Post 6945 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:19 ·
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Prop. 19
Regeringens proposition
1994/95:19
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
Prop.
1994/95:19
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 11 augusti 1994
Carl Bildt
Ulf Dinkelspiel
(Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Sveriges förhandlingar om medlemskap i Europeiska unionen (EU) avslutades i
april i år. Förhandlingarna resulterade i ett anslutningsfördrag mellan
Europeiska unionens medlemsländer och de ansökande länderna Norge, Österrike,
Finland och Sverige. Fördraget och slutakten undertecknades den 24 juni 1994.
Svenska folket skall i en folkomröstning den 13 november 1994 ta ställning till
om Sverige skall inträda som medlem i unionen eller inte.
Som ett led i det förberedelsearbete som måste komma till stånd, om
folkomröstningen utmynnar i ett ja till EU, föreslås i propositionen att
riksdagen godkänner anslutningsfördraget samt slutakten till fördraget.
Därutöver lämnas förslag till bl.a. övergripande lagstiftning med anledning av
Sveriges anslutning till unionen. I förslaget till lag finns bestämmelser om
överlåtelse av beslutsbefogenheter till Europeiska gemenskaperna och
införlivande av anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen liksom de
rättsakter m.m. som hittills antagits av Europeiska gemenskaperna. Vidare
föreslås i lagen författningsreglering av bl.a. samråd mellan regering och
riksdag inför frågor som avses bli behandlade i Europeiska unionens råd.
Skulle folkomröstningen resultera i ett negativt utslag är det regeringens
avsikt att återkalla propositionen.
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 augusti 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble,
Björck, Davidson, Könberg, Odell, Unckel, Ask
Föredragande: statsrådet Dinkelspiel
Regeringen beslutar propositionen 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 17
2 Lagtext.................................. 18
2.1 Förslag till lag med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen................... 18
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av
lagar och andra författningar........ 21
2.3 Förslag till lag om upphävande av lagen (1972:762) om
prisbestämmelser för järn- och stålmarknaden (CECA-lagen) 22
3 Ärendet och dess beredning m.m........... 23
FÖRSTA DELEN
4 Allmänna överväganden.................... 26
4.1 Inledning............................ 26
4.2 Sverige i Europa..................... 28
4.3 Demokrati och inflytande............. 33
4.3.1EU vilar på demokratisk grund... 33
4.3.2Likhet inför lagen.............. 37
4.3.3Sverige behöver rösträtt i EU... 37
4.3.4Sveriges inflytande i EU........ 39
4.4 Utrikes- och säkerhetspolitik........ 40
4.4.1Den alleuropeiska integrationsprocessen
i dag........................... 40
4.4.2Integrationen i Västeuropa...... 42
4.4.3Ett EU-medlemskaps betydelse för Sverige i utrikes- och
säkerhetspolitiskt hänseende.... 43
4.5 Ekonomi och välfärd.................. 45
4.5.1Makroekonomiskt samarbete....... 45
4.5.2Ekonomiska risker som är förenade med ett utanförstående 47
4.5.3Medlemsavgiften och statsbudgeten 49
4.6 Miljö................................ 50
4.7 EU - möjligheternas union............ 52
ANDRA DELEN
5 Historik................................. 53
6 Förhandlingarna m.m...................... 62
6.1 Förhandlingarnas gång................ 62
6.2 Förhandlingsarbetets organisation.... 66
6.3 Det svenska beredningsarbetet........ 67
7 Anslutningsfördraget .................... 70
7.1 Översikt............................. 70
7.2 Särlösningar för Sverige............. 72
7.3 Genomförandebestämmelser, bilagor, protokoll,
slutakt och förklaringar............. 75
7.4 Slutaktens rättsliga betydelse....... 76
8 De grundläggande fördragen............... 78
8.1 Inledning............................ 78
8.2 Romfördraget......................... 79
8.2.1Ingressen....................... 80
8.2.2Första delen: Principerna (artiklarna 1-7c) 80
8.2.3Andra delen: Unionsmedborgarskap
(artiklarna 8-8c)............... 82
8.2.4Tredje delen: Gemenskapens politik 82
8.2.5Fjärde delen: Associering av utomeuropeiska länder och
territorier (artiklarna 131-136a)95
8.2.6Femte delen: Gemenskapens institutioner95
8.2.7Sjätte delen: Allmänna bestämmelser och
slutbestämmelser (artiklarna 210-248)95
8.2.8Protokoll och bilagor............96
8.3 Euratomfördraget......................97
8.4 Parisfördraget........................98
8.5 Maastrichtfördraget...................99
8.5.1Utrikes- och säkerhetspolitik...100
8.5.2Inrikespolitiska och rättsliga angelägenheter102
8.6 Gemenskapernas institutioner och deras roll103
8.6.1Beslutsprocessen................103
8.6.2Övervakningsförfarandet.........110
8.6.3Gemenskapsrätten utgör en egen
rättsordning....................111
8.7 Framtida fördragsändringar...........111
9 Avtal med tredje land och mellan medlemsstaterna113
9.1 Gemenskapens traktatkompetens........113
9.1.1Gemenskapen har traktatkompetens genom
uttryckliga bestämmelser i Romfördraget113
9.1.2Gemenskapen har traktatkompetens inom de områden där
gemenskapen tilldelats intern beslutskompetens114
9.2 Förfarandet vid ingåendet av internationella avtal114
9.3 Sveriges anslutning till vissa avtal, m.m. 115
9.3.1Konventioner som är oskiljaktigt förbundna med förverkli-
gandet av Maastrichtfördragets mål115
9.3.2Gemenskapens avtal blir bindande för Sverige 116
9.3.3Sverige förbinder sig att tillträda s.k. blandade avtal m.m.
och att ansluta sig till vissa interna överenskommelser 116
9.3.4Anpassningar m.m. måste ske avseende existerande avtal117
9.3.5Sverige ansluts till vissa rådsbeslut m.m.118
9.3.6Sveriges förbinder sig att tillträda EG-konventioner enligt
artikel 220 i Romfördraget m.m..118
9.3.7Övriga konventioner och instrument på rättsväsendets och
inrikespolitikens område........119
9.3.8Närmare om Sveriges tillträde till vissa avtal m.m.119
10 Konsekvensutredningarna..................121
10.1Samhällsekonomi......................121
10.2Utrikes- och säkerhetspolitik........121
10.3Kommuner och landsting...............122
10.4Välfärden och jämställdheten.........122
10.5Suveränitet och demokrati............123
10.6Miljö................................123
TREDJE DELEN
11 Fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital125
11.1Inledning............................125
11.2Fri rörlighet för varor..............129
11.2.1Förbud mot kvantitativa restriktioner
mellan medlemsländerna.........130
11.2.2Tullar och kvantitativa restriktioner i
handeln mellan Sverige och EG..131
11.2.3Statliga handelsmonopol........132
11.2.4Prisreglerna på stålområdet....133
11.2.5Offentlig upphandling..........133
11.2.6Tekniska handelshinder.........134
11.2.7Gränskontroll i samhandeln.....136
11.2.8EG:s regler om indirekta skatter139
11.2.9Krigsmateriel..................145
11.2.10Strategiskt känsliga varor....146
11.3Personers rörlighet..................147
11.3.1Social trygghet för personer som flyttar
inom Europeiska unionen........148
11.3.2Ömsesidigt erkännande av
kompetensbevis.................149
11.4Etablering...........................150
11.5Tjänster.............................151
11.5.1Finansiella tjänster...........152
11.5.2Transporttjänster..............154
11.6Fria kapitalrörelser.................156
11.7Civilrättsliga regler (bolagsrätt, immaterialrätt
m.m.)................................157
11.7.1Bolagsrätt.....................157
11.7.2Handelsagenter.................158
11.7.3Immaterialrätt.................158
11.8Förvaltningen av den inre marknaden..159
12 Transportpolitik.........................161
12.1Inledning............................161
12.2Landtransporter......................162
12.3Inre vattenvägar.....................165
12.4Sjöfart..............................165
12.5Luftfart.............................166
12.6Farligt gods.........................167
12.7Post och telekommunikationer.........167
12.8Transeuropeiska nät (TEN)............169
13 Konkurrenspolitik........................171
13.1Inledning............................171
13.2Konkurrensregler för företag.........172
13.3Översikt över de områden, där Sverige i sak redan har samma regler
som EG...............................174
13.4Områden där skillnader i sak föreligger i förhållande till EG:s
regler...............................175
13.5Statsstöd............................176
14 Konsumentpolitiska frågor................178
14.1Konsumentpolitiken inom EG...........178
14.2Svensk konsumentpolitik i ett
medlemskapsperspektiv................180
15 Utbildning, forskning och utveckling ....183
15.1Samarbetet inom utbildningsområdet...183
15.1.1Utbildningssamarbetet inom EG..183
15.1.2Konsekvenser för Sverige av
EES-avtalet....................186
15.1.3Medlemskapets innebörd.........187
15.2Samarbete inom forskning och utveckling188
15.2.1FoU-samarbetet inom EG.........188
15.2.2Sveriges deltagande i FoU-samarbetet192
15.3Inriktningen av Sveriges deltagande i
EU-samarbete.........................194
15.3.1Utbildning.....................194
15.3.2Forskning och utveckling.......196
15.4Tolkning och översättning............197
16 Hälso- och socialpolitiska frågor........200
16.1Allmänna socialpolitiska frågor......200
16.2Hälsopolitiska frågor................201
16.3Alkoholpolitiska frågor..............202
16.3.1Unionens kompetens på alkoholområdet202
16.3.2Svensk alkoholpolitik..........205
16.3.3Förhandlingsresultat...........206
16.3.4Allmänna överväganden..........208
16.4Narkotikafrågor......................211
16.4.1Narkotikafrågorna inom unionen.211
16.4.2Svensk narkotikapolitik........212
16.4.3Allmänna överväganden..........213
17 Jämställdhetspolitiska frågor............215
18 Arbetsmarknads- och arbetslivsfrågor ....218
18.1Den sociala dimensionen..............218
18.1.1Sociala protokollet............219
18.1.2EES-avtalet....................221
18.1.3Medlemskapets innebörd.........221
18.2Sysselsättning.......................222
18.2.1Socialfonden...................222
18.2.2EU-initiativ för ökad sysselsättning 223
18.2.3Medlemskapets innebörd.........223
18.3Arbetsmiljö..........................224
18.3.1EG:s regler....................224
18.3.2EES-avtalet....................225
18.3.3Medlemskapets innebörd.........226
18.4Arbetsrätt...........................226
18.4.1EES-avtalet....................227
18.4.2Inför ett medlemskap...........228
19 Kultur- och mediepolitiska frågor .......230
19.1Kultursamarbetet inom EU.............230
19.2EG:s uppgifter på medieområdet.......231
19.3EU:s inverkan på det nordiska kultur- och
mediesamarbetet......................233
19.4Svenska språkets ställning i EU......233
19.5Kultur- och mediepolitiska effekter av EU:s åtgärder på andra
områden..............................234
19.5.1Kulturstöd.....................234
19.5.2Utförsel av kulturföremål......235
19.5.3Upphovsrätt....................236
19.5.4Mervärdesskatt.................236
19.5.5Effekter för kulturmiljövården.237
20 Miljöpolitiska frågor....................238
20.1Inledning............................239
20.2EG:s miljöpolitik....................240
20.2.1Framväxten av en gemensam miljöpolitik240
20.2.2Miljöregler i Romfördraget.....240
20.2.3Utvecklingen av miljöarbetet inom EU241
20.3Förhandlingsresultatet och det framtida svenska miljöarbetet inom
EU...................................243
20.3.1Resultatet av förhandlingarna..243
20.3.2Det svenska miljöarbetet i EU..247
20.4Avgaskrav för bilar..................251
20.5Kemiska produkter....................253
20.6Utsläpp till luft och vatten.........257
20.7Avfall...............................261
20.8Regler om naturvård..................264
20.8.1Bakgrund.......................264
20.8.2Direktiv om bevarande av arter och
naturliga livsmiljöer..........265
20.8.3Förhandlingsresultatet.........267
20.8.4Genomförandet i Sverige........268
20.8.5CITES och andra regler om handel270
20.9Mark- och planfrågor.................272
20.9.1EG:s arbete med planering,
markanvändning och hushållning med
naturresurser..................272
20.9.2Konsekvenser för det svenska
planeringssystemet.............273
21 Euratom .................................275
21.1Inledning............................275
21.2Forskning ...........................277
21.3Informationsspridning................278
21.4Hälsoskydd...........................278
21.5Hantering av radioaktivt avfall......280
21.6Investeringar........................281
21.7De gemensamma företagen..............281
21.8Försörjning..........................282
21.9Uranbrytning.........................283
21.10Säkerhetskontroll av klyvbart material284
21.11Äganderätt..........................286
21.12Den gemensamma marknaden på
kärnenergiområdet....................286
22 Jordbruk och fiske.......................288
22.1Jordbruk.............................288
22.1.1Inledning......................289
22.1.2Konsekvenser av ett medlemskap.290
22.1.3Vegetabilieproduktionen........299
22.1.4Animalieproduktionen...........301
22.1.5Trädgårdssektorn...............303
22.1.6Strukturåtgärder inom jordbruket inklusive
stöd till jordbruk i mindre gynnade områden
i södra Sverige................304
22.1.7Stöd till jordbruket i norra Sverige306
22.1.8Kompletterande miljöersättning till
jordbruket.....................308
22.1.9Jordbruksstatistik.............312
22.2Fiske................................314
22.3Skogsbruk............................317
22.4Rennäringen..........................317
22.5Livsmedel, veterinära frågor, foder och frågor om växtskydd och
växtodling...........................318
22.5.1Inledning......................318
22.5.2Livsmedel......................318
22.5.3Veterinära området.............319
22.5.4Frågor om växtskydd och växtodling324
23 Tullunionen och den gemensamma handelspolitiken327
23.1Inledning............................328
23.2Tullunionen..........................330
23.2.1Tullagstiftningen..............330
23.2.2Administrativt tullsamarbete...334
23.2.3Den gemensamma tulltariffen och TARIC334
23.2.4Tullsuspensioner...............336
23.2.5Tullnivåerna...................337
23.2.6Ursprungsregler................339
23.2.7Det allmänna tullpreferenssystemet (GSP)341
23.2.8Särskilda varukontroller vid EU:s
yttergräns.....................342
23.2.9Varumärkesintrång (counterfeit)342
23.2.10Gemensam exportkontroll av strategiskt
känsliga varor.................343
23.3Den gemensamma handelspolitiken......343
23.3.1Avtal med tredje land..........345
23.3.2Handelspolitiska skyddsåtgärder355
23.3.3Handelssanktioner..............359
23.3.4Exportstöd ....................361
23.3.5Uppträdande i internationella
organisationer.................362
24 Regionalpolitiska frågor.................363
24.1Inledning............................364
24.2EG:s strukturpolitik.................365
24.3Förhandlingsresultatet vad gäller strukturfonderna366
24.4Nationell regionalpolitik............368
25 Närings- och energipolitiska frågor .....371
25.1De allmänna förutsättningarna för näringspolitiken371
25.1.1EG:s näringspolitik............371
25.1.2Instrumenten...................372
25.1.3Medlemskap eller EES...........372
25.2Sverige och Europa...................374
25.3Kol- och stålfrågor..................375
25.3.1Avtalen och institutionerna....375
25.3.2Konsekvenser av medlemskap.....376
25.4Övriga branschfrågor.................378
25.5Småföretagsfrågor....................380
25.6Energipolitiska frågor...............382
25.6.1Utvecklingen inom EU...........382
25.6.2EES-avtalet och
medlemskapsförhandlingarna.....384
25.6.3Konsekvenser av ett EU-medlemskap385
26 Utrikes- och säkerhetspolitik ...........387
26.1Framväxten av det utrikespolitiska samarbetet388
26.2Tillkomsten av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken389
26.3Instrument för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken390
26.4Försvarsfrågan inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
.....................................391
26.5Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i ett svenskt
medlemskapsperspektiv................392
27 Biståndspolitik..........................395
27.1EG:s biståndspolitik.................396
27.2Sveriges bistånd till utvecklingsländerna vid ett EU-medlemskap398
27.3EG:s stöd till Central- och Östeuropa400
27.4Sverige och EU:s östsamarbete........401
28 Europeiska investeringsbanken ...........403
28.1Verksamhet...........................403
28.2Organisation.........................404
28.3Den svenska kapitalinsatsen..........405
29 Rättsliga och inrikes frågor.............406
29.1Inledning............................406
29.2Invandrings- och asylpolitik.........411
29.2.1Allmänt........................411
29.2.2Dublinkonventionen.............415
29.3Kontroll av gemenskapens yttre gränser416
29.3.1Konventionen angående kontroller av
personer som passerar yttre gränser
(yttre gränskontrollkonventionen)416
29.3.2Yttre gränskontrollkonventionen och
EES-avtalet....................418
29.3.3Det europeiska informationssystemet
(EIS)..........................418
29.3.4Nuvarande svensk ordning.......419
29.3.5Gränskontrollgruppen...........420
29.4Brottsbekämpning i ett EU-perspektiv.422
29.4.1Inledning......................422
29.4.2Europol........................423
29.4.3MAG 92.........................424
29.4.4Underrättelseförfarande och sambandsmän424
29.4.5Närpolisverksamhet m.m.........425
29.4.6Bevakning av de inre gränserna.425
29.4.7Den framtida kampen mot
narkotikabrottslighet..........426
29.5EG:s vapendirektiv...................428
29.6Civil- och straffrättsligt samarbete.429
30 Ekonomiskt och monetärt samarbete........431
30.1Inledning............................431
30.2Den ekonomiska och monetära unionen..433
30.3Kapitalrörelser .....................435
30.4Villkoren för övergången till andra och tredje
fasen ...............................437
30.5Ekonomisk politik....................438
30.6Monetär politik......................440
30.7Den svenska förhandlingen............443
30.8Regeringens överväganden.............444
31 Finansiella och budgetära frågor.........446
31.1Finansiella och budgetära frågor inom EU446
31.2Finansiella och budgetära aspekter på Sveriges nuvarande samarbete
med EU...............................448
31.3Medlemskapets innebörd...............448
32 Statistik................................451
33 Konsekvenser för svensk förvaltning; offentlighet och sekretess453
33.1Inledning............................453
33.2Regeringens styrning och koordinering av politiken454
33.3Effekter för regional och kommunal förvaltning av ett medlemskap i
Europeiska unionen...................456
33.4Utredningsväsendet, remissförfarande och intresseorganisationernas
roll.................................457
33.5Offentlighet och sekretess...........460
33.5.1Den svenska offentlighetsprincipen460
33.5.2Offentlighet och sekretess i några av EU:s
medlemsländer..................461
33.5.3Offentlighet och sekretess inom EU461
33.5.4Offentlighetsprincipen vid ett svenskt
EU-medlemskap..................462
33.5.5Skyddet för den personliga integriteten på
dataområdet....................464
34 Övriga frågor ...........................466
34.1Europeiskt unionsmedborgarskap.......466
34.2Ungdomsfrågorna inom EU .............467
34.3Svenska medborgare i EU:s institutioner469
FJÄRDE DELEN
35 EG:s rättsordning........................470
35.1Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och gemenskapen470
35.1.1Allmänna utgångspunkter........470
35.1.2Olika slag av kompetens........472
35.1.3Subsidiaritetsprincipen........473
35.2Gemenskapsrätten utgör en egen rättsordning475
35.3Gemenskapens regelverk...............476
35.3.1De grundläggande fördragen.....476
35.3.2Allmänna rättsprinciper inom
gemenskapsrätten...............478
35.3.3Internationella avtal..........479
35.3.4Förordningar, direktiv och andra
rättsakter.....................479
35.4EG-domstolens rättsskipning..........480
35.4.1Talan mot EG:s institutioner...480
35.4.2Talan mot en medlemsstat om brott mot
gemenskapsrätten ..............482
35.4.3Förhandsavgöranden.............482
35.4.4Rådgivande yttranden...........483
35.4.5Förstainstansrätten............484
35.4.6EG-domstolens roll i
integrationsprocessen..........484
35.5Gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt484
35.5.1Direkt tillämplighet ..........485
35.5.2Direkt effekt..................485
35.5.3Gemenskapsrättens företräde....486
35.5.4Vissa principer för gemenskapsrättens
genomförande...................487
36 Anslutningslagstiftningen i några andra länder489
36.1Danmark..............................489
36.2Storbritannien.......................490
36.3Irland...............................491
36.4Spanien..............................491
36.5Tyskland.............................493
37 De konstitutionella förutsättningarna för en svensk
anslutning...............................495
37.1Inledning............................495
37.2Överlåtelse av beslutanderätt........496
37.3Införlivande av EG:s existerande regelverk499
37.4Ikraftträdande.......................499
38 En svensk anslutningslag.................500
38.1Behovet av en anslutningslag.........500
38.2Överlåtelse av beslutanderätt........501
38.2.1Formen för riksdagens beslut...501
38.2.2Överlåtelsens reglering i anslutningslagen504
38.3Införlivande av EG:s existerande regelverk512
38.3.1Anslutningsfördraget och de
grundläggande fördragen m.m....512
38.3.2Sekundärrätten m.m............ 517
38.4EG-rättens förhållande till nationell rättsordning521
39 Genomförandet av gemenskapsrätt i Sverige523
39.1Inledning............................523
39.2Genomförande av olika slag av rättsakter 524
39.2.1Förordningar...................524
39.2.2Direktiv.......................525
39.2.3Beslut.........................526
39.2.4Rekommendationer m.m...........527
39.2.5Övrigt om rättsakterna.........527
39.3Förhållandet mellan EG-domstolen och svenska
domstolar............................528
39.4Förhållandet mellan gemenskapernas institutioner och svenska
myndigheter..........................529
40 Samråd och information mellan regeringen och riksdagen m.m.532
40.1Utgångspunkter.......................532
40.2Författningsreglering ...............534
40.3Närmare om regeringens skyldigheter..535
40.3.1Samrådsförfarande..............535
40.3.2Allmän information.............537
40.4Information i övrigt.................538
40.5Samråd med Riksbanken och med kommuner och landsting 539
41 Anslutningslagens ikraftträdande och vissa frågor rörande övergången
från EES till EU.........................542
41.1Bestämmelser som i övrigt införts i svenska författningar med
anledning av EES-avtalet.............550
42 Övrig lagstiftning med anledning av ett svenskt medlemskap i EU553
43 Kungörande och publicering ..............556
44 Författningskommentar....................558
44.1Förslaget till lag med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen...................558
44.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av
lagar och andra författningar........563
44.3Förslaget till lag om upphävande av lagen (1972:762) om
prisbestämmelser för järn- och stålmarknaden (CECA-lagen)563
Bilagor
DEL 1
Termer och förkortningar
Bilaga 1Svenska anföranden vid utvidgningskonferensen
Bilaga 2Departementspromemorian Sveriges medlemskap i den europeiska unionen (Ds
1994:48) - Förhandlingsresultatet i korthet
Bilaga 3Departementspromemorian Sveriges medlemskap i den europeiska unionen (Ds
1994:48) - Förteckning över remissinstanser som inkommit med yttrande
Bilaga 4Sammanfattning av betänkandet (SOU 1994:10) Anslutning till EU - Förslag
till övergripande lagstiftning
Bilaga 5Betänkandets (SOU 1994:10) författningsförslag
Bilaga 6Betänkandet (SOU 1994:10) - Remissinstanser
Bilaga 7Lagrådsremissens lagförslag
Bilaga 8Lagrådets yttrande
DEL 2
Bilaga 9Jordbruk och fiske
DEL 3
Bilaga 10Fördraget mellan Konungariket Belgien, Konungariket Danmark,
Förbundsrepubliken Tyskland, Hellenska republiken, Konungariket Spanien,
Franska republiken, Irland, Italienska republiken, Storhertigdömet
Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Portugisiska republiken, Förenade
konungariket Storbritannien och Nordirland, (Europeiska unionens
medlemsstater) och Konungariket Norge, Republiken Österrike, Republiken
Finland, Konungariket Sverige om Konungariket Norges, Republiken
Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning
till Europeiska unionen
Bilaga 11Slutakten
Bilaga 12Skriftväxlingar rörande alkoholmonopol och kollektivavtal
DEL 4
Bilaga 13Fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen
Bilaga 14Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen
Bilaga 15Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska
atomenergigemenskapen
Bilaga 16Konventionen den 25 mars 1957 om vissa gemensamma institutioner för
Europeiska gemenskaperna
Bilaga 17Konventionen den 13 november 1962 om ändring av Fördraget om
upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen i syfte att göra den
särskilda ordningen för associering av utomeuropeiska länder och
territorier som behandlas i fjärde delen av detta fördrag tillämplig med
avseende på Nederländska Antillerna
Bilaga 18Fördraget den 8 april 1965 om upprättandet av ett gemensamt råd och en
gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna
Bilaga 19Fördraget den 22 april 1970 om ändring av vissa budgetbestämmelser i
fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och i fördraget om
upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för
Europeiska gemenskaperna
Bilaga 20Fördraget den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands,
Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och
Nordirlands anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och
Europeiska atomenergigemenskapen
Bilaga 21Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 22 januari 1972 om
Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade
konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska
kol- och stålgemenskapen
DEL 5
Bilaga 22Fördraget den 10 juli 1975 om ändring av vissa bestämmelser i
protokollet om Europeiska investeringsbankens stadga
Bilaga 23Fördraget den 22 juli 1975 om ändring av vissa finansiella bestämmelser
i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och i fördraget
om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för
Europeiska gemenskaperna
Bilaga 24Akten den 20 september 1976 om allmänna direkta val av företrädare i
församlingen (Europaparlamentet) samt beslutet av Europeiska
gemenskapernas råd av den 1 februari 1993 om ändring av nämnda akt
Bilaga 25Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska republikens anslutning till
Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen
Bilaga 26Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 24 maj 1979 om
Hellenska republikens anslutning till Europeiska kol- och
stålgemenskapen
Bilaga 27Fördraget den 13 mars 1984 om ändring av fördragen om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemenskaperna i fråga om Grönland
DEL 6
Bilaga 28Fördraget den 12 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska
republikens anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och
Europeiska atomenergigemenskapen
Bilaga 29Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd den 11 juni 1985 om
Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning till
Europeiska kol- och stålgemenskapen
DEL 7
Bilaga 30Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari 1986
Bilaga 31Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner fördraget mellan Konungariket Belgien, Konungariket Danmark,
Förbundsrepubliken Tyskland, Hellenska republiken, Konungariket Spanien,
Franska republiken, Irland, Italienska republiken, Storhertigdömet Luxemburg,
Konungariket Nederländerna, Portugisiska republiken, Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirland (Europeiska unionens medlemsstater) och
Konungariket Norge, Republiken Österrike, Republiken Finland, Konungariket
Sverige om Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands
och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen samt slutakten
till fördraget,
2. antar regeringens förslag till lag med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen,
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1976:633) om
kungörande av lagar och andra författningar,
4. antar regeringens förslag till lag om upphävande av lagen (1972:762) om
prisbestämmelser för järn- och stålmarknaden (CECA-lagen).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska
unionen
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpning
1 § I denna lag finns bestämmelser med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen.
Införlivande av gemenskapernas regler
2 § De fördrag och andra instrument som anges i 4 § samt de rättsakter, avtal
och andra beslut som före Sveriges anslutning till Europeiska unionen har
antagits av Europeiska gemenskaperna gäller här i landet med den verkan som
följer av dessa fördrag och andra instrument.
Överlåtelse av beslutsbefogenheter
3 § Europeiska gemenskaperna får efter Sveriges anslutning till Europeiska
unionen fatta beslut som gäller här i landet i den omfattning och med den verkan
som följer av de fördrag och andra instrument som anges i 4 §.
Fördragen m.m.
4 § De fördrag och andra instrument som avses i 2 och 3 §§ är:
1. Fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen
2. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen
3. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska
atomenergigemenskapen
4. Konventionen den 25 mars 1957 om vissa gemensamma institutioner för
Europeiska gemenskaperna
5. Konventionen den 13 november 1962 om ändring av Fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemenskapen i syfte att göra den särskilda ordningen för
associering av utomeuropeiska länder och territorier som behandlas i fjärde
delen av detta fördrag tillämplig med avseende på Nederländska Antillerna
6. Fördraget den 8 april 1965 om upprättandet av ett gemensamt råd och en
gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna
7. Fördraget den 22 april 1970 om ändring av vissa budgetbestämmelser i
fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och i fördraget om
upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska
gemenskaperna
8. Fördraget den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands,
Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands
anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska
atomenergigemenskapen
9. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 22 januari 1972 om
Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska kol- och
stålgemenskapen
10. Fördraget den 10 juli 1975 om ändring av vissa bestämmelser i protokollet
om Europeiska investeringsbankens stadga
11. Fördraget den 22 juli 1975 om ändring av vissa finansiella bestämmelser i
fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och i fördraget om
upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska
gemenskaperna
12. Akten den 20 september 1976 om allmänna direkta val av företrädare i
församlingen (Europaparlamentet) samt beslutet av Europeiska gemenskapernas råd
av den 1 februari 1993 om ändring av nämnda akt
13. Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska republikens anslutning till
Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen
14. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 24 maj 1979 om Hellenska
republikens anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen
15. Fördraget den 13 mars 1984 om ändring av fördragen om upprättandet av
Europeiska gemenskaperna i fråga om Grönland
16. Fördraget den 12 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska
republikens anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska
atomenergigemenskapen
17. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 11 juni 1985 om
Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning till Europeiska
kol- och stålgemenskapen
18. Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari 1986
19. Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen
20. Fördraget den 24 juni 1994 om Konungariket Norges, Republiken Österrikes,
Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen
i samtliga fall med tillhörande bilagor och protokoll.
Samråd mellan regering och riksdag m.m.
5 § Regeringen skall underrätta riksdagen genom organ som riksdagen bestämmer om
frågor som avses bli behandlade i Europeiska unionens råd. Regeringen skall i
samma former rådgöra med riksdagen om hur förhandlingarna i rådet skall föras
inför beslut som regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som
riksdagen bestämmer.
Regeringen skall dessutom dels fortlöpande informera riksdagen om vad som sker
inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen, dels varje år till riksdagen
lämna en skriftlig berättelse över verksamheten i Europeiska unionen.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1992:1317) om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) skall upphöra att gälla. Den
upphävda lagen skall dock fortsätta att tillämpas på förhållanden som hänför sig
till den tid under vilken lagen varit i kraft med de undantag som följer av
fördraget den 24 juni 1994 om Konungariket Norges, Republiken Österrikes,
Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska
unionen.
De fördrag och andra instrument som anges i 4 § skall kungöras i Svensk
författningssamling (SFS).
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och
andra författningar
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar[1] skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Författningar som har beslutats av riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller
av en myndighet under regeringen, riksdagen eller kyrkomötet skall kungöras
enligt denna lag, om inte annat följer av 2 §. Detsamma gäller de
internationella överenskommelser och de ändringar i sådana som enligt
författning skall gälla som svensk rätt.
Med författningar skall i denna lag förstås lagar, förordningar och andra
rättsregler som i 8 kap. regeringsformen betecknas som föreskrifter.
Rättsakter som
innefattar föreskrifter
beslutade av
Europeiska
gemenskaperna och som
enligt lagen
(1994:000) med
anledning av Sveriges
anslutning till
Europeiska unionen
gäller här i landet
kungörs i Europeiska
gemenskapernas
officiella tidning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1989:935.
2.3 Förslag till lag om upphävande av lagen (1972:762) om prisbestämmelser för
järn- och stålmarknaden (CECA-lagen)
Härigenom föreskrivs att lagen (1972:762) om prisbestämmelser för järn- och
stålmarknaden (CECA-lagen) skall upphöra att gälla vid utgången av år 1994.
3 Ärendet och dess beredning m.m.
Inledning
Sverige ansökte den 1 juli 1991 om medlemskap i de europeiska gemenskaperna
(EG). Förhandlingarna om ett medlemskap inleddes den 1 februari 1993 och
avslutades i april 1994. Statsrådet Dinkelspiels anförande vid inledandet av
förhandlingarna finns jämte anförandet från ministermötet den 9 november 1993 i
bilaga 1. Förhandlingarna resulterade i ett anslutningsfördrag mellan EU:s
medlemsländer och de ansökande länderna Norge, Österrike, Finland och Sverige.
Fördraget, liksom slutakten därtill, undertecknades vid Europeiska rådets möte
på Korfu den 24 juni 1994.
En departementspromemoria om Sveriges medlemskap i den europeiska unionen (Ds
1994:48), vari redovisas innebörden för Sverige av ett medlemskap i EU och
särskilt de förhandlingslösningar som överenskommits för svensk del,
remitterades den 11 april 1994 till ett stort antal myndigheter och
organisationer. Promemorians redovisning av förhandlingsresultatet i korthet
finns i bilaga 2. Den 6 maj 1994 sändes även den preliminära fördragstexten (Ds
1994:60) till remissinstanserna. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har publicerats (Ds 1994:104)
av Utrikesdepartementet .
Riksdagen har beslutat att en folkomröstning i EU-frågan skall äga rum den 13
november 1994 (prop. 1993/94:245, bet. 1993/94:KU50, rskr. 1993/94:430). Skulle
folkomröstningen resultera i ett negativt utslag är det regeringens avsikt att
återkalla propositionen om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
I syfte att belysa innebörden av ett EU-medlemskap så allsidigt och grundligt
som möjligt före folkomröstningen beslöt regeringen den 28 januari och den 4
februari 1993 att låta genomföra analyser av konsekvenserna på olika
samhällsområden av ett medlemskap i EU och av att stå utanför ett sådant
samarbete. De olika s.k. konsekvensutredningarna lämnade sina betänkanden i
början av år 1994: EG, kvinnorna och välfärden (SOU 1993:117), Kommunerna,
landstingen och Europa (SOU 1994:2), Sverige och Europa, en samhällsekonomisk
konsekvensanalys (SOU 1994:6), EU, EES och miljön (SOU 1994:7), Historiskt
vägval (SOU 1994:8) och Suveränitet och demokrati (SOU 1994:12). I en av
Utrikesdepartementet utgiven s.k. grönbok har sammanfattningar av dessa
utredningar presenterats.
Ett svenskt medlemskap i EU förutsätter att grundlagen ändras. På grundval av
betänkandet EG och våra grundlagar (SOU 1993:14) och en inom
Justitiedepartementet utarbetad promemoria Våra grundlagar och EG - förslag till
alternativ (Ds 1993:36) jämte remissyttranden har regeringen i prop. 1993/94:114
Grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen lagt fram
förslag till sådana ändringar som bedömts nödvändiga för att ett medlemskap
skall vara möjligt. Riksdagen har som vilande antagit grundlagsförslagen (bet.
1993/94:KU21, rskr. 1993/94:275). Ändringen skall enligt det vilande beslutet
träda i kraft den 1 december 1994. Riksdagen får därmed möjlighet att fatta
beslut om ett svenskt EU-medlemskap per den 1 januari 1995 under förutsättning
att folket i omröstningen ger sitt bifall till medlemskapet.
Utöver grundlagsändringar förutsätter ett svenskt medlemskap övergripande
lagstiftning av annat slag. Därför bemyndigade regeringen den 10 juni 1993 det
statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om europeiska
integrationsfrågor att tillkalla en särskild utredare (EG-lagsutredningen) med
uppdrag att lämna förslag till den övergripande lagstiftning som behövs vid en
svensk anslutning till EG/EU (dir. 1993:83). I februari 1994 överlämnade
utredaren (generaldirektör Sten Heckscher) sitt betänkande Anslutning till EU -
förslag till övergripande lagstiftning (SOU 1994:10). Betänkandet har
remissbehandlats. En sammanfattning av
EG-lagsutredningens betänkande finns i bilaga 4. Utredarens lagförslag framgår
av bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En
sammanställning av remissyttrandena har publicerats (Ds 1994:69) av
Utrikesdepartementet.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 2 juni 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 7, nämligen förslaget till lag om Sveriges
anslutning till Europeiska unionen och förslaget till lag om ändring i lagen
(1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslagen och föreslagit några
redaktionella ändringar i förtydligande syfte. Regeringen har i propositionen i
huvudsak följt Lagrådets förslag. Därtill har i propositionens förslag till lag
med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen vidtagits några
ytterligare redaktionella ändringar i förhållande till lagrådsremissens
lagförslag. Regeringen återkommer till Lagrådets förslag i den fjärde delen av
propositionen.
Propositionens disposition
Propositionen är efter de inledande avsnitten delad i fyra delar. Den första
delen (avsnitt 4) tar upp regeringens allmänna överväganden och motivering till
varför Sverige bör ansluta sig till den europeiska unionen. I denna del
behandlas övergripande frågor bl.a. om Sveriges ställning i Europa, demokrati
och inflytande, utrikes- och säkerhetspolitik, ekonomi, välfärd och
miljöpolitik.
Den andra delen (avsnitt 5-10) består av avsnitt som redogör för den europeiska
integrationens historik, förhandlingarnas gång, det svenska beredningsarbetet,
de grundläggande fördragen och anslutningsfördraget. Vidare finns ett avsnitt om
bl.a. EG:s avtalsförbindelser med tredje land. Denna del avslutas med en
beskrivning av de olika konsekvensutredningarnas arbete och ställningstaganden.
Den tredje delen (avsnitt 11-34) av propositionen är en redogörelse, område
för område, för förhandlingsresultatet och innebörden av ett medlemskap.
Samtliga avsnitt inleds med regeringens sammanfattande bedömning av betydelsen
och innebörden av ett EU-medlemskap på resp. område. Jordbruk och fiske
behandlas utöver i propositionens huvuddel även i bilaga 9. Denna del avslutas
med ett avsnitt om hur ett EU-medlemskap påverkar det svenska
förvaltningsväsendet. I avsnittet tas i samband därmed också upp frågor om
offentlighet och sekretess. De budgetära åtaganden som följer av avtalet
beskrivs i denna del av propositionen. Regeringen avser emellertid att återkomma
till riksdagen med en samlad bedömning av budget- och anslagseffekterna av ett
svenskt EU-medlemskap.
I den fjärde delen (avsnitt 35-44) behandlas bl.a. frågan om den övergripande
lagstiftning som behövs vid en svensk anslutning till Europeiska unionen liksom
viss annan lagstiftning som föranleds av ett medlemskap. Denna del inleds med en
beskrivning av EG:s rättsordning. Vidare redogörs för anslutningslagstiftningen
i några andra länder. Därefter behandlas de konstitutionella förutsättningarna
för en svensk anslutning. Regeringen föreslår att överlåtelse av beslutanderätt
och införlivande av EG:s existerande regelverk skall ske genom en övergripande
lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. En redovisning
av hur gemenskapsrätten kan genomföras i Sverige följer därefter. Frågan om
författningsreglering av regeringens skyldighet att samråda med riksdagen inför
frågor som behandlas av Europeiska unionens råd behandlas också.
Ikraftträdandefrågor och frågor om övergången från EES-avtalet till EU liksom
övriga lagstiftningsfrågor tas också upp. I ett avsnitt behandlas publicerings-
och kungörandefrågor. Slutligen kommenteras författningsförslagen närmare.
Övriga bilagor till propositionen
Anslutningsfördraget i svensk text, liksom slutakten, finns i bilaga 10
respektive 11. Viss skriftväxling som ägt rum under förhandlingarna om de
svenska alkoholmonopolen och om kollektivavtalen återges i bilaga 12. De
grundläggande fördragen och andra instrument som hör till den s.k. primärrätten
i svensk text resp. svensk översättning finns i bilagorna 13-31. Dessa fördrag
och instrument har bilagts propositionen i sina ursprungliga lydelser.
Anledningen härtill är den teknik som används vid ändringar och tillägg av
internationella fördrag. Romfördraget i dess efter Maastrichtfördragets
ikraftträdande gällande lydelse har emellertid, liksom hela Maastrichtfördraget,
publicerats på svenska språket av Utrikesdepartementets handelsavdelning.
Första delen
4 Allmänna överväganden
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner fördraget
mellan Europeiska unionens medlemsstater och
Konungariket Norge, Republiken Österrike,
Republiken Finland och Konungariket Sverige om de
sistnämndas anslutning till Europeiska unionen
samt slutakten till fördraget.
Skälen för regeringens förslag:
4.1 Inledning
Sverige är en del av Europa. Vi har under olika skeden lämnat viktiga bidrag
till den gemensamma europeiska utvecklingen. De rika impulser vi fått från
Europa har samtidigt varit avgörande för utvecklingen i vårt eget land. Sverige
har alltid varit en del av Europa, även under den period då vår världsdel
kluvits av det kalla krigets frontlinjer. Dessa har nu äntligen upplösts och en
ny situation har uppstått. Denna nya situation ger oss valfrihet och ställer
oss samtidigt inför ett vägskäl.
Vi har nu en historisk möjlighet att på likvärdiga villkor medverka i det
europeiska samarbetets kärna. Europeiska unionen med sina 350 miljoner invånare
är den viktigaste drivkraften i samarbetet mellan länderna på vår kontinent.
Samarbetet i EU sker mellan suveräna stater, som har valt att i samverkan lösa
problem av gemensamt intresse. Det är till EU som förhoppningarna knyts både av
de tolv nu deltagande europeiska länderna och av de allt fler länder som söker
medlemskap.
Den viktigaste uppgiften för den europeiska unionen under decennierna framöver
är att gradvis trygga freden, friheten och säkerheten i hela Europa. Ekonomin
och handeln blir sannolikt de viktigaste instrumenten som väver samman tidigare
separerade nationer i en gemenskap som gör kriget otänkbart.
Uppgiften är inte omöjlig. Vi har sett hur nordiska arvfiender förvandlats till
brödrafolk genom samarbete. Vi har sett hur fiendskap under århundraden i
Västeuropa har förvandlats till stark samhörighet.
Därför blir den avgörande uppgiften för EU under det kommande decenniet att
gradvis sträcka ut fred och stabilitet över de delar av centrala, sydöstra och
östra Europa som nu önskar finna en ny identitet i Europa.
Grundläggande för arbetet inom EU är att främja ekonomisk och social utveckling
i vår del av världen. Ansträngningarna måste inriktas på att genom en hållbar
ekonomisk tillväxt lägga en stabil grund för välfärden och att skapa nya
arbetstillfällen, så att arbetslösheten kan nedbringas. Ekonomisk tillväxt och
reducerad arbetslöshet är också nödvändiga förutsättningar för att få ned de
offentliga underskotten. En långsiktigt hållbar utveckling förutsätter hänsyn
till miljön. Allt detta kräver ett förstärkt samarbete inom EU:s ram.
Skälet till att EU har fått denna centrala roll i vår tids europeiska
utveckling är att unionen bygger på respekt för de mänskliga friheterna och
rättigheterna, på demokratin samt på marknadsekonomi. Varje lands egenart
respekteras, samtidigt som förutsättningar har skapats för ett effektivt
gemensamt handlande på centrala områden.
Vårt land har ett medansvar för att slå vakt om och främja dessa grundläggande
värden. Det är fråga om både solidaritet och att värna om vår egen framtid.
Regeringen finner att detta medansvar bäst tas genom medlemskap i EU.
En utvidgning av EU är naturligtvis betydelsefull inte bara för Europa i stort
utan har också verkningar för Sverige som medlemsland. Denna proposition
redovisar utförligt dessa verkningar. Regeringens övertygelse är att vårt land
sammantaget har mycket goda förutsättningar att delta fullt ut i det europeiska
samarbete som EU gestaltar. För vårt land innebär medlemskap klara fördelar och
små svårigheter i sak. Detta blev också tydligt i förhandlingarna. De problem
som likväl har kunnat identifieras finns redovisade i propositionen.
Flera viktiga svenska samhällsmål blir lättare att nå i gemenskap med övriga
europeiska länder än om Sverige väljer att stå utanför. Detta gäller framför
allt fred i frihet ekonomi, välfärd och miljön. I propositionen utvecklas detta
närmare.
Det europeiska samarbetet vi vill delta i kan inte ha som enda mål att utveckla
värfärden i vår egen världsdel. Liksom Sverige är en del av Europa, är Europa en
del av världen. Detta kommer att bli ännu tydligare under det nya århundrade som
snart börjar. Omvärlden kommer i sin dialog med länder i Europa att i stigande
grad rikta sina förhoppningar mot Europeiska unionen. Sverige kommer som medlem
av unionen att tillhöra de länder som kräver öppenhet och ett globalt
ansvarstagande från Europas sida.
Medlemskap i EU ger möjlighet att ta tillvara Sveriges intressen och påverka
utvecklingen i vår omvärld. Framtidens EU kommer att spegla medlemsländernas
gemensamma syn på hur de vill forma samarbetet. För vår egen del gäller att
utvecklingen i Sverige som medlem i EU skall vägas mot följderna av ett
utanförskap. Tiden står inte stilla. Den fråga som vi måste ställa oss är: Hur
utvecklas Sverige bäst? Innanför eller utanför EU?
"Vi vill aktivt bidra till att bygga en stark och sammanhållen europeisk union
för fred, frihet och demokrati, för ekonomisk tillväxt och sociala framsteg och
för ren miljö och kulturell mångfald".
Så avslutades den förklaring som regeringen med brett partipolitiskt stöd avgav
när förhandlingarna inleddes den 1 februari 1993. Nu finns ett färdigt avtal på
plats, ett avtal som har mottagits väl såväl i Sverige som i EU och som ger oss
säte och stämma i EU:s beslutande organ. Sverige får rösträtt i Europa. I och
med att Europaparlamentet i maj i år med överväldigande majoritet gav sitt
godkännande till avtalet har EU klart och tydligt sagt att Sverige - liksom de
övriga kandidatländerna Finland, Norge och Österrike - är välkommen som medlem.
Nu ligger beslutet i svenska folkets hand.
Folkomröstningen den 13 november blir avgörande för det historiska vägval som
Sverige nu står inför. Alla politiska partier har förklarat sig beredda att
respektera utfallet av folkomröstningen. I föreliggande proposition redovisar
regeringen sin bedömning. Den utmynnar i en klar och entydig rekommendation att
Sverige bäst främjar sin egen och omvärldens fred, frihet och välfärd genom ett
medlemskap i EU.
Av de 237 remissinstanser som tillställts departementspromemorian Sveriges
medlemskap i den europeiska unionen (Ds 1994:48) har 185 inkommit med yttranden,
varav 15 uttryckligen avstått från att ge synpunkter. Tre organisationer har
därutöver yttrat sig i frågan.
Flertalet remissinstanser har i sina yttranden begränsat sig till de
konsekvenser ett medlemskap medför för de egna verksamhetsområdena. En stor
majoritet har därvid gjort bedömningen att medlemskapet i huvudsak har positiva
återverkningar på respektive verksamhetsområde eller endast i ringa utsträckning
påverkar verksamheten.
Av de remissinstanser som givit uttryck för sin övergripande syn på Sveriges
anslutning till Europeiska unionen med utgångspunkt i det uppnådda
förhandlingsresultatet har det stora flertalet framhållit medlemskapets
betydelse för utvecklingen i Sverige. Det gäller inte minst på det ekonomiska
området. Näringslivets centrala organisationer betonar särskilt att medlemskapet
ger större inflytande än EES-avtalet liksom större stabilitet i de ekonomiska
relationerna med EU-länderna samt att medlemskapet innebär att tullkontroller
och ursprungsregler försvinner i samhandeln. Ett medlemskap bedöms alltså vara
av stor betydelse för samhällsekonomin och förbättra förutsättningarna för ökade
investeringar, ökad sysselsättning och ekonomisk tillväxt. Vidare framhålls
genomgående betydelsen av att Sverige vid ett medlemskap får rätt att delta i
beslutsprocessen inom EU och därmed möjlighet att påverka utvecklingen på en
mängd för Europa och Sverige viktiga områden, t.ex. miljö och kampen mot
arbetslösheten. Åtskilliga instanser omnämner även medlemskapets fördelar i
förhållande till EES-avtalet och framhåller att medlemskapet leder till mer
långsiktig stabilitet än EES-avtalet.
En del remissinstanser uttrycker oro för att konsekvenserna av ett medlemskap
kan bli negativa på vissa områden. Bl.a. omnämns risken för att
offentlighetsprincipen skall urholkas, att avvecklingen av traditionella
tullkontroller skall medföra ett ökat inflöde av narkotika samt risken för att
djursjukdomar sprids. Ett fåtal instanser avstyrker ett medlemskap i den
europeiska unionen.
4.2 Sverige i Europa
Europa är i förvandling och befinner sig i uppbrott från det kalla kriget.
Europas många nationalstater söker identifiera den nya tidens utmaningar och
finna former för att i samverkan möta dem.
Europeiska unionen är drivkraften i samarbetet mellan länderna på vår
kontinent. Det är till EU som allt fler europeiska stater kommit att knyta sina
förhoppningar vad gäller möjligheterna att aktivt ta till vara sina nationella
och sina gemensamma intressen. På mindre än trettio år har gemenskapens
medlemsantal fördubblats. Förutom fördraget om de fyra nu aktuella ländernas
anslutning till unionen har ytterligare sex länder ansökt om medlemskap, av
vilka Ungern och Polen är de senaste. Även för övriga länder i Öst- och
Centraleuropa är färdriktningen entydig. Om det tidigare var möjligt att
diskutera Europafrågan uteslutande i ett västeuropeiskt perspektiv, är det nu
nödvändigt att göra det i ett alleuropeiskt perspektiv.
Alla Europas folk berörs av detta. Alldeles oavsett nuvarande och framtida
anknytningsform till Europeiska unionen är vi alla beroende av att EU:s
ansträngningar för frihet, fred och välstånd i hela Europa kröns med framgång.
Sveriges position och delaktighet i det europeiska skeendet ger oss ingen
särställning i detta sammanhang. Vi har allt att vinna på att det dynamiska
samarbetet inom EU utvecklas och öppnas för allt fler av Europas nationer.
Endast så kan Europa gemensamt hantera den osäkerhet som fått ökat utrymme i det
övergångsskede mellan gammalt och nytt, mellan "stabil" konfrontation och delvis
destabiliserande dynamik, som vår världsdel för närvarande befinner sig i. Detta
gäller både de ekonomiska och politiska förutsättningarna och påverkar
livsvillkoren för oss alla.
Blockuppdelningens tid är förbi, och möjligheten finns nu att gradvis utveckla
ett fredligt samarbete med ekonomin som ett av de viktigaste instrumenten.
Därigenom kan tidigare separerade nationer vävas samman i en gemenskap som gör
väpnade konflikter otänkbara.
Tidigare hinder har försvunnit. Det står Sverige fritt att inta sin naturliga
plats i det europeiska samarbetets kärna - i den framväxande europeiska unionen.
Det skulle inte främja vårt lands nationella intressen att ställa sig utanför
detta samarbete och därmed försitta möjligheterna att aktivt utöva inflytande på
det skeende som vi under alla omständigheter är en del av. Det skulle också vara
olyckligt om Sverige undandrog sig det medansvar vi tillsammans med Europas
andra folk har för vår världsdels framtid.
Därför har regeringen med kraft och i brett partipolitiskt samförstånd drivit
förhandlingarna om medlemskap, och därför har regeringen undertecknat det
fördrag om villkoren för Sveriges inträde som medlem i Europeiska unionen som
dessa förhandlingar resulterat i.
De senaste årens politiska och ekonomiska utveckling har allt tydligare
illustrerat de långtgående beroendeförhållandena mellan länderna på vår
kontinent. Exemplen är många: produktionssystem och kommunikationer blir alltmer
sammanflätade. Varor, tjänster och kapital rör sig fritt över gränserna och det
har blivit allt svårare för den enskilda staten att på egen hand bedriva en
avvikande ekonomisk politik. Europas arbetstagare har fått möjligheter att röra
sig fritt mellan länderna. Gemensamma beslut behövs för att länderna skall kunna
minska arbetslösheten och för att de skall lyckas bemästra miljöproblemen.
Arbetslösheten framstår som ett av de största ekonomiska problemen i hela
Europa. Såväl valutastabiliteten som frågorna rörande tillväxt och
sysselsättning kräver gemensamma och inbördes konsistenta lösningar inom ramen
för en europeisk strategi.
Europeiska unionen erbjuder en form för samarbete som delvis är övernationell
men som samtidigt respekterar de på demokrati grundade medlemsländernas
inflytande och självständighet. Detta är huvudskälet till att EU kommit att bli
det europeiska samarbetets viktigaste forum. Andra europeiska samarbetsforum har
ingalunda förlorat sin betydelse men endast EU har den bredd och den grad av
förpliktande samarbete som krävs för att de europeiska länderna definitivt skall
kunna övervinna kontinentens tidigare splittring och gemensamt anta den nya
tidens utmaningar.
Häri ligger möjligheten att ta till vara de krafter som frigjorts efter
kommunismens fall för fredliga syften och att förhindra en upprepning av vad som
händer i det forna Jugoslavien. Men häri ligger också möjligheten att stävja
nynationalistiska yttringar i Europa och att hålla de stora europeiska länderna
kvar i en fast och förpliktande gemenskap. Detta främjas genom att vidmakthålla
deras intresse och engagemang för den gemensamma Europatanken och genom att
aktivt utnyttja EU som en fast ram för att multilateralt hantera och lösa de
problem som kan uppstå mellan medlemsländerna.
I Öst- och Centraleuropa har folken för första gången på mer än femtio år fått
möjlighet att fritt forma sin egen framtid. Östersjöområdet har därmed på kort
tid fått radikalt förbättrade förutsättningar att utvecklas till en stabil och
dynamisk region i det nya Europa. Förhoppningarna om Östersjön som ett "Fredens
hav" kan äntligen komma att infrias. Också det nordiska samarbetet kan därmed
förnyas och bli ett levande inslag i det allt fastare samarbetet inom en
europeisk ram.
Fördjupad och utvidgad integration är bästa vägen att skapa bestående fred i
Europa som helhet. Det är genom att erbjuda deltagande i EU som slutmål som väst
kan stimulera reformstaterna i östra Europa till uthålligt arbete för att bygga
moderna marknadsekonomier på den demokratiska rättsstatens grund. Så vanns
Spanien, Portugal och Grekland in i demokratiernas krets. Så kan Ungern, Polen,
Tjeckien, Slovakien, Estland, Lettland, Litauen och deras tidigare förtryckta
grannar vinnas för den utvecklingsmodell som har skapat större frihet och större
välstånd än vad någon annan tidigare civilisation har lyckats med.
Till de nya utmaningarna hör hot mot den gemensamma säkerheten som utgörs av
t.ex. etniska motsättningar, kärnsäkerhetshot och miljökatastrofer,
okontrollerade flyktingströmmar, terrorism och internationell brottslighet.
Dessa frågor behandlas liksom den traditionella säkerhetspolitiken på
mellanstatlig grund men är gränsöverskridande till karaktären och lär i ökande
utsträckning komma att kräva samordning och gemensamma lösningar.
Samtidigt som perspektiven och handlingsutrymmet vidgats, har
internationaliseringen och de ständigt starkare beroendeförhållandena mellan
länderna - på snart sagt alla samhällsområden - gjort det alltmer angeläget att
träda in i och utveckla ett dynamiskt och förpliktande samarbete som sträcker
sig utöver nationalstatens begränsningar. Den enskilda staten har varit, och är
alltjämt, ett viktigt instrument för att förverkliga medborgarnas behov och
förhoppningar, men många frågor är sådana, att de bäst, och ibland endast kan
lösas på en nivå över nationalstaten. Att aktivt söka hantera dessa frågor i ett
fast samarbete grundat på gemensam suveränitet med andra stater behöver inte stå
i motsättning till omsorgen om den nationella självbestämmanderätten.
Detta gäller kanske alldeles särskilt för mindre stater. Små nationer har ett
starkt intresse av ett fast internationellt samarbete. Vi vet av historisk
erfarenhet att det ger oss bäst möjlighet att hävda våra intressen - att en
värld där nationer står ensamma och riskerar att ställas mot varandra blir en
värld där de små nationernas intressen ofta sätts åt sidan. Fördraget om
Europeiska unionen skapar ett forum där alla medlemsländer kan vara med och
dryfta de stora framtidsfrågorna på lika villkor. Utan detta forum skulle
behandlingen av dessa frågor komma att ske mer informellt i en mer begränsad
krets av större europeiska länder.
Detta är bakgrunden till regeringens fasta föresats att föra Sverige in som
medlem i Europeiska unionen. För Sverige måste det vara ett naturligt mål att
sträva efter att återta förmågan att påverka den ekonomiska utvecklingen också i
tider av allt snabbare internationalisering. Genom medlemskap i EU är detta mål
inom räckhåll. Endast så får vi rösträtt i Europa och endast så kan vi
tillsammans med de andra europeiska folken möta de gemensamma utmaningarna:
friheten, freden, välfärden och miljön.
Regeringen fäster mycket stor vikt vid det nordiska samarbetet och har markerat
detta i förhandlingen. Det nordiska samarbetet har under detta sekel vuxit sig
starkt på många områden och nivåer av samhällslivet och har lett till en
betydande samsyn i många av de frågor som samarbetet inom EU gäller. Nordiskt
samarbete är dock inte ett alternativ till EU-medlemskapet. I stället kan en
situation där flera nordiska länder är medlemmar av EU ge samarbetet andra och
nya möjligheter. Inom ramen för EU kan visionen om ett gränslöst Norden
förverkligas. Det bör bli en gemensam nordisk angelägenhet att inom ramen för
det vidare europeiska samarbetet hävda de värden som förenar oss.
Under förhandlingarna om EU-medlemskap har de nordiska länderna framfört krav
på ett formellt klargörande om det nordiska samarbetet. Det gäller inte bara
avsikten att bevara resultaten av det hittillsvarande samarbetet utan också att
säkerställa att det nordiska samarbetet kan fortsätta att utvecklas.
Förhandlingarna resulterade i en gemensam deklaration med denna innebörd som
ingår i slutakten.
Enligt deklarationen registrerar de fördragsslutande parterna att Sverige,
Finland och Norge, som medlemmar i unionen, avser att fortsätta det nordiska
samarbetet både sinsemellan och med de delar av Norden, som inte ingår i EU, i
full överensstämmelse med gemenskapens lagstiftning och andra bestämmelser i
unionsfördraget.
Som medlemmar i EU blir vi delaktiga i en utvecklingsprocess. Förberedelserna
för den regeringskonferens som skall inkallas år 1996 inleds inom kort. Då
kommer viktiga förhandlingar att föras om EU:s fortsatta utveckling, och dessa
kan förmodas leda fram till ställningstaganden med räckvidd och återverkningar
långt utanför medlemskretsen. Detta gäller inte bara frågor om samarbetets
innehåll och eventuella ytterligare fördjupning utan också de institutionella
förändringar som blir nödvändiga i samband med EU:s framtida utvidgning österut.
För att Sverige skall kunna delta aktivt och framgångsrikt kunna försvara sina
intressen i denna konferens är det angeläget att vi också får möjlighet att
medverka i det förberedande arbetet. Detta är ett grundläggande skäl till
regeringens föresats att uppnå medlemskap den 1 januari 1995.
De möjligheter som erbjuds oss när Europa nu befinner sig i radikal förändring
antyder också en ödesgemenskap där vi tillsammans med övriga europeiska länder
har att ta ställning till ett konkret historiskt skeende, där utvecklingen går
snabbt och där valmöjligheterna inte är obegränsade. De formellt möjliga
alternativen må vara flera, men vad vi reellt har att ta ställning till är om vi
i väsentliga avseenden skall vara beroende av och anpassa oss till utvecklingen
i den europeiska unionen inom EES-avtalets ram, med de begränsade möjligheter
till inflytande detta ger, eller om vi skall aktivt delta i processen som
medlemmar. Inte heller är tidpunkten för ett inträde i Europeiska unionen något
som ett ansökande land ensamt kan bestämma, utan möjligheterna avgörs i hög grad
av EU:s interna överväganden bl.a. inför 1996 års översynskonferens och av vilka
prioriteringar som kommer att stå på den gemensamma dagordningen när Europa går
in i ett nytt århundrade.
Dessa realiteter måste beaktas och utgör en väsentlig faktor bakom det starka
intresse som också de östeuropeiska länderna knyter till den nu pågående
utvidgningen. Dessa länder anser att också deras läge påverkas av de nu aktuella
kandidatländernas ställningstaganden.
När Sverige den 1 juli 1991 lämnade in sin medlemskapsansökan till
ministerrådet, var detta resultatet av en noggrann prövning av de nya
förutsättningarna och en följdriktig vidareutveckling av den svenska
Europapolitiken. Samtidigt som medlemskapsprocessen inleddes, fullföljdes
arbetet med EES-avtalet som undertecknades i maj 1992. Avtalet innebär betydande
fördelar och ger Sverige långtgående möjligheter till deltagande i samarbetet på
den inre marknaden och ett antal angränsande politikområden såsom forskning,
utbildning, miljövård, sociala frågor, konsumentskydd m.m. Det har i väsentliga
avseenden också banat vägen för ett svenskt EU-medlemskap, och det har aldrig
funnits någon motsättning i dessa strävanden. EES-avtalet kan emellertid aldrig
ersätta ett EU-medlemskap. Därtill är skillnaderna i substansinnehåll och
möjligheter till politiskt inflytande för stora. Vi måste dessutom beakta att
avtalet kommer att försvagas i takt med att fler EFTA-länder blir medlemmar i
Europeiska unionen.
De medlemskapsförhandlingar som inleddes den 1 februari 1993 har resulterat i
ett anslutningsfördrag som ger en god grund för Sveriges deltagande som medlem i
EU. Hela arbetet har tagit sin utgångspunkt i riksdagens ställningstaganden i
december 1990, då riksdagen uttalade att ett medlemskap låg i vårt lands
nationella intresse. Förhandlingarna har bedrivits i nära samråd med partierna i
riksdagen, och regeringen har under processens gång bemödat sig om största
möjliga öppenhet också gentemot medier och allmänhet.
Sverige har träffat ett avtal som i allt väsentligt tillgodoser de krav som
sattes upp vid förhandlingsstarten. Vi har vunnit gehör t.ex. för våra krav att
kunna behålla strängare skyddsnormer på miljöområdet än vad EG har i dag.
Sverige har även nått en överenskommelse med EU om regionalpolitiken som väl
avspeglar svenska prioriteringar på området. Jordbrukets och fiskets intressen
har framgångsrikt kunnat tas till vara. Budgetfrågan har fått en konstruktiv
lösning och Sverige intar sin självklara plats i EU:s institutioner.
Redan i sitt av riksdagen godkända betänkande 1993/94:UU20 om Sverige och
Europeiska unionen anförde utrikesutskottet följande om det träffade avtalet:
"Det avtal som Sverige och EU:s medlemsstater har enats om skulle, enligt
utskottets uppfattning, på ett avgörande sätt förbättra förutsättningarna för en
fortsatt utveckling av vårt lands välstånd och välfärd. Ett närmare och tätare
samarbete i Europa skulle också förbättra förutsättningarna för Unionens
viktigaste strävan - att säkra freden och friheten i Europa. Ett medlemskap i EU
skulle göra det möjligt för Sverige att, som likvärdig part, delta i
utformningen av Europas framtid och Europas samarbete med omvärlden."
Aktivt deltagande i det internationella samarbetet är en svensk tradition som
kommer till uttryck både i vårt FN-engagemang, vår omsorg om ESK-processen och
vår uppslutning kring det nordiska samarbetet. Därav följer också att det aldrig
funnits någon motsättning mellan våra globala och våra europeiska och nordiska
ansträngningar. Detta gäller också vårt deltagande i FN:s fredsbevarande
insatser. Ingen har kunnat ta miste på allvaret i våra strävanden - antingen det
gällt stabiliteten i vårt närområde, det alleuropeiska samarbetet eller
solidariteten med tredje världen.
Detta återspeglas också i reaktionerna från våra samarbetspartner sedan
medlemskapsförhandlingarna avslutats. Efter det att Europaparlamentet med
överväldigande majoritet hade godkänt Sveriges inträde i Europeiska unionen
antogs en resolution, där det bl.a. sägs att Sveriges inträde i EU är av stor
historisk betydelse och representerar ett steg framåt i byggandet av Europa.
Parlamentet konstaterade vidare att Sveriges anslutning kommer att stabilisera
den europeiska kontinenten, konsolidera EU:s ekonomiska roll, öka medvetenhet
och engagemang vad gäller social-, miljö- och konsumentpolitik samt förbättra
möjligheterna att stödja utvecklingen i Central- och Östeuropa liksom i
utvecklingsländerna.
4.3 Demokrati och inflytande
4.3.1EU vilar på demokratisk grund
Samarbetet inom EU bygger på ett antal fördrag som slutits mellan
medlemsstaterna och som i demokratisk ordning godkänts av varje enskild
medlemsstats parlament, i vissa fall efter folkomröstningar. Också varje
framtida fördragsändring kräver enhällighet mellan medlemsländerna och måste
godkännas av medlemsstaterna i överensstämmelse med deras respektive
konstitutionella regler. Grunden för samarbetet är alltså strikt mellanstatlig
och medlemsländerna har härvidlag inte i något avseende givit upp sina anspråk
på att utgöra i folkrättslig mening suveräna stater. Medlemsstaterna är således
fördragens herrar och kommer att så förbli så länge någon enda medlemsstat
önskar detta.
Om frågan i en framtid likväl skulle aktualiseras, står det utan vidare klart
att en svensk ratifikation av en fördragsändring måste godkännas av riksdagen.
Det sagda har giltighet inte bara för Sverige. Även i andra medlemsstater skulle
konstitutionella ändringar förutsättas (jfr SOU 1993:14, s. 91).
Även utan fördragsändring sätter medlemsstaternas nuvarande författningar en
yttersta gräns för samarbetets räckvidd i sak. För Sveriges del bestäms denna
gräns av den för regeringsformen bakomliggande grundprincipen att riksdagens
ställning inte kan genom överlåtelse av normgivningskompetens urholkas helt
eller i väsentlig grad. Det kan nämnas att den tyska författningsdomstolen i
sitt utslag den 12 oktober 1993 över frågan om en tysk ratificering av
Maastrichtfördraget kunde förenas med demokratiprincipen i den tyska grundlagen
gjorde en liknande bedömning beträffande de uppgifter och befogenheter som den
tyska förbundsdagen under alla förhållanden måste behålla.
Den beslutsrätt som EU har bygger på fördragen mellan medlemsländerna. EU:s
egna beslutsorgan, t.ex. rådet eller parlamentet, kan inte utvidga EU:s
beslutsbefogenheter utöver vad fördragen medger. Det handlar därför om en
begränsad svensk överlåtelse av sådana befogenheter. Detta har bl.a. bekräftats
genom ett annat uttalande av den tyska författningsdomstolen i dess nyss nämnda
utslag. Domstolen konstaterade där att om något EU-organ skulle komma att
besluta rättsakter som går utöver unionsfördraget, sådant det legat till grund
för den tyska anslutningslagen, dessa rättsakter skulle sakna rättsverkan i
Tyskland och tyska statsorgan av författningsmässiga skäl vara förhindrade att
tillämpa dem. Konstitutionsutskottet har givit uttryck åt samma synsätt för
svenskt vidkommande (bet. 1993/94:KU21).
Av betydelse vid bedömningen av EU:s demokratiska grundval är också det
förhållandet att det inom unionen upprätthålls ett fri- och rättighetsskydd som
tar sin utgångspunkt i en gemensam västeuropeisk rättstradition och därigenom i
det väsentliga motsvarar skyddet i medlemsstaterna. EU:s fri- och
rättighetsskydd har utvecklats i EG-domstolens rättspraxis och nyligen
kodifierats i Maastrichtfördraget, vars artiklar F.1 och F.2 lyder som följer:
"1. Unionen skall respektera den nationella identiteten hos sina medlemsstater,
vars styrelseformer bygger på demokratiska principer.
2. Unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de
grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i
Rom den 4 november 1950, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma
konstitutionella traditioner."
I det av riksdagen som vilande antagna förslaget till grundlagsändringar inför
ett svenskt medlemskap i EU (se bet. 1993/94:KU21) anges att beslutanderätt kan
överlåtas till Europeiska gemenskaperna så länge som dessa har ett fri- och
rättighetsskydd motsvarande det som ges i regeringsformen och i den europeiska
människorättskonventionen. För att överlåtelse av beslutsmakt skall kunna ske är
det alltså från svensk sida ett villkor att EU vid varje
fördragsändringstillfälle upprätthåller ett sådant fri- och rättighetsskydd.
Vad som nu sagts återspeglar det förhållandet att det är de demokratiskt valda
parlamenten i medlemsstaterna som har den avgörande makten vad gäller
EU-samarbetets omfattning och inriktning. Det är av vikt att riksdagen
tillförsäkras ett brett och reellt inflytande över de frågor som skall behandlas
i EU-rådet. Det är härvid att märka att medlemskapet som sådant och EG-rätten
inte ställer några krav på hur samspelet mellan de svenska statsmakterna skall
ordnas. Den frågan är helt och hållet en nationell angelägenhet. Enligt
regeringens mening bör riksdagen ges en viktig roll även i det löpande arbetet
inom EU. Det lagförslag som föreläggs riksdagen i denna proposition ger de
garantier som behövs för att riksdagen skall få ett betydande inflytande över
hur Sverige agerar inom EU och dessutom en i princip heltäckande information om
verksamheten inom unionen.
EU har med utgångspunkt i de fördrag som staterna slutit, beslutsrätt på vissa
områden, bl.a. i frågor som berör den inre marknaden och jordbrukspolitiken.
Bland särdragen i EU-samarbetet kan särskilt nämnas användningen av
majoritetsbeslut i rådet samt principerna om EG-rättens direkta tillämplighet,
direkta effekt och företräde framför nationell rätt, på de områden där
medlemsländerna överlåtit beslutsbefogenheter. Det finns inget som hindrar
medlemsländerna att tillsammans modifiera eller återta sin accept av denna
ordning. Det bör samtidigt understrykas att enhällighet krävs i många
betydelsefulla frågor och att åter andra viktiga frågor ej behandlas på
gemenskapsnivå utan på nationell nivå.
Europaparlamentet, som är valt direkt av medborgarna i medlemsstaterna, spelar
en inte oväsentlig roll i EG:s lagstiftande arbete och har i viss utsträckning
vetorätt. Genom Maastrichtfördraget har parlamentets funktion som kontrollorgan
gentemot kommissionen och rådet stärkts. Varje unionsmedborgare har givits rätt
att vända sig till parlamentet i frågor som direkt berör honom, genom att
parlamentet tilldelats rätten att, på yrkande av en fjärdedel av dess ledamöter,
tillsätta en undersökningskommission för att utreda påstådda missförhållanden.
Medlemsstaternas val av kommissionsledamöter måste underställas
Europaparlamentet för godkännande. Ett annat nytt och betydelsefullt inslag i
denna kontrollverksamhet är att parlamentet - efter svensk och nordisk förebild
- skall utse en ombudsman som på eget initiativ eller efter klagomål från
enskilda skall utreda brister eller försummelser från institutionernas sida.
Europaparlamentet är direktvalt, men kan till följd av EU:s konstruktion inte
få ett inflytande som det som tillkommer nationella parlament. Detta förhållande
har ibland i debatten tagits till intäkt för påståendet att EU lider av ett
"demokratiskt underskott". En förstärkning av Europaparlamentets
maktbefogenheter är emellertid inte okontroversiell. Ytterst kan nämligen en
förstärkning av Europaparlamentet under vissa förutsättningar innebära en
motsvarande försvagning av de nationella parlamentens indirekta inflytande genom
ministerrådet.
Ett viktigt inslag i bilden av EU som en på demokratiska grunder byggd
organisation är den s.k. subsidiaritetsprincipen, som i detta sammanhang innebär
att de gemensamma institutionerna - utom på områden där de ensamma har
behörighet - skall agera endast om och i den mån som målen för den planerade
åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva,
utan bättre kan genomföras genom beslut av institutionerna.
Subsidiaritetsprincipen har kommit att få ett betydande politiskt värde i det
att den återger en strävan efter att undvika EG-rättslig detaljreglering och
lämna ett större utrymme för nationella lösningar. Hur långt principens
rättsliga betydelse sträcker sig återstår dock ännu att se.
EU är inte någon statsbildning och dess beslutsformer kan därför inte jämföras
med en sådans. Demokratin, de mänskliga rättigheterna och likheten inför lagen
är dock de grundfundament varpå EU är byggt. EU bildades bl.a. för att stärka
demokratin i Europa, och det är endast demokratiska stater som kan bli
medlemmar.
Erfarenheten visar att EU inte har missbrukat sin handlingskraft. I praktiken
har ett enskilt medlemsland nästan alltid kunnat få gehör för viktiga nationella
intressen, förutsatt att detta inte strider mot grundläggande EG-rättsliga
principer. EU har i sådana fall visat sig mycket obenäget att använda det
maktmedel som reglerna om majoritetsbeslut i ministerrådet innebär.
Som medlem i EU kommer Sverige att kunna lägga särskild vikt vid sådana
demokratifrågor som vi speciellt värnar om och där vi menar att EU behöver
förbättras. I det sammanhanget bör särskilt nämnas insatser för att förenkla
regelverket och göra det mera lättillgängligt för medborgarna. Sverige kommer
också att, tillsammans med likasinnade medlemsstater, verka för ökad öppenhet
och insyn i EU:s organ och beslutsprocess. På båda dessa områden har ett arbete
i angiven riktning redan inletts inom EU. Sveriges uppgift som medlem blir att
understödja detta arbete och bidra med vår erfarenhet från bl.a. en unikt
långvarig tradition på det tryckfrihetsrättsliga området.
Ett uttryck för EU:s demokratiska förhållningssätt är att medlemsländernas
officiella språk också är officiella språk inom EU. Inget lands språk har i det
avseendet ansetts vara viktigare än något annat. Vid ett svenskt medlemskap blir
svenska nytt officiellt EU-språk. Det innebär att svenska kommer att talas i
EU:s institutioner och där tolkas till andra officiella EU-språk likaväl som
inlägg på andra språk kommer att tolkas till svenska. Svenska parlamentariker
och andra företrädare för vårt land kommer i EU-samarbetet att kunna använda
sitt eget språk, något som markant skiljer sig från det internationella
samarbete som vi hittills varit vana vid. Det innebär dessutom att alla lagar
och andra dokument av någon betydelse kommer att finnas tillgängliga på svenska.
4.3.2Likhet inför lagen
Stora och ekonomiskt starka nationer hör inte till dem som i första hand har
behov av ett fast internationellt samarbete. Mäktiga stater har ofta möjlighet
att tillvarata sina intressen på egen hand. Den politiska och ekonomiska
verkligheten är full av exempel på hur det kan ske, ibland på små länders
bekostnad.
Denna kärva erfarenhet har bidragit till att Sveriges linje i det
internationella samarbetet sedan länge varit att söka åstadkomma så fasta
spelregler som möjligt för framför allt våra ekonomiska förbindelser med andra
länder. Detta beror på att små nationer är mera beroende än stora av ett klart
och på objektiva kriterier grundat regelverk. Vi vet dock av erfarenhet att även
fasta spelregler kan kullkastas och bindande överenskommelser frångås när för de
starka nationerna betydelsefulla intressen är hotade.
Karaktäristiskt för EU som organisation är att den är en rättens gemenskap.
Reglerna är förhållandevis klara och tydliga, vilket varit nödvändigt för att få
samarbetet att fungera. Genom EG-domstolens praxis har rättsläget ytterligare
preciserats och utvecklats på en lång rad områden. Kommissionen vakar över att
reglerna efterlevs, och domstolens utslag respekteras. Det råder inom EU en
ovillkorlig likhet inför lagen, som inte stannar vid likabehandling av
medlemsstater utan som även omfattar de enskilda medborgarna. Denna princip är
EU-samarbetets styrka och förnämsta kännetecken. För det lilla landets och dess
medborgares möjligheter att få ut sin rätt är detta av fundamental betydelse.
4.3.3Sverige behöver rösträtt i EU
EU kan fullgöra sin uppgift att vara en rättens gemenskap genom att
gemenskaperna inom sig rymmer självständiga institutioner med överstatliga
befogenheter. Fyrtio års erfarenhet har visat att institutionernas starka
ställning är ett värn för de små medlemsstaternas intressen gentemot ekonomiskt
och politiskt starkare medlemsstater. Alla initiativ till ny lagstiftning måste
komma från kommissionen, som har att se till vad som är bäst för unionen som
helhet. Att detta gynnar de små staterna är så självklart att vi knappast tänker
på det. Det kan därför vara nyttigt att ställa sig en fråga som denna: Skulle de
sju små medlemsländerna uppnå bättre villkor om de lämnade EU och i stället
förhandlade var för sig med de fem stora? Svaret på frågan är självfallet nej.
Inslagen av överstatlighet är naturligtvis primärt inte till för att ge de små
nationerna fördelar, även om detta ofta är fallet. Majoritetsbeslut i
EU-institutionerna har i själva verket visat sig vara en nödvändig förutsättning
för att kunna uppnå de gemensamma målen. Exempelvis hade den inre marknaden med
säkerhet inte kunnat förverkligas, om medlemsstaterna haft vetorätt beträffande
varje särskilt beslut. En jämförelse kan göras med det nordiska samarbetet, som
helt saknar överstatlighet och som inte på egen hand förmått åstadkomma
motsvarande resultat.
När Sverige gav in sin ansökan om medlemskap var detta inte enbart betingat av
en önskan av få komma i åtnjutande av de fördelar som medlemskapet kan ge en
liten nation. Ansökan hade i ännu högre grad sin grund i en insikt om att vi
blivit och blir allt mera beroende av de beslut som fattas inom EU. Särskilt
påtagligt är detta på det ekonomiska området. Men beslut inom EU påverkar oss
redan i dag på en rad andra viktiga områden. Vad EU gör eller underlåter att
göra medför djupgående effekter för enskilda svenskar, för svenska företag och
för det svenska samhället. Samtidigt står vi själva utanför EU och har inte
möjlighet att delta i beslutsprocessen. Sveriges röst finns inte med när EU
fattar beslut i ministerrådet eller parlamentet. Vi kan finna detta förhållande
godtagbart eller icke godtagbart, men vi kan inte bortse från det.
I den allmänna debatten har med orätt påståtts att EES-avtalet ger Sverige
samma möjligheter som medlemsstaterna att medverka i EU:s beslutsprocess. Det
har också felaktigt gjorts gällande att vi genom EES-avtalet kommer i åtnjutande
av samma ekonomiska fördelar som medlemsstaterna, trots att vi inte får vara med
och utforma EU:s beslut.
EES-avtalet ger Sverige och de övriga parterna på EFTA-sidan rätt att genom
experter delta i en del av den kommittéverksamhet som utvecklas kring
kommissionen. När nya beslut förbereds äger ett informations- och
konsultationsförfarande rum. EFTA-ländernas representanter får däremot inte
delta i de beslut som fattas inom EU. EU-sidan har inte förbundit sig till mera
än att överväga EFTA-ländernas synpunkter. När sedan kommissionens förslag
lämnas till rådet och den politiska beredningen av ärendet tar vid har
EFTA-länderna ett mycket begränsat inflytande. Man skall heller inte räkna med
att rådet alltid tar hänsyn till EFTA-staternas önskemål, även om EFTA-sidan har
kunnat enas om en gemensam ståndpunkt. Det behöver inte bero på brist på god
vilja, utan kan vara en naturlig följd av att rådet i kompromissarbetet mellan
medlemsstaterna inbördes och i förhållande till institutionerna inte har några
tvingande motiv till att ta hänsyn även till utanförstående parters intressen.
Det mått av inflytande EES-avtalet ger, minskar naturligtvis i takt med att ett
eller flera EFTA-länder blir medlemmar av EU.
Slutsatsen är att när det gäller beslut av konkret ekonomisk betydelse inom
EES-samarbetet - såsom vilka bilavgasregler som skall gälla i framtiden, hur
mycket förpackningsavfall som skall återvinnas etc. - är det i sista hand EU som
fastställer villkoren. Sverige och övriga EFTA-länder har att finna sig i
besluten. Alternativet - att inte finna sig i besluten - är likväl värre, ty då
riskerar grunden för EES-samarbetet att falla samman, varvid EFTA-staterna
skulle förlora de rättigheter på EU-marknaden som de uppnått genom avtalet.
Från svensk sida måste vi alltså konstatera att vi i ekonomiska och andra
angelägenheter inte på egen hand kan åstadkomma de resultat vi eftersträvar. I
stället blir vi beroende av beslut som andra fattar. Samma konstaterande har
gjorts och görs av en rad andra länder som står utanför EU.
Sveriges möjligheter att ensamt fatta beslut på de områden som fördragen
omfattar kommer i formell mening att minska vid ett medlemskap. I gengäld ökar i
praktiken Sveriges faktiska beslutskraft. När det gäller möjligheten till
påverkan på vår omvärld är detta uppenbart. Men genom den större beslutskraften,
som vi inom EU får utöva tillsammans med andra länder som i likhet med oss är
fast förankrade i den västerländska demokratin, stärker vi också grunden för vår
egen demokrati. Detta till synes paradoxala förhållande är en konsekvens av att
utrymmet för nationellt bestämmande krymper genom att de beslut som vi i
demokratisk ordning har kommit överens om ibland kan visa sig vara svåra att
genomföra till följd av kopplingarna till den internationella utvecklingen.
Denna fortgående försvagning av Sveriges beslutskraft och därmed av demokratin i
vårt eget land kan motverkas genom att också vi får rösträtt i Europa och som
likaberättigad nation intar vår plats vid EU:s rådsbord.
4.3.4Sveriges inflytande i EU
Sverige kommer enligt anslutningsfördraget att få representation och rösträtt i
EU:s alla institutioner efter samma grunder som de nuvarande medlemsstaterna.
Sverige får en ledamot av kommissionen. I det mest betydelsefulla organet,
ministerrådet, får Sverige, i likhet med övriga medlemsstater, en representant.
I de fall då beslut fattas med kvalificerad majoritet har Sverige 4 röster av
totalt 90. Norge och Finland får i likhet med Danmark vardera 3 röster. De
nordiska länderna får alltså relativt sett betydligt större inflytande än de
till folkmängden största EU-länderna. Sverige, Norge och Finland får exempelvis
tillsammans lika många röster som Tyskland med dess fyra gånger större
befolkning.
Det fordras för närvarande 23 röster i rådet för att kunna blockera ett beslut
som fattats med kvalificerad majoritet. Med fyra nya medlemsländer justeras
detta röstantal till 27, vilket innebär att gränsen för att uppnå en blockerande
minoritet ligger kvar på ca 30% av det totala röstantalet. I praktiken kommer
det emellertid att bli något lättare än för närvarande att blockera beslut i
rådet. Det beror på en av medlemsstaterna framarbetad kompromisslösning, som
innebär att ett beslut kan uppskjutas om länder med ett samlat röstetal på
mellan 23 och 26 är emot beslutet. Under uppskovet skall rådet göra sitt
yttersta för att inom rimlig tid nå en lösning i frågan.
Vid en regeringskonferens år 1996 kommer de institutionella frågorna inom EU
att omprövas. Många olika uppfattningar kommer då att brytas mot varandra.
Oavsett vilken hållning som Sverige då intar i rådet eller som svenska
parlamentariker önskar inta i Europaparlamentet, är det som redan sagts av
största betydelse att vi kan medverka i denna konferens och i dess förberedelser
under år 1995. Om vi försitter denna möjlighet, är ramen och formerna för
beslutsfattandet redan givna om vi någon gång i framtiden skulle få en ny chans
att bli medlem i EU.
En allmän erfarenhet inom det nuvarande EU är att medlemsländernas möjlighet
till framgång när det gäller att påverka besluten inte endast har att göra med
befolkningens storlek och landets ekonomiska styrka utan även med kompetensen
och kunnandet hos ländernas företrädare. Sverige har en bred kompetens på de
områden som för oss är viktiga och där vi vill få stort inflytande. På dessa
områden kommer svenska representanter att kunna lägga fram goda argument och ta
stöd av väl underbyggda forsknings- och utredningsresultat. Vår utbildningsnivå,
vårt utredningsväsende och vårt administrativa kunnande i allmänhet kommer att
ge oss styrka i EU-samarbetet på de områden som är av betydelse för oss. Vi har
tidigare gjort denna erfarenhet i FN och andra internationella organisationer
där Sverige och Norden utövat ett aktivt medlemskap. Det är omvittnat att
Danmark tack vare sin effektiva beslutsprocess fått möjligheter till ett
inflytande i EU utöver vad landets storlek och ekonomiska betydelse motiverar.
Det finns ingen anledning till att Sverige skulle stå Danmark efter i det
avseendet.
Genom att utnyttja de möjligheter som ett medlemskap ger erbjuds således goda
möjligheter för Sverige att få genomslag för svenska värderingar och nå upp till
en position bland Europas stater som t.o.m. överstiger den som normalt skulle
tillkomma ett medlemsland av vår befolkningsstorlek.
4.4 Utrikes- och säkerhetspolitik
4.4.1Den alleuropeiska integrationsprocessen i dag
Sedan mitten av 1980-talet befinner sig Europa i ett skede av djupgående
omvälvningar med Berlinmurens fall år 1989 som historisk bekräftelse på att det
kalla krigets speciella världsordning är på väg att försvinna. Europa har
befriats från bördan av alliansernas kapprustning och hotet av sovjetisk
aggression. Tyskland har återförenats och demokratin har redan hunnit befästa
sin ställning i flera av de central- och östeuropeiska länderna. Sovjetunionen
har upplösts och de baltiska staterna har återfått sin självständighet. Ryssland
har beträtt vägen mot demokrati och marknadsekonomi. EU har nyligen, i juni
1994, träffat avtal om samarbete med Ryssland och med Ukraina.
Mot denna bakgrund är det naturligt att nästan alla av de central- och
östeuropeiska länderna fördjupar sina relationer med EU. Genom denna process
vill de befästa sin europeiska förankring. På det utrikespolitiska området har
de erbjudits en nära dialog med EU. Möten skall hållas regelbundet och de
berörda länderna skall kunna associeras till uttalanden och beslut som
utarbetats inom EU. Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien
har tecknat s.k. Europaavtal varigenom vägen har öppnats mot fullvärdigt
medlemskap i EU. Också de baltiska staterna avser teckna sådana avtal som en
uppföljning av de frihandelsavtal med EU, som undertecknades i juli 1994, och
som beräknas träda i kraft i januari 1995. På längre sikt skulle ett band av
stater i Central- och Östeuropa, från Estland i norr till Bulgarien i söder,
kunna komma att infogas i den nära samhörighet som ett medlemskap i EU utgör.
För Östersjöområdet skulle en ny stabilitet uppstå och därmed basen för en rik
framtida utveckling.
Ett liknande närmande till EU sker även i södra Europa. Både Turkiet, Cypern
och Malta har ansökt om medlemskap.
Vid sidan om EU omfattar integrationsprocessen i Europa också andra
organisationer. FN, ESK och Europarådet bidrar på skilda sätt till stabiliteten
i Europa.
Skilt från samarbetet i de ovanstående organisationerna pågår på det militära
området en integrationsprocess som omfattar allt fler europeiska stater.
Västeuropeiska unionen, VEU, och NATO har erbjudit länderna i Central- och
Östeuropa olika former av närmare anknytning, men ännu inte medlemskap.
VEU utvecklar nära kontakter med kringliggande europeiska länder. Norge, Island
och Turkiet är associerade medlemmar medan nio länder i Central- och Östeuropa,
som ingår i VEU:s konsultationsforum, har erbjudits och accepterat att bli s.k.
associerade partner. Härigenom deltar exempelvis de baltiska staterna i VEU:s
interna möten.
NATO har nära kontakt med länderna i öst och har under senare år fört en dialog
med länderna i den forna Warszawa-pakten. I början av år 1994 bildades
Partnerskap för fred, Pff, med syfte att förvandla det kalla krigets
motsättningar mellan öst och väst till vänskap genom konkret samverkan kring
militära frågor. Samarbete på det fredsbevarande området kommer att spela en
central roll i Pff. I Pff deltar NATO-länderna samt nästan alla länder i
Central- och Östeuropa och Sverige och Finland.
Denna utveckling förändrar Europas politiska karta i grunden. Det ekonomiska
och politiska närmandet liksom samarbetet på det militära området mellan
länderna i Väst- resp. Central- och Östeuropa minskar riskerna för uppkomsten av
nya maktblock som står emot varandra. Samarbete över gränserna underlättas och
lösningar på gemensamma problem kan lättare nås. Ett allt vidare samarbete
utvecklas, som utgör viktiga steg mot en stabil säkerhetsordning för hela
Europa.
4.4.2Integrationen i Västeuropa
Den västeuropeiska integrationen inom EU:s ram är en unik historisk process. Den
bygger på ett långtgående och jämlikt samarbete mellan de deltagande staterna.
Dess grundläggande syfte är att genom fördjupad samverkan förhindra konflikter.
Visioner av detta slag har förekommit under seklernas gång. Det första
förslaget om gemensamma europeiska rättsregler, en internationell domstol och en
gemensam utrikespolitik formulerades redan under medeltiden.
Men först efter det andra världskrigets slut kan en utveckling mot ett
långtgående och frivilligt närmande mellan de europeiska staterna sägas ha
slagit rot på allvar.
Den s.k. Brysselpakten, som bildades år 1948 och som år 1954 ombildades till
VEU hade ursprungligen till uttalat syfte att förhindra en tysk upprustning. I
början av 1950-talet fanns långtgående planer på bildandet av en europeisk
politisk gemenskap samt en europeisk försvarsgemenskap, i vilken även
Förbundsrepubliken Tyskland förutsågs ingå. Den skulle bl.a. omfatta en
integrerad Europaarmé. Planerna förverkligades dock aldrig.
Integrationen kom under denna tid i stället att inriktas på andra områden,
främst det ekonomiska. Ett första steg var bildandet av Kol- och stålgemenskapen
år 1952. En grundläggande drivkraft vid dess tillkomst var att söka ytterligare
garantier mot att de för rustningsindustrin nödvändiga kol- och stålindustrierna
inte utvecklades utan kontroll.
Fredstanken var en central målsättning också vid tillkomsten av Romfördraget
som upprättade Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) år 1957. En
grundförutsättning för detta samarbete var en gemensam syn på demokrati och
marknadsekonomi.
Med utgångspunkt i Romfördraget fördjupades samarbetet mellan gemenskapens sex
och så småningom tolv medlemsstater på det ekonomiska och handelspolitiska
området. Det ömsesidiga ekonomiska beroende som följde med denna utveckling
bidrog till att främja den stabilitet som växt fram i Västeuropa under
efterkrigstiden. Denna process har bidragit till vad den utrikespolitiska
konsekvensutredningen Historiskt vägval betecknar som ett säkerhetspolitiskt
plus. Genom den nära samverkan och det ömsesidiga beroendet har krig mellan
EU-länder blivit otänkbart.
De dåvarande sex EG-länderna enades år 1959 om regelbundna utrikespolitiska
konsultationer på ministernivå. Men först kring år 1970 då den s.k.
Davignonplanen antogs fick detta samarbete en fastare form i och med att det
s.k. europeiska politiska samarbetet (EPS) lades fast. EPS, som traktatfästes
genom enhetsakten år 1986, syftade till ökad samstämmighet i medlemsländernas
nationella utrikespolitik genom närmare samråd.
EPS var mellanstatligt till sin natur. Alla beslut fattades med enhällighet.
Samarbetet kom under årens lopp att utvecklas till ett forum för utrikespolitisk
samverkan mellan EG:s sedermera tolv medlemmar. De enskilda EG-länderna förde en
utrikespolitik som i allt större utsträckning överensstämde med övriga
medlemsländers politik.
I och med Maastrichtfördraget fördjupades det utrikes- och säkerhetspolitiska
samrådet mellan EU:s medlemsstater ytterligare genom inrättandet av den s.k.
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Denna nya samarbetsform
trädde i kraft den 1 november 1993. En närmare presentation ges i avsnitt 26.
4.4.3Ett EU-medlemskaps betydelse för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt
hänseende
De tolv EU-länder, som i dag medverkar i GUSP, omfattar närmare 350 av
Västeuropas 380 milj. invånare. Sannolikt kommer ett än större antal europeiska
länder, också i Central- och Östeuropa, att delta. Att ta aktiv del i detta
samarbete innebär därför att stödja en process som flertalet europeiska stater
bejakar. Samarbetet är mellanstatligt till karaktären och beslutsprincipen är
enhällighet. Ett deltagande ger Sverige ökade förutsättningar att få gehör för
sina ståndpunkter i omvärlden. Härigenom kan svenska utrikespolitiska intressen
bäst tillvaratas och Sverige undviker risken att marginaliseras. För Sverige är
det därför både naturligt och angeläget att aktivt medverka i detta samarbete.
Sverige kan därigenom lägga grunden till en säkrare framtid och bidra till
skapandet av en ny europeisk freds- och säkerhetsordning.
Riksdagen fastslog våren 1992 under bred enighet att Sveriges militära
alliansfrihet alljämt består, och att den syftar till att Sverige skall kunna
vara neutralt i händelse av krig i sitt närområde.
Militära motsättningar mellan öst och väst förekommer inte längre. Däremot
finns en politisk instabilitet på flera håll i Europa. Att komma till rätta med
dessa problem kräver en nära samverkan mellan Europas länder. Riksdagen har
därför framhållit att ett fullvärdigt deltagande i det europeiska samarbetet,
redan nu inom ESK och vid ett medlemskap även inom EU, är en förutsättning för
att Sverige skall kunna påverka utvecklingen och aktivt bidra till att skapa en
ny freds- och säkerhetsordning i Europa.
Sverige avser att, såsom medlem i EU, delta fullt ut i GUSP. Detta sker med
bevarad militär alliansfrihet. Avtalet innehåller inga alliansförpliktelser.
Sverige har inte förpliktat sig att försvara något annat land. Inget annat land
har förpliktat sig att försvara Sverige.
Sverige kommer att bli en aktiv deltagare i samarbetet inom GUSP, och tack vare
vårt goda utrikespolitiska anseende torde vi genom fortsatt högt ställda
utrikespolitiska ambitioner kunna hoppas på att i betydande utsträckning vinna
gehör för våra synpunkter. Ett deltagande ger Sverige det inflytande som i dag
är nödvändigt för att tillvarata våra intressen i den nya framväxande
utrikespolitiska miljön. Genom den formaliserade samverkan och det ständiga
samråd som pågår inom GUSP kan Sverige därför ge ett konstruktivt bidrag till de
västeuropeiska ländernas gemensamma utrikespolitik. Utanför EU, som ensam aktör,
riskerar Sverige däremot att marginaliseras i utrikespolitiskt hänseende.
Sverige kan inom ramen för GUSP verka för de värderingar och prioriteringar som
är vägledande i svensk utrikespolitik. Respekten för mänskliga rättigheter och
främjandet av en demokratisk utveckling i omvärlden kommer att vara hörnstenar i
denna politik. Genom att agera tillsammans med ett stort, och växande, antal
likasinnade europeiska länder ökar också våra möjligheter att förebygga och
förhindra konflikter runt om i världen.
De traditionellt sett goda relationer som Sverige har med många
utvecklingsländer kommer att återspeglas också i vårt deltagande i GUSP. Sverige
kommer att fortsatt hävda ståndpunkter som främjar dessa länders intressen.
Denna möjlighet bidrar till att berika dialogen mellan Sverige och
utvecklingsländerna.
I Europa kommer en huvuduppgift för EU och Sverige att vara sökandet efter en
varaktig fred i f.d. Jugoslavien. Den tragedi som nu utspelas på vår egen
kontinent måste bringas till ett slut. Trots bristande framgång hittills kan
detta bara uppnås genom en än närmare samverkan mellan utomstående länder.
I Central- och Östeuropa utvecklas för närvarande demokrati och
marknadsekonomi. EU har redan i hög grad bidragit till denna utveckling, och
genom de närmare relationer som nu utvecklas blir EU:s roll allt väsentligare.
Samtidigt förekommer etniska motsättningar i denna del av Europa. Dessa
motsättningar är exempel på s.k. säkerhetspolitiska lågnivåhot. Om de inte
bringas under kontroll redan i ett tidigt skede, skulle de i likhet med vad som
har skett i f.d. Jugoslavien kunna utvecklas till allvarliga konflikter.
Samarbetet inom GUSP kommer därför att till stor del kretsa kring förebyggande
åtgärder för att förhindra en sådan utveckling.
Tillsammans med EU-länderna kan Sverige aktivt bidra till att trygga
utvecklingen i Central- och Östeuropa med siktet inställt på ett alleuropeiskt
samarbete inom ramen för ett utvidgat EU. Det kan röra sig om fördjupat stöd av
ekonomisk och teknisk natur i kombination med en intensifierad politisk dialog,
fortsatta handelsliberaliseringar och multilateralisering av samarbetet. Ett
samordnat agerande med övriga EU-länder har betydligt större förutsättningar att
bli effektivt än om Sverige vidtar åtgärder på egen hand.
Också andra säkerhetspolitiska lågnivåhot förekommer i Central- och Östeuropa.
En viktig uppgift är därför att bidra till att förhindra exempelvis organiserad
brottslighet, miljöhot, illegal spridning av klyvbart material, terrorism och
uppkomsten av aggressiv nationalism samt risken för massflyktingströmmar. Detta
kan bara ske genom ett samordnat stöd västerifrån.
Med ett starkare nordiskt bidrag till arbetet i GUSP kommer utvecklingen i
Östersjöregionen att få ökad uppmärksamhet. Sverige har större möjligheter än de
nuvarande EU-länderna att följa skiftande tendenser i denna region. I det nära
samråd som sker inom GUSP kan Sverige därför redan i ett begynnande skede inta
en central roll i EU:s politik i denna region. Vi kan också påräkna stöd för
insatser som kan förebygga eller förhindra att säkerhetspolitiska lågnivåhot
utvecklas i området.
Medlemskap i EU ger Sverige en möjlighet att verka för att EU:s ekonomiska, och
vid behov diplomatiska, insatser i Östersjöregionen ökar. Det kan exempelvis
handla om utbildningsinsatser, kunskapsöverföring och att vidta diplomatiska
åtgärder tillsammans med övriga EU-länder. Genom insatser som sker gemensamt i
EU-regi kan våra grannländer på andra sidan Östersjön få ett stöd som är
betydligt mer omfattande än det som Sverige skulle kunna erbjuda på egen hand.
Dessa insatser gagnar stabiliteten i vårt närområde och därmed förstärks
säkerheten även för Sverige.
Stöd från övriga EU-länder är inte bara en möjlighet utan något som varje
medlemsland kan förvänta sig. Övriga EU-medlemmar kan inte ställa sig likgiltiga
till en oro som ett medlemsland ger uttryck för. Beredskap att handla
solidariskt och visa ömsesidig lojalitet är själva kärnan i deltagandet i GUSP.
Med den innebörd begreppet säkerhetspolitiska risker i dag har, är Sverige
beroende av att Europeiska unionen har framgång i sina ansträngningar att möta
dem. Regeringen anser att Sverige bör ta sin del av ansvaret för detta genom att
aktivt delta i samarbetet.
4.5 Ekonomi och välfärd
4.5.1Makroekonomiskt samarbete
Det ekonomiska samarbetet i EU bör ses ur två aspekter. För det första är det
ett medel för att uppnå välstånd. För EU-länderna möjliggör samarbetet högre
tillväxt och större ekonomisk stabilitet. Samarbetet har särskild betydelse för
fattigare regioner och länder.
För det andra främjar det ekonomiska samarbetet freden. Det tvinnar samman
länder och folk - genom ökad handel, investeringar, industriellt och
teknologiskt samarbete, valutasamarbete osv. - och medverkar på så sätt till att
uppfylla EU:s grundläggande mål om fred och frihet i hela Europa.
Under senare år har EU och EU-länderna ägnat allt större uppmärksamhet åt att
minska arbetslösheten och att söka uppnå en högre och samtidigt uthållig
tillväxt. Samarbetet innebär att länderna söker utforma sin politik under
ömsesidigt hänsynstagande som tar sig formen av en kontinuerlig diskussion
länderna sinsemellan om det aktuella ekonomisk-politiska läget. Detta innebär
att ramvillkoren för ett enskilt lands makroekonomiska politik kommer att
uppfattas som mera stabila, förutsägbara och mindre osäkra än motsvarande
villkor för ett utanförstående land som inte får delta i samarbetet.
Europeiska rådet beslutade vid sitt möte i Bryssel i december 1993 att på basis
av en vitbok utarbetad inom kommissionen fastlägga en omfattande handlingsplan
med följande huvudelement:
- Nationella insatser främst för att förbättra arbetsmarknadernas funktionssätt
genom åtgärder för bättre utbildning, ökad flexibilitet, ändring av
skattesystemen så att sysselsättningen främjas, större satsningar på aktiv
arbetsmarknadspolitik, särskilda satsningar på unga och långtidsarbetslösa
- Fullt utnyttjande av den inre marknaden
- Transeuropeiska nätverk för transporter, miljö och energi
- Infrastruktur för informationsteknologi
- Finansieringssamarbete
- Social dialog.
Som förutsättning för handlingsplanen gäller sunda makroekonomiska förhållanden,
frihandel, solidaritet och decentralisering. De ekonomiskt sett mest
betydelsefulla åtgärderna åligger det länderna att enskilt besluta om och
genomföra, men viktiga delar av handlingsplanen ligger på gemenskapsnivån. Det
gäller t.ex. frågor om finansiering av nätverken, där bl.a. Europeiska
investeringsbanken kommer att medverka. Europeiska rådet gav handlingsplanen
ytterligare politiska impulser vid sitt möte på Korfu i juni 1994 och återkommer
till planens genomförande vid sitt möte i Essen i december. Sysselsättnings- och
tillväxtfrågorna finns därmed mycket högt på EU:s politiska dagordning.
Det är viktigt att notera att den ekonomiska politiken och skattepolitiken
alltjämt är en nationell angelägenhet. Det faktum att EU:s makroekonomiska
samarbete inte bara syftar till högre sysselsättning, låg inflation,
tillväxthöjande infrastrukturinvesteringar, m.m. utan även till en god
budgetdisciplin, innebär inte att EU har makt att för något enskilt EU-land
föreskriva något om avvägningen mellan olika poster (politikområden) i någon
nationell budget, eller om ett lands skattetryck, dess offentliga sektors
storlek eller utformningen av dess olika välfärdssystem, för att ta några
exempel. Däremot lär naturligtvis länder av varandras goda exempel och gjorda
misstag när de samarbetar.
Som anfördes från svensk sida vid öppnandet av medlemskapsförhandlingarna är
den vikt EU fäster vid den sociala dimensionen en enligt vår uppfattning
nödvändig följd av den ekonomiska integrationen. Vidare framhölls att vi ser
fram emot att aktivt bidra till den fortsatta utvecklingen på detta område, som
innefattar arbetsmiljön och dialogen mellan arbetsmarknadens parter.
EU-ländernas ekonomiska och sociala samarbete har viktiga konsekvenser för
Sverige på såväl kort som lång sikt. Det gäller vare sig Sverige är medlem eller
inte eftersom Sverige i båda fallen är beroende av den ekonomiska utvecklingen
och de ekonomiska beslut som tas i EU. Svenskar som bosätter sig, arbetar,
studerar eller turistar utomlands gör detta i huvudsak i Västeuropa. De som
kommer hit som turister eller som arbetskraft kommer på samma sätt mestadels
från Västeuropa. Ungefär tre fjärdedelar av Sveriges handelsutbyte sker med
Västeuropa.
Den ekonomiska utvecklingen i Central- och Östeuropa blir alltmer betydelsefull
för oss samtidigt som villkoren för integrationen av denna del av Europa i allt
väsentligt avgörs i samspelet med EU-länderna. Sveriges makroekonomiska
utveckling samvarierar starkt med övriga Västeuropas. Huvuddelen av
investeringsutbytet sker med övriga industriländer i Västeuropa. Svenska
storföretag agerar ofta på världsmarknaden, men har normalt tyngdpunkten för sin
verksamhet i Västeuropa.
Traditionella mål för svensk ekonomisk politik som hög sysselsättning på den
reguljära arbetsmarknaden, tillförlitliga välfärdssystem, tillväxt på god
europeisk nivå, låg inflation, regional utjämning och en god miljö garanteras
inte av att Sverige går med i EU. Däremot är dessa mål avsevärt lättare att
uppnå om Sverige är EU-medlem jämfört med om Sverige skulle stå utanför.
Medlemsländerna i EU har under en följd av år fördjupat sitt ekonomiska och
sociala samarbete därför att de har funnit det vara till fördel för dem. En del
av Maastrichtavtalets text på det ekonomiska området liksom framväxten av den
sociala dimensionen var en kodifiering av ett samarbete som spontant har vuxit
fram underifrån.
EU:s riktmärken för den ekonomiska utvecklingen - låg inflation, låga räntor,
sunda statsfinanser och stabil växelkurs - ligger i linje med regeringens
ekonomiska politik. Det finns således ingen motsättning mellan EU:s kriterier på
stabilitet och de långsiktiga målen för regeringens ekonomiska politik.
Regeringens inställning till deltagande i EMU:s valutaunion, såsom den kom till
uttryck i den svenska förhandlingspositionen rörande EMU, har tidigare
presenterats i Riksdagen. Positionen innebär att Sverige vill delta i den
framväxande ekonomiska och monetära unionen. Angående formerna för beslut gäller
följande. Om Sverige kommer att delta i en tredje fas av EMU beror dels på när
vi uppfyller inträdeskraven, dels på om vi själva vill. Sverige kommer inte att
automatiskt bli medlem i den slutliga valutaunionen enbart för att vi
ratificierar medlemskap i EU. Sverige har i förhandlingarna anmält, och detta
har noterats till protokollet, att Riksdagen har det slutliga avgörandet.
4.5.2Ekonomiska risker som är förenade med ett utanförstående
Om Sverige inte skulle kunna erbjuda samma stabilitet och inflytande åt företag
med verksamhet i Sverige som deras konkurrenter har, kommer det att motverka att
investeringar lokaliseras till Sverige. Att producera i Sverige blir då förenat
med en konkurrensnackdel i förhållande till producenterna i EU. Detta kan för
många branscher i Sverige bli ett betydande problem eftersom industri- och
tjänsteproduktion under senare år blivit internationellt allt mera lättrörlig
mellan länder som inte skiljer sig märkbart beträffande traditionella
komparativa fördelar men däremot skiljer sig åt beträffande institutioner,
marknadsstorlek och geografiskt läge. Allt annat lika bör man därför räkna med
att färre svenska och utländska investeringar lokaliseras till Sverige vid
utanförskap. Sannolikt påverkas även investeringarnas karaktär. Svenska
underleverantörer kommer genom medlemskapet att ges en starkare ställning när de
förhandlar om kontrakt från andra EU-länder eftersom underleverantörerna med fog
kan hävda att de på ett lika förutsägbart sätt som konkurrenterna kan ingå som
en länk i en längre produktionskedja. Därmed kommer fler underleverantörer att
bygga ut sin produktionskapacitet än om Sverige står utanför. Det är rimligt att
tro att investeringarna vid medlemskap skulle bli mera teknologiintensiva till
sin natur. Om Sverige ställer sig utanför EU, kan näringslivet komma att riskera
att inriktas mera på produktion av mer osofistikerade varor och tjänster.
Om inget annat förändras blir således konsekvensen för svensk ekonomi dels
färre investeringar, dels att de investeringar som trots utanförskapet
naturligtvis ändå görs blir av mindre tillväxtfrämjande karaktär. I båda fallen
är verkningarna negativa: lägre investeringskvot och ett näringsliv med sämre
produktivitet, löne- och skattebetalningsförmåga.
En sådan utveckling kommer emellertid troligen att utlösa motverkande
mekanismer. Om investeringarna minskar faller sannolikt reallönerna, vilket i
sin tur påverkar inriktningen av investeringarna. En lägre tillväxttakt och
lägre reallöner innebär att konsumtionsutrymmet växer långsammare, vilket
begränsar utrymmet för offentliga insatser. Behovet att erbjuda potentiella
investerare andra fördelar än EU-medlemskapet kan dessutom få konsekvenser för
politikens inriktning, inte bara på ekonomins område, utan också när det t.ex.
gäller ambitionsnivån på miljöns område.
Om utanförskapet leder till en ökad osäkerhet om Sveriges ekonomiska och
politiska utveckling jämfört med EU-anslutna grannländer kan detta dessutom leda
till att potentiella investerare och placerare begär en högre ränta som
riskpremie. Denna effekt ebbar troligen ut, om Sverige under ett antal år visar
sig föra en väl så stabil ekonomisk politik som EU-medlemmarna, men uppgiften
att etablera och befästa denna trovärdighet ger ett begränsat manöverutrymme för
den ekonomiska politiken för lång tid.
Sammanfattningsvis skulle ett uteblivet medlemskap inverka negativt på
investeringsviljan och ränteskillnaderna mot omvärlden. De långsiktiga
skadeverkningarna av denna utveckling kan dock motverkas av kompenserande
mekanismer och åtgärder, t.ex. en svagare reallöneutveckling än i omvärlden och
politiska beslut som gynnar investerare. Både den uteblivna tillväxten och de
motverkande åtgärderna påverkar emellertid förutsättningarna att uppnå den
ekonomiska politikens mål under lång tid framöver.
Ekonomiska nackdelar av ett medlemskap har inte helt kunnat undvikas. Ett
exempel är återregleringen av teko-importen. Denna reglering ger
konkurrenslikställdhet för svenska teko-producenter vilket är betydelsefullt i
sig men den är under en övergångstid till viss nackdel för svenska konsumenter.
När det gäller jordbruket kan på motsvarande sätt sägas att anslutningen till
EG:s jordbrukspolitik innebär en återgång från de senaste årens reformer i
riktning mot en avreglering. Den ökade konkurrensen för livsmedelsindustrin är
dock till fördel för de svenska konsumenterna.
Den mest påtaliga samhällsekonomiska nackdelen med ett medlemskap är den avgift
som Sverige betalar till EU:s budget. Både ur ett samhällsekonomiskt och ett
statsfinansiellt perspektiv måste kostnaden för avgiften emellertid vägas mot
kostnaderna för att säga nej.
I det korta perspektivet skulle en högre ränteskillnad mot omvärlden och en
långsammare nedgång i arbetslösheten vålla både samhällsekonomin och de
offentliga finansierna kännbara förluster. För statsbudgeten innebär t.ex. varje
procentenhet högre ränta drygt 10 miljarder kronor i ökade ränteutgifter och en
procentenhet högre arbetslöshet ca 5 miljarder kronor brutto enbart i ökad
arbetslöshetsersättning och därtill sannolikt ökade arbetsmarknadspolitiska
utgifter.
Det avgörande är emellertid utanförskapets inverkan på tillväxten. Det går inte
att med säkerhet fastställa skillnaden mellan ett medlemskap och att ställa sig
utanför, bl.a. på grund av osäkerheten om EES-avtalets stabilitet. Risken att
skillnaden och vad som krävs för att kompensera den slår mot investeringarna och
den ekonomiska utvecklingen är emellertid påtaglig. I detta perspektiv kan
budgetbidraget ses som den försäkringspremie Sverige erlägger för att befästa
vad som uppnåtts genom EES-avtalet, för att garantera att Sverige får möjlighet
att ta del av EU-samarbetets vidgning till nya områden, och för att säkra ett
svenskt inflytande över såväl den inre marknaden som övriga EU-insatsers
utformning.
4.5.3Medlemsavgiften och statsbudgeten
Med utgångspunkt från nuvarande ekonomiska prognoser kan medlemsavgiften till
EU-budgeten för år 1995 preliminärt beräknas till drygt 18 miljarder kronor.
Belastningen på statsbudgeten blir emellertid betydligt lägre. Genom det
framförhandlade avtalet erhåller Sverige under de fyra första åren av
medlemskapet återbetalningar med ca 4,4 mdkr år 1995, ca 3,9 mdkr år 1996, ca
0,7 mdkr år 1997 och ca 0,3 mdkr det fjärde året. Detta reducerar Sveriges
avgift till EU-budgeten för år 1995 till ca 14 mdkr. Därtill kommer möjligheter
att minska vissa andra statsutgifter genom medlemskapet, t.ex. utgifter för
ungdomsarbetslöshet, bistånd, arealbidrag, EES och forskning.
Sammantaget kommer belastningen på statsbudgeten för år 1995 att understiga 10
miljarder kronor. De statsfinansiella villkoren sätter hårda restriktioner för
nya åtaganden. Ett medlemskap får sammantaget inte öka de administrativa
kostnaderna i statsförvaltningen. Krav på svensk medfinansiering som uppkommer
vid deltagande i EU:s program och stöd måste finansieras. Inriktningen skall
vara att detta främst skall ske inom ramen för redan anvisade sektorsmedel. I de
fall EU:s politik direkt ersätter den nationella politiken måste resurserna
återföras till statsbudgeten och bidra till finansieringen av medlemsavgiften.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med en samlad bedömning av budget-
och anslagseffekterna av ett svenskt EU-medlemskap.
Rätten att delta i EU:s program och stöden till olika politikområden ger upphov
till s.k. återflöden till den svenska ekonomin. Dessa är betydande främst till
jordbrukssektorn och regionalpolitiken men även för forskningsområdet.
Återflödets storlek inom EU är beroende av sådana förhållanden i mottagarlandet
som låga inkomster och regionala problem. Att Sverige inte tillhör de europeiska
länder som på allvar kvalificerar sig i dessa avseenden är glädjande och inte
något att beklaga.
Ett missförstånd som finns i debatten är att statsbudgeten vid ett medlemskap
skulle försvagas, t.ex. genom att momsen måste sänkas med flera tiotals
miljarder kronor per år. Det resonemanget bygger på siffror från tiden före
deprecieringen av den svenska kronan och på en orealistisk föreställning om
gränshandelns känslighet för prisskillnader.
Före november 1992 låg Sveriges konsumentprisnivå på ungefär samma nivå som i
övriga Norden och ca 20 % över Tysklands. Om det funnes stora prisskillnader
mellan Sverige och EU skulle en momssänkning framtvingas för att få ner den
svenska prisnivån till omvärldens. På så sätt skulle man hejda svenska
konsumenter från att ägna sig åt omfattande gränshandelsimport och från att
betala moms i grannlandet i stället för i Sverige.
Sedan november 1992 har dock den svenska kronan deprecierats med 20-25 % mot
ecun. Därmed har svenskarnas kostnader för att handla i t.ex. Tyskland och
Danmark ökat i motsvarande grad. Även med en viss appreciering av kronan
framöver kommer effekten på gränshandeln att bli marginell för mycket lång tid.
Det som gör att beskattningen i en internationaliserad värld får anpassas till
omvärldens skatter är att vissa skattebaser försvinner utomlands om de belastas
alltför hårt. I princip kan dock detta motverkas genom att i motsvarande mån
höja skatten på de skattebaser som har svårt att flytta utomlands
(skatteväxling).
4.6 Miljö
Alltfler av miljöproblemen är gränsöverskridande till sin natur. Försurningen av
mark och vatten är ett dominerande föroreningsproblem i Sverige som till helt
övervägande del härrör från källor utomlands. Liknande situationer råder i andra
europeiska länder.
Övergödning i form av alltför stor tillförsel av näringsämnen till Östersjön
och Kattegatt har lett till syrebrist och fiskdöd. Övergödning av skogs-, ängs-
och hedmark beror till ca 80 % på kvävenedfall från utlandet.
Ett annat komplex av miljöproblem som också är gränsöverskridande är det som
förknippas med varuhandel, dvs. de miljöproblem som sammanhänger med varors
transporter, användning och slutliga omhändertagande.
Dessa och andra exempel pekar klart mot att många miljöproblem måste lösas i
internationell samverkan. Sverige kan inte enbart genom egna åtgärder få bukt
med t.ex. försurningsproblemen. Även andra länder måste förmås nedbringa sina
utsläpp.
Inom miljöpolitiken har ett stort antal internationella avtal - globala och
europeiska - tillkommit under de två senaste decennierna i syfte att nedbringa
skadliga utsläpp till vatten och luft. Även i ekonomiska samarbetsorganisationer
som OECD, GATT och Världsbanken har miljöfrågorna fått en alltmer framträdande
plats.
För bara 30 år sedan dominerades miljödebatten av lokala frågor; i dag har
fokus förskjutits mot gränsöverskridande föroreningar samt regionala och globala
problem.
Miljöpolitiken inom EU-länderna utformas dels genom ländernas nationella
beslut, dels genom gemensamma beslut inom unionen. Viktiga delar av
miljöpolitiken ligger kvar hos medlemsländerna.
I dag omfattar EG:s miljöpolitik drygt 250 rättsakter till skydd för vatten,
luft och mark.
EG:s senaste åtgärdsprogram, dvs. det femte, anger färdriktningen för
gemenskapens miljöpolitik fram till år 2000. Här syftar man till att förebygga
miljöproblemen och till en ökad miljöhänsyn i alla samhällssektorer. Man
förutser en ökad användning av marknadsanpassade styrmedel och bättre
integrering av miljökostnaderna i priset på varor och service.
Regeringens utgångspunkt för EU-arbetet är att högsta ambitionsnivå skall gälla
på miljöområdet. Genom den ökade miljöbelastning som utvecklingen medför om
ingenting görs, krävs fortsatt ambitionshöjning av gemenskapens miljöpolitik.
En annan viktig utgångspunkt för Sveriges EU-politik är att säkerställa en
hållbar utveckling, bl.a. såsom det reflekteras i Agenda 21 från 1992 års
FN-konferens om miljö och utveckling. I korthet innebär detta "en utveckling som
tillfredsställer dagens behov utan att äventyra möjligheterna för framtida
generationer att tillfredställa sina behov". Detta är också en ledstjärna i EG:s
femte miljöhandlingsprogram. Regeringen avser att inom ramen för en hållbar
utveckling aktivt driva frågan om ett kretsloppsanpassat samhälle med bättre
resursutnyttjande och minskade avfallsmängder som mål.
Genom ett medlemskap kommer Sverige att få helt andra möjligheter än i dag att
påverka utformningen av EU:s miljöpolitik. Det ligger i Sveriges intresse att i
samverkan med andra likasinnade europeiska länder få till stånd fler bindande
regler på miljöområdet. Reglerna bör utformas så att de medför en hög nivå för
miljöskyddet och så att enskilda medlemsländer kan tillämpa strängare krav.
Enligt anslutningsfördraget kommer Sverige att under fyra år behålla strängare
kemikalieregler som för närvarande strider mot EG:s regler. Under en fyra års
övergångstid kommer EG - med svensk medverkan - att se över sina regler. Genom
medlemskapsförhandlingarna har alltså inte Sverige enbart lyckats få behålla
sina strängare regler utan också åstadkommit en översyn för att modernisera och
skärpa EG:s regler.
Det har i många sammanhang lyfts fram att Sverige vid ett medlemskap skulle
bidra till att unionen förstärker sin miljöpolitik. Bl.a. Europaparlamentet har
i sin resolution med anledning av anslutningsfördraget lyft fram miljöfrågorna
som ett område där Sveriges kunskaper och politik välkomnas.
Avgörande för om ett medlemskap medför fördelar för Sveriges miljö blir i
vilken utsträckning Sverige kan få gehör för strängare miljökrav på en rad
områden. Exemplen från Danmark och Nederländerna visar tydligt att även små
länder kan ha ett stort inflytande över EG:s miljöpolitik. Det fordrar dock en
väl genomtänkt strategi, gott faktaunderlag och skickliga förhandlare.
Europaarbetet på miljöområdet måste ges en hög prioritet i regeringens och
myndigheternas arbete.
4.7 EU - möjligheternas union
Gemensamma utmaningar måste mötas gemensamt - över nationsgränserna. Den tiden
är förbi då varje land ensamt kunde ha full kontroll över och själv finna
lösningarna på sina problem.
Nationerna i Europa kan inte längre räkna med att de har möjlighet att agera
självständigt. Detta gäller inom snart sagt varje del av samhällslivet.
Internationaliseringen har påverkat ekonomin och produktionssystemen, men också
sådant som kultur, information, medier och transporter. Ekonomisk politik,
säkerhetspolitik och miljöpolitik har redan framhävts i det föregående. Det
ökade ömsesidiga beroendet gör att nationella politiska medel måste kompletteras
med medel som utformas i samarbete med andra länder. På en rad områden stannar
inte utmaningarna vid gränserna. Politiken kan inte bara vara nationell när
utmaningarna är internationella.
Ett visst mått av överstatlighet och gemensamma rättsregler är, som tidigare
sagts, en förutsättning för att få till stånd inre marknaden. Det är särskilt
viktigt för små länder att utöva inflytande och hävda sin rätt. Behovet av
överstatlighet är påtagligt inom en rad områden. Det är dock viktigt att komma
ihåg att utövandet av denna överstatlighet sker genom samverkan mellan
demokratiska stater som inom ett antal väldefinierade områden låter gemensamt
tagna beslut ha företräde framför nationell lagstiftning.
Sverige kan i likhet med övriga nordiska länder på många områden tillföra
mycket vid ett medlemskap i Europeiska unionen. Detta gäller både i sak och i
form. Unionen ger oss möjligheter att påverka den europeiska utvecklingen som vi
annars inte skulle haft. EU är för svensk del en möjligheternas union.
Vi anser att den ökade betoning unionen lägger på öppenhet och insyn är bra men
måste utvecklas vidare. Utvecklingen ligger väl i linje med den svenska
förvaltningens traditionellt stora öppenhet. På detta område för vi med oss
grundläggande principer och viktiga erfarenheter som vi gärna delar med oss av.
En stark europeisk union måste också vara öppen och generös mot omvärlden.
Målet måste vara att EU utvecklas till ett brett alleuropeiskt samarbetsforum
med intresse och engagemang för de globala problemen.
Uppräkningen av områden som behöver behandlas på gemensam europeisk nivå kan
inte göras definitiv. EU är en process, där det inte finns någon för alltid
given dagordning för samarbetet. Däremot kan vi som medlemmar vara med och
påverka denna. Sverige kan medverka till att unionen arbetar för både svenska
och europeiska intressen och för ett globalt ansvarstagande.
Sammantaget anser regeringen att Sverige bör ansluta sig till den europeiska
unionen och att riksdagen följaktligen bör godkänna fördraget om anslutningen
samt slutakten.
Andra delen
5 Historik
Ett krigstrött Europa försökte efter andra världskrigets slut skapa
samarbetsformer som skulle säkra freden och förhindra att kontinenten i
framtiden hemsöktes av krig och konflikter av det slag som plågat världsdelen i
det förflutna. Det kan sägas att denna målsättning på det regionala planet
motsvarade vad som på det globala planet är Förenta nationernas grundsyfte, "att
rädda kommande släktled undan krigets gissel".
Medlen för att vinna de fredsbevarande politiska syftena var många.
Inledningsvis gjordes ett försök att knyta ett antal västeuropeiska länder allt
närmare varandra i utrikes- och försvarspolitiskt hänseende. Ett försök att
bilda en gemensam armé misslyckades dock år 1954. Redan tidigare inleddes
emellertid ansträngningarna att med ekonomiska och handelspolitiska medel uppnå
fredssyftet. Den handelspolitiska utvecklingen under åren efter andra
världskriget kännetecknades även utanför Europa av en strävan efter ökat
internationellt ekonomiskt samarbete och en liberalisering av världshandeln. Man
såg det som angeläget att komma bort från mellankrigstidens och de första efter-
krigsårens protektionism och bilateralism i handeln och att i stället skapa
förutsättningar för en rationell och mera omfattande internationell
arbetsfördelning. Målet var ökad ekonomisk tillväxt, sysselsättning och välstånd
som förutsättningar för fred, demokrati och stabilitet.
Genom samarbete i Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC),
bildad år 1948, kunde under 1950-talet en avveckling av de kvantitativa
handelshindren successivt genomföras.
Däremot hade man inom OEEC föga framgång i försöken att genomföra motsvarande
åtgärder på tullområdet. Det är bl.a. mot denna bakgrund som man får se de
regionala integrationssträvanden som började göra sig alltmer gällande i
Västeuropa.
Redan under 1940-talet inledde Belgien, Nederländerna och Luxemburg -
Beneluxländerna - ett samarbete som resulterade i en tullunion och senare även i
en ekonomisk union. År 1952 slöt sig dessa länder samman med Frankrike,
Västtyskland och Italien i den europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG).
Organisationen avsåg att samordna de deltagande ländernas kol- och stålindustri.
Syftet var både ekonomiskt och politiskt. Genom att skapa ett ramverk för kol-
och stålindustrierna och sedermera en allmän ekonomisk integration ville man
skapa garantier för att inget enskilt land skulle kunna rusta upp utan kontroll.
Länderna kom snart att sträva mot ett mer omfattande samarbete.
Den år 1947 grundade s.k. Europarörelsen inspirerade till bildandet av
Europarådet år 1949. Sverige blev medlem i organisationen från början. I
Europarådet ingår i dag 32 länder. Bland dessa återfinns samtliga nuvarande
EU-stater. Skyddet av de mänskliga rättigheterna var redan från början en av
Europarådets viktigaste uppgifter. Konventionen om de mänskliga rättigheterna
undertecknades år 1950. De konventionsskyddade rättigheterna har sedan utökats
vid flera tillfällen.
Medan kol- och stålgemenskapen gradvis genomfördes, förberedde medlemsländerna
en utvidgning av det ekonomiska samarbetet. I mars 1957 undertecknade de
Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) eller
Romfördraget. Genom Romfördraget åtog sig de sex medlemsländerna i EKSG inte
bara att bilda en tullunion med en gemensam jordbrukspolitik som en viktig
beståndsdel, utan också att successivt gå vidare mot ett alltmer intensivt
ekonomiskt och politiskt samarbete. För detta ändamål skapades ett antal
institutioner med i vissa fall överstatlig kompetens. Samtidigt med Romfördraget
undertecknades också Fördraget om upprättandet av Europeiska
atomenergigemenskapen (Euratom). Den 1 januari 1958 inledde dessa båda
gemenskaper sin verksamhet.
Medan förhandlingarna om att upprätta EEG ännu pågick, beslöt OEEC:s
ministerråd att undersöka möjligheterna att bilda ett frihandelsområde
omfattande samtliga OEEC-länder. Det planerade EEG skulle ingå i detta som en
särskild enhet. Syftet var att hindra att bildandet av EEG skulle leda till en
splittring av Västeuropa. Dessa förhandlingar blev dock resultatlösa och avbröts
i slutet av år 1958. Sju av länderna utanför EEG, däribland Sverige, tog då upp
överläggningar om att skapa ett frihandelsområde av mer begränsad omfattning. År
1960 slöts den s.k. Stockholmskonventionen genom vilken den europeiska
frihandelssammanslutningen EFTA bildades. De första medlemmarna var Danmark,
Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien, Sverige och Österrike. Senare tillkom
Finland och Island. Liechtenstein blev medlem av EFTA så sent som år 1992. Två
målsättningar angavs för organisationen: dels att skapa ett frihandelsområde för
industrivaror, dels att skapa ett bättre utgångsläge för eventuella
förhandlingar med EEG.
Parallellt med strävandena att utvidga det ekonomiska och handelspolitiska
samarbetet i Västeuropa pågick i Norden omfattande utredningar som resulterade i
en plan för en nordisk tullunion. När de nordiska länderna år 1959 skulle ta
ställning till planen visade det sig emellertid att det inte fanns politiska
förutsättningar att genomföra denna. Ett väsentligt element i planen -
tullfriheten mellan de nordiska länderna - kunde dock förverkligas genom EFTA:s
tillkomst.
Under 1960-talet präglades handelspolitiken i Västeuropa - vid sidan av den
interna utvecklingen inom de två handelsblocken - av ansträngningarna att få
till stånd en enda gemensam marknad i Västeuropa. Sommaren 1961 ansökte
Storbritannien om medlemskap i EEG. Danmark och Norge följde det brittiska
exemplet medan Sverige, Schweiz och Österrike ansökte om s.k. association.
Sveriges associationsansökan syftade till ett svenskt deltagande i
EEG-samarbetet med de förbehåll som föranleddes av den svenska
neutralitetspolitiken. Förhandlingar inleddes mellan EEG och de länder som
ansökt om medlemskap, i första hand Storbritannien. De avbröts i början av år
1963 efter ett franskt veto mot brittiskt inträde i EEG.
Det interna arbetet inom EFTA och EEG drevs i gengäld med stor framgång.
Tullavvecklingen mellan medlemsländerna i EFTA var genomförd år 1966. Inom ramen
för EEG skapades en tullunion samt en gemensam jordbruks- och handelspolitik.
Våren 1967 ansökte Storbritannien tillsammans med Norge, Danmark och Irland
återigen om medlemskap i EEG. I juli samma år förnyade Sverige sin ansökan och
denna gång uteslöts ingen av de samarbetsformer som Romfördraget förutser.
Avgörande för svensk del var att de förbehåll som neutralitetspolitiken
föranledde kunde tillgodoses. Denna öppna ansökan får ses mot bakgrund av den
nedtoning av det överstatliga elementet i samarbetet, som blev följden av den
s.k. Luxemburgkompromissen från år 1966, genom vilken medlemsländerna i
praktiken gavs vetorätt i frågor som betraktades som vitala från nationell
synpunkt. Några egentliga förhandlingar kom inte till stånd denna gång och
samtalen avbröts återigen på grund av ett franskt veto mot ett brittiskt
inträde.
I detta läge aktualiserades ännu en gång frågan om ett utvidgat nordiskt
ekonomiskt samarbete. Våren 1968 inleddes de utredningar och förhandlingar som
utmynnade i ett förslag till utvidgat nordiskt samarbete i tullunionens form,
den s.k. Nordek-planen. Nordek kom dock aldrig att förverkligas.
Ett tredje försök att utvidga EEG gjordes år 1969. Förhandlingar om medlemskap
inleddes med Storbritannien, Irland och Danmark, vilka utmynnade i att dessa
länder inträdde i gemenskapen den 1 januari 1973. Även Norge hade undertecknat
anslutningsfördraget, men sedan en majoritet i en rådgivande folkomröstning
uttalat sig mot en anslutning beslöt Norge att inte ratificera det.
Jämsides med dessa förhandlingar fördes överläggningar mellan EEG och de
återstående EFTA-länderna. Från svensk sida gjordes inga andra förbehåll i
förhandlingarna än dem som föranleddes av neutralitetspolitiken. Varken
tullunion eller deltagande i den gemensamma jordbrukspolitiken uteslöts. Liksom
vid 1967 års ansökan lämnades formen för samarbetet öppen.
Vid slutet av år 1970 kom enhetstanken åter i blickfånget genom Davignon- och
Wernerrapporterna, uppkallade efter respektive upphovsman.
I enlighet med Davignonplanen, officiellt benämnd Luxemburgrapporten, kom
EG-länderna överens om målen för ett utrikespolitiskt samarbete. Dessa mål
skulle vara
"- att genom regelbundet utbyte av information samt konsultationer försäkra sig
om bättre ömsesidig förståelse av de stora internationella problemen
- att stärka medlemsländernas solidaritet genom att främja harmonisering av
deras åsikter, samordning av deras positioner och, där det visar sig möjligt
eller önskvärt, gemensamt handlande".
Därmed var grunden lagd för det närmare utrikespolitiska samarbete mellan
medlemsländerna som kom att kallas det europeiska politiska samarbetet (EPS).
Det bör noteras att samarbetet ägde rum utanför EG:s institutionella ram och
hade mellanstatlig karaktär.
Wernerplanen syftade till bildandet av en ekonomisk och monetär union med
gemensam valuta. Valutaunionen skulle vara genomförd år 1980. Med tiden skulle
unionen även utveckla en gemensam ekonomisk politik. Denna plan förverkligades
emellertid aldrig.
Med Davignon- och Wernerplanerna ändrades förutsättningarna för Sveriges
position i de påbörjade förhandlingarna. Regeringen konstaterade i mars 1971 att
ett svenskt medlemskap i gemenskaperna inte var en realistisk möjlighet för
Sveriges del. En svensk medverkan i det utrikespolitiska samarbete mellan EG:s
medlemsländer som beslutats på grundval av Davignonrapporten förklarades inte
vara förenlig med den svenska neutralitetspolitiken. Det konstaterades också att
ett svenskt deltagande i en ekonomisk och monetär union inte kunde förenas med
den självständighet som neutralitetspolitiken förutsatte.
Förhandlingarna mellan Sverige och EEG avslutades i juli 1972. De resulterade i
ett frihandelsavtal för industrivaror. Avtalet trädde i kraft den 1 januari
1973. Bilaterala frihandelsavtal av samma karaktär slöts mellan EEG och övriga
EFTA-länder. Sverige ingick motsvarande avtal med EKSG. Den frihandel som
uppnåtts mellan EFTA-länderna bevarades i stort i avtalen och kom successivt att
omfatta hela EFTA/EGområdet.
Oljekrisen år 1973 fick långtgående negativa konsekvenser för de västeuropeiska
länderna. Tillväxten minskade samtidigt som inflation och arbetslöshet sköt i
höjden. Nationella problem prioriterades framför internationellt samarbete. I
EFTA-samarbetet var Stockholmskonventionens ambitioner på frihandelsområdet i
huvudsak infriade. Tonvikten lades nu på att undanröja tekniska handelshinder.
En del framsteg gjordes men takten i arbetet var inte påfallande hög.
EG-arbetet präglades under större delen av 1970-talet och början av 1980-talet
av budgetfrågan, som kom att försvåra samarbetet i övrigt. Det visade sig svårt
att inordna Storbritannien i den gemensamma jordbrukspolitiken och dess
finansiering. Integrationsprocessen gick långsamt. Dock kan det noteras att det
informella samarbete som Davignonplanen lagt grund för utvecklades. Ett
förstärkt valutasamarbete, EMS, inleddes år 1978.
År 1981 utvidgades gemenskapen med Grekland.
För svensk del präglades de ekonomiska relationerna till Europa i hög grad av
frihandeln inom EFTA. Samtidigt genomfördes gradvis frihandel för industrivaror
också gentemot EG:s medlemsländer inom ramen för vårt frihandelsavtal med EEG.
Den 1 januari 1984 var den successiva tullavvecklingen mellan den europeiska
gemenskapen (EG) och EFTA:s medlemsländer genomförd. Därmed hade ett
frihandelsområde för industrivaror omfattande fler än 350 miljoner människor
skapats. Ett nytt viktigt steg i relationerna mellan EFTA-länderna och EG togs i
april 1984, då ett första gemensamt ministermöte EG/EFTA hölls i Luxemburg.
Ministrarna enades vid mötet om en deklaration som lade den politiska grunden
för ett utvidgat samarbete mellan EG och EFTA:s medlemsländer, med yttersta mål
att skapa ett dynamiskt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) omfattande
hela Västeuropa. Sverige tillhörde initiativtagarna till deklarationen.
Den 1 januari 1986 inträdde Spanien och Portugal i gemenskapen.
EG-kommissionen lade i juni 1985 fram en vitbok med sammanfattande förslag om
hur gemenskapens ursprungliga målsättning borde kunna uppnås. Denna
sammanfattades i begreppet gränslös inre marknad med fri rörlighet för varor,
tjänster, kapital och personer, vilken enligt vitboken skulle vara genomförd vid
utgången av år 1992. Senare samma år höll EG:s medlemsländer en konferens om
revidering av beslutsreglerna i bl.a. Romfördraget.
Härvid enades man om den europeiska enhetsakten, som förutom en ändring av
gemenskapens beslutsregler också innehåller bestämmelser om EG:s inre marknad,
valutapolitik, regionalpolitik, forskning och utveckling, utrikes- och
säkerhetspolitik, socialpolitik, miljövård och förhållandet mellan EG:s
institutioner. Enhetsakten trädde i kraft den 1 juli 1987. Genom den skapades de
institutionella förutsättningarna - bl.a. införande av beslut med kvalificerad
majoritet - för att genomföra vitbokens målsättning.
EG:s beslut om den inre marknaden ändrade också förutsättningarna för samarbete
mellan Sverige och EG. Det stod alltmer klart att visionen om ett EES, som den
gestaltade sig vid ministermötet i Luxemburg, knappast skulle kunna förverkligas
genom den gradvisa utvidgning av samarbetet som skett inom
Luxemburgdeklarationens ram. Den dåvarande regeringen lade därför hösten 1987
fram en proposition om Sverige och den västeuropeiska integrationen (prop.
1987/88:66) i vilken riktlinjerna för ett breddat och fördjupat samarbete med EG
lades fast. Målsättningen var att Sverige tillsammans med övriga EFTA-länder
skulle bli delaktigt i den inre marknaden. Riksdagen konstaterade också (bet.
1987/88:UU24) att Sverige borde eftersträva ett så nära och varaktigt samarbete
med EG som möjligt på alla de områden som omfattas av den inre marknaden. Som
mål angavs, att integrationsarbetet skulle leda till samma fördelar och
åtaganden för medborgare, företag och institutioner i Sverige som i EG:s
medlemsländer. Man fastslog också att ett svenskt medlemskap inte var ett mål
för de förhandlingar som då förestod.
Under år 1988 intensifierades samarbetet mellan EFTA och EG. Vid EFTA:s
ministermöte i Tammerfors i juni 1988 lades på svenskt initiativ en
handlingsplan för ett breddat samarbete fast. EFTA-länderna inledde under hösten
1988 samtal med EG om förutsättningarna för ett samarbete i linje med
handlingsplanen. I ett tal inför Europaparlamentet i januari 1989 föreslog
EG-kommissionens ordförande Jacques Delors att samarbetet med EFTA-länderna
skulle breddas och ges en fastare ram. Förslaget välkomnades av EFTA-ländernas
regeringschefer vid ett möte i mars samma år. Det blev upptakten till en
intensiv dialog om det framtida samarbetets utformning. Under sommaren och
hösten 1989 kartlades de möjliga samarbetsområdena. Därtill diskuterades den
institutionella och rättsliga ramen för samarbetet. Kartläggningen utmynnade i
den samstämmiga bedömningen att det fanns förutsättningar för förhandlingar om
ett EES-avtal. Vid ett gemensamt ministermöte mellan EG och EFTA den 19 december
1989 beslutades att formella förhandlingar om ett brett upplagt avtal skulle
inledas, vilket också skedde den 20 juni 1990. Förhandlingarna skulle avslutas
så snart som möjligt och avtalet träda i kraft den 1 januari 1993, samtidigt med
att EG:s inre marknad förverkligades.
EES-avtalet innebär att de deltagande EFTA-länderna i väsentliga avseenden
omfattas av EG:s inre marknad. Genom avtalet skapas fri rörlighet för varor,
tjänster, kapital och personer mellan EG och de EFTA-länder som deltar, samt
mellan dessa länder inbördes. Dessa länder övertar, med begränsade
övergångsordningar och särlösningar, de harmoniserade regler som EG har
utarbetat under årens lopp beträffande bl.a. säkerhetsbestämmelser för
produkter, offentlig upphandling, immaterialrätt, transport, finansiella
tjänster, etableringsrätt och erkännande av utbildningar. Genom avtalet mellan
EFTA-länderna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol skapas
organ för övervakning av efterlevnaden av avtalet beträffande bl.a. konkurrens-
regler. Ett omfattande samarbete inleds på en rad näraliggande områden såsom
miljö, konsumentpolitik, små och medelstora företag, forskning, utbildning och
statistik. EFTA-länderna kommer också ha möjlighet att medverka i förberedandet
av nya regler.
Avtalet innebär däremot inte att EFTA-länderna ansluter sig till EG:s tullunion
och gemensamma handelspolitik; det innebär inte frihandel med fiskeprodukter,
jordbruksvaror och livsmedelsprodukter i första förädlingsledet och heller inte
någon harmonisering på skatteområdet. Gränskontrollerna och ursprungsreglerna
mellan EU- och EFTA-länderna kan därmed heller inte avskaffas.
Förhandlingarna avslutades i februari 1992. För svensk del godkändes avtalet av
riksdagen i november 1992 (prop. 1991/92:170/, bet. 1992/93:EU1, rskr.
1992/93:18). I Schweiz förkastades emellertid avtalet i en folkomröstning i
december samma år, vilket ledde till att det inte kunde träda i kraft som
planerat den 1 januari 1993, samtidigt med att EG:s inre marknad skulle vara
genomförd. I stället utarbetades, under svenskt ordförandeskap, ett protokoll
för anpassning av avtalet, som undertecknades i mars 1993. Protokollet innebär
att Schweiz inte är part i avtalet. För Liechtenstein, som sedan 1920-talet
ingår i en tullunion med Schweiz, gäller särskilda lösningar.
Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994, efter det att samtliga EU:s
medlemsstater, resterande EFTA-länder samt Europaparlamentet hade godkänt såväl
avtal som protokoll. Vid samma tidpunkt trädde i Sverige också lagen (1992:1317)
om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) i kraft liksom annan
lagstiftning som är knuten till EES-avtalet.
I maj 1994 godkände riksdagen ändringar i EES-avtalet och avtalet mellan
EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (prop.
1993/94:203, bet. 1993/94:UU23, rskr. 1993/94:367). Ändringarna innebär att
ytterligare ett antal rättsakter tas in i EES-avtalet. Dessa rättsakter har
antagits av EG under tiden den 1 augusti 1991 - den 31 december 1993.
Rättsakterna uppgår till närmare femhundra och berör i stort alla de sakområden
som ingår i EES-avtalet. Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 1994.
Under tiden som EES-förhandlingarna pågick och den inre marknaden närmade sig
sin fullbordan fortsatte den interna utvecklingen inom EG. De stora och inbördes
sammanhängande frågor som särskilt stod i fokus för diskussionen var en
ekonomisk och monetär union, en politisk union och EG:s roll i världspolitiken
samt hur dess framtida institutioner och beslutsformer skulle utformas, särskilt
med tanke på en framtida utvidgning.
Genom den dramatiska utvecklingen som inleddes med Berlinmurens fall år 1989
ändrades förutsättningarna för den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. De
central- och östeuropeiska liksom de baltiska länderna vann sin frihet. Tyskland
återförenades. Sovjetunionen upplöstes liksom Warszawapakten. Det kalla kriget
upphörde. Mot bakgrund av detta nya läge ansökte Sverige om medlemskap i EG.
Österrike hade ansökt om medlemskap i EG redan år 1989. Den svenska regeringen
gjorde hösten 1990 en hemställan till riksdagen om att ta ställning för
medlemskap i EG.
Riksdagen uttalade i december samma år, mot bakgrund av det förändrade läget i
Europa, att den fann att ett svenskt medlemskap i EG ligger i vårt lands
nationella intresse. Sverige lämnade därefter in en ansökan till EG:s
ministerråd den 1 juli 1991. Finland och Norge gjorde det under loppet av år
1992.
Riksdagen konstaterade också med brett parlamentariskt stöd att "ett
fullvärdigt deltagande i det europeiska samarbetet, redan nu inom ESK och vid
ett medlemskap även inom den europeiska unionen, är tvärtom en förutsättning för
att ett land skall kunna påverka utvecklingen och aktivt bidra till att skapa en
ny freds- och säkerhetsordning på vår kontinent". Riksdagen slog också fast att
"den militära alliansfriheten förutsätter inte att Sverige i något annat
avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad gäller deltagandet i det
framväxande, mångfacetterade europeiska samarbetet" och att ett medlemskap i EG
var således förenligt med den svenska alliansfriheten.
Den omvälvande utvecklingen i Östeuropa fick också stor betydelse för EG. Genom
det tyska enandet år 1990 införlivades det forna Östtyskland i EG. Det blev
nödvändigt för gemenskapen att ta ställning till relationerna med de övriga
östeuropeiska länderna, särskilt de s.k. reformländerna Tjeckoslovakien, Polen
och Ungern, vilka också tydligt deklarerade sin önskan att bli medlemmar i EG.
Dessa länder sökte en allmän västlig förankring. I första hand kunde detta ske
med handelspolitiska medel. Fördjupade handels- och samarbetsavtal slöts år 1990
mellan EG och dessa länder. EG-kommissionen fick vidare samordningsansvaret för
de gemensamma biståndsinsatserna gentemot Östeuropa inom ramen för den s.k. G-24
processen. Trycket ökade på gemenskapen att bygga ut sitt eget samarbete för att
möta de nya utmaningarna. Under år 1994 har såväl Ungern som Polen inlämnat
formella medlemskapsansökningar.
EG-länderna beslöt år 1990 att tillsätta två parallella särskilda
regeringskonferenser som båda inleddes i slutet av året. Den ena fick uppgiften
att behandla bl.a. gemenskapsinstitutionernas roll, förutsättningarna för en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt en utvidgning av
gemenskapskompetensen till nya områden.
Den andra fick uppgiften att bestämma innehållet i och tidtabellen för den
följande utvecklingen mot en ekonomisk och monetär union. Regeringskonferenserna
om det fördjupade samarbetet avslutades i december 1991 genom att länderna i
Maastricht enades om ett fördrag som innebar en väsentlig fördjupning av
samarbetet inom en europeisk union.
Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) vilar på tre s.k. pelare.
Den första av dem är det traditionella gemenskapsarbetet, där gemenskapens
kompetens utvidgas till nya områden, t.ex. kultur, folkhälsa och alleuropeiska
nät samt att gemenskapens kompetens utvecklas på vissa områden, t.ex.
miljöpolitik, en politik på det sociala området samt främjandet av forskning och
teknisk utveckling. Allt detta sker inom ramen för de grundläggande fördragen.
