varje sektor måste göras tydligare. Regeringen har mot den bakgrunden i årets regeringsförklaring lagt fast att 1994 års handikappreform skall följas upp med ytterligare reformförslag. Handikapputredningens slutbetänkande har i vissa delar redan utgjort underlag för bedömningar och förslag från regeringen. Regeringen vill i detta sammanhang bl.a. nämna de pågående insatserna för att öka ROT-programmet (Reparation, Ombyggnad, Tillbyggnad). Dessa insatser ger möjligheter att förbättra tillgängligheten i offentliga lokaler. I förra årets kompletteringsproposition (prop.1992/93:150, bil.8) lämnade regeringen förslag om ökade ROT-insatser. Regeringen framhöll bl.a. att ROT-projekt som leder till ökad tillgänglighet för personer med funktionshinder bör ges särskild uppmärksamhet vid prövningen av olika projektansökningar. På basis av Handikapputredningen föreslår regeringen i årets budgetproposition handikappolitiska reformer på rekreations-, kultur-, utbildnings-, arbetsmarknads - och trafikområdena. Andra förslag från Handikapputredningen har behandlats i andra sammanhang. Vissa större frågeområden är föremål för ytterligare utredning i av regeringen tillsatta kommittéer eller bereds vidare i annan särskild ordning. Som vi nyss påpekat har personer med funktionshinder många gånger sämre livsvillkor än befolkningen i övrigt. De särbehandlas ofta på ett negativt sätt genom att de inte har tillgång till samhällets utbud av resurser och tjänster på samma villkor som andra. I vissa fall finns exempel på att funktionshindrade diskrimineras i olika avseenden. Regeringen anser därför att det behövs ökade ansträngningar från såväl det allmännas sida som från övriga delar av samhället för att förhindra sådana tendenser. Varje samhällssektor måste i högre grad ta sitt ansvar för tillgängligheten i sin verksamhet och åtgärder måste vidtas för att förhindra att personer med funktionshinder särbehandlas på ett sätt som är till nackdel för dem. Det är också motivet till att regeringen nu föreslår att en handikappombudsman inrättas för att på ett sektorsövergripande sätt bevaka frågor som rör funktionshindrade personers rätt och intressen. 5 Inrättande av en handikappombudsman Regeringens förslag: En handikappombudsman inrättas. Ombudsmannen skall bevaka frågor som rör funktionshindrade personers rättigheter och intressen på olika samhällsområden. Handikappom- budsmannens uppgifter regleras i en särskild lag. Till ombudsmannen knyts ett särskilt råd vars ledamöter utses av regeringen för en bestämd tid. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Förslaget om inrättande av en handikappombudsman mottas i princip positivt. Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten för handikappolitiken är principen om alla människors lika värde och lika rätt. Personer med funktionshinder skall beredas möjligheter att vara med i samhällslivet och delta i olika aktiviteter. Målet är full delaktighet och jämlikhet. De viktigaste begreppen är valfrihet och integritet. Som tidigare framhållits är det miljörelaterade handikappbegreppet en utgångspunkt för reformarbetet inom handikappområdet. Stödet för personer med funktionshinder har successivt förbättrats. Ökad tillgänglighet har inneburit att allt fler personer med funktionshinder kunnat ta del av vad samhället kan erbjuda på olika områden. Förbättringarna har uppnåtts genom en kombination av en generell välfärdspolitik och särskilt riktade handikappolitiska åtgärder. 6 En kombination av generella insatser och särskilt riktade, kompenserande, åtgärder kommer också i fortsättningen att utgöra grundstenarna i den svenska handikappolitiken. En väsentlig förutsättning är att varje samhällssektor tar ett ansvar för att bevaka frågor som rör funktionshindrade personer och deras villkor, anpassar sin verksamhet så att den blir tillgänglig samt i övrigt verkar för att funktionshindrade personers behov och förutsättningar beaktas och uppmärksammas. Handikapputredningen har visat att kvinnor och män med funktionshinder och deras familjer ofta särbehandlas på ett för dem ofördelaktigt sätt på olika samhällsområden trots de insatser som hittills gjorts. De har inte samma tillgång till samhällets utbud av resurser och tjänster som andra medborgare. Handikapputredningen visade i sin lägesrapport Handikapp och välfärd (SOU 1990:19) och i sitt slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) att personer med funktionshinder inte har samma självklara tillgång till allmänna kommunikationer, dagliga nyheter, fritidsverksamhet, läromedel, arbete m.m. som övriga samhällsmedborgare. Utredningen konstaterade att bristen på likställighet gäller på i stort sett alla samhällsområden. Andra undersökningar, bl.a. av handikapprörelsen, visar att kvinnor med funktionshinder ibland får stå tillbaka för män med funktionshinder. Fler funktionshindrade kvinnor än män anser sig t.ex. behöva mer praktisk daglig hjälp än de nu får. Det tycks också vara vanligare att funktionshindrade män får mer avancerad teknisk utrustning än kvinnor. Forskning inom handikappområdet koncentreras i högre grad på män än kvinnor. I detta sammanhang måste också framhållas de svårigheter som funktionshindrade personer med invandrarbakgrund kan möta. Under senare år har den offentliga sektorn genomgått betydande strukturförändringar. Från statens sida har detta bl.a. tagit sig uttryck i minskad regelstyrning av kommunal verksamhet. Det direkta ansvaret för genomförandet och förverkligandet av olika beslut från statsmakternas sida har i allt högre grad lagts på kommuner och landsting. Generella statsbidrag, ramlagstiftning samt ökad frihet för kommuner och landsting att själva bestämma om innehåll och prioritering av sin verksamhet är andra exempel på förändringar inom den offentliga förvaltningen. Syftet med dessa förändringar är att förlägga demokratiska beslut så nära medborgarna som möjligt. Samtidigt finns emellertid en uppenbar risk för att en samhällsutveckling som bygger på ramlagstiftning och decentralisering kan leda till olikheter i kvaliteten på bl.a. stödet och servicen till personer med funktionshinder. Förutsättningarna vad gäller kompetens och resurser, liksom ambitionerna på handikappområdet, varierar kraftigt mellan kommuner och i vissa fall mellan lokala nämnder. Det i sin tur kan leda till ojämlika levnadsvillkor och i värsta fall segregerade lösningar. Det är mot den bakgrunden som riksdagen i maj 1993 beslutade om den nya rättighetslagen för personer med stora funktionshinder, lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade . Det finns vidare en tendens både hos myndigheter och enskilda att vilja skjuta över sitt ansvar på myndigheter med särskild inriktning på handikappfrågor eller att efterlysa särskilt riktade åtgärder i stället för att kompensera brister i den generella planeringen. Det finns anledning att vara uppmärksam på sådana tendenser så att inte personer med funktionshinder missgynnas eller särbehandlas i negativ bemärkelse. Regeringen vill starkt betona betydelsen av att kommuner och landsting fortsätter och intensifierar sina ansträngningar att göra sin verksamhet tillgänglig för personer med funktionshinder, så att dessa kan delta i samhällslivet på samma sätt som andra. På motsvarande sätt har varje samhällssektor med sina respektive myndigheter och organ sitt ansvar för bevakning av frågor som rör funktionshindrade personers villkor. Det är därvid väsentligt att handikappfrågorna inte isoleras från sitt naturliga sammanhang utan behandlas inom det verksamhetsområde där de naturligt hör hemma. Detta ger också olika samhällssektorer en god kunskap om funktionshindrade personers livsvillkor och behov. Regeringen anser att ytterligare ansträngningar behöver göras för att påskynda utvecklingen inom handikappområdet. Enligt regeringens mening bör en handikappombudsman inrättas i syfte att motverka att personer med funktionshinder särbehandlas på ett för dem ofördelaktigt sätt eller missgynnas. Ombudsmannen skall bevaka frågor som rör funktionshindrades rättigheter och intressen inom offentlig och enskild verksamhet. En sådan bevakning bör kunna bidra till att upptäcka och motverka förhållanden som kan missgynna personer med funktionshinder eller som kan innebära att den enskilde utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av sitt funktionshinder. Ombudsmannens arbete skall syfta till att få till stånd en likvärdig behandling av funktionshindrade med andra. En bevakning av frågor som rör funktionshindrade personers rättigheter ligger också i linje med de standardregler om funktionshindrades rätt till full delaktighet och jämlikhet som FN:s generalförsamling antog i december 1993 och som medlemsländerna, däribland Sverige, anslutit sig till. Reglerna har tagits fram på initiativ av den svenska regeringen. En internationell arbetsgrupp med representanter från mer än 70 länder och internationella handikapporganisationer har arbetat fram förslaget. Syftet är att tillförsäkra personer med funktionshinder jämlikhet och delaktighet på olika samhällsområden. Utgångspunkten för arbetet med reglerna har bl.a. varit de erfarenheter som vunnits under FN:s handikappårtionde åren 1983-1992. Reglerna är inte juridiskt bindande, men väl moraliskt förpliktande för regeringarna. Reglerna uttrycker tydliga principiella ståndpunkter om både ansvar och insatser på olika områden, och ger klara anvisningar om hur ett land kan undanröja hinder för funktionshindrades delaktighet i samhällslivet. Tanken är att länderna på olika sätt skall ta ett ansvar för att reglerna tillämpas och arbeta för principerna om full delaktighet och jämlikhet. Standardreglerna avser följande fyra huvudområden: Förutsättningarna för delaktighet, målområden för delaktighet, åtgärder som syftar till att nå delaktighet samt ett system för övervakning och uppföljning av reglerna. Inom de tre första huvudområdena finns ett antal regler - sammanlagt 22 stycken - som beskriver vilka åtgärder som staterna bör vidta för att undanröja hinder för funktionshindrade personers deltagande i samhällslivet. Reglerna avser rätten till utbildning och arbete, lokalers tillgänglighet, tillgång till information och transportmedel, socialförsäkring, familjeliv och personlig integritet, kultur, rekreation samt religionsutövning. FN:s standardregler är i hög grad ett policyskapande dokument som lägger fast grundläggande principer om jämlikhet och delaktighet för personer med funktionshinder inom många samhällsområden. Sverige har, liksom övriga medlemsstater, anslutit sig till reglerna och därmed åtagit sig att tillämpa dem och arbeta för att de omsätts i praktisk handling. Det finns en klar överensstämmelse mellan innehållet i dessa regler och målet för den svenska handikappolitiken. Det finns därmed anledning att i Sverige fästa stor vikt vid standardreglerna i det pågående handikappolitiska arbetet. Det är viktigt att innehållet i reglerna och de principer som styr reglerna blir kända i landet. Det är också väsentligt att man inom de olika samhällsområdena arbetar utifrån de grundläggande principerna i reglerna om tillgänglighet och delaktighet. Regeringen anser att behovet av att följa och bevaka tillämpningen av FN:s standardregler utgör ett ytterligare motiv för att inrätta en handikappombudsman. I standardreglerna åtar sig också medlemsstaterna att inrätta nationella samordningskommittéer. Dessa samordningsorgan skall vara självständiga men vara underställda regeringarna. Handikappombudsmannen - med den inriktning som här föreslås - passar väl in i den beskrivning som ges i standardreglerna. Frågor kring Handikappombudsmannens verksamhet är av stor betydelse för personer med funktionshinder. Enligt regeringens mening är därför lagformen att föredra när det gäller att ange vilken huvudsaklig funktion Handikappombudsmannen skall ha, medan en reglering av organisation och administration bör ske i en myndighetsinstruktion. Regeringen anser också att lagformen markerar den vikt statsmakterna lägger vid ombudsmannens verksamhet. Lagformen bör väljas också av andra skäl. Längre fram i propositionen föreslås att Handikappombudsmannen skall kunna inhämta uppgifter om verksamhet som rör funktionshindrade personers förhållanden i olika avseenden. Ombudsmannen bör också kunna ta initiativ till överläggningar med myndigheter, företag och organisationer i syfte att motverka missgynnande av funktionshindrade personer. Handikappombudsmannen bör utses av regeringen för en bestämd tid. Till ombudsmannen bör knytas ett särskilt råd, vars ledamöter likaledes utses för en bestämd tid. Handikappombudsmannen bör inrättas den 1 juli 1994. Då bör också lagen börja gälla. 7 6 Ombudsmannens verksamhetsområde och uppgifter Regeringens förslag: Handikappombudsmannen skall bevaka frågor som rör funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall arbeta utifrån de handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet. Andra principiella ut- gångspunkter är en miljörelaterad syn på handikapp och FN:s standardregler för funktionshindrade. Verksamhetsområdet skall omfatta både den offentliga och enskilda samhällssektorn. Tyngd- punkten i Handikappombudsmannens arbete skall ligga på uppföljning och utvärdering av handikappolitikens utveckling och måluppfyllelse på olika samhällsområden, nationella utvärderingar samt samordning. Ombudsmannen skall ha en allmänt rådgivande, upplysande, granskande och utredande funktion. Ombudsmannen skall kunna ta initiativ och göra uttalanden i olika frågor som rör det egna verksamhetsområdet. Ombudsmannen skall följa tillämpningen av lagstiftning som kan ha betydelse för det handikappolitiska området och verka för att att eventuella brister i lagar och andra författningar i fråga om personer med funktionshinder avhjälps. Handikappombudsmannen kan kalla till överläggningar och begära in uppgifter om verksamhet på handikappområdet. Myndigheter, landsting och kommuner som har skyldighet att fullgöra uppgifter som rör personer med funktionshinder är skyldiga att på uppmaning av Handikappombudsmannen lämna sådana uppgifter och komma till överläggningar. Detsamma gäller andra som anförtrotts förvaltningsuppgift som rör personer med funktionshinder eller som fått bidrag av stat, landsting eller kommun för att främja funktionshindrades intressen. Handikappom- budsmannen skall dock inte utöva tillsyn över andra myndigheters arbete. En viktig del i Handikappombudsmannens arbete är att långsiktigt följa och bevaka Europeiska unionens (EU) insatser på olika samhällsområden och analysera och beskriva vilka konsekvenser detta kan få för personer med funktionshinder. Varje år skall ombudsmannen i en rapport till regeringen redovisa de frågor som bedöms vara viktiga för regeringen att känna till. Kommitténs förslag: Handikappombudsmannen skall ha en rådgivande och upplysande roll men skall också kunna driva processer inom prioriterade områden. Ombudsmannen skall kunna företräda enskilda i mål och ärenden som är betydelsefulla för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda skäl för det. Handikapputredningen understryker att förutsättningen för att Handikappombudsmannen skall ha en processförande roll är att det finns sanktionerade förbudsbestämmelser inom de aktuella områdena. Därför fordras det i varje lag som tillämpas en precisering av vad en diskriminerande handling består i och vilken rättsföljd som skall gälla. Utredningen föreslår att bestämmelser om förbud för diskriminering samt sanktioner införs inom områdena arbetsliv och näringsverksamhet. Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad. Det är framförallt förslaget om en handikappombudsman med rätt att driva processer inom vissa områden som delat remissinstanserna i två läger. Samtliga handikapporganisationer som yttrat sig utom Synskadades riksförbund (SRF) tillstyrker förslaget om en processförande handikappombudsman. SRF önskar en annan lösning med utgångspunkt i ett eget förslag om lagreglering av ansvars- och finansieringsprincipen. Tillstyrker gör också Socialstyrelsen som dock anser att Handikappombudsmannens roll som processförare bör göras tydligare. Även Statens handikappråd tillstyrker utredningens förslag liksom vissa kommuner och landsting. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Riksdagens ombudsmän (JO), Statskontoret samt Hovrätten för Västra Sverige är negativa till förslaget om att Handikappombudsmannen bör tilldelas en processförande roll. Även flera kommuner och landsting är tveksamma. Ett stort antal remissinstanser har pekat på osäkerheten i de kostnadsmässiga konsekvenserna av utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i det föregående anfört skälen för att en handikappombudsman bör inrättas. Handikappombudsmannens arbetsfält bör omfatta hela samhällslivet, dvs. både den offentliga och enskilda sektorn. Ombudsmannen bör verka utifrån de handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet. En miljörelaterad syn på handikapp och FN:s standardregler för funktionshindrade är enligt vår mening andra principiella utgångspunkter. Huvudinriktningen av ombudsmannens arbetsuppgifter ligger på det generella planet. Tyngdpunkten i Handikappombudsmannens arbete bör vara uppföljningar av handikappolitikens utveckling och måluppfyllelse på olika samhällsområden samt övergripande nationella utvärderingar och samordning. Detta innebär ingen inskränkning i andra myndigheters ansvar för uppföljning och utvärdering inom sina respektive områden. Handikappombudsmannens verksamhet innefattar också regelbundet återkommande utvärderingar av åtgärder som vidtas för att förverkliga FN:s standardregler. Det är naturligt att ombudsmannen i det samman- hanget samarbetar med forskningsinstitutioner, myndigheter, handikapporganisa- tioner m.fl. och följer det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs på handikappområdet. En av de viktigaste uppgifterna för Handikappombudsmannen är att följa rättstillämpningen på handikappområdet. Om det behövs skall ombudsmannen initiera förändringar i lagar och förordningar som kan ha betydelse för personer med funktionshinder. Detta kan ske såväl informellt, genom underhandskontakter med berörda departement, som formellt, genom framställning till regeringen. Ombudsmannen skall på olika sätt aktivt förmå myndigheter och andra i samhällslivet att beakta funktionshindrade personers rättigheter och intressen. En viktig uppgift blir att verka för att åtgärder vidtas på olika samhällsområden för att flytta fram positionerna för personer med funktionshinder. För att Handikappombudsmannen skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter och påverka omgivningens inställning och attityder till handikapp, behöver ombudsmannen ha tillgång till fakta och andra upplysningar som rör frågor som angår funktionshindrades rättigheter och intressen samt möjligheter till erfarenhetsutbyte. Ombudsmannen bör därför kunna begära in uppgifter från myndigheter, organisationer, företag och andra vars verksamhet berör funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Detta bygger i allmänhet på frivillighet. Myndigheter, landsting och kommuner som är skyldiga att fullgöra uppgifter som rör personer med funktionshinder skall dock på om- budsmannens uppmaning lämna uppgifter om sin verksamhet. Detsamma bör gälla för andra som anförtrotts förvaltningsuppgift som rör personer med funktionshinder eller som fått bidrag från stat, landsting eller kommun för att främja funktionshindrades intressen. Detta innebär inte att Handikappombudsmannen får någon tillsynsfunktion gentemot statliga och kommunala myndigheter. Ombudsmannen bör också genom överläggningar med nämnda organ diskutera åtgärder för att förhindra att personer med funktionshinder missgynnas. De som är uppgiftsskyldiga bör också vara skyldiga att komma till sådana överläggningar. Om det behövs skall ombudsmannen försöka förmå de berörda att själva motverka eller upphöra med sådant som innebär att eller som kan uppfattas som att en person får stå tillbaka för någon annan eller får en sämre behandling på grund av sitt funktionshinder. Handikappombudsmannen bör vidare ha en allmänt informerande och rådgivande funktion. Personer som vänder sig till ombudsmannen skall kunna få upplysningar om vart de skall vända sig i olika frågor som funktionshinder kan ge upphov till och hur de kan bevaka sina intressen och ta tillvara sin rätt. Ombudsmannen kan i det sammanhanget ta initiativ till överläggningar eller ta de kontakter som i övrigt behövs för att få sakfrågan belyst. Ombudsmannen skall däremot inte fungera som en advokat eller ombud för enskilda personer. Det är naturligt att Handikappombudsmannen också får information direkt från personer med funktionshinder själva och deras anhöriga. Handikapporganisationerna har goda kunskaper om sina medlemmars livsvillkor. Ett nära samarbete med dessa organisationer är därför naturligt. På motsvarande sätt kan andra som är verksamma inom handikappområdet förmedla sina erfarenheter. En annan viktig kunskapskälla är att aktivt följa det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs inom handikappområdet. En viktig uppgift för ombudsmannen är att på olika sätt arbeta för att öka insikten om gällande regler och de värderingar dessa bygger på samt ta initiativ till förändringar som syftar till att lyfta fram frågor som rör funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Handikappombudsmannen bör därför kunna uttala sig i olika frågor som har med funktionshindrade personers livsvillkor att göra. Däremot skall ombudsmannen inte, som tidigare nämnts, ha någon tillsyn över andra myndigheters arbete. Han eller hon skall heller inte göra uttalanden om huruvuda en myndighets eller befattningshavares åtgärd i visst fall är olaglig eller är ett tjänstefel. Ombudsmannen bör däremot ta initiativ till förändringar som bedöms angelägna. Särskild uppmärksamhet skall ägnas barn med funktionshinder och deras föräldrars situation och behov. Funktionshindrade barns behov skiljer sig från funktionshindrade vuxnas. Det är därför viktigt att handikappaspekterna diskuteras utifrån ett barn- och familjeperspektiv. Det är viktigt att förhållandena för kvinnor med funktionshinder uppmärksammas och vägs in i det handikappolitiska arbetet. Ombudsmannen bör därför rikta särskild uppmärksamhet på funktionshindrade kvinnors situation inom olika samhällsområden. Ytterligare ett område som det är viktigt att uppmärksamma är funktionshindrade föräldrar och deras situation. Enligt regeringens mening bör det ingå i Handikappombudsmannens uppgifter att följa och bevaka handikappfrågornas utveckling inom EU och hur dessa kommer att påverka förhållandena i Sverige för personer med funktionshinder. Ombudsmannen bör ägna uppmärksamhet åt de olika program, resolutioner och andra bestämmelser av styrande och vägledande slag inom EU som kan få särskilda konsekvenser för personer med funktionshinder. I dessa delar bör ombudsmannen samarbeta med Sveriges delegation vid de europeiska gemenskaperna. Bevakningen bör vara så bred som möjligt och omfatta frågor som rör olika delar av samhället, eftersom funktionshindrade personers livsvillkor påverkas av förhållandena inom de flesta samhällsområden. Handikappombudsmannen skall kontinuerligt hålla regeringen och berörda departement informerade om sitt arbete och lämna underlag och förslag till åtgärder som syftar till att stärka handikappaspekterna i EU-samarbetet. En angelägen uppgift för Handikappombudsmannen bör vara att genom upplysnings- och informationsverksamhet eller andra opinionsbildande insatser öka medvetenheten om funktionshindrade personers villkor. Regeringen vill i detta sammanhang framhålla den viktiga roll som handikapporganisationerna har när det gäller opinionsbildning på handikappområdet. Det är främst de funktionshindrade själva som kan informera om vad det verkligen innebär att leva med ett funktionshinder. Handikapprörelsen har här haft och har en betydelsefull roll för utformningen av de handikappolitiska insatserna. Avsikten är inte att Handikappombudsmannen i något avseende skall ta över den opinionsbildande verksamhet som handikapporganisationerna bedriver inom området. Däremot bör Handikappombudsmannen ha en betydelsefull roll när det gäller att förmedla den samlade kunskap ombudsmannen får genom sitt bevaknings- och uppföljningsarbete. Ombudsmannen bör årligen avge en rapport över sin verksamhet till regeringen. I rapporten bör lyftas fram frågor som ombudsmannen anser regeringen behöver överväga. Det kan vara förslag som rör lagstiftningen eller andra åtgärder. I rapporten bör finnas en sammanställning över de principiella uttalanden som ombudsmannen gjort under verksamhetsåret. Bl.a. bör sådana uttalanden tas upp som behandlar FN:s standardregler och den långsiktiga bevakningen av handikappfrågorna inom EU och vilka åtgärder som kan behöva övervägas. I remissbehandlingen av förslaget om att inrätta en handikappombudsman har farhågor framförts för att ombudsmannafunktionen kan tunnas ut och bli mindre verkningsfull om allt fler medborgargrupper får sin egen ombudsman. Den åsikten framförs av Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och Riksdagens ombudsmän (JO). Hovrätten för Västra Sverige anser att Handikappombudsmannens uppgifter bör kunna ingå i Diskrimineringsombudsmannens (DO). Regeringen vill mot bakgrund av dessa synpunkter betona att Handi- kappombudsmannen främst skall arbeta med generella åtgärder för att främja funktionshindrade personers möjligheter att utnyttja allmän och enskild verksamhet på bästa sätt. Ombudsmannen skall alltså inte arbeta med enskilda ärenden på annat sätt än genom allmän rådgivning och vägledning. I motsats till JämO, som riktar sin verksamhet i huvudsak till arbetsgivare, skall Handikappombudsmannen arbeta över alla samhällsområden. Ombudsmannen skall också arbeta med FN:s standardregler som utgångspunkt. Ombudsmännen kommer således att verka på olika områden. När det gäller avgränsningen till Justitiekanslern (JK) och JO bör, enligt regeringens bedömning, det inte heller uppstå några kompetenskonflikter. Handikappombudsmannen skall inte ha tillsyn över eller granska myndigheters arbete, vilket är JK:s och JO:s uppgifter. Inte heller skall ombudsmannen uttala sig om huruvida en myndighets beslut är riktigt eller inte, eller om någon befattningshavare inom den offentliga förvaltningen begått tjänstefel. Sådana frågor bör i stället handhas av JK, JO eller domstolarna. På samma sätt som Handikappombudsmannen inte skall utföra arbetsuppgifter som ligger inom andra ombudsmäns områden, skall ombudsmannen inte heller inkräkta på