Till den första pelaren hör också Maastrichtfördragets bestämmelser om en
ekonomisk och monetär union. Unionen avses genomföras i tre etapper. De två
första etapperna har redan inletts. De innefattar bl.a. upprättandet av
Europeiska monetära institutet, fria kapitalrörelser och en förstärkt
ekonomisk-politisk samordning. Den tredje etappen inleds i enlighet med
Maastrichtfördragets intention med upprättandet av en europeisk centralbank
(ECB) och därefter införande av en gemensam valuta.
Det sker också en utvidgning av möjligheterna att fatta beslut med kvalificerad
majoritet, samtidigt som Europaparlamentet får en faktisk medbestämmanderätt på
en rad områden. Samtidigt införs den s.k. subsidiaritetsprincipen, som innebär
att gemenskapen - i de fall där den inte ensam är behörig - enbart skall
behandla ett område om målet inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av
medlemsstaterna och därför bättre genomförs av gemenskapen. I fördraget ingår
också ett "socialt protokoll" som framför allt behandlar arbetsrättsliga frågor
och arbetarskyddsfrågor. Detta protokoll har Storbritannien ställt sig utanför.
Ett "unionsmedborgarskap" införs. Det innebär framför allt att medborgare i alla
medlemsländer får rätt att bosätta sig inom hela gemenskapen samt möjlighet att
rösta och kandidera i kommunalval.
Den andra pelaren är en fördjupad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
(GUSP), som skall knytas närmare de traditionella EG-organen. Alla beslut inom
GUSP kräver i princip enhällighet. GUSP skall på lång sikt även omfatta en
utformning av en gemensam försvarspolitik, "som med tiden skulle kunna leda till
ett gemensamt försvar". Steg i denna riktning kräver enhälliga beslut och
ratifikation av medlemsländerna.
Den tredje pelaren gäller inrikespolitiskt och rättsligt samarbete, där
samarbetet helt skall baseras på enhällighet. Detta omfattar bl.a.
polissamarbete mot terrorism, internationell brottslighet och olaglig
narkotikahandel samt civil- och straffrättsligt samarbete.
Maastrichtfördraget ratificerades under år 1992 av flertalet medlemsstater. I
Danmark förkastades fördraget av majoriteten i en folkomröstning i juni 1992.
Detta ledde till förhandlingar mellan Danmark och de andra medlemsländerna om
tilläggsbeslut och tolkningar till fördraget. Dessa tillägg och tolkningar
skulle tillgodose väsentliga danska önskemål beträffande bl.a.
försvarspolitiken, slutskedet av den ekonomiska och monetära unionen samt det
europeiska medborgarskapet. En sådan överenskommelse träffades vid
regeringschefernas möte i Edinburgh i december 1992 och godkändes i en ny dansk
folkomröstning den 18 maj 1993.
Storbritannien ratificerade fördraget i augusti 1993 efter en lång
parlamentarisk process. Fördraget prövades också av den tyska för-
fattningsdomstolen som i oktober samma år konstaterade att det var förenligt med
den tyska förbundsrepublikens konstitution. Den 1 november 1993 trädde avtalet
slutligen i kraft. Den europeiska unionen var därmed verklighet.
Vid EG:s toppmöten i Lissabon i juni 1992 och i Edinburgh i december samma år
beslöt EG:s medlemsstater att inleda förhandlingar om medlemskap för Österrike,
Sverige, Finland och Norge.
Detta skulle ske utan att först genomföra några större institutionella
reformer, vilket EG-kommissionen ursprungligen hade föreslagit. Ej heller ansågs
det nödvändigt att avvakta ratificeringen av Maastrichtfördraget innan
förhandlingarna kunde inledas.
För de tre förstnämnda ländernas del inleddes förhandlingarna vid ett gemensamt
ministermöte den 1 februari 1993. Vid detta tillfälle formulerade Sverige sina
huvudsakliga förhandlingsståndpunkter. Förhandlingarna med Norge inleddes
formellt i april samma år. För svensk del ägde det sista förhandlingsmötet rum
den 12 april 1994. De svenska förhandlingsmålen hade då i allt väsentligt
uppnåtts. EU godkände avtalet i maj och undertecknandet skedde den 25 juni 1994.
Efter det att förhandlingarna om villkoren för ett svenskt medlemskap i EU
avslutades blev Sverige liksom de övriga kandidatländerna passiva observatörer i
Europeiska unionen. Observatörsskapet är indelat i två faser: det passiva och
det aktiva observatörsskapet.
Det passiva observatörsskapet innebar att den svenska regeringen dels fick del
av den dokumentation som ligger till grund för arbetet i de permanenta
representanternas kommitté (Coreper I och II), dels rätt att delta som
observatör vid mötena med denna. Sveriges ambassadör vid delegationen vid de
europeiska gemenskaperna (EG) i Bryssel har således representerat Sverige vid
Coreper II-mötena sedan början av maj 1994 och dennes ställföreträdare,
ministern vid samma delegation, vid Coreper I-mötena.
Under det passiva observatörsskapet hade Sverige (och de övriga
kandidatländerna) möjlighet att begära konsultationer i de fall då Coreper I och
II behandlade frågor som befunnits vara problematiska för kandidatlandet i
fråga.
Efter undertecknandet av anslutningsfördraget, vilket ägde rum i samband med
Europeiska rådets (EU-ländernas stats- eller regeringschefer) möte på Korfu den
24-25 juni 1994 inträdde Sverige (och de övriga kandidatländerna) i den aktiva
observatörsfasen. Under denna inbjuds Sverige att delta, utöver i de permanenta
representanternas kommitté, vid ministerrådets möten och vid möten med de
150-tal arbetsgrupper som finns under rådet. Det aktiva observatörsskapet
innebär också att Sverige får del av all den dokumentation som utgör underlag
till dessa möten.
Sverige har full yttranderätt vid mötena och deltar med ett viktigt undantag på
samma villkor som medlemsstaterna; till skillnad från de länder som redan är
medlemmar saknar kandidatländerna rösträtt.
Observatörsfasen upphör vid ett inträde i unionen.
6 Förhandlingarna m.m.
6.1 Förhandlingarnas gång
Sveriges ansökan om medlemskap i de europeiska gemenskaperna överlämnades till
ministerrådets ordförande den 1 juli 1991 av dåvarande statsministern Ingvar
Carlsson. Den 4 oktober samma år förklarade den tillträdande statsministern Carl
Bildt i regeringsförklaringen att den första av de fyra stora uppgifter som
skulle komma att dominera mandatperioden var att fullt ut föra Sverige in i det
europeiska samarbetet genom förhandlingarna om medlemskap i Europeiska
gemenskaperna (EG).
Den svenska ansökan avsåg medlemskap i enlighet med den procedur som föreskrivs
i artikel 237 i Romfördraget och i motsvarande artiklar i Fördraget om
upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen samt i Fördraget om
upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen. Enligt den rådande ordningen
vid utvidgning av medlemskretsen lämnade EG:s ministerråd den svenska ansökan
till kommissionen för dess utlåtande. Först efter att ha tagit ställning till
ett sådant utlåtande från kommissionen skulle medlemsstaterna kunna fatta beslut
om att inleda förhandlingar om medlemskap.
Som grund för sitt utlåtande gjorde kommissionen under det därpå följande året
en analys av Sveriges förutsättningar att ikläda sig medlemskapets förpliktelser
och av den påverkan på gemenskapen som ett svenskt medlemskap kunde förväntas
få. Detta arbete skedde i praktiken i nära samverkan med svenska departement och
myndigheter som kontinuerligt försåg kommissionen med underlag i form av
statistiska uppgifter och utförliga beskrivningar av svenska förhållanden på
alla relevanta politikområden. Därigenom etablerades redan på ett tidigt stadium
en värdefull dialog som sedermera skulle visa sig underlätta de formella
förhandlingarna.
När så Maastrichtfördraget om Europeiska unionen överenskoms i december 1991
och den svenska regeringen, efter att ha välkomnat detta, entydigt bekräftade
att den syftade till ett fullt deltagande i samarbetet också på de nya
politikområdena, kunde arbetet intensifieras med sikte på ett färdigt
kommissionsutlåtande sommaren 1992. Processen fick en ytterligare betydelsefull
impuls vid Europeiska rådets möte i Lissabon i juni 1992, då stats- och
regeringscheferna riktade en uppmaning till institutionerna att påskynda
förberedelsearbetet så att EG:s allmänna förhandlingsram skulle kunna vara
färdig till toppmötet i december i Edinburgh. Därefter skulle formella
förhandlingar kunna inledas omedelbart efter den interna ratificeringen av
Maastrichtfördraget och sedan överenskommelse träffats om riktlinjer för EG:s
budget för resten av 1990-talet (det s.k. Delors II-paketet).
Kommissionens utlåtande rörande den svenska kandidaturen antogs
den 31 juli 1992 och överlämnades samma dag till medlemsstaterna och till
Sverige. En enig kommission hade beslutat om utlåtandet och konstaterat att det
inte fanns några oöverstigliga hinder för ett svenskt medlemskap i EG. Detta
uteslöt dock inte att det fanns viktiga frågor som måste lösas i de kommande
förhandlingarna. Mot bakgrund av den i december 1991 träffade överenskommelsen i
Maastricht och de tydliga svenska tillkännagivandena i anledning av detta hade
kommissionen byggt sitt utlåtande på det regelverk som kunde förutsättas gälla i
den framtida europeiska unionen.
Innehållet och slutsatserna i kommissionens utlåtande överensstämde mycket väl
med regeringens egna bedömningar beträffande förutsättningarna för ett svenskt
medlemskap. Detta kan ses som resultat både av den nära kontakt som
upprätthållits under detta arbetes gång och av de tidigare under året avslutade
EES-förhandlingarna.
Hösten 1992 vidtog ett omfattande förberedelsearbete i regeringskansliet med
sikte på en formell förhandlingsstart så snart de s.k. Lissabonvillkoren
uppfyllts (ratificering av Maastrichtfördraget och uppgörelse om Delors
II-paketet). Med utgångspunkt i kommissionens utlåtande och de kommentarer som
detta föranlett i det svenska beredningsarbetet inleddes arbetet med att
formulera en svensk förhandlingsplattform som skulle kunna presenteras i ett
officiellt öppningsanförande. Parallellt med detta arbete genomfördes under
hösten informella tekniska samtal med kommissionen i syfte att så långt möjligt
söka identifiera de förhandlingsfrågor som kunde förväntas kräva
övergångsarrangemang eller andra speciallösningar.
Vidare gjordes från svensk sida betydande ansträngningar i EG-huvudstäderna för
att vinna gehör för en tidig förhandlingsstart genom en uppluckring av de s.k.
Lissabonvillkoren. En tidig start och ett snabbt förhandlingsförlopp var
förutsättningar för att den svenska målsättningen med sikte på medlemskap den 1
januari 1995 skulle kunna uppnås. Så snart en intern lösning på frågan om
Danmarks ställning inom EU hade överenskommits borde EG därför kunna släppa det
formella kravet på ratificering av unionsfördraget före en förhandlingsstart.
Sedan de danska problemen funnit en för alla parter tillfredsställande lösning
och EG-länderna överbryggat motsättningarna rörande Delors II-paketet, kunde
Europeiska rådet i Edinburgh besluta att medlemskapsförhandlingar skulle inledas
med Österrike, Sverige och Finland i början av år 1993. Vidare skulle
förhandlingar inledas med Norge så snart kommissionen hunnit färdigställa sitt
utlåtande. Förhandlingarna skulle övergå till att föras under Artikel O i
Fördraget om Europeiska unionen och skulle kunna avslutas först när alla tolv
medlemsstater ratificerat detta fördrag.
Edinburghbeslutet blev en otvetydig framgång för det dåvarande brittiska
ordförandeskapet men kan också ses som ett resultat av kandidatländernas - inte
minst Sveriges - ansträngningar att i bilaterala kontakter på alla nivåer söka
vinna politiskt gehör för en ambitiös tidtabell och en dynamisk
utvidgningsprocess.
Förhandlingsstarten ägde rum den 1 februari 1993 i Bryssel. EG-sidan
företräddes av den danske rådsordföranden utrikesminister Niels Helveg Petersen
biträdd av den för utvidgningen ansvarige kommissionsledamoten Hans van den
Broek. Europaminister Ulf Dinkelspiel presenterade i sitt öppningsanförande den
svenska synen på EG-samarbetet och de förhoppningar man på svensk sida knöt till
ett deltagande som fullvärdig medlem. Vidare gav han en utförlig redogörelse för
den centrala svenska förhandlingsmålsättningen. Anförandet återges i bilaga 1.
Sedan den mellanstatliga utvidgningskonferensen konstituerats och de formella
förhandlingarna inletts, ägnades våren först och främst åt en systematisk
genomgång med de fyra kandidatländerna av det samlade EG-regelverket (s.k.
acquis-genomgångar). Dessa genomgångar, som leddes av kommissionen, ägde rum på
expertnivå och syftade till att indela den samlade sekundärrätten (främst
direktiv och förordningar) i olika kategorier: rättsakter som medförde
substansproblem för något eller några kandidatländer, rättsakter som förutsattes
bli föremål för tekniska anpassningar och sådana som kunde lämnas åt sidan och
prickas av som oproblematiska. Dessa genomgångar gav också tillfälle till
informella samtal där kandidatländernas experter kunde få förklarande
kommentarer från kommissionen om innebörden av vissa rättsakter.
Mot bakgrund av dessa genomgångar och i anslutning till de formella
förhandlingsmöten som hölls före sommaruppehållet (tre chefsförhandlarmöten och
ett ministermöte) presenterades successivt svenska positionspapper på praktiskt
taget alla de förhandlingsområden som täcktes av regelverket. De svenska
förhandlingspositionerna utarbetades med öppningsanförandet den 1 februari 1993
som utgångspunkt och i gemensam beredning i regeringskansliet innan de
framfördes till EG. Vidare skedde regelbundna avstämningar med partierna i
riksdagen, genom dess EG-delegation.
Vid ministermötet i juni hade genomgångarna på de flesta områden kunnat
avslutas och Sverige hade presenterat sina positioner vad gällde alla
förhandlingskapitel som helt eller delvis täcktes av EES-avtalet. Åtta
EES-relaterade av sammanlagt 29 förhandlingskapitel kunde antecknas som
oproblematiska, och frågorna kring flora och fauna (väsentligen jaktregler)
kunde lösas. Vidare noterades framsteg inom ytterligare fyra förhandlingskapitel
(fri rörlighet för tjänster resp. kapital, konkurrenspolitik och energi).
Kort tid efter junimötet beslöt Europeiska rådet vid sitt möte i Köpenhamn att
förhandlingarna skulle påskyndas med sikte på utvidgning per den 1 januari 1995.
Vid höstens första möte på ministernivå som ägde rum den 5 oktober 1993
bekräftade det belgiska ordförandeskapet att denna målsättning låg fast och att
det nu behövdes en ny impuls för att denna skulle kunna förverkligas.
Ytterligare två förhandlingskapitel - det omfattande regelverk som avsåg
tullunionen respektive Euratom - hade färdigförhandlats och genomgångarna av
regelverket var vid det laget avslutade. Vidare hade Sverige då presenterat
positionspapper på alla områden utom vad avsåg de finansiella frågorna och
institutionerna.
Vid ministermötet den 9 november 1993 kunde förhandlingarna efter
ratificeringen av Maastrichtfördraget formaliseras enligt artikel O i fördraget.
Parterna beslöt samtidigt att utöka konferensens arbetsprogram till att omfatta
också de nya samarbetsområdena, nämligen den ekonomiska och monetära unionen,
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, det inrikes och rättsliga
samarbetet samt övriga bestämmelser i fördraget (bl.a. det sociala protokollet).
Den 29 oktober hade Europeiska rådet vid sitt möte i Bryssel gjort ett uttalande
av innebörd att förhandlingarna måste påskyndas ytterligare för att den
gemensamma målsättningen skulle kunna nås. Detta i förening med
Europaparlamentets uttalade budskap att lämna sitt godkännande under innevarande
mandatperiod hade föranlett Europeiska rådet att ange den 1 mars 1994 som
måldatum för förhandlingarnas avslutande. Mot denna bakgrund enades ministrarna
om att söka åstadkomma ett förhandlingsgenombrott före årsskiftet.
Efter gemensamma ansträngningar och tack vare betydande politisk vilja lyckades
parterna vid ministermötet den 21 december 1993 uppnå ett genombrott av stor
betydelse för den fortsatta förhandlingsprocessen. Flera viktiga frågor löstes -
hälsa/miljö/säkerhet, de handelspolitiska frågorna samt monopol- och
snusfrågorna. Vidare kunde förhandlingarna avslutas beträffande tre av de fyra
s.k. Maastrichtkapitlen, nämligen den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, rättsligt och inrikes samarbete samt övriga bestämmelser i
unionsfördraget (bl.a. det sociala protokollet och bekräftelsen av att den
svenska arbetsmarknadsmodellen är fullt förenlig med EG:s regelverk). Det
framgångsrika decembermötet innebar att 18 av de 29 förhandlingskapitlen klarats
av och att måldatum den 1 mars 1994 låg inom realistiskt räckhåll.
Ytterligare möten i konferensen samt åtskilliga informella kontakter ägde
därefter rum under januari och februari med sikte på en slutlig överenskommelse
i månadsskiftet februari-mars. Efter närmare tre dygns kontinuerliga
förhandlingar kunde Sverige och EU den 1 mars 1994 enas om ett omfattande paket
som i praktiken innebar att överenskommelse nåddes om så gott som samtliga
villkor för Sveriges inträde som medlem i den europeiska unionen. Centrala i
slutförhandlingen var frågorna om jordbrukspolitiken, om regionalpolitiken och
om budgeten. En formell uppgörelse rörande de institutionella frågorna fick dock
anstå i avvaktan på en intern EU-överenskommelse om formerna för
majoritetsbeslut i ett framtida utvidgat EU.
Slutuppgörelsen från det s.k. maratonmötet låg väl i linje med de svenska
förhandlingsmålsättningarna och byggde på tre huvudelement: budgetlösningen,
jordbruksöverenskommelsen och det regionalpolitiska paketet. Därtill kom
fiskeöverenskommelsen, de veterinära och fytosanitära frågorna (bl.a.
salmonellalösningen), resandebestämmelserna och överenskommelsen rörande förvärv
av fritidsfastigheter.
Förhandlingarna kunde i praktiken avslutas den 30 mars då chefsförhandlarna
enades om en samlad lösning för de återstående institutionella frågorna. En
förutsättning för detta var att de tolv medlemsstaterna dagen före hade
formaliserat sin kompromisslösning rörande beslutsordningen i rådet.
Efter slutredigering kunde den färdiga avtalstexten den 13 april överlämnas för
behandling i Europaparlamentet. Den 4 maj 1994 lämnade parlamentet med bred
majoritet (380 röster för, 21 mot och 60 nedlagda röster) i enlighet med Artikel
O sitt godkännande till det svenska anslutningsavtalet. Undertecknandet ägde rum
den 24 juni 1994 i samband med Europeiska rådets möte på Korfu.
6.2 Förhandlingsarbetets organisation
Medlemskapsförhandlingarna med EU har förts inom ramen för en mellanstatlig
konferens mellan kandidatlandet Sverige å ena sidan och EU:s medlemsstater under
ledning av ordförandelandet å den andra sidan. Resultatet är ett fördrag som
reglerar villkoren för Sveriges anslutning till den europeiska unionen.
Som redan redovisats, har de ställningstaganden och förhandlingspositioner som
aktualiserats för unionens vidkommande fastställts av medlemsländerna i
ministerrådet. Det praktiska förberedelsearbetet har dock i stor utsträckning
skett i kommissionen, vars roll därför varit betydligt viktigare än vad de
formella förutsättningarna antytt.
Det är således kommissionen som internt har lagt fram förslag till
gemenskapsståndpunkter beträffande kandidatlandets anpassning till existerande
regelverk (EG-rättsregler som redan trätt i kraft). Vad däremot beträffar de nya
samarbetsområden av mellanstatlig karaktär som omfattas av unionsfördraget, dvs.
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt det inrikes och rättsliga
samarbetet, har det varit ordföranden i ministerrådet som tagit initiativ och
som fört unionens talan i nära kontakt med medlemsstaterna och kommissionen.
Från EU-sidans synpunkt har förhandlingarna förts med en framtida partner och
gällt en utvidgning av den egna medlemskretsen. De formella förutsättningarna
har således skilt sig markant från vad som var fallet under EES-förhandlingarna,
då det var kommissionen som på grundval av ett mandat från medlemsländerna förde
förhandlingar om ett samarbets- eller associationsavtal enligt Romfördragets
artikel 238.
Förhandlingarna har förts på två huvudsakliga nivåer: minister- respektive
chefsförhandlarnivå. På EU-sidan har arbetet letts av sittande ordföranden i
utrikesministerrådet. Under det första halvåret 1993 hade den danske
utrikesministern det övergripande ansvaret, under det andra halvåret Belgiens
utrikesminister Claes och under våren 1994 slutligen dennes grekiske kollega,
Europaministern Pangalos. Det är vidare ordföranden i Coreper (de ständiga
representanternas kommitté, dvs. medlemsländernas ambassadörer i EU) som varit
chefsförhandlare, och detta enligt samma rotationsschema som för
ordförandeskapet i ministerrådet. Ansvarig för utvidgningsförhandlingarna i
kommissionen har varit ledamoten för utrikesfrågor, Hans van den Broek. Denne
har under sig haft en generaldirektör med en särskild projektgrupp (task force)
på ett 40-tal personer till sitt förfogande för förhandlingarna med de fyra
kandidatländerna. Sverige företräddes på ministernivå av statsrådet Ulf
Dinkelspiel.
Sekretariatsfunktionen för den mellanstatliga konferensen har varit förlagd
till ministerrådets sekretariat, där man på motsvarande sätt som inom
kommissionen inrättat en särskild projektgrupp för utvidgningsförhandlingarna.
Under ministrarnas och chefsförhandlarnas överinseende bedrevs ett omfattande
och kontinuerligt arbete på expertnivå. Inom ramen för de ovannämnda
genomgångarna av EG:s regelverk samt i uppföljande tekniska samtal har man gått
igenom och inventerat hela förhandlingsmaterian samt systematiskt fört åt sidan
de olika delarna av det samlade regelverket allteftersom enighet uppnåtts. De
problem som har identifierats och som inte kunnat lösas på expertnivå har förts
upp till chefsförhandlarna. Som högsta nivå i medlemskapsförhandlingarna har
sedan ministermötena fungerat.
6.3 Det svenska beredningsarbetet
Förhandlingsarbetet har letts av regeringen. Praktiskt taget samtliga
departement har varit inblandade i förhandlingarna. Samordningen av det svenska
förhandlingsarbetet har ombesörjts av UD:s handelsavdelning i nära samråd med
samtliga berörda departement.
Beredningsarbetet har i betydande utsträckning underlättats av de erfarenheter
som vunnits genom EES-förhandlingarna. Detta gäller inte bara innehållet och
behandlingen av flera centrala sakfrågor som blivit föremål för förnyade
förhandlingar i medlemskapssammanhanget utan också de rutiner som sedan tidigare
etablerats för att ta fram och gemensamt formulera svenska positioner. Därför
har regeringen under medlemskapsprocessen liksom under EES-förhandlingarna
utnyttjat hela den organisation med bl.a. ett trettiotal arbetsgrupper för olika
integrationsområden som då skapades för beredning och avstämning. Till
arbetsgrupperna har särskilda referensgrupper varit knutna med deltagande av
olika myndigheter och intresseorganisationer. Vidare har regeringskansliets
beredningsgrupp för Europafrågor regelbundet under processens gång samrått om
det aktuella förhandlingsläget.
Förhandlingsarbetet har som redan nämnts i hög grad byggt på en formaliserad
procedur där Sverige bl.a. mot bakgrund av vad som framkommit i genomgångarna av
EG:s regelverk formulerat positionspapper på de olika områdena.
Utöver samrådet i ovannämnda arbets- och beredningsgrupper samt för att
underlätta den slutliga avstämningen av såväl skriftliga positioner som underlag
för svenska anföranden har varje formellt möte i konferensen föregåtts av
interna möten med de för EG-samordningen ansvariga tjänstemännen vid de berörda
departementen. Vidare har samtliga positioner behandlats i
statssekreterargruppen för Europafrågor, innan dokumenten expedierats och
överlämnats till EU av Brysseldelegationen.
I sammanhanget bör Brysseldelegationens roll understrykas - inte bara vad
gäller de diplomatiska ansträngningarna i form av löpande kontakter med
EG-institutionerna och medlemsstaternas representationer på plats utan också som
aktiv deltagare i det svenska beredningsarbetet. Vidare har ett omfattande
arbete lagts ned av våra ambassader i EU-huvudstäderna - både i form av
särskilda uppvaktningar på olika nivåer och genom utnyttjande av redan
etablerade kontakter samt, som resultat därav, en ofta mycket initierad
rapportering om synen hos värdlandets regering, parlament och politiska partier
på de centrala förhandlingsfrågorna. Från svensk sida har fortlöpande tagits
bilaterala kontakter med medlemsländerna liksom med kommissionens ledning.
Kontakter har också upprätthållits kandidatländerna emellan under
förhandlingsförloppet. Detta gäller givetvis särskilt kontakterna mellan de
nordiska kandidatländerna. Samrådet med Norge och Finland har varit
förtroendefullt och till stor nytta inte bara på områden där de nordiska
länderna har haft sammanfallande intressen utan också i övriga frågor.
Regeringen har under hela processen bemödat sig om största möjliga öppenhet
kring och bredast möjliga uppslutning bakom den svenska
förhandlingsuppläggningen. Detta gäller inte bara formuleringarna i det svenska
öppningsanförandet utan också sakinnehållet i alla de positioner som successivt
lagts fram i konferensen. Samrådet och avstämningarna med partierna i riksdagen
har varit av avgörande betydelse. Den av riksdagen tillkallade särskilda
delegationen, Svenska delegationen till Gemensamma parlamentarikerkommittén
EG-Sverige (EU-delegationen) har svarat för samrådet med regeringen under
förhandlingarna. Europaministern har kontinuerligt
informerat EU-delegationen om förhandlingsutvecklingen, och ansvariga statsråd
har vid återkommande tillfällen redogjort för regeringens hantering av de olika
förhandlingsfrågorna. Alla viktigare förhandlingspositioner har avstämts med
partierna i riksdagen, och samtliga positionspapper har överlämnats till
EU-delegationen samtidigt som de presenterats i Bryssel.
Utöver det samråd som dessutom ägt rum i Utrikesnämnden har riksdagen i sin
helhet kontinuerligt informerats om förhandlingarnas förlopp. Detta har skett
genom att Europaminister Ulf Dinkelspiel vid återkommande tillfällen har lämnat
aktuell information i riksdagen. Vidare har statsrådet besvarat frågor och
interpellationer rörande Europapolitiken och medlemskapsförhandlingarna.
Insatserna för att sprida information till allmänheten om medlemskaps-
förhandlingarna och deras resultat är av grundläggande betydelse för
medborgarnas möjligheter att ta aktiv ställning i höstens folkomröstning. Redan
i augusti 1992 upprättades inom Utrikesdepartementet Sekretariatet för
Europainformation. Jämsides med detta sekretariat arbetar en särskild delegation
med att fördela medel till enskilda organisationer för informationsinsatser
kring integrationsfrågorna. Riksdagen har hittills anslagit 181 miljoner kronor
för informationsverksamheten.
Parallellt med de aktiva insatserna på detta område har det varit angeläget att
möjliggöra insyn för allmänheten i den pågående förhandlingsprocessen liksom i
beredningsarbetet. I linje härmed förklarade regeringen redan från början att
förhandlingarna skulle föras så öppet som möjligt. Vid sidan av den information
som lämnats till riksdagen och dess partier har utförligt pressmaterial därför
kontinuerligt presenterats om förhandlingarnas förlopp samt om träffade
deluppgörelser. I samma anda beslöts på ett tidigt stadium att överlämnade
svenska positionspapper skulle göras tillgängliga för allmänheten. Därigenom har
medborgarna beretts möjlighet att göra en självständig bedömning av
förhandlingsutfallet på olika områden. Som ett led i regeringens strävan att ge
en bred och fyllig information om vad ett svenskt medlemskap i EU innebär har
Utrikesdepartementets handelsavdelning dessutom utgivit en serie s.k.
grönböcker. I grönböckerna återfinns också kortfattade beskrivningar av
relevanta EG-rättsakter.
Vidare bör nämnas arbetet på att till svenska överföra de grundläggande
fördragen och EG:s s.k. sekundärrätt (förordningar, direktiv och beslut m.m.).
De förstnämnda förelåg i godkänt skick vid tidpunkten för anslutningsfördragets
undertecknande den 24 juni 1994 och sekundärrätten skall föreligga på svenska
språket senast vid medlemskapets inträdande.
Redan den 18 januari 1990 beslutade regeringen att tillsätta en delegation för
att svara för översättning av bl.a. det regelverk som avsågs omfattas av
EES-avtalet. Den 25 juni 1992 uppdrogs åt Delegationen för översättning av EG:s
regelverk att dessutom svara för översättningen av de EG-rättsakter som
aktualiseras vid ett svenskt medlemskap. Den tillkommande textmassan
uppskattades till närmare 40 000 sidor i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning (EGT). Detta arbete bedrivs nu under mycket stark tidspress, eftersom
hela textmassan måste vara översatt och granskad i Sverige i tid för att kunna
underkastas slutligt formellt godkännande före den 1 januari 1995.
I departementspromemorian (Ds 1994:48) Sveriges medlemskap i den europeiska
unionen redovisas innebörden av medlemskapet. Särskilt redovisas de
förhandlingslösningar som överenskommits. Promemorian har som inledningsvis
redovisats remissbehandlats.
7 Anslutningsfördraget
7.1 Översikt
Det anslutningsfördrag genom vilket Sverige blir medlem i Europeiska unionen är
i huvudsak uppbyggt som de tidigare anslutningsavtal genom vilka Europeiska
gemenskaperna utvidgats. I likhet med dessa äldre avtal består
anslutningsfördraget av två dokument, ett kort fördrag och en omfattande
anslutningsakt. Därjämte finns en kort slutakt. Till anslutningsakten är fogade
19 bilagor och 10 protokoll, till slutakten ett antal förklaringar
(deklarationer), gemensamma eller enskilda.
Fördraget i dess helhet är ett omfattande verk - omkring 600 sidor - mest på
grund av alla de tekniska anpassningar som behövt göras till rättsakter, som EG
antagit över en period av snart 40 år.
Enligt artikel 1.1 i fördraget blir Sverige och de andra kandidatländerna
Finland, Norge och Österrike medlemmar i Europeiska unionen och parter i de
grundläggande fördrag genom vilka den europeiska kol- och stålgemenskapen, den
europeiska gemenskapen, den europeiska atomenergigemenskapen och den europeiska
unionen upprättats.
Artikel 1.2 i fördraget upptar en hänvisning till de villkor för tillträde och
de anpassningar av nyssnämnda fördrag som nödvändiggjorts av tillträdet, vilka
alla införts i den till fördraget fogade anslutningsakten. Reglerna i denna akt
utgör en integrerad del av fördraget.
Artikel 2.2 föreskriver att anslutningsfördraget träder i kraft den 1 januari
1995 förutsatt att alla ratifikationsinstrument vederbörligen deponerats
dessförinnan. Om ett kandidatland uteblir, ansluts de övriga till unionen på den
bestämda dagen. Om detta skulle bli fallet beslutar rådet om nödvändiga
justeringar i fördraget.
Ovannämnda bestämmelser i fördraget utgör de centrala reglerna om svensk
anslutning till EU. I den mån särskilda undantag, övergångsregler eller
anpassningar inte upptagits i anslutningsakten blir de för gemenskaperna
grundläggande fördragen (primärrätten) och alla därtill anslutande rättsakter
(sekundärrätten), som antagits före tillträdet, liksom de avtal m.m. som EG
ingått med tredje land eller internationell organisation bindande för Sverige.
I korthet innebär detta, att avtalet endast i begränsad omfattning ger besked
om den totala innebörden av ett medlemskap. Denna innebörd framgår först vid ett
närmare studium av grundfördragen, de antagna rättsakterna och EG:s avtal med
tredje länder och internationella organisationer samt av EG-domstolens praxis.
Anslutningsavtalet berör de frågor som varit aktuella i medlemskapsförhandlingen
och resulterat i särlösningar eller förtydliganden.
Anslutningsakten med de närmare anslutningsvillkoren och de därav föranledda
anpassningarna av grundfördragen innehåller fem olika delar.
Den första delen upptar en rad artiklar med allmänna bestämmelser. Vissa
uttryck - såsom grundläggande fördrag - definieras i en inledande artikel, i den
följande anges att fördrag och rättsakter antagna inom EG före anslutningen är
bindande för de nya medlemsstaterna. Därpå följer en rad artiklar som rör avtal
m.m. mellan medlemsländerna och gentemot tredje land. I artikel 3 hänvisas till
de konventioner och instrument på rättsväsendets och inrikespolitikens område
(den tredje pelaren) som gäller vid tiden för anslutningen. De nya
medlemsländerna skall ansluta sig till dem som då är öppna för undertecknande
och även införa sammanhängande administrativa och andra arrangemang. I artikel 4
förpliktas de nya medlemsländerna bl.a. att ansluta sig till avtal och
överenskommelser som de nuvarande medlemsländerna ingått sinsemellan. Artikel 5
behandlar på motsvarande sätt överenskommelser och avtal som gemenskapen, i
förekommande fall tillsammans med medlemsländerna, ingått med tredje land.
Artikel 6 stadgar att det brytdatum för existerande avtal som anges i artikel
234 i Romfördraget och artiklarna 105 och 106 i Euratomfördraget, för de nya
medlemsländerna, skall vara tidpunkten för anslutningen. Artiklarna 7-10 rör den
EG-rättsliga statusen på anslutningsfördragets olika delar. En närmare
redovisning rörande avtal med tredje land och mellan medlemsstaterna lämnas i
avsnitt 9.
I anslutningsaktens andra del (artiklarna 11-28) ges de regler om
gemenskapernas institutioner som föranleds av utvidgningen. Här föreskrivs bl.a.
att Sverige skall ha 4 röster i rådet samt utse 22 representanter i
Europaparlamentet. Vidare anges det nya antal medlemmar i kommissionen och
domstolen som föranleds av utvidgningen. Sverige kommer i praktiken att utse en
medlem i kommissionen och en domare i domstolen.
Den tredje delen av anslutningsakten (artiklarna 29-30) upptar hänvisningar
till de mycket omfattande bilagor (I och II) som redovisar samtliga de
rättsakter vilka behövt anpassas tekniskt för att möjliggöra de nya
medlemsstaternas tillträde. Den tekniska anpassningen har inneburit framför allt
att ett antal svenska begrepp, institutioner m.m. införts vid sidan av
motsvarande element från de tidigare medlemsstaterna.
Efter en inledande avdelning med institutionella övergångsarrangemang (artikel
31) återfinns i den fjärde delen av anslutningsakten de undantag eller
övergångsbestämmelser, som blivit resultatet av förhandlingarna i en särskild
konferens mellan gemenskaperna och de länder som sökt medlemskap.
Övergångsreglerna upptar fem avdelningar (II-VI), en för varje ny medlemsstat
samt en avdelning för jordbruk. Till avdelningarna är fogade ett antal bilagor
och protokoll. I den mån särlösningar eller liknande förekommer har dessa
behandlats av konferensen i huvudsak efter den kapitelindelning, som använts vid
medlemskapsförhandlingarna.
Många kapitel i konferensens förhandlingslista har kunnat avföras från
förhandlingarna på ett ganska tidigt stadium, då de varit helt eller till stor
del okontroversiella. Till detta har som redan nämnts framför allt EES-avtalet
bidragit. Sådana kapitel avser bl.a. fri rörlighet för arbetstagare,
transportpolitik, konsument- och hälsofrågor, forskning och
informationsteknologi, utbildning, statistik, bolagsrätt och sociala frågor.
Övergångsbestämmelserna för Norge, Österrike och Finland upptar artiklarna
32-111 (avdelning II-IV). Övergångsbestämmelserna för Sverige återfinns i
artiklarna 112-136 avdelning V samt för jordbrukets del i avdelning VI.
7.2 Särlösningar för Sverige
Kapitel 1 i avdelning V upptar fri rörlighet för varor, där en betydelsefull
inledande artikel behandlar normer för miljön. Enligt artikel 112 i akten
behöver Sverige för en tid av fyra år inte tillämpa ett antal EG-regler på
området miljönormer, vilka regler samlats i bilaga XII. Innebörden är att
Sverige under denna tid kan behålla sina strängare skyddsnormer vad gäller bl.a.
klassificering och märkning av vissa ämnen och preparat samt förbud och
begränsningar för vissa farliga ämnen.
Artikeln stipulerar vidare att de ifrågavarande EG-reglerna skall ses över i
enlighet med EG:s procedurer under fyraårsperioden. Av en gemensam förklaring
fogad till slutakten framgår att översynen avses leda till beslut före periodens
utgång. Parterna betonar i en annan gemensam förklaring bl.a. den stora vikt de
fäster vid en hög nivå för främjandet av miljöskyddet inom unionen.
I ett avslutande stycke föreskriver artikel 112 att Sverige vid slutet av
övergångsperioden kan tillämpa det gemensamma regelverket på samma villkor som
nuvarande medlemsstater. Häri ligger möjligheten att vid behov åberopa den s.k.
miljöklausulen enligt artikel 100a.4, som ger en medlemsstat rätt att under
vissa förutsättningar behålla en högre nationell miljöskyddsnivå.
Av ett tillägg till bilaga XII framgår att översynen under övergångsperioden
bl.a. skall avse klassificering av "måttligt" farliga substanser och preparat
(den s.k. fjärde klassen). En särskild gemensam förklaring ger slutligen Sverige
rätt att behålla sitt förbud mot återvinning av de miljöfarliga kemikalierna
PCB/PCT.
Kapitel 2 om fri rörlighet för personer, tjänster och kapital innefattar endast
en regel (artikel 114) som ger Sverige rätt att bibehålla sin nuvarande
lagstiftning rörande fritidsbostäder under en tid av fem år från anslutningen. I
en förklaring till slutakten framhålls att inget hindrar Sverige från att vidta
nationella, regionala eller lokala åtgärder beträffande fritidsfastigheter, om
de tillämpas utan diskriminering av medborgare i unionsstater.
Kapitel 3 behandlar fiske. I artikel 116 beskrivs tidsperspektivet för Sveriges
tillträde till fiskevatten och resurser. Där inte annat anges kommer dessa
regler att gälla fram till dess att EG inför ett nytt system med fisketillstånd,
eller längst till år 2002, då EG kommer att genomföra en översyn av sin
fiskeripolitik. I de följande artiklarna (117-120) definieras svenska fartyg
samt de områden inom vilka Sverige tillåts fiska.
I artikel 121 fastställs det svenska införlivandet i EG:s fasta fördelning av
kvoterade arter, den s.k. relativa stabiliteten. För varje art anges ett
fiskeområde samt en svensk procentandel av EG:s totalkvot. Vidare framgår i
artikeln det svenska tillträdet till s.k. okvoterade arter. Sverige ges här
möjlighet att fiska skarpsill och tobis till en kvot av 1330 ton samt vissa
andra arter, inom en kvot av 1000 ton. Dessa regler kommer att gälla fram till
dess att EG inför systemet med fisketillstånd enligt ovan.
I artikel 124 behandlas Sveriges bilaterala fiskeavtal med tredje land. Dessa
kommer efter anslutningen att administreras och senare omförhandlas av EG.
Gemenskapen kommer under tre år framåt att fortsätta att bidra till de svenska
utsättningarna av laxsmolt, vilket fastställs i artikel 125.
I bilaga I:X fastställs de tekniska anpassningar av EG:s regelverk som är
nödvändiga på fiskets område. Detta innefattar bl.a. svenska namn på arter,
svenska hamnar och marknader samt tillträde till omkringliggande länders och
Sveriges kustvatten.
Av bilaga XV:VIII framgår det att Sverige (liksom Finland och Norge) under tre
år erhåller undantag från EG:s förbud att bedriva foderfiske efter sill. Efter
denna period förbinder sig EG att se över sin egen normgivning.. Vidare ges
Sverige tillstånd att under en övergångsperiod om 18 månader fortsätta ett
riktat trålfiske efter skarpsill i Skagerrak och Kattegatt med 16 mm maska.
Därefter skall EG se över denna typ av fiske. I slutet av bilagan fastställs
vidare en sex månaders övergångstid för försäljning av konserverad skarpsill i
Sverige under varubeteckningen "konserverade sardiner".
I slutaktens text finns två gemensamma förklaringar som rör det svenska fisket,
nämligen en om fiskemöjligheter och fördelningen av fiskeresurser genom framtida
tredjelandsavtal i Östersjön samt en om Sveriges bilaterala fiskeavtal med
Norge. Vad gäller tredjelandsavtalen skall ingen hänsyn tas till de utbyten av
fiskemöjligheter som skett före anslutningen, eftersom dessa återförts till
parterna vid beräkningen av fördelningen av fiskeresurser inom gemenskapens
vatten i Östersjön. I den sistnämnda förklaringen förbinder sig Norge att
vidmakthålla Sveriges rättigheter i enlighet med det bilaterala avtalet från år
1977 genom att årligen efter konsultationer överföra fiskekvoter i Nordsjön till
Sverige.
Kapitel 4 behandlar förbindelserna med tredje land och tullunionen. Kapitlet
upptar bl.a. regler om textilhandeln och om 1992 års svenska frihandelsavtal med
Estland, Lettland och Litauen.
I fråga om textilhandeln gäller enligt artikel 127 att Sverige från tillträdet
skall tillämpa EG:s kvotsystem och de bilaterala avtal och arrangemang om
textilimport som EG slutit med tredje land. EG skall emellertid inleda
förhandlingar med tredje land om avtal med anpassningar av de kvantitativa
restriktionerna. Avtalen skall ta hänsyn till de mönster som råder i handeln
mellan Sverige och de stater som leveranserna kommer från. I en gemensam
förklaring till slutakten framgår att avtalen skall framförhandlas i enlighet
med vad som överenskommits med Sverige i konferensen. Skulle sådana avtal inte
ha träffats före anslutningsdagen har EG förbundit sig att genom övergångs-
anordningar säkerställa att avtalen tillämpas av EG.
EG har under år 1994 undertecknat bilaterala frihandelsavtal med de baltiska
staterna. Avtalen avses träda i kraft den 1 januari 1995. Skulle avtalen inte ha
trätt i kraft vid tiden för Sveriges anslutning till EG skall gemenskapen enligt
artikel 131 vidta de åtgärder som behövs för att varor med ursprung i de
baltiska staterna skall ha tillträde till den svenska marknaden i oförändrad
omfattning.
Fjärde delens kapitel 5 innehåller bestämmelser om finansiering och budget. Här
återfinns bl.a. artikel 134 som stadgar att gemenskapen till Sverige som en
utgift på den gemensamma budgeten skall betala totalt 9 miljarder kronor under
åren 1995-1998. Detta är den "infasning" i budgeten som EG medgivit Sverige.
I en särskild avdelning (VI) i den fjärde delen av anslutningsakten behandlas
jordbruk. Enligt artikel 137 jämförd med artikel 2.2 i fördraget skall de
rättigheter och skyldigheter som följer av den gemensamma jordbrukspolitiken
gälla fullt ut för Sveriges del fr.o.m. den 1 januari 1995. I flertalet av
avdelningens övriga artiklar regleras övergångsarrangemang för de tre andra
kandidatländerna. Av de artiklar som rör Sverige är av särskild betydelse
artikel 142 som behandlar det nationella statsstödet till jordbruket. Av
artikeln följer att Sverige kan fortsätta att lämna långsiktigt nationellt stöd
för att säkerställa jordbruket i norra Sverige. I artikel 149 finns bestämmelser
om bl.a. medfinansiering av statistik och utgiftskontroll.
Som nämnts ovan finns i bilagor till anslutningsakten nödvändiga tekniska
anpassningar. För jordbrukets del finns dessa anpassningar i huvudsak i bilaga
I:V. Bilageavsnittet är uppdelat i sex underavdelningar, A-F.
I avdelning A finns allmänna bestämmelser som innebär anpassningar av
rättsakter som rör uppgiftsinsamling, statistik och kvalitetspolitik. I nästa
avdelning behandlas de jämkningar som behövs för tillämpningen av de rättsakter
som rör marknadsregleringarna. Här finns bestämmelser om de kvoter som tilldelas
Sverige i fråga om bl.a. mjölk, nötkött och socker. I avdelningarna C och D
behandlas rättsakter som innehåller bestämmelser om bl.a. jordbrukets struktur,
växtskydd och ekologiskt jordbruk. I avdelning C finns föreskrifter om stöd till
jordbruk i bergsområden och andra mindre gynnade områden.
Avdelning E avser anpassningar på de veterinära och zootekniska områdena. I
avdelningen behandlas bl.a. djurhälsa, folkhälsa och djurskydd. Här finns de
rättsakter som behöver ändras som en följd av det för Sverige positiva
förhandlingsresultatet i fråga om bl.a. svinsjukdomen PRRS, salmonella, BSE (den
s.k. galna kosjukan), och möjlighet att få s.k. tilläggsgarantier.
Jordbruket regleras förutom i bilaga I även i bilagorna XV och XVIII. I den
förstnämnda bilagan upptas bl.a. rättsakter som skall tillämpas på visst sätt i
förhållande till de nya medlemsstaterna. I bilaga XVIII finns rättsakter vilkas
tillämpning skjuts upp för dessa stater.
I bilaga XV:VII finns på samma sätt som i bilaga I:V sex underavdelningar, A-F.
Förutom rättsakter som innehåller allmänna bestämmelser finns här rättsakter om
marknadsorganisation, jordbruksgrödor, jordbrukets struktur, djurfoder och
utsäde. Här regleras bl.a. Sveriges övergångsperioder vad beträffar lättmjölk,
antibiotika och andra tillsatser i djurfoder och kadavermjöl.
I bilaga XVIII slutligen förtecknas rättsakter om ägg och fjäderfä och
växtskydd. För dessa beviljas ett- och tvååriga övergångstider.
Till slutakten har fogats tre deklarationer som gäller svenskt jordbruk. Här
finns dels en förklaring om uppfyllande av sådana åtaganden från unionens sida
som inte särskilt redovisas i anslutningsakten. Genom en deklaration som tas in
i ett konferensdokument från den 11 april 1994 knyts dessa åtaganden till de
konferensdokument som redovisar det slutliga förhandlingsresultatet för svensk
del. Dessutom finns förklaringar om stöd till miljövänligt jordbruk och till
bergsjordbruk och jordbruk i mindre gynnade områden.
Avdelning VII upptar bl.a. en bestämmelse (artikel 151) med hänvisning till
bilaga XV, som i sin tur innehåller en rad övergångsbestämmelser på skilda
områden, exempelvis beträffande bilbälten och avgaser från vissa dieselmotorer.
Här finns också övergångsregler för livförsäkringsbolagens placeringar, för
tillämpning av Euratomfördragets säkerhetsnormer samt för tillämpning av vissa
regler på skatteområdet. Bilagan innehåller bl.a. delvis reviderade
införselbestämmelser i fråga om alkohol och tobak. Slutligen upptar bilagan ett
medgivande för Sverige och Norge att fortsätta handel med snus förutsatt att
varan inte exporteras till de medlemsländer där ifrågavarande direktiv är
tillämpligt fullt ut.
7.3 Genomförandebestämmelser, bilagor, protokoll, slutakt och förklaringar
Artikel 152 i anslutningsakten stipulerar att en medlemsstat kan ansöka om
bemyndigande att vidta skyddsåtgärder om allvarliga svårigheter skulle uppstå
inom någon ekonomisk sektor för att rätta till situationen och anpassa sektorn
till ekonomin i den gemensamma marknaden. Under samma förutsättningar får var
och en av de nuvarande medlemsstaterna ansöka om att vidta skyddsåtgärder.
Artikeln gäller endast för år 1995.
I en femte del av anslutningsakten har samlats ett antal genomförande-
bestämmelser, bl.a. om upprättande av institutioner och organ, som föranleds av
anslutningen. I en särskild avdelning finns bestämmelser om tillämpning av
institutionernas rättsakter. Här återfinns i artikel 172 de viktiga
bestämmelserna om övergång från EES till EG.
I artikeln föreskrivs bl.a. att ärenden hos EFTA:s övervakningsmyndighet som
inte har avslutats vid tidpunkten för anslutningen skall överlämnas till
kommissionen för fortsatt handläggning. Beslut av övervakningsmyndigheten som
fattats enligt EES-avtalet skall fortsätta att gälla som om de vore fattade av
kommissionen enligt EG-rätten. Vidare anges att anmälningar och information som
lämnats till EFTA-organen skall överlämnas till kommissionen i den mån
handlingarna har relevans även vid ett medlemskap.
Enligt en av de sista artiklarna i akten utgör de bilagor och protokoll som
fogats till akten en integrerad del därav. Bilagorna I-II, XII, XV och XVIII har
nämnts i det föregående. Bilagorna III-V, VII-XI samt XIII och XIV innehåller
övergångsarrangemang för andra kandidatländer, bilaga VI föreskrifter på
miljöområdet, bilagorna XVI och XVII föreskrifter om medlemskap i vissa
kommittéer. Bilaga XIX upptar bl.a. en övergångsregel för Sveriges vidkommande
med avseende på Euratom.
Bland protokollen är för svenskt vidkommande protokoll nr 6 angående EG:s
strukturfonder av särskilt intresse. Av detta protokoll framgår att EG infört
ett nytt mål för stöd från sina fonder, nr 6. Detta mål är avsett för områden
med särskilt gles befolkning, med högst åtta invånare per kvadratkilometer. För
Sveriges del beräknas stödet till detta mål komma att ge ca 900 kronor per
invånare för regional- och strukturutveckling i landets norra och mellersta
delar. Förutom detta stöd får Sverige genom mål 2-5 strukturfondstöd till vissa
utsatta industri- och landsbygdsområden samt stöd för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
Av övriga nio protokoll till anslutningsakten avser ett (nr 1) anpassningar för
Europeiska investeringsbanken, ett (nr 3) samebefolkningen, ett (nr 5)
medlemskap i EKSG, och övriga (nr 2, 4, 7, 9 och 10) förhållanden av intresse
uteslutande för andra kandidatländer.
Det tredje och sista dokumentet i avtalet utgörs av slutakten. I denna noteras
att inom konferensen mellan företrädare för Europeiska Unionens medlemsstater
och de nya medlemsstaterna antagits texter till fördrag och anslutningsakt jämte
uppräknade bilagor och protokoll. Därutöver innehåller slutakten en hänvisning
till gemensamma och ensidiga förklaringar (deklarationer), vilka antagits av
medlemsstaternas representanter eller fogats till akten.
När det gäller förklaringarnas innebörd är att märka att det här inte är fråga
om undantag eller övergångsbestämmelser på samma sätt som i anslutningsakten.
Vissa förklaringar utgör närmare utveckling av bestämmelser i anslutningsakten.
Till största delen är förklaringarna emellertid bekräftelser på att företeelser
i kandidatländerna betraktas som förenliga med ett medlemskap i unionen.
De viktigaste gemensamma förklaringarna till slutakten, som rör Sverige, är
följande:
I ett uttalande om det säkerhets- och utrikespolitiska samarbetet betonas
vikten av en effektiv och väl sammanhållen utrikespolitik.
En annan förklaring behandlar tillämpningen av Euratomfördraget. Av
förklaringen framgår bl.a. att anslutningsfördraget inte påverkar det svenska
kärnkraftsprogrammet och den svenska kärnbränslehanteringen.
I detta sammanhang bör också nämnas de tidigare refererade gemensamma
förklaringarna om skyddsnormer för miljön och den avsedda översynen av
gemenskapsregler på miljöområdet.
Slutligen kan nämnas en gemensam förklaring om fortsatt nordiskt samarbete inom
ramen för den europeiska unionen.
Sverige har gjort ett antal ensidiga förklaringar, såsom i fråga om de svenska
kollektivavtalen, om offentlighetsprincipen och om detaljhandelsmonopolet på
alkoholområdet.
Till konferensprotokollet har lagts vissa förklaringar och uttalanden, bl.a.
gällande den ekonomiska och monetära unionen och utrikes- och
säkerhetspolitiken.
De olika punkterna kommenteras under resp. sakavsnitt i denna proposition.
7.4 Slutaktens rättsliga betydelse
Till skillnad från fördraget och anslutningsakten med bilagor och protokoll
utgör slutakten inte en del av EG-rätten. Antagandet av slutakten följer inte
det förfarande som gäller vid fördragsändringar. Den omfattas dock liksom
förhandlingsresultatet i övrigt av den allmänna folkrätten. Den rättsliga
statusen av de förklaringar m.m. som fogats till slutakten bör betraktas mot
bakgrund av 1969 års Wienkonvention om traktaträtten som kodifierar den allmänna
folkrättens regler för tolkning av traktater. Det är allmänt accepterat i
folkrätten att en förklaring som fogats till ett avtal skall tas i beaktande vid
tolkningen av avtalet (jfr artikel 31 i Wienkonventionen). Betydelsen av en
förklaring beror på innehållet och på hur många av avtalsparterna som ställer
sig bakom den. Gemensamma förklaringar visar den gemensamma partsavsikten medan
ensidiga får bedömas bl.a. utifrån förekomsten av motförklaringar.
EG-domstolen är den instans som ytterst avgör tolkningen av EG-rätten. Det är
sålunda EG-domstolen som ytterst får ta ställning till vilka rättsliga
verkningar som skall tillerkännas de förklaringar m.m. som fogats till
slutakten. Formellt sett är den inte bunden av dessa. Domstolen har dock ofta
sökt vägledning i källor utanför den egentliga EG-rätten när den tolkat
EG-bestämmelser.
När det gäller de klarlägganden som gjorts i form av skriftväxlingar med
kommissionen, rörande monopolfrågan och den svenska kollektivavtalsmodellen, bör
noteras att dessa inte låter sig dokumenteras i själva anslutningsakten av det
skälet att anslutningsfördraget inte behandlar frågor som ligger inom
kommissionens kompetens. Skriftväxlingarna är närmast att se som uttalanden av
kommissionen i dess egenskap av rättsvårdande institution och kan jämställas med
meddelanden, tillkännagivanden eller brev och riktlinjer. Exempel på skrivelser
som har mycket stor rättslig betydelse finns bl.a. på statsstöds- och konkur-
rensområdena.
Denna typ av rättsakter binder som utgångspunkt kommissionen själv. De som
berörs av bestämmelser av den här karaktären skall kunna förlita sig på att de
inte bryter mot EG-rätten så länge de handlar i enlighet med av kommissionen
givna besked.
8 De grundläggande fördragen
8.1 Inledning
De grundläggande fördragen är
- fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen
(Parisfördraget),
- fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Romfördraget),
- fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen
(Euratomfördraget), och
- fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget).
De grundläggande fördragen brukar benämnas primärrätt, medan rättsakter som
antagits med stöd av dem benämns sekundärrätt.
Till de grundläggande fördragen hör också de tillägg till och ändringar i dem
som gjorts genom fördrag eller andra rättsakter som trätt i kraft före
anslutningen. Institutionerna i de tre förut nämnda grundfördragen sammanfördes
genom Fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission
för Europeiska gemenskaperna från år 1965 (fusionsfördraget). Romfördraget har
därefter blivit föremål för två stora fördragsrevisioner, dels genom Europeiska
enhetsakten av år 1986, dels genom Maastrichtfördraget av år 1992. Enhetsakten
skapade nya möjligheter till majoritetsbeslut i fråga om den inre marknaden,
stärkte Europaparlamentet genom att ge det större medinflytande i beslutsproces-
sen och vidgade samarbetet till nya fält. Sålunda blev miljö- och
regionalpolitik nya gemenskapsfrågor. Vidare tillkom ett samarbete i
säkerhetspolitiska frågor som dock behöll sin mellanstatliga karaktär.
Maastrichtfördraget utvidgar tillämpningen av majoritetsbeslut i ministerrådet,
förstärker ånyo parlamentets ställning i beslutsprocessen samt utvidgar EG:s
kompetens genom bestämmelserna om framför allt den ekonomiska och monetära
unionen, men också på andra områden såsom exempelvis unionsmedborgarskap,
konsumentskydd och utbildningssamarbete.
Europeiska gemenskaperna och Europeiska unionen
Genom Parisfördraget, Romfördraget och Euratomfördraget upprättas
sammanfattningsvis Europeiska gemenskaperna. Romfördragets officiella benämning
är numera Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Eftersom endast
EG har normgivningsmakt betecknas regelverket i fortsättningen som EG:s
regelverk och rättsakterna som EG-rättsakter.
Begreppet Europeiska unionen har traktatfästs genom Maastrichtfördraget, där
det bl.a. sägs att unionen skall vara grundad på Europeiska gemenskaperna samt
den politik och de samarbetsformer som införs genom fördraget.
Maastrichtfördraget omfattar alltså såväl de Europeiska gemenskaperna som den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och det rättsliga och
inrikespolitiska samarbetet. Europeiska unionen betecknar därmed helheten.
Endast en institution har bytt namn till följd av Maastrichtfördraget.
Ministerrådet kallas numera Europeiska unionens råd (EU-rådet).
Genom Maastrichtfördraget gjordes också en hel del ändringar i de övriga
grundfördragen. Åtskilliga ändringar är av redaktionell natur. Det är främst i
Romfördraget som ändringar av mera substantiell natur har förts in. En gäller
det stegvisa införandet av en ekonomisk och monetär union. I övrigt kan nämnas
att gemenskapen, med uttryckligt stöd i fördraget, fått nya uppgifter i fråga om
utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor, kultur, folkhälsa,
konsumentskydd, alleuropeiska nät inom transport-, telekommunikations- och
energisektorn, industri samt utvecklingssamarbete.
Genom upprättandet av Europeiska unionen tillförs två nya dimensioner i
samarbetet, nämligen gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och ett samarbete i
rättsliga och inre angelägenheter. Samarbetet på dessa två områden är emellertid
enligt fördraget traditionellt mellanstatligt och har alltså inte överstatlig
karaktär. Ansvaret för politiken på dessa områden läggs främst på rådet. Även
kommissionen medverkar och har initiativrätt. Däremot är domstolens roll
begränsad till det traditionella gemenskapsarbetet.
Som tidigare angetts beskrivs Maastrichtfördraget ofta med en bild av tre
pelare. När man talar om pelare två och tre är EU det begrepp som bör användas.
Beträffande pelare ett är EG det korrekta uttrycket.
Medlemskap vinns i unionen enligt Maastrichtfördragets artikel O. Varje
europeisk stat får ansöka om att bli medlem. Ansökan skall ställas till rådet
som beslutar enhälligt efter samråd med kommissionen och efter att ha inhämtat
samtycke från Europaparlamentet. Villkoren för att upptas som medlem samt de
anpassningar av fördragen som därvid blir nödvändiga skall läggas fast i ett
fördrag mellan medlemsstaterna och den ansökande staten, vilket skall
ratificeras av samtliga fördragsslutande stater.
8.2 Romfördraget
Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget)
undertecknades i mars 1957 och trädde i kraft den 1 januari 1958. Sedan
ikraftträdandet har fördraget ändrats ett antal gånger. Viktiga ändringar
infördes genom Enhetsakten och Maastrichtfördraget. Genom Maastrichtfördraget
bytte Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) namn till Europeiska gemenskapen
(EG). Fördraget är autentiskt på gemenskapens nio officiella språk och kommer,
om fler länder ansluter sig, att finnas i autentisk version också på deras
språk.
Romfördraget inleds med en ingress, därpå följer sex delar som behandlar olika
sakområden. Dessa är i sin tur indelade i kapitel som i vissa fall delas upp på
skilda avsnitt. Till fördraget fanns ursprungligen fogade fyra bilagor och 12
protokoll. Ytterligare protokoll har tillkommit bl.a. genom Maastrichtfördraget.
Därtill kommer slutakten, som innehåller 9 förklaringar. Fördragstexten består
av 248 artiklar med löpande numrering.
8.2.1Ingressen
I ingressen framhålls inledningsvis Romfördragets dynamiska karaktär.
Avtalsparterna uttalar att de är fast beslutna att lägga grunden till en allt
fastare sammanslutning mellan de europeiska folken. Därefter uttalar de
avtalsslutande parterna bl.a. att
- de avser att säkerställa ekonomiska och sociala framsteg i sina länder genom
gemensamma åtgärder för att undanröja de barriärer som delar Europa,
- de uppställer som ett väsentligt mål för sina strävanden att fortgående
förbättra levnads- och arbetsvillkoren för sina folk,
- de inser att undanröjandet av förekommande hinder kräver samordnade åtgärder
för att garantera en jämn utveckling, jämvikt i handelsutbytet och sund
konkurrens,
- de är angelägna att stärka den ekonomiska gemenskapen mellan sina länder och
att trygga en harmonisk utveckling genom att minska klyftan mellan olika
regioner samt eftersläpningen för mindre gynnade regioner, och att
- de har föresatt sig att genom att förena sina resurser bevara och stärka
skyddet för fred och frihet och uppmana de övriga folk i Europa som bekänner
sig till samma ideal att ansluta sig till deras strävanden.
8.2.2Första delen: Principerna (artiklarna 1-7c)
Den inledande artikeln slår fast att de fördragsslutande parterna upprättar en
europeisk gemenskap mellan sig. I artikel 2 anges de grundläggande
målsättningarna för samarbetet. Gemenskapen skall ha till uppgift att genom att
upprätta en gemensam marknad och en ekonomisk och monetär union och genom att
fullfölja den gemensamma politik eller verksamhet som framgår av fördraget
främja en harmonisk och väl avvägd utveckling av näringslivet inom gemenskapen
som helhet, en hållbar och icke-inflatorisk tillväxt som tar hänsyn till miljön,
en hög grad av ekonomisk konvergens, en hög nivå i fråga om sysselsättning och
socialt skydd, en höjning av levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekonomisk
och social sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna.
I artiklarna 3 och 3a preciseras närmare hur målen skall förverkligas.
Gemenskapens verksamhet skall bl.a. innefatta en gemensam handelspolitik, en
inre marknad som kännetecknas av att hindren för fri rörlighet för varor,
personer, tjänster och kapital avskaffas mellan medlemsstaterna, en gemensam
jordbrukspolitik, en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den inre
marknaden inte snedvrids samt en miljöpolitik.
I artikel 3b har genom Maastrichtfördraget den s.k. subsidiaritetsprincipen
stadfästs. Denna innebär bl.a. att gemenskapen, när den inte ensam är behörig,
skall agera endast om och i den mån målen för den planerade åtgärden inte i
tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan bättre kan
genomföras av gemenskapen. En närmare beskrivning av denna princip finns i
avsnitt 35.
Artikel 4 anger vilka gemenskapens institutioner är, nämligen
Europaparlamentet, rådet, kommissionen, domstolen och revisionsrätten. Vidare
anges att institutionerna skall handla inom ramen för de befogenheter som
tilldelats dem genom fördraget, den s.k. legalitetsprincipen.
Artikel 4a anger att Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och Europeiska
centralbanken (ECB) skall upprättas enligt de förfaranden som anges i fördraget.
Dessa organ beskrivs nedan under Avdelning VI ekonomisk och monetär politik.
Genom artikel 4b upprättas Europeiska investeringsbanken vars uppgifter ligger
inom gemenskapens politik om hjälp till utvecklingsländer.
I de centrala artiklarna 5 och 6 föreskrivs om lojalt samarbete och
icke-diskriminering. Romfördragets artikel 5 bygger på en allmän solidaritets-
eller lojalitetsprincip. Enligt denna är medlemsländerna och gemenskapens
institutioner förpliktade att lojalt samarbeta med varandra. Länderna skall
respektera varandras och gemenskapens intressen och söka undvika att handla i
strid med dessa.
Artikel 6 i fördraget uttrycker principen om rättvis likabehandling utan
avseende på nationalitet (icke-diskriminering). Diskriminering betyder
särbehandling som inte är sakligt grundad; lika fall skall behandlas lika.
Diskriminering kan vara öppen eller dold. Regler som är så utformade att de
måste leda till en mindre gynnsam behandling av det som härrör från ett annat
land är öppet diskriminerande, även om de inte är direkt knutna till
nationalitetskriteriet. Även till synes likabehandlande åtgärder kan ha
diskriminerande verkningar i praktiken. Då är det fråga om dold, eller faktisk,
diskriminering. En regel som är knuten t.ex. till språkkunskaper eller
bosättningsort, där objektiv grund för särbehandling saknas, kan sålunda vara
förbjuden.
Artikel 7 innehåller bestämmelser om upprättandet av den gemensamma marknaden
och artiklarna 7a-7c behandlar den inre marknaden. Den gemensamma marknaden har
hittills varit gemenskapens viktigaste medel för att uppnå de uppställda målen.
Den skall skapa ekonomisk tillväxt och stabilitet och därmed ökat välstånd.
Medlemsländernas produktionsresurser skall utnyttjas så rationellt som möjligt.
Under lika och ostörda konkurrensförhållanden skall man på den gemensamma
marknaden kunna handla och byta tjänster, arbeta, investera och producera och
därigenom främja gemenskapens mål.
Begreppet inre marknad infördes i Romfördraget genom enhetsakten och uttrycker
det som är den gemensamma marknadens kärna. Den inre marknaden skall sålunda
enligt fördraget (artikel 7a) innefatta ett område utan inre gränser, där fri
rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med
bestämmelserna i fördraget - de s.k. fyra friheterna. Benämningen inre marknad
syftar på att förhållandena bör vara desamma som på en hemmamarknad. Den inre
marknaden fullbordades i allt väsentligt vad avser varor och tjänster under år
1992. Det återstår dock bl.a. att lösa frågan hur den fria rörligheten för
personer, dvs. utan gränskontroller, skall kunna förverkligas.
8.2.3Andra delen: Unionsmedborgarskap (artiklarna 8-8c)
Den andra delen s,om rör unionsmedborgarskap, har tillkommit genom
Maastrichtfördraget. I artikel 8 föreskrivs att varje person som är medborgare i
en medlemsstat dessutom skall vara unionsmedborgare. Artikel 8a behandlar
unionsmedborgarens rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom
medlemsstaternas territorium. Här hänvisas till vad som följer av övriga
bestämmelser i fördraget. Artikel 8b föreskriver att en unionsmedborgare som är
bosatt i en medlemsstat skall ha rösträtt och vara valbar vid kommunala val även
om han saknar medborgarskap i den staten. Han skall dessutom ha rösträtt och
vara valbar vid val till Europaparlamentet i den medlemsstat där han är bosatt,
på samma villkor som medborgarna i den staten. Artikel 8c anger att
unionsmedborgare under vissa förutsättningar har rätt till skydd av varje
medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter. Vidare hänvisas i
artiklarna 8d och 8e till rätten att göra framställningar till Europaparlamentet
och vända sig till en nyinrättad ombudsman (artiklarna 138d och 138e).
8.2.4Tredje delen: Gemenskapens politik
Avdelning I: Fri rörlighet för varor (artiklarna 9-37)
Under avdelning I tas upp bestämmelser om tullunionen samt om avskaffandet av
kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna.
Gemenskapen bygger enligt artikel 9 på en tullunion. Detta innebär att
medlemsländerna har upprättat ett särskilt handelsområde mellan sig, inom vilket
tullfrihet råder. Medlemsländerna tillämpar också en gemensam tulltaxa gentemot
utanförstående länder. Varor från tredje länder skall sedan de passerat den
gemensamma tullgränsen behandlas på samma sätt som varor som har producerats
inom EG. Tullunionen kom att förverkligas på ett tidigt stadium i
gemenskapsrättens utveckling. Att avskaffa kvantitativa restriktioner, och i
synnerhet åtgärder med motsvarande verkan, har däremot visat sig vara betydligt
svårare. I dag är arbetet framför allt inriktat på att undanröja s.k. tekniska
handelshinder, dvs. skillnader i medlemsländernas regleringar beträffande krav
på varors sammansättning, form, paketering, märkning m.m. Sådana skillnader gör
det svårt för producenter att tillverka varor som samtidigt uppfyller kraven i
flera länder och medför därför som utgångspunkt otillåtna handelshinder enligt
artikel 30. Huvudregeln är nämligen att varor som lagligen har släppts ut på
marknaden i ett land skall beviljas tillträde även till övriga länders marknader
inom gemenskapen.
Ett motsvarande förbud i fråga om exportrestriktioner finns i artikel 34. Detta
har emellertid getts en mindre vidsträckt tillämpning och avser endast
exportbegränsningar som skapar särskilda svårigheter i andra medlemsländer.
I artikel 36 föreskrivs om möjlighet till undantag från de nyssnämnda förbuden.
Handelshindrande regler kan godtas om de grundas på någon av följande hänsyn;
allmän moral, allmän ordning och säkerhet, intresset att skydda människors och
djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av
konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell
och kommersiell äganderätt.
Det har emellertid utvecklats vissa kriterier i EG-domstolens praxis som måste
uppfyllas om handelshindrande regler skall få förekomma. För det första måste
åtgärden vara nödvändig för att tillgodose det avsedda skyddsändamålet, om det
finns handelsneutrala alternativ skall dessa ovillkorligen väljas. För det andra
skall åtgärden vara proportionell, dvs. den får inte gå längre än vad som är
strängt nödvändigt för att uppnå syftet med den.
Vissa ytterligare skyddshänsyn än de som omnämns i artikel 36 har utvecklats i
EG-domstolens praxis. Denna utveckling började med fallet Cassis de Dijon (mål
120/78 [1979] ECR s. 649) som banade väg för den rättspraxis som numera
sammantaget benämns Cassisdoktrinen. Bland de nytillkomna hänsynen kan nämnas
skattekontroll, god handelssedvana och konsument- och miljöskydd. För att sådana
hänsyn skall kunna tillämpas krävs att regeln gäller lika för inhemska och
importerade varor och att de ovan nämnda kriterierna för tillämpning av artikel
36 är uppfyllda.
I artikel 37 finns bestämmelser som avser att säkra att ett handelsmonopols
agerande på marknaden inte medför handelshinder. Bestämmelsen är ett komplement
till de övriga bestämmelserna om varors fria rörlighet.
Avdelning II: Jordbruk (artiklarna 38-47)
I artiklarna 38-43 finns de grundläggande utgångspunkterna för den gemensamma
jordbrukspolitiken. I artikel 39 anges fem mål för politiken inom detta område,
nämligen att
a) höja produktiviteten inom jordbruket genom att främja tekniska framsteg och
genom att trygga en rationell utveckling av jordbruksproduktionen och ett
optimalt utnyttjande av produktionsfaktorerna, särskilt arbetskraften,
b) på så sätt tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard,
särskilt genom en höjning av den individuella inkomsten för dem som arbetar
i jordbruket,
c) stabilisera marknaderna,
d) trygga försörjningen, och
e) tillförsäkra konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser.
Jordbrukspolitiken finansieras gemensamt av medlemsstaterna genom EG:s budget.
Resurserna förvaltas inom en särskild jordbruksfond. För områden med sämre
produktionsförutsättning finns möjlighet att söka medel från fonden.
Jordbrukspolitiken bygger på en preferens för produkter producerade inom EG. I
praktiken säkerställs preferensen för gemenskapsprodukter genom ett gränsskydd.
En viktig del av jordbrukspolitiken är vidare den gemensamma
livsmedelsmarknaden. Liksom i fråga om varor i allmänhet söker gemenskapen
underlätta handeln med livsmedel. Detta har bl.a. skett genom att rådet antagit
åtskilliga harmoniseringsdirektiv på området. Därtill har det ovan nämnda målet
"Cassis de Dijon" och efterföljande rättspraxis haft stor betydelse för
utvecklingen av en fungerande marknad för livsmedel.
Avdelning III: Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital
(artiklarna 48-73h)
Under avdelning III tas upp bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare, om
etableringsrätt för självständiga yrkesutövare och företag, om fritt
tjänsteutbyte och om fri rörlighet för kapital och betalningar.
Den fria rörligheten för arbetstagare innebär enligt artikel 48 bl.a. att
diskriminering på grund av nationalitet inte får förekomma vid arbets- och
anställningsvillkor. Vad som avses är sålunda framför allt ett förbud mot
särbehandling. Ett lands egna medborgare får t.ex. inte ges företräde till
lediga anställningar och arbetstillstånd får inte vara ett villkor för
anställning. För att den fria rörligheten skall kunna utövas i praktiken har
närmare bestämmelser beslutats av rådet. Arbetstagare har bl.a. rätt att ta med
sin familj vid förflyttningar över gränserna. Det finns också bestämmelser som
säkrar att en arbetstagare kan flytta med reglerat socialförsäkringsskydd.
Vidare skall examina och andra behörighetsbevis som förvärvats i ett land inom
gemenskapen i stor utsträckning ömsesidigt erkännas av övriga medlemsländer.
Etableringsrätten omfattar både fysiska och juridiska personer. Fysiska
personer kan enligt artikel 52 etablera sig fritt. Enligt artikel 58 jämställs
juridiska personer med fysiska. Rätten till fri etablering vilar på principen om
likabehandling. En enskild individ eller ett företag har rätt att träda in på en
nationell marknad och där konkurrera på samma villkor som inhemska operatörer.
Liksom i fråga om arbetstagare finns för självständiga yrkesutövare bestämmelser
som tar sikte på familjens rätt att medfölja, socialförsäkringsskydd och
ömsesidigt erkännande av examina och behörighetsbevis.
EG:s tjänstebegrepp är ett uppsamlingsbegrepp. I artikel 60 i Romfördraget
definieras tjänst som en prestation som normalt utförs mot ersättning i den
utsträckning den inte faller in under någon av de övriga friheterna. Tjänstebe-
greppet är mångtydigt. En tjänst kan ofta utföras av en person eller ett bolag
på plats i ett annat land t.ex. vid byggentreprenad, men den kan också utföras
från ursprungslandet. Det är då endast själva tjänsten som passerar en gräns. Av
betydelse är också att det inte bara är utförandet av en tjänst som omfattas
utan också mottagandet. EG-medborgarna har alltså rätt att resa till ett annat
land och där ta emot en tjänst. Turister har i flera hänseenden betraktats som
tjänstemottagare i gemenskapsrättens mening.
Den fria etableringsrätten och det fria tjänsteutbytet gäller i huvudsak även
om närmare bestämmelser saknas. På vissa områden, såsom bank och försäkring, har
emellertid principerna endast kunnat förverkligas fullt ut med hjälp av
sekundära bestämmelser som harmoniserar medlemsländernas lagstiftning i viss
utsträckning.
Fri rörlighet för kapital har flera viktiga fördelar. Sparande och
investeringar kan ske på effektivast möjliga sätt. Den gränsöverskridande varu-
och tjänstehandeln är beroende av att betalningar som hänger samman med denna
löper ostört.
Kapitalets fria rörlighet realiserades i stort sett år 1990 som ett led i
förverkligandet av den inre marknaden. Enligt artikel 73b i Romfördraget, som
trädde i kraft den 1 januari 1994, gäller att alla restriktioner för
kapitalrörelser och betalningar mellan medlemsstater är förbjudna. Detsamma
gäller i princip restriktioner för kapitalrörelser och betalningar mellan
medlemsstater och tredje land. Kapitalets fria rörlighet är alltså numera
fördragsbaserad efter att tidigare ha varit grundad på sekundärlagstiftning.
Avdelning IV: Transporter (artiklarna 74-84)
Bestämmelserna om den gemensamma transportpolitiken kompletterar den fria
rörligheten för varor och tjänster. Transportpolitiken tillhör de gemensamma
politikområdena. Utvecklingen mot en gemensam transportmarknad har emellertid
gått trögt, vilket fått till följd att parlamentet stämt rådet enligt artikel
175 för fördragsstridig passivitet (målet 13/83 parlamentet mot rådet [1985] ECR
s. 1513). Utvecklingen har på senare tid tagit fart genom att sekundära regler
har utfärdats.
Transportreglerna kan betraktas som särregler inom ramen för det fria
tjänsteutbytet. Verksamhet som består av förflyttningar av personer eller
föremål från en plats till en annan omfattas av transportpolitiken. Särskilda
bestämmelser finns om statsstöd på transportområdet (artikel 77) och om
fraktsatser och befordringsvillkor (artiklarna 78-80). Pålagor eller utgifter
vid gränspassager behandlas särskilt i artikel 81.
Avdelning V: Gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmning av
lagstiftning (artiklarna 85-102)
Kapitel 1: Konkurrensregler
Samarbetet inom EG bygger på en gemensam konkurrenspolitik. Kommissionen har
inom detta område särskilt långtgående befogenheter och skall därmed ytterst
väga olika intressen mot varandra för att möjliggöra att samma
konkurrensförutsättningar gäller inom hela gemenskapen. EG:s konkurrensregler
riktar sig till både stater och företag.
Avsnitt 1: Regler tillämpliga på företag (artiklarna 85-90)
Under avsnitt 1 återfinns de grundläggande bestämmelserna i artiklarna 85 och
86. Bestämmelserna har uttolkats av EG-domstolen i en lång rad domar. Vidare
finns ett antal tillämpningsförordningar som anger bl.a. vilka befogenheter
kommissionen har när den tillämpar reglerna. Artikel 85 omfattar
konkurrensbegränsande förfaranden mellan företag medan artikel 86 avser ensidigt
missbruk av företag som har en dominerande ställning på marknaden.
Förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden i artikel 85 är mycket
vidsträckt och omfattar snart sagt varje påvisbar kontakt mellan företag som kan
medföra negativa effekter på handeln mellan länderna. Att handeln mellan
länderna skall påverkas innebär att avtal som bara har effekt på handeln i ett
medlemsland inte omfattas av EG:s konkurrensregler. Här kan i stället nationell
rätt gripa in.
Ett konkurrensbegränsande samarbete mellan företag behöver inte alltid vara
negativt för gemenskapen. Mot denna bakgrund är heller inte förbudet i artikel
85.1 absolut. Under vissa betingelser kan begränsningar som bidrar till för-
bättrad produktion eller distribution av varor eller som främjar ett tekniskt
eller ekonomiskt framåtskridande undantas från förbudet. Undantag kan meddelas i
särskilda fall av kommissionen, s.k. individuella undantag. Detta är ofta ett
tidskrävande förfarande. Kommissionen kan också meddela s.k.
icke-ingripandebesked med innebörden att den inte bedömer att ett visst avtal
omfattas av förbudet. För att förenkla hanteringen av anmälningar på
konkurrensområdet har rådet bemyndigat kommissionen att utfärda s.k.
gruppundantag för vissa typer av avtal. Ett tiotal sådana förordningar har
utfärdats under årens lopp. Gruppundantagsförordningarna innehåller uppräkningar
av vilka avtalsklausuler som bör anses otillåtna resp. tillåtna i vissa typer av
avtal. Om ett avtal utformas i enlighet med en gruppundantagsförordning anses
det förenligt med artikel 85 och behöver sålunda inte anmälas.
Artikel 86 förbjuder att företag som har en dominerande marknadsställning
missbrukar sin ställning. Det bör noteras att det är missbruket, som sådant, som
är otillåtet varför inga undantag finns. Ett missbruk kan t.ex. bestå i att
företaget påtvingar någon oskäliga avtalsvillkor eller tillämpar olika villkor
för likvärdiga prestationer. För att avgöra om ett företag har en dominerande
ställning måste den marknad som företaget agerar på avgränsas. Man brukar tala
om den relevanta marknaden som i sin tur uppdelas i relevant produktmarknad och
relevant geografisk marknad.
Att ett företag köper upp ett annat företag och därigenom förstärker en rådande
dominerande ställning har ansetts kunna omfattas av förbudet i artikel 86.
Kontrollen av företagsförvärv finns numera reglerad i en särskild förordning.
Företagskoncentrationer skall enligt denna anmälas till kommissionen om de har
en viss storlek och får inte genomföras förrän kommissionen har tagit ställning
till koncentrationens förenlighet med EG-rätten.
I artikel 90 föreskrivs att offentliga företag och företag som av
medlemsländerna beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter är skyldiga att
respektera reglerna i fördraget, i synnerhet diskrimineringsförbudet och de nyss
nämnda konkurrensbestämmelserna. Undantag medges dock för företag som
anförtrotts tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller
som har karaktären av fiskala monopol, om de till följd av tillämpning av
fördragsbestämmelserna skulle hindras att utöva de särskilda uppgifter som
tilldelats dem. Utvecklingen av handeln får emellertid inte påverkas i en
omfattning som strider mot gemenskapens intresse.
Avsnitt 2: Dumpning (artikel 91)
Inom EU behövs inte bestämmelser som tar sikte på dumpning vid handel mellan
medlemsländerna. Sådana förfaranden regleras av den gemensamma
konkurrenspolitiken. Artikel 91 hade betydelse endast under den tolvåriga
övergångstid som gällde fram till år 1970. Dumpningsförfaranden i förhållanden
till tredje land ryms under den gemensamma handelspolitiken.
Avsnitt 3: Statligt stöd (artiklarna 92-94)
Statsstödsbestämmelserna har till syfte att säkerställa att stöd lämnas på
sådana villkor att konkurrensen inte snedvrids inom gemenskapen. I artikel 92
föreskrivs att stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel,
som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa
företag eller viss produktion, är oförenligt med den gemensamma marknaden i den
utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I andra punkten räknas
dock upp vissa stödformer som är förenliga med den gemensamma marknaden, t.ex.
stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter och stöd för att
avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella
händelser. I punkten tre anges stödformer som kan anses förenliga med den
gemensamma marknaden. Dessa måste emellertid förhandsgranskas av kommissionen
enligt artikel 93 innan de får lämnas. Här anges bl.a. stöd för att främja den
ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller
där det råder allvarlig brist på sysselsättning och stöd för att främja
genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse. Artikel 92
har genom Maastrichtfördraget tillagts ett nytt stycke om kulturfrämjande stöd.
Kapitel 2: Bestämmelser om skatter och avgifter (artiklarna 95-99)
Artikel 95 förbjuder att varor som importeras från andra medlemsländer
diskrimineras genom högre skatter eller avgifter. Den kompletterar därmed övriga
bestämmelser om fri rörlighet för varor. Bestämmelsen har till syfte att
undanröja all form av protektionism som kan uppstå när skatter eller avgifter
påförs utländska varor. I vissa fall är dock en särbehandling tillåten, nämligen
om åtskillnaden grundas på objektiva kriterier. Artikeln torde därmed inte
hindra att skattesatser differentieras av t.ex. hänsyn till miljön. Under
avsnittet om skatter finns därutöver förbud mot exportsubsidier i form av för
stora skattereduktioner vid export (artikel 96 och 98). Artikel 99 innehåller en
skyldighet för rådet att besluta om harmonisering av de indirekta skatterna i
den mån en sådan harmonisering är nödvändig för att säkerställa att den inre
marknaden upprättas och fungerar. Beslut i skattefrågor kan endast fattas med
enhällighet.
Kapitel 3: Tillnärmning av lagstiftning (artiklarna 100-102)
Tillnärmning, eller harmonisering, av medlemsländernas nationella lagstiftning
har en avgörande betydelse för att uppnå gemenskapens mål. EG:s institutioner
ges på flera håll i fördraget bemyndiganden att besluta om regler som närmar
medlemsländernas nationella regler till varandra. På så sätt undanröjs
besvärande trösklar i den fria rörligheten som uppkommer till följd av
skillnader i nationell lagstiftning. Generella harmoniseringsbemyndiganden finns
i artiklarna 100 och 100a. Det finns vidare en rad särskilda bestämmelser som
uppmanar institutionerna att vidta harmoniseringsåtgärder. Som exempel kan
nämnas artikel 43 på jordbruksområdet och artikel 130s på miljöområdet. De
rättsakter som beslutas med stöd av de olika bemyndigandena behöver dock inte ha
helt likartad inriktning. Vissa rättsakter medför att utrymmet för avvikande
nationella regler helt upphör. Man talar då om totalharmonisering. Detta
förekommer ofta t.ex. på varuområdet. Är den ifrågavarande rättsakten beslutad
med stöd av artikel 100a finns dock en möjlighet att anmäla mer långtgående
nationella regler till kommissionen som avviker från de harmoniserade kraven.
Kommissionen skall bekräfta bestämmelserna sedan den konstaterat att dessa inte
utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innebär förtäckta
handelshinder mellan medlemsstaterna. Denna möjlighet kallas ibland
miljögarantin, eftersom miljöskyddet är ett av de skyddsintressen som i sådana
fall kan åberopas. Förfarandet i artikel 100a.4 har
tillämpats nyligen. Den 2 december 1992 beslöt kommissionen att Tyskland fick
fortsätta att tillämpa vissa bestämmelser för kemikalien PCP trots att de tyska
bestämmelserna avvek från de harmoniserade kraven. Frankrike överklagade
beslutet och domstolen meddelade den 17 maj 1994 i sin dom (målet 41/93
Frankrike mot kommissionen, ej publicerat) att kommissionens beslut var ogiltigt
på grund av bristfällig motivering. Domstolen gjorde sålunda ingen materiell
prövning. Det ankommer nu på kommissionen att fatta ett nytt beslut. De tyska
bestämmelserna är fortfarande i kraft.
Det finns även rättsakter som fastlägger en viss lägsta nivå som
medlemsländernas föreskrifter minst måste nå upp till. Länderna är då i princip
oförhindrade att besluta om strängare regler. Man brukar här tala om
minimiharmonisering.
Artikel 100c behandlar frågor som annars ligger inom det mellanstatliga
samarbetet rörande rättsliga och inre angelägenheter, den s.k. tredje pelaren.
Rådet skall enligt artikel 100c enhälligt besluta om gemensamma viseringsregler.
Från och med den 1 januari 1996 får dock beslut fattas med kvalificerad
majoritet.
Artikel 101 gäller harmonisering av nationella regler som medför
konkurrenssnedvridningar vilka beror på skillnader i medlemsländernas
förskrifter. Artikel 102 anvisar ett konsultationsförfarande i fråga om sådana
åtgärder som avses i den föregående artikeln. Dessa artiklar har tillämpats i
mycket begränsad utsträckning.
Avdelning VI: Ekonomisk och monetär politik (artiklarna 102a-109m)
Genom Maastrichtfördraget infördes bestämmelser om en ekonomisk och monetär
union. Unionen avses genomföras i tre etapper. Den första inleddes redan den 1
juli 1990 då kapitalrörelserna - med tidsbegränsade undantag för vissa
medlemsstater - släpptes helt fria. Den andra etappen inleddes den 1 januari i
år, då nya instrument för den ekonomisk-politiska samordningen infördes och
Europeiska monetära institutet (EMI) upprättades. Institutet skall främst svara
för förberedelser som är nödvändiga inför genomförandet av valutaunionen. Den
tredje etappen inleds i enlighet med Maastrichtfördragets intention med
upprättandet av en europeisk centralbank (ECB). Genomförandebestämmelser för de
skilda etapperna finns intagna i artiklarna 109e - 109m. Bland dessa finns de
s.k. konvergenskriterierna, utifrån vilka avgörs om ett medlemsland får inträda
i valutaunionen (artikel 109j). Bestämmelserna om den ekonomiska och monetära
unionen, som sålunda i olika grad är tillämpliga redan i dag, återfinns i två
skilda kapitel, ett om ekonomisk politik och ett om monetär politik. Vidare
finns ett särskilt kapitel med institutionella bestämmelser och ett avslutande
kapitel med de nyss nämnda övergångsbestämmelserna.
Kapitel 1: Ekonomisk politik (artiklarna 102a-104c)
I artikel 102a återges utgångspunkten för gemenskapsarbetet, nämligen en öppen
marknadsekonomi med fri konkurrens som främjar en effektiv resursfördelning. I
den därpå följande artikeln stadgas att medlemsländerna skall betrakta den
ekonomiska politiken som en fråga av gemensamt intresse. Rådet skall bl.a. med
kvalificerad majoritet anta övergripande ekonomisk-politiska riktlinjer som
skall gälla inom gemenskapen och för medlemsländerna. Rådet skall på grundval av
rapporter från kommissionen övervaka den ekonomiska politiken i varje
medlemsland. Därvid föreskrivs att rådet kan lämna rekommendationer till
enskilda medlemsländer om det behövs. I artikel 103a anges att rådet kan besluta
om skyddsåtgärder i särskilda fall. Andra punkten, som rör bistånd till enskilda
medlemsländer som råkat i svårigheter, börjar gälla först under den tredje
etappen. Artiklarna 104, 104a och 104b förbjuder monetär finansiering av
underskott i de offentliga finanserna och s.k. positiv särbehandling av
offentligrättsliga organ och offentliga företag. Syftet är att förhindra icke
marknadsmässig finansiering av underskott i de offentliga finanserna. Dessa
bestämmelser började gälla den 1 januari 1994. Artikel 104c uppställer konkreta
mål för den ekonomiska politiken i medlemsländerna och anger vilka åtgärder som
skall vidtas om målen inte uppfylls. Det kan härvid inte bli fråga om
fördragsbrottstalan enligt artiklarna 169 och 170 i fördraget. I punkt 11 anges
vilka åtgärder som i stället kan vidtas. Dessa åtgärder får dock vidtas först
sedan den tredje etappen inletts.
Kapitel 2: Monetär politik (artiklarna 105-109)
Den monetära politiken skall, sedan tredje etappen av EMU inletts, föras inom
ramen för Europeiska centralbankssystemet (ECBS) som avses bestå av Europeiska
centralbanken (ECB) och medlemsstaternas centralbanker (artikel 106.1). Under
den andra etappen handhas den penning- och valutapolitiska samordningen av
Europeiska monetära institutet (EMI). I artikel 105 anges att ECB skall ha
följande uppgifter:
- Utforma och genomföra gemenskapens monetära politik.
- Genomföra valutatransaktioner enligt bestämmelserna i artikel 109.
- Inneha och förvalta medlemsstaternas officiella valutareserver.
- Främja ett väl fungerande betalningssystem.
I artikel 105a anges att ECB skall ha ensamrätt att tillåta sedelutgivning inom
gemenskapen. ECB och de nationella centralbankerna får ge ut sedlarna.
ECB och de nationella centralbankerna skall vara oavhängiga (artikel 107).
ECB:s uppgifter och befogenheter räknas upp i artikel 108a, dit hör t.ex. att
utfärda förordningar i den utsträckning som behövs för att genomföra uppgifterna
i fördraget och i ECB:s stadga. I artikel 109 föreskrivs om samarbete mellan ECB
och rådet i fråga om avtal med tredje land rörande bl.a. monetära frågor och
växelkursfrågor.
Artiklarna 109a, 109b och 109c innehåller institutionella bestämmelser för ECB
och för samarbete mellan ECB, rådet, kommissionen och Europaparlamentet.
Avdelning VII: Gemensam handelspolitik (artiklarna 110-115)
Som framgått fastläggs i artikel 9 att gemenskapen grundar sig på en tullunion.
För att inte riskera snedvridningar av handeln inom gemenskapen behövs en
gemensam yttre ordning. En gemensam handelspolitik är sålunda ett logiskt
komplement till den fria rörligheten för varor inom gemenskapen.
I artikel 110 ansluter sig EG inledningsvis till den internationella
frihandelns principer. Genom att upprätta en tullunion avser gemenskapen att i
gemensamt intresse bidra till en harmonisk utveckling av världshandeln, en
gradvis avveckling av restriktionerna i den internationella handeln och en
sänkning av tullmurarna. I den därpå följande artikeln finns bestämmelser om det
successiva införandet av en gemensam handelspolitik.
Artikel 112 förutser att alla former av exportstöd skulle vara harmoniserade år
1970, i den utsträckning det behövs för att undvika konkurrenssnedvridningar.
Endast exportkrediter och exportfrämjande åtgärder är i dag internationellt
tillåtna.
Den centrala handelspolitiska bestämmelsen finns i artikel 113 men även andra
bestämmelser i fördraget har betydelse i sammanhanget, t.ex. artiklarna 228 och
238.
Artikel 113 föreskriver att den gemensamma handelspolitiken skall grundas på
enhetliga principer, särskilt när det gäller att ändra tulltaxor, ingå tull- och
handelsavtal, uppnå enhetlighet i fråga om liberaliseringsåtgärder,
exportpolitik samt handelspolitiska skyddsåtgärder, inbegripet åtgärder vid
dumpning och subventioner. Först år 1994 nådde gemenskapen fram till en verklig
gemensam handelspolitik på de områden som nämns i artikel 113.
I frågor som omfattas av artikel 113 lägger kommissionen fram förslag och rådet
beslutar. Planerar gemenskapen att ingå ett tull- eller handelsavtal skall
kommissionen förelägga rekommendationer till rådet som fastställer
förhandlingsmandat och ger kommissionen rätt att föra förhandlingar inom den
ramen. Förhandlingarna förs i samråd med en särskild kommitté där
medlemsländerna är representerade, den s.k. 113-kommittén. Det närmare
förfarandet när avtal träffas berörs i avsnitt 9.
Artikel 115 ger medlemsländerna ett begränsat utrymme att, efter kommissionens
tillstånd, vidta skyddsåtgärder i handeln mellan medlemsländerna. Bakgrunden
till bestämmelsen har varit att skapa skyddsmöjligheter så länge medlemsländerna
tillämpat skiftande handelspolitik mot omvärlden. Trots att en gemenskapspolitik
nu finns har artikeln bibehållits. Hittillsvarande erfarenheter visar dock att
eventuella interna skyddsåtgärder måste utformas på annat sätt än genom
traditionella åtgärder vid gränsen.
Avdelning VIII: Socialpolitik, utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor
(artiklarna 117-127)
Kapitel 1: Sociala bestämmelser (artiklarna 117-122)
I artikel 117 framhålls att medlemsstaterna är ense om behovet av att främja
förbättringar av arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard. Kommissionen
skall enligt artikel 118 ha till uppgift att främja ett nära samarbete särskilt
i frågor om
- sysselsättning,
- arbetsrätt och arbetsvillkor,
- yrkesutbildning,
- social trygghet,
- arbetarskydd,
- arbetshygien, samt
- förenings- och förhandlingsrätt.
I artikel 118a föreskrivs bl.a. att medlemsländerna skall sträva efter att
förbättra arbetsmiljön och att syftet därvid skall vara att harmonisera
förhållanden på detta område samtidigt som redan gjorda förbättringar bibehålls.
Det anges särskilt att dessa bestämmelser inte skall hindra någon medlemsstat
från att bibehålla eller införa mer långtgående bestämmelser för att värna om
arbetsvillkoren som är förenliga med fördraget i övrigt.
I artikel 119 finns den grundläggande principen om likabehandling mellan könen
stadfäst. Denna bestämmelse har fått långtgående verkningar både till följd av
att rådet antagit närmare bestämmelser om principens genomförande och genom
banbrytande uttolkningar i EG-domstolens praxis. Numera får artikeln anses
uttrycka en allmän princip om likabehandling av män och kvinnor i arbetslivet.
Kapitel 2: Europeiska socialfonden (artiklarna 123-125)
En europeisk socialfond har upprättats som har till uppgift att inom gemenskapen
främja möjligheterna till sysselsättning och arbetstagarnas geografiska och
yrkesmässiga rörlighet samt att underlätta deras anpassning till förändringar
inom industrin och i produktionssystemen, särskilt genom yrkesutbildning och
omskolning. Fonden förvaltas av kommissionen.
Kapitel 3: Utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor (artiklarna 126-127)
Genom Maastrichtfördraget infördes en rad nya områden i gemenskapssamarbetet.
Detta gäller kapitel 3 under avdelning VIII men även de därpå följande
avdelningarna (IX-XV) samt avdelning XVII.
Samarbetet i fråga om utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor genomförs i
en lösare form än vad som gäller t.ex. samarbetsformerna på den inre marknaden.
Gemenskapen skall vid behov stödja och komplettera medlemsländernas insatser.
Det anges särskilt att dessa stimulansåtgärder inte får omfatta någon
harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.
Avdelning IX: Kultur (artikel 128)
Gemenskapen skall bidra till att medlemsländernas kulturer kan utvecklas och
främja samarbetet mellan medlemsländerna. Den skall därvid respektera
medlemsländernas nationella och regionala mångfald. Det är alltså inte fråga om
samordnade åtgärder på europeisk nivå. Gemenskapens åtgärder skall vara
stödjande och kompletterande.
Avdelning X: Folkhälsa (artikel 129)
Gemenskapen skall bidra till att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå för
människor genom att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och vid behov
stödja deras insatser. Gemenskapens insatser skall därvid inriktas på att
förebygga sjukdomar, särskilt de stora folksjukdomarna inklusive
narkotikamissbruket, bl.a. genom att främja forskning kring deras orsaker och
spridning. Liksom i fråga om flertalet av de nyligen tillagda områdena
eftersträvas här ett lösare samarbete som inte skall omfatta någon harmonisering
av medlemsstaternas lagar och andra författningar.
Avdelning XI: Konsumentskydd (artikel 129a)
Gemenskapen skall bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås bl.a. genom
att beakta konsumentskyddsaspekten när åtgärder beslutas enligt artikel 100a
(harmonisering på den inre marknaden). Därutöver skall särskilda insatser
genomföras som understöder och kompletterar medlemsstaternas politik för att
skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen och ge god
konsumentupplysning. Rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet. Det anges
särskilt att de insatser som beslutas inte skall hindra någon medlemsstat från
att upprätthålla eller införa strängare skyddsåtgärder, om de är förenliga med
fördragets övriga bestämmelser. Kommissionen skall underrättas om sådana
åtgärder.
Avdelning XII: Transeuropeiska nät (artiklarna 129b-d)
I syfte att ge unionsmedborgarna, näringsidkare samt regionala och lokala
myndigheter möjlighet att fullt ut utnyttja de fördelar som den inre marknaden
erbjuder skall gemenskapen bidra till upprättandet av transeuropeiska nätverk
inom transport-, telekommunikations- och energiområdena. Gemenskapens insatser
skall inriktas på att främja de nationella nätens samtrafikförmåga och
driftskompatibilitet samt tillträdet till sådana nät. Därvid skall särskild
hänsyn tas till behovet av att förbinda öar, inlandsområden och randområden med
gemenskapens centrala områden." Riktlinjer på gemenskapsnivå kan antas av rådet
med kvalificerad majoritet. Riktlinjer och projekt av gemensamt intresse som
angår en medlemsstats territorium kräver emellertid den berörda medlemsstatens
godkännande enligt artikel 130d.
Avdelning XIII: Industri (artikel 130)
Gemenskapen och medlemsstaterna skall säkerställa att det finns nödvändiga
förutsättningar för gemenskapsindustrins konkurrensförmåga. De skall bl.a.
främja en miljö som är gynnsam för initiativ och för utveckling av företag inom
hela gemenskapen, särskilt i fråga om små och medelstora företag. Gemenskapen
skall bidra till att förverkliga målen genom sin politik och verksamhet enligt
andra bestämmelser i fördraget. Rådet får också enhälligt besluta om särskilda
åtgärder för att stödja de insatser som görs av medlemsstaterna.
Avdelning XIV: Ekonomisk och social sammanhållning (artiklarna 130a-e)
Ekonomisk och social sammanhållning är en bredare beteckning på
regionalpolitiska åtgärder. I artikel 130a sägs att gemenskapen särskilt skall
sträva efter att minska skillnaderna mellan de olika regionernas
utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna. Denna
målsättning skall beaktas i gemenskapsarbetet i allmänhet men gemenskapen skall
även understödja strävandena att uppnå dessa mål genom de åtgärder som den
vidtar bl.a. genom strukturfonderna (utvecklingssektionen vid Europeiska
utvecklings- och garantifonden för jordbruket, Europeiska socialfonden samt
Europeiska regionala utvecklingsfonden). Beslut om strukturfondernas uppgifter,
huvudmål och organisation samt allmänna regler som skall tillämpas på fonderna
m.m. skall beslutas av rådet med enhällighet (artikel 130d).
Avdelning XV: Forskning och teknisk utveckling (artiklarna 130f)
I artikel 130f läggs målen fast för forskningssamarbetet. Gemenskapen skall ha
som mål att stärka den vetenskapliga och teknologiska grunden för
gemenskapsindustrin, att främja utvecklingen av industrins internationella
konkurrensförmåga och att underlätta alla forskningsinsatser som i övrigt anses
nödvändiga enligt fördraget. Det är här fråga om kompletterande insatser framför
allt i form av forskningsprogram. Artiklarna 130i-130p innehåller bestämmelser
om antagande och genomförande av ramprogram som fortlöpande förnyas.
Avdelning XVI: Miljö (artiklarna 130r-t)
I artikel 130r räknas upp målen för gemenskapens miljöpolitik. Dessa är
- att bevara, skydda och förbättra miljön,
- att skydda människors hälsa,
- att utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt, och
- att främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller
globala miljöproblem.
Därpå följer närmare klargöranden av vad miljöpolitiken går ut på. Den skall
syfta till en hög skyddsnivå med beaktande av de olikartade förhållandena inom
gemenskapens olika regioner. Den skall bygga på försiktighetsprincipen och på
principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring
företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren skall betala. Vidare
framhålls att miljöskyddskraven skall integreras i utformningen och
genomförandet av gemenskapens politik i övrigt.
Beslut fattas i huvudsak med kvalificerad majoritet. För vissa beslut som
räknas upp i artikel 130r.2 gäller dock alltjämt att det krävs enhällighet. I
artikel 130t föreskrivs att "de skyddsåtgärder som antas enligt artikel 130s
inte skall hindra någon medlemsstat från att behålla eller införa strängare
skyddsåtgärder som är förenliga med fördraget i övrigt. Sådana åtgärder skall
anmälas till kommissionen.
Avdelning XVII: Utvecklingssamarbete (artiklarna 130u-130y)
Gemenskapens politik inom området för utvecklingssamarbete skall främja
- en varaktig ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländerna, särskilt i
de mest missgynnade bland dessa,
- en harmonisk och successiv integration av utvecklingsländerna i
världsekonomin, och
- kampen mot fattigdomen i utvecklingsländerna.
Gemenskapen skall komplettera medlemsstaternas politik på området. Rådet kan med
kvalificerad majoritet besluta om de åtgärder som behövs för att främja målen.
Sådana åtgärder kan ta formen av fleråriga program. Europeiska
investeringsbanken skall bidra till de åtgärder som beslutas.
8.2.5Fjärde delen: Associering av utomeuropeiska länder och territorier
(artiklarna 131-136a)
I avsnittet behandlas associering av de s.k. utomeuropeiska länderna och
territorierna, vilka på grund av koloniala förhållanden m.m. vid anknytningen
till EG företräddes av olika medlemsländer. Bestämmelserna är begränsade till de
territorier som upptas i fördragets bilaga IV. Syftet med associeringen är
enligt artikel 131.2 att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa
länder och territorier samt att upprätta nära ekonomiska förbindelser mellan dem
och gemenskapen som helhet. Den närmare innebörden av associering framgår av
artiklarna 132-136a.
8.2.6Femte delen: Gemenskapens institutioner
Avdelning I: Institutionella bestämmelser (artiklarna 137-198e)
Under avdelning I anges institutionernas uppgifter och befogenheter.
Institutionerna är gemensamma för de tre gemenskaperna och berörs i avsnitt 8.6
nedan.
Avdelning II: Finansiella bestämmelser (artiklarna 199-209a)
Unionens budget finansieras i princip med egna medel. Intäkterna kommer från
jordbruksavgifter, importtullar och en andel av omsättningsskatten. Därtill
kommer bidrag som har beräknats på grundval av ländernas bruttonationalprodukt.
Artikel 203 innehåller bestämmelser om det förfarande som gäller när
gemenskapsbudgeten skall läggas fast. Parlamentet har därvid en viktig roll. Det
kan bl.a. förkasta budgeten i dess helhet och begära ett nytt budgetförslag.
Efter avslutad budgetprocedur är det parlamentets ordförande som fastslår att
budgeten är slutligt antagen. I artikel 206 anges att Europaparlamentet skall
bevilja kommissionen ansvarsfrihet på rekommendation av rådet.
8.2.7Sjätte delen: Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser
(artiklarna 210-248)
Sjätte delen inleds med artiklarna 210 och 211 som rör gemenskapens karaktär av
juridisk person. I artikel 213 anges kommissionens rätt att inhämta information
och företa kontroller i enlighet med fördraget. I artikel 214 föreskrivs om
tystnadsplikt för medlemmar av institutioner, medlemmar av kommittéer samt
tjänstemän och övriga anställda i gemenskapen. Artikel 215 innehåller
bestämmelser om gemenskapens skadeståndsrättsliga ansvar i vissa fall.
Medlemsländerna förbinder sig genom artikel 219 att inte lösa tvister om
tolkning eller tillämpning av fördraget på annat sätt än som bestämts genom
fördraget. Därigenom bekräftas att det är EG-domstolen som ytterst har kompetens
att tolka gemenskapsrätten (jfr artikel 164).
Artikel 220 anger att medlemsstaterna, i den utsträckning det är nödvändigt,
skall inleda förhandlingar med varandra bl.a. i fråga om avskaffande av
dubbelbeskattning, ömsesidigt erkännande av bolag och förenkling av formaliteter
för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden och
skiljedomar. Det rör sig om områden där gemenskapen saknar egen kompetens men
där samverkan mellan länderna ändå har betydelse för förverkligandet av
gemenskapens mål. Till följd av skyldigheterna i artikel 220 har bl.a. den s.k.
Brysselkonventionen om erkännade och verkställighet av domar träffats mellan
medlemsländerna.
Artikel 222 fastställer att fördraget inte i något hänseende ingriper i
medlemsstaternas egendomsordning. Av artikel 223 följer att medlemsstaterna i
vissa frågor kan vidta åtgärder, som de anser nödvändiga för att skydda egna
väsentliga säkerhetsintressen. Artiklarna 224-226 behandlar skyddsåtgärder i
händelse av allvarliga svårigheter. Artikel 227 rör gemenskapens territoriella
omfattning.
I artikel 228 föreskrivs den generella ordning som skall gälla när gemenskapen
ingår internationella avtal. EG:s behörighet att ingå avtal med tredje länder
eller internationella organisationer redovisas i avsnitt 9 och vid genomgången
av gemenskapens handelspolitik (avsnitt 23).
I artikel 228a har införts en ny bestämmelse genom Maastrichtfördraget som
gäller fall då svårigheter uppkommer till följd av en gemensam ståndpunkt eller
en gemensam åtgärd som har beslutats enligt bestämmelserna om den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken.
I artikel 233 återfinns den s.k. Beneluxklausulen, som fastlägger att
bestämmelserna i fördraget inte skall hindra förekomsten eller genomförandet av
det regionala samarbetet mellan Belgien, Luxemburg och Nederländerna som förekom
redan innan Romfördraget trädde i kraft. Artikel 234 avser övriga avtal som
ingåtts före Romfördragets ikraftträdande.
Artikel 235 innehåller ett bemyndigande för rådet att med enhällighet vidta de
åtgärder som behövs för att förverkliga gemenskapens mål inom den gemensamma
marknadens ram även när uttryckligt stöd i fördraget saknas, s.k.
fördragsutfyllnad. Bestämmelsen har använts åtskilliga gånger.
Artikel 238 om associationsavtal tas upp i avsnitt 9. Artikel 239 anger att
protokoll som fogas till fördraget utgör en integrerad del av fördraget. I
artikel 240 anges att fördraget har ingåtts på obegränsad tid. De därpå följande
artiklarna är idag av marginell betydelse.
8.2.8Protokoll och bilagor
Till Romfördraget hör också fyra bilagor och ett antal protokoll och
förklaringar. Bilaga I behandlar tullpositioner och torde numera vara utan
betydelse. Bilaga II innehåller en lista över produkter som omfatttas av
särregleringar för jordbruket. Bilaga III reglerar löpande betalningar, s.k.
osynliga transaktioner som avses i fördragets artikel 73h (kapital och
betalningar) och bilaga IV gäller de utomeuropeiska territorier på vilka
fördragets fjärde del är tillämplig.
I protokollen finns intagna bl.a. stadgorna för EG-domstolen och Europeiska
investeringsbanken. Vidare finns protokoll om gemenskapens immunitet och
privilegier. Vissa protokoll rör speciella förhållanden i olika länder. Nya
protokoll har tillförts Romfördraget genom fördragsrevisioner, t.ex. tillkom
genom Maastrichtfördraget det s.k. sociala protokollet om samarbete i
socialpolitiska frågor där dock Storbritannien inte deltar. I samband med
undertecknandet av fördraget har också vissa förklaringar angivits.
8.3 Euratomfördraget
Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom)
undertecknades den 25 mars 1957 i samband med tillkomsten av fördraget om
Europeiska ekonomiska gemenskapen, Romfördraget. De olika institutionerna -
parlamentet, rådet, domstolen och kommissionen - är gemensamma för Euratom och
övriga delar av Europeiska unionen.
Euratomfördraget finns på medlemsländernas officiella språk. Dessa
språkversioner är likvärdiga. Vid en utvidgning av medlemskretsen kommer
fördraget även att finnas på de nya medlemsländernas officiella språk.
Euratomfördraget omfattar 225 artiklar fördelade på sex avdelningar enligt
följande:
I Gemenskapens uppgifter.
II Bestämmelser för främjandet av framsteg på kärnenergiområdet.
IIIInstitutionella bestämmelser.
IV Finansiella bestämmelser.
V Allmänna bestämmelser.
VI Bestämmelser angående inledningsperioden.
Dessutom finns fem bilagor och två protokoll.
Enligt fördraget skall Euratom vidta bl.a. följande åtgärder:
- Utveckla forskningen och sörja för spridning av tekniska upplysningar.
- Uppställa enhetliga säkerhetsnormer för hälsoskydd med avseende på
befolkningen och arbetstagarna samt övervaka tillämpningen härav.
- Underlätta investeringar samt, särskilt genom att uppmuntra initiativ från
företagens sida, sörja för tillskapandet av sådana oumbärliga anläggningar
som är nödvändiga för utvecklingen av kärnenergin inom gemenskapen.
- Tillförsäkra samtliga förbrukare inom gemenskapen en regelbunden och rättvis
försörjning av malmer och kärnbränsle.
- Genom en lämplig form av kontroll garantera att kärnmaterial inte används för
andra ändamål än de för vilka de är avsedda.
- Utöva den äganderätt som tillkommer gemenskapen med avseende på speciella
klyvbara material.
- Säkerställa goda avsättningsmöjligheter och tillgång till de bästa tekniska
hjälpmedel genom upprättande av en gemensam marknad för speciella material
och utrustning, fria kapitalrörelser för investeringar på kärnenergiområdet
samt frihet för specialister att inneha anställning inom gemenskapen.
- Upprätta förbindelser med andra länder och internationella organisationer,
som är ägnade att främja framsteg i samband med den fredliga användningen av
kärnenergin.
Många för Euratomfördraget relevanta förhållanden har förändrats sedan fördraget
undertecknades. Detta har lett till att fördraget delvis är föråldrat. Delar av
fördraget tillämpas inte enligt bokstaven, utan enligt en successivt utvecklad
praxis.
Stora delar av fördraget behandlar dock frågor som fortfarande är angelägna.
Exempel härpå är skapandet av en gemensam basnivå för strålskydd samt att genom
kontroll garantera att kärnmaterial inte används för andra ändamål än för dem de
är avsedda (s.k. safeguard).
Fördraget är inte tidsbegränsat.
8.4 Parisfördraget
Europeiska kol- och stålgemenskapen eller EKSG upprättades mellan
Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och
Luxemburg genom det s.k. Parisfördraget. Endast den franska språkversionen är
autentisk.
Parisfördragets huvudtext är indelad i en ingress och fyra avdelningar enligt
följande:
I Europeiska kol- och stålgemenskapen.
II Gemenskapens institutioner.
IIIEkonomiska och sociala regler (Allmänna regler, Finansiella regler,
Investeringar och finansiellt stöd, Produktion, Priser, Avtal och
koncentrationer, Konkurrensregler, Löner och arbetskraftens rörlighet,
Transportregler och Tull- och handelspolitik).
IV Allmänna bestämmelser.
Härutöver tillkommer tre bilagor och två protokoll.
Parisfördraget syftar till att sammanföra medlemsländernas resurser på kol- och
stålområdet under en gemensam ordning. Detta innebär alltså att det finns
speciella bestämmelser för kolmarknaden och en stor del av stålmarknaden, utöver
och ibland i stället för de senare tillkomna generella EG-reglerna. EKSG skall
vara en gemensam marknad för kol och stål, ha gemensamma målsättningar och
gemensamma institutioner. Gemenskapen skall bidra till ekonomisk expansion, ökad
sysselsättning och höjd levnadsstandard. Vidare skall skapas betingelser för att
säkerställa en rationell produktion med bevarande av stabil sysselsättning utan
att framkalla allvarliga störningar i medlemsländernas ekonomier. Inom ramen för
EKSG har EG-kommissionen långtgående befogenheter och kan fatta bindande beslut
om priser, rationaliseringar och produktionskvoter. En betydande del av
Parisfördragets bestämmelser är främst riktade till kol- och stålföretagen och
förutsätter en gemensam politik och ingripanden i marknadsförhållandena. Detta
gäller bestämmelserna om priser, konkurrensvillkor, produktion, investeringar,
finansiellt stöd och forskning. EKSG utgör därigenom främst en industripolitisk
gemenskap.
Andra bestämmelser, som riktar sig främst till de nationella regeringarna, är
mindre vittgående och förutsätter inte någon gemenskapspolitik. Så är fallet vad
gäller tull- och handelspolitik samt transporter.
Fördraget förutser vidare stödåtgärder på gemenskapsplanet vid
sysselsättningssvårigheter inom de berörda industrierna samt innehåller
särskilda bestämmelser angående löner och arbetskraftens rörlighet.
Parisfördragets konkurrensbestämmelser förbjuder kartellsamarbete mellan
företag, t.ex. överenskommelser om priser, produktionsbegränsningar eller
marknadsuppdelning som snedvrider den normala konkurrensen. Undantagna från det
generella kartellförbudet är dock överenskommelser som bidrar till en påtagligt
förbättrad produktion eller distribution och inte ger företagen möjlighet att
bestämma priser, begränsa produktionen etc. Vad beträffar koncentrationer, dvs.
fusioner och andra samarbetsformer mellan företag gäller att nya koncentrationer
i regel fordrar förhandsgodkännande av kommissionen.
Kommissionen skall vidare underlätta för företagen att genomföra investeringar
genom att bevilja lån eller ställa garantier. Vid strukturrationaliseringar har
kommissionen möjligheter att minska de sociala påfrestningarna genom
finansiering av ersättningsindustrier och genom direkta bidrag till berörda
arbetstagare.
På forskningsområdet skall kommissionen organisera arbetet och finansiera
forskningsprojekt.
Parisfördraget förutser en begränsad gemensam handelspolitik.
Enligt Parisfördraget är statliga stödåtgärder i princip förbjudna på den
gemensamma marknaden för kol och stål. I syfte att kontrollera att
medlemsländernas stödåtgärder är förenliga med gemenskapens intressen har
kommissionen fortlöpande utarbetat regler, s.k. stödkoder, för nationellt
stålstöd.
Enligt Parisfördraget har kommissionen för att fullgöra sina uppgifter rätt att
ta ut en avgift på produktionen av kol och stål. Avgiften tas ut årligen i
relation till produktionsvärdet. År 1993 uppgick avgiftsuttaget till 0,25 %.
Fördraget är ingånget för en tid om 50 år. Det är inte sannolikt att fördraget
kommer att förlängas när det löper ut år 2002. I stället förmodas de särskilda
reglerna om kol- och stålprodukter komma att fogas in i Romfördragets regelverk,
i den mån de anses nödvändiga för framtiden.
8.5 Maastrichtfördraget
Fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft den 1 november 1993. Fördraget
består av ett huvudavtal i sju avdelningar och 17 protokoll. Därtill kommer en
slutakt med 33 förklaringar.
I ingressen framhålls bl.a. att den europeiska integrationsprocessen nu övergår
i en ny fas. Avtalsparterna anger att stor vikt fästs vid principerna om frihet,
demokrati, mänskliga rättigheter, m.m. De har föresatt sig att uppnå ett
stärkande av konvergensen mellan ekonomierna i sina länder. De är vidare fast
beslutna att förbättra bl.a. miljöskyddet. Det anges att processen mot skapandet
av en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken skall fortsätta,
varvid beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt i enlighet med
subsidiaritetsprincipen.
Avdelning I innehåller gemensamma bestämmelser (artiklarna A-F).
Genom den första artikeln upprättas unionen. Det framhålls att fördraget
markerar en ny fas i processen mot skapandet av en allt fastare sammanslutning
mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så nära medborgarna som
möjligt. Unionen skall vara grundad på de europeiska gemenskaperna samt den
politik och de samarbetsformer som införs genom Maastrichtfördraget. Unionens
mål anges i artikel B.
Artikel C anger att unionen skall ha en gemensam institutionell ram, som skall
säkerställa konsekvens och kontinuitet i den verksamhet som utförs. Europeiska
rådet skall enligt artikel D tillföra unionen de impulser som är nödvändiga för
dess utveckling och fastställa allmänna politiska riktlinjer i detta avseende. I
artikel E förklaras att institutionerna skall utöva sina befogenheter på de
villkor och för de ändamål som har fastställts i de grundläggande fördragen.
I artikel F framhålls slutligen att unionen skall respektera den nationella
identiteten i medlemsstaterna och som allmänna principer för gemenskapsrätten
respektera grundläggande rättigheter såsom de garanteras i Europakonventionen om
de mänskliga rättigheterna av den 4 november 1950 och som de följer av
medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.
Avdelning II innehåller bestämmelser om ändringar i Romfördraget. Syftet är att
upprätta en europeisk gemenskap.
Gemenskapen får, med uttryckligt stöd i fördraget, nya uppgifter på många
områden. Därutöver har tillkommit bestämmelser om ett stegvis införande av en
ekonomisk och monetär union.
Avdelning III innehåller bestämmelser om ändringar i Parisfördraget och
avdelning IV bestämmelser om ändringar av Euratomfördraget. Ändringarna är av
redaktionell natur.
Avdelning V innehåller bestämmelser om den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken och avdelning VI bestämmelser om samarbete i rättsliga och
inrikes frågor. Dessa bestämmelser tas upp särskilt nedan.
Avdelning VII innehåller slutbestämmelser (artiklarna L-S).
Bland slutbestämmelserna kan särskilt nämnas artikel N som innehåller
bestämmelser om ändringsproceduren för de grundläggande fördragen och artikel O
som innehåller förfaranderegler för upptagande av nya medlemmar.
8.5.1Utrikes- och säkerhetspolitik
I fördragets avdelning V, artikel J behandlas den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, GUSP. Fördragstextens formuleringar inom detta område har i
många avseenden vuxit fram som en politisk kompromiss. Till skillnad från beslut
inom den första pelaren kan beslut i sakfrågor inom GUSP inte underställas
EG-domstolens prövning. Medlemsländernas förpliktelser skall därför ses i ett
politiskt perspektiv, och ges en mer politisk tolkning än vad som är fallet för
andra delar av fördraget. Samarbetet är till karaktären mellanstatligt.
Artikeln inleds med den allmänna målsättningen för GUSP samt med en erinran om
att medlemsländerna förväntas stödja den överenskomna politiken i en anda av
lojalitet och ömsesidig solidaritet. Som medel för denna politik anges dels s.k.
gemensamma ståndpunkter, dels s.k. samfällda aktioner.
Beslut inom GUSP fattas med enhällighet av EU-rådet. Inom ramen för en enskild
samfälld aktion finns dock en möjlighet att fatta följdbeslut med kvalificerad
majoritet. För att denna möjlighet skall kunna utnyttjas måste emellertid alla
medlemsländer ge sitt samtycke. Detta betyder att inget medlemsland kan
påtvingas ett beslut.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall, enligt artikel J.4,
"omfatta alla frågor som berör unionens säkerhet, inbegripet utformningen på
lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till
ett gemensamt försvar". Denna målsättning skall diskuteras vid bl.a. den s.k.
översynskonferensen, som EU-länderna väntas inleda år 1996. Eventuella beslut om
utformningen av en gemensam försvarspolitik resp. ett gemensamt försvar kräver
enhällighet bland medlemsländerna och ratifikation av dessa. En enskild
medlemsstat kan sålunda inte mot sin vilja tvingas in i ett sådant samarbete.
I den mån frågor med anknytning till försvarsområdet för närvarande kommer upp
till diskussion inom GUSP, anmodas den västeuropeiska unionen, VEU, att utarbeta
och genomföra eventuella beslut. Det stadgas särskilt att EU i sådana fall inte
kan utnyttja den begränsade möjligheten att besluta med majoritet. För att delta
i diskussionerna inom GUSP förutsätts emellertid inte medlemskap i VEU. Ett par
av de nuvarande EU-länderna står utanför VEU.
I de avslutande artiklarna preciseras de olika institutionernas roller vad
gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Europeiska rådet anger
principerna och de allmänna riktlinjerna, medan det är ministerrådet som skall
fatta de nödvändiga besluten för att definiera och genomföra politiken.
Till skillnad från det tidigare europeiska politiska samarbetet (EPS) har
kommissionen tilldelats en roll i GUSP. Det heter helt allmänt att kommissionen
"skall delta i full omfattning i arbetet på det gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiska området", vilket innebär att kommissionen får göra inlägg och
ställa förslag som en medlem men självfallet inte delta i besluten.
Europaparlamentet har ingen behörighet att fatta beslut i frågor som rör den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Parlamentet skall av
ordförandelandet och kommissionen regelbundet hållas informerat om utvecklingen
av unionens utrikes- och säkerhetspolitik. Ordförandelandet skall samråda med
parlamentet om huvudaspekterna och de grundläggande valmöjligheterna och se till
att vederbörlig hänsyn tas till parlamentets synpunkter. Parlamentet får också
ställa frågor och rikta rekommendationer till ministerrådet. Varje år skall en
debatt hållas om de framsteg som gjorts vad beträffar genomförandet av den
gemensamma politiken.
8.5.2Inrikespolitiska och rättsliga angelägenheter
Fördraget uppställer som ett av målen för unionen att utveckla ett nära
samarbete i rättsliga och inrikes frågor (artikel B). I fördragets avdelning VI
preciseras innebörden (artikel K). Här förklaras (artikel K.1) att följande
områden skall ses som frågor av gemensamt intresse för att förverkliga unionens
mål, särskilt den fria rörligheten för personer:
1. Asylpolitik.
2. Kontroll av medlemsländernas externa gränser.
3. Invandringspolitik och politik avseende tredjelandsmedborgare.
4. Kampen mot narkotikamissbruk, i den mån den ej täcks av punkterna 7-9.
5. Kampen mot bedrägerier i internationell skala i den mån den ej täcks av
punkterna 7-9.
6. Civilrättsligt samarbete.
7. Straffrättsligt samarbete.
8. Tullsamarbete.
9. Polissamarbete för att hindra och bekämpa terrorism, olaglig narkotikahandel
och grova andra former av internationell brottslighet, i samband med
organisation av ett system för informationsutbyte inom en europeisk
polisbyrå (Europol).
Här kan erinras om att bestämmelserna om en gemensam politik i visumfrågor
återfinns i Romfördragets artikel 100c. I artikel K.9 öppnas en möjlighet för
rådet att enhälligt besluta om att göra artikel 100c tillämplig också på de
områden, som täcks av punkterna 1-6 i artikel K.1. Ett sådant beslut skall antas
av medlemsstaterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.
Samarbetet på dessa områden är inte någon nyhet som tillkommit genom
Maastrichtfördraget. Det nya är att samarbetet har formaliserats, utan att
fördenskull dess grundläggande mellanstatliga karaktär har gått förlorad.
I artikel K.2 sägs, att de i artikel K.1 angivna samarbetsfrågorna "skall
behandlas med beaktande av Europarådets konvention av den 4 november 1950 om
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna" liksom av
1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning.
Medlemsländerna skall informera och konsultera varandra i rådet för att
koordinera sina åtgärder. I detta syfte skall de etablera samarbete mellan
relevanta nationella myndigheter. Om samarbetets mål bättre kan uppnås genom
gemensamt agerande än genom de enskilda ländernas agerande, kan medlemsländerna
genom enhällighet besluta att genomföra politiken medelst kvalificerad majoritet
i beslutsfattandet. Möjligheten till genomförande av politiken genom
kvalificerad majoritet är en betydelsefull nyhet för samarbetet inom dessa
politikområden.
Medlemsländerna och kommissionen har initiativrätt vad gäller frågor som
omfattas av punkterna 1 till och med 6 ovan, medan medlemsländerna behåller sin
initiativrätt i frågor som rör punkterna 7 till och med 9.
Rådet kan rekommendera medlemsländerna att anta konventioner inom de områden
som nämns ovan. Redan i dag finns en asylkonvention som undertecknats av
gemenskapens tolv medlemsländer och en framförhandlad gränskontrollkonvention
färdig för undertecknande.
En samordningskommitté bestående av höga tjänstemän skall upprättas för att ge
rådet utlåtanden och beslutsunderlag i ovan nämnda frågor (artikel K.4).
Kommissionen skall delta fullt ut i arbetet inom den inrikespolitiska "pelaren"
(dock med undantag för frågorna under punkterna 7-9 ovan). Det land som för
tillfället innehar ordförandeskapet skall, liksom kommissionen, regelbundet
hålla parlamentet informerat i frågorna. Ordförandelandet skall se till att
parlamentets synpunkter i vederbörlig ordning beaktas. Parlamentet har också
rätt att ställa frågor till rådet och att avge rekommendationer. Varje år skall
en debatt hållas i parlamentet om genomförandet av ovan nämnda frågor.
Medlemsländerna uttalar i en deklaration i anslutning till fördraget som sin
eniga mening, att rådet med förtur skall behandla asylpolitikfrågan och frågor
om invandringspolitik.
Sambandet är tydligt mellan EU:s verksamhet inom ramen för den tredje pelaren
(artikel K i Maastrichtfördragets ) och önskemålet om fri rörlighet inom unionen
för personer. Sambandet kan uttryckas så, att avvecklingen av identitetskontroll
vid gemenskapens inre gränser (gränserna mellan medlemsstaterna) förutsätter en
rad s.k. kompensatoriska åtgärder. Dessa tar form av överenskommelser mellan
medlemsstaterna på de områden artikel K.1 anger. Europeiska unionens råd har
inte på dessa områden den normgivningskompetens, som rådet har under de andra
grundläggande fördragen. Unionen har emellertid inlett en betydande verksamhet
inom ramen för artikel K, styrd av den s.k. K 4-kommittén. Denna verksamhet
skildras i avsnitt 29 varav framgår att målet om en fri rörlighet för personer
inom unionen ännu inte uppnåtts.
8.6 Gemenskapernas institutioner och deras roll
8.6.1Beslutsprocessen
I beslutsprocessen representerar kommissionen gemenskapens intressen och har en
initiativtagande roll, medan det i rådet är medlemsstaternas ståndpunkter och
intressen som bryts mot varandra. Europaparlamentet, den folkvalda församlingen,
har vissa kontrollerande uppgifter men deltar också i beslutsprocessen utan att
ha någon egen normgivande befogenhet. Domstolen kontrollerar bl.a. att
institutionerna inte överskrider sina befogenheter enligt fördragen. Det är bara
inom det traditionella EG-samarbetet som nedan beskrivna förfaranderegler
tillämpas. När det gäller inrikes- och rättsliga frågor och utrikes- och
säkerhetspolitik tillämpas andra beslutsprocedurer varvid enhälliga beslut
alltid krävs.
Initiativet till beslut - kommissionen
Kommissionen består för närvarande av 17 ledamöter. Medlemsstaternas regeringar
utser, efter att ha inhämtat Europaparlamentets godkännande, ordföranden och de
övriga ledamöterna av kommissionen för en mandattid av fem år. Artikel 16 i
anslutningsfördraget anger att antalet ledamöter i kommissionen skall utökas
till 21 (artikel 158).
Kommissionens ledamöter företräder inte sitt hemland utan skall arbeta i hela
gemenskapens intresse (artikel 157.2). De avger en högtidlig försäkran inför
EG-domstolen att varken begära eller ta emot instruktioner från någon regering
eller intressegrupp. De åtnjuter också rättslig immunitet för åtgärder som de
vidtagit i tjänsten.
Kommissionen sammanträder varje vecka och är i dag beslutför med nio ledamöter
närvarande. Besluten fattas kollegialt med enkel majoritet.
Varje ledamot av kommissionen är ansvarig för politiken inom ett eller flera
generaldirektorat. Dessa direktorat ansvarar för gemenskapspolitiken inom ett,
eller ett par angränsande, områden (t.ex. DG IV konkurrens, DG V sysselsättning,
arbetsmarknads- och socialpolitik, DG VI jordbruk). Till sin hjälp har varje
kommissionsledamot också ett eget kabinett.
Kommissionen har i princip exklusiv initiativrätt vad avser förslag till nya
regler. Det skall emellertid nämnas att rådet ofta tar informella initiativ som
vidarebefordras till kommissionen. Dessutom har Europaparlamentet genom
Maastrichtfördraget fått befogenhet att anmoda kommissionen att lägga fram
lämpliga förslag. Rådets antagande av förordningar, direktiv eller beslut måste
vila på ett förslag från kommissionen.
Beredningen av ärenden rörande förslag av kommissionen sker inom
generaldirektoraten och kabinetten samt också i särskilda expertgrupper
sammansatta av individuella experter från medlemsstaterna. Det förekommer såväl
ständigt verksamma expertgrupper som grupper utsedda ad hoc. Kommissionen
utnyttjar också i stor utsträckning sin rätt att höra Ekonomiska och sociala
kommittén. Denna är en rådgivande församling med 189 ledamöter som representerar
arbetsgivare, arbetstagare och andra grupper (såsom jordbrukare, konsu-
mentintressen och vissa yrkesgrupper). I anslutningsakten föreskrivs att
kommittén skall utökas med 42 ledamöter. Sverige får därvid 12 platser.
Kommissionen kan i vissa fall själv utfärda rättsakter som är bindande för
medlemsstaterna. Det gäller dels i de fall så uttryckligen stadgas i fördragen,
dels med stöd av delegerade befogenheter från rådet, främst för verkställande av
rådets beslut.
Kommissionens verkställande åtgärder och tillämpning i övrigt av fördragen och
sekundärrätten sker i stor utsträckning genom ca 1 000 kommittéer med
representanter för medlemsstaterna (den s.k. kommittologin). När rådet delegerar
befogenheter till kommissionen är det av intresse för medlemsstaterna att
behålla ett visst inflytande. I de rättsakter som föreskriver delegation
förordnas därför ofta att kommissionen skall förelägga sina förslag till
åtgärder för en kommitté som består av representanter för medlemsstaterna med en
kommissionstjänsteman som ordförande. Ordföranden saknar normalt rösträtt i
kommittén. Förhållandet mellan kommission och kommitté följer i huvudsak tre
olika procedurer, med varierande grad av inflytande för kommittén. De tre slagen
av kommittéer brukar beskrivas som rådgivande, förvaltande och föreskrivande.
Den största graden av självständighet har kommissionen då kommitténs ställning
enbart är rådgivande. Kommissionens makt är som mest beskuren i förhållande till
de föreskrivande kommittéerna. Kommissionen kan då endast handla i
överenstämmelse med kommitténs ställningstagande. Om kommissionen inte vill
följa kommittén, eller om kommittén inte alls intar någon ståndpunkt, hänskjuts
frågan till rådet för beslut.
Enligt Maastrichtfördraget har kommissionens ställning förstärkts inom de
utrikes- och inrikespolitiska områdena genom att den i fråga om initiativ- och
yttranderätt jämställs med medlemsstaterna.
Beslutsfattandet - Europeiska unionens råd
Rådet godkänner EG:s budget och beslutar normer, eller - med en nationell
terminologi - stiftar lag, inom de områden där medlemsstaterna skall tillämpa
gemensamma regler. Rådet fattar beslut på grundval av kommissionens förslag.
Rådet består av en regeringsledamot från varje land. Deltagarna i rådet växlar.
Utrikesministrarna möts som regel en gång i månaden, liksom ekonomi- och
finansministrarna. De samordnar de övriga ministrarnas arbete och behandlar
frågor som fackministrarna har remitterat till dem. Fackministrarna möts, när
frågor inom deras ansvarsområde skall behandlas. Minst en ledamot av
kommissionen är alltid närvarande vid rådets möten.
Varje land innehar ordförandeposten i sex månader. Turordningen sker i
bokstavsföljd efter landets inhemska namn. Samråd sker mellan nuvarande,
kommande och föregående ordförandeland i den s.k. trojkan. Ordförandelandets
utrikesminister har titeln rådspresident och företräder EU i FN:s
generalförsamling och i andra internationella sammanhang.
Rådet skall höra Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén när
fördraget föreskriver det men låter ofta dessa instanser yttra sig även i andra
fall.
Kommissionen kan ändra sitt förslag intill dess att rådet har fattat beslut i
saken. I många frågor äger därför en fortlöpande dialog rum mellan rådet och
kommissionen. Det fordras enhällighet för att rådet skall kunna ändra
kommissionens förslag till beslut (artikel 149.2).
Det saknas regler om beslutsmässighet för rådet och det anses i praxis vara
beslutsmässigt även om inte alla stater är närvarande. Den formella huvudregeln
är att rådets beslut fattas med enkel majoritet. Flertalet viktigare
bestämmelser i fördraget föreskriver emellertid att beslut skall fattas
enhälligt eller med kvalificerad majoritet.
Röstreglerna i rådet (artikel 148) bygger på att varje stat har ett visst
röstetal - Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien har 10 röster var,
Spanien 8, Belgien, Grekland, Nederländerna och Portugal 5 var, Danmark och
Irland 3 röster var samt Luxemburg 2 röster.
Sverige får vid ett medlemskap 4 röster. De övriga kandidatländerna Österrike,
Finland och Norge får 4, 3 respektive 3 röster var. Kvalificerad majoritet
innebär i dag att det krävs 54 ja-röster för bifall till ett förslag från
kommissionen. Efter en utvidgning med de fyra länder som förhandlat om
medlemskap höjs denna siffra till 64 röster.
Mellan rådsmötena företräds ministrarna av ambassadörer som är ackrediterade
hos gemenskapen och som leder sina respektive länders delegationer i Bryssel. De
bildar de ständiga representanternas kommitté, COREPER (Comité des Représentants
Permanents). Med hjälp av över hundra kommittéer med tjänstemän från
medlemsstaternas fackdepartement bereder Coreper kommissionens förslag till
rådsbeslut och jämkar samman de tolv regeringarnas ståndpunkter. Coreper
sammanträder varje vecka och gör, tillsammans med rådets ordförande, upp
föredragningslistan för rådsmötena. Vid rådsmötena behandlas dels frågor i vilka
enighet uppnåtts i Coreper eller vid tidigare rådsmöte och där beslut kan fattas
utan debatt (en bloc), under vad som betecknas som punkt A, dels, under punkt B,
frågor där enighet inte kunnat nås. Ekonomiska och monetära frågor handhas av
Monetära kommittén.
En betydelsefull ställning intar också Europeiska rådet som skiljer sig från
Europeiska unionens råd.
Europeiska rådet är beteckningen på de möten mellan medlemsstaternas stats-
eller regeringschefer som regelbundet äger rum en gång per halvår. Vid dessa
möten fattas främst beslut i övergripande politiska frågor. Besluten
formaliseras vid behov av ministerrådet. I Maastrichtfördraget har Europeiska
rådet uttryckligen tillagts uppgiften att ge unionen nödvändiga impulser för
dess utveckling och att fastställa de allmänna politiska riktlinjerna härför.
Europaparlamentet
Europaparlamentet består för närvarande av 567 ledamöter. Ledamöterna väljs
genom direkta allmänna val för en mandatperiod om fem år. Sverige får vid ett
medlemskap 22 mandat i den folkvalda församligen.
Ledamöterna väljs genom direkta allmänna val för en mandatperiod om fem år. En
parlamentsledamot kan - även om det sällan förekommer - samtidigt vara ledamot
av ett nationellt parlament men inte av någon av gemenskapernas övriga
institutioner eller av en nationell regering.
Ledamöterna representerar väljarkåren och röstar individuellt. De får inte ha
bundna mandat eller annars vara bundna av instruktioner. Det har alltsedan
parlamentets bildande varit praxis att arbetet främst bedrivs genom de olika
politiska grupperingarna snarare än efter de nationer som ledamöterna
representerar.
Parlamentet väljer talman och andra företrädare bland sina medlemmar. Arbetet
är organiserat i ständiga utskott som vart och ett ansvarar för ett särskilt
område av gemenskapernas politik. Utskottens sammansättning återspeglar
parlamentets politiska sammansättning men det är de skilda politiska grupperna
som utser kommittéledamöterna. Utskotten avger betänkanden, förberedda av
särskilda rapportörer, som utgör grunden för plenardebatterna i parlamentet.
Parlamentet skall hålla en årlig session och kan dessutom sammankallas på
begäran av en majoritet av dess medlemmar eller på begäran av rådet eller
kommissionen (artikel 139). I praktiken håller parlamentet emellertid en
delsession varje månad. Dessa sessioner varar vanligtvis en vecka. Utskotten kan
sammanträda när som helst på begäran av utskottsordföranden eller parlamentets
talman.
Enligt huvudregeln fattar parlamentet beslut med absolut majoritet av avgivna
röster (artikel 141). Bland undantagen kan särskilt nämnas beslut att förkasta
ett förslag till gemenskapernas budget vilket kräver två tredjedels majoritet av
avgivna röster.
Det finns fem olika former för parlamentets medverkan i beslutsprocessen.
-Obligatoriskt inhämtande av parlamentets yttrande
Många bestämmelser i fördragen föreskriver att rådet, innan det fattar beslut,
skall inhämta parlamentets yttrande. I målen 138/79 Roquette Frères mot rådet
[1980] ECR s. 333 och 139/79 Maizena mot rådet [1980] ECR s. 3393, förklarade
domstolen en förordning ogiltig på grund av att rådet inte inväntat parlamentets
yttrande innan det fattade sitt beslut. Det finns inte i fördragen någon tid
angiven inom vilken parlamentet måste avge sitt yttrande.
-Inhämtande av parlamentets yttrande i övriga fall
I dessa fall hör rådet parlamentet utan att det, enligt fördragen, är ett
formellt krav. När väl proceduren har inletts följer den emellertid samma regler
som gäller för det "obligatoriska" förfarandet.
-Ett särskilt samrådsförfarande
Genom en gemensam deklaration mellan parlamentet, rådet och kommissionen den 4
mars 1975 etablerades ett särskilt samrådsförfarande i fråga om rättsakter med
betydande ekonomiska verkningar. I deklarationen sägs att om rådet i ett sådant
fall avser att frångå parlamentets uppfattning skall man försöka uppnå enighet i
en samrådskommitté med representanter för rådet och parlamentet.
-Samarbetsförfarandet
Genom Enhetsakten år 1986 stärktes parlamentets ställning genom att det
föreskrevs att rådet i vissa fall skall fatta beslut "i samarbete med"
parlamentet. Detta förfarande innebär att parlamentet åter kommer in i bilden
vid det tillfälle i beslutsprocessen då rådet normalt vore berett att fatta
slutligt beslut i saken. I stället för att fatta beslut antar rådet i sådana
fall endast en "gemensam ståndpunkt", genom ett kvalificerat majoritetsbeslut.
Under tre, eller högst fyra, månaders tid kan sedan parlamentet antingen
godkänna eller förkasta den gemensamma ståndpunkten eller föreslå tillägg. Om
parlamentet godkänner den gemensamma ståndpunkten eller underlåter att agera
inom tidsfristen, beslutar rådet i enlighet med den gemensamma ståndpunkten. Om
parlamentet förkastar den gemensamma ståndpunkten, kan den bli föremål för
beslut i rådet endast genom ett enhälligt ställningstagande.
Om parlamentet föreslår tillägg till den gemensamma ståndpunkten har
kommissionen att åter överväga sitt förslag. Kommissionen kan anta alla eller
några av parlamentets förslag eller förkasta dem. Kommissionen överlämnar så
sitt eventuellt reviderade förslag till rådet. Om den har förkastat parlamentets
tillägg skall den också redovisa skälen för det. Rådet kan anta kommissionens
reviderade förslag med kvalificerad majoritet. Det kan också besluta om tillägg,
antingen egna eller genom att anta parlamentets av kommissionen förkastade
tillägg. I båda de sist nämnda fallen krävs enhällighet i rådet.
-Medbeslutandeförfarandet
Genom Maastrichtfördraget (artikel 189b i Romfördraget) gavs parlamentet vad som
kallas en medbeslutanderätt i vissa frågor. Medbeslutandeprocedurens bärande
element kan beskrivas enligt följande: Kommissionens förslag överlämnas till
både parlamentet och rådet och proceduren följer därefter inledningsvis de
regler som gäller för samarbetsförfarandet. Om parlamentet med absolut majoritet
avslår rådets "gemensamma ståndpunkt", har förslaget fallit. Om parlamentet i
stället föreslår ändringar i, eller tillägg till rådets gemensamma ståndpunkt
och enighet inte kan nås mellan rådet och parlamentet, skall frågan hänskjutas
till en sammanjämknings- eller medlingskommitté. Kommittén skall sträva efter
att föreslå en gemensam text. Om en sådan text föreslås skall den bli föremål
för beslut av både rådet och parlamentet. Om endera av dessa institutioner
underlåter att anta förslaget, har det fallit. För det fall att
medlingskommittén inte lägger fram någon gemensam text, kan rådet åter besluta i
enlighet med sin ursprungliga gemensamma ståndpunkt. Om då parlamentet åter
avslår förslaget har det fallit. Rättsakter som beslutas enligt detta förfarande
skall undertecknas av både parlamentets och rådets president.
Medbeslutandeförfarandet påminner således till sin uppbyggnad om vissa
parlamentariska tvåkammarsystem i vilka ett normbeslut kräver ett positivt
ställningstagande i båda kamrarna och där det finns ett samman-
jämkningsförfarande för att nå en gemensam position. Förfarandet är dock endast
avsett att tillämpas inom vissa begränsade, men betydelsefulla områden. Det
gäller t.ex. regler om personers fria rörlighet (artikel 49), den fria
etableringsrätten (artiklarna 54, 56 och 57) samt den inre marknaden (artikel
100a).
Parlamentet spelar också en roll när gemenskaperna sluter avtal med tredje
land. När det gäller internationella avtal i allmänhet anges i artikel 228 i
Romfördraget att förhandlingar om internationella avtal skall föras av
kommissionen men "ingås av rådet sedan Europaparlamentet hörts i de fall som
anges i detta fördrag".
Slutligen kan parlamentet utöva övervakande och kontrollerande funktioner på
flera sätt
- genom skriftliga och muntliga frågor till kommissionen eller till rådet
(artikel 140),
- genom debatt kring kommissionens allmänna årsrapport (artikel 143),
- genom budgetprocessen (artikel 203),
- genom att granska kommissionens räkenskaper och bevilja den ansvarsfrihet
beträffande budgetens genomförande (artikel 206), samt
- genom att rikta misstroendevotum mot kommissionen och därigenom framtvinga
kommissionsledamöternas samfällda avgång (artikel 144).
Genom Maastrichtfördraget förstärktes parlamentets kontrollfunktioner
ytterligare genom att varje unionsmedborgare ges rätt att vända sig till
parlamentet i frågor som direkt berör honom eller henne, att parlamentet skall
utse en ombudsman som på eget initiativ eller efter klagomål från enskilda har
att utreda om brister eller försummelser förekommit, att parlamentet kan, på
yrkande av en fjärdedel av dess ledamöter, tillsätta en temporär
undersökningskommission för att utreda påstådda missförhållanden samt att
parlamentet skall godkänna medlemsstaternas regeringars val av
kommissionspresident och övriga kommissionsledamöter.
Domstolen
Domstolen består av tretton domare, en från vart och ett av medlemsländerna och
en trettonde från - rotationsvis - Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien eller
Storbritannien. Domarna utses genom enhälliga beslut av medlemsländer på förslag
av resp. land. Som medlem får Sverige rätt att föreslå en ledamot av domstolen.
Domstolen bistås av sex generaladvokater som skall ha samma kvalifikationer som
domarna. Även de utses för en tid av sex år av medlemsstaternas regeringar i
samförstånd. Fyra av generaladvokatämbetena besätts med kandidater från
Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien medan två tillsätts -
rotationsvis - från de övriga staterna. Generaladvokaterna har till uppgift att
opartiskt och oavhängigt avge ett motiverat förslag till avgörande i målen. I
anslutningsfördraget föreskrivs om en utökning till åtta generaladvokater.
En av EG-domstolens uppgifter är att pröva giltigheten av de rättsakter som
beslutats av EG:s institutioner. I denna funktion kan domstolens roll liknas vid
en författningsdomstols.
Domstolen prövar därvid frågan om rättsakters ogiltighet på talan av en
medlemsstat, rådet, kommissionen eller, i vissa fall, en enskild. Domstolen
skall på samma grunder pröva en talan som väcks av Europaparlamentet för att ta
tillvara sina rättigheter.
Domstolen är ansvarig för att EG-rätten tolkas enhetligt och den har att i
sista hand avgöra dess innebörd. I viktiga avseenden har EG-rätten fått sin form
genom domstolens avgöranden. Domstolen dömer bl.a. i mål mellan medlemsländerna
och mellan institutionerna inbördes samt i mål mellan kommissionen och
medlemsländerna. Dess domar är bindande. En viktig uppgift för domstolen är
vidare att på begäran av nationella domstolar lämna förhandsbesked om
EG-reglernas innebörd. EG-domstolens rättstillämpning har haft stor betydelse
för integrationens utveckling.
Främst på grund av den växande arbetsbördan för domstolen har från och med den
1 november 1989 inrättats en förstainstansrätt för prövning av vissa särskilt
angivna typer av mål. Denna domstol består för närvarande av tolv domare, en
från var och en av medlemsstaterna.
8.6.2Övervakningsförfarandet
Inom EG finns ett system för att säkerställa att medlemsländerna verkligen
uppfyller sina skyldigheter enligt fördragen. Kommissionen har en mycket
betydelsefull roll som fördragens väktare. Ytterst kan en stat stämmas inför
EG-domstolen om den inte lever upp till sina skyldigheter. Vidare kan på vissa
områden, i synnerhet konkurrensområdet, enskilda individers eller företags
rättsställning komma att direkt beröras av kommissionens åtgärder. Det finns i
sådana fall en möjlighet för dem som berörs av åtgärden att få sin sak prövad i
EG-domstolen. Som kommer att beröras i avsnitt 35.4 kan enskilda rättigheter
även indirekt komma att prövas när nationell domstol i en medlemsstat begär ett
förhandsavgörande från EG-domstolen.
Fördragsbrottstalan
Artikel 169 i Romfördraget ger kommissionen en generell befogenhet att ingripa
mot en överträdelse av fördraget. Kommissionen skall enligt artikeln avge ett
motiverat yttrande i ärendet efter att ha givit berörd stat möjlighet att
inkomma med sina synpunkter. Det har visat sig att få av de ärenden som väcks
kommer till domstolen. Dessförinnan skall normalt en, ofta långvarig, dialog
mellan kommissionen och den berörda staten förekomma. Kommissionen kan under
denna tid genomföra undersökningar och begära in nödvändig information samt
rådfråga oberoende experter. Detta informella förfarande kan utmynna i att
kommissionen inte längre finner anledning att ingripa mot berörd stat eller att
staten vidtar nödvändiga åtgärder för att leva upp till sina åtaganden, varvid
förfarandet avslutas. Om å andra sidan, sedan tillräckligt underlag har hämtats
in, kommissionen bedömer att ett fördragsbrott föreligger, kan den utfärda en
s.k. formell underrättelse, dvs. en begäran om att medlemsstaten inom viss tid
skall kommentera den påstådda överträdelsen eller vidta nödvändiga åtgärder för
att rätta till det. Därefter kan kommissionen utarbeta ett motiverat yttrande.
Även detta skall innehålla en tidsfrist inom vilken staten kan åtgärda det
påstådda överträdelsen och förbereda en process i domstolen. Om medlemsstaten
inte efterkommer yttrandet inom den angivna tidsperioden, kan kommissionen föra
ärendet vidare till domstolen. Det motiverade yttrandet bildar då ramen för
processen. Diskussioner mellan kommissionen och medlemsstaten kan fortgå även
efter det att ärendet initierats i domstolen. Kommissionen kan när som helst
återta sin anmälan.
EG-domstolen kan vidta interimistiska åtgärder när så är nödvändigt enligt
artikel 186 i Romfördraget.
8.6.3Gemenskapsrätten utgör en egen rättsordning
De europeiska gemenskaperna och den europeiska unionen är grundade på
folkrättsliga fördrag. Samarbetet inom EG skiljer sig emellertid i ett avseende
från traditionellt internationellt samarbete. Ett medlemskap förutsätter
nämligen att medlemsstaterna avstår från en del av sina statsorgans
beslutsbefogenheter och överlåter dessa till gemenskaperna, där de utövas av
medlemsländerna gemensamt, i enlighet med fördragen.På grundval av de
grundläggande fördragen och deras särart har en egen rättsordning,
gemenskapsrätten, utvecklats med drag som är unika för EG och som skiljer sig
både från traditionell statsrätt och internationell rätt i allmänhet. EG-rätten
brukar betecknas som en rättsordning av eget slag (sui generis), självständig
och samtidigt integrerad med medlemsstaternas nationella rättssystem. EG:s
rättsordning behandlas i avsnitt 35.
8.7 Framtida fördragsändringar
I det föregående har beskrivits de grundläggande fördragens aktuella uppbyggnad
och den i dag gällande institutionella balansen. Denna uppbyggnad och denna
balans är resultatet av återkommande förhandlingar mellan medlemsstaterna, som
med jämna mellanrum resulterat i fördragsändringar. Den senaste
fördragsändringen skedde i och med Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den
1 november 1993. Det är oriktigt att föreställa sig att den senaste förändringen
också är den sista. Frågan om en översyn av de grundläggande fördragen står på
dagordningen för en regeringskonferens år 1996. Ett svenskt medlemskap i EU från
och med den 1 januari 1995 innebär deltagande i konferensen och i det
förberedande arbetet inför denna.
Inflytandet över den europeiska unionen kännetecknas av en avvägning och ett
samspel mellan överstatlighet och nationella intressen. Det återspeglar sig i
samspelet mellan institutionerna. Framför allt företräds det överstatliga av
kommissionen och parlamentet, som därför kan sägas vara naturliga
bundsförvanter. Medlemsländerna har emellertid också att tillvarata
gemenskapernas intressen vid sidan av sina nationella.
Överenskommelsen i Maastricht anger några punkter, där en översyn uttryckligen
förutses. Det gäller bestämmelserna om
- en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (artikel J.4 sjätte stycket och
artikel J.10 i Maastrichfördraget),
- vilka områden som skall omfattas av medbeslutandet (artikel 189b åttonde
stycket i Romfördraget)
- fastställandet av en eventuell rättsaktshierarki (deklaration nr 16 till
Maastrichtfördraget), och
- budgetfrågornas institutionella ordning (tillägg i form av
inter-institutionella avtal 29 oktober 1993).
Utöver dessa frågor kan också andra frågor av stor politisk räckvidd komma att
tas upp. En grundläggande sådan är om fördragsöversynen som målsättning skall ha
att konsolidera och reformera institutionerna på grundval av en medlemsskara om
högst 16 eller om reformerna skall ta sikte på en större medlemsskara.
Oavsett detta finns det anledning utgå från att sådana frågor, som
Europaparlamentet särskilt ivrat för, kommer att stå på dagordningen. Bland
dessa märks önskemålet att ersätta de flesta enhällighetsbeslut med
kvalificerade majoritetsbeslut.
Ännu en annan av Europaparlamentet framlyft fråga gäller sättet att utse
EG-kommissionen och dess ordförande. Naturligtvis finns här också frågor om
parlamentets ställning i beslutsprocessen rent allmänt.
En union bestående av så många stater, av varierande folkmängd och ekonomisk
styrka, med förespråkare för såväl ökad integration som fortsatt mellanstatligt
samarbete kan resa frågor om behovet att införa olika villkor och takt för
deltagande, där vissa länder deltar i unionens alla politikområden, medan
övriga, valfritt eller i sin egen takt deltar i t.ex. den ekonomiska och
monetära unionen, socialpolitiken, miljöskyddet, industripolitiken, utrikes- och
säkerhetspolitiken eller det inrikes- eller rättsliga samarbetet.
Ett sådant asymmetriskt system skulle samtidigt resa frågor som hur
institutionerna skall fungera eller om kärngruppen av medlemsländer i längden
kan acceptera att de övriga inte deltar med samma grad av aktiv solidaritet i
t.ex. utrikespolitiken, för att skydda miljön eller verka för valutastabilitet.
9 Avtal med tredje land och mellan medlemsstaterna
9.1 Gemenskapens traktatkompetens
Gemenskapen är en juridisk person. Gemenskapen har även folkrättslig
handlingsförmåga, dvs. kompetens att ingå internationella avtal (s.k.
traktatkompetens). Gemenskapens förbindelser med omvärlden utgör en stadigt
ökande del av EG:s samlade aktiviteter.
EG:s behörighet att ingå internationella avtal framgår i vissa fall
uttryckligen av fördraget. EG-domstolens rättspraxis har klargjort att
gemenskapen även besitter traktatkompetens inom de områden där gemenskapen
tilldelats intern beslutskompetens.
9.1.1Gemenskapen har traktatkompetens genom uttryckliga bestämmelser i
Romfördraget
Handelspolitik (artikel 113)
Enligt artikel 113 i Romfördraget skall den gemensamma handelspolitiken grundas
på enhetliga principer, särskilt när det gäller att ändra tulltaxor, ingå tull-
och handelsavtal, uppnå enhetlighet i fråga om liberaliseringsåtgärder,
exportpolitik samt handelspolitiska skyddsåtgärder, inbegripet åtgärder vid
dumpning och subventioner.
Med stöd av artikel 113 i Romfördraget har gemenskapen bl.a. slutit bilaterala
handelsavtal, frihandelsavtal och avtal om ekonomiskt samarbete. På det
multilaterala planet har gemenskapen med stöd av artikel 113 bl.a. ingått en rad
avtal inom ramen för GATT, som t.ex. ett avtal om internationell handel med
textilvaror från år 1973.
Associationsavtal m.m. (artikel 238)
Gemenskapen får, med stöd av artikel 238 i Romfördraget, med en eller flera
stater eller internationella organisationer ingå avtal som innebär en
associering med ömsesidiga rättigheter och förpliktelser, gemensamt uppträdande
och särskilda förfaranden.
Med stöd av artikel 238 i Romfördraget har gemenskapen framför allt ingått
följande kategorier av avtal:
- Avtal med europeiska länder som förberedelse eller som en inledande fas inför
en eventuell anslutning till gemenskapen; detta är bl.a. fallet med 1963 års
associationsavtal med Turkiet och de s.k. Europaavtal som slutits med Tjeckien,
Slovakien, Polen, Ungern, Rumänien och Bulgarien.
- Samarbetsavtal som gemenskapen ingår med andra stater, t.ex.
Lomékonventionerna som ingåtts med de s.k. ACP-länderna, dvs. stater i Afrika
söder om Sahara samt i Karibien och Stillahavsområdet samt 1978 års
samarbetsavtal med bl.a Tunisien, Algeriet och Marocko.
Övriga bestämmelser som tilldelar gemenskapen traktatkompetens
Genom enhetsakten och Maastrichtfördraget har en rad bestämmelser införts i
Romfördraget, vilka uttryckligen ger gemenskapen befogenhet att ingå avtal med
tredje länder eller internationella organisationer. Detta är fallet på följande
områden:
- Det monetära området (artikel 109).
- Forskningsområdet (artikel 130m).
- Miljöområdet (artikel 130r).
- Biståndsområdet (artikel 130y).
En närmare redogörelse för gemenskapens samarbetsavtal och handelsavtal m.m.
finns i avsnitt 23 om tullunionen och den gemensamma handelspolitiken samt i
avsnitt 27 om biståndspolitiken.
9.1.2Gemenskapen har traktatkompetens inom de områden där gemenskapen tilldelats
intern beslutskompetens
I målet 22/70 AETR [1971] ECR s. 263 uttalade EG-domstolen att gemenskapens
traktatkompetens inte endast följer av uttryckliga bemyndiganden i Romfördraget.
Med hänsyn till fördragets system och dess materiella bestämmelser kan
gemenskapens traktatkompetens även följa implicit av andra fördragsbestämmelser
och av sekundära rättsakter som antagits av gemenskapens institutioner.
Domstolen slog vidare fast att rådet kan besitta traktatkompetens med stöd av
artikel 235 i Romfördraget, om det skulle visa sig nödvändigt för att inom den
gemensamma marknadens ram förverkliga något av gemenskapens mål.
EG-domstolen bekräftade i de förenade målen 3,4 och 6/76 Kramer [1976] ECR s.
1303 den s.k. parallelldoktrinen, dvs. att gemenskapen har traktatkompetens inom
de områden där gemenskapen tilldelats intern beslutskompetens. Traktatkompetens
kan föreligga även när gemenskapen inte har utnyttjat sin interna
beslutskompetens (yttrande 1/76 [1977] ECR s. 741).
I avsnitt 35 om EG:s rättsordning redogörs för den interna kompetens-
fördelningen mellan medlemsstaterna och gemenskapen. Där behandlas även
gemenskapens exklusiva kompetens att ingå avtal på vissa områden.
9.2 Förfarandet vid ingåendet av internationella avtal
I artikel 228 i Romfördraget finns förfaranderegler om ingående av avtal mellan
gemenskapen och en eller flera stater eller internationella organisationer.
Rådet skall på rekommendation av kommissionen bemyndiga denna att inleda
förhandlingar.
Inom ramen för de direktiv rådet utfärdar skall kommissionen föra
förhandlingarna i samråd med en särskild kommitté som rådet tillsätter för att
biträda kommissionen i dess uppgift.
Om inte annat följer av kommissionens befogenheter på det aktuella
förhandlingsområdet, skall avtalen ingås av rådet genom beslut med kvalificerad
majoritet på förslag av kommissionen. Rådet skall besluta enhälligt, om avtalet
omfattar ett område där det krävs enhällighet för att interna regler skall kunna
antas, samt om det är fråga om sådana avtal som ingås med stöd av artikel 238 i
Romfördraget.
Hörande av Europaparlamentet m.m.
Med undantag för sådana avtal som ingås med stöd av artikel 113.3 i
Romfördraget, skall rådet höra Europaparlamentet innan det ingår ett avtal.
Europaparlamentets samtycke krävs alltid för ingåendet av avtal som avses i
artikel 238, andra avtal som skapar en särskild institutionell ram genom att
samarbetsförfaranden inrättas, avtal som har betydande budgetmässiga följder för
gemenskapen samt avtal som medför ändring av en rättsakt som har antagits enligt
medbestämmandeförfarandet i artikel 189b.
När rådet ingår ett avtal får det bemyndiga kommissionen att godkänna ändringar
för gemenskapens räkning, om dessa ändringar enligt avtalet skall antas genom
ett förenklat förfarande eller av ett organ som inrättas genom avtalet. Rådet
får förena ett sådant bemyndigande med särskilda villkor.
Ingående av avtal som förutsätter fördragsändringar
Om rådet avser att ingå ett avtal som förutsätter ändringar i Romfördraget,
skall ändringarna dessförinnan antas enligt förfarandet om fördragsändringar
(artikel N) i Maastrichtfördraget.
Rådet, kommissionen eller en medlemsstat får inhämta domstolens yttrande över
huruvida ett tilltänkt avtal är förenligt med bestämmelserna i Romfördraget. Om
domstolen i sitt yttrande finner att så inte är fallet, får avtalet endast träda
i kraft i enlighet med artikel N i Maastrichtfördraget.
De avtal som ingåtts i den ordning som anges i artikel 228 skall vara bindande
för gemenskapens institutioner och för medlemsstaterna. I avsnitt 35 om EG:s
rättsordning behandlas avtalens ställning och verkan inom EG-rätten.
9.3 Sveriges anslutning till vissa avtal, m.m.
9.3.1Konventioner som är oskiljaktigt förbundna med förverkligandet av
Maastrichtfördragets mål
Enligt artikel 3 i anslutningsakten förbinder sig de nya medlemsstaterna bl.a.
att ansluta sig till de konventioner och instrument som är oskiljaktigt
förbundna med förverkligandet av Maastrichtfördragets mål.
Sverige har oberoende av anslutningen redan ingått följande konventioner och
instrument:
- Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna från år 1950 (SÖ 1952:35).
- Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning från år 1987 (SÖ 1988:37).
- Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning från år 1951 (SÖ
1961:33, 1966:27 och 1970:62) samt protokollet angående flyktingars rättsliga
ställning från år 1967 (SÖ 1967:45).
- Konventionen ersättande äldre konventioner rörande narkotika från år 1961 (SÖ
1964:59) samt protokollet rörande ändringar i nämnda konvention från år 1972
(SÖ 1972:41).
- Konventionen om psykotropa ämnen från år 1971 (SÖ 1972:42).
- Konventionen om bekämpande av illegal handel med narkotika och psykotropa
ämnen från år 1988 (SÖ 1991:41).
9.3.2Gemenskapens avtal blir bindande för Sverige
Artikel 5 i anslutningsakten behandlar sådana överenskommelser eller avtal som
någon av de tre gemenskaperna (EG, Euratom och EKSG) har ingått med ett eller
flera tredje länder, med en internationell organisation eller med en medborgare
i tredje land. Sådana avtal är bindande för de nya medlemsländerna på de villkor
som anges i de grundläggande fördragen och i anslutningsakten.
Vissa avtal måste anpassas vid en svensk anslutning. I sådana fall skall
ändringar i avtalen göras genom överenskommelser med motparten och bifogas
avtalen i form av tilläggsprotokoll. I artikelarna 128-129 i anslutningsakten
förutses att tilläggsprotokoll kan komma att behövas för ett antal där
uppräknade avtal. I förekommande fall kommer kommissionen att föra
förhandlingar därom i enlighet med gemenskapsförfarandena.
9.3.3Sverige förbinder sig att tillträda s.k. blandade avtal m.m. och att
ansluta sig till vissa interna överenskommelser
Enligt artikel 5.2 förbinder sig de nya medlemsländerna att på de villkor som
anges i anslutningsfördraget tillträda s.k. blandade avtal, dvs.
överenskommelser och avtal som de nuvarande medlemsstaterna, eller vissa av dem,
tillsammans med någon av gemenskaperna har ingått med tredje land.
För att Sverige skall kunna tillträda de blandade avtalen måste förhandlingar
äga rum. Dessa förhandlingar är av trepartsnatur innefattande gemenskapen och
dess nuvarande medlemsstater, kontraherande tredje länder samt de nya
medlemsstaterna.
De nya medlemsländerna förbinder sig även att tillträda de överenskommelser som
medlemsstaterna har ingått och som har samband med sådana överenskommelser eller
avtal.
De nya medlemsstaterna ansluter sig dessutom enligt artikel 5.3 till de interna
överenskommelser som ingåtts av de nuvarande medlemsstaterna för att genomföra
dessa blandade avtal. Normalt ingås två typer av interna överenskommelser: ett
avseende beslutsformerna i rådet inom ramen för ett associationsavtal och ett
avseende hur eventuella finansiella åtaganden skall finansieras. De nya
medlemsstaterna blir bundna av dessa avtal vid anslutningen, även om
tilläggsprotokollen till de bakomliggande associationsavtalen inte är
färdigförhandlade.
En förteckning över gemenskapernas avtal med tredje land samt de
överenskommelser och avtal som de nuvarande medlemsstaterna tillsammans med
någon av gemenskaperna har ingått med tredje land finns tillgänglig hos
Utrikesdepartementets handelsavdelning.
9.3.4Anpassningar m.m. måste ske avseende existerande avtal
EES-avtalet
Vid en anslutning kommer Sverige fortfarande vara bundet av EES-avtalet, men då
som medlemsstat i unionen. Avtalet kommer att behöva justeras.
EFTA-konventionen och Sveriges frihandelsavtal m.m.
Enligt artikel 130 i anslutningsfördraget skall Sverige med verkan fr.o.m. den 1
januari 1995 frånträda bl.a. EFTA-konventionen och 1992 års frihandelsavtal med
Estland, Lettland och Litauen.
När EFTA-konventionen upphör att gälla för svensk del, upphör också Sverige
automatiskt att vara part i EFTA-ländernas frihandelsavtal med Bulgarien, Polen,
Rumänien, Slovakien, Tjeckien, Ungern, Israel och Turkiet. De bilaterala avtal
som har ingåtts i anslutning till frihandelsavtalen upphör också automatiskt att
gälla med undantag för avtalet med Ungern. Detta måste därför sägas upp liksom
vissa andra avtal med EFTA-anknytning.
I artikel 127 i anslutningsakten åtar sig Sverige att tillämpa multi-
fiberavtalet och de bilaterala avtal om textilier som gemenskapen slutit med
tredje land. Gemenskapen åtar sig att inleda förhandlingar om en ändamålsenlig
anpassning av de bilaterala avtalen med hänsyn till de handelsmönster som råder
mellan Sverige och respektive tredje land.
En närmare beskrivning av förhandlingsresultatet på dessa områden finns i
avsnitt 23 om tullunionen och den gemensamma handelspolitiken.
Sveriges fiskeavtal
Från dagen för anslutningen skall Sveriges fiskeavtal med tredje land (Estland,
Lettland, Litauen, Polen och Ryssland) administreras av gemenskapen (artikel 124
i anslutningsakten). Sveriges rättigheter och skyldigheter enligt dessa avtal
skall vara oförändrade under den tid då bestämmelserna i dessa avtal bibehålls
provisoriskt.
Så snart som möjligt och i vart fall före utgången av giltighetstiden för
Sveriges fiskeavtal skall rådet med kvalificerad majoritet på förslag av
kommissionen för varje enskilt fall fatta ändamålsenliga beslut med sikte på att
behålla det fiske som avtalen avser och därvid också besluta om förlängning av
vissa avtal för perioder på högst ett år.
En närmare beskrivning av förhandlingsresultatet på detta område lämnas i
avsnitt 22 om jordbruk och fiske.
9.3.5Sverige ansluts till vissa rådsbeslut m.m.
Artikel 4.1 i anslutningsakten behandlar beslut och avtal som företrädare för
medlemsstaternas regeringar har fattat eller ingått vid sammanträden i rådet.
Genom anslutningsakten ansluter sig Sverige till dessa beslut och avtal.
Anslutningen sker sålunda den 1 januari 1995, utan utfärdande eller deponering
av något tillträdesinstrument. Besluten har formen av internationella avtal
mellan medlemsstaterna, eftersom de grundläggande fördragen inte ger tillräcklig
rättslig grund i dessa fall.
Sverige förbinder sig dessutom att från dagen för anslutningen ansluta sig till
alla andra avtal som de nuvarande medlemsstaterna har ingått och som gäller
unionens funktion eller som har samband med unionens verksamhet. Det finns
följande tre avtal inom denna kategori:
- Neapelkonventionen från år 1967 avseende tullsamarbete.
- 1957 års avtal och 1962 års protokoll om stadga för europeiska skolor för
gemenskapens funktionärer.
- 1972 års konvention om bildandet av European University Institute.
Tillträde till dessa konventioner sker inte automatiskt vid anslutningen utan
särskilda överenskommelser krävs efter anslutningen.
9.3.6Sveriges förbinder sig att tillträda EG-konventioner enligt artikel 220 i
Romfördraget m.m.
Enligt artikel 4.2 i anslutningsakten förbinder sig de nya medlemsstaterna att
tillträda de konventioner som avses i artikel 220 i Romfördraget eller de
konventioner som är oskiljaktigt förbundna med förverkligandet av Romfördragets
mål. De nya medlemsstaterna förbinder sig också att tillträda de protokoll om
domstolens tolkning av konventionerna som de nuvarande medlemsstaterna har
undertecknat. För detta ändamål förbinder de sig att inleda förhandlingar med de
nuvarande medlemsstaterna om nödvändiga anpassningar av dessa texter. Bland
annat följande konventioner omfattas av artikel 4.2 i anslutningsakten:
- 1968 års Brysselkonvention om domstolsbehörighet och om verkställighet av
domar på privaträttens område som år 1971 kompletterades med ett protokoll om
EG-domstolens behörighet att tolka konventionen. Till konventionen hör tre
tillträdeskonventioner från åren 1978, 1982 och 1989 som ingick med anledning
av att gemenskapen utökades med nya medlemmar.
- 1980 års Romkonvention om tillämplig lag på kontraktsrättsliga förpliktelser
med tillhörande två protokoll från år 1988 som bl.a. behandlar EG-domstolens
tolkning av konventionen. Även Romkonventionen har justerats genom två
tillrädeskonventioner från åren 1984 och 1992.
- 1988 års Luganokonvention om domstolsbehörighet och om verkställandet av
domar på privaträttens område, som Sverige redan tillträtt (SÖ 1992:45).
Dessa konventioner behandlas i avsnitt 29 om rättsliga och inrikes frågor.
9.3.7Övriga konventioner och instrument på rättsväsendets och inrikespolitikens
område
Som redan nämnts förbinder sig de nya medlemsstaterna enligt artikel 3 i
anslutningsakten bl.a. att ansluta sig till de konventioner och instrument som
vid tiden för anslutningen är öppna för undertecknande av de nuvarande
medlemsstaterna på rättsväsendets och inrikespolitikens område som är
oskiljaktigt förbundna med förverkligandet av Maastrichtfördragets mål.
För närvarande är endast konventionen för bestämmande av vilken stat som är
ansvarig för att pröva en asylansökan (den s.k. Dublinkonventionen) öppen för
undertecknande av de nuvarande medlemsstaterna. Därtill kommer en
ministeröverenskommelse från år 1993 om upprättandet av Europols narkotikaenhet.
De nya medlemsstaterna förbinder sig även att anta de konventioner eller
instrument som rådet har utarbetat enligt avdelning VI i Maastrichtfördraget och
som medlemsstaterna har rekommenderats att anta. Ett antal utkast till
konventioner och instrument är under utarbetande enligt avdelning VI i
Maastrichtfördraget. I en förklaring fogad till slutakten godtar Sverige det som
de nuvarande medlemsstaterna eller rådet på dagen för anslutningen redan har
enats om och kommer följaktligen att delta i fortsatta förhandlingar rörande
konventioner och instrument på rättsväsendets område bara med avseende på sådana
frågor som återstår att lösa.
Enligt artikel 3 förbinder sig de nya medlemsstaterna slutligen att införa
administrativa eller andra arrangemang som motsvarar dem som de nuvarande
medlemsstaterna eller rådet har antagit vid tiden för anslutningen för att
underlätta praktiskt samarbete mellan medlemsstaternas institutioner och
organisationer på rättsväsendets och inrikespolitikens område.
En närmare redogörelse om rättsliga och inrikes frågor finns i avsnitt 29.
9.3.8Närmare om Sveriges tillträde till vissa avtal m.m.
Som redovisats ovan har Sverige genom anslutningsfördraget förbundit sig att
tillträda sådana konventioner, avtal och andra instrument som de nuvarande
medlemsländerna anslutit sig till eller ingått, liksom s.k. blandande avtal som
dessa ingått tillsammans med någon av gemenskaperna. I vissa fall - t.ex. när
det gäller de nyss nämnda s.k. Europaavtalen av blandad karaktär - skall avtalen
tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1995.
För närvarande pågår inom Utrikesdepartementet en genomgång av gemenskapens
avtal, av de överenskommelser och avtal som de nuvarande medlemsstaterna
tillsammans med någon av gemenskaperna har ingått med tredje land samt andra
avtal som Sverige förbundit sig att tillträda, frånträda eller anpassa.
Beslut om tillträde till Europaavtalen samt andra avtal av liknande karaktär
torde falla inom regeringens kompetensområde. I de fall där anslutning till
konventioner eller andra instrument är av sådan beskaffenhet att de skall
underställas riksdagen avser regeringen återkomma härom när nödvändiga
förhandlingar har ägt rum.
10 Konsekvensutredningarna
För att belysa följderna av olika former av deltagande i den västeuropeiska
integrationen tillsatte regeringen under våren 1993 sex konsekvensutredningar. I
samband därmed beslutade regeringen tillkalla en referensgrupp bestående av
parlamentariker med uppdrag att följa utredningarnas arbete. Avsikten med dessa
utredningar var att EU-medlemskapets innebörd skulle belysas så allsidigt och så
grundligt som möjligt före folkomröstningen. Konsekvensutredningarna behandlade
frågor om; samhällsekonomi, utrikes- och säkerhetspolitik, kommuner och
landsting, välfärd och jämställdhet, suveränitet och demokrati samt miljö.
Utredningarnas betänkanden presenterades under perioden den 28 december 1993
till den 10 februari 1994. I mars 1994 utgavs en sammanfattning i en särskild
grönbok. De viktigaste slutsatserna sammanfattas nedan.
10.1Samhällsekonomi
Chefen för Finansdepartementet tillkallade i mars 1993 en utredning med uppdrag
att belysa de samhällsekonomiska konsekvenserna för Sverige av olika former av
deltagande i den västeuropeiska integrationen. Utredningen skulle behandla bl.a.
den ekonomiska tillväxten, arbetsmarknadspolitiken och sysselsättningen.
Utredningen har också belyst handels- och jordbrukspolitiska konsekvenser samt
följderna av ett svenskt deltagande i den ekonomiska och monetära unionen (EMU).
Den 28 januari 1994 presenterades betänkandet Sverige och Europa, En
samhällsekonomisk konsekvensanalys (SOU 1994:6). Därtill har nio separata
bilagor utgivits.
Utredningen anser att ett medlemskap i EU skiljer sig från EES-avtalet i två
viktiga avseenden: För det första kan den totala investeringsvolymen väntas öka
som en följd av att export- och handelsberoende företag vet att villkoren för
deltagande i den inre marknaden blir stabila. För det andra kan det att bli
skillnader i investeringarnas inriktning så länge som företagen inte betraktar
EES-avtalet som fullt likvärdigt med ett medlemskap vad stabilitet och
långsiktighet beträffar.
Utredningen tar vidare upp de statsfinansiella kostnaderna för ett medlemskap.
Dessa kommer enligt utredningen visserligen att bli omfattande men den menar att
de positiva effekterna överväger. Utredningen påpekar att ett EU-medlemskap inte
automatiskt kommer att lösa de problem som svensk ekonomi har att hantera.
Däremot tror den att möjligheterna att komma till rätta med dem skulle
underlättas av högre investeringar och gynnsammare produktivitetsutveckling.
10.2Utrikes- och säkerhetspolitik
Chefen för Utrikesdepartementet tillkallade i mars 1993 två särskilda utredare
med uppdrag att belysa följderna för Sverige i utrikespolitiskt och
säkerhetspolitiskt hänseende av olika former av medverkan i den västeuropeiska
integrationen. Utredarna skulle bl.a. belysa vilka åtaganden Sverige gör som
medlem i EU och hur våra möjligheter att tillvarata nationella intressen
påverkas. Den 27 januari 1994 presenterade utredarna sitt betänkande Historiskt
vägval, Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att
bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen (SOU 1994:8).
Utredningen anser att Sveriges internationella inflytande och möjligheter att
verka för mål och intressen som traditionellt varit viktiga för svensk
utrikespolitik kan väntas öka genom ett EU-medlemskap. Utredningen anser vidare
att ett medlemskap stärker Sverige i ett säkerhetspolitiskt hänseende.
EU-medlemskapet medför långtgående förpliktelser av en art som Sverige tidigare
inte haft att överväga eller åta sig. Utredningen anser dock inte att Sverige
härmed ger upp kontrollen över sin egen utrikespolitik.
10.3Kommuner och landsting
Chefen för Civildepartementet tillkallade i april 1993 en särskild utredare med
uppdrag att analysera konsekvenserna för kommuner och landsting vid olika former
av medverkan i den västeuropeiska integrationen. Den 12 januari 1994
presenterades utredningens betänkande Kommunerna, landstingen och Europa (SOU
1994:2).
Utredningen resonerar om vilka verkningar ett EU-medlemskap kan få. Den slår
fast att möjligheterna i stor utsträckning beror på hur kommuner och landsting
själva vill utnyttja och förvalta de möjligheter ett svenskt medlemskap ger. En
viktig faktor är här samverkan mellan den offentliga sektorn och det lokala
näringslivet samt samverkan över kommun- och länsgränserna.
Utredningen gör bedömningen att EG-rätten får de tydligaste konsekvenserna för
kommuner och landsting inom områdena upphandling, stöd till näringslivet samt
miljöpolitiken. Enligt utredningens uppfattning är emellertid de begränsningar i
kommunernas och landstingens självbestämmanderätt som följer av EG-rätten inte
av den karaktären att de kan anses inskränka den kommunala självstyrelsen i
någon avgörande grad. Mycket av regelverket är väl känt främst genom
EES-avtalet.
10.4Välfärden och jämställdheten
Chefen för Socialdepartementet tillkallade i februari 1993 en utredning med
uppdrag att belysa konsekvenser för sociala välfärden och för jämställdheten
mellan kvinnor och män vid olika former av deltagande i den västeuropeiska
integrationen. Utredningen skulle bl.a. klarlägga vad i EG-samarbetet som direkt
påverkar den svenska politiken och vad som även i fortsättningen avgörs på
nationell nivå. Av stor betydelse var hur förutsättningarna för den ekonomiska
utvecklingen i Sverige påverkas av olika former av deltagande i den
västeuropeiska integrationen. Den 28 december 1993 presenterades utredningens
betänkande EG, kvinnorna och välfärden, Social välfärd och jämställdhet mellan
kvinnor och män i ett europeiskt perspektiv (SOU 1993:117).
Utredningen slår fast att frågor som rör politiken för social välfärd,
socialtjänst, barnomsorg, äldreomsorg och villkor för människor med
funktionsnedsättningar samt jämställdheten mellan män och kvinnor i allt
väsentligt beslutas på nationell nivå även vid ett EU-medlemskap.
Utredningens bedömning är att ett medlemskap ger de bästa ekonomiska
förutsättningarna för att bedriva en politik för social välfärd och
jämställdhet. Dessutom är den viktigaste skillnaden att ett medlemskap ger
Sverige möjlighet att få inflytande över besluten.
10.5Suveränitet och demokrati
Statsrådet Dinkelspiel tillkallade i mars 1993 en utredning med uppdrag att
närmare belysa de praktiska konsekvenserna för Sverige i fråga om överlåtelse av
beslutsbefogenheter vid ett medlemskap samt konsekvenserna i dessa hänseenden av
att stå utanför ett sådant samarbete. Därjämte hade utredningen att belysa
tillämpningen av den s.k. subsidiaritetsprincipen. Utredningen presenterade den
10 februari 1994 sitt betänkande Suveränitet och demokrati (SOU 1994:12). Till
betänkandet är fogade ett antal bilagor.
Utredningen skiljer mellan formell och faktisk suveränitet. Den formella
suveräniteten gäller vilken formell frihet en stat har att fatta olika beslut.
Den faktiska suveräniteten har, däremot, att göra med en stats reella rörelse-
och handlingsfrihet. Utredningen menar att den formella suveräniteten
visserligen minskar vid ett medlemskap, men vilket utredningen bedömer som
viktigare, den faktiska suveräniteten ökar eftersom Sverige som medlem i EU
aktivt kan påverka beslut som inte bara skall gälla för vårt land utan också för
övriga EU-länder. Sådana beslut kan också få verkan för länder som har
EES-liknande avtal med EG eller t.o.m. står utanför EU. Den faktiska
suveräniteten blir påtagligt sämre vid ett EES-avtal då vi i detta läge endast
skulle ha ett indirekt inflytande över EG:s regelverk.
Det avgörande valet står enligt utredningen mellan, å ena sidan, bibehållen
fomell suveränitet och oförändrade demokratiformer till priset av en
kontinuerlig urholkning av våra faktiska möjligheter att själva fatta beslut i
många centrala frågor och, å andra sidan, förstärkt faktisk suveränitet genom
att som medlem delta i EU:s beslutsprocesser i dessa frågor men i förening med
en försvagad formell suveränitet och förändrade demokratiska villkor.
10.6Miljö
Chefen för Miljö- och naturresursdepartementet tillkallade i februari 1993 en
utredning med uppdrag att belysa miljökonsekvenserna vid ett medlemskap
respektive konsekvenserna av att stå utanför ett sådant medlemskap. Den 7
februari 1994 presenterades utredningens betänkande EU, EES och miljön (SOU
1994:7) inklusive sex bilagor.
EG-konsekvensutredningen på miljöområdet betonar att skillnaderna mellan ett
utanförskap, ett EES-avtal och ett medlemskap är små när det gäller möjligheten
att föra en självständig miljöpolitik. Det beror dels på att vissa frågor under
alla omständigheter avgörs på nationell nivå, dels på att vi genom vårt
handelsutbyte och på annat sätt redan är starkt beroende av utvecklingen inom
EU. Därtill kommer att EU:s gemensamma bestämmelser i betydande utsträckning har
karaktären av minimiregler. Slutligen har varje land möjlighet att åberopa den
s.k. miljögarantin på de områden där harmoniserade regler gäller.
Då det gäller möjligheterna att påverka EU:s gemensamma miljöpolitik menar
utredningen att dessa är störst som medlem i EU. Ett utanförskap ger inga
möjligheter att delta i EU:s beslutsprocess. EES-avtalet ger möjligheter att
påverka inom ramen för medverkan i kommissionens expertgrupper som förbereder
utformningen av nya rättsakter men ger inga egentliga möjligheter till
deltagande i förhandlingarna om nya miljöregler. Som medlem har Sverige däremot
möjlighet att delta fullt ut i utformningen av EU:s miljöpolitik. Sverige är
emellertid ett litet land, och vi kommer bara att få ett fåtal röster i
EU-rådet. Det innebär att vi är beroende av väl underbyggda förslag och måste
söka bygga allianser med likasinnade länder. Vi har i Sverige kompetens inom
miljöområdet som gör att vi kan få större inflytande inom detta område än vad
som följer av vår röststyrka. Danmark och Nederländerna har visat att även små
medlemsländer kan utöva ett betydande inflytande över EU:s miljöpolitik.
Tredje delen
11 Fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital
Regeringens bedömning: EU omfattar i dag ett område
med närmare 350 miljoner invånare. Genomförandet av
den inre marknaden har skapat
hemmamarknadsliknande förhållanden inom detta område
som en helhet. Människor, företag och institutioner
kan röra sig fritt eller etablera sig fritt och
utöva ekonomisk verksamhet inom området utan
diskriminering. Gränskontrollerna har avskaffats
utom för personer. Konkurrensbegränsningar på den
inre marknaden beivras genom överstatlig kontroll,
varigenom också transnationella företag kan
övervakas. Rättsregler har skapats som kan åberopas
av enskilda och av företag. Dessa regler
säkerställer likabehandling och skapar förutsebara
konkurrensförutsättningar.
Sverige har alltsedan gemenskapens tillkomst
strävat efter att undanröja den diskriminering som
utanförskapet leder till eller hotar att leda
till. Frihandelsavtalet av år 1972 och EES-avtalet
når dock inte ända fram.
Medlemskapet ger ett säkrare och mer långsiktigt
deltagande i den inre marknaden än vad EES gör. Det
är först i och med ett medlemskap som Sverige kan
delta som fullvärdig medlem i EU:s beslutande
organ, vilket har stor betydelse inte minst när
det gäller den inre marknadens framtida
utveckling. De regler det här gäller berör till stor
del bestämmelser om miljö, hälsa, säkerhet och
konsumentskydd där Sverige avser verka för en hög
skyddsnivå. Det är först i och med ett medlemskap
som jordbruk och fiske omfattas av frihandeln.
Det är först i och med ett medlemskap som de
traditionella tullkontrollerna avvecklas i
samhandeln. Denna avveckling ger betydande
samhällsekonomiska vinster och ställer svenska
företag på lika fot med konkurrenterna i Europa.
Bevakningen av gränserna mellan Sverige och EU:s
medlemsländer kommer att ske i andra former än de
nuvarande i syfte att förhindra illegal införsel av
narkotika, vapen m.m.
Sverige ansluter sig i detta sammanhang till
reglerna om indirekt beskattning.
11.1Inledning
Redan den ursprungliga lydelsen av Romfördraget anger att EG:s mål skall
förverkligas genom en "gemensam marknad". Det innebär att tullar och
kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan avvecklas i
handeln mellan medlemsstaterna, att hindren för den fria rörligheten för
personer, tjänster och kapital avvecklas och att gemensamma regler skapas för
att förhindra att konkurrensen snedvrids. Företag och medborgare från de andra
medlemsländerna ges samma behandling som det egna landets. Genom enhetsakten
tillkom begreppet den "inre marknaden". Med den inre marknaden menas ett område
utan inre gränser mellan medlemsländerna för den fria rörligheten, vilken skulle
vara genomförd till utgången av år 1992. Begreppen gemensam marknad och inre
marknad används ofta numera synonymt.
Detta ambitiösa mål har, som beskrivs i det följande, numera i det stora hela
förverkligats enligt planerna. Industri- och jordbruksvaror omsätts på den inre
marknaden utan gränskontroller. Lagharmonisering i förening med domstolens
rättspraxis har undanröjt de tekniska handelshinder, som berott på nationella
skillnader vad gäller varors utformning, märkning, provning och kontroll. Den
gemensamma arbetsmarknaden är en verklighet, liksom fri etableringsrätt, konkur-
rensutsatt offentlig upphandling, fria kapitalrörelser och fri rörlighet för
transporttjänster och finansiella tjänster. Diskriminerande effekter av statliga
handelsmonopol har undanröjts och en gemensam konkurrenspolitik är genomförd,
vilken även omfattar olika former av statligt stöd till näringslivet.
Bolagsrätten har harmoniserats i den utsträckning det varit nödvändigt.
Arbetet med den inre marknaden är dock inte avslutat utan kräver kontinuerlig
uppföljning. Den aktuella diskussionen inom EU berör också flera andra frågor,
som har betydelse för den inre marknaden. Denna diskussion behandlas
avslutningsvis i detta kapitel.
Den inre marknadens framväxt
Att förverkliga den gemensamma marknaden blev en av de centrala uppgifterna för
EG:s verksamhet redan under de första åren. Flera av dessa åtgärder var i
huvudsak genomförda redan i slutet av 1960-talet. Det gällde bl.a. avvecklingen
av tullar och kvantitativa restriktioner, som skedde ungefär samtidigt med
motsvarande avveckling mellan EFTA-länderna, införandet av tullunionen, den
gemensamma handelspolitiken, jordbrukspolitiken och konkurrensreglerna. Arbetet
gick emellertid långsamt på många andra områden. Det återstod bl.a. en rad
problem med tekniska handelshinder, att öppna den offentliga upphandlingen samt
att få den fria rörligheten på tjänsteområdet att fungera. En av orsakerna till
att arbetet gick långsamt var att lagharmonisering alltid förutsatte enhällighet
vid beslutsfattandet. Målet hade därför inte på långt när uppnåtts i början av
1970-talet som Romfördraget förutsåg.
I början av 1980-talet ökade det politiska trycket att förverkliga
målsättningarna. Detta sågs som ett led i stärkandet av EG:s konkurrenskraft och
ekonomiska återhämtning. Man började använda uttrycket den inre marknaden, i
motsats till den gemensamma politiken utåt. EG-kommissionen lade år 1985 fram en
s.k. vitbok om fullbordandet av den inre marknaden, med en tidsplan och förslag
om åtgärder. Målet var enligt denna inte bara att uppnå fri rörlighet mellan
länderna utan också att helt avskaffa gränskontrollerna mellan länderna för
varor, tjänster och personer. Det gällde alltså bl.a. att avskaffa den formella
tullbehandlingen, inlämnande av import-, export- och transitdeklarationer, lägga
om den veterinär- och växtskyddskontroll liksom den uppbörd av indirekta skatter
som skett i samband med importen, liberalisera transporter och handel med
finansiella tjänster m.m. Ekonomisk verksamhet mellan olika medlemsländer skulle
i princip kunna ske på samma sätt som inom ett land. EG-kommissionen visade
samtidigt i den s.k. Cecchinirapporten att avveckling av kvarvarande hinder mot
den fria rörligheten av varor, tjänster, människor och kapital skulle kunna
påtagligt sänka kostnader och främja tillväxt och sysselsättning.
Medlemsländerna ställde sig bakom förslagen. Kort därefter utarbetades den s.k.
enhetsakten, med bl.a. en rad ändringar i Romfördraget, som trädde i kraft år
1987. Nu angavs bl.a. att den inre marknaden skulle omfatta ett område utan inre
gränser. Enhetsakten innehöll också bestämmelser om ändrade beslutsformer, bl.a.
möjlighet till majoritetsbeslut i många lagstiftningsfrågor, som skulle
underlätta genomförandet av den inre marknaden. Ett omfattande
lagstiftningsarbete skedde under de fem åren 1988-1992. Samtidigt bör noteras
att domstolen i sin rättspraxis har varit pådrivande för att den gemensamma
marknaden skall förverkligas även i de fall där medlemsländer inte enats om
detaljbestämmelser eller omsatt dem i nationella regler.
I huvudsak hade målet fri rörlighet uppnåtts för varor, tjänster och kapital
den 1 januari 1993. Gränskontrollerna för personer har dock ännu inte
avskaffats.
Sverige och den inre marknaden
De fyra friheterna har utgjort kärnan i det intensifierade EG-EFTA-samarbetet
under 1980-talet. Syftet med EES-avtalet är att de fyra friheterna och
konkurrensreglerna skall utsträckas till alla EES-länderna. EES-avtalet innebär
också att EFTA-länderna i väsentliga avseenden har övertagit EG:s gemensamma
regelverk beträffande de fyra friheterna och en rad angränsande områden. Svenska
företag har i betydande utsträckning fått tillgång till den västeuropeiska
marknaden på lika villkor. Som redovisats i regeringens proposition
(1991/92:170) om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) innebär detta
betydande fördelar för svenskt näringsliv och för svenska konsumenter.
EES-avtalet ger likväl inte full delaktighet i den inre marknaden. Som framgår
i det följande finns skillnader i de villkor som gäller för ett svenskt företag
under EES-avtalet resp. vid EU-medlemskap.
En viktig inskränkning, är att avtalet inte omfattar den gemensamma
jordbrukspolitiken eller den gemensamma marknaden för jordbruksvaror och ej
heller den gemensamma fiskepolitiken, vilket betyder fortsatt diskriminering av
exporten av vissa svenska fiskeprodukter. En annan är att EES-avtalet inte
innebär delaktighet i EG:s tullunion och gemensamma handelspolitik. Inte heller
ingår EFTA-länderna i det system där uppbörden av varuskatter vid handel mellan
länderna har flyttats från tullstationerna till de lokala skattemyndigheterna,
på samma sätt som för inhemska varor som säljs i landet.
Dessa förhållanden innebär sammantaget att EES-konstruktionen saknar några av
de förutsättningar som finns inom EG för att avveckla alla gränskontroller.
Dessa kontroller mellan Sverige och EU-länderna kommer alltså inte att försvinna
genom EES-avtalet. Det innebär fortsatt pappershantering och tidsutdräkt i
handeln mellan Sverige och EU, vilket utgör en klar konkurrensnackdel. En köpare
inom gemenskapen slipper detta om han väljer en leverantör från ett
EU-medlemsland.
Ändringar i EG-reglerna kommer inte automatiskt och omedelbart att gälla i EES.
Komplikationer kan uppstå i förhandlingarna, så att nya EG-regler först efter
betydande fördröjning kan fogas till EES-avtalet. Vidare kommer EES-avtalet att
försvagas i takt med att antalet EFTA-stater minskar. Sammantaget innebär detta
att det även med EES-avtalet finns konkreta hinder och osäkerheter i
förbindelserna mellan Sverige och EU, som inte finns mellan medlemsländerna.
EES-avtalet är trots sin bredd ett avtal av traditionellt folkrättsligt slag.
Det kan alltså sägas upp om parterna blir oeniga om dess fullföljande. Detta
innebär att det svenska tillträdet till den inre marknaden inte blir lika väl
tryggat som vid ett medlemskap.
Utöver de praktiska problemen finns det alltså också en psykologisk nackdel,
som kan skapa osäkerhet hos företagen och enskilda. Vetskapen om att det inte
finns fulla garantier för att man kan konkurrera på likvärdiga villkor på
EU-marknaden kan vara en avgörande nackdel. Det kan leda till att svenska eller
utländska företag på sikt kan finna det säkrare att göra nyinvesteringar i ett
EU-land än att göra det i Sverige.
Detta synsätt delas av flertalet remissinstanser. Ett femitotal remissinstanser
behandlar frågor med anknytning till den inre marknaden. Ett överväldigande
flertal av dessa förordar ett medlemskap i EU. Det motiveras framför allt med
möjligheten att fullt ut delta i beslutsfattandet inom EU. Vidare framhålls att
svenska företag måste kunna arbeta under samma konkurrensvillkor som företagen i
EU-länderna, och inte drabbas av avsevärda merkostnader till följd av att
Sverige står utanför tullunionen och gränskontrollerna kvarstår. Ett medlemskap
ger också Sverige likabehandling med EU-länderna vid export av jordbruks- och
livsmedelsprodukter samt fiskeprodukter. Slutligen framhålls den stabilitet och
förutsägbarhet i villkoren som ett medlemskap skulle ge och den betydelse detta
har för Sverige som investeringsland.
De förändringar som ett medlemskap medför för Sverige när det gäller den inre
marknaden är sammanfattningsvis framför allt följande.
Ett svenskt medlemskap i EU innebär för det första att Sverige kan delta som
fullvärdig medlem i EU:s beslutande organ. Frågan om Sveriges möjligheter till
medinflytande i den europeiska integrationsprocessen har särskild tyngd när det
gäller den inre marknaden. Det är här EG-organen har särskilt långtgående
befogenheter - genom beslutsreglerna i EU-rådet och genom domstolens verksamhet
- i förhållande till medlemsstaterna. Denna starka ställning har varit och är en
förutsättning för att det skall vara möjligt att skapa en europeisk marknad av
många nationella.
Sverige har länge strävat efter fullt tillträde till den inre marknaden, så att
svenska institutioner, företag och enskilda ej diskrimineras. Detta uppnås till
stor del genom EES-avtalet. Samtidigt är reglerna för den inre marknaden oftast
resultatet av en sammanvägning av olika intressen, såväl ekonomiska som andra,
t.ex. beträffande säkerhet, hälsa, miljö, arbetsmiljö och konsumentskydd. Först
genom ett medlemskap i EU blir det möjligt för Sverige att fullt ut delta i
arbetet på att ta fram nya regler eller att utveckla de befintliga och därvid få
möjlighet att fullt ut verka för svenska intressen.
För det andra avvecklas gränskontrollerna i samhandeln mellan Sverige och
övriga medlemsländer. Detta sker omedelbart vid dagen för medlemskapet.
Avvecklingen av kontrollerna vid gemenskapens inre gränser förutsätter att
erforderlig samhällskontroll sker på annat sätt.
För det tredje utvidgas den nuvarande frihandeln till att omfatta också
jordbruksvaror och fiskeprodukter.
För det fjärde tillkommer nya samarbetsområden i jämförelse med EES. Ett
exempel på detta är indirekt beskattning.
Sverige kommer som medlem att ha tillgång till hela EG:s inre marknad på samma
villkor som övriga medlemsstater. Den osäkerhet som EES-avtalet i vissa
avseenden innebär, upphör därmed.
Den fortsatta redovisningen av hur ett EU-medlemskap påverkar Sveriges
deltagande i den inre marknaden har sin tyngdpunkt i de frågor som är nya i
förhållande till EES. De särlösningar som Sverige uppnått i förhandlingen
redovisas. Framställningen följer den traditionella uppdelningen i de s.k. fyra
friheterna. Jordbruksfrågorna och konkurrenspolitiken, som båda har nära
sammanhang med den inre marknaden, behandlas i egna avsnitt (22 och 13).
Samarbetet på statistikområdet behandlas i avsnitt 32.
11.2Fri rörlighet för varor
Inom EG, liksom inom EES, är de klassiska handelshindren, dvs. tullar och andra
avgifter och kvantitativa restriktioner liksom åtgärder med motsvarande verkan,
förbjudna. Den inre marknaden baseras på en tullunion där EG utgör ett enda
tullområde och på en gemensam handelspolitik. Sedan den 1 januari 1993 existerar
inga tullgränser och i princip inte heller några andra gränskontroller för
handeln mellan medlemsstaterna. Inga tullar eller importavgifter får tas upp.
Någon deklarationsskyldighet vid passerande av inre gräns finns inte längre. De
dokument som tidigare fanns för detta har avskaffats i internhandeln.
Det gäller all handel, också jordbruksvaror. En av förutsättningarna för detta
är den gemensamma jordbrukspolitiken med marknadsregleringar för olika
produkter. Friheten gäller inte bara produktion med ursprung i medlemsländerna
utan också tredjelandsvaror, sedan alla tullar och importavgifter betalts och
övriga importformaliteter uppfyllts. De befinner sig därefter i "fri omsättning"
inom gemenskapen. Leveranserna kan gå direkt från säljare till köpare i ett
annat medlemsland, på samma sätt som vid handel inom ett land, utan att några
kontroller eller formaliteter äger rum vid gränsen. Begreppen import och export
har därmed i normalfallet förlorat sin mening i internhandeln med ett fåtal
undantag, bl.a. beträffande krigsmateriel.
Ett medlemsskap innebär också att Sverige, utöver vad som redan avtalats i
EES-avtalet, fullt ut omfattas av alla åtgärder som EU vidtagit för att
undanröja handelshinder. Det gäller bl.a. åtgärder mot s.k. tekniska
handelshinder, dvs. hinder som uppstår genom att länderna har olika regler för
hur produkter ska vara utformade och provade etc. och konkurrensregler i vid
mening. Dessa frågor behandlas i ett följande avsnitt.
11.2.1 Förbud mot kvantitativa restriktioner mellan medlemsländerna
Av särskild betydelse på detta område är artiklarna 30 och 36 i
Romfördraget. Artikel 30 innehåller ett förbud mot kvantitativa
importrestriktioner och alla åtgärder med motsvarande verkan.
Detta förbud har direkt effekt och har av EG-domstolen givits en
mycket vidsträckt innebörd. Rättspraxis på detta område är
rikhaltig och mycket belysande för EG-rättens syn på hinder för
fri rörlighet.
I det grundläggande målet 8/74 Dassonville [1974] ECR s. 837 har domstolen
förklarat att förbudet mot importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande
verkan i artikel 30 innefattar varje åtgärd som direkt eller indirekt, faktiskt
eller potentiellt kan hindra handeln inom gemenskapen. I princip omfattas
sålunda varje åtgärd som kan tänkas avhålla någon från att föra in varor i ett
medlemsland från ett annat.
Domstolen har också tolkat artikel 30 i Romfördraget så att en vara som
lagligen tillverkas och marknadsförs i ett medlemsland skall ha fritt inträde i
de andra länderna. Undantag kan bara ske när de är motiverade av de hänsyn som
anges i artikel 36 eller av ett antal andra tvingande hänsyn som domstolen har
godkänt i sin praxis. Detta synsätt som har haft stor betydelse för utvecklingen
av integrationen grundlades i målet 120/78 "Cassis de Dijon" [1979] ECR s. 649.
Artikel 36 i Romfördraget anger att bestämmelserna om avveckling av
kvantitativa restriktioner för bl.a. import och export inte skall hindra förbud
eller restriktioner som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning
eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs liv och
hälsa, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt,
historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell
äganderätt. Förbuden och restriktionerna får emellertid inte vara godtyckligt
särbehandlande eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan
medlemsstaterna.
De särskilda hänsyn som därutöver godkänts genom domstolens praxis i
Cassis-målet samt i en rad efterföljande mål är t.ex. skattekontroll, god
handelssed samt konsument- och miljöskydd. Hänsyn av detta slag får emellertid
aldrig tillgodoses genom formellt särbehandlande åtgärder.
Det krävs alltid att de nationella åtgärderna är nödvändiga för sitt ändamål
och att de står i proportion till de effekter de framkallar. När ett ändamål
blivit tillgodosett genom harmonisering av reglerna inom EU kan ett land i
princip inte längre åberopa artikel 36 och nyssnämnda praxis för att motivera
åtgärder som påverkar handeln.
En följd av dessa principer är att ambitionerna att harmonisera medlems-
ländernas regler kan begränsas till de områden som är nödvändiga för att till-
godose väsentliga säkerhetskrav m.m. och för att gränskontrollerna skall kunna
avvecklas. Harmonisering behöver inte längre ske i detalj, utan fri rörlighet
skall råda trots mindre skillnader i medlemsländernas regler. Denna omläggning
av harmoniseringsarbetet har inneburit en avsevärd effektivisering i strävanden
att ta bort olika handelshinder.
I det nyligen avgjorda förenade målet 267, 268/93 Keck och Mithouard (ej
publicerat) utvecklade domstolen sin tidigare praxis angående förbudet i artikel
30. Domstolen förklarade att nationella regler, som inskränker eller förbjuder
vissa försäljningsvillkor, inte påverkar handelsflödet mellan medlemsstaterna i
den mening som avsågs i målet Dassonville. Detta under förutsättning att
reglerna gäller för alla inom landet verksamma försäljare, samt att reglerna har
samma rättsliga och faktiska verkan på inhemska och importerade varor. Uppfyller
de nationella reglerna dessa förutsättningar så omfattas de inte av förbudet i
artikel 30.
Artiklarna 30 och 36 samt domstolens praxis gäller egentligen enbart
varuhandel, men har gett inspiration till motsvarande synsätt också på andra
områden, t.ex. beträffande tjänster.
Som tidigare påpekats ligger det i sakens natur att nationell lagstiftning, som
inte strider mot EG:s regelverk eller gäller områden utanför EG:s kompetens, kan
upprätthållas. Kontrollen av att denna lagstiftning efterlevs är också en
nationell fråga, så länge den inte sker i diskriminerande former eller annars
strider mot EG:s regelverk. I ett avseende har detta sagts uttryckligen. Enligt
en gemensam förklaring till enhetsakten av år 1987 skall artiklarna (numera 7a)
om en gränslös inre marknad och 100a om tillnärmning av lagstiftning genom
majoritetsbeslut i Romfördraget inte påverka medlemsstaternas rätt att vidtaga
sådana åtgärder som man anser nödvändiga för att förebygga och avslöja bl.a.
brott, narkotikatrafik och olovlig handel med konstföremål. Samarbetet i dessa
avseenden sker inom ramen för Maastrichtfördragets s.k. tredje pelare. (Dessa
frågor behandlas i avsnitt 29 om rättsliga och inrikes frågor.
11.2.2 Tullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan Sverige och EG
Tullarna för industrivaror i handeln med EU har redan avvecklats
inom ramen för de två frihandelsavtal som Sverige ingick år 1972
med EEG resp. EKSG. För flertalet produkter avvecklades tullarna
gradvis till den 1 juli 1977. Avvecklingen var helt avslutad den 1
januari 1984. De kvantitativa restriktionerna hade till största
delen redan avskaffats tidigare.
Sverige har i och med EES-avtalet - för det varuområde avtalet gäller -
accepterat förbudet mot tullar och kvantitativa restriktioner i samhandeln med
avtalsparterna, däribland EG-länderna. På samma sätt har de grundläggande
bestämmelserna i artikel 30 och 36 m.fl. giltighet inom EES liksom domstolens
tolkning av dessa stadganden (artiklarna 10-16 samt artikel 6 i EES-avtalet).
De skillnader som medlemskapet innebär på dessa områden redovisas i det
följande, varvid de särlösningar som Sverige uppnått i förhandlingen nämns
särskilt.
11.2.3 Statliga handelsmonopol
Enligt artikel 37 i Romfördraget skall medlemsstaterna gradvis anpassa sina
statliga handelsmonopol så att det inte längre sker någon diskriminering mellan
ländernas medborgare, vad gäller anskaffnings- och saluföringsvillkor.
Successivt har en rad monopol i länderna ändrats eller avskaffats, delvis efter
prövning av kommissionen eller domstolen.
För svensk del gäller frågan framför allt alkoholmonopolen.
Genom EES-avtalet har Sverige redan åtagit sig att tillämpa gemenskapens
regelverk om monopol, konkurrens och kvantitativa handelshinder. Till detta
avtal fogade Sverige, Norge, Finland och Island en gemensam deklaration, i
vilken det uttalades att alkoholmonopolen i dessa länder grundas på viktiga
hälso- och socialpolitiska hänsynstaganden. Någon motsatt ståndpunkt framfördes
inte av EG-sidan. Frågan togs emellertid upp av gemenskapen under
medlemskapsförhandlingarna.
Inom ramen för medlemskapsförhandlingarna har en överenskommelse träffats
mellan Sverige och kommissionen av innebörd att detaljhandelsmonopolet, dvs.
Systembolaget, kan bibehållas. Överenskommelsen har formen av en skriftväxling.
Skriftväxlingen återfinns i bilaga 12. I denna erinrar kommissionen om att
import-, export-, partihandels- och tillverkningsmonopolen är oförenliga med
gemenskapens regelverk. Vad gäller detaljhandelsmonopolet anför kommissionen att
om alla effekter som är diskriminerande mellan nationella varor och varor
importerade från övriga medlemsländer avlägsnas finner den inte anledning att på
eget initiativ vidta åtgärder mot detta monopol.
Den svenska regeringen har i brev till kommissionen för sin del ställt sig
bakom de principer som redovisats i kommissionens brev. Skriftväxlingen har
följts upp med ytterligare samtal mellan Sverige och kommissionen. En närmare
redogörelse för dessa frågor ges i avsnittet om hälso- och socialpolitiska
frågor (16).
Konkurrensverket anser att det är positivt från konkurrenssynpunkt att de
nuvarande import-, export-, tillverknings- och partihandelsmonopolen avskaffas.
Köpmannaförbundet anser att detaljhandeln på sikt bör få ökad frihet att sälja
alkoholhaltiga drycker och läkemedel och att EU-medlemskap gynnar en sådan
utveckling. IOGT-NTO, Ungdomens Nykterhetsförbund samt Ung Vänster och
Miljöpartiet De Gröna uttrycker stort missnöje med förhandlingsresultatet och
anser inte att det ger säkra garantier för detaljhandelsmonopolets framtid.
11.2.4 Prisreglerna på stålområdet
Genom det frihandelsavtal som Sverige ingick med EKSG år 1972 åtog sig Sverige
att tillämpa de särskilda prisregler för vissa stålprodukter som gäller inom
EKSG. Eftersom EKSG:s prisregler sedan dess tillämpas av svenska företag och
gemenskapsföretag i Sverige och EG innebär ett svenskt EU-medlemskap inte några
förändringar i sak för svensk del. Frågan behandlas närmare i avsnitt 25 om
närings- och energipolitiska frågor.
11.2.5 Offentlig upphandling
Den offentliga upphandlingen i EU motsvarar cirka 15% av gemenskapens samlade
BNP och uppgår totalt till ca 600 miljarder ecu eller ca 6000 miljarder kronor
per år. Traditionellt har dock endast en liten del av dessa uppköp gjorts hos
leverantörer utanför det egna landet. Regler som skall förhindra att företag i
de andra medlemsländerna diskrimineras har funnits länge, men först under de
senaste åren har de utsträckts till några av de ekonomiskt mest intressanta
sektorerna, nämligen transporter, telekommunikation, energi och
vattenförsörjning. Gemenskapens regelverk för hur offentlig upphandling skall
bedrivas finns i de s.k. procedurdirektiven. Dessa syftar till att göra
upphandlingarna öppnare och förstärka garantierna mot diskriminering bl.a. genom
krav på publicering i EGT av alla upphandlingar över vissa i direktiven angivna
tröskelvärden som varierar från 200 000 ecu för varor och tjänster upp till 5
miljoner ecu för anläggningsarbeten. Vidare finns s.k. rättsmedelsdirektiv vars
innebörd är att det i de nationella rättsordningarna skall vara så ordnat att
missnöjda anbudsgivare har möjlighet att anföra besvär mot en upphandlande
enhets beslut.
De upphandlande enheter som täcks av direktiven är såväl staten och statliga
myndigheter som regionala och lokala myndigheter samt andra offentligrättsliga
juridiska personer. Även bolag i vilka stat eller kommun har ett avgörande
inflytande genom ägande eller utseende av styrelseledamöter omfattas av EG:s
upphandlingsregler.
Reglerna för offentlig upphandling omfattas i sin helhet av EES-avtalet, och
har redovisats i propositioner 1992/93:88, 1992/93:209, 1993/94:78 och
1993/94:227. Genom lagen (1992:1528, senast ändrad 1994:614) om offentlig
upphandling har EG:s upphandlingsdirektiv införlivats med svensk rätt. Denna lag
trädde i kraft samtidigt som EES-avtalet.
Ett medlemskap i EU kommer därför inte att medföra några större ändringar för
den svenska offentliga upphandlingens del. De ändringar som kommer att behöva
göras avser främst att ersätta hänvisningar till EES-specifika företeelser med
motsvarande företeelser inom EU. Vidare behövs en ändring avseende upphandling
där tredje land finns med i anbudsgivningen.
När det gäller förhållandet till tredje land ger EG:s direktiv om upphandling
inom områdena energi, vattenförsörjning, telekommunikationer samt transporter
rätt att i vissa fall förkasta anbud som till mer än hälften består av varor
eller tjänster med ursprung utanför EES, samt skyldighet att ge anbud med
övervägande EES-ursprung företräde, när det inte är mer än 3% dyrare än anbud
från tredje land. EES-länderna behöver dock enligt EES-avtalet inte vidta
åtgärder som negativt påverkar nuvarande grad av liberalisering.
Sverige önskade få samma undantag även som EU-medlem. Genom resultatet av de
förhandlingar som slutfördes inom GATT:s ram i samband med Uruguayrundan
uppnåddes viss liberalisering avseende bestämmelserna även på
upphandlingsområdet. I ljuset av detta resultat och av en tillfredsställande
lösning av de övriga förhandlingsfrågorna hävde Sverige sin reservation.
11.2.6 Tekniska handelshinder
Med tekniska handelshinder brukar man mena problem som uppstår när länder i sina
tekniska föreskrifter ställer olika krav på varors utformning, märkning,
provning eller godkännande. Vid export till flera länder kan tillverkarna
tvingas göra olika versioner av samma produkt. Arbetet med att avskaffa tekniska
handelshinder syftar till att komma till rätta med de problem som uppstår till
följd av skillnader i ländernas bestämmelser. De nationella bestämmelserna på
resp. område har däremot normalt tillkommit för att skydda miljön, förbättra
arbetsmiljön, konsumentskyddet, trafiksäkerheten osv., även om det givetvis
finns exempel på regler som tillkommit för att skydda den inhemska industrin
eller av andra protektionistiska skäl.
När det gäller tekniska handelshinder har Sverige genom EES-avtalet med
tillhörande tilläggsbeslut övertagit större delen av EG:s regelverk. Detta finns
utförligt redovisat i propositionen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES) (prop. 1991/92:170) och i propositionen om ändringar av EES-avtalet
(prop. 1993/94:203). Jämfört med de förändringar som EES-avtalet redan har
inneburit för svensk del blir därför förändringarna vid ett medlemskap små.
Romfördraget slår fast att EG-kommissionen vid harmonisering av tekniska regler
rörande hälsa, säkerhet, miljöskydd och konsumentskydd skall basera sina förslag
på en hög skyddsnivå (artikel 100a.3). Tendensen i EU går också i riktning mot
påtagligt ökade krav i dessa hänseenden. Beslut om harmoniserade bestämmelser
kan, med stöd av artikel 100a, under vissa förutsättningar fattas med
kvalificerad majoritet. I dessa fall finns dock en möjlighet för ett medlemsland
enligt artikel 100a.4 att anmäla mer långtgående nationella bestämmelser som
grundar sig på skyddshänsynen i artikel 36 eller på miljö- eller
arbetsmiljöskydd. Kommissionen skall bekräfta bestämmelserna sedan den
konstaterat att de inte utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller
innebär förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna. Denna möjlighet kallas
ibland "miljögarantin".
Den väsentligaste förändringen vid ett medlemskap jämfört med EES-avtalet är
därför att Sverige får helt andra möjligheter att påverka utformningen av nya
regler. Inte endast likabehandling på marknaden är ett svenskt intresse. Också
reglernas närmare innehåll är en fråga av största vikt. Hänsyn till skyddet av
hälsa, miljö och säkerhet är i hög grad berörda, liksom i en del fall hänsyn
till svenska industriella intressen.
Även om EES-avtalet medför att Sverige på detta område inte behöver genomföra
stora förändringar i sak har dock vissa särlösningar uppnåtts under
förhandlingarna för att tillgodose svenska intressen i synnerhet på
miljöområdet. På några områden är dessutom förändringar av EG:s regelverk på
väg. Detta redovisas i korthet i det närmast följande. För en närmare
redovisning hänvisas till resp. avsnitt.
Miljöskydd Kapitel 1 i avdelning V i anslutningsfördraget upptar fri rörlighet
för varor. Kapitlet inleds med artikel 112 som behandlar normer för miljön.
Enligt artikeln behöver Sverige för en tid av fyra år inte tillämpa ett antal
EG-regler på miljöområdet, vilka regler samlats i bilaga XII. Innebörden är att
Sverige under denna tid kan behålla sina strängare skyddsnormer vad gäller bl.a.
klassificering och märkning av kemikalier och begränsningar i användningen av
farliga ämnen.
Artikeln stipulerar vidare att de ifrågavarande EG-reglerna skall ses över i
enlighet med EG:s procedurer under perioden. Av en gemensam förklaring fogad
till slutakten framgår att översynen avses leda till beslut före periodens
utgång. Parterna betonar i en annan gemensam förklaring bl.a. den stora vikt de
fäster vid en hög nivå för främjandet av miljöskyddet inom unionen. En
hänvisning sker i anslutning härtill till EG:s eget ambitiösa femte
miljöhandlingsprogram. Vidare konstateras att de nya medlemsstaterna önskar
hålla fast vid de normer som de tillämpar på vissa områden.
I ett avslutande stycke föreskriver artikel 112 att Sverige vid slutet av
övergångsperioden skall tillämpa det gemensamma regelverket på samma villkor som
nuvarande medlemsstater. I kombination med deklarationen om att översynen skall
leda till beslut före periodens utgång ligger häri bl.a. möjligheten att vid
behov åberopa den s.k. miljögarantin enligt artikel 100a.4 i Romfördraget.
För en närmare redovisning av miljöreglerna och de uppnådda
förhandlingslösningarna se avsnittet om miljöpolitiska frågor (20).
En särskild gemensam förklaring ger slutligen Sverige rätt att behålla sitt
förbud mot återvinning av PCB/PCT.
Säkerhetsbälten Under förhandlingarna har anpassningen också diskuterats på ett
fåtal punkter utanför miljöområdet. En särskild övergångslösning gäller t.ex. i
fråga om säkerhetsbälten. Sverige kan fortsätta att tillämpa nuvarande krav på
trepunktsbälten i baksätet i avvaktan på att detta blir obligatoriskt också
enligt EG:s regler, vilket sker den 1 juli 1997.
Snus EG:s direktiv om tobaksvaror ingår som en del av EES-avtalet och har
införlivats i den svenska rättsordningen genom tobakslagen (1993:581). Det
direktiv som innehåller regler om märkning av tobaksvaror nr 89/622 (EEG) har
dock genom en senare ändring tillförts regler som innebär att medlemsstaterna
skall förbjuda försäljning av vissa typer av rökfri tobak som inte förekommer
nämnvärt i de hittillsvarande medlemsstaterna. Det gäller bl.a. snus. Särskilt
avses varor i portionspåsar eller porösa påsar, eller i en form som påminner om
ett livsmedel. I medlemskapsförhandlingarna har emellertid Sverige liksom Norge
medgivits undantag från direktivets förbud att saluföra snus. Undantaget gäller
dock inte snus i former som påminner om livsmedel. Vidare förbinder sig Sverige
och Norge att inte exportera sådan rökfri tobak till övriga medlemsländer som
tillämpar direktivet fullt ut. Undantaget finns antecknat i anslutningsakten,
bilaga 15, under avsnitt X Övrigt. Genom en ändring i EES-avtalet har
bestämmelserna motsvarande giltighet inom EES-området sedan den 1 juli 1994.
Denna ändring av EES-avtalet finns beskriven i prop. 1993/94:203.
Det regelsystem som för övrigt gäller för tobaksvaror inom unionen har således
redan genom EES-avtalet införlivats med den svenska rättsordningen. Utöver det
som nu har sagts, kommer således ett svenskt medlemskap inte att medföra några
andra nyheter i fråga om de regler som gäller för tobaksvaror än beskattningen
av cigaretter.
11.2.7 Gränskontroll i samhandeln
Den kontroll av gränsöverskridande handel, som tullmyndigheterna utövar, avser
inte endast uppbörd av tullar eller jordbruksavgifter eller bevakning av att
näringspolitiskt motiverade handelsbegränsningar iakttas. Andra viktiga
kontrolluppgifter avser skydd av hälsa, miljö och säkerhet samt uppbörd av
skatt. I och med att dessa sistnämnda slag av kontrolluppgifter icke längre
fullgörs i samband med passerande av en gräns, har EG under åren före den
1 januari 1993 infört ett förhållandevis omfattande regelverk, som kommit att
benämnas "kompensatoriska åtgärder".
Dessa åtgärder syftar till att finna andra sätt att tillgodose en del av de
behov som gränskontrollerna tidigare var till för. Den ekonomiskt tyngsta
förändringen är ett nytt uppbördssystem för de indirekta skatter på varor som
importeras från andra medlemsländer, som tidigare uppbars vid gränsen. Detta
beskrivs i avsnittet om indirekta skatter. En annan förändring gäller
statistiken över handeln mellan länderna, som inte längre kan baseras på import-
och exportdeklarationer, utan i stället får byggas på rapportering från de
berörda företagen (se avsnitt 32). Härutöver finns också andra legitima
samhällsintressen som måste tillgodoses. På dessa områden har åtskilliga
EG-bestämmelser trätt i kraft. Ett exempel är det veterinära området. Ett annat
är att marknadskontrollen av produkter vad gäller miljö, hälsa och säkerhet har
förstärkts som ett led i EG:s nya regelverk för provning och certifiering.
Med stöd av regeringens bemyndigade tillkallades år 1992 en interdepartemental
arbetsgrupp med uppgift att utreda frågor om gränskontroller och
gränsformaliteter i ett EG/EU-medlemskapsperspektiv (gränskontrollgruppen). I
arbetet deltog de departement och myndigheter som berörs av
gränskontrollfrågorna. I arbetsgruppens slutrapport En marknad utan
gränskontroller och gränsformaliteter i ett EG-medlemskapsperspektiv
(Utrikesdepartementets handelsavdelning, november 1993), redovisas de
kompensatoriska åtgärderna såväl sådana de utformats i EG som sedda från svensk
utgångspunkt.
En inre marknad utan tullkontroller innebär betydande samhällsekonomiska
vinster. Hur smidiga gränskontrollerna än må vara, skapar de ändå
tidsfördröjningar och osäkerhet i transportplaneringen. Ett avlägsnande av
gränskontrollerna kommer att innebära betydande fördelar både för de företag som
är beroende av att kunna förkorta och säkerställa leveranstiderna och för
transportföretag som härigenom kan använda transportmedlen mera effektivt.
Undersökningar inom EG bekräftar detta. Det har medfört stora
rationaliseringsvinster för näringslivet, räknat såväl i direkta kostnader som i
tid. Vidare krävs inga anmälningshandlingar med uppgifter till tullverket vilket
minimerar företagens insatser. Man räknar med att miljontals dokument som
krävdes vid tullklarering nu har försvunnit. Framför allt ger ett svenskt
medlemskap svenska företag - både på export- och importsidan - ett
konkurrensneutralt läge när det gäller gränskontroller och gränsformaliteter.
Bland remissinstanserna framhåller Kommerskollegium, Bankföreningen,
Industriförbundet, Jernkontoret, Sveriges verkstadsindustrier samt Stockholms
handelskammare att en avveckling av gränskontrollerna, med avskaffande av bl.a.
ursprungsintyg och ändrad uppbörd av mervärdesskatt, kommer att innebära en
betydande besparing för svensk industri, handel och konsumenter samt en
möjlighet att konkurrera på lika villkor med företagen i EU-länderna.
Industriförbundet uppskattar besparingen till 7-8 mdr kronor per år enbart för
svenska företag och Kommerskollegium uppskattar den till totalt 3-5 % av priset
vid gränspassagen eller storleksordningen 20 mdr kronor per år.
Generaltullstyrelsen ifrågasätter storleken av beräknade vinster och pekar på
att redan det nuvarande systemet (i Sverige) innebär starkt förenklade system
och möjlighet att överföra data elektroniskt. TULL-KUST anser att nuvarande
befogenheter för gränskontroll måste behållas, annars kommer narkotika m.m.
flöda fritt in i landet och betydande skattebortfall ske genom "svart" import.
Man föreslår att den svenska tullens kontrollfunktion utvecklas till en tull-
och skattepolis.
Sverige har i medlemskapsförhandlingen åtagit sig att på samma sätt som EU:s
nuvarande medlemsstater avveckla tullkontrollen vid gemenskapens inre gräns,
dvs. vid gränsen mot övriga medlemsländer. Detta innebär att de befogenheter
tullen nu har upphör såvitt avser varor som förs över denna inre gräns. En
översyn av den svenska tullagstiftningen i avsikt att anpassa denna till EG:s
tullbestämmelser har genomförts av Tullanpassningsutredningen (Fi 1993:16).
Utredningen har föreslagit i sitt betänkande (SOU 1994:89) Tullagstiftningen och
EG att den nuvarande tullagen skall upphöra att gälla och att en ny tullag som
endast avser den yttre gränsen införs med kompletterande bestämmelser till EG:s
centrala tullförordningar, tullkodexen och tillämpningskodexen, samt att lagen
om straff för varusmuggling ändras så att även den endast avser den yttre
gränsen. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Vilka befogenheter tullen i
särskilda fall skall kunna ha vid inre gräns utreds av Kommittén om nya former
för narkotikabekämpning m.m. i ett EU-perspektiv (Ju 1994:01, se härom avsnitt
29 Rättsliga och inrikes frågor).
Det bör dock konstateras att medlemsstaterna ändå har kvar beslutanderätt i
vissa avseenden som berör varurörelserna över de inre gränserna inom
gemenskapen. I dessa fall kan man alltjämt tala om export och import. Det
tydligaste exemplet gäller krigsmateriel (artikel 223 i Romfördraget). Härtill
kommer möjligheterna som redovisats i det föregående, att enligt artikel 36 i
Romfördraget genom nationell lagstiftning skydda allmän säkerhet, människors och
djurs liv och hälsa m.m. Artikeln öppnar på vissa villkor möjligheten att
bibehålla eller införa förbud eller restriktioner för import eller export.
Härutöver gäller rent allmänt att varje medlemsstat har rätt att ingripa över
hela landet vid misstanke om brott och att ge berörda myndigheter erforderliga
befogenheter för detta. Det är viktigt att notera, att medlemsstaterna behåller
lagstiftningskompetens på alla de områden, som här är aktuella. Under nationell
kompetens ligger sålunda i synnerhet brottsbekämpning, härunder bekämpande av
illegal narkotikatrafik, samt handel med krigsmateriel.
Kontrollen av den illegala handeln får emellertid inte medföra att den legala
handeln onödigtvis försvåras.
Åtskilliga av EU:s nuvarande medlemsländer upprätthåller nationella
import- eller exportrestriktioner med giltighet också för handeln inom EU med
stöd av artikel 36. De vanligaste exemplen är narkotika, vapen, pornografiskt
material samt kulturföremål. Kontrollmetoderna varierar, men i den mån de riktar
sig mot varuförsel över gränsen är de så utformade att de stör handeln så litet
som möjligt, eller inte alls (diskret, misstankebaserad kontrollverksamhet).
Om Sverige önskar vidta särskilda åtgärder till försvar av ett viktigt
samhällsintresse med stöd av artikel 36 i Romfördraget bör de utformas så att de
utgör en viktig och verkningsfull beståndsdel av skyddet av det berörda
samhällsintresset. Härav följer att övervakningen inte kan inskränka sig till
gränsövergångarna, utan i princip skall avse hela det svenska territoriet. När
den befarade risken är starkt förbunden med import, är skälen för
införselrestriktioner och särskild övervakning vid gränsen naturligtvis starka.
Ett sådant exempel är kampen mot narkotikabrottsligheten. Ett ytterligare skäl
kan vara landets geografi, där en mycket stor del av person- och varutrafiken
kanaliseras via hamnar och flygplatser.
För en samlad redovisning och bedömning när det gäller kompensatoriska åtgärder
för kontroll av den legala handeln, som blir nödvändiga när gränskontrollerna
avskaffas, hänvisas till gränskontrollgruppens ovan nämnda rapport. I övrigt
redovisas behovet av svensk lagstiftning eller andra svenska åtgärder i sitt
sakliga sammanhang, dvs. i respektive sakavsnitt. Där beskrivs också de frågor,
som tagits upp i medlemskapsförhandlingen i samband med avvecklingen av
gränskontroll. De frågor det gällde var veterinära kontroller samt export av
kulturföremål. I det närmast följande redovisas påverkan på den indirekta
beskattningen samt de särskilda frågor som uppkommer när det gäller export av
krigsmateriel respektive handel med strategiskt känsliga varor.
Den betydelsefulla frågan om hur Sverige bör utforma egna motåtgärder mot
illegal trafik behandlas i avsnittet om rättsliga och inrikes frågor (29). Där
berörs också frågan om det av EU förutsedda samarbetet på brottsbekämpningens
område.
Sammanfattningsvis kan sägas, att Sveriges anslutning till den inre marknaden
innebär betydande samhällsekonomiska vinster samtidigt som de kontrollfrågor,
som uppkommer vid avvecklingen av gränskontroll i dess nuvarande form, kan
bemästras. I förlängningen ligger ett starkt utbyggt samarbete mellan berörda
svenska kontrollmyndigheter och deras motsvarigheter i andra medlemsländer.
11.2.8 EG:s regler om indirekta skatter
En av de mest påtagliga förändringarna i samband med ett svenskt deltagande i
den inre marknaden gäller indirekta skatter. EES-avtalet omfattar inte
skatteområdet. Den anpassning till EG:s regelverk som erfordras på skatteområdet
kommer därför att ske först vid Sveriges inträde i EG. Som framgår av det
följande har Sverige emellertid på senare år, bl.a. i samband med den
skattereform som vidtogs under åren 1990-1991, gjort sådana ändringar i
skattesystemet att en anpassning till EG:s regelverk nu är väl förberedd. Ett
medlemskap påverkar såväl reglerna om skattebas och nivå för indirekta skatter
som, framför allt, uppbörden av indirekta skatter vid handeln mellan
medlemsländerna. Denna kan inte längre ske vid gränsen. Det är en viktig
förutsättning för att gränskontrollerna skall kunna avskaffas.
Arbetet med att skapa vissa gemensamma regler på skatteområdet har pågått länge
inom EG. Framför allt har inriktningen varit att harmonisera de indirekta
skatterna, dvs. mervärdesskatten och olika punktskatter på varuområdet. Denna
harmonisering beror på den stora betydelse de indirekta skatterna på varor och
tjänster har inom en gemensam marknad. När det gäller mervärdesskatten har det
också varit betydelsefullt att denna skatt bildar underlag för en väsentlig del
av gemenskapsbudgeten.
Romfördraget innehåller ett särskilt kapitel om skatter, omfattande artiklarna
95-99. Utöver bestämmelser som har en motsvarighet i EES-avtalet finns också
artikel 99 som innehåller ett åliggande för rådet att besluta om harmonisering
av de indirekta skatterna i den utsträckning detta är nödvändigt för att den
gemensamma marknaden skall fungera senast den 1 januari 1993.
Inför genomförandet av den inre marknaden år 1993 fattade rådet under åren 1991
och 1992 beslut om en rad direktiv, som sammantaget innebär att mervärdesskatten
och punktskatterna i stor utsträckning harmoniserats. Harmoniseringen gäller
skattebaserna för de olika skatterna, skattesatserna och
beskattningsförfarandet. Åtgärderna har inriktats på sådana
harmoniseringsåtgärder som erfordrats för att den inre marknadens funktion skall
säkerställas. Resultatet är bl.a. att alla gränskontrollåtgärder på
skatteområdet har slopats i samhandeln mellan medlemsländerna.
Mervärdesskatten
Mervärdesskattens skattebas, dvs. avgränsningen av de varor och tjänster som
skall beskattas, är sedan flera år tillbaka i princip harmoniserad i de olika
EG-länderna. Bestämmelserna finns i det s.k. sjätte mervärdesskattedirektivet
(377/88/EEG). Några enstaka nationella undantag från den enhetliga skattebasen
tillåts emellertid ännu, men de avvecklas successivt. I princip skall således
medlemsländerna ha helt enhetliga regler för vilka varor och tjänster som skall
omfattas av mervärdesskatten, och undantagen från beskattningen skall vara
desamma i alla länderna.
I samband med införandet av den inre marknaden beslutades också om en viss
utjämning av ländernas mervärdesskattesatser. Beslutet innebär att
medlemsländerna för huvuddelen av de varor och tjänster som skall
mervärdebeskattas skall tillämpa en skattesats om minst 15%. Det står emellertid
medlemsländerna fritt att tillämpa en högre skattesats. För vissa varor och
tjänster, som anges på en särskild lista, får medlemsländerna ta ut en lägre
skatt än 15%, dock lägst 5%. Medlemsländerna får tillämpa en eller högst två
olika sådana lägre skattesatser. Totalt kan ett medlemsland således tillämpa upp
till tre olika skattesatser för mervärdesskatten.
Den lägre skattenivån får tillämpas för ett uppräknat antal varor och tjänster,
t.ex. livsmedel, energi för uppvärmning och belysning, böcker och tidningar,
m.m.
Punktskatterna
För punktskatternas del har EG inför år 1993 och den inre marknadens
genomförande harmoniserat skattebasen och skattesatserna för punktskatterna på
mineraloljeprodukter, alkoholhaltiga drycker samt tobaksvaror. Dessutom har ett
gemensamt beskattningsförfarande för dessa skatter beslutats. Därigenom har
förutsättningarna för en avveckling av gränskontrollerna kunnat uppfyllas.
Övriga nationella punktskatter kan enligt besluten behållas, om de är utformade
på ett sådant sätt att de inte ger upphov till gränskontrollåtgärder.
För alkohol, tobak och mineraloljor har från och med år 1993 regler införts om
de lägsta skattesatser som får tillämpas. Miniminivåerna ligger på en
förhållandevis låg nivå. Länderna får tillämpa högre skattesatser. Möjligheterna
att tillämpa väsentligt högre skattesatser än i andra närliggande EG-länder
begränsas dock i praktiken av att i princip alla införselrestriktioner slopats
vad gäller privatpersoners införsel av varor som inköpts beskattade i ett annat
EG-land.
Beslut har också fattats om en viss harmonisering av de vägtrafikskatter som
tas ut för tyngre lastfordon. Beslutet innebär gemensamma beräkningsgrunder och
minimiskattesatser för årliga skatter typ fordonsskatt. Vidare gäller vissa
gemensamma regler för väg- och broavgifter m.m.
Beskattningsordning
Beskattningsordningen för mervärdesskatten har också harmoniserats så att alla
gränskontroller kunnat avskaffas inom EG fr.o.m. år 1993. Det innebär bl.a. att
mervärdesskatt inte längre uppbärs i samband med tullproceduren när en vara
importeras från ett annat EG-land. Mervärdesskatten har i stället inordnats helt
inom ramen för ländernas interna beskattningssystem, vilket bl.a. medfört behov
av ett omfattande skattesamarbete mellan länderna.
Detta system som betecknas som en övergångsordning, skall gälla till utgången
av år 1996.
Hur den slutliga ordningen skall se ut är inte beslutat. Den inriktning som
finns är dock mot en ordning där en beskattning alltid skall ske i exportlandet
och där importören får göra avdrag i importlandets skattesystem för den i
exportlandet erlagda mervärdesskatten i den mån han är skattskyldig i
importlandet. En sådan ordning förutsätter någon form av clearingförfarande
mellan medlemsländerna om principen att skatteintäkter skall tillfalla det land
där konsumtionen sker skall kunna upprätthållas.
Även när det gäller punktskatterna har som nämnts beslut fattats om en gemensam
beskattningsordning som skall gälla när punktskattebelagda varor sänds mellan
medlemsländerna. Beskattningsordningen möjliggör att gränskontrollerna för
skatteändamål inom EG-området kan avskaffas. Enligt detta förfarande kan varorna
cirkulera inom EG åtföljda av en särskild dokumentation, och beskattningen
utlöses i det land där varorna slutligen skall konsumeras.
Bland remissinstanserna anför Köpmannaförbundet att höga svenska indirekta
skatter försämrar svensk detaljhandels förmåga att konkurrera med gränshandel
och postorderhandel. Industriförbundet anser det viktigt att EG:s
mervärdesskattesystem förenklas och framhåller att valet av framtida
uppbördssystem får stor betydelse för svenska företags konkurrensförmåga bl.a.
vid offentlig upphandling.
Behovet av svenska anpassningsåtgärder
Den skattereform som genomförts i Sverige åren 1990-1991 har i betydande
omfattning medfört en anpassning till utvecklingen på skatteområdet i Västeuropa
i övrigt. En god grund finns nu därför för de ytterligare anpassningar som
erfordras vid ett svenskt medlemskap i EU.
I många fall är den ytterligare anpassning som erfordras närmast av teknisk
natur. I några fall måste emellertid också mera betydelsefulla ändringar av
svenska skatteregler ske.
I förhandlingarna med EG har Sverige mot denna bakgrund kunnat koncentrera sig
på vissa frågor om mervärdesskatten, cigarettskatten, skatten på mineraloljor,
införselrestriktioner för alkoholhaltiga drycker och tobak samt ölbeskattningen.
Sverige har därvid krävt att få behålla en del svenska regler som avviker från
EG:s regelverk. De begärda svenska särreglerna motsvarar i åtskilliga fall
sådana särlösningar som redan medgetts för ett eller flera medlemsländer. I
huvudsak har särlösningarna karaktär av övergångslösningar.
En svensk anpassning måste emellertid ske till de regler som gäller för uttag
av indirekta skatter vid handel över gränserna inom EG-området. Det innebär i
huvudsak att någon skatteuppbörd vid gränsen inte skall förekomma. De ändrade
principerna ställer krav på en betydande lagteknisk anpassning och samordning av
myndigheternas uppgifter vid beskattningen. Ett relativt omfattande
lagstiftningsarbete kan här förutses. Detta har förberetts genom olika
utredningsinsatser.
Efter särskilt uppdrag avlämnade således Riksskatteverket och
Generaltullstyrelsen i oktober 1993 rapporterna Mervärdesbeskattningen i ett
EG-perspektiv, RSV Rapport 1993:8, resp. Punktskatter i ett EG-perspektiv, RSV
Rapport 1993:9. Vidare har Riksskatteverket lämnat rapporten Försäljningsskatt
på motorfordon i ett EG-perspektiv, RSV Rapport 1993:10.
Förslag till de lagstiftningsändringar som erfordras har i juni 1994 lämnats i
tre betänkanden, nämligen (SOU 1994:74) Punktskatterna och EG, (SOU 1994:88)
Mervärdesskatten och EG samt (SOU 1994:85) Ny lag om skatt på energi. Dessa
betänkanden remissbehandlas för närvarande.
Regeringen avser att, på grundval av det nämnda utredningsarbetet, återkomma
till riksdagen med förslag till de lagändringar som erfordras vid ett svenskt
EU-medlemskap.
I det följande redogörs kort för mera väsentliga materiella frågor på
mervärdesskatte- och punktskatteområdet.
Särskilt om mervärdesskatten
För mervärdesskatten har EG som tidigare nämnts en i stort sett enhetlig
skattebas. De ändringar som i samband med skattereformen genomfördes i den
svenska mervärdesskattelagstiftningen innebär en långtgående anpassning till
EG:s regler om skattebasen såsom den är bestämd i det sjätte
mervärdesskattedirektivet. Avgränsningen av de varor och tjänster som beskattas
överensstämmer därför i allt väsentligt med EG-reglerna. Genom den nya
mervärdesskattelag som riksdagen beslutat om under våren, och som trätt i kraft
den 1 juli 1994, har ytterligare ändringar i systematiskt hänseende gjorts, som
närmar oss till EG:s regelsystem.
Vissa avvikelser från EG-reglerna finns dock ännu. T.ex. skall enligt
EG-reglerna en beskattning ske av olika tjänster på kulturområdet. En viss
utökning av det skattepliktiga området blir där nödvändig.
På mervärdesskatteområdet har emellertid överenskommits att Sverige får avvika
från sjätte mervärdesskattedirektivet och även i fortsättningen undanta följande
från skatteplikt:
- inträde till sportevenemang
- tjänster som tillhandahålls av författare, artister m.fl.
- tillhandahållande av nya byggnader och byggnadsmark
- biobiljetter (övergångsvis t.o.m. utgången av år 1995).
Sverige får dessutom behålla nuvarande mervärdesskatteregler i fråga om
beskattningen av små företag, där dessutom vissa ytterligare svenska
förenklingskrav har tillgodosetts.
När det gäller skattesatserna innebär som nämnts EG-reglerna endast att vissa
miniminivåer fastställts. Det innebär att det inte finns något krav på en sänkt
svensk mervärdesskatt.
Den svenska reducerade skattesatsen för serveringstjänster och för
postbefordringstjänster avviker emellertid formellt från EG:s regler. Dessa
skattesatser måste därför höjas.
När det gäller mervärdesskattens nivå lämnar EG-reglerna som sagt en betydande
frihet åt medlemsländerna. Det som kallas nollskattesatser får dock bara
tillämpas övergångsvis och endast på vissa villkor. Sverige har i
förhandlingarna begärt och medgetts rätt att få fortsätta att tillämpa
nollskattesatser för
- dagstidningar
- framställning etc. av organisationstidskrifter m.m.
- medicin som säljs enligt recept eller till sjukhus.
Bland remissinstanserna har Posten AB anfört att det kan bli problem att få
gehör för den svenska linjen med avreglerad postmarknad och
mervärdesskattepliktiga brevtjänster, eftersom det i dag råder monopol i
EU-länderna. Filminstitutet påpekar att momsbeläggning av biobiljetter försämrar
de ekonomiska förutsättningarna för främst mindre och medelstora biografer.
Kulturrådet pekar på liknande problem men anser att en lösning går att finna
inom ramen för EG:s skatteregler.
Särskilt om punktskatterna
När det gäller punktskatteområdet innebär skattereformen bl.a. att flera
punktskatter på varor avskaffades den 1 januari 1993. Det gäller den särskilda
varuskatten på choklad och konfektyrer samt parfym och andra tekniska preparat,
dryckesskatten på läskedrycker och bordsvatten och punktskatterna på
videobandspelare och vissa kassettband. Upphävandet av dessa skatter ligger i
linje med EG:s punktskattesystem och underlättar väsentligt en anpassning till
den inre marknadens krav.
Under år 1992 har vidare den svenska alkoholbeskattningen och
energibeskattningen lagts om så att de bättre stämmer överens med EG-reglerna.
Under år 1993 har kilometerskattesystemet avskaffats, och ersatts med en sådan
särskild skatt på dieselolja som förutsätts enligt EG-reglerna.
Även när det gäller punktskatterna innebär EG-reglerna som nämnts att vissa
minimiskattesatser har fastställts. De svenska punktskattenivåerna är oftast
väsentligt högre och då finns inga formella krav på den svenska skatten. På
punktskatteområdet finns däremot formella krav på en hel del ändringar av de
svenska reglerna om skattebasens avgränsning, och särskilt av reglerna för hur
skatterna beräknas. I vissa fall har frågorna tagits upp vid förhandlingarna,
som framgår av det följande.
Cigarettbeskattningen
EG:s regler om punktskatt på cigaretter innebär att medlemsländernas
punktskatter obligatoriskt skall bestå av två delar: dels en del som är
relaterad till värdet (detaljhandelspriset), dels en del som är lika för alla
cigaretter. Den svenska beskattningen bygger för närvarande enbart på
cigaretternas vikt. I förhandlingarna har överenskommits att Sverige får en
ettårig övergångstid med införandet av värdeskatt på cigaretter.
Den svenska skattenivån uppfyller inte heller, på grund av det sätt på vilket
EG-reglerna är uppbyggda, EG:s miniminivå för cigarettskatten. Det har därför
överenskommits i förhandlingarna att Sverige t.o.m. år 1998 kan tillämpa
skattenivåer som understiger EG:s.
Skatt på mineraloljor m.m.
EG:s regler om skatt på mineraloljor innebär bl.a. att medlemsländerna skall
följa vissa principer för hur skatten beräknas. Vissa avvikelser från dessa
regler krävs för att Sverige skall kunna fortsätta med viktiga inslag i vår
energi- och miljöpolitik. Sverige har därför i förhandlingarna krävt och fått
gehör för följande särlösningar:
- Sverige kan även i fortsättningen tillämpa olika skattenivåer för
mineraloljor som används i industriell tillverkning resp. i övriga fall,
- Sverige kan fortsätta att skattedifferentiera dieselolja beroende på
miljöklassificering,
- Sverige kan fortsätta att medge skattefrihet för viss metangas
- Sverige kan fortsätta att skattebefria biobränslen på det sätt som sker
idag
Införselrestriktioner för alkohol och tobak
Vid inresa från tredje land gäller fortsatt vissa begränsningar för de mängder
en privatperson får medföra tull- och skattefritt.
Vid inresa från annat EG-land innebär dock EG-reglerna att privatpersoner fritt
till hemlandet får medföra bl.a. alkoholhaltiga drycker och tobak som är avsedda
för personligt bruk. De tidigare s.k. införselrestriktionerna vid resor mellan
EG-länderna avskaffades inom EG den 1 januari 1993. För inresande till Danmark
gäller dock övergångsvis särskilda restriktioner.
Sverige har i förhandlingarna krävt att även i fortsättningen få begränsa
resandeinförseln av spritdrycker, vin, öl och cigaretter. I förhandlingarna har
överenskommits att Sverige, med avvikelse från EG:s regler, skall kunna tillämpa
följande restriktioner vid inresa från ett annat EG-land:
- cigaretter eller motsvarande mängd300 st
andra tobaksvaror
- spritdrycker 1 liter
eller 3 liter starkvin
- bordsvin 5 liter
- öl 15 liter.
Sverige skall enligt avtalet säkerställa att 15-litersgränsen för öl inte heller
överskrids vid införsel från tredje land. Dessa restriktioner skall tills vidare
tillämpas till utgången av år 1996, då en översyn av restriktionerna skall
göras. Kopplingen av denna översyn till översynen av beskattningsordningen för
mervärdesskatt som förutsätter enhällighet ger goda möjligheter för Sverige att
i samråd med andra nordiska länder verka för en förlängning av
införselrestriktionerna. De alkoholpolitiska frågeställningarna behandlas
utförligare i avsnittet om hälso- och socialpolitiska frågor (16).
IOGT-NTO begär i sitt remissyttrande garantier att gränsen för skattefri
införsel av alkohol för resande inte kommer att höjas.
Ölbeskattningen
EG:s regler om punktskatter på öl innebär att öl skall beskattas strikt efter
alkoholstyrkan. Undantag får endast göras för mycket alkoholsvagt öl,
motsvarande det svenska lättölet. Eftersom den nuvarande svenska ölskatten är
progressiv skulle en omedelbar anpassning till EG:s ölregler kunna medföra en
relativt kraftig skattehöjning för s.k. folköl. Sverige har därför i
förhandlingarna krävt och fått gehör för att under en treårig övergångsperiod få
avvika från EG:s regler i denna del.
IOGT-NTO menar att det går att anpassa ölbeskattningen till EG:s regler men
ändå ta hänsyn till målen för alkoholpolitiken. Genom att minska alkoholhalten
till max 2,8 volymprocent kan en låg skatt behållas utan att skatten på starköl
behöver sänkas. Ungdomens Nykterhetsförbund kräver förändringar av EG-reglerna
för beskattning av öl.
11.2.9 Krigsmateriel
Medlemsstaterna har med hänvisning till artikel 223 i Romfördraget i praktiken
undantagit krigsmateriel från EG:s regler. Artikel 223 innebär därmed i
praktiken att alla produkter som medlemsländerna definierat som krigsmateriel
enligt nationella förteckningar är undantagna från det fria varuutbytet inom EU.
En gemensam krigsmaterielförteckning upprättades år 1958, men har därefter inte
moderniserats eller omarbetats. En gemensam ny krigsmaterielförteckning håller
emellertid för närvarande på att utarbetas.
Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som stadfästs i
Maastrichtfördraget, sker dock en principdiskussion om de allmänna riktlinjerna
för vapenexport. EU har, inom ramen för samarbetet om ekonomiska
säkerhetsfrågor, fastställt ett antal gemensamma kriterier som medlemsländerna
skall beakta vid vapenexportbeslut. Kriterierna är allmänna och lämnar stort
utrymme för nationell tolkning. Några länder vill gå vidare och åstadkomma en
harmonisering av policybeslut, medan andra är avvisande.
Vid ett svenskt EU-medlemskap aktualiseras inga förändringar i gällande
riktlinjer för svensk export av krigsmateriel. I enlighet med nuvarande svensk
lagstiftning kommer regeringens tillstånd även i fortsättningen att krävas för
utförsel av krigsmateriel oavsett om materielen utförs till annat EG-land eller
till tredje land. Vid export av krigsmateriel till andra EG-länder förutses
fortsatt användning av slutanvändaråtaganden enligt vilka det mottagande landets
regering utfäster sig att ej exportera eller re-exportera mottagen krigsmateriel
utan förhandsmedgivande från tillverkningslandets regering. I avsaknad av
kontroll vid gränsöverskridande kommer EG-länderna att bruka ett av
licensieringsmyndighet utfärdat standarddokument som ger avsändarlandet
möjlighet till kontroll över transporten till slutmottagaren och till kontroll
vid myndighet eller företag. Krigsmaterielexport direkt till länder utanför EG
berörs ej.
11.2.10 Strategiskt känsliga varor
Med strategiskt känsliga varor avses utöver krigsmateriel och produkter inom
kärnteknikområdet även produkter inom det kemiska och biologiska området samt
vissa övriga högteknologiprodukter. Många av dessa produkter som kan ha såväl en
civil som militär användning benämns ofta "dual use"-produkter.
Produkterna omfattas av EG-reglerna och kommer sannolikt - med vissa
undantag - efter en kortare övergångsperiod att kunna hanteras lika fritt mellan
medlemsstaterna som inom resp. stat. För att ett fritt varuutbyte skall kunna
fungera inom EG på detta område är EU-staterna ense om att ett antal
förutsättningar först skall vara uppfyllda. Dessa har angetts vara:
- en gemensam förteckning över strategiskt känsliga produkter och teknologier
som omfattas av exportkontroll
- en gemensam positiv länderförteckning omfattande länder utanför EU till vilka
export kan ske med förenklad administration
- gemensamma kriterier för tillstånd till export till länder utanför EU
- ett gemensamt forum, eller en mekanism, för koordinering av
tillståndsgivning, procedurer och kontroller
- tydliga regler för samarbetet mellan tillståndsgivande myndigheter och
tullen, inklusive ett gemensamt informationssystem.
Förslag finns till lösningar, dock har inga formellt bindande beslut ännu
fattats. I ett kommissionsförslag föreslås bl.a. att nationella exporttillstånd
även fortsättningsvis skall kunna krävas för ett fåtal nationellt notifierade
produkter som inte återfinns på den gemensamma produktförteckningen samt vidare
att en generalklausul införs. På den inre marknaden skall råda fri omsättning,
dvs. det skall inte finnas några gränskontroller eller gränsformaliteter.
Undantag kommer dock enligt förslaget att finnas för vissa särskilt känsliga
varor, t.ex. superdatorer och viss krypteringsutrustning. Samtliga EU-länder är
medlemmar av de internationella kontrollregimer som formulerar de gemensamma
riktlinjerna för exportkontrollen av dessa produkter. Riksdagen har under våren
1994 antagit ett förslag till ändringar i lagen (1991:341) om förbud mot
utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte (prop.
1993/94:176, bet. 1993/94:UU24, SFS 1994:718). Lagändringarna träder i kraft den
dag regeringen bestämmer. Med dessa ändringar som ingriper en utvidgning av
utförselkontrollen på andra högteknologiprodukter utövar Sverige bl.a.
utförselkontroll på i allt väsentligt samma produkter inom området för
strategiskt känsliga produkter som EU-länderna.
Inom området högteknologiprodukter som har väsentlig betydelse för utveckling
och tillverkning av konventionella vapen (de f.d. av COCOM kontrollerade
produkterna) är för närvarande en ny internationell exportkontrollregim under
uppbyggnad. Sverige deltar i detta arbete liksom övriga OECD-länder. De regler
och produktförteckningar som antas inom ramen för denna regim kommer att
successivt integreras i EU-ländernas bestämmelser.
Den svenska exportkontrollen av strategiskt känsliga varor kommer således att i
princip vara densamma mot länder utanför EU oavsett om vi blir medlemmar i EU
eller ej.
Ett EU-medlemskap kommer att kräva vissa förändringar av utförselbestämmelserna
med åtföljande förändringar av de administrativa tillämpningsbestämmelserna.
11.3Personers rörlighet
En grundläggande målsättning i EG-samarbetet är att uppnå fri rörlighet för
personer. Det regelverk som utvecklas i detta syfte gäller främst tre områden:
den gemensamma arbetsmarknaden, social trygghet för dem som flyttar mellan
länderna samt ömsesidigt erkännande av examina och behörighetsbevis.
Principen om arbetskraftens fria rörlighet finns fastlagd i artiklarna 48-51 i
Romfördraget. Dessa har preciserats genom sekundärrätten, främst genom rådets
förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen.
Regleringen innebär att all diskriminering på grund av nationalitet är otillåten
vad gäller sysselsättning, lön och andra anställnings- och arbetsvillkor,
sociala och skattemässiga förmåner liksom deltagande i yrkesutbildning och
facklig verksamhet m.m. Krav på arbetstillstånd kan inte uppställas.
Bestämmelserna om fri rörlighet omfattar dock inte anställning i offentlig
tjänst som innefattar myndighetsutövning. I dessa fall kan inskränkningar göras.
Den fria rörligheten omfattar också arbetstagarnas familjemedlemmar även om de
inte är medborgare i något EU-land.
Samtidigt med förordningen om arbetskraftens fria rörlighet antogs också regler
om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen
för medlemsländernas arbetstagare och deras familjer, som innehåller
bestämmelser om uppehållstillstånd.
Regelverket innehåller också bestämmelser om samarbete om förmedling av
anställningserbjudanden och ansökningar över gränserna, och om utbyte av
information om arbets- och levnadsvillkor. I syfte att få till stånd ett
fungerande system för ett sådant samarbete arbetar kommissionen och
medlemsstaternas arbetsmarknadsmyndigheter nu med att bygga upp ett nytt
europeiskt nätverk av förmedlingar, EURES (European Employment Services), som
ansvarar för att utveckla informationsutbyte och samarbete. Sverige deltar i
uppbyggnaden av detta nätverk.
Den fria rörligheten gäller också egna företagare som etablerar sig eller
tillhandahåller tjänster i en annan medlemsstat (jfr artiklarna 52-66 i
Romfördraget). I enlighet med vad som lagts fast i sekundärrätten har de nu
nämnda personkategorierna och deras närstående rätt till uppehållstillstånd på
samma sätt som arbetstagare och deras familjemedlemmar.
Genom tre direktiv, som trädde i kraft år 1992, har rätten till fri rörlighet
kommit att utökas till att omfatta även studerande, pensionärer och andra icke
yrkesverksamma personer, under förutsättning att de har erforderliga ekonomiska
medel för att inte ligga värdlandets sociala system till last.
Gemensamt för samtliga personkategorier är att inskränkningarna i rätten till
uppehållstillstånd kan göras av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller
hälsa.
Gemenskapsreglerna om personers rörlighet har Sverige redan övertagits genom
EES-avtalet. Dessa har medfört vissa ändringar i utlänningslagen (1989:529) samt
i utlänningsförordningen (1989:547). Vidare har bl.a. rådets förordning (EEG) nr
1612/68 inkorporerats i sin helhet (prop.1991/92:170 bil. 10 s. 6-67, SFS
1992:1163-1167, samt regeringens förordningsmotiv 1992:8.)
Inom gemenskapen är förordningar direkt tillämpliga i varje medlemsland och
skall således inte införlivas med den nationella lagstiftningen för att bli
gällande. Vid ett medlemskap skall därför de författningar som till följd av
EES-avtalet har inkorporerat förordning (EEG) nr 1612/68 upphävas. Regeringen
avser att återkomma till riksdagen i de delar som härvid kräver lagstiftning.
Målet att avveckla gränskontroller för personer inom EU har inte fullt ut
genomförts, framför allt på grund av olika uppfattningar om behovet av att
kontrollera tredjelandsmedborgare som passerar de inre gränserna. För en närmare
beskrivning av detta hänvisas till avsnittet om samarbete i rättsliga och
inrikes frågor (29) där saken behandlas i sitt sammanhang, inom ramen för
Maastrichtfördragets s.k. tredje pelare.
11.3.1 Social trygghet för personer som flyttar inom Europe-iska unionen
För att förverkliga den gemensamma marknaden har i Romfördraget
upptagits bestämmelser om avskaffandet av hinder för bl.a.
personers fria rörlighet inom gemenskapen. Det är därvid inte
enbart en fråga om att avskaffa direkta hinder mot rörligheten
utan även att påverka sådana omständigheter som kan avhålla
människor från att flytta mellan länderna. En sådan avhållande
faktor kan t.ex. vara risken att förlora det sociala skyddet vid
flyttning till ett annat medlemsland.
I Romfördraget finns därför bestämmelser som avser att tillförsäkra de personer
som utnyttjar sig av rätten till fri rörlighet inom gemenskapen ett fortsatt
socialt skydd. Bestämmelserna återfinns i artikel 51 i Romfördraget. De beslut
som rådet fattar med stöd av denna artikel skall vara enhälliga. Något utrymme
för majoritetsbeslut i dessa frågor finns således inte.
Motsvarande bestämmelser som rör det sociala skyddet för egna företagare och
deras familjemedlemmar finns inte upptagna i fördraget. Rådet har emellertid i
det omfattande regelverk som utfärdats på grundval av artikel 51 i Romfördraget
även inkluderat denna grupp. Detta har kunnat ske med stöd av bestämmelserna i
artikel 235 om fördragsutfyllnad. Även beslut som fattas med stöd av sistnämnda
artikel skall vara enhälliga.
För svenskt vidkommande gäller redan genom EES-avtalet att de personer som
utnyttjar sig av möjligheten att flytta inom samarbetsområdet omfattas av
motsvarande regler. EES-avtalet innehåller nämligen bestämmelser i artikel 29 av
motsvarande innebörd som artikel 51 i Romfördraget. Enligt EES-avtalet gäller
den grundläggande förordningen inom den sociala trygghetens område (EEG nr
1408/71) med särskilda anpassningar i förhållande till bl.a. Sverige.
Förordningen har införlivats med den svenska rättsordningen genom lagen
(1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). En närmare beskrivning av
EES-avtalets innehåll och bestämmelser finns i prop. 1991/92:170, bilaga 4, och
beträffande de ändringar som gjorts i avtalet efter dess ikraftträdande i prop.
1993/94:203. I anslutningsakten har förordningen tagits in i bilaga I, avsnitt
IV, med anpassningar som motsvarar dem som gjorts i EES-avtalet.
Ett svenskt medlemskap kommer således i jämförelse med vad som redan gäller
enligt EES-avtalet inte att medföra något sakligt nytt såvitt gäller den sociala
trygghetens område. För medlemsstaterna skall emellertid EG-förordningarna gälla
utan mellankommande nationell lagstiftning. Regeringen avser därför återkomma
med förslag om upphävande av den nämnda lagen om samordning av systemen för
social trygghet.
Det bör framhållas att reglerna i förordning (EEG) nr 1408/71 enbart syftar
till en samordning av ländernas nationella lagstiftning. De avser inte att på
något sätt inverka på medlemsländernas möjligheter att själva besluta om vilka
försäkringssystem som skall finnas i länderna eller om villkoren för rätt till
olika socialförsäkringsförmåner. Länderna är helt fria att själva lagstifta om
t.ex. vilka personer som skall vara försäkrade, vilka förmåner som skall utges,
villkor för rätt till förmåner, belopp för dessa, regler för beräkning av
förmånernas storlek och för hur lång tid en viss förmån skall utbetalas.
Reglerna får dock inte ges en diskriminerande verkan, t.ex. med avseende på
medborgarskap. Förordningen är således inte avsedd att vara ett första steg i
ett arbete för att åstadkomma ett och samma socialförsäkringsystem i alla
länderna eller att harmonisera de enskilda ländernas system.
11.3.2 Ömsesidigt erkännande av kompetensbevis
En av grundpelarna i den inre marknaden är arbetstagarnas fria rörlighet och
rätten till fri etablering. Artiklarna 48 och 49 i Romfördraget om
arbetstagarnas fria rörlighet har beskrivits i det föregående liksom delar av
den på artikel 49 baserade sekundärlagstiftningen.
Medlemsstaternas nationella regelsystem ställer emellertid ofta krav på
särskild utbildning för rätt att utöva vissa yrken. Särskilt vanligt är detta
för verksamhet inom hälso- och sjukvårdsområdet. Inom flertalet medlemsstater
förekommer en omfattande reglering även av flera andra yrken. För att göra fri
etablering i hela gemenskapen möjlig även för personer inom reglerade yrken
skall rådet enligt artikel 57 i Romfördraget med kvalificerad majoritet anta
direktiv om ömsesidigt godkännande av examens-, utbildnings- och andra
behörighetsbevis. Artikel 57 rör endast etablering som självständig företagare.
För att direktiv om ömsesidigt godkännande av kompetensbevis skall kunna gälla
även arbetstagare åberopas i stället artikel 49. Även enligt denna artikel kan
rådet besluta med kvalificerad majoritet.
Samtliga nu gällande direktiv på området omfattas av EES-avtalet och finns
beskrivna i prop. 1991/92:170 bilagorna 4 och 7 och prop. 1993/94:203. De
anpassningar av direktiven som finns intagna i anslutningsakten (bilaga I under
avsnittet XI D) motsvarar de anpassningar av direktiven som för närvarande
gäller enligt EES-avtalet. Direktivens materiella bestämmelser har införlivats
med den svenska lagstiftningen.
11.4Etablering
En viktig princip i Romfördraget utgör etableringsfriheten för både fysiska och
juridiska personer inom hela EG. Rätten till etablering vilar på principen om
lika behandling. Särbehandling grundad på nationalitet är således förbjuden.
Redan genom EES-avtalet har den svenska rättsordningen anpassats till detta.
Tidigare särbehandling av utländska fysiska och juridiska personer vad gäller
rätten att driva näring i Sverige är upphävd, se prop. 1991/82:170, bil 11, s.
21 f.
För fysiska personer gäller rätten till etablering självständiga yrkesutövares
rätt att slå sig ned och verka i andra medlemsstater. Det kan i sådana fall
finnas krav på examina, praktik och liknande. I vissa fall finns EG-rättsakter
som föreskriver ömsesidigt erkännande av examina etc. för vissa yrkesgrupper.
Vidare finns EG-rättsakter som för olika näringar har bestämmelser om hur
situationen skall hanteras, när något medlemsland har särskilda krav på
yrkesverksamhet m.m. för att få bedriva viss verksamhet. Det föreskrivs då t.ex.
att viss verksamhet i ett land skall anses uppfylla krav som ställs i ett annat
land. Genom att rättsakter av nu nämnt slag omfattas av EES-avtalet, innebär en
anslutning till EU inget nytt i sak.
För juridiska personer har motsvarande anpassning till EG-rätten skett till
följd av EES-avtalet. Ett utländskt företag som vill etablera sig i Sverige kan
välja mellan att verka genom ett svenskt dotterbolag eller genom filial i
enlighet med lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Denna lag är anpassad
till EG:s elfte bolagsdirektiv. EES-avtalet har även medfört att svensk
aktiebolagsrätt anpassas till EG-rätten, se prop. 1993/94:196. Inte heller här
innebär en anslutning till EU något nytt i sak.
11.5Tjänster
Tjänstebegreppet är mångtydigt. En tjänst kan ofta utföras av en person eller
ett bolag på plats i ett annat land, t.ex. vid byggentreprenad, men den kan
också utföras från ursprungslandet, t.ex. med hjälp av telefon eller telefax.
Det är då endast själva tjänsten som passerar en gräns. Enligt Romfördraget är
tjänster ett uppsamlingsbegrepp. I artikel 60 i Romfördraget definieras tjänst
som en prestation som normalt utförs mot ersättning i den utsträckning den inte
faller in under någon av de övriga friheterna.
EG-reglerna på tjänsteområdet gäller möjligheterna för medborgare och företag i
en medlemsstat att fritt kunna utöva näringar inom tjänstesektorn i andra
medlemsländer, på samma villkor som landets egna medborgare och företag. Även
mottagandet av en tjänst ryms under rätten till fritt tjänsteutbyte. Medborgarna
i EU-länderna har alltså rätt att resa till ett annat medlemsland och där ta
emot en tjänst. Turister t.ex. har i flera hänseenden betraktats som
tjänstemottagare i gemenskapsrättens mening. Romfördraget förutsatte från början
att det fria tjänsteutbytet skulle förverkligas under den inledande
övergångsperioden på tolv år. Rådet skulle under denna period anta sektorsvisa
liberaliseringsdirektiv inom ramen för ett allmänt handlingsprogram. Detta
arbete misslyckades emellertid då enighet i rådet inte kunde nås beträffande de
förslag kommissionen presenterade. Det fria tjänsteutbytet kom i stället att
förverkligas genom EG-domstolens praxis (målet 33/74 van Binsbergen [1974] ECR
s. 1299). Det fria tjänsteutbytet var enligt domstolen en grundläggande princip
som skulle gälla även då närmare bestämmelser saknades. Domstolen har genom åren
uttolkat principens närmare innebörd. Praxis varierar något beroende på vilken
typ av tjänst som avses. När det gäller tjänster som förs över gränserna utan
att tjänsteutövaren eller tjänstemottagaren samtidigt följer med har praxis
kommit att nära ansluta till det långtgående krav på fritt marknadstillträde som
gäller på varuområdet (Cassis de Dijon-principen m.m.).
Inom vissa tjänstesektorer har det dock visat sig vara nödvändigt att anta
harmoniseringsbestämmelser. Detta gäller framför allt det finansiella
tjänsteutbytet. Det handlar därvid om att säkerställa övervakning och kontroll
av verksamheten i syfte att garantera ett fullgott konsumentskydd. På
tjänsteområdet har även antagits regler om ömsesidigt erkännande av utbildningar
och auktorisationer så att det blir praktiskt möjligt att verka över gränserna.
Genom EES-avtalet har även de EFTA-länder som ansluter sig övertagit dessa
regler. I allt väsentligt har alltså de förändringar som följer av EU-medlemskap
redan beslutats på detta område.
I detta avsnitt behandlas särskilt de finansiella tjänsterna mera utförligt. En
kort översikt ges också beträffande transporttjänster. Audiovisuella tjänster
och teletjänster behandlas däremot under avsnittet om kultur- och mediepolitik
(19) resp. avsnittet om transportpolitik (12).
11.5.1 Finansiella tjänster
Inom området finansiella tjänster behandlas frågor som rör bank- och
kreditväsendet, försäkringsväsendet och värdepappersmarknaden. Genom EES-avtalet
har Sverige redan åtagit sig att införliva EG:s regler i den svenska
lagstiftningen. Av EES-avtalet följer t.ex. att svenska banker och
försäkringsbolag får samma möjligheter som motsvarande institut från EG-länderna
att konkurrera om kunder över hela EES-området. En redogörelse för de rättsakter
inom det finansiella tjänsteområdet som omfattas av EES-avtalet i dess
ursprungliga lydelse återfinns i prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES), bil.6 s. 4 f.
EG-rättsakter som antagits efter den 31 juli 1991 omfattades inte av
EES-avtalet i dess ursprungliga lydelse. Dessa rättsakter har emellertid
införlivats med avtalet genom beslut i Gemensamma kommittén i mars 1994. Beslut
om godkännande av denna ändring i avtalet har fattats av 1994 års vårriksdag. I
prop. 1993/94:203 redovisas tämligen utförligt de rättsakter som tillkommit
under perioden den 1 augusti 1991 - den 31 december 1993. Under 1994 har rådet
bl.a. antagit ett direktiv (94/19/EG) om inlåningsförsäkring. Direktivet, som
innehåller minimiregler till skydd för innehavare av inlåningskonto i
kreditinstitut vid t.ex. betalningsinställelse i institutet, skall vara
genomfört i medlemsländerna senast den 1 juli 1995. Från svensk sida har gjorts
bedömningen att ett införlivande av direktivets bestämmelser med svensk rätt kan
ske inom den föreskrivna tiden.
Från EES-avtalets tillämpningsområde har uteslutits sådana delar av EG:s
regelsystem som rör medlemsländernas förhållande till tredje land. Vidare
innebär EES-avtalets bestämmelser om förvaltning och deltagande i utvecklingen
av EG:s regelsystem väsentliga begränsningar för EFTA-ländernas del. Det är i
första hand dessa två kategorier av bestämmelser, som på det finansiella
tjänsteområdet tillkommer i samband med ett medlemskap.
De remissinstanser, som i sina yttranden särskilt uppehåller sig vid det
finansiella tjänsteområdet, delar bedömningen avseende skillnaden mellan
EES-avtalet och medlemskap.
EG:s regler för en inre finansiell marknad bygger på tre grundprinciper: en
enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimiharmonisering för ömsesidigt
godtagande av medlemsstaternas regelverk.
Principen om en enda auktorisation (one single licence) innebär att en
auktorisation, som ett finansiellt företag fått i det medlemsland där företaget
hör hemma, skall gälla i hela EU-området. Företaget skall från hemlandet
obehindrat, utan krav på etablering i mottagarlandet, kunna sälja tjänster över
gränserna (cross border trade) och även fritt kunna etablera filialer i andra
medlemsstater. Verksamheten skall, var den än bedrivs inom unionen, i princip
stå under hemlandstillsyn, dvs. hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret
för övervakning även av filialer etablerade i andra medlemsstater. För att
tillgodose värdlandets anspråk på sundhet i rörelsen har i direktivform lagts
fast miniminivåer för harmonisering av grundläggande regler för verksamheten och
regler om rutiner för administrativt samarbete mellan medlemsstaternas
tillsynsmyndigheter.
Vid ett medlemskap skall Sverige till alla delar tillämpa de rättsakter som
ingår i delområdet finansiella tjänster. Dessa rättsakter har redan införlivats
eller kommer inom kort att införlivas med det svenska regelsystemet, till följd
av Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet.
Enligt det andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG) skall särskilda
bestämmelser gälla i fråga om auktorisation av dotterbolag till kreditinstitut
hemmahörande i tredje land och om tillstånd för sådana företag att förvärva
majoritetsandelar i kreditinstitut hemmahörande i EG. Dessa regler innebär krav
på medlemsstaterna att i viss utsträckning iaktta en gemensam, restriktiv
hållning gentemot banker och intressenter från länder som inte erbjuder
reciproka etableringsmöjligheter i dessa avseenden för EG-institut. Motsvarande
gäller på försäkrings- och värdepappersområdena.
Regler om förhållandet till tredje land finns också på andra områden. När det
gäller redovisning får filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför EG
avkrävas fullständig särredovisning. Vidare måste filialer till försäkringsbolag
som ägs från tredje land, till skydd för försäkringstagarna, uppfylla särskilda
solvenskrav. Filialer till bolag inom EG är befriade från detta eftersom kraven
täcks av bolagen. EG kan emellertid på reciprok basis ingå avtal med tredje land
om att likabehandla filialerna. När det gäller tillträde för filialer till
kreditinstitut från tredje land kan enskilda EG-länder handla som de finner
gott. EG kan även sluta avtal med enskilda tredje länder om att likabehandla
dessas filialer i alla medlemsländerna.
Vid ett medlemsskap har Sverige att tillämpa också de regler för förhållandet
till tredje land för vilka ovan redogjorts. Detta förutses inte innebära några
större svårigheter. Vid införlivandet måste dock Sveriges åtaganden enligt
OECD:s stadgar för liberalisering av kapitalrörelser och tjänstebetalningar och
GATT beaktas.
Sverige har, såväl i medlemskapsförhandlingarna som enligt EES-avtalet, på
grund av livförsäkringsbolagens stora innehav av bostadsobligationer, fått
anstånd till den 1 januari 2000 med att införa den bestämmelse i det tredje
livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG) som begränsar utrymmet för investeringar i
värdepapper från en och samma emittent. Bestämmelsen innebär att högst 5% eller,
i vissa fall, högst 10% av ett bolags tekniska reserver får investeras i
värdepapper från en och samma emittent.
Överenskommelsen om anstånd innehåller bestämmelser som syftar till att bolagen
under övergångsperioden successivt skall minska de enhandsengagemang som
överskrider direktivets begränsningsregel. Sådana engagemang som redan ligger
inom direktivets gränser får inte öka så mycket att gränserna överskrids.
Övergångsarrangemanget skall komma till uttryck i den lagstiftning som
införlivar bl.a. det tredje livförsäkringsdirektivet eller bestämmelser som
utfärdas med stöd av lagstiftningen. Lagstiftningen avses träda i kraft
årsskiftet 1994/95. Överenskommelsen innebär också bl.a. att vederbörande
svenska myndigheter vid olika tidpunkter skall presentera rapporter för kommis-
sionen angående åtgärder som vidtas för att minska engagemangen och för att få
ned dem på de nivåer som anges i direktivet. Med utgångspunkt från vissa
rapporter skall kommissionen granska de vidtagna åtgärderna. Om det behövs,
skall Sverige försöka påskynda minskningen av bolagens enhandsengagemang.
Bostadkreditnämnden (BKN) och Boverket har i sina yttranden behandlat den nyss
nämnda övergångstiden. BKN konstaterar att det överenskomna
övergångsarrangemanget är ett exempel på vikten av att övergångsregler anpassas
till förhållandena i Sverige. Boverket gör bedömningen att direktivet i
sig på kort sikt (de närmaste åren) påverkar bostadsobligationsräntan uppåt,
vilket leder till att statens utgifter för räntebidrag ökar. På längre sikt kan
dock en anslutning till EU med gemensam valuta och skarpare konkurrens komma att
motverka dessa konsekvenser och leda till att det totala utfallet för
boendeområdet blir positivt.
Regeringen anser för sin del att en övergångstid fram till år 2000 ger goda
förutsättningar för en anpassning till de i direktivet intagna reglerna.
När det gäller rättsakter som inte ingår i EES-avtalet bör här också nämnas att
det inom området finansiella tjänster finns tre rättsakter som blir aktuella
först efter ett svenskt medlemskap i EU. Dessa rör ett avtal om möjligheterna
för skadeförsäkringsföretag med säte inom gemenskapen att på vissa villkor
etablera sig i Schweiz och omvänt.
För att ytterligare utveckla den inre marknaden för finansiella tjänster
arbetar man för närvarande inom EU med bl.a. regler för finansiella koncerner,
där både bank- och försäkringsföretag ingår, regler om likvidation av banker och
försäkringsföretag samt regler för att stärka kunders ställning i
värdepappersföretag. Sverige kommer vid ett medlemskap att tillsammans med
övriga medlemsstater i full utsträckning delta i utarbetandet av dessa viktiga
regler.
11.5.2 Transporttjänster
Transporttjänster omfattas inte av Romfördragets allmänna bestämmelser om frihet
att tillhandahålla tjänster. Artikel 61 i Romfördraget hänvisar i stället till
de särskilda bestämmelserna i transportkapitlet (artiklarna 74-84). När det
gäller landtransporter innehåller transportkapitlet ett antal bestämmelser med
riktlinjer för politiken. Enligt artikel 75 skall ministerrådet besluta
gemensamma regler för internationella transporter, villkor för cabotage och
andra behövliga regler. Kapitlet innehåller regler om icke-diskriminering,
trafikplikt och statsstöd m.m. Av artikel 84 i transportkapitlet följer att
rådet genom sekundärrätt får besluta vilka bestämmelser som skall gälla för
flyg- och sjötransportområdena. Enligt målet 167/73 kommissionen mot Frankrike
[1974] ECR s.359 gäller dock också här i princip fördragets allmänna regler om
bl.a. etableringsrätt och fri rörlighet för arbetskraft. På samma sätt
förklarades genom ett domstolsavgörande från år 1986 att de allmänna
konkurrensrättsliga principerna enligt artikel 85 och 86 i Romfördraget skall
gälla också på transportområdet. För en närmare redovisning hänvisas till
avsnittet om transportpolitik (12).
För landtransporternas del har ikraftträdandet av den inre marknaden för
transporter ännu inte inneburit någon total avreglering av all
konkurrensbegränsande lagstiftning. Gränskontrollerna har avvecklats och ersatts
med kontroller inom landets gränser. Kvoterna för lastbilstrafiken har
avskaffats och ett gemensamt yrkestrafiktillstånd har införts. Det helt fria
marknadstillträdet för godstransporter på väg kommer emellertid inte föreligga
förrän i juli 1998 då de nuvarande begränsningarna för cabotage har utfasats.
Någon total avreglering för linjetrafik med buss är inte att förvänta. I flera
avseenden fordras fortfarande tillägg till tidigare fattade beslut för att den
fria transportmarknaden skall kunna fungera på avsett sätt. Detta understryks i
den i december l992 publicerade vitboken om den framtida transportpolitiken inom
EG.
Som ett led i genomförandet av EES-avtalet har den svenska lagstiftningen
anpassats till flera EG-författningar. På landtransportområdet innebär ett
medlemskap i EU ifråga om marknadstillträde inga väsentliga skillnader i
förhållande till EES-avtalet.Beträffande luftfarten gäller i EG det s.k. tredje
luftfartspaketet från den 1 januari 1993. Härmed har det avgörande steget tagits
för att förverkliga EG:s inre marknad på det luftfartspolitiska området. Sedan
den 1 juli 1992 är det svensk-norska luftfartsavtalet med EG i kraft. Genom
avtalet tar Sverige och Norge över EG:s regelverk på luftfartsområdet inklusive
regler om konkurrens och statsstöd och förbinder sig att tillämpa dem på samma
sätt som inom EU. När EES-avtalets tilläggspaket träder i kraft skall
luftfartsavtalet upphöra att gälla eftersom motsvarande regler då kommer att
gälla enligt EES-avtalet. Eftersom svenska lufttrafikföretag redan är delaktiga
i EG:s fria inre luftfartsmarknad innebär ett medlemskap i princip endast
institutionella förändringar.
Inom EG anses det transportsystem som finns på de s.k. inre vattenvägarna, dvs.
sjöar, floder och kanaler, utgöra en del av landtransportsystemet. Sverige har
inte någon kanal- och flodtrafik av det slag som är vanlig på kontinenten. Vi
kommer därför att beröras i mycket liten omfattning av den sekundärlagstiftning
som finns på området. Sekundärlagstiftningen som berör de inre vattenvägarna
omfattas av EES-avtalet, men träder inte i kraft förrän EFTA-staterna fått
tillgång till EG:s inre vattenvägar på samma villkor som EG-staterna själva har.
På sjötransportområdet har Sverige genom EES-avtalet och ändringar av detta
införlivat eller kommer att införliva en stor del av den sekundärrätt som
gäller. Det gäller dock inte den s.k. cabotageförordningen (EEG) nr 3577/92.
Denna förordning kom att lyftas ur förhandlingarna om innehållet i
tilläggsavtalet till EES-avtalet i ett sent skede av dessa förhandlingar. Den
innehåller bestämmelser om rätt att driva sjöfart inom andra medlemsstaters
sjöterritorium än där fartyget är hemmahörande. Det finns långa övergångstider
för vissa områden. När denna förordning fått full effekt kan den inre marknaden
anses i huvudsak genomförd på sjöfartsområdet. Ett medlemskap innebär att
svenska fartyg får rätt att tillhandahålla sjötransporter inom andra
medlemsländer och att fartyg registrerade i dessa länder får rätt att utföra
sjötransporter inom Sverige. En närmare redogörelse för de olika
transportgrenarna ges i avsnittet om transporter (12).
11.6Fria kapitalrörelser
Fria kapitalrörelser är ett grundläggande element i den inre marknaden. Tidigare
gällde inom gemenskapen det s.k. kapitalliberaliseringsdirektivet, men reglerna
har numera införts i Romfördraget. Detta stadgar i kapitlet om kapital och
betalningar följande:
"Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel skall alla restriktioner för
kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land
vara förbjudna" (artikel 73b:1).
Ett motsvarande förbud gäller restriktioner avseende betalningar (artikel
73b:2).
Fördraget medger vissa avsteg från principen om kapitalets fria rörlighet. Det
skall då bl.a. vara fråga om skyddsåtgärder vid exceptionella förhållanden eller
om restriktioner inom ramen för internationella sanktioner.
Som ett led i den svenska kapitalmarknadens integration med de internationella
marknaderna har de senaste åren en långtgående kapitalliberalisering genomförts.
Sveriges lagstiftning om kapitalrörelser överensstämmer sedan tidigare med EG:s
regelverk. Sverige har redan genom EES-avtalet åtagit sig att följa EG:s regler
om fria kapitalrörelser.
Romfördragets regler om kapitalrörelser, liksom gällande svenska regler, berörs
i denna proposition också i avsnittet Ekonomiskt och monetärt samarbete (30).
Förvärv av fritidshus
En särskild fråga med anknytning till reglerna om fria kapitalrörelser gäller
förvärv av fritidshus. Sveriges närmande till EU har inneburit att reglerna om
kontroll av utländska fastighetsförvärv i huvudsak redan har avskaffats (se
prop. 1992/93:71, bet. 1992/93:LU15). En förvärvskontroll har dock behållits i
fråga om sådana fastigheter som är avsedda för fritidsändamål. Det gäller
framför allt vissa kusttrakter och andra områden av landet där det råder stor
efterfrågan på fritidsfastigheter. En utlänning som är fast bosatt i landet
behöver dock inte i något fall tillstånd för att få köpa eller arrendera en
fritidsfastighet.
Under förhandlingarna om medlemskap begärde Sverige att få behålla en begränsad
förvärvskontroll i fråga om fastigheter avsedda för fritidsändamål, något som
EU-sidan inledningsvis motsatte sig. Resultatet av förhandlingarna är en
bestämmelse i artikel 114 i anslutningsakten om att Sverige under en tid av fem
år från dagen för anslutning får ha kvar sina nuvarande restriktioner. I en
gemensam förklaring till slutakten sägs vidare att ingenting i gemenskapsrätten
hindrar enskilda medlemsstater från att vidta nationella, regionala eller lokala
åtgärder beträffande fritidsbostäder i fall då åtgärderna är nödvändiga för
markanvändning, planläggning och miljöskydd och tillämpas i överensstämmelse med
gemenskapsrätten utan någon direkt eller indirekt diskriminering av medborgare i
medlemsstater.
Förhandlingsresultatet kan sägas innebära att Sverige får ett tillräckligt
rådrum för att överväga vilka åtgärder som efter femårstidens utgång kan visa
sig nödvändiga. De åtgärder som då kan bli aktuella berör framför allt de
fritidshusområden som riskerar att utsättas för överexploatering och områden där
i första hand den bofasta befolkningens intressen bör tillgodoses. Enligt den
nyss nämnda gemensamma förklaringen kommer behövliga åtgärder att få vidtas på
såväl nationell som regional och lokal nivå. Genom överenskommelsen som helhet
har klargjorts att Sverige också i framtiden får begagna sig av erforderliga
medel för att komma till rätta med de problem som en stor efterfrågan på
fritidsfastigheter kan föra med sig i bl.a. de kustnära områdena.
11.7Civilrättsliga regler (bolagsrätt, immaterialrätt m.m.)
Vid sidan av de i det föregående beskrivna regler som har direkt betydelse för
den fria rörligheten för varor, tjänster, personer och kapital har man inom EG
infört gemensamma bestämmelser på åtskilliga andra områden där en reglering är
väsentlig för att de fyra friheterna skall kunna fungera. Det har bl.a. varit
nödvändigt att skapa likvärdiga rättsliga förutsättningar för företagsverksamhet
i form av gemensamma bolagsrättsliga bestämmelser. Av motsvarande skäl har det
på immaterialrättens område kommit till stånd en långtgående harmonisering av
lagstiftningen. Däremot har det inom EG antagits mycket få gemensamma regler på
det handelsrättsliga området. Ett undantag är ett direktiv från år 1986 om
handelsagenter.
11.7.1 Bolagsrätt
På den svenska bolagsrättens område är som en följd av EES-avtalet det
förberedande arbetet på en anpassning till EG:s regler långt gånget. Den
lagstiftning som är nödvändig beräknas vara genomförd till den 1 januari 1995,
vilket är ett år tidigare än vad EES-avtalet kräver. Ett medlemskap i EU medför
därför för närvarande inte några ytterligare åtaganden på detta område.
Vissa lagstiftningsåtgärder har redan vidtagits. Romfördragets principer om fri
etablering och om icke-diskriminering har sålunda föranlett ändringar i
aktiebolagslagen och annan associationsrättslig lagstiftning. Aktiebolagslagens
regler om bundna aktier - som gjorde det möjligt att förhindra att aktier kom i
utländska händer - har upphävts (se prop. 1992/93:68, bet. 1992/93:LU14). I det
sammanhanget ersattes vidare reglerna om att minst hälften av
styrelseledamöterna i ett aktiebolag skall vara bosatta i Sverige med
bestämmelser om att minst hälften av ledamöterna skall vara bosatta inom
EES-området.
Det pågår för närvarande ett omfattande arbete med att också i övrigt anpassa
den svenska lagstiftningen till EG:s bolagsrättsliga direktiv. Riksdagen har
nyligen beslutat om sådana ändringar i aktiebolagslagen m.m. som föranleds av de
första, andra, tredje och tolfte direktiven (prop. 1993/94:196, bet.
1993/94:LU32 (SOU 1994:17)). Redovisningskommittén har nyligen avgivit ett
betänkande med förslag till ny lagstiftning på redovisningsområdet. Förslaget,
som för närvarande remissbehandlas, syftar till att anpassa den svenska
lagstiftningen till EG:s redovisningsdirektiv.
Redan av EES-avtalet följer att Sverige också måste införa regler om s.k.
Europeiska ekonomiska intressegrupperingar (EEIG). Regeringen avser att
återkomma till riksdagen med förslag i denna fråga.
11.7.2 Handelsagenter
Det tidigare nämnda EG-direktivet om handelsagenter har införlivats med svensk
lagstiftning genom lagen (1991:351) om handelsagentur. Ett EU-medlemskap medför
alltså inte behov av ytterligare åtgärder i detta hänseende.
11.7.3 Immaterialrätt
Den svenska immaterialrätten har redan till följd av EES-avtalet i huvudsak
anpassats till vad som gäller inom EG (jfr prop. 1992/93:48, bet. 1992/93:LU17).
Framför allt har principerna om konsumtion av immateriella rättigheter ändrats
så att de stämmer överens med motsvarande regler inom EG. Vidare har Sverige
genom EES-avtalet åtagit sig att införliva bestämmelser i flera EG-direktiv om
skydd för kretsmönster, varumärken och datorprogram. Likaså skall Sverige i
enlighet med Gemensamma EES-kommitténs beslut införliva en rad andra EG-rättsak-
ter, bl.a. en förordning (EEG) nr 1768/92 om tilläggsskydd för läkemedel och ett
direktiv (93/83/EEG) om satellit- och kabelsändningar (se prop. 1993/94:203, s.
129). En viktig immaterialrättslig fråga är upphovsrätten, som behandlas under
avsnittet Kultur- och mediepolitiska frågor (19). Det kan också nämnas att redan
EES-avtalet ger Sverige möjlighet att ansluta sig till den inom gemenskapen
utarbetade konventionen om gemenskapspatent.
På immaterialrättens område innebär således ett medlemskap i EU i allt
väsentligt ingen skillnad såvitt avser de materiella regler som redan gäller
eller är avsedda att gälla som en följd av EES-avtalet. Däremot innebär
naturligtvis ett EU-medlemskap en skillnad så till vida att Sverige då kan delta
i EG:s interna beredning av nya immaterialrättsliga rättsakter och få ett större
inflytande på utformningen av bestämmelserna.
11.8Förvaltningen av den inre marknaden
Även om regelverket för den inre marknaden i huvudsak är på plats, återstår en
del att göra. På några punkter har rådet ännu inte fattat beslut om gemensamma
regler. På de områden där gemensamma regler finns har i en del fall omsättningen
av dem i nationell lagstiftning släpat efter.
Men inte heller då dessa problem lösts kommer regelverket för den inre
marknaden att vara statiskt. Regelverket måste successivt anpassas till bl.a.
nya miljö- och säkerhetskrav på olika produkter och till den tekniska
utvecklingen. Det är också nödvändigt att verka för en utveckling av den inre
marknaden som gör att de övergripande målen nås. Det måste ske en förenkling och
konsolidering av regelverket så att det kan fungera i praktiken och inte blir
för oöverskådligt eller komplicerat för att enskilda, företag och myndigheter
skall kunna tillämpa det. Det kan därför bli nödvändigt att periodiskt se över
regelverket eller den gemensamma politiken på de områden som omfattas av den
inre marknaden.
En rad väsentliga samhällsintressen löper samman i arbetet med den inre
marknaden. Det gäller både målet att uppnå fri rörlighet för varor, tjänster och
personer mellan medlemsländerna och en rad andra hänsyn som har andra
utgångspunkter. Det handlar bl.a. om miljö-, hälso- och säkerhetskrav för
produkter eller regler om allmän ordning. I många fall finns ingen motsättning
mellan dessa intressen men ibland måste en avvägning mellan olika hänsyn ske.
Även den gemensamma handelspolitiken mot tredje land har stor inverkan på den
inre marknaden.
Som medlem i EU får Sverige möjlighet att verka för ytterligare avreglering och
liberalisering, liksom i arbetet på att effektivisera den inre marknadens sätt
att fungera. Av dessa skäl är det mycket viktigt att Sverige kan sitta med i de
beslutande organen för de frågor som gäller den inre marknaden och tillvarata
väsentliga svenska intressen vad gäller bl.a. utformningen av olika tekniska
föreskrifter.
Frågor som gäller den inre marknaden handläggs inom rådet i stor utsträckning
av en särskild krets av ministrar, som är ansvariga för dessa frågor ("inre
marknadsrådet"). De beslut som denna krets fattar kan alltså även beröra frågor
som nationellt hanteras av andra ministrar t.ex. miljö- och hälsokrav för olika
produkter eller livsmedelslagstiftning.
Kommissionen har i slutet av år 1993 lagt fram ett strategiskt program för
utveckling av den inre marknaden. Den har i programmet bl.a. argumenterat för en
skärpning av konkurrenspolitiken, effektivare standardiseringssamarbete och ökad
avreglering. En annan aspekt som framhålls är strävan mot transeuropeiska
nätverk (TEN) för bl.a. energi, telekommunikationer och transporter.
Kommissionen publicerar dessutom årliga översikter över genomförandet av den
inre marknaden. Syftet med dessa är dels att identifiera på vilka punkter det
behövs beslut eller nya initiativ på gemenskapsplanet, dels att redovisa
genomförandet av reglerna i medlemsländerna.
Kommissionens förslag på områden som gäller den inre marknaden utarbetas också
till stor del inom ett särskilt generaldirektorat. Kommissionen har också en
viktig roll när det gäller övervakningen av reglernas tillämpning och
förvaltningen av konkurrensreglerna. Uppföljningen av fattade beslut sker till
stor del i olika förvaltningskommittéer under kommissionen där medlemsländerna
är representerade. Anpassningar till den tekniska utvecklingen underlättas ofta
av att de gemensamma bestämmelserna på varuområdet begränsas till funktionskrav.
Lämpliga tekniska lösningar kan anges i standarder som utarbetas av de
europeiska standardiseringsorganen.
De kontrollbehov som tidigare täcktes genom gränskontroller mellan länderna
måste som tidigare konstaterats i fortsättningen uppnås genom s.k.
kompensatoriska och alternativa åtgärder. Bl.a. för att förverkliga dessa krävs
ett utökat samarbetet mellan kommissionen och medlemsländerna, och mellan
medlemsländerna inbördes. Det gäller inte minst utökat informationsutbyte, nya
samarbetsformer mellan myndigheter och datoriserade samarbetsnät som införts
eller är i färd med att upprättas. Det gäller en rad olika system och databaser
som förmedlar information. De viktigaste av dessa system gäller tull och
indirekta skatter, utrikeshandelsstatistik, veterinär- och växtskyddskontroller
samt personkontroll. Det senare gäller bl.a. samarbete mellan polismyndigheterna
i kontrollen av den gemensamma yttre gränsen avseende personer, bl.a. med
gemensamma datanät och databanker (se vidare härom avsnittet om rättsligt och
inrikes samarbete, 29).
På uppdrag av kommissionen lade en expertgrupp på hög nivå, den s.k.
Sutherlandgruppen, i oktober 1992 fram en rapport om hur den inre marknaden
skall fås att bäst fungera efter den 1 januari 1993 samt en framtidsstrategi för
kommissionen så att marknadens fördelar fullt ut kan säkras i praktiken. En av
uppgifterna gällde att undersöka hur medlemsstaternas administrationer anpassar
sig till ett läge där gränskontrollerna mellan medlemsländerna har försvunnit.
Gruppen pekade bl.a. på vikten av att konsumenten kan känna sig säker på att det
större utbudet av varor och tjänster inte för med sig risker - för hälsa, miljö
och säkerhet - och att åtgärder mot dessa risker vid behov kan sättas in, trots
att den som tillhandahåller en vara eller en tjänst inte alltid är på samma sätt
som förr gripbar inom det egna landets jurisdiktion. Näringslivet kräver en
likartad tillämpning i de olika medlemsstaterna av gemenskapsreglerna.