myndigheters reguljära ansvar för tillsyn, bevakning, utvärdering m.m av insatserna för funktionshindrade inom det egna ansvarsområdet. Ombudsmannen skall heller inte överta uppgifter som åvilar landsting och kommuner. Som redan påpekats föreslår Handikapputredningen att Handikappombudsmannen ges möjligheter att driva processer i domstolar i vissa frågor. Enligt utredningsförslaget skall ombudsmannen i principiellt betydelsefulla mål ha rätt att för egen eller annans räkning föra talan vid domstol i en straff- eller civilprocess. Förutsättningen för att ombudsmannen skall kunna ha en processförande roll är att det finns sanktionerade förbudsbestämmelser inom de aktuella områdena. Utredningen föreslår att sådana bestämmelser om förbud och sanktioner införs inom arbetslivsområdet och inom näringsverksamheten. Utredningen föreslår en ny lag om arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder. Handikappombudsmannen skall enligt förslaget ha det övergripande ansvaret för att lagen efterlevs och kunna föra den enskildes talan i arbetsdomstolen. Inom näringsverksamhetsområdet föreslår utredningen att brottsbalken ändras så att en näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar funktionshindrade skall kunna straffas. Dessutom föreslår utredningen att Handikappombudsmannen ges vissa bevaknings- och uppföljningsuppgifter på plan- och byggområdet, när det gäller möjligheter att resa och på telekommunikationsområdet. För att uppnå detta föreslår utredningen vissa förändringar i aktuell lagstiftning. Av skäl som redan redovisats anser regeringen att Handikappombudsmannen bör inrättas tämligen omgående. För närvarande pågår utredningsarbeten som direkt avser eller har nära samband med de förslag som Handikapputredningen lade fram inom de nu aktuella områdena. Sålunda ingår det i PBL-utredningens (M 1992:03) uppdrag att göra en analys av vilka effekter de nuvarande bestämmelserna i plan- och bygglagen (1987:10) har fått i fråga om tillgängligheten för personer med funktionshinder. Utredningen skall i sina överväganden i tillgänglighetsfrågan ta del av de förslag som lagts fram av Handikapputredningen. Vidare har Samreseutredningen (K 1993:06) uppdraget att lägga fram förslag för att åstadkomma en bättre samordning i fråga om resor med kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst, sjukresor och resor med kollektiva färdmedel. Ett väsentligt motiv för en förbättrad samordning är att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för funktionshindrade personer. Slutligen bör nämnas det arbete som pågår inom 1992 års arbetsrättskommitté (A 1991:05). Kommittén har bl.a. i uppgift att göra en översyn av den nuvarande arbetsrätten, däribland lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, den s.k. främjandelagen. I detta sammanhang skall också nämnas att remissopinionen, som redan påpekats, är splittrad i frågan om Handikappombudsmannen bör ges en processförande roll. Flera remissinstanser anser att den frågan behöver utredas ytterligare. Andra menar att utredningens förslag om ny lagstiftning på t.ex. arbetslivsområdet kan innebära dubbelreglering och svårigheter att veta vilken lagstiftning som skall tillämpas, eftersom flera lagar kommer att beröra varandra. Ett stort antal remissinstanser har dessutom pekat på att det råder stor osäkerhet om de kostnadsmässiga konsekvenserna av utredningsförslagen. Mot denna bakgrund är regeringen inte beredd att nu lägga fram förslag som innebär att Handikappombudsmannen ges en processförande roll. Handikappombudsmannens uppgifter bör koncentreras till övergripande utvärderings- och uppföljningsuppgifter av handikappolitikens utveckling och måluppfyllelse samt till bevakning, allmän rådgivning och opinionsbildning. Handikappombudsmannens verksamhet bör ses över och utvärderas efter en treårsperiod. I det sammanhanget får prövas vilken betydelse ombudsmannen haft och om funktionen bör förändras i ett eller flera avseenden. 8 7 Ändringar i sekretesslagstiftningen Regeringens förslag: En ny bestämmelse införs i sekretesslagen (1980:100) om att sekretess skall gälla i Handikappombudsmannens verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt vad regeringen anfört ovan bör Handikappombudsmannen kunna begära in uppgifter av arbetsgivare, myndigheter, organisationer, företag och andra vars verksamhet berör funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Enligt regeringens mening bör uppgifter som Handikappombudsmannen hämtat in vara sekretesskyddade hos ombudsmannen, om uppgiften rör någons personliga eller ekonomiska förhållanden och om det kan antas att han eller hon eller någon närstående lider skada om uppgiften röjs. Detsamma gäller andra uppgifter som kan framkomma i Handikappombudsmannens verksamhet. Det innebär att alla känsliga uppgifter som avser personliga och ekonomiska förhållanden kommer att vara skyddade. Samma "raka" skaderekvisit kommer därmed att gälla som för Jämställdhetsombudsmannen och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Skillnaden är att även närstående skall tas med i bedömningen av om skada kan antas uppstå. Enligt vår bedömning kan Handikappombudsmannens verksamhet inte sägas beröra barn och ungdom på ett sådant sätt att ombudsmannen skulle omfattas av den anmälningsskyldighet som gäller enligt 71 § andra stycket socialtjänstlagen (1980:620). Ombudsmannens arbetsuppgifter ligger på det generella planet och är inte heller inriktat på just barn och ungdom. Enligt 71 § första stycket bör dock var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling anmäla detta till socialnämnden. Sekretessen torde i ett sådant fall normalt kunna upphävas med stöd av 14 kap. 3 § första stycket sekretesslagen. 9 8 Organisation och finansiering Regeringens förslag: Handikappombudsmannen inrättas som en ny myndighet. Den nya myndigheten ersätter Statens handikappråd, men får väsentligt ändrade arbetsuppgifter i förhållande till det nuvarande rådet. Myndighetens namn bör ändras till Handi- kappombudsmannen. Ombudsmannen utses av regeringen för en bestämd tid och blir chef för myndigheten. Till ombudsmannen knyts ett särskilt råd, som likaledes utses av regeringen. Kommitténs förslag: I samband med att Handikappombudsmannen inrättas avvecklas Statens handikappråd. De uppgifter som rådet har fördelas till andra myndigheter och organ. Remissinstanserna: Socialstyrelsen tillstyrker förslaget om nedläggning av Statens handikappråd. Styrelsen säger sig vara beredd att överta rådets uppgifter när det gäller hanteringen av statsbidraget till handikapporgani- sationerna. En majoritet av remissinstanserna avstyrker förslaget i den meningen att de önskar att ett centralt organ skall finnas kvar och komplettera Handikappombudsmannen. Statens handikappråd anser att en samverkan mellan Handikappombudsmannen och ett sektorsövergripande centralt organ är ett bättre alternativ än enbart en handikappombudsman både när det gäller handikappolitisk slagkraft och effektivt resursutnyttjande. De flesta handikapporganisationer avstyrker också förslaget med ungefär samma motivering som Statens handikappråd. Skälen för regeringens förslag: Statens handikappråds uppgifter regleras i förordningen (1988:1094) med instruktion för Statens handikappråd. Rådets uppgift är bl.a. att bevaka och samordna frågor inom handikappområdet. Rådet skall arbeta för förbättrade levnadsförhållanden för personer med funktionshinder och därvid inrikta sig på handikappfrågor som berör flera samhällsområden. Rådet föreslår också regeringen hur statsbidraget till handikapporganisationerna skall fördelas. Rådet leds av en styrelse som består av 18 personer. Styrelsen utses av regeringen. Ordföranden är riksdagsledamot. Nio ledamöter företräder handikapporganisationerna. De övriga ledamöterna företräder Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Boverket, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen och Statens Institut för handikappfrågor i skolan. Rådets kansli har elva personer anställda varav en som kanslichef. För budgetåret 1993/94 har ett ramanslag om 6 miljoner kronor anvisats för rådets verksamhet. När rådet bildades 1965 fanns det ett stort behov av en central myndighet som kunde samordna och informera om olika verksamheter inom handikappområdet. Handikapprörelsen hade inte den samlade styrka som den nu har för att bedriva intressepolitiskt arbete. Inte heller hade handikappfrågorna någon särskilt framskjuten plats hos myndigheter och andra samhällsorgan. Principerna om normalisering och integrering som började aktualiseras var ännu tämligen okända inom en rad samhällssektorer. De senaste decenniernas handikappolitiska utveckling samt handikapprörelsens starkare ställning har emellertid bidragit till att myndigheter och andra samhällsorgan, enskilda och organisationer numera i högre grad är medvetna om sitt ansvar när det gäller att utforma sina verksamheter så att de blir tillgängliga för personer med funktionshinder. Under årens lopp har också många samhällsorgan byggt upp egna samarbetsorgan i handikappfrågor och utvecklat egna kontaktnät och samarbetsformer. Det finns således i dag inte samma behov av ett kontakt- och samarbetsforum mellan handikapporganisationerna och samhällsorganen som då Statens handikappråd inrättades. Samtidigt pågår en samhällsomvandling i snabb takt. Det finns därför ett stort behov av en myndighet med speciell inriktning på att analysera, utvärdera och ge en samlad bild av hur de pågående samhällsförändringarna påverkar villkoren för människor med funktionshinder och deras anhöriga. Enligt regeringens uppfattning talar starka skäl för att Statens handikappråd omstruktureras till en ny myndighet, Handikappombudsmannen. En sådan omstrukturering innebär emellertid att den nya myndigheten får väsentligt ändrade arbetsuppgifter i förhållande till det nuvarande rådet. Detta ställer krav på en annorlunda och utökad kompetens. Handikappombudsmannens uppgifter att bevaka rättstillämpningen kräver t.ex. att rådet måste bredda sin juridiska kompetens. Uppgiften att arbeta utifrån bl.a. FN:s standardregler och att ha en långsiktig bevakning av EU-frågorna kräver sin speciella kompetens liksom barn- och familjefrågorna. Kompetensfrågorna bör delvis kunna lösas genom att rådet disponerar sina resurser på sådant sätt att kunskap för kortare perioder kan hämtas utifrån och att ett kontaktnät byggs upp med andra myndigheter, forskningsinstitutioner samt handikapporganisationerna. Det är väsentligt att myndigheten får en flexibel organisation. Med den inriktning som nu föreslagits för den nya myndigheten bör Statens handikappråds nuvarande uppgift att lämna förslag till fördelning av statsbidraget till handikapporganisationerna överföras till någon annan myndighet. I enlighet med vad Handikapputredningen föreslagit anser regeringen att denna uppgift bör överföras till Socialstyrelsen. Redan i dag disponerar Socialstyrelsen anslaget till handikapporganisationerna och betalar ut bidraget. Förslaget innebär att Socialstyrelsen ges ett samlat ansvar för statsbidragen till handikapporganisationerna. Det utökade ansvaret innebär att Socialstyrelsens administrationskostnader ökar något. Dessa kostnader bedöms rymmas inom den planeringsram som regeringen i prop. 1993/94:100 bil. 6 föreslagit för budgetåret 1994/95. Handikappombudsmannen bör utses av regeringen och bör vara den nya myndighetens chef. Befattningen som handikappombudsman bör ersätta nuvarande ordförandeskap vid Statens handikappråd. Ombudsmannen bör ha ett råd, som likaledes bör utses av regeringen, till sitt förfogande. Ledamöterna i rådet bör vara tillsatta på personliga mandat och ha erfarenheter från olika samhällsområden. Självfallet bör erfarenheter från handikappområdet vara väl tillgodosett inom rådet. Genomförandet Regeringen avser att tillsätta en organisationskommitté med uppgift att förbereda inrättandet av en handikappombudsman. Kommittén kommer bl.a. att få i uppgift att föreslå detaljutformning av Handikappombudsmannens organisation och arbetsformer samt en instruktion. I kommitténs uppgifter bör också ingå att göra en bedömning vilka förändringar i förhållande till den befintliga myndigheten, Statens handikappråd, som kan bli nödvändiga. Kommittén skall därvid ägna stor uppmärksamhet åt frågan om den kompetens som den nya myndigheten bör ha. Det gäller såväl inom kansliet som för det råd som skall knytas till Handikappombudsmannen. Enligt regeringens bedömning är det viktigt att kompetensen särskilt på det juridiska området, på barn- och familjeområdet samt på det internationella området säkerställs. Behovet av kompetens på olika områden och vid olika tillfällen bör, som tidigare nämnts, kunna lösas genom att myndighetens resurser disponeras på ett flexibelt sätt. Handikappombudsmannen inrättas den 1 juli 1994 vilket innebär att kommittén skall arbeta skyndsamt. 