Sutherlandrapporten drog slutsatsen att det behövs ett partnerskap mellan
EG-kommissionen och medlemsstaterna för att nå dessa båda mål. EG-kommissionen
har därefter betonat behovet av ömsesidig tillit mellan medlemsstaterna samt
behovet av informationsutbyte, utbildning och fullständig öppenhet i samverkan
mellan kommissionen och medlemsstaterna. Kommissionen har i december 1992
tillkallat en rådgivande kommitté för samordning på inre marknadsområdet.
12 Transportpolitik
Regeringens bedömning: Den svenska
transportpolitiken står väl i samklang med EG:s
transportpolitik vars målsättning är att skapa ett
sammanhängande väl integrerat transportsystem som
omfattar alla transportmedel och som beaktar
kraven på såväl snabbhet och effektivitet som en för
miljön hållbar utveckling. Genom ett medlemskap får
Sverige bättre möjlighet att påverka den fortsatta
utvecklingen av transportpolitiken i denna
riktning.
Redan genom EES-avtalet har en stor del av
EG:s sekundärrätt införlivats med svensk rätt, vilket
fått till följd att de olika transportmarknaderna
allt mer öppnas för konkurrens för såväl transportörer
som transportköpare, något som leder till en
vitalisering av hela transportmarknaden. Ett
medlemskap ger därutöver Sverige möjligheten att på
ett nära och effektivt sätt verka för en
konkurrensneutral behandling av den svenska
transportnäringen.
Den gemensamma marknaden medför ökade
transportvolymer vilket ställer krav på åtgärder för
att förhindra negativa miljöeffekter.
12.1Inledning
Artiklarna 2, 3, 74 och 75 i Romfördraget förklarar sammantaget att fördragets
målsättningar på transportområdet skall förverkligas genom en gemensam
transportpolitik.
Friheten att tillhandahålla transporttjänster omfattas inte av Romfördragets
allmänna bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster. Artikel 61 hänvisar
här till transportkapitlet.
Vad gäller landtransporter, inklusive transporter på inre vattenvägar,
innehåller transportkapitlet ett antal bestämmelser med riktlinjer för
politiken. Artikel 75 anger bl.a. att ministerrådet skall besluta gemensamma
regler för internationella transporter, villkor för utförandet av transporter i
en medlemsstat där fraktföraren inte har hemort samt övriga lämpliga
bestämmelser. Kapitlet innehåller också regler om icke-diskriminering,
trafikplikt, statsstöd m.m.
När det gäller sjö- och flygtransporter finns inga bestämmelser i sak i
transportkapitlet, som hänvisar till de rättsakter som ministerrådet kan komma
att besluta (artikel 84).
Enligt målet 167/73 kommissionen mot Frankrike [1974] ECR s. 359 gäller dock
fördragets allmänna principer också för sjö- och lufttransporter. Fri
etableringsrätt och fri rörlighet för arbetskraft gäller alltså, men däremot
inte de allmänna reglerna i transportkapitlet.
I ett domstolsavgörande år 1984 förklarades att de allmänna konkurrensrättsliga
principerna enligt artiklarna 85 och 86 i Romfördraget skulle gälla också på
transportområdet.
Avdelning XII i Romfördraget (artikel 129b-129d), som tillkom genom
Maastrichtfördraget, talas om "transeuropeiska nät". Här betonas vikten av s.k.
nätverk på transportområdet för att främja sammanhållningen i Europa och utjämna
klyftorna mellan olika regioner. Det betonas också att sociala hänsyn och
miljöhänsyn måste beaktas.
Frånsett ett rådsbeslut från år 1965 med arbetsprogram för utveckling i olika
avseenden av den gemensamma transportpolitiken fattade ministerrådet inte många
bindande beslut för att genomföra en gemensam transportpolitik förrän efter år
1985. Orsaken var bl.a. olika synsätt inom medlemsstatskretsen.
EG-domstolen konstaterade i målet 13/83 Europaparlamentet mot rådet [1985] ECR
s. 1513 att ministerrådet inte fullgjort sina åligganden enligt Romfördraget att
genomföra friheten att prestera tjänster på landtransportområdet. Samma år
beslutade EG-staterna att den inre marknaden skulle vara genomförd vid slutet av
år 1992. Som redovisas i avsnitt 11 om fri rörlighet för personer, varor,
tjänster och kapital har den inre marknaden på transportområdet i huvudsak
genomförts.
Nätverkstänkandet och vikten av att utveckla transportsystemen och rörligheten
för människor med tillbörlig hänsyn till miljön och en rättvis fördelning av
infrastrukturen och kostnadsansvaret för denna har starkt betonats i den vitbok
om den framtida transportpolitiken som EG-kommissionen publicerade i december
1992.
I vitboken talas om en transportpolitik som bidrar till ekonomisk tillväxt
samtidigt som minsta möjliga skada skall åsamkas miljön. Man talar om ett
integrerat transportsystem i Europa som omfattar alla transportmedel vilka skall
stå i balans med varandra och där den totala kapaciteten i systemet skall
utnyttjas optimalt. Man betonar starkt vikten av hänsyn till miljön och en
rättvis fördelning av och kostnadsansvaret för en utbyggd infrastruktur.
Övergång till mer miljövänliga transportmedel skall stimuleras genom lämplig
utformning av skatter och avgifter. Transportforskningen skall ges ökat utrymme
och trafiksäkerhet och sociala frågor skall beaktas ytterligare. EU:s
transportministrar ställde sig i juni 1993 bakom vitbokens idéer och uppmanade
kommissionen att för ministerrådet lägga fram konkreta förslag till åtgärder.
Även kommissionens grönbok om trafik och miljö pekar på behovet av ett
miljöanpassat transportsystem.
Förhandlingarna om svenskt medlemskap i EU reste inte några problem på områdena
transportpolitik, telekommunikationer och post. Som framgår av det följande
omfattar EES-avtalet huvuddelen härav.
De remissinstanser som yttrat sig om transportfrågor och kommunikationer
konstaterar att ett EU-medlemskap för svensk del inte medför några dramatiska
förändringar. De pekar på vikten av att Sverige får fullt inflytande i besluten
om den framtida utformningen av politiken.
12.2Landtransporter
Ikraftträdandet av den inre marknaden för transporter har ännu inte inneburit
någon total avreglering av all konkurrensbegränsande lagstiftning för
landtransporternas del. Det fullt fria marknadstillträdet blir inte verklighet
förrän i juli 1998 för godstransporter på väg. Någon total avreglering för
linjetrafik med buss är inte att förvänta. I flera avseenden fordras fortfarande
tillägg till tidigare fattade beslut för att den fria transportmarknaden skall
kunna fungera på avsett sätt. Detta understryks i den i december l992
publicerade vitboken om den framtida transportpolitiken inom EG.
Gränskontrollerna för transporter på landsväg och inre vattenvägar har
avvecklats mellan EU:s medlemsländer. Rådet har utfärdat bestämmelser som
innebär att kontrollerna i stället får ske inom landets gränser. Det gäller
bl.a. kontroller av olika tillstånd, registreringsbevis för fordon, kontroll av
efterlevnad av bestämmelserna om kör- och vilotider, kontroll av transportmedel
för farligt gods och lättfördärvliga livsmedel samt kontroll av körkort.
Lastbilstrafiken mellan medlemsländerna kan sedan den 1 januari 1993 utföras
helt fritt sedan alla kvoter avskaffats och ett gemensamt yrkestrafiktillstånd
införts. Friheten avser även transittrafik och tredjelandstrafik. Sedan
uppgörelse slutligen kunnat nås om vägtrafikbeskattningen i juni 1993
(minimibelopp för fordonsskatter och maximibelopp för väganvändaravgifter)
genomfördes en ny ordning för utfasning av det förbud mot cabotage (inrikes
trafik som utförs av utlandsregistrerat transportmedel) som rått inom
gemenskapen fram till den 1 juli 1990. De kvoter som tillämpats sedan denna dag
höjdes kraftigt och kommer årligen att ökas med 30%. Den 1 juli 1998 skall
kvoterna avskaffas och cabotage kunna utföras helt fritt.
För närvarande ökar lastbilstrafiken kraftigt inom EU. Det är angeläget att den
inre marknaden och avregleringen av landtransporterna inte leder till negativa
miljöeffekter. Sverige bör därför verka för att varje trafikslag bär sina
samhällsekonomiska kostnader (princip om kostnadsansvar) samt för skärpta avgas-
och bränslekrav.
För busstrafiken gäller redan enligt EES-avtalet rådets förordning (EEG) nr
684/92. Denna medför betydande förenklingar för dem inom EU som driver
internationell skyttel- och linjetrafik. Skytteltrafik, dvs. transport av främst
turistgrupper till och från vissa bestämda resmål, kan drivas utan särskilt
tillstånd. Lokala utflykter får göras med den buss man färdas i från hemlandet.
Linjetrafiken avregleras också i viss utsträckning genom att koncession inte kan
förvägras annat än om det kan visas att befintlig busslinje- och järnvägstrafik
skulle påverkas negativt. Enbart den omständigheten att det erbjudna priset är
lägre är dock inte tillräckligt motiv för att avslå ansökan. Visst cabotage har
också blivit tillåtet att utföra, nämligen vid linjetrafik i gränstrakter och
vid slutna icke-reguljära rundresor.
Förbindelserna till tredje länder fortsätter att vara reglerade genom
bilaterala avtal. Kommissionen anser att det endast är den som skall få
förhandla med utanförstående länder. Ministerrådet har emellertid ännu inte
tagit ställning till denna fråga. Genom de båda transitavtalen med Schweiz
respektive Österrike som trädde i kraft i januari l993 kan kommissionen dock
sägas ha fått huvudansvaret för att fördela tillstånd och ekopunkter mellan
medlemsländerna för transittrafik genom de båda alpländerna.
För järnvägstrafikens del är det av förklarliga skäl inte relevant att tala om
någon totalt fri marknad men arbetet med att öka konkurrensen genom att göra
infrastrukturen tillgänglig för flera operatörer har inletts. Den viktigaste
författningen under senare tid är det rådsdirektiv (91/440/EEG), som antogs år
l991 om uppdelning av järnvägsföretagen i två åtminstone bokföringsmässigt
skilda verksamhetsdelar - en infrastrukturdel och en operativ del. Detta
direktiv ålägger även medlemsländerna att i begränsad omfattning göra spåren
tillgängliga för trafik som utförs av operatörer från andra medlemsstater.
Arbete pågår nu med att utarbeta tilläggsföreskrifter om hur denna konkurrens
mellan olika järnvägsföretag eller andra operatörer faktiskt skall kunna
genomföras.
Som ett led i genomförandet av EES-avtalet har den svenska lagstiftningen
anpassats till flera EG-författningar. Dessa har redovisats i prop. 1991/92:170
om EES-avtalet och prop. 1993/94:203 om ändringar i EES-avtalet. Detta gäller
t.ex. kör- och vilotidsreglerna i vägtrafiken och reglerna om solvenskrav för
yrkestrafikutövarna. Mellan Österrike och de andra EFTA-länderna har de inbördes
bilaterala avtalen ändrats så att den hittillsvarande fria lastbilstrafiken
kvoteras på ett sätt som motsvarar den reglering EG har i förhållande till
Österrike. Österrike har genom medlemskapsförhandlingarna fått en uppgörelse som
gör det möjligt att behålla ekopunktsystemet gentemot de nuvarande med-
lemsstaterna även vid ett medlemskap. Det återstår ännu att tekniskt lösa om
Sverige, Norge och Finland skall gå över till ekopunkter eller om de bilaterala
kvoterna skall behållas. Reglerna om avskaffande av gränskontroller gäller i
Sverige från den 1 maj 1994 enligt förordning (1994:131) om kontroller vid
transporter på väg och inre vattenvägar.
På landtransportområdet innebär ett medlemskap i EU i fråga om
marknadstillträde inga väsentliga skillnader i förhållande till EES-avtalet. För
att neutralisera konkurrensvillkoren på den inre marknaden har kommissionen
emellertid föreslagit harmonisering av tyngre vägfordons vikt och dimensioner
även i nationell trafik. Det är utomordentligt viktigt att vi i Sverige kan
behålla våra mått- och viktregler. I annat fall skulle transportkostnaderna öka
kraftigt samtidigt som negativa effekter för miljön och trafiksäkerheten kan
befaras. Kommissionens förslag behandlas för närvarande av Europaparlamentet och
det är oklart om ett slutligt beslut kommer att fattas före tidpunkten för ett
svenskt medlemskap.
Såväl Vägverket som Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen i Jämtlands, Västerbotten och
Norrbottens län, Grossistförbundet och Skogsägarnas riksförbund pekar på vikten
av att Sverige kan behålla de nuvarande reglerna om lastbilars längd och vikt.
En anpassning till de regler som gäller för gränsöverskridande trafik skulle
medföra väsentligt ökade olyckrisker.
Det bör nämnas att Sverige vid förhandlingarna om medlemskap inte begärt
undantag från de bestämmelser som gäller hur ett gemensamt EG-körkort skall se
ut. Om det inom EG pågående arbetet med att få fram ett mer modernt körkort mot
förmodan inte ger något konkret resultat, kan det komma att innebära att Sverige
får återgå till ett ålderdomligare format och utseende av körkorten.
För transportköparnas del innebär ett medlemskap i fråga om landtransporterna
att man fritt kan använda sig av en transportör från vilken medlemsstat man
önskar oavsett vederbörandes nationalitet eller hemvist. Man kommer att slippa
omständliga tillståndsförfaranden eller konkurrenssnedvridande skillnader i
behandlingen av svenska och utländska transportföretag.
12.3Inre vattenvägar
Inom EG anses det transportsystem som finns på de s.k. inre vattenvägarna, dvs.
sjöar, floder och kanaler, utgöra en del av landtransportsystemet. Det omfattas
därmed av Romfördragets transportkapitel och det finns dessutom viss särskild
sekundärlagstiftning som rör inre vattenvägar. Den har redovisats i prop.
1991/92:170 om EES-avtalet (bilaga 5) och prop. 1993/94:203 om ändring av
EES-avtalet.
Sverige har inte någon kanal- och flodtrafik av det slag som är vanlig på
kontinenten. De inlandsvattenvägar där kommersiell sjöfart förekommer är främst
Trollhätte kanal, Vänern, Södertälje kanal och Mälaren. Sekundärlagstiftningen
som berör de inre vattenvägarna omfattas av EES-avtalet, men träder inte i kraft
förrän EFTA-staterna fått tillgång till EG:s inre vattenvägar på samma villkor
som EG-staterna själva har. Eftersom vi inte har den typ av trafik som finns på
kontinenten kommer vi att beröras i mycket liten omfattning av den sekundärlag-
stiftning som finns på området. De ur praktisk synpunkt mest betydelsefulla
rättsakterna på området är de som reglerar marknadstillträdet och rätten till
cabotage på de inre vattenvägarna. Även om vi endast marginellt kommer att
beröras av regleringen om de inre vattenvägarna så kan den få betydelse för
fraktköparna genom ökad konkurrens med lägre priser som en följd.
12.4Sjöfart
Av artikel 61 i Romfördraget följer att transportkapitlets särskilda regler
gäller för friheten att tillhandahålla tjänster på transportområdet. Av artikel
84 i transportkapitlet följer att rådet genom sekundärrätt får fastställa vilka
bestämmelser som skall gälla för flyg- och sjötransportområdena. Enligt det
tidigare nämnda domstolsavgörandet från år 1973 gäller dock också här i princip
fördragets allmänna regler om bl.a. etableringsrätt och fri rörlighet för
arbetskraft.
Av de regler och bestämmelser som har utfärdats på sjötransportområdet har i
stort sett samtliga tidigare redovisats i prop. 1991/92:170 om EES-avtalet och
prop. 1993/94:203 om ändringar av EES-avtalet. Detta gäller dock inte rådets
viktiga förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av
principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom
medlemstaterna (cabotage). Denna förordning kom att lyftas ur förhandlingarna om
innehållet i tilläggsavtalet till EES-avtalet i ett sent skede av dessa
förhandlingar. Cabotageförordningen innehåller bestämmelser om rätt att driva
sjöfart inom andra medlemsstaters sjöterritorium än där fartyget är
hemmahörande. Det finns omfattande undantag från tillämpningen av rättsakten med
olika långa övergångstider för sjötrafik i vissa områden. Vissa övergångstider
sträcker sig ända fram till år 2004. När denna förordning fått full effekt kan
den inre marknaden anses i huvudsak genomförd på sjöfartsområdet så vitt gäller
friheten att tillhandahålla tjänster.
Genom EES-avtalet och ändringar av detta har Sverige införlivat eller kommer
att införliva en stor del av den sekundärrätt som gäller på sjötransportområdet.
Det gäller dock inte, som nämnts, cabotageförordningen och inte heller de
rättsakter som styr samordningen av sjöfartspolitiska åtgärder i förhållande
till tredje land. Frågorna om förhållande till tredje land regleras av
bestämmelser om konsultation och samordning i protokoll 19 till EES-avtalet.
En anpassning till EU inom ramen för EES-avtalet har hittills inte bedömts
innebära några krav på ändring av den svenska sjöfartspolitiken. Ett medlemskap
innebär att de rättsakter som reglerar EG:s förhållande till tredje land skulle
komma att gälla också för Sverige och att svenska fartyg genom
cabotageförordningen får rätt att tillhandahålla sjötransporter i andra
medlemsländer och fartyg registrerade i dessa länder får rätt att utföra
sjötransporter i Sverige.
Sjöfartsverket framhåller att ett EU-medlemskap innebär att nya marknader
härmed kommer att öppnas. På den negativa sidan kan möjligen noteras den
byråkrati som blir en oundviklig följd av engagemanget. Direkt svenskt
deltagande i beslutsfattandet är det bästa sättet att motverka att EG:s arbete
dubblerar det globala sjösäkerhetsarbete som pågår.
12.5Luftfart
Fr.o.m. den 1 januari 1993 gäller inom EG det s.k. tredje luftfartspaketet.
Härmed har det avgörande steget tagits för att förverkliga EG:s inre marknad på
det luftfartspolitiska området. Luftfartspaketet består huvudsakligen av tre
förordningar om licensiering, marknadstillträde och priser. Den
sekundärlagstiftning som gäller på luftfartsområdet har tidigare behandlats i
prop. 1991/92:29, 1991/92:170 om EES-avtalet (bilaga 5 s. 16 f.), 1992/93:202
och 1993/94:203 om ändringar av EES-avtalet (s. 156 f.). Den 1 juli 1992 trädde
det svenska-norska luftfartsavtalet med EG i kraft. Genom avtalet tog Sverige
och Norge över EG:s regelverk på luftfartsområdet inklusive regler om konkurrens
och statsstöd och förband sig att tillämpa dem med samma effekt som inom EG. När
EES-avtalets tilläggspaket trädde i kraft upphörde luftfartsavtalet att gälla
eftersom motsvarande regler då togs över av EES-avtalet.
Eftersom svenska lufttrafikföretag redan är delaktiga i EG:s fria inre
luftfartsmarknad innebär ett medlemskap i princip inte några andra än
institutionella förändringar.
12.6Farligt gods
Internationella vägstransporter av farligt gods regleras av den europeiska
överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg (ADR).
Överenskommelsen är ett resultat av samarbetet inom ramen för FN:s ekonomiska
kommission för Europa, ECE.
EG-kommissionen har lagt fram ett förslag COM(93)548 om tillnärmning av
medlemsstaternas lagar om transport av farligt gods på väg. Där föreslås att de
tekniska bilagorna till ADR skall tillämpas även vid inrikes transporter i
medlemsstaterna. Enligt förslaget skall det vara möjligt att bibehålla strängare
regler på nationell nivå om detta kan motiveras utifrån miljöhänsyn eller
nationell säkerhet, dvs. andra skäl än transportsäkerheten. Arbete pågår inom
kommissionen med en motsvarande reglering av transporter av farligt gods på
järnväg.
Kommissionen har också lagt fram ett förslag COM(93)665 till direktiv om
enhetliga procedurer för kontroller av transporter av farligt god på väg.
Förslaget har utformats mot bakgrund av EG-reglerna om avskaffande av
gränskontroller och med syfte att åstadkomma gemensamma regler för kontroll av
fordon vid den yttre gränsen från länder utanför EG.
Tullmyndigheternas gränskontroll av inkommande transporter av farligt gods
utgör en väsentlig del av den nuvarande kontrollen. Bortfallet av kontroll vid
den inre gränsen kommer att behöva kompenseras av en yttäckande kontroll. Det
föreslagna direktivet ställer krav på utförande och omfattning av sådan
kontroll. Det finns på motsvarande sätt behov av kontroller av sjö- och
lufttransporter. Några förslag om detta finns ännu inte.
12.7Post och telekommunikationer
EG-kommissionen publicerade våren 1992 en s.k. grönbok för posttjänster. Denna
grönbok utgjorde ett diskussionsunderlag för utvecklandet av gemenskapsregler på
postområdet. I enlighet med grönboken skall marknaden för postala tjänster
delvis liberaliseras och harmoniseras. Efter det att grönboken remissbehandlats
antog ministerrådet en resolution avseende utvecklandet av gemenskapens
posttjänster i februari 1994. Arbetet med att utarbeta gemenskapsregler har
därefter påbörjats.
Ett medlemskap ger möjlighet att fullt ut påverka detta arbete. Sverige har en
väl fungerande postservice som upprätthålls på en konkurrensutsatt marknad
vilket torde innebära att anpassningen till framtida gemenskapsregler kan
genomföras utan problem.
EG:s liberaliseringsarbete på teletjänstområdet utgår främst från kommissionens
direktiv (90/388/EEG) om konkurrens på marknaden för teletjänster,
tjänstedirektivet, och rådets direktiv (90/387/EEG) om upprättande av den inre
marknaden för teletjänster genom skyldigheten att tillhandahålla öppna nät,
ONP-direktivet (Open Network Provisions).
Genom tjänstedirektivet har teletjänstmarknaden öppnats för konkurrens, med
undantag för marknaden för taltelefoni. Dock får restriktioner finnas för rätten
att upprätta nät.
Syftet med ONP-direktivet är att främja ett fullständigt genomförande av en
öppen marknad för teletjänster genom harmoniserade regler för trafik i öppna
nät. Tillgången till nät får inte vägras om inte särskilda hänsyn kräver det.
ONP-direktivet är ett ramdirektiv som har kompletterats med direktiv för
speciella områden. Så har nyligen ett direktiv om öppna nät för hyrda ledningar
antagits. Ett förslag till direktiv om öppna nät för taltelefoni behandlas för
närvarande i rådet och arbete bedrivs för att införa reglering av öppna nät
också på andra områden.
Utvecklingen mot en fortsatt liberalisering av teletjänstmarknaden fortsätter.
I juli 1993 utfärdade rådet en resolution om den fortsatta utvecklingen på
telemarknaden. Genom resolutionen stödjer rådet kommissionens strävan att
liberalisera taltelefonitjänsten per den 1 januari 1998.
För att underlätta europatäckande teletjänster har rådet även beslutat om
införandet av ett standardiserat internationellt utlandsnummer, 00, inom
unionen. Vidare har förslag till direktiv om ömsesidigt godkännande av licenser
för teletjänster utarbetats. Inom kommissionen övervägs nu framtida politik
avseende bl.a. teleinfrastruktur, satellitkommunikation och europatäckande
teletjänster. En grönbok om mobila telekommunikationer planeras under år 1994.
En annan viktig fråga som behandlas är vilka teletjänster som skall finnas
tillgängliga över hela unionen till rimliga priser, dvs. vilka tjänster som
skall regleras av staten.
Slutligen finns direktiv angående samordningen av lagstiftningen i
medlemsländerna rörande teleterminaler inklusive ett ömsesidigt godtagande av
typgodkännande. Direktiven lägger grunden för en gemensam europeisk
terminalmarknad med gemensam godkännandeprocedur.
Sverige ligger i många avseenden före flertalet av EU-staterna i fråga om
liberalisering av telemarknaden. För svenskt vidkommande föreligger därför inte
några svårigheter att tillämpa de relevanta rättsakterna som ingår i
EES-avtalet. EG:s regelverk på telekommunikationsområdet har beaktats i svensk
rätt vid utarbetandet av främst telelagen och lagen om radiokommunikation, som
båda trädde i kraft den 1 juli 1993. De tidigare nämnda teleterminaldirektiven
har beaktats vid utarbetandet av en särskild lag som trädde i kraft samtidigt
som telelagen. Post- och telestyrelsen, som är ansvarig myndighet på
telekommunikationsområdet, utarbetar med stöd av dessa lagar föreskrifter på
området.
Den svenska telemarknaden kommer troligen endast att påverkas marginellt av ett
svenskt medlemskap i EU. De marknadsförhållanden som EG skapar föreligger ändå i
Sverige. Dock medför EG:s allt mer öppna telemarknad att fler och aktivare
operatörer uppträder. Detta medför också fler aktörer på den svenska
telemarknaden. I gengäld öppnas successivt nya marknader för svenska operatörer.
Av stor betydelse för Sverige är EG:s mål att liberalisera taltelefonitjänsten
från den 1 januari 1998. Utvecklingen kommer att ställa krav på de svenska
operatörernas förmåga att vara konkurrenskraftiga på marknaden vilket bör komma
svenska telekonsumenter till godo.
Den öppna svenska telemarknaden är unik i Europa. Vi har från svensk sida ett
stort intresse av att kunna påverka utvecklingen inom EG i en liberaliserande
riktning. Endast ett svenskt medlemskap ger oss dessa möjligheter.
Post- och telestyrelsen framhåller att det är ett påtagligt svenskt intresse
att en snabb öppning av telemarknaden sker inom EG. Möjligheterna att delta i
beslutsfattandet vid medlemskap bedöms därför som betydelsefulla. Även på
postområdet har Sverige en unik position och ett intresse av att kunna påverka
processen mot ändrad marknadsstruktur.
12.8Transeuropeiska nät (TEN)
Som inledningsvis har nämnts, innehåller Romfördraget numera en avdelning XII om
transeuropeiska nät (TEN). EG ges där möjligheten att koordinera tillskapandet
av transeuropeiska nätverk inom transport-, tele- och energisektorn.
Gemenskapens åtgärder syftar i synnerhet till att sammanbinda nationella nätverk
med varandra och att öka deras samverkansmöjligheter.
Kommissionen presenterade i december 1990 en rapport angående transeuropeiska
nätverk. Målsättningen var att länka samman olika transportslag för att
framtvinga en samverkan mellan transportslagen. Tekniska standarder bör
harmoniseras för att underlätta samverkan mellan väg-, järnväg- och
inrevattenvägtransporter. Kommissionen föreslog också datoriserade
trafikledningssystem och utveckling av utrustning för datakommunikation.
På det egentliga transportområdet antog rådet i oktober 1993 på förslag av
kommisssionen och efter att ha hört Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala
kommittén följande tre beslut som gäller t.o.m. juni 1995:
a) Nätverk för kombinerade transporter
Beslutet anger att ett kombinerat järnvägs-, inre vattenvägs- och
vägtransportnätverk bör tillskapas inom gemenskapen i två faser (sex och
tolv år) i enlighet med ett till beslutet hörande förslag till översiktlig
plan.
b) Nätverk för vägar
Beslutet ger förutsättningar för en översiktsplan för vägprojekt för
byggande och förbättring av vägar inom en tioårsperiod. Planen syftar till
bättre sammanbindning av nationella motorvägsnät inom gemenskapen och mellan
gemenskapen och vissa tredje länder.
c) Nätverk för inre vattenvägar
Den översiktliga planen i beslutet räknar upp förbättrings- och
nybyggnadsprojekt av intresse för gemenskapen som bör påbörjas under en
tioårsperiod.
Med syfte att få fram ett nytt beslut om TEN till den 1 juli 1995 pågår inom
kommissionen arbete med att ta fram nya förslag till nätverk.
Sverige har hittills deltagit som observatör i de arbetsgrupper inom
kommissionen som tar fram förslag till nätverk inom olika transportsektorer och
har också kunnat presentera de svenska investeringsplanerna inom dessa områden.
De väg- och järnvägsnät inom Sverige som är av intresse för gemenskapen kommer
att redovisas i kommande förslag till nätverk.
Betydelsen för Sverige av att ingå i de kommande nätverken är liksom för övriga
länder att få tillgång till samverkande kommunikationsnät av hög standard och
med hög servicenivå.
Medlemsländerna har möjlighet att få finansiellt stöd för att genomföra för
gemenskapen viktiga projekt. Dock förutsätts respektive land stå för merparten
av de investeringar som är förenade med att uppfylla uppsatta mål. Vid ett
svenskt medlemsskap kommer Sverige också att kunna ansöka om bidrag till projekt
av betydelse för gemenskapen.
På några IT/telekommunikationsområden har kommissionen lagt fram förslag. Det
gäller:
- TEN-TNA (Telematic Networks between Administrations) som avser telenätverk
mellan administrationerna och anses som nödvändigt för att uppfylla kraven
från den inre marknaden
- TEN-ISDN som är en gemensam lösning för digital kommunikation i gemenskapen
och som sträcker sig utöver det nuvarande telefonnätet
- TEN-IBC (Integrated Broadband Communications), som handlar om införandet och
spridningen på lite längre sikt av bredbandskommunikation i gemenskapen.
Än så länge har ministerrådet inte fattat beslut om dessa program, men viss
verksamhet i enlighet med förslagen har inletts.
TEN-projekt på energiområdet berörs i avsnitt 25 Närings- och energipolitiska
frågor.
13 Konkurrenspolitik
Regeringens bedömning: Fri rörlighet för varor,
personer, tjänster och kapital leder till
effektivare konkurrens som pressar kostnader och
priser både inom produktion och distribution på ett
sätt som gynnar konsumenterna.
En nödvändig förutsättning för en bestående
effektivitet i konkurrensen är att denna styrs av
en enhetlig konkurrenspolitik och står under
verkningsfull överstatlig tillsyn.
EG:s konkurrenspolitik skall bl.a. säkerställa
att det inte reses nya protektionistiska hinder
inom den inre marknaden. Kommissionen är det
gemensamma övervakande organet inom EG i
konkurrensfrågor.
Tillgång till den inre marknaden ökar
konkurrensen i Sverige. Svenska företag utsätts för
en hårdare konkurrens från utlandet. Samtidigt kan
de fritt konkurrera på den stora europeiska
marknaden.
Genom EES-avtalet har Sverige övertagit EG:s
regelverk på konkurrensområdet. De regler som
tillkommit sedan EES-avtalet slöts har införlivats
i den ordning som EES-avtalet föreskriver.
Förhandlingarna om EU-medlemskap omfattar också
jordbruksområdet, vilket medfört att en förordning
med konkurrensregler för jordbruksområdet har
tillkommit.
De viktigaste skillnaderna i förhållande till
EES-avtalet av ett svenskt medlemskap är att
Sverige får ett medinflytande på EU:s
konkurrenspolitik och att Sverige inordnas under
EU:s eget system för övervakning.
De lagstiftningsåtgärder inom konkurrensområdet
som kan behövas vid ett medlemskap kommer att
föreläggas riksdagen i en senare proposition.
13.1Inledning
En av de grundläggande förutsättningarna för den europeiska gemenskapen är att
enhetliga konkurrensvillkor råder inom hela den gemensamma marknaden. EG:s
konkurrenspolitik skall se till att konkurrensen inte snedvrids på ett sådant
sätt att varor och tjänsters fria rörlighet över medlemsstaternas gränser
hindras eller försvåras. Man kommer inte att kunna uppnå de förväntade
fördelarna med den inre marknaden, t.ex. ökad produktivitet, lägre priser och
större sysselsättningsmöjligheter, om det inte råder fungerande konkurrens inom
EG.
Konkurrenspolitiken skall säkerställa att det inte reses nya protektionistiska
hinder, oavsett om detta sker till följd av konkurrensbegränsningar mellan
företag eller genom åtgärder som vidtas av medlemsstaterna för att gynna det
egna landets företag.
EG:s nuvarande konkurrensregler, innefattande regler om konkurrensbegränsande
avtal, samordnade förfaranden och missbruk av en dominerande ställning, ger
redan ett viktigt bidrag till integrationsprocessen genom att förhindra
bildandet av marknadsdelande karteller, konkurrensbegränsande vertikala avtal
och missbruk av en monopolställning. Dessa regler kommer även i fortsättningen
att fylla en väsentlig funktion när det gäller att förverkliga och konsolidera
den inre marknaden. Dessutom gäller fr.o.m. september 1990 bestämmelser om
fusionskontroll som ett led i utbyggnaden av EU:s regelsystem, vilket är en
förutsättning för ett maximalt utnyttjande av fördelarna med en integrerad
marknad.
En annan viktig faktor är kontrollen av statligt stöd. Statligt stöd till
företag kan användas som ett protektionistiskt medel och därmed underminera den
övergripande strategin, som syftar till en fri och konkurrenskraftig inre
marknad. Därför är en konsekvent tillämpning av EG:s regler om statligt stöd ett
viktigt led i skapandet och upprätthållandet av en gemensam marknad.
Artikel 223 i Romfördraget ger medlemsstaterna rätt att vidta åtgärder för att
skydda säkerhetsintressen i fråga om tillverkning av försvarsmateriel. Det
innebär att stora delar av försvarsupphandlingen och andra försvarsindustriella
frågor kan undantas från EG:s regelverk. Sverige har alltså även
fortsättningsvis möjlighet att bedriva en självständig försvarsindustripolitik.
13.2Konkurrensregler för företag
I Romfördraget finns två centrala bestämmelser på konkurrensområdet, nämligen
artiklarna 85 och 86. De rör konkurrensbegränsande åtgärder, som vidtas av
företag. Artikel 85 avser förbud mot konkurrensbegränsande avtal och artikel 86
förbud mot missbruk av en dominerande ställning.
Båda bestämmelserna avser fall där samhandeln mellan länderna kan komma att
påverkas. Det rör sig om två olika situationer där företagen genom sitt agerande
hämmar den fria konkurrensen. I det ena fallet är det fråga om ett
konkurrensstörande samarbete mellan företag och i det andra om ett ensidigt
handlande av ett företag med en dominerande ställning på den relevanta
marknaden.
Artikel 85 förbjuder alla former av avtal mellan företag, beslut av
företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln
mellan medlemsländerna och som har till syfte eller resultat att konkurrensen på
marknaden hindras, begränsas eller snedvrids samt ger exempel på förbjudna
förfaranden. Förbjudna avtal är t.ex. avtal som direkt eller indirekt
fastställer inköps- eller försäljningspriser eller andra försäljningsvillkor.
Avtal som strider mot förbudet i artikel 85 är ogiltiga.
Förbudet mot konkurrensbegränsande avtal är inte absolut. I de fall då de
positiva effekterna av ett sådant avtal överväger, kan kommissionen medge
undantag från förbudet. För vissa kategorier av avtal har kommissionen medgett
s.k. gruppundantag. Gruppundantag har meddelats för vissa grupper av
ensamåterförsäljaravtal, exklusiva inköpsavtal, försäljnings- och serviceavtal
för motorfordon, specialiseringsavtal, avtal om forskning och utveckling,
patentlicensavtal, franchiseavtal, knowhowlicensavtal samt för vissa grupper av
avtal, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn. Därutöver
finns gruppundantag som rör transportområdet samt kol- och stålområdet.
Artikel 86 förbjuder allt missbruk av dominerande ställning på den gemensamma
marknaden eller inom en väsentlig del av denna samt ger exempel på förbjudna
förfaranden. Förbudet är undantagslöst.
Företag som vill ha besked om att deras samarbete inte strider mot
konkurrensreglerna eller att de inte kan anses missbruka sin ställning kan
begära kommissionens förklaring om detta.
Regler finns också för att förhindra företagskoncentrationer som skadar
konkurrensen. Även här gäller reglerna bara i fall där samhandeln mellan EU:s
medlemsstater påverkas. Reglerna om förvärvskontroll innefattar en s.k. tröskel
som innebär att endast större företagsförvärv prövas av kommissionen.
Kommissionen är det övervakande organet i konkurrensärenden och kan utdöma
böter om företagen bryter mot reglerna. Riktlinjerna för kommissionens
handhavande av konkurrensreglerna i artiklarna 85 och 86 finns framförallt i
förordning (EEG) nr 17/62.
Inom EG uppfattas konkurrenspolitik ofta som ett vidare begrepp än reglerna om
företags konkurrensbegränsande åtgärder. Bl.a. ses reglerna om offentligt stöd
resp. offentliga företag och handelsmonopol som en del av konkurrenspolitiken i
vidare bemärkelse. Nära samband med konkurrenspolitiken har också reglerna om
offentlig upphandling liksom reglerna om tariffära, fiskala och kvantitativa
handelshinder.
EG:s konkurrenspolitik tillämpas av kommissionen. Kommissionsbeslut på detta
område kan överklagas till förstainstansrätten, vars beslut i sin tur kan
överklagas till EG-domstolen.
Konkurrensområdet är ett av de få områden där kommissionen fattar beslut med
direkt verkan mot fysiska eller juridiska personer. Sådana beslut riktas inte
bara mot företag i EU:s medlemsstater. Enligt praxis anses nämligen EG:s
konkurrensregler gälla alla konkurrensbegränsningar som har effekt på samhandeln
inom den gemensamma marknaden, även om de företag som har vidtagit
konkurrensbegränsande åtgärder befinner sig utanför EG. Det har också förekommit
att kommissionen riktat beslut i konkurrensärenden mot exempelvis svenska
företag. Däremot har EG tidigare inte haft någon möjlighet att få biträde från
myndigheterna i icke medlemsstater med att verkställa åtgärder, t.ex. indriva
böter. Här innebär EES-avtalet en nyhet.
EG-kommissionens handläggning av konkurrensärenden sker i nära samverkan med de
behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Kommissionen översänder omedelbart
viktigare handlingar i ett ärende till de nationella konkurrensmyndigheterna som
i sin tur har skyldighet att på begäran biträda kommissionen med de
undersökningar som behövs.
Fem rådgivande kommittéer med olika uppgifter och i vilka ingår representanter
för medlemsstaterna deltar i behandlingen av konkurrensärenden och framtagandet
av nya föreskrifter på konkurrensområdet. Kommissionen har skyldighet att
samråda med den berörda rådgivande kommittén innan den fattar slutligt beslut i
ett konkurrensärende.
I EU:s medlemsstater finns nationella konkurrenslagar som tillämpas parallellt
med Romfördragets bestämmelser på konkurrensområdet. EG-reglerna tillämpas
därvid på konkurrensbegränsningar som påverkar handeln mellan medlemsstater,
medan de nationella konkurrenslagarna avser konkurrensbegränsningar med verkan
inom resp. land. Nationella myndigheter kan även tillämpa Romfördragets
konkurrensbestämmelser, förutsatt att kommissionen inte har inlett ett
förfarande i det aktuella fallet. EG-reglerna innefattar även vissa
tröskelvärden - som ovan nämnts bl.a. i fråga om förvärvsprövningen - som
innebär att förfaranden under en viss storlek inte prövas av kommissionen även
om samhandeln påverkas.
EG:s konkurrenspolitik utvecklas successivt genom förändringar och
kompletteringar av regelverket samt genom beslut av kommissionen och domstolen.
Europaparlamentet har i en resolution kommenterat konkurrenspolitikens roll inom
gemenskapen. Enligt Europaparlamentet bör den framtida konkurrenspolitiken ha
följande målsättningar:
- stärka den inre marknaden
- främja ekonomisk och social utjämning
- främja en privatisering och liberalisering av den offentliga sektorn som
skapar konkurrensneutralitet samtidigt som tillgången till allmänna tjänster
säkerställs
- främja statlig stödgivning som påskyndar omställningen inom industrin så att
en varaktig välfärdsutveckling stimuleras
- verka för internationella konkurrensregler, bl.a. inom ramen för GATT
- verka för en konkurrenspolitik som är brukarvänlig, decentraliserad och
underkastad insyn och demokratisk kontroll.
13.3Översikt över de områden, där Sverige i sak redan har samma regler som EG
Genom EES-avtalet har EFTA-länderna övertagit stora delar av EG:s regelverk på
konkurrensområdet.
Dessa regler innefattar dels Romfördragets konkurrensregler, dels förordningar
som utfärdats av rådet resp. kommissionen. Förordningarna, som utgör en del av
den s.k. sekundärrätten, innehåller främst tillämpningsföreskrifter samt
gruppundantag från förbudet mot konkurrensbegränsande avtal. Bestämmelserna om
förvärvskontroll och upphandling ingår också i sekundärrätten. Enligt
EES-avtalet förutsätts också att EG-domstolens praxis följs samt att s.k. icke
bindande bestämmelser, i form av t.ex. tillkännagivanden från kommissionen,
beaktas vid tillämpningen av konkurrensreglerna. En redogörelse för motsvarande
regler har lämnats i prop. 1991/92:170 om EES.
13.4Områden där skillnader i sak föreligger i förhållande till EG:s regler
Eftersom Sverige i samband med EES-avtalet övertagit gällande EG-regler på
konkurrensområdet fanns inga förhandlingsproblem när det gällde övertagandet av
EG:s konkurrensregler med undantag av alkoholmonopolen och tillämpningen av
regionalpolitiskt statsstöd.
Frågan om de statliga handelsmonopolen behandlas i avsnittet om den fria
rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital (avsnitt 11). Frågan om
alkoholmonopolen behandlas härutöver särskilt i avsnittet Social- och
hälsopolitiska frågor (avsnitt 16). Regionalpolitiskt motiverat statsstöd tas
upp i avsnittet Regionalpolitiska frågor (avsnitt 24).
Förhandlingarna om medlemskap har omfattat också jordbruksområdet. En
förordning på konkurrensområdet, förordning (EEG) nr 26/62, som rör
jordbruksområdet tillkommer vid medlemskap. Ett medlemskap i EU medför en
återreglering av det svenska jordbruket som är negativ från konkurrenssynpunkt.
Medlemskapet kan dock väntas ge positiva effekter genom att den
gränsöverskridande handeln med livsmedel mellan EU-länderna ökar. Detta kommer
att verka återhållande på prisutvecklingen samtidigt som utbudet breddas.
Skillnaden i övrigt på konkurrensområdet mellan reglerna enligt EES-avtalet och
EG:s regler rör främst organisatoriska frågor.
Ansvaret för att tillämpa konkurrensreglerna inom EES ligger för EFTA:s del på
ett övernationellt organ, EFTA:s övervakningsmyndighet (EFTA Surveillance
Authority, ESA). Kommissionen tillämpar EG:s konkurrensregler inom EG. På
EFTA-sidan är reglerna desamma, men de tillämpas med stöd av EES-avtalet. ESA:s
uppgifter består av övervakning och tillämpning. ESA har samma uppgifter mot
företag i EFTA-länderna som kommissionen har mot företag i EG:s medlemsländer.
På EFTA-sidan svarar EFTA-domstolen för uppgifter som motsvarar EG-domstolens
inom EG.
Konkurrensärenden som enbart berör EFTA-området handhas av ESA, ärenden som
enbart berör EG-området handhas av kommissionen. För de blandade fallen, dvs. de
fall där konkurrensbegränsningen har effekter som berör såväl EFTA som EG har
parterna i EES-avtalet kommit överens om regler för hur konkurrensärendena skall
fördelas mellan de två tillämpande organen. Vid ett EU-medlemskap förenklas
administrationen genom att Sveriges medverkan i EES-organisationen avvecklas.
Vidare får Sverige ett starkare inflytande på regelutvecklingen eftersom
medlemskap ger fullt tillträde till de kommittér där EG:s konkurrenspolitik
utvecklas.
I denna proposition föreslås att EES-lagen upphävs. I EES-lagen finns i 11-13
§§ nationell lagstiftning som är nödvändig vid en anslutning till Europeiska
unionen.
De lagstiftningsåtgärder inom konkurrensområdet som blir följden av ett
medlemskap kommer att föreläggas riksdagen i en senare proposition.
Flera remissorgan har betonat vikten av att svenskt näringsliv har samma
konkurrensvillkor som företag inom EU och även belyst olika aspekter på den
ökade konkurrens som kan förväntas vid ett EU-medlemskap. Det är dock endast ett
fåtal som valt att i sina yttranden specifikt behandla de konkurrenspolitiska
frågorna. Kooperativa förbundet KF som, utifrån ett konsumentperspektiv, anser
att övervägande skäl talar för ett svenskt medlemskap i EU, lyfter bl.a. fram
den förväntade skärpningen av konkurrensen inom dagligvaruområdet. Enligt
förbundet har svensk dagligvaruhandel sedan en tid tillbaka förberett sig för de
nya förutsättningar integrationen i Europa skapar, vilket redan lett till
fördelar för svenska konsumenter. Konkurrensverket, som enligt sin instruktion
skall verka för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till
nytta för konsumenterna, finner vid en samlad bedömning att fördelarna med en
svensk anslutning till EU klart överväger nackdelarna.
13.5Statsstöd
Romfördraget innehåller grundläggande regler om statsstöd. Reglerna har senare
preciserats genom föreskrifter av kommissionen om hur reglerna skall tillämpas
inom olika områden och branscher m.m. samt genom utslag i EG-domstolen. Genom
EES-avtalet gäller motsvarande regler även i Sverige. Den enda väsentliga
skillnaden vid ett medlemskap är att reglerna får en ny rättslig grund och att
tillämpningen kommer att övervakas av kommissionen och inte av EFTA:s
övervakningsmyndighet som i dag.
De grundläggande bestämmelserna i Romfördraget om statsstöd finns i artikel 92
som slår fast att stöd från statliga, regionala eller lokala organ, som
snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag
eller produktionen av vissa varor är förbjudna i den mån stödet påverkar handeln
mellan medlemsstaterna.
Undantag medges för stöd som är socialt motiverade och riktar sig till
individer, under förutsättning att åtgärderna inte innebär någon diskriminering
av produkter från något land. Stöd i samband med naturkatastrofer eller andra
exceptionella händelser och stöd till vissa delar av forna Östtyskland är också
undantagna reglernas tillämpning.
I huvudsak kan även följande åtgärder vara förenliga med Romfördraget: stöd som
främjar utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där
det råder svår sysselsättningsbrist, stöd för att främja genomförandet av
projekt som är av gemensamt europeiskt intresse, stöd för att rätta till en
allvarlig störning i ett lands ekonomi samt stöd för att främja utvecklingen av
vissa ekonomiska aktiviteter eller vissa regioner, om inte åtgärderna påverkar
handeln på ett sätt som strider mot medlemsländernas gemensamma intressen samt
slutligen stöd för att främja kultur och bevarandet av kulturarvet under vissa
förutsättningar.
Vidare har kommissionen utfärdat tillämpningsföreskrifter när det gäller vissa
andra slag av tillåtet stöd, t.ex. stöd till små och medelstora företag, stöd
till forskning och utveckling samt stöd till miljöinvesteringar.
Alla former av statsstöd samt alla planer på att introducera eller ändra sådant
stöd skall anmälas till kommissionen, som granskar och fastställer om åtgärderna
är förenliga med bestämmelserna i Romfördraget. Undantag från
anmälningsskyldigheten görs generellt för stöd som understiger vissa belopp. Det
är kommissionen som bedömer om stöden är förenliga med Romfördraget och som
beslutar att godkänna stödet eller att inleda ett formellt
undersökningsförfarande, om det råder tvivel om stödets förenlighet med
reglerna. Nya stöd får inte lämnas innan kommissionen meddelat slutligt beslut i
ärendet. Kommissionen kan besluta att befintligt stöd som strider mot
bestämmelserna skall ändras eller upphävas och kan även begära att ett
medlemsland från mottagaren återvinner ett redan utbetalt stöd som är oförenligt
med Romfördragets bestämmelser. Kommissionens beslut på statsstödsområdet riktar
sig till staterna. Om en berörd medlemsstat inte efterlever kommissionens beslut
inom viss tid, får kommissionen väcka talan mot staten vid EG-domstolen för
fördragsbrott.
Genom att Sverige genom EES-avtalet i huvudsak har övertagit EG:s regelverk
innebär ett medlemskap i EU i huvudsak inte några för medlemskapet specifika
konsekvenser eller några ekonomiskt viktiga förändringar.
Tillämpningen av statsstödsreglerna på det svenska regionalpolitiska
företagsstödet behandlas i avsnittet om regionalpolitiska frågor (24).
Genom EES-lagen har EES-avtalets huvudbestämmelser om statstöd liksom
övervakningsavtalet och dess protokoll 1-4 inkorporerats med svensk rätt. I
EES-lagen finns vidare i 6-8 §§ vissa kompletterande föreskrifter om statliga
och kommunala stödåtgärder med anledning av EES-avtalet. De särskilda
lagstiftningsåtgärder som kan komma att behövas på grund av ett medlemskap
kommer att föreläggas riksdagen i en senare proposition.
Det är fördelaktigt för en internationell ekonomi som den svenska att
gemensamma regler om statsstöd gäller på den gemensamma marknaden så att
konkurrensen sker på lika villkor för företagen.
14 Konsumentpolitiska frågor
Regeringens bedömning: Romfördraget föreskriver
numera att gemenskapen skall bidra till att en hög
konsumentskyddsnivå skall uppnås. Det skall bland
annat ske genom särskilda insatser som stöder och
kompletterar medlemsstaternas politik i syfte att
skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och
ekonomiska intressen och att tillhandahålla en
fullgod konsumentupplysning.
Genom EES-avtalet och senare godkända ändringar
av detta avtal har Sverige införlivat eller åtagit
sig att införliva de regler på konsumentområdet som
hitills har utvecklats inom gemenskapen.
Ett medlemskap i EU kommer att innebära att
Sverige fullt ut och aktivt kan medverka i och
påverka utvecklingen av konsumentpolitiken inom
gemenskapen och utformningen av de gemenskaps-
regler som är av betydelse från konsument-
skyddssynpunkt. Som medlem i EU bör Sverige arbeta
för att Romfördragets viljeinriktning att uppnå en
hög konsumentskyddsnivå också förverkligas. Strävan bör
vara att i överenstämmelse med de mål och priorite-
ringar som gäller för den svenska
konsumentpolitiken ta till vara konsumenternas
intressen.
14.1Konsumentpolitiken inom EG
Genom Maastrichtfördraget infördes en särskild artikel om konsumentskydd i
Romfördraget. Enligt artikel 129a skall gemenskapen således medverka till att
konsumentskyddet uppnår en hög nivå. Åtgärder skall vidtas som stöder och
kompletterar den politik som medlemsländerna bedriver för att skydda
konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt för att ge
konsumenterna fullgod information. Det slås vidare fast att de åtgärder som EG
vidtar inte skall hindra något medlemsland att behålla eller införa strängare
skyddsåtgärder, förutsatt att dessa är i överensstämmelse med fördraget och att
EG-kommissionen informeras om dem.
I Romfördraget fanns alltså från början inte något avsnitt om konsumentskydd.
Men det har inte hindrat att en konsumentpolitik successivt har vuxit fram inom
EG.
År 1972, inför EG:s utvidgning från sex till nio medlemmar, förstärktes
samarbetet och man bestämde sig för att lägga större vikt vid medborgarnas
vardagsproblem. En särskild enhet för miljö- och konsumentskydd inrättades inom
kommissionen. En rådgivande konsumentkommitté bildades också.
EG:s första konsumentpolitiska program antogs år 1975. Det slog fast vissa
grundläggande rättigheter för konsumenterna, varav en gällde skyddet för hälsa
och säkerhet, en annan skyddet av ekonomiska intressen och en tredje rätten till
reklamation och skadestånd. Programmet gav få synliga resultat men utgjorde
startskottet för ett omfattande utredningsarbete. Fastslåendet av de angivna
rättigheterna fördes vidare i EG:s andra konsumentpolitiska program, som antogs
år 1981.
Först i mitten av 1980-talet tog utvecklingen av konsumentskyddet fart.
Avgörande för detta var bl.a. enhetsakten.
Av stor vikt för konsumentpolitiken blev vidare den nya harmoniseringsmetoden i
fråga om tekniska föreskrifter, vilken tillämpats på flera av de direktiv som
ingår i EES-avtalet. Den har inneburit en kraftig förenkling av arbetet med
produktsäkerhet. Tidigare hade EG-direktiven innehållit detaljerade tekniska
krav. Nu formulerade EG endast de väsentliga produktsäkerhetskraven, medan
utformingen av detaljreglerna överlämnades till de europeiska
standardiseringsorganen.
År 1990 antogs ett treårsprogram för åren 1990-1992. Programmet inleds med en
uppmaning till medlemsländerna att se till att de konsumentpolitiska beslut som
EG redan fattat också genomförs. Nationell lagstiftning skulle genomföras så
snabbt som möjligt enligt direktiven om vilseledande marknadsföring,
produktansvar, konsumentkrediter, hemförsäljning, livsmedelsmärkning och
leksakers säkerhet. Här pekades på vikten av att varor och tjänster är säkra
samt behovet av ett bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor.
I juli 1993 antog kommissionen ett andra konsumentpolitiskt treårsprogram. Här
uttalas bl.a. att konsumentinformationen fortfarande är otillräcklig. Man pekar
på betydelsen av information för att konsumenterna skall kunna ta vara på
fördelarna med den inre marknaden.
Kommissionen anger att man tänker vidta en rad åtgärder för att förbättra
märkningen av produkter. Miljömärkning anges särskilt. Andra områden som
prioriteras är ett förbättrat konsumentskydd i fråga om finansiella tjänster
(t.ex. vid betal- och kreditkortsbetalning och s.k. home banking) samt
tvistlösning. I det senare fallet handlar det bl.a. om att skapa former för
tvistlösning utanför domstolarna och om möjligheter till grupptalan.
Sekundärlagstiftning på konsumentområdet
Genom EES-avtalet och de av riksdagen godkända ändringarna av detta avtal har
Sverige införlivat eller åtagit sig att införliva sådan sekundärlagstiftning på
konsumentområdet som har beslutats av EG före den 1 januari 1994.
Regeringen har sålunda i prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet redovisat ett drygt 20-tal rättsakter som ingår i denna
sekundärlagstiftning. Huvuddelen utgörs av direktiv och återstoden av
rekommendationer. Det gäller bl.a. direktiv om produktsäkerhet, marknadsföring
och produktinformation samt om konsumentkrediter och paketresor. Dessa direktiv
redovisas i den nämnda propositionens bilaga 2.
I prop. 1993/94:203 Ändringar av avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsrådet (EES-avtalet) har regeringen vidare redovisat ytterligare ett
antal rättsakter som har antagits inom gemenskapen. I fråga om ett direktiv om
oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden har i propositionen angivits
(avsnitt 5) att förslag till anpassning kommer att läggas fram i särskild
ordning. Vidare har i propositionen (avsnitt 14) lagts fram lagförslag varigenom
ett direktiv om allmän produktsäkerhet, en miljömärkningsförordning samt ett
direktiv om hushållsapparaters energiförbrukning införlivas med svensk rätt.
Riksdagen har antagit lagförslagen (bet. 1993/94:UU23, rskr.1993/94:367, SFS
1994:609-611).
14.2Svensk konsumentpolitik i ett medlemskapsperspektiv
Som framgått har man inom EG upprättat konsumentpolitiska handlingsprogram med
övergripande mål för verksamheten på konsumentområdet. Vidare innehåller
enhetsakten en allmän konsumentpolitisk deklaration. Slutligen har en uttrycklig
rättslig grund skapats genom artikel 129a i Romfördraget för en vidareutveckling
av konsumentpolitiska åtgärder inom EG.
De närmaste motsvarigheterna i Sverige till handlingsprogrammen och
deklarationerna inom EG har hittills utgjorts av 1972 och 1986 års
riksdagsbeslut om konsumentpolitiken. Inom regeringskansliet bereds för
närvarande ett förslag till nya mål och prioriteringar för konsumentpolitiken.
De förutses ansluta väl till handlingsprogrammen och deklarationerna. I linje
med den svenska utvecklingen och traditionen har konsumentpolitiken i Sverige
ett bredare täckningsområde. Bakgrunden framgår av vad som sägs om skillnaderna
och likheterna mellan Sverige och EG på konsumentområdet.
Den statliga konsumentpolitiken i Sverige har en lång tradition. Den kan föras
tillbaka ända till 1940-talet, då en statlig verksamhet på området sattes igång
och de första institutionerna inrättades. Viktiga medel i konsumentpolitiken har
varit bl.a. inrättande av särskilda konsumentorgan, lagstiftning, rådgivning och
information, undersökningar, testningar och provningar samt
reklamationsverksamhet.
Allmänt kan sägas att konsumentpolitiken i Sverige har en längre tradition än
den i EG och att den har varit mera välutvecklad här. De institutionella
formerna för att ta tillvara konsumentpolitiken - t.ex. genom särskilda organ
som Konsumentombudmannen (KO), Konsumentverket, Marknadsdomstolen och Allmänna
reklamationsnämnden - har inte några motsvarigheter på gemenskapsnivå, och EG
har hittills heller inte ställt några mera konkreta krav på att särskilda
konsumentpolitiska organ skall inrättas i medlemsländerna. En början till en
utveckling åt det hållet ligger dock i att det i olika rättsakter på
konsumentområdet från senare år ställs krav på att det finns nationella organ
som skall kunna ingripa med säljförbud m.m. mot farliga produkter (det gäller
t.ex. i direktiven om leksakers säkerhet, om generell produktsäkerhet och om
farliga livsmedelsimitationer). Men det är i och för sig inget i de berörda
direktiven som hindrar att en sådan uppgift anförtros organ med också andra än
konsumentvårdande uppgifter, t.ex. de allmänna domstolarna. Avsaknaden av regler
av det slag som har berörts har vidare inte hindrat att olika
konsumentmyndigheter med uppgifter liknande exempelvis Konsumentverkets finns i
vissa av EU:s medlemsländer, bl.a. Danmark, Frankrike och Storbritannien.
Som tidigare har sagts har tempot i utvecklingen mot ett mera kvalificerat
konsumentskydd inom EU ökat under de senaste åren. På flera områden har
konsumentskyddet inom EU närmat sig och kommit i kapp det i Sverige och övriga
Norden. Konsumentskyddet i Danmark, Finland, Norge och Sverige har i stora
stycken utvecklats parallellt och inte sällan inom ramen för ett nordiskt
samarbete, bl.a. under Nordiska ministerrådet. Den omständigheten att åtskilliga
lagar på konsumentskyddets område har fått justeras - och vissa nya införas -
till förmån för konsumentintresset med anledning av EES-avtalet och
tilläggsavtalet illustrerar att konsumentskyddet inom EU på vissa områden också
har kunnat gå längre än i Sverige. Som ett exempel kan nämnas den nya lagen om
paketresor och den nya lagen om leksakers säkerhet, som inte tidigare har haft
någon lagstiftningsmässig motsvarighet här.
När det gäller lagstiftning på konsumentområdet finns det skäl att peka på de
grundläggande skillnader som finns mellan rättsakter som berör produktsäkerhet
och annan produktutformning, å ena sidan, och sådana som gäller konsumenternas
ekonomiska och rättsliga intressen å den andra. Rättsakter av det förstnämnda
slaget har i allmänhet inte bara ett konsumentskyddssyfte. De avser också att
främja den fria rörligheten av varor genom att ställa upp gemensamma
produktnormer m.m. Det innebär att de angivna normerna skall tillämpas inom hela
gemenskapen och att nationella avvikelser i princip inte tillåts. Annorlunda
förhåller det sig med de rättsakter som reglerar konsumenternas ekonomiska eller
rättsliga skydd, exempelvis om marknadsföring, hemförsäljning, konsumentkrediter
och produktansvar. De har i allmänhet s.k. minimikaraktär, vilket innebär att
varje medlemsstat måste säkerställa att konsumenterna får åtnjuta minst det
skydd som anges i rättsakten i fråga. Det är dock inget som hindrar att staten i
fråga utsträcker konsumentskyddet ännu längre.
Det finns nationella regler om konsumenternas ekonomiska och rättsliga skydd
som helt saknar motsvarighet på gemenskapsnivå. Ett sådant områdena är
kontraktsrätten. Det är bara i ett fåtal situationer som avtalsförhållandet
mellan en konsument och en näringsidkare regleras i rättsakter på
gemenskapsnivå. Som exempel på områden där avtalsnormer finns för speciella
frågeställningar kan nämnas konsumentkrediter, hemförsäljning och paketresor.
Genom det tidigare nämnda direktivet om oskäliga avtalsvillkor införs vidare
inom EU vissa generella principer om avtalstolkning och otillåtna avtalsvillkor
i konsumentavtal, som i allt väsentligt redan har en motsvarighet i svensk rätt.
Vidare bereds inom EG nya rättsakter för särskilda avtalstyper som
distansförsäljning och s.k. time-share. Men ännu saknas inom EU
gemenskapslagstiftning som motsvarar den generella civilrättsliga lagstiftning
som finns i Sverige och i vissa andra europeiska länder om konsumentköp,
konsumenttjänster och konsumentförsäkring. Dock kan en utveckling skönjas också
här, manifesterad bl.a. genom en av EG-kommissionen nyligen publicerad rapport
(s.k. grönbok) om köprättsliga garantier m.m.
Sammanfattningsvis kommer ett medlemskap i EU att innebära att Sverige fullt ut
och aktivt kan medverka i och påverka utvecklingen av konsumentpolitiken inom
gemenskapen i linje med de värderingar som ligger till grund för
konsumentpolitiken i Sverige. I den proposition om den framtida svenska
konsumentpolitiken som för närvarande förbereds i regeringskansliet kommer
konsekvenserna av ett EU-medlemskap att ytterligare belysas. En grundläggande
utgångspunkt är att konsumentskyddet också i framtiden skall ges hög prioritet
och att Sverige inom ramen för ett medlemskap aktivt skall verka för detta inom
EU. Detta är också en uppfattning som har förts fram av de remissinstanser som
har uttalat sig om konsumentpolitiken, däribland Konsumentverket, Konsu-
mentberedningen och KF.
Avgränsningen mellan det konsumentpolitiska området och andra politikområden är
inte entydig. Sålunda är en del lagstiftning på områden som avser livsmedel,
läkemedel och kemikalier av stor betydelse från konsumentsynpunkt även om den
administreras av särskilda myndigheter. Ett annat exempel är
miljömärkningsfrågorna, som i Sverige hänförs till såväl det konsumentpolitiska
som miljöpolitiska området. En heltäckande bild kan därför endast fås genom att
man lägger flera politikområden bredvid varandra.
15 Utbildning, forskning och utveckling
Regeringens bedömning: Investeringar i utbildning,
forskning och utveckling är investeringar i
långsiktigt användbar kunskap. Inom dessa områden
strävar regeringen mot ökad kvalitet, ökad inter-
nationalisering och ökad rörlighet för såväl kunskap
som kunskapsbärande människor. Detta är nödvändigt om
kompetensnivån i Sverige skall bli
konkurrenskraftig internationellt sett. Samverkan
och utbyte med omvärlden måste därför vara ett
naturligt inslag i all utbildning och forskning.
De möjligheter till medverkan i internationella
nätverk, projekt och utbytesprogram som Sveriges
deltagande i EG-samarbetet erbjuder är av mycket
stor betydelse därvidlag.
Genom EES-avtalet har väsentliga delar av EG:s
utbildnings- och forskningsverksamhet öppnats för
Sverige. Det är dock först vid ett medlemskap i EU
som Sverige kan delta i samtliga de aktiviteter
som ingår i EG:s arbete inom dessa områden och
medverka i utformningen av den gemensamma
utbildnings- och forskningspolitiken.
Vid en svensk anslutning till EU ökar behovet
av kvalificerade tolkar och översättare på både
kortare och längre sikt. Detta gäller främst inom
EU:s organ i andra länder men även inom departement
och statliga myndigheter i Sverige. Utöver de
åtgärder regeringen redan vidtagit för budgetåren
1993/94 och 1994/95 kommer resurser att krävas för
långsiktig planering och utbyggnad av
utbildningarna för tolkar och översättare.
15.1Samarbetet inom utbildningsområdet
15.1.1 Utbildningssamarbetet inom EG
I Europeiska unionen tillhör utbildningssystemens organisation och innehåll
medlemsstaternas nationella kompetensområde och det finns ingen strävan att
harmonisera medlemsländernas lagstiftning i dessa avseenden. Däremot ger
EG-rätten gemenskapen stöd för åtgärder för att främja samarbete mellan
medlemsländerna i olika frågor med anknytning till utbildningsområdet,
befogenheter som utökats genom Maastrichtfördraget. De övergripande målen för
utbildningssamarbetet är att höja kompetensen hos medborgarna i medlemsländerna,
att skapa en europeisk dimension i all utbildning samt att avlägsna hinder för
människors fria rörlighet.
Romfördraget gav ursprungligen i artikel 128 gemenskapen befogenhet att
fastställa allmänna principer för en gemensam politik på yrkesut-
bildningsområdet. Vidare gav artikel 57 förutsättningar för utfärdande av
direktiv om ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra
behörighetsbevis. EG:s arbete med dessa frågor har huvudsakligen utvecklats
under den senaste tjugoårsperioden och därvid även kommit att få en vidare
innebörd än vad Romfördraget anger.
En utgångspunkt för denna utveckling har varit den resolution som EG:s
utbildningsministrar antog år 1976 om ett gemensamt åtgärdsprogram för
utbildningsområdet. Genom olika utslag i EG-domstolen, framför allt målet 24/86
Blaizot [1988] ECR s. 379 och målet 293/83 Gravier [1985] ECR s.593, har också
begreppet yrkesutbildning i artikel 128 i Romfördraget kommit att utvidgas till
att omfatta praktiskt taget all högre utbildning och därmed möjliggjort
gemensamma åtgärder inom detta område. Vidare har sedan 1980-talets mitt flera
medlemsländer under sina ordförandeskapsperioder verkat för ökade EG-insatser
inom utbildningsområdet i stort. Därmed har bl.a. ett antal pilotprojekt och
andra utvecklingsåtgärder kunnat genomföras även på skolområdet.
Det är dock först genom Maastrichtfördraget som samarbete inom
utbildningsområdet som helhet blivit ett samarbetsområde för EG. I den nya
artikel 126 i Romfördraget ges gemenskapen befogenhet att inom skola och högre
utbildning "bidra till utvecklingen av utbildning av god kvalitet genom att
främja samarbetet mellan medlemsstater ...". Detta skall bl.a. ske genom
främjande av den europeiska dimensionen i undervisningen, studerandes och
lärares rörlighet samt informations- och erfarenhetsutbyte i utbildningsfrågor.
I artikel 127 specificeras och utvidgas EG:s möjligheter till samarbetsåtgärder
på yrkesutbildningsområdet. Gemenskapen ges uttryckligt stöd för att genomföra
en gemensam yrkesutbildningspolitik som skall stödja och komplettera
medlemsländernas egna insatser. Målet för de gemensamma insatserna skall bl.a.
vara att förbättra yrkesutbildningen på alla nivåer och underlätta tillträde
till denna samt att underlätta inträde på arbetsmarknaden och anpassning till
industriella förändringar. I båda artiklarna betonas att gemenskapens åtgärder
endast skall stödja och komplettera medlemsländernas egna åtgärder.
Som en följd av 1976 års resolution inrättades år 1978 studiebesöksprogrammet
Arion, som vänder sig till experter inom utbildningsområdet, och år 1980
nätverket Eurydice, som ger information om utbildningspolitik och system i
medlemsländerna samt om gemenskapens arbete med utbildningsfrågor. Informations-
och erfarenhetsutbyte är också en uppgift för Cedefop, EG:s centrum för
utveckling av yrkesutbildning, som etablerades genom beslut av rådet år 1975.
Sedan andra hälften av 1980-talet har kärnan i EG:s utbildningsverksamhet
utgjorts av följande program, som syftar till att kvantitativt och kvalitativt
utveckla den yrkesinriktade och högre utbildningen och stärka den europeiska
samhörigheten genom stöd till rörlighet och utbyten mellan medlemsländerna,
gemensamma utvecklingsprojekt och etablering av nätverk och partnerskap:
Comett (1986-94), som syftar till att främja samverkan mellan universitet och
näringsliv och förbättra kvaliteten i grund- och vidareutbildningen inom det
tekniska området. Målgrupperna är dels studenter och nyutexaminerade, dels
anställda inom företag samt universitet och högskolor. Stöd utgår bl.a. till
regionala eller sektorsanknutna nätverk för samarbete mellan företag,
universitet och högskolor samt till praktikplatser i utländska företag.
Erasmus (1987-), som främjar samarbete och utbyten mellan universitet och
högskolor genom stöd till nätverk för student- och lärarutbyte. Målet är att 10%
av alla studerande i eftergymnasial utbildning skall ha studerat utomlands genom
Erasmus.
Petra (1988-94), vars övergripande mål är att förbättra den grundläggande
yrkesutbildningen och stödja medlemsstaternas insatser för att garantera att
alla ungdomar som så önskar efter avslutad obligatorisk skolgång får ett, eller
om möjligt två eller flera, års yrkesutbildning. Genom programmet får ungdomar i
åldrarna 16-28 år, som genomgår yrkessutbildning eller är yrkesverksamma,
möjlighet att studera eller praktisera utomlands.
Iris (1988-93), som syftat till att genom stöd till europeiska nätverk öka
kvinnors möjligheter att få tillgång till yrkesutbildning.
Eurotecnet (1990-94), som genom utvecklingsprojekt och utbytesprogram skall
utveckla yrkesutbildning i anslutning till teknologiska förändringar och den
tekniska utvecklingens inverkan på sysselsättning, arbetsorganisation och
kvalifikationskrav.
Lingua (1990-94), som främjar flerspråkighet inom gemenskapen genom förbättrad
undervisning inom högre utbildning, yrkesutbildning och arbetsliv. Genom Lingua
ges även studerande och lärare tillfälle att läsa språk i ett annat EU-land,
bl.a. inom ramen för ett samarbete med Erasmus- och Comettprogrammen.
Tempus (1990-94), som utgör en del av EG:s biståndsprogram för Öst- och
Centraleuropa, Phare. Programmet avser samarbete inom den högre utbildningen
motsvarande Comett, Erasmus och Lingua.
Force (1991-94), som skall bidra till att utveckla den yrkesinriktade
fortbildningen och vidareutbildningen i EG, framför allt personalutbildningen i
små och medelstora företag. Force skall också främja en samsyn och gemensamma
åtgärder från medlemsstaternas sida inom kompetensutvecklingsområdet. I
programmet medverkar företag och utbildningsanordnare, men även myndigheter och
arbetsmarknadens parter.
Framför allt inom Comett, men även inom Force och Eurotecnet, samarbetar man
med flera av EG:s forsknings- och utvecklingsprogram. Samverkan sker också
mellan de yrkesinriktade utbildningsprogrammen och de olika slag av
kompetensutvecklingsprojekt som ingår i de social- och arbetsmarknadspolitiska
stödåtgärder som finansieras genom strukturfonderna. De senare avser
genomförande av utbildning för grupper som drabbats av strukturomvandling eller
av andra skäl, exempelvis handikapp, är eftersatta på arbetsmarknaden.
Med utgångspunkt i den nya ansatsen i Maastrichtfördraget föreslog
EG-kommissionen i december 1993 och februari 1994 att Comett, Erasmus, Petra,
Eurotecnet, Lingua och Force skall ersättas av två huvudprogram, kallade
Socrates och Leonardo da Vinci. Socrates inriktas på skola och högre utbildning
och skall bl.a. omfatta nuvarande verksamhet i Erasmusprogrammet samt Eurydice
och Arion. Leonardo avser yrkesutbildning och bygger vidare på arbetsformer och
resultat i program som Comett, Eurotecnet, Force och Petra. I båda programmen
kommer huvudteman att vara utveckling av den europeiska dimensionen,
kvalitetssäkring och förnyelse genom stöd till samverkansprojekt, utbyten och
information. Vidare ingår distansutbildning och element från Linguaprogrammet.
Enligt kommissionens förslag skall programmen genomföras under en femårsperiod
med början år 1995.
En annan betydelsefull gren av EG:s utbildningsverksamhet är arbetet med att
uppnå ömsesidigt erkännande av examina. De två s.k. generella
utbildningsdirektiv som finns inom detta område (89/48/EEG och 92/51/EEG) syftar
till att säkerställa att ett examensbevis från ett medlemsland accepteras av
andra medlemsländer och därmed till att undanröja nationella juridiska hinder
för att utöva ett visst yrke som kan hämma människors fria rörlighet över
nationsgränserna.
15.1.2 Konsekvenser för Sverige av EES-avtalet
Fram till EES-avtalets ikraftträdande ägde Sveriges utbildningssamarbete med EG
rum inom ramen för två bilaterala avtal, ett om deltagande i Comettprogrammet
fr.o.m. den 1 januari 1990 och ett om deltagande i Erasmusprogrammet fr.o.m. den
1 januari 1992. Som beskrivits i årets budgetproposition (prop.
1993/94:100 bil. 9) utvidgas samarbetet kraftigt genom EES-avtalet.
Sedan den 1 januari 1994 deltar Sverige således i Eurydice och Arion och kommer
under år 1994 att börja medverka i Cedefops arbete, sedan ett samarbetsavtal
mellan Cedefop och resp. EFTA-land godkänts. Genom EES-avtalet har Sverige rätt
att få information och avge yttranden om EG:s åtgärder inom utbildningsområdet,
att delta i möten och kommittéer under kommissionen samt att utse egna experter
för medverkan i exempelvis programplanering. Deltagandet i Comett och Erasmus
liksom i Eurydice och Arion sker nu på i stort sett samma villkor som gäller för
EU-länderna.
Fr.o.m. den 1 januari 1995 öppnas alla EG:s utbildningsprogram som då pågår
eller har beslutats för Sverige. Sverige kommer därmed att från starten kunna
medverka i de nya programmen Socrates och Leonardo. Förberedelserna för det
svenska programdeltagandet - som kommer att beröra såväl departement och
myndigheter som utbildningsanordnare, organisationer, företag m.fl. - pågår inom
Utbildningsdepartementet.
I EES-organisationen har under våren 1994 en särskild arbetsgrupp för
utbildnings- och ungdomsfrågor inrättats, gemensam för EFTA- och EU-länderna och
med EG-kommissionen som ordförande. Inom ramen för detta samarbete har en
särskild överenskommelse träffats, som fr.o.m. år 1995 skall möjliggöra svenskt
deltagande även i pilotprojekt och annat utvecklingsarbete som genomförs utanför
utbildningsprogrammen.
Innebörden för svenskt vidkommande av EG:s generella utbildningsdirektiv samt
de bestämmelser avseende personers rörlighet som omfattas av EES-avtalet har
tidigare redovisats för riksdagen. Med anledning härav har riksdagen bl.a. år
1993 godkänt ändring av skollagen (1985:1100) (prop. 1992/93:100 bil. 9, bet.
1992/93:UbU11, rskr. 1992/93:274, SFS 1993:326) avseende krav för anställning
som lärare i det svenska skolväsendet. Därmed är nu även lärare med utbildning
från andra EFTA-länder samt EU-länderna behöriga för tillsvidareanställning i
den svenska offentliga skolan. Vidare har riksdagen år 1994 godkänt ändringar av
studiestödslagen (1973:349) och lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd
(prop. 1993/94:100 bil. 9, bet. 1993/94: SfU:13, rskr. 1993/94:281 SFS
1994:357-358). Ändringarna innebär att utländska medborgare som har rätt till
sociala förmåner i Sverige enligt EES-avtalet skall jämställas med svenska
medborgare när det gäller rätt till studiestöd.
15.1.3 Medlemskapets innebörd
Utbildning tillmäts i EU mycket stor betydelse för en gynnsam utveckling såväl
inom gemenskapen som i Europa i stort och utbildningsfrågorna utgör därför en
central punkt på dagordningen för EG-arbetet. Detta har senast visats i
kommissionens vitbok av år 1993 om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning
och den pågående uppföljningen av denna (angående vitboken se avsnitt 30
Ekonomiskt och monetärt samarbete). EES-avtalet ger Sverige möjlighet att delta
i stora delar av den utbildningsverksamhet som EG beslutar att genomföra men
detta sker på EG:s villkor. Det är endast som medlem i EU som Sverige kan driva
för landet angelägna önskmål om EG-samarbetets inriktning och utformning.
Den viktigaste konsekvensen av medlemskap för svensk utbildning är därför att
Sverige kommer med i de organ som beslutar i utbildningspolitiska frågor. I
rådet beslutar utbildningsministrarna om frågor som gäller allmän utbildning och
arbetsmarknadsministrarna om yrkesutbildningsområdet. Rådgivande och beredande
grupper under rådet och Coreper är utbildningskommittén resp. den sociala
arbetsgruppen. I parlamentet bereds utbildningsfrågor av utskottet för kultur,
ungdomsfrågor, utbildning och media samt utskottet för social- och arbets-
marknadspolitiska frågor. Vid beslut som grundar sig på Romfördragets artiklar
126 och 127 krävs samråd med Ekonomiska och sociala kommittén, avseende artikel
126 även med den regionala kommittén.
Det är också först vid medlemskap som Sverige blir delaktigt i alla de åtgärder
som EG vidtar inom utbildningsområdet. Då öppnas även utbildningsprojekt inom
ramen för strukturfonderna samt program för samarbete mellan EG och tredje
länder som Medcampus, vilket avser studentutbyte med USA, och Tempusprogrammet.
Vidare innebär medlemskapet en garanti för att svenska medborgare som vill
studera vid universitet eller högskola i ett EU-land inte kommer att
diskrimineras i förhållande till studenter från EU-länderna. EES-avtalet
innehåller ett uttryckligt undantag från likabehandlingsprincipen när det gäller
terminsavgifter för högre studier, vilket kan medföra extra kostnader för
studenter från EFTA-länderna om 50 000 kronor per år eller mera. EU-medlemskap
är därför av särskild vikt för svenska studerandes möjligheter att fritt välja
var de vill förlägga sina högre studier.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte framställt några invändningar och
anför i huvudsak att ett medlemskap skulle innebära att Sverige får möjlighet
till ett reellt inflytande på besluten.
15.2Samarbete inom forskning och utveckling
15.2.1 FoU-samarbetet inom EG
Redan på 1950-talet inleddes gemenskapernas forskning, inom Europeiska kol- och
stålgemenskapen och inom Euratom. Inom Euratom byggdes gradvis upp laboratorier
som nu verkar under namnet Joint Research Centre (JRC). Dessa laboratorier utför
forskning inom flera områden, numera huvudsakligen med andra mål än kärnenergi,
exempelvis materialteknik, miljöteknik, fjärranalys m.m.
Den ekonomiska gemenskapens intresse för FoU manifesterades genom initiativet
till samarbetsprogrammet European Co-operation in the Field of Scientific and
Technical Research, COST, där Sverige deltagit sedan starten 1971. Målet för
detta program, liksom för merparten av de efterföljande FoU-aktiviteterna, är
att genom stöd till FoU-samarbete stärka den europeiska industrins
konkurrenskraft. I samma anda startades år 1985 på franskt initiativ det
industriellt orienterade samarbetsprogrammet Eureka som också får visst stöd av
EG.
Flertalet av EG:s olika FoU-aktiviteter samlas sedan år 1984 i ramprogram vilka
i sin tur består av olika specifika särprogram. EG:s nu löpande tredje
ramprogram (1990-94) omfattar 15 specifika särprogram, de flesta med industriell
konkurrenskraft som huvudsakligt mål. De budgetmässigt största särprogrammen
gäller informationsteknologi, industri- och materialteknik, mänskligt kapital
och rörlighet, fusionsenergiforskning samt kommunikationsteknologi. De övriga
programmen gäller telematiksystem, mät- och provteknik, miljöteknologi,
marinteknik, bioteknologi, agroindustri, biomedicin, u-landsteknologi,
icke-nukleär energi samt kärnenergisäkerhet. Den totala budgeten för
ramprogrammet, som sträcker sig över fem år, är 6,6 miljarder ecu.
EG-samarbetet lämpar sig för s.k. konkurrensneutral FoU. Flera särprogram
kombinerar de industriella målen med vetenskapliga och samhälleliga mål.
Grundforskning inkluderas om den behövs för att nå de uppsatta målen.
I artikel 130F i Romfördraget som trädde i kraft år 1993, anges gemenskapens
mål för forskning och teknisk utveckling vara att stärka den vetenskapliga och
teknologiska grunden för europeisk industri samt att främja forskningsinsatser
som anses nödvändiga enligt andra kapitel i fördraget (s.k. sektorsforskning). I
fördraget förutsätts att gemenskapen endast engagerar sig om målen för
verksamheten inte kan uppnås av medlemsländerna själva.
Det fjärde ramprogrammet (1994-98) har utarbetats mot denna bakgrund. Rådet och
parlamentet har kommit överens om dess huvudinriktningar och totala omfattning:
12,3 miljarder ecu samt ett eventuellt tillägg på 0,7 miljarder ecu för beslut
år 1996. Kommissionen har också lagt förslag om särprogrammen och deras
innehåll. Den stora budgetökningen motiveras till väsentlig del med att ett
flertal aktiviteter som låg utanför det tredje ramprogrammet nu har förts in i
det fjärde.
Det fjärde ramprogrammet har organiserats i fyra s.k. aktiviteter. Aktivitet 1
inrymmer, i vidareutvecklad form, flertalet av de särprogram som fanns med i det
tredje ramprogrammet. Särprogrammen ryms under huvudrubrikerna Informations- och
kommunikationsteknologier, Industriella teknologier, Miljö, Livsvetenskaper m.m.
samt Energiforskning. Vidare finns inom aktivitet 1 de nya särprogrammen Riktad
socioekonomisk forskning samt Transportforskning.
Ett särskilt paket (aktivitet 2) planeras för internationell samverkan, främst
med östeuropeiska länder och u-länder och ett annat (aktivitet 3) för att stödja
spridning och nyttiggörande av forskningsresultat. Aktivitet 4 innehåller
verksamhet av samma karaktär som den som inom det tredje ramprogrammet drivs
under rubriken Human Capital and Mobility. Den avses främst stimulera etablering
av nätverk och stöd till forskares rörlighet. Möjligheterna att stimulera små
och medelstora företag skall beaktas i alla program.
Det fjärde ramprogrammets forskningsverksamhet kommer sannolikt inte igång
förrän i början av år 1995.
EG:s forskningssamarbete bedrivs i olika former:
- forskning i egna laboratorier, JRC
- gemensamma verksamheter där EG tillsammans med medlemsländerna går ihop om
att finansiera stora projekt, exempelvis fusionsforskningen vid
JET-anläggningen i England
- den inom ramprogrammen vanligaste formen, nämligen forskning som genomförs
som samarbetsprojekt med partner från flera länder och där EG betalar del av
projektkostnaden från sin budget för programmet i fråga. Vanligtvis får
industriföretag och institut stöd med 50% medan högskolor kan få stöd för
tillkommande kostnader (marginal cost) som är förknippade med ett projekt,
samt
- samverkansprogram där EG bara svarar för samordningskostnader medan varje
deltagare finansierar sina kostnader i sitt hemland.
Vid sidan av de dominerande budgetposterna för EG:s jordbruks- och
regionalpolitik, är FoU en av de största. Den utgör ca 4% av totalbudgeten.
I Maastrichtfördragets anda förbereds nu från EG:s sida åtgärder för att söka
åstadkomma en harmonisering av medlemsländernas FoU-politik.
Industriell forskning och utveckling
Gemenskapens FoU har alltsedan starten av ramprogrammen i början av 1980-talet
haft tydliga industripolitiska motiv. Europas beroende av USA och Japan på det
informationstekniska området var ett problem liksom den eftersatta tekniska
utvecklingen i stora delar av tillverkningsindustrin. Forskningen i EG-länderna
var starkt fragmenterad och kopplingarna mellan forskning och industri var
svaga. Gemensamma FoU-program inom speciellt industriellt strategiska områden
bedömdes vara ett botemedel mot Europas svaga position. Stora insatser på
program inom informationsteknologi, telekommunikation och industriella
teknologier gjordes därför. Utmärkande för dessa program är att samarbete mellan
företag och forskningsinstitutioner är vanligt förekommande. Företagens
medverkan är också av vital betydelse i programmen för miljö, bioteknik och
jordbruksindustriell forskning. Dessa områden har stor potential för industriell
tillväxt vid sidan av andra mål såsom förbättrad miljö och livskvalitet. Europas
större företag har bildat betydelsefulla nätverk genom sin samverkan i
FoU-programmen och säkrar därmed sitt inflytande på teknikutveckling och
standardisering inom EU.
De små och medelstora företagen bedöms inom EU besitta den stora
tillväxtpotentialen. Därför görs nu stora ansträngningar att i ökad utsträckning
få med dessa i FoU-programmen vilket kan främja deras möjlighet att växa.
EG:s fjärde ramprogram har ett markerat industristrategiskt innehåll.
Programmen för informationsteknologi, telematik, telekommunikation, industri-
och materialteknologier, standardisering, mätning och provning, energiforskning
samt marin teknik får sammantagna en budget för femårsperioden på 6,4 miljarder
ecu. Mekanismerna för spridning och exploatering av forskningsresultat förstärks
liksom stimulansåtgärderna för små och medelstora företag.
Informationsteknologiprogrammet (1 911 miljoner ecu) omfattar bl.a. utveckling
av teknik för användarvänlig programvara, multimediateknik, utveckling av
komponenter, integrerade "mikrosystem", platta bildskärmar, minnessystem,
periferiutrustning m.m. Programmet ger möjlighet att stödja långsiktiga
industriprojekt med stor risk men också stor industriell potential om de lyckas.
Inom kommunikationsteknologiprogrammet (630 miljoner ecu) utvecklas teknik för
bredbandsnät för tele-, data- och bildkommunikation. Inom det fjärde
ramprogrammet inkluderas mer användarinriktad FoU såsom utveckling av tjänster
för multimedia och mobila kommunikationsnät, utveckling av säkerhet och kvalitet
i kommunikationssystem samt tillämpningsexperiment med nya tjänster.
Telematikprogrammet (843 miljoner ecu) inriktas mot tillämpningar och europeisk
standardisering. Det gäller utveckling av ny informationsstruktur för offentlig
service inom transporter, hälsovård och administration, kunskapsöverföring för
forskning, undervisning och biblioteksväsen. Vidare inriktas verksamheten mot
förbättrad livskvalitet för äldre och handikappade, distansarbete i glesbygd
samt en förberedande insats på miljöområdet.
Programmet för industri- och materialteknologier (1 623 miljoner ecu) arbetar
tvärsektoriellt och multidisciplinärt för att förbättra industrins
produktivitet, säkerhet och organisation. Projekten skall också stimulera
innovationer genom utveckling av avancerade material. Stor vikt läggs vid
projektens sysselsättnings- och miljöaspekter
Energiforskningsprogrammet omfattar en icke-nukleär del (967 miljoner ecu) vars
syften är att reducera utsläpp genom förbättrad omvandling och användning av
energi samt att införa förnybara energikällor i det europeiska energisystemet.
Projekten rör förbättrad förbränning och förgasning av kol, bränsleceller,
avancerade batterier, vätgasenergi, biomassa, fotovoltaiska system, vindkraft,
solkraft, etc.
Kommunikationsforskning
Samarbete inom transport- och kommunikationsforskning förekommer inom många
direktoratsområden och särprogram.
FoU med inriktning mot transport och kommunikation återfinns således inom
särprogrammen för informationsteknologi, kommunikations- teknologi, telematik,
energiforskning samt industri- och materialteknik.
Genom Maastrichtavtalet har målsättningen för EG:s forskning och utveckling
vidgats avsevärt. Det ursprungliga syftet att förbättra Europas industriella
konkurrenskraft har nu kompletterats med målen att exploatera den inre
marknadens fördelar samt att tillfredsställa samhällets behov av en hållbar
utveckling och en förbättrad livskvalitet. Förändringen innebär att transport-
och kommunikationspolitiskt motiverad FoU blir en mer betydelsefull beståndsdel
i det fjärde ramprogrammet. Samtidigt sker en allmän tyngdpunktsförskjutning
från industripolitiskt motiverad FoU till övrig sektorsforskning.
Ett särskilt särprogram för transportforskning har inrättats inom ramen för det
fjärde ramprogrammet. Målsättningen är att analysera transporternas roll i
förverkligandet av den inre marknaden, att öka effektiviteten i alla
transportslag och att integrera dem i ett sammanhängande och mångsidigt
europeiskt nätverk. Programmet är uppdelat i dels en strategidel som rör bl.a.
planeringsmetoder och analyser av transportefterfrågan, dels en del som handlar
om utveckling av s.k. generiska teknologier inom olika transportgrenar. Det
specifika särprogrammet Transportforskning har för ramprogramperioden en budget
omfattande 240 miljoner ecu.
Forskning inom de areella näringarna
Det första lantbruksprogrammet beslutades år 1975, omfattade åren 1976-78 och
hade en total budget på 10,3 miljarder ecu. I det fjärde ramprogrammet är
forskning inom de areella näringarna organiserad i delprogrammet lantbruk och
fiske (684 miljoner ecu). Programmet omfattar forskning inom jordbruk,
trädgårdsbruk, skogsbruk, livsmedel, fiske, vattenbruk samt
landsbygdsutveckling. Det överordnade målet för forskningen inom området är att
skapa en vetenskapligt stark forskningsgrund för en konkurrenskraftig, effektiv
samt hållbar produktion, att stödja den gemensamma EU-politiken inom området och
att svara för samhällets behov av sunda livsmedel och andra bioråvaror som
producerats med minimal miljöpåverkan. Programmet syftar till att underlätta
utvecklingen av biologiska råvaror till nya förbättrade livsmedel och andra
produkter samt att stimulera utvecklingen av miljösäkra produkter och processer
inom området. Forskningen skall också omfatta sociala och ekonomiska frågor för
landsbygd och kustsamhälle.
Miljöforskning
Miljöforskningen har kommit att utgöra en allt större del av EG:s
forskningsbudget, såväl inom det särskilda programmet Miljö (Environment) som i
flera av de övriga forskningsprogrammen. Miljöforskningsprogrammet inom EU har
ett vidare tillämpningsområde än den svenska miljöforskningen. Programmet skall
ge kunskaper och underlag för EG:s femte miljöpolitiska handlingsprogram och
inriktas på forskning för en hållbar utveckling.
Särskild vikt läggs bl.a. vid de globala miljöförändringarna där en samordning
mellan gemensamma och nationella insatser eftersträvas. Inom FoU-området rör det
sig främst om instrumentutveckling, särskilt på det marina området, samt
övervakning och bevakning med hjälp av satellitdata. För att påverka industriell
verksamhet och materialval i miljövänlig riktning kommer ett samarbete att ske i
särprogramemt för industri- och materialteknologi. För miljöforskning avdelas ca
en miljard ecu i det fjärde ramprogrammet.
15.2.2 Sveriges deltagande i FoU-samarbetet
Alltsedan 1950-talet har Sverige ställt sig positivt till och deltagit i
gemenskapernas FoU-samarbete då tillfälle givits. Undantagen är främst det
allmänna stödet till JRC:s verksamhet och vissa delar av programmen för
kärnenergiforskning, som Sverige valt att stå utanför.
Verklig bredd har det svenska deltagandet fått sedan 1970-talet i och med att
COST-programmen startades. Bland andra verksamheter kan särskilt nämnas
fusionsområdet där en mycket stor andel av den svenska forskningen ingår i ett
europeiskt samarbete.
I det andra ramprogrammet (1987-90) deltog Sverige på programnivå i ett antal
särprogram efter särskilda bilaterala avtal för varje särprogram. Sverige bidrog
till respektive särprograms budget och svenska forskare och företag kunde söka
bidrag hos EG-kommissionen.
Det svenska deltagandet i det tredje ramprogrammet (1990-94) har däremot skett
på projektnivå. Det innebär att projekt med svenskt deltagande sänts till
EG-kommissionen för godkännande inom särprogrammets utvärderingspaneler och
programkommittéer. Om projektet sedan godkänts av EG-kommissionen har de svenska
deltagarna fått ansöka om finansiering i Sverige.
Sålunda har under år 1993 totalt ca 350 miljoner kronor utdelats från olika
anslagsbeviljande statliga organ för deltagande i FoU-samarbete med EG. Detta
kan jämföras med statens stöd till FoU inom motsvarande teknik- och
vetenskapsområden om totalt ca 8 miljarder kronor. Mer än hälften av stödet till
FoU-samarbete med EG har utdelats av Närings- och teknikutvecklingsverket.
Övriga finansiärer är främst Naturvetenskapliga forskningsrådet, Statens
naturvårdsverk, Skogs- och jordbrukets forskningsråd, Medicinska forskningsrådet
samt Styrelsen för u-landsforskning.
Av det svenska statliga stödet går ungefär 40% till industriföretag, 40% till
universitet och högskolor samt 20% till industriforskningsinstitut.
EES-avtalet innebär att Sverige från den 1 januari 1994 får delta utan rösträtt
i alla rådgivande grupper till EG-kommissionen i övergripande FoU-frågor och i
projektfrågor samt i ledningsgrupper för särprogrammen. Det innebär också att
Sverige deltar i hela ramprogrammet på programnivå, utom när det gäller
programmen för kärnenergisäkerhet och för fusion där samarbetet även i
fortsättningen kommer att regleras genom bilaterala avtal mellan Sverige och EG.
Sveriges bidrag till EG:s budget för de olika särprogrammen har hittills
finansierats från anslag som disponeras av mest berörda myndigheter.
För att få tillgång till medel ur EG:s ramprogrambudget måste svenska forskare
och företag skaffa sig samarbetspartner i Europa och söka projektfinansiering
hos EG-kommissionen. Utvecklingen av EG-samarbetet medför att en ökande andel av
svensk forskning och utveckling kommer att ske i internationell samverkan.
EES-avtalet medför förändringar även för forskningsfinansierande statliga
organ. För varje särprogram har en myndighet utsetts som ansvarar för att
aktuella och potentiella deltagare får stöd och god information om
EG-samarbetets möjligheter. Normalt är kontaktmän från de ansvariga
myndigheterna också svenska representanter i ledningskommittéerna för respektive
särprogram.
Rådet för FoU-samarbete med EG bildades år 1992 för samordning och samverkan
mellan ansvariga myndigheter och som en central svensk kontaktpunkt för
information om FoU-samarbetet.
Sverige deltar genom EES-avtalet i EG:s agroindustriella forskningsprogram AIR
som ingår i det tredje ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling.
Programmet omfattar forskning inom jordbruk, trädgårdsbruk, skogsbruk,
livsmedel, fiske och vattenbruk. Skogs- och jordbrukets forskningsråd är
ansvarig myndighet för Sveriges deltagande i programmet och programavgifterna
finansieras genom anslag under Jordbruksdepartementets huvudtitel.
Motsvarande forskningsprogram inom fjärde ramprogrammet omfattar även
landsbygdsutveckling. Programverksamheten för perioden 1995-98 är budgeterad
till nära 700 miljoner ecu.
Medlemskapets innebörd
Ett medlemskap i EU innebär väsentliga förändringar för Sverige inom det
forskningspolitiska området. Dessa förändringar innebär dock inte mer än
marginellt ökade kostnader, varken för EG eller för Sverige. Därför avfördes
FoU-frågorna tidigt ur medlemskapsförhandlingarna.
Som medlem får Sverige fullt tillträde och inflytande i alla de organ som
fattar beslut i FoU-frågor. Det gäller såväl Europaparlamentet och dess utskott
för FoU-frågor som rådet (i det aktuella fallet forskningsministrarna) och dess
grupper för beredning av frågorna. Sverige får därmed delta i utvecklingen av
riktlinjerna för europeiskt FoU-samarbete.
Som medlem blir Sverige delaktigt i EG:s ramprogram i sin helhet. Sverige får
rösträtt i de programkommittéer m.m. där vi redan enligt EES-avtalet deltar.
Ett medlemskap kommer således inte att medföra särskilt stora förändringar för
forskare och företag jämfört med de villkor som gäller under EES-avtalet.
Däremot kommer det att ställa omfattande nya krav på ansvariga myndigheter och
departement och på den svenska representationen i Bryssel.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte framställt några invändningar och
anför i huvudsak att ett medlemskap skulle göra det möjligt för Sverige att
påverka inriktningen på forskningssamarbetet. Forskningsrådsnämnden har pekat på
både problem och möjligheter med ett medlemskap. Nämnden har härvid påpekat att
även annan internationalisering än den som sker genom ett EU-medlemskap är
önskvärd, att när det gäller kostnaderna är viktigt att den grundläggande
forskningen inte får stå tillbaka för det EG-inriktade, att EG-godkända projekt
inte får bli en gynnad omväg runt en nationell kvalitetsgranskning samt att
processen för granskning och tilldelning av medel måste vara så öppen som
möjligt. Jernkontoret betonar vikten av ett fullt svenskt inflytande i
beslutsprocessen. Genom att svensk stålindustri får tillfälle att på jämställd
fot delta i FoU-samarbetet kan den stora kompetens och kapacitet som Sverige har
på stålforskningsområdet komma fullt till sin rätt. Om Sverige inte blir medlem
finns risk att vissa forskningsprojekt inte kommer att förläggas till vårt land.
15.3Inriktningen av Sveriges deltagande i EU-samarbete
15.3.1 Utbildning
Utbildningsväsendet är en viktig del av ett lands kulturarv och nationella
identitet. Regeringen delar därför grundsynen inom EU att europeisk
överstatlighet och likriktning inom detta område inte skall förekomma. Detta
står inte i motsats till att utbildningsfrågorna ges hög prioritet i
EG-samarbetet. Tvärtom bidrar ett samarbete, inriktat på ömsesidigt erkännande
snarare än likriktning av de enskilda ländernas utbildningssystem, till en ökad
rörlighet över gränserna av människor och kunskap som kommer hela Europa till
godo. Därmed främjas också samhörigheten mellan de europeiska länderna.
Regeringen har flera ambitioner för Sveriges deltagande i den fortsatta
utvecklingen av EG-samarbetet. Några av de mest centrala är följande:
Förbättra villkoren för rörlighet och utbyte mellan utbildningssystemen
Skolungdom, studenter och lärare bör i väsentligt större utsträckning än
hittills studera någon period utomlands och ungdomar i yrkesutbildning och
arbetsliv bör ges tillfälle att praktisera i annat land. Stöd till utbytes- och
stipendieprogram är ett sätt att förverkliga detta. En viktig förutsättning för
en sådan utveckling är dock att återstående hinder för rörlighet undanröjs.
I EG-samarbetet har redan betydande insatser gjorts i dessa hänseenden men
mycket kan ännu göras för att underlätta rörlighet och utbyten för alla. Enligt
regeringens uppfattning bör varje skola stimuleras att skaffa vänskolor och
vänklasser och ges möjligheter till elev- och lärarutbyte. För den högre
utbildningen bör målet vara att skapa en europeisk sfär för högre utbildning i
vilken studenter kan studera i vilket EU-land som helst på samma villkor som i
sitt hemland. I ett längre perspektiv är det en svensk ambition att varje ungdom
under sin studietid har möjlighet att läsa en period i ett annat europeiskt
land.
Ett prioriterat område bör vara samarbete kring yrkesutbildningsfrågor i syfte
att underlätta rörlighet på arbetsmarknaden och därmed uppnå en bättre
fungerande arbetsmarknad och långsiktigt lägre arbetslöshet.
I växande utsträckning ger också informationsteknologin möjligheter till
kontakter och erfarenhetsutbyte utan fysisk förflyttning. Regeringen avser
därför att verka för stöd till utveckling av en infrastruktur för sådana
kontakter inom ramen för EG-samarbetet.
Ge alla ungdomar möjlighet att utveckla en europeisk identitet och samhörighet
En grundläggande förutsättning för att öka unga människors förståelse för andra
europeiska länder och göra dem delaktiga i den europeiska utvecklingen är att de
har kunskap om de europeiska ländernas historia, kultur och samhällsvillkor. Att
ge dem tillfälle till direkta kontakter med unga människor i andra länder i
Europa är kanske det främsta sättet att levandegöra denna kunskap och främja
känslan av samhörighet mellan Europas folk. Utbytesprogram i olika former har
därför en viktig funktion att fylla såväl inom skolans och den högre
utbildningens ram som i föreningsliv och på fritid. Genom EG-samarbetet
stimuleras också samverkan mellan skolor, universitet och högskolor kring
metoder, kursplaner och studiematerial för integrering i undervisningen av
frågor som rör europeisk identitet.
Genom informations- och erfarenhetsutbyte bidra till utvecklingen av de
nationella utbildningssystemen
Utbildning är av central betydelse för Europas fortsatta sociala och ekonomiska
utveckling. Samverkan mellan länder kring angelägna utvecklingsfrågor inom
utbildningsområdet är därför ett både värdefullt och nödvändigt komplement till
det utvecklingsarbete som bedrivs på den nationella nivån. Detta gäller såväl
beträffande det traditionella utbildningsväsendet som andra former för
kunskapsinhämtande och kompetensutveckling. EG-samarbetet är en naturlig
plattform och ett viktigt ramverk för utbyte av gemensamma erfarenheter och
genomförande av utvecklingsprojekt av gemensamt intresse.
Sverige bör här verka för en fördjupning av detta samarbete till att också
omfatta kvalitetsaspekter som utvärdering, resultatmätning och
lärarkompetensfrågor samt förnyelse inom viktiga kunskaps- och
undervisningsområden som språk, kultur och miljöfrågor. Vidare bör Sverige verka
för en högre grad av integrering av allmänna och yrkesanknutna utbildningsfrågor
samt för en ökad samverkan mellan utbildnings- och forskningsvärlden.
15.3.2 Forskning och utveckling
I prop. 1993/94:177 Utbildning och forskning anförde regeringen följande:
"Forsknings- och utvecklingssamarbetet inom EU är en viktig del i de europeiska
integrationssträvandena. Detta har, tillsammans med mer konkreta fördelar för
deltagande företag och forskare, varit ett huvudmotiv för Sveriges deltagande i
samarbetet."
EG:s FoU-samverkan har från begynnelsen till stor del haft industripolitiska
motiv. Arbetet sker inom olika specifika program som samlats i fleråriga
ramprogram. Inriktningen av de olika programmen skiljer sig åt avsevärt. Vissa
avser relativt avgränsade teknik- och tillämpningsområden som
informationsteknik, bioteknik eller miljöteknik. Andra program är mer allmänna
och avser exempelvis samarbete med tredje land, nyttiggörande av
forskningsresultat eller främjande av forskares rörlighet. Vissa program är helt
inriktade mot industriellt deltagande; i andra deltar främst högskoleforskare.
Utökad immigration till de europeiska länderna leder till förhållanden som också
motiverar gemensam forskning.
Det är av stor betydelse att deltagandet i EG-samarbetet har bästa möjliga
samband med eller på ett välmotiverat sätt harmonisera med den inom landet
finansierade forskningen. Behovet av sådan harmonisering gäller såväl
innehållsmässigt som med avseende på resursutnyttjande.
Det svenska deltagandet bör inriktas på att nå hög kvalitet i samarbetet.
Kvalitetskraven innebär att samarbetet, och då speciellt det svenska
deltagandet, inriktas mot program, delprogram och projekt som kan förväntas
uppnå högt ställda mål. Dessa mål kan vara industriellt inriktade men kan även
vara motiverade utifrån andra utgångspunkter. De kan vidare syfta till en
långsiktig kunskapsuppbyggnad inom särskilda områden. Sverige bör verka för att
program och projekt utvärderas och omprövas fortlöpande. Detta är av betydelse
för att hög kvalitet och effektivt resursutnyttjande skall kunna vidmakthållas.
Det är av vikt att kunskapsnätverk av värde för deltagande stora och små
företag, institut och universitetsforskare skapas. Speciellt uppmuntras i EU
samverkan mellan universitet och företag. Därmed kan näringslivet också indirekt
få nytta av FoU-samarbetet genom att erfarenheter och resultat används i den
högre utbildningen. För att nå ett effektivt utnyttjande av resultaten av
samarbetsprojekten eftersträvas även att få sådana företag som kan dra nytta av
dem att i högre grad delta i nätverken.
På sikt kan en utökad harmonisering av EU-ländernas FoU-politik komma att
främjas för att därmed underlätta FoU-samarbetet länderna emellan och ett gott
resursutnyttjande.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan har ansvaret för det svenska deltagandet i
varje särprogram delegerats till det forskningsråd eller det sektorsorgan som
har ansvar för prioritering och finansiering av den inhemska forskningen och
utvecklingen inom samma område.
På ett konkret plan eftersträvar regeringen en utveckling med följande
inriktning. Projekt och program skall ha hög kvalitet och drivas effektivt.
Tydliga mål skall anges för varje projekt och program. Likaledes skall det innan
projekten startas föreligga planer för hur resultaten skall nyttiggöras och
projektet utvärderas. Ansökningsförfarandet skall vara smidigt och snabbt.
Erfarenheter visar att goda svenska resultat i samarbetet uppnås om svensk
expertis deltagit i planeringen och utvärderingen av programmen på ett tidigt
stadium. Genom svenska experters deltagande bidrar Sverige också till hela
samarbetets kvalitet.
Svenska initiativ till etablerande av partnerskap och europeiska projektgrupper
är av särskilt intresse. Därmed kan svenska företag och forskare bli
eftertraktade att samarbeta med och således attrahera de bästa högskolorna,
instituten och företagen som partners.
Sverige söker, liksom andra länder, att stimulera mindre och medelstora företag
att delta i EU-samarbetet.
Regeringen stödjer på många sätt verksamhet som skall stimulera till ökad
rörlighet hos forskare. Det gäller både för att utveckla samverkan mellan
företag och högskolor och internationellt forskarutbyte. Inom EU-samarbetets ram
finns dels särskilda rörlighets- och nätverksbefrämjande program, dels
möjligheter att inom övriga särprogram organisera projektsamverkan för ökad
personrörlighet. Sådana möjligheter bör i stor utsträckning tillvaratas.
15.4Tolkning och översättning
I enlighet med Sveriges anslutningsakt blir svenska språket såsom Sveriges
officiella språk ett av de officiella EU-språken vid ett medlemskap. Med stöd av
rådets förordning (EEG) nr 1/1958 bör svenskan därmed också vara arbetsspråk i
EU:s institutioner i alla sammanhang där antalet arbetsspråk inte är begränsat
till ett eller flera av de större EU-språken. Av avgörande betydelse för att
svenskar skall få insyn i EU:s arbete och kunna medverka i EU:s verksamhet på
samma villkor som medborgare från andra medlemsländer är dock tillgång i
tillräcklig utsträckning på kvalificerade tolkar och översättare med svenska i
sin språkkombination. Detta behov kan inte tillgodoses utan särskilda och
skyndsamma åtgärder. Risken är annars överhängande för en akut brist på tolkar
och översättare vid Sveriges medlemskap i EU.
Utifrån jämförelser med Danmark och Grekland bedöms behovet av översättare bli
230-240. Vad gäller tolkar erfordras enbart för pleniförsamlingen och utskotten
i Europaparlamentet ett sextiotal tolkar med svenska som modersmål samt helst
franska som ett av sina främmande språk. Tolkbehovet för verksamheten inom
EG-kommissionen, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och EG-domstolen har
inte beräknats. Översättare och konferenstolkar som kan tolka från svenska till
övriga EU-språk tillkommer.
Sverige ligger långt framme när det gäller bred språkutbildning och utbildning
av kontakttolkar och teckenspråkstolkar men långt efter vad det gäller
satsningar på utbildning av tolkar och översättare i de stora europeiska
språken. Vid ett medlemskap kommer viss tolkutbildning att ske genom EG:s
försorg. Detta kommer emellertid inte att täcka de utbildningsbehov som förutses
för svenskt vidkommande. Ansvaret för tillgången på översättare vilar
huvudsakligen på Sverige.
Inom EG översätter och tolkar man alltid till sitt modersmål. Det krävs således
utbildning för två typer av tolkar, dels tolkar med svenska som modersmål för
tolkning till svenska, dels tolkar för tolkning från svenska. För att tillgodose
behovet beträffande den första kategorin måste helt nya tolkar utbildas. För den
andra kategorin kan fortbildning av redan verksamma tolkar vara en lämplig väg.
Tolkutbildning och översättarutbildning anordnas av Tolk- och
översättarinstitutet vid Stockholms universitet (TÖI). Institutets verksamhet
har hittills inriktats främst på invandrartolkutbildning, teckenspråksutbildning
samt kontakttolkutbildning. Vid TÖI utexamineras ett 20-tal översättare var
tredje termin med en översättarutbildning som omfattar 60 poäng.
Regeringen anslog budgetåret 1993/94 särskilda medel för den första
internationella konferenstolkutbildningen i Sverige. Regeringen har dessutom för
budgetåret 1994/95 tillfört TÖI medel för planering och genomförande av viss
konferenstolk- och översättarutbildning. Det kommer dock att krävas ytterligare
utbyggnad av utbildningar för tolkar och översättare med utgångspunkt i det
förväntade behovet vid ett svenskt medlemskap i EU men även med tanke på
kommande pensionsavgångar inom dessa yrken.
Vad gäller tolkning från svenska till övriga EU-språk har ansvariga tolkchefer
i EU uttryckt ett starkt önskemål om sommarkurser i Sverige för redan verksamma
tolkar med svenska som passivt språk.
Europaparlamentet gjorde i maj/juni 1994 en ansats genom att ge en kurs vid
Sveriges riksdag för 14 professionella tolkar med svenska som passivt språk.
Vidare kommer Europaparlamentet att anordna en kurs i Bryssel för blivande
svenska tolkar under hösten 1994.
Utöver den tolk- och översättarutbildning som TÖI erbjuder finns alternativet
att utnyttja utländska utbildningsanordnare. I ett läge där flertalet nordiska
länder är med i EU kan det vidare vara lämpligt att utreda möjligheterna till
ett nordiskt samarbete kring utbildningen av konferenstolkar och tolklärare.
Tolk- och översättarutbildningarna bör i första hand avse tolkning från
engelska, tyska och franska till svenska. Utbildning i övriga officiella
EU-språk får tolkar vid Europaparlamentet inom ramen för sin ordinarie
fortbildning.
Av avgörande betydelse för möjligheterna att expandera tolkutbildningarna är
tillgången på kvalificerade tolklärare. En viktig förutsättning för att
kompetenta lärare skall kunna knytas till utbildningarna vid en expansion är ett
klart ställningstagande rörande långsiktigheten i prioriteringen av utbildning
på detta område.
Remissinstanserna: Svenska språknämnden anför att de mindre folkrika staternas
nationalspråk kan få svårt att hävda sig reellt i EU, om och när antalet stater
och språk ökar även om språken tillerkänns officiell status. Nämnden föreslår
att olika språkliga konsekvenser av ett svenskt medlemskap i EU blir föremål för
en allsidig utredning.
16 Hälso- och socialpolitiska frågor
Regeringens bedömning: Vid ett medlemskap beslutas
i huvudsak de hälso- och socialpolitiska frågorna
nationellt. Sverige kommer emellertid som medlem
att ta del av det omfattande samarbete som
medlemsstaterna bedriver inom dessa områden. Det
gäller i första hand ett antal program och nätverk på
det socialpolitiska området. Även inom det
hälsopolitiska området sker ett omfattande samarbe-
te. Bl.a. gäller att gemenskapen till skydd för
folkhälsan skall främja samarbetet mellan
medlemsländerna. Rådet kan därvid vidta
stimulansåtgärder och utfärda rekommendationer, dock
utan syfte att uppnå en harmonisering av
medlemsländernas lagstiftning. Samarbetet
understöds också genom att nyckelområden anges och
handlingsprogram utarbetas. Medlemskapet ger
Sverige möjlighet att aktivt delta i och påverka
detta samarbete.
Sverige har i medlemskapsförhandlingarna åtagit
sig att avskaffa import-, export-, partihandels-
och tillverkningsmonopolen på
alkoholområdet, De kommer att ersättas av ett
alkoholpolitiskt motiverat tillståndssystem.
Detaljhandelsmonopolet behålls. Kommissionen har
inte funnit anledning att på eget initiativ vidta
åtgärder mot detta monopol. EG:s regler på
punktskatteområdet kommer vid ett medlemskap att
gälla även alkoholdrycker. Sverige har medgivits
rätt att mängdmässigt begränsa den avgiftsfria
införseln av drycker. Den svenska alkoholpolitiska
målsättningen att minska den totala
alkoholkonsumtionen sätts inte i fråga. Den
alkoholpolitiska kommissionens förslag till
strategi på detta område remissbehandlas för
närvarande.
Det finns inte några skäl att förändra den svenska
narkotikapolitiken vid ett medlemskap i EU.
Kampen mot missbruk och narkotikabrottslighet är
prioriterade områden inom gemenskapen. Som medlem
kommer Sverige att fullt ut delta i de fora som
kommer att påverka den europeiska utvecklingen på
narkotikaområdet. I framtiden kommer bevakningen
av gränserna mellan Sverige och EU:s medlemsländer
att ske i andra former än de nuvarande så att
illegal införsel av narkotika förhindras.
Verksamheten kommer att stödjas av ett ökat
samarbete mellan medlemsländernas polis- och
tullmyndigheter.
16.1Allmänna socialpolitiska frågor
Fördragen ger inte rådet någon allmän kompetens att lagstifta i socialpolitiska
frågor som sådana frågor vanligen definieras i Sverige. Medlemsstaterna utformar
själva sin socialpolitik. I avsnitt 11 om fri rörlighet för varor, personer,
tjänster och kapital har redogjorts för de möjligheter grundfördragen ger att
lagstifta om förverkligande av den inre marknaden, bl.a. vad avser social
trygghet för personer som flyttar inom unionen. Den nu gällande
sekundärlagstiftningen på detta område har också översiktligt berörts under
detta avsnitt.
Bristen på befogenhet för rådet att lagstifta på det socialpolitiska fältet
innebär dock inte att gemenskapen och kommissionen är overksamma på detta
område. På grundval av artikel 118 i Romfördraget främjar kommissionen samarbete
mellan medlemsländerna bl.a. på området social trygghet. Ett omfattande
samarbete i form av program och nätverk har också utvecklats.
Genom det till det Sociala protokollet fogade avtalet om socialpolitik som
närmare beskrivs under avsnitt 18 om arbetsmarknads- och arbetslivsfrågor, har
rådet i avtalets artikel 2.3 fått möjlighet att utan Storbritanniens medverkan
med enhällighet besluta om direktiv om social trygghet och socialt skydd för
arbetstagarna. Bestämmelser som antas enligt artikel 2 skall inte hindra en
medlemsstat att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder som är förenliga
med grundfördragen. Några förslag om sådana minimidirektiv på detta område finns
ännu inte.
16.2Hälsopolitiska frågor
Inte heller på det hälsopolitiska området har unionen någon i grundfördragen
given allmän kompetens att lagstifta i form av direktiv eller förordningar.
Medlemstaterna utformar själva sin lagstiftning på det hälsopolitiska fältet.
Grundfördragen ger dock som ett led i förverkligandet av den inre marknaden och
den fria rörligheten för personer rådet kompetens att lagstifta om ömsesidigt
erkännande av examina bl.a. för hälso-och sjukvårdspersonal. Denna fråga har
berörts under avsnitt 11.
Inom ramen för den fria rörligheten för varor kan rådet lagstifta om
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning bl.a. vad avser läkemedel,
kosmetika, medicintekniska produkter och tobak. Dessa regler har likaledes
beskrivits i avsnitt 11. Inom området för läkemedel har rådet beslutat om regler
vars primära syfte är att värna folkhälsan samtidigt som en utveckling av
handeln inom unionen underlättas. Reglerna rör kontrollen av läkemedel och
omfattar bl.a. tillstånd för försäljning, tillverkning och import,
inspektionsverksamhet samt återkallelse av tillstånd. Av särskilt intresse är de
nya reglerna om godkännande av läkemedel som kommer att gälla fr.o.m. årsskiftet
1994/95. Genom dessa regler kommer bl.a. läkemedel som är resultatet av bio-
eller högteknologisk forskning att godkännas för marknadsföring och försäljning
inom hela unionen genom ett centraliserat förfarande som administreras av en
europeisk läkemedelsmyndighet med säte i London.
Genom Maastrichtfördraget har gemenskapen emellertid tillagts en viss
behörighet vad gäller frågor som rör folkhälsan i medlemsländerna. Detta har
skett genom ändringar i Romfördraget dels genom ett tillägg till artikel 3,
betecknat 3(o), varav framgår att skyddet för folkhälsan skall ingå som en del i
gemenskapens verksamhet att uppnå de gemensamma målen, dels genom en under
rubriken folkhälsa i avdelning X, upptagen ny artikel 129.
I artikel 129 första punkten sägs att unionen skall bidra till att säkerställa
en hög hälsoskyddsnivå för människor genom att främja samarbetet mellan
medlemsländerna och vid behov stödja deras insatser. Gemenskapen skall särskilt
inrikta sina insatser på ett förebyggande arbete vad gäller de stora
folksjukdomarna, inklusive narkotikamissbruket. Detta skall ske genom att
gemenskapen främjar forskning om sjukdomarnas orsaker och överföring samt genom
hälsoupplysning och hälsoundervisning.
Enligt artikelns andra punkt skall medlemsstaterna i samverkan med kommissionen
inbördes samordna sin politik och sina program på de områden som avses i första
punkten. Även kommissionen kan ta lämpliga initiativ för att främja en sådan
samordning.
Vidare skall enligt artikelns tredje punkt gemenskapen och medlemsstaterna
främja samarbetet med tredje land och behöriga internationella organisationer på
folkhälsans område.
För att bidra till de mål som ställs upp i artikeln kan rådet enligt
förfarandet i artikel 189b dels besluta om stimulansåtgärder som dock inte får
omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar,
dels anta rekommendationer genom beslut med kvalificerad majoritet på förslag av
kommissionen.
På grundval av artikel 129 har kommissionen i en rapport i november l993 dragit
upp riktlinjer för det fortsatta arbetet med folkhälsofrågorna. I rapporten
redovisas vissa nyckelområden som bör prioriteras och där kommissionen avser att
lägga fram flerårsprogram. De områden som uppmärksammas är följande:
folkhälsoarbete med betoning på utbildning, information och vidareutbildning;
insamling av hälso- och sjukdomsdata liksom hälso- och sjukdomsindikatorer;
alkohol, tobak och cancer; droger; aids och andra smittosamma sjukdomar; olyckor
och skador; miljörelaterade sjukdomar; ovanliga sjukdomar. Inom dessa områden
har kommissionen hittills presenterat ett handlingsprogram såvitt gäller kampen
mot cancersjukdomar.
Några svårigheter för Sverige att aktivt bidra till samarbetet på det
hälsopolitiska området, sådant detta i dag bedrivs eller planeras, föreligger
inte.
16.3Alkoholpolitiska frågor
16.3.1 Unionens kompetens på alkoholområdet
Alkoholpolitik är inte en fråga på gemenskapsnivå inom EU. Alla medlemsländer
har dock anslutit sig till Världshälsoorganisationens (WHO) hälsoprojekt "Hälsa
för alla år 2000" där också alkoholfrågan berörs. Rådet har i en rekommendation
uppmanat kommissionen att vid utformning av regler för handel med alkoholdrycker
beakta det arbete som sker i WHO.
Bland de 37 mål för förbättrad hälsa som WHO:s europaregion har ställt upp
finns målet att sänka alkoholkonsumtionen med minst 25% fram till år 2000 från
1980 års nivå. För detta ändamål bör varje land utveckla en mångsidig
alkoholpolitik, där en höjning av skatten på alkohol och en ökad kontroll av
tillgängligheten nämns som verksamma medel. Till hjälp för att förverkliga dessa
mål har Europaregionen utarbetat en handlingsplan (European Alcohol Action
Plan). Även denna handlingsplan har antagits enhälligt av alla Europaregionens
stater. I arbetet med att förverkliga denna plan har WHO tagit upp diskussioner
med kommissionen. Även i unionens cancerprogram (Europe Against Cancer) tas
alkoholfrågan upp som den andra stora riskfaktorn för cancer efter
tobaksrökningen. Ett råd till medborgarna i medlemsländerna för att minska
risken för cancer är att minska alkoholkonsumtionen.
Inom unionen beslutar varje enskilt land om vilken alkoholpolitik respektive
land skall driva. Alkoholpolitiken berörs dock indirekt vid ett medlemskap genom
att vissa av de alkoholpolitiska medel som Sverige använder sig av i syfte att
minska alkoholkonsumtionen faller under EG:s handelspolitiska regelsystem. Detta
gäller framför allt de svenska alkoholmonopolen, marknadsföringsreglerna för
alkoholdrycker, alkoholskatterna och begränsningen av den privata införseln av
alkoholdrycker.
Dessutom måste EG:s konkurrensregler tillämpas även vid försäljning av
alkoholdrycker.
Den i Romfördraget grundläggande principen om varors fria rörlighet över
gränserna omfattar i princip även alkoholdrycker, teknisk sprit och
alkoholhaltiga preparat. Vin och vinbaserat brännvin betraktas dessutom som
jordbruksprodukter och faller även under EG:s jordbruksregler.
Inom unionen har medlemsländerna genom Romfördraget åtagit sig att avskaffa
tullar, kvantitativa restriktioner och andra handelshinder i handeln med
varandra.
Artikel 37 i Romfördraget behandlar statliga handelsmonopol. De skall vara så
utformade att de inte diskriminerar produkter från andra medlemsländer.
Fördragets artikel 36 innehåller undantagsregler för restriktioner i handeln som
är till skydd för bl.a. människors hälsa.
I förhållande till Romfördraget är det främst de handelsbegränsande inslagen i
den svenska alkoholpolitiken som berörs, dvs. import-, export-, tillverknings-,
partihandels- och detaljhandelsmonopolen för spritdrycker, vin och starköl.
Dessa frågor har varit föremål för förhandling med EG-sidan.
På gemenskapens inre marknad kommer begränsningar i resandes införsel av varor
för personligt bruk att vara avskaffade. För konsumenter kommer gränshandeln
således i princip att vara fri. Danmark och Irland får dock övergångsvis
tillämpa vissa restriktioner för införsel av alkoholdrycker.
Gemenskapsbestämmelserna på skatteområdet har redovisats i avsnitt 11 om fri
rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Med hänsyn till det nära
sambandet med alkoholpolitikens mål och medel återges även här de för
sammanhanget viktigaste reglerna.
Enligt ett av de grundläggande direktiven (92/12/EEG) skall punktskatter tas ut
på alkohol, tobak och mineralolja. Bestämmelser om de skattebelagda områdenas
omfattning och om miniminivåer för skattesatser ges i särskilda direktiv (se
under avsnitt 11 om punktskatter). Från direktiv 92/12/EEG har Danmark medgivits
ett undantag, som är tidsbegränsat att gälla t.o.m. utgången av år 1996.
Undantaget gör det möjligt för Danmark att vid privatinförsel tills vidare
behålla nuvarande avgifter på sprit och tobak även om varorna redan är
beskattade i ett annat medlemsland.
Undantaget innebär också en rätt för Danmark att mängdmässigt begränsa den
avgiftsfria införseln av sprit och tobak. I dansk tullagstiftning har dessa
kvantiteter angivits, varvid skillnad görs mellan inresande från annat
medlemsland, som vistats mer än, eller mindre än 36 timmar utanför Danmark.
Restriktionerna är betydligt strängare i det sistnämnda fallet (ingen sprit, små
mängder tobak).
Det danska kontrollsystemet bygger på att den som reser in i Danmark från ett
annat medlemsland skall deklarera införsel som överstiger de tillåtna
kvantiteterna. För ändamålet har tryckts särskilda kort varav ett exemplar skall
lämnat i särskilt angiven ordning till tull- och skattemyndigheterna och det
andra behållas för att uppvisas vid eventuell efterkontroll. Avgiften debiteras
enligt inbetalningskrav från myndigheterna.
En speciell form av gränshandel är den s.k. taxfreeförsäljningen. Den tillåts
inom gemenskapen fram till den 30 juni 1999. Undantag från beskattning gäller
dock endast kvantiteter motsvarande dem som gäller vid införsel från tredje
land. Kontrollen skall ske vid försäljningsstället.
I övrigt skall som en följd av gemenskapens inre marknad i princip alla
gränsformaliteter upphöra avseende transporter av varor över de inre gränserna.
På den indirekta beskattningens område har utarbetats nya system inom
gemenskapen för att hantera beskattningen av varor som förs mellan olika
medlemsländer med i huvudsak bibehållande av principen om att beskattningen
skall tillfalla det land där varan konsumeras och med bibehållande av en
kontroll av att olika varor inte orättmätigt undgår beskattning. Vad gäller
import för eget bruk gäller dock det motsatta, dvs. att varorna beskattas i
inköpslandet. För att möjliggöra en åtskillnad mellan kommersiell och privat
import har genom direktiv 92/12/EEG införts vissa lägsta indikativa kvantiteter
- 110 liter öl, 90 liter vin och 10 liter sprit. Ett överskridande av dessa
nivåer innebär dock inte i sig något otillåtet. Om kvantiteterna överskrids är
det den resandes sak att bevisa att varorna inte är avsedda för kommersiellt
bruk.
För beskattningen av varor som transporteras över de inre gränserna gäller inom
gemenskapen två olika system för mervärdesskatt och för punktskatter. Systemen
är reglerade i ett antal direktiv. Samtliga medlemsländer måste använda sig av
dessa system. Något utrymme för att konstruera ett helt eget nationellt system
finns således inte.
På mervärdesskattesidan gäller nu ett system som kan betecknas som en
övergångsordning. Ordningen skall gälla fram till den 31 december 1996. Denna
ordning är i princip densamma som gäller i Sverige i dag med undantag för att
beskattningen inom gemenskapen inte är kopplad till själva gränsöverskridandet.
För kontrollen av förfarandet har inrättats ett krav på att köparen för säljaren
skall ange sitt registreringsnummer som mervärdesskatteskyldig och att detta
nummer skall kunna kontrolleras av säljaren via den nationella skattemyndigheten
genom ett särskilt datasystem.
På punktskatteområdet finns inte någon övergångsordning. De regler som nu
tillämpas inom gemenskapen är avsedda att vara den slutliga ordningen.
Grundstommen i systemet är att punktskatter skall utgå bl.a. på alkohol i
enlighet med särskilda direktiv. Sådana varor på vilka punktskatter skall utgå
skall kunna framställas och lagras i obeskattat skick i särskilda auktoriserade
skatteupplag. Varorna skall kunna transporteras i obeskattat skick mellan sådana
lager, även när lagren finns i olika medlemsländer. Viss dokumentation skall då
medfölja varorna. Beskattning skall ske när varorna frigörs för konsumtion.
16.3.2 Svensk alkoholpolitik
Sverige bedriver sedan lång tid tillbaka en restriktiv alkoholpolitik med det
övergripande syftet att minska alkoholkonsumtionen och därmed alkoholskadorna i
samhället. En vanlig uppskattning är att bortemot
300 000 svenskar dricker alkohol så att de får problem med sin hälsa, sitt
arbete och sin familj. Det beräknas att ca 6 000 svenskar per år i förtid
avlider på grund av alkoholen. Sverige måste därför även fortsättningsvis
bedriva en aktiv alkoholpolitik för att ytterligare minska alkoholskadorna.
Grunderna för svensk alkoholpolitik lades fast i 1977 års alkoholpolitiska
beslut. Riksdagen har därefter vid upprepade tillfällen uttalat sitt stöd för en
fortsatt aktiv alkoholpolitik. Målet för alkoholpolitiken skall vara att
begränsa alkoholens skadeverkningar genom att sänka den totala, alltför höga
alkoholkonsumtionen. Denna strategi bygger på omfattande kunskaper och beprövade
erfarenheter av tillgänglighetens betydelse för utvecklingen av
totalkonsumtionen och alkoholskadorna. En ökad tillgänglighet av alkohol medför
en ökad konsumtion och ju mer alkohol som totalt dricks i ett samhälle, desto
fler storkonsumenter kommer det att finnas och desto fler kommer att få skador
av sitt drickande.
Sveriges viktigaste medel för att begränsa tillgängligheten är alkoholmonopolen
och prispolitiken. Den svenska alkoholpolitiken kompletterar dessa åtgärder med
bl.a. följande:
- begränsning av den privata införseln
- restriktiva regler för serveringstillstånd till restauranger
- åldersgränser vid försäljning av alkoholdrycker
- förebyggande verksamhet inom socialtjänst, hälso- och sjukvård m.m.
- allmän hälsoupplysning, information om alkoholens skadeverkningar m.m.
Som nämnts tidigare har detta synsätt om tillgänglighetens betydelse för ett
lands alkoholkonsumtion och skadeutveckling numera också anammats av WHO och
ligger till grund för Europaregionens handlingsplan för att minska
alkoholskadorna i Europa. Man kan också säga att WHO:s handlingsplan i sin
rekommendation om en mångsidig alkoholpolitik exemplifierar med de
alkoholpolitiska åtgärderna som vidtagits i de nordiska länderna.
Vid en internationell jämförelse har Sverige en relativt låg alkoholkonsumtion
per capita, även om man tar hänsyn till den icke statistikförda konsumtionen.
Till följd härav är också skadenivån lägre än i jämförbara industriländer.
EES-avtalet och ett eventuellt medlemskap innebär dock att Sverige kommer
närmare övriga Europa och därmed länder med en mindre restriktiv alkoholpolitik
och med andra dryckesmönster och attityder till alkohol. Sett i ett längre
tidsperspektiv kan det finnas risk för att våra höga svenska alkoholpriser på
grund av marknadsanpassning och slopad gränskontroll kommer att påverkas nedåt.
Det betyder att vi på lite längre sikt måste hitta alternativa strategier för
att motverka effekterna av en försvagad prispolitik. Risken är annars att
konsumtionen kommer att öka.
Bl.a. mot den här bakgrunden har regeringen tillsatt den alkoholpolitiska
kommissionen, som har haft som främsta uppgift att ta fram en strategi för att
minska den totala alkoholkonsumtionen och begränsa alkoholens skadeverkningar.
Det gäller därvid bl.a. förslag till hur det opinionsbildande och
attitydpåverkande arbetet inom alkoholområdet kan förstärkas. Kommissionen har
nyligen presenterat sina förslag för regeringen och slutbetänkandet (SOU
1994:24-29) är för närvarande föremål för remissbehandling.
16.3.3 Förhandlingsresultat
Alkoholmonopolen
EES-avtalet innebär att Sverige redan har åtagit sig att tillämpa gemenskapens
regelverk om monopol, konkurrens och kvantitativa handelshinder.
Till detta avtal fogade Sverige, Norge, Finland och Island en gemensam
förklaring, i vilken det uttalades att alkoholmonopolen i dessa länder grundas
på viktiga hälso- och socialpolitiska hänsynstaganden. Någon motsatt ståndpunkt
framfördes inte av EG-sidan. Deklarationen grundade sig på uppfattningen att
monopolen var förenliga med EES-avtalets regler, eftersom ingen diskriminering
sker mellan medborgare i unionen och medborgare i EFTA-länderna, samt på den
möjlighet till undantag från varors fria rörlighet som EES-avtalet medger för
att t.ex. skydda människors liv och hälsa.
Att de nordiska ländernas uppfattning inte delas av kommissionen framkom i
kommissionens utlåtande över den svenska medlemsansökan. Därför inleddes
utredande samtal mellan företrädare för den svenska regeringen och kommissionen.
Inom ramen för medlemskapsförhandlingarna har sedan en skriftväxling ägt rum
mellan kommissionen och den svenska regeringen. Kommissionen har i
skriftväxlingen erinrat om import-, export-, partihandels- och
tillverkningsmonopolens oförenlighet med gemenskapens regelverk. Vad gäller
detaljhandelsmonopolet anser kommissionen att om alla effekter som är
diskriminerande mellan nationella varor och varor importerade från övriga
medlemsländer avlägsnas finner den inte anledning för kommissionen att på eget
initiativ vidta åtgärder mot detta monopol. Skriftväxlingen återfinns i bilaga
12.
I egenskap av rättsvårdande EG-institution brukar kommissionen ofta göra
ställningstaganden av denna typ för att klargöra sin syn på huruvida en
företeelse, som t.ex. förekomsten av monopol, är förenlig med EG-rätten.
Skriftväxlingen har därför juridiskt betydelse i det avseendet att kommissionen
blir bunden av sitt ställningstagande under förutsättning att grunderna för
ställningstagandet inte avsevärt förändras. Av betydelse i sammanhanget är också
att medlemsstaterna formellt informerades om skriftväxlingen inom ramen för
utvidgningskonferensen, vilket registrerades i en till anslutningsfördragets
slutakt fogad svensk förklaring. Denna mötte inga invändningar från
medlemsstaternas sida.
I skriftväxlingen påminns om att Sverige redan genom EES-avtalets bestämmelser
har åtagit sig att tillämpa gemenskapens regelverk om monopol. Kommissionen
anser därför de nämnda förhållandena vara tillämpliga redan fr.o.m. EES-avtalets
ikraftträdande.
Kommissionen har sedan i ett brev till EFTA:s övervakningsmyndighet ESA
informerat om skriftväxlingen och kommissionens ställningstagande.
Slutligen sägs att det - för att säkerställa att detaljhandelsmonopolets
verksamhet är förenligt med gemenskapens regelverk - är av yttersta vikt att
kommissionen blir delaktig i en nära och regelbunden övervakning.
Den svenska regeringen har i brev till kommissionen för sin del ställt sig
bakom de principer som redovisats i kommissionens brev.
Skriftväxlingen har följts av expertsamtal mellan företrädare för den svenska
regeringen och berörda tjänstegrenar inom kommissionen i syfte att precisera
förutsättningar för att säkerställa att detaljhandelsmonopolet fungerar
icke-diskriminerande. Vid de protokollförda samtalen har fastslagits att så
länge medborgare och varor inom samarbetsområdet behandlas lika samt att
objektiva och tydliga kriterier ligger till grund för de alkoholpolitiska regler
som tillämpas i Sverige står dessa enligt kommissionen inte i strid med
gemenskapens regler. Detta gäller även för detaljhandelsmonopolets verksamhet.
Samtalen resulterade vidare i att Konkurrensverket, förutom sin sedvanliga
tillsyn på konkurrensområdet, kommer att särskilt övervaka att
detaljhandelsmonopolet inte missbrukar sin dominerande ställning.
Konkurrensverket skall rapportera direkt till kommissionen.
Resandebestämmelser
Liksom Danmark, Norge och Finland har Sverige också medgivits undantag från
rådets direktiv 92/12/EEG fram till utgången av år 1996. Undantaget medger en
rätt för Sverige att mängdmässigt begränsa den avgiftsfria införseln av sprit,
vin och starköl även om de vid införsel redan är beskattade i ett annat
medlemsland. Mängdmässigt får resanden till Sverige från annat medlemsland för
privat bruk maximalt införa en liter starksprit eller tre liter starkvin, fem
liter vin och 15 liter öl. I dessa kvoter ingår de resandes införda skattefria
varor (s.k. taxfree).
Efter utgången av år 1996 skall reglerna omförhandlas. Översynen skall då ske
på samma sätt som den s.k. övergångsordningen för mervärdesskatt inom
gemenskapen. Denna förlängs automatiskt om inte rådet enhälligt beslutar att den
skall upphöra. Eftersom beslutet i rådet måste vara enhälligt kommer Sverige
således även efter år 1996 - såvida inte nuvarande beslutsregler ändras - att i
samverkan med övriga nordiska länder ha ett avgörande inflytande över
införselmängdernas fortsatta giltighet.
När det gäller det svenska folkölet har överenskommits att skatteskillnaden
mellan detta öl och starkölet får bestå i ytterligare tre år trots att
skillnaden strider mot gemenskapens regler.
Till frågan om resandebestämmelserna anknyter också gemenskapens regler om
avveckling av tullkontrollen vid gränsen mellan medlemsländerna. Hur kontrollen
av att införselbegränsningarna mellan Sverige och ett annat medlemsland
efterlevs skall vara utformad utreds för närvarande av den utredning som
tillkallades i december 1993. (Nya former för narkotikabekämpning m.m. i ett
EU-perspektiv, dir. 1993:331.)
Remissinstanserna: Nykterhetsorganisationen IOGT-NTO har uttalat sitt missnöje
med det förhandlingsresultat som uppnåtts inom alkoholområdet och anser att
möjligheterna att föra en fortsatt restriktiv och framgångsrik alkoholpolitik
försvagats. Även Ungdomens Nykterhetsförbund har uttalat sitt missnöje med det
svenska förhandlingsresultatet på det alkoholpolitiska området. Förbundet
avstyrker därför ett svenskt medlemskap. Miljöpartiet de Gröna anser att Sverige
vid ett medlemskap inte längre kan upprätthålla sin alkoholpolitik.
Socialstyrelsen har gjort bedömningen att ett medlemskap inte medför några
väsentliga nackdelar för Sveriges del när det gäller de områden för vilka
Socialstyrelsen har ett verksamhetsansvar. Undantag kan möjligen göras för den
del som rör åtgärder för att förebygga och komma till rätta med alkoholmissbruk.
Socialstyrelsen anser emellertid att de negativa verkningarna av en utökad
möjlighet till införsel av alkoholhaltiga drycker kan bemästras genom
informationsinsatser samt den möjlighet till samverkan mellan länderna som ges i
Maastrichtavtalet.
Förbundet för anställda i Tullverket och Kustbevakningen, TULL-KUST har
framhållit att det kan bli svårt att bibehålla den svenska alkoholpolitiken om
den olagliga införseln av alkoholhaltiga drycker ökar som en följd av att
gränskontrollerna avskaffas vid ett medlemskap. Sveriges köpmannaförbund anser
att någon diskriminering inte bör göras mellan olika distributionsformer och
företagstyper. Den svenska detaljhandeln bör därför på sikt ges en ökad frihet
att sälja alkoholhaltiga drycker.
Svenska kyrkan understryker vikten av att alkohopolitiskt motiverade åtgärder
vidtas för att minska den sociala utslagning som följer av en överkonsumtion av
alkohol. Kyrkan har också pekat på behovet av förstärkta resurser för statlig
och privat omsorg och vård av svårt alkoholberoende personer.
16.3.4 Allmänna överväganden
Överkonsumtion av alkohol för med sig omfattande sociala, medicinska och
samhällsekonomiska problem. Detta är anledningen till att Sverige sedan lång tid
tillbaka för en restriktiv alkoholpolitik.
Samtidigt sker omfattande omvärldsförändringar som påverkar den hittills förda
alkoholpolitiken. Enligt den alkoholpolitiska kommissionen behövs framöver - med
tanke på den integrationsprocess som pågår i Europa och det intensifierade
sociala och kulturella utbyte som kan förväntas - en kraftfull mobilisering på
alkoholområdet för att begränsa konsumtionen, tränga tillbaka missbruket och
motverka alkoholskadorna.
Nuvarande svenska alkoholpolitik bygger på en balans mellan höga skatter,
restriktioner, information/opinionsbildning och behandlingsinsatser.
Prisinstrumentet kommer att försvagas som alkoholpolitiskt medel. En
tyngdpunktsförskjutning måste därför ske, där information, opinionsbildning och
andra alkoholförebyggande insatser får en ökad betydelse i syfte att försöka få
till stånd andra dryckesvanor i vårt land.
Riksdagen har den 10 juni 1994 beslutat (prop. 1993/94:150 bil. 5, bet.
1993/94:FiU20, rskr. 1993/94:454) att anvisa 75 miljoner kronor för olika
alkohol- och drogpolitiska åtgärder under budgetåret 1994/95. Regeringen har den
30 juni 1994 uppdragit åt Folkhälsoinstitutet att ansvara för och leda det
alkohol- och drogpolitiska arbetet som riksdagen beslutat om.
Folkhälsoinstitutet skall snarast sammankalla en nationell ledningsgrupp som
bl.a. skall arbeta fram en långsiktig handlingsplan.
Den nationella ledningsgruppen skall engagera andra myndigheter, organisationer
och enskilda i det förebyggande arbetet samt verka för att en generell
samordning av den preventiva strategin kommer till stånd. Ledningsgruppen skall
stimulera och stödja en lokal och regional mobilisering inom det alkohol- och
drogförebyggande arbetet, inte bara på myndighetsnivå utan också inom den
ideella sektorn. Hälso- och sjukvården samt arbetslivet bör i större
utsträckning involveras i det alkohol- och drogförebyggande arbetet. Insatser
riktade till ungdomar bör också utgöra en viktig del i den ökade satsningen.
Vidare skall Folkhälsoinstitutet ta initiativ till att andra berörda
myndigheter tillsammans utarbetar ett samlat program för forskning inom
alkoholområdet.
För att genomföra de uppgifter som omfattas av uppdraget får
Folkhälsoinstitutet disponera högst 50 miljoner kronor av de medel som riksdagen
anvisat. De verksamheter som initieras inom ramen för regeringens uppdrag skall
utvärderas och fortlöpande redovisas till regeringen.
Frågan om de svenska alkoholmonopolens förenlighet med gemenskapsrätten
aktualiseras redan genom EES-avtalet. Avtalet stadgar bl.a. i artikel 116 att
"de avtalsslutande parterna skall säkerställa att statliga handelsmonopol
anpassas på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings-
och marknadsföringsvillkor föreligger mellan medborgare i EG:s medlemsstater och
medborgare i EFTA-staterna". Också ett antal andra artiklar i avtalet, främst de
som rör varors fria rörelse, har betydelse för alkoholmonopolen. Hänsyn till
människors liv och hälsa kan motivera undantag från dessa regler.
Den svenska alkoholpolitiska målsättningen att minska den totala konsumtionen
för att motverka medicinska och sociala alkoholskador är inte en fråga för
gemenskapsrätten. Det är diskriminerande effekter av åtgärder för att nå målen
som inte tillåts. EG-domstolens rättspraxis indikerar att importmonopol är
förbjudna i sig, eftersom de anses vara diskriminerande till sin natur.
Kommissionen anser att också export- och distributionsmonopol i sig är
förbjudna. Däremot anses inte detaljhandelsmonopol vara diskriminerande till sin
natur.
När det gäller de nuvarande import-, export-, tillverknings- och
partihandelsmonoplen för spritdrycker, vin och starköl har riksdagen därför den
20 april 1994 beslutat i enlighet med regeringens prop. 1993/94:136 om
riktlinjer för ett nytt tillståndssystem för import, export, tillverkning och
partihandel med alkoholdrycker. Därmed har riksdagen godkänt avsikten att Vin &
Sprit AB:s nuvarande monopol skall avskaffas och fr.o.m. den 1 januari 1995
ersättas av ett alkoholpolitiskt motiverat tillståndssystem. En ny myndighet för
tillståndsgivning, kontroll och tillsyn vad gäller hanteringen av alkoholdrycker
skall inrättas fr.o.m. den 1 januari 1995. Regeringen avser till hösten
återkomma till riksdagen med en proposition med de lagförslag som behövs för det
nya tillståndssystemet och inrättandet av den nya myndigheten.
Regeringen utgår - efter den skriftväxling som förevarit med kommissionen och
den protokollsanteckning som gjorts i avtalet - ifrån att Systembolagets
detaljhandelsmonopol kan bibehållas, men är medveten om att frågan, liksom alla
andra EG-rättsliga regler, alltid kan bli föremål för EG-domstolens prövning.
Mot bakgrund av att detaljhandelsmonolpolet är det mest betydelsefulla ur
alkoholpolitiskt perspektiv, utgår regeringen från att Systembolaget gör sitt
yttersta för att utforma verksamheten på ett sådant sätt att ingen tvekan
uppstår om dess icke-diskriminerande behandling av varor från övriga EU-länder.
Grundläggande för svensk alkoholpolitik under hela 1900-talet har varit en
strävan att begränsa utrymmet för marknadskrafterna, dvs. konkurrens och privat
vinstintresse. Motivet har varit övertygelsen att konkurrens och privat
vinstintresse leder till aktiv marknadsföring och aktiv försäljning och därmed
ökad konsumtion. Ju fler privata företag som får ett intresse av att
alkoholförsäljningen ökar, desto bättre kommer alkoholdryckerna att hävda sig i
konkurrensen om människornas pengar. När det gäller en sektor som samhället inte
vill skall växa, är marknadsmekanismer som konkurrens och vinstintresse inte
särskilt lämpliga medel.
Principen att inte godta att privata vinstintressen blir styrande i
alkoholhanteringen har enligt regeringens uppfattning fortsatt giltighet och är
en betydelsfull grundsats när staten skall utforma regler för marknadsföring av
och riktlinjer för detaljhandeln med alkoholdrycker. Inom de områden där
alkoholmonopolen skall avvecklas, dvs. import och partihandel, får principen en
ny innebörd. Tidigare var grunden för det statliga agerandet att hålla privata
vinstintressen borta från alkoholhanteringen. Nu blir grundsatsen att
marknadskrafterna skall kontrolleras via ett system med tillstånd, tillsyn och
sanktioner, som skall hanteras av en ny alkoholmyndighet.
16.4Narkotikafrågor
16.4.1 Narkotikafrågorna inom unionen
Unionens medlemsländer har under många år samarbetat för att bekämpa
narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet. Vid Europeiska rådets möte i Rom i
december 1990 godkändes den första europeiska planen för bekämpning av
narkotika. Narkotikaproblemet ses där som ett globalt problem som kräver
samarbete över nations- och sektorsgränser. Såväl kontrollåtgärder som åtgärder
för att minska efterfrågan behövs för att komma till rätta med problemen.
Kommissionen har nyligen presenterat sitt förslag (COM (94) 234 final) till ny
handlingsplan omfattande efterfrågedämpande åtgärder, insatser för att bekämpa
illegal handel samt insatser på internationell nivå.
Samarbetet mellan medlemsländerna har hittills skett huvudsakligen utanför det
formella samarbetet inom gemenskapen. Inom några områden har dock åtgärder
vidtagits på gemenskapsnivå. Så ratificerade gemenskapen som sådan 1988 års
konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen. Det finns
också lagstiftning på gemenskapsnivå för kontroll av handeln med s.k.
prekursorer och andra kemikalier som kan användas vid illegal tillverkning av
narkotika (förordningarna (EEG) 3677/90, 900/92 och 3769/92 samt direktiv
92/109/EEG). Lagstiftningen gäller både handel mellan medlemsländer och handel
med tredje land. Likaså har ett direktiv (91/308/EEG) antagits om penningtvätt.
Vidare har rådet beslutat (förordning 302/93/EEG) att inrätta ett europeiskt
observatorium för narkotikafrågor (European Monitoring Centre for Drugs and Drug
Addiction, EMCDDA) med placering i Lissabon. Observatoriets uppgift är att i
samarbete med medlemsländerna samla in, sammanställa och sprida objektiv,
tillförlitlig och jämförbar information om narkotika och narkotikamissbruk.
Vidare skall man organisera seminarier och studier. Observatoriet, som kommer
att vara fullt verksamt tidigast under sommaren 1995, kommer att under de tre
första åren ge prioritet åt frågor kring efterfrågeminskning. Efterhand kommer
även andra narkotikarelaterade frågor att belysas, såsom kontroll av handeln med
narkotika, psykotropa ämnen och prekursorer.
Genom unionsfördraget tas bekämpningen av narkotikamissbruk upp som en fråga av
gemensamt intresse. Narkotikafrågorna täcks nu in i Maastrichtfördragets
samtliga tre pelare; hälsofrågorna i första pelaren (artikel 129),
internationella aspekter i den andra och övervakning/kontroll i den tredje
pelaren. Förslaget till ny europeisk plan för bekämpning av narkotika är
anpassad till dessa strukturer och de utökade möjligheter till samarbete som de
ger.
Artikel 129 har beskrivits i det föregående. I artikeln sägs att gemenskapen
skall bidra till att en hög hälsoskyddsnivå uppnås genom att främja samarbetet
mellan medlemsstaterna och vid behov stödja deras insatser. Gemenskapens
insatser skall inriktas på att förebygga sjukdomar genom att främja forskning om
deras orsaker och överföring samt genom hälsoupplysning och hälsoundervisning. I
detta sammanhang nämns bekämpning av narkotikamissbruk särskilt.
Europeiska unionen har ett omfattande bistånd till länder utanför unionen. Inom
ramen för PHARE-programmet pågår ett särskilt projekt för att utveckla åtgärder
mot narkotika i Central- och Östeuropa. Programmet syftar till att hjälpa
mottagarländerna att utveckla nationella narkotikastrategier. Insatser inriktas
bl.a. mot efterfrågedämpande åtgärder och hjälp till att bygga upp lagstiftning
och kontroll kring prekursorer och penningtvätt. I planerna ingår också att
sätta upp nationella och regionala narkotikainformationssystem som skall kunna
kopplas till det europeiska narkotikaobservatoriet i Lissabon.
Europeiska rådet har uttalat att slopandet av de inre gränserna inte får ske på
bekostnad av människors säkerhet, utan att säkerheten tvärtom kommer att kunna
värnas på ett effektivare sätt i framtiden genom ett systematiskt samarbete
mellan medlemsländerna. Man har därför förutsatt att kompensatoriska åtgärder av
olika slag skall införas för att väga upp det bortfall i fråga om kontroll som
den fria rörligheten innebär. I enlighet med artikel K.1 (punkt 4, 8, och 9) i
Maastrichtfördraget kommer åtgärder att vidtagas för att förhindra att den inre
marknaden med fri rörlighet utnyttjas för narkotikasmuggling eller annan
internationell brottslighet.
Hit hör exempelvis ett ökat tull- och polissamarbete och en utveckling av
teknik och arbetsmetoder hos berörda myndigheter med bl.a. Europol:s särskilda
narkotikaunderrättelseenhet och tullens utökade samarbete inom ramen för Customs
Information System (CIS). Till de kompensatoriska åtgärderna hör också den
skärpning av kontrollen vid de yttre gränserna som skall genomföras och som
regleras i den yttre gränskontrollkonventionen.
Kontrollfrågorna behandlas närmare i avsnitt 29 om rättsliga och inrikes
frågor.
16.4.2 Svensk narkotikapolitik
Den svenska narkotikapolitikens mål är att skapa ett narkotikafritt samhälle.
Detta mål har antagits av en enig riksdag som uttryck för en starkt avvisande
hållning till all icke-medicinsk användning av narkotika.
Den vägledande principen för den svenska narkotikapolitiken är att samhällets
samlade insatser skall ge ett tydligt och entydigt budskap om att all
icke-medicinsk användning av narkotika är oacceptabel. Narkotikapolitiken bygger
på ett nära samspel mellan förebyggande åtgärder, kontrollpolitik samt
behandling och rehabilitering av narkotikamissbrukare. Olika typer av åtgärder
förstärker och kompletterar varandra och efterfrågedämpande och
utbudsbegränsande åtgärder tillmäts samma betydelse. I Sverige råder också en
vidsträckt värdegemenskap kring denna politik och insatser mot narkotika är högt
prioriterade inom tullen, polisen, åklagarväsendet, kriminalvården,
socialtjänsten, skolan och olika fritidsverksamheter. Frivilliga organisationer
och folkrörelser bidrar genom information och opinionsbildning till att
förebygga en spridning av narkotika i landet.
EES-avtalet innebär att Sverige redan åtagit sig att tillämpa gemenskapens
regelverk om kontroll av handel med prekursorer och andra kemikalier som kan
användas vid olaglig narkotikatillverkning. De regler som gäller i Sverige sedan
den 1 juli 1993 för kontroll över sådana ämnen (lagen [1992:860] om kontroll av
narkotika) är förenliga med gemenskapens regler på området.
Rådet har den 10 juni 1991 antagit ett direktiv (91/308/EEG) om åtgärder för
att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar.
Sverige har genom EES-avtalet anpassat sin lagstiftning till direktivets
innehåll.
Samarbetet om inrikespolitiska och rättsliga frågor, den s.k. tredje pelaren,
omfattar bl.a. en förstärkt yttre gränskontroll gentemot länder utanför unionen
och ett utvidgat samarbete mellan medlemsländernas polis- och tullmyndigheter.
Sverige kommer att medverka fullt ut i samarbetet mot illegal handel med
narkotika och andra former av internationell brottslighet.
Remissinstanserna: Nykterhetsförbundet IOGT-NTO anser att det krävs fortsatta
gränskontroller för att bedriva en effektiv narkotikabekämpning och att en
hänvisning enbart till polissamarbetet inte är tillräcklig. Även Ungdomens
Nykterhetsförbund har ifrågasatt det inomeuropeiska samarbetets betydelse för en
effektiv narkotikabekämpning. Förbundet avstyrker ett svenskt medlemskap av
narkotikapolitiska skäl. Miljöpartiet de Gröna avser att risken för ökad
narkotikasmuggling till Sverige är ett starkt argument mot ett medlemskap.
Svenska Kyrkan anser att de problem som följer med öppna gränser och större
rörlighet bör mötas med en effektiv bevakning av unionens yttre gräns samt ökade
resurser till tull och polis. Socialstyrelsen framhåller att avskaffade
gränskontroller kan innebära vissa nackdelar i fråga om Sveriges möjligheter
till kontroll av den olagliga införseln av narkotika men bedömer att de utökade
möjligheterna till polisiärt samarbete inom unionens ram motverkar dessa
effekter. Generaltullstyrelsen anser att avskaffandet av gränskontroller ställer
krav på kompensatoriska åtgärder för att tullen skall ges möjlighet att bedriva
ett kontrollarbete även i den intra-kommunautära trafiken. Förbundet för
anställda i Tullverket och Kustbevakningen, TULL-KUST, framhåller att de
kontrollmoment som tulltjänstemännen i dag utför vid gränsen måste kompenseras
och att resurser som frigörs när denna verksamhet upphör bör användas inom
tullen för bekämpning av bl.a. narkotika.
16.4.3 Allmänna överväganden
Sverige har en framgångsrik och konsekvent genomförd narkotikapolitik med en
bred politisk och folklig förankring. Stora insatser har gjorts för att utveckla
såväl narkotikakontrollen som förebyggande insatser och vård och behandling. Som
ett resultat av denna politik har Sverige i dag en, i internationell jämförelse,
relativt god narkotikasituation. Det finns därför inte några skäl att förändra
den svenska narkotikapolitiken vid ett medlemskap.
Kampen mot narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet är prioriterade områden
inom gemenskapen som i och med Maastrichtfördraget också har fått ett nytt
mandat på detta område. Ett nytt narkotikaprogram är under utarbetning. Detta
program kommer att bygga på de grunder som fastlades i Rom år 1990 och skall
utvecklas i samråd med medlemsländerna.
Gemenskapens regelsystem och den policy som kommer till uttryck i
narkotikaprogrammet stämmer väl överens med den svenska narkotikapolitiken. Som
medlem kommer Sverige att fullt ut delta i de fora som kommer att påverka den
europeiska utvecklingen på narkotikaområdet.
Vid Europeiska rådets möte i oktober 1993 förklarade man att samarbetet mellan
medlemsländerna måste ge garantier för att den fria rörligheten för varor och
personer inte uppnås på bekostnad av säkerheten, utan att denna tvärtom skall
förbättras genom ett organiserat samarbete. Man är nu i färd med att utveckla en
rad åtgärder som skall hindra att en avskaffad kontroll vid de inre gränserna
leder till ökad internationell brottslighet och därmed ökat narkotikamissbruk.
Att gränskontrollen har betydelse när det gäller att dämpa inflödet av
narkotika och därigenom bidrar till att förverkliga en restriktiv narkotika-
politik är således klart. Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallades i
december 1993 en särskild utredning Nya former för narkotikabekämpning m.m. i
ett EU-perspektiv (dir. 1993:131) för att se över lagstiftning m.m. i sammanhang
med kontroll av inre gräns.
Det går emellertid inte att bortse från att den slumpmässiga gränskontroll som
vi i dag har utgör ett avskräckande inslag och att den därmed också har en
preventiv effekt på den småskaliga smugglingen. I synnerhet gäller detta för
personer som överväger att ta in narkotika i Sverige för eget bruk. Sverige
måste därför, vid sidan av en skärpt gränsbevakning i nya former avseende
illegal narkotikatrafik med alla hittillsvarande medel fortsätta kampen för ett
narkotikafritt Sverige.
Även vid ett medlemskap förblir Sveriges efterfrågedämpande åtgärder en
nationell angelägenhet. Det finns inga planer på någon harmonisering på dessa
områden. Unionen avser dock att stärka sina insatser. Som medlem i unionen
kommer Sverige att få tillgång till detta utökade samarbete och aktivt kunna
delta i skapandet av ett europeiskt narkotikaprogram.
17 Jämställdhetspolitiska frågor
Regeringens bedömning: Principen om lika lön för
lika arbete är fastslagen redan i Romfördraget
vilket innebär att enskilda kan åberopa fördragets
bestämmelser härom inför nationell domstol. Genom
sekundärlagstiftning och rättspraxis har principen
utvecklats vidare. Den svenska jämställdhetslagen
uppfyller EG-rättens krav. Inriktningen av den
svenska jämställdhetspolitiken kommer även vid ett
medlemskap att beslutas nationellt.
Som medlem i EU får Sverige möjlighet att delta i
det omfattande jämställdhetsarbete som, vid sidan
av lagstiftningarbetet, sker på central nivå inom
gemenskapen, t.ex. via program, projekt och
nätverk. Sverige bör aktivt driva frågor om
jämställdhet mellan kvinnor och män i ett europeiskt
perspektiv och därmed bidra till att europeiska
kvinnors ställning stärks.
Det arbete som i EU bedrivs på jämställdhetsområdet består både av utarbetande
av minimilagstiftning och av program- och projektverksamhet. Grunden för arbetet
utgörs av artikel 119 i Romfördraget vilken slår fast principen om lika lön för
kvinnor och män för lika arbete. Med lön avses förutom gängse grund- eller
minimilön alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som
arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av
anställningen.
Medlemsländernas skyldigheter i fråga om den praktiska tillämpningen av denna
princip har med stöd av artikel 100 i Romfördraget närmare konkretiserats i det
s.k. likalönedirektivet (75/117/EEG) från år 1975 som behandlar lika lön för
lika arbete men också för likvärdigt arbete. Ytterligare fyra direktiv stadgar
med stöd av artiklarna 100 och 235 i Romfördraget principen om likabehandling av
kvinnor och män i arbetslivet (tillgång till anställning, yrkesutbildning,
befordran och arbetsvillkor) och när det gäller social trygghet inklusive
företags- eller yrkesbaserade trygghetssystem. Därutöver antog rådet i oktober
1992 med stöd av artikel 118 a ett direktiv om hälsa och säkerhet i arbetet för
gravida kvinnor. Reglerna omfattas av EES-avtalet och har närmare beskrivits i
prop. 1991/92:170 bil. 10 samt prop. 1993/94:203.
Genom det till Maastrichtfördragets Sociala protokoll fogade avtalet om
socialpolitik som närmare beskrivs i avsnitt 18, har rådet fått utökad kompetens
(artikel 2.1-2), bl.a. på jämställdhetsområdet. Beslut om minimilagstiftning i
frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män vad avser möjligheter på
arbetsmarknaden och behandling i arbetslivet kan, såvida beslutet inte rör
social trygghet eller socialt skydd, fattas med kvalificerad majoritet. Några
förslag om sådana beslut föreligger ännu inte.
Rättspraxis
Både artikel 119 i Romfördraget och direktiven om lika lön och likabehandling
har resulterat i en omfattande rättspraxis. Utvecklingen av
likabehandlingsreglerna har bildat utgångspunkt för många av de principer som
allmänt rör förhållandet mellan EG-rätt och nationell rätt. Målen om lika lön
behandlar i huvudsak frågan om vilka kriterier en arbetsgivare får använda sig
av för att göra skillnad mellan kvinnliga och manliga arbetstagare och är ofta
principiellt utformade. De har på så sätt kommit att vara vägledande, inte bara
när det gäller lika lön utan på hela jämställdhetsområdet.
Likalöneprincipen har, genom bl.a. domstolens avgörande i målet 43/75 Defrenne
II [1976] ECR s. 455 givits direkt effekt i medlemsländerna. I målet uttalade
domstolen att principen om lika lön i artikel 119 kan göras gällande av enskilda
inför nationella domstolar. De nationella domstolarna måste se till att de
rättigheter som artikeln skyddar iakttas, särskilt när det gäller
lönediskriminering som beror på lagar eller kollektivavtal och när kvinnor och
män får olika lön för lika arbete hos samma privata eller offentliga
arbetsgivare. Domstolen har vidare i flera domar uttalat sig om direktivens
vertikala direkta effekt, dvs. att direktiven kan åberopas direkt mot staten i
en tvist i nationell domstol. Det gäller t.ex. artikel 5 i
likabehandlingsdirektivet som har direkt effekt i förhållande till en statlig
myndighet när denna handlar som arbetsgivare. Frågan om likalönedirektivets
direkta effekt har varit uppe i flera mål men inte prövats, till stor del
beroende på att artikel 119 visat sig mer användbar.
Svensk anpassning
De regler och den rättspraxis som vuxit fram inom EG på jämställdhetsområdet
gäller i Sverige som nämnts tidigare redan genom EES-avtalet (artiklarna 69 och
70 samt bilaga XVIII). Den lagstiftning som huvudsakligen berörs är
jämställdhetslagen (1991:433). Lagen är anpassad till EG:s regler (prop.
1990/91:113, bet. 1990/91:AU17, rskr. 1990/91:288). En fördjupad redovisning av
EG-rätten på likalöneområdet har utförts av Löneskillnadsutredningen i
betänkandet (SOU 1993:7) Löneskillnader och lönediskriminering. Utredningen
konstaterar att jämställdhetslagens bestämmelser om lika lön uppfyller
EG-rättens krav.
Samarbetet i övrigt
Vid sidan av lagstiftningsarbetet sker det centrala jämställdhetsarbetet inom EU
i stor utsträckning via program, projekt och nätverk. Grunden för det nu
pågående samarbetet utgörs av det tredje jämställdhetsprogrammet som
kommissionen lade fram år 1990 och som gäller för åren 1991-1995. Tonvikten i
programmet rör aktiviteter som bidrar till att lagstiftningen på området
tillämpas och utvecklas samt åtgärder för att förbättra kvinnors villkor på
arbetsmarknaden och öka deras status i samhället, inte minst i beslutande organ.
Inom Europaparlamentet finns ett särskilt utskott för jämställdhetsfrågor
(Committee on Women's Rights).
Remissinstanserna:
Jämställdhetsombudsmannen, JÄMO, pekar på den möjlighet som medlemskapet ger
till påverkan av beslutsprocessen inom unionen men framhåller att frågan om
jämstställdhet mellan män och kvinnor i första hand är en nationell fråga och
således beroende av inriktningen på den svenska jämställdhetspolitiken.
Folkpartiet liberalernas kvinnoförbund anser att en positiv utveckling av
samhällsekonomin i stort är den bästa förutsättningen för det fortsatta
jämställdhetsarbetet och gör därför bedömningen att ett medlemskap är till
fördel för svenska kvinnor genom den tillväxt som förväntas följa av
medlemskapet. Miljöpartiet de Gröna ifrågasätter att Sverige vid ett medlemskap
kan fortsätta att vara en förebild för andra länder i jämställdhetsfrågor.
Allmänna överväganden
Den utredning som haft att belysa konsekvenserna för den sociala välfärden och
jämställdheten i Sverige vid olika former av deltagande i den västeuropeiska
integrationen, anför i sitt betänkande EG, Kvinnorna och Välfärden (SOU
1993:117) att det inom EG ställs stora förväntningar på en aktiv svensk
medverkan när det gäller jämställdhetsfrågor. Beslut om inriktningen av
välfärds- och jämställdhetspolitiken kommer också i fortsättningen att fattas i
Sverige. Utredningen anser att ett EU-medlemsskap ger Sverige den bästa
ekonomiska tillväxten och att det ger förutsättningar för social välfärd och
jämställdhet mellan kvinnor och män.
Sverige ses av många EU-länder som föregångare på jämställdhetsområdet. Även om
inriktningen av jämställdhetspolitiken också framöver är en nationell fråga är
det angeläget och önskvärt att Sverige med kraft driver frågor om jämställdhet
mellan kvinnor och män också i ett europeiskt perspektiv. Tillsammans med övriga
nordiska länder har Sverige goda möjligheter att bidra till att europeiska
kvinnors ställning stärks. Samtidigt finns erfarenheter i Europa som kan tas
till- vara i det nationella arbetet för jämställdhet.
18 Arbetsmarknads- och arbetslivsfrågor
Regeringens bedömning: Arbetsmarknadspolitikens
utformning är inom EU huvudsakligen en nationell
angelägenhet. Sverige kommer naturligtvis även som
medlem i EU att fortsätta att driva en aktiv
politik i kampen mot arbetslösheten. Frågorna om
att öka tillväxten och bekämpa arbetslösheten är
prioriterade även inom EU. Ett svenskt
EU-medlemskap möjliggör samordnade insatser över
nationsgränserna vilket är nödvändigt för att
arbetslösheten framgångsrikt skall kunna bekämpas.
Det är också först vid ett medlemskap som Sverige
får möjlighet att delta i olika programaktiviteter
som finansieras via EG:s socialfond och vars
syfte bl.a. är att förbättra tillväxten och skapa nya
arbeten.
Redan genom EES-avtalet sker en anpassning
till EG:s regelverk inom arbetsmiljö- och
arbetsrättsområdena och såvitt avser området
personers rörlighet.
Genom Maastrichtfördragets s.k. sociala
protokoll ges arbetsmarknadens parter en stärkt
roll inom EU.
Ett EU-medlemskap ger helt andra möjligheter än
EES-avtalet att aktivt delta i och påverka
utformningen av gemenskapens lagstiftning och
fortsatta arbete på detta område liksom på andra
områden. Det är först genom ett fullvärdigt
deltagande i gemenskapens institutioner,
kommittéer, expertgrupper, program- och andra
aktiviteter som detta kan ske. I flera
medlemsländer och inom EG-kommissionen finns ett
betydande intresse för svenska erfarenheter inom
arbetsmarknads- och arbetslivsområdet.
I och med medlemskapsförhandlingarna och
anslutningsfördraget har Sverige erhållit
försäkringar beträffande rådande svensk praxis såvitt
avser arbetsmarknadsfrågor, särskilt såvitt avser
systemet att villkor i arbetslivet fastställs i
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter.
18.1Den sociala dimensionen
Redan i ingressen till Romfördraget slås fast att ett väsentligt mål för
gemenskapens strävanden är att fortgående förbättra medborgarnas levnads- och
arbetsvillkor. Skrivningarna i Romfördragets avsnitt om t.ex. fri rörlighet för
personer, socialpolitik och ekonomisk och social samhörighet, och åtgärder som
vidtagits på grundval av fördragsbestämmelserna, visar att gemenskapsarbetet
redan från början haft en social dimension.
Den sociala dimensionen och "social policy", är begrepp som i EU-sammanhang i
första hand omfattar de områden som i Sverige i huvudsak hänförs till
arbetsmarknadsfrågor i vid mening: rent arbetsrättsliga frågor, arbetsmiljö- och
andra arbetslivsfrågor, sysselsättningsfrågor samt jämställdhet inom
arbetslivet. Men därutöver omfattas även frågor som rör handikappade, de äldres
situation och åtgärder till stöd för missgynnade grupper i samhället.
Den europeiska enhetsakten, som trädde i kraft år 1987, innebar en förstärkning
av EG-samarbetet på det sociala området, särskilt vad avser arbetsmiljöfrågorna.
Målsättningen att stärka samarbetet på den sociala dimensionens område
resulterade i december 1989 i antagandet av EG:s sociala stadga vars fulla namn
är Europeiska gemenskapens stadga om grundläggande sociala rättigheter för
arbetstagare. Denna stadga, som antogs genom en högtidlig deklaration
underskriven av elva medlemsländers stats- och regeringschefer - Storbritannien
ställde sig utanför - är att betrakta som ett allmänt åtagande för
medlemsländerna att se till att de grundläggande sociala rättigheter som stadgan
behandlar garanteras i respektive land. I anslutning till antagandet av den
sociala stadgan presenterade kommissionen ett handlingsprogram för dess
genomförande.
Den gemensamma arbetsmarknaden
För en redovisning av den gemensamma arbetsmarknaden, som är förverkligad såväl
inom EG som i EES, hänvisas till avsnittet om den fria rörligheten för varor,
personer, tjänster och kapital (11).
18.1.1 Sociala protokollet
Frågan om en utvidgning av gemenskapskompetensen på det sociala området blev en
svår stötesten under Maastrichtmötet. Man lyckades på grund av Storbritanniens
motstånd inte uppnå enighet i detta avseende.
De övriga elva medlemsländerna ingick dock ett mellanstatligt avtal utanför
fördraget där man förbinder sig till ytterligare insatser inom det sociala
området. I ett särskilt protokoll som slöts mellan samtliga medlemsländer - det
s.k. sociala protokollet - medger Storbritannien att de övriga elva
medlemsländerna går vidare i det gemensamma arbetet på det sociala området med
utnyttjande och hjälp av gemenskapens institutioner och procedurer, utan att
Storbritannien tar del i vare sig förberedelsearbete eller beslut. Avtalet
mellan de elva fogades till det sociala protokollet som en bilaga. Vanligen
används - så även här nedan - beteckningen "sociala protokollet" med syftning på
såväl det särskilda protokollet som det till detta fogade avtalet mellan de
elva.
Det sociala protokollet innebär utökad kompetens för gemenskapen och utvidgat
område för majoritetsbeslut.
Enligt det sociala protokollet skall gemenskapen och medlemsstaterna ha som
målsättning att främja sysselsättning, förbättrade levnads- och
arbetsförhållanden, ett fullgott socialt skydd, dialogen mellan arbetsmarknadens
parter samt utvecklingen av mänskliga resurser som ett medel att uppnå varaktigt
hög sysselsättning och bekämpa utslagning. Vid genomförandet av åtgärder i dessa
syften skall hänsyn tas till olika former av nationell praxis, i synnerhet på
avtalsområdet.
För att förverkliga målen skall gemenskapen understödja och komplettera
medlemsstaternas verksamhet inom följande områden: förbättringar av
arbetsmiljön, arbetsvillkor, information till och samråd med arbetstagarna,
jämställdhet vad avser möjligheterna på arbetsmarknaden och behandling i
arbetslivet samt inträde på arbetsmarknaden av personer som står utanför denna.
För detta ändamål kan rådet med kvalificerad majoritet (minst 44 röster) fatta
beslut om direktiv som fastställer minimikrav på dessa områden.
Rådet skall med enhällighet (bland de elva) fatta beslut om direktiv på
följande områden: social trygghet och socialt skydd för arbetstagarna, skydd för
arbetstagarna då deras anställningsavtal hävs, företrädande och kollektivt
tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen,
anställningsvillkor för tredjelandsmedborgare och ekonomiska bidrag för
sysselsättningsfrämjande åtgärder.
Det sociala protokollet ger arbetsmarknadens parter och de kollektivavtal de
sluter en stärkt roll inom EU. En ny samrådsprocedur införs vilken, om parterna
så önskar, kan leda till avtal på EU-nivå.
Kommissionen skall, enligt denna procedur, samråda med arbetsmarknadens parter
innan den lägger fram förslag inom arbetsmarknadsområdet i syfte att klarlägga
de följder en reglering kan få. Finner kommissionen att en EG-reglering behövs,
fordras samråd med parterna över förslaget. Om parterna så önskar kan de själva
lösa frågan genom avtal på EU-nivå. Kommer parterna överens i avtal kan avtalet
tillämpas enligt de förfaranden som gäller för arbetsmarknadens parter i de
olika medlemsstaterna eller genom beslut i EU-rådet. Kommer parterna inte
överens inom nio månader återgår initiativet till kommissionen.
I det sociala protokollet stadgas uttryckligen att en medlemsstat kan överlåta
åt arbetsmarknadens parter att införliva direktiv i den nationella
rättsordningen. Samtidigt anges att den berörda medlemsstaten skall vidta
nödvändiga åtgärder för att när som helst kunna säkerställa de resultat som
föreskrivs i direktivet. Enligt det meddelande som kommissionen utarbetat och
som har till syfte att klarlägga det sociala protokollets tillämpning anger
kommissionen att ordalydelsen skall förstås så att den berörda medlemsstaten
skall se till att det finns förfaringssätt och procedurer att ta till om det
uppstår brister i införlivandet genom kollektivavtal. Syftet är att se till att
de arbetstagare som berörs i praktiken tillförsäkras rättigheterna enligt
direktivet. Kommissionen understryker också att ordalydelsen skall tillämpas med
hänsyn tagen till de olika former av nationella system som finns, särskilt
såvitt avser avtalsförhållanden.
Av det sociala protokollet framgår också uttryckligen att gemenskapen inte
skall reglera frågor om löner, föreningsrätt, strejkrätt och rätt till lockout.
I november 1993 presenterade kommissionen en uppmärksammad grönbok om europeisk
socialpolitik - alternativ för unionen, som avses följas av en vitbok med
specifika åtgärdsförslag under senare delen av år 1994. Inför kommissionens
arbete med att utarbeta denna vitbok har Sverige i mars 1994 lämnat svar, genom
kommentarer och förslag, på de frågeställningar som tagits upp i grönboken.
Vid behandlingen i medlemskapsförhandlingarna av Maastrichtfördragets sociala
protokoll underströks från svensk sida den svenska traditionen att villkor i
arbetslivet fastställs i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Denna
fråga redovisas närmare i avsnittet om arbetsrätt.
18.1.2 EES-avtalet
Frågor som rör den sociala dimensionen av det europeiska integrationsarbetet
finns med som viktiga element i EES-avtalet. De centrala frågorna på den sociala
dimensionens område behandlas huvudsakligen i de avsnitt i avtalet som avser
personers rörlighet respektive "socialpolitik" (social policy). Inom området
"socialpolitik" täcker avtalet ett antal EG-direktiv som gäller arbetsmiljö,
arbetsrätt och jämställdhet. Vidare förutses i avtalet på det socialpolitiska
området också ett samarbete i form av program, expertkontakter,
informationsutbyte, gemensamma seminarier etc.
Den sociala dialogen - som ju är ett viktigt inslag i den sociala dimensionen -
behandlas också i EES-avtalet.
EFTA-länderna har också, i en deklaration som fogats till avtalet, ställt sig
bakom principerna och de grundläggande rättigheterna i EG:s sociala stadga.
Som framgått ovan finns merparten av EG:s regelverk på den sociala dimensionens
område med i EES-avtalet.
18.1.3 Medlemskapets innebörd
Givetvis ligger, på den sociala dimensionens område, liksom på andra områden,
den största skillnaden mellan EES och ett EU-medlemskap i det förhållandet att
ett medlemskap ger helt andra möjligheter att aktivt delta i, och påverka,
utformningen av riktlinjerna för gemenskapens fortsatta arbete på området genom
fullvärdigt deltagande i gemenskapens institutioner, kommittéer, expertgrupper,
program- och andra aktiviteter. I flera medlemsländer och inom EG-kommissionen
finns ett betydande intresse för svenska erfarenheter på detta område. Genom ett
medlemskap skulle bättre förutsättningar skapas för att i det fortsatta
gemenskapsarbetet i frågor som gäller den sociala dimensionen föra in svenska
erfarenheter och vinna gehör för viktiga svenska principer och värderingar.
LO har anfört att såväl det politiska som det fackliga inflytandet över EU:s
beslut i för löntagarna viktiga frågor skulle öka vid svenskt medlemskap. TCO
har anfört liknande synpunkter och framhållit att möjligheterna till fackligt
inflytande i beslutsprocessen skulle öka väsentligt vid ett medlemskap jämfört
med under EES-avtalet. SAF har pekat på det inflytande över EU:s framtida
utveckling som enbart medlemskap ger. Även Samhall AB har anfört liknande
synpunkter och framhåller att svenska arbetsmarknadspolitiska organ har en
viktig roll att spela som idégivare och erfarenhetsbank i den dialog kring en
mer aktiv arbetsmarknadspolitik som nu börjar skönjas inom EU.
Den del av EG:s regelverk - såväl fördragstext som sekundärlagstiftning - som
behandlar den europeiska socialfondens verksamhet, och också vissa
program/aktiviteter som har nära anknytning till denna omfattas inte av
EES-avtalet. Socialfonden behandlas närmare under avsnittet om sysselsättning.
De frågor som berör strukturfonderna och som aktualiserats i
medlemskapsförhandlingarna behandlas i avsnittet om regionalpolitiska
frågor (24).
18.2Sysselsättning
Arbetsmarknadspolitiken är huvudsakligen en nationell angelägenhet inom EU. I
och med grönboken och vitboken så har ambitionerna höjts inom gemenskapen. Ett
visst samarbete inom gemenskapen förekommer. EG:s strukturfonder har t.ex. som
en viktig uppgift att motverka arbetslöshet dels regionalt dels för vissa
utsatta grupper som långtidsarbetslösa och ungdomar.
18.2.1 Socialfonden
Europeiska socialfonden (ESF) har genom omfattande ekonomiskt stöd till
utbildning och sysselsättning i hög grad bidragit till att komplettera och
utveckla nationella åtgärder, särskilt för ungdomar och långtidsarbetslösa, (Mål
3).
Socialfondens verksamhet har utvidgats, som en följd av den nyligen genomförda
revisionen av fondens stadgar, för att kunna svara mot de krav som
arbetsmarknaden ställer på medlemsstaterna. I dess uppgifter ingår nu
utvecklingen av mänskliga resurser i vid mening samt att förbättra
arbetsmarknadens sätt att fungera. Socialfonden skall se till att principen om
jämställdhet mellan kvinnor och män respekteras vid genomförandet av åtgärder
som finansieras av fonden.
Ett nytt Mål 4 har formulerats med syfte att underlätta arbetstagarnas
anpassning till förändringar inom industrin och inom produktionssystemen. Detta
innebär inte bara att man vidtar förebyggande åtgärder i kampen mot
arbetslösheten utan även bidrar till konkurrenskraft och tillväxt.
Som ett svar på social och ekonomisk förändring och på gemensamma förändringar
som medlemsstaterna ställs inför, har ett antal program och utbytesverksamheter
utvecklats. Dessa har lett till att stora och framgångsrika nätverk skapats för
att initiera erfarenhetsutbyte. Genom utbytesprogram har man försökt identifiera
och utvärdera innovationsåtgärder. Ett sådant program är ERGO II, i vilket
Sverige deltar. I detta program utvärderar man projekt och bedriver forskning
för att utveckla arbetsmetoder att bekämpa långtidsarbetslöshet.
18.2.2 EU-initiativ för ökad sysselsättning
Under de senaste åren har åtgärder för att tackla problemen med den bristande
tillväxten och den tilltagande arbetslösheten diskuterats på högsta nivå.
I december 1992 togs ett beslut vid Europeiska rådets möte i Edinburgh om ett
s.k. tillväxtinitiativ. Detta, som syftar till att öka tillväxten år 1994 med
0,6% och samtidigt skapa 450 000 nya jobb, utvidgades sedan ytterligare vid
Europeiska rådets möte i Köpenhamn i juni 1993.
I maj 1993 presenterade kommissionen ett ramprogram för ökad sysselsättning.
Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn år 1993 presenterade EG-kommissionens
president Delors, en plan för att vända utvecklingen. Planen betonar bl.a.
vikten av att konsolidera den inre marknaden och gå vidare mot den ekonomiska
och monetära unionen, ökade infrastrukturinvesteringar, förändringar i
utbildningssystemen med satsningar på kontinuerlig utbildning, och vikten av att
föra en mer aktiv arbetsmarknadspolitik, varvid bl.a. hänvisades till det
svenska systemet. Vid Europeiska rådets möte i Bryssel i december 1993
presenterade Delors den av kommissionen, i samarbete med medlemsländerna,
utarbetade vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning - utmaningar
och vägar framåt inför det 21:a århundradet som grundar sig på denna plan. Det
Europeiska rådet antog härvid, med vitboken som grund, ett omfattande
handlingsprogram. Detta program följdes upp i diskussioner vid Europeiska rådets
möte på Korfu i juni 1994. I den del av konklusionerna från Korfumötet, som
särskilt avser åtgärder för att förbättra läget på arbetsmarknaden, framhölls
bl.a. att ansträngningarna för att främja sysselsättning för ungdomar och att
bekämpa långtidsarbetslösheten särskilt bör prioriteras. Återigen betonas vikten
av en kontinuerlig kompetensökning av arbetskraften. Utbildning och praktik är
åtgärder som bör kunna erbjudas de på arbetsmarknaden svaga grupperna för att
göra det möjligt för dem att delta i arbetslivet. Hög kompetens hos
arbetskraften är även en förutsättning vid nödvändiga strukturförändringar för
att skapa nya arbetstillfällen.
Även i grönboken om den framtida europeiska socialpolitiken utgör
sysselsättningsfrågorna en central del. Här betonas bl.a. vikten av samordning
av åtgärder inom olika politikområden och då särskilt kopplingen mellan den
ekonomiska politiken och arbetsmarknads- och socialpolitiken.
Sverige har till kommissionen framfört kommentarer och förslag inför arbetet
med såväl vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning som grönboken
om socialpolitik.
18.2.3 Medlemskapets innebörd
Det står varje EU-medlemsland fritt att utforma sin egen nationella
arbetsmarknadspolitik. Sverige kommer även som medlem i EU att fortsätta att
driva en aktiv politik i kampen mot arbetslösheten. Därutöver kommer Sverige att
fortsätta att aktivt delta i den arbetsmarknadspolitiska debatten även på det
internationella planet. Samordnade insatser över nationsgränserna är nödvändiga
för att arbetslösheten framgångsrikt skall kunna bekämpas.
Arbetsmarknadsstyrelsen har pekat på behovet av internationell samverkan inom
Europa för att öka sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten. Styrelsen
konstaterar också att arbetsmarknadspolitikens inriktning och utformning i dag
huvudsakligen är en nationell angelägenhet inom EU. Ett svenskt inträde i EU
kommer troligen inte direkt att påverka innehållet i svensk
arbetsmarknadspolitik, i varje fall inte på kort sikt. På längre sikt kan en
sannolik successiv ökande grad av samordning av medlemsstaternas ekonomiska
politik möjligen ge nya förutsättningar för arbetsmarknadspolitikens utformning.
LO anser att förhandlingsresultatet i sig är tillfredsställande vad gäller de
fackliga kraven. När det gäller den för LO centrala sysselsättningsfrågan rymmer
medlemskap i EU både oroande och hoppingivande perspektiv. Sveriges verkstads-
industrier framhåller att ett utanförskap på sikt ger problem för sam-
hällsekonomin i sin helhet och inte minst för sysselsättningen.
Vid ett medlemsskap skulle Sverige även få samma rättigheter till deltagande i
samarbetet som andra medlemsländer. Detta skulle ge bättre förutsättningar att
påverka utformningen av gemenskapens framtida politik på sysselsättningsområdet.
Det är också först vid ett medlemskap som Sverige får möjlighet att delta i de
olika programaktiviteter som finansieras via EG:s socialfond och vars syfte är
att förbättra tillväxten och skapa nya arbeten.
18.3Arbetsmiljö
18.3.1 EG:s regler
Arbetsmiljöfrågorna, dvs. frågor om förhållandena på arbetsplatserna, om hälsa
och säkerhet för arbetstagarna m.m. utgör inom EG i första hand en viktig del av
de sociala frågorna eller den sociala dimensionen av den inre marknaden. Dessa
frågor griper över alla de fyra friheterna. Kraven på arbetsmiljön och övriga
förhållanden inom ramen för den sociala dimensionen avses bl.a. skapa
förutsättningar för genomförandet av den inre marknaden. Sämre sociala villkor,
t.ex. sämre arbetsmiljö, får inte vara ett konkurrensmedel på denna marknad. I
artikel 117 i Romfördraget anges följande;
"Medlemsstaterna är ense om behovet av att främja förbättringar av
arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard och att därigenom möjliggöra
en harmonisering samtidigt som förbättringarna bibehålls.
De anser att en sådan utveckling kommer att följa såväl av den gemensamma
marknadens funktion vilken kommer att främja en harmonisering av de sociala
systemen, som av förfaranden enligt detta fördrag och av tillnärmningen av
bestämmelser i lagar och andra författningar."
Med stöd av artikel 118a i Romfördraget kan EU-rådet med kvalificerad majoritet
anta direktiv med minimiregler om arbetsmiljöförhållandena på arbetsplatserna.
Sådana direktiv skall inte hindra någon medlemsstat att bibehålla eller införa
mer långtgående bestämmelser om arbetsmiljön, såvida dessa inte strider mot
andra bestämmelser i fördraget.
Drygt tjugo minimidirektiv har hittills antagits inom EG. Ett centralt direktiv
är det s.k. ramdirektivet (89/391/EEG), som innehåller allmänna krav när det
gäller arbetsförhållanden och arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna.
Ramdirektivet kompletteras med ett antal särdirektiv för olika delområden, t.ex.
om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen (89/654/EEG), om användning av
arbetsutrustning (89/655/EEG), om användning av personlig skyddsutrustning på
arbetsplatsen (89/656/EEG), om manuella lyft (90/269/EEG) och om utsatthet för
cancerframkallande ämnen i arbetet (90/394/EEG). Det finns även några
arbetsmiljödirektiv som beslutats innan artikel 118a kom till genom den s.k.
enhetsakten från år 1987. Hit hör bl.a. direktiven om exponering för bly
(82/605/EEG) och asbest (83/477/EEG).
Kraven på säkerhet och hälsa i arbetet får också betydelse för harmoniseringen
av lagstiftningen på produktområdet, dvs. när det gäller fri rörlighet av varor.
EG har antagit ett flertal produktdirektiv med stöd av artikel 100 eller 100a,
där kraven på säkerhet vid användning i arbetslivet har haft stor betydelse för
utformningen av de väsentliga säkerhetskraven. Det gäller bl.a. direktiven om
maskiner (89/392/EEG), personlig skyddsutrustning (89/686/EEG) och enkla
tryckkärl (87/404/EEG), vilka beslutats i enlighet med artikel 100a och den s.k.
nya metoden. För en närmare redovisning hänvisas till prop. 1991/92:170 bilaga
9.
Arbetsmiljöhänsyn kan inom gemenskapen även få betydelse på de produktområden
där det saknas harmoniserade regler. Genom Romfördragets bestämmelser i artikel
36 kan förbud eller restriktioner för bl.a. import grundas på hänsyn till
intresset att skydda människors hälsa och liv. (I övrigt hänvisas vad gäller fri
rörlighet av varor och frågor om tekniska handelshinder till avsnitt 11).
EG har antagit handlingsprogram för arbetsmiljöområdet där bl.a. områden för
nya gemenskapsregler pekas ut. För innevarande period gäller det fjärde
handlingsprogrammet.
18.3.2 EES-avtalet
Genom EES-avtalet har Sverige redan åtagit sig att följa de principer för fri
rörlighet av varor, tjänster, personer och kapital som gäller inom EG. Sverige
har därigenom också åtagit sig att införliva de som EG har antagit på
arbetsmiljöområdet, inledningsvis de som antagits t.o.m. den 31 juli 1991.
Direktiven har införlivats på myndighetsnivån genom föreskrifter från
Arbetarskyddsstyrelsen. I samband med riksdagens ställningstagande till
EES-avtalet beslutades om vissa ändringar i arbetsmiljölagen (1977:1160) för att
göra det möjligt att införliva vissa av direktiven, framförallt vissa delar av
produktdirektiven (prop. 1991/92:170 bil. 9, bet. 1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18,
SFS 1992:1135).
Den 21 mars 1994 beslutade Gemensamma EES-kommittén om ett tillägg till
EES-avtalet av EES-relevanta rättsakter som antagits av EG efter den 31 juli
1991. Riksdagen har godkänt de härav föranledda ändringarna i avtalet (prop.
1993/94:203, bet. 1993/94:UU23, rskr. 1993/94:367).
Bland de tio tillkomna direktiven på arbetsmiljöområdet finns bl.a. ett
rådsdirektiv om minimikrav för hälsa och säkerhet vid tillfälliga eller rörliga
arbetsplatser (92/57/EEG), som avser byggnads- och anläggningsverksamhet, två
rådsdirektiv om utvinningsindustrin (92/91/EEG resp. 92/104/EEG) och ett
direktiv om gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen fött barn eller
som ammar (92/85/EEG).
Även vissa av dessa tillkomna EG-direktiv på arbetsmiljöområdet kräver
ändringar i arbetsmiljölagen för att de skall kunna införlivas. Utgångspunkten
är även här att de skall införlivas på myndighetsnivån. Nödvändiga lagändringar
har därför beslutats i samband med vissa andra förslag om ändringar i
arbetsmiljölagen (prop. 1993/94:186, bet. 1993/94:AU15, rskr. 1993/94:365, SFS
1994:579).
18.3.3 Medlemskapets innebörd
Redan genom EES-avtalet sker således en anpassning till EG:s regelsystem på
arbetsmiljöområdet. Området fördes också tidigt åt sidan som oproblematiskt i
medlemskapsförhandlingarna. Vad som huvudsakligen förändras vid ett medlemskap
är deltagandet i EG:s beslutsprocesser och program och den direkta bindningen
till den fortsatta utvecklingen av gemenskapsrätten på arbetsmiljöområdet.
Arbetarskyddsstyrelsen tar särskilt upp detta i sitt remissyttrande och
framhåller betydelsen av att Sverige vid ett medlemskap får samma möjligheter
att vara med i beslutsprocessen som andra medlemsländer. EES-avtalet ger inte
denna möjlighet. Förutsättningarna för att svenska intressen skall få genomslag
är därför enligt Arbetarskyddsstyrelsen större vid ett medlemskap.
Arbetsmiljöinstitutet anser att ett EG-medlemskap skulle möjliggöra ett större
inflytande när det gäller att forskningsvägen bidra till ett bättre arbetsliv,
arbetsmiljö och teknik i hela Europa. LO har framhållit att ett medlemskap
skapar förutsättningar för att arbetsmiljökraven även i fortsättningen skall
kunna drivas vidare.
Arbetsmiljöfrågorna anknyter också till frågor inom andra förhandlingsområden
såsom kemikalieregleringen. Det gäller här bl.a. asbest, organiska
lösningsmedel, märkning och klassificering av kemikalier. Frågor om
kollektivavtalens roll samt andra frågor inom arbetsrätten som berörs av ett
medlemskap får också stor betydelse för arbetsmiljön. För redovisning av de nu
angivna frågorna hänvisas till respektive avsnitt.
18.4Arbetsrätt
Arbetsrättsliga direktiv inom EG som rör anställdas rättigheter och intressen
har huvudsakligen utfärdats enligt artikel 100 i Romfördraget. Även
"arbetsmiljöartikeln" 118a (se föregående avsnitt) har kommit att utnyttjas som
grund för direktiv som innehåller bestämmelser av arbetsrättslig karaktär.
Maastrichtfördragets s.k. Sociala protokoll innebär utökad kompetens för
gemenskapen och utvidgat område för majoritetsbeslut, bl.a. i arbetsrättsliga
frågor (se avsnittet om det sociala protokollet).
I många länder inom EU har man haft en annan utveckling än i Sverige när det
gäller regleringen av arbetslivet. Det som brukar kallas den svenska modellen
kännetecknas framför allt av den starka ställning som parterna på
arbetsmarknaden har och deras principiella frihet att träffa avtal om löner och
andra anställningsvillkor. Vi har i Sverige en fast tradition att komplettera
och ersätta lagbestämmelser med kollektivavtal. Kollektivavtalen i Sverige
täcker en helt dominerande del av arbetsmarknaden. I många av EU-länderna är den
fackliga organisationsgraden lägre och kollektivavtalen långt ifrån heltäckande.
Där använder man sig i stället av minimilagstiftning som ett sätt att säkra att
reglerna blir tillämpliga över hela arbetsmarknaden.
Den rent arbetsrättsliga reglering som hittills antagits på EG-nivå är inte
särskilt omfattande. För Sveriges del innebär redan EES-avtalet att de direktiv
som antagits på arbetsrättens område skall införlivas i den svenska
rättsordningen.
18.4.1 EES-avtalet
De arbetsrättsliga direktiv som antagits av EG t.o.m. år 1993 och som omfattas
av EES-avtalet är följande:
- om kollektiva uppsägningar (75/129/EEG) med regler om de anställdas rätt till
information och överläggning med arbetsgivaren vid uppsägning på grund av
arbetsbrist - kollektiva uppsägningar - samt regler om arbetsgivarens
skyldigheter i förhållande till arbetsmarknadsmyndigheter i en
arbetsbristsituation
- ändringsdirektiv till direktivet om kollektiva uppsägningar (92/56/EEG) som i
huvudsak tillfört bestämmelser om att reglerna om arbetsgivarens skyldigheter
enligt direktivet är tillämpliga oavsett om beslut som rör uppsägningarna
fattas av arbetsgivaren eller någon annan som har ett bestämmande inflytande
över arbetsgivaren
- om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamhet
eller delar av verksamheter (77/187/EEG)
- om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (80/987/EEG)
- om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är
tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet
(91/553/EEG).
Dessa direktiv och deras införlivande i svensk rätt har behandlats dels i
EES-propositionen (prop. 1991:92:170, bet. 1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18) dels i
propositionen om ändringar av avtalet om Europeiska samarbetsområdet
(EES-avtalet) m.m. (prop. 1993/94:203 s. 201 ff, bet. 1993/94:UU23, rskr.
1993/94:367). Dessutom rör två av direktiven på jämställdhetsområdet
arbetsrättsliga frågor. Det gäller det s.k. likalönedirektivet och direktivet om
likabehandling när det gäller anställning och yrkesutbildning m.m. (se avsnitt
17 om jämställdhetspolitiska frågor).
1992 års arbetsrättskommitté (1991:05) har också som uppdrag att i sin översyn
av den arbetsrättsliga lagstiftningen se över frågan om svensk rätts
överensstämmelse med EG-direktiven. Kommittén har hittills presenterat två
delbetänkanden nämligen Ny anställningsskyddslag (SOU 1993:32) och Övergång av
verksamheter och kollektiva uppsägningar (SOU 1994:83). Kommittén avser att avge
sitt slutbetänkande under hösten 1994.
18.4.2 Inför ett medlemskap
Frågan om att värna den svenska arbetsrättliga modellen i samband med en
EU-integration har tillmätts stor betydelse. Frågan lyftes också fram i det
svenska anförandet vid öppnandet av medlemskapsförhandlingarna.
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund har, i anledning av de svenska
medlemskapsförhandlingarna, i ett brev till den ansvarige kommissionsledamoten
Padraig Flynn bett denne utveckla sin syn på vilka effekter Maastrichtfördraget
kan komma att få på den svenska arbetsrättsliga modellen.
Padraig Flynn har i ett svarsbrev i november 1993 uttalat sig om det Sociala
protokollet och den svenska modellen varvid han framhållit tre punkter. För det
första understryker han att det sociala protokollet uttryckligen inte är
tillämpligt på frågor om lön, föreningsrätt och rätten att vidta stridsåtgärder.
För det andra pekar han på att det sociala protokollet liknar det rådande
svenska systemet så till vida att det ger möjlighet till att kollektivavtal på
Europanivå kan ersätta lagstiftning. För det tredje anför han att det sociala
protokollet just anvisar kollektivavtal som en införlivandemöjlighet av
direktiv. I de fall företag eller individer inte följer förpliktelserna hänvisar
han till de gängse metoder som tillämpas i Sverige för att lösa sådana problem
samt tillägger att bara som en sista utväg behöver nationell lagstiftning
övervägas. Sammanfattningsvis uttalar han att det sociala protokollet inte på
något sätt kräver ändrad praxis i Sverige såvitt avser arbetsmarknadsfrågor.
Skriftväxlingen återfinns i bilaga 12.
Utvidgningskonferensen beslöt, på svenskt initiativ, att protokollföra ovan
nämnda skriftväxling mellan Sverige och kommissionen. En svensk förklaring med
en hänvisning till denna skriftväxling, och ett uttalande om att Sverige fått
försäkringar beträffande rådande svensk praxis såvitt avser arbetsmarknadsfrågor
och då särskilt systemet med att fastställa arbetsvillkor i kollektivavtal
mellan arbetsmarknadens parter, har fogats till slutakten till
anslutningsfördraget.
LO har uttryckt tillfredsställelse över att förhandlingsresultatet tillgodoser
väsentliga fackliga intressen som möjligheter till inflytande samt att svenska
arbetsrättstraditioner erkänts. TCO har sett det som
särskilt tillfredsställande att frågan om kollektivavtalens ställning har fått
en positiv lösning. Även Arbetslivscentrum har uttryckt sin tillfredsställelse
över detta.
19 Kultur- och mediepolitiska frågor
Regeringens bedömning: Sverige behåller som
medlemmar i EU rätten att föra en egen
kulturpolitik. Den nationella bestämmanderätten -
som för kulturområdet är inskriven i Romfördraget -
omfattar i allt väsentligt även det mediepolitiska
området. Ett svenskt inträde i EU behöver således
inte påverka villkoren för offentligt stöd till
kulturella ändamål, presstöd etc.
Regeringen bedömer att kultursamarbetet inom
EU, vad gäller inflytandet på den nationella
politiken, i grunden inte kommer att skilja sig
från det kultursamarbete som Sverige deltar i inom
ramen för andra internationella organisationer,
t.ex. Europarådet eller Unesco.
En anslutning till EU utgör inget hinder för att
vidmakthålla och utveckla Nordens kulturella
gemenskap.
Det regelverk som redan tillämpas på den
audiovisuella sektorn - liksom programsamarbetet
inom ramen för MEDIA 95 - har accepterats för
svenskt vidkommande i och med EES-avtalet. Ett
medlemskap torde komma innebära större
påverkansmöjligheter.
Kultur- och mediepolitik kan inte behandlas
isolerat från andra politikområden. Det gäller både på
nationell nivå och i EU-sammanhang. Stor betydelse
för kulturlivets och massmediernas villkor har
t.ex. upphovsrättsregleringen och
mervärdesskattesystemet. Regionalpolitiken,
jordbrukspolitiken och regleringen av byggsektorn
ger viktiga förutsättningar för en långsiktig
kulturmiljövård. Den inre marknadens principer om
fri rörlighet över gränserna ställer särskilda krav
bl.a. vad gäller skyddet för det nationella
kulturarvet. Givetvis kan kulturlivet och
medielandskapet påverkas av konkurrensregler etc.
Det är alltså viktigt att i EU:s arbete beakta de
kultur- och mediepolitiska konsekvenserna av
olika ställningstaganden.
19.1Kultursamarbetet inom EU
Samarbetet på kulturområdet fördragsfästes först år 1993 genom
Maastrichtfördraget då artikel 128 infördes i Romfördraget.
Medvetenheten om Europas kulturella mångfald och rika kulturarv samt om vikten
av att bevara dessa värden skapade emellertid tidigt ett växande intresse för
samarbete kring kulturfrågor inom gemenskapen. Ett sådant samarbete har sedan
slutet av 1980-talet utvecklats genom särskilda rådsbeslut utan stöd i
Romfördraget. EG har nu ett väl förgrenat kulturprogram med insatser till skydd
för bl.a. Europas kulturminnen och stöd till litteratur, kulturevenemang och
medieproduktioner.
Som exempel på EG:s hittillsvarande kulturella stödinsatser kan nämnas
följande.
Bidragsprogrammet Kaleidoskop stöder olika slags konstnärlig verksamhet.
Programmet har fått sitt namn för att markera en strävan att bevara den
europeiska kulturens mångfald.
Stort symbolvärde har utmärkelsen Europas kulturstad, som EU:s kulturministrar
delar ut årligen till en stad som anses ha en levande kultur att tillföra det
övriga Europa. Stockholm har utsetts till Europas kulturstad år 1998.
För att sprida kännedom om litteratur på de små europeiska språken har EG
infört ett översättningsstöd. EG har även inlett en kampanj med främsta syfte
att öka ungdomens läsintresse.
EG som hittills lämnat visst stöd till restaurering av minnesmärken, förbereder
nu ett bredare åtgärdsprogram på kulturmiljövårdens område.
I artikel 128 i Romfördraget har EG:s uppgift på kulturområdet bekräftats och
preciserats. I artikeln anges fyra områden för gemenskapens insatser på
kulturområdet. Kultursamarbetet skall syfta till att förbättra och sprida
kunskap om de europeiska folkens kultur och historia, bevara och skydda det
kulturarv som har europeisk betydelse, främja icke-kommersiellt kulturutbyte
samt stödja konstnärligt och litterärt skapande. Samtidigt slås det fast att
gemenskapens åtgärder inte skall omfatta harmonisering av medlemsstaternas
regler på området. EU:s insatser skall endast vara ett komplement till de
nationella åtgärderna. Kultursamarbetet inom EU skiljer sig alltså inte i
grunden från det samarbete som Sverige deltar i, t.ex. inom ramen för Europarå-
det eller Unesco. Det finns därför anledning för Sverige att efter en anslutning
engagera sig i unionens kulturverksamhet på samma aktiva sätt som nu sker inom
ramen för de nämnda internationella organisationerna.
Inom olika berörda EU-organ förs för närvarande en allmän diskussion om
kultursamarbetets utveckling och inriktning med utgångspunkt i artikel 128 i
Romfördraget.
19.2EG:s uppgifter på medieområdet
Avgränsning i ett mediepolitiskt område görs i allmänhet inte inom EU. Artikel
128 i Romfördraget omfattar även mediepolitik i den mån den är synonym med
kulturpolitik.
Synen på massmedier och mediepolitik utvecklades successivt inom EG. Branschen
betraktades till en början som vilken näringsgren som helst, och inga särskilda
undantag ansågs påkallade på gemenskapsnivå med hänsyn till mediernas betydelse
från t.ex. kulturpolitisk synpunkt eller med tanke på deras roll i den
demokratiska processen.
Numera framhålls massmediernas betydelse både för att stärka den nationella
identiteten och för att levandegöra det gemensamma europeiska kulturarvet.
Samtidigt understryks mediernas roll i integrationsprocessen, bl.a. genom att de
bidrar till kommunikationen mellan och inom unionens medlemsstater.
Det är en avgränsad del av det mediepolitiska området som i praktiken står i
fokus, nämligen den s.k. audiovisuella sektorn, varmed förstås produktion och
distribution av TV-program och film. Sektorn bedöms ha en vital betydelse som
ekonomisk tillväxtpotential och förutsätts generera många nya arbetstillfällen -
om den kan bryta dels den nuvarande stagnationen dels det nuvarande underläget i
förhållande till programindustrin i USA och Japan. Ambitionen är inte bara att
öka den europeiska marknadsandelen inom Europa utan även att kunna ta upp
konkurrensen på världsmarknaden.
Hittillsvarande åtgärder på gemenskapsnivå kan sammanfattas på följande sätt :
- ett regelverk med avseende på TV-sändningar (det s.k. TV-direktivet
(89/552/EEG), "TV utan gränser") med bl.a. restriktioner mot
våldsskildringar, rashets och pornografi, regler angående reklam och
sponsring samt riktpunkter för andelen europeiska program m.m.
- ett program för att stärka den audiovisuella sektorns konkurrenskraft m.m.
(MEDIA 95) samt
- olika åtgärder för att stärka och samordna det tekniska utvecklings- och
standardiseringsarbetet (högupplösnings-TV, digital-TV m.m.).
Vad först angår TV-direktivet åtog sig Sverige i EES-avtalet att anpassa sin
lagstiftning till detta direktiv, vilket också har skett, genom beslut om lagen
(1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten (prop.
1992/93: 75, bet. 1992/93:KU12, rskr 1992/93:117). Sverige deltar liksom övriga
EFTA-länder i den pågående översynen och utvärderingen.
Inom ramen för EES-avtalet deltar Sverige sedan år 1993 också i
programsamarbetet inom MEDIA 95. För åren 1993 och 1994 uppgår den samlade
svenska insatsen till ca 24 miljoner kronor. Svenskt deltagande i en rad
samarbetsprojekt har möjliggjorts. Samordningsansvaret åvilar Svenska
Filminstitutet. Ett EU-medlemskap betyder i detta sammanhang främst att vi får
medinflytande i de aktuella beslutsorganen för delprogrammen. Därmed får Sverige
också större möjligheter att påverka den fortsättning på programmet som planeras
för tiden efter år 1995.
När det därefter gäller det tekniska utvecklings- och standardiseringsarbetet
rörande avancerade TV-tjänster har EES-avtalet i sig hittills inte inneburit
något egentligt genombrott. De torde bero på en utbredd skepsis inom
EFTA-gruppen mot den vid tiden för avtalets ikraftträdande förhärskande synen
inom gemenskapen. Inte heller inom denna rådde enighet, och bl.a. Storbritannien
blockerade ett förslag till handlingsplan. Ett genombrott skedde dock i mitten
av år 1993, då bl.a. en ny handlingsplan antogs och det relevanta direktivet
(92/38/EEG) återkallades. Den kurs som EG nu har valt synes ligga närmare den
linje som förordas av berörda intressenter i Sverige (TV-programföretagen,
TERACOM och den elektroniska industrin). Ett EU-medlemskap kommer att ge Sverige
bättre förutsättningar att påverka det pågående utvecklings- och
standardiseringsarbetet. Samtidigt bevaras en betydande valfrihet med den
uppläggning som nu gäller. Regeringen avser att återkomma till dessa frågor i
samband med beredningen av förslagen i det nyligen avlämnade betänkandet
Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar (SOU 1994:34).
En linje som blir alltmera tydlig är att den tekniska utvecklingen och dess
framtida möjligheter inte enbart betraktas som en specifikt mediepolitisk fråga
utan sätts in i ett vidare informationsteknologiskt perspektiv.
Detta är också huvudanslaget i den grönbok som publicerades av kommissionen i
april 1994 och som av allt att döma kommer att utgöra ett tungt vägande inlägg i
de diskussioner som nu inletts rörande framtida EG-strategier på medieområdet.
Grönboken tar sin utgångspunkt i de förslag som väntas med anledning av den
nyligen inledda utvärderingen av de första fem åren med TV-direktivet. Vidare
diskuteras för närvarande en fortsättning av MEDIA-programmet bortom år 1995
(MEDIA II). I grönboken görs vidare en bedömning av konsekvenserna av den under
år 1993 överenskomna kursändringen i fråga om introduktion av högupplösnings-TV
m.m.
19.3EU:s inverkan på det nordiska kultur- och mediesamarbetet
Anslutningen till unionen utgör inget hinder vad det gäller att vidmakthålla och
vidareutveckla det nordiska samarbetet. Erfarenheterna av samarbetet inom ramen
för Nordiska ministerrådet efter Danmarks inträde i EG tyder snarast på att ett
medlemskap utgör en berikande faktor i umgänget mellan de nordiska länderna.
Danmarks intresse av att stärka Nordens kulturella gemenskap har i olika
sammanhang markerats under senare tid.
Bl.a. med tanke på Nordens närmande till EG beslöt de nordiska statsministrarna
år 1992 att stärka det nordiska kultursamarbetet genom att ge högsta prioritet
åt områdena kultur, utbildning och forskning i Nordiska ministerrådets
arbetsprogram. Ett förstärkt och självständigt nordiskt kultursamarbete i ett
läge där vissa nordiska länder är medlemmar i EU och andra inte understryker det
kulturella oberoendet. Det ger också ökad uppmärksamhet åt den nordiska
kultursynen med dess tonvikt på folklig förankring, samverkan och demokratiskt
medbestämmande.
Samtidigt finns självfallet ett intresse av att knyta samtliga nordiska länder
till EU:s kultursamarbete, oberoende av om de är medlemmar eller ej. Detta är
för Nordens del det främsta skälet till att förhandlingar inletts om en
utvidgning av EES-avtalet till att omfatta även kultursamarbete.
19.4Svenska språkets ställning i EU
Det svenska språket får i EU en starkare ställning än i någon annan utomnordisk
organisation. Det blir ett av unionens officiella språk, vilket inte bara
betyder att alla rättsakter och officiella dokument måste finnas i en svensk
version, utan också att skriftväxling och muntliga kommunikationer i officiella
sammanhang får ske på svenska. Av naturliga skäl är de mindre språkens ställning
i EU i praktiken svagare än de språk som talas och förstås av ett större antal
människor. Det är mot den bakgrunden angeläget att det svenska språket aktivt
utnyttjas i umgänget med EU:s institutioner så att rätten att använda det egna
språket hålls levande.
19.5Kultur- och mediepolitiska effekter av EU:s åtgärder på andra områden
I artikel 128 i Romfördraget sägs bl.a. att gemenskapen skall beakta
konsekvenserna på kulturområdet när den vidtar åtgärder på andra områden. Det är
utan tvivel så, att EG:s handlande inom andra samarbetsområden i vissa fall kan
få större kultur- och mediepolitisk betydelse än direkta insatser på dessa
områden. Därvidlag skiljer sig inte förhållandena inom unionen från vad som
oftast gäller nationellt.
Den inre marknaden, som Sverige för övrigt har tillgång till redan genom
EES-avtalet, bygger på fri rörlighet mellan medlemsländerna för varor, personer,
tjänster och kapital. Effekter av den fria rörligheten för arbetskraft uppkommer
i första hand inom de delar av kulturområdet som domineras av en internationell
repertoar. Gästspel och utbyte av utställningar underlättas. Svenska
kulturskapare och svenska kulturprodukter får tillgång till en större marknad.
Samtidigt utsätts svenska kulturproducenter för större konkurrens från övriga
EU-länder. Det gäller särskilt för det kulturutbud som inte bygger på det
svenska språket. Den friare och intensivare samverkan inom en större kultursfär
som medlemskapet ger möjlighet till bör dock sammantaget få en stimulerande och
utvecklande effekt på svenskt kulturliv.
19.5.1 Kulturstöd
Det offentliga stödet har stor betydelse som kulturpolitiskt instrument såväl i
Sverige som i de flesta av EU:s nuvarande medlemsländer. Reglerna om fri
rörlighet förbjuder i princip statligt stöd som snedvrider konkurrensen inom
gemenskapen eller innebär diskriminering på grund av nationstillhörighet.
Medlemsländerna har trots detta i stor utsträckning bibehållit sina nationella
stödordningar på kulturområdet. Detta förhållande har genom Maastrichtfördraget
fått stöd i Romfördraget. I artikel 92 i Romfördraget anges att stöd till kultur
och bevarande av kulturarvet kan anses förenligt med den gemensamma marknaden om
sådant stöd inte påverkar handelsförhållandena inom EU i en omfattning som
strider mot det gemensamma intresset.
Mot bakgrund av artikel 92 och med vetskap om hur reglerna om statsstöd för
kultur tillämpas i de nuvarande medlemsländerna finns inte anledning att behöva
räkna med att de svenska bidragssystemen på kultur- och medieområdet skulle
behöva ändras utifrån konkurrensaspekter.
Däremot anses kulturstöd diskriminerande, om mottagarkretsen begränsas till det
egna landets medborgare. Redan genom EES-avtalet är Sverige bundet av den inre
marknadens konkurrensregler. De svenska författningar om kultur- och mediestöd
som innehållit villkor om svenskt medborgarskap har därför ändrats på så sätt
att medborgarskapskravet ersatts med ett krav på bosättning i Sverige eller
annan nära anknytning till svenskt kulturliv.
När det gäller konkurrensbestämmelser m.m. bör det erinras om de diskussioner
inom EG rörande eventuella åtgärder mot ägarkoncentration i mediebranschen som
en särskild, år 1993 framlagd grönbok givit upphov till. Pressutredningen-94 har
i enlighet med en begäran av riksdagen fått tilläggsdirektiv (dir. 1994:33)
enligt vilka behovet av ytterligare åtgärder från statens sida för att motverka
en sådan ägarkoncentration inom massmedierna som är skadlig från
yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt skall övervägas. Härvid
förutsätts bl.a. det pågående arbetet med dessa frågor inom EG ligga till grund
för kommitténs analys.
19.5.2 Utförsel av kulturföremål
Inom den inre marknaden förekommer ingen systematisk tullkontroll vid gränsen. I
ett föregående avsnitt av denna proposition (avsnitt 11) har diskuterats i
vilken utsträckning det är möjligt att upprätthålla viss kontroll vid gränsen
till ett annat medlemsland för att värna om särskilda skyddsintressen. Enligt
artikel 36 i Romfördraget tillåts nationella exportrestriktioner bl.a. för att
skydda skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde. Flertalet
medlemsländer har liksom Sverige en lagstiftning mot olovlig utförsel av föremål
som tillhör det nationella kulturarvet. I Sverige gäller enligt lagen (1988:950)
om kulturminnen m.m. tillståndsplikt, med vissa undantag, vid utförsel av äldre
kulturföremål.
För att säkra efterlevnaden av de nationella utförselreglerna har gemenskapen
antagit kompletterande regler om licensplikt vid export av kulturföremål till
icke-medlemsländer och om återlämnande av kulturföremål som olovligen förts från
ett medlemsland till ett annat. Väsentliga delar av det kulturarv som har skydd
enligt den svenska kulturminneslagen, t.ex. många allmogeföremål och
herrgårdsinventarier, uppnår dock inte de värdegränser som gäller för det
gemensamma skyddet. Frågan togs upp i medlemskapsförhandlingen. Regeringen gör
den bedömningen att det med stöd av artikel 36 i Romfördraget skall vara möjligt
att vidta sådana åtgärder nationellt, att de svenska utförselreglerna ter sig
meningsfulla även vad gäller sådana föremål som inte fångas upp av EG:s
kompletterande skydd.
Det bör för övrigt framhållas att Sverige redan inom ramen för EES-avtalet
skall tillämpa reglerna om återlämnande av föremål som illegalt förts mellan
medlemsländer. Dessa regler, som återfinns i rådets direktiv 93/7/EEG om
återlämnande av kulturföremål som olagligen bortförts från en medlemsstats
territorium, blir bindande för Sverige den 1 januari 1995. Direktivet kräver
viss lagstiftning för att kunna införlivas med svensk rätt. En
departementspromemoria (Ds 1994:66) remissbehandlas för närvarande. Regeringen
avser återkomma till riksdagen med förslag i dessa frågor under hösten 1994.
19.5.3 Upphovsrätt
Upphovsrätten är av avgörande betydelse för kulturlivets villkor. Inom EG pågår
ett intensivt arbete med harmonisering av medlemsländernas upphovsrättslagar.
Inom EG finns ett intresse att åstadkomma enhetliga regler bl.a. när det gäller
avgifter på oinspelade ljud- och videoband samt på liknande ljud- och
bildbärare. För närvarande undersöks hur en effektiv uppbörd bör anordnas. Rådet
kommer troligen hösten 1994 att besluta ett direktiv om bandavgifter. I Sverige
har statsmakterna ställt sig positiva till införandet av sådana avgifter och
utvecklingen inom EG följs noggrant i regeringskansliet (jfr prop. 1992/93:214,
bet. 1992/93:LU44, rskr. 1992/93:413).
Vidare genomförs inom EG en studie om reglerna om rätt för konstnärer till
ersättning vid yrkesmässig vidareförsäljning (droit de suite). Studien skall
ligga till grund för beslut huruvida ett initiativ skall tas på området. I
Finland kommer till hösten att läggas ett förslag om införande av droit de
suite. I Sverige har riksdagen nyligen uttalat att tiden är mogen för ett
ställningstagande till frågan om droit de suite bör införas (bet. 1993/94:LU16,
rskr. 1993/94:226). Frågan bereds för närvarande i regeringskansliet.
EG har under senare tid avslutat tre projekt om upphovsrätt genom att rådet har
beslutat om direktiv. Det första direktivet (92/100/EEG) handlar om uthyrnings-
och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och
upphovsrättens närstående rättigheter. Det andra (93/83/EEG) innehåller
bestämmelser om samordning av vissa regler om upphovsrätt och närstående
rättigheter avseende satellit- och kabelsändningar. Det tredje (93/98/EEG) rör
harmonisering av skyddstiden för upphovsrätten och vissa närstående rättigheter.
I departementspromemorian EG-direktiv om upphovsrätt (Ds 1994:49) läggs fram
förslag till lagändringar i syfte att införliva de två förstnämnda direktiven
med svensk rätt. Frågan om införlivandet av skyddsdirektivet med svensk rätt
bereds för närvarande i regeringskansliet och avsikten är att en departe-
mentspromemoria skall presenteras till hösten.
19.5.4 Mervärdesskatt
EG:s regelverk på skatteområdet har skildrats i avsnittet om fri rörlighet för
varor, personer, tjänster och kapital (11). För kulturlivets del är
mervärdesskattefrågorna av särskild betydelse. Enligt sjätte mervärdes-
skattedirektivet (77/388/EEG) skall i princip alla varor och tjänster beskattas.
Vid sidan av en reguljär skattesats på minst 15% får högst två reducerade
skattesatser tillämpas för vissa varor och tjänster, bl.a. böcker, tidningar och
tidskrifter samt entréavgifter till olika kulturella arrangemang, däribland
biografföreställningar. Hit hör också royalties och andra ersättningar till
upphovsmän och utövande konstnärer. Ett särskilt rådsdirektiv (94/5/EEG) har
nyligen utfärdats om mervärdesskatt på konst och andra kulturföremål.
Inom gemenskapen kan tjänster på kulturområdet i vissa fall undantas från
mervärdesskatt om de tillhandahålls av det allmänna eller stöds av det allmänna
och inte påverkar konkurrensen med liknande kommersiella tjänster. Viss
övergångstid gäller också för länder som haft lägre skattesatser än dem som
sjätte mervärdesskattedirektivet medger. Enligt den svenska lagen (1968:430) om
mervärdesskatt gäller i dag undantag för vissa varor och tjänster inom
kulturområdet. Hur dessa undantag påverkas av ett EU-medlemskap kommer
regeringen att bedöma bl.a. mot bakgrund av det underlag som presenterats av
utredningen om teknisk EG-anpassning av de indirekta skatterna (Fi 1991:09). I
anslutningsfördraget har Sverige medgivits vissa avvikelser från EG:s regler
bl.a. vad gäller dagspress och biografbiljetter.
19.5.5 Effekter för kulturmiljövården
Som framgår av artikel 128 i Romfördraget är bevarande och skydd av det
europeiska kulturarvet en av EG:s fyra huvuduppgifter på kulturområdet.
Gemenskapens direkta insatser inom kulturmiljövården har hittills i första hand
inriktats på stöd för att bevara och återställa kulturminnen och kulturmiljöer.
Förutsättningarna för en långsiktig politik rörande kulturmiljövård påverkas
emellertid i hög grad av utvecklingen inom en rad centrala områden för den
europeiska integrationen, såsom forskningspolitiken, miljöpolitiken,
regionalpolitiken, jordbrukspolitiken och regleringen av byggsektorn. Med den
övergripande syn på villkoren för en god kulturmiljövård som numera präglar den
svenska politiken på detta område är det angeläget att Sverige efter en
unionsanslutning noga bevakar kulturmiljöaspekterna i EG:s arbete inom olika
fackområden.
20 Miljöpolitiska frågor
Regeringens bedömning: Som medlem i EU ansluter vi
oss till ett regelsystem på miljöområdet som är i
snabb utveckling. De allmänna principer för
miljöpolitiken som slagits fast genom
Maastrichtfördraget överensstämmer i huvudsak med
principerna för svensk miljöpolitik. Viktigast är
inriktningen mot en hållbar utveckling.
Medlemskapet innebär att Sverige får avsevärt ökade
möjligheter att driva på det europeiska arbetet med
att begränsa de gränsöverskridande miljöproblemen.
Det krävs dock engagemang och offensivt arbete för
att säkerställa att miljöfrågorna ges ökad tyngd i
EU:s arbete. En fördjupad svensk strategi för det
miljöpolitiska EU-arbetet kommer att utarbetas
under år 1995.
En allmän utgångspunkt för förhandlingarna var att
den högsta tillämpade nivån för miljöskyddet skulle
gälla och att inga standarder skulle sänkas genom
ett medlemskap. Regeringen konstaterar att de
målsättningar som lades fast när förhandlingarna
inleddes har uppnåtts. Det är en betydande framgång
att EU som en följd av förhandlingarna kommer att
inleda ett arbete med att se över de gemensamma
reglerna på viktiga områden.
Förhandlingsresultatet avseende kemikalier
innebär att EG skall genomföra en översyn av
gemensamma regler om kemikalier på de områden där
Sverige har strängare krav. Översynen skall
slutföras inom fyra år. Under den tiden behåller
Sverige de strängare reglerna. På bilavgasområdet där
EG nu går vidare mot skärpta bestämmelser kommer det
ekonomiska stödet till bilar i miljöklass 1 att
behöva utformas på ett annat sätt under en
övergångsperiod. I övrigt innehåller anslutningsakten
på miljöområdet anpassningar i EG-reglerna som i
huvudsak är av teknisk karaktär.
Det är viktigt att Sverige arbetar aktivt för
att utveckla en europeisk strategi på klimatområdet
och stödjer introduktionen av skatter på fossila
bränslen för att minska koldioxidutsläppen och
stimulera energieffektivitet. Även när det gäller
andra luftföroreningar och vattenföroreningar pågår
ett arbete inom EG för att ta fram nya strängare
regler.
Sverige bör aktivt bidra till ett miljöanpassat
europeiskt transportsystem bl.a. genom att
principen om trafikens kostnadsansvar tillämpas
och att avgas- och bränslekrav skärps.
För avfallsområdet gäller att utformningen av
EG:s produktkrav blir viktig för vårt arbete att
minska det miljöfarliga avfallet.
Sverige bör verka för att principen om
kretsloppsanpassning av samhället får genomslag
inom EU.
Ett medlemskap i EU innebär enligt nuvarande
bedömningar inga ändringar i mark- och
planlagstiftningen. Däremot kommer formerna för den
samhällsplanering som bedrivs på olika nivåer att
behöva utvecklas, bl.a. med hänsyn till de nya
kraven på beslutsunderlag för EG:s strukturfonder.
Användningen av ekonomiska styrmedel framhålls i
EG:s femte åtgärdsprogram för miljön. Detta ligger i
linje med Sveriges strävan att använda marknadsan-
passade styrmedel på bl.a. skatteområdet.
EG-reglerna på naturvårdsområdet syftar till att
bevara arter och naturliga livsmiljöer och
säkerställa den biologiska mångfalden. Bl.a. skall
ett sammanhängande europeiskt nätverk med skyddsvär-
da områden inrättas, Natura 2000. Vidare finns
liksom i Sverige regler grundade på den
internationella överenkommelsen om handeln med
utrotningshotade arter (CITES). Genom förhand-
lingarna har EG-reglerna kompletterats för att ta
hänsyn till de svenska naturtyperna och
populationerna av vissa arter. Sveriges
traditionella jakt på fåglar och däggdjur kan vid
ett medlemskap fortsätta som tidigare. Förslag till
vissa kompletteringar i de svenska reglerna på
naturvårdsområdet bereds inom regeringskansliet och
kommer senare att redovisas för riksdagen.
20.1Inledning
Ett medlemskap i EU innebär att vi ansluter oss till ett regelsystem på
miljöområdet i snabb utveckling. Jämfört med de äldre EG-reglerna med blygsamma
miljökrav har ambitionsnivån höjts avsevärt, vilket återspeglas i det femte
åtgärdsprogrammet för miljön, i Maastrichtfördraget samt i en rad nya och mer
ambitiösa rättsakter. Vid ett medlemskap krävs det dock ett positivt engagemang
från Sveriges sida och ett offensivt arbete för att säkerställa att
miljöfrågorna ges en ökad tyngd i EU:s arbete.
Regeringen har i en skrivelse till riksdagen (skr. 1992/93:255) redovisat sin
strategi för att påverka miljöarbetet inom EU. Denna strategi bör fullföljas. I
förhandlingarna om ett medlemskap har Sveriges utgångspunkt varit att högsta
tillämpade ambitionsnivå skall gälla och att inga normer skall behöva sänkas. Vi
har också uppnått betydelsefulla förhandlingsresultat, som behöver följas upp
och säkerställas. Regeringen redovisar i det följande utfallet av
förhandlingarna och sina bedömningar av hur det fortsatta arbetet bör bedrivas
mot den bakgrunden. Samtidigt tas också synpunkter upp som framförts vid
remissbehandlingen av promemorian (Ds 1994:48) om Sveriges medlemskap i den
europeiska unionen.
En redogörelse för flertalet av de särskilda rättsakterna på miljöområdet har
lämnats i de propositioner som behandlar genomförandet av EES-avtalet (prop.
1991/92:170 bil. 13, prop. 1992/93:60 samt prop. 1993/94:203). I EES-avtalet
ingår dock inte rättsakter om naturvård och inte heller rättsakter under
Euratomfördraget om kärnsäkerhet och strålskydd. Regeringens redovisning i detta
sammanhang koncentreras därför till dessa nya områden och till de grundläggande
miljöreglerna i fördraget om den europeiska gemenskapen. I övrigt ges en mer
översiktlig kompletterande redogörelse för regeringens bedömningar av hur
miljöarbetet på vissa sakområden bör bedrivas av Sverige som medlem i EU. De
viktiga miljöfrågor, som sammanhänger med kärnkraftens utnyttjande, redovisas i
avsnitt 21 om Euratom.
20.2EG:s miljöpolitik
20.2.1 Framväxten av en gemensam miljöpolitik
I det ursprungliga Romfördraget från år 1957 fanns inga särskilda regler om
miljöskydd. Den växande insikten om miljöfrågornas betydelse medförde dock att
miljöaspekterna alltmer kom att uppmärksammas när regler på andra områden skulle
utarbetas. Detta gällde framför allt vid beslut om de gemensamma krav på varors
utformning som behövdes för att förverkliga den gemensamma marknaden. Även vid
beslut om regler på trafik-, energi- och jordbruksområdena blev miljöaspekterna
allt viktigare.
De första särskilda reglerna med tydlig miljöinriktning tillkom i slutet av
1960-talet. År 1973 tillkom det första åtgärdsprogrammet för miljön, som
därefter har följts av nya program med ca fem års mellanrum. Programmen
utarbetas av kommissionen och innehåller förslag till riktlinjer för hur det
gemensamma miljöarbetet bör bedrivas under den tid programmet avser.
Medlemsstaterna tar ställning till det och brukar i en gemensam resolution ge
kommentarer som blir styrande för kommissionens arbete med att förverkliga
programmet.
Nya gemensamma regler på miljöområdet tillkom i en ökande takt under 1970- och
1980-talen. År 1987 trädde den s.k. enhetsakten i kraft, som ändrade
Romfördraget och införde särskilda bestämmelser om åtgärder på miljöområdet
(artikel 130r - 130t). Genom enhetsakten blev miljön ett av gemenskapens
politikområden. Särskilda bestämmelser om miljöhänsyn togs också in i artikel
100a, som avser beslutsförfarandet för regler i syfte att förverkliga den inre
marknaden.
20.2.2 Miljöregler i Romfördraget
Genom Maastrichtfördraget har de grundläggande miljöreglerna i Romfördraget
kompletterats och förstärkts på flera punkter. I artikel 2 anges att en av
gemenskapens målsättningar är att främja en hållbar icke-inflatorisk tillväxt
som är skonsam mot miljön. Den grundläggande bestämmelsen om gemenskapens syfte
har därigenom utökats med en hänvisning till miljöpolitiken. Behovet av att
säkerställa en hållbar utveckling har därvid getts en framträdande roll.
Närmare bestämmelser om syftet med gemenskapens miljöpolitik anges i artikel
130r, som kompletterats i flera avseenden genom Maastrichtfördraget. I punkten 2
anges bl.a. att miljöpolitiken skall syfta till en hög skyddsnivå med hänsyn
tagen till olikartade förhållanden inom gemenskapens olika regioner. Vidare
anges försiktighetsprincipen som en ny grundläggande princip för miljöpolitiken.
Om den högre ambitionsnivå för miljöpolitiken som detta innebär medför
oproportionerliga kostnader för en viss medlemsstat, kan rådet besluta om
tidsbegränsade undantag eller om bidrag ur den sammanhållningsfond som inrättats
enligt fördraget (artikel 130s.5).
Beslut om miljöregler fattas numera oftast med kvalificerad majoritet (artikel
130s.1) enligt det s.k. samarbetsförfarandet i artikel 189c. Det blir därigenom
lättare för rådet att fatta beslut på miljöområdet än tidigare, då alla beslut
krävde enhällighet. Beslutsgången blir dock mer komplicerad. Kommissionens
förslag skall behandlas i två läsningar i parlamentet och däremellan skall rådet
besluta om en s.k. gemensam position.
För regler som främst avser skatter gäller enligt artikel 130s.2 att beslut
fortfarande skall fattas med enhällighet. Detsamma gäller för regler om fysisk
planering, markanvändning utom avfallshantering och åtgärder av allmän karaktär,
hushållning med vattenresurser samt regler med betydande energipolitiska inslag.
Genom artikel 130s.3 har regler införts som formaliserar förfarandet vid beslut
om åtgärdsprogrammen för miljöområdet.
Liksom tidigare gäller enligt artikel 130t att regler beslutade med stöd av
artikel 130s inte skall hindra en medlemsstat från att behålla eller införa
strängare skyddsåtgärder. Miljöreglerna skall således utformas som minimiregler.
Bestämmelser som har till syfte att förverkliga den inre marknaden antas med
stöd av artikel 100a i fördraget. Artikeln ligger till grund för regler om
harmoniserade miljökrav för varor, t.ex. kemikalier. Beslut fattas med
kvalificerad majoritet enligt det s.k. medbestämmandeförfarandet i artikel 189b.
Av artikel 100a.3 framgår att kommissionens förslag skall utgå från en hög
skyddsnivå när det gäller hälso- miljö- och konsumentskydd. Även om de regler
som beslutas med stöd av artikel 100a i allmänhet utformas så att
medlemsstaterna är förhindrade att ställa mer långtgående krav, finns en viss
möjlighet att tillämpa strängare krav med stöd av den s.k. miljögarantin i
artikel 100a.4. Harmoniserade regler skall också vid behov innehålla en
skyddsklausul, som gör det möjligt för en medlemsstat att temporärt tillgripa
strängare åtgärder (artikel 100a.5).
Miljögarantin innebär att en stat kan tillämpa strängare regler till skydd för
bl.a. miljön än vad som följer av en EG-rättsakt. Förutsättningen är att
kommissionen godtar att den nationella regeln inte innebär godtycklig
diskriminering eller ett förtäckt handelshinder.
20.2.3 Utvecklingen av miljöarbetet inom EU
Lagstiftning
Den gällande EG-lagstiftningen på miljöområdet i form av förordningar, direktiv
och beslut har redovisats i propositionerna om EES-avtalet. Takten i
lagstiftningsarbetet är av flera skäl fortfarande hög inom EG. Äldre regler som
blivit omoderna behöver följas upp och ändras. Exempelvis gäller detta
direktiven om utsläpp till luft och vatten. Miljödimensionen blir allt viktigare
i de regler om varor som utarbetas för att fullfölja den inre marknaden. Som en
följd av medlemskapsförhandlingarna skall t.ex. en översyn göras av viktiga
regler på kemikalieområdet. På flera miljöområden sker en dynamisk utveckling i
Europa som kan förväntas leda till ett behov av nya regler. Exempel på detta är
avfallsfrågorna och den växande insikten om behovet av att säkerställa den
biologiska mångfalden.
Det femte åtgärdsprogrammet
Riktlinjer för den framtida utvecklingen har slagits fast i det femte
åtgärdsprogrammet för miljön. I programmet slås fast att hänsyn till miljön
skall tas vid alla viktiga politiska beslut inom gemenskapen och att EU skall
sträva mot en långsiktigt hållbar utveckling som inte skadar miljön eller
naturresurserna. Miljöproblem skall förebyggas och miljöhänsyn skall integreras
i alla samhällssektorer. Luftföroreningarna skall minska till en nivå som
motsvarar vad naturen tål med hänsyn till s.k. kritiska belastningsgränser.
Extensiv odling skall uppmuntras för att minska överskottsproduktionen och bidra
till en med hänsyn till miljön hållbar jordbruksproduktion.
Programmet behandlar bl.a. risken för klimatförändringar, försurningen, luft-
och vattenföroreningar samt skyddet för naturresurserna och den biologiska
mångfalden. Särskilda åtgärder behövs för de utsatta tätorts- och kustområdena.
För de senare nämns turismen som ett speciellt problem. Problemen med de ökande
avfallsmängderna behandlas också särskilt.
Behovet att bredda uppsättningen av styrmedel är en av grundtankarna i
programmet. Utöver ett fortsatt lagstiftningsarbete nämns särskilt en förbättrad
planering samt införandet av ekonomiska styrmedel med en integrering av
miljökostnaderna i priset på varor och tjänster.
Tillväxt och miljö
För närvarande pågår en utveckling av frågan om styrmedel i miljöarbetet inom
EU. I den vitbok om tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft som Europeiska
rådet behandlade år 1993 berörs frågor om skatteväxling och ekonomiska
styrmedel. (Angående vitboken hänvisas till avsnitt 30 om Ekonomiskt och
monetärt samarbete.) Det betonas i vitboken att ersättning av arbetskraft med
kapital lett till underutnyttjande av arbetskraften samtidigt som felaktiga
signaler gjort att miljö- och naturresurser överutnyttjats. Förändring av
skatterna föreslås. Rådet har angivit främjande av den nya modellen för hållbar
utveckling inklusive dess miljödimension som en särskild punkt som bör
vitalisera debatten om uppföljningen av vitboken. Miljöministrarna har uppdragit
åt rådssekretariatet att fortsätta studera möjligheterna till skatteväxling.
Miljöövervakning
Miljöövervakning som syftar till att beskriva och analysera miljötillståndet på
såväl lokal, regional och global nivå kommer i framtiden få en allt större
betydelse. Ökade krav på snabbare och mer omfattande rapportering rörande
miljötillståndets utveckling är att vänta.
Den europeiska miljöbyrån som nyligen inrättats i Köpenhamn har viktiga
uppgifter på detta område. Byrån skall enligt sina direktiv bl.a. göra
sammanställningar och utvärderingar av miljötillståndet i Europa på grundval av
de enskilda ländernas rapportering. En stor del av arbetet kommer att röra
standardisering, metodfrågor och utvecklingsarbete rörande övervakning. Det är
troligt att stora delar av det miljöövervakningsarbete i Europa som idag drivs
under olika huvudmän, inklusive vissa konventioner, successivt kommer att föras
in under miljöbyrån. Sverige deltar sedan andra halvåret 1994 i byråns
verksamhet.
20.3Förhandlingsresultatet och det framtida svenska miljöarbetet inom EU
20.3.1 Resultatet av förhandlingarna
Sverige presenterade i april 1993 sina förhandlingskrav på miljöområdet.
Förhandlingsarbetet har därefter bedrivits enligt de riktlinjer som tidigare
redovisats för riksdagen, bl.a. i den inledningsvis nämnda skrivelsen. En allmän
utgångspunkt för förhandlingarna var att den högsta tillämpade nivån för
miljöskyddet skulle gälla och att inga standarder skulle sänkas genom ett
medlemskap. De särskilda lösningar som uppnåtts i förhandlingarna om EES-avtalet
var en annan naturlig utgångspunkt, eftersom flertalet av de EG-regler som
förhandlingarna gällde finns med i det avtalet.
Resultatet av förhandlingarna på Euratom-området och på naturvårdsområdet
redovisas närmare i avsnitt 21 resp. 20.8. På Euratom-området innebär
förhandlingsresultatet att Sveriges rätt att föra en självständig nationell
politik i fråga om kärnkraftens framtid har slagits fast. Detsamma gäller frågan
om hur kärnavfallet skall hanteras. På naturvårdsområdet finns en
överenskommelse om vissa anpassningar av EG:s regler av i huvudsak teknisk
karaktär.
När det gäller de övriga miljöfrågorna kom förhandlingarna om ett medlemskap -
liksom förhandlingarna om EES-avtalet - att koncentreras till två varuområden,
kemiska produkter och avgaskrav för bilar. På dessa områden tillämpar Sverige
delvis strängare miljökrav än vad som följer av de harmoniserade EG-reglerna.
Beträffande reglerna om kemiska produkter får Sverige enligt artikel 112 i
anslutningsakten på ett antal områden där vi har strängare regler än EG,
fortsätta att tillämpa dessa under fyra år från den tidpunkt vi blir medlemmar.
Under denna tid skall en översyn göras av EG-direktiven i enlighet med EG:s
förfaranden. Detta innebär antingen att kommissionen lämnar förslag till rådet
om ändringar i reglerna eller att beslut fattas i en särskild kommitté, som har
till uppgift att anpassa direktiven till den tekniska utvecklingen. Sverige
deltar i översynen och kan givetvis som medlem påverka resultatet.
Vid mötet den 21 december 1993 enades Sverige och EG-kommissionen om en
gemensam förklaring om normer för miljö, hälsa och produktsäkerhet, där det
understryks att en hög nivå för miljöskyddet skall skall vara en utgångspunkt
för gemenskapens olika åtgärder. Man hänvisar också till den ovan refererade
EG:s femte åtgärdsprogram för miljön.
I förklaringen hänvisas vidare till överenskommelsen om en översyn av reglerna
om kemiska produkter. Det understryks att förfarandet med en översyn har sin
grund i de nya medlemsstaternas starka önskan att hålla fast vid de normer som
de tillämpar på vissa områden, särskilt som en följd av deras speciella
geografiska förhållanden och klimatförhållanden.I ytterligare en förklaring som
fogats till slutakten och som avser artikel 112 i anslutningsakten erinrar man
om att den överenskomna lösningen syftar till att beslut skall fattas före
utgången av övergångstiden.
Regeringen gör följande bedömning när det gäller konsekvenserna av den
särskilda lösningen på kemikalieområdet.
Översynen skall slutföras och beslut fattas inom perioden på fyra år. Detta
understryks i de gemensamma förklaringarna och sägs uttryckligen i artikel 112 i
anslutningsakten. Det är följaktligen av stor betydelse att Sverige deltar
aktivt i översynen och arbetar för att uppnå ett tillfredställande resultat.
Sverige deltar redan i det arbete som pågår med att se över kemikaliereglerna
till följd av EES-avtalet, där en undantagslösning gäller för motsvarande
områden.
Förhandlingslösningen innebär inte någon slutgiltig garanti för att de beslut
som fattas inom övergångsperioden kommer att innebära att Sverige på alla
punkter får behålla sina strängare regler. En sådan garanti skulle föregripa den
normala beslutsprocessen inom EG. I förklaringarna sägs också att översynen
skall ske förutsättningslöst och hänvisas till de kriterier för beslutsfattande
som anges i artikel 130r.3 i fördraget. Samtidigt sägs dock att en utgångspunkt
för översynen är att man är medveten om att Sverige och övriga stater som söker
medlemskap har ett starkt intresse att behålla sina strängare regler. Dessutom
understryks att en hög nivå för miljöskyddet skall tillämpas och hänvisas till
EG:s femte åtgärdsprogram för miljön vars ambitionshöjning därmed får utgöra
något av en allmän färdriktning för översynsarbetet. Regeringens bedömning är
därför att det inte finns skäl att befara att översynen skall leda till ett
resultat som för vår del innebär en sänkt nivå för miljöskyddet.
Om man i något fall inte skulle hinna fatta beslut på grund av översynen inom
perioden på fyra år kan frågan om en förlängning av denna period tas upp i
rådet.
I sista hand finns en möjlighet att åberopa den s.k. miljögarantin i artikel
100a.4 i Romfördraget, som ger en möjlighet att fortsätta att tillämpa regler
som är strängare än vad som följer av harmoniserade EG-bestämmelser. I artikel
112 och den gemensamma förklaringen om normer anges att gemenskapens regelverk i
dess helhet skall tillämpas i de nya medlemsstaterna på samma villkor som i
övriga medlemsstater, dvs. Sverige skall ha samma rätt som de nuvarande
medlemsstaterna att tillämpa miljögarantin. Då artikel 100a.4 hänvisar till
harmoniseringsbeslut i rådet är det vidare betydelsefullt att parterna i en
gemensam förklaring också enat sig om att målet för översynen skall just vara
att fatta ett beslut före översynssperiodens utgång. Detta underlättar för en ny
medlemsstat att vid behov åberopa miljögarantin.
Det är för tidigt att i detta sammanhang diskutera frågan om i vilka fall
miljögarantin bör åberopas av Sverige. I första hand skall givetvis arbetet
inriktas på att uppnå gemensamma lösningar. Om å andra sidan det i undantagsfall
skulle visa sig nödvändigt att av miljöskäl tillämpa strängare regler än EG:s,
bör Sverige inte tveka att utnyttja de möjligheter som ges i fördraget.
Miljögarantin har tillämpats i ett fall, då Tyskland gavs rätt av kommissionen
att behålla sina strängare regler om förbud mot pentaklorfenol (PCP).
Kommissionens beslut har dock nyligen på formella grunder upphävts av domstolen
(målet 41/93 Frankrike mot kommissionen, ej publicerat). Domstolen ansåg att
beslutet var otillräckligt motiverat. Kommissionen måste därför fatta ett nytt
beslut i ärendet.
Eftersom miljögarantin hittills har tillämpats i så begränsad omfattning finns
det i vissa avseenden delade meningar om hur stor frihet den ger medlemsstaterna
att använda strängare regler. Om Sverige har goda sakliga skäl för att tillämpa
strängare nationella regler till skydd för miljön och dessa regler är utformade
på ett icke-diskriminerande sätt och så att onödiga handelshinder undviks, finns
det dock enligt regeringens mening ingen anledning att befara att miljögarantin
inte skall kunna tillämpas.
När det gäller reglerna om avgaskrav för bilar, där EG nu går vidare mot
skärpta bestämmelser, diskuterades främst två frågor under förhandlingarna, det
svenska tillverkaransvaret och vårt system med en miljöklassindelning av bilar i
kombination med ekonomiska styrmedel. Tillverkaransvaret kunde avföras från
förhandlingarna sedan det konstaterats att det inte stred mot EG-reglerna
(jämför avsnitt 11 om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital).
När det gäller systemet med miljöklasser innebär en anslutning till EU att
stödet till lätta bilar i miljöklass 1 inte kan behållas i sin nuvarande form
under en övergångsperiod. Den sittande utredningen om miljöklassystemet har
därför i enlighet med särskilda direktiv (dir. 1993:64) i betänkandet (SOU
1994:111) föreslagit ändringar i skattereglerna, så att ett motsvarande stöd
till bilar i miljöklass 1 skall kunna behållas vid ett medlemskap. Regeringen
återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder i anledning av utredningens
förslag.
Det är sammanfattningsvis regeringens bedömning att förhandlingsutfallet
innebär att en anslutning till EU och till EG:s regelverk inte kommer att
innebära en sänkt nivå för miljöskyddet. Detta var en av utgångspunkterna för
förhandlingarna. Tvärtom bör det ses som en stor framgång att kandidatländerna
lyckades övertyga de nuvarande medlemsstaterna om att en översyn bör göras av
EG-reglerna på viktiga områden.
Remissinstanserna:Statskontoret understryker behovet av att vid ett medlemskap
närmare studera och utreda hur den svenska myndighetsstrukturen och arbetet inom
olika områden bör anpassas till de nya förutsättningar som skapas med den
europeiska och i övrigt internationella integrationen. För att detta skall bli
rationellt och effektivt bör det bedrivas samordnat. Statskontoret menar att det
krävs en central styrning av resurserna inom statsförvaltningen för att dessa
skall utnyttjas optimalt. Detta talar enligt Statskontoret erfarenheter från
flera medlemsländer i EU för. Riksrevisionsverket pekar på övergångslösningarna
inom förhandlingsresultatet och framhåller att det vid ett medlemskap kommer att
innebära ett intensifierat arbete inom miljöområdet där flera olika myndigheter
kommer att involveras i förhandlingsarbetet gentemot EU. Kemikalieinspektionen
framhåller att utformningen av anslutningsavtalet med fyrååriga
övergångsperioder kräver särskilda insatser för att verka för att EG-reglerna
inom problemområdena utvecklas på ett för Sverige acceptabelt sätt. Statens
Naturvårdsverk anser att det är en viktig uppgift att i alla de sammanhang där
det är möjligt verka för en offensiv dynamik i EU-samarbetet. Parallellt med en
samordning av olika regelverk bör det finnas tillräckligt utrymme för nytänkande
och möjligheter för enskilda länder att gå före och utgöra goda exempel som
manar till efterföljd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att det är
länsstyrelserna som är statens regionala organ inom bl.a. miljöområdet.
Länstyrelsen menar att i ett framtida förhandlings- och samverkansarbete med EU
måste det vara naturligt att nyttja den kompetens som finns hos länsstyrelserna
och ej enbart förlita sig på de centrala aktörerna. Länsstyrelsen i Blekinge län
framhåller vikten av att den höga ambitionsnivån i den svenska miljöpolitiken
kan bibehållas vid ett medlemskap. Länsstyrelsen i Jönköpings län gör
bedömningen att ett medlemskap i EU är en fördel ur miljösynpunkt under
förutsättning att Sverige bibehåller en aktiv miljöpolitik. Vidare krävs att
Sverige aktivt arbetar för att EU tillsammans med övriga länder ska föra en
progressiv miljöpolitik. Länsstyrelsen i Östergötlands län för fram att
förhandlingsresultatet inom miljöområdet innebär i stort att Sverige får behålla
mycket av den höga standard på miljökrav som arbetats fram under många år. Det
innebär också att Sverige har möjlighet att under en övergångsperiod kunna
påverka EG:s miljöpolitik och genomförande av miljöhandlingsprogrammet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framför att på miljösidan medför
förhandlingsresultatet att Sverige behåller de miljökrav som nu gäller.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att ett inträde i EU bedöms inte medföra
några påtagliga effekter från miljösynpunkt för länet annat än de möjligheter
som Sverige får att som medlem delta fullt ut i arbetet inom EU och därigenom
påverka miljöfrågorna i positiv riktning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
framför att de för länet så viktiga miljöfrågorna kommer att genom ett
medlemskap i EU, bli mer påverkbara än vad som för närvarande är möjligt.
Kooperativa förbundet konstaterar att miljöproblemen inte kan lösas enbart genom
nationella åtgärder. Internationellt samarbete är nödvändigt och EU är en
betydelsefull aktör i miljösammanhang. Ung vänster framför att när det gäller
miljöfrågorna så är EU även här fel svar på de problem som vi kommer att stå
inför i framtiden. Miljöpartiet de Gröna anser, och säger också att denna
uppfattning delas av hela den organiserade svenska miljörörelsen, att frånvaron
av en absolut rätt för medlemsstat i EU att fastställa hårdare miljönormer än
EG:s regelverk och suveränt kontrollera sin avfallshantering är ett av de
starkaste skälen för att avvisa EU-medlemskap.
20.3.2 Det svenska miljöarbetet i EU
Många av de svenska miljöproblemen förorsakas till största delen av aktiviteter
utanför vårt lands gränser. Hit hör t.ex. försurningsskadorna i mark, sjöar och
vattendrag, övergödning av mark- och kustområden samt bildningen av marknära
ozon. Luftföroreningar transporteras till Sverige i huvudsak från övriga delar
av Europa och försurningsskadorna orsakas framför allt av luftutsläpp av svavel-
och kväveoxider samt av ammoniakavgång från jordbruket. Den långväga
atmosfäriska spridningen har också visat sig vara betydande för långlivade
organiska ämnen och tungmetaller. Vattenföroreningar som släpps ut i inlandet
transporteras via floder och kan senare påverka tillståndet i närhaven. I flera
fall sker också den gränsöverskridande spridningen av föroreningar genom flera
led. Luftutsläpp av kväveoxider deponeras i tillrinningsområden för floder och
sprids vidare med vattenflödet ut till kustområdena, vilket bidrar till
övergödningen.
Utsläppen av klimatpåverkande gaser och ozonförstörande ämnen ger upphov till
samma effekt, oberoende av utsläppskällornas placering på jordklotet. Enbart
internationellt samordnade insatser kan därför lösa de globala och regionala
miljöproblemen.
Ett medlemskap i EU innebär att Sverige kommer att få ökade möjligheter att
driva på det europeiska arbetet med att begränsa de gränsöverskridande
miljöproblemen. Sveriges kompetens på miljöområdet ger goda förutsättningar för
ett starkt inflytande i berednings- och beslutsprocesserna inom EU. Ett
framgångsrikt arbete innebär att vi som nation måste bidra med väl genomarbetade
beskrivningar av miljöproblem och orsakssamband och kunna anvisa lösningar som
leder till att problemen kan åtgärdas på ett effektivt sätt. Det svenska
miljöarbetet har varit framgångsrikt och de erfarenheter som vi har från mer än
20 års målmedvetet miljöarbete bör kunna bli en viktig stimulans för andra
europeiska länder.
Miljökonsekvensutredningens slutsatser
I miljökonsekvensutredningens rapport EU, EES och miljön (SOU 1994:7) framhävs
tydligt att miljötillståndet inte enbart är avhängig landets egen miljöpolitik
och att en rad av de miljöproblem Sverige upplever beror på gränsöverskridande
föroreningar som måste hanteras i internationell samverkan. I sin analys söker
utredningen bedöma följande frågor:
- Hur påverkas Sveriges möjligheter att självständigt utforma en aktiv
miljöpolitik?
- Hur påverkas miljötillståndet?
- Vilka möjligheter finns att påverka EU:s miljöpolitik?
Bedömningen görs utifrån de tre alternativen utanförskap, fortsatt EES-avtal
samt EU-medlemskap.
Utredningen påpekar vad gäller den första punkten att skillnaden mellan de tre
alternativen är ganska liten.
Vad gäller den andra frågan konstateras att en snabbare ekonomisk tillväxt
leder till en ökad miljöbelastning. EES-avtalet leder till ökad ekonomisk
tillväxt jämfört med frihandelsalternativet. Denna tendens förstärks ytterligare
vid ett medlemskap. I rapporten framhävs att det är viktigt att vidta åtgärder
mot de negativa effekterna av en fortsatt ekonomisk tillväxt, särskilt inom
trafik- och energisektorerna.
Vad gäller den tredje frågan understryks att Sveriges möjligheter att påverka
EG:s miljöpolitik är störst som medlem. I betänkandet framhävs slutligen att
Sverige måste avdela resurser som gör det möjligt för svenska myndigheter att ta
fram förslag till agerande som är förankrade i en europeisk verklighet snarare
än i en svensk.
Målsättningar för en aktiv miljöpolitik i EU
Som framhävs i miljökonsekvensutredningens rapport måste Sverige utarbeta en
offensiv strategi för sitt agerande i miljöfrågor inom EU. Sverige måste
förbereda sig på att utveckla förslag till nya miljöregler inom EG och
intensifiera sitt samarbete med andra EU-länder i syfte att få igenom förslagen
i EU-rådet.
Regeringen avser att i början av år 1995 utarbeta en samlad strategi för
EU-arbetet, som kommer att redovisas för riksdagen. I denna strategi kommer att
ingå prioriteringar av de frågor som bör drivas i EU under de närmaste åren.
I utformningen av en aktiv miljöpolitik i Europa utgör det nordiska samarbetet
en god bas. I samband med Nordiska rådets session i Stockholm i mars 1994 antog
de nordiska miljöministrarna en Nordisk miljöstrategi för åren 1994-1995. I
strategin nämns de områden där miljöproblemen bäst löses på ett europeiskt plan.
I strategin understryks vikten av en nära samordning av det arbete som sker i
Nordiska ministerrådets regi och EU-arbetet. Det konstateras att det nordiska
samarbetet är särskilt väl ägnat åt att ta fram underlag och förslag till frågor
som senare kan förhandlas inom EU. Regeringen delar den bedömningen.
Övergripande mål för regeringens EU-politik är att Sverige inte skall behöva
sänka några miljöstandarder till följd av svenskt medlemskap samt att vi skall
vara drivande i EG:s miljöpolitik så att nya miljöregler, såväl harmoniserande
som minimiregler, sätts på så hög skyddsnivå som möjligt. Reglerna bör utformas
som minimiregler, så att de tillåter en medlemsstat att vidta strängare
åtgärder.
En prioriterad fråga blir att börja förbereda genomförandet av
förhandlingslösningen med en översyn på kemikalieområdet. Det kommer med stor
sannolikhet att krävas av de nya medlemsländerna att de tar initiativ för att
säkerställa att översynen snabbt kommer i gång. En annan prioriterad fråga är
att driva frågan om att införa ett system med tillverkaransvar för motorfordon.
Det svenska systemet har väckt stort intresse i Europa. Ett fungerande system
med tillverkaransvar i hela Europa skulle ge stora miljövinster. Även
gränsvärden för avgasutsläppen och krav på bränslen, arbetsfordon, sjöfart och
flyg bör prioriteras.
Sverige bör vidare vara aktiv i utformningen av EU:s internationella agerande.
Det gäller exempelvis de globala miljöfrågorna, de regionala miljökonventionerna
och i öst-väst-samarbetet på miljöområdet. En följd av att fler nordiska länder
blir medlemmar bör bli att EU:s intresse och engagemang i Sveriges närområde
ökar.
Sverige har satsat betydande resurser på miljöövervakning och forskning för att
kunna kartlägga och förstå mekanismerna bakom viktiga miljöproblem.
Internationellt har närmandet till EU, och då främst dess miljöbyrå, inneburit
ökade anspråk på miljöinformation där miljöövervakningens resultat utgör en
viktig källa. Önskemålen om ett fördjupat svenskt deltagande och engagemang i
internationellt miljöövervakningsarbete är i dag mycket stort. Sverige deltar
bl.a. i en arbetsgrupp inom EG som försöker knyta samman framställarna av
satellitbilder med användarna av data för miljöövervakning. Sverige har
internationellt sett en stark position när det gäller hantering av bl.a.
satellitdata. Ett miljödatacenter för satellitdata, MDC, är i dag under
uppbyggnad i Kiruna och kan få stor betydelse för det internationella
miljösamarbetet, inte minst inom EU.
Den kunskap som skapas genom forskning och miljöövervakning utgör underlag för
att prioritera mellan miljöproblem, finna kostnadseffektiva åtgärder och följa
upp effekterna av åtgärder. Emellertid finns det betydande svårigheter när det
gäller att kvantifiera sambanden mellan belastning och effekter. Det gäller
särskilt tillståndet och utvecklingen i haven. Omfattande mätkampanjer har inte
gett den översiktliga och integrerade information som är önskvärd. Många externa
faktorer påverkar mätdata och gör dem svårtolkade. När det gäller exempelvis att
studera klimatförändringar har atmosfäriska modeller varit utslagsgivande för
förståelsen av de grundläggande processerna. Inom havsmiljöforskningen är
modellsidan inte lika utvecklad och koppling mellan utsläpp, cirkulation,
kemiska omvandlingar och biologisk produktion och nedbrytning saknar i stort
sett en tillfredsställande modellbas. Därmed blir t.ex. svårigheterna stora att
simulera effekterna i miljön av olika utsläppsscenarier och att jämföra
kostnadseffektiviteten för olika åtgärdsalternativ.
Det är regeringens uppfattning att det europeiska samarbetet på miljöområdet
och miljöforskningen i större grad än hittills bör inriktas på att utveckla
användbara matematiska simuleringsmodeller för de fysiska, kemiska och
biologiska processerna i havsmiljön. Ett målinriktat samarbete bör etableras
mellan Östersjöländerna och Nordsjöländerna i första hand och ett programarbete
bör inledas. En bas kan vara ett intensivare nordiskt samarbete som kan bygga på
redan etablerade nordiska samarbetsprojekt. Sverige deltar redan i dag i hög
grad i de olika forskningsprojekten på miljöområdet inom EU. Genom ett
medlemskap ökar också möjligheten att påverka valet av projekt etc.
Länsstyrelsen i Hallands län har i sitt remissyttrande framhållit detta.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ett EU-medlemskap ökar möjligheter
till forksning rörande skog och energi. Någon allmänt ändrad inriktning av
forskningen i Sverige är ej aktuell, men dessa frågor som är viktiga i svensk
forskning bör självfallet aktualiseras även på europeisk nivå. En satsning på
modellarbete kan också t.ex. ske genom att EG:s fjärde ramprogram i ökad grad
inriktas mot de europeiska miljöproblemen.
En mycket värdefull insats har hittills gjorts för att fastställa kritiska
belastningsgränser och kritiska nivåer för vissa föroreningar, det gäller bl.a.
för försurande depositioner av svavel- och kväveoxider liksom gränsvärden för
halterna av marknära ozon. Kunskaperna om effekterna av flera års ackumulerad
tillförsel och påverkan är emellertid fortfarande relativt blygsamma. Sambanden
mellan dos och effekt är inte heller på detta område enkla och entydiga.
Ytterligare satsningar krävs på området. Regeringen anser att nyssnämnda
frågeställningar bör ges en framskjuten plats i utformningen av nya
miljöforskningsprogram inom EG. Kunskap om sambanden mellan utsläpp och
miljöeffekter är en förutsättning för möjligheterna att värdera uppkomna och
förväntade miljöskador i ekonomiska termer. En fördjupad kunskap på detta område
ökar också möjligheterna att styra åtgärdsarbetet till de områden där en
minskning av miljöskadorna är mest angelägna. Även om ambitionen bör vara att så
snabbt som möjligt komma till en situation, där utsläppen har reducerats till
nivåer som understiger kritiska belastningsgränser i hela Sverige, är det inte
realistiskt att förvänta sig att detta kommer att ske inom de närmaste åren.
Hindren att snabbt miljöanpassa energi- och transportsektorerna i Västeuropa
kommer att få avgörande betydelse för takten i åtgärdsarbetet. Dessutom kommer
det i många fall att ta lång tid innan ekosystemen har återhämtat sig.
Sverige bör eftersträva att EG:s miljöprogram resulterar i åtgärder som är
effektrelaterade och kostnadseffektiva. Detaljerade tekniska föreskrifter för
utsläppskontroll bör i princip enbart komma i fråga när sambanden mellan utsläpp
och miljöeffekter inte går att fastställa. Utsläpp av toxiska bioackumulerbara
och svårnedbrytbara ämnen är exempel på områden där tekniska krav och gemensamma
utsläppsmål är motiverade. I de fall effektrelaterade åtgärdsstrategier går att
tillämpa ökar också möjligheterna att tillämpa kostnadseffektiva och flexibla
lösningar i det nationella åtgärdsarbetet och en fortsatt användning av
ekonomiska styrmedel. Nya mönster för användningen av mark och vatten har
konsekvenser för resursutnyttjandet och påverkar miljön på alla nivåer.
Det är angeläget att EU:s arbete med att utveckla en strategi för ekonomiska
styrmedel och skatteväxling fortsätter. De ekonomiska styrmedlen har visat sig
effektiva i Sverige, genom att de ger klara signaler inför företags och hushålls
ekonomiska beslutsfattande. De är också enkla att administrera. Med hänsyn till
de många gränsöverskridande luftföroreningarna och behovet av att om möjligt ge
samma signaler och likartade förutsättningar för företag och hushåll bör
ekonomiska styrmedel och skatteväxling införas på ett bredare sätt inom EU:s
medlemsländer. EG:s arbete med koldioxidskatt måste fullföljas så att alla
länder inför beskattning med samma intention dvs. att minska utsläppen.
Samtidigt är det som Statens naturvårdsverk framhåller i sitt remissvar viktigt
att enskilda länder eller grupper av länder kan gynna utvecklingen till ett mer
miljöanpassat samhälle via miljöskatter, miljöklassning, miljömärkning och
producentansvar. Det är angeläget att möjlighet till ländervisa anpassningar
finns men att en miniminivå anges. Det bör alltså i första hand vara
miniminivåer och grundläggande principer som anges på detta område. Därigenom
bör man också kunna rikta in skatterna mot de sektorer som orsakar problemen,
vilket är något Industriförbundet anfört i sitt remissyttrande angående energi-
och koldioxidskatter.
Miljöpolitiken måste bygga på en helhetssyn när det gäller samspelet mellan
människa, samhälle och miljö. Kvalificerade bedömningar om effekterna av olika
föroreningar och andra faktorer som påverkar hälsa och miljö är i de flesta fall
avgörande förutsättningar för att åstadkomma ändamålsenliga lösningar för att
åtgärda och förebygga negativ inverkan på hälsa och miljö. En viktig
utgångspunkt i detta arbete är försiktighetsprincipen. Sektorsplanering,
administrativa åtgärder, ekonomiska styrmedel m.m. måste samordnas med hänsyn
till konsekvenser för och av markanvändningen. En annan nödvändig förutsättning
är att utforma åtgärderna på ett sätt som förenar hänsynen till miljön med en
ansvarsfull ekonomisk utveckling både nationellt och internationellt. Sveriges
möjlighet att påverka utvecklingen inom EU kan förstärkas om vi samtidigt kan
lyfta fram effekterna av olika miljöfaktorer och ange vägar för att
kostnadseffektivt lösa miljöproblemen. En viktig utgångspunkt i organisationen
av arbetet både inom regeringskansliet och i berörda fackmyndigheter är,
särskilt i förberedelserna inför internationella förhandlingar, att - så långt
som möjligt - integrera arbetet med att studera och analysera olika miljöproblem
med det åtgärdsinriktade arbetet och kostnadseffektiva styrmedel. Här kan nämnas
exempelvis kväve, som kan ge upphov till flera olika miljöproblem och vars
utsläppskällor är fördelade över många sektorer. Detta kräver ett grundläggande
sektorsövergripande synsätt som bör komma till uttryck i den framtida
inriktningen av det nationella miljöarbetet. Regeringen avser att inför
EU-medlemskapet se över både det interna arbetet inom regeringskansliet och
samarbetet mellan regeringskansli och myndigheter utifrån denna utgångspunkt.
20.4Avgaskrav för bilar
Utvecklingen av krav som avser utsläppen från bilar har gått långsammare inom EG
än i Sverige. Numera har dock gränsvärden för utsläpp införts som i stort
motsvarar de svenska bestämmelserna. I huvudsak har man också lagt fast vilka
utsläpp som skall tillåtas när reglerna skärps kring år 1996. Arbetet inriktas
nu på att ta fram ännu strängare avgaskrav som skall införas år 2000. För
personbilarna planeras ett beslut om sådana krav till år 1996.
Sverige deltar på expertnivå i arbetet med att ta fram kraven för år 2000. En
särskilt viktig fråga i det arbetet är att säkerställa att avgasreningen
fungerar inte bara när bilarna är nya utan också när dessa bilar finns ute i
trafiken. I EG-reglerna saknas ännu regler om ett tillverkaransvar för att
avgaskraven uppfylls för bilar i bruk. I direktiv 94/12/EG, som fastslår
avgaskraven för personbilar från år 1996, nämns dock kontrollen av bilar i bruk
som en möjlig komponent i framtida förbättrade bilavgasregler.
Tillverkaransvaret innebär att tillverkaren har ett särskilt långtgående ansvar
för avgasreningens hållbarhet, som bl.a. innebär att det kan krävas att
tillverkaren skall återkalla och åtgärda felaktiga modeller. De svenska reglerna
om tillverkaransvar diskuterades under förhandlingarna. Efter konsultationer på
expertnivå förklarade EG att direktiven på bilavgasområdet inte omfattar regler
om tillverkaransvar, men att de inte hindrar att Sverige behåller sitt system
för återkallelse, under förutsättning att detta inte strider mot EG-reglerna om
produktansvar och produktsäkerhet.
Som nämnts ovan medför en anslutning till EU att stödet till lätta bilar i
miljöklass 1 måste utformas på ett annorlunda sätt under en övergångsperiod. De
restriktioner i rätten att använda ekonomiska styrmedel på bilavgasområdet som
funnits i EG-direktiven har dock lättats upp genom de ändringar som skett genom
direktivet 94/12/EG. Dels gäller enligt artikel 3 inte längre att en
skatteförmån skall vara betydligt mindre än den verkliga kostnaden för den
tillkommande reningsutrustningen (ordet "betydligt" har tagits bort). Dels anges
det uttryckligen i direktivets ingress att artikel 3 inte begränsar rätten att
differentiera den löpande fordonsbeskattningen med hänsyn till utsläppen av
föroreningar.
Statens naturvårdsverk samt Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
och Västerbottens län konstaterar att Sverige i princip kan behålla sina regler
på bilavgasområdet och även i fråga om tillverkaransvar och hållbarhetskrav på
reningsutrustning. Däremot kan skatterabatten på försäljningsskatten för de
renaste modellerna, miljöklass 1, inte upprätthållas, vilket är negativt för
miljön. Länsstyrelsen i Kristianstads län framför liknande synpunkter. Statens
Naturvårdsverk avser att verka aktivt för ett införande av olika typer av
styrmedel som främjar försäljningen av bilar med betydligt bättre
miljöegenskaper än vad som ges genom de obligatoriska miljökraven.
Bilindustriföreningen efterlyser full klarhet i hur den svenska lagstiftningen
för miljöklassning av fordon skall anpassas inom ramen för EES-avtal och
EU-medlemskap.
Som redan framgått finns det möjligheter att på andra sätt än genom en
differentierad fordonskatt gynna bilar i miljöklass 1. Miljöklassutredningen
(SOU 1994:111) har nyligen föreslagit en sänkt fordonsskatt för lätta bilar i
miljöklass 1. Regeringen avser att, efter remissbehandling av utredningen,
återkomma med förslag till åtgärder för att gynna miljöklass 1 som kan träda i
kraft samtidigt som ett svenskt inträde i EU.
Det är viktigt att de särskilda expertkunskaper som finns i Sverige på
bilavgasområdet tas till vara i arbetet med att de nya Europa-kraven för år
2000. Bilavgasområdet är ett område som bör prioriteras av Sverige när det
gäller arbetet som medlem i EU.
20.5Kemiska produkter
EG har kontinuerligt utvecklat sin kemikaliekontroll och har i dag
internationellt sett goda regler om klassificering och märkning av kemikalier,
liksom utvecklade system för förhandsanmälan av nya kemiska ämnen och kontroll
av existerande. EG har också i ökande utsträckning infört förbud och
begränsningar på kemikalieområdet. Regeringen har nyligen, i prop. 1993/94:163
Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av samhället - åtgärder för att
minska riskerna med kemikaliehanteringen, översiktligt redogjort för
utvecklingen på kemikalieområdet inom EG. Närmare redogörelser för innehållet i
EG-rättsakterna på området har också lämnats i propositionerna om EES-avtalet
(prop. 1991/92:170 bil. 13 och prop. 1993/94:203).
För de viktiga delar av kemikalieområdet där de svenska reglerna är strängare
än EG:s gäller den övergångslösning som redovisats. I bilaga XII till
anslutningsakten finns en förteckning över de EG-regler som inte behöver
tillämpas under en period på fyra år.
Flera remissinstanser tar upp frågan om de fyraåriga övergångsreglerna på
kemikalieområdet. Länsstyrelsen i Västmanlands län varnar för risk för
standardsänkning när det gäller kemikalier och menar att den fyraåriga
övergångstiden är kort. Länsstyrelsen i Östergötlands län uttrycker liknande
farhågor. Länsstyrelsen i Kristianstad län framhåller att EU i flera avseenden
ligger efter Sverige i synen på giftiga och svårnedbrytbara ämnen. Man anser att
genom ett medlemskap blir vårt inflytande större än om vi står utanför EU.
Möjligheten att utforma den inhemska politiken kommer dock att begränsas något.
Arbetsmiljöinstitutet framför att det är viktigt att Sverige inte skall behöva
sänka miljökraven och att dagens strängare regler om kemikaliska produkter
bibehålls. Miljöpartiet de Gröna som är kritiska till flera delar i den
remitterade promemorian anser att det inte redogörs för hur det går med sub-
stitutionsprincipen i EU. Att slå vakt om substitutionsprincipen är ett centralt
krav för miljörörelsen. Rapporten ger inte klart svar på hur reglerna för
bekämpningsmedel, som är betydligt strängare i Sverige än i EU, påverkas av
EU-medlemskap. Ung Vänster menar att vi inte fått någon garanti för att vår
lagstiftning gäller efter fyra år.
Regeringen anser att den övergångslösning som förhandlats fram, och som
redovisas mer detaljerat nedan, på ett tillfredsställande sätt säkerställer att
inga standarder skall sänkas vid ett medlemskap. Detta förutsätter ett mycket
aktivt svenskt deltagande i EU:s arbete på området. Vikten av detta anförs bl.a.
av Statens naturvårdsverk och Industriförbundet. Utfallet i EU-förhandlingarna
innebär att allmänna aktsamhetsregler, som t.ex. substitutionsprincipen, kan
tillämpas även i framtiden. Regeringen avser att, som redan nämnts, under år
1995 återkomma med en fördjupad strategi för det miljöpolitiska EU-arbetet.
Klassificering och märkning samt undersökningskrav för nya kemikalier
Direktiv 67/548/EEG behandlar klassificering och märkning av kemiska ämnen och
riskbedömningen av nya ämnen. Det kompletteras av direktiv 88/379/EEG som avser
klassificering och märkning av kemiska beredningar. Regler om obligatorisk
förhandsanmälan av ämnen infördes i direktiv 67/548/EEG år 1982. Direktivet
skärptes avsevärt år 1993, främst genom regler om att nya kemiska ämnen inte får
säljas eller på annat sätt komma ut på EU-marknaden förrän hälso- och
miljöfarligheten undersökts. Data från undersökningarna skall, tillsammans med
tillverkarens förslag till klassificering och märkning, lämnas till ansvariga
myndigheter för bedömning.
De svenska reglerna om klassificering och märkning är till stor del lika eller
likvärdiga med EG:s. En skillnad av betydelse är att klassen "måttligt farliga
produkter" inte finns i EG. Denna klass omfattar ca
10% av alla kemiska produkter i Sverige, och omfattar bl.a. produkter som
innehåller lösningsmedel. Ett mindre antal kemikalier klassificeras olika
strängt; i vissa fall är klassificeringen strängare i EG, i andra fall i
Sverige. Vissa skillnader finns också i fråga om kriterier för can-
cerframkallande egenskaper. Bl.a. som en följd av EES-avtalet har EFTA-länderna
och EG inlett samarbete för att överbrygga de skillnader som finns.
Enligt EES-avtalet gäller målsättningen att dessa regler skall tillämpas från
år 1995.
Resultatet i EU-förhandlingarna innebär att Sverige får behålla sina strängare
regler för klassificering och märkning under en fyraårig övergångsperiod.
Undantagen anges i punkt 6 och 7 i bilaga XII till anslutningsakten och omfattar
kemiska produkter som i Sverige klassificeras som måttligt farliga. Sverige får
också fortsätta att tillämpa egna kriterier för cancerframkallande egenskaper.
Under övergångsperioden skall EG se över sina regler. Översynen har som
utgångspunkt de strängare svenska reglerna och skall således omfatta produkter
som i Sverige klassificeras som måttligt farliga.
När det gäller regler om anmälan och utvärdering av nya kemiska produkter har
Sverige liksom Norge avstått från att införa nationella system i avvaktan på
EES-avtalet. Nu kommer ett samordnat system att byggas upp.
Kunskapsuppbyggnad om existerande kemikalier
EG har utarbetat ett ambitiöst program för att kartlägga de kemikalier som redan
är i bruk och kom ut på marknaden före år 1982, då anmälan blev obligatorisk.
Enligt rådets förordning (EEG) nr 793/93 om utvärdering och kontroll av risker
med existerande ämnen ställs krav på att tillverkare och importörer av ämnen som
finns med i den s.k. EINECS-förteckningen (European Inventory of Existing
Commercial Substances) skall lämna vissa uppgifter direkt till kommissionen.
Uppgifterna gäller importerade eller tillverkade mängder, klassificering enligt
EG:s regler och användningsområden. För ämnen som tillverkas eller importeras i
mer än 1 000 ton per år krävs kompletterande data om ämnenas farliga egenskaper.
På grundval av de uppgifter som erhålls skall kommissionen göra upp en
förteckning över prioriterade ämnen, som i första hand behöver undersökas med
avseende på farliga egenskaper. För varje prioriterat ämne skall en bestämd
medlemsstat utses, som svarar för utvärderingen av de uppgifter som erhållits
och vid behov lämnar förslag till åtgärder. Riskbedömningen och behovet av
åtgärder diskuteras i en särskild kommitté. Åtgärderna kan t.ex. bestå i att
kommissionen lägger fram förslag till ändringar i och tillägg till direktiv som
begränsar användningen av farliga ämnen, främst direktiv 76/769/EEG.
Medlemsstaterna skall utse behöriga myndigheter som svarar för tillämpningen av
reglerna och beslutar om åtgärder för att tillse att rapporteringsskyldigheten
följs.
EG-förordningen kommer sannolikt att omfattas av EES-avtalet. För Sveriges del
kommer samarbetet med EG att ge väsentligt större kunskaper om existerande
kemikalier än Sverige ensamt skulle kunna klara av att inhämta. EG:s system för
existerande ämnen innebär, genom att det styrs upp av ett utvecklat regelsystem,
en betydande utveckling av det arbete som bl.a på svenskt initiativ bedrivs inom
OECD.
Begränsningar i saluförande och användning
Enligt det s.k. begränsningsdirektivet, direktiv 76/769/EEG, gäller
restriktioner eller förbud för saluförande och användning av vissa farliga
kemiska produkter.
Enligt EES-avtalet får Sverige fortsätta att tillämpa sina regler om klorerade
organiska lösningsmedel, asbestfibrer, kvicksilverföreningar, arsenikföreningar,
organiska tennföreningar, pentaklorfenol (PCP), kadmium och batterier. De
svenska reglerna är på dessa områden strängare än eller saknar en motsvarighet
inom EG.
Efter ingående expertsamtal under förhandlingarna enades man om att konstatera
att de svenska reglerna om asbest, klorerade lösningsmedel och
kvicksilverföreningar inte strider mot begränsningsdirektivet. Asbest har i
Sverige hittills reglerats med stöd av arbetsmiljölagstiftningen. De svenska
förbuden mot vissa klorerade lösningsmedel saknar motsvarighet inom EG, liksom
förbuden mot användning av kvicksilver i vissa varor som termometrar och
elektrisk utrustning.
När det gäller PCP, kadmium, arsenik och organiska tennföreningar konstaterades
att de svenska reglerna går längre än vad som enligt kommissionens bedömning är
tillåtet enligt begränsningsdirektivet. Pentaklorfenol tillåts inte i Sverige
för träskyddsbehandling men är tillåten inom EG i begränsad utsträckning. Det
svenska kadmiumförbudet är strängare än EG:s nyligen utfärdade förbud.
Användningen av arsenikföreningar och organiska tennföreningar som
bekämpningsmedel är också strängare reglerat i Sverige. Förhandlingsresultatet
blev att EG-reglerna om dessa kemiska produkter inte behöver tillämpas av
Sverige under övergångsperioden på fyra år. Under perioden skall EG se över sina
regler på dessa områden (se ovan avsnitt 20.3.1).
Detsamma gäller för EG-reglerna i direktiv 91/157/EEG om batterier och
ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen och direktivet 76/116/EEG om
handelsgödsel. De svenska reglerna i förordningen (1989:974) om miljöfarliga
batterier innehåller på en punkt strängare krav än EG-reglerna. Det ansågs
vidare motiverat att inordna direktivet om handelsgödsel i övergångslösningen
mot bakgrund av de svenska restriktionerna för kadmium i handelsgödsel.
Bekämpningsmedel
På bekämpningsmedelsområdet gäller förhandlingslösningen med en övergångsperiod
i kombination med en översyn för det föråldrade direktivet 78/631/EEG om
klassificering, förpackning och märkning av bekämpningsmedel. Direktiv
79/117/EEG som avser förbud eller begränsningar i saluförande och användning av
vissa medel konstaterades inte medföra några problem för Sverige eftersom det
innehåller minimikrav.
Under förhandlingarna diskuterades också det nya direktivet 91/414/EEG om
växtskyddsmedel, dvs. bekämpningsmedel som används i jordbruket. Direktivet har
tagits in i EES-avtalet med en undantagsregel för EFTA-staterna (se prop.
1993/94:203 s. 288). Genom direktivet införs en harmoniserad prövning av
växtskyddsmedel enligt vissa gemensamma kriterier och gemensamma krav på
dokumentation. Beslut skall fattas om en förteckning över tillåtna verksamma
ämnen i medlen. Resultatet av den första prövningen i ett medlemsland av ett
visst medel skall vara styrande för övriga länders prövning och beslut.
Skillnader mellan staterna i fråga om yttre förutsättningar, såsom jordbruks-,
växtskydds- eller miljöförhållanden (däribland klimatförhållanden) kan dock
medföra att olika bedömningar av ett medel godtas.
De svenska reglerna i förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel och
Kemikalieinspektionens föreskrifter är när det gäller dokumentationskrav
jämförbara med EG-direktivet. Sverige tillämpar en strängare
risk/nytta-bedömning än i många EU-länder, genom att den svenska bedömningen
förutom medlets egenskaper också beaktar behovet att använda medlet i Sverige
samt möjligheterna till substitution.
Det kommer att dröja länge innan direktivet är så fullständigt genomfört att
det går att bedöma de praktiska konsekvenserna. Därför gick det inte att i
förhandlingarna diskutera konkreta undantag från det. Allmänna undantag liknande
EES-avtalets är inte möjliga vid ett medlemskap. Sverige framförde vid
förhandlingarna att det var uteslutet att på grund av reglerna i direktivet
släppa in växtskyddsmedel i landet som sedan lång tid vägrats godkännande här.
Från EU-sidan underströks att syftet är att stränga kriterier skall gälla för
godkännande och att möjligheter till nationella särregler finns. Efter
ytterligare diskussioner på expertnivå med tjänstemän på kommissionen har också
kunnat konstateras att skillnaderna i synsätt mellan Sverige och kommissionen är
små om ens några.
Det är enligt regeringens mening viktigt att Sverige deltar aktivt i det
fortsatta arbetet med att utveckla direktivet, för att därigenom säkerställa att
det kommer att tillämpas på ett godtagbart sätt.
Till växtskyddsdirektivet har nyligen antagits en bilaga med principer för
granskning och bedömning av bekämpningsmedel. Med anledning av bilagan begärde
Sverige i juni 1994 konsultationer med EG. Sverige deklarerade bl.a. att vi om
vi blir medlemmar kommer fortsätta vårt arbete inom bekämpningsmedelsområdet med
nuvarande inriktning, vilken grundar sig på bl.a. klimat, geografi och
substitution av riskabla medel mot mindre riskabla. Varken kommissionen eller
något enskilt medlemsland reste invändningar mot detta.
Ett förslag till direktiv om förhandsgranskning av biocider har lagts fram av
kommissionen (COM 93 (351) final). Direktivet medför krav på förhandsgranskning
av vissa medel som för närvarande ej förhandsgranskas i Sverige, exempelvis
konserverings- och desinfektionsmedel. I Sverige finns krav på
förhandsgranskning av bekämpningsmedel även utanför jordbruket, såsom
träskyddsmedel och industriellt använda bekämpningsmedel. Denna typ av medel
kommer också att omfattas av biocid-direktivet.
20.6Utsläpp till luft och vatten
Klimatfrågorna
EU:s övergripande målsättning på klimatområdet är att stabilisera
koldioxidutsläppen till år 2000 på 1990 års nivå genom en minskad efterfrågan på
energi, effektivare energianvändning och förändringar i energisystemet. I
strategin ingår dels insatser inom energiområdet, dels miljöskatter. Åtgärderna
på energiområdet avser huvudsakligen utveckling av nya mindre miljöstörande
energikällor, energieffektivisering, förbättrad infrastruktur inom
transportsektorn och förbättrad energihushållning.
Tre särskilda program med stödåtgärder har utformats för att genomföra
strategin. SAVE syftar till att främja energieffektivisering och bidra till att
miljö- och klimatpolitiska målsättningar uppnås. THERMIE löper under perioden
1990-1994 och syftar till att främja innovativa teknologier för förnybara
energislag och effektivare energianvändning. Stödet avser främst utvecklings-
och spridningsprojekt inom dessa områden. ALTENER är namnet på EG:s program för
att främja användningen av förnybara energislag, främst biomassa, vindkraft och
solvärme. Dessa program har en inriktning och en verksamhet som överensstämmer
med den svenska energiöverenskommelsen (prop. 1990/91:80, bet. 1990/91:NU 40,
rskr 1990/91:373-374).
Kommissionen har vidare föreslagit en kombinerad koldioxid- och energiskatt.
Flera förslag till modifieringar av skatten har lagts fram för att få till stånd
en kompromiss bland medlemsländerna. Hittills har EG:s ministerråd inte
slutgiltigt tagit ställning till förslaget om koldioxid/energiskatt.
Flera remissinstanser pekar på de stora vinster för miljön i Sverige som kan
åstadkommas vad gäller de gränsöverskridande föroreningarna även med små
förbättringar av EG:s regler. Länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar dessutom
att den hårda belastningen på miljön i Europa väntas tvinga fram beslut om
åtgärder. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller betydelsen av europeiska
miljövårdsåtgärder med hänsyn till länets geografiska läge.
Regeringen anser att Sverige som medlem i EU bör inta en aktiv roll för att
utveckla en kostnadseffektiv europeisk strategi på klimatområdet och stödja
introduktionen av skatter på fossila bränslen för att minska koldioxidutsläppen,
stimulera energieffektivitet och främja användningen av förnybara energislag.
Detta kommer att bli ett av de prioriterade områdena för svenska insatser inom
EU-samarbetet på miljöområdet.
Ämnen som skadar ozonskiktet
Såväl Sverige som EU har ratificerat Wienkonventionen och dess Montrealprotokoll
om ämnen som bryter ned ozonskiktet. I protokollet föreskrivs vad som minst
krävs när det gäller avveckling av de reglerade ämnena. Inget i protokollet
hindrar dock att länderna går snabbare fram. Både EG, som är fördragspart,
enskilda medlemsländer i EU och Sverige har utnyttjat denna möjlighet.
De gemensamma regler som beslutats inom EG är inte heltäckande och lämnar
utrymme för nationella regleringar. Det är angeläget att det internationella
samarbetet i fråga om avvecklingen av de ozonförstörande ämnena utvecklas och
görs så slagkraftigt som möjligt. Ett ökat inflytande och möjlighet att påverka
utvecklingen bör kunna nås vid ett medlemskap i EU. Enligt regeringens mening
bör från svensk sida prioriteras ett påskyndande av den återstående avvecklingen
av ozonförstörande ämnen. På sikt bör ozonförstörande ämnen tas bort också i
befintlig utrustning. Sverige bör som medlem i EU även arbeta för att
avvecklingen enligt Montrealprotokollet sker i snabbare takt. Viktigt är också
att verka för ett effektivt stöd till utvecklingsländernas avveckling av de
ozonförstörande ämnena på grund av den merkostnad som utfasningen av
användningen av dessa ämnen kan medföra.
Andra luftföroreningar
Av den totala depositionen av försurande ämnen i Sverige härstammar en betydande
del från EU-länderna. Minskade utsläpp i dessa länder är en förutsättning för
att situationen när det gäller försurning och eutrofiering skall förbättras i
Sverige. Även om en mycket stor del av arbetet med de internationella
luftvårdsfrågorna sker inom ramen för FN:s arbete genom Genèvekonventionen om
långväga gränsöverskridande luftföroreningar (LRTAP) är utvecklingen inom EU av
stor betydelse för Sverige. Ett nytt svavelprotokoll har nyligen förhandlats
fram inom LRTAP, som innebär att många EU-länder åtagit sig att reducera
svavelutsläppen med 70-80% fram till år 2000. Ett samlat agerande för
EU-länderna när det gäller att fastställa vilka konkreta åtgärder som skall
vidtas är nödvändigt av flera skäl - dels för att förverkliga den inre
marknaden, dels för att påskynda den tekniska utvecklingen och användning av
lågsvavliga bränslen. Stora förbränningsanläggningar svarar för en mycket stor
del av svavel- och kväveoxidutsläppen i EU. De regler som EG antar för utsläpp
från sådana anläggningar kommer att få stor betydelse för utvecklingen av och
tillgängligheten till rökgasavsvavling. Utsläppsnormerna för nya anläggningar
kommer att få särskilt stor betydelse.
EG:s direktiv om stora förbränningsanläggningar kommer att ses över under år
1995 och Sverige bör verka för att åstadkomma väsentligt striktare normer för
svavel- och kväveoxidutsläpp från nya anläggningar. Sverige bör även verka för
en successiv anpassning av befintliga anläggningar till kravnivån för nya. Detta
bör kunna åtstadkommas med hjälp av flexibla styrmedel. Sverige bör även verka
för att EU inför strikta krav på svavelinnehåll i oljor, både vad gäller tunga
och lätta oljor samt diesel och bunkeroljor. En viktig uppgift för Sverige är
också att få till stånd styrmedel och regler inom EG som tar hänsyn till att
naturens tålighet varierar mellan olika regioner i Europa.
Vidare finns ett förslag till ramdirektiv om luftkvalitet. Detta direktiv
kommer att bilda utgångspunkt för arbetet med svenska miljökvalitetsnormer på
luftområdet enligt miljöbalken.
Bildningen av fotokemiska oxidanter ger upphov till en rad miljö- och
hälsoproblem. Oxidanterna bildas av kväveföreningar och flyktiga organiska ämnen
under inverkan av solljus. Generellt sett är oxidantbildningen vanligare och mer
omfattande i Syd- och Mellaneuropa än i Norden. Tre direktiv om begränsning av
flyktiga organiska ämnen kommer enligt gällande planer att behandlas under år
1995. Det första gäller utsläpp i samband med lagring av bensin, det andra
gäller utsläpp i samband med tankning till fordon och det tredje utsläpp i
samband med industriella processer.
En mycket stor del av luftföroreningarna i Europa härstammar från
transportsektorn. Arbetet med att ta fram nya avgasregler kommer att ha hög
prioritet från svensk sida (jämför avsnitt 12, Transportpolitik).
På luftområdet pågår också inom kommmissionen arbete med att reglera utsläpp
från förbränning av miljöfarligt avfall.
Vattenföroreningar
Havsmiljöfrågorna har i grunden en internationell karaktär och Sverige är - som
en naturlig följd av vårt geografiska läge - part i flera marina konventioner.
Ett svenskt medlemskap i EU kommer, åtminstone vad gäller Västerhavet, att
innebära att det internationella arbetet på havsmiljöområdet får en förändrad
inriktning. Flertalet av länderna runt Nordsjön och Nordostatlanten är redan
eller har ansökt om att bli medlemmmar i EU. Därmed kommer miljöfrågorna i
Västerhavet att bli en alltmer EU-intern fråga.
Medlemskap i EU innebär ökade möjligheter att medverka vid utformningen av de
åtgärder som är nödvändiga för att minska utsläppen av miljöfarliga ämnen till
våra omgivande havsområden.
EG:s arbete med den marina miljön har hitttills varit inriktad mot att med stöd
av enskilda direktiv förhindra utsläpp av specifika ämnen till havs- och
vattenområden. Sverige bör verka för att det marina arbetet inom EG utformas på
ett mer förebyggande och integrerat sätt i likhet med det miljöarbete vi själva
bedriver.
Ett av de största problemen för våra vatten- och havsområden är övergödningen
som orsakas av utsläpp och diffusa läckage av närsalter. Ett annat område som
kräver ökad uppmärksamhet är förekomsten av tungmetaller och långlivade
organiska ämnen i den marina miljön. Övergödning (eutrofiering) är kanske det
största problemet för såväl Nordsjön som Östersjön. Enligt samstämmiga
bedömningar i flera EU-länder är det direktiv om nitratutsläpp som beslutats av
EG inte tillräckligt för reducera närsaltutsläppen till hälften mellan åren 1985
och 1995. Det kommer därför att krävas förstärkta åtgärder i syfte att komma
tillrätta med närsaltutsläppen.
Det framtida havsmiljöarbetet kommer att styras av de utvärderingar av
tillstånden i haven som görs i internationella sammanhang, t.ex. inom ramen för
Nordsjöarbetet. Utvärderingsarbetet omfattar ett mycket stort antal
miljöeffekter och substanser, vilket gör det svåröverskådligt och svårtolkat.
Under de närmaste åren bör Sverige verka för att utvärderingsarbetet
koncentreras till de områden där riskerna för bestående skador är störst.
Naturvårdsverket har fått i uppdrag att ta fram kritiska belastningsgränser som
underlag för bl.a. det fortsatta internationella arbetet på havsområdet.
Vattenkvaliteten vid strandbad är ett område som EG har reglerat i direktivet
om badvatten (76/160/EEG). Detta direktiv, som trädde i kraft i december 1977,
anger kraven för badvatten, genom att bl.a. definiera provtagningsfrekvens och
mätmetoder samt ange vilka kriterier som måste uppfyllas.
Badvattendirektivet är nu föremål för översyn. Ett förslag till förändringar,
(COM (94) 36 final) har utarbetats under våren 1994, vilket innebär att
hälsoaspekten framhävs och att procedurerna förenklas, informationen förbättras
och att kostnaderna minskar för medlemsländerna.
I det nya förslaget har alla de ändringar som införts sedan år 1976 samlats.
Vidare föreslås antalet kemiska och fysikaliska analyser minskas, då vissa
parametrar antingen inte var relevanta för badvatten eller nu regleras via andra
direktiv.
För svenska förhållanden innebär införandet av badvattendirektivet att
provtagningsfrekvensen för vattenkvaliteten i strandbad kommer att öka. Antalet
parameterar som skall bedömas i proverna kommer att utökas i förhållande till
nuvarande allmänna råd.
Ett arbete pågår med att utarbeta förslag till direktiv om ekologisk kvalitet
på ytvatten.
Industrins miljöarbete
I prop. 1993/94:111 Med sikte på hållbar utveckling redovisades ett system för
miljöstyrning och miljörevision som är under införande i EG. Systemet som bygger
på frivilligt deltagande från industrin innebär att de företag som väljer att
ansluta sig förbinder sig att hålla en hög nivå på sitt miljöarbete.
Förordningen (EEG) nr 1836/93 som reglerar frågan antogs i EG i juli 1993 och
systemet skall ha trätt i kraft i alla delar i mitten av 1995. Sverige skall
tillämpa förordningen enligt det tillägg till EES-avtalet som trätt i kraft vid
halvårsskiftet 1994 (prop. 1993/94:203). Arbete pågår med att ta fram förslag
till den formella regleringen av förordningen i Sverige så att förordningens
krav kan uppfyllas med beaktande av intressenternas önskemål.
I september 1993 avlämnade EG-kommissionen ett förslag till ett direktiv om
integrerad tillståndsprövning för industrin. Förslaget innebär att prövningen av
utsläpp till luft och vatten samt avfall från industrianläggningar skall
samordnas. Sverige har sedan år 1969 tillämpat en samlad tillståndsprövning
varför direktivet, om det antas, inte förväntas medföra några större
förändringar i Sverige. Sverige följer arbetet med direktivet och utnyttjar
möjligheten att lämna synpunkter utifrån vår långvariga erfarenhet av
tillståndsprövning.