9 Anslag för budgetåret 1994/95 Regeringen har i 1994 års budgetproposition (prop.1993/94:100 bil. 6) föreslagit riksdagen att, i avvaktan på en särskild proposition om handikappombudsman, till Statens handikappråd för budgetåret 1994/95 beräkna ett ramanslag på 5 829 000 kronor. Regeringen tar nu upp denna fråga. Femte huvudtiteln F. Myndigheter under Socialdepartementet F 14. Handikappombudsmannen 1992/93 Utgift* 5 934 281 1993/94 Anslag* 5 829 000 1994/95 Förslag 8 374 000 * Anslaget Statens handikappråd Statens handikappråd Statens handikappråd har lämnat en enkel anslagsframställning för budgetåret 1994/95. Rådet föreslår inga förändringar jämfört med budgetåret 1993/94 utan räknar med oförändrat ramanslag som pris- och löneomräknas. Regeringens överväganden Regeringen föreslår i denna proposition att en handikappombudsman inrättas och ersätter Statens handikappråd. Den nya myndigheten får namnet Handikappombudsmannen. Medelsbehovet för Handikappombudsmannen beräknas till 8 374 000 kronor för budgetåret 1994/95. I förhållande till anvisade medel innevarande budgetår innebär det att myndigheten tillförs 2 500 000 kronor med anledning av förändrad organisation och inriktning. Vid beräkningen har hänsyn tagits till de tekniska justeringar som redovisas i finansplanen till följd av bl.a. ny ordning för avsättningar till Trygghetsstiftelsen enligt RALS 1993-95 och att finansieringsformen för Statens arbetsgivarverk förändrats. Med hänsyn till omstruktureringen av Statens handikappråd till Handi- kappombudsmannen, anser regeringen att myndigheten nu bör få en ettårig planeringsram. Myndigheten bör under budgetåret 1994/95 få disponera en låneram i Riksgäldskontoret på 300 000 kronor för investeringar i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål. 10 Författningskommentar 10.1 Förslaget till lag om Handikappombudsmannen 1 § Av första stycket framgår att Handikappombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Några begränsningar av ombudsmannens verksamhetsområde har inte angetts. Ombudsmannen skall således kunna verka i hela samhällslivet. Med samhällslivet avses förutom arbetslivet, även sådana verksamheter inom den offentliga eller enskilda sektorn av samhället som t.ex. skolan, boendet, hälso- och sjukvården, föreningslivet och näringslivet. Handikappombudsmannen skall i första hand arbeta på ett generellt plan. Ombudsmannen skall på olika sätt aktivt försöka förmå myndigheter, organisationer, huvudmän för olika verksamheter osv. att beakta och respektera funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Handikappombudsmannen skall arbeta för att beslutsfattare och andra vidtar åtgärder för att förbättra villkoren för personer med funktionshinder. Målet för ombudsmannens verksamhet skall vara detsamma som de handikappolitiska målen - full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionshinder. Med anledning av Lagrådets synpunkter har begreppen delaktighet och jämlikhet preciserats något i förhållande till lagrådsremissens förslag. Anledningen till att vi har valt begreppet jämlikhet i levnadsvillkor i stället för det av Lagrådet förordade jämlikhet med andra, är att begreppen i denna paragraf då mer stämmer överens med de som används i 1 § socialtjänstlagen (1980:620). Med begreppen delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor menas att personer med funktionshinder aktivt skall kunna delta i samhällslivet och ha samma rättigheter och skyldigheter som människor utan funktionshinder. Innebörden av detta är att människor med funktionshinder skall beredas möjligheter att som andra få god utbildning, delta i arbetslivet, ha ett tryggt och värdigt boende, delta i olika fritids- och kulturaktiviteter och i övrigt leva ett aktivt och självständigt liv. Bakom dessa handikappolitiska mål står principen om alla människors lika värde och lika rätt och att samhället skall utformas så att det blir tillgängligt för alla medborgare. Handikappombudsmannen skall enligt andra stycket ha en allmänt uppföljande och utvärderande roll. Ombudsmannen skall följa upp och utvärdera handikappolitikens utveckling och måluppfyllelse på olika samhällsområden, göra nationella utvärderingar etc. 2 § I denna paragraf och den följande anges Handikappombudsmannens huvudsakliga uppgifter utöver uppföljning och utvärdering. Uppgifterna är av generellt slag. I denna bestämmelse anges Handikappombudsmannens rätt och skyldighet att söka avhjälpa brister i lagar och andra författningar. En viktig uppgift för ombudsmannen är att följa rättstillämpningen på handikappområdet. Ombudsmannen skall granska och utvärdera gällande författningar och om brister däri upptäcks verka för att dessa avhjälps. Detta kan ske både formlöst - t.ex. genom under- handskontakter med berört departement - eller formligt genom t.ex. framställning till regeringen. I enlighet med vad Lagrådet förordat har andra meningen i det till Lagrådet remitterade förslaget strukits. Handikappombudsmannen har naturligtvis även utan särskilt stadgande rätt att göra framställningar till regeringen. 3 § Enligt första stycket i paragrafen skall ombudsmannen när det behövs ta initiativ till överläggningar med myndigheter, företag, organisationer och andra i syfte att motverka att personer missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder. Ombudsmannen skall försöka förmå dessa myndigheter etc. att själva vidta åtgärder mot eller upphöra med sådant som kan innefatta missgynnande eller annan orättvis eller kränkande behandling av personer med funktionshinder. Med personer förstås såväl någon eller några enskilda individer med funktionshinder som en mera obestämd krets av personer med viss eller vissa typer av funktionshinder. Ombudsmannen skall också ta initiativ till förebyggande åtgärder. Överläggningar som ombudsmannen håller kan tänkas dels tjäna till erfarenhetsutbyte samt insamling av fakta och andra upplysningar, dels ha en attitydbildande funktion. Ett missgynnande innebär i detta sammanhang att en person med funktionshinder får stå tillbaka för någon annan eller får en sämre behandling än någon annan på grunder som är osakliga. Handikappombudsmannen skall inte motverka t.ex. sådana bestämmelser som uppställs av säkerhetsskäl och som därför särbehandlar personer med vissa typer av funktionshinder (körkortsbestämmelser etc.). Missgynnandet kan vara både direkt och indirekt. Med indirekt missgynnande menas att ett krav eller villkor uppställs som formellt gäller alla men vars effekt blir att vissa missgynnas. Det kan t.ex. vara fråga om att en arbetsgivare utan sakliga skäl utformar en arbetsuppgift så att en person med funktionshinder i praktiken utestängs från möjligheten att utföra den. Ett annat exempel är att allmänna val hålls i en lokal som utestänger funktionshindrade personer från möjligheten att utöva sin rättighet som väljare i vallokalen. Om någon blir positivt särbehandlad föreligger naturligtvis inte missgynnande. Uttrycket missgynnas förutsätter enligt vanligt språkbruk en jämförelse mellan olika handlingssätt eller åtgärder. Därför har efter missgynnas tillagts "eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshindret". Handikappombudsmannen skall enligt andra stycket vidare genom information och på annat liknande sätt verka mot att personer missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshindret. Däri ingår bl.a. att ge personer som vänder sig till ombudsmannen information och allmänna råd om hur han eller hon skall kunna bevaka sina intressen. 4 § Bestämmelsen har i allt väsentligt formulerats i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt första stycket första meningen skall myndigheter, landsting och kommuner som har skyldighet att fullgöra uppgifter som rör funktionshindrade, på Handikappombudsmannens uppmaning lämna uppgifter om sin verksamhet. Enligt andra stycket gäller uppgiftsskyldigheten också den som enligt 11 kap. 6 § tredje stycket anförtrotts förvaltningsuppgift som rör funktionshindrade eller som erhållit bidrag av staten, landsting eller kommun med skyldighet att främja funktionshindrades intressen. Bestämmelsen om uppgiftsskyldighet syftar till att ge ombudsmannen möjlighet att få insyn i verksamhet som är avsedd att skydda eller främja funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Uppgiftsskyldiga är, inom ramen för respektive uppgifter på handikappområdet, främst statliga och kommunala myndigheter. Det kan t.ex. vara fråga om ansvariga myndigheter för planläggningsarbete, byggnadsverksamhet, transportväsende eller arbetsmarknadsfrågor. Även organisationer, sammanslutningar, företag m.fl. kan omfattas av uppgiftsskyldighet (enligt andra stycket) om de anförtrotts förvaltningsuppgift som rör funktionshindrade (t.ex. inom kommunikationsområdet) eller mottagit statliga eller kommunala bidrag för att i något avseende främja funktionshindrade personers intressen (t.ex. Samhall). Uppgifter som Handikappombudsmannen inhämtar och som rör någons personliga eller ekonomiska förhållanden omfattas av sekretesskyddet enligt förslaget till ändring i sekretesslagen (1980:100). Skyldigheten enligt 4 § omfattar uppgifter om myndighetens (företagets etc.) verksamhet. Det är inte uteslutet att uppgifter om verksamheten ibland kan innefatta uppgifter som på ett eller annat sätt rör enskilda personer. Detta täcks i så fall av uppgiftsskyldigheten. Uppgifter som kan hänföras till enskilda skyddas som nämnts av sekretess hos Handikappombudsmannen. Om Handikappombudsmannen av en myndighet begär att få uppgifter om en namngiven enskild person krävs dock att en sekretessprövning först görs av den utlämnande myndigheten. En sådan begäran torde i praktiken närmast bli aktuell då någon enskild vänt sig till Handikappombudsmannen för råd e.d. I så fall kan sekretesskyddade uppgifter ofta inhämtas med den berördes samtycke. Avsikten med att begära in uppgifter är som tidigare framhållits inte att ombudsmannen skall fullgöra någon tillsynsuppgift (se den allmänna motiveringen, avsnitt 6). De som är uppgiftsskyldiga är också skyldiga att på Handikappombudsmannens uppmaning komma till överläggningar. Någon sanktionsmöjlighet för den som underlåter att lämna begärda uppgifter eller komma till överläggningar har inte bedömts nödvändig med hänsyn till den krets som är i fråga. Handikappombudsmannen kan även i andra fall ha överläggningar och begära in uppgifter enligt 3 §. Någon skyldighet för andra än de som anges i 4 § att komma till sådana överläggningar eller lämna uppgifter till Handikappombudsmannen finns dock inte. 5 § Handikappombudsmannen är uppbyggd på samma sätt som Barnombudsmannen. Handikappombudsmannen skall biträdas av ett särskilt råd, vara rådets ordförande och leda dess verksamhet. Regeringen skall utse ombudsmannen och rådets övriga ledamöter för en bestämd tid. 10.2 Förslaget till ändring i sekretesslagen (1980:100) 9 kap. 21 § I ett nytt tredje stycke föreslås att uppgifter som Handikappombudsmannen inhämtar eller på annat sätt får del av i sin verksamhet skall omfattas av sekretess, om uppgifterna rör någons personliga eller ekonomiska förhållande och om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Skyddet omfattar därigenom alla typiskt sett känsliga uppgifter som avser personliga eller ekonomiska förhållanden. Att sekretesskyddet föreslås omfatta även närstående sammanhänger med att det kan framkomma känsliga uppgifter som rör t.ex. en hel familj eller fall där andra familjemedlemmar än den funktionshindrade kan påverkas av ett utlämnande (jfr 7 kap. 34 § sekretesslagen angående sekretess hos Barnombudsmannen). 10 Utdrag ur Handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) Bevakning av funktionshindrades likställighet med andra invånare (kap. 15) Varje samhällssektor har ett ansvar för att bevaka frågor som rör funktionshindrade och deras villkor. Dessa uppgifter skall förvaltas och utvecklas integrerat med sektorns övriga uppgifter. Vi anser att det är otillräckligt att bevakning, utveckling etc. enbart skall ske genom myndigheter med särskild inriktning på handikappfrågor. Fördelen hos dessa myndigheter är möjligheten att hålla en hög samlad kompetens i sakfrågorna. Det föreligger dock betydande risk för att andra inom respektive sektor "friskriver" sig från sitt ansvar. Därigenom uppstår oönskade särlösningar. Vi har därför även sett behov av en kraftfull funktion som brett över hela samhällsfältet kan följa efterlevnaden av lagar m.m. och särskilt uppmärksamma att funktionshindrade inte missgynnas. Vi har föreslagit inrättande fr.o.m. den 1 juli 1993 av en särskild ombudsman, en handikappombudsman, som dels skall ha en rådgivande och en upplysande funktion, dels en roll som granskare och utvärderare av gällande lagstiftning på området. Handikappombudsmannen skall vidare vara en garant för funktionshindrades rättigheter i samhället och kunna verka brett över hela samhällsfältet. För att kunna fylla denna uppgift bör ombudsmannen i samspel med organisationer och myndigheter sträva efter att öka insikten om gällande regler och värderingar som dessa bygger på samt initiera förändringsprocesser för att framhäva funktionshindrades intressen. Ombudsmannens uppgifter är både generella och individuella. Till de förra hör att genom överläggningar med statliga och kommunala myndigheter, företag och organisationer m.fl. främja funktionshindrades möjligheter att nyttja allmän och enskild verksamhet på ett sätt som leder till delaktighet och jämlikhet. Ett underlag för sådana överläggningar är bl.a. de välfärdsstudier som vi föreslår skall utföras av SCB med särskild inriktning på levnadsvillkor för svårt funktionshindrade (se nedan). Till de individuella uppgifterna hör att ge råd och upplysningar till enskilda om hur de skall kunna ta till vara sin rätt, vem de skall vända sig till etc. Vi föreslår i vissa hänseenden en processförande roll för ombudsmannen som dock inte skall verka som enskildas "advokat". Vi menar att ombudsmannen på eget initiativ skall ha möjlighet att företräda den enskilde i ärenden som är betydelsefulla för rättstillämpningen. På så sätt får ombudsmannen ytterligare ett medel att följa hur gällande lag fungerar. Detta kräver ingående överväganden inom varje samhällsområde. Vi har efter sådana överväganden föreslagit lösningar som i vissa fall skiljer sig från varandra avseende de av oss prioriterade åtta områdena. Inom två områden - arbetslivs- och näringsverksamhetsområdena - föreslår vi i detaljerade bestämmelser förbud mot diskriminering av funktionshindrade. Vi föreslår även rättsföljder i detta sammanhang. Inom dessa områden får handikappombudsmannen en processförande roll i mål och ärenden av betydelse för rättstillämpningen. I fråga om arbetslivsområdet föreslår vi att handikappombudsmannen skall kunna företräda den enskilde om det annars finns särskilda skäl. Inom vissa andra områden föreslår vi att handikappombudsmannen skall följa efterlevnaden av bl.a. tidsgränser för att förverkliga av oss föreslagna tillgänglighetsskapande åtgärder. Vi föreslår i dessa sammanhang att handikappombudsmannen genom vitesföreläggande skall kunna framtvinga åtgärder. Ombudsmannens ansvar och befogenheter har vi angett i ett förslag till lag om handikappombudsman. I kapitlet redovisas även andra förslag för att bevaka funktionshindrades likställighet med andra. Vi föreslår att SCB får ett särskilt uppdrag att fortlöpande följa välfärdsutvecklingen för svårt funktionshindrade och att materialet skall ställas till huvudmännens, brukarorganisationernas, handikappombudsmannens m.fl. förfogande. Statsbidragshanteringen avseende bidrag till handikapporganisationerna knyts till Socialstyrelsen och de administrativa uppgifter styrelsen redan har rörande dessa bidrag. En ändrad uppgiftsfördelning med tydligare ansvar för varje samhällssektor leder till förslag om avveckling av Statens Handikappråd (SHR) från den 1 juli 1993. De nya kostnader som blir följden av att inrätta en handikappombudsman, ca 5 miljoner kronor per år, räknar vi med skall täckas av det anslag som nu utgår till SHR. 27 Utdrag ur Handikapputredningens förslag Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) 24 Specialmotivering till lagförslagen 24.2 Förslaget till lag (1993:000) om handikappombudsman 1 § Denna lag har till ändamål att ta tillvara och främja funktionshindrades rättigheter och intressen i samhället samt att motverka diskriminering av funktionshindrade. Med diskriminering av funktionshindrad avses att en person eller en grupp av personer missgynnas i förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder. Bestämmelsen klargör att lagen har två syften nämligen att dels rent allmänt ta tillvara och främja funktionshindrades rättigheter och intressen i samhället dels att motverka missgynnande (diskriminering) av funktionshindrade i samhället. Diskriminering av funktionshindrad består i att någon missgynnas eller särbehandlas i förhållande till någon annan. Det kan också vara fråga om att missgynna en grupp av människor. Ett missgynnande innebär att någon får stå tillbaka för någon annan eller får en sämre behandling än någon annan på grunder som är osakliga. Diskriminering kan vara både direkt och indirekt. Med indirekt diskriminering menas att ett krav eller ett villkor uppställs som formellt gäller alla men vars effekt blir att vissa missgynnas. Det kan t.ex. vara fråga om att en arbetsgivare utan sakliga skäl utformar en arbetsuppgift så att en funktionshindrad i praktiken utestängs från möjligheter att utföra den. Ett annat exempel är att allmänna val hålls i en lokal som utestänger rörelsehindrade från möjlighet att utöva sin rättighet som väljare i vallokalen. Om någon blir positivt särbehandlad på en godtagbar grund föreligger inte missgynnande. Uttrycket diskriminering förutsätter enligt normalt språkbruk en jämförelse mellan olika handlingssätt eller åtgärder. En diskriminering kan också bestå i att någon behandlas illa eller kränkande utan att behandlingen direkt kan jämföras med hur någon annan blir behandlad. För att täcka in sådana fall anges i bestämmelsen att med diskriminering av en funktionshindrad avses också att någon utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av sitt funktionshinder. 2 § Regeringen utser en ombudsman för funktionshindrade (handikappombudsman). Ombudsmannen skall verka för att funktionshindrades rättigheter tas tillvara samt att deras intressen i övrigt uppmärksammas och tillgodoses. 29 Det är regeringen som utser handikappombudsmannen. Enligt bestämmelsen är det ombudsmannens huvuduppgift att i enlighet med lagens ändamål verka för att funktionshindrades rättigheter tas tillvara och att deras intressen i övrigt uppmärksammas och tillgodoses. Som framgår av den allmänna motiveringen har inte angetts några begränsningar av ombudsmannens verksamhetsområde. Sålunda skall ombudsmannen verka i hela samhällslivet. Privatlivet hålls därmed utanför den tänkta ordningen. I uttrycket verka för ligger att ombudsmannen i första hand skall arbeta på ett generellt plan. Han skall på olika sätt aktivt förmå myndigheter och andra i samhällslivet att i tillräcklig utsträckning beakta och respektera funktionshindrades rättigheter. Ombudsmannen skall också verka för att funktionshindrades intressen i övrigt uppmärksammas och tillgodoses. Han skall alltså - även i fall där funktionshindrades intressen inte kan konkretiseras i rättighetstermer - arbeta för att beslutsfattare och andra vidtar åtgärder för att förbättra funktionshindrades villkor. Som exempel på detta kan nämnas fritidsaktiviteter och kulturutbud. 3 § Ombudsmannen skall genom överläggningar med myndigheter, företag och organisationer ta initiativ till åtgärder mot diskriminering av funktionshindrade. Ombudsmannen skall även genom informationsverksamhet och på annat liknande sätt verka mot diskriminering av funktionshindrade. Ombudsmannen skall vidare genom råd och på annat liknande sätt medverka till att den som utsatts för diskriminering på grund av funktionshinder kan ta tillvara sina rättigheter. Ombudsmannen skall också verka för att brister i lagstiftningen i fråga om funktionshindrade avhjälps. Finner ombudsmannen anledning att väcka fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida får ombudsmannen göra framställning om detta till regeringen. I första stycket ges exempel på uppgifter som ombudsmannen har på ett generellt plan. Ombudsmannen skall bl.a. försöka förmå statliga myndigheter, kommuner, företag, organisationer och enskilda att själva motverka eller upphöra med sådant som kan innefatta diskriminering av funktionshindrade. Ombudsmannen skall också ta initiativ till aktiva åtgärder som förebygger diskriminering. Överläggningar som ombudsmannen håller kan tänkas dels tjäna till erfarenhetsutbyte samt insamling av fakta och andra upplysningar dels ha en attitydbildande funktion. Handikappombudsmannen skall enligt bestämmelsen i andra stycket kunna ge personer som vänder sig till honom råd och information om hur den enskilde skall kunna ta tillvara sin rätt. Det kan vara fråga om att ge upplysning om de regler som saken gäller och om hur man kan få juridisk hjälp. Det kan därvid många gånger finnas anledning för ombudsmannen att göra närmare efterforskningar i ett visst ärende innan han tar ställning till på vilket sätt den enskildes rätt bäst tillvaratas. Han skall ge upplysningar om de rättsregler i saken och vilka möjligheter som finns att ta tillvara sin rätt. I övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen (kap. 15). En viktig uppgift för ombudsmannen är att följa rättstillämpningen på handikappområdet. Han skall granska och utvärdera gällande lagstiftning och om han i sitt arbete upptäcker brister i lagstiftningen skall han verka för att dessa avhjälps. Detta kan ske både formlöst - t.ex. genom underhandskontakter med berört departement - eller formligt genom framställning till regeringen. I tredje stycket anges ombudsmannens rätt och skyldighet i detta hänseende. Med uttrycket "andra åtgärder" avses t.ex. tilldelning av medel för olika ändamål exempelvis forskningsinsatser. 4 § En arbetsgivare är på ombudsmannens uppmaning skyldig att komma till sådana överläggningar och lämna sådana uppgifter som berör arbetsgivarens förhållande till arbetssökande och arbetstagare och som behövs för ombudsmannens verksamhet på arbetslivets område. Föreligger särskilda skäl är arbetsgivaren inte skyldig att lämna ut uppgifter. Samverkan med arbetsmarknadens parter är en väsentlig uppgift för ombudsmannen. Möjligheten att överlägga med arbetsgivare i individuella ärenden är därvid viktig inte minst för att ombudsmannen skall kunna bedöma om gällande ordning är tillräcklig för att motverka diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder eller om ytterligare åtgärder måste övervägas. Om det i ombudsmannens verksamhet kommer fram att en arbetsgivare bedriver en diskriminerande anställningspolitik bör ombudsmannen inskrida kraftfullt t.ex. genom kontakt med parterna på arbetsmarknaden eller på annat sätt. I sista hand bör ombudsmannen föreslå lagstiftningsåtgärder för att komma till rätta med missförhållandet. I bestämmelsen begränsas uppgiftsskyldigheten så till vida att arbetsgivaren inte behöver lämna uppgifter till ombudsmannen när särskilda skäl föreligger. Denna begränsning är motiverad av att det för både offentliga och privata arbetsgivare kan finnas behov av att i vissa situationer inte behöva lämna ut uppgifter om sin verksamhet till ombudsmannen. Detta kan vara fallet med uppgifter där motstående intressen är så starka att uppgiften inte bör lämnas ut t.ex. uppgifter som gäller utrikestjänsten, försvaret samt affärs- och driftsförhållanden. I dessa fall får bedömas om intresset av att undanta uppgifterna från offentligheten väger tyngre än ombudsmannens intresse av att få del av uppgifterna. Den avvägning som kan behöva göras mellan motstående intressen får i sista hand överlåtas till domstol som enligt 6 § har att pröva frågan om utdömande av vite. Som regel bör dock även i nu förevarande fall sådana upplysningar kunna lämnas till ombudsmannen att denne ändå får ett tillräckligt bakgrundsmaterial för sin behandling av ärendet. 5 § För att ta tillvara funktionshindrades rättigheter och intressen i övrigt enligt denna lag, får ombudsmannen begära uppgifter av myndigheter, organisationer, företag och andra vars verksamhet berör rättigheter som avses här. Föreligger särskilda skäl behöver en uppgift inte lämnas. Bestämmelsen syftar till att tillgodose ett allmänt intresse av att ombudsmannen - även på andra områden än arbetslivet - skall få del av uppgifter som på olika sätt berör funktionshindrades rättigheter och intressen. Avsikten med att begära in uppgifter är inte att ombudsmannen skall fullgöra någon tillsynsuppgift (se vidare den allmänna motiveringen). Liksom i fråga om uppgifter från arbetsgivare behöver uppgifter i nu aktuella fall inte lämnas ut till ombudsmannen om det föreligger särskilda skäl. Uppgifter som handikappombudsmannen inhämtar och som rör någons personliga eller ekonomiska förhållanden omfattas av sekretesskyddet enligt vårt förslag till ändring i 9 kap. 21 § sekretesslagen (se nästföljande lagförslag). 6 § Om den som har att komma till överläggning eller lämna uppgift enligt 4 eller 5 § inte följer ombudsmannens uppmaning, får ombudsmannen förelägga vite. Om ombudsmannens rätt i övrigt att förelägga vite finns bestämmelser i plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik. Ombudsmannens beslut om föreläggande av vite får överklagas hos länsrätten genom besvär. Talan om utdömande av vite förs vid länsrätt av ombudsmannen. Bestämmelsen i första stycket syftar till att markera vikten av ombudsmannens verksamhet. För att skapa tilltro till ombudsmannens arbete är det betydelsefullt att ombudsmannen har möjlighet att vidta kraftfulla åtgärder när det behövs. Av detta skäl ges i paragrafen en möjlighet för ombudsmannen att förelägga vite för att framtvinga en åtgärd. Det är här fråga om ett s.k. förfarandevite dvs. ett vite för att förmå någon att göra något för att myndigheten skall kunna ta ställning i saken. I andra stycket erinras om att ombudsmannen har möjlighet att förelägga vite enligt plan- och bygglagen och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik. Ett vitesföreläggande som ombudsmannen har beslutat får enligt tredje stycket överklagas hos länsrätten. Som regel bör förfarandet vara skriftligt. Den som förelagts att vid vite komma till överläggning eller lämna ut uppgifter har dock som part enligt 14 § förvaltningslagen rätt att begära muntlig förhandling hos ombudsmannen. Vitesreglerna bygger i huvudsak på lagen (1985:206) om viten. Trots att det här är fråga om ett förfarandevite bör frågan om vitets utdömande bli föremål för domstolsprövning. Detta kräver en uttrycklig bestämmelse som tagits in i tredje stycket. Av detta stycke framgår också att mål om utdömande av vite - i enlighet med huvudregeln i viteslagen - prövas av länsrätten i första instans. I ett sådant mål prövas vitets riktighet och om den som förelagts att vidta viss åtgärd är skyldig att göra det. 7 § Om ombudsmannens rät att föra talan för en enskild finns bestämmelser i lagen (1993:000) om arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder och i 20 kap. 14 a § rättegångsbalken. Inom två områden - arbetslivs- och näringsverksamhetsområdena - ges handikappombudsmannen enligt utredningens förslag rätt att föra talan för en enskild persons räkning. Paragrafen ger en upplysning om detta. 