20.7Avfall
Allmänt om EG:s avfallspolitik
EG:s avfallspolitik har skärpts successivt sedan år 1975 då det första
ramdirektivet om avfallshantering antogs (75/442/EEG). År 1991 omarbetades och
utvidgades ramdirektivet. EG:s nya avfallsstrategi inkluderades i direktivet,
där det också sägs att EG som region, liksom varje medlemsland för sig, skall
upprätta ett självförsörjningssystem för avfallshantering. En närhetsprincip
betonas. Länderna skall se till att avfall uppkommer i så liten omfattning som
möjligt. Återvinning och återanvändning skall främjas. Avfall skall hanteras på
ett för människors hälsa och miljö säkert sätt. Länderna skall ha ansvariga och
kompetenta myndigheter med ansvar för hanteringen och utarbeta nationella planer
för avfallshanteringen. De som tar hand om eller transporterar avfall skall ha
särskilt tillstånd från myndigheterna. Avfall skall lagras så nära källan som
möjligt, medan återvinning och återanvändning kan ske på lämplig plats oavsett
avstånd.
Inom EG pågår arbete med s.k. prioriterade avfallsströmmar. Mellan 20 och 30 av
dessa avfallsströmmar omfattar tillsammans 80-90% av avfallsmängden inom EU. För
att identifiera dessa avfallsströmmar har medlemsländerna uppmanats ange vilka
typer av varor och materialslag som de anser att kommissionen bör studera med
avseende på behov av regler för att öka och förbättra avfallshanteringen.
Rivnings- och sjukhusavfall samt skrotade bilar har prioriterats bl.a. därför
att de avfallsslagen i kombination med området som täcks in av förslaget till
förpackningsdirektiv omfattar mellan 80 och 90% av det totala plastavfallet i
EU-länderna. EG-kommissionens avsikt är att med avseende på de prioriterade
avfallsströmmarna inleda diskussioner med berörda intressenter för att nå
strategiska överenskommelser. Även lagstiftningsåtgärder på såväl nationell nivå
som EG-nivå samt ekonomiska styrmedel i form av avgifter, skatter och bidrag
liksom miljömärkning förutsätts nödvändiga. Arbetet bedrivs i fem steg med
programförberedelser, analys, strategiutveckling med angivande av olika alterna-
tiv, val av strategi samt slutligen genomförande.
Inom flera enskilda EU-länder finns en uttalad målsättning att avfallet måste
minska. I först hand genom att mindre mängd avfall över huvud taget genereras,
och i andra hand genom återanvändning av produkter och materialåtervinning.
Tillvägagångssättet för att förverkliga målen varierar från land till land.
Förpackningsavfall
EG-kommissionen lade fram ett förslag till förpackningsdirektiv sommaren 1992
som innebar att mål för återvinning läggs fast. Såväl minimi- som maximigränser
för återvinning föreslås. Förslaget har kritiserats. Danmark, Tyskland och
Nederländerna anser att förslaget kan komma att utgöra ett hinder för en bättre
resurshushållning. För Sverige kan det föreslagna direktivet innebära svårig-
heter med genomförandet av riksdagens beslut om en kretsloppsanpassad
samhällsutveckling. Sverige har därför liksom Norge och Österrike genomfört
konsultationer med EU om direktivets utformning. Beredningen av förslaget till
förpackningsdirektiv fortsätter. Eftersom parlamentet och rådet inte är eniga om
direktivets utformning skall förslaget behandlas i en förlikningskommitté enligt
artikel 189b i Romfördraget.
Skogsindustrierna beklagar i sitt remissyttrande att Sverige inte kunnat delta
i utarbetandet av direktivförslaget eftersom direktivet starkt kommer att
påverka marknaden för papper, kartong och förpackningar i Europa.
Skogsindustrierna kritiserar vidare i sitt remissvar att bl.a. materialåter-
vinning och energiutvinning i direktivförslaget inte betraktas som likvärdiga.
Skogsindustrierna avvisar också bestämmelser om inblandningskvoter. Vidare anser
skogsindustrierna att krav på minimihalter av återvunnen fiber riskerar att
snedvrida konkurrensen. Liknande synpunkter har framförts av Industriförbundet.
Regeringen bereder för närvarande frågan om hur en samlad svensk
förpackningsförordning skall utformas och vilka krav som skall finnas för
återanvändning och materialåtervinning för olika materialslag. En svensk
förpackningsförordning planeras träda i kraft under 1994.
Miljöfarligt avfall
Ett nytt EG-direktiv om miljöfarligt avfall togs år 1991. Direktivet innehåller
minimiregler och fastställer att miljöfarligt avfall skall hanteras eller
deponeras endast av personer, företag eller myndigheter med särskilt tillstånd.
Länderna skall verka för återvinning, tillse att hanteringen av farligt avfall
sker så att varken människors hälsa eller miljö kommer till skada. Nationella
planer för hantering av miljöfarligt avfall skall upprättas och ansvariga
myndigheter utses. I direktivet skall begreppet miljöfarligt avfall definieras.
Detta arbete pågår för närvarande.
Avfallsdeponier
Ett nytt förslag till direktiv för avfallsdeponier bereds för närvarande inom
EG-kommissionen. Förslaget innebär skärpta tekniska krav för deponering samt
gränsvärden för föroreningar i lakvatten. EFTA-länderna är kritiska till
förslaget och efterlyser möjligheter att styra lakvattenflöden efter de
platsspecifika förutsättningarna vid en aktuell deponi. EFTA-länderna har därför
gemensamt genomfört konsultationer med EG-kommissionen inom ramen för
EES-avtalet. Konsultationer med EU har också ägt rum enligt regler som gäller
sedan anslutningsfördraget undertecknades i juni 1994.
Avfallsförbränning
EG:s förbränningsdirektiv håller på att revideras. Förslag har förts fram i
EG-kommissionens beredning om att skärpa kraven betydligt. Förslaget innebär att
all avfallsförbränning, även det avfall som uppkommit och förbränns på en och
samma industriella anläggning, skall omfattas av direktivet. Vidare föreslås
utsläppskraven på rökgaserna skärpas avsevärt. Jämfört med gällande svenska krav
innebär det skärpningar framförallt på utsläpp av klorid och stoft. Kommissionen
kommer sannolikt att redovisa ett utarbetat förslag hösten 1994.
EU-medlemskapets påverkan på den svenska avfallspolitiken
Bland remissinstanserna har Grön Ungdom pekat på risken för att miljögarantin i
artikel 100a i Romfördraget kan skapa problem. Miljöpartiet de Gröna är i sitt
remissvar kritiska till att konsekvenserna av EU:s avfallsregler för Sverige
inte har beskrivits tillräckligt tydligt.
Miljöstörningar till följd av avfallshantering sker till stor del lokalt. Våra
möjligheter att vidta nationella åtgärder för att ta hand om avfallet påverkas
inte i någon större grad av ett medlemsskap i den europeiska unionen.
Vår stora varuhandel med EG betyder att EG:s produktkrav är avgörande för att
minska det miljöfarliga avfallet. Ett medlemskap ger oss större möjligheter att
påverka dessa krav. Frågan om miljögarantin behandlas i avsnitt 20.3.1. Vidare
ger medlemskapet oss en möjlighet att verka för att en kretsloppsanpassning av
samhället får genomslag inom EU.
20.8Regler om naturvård
20.8.1 Bakgrund
På naturvårdsområdet har EG-lagstiftningen utvecklats långsammare än på andra
miljöområden. De första reglerna kom år 1979 och antalet rättsakter är
begränsat. Detta kan ha sin förklaring i att naturvårdsfrågorna i mindre grad än
övriga miljöfrågor ansågs ha ett samband med de fyra friheterna och den
inriktning på ekonomiska aktiviteter som tidigare karakteriserade Romfördraget.
Flera medlemsstater har ansett att naturvårdsfrågorna bör regleras i den
nationella lagstiftningen och inte på gemenskapsnivå. Kommissionen och
parlamentet har dock varit pådrivande för att få fram gemensamma regler.
Naturvårdsreglerna är utformade som minimiregler.
EG är part i flera internationella naturvårdskonventioner, däribland
konventionen om skydd av flyttande vilda djur (Bonnkonventionen) och
konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga
miljö (Bernkonventionen). Enligt direktiv 79/409/EEG om bevarandet av vilda
fåglar (fågelskyddsdirektivet) och direktiv 92/43/EEG om bevarandet av naturliga
habitat samt vild fauna och flora (art- och habitatdirektivet) åligger det
medlemsstaterna att införa lagstiftning som uppfyller EG:s åtaganden enligt
Bonn- och Bernkonventionerna.
EG är inte part i konventionen om internationell handel med utrotningshotade
vilda djur och växter (CITES), men har ansökt om att bli part. Eftersom
flertalet av EU:s medlemsstater är parter i CITES har EU:s handel ändå reglerats
i enlighet med CITES.
Sverige är part i samma naturvårdskonventioner som EG. Den svenska
lagstiftningen på naturvårdsområdet är därför i huvudsak redan i
överensstämmelse med EG-direktiven. I promemorian (Ds 1993:64) Regler om handel
med skyddade djur och växtarter m.m. har en jämförelse gjorts mellan de svenska
reglerna, de internationella åtagandena samt EG:s rättsakter. I promemorian
föreslås vissa ändringar i bl.a. naturvårdslagen (1964:822) och jaktlagen
(1987:259) för att bättre uppfylla Sveriges internationella åtaganden oberoende
av om Sverige blir medlem i EU eller ej. Därutöver lämnas förslag till en ny lag
om handel med skyddade djur- och växtarter m.m. Promemorian har remissbehand-
lats.
Förslagen i promemorian behöver i några fall kompletteras i fråga om åtgärder
som särskilt krävs när EG:s regler blir tillämpliga i Sverige. Inom
regeringskansliet har förslag till sådana kompletteringar utarbetats och
redovisats i promemorian (Ds 1994:87) Naturvårdslagen och EU. Promemorian
remissbehandlas för närvarande. Regeringens avsikt är att en proposition som
avser dessa frågor skall kunna behandlas av riksdagen under hösten 1994. I det
följande lämnas en allmän översikt över EG-reglerna, förhandlingsresultatet och
konsekvenserna för den svenska lagstiftningen.
20.8.2 Direktiv om bevarande av arter och naturliga livsmiljöer
Direktivet 79/409/EEG om bevarandet av vilda fåglar (fågelskyddsdirektivet)
I fågelskyddsdirektivet finns regler till skydd för samtliga vilda fågelarter
som naturligt förekommer i medlemsstaterna. Skyddet omfattar även ägg, reden och
boplatser. Direktivet förpliktar medlemsstaterna att vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att upprätthålla fågelpopulationen på en nivå som uppfyller
ekologiska, vetenskapliga och kulturella krav och samtidigt tar hänsyn till
ekonomiska krav och rekreationsbehov.
Medlemsstaterna skall bevara, upprätthålla eller återställa en till arealen
tillräckligt stor och skiftande livsmiljö för fåglarna. Generella förbud skall
gälla mot att avsiktligt döda eller fånga vilda fåglar och förstöra vilda
fåglars bon och ägg. Vidare skall medlemsstaterna införa omfattande förbud mot
kommersiell hantering av levande eller döda vilda fåglar samt förbud mot
användning av vissa jaktmedel och jaktmetoder. Undantag får beslutas för vissa
särskilt angivna fågelarter eller om vissa villkor är uppfyllda.
Till direktivet hör fem bilagor. Bilaga 1 upptar en förteckning över fågelarter
vars överlevnad och fortplantning skall säkerställas genom att deras livsmiljö
bevaras. Medlemsstaterna skall klassificera de områden som behövs för att bevara
arterna i bilaga 1 som särskilda skyddsområden. I bilaga 2 anges de fågelarter
som får jagas under allmän jakttid i enlighet med nationell lagstiftning. Med
allmän jakttid avses jakt under en bestämd tid utan någon reglering av antalet
individer som får fällas. Vissa arter får jagas i samtliga medlemsstater och
andra bara i de i bilagan uppräknade staterna. De fågelarter som anges i bilaga
3 får under vissa angivna förutsättningar hanteras kommersiellt. Bilaga 4 är en
förteckning över förbjudna jaktmetoder och jaktmedel. Bilaga 5 rör bl.a.
medlemsstaternas forskning om fåglar.
I vissa särskilt angivna fall får undantag göras från skyddsbestämmelserna i
direktivet. Bl.a. gäller att jakt på ett mindre antal exemplar av en skyddad
fågelart undantagsvis får tillåtas under strängt kontrollerade betingelser.
Direktivet 92/43/EEG om bevarandet av naturliga habitat samt vild fauna och
flora (art- och habitatdirektivet)
Syftet med art- och habitatdirektivet är att bidra till biologisk mångfald
genom att bevara naturliga livsmiljöer (biotoper) samt vilt levande djur och
växter i medlemsstaterna. Hotade livsmiljöer och arter ses som en del av
gemenskapens naturliga arv och hoten mot dem är ofta av gränsöverskridande
natur, varför det ansetts nödvändigt att vidta åtgärder på gemenskapsnivå. De
åtgärder som vidtas skall bidra till att bibehålla eller återuppbygga en gynnsam
bevarandestatus beträffande naturliga livsmiljöer och vilt levande djur och
växter av intresse för gemenskapen.
Ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nätverk, Natura 2000, skall upprättas
inom EG. Detta nätverk skall bestå av områden med de typer av naturliga
livsmiljöer som anges i bilaga 1 till direktivet och de arter som anges i bilaga
2. Områdena skall bevaras eller, om det behövs, restaureras. Natura 2000 skall
även innefatta de särskilda fågelskyddsområden som medlemsstaterna utpekat i
enlighet med fågelskyddsdirektivet.
I motsats till fågelskyddsdirektivet omfattar art- och habitatdirektivet endast
särskilt angivna arter. Bilaga 1 upptar naturliga livsmiljöer. I bilaga 2 finns
djur- och växtarter som behöver skyddas genom särskilda bevarandeområden. Bilaga
3 anger kriterier som skall användas för att identifiera och välja ut områden
som är viktiga för unionen och lämpliga som särskilda bevarandeområden
(EU-reservat).
Medlemsstaterna skall vidta långtgående skyddsåtgärder för de djur och växter
som anges i bilaga 4 inom deras naturliga utbredningsområde. Förbud skall gälla
mot att fånga eller döda samt inneha vilda exemplar av djuren. Bland djuren i
denna bilaga finns olika arter av däggdjur, reptiler, amfibier, fiskar och
ryggradslösa djur. Plockning, insamling, slagning, uppdragning med rötterna
eller förstöring av exemplar av skyddade växtarter skall förbjudas.
Medlemsstaterna kan återinföra sådana inhemska arter som är förtecknade i
bilaga 4 i syfte att bevara arten. En art får återinföras endast om en
undersökning har konstaterat att detta effektivt bidrar till att återupprätta
arten till en gynnsam bevarandenivå. Återinförande i naturmiljön av arter som
inte är inhemska skall regleras, så att inte nackdel uppstår för naturliga
livsmiljöer inom artens utbredningsområde eller för vilt levande inhemska djur
eller växter.
Bilaga 5 är en förteckning över för gemenskapen intressanta arter av djur och
växter som kan behöva skyddas genom särskilda skötselåtgärder. I bilaga 6 anges
medel, metoder och transportmedel som inte får användas när djurarter i
bilagorna 4 eller 5 fångas eller dödas.
Medlemsstaterna skall övervaka bevarandestatusen för de naturliga livsmiljöer
och arter som omfattas av direktivet samt upprätta en förteckning över områden
med sådana typer av naturliga livsmiljöer som avses i bilaga 1 till direktivet
och områden där de inhemska arterna i bilaga 2 finns. På grundval av
förteckningen fastställer kommissionen vilka områden (EU-reservat) som anses
viktiga för unionen. Områdena skall medlemsstaterna föklara som bevarandeområden
och skydda genom bindande rättsregler, administrativa åtgärder eller avtal.Om en
plan eller ett projekt kan förmodas inverka på ett bevarandeområde, skall med-
lemsstaten utvärdera påverkan på området. Den behöriga nationella myndigheten
skall godkänna planen eller projektet endast efter att ha försäkrat sig om att
en ogynnsam effekt på området inte uppkommer. Om det är nödvändigt och om
alternativa lösningar saknas får ett projekt genomföras även om en negativ
inverkan på området kan befaras. Medlemsstaterna skall då vidta sådana andra
åtgärder som behövs för att säkerställa Natura 2000.
20.8.3 Förhandlingsresultatet
Av avnitt VII.E i bilaga 1 till anslutningsakten framgår beträffande
fågelskyddsdirektivet att Sverige som medlem i unionen kan behålla nuvarande
allmänna jakttider utom vad gäller skarv och korp. Av den skriftliga
sammanfattningen från ministermötet den 8 juni 1993 framgår dock att jakt på
dessa arter kan medges av svensk myndighet med stöd av direktivets
undantagsbestämmelser. Genom avtalet ändras direktivets bilagor på det sättet
att den svenska populationen av dalripa blir en jaktbar art som det även är
tillåtet att handla med. Vidare ändras direktivet så att jakt på dalripa och
fjällripa med snara tillåts norr om 58 breddgraden.
Bilaga 1 till art- och habitatdirektivet upptar typer av naturliga livsmiljöer
av gemensamt intresse för unionen som behöver skyddas genom att särskilda
bevarandeområden utpekas, dvs. enastående exempel på den alpina regionen, den
atlantiska regionen, den kontinentala regionen, den makronesiska regionen och
medelhavsregionen. Bilagan kommer även att omfatta den boreala regionen. Bilaga
2 avses kompletteras med de nordiska arterna järv och fjällräv. Från samma
bilaga undantas enligt avtalet de svenska populationerna av bäver, brunbjörn och
tre angivna fiskarter. Den svenska populationen av bäver undantas i bilaga 4 a,
som upptar djurarter som behöver ett strikt skydd. Denna population upptas i
stället på bilaga 5, som redovisar bl.a. sådana däggdjursarter där reglerad jakt
är tillåten.
De remissinstanser som behandlar naturvårds- och jaktreglerna är till
övervägande delen positivia till EG:s regelverk och till förhandlingsresultatet
på området. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att Sverige har fått den
anpassning som behövs för vår jakt och för handeln med vilt. Enligt
länsstyrelsen kan Natura 2000 innebära ett lyft för det nordiska samarbetet i
skyddsfrågor och på sikt kanske även inom Barentsregionen. Svenska
Jägareförbundet konstaterar med tillfredsställelse att överenskommelsen om jakt
i allt väsentligt överensstämmer med den svenska positionen. Statens
naturvårdsverk anser att vad gäller naturvård och jakt har förhandlingarna
förlöpt smidigt och svenska önskemål har i allt väsentligt tillmötesgåtts.
Naturvårdsverket ser positivt på möjligheterna att ingå i det europeiska
samarbetet kring skyddandet av arter och deras miljöer. Föreningen Våra Rovdjur
är kritisk mot förhandlingsresultatet. Föreningen saknar konkretiseringar av
visioner om livskvalitet, naturvård, förbättringar för fauna och flora, med
andra ord förbättringar för människornas levnadsvillkor i en frisk natur.
Regeringen, som instämmer i Statens naturvårdsverks bedömning, påpekar i
samband härmed särskilt att reglerna på området utgör minimiregler som inte
hindrar Sverige från att ha längre gående skyddsregler.
20.8.4 Genomförandet i Sverige
Jakt och viltvård samt övriga frågor om artskydd
Fågelskyddsdirektivet kommer att få vissa konsekvenser för den svenska
jaktlagstiftningen. Allmän jakt enligt 2 § jaktförordningen (1987:905) och
förordningens bilaga kommer inte att kunna medges för korp och skarv.Enligt
direktivet får fågelarter inte jagas under häckningstid eller under perioder då
de återvänder till häckningsplatserna. I skadeförebyggande syfte tillåts i
Sverige jakt efter vissa fågelarter även under häckningstiden. Genom direktivets
undantagsbestämmelser kan också sådan jakt tillåtas. I bilaga 4 till
jaktförordningen finns bestämmelser om jakt för att förebygga skador av vilt.
Vissa arter får jagas hela året. Kråka, kaja, skata och stadsduva får enligt
punkten 1 jagas hela året utan angivande av vilken slags skada jakten avser att
förebygga. Bestämmelsen behöver kompletteras.
Fågelskyddsdirektivets bilagor över arter där jakt och handel tillåts har av
politiska skäl inte ändrats sedan direktivets tillkomst år 1979. Medlemsländerna
har i stället utvecklat en praxis att tillämpa undantagsbestämmelserna i
direktivet när jakt eller handel med en art bör tillåtas på grund av
populationsstorleken eller av andra orsaker. När det gäller jakt och handel av
en art i "mindre mängd" gäller enligt kommissionens praxis att jakten eller
handeln inte får överstiga en promille av artens årliga dödstal i landet. Inte
för någon art i Sverige som inte omfattas av direktivets generella rätt till
jakt eller handel torde jakten eller handeln överstiga det talet.
Jaktlagstiftningen reglerar i dag endast indirekt hållandet av vilda fåglar i
fångenskap eller annat innehav av vilda fåglar och deras ägg. I den
inledningsvis nämnda promemorian om regler om handel med skyddade djur- och
växtarter m.m. föreslås kompletterande bestämmelser i detta avseende.
I Sverige får testade och godkända fångstredskap, däribland fällor, användas
vid jakt efter fågel. Fångstredskap används i huvudsak vid jakt efter
skadevållande arter. Direktivets möjligheter till undantag från förbudet torde
därför medföra att fångstredskap kan användas som tidigare. Undantag torde kunna
lämnas generellt för viss art eller i det enskilda fallet.
Beträffande art- och habitatdirektivet återfinns i bilaga 4 till direktivet de
svenska däggdjursarterna varg, björn, utter och lo. Av dessa arter jagas för
närvarande endast björn i Sverige. Det sker genom en särskild jaktform efter
tillstånd av Statens naturvårdsverk. Så länge den svenska jakten uppfyller
Bernkonventionens bestämmelser torde den svenska björnjakten kunna fortsätta
enligt nuvarande bestämmelser. Det framgår också av sammanfattningen från
ministermötet den 8 juni 1993 att jakt på brunbjörn kan tillåtas av svensk
myndighet med stöd av direktivets undantagsbestämmelser.
Om det inte finns något tillfredsställande alternativ får undantag i vissa fall
göras från bestämmelserna i direktivet. Undantagen motsvarar i stort sett dem
som gäller enligt fågelskyddsdirektivet. Skyddsjakt kan således tillåtas för att
förhindra skador. Jakt och handel kan även i övrigt tillåtas för ett begränsat
antal av en art.
Förbud mot fångst av djur vars fångande är att hänföra till fiske kan införas
med stöd av fiskelagstiftningen i fråga om fiske inom Sveriges sjöterritorium
och i Sveriges ekonomiska zon samt för svenskt havsfiske utanför den ekonomiska
zonen.
Beträffande vilda växter samt vilda kräldjur, amfibier och ryggradslösa djur är
skyddet av arterna ofta mera beroende av att arternas livsmiljö skyddas än att
arterna fredas. Skyddet av livsmiljöer berörs i följande avsnitt. Vissa
kompletteringar i de svenska reglerna kan behövas när det gäller artskydd och
utsättning av arter.
Skydd av naturliga livsmiljöer
Den tidigare nämnda promemorian (Ds 1993:64) Regler om handel med skyddade
djur- och växtarter m.m. innehåller flera förslag om ändringar i bl.a.
naturvårdslagen och jaktlagen samt ett förslag till en ny lag om handel med
skyddade djur- och växtarter m.m. Dessa ändringar har föreslagits för att bättre
uppfylla Sveriges internationella åtaganden oberoende av om Sverige är medlem i
EU eller inte. Den särskilda lagstiftning som erfordras för att genomföra
EG-direktiven är hänförlig främst till inrättandet och bevarandet av skyddade
områden. Regeringen avser som nämnts att återkomma till riksdagen med förslag i
dessa delar.
Enligt ett av förslagen i promemorian (1993:64) skall regeringen, eller den
myndighet regeringen bestämmer, upprätta en förteckning över de områden som bör
beredas skydd i enlighet med Sveriges internationella åtaganden om skydd av
naturområden. Skyddet föreslås ske genom naturvårdslagen (1964:822). Om Sverige
blir medlem av EU kommer åliggandena i fågelskyddsdirektivet och art- och
habitatdirektivet om inrättande av särskilda fågelskyddsområden och reservat att
ingå i en sådan förteckning.
Beträffande vissa områden kan den bedömningen komma att göras att området har
erforderligt skydd enligt bestämmelserna i naturresurslagen eller annan
lagstiftning och att något särskilt områdesskydd enligt naturvårdslagen inte är
erforderligt.
Enligt art- och habitatdirektivet skall i samband med planering och när
riktlinjer dras för utvecklingen sådan hänsyn tas till skyddade områden att
försämring av dessa undviks eller så långt som möjligt begränsas. Ett område som
upptagits i en förteckning över områden som bör beredas skydd i enlighet med
naturvårdsdirektiven bör därför också betraktas som ett område av riksintresse
för naturvården enligt 2 kap. 6 § naturresurslagen och därmed åtnjuta förstärkt
skydd vid planering. Genom den svenska lagstiftningen om
miljökonsekvensbeskrivningar går det att uppfylla art- och habitatdirektivets
krav på bedömning av planers och projekts påverkan på skyddade områden.
Om en plan eller ett projekt genomförs trots att det medför en negativ påverkan
på området skall enligt direktivet nödvändiga kompensationsåtgärder vidtas för
att säkerställa Natura 2000. Den svenska lagstiftningen för områdesskydd
möjliggör en sådan hänsyn, men något krav finns inte. Reglerna kan därför behöva
kompletteras.
20.8.5 CITES och andra regler om handel
EG:s bestämmelser
Skyddet för valarna behandlas i förordningen (EEG) nr 348/81 om gemensamma
regler för import av produkter från djur av ordningen Cetacea (valar). Enligt
förordningen gäller tillståndskrav för import (importlicens) av vissa
valprodukter. Licens får inte utfärdas för produkter som skall användas för
kommersiella ändamål.
Förordningen (EEG) nr 3626/82 om tillämpning inom gemenskapen av konventionen
om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter
(CITES) innebär bl.a. att konventionen gäller inom hela gemenskapen enligt de
villkor som fastställs i förordningen. Genomförandet av konventionen får inte
påverka den fria rörligheten för varor inom gemenskapen och skall endast gälla
för handel med tredje land. I förordningen finns en förteckning över de delar
och produkter av djur eller växter som omfattas. Reglerna följer CITES vid
handel med arter som omfattas av bilaga I-III i konventionen. Till förordningen
hör tre bilagor. Bilaga A utgörs av konventionen och bilaga B är en förteckning
över de delar och produkter från djur och växter som omfattas av förordningens
reglering. Bilaga C upptar djur- och växtarter beträffande vilka EG tillämpar
strängare skyddskrav än vad som följer av konventionen.
EG-reglerna innehåller även i övrigt i vissa fall strängare skyddsåtgärder än
konventionen. Enligt förordningen krävs t.ex. inte bara tillstånd från
exportlandet för import av exemplar av en CITES-art utan också att importlandet
utfärdar eget importtillstånd eller importcertifikat för arter på alla listorna.
Vissa arter på konventionens bilaga II och III ges samma skydd som arter på
bilaga I. Kommersiell förevisning samt handel, även inom medlemsstaterna, är
förbjuden med arter som omfattas av konventionens lista 1 samt med vissa arter
upptagna i konventionens bilaga II eller III. Medlemsstaterna får dock under
vissa i förordningen angivna förutsättningar medge undantag från detta förbud.
Genom förordningen införs ett gemensamt förfarande för att utfärda och visa upp
tillstånd för handel med exemplar av de arter som omfattas av konventionen.
Medlemsstaterna skall utse administrativa och vetenskapliga myndigheter för
tillämpningen av förordningen. Varje medlemsstat skall med vissa undantag godta
av behöriga myndigheter i andra medlemsstater fattade beslut och utfärda
tillstånd och certifikat. Märkningar, plomberingar och stämplar som används för
att identifiera varor skall vara enhetliga inom unionen.
Transport inom unionen av levande djur av arter som upptas på konventionens
bilaga I kräver också tillstånd. Det finns viss möjlighet för medlemsländerna
att vidta strängare åtgärder än de som fastställs enligt förordningen, bl.a. för
att bevara inhemska arter och arter i ursprungslandet.
EG-kommissionen har lagt fram ett förslag till rådet att anta en ny förordning
som skall ersätta den nu gällande förordningen.
Genom förordning (EEG) nr 3418/83 om enhetlig användning av dokument i samband
med handel med utrotningshotade djur och växter har införts ett enhetligt
dokumentationssystem inom unionen för de dokument som behövs för att genomföra
CITES och förordningen.
Förordning (EEG) nr 3254/91 (fotsaxförordningen) förbjuder fotsaxar som
jaktmetod liksom införsel av bl.a. hudar från stater där man fångar djuren med
hjälp av fotsaxar eller andra fällor som inte uppfyller internationella
humanitära standarder för djurfångst. Införselförbuden träder i kraft den 1
januari 1995.
Enligt direktiv 83/129/EEG om import av skinn från vissa sälungar och produkter
av sådana skinn skall medlemsstaterna hindra yrkesmässig import av pälsskinn
från ungar av grönlandssäl och klappmyts samt artiklar av sådana pälsskinn.
Direktivet undantar varor som har sitt ursprung i inuitbefolkningens
traditionella fångst.
Även art- och habitatdirektivet innehåller regler om försäljningsförbud m.m. i
fråga om de djurarter som är förtecknade i bilaga 4 a och de växtarter som är
förtecknade i bilaga 4 b till direktivet.
Enligt fågelskyddsdirektivet skall medlemsstaterna införa ett generellt förbud
mot försäljning, transport för försäljning, förvaring för försäljning och
salubjudande av levande eller döda fåglar av de arter som naturligt förekommer i
någon medlemsstat och av lätt igenkännbara delar eller derivat av sådana fåglar.
Från detta generella förbud gäller enligt bilaga 3 undantag för vissa angivna
arter.
Medlemskapsförhandlingarna
För ett femtontal fågelarter som i dag omfattas av allmän jakttid i Sverige
gäller enligt fågelskyddsdirektivet ett principiellt förbud mot handel. Vid
ministermötet den 8 juni 1993 när dessa frågor behandlades erinrades dock om
möjligheter att tillåta viss handel inom ramen för direktivets
undantagsbestämmelser. Detta noterades och dessutom resulterade förhandlingarna
i att dalripa förs in bland de arter som det vid ett svenskt medlemskap blir
generellt tillåtet att handla med.
Genomförande
Förordningen nr 3626/82 har utformats så att medlemsstaterna genom att uppfylla
förordningen även uppfyller CITES bestämmelser och så att kontrollen av
bestämmelserna skall kunna ske utan tillämpning av gränskontroller. De svenska
reglerna om genomförandet av CITES finns i förordningen (1975:542) om
tillämpning av konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter
av vilda växter och djur. På samtliga de områden där EG-förordningens regler är
strängare än de nu gällande svenska reglerna kommer skyddet för CITES-arterna
att stärkas vid ett medlemskap, eftersom förordningen blir direkt gällande i
Sverige. För handel med stater som inte är medlemmar i EU kan bestämmelserna om
krav på tillstånd i den svenska lagstiftningen behållas till den del de är
strängare än EG-förordningens krav.
Bestämmelserna i EG-förordningen om CITES medför att ett tillsynssystem för
handeln måste införas i Sverige. Sverige har för närvarande inte någon
importreglering av andra valprodukter än dem som omfattas av konventionen om
handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter och inte heller någon
importreglering motsvarande fotsaxförordningen.
De svenska reglerna i främst jaktlagstiftningen möjliggör inte en fullständig
reglering av handeln med vilt enligt EG-reglerna. I den ovan nämnda
departementetspromorian (1993:64) föreslås en ny lag om handel med skyddade djur
och växtarter, som skall ge möjlighet att meddela de föreskrifter om in- eller
utförsel samt handel m.m. som krävs för att uppfylla Sveriges internationella
åtaganden.
20.9Mark- och planfrågor
20.9.1 EG:s arbete med planering, markanvändning och hushållning med
naturresurser
EG:s arbete med planeringsfrågor är relativt nytt men har under senare år
successivt ökat i omfattning. Flera samverkande faktorer har bidragit till
detta. Särskilt bör nämnas utvecklingen av den inre marknaden och dess effekter
på markanvändningen, utvecklingen av de Transeuropeiska nätverken för
transport-, energi- och telekommunikationer, regionalpolitikens och
strukturfondernas behov av analyser och bedömningsunderlag samt den allmänt
ökade insikten om miljöfrågornas betydelse och behovet av sektorsövergripande
konsekvensbedömningar.
Arbetet med planeringsfrågor legitimeras genom Maastrichtfördraget som
uttryckligen anger att fysisk planering och mark- och vattenanvändning i
tätorter och på landsbygden skall innefattas i miljösamarbetet.
Samarbetet om planeringsfrågor har hittills sällan syftat till harmonisering av
lagstiftning och regelverk. Det huvudsakliga syftet har i stället varit att
skapa överblick och samordning genom utbyte av information, kunskap och
erfarenheter. Däremot aktualiseras lagstiftningen för planering i samband med
olika direktiv och regler för främst miljöfrågor. Dit hör bl.a. direktivet om
miljökonsekvensbeskrivningar från år 1985 (85/337/EEG), som föreslås utvidgas.
Också den pågående översynen av det s.k. Seveso-direktivet om olycksrisker vid
vissa industrier (82/501/EEG) behandlar regler för markanvändningsplanering.
Planering på olika nivåer och inom olika sektorer ses därvid som en del av den
kunskapsuppbyggande processen. Planeringens roll som analysverktyg, arbetsmetod
och även som styrmedel är central. Det femte åtgärdsprogrammet för miljön anger
markanvändningsplanering som ett viktigt styrmedel för att uppnå de
miljöpolitiska målen inom olika sektorsområden. Stadsmiljöfrågor behandlas inom
en särskild expertgrupp, som tillkallades efter rådets resolution år 1991 med
anledning av kommissionens grönbok om stadsmiljöfrågor. Kustzoner med sina
speciella miljö- och planeringsproblem, bl.a. turismen, är för närvarande
föremål för förnyade initiativ från EG-kommissionen.
Planeringsfrågor berörs även i hög grad inom övriga sektorer och direktorat i
EG:s organisation. Inom kommissionen finns en särskild enhet för regional
planering. År 1991 kom rapporten "Europa 2000 - framtidsutsikter för
utvecklingen av gemenskapens territorium". Den redovisar utvecklingen och dess
territoriella effekter inom sektorer av betydelse för markanvändningen. Arbetet
fortsätter nu med en fördjupad och utvidgad studie, Europa 2010, som omfattar
också gränsområdet till EU, inklusive Norden. Samtidigt intensifieras arbetet
med det s.k. European Spatial Development Perspective, ESDP, med syfte att uppnå
gemensamma riktlinjer för medlemsländernas planeringspolitik och klargöra
behovet av en harmonisering av planeringssystemen.
Arbetet inom EG-kommissionens Committee on Spatial Development håller för
närvarande på att ändra inriktning till att bli mer inriktat på allmänna
riktlinjer och strategifrågor. Samtidigt skall arbetstempot öka och
medlemsländerna skall delta mera aktivt i arbetsprocessen. Det blev resultatet
av det senaste ministermötet i Liège i november 1993, då ministrarna enades om
att utvidga och fördjupa samarbetet om planeringsfrågor. I detta sammanhang bör
även reglerna för beslutsunderlag för EG:s strukturfonder nämnas. Reglerna
ställer i vissa fall krav på särskilda utvecklingsprogram, som redovisar den
berörda regionens problem och möjligheter. Genom nya regler fr.o.m. år 1994
ställs krav på att programmen skall innehålla uppgifter om miljösituationen i
regionen samt bedömningar av miljökonsekvenserna.
20.9.2 Konsekvenser för det svenska planeringssystemet
Som beskrivits ovan har syftet med EG:s arbete med mark- och planfrågor hittills
inte i nämnvärd utsträckning varit att samordna lagstiftning och regelverk.
Varken EES-avtalet eller ett EU-medlemskap innebär därför krav på omfattande
ändringar i den svenska mark- och planlagstiftningen. Däremot kan ett fortsatt
införlivande av EG:s rättsakter innebära en fortlöpande påverkan på den fysiska
planeringen i Sverige. Som exempel kan nämnas att den svenska lagstiftningen om
miljökonsekvensbeskrivningar, MKB, har anpassats till EG:s direktiv på området.
Med stöd av bl.a. EES-avtalet deltar Sverige på olika sätt i EG:s arbete med
frågor som rör markanvändning och planering. Förutom medverkan i de olika
expertgrupperna kan nämnas medverkan i det pågående arbetet med en beskrivande
analys av medlemsländernas planeringssystem. Analysen skall läggas till grund
för fortsatta överväganden om harmonisering eller samverkan av ländernas
lagstiftning på området.
Flera remissyttranden över Ds 1994:48 tar upp frågan om på vilket sätt ett
EU-medlemskap ger nya förutsättningar för samhällsplaneringen och den svenska
mark- och planlagstiftningen. Länsstyrelsen i Västerbottens län konstaterar att
kommunerna kommer att ges ett ökat ansvar bl.a. i fråga om
miljökonsekvensbeskrivningar och mätningar av luftkvalitet. Boverket och flera
länsstyrelser berör de ökade kraven på planerings- och utredningsinsatser som
krävs för att få del av EG:s olika strukturfonder. I yttrandena framhålls att
länsstyrelserna bör ges ett betydande ansvar för att driva och samordna detta
arbete.
Regeringen konstaterar att de krav på planerings- och beslutsunderlag som
gäller för EG:s strukturfonder kommer att påverka den svenska
samhällsplaneringen om Sverige blir medlem i EU. Framför allt krävs nya former
för samverkan mellan olika samhällssektorer och planeringsnivåer, dvs. den
nationella, den regionala och den lokala nivån. Den ansvarsfördelning och de
samverkansformer som har utvecklats inom ramen för den svenska mark- och
planlagstiftningen bör kunna utnyttjas/utvecklas i detta syfte. Som ett första
steg i en sådan anpassning har regeringen den 16 juni 1994 gett Boverket i
uppdrag att i samråd med Statens naturvårdsverk samt Närings- och
Teknikutvecklingsverket, genomföra en undersökning av hur några länder inom EU
arbetat med markanvändningsfrågor i anslutning till strukturfonderna.
21 Euratom
Regeringens bedömning: Förhållandena inom
kärnenergiområdet är helt annorlunda än de som gällde
då Euratomfördraget undertecknades år 1957. Detta
har lett till att Euratomfördraget delvis är
föråldrat.
En anslutning till Euratom påverkar inte den
politik Sverige vill föra beträffande kärnkraften
och hanteringen av kärnavfallet. Den svenska
lagstiftningen behöver bara ändras i begränsad
omfattning som en följd av anslutningen.
Regeringen återkommer till riksdagen med förslag
till de lagändringar som behövs.
21.1Inledning
Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen Euratom,
undertecknades den 25 mars 1957 samtidigt som Fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget). Euratom är alltså en av de tre
gemenskaper som utgör de europeiska gemenskaperna.
Euratoms centrala uppgift är enligt fördraget att bidra till en höjning av
levnadsstandarden i medlemsstaterna och till utvecklingen av förbindelserna med
övriga länder genom att skapa de förutsättningar som behövs för en snabb
organisation och tillväxt av kärnenergiindustrierna. Uppgifterna enligt
fördraget bör bedömas i ljuset av det politiska läge som rådde under 1950-talet
när det framförhandlades. Det fredsbevarande syftet, att ställa en potentiellt
farlig verksamhet under gemensam kontroll, var därvid väsentligt. Man ville
samtidigt med hjälp av atomenergin göra Europa energimässigt oberoende av
omvärlden. Det gällde att skapa goda betingelser för en fortsatt snabb utbyggnad
av industrin och att rättvist fördela det uran som man vid den tidpunkten antog
var en bristvara i världen.
Förhållandena är sedan länge helt annorlunda än de som gällde då
Euratomfördraget undertecknades. Kärnkraftsindustrin är en mogen industri och
behovet av forskning och utveckling ser helt annorlunda ut nu än år 1957. Synen
på kärnkraften är dessutom en annan. Det råder överskott av uran på världs-
marknaden och denna situation förutsätts i stort sett bestå.
Detta har sammantaget lett till att fördraget delvis är föråldrat. Delar av
fördraget tillämpas inte enligt bokstaven, utan enligt en successivt utvecklad
praxis. Andra delar av fördraget behandlar dock frågor som fortfarande är
aktuella. Exempel härpå är skapandet av en gemensam basnivå för strålskydd samt
kontrollen av att kärnmaterial inte används för andra ändamål än dem för vilka
de är avsedda (s.k. safeguards).
Euratomfördraget omfattar sex avdelningar som behandlar:
I Gemenskapens uppgifter
II Bestämmelser för att främja framsteg på kärnenergiområdet
III Institutionella bestämmelser
IV Finansiella bestämmelser
V Allmänna bestämmelser
VI Bestämmelser om inledningsskedet
När det gäller att bedöma de direkta konsekvenserna av ett svenskt medlemskap i
Euratom är det framför allt avdelning II Bestämmelser för att främja framsteg på
kärnenergiområdet, som är av intresse. Övriga avdelningar påverkar inte svenska
förhållanden på kärnenergins område. Det kan inskjutas att Euratomfördraget
genomgått vissa revideringar dels genom enhetsakten, dels för att kunna infogas
i Maastrichtfördraget. Dessa ändringar är redaktionella och påverkar inte
inriktningen på samarbetet. De olika institutionerna - parlamentet, domstolen,
rådet och kommissionen - är gemensamma för Euratom och de övriga gemenskaperna.
Avdelning II omfattar 10 kapitel. Dessa är följande:
Kapitel 1 Forskning (artiklarna 4-11)
Kapitel 2 Informationsspridning (artiklarna 12-29)
Kapitel 3 Hälsoskydd (artiklarna 30-39
Kapitel 4 Investeringar (artiklarna 40-44)
Kapital 5 Gemensamma företag (artiklarna 45-51)
Kapitel 6 Försörjning (artiklarna 52-76)
Kapitel 7 Säkerhetskontroll (artiklarna 77-85)
Kapitel 8 Egendomsordning (artiklarna 86-91)
Kapitel 9 Den gemensamma marknaden på energiområdet
(artiklarna 92-100)
Kapitel 10 Yttre förbindelser (artiklarna 101-106)
En allmän utgångspunkt för Sverige vid medlemskapsförhandlingarna har varit att
säkerställa att Sverige och svenska företag vid tillämpningen av Euratomförd-
raget inte skall behandlas sämre än något annat land eller företag. Väsentligt
har även varit att Sverige ska kunna bedriva sin egen politik beträffande
kärnkraften och hanteringen av kärnavfallet.
Förhandlingarna i denna del resulterade i att Sverige och medlemsländerna kom
överens om en gemensam förklaring beträffande tillämpningen av Euratomfördraget.
Förklaringen, som har följande lydelse, ingår i slutakten till det
anslutningsfördrag som rör Sveriges medlemskap i EU.
Gemensam förklaring om tillämpning av Euratomfördraget
De avtalsslutande parterna, som erinrar om att fördragen om Europeiska
Gemenskaperna gäller alla medlemsstater utan någon diskriminering och utan att
det påverkar tillämpningen av reglerna om den inre marknaden, bekräftar att det
är varje medlemsstat, i sin egenskap av avtalsslutande part enligt
Euratom-fördraget, som avgör i överensstämmelse med sin specifika nationella
politik om den skall producera kärnenergi eller inte.
Varje medlemsstat avgör vilken politik den skall föra när det gäller slutstegen
i kärnbränslecykeln.
Miljöpartiet de Gröna anser att det är uppenbart att Sverige oberoende av
skrivningarna i den gemensamma förklaringar kommer att förlora den suveräna
kontrollen över kärnkraften och därmed såväl över möjligheterna att avveckla den
som att stoppa utländskt kärnavfall. Statens kärnkraftinspektion (SKI)
framhåller däremot att en anslutning till Euratomfördraget inte negativt kommer
att påverka det svenska kärntekniska programmet eller det svenska ansvaret i
icke-spridningsfrågor. SKI anser det vara av betydande värde att ett medlemskap
skulle ge möjlighet att aktivt påverka utformningen av EU:s program inom
reaktorsäkerhet, kärnavfallssäkerhet och säkerhetskontroll av kärnämne.
Regeringen anser att Sverige genom den gemensamma förklaringen har uppnått det
mål som eftersträvades i denna del av förhandlingarna.
21.2Forskning
Bestämmelserna i kapitlet (artiklarna 4-11) tar sikte på att främja och
underlätta forskningen inom kärnenergiområdet. Kommissionen kan anmoda medlems-
stater, personer eller företag att för kommissionen lägga fram sina
forskningsprogram.
Varje medlemsland bidrar ekonomiskt till de forskningsprogram som gemenskapen
beslutar om. Forskningen inom EG är mycket bred. Den omfattar bl.a utveckling av
fusionskraft, kärnsäkerhet, kärnavfallshantering och strålskydd.
Ett gemensamt centrum för forskning, Joint Research Centre (JRC) svarar för
merparten av forskningsverksamheten kring kärnkraft. Detta center är lokaliserat
till fyra länder inom EG, nämligen Belgien, Italien, Nederländerna och Tyskland.
För att främja genomförandet av de nationella forskningsprogrammen lämnar
kommissionen finansiella bidrag till vissa forskningsprojekt, s.k. "shared cost
project".
Redan i dag deltar Sverige i forskningsprogram inom Euratom avseende bl.a.
fusion, kärnavfall och strålskydd. På dessa områden har Sverige tecknat
bilaterala avtal med Euratom.
Statens Kärnkraftinspektion anser att EG:s forskningsprogram endast skall ses
som komplement till det svenska forskningsprogrammet, vilket är särskilt
upprättat och utformat för att främja säkerheten inom svensk kärnteknisk
verksamhet. Regeringen delar den uppfattningen men anser det ändå vara
väsentligt att bidra till utformningen av EG:s forskningsprogram.
Bestämmelserna i fördraget på forskningsområdet föranleder inga ändringar eller
tillägg i svensk lagstifting.
De bilaterala avtal med Euratom som Sverige har inom områdena
fusionsforskning, strålskydd och hantering av kärnavfall upphör automatiskt att
gälla vid en svensk anslutning.
21.3Informationsspridning
Bestämmelserna i kapitlet om informationsspridning (artiklarna 12-29) gäller
skyldighet för en medlemsstat att under vissa förutsättningar lämna upplysningar
till kommissionen om licenser för utnyttjande av patent, patentansökningar,
forskningsresultat m.m. Syftet med bestämmelserna är att garantera att patent,
forskningsresultat m.m. snabbt skall kunna bli tillgängliga för samtliga
medlemsländer. Bestämmelserna har inte längre någon praktisk betydelse.
Medlemsländerna lämnar, som en ren formalitet, information till kommissionen om
de patentansökningar på området som lämnas in till resp. medlemslands
patentmyndighet.
Informationslämnandet bör i Sverige göras av Patens- och registreringsverket.
Till dessa bestämmelser finns även en förordning med detaljerade regler om
sekretess i anslutning till en eller flera staters försvarsintressen. Frågan om
förordningens konsekvenser för den svenska lagstiftningen bereds för närvarande
inom regeringskansliet.
21.4Hälsoskydd
Bestämmelserna i kapitlet (artiklarna 30-39) om hälsoskydd tar sikte på
strålskyddet. EU:s ministerråd fastställer grundläggande normer för högsta
tillåtna doser, exponering och kontamination och de grundläggande principerna
för medicinsk kontroll av arbetstagarna.
Varje medlemsstat är skyldig att utfärda bestämmelser som säkerställer
efterlevnaden av de grundläggande normerna. Kommissionen skall underrättas om de
nationella bestämmelserna och alla förslag till ändringar som görs i dem.
Varje medlemsstat är också skyldig att inrätta anläggningar för fortlöpande
kontroll av radioaktivitetsnivån i luft, vatten och jord. Kommissionen skall
hållas underrättad om resultatet av de kontrollmätningar som görs. Kommissionen
skall också äga tillträde till medlemsstaternas kontrollanläggningar för att
kunna granska deras funktion och effektivitet.
Kommissionen skall också utfärda rekommendationer till medlemsländerna om
radioaktivitetsnivån i luft, vatten och jord.
En omfattande sekundärlagstiftning har utfärdats med stöd av bestämmelserna i
detta kapitel.
Den viktigaste är således de grundläggande normerna, de s.k. Basic Safety Stan-
dards BSS som innehåller grundkraven för användningen av joniserande strålning
för att skydda de anställda och befolkningen från skadeverkningar
(80/836/Euratom) med tillägg (84/467/Euratom).
Liksom de flesta länder i världen, baserar EG sina regler om strålskydd på de
grundläggande rekommendationer som den internationella strålskyddskommissionen,
ICRP (International Commission on Radiological Protection), utfärdar. ICRP utkom
år 1991 med nya grundläggande rekommendationer om strålskydd. Sverige har liksom
de övriga kandidatländerna Finland, Norge och Österrike anpassat sina
strålskyddsföreskrifter till ICRP:s nya rekommendationer. Inom gemenskapen pågår
för närvarande ett arbete med att anpassa gemenskapens rättsakter beträffande
strålskydd till rekommendationerna.
Enligt anslutningsfördraget gäller för Sverige en tvåårig övergångsperiod
beträffande EG:s grundläggande strålskyddsbestämmelser i händelse av att EG inte
skulle hinna slutföra sitt anpassningsarbete innan tidpunkten för Sveriges
anslutning till unionen.
Av samma skäl gäller för Sverige en tvåårig övergångsperiod beträffande ett
direktiv om skydd av entreprenörer som utsätts för joniserande strålning vid
arbete inom s.k. zonindelat område. Rådets direktiv (90/641/Euratom) av den 4
december 1990 kompletterar BSS och syftar till en lika behandling av
entreprenörer som arbetar inom gemenskapen.
I rådets direktiv (84/466/Euratom) av den 3 september 1984 anges de
grundläggande normerna beträffande strålskydd för personer som genomgår
medicinsk undersökning eller behandling. Vad som bl.a. kan uppmärksammas är att
direktivet medför ett krav på att medicinsk röntgenutrustning skall registreras
av en nationell myndighet.
Den 14 december 1987 (87/600/Euratom) beslutade rådet om särskilda arrangemang
inom gemenskapen beträffande utbyte av information i händelse av en radiologisk
olycka. Beslutet är en följd av gemenskapens åtaganden enligt den s.k. IAEA
konventionen om tidig information vid en kärnenergiolycka, som Sverige också
ratificerat. I beslutet anges bl.a. vilken information som skall sändas till
kommissionen och berörda medlemsländer. Det anges dock särskilt att de
arrangemang rådet beslutat om inte skall påverka de åtaganden medlemsländerna
gjort i bilaterala eller multilaterala överenskommelser.
I rådets direktiv (89/618/Euratom) av den 27 november 1989 ges riktlinjer om
hur medlemsländerna bör informera allmänheten om förhållningssätt och vilka
åtgärder som bör vidtas om en kärnenergiolycka skulle inträffa.
I ett antal förordningar, omedelbart bindande för alla medlemsstater liksom för
företag och enskilda inom EG, har rådet slagit fast högsta tillåtna
radioaktivitetsnivån i livsmedel och djurfoder efter en kärnenergiolycka. Dessa
är följande
- Rådets förordning (Euratom) nr 3954/87 av den 22 december 1987. -
Kommissionens förordning (Euratom) nr 944/89 av den 12 april
1989.
- Rådets förordning (Euratom) nr 2218/89 av den 18 juli 1989
- Rådets förordning (Euratom) nr 2219/89 av den 18 juli 1989
- Rådets förordning (Euratom) nr 737/90 av den 22 mars 1990
- Rådets förordning (Euratom) nr 770/90 av den 29 mars 1990
- Kommissionens förordning (Euratom) nr 1518/92 av den 21 juni
1993.
Kommissionen har vidare lämnat rekommendationer om vilka gränsvärden som bör
gälla beträffande radon i såväl nya som äldre bostäder (90/143/Euratom).
Några omfattande skillnader mellan EG:s regler och de svenska
reglerna i strålskydds- och livsmedelslagstiftningen förekommer inte. Vissa
kompletteringar t.ex. beträffande ökade krav på registrering och kontroll av
verksamhet med joniserande strålning behövs. Likaså behövs de föreskrifter som
utfärdas av Statens strålskyddsinstitut respektive Livsmedelsverket och
Jordbruksverket kompletteras.
Statens Strålskyddsinstitut framhåller i sitt remissyttrande att myndigheten av
tradition bedriver ett brett internationellt samarbete med EU-länderna och
bedömer det som nödvändigt med avsevärda samarbetsinsatser även om Sverige inte
skulle bli medlem i EU. Regeringen gör ingen annan bedömning än den SSI
redovisat.
21.5Hantering av radioaktivt avfall
Till bestämmelserna om hälsoskydd (se ovan) har knutits regler som på olika sätt
rör hantering av radioaktivt avfall.
Enligt artikel 37 i fördraget är varje medlemsstat skyldig att tillhandahålla
kommissionen sådana allmänna upplysningar om varje planerad anläggning för
avlägsnande av radioaktivt avfall av alla slag, som gör det möjligt att
fastställa om anläggningen kan medföra en radioaktiv förorening av vatten, jord
eller luft i annan medlemsstat. Kommissionen skall inom sex månader avge ett
yttrande över den planerade anläggningen. Någon prövning eller tillståndsgivning
är det i detta sammanhang inte fråga om.
Det finns också ett direktiv (92/3/Euratom) som behandlar övervakning och
kontroll av in- och utförsel av radioaktivt avfall dels mellan medlemsstaterna,
dels mellan den europeiska gemenskapen och länder utanför gemenskapen. Enligt
direktivet krävs tillstånd för att föra ut radioaktivt avfall från ett EU-land
till ett annat. För att transporten skall få genomföras måste det land som skall
ta emot avfallet ge sitt godkännande. Det samma gäller beträffande eventuella
transitländer. Mottagar- eller transitlandet kan också ställa villkor på
transporten. Villkoren får dock inte ställas högre än som normalt gäller inom
landet i fråga. Transporten måste dock minst uppfylla de krav som gäller enligt
internationella konventioner.
Rådet förordning 93/1493/Euratom av den 8 juni 1993 ger detaljerade
administrativa regler när det gäller transporter av radioaktiva ämnen mellan
medlemsländerna.
Direktivets regler avseende ett land utanför EG är utformade på ett något
annorlunda sätt men innebär att tillstånd krävs för import till respektive
export från ett medlemsland vad avser radioaktivt avfall. Tillstånd får inte ges
för export till antarktiska fastlandet, till stat som är ansluten till fjärde
Lomé-konventionen (vissa stater i Afrika, Karibien och i Stilla havet) eller
till stat som saknar tekniska, legala eller administrativa resurser att hantera
radioaktivt avfall på ett säkert sätt.
I Sverige är det förbjudet att utan särskilt tillstånd slutförvara utländskt
använt kärnbränsle eller kärnavfall. Förbudet återfinns i lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) och gäller sedan den 1 januari 1993.
Ett liknande förbud gäller sedan december 1991 i Frankrike. Förbud av denna art
strider inte mot Euratomfördraget. Reglerna inom EG om radioaktivt avfall
påverkar således inte den politik Sverige vill föra när det gäller hantering och
slutförvaring av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle.
Inom gemenskapen finns en handlingsplan för hantering av radioaktivt avfall
omfattande perioden 1993 till 1999 (rådets resolution av den 15 juni 1992).
Planen syftar till att komplettera gemenskapens forsknings- och utvecklingsplan.
Den innehåller sju punkter och rör rekommendationer om samverkan och samråd
mellan medlemsländerna beträffande säker hantering och slutförvaring av
radioaktivt avfall. Planen behandlar också information till allmänheten inom
detta område.
Den svenska lagstiftningen på detta område i kärntekniklagen och
strålskyddslagen (1988:220) kan komma att behöva kompletteras så att den
anpassas till de delvis strängare regler om utförsel av radioaktivt material som
återfinns EG:s regelverk.
Regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag till de lagändringar som
behövs med anledning av dessa bestämmelser.
21.6Investeringar
Enligt bestämmelserna i kapitel 4 (artiklarna 40-44) skall kommissionen för att
underlätta en samordnad utveckling på kärnenergiområdet i vägledande syfte
regelbundet offentliggöra program "särskilt rörande kärnenergiproduktionens
syften samt de investeringar av alla slag som krävs för deras uppnående".
Personer och företag tillhörande vissa industrigrenar är skyldiga att
underrätta kommissionen om investeringar i nya anläggningar, återanskaffningar
m.m. Kommissionen skall meddela berörd medlemsstat sin uppfattning om projektet.
Någon prövning eller tillståndsgivning är det dock inte fråga om. Industri-
anläggningar som avses och som kan vara aktuella för svensk del är bl.a. sådana
som framställer kärnbränsle eller anläggningar för industriell behandling av
radioaktivt avfall.
Den begränsade upplysningsplikt det här är frågan om kan i praktiken fullgöras
genom SKI och SSI. Någon ändring i lagstiftningen behövs därför inte.
21.7De gemensamma företagen
I kapitlet (artiklarna 45-51) finns bestämmelser som anger hur kommissionen
skall gå tillväga vid bildandet av ett s.k. gemensamt företag (dvs. ett företag
"som är av utomordentlig betydelse för utvecklingen av kärnenergiindustrin inom
gemenskapen"). På senare år har denna samarbetsform inte utnyttjats. Andra
enklare vägar har valts av de medlemsstater som önskat samverka i detta
sammanhang. Svenska förhållanden påverkas inte av bestämmelserna i denna del av
Euratomfördraget. De föranleder inte heller några ändringar eller tillägg i
svensk lagstiftning.
21.8Försörjning
Bestämmelserna om försörjning (artiklarna 52-76) syftar till att genom en
gemensam försörjningspolitik tillförsäkra medlemsländerna tillgång till malmer,
råmaterial och särskilt klyvbart material. Det anges i fördraget att försök att
tillförsäkra vissa användare en privilegierad ställning är förbjudna.
För detta ändamål har gemenskapen upprättat en försörjningsbyrå (Euratom Supply
Agency) med optionsrätt beträffande malmer, råmaterial och särskilt klyvbart
material, som produceras inom medlemsländerna, samt med ensamrätt att ingå avtal
om köp av malmer, råmaterial eller särskilt klyvbart material, från producenter
inom eller utom gemenskapen.
Byrån har ingen styrelse. En "Advisory Committee", med i dag 44 medlemmar,
bestående av representanter från statliga myndigheter, producenter och
kraftföretag lämnar synpunkter på den politik som försörjningsbyrån bedriver.
Sverige kommer vid ett medlemskap att få tre medlemmar i denna kommitté.
Byrån är en självständig juridisk person med en ekonomiskt självständig
ställning. Den är dock underställd kommissionens kontroll. Beslut som fattas av
försörjningsbyrån kan överklagas till kommissionen som inom en månad har att
fatta beslut i frågan. Kommissisonens beslut kan i sin tur överklagas till
domstolen.
Medlemsstaterna är skyldiga att meddela byrån alla upplysningar som erfordras
för att byrån skall kunna utöva sin optionsrätt och sin ensamrätt att ingå avtal
om leveranser. Medlemsstaterna skall också garantera att byrån fritt får utöva
sin verksamhet inom sitt områden. Byråns optionsrätt omfattar:
a) förvärv av rätt att nyttja och förbruka material som enligt fördraget är
gemenskapens egendom, d.v.s. alla speciellt klyvbara material (med speciellt
klyvbara material avses anrikat uran och plutonium) som framställs eller
importeras av en medlemsstat, en person eller ett företag och som är föremål
för safeguardkontroll,
b) förvärv av äganderätt i övriga fall.
Byrån skall utöva sin ensamrätt genom att ingå avtal med producenterna. Dessa är
skyldiga att erbjuda byrån det material de producerar inom medlemsstaternas
områden innan dessa utnyttjas, överlåtes eller lagras.
Reglerna om byråns optionsrätt avser en situation med brist på uran och där
användarna skall tillförsäkras en lika stor tillgång av uranet i enlighet med
fördragets syften. Någon sådan brist på uran har aldrig rått på världsmarknaden
varför bestämmelserna i dess ursprungliga utformning aldrig kommit att
tillämpas.
Byråns ensamrätt att ingå avtal om köp av malmer, råmaterial eller särskilt
klyvbart material, från producenter inom eller utom gemenskapen tillämpas i
praktiken så att användarna förhandlar med leverantörerna om leverans. När
enighet om leverans nåtts underställs kontraktet byrån för godkännande och
undertecknande. Varje kontrakt signeras således av tre parter: användare,
leverantör och byrån.
De priser som framkommer "som ett resultat av sammanförandet av anbud och
anmälda behov" enligt reglerna i fördraget får medlemsstaterna inte åsidosätta
genom nationella föreskrifter. Likaså är prissättning som tillförsäkrar vissa
användare en priviligerad ställning förbjuden. Kommissionen får om sådant skulle
förekomma i ett anbudssammanhang justera priserna till en nivå, som
överensstämmer med principen om lika tillgång. Rådet kan på förslag av
kommissionen, genom enhälligt beslut, fastställa priser.
I sekundära rättsakter finns flera detaljregler när det gäller att balansera
tillgång och efterfrågan.
Bestämmelserna om bränsleförsörjning syftar som nämnts till att tillförsäkra
medlemsländerna en rättvis tillgång till uran - uppenbarligen med tanke på en
situation med brist på uran på världsmarknaden. Sedan en mycket lång tid
tillbaka råder emellertid överskott på uran i världen och denna situation väntas
bestå under överskådlig tid. Bestämmelserna har därför sedan länge tillämpats
relativt rutinmässigt och problemfritt.
Ett s.k. förenklat förfarande tillämpas, vilket innebär att byrån formulerar de
generella villkor som anskaffningsavtalen bör uppfylla. Användarna underrättas
om de generella villkoren och ges befogenhet att förhandla och underteckna
avtalen. Byrån underrättas om avtalens innehåll. Byrån skall inom 10 dagar
underteckna avtalet eller anmäla hinder mot detsamma. Transporter av små
kvantiteter uran kan helt undantas från reglerna om försörjning.
På senare tid har en ändring i tillämpningen skett som gäller en begränsning av
möjligheterna att köpa uran från Ryssland och andra OSS-stater. Begränsningen
avser såväl priser som kvantiteter. För svensk del skulle en sådan begränsning
kunna leda till höjda kärnbränslepriser. Enligt regeringens bedömning inverkar
tillämpningen av Euratomfördraget på detta område inte den svenska
energipolitiken.
Enligt artikel 105 i Euratomfördraget gäller emellertid att avtal, som träffats
före anslutning till gemenskapen av en medlemstat, en person eller ett företag,
inte behöver godkännas av byrån. Denna skall dock informeras om sådana avtal
inom 30 dagar från anslutningsdatum. Att denna regel gäller Sverige vid en
anslutning slås också fast i anslutningsfördraget för Sverige. Denna bestämmelse
fungerar i praktiken som en övergångsbestämmelse som är lika med giltighetstiden
för berörda avtal.
Bestämmelser om försörjning föranleder ändringar i den svenska lagstiftningen.
Ett arbete med att utarbeta förslag till sådana ändringar pågår inom
regeringskansliet.
21.9Uranbrytning
I kapitel 6 Försörjning finns bestämmelser om uranbrytning (artiklarna 70-72).
Således stadgas att om ett medlemsland inte gör tillräckliga ansträngningar att
främja inhemsk uranbrytning, trots att detta på lång sikt synes ekonomiskt moti-
verat, kan landet förlora likvärdig rätt till kärnämne inom EG (dvs. rätt att få
"tilldelning" från försörjningsbyrån vid uranbrist). På grund av den goda
tillgång på uran som under överskådlig tid finns på världsmarknaden är dessa
bestämmelser dock inte längre aktuella. Några skyldigheter att starta
uranbrytning finns inte stadgade. Det finns dessutom ingenting i fördraget som
säger att Sverige skulle kunna tvingas leverera kärnämne till gemenskapen eller
någon av dess medlemsstater.
Reglerna om uranbrytning påverkar inte den politik Sverige vill föra på detta
område. Bestämmelserna i fördraget om urantillgångar och produktion föranleder
därför inga ändringar eller tillägg i svensk lagstiftning.
21.10 Säkerhetskontroll av klyvbart material
Enligt bestämmelserna om säkerhetskontroll eller "safeguards" (artiklarna
77-85), som är en internationellt använd benämning på denna kontrollverksamhet,
skall kommissionen försäkra sig om att kärnämne inte används för andra ändamål
än som uppgetts av förbrukarna. För uppgiften finns ett särskilt inrättat
direktorat för kontroll av kärnämne.
Inom detta område genomför direktoratet kontroll och övervakning baserat på
bilaterala och internationella avtal. Kontrollen omfattar inte kärnteknisk
utrustning; sådan kontroll är en nationell angelägenhet.
Innehavaren av en kärnteknisk anläggning är skyldig att uppge anläggningens
grundläggande tekniska data till direktoratet för kontroll av kärnämne samt att
upprätta och tillhandahålla driftsrapporter i avsikt att möjliggöra bokföring av
kärnämnen. Direktoratet har rätt att sända inspektörer till "medlemstaternas
områden". Varje gång en ny inspektör besöker ett medlemsland för första gången
skall direktoratet samråda med det berörda medlemslandet. Om ett medlemsland
begär det skall direktoratets representant åtföljas av representanter för
medlemslandets myndighet.
Särskilda bestämmelser finns om skyldighet att lämna diverse uppgifter till
kommissionen om innehav av kärnämne, om tillträdesrätt för inspektörer samt om
sanktioner mot personer och företag i medlemsländerna om bestämmelserna inte
följs.
Reglerna innebär att det är operatören i medlemslandet som ansvarar direkt mot
Euratom i fråga om safeguards. Euratom har direktkontakt med operatörer utan att
medlemslandets myndigheter berörs.
Medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att sanktionerna enligt
Euratomfördraget verkställs. De sanktioner som enligt Euratomfördraget kan
tillämpas är efter svårighetsgrad följande:
a) varning
b) indragning av särskilda förmåner, som finansiellt eller tekniskt bistånd
c) företaget ställs under förvaltning för en tid av högst fyra månader av en
person eller grupp av personer som utsetts genom överenskommelse mellan
kommissionen och den stat under vilket företaget hör
d) återtagande, helt eller delvis, av råvaror och speciella klyvbara material.
Kommissionen har utfärdat bindande regler i fråga om tillämpningen av Euratoms
kontroll av kärnämne i kommissionens förordning (Euratom) nr 3227/76 av den 19
oktober 1976 resp. nr 2130/93 av den 27 juli 1993.
Kommissionen ombesörjer för medlemsstaterna räkning delar av den rapportering
till Internationella Atomenergiorganet (IAEA), som medlemsstaterna åtagit sig
att göra enligt det s.k. icke-spridningsavtalet (Treaty on the Non-Proliferation
of Nuclear Weapons, NPT) och det anslutande kontrollavtalet mellan Euratom och
IAEA.
Sverige har under förhandlingarna också hävdat det nationella ansvaret i
icke-spridningsfrågor. Det har fått till följd att en gemensam förklaring om
icke-spridning har upprättats. Förklaringen har följande lydelse:
De avtalsslutande parterna betonar vikten av att massförstörelsevapen inte
sprids och av att de fortsätter att stödja fördraget om icke-spridning av
kärnvapen (NPT).
De bekräftar att det också i fortsättningen skall vara ett nationellt ansvar
att uppfylla förpliktelserna enligt NPT, utan att detta påverkar IAEA:s ansvar
och det ansvar som Europeiska atomenergigemenskapen har i samband med
tillämpningen av artikel III.1 och III.4 i NPT.
De avser att följa de riktlinjer som den särskilda gruppen av kärntek-
nikexporterande länder (Nuclear Suppliers' Group) fastställt och att säkerställa
att kärnämne och sådan utrustning som har särskilt konstruerats eller
iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämne
exporteras till länder som inte har kärnvapen endast på villkor att heltäckande
IAEA-kontroll tillämpas.
Utan att det påverkar Sveriges åtagande enligt Euratomfördraget bekräftar
Sverige att landet för att uppfylla sina åtaganden enligt NPT kommer att ha ett
nära samarbete med IAEA som medlem i den organisationen och också samarbeta inom
ramen för det avtal som har publicerats i IAEA:s skriftserie INFCIRC/193.
Det närmare samarbetet mellan den svenska tillsynsmyndigheten Statens
kärnkraftinspektion, IAEA och Euratoms direktorat för kontroll av kärnämne
beträffande den internationella safeguard verksamheten regleras genom en
skrivelse från kommissionen till den svenska regeringen.
Sverige har sedan år 1975 fullföljt sina åtaganden enligt icke-spridnings-
fördraget bl.a. genom ett nationellt system för kontroll av klyvbart material.
Enligt regeringens uppfattning bör Sverige även fortsättningsvis markera sitt
nationella ansvar för åtagandena enligt icke-spridningsfördraget. En bibehållen
stark nationell kontrollmyndighet är därvid av stor vikt. Den organisation för
safeguards som byggts upp inom SKI bör därför i huvudsak bibehållas.
En annan fråga i sammanhanget gäller de bilaterala avtal om fredlig användning
av kärnteknik som Sverige tecknat med leverantörsländerna Australien, Kanada och
USA samt med Finland, Ryssland (som övertagit tidigare avtal med Sovjetunionen),
Storbritannien och Schweiz. Samtliga avtal anger de villkor som måste uppfyllas
för att leverans av kärnämne, kärnteknisk utrustning och material samt teknologi
skall kunna ske. Ett huvudvillkor är fredlig användning och icke spridning av
kärnvapen. IAEA:s verksamhet framhålls och utgör ett av avtalsvillkoren.
Som ett resultat av förhandlingarna kommer Sverige enligt huvudregeln att
bibehålla de bilaterala avtal som tecknats. Beträffande USA, Kanada och
Australien kommer Sveriges avtal med dessa länder att successivt ersättas av
EG:s motsvarande avtal. De avsnitt i dessa avtal som ur säkerhetssynpunkt går
längre än de motsvarande avtal som EG har med dessa länder, eller på annat sätt
är mer gynnsamma för svensk del, kommer Sverige dock att behålla.
Bestämmelserna på detta område kan med stöd av 3§ Kärntekniklagen meddelas av
regeringen eller myndighet. I första hand bör det ankomma på SKI att meddela de
kompletterande föreskrifter som behövs.
21.11 Äganderätt
Enligt bestämmelserna i kapitel 8 (artiklarna 86-91) är alla speciella klyvbara
material (definieras i artikel 197), som framställs i eller importeras av en
medlemsstat, en person eller ett företag och som är föremål för safeguards
enligt Euratoms regler, gemenskapens egendom. Medlemsstaten, personen eller
företaget äger dock s.k. oinskränkt rätt till utnyttjande och förbrukning.
Bestämmelserna om äganderätt har dock inte någon praktisk betydelse utan enbart
en strikt formell genom att de knyter an till Euratomfördragets regler om
försörjning med uran.
I formell mening omfattar äganderättsreglerna och den optionsrätt till klyvbart
material, som knyts till reglerna om försörjning, även använt kärnbränsle.
Sverige har därför i förhandlingarna säkerställt att denna formella äganderätt
och optionsrätt inte skall påverka det svenska slutförvaringsprogrammet. Detta
har skett dels genom den gemensamma deklarationen som redovisas ovan, dels i
form av en skrivelse från kommissionen till den svenska regeringen som redogör
för tillämpningen av reglerna om optionsrätt.
Äganderättsreglerna medför inte några praktiska eller andra konsekvenser för
Sverige eller svenska kraftföretag. Reglerna knyter an till Euratomfördragets
regler om försörjningsbyrån optionsrätt. Reglerna om byråns optionsrätt avser en
situation med brist på uran och där användarna skall tillförsäkras en lika stor
tillgång av uranet i enighet med fördragets syften. Någon sådan brist på uran
har aldrig rått på världsmarknaden varför bestämmelserna aldrig kommit att
tillämpas. Det är i dag heller inte möjligt att förutse en situation med
uranbrist på världsmarknaden.
Frågan om hur fördragets regler på detta område bör återspeglas i den svenska
lagstiftningen bereds för närvarande inom regeringskansliet.
21.12 Den gemensamma marknaden på kärnenergiområdet
Import- och exportrestriktioner i form av tullar och avgifter får enligt
Euratomfördraget inte förekomma inom den gemensamma marknaden. Vidare gäller att
alla på nationalitet grundade inskränkningar för anställningar inom kärnenergi-
området är förbjudna. Detsamma gäller uppbyggnad eller anläggning av kärnenergi-
anläggningar. Alla på nationalitet grundade inskränkningar gentemot bygg-
nadsföretag, konsulter etc. är förbjudna.
Några import- och exportrestriktioner i form av tullar och avgifter eller några
på nationalitet grundade inskränkningar för anställningar inom kärnenergiområdet
finns inte i svensk lagstiftning. Bestämmelserna kommer därför inte att påverka
svenska förhållanden.
Det bör i detta sammanhang observeras att de krav på tillstånd för export och
import av uran och kärnteknisk utrustning som uppställs enligt kärntekniklagen
och strålskyddslagen, inklusive de krav på garantier för fredlig användning som
regeringen ställer i det sammanhanget, inte berörs av en svensk anslutning till
EU. Samtliga EU-länder tillämpar, liksom Sverige, de riktlinjer för
exportkontroll av kärnteknisk utrustning som utarbetats gemensamt av den
särskilda gruppen av kärnteknikexporterande länder (Nuclear Suppliers' Group),
däribland Sverige, och som publicerats av IAEA i dokumentet
"INFCIRC/254/Rev.1./Part 1".
22 Jordbruk och fiske
22.1Jordbruk
Regeringens bedömning: Ett svenskt medlemskap i EU
betyder att marknadsförutsättningarna för jordbruket
och livsmedelsproduktionen förändras. Gränserna
öppnas för handel och konkurrensen skärps. EG:s
gemensamma jordbrukspolitik kommer att tillämpas i
Sverige och jordbruket får del av de stöd som finns
inom ramen för denna.
På kort sikt kommer intäkterna av
produktförsäljningen att minska medan intäkterna från
direktstöd kommer att öka. Den totala intäktsnivån
kommer att öka.
Produktionen de närmaste åren efter anslutning
beräknas hamna på ungefär samma nivå som i dag.
Däremot kan det bli förskjutningar mellan olika
produktionsgrenar. Lönsamheten för spannmål förbättras
åtminstone på kort sikt, medan intäkterna i
animaliesektorn kan bli lägre. Viktigt för
jordbrukets lönsamhet blir de svenska produkternas
förmåga att hävda sig när konkurrensen ökar.
Flera produktionsområden styrs av att produktionen
kvoteras. Detta sker på olika sätt inom olika
områden. Sverige fick i förhandlingarna med EU
kvoter som ganska väl överensstämmer med dagens
produktion. För konsumenterna innebär fallande
produktpriser totalt sett billigare livsmedel
redan från tidpunkten för medlemskap. Livsmedel kan
dessutom bli billigare till följd av en ökad
konkurrens och större varuutbud samtidigt som en
fortsatt hög livsmedelskvalitet kan upprätthållas.
Utgifterna på den svenska statsbudgeten minskar
vid ett EU-medlemskap. Regeringen har valt att
höja ambitionsnivån totalt sett genom att införa
olika stöd och ersättningar som delvis finansieras
av EG. Även vid denna högre ambitionsnivå blir dock
utgiften över statsbudgeten lägre till följd av EG:s
delfinansiering. Främst gäller detta åtgärder på
miljöområdet och åtgärder för att förbättra
förutsättningarna för en levande landsbygd.
Sverige bör som medlem arbeta för en förenkling och
avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken.
22.1.1 Inledning
Den gemensamma jordbrukspolitiken - Common Agricultural Policy, CAP - inom EG
utgör en av grundpelarna i EU-samarbetet. I Romfördragets artiklar 38-43 anges
den gemensamma jordbrukspolitikens mål. De mål som eftersträvas är ökad
produktivitet, skälig levnadsstandard för producenterna, marknadsstabilitet,
tryggad livsmedelsförsörjning och rimliga livsmedelspriser för konsumenterna.
Den gemensamma jordbrukspolitiken består av en pris- och marknadsreglerande del
och en struktur- och regionalpolitisk del. Den pris- och marknadsreglerande
delen är av störst ekonomisk betydelse. Strukturpolitiken har emellertid kommit
att spela en allt större roll de senaste åren.
Den gemensamma finansieringen av pris- och marknadsregleringen och av
strukturåtgärderna sker genom Den europeiska utvecklings- och garantifonden för
jordbruket, jordbruksfonden (Fonds européen d'orientation et de garantie
agricole, FEOGA). Fonden är uppdelad i en garantisektion och en
utvecklingssektion. Från garantisektionen finansieras marknadsstöd till
jordbruket, bl.a. exportstöd, arealstöd, djurbidrag, interventionsköp, miljöstöd
samt stöd till trädgårdsnäringen och fisket. Från utvecklingssektionen
finansieras bl.a. åtgärder för strukturrationaliseringar inom jordbruket och
åtgärder för landsbygdsutveckling. Fondens intäkter består av bidrag från EG:s
budget. Fondens utgifter uppgick år 1993 till 37 miljarder ecu motsvarande ca
350 miljarder svenska kronor. Mer än 90 % av FEOGA:s utgifter avser
garantisektionens område. Av EG:s totala budget har jordbruksdelen (fondens
utgifter) under flera år tagit i anspråk närmare två tredjedelar. Detta
förhållande håller på att förändras. För närvarande beräknas jordbruksutgifterna
utgöra omkring hälften av budgeten.
CAP bygger sedan sin tillkomst på tre grundprinciper, nämligen en gemensam
marknad med gemensamma priser, företräde för EG:s varor framför importerade och
en gemensam finansiering av jordbrukspolitiken. Resultatet av den förda
politiken blev att produktionen ökade. Samtidigt blev emellertid kostnaderna och
överskottsproduktionen ett växande problem.
Efter mer än ett år av debatter och förhandlingar antog rådet i juni 1992 den
största reformen hittills av CAP. Reformbeslutets viktigaste inslag är den
sänkning av stödpriset för spannmål med 29 % som skall genomföras under
treårsperioden 1993/94-1995/96. För sänkningen av stödpriserna kompenseras
jordbrukarna med arealbidrag vilkas storlek relateras till avkastningen under en
referensperiod i respektive region.
Jordbruksreformen innebär således inte att de traditionella instrumenten i
jordbrukspolitiken - gränsskydd, intervention och exportbidrag - avskaffas men
att de kommer att minska i betydelse. Förskjutningen från prisstöd till
direktstöd väntas innebära en minskad intensitet i odlingen, ökad konsumtion och
minskade överskott. Av betydelse när det gäller att begränsa
överskottsproduktionen är också villkoret för arealbidrag, nämligen att större
jordbruk måste lägga 15 % (eller mer beroende på val av trädesform) av arealen i
träda. Trädan, som också berättigar till arealbidrag, kan användas för
produktion av alternativa grödor.
Som en följd av sänkta spannmålspriser sjunker kostnaderna i
animalieproduktionen. Stödpriserna för mjölk, smör och nötkött sänks något.
Gränsskydd och exportbidrag för griskött, fjäderfä och ägg, som är avvägda i
direkt relation till spannmålspriserna kommer att sjunka automatiskt.
Eftersom den intensiva animalieproduktionen gynnas av de lägre foderkostnaderna
innehåller reformbeslutet flera slag av stöd till extensiv köttproduktion.
Beslutsordningen på jordbruksområdet är densamma som för övriga frågor inom EG.
Beslut fattas av ministerrådet efter förslag från kom-missionen. Parlamentet
medverkar i besluten på samma sätt som när det gäller andra frågor.
Jordbruksfrågornas sektoriella art gör att minister-rådet när besluten fattas
normalt består av medlemsländernas jordbruks-ministrar. Sedan rådet inhämtat
parlamentets yttrande skall frågan enligt huvudregeln beredas av Coreper (Comité
des Representants Permanents). På grund av det stora antal frågor som anknyter
till förvaltningen av jordbrukspolitiken finns dock för jordbruksområdet en
motsvarighet till Coreper som kallas Särskilda jordbrukskommittén (Comité
spéciale d'Agriculture, CSA). Jordbruksärenden som gäller djur- och växtskydd
samt handel med tredje land och vissa finansiella frågor handhas dock av
Coreper. Inom jordbruksområdet är det mycket vanligt att ministerrådet delegerar
handläggningen av de löpande förvaltningsärendena till kommissionen. Rådet
förbehåller sig vanligtvis beslutsbefogenheten i ett begränsat antal frågor, som
t.ex. i viktigare pris- och kvotfrågor. Kommissionen sköter det löpande arbetet
med bl.a. interventioner och exportrestitutioner. För att säkerställa att hänsyn
tas till varje medlems-lands särskilda förhållanden och önskemål trots den
omfattande delegationen handläggs jordbruksfrågorna i stor utsträckning i s.k.
förvaltningskommittéer. I dessa kommittéer arbetar nationella tjänstemän under
ledning av en ordförande från kommissionen. I kommittéarbetet lägger
kommissionen fram sina förslag till ändringar och medlemsländernas
representanter lämnar sina synpunkter. Kommissionen skall genast fatta beslut
och verkställa detta. Om beslutet inte överensstämmer med majoritetens
uppfattning i kommittén skall rådet genast underrättas och verkställigheten av
beslutet skjutas upp. Ministerrådet kan inom en bestämd tid med kvalificerad
majoritet fatta ett annat beslut än kommissionen.
22.1.2 Konsekvenser av ett medlemskap
EG:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, har flera likheter med den svenska
jordbrukspolitiken. Båda bygger på ett prisstöd till jordbruket som upprätthålls
med hjälp av ett gränsskydd. I båda fallen inkluderas i jordbrukspolitiken olika
typer av regional- och strukturpolitiska åtgärder. I både Sverige och EG ges
direkta bidrag, utbetalade per arealenhet eller per djur, som en del av stödet
till jordbruket. Den år 1990 beslutade livsmedelspolitiska reformen innebar en
avreglering av det svenska jordbruket. Ett svenskt EU-inträde innebär att
omfattande marknads-regleringar kommer att införas. Sverige bör som medlem
aktivt arbeta för en förenkling och avreglering av den gemensamma
jordbruks-politiken, bl.a. i syfte att minska budgetbelastningen till följd av
CAP. Därvid bör svenska erfarenheter av en avreglering av jordbrukspolitiken
utnyttjas. Sverige skall också verka för en ökad miljöhänsyn och stärkt
djurskydd inom jordbrukspolitiken.
Regeringen har som underlag för en bedömning av konsekvenserna för Sverige av
ett deltagande i den gemensamma jordbrukspolitiken vid ett medlemskap i EU,
utöver själva förhandlingsresultatet och remiss-instansernas synpunkter på
detta, haft ett stort antal betänkanden och rapporter utarbetade av myndigheter
och särskilt tillsatta utredningar. Rapporterna avser såväl analyser av
konsekvenser som förslag till tillämpning av regel- och stödsystem, inkl.
nationella program.
De nationella programmen avser bl.a. förslag till tillämpning av EG:s
miljöprogram för jordbruk, stöd till jordbruket i norra Sverige samt stöd till
jordbruk i mindre gynnade områden i södra Sverige. Till regeringen
(Jordbruksdepartementet) har dessutom inkommit ett stort antal skrivelser från
organisationer och enskilda med synpunkter och förslag.
I bilaga 9 till propositionen lämnas en utförligare redovisning av den
gemensamma jordbrukspolitiken inom EU och av svensk jordbruks-politik. Där
redovisas också mer utförligt regeringens bedömningar av konsekvenserna av ett
medlemskap och av vilka åtgärder som ett medlemskap bör medföra, exempelvis vad
gäller olika nationella program. I det följande lämnas en redovisning av
remissinstansernas synpunkter och av regeringens sammanfattande bedömningar.
Remissinstanserna: De myndigheter och organisationer som yttrat sig över
förhandlingsresultatet har i huvudsak varit positiva. Flera instanser har dock
framfört kritik mot utformningen av EG:s gemensamma jordbrukspolitik som sådan.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) anför att förbundet redan innan förhandlingarna
var avslutade tog ställning för ett svenskt EU-inträde. De viktigaste fördelarna
för det svenska jordbruket av en EU-anslutning är enligt LRF en direkt följd av
medlemskapet i sig och därmed oavhängigt utfallet i förhandlingarna. Förbundet
anför att ett medlemskap ger de svenska jordbrukarna fastare spelregler
samtidigt som det ger möjlighet att påverka färdriktningen i EG:s politik. Detta
är enligt LRF väsentligt eftersom Sveriges möjligheter att utanför EU föra en
nationell jordbruks-politik som avviker från EG:s gemensamma politik är
begränsade. Medlemskapet ger också enligt LRF det svenska jordbruket
förut-sättningar för likvärdiga konkurrensvillkor. När det gäller
förhandlings-resultatet anser LRF att utfallet vad avser produktionsutrymmet är
till-fredsställande. Förhandlingslösningarna avseende jordbrukets regional- och
miljöpolitik är överlag positiva.
LRF utgår ifrån att de möjligheter som förhandlingsresultatet ger utnyttjas
till fullo. Det gäller först och främst de program där en svensk medfinansiering
krävs för att EU skall ställa framförhandlade medel till förfogande.
Vid tillämpningen av EG:s gemensamma jordbrukspolitik i Sverige måste lösningar
väljas som inte missgynnar det svenska jordbruket i förhållande till jordbruket
i andra EU-länder.
LRF understryker att storleken på Sveriges bidrag till den gemensamma budgeten
inte påverkas av förhandlingsresultatet på jord-brukets område. Däremot bestäms
återflödet till Sverige i stor utsträck-ning av jordbrukets omfattning. För
landsbygden som helhet innebär detta tillväxt, ökade investeringar och förstärkt
skattekraft. LRF framhåller att de framförda synpunkterna i tillämpliga delar
också gäller den svenska lantbrukskooperationen.
Ett EU-medlemskaps effekter på konkurrensen inom jordbruks- och
livsmedelssektorn berörs av flera instanser. Konsumentberedningen framhåller att
ett medlemskap leder till ökad konkurrens med lägre priser, ökat utbud och
större valfrihet vilket är mycket positivt från konsumentsynpunkt. Samtidigt ser
beredningen med stor oro på att kostnaderna för den svenska statsbudgeten kan
komma att öka om Sverige försöker maximera återflödet av pengar från EU.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor anser att svenska importföretag
riskerar att tappa hela eller delar av sin handel med tredje länder inom
livsmedelsområdet om utrymmet inom EG:s importkvoter redan har intecknats av
inom EG redan etablerade importföretag. En sådan konsekvens av ett medlemskap är
oacceptabel anser samarbets-organet.
Inför anslutningen bör åtgärder därför vidtas för att inte försvåra eller
fördyra denna import. Samarbetsorganet framhåller också att det är positivt att
Sverige efter en anslutning får möjlighet att utveckla områden med mindre goda
förutsättningar men understryker att det finns en risk att sådana åtgärder kan
äventyra konkurrensen på livsmedelsområdet.
Konkurrensverket framhåller att ett medlemskap innebär en från
konkurrenssynpunkt i vissa avseenden negativ återreglering av det svenska
jordbruket och betydande kostnader för stödåtgärder. Häremot måste enligt verket
dock vägas de från konkurrenssynpunkt positiva verkningar som ett medlemskap
väntas få.
Riksrevisionsverket hänvisar till sitt remissvar i anledning av Jordbruks-
verkets rapport om administra-tiva konsekvenser av ett medlemskap.
Statens jordbruksverk tillstyrker ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen
med utgångspunkt från det uppnådda förhandlingsresultatet. Jord-bruksverket
utgår vidare från att inriktningen på jordbruksområdet är att Sverige skall
arbeta för förenklingar av regleringen.
Effekter för jordbrukssektorns intäkter och kostnader på kort sikt
På kort sikt kommer priserna på flera jordbruksprodukter att falla samtidigt som
olika direktstöd förändras och ökar. På kostnadssidan sker det i stort sett inte
några direkta förändringar som en följd av medlem-skapet. Anpassningar har redan
skett på detta område dels genom företagens egna åtgärder, dels genom åtgärder
vidtagna av regering och riksdag.
Sammantaget kommer intäkterna av produktförsäljning att minska medan de olika
direktstöden ökar. Den totala intäktsnivån kommer därvid att öka. Härigenom kan
lönsamheten komma att förbättras om inte markpriserna och därmed kapitalkost-
naderna stiger.
Statens jordbruksverk har till sitt remissyttrande över det svenska avtalet med
EU fogat en analys av ett EU-medlemskaps konsekvenser för jordbruket. Av
analysen framgår bl.a. hur ett medlemskap kan komma att påverka olika
produktionsgrenar. I de översiktliga kalkyler som redovisas har en jämförelse
skett mellan åren 1993 och 1995. De viktigaste slutsatserna är följande.
* På vegetabilieområdet förväntas att en areal motsvarande hela den nuvarande
omställningsarealen (360 000 ha) anmäls till EG:s trädes-program. Halva
basarealen finns på företag som tidigare inte deltagit i omställningsprogrammet.
Detta medför att av dessa företags basareal kommer ca 135 000 ha att läggas i
träda medan trädesarealen hos övriga företag kommer att minska. Totalt sett
väntas spannmålsodlingen ungefär bli av samma omfattning som i nuläget.
* På sockerområdet väntas kvoten utnyttjas fullt ut vilket ger en total
betleverans på 2 500 miljoner kg.
* För mjölk väntas produktionen komma att motsvara mjölkkvoten, dvs. 3,3
miljoner ton.
* Kvoterna på nöt- och fårköttsområdena väntas utnyttjas i stort sett i full
utsträckning.
Totalt beräknas saluvärdet av vegetabilieprodukterna minska något (exkl. olika
direktstöd) mellan åren 1993 och 1995. För spannmål sjunker priset något medan
priset för sockerbetor ökar kraftigt. Producentpriset för oljeväxtfrö sjunker
till världsmarknadspris.
De totala intäkterna i animalieproduktionen beräknas minska med i
storleksordningen 5 %. Större minskningar förutses på köttområdet. Ett undantag
är dock får- och lammkött där en betydande ökning förutses.
De analyser som gjorts tyder således på att vegetabiliesektorn kommer att få
ökade intäkter medan intäkterna i animaliesektorn bedöms bli lägre.
Animalieföretagen har dock ofta också spannmålsodling, bl.a. fodersäd-
produktion, varför omfördelningen inte behöver bli så stor för det enskilda
företaget.
Direktbidragen till jordbruket i Sverige kan för år 1993 beräknas till ca 3,8
miljarder kronor. I denna beräkning ingår de pristillägg som lämnas till
jordbruket i norra Sverige samt utbetalda omställningsstöd periodiserade över
fem år. Härtill kommer landskapsvårdsersättningar och olika strukturstöd till
ett sammanlagt belopp av närmare 0,5 miljarder kronor.
De olika direktstöd som kan komma att lämnas under år 1995 beräknas uppgå till
minst 4,3 miljarder kronor. Härtill kommer stöd och ersättningar som delvis
finansieras av EG. Exempel på detta är regionalpolitiska stöd och strukturstöd
samt miljöersättningsprogrammet som enligt vad som redovisas i det följande bör
uppgå till totalt ca 1 miljard kronor resp. ca 2,8 miljarder kronor. Under den
period när programmet införs kommer emellertid utgiften att bli lägre.
Vad gäller kostnaderna har som nämnts redan skett anpassningar av
insatsvarupriser. Införselavgifterna på proteinfodermedel liksom
prisreg-leringsavgiften på handelsgödselmedel har tagits bort.
Miljöersättningarna skall i huvudsak vara en kompensation för ett
inkomstbortfall. Inkomst-bortfallet förorsakas av ökade kostnader eller
uteblivna intäkter till följd av deltagande i de kompletterande miljöprogrammen.
Högre arealbidrag inom EU samt något lägre spannmålspriser förväntas på
vegetabilie-området dock medverka till att insatserna av handelsgödsel och
bekämp-ningsmedel torde minska. Den stora betydelse som bl.a. arealersättningen
har inom den gemensamma jordbrukspolitiken gör att fastighetspris-utvecklingen
kontinuerligt bör följas med hänsyn till fastighetsprisernas betydelse för
kostnadsbilden.
På animalieområdet kan det ske förändringar av foderstaterna beroende på att
importavgifterna mot tredje land försvinner för ytterligare några fodermedel.
Det kan också ske förändringar eftersom vissa grödor är berättigade till
arealbidrag, t.ex. vall. Intresset för helsädesensilage kan öka medan
vallodlingen minskar.
Några nämnvärda prisförändringar beroende på ökad konkurrens i leverantörsledet
antas inte ske eftersom de flesta produkter redan nu får importeras fritt.
På sikt kan konsekvenserna bli mera omfattande. Framförallt är det troligt att
det kommer att ske en omfördelning mellan olika produktionsinriktningar. Hur
denna omfördelning kommer att gestalta sig beror dels på vilka konsekvenser det
större varuutbytet kommer att föra med sig, dels på hur utvecklingen av den
gemensamma jordbruks-politiken kommer att bli. En fråga är då för vilka
produkter Sverige kommer att få relativa fördelar. En annan faktor som är av
stor betydelse för det svenska jordbrukets konkurrenskraft är hur växelkursen
för den svenska valutan kommer att utvecklas.
Till saken hör också att Sverige hävdar sig mycket väl i jämförelse med andra
länder vad avser låg användning av bekämpningsmedel och handelsgödsel. Rena och
miljövänligt producerade livsmedel kan också utgöra en konkurrensfördel
Det finansiella flödet från EG samt effekter på statsbudgeten
Den gemensamma EG-budgeten kommer att bekosta ca 77 % av de stödåtgärder som i
Sverige blir följden av en svensk tillämpning av CAP. Flödet från budgetens
jordbruksfonds s.k. garantisektion avser dels medel som används för
marknadsreglering (främst intervention och exportbidrag), dels olika direktstöd
(bl.a. arealstöd, djurbidrag och miljöstöd). De åtgärder som finansieras via
garantisektionen är i de flesta fall helt finansierade av EU. Dessa utgifter
beräknas för år 1994 uppgå till 328 miljarder kronor för hela EU, motsvarande ca
hälften av den totala EG-budgeten. Detta flöde beräknas för Sveriges del år 1995
uppgå till minst 6,7 miljarder kronor.
I tabell 22.1 framgår de viktigaste stöden och ersättningarna som kan komma
Sverige till del.
EG:s struktur- och regionalpolitiska stöd finansieras från tre fonder, varav
jordbruksfondens utvecklingssektion är en. Verksamheten inom dessa fonder är
samordnad och inriktas nu på fem målsättningar varav mål 5a (regional- och
strukturstöd) och 5b (landsbygdsutvecklingsstöd) är de som främst berör
jordbruket. För att utnyttja dessa stöd krävs medfinansiering från det enskilda
medlemslandet. I förhandlingarna beslöts att ett sjätte mål, speciellt anpassat
till de nordliga regionerna i de nordiska länderna, skall införas. För
jordbrukets del rör det sig i huvudsak om åtgärder inom mål 5a och 5b. En
skillnad är att medfinansieringsgraden kommer att bli högre och att i vissa fall
även stödnivån kommer att bli högre i mål 6-området. EU har för år 1995 avsatt
totalt ca 2,4 miljarder kronor (268 miljoner ecu) från strukturfonderna för
Sverige. Hur stort det belopp som avser jordbruket och landsbygden kommer att
bli beror på hur de svenska programmen utformas.
De nuvarande stöden till dessa åtgärder har tämligen liten omfattning med
undantag av stödet till jordbruket i norra Sverige som de senaste åren uppgått
till totalt ca 1 miljard kronor.
De insatser som görs i Sverige motsvarande EG:s stöd till landsbygds-utveckling
ryms främst inom det s.k. glesbygdsstödet som avser att ge ökad sysselsättning i
glesbygd och i skärgårdsområden. Jordbruket har fått del av glesbygdsstödet
främst i form av bidrag till investeringar i kompletterande verksamheter.
Dessutom har stöd lämnats inom ramen för anslaget för särskilda åtgärder i norra
Sverige.
Regeringen kommer i det följande att redovisa en bedömning vad avser
utnyttjandet av olika samfinansierade program inom ramen för den gemensamma
jordbrukspolitiken. De sammanlagda kostnaderna från den svenska statsbudgeten
kan beräknas till ca 2,2 miljarder kronor och delfinansieringen från EG till ca
1,7 miljarder kronor.
Tabell 22.1 Prel. beräkning av stöd och ersättningar inom jordbruks- och
livsmedelssektorn vid ett EU-medlemskap (miljoner kronor)
Stöd och ersättningarTotaltSvensk EU:s EU:s
beloppstatsbudget budget andel i %
1. Jordbruksfondens
garantisektion
Arealbidrag 2 700 - 2 700 100
Trädesersättning 850 - 850 100
Intervention m.m. 750 - 750 100
Exportbidrag m.m. 300 - 300 100
Djurbidrag 720 - 720 100
Miljöersättningar 2 836 1 374 1 462 52
8 156 1 374 6 782
2. Jordbruksfondens
utvecklingssektion
Generella struktur-
stöd 165 75 90 55
Stöd till mindre
gynnade områden 582 411 171 30
747 486 261
3. Stöd till nordligt
jordbruk1 292 292 0
Totalt 9 195 2 152 7 043 77%
1 Utgör en del av stödet till jordbruket i norra Sverige
En konsekvens av ett medlemskap är att olika tull- och avgiftsmedel vid import
inte längre kommer att tillgodoräknas den svenska statsbudgeten utan i stället
kommer att överföras till EG:s budget. Från jordbruks-området kommer därmed
införselavgiftsmedlen inte längre att bli en inkomst för svenska staten. Andra
viktigare inkomster från jordbruks-området som kommer att upphöra är
förmalningsavgifterna och fettvaru-avgiften vars syfte har varit att finansiera
regleringarna inom spannmåls- och oljeväxtsektorn. Dessa regleringar ersätts med
gällande regleringar inom EG.
Kostnaderna i Sverige för de olika åtgärder inom jordbrukspolitiken som inte
finansieras med särskilda avgifter, dvs sådana åtgärder som finansieras över
statsbudgeten, kan för budgetåret 1994/95 beräknas till ca 4,2 miljarder kronor.
Kostnader motsvarande ca 3,9 miljarder kronor bedöms falla bort eller helt eller
delvis finansieras av EU. Samtidigt gör regeringen bedömningen att åtgärder till
en kostnad av mellan 200 och 300 miljoner kronor bör behållas som rent
nationellt stöd. Detta gäller bl.a. avbytarverksamheten. Exempel på andra sådana
nationella stöd är stöd till rennäringen och till djurhälsovården.
Vid ett EU-medlemskap måste de nuvarande fettvaru- och förmalningsavgifterna
avskaffas. Det intäktsbortfall om ca 1 miljard kronor som då skulle uppstå måste
finansieras. Regeringens avsikt är därför att täcka detta bortfall av
statsinkomster med punktskatter från i princip samma område som de nuvarande
avgifterna omfattar. En sådan växling från avgift till skatt bör kunna
genomföras utan att konsumentpriserna på de skattebelagda varorna ökar. Åtgärden
reser dock ett antal frågeställningar rörande bl.a. avgränsning av skattebasen
och skatteadministration som inte ännu har beslysts. Det bör därför klarläggas
hur de bortfallande fettvaru- och förmalningsavgifterna skall kunna ersättas.
Skulle detta visa sig vara omöjligt måste statens inkomstbortfall kompenseras i
annan ordning från jordbruks- och/eller livsmedelsområdet.
Konsumenteffekter
Konsumentpriserna på för Sverige traditionella jordbruksprodukter beräknas bli
något lägre efter en anslutning till EU. Det beror dels på lägre produktpriser,
dels på att vissa avgifter försvinner. Vissa produkter beräknas bli dyrare vid
ett medlemskap eftersom EU har gränsskydd för dessa produkter. Hur stora
prissänkningarna kan bli på längre sikt beror bl.a. på hur konkurrensen kommer
att påverkas av ett medlemskap.
Överslagsmässiga beräkningar av de konsumenteffekter som ett EU-medlemskap
kortsiktigt kan innebära har gjorts av Jordbruksverket. Utgångspunkten för
beräkningarna har varit att endast priseffekter och inte kvalitetseffekter
beaktas. Beräkningarna är således statistiska och innehåller inga effekter av
ändrat konsumtionsmönster.
För spannmålsprodukter och fettvaror försvinner förmalningsavgiften resp.
fettvaruavgiften. Priset på vitsocker är högre inom EU än i Sverige. Dessa
förändringar kan leda till att värdet i partiledet minskar med knappt 1 miljard
kronor/år.
För nötkött, griskött och fjäderfäkött är priserna lägre inom EU än i Sverige.
Enligt de slutsatser som redovisats tidigare kan prissänk-ningarna leda till att
värdet i partiledet faller med drygt 1 miljard kronor/år.
Inkluderas även moms skulle konsumenteffekten för dessa produkt-grupper ge en
sänkning av konsumentutgifterna med mellan 2,5 och 3,5 miljarder kronor/år. Den
lägre siffran avser ett fall med oförändrade öresmarginaler i handelsledet,
medan den högre siffran utgår från oför-ändrad procentmarginal i handelsledet.
Vissa livsmedel som inte produceras i Sverige kan komma att bli dyrare efter
ett medlemskap till följd av högre gränsskydd. Exempel på produkter där
gränsskyddet kommer att höjas är ris, tropiska frukter samt tobak och
alkoholhaltiga drycker.
På sikt innebär ett EU-medlemskap att Sveriges handelsmönster kommer att
påverkas, främst givetvis genom att handeln mellan Sverige och de nuvarande och
blivande EU-länderna kommer att öka men också genom att handeln med
utanförstående länder kommer att påverkas av EU:s gränsskydd och handelsavtal.
På livsmedelsområdet har EU jämfört med Sverige ett stort antal handelsavtal med
tredje land. Handeln kommer att tendera att styras i riktning mot sådana länder
med vilka EU har handelsavtal. Beträffande livsmedelsutbudet kan områden i
Sverige med stor befolkningskoncentration och närhet till andra EU-länder vara
intressanta för detaljistkedjor i andra EU-länder att etablera sig i. Även om
etableringen av utländska livsmedelskedjor blir av liten omfattning kommer
importen av livsmedel från övriga EU-länder att öka. En effekt härav blir att
konkurrensen ökar, vilket kan ge lägre konsumentpriser.
När det gäller svenska konsumentpreferenser för livsmedel har man under senare
år kunnat iaktta flera utvecklingsriktningar. Dels en internationell inriktning
med ökat intresse för mat från någon annan del av världen, dels en inriktning
mot olika livsmedelstyper exempelvis lågkalorilivsmedel dels och en inriktning
med preferenser för svenskproducerade livsmedel. Dessa utvecklingstendenser
kommer av allt att döma att fortsätta och kan med ett EU-medlemskap totalt sett
komma att förstärkas i Sverige av det ökande varuutbudet. Konsumenternas
intresse för ekonoligskt framställda livsmedel har också ökat kraftigt under
senare år.
22.1.3 Vegetabilieproduktionen
Regeringens bedömning: Det svenska inlösensystemet
upphör vid ett svenskt medlemskap i EU. EG:s
system med intervention och exportstöd gäller
således från samma tidpunkt.
Hela landet bör utgöra en basregion om ca 1,8
miljoner ha. Arealbidraget bör beräknas i relation
till spannmålsavkastningen i resp. skördeområde. För
att minska antalet produktionsregioner bör dock
skördeområden med avkastning inom ett visst
intervall tillhöra en och samma klass med en
gemensam ersättningsnivå. Totalt blir det 11
klasser.
Grunden för beräkning av den totala stödnivån för
oljeväxter bör vara spannmålsavkastningen. Därefter
bör arealbidraget för oljeväxter differentieras i
förhållande till den regionala avkastningen.
Områdesindelningen är densamma för både oljeväxter och
spannmål.
Den svenska förmalningsavgiften och
fettvaruavgiften tas bort vid ett EU-medlemskap.
Avgifter som betalats in för befintligt lager per
den 1 januari 1995 bör restitueras för att undvika
de kraftiga marknadsstörningar som uppkommer vid
spekulation inför ett EU-medlemskap.
Svensk stärkelseindustri bör erhålla en
övergångsersättning med ca 800 kr/ton för viss
stärkelse producerad på 1994 års potatisskörd. Den
totala kostnaden beräknas bli ca 36 miljoner
kronor.
Pris- och kostnadsskillnaderna på vegetabilieområdet mellan Sverige och EG är
inte lika stora som på animalieområdet. I stället är det de lägre svenska
avkastningsnivåerna på framför allt spannmåls- och oljeväxt-områdena som kan
komma att påverka konkurrenssituationen vid ett EG-medlemskap. Reformeringen av
den gemensamma jordbrukspolitiken 1992 innebar en kraftig sänkning av priserna
på i första hand spannmål. Prissänkningen kompenserades fullt ut genom ett
arealbidrag. Detta innebär att direktbidragens omfattning får en stor betydelse
för den fram-tida lönsamheten inom vegetabilieproduktionen.
Spannmål och oljeväxter
Förhandlingsresultatet blev att Sverige får en basareal på ca 1,8 miljoner ha
utifrån ett genomsnitt av odlingen av spannmål, oljeväxter, protein-grödor samt
trädesareal åren 1989-1991. För basarealen lämnar EG arealbidrag. För att
svenska spannmålsproducenter skall få lika villkor som konkurrenterna inom EU
skall arealbidraget beräknas i relation till spannmålsavkastningen i resp.
skördeområde indelade i 11 klasser med en skillnad i bidrag på ca 200 kr per ha
mellan varje klass. Exportörer av havre kan få exportrestitution vid försäljning
till tredjeland, däremot kan inte havre lämnas till intervention. Svenska
önskemål rörande sista ansökningsdag för arealbidrag, interventionsperiodens
längd, kvalitets-regler för spannmålsintervention och definition av vall
accepterades av EU och beslutas av kommissionen i samband med ett svenskt
inträde i Unionen.
Sverige kommer vid ett medlemskap att införa EG:s trädesprogram. Det blir då
möjligt för jordbrukare att överföra mark inom ramen för omställningsprogrammet
till EG:s trädesprogram. Under en tvåårsperiod kommer extensivt bete på EG-träda
att vara bidragsberättigat. En enskild jordbrukares trädade areal får inte
överstiga den stödberättigade odlingen av spannmål, oljeväxter och proteingrödor
med undantag för jordbrukare som har haft en större areal i det svenska
omställningsprogrammet. Arealbidraget för den överstigande arealen är 70 % av
normalt trädesbidrag.
Den svenska förmalningsavgiften tas bort vid ett medlemskap.
Oljeväxtodlingen kommer vid ett medlemskap att begränsas till en areal
beräknad som genomsnittet av odlingen under de tre år som föregår medlemskapet.
För oljeväxtsektorn innebär ett medlemskap stora förändringar av stödsystemet.
Medan Sverige i dag har ett statligt inköpssystem av oljeväxtfrö och en
finansiering genom en särskild fettvaruavgift har EG numera ett system med
världsmarknadspriser på oljeväxter kombinerat med arealbidrag direkt till
odlarna. Ett medlemskap innebär också en sänkning av konsumentpriserna på
vegetabiliska fetter och oljor till följd av en slopad fettvaruavgift.
För att undvika marknadsstörningar inför ett medlemskap bör förmalnings- och
fettvaruavgifter som betalas in för befintligt lager den 1 januari 1995
restitueras.
Socker och stärkelse
Sverige fick i förhandlingarna en total produktionskvot för socker om ca 370 000
ton, varav A-kvoten är 336 364 och B-kvoten är 33 636 ton. Sverige får importera
råsocker i enlighet med nuvarande regelverk i EG.
För stärkelse har Sverige och EG i dag likartade regleringar med gränsskydd
och stöd för stärkelse till teknisk användning. Till skillnad från Sverige har
dock EG exportbidrag för stärkelse samt ett särskilt stöd till potatisodlingen
avsedd för stärkelsetillverkning. Lönsamheten i Sverige för
fabrikspotatisodlingen har uppskattats ligga under den inom EG bl.a. på grund av
lägre hektaravkastning och högre produktions-kostnader i Sverige. Den svenska
stärkelseindustrin får vid ett medlem-skap ökad konkurrens från relativt stora
integrerade majsbaserade stärkelseanläggningar i övriga Europa.
Svensk stärkelseindustri bör erhålla en övergångsersättning med ca 800 kr/ton
för viss stärkelse producerad på 1994 års potatisskörd. Den totala kostnaden
beräknas bli ca 36 miljoner kronor. Den kostnaden motsvarar i stort de kostnader
för rabattering som svenska staten hade haft i ett utanförskap.
22.1.4 Animalieproduktionen
Regeringens bedömning: EG:s mjölkreglering tillämpas
från den 1 januari 1995.
Den mjölkkvot som Sverige erhållit bör fördelas på
de producenter som är leverantörer av mjölk den
1 januari 1995. Den grundläggande principen för
fördelningen bör vara att leveranskvoten skall
motsvara levererad mängd mjölk under något av åren
1991, 1992 eller 1993 reducerad med ca 3 %.
Producenter som antingen utökat sin produktion
eller nystartat under tiden fram till den
1 januari 1995 kan som alternativ välja en annan
beräkningsmetod. Detta alternativ innebär att ett
större avdrag beräknat på den leveranspotential som
gäller för företaget skall tillämpas. Avdraget ökar ju
senare utökningen genomförts.
Det ligger i konsumenternas intresse att
produktionen sker till så låg kostnad som möjligt.
Regeringen bedömer att detta mål bäst tillfredsställs
i ett system med fri handel med kvoter.
Producenter som upphör med mjölkproduktion men
inte säljer marken till vilken kvoten är knuten bör
därför inom ramen för vissa villkor kunna överlåta
kvoten till ett fritt pris. Företag som efter den
1 januari 1995 önskar en utökad kvot får köpa denna på
en fri marknad eller från tillgänglig nationell
reserv.
En indelning av landet i tre regioner görs.
Inom respektive region får kvoter utan mark endast
försäljas till producent inom respektive region.
En utvärdering av systemet bör ske sedan
erfarenheter vunnits av den praktiska
tillämpningen.
Vid fördelningen av bidragsrätten för dikor samt
tackor bör år 1993 tillämpas som basår. Försäljning av
bidragsrätter utan sam-tidig försäljning av
fastigheten bör vara fri men en kvotskatt på 15 %
bör tillämpas vid sådan försäljning.
Resultatet av förhandlingarna är att Sverige tilldelas en mjölkkvot om 3 303 000
ton vid 4,33 % fetthalt. Sverige har rätt till en övergångs-period på ett år för
att introducera individuella kvoter.
Den mjölk som försäljs som människoföda inom Unionen måste ha en fetthalt som
överensstämmer med de fetthalter som fastställts av kommissionen. EU har
accepterat att Sverige under tre år behåller nuvarande system för fetthalten i
mjölk under förutsättning att svensk mjölk som inte uppfyller EG:s regler inte
exporteras till övriga medlemsländer. Under denna treårsperiod skall EU se över
det aktuella regelverket.
På grund av transportkostnader m.m. kommer troligen den svenska produktionen
av mjölk att vara konkurrenskraftig till något högre pris än danskt
avräkningspris.
Tillämpningen av EG:s nuvarande mjölkreglering kan i många stycken sägas leda
till begränsningar i jordbruksföretagens möjligheter att utveckla sin
konkurrenskraft och därmed möjligheten att skapa långsiktigt livskraftiga
jordbruksföretag. Tillämpningen av EG:s regelverk medger emellertid också en
viss flexibilitet som bör utnyttjas för att minska olägenheterna av de
regleringar som tillämpas.
Följande utgångspunkter bör därför vara vägledande för en svensk tillämpning
av mjölkregleringen. Mjölkkvotregleringen skall tillämpas så att den
- medverkar till en nödvändig företagsutveckling som möjliggör en
konkurrenskraftig jordbruksnäring,
- skapar förutsättningar för en optimal användning av tilldelad landskvot,
- får en stabil och enkel utformning,
- ger möjlighet för statsmakten att styra utvecklingen i den utsträckning som
anses nödvändigt för att uppnå samhälleliga målsättningar på detta område,
- så långt det är möjligt minimerar den administrativa hanteringen.
Försäljning av kvoter utan tillhörande mark bör få ske med fri prisbildning
inom ramen för vissa villkor. Kvotvärdet vid en fri prissättning motsvaras av
kvotens pris och härmed undviks en kapitalisering i markvärdet. Vidare torde en
fri prisbildning gynna effektiviteten och konkurrenskraften inom
mjölkproduktionen. Slutligen får administrationen en mindre omfattning än om ett
administrativt pris skulle fastställas av en myndighet.
Landet bör delas in i en region för stödområdena 1-2, en för stödområdena 3-4
och en för övriga landet. Vid försäljning av kvoter utan tillhörande mark bör
försäljning endast få ske till producenter inom den region där kvoten finns.
En närmare redogörelse för tillämpningen redovisas i bilaga 9.
En jämförelse mellan Sverige och EG såvitt gäller animaliesektorn i övrigt
visar att den svenska pris- och produktionskostnadsnivån i regel överstiger den
inom EG. Ett EG-medlemskap innebär därför att dessa nivåer måste anpassas för
att den svenska produktionen skall vara konkurrenskraftig. Vissa prisskillnader
mellan Sverige och EG kommer att bestå även vid ett medlemskap, till följd av
bl.a. transportavstånd, smakpreferenser och smittskyddsbestämmelser.
Vid ett medlemskap tilldelas Sverige ett antal bidragsrätter för olika
djurslag. Resultatet av förhandlingarna är att Sverige tilldelas en kvot på
250 000 bidragsberättigade handjur, 155 000 am- och dikor samt 180 000 tackor.
Anpassningsbehoven är störst för den intensiva nötköttsproduktionen, dvs.
storskalig gödtjursproduktion. För småskalig produktion är anpass-ningsbehovet
betydligt mindre och för extensiv nötköttsproduktion kan ett medlemskap t.o.m.
innebära en intäktsökning jämfört med dagsläget.
En jämförelse mellan Sverige och EG vad gäller får- och lamm-produktionen
visar att EG:s stöd- och prisnivå är högre än den svenska. Därför bör en
anpassning till förhållandena inom EG knappast förorsaka några problem även om
konkurrensen från EG-länder och från länder med handelsavtal med EG kan
förväntas öka.
Vid fördelningen av bidragsrätten för dikor samt tackor bör år 1993 tillämpas
som basår. Försäljning av bidragsrätter utan samtidig försälj-ning av
fastigheten bör vara fri men en kvotskatt på 15 % bör tillämpas vid sådan
försäljning. Möjligheten att utestänga producenter med färre än 3 dikor eller 2
handjur från stöd bör tillämpas tills vidare.
22.1.5 Trädgårdssektorn
Inom EU omfattas trädgårdssektorn av den gemensamma jordbruks-politiken. I
princip gäller inom denna sektor samma mål och medel som på jordbrukets område.
Gränsskydd gentemot tredje land är vanligen högre i EG än i Sverige. Särskilt är
kvalitetsregleringarna av frukt och grönsaker mera omfattande i EG.
Vid ett svenskt EG-inträde kommer förutsättningarna för import och export av
trädgårdsprodukter att ändras. Tullarna vid införsel från de nuvarande och de
tillkommande EG-länderna kommer att slopas. Vid import från länder utanför EU
kommer vårt nuvarande gränsskydd att ersättas av EG:s generellt sett högre nivå.
Skyddet mot lågprisimport från icke EG-länder blir därigenom högre. EG:s avtal
med en del sådana länder innebär emellertid att många av dem, visserligen inom
ramen för begränsade kvoter, på förmånliga villkor får tillträde till den
svenska marknaden.
Samtidigt med en EG-anslutning försvinner också de tullar och andra
handelshinder som i dag möter svenska trädgårdsprodukter vid export till
medlemsländer i EU. Detta förbättrar möjligheterna för svensk export. Ett
svenskt medlemskap i EG innebär också att EG:s nuvarande stöd för export till
Sverige upphör. Sådant exportstöd från EG:s sida utbetalas för t.ex. tomater och
äpplen.
Sverige har i förhandlingarna begärt och också erhållit särskilda hänsyn till
specifika svenska förhållanden vid vår tillämpning av gemen-skapsreglerna. Bl.a.
har vid förhandlingarna klarlagts att även existerande producentorganisationer
kan erhålla visst stöd.
Vid förhandlingarna har klarlagts att EU:s tullkvot för bananer kommer att
utökas på basis av den traditionella svenska konsumtionen. Vidare har EU gjort
ett åtagande om att i positiv anda undersöka de svenska importörernas begäran om
att vid licensfördelningen bli klassificerade som både s.k. första- och
andrahandsimportörer. Detta skall göras på basis av EG:s kriterier för
licensfördelning med avsikt att säkerställa den traditionella svenska
importstrukturen.
22.1.6 Strukturåtgärder inom jordbruket inklusive stöd till jordbruk i mindre
gynnade områden i södra Sverige
Regeringens bedömning: Sverige bör inom ramen för
EG:s regelverk för generella strukturstöd underlätta
en strukturell anpassning av svenskt jordbruk och
av svensk trädgårds- och rennäring till de nya
förutsättningar som kan komma att gälla vid ett
EU-medlemskap.
Det bör ske genom stöd till investeringar och till
bearbetning och avsättning av jordbruksprodukter.
Det nuvarande svenska startstödet till yngre
jordbrukare bör ersättas med motsvarande stöd inom
EG.
I södra Sveriges skogs- och mellanbygder bör EG:s
stöd till jordbruk i mindre gynnade områden
tillämpas. Området bör indelas i tre delområden
(klass A, B och C) beroende på
produktions-förhållandena. Inom delområde A skall
stödet uppgå till 990 kr, i delområde B till 540 kr
och i delområde C till 360 kr per djurenhet. Inom
ramen för EG:s miljöprogram bör det lämnas stöd
motsvarande miljöstöd-nord. Stödet bör uppgå till
1 400 kr, 900 kr och 400 kr per ha vall och
betesmark i delområdena A, B resp. C till företag
med djur. Samma krav på minsta areal per djurenhet
bör gälla som i norra Sveriges stödområde 4.
De totala kostnaderna för stödet till mindre
gynnade områden i södra Sverige beräknas till 270
miljoner kronor, varav EG bekostar 70 miljoner
kronor. Kostnaderna för miljöprogrammet för ekono-
misk bärkraft beräknas till 370 miljoner kronor,
varav EG bekostar 50 %. De totala kostnaderna för
generella strukturåtgärder beräknas till 165
miljoner kronor, varav EG finansierar 90 miljoner
kronor.
En tillämpning av EG:s gemensamma jordbrukspolitik medför förändrade
förutsättningar både för jordbruket och för livsmedelsindustrin. Hittills har
jordbruket och delar av livsmedelsindustrin skyddats genom det svenska
gränsskyddet. Ett EU-medlemskap innebär att det svenska jordbruket och den
svenska livsmedelsindustrin kommer att möta ökad konkurrens på den gränsfria
EG-marknaden. Vid utformandet av ett svenskt strukturstödsprogram bör det
eftersträvas att konkurrensen sker på så likartade villkor som möjligt.
För att kunna införa EG:s strukturstöd i Sverige fr.o.m. ingången av år 1995
krävs beslut rörande dels ett införande av dessa stöd, dels förslag till svensk
tillämpning av stöden. Efter utformningen av dessa förslag måste de dessutom
undergå en anmälan (s.k. notifiering) hos EG-kommissionen innan de kan träda i
kraft. Anmälan kan vara en tidskrävande process och kan i vissa fall ta sex
månader eller mer i anspråk. Beslut som måste föregå den närmare utformningen av
de svenska reglerna avser främst vilka strukturstöd som skall införas i Sverige
och vilken ambitionsnivå som är aktuell för de valda stöden.
Behovet av stöd bör regelbundet omprövas. Som en första kontrollstation bör en
utvärdering göras efter en anpassningsperiod efter EU-inträdet. I takt med att
stödbehovet ändras bör prioriteringarna i tillämpningen av EG:s strukturstöd
omprövas. Åtgärder av projekt-karaktär som aktivt skapar långsiktig
konkurrenskraft snarare än perma-nenta driftsstöd eller avvecklingsstöd bör
prioriteras.
De stöd som bör tillämpas i Sverige är investeringsstöd, startstöd till yngre
jordbrukare och producentorganisationer samt stöd till bearbetning och
avsättning av jord- och skogsprodukter.
De totala kostnaderna beräknas till 165 miljoner kronor varav 90 miljoner
kronor bekostas av EU.
Den svenska målsättningen vid ett medlemskap i EU, vad gäller skogsbygderna i
södra Sverige samt Öland och Gotland, är att inom ramen för EG:s politik slå
vakt om och utveckla jordbruket i dessa områden. Om EG:s kriterier för
avgränsning av mindre gynnade områden tillämpas och anpassas till de svenska
förhållandena kan relativt stora delar av södra Sveriges skogs- och mellanbygder
klassas som mindre gynnade från jordbrukssynpunkt. Ett detaljerat svenskt
förslag till områdesavgränsning skall efter medlemskap underställas
EG-kommissionen för prövning och ministerrådet för beslut.
Den utveckling som har lett till en minskning av jordbruket och
odlingslandskapet i de från jordbrukssynpunkt mindre gynnade områdena i södra
Sverige kan väntas fortsätta efter en anslutning till EU om inga särskilda
åtgärder vidtas. De olika samhällsvärden som i dessa områden är knutna till
odlingslandskapet motiverar mera aktiva åtgärder för att i framtiden
upprätthålla förutsättningar för ett bärkraftigt jordbruk. Något särskilt stöd
utöver gränsskyddet för den svenska prisnivån har hittills inte lämnats till de
mindre gynnade områdena i södra Sverige. Inom ramen för EG:s strukturpolitik
öppnas möjligheter för att genomföra mera aktiva insatser för att i framtiden
upprätthålla förutsättningarna för ett bärkraftigt jordbruk och ett öppet
odlingslandskap i dessa områden.
Särskilda åtgärder inom de mindre gynnade områdena (förordning (EEG) nr
2328/91) bör kombineras med EG:s program för miljövänliga brukningsmetoder och
bevarande av odlingslandskapet (förordning (EEG) nr 2078/92) enligt de förslag
som tidigare lämnats av jordbrukets miljöprogramutredning (SOU 1994:82). Den
samlade inriktningen och styrkan av de båda programmen bör vara sådan att
förutsättningarna för en ekonomiskt bärkraftig mjölk- och köttproduktion av
minst nuvarande omfattning i framtiden kan finnas kvar i de mindre gynnade
områdena. Dessa produktionsinriktningar bedöms även efter ett EU-medlemskap vara
de som har de bästa förutsättningarna i de mindre gynnade områdena.
Sveriges förslag till avgränsning av mindre gynnade områden och klasser inom
dessa områden bör i huvudsak följa den avgränsning som föreslagits i den inom
Jordbruksdepartementet framtagna rapporten (se bilaga 9).
22.1.7 Stöd till jordbruket i norra Sverige
Regeringens bedömning: Nuvarande målsättning för
stödet till jordbruket i norra Sverige bör ligga
fast vid ett EU-medlemskap.
De stödsystem som bör utnyttjas bör bygga på det
resultat som uppnåtts vid förhandlingarna med EU.
Stödet bör utgöras av dels EG:s stöd till mindre
gynnade områden/bergsjordbruk, dels stöd inom ramen
för EG:s miljöprogram för jordbruket. Därutöver bör
utnyttjas det i avtalet överenskomna stödet till
nordligt jordbruk för områdena 1, 2a, 2b och 3. Den
sammanlagda kostnaden för stöden beräknas till 1044
miljoner kronor. Stödet bör utformas så att
omfördelningseffekterna i förhållande till nuvarande
stöd blir så begränsade som möjligt. Så långt möjligt bör
stöden knytas till krav på djurinnehav, i första
hand till mjölkkor. Stora förändringar i stödnivån bör
kunna överbryggas genom tillämpning av tillfälliga
nationella stöd.
De motiv för att stödja jordbruket i norra Sverige som lades fast i 1990 års
livsmedelspolitiska beslut är giltiga även framgent.
En utgångspunkt för stödnivån för jordbruket i norra Sverige vid ett
EU-medlemskap bör vara nuvarande stödnivå, dvs. stödnivån budgetåret 1994/95.
Stödet till produktion av mjölk, matpotatis och getmjölk/getkött bör lämnas i
form av en kombination av de tre stöden - stöd till mindre gynnade områden (Less
Favoured Areas, LFA) /bergsjordbruk, miljö- och nationellt stöd. Stödbehovet
inom får- och nötköttssektorn tillgodoses fullt ut genom stöd till mindre
gynnade områden och miljöstöd enligt programmet för bärkraftigt jordbruk, i
fortsättningen kallat miljöstöd-nord. Slaktsvins- och smågrisproduktionen bör
erhålla stöd genom en kombination av stöd till mindre gynnade områden och
nationellt stöd, medan stödet till äggproduktionen bör bestå av nationellt stöd.
Stödet till mindre gynnade områden bör lämnas som ett djurbidrag i hela
stödområdet med maximal nivå. I område 1-3 lämnas därutöver stöd till spannmål
för avsalu. På företag med fläsk-, smågris- och äggproduk-tion räknas all
spannmål som avsaluspannmål oavsett om den används för eget foder eller inte,
eftersom svin och höns inte ingår i djurenhets-begreppet.
Även miljöstöd-nord bör utnyttjas maximalt och lämnas som ett stöd för vall-
och betesareal. I område 4 bör dock en viss reducering av stödet ske.
Miljöstödet bör knytas till villkor om djurantal och arealanvändning. En
arealfaktor som anger arealen per djur skall ligga till grund för storleken på
stödberättigad areal. Motiven för de valda arealfaktorerna är att
animalieproduktionen i första hand skall främjas. Arealfaktorn bör vara
differentierad mellan stödområdena.
Det nationella stödet får enligt EU-avtalet endast ges i område 1-3. För mjölk
bör stödet vara knutet till produktionen. Stödet bör utbetalas som en klumpsumma
baserad på stödbehovet per kg mjölk samt producerad mängd, dock högst
motsvarande en referenskvantitet som fastställs för varje företag på grundval av
historisk produktion.
Den totala kostnaden för stödet till mindre gynnade områden i norra Sverige
beräknas uppgå till 312 miljoner kronor med en delfinansiering från EU på 101
miljoner kronor, varav 45 miljoner kronor avser mål 6-området och finansieras
inom den finansiella ramen för mål 6. Resten finansieras av mål 5a-ramen.
Kostnaden för miljöstöd-nord uppskattas till 441 miljoner kronor med en
medfinansiering från EG:s jordbruksfonds garantidel på 264 miljoner kronor. Det
nationella stödet blir en restpost som uppgår till totalt 292 miljoner kronor.
EG:s genomsnittliga medfinansieringsgrad för stödet till jordbruket i norra
Sverige uppgår till 35 % av den totala kostnaden för stödet.
För företag som hittills har baserat fodertillgången på i huvudsak in-köpt
foder och som kanske har djuren installade och nästan helt saknar arealer bör på
kort sikt ett dispensförfarande tillämpas. Därigenom kan sådana företag ges en
tidsfrist för att skaffa ny areal eller vidta andra strukturförändringar. Detta
innebär att ett nationellt finansierat stöd kan lämnas till dessa företag under
en kort övergångsperiod. Det nationella stödet måste prövas och godkännas av
EG-kommissionen innan Sverige kan börja tillämpa det.
22.1.8 Kompletterande miljöersättning till jordbruket
Regeringens bedömning: Det nationella programmet
för miljöersättning bör delas upp i tre områden med
samordning mellan de olika programområdena. Dessa
är programmet för ekonomisk bärkraft, resurs-
hushållningsprogrammet samt bevarandeprogram-met.
Programområdena bör i princip svara mot målet för ett
öppet och varierat landskap, målet att minska
växtnäringsläckaget och ris-kerna vid användning av
bekämpningsmedel samt målet att bevara biologisk
mångfald och kulturvärden i odlingslandskapet.
För att främja en sådan användning av jordbruksmark
som är för-enlig med skydd och förbättring av miljön,
landsbygden och landskapet bör miljöersättning lämnas
i norra Sverige och i det mindre gynnade området i
södra Sveriges skogs- och mellanbygder inom ramen
för programmet för ekonomisk bärkraft. Detta för att
bevara ett levande och öppet landskap.
Inom ramen för resurshushållningsprogrammet bör
ersättning lämnas bl.a. till ekologiskt jordbruk
och resurshushållande konven-tionellt jordbruk.
Villkoren för dessa ersättningsformer bör
rege-ringen utarbeta under hösten 1994. Riktmärket
för ekologiskt jord-bruk bör i enlighet med
riksdagens målsättning vara att ca 300 000 ha
åkermark odlas ekologiskt år 2000. För detta ändamål
bör en permanent arealersättning lämnas till
jordbrukare med ekologiskt jordbruk.
För att reducera växtnäringsläckaget ytterligare
bedömer regeringen att det även bör lämnas
miljöersättning för extensiv vall, för skyddszoner
utmed vattendrag samt för insådd av fånggröda.
Inom ramen för bevarandeprogrammet bör ersättning
lämnas för bevarande av slåttermark, betesmark och
andra värdefulla natur- och kulturmiljöer. Dessutom
bör det lämnas ersättning för övriga åtgärder för att
bevara biologisk mångfald, såsom ersättning för
bevarande av utrotningshotade husdjursraser och
för hydrologisk restaurering av våtmarker,
småvatten, mindre åar och bäckar. Därutöver bör
ersättning lämnas för miljöåtgärder på vissa begräns-ade
arealer skogsmark.
Totalt bedömer regeringen att ca 2,8 miljarder
kronor bör lämnas inom ramen för EG:s
miljöersättningsprogram. Programmet för ekonomisk
bärkraft bör tillföras drygt 800 miljoner kronor,
till resurshushållningsprogrammet bör anslås ca
1 150 miljoner kronor och till
bevarandeprogrammet bör anslås ca 700 miljoner
kronor. Därutöver bör det anslås ca 120
miljoner kronor för utbildning,
information och demonstrationsprojekt. Dessa
belopp är av samma storleksordning som
ambitionsnivån i förslagen från Jordbrukets
miljöprogramutredning. Regeringen återkommer med
förslag till villkor och exakta ersättningsnivåer.
I betänkandet Förstärkta miljöinsatser i jordbruket (SOU 1994:82) har det
lämnats förslag till svensk tillämpning av EG:s miljöprogram. Betänkandet har
remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Jordbruksdepartementet
(dnr 94/940).
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens bedömning vad gäller
inriktning och ambitionsnivå.
Bland remissinstanserna finns ett brett stöd för miljöåtgärder på
jord-bruksområdet. Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak
utredningens problembeskrivning och förslag. En rad saksynpunkter på de olika
delprogrammen framkommer i remissvaren. Utredningen före-slår i enlighet med
EG:s riktlinjer att ersättning lämnas för att minska negativ miljöpåverkan.
Några instanser framhåller att detta innebär ett avsteg från principen att
förorenaren skall betala (Polluter Pays Principle). Flera remissinstanser
däribland Riksrevisionsverket, Sveriges Lantbruksuniversitet, Statens
naturvårdsverk, Naturskyddsföreningen, Kooperativa förbundet samt
Konsumentberedningen förordar att negativ miljöpåverkan beläggs med en
miljöavgift som ett sätt att minska användningen av handelsgödselmedel och att
minska riskerna med användningen av bekämpningsmedel. Miljöavgifter skulle också
kunna utgöra en finansieringskälla för ersättningen till miljöåtgärder som är
positiva kollektiva nyttigheter. Kritik riktas mot förslaget till ersättning för
resurshushållande konventionellt jordbruk. Länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge,
Norrbottens och Kopparbergs län pekar på svårigheterna att kontrollera de
åtgärder som föreslås ligga till grund för ersättningen. Länsstyrelsen i
Kronobergs län anser denna del av resurshushållningsprogrammet i praktiken vara
helt omöjlig att kontrollera medan Konsumentberedningen och Kooperativa
förbundet avstyrker ersättningen.
Sveriges roll i det internationella miljöarbetet har länge varit aktiv och
pådrivande. Sveriges deltagande i det internationella samarbetet grundas på vårt
ansvar för den globala miljön som vi som ett av världens mera gynnade länder
solidariskt måste utöva. Därutöver är Sveriges inter-nationella agerande i vissa
frågor särskilt viktigt för att kunna uppnå nationella miljömål. Det gäller
framför allt gränsöverskridande luft- och vattenföroreningar. Jordbruket i många
av de länder som ingår i EU är inte särskilt miljöanpassat. Ett EU-medlemskap
skulle förbättra Sveriges möjligheter att påverka det internationella
miljösamarbetet i allmänhet och samarbetet på jordbruksområdet i synnerhet.
Marknadsordningarna inom EG:s gemensamma jordbrukspolitik är inte tillräckliga
för att Sveriges mål att bevara den biologiska mångfalden och ett öppet landskap
skall kunna nås. EG:s miljöersättningsprogram skapar emellertid goda
förutsättningar för att nå målen.
Det finns alltså både nationella och internationella skäl att fortsätta den
miljöanpassning av det svenska jordbruket som påbörjats. Dessa skäl förstärks av
ett EU-medlemskap. Jordbruket är en av de sektorer där Sverige har goda
förutsättningar att utveckla en nationell miljöpolitik som kan bli förebild för
andra länder. Jordbruket kan därför bli en viktig del i en framtida strategi för
det svenska miljöarbetet inom EU.
För att svara upp mot det miljöansvar som rimligen kan utkrävas har riksdagen
uppställt vissa miljömål för jordbrukssektorn. Målen är att bevara och utveckla
biologisk mångfald och kulturvärden, bevara det levande och öppna landskapet,
minska växtnäringsläckaget samt minska riskerna med användning av
bekämpningsmedel.
Mycket talar för att jordbruket i Norrland och i södra Sveriges skogs- och
mellanbygder på sikt får svårt att konkurrera ekonomiskt med slättbygden.
Utredningen har bedömt att dessa jordbruk kan komma att läggas ner i stor
omfattning om inte motåtgärder vidtas. Den biologiska mångfalden och de
kulturvärden som är knutna till det nu mångformiga jordbruket i dessa bygder
kommer att drabbas. Om de naturliga, ogödslade betes- och slåttermarkerna läggs
ner blir förlusten av biologisk mångfald särskilt stor.
Miljönyttigheter saknar emellertid en marknad. För att det skall bli lönsamt
att producera vissa, från samhällets synpunkt önskvärda, icke marknadsprissatta
nyttigheter (t.ex. natur- och kulturvärden) bör det offentliga betala en
ersättning för dessa nyttigheter i en utsträckning som är samhällsekonomiskt
motiverat.
EG:s riktade miljöersättningsprogram lämnar goda möjligheter att behålla och
öka miljövärdena i odlingslandskapet. Sverige har i samband med
medlemskapsförhandlingarna förhandlat fram en medfinansierings-ram för ett
svenskt miljöersättningsprogram som uppgår till 165 miljoner ecu. EG:s
medfinansiering förutsätter en lika stor nationell med-finansiering.
Det nationella programmet för miljöersättning skulle i princip kunna delas upp
i tre områden med samordning mellan de olika program-områdena. Dessa är
programmet för ekonomisk bärkraft, resurshushållningsprogrammet samt
bevarandeprogrammet. Programområdena svarar i princip mot målet för ett öppet
och varierat landskap, målet att minska växtnäringsläckaget och riskerna vid
användning av bekämp-ningsmedel samt målet att bevara biologisk mångfald och
kulturvärden i odlingslandskapet.
De ersättningar som bör utgå enligt den i det följande redovisade
tillämpningen av EG:s miljöprogram bör enligt regeringens mening även
kompletteras med miljöavgifter inom jordbrukets område. De nuvarande
miljöavgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel bör höjas så att de ökade
intäkterna från avgifterna uppgår till 150 miljoner kronor. Regeringen
återkommer med ett förslag om hur de ökade miljöavgifterna bör tas ut.
Programmet för ekonomisk bärkraft
Det främsta hotet mot landskapets öppenhet är om ekonomiska förut-sättningar
saknas för jordbruket att långsiktigt överleva. Utan ekonomisk bärkraft saknas
förutsättningar för att upprätthålla ett öppet och levande landskap. Regeringen
har definierat två områden där jordbrukets framtida bärkraft kan ifrågasättas.
Det gäller jordbruket i norra Sverige och i södra Sveriges skogs- och
mellanbygder.
Detta programområde bedöms vara en nödvändig grund för att bevara ett öppet
och varierat landskap. Den biologiska mångfalden och de kulturvärden som
samhället vill bevara är i huvudsak knutna till en fortsatt animalieproduktion
och en lämplig geografisk fördelning av denna produktion. Det första
programområdet för miljöersättning är således ett sätt att skapa förutsättningar
för fortsatt drift i områden som bedöms producera kollektiva nyttigheter som
samhället har intresse av.
Ett resultat av medlemskapsförhandlingarna är överenskommelsen att
miljöersättning enligt förordningen 2078/92 skall kunna användas för att lösa de
specifika problemen i jordbruket i norra Sverige. Regeringen gör bedömningen att
miljöersättning bör lämnas i norra Sverige för att främja en sådan användning av
jordbruksmark som är förenlig med skydd och förbättring av miljön, landsbygden
och landskapet för att på detta sätt bevara ett levande och öppet landskap.
Bedömningar rörande villkoren för miljöersättning inom ramen för programmet för
ekonomisk bärkraft samt ersättningsnivåernas storlek redovisas i det föregående
(avsnitten 22.1.5 och 22.1.6).
Enligt regeringens bedömning är de fysiska betingelserna och
odlingsförutsättningarna i det mindre gynnade området i södra Sverige i stort
sett desamma som i norra Sveriges stödområde 4. Detta motiverar att den
kombination av stöd och ersättning som skall garantera långsiktig bärkraftighet
i stödområde 4 också är tillämplig i det mindre gynnade området i södra Sverige.
Regeringen bedömer att miljöersättning bör lämnas för vall och betesmark även i
det mindre gynnade området i södra Sveriges skogs- och mellanbygder. Till grund
för ersättningsberättigade arealer bör ligga en koppling mellan djur och
arealanvändning per djurenhet.
Resurshushållningsprogrammet
Det finns politisk enighet om att nå uppsatta mål och att gå vidare med
miljöarbetet för att förbättra resursanvändningen i jordbruket. Strategin bakom
resurshushållningsprogrammet är dels att angripa de viktigaste miljö- och
resursproblemen i jordbruket, dels att etablera ett helhetstänkande på gårdsnivå
där miljö- och resursfrågor får en central plats.
Detta är utgångspunkten för regeringens bedömning om ersättning för ekologiskt
jordbruk och resurshushållande konventionellt jordbruk. För att syftet med
programområdet skall uppnås bör miljöåtgärdernas status öka och jordbrukaren
sättas i centrum för ett aktivare omställnings- och förändringsarbete i svenskt
jordbruk. Ekologisk odling bör ses som en del i en strategisk satsning för
svenskt jordbruk. Riktmärket för ekologiskt jordbruk bör i enlighet med
riksdagens målsättning vara att ca 300 000 ha åkermark odlas ekologiskt år 2000.
För att uppnå detta mål bör en permanent ersättning lämnas.
För att reducera växtnäringsläckaget ytterligare bör ersättning lämnas för
extensiv vall i områden med låg andel vall, för skyddszoner utmed vattendrag och
för insådd av fånggröda.
Bevarandeprogrammet
Motivet för det tredje programområdet bör vara att i möjligaste mån försöka
samordna olika i dag förekommande ersättningsformer och verksamheter som
påverkar bevarandet av viktiga värden i odlings-landskapet. Regeringen vill
understryka att bevarandet av biologisk mångfald och kulturvärden är en
integrerad del av den framtida jordbrukspolitiken. Samordningen av åtgärder för
bevarande av biologisk mångfald och kulturvärden är av central betydelse för att
bevarande-arbetet skall bli framgångsrikt. För bevarande av biologisk mångfald
och övriga natur- och kulturvärden i landskapet bedömer regeringen att
genomförandet bör ske i fyra samordnade program. Dessa är delprogrammen för
bevarande av slåttermark, betesmark och övriga värdefulla natur- och
kulturmiljöer samt för övriga åtgärder för att bevara biologisk mångfald.
Regeringen bedömer att samtliga bevarandevärda slåtter- och betesmarker bör
bevaras för framtiden. Ersättning bör lämnas för sprutningsfria kantzoner,
utrotningshotade husdjursraser samt för hydrologisk restaurering av våtmarker,
småvatten, mindre åar och bäckar.
Miljöstödsprogrammen skall godkännas av EG-kommissionen. Diskussioner om
programmens utformning kommer därför att föras mellan Sverige och
EG-kommissionen.
Regeringen bedömer att en samlad utvärdering bör göras av miljö-
ersättningsprogrammet och att denna utvärdering bör ligga till grund för en
omprövning av programmet efter tre år. Därutöver bör programmen löpande följas
upp av ansvariga myndigheter.
De totala kostnaderna för miljöersättningsprogrammet bedöms uppgå till ca
2 800 miljoner kronor per år vid slutet av den första 5-års-perioden. Till detta
kommer kostnader för administration och ränte-kostnader som totalt uppgår till
ca 67 miljoner kronor per år under år 2-5.
22.1.9 Jordbruksstatistik
EG:s regler för statistikinsamling inom jordbruket omfattar områden som i dag
inte täcks av motsvarande svenska undersökningar. Reglerna innebär även krav på
större urval och en annan klassificering av företag. För Sveriges del innebär en
anpassning till dessa nya regler ett ökat resursbehov i förhållande till
nuläget. Sverige får en övergångsperiod på tre år för att anpassa svensk
statistik till EG:s regler.
22.2Fiske
Regeringens bedömning: Genom tullfriheten, det
något utökade tillträdet till resurser samt
tillgången till EU:s strukturfonder kommer
villkoren för den svenska fiskerinäringen att
förbättras vid ett EU-medlemskap.
EG:s gemensamma fiskeripolitik
Bakgrund
Romfördraget innehåller inte några särskilda regler för fisket utan fördragets
bestämmelser om jordbruket, artiklarna 38-47, är tillämpliga på fisket.
Fiskeripolitikens mål är desamma som gäller för jordbruks-politiken, dvs. att
höja produktiviteten, att tillförsäkra utövarna en skälig levnadsstandard, att
stabilisera marknaden, att trygga försörjningen och att tillförsäkra
konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser.
En gemensam marknadsreglering på fiskets område har funnits sedan år 1970. När
regleringen först infördes var den utformad som en integrerad del av den
gemensamma jordbrukspolitiken. Steg för steg har ändringar gjorts och de särdrag
som karaktäriserar fiskerisektorn bidragit till utformningen av en självständig
fiskeripolitik. År 1983 antogs de rättsakter som tillsammans lade fast ramarna
för den gemensamma fiskeripolitiken.
År 1922 genomfördes en delöversyn av politiken. Det överskuggande problemet var
obalansen mellan knappa fiskresurser och en alltför stor fiskekapacitet. De
huvudsakliga riktlinjerna för EG:s framtida fiskeripolitik angavs vara:
- bättre balans mellan tillgängliga fiskresurser och fiskekapaciteten,
- utveckling av förbindelserna med tredje land,
- förstärkning av forskningsinsatserna, samt
- utveckling av vattenbruket.
Instrumentet för att uppnå en bättre balans mellan kapacitet och resurser kunde
vara en översyn av gällande kvotsystem och maximala fångsuttag, en strängare
teknisk reglering av fiskets bedrivande, översyn av struktur-politiken i syfte
att reducera fiskeansträngningen, förstärkt övervakning av fisket samt
effektivare datainsamling.
Översynen av politiken ledde till att en ny basförordning, där grunderna för
EG:s fiskeripolitik fastställdes. Samtidigt antogs ett flertal rättsakter som
kompletterar och preciserarförordningen. Basförordningen gäller till år 2002 då
en ny översyn skall göras. De huvudsakliga beståndsdelarna i EG:s fiskeripolitik
utgörs av resurs-, marknads- och strukturpolitik samt kontroll.
Resurspolitiken
Resurspolitiken reglerar dels fördelningen av resurser mellan medlems-länderna,
dels överenskommelser med tredje land om exempelvis köp eller byte av kvoter.
Fastställande av högsta tillåtna fångstmängder för olika arter samt fördelning
av dessa kvoter, reglering av hur fisket får bedrivas, internationella
fiskerikonventioner samt bi- och trilaterala fiske-avtal m.m. ingår som delar i
resurspolitiken.
Fördelningen av fiskresurser medlemsländerna emellan bygger på den s.k.
relativa stabiliteten, vilket innebär att medlemslandets andel av den
tillgängliga fiskresursen i ett visst vatten långsiktigt läggs fast för varje
reglerad art. Fördelningen baseras huvudsakligen på traditionellt fiske.
Nuvarande fördelningsnyckel gäller t.o.m. år 2002.