24.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 9 kap. 21 § Enligt det föreslagna tillägget omfattas uppgifter som handikappombudsmannen inhämtar i ärenden av sekretess, om uppgifterna rör någons personliga eller ekonomiska förhållande och om det kan antas att han eller hon lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretesskyddet förutsätter alltså att den uppgift som skall skyddas kan hänföras till ett ärende hos ombudsmannen. När det gäller termen ärende hänvisas till den innebörd som det numera har i tryckfrihetsförordningen och förvaltningslagen. Ärende kan t.ex. avse rådgivning till någon enskild som vänt sig med frågor till ombudsmannen eller om ombudsmannen tar initiativ till att följa ett enskilt fall. För att ett ärende skall uppkomma fordras inte att det är fråga om myndighetsutövning mot någon enskild. 30 Utdrag ur remissammanställning (Ds 1993:95) över Handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) 1 Remissinstanserna och strukturen i sammanställningen Remissinstanserna i sammanfattning Handikapputredningens slutbetänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla har tillställts 267 remissinstanser. Av dessa har 177 instanser lämnat yttrande. Därutöver har ytterligare 51 svar inkommit från instanser som själva tagit initiativ till att lämna synpunkter. Sammanställningen omfattar därmed 228 remissinstanser. Olika remissinstanser Handikapputredningen lägger förslag i slutbetänkandet som omfattar många skilda samhällsområden. Mot den bakgrunden har en gruppering gjorts av remissinstanserna genom indelning av dessa i fyra breda kategorier. Den första benämns expertinstanser och inkluderar statliga myndigheter och andra expertinstanser. Den andra omfattar såväl offentliga som privata producenter och intresseorganisationer knutna till produktionen. Här ingår landsting, kommuner, arbetsgivarorganisationer, fackliga organisationer/yrkesföreningar samt övriga företag, producenter och intresseförbund knutna till dessa. Den tredje kategorin utgörs av företrädare för konsumenter bestående av handikapporganisationer och pensionärsorganisationer. Till denna kategori hänförs i sammanställningen även handikappråd. Den sista kategorin består av övriga och utgörs i huvudsak av frikyrkoförsamlingar. Efter remiss har svar inkommit från följande 52 statliga myndigheter och instanser med expertfunktioner. Försäkringsöverdomstolen, Kammarrätten i Sundsvall, Hovrätten för västra Sverige, Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Riksdagens ombudsmän (JO), Länsrätten i Malmöhus län, Socialstyrelsen, Statens handikappråd (SHR), Konsumentverket, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Riksskatteverket (RSV), Statens arbetsgivarverk (SAV), Konkurrensverket, Riksantikvarieämbetet, Boverket, Statens skolverk, Nämnden för vårdartjänst (NV), Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH), Kabelnämnden, Stiftelsen för lättläst nyhetsin- formation och litteratur (LL-stiftelsen), Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB), Taltidningsnämnden (TTN), Statens kulturråd, Styrelsen för riksfärdtjänst, Banverket, Luftfartsverket, Vägverket, Svensk Bilprovning AB, Telestyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Arbetarskyddsstyrelsen, Statens invandrarverk (SIV), Riksförsäkringsverket (RFV), Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR), Statens råd för byggnadsforskning (BFR), Transportforskningsberedningen (TFB), Arbetslivsfonden, Arbetsmiljöfonden (Amfo), Chalmers tekniska högskola, arkitektursektionen, Statens institut för byggnadsforskning (SIB), Universitetet i Göteborg, institutionen för journalistik och masskommunikation, Chalmers tekniska högskola, institutionen för transportteknik, Lunds tekniska högskola, institutionen för trafikteknik, Handikappinstitutet (HI), Högskolecentrum för handikappforskning i Stockholm, Uppsala universitet, centrum för handikappforskning, Linköpings universitet, arbetsgruppen angående handikappvetenskap, Lunds tekniska högskola, centrum för rehabiliteringsteknik (CERTEC). Landstingsförbundet och tio remitterade landsting har avgivit yttrande. Dessa är landstingen i följande län: Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens. Svenska kommunförbundet och nio av 24 länsförbund har yttrat sig. Dessa länsförbund är Kommunförbundet Stockholms län, Kommunförbundet Uppsala län, Kommunförbundet Sörmland, Kommunförbundet Halland, Kommunförbundet Skaraborg, Kommunförbundet Värmland, Västmanlands kommunförbund, Kommunförbundet Västernorrland och Kommunförbundet Västerbotten. 33 av 45 tillfrågade kommuner har lämnat yttranden. Dessa kommuner är: Boden, Danderyd, Degerfors, Grästorp, Gävle, Götene, Hammarö, Härjedalens kommun, Järfälla, Lessebo, Linköping, Lomma, Malmö, Mellerud, Mjölby, Mullsjö, Nyköping, Olofström, Sandviken, Smedjebacken, Sollentuna, Stockholm, Strömsund, Surahammar, Svenljunga, Tranemo, Töreboda, Uddevalla, Umeå, Värmdö, Ånge, Älmhult och Örebro. Fyra arbetsgivarorganisationer och 14 fackliga organisationer/yrkesföreningar har avgett yttranden. De är Företagarnas riksorganisation (FR), Försäkringskasseförbundet (FKF), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges redareförening, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska journalistförbundet (SJF), Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), medlemsförbunden i SACO - DIK-förbundet, Sveriges läkarförbund, Sveriges psykologförbund och Sveriges tandläkarförbund, Sveriges författarförbund, Sveriges tolkförbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Föreningen Sveriges socialchefer (FSS). Övriga producentinstanser som beretts tillfälle och inkommit med yttranden utgör 25 stycken. Dessa är HSB:s riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Byggentreprenörerna, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Kvinnors byggforum, Sveriges radio AB, Sveriges television AB, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), Svenska bokförläggarföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen (TU), Statens järnvägar (SJ), Bilindustriföreningen (BIL), Föreningen för framtida järnvägstrafik, Svenska lokaltrafikföreningen (SLTF), Svenska buss- trafikförbundet (Buss), Svenska taxiförbundet, Samhall AB, Svenska sjukvårdsleverantörers förening, Vårdhögskolan i Göteborg, Svenska röda korset, center för torterade flyktingar, Samarbetsorganet för invandrarorganisationer i Sverige (SIOS), Sveriges frikyrkoråd. Folkbildningsrådet har avstått från svar till förmån för medlemsförbunden Folkbildningsförbundet och Rörelsefolkhög- skolornas intresseorganisation vilka har inkommit med yttranden. 25 av 38 tillfrågade handikapporganisationer och tre pensionärsorganisationer har yttrat sig. Dessa är Handikappförbundens centralkommitté (HCK), De handikappades riksförbund (DHR), Afasiförbundet i Sverige, Förbundet blödarsjuka i Sverige (FBIS), Förbundet mot läs- och skrivsvårigheter (FMLS), Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB), Hjärt- och lungsjukas riksförbund, Hörselskadades riksförbund (HRF), Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR), Riksförbundet för dementas rättigheter (Demensförbundet), Riksförbundet för mag- och tarmsjuka (RMT), Riksförbundet för njursjuka (RNj), Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU), Riksförbundet för social och mental hälsa (RMSH), Riksförbundet för trafik- och polioskadade (RTP), Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB), Riksförbundet av intresseföreningar för schizofreni (RIKS-IFS), Riksförbundet mot astma och allergi (RmA), Riksförbundet mot reumatism (RMR), Riksföreningen autism (FA), Riksförbundet cystisk fibros (RfCf), Svenska diabetesförbundet (SD), Svenska psoriasisförbundet (PSO), Sveriges dövas riksförbund (SDR) och Synskadades riksförbund (SRF) samt Pensionärernas riksorganisation (PRO), Riksförbundet pensionärsgemenskap (RPG) och Sveriges pensionärsförbund (SPF). Därutöver har ytterligare 51 yttranden inkommit från instanser som själva tagit initiativ till att lämna synpunkter. Dessa är Miljöpartiet de gröna (MP), Byggnadsstyrelsen, Professor Sven Thiberg, avdelningen för byggnadsfunk- tionslära vid Kungliga tekniska högskolan i egenskap av ordförande vid CIB/W 84 Building Non-Handicapping Environments, Göteborgs universitet, områdesgruppen för tvärvetenskaplig handikappforskning, Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, institutionen för specialpedagogik, Lunds tekniska högskola, styrelsen, Åsbackaskolan, Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Bygdegårdarnas riksförbund (BR), Sveriges köpmannaförbund, Gotlands kommun, Svenska läkaresällskapet, Föreningen för fritidstjänstemän inom omsorg och handikapp (FOMS), Örebro läns handikappråd, Länshandikapprådet i Jönköpings län, Handikapprörelsen i Linköping, Stockholmsområdets SCIRA-förening, SRF Blekinge, Sveriges allmänna patientförening (SAPF), De handikappades riksungdomsförbund (DHR Ung), Kommun-HCK Stockholm, HCK i Östergötlands län, DHR Östergötlands läns distrikt, Filadelfiaförsamlingen Stigsjö, Filadelfiaförsamlingen Ånäset, Filadelfiaförsamlingen Lund, handikapprådet, Filadelfiaförsamlingen Stockholm, handikapprådet, Filadelfiaförsamlingen Landsbro, Filadelfiaförsamlingen Julita, Filadelfiaförsamlingen Stryksele, Filadelfiaförsamlingen Arvidsjaur, Filadel- fiaförsamlingen Kalmar, handikapprådet, Filadelfiaförsamlingen Arjeplog, Filadelfiaförsamlingen Nässjö, Filadelfiaförsamlingen Umeå, Filadelfiaför- samlingen Malå, Filadelfiaförsamlingen Sundsvall, Pingstförsamlingen Huskvarna, Pingstförsamlingen Eslöv, gemensamt yttrande från pingstförsamlingarna i Dikanäs, Dorotea, Gunnarn, Långsjöby, Malgomaj, Nästansjö, Storuman, Tärnaby, Vilhelmina och Åsele, Pingstförsamlingen Skövde, Pingstförsamlingen Vetlanda, Pingstförsamlingen Boden, Pingstskolornas handikappverksamhet (PHV), Sionförsamlingen Linköping, gemensamt yttrande från Sionförsamlingen Stöpen och Sionförsamlingen Lysekil, Betaniaförsamlingen Nyhem samt de enskilda personerna Thomas Johansson, Carl-Henric Svanbäck, Ingeborg och Bengt Claesson, Stig och Helén Ohlsson. Tillvägagångssättet i sammanställningen av remissvaren De 51 remissinstanser som själva tagit initiativ till synpunkter fördelas i remissammanställningen på de fyra kategorier som nämns ovan, dvs. expertinstanser, producenter, konsumenter och övriga. Strukturen i övrigt för sammanställningen bygger på en uppläggning med tre svarsrubriker för varje förslag. Dessa rubriker är; remissinstansernas svar i sammanfattning, olika remissinstansers svar samt remissinstansernas motiv och synpunkter. Under den första rubriken redovisas det totala antalet instanser som tillstyrker ett förslag, som avstyrker det och som förordar en fördjupad analys eller enbart lämnar synpunkter utan att själva ta ställning till förslaget. Under "olika remissinstansers svar" belyses antalet instanser inom respektive huvudkategori som är positiva, negativa etc. Ordningen för sammanställningen är alltid först instanser som tillstyrker, därefter de som avstyrker och sist de som har svar i övrigt. Vid genomgången av remissinstansernas motiv och synpunkter görs ingen indelning i positiva, negativa osv. instanser. Istället bygger sammanställningen på den uppdelning som finns inom var och en av de fyra huvudkategorierna. Vid redovisningen av ett mindre antal förslag används enbart två av de tre rubrikerna; remissinstansernas svar i sammanfattning och remissinstansernas motiv och synpunkter. I dessa fall inkluderar den första rubriken även i huvudsak det innehåll som annars finns under "olika remissinstansers svar". Skälet för denna struktur i vissa fall är att antalet remissinstanser är få och/eller att de har samma sakbedömning i stort. 