Marknadspolitiken
De viktigaste beståndsdelarna i EG:s marknadspolitik är överskotts-regleringen,
som hanteras med hjälp av s.k. orienterings- och återtags-priser, fiskarägda men
statligt erkända producentorganisationer, vilka svarar för
överskottshanteirngen, samt en importreglering, som hanteras genom s.k.
referenspriser.
Orienteringspriset, vilket fastställs med ledning av ett genomsnitt av uppnådda
försäljningspriser och förväntad utveckling, är utgångspunkten för att bestämma
återtagspriset. På grundval av återtagspriset kan en producentorganisation
bestämma ett visst lägsta marknadspris under vilket medlemmarnas varor inte får
säljas. Med producentorganisation avses varje erkänd organisation som är
uppbyggd på fiskarnas egna initiativ i syfte att uppnå ett rationellt fiske och
bättre försäljningsvillkor. Regleringen av handeln med tredje land sker, förutom
genom tullar och tullpreferenser, med referenspriser, vars syfte är att
förebygga sådana störningar i handeln som kan förorsakas av utpräglad
lågprisimport från tredje land.
Marknadspolitiken innehåller också regler om gemensamma marknads-föringsnormer,
vilka omfattar kvalitet, storlek, vikt, förpackning, presentation och märkning.
Strukturpolitiken
I juli 1993 inrättades ett särskilt instrument för fiskets strukturpolitik (FIFG
- Financial Instrument for Fisheries Guidance). FIFG skall finansiera den del av
fiskets strukturstöd som kan hänföras till mål 5a, dvs. anpassningen av
fiskerisektorns struktur. FIFG kan stödja investeringar och aktiviteter inom
följande områden:
-omstrukturering och förnyelse av fiskeflottan
-modernisering av fiskeflottan
-förbättring av de villkor under vilka fiskets och vattenbrukets produkter
förädlas och marknadsförs
-försöksfiske
-utrustning i fiskehamnar samt
-studier av nya marknader.
Åtgärderna skall i synnerhet syfta till att förbättra arbetsvillkoren ombord på
fartyg, fiskemetodernas och redskapens selektivitet och produktkvaliteten. De
skall också främja introduktionen av gemenskapsstandarder för produkthygien,
hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt åtgärder till skydd för miljön.
Fiskerisektorn kan också erhålla strukturstöd med hänvisning till mål 2
(omstrukturering av regioner eller delar av regioner som påverkas allvarligt av
industriell tillbakagång) mål 5b (underlättande av struktur-omvandlingen på
landsbygden) samt mål 6 (glest befolkade regioner).
Kontroll
I oktober 1993 lade EG fast nya regler om kontroll. Syftet är att säkerställa
efterlevnaden av den gemensamma fiskeripolitiken genom att införa bestämmelser
om övervakning och sanktioner. En medlemsstat skall vidta åtgärder i syfte att
garantera efterlevnaden samt ställa tillräckliga medel till förfogande.
Kontrollsystemet skall gälla för allt fiske inom området som står under
medlemslandets jurisdiktion, inklusive sådant fiske som utförs av fartyg som
seglar under tredje lands flagg. Reglerna skall också gälla för de av
gemenskapens fartyg som verkar i tredje lands vatten.
Remissinstanserna: Fiskeriverket tillstyrker att avtalet godkänns.
Konsekvenser av ett medlemskap
Medlemskap är en förutsättning för tullfrihet mellan Sverige och EU. Om Sverige
inte blir medlem kvarstår dagens ogynnsamma situation där EU har fritt tillträde
till den svenska marknaden medan svenska produkter möter restriktioner vid
export till EU. Vad avser tillträdet till fiskresurser innebär ett medlemskap
att Sverige får utökade fiskerättigheter, bl.a. genom en högre andel av torsken
i Östersjön samt tillgång till nya arter i Nordsjön. EG:s strukturpolitik
överensstämmer i allt väsentligt med den svenska. Tillgång till EG:s
strukturfonder medför därför möjlighet till en högre ambitionsnivå inom
strukturpolitiken. Inom ramen för ett medlemskap avser Sverige att driva vidare
de frågor där ett fullgott resultat inte uppnåddes under förhandlingarna.
Förhandlingsresultatet medför att Sverige vid ett medlemskap kommer att
omfattas av all EG-lagstiftning på fiskets område och från och med första
medlemskapsdagen deltar i den gemensamma fiskeripolitiken. De viktigaste
resultaten av förhandlingarna framgår av bilaga 9.
22.3Skogsbruk
Regeringens bedömning: Någon gemensam skogspolitik
finns inte inom EU. Även om skogsnäringen får en ökad
tyngd i ett utvidgat EU ligger det i Sveriges
intresse att, mot bakgrund av de vitt skilda
förhållandena, hävda en nationell skogspolitik även i
fortsättningen. Sverige kommer att verka för en
modernisering av EU:s specialregleringar på
skogsområdet.
Skälen för regeringens bedömning redovisas i bilaga 9 till denna proposition.
Vid förhandlingarna har Sverige fått anstånd med tillämpningen av EG:s
bestämmelser om handeln med plantor, virkesmätning och skogsskadeinventeringar.
Under denna övergångstid kommer bestämmelserna på de båda förstnämnda områdena
att ses över och moderniseras. Sverige deltar i detta arbete.
22.4Rennäringen
Regeringens bedömning: Enligt ett särskilt
sameprotokoll i anslutningsavtalet har Sverige
även i fortsättningen rätt att inom traditionellt
samiska områden ge samerna exklusiva rättigheter
som har samband med deras traditionella
levnadssätt.
Renkött får saluföras inom EU:s medlemsländer om
det slaktas enligt bestämmelser i ett särskilt
direktiv. Dessa bestämmelser motsvarar dagens
svenska krav för renslakt, vilket innebär att
mobila slakterier får användas. Det svenska
licenskravet för import av renkött från bl.a.
Ryssland ersätts med åtgärder från EU:s sida om
import av renkött till ett medlemsland skulle
medföra marknadsstörningar.
Fortsatt nationellt stöd kan ges till
rennäringen under förutsättning att stödet inte leder
till en ökning av den traditionella produktions-
nivån.
Skälen för regeringens bedömning redovisas närmare i bilaga 9 till denna
proposition. Rennäringen har av naturliga skäl inte tidigare varit föremål för
någon uppmärksamhet inom EU. Sverige kommer under hösten 1994 att fortsätta
överläggningarna med företrädare för kommissionen i fråga om utformningen av
gränsskydd mot tredje land och det närmare innehållet och formerna för
ekonomiskt stöd till rennäringen.
22.5Livsmedel, veterinära frågor, foder och frågor om växtskydd och växtodling
22.5.1 Inledning
Huvuddelen av EG:s bestämmelser om livsmedel, veterinära frågor, foder och
frågor om växtodling omfattas av EES-avtalet. Avtalet trädde i kraft den
1 januari 1994 med undantag för den del som avser de veterinära bestämmelserna.
Dit hör, förutom frågor om djurhälsa, hygienbestämmelser för livsmedel av
animaliskt ursprung. I den delen trädde avtalet i kraft den 1 juli 1994. På de
angivna områdena innebär följaktligen ett medlemskap i EU begränsade
förändringar i förhållande till vad som redan gäller enligt EES-avtalet.
Beträffande växtskyddsfrågor finns i avtalet en gemensam förklaring som innebär
att EG-kommissionen kommer att konsultera EFTA-staterna i samband med att man
framlägger nya förslag på området. Det är sannolikt att berörda direktiv
förhandlas in i EES-avtalet inom en nära framtid.
22.5.2 Livsmedel
Regeringens bedömning: Huvuddelen av EG:s
bestämmelser på livsmedelsområdet har införlivats i
svensk lagstiftning genom EES-avtalet. Ett
svenskt EU-medlemskap innebär därmed inga större
förändringar i förhållande till vad som gäller i dag.
Flertalet av EG:s rättsakter på livsmedelsområdet är total-harmoniserade vilket
innebär att det inte är tillåtet att ha vare sig strängare eller liberalare
bestämmelser för de varor som regleras av rättsakten. EG:s bestämmelser på
livsmedelsområdet bygger, i likhet med de tidigare gällande svenska, i stor
utsträckning på de rekommendationer som utarbetats inom den internationella
organisationen Codex Alimentarius. Därför innebär Sveriges anpassning till EG:s
bestämmelser genom EES-avtalet generellt sett inte så stora förändringar på
livsmedelsområdet. När det gäller detaljbestämmelser har emellertid ett stort
antal viktiga ändringar fått göras. Redogörelser för dessa finns i prop.
1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och prop.
1992/93:119 om ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m. fl. lagar i anledning
av EES-avtalet.
EG:s bestämmelser på livsmedelsområdet avser märkning, livsmedelsstandarder,
livsmedelstillsatser och livsmedelskontroll. Dessutom finns bestämmelser om
bl.a. vin- och spritprodukter, material och produkter i kontakt med livsmedel,
livsmedel för särskilda näringsändamål, gränsvärden för främmande ämnen och om
ytvatten som skall användas för framställning av dricksvatten. Samtliga dessa
bestämmelser omfattas av EES-avtalet.
22.5.3 Veterinära frågor
Regeringens bedömning: Vid ett EU-medlemskap
avvecklas gränskontrollerna. Kontroller av
livsmedel och produkter av animaliskt ursprung
som förs in i landet måste i större utsträckning än
hittills bygga på den livsmedelskontroll som sker
i utförsellandet. Kontroller av djur kommer
fortsättningsvis att ske i ursprungsbesättningen
och genom stickprovskontroller i mottagarbesätt-
ningen. En friare handel kan innebära ökade risker
för att få in nya djursjukdomar i Sverige. Riskerna
kan dock motverkas dels genom att inom landet
vidta förebyggande åtgärder som utbildning i syfte
att tidigt kunna upptäcka, diagnostisera och
eliminera nya sjukdomar, dels genom begäran om
s.k. tilläggsgarantier om sjukdomsfrihet för vissa
sjukdomar.
Livsmedel, levande djur och foder som förs in i
landet skall vara fria från salmonella. Sverige
kan i allt väsentligt behålla sina stränga
djurskyddsbestämmelser.
När det gäller användning av antibiotika och
kemoterapeutika i foder har Sverige fått möjlighet
att behålla sina regler under en fyraårig
övergångsperiod. Förbudet mot användning av produkter
av kadaver i foder får behållas under en treårig
övergångsperiod. EU kommer att genomföra en
vetenskaplig utvärdering av reglerna på dessa
områden före dessa övergångsperioders slut.
Med den indelning som EG tillämpar hör till det veterinära området veterinära
livsmedelsbestämmelser och bestämmelser om djurhälsa samt bestämmelser om avel,
djurskydd och foder.
När det gäller de veterinära livsmedelsbestämmelserna och bestäm-melserna om
djurhälsa har EG och Sverige samma övergripande mål att skydda människors och
djurs hälsa, nämligen genom att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar vid
handel med djur eller produkter av djur. Sverige och EG har dock olika system
för att upprätthålla smittskyddet. EG:s system är generellt medan det svenska
bygger på tillståndsprövning i varje enskilt fall.
Veterinära livsmedelsbestämmelser
Inom EG finns EG:s veterinära livsmedelsbestämmelser som förbjuder handel med
kött och köttprodukter som inte uppfyller gemenskapens hälsobestämmelser. En
medlemsstat har också enligt direktiven rätt att förbjuda införsel till sitt
territorium av färskt kött och köttprodukter från en medlemsstat där en
epizootisk sjukdom har brutit ut.
Bestämmelser finns också om godkännande av slakterier, styckningsanläggningar,
kyl- och fryslager samt om personalhygien och hygien i lokaler. Vidare finns
bestämmelser om hygien vid slakt, styckning och annan hantering av kött och
köttprodukter, samt om besiktning före och efter slakt och om hygieniska krav på
utrustning. Dessutom regleras småskalig slakt och föreskrivs krav på
förädlingsanläggningar liksom krav på besiktningsveterinärer och
besiktningsassistenter. De svenska slakterier som redan i dag exporterar till EG
uppfyller dessa krav. Övriga slakterier skall med början den 1 juli 1994 anpassa
sig till EG:s bestämmelser på området. Alla anläggningar skall vara anpassade
senast den 1 januari 1997. Småskaliga slakterier, dvs. slakterier med en
slaktvolym under vissa fastställda gränser, ges vissa lättnader i hanteringen av
kött.
Det finns också bestämmelser med hygienkrav för mjölk och mjölkprodukter.
EG har vidare bestämmelser om restsubstanskontroll av djur och köttvaror. Både
Sverige och EG har förbud mot användning av hormoner i tillväxtbefrämjande
syfte.
Ett medlemskap kommer att innebära en friare handel med produkter från djur
inom unionen. En kontroll av livsmedel vid ett antal gränskontrollstationer
kommer att etableras vid EG:s yttre gräns mot tredje land. Antalet
gränskontrollstationer och deras lokalisering blir beroende av vilka av våra
grannländer som blir medlemmar. Vid EU:s inre gränser kommer det inte längre att
finnas någon gränskontroll såvitt gäller handel med övriga medlemsländer.
Förhandlingsresultatet innebär emellertid att Sverige vid ett medlemskap trots
avsaknad av gränskontroll kan upprätthålla kravet att importerat kött är
salmonellafritt.
Sverige begärde i medlemskapsförhandlingarna att alla EG:s anläggningar som
exporterar kött, köttprodukter och ägg till Sverige, skall utföra en kontroll av
produkterna med avseende på salmonella i enlighet med svenska krav. Alla partier
skall åtföljas av ett dokument där salmonellafrihet intygas.
Förhandlingsresultatet innebär att EG:s bestämmelser om skydd för salmonella,
som omfattar bl.a. behandlade ägg- och köttprodukter, anses ge ett sådant skydd
att bestämmelserna är acceptabla för Sverige.
Sverige har därutöver erhållit ytterligare garantier rörande handel med färskt
kött av tamdjur och med färska ägg. Färskt kött och fågelkött som exporteras
till Sverige skall före avsändandet testas i ursprungsanläggningen och åtföljas
av ett dokument som intygar att sådan test utförts eller att köttet är avsett
för vidareförädling. Kött som kommer från anläggningar som tillämpar ett av
kommissionen godkänt kontrollprogram för salmonella behöver ej testas. Sverige
kan också kräva tilläggsgarantier avseende salmonella vid handel med färska ägg
under förutsättning att ett motsvarande kontrollprogram tillämpas i Sverige.
Djurhälsa
Avskaffandet av EU:s inre gränser innebär inte att djur och produkter av djur
utan vidare kan transporteras mellan medlems-länderna. Den veterinära
gränskontrollen har ersatts av en kontroll i ursprungsbesättningen. Kontrollen
utförs av en officiell veterinär. Stickprovskontroller får även göras på
destinationsplatsen och, vid stark misstanke om felaktigheter, även under
transporten. En transport av djur eller produkter av djur mellan medlemsländerna
skall åtföljas av ett hälsointyg. Intyget skall bl.a. visa att djuren är friska
och att djuren inte härrör från en besättning eller en region som spärrats av på
grund av smittsamma djursjukdomar. Alla intyg som utfärdats måste anmälas via
ett datakommunikationsnätverk (ANIMO). En viktig förutsättning för
kontrollsystemet är att djuren är enhetligt identitetsmärkta.
EU har bestämmelser om hur djurhållare och livdjursförmedlare skall registreras
och om hur nötkreatur, svin, får och getter skall märkas och registreras. Om man
vid provtagning finner att ett djur är smittat, kan man genom att djuret är
märkt och registrerat fastställa från vilken besättning djuret kommer.
Märknings- och registreringssystemen skall vidare utgöra ett underlag för
kontroll av utbetalning av olika former av stöd.
För att kunna ha en fri handel mellan medlemsländerna utan gränskontroller har
konsekvent en zonindelning eller en s.k. regionalisering genomförts vid
sjukdomsutbrott. Detta innebär att handelsrestriktioner införs endast för ett
begränsat område medan handel kan fortsätta med övriga delar av ett land.
Länder eller områden som är fria från vissa smittsamma djursjukdomar eller som
har ett obligatoriskt kontrollprogram för dessa sjukdomar kan av kommissionen
efter ansökan beviljas tilläggsgarantier för sjukdomarna. Detta innebär att
utöver generella krav på sjukdomsfrihet kan ett land ställa ytterligare krav för
att säkerställa att de djur som förs in i landet är fria från den sjukdom som
tilläggsgarantin avser.
Resultatet av medlemskapsförhandlingarna
Sverige har i medlemskapsförhandlingarna begärt tilläggsgarantier för ett 20-tal
allvarliga djursjukdomar. Resultatet blev att kommissionen snabbt skall ta
ställning till Sveriges begäran om tilläggsgarantier. I avvaktan på beslut får
Sverige i högst ett år från anslutningsdagen fortsätta att tillämpa nationella
bestämmelser för sjukdomarna i fråga. Denna period kan förlängas om det behövs.
I fråga om frihet från salmonella vid införsel av levande djur innebär
resultatet av medlemskapsförhandlingarna att i avvaktan på en revidering av EU:s
bestämmelser får nötkreatur och svin kontrolleras på mottagningsorten i enlighet
med gällande kontroll-program i Sverige. Om smitta konstateras vid en sådan
kontroll får samma åtgärder vidtas som i fråga om inhemska djur. Vad nu sagts
gäller inte i fråga om djur som kommer från en anläggning som har ett godkänt
kontrollprogram.
När det gäller fjäderfä, avelsfjäderfä, dagsgamla kycklingar och värphöns, har
Sverige enligt avtalet möjlighet att få tilläggsgarantier mot salmonella. Sådana
garantier förutsätter dock att Sverige kan visa upp kontrollprogram som godkänts
av kommissionen. Beträffande slaktkycklingar finns i fråga om vissa serotyper
tillräckliga skyddsbestämmelser i EG:s direktiv. För andra serotyper gäller
enligt avtalet att provtagning skall ske på produktionsplatsen före leveransen.
Sådan provtagning kan inte krävas vid anläggningar som har kontrollprogram som
är likvärdiga med de kontrollprogram som tillämpas i Sverige.
Handel med levande svin utgör en stor smittrisk, framför allt med tanke på de
mycket smittsamma och svårbekämpade sjukdomarna klassisk svinpest och
blåöronsjukan. Sverige begärde i förhandlingarna att svin som importeras skall
vara fria från klassisk svinpest och blåöronsjuka och att detta visats genom
utförd provtagning före exporttillfället.
Resultatet av förhandlingarna blev följande. För levande svin inkl. vildsvin
som förs in i landet från en region inom EU där klassisk svinpest eller
blåöronsjuka har förekommit under den senaste tolvmånadersperioden får Sverige
kräva ett negativt serologiskt prov med avseende på dessa sjukdomar. Rätten att
kräva sådana test gäller under en övergångstid på 3 år.
Sverige får också under en övergångstid på upp till 2 år behålla sitt nuvarande
importförbud för embryon från Storbritannien till skydd mot sjukdomen BSE
(bovine spongiform encephalopathy, den s.k. galna kosjukan).
Vidare får Sverige under en övergångsperiod på tre år behålla de nuvarande
importrestriktionerna i fråga om djur och kött från tredjeland som vaccinerar
mot mul- och klövsjuka.
Sverige får också behålla nationella regler om ormar och reptiler tills EU har
reglerat området. Vi har även fått möjlighet att under vissa villkor tillämpa
strängare regler för att skydda landet mot rabies.
Konsekvenser av ett svenskt medlemskap
EES-avtalet omfattar inte EG:s bestämmelser om gränskontroll, om finansiella
dispositioner och om förhållandet till tredje land. Jämfört med EES-avtalet
innebär ett medlemskap således att Sverige blir bundet även av de nu berörda
bestämmelserna. Den mest avgörande förändringen sammanhänger med slopandet av
gränskontrollen i handeln mellan Sverige och övriga EU-länder. Sverige har
hittills tillämpat mycket restriktiva bestämmelser vid import av levande djur
med bl.a. gränskontroller i form av veterinärbesiktning vid gränsen och
användning av karantän.
Om Sverige blir medlem i EU får det till följd att gränskontrollerna slopas.
All kontroll vid handel med djur kommer i stället att ske i exportbesättningen.
De kontroller som Sverige som importland får göra är endast stickprovskontroller
i mottagarbesättningen eller, vid grundad misstanke om felaktigheter, under
transporten.
Det finns anledning att anta att ett medlemskap i EU kommer att innebära en
friare handel med levande djur och produkter från djur. Detta kan naturligtvis
öka riskerna för att få in djursjukdomar i Sverige. De sjukdomar som Sverige
önskar skydda sig mot före-kommer inte eller är mycket ovanliga i landet.
Kännedom om dessa sjukdomar bland såväl djurägare som veterinärer är därför
begränsad. Informations- och utbildningsinsatser för att öka kun-skapen om de
sjukdomar som utgör ett hot blir därför viktiga skyddsåtgärder och har redan
påbörjats. Därigenom förbättras möjligheten till tidig upptäckt av ett
sjukdomsutbrott. Vidtas adekvata åtgärder kan verkningarna av sjukdomsutbrott
reduceras kraftigt.
Som tidigare har redovisats uppställs inom EU vissa generella krav för handeln
med djur. EU:s regler hindrar emellertid inte att den enskilde importören eller
djurägaren ställer högre krav än som följer av dessa regler. Avskaffandet av
gränskontrollen och den därmed följande övergången till den ordning för
veterinärkontroll som tillämpas inom EU betyder också att det i väsentligt
större utsträckning än hittills kommer att vara den enskilde besättnings-ägarens
ansvar att försäkra sig om att importerade djur verkligen är friska. Som en
konsekvens av detta kommer det att vara av stor betydelse för den enskilde
djurägaren att han kan få tillräcklig information om de veterinära krav som bör
ställas vid inköp av djur. Det är en viktig uppgift för lantbrukets
organisationer att utarbeta rekommendationer för sådan frivillig importkontroll.
Avel
EG och Sverige har samma mål också när det gäller regleringen av husdjursaveln.
Bestämmelserna om avel syftar till att främja uppfödning av friska,
högkvalitativa och produktiva djur. EG:s reg-lering har emellertid hittills
varit långt mer detaljrik än den svenska. Föreskriftsändringar med ökad
detaljeringsgrad har därför krävts för den EU-anpassning på området som redan
har skett som en följd av EES-avtalet.
Djurfoder
EG:s bestämmelser om foder
EG har ett omfattande regelverk för foder som bygger på principen att foder inte
skall vara skadligt för djur, människor eller miljön. För godkännande av
fodertillsatser och vissa produkter krävs för-utom oskadlighet att dessa
antingen har en positiv påverkan på fodret eller främjar djurens produktion.
Inblandning av antibiotika i tillväxtstimulerande syfte är tillåten inom EG.
Vidare får foder framställt av kadaver och sjukligt förändrade delar av slaktade
djur användas. Salmonella i foder är i huvudsak inte reglerat inom EG. En del
gränsvärden för främmande ämnen och fodertillsatser är lägre i Sverige än i EG.
Förhandlingsresultatet - konsekvenserna av ett medlemskap
När det gäller antibiotika och kemoterapeutika har Sverige fått möjlighet att
behålla sina regler under en fyraårig övergångsperiod. För övriga tillsatser och
restsubstanser uppnåddes en treårig övergångsperiod. I samtliga fall gäller att
de svenska kraven skall ses över på grundval av vetenskaplig dokumentation som
Sverige skall tillhandahålla.
Förbudet mot användning av produkter av kadaver får behållas under en
övergångsperiod på tre år.
EES-avtalet omfattar fullt ut EG:s bestämmelser på foderområdet. Ett eventuellt
medlemskap kommer därför inte att leda till några andra konsekvenser, förutom de
övergångsperioder som överenskommits, än de som redan är en följd av
EES-avtalet.
Djurskydd
I fråga om djurskydd har Sverige en högre målsättning än EU både när det gäller
att förebygga sjukdomar och att skapa den bästa möjliga miljön för djuren. Den
svenska lagstiftningen omfattar alla djurslag i fångenskap.
EG:s bestämmelser om djurskydd är minimidirektiv och Sverige kan behålla sina
mer omfattande och strängare krav på detta område.
EG:s direktiv om skydd av djur under transport är, till skillnad mot övriga
djurskyddsdirektiv, ett totalharmoniserat direktiv. Enligt avtalet får Sverige
under en treårig övergångsperiod tillämpa nationella regler för transport av
kalvar och dräktiga nötkreatur inom Sverige.
22.5.4 Frågor om växtskydd och växtodling
Regeringens bedömning: Vid ett EU-medlemskap måste
gränskontrollen vid handel med andra medlemsstater
upphöra. När det gäller skyddet mot växtskadegörare
kommer kontroller i huvudsak att ske på
produktionsplatser. En sådan förändring förväntas
emellertid inte påverka växtskydds-situationen i
Sverige.
Huvuddelen av EG:s regler om utsäde omfattas av
EES-avtalet. Ett medlemskap innebär därför inte några
förändringar av betydelse i förhållande till vad som
redan gäller.
Växtskyddsområdet eller det fytosanitära området omfattar två delar, nämligen
växtskyddsbestämmelserna och bestämmelserna om växtodling. Till de senare hör
dels bestämmelser om utsäde, dels bestämmelser om användning av gentekniskt
modifierat växt-material. Regelverket inom växtskyddsområdet har som gemensam
nämnare att säkerställa en produktion fri från allvarliga växtskade-görare.
Spridning av sådana skadegörare liksom användning av utsäde av dålig kvalitet
kan orsaka jordbruket stora förluster. Växt-skyddslagstiftningen utgör grunden
för de åtgärder som kan till-gripas för att bekämpa virus, bakterier, svampar
och skadedjur som angriper växter. Lagstiftningen om utsäde syftar till att
tillförsäkra odlarna utsäde av god kvalitet. Med god kvalitet menas bl.a. att
utsädet skall vara fritt från växtskadegörare.
EES-avtalet omfattar EG:s bestämmelser om växtodling, dvs. enligt den nyss
beskrivna indelningen områdena utsäde och gentekniskt modifierat växtmaterial.
Frågan om en anpassning av de svenska växtskyddsbestämmelserna till EG:s
motsvarande bestämmelser diskuterades länge i förhandlingarna om EES-avtalet. I
det skedet hade EG ännu inte beslutat om de nya regler som behövdes med tanke på
att den gränsfria inre marknaden innebär ett avskaffande av den fysiska
gränskontrollen vid EG:s inre gränser. Avtalet kom därför inte att omfatta dessa
bestämmelser. I EES-avtalet finns emellertid en gemensam förklaring i ämnet som
innebär att EG-kommissionen kommer att konsultera EFTA-staterna i samband med
att man framlägger lagstiftningsförslag inför ministerrådet. Det förutsätts
också i avtalet att EFTA-staterna kommer att kunna ansluta sig till åtminstone
huvuddelen av lagstiftningen på växtskyddsområdet.
Växtskydd
Generellt sett innebär ett övertagande av EG:s regelverk inte några avgörande
förändringar för växtskyddssituationen i Sverige. Utvecklingen inom EU går i
samma riktning som den önskvärda och planerade utvecklingen i Sverige, dvs.
utgångsmaterialet för vidare produktion såsom utsädespotatis, sticklingar och
småplantor kommer att omfattas av nya regelverk och certifieringssystem som
kommer att hjälpa producenterna att få fram friska produkter.
Resultatet av medlemskapsförhandlingarna
Under förhandlingarna har det förts fram krav på att Sverige skall erkännas som
skyddad zon för sex olika skadegörare som är allmänt förekommande inom EU men
som trots goda förut-sättningar för etablering i Sverige antingen inte
förekommer i landet eller är föremål för en utrotningskampanj. Dessa är
Rizomania (virus), Bronsfläcksjuka (virus), Bemisia (Mjöllus), Amerikansk
minerarfluga, Koloradoskalbagge och Rotröta (svamp).
EU har accepterat Sveriges krav beträffande Bronsfläcksjuka, Bemisia och
Rizomania. Beträffande Koloradoskalbagge har Skåne och Blekinge samt Kalmar och
Gotlands län erkänts som skyddad zon. För Rotröta har EU krävt viss
kompletterande dokumentation. Beträffande den Amerikanska minerarflugan har
Sverige inte vidhållit sitt krav att få status som skyddad zon.
EG har accepterat kraven på viss övergångstid för att införliva dessa
bekämpningsdirektiv i svensk rätt. I fråga om de svenska kraven att få odla
kräftresistenta sorter på mark smittad med potatiskräfta och att få alternera
mellan sorter som är resistenta respektive mottagliga för potatiscystnematod har
Sverige fått en tvåårig övergångsperiod i avvaktan på att direktiven ses över.
Växtodling - utsäde
De svenska kriterierna för intagning på sortlista för lantbruks- och
trädgårdsväxter överensstämmer med EG:s. För vissa sorter kan det dock behöva
göras en förnyad provning för sortbeskrivning. Sverige har i
medlemskapsförhandlingarna yrkat en övergångs-period under vilken Sverige får
tillämpa sin nationella sortlista. Vad beträffar en sådan övergångsperiod för de
gemensamma sort-listorna har EG och Sverige enats om att tillämpa en modell i
enlighet med EES-avtalet vilket innebär att Sverige från den 1 januari 1994
tillämpar EG:s bestämmelser för intagning av ny sort på den svenska sortlistan.
Sverige tillåter till den 31 december 1995 endast certifiering och uppförökning
av sorter av lantbruksväxter som finns upptagna i den svenska sortlistan. Totalt
harmoniserade sortlistor kommer att finnas från år 1996. För Sveriges del
innebär detta att nuvarande begränsning till sorter i den svenska sortlistan
kommer att upphöra.
Sverige har som en följd av EES-avtalet anpassat sig till EG:s bestämmelser på
utsädesområdet utom vad som gäller för potatis. De svenska
certifieringsbestämmelserna för potatis överensstämmer i
huvudsak med EG:s och en anpassning till EG-bestämmelserna bör därför kunna ske
utan några egentliga problem.
Växtodling - genteknik
I prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet aviserades förslag
till vissa ändringar i växtskyddslagen (1972:318) för att anpassa den till EG:s
direktiv om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön.
Någon slutlig ställning kunde då inte tas till vilka lagändringar som behövde
göras eftersom frågan fortfarande behandlades av en parlamentarisk beredning,
Genteknikberedningen (Ju 1990:03). Genom den numera beslutade lagen (1994:900)
om genetiskt modifierade organismer har det aktuella direktivet införlivats med
svensk rätt (prop. 1993/94:198, bet. 1993/94:JoU29, rskr. 1993/94:391).
Ekologisk odling
Sverige begärde i förhandlingarna att få behålla den ettåriga karens-tiden vid
omställning till ekologisk odling som tillämpas av KRAV och som också tillämpats
i nationella föreskrifter om omläggnings-stöd för ekologisk odling. EU:s
förordning föreskriver två års omläggningstid. EG har motsatt sig ett svenskt
undantag. Dock finns det inom ramen för förordningen en möjlighet för det
enskilda kontrollorganet att efter godkännande från den behöriga myndig-heten
besluta om en förkortning eller förlängning av karenstiden beroende på tidigare
markanvändning.
Resultatet av medlemskapsförhandlingarna och konsekvenser av ett medlemskap
Redan EES-avtalet innebär att Sverige har införlivat EG:s bestäm-melser om
ekologisk odling i svensk lagstiftning. Ett medlemskap i EU kommer därför inte
att innebära andra konsekvenser än dem som följer av detta avtal.
23 Tullunionen och den gemensamma handelspolitiken
Regeringens bedömning: Tullunionen och den
gemensamma handelspolitiken tillhör gemenskapens
grunder och är samtidigt förutsättningarna för en
fungerande inre marknad. Endast genom ett
medlemskap kan Sverige delta fullt ut i detta
samarbete, som inte omfattas av EES-avtalet.
Genom att ansluta sig till EG:s tullunion och
den gemensamma handelspolitiken får Sverige
tillträde till den gemensamma EG-marknaden utan
gränsformaliteter och ursprungsregler. Detta
ligger i Sveriges intresse och innebär stora
vinster för de svenska företagen i form av minskade
kostnader och ökad konkurrenskraft. Det ligger
också fördelar i det faktum att svenska företag får
samma import- och exportvillkor gentemot tredje
land som våra viktigaste handelspartner och
konkurrenter.
EG:s genomsnittliga tullnivå för industrivaror
ligger något högre än den svenska. EG:s tullar sänks
dock med i genomsnitt 37% som resultat av GATT:s
Uruguayrunda. En anpassning kommer likväl att för
vissa importvaror innebära fördyringar. Detsamma
kommer att gälla sådana importvaror som i EG är
föremål för antidumpningstullar eller kvoteringar.
Dessa nackdelar uppvägs dock mer än väl av de
avsevärda fördelar som samtidigt uppnås på andra
områden. Det bör uppmärksammas att den helt
övervägande delen av Sveriges import blir tullfri.
Sveriges nuvarande handelspolitik uppvisar
stora likheter med EG:s. Skillnader finns i
enskildheter, såsom på tekoområdet och när det gäller
vissa avtal med tredje land. I förhandlingarna har
lösningar nåtts, som underlättar en svensk
anpassning i dessa fall.
Sverige har goda möjligheter att i samverkan
med andra frihandelsinriktade EU-länder verka för
fortsatt liberalisering och avreglering inom
ramen för samarbetet. Detta kommer att kräva aktivt
svenskt deltagande i de många arbetsgrupper och
kommittéer i vilka EG:s gemensamma handelspolitik
läggs fast.
Remissinstanserna: Ett tjugotal remissinstanser behandlar i sina svar frågor på
det handelspolitiska området. Det stora flertalet ställer sig positiva till ett
fullt svenskt deltagande i EG:s handelsregim bl.a. i syfte att uppnå
likabehandling för svensk industri på den gemensamma marknaden. Detta framhålls
särskilt av Industriförbundet och Exportrådet. Bland annat Kommerskollegium
påpekar att de vinster avvecklingen av gränskontroller, ursprungsregler etc.
inbringar, mångfaldigt uppväger den fördyring som övertagandet av den gemensamma
tulltariffen delvis innebär. Samma uppfattning företräds av Industriförbundet
och Svenska bankföreningen. Till skillnad från EES-avtalet ger ett EU-medlemskap
Sverige möjligheten att påverka den framtida handelspolitiska utvecklingen inom
EU. Flera remissinstanser ser det också som mycket angeläget att Sverige såsom
EU-medlem verkar för stärkt global frihandel.
23.1Inledning
Hörnstenarna i EG:s handelsregim i förhållande till tredje länder är tullunionen
och den gemensamma handelspolitiken. Dessa är centrala inslag i EG-samarbetet.
Enligt artikel 9 i Romfördraget skall gemenskapen baseras på en tullunion som
omfattar alla varor. Artikel 113.1 i Romfördraget förklarar att den gemensamma
handelspolitiken skall grundas på enhetliga principer, särskilt när det gäller
att fastställa tulltariffer, ingå tull- och handelsavtal, uppnå enhetlighet i
fråga om liberaliseringsåtgärder och exportpolitik samt, slutligen, när det
gäller att vidta handelspolitiska skyddsåtgärder.
EG är alltså enligt Romfördraget en tullunion med en gemensam handelspolitik.
En gemensam handelspolitik är en förutsättning för en fungerande inre marknad.
Samtidigt med att EG:s inre marknad trädde i kraft uppnåddes en gemensam
handelspolitik på huvuddelen av de områden som nämns i artikel 113. Tullunionen
och den gemensamma handelspolitiken innebär bl.a. att beslut i frågor som rör
dessa områden i de allra flesta fall fattas av gemenskapen. Besluten fattas i
regel med kvalificerad majoritet och blir bindande för medlemsstaterna. Länderna
har inte kompetens att ingå egna avtal eller vidta handelspolitiska åtgärder på
egen hand på de områden där de har överlämnat behörigheten till gemenskapen. EG
har med åren ingått ett omfattande nät av avtal med andra länder och fattat en
stor mängd interna beslut om handelspolitiken. Gemenskapen som sådan har blivit
en av de viktigaste aktörerna i den globala handelspolitiken.
EG:s gemensamma handelspolitik omfattas inte av EES-avtalet. Först som
EU-medlem går Sverige in i EG:s tullunion och den gemensamma tull- och
handelspolitiken. Det innebär att Sverige övertar såväl sakinnehåll som medel
och instrument.
Detta innebär inte att verksamheten på de tull- och handelsrelaterade områdena
för medlemsländernas del upphör. Behovet av underlag och analyser som bakgrund
till svenska positioner kommer att kvarstå och snarast att intensifieras.
Skillnaden blir att arbetet bedrivs inom EU:s ram där de svenska intressena
måste redovisas och försvaras.
I artikel 110 i Romfördraget har EG anslutit sig till den internationella
frihandelns principer. I GATT bedriver EG liksom Sverige sin handelspolitik inom
de ramar och med de mål som finns fastlagda i detta avtal. Resultatet av
Uruguay-rundan för Sveriges del kommer att föreläggas riksdagen i en särskild
proposition i höst.
Det ökade handelsberoendet och behovet av att kunna agera under likartade
konkurrensförhållanden i förening med återkommande internationella
förhandlingsrundor om liberalisering av världshandeln
har lett till att i-ländernas handelspolitik gradvis blivit mer likartad. Att
överta EG:s handelspolitik mot omvärlden blir därför för Sverige i många
avseenden en fråga om att anpassa sig till en regim vars sakinnehåll till
största delen redan stämmer väl överens med existerande svenska regler.
Som EU-medlem kommer Sverige att driva sin traditionella frihandelslinje i
första hand i medlemskretsen. En anslutning av Finland, Norge och Sverige skulle
avsevärt stärka de frihandelsvänliga krafterna inom EU. Även små medlemsländer
har möjlighet att utöva inflytande genom att skapa allianser med likasinnade
medlemsländer. Detta kommer att kräva ett aktivt svenskt deltagande i de många
arbetsgrupper och kommittéer i vilka EG:s handelspolitik läggs fast på basis av
förslag från EG-kommissionen. Den handelspolitiska dagordningen avses dessutom
att utökas genom tillkomsten av världshandelsorganisationen (WTO) år 1995. Genom
aktivt deltagande i arbetet - och på grundval av kompetenta analyser - kommer
Sveriges handelspolitiska intressen att kunna drivas med större genomslagskraft
vid ett medlemskap.
Övertagande av EG:s handelspolitik kommer att få konsekvenser för Sveriges
handel med övriga EU-länder och med länder utanför ett utvidgat EU. Sveriges
totala utrikeshandel uppgick år 1993 till drygt 720 miljarder kr. Härav avsåg
närmare 400 miljarder kr (ca 55%) EU och ca 115 miljarder kr (ca 16%)
EFTA-länderna, varav 100 miljarder kr (ca 14%) avsåg kandidatländerna Finland,
Norge och Österrike. Med dessa länder har Sverige i dag frihandel för alla
industrivaror. Betydande möjligheter till besparingar uppnås för svenska företag
genom att Sverige, när vi övertar den gemensamma handelsregimen mot tredje
länder, får fri tillgång till EG:s inre marknad utan ursprungsregler och
gränskontroller. Enligt internationella beräkningar, i samband med genomförandet
av den inre marknaden, motsvarar de kostnader som gränskontroller medför i
genomsnitt ca 2% av försäljningen över gränserna. Sverige får vidare genom
medlemskapet full frihandel med andra EU-länder på jordbruks- och fiskeområdet.
En ytterligare positiv förändring av betydelse blir att svensk
tillverkningsindustri och svenska underleverantörer genom den gemensamma
handelspolitiken får samma konkurrenssituation gentemot tredje land som andra
EU-länder.
I övertagandet av EG:s handelspolitik ligger också vissa nackdelar i form av
högre tull och/eller antidumpningstull på vissa enskilda produkter och i vissa
fall kvantitativa importbegränsningar (främst på teko- och jordbruksområdet) som
kan leda till kostnader för vissa företag och högre priser för konsumenter.
Dessa nackdelar uppvägs dock mer än väl av de besparingar som erhålls i handeln
med andra EU-länder och den ökade konkurrenskraften gentemot andra företag inom
EU.
Resultatet från Uruguayrundan innebär dessutom bl.a. sänkning av tullar,
successiv avveckling av tekokvoter och liberaliseringar inom jordbrukspolitiken
som kommer att minska nackdelarna och underlätta tillträdet till EG-marknaden
för länder utanför gemenskapen.
Regeringen gjorde inför förhandlingarna om medlemskap bedömningen att det låg i
Sveriges intresse att fullt ut ansluta sig till EG:s tullunion och
handelspolitik från första dagen av medlemskapet. Detta är nämligen en
förutsättning för att svenska företag skall kunna delta i den inre marknaden på
helt lika villkor jämfört med konkurrenterna inom EU. På två områden framfördes
önskemål om särlösning, nämligen för bibehållandet av frihandeln med de baltiska
staterna samt avseende begränsningarna av tekoimporten. Frihandeln med de
baltiska staterna har säkrats genom att EG har undertecknat frihandelsavtal med
resp. baltisk stat som avses träda i kraft den 1 januari 1995. Vad gäller
tekoimporten kommer Sverige att inordnas i EG:s kvotsystem men samtidigt kommer
dessa kvoter att räknas upp med hänsyn till vårt handelsmönster.
I detta avsnitt behandlas i första hand de traditionella handelspolitiska
medlen. Handelspolitiskt viktiga frågor, som behandlas i andra avsnitt är i
synnerhet jordbruk och fiske (22), biståndspolitik (27) och konkurrenspolitik
(13).
23.2Tullunionen
23.2.1 Tullagstiftningen
Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer ett antal gemenskapsförordningar att bli
kärnan i den tullagstiftning som skall gälla i Sverige. Gemenskapens regelverk
på tullområdet avser endast handeln med tredje land. Främst bland dessa
förordningar står rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en
tullkodex för gemenskapen (tullkodexen), kommissionens förordning (EEG) nr
2454/93 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om
upprättandet av en tullkodex för gemenskapen (tillämpningskodexen) samt rådets
förordning (EEG) nr 2658/87 (tulltaxan). Frågan om tullfrihet regleras i
huvudsak i rådets förordning (EEG) nr 918/83 om inrättandet av ett
gemenskapssystem för tullbefrielse. Dessa rättsakter blir direkt gällande i
Sverige.
Bestämmelserna i dessa förordningar utgör stommen för tullförfarandet och för
beräkning och uttag av tull. EG:s tullkodex består huvudsakligen av en inledande
del som omfattar behandling av varor som ankommer till gemenskapens tullområde,
en definition av detta tullområde samt av övriga grundbegrepp såsom EG:s
tulltaxa, tullvärde och varors ursprung. En central del täcker alla
tullbehandlingsformer och viktiga tullprocedurer av ekonomisk betydelse, där den
första behandlingsformen, övergång till fri omsättning, motsvarar det svenska
begreppet förtullning. Vidare återfinns bestämmelser om aktiv och passiv
förädlingstrafik, om uppläggning av varor på tullager samt om frihamnar. I den
sista delen samlas alla bestämmelser som behandlar påföring av avgifter, t.ex.
hur tullfordran uppstår samt betalning av avgiftsbelopp. Dessutom innehåller
tullkodexen regler om överklagande samt procedurregler för kommissionens
antagande av tillämpningsbestämmelser.
Motsvarande svenska bestämmelser finns i dag i tullagen (1987:1065),
tullförordningen (1987:1114), lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m.,
tullfrihetsförordningen (1987:1289) samt tulltaxelagen (1987:1068). Vid ett
svenskt medlemskap måste dessa bestämmelser upphävas (se betänkandet
Tullagstiftningen och EG (SOU 1994:89)).
Aktiv förädlingstrafik utgör ett tullförfarande som innebär att varor som
införs till gemenskapen för att bearbetas och därefter reexporteras inte
belastas med de tull- och andra införselavgifter som normalt tillämpas inom
gemenskapen. Inte heller skall eventuellt i kraft varande handelspolitiska
åtgärder tillämpas för varorna i fråga. Förutsättningen för att systemet skall
få tillämpas är att väsentliga intressen hos bearbetningsföretag inom
gemenskapen inte skadas.
Tullförfarandet aktiv förädling har inte någon direkt motsvarighet i de
nuvarande svenska tullbestämmelserna. Proceduren kan emellertid anses i stora
drag motsvaras av bestämmelserna i tullfrihetsförordningen (1987:1289) om
temporär tullfrihet för varor som införs för att bl.a. bearbetas eller användas
som material vid bearbetning av exportvaror och bestämmelserna i lagen om
tullfrihet rörande tullrestitution vid utförsel av varor som tillverkats med
användning av utländskt material.
Passiv förädlingstrafik utgör ett tullförfarande som innebär att varor
tillfälligt utförs till tredje land för bearbetning, reparation eller dylikt för
att därefter återinföras med total eller partiell tullbefrielse. Liksom i fallet
med aktiv förädlingstrafik är en förutsättning för att systemet skall få
tillämpas att väsentliga intressen hos bearbetningsföretag inom gemenskapen inte
skadas.
Tullförfarandet passiv förädling har inte någon direkt motsvarighet i de
nuvarande svenska tullbestämmelserna. Förfarandet kan dock i stort sett anses ge
samma effekter som de svenska bestämmelserna om tullfrihet och tullnedsättning
vid införsel av varor som tillverkats helt eller delvis av svenskt material
eller med användning av svenskt konstruktionsarbete eller liknande svensk
prestation.
EG:s bestämmelser om förvaring på tullager innebär att icke-gemenskapsvaror får
förvaras där utan att importtull tas ut eller handelspolitiska åtgärder vidtas
och att gemenskapsvaror får åtnjuta samma förmåner som gäller då varorna
exporteras. Förvaringstiden är enligt huvudregeln obegränsad. I särskilda fall
kan tullmyndigheterna bestämma en tidsgräns inom vilken uppläggaren måste anmäla
varorna till en annan tullprocedur.
Ett tullager är antingen offentligt, öppet för alla som vill förvara en vara på
tullager (public warehouse), eller privat, avsett för innehavarens uppläggning
av varor (private warehouse). Innehav av tullager begränsas till personer eller
företag som är etablerade i gemenskapen. Vid prövningen av en ansökan att få
inrätta tullager skall tullmyndigheten pröva att det finns ett verkligt
ekonomiskt behov av lagringen.
Institutet frizoner och tullfrilager utgör i allt väsentligt ett enda
tullrättsligt institut. Den huvudsakliga skillnaden mellan en frizon och ett
tullfrilager är att frizoner tillkommer genom att medlemsstaterna "förklarar"
visst område utgöra en frizon, medan tullfrilager tillkommer genom att
medlemsstaterna "ger tillstånd" till någon att inrätta ett sådant. Frizoner och
tullfrilager skall således utgöra delar av gemenskapens tullområde eller lokaler
belägna i tullområdet. Institutet företer vissa likheter med det svenska
frihamnsinstitutet.
Institutet bearbetning under tullkontroll saknar motsvarighet i Sverige om man
bortser från möjligheten till bearbetning i frihamn av oförtullade varor. Genom
detta förfarande kan icke-gemenskapsvaror föras in tullfritt till gemenskapen
för bearbetning eller tillverkning av nya varor under tullmyndigheternas
överinseende. De bearbetade produkterna kan därefter förtullas med den tullsats
som är tillämplig för dem. Om de importerade varorna när de infördes i
proceduren för bearbetning under tullkontroll var berättigade till
förmånsbehandling (enligt frihandelsavtal eller ensidiga medgivanden), blir de
bearbetade produkterna berättigade till förmånsbehandling om de omfattas av
bestämmelserna om förmånsbehandling. Gäller kvotering eller tak för
importvarorna gäller samma villkor för de bearbetade varorna. I så fall sker
avräkning mot de kvoter eller tak som gäller för importvarorna då deklaration
för utlämning till fri cirkulation godtas av tullmyndigheten.
EG:s regler för temporär import innebär att icke-gemenskapsvaror får importeras
med hel eller partiell frihet från importtullar utan att de behöver underkastas
handelspolitiska åtgärder under förutsättning att de är avsedda för återutförsel
utan att ha genomgått annan förändring än normalt slitage på grund av
användning.
Tullmyndigheterna skall medge temporär import för så lång tid som behövs för
att uppfylla syftet med den beviljade användningen. Inom den angivna fristen
måste varan återutföras eller anmälas till ny tullgodkänd behandling eller
användning. Som huvudregel gäller en längsta tid av två år som frist för den
temporära importen. Detta kan jämföras med den huvudregel om en längsta tid av
ett år som gäller enligt nuvarande svenska bestämmelser.
Temporär import med hel tullfrihet kan medges för yrkesutrustning, varor
avsedda för utställningar, mässor, möten och liknande evenemang,
undervisningsmateriel och vetenskaplig utrustning, medicinsk och kirurgisk
utrustning, laboratorieutrustning, materiel för katastrofhjälp, emballage, varor
som skall avprovas (testas), utrustning som skall användas vid avprovning,
varuprover, specialverktyg som skall användas vid tillverkning av exportvaror,
begagnade varor som skall säljas på auktion, kinofilm, datamedier, djur som
införs för dressyr, träning, avel eller veterinärmedicinsk behandling, material
för turistpropaganda, välfärdsmateriel för sjöfolk, transportmedel (väg-,
järnvägs- och luft-) och reservdelar därtill samt lastpallar och containrar.
Åtskilliga av varorna återfinns i nuvarande svenska bestämmelser om temporär
tullfrihet. Vidare medger EG i åtskilliga fall temporär tullfrihet i fall då
enligt svenska bestämmelser i stället definitiv tullfrihet medges.
EG-förordningarna ger inte en helt täckande reglering av
tullagstiftningsområdet. Vissa bestämmelser ger utrymme för nationella
variationer inom vissa gränser. I andra delar saknas helt bestämmelser. En
nationell reglering behövs således. Att märka är vidare att de aktuella
gemenskapsförordningarna endast reglerar frågor om tull och alltså inte avser
frågor om skatter som skall tas ut vid import. De gemenskapsbestämmelser som
finns avseende sådan skatt överensstämmer oftast med vad som gäller för tull,
men återfinns i direktiv och inte i förordningar. Därför krävs nationella
författningar för att införliva bestämmelserna i direktiven med svensk rätt.
Regeringen beslutade den 17 juni 1993 att tillsätta en utredning, den s.k.
Tullanpassningsutredningen (dir. 1993:78), med uppdrag att lägga fram förslag
till den tull- och tullfrihetslagstiftning som kommer att behövas vid ett
svenskt medlemskap i EU. Utredningens betänkande Tullagstiftningen och EG (SOU
1994:89), vilket är under remissbehandling, kommer att läggas till grund för
utformningen av det förslag till ny svensk tullagstiftning som regeringen avser
förelägga riksdagen under hösten 1994.
Även om strukturen är annorlunda finns det i sak stora likheter mellan den
nuvarande tullagstiftningen och den tullagstiftning vi får vid ett medlemskap.
Så kan exempelvis det svenska hemtagningssystemet och reglerna för förvaring av
varor på skilda slag av tullager i huvudsak bibehållas även om dessa
tullrättsliga institut i viss utsträckning kommer att ersättas av andra
motsvarande begrepp i den för EG gemensamma tullkodexen.
Det finns dock skillnader som i vissa fall inte är helt obetydliga. En skillnad
är naturligtvis som redan sagts att gemenskapstullagstiftningen endast avser
import från tredje land. Vid införsel från annat EU-land sker ingen
tullklarering. Det inre marknadsprogrammet har inneburit att tullkontroller vid
de interna gränserna har försvunnit. Tullunionen är nu förverkligad fullt ut och
EU utgör inte bara i teorin utan också i praktiken ett enda tullområde, vilket
innebär att varor kan röra sig fritt i hela gemenskapen på samma sätt som i ett
enskilt land. Tullverksamheten inriktas helt på gemenskapens yttre gränser med
utgångspunkt i den gemensamma tulltariffen och den gemensamma tullkodexen. Den 1
januari 1993 avskaffades således i internhandeln det gemenskapsdokument - Single
Administrative Document, SAD - som låg till grund för import-, export- och
transitdeklarationen vid gränsöverskridande handel. Begreppen import och export
har därmed förlorat sin innebörd i internhandeln. Detta har, som tidigare
nämnts, medfört stora rationaliseringsvinster för näringslivet, bl.a. genom att
miljontals dokument som tidigare krävdes nu har försvunnit.
På vissa punkter innebär EG:s regler en principiell nyhet, nämligen när det
gäller tullverkets befattning med s.k. varumärkesförfalskade varor (counterfeit
goods). Även införandet av EG:s regler för tredjelandskontroll av jordbruksvaror
och EG:s regler för kontroll av att produkter uppfyller gällande säkerhetskrav
kommer att medföra nya arbetsuppgifter för den svenska administrationen.
I fråga om mervärdesskatt och punktskatter har särskilda system utarbetats för
att se till att konkurrensneutralitet upprätthålls mellan införsel från annat
EU-land och tillhandahållanden inom landet. Dessa system skall i Sverige
hanteras av skattemyndigheterna.
Överenskommelse har i samband med medlemskapsförhandlingarna träffats om vissa
tekniska administrativa arrangemang som är nödvändiga för infasningen i
gemenskapens tullagstiftning. Detta innebär att vissa undantag medgivits från
principen att gemenskapslagstiftningen gäller för en ny medlemsstat från dagen
för anslutningen. Exempelvis gäller i fråga om sådana ursprungsintyg som
utfärdats av tredje länder inom ramen för de preferensavtal som Sverige ingått
med dessa länder, att sådana intyg skall kunna godtas i Sverige under
förutsättning att ursprungsintyget och eventuella transportdokument utfärdats
senast dagen före anslutningen och att ursprungsintyget lämnas till
tullmyndigheterna inom fyra månader efter anslutningen. Ett tillstånd utfärdat i
Sverige varigenom någon har blivit "godkänd exportör" inom ramen för
tredjelandsavtal som Sverige ingått får fortsatt giltighet under en tid av högst
ett år efter anslutningen, förutsatt att sådan bestämmelse också finns i avtal
som ifrågavarande tredje land ingått med gemenskapen och att den godkände
exportören tillämpar gemenskapens ursprungsregler. Begäran om s.k.
verifikationskontroll av ursprungsintyg skall accepteras av tullmyndigheterna i
unionen och i Sverige inom en tid av två år efter ursprungsintygets utfärdande.
När det gäller tillstånd till lagring i tullager, aktiv och passiv
förädlingstrafik, temporär import samt inrättande av frizoner och frilager skall
sådana tillstånd som utfärdas före anslutningen fortsätta att gälla på
oförändrade villkor till dess att giltighetstiden går ut, dock längst under en
tid av ett år efter anslutningen. Tillstånd som löper ut senare än ett år efter
denna tidpunkt måste inom ett år efter anslutningen ersättas av nytt tillstånd
utfärdat enligt gemenskapslagstiftningen.
I fråga om betalning i efterhand samt återbetalning av och befrielse från tull
gäller att gemenskapslagstiftningen tillämpas från tillträdesdagen. Om en
tullskuld har uppkommit före anslutningen, skall dock de regler tillämpas som
gäller i den nya medlemsstaten i fråga. Avgörande för när tullskulden anses ha
uppkommit är den s.k. taxebestämmande dagen.
23.2.2 Administrativt tullsamarbete
Kommissionen och medlemsländerna har åtagit sig att lämna varandra ömsesidigt
bistånd i syfte att uppnå en samordnad och enhetlig tillämplig av gemenskapens
tullbestämmelser.
Samarbetet på tullområdet baseras dels på den s.k. Neapelkonventionen
(Convention of 7 September 1967 between the Member States of the European
Economic Community on the Provision of Mutual Assistance by their Customs
Authorities) när det gäller frågor under nationell kompetens, dels på förordning
(EEG) nr 1468/81 när det gäller frågor under gemenskapskompetens. På det
praktiska planet har EU-länderna fördjupat sitt samarbete inom ramen för den
s.k. Mutual Assistance Group (MAG). I detta forum har sedan åtskilliga år
tullmyndigheterna behandlat olika samarbetsfrågor av operativ karaktär enligt
Neapelkonventionen. Samarbetet i MAG kommer att byggas ut och man avser att
revidera och modernisera Neapelkonventionen inom ramen för det nya
inrikespolitiska och rättsliga samarbetet enligt Maastrichtfördraget. Samarbete
mellan tullmyndigheterna i gemenskapen på området underrättelsetjänst och
brottsbekämpning behandlas i avsnitt 29 om Rättsliga och inrikes frågor.
23.2.3 Den gemensamma tulltariffen och TARIC
EG:s gemensamma tulltariff är liksom den svenska tulltaxan baserad på den s.k.
HS-nomenklaturen (Harmonized Commodity Description and Coding System), vilken
tillämpas av flertalet industriländer. Med utgångspunkt från detta sexställiga
varuklassificeringssystem har EG upprättat en s.k. kombinerad nomenklatur som
skall användas både för tarifferingsändamål och för statistiska ändamål
(förordning (EEG) nr 2658/87). Den kombinerade nomenklaturen (Combined
Nomenclature, CN) omfattar dels HS-nomenklaturen och EG:s underuppdelningar (CN
subdivisions), dels kompletterande anmärkningar och andra bestämmelser
relaterade till EG:s underuppdelningar. Den gemensamma tulltaxan upprättas på
samtliga medlemsstaters språk och distribueras löpande till medlemsländerna.
En konsekvens av att Sverige kommer att ingå i tullunionen är att Sverige
kommer att tillämpa EG:s tullsatser. Genom anslutningsakten har Sverige åtagit
sig att tillämpa EG:s gemensamma tulltariff från dagen för tillträdet utan
särskilda ändringar eller övergångsordningar. Genom att den gemensamma
tulltariffen återfinns i en rådsförordning kommer den kombinerade nomenklaturen
att bli direkt bindande för Sverige vid ett medlemskap.
Ministerrådet fastställer den kombinerade nomenklaturen med dess tullnivåer.
Ändringar av tullnivåerna för enskilda positioner beslutas också av
ministerrådet efter förslag från kommissionen. Nomenklaturändringar beslutas av
kommissionen, som under sig har en särskild nomenklaturkommitté. Beslut om
ändringar av enskilda tullar offentliggörs genom publicering i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning (EGT).
Kommissionen har också upprättat en integrerad databas benämnd TARIC som utöver
den kombinerade nomenklaturen innehåller de ytterligare EG-underuppdelningar som
erfordras för att identifiera ett stort antal speciella arrangemang på
tullområdet, t.ex. tullsuspensioner, tullpreferenser, tullkontingenter,
antidumpningstullar och importlicenser. TARIC indikerar vilka olika
gemenskapsregler som är tillämpliga för en specifik vara samt hänvisar till
aktuell författning. Ändringar sänds en gång per vecka via datakommunikation
till medlemsländerna där informationen överförs till de nationella
tulldatasystemen.
TARIC-systemet spelar en central roll för en korrekt och enhetlig tillämpning
av EG:s rättsakter på tullområdet. Det nuvarande systemet har dock vissa
tekniska begränsningar som förhindrar utbyggnad och integration med andra
system. En ny version TARIC II har därför utvecklats. Också andra centraliserade
databaser finns i EG, med anknytning till det yttre tullskyddet, såsom t.ex.
register över kemiska produkter (tullklassificering) som för närvarande upptar
över 30 000 produkter. Vid ett medlemskap skall den svenska tulltaxelagen
(1987:1068) upphävas och ersättas av rådets förordning om den kombinerade
nomenklaturen.
Övergången till EG:s tulltaxa är ett omfattande och resurskrävande arbete i
övergångsskedet fram till Sveriges inträde i tullunionen. En viktig konsekvens
av övergången till TARIC blir att olika delsystem i tulldatasystemet, TDS,
kommer att påverkas med åtföljande krav på åtgärder inte minst vad avser
programutveckling och programmodifiering.
EG:s tulltariff är en s.k. dubbeltariff, innehållande två kolumner, en för
autonoma och en för konventionella (avtalsbundna) tullsatser. De konventionella
tullarna används mot GATT-länder och andra länder med vilka EG slutit avtal om
mest gynnad nationsbehandling (MGN). Enligt de i förordningen om tulltariffen
intagna allmänna reglerna skall dessa tullar dock användas mot alla länder, om
inte annat framgår av sammanhanget. De autonoma tullsatserna används när de är
lägre än de konventionella eller när konventionell tullsats saknas.
EG:s tullnomenklatur är betydligt mer uppdelad än den svenska. Sålunda
innehåller CN ca 9 000 positioner och TARIC ca 14 000 jämfört med ca 5 000
positioner i HS och ca 6 800 sjuställiga positioner i den svenska tulltaxan med
statistisk varuförteckning. Detta speglar den större komplexiteten i EG:s
regelverk, till vilket Sverige skall anpassa sig vid ett medlemskap.
EG:s kombinerade nomenklatur ger möjlighet för medlemsländerna att tillämpa en
nationell statistisk varuförteckning baserad på den kombinerade nomenklaturen,
med ytterligare uppdelning av varuslagen i enlighet med EG:s integrerade
tulltariff. Den nuvarande svenska statistiska varuförteckningen utfärdas av
Generaltullstyrelsen med stöd av bemyndigande i förordning. Något omedelbart
behov av en nationell statistisk varuuppdelning synes inte föreligga i
inledningsskedet av ett medlemskap. Den nya svenska tullagstiftningen bör dock
innehålla ett motsvarande bemyndigande för Generaltullstyrelsen att utfärda en
statistisk nationell varuförteckning om behov därav skulle uppstå senare.
23.2.4 Tullsuspensioner
Bestämmelser som gör det möjligt att helt eller delvis suspendera tullar
förekommer i åtskilliga länders tullagstiftning. Tullarna i den gemensamma
tulltariffen kan upphävas med stöd av artikel 28 i Romfördraget. Sådana beslut
fattas av rådet med kvalificerad majoritet på förslag från kommissionen.
Suspensionsbeslut fattas regelbundet på temporär basis för ett antal
industriprodukter, framför allt inom kemisektorn, men även för vissa
jordbruksvaror. Besluten gäller vanligen sex eller tolv månader.
Den grundläggande förutsättningen i Sverige, såväl som i EU, är att
konkurrerande tillverkning inte förekommer inom det egna tullområdet. I Sverige
återfinns bestämmelserna om tullsuspensioner i 12 § lagen (1987:1069) om
tullfrihet m.m. EG:s riktlinjer för verksamheten på suspensionsområdet uppvisar
en påtaglig likhet med de svenska bestämmelserna. I EG markeras emellertid det
temporära elementet starkare. Vidare kan EG-suspensioner ibland få formen av
tullreduktion. Den förmånsberättigade importen kan också begränsas till viss
högsta volym eller värde (tullkvot).
Sverige kommer vid ett medlemskap i EU att bli integrerat fullt ut i
gemenskapens tullsuspensionssystem redan från tillträdesdagen. Från EG:s sida
har accepterats att ansökningar avseende varor som med hänsyn till svenska
intressen från år 1995 bör ingå i EG:s tullsuspensionssystem behandlas redan
före ett svenskt tillträde. Således har sådana ansökningar inlämnats till
kommissionen under mars månad 1994.
23.2.5 Tullnivåerna
Förändringar av tariffen till följd av förhandlingar med tredje land görs med
stöd av artiklarna 111 och 113 i Romfördraget. EG har sedan år 1961 deltagit i
GATT-förhandlingar om sänkning av tullarna i den internationella handeln och har
därmed avsevärt reducerat nivån i den gemensamma tulltariffen.
Som EU-medlem skall Sverige från första dagen tillämpa EG:s tullnivåer. EG:s
industrivarutullar ligger på 5,7 % (handelsvägt genomsnitt år 1988). Motsvarande
svenska siffra är 4,6 %. Som ett resultat av Uruguayrundan i GATT kommer dock
EG:s genomsnittliga tullnivå att sänkas till 3,6 %, motsvarande en sänkning med
ca 37 %. Tullsänkningarna genomförs som regel i fem årliga steg, med början år
1995 (under förutsättning att det nya GATT-avtalet då trätt i kraft). Den 1
januari 1999 skall således merparten av tullsänkningarna inom ramen för
Uruguayrundan ha genomförts.
EG:s nuvarande tullar ligger i genomsnitt högre än Sveriges på bl.a. trävaror,
papper, kemiska produkter, järn och stål, metaller, verktyg, maskiner och
instrument samt transportmedel. Detta innebär att tullarna inledningsvis kommer
att öka på en hel del varor inom dessa områden vid ett medlemskap. EG har dock
gjort åtaganden om betydande tullsänkningar för flertalet av dessa varugrupper i
Uruguayrundan, vilket bl.a. innebär att tullarna avvecklas helt för papper, stål
samt vissa maskiner och instrument. Sverige har högre tullar än EG på bl.a.
gummi, textilvaror, keramiska produkter och glasvaror. EG:s tullar för dessa
varor sänks ytterligare som resultat av GATT-förhandlingarna.
EG har accepterat att avveckla tullarna för de flesta av de sektorer som var
aktuella för nolltullar i slutskedet av GATT-förhandlingarna, nämligen
läkemedel, papper, byggmaskiner, jordbruksmaskiner, medicinsk utrustning,
möbler, leksaker och stål.
EG har dessutom accepterat förslaget om harmoniserade tullar på kemiområdet.
Förslaget innebär huvudsakligen två tullnivåer på högst 5,5 % resp. 6,5 % (för
vissa positioner dock tullfrihet) inom kapitlen 28-39 i tulltaxan. Sammanvägt
innebär detta en betydande tullsänkning på kemiområdet. En infasningsperiod på
tio år gäller för kemiska produkter där bastullen överstiger 10 % (gäller bl.a.
inom plastområdet). Eftersom tullarna i EG på kemiområdet för närvarande i
genomsnitt ligger högre än i Sverige innebär medlemskapet initialt en
tullhöjning med några procentenheter (för t.ex. basplaster).
På teko-området genomför EG tullsänkningar enligt sitt harmoniseringsförslag. I
princip innebär detta tullfrihet för råvaror, 4-5% för garner och konstfibrer,
8% för tyger och 12% i tull för konfektionsvaror. Tullsänkningarna genomförs
under en tioårsperiod. De svenska tullarna på teko-området är i dag i genomsnitt
ungefär 1 procentenhet högre än EG-tullarna. För grundtextil är skillnaderna
större. Den omedelbara effekten vid ett medlemskap blir här således att
nuvarande tullar i allmänhet sjunker.
På läkemedelsområdet kommer tullfrihet omedelbart att införas för farmaceutiska
produkter, för vitaminer, hormoner, växtalkaloider och antibiotika. Tullfrihet
kommer också att medges för ett stort antal farmaceutiskt aktiva substanser (och
salter, estrar m.m. av sådana substanser) som särskilt namngetts av
Världshälsoorganisationen. Läkemedelsområdet är sedan tidigare i stor
utsträckning tullfritt i Sverige. Tullfrihet gäller för alla varor som används
för tillverkning av läkemedel.
På stålområdet införs med en infasningsperiod på tio år tullfrihet för
produkter i kapitel 72 i tulltaxan samt för vissa produkter av järn och stål ur
kapitel 73 som exempelvis rör och ihåliga profiler. För hela området oädla
metaller ligger tullarna i EG i dagsläget i genomsnitt 2 procentenheter högre än
de svenska. Medlemskapet medför därför initialt vissa tullhöjningar.
På pappersområdet avvecklas som nämnts tullarna helt liksom för vissa bygg- och
jordbruksmaskiner. I fråga om motorfordon och telekommunikationsutrustning
kommer några större förändringar av EG:s tullnivåer ej att ske som resultat av
GATT-förhandlingarna. För nämnda varuområden är tullarna i EG för närvarande i
genomsnitt högre än i Sverige. När medlemskapet börjar höjs därför tullarna för
åtskilliga varor. För maskiner och apparater sker detta med i genomsnitt 1-2
procentenheter, för transportmedel och instrument med 3 procentenheter.
På elektronikområdet är i dagsläget EG-tullarna för vissa komponenter betydligt
högre än de svenska tullarna. Tullarna i EG på halvledare och mikrokretsar
ligger inte sällan på 14% vilket kan jämföras med 2,5% eller 3,8% som gäller i
Sverige. EG har i GATT-förhandlingarna åtagit sig att sänka dessa tullar till i
normalfallet 7%. Ett stort antal varor på detta område är dock tullfria i EG
inom ramen för gemenskapens tullsuspensionssystem. EG har i GATT-förhandlingarna
också åtagit sig att omedelbart införa tullfrihet för olika maskiner som används
inom elektronikindustrin.
Det är svårt att göra en exakt beräkning av de förändringar av gränsskyddet på
jordbruksområdet som ett medlemskap i gemenskapen kommer att medföra, men totalt
sett torde EG:s gränsskydd ligga på en högre nivå än Sveriges. På
jordbruksområdet innebär resultatet av Uruguayrundan att såväl Sverige som EG
åtagit sig att maximera gränsskyddet vid nivån i basperioden (s.k. tariffering)
och sedan sänka gränsskyddet med i genomsnitt 36 % (se vidare under avsnittet 22
Jordbruk och fiske). Mellan Sverige och övriga EU-länder avskaffas gränsskyddet
helt.
På fiskeområdet är EG:s yttre tullmur generellt sett högre än Sveriges. I
allmänhet är det stor skillnad mellan råvarutullar och tullar på färdiga varor.
För råvaror är nivån inte speciellt hög medan den för vissa färdigprodukter
t.ex. beredda sillprodukter varierar mellan 20 och 30% av varans värde. För
råvaror tillämpas i många fall ett minimiprissystem (referenspris). När
marknaden inom EU efterfrågar en viss varugrupp kan tullen för kortare eller
längre tid suspenderas. I vissa av EG:s handelsavtal finns regler om
nedsättningar av tullen för vissa kvantiteter. De återstående tullar som lever
kvar i EFTA- och EES-avtalen kommer nu äntligen att avvecklas. Härigenom
försvinner kvarvarande diskriminering mot svensk fiskeexport och svenska
produkter får fritt tillträde till EU-marknaden.
En stor del av importen till EU åtnjuter dock tullförmåner enligt olika
preferensavtal eller genom autonoma arrangemang såsom GSP (Generalized System of
Preferences) eller tullsuspensioner.
Vid utvidgning av en tullunion kräver GATT att det totala gränsskyddet i de
deltagande länderna inte får bli högre än vad det var före utvidgningen.
Eftersom Sveriges tullar mot tredje länder i genomsnitt höjs vid inträdet i
tullunionen måste denna höjning balanseras med tullsänkningar av andra
tillträdande länder eller av EG i den nya gemensamma tulltariffen. Vid ett
svenskt inträde i EG:s tullunion bryts ett betydande antal svenska s.k.
tullbindningar. Enligt GATT:s regler skall då tredje länder kompenseras genom
att EG sänker tullen på vissa varor i den nya gemensamma tulltariffen. Sådana
kompensationsförhandlingar, som sköts av kommissionen, kommer att inledas först
sedan utvidgningen ägt rum. Kompensationskraven på EG kommer att minska som
följd av de åtaganden om tullsänkningar som gjorts av Sverige och av de andra
kandidatländerna respektive av EG i Uruguayrundan. Österrike har högre
gränsskydd än EG.
En annan följd av tullunionen är att tullintäkterna inte kommer att tillfalla
den svenska statskassan utan EG:s gemensamma budget (där de utgör en del av EG:s
s.k. egna resurser) med undantag för ett tioprocentigt avdrag för att täcka
uppbördskostnaderna. För en behandling av budgetfrågorna hänvisas till avsnitt
31 om finansiella och budgetära frågor.
De förändringar av tullskyddet som blir följden av ett EU-medlemskap kommer att
få olika följder för svensk industri. Den något högre tullen på vissa
insatsvaror i kombination med mer restriktiva restitutionsregler kan möjligen
bli en belastning för vissa företag. Effekterna skall dock inte överdrivas.
Framför allt bör noteras att större delen av importen redan är tullfri. I dag
utgår tull endast på ca 10 % av importen och tullskillnaderna är i allmänhet
små. Den lyckade avslutningen av GATT-förhandlingarna medför dessutom en
betydande allmän sänkning av EU:s gränsskydd. Vinsterna av en avveckling av
gränskontroller, ursprungsregler etc. för handeln med EU vid ett medlemskap
överstiger med bred marginal kostnaderna för en EG-anpassning av Sveriges tullar
och andra handelsbestämmelser mot tredje land.
23.2.6 Ursprungsregler
EG tillämpar två olika typer av ursprungsregler, dels preferentiella
ursprungsregler som används för att bestämma ursprung på varor som skall anses
berättigade till tullfrihet eller annan förmånsbehandling, dels allmänna eller
icke-preferentiella ursprungsregler som används för att bestämma det geografiska
ursprunget för statistiska ändamål, i licenssammanhang etc.
Preferentiella ursprungsregler
I ett frihandelsområde där varje part bibehåller sina egna yttertullar och
handelsregleringar mot tredje land, är det nödvändigt att begränsa den
preferensberättigade handeln till sådana varor som undergått en viss bestämd
grad av bearbetning inom frihandelsområdet (eller är helt framställda där),
detta för att förhindra att importen till området söker sig in via den part som
har de lägsta tullarna. Därför erfordras särskilda ursprungsregler, som i detalj
bestämmer vad som krävs för att en vara skall anses ha ursprung inom området och
därmed bli berättigad till preferensbehandling. De preferentiella
ursprungsreglerna är i allmänhet mer restriktiva än icke-preferentiella
ursprungsregler (allmänna ursprungsregler). Restriktiviteten är beroende av
varans känslighet när det gäller konkurrens utifrån.
Ursprungsregler används även i andra sammanhang än frihandelsområden, när det
gäller att särskilja preferensberättigade varor från icke preferensberättigade,
t.ex. i GSP-systemet, dvs. det system som utvecklats för att ge tullförmåner för
varor från utvecklingsländer.
I Sveriges frihandelsavtal med EG och i EES-avtalet är villkoret för tullfrihet
i handeln mellan parterna att gällande ursprungsregler är uppfyllda. Vid ett
svenskt inträde i EU däremot bortfaller ursprungsreglerna i handeln med övriga
EU-länder. Detta innebär att en vara från tredje land som införtullats i Sverige
kan sändas till ett annat EU-land utan beaktande av ursprungsregler. Härigenom
underlättas tullens arbete samt minskas företagens kostnader avsevärt.
Däremot måste Sverige överta EG:s preferentiella ursprungsregler mot tredje
länder. Sådana regler tillämpas förutom mot kvarvarande EFTA-länder, mot
Visegradländerna (dvs. Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern), mot Bulgarien och
Rumänien, mot de medelhavsländer som EG slutit preferensavtal med, mot
ACP-länderna (African, Caribbean and Pacific States) samt inom ramen för
GSP-systemet m.m. De preferentiella reglerna i olika avtal varierar i viss
utsträckning, vilket understryker reglernas handelspolitiska karaktär.
Den nuvarande förordningen (1993:1648) om frihandel i varuutbytet enligt
EES-avtalet och andra förordningar om s.k. förmånsbehandling av varor med
ursprung i visst land eller grupp av länder eller områden måste upphävas och
ersättas av EG:s regler i motsvarande författningar (se SOU 1994:89).
EG:s bestämmelser om ursprung som medför förmånsbehandling för varor återfinns
dels i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (artikel 27) och i kommissionens
förordning (EEG) nr 2454/93 (artiklarna 66-140), dels i de avtal om
förmånsbehandling som EG slutit med visst land, grupp av länder eller område.
EG:s preferentiella ursprungsregler är i huvudsak baserade på samma principer
som ursprungsreglerna i EES-avtalet, även om avvikelser finns. EES-avtalets
ursprungsregler är allmänt sett mera liberala än de regler som finns i EG:s
preferensavtal med tredje länder.
Allmänna ursprungsregler
De allmänna eller icke-preferentiella ursprungsreglerna används inom EU i andra
sammanhang än tariffära, exempelvis för fastställande av geografiska ursprung
för bl.a. statistiska ändamål, i licenssammanhang etc. Reglerna återfinns i
rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (artiklarna 22-26) samt i kommissionens
förordning (EEG) nr 2454/93 (artiklarna 35-65).
De svenska reglerna om ursprung återfinns i förordningen (1984:59) om varors
ursprung och i Generaltullstyrelsens tillämpningsföreskrifter (TFS 1984:47).
Reglerna tillämpas i samband med tillståndsgivning vid införsel och utförsel av
varor (sanktioner och liknande) samt framställning av handelsstatistiska
uppgifter.
Rådets nyssnämnda förordning innehåller dels regler om fastställande av
ursprung när detta krävs för tillämpning av EG:s tulltaxa och för tillämpning av
andra bestämmelser rörande varuhandel, dels regler om upprättande och utfärdande
av ursprungsintyg. Materiellt sett är de allmänna ursprungsreglerna mera
neutrala ur näringspolitisk synpunkt än de preferentiella ursprungsreglerna.
Detta gäller såväl i EU som i Sverige.
23.2.7 Det allmänna tullpreferenssystemet (GSP)
Såväl EG som Sverige tillämpar en generell tullpreferensordning för import från
utvecklingsländerna (Generalized System of Preferences, GSP). Denna ordning
infördes som resultat av ett principbeslut inom UNCTAD år 1970. Liknande system
finns i flertalet i-länder. Syftet är att främja den ekonomiska och industriella
utvecklingen i u-länderna.
EG:s GSP-system regleras i ett antal förordningar om tullförmåner för resp.
tekovaror, jordbruksvaror, järn- och stålvaror, vissa andra industrivaror, samt
vissa varor från Bolivia, Colombia, Ecuador och Peru (förordning (EEG) nr
3831-3835/90 samt (ESKG) nr 90/672 med senare ändringar). För jordbruksvarorna
innebär tullförmånerna vanligen tullnedsättning, för övriga varor ges
tullfrihet. Särskilt förmånlig behandling ges de minst utvecklade u-länderna och
vissa länder i norra Sydamerika. Tullfrihet eller tullnedsättning ges ofta inom
kvoter eller ramar. När en kvot tagit slut återinförs tullen enligt tulltaxan
automatiskt, när en ram nåtts kan kommissionen besluta om att återinföra full
tull, på eget eller en medlemsstats initiativ.
Gemenskapen arbetar sedan flera år på en revidering av sitt GSP-system. Detta
innebär bl.a. att kvoterna kan komma att försvinna.
EG:s nuvarande GSP-system tillämpas i praktiken (i sin grundläggande form)
enbart mot ca 40 av de ca 160 u-länder och områden som formellt berörs av
Sveriges och EG:s system. EU ger på olika sätt övriga u-länder mer långtgående
tullförmåner i associationsavtal, frihandelsavtal eller handels- och
samarbetsavtal. Detta beskrivs i ett följande avsnitt.
Sveriges GSP-system framgår av förordningen (1987:1285) om tullfrihet för varor
från utvecklingsländerna. Det svenska systemet berör i stort sett samma u-länder
som det nuvarande EG-systemet men omfattar inte lika många varor, i varje fall
inte på industrisidan. Tekovaror är i stor utsträckning undantagna från
GSP-systemet i Sverige. Det svenska systemet innebär alltid tullfrihet för de
varor som omfattas medan EG medger tullfrihet inom kvoter eller ramar.
23.2.8 Särskilda varukontroller vid EU:s yttergräns
Genomförandet av den inre marknaden har inneburit att tullkontroller vid de
interna gränserna i EU har försvunnit och att varor i princip rör sig fritt i
hela EU på samma sätt som i ett enskilt land. Avskaffandet av de interna
kontrollerna har ställt ökade krav på kontrollen vid EU:s yttre gränser både i
fråga om lagstiftning och den operationella verksamheten. Från EU:s sida
förutsätts att medlemsstaternas myndigheter har sådana befogenheter att
efterlevnaden av EG:s regelverk säkras på ett tillfredsställande sätt.
EG-kommissionen har i olika sammanhang slagit fast att de risker som är
förknippade med en fri rörlighet inom den inre marknaden av varor med ursprung i
medlemsstaterna och förtullade varor från tredje land, så långt som möjligt
måste minimeras med hjälp av en stark och likformig kontroll vid yttre gränsen.
Eftersom tullmyndigheterna fortsatt skall finnas vid gränsen för att uppbära
tull, skatt och andra importpålagor har det inom EU bestämts att myndigheterna
även bevakar att importförbud och införselrestriktioner efterlevs liksom att de
fullgör andra arbetsuppgifter som är lämpliga i anslutning till den
gränsöverskridande varuhandeln. EG:s tullkodex behandlar inte direkt sådana
arbetsuppgifter för tullen men lämnar utrymme för dem. I flera andra rättsakter
förutsätts att nationella tullmyndigheter hanterar övervakningen av vissa förbud
och restriktioner i handeln med tredje länder. En samlad bild av dessa frågor
ges i den interdepartementala s.k. gränskontrollgruppens rapport Gränskontroller
och gränsformaliteter i ett EG/EU-medlemskapsperspektiv (Utrikesdepartementets
handelsavdelning, november 1993).
23.2.9 Varumärkesintrång (counterfeit)
Rådets förordning (EEG) nr 3842/86 om varumärkesintrång, s.k. counterfeit,
trädde i kraft den 1 januari 1988. Den tillåter gränskontroll av
counterfeitvaror som importeras till EU från tredje land. Förordningen omfattar
endast varumärken och inga andra immaterialrätter. Vidare finns en förordning
(EEG) nr 3077/87 om hur implementeringen av ovannämnda förordning skall ske.
Vissa EU-länder har också nationell lagstiftning som har tillåtit gränskontroll
inom EU. Den interna kontrollen har avvecklats fr.o.m. den 1 januari 1993.
Kommissionen förutser att ett stödjande datainformationssystem skall kunna
användas för utbyte av underrättelser på detta område.
Av de nämnda förordningarna framgår att en varumärkesinnehavare har rätt att
till behörig myndighet ansöka om att varor som misstänks utgöra counterfeitvaror
skall kvarstå under tullkontroll. Vilken myndighet som anses behörig är ett
nationellt beslut. Redan Sveriges åtaganden inom ramen för Uruguayrundan innebär
att en behörig myndighet måste inrättas för kontroll av varor som misstänks vara
counterfeitvaror. Prövning av varumärkesintrånget skall ske enligt det lands
lagar där införseln har skett. Medlemsländerna skall informera EG-kommissionen
om de nationella författningarna som gäller på detta område, liksom vilken
myndighet som är behörig. Årligen skall redovisas till kommissionen
förteckningar över ansökningar, beslut etc.
De svenska tullmyndigheterna har i dag inga befogenheter att ingripa vid
misstanke om varumärkesintrång. I fall av misstanke skall eventuell anmälan
lämnas till polis- eller åklagarmyndighet.
EG:s counterfeitförordning har tillkommit för att tillgodose näringslivets
intressen. Det står en varumärkesinnehavare fritt att använda sig av de
möjligheter som EG:s regler ger.
Kontrollen vid den yttre gränsen i misstänkta fall innebär för svensk del
tillämpning av regler vilkas motsvarighet i dag inte finns i Sverige. EG:s
förordningar blir direkt gällande rätt i Sverige vid ett medlemskap i EU. I
betänkandet Tullagstiftningen och EG (SOU 1994:89) lämnas dock förslag till
kompletterande svenska bestämmelser. Enligt det förslaget skall
Generaltullstyrelsen vara den behöriga myndighet till vilken ansökan om
kvarhållande kan göras av varumärkesinnehavaren. Ett beslut om kvarhållande
skall verkställas av den tullmyndighet som påträffar varor som överensstämmer
med Generaltullstyrelsens beslut. Kvarhållandet upphör om sökanden inom en i
EG-förordningen angiven tidsfrist om tio arbetsdagar inte visar att talan som
innefattar förstöring eller ändring av varorna har väckts vid behörig domstol.
Domstolens beslut verkställs av tullmyndigheten.
Det förslag till kompletterande svenska bestämmelser på området som lämnats i
betänkandet Tullagstiftningen och EG kommer, som tidigare nämnts, efter
remissbehandling att läggas till grund för den lagstiftning på området som
regeringen avser förelägga riksdagen under hösten 1994.
23.2.10 Gemensam exportkontroll av strategiskt känsligavaror
En förordning om exportkontroll av s.k. dual use-produkter (produkter med både
civil och militär användning) kommer att behandlas av rådet hösten 1994 för
eventuellt ikraftträdande den 1 januari 1995.
För en närmare beskrivning av "dual use"-regler se avsnitt 11.2.10.
23.3Den gemensamma handelspolitiken
Som EU-medlem kommer Sverige att delta i EG:s gemensamma handelspolitik mot
omvärlden som den definieras i artiklarna 113 (fastställande av tulltariffer,
särskilda liberaliseringsåtgärder, exportpolitik, handelspolitiska
skyddsåtgärder samt tull- och handelsavtal) och 238 i Romfördraget
(associationsavtal). Handelspolitiska beslut kan också fattas med stöd av
artikel 235 i Romfördraget i vissa fall när fördraget inte ger några uttryckliga
befogenheter i andra artiklar. På områden som täcks av Parisfördraget finns
endast begränsat stöd i själva fördraget för en gemenskapspolitik. En
motsvarighet till artikel 235 i Romfördraget finns dock i artikel 95 i
Parisfördraget. Pragmatiska lösningar har i dessa fall ofta valts för att få
fram beslut.
Varje tid ger sin definition av begreppet handelspolitik. Den traditionella
definitionen - åtgärder vid gränsen - har successivt breddats under de senaste
decennierna. I dagens mer komplicerade ekonomiska verklighet har arsenalen av
åtgärder med direkta eller indirekta handelspolitiska effekter utvidgats varvid
t.ex. tekniska föreskrifter, offentlig upphandling, statsstöd, handel med
tjänster, samarbets- och biståndspolitik, konkurrensrätt och immaterialrätt,
åtgärder inom miljöpolitiken, arbetsmarknadspolitik och finanspolitik har fått
en större roll.
Gemenskapens kompetens på handelspolitikens område är utsatt för ständig
förändring. Den ekonomiska integrationen har åtföljts och förstärkts av en
gradvis överföring av suveränitet från medlemsstaterna till gemenskapen på
handelspolitikens område. Detta har skett genom förordningar, beslut etc. på
"nya" områden eller genom EG-domstolens rättsskapande verksamhet. Av centralt
intresse i handelspolitiskt sammanhang är målet 22/70 AETR [1971] ECR s. 263.
Domstolen slår här fast att då gemenskapen antar bestämmelser som innebär
gemensamma regler i någon form för att förverkliga en gemenskapspolitik enligt
Romfördragets artiklar, har man också befogenhet att agera externt på respektive
område (den s.k. parallellitetsdoktrinen).
Beslut enligt artikel 113 i Romfördraget fattas av rådet med kvalificerad
majoritet medan beslut enligt artikel 238 i Romfördraget kräver enhällighet.
Beslut förbereds bl.a. i rådsarbetsgrupper. Den viktigaste rådsarbetsgruppen på
det handelspolitiska området är den s.k. 113-kommittén som har det övergripande
samordningsansvaret för handelspolitiska policyfrågor. Alla former av
handelspolitik diskuteras här men olika frågor med handelsanknytning
sakbehandlas i regel i specialiserade arbetsgrupper under rådet vid sidan av den
normala 113-kommittén - textilkommittén, stålkommittén, grupper rörande Central-
och Östeuropa, Medelhavsländer etc. Varje ordförande beslutar om
rådsarbetsgrupper men av praktiska skäl har flertalet grupper blivit permanenta.
Detta innebär att kommissionen bereder frågor samt presenterar förslag till
medlemsländerna i rådet. Ett viktigt arbetsområde inom handelspolitiken blir
därför att i ett medlemskap analysera kommissionsförslagen utifrån ett svenskt
perspektiv samt förbereda och följa upp svenska ställningstaganden.
Den övervägande delen av handelspolitiken är en gemenskapsfråga. Det enskilda
medlemslandet har samtidigt kvar vissa möjligheter att agera nationellt på
utrikeshandelsområdet. Dels gäller detta områden där gemenskapen har
befogenheter men där regelverket ännu inte har utvecklats, såsom statsstödd
exportfinansiering, dels gäller det områden där gemenskapen inte har
befogenheter, som allmänt exportfrämjande och avtal med andra länder om
ekonomiskt och industriellt samarbete.
EG:s handelspolitiska befogenheter och hur de utövas (inom den yttre ram GATT
ger) kan översiktligt beskrivas under rubrikerna:
-avtal med tredje land,
-handelspolitiska skyddsåtgärder (inom eller utanför avtal),
-handelssanktioner,
-exportstöd och
-uppträdande i internationella organisationer.
23.3.1 Avtal med tredje land
EG har flera olika typer av avtal med tredje land. Gemenskapen ensamt sluter
enkla handelsavtal eller frihandelsavtal jämlikt artikel 113 i Romfördraget.
Exempel på 113-avtal är avtalen med länder i Latinamerika och Asien. Gemenskapen
kan också ingå associationsavtal enligt artikel 238 i Romfördraget. Ofta
reglerar avtalen inte enbart handel utan också samarbete, bistånd och andra
områden där medlemsländerna har befogenheter. Sådana s.k. blandade avtal sluts
av gemenskapen tillsammans med medlemsstaterna som parter på den ena sidan.
EES-avtalet är ett exempel på ett blandat avtal. Hit hör också EG:s
associationsavtal med länder i Central- och Östeuropa och Lomékonventionen med
de 70 ACP-länderna. Till många avtal hör särskilda avtal eller protokoll
avseende enbart varor inom Parisfördragets område. Beslut om dessa fattas med
stöd av artikel 95 eller i mer pragmatisk form (hänvisning till fördraget etc.).
När bilaterala eller multilaterala avtalsförhandlingar är aktuella utarbetar
kommissionen en rekommendation (avi) till rådet. På grundval därav arbetas sedan
ett förhandlingsmandat fram i olika arbetsgrupper under rådet som också ger
kommissionen rätt att föra förhandlingarna - i samråd med särskilda kommittéer
som rådet tillsatt för detta ändamål. Kommissionen för ordet vid förhandlingarna
men medlemsländerna får närvara. I samma arbetsgrupper utvärderas
förhandlingsresultatet. Kommissionen följer upp och förvaltar etablerade avtal i
samråd med medlemsländerna. Angående kompetens, beslutsformer, parlamentets roll
m.m. se avsnitt 9 om avtal med tredje land och mellan medlemsstater.
Förhandlingsresultatet
Sverige kommer som medlem att från och med inträdet i EU tillämpa alla
gemenskapsavtal i enlighet med artikel 5 i anslutningsfördraget. De anpassningar
av avtalen som måste göras till följd av EU:s utvidgning skall tas in i
särskilda tilläggsprotokoll enligt artikel 128 i anslutningsfördraget.
Anpassningen innebär såväl rent formella förändringar som bl.a. höjningar av
existerande kvantitativa utrymmen. Det senare är också nödvändigt enligt
gällande GATT-regler.
Det innebär bl.a. att vi lämnar nuvarande frihandelsavtal mellan EFTA-länderna
och Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien och går in i EG:s
bredare och mer ambitiösa s.k. Europaavtal som omfattar både frihandel,
samarbete och bistånd och har medlemskap som mål. Sveriges bilaterala
frihandelsavtal med de baltiska staterna ersätts av EG:s frihandelsavtal med
dessa länder. En utveckling av avtalsrelationerna med vissa länder i f.d.
Sovjetunionen har inletts eller är på gång. Genom att gå in i dessa avtal bidrar
vi till att ytterligare stödja reformprocessen och stärka den politiska och
ekonomiska integrationen i Europa.
Från svensk sida klargjordes vid medlemskapsförhandlingarnas inledning att vi
fäster mycket stor vikt vid ett bibehållande av vår fria handel med de baltiska
staterna i syfte att understödja deras reformsträvanden.Förhandlingslösningen
bygger på att EG under hösten 1993 inledde förhandlingar om frihandelsavtal med
de baltiska staterna. Dessa avslutades med att sådana avtal undertecknades i
juli 1994. Avsikten är att dessa avtal skall träda i kraft den 1 januari 1995.
Om avtalen med de baltiska staterna ändå inte skulle vara i kraft vid tidpunkten
för vårt inträde i unionen kommer nödvändiga arrangemang att vidtas för att
Sverige, Norge och Finland skall kunna bibehålla frihandeln till dess att EG:s
avtal trätt i kraft enligt artikel 131 i anslutningsakten. Med denna lösning har
vårt mål att säkra frihandeln tillgodosetts. För de baltiska staterna utgör
lösningen ett viktigt stöd till deras utvecklingsprocess i och med att
frihandeln med Sverige, Norge och Finland nu utvidgas till att omfatta hela
EU-marknaden.
När Sverige övertar EG:s associationsavtal med Turkiet, Cypern och Malta bör
detta på sikt kunna innebära förbättrat marknadstillträde för svensk export.
Sverige går ur EFTA-ländernas rena frihandelsavtal med Turkiet och övertar EG:s
breda associationsavtal som syftar till en tullunion år 1996. Med Cypern och
Malta har vi i dag inga avtal. Med dessa länder går vi in i associationsavtal
som också syftar till men ännu inte resulterat i tullunion. De två länderna har
dock ansökt om medlemskap i EU. EFTA-ländernas frihandelsavtal med Israel kommer
för Sveriges del att vid ett EU-medlemskap ersättas av EG:s i stort likvärdiga
frihandelsavtal. Förhandlingar om ett bredare samarbete mellan Israel och EG har
inletts.
EG:s handelspolitik mot u-länder är delvis ett resultat av gamla historiska
bindningar men avspeglar framför allt en önskan om att prioritera de fattigaste
u-länderna, s.k. MUL-länder (minst utvecklade länder) och ACP-länderna bestående
av flertalet av de fattigaste länderna i Afrika söder om Sahara, Karibien och
Stilla havsområdet (många av dessa är MUL-länder). Gentemot u-länderna i
Latinamerika och Asien tillämpar EG enbart sitt allmänna preferenssystem (GSP).
Sverige tillämpar i dag sitt GSP-system mot alla u-länder, vilket innebär
tullfrihet för industrivaror utom för en rad tekovaror, vissa skor m.m. samt för
vissa jordbruksvaror. Största förmånerna ger Sverige liksom EG till
MUL-länderna. EG:s omfattande preferensarrangemang utgör en god bas för att
utveckla Sveriges handel med u-länderna. EG:s tekoarrangemang med en rad
u-länder innebär visserligen nya villkor för marknadstillträdet under ett antal
år men problemet minskar genom den förhandlingslösning vi uppnått på
tekoområdet.
Vid ett svenskt medlemskap skulle särskilt de mer utvecklade u-länderna i
Latinamerika och Asien genom EG:s GSP-system i vissa delar få sämre villkor på
den svenska marknaden. EG:s förestående revidering av sitt GSP-system kan dock
komma att innebära vissa positiva förändringar. Vid anslutning till EG:s
arrangemang med u-länderna kommer vi också att medverka i det samarbete och
bistånd på gemenskapsnivå som är knutet till flertalet av dessa.
Ett svenskt övertagande av EG:s handelsavtal kommer att ge svenska företag
samma exportvillkor som EU-företag i tredje länder. De svenska företagen får
härigenom större trygghet och fastare ramar för sitt agerande på dessa
marknader.
Det faktum att Sverige blir del i den gemensamma inre marknaden med fria
varurörelser, harmoniserade produktkrav och standarder m.m. kommer samtidigt att
göra det lättare och mer attraktivt för icke EU-länder att satsa på den svenska
marknaden.
På jordbruksområdet kommer Sverige i åtnjutande av EG:s preferensarrangemang
och kvoter på tredjelandsmarknaden. Förmåner som är av speciellt intresse för
svenska exportörer är kvoterna för ost på olika marknader och kvoterna för
nötkött och margarin på östeuropeiska marknader.
Kommerskollegium anför att Sveriges handelspolitik till större delen stämmer
väl överens med EG:s men att EG:s handelspolitik är mer mångfasetterad och dess
regelsystem mer komplicerat.
EG:s avtalsrelationer jämfört med Sveriges redovisas nedan regionvis.
EFTA - länder
EFTA-länderna tar nu emot ca 25% av EU:s totala export till tredje länder och
står för ca 23% av totalimporten därifrån. De större EFTA-länderna hör till
gemenskapens viktigaste enskilda handelspartner.
För EG:s handelsrelationer med samtliga EFTA-länder utom Schweiz gäller i dag
EES-avtalet baserat på artiklarna 238 och 228.3 i Romfördraget. Med Schweiz har
EG ett frihandelsavtal från 1970-talet baserat på artikel 113 i Romfördraget och
ett antal bilaterala avtal på specifika områden. Man för dessutom samtal om
bilaterala arrangemang på ytterligare områden.
Sverige tillämpar EES-avtalet jämte EFTA-konventionen mot övriga EFTA-länder.
Tre av dessa kan komma att bli EU-medlemmar. EFTA-konventionen måste sägas upp
vid ett EU-medlemskap i enlighet med artikel 130 i anslutningsakten. Vid ett
svenskt EU-medlemskap kommer inte relationerna till Island att nämnvärt
förändras eftersom både Sverige och Island kvarstår som avtalsslutande parter i
EES-avtalet. Relationerna till Schweiz vid ett svenskt EU-medlemskap baseras
tills vidare på frihandelsavtalet Schweiz-EG. På sikt beror relationens
utveckling på vilka arrangemang EG och Schweiz kan komma överens om.
Färöarna, Grönland
Såväl EG som Sverige har avtal som etablerar frihandel med Färöarna och med
Grönland. EG:s arrangemang är baserat på artikel 113 i Romfördraget.
Länder i centrala och östra Europa och i f.d. Sovjetunionen
EU:s politik gentemot Central- och Östeuropa och f.d. Sovjetunionen är av mycket
stor betydelse för Europas framtid vad gäller stabilitet och ekonomisk
utveckling. EU har ett särskilt ansvar härvidlag som dominerande politisk kraft
i Europa. För EU var det viktigt att snarast efter de politiska förändringarna i
Central- och Östeuropa och Sovjetunionens kollaps skapa nya relationer österut
vilka syftar till att främja politisk stabilitet och ekonomisk integration.
Med Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien blev lösningen
att de tidigare ingångna handels- och samarbetsavtalen ersätts av
associationsavtal (Europaavtal) som uttryckligen lägger grunden för ett framtida
medlemskap i EU. Polen och Ungern har för övrigt redan inlämnat ansökan om
medlemskap. Avtalen är s.k. blandade avtal, dvs. har ingåtts med såväl EG som
dess medlemsstater som parter på den ena sidan. Avtalen med Polen och Ungern har
ratificerats och har trätt i kraft medan de handelspolitiska delarna i de övriga
avtalen har trätt i kraft interimistiskt. En liknande lösning förbereds för
Sloveniens del och har ställts i utsikt för de tre baltiska staterna.
Europaavtalen, som i huvudtexterna är mycket lika men som avviker från varandra
vad det gäller bilagor och protokoll, spänner över ett brett område. De
innehåller förutom avsnitt om varuhandel kapitel om politisk dialog, ekonomiskt
samarbete på ett antal angivna områden, finansiellt samarbete och bistånd bl.a.
via det s.k. Phare-programmet, handel med tjänster, kulturellt samarbete,
arbetskraftens rörlighet och vidare flera avsnitt med anknytning till det
ekonomiska samarbetet (etableringen av företag, betalningar, konkurrensregler,
immaterialrätt och approximering av lagar). De har följaktligen artiklarna 238
och 235 i Romfördraget som rättslig grund. Avsnittet om varuhandel täcker såväl
industri- som jordbruksvaror. Beträffande industrivaror stadgas att ett
frihandelsområde skall upprättas enligt en tidtabell där västsidans avtrappning
sker snabbare än östsidans (s.k. asymmetriska avtal). För närvarande gäller att
EG:s avveckling av tullar och kvoter skall vara genomförd den 1 januari 1997
utom för Bulgarien och Rumänien där det är den 1 januari 1998 som gäller. Redan
i dag är med ett par undantag (teko, stål) EG-marknaden öppen för industrivaror
från dessa länder som själva skall avveckla sina tullar och kvoter över en
tioårsperiod.
EG har beviljat dessa länder bilaterala förmåner för ett stort antal
jordbruksprodukter antingen inom ramen för kvoter för "känsliga" produkter eller
i form av tullförmåner utan kvantitativa begränsningar för "mindre känsliga"
produkter. Tullförmånerna avser mestadels reducerade tullar, endast i enstaka
fall har tullfrihet beviljats. Tullkvoter tillämpas för närvarande på
stålområdet mot Tjeckien och Slovakien. Kvarvarande begränsningar av
tekoimporten från Central- och Östeuropa kommer att avskaffas senast år 1998 (se
även avsnittet Handelspolitiska skyddsåtgärder). För närvarande diskuteras inom
EU ett arbetsprogram för Central- och Östeuropa vilket syftar till att
ytterligare bygga ut samarbetet utöver vad som stadgas i Europaavtalen.
Sverige har tillsammans med övriga EFTA-länder ingått frihandelsavtal med samma
länder i Central- och Östeuropa som EG, vilka till övervägande delen följer
frihandelsdelen i EG:s avtal men som i övrigt är betydligt mer begränsade.
Med de baltiska staterna slöt EG först enkla handels- och samarbetsavtal
baserade på artiklarna 113 och 235 i Romfördraget. Förhandlingar om
frihandelsavtal för industrivaror inleddes hösten 1993, och resulterade i juli
1994 i undertecknandet av sådana avtal med Estland, Lettland och Litauen.
Avtalen, som med undantag för det med Estland är asymmetriska, beräknas träda i
kraft 1 januari 1995. EG beviljar för närvarande de baltiska staterna
GSP-behandling. Man har särskilda teko-arrangemang med Lettland och Litauen men
utan kvantitativa begränsningar. Kontakter om ingående av Europaavtal med de
baltiska staterna väntas inledas under hösten.
Sverige ingick under år 1992 frihandelsavtal med var och en av de baltiska
staterna. Samtidigt slöts bilaterala jordbruksavtal.
Flera remissinstanser, däribland Svenska kyrkans centralstyrelse och
Teko-industrierna, fäster mycket stor vikt vid ett bibehållande av frihandeln
med de baltiska staterna
I relation till de övriga forna sovjetrepublikerna (OSS-12) utanför Baltikum
har EG valt en annan modell.
I oktober 1992 godkände ministerrådet ett mandat att förhandla om s.k.
Partnerskaps- och samarbetsavtal (PSA) med OSS 12 baserat på artiklarna 113 och
235 i Romfördraget. Samma grundstruktur skulle gälla för alla dessa stater.
Avtalen avpassas efter respektive land. Avtalen är omfattande och behandlar både
politiskt och ekonomiskt samarbete. Åtaganden görs om respekt för mänskliga
rättigheter och demokrati. På det handelspolitiska området föreskrivs
MGN-behandling (mest gynnad nation) och förbud mot specifika kvantitativa
begränsningar. EG begränsar dock tills vidare importen av vissa stålvaror från
dessa länder och har slutit begränsningsavtal på teko-området (se även avsnittet
Handelspolitiska skyddsåtgärder). För närvarande ger EG OSS-länder
GSP-behandling. Frihandel skall avtalas på sikt.
PSA-avtal med Ukraina och Ryssland undertecknades i juni 1994, avtal med
Kazakstan och Kirgistan paraferades i slutet av maj och avtal med Moldova i
slutet av juli samma år. Förhandlingar har förts med Vitryssland.
Sverige har slutit handelsavtal med Ryssland, Ukraina, Vitryssland och
Kazachstan som ger dessa länder MGN-behandling (mest gynnad nation). De har dock
med undantag för avtalet med Vitryssland ännu inte trätt i kraft. Sverige ger
inte GSP-förmåner.
Med Albanien har EG ingått ett enkelt handels- och samarbetsavtal med artikel
113 i Romfördraget som grund. Avtalet omfattar MGN-behandling och förbud mot
specifika kvantitativa restriktioner. EG ger Albanien GSP-behandling. Man har
ett handels- och samarbetsavtal med Slovenien med samma bas. EG beviljar samma
handelsförmåner som fanns i det tidigare preferensavtalet med Jugoslavien och
beviljar dessutom GSP inom jordbruks- och fiskeområdena. Mandat för
förhandlingar om ett associationsavtal med Slovenien håller på att fastställas.
Även gentemot Bosnien-Hercegovina, Makedonien och Kroatien tillämpas de gamla
Jugoslavien-förmånerna varjämte dessa länder ges samma GSP som Slovenien. EG
tillämpar samtidigt vissa begränsningar på teko-området gentemot länder i detta
område. Handelsförbud råder i förhållande till Serbien och Montenegro i enlighet
med sanktionsbeslut av FN:s säkerhetsråd.
Med Albanien har också Sverige ingått ett handels- och samarbetsavtal utan
preferenser men landet beviljas GSP. Med Slovenien har Sverige ingått ett
handelsavtal. Handelsförbud råder i förhållande till Serbien och Montenegro.
Sverige beviljar övriga länder i f.d. Jugoslavien GSP.
Associations- och frihandelsavtal med medelhavsländer
EG har med tre medelhavsländer - Turkiet, Malta och Cypern - slutit
associationsavtal baserade på artikel 238 i Romfördraget. EG beviljar i dag full
tullfrihet för industrivaror och tullförmåner för vissa jordbruksvaror medan
motsidan ännu inte genomfört liberaliseringar i motsvarande grad. Avtalen syftar
till att upprätta en tullunion. För Turkiets del väntas detta kunna bli
verklighet år 1996. Samarbete och bistånd är del av avtalen.
Alla tre länderna har ansökt om EU-medlemskap. För närvarande övervägs Maltas
och Cyperns eventuella anslutning.
Sverige har tillsammans med övriga EFTA-länder ingått frihandelsavtal med
Turkiet som utformats med frihandelsdelen i EG:s avtal som förebild. Avsikten
med detta avtal var att ge EFTA-länder samma konkurrensmöjligheter som EU-länder
på den turkiska marknaden och samtidigt ge ökade möjligheter till tullfrihet för
turkiska produkter på EFTA-marknaderna. Sverige ger Turkiet koncessioner inom
ramen för ett bilateralt jordbruksavtal. Sverige har inte ingått avtal med Malta
och Cypern.
Israel har sedan år 1975 ett frihandelsavtal med EG baserat på artikel 113 i
Romfördraget. Frihandelsavtalet är föremål för omförhandling. En rad nya element
planeras ingå såsom tjänstehandel, fria kapitalrörelser, etableringsrätt,
immaterialrätt, energi och miljöfrågor. Avtalet innehåller en hel del
tullförmåner på jordbruksområdet varav vissa inom kvoter.
EG har utfärdat särskilda förordningar rörande förmånsbehandling vid import av
vissa palestinska produkter från Västbanken och Gaza.
Tekniskt och finansiellt samarbete inklusive bistånd är på olika sätt knutet
till EG:s arrangemang med dessa områden.
EFTA-länderna har ingått frihandelsavtal med Israel. Frihandelsavtalet och
Sveriges bilaterala jordbruksavtal innehåller koncessioner för jordbruksvaror. I
en särskild regeringsförordning har Sverige ensidigt utsträckt förmånerna till
att gälla även import från Västbanken och Gaza. De svenska importförmånerna är
lika omfattande som för Israel.
U-länder - allmänt
Kännetecknande för EG:s handels- och biståndspolitik mot u-länder är fortfarande
en differentiering i behandlingen av olika länderområden sammanhängande bl.a.
med vissa EU-länders koloniala förflutna och med önskemålet att ge vissa länder
särskilda förmåner. Det var med forna kolonier som EG upprättade sina första
avtal, som fick sin utformning under 1960- och 70-talen. Detta gäller flertalet
Medelhavsländer samt de s.k. ACP-länderna, dvs. stater i Afrika söder om Sahara
samt i Karibien och Stillahavsområdet. EG:s handels- och samarbetsavtal med
länder i Asien och Latinamerika kan huvudsakligen hänföras till 1980- och
90-talen.
ACP-länderna har inom ramen för successiva Lomékonventioner fått den mest
gynnade preferensbehandlingen. U-länder i Asien och Latinamerika får enbart
preferensbehandling enligt EG:s generella system för tullpreferenser för
u-länder. Sedan Portugal och Spanien blev EU-medlemmar har EU fått en avsevärt
högre profil gentemot Latinamerika vilket bl.a. återspeglas i form av utvidgade
GSP-förmåner för Centralamerika och fyra av de fattigaste staterna i Sydamerika.
Länder i Latinamerika och Asien har möjlighet att söka bistånd och förmånliga
krediter på projektbasis medan olika former av riktade förmåner (landramar) är
knutna till Lomékonventionerna och Medelhavsavtalen.
Krav på åtaganden om att respektera demokrati och mänskliga rättigheter har
blivit ett allt viktigare element i EU:s handelsförbindelser med u-länderna
under 90-talet.
Sverige tillämpar ett och samma system för u-landshandelspreferenser mot
u-länder och har inte slutit några bilaterala handelspreferensavtal med denna
länderkrets. Gentemot numera närmare 50-talet fattiga u-länder (s.k.
MUL-länder, minst utvecklade länder, eller LDC, Least Developed Countries)
gäller tullfrihet vid import till EG liksom till Sverige.
Biståndspolitiken behandlas utförligare i avsnitt 27.
ACP-länder
Lomékonventionen innebär dels tullfrihet på hela industrivaruområdet i EG dels
bistånd inom bilaterala länderramar, i kombination med speciella stödformer för
jordbruksprodukter och gruvproduktion (STABEX respektive SYSMIN-programmen).
Vidare innehåller konventionen tullförmåner från EG:s sida för ett betydande
antal jordbruksprodukter, ibland tullfrihet. Gemensamma anslag för forskning och
tekniskt samarbete ingår. I konventionen inkluderas en rad områden för samarbete
och bistånd såsom fiske, energi, turism, kulturella och sociala frågor.
Sverige beviljar ACP-länderna GSP. Avtal med handelspreferenser saknas.
Övriga medelshavsländer
EG har i stort sett identiska handels- och samarbetsavtal med de tre
Maghrebstaterna - Marocko, Algeriet och Tunisien - från år 1978 innehållande
ensidiga handelspreferenser för såväl industri- som jordbruksvaror. Avtalen
baseras på artiklarna 113 och 235 i Romfördraget. Med i första hand Marocko och
Tunisien pågår förhandlingar om att ersätta samarbetsavtalen med
frihandelsavtal. Eventuellt kommer härvid särskilda regler att gälla för teko
och jordbruk.
EU har slutit avtal med Mashreqstaterna - Egypten, Libanon, Syrien och
Jordanien - med i stort sett lika förmånliga EG-preferenser som i
Maghrebavtalen.
Sverige beviljar dessa länder GSP. Avtal med handelspreferenser saknas.
GCC, Yemen
EG:s samarbetsavtal med Yemen och de sex arabiska Gulfstaternas samarbetsråd,
Gulf Cooperation Council (GCC) från år 1985 respektive år 1989 är baserade på
artiklarna 113 och 235 i Romfördraget. De innehåller inga handelspreferenser
utan har karaktären av övergripande samarbetsavtal. De första stegen i
förhandlingar om frihandelsavtal med GCC togs för några år sedan. Efter ett
längre uppehåll görs försök att återuppta förhandlingarna. EG beviljar dessa
länder GSP-behandling.
Sverige ger dessa länder GSP. Avtal med handelspreferenser saknas.
Länder i Asien och Latinamerika
EG har en rad samarbetsavtal med stater i Asien, i regel med artiklarna 113 och
235 i Romfördraget som grund. De äldsta avtalen gäller Bangladesh och Sri Lanka.
Vidare har EG senare samarbetsavtal med Pakistan, Indien, Kina, Macao, Mongoliet
och ASEAN-länderna. Avtalet med Sri Lanka ersattes med ett nytt år 1994. Avtalen
innehåller inga preferenser men EG ger GSP-behandling. Inga finansiella
protokoll är knutna till avtalen men kommissionen ger bistånd på projektbasis.
EG har en rad bilaterala avtal med dessa länder om handel med jordbruksvaror.
EG har på samma sätt ingått avtal med ett stort antal länder i Latinamerika, i
regel med artiklarna 113 och 235 i Romfördraget som grund. I denna kategori
ingår: Andinska pakten, Argentina, Brasilien, Chile, länderna i Centralamerika,
Mexico, Paraguay samt Uruguay. Alla dessa avtal har karaktären av övergripande
samarbetsavtal utan handelspreferenser. EG ger dock GSP-behandling till de
fattiga länderna på särskilt förmånliga villkor. Vidare kan dessa stater söka
bistånd för tekniska utvecklingsprojekt och joint ventures.
EG:s tekobegränsningar gäller framför allt länder i denna grupp.
Restriktionerna avvecklas successivt fram till år 2005. Gentemot Kina tillämpar
EG tills vidare autonoma importkvoter även för vissa skor, handskar, leksaker,
glas- och porslinsvaror och radiomottagare. Dessutom följs importutvecklingen av
vissa kemiska produkter, vissa livsmedelsindustrivaror, cyklar, spelkort,
borstar m.m. genom importlicenser som dock beviljas automatiskt. Om Kina ansluts
till GATT/WTO kommer detta att påverka den fortsatta tillämpningen (se vidare
under Handelspolitiska skyddsåtgärder).
Det är länder i Latinamerika och Asien som är särskilt utsatta för
antidumpningstullar i EG (se härom nedan i avsnitt 23.3.2 om handelspolitiska
skyddsåtgärder).
Sverige beviljar dessa länder GSP. Avtal med handelspreferenser saknas. Sverige
tillämpar inga begränsningar eller antidumpningsåtgärder. Varor från länder i
dessa områden kan därför i vissa fall komma att möta sämre villkor för sitt
tillträde till svenska marknaden efter ett svenskt EU-medlemskap. EG:s planerade
revision av sitt GSP-system kan möjligen komma att innebära vissa uppmjukningar.
Sydafrika
Både EG och Sverige har avvecklat hittillsvarande restriktioner för handel och
investeringar. Principbeslut har fattats i EG om att tillämpa GSP-tullfrihet
fr.o.m. 1 januari 1995.
USA, Canada, Australien, Nya Zeeland, Japan
Endast GATT-reglerna styr EG:s handelspolitiska relationer med dessa länder. EU
har emellertid gjort vissa s.k. "Gemensamma deklarationer" tillsammans med USA,
Canada och Japan där man anger vissa målsättningar och ger en formell ram för
handelspolitiska kontakter på olika nivåer. EG har dessutom infört vissa
specialarrangemang på jordbruksområdet.
I samband med undertecknandet av resultaten från Uruguayrundan och beslutet att
bilda den nya världshandelsorganisationen, World Trade Organization, WTO,
träffade USA och EG den 13 april 1994 ett avtal som utvidgar tidigare bilaterala
överenskommelser på upphandlingsområdet. Det innebär i korthet en balansering av
de båda ländernas marknadstillträde. USA ökar omfattningen av upphandlande
enheter på det regionala området och inkluderar upphandling av vissa hamnar och
flygplatser samt upphandling inom elsektorn för varor, tjänster och
byggentreprenader. EG öppnar i sin tur upphandling på det regionala och lokala
planet gentemot USA (dock endast för varor) samt för hamnar. De amerikanska
åtagandena binds delvis i WTO-avtalet om offentlig upphandling och kommer de
andra avtalsparterna till del om dessa gör motsvarande åtaganden. Andra delar
gäller endast i förhållande till EU-länder. Förhandlingar fortsätter bilateralt.
Bristen på samförstånd bl.a. om telekommunikationssektorn har tidigare lett till
beslut om begränsade handelspolitiska stridsåtgärder mellan USA och EG.
Som avtalspart till avtalet om offentlig upphandling i WTO får Sverige tillgång
till de av USA multilateraliserade åtagandena. Sverige får däremot inte
automatiskt tillgång till övriga delar av USA:s åtaganden. USA har dock
indikerat att de länder som gör motsvarande åtaganden som EG i förhållande till
USA får tillgång till samtliga delar av avtalet. En EU-anslutning skulle
däremot automatiskt ge Sverige tillgång till samtliga delar av åtagandena
fr.o.m. år 1996.
EG och USA slöt våren 1992 ett avtal som begränsar europeiskt stöd till det
europeiska flygkonsortiet Airbus och reglerar det amerikanska indirekta stödet
till USA:s flygindustri. Avtalet omfattar endast stora flygplan (mer än 100
passagerare). Den svenska produktionen på flygindustriområdet omfattar små och
medelstora flygplan samt delar till motorer varför det bilaterala avtalet mellan
EG och USA inte får direkta konsekvenser för Sverige vid ett EU-medlemskap.
USA och EG tvistar sedan flera år tillbaka om den europeiska audiovisuella
sektorn. Det stora problemet ligger i att EG begränsar amerikanskt tillträde
till den europeiska marknaden främst genom det s.k. Broadcastingdirektivet
(89/552/EEG), som reserverar en viss procentsats av medlemsländernas
sändningstid för EG-producerade program. EU står på USA:s "priority watch list"
för sanktioner enligt den s.k. section 301 i den amerikanska handelslagen med
anledning av detta direktiv. Hot om åtgärder kan aktualiseras genom att ingen
uppgörelse nåddes i Uruguayrundan för den audiovisuella sektorn. Tvisten har
dock också rört EG:s subventioner till sin audiovisuella sektor, som USA anser
är handelsstörande. Sverige kommer som EU-medlem att omfattas av eventuella
amerikanska sanktioner mot EU på detta område.
EG har ett stort antal antidumpningsåtgärder i kraft, framför allt mot Japan.
70 % av varuvärdet av handel som berörs av EG:s antidumpningsåtgärder är
produkter med ursprung i Japan, främst högteknologi. Sverige kommer att omfattas
av dessa.
EG har för närvarande ett exportbegränsningsarrangemang (Voluntary Export
Restraint, VER) i kraft mot Japan, nämligen beträffande gaffeltruckar.
Uruguayrundans resultat innebär förbud mot att införa nya sådana s.k.
gråzonsåtgärder och avveckling inom fyra år av åtgärder i kraft. EG får dock
bibehålla sitt särskilda arrangemang på bilområdet. Detta innebär att Japan
åtagit sig att övervaka exporten av personbilar till nivåer baserade på
prognoser för marknadsutvecklingen. Konsultationer under året gör det möjligt
att göra justeringar för att ta hänsyn till förändringar i den faktiska
marknadsutvecklingen. Arrangemanget, som löper ut år 1999, skall inte förlängas.
Sverige kommer som EU-medlem att omfattas av arrangemanget för japanska bilar
men, i likhet med Danmark och Tyskland, att förbli en öppen marknad. En
protokollsanteckning härom har gjorts i förhandlingskonferensens protokoll.
EG har ambitiösa program för exportfrämjande och industriellt samarbete med
Japan, som ingår som en del i gemenskapens handelspolitik gentemot Japan.
23.3.2 Handelspolitiska skyddsåtgärder
Kvantitativa begränsningar av import och export; licensövervakning
I och med att den inre marknaden genomförts och som en konsekvens av
Uruguayrundan antog EG år 1994 en ny gemensam importregim mot tredje land som
innebär en betydande förenkling och liberalisering (förordningar (EG) nr 517,
518, 519/94). Alla kvarvarande nationella kvoter (över 4 000) har i och med
detta avskaffats (vissa temporära undantag görs för Spanien och Portugal).
Huvudregeln är att all import är fri från kvantitativa begränsningar. Från
huvudregeln finns vissa undantag. Dessa gäller teko-produkter från en rad
u-länder och östländer, vissa stålvaror från östländer samt skor, handskar,
glas- och porslinsvaror, radiomottagare och leksaker från Kina. De sistnämnda är
autonoma importbegränsningar. På exportsidan gäller fortfarande en äldre
förordning (EEG) nr 2603/69 som innebär att några gemenskapskvoter inte
förekommer. Medlemsländerna har viss frihet att upprätthålla nationella
exportrestriktioner gentemot tredje land för oljeprodukter och järnskrot.
I anslutning till arbetet med den nya importregimen ville vissa medlemsländer
förstärka möjligheterna att vidta nya skyddsåtgärder av olika slag. Dessa länder
hade viss framgång i fråga om reglerna för antidumpningsåtgärder men inte
beträffande kvantitativa begränsningar. I skyddsklausulerna i förordningarna
ovan gäller att kommissionen, på initiativ av ett medlemsland eller på eget
initiativ, kan undersöka utvecklingen av viss import/export och besluta om
eventuella gemenskapsåtgärder - i undantagsfall temporära nationella åtgärder.
En medlemsstat kan begära att rådet prövar ett kommissionsbeslut. Rådet beslutar
med kvalificerad majoritet. Finns inte något rådsbeslut efter tre månader
upphävs kommissionens beslut. Samma förordningar ger också rätt till åtgärder
till skydd för hälsa, liv, säkerhet etc. (ordre public). Reglerna kommer att ses
över som en följd av Uruguayrundan. Det handlar då bl.a. om giltighetstider och
åtgärder i brådskande fall.
De preferensavtal EG ingått innehåller föreskrifter som gör det möjligt för EG
att vidta begränsningsåtgärder enligt särskilda procedurer.
Omkring 60% av EU:s totala import av textilier och ca 40% av importen av kläder
kommer från andra medlemsländer. Ca 50% av tekoimporten från tredje land
beräknas vara under någon form av begränsning.
EG begränsar importen av textil- och konfektionsvaror från ett 30-tal länder,
främst u-länder, Kina och länder i Central- och Östeuropa och övervakar den från
ytterligare ett 20-tal länder. Begränsning och övervakning sker i huvudsak
enligt bilaterala överenskommelser baserade på GATT:s multifiberavtal
(rådsbeslut nr 94/216/EG). Ensidiga arrangemang finns mot Kina,
Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien och Nordkorea (EG) nr 517/94. Det
ensidiga arrangemanget mot Kina existerar jämsides med ett bilateralt
arrangemang. Förverkligandet av EG:s inre marknad innebär vidare att alla kvoter
är gemensamma för hela EG. I de bilaterala arrangemangen skiljer sig antalet
begränsade varukategorier från land till land. Mot viktigare länder kan upp till
ett 40-tal kategorier vara begränsade medan det mot andra länder kan röra sig om
2-3 kategorier. Exportländerna bär ansvaret för fördelningen av tillgängligt
kvotutrymme. I de bilaterala arrangemangen tillämpas för kvoterade varor s.k.
double checking vilket innebär att det krävs både export- och importlicens för
att ta in varor till EU. För övervakningsvaror förekommer såväl double checking
som single checking, dvs. enbart krav på importlicens, samt statistisk
övervakning.
EG:s kvotutnyttjande varierar. Vissa varor från vissa länder är föremål för
stark efterfrågan medan utnyttjandet framför allt när det gäller länder i
Central- och Östeuropa genomgående är lågt.EG har även kvoter för tekovaror som
lönbearbetas utanför gemenskapen.
I och med den tekoöverenskommelse som blev resultatet av Uruguayrundan kommer
alla EG:s kvoter att successivt höjas och gradvis avvecklas över en
tioårsperiod. EG:s kvoter mot Central- och Östeuropa avvecklas senast 1 januari
1998.
I en särskild överenskommelse med Japan har detta land åtagit sig att
iakttaga vissa begränsningar i bilexporten till EG.
EG följer vidare importutvecklingen för vissa produkter från Kina (vissa
kemiska- och livsmedelindustrivaror, cyklar, spelkort och borstar samt viss
olegerad zink) genom krav på importlicenser. Licenser beviljas automatiskt.
EG har ett mångfasetterat gränsskydd för jordbruks- och trädgårdsprodukter där
tullar, rörliga avgifter, importminimipriser och licenser är vanligt
förekommande. EG:s gränsskydd medför för vissa jordbruksvaror effekter som kan
jämställas med kvantitativa restriktioner. EG kommer att som ett resultat av
Uruguayrundan avskaffa alla kvantitativa importbegränsningar och
importminimipriser och enbart ha gränsskydd i form av tullar eller
jordbruksavgifter.
Regeringen får, enligt lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor, införa begränsningar om det är
påkallat av hänsyn till risk för störning inom samhällsekonomin eller
folkförsörjningen, av särskilda handelspolitiska skäl eller för att trygga
kvaliteten hos produkter av visst slag, av hänsyn till hälsovården, miljövården,
växtskyddet, skyddet mot djursjukdomar eller för utrotningshotade eller
sällsynta arter av djur eller växter samt kontrollen av materiel som kan få
militär användning. Med stöd av denna lag har regeringen utfärdat förordningen
(1984:53) om import- och exportreglering samt förordningen (KFS 1987:9) om
import- och exportlicenser inom kommerskollegiets licensområde och förordningen
(JNFS 1987:2) om import- och exportlicenser inom jordbruksverkets licensområde.
Sverige tillämpar i dag inte några kvantitativa importbegränsningar på
industrivaruområdet men har licensövervakning av stålimporten från alla länder
utanför EES-området samt av importen av ferrolegeringar och träfiberskivor från
vissa länder i f.d. Sovjetunionen samt Kina och Nordkorea.
Förhandlingsresultatet
Sverige avskaffade år 1991 alla begränsningar på teko-området och sökte därför i
medlemskapsförhandlingarna få gehör för ett övergångsarrangemang som skulle göra
det möjligt för Sverige att bibehålla frihandel till dess EG avvecklat sina
begränsningar som följd av överenskommelsen i Uruguayrundan. Detta avvisades
dock av EU-sidan med hänvisning till att det skulle innebära ett alltför stort
ingrepp i såväl den yttre handelspolitiken som den inre marknaden under en
alltför lång tidsperiod. I stället överenskoms i förhandlingen att gemenskapen
enligt artikel 127 i anslutningsfördraget skall inleda förhandlingar med tredje
land med sikte på att göra sådana anpassningar av de kvantitativa
restriktionerna för import av textil- och klädesvaror till gemenskapen som tar
hänsyn till existerande handelsmönster mellan Sverige och våra leverantörer.
Härigenom kommer, i enlighet med förhandlingsprotokollet, den svenska
industrins, den svenska konsumentens och Sveriges leverantörländers intressen
att beaktas.
I anslutningsakten anges vidare att om dessa protokoll inte är i kraft den 1
januari 1995, skall gemenskapen vidta nödvändiga övergångsordningar.
Till artikel 127 är fogad en gemensam deklaration med innebörd att
EG-kommissionens förhandlingsdirektiv inför de bilaterala förhandlingarna med
exportörländerna skall överensstämma med slutsatserna i förhandlingsprotokollet.
EG:s kvoter höjs enligt MFA-avtalen årligen med 2-6 %. Under hösten kommer EG:s
samtliga tekoavtal att omförhandlas som följd av Uruguayrundan. Vid
fastställandet av höjningarna av EG-kvoterna kommer även att ingå uppräkning med
kandidatländernas traditionella import baserat på den faktiska
importutvecklingen under de senaste åren.
De negativa effekterna av att Sverige inordnas i EG:s importregim blir
begränsade av följande skäl. Huvuddelen av vår tekoimport kommer från EU och
från EFTA-länderna och är därför helt fri vid ett medlemskap. Av importen av
kläder kom år 1993 ca 49% från EU/EFTA-länderna, 23% från u-länderna och 28%
från övriga länder. För importen av grundtextil var andelen för EU/EFTA-länderna
78%, u-länderna 13% och övriga länder 9%. Av Sveriges import av kläder på ca 14
miljarder kr beräknas ungefär 4-5 miljarder kr komma från länder mot vilka EU
har begränsningar som innebär kvotering och licensiering. För flertalet
varugrupper är EG:s kvotutnyttjande i dag lågt.
Gentemot Central- och Östeuropa kommer begränsningarna inom kort att förlora i
betydelse. I förhållande till Visegradländerna (Polen, Tjeckien, Slovakien,
Ungern) avvecklas kvoterna år 1997 och gentemot Bulgarien och Rumänien år 1998.
I förhållande till de baltiska länderna förutsätts inga kvantitativa
begränsningar. Vidare innebär uppgörelsen på tekoområdet i Uruguayrundan i GATT
att alla tekorestriktioner skall vara avvecklade år 2005.
EG har lägre genomsnittlig tullnivå för tekovaror än Sverige vilket innebär att
flertalet svenska tekotullar kommer att sänkas vid inträdet. Som resultat av
Uruguayrundan kommer dessa tullar att ytterligare sänkas. För svensk
tekoindustri innebär ett fritt tillträde till EU-marknaden utan begränsande
ursprungsregler en stor fördel. Detsamma gäller möjligheten att fr.o.m.
tillträdet konkurrera på lika villkor vid lönsömnad i tredje land.
Inför Sveriges inordnande i EG:s kvotsystem krävs att samtliga parter är väl
insatta i hur ett sådant system kommer att fungera för svensk del. Regeringen
kommer att se till att den svenska licenshanteringen blir så effektiv som
möjligt och att de svenska importörerna i god tid erhåller behövlig information
och praktiskt bistånd. Särskilda kontakter med myndigheter i de
textilexporterande länderna kommer att genomföras.Kommerskollegium kommer av
regeringen att få uppdraget att administrera ett svenskt deltagande i EG:s
licenssystem.
Sverige fick under förhandlingen preliminär information om de autonoma
importbegränsningar som nämnts ovan. Även här skall ske en uppräkning av
nuvarande EG-kvoter med hänsyn till Sveriges handelsmönster enligt artikel 30 i
anslutningfördraget, bilaga II. Vid licenstilldelningen kommer de svenska
importörerna att behandlas på samma sätt som importörerna i EU-länderna.
Bland remissinstanserna finner Köpmannaförbundet det olyckligt att Sverige vid
EU-medlemskapet tvingas återinföra kvoter på textilvaror. Överenskommelsen i
GATT:s Uruguayrunda innebär dock att de negativa effekterna på sikt minskar.
Textilimportörerna menar att förhandlingsresultatet är otillfredställande med
hänvisning till att licenstilldelningen inte blir tillräckligt stor för svenska
importörer medan Teko-industrierna välkomnar resultatet och anser att det leder
till att svensk teko-industri får konkurrera med EU:s tekoindustri på
EU-marknaden efter samma regler och lika villkor. I EU kan svensk tekoindustri
därmed åter bli en tillväxtbransch. Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor
anser att avtalet leder till att importen för vissa livsmedel från tredje länder
avsevärt försvåras då de svenska importörerna får konkurrera om kvoter med redan
etablerade importörer inom EU. Grossistförbundet Svensk Handel uttrycker oro för
att EG:s kvotsystem kan komma att verka negativt för vissa svenska importörer,
om nämligen dessa betraktas som nykomlingar vid den praktiska tillämpningen av
systemet.
Åtgärder mot dumpning och subventioner
EG och Sverige agerar på detta område inom ramen för GATT:s särskilda regler och
har lagstiftning baserad på dessa.
EG:s grundbestämmelser utgörs av rådets förordning (EEG) nr 2423/88 och
kommissionens beslut (EEG) nr 2424/88, det senare avseende kol- och
stålprodukter, det förra varuområdet i övrigt. Bestämmelserna innehåller såväl
materiella regler som procedurregler. Åtgärder kan vidtas i form av
antidumpningstullar (vid dumpad import) resp. utjämningstullar (vid
subventionerad import). Alternativt kan s.k. prisåtaganden tillämpas
(minimipriser).
Efter att ha konsulterat medlemsländerna i en rådgivande kommitté
(antidumpningskommittén) fattar kommissionen beslut om att inleda
undersökningar, att införa provisoriska antidumpnings- eller utjämningstullar
eller om s.k. prisåtaganden. Beslut om definitiva åtgärder fattas av
kommissionen vad gäller kol- och stålområdet, i annat fall av rådet. Sedan våren
1994 fattas rådets beslut med enkel majoritet.
EG har ingripit mot dumpad import från andra länder tämligen ofta och har för
närvarande åtgärder i kraft mot import av ett 70-tal produkter. De berör främst
varor inom det kemiska området, stålområdet samt elektronik- och
verkstadsindustriområdena. Åtgärderna riktar sig i första hand mot Japan, Kina
och f.d. statshandelsländer i Central- och Östeuropa samt mot länder i
Sydostasien. Åtgärderna kan beräknas beröra något mindre än en procent av EU:s
totala import från icke-EU-länder.
Den svenska förordningen (1985:738) om dumpning- och subventionsundersökningar
är betydligt mindre detaljerad än EG:s. I förordningen hänvisas till
GATT-reglerna och en procedur fastställs för dumpningundersökningar och beslut i
antidumpningsärenden. Kommerskollegium har ansvaret för utredningar på dessa
områden och beslut om åtgärder fattas av regeringen.
Tillämpningen i Sverige vad gäller de materiella reglerna är i allt väsentligt
densamma i Sverige som i EG. I Sverige har åtgärder av detta slag vidtagits i
endast ett mycket litet antal fall. För närvarande finns ingen åtgärd i kraft.
Det nya handelspolitiska instrumentet (New Commercial Policy Instrument/NCI) -
skyddsåtgärder mot otillåtna handelsbruk (illicit commercial practices)
För att komplettera sina handelspolitiska skyddsinstrument antog EG år 1984 en
förordning (EEG) nr 2641/84 som ger möjlighet till åtgärder av olika slag mot
otillåtna handelsbruk som inte täcks av andra EU-förordningar. Målsättningen var
att få samma heltäckande möjligheter till skyddsåtgärder som USA har genom sin
handelslag (section 301). Förordningen har två syften, dels har det gällt att
skapa en procedur för att kunna eliminera allvarliga skador på EU-industrier vid
oegentliga förfaranden från tredje länders sida, dels har det gällt att se till
att vid sådana förfaranden stärka gemenskapens möjligheter att hävda sina
rättigheter enligt internationell rätt eller allmänt godtagna regler.
Förordningen har främst använts för att få en motpart att upphöra med någon
diskriminerande åtgärd på sin marknad. EG-sidan får vidta en åtgärd enligt
förordningen först efter GATT/WTO-konsultation eller tvistlösning - när detta
finns att tillgå. Instrumentet har hittills i princip enbart använts för områden
som tidigare inte fallit under GATT (t.ex. patenträttsfrågor).
Sverige har inte någon direkt motsvarighet till denna förordning.
23.3.3 Handelssanktioner
EU:s medlemsländer kan tillgripa kollektiva sanktioner som ett politiskt medel
i utrikespolitiskt syfte. I enstaka fall har begränsningsåtgärder också
vidtagits i samband med handelspolitiska motsättningar. Det kan röra sig om
t.ex. begränsningar eller avbrytande av handelsförbindelser och bistånd,
inskränkningar i besöksutbyte, hemkallande av diplomatisk personal.
Vid en rad tillfällen har gemenskapen fattat beslut om åtgärder riktade mot
vissa stater. Åtgärderna har varit en politisk motiverad reaktion på vissa sidor
av dessa staters politik och har varit avsedda att framtvinga en ändring av
denna politik.
Under EG-staternas politiska samarbete, EPS, skedde samråd tills dess man nått
enhällighet. De åtgärder man enats om fick därefter beslutas i formell ordning
inom EG eller i de enskilda medlemsländerna, alltefter kompetens. Införandet av
handelssanktioner betraktades som ett utrikespolitiskt beslut, varför enhälligt
beslut krävdes, trots att handelspolitiska åtgärder kan beslutas med
kvalificerad majoritet.
Vid förhandlingarna om Maastrichtfördraget kom medlemsländerna överens om att
skapa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, EU-samarbetets
andra pelare (GUSP). (Se härom vidare avsnitt 26.)
Avdelning V i Maastrichtfördraget behandlar samarbetets syfte, omfattning och
beslutsformer. Till skillnad från det politiska samarbetet i dess tidigare form
- EPS - vars resultat endast var vägledande är GUSP mera bindande för
medlemsländerna. Gemensamma aktioner (artikel J.13) är, när de väl har
beslutats, förpliktande och gemensamma ställningstaganden (artikel J.2) lägger
fast ramarna för medlemsstaternas agerande på berört område.
I Romfördragets artikel 228a regleras hur ett beslut om sanktioner inom GUSP
skall omvandlas till åtgärder under EU:s första pelare. Artikeln utgör en
kodifiering av gällande praxis. Artikel 228a förutsätter således att en gemensam
position eller aktion om sanktioner enligt kapitel V - artikel J.2 eller J.3 -
först antagits, dvs. ett beslut som kräver enhällighet i enlighet med artikel
J.8. När det gäller de konkreta åtgärderna kan rådet besluta med kvalificerad
majoritet på förslag av kommissionen.
Beslut om sanktioner kan även grundas på andra bestämmelser, t.ex. inom
transportkapitlet, på det finansiella området när det gäller det bistånd som är
gemensamt och som kanaliseras genom EU:s institutioner (dvs. ej nationellt
bistånd).
För finansiella åtgärder har artikel 73g samma roll som artikel 228a och
tillför rådet möjligheten att besluta om finansiella sanktioner. Hänvisningen i
artikel 73g till artikel 228a är av procedurmässig art, dvs. användningen av
artikel 73g förutsätter att en gemensam position eller aktion om sanktioner
först antagits med enhälligt beslut enligt bestämmelserna i Maastrichtfördraget
angående en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. I praktiken torde
beslutshänvisning till båda dessa artiklar ske när finansiella sanktioner är
aktuella i de delar som utgör EU-kompetens.
För svensk del har lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner ändrats
år 1992 på så sätt att regeringen - utöver vid beslut eller rekommendationer som
antagits av FN:s säkerhetsråd - också får förordna om sanktioner om samarbetet
med ESK eller Europeiska gemenskaperna påkallar det och om det är ett svenskt
intresse att sanktioner införs utan dröjsmål.
Regeringen har i december 1993 tillkallat en särskild utredare med uppgift att
se över sanktionslagen med syfte bl.a. att modernisera och tekniskt anpassa det
svenska regelsystemet till de krav som omvärlden ställer (dir. 1993:20). I
direktiven har bl.a. framhållits att ett svenskt medlemskap i EU också kan
medföra konsekvenser för den tekniska utformningen av det svenska regelverket
samt att detta bör beaktas i översynen.
23.3.4 Exportstöd
Samtliga EU-länder lämnar offentligt stöd till export. De stödformer som
förekommer är främst statsstödda exportkrediter och exportkreditgarantier,
bundna u-landskrediter samt allmänt exportfrämjande.
Formellt faller exportstöd under Romfördragets statsstödsbestämmelser och under
föreskrifterna om den gemensamma handelspolitiken. I praktiken har EG endast i
mycket begränsad utsträckning åstadkommit en gemensam politik på detta område.
I stället är det GATT:s subventionskod och den s.k. konsensus-överenskommelsen
inom OECD som reglerar EU-ländernas politik vad gäller exportkrediter,
exportkreditgarantier och bundna u-landskrediter. Samma regler gäller för
Sverige. Skillnaden vid medlemskap blir att Sverige inte längre kommer att vara
part till konsensus-överenskommelsen utan representeras av kommissionen.
Sedan år 1989 har frågan om gemensam politik vad gäller statsstödd
exportfinansiering varit föremål för intensifierade diskussioner inom EU.
Kommissionen väntas som ett resultat härav lägga fram ett meddelande om
särskilda regler för den kortfristiga konkurrensutsatta exportkredit-
garantigivningen i syfte att undvika konkurrenssnedvridning till nackdel för
privata aktörer. Sverige har inom EES framfört vissa synpunkter på utformningen
av meddelandet i syfte att tillvarata de små och medelstora företagens
intressen. Vidare diskuteras i arbetsgruppen en harmonisering av vissa
garantivillkor, premiesystem och bedömning av politiska risker för den
medellånga och långa icke konkurrensutsatta verksamheten.
Huvudregeln i Romfördraget är ett allmänt förbud mot statliga stödåtgärder som
snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag
eller viss produktion i den utsträckning de påverkar handeln mellan
medlemsstaterna. Generellt verkande stödformer omfattas därmed inte av förbudet.
Detta gäller alltså inte det allmänna stöd till exportfrämjande som i flertalet
medlemsländer utgår till exportråd eller motsvarande organ. Stödet till Sveriges
exportråd torde därför vara förenligt med de åtaganden Sverige gör som medlem i
EU.
Exportstöd för jordbruksvaror är en mycket viktig del av EG:s handelsregim för
jordbruksvaror. Se härom vidare avsnittet om Jordbruk och fiske (22).
23.3.5 Uppträdande i internationella organisationer
Fördragsreglerna förutser i princip gemensamt uppträdande, dvs. att gemenskapen
talar med en röst, i internationella organ där handelspolitiska frågor
behandlas. Samordningen är dock i praktiken inte genomförd i alla organ bl.a.
därför att endast vissa delar av organisationers verksamhet ligger inom den
gemensamma handelspolitiken.
EG har aktivt deltagit i de förhandlingar om liberalisering av världshandeln
som under de senaste decennierna ägt rum inom GATT. EG har på många områden
varit pådrivande i detta liberaliseringsarbete och man har gentemot u-länder
traditionellt i viktiga avseenden fört en öppen handelspolitik. Både EU och EU:s
medlemsländer kommer att bli medlemmar i den nya världshandelsorganisationen
(WTO) som avses etableras år 1995 som resultat av GATT:s Uruguayrunda.
Sverige har varit aktivt vid avslutandet av Uruguayrundan för att frågan om
handel och miljö skall föras på WTO:s agenda. Syftet skall vara att ge
miljöfrågorna större tyngd och skapa ökad förståelse för de internationella
miljöavtalen och för icke-diskriminatoriska miljöregler. Sverige får som medlem
möjlighet att verka pådrivande i dessa frågor.
Ett litet land som Sverige kan genom EU-medlemskap få ökad genomslagskraft för
sina intressen på handelsområdet. Som medlem i en organisation med stor
förhandlingsstyrka bör vi också kunna få stöd i handelspolitiska tvister med
icke-EU-länder.
Jernkontoret påpekar att Sverige vid bilaterala handelskonfliker, exempelvis
vid amerikanska protektionistiska åtgärder mot stålexporten, kommer att vid ett
EU-medlemskap kunna räkna med hela EU:s stora handelspolitiska tyngd.
24 Regionalpolitiska frågor
Regeringens bedömning: I Sverige har vi långtgående
ambitioner att bedriva en aktiv regionalpolitik
som förbättrar utvecklingsmöjligheterna i hela
landet. Även inom EU bedrivs en omfattande
strukturpolitik för att utveckla mindre gynnade
regioner.
I medlemsskapsförhandlingarna har vi fått
förståelse för att de regionala problemen i Sverige
avviker från de som finns inom dagens EU. Detta
framgår bl.a. av att EU inom sin gemensamma
strukturpolitik har beslutat inrätta ett nytt
målområde där syftet är att kompensera för de
nackdelar som följer av låg befolkningstäthet och
långa avstånd.
Ett medlemskap i EU innebär att Sverige kommer
att få del av gemenskapens strukturfonder. Det
innebär att betydande resurser kommer att tillföras
svensk regionalpolitik. Under perioden 1995-1999
kommer dessa att totalt uppgå till ca 12,8
miljarder kronor. En utgångspunkt för fördelningen
av dessa insatser kommer att vara de nationella
prioriteringar som görs idag, såväl när det gäller
insatsernas inriktning som deras geografiska
omfattning.
Överläggningarna med kommissionen om de
nationella regionalpolitiska företagsstöden har
hittills bl.a. resulterat i att kommissionen med
hänvisning till de nordiska särdragen och den
gemensamma deklarationen i EES-avtalet infört ett
nytt gleshetskriterium för att utse stödområden. Det
innebär att den svenska regionalpolitiken kan
bedrivas med i princip nuvarande geografiska
omfattning.
Under vissa förutsättningar, bl.a. en mindre
minskning av transportstödsområdet, godkänner
kommissionen också driftstöd i form av
transportstöd för att utjämna kostnadsnackdelar
hänförbara till långa avstånd och gles befolkning.
Härvid kan enligt uppgift från kommissionen också
indirekt transportstöd i form av nedsatta sociala
avgifter förekomma. I övrigt har kommissionen inte
bedömt de svenska stödens förenlighet med EG:s
regler.
Inom ramen för Sveriges EES-åtaganden prövar för
närvarande EFTA:s övervakningsmyndighet ESA de
svenska regionalpolitiska stöden. Det kan därför
inte uteslutas att det kan bli nödvändigt med vissa
ytterligare modifieringar av företagsstöden.
Samtidigt är det fördelaktigt för en
internationaliserad ekonomi som den svenska att
EU har lagt fast gemensamma statsstödsregler, som
gör att svenska företag kan konkurrera på lika
villkor på EG-marknaden.
Sammantaget bedömer regeringen att Sverige som
EU-medlem bör kunna bedriva en regionalpolitik med
i stort sett samma inriktning som i dag och med
stöd av EU:s strukturfonder av större omfattning än
enligt EES-avtalet.
24.1Inledning
EU består av länder och regioner som befinner sig på olika ekonomiska nivåer och
som därmed har skilda förutsättningar att ta del av de positiva effekter som den
inre marknaden förväntas föra med sig. I vissa fall kan genomförandet av den
inre marknaden innebära svåra påfrestningar för de svagaste regionerna. För att
stärka gemenskapen och minska klyftorna mellan olika delar av unionen är därför
regionalpolitiska insatser prioriterade i EU:s verksamhet.
Regional utjämning åstadkoms dels genom de åtgärder som medlemsländerna själva
vidtar, dels genom de insatser som görs via EU:s gemensamma budget med de s.k.
strukturfonderna.