34 14 Bevakning av funktionshindrades likställighet med andra invånare 14.1 En handikappombudsman inrättas Handikapputredningens förslag En handikappombudsman (HO) skall inrättas med uppgift att överblicka samtliga samhällssektorer och verka för att de handikappolitiska målen förverkligas. HO:s uppgifter och roll skall läggas fast i lagen om handikappombudsman. Ny lagstiftning inom andra prioriterade områden skall komplettera den nämnda lagen. HO skall ha rådgivande och upplysande uppgifter samt fungera som granskare och utvärderare av lagstiftning inom handikappområdet och vid behov föreslå ändrad lagstiftning. HO skall inte uppfattas som en tillsynsmyndighet i traditionell mening och inte överta sektorsmyndigheternas nuvarande uppgifter. HO skall följa tillämpningen av lagstiftningen på handikappområdet. För att göra detta verkningsfullt skall HO kunna driva processer inom prioriterade områden. HO skall kunna företräda enskilda i mål och ärenden som är betydelsefulla för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda skäl för det. Förutsättningen för att HO skall kunna ha en processförande roll är att det finns sanktionerade förbudsbestämmelser inom de aktuella områdena. Handikapputredningen understryker att för varje tillämplig lag fordras en precisering vari en diskriminerande handling består och vilken rättsföljd som skall gälla. Enligt utredningen innebär möjligheten att driva processer att HO kan sägas förfoga över sanktioner dels i form av eventuella domstolsutslag, dels genom att HO kan föreslå ny lagstiftning. Inom områdena arbetsliv och näringsverksamhet föreslås bestämmelser om förbud mot diskriminering och sanktioner. Inom plan- och byggområdet och den allmänna trafikförsörjningen föreslås bestämmelser om senaste tidpunkter för tillgänglighetsskapande utgärder kopplade till möjligheter att förelägga vite. Frågan om utdömande av vite skall prövas av länsrätten efter ansökan av HO. HO bör till sitt förfogande ha ett kansli med omkring tio personer. Kostnaden beräknas till 5 miljoner kronor. Remissinstansernas svar i sammanfattning Förslaget om en handikappombudsman behandlas av 97 remissinstanser. Förslaget i sin helhet mottas i princip positivt av 68 instanser medan 15 är tveksamma eller avstyrker. En HO med en opinionsbildande roll men utan processförande funktioner tillstyrks av 12 instanser. Av de senare önskar en instans en samlad översyn av frågan. Ytterligare två instanser förordar en djupare analys respektive ger lagtekniska synpunkter på förslaget. Olika remissinstansers svar 14 expertinstanser redovisar synpunkter. Av dessa är åtta i princip positiva till förslaget; Riksdagens ombudsmän (JO), Länsrätten i Malmöhus län, Socialstyrelsen, Statens handikappråd (SHR), Konsumentverket, Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Riksrevisionsverket (RRV). Fyra är negativa eller tveksamma; Hovrätten för västra Sverige, Länsstyrelsen i Kalmar län, Statskontoret och Statens råd för byggnadsforskning (BFR). En djupare analys förordas av Jämställdhetsombudsmannen (JämO) medan Kammarrätten i Sundsvall ger lagtekniska synpunkter utan att ta egen ställning till förslaget. Landstingsförbundet(Lf) och fem landsting lämnar synpunkter på förslaget. Tre landsting tillstyrker förslaget i sin helhet. Ett landsting avstyrker det. Landstingsförbundet och ett landsting är positiva till en HO som har opinionsbildande men inte processförande uppgifter Svenska kommunförbundet, sju länsförbund och 22 kommuner yttrar sig i frågan. Ett länsförbund avstyrker förslaget i sin helhet medan Svenska kommunförbundet och sex länsförbund tillstyrker en HO under förutsättning att denne enbart ges opinionsbildande funktioner. Från 13 kommuner föreligger bifall till förslaget i sin helhet medan sex stycken avstyrker detsamma. En HO begränsad till enbart opinionsbildande uppgifter tillstyrks av tre kommuner. Två kommuner som är positiva till utredningens förslag pekar på att rollen som HO måste tydliggöras. En kommun som avstyrker förslaget förordar att handikapporganisationerna istället skall ges ytterligare bidrag för bevakning av att funktionshindrades behov tillgodoses. I gruppen fackförbund/yrkesföreningar, arbetsgivarföreningar och övriga producenter lämnas svar av 14 remissinstanser, varav tolv är positiva till utredningens förslag och två avstyrker det. Tillstyrker förslaget gör Försäkringskasseförbundet (FKF), Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), DIK-förbundet, Sveriges psykologförbund, Svenska läkaresällskapet, Åsbackaskolan, Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO), Vårdhögskolan i Göteborg och Sveriges frikyrkoråd. Utredningens förslag avstyrks av Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Före- ningen Sveriges socialchefer (FSS). Förslaget behandlas av 27 företrädare för konsumenter, varav 23 handikapporganisationer, en patientförening, två länshandikappråd och ett pensionärsförbund. Samtliga är positiva till förslaget utom Synskadades riksförbund (SRF) som önskar en annan lösning med utgångspunkt i ett eget förslag om lagreglering av ansvars- och finansieringsprincipen. Ytterligare sex remissinstanser lämnar svar och tillstyrker utredningens förslag. Dessa är Miljöpartiet de gröna (MP), Filadelfiaförsamlingen i Lund, Pingstförsamlingen i Huskvarna, Sionförsamlingen i Linköping, Pingstskolornas handikappverksamhet (PHV) och den enskilde personen Claesson. Remissinstansernas motiv och synpunkter Kammarrätten i Sundsvall framhåller att en lagdefinition saknas av det i utredningen centrala begreppet funktionshindrad. Kammarrätten anser att 6 § förslaget till lag om handikappombudsman är ofullständig genom att där inte anges vilken länsrätt som är behörig i mål där HO:s beslut om föreläggande av vite överklagas och i mål om utdömande av vite. Vidare anser kammarrätten att HO:s ställning som "åklagare" eller ställföreträdande målsägande enligt förslag till ny paragraf i rättegångsbalken 20 kap 14 a § inte är tillräckligt utredd. Hovrätten för västra Sverige anser sig inte ha anledning att rikta anmärkning mot förslaget i sak men anför att det är tveksamt om åtgärden skulle innebära någon förbättrad ställning för personer med funktionshinder. Ärenden som rör diskriminering av nämnda personer bör enligt hovrätten kunna handhas av något redan existerande organ, förslagsvis diskrimineringsombudsmannen. Vidare anförs att begreppet "personer med funktionshinder" måste preciseras i lagtexten eftersom begreppet är grundläggande med tanke på bl.a. straffansvar. Hovrätten avstyrker förslaget till en ny paragraf i rättegångsbalken och i konsekvens med detta även hänvisningen till nämnda lagrum i 7 § förslaget till lag om handikappombudsman. Jämställdhetsombudsmannen (JämO) anför tveksamhet till om utredningens förslag är rätt sätt att stärka funktionshindrades ställning. JämO förordar att innan en ny ombudsmannainstitution införs bör en mer noggrann diskussion om ombudsmannainstitutens framtid ske. Detta för att inte riskera att ombudsmannainstitutet som sådant blir mindre verkningsfullt och att olika perspektiv och skyddsintressen går om lott och ger upphov till oklarheter eller intressekonfliker. Riksdagens ombudsmän (JO) anser att inrättandet av en HO kan ha en psykologisk betydelse som inte bör underskattas. JO har därför ingen annan invändning mot förslaget än att den offentliga ombudsmannafunktionens auktoritet knappast ökar genom att allt fler ombudsmannainstitutioner tillskapas. JO anser beträffande HO:s uppgifter att det är självklart att dessa bör omfatta rådgivning, opinionsbildning och allmän övervakning. Vidare anser JO att de skyldigheter som skall åvila arbetsgivaren enligt 4 § lagförslaget om arbetslivets tillgänglighet och HO:s rätt att begära uppgifter från olika organ kan godtas. I övrigt anser JO att vitesrätten är haltande och bör ägnas uppmärksamhet under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Detta med tanke på att uppgiftsskyldigheten enligt förslaget inte är absolut. Dessutom ifrågasätter JO rent allmänt om en central myndighet kan och bör ha maktbefogenheter i form av vitesföreläggande för att framtvinga bl.a. handikappanpassning av byggnader som fordrar detaljkunskap och kännedom om lokala förhållanden. Länsrätten i Malmöhus län har ingen invändning mot förslaget. Socialstyrelsen ser positivt på förslaget men menar att HO:s roll måste göras tydligare i förhållande till andra myndigheters uppgifter. Regeringens proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) tilldelar länsstyrelserna samma uppdrag inom detta område som HO avses få. Uppgiften som processförare och rollen som förhandlande i förhållande till arbetsgivare bör särskilt förtydligas anser Socialstyrelsen. Statens handikappråd (SHR) menar att en HO bör kompletteras av ett sektorsövergripande centralt organ med uppgift att göra övergripande kontinuerliga utvärderingar och uppföljningar av handikappfrågornas läge. Konsumentverket och Länsstyrelsen i Skaraborgs län tillstyrker förslaget men vill ha ett förtydligande av ansvars- och rollfördelningen i förhållande till andra myndigheter. Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker förslaget med hänvisning till att ordinära tillsynsmyndigheters påverkansmöjligheter minskar om många särintressen skall bevakas av olika ombudsmän. Länsstyrelsen i Västerbottens län betonar kunskapsuppbyggnad som en av de viktigaste uppgifterna samt länsstyrelsernas roll på den regionala nivån i fråga om uppföljning och utvärdering av åtgärder. Statskontoret är på principiell grund tveksamt till inrättande av fler ombudsmän och menar att den oklarhet som råder om befogenheter och ansvarsgränser för de redan befintliga ombudsmännen bör klargöras innan en ny inrättas. Statskontorets bedömning är att en HO kan anstå med tanke på att tillsynsfrågan inom LSS-området har fått en lösning och att JO-ämbetet innebär ett rättsskydd. Riksrevisionsverket (RRV) anför att verket tidigare har yttrat sig över inrättandet av en barnombudsman och att verket inte fann några skäl mot en sådan. Inte heller ifråga om en HO finner RRV skäl mot ett inrättande, men anser att verksamheten bör byggas upp successivt. Statens råd för byggnads- forskning (BFR) redovisar tveksamhet till att påskynda en tillsättning av en HO. Landstingsförbundet (Lf) framhåller att den opinionsbildande delen av HO:s uppgifter är mycket viktig men att inte tillräckligt övertygande skäl föreligger för att HO skall tilldelas en processförande roll. Lf erinrar om att ett inte obetydligt antal ombudsmannainstitutioner har tillkommit eller föreslagits tillkomma medan deras inbördes befogenheter och samspelet dem emellan inte har varit föremål för någon övergripande översyn. Lf föreslår en sådan översyn innan nya ombudsmän inrättas och med avseende på en eventuell processförande roll för HO. Svenska kommunförbundet avstyrker den föreslagna processförande funktionen eftersom denna tilldelar HO en dubbelroll som myndighet och partsorgan för de funktionshindrade. Ombudsmannens möjlighet att som statlig tillsynsmyndighet begära in uppgifter av arbetsgivare, myndigheter m.fl. i kombination med rollen som funktionshindrades rådgivare, förhandlare och ibland processförare innebär en sammanblandning av en myndighets och en partsföreträdares uppgifter menar förbundet. Effekten blir att funktionshindrade ges en ställning som saknar egentlig motsvarighet i Sverige. Förbundet framhåller också att HO:s uppgift att i enskilda ärenden verka för olika uppgörelser med den funktionshindrades motpart i praktiken innebär att en statlig myndighet mycket lätt blandar sig i en kommunal myndighets interna handläggning, vilket är oförenligt med svensk rätt. Vidare anser Svenska kommunförbundet att förslaget brister i avgränsningar mot befintliga statliga myndigheter som JO och JK. Kommunförbundet Uppsala län tillhör gruppen av remissinstanser som avvisar en processförande roll för HO. Länsförbundet anser dock att HO genom vitesföreläggande skall kunna tvinga en arbetsgivare eller en myndighetsföreträdare till överläggningar. Försäkringskasseförbundet (FKF) påtalar att ansvarsfördelningen mellan Riksförsäkringsverket och HO måste bli tydlig i fråga om granskning av lagstiftning. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) framhåller att befintliga organ och institutioner kan tillvarata funktionshindrades intressen i sina verksamheter. Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF) framhåller att en analys behövs av utredningens förslag, inte minst inom arbetslivsområdet där ett klargörande bör ske visavi parterna på arbetsmarknaden. Tjänstemännens central- organisation (TCO) anser att HO bör vara fristående i förhållande till andra myndigheter och handikapporganisationer samt att HO:s huvudfunktion bör vara att granska tillämpningen av gällande lagstiftning. HO bör enligt TCO kompletteras av ett centralt organ med ett samlat ansvar att bevaka och fullfölja en offensiv handikappolitik. Föreningen Sveriges socialchefer (FSS) anser att det redan i nuläget finns många parter och ideella organisationer som besitter förmåga och möjligheter att tillvarata och bevaka funktionshindrades behov och intressen. Vårdhögskolan i Göteborg tillstyrker förslaget och anför att HO även bör få en pedagogisk funktion såväl mot beslutsfattare som allmänhet. Vårdhögskolan anser att möjligheter till straffpåföljd behövs för att sätta press på beslutsfattare så att fattade beslut genomförs. Handikappförbundens centralkommitté (HCK) och fem medlemsförbund tillstyrker förslaget men framhåller att HO måste ha möjlighet till sanktioner i form av direkt vitesföreläggande av arbetsgivare som underlåter att uppfylla de skyldigheter som utredningen lämnar förslag om enligt 2 § lagen om arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder. HCK understryker att HO måste få tillräckliga resurser, bl.a. med tanke på att många enskilda kan komma att vända sig till HO som en följd av HO:s möjlighet att föra talan för enskilda personer i ärenden av principiell natur. Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR) anser att HO:s arbete huvudsakligen bör vara av generell karaktär men att det bör finnas möjlighet för HO att aktivt stödja även enskildas rättsintresse i enskilda angelägenheter oavsett diskrimineringens härkomst. NHR framhåller att en precisering behövs av lagförslaget beträffande när uppgifter inte behöver lämnas ut. Vidare menar förbundet att HO själv skall kunna förelägga vite utan att gå via länsrätten. Den som berörs kan sedan överklaga till länsrätten. Beträffande utredningens förslag om ändring i sekretesslagen anför NHR att frågan om när ett ärende skall anses vara för känsligt för att lämnas ut måste klargöras. Riksförbundet av intresseföreningar för schizofreni (RIKS-IFS) redovisar problem för psykiskt handikappade med diskriminerande aktioner från grannar mot planerade boenden, behandlingshem, arbetskooperativ etc. RIKS-IFS föreslår att den möjlighet som plan- och bygglagen ger grannar att stoppa olika verksamheter för funktionshindrade skall undanröjas samt att åtal skall kunna väckas mot såväl enskilda och grupper som näringsidkare. Synskadades riksförbund (SRF) ställer sig skeptisk till förslaget om en HO. Det är bättre anser förbundet att den enskilde kan gå direkt till domstol och få sin sak prövad om han/hon anser sig diskriminerad till följd av funktionsnedsättning. Denna lösning förutsätter att ansvars- och finansieringsprincipen (AFP) lagfästs. SRF lämnar förslag till en lag om tillgänglighet och användbarhet. Sveriges allmänna patientförening (SAPF) förordar en vårdombudsman som kan tillvarata både handi- kappades, pensionärers och andra patienters rättigheter. 14.2 Fortlöpande studier av välfärdsutvecklingen för svårt funktionshindrade Handikapputredningens förslag SCB bör ges i uppdrag att fortlöpande göra studier om välfärdsutvecklingen för personer med funktionshinder. Studierna skall säkra att frågor om välfärden för funktionshindrade hålls levande och blir beaktade. Remissinstansernas svar i sammanfattning 20 remissinstanser avger svar, varav tre myndigheter, två landsting, ett länsförbund, fem kommuner, fyra övriga producentinstanser, fyra handikapporganisationer och ett länshandikappråd. Samtliga är i princip positiva till förslaget men Socialstyrelsen anser att uppdraget bör ges gemensamt till styrelsen och SCB. Några instanser lämnar synpunkter på studiernas inriktning. Remissinstansernas motiv och synpunkter Socialstyrelsen påpekar att styrelsen redan har ett regeringsuppdrag att bredda folkhälsorapporteringen så att den även omfattar den sociala utvecklingen. En social rapport om bl.a. funktionshindrade personers levnadsförhållanden kommer att publiceras under våren 1994. Socialstyrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över statistikutredningens betänkande SOU 1992:48 anfört att beställar- ansvaret för statistiken inom socialsektorn bör läggas på styrelsen. För statistikunderlag finns ett pågående samarbete med SCB. Mot den bakgrunden föreslår Socialstyrelsen att ett uppdrag att fortlöpande följa välfärds- utvecklingen för funktionshindrade personer bör ges gemensamt till SCB och Socialstyrelsen. Statens kulturråd anser att det fattas aktuella kulturvaneundersökningar när det gäller funktionshindrades deltagande i kulturlivet och att uppdraget bör inkludera även sådana undersökningar. Sveriges psykologförbund betonar att kunskap bör insamlas och spridas om s.k. udda och ovanliga handikappgrupper. Hörselskadades riksförbund (HRF) anser att uppdraget bör innefatta en vederhäftig statistik om antal personer med olika funktionshinder, hörapparatsanvändare, tolkanvändare m.m. Sådan statistik saknas idag enligt HRF. 35 Länshandikapprådet i Jönköpings län framhåller att förhållanden som gäller fritid, rekreation och semester är speciellt viktiga att studera. 14.3 Statens handikappråd läggs ner Handikapputredningens förslag I samband med att en handikappombudsman (HO) inrättas bör Statens handikappråd (SHR) läggas ner. SHR:s nuvarande uppgift att föreslå fördelning av statsbidraget till handikapporganisationerna kan överföras till Socialstyrelsen. Övriga uppgifter för HO ryms enligt Handikapputredningen inom nuvarande kostnadsram för SHR. Remissinstansernas svar i sammanfattning 36 remissinstanser avger svar. Förslaget tillstyrks av tio instanser. En majoritet av instanserna, 23 stycken, avstyrker förslaget i den meningen att de önskar att ett centralt organ skall finnas kvar och komplettera handikappombudsmannen. Sex av dessa anger att Statens handikappråd bör kvarstå. Resterande tre instanser lämnar andra synpunkter i anslutning till förslaget, varav två berör statsbidragsfrågan. Olika remissinstansers svar Fyra myndigheter redovisar sin inställning. Socialstyrelsen instämmer i förslaget. Statens handikappråd (SHR) och Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker det. Statskontoret föreslår att myndighetsstrukturen skall ses över. Tre landsting, ett länsförbund, sex kommuner, två fackföreningar och två övriga producentinstanser anför synpunkter. Nio instanser tillstyrker förslaget. Fem avstyrker det och framhåller att det finns behov av ett centralt organ. Fyra av de senare anser att SHR bör finnas kvar. 17 handikapporganisationer avger svar. 15 avstyrker förslaget medan två enbart berör statsbidragsfrågan. Samtliga som avstyrker förslaget tar fasta på behovet av ett centralt organ som komplement till HO, varav De handikappades riksförbund (DHR) önskar att SHR skall kvarstå. Även Pingstförsamlingen i Huskvarna avstyrker utredningens förslag och framhåller att det övergripande ansvaret bör ligga kvar hos SHR tills vidare. Remissinstansernas motiv och synpunkter Socialstyrelsen tillstyrker förslaget om nedläggning av Statens handikappråd (SHR) och uppger sig beredd att ta över SHR:s del av statsbidragshanteringen. För det senare ändamålet önskar Socialstyrelsen riktlinjer från regeringen och resurser. Statens handikappråd anser att en samverkan mellan HO och ett sektorsövergripande centralt organ är ett bättre alternativ än enbart en HO i fråga om såväl handikappolitisk slagkraft som effektivt resursutnyttjande. Både den uttalade decentraliseringen och den tilltagande internationaliseringen ställer ökade krav på en central kompetens menar SHR. T.ex. förutsätter FN:s standardregler att det finns ett nationellt samordningsorgan som kan följa upp hur reglerna tillämpas. Det centrala organets huvuduppgifter blir enligt SHR att göra sektorsövergripande kontinuerliga utvärderingar och uppföljningar av handikappfrågornas läge. Genom denna inriktning kan det centrala organet och HO komplettera varandra och rollerna renodlas till att gälla å ena sidan utvärdering, samhällsanalyser och handikappolitisk uppföljning och å andra sidan rättsövervakande ombudsmannauppgifter. Länsstyrelsen i Kalmar anser att det bör finnas ett litet centralt organ för bevakning av funktionshindrades likställighet. Statskontoret framhåller att Handikapputredningen inte har haft till uppgift att se över myndighetsstrukturen, men att det nu är befogat att göra en analys av ansvarsförhållanden och myndighetsstruktur. Detta understryks enligt Statskontoret av förslaget om en handikappombudsman och därmed samman- hängande avveckling av SHR. Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF) framhåller att det är svårt att se någon motsättning mellan en HO och SHR. Tvärtom är behoven sådana att de säkerställer båda institutionerna. Behovet av ett handikappråd som ett samlat centrum för både nationell och internationell kunskap inom handikappområdet är och kommer att bli uttalat om utredningens intentioner skall förverkligas menar SKAF. Även Tjänstemännens centralorganisation (TCO) för fram krav om ett centralt organ med ett samlat ansvar för att bevaka och fullfölja en offensiv handikappolitik. Enligt TCO kommer ett sådant organ att bli en tillgång för HO. Sveriges frikyrkoråd redovisar tveksamhet till förslaget om avveckling eftersom det behövs ett centralt organ för att samla kunskap. Frikyrkorådet påtalar att en avveckling kan få negativa konsekvenser på läns- och kommunnivån. Handikappförbundens centralkommitté (HCK) och sju medlemsförbund hänvisar till handikapporganisationernas särskilda yttrande till utredningen där det understryks att ett centralt organ bör bildas för att bevaka och samla kunskap om den internationella utvecklingen, decentraliseringen av beslut till kommuner och landsting och vad som sker inom olika organ i samhället ur handikappaspekt. De handikappades riksförbund (DHR) menar att det behövs ett sektorsövergripande ansvar och att SHR därför inte bör avskaffas. DHR förordar en central myndighet som förenar HO:s uppgifter med merparten av de åtaganden som ligger på SHR. Hörselskadades riksförbund (HRF) anser att det är viktigt att finna bra kriterier för fördelning av statsbidrag till handikapporganisationerna. Även Riksförbundet för dementas rättigheter berör statsbidragsfrågan och menar att förslagsrätten till anslagstilldelningen bör läggas på HO istället för Socialstyrelsen. Synskadades riksförbund (SRF) anser att resonemanget om SHR har fel utgångspunkt. SRF framhåller att utredningen först borde ha belyst behovet av centrala instanser inom handikappområdet och därefter prövat lämplig instans. Enligt SRF behövs ett centralt organ för en sektorsövergripande bedömning av handikappolitiska åtgärder, för kunskap om handikappinsatserna i andra länder och för central kompetens till följd av decentraliseringen i samhället. Be- träffande anslaget till handikapporganisationerna anser SRF att fördelningen bör läggas på Socialdepartementet. 36 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till Lag om en handikappombudsman Härigenom föreskrivs följande. 1 § Handikappombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Målet för verksamheten skall vara full delaktighet och jämlikhet för personer med funktionshinder. Ombudsmannens verksamhet skall i första hand avse uppföljning och utvärdering i frågor som anges i första stycket. 2 § Ombudsmannen skall verka för att brister i lagar och andra författningar i fråga om personer med funktionshinder avhjälps. Finner ombudsmannen anledning att väcka fråga om författningsändringar eller andra åtgärder från statens sida får ombudsmannen göra framställning om detta till regeringen. 3 § Ombudsmannen skall när det behövs ta initiativ till överläggningar med myndigheter, företag, organisationer och andra i syfte att motverka att personer missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder. Ombudsmannen skall även genom information och på annat liknande sätt verka för att ingen missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder. 4 § Myndigheter, landsting, kommuner och andra organ som har skyldighet att fullgöra vissa uppgifter som rör funktionshindrades intressen eller att bevaka sådana frågor, skall på Handikappombudsmannens uppmaning lämna uppgifter till ombudsmannen om sin verksamhet. De är också skyldiga att på ombudsmannens uppmaning komma till överläggningar med denne. 5 § Handikappombudsmannen biträds av ett särskilt råd. Ombudsmannen är rådets ordförande och leder dess verksamhet. Regeringen utser ombudsmannen och rådets övriga ledamöter för en bestämd tid. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. 64 2. Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Härigenom föreskrivs att 9 kap. 21 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 21 §2 Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställd- hetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991:433) för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller hos ombudsmannen och Nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (0000:000) mot etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1994:000) om en handi- kappombudsman för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska för- hållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. 1 Lagen omtryckt 1992:1474. 2 Lydelse enligt prop. 1993/94:101. 65 Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-08 Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold. Enligt en lagrådsremiss den 3 mars 1994 (Socialdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om en handikappombudsman, m.m. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Eva Hammar. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om en handikappombudsman 1 § Första stycket andra meningen bör formuleras på följande sätt: "Målet för verksamheten skall vara full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet med andra för personer med funktionshinder." 2 § Vad som sägs i andra meningen torde gälla utan särskilt stadgande. Meningen bör utgå. 4 § Skyldighet att ålägga andra organ än kommuner och landsting att fullgöra vissa uppgifter torde föreligga endast under vissa förutsättningar. Lagrådet föreslår följande lydelse av paragrafen: "Myndigheter, landsting och kommuner som har skyldighet att fullgöra uppgifter som rör funktionshindrade, skall på Handikappombudsmannens uppmaning lämna uppgifter till ombudsmannen om sin verksamhet. De är också skyldiga att på ombudsmannens uppmaning komma till överläggningar med denne. Vad som sägs i första stycket gäller också den som enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen anförtrotts förvaltningsuppgift som rör funktionshindrade eller som erhållit bidrag av staten, landsting eller kommun med skyldighet att främja funktionshindrades intressen." Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Förslaget lämnas utan erinran. 66 Socialdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994 Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Föredragande: statsrådet B. Westerberg Regeringen beslutar proposition 1993/94:219 Handikappombudsman. 67