Vid ett svenskt medlemskap i EU förstärks övriga Europa med ett område som har
stora resurser. Inte minst norra Sverige har unika tillgångar både vad gäller
naturresurser och områden för turism och rekreation. Den nationella
regionalpolitiken för tillväxt och utveckling i hela landet kommer vid ett
svenskt medlemskap att förstärkas med åtgärder som finansieras via EU:s
strukturfonder. Sverige får också möjlighet att påverka inriktningen av den
framtida europeiska regionalpolitiken samt att delta i regionalt
utvecklingsarbete över nationsgränserna.
Sverige har långtgående ambitioner när det gäller att utveckla landets olika
delar. Det överordnade målet för den svenska regionalpolitiken är att öka den
enskildes möjligheter att fritt kunna välja arbete och bostadsort.
Regionalpolitiken skall bidra till att utveckla livskraftiga regioner och bygder
i alla delar av landet. Den skall också medverka till en mer likvärdig
ekonomisk, social och kulturell standard i landets olika delar. En aktiv
regionalpolitik bidrar till ökad tillväxt i regionerna och därmed ökad tillväxt
i landet som helhet.
Den senaste regionalpolitiska propositionen våren 1994, "Bygder och regioner i
utveckling", (prop. 1993/94:140, bet. 1993/94: AU 13, rskr. 1993/94: 366)
betonade vikten av att den regionala dimensionen beaktas i utformningen av
politiken inom de flesta politikområden, den "stora" regionalpolitiken,
samtidigt som kraftfulla insatser görs inom den traditionella, "lilla",
regionalpolitiken.
Inom dagens EU karaktäriseras de regionalpolitiskt prioriterade regionerna
framför allt av att de har en låg BNP/capita men ofta höga befolkningstäthet.
Ett svenskt medlemskap innebär att regioner med andra särdrag tillförs unionen.
I Sverige kännetecknas de regionalpolitiskt högst prioriterade regionerna bl.a.
av gles befolkning, ensidigt näringsliv, långa avstånd och ett kallt klimat.
Dessa särdrag, som delvis är gemensamma för de nordiska länderna, leder till
permanenta merkostnader för näringslivet. Dessa regioner har tillfört och
tillför dock folkhushållet mycket stora resurser. Av många skäl - bl.a.
jämlikhet, valfrihet, livskvalitet, samhällsekonomi och säkerhet - är det mycket
viktigt att upprätthålla denna bosättningsstruktur och utveckla regionernas
näringsliv. För Sverige är det viktigt att dessa särdrag beaktas inom ramarna
för såväl EG:s strukturpolitik som Sveriges egen regionalpolitik.
24.2EG:s strukturpolitik
Den svenska regionalpolitikens inriktning överensstämmer väl med EU:s på många
områden, t.ex. genom att särskilda insatser görs för landsbygdsutveckling och
för orter med strukturomvandlingsproblem. I Romfördraget, avdelning XIV,
Ekonomisk och social sammanhållning, sägs att gemenskapen skall sträva efter att
minska klyftorna mellan de olika regionerna och att utveckla de mindre gynnade
områdena, inbegripet landsbygdsområden (artikel 130a).
EU:s regionalpolitik finansieras via de s.k. strukturfonderna (regional-
social-, jordbruks- och fiskefonderna), som egentligen är olika poster på EU:s
budget. Medlen avsätts för programperioder. Innevarande programperiod omfattar
åren 1994-1999. För denna period har 141 miljarder ecu (ca 1270 miljarder
kronor) anslagits till strukturfonderna. Beloppet utgör närmare en tredjedel av
EU:s samlade budget.
Stöd från strukturfonderna lämnas i form av bidrag och åtgärderna skall ligga i
linje med nationernas egna prioriteringar. De får inte ersätta ländernas egna
insatser.
Åtgärderna inriktas på följande mål:
1. Att främja svagt utvecklade regioner.
2. Att omstrukturera regioner med industrier på tillbakagång.
3. Att bekämpa långtidsarbeslöshet och underlätta ungdomars inträde på
arbetsmarknaden.
4. Att vid nedläggningar av arbetsplatser och produktionsförändringar ge stöd
till utbildning, omskolning och kompetensutveckling av arbetskraft.
5a.Att främja omstrukturering av jordbruket.
5b. Att underlätta utveckling på landsbygden.
Målen 1, 2 och 5b är geografiskt avgränsade, medan stöd till mål 3, 4 och 5a
lämnas i huvudsak utan direkt geografisk koppling. Insatser för fiskeberoende
områden kan göras under målen 1, 2 och 5b.
Ministerrådet beslutar vilka regioner som skall omfattas av mål 1-insatser samt
den finansiella ramen härför. Mål 2 och 5b-områden liksom stödens omfattning
till dessa och övriga mål fastställs av kommissionen efter förslag från
medlemsländerna.
Under den kommande programperioden kommer 96 miljarder ecu, eller närmare 70 %
av de totala medlen från strukturfonderna, att gå till de högst prioriterade mål
1-regionerna. Dessa regioner har 36% av EU:s befolkning. Stödet till mål
1-områden kan omfatta en rad insatser för bl.a. infrastruktur, forskning och
utveckling, företagsutveckling och utbildning/omskolning. Åtgärderna kan även
avse allmän utbildning och hälsovård.
Områden med bl.a. hög arbetslöshet och en betydande minskning i
industrisysselsättningen kan utses till mål 2-områden. Åtgärderna inom detta mål
avser främst sysselsättningsskapande åtgärder med inriktning på småföretag,
företagsservice, teknikspridning och yrkesutbildning. Ca 17% av EU:s befolkning
bor i mål 2-områden.
Inom mål 3 kan olika arbetsmarknadsinsatser göras för bl.a. ungdomar och
långtidsarbetslösa.
Mål 4, som är nytt för denna programperiod, skall underlätta anpassning av
arbetskraften till industriella förändringar och nya produktionsmetoder.
Åtgärderna skall huvudsakligen avse små och medelstora företag.
Mål 5a syftar bl.a. till ökad effektivitet i jordbruket och innebär t.ex. hjälp
till marknadsföring och förädling av jordbruksprodukter.
Åtgärderna under mål 5b syftar framför allt till att skapa alternativa
sysselsättningsmöjligheter på landsbygden genom stimulans av servicenäringar,
turism och småföretagsamhet. Drygt 8 % av EU:s befolkning bor i dessa områden.
Utöver dessa målinriktade insatser avsätts medel, ca 9 % av strukturfonderna,
för s.k. gemenskapsinitiativ. Dessa är inriktade på åtgärder av betydelse för
unionen som helhet och avser bl.a. gränsregionalt samarbete,
landsbygdsutveckling, småföretagsinsatser och åtgärder för att underlätta
omstrukturering av vissa industribranscher. Generellt gäller att program och
projekt inom ramen för strukturfondernas verksamhet kräver nationell
medfinansiering.
24.3Förhandlingsresultatet vad gäller strukturfonderna
För svensk del har en viktig utgångspunkt i förhandlingarna varit att EU, vid
ett svenskt medlemskap, måste ta särskild hänsyn till de speciella förhållanden
som kännetecknar våra regionalpolitiskt högst prioriterade områden. Det gäller
främst glesheten och de långa avstånden. Sveriges krav har därför varit att
dessa faktorer skall vara avgörande när de mest prioriterade områdena i Sverige
skall avgränsas.
Förhandlingsresultatet, som tillgodoser detta krav, blev att Sverige, Norge,
Finland och EU enades om att ett nytt mål, benämnt mål 6, skall införas i EU:s
strukturfonder för att tillgodose de nordiska ländernas regionalpolitiska
särdrag. Detta mål avgränsas geografiskt till ett sammanhängande område med
högst 8 invånare per kvadratkilometer.
I den svenska mål 6-regionen ingår följande kommuner och delar av kommuner:
Norrbottens län: Arjeplog, Arvidsjaur, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix,
Kiruna, Pajala, Älvsbyn, Överkalix, Övertorneå samt Edefors och Gunnarsbyns
församlingar i Boden och f.d. Markbygdens kyrkobokföringsdistrikt i Piteå.
Västerbottens län: Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Malå, Norsjö, Sorsele,
Storuman, Vilhelmina, Vindeln, Åsele samt Fällfors, Jörn och Kalvträsk
församlingar i Skellefteå.
Jämtlands län: Berg, Bräcke, Härjedalen, Krokom, Ragunda, Strömsund, Åre och
Östersund (dvs. hela länet).
Västernorrlands län: Sollefteå, Ånge samt Holms och Lidens församlingar i
Sundsvall och Anundsjö, Björna, Skorpeds och Trehörningsjö församlingar i
Örnsköldsvik.
Gävleborgs län: Ljusdal.
Kopparbergs län: Malung, Orsa, Vansbro, Älvdalen samt Venjans och Våmhus
församlingar i Mora.
Värmlands län: Torsby.
Avgränsningen av området för mål 6-insatser avser perioden 1995-1999, vilket
motsvarar den resterande tidsperiod som gäller för mål 1-områden i de nuvarande
medlemsstaterna (1994-1999). I slutet av perioden kommer en översyn att göras i
syfte att fastställa avgränsningen av såväl mål 1- som mål 6-områden för
perioden efter år 1999.
Mål 6 skall i alla delar vara jämställt med mål 1. Det gäller t.ex. i fråga om
åtgärdernas inriktning och finansiering liksom kopplingen till regelverket för
strukturfonderna i övrigt. Det innebär bl.a. att stödnivån från strukturfonderna
kommer att vara högre än för övriga mål samt att vissa typer av stöd till
jordbruket kommer att kunna lämnas med högre belopp i mål 6-området än utanför
detta område.
Den geografiska avgränsningen av mål 2- och 5b-områden samt åtgärdernas
inriktning inom samtliga mål kommer att avgöras i överläggningar med
kommissionen. Regeringens bedömning är att de kriterier och övriga riktlinjer
som gäller för dessa mål ligger väl i linje med den svenska politiken på berörda
områden. Sverige har därför accepterat det gällande regelverket under
förutsättning av viss flexibilitet vid tillämpningen. Tilläggas kan att de
belopp som fördelas till mål 3 och 4 enligt hittillsvarande svensk praxis inte
brukat ses som regionalpolitiska medel.
Den överenskommelse som träffats mellan Sverige och EU-rådet innebär för mål 6
att 41 miljoner ecu (ca 370 miljoner kronor enligt aktuell växelkurs) avsätts
från EG:s budget för år 1995. Det årliga beloppet indexuppräknas så att det för
1999 kommer att uppgå till ca 51 miljoner ecu. Det innebär i genomsnitt ca 900
kr per invånare och år. Alla EU:s strukturfonder (regional-, social-, jordbruks-
och fiskefonderna) finns disponibla för insatser vars inriktning baseras på
planer och program som tas fram inom regionen.
De remissinstanser som yttrat sig är i allmänhet positiva till de möjligheter
som öppnats för åtgärder genom EU:s strukturfonder samt till det uppnådda
förhandlingsresultatet. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser t.ex. att
förhandlingsresultatet innebär att ett betydande regionalpolitiskt
nettotillskott tillförs länet genom att vi även i fortsättningen kan föra en
nationell regionalpolitik av minst samma omfattning som tidigare och genom
stöden via EU:s strukturfonder. Dessa kan också ha en positiv effekt på
utbyggnaden av infrastrukturen i länet. Fria Högerstudenters Förbund anser
emellertid att EU:s regionalpolitik är oacceptabel och att
resursfördelningsbeslut i stället bör fattas av marknadens aktörer i fri
konkurrens. Ung Vänster anser att förhandlingsresultatet för mål 6 gett ett
alldeles för litet belopp, vilket kommer att leda till att Norrland avfolkas i
allt snabbare takt. Länsstyrelsen i Jämtlands län ser med intresse fram emot att
med hjälp av utvecklingsprogram söka utverka största möjliga andel av resurserna
enligt mål 6. Länsstyrelsen motsätter sig dock att medel för jordbruket skall
tas från det begränsade mål 6-anslaget, som bör användas för satsning på
infrastruktur, företagsutveckling etc.
För att få del av strukturfonderna krävs att medlemslandet medverkar i
finansieringen av åtgärderna. EU:s medfinansiering varierar för de olika målen
men kommer att vara högst i mål 6-regionen. Flera remissinstanser tar upp frågan
om additionaliteten, dvs. den nationella medfinansiering som erfordras för att
få del av EU:s strukturfondsmedel. Landstingsförbundet utgår ifrån att statens
ambition är att mobilisera nya pengar framför att omfördela befintliga anslag.
Några länsstyrelser understryker att tillgången till EU-medel inte får leda till
neddragningar i de nationella regionalpolitiska satsningarna. RRV betonar att
additionalitetsfrågorna måste klargöras, bl.a. vilka befintliga anslag som kan
användas. Verket framhåller också att det inte är nödvändigt att utnyttja
möjligheter att erhålla EU-bidrag.
För målen 2 - 5b sammantagna har för Sverige en indikativ ram på 227 miljoner
ecu för år 1995 anvisats (ca 2 miljarder kronor enligt aktuell växelkurs). Även
denna ram kommer att öka under perioden så att den år 1999 uppgår till ca. 248
miljoner ecu. Fördelningen på de olika målen kan göras först när den geografiska
avgränsningen av målen 2 och 5b är fastställd. Detta görs av kommissionen efter
förslag från Sverige.
De flesta länsstyrelser framför önskemål om att hela eller delar av respektive
län bör ingå som mål 2 och/eller 5b-område.
Strukturfondsprogram för målen 2-6 kan omfatta åtgärder inom en rad olika
områden som bl.a. infrastrukturen, företagsutveckling, forskning och utveckling,
utbildning, kompetensutveckling, åtgärder mot ungdoms- och långtidsarbetslöshet
samt landsbygdsutveckling. Vårt lands glesa befolkning gör att en förhållandevis
stor andel människor bor i områden som med EU:s mått kan betraktas som
5b-områden.
24.4Nationell regionalpolitik
Medlemsländerna har möjlighet att bedriva en egen nationell regionalpolitik i
form av regionalpolitiska åtgärder och anpassningar inom olika sektorer, t.ex.
inom utbildnings- och kommunikationsområdena. Vidare får stöd till företag under
vissa förutsättningar lämnas i vissa regioner.
Åtgärder i form av anpassningar inom olika sektorer och allmänna
infrastrukturinsatser omfattas inte av medlemskapsavtalet och kan i princip
vidtas utan inskränkningar av medlemsländerna.
Direkta företagsinriktade åtgärder regleras däremot av statsstödsreglerna inom
konkurrenspolitiken (se avsnitt 13).
Genom EES-avtalet har Sverige i princip redan accepterat de EG-regler som
gäller för nationellt regionalpolitiskt företagsstöd (artikel 61 i EES-avtalet).
I EES-avtalet har de specifika nordiska geografiska förhållandena beaktats
genom en gemensam deklaration fogad till avtalets grundläggande bestämmelser om
statsstöd. Genom denna deklaration tillförsäkras Sverige möjlighet att även
fortsättningsvis utse stödområden på grundval av t.ex. låg befolkningstäthet.
En utförlig redogörelse för EES-avtalet ur ett regionalpolitiskt perspektiv och
hur regeringen bedömt att avtalet påverkar de svenska företagsstöden har lämnats
i regeringens proposition om det Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet (prop.
1991/92:170, bil. 9, bet. 1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18).
Statsstödsreglerna förbjuder i princip offentliga subventioner till kommersiell
verksamhet. Reglerna innehåller samtidigt undantag för stöd i samband med
naturkatastrofer, stöd av social karaktär och regionalpolitiskt stöd. Reglerna
utgör ett gemensamt ramverk inom vilket medlemsländerna får bedriva egen
politik. Medlemsländerna kan enligt dessa regler bedriva en aktiv
regionalpolitik i form av olika typer av stöd till företag i områden som
karaktäriseras av främst låg BNP/capita och hög arbetslöshet. Reglerna sätter
dock vissa gränser för stödområdenas omfattning, utformningen av stöden samt
deras storlek. Synen på drift- och exportstöd är mycket restriktiv. Syftet med
Romfördraget och EES-avtalets regler om statsstöd är att förhindra att
konkurrensförhållanden och handeln inom samarbetsområdet snedvrids på ett sätt
som strider mot det gemensamma intresset. Det är fördelaktigt för en
internationaliserad ekonomi som den svenska att sådana gemensamma regler finns,
så att svenska företag kan konkurrera på lika villkor på EG-marknaden.
Riksdagen har nyligen beslutat om delvis nya regler för den svenska
regionalpolitiken (prop 1993/94:140, bet 1993/94 AU:13, rskr.1993/94: 366).
Genom EES-avtalet har Sverige förbundit sig att utforma allt statsstöd till
företag i enlighet med de regler och den rättspraxis som utvecklats inom EU. Det
ankommer på EFTA:s övervakningsorgan ESA att ta ställning till de svenska
reglernas utformning.
Vad beträffar de olika stödens utformning gjorde både regeringen och riksdagen
i samband med att EES-avtalet godkändes, bedömningen att vi även i
fortsättningen bör kunna bedriva en regionalpolitik med i stort sett samma
inriktning och av minst samma omfattning som i dag. Samtidigt konstaterades att
det i vissa avseenden kan bli nödvändigt med modifieringar av stöden.
Det är ännu oklart i vilken utsträckning sådana modifieringar kan komma att
behöva göras. ESA prövar för närvarande - inom ramen för EES-avtalet - de
svenska regionalpolitiska stöden. ESA väntas fatta sina beslut under hösten.
Ett svenskt medlemskap i EU kommer att innebära att ESA:s roll övertas av
kommissionen.
Det har inte ingått i de direkta medlemskapsförhandlingarna att behandla de
regionalpolitiska företagsstöden eftersom det enligt Romfördraget är
kommissionens uppgift att tillämpa statsstödsreglerna och övervaka
statsstödsgivningen i medlemsländerna. Sverige har dock för närvarande
överläggningar med kommissionen om tillämpningen av EU:s nuvarande rättsakter på
de svenska nationella regionalpolitiska företagsstöden. Dessa överläggningar har
i förhållande till situationen under EES-avtalet hittills medfört klarläggande
på ett antal väsentliga punkter. Kommissionen har t.ex. beslutat införa ett nytt
gleshetskriterium, utöver de tidigare kriterierna BNP/capita och arbetslöshet,
för att utse nationella stödområden samt beslutat att under vissa
förutsättningar tillåta driftstöd med hänvisning till de särskilda nordiska
förhållandena i form av bl.a. långa avstånd och en mycket låg befolkningstäthet.
Kommissionens gräns för gles befolkning har i överläggningarna satts vid 12,5
invånare per kvadratkilometer. För Sveriges del innebär detta att vi kan utse
långsiktiga stödområden som omfattar 14 % av befolkningen. Vidare har i princip
överenskommits att därutöver strukturomvandlingsområden som omfattar 6 % av
befolkningen kan utses. Den svenska regionalpolitiken kan därmed bedrivas i
princip oförändrad vad gäller den totala geografiska omfattningen.
Kommissionens beslut innebär att det nya gleshetskriteriet inte fullt ut
jämställs med EU:s nuvarande kriterium, (låg BNP/capita mätt i köpkraft), för
att utse de högst prioriterande nationella stödområdena. Det innebär att det
föreligger en skillnad mellan kommissionens inställning beträffande
tillämpningen av gleshetskriterierna för de nationella stöden och vad gäller
beträffande stöd från strukturfonderna.
Efter kommissionens beslut att införa det nya gleshetskriteriet på 12,5
invånare per kvadratkilometer, har även ESA infört ett likalydande kriterium i
sina statsstödsregler.
Förutom införandet av gleshetskriteriet har kommissionen även beslutat, under
vissa förutsättningar, godkänna förekomsten av driftstöd i form av
transportstöd. I överläggningarna med kommissionen har framkommit att också
nedsatta sociala avgifter kan godkännas om de uppfyller samma villkor som gäller
för transportstöd.
Efter ett medlemskap får Sverige en övergångsperiod på två år för att genomföra
känsliga justeringar i stöd. Bl.a. kommer transportstödet att avecklas i delar
av Kopparbergs- och Värmlandslän.
Vidare krävs bl.a. att driftstöd till speciella branscher, t.ex. vissa delar av
bilindustrin, måste förhandsanmälas för att förenligheten med EU:s regler skall
kunna fastställas, och att en årlig rapport om stödens hantering skall inlämnas
till kommissionen.
Resultatet av överläggningarna med kommissionen avses att dokumenteras i en
kommande skriftväxling.
Flera länsstyrelser och Glesbygdsmyndigheten understryker vikten av att
nuvarande regionalpolitik skall kunna bedrivas även i fortsättningen.
Sammanfattningsvis är det således även genom kommissionens beslut fastlagt att
en låg befolkningstäthet, som poängteras i den gemensamma deklarationen fogad
till EES-avtalet, nu tillmäts status som ett kriterium för att utse stödområden.
Vidare accepteras, under vissa förutsättningar, förekomsten av driftstöd. Mot
bakgrund av bl.a. skillnaden mellan tillämpningen av gleshetskriterierna för
nationellt stöd och för strukturstöd kan det dock inte uteslutas att det kan bli
nödvändigt med vissa ytterligare modifieringar av företagsstöden.
25 Närings- och energipolitiska frågor
Regeringens bedömning: Det är väsentligt för Sverige
att som medlem kunna vara med och påverka den
framtida inriktningen av EU:s näringspolitik. Den
relativa osäkerhet som karaktäriserar EES-avtalet
riskerar att motverka investeringar och därmed
försämra utsikterna till förnyelse och tillväxt i
näringslivet.
Närmandet mellan de västeuropeiska länderna öppnar
nya möjligheter och ökar samtidigt kraven på
förnyelse och utveckling i näringslivet.
Unionsfördraget och förverkligandet av de fyra
friheterna bereder vägen för snabbare
strukturomvandling. Gemensamma ansträngningar görs
för att stärka infrastrukturen, främja små företag
samt underlätta framsteg genom teknisk forskning
och utveckling.
EG:s näringspolitik syftar i allt högre grad
till att motverka en snedvridning av
konkurrensen, även om det förekommer program för
sektorer med svåra omställningsproblem. Stöd till
branscher minskar dock till förmån för åtgärder som
kan stärka konkurrenskraften generellt. Denna
utveckling ligger väl i linje med det svenska
samhällets intressen.
EG har ingen gemensam energipolitik men vissa
enhetliga rättsregler finns på energiområdet. Den
svenska energipolitiken och det svenska
energisystemet passar väl in i gemenskapens
energistruktur. Utvecklingen på energiområdet inom
gemenskapen ligger väl i linje med svenska
intressen, inte minst när det gäller marknaderna för
el och naturgas.
I detta avsnitt behandlas närings- och energipolitiska frågor. Avsnittet inleds
med en beskrivning av de allmänna förutsättningarna för näringspolitiken i
integrationsprocessen, varpå behandlas kol- och stålfrågor och vissa andra
branschfrågor samt småföretagsfrågor. Avsnittet avslutas med de energipolitiska
frågorna. Industrirelaterade konkurrens- och forskningsfrågor behandlas i
särskilda avsnitt (13 resp. 15).
25.1De allmänna förutsättningarna för näringspolitiken
25.1.1 EG:s näringspolitik
Det fördjupade ekonomiska samarbetet mellan de västeuropeiska länderna förändrar
förutsättningarna för näringslivet och näringspolitiken. Det banar väg för nya
affärsmöjligheter och öppnar nya perspektiv för utbildning och arbetsliv. Kraven
på omställning skärps, särskilt inom de omfattande delar av samhällsekonomin som
tidigare varit skyddade från internationell konkurrens.
Romfördraget och den inre marknaden har haft ett övergripande näringspolitiskt
syfte, nämligen att främja strukturomvandling och tillväxt genom att underlätta
rörlighet mellan länder av varor, tjänster och produktionsfaktorer och genom att
skapa sunda konkurrensförhållanden. Det är emellertid först med
Maastrichtfördraget som näringspolitiken stadfästs som en angelägenhet för
gemenskapen. I artikel 130 i Romfördraget sägs att gemenskapen och
medlemsstaterna skall säkerställa att det finns nödvändiga förutsättningar för
gemenskapsindustrins konkurrensförmåga.
25.1.2 Instrumenten
För att uppnå Romfördragets syfte skall man påskynda strukturomvandlingen, skapa
ett gott näringslivsklimat (i synnerhet när det gäller utvecklingsmöjligheterna
för små företag) och främja förnyelse samt teknisk forskning och utveckling.
Rådet kan, efter samråd med parlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén,
fatta beslut om insatser för att stödja åtgärder i medlemsländerna som syftar
till att uppnå dessa mål. Åtgärderna får dock inte leda till att konkurrensen
snedvrids.
Ett viktigt instrument i gemenskapens näringspolitik är att fastställa normer
och riktlinjer (t.ex. tekniska föreskrifter, standardisering och offentlig
upphandling) för att säkerställa sunda konkurrensförhållanden. Dessutom
förekommer direkta åtgärder på gemenskapsplanet, i första hand när en
övergripande ansats är effektivare än en nationell, t.ex. i fråga om större
FoU-projekt eller infrastrukturinvesteringar. En viktig uppgift är att främja
teknisk forskning och utveckling. År 1990 antogs ett tredje ramprogram för
perioden 1990-1994 med bl.a. stora satsningar på informationsteknologi. EG:s
fjärde ramprogram, som nu har beslutats och som beräknas starta 1994/1995, har
ett markerat industristrategiskt innehåll.
Ett annat viktigt instrument är strukturfonderna vars främsta syfte är att
verka för ekonomisk och social utjämning mellan olika regioner. Trots att EG:s
näringspolitik i princip skall vara branschövergripande har speciella
gemenskapsprogram utarbetats för vissa branscher. Det gäller bl.a. sektorer med
svåra omställningsproblem, t.ex. stålindustri, varv och textilindustri. Dessutom
har gemenskapen utpekat vissa områden som anses ha en speciellt stor betydelse
för det europeiska näringslivets utveckling, t.ex. telekommunikationer,
informationsteknologi, flygindustri och havsteknisk industri. År 1991 lade
kommissionen fram strategiska riktlinjer för informationsteknologi, bioteknik,
varv samt tekoindustri och år 1992 följde riktlinjer för bilindustrin.
25.1.3 Medlemskap eller EES
Huvuddelen av den inre marknadens regelverk liksom samarbetet på FoU-området
ingår i EES-avtalet. Det innebär att Sverige redan i dag är del av en
västeuropeisk marknad med, i princip, fri rörlighet för varor, tjänster, kapital
och arbetskraft.
EES-avtalet ger likväl inte full delaktighet i den inre marknaden. Detta har
närmare behandlats i avsnittet om den fria rörligheten för varor, personer,
tjänster och kapital (11). Till de viktigaste skillnaderna som talar för
medlemskapet hör gränskontrollerna (vilka försvinner vid medlemskap men
bibehålls i EES med därav följande kostnader och tidsförluster), medbestämmandet
som tillkommer vid medlemskapet samt EES-avtalets relativa instabilitet.
Dessa nackdelar med EES-avtalet får störst betydelse för långsiktiga beslut,
t.ex. vid genomförandet av direktinvesteringar genom vilka företag etablerar en
varaktig kontroll över verksamhet i andra länder. De utredningar om de
samhällsekonomiska konsekvenserna av EES-avtalet jämfört med medlemskap i EU som
gjorts i Danmark, Finland och Sverige, har följaktligen betonat effekterna på
investeringarna. Alla verksamheter påverkas dock inte i lika hög grad. Utländska
investeringar i Sverige som motiveras av närvaro på den lokala marknaden
påverkas t.ex. knappast i någon större utsträckning.
För investeringar inom branscher med snabb teknisk utveckling där utformningen
av nya standarder är särskilt väsentlig och produktionsstrukturen präglas av
stark integration mellan enheter belägna i skilda länder, kan Sverige dock
framstå som ett väsentligt sämre investeringsland under EES-avtalet än vid
medlemskap. Detta innebär bl.a. att Sverige får fortsatt svårt att attrahera
amerikanska och japanska företag, vilka tenderar att lokalisera enheter endast i
ett fåtal europeiska länder och under det senaste decenniet förlagt nära nog all
produktion i Västeuropa till EU-länderna. Också för svenska företag inom sådan
verksamhet kan EES-avtalet framstå som otillräckligt, vilket kan bidra till att
högförädlande produktion, forskning och utveckling samt huvudkontorsfunktioner i
högre utsträckning flyttas från Sverige.
Vilka konsekvenserna blir beror emellertid även av de förhållanden som i övrigt
råder i Sverige och EU, t.ex. vad gäller infrastruktur, tillgång på utbildad
arbetskraft och makroekonomisk stabilitet. I det sistnämnda avseendet är
planerna på att bilda en monetär union av särskilt intresse. Avskaffandet av
valutatransaktioner mellan medlemsländerna och bättre möjligheter för sparande
och investeringar att "finna varandra" inom EU som helhet skulle medföra stora
samhällsekonomiska vinster. Med en gemensam centralbank som för en trovärdig
penningpolitik skulle den ekonomiska stabiliteten öka och realräntorna kunna
sjunka. Å andra sidan föreligger i dag osäkerhet när det gäller genomförandet av
en monetär union. Ett fungerande valuta- område som omfattar stora delar av EU
förutsätter ökad pris- och löneflexibilitet, större rörlighet på arbetsmarknaden
och effektivare mekanismer för att parera chocker vilka drabbar medlemsländerna
olika. Det är sålunda osannolikt att en gemensam valuta kan införas under den
närmaste tiden. Hur Sveriges närmande till EU påverkar näringslivet måste därför
bedömas utifrån andra aspekter än de som är förknippade med en monetär union.
25.2Sverige och Europa
Den svenska näringslivsstrukturen har sedan ett par decennier genomgått en
utveckling som är oroväckande i flera hänseenden. Medan den offentliga sektorn
blivit större än i något annat land har den konkurrensutsatta delen av ekonomin
krympt till som lägst mellan 20 och 25% i början av 1990-talet. Samtidigt har
industrin orienterats i riktning mot storskalighet och mogna branscher. En hög
forskningsintensitet har resulterat i förbättringar på existerande
produktområden men gett upphov till få nya företag och produkter. Den
råvarubaserade och kapitalintensiva industrin har kunnat försvara sin ställning
efter upprepade devalveringar medan verkstadsindustrins export mellan åren 1970
och 1990 förlorade mer än 25% av sina marknadsandelar jämfört med övriga
OECD-länder. Dessa förhållanden gör det nu svårare att finna en lösning på
ekonomins akuta problem.
Västeuropa som helhet erfar problem som liknar Sveriges vad gäller långsam
strukturomvandling, svårigheter att konkurrera inom högteknologiska branscher
med USA och Japan samt en koncentration av ekonomisk verksamhet inom
produktområden som växer långsamt i världsekonomin. Dessa omständigheter har i
hög grad bidragit tilll hög arbetslöshet och svaga offentliga finanser. Genom
att bereda vägen för ökad konkurrens och bättre utnyttjande av skalfördelar
skapar integrationsprocessen nya förutsättningar för Västeuropa att komma till
rätta med problemen. En ekonomisk expansion inom de huvudsakliga
exportmarknaderna är av stor betydelse för utvecklingen av det svenska
näringslivet. Sveriges utrikeshandel sker till tre fjärdedelar med EES-länderna
och svenska industriföretag har under det senaste decenniet expanderat kraftigt
i EU inför bildandet av den inre marknaden.
Utfallet av integrationsprocessen i Västeuropa påverkar också Sverige indirekt
genom dess effekter på andra regioner. Bland europeiska aktörer kan t.ex. endast
EU bidra till att handelskonflikten mellan Japan och USA biläggs utan negativa
återverkningar på det multilaterala handelssystemet. För de tidigare
planekonomierna i Östeuropa kommer utsikterna av ett framgångsrikt inlemmande i
den övriga världsekonomin att starkt påverkas av Västeuropas tillväxt och
handelspolitik. Utvecklingen i t.ex. Polen, Baltikum och S:t Petersburgsområdet
påverkar i sin tur det ekonomiska klimatet i Nordeuropa som helhet. Genom sådana
indirekta effekter liksom Västeuropas direkta dominans i Sveriges ekonomiska
relationer med omvärlden blir förutsättningarna för näringspolitiken i vårt land
ofrånkomligen förknippade med de beslut som fattas och den utveckling som äger
rum i EU.
Industripolitik i den meningen att statsmakterna eller EU-organen skulle söka
styra den industriella utvecklingen genom specifika ingrepp är knappast längre
aktuell inom gemenskapen. Den gemensamma konkurrenspolitiken är tvärtemot
inriktad på att avskaffa statligt branschstöd. Programmen för industriell FoU
ges en generell inriktning. Den politik som avser att stödja småföretagens
utveckling i Europa är ej heller branschinriktad. På några områden finns
emellertid industripolitiska program, som behandlas kortfattat i den följande.
Med hänsyn till dess särskilda betydelse läggs tyngdpunkten i framställningen på
bilindustrin. På ett område, kol och stål, finns sedan gammalt ett
branschspecifikt regelverk.
25.3Kol- och stålfrågor
25.3.1 Avtalen och institutionerna
Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) tillkom genom det s.k. Parisfördraget
år 1951 och var den första av de europeiska gemenskaperna. Politiskt var
målsättningen med fördraget att omöjliggöra ett framtida krig i Västeuropa genom
att sammanföra delar av rustningsindustrin (kol- och stålindustrierna) under en
gemensam överstatlig myndighet, Höga Myndigheten, dvs. föregångaren till
EG-kommissionen. Varumässigt omfattar fördraget järnmalm, kol, vissa
stålprodukter samt vissa andra råvaror och halvfabrikat för framställning av
stål.
För att uppnå den politiska målsättningen syftar EKSG till en gemensam
industripolitik inom kol- och stålområdet. Fördraget innehåller detaljerade
bestämmelser för detta område. Vid medlemskap i EU blir Sverige anslutet också
till detta fördrag på samma sätt som nytillkommande EG-medlemmar blivit under
1970- och 80-talen.
De viktigaste av EKSG:s institutioner - rådet, kommissionen, domstolen och
parlamentet - är sedan år 1967 gemensamma för de tre europeiska gemenskaperna.
Därutöver har EKSG en rådgivande kommitté, som är knuten till kommissionen och
som består av representanter för producenter, arbetstagare, handlare och
förbrukare inom kol- och stålområdet. Kommittén skall höras när så föreskrivs i
fördraget eller närhelst kommissionen finner det lämpligt, t.ex. vid beslut av
betydelse för industrin.
Vissa av EKSG:s bestämmelser torde i dag vara obsoleta. Bl.a. har kommissionen
förklarat att produktionskvoter är teoretiskt tänkbara, men att de bedöms som
oförenliga med den inre marknaden. Kommissionen har dock enligt fördraget
långtgående överstatliga befogenheter att ingripa i t.ex. marknadsförhållanden
och kan fatta för alla parter juridiskt bindande beslut om t.ex. priser,
rationaliseringar och produktionskvoter.När kommissionen under 1980-talets
första hälft fattade beslut om betydande kapacitetsnedskärningar låg ansvaret
för genomförandet på de enskilda medlemsländerna. Vid den nya krisen inom EU:s
stålindustri åren 1992-94 har stålindustrin uppmanats att själv ta ansvar för
processen. Konkurrens- och statsstödsregler skall respekteras. Kommissionen har
dock betonat vikten av en aktiv dialog mellan de olika aktörerna, inklusive
kommissionen, som genom utredningar och annat varit pådrivande.
Parisfördragets bestämmelser om kontroll över prismekanismen syftar till att
skapa en marknad med jämn och stadig avsättning av produktionen, en stabil
prisnivå och normala förräntningsmöjligheter. Reglerna innebär emellertid inte
att företagen fråntas sina grundläggande friheter att själva bestämma sina
priser.
Prisreglerna gäller för ett stort antal järn- och stålprodukter, men inte för
kol, koks eller malm. De mer förädlade produkterna såsom vissa valsade
stålprodukter, smidda produkter, dragen tråd, rör och rördelar faller under
Romfördraget.
25.3.2 Konsekvenser av medlemskap
Av de områden som ingår i EKSG är stålsektorn av störst betydelse för svensk
del. Stålindustrin i Sverige sysselsatte år 1993 ca 21 000 personer och
producerade sammanlagt ca 4,6 miljoner ton råstål, vilket torde ge Sverige en
plats bland världens 25 största producentländer. Exporten år 1993 uppgick till
ett värde av 20,4 miljarder kronor. Importen för samma år var 9,2 miljoner
kronor.
Någon utvinning av kol pågår inte i Sverige. Det finns inte heller några kända
fyndigheter av ekonomiskt värde som bedöms kunna utvinnas i framtiden. Vi är
helt beroende av import av denna strategiska råvara, vilket i sig ställer krav
på bevakning av marknaden i syfte att undvika bristsituationer eller andra
marknadsstörningar. Den totala importen år 1993 av kol- och koksprodukter
uppgick till närmare 1,5 miljarder kronor varav huvuddelen importerades från
Australien, Polen och Ryssland.
Sverige är självförsörjande i fråga om järnmalm och exporterar huvuddelen av
produktionen. Landets enda kvarvarande järnmalmsproducent, LKAB, exporterade
under år 1993 malmprodukter till ett sammanlagt värde av ca 3,3 miljarder
kronor. Huvuddelen av exporten går till EU-länder.
Sverige slöt år 1972 avtal om frihandel med såväl EEG som EKSG. I och med
avtalet med EKSG åtog sig Sverige att tillämpa EKSG:s pris- och marknadsregler
för järn och stål. EKSG:s bestämmelser om produktion, investeringar, finansiellt
stöd och forskning, socialpolitik m.m. ingick inte i frihandelsavtalet mellan
Sverige och EKSG och har inte heller medtagits i EES-avtalet. Parisfördragets
giltighetstid är begränsad till femtio år efter ikraftträdandet och går ut år
2002.
En grundregel i frihandelsavtalet med EKSG, som går tillbaka på amerikanska
förebilder, är att lika villkor skall tillämpas vid jämförbara transaktioner,
dvs. att diskriminering mellan köpare är förbjuden. Grundregeln följs upp av
regler om prissättningsmetoder och om offentliggörande av företagens priser på
järn- och stålprodukter samt fraktpriser. I princip är endast två
prissättningsmetoder tillåtna, nämligen antingen försäljning till eget listpris
som noteras vid särskild fraktbaspunkt eller försäljning till pris som anpassats
nedåt till konkurrents listpris (inklusive fraktkostnad), s.k. alinjering.
En stålproducent får endast välja en baspunkt för en viss produkt, men är
oförhindrad att välja skilda baspunkter för olika produkter. Frakt skall sedan
utgå med baspunkten som utgångspunkt. De angivna priserna får i princip varken
överskridas eller underskridas utom vid alinjering, som ger producenterna
möjlighet att anpassa priser till lägre offerter, nämligen dels sådana som
gäller vid andra basorter inom gemenskapen, dels sådana som lämnas av säljare i
tredje land. Vid sådan alinjering får dock inte konkurrents pris på
leveransorten underskridas.
För att säkerställa genomförandet av Sveriges förpliktelser enligt
frihandelsavtalet vad gäller bestämmelser om priser på järn- och stålvaror och
om transportpriser har antagits en särskild lag, nämligen lagen (1972:762) om
prisbestämmelser för järn- och stålmarknaden (CECA-lagen). Till lagen finns en
anslutande CECA-kungörelse (1973:720). I CECA-lagen ges ett bemyndigande för
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela tillämpnings-
föreskrifter till frihandelsavtalets bestämmelser om priser på järn- och
stålvaror och om transportpriser. Enligt CECA-kungörelsen meddelas sådana
föreskrifter av Kommerskollegium. Vidare åläggs genom CECA-lagen enskilda
näringsidkare en skyldighet att lämna de uppgifter som behövs för övervakningen
av reglernas efterlevnad till myndighet som regeringen bestämmer. Denna
myndighet är enligt CECA-kungörelsen Kommerskollegium. Slutligen innehåller
lagen ett antal bestämmelser av processuell karaktär om vite, påföljder, åtal,
fullföljd av talan osv.
Vid ett medlemskap gäller Parisfördragets bestämmelser direkt här i landet.
EG-kommissionen handhar övervakningen av regelverkets efterlevnad. I
Parisfördraget finns bestämmelser som ger kommissionen rätt att inhämta de
upplysningar som kan behövas från enskilda näringsidkare och att göra nödvändiga
kontrollundersökningar. Kommissionen har beslutat om vissa bindande
tillämpningsföreskrifter till fördraget. Kommissionen har enligt dessa
föreskrifter befogenheter att ta del av böcker och andra affärshandlingar, att
ta kopior av eller göra utdrag ur dessa, att begära muntliga förklaringar på
platsen och att få tillträde till samtliga lokaler, markområden och
transportmedel. Kommissionen har också befogenhet att besluta om böter och
viten.
CECA-lagen bör med hänsyn till det anförda upphävas vid ett medlemskap. Förslag
härom framläggs i denna proposition (se avsnitt 44.3).
Ett svenskt medlemskap skulle gynna svensk stålindustri med dess
internationella beroende och stora export. Medlemskapet torde inte innebära
några särskilda omställningsproblem. Genom främst frihandelsavtalet med EKSG men
också EES-avtalet är Sverige i hög grad redan integrerat i EKSG-samarbetet.
Svensk stålindustri har redan gått igenom huvuddelen av det struktureringsarbete
som nu åter pågår inom EU och ett svenskt EU-medlemskap borde därför inte
innebära några ytterligare förändringar i detta hänseende. Svenska stålföretag
är i dag i många fall typiska s.k. nischföretag och är ofta världsledande.
Produktiviteten har förbättrats under de senaste åren och flertalet företag
väntar vinster för år 1994.
En viss årlig avgift, som för år 1994 uppgår till 0,23 % och år 1995 till 0,21
% av produktionsvärdet, skall betalas av företagen till olika EKSG-fonder. En
gradvis sänkning av avgiften förutses och den skall upphöra helt år 1999.
Svenska staten skall dessutom under åren 1995 och 1996 bidra till EKSG:s fonder
med totalt ca 150 miljoner kronor.
25.4Övriga branschfrågor
Omfattande stöd till varven har getts i vissa EU-länder. Vilkoren för stöd till
varvsindustrin fastställs inom EU genom direktiv från kommissionen, varav det
sjunde varvsdirektivet för närvarande gäller. Varvspolitiken har inriktats på
att successivt skära ned stödet till branschen, men samtidigt ge varven i EU en
rimlig chans att konkurrera med utomeuropeiska varv och genomföra en
strukturomvandling i socialt acceptabla former. Taket för det produktionsstöd
som skall gälla inom unionen, vilket årligen fastställs av kommissionen, har
sänkts från 26% år 1989 till för närvarande 9% av kontraktsvärdet. Detta avser
stöd såväl till producenter som beställare och faställs utifrån en jämförelse
mellan produktionskostnaderna i de effektivaste EU-varven och de priser som
deras viktigaste konkurrenter tar ut. Den fortsatta varvspolitiken kommer
sannolikt innebära en ytterligare minskning av varvsstödet.
Rådet behandlade i april 1994 kommissionens meddelande från december 1993 om
textil- och konfektionsindustrin. Enligt rådet har GATT skapat nya villkor för
den internationella handeln. Textil- och konfektionsindustrins ansträngningar
att klara dessa utmaningar måste därför stödjas av EU och av medlemsländerna. På
EU-nivå skall detta göras inom den horisontella industripolitiken och inte som
sektorstöd. Det är således fråga om användning av strukturfonderna, deltagande
av mindre företag i FoU-program, kontroll av tillämpningen av Uruguayrundans
resultat, insamling av statistik över internationella handeln och förbättrad
tillgång till tredjelandsmarknaderna.
Bilindustrin är en av de största enskilda industribranscherna i Europa.
Sysselsättningen inom bilindustrin och dess underleverantörer uppgår i EU till
ca 1,8 miljoner anställda, varav ungefär en miljon arbetar i de biltillverkande
företagen. Ytterligare 1,8 miljoner anställda är sysselsatta inom distribution
och reparationsverksamhet. Bilindustrin bidrar med 2 % av EU:s BNP. Värdet av
den totala produktionen i bilindustrin och dess underleverantörer uppgick år
1992 till 280 miljarder ecu eller drygt 100 miljarder ecu uttryckt i
förädlingsvärde, varav 60-65% faller enbart på bilindustrin. I Sverige är
bilindustrin relativt sett ännu mer betydelsefull än i EU. Omkring 70 000
anställda är sysselsatta hos bilindustrin och underleverantörerna, vilket
motsvarar 8-10% av sysselsättningen inom tillverkningsindustrin. Huvuddelen av
de anställda arbetar i de biltillverkande företagen.
Studier inom EU tyder på att den europeiska bilindustrin kommer att genomgå
stora strukturförändringar under resten av 1990-talet. Även om efterfrågan på
bilar kommer att stiga, kommer det troligen att finnas kvar en överkapacitet i
biltillverkningen. Strukturförändringar kommer sannolikt också att ske genom
samarbeten och fusioner mellan de europeiska biltillverkarna, eftersom marknaden
i dag är allt för uppslittrad med 80 konkurrerande bilmärken. År 1999 kommer
dessutom marknaden i EU att släppas helt fri för japansk bilimport.
De förändrade förutsättningarna för bilindustrin har medfört att EU under de
senaste åren har visat denna ett ökat intresse. EG-kommissionen analyserade år
1992 branschens situation och lämnade förslag till åtgärder, vilket senare har
behandlats av rådet och parlamentet. I februari 1994 betonade kommissionen att
det i första hand är bilindustrins eget ansvar att värna om konkurrenskraften.
Bilföretagens och underleverantörernas ställning kan emellertid stärkas genom
att de drar nytta av unionens ekonomiska resurser för generella program och
övriga åtgärder. Härmed avses EG:s strukturfonder för arbetskraftens anpassning
till nya produktionssystem och industriell omställning, unionens
forskningsprogram, åtgärder för en förbättrad funktion av den inre marknaden och
eliminerande av handelshinder på marknader med goda tillväxtmöjligheter.
Utvecklingen går därmed mot betoning av allmänna program snarare än specifika
stödinsatser.
Av strukturfonderna är främst målområde 4 väsentligt för bilindustrin och
underleverantörerna. Insatserna inom målområde 4 skall underlätta omställningen
för anställda som berörs av stukturförändringar inom industrin och av att nya
produktionssystem införs.
Det finns inget särskilt forskningsprogram för bilindustrin. Vissa av
programmen torde dock vara av speciellt intresse för bilindustrin och dess
underleverantörer. Inom det fjärde ramprogrammet bör enligt kommissionen
bilindustrin kunna få avsevärt stöd inom ramprogrammen för
informationsteknologi, industriell tillverknings- och materialteknologi,
effektiv energiteknik, miljö- och transportforskning. EES-avtalet möjliggör i
regel för de svenska företagen att delta i EG:s forskningsprogram, men ett
medlemskap förstärker Sveriges möjligheter att påverka omfattningen,
inriktningen och utformningen av dessa program.
Arbetet med den inre marknaden innebär olika åtgärder för att denna skall
fungera väl. Av särskilt intresse för bilindustrin är de överväganden som sker
inom EU rörande de selektiva och exklusiva distributionssystem som tillämpas i
branschen. Dessa system är konkurrensbegränsande, men är tillåtna enligt s.k.
gruppundantag som gäller till 1 juli 1995. I denna fråga pågår för närvarande en
diskussion mellan kommissionärerna för industripolitiken resp. konkurrensfrågor.
På skatteområdet sker ett arbete som avses leda till en harmonisering av bl.a.
fordonsskatten och inregistreringsskatter eller liknande avgifter. Inom EU finns
ett ramdirektiv om typgodkännandesystem för bilars säkerhet som är bindande
fr.o.m. år 1996. Inom ramen för detta direktiv förbereds förslag om
testprocedurer för krocksäkerhet, tekniska krav på bilbälten, m.m. På
miljöområdet bedrivs även ett arbete som direkt påverkar förutsättningarna för
bilindustrin. Bl.a. förbereds förslag om bilavgaser.
När det gäller EG:s externa handelsrelationer är den japanska
importbegränsningen av speciellt intresse för bilindustrin. År 1999 kommer den
europeiska marknaden att öppnas helt för bilimport, men fram till denna
avveckling sker det årliga förhandlingar mellan kommissionen och Japan för att
bestämma det antal bilar som får importeras varje år från Japan.
EG-kommissionens meddelanden och industriministrarnas beslut rörande dessa kan
inte ses som att EG har tillskapat ett branschprogram för bilindustrin.
Det finns likväl inom kommissionen, parlamentet och bland medlemsländerna en
spänning i ambitionen. Vissa krafter synes vilja vrida politiken på detta område
i en något mer selektiv inriktning för att skapa ett branschprogram för bilar
och få till stånd en mer intensiv och strukturerad dialog med samtliga
biltillverkare för att skapa en långsiktig strategi. Ett medlemskap möjliggör
för Sverige att påverka den avvägning som kommer att göras i framtiden i dessa
frågor, vilket får betydelse för de svenska företagens
konkurrensförutsättningar. Av särskilt intresse i detta sammanhang blir den
utveckling som kommer att ske för eventuellt statsstöd till bilindustrin. Sedan
år 1989 finns det riktlinjer som innebär en restriktiv hållning till nationella
stödåtgärder i bilindustrin. Det är viktigt för Sverige att kunna påverka
eventuella förändringar av dessa riktlinjer, så att den svenska verksamheten
inte får en konkurrensnackdel.
25.5Småföretagsfrågor
Av alla företag inom den europeiska unionen är 99,9% små och medelstora. Dessa
definieras enligt Eurostat som företag med mindre än 500 anställda. Totalt
uppgår de till ungefär 15,7 miljoner. I Sverige finns ungefär 420 000 företag
med mindre än 200 anställda vilket utgör 99,8 % av alla företag. Små och
medelstora företag spelar en avgörande roll i den europeiska ekonomin för
skapandet av sysselsättning och för tillväxt.
År 1986 beslöt rådet om ett program som syftar till att förbättra framför allt
små och medelstora företags allmänna förutsättningar och om åtgärder för att
främja företagsutveckling. EG:s åtgärder är avsedda att vara ett
nationsövergripande komplement till de nationella programmen på
småföretagsområdet. Detta program har utvidgats i två omgångar genom rådsbeslut
i juli 1989 och i juni 1993. Det sistnämnda programmet omfattar perioden fr.o.m.
den 1 juli 1993 t.o.m. den 31 december 1994 och innebär ett fullföljande och en
förstärkning av det förutvarande programmet. Det lägger stor vikt vid att
förbättra de administrativa, juridiska och ekonomiska förutsättningarna för de
små och medelstora företagen och i övrigt bevaka att dessa företags intressen
tas till vara inom gemenskapens olika insatser. Vidare innehåller programmet
åtgärder för att ge företagen bättre tillgång till information, åtgärder för att
främja företagssamarbete över nationsgränserna samt andra åtgärder för att
stimulera och överblicka den anpassning som krävs av företagen för att anpassa
sig till förändringar som skapas av den inre marknaden. För programmet har
avsatts totalt 112,2 miljoner ecu.
Kommissionen har år 1994 tagit initiativ till ett integrerat program för små
och medelstora företag, som även innehåller åtgärder för en förenklad
lagstiftning och minskade administrativa bördor på sådana företag. Initiativet
välkomnades vid industriministrarnas och Europeiska rådets möten i juni 1994 och
kommissionens uppläggning av programmet diskuteras nu i olika kommittér och
arbetsgrupper.
Sverige deltar tillsammans med de andra EES-EFTA-länderna i vissa delar av EG:s
småföretagsprogram sedan början av 1990-talet. Detta gäller bl.a. Euro-Info
Centre Project (EIC) samt Business Cooperation network (BC-net). I EIC-nätverket
deltar Sverige genom att ett s.k. Euro Info Correspondence Center (EICC)
etablerades på Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) i februari 1993.
EICC har i Sverige ett regionalt nätverk med 14 olika regionala organ.
EES-avtalet innebär att Sverige deltar i och finansierar småföretagsprogrammet
på likartade villkor som för medlemsländerna. Det innebär konkret att Sverige
utvidgar sin medverkan och sitt inflytande på projektnivå samt deltar i samma
utsträckning och på samma villkor som medlemsländerna i alla nya projekt inom
ramen för småföretagsprogrammet. EES/EFTA-länderna har vidare hos kommissionen
begärt att få respektive lands EICC utsedda till EIC, vilket medför bl.a. en
högre servicenivå samt ev. vissa finansiella bidrag från kommissionen. Ett
positivt svar har erhållits. I ett nästa steg har EES/EFTA-länderna begärt att
få motsvarande antal nationella EIC som i medlemsländerna.
Sverige kommer för verksamhetsåret 1994 att totalt betala 10 miljoner kronor
för medverkan i programmet. I och med EES-avtalet deltar Sverige i styrkommittén
för småföretagsprogrammet, men utan formell rösträtt.
Ett medlemskap i den europeiska unionen innebär inte att det svenska
regelverket på området eller småföretagspolitiken i övrigt måste anpassas. En
rad riktlinjer har utfärdats inom ramen för företagspolitiken. Dessa har inte
heller föranlett någon särskild åtgärd från svensk sida. Medlemskapet innebär
dock att Sverige förbättrar sina möjligheter att ytterligare integreras i
småföretagsprogrammet och att påverka dess inriktning. Det kan också bli fråga
om att utvidga redan existerande projekt för de nya medlemsländernas räkning.
Från svensk sida avser man att tillsammans med Norge och Finland anmäla sitt
intresse till kommissionen att arrangera ett s.k. Europartenariat i Luleå i juni
1996. Europartenariat är ett instrument som syftar till att främja
regionalutveckling genom att noggrant utvalda små och medelstora företag från en
region möter andra europeiska företag för att diskutera olika former av
samverkan. Mellan 1 500-2 000 företag deltar normalt, varav 300-400 företag från
värdregionen. Ett svenskt värdskap förutsätter medlemskap i unionen.
Arrangörskostnaderna beräknas preliminärt till 25 miljoner kronor. Kommissionen
bidrar med två tredjedelar av kostnaderna för arrangemanget.
De delar av EG:s regelverk som berör industripolitiken ingår väsentligen i
EES-avtalet. Under medlemskapsförhandlingarna kunde det industripolitiska
avsnittet antecknas som oproblematiskt. Inga undantag eller övergångsarrangemang
ansågs erforderliga för svensk del.
Bland remissorganen är det endast ett mindre antal som har valt att
uttryckligen yttra sig över industriavsnittet. Samtliga förordar ett
EU-medlemskap och de har i inget fall något att erinra mot
förhandlingsresultatet på det industripolitiska området. Industriförbundet
betonar den sammanlagda positiva effekten av ett EU-medlemskap för Sverige och
svenskt näringsliv. De fasta relationer som åstadkommes mellan Sverige och EU
förbättrar enligt förbundet på ett varaktigt sätt en av de väsentligaste
förutsättningarna för ett gott investeringsklimat i Sverige. Även Svenska
Bankföreningen menar att ett EU-medlemskap kommer att vara av stor betydelse för
den svenska industrins utveckling. Både utländska och svenska företag kommer att
i högre utsträckning lokalisera investeringarna till Sverige. Dessutom bedömer
föreningen att investeringarna blir av mer tillväxtbefrämjande karaktär.
Köpmannaförbundet anser att ett svenskt medlemskap innebär att fokuseringen på
småföretagens situation ytterligare kan stärkas. De branschinriktade organ som
har kommenterat industrifrågorna, bl.a. Skogsindustrierna, Sveriges
Verkstadsindustrier, Sveriges Livsmedelsindustriförbund och Jernkontoret, har
belyst speciella företeelser inom de egna sektorerna och flera har lyft fram
vikten av konkurrenskraftiga grundförutsättningar. Några har också pekat på
behovet av organisation och beslutsprocesser på svensk sida som tillförsäkrar
resp. branschs företrädare direkt medverkan i EU-arbetet.
25.6Energipolitiska frågor
25.6.1 Utvecklingen inom EU
Energifrågor angavs inte år 1957 i Romfördraget som ett område för särskild
gemensam politik men vissa inslag av energipolitisk betydelse fanns med i den
allmänna fördragsbilden. De grundläggande gemensamma intressena på energiområdet
tillgodosågs när Romfördraget slöts, dels genom Euratom som skapades samma år,
dels genom den redan år 1951 upprättade Europeiska kol- och stålgemenskapen
(EKSG). Utnyttjandet av olje- och naturgastillgångar i medlemsländerna ansågs
liksom elförsörjningen generellt vara de berörda ländernas nationella
angelägenheter. EKSG har behandlats i det föregående. För Euratom hänvisas
särskilt till avsnitt 21.
Redan före oljekrisen i början av 1970-talet började man inom EG att vidta
vissa gemensamma åtgärder för att minska effekterna av eventuella avbrott i
oljeförsörjningen bland medlemsländerna. Bl.a. beslutades år 1968 att
medlemsländerna skall beredskapslagra oljeprodukter för en viss tids
förbrukning. EG fastställde senare också vissa gemensamma långsiktiga mål för
energiutnyttjandet som skulle innebära ett minskat oljeberoende för gemenskapens
medlemmar, liksom ett antal regler och rekommendationer avseende energisparande
m.m.
Under 1980-talet uppmärksammades energisektorns betydelse för industrins
konkurrenskraft i samband med arbetet att skapa EG:s inre marknad. I en
basrapport år 1988 redovisade kommissionen de hinder som fanns för en ökad
integration på energiområdet. De väsentligaste hindren fanns inom el- och
gassektorerna där nationella monopol och omfattande regleringar var vanligt
förekommande. Ett undanröjande av dessa hinder skulle möjliggöra ett bättre
gemensamt utnyttjande av energiresurserna och ge ekonomiska vinster. En ökad
integrering av de nationella energimarknaderna ansågs vara av stor vikt för att
uppnå jämlika konkurrensvillkor mellan medlemsländernas industrier.
Med utgångspunkt i basrapporten utarbetade kommissionen flera direktivförslag.
År 1990 beslutade rådet om ett direktiv (90/377/EEG) om pristransparens för
industriella slutanvändare av el och gas. Genom direktivet åläggs
medlemsländerna att öppet redovisa viss statistik över de priser som
kontrakteras, i avsikt att minska risken för oskälig prisdiskriminering mellan
industriella kunder. Samma år beslutades även om det s.k. transitdirektivet för
el (90/547/EEG), som ger de nätansvariga enheterna i medlemsländerna möjligheter
att påkalla transitering av elkraft över nationsgränser mot skälig ersättning.
År 1991 beslutades om ett likartat direktiv avseende transitering av gas
(91/296/EEG).
De nämnda direktiven anges ofta som ett första steg i processen mot en inre
marknad för energi. En mer kontroversiell fråga blev kommissionens förslag om
fortsatta åtgärder för avreglering av energimarknaderna för el och gas i samband
med införandet av den inre marknaden från år 1993. Förslaget innebar avskaffande
av exklusiva rättigheter när det gäller produktion, överföring och
gränsöverskridande handel med el och gas. En viktig del av förslaget var att
införa rätt för alla aktörer att mot skälig ersättning utnyttja befintliga el-
och gasnät, s.k. Third Party Access (TPA).
Det ursprungliga förslaget har efterhand omarbetats. Efter Europaparlamentets
behandling, med förslag till omfattande ändringar, har kommissionen numera
framlagt ett nytt starkt omarbetat förslag som togs upp första gången i EU-rådet
i december 1993. Det är för närvarande inte klart när ett beslut kan förväntas.
Beslutsprocessen innebär bl.a. att frågan skall behandlas på nytt av
Europaparlamentet, men ett direktiv i frågan bedöms knappast kunna träda i kraft
före år 1996.
Energianvändningens miljöeffekter, främst koldioxidutsläppens klimatpåverkan,
har uppmärksammats alltmer inom EU. Kommissionen har föreslagit ett antal
åtgärder för att minska dessa utsläpp, bl.a. en energi/koldioxidskatt på energi.
I diskussionen är frågan om dessa åtgärders inverkan på den industriella
konkurrenskraften en viktig aspekt och internationellt samordnade åtgärder
eftersträvas. År 1991 antogs programmet SAVE (Specific Action for Vigorous
Energy efficiency) som syftar till att genom effektiviseringar minska
energianvändningen inom gemenskapen med 20% per producerad BNP-enhet inom fem
år. ALTENER-programmet, som skall främja alternativa energislag, har beslutats
under år 1993. En fortsättning av det nu gällande forsknings- och
utvecklingsprogrammet på energiområdet, THERMIE, kommer till stor del ske inom
det fjärde ramprogrammet för forskning som börjar år 1995.
Det västeuropeiska engagemanget i utvecklingen av länderna inom det tidigare
östblocket har i stor utsträckning kanaliserats genom EU. Energisektorn anses
vara ett viktigt samarbetsområde. EU tog år 1990 initiativ till ett brett
alleuropeiskt energisamarbete genom förslaget om en europeisk energistadga
(European Energy Charter). Genom stadgan skulle skapas ett politiskt och
juridiskt ramverk som ger förutsättningar för ett väsentligt ökat samarbete på
kommersiella grunder. En hörnsten i samarbetet avsågs bli ett samarbete mellan
Västeuropa och dåvarande Sovjetunionen om utvinningen av Sovjets olje- och
naturgasresurser. Utöver olje- och gasområdet skulle samarbetet även omfatta
gemensamma insatser avseende energieffektivisering, miljöförbättringar och
kärnkraft.
Energistadgan undertecknades vid ett ministermöte i Haag i december 1991 av ett
stort antal västliga och östliga industriländer, bl.a. Sverige. Därefter har
förhandlingarna fortsatt om ett avtal där samarbetets legala förutsättningar
skall preciseras. Förhandlingarna har starkt försenats, främst på grund av
svårigheterna att uppnå enighet i ett antal handels- och
investeringsskyddsfrågor, men även den oklara situation som uppstod och ännu
råder i f.d. Sovjetunionen. Ett genombrott i förhandlingarna nåddes dock under
juni 1994 och ett legalt bindande avtal (Charter Treaty) bedöms nu kunna
undertecknas under hösten 1994.
Inför Europeiska rådets möte i Maastricht år 1991 diskuterades att införa
energi som ett område för särskild gemensam politik inom EG. Så blev inte fallet
utan frågan om ett särskilt energiavsnitt i unionsfördraget sköts upp till den
planerade regeringskonferensen år 1996. Genom Maastrichtfördraget ändrades dock
Romfördraget bl.a. så att energi numera utgör ett område för åtgärder inom
gemenskapens verksamhet (artikel 3). Vidare skall upprättande och utveckling av
s.k. transeuropeiska nätverk, avseende bl.a. energiinfrastruktur i form av
kraftledningar och naturgasledningar, stimuleras (artikel 3n samt artikel
129b-d).
Införande av regler som skapar en inre marknad för energi kan underlättas om
medlemsländerna först enas kring generella riktlinjer inom energiområdet. Mot
den bakgrunden pågår ett arbete inom EU att ta fram ett förslag om gemensamma
energipolitiska utgångspunkter.
25.6.2 EES-avtalet och medlemskapsförhandlingarna
Sverige har genom EES-avtalet redan accepterat huvuddelen av de viktigare
EG-reglerna inom energiområdet, utom Euratomfördraget och rättsreglerna avseende
oljeberedskapsfrågor. Något behov av undantag eller övergångsregler förelåg
inte.
Euratomfördraget, som blev den enda viktiga förhandlingsfrågan på
energiområdet, behandlas särskilt i avsnitt 21.
EG:s oljeberedskapssystem lyftes ur EES-förhandlingarna främst därför att
EFTA-ländernas krav på inflytande över beslut i berörda EG-organ om
beredskapslagrens disposition inte ansågs förenligt med grunderna för
EES-avtalet. I samband med Sveriges ansökan om medlemskap i EU bedömdes att
dessa principiella svårigheter skulle bortfalla vid ett medlemskap. Under
medlemskapsförhandlingarna bekräftades denna bedömning och några särbestämmelser
avseende oljeberedskapsfrågorna har inte tagits in i anslutningsavtalet. Liksom
samtliga nuvarande EU-länder är Sverige medlem i det internationella
energiorganet IEA (International Energy Agency) vilket innebär att vi redan har
påtagit oss vissa skyldigheter att beredskapslagra olja. EG-systemet är snarlikt
IEA-systemet men vissa anpassningar av vår oljelagring krävs för att helt
uppfylla kraven i EG-systemet. Denna fråga behandlas för närvarande av 1993 års
oljelagringsutredning (N 1993:02).
25.6.3 Konsekvenser av ett EU-medlemskap
Det finns inga väsentliga skillnader mellan målen för den svenska
energipolitiken och motsvarande mål inom EU. Sveriges energisystem passar väl in
i EU och vi har ett importberoende för energi som ligger nära EU:s genomsnitt.
Ett medlemskap innebär i princip inte några ändrade förutsättningar att driva
en självständig nationell politik i fråga om kärnkraftens framtid i Sverige.
Handlingsfriheten i denna fråga kan komma att öka genom att vi inom EU får
större möjligheter att tillgodose vårt behov av elkraft genom ökad handel med
övriga EU-länder.
Med få undantag kan en anpassning till nuvarande EG-regler på energiområdet
inte antas innebära mer än marginella ekonomiska effekter i Sverige.
Anpassningen till Euratomfördraget innebär dock vissa kostnadsökningar inom
kärnkraftsproduktionen. Ett inlemmande i EG:s beredskapssystem för
oljeanvändningen kommer, liksom för alla nuvarande EU-medlemmar, att innebära en
förstärkning av det skydd mot störningar av oljeförsörjningen som vi redan har
genom medlemskapet i IEA. På sikt bör vissa effektiviseringar och
kostnadssänkningar vara möjliga genom ett ökat beredskapssamarbete inom EG:s
ram.
Som EU-medlem får Sverige ökade möjligheter att delta i det gemensamma arbetet
kring energirelaterade miljöfrågor. För att uppnå en effektivare
energianvändning och därigenom minska miljöbelastningen har EG bl.a. antagit
programmen SAVE och ALTENER samt bedriver en omfattande forsknings- och
utvecklingsverksamhet på energiområdet genom THERMIE. Ett medlemskap innebär att
Sverige fullt ut kan delta i och påverka utformningen av dessa verksamheter.
Utgångspunkten för den elmarknadsreform som nu beslutats i Sverige har stora
likheter med grunderna i kommissionens förslag om en inre marknad för el och
gas. Även om den slutliga utformningen av EU:s regler i dag inte är känd så är
det sannolikt att de kommer att innebära en efterhand ökande gränsöverskridande
handel och ökande konkurrens inom elsektorn. Generellt sett har den svenska
kraftindustrin arbetat under betydligt friare former än den kontinentala. Genom
den elmarknadsreform som Sverige nu beslutat måste svensk kraftindustri anpassa
sig till ett hårt konkurrenstryck på en reformerad elmarknad. Det finns därför
skäl att anta att vår kraftindustri blir konkurrenskraftig inom EU.
Endast ett fåtal av remissorganen har yttrat sig uttryckligen över
energifrågorna.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) delar den övergripande syn som
redovisas i den remitterade promemorian om likheterna mellan den svenska
energipolitiken och den inom EG. Detta gäller i synnerhet de elmarknadsreformer
som den svenska riksdagen nu har bestämt om och som förväntas komma inom EG inom
en inte alltför avlägsen framtid. Även frågan om att det blir lättare att som
medlem fullt ut delta i de olika forskningsprogrammen inom EG är enligt NUTEK
relevant. I sammanhanget påpekar NUTEK att det bör noteras att den svenska
energipolitiken på en viktig punkt har ett mål som är annorlunda mot vad som
gäller i de flesta övriga länder i Europa, nämligen riksdagens beslut från år
1980 om att kärnkraften skall vara avvecklad senast år 2010.
När det gäller EG:s program för effektivare energianvändning, SAVE (Specific
Action for Vigorous Energy Efficiency), konstaterar Boverket att ett av de
direktiv som antagits inte återfunnits vare sig under energi- eller
miljöavsnittet i den preliminära avtalstexten. Detta gäller direktivet angående
begränsning av koldioxidemissioner genom energibesparande åtgärder (76/93/EEG).
Miljöpartiet de Gröna anser att det är uppenbart att medlemskap i Euratom och
EG:s framväxande gemensamma energimarknad gör att Sverige, oberoende av
skrivningarna i den gemensamma deklarationen, kommer att förlora den suveräna
kontrollen över kärnkraften och därmed såväl över möjligheterna att avveckla den
som att stoppa utländskt kärnavfall. Detta bör enligt Miljöpartiet de Gröna vara
ett starkt skäl till att rösta nej till EU-medlemskap.
26 Utrikes- och säkerhetspolitik
Regeringens bedömning: Inget är viktigare för de
europeiska staternas säkerhet än att vi tillsammans
tar till vara möjligheterna till ett närmare
samarbete. Genom de förändringar som har skett
under senare år har ett allt vidare samarbete
möjliggjorts i Europa. Den europeiska unionen är
kärnan och själva motorn i detta samarbete.
Sverige avser att fullt ut delta i den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU
(GUSP), något som underlättas av att vi i hög grad
delar EU-ländernas grundläggande värderingar och
målsättningar. Respekten för mänskliga rättigheter,
främjandet av en demokratisk utveckling i omvärlden
och skapandet av en ny freds- och säkerhetsordning
på vår kontinent är hörnstenar i denna politik. Det är
särskilt viktigt att stabilitet skapas i Central-
och Östeuropa samt att dessa länder får gehör för sina
strävanden att befästa sin västliga förankring och
uppnå ett gradvis närmande till EU med sikte på
medlemskap. Deltagande i GUSP ligger väl i linje
med den inriktning som har varit vägledande för
svensk utrikespolitik under lång tid. Som medlem i
EU förstärks våra möjligheter att verka för att våra
säkerhetspolitiska intressen i närområdet
tillgodoses. Deltagandet i GUSP kan ske med
bevarad svensk militär alliansfrihet.
De traditionellt höga svenska utrikespolitiska
ambitionerna kommer givetvis att vidmakthållas
också inom EU och GUSP. Svenska uppfattningar som
får gehör i EU-kretsen får en helt annan tyngd i den
internationella politiken. Sverige kan då få det
inflytande som är nödvändigt för att tillvarata sina
intressen i den nya utrikespolitiska miljö som är
under framväxt i Europa och övriga världen. Med också
ett norskt och finskt EU-medlemskap kan nordiska
synpunkter och värderingar få starkt genomslag i EU
och därmed i bredare internationella sammanhang.
Som aktör utanför EU riskerar Sverige däremot att
marginaliseras i utrikespolitiskt hänseende.
Genom ett medlemskap i EU och deltagande i
GUSP stärks Sverige i säkerhetspolitiskt hänseende.
Med ett starkare nordiskt bidrag till arbetet i
GUSP kommer utvecklingen i Östersjöregionen att få
ökad uppmärksamhet. I det nära samråd som sker inom
GUSP kan Sverige därför redan i ett begynnande
skede inta en central roll i EU:s politik i denna
region. Vi kan påräkna stöd för insatser som kan
förebygga eller förhindra att säkerhetspolitiska
lågnivåhot utvecklas i området.
De traditionellt goda relationer som Sverige
har med länder i tredje världen kommer att utgöra en
av utgångspunkterna för agerandet inom GUSP.
Sverige kommer att fortsätta att hävda ståndpunkter
som tar hänsyn till dessa länders intressen.
Härigenom kan vi verka för att svenska synpunkter
och erfarenheter tas till vara i det samarbete
som EU erbjuder länder i tredje världen.
26.1Framväxten av det utrikespolitiska samarbetet
En övertygelse bland de dåvarande EG-länderna att den egna säkerheten och de
allmänna utrikespolitiska intressena bäst tillvaratogs genom en nära
utrikespolitisk samverkan, gjorde att dessa stater i början av 1970-talet
inledde ett utrikespolitiskt mellanstatligt samarbete, benämnt det europeiska
politiska samarbetet (EPS). Under årens lopp skedde en successiv fördjupning av
EPS och år 1987, i samband med ikraftträdandet av den s.k. enhetsakten, kom
arrangemanget att lyftas in i EG:s formella regelverk. Dess mellanstatliga
karaktär påverkades inte.
Samarbetet syftade till att medlemsländerna i möjligaste mån skulle jämka
samman sina ståndpunkter inom det utrikespolitiska området. Utbyte av
information, ett allt närmare samråd, i grunden likartade värderingar och en
vilja att fördjupa samarbetet, gjorde att medlemsländernas ståndpunkter kom att
sammanfalla allt oftare. Härigenom lades grunden till ett enhetligt uppträdande
i många utrikespolitiska frågor.
Skillnader i intressen och ståndpunkter begränsade emellertid omfattningen av
samarbetet. Varje beslut som skulle fattas inom EPS krävde att samtliga
medlemsländer var överens. Uttalanden och gemensamt uppträdande kunde därför
endast komma till stånd i frågor där länderna hade en hög grad av samsyn. I de
fall då detta inte kunde ske gavs medlemsländerna inom ramen för EPS emellertid
möjlighet att dryfta sina olika ståndpunkter. Härigenom växte förståelsen för de
övriga medlemsländernas synsätt, och undan för undan förbättrades
förutsättningarna för att på sikt uppnå enhällighet kring än fler
utrikespolitiska frågor.
EPS medförde inte någon inskränkning i de enskilda EG-ländernas handlingsfrihet
på det utrikespolitiska området. Också i de fall då en gemensam ståndpunkt fanns
kunde de enskilda medlemsländerna uppträda unilateralt, men de förväntades då
agera på ett sätt som inte stred mot andan i den beslutade gemensamma
ståndpunkten.
EPS omfattade "den utrikespolitiska sfären". Praxis utvecklades på så sätt att
man undvek att föra in allmänna försvarsfrågor i samarbetet. Däremot kom
EG-länderna överens om att "politiska och ekonomiska aspekter av säkerhet"
skulle kunna behandlas inom ramen för EPS.
De förändringar som skedde i Europa och i övriga världen under senare delen av
åttiotalet och början av nittiotalet, samt den ökade beredskapen att samverka
inom EPS, gjorde att EG-länderna önskade ytterligare fördjupa och bredda det
utrikespolitiska samarbetet. Denna ambition slogs fast i Maastrichtfördraget.
26.2Tillkomsten av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
I Maastrichtfördraget slås fast att medlemsländerna i EU skall genomföra en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, GUSP, ofta benämnd "den andra pelaren"
inom EU-samarbetet.
GUSP har, enligt avdelning VI, artikel J.1 i Maastrichtfördraget, som
målsättning "att skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen och
oavhängighet, att på alla sätt stärka unionens och medlemsstaternas säkerhet,
att bevara freden och stärka den internationella säkerheten i överensstämmelse
med principerna i Förenta nationernas stadga samt principerna i
Helsingforskonferensens slutakt och målen i Parisstadgan, att främja det
internationella samarbetet och att utveckla och befästa demokratin och
rättsprincipen samt respekten för mänskliga rättigheter och de grundläggande
friheterna".
Helsingforsdokumentet, som tillkom år 1975, och Parisstadgan från år 1990
innehåller vägledande principer för staternas uppträdande när det gäller såväl
inrikes- som utrikesfrågor. Hänvisningen i Maastrichtfördraget utgör en
utfästelse att beslut inom GUSP skall fattas i samklang med dessa principer.
I Maastrichtfördraget framhålls att medlemsländerna förväntas aktivt och
förbehållslöst stödja den överenskomna politiken i en anda av lojalitet och
ömsesidig solidaritet. Enligt fördragstexten skall de enskilda medlemsländerna
avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska
dess effektivitet som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna.
Medlemsländerna skall också samordna sitt agerande inom internationella
organisationer. När det gäller FN skall de EU-länder som ingår i säkerhetsrådet
rådgöra med varandra och hålla övriga medlemsländer fullt informerade. De
ständiga rådsmedlemmarna, Frankrike och Storbritannien, skall se till att
Unionens ståndpunkter och intressen hävdas.
I många avseende skiljer sig samarbetet inom GUSP från det övriga samarbetet
inom EU. Detta understryks i första hand av att GUSP är av mellanstatlig
karaktär. Beslutsprincipen förblir enhällighet. Alla medlemmar måste således
vara överens för att ett beslut skall kunna komma till stånd. Samarbetet är, som
redan sagts, inte överstatligt utan de enskilda medlemsländerna behåller sin
nationella suveränitet inom den utrikespolitiska sfären. Sakfrågor inom GUSP kan
inte underställas EG-domstolen. Slutligen har EG-kommissionen inte samma starka
ställning inom GUSP som i frågor som rör den s.k. första pelaren. Varje enskild
medlemsstat kan, liksom EG-kommissionen, framlägga förslag inom GUSP.
Kommissionen får medverka i diskussionerna, men tillåts inte avge någon röst när
beslut skall fattas.
Europaparlamentet har en begränsad roll i GUSP. Samråd skall ske mellan
ordförandeskapet och Europaparlamentet rörande de viktigare frågorna i GUSP.
Europaparlamentet har rätt att ställa frågor och ge rekommendationer. Det skall
dessutom hållas en debatt varje år om genomförandet av den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken.
26.3Instrument för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
De instrument som står till GUSP:s förfogande är dels s.k. gemensamma
ståndpunkter (Common Positions), dels gemensamma aktioner (Joint Actions).
Det mest långtgående samarbetet inom GUSP sker i form av gemensamma aktioner.
För att beslut om sådana skall kunna komma till stånd, krävs att det grundas på
en i hög grad likartad syn mellan medlemsländerna. Målsättningen är att de
gemensamma aktionerna på sikt skall gälla allt fler områden.
Hösten 1993 fastslogs de fem första ämnesområdena för denna ordning. Dessa var
demokratistöd och valövervakning i Ryssland, stöd till fredsprocessen i
Mellanöstern och till demokratiseringsprocessen i Sydafrika, fredsinitiativ och
humanitär hjälp i f.d. Jugoslavien och slutligen främjandet av stabilitet och
fred i Central- och Östeuropa inom ramen för det s.k. Balladurinitiativet till
en stabilitetspakt för Europa. Nyligen beslöt ministerrådet om en gemensam
aktion i syfte att säkra en förlängning av avtalet om icke-spridning av
kärnvapen (NPT). Dessa områden är högt prioriterade också inom svensk
utrikespolitik.
EU-länderna har exemplifierat andra områden som på sikt skulle kunna bli
föremål för samfällda aktioner. Dit hör andra regionala frågor rörande
Östeuropa, Mellanöstern och Nordafrika samt frågor som avser nedrustning,
kontroll av vapenexport och icke-spridning av kärnvapen.
För att en gemensam aktion skall kunna komma till stånd krävs först att
EU-ländernas stats- och regeringschefer i Europeiska rådet fastställer
riktlinjer för aktionen. Därefter måste utrikesministrarna med enhällighet fatta
beslut om aktionens "exakta omfattning, de allmänna och särskilda mål som
unionen vill uppnå med aktionen, om nödvändigt hur länge den skall pågå samt med
vilka medel, enligt vilka förfaranden och på vilka villkor den skall genomföras"
( artikel J.3:1 i Maastrichtfördraget).
Alla medlemsländer måste således vara överens om aktionens mål och medel för
att den skall komma till stånd. Om väl enhällighet nås och ett beslut kan
fattas, blir det förpliktande för medlemsländerna.
Utrikesministrarna kan komma överens om att låta eventuella följdbeslut inom
ramen för en redan preciserad och överenskommen gemensam aktion fattas med
kvalificerad majoritet. Om denna beslutsordning skall komma till användning
måste den emellertid fastställas av ministrarna. Detta kan endast ske genom ett
enhälligt beslut i varje enskilt fall. Beslutsordningen har kommit att jämföras
med FN-stadgans "dubbla veto".
Det bör dock understrykas att bestämmelserna skall tillämpas i en anda av
allmän solidaritet och ömsesidig lojalitet. Detta är kärnan i medlemskapet. EU
är en gemenskap av självständiga stater som tillsammans vill verka för
gemensamma intressen. Ett land ansluter sig för att det ser ett eget intresse i
att främja de gemensamma intressena genom gemensamt handlande, alltså att efter
hand åstadkomma en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom ramen för
bestämmelserna i Maastrichtfördraget.
Denna strävan kommer också till uttryck i en förklaring som avgivits i
anslutning till fördraget. I förklaringen framhålls att medlemsländerna "så
långt möjligt skall undvika att hindra ett enhälligt beslut om en kvalificerad
majoritet för ett beslut föreligger". Denna formulering kan ses som en politisk
målsättning hos medlemsländerna att så långt möjligt uppträda lojalt gentemot
varandra för att möjliggöra att beslut skall kunna komma till stånd.
Frågor som berör försvaret skall inte vara föremål för samfällda aktioner
enligt artikel J.3 (artikel J.4.3).
26.4Försvarsfrågan inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
I Maastrichtfördraget stadgas att "den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som berör unionens säkerhet,
inbegripet utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med
tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar".
Denna formulering utgör en kompromiss mellan de EU-länder som eftersträvat ett
nära försvarssamarbete och de länder som intagit en mer återhållsam inställning.
Det finns i dag ingen gemensam försvarspolitik inom EU. Inte heller finns något
gemensamt försvar.
Redan i dagsläget kan försvarsfrågor beröras i viss utsträckning inom ramen för
de utrikespolitiska diskussioner som förs inom GUSP. Detta har exempelvis skett
beträffande ställningstaganden rörande fredsbevarande verksamhet. Utarbetandet
och genomförandet av eventuella "unionsbeslut och unionsaktioner som berör
försvaret" överlåts emellertid till Västeuropeiska unionen, VEU.
VEU är en försvarsallians grundad år 1954, men med sitt ursprung i den s.k.
Brysselpakten från år 1948. När Maastrichtfördraget slöts var nio av EU:s
medlemmar också medlemmar av VEU. De resterande tre inbjöds att bli medlemmar
eller observatörer i organisationen. Grekland valde medlemskap medan Danmark och
Irland valde observatörskap. Observatörskap innebär inga förpliktelser.
Ett antal länder utanför EU har formaliserade förbindelser med VEU. Island och
Norge är associerade medlemmar. Detta gäller också Turkiet när dess avtal
ratificerats. Slutligen ingår nio länder i Central- och Östeuropa, däribland de
tre baltiska staterna, i VEU:s s.k. konsultationsforum. Dessa länder har nu
också erbjudits att delta vid VEU-möten enligt villkor som i viss mån
överensstämmer med ett observatörskap.
I Maastrichtfördraget anges att VEU skall vara en "integrerad del av unionens
utveckling". Detta betyder att VEU, om och när EU-länderna i enhällighet så
beslutar, kan komma att föras allt närmare EU.
När Maastrichtfördraget slöts framhöll de dåvarande nio VEU-länderna i en
särskild förklaring att de önskade se VEU utvecklas till EU:s försvarskomponent
och som det medel som skulle stärka Atlantalliansens europeiska pelare.
Ett eventuellt inrättande av en gemensam försvarspolitik eller ett gemensamt
försvar samt VEU:s relation till EU är frågor som kommer att vara föremål för
omfattande diskussioner under kommande år, bl.a. vid översynskonferensen år
1996. Alla eventuella beslut kommer då att kräva enhällighet mellan
medlemsländerna. Från svensk sida har slagits fast att vi själva kommer att
avgöra om vi i en framtid skall delta i en eventuell gemensam försvarspolitik.
Sverige kommer dock inte att hindra andra EU-länder från att utveckla och
fördjupa ett försvarspolitiskt samarbete.
26.5Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i ett svenskt
medlemskapsperspektiv
Riksdagen fastslog våren 1992 att "ett fullvärdigt deltagande i det europeiska
samarbetet, redan nu inom ESK och vid ett medlemskap även inom den europeiska
unionen, är en förutsättning för att ett land skall kunna påverka utvecklingen
och aktivt bidra till att skapa en ny freds- och säkerhetsordning på vår
kontinent" (1991/92:UU19).
I samma betänkande framhölls att "den militära alliansfriheten består
alltjämt". Utskottet slog också fast att "Sveriges militära alliansfrihet
syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt
närområde består" samt "bevarande av den militära alliansfriheten förutsätter
inte att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner
vad gäller deltagandet i det framväxande, mångfacetterade europeiska
samarbetet".
Avsikten i dessa uttalanden var således att Sverige skall delta fullt ut i den
utrikes- och säkerhetspolitiska processen i Europa för att därigenom kunna bidra
till skapandet av en ny europeisk freds- och säkerhetsordning. Sverige deltar i
detta samarbete med bibehållen militär alliansfrihet.
I inledningsanförandet i medlemskapsförhandlingarna den 1 februari 1993
framhöll Europa- och utrikeshandelsministern att Sveriges politiska åtagande att
fullt ut och aktivt medverka i GUSP hade ett brett parlamentariskt stöd. Sverige
hade inga rättsliga hinder mot ett sådant deltagande. Sverige var berett att
ikläda sig samma fördragsmässiga rättigheter och skyldigheter som gemenskapens
nuvarande medlemmar (se bilaga 1).
I inledningsanförandet rörande de förhandlingsområden som utgick från
Maastrichtfördraget om en europeisk union framhölls vidare att, som den svenska
riksdagen nyligen hade deklarerat, Sveriges militära alliansfrihet alltjämt
består. Samtidigt sades att Sverige inser att utformningen på lång sikt av en
gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt
försvar, är ett mål för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som
kommer att diskuteras vidare inom ramen för 1996 års översynskonferens. Vidare
sades att Sverige inte avser hindra den europeiska unionens utveckling på vägen
mot detta mål. Den svenska synen på de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna
rekapitulerades vid ministermötet den 9 november (se bilaga 1). Anförandet
registrerades officiellt av konferensen och utan motkommentar av EU-länderna i
konklusionerna från mötet.
GUSP blev aldrig föremål för några egentliga förhandlingar. Däremot fogades en
gemensam förklaring till slutakten till anslutningsfördraget. I denna
förklaring framhölls att:
- anslutningen skall stärka sammanhållningen inom unionen och unionens förmåga
att agera effektivt i utrikes- och säkerhetspolitiken,
- de nya medlemsstaterna från dagen för anslutningen kommer att vara beredda
och ha möjlighet att fullt ut och aktivt delta i den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken så som den definieras i Fördraget om Europeiska unionen,
- de nya medlemsstaterna vid anslutningen fullständigt och förbehållslöst skall
anamma alla de mål som fördraget har, de bestämmelser som finns i dess
avdelning V samt de relevanta förklaringar som är fogade till det,
-de nya medlemsländerna kommer vara beredda och ha möjlighet att stödja den
politik på olika områden som är i kraft vid tidpunkten för anslutningen.
I deklarationen förutsattes slutligen att kandidatländerna vid inträdet inte
skulle ha några rättsliga hinder att delta fullt ut i GUSP. Sverige har inte
några sådana hinder.
Genom deklarationen bekräftades att Sverige kan träda in i EU med den militära
alliansfriheten i behåll.
Vid förhandlingsmötet på ministernivå den 21 december noterades att Sverige i
sitt anförande åter bekräftat vad som sagts om utrikes- och säkerhetspolitiken i
inledningsanförandet den 1 februari. Vidare noterades att enighet rådde om
gällande regelverk på det utrikes- och säkerhetspolitiska området vilken
tillställts Sverige och övriga kandidatländer. Kandidatländerna fick möjlighet
att som en förberedelse för medlemskap, nära knytas till det utrikes- och
säkerhetspolitiska samarbetet under perioden före deras formella inträde i
unionen.
Remissinstanserna:
Ett antal remissinstanser har direkt eller indirekt kommenterat frågor med
anknytning till EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete. Försvarets
Forskningsanstalt (FOA) instämmer i den analys och de slutsatser som
presenterats i den departementspromemoria som legat till grund för
remissomgången. FOA påpekar dock att upphävandet av gränskontroller ger minskade
möjligheter att kontrollera flödet av försörjningsviktiga varor i ett krisskede.
Vidare framhålls att ett avskaffande av Romfördragets undantag för krigsmateriel
skulle påverka förutsättningarna för den svenska försvarsindustrin. Ung Vänster,
Grön Ungdom och Miljöpartiet de Gröna anser att Sverige genom de
ställningstaganden som gjorts i förhandlingarna förlorar sin neutralitet och
alliansfrihet. Miljöpartiet hävdar vidare att effekten av svensk anslutning till
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är att den svenska
solidaritetsrösten i världen försvinner. Svenska Kyrkans Centralstyrelse betonar
vikten av att Sverige som EU-medlem verkar för ett EU som på sikt kan utvidgas
till att omfatta flertalet europeiska stater och för ökat EU-bistånd till tredje
världen. Liknande synpunkter framförs av Sveriges Frikyrkosamråd (FSR) och
Sveriges Kristna Råd (SKR), vilka avgivit ett gemensamt yttrande. De senare
pekar vidare på behovet av en bred syn på säkerhets- och fredsfrågor. FSR/SKR
framhåller att icketraditionella perspektiv på säkerhetspolitiken förmått hävda
sig väl i EU:s diskussioner, men understryker att EU:s framtida roll i dessa
sammanhang i hög grad är beroende av vilken inriktning utrikes- och
säkerhetspolitiken får. FSR/SKR konstaterar att den svenska aktiva
neutralitetspolitiken i hög grad definierats av motsättningarna mellan öst och
väst, och finner det naturligt att den i dag tar sig andra former. Dess
moraliska idéinnehåll måste dock bevaras i den freds- och utrikespolitik som har
större möjligheter än någonsin att göra sig gällande i en dynamisk
internationell miljö. FSR/SKR skisserar ett antal riktlinjer för ett framtida
svenskt agerande i GUSP. Sverige bör enligt FSR/SKR verka för att utveckla
icke-militära redskap för fred, stabilitet och demokrati i Europa som helhet.
Sverige bör vidare utöva veto mot en militär utveckling av GUSP, inklusive
förekomst av kärnvapen och verka för en gemensam restriktiv vapenexportpolitik.
För Exportrådet är EU:s förutsättningar att bevara fred och säkerhet i Europa en
väsentlig faktor bakom organisationens ställningstaganden för ett svenskt
EU-medlemskap.
27 Biståndspolitik
Regeringens bedömning: Sveriges biståndspolitik
ligger fast. En del av de totala svenska
biståndsmedlen kommer dock i framtiden att
kanaliseras genom EG:s biståndsprogram.
Inriktningen av EG:s bistånd överenstämmer i stort
med Sveriges politik på biståndsområdet.
Fattigdomsbekämpningen och stöd för en demokratisk
utveckling och respekt för mänskliga fri- och
rättigheter är centrala element i kommissionens
olika biståndsprogram. Dessa och andra viktiga mål
t.ex. miljöhänsyn bör drivas av Sverige som medlem i
EU.
Ett svenskt medlemsskap skapar förutsättningar
för ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte och en
förbättrad samordning som bör kunna leda till en ökad
effektivitet i såväl EG:s egna som i Sveriges
fortsatta bilaterala och multilaterala bistånd.
Deltagande i EG:s omfattande östsamarbete ökar
Sveriges möjligheter att främja politisk, ekonomisk
och kulturell samverkan med Central- och
Östeuropa. Det kompletterar de bilaterala insatser
Sverige gör och förutses fortsätta att göra.
Remissinstanserna:
SIDA framhåller betydelsen av sambanden mellan handel, utveckling, ekonomisk
union och bistånd i det europeiska samarbetet. Vad gäller EG:s bistånd, menar
SIDA att det ofta avspeglar medlemsländernas förutvarande koloniala relationer
med mottagarländerna. EG-kommissionens samordningsfunktion mellan
medlemsstaternas bilaterala bistånd och EG:s eget framhålls som positivt. Vidare
anser SIDA att Sverige vid ett medlemskap bör välja ut områden som av Sverige
bedöms ha stor betydelse för mottagarländerna och utforma en genomtänkt
biståndspolicy inom dessa områden, i syfte att effektivt påverka utformningen av
EG:s bistånd. Röda korset framhåller att den traditionella svenska inställningen
i biståndsfrågor är väl känd inom EU och att Sverige därför borde kunna spela en
aktiv och pådrivande roll i det gemensamma biståndsarbetet. Man ser helst att
ett utvidgat svenskt deltagande i EG:s biståndspolitiska arbete finansieras över
ett separat anslag, vilket skulle innebära ett tillskott totalt sett. BITS anser
att de målsättningar som vägleder EG:s biståndspolitiska verksamhet, liksom
samarbetet med Central- och Östeuropa, ligger väl i linje med de svenska
målsättningarna. Några omedelbara förändringar vad gäller det bilaterala
biståndet genom BITS förutses inte vid ett svenskt inträde i EU. Sveriges
Frikyrkosamråd/Sveriges Kristna Råd konstaterar beträffande EG:s bistånd att
dess inriktning mot exempelvis Centralamerika är betydligt svagare än i Sveriges
bilaterala insatser och tillägger att en ökad internationell samordning skulle
gynna mottagarna av biståndet. Sverige bör inom EG verka för ökade
biståndsanslag, ett avskaffande av det bundna biståndet, en ökad inriktning mot
stöd till sociala sektorer samt till jordbruk och livsmedelsförsörjning i
Afrika.
27.1EG:s biståndspolitik
Romfördraget behandlar biståndspolitiken i den genom Maastrichtfördraget år 1993
införda avdelningen XVII. I artikel 130u sägs att gemenskapens politik inom
området för utvecklingssamarbete skall vara ett komplement till medlemsstaternas
politik. Gemenskapens politik skall främja:
- en varaktig ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländerna, särskilt i
de mest missgynnade bland dessa
- en harmonisk och successiv integration av utvecklingsländerna i
världsekonomin
- kampen mot fattigdom i utvecklingsländerna.
Artikel 130u klargör också att gemenskapens biståndspolitik skall bidra till att
utveckla demokratin och rättsstaten samt till målet att respektera de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Gemenskapen och medlemsstaterna
är bundna av de åtaganden och de mål, som de har godkänt inom ramen för FN och
andra behöriga internationella organisationer.
Rådet kan besluta om åtgärder. Sådana kan ta formen av fleråriga program.
Biståndsområdet omfattades alltså inte av Romfördraget år 1957. Bistånd har
ändå funnits med som en av EG:s verksamheter ända sedan gemenskapens tillkomst.
I början inskränkte det sig till olika former av stöd till och samarbete med 18
av de ursprungliga EG-staternas före detta kolonier. EG:s biståndsverksamhet har
sedan dess kommit att utsträckas till flertalet länder i tredje världen.
Biståndssamarbetet inom EU har därmed kommit att komplettera medlemsländernas
enskilda insatser på biståndsområdet.
Bland gemenskapens medlemsländer återfinns några av världens största
biståndsgivare, både i absoluta och relativa tal. De tolv nuvarande EU-länderna
svarar i dag sammantaget för över 40% av världens samlade offentliga bistånd.
Biståndet genom EG finansieras dels över den reguljära budgeten, dels genom
särskilda bidrag till den europeiska utvecklingsfonden (EDF) och den europeiska
investeringsbanken (EIB). Från de senare finansieras det bistånd som utgår inom
ramen för Lomékonventionen. Volymmässigt svarar det gemensamma EG-biståndet för
12 - 14% av EU-ländernas samlade bistånd.
Ca 60% av EG-biståndet utgår inom ramen för Lomékonventionen till de 70 s.k.
ACP-länderna (African, Caribbean, Pacific).
Den fjärde Lomékonventionen trädde i kraft år 1990 och löper för en period av
tio år. För den första femårsperioden disponerar EG inom ramen för EDF VII 10,8
miljarder ecu. Till detta kommer 1,2 miljarder ecu genom EIB. I samband med att
en halvtidsöversyn av Lomé IV genomförs under 1994/1995 sker också förhandlingar
om den finansiella ramen (EDF VIII) för den andra hälften av Lomé IV.
Drygt 50% av biståndet under Lomékonventionen landprogrammeras. Landramarna,
som är femåriga, fastställs på grundval av kriterier som befolkningsstorlek, per
capitainkomst och utvecklingsnivå. Lomékonventionen innehåller utförliga
bestämmelser om hur programmeringen och projekthanteringen skall gå till.
Konventionen ger mottagarlandet en central roll i programmerings- och
projektförberedelsearbetet. Samtidigt har kommissionen ett väsentligt inflytande
och EG:s fältkontor i mottagarlandet spelar en aktiv roll. Dessa skall på
begäran av mottagarlandet bl.a. delta i och ge stöd åt program- och
projektförberedelser samt genomförande.
Mottagarländernas upphandling äger rum i samråd med kommissionen. Detaljerade
regler har utarbetats för hur upphandlingen skall gå till. Entreprenader och
varor upphandlas normalt i öppen internationell konkurrens bland medlemsländer
och mottagande u-land. Under Loméprogrammet tillåts upphandling inom hela
kretsen av EU-ACP länder.
Fördelningen av det landprogrammerade biståndet på sektorer och ändamål
varierar över tiden och mellan olika länder. Insatser inom infrastrukturområdet
har dock sammantaget en stor andel. Stöd till landsbygdsutveckling och sociala
sektorer inkl. hälsa och utbildning har getts mer tonvikt än tidigare. Det finns
också en klart uttalad vilja att i ökad grad uppmärksamma insatser för att
bekämpa fattigdomen, behandla befolkningsproblem, förbättra miljön och bidra
till ett rationellt utnyttjande av naturresurser samt att utveckla den privata
sektorn. Olika former av programbistånd har också fått en betydligt ökad andel.
Vid sidan av det landprogrammerade biståndet förmedlas bl.a. katastrof- och
flyktingstöd samt stöd till strukturanpassning. Utanför landramarna ligger också
det stöd som ges inom ramen för stabiliseringsfonderna STABEX och SYSMIN, vars
syfte är att kompensera för tillfälliga nedgångar i exportinkomster främst inom
jordbruks- och mineralområdet.
Livsmedelsbiståndet som motsvarar 20% av EG:s biståndsbudget utgör ett särfall
genom att ca 75% av medlemsländernas totala livsmedelsbistånd på ca 830 miljoner
ecu år 1993 förmedlas via kommissionen. Ungefär en tredjedel av
livsmedelsbiståndet är direkt bistånd utifrån avtal mellan kommissionen och
mottagarländerna. Återstoden kanaliseras via FN och enskilda organisationer.
Detta gör att kommissionen är en stor aktör inom livsmedelsbiståndet.
Insatser i Asien, Latinamerika samt icke-medlemsländer i Medelhavsområdet
finansieras från EG:s reguljära budget. Dessa insatser uppgår till ca 40% av
EG:s totala bistånd.
Samarbetet med Asien och Latinamerika (ALA-länderna) är av betydligt mindre
omfattning än samarbetet med ACP-länderna. Intresset för ALA-länderna har dock
ökat på senare år. För perioden 1991-1995 har 2,9 miljarder ecu angetts som ram
för biståndsinsatser i Asien och Latinamerika, vilket är en fördubbling jämfört
med föregående femårsperiod. Ca två tredjedelar av ALA-biståndet går till länder
i Asien och en tredjedel till Latinamerika. Då biståndet tas ur den reguljära
budgeten som fastställs för ett år i taget kan landprogrammering inte ske på
samma sätt som under Lomékonventionen. För vissa mottagare ges dock indikativa
planeringsramar för biståndet under några år framåt.
Sedan början av sjuttiotalet stöder EG icke-medlemsländer i Medelhavsområdet
genom förmånliga krediter och gåvobistånd. År 1992 utbetalades drygt 200
miljoner ecu till dessa länder.
Effektivitetsfrågor i biståndet har, liksom i det svenska biståndet, fått ökad
betydelse. Strävan efter en ökad flexibilitet i Lomébiståndet har bl.a. tagit
sig uttryck i att EG inför den kommande halvtidsöversynen framfört förslag om
att systemet med femåriga landramar skall revideras. Förslaget innebär att
mottagarländerna tilldelas indikativa planeringsramar som täcker hela
femårsperioden men att bestämda utfästelser görs endast för den första
treårsperioden. Utfallet under den första treårsperioden skall därefter ligga
till grund för tilldelningen under de återstående två åren.
En annan tydlig utvecklingstendens inom EG-biståndet är den ökade betoningen av
mänskliga rättigheter och demokrati liksom kraven på att mottagarlandet för en
sund ekonomisk politik.
Biståndspolitiken har nära samband med handelspolitiken. Denna behandlas i
avsnitt 23. Här kan dock erinras om att EU:s medlemsländer, även per capita, har
en större handel med utvecklingsländerna än Sverige.
27.2Sveriges bistånd till utvecklingsländerna vid ett EU-medlemskap
Genom Maastrichtfördraget traktatfästes för första gången EG:s
biståndssamarbete. Detta gäller såväl det gemensamma biståndet genom
kommissionen som samordningen av medlemsländernas nationella bistånd. Biståndets
roll i det utrikespolitiska och handelspolitiska samarbetet har därmed
förtydligats. EU blir ett viktigt forum för Sveriges och övriga medlemsländers
relationer med länder i tredje världen.
Maastrichtfördraget innebär ett steg i riktning mot ett fördjupat samarbete på
den nationella nivån medlemsstaterna emellan. Bl.a. skapas förutsättningar för
en ökad roll för EU vad gäller samordningen i biståndet. Däremot förväntas det
inte resultera i att en ökad andel av medlemsländernas bistånd kommer att
kanaliseras genom kommissionen. Subsidiaritetsprincipen gäller också inom
biståndsområdet.
I fråga om den multilaterala biståndsverksamheten äger i de flesta fall inte
någon långtgående EU-samordning rum.
De i Romfördraget nedlagda principerna för EG:s internationella
utvecklingssamarbete överstämmer väl med svenska prioriteringar.
Biståndsområdet kommer genom Maastrichtfördraget att bli en omedelbar
angelägenhet för EG, vilket kommer att innebära en ökad samordning av
medlemsländernas insatser. Detta är i linje med synen på biståndet som en del av
EU:s utrikes- och handelspolitiska förhållanden i stort. Därvidlag har EG lagt
stor vikt vid krav på demokrati och mänskliga rättigheter hos mottagarländerna.
EU är i sig en stor och viktig biståndsgivare till u-länder i olika delar av
tredje världen. Som EU-medlem kommer Sverige att bidra både till finansieringen
av Lomé-konventionen, vilken reglerar bistånd till 70 utvecklingsländer i
Afrika, Karibien och Stillahavsregionen, samt till gemenskapens ordinarie
budget, ur vilken EU:s övriga bistånd finansieras. Vidare förekommer ett genom
Maastrichtfördraget fördjupat samråd i biståndsfrågor mellan EU-länderna, i
vilket Sverige förväntas medverka.
Sverige bedöms kunna spela en viktig roll i den kommande utformningen av EG:s
biståndspolitik. Den traditionella svenska inställningen till biståndsfrågor är
väl känd och respekterad inom EU och betraktas ofta som ett gott föredöme.
År 1992 utbetalades totalt 4,4 miljarder dollar genom kommissionens olika
biståndsprogram. Samma år uppgick de svenska biståndsutbetalningarna till 2,5
miljarder dollar. EG:s bistånd fördelar sig på ett stort antal mottagarländer.
Liksom i det svenska biståndet ligger tyngdpunkten på Afrika söder om Sahara. År
1992 gick ca 69% av EG-biståndet till dessa länder. Listan över EU:s 25 största
mottagarländer upptar elva länder som är huvudmottagare också av svenskt
bistånd. Där återfinns emellertid också en rad länder med vilka Sverige i stort
sett saknar erfarenheter av utvecklingssamarbete.
En jämförelse av sektorinriktningen i de länder där både Sverige och EU är
aktiva visar att graden av överlappning varierar från land till land. I vissa
fall "konkurrerar" vi inom samma sektorer, i andra fall koncentrerar vi oss på
skilda verksamheter. I de fall vi verkar inom samma sektorer borde ett
EU-medlemskap innebära goda förutsättningar för en ökad samordning,
koncentration och förbättrad effektivitet i samarbetet.
Inom utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete
pågår ett analysarbete som skall ligga till grund för de anpassningar av de
nationella biståndet som blir en följd av att en viss del av den svenska
biståndet skall kanaliseras via EU. Målsättningen med detta arbete är att
tillförsäkra att EG-biståndet och svenskt bistånd kompletterar varandra i så
stor utsträckning som möjligt.
27.3EG:s stöd till Central- och Östeuropa
Västvärldens, och EU:s relation till Central- och Östeuropa har under de senaste
åren fått mycket hög prioritet. Utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter liksom
utvecklingen av handelsrelationerna har getts stor uppmärksamhet. I denna bild
har också finansiellt och tekniskt stöd en viktig plats. Redan år 1990 grundades
EBRD (Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken) av 39 enskilda stater,
däribland Sverige, samt EG och Europeiska investeringsbanken. EU:s medlemsstater
och institutioner äger tillsammans 51% av EBRD:s aktiekapital. Bankens syfte är
att underlätta övergången till marknadsekonomi i de länder i Central- och
Östeuropa som utvecklas i riktning mot flerpartisystem, demokrati och pluralism.
Till och med hösten 1993 har EBRD avsatt drygt 2 miljarder ecu, varav 500
miljoner ecu utbetalats, till projekt i de länder i Central- och Östeuropa och
f.d. Sovjetunionen. Insatserna är inriktade på framför allt privatisering,
infrastruktur, utveckling av den finansiella sektorn och energiinvesteringar.
EG har i egen regi startat ett betydande samarbete med länderna i Central- och
Östeuropa. Detta samarbete har samma huvudsakliga målsättning som EBRD:s
verksamhet. Verksamheten kanaliseras primärt genom två program, varav det ena,
PHARE, är avsett för länderna utanför f.d. Sovjetunionen och de baltiska
staterna, och det andra, TACIS, för medlemsstaterna i Oberoende Staters Samvälde
(OSS). Härutöver finns ett särskilt organ för humanitära insatser, ECHO. Lån kan
beviljas från Europeiska investeringsbanken (EIB) samt från Kol- och
stålgemenskapens (EKSG) fonder. EU har åtagit sig att genom ett särskilt
sekretariat (G24-sekretariatet) samordna OECD-ländernas samarbete med de
central- och östeuropeiska staterna utom OSS. EU har också varit pådrivande och
dominerande bidragsgivare till det betalningsbalansstöd till Central- och
Östeuropa som kanaliseras inom ramen för G24.
Storleken av EG:s östsamarbete fastställs varje år i samband med det ordinarie
budgetarbetet. Det ges således inga särskilda bidrag från varje enskilt
medlemsland. I 1993 års budget anvisades totalt 1 573 miljoner. ecu för
ändamålet. Av detta belopp svarar PHARE-programmet för 1 040 miljoner ecu och
TACIS för 510 miljoner ecu. Större delen av det humanitära biståndet faller inom
PHARE- och TACIS-programmen; återstoden tas direkt från EU:s budget.
Organisatoriskt sorterar östsamarbetet under EG-kommissionens första
generaldirektorat (DG I). Särskilda styrkommittéer beslutar om fördelningen av
medlen.
Samtliga länder i Central- och Östeuropa utanför OSS kan stödjas med medel från
PHARE-programmet. Av det totala belopp som ställts till programmets förfogande
sedan det inleddes år 1990, drygt 3,3 miljarder ecu, har Polen erhållit närmare
en fjärdedel. Rumänien, Ungern och Tjeckien/Slovakien har andelar på över 10%.
Övriga länder har erhållit smärre belopp. Regionala program svarar för 16%. Från
och med 1994 finns ett särskilt program för samarbete avseende gränsområdena
mellan EU-länderna och PHARE-staterna.
Jordbruk, utbildning och forskning, miljö och privatisering har hittills varit
de högst prioriterade sektorerna. Stödet inriktas nu i något större utsträckning
på de sociala sektorerna, institutionella reformer och demokratisering.
Huvuddelen av insatserna utgörs av kunskapsöverföring i form av utbildning,
rådgivning och annat tekniskt samarbete. Det är mottagarländernas önskemål som
ligger till grund för medelsanvändningen. De enskilda projekten genomförs av
myndigheter, företag och organisationer i EU:s medlemsstater i enlighet med
styrkommitténs beslut, men projektledningen utövas av mottagarländerna.
TACIS-programmet, som således avser länderna inom OSS, har - i motsats till
PHARE - hittills i första hand avsett integrerade program, syftande till att
utveckla hela sektorer eller regioner. Initiativen tas av myndigheter,
institutioner, organisationer och företag i mottagarländerna, men ledningen av
verksamheten är koncentrerad till EG i Bryssel. Ekonomiska operatörer och
konsulter i EU-staterna lämnar in förslag till lämpliga projekt inom ramen för
de prioriterade sektorerna eller regionerna.
Största delen av det hittillsvarande TACIS-stödet på totalt närmare 1,5
miljarder ecu har gått till Ryssland (nära 40%). Regionala projekt svarar för
huvuddelen av återstoden. Energi och kärnsäkerhet, utbildning, produktion och
distribution av livsmedel, företagsstöd och transporter har varit prioriterade
sektorer.
27.4Sverige och EU:s östsamarbete
EU:s och Sveriges nuvarande samarbete med Central- och Östeuropa daterar sig av
naturliga skäl från ungefär samma tidpunkt, åren 1989-1990, då reformsträvandena
spreds till alla de tidigare socialistiska länderna och accelererade. Samarbetet
har i allt väsentligt utvecklats parallellt, och det har, inte minst genom de
multilaterala finansieringsorganisationerna och det ovan nämnda G24-samarbetet,
funnits goda möjligheter att utbyta erfarenheter och i vissa fall samverka. Det
sistnämnda gäller inte minst det regionala östsamarbetet. EU deltar såväl i
Östersjörådet som i Barentsrådets verksamhet.
Samtidigt bör det understrykas att Sverige inom ramen för sin aktiva
närområdespolitik på flera områden varit en föregångare. Detta gäller inte minst
suveränitetsstödet till Baltikum och frihandelsavtalen med de baltiska staterna.
Sverige kommer som medlem av EU automatiskt att delta i EG:s budgetfinansierade
samarbete med länderna i Central- och Östeuropa. PHARE- och TACIS-programmen
arbetar, liksom det svenska östsamarbetsprogrammet, med kunskapsöverföring som
huvudsakligt instrument. Svenska myndigheter, företag och organisationer får
genom medlemskapet möjlighet att konkurrera på lika villkor om uppdragen att
verkställa de insatser, varom EG beslutar.
I sitt bilaterala östsamarbete har Sverige prioriterat sitt geografiska
närområde, omfattande de baltiska staterna, Polen och nordvästra Ryssland. Såsom
framgått av det föregående, är Polen det land som hittills erhållit den största
andelen av PHARE-programmet. I övrigt har genom detta program betydande insatser
gjorts i centraleuropeiska stater, till vilka Sverige i huvudsak bidragit genom
de multilaterala organen. TACIS-programmet är, såsom framgått, i hög grad
koncentrerat till Ryssland.
De av EU:s medlemsstater som visat stort intresse för samarbete med Central-
och Östeuropa har, utöver de gemensamma insatserna genom EU:s samarbetsprogram,
fortsatt ett omfattande bilateralt östsamarbete. I länder som Danmark och
Nederländerna svarar det bilaterala samarbetet med de central- och östeuropeiska
länderna för cirka två tredjedelar av det totala östsamarbetet.
Sveriges stora engagemang i närområdet kommer givetvis att fortsätta. Genom
EU-medlemskapet får vi ökade möjligheter att koppla samman vad vi gör inom ramen
för vårt bilaterala östsamarbete med EG:s samarbetsprogram. Vi kan då vara
idégivare till EG:s insatser i vårt närområde inte minst gäller detta
Östersjöregionen samtidigt kan vi få förbättrad information om behov och
insatsmöjligheter i de central- och östeuropeiska länder som inte prioriteras i
det svenska bilaterala samarbetet.
EG:s finansiella och tekniska stöd till Central- och Östeuropa hänger nära
samman med handelspolitken gentemot dessa länder. Handelspolitiken behandlas i
avsnitt 23, där de s.k. Europaavtalen mellan EG och flera centraleuropeiska
länder skildras.
28 Europeiska investeringsbanken
Regeringens bedömning: Medlemskap i Europeiska
investeringsbanken (EIB) medför betydande fördelar
för Sverige. EIB är en solid bank med snabbt växande
betydelse som finansiär av angelägna investeringar
i Europa. Banken kan genom sin starka ställning på
kapitalmarknaden erbjuda mycket
konkurrenskraftiga lånevillkor till såväl offentliga
som privata låntagare. Av särskild vikt är bankens
utlåning till små och medelstora företag. Det är
väsentligt att dessa företag, som utgör en viktig
tillväxtmotor, kan ges goda kreditmöjligheter.
Bankens utlåning till icke-medlemsländer har även
ökat i omfattning. På detta område finns det goda
möjligheter för ett utvidgat samarbete mellan
Sverige och EIB. På liknande sätt bör ett utökat
samarbete kunna komma till stånd mellan Nordiska
investeringsbanken och EIB, när flertalet nordiska
länder träder in i EU.
Remissinstanserna:
Riksrevisionsverket anser det oklart vilken insyn EG:s revisionsrätt har i
banken och anser att behovet av insyn och kontroll måste tillgodoses. BITS anför
att ett utökat samarbete med EIB bör kunna ske i form av tekniskt samarbete och
kreditfinansiering i både u-länder och Central- och Östeuropa. Detta bör
underlättas om BITS bereds möjlighet medverka i diskussioner inom EIB vad gäller
policy- och projektfrågor.
28.1Verksamhet
Europeiska investeringsbanken (EIB) är en fristående institution inom Europeiska
unionen. Banken upprättades år 1958 i enlighet med Romfördraget. Artiklarna 4b
och 198 d-e i fördraget innehåller de grundläggande bestämmelserna. Bankens
verksamhet och arbetsformer finns angivna i EIB:s stadga som är bifogad
Romfördraget som protokoll.
Bankens huvuduppgift är att bidra till en balanserad regional utveckling inom
den europeiska unionen genom att finansiera ekonomiskt sunda investeringar i de
utvecklingsmässigt sett mest eftersatta regionerna.
Sektorsvis har utlåningen förändrats från stora energisatsningar under
1970-talet till industrimodernisering, teknologiutveckling och miljövård under
1980- och 90-talen. Majoriteten av lånen gäller investeringar i infrastruktur,
varefter kommer industri, tjänster, jordbruk och energiprojekt. Banken spelar en
framträdande roll i den pågående utvecklingen av transeuropeiska nätverk inom
transporter, telekommunikationer och energi.
Banken gör en systematisk bedömning av alla projektförslag ur miljösynpunkt så
att dessa inte har negativ miljöpåverkan.
EIB:s utlåning sker på strikt bankmässiga villkor. Lånen kan normalt inte
överstiga 50 procent av ett enskilt projekts totala kostnader. Låntagare från
både offentlig och privat sektor kan låna från banken.
EIB lämnar inte subventionerade lån inom ramen för sin ordinarie verksamhet.
Utlåningen finansieras i huvudsak genom marknadsupplåning. Bankens totala
utlåning från år 1959 t.o.m. år 1993 uppgick till drygt 148 miljarder ecu. Under
år 1993 var utlåningen 19,6 miljarder ecu, varav 1,9 miljarder utanför EU.
Maastrichtfördraget innebar en förstärkt roll för banken. Fördraget fastslår att
EIB förutom projekt även skall kunna finansiera investeringsprogram. Detta skall
kunna göras i kombination med stöd från strukturfonderna eller andra finansiella
instrument inom EU.
I samband med Europeiska rådets möte i Edinburgh i december 1992 inrättades en
tillfällig lånefacilitet i EIB uppgående till 5 miljarder ecu (den s.k.
Edinburgh-faciliteten), sedermera höjd till 7 miljarder ecu under 1993. Syftet
med faciliteten är att påskynda finansieringen av infrastrukturprojekt främst
knutna till transeuropeiska nätverk. Även projekt som berör Central- och
Östeuropa inom denna ram skall kunna komma i fråga. En höjning av taket för
EIB:s medverkan i finansieringen av dessa projekt har även ägt rum, från 50 till
75 procent. Utlåningen påbörjades i februari 1993. Faciliteten inbegriper även
en tillfällig specialordning om en miljard ecu i form av räntesubventioner på
lån till små och medelstora företag.
Under 1994 har även en europeisk investeringsfond etablerats. Fonden, som
administreras av EIB, skall garantera lån till infrastrukturprojekt samt till
små och medelstora företag inom unionen. Banken kommer att bidra med 40% av
startkapitalet på två miljarder ecu. Sammanlagt beräknas garantierna kunna
generera finansiering för projekt värda omkring 20 miljarder ecu.
EIB spelar en alltmer framträdande roll i unionens samarbete med
icke-medlemsländer. Bankens utlåning för detta ändamål uppgick till
1,9 miljarder ecu under år 1993, vilket är mer än en fördubbling jämfört med år
1991. Utlåningen regleras genom samarbetsavtal mellan EG och berörda
ländergrupper. Utlåning sker till länder i Afrika, Karibien och Stilla
Havs-området (ACP-länderna), Medelhavsområdet, Central- och Östeuropa och vissa
länder i Asien och Latinamerika. Denna utlåning garanteras av EG:s budget,
förutom långivningen till ACP-länderna som garanteras direkt av medlemsländerna.
28.2Organisation
Banken har tre beslutsnivåer: guvernörsrådet, styrelsen och direktionen.
Guvernörsrådet utgörs av medlemsländernas finans- eller ekonomiministrar.
Sverige får automatiskt en plats i guvernörsrådet. Rådet kan besluta om vissa
ändringar av EIB:s stadga och godkänner vidare balansräkningen, årsrapporten,
kapitalökningar, utnämningar till styrelsen och bankens direktion.
Styrelsen föreslås efter utvidgningen bestå av 26 medlemmar och
13 ställföreträdare. Sverige har erbjudits en ordinarie plats samt, gemensamt
med övriga tre kandidatländer, en plats som ställföreträdare. Styrelsen beslutar
i låne- och garantiärenden samt fastställer räntenivåerna.
Direktionen består av presidenten och sex vice presidenter. Tjänsterna är
fördelade mellan medlemsländerna genom att de fyra stora har en tjänst var,
medan de mindre länderna turas om att besätta övriga tre vice presidentposter.
Utvidgningskonferensen uppmanade EIB:s guvernörsråd att utöka direktionen med en
medlem efter utvidgningen. Direktionen svarar för bankens löpande verksamhet och
lägger fram beslutsförslag till styrelsen.
Vid omröstning i guvernörsrådet gäller samma röstfördelning som i Romfördraget.
Besluten i styrelsen tas normalt med enkel majoritet där varje styrelsemedlem
har en röst var. Vid beslut med kvalificerad majoritet krävs arton röster efter
utvidgningen.
Banken har sitt säte i Luxemburg. Antalet anställda uppgår till 850 personer.
Vid personaltillsättningar skall, förutom personliga kvalifikationer, hänsyn tas
till en rimlig representation för varje medlemsland.
28.3Den svenska kapitalinsatsen
Sverige har erbjudits att teckna en andel om 2 026 miljoner ecu
(ca 18 193 miljoner kronor) i bankens ordinarie kapital. Av detta belopp skall
7,5% eller 151,9 miljoner ecu (ca 1364 miljoner kronor) inbetalas, huvudsakligen
över en period av två och ett halvt år. Resterande 92,5 % skall utgöra ett
garantiåtagande. Sveriges andel motsvarar 3,2 % av det utökade grundkapitalet.
Sverige skall även bidra till reservfonden, till tilläggsreserven och till
avsättningar som har karaktär av reserver. Bidraget skall uppgå till drygt 3,5 %
av reserverna och avsättningarna i bankens balansräkning 31 december året före
anslutningen. Inbetalningarna kan beräknas till totalt 343,3 miljoner ecu (ca
3082 miljoner kronor). Hela beloppet skall inbetalas över en period av två och
ett halvt år.
Regeringen avser återkomma till riksdagen vid senare tidpunkt avseende teckning
av andel i bankens grundkapital, garantiåtaganden, inbetalningsförpliktelser
samt medelsanvisning för budgetåret 1994/95 med anledning av svenskt medlemskap
i Europeiska investeringsbanken.
29 Rättsliga och inrikes frågor
Regeringens bedömning: Samarbetet i rättsliga och
inrikes frågor brukar benämnas den tredje pelaren i
Maastrichtfördraget. Samarbetet berör i många fall
rättsstatliga kärnområden, där det är viktigt att,
också inom ramen för en europeisk union, behålla ett
självbestämmande hos staterna. Detta tillgodoses
inom fördragets ram eftersom verksamheten bygger på
mellanstatligt samarbete vilket bl.a. innebär att
beslut fattas med enhällighet.
Genom samarbetet i rättsliga och inrikes frågor
får medlemsstaterna väsentligt förbättrade möjligheter
att komma till rätta med många av de fenomen som i
dag framstår som problematiska eller rentav
hotande i Europa. Hit hör den ökande
internationella brottsligheten, såsom olaglig
handel med narkotika, terrorism och annan grov
eller organiserad kriminalitet. För Sveriges del
framstår det som mycket angeläget att effektivisera
bekämpningen av den internationella
brottsligheten, inte minst mot bakgrund av den
oroande utvecklingen i de närbelägna länderna i
Östeuropa. Ett medlemskap i EU kommer att ge
Sverige tillgång till det fördjupade
internationella polissamarbete som för närvarande
håller på att byggas upp.
Inte minst när det gäller kampen mot den
internationella narkotikahandeln framstår
samarbetet inom EU som ett viktigt inslag som,
åtminstone på sikt, kan få avgörande betydelse när det
gäller att vinna framgång.
Den svenska tullen och polisen kommer att
övervaka gränserna mot andra EU-länder för att
förhindra olaga införsel av främst narkotika och
vapen. För detta ändamål utvecklas nya kontroll-
former inom ramen för EG:s regelverk. Det finns
skäl att anta att dessa nya kontrollformer blir väl
så effektiva som traditionella gränskontroller.
Även de asyl- och migrationspolitiksa frågorna
ligger inom ramen för detta samarbete. Formen med
mellanstatligt samarbete gör att den fulla
beslutanderätten ligger kvar på de enskilda
staterna. Det finns dock en tydlig strävan inom
unionen mot en harmonisering av lagar och regler.
För att förverkliga målet med fri rörlighet för
personer är det nödvändigt att en samsyn växer fram
även på det asyl- och migrationspolitiska området. I
det fortsatta harmoniseringsarbetet blir bl.a.
värnandet av asylrätten och en faktisk och lika
tillämpning av första asyllandsprincipen viktiga
frågor för Sverige.
29.1Inledning
När Maastrichtfördraget trädde i kraft den 1 november 1993 kunde samarbetet
mellan de tolv EU-länderna i rättsliga och inrikes frågor börja i samordnad
form. Samarbetet i dessa frågor var dock inte någon nyhet som introducerades
genom fördraget, utan hade i olika former pågått sedan länge mellan
medlemsstaterna. Exempelvis påbörjades det s.k. Trevisamarbetet kring
polisfrågor och terrorism redan i mitten av 1970-talet, och samarbetet kring en
harmoniserad invandrings- och asylpolitik har pågått sedan 1980-talet. Arbetet
var emellertid helt av mellanstatlig karaktär och låg utanför EG:s dåvarande
behörighet. Det nya som tillkommit genom Maastrichtfördraget på detta område är
framför allt att samarbetet har preciserats och formaliserats, utan att
fördenskull dess grundläggande mellanstatliga karaktär har ändrats, samt att
kommissionen och rådet fått sig tilldelade betydelsefulla och klart definierade
roller inom ramen för samarbetsområdet.
Som närmare beskrivits ovan i redovisningen av de grundläggande fördragen
(avsnitt 8) anges i Maastrichtfördraget att ett antal frågor - bl.a. om
invandring och asyl, polis och tullsamarbete, narkotikabekämpning samt rättsligt
samarbete - är av gemensamt intresse "för att förverkliga unionens mål, särskilt
den fria rörligheten för personer" (artikel K.1). Den fria rörligheten för
personer ingår bland de målsättningar för den inre marknaden som bekräftades
genom enhetsakten år 1987 då den nuvarande artikel 7a infördes i Romfördraget.
Målet för EU-samarbetet har varit att fullt ut genomföra den fria rörligheten på
alla områden fr.o.m. den 31 december 1992. För en utförlig behandling hänvisas
till avsnittet om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital (11).
Slutdatum för genomförandet av den inre marknaden är nu passerat med mer än ett
år. Den inre marknaden är också i stort sett genomförd på alla områden utom vad
gäller fri rörlighet för personer. Arbetet med de åtgärder som behövs för att
avveckla gränskontrollerna av personer har nämligen visat sig ta längre tid än
beräknat. Detta hänger delvis samman med att lagstiftningskompetensen vad gäller
avskaffandet av gränskontroller för personer ligger hos EU:s medlemsländer
snarare än inom EG:s gemensamma rättsordning. Medan målet att avveckla de inre
gränskontrollerna för personer således har sin bakgrund i artikel 7a i
Romfördraget har medlemsländernas behörighet i fråga om lagstiftning avgörande
betydelse när det gäller att förverkliga detta mål. I och med
Maastrichtfördragets ikraftträdande har den mellanstatliga arbetsformen som
tidigare präglat samarbetet dock modifierats.
Europeiska rådet beslöt redan vid sitt möte på Rhodos år 1988 att tillkalla en
s.k. koordinatorsgrupp för att påskynda arbetet med att förverkliga den fria
rörligheten för personer. Koordinatorsgruppens huvudrapport, det s.k.
Palmadokumentet, definierar under nio huvudtitlar de åtgärder som krävs för att
nå målet. Några faller inom gemenskapens kompetens men flertalet är av
mellanstatlig karaktär. Palmadokumentet godkändes av Europeiska rådet år 1989 i
Madrid. Huvudtitlarna är följande:
- åtgärder vid gemenskapens yttre gränser
- åtgärder vid gemenskapens inre gränser och inom gemenskapens territorium
- åtgärder mot droghandel
- åtgärder mot terrorism
- viseringspolitik
- åtgärder vid beviljande av asyl
- civil- och kriminalrättsligt samarbete
- åtgärder beträffande av resande medförda varor.
Att avskaffa hindren för personers fria rörlighet innebär att de inre
gränskontrollerna av traditionellt slag avskaffas, vilket i sin tur aktualiserar
behovet av samarbete på de områden som räknats upp i Palmadokumentet. Samarbetet
på dessa områden skall kompensera bortfallet av inre gränskontroller.
Utgångspunkt för arbetet med de s.k. kompensatoriska åtgärderna har varit att
ett avskaffande av EU:s inre gränser inte skall föra med sig negativa effekter
såsom ökad terrorism, illegal invandring, narkotikasmuggling och annan
gränsöverskridande brottslighet. Exempel på kompensatoriska åtgärder är att
gemensamt stärka de yttre gränskontrollerna och att samarbeta på invandrings-
politikens och brottsbekämpningens område.
Att genomföra den fria rörligheten för personer kräver alltså en gemensam
politik på vissa centrala områden. Hittills har en rad gemensamma instrument
arbetats fram men få av de gemensamt föreslagna åtgärderna har ännu trätt i
kraft. Konventionstexter föreligger vad gäller ett system för tillämpning av
första asyllandsprincipen mellan EU-länderna och kontroll av den gemensamma
yttre gränsen. Konventionstexter är under utarbetande vad gäller ett europeiskt
informationssystem, EIS, och en europeisk kriminalpolisbyrå, Europol.
Kompletterande bestämmelser för att kunna tillämpa dessa konventioner har också
i viss mån färdigställts. Dessa instrument beskrivs i ett följande avsnitt.
När det gäller avskaffandet av inre gränskontroller inom EU bör också det s.k.
Schengensamarbetet nämnas. Detta grundar sig på Schengenöverenskommelsen från år
1985 mellan Frankrike, Tyskland och Beneluxländerna om det gradvisa avskaffandet
av kontroller vid de gemensamma gränserna och dess tillämpningskonvention från
år 1990. Överenskommelsen har undertecknats av alla EU:s medlemsländer utom
Storbritannien, Irland och Danmark. Danmark och Österrike har sökt om
observatörsställning i Schengensamarbetet.
Schengensamarbetet kan sägas vara ett försök att gå före utvecklingen i EU och
att verkligen genomföra den fria rörligheten mellan avtalsparterna genom att
helt avskaffa de inre gränserna, och tillämpningskonventionen innehåller
bestämmelser som i stor utsträckning varit vägledande vid utformningen av
samarbetet mellan de tolv i EU.
Tillämpningskonventionen innehåller en rad bestämmelser som motsvarar de regler
som senare arbetats fram av hela gemenskapen t.ex. Dublinkonventionen, yttre
gränskontrollkonventionen och konventionen om ett europeiskt informationssystem,
EIS. Schengensamarbetet har därmed ett sakligt samband med de initiativ som
tagits med anledning av upprättandet av den inre marknaden. I den mån de tolv
lyckas komma överens om EU-regler så ersätter dessa Schengenreglerna, vilket är
målsättningen.
Schengenöverenskommelsens tillämpningskonvention har ännu inte trätt i kraft.
Detta hänger samman med förseningar när det gäller att få de kompensatoriska
åtgärderna på plats. Det som framförallt återstår, är att få det gemensamma
informationssystemet, SIS (Schengen Information System), att fungera.
Schengensamarbetet har inte aktualiserats i Sveriges medlemskapsförhandlingar
då det utvecklas vid sidan av EU.
Artikel 7a i Romfördraget
Enligt det mål som uttrycks i Romfördragets artikel 7a skulle de inre
gränskontrollerna för varor, personer, tjänster och kapital ha varit avvecklade
senast den 31 december 1992. Detta mål har, som redan sagts, inte ännu kunnat
uppnås vad gäller inre gränskontroll av personer.
Frågan om huruvida personkontrollerna vid de inre gränserna helt skall
avvecklas har varit en stötesten i EU-arbetet och oenighet råder mellan EU:s
medlemsländer om tolkningen av artikel 7a och möjligheterna att utöva
personkontroll vid de inre EU-gränserna. EG-kommissionen och Europaparlamentet
anser liksom de nio medlemsländer som har undertecknat Schengenavtalet, att en
medlemsstat inte får företa kontroll av personer, oavsett medborgarskap, vid en
inre gräns när den inre marknaden trätt i kraft. Storbritannien, men också i
viss utsträckning Danmark och Irland, hävdar däremot att en viss form av
gränskontroll av medborgare i tredje land får genomföras. Så länge denna
oenighet råder upprätthålls vissa personkontroller vid de inre EU-gränserna och
det är oklart om och när de helt kommer att avvecklas.
En annan viktig fråga är om tidsfristen den 31 december 1992 för upprättandet
av den inre marknaden uteslutande är en politisk skyldighet eller om den även
har rättslig verkan, dvs. om artikel 7a har s.k. direkt effekt. Något besked i
frågan har ännu inte givits av EG-domstolen, som har exklusiv rätt att tolka
gemenskapsrätten. Ordalydelsen i artikel 7a talar emellertid i hög grad för att
artikeln inte har direkt effekt. Denna tolkning delas av de flesta
medlemsländer.
Om ministerrådet eller EG-kommissionen underlåter att fatta nödvändiga beslut,
kan medlemsstaterna eller gemenskapens övriga institutioner anhängiggöra saken
inför EG-domstolen, i syfte att få denna underlåtenhet fastslagen enligt
proceduren i artikel 175 i Romfördraget. Europaparlamentet har i december 1993
inlett en sådan procedur, riktad mot kommissionen. Talan gäller underlåtenhet
att lägga fram förslag för genomförandet av den inre marknaden vad gäller
personers fria rörlighet och att tillse att medlemsstaterna respekterar
artikel 7a.
Maastrichtfördraget
Fördraget om Europeiska unionen antogs vid regeringskonferensen i Maastricht i
december 1991. I fördraget uppställs som ett av målen för unionen att utveckla
ett nära samarbete i rättsliga och inrikes frågor (artikel B). Innebörden härav
preciseras i avdelning VI, artikel K - K.9.
Det finns ingen legal definition av begreppen "rättsliga" och "inrikes".
Däremot anges i artikel K.1. de nio områden som medlemsstaterna skall betrakta
som frågor av gemensamt intresse:
1. asylpolitik
2. regler för människors passage av medlemsstaternas yttre gränser och
kontrollförfarande i samband med detta
3. invandringspolitiken och politiken gentemot medborgare i tredje land vad
beträffar
a) inresa och rörlighet för medborgare i tredje land på medlemsstaternas
territorier
b) villkor för bosättning för medborgare i tredje land på medlemsstaternas
territorier, inklusive villkoren för familjers återförening och tillträde
till arbetsmarknaden
c) åtgärder mot tredje lands medborgares olagliga invandring, bosättning och
arbete inom medlemsstaternas territorium
4. bekämpning av narkotikamissbruk, i den mån detta område inte omfattas av 7-9
5. kampen mot bedrägerier i internationell skala, i den mån detta område inte
omfattas av 7-9
6. civilrättsligt samarbete
7. straffrättsligt samarbete
8. tullsamarbete
9. polissamarbete för att förhindra och bekämpa terrorism, olaga
narkotikahandel och andra former av grova internationella brott, inklusive,
om det är nödvändigt, vissa aspekter av tullsamarbete, i samband med
organisationen av ett unionstäckande system för informationsutbyte inom en
europeisk polisbyrå (Europol).
Syftet med samarbetet på dessa områden är att förverkliga unionens mål, särskilt
den fria rörligheten för personer. Samarbetet skall ske med beaktande av 1950
års Europarådskonvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna och 1951 års konvention om flyktingars rättsliga
ställning.
De ovan nämnda områdena skall vara föremål för gemensamma ståndpunkter,
gemensamma aktioner eller utarbetande av konventioner som medlemsstaterna kan
anta. Detta innebär i praktiken att det mellanstatliga samarbete, i vilket man
tidigare arbetat fram de existerande och föreslagna konventionstexterna, förs in
under avdelning VI. Samarbetet inverkar inte på EG:s befogenheter enligt
Romfördraget.
Åtgärder under avdelning VI har endast folkrättslig status. Samarbetet omfattas
inte av EG-rätten och dess principer, som t.ex. EG-rättens företräde. De
generella rättsakter som beskrivs i artikel 189 i Romfördraget dvs.
förordningar, direktiv och beslut kan sålunda inte användas. Om alla
medlemsstater är överens kan emellertid artikel 100c i Romfördraget tillämpas på
aktioner inom områdena 1-6. Bestämmelser i gällande konventioner mellan
medlemsstaterna om förhållanden som omfattas av artikel 100c skall fortsätta att
gälla till dess att deras innehåll ersatts med direktiv eller annan åtgärd.
Artikel 100c är redan tillämplig på visumfrågor. Rådet skall på förslag av
kommissionen och efter samråd med Europaparlamentet, enhälligt fastställa för
vilka medborgare som visumtvånget skall gälla vid passage av medlemsstaternas
yttre gränser. Fr.o.m. den 1 januari 1996 fattas dessa beslut med kvalificerad
majoritet.
Enligt artikel C i Maastrichtfördraget skall unionen ha en gemensam
institutionell ram. Samarbetet kan därför omfattas av de generella politiska
riktlinjer som utarbetas av Europeiska rådet. EU-rådet blir centralt forum för
samarbetet och ersätter fora som TREVI och Rhodosgruppen. EG-kommissionen ges
rätt att parallellt med medlemsländerna ta initiativ på områdena 1-6.
Kommissionen får även delta i samarbetet på samtliga områden. Dessutom skall
Europaparlamentet regelbundet informeras och konsulteras i dessa frågor eller
rikta rekommendationer till rådet. EG-domstolen har emellertid endast
jurisdiktion över konventioner i vilka det bestäms att domstolen skall vara
behörig att tolka deras bestämmelser och avgöra tvister om deras tillämpning.
En samordningskommitté bestående av höga tjänstemän har upprättats. Kommittén
benämns K.4-kommittén efter den artikel i fördraget där den nämns. Under
K.4-kommittén finns, enligt beslut av ministerrådet i november 1993, tre
styrgrupper samt en rad arbetsgrupper. K.4-kommittén rapporterar till rådet via
Coreper som består av medlemsstaternas ambassadörer i Bryssel. Coreper skall stå
för den politiska koordinationen inför frågornas slutliga avgörande i rådet.
EG-kommissionen deltar i alla grupper under K.4-strukturen.
Sverige har i anslutningsförhandlingen accepterat avdelning VI i
Maastrichtfördraget. I artiklarna 3 och 4 i anslutningsakten görs några
ytterligare preciseringar. Enligt den förstnämnda artikeln förbinder sig Sverige
att ansluta sig till de mellan medlemsstaterna upprättade konventioner på
rättsväsendets och inrikespolitikens områden, som vid tiden för anslutningen är
öppna för undertecknande. Det viktigaste exemplet är den s.k. Dublinkonventionen
om asyl. Motsvarande gäller de konventioner som rådet har utarbetat på de nämnda
områdena och rekommenderat medlemsländerna att anta. Enligt anslutningsakten
förbinder sig Sverige att även tillträda sådana mellan medlemstaterna ingångna
konventioner som gäller ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar m.m.
(jfr artikel 220 i Romfördraget).
Det viktigaste av dessa olika konventioner beskrivs i det följande. För en
ytterligare precisering, bl.a. av vilka konventioner det är frågan om, hänvisas
till avsnittet om avtal med tredje land och mellan medlemsstaterna (avsnitt 9).
29.2Invandrings- och asylpolitik
29.2.1 Allmänt
Invandrings- och asylpolitik, dvs. regler för medborgare från länder utanför den
europeiska unionen, har inte traditionellt hört till EG:s samarbetsområden utan
har varit det enskilda medlemslandets angelägenhet. Regler för rörelsefrihet
inom gemenskapen för medlemsländernas medborgare har däremot tillhört EG:s
grundtankar. Utvecklingen har emellertid fört med sig ett behov av att samarbeta
även vad gäller tredjelandsmedborgare. Invandrings- och asylfrågor har sålunda
förts in som samarbetsområde i avdelning VI i Maastrichtfördraget, samarbete i
rättsliga och inrikes frågor. I en rapport till stats- och regeringscheferna vid
toppmötet i Maastricht år 1991 angav invandringsministrarna två skäl för behovet
av samarbete på detta område:
1. att uppnå målet i Romfördragets artikel 7 a, dvs. genomförandet av den inre
marknaden vad gäller fri rörlighet för personer.
Detta mål får konsekvenser för hur medlemsstaterna tillämpar sin nationella
lagstiftning och kommer att ytterligare nödvändiggöra samarbete dem emellan.
Avskaffandet av de inre gränskontrollerna av personer aktualiserar behovet av
att stärka de yttre gränserna och att samarbeta kring hur dessa skall
kontrolleras. Utgångspunkten för EU-samarbetet har varit att ett avskaffande av
den inre personkontrollen inte skall föra med sig en negativ utveckling i form
av ökad terrorism, illegal invandring, narkotikasmuggling eller annan grov
internationell brottslighet. I detta avseende har man hittills utarbetat
konventioner och gemensamt antagit flera resolutioner, rekommendationer och
konklusioner som har bäring på invandrings- och asylområdet.
2. att kunna hantera det ökande migrationstrycket mot alla EU:s medlemsstater,
vilket kräver gemensamma lösningar.
De enskilda EU-länderna kan uppenbarligen inte lösa detta var för sig, utan risk
för sina EU-partner. Målet är att göra problemen hanterbara för hela gemenskapen
vilket kräver en utvidgad form av samarbete mellan medlemsländerna.
De två ovan nämnda orsakerna till samarbete ledde till att följande områden av
invandringspolitiken skall prioriteras: en harmonisering av vissa
invandringsregler bl.a. genom en gemensam visumordning, utveckling av ett
gemensamt förhållningssätt till illegal invandring, regler för
arbetskraftsinvandring och den sociala status som legala invandrare från tredje
land åtnjuter i de olika EG-länderna.
Beträffande asylpolitiken skall förtur ges åt arbetet med tillämpningen av den
s.k. Dublinkonventionen om vilket EU-land som skall vara ansvarigt för att i sak
pröva en asylansökan, harmoniseringen av den materiella asylrätten för att
säkerställa en enhetlig tillämpning av Genèvekonventionens flyktingbegrepp
(procedurregler ses inte som så angelägna utom de ansträngningar som kan göras
för att förkorta handläggningstiderna samt för att etablera minimigarantier för
en rättvis behandling av asylansökningar), harmoniseringen av avlägsnandepolicy,
kartläggning av mottagningsvillkoren för asylsökande och kontinuerlig
uppdatering av sådan information.
Viseringsfrågorna fördes genom Maastrichtfördraget in under traditionell
EG-kompetens i artikel 100c av det reviderade Romfördraget. Bestämmelserna
återfinns i den avdelning som handlar om tillnärmning av nationell lagstiftning
som direkt inverkar på den inre marknadens funktion. Beslut om viseringsplikt
skall tas med enhällighet på förslag av kommissionen och i samråd med
Europaparlamentet. Fr.o.m. den 1 januari 1996 skall den typen av beslut tas med
kvalificerad majoritet. Gemenskapen skall också ha befogenhet att föreslå
åtgärder för ett enhetligt visum för EU-området. I den beslutsprocedur som
följer av artikel 100c har Europaparlamentet större inflytande än under
samarbetet i rättsliga och inrikes frågor, avdelning VI.
EU:s medlemsländer har sedan mitten av 1980-talet gjort gemensamma genomgångar
av listan över de länder vars medborgare är visumpliktiga vid inresa i samtliga
EU-länder. Listan har successivt utvidgats och täcker i dag 70-talet länder. När
Maastrichtfördraget trädde i kraft i november 1993 utnyttjade kommissionen sin
initiativrätt under artikel 100c och lade fram ett förslag till en förordning
med förteckning över de länder utanför EU vars medborgare måste ha visum vid
inresa över medlemsländernas yttre gränser. I detta förordningsförslag föreslog
kommissionen cirka 130 nationaliteter som visumpliktiga vid inresa i EU.
Ministerrådet har ännu så länge endast inlett sina diskussioner kring förslaget
och beslut väntas inte inom den närmaste tiden.
Vad gäller andra frågor på invandrings- och flyktingpolitikens område ligger
dessa under Maastrichtfördragets avdelning VI och förklaras vara "frågor av
gemensamt intresse" vilka skall vara föremål för antagande av gemensamma
ståndpunkter, gemensamma aktioner eller utarbetande av konventioner.
Ett samarbete kring invandrings- och flyktingpolitik har pågått sedan mitten av
1980-talet. I konkreta termer har samarbetet hittills lett till att två
konventionstexter utarbetats. Den första behandlar vilket EU-land som skall vara
ansvarigt för att i sak pröva en asylansökan (den redan nämnda s.k.
Dublinkonventionen eller första asyllandskonventionen). Konventionen sätter upp
kriterier för tillämpningen av den s.k. första asyllandsprincipen. Den andra,
yttre gränskontrollkonventionen, behandlar kontroller vid EU:s yttre gränser. De
båda konventionerna skildras i det följande. Ingen av dessa två konventioner har
ännu trätt i kraft. Ett arbete har bedrivits med inriktning på att förbereda den
praktiska tillämpningen av de två konventionerna. Två s.k. clearing houses har
upprättats vid ministerrådets sekretariat för informationsutbyte, analys och
utveckling i asyl- och gränskontrollfrågor, CIREA och CIREFI. (CIREA står för
Centre for Information, Discussion and Exchange on Asylum och CIREFI står för
Centre for Information, Discussion and Exchange on the Crossing of Borders and
Immigration.)
Vidare har arbetet resulterat i en resolution om ett gemensamt förhållningssätt
till när ett land utanför EU-kretsen skall anses vara första asylland.
Resolutionen fastställer principer för användandet av första asyllandsprincipen
vad gäller länder utanför EU-kretsen. Denna resolution kompletterar den
resolution som tillkommit för att kunna bedöma när en asylansökan är uppenbart
ogrundad och därmed kan bli föremål för ett förenklat förfarande vid
handläggningen. Man har också enats om principer för familjeåterförening för
personer som inte är medborgare i något EU-land, men som lagligen befinner sig
på gemenskapens territorium under en längre tid.
För att yttre gränskontrollkonventionen i praktiken skall kunna fungera krävs
omfattande informationsutbyte mellan länderna och ytterligare en konvention är
därför under utarbetande som innebär att ett europeiskt informationssystem, EIS
skall sättas upp. Konventionerna behandlas närmare i det följande.
Vid Europeiska rådets möte i Edinburgh år 1992 kom EU-länderna överens om
principer som skall vara vägledande för medlemsländernas migrationspolitik och
verka för ett minskat immigrationstryck på EU-området. EU-länderna skall verka
för fred och frånvaro av väpnad konflikt i omvärlden, respekt för mänskliga
rättigheter och rättssäkerhet samt upprättandet av demokratiska samhällen och
adekvata sociala villkor i ursprungsländerna. En liberal handelspolitik som kan
förbättra de ekonomiska villkoren i ursprungsländerna ingår också bland det man
skall verka för. Samarbete kring utrikespolitiska åtgärder, ekonomiskt samarbete
och invandrings- och asylpolitik mellan gemenskapen och medlemsländerna ses som
en nödvändighet. Biståndsinsatser skall göras i de länder varifrån många
asylsökande kommer, bland annat för att skapa arbetstillfällen och lindra
hungersnöd. Gemensamma åtgärder för att motverka illegal invandring betonas
också.
Mot bakgrund av att varken Dublinkonventionen eller den yttre
gränskontrollkonventionen har trätt i kraft ville EU:s stats- och
regeringschefer ge ny fart åt arbetet och antog därför vid sitt möte i december
1993 ett omfattande arbetsprogram för år 1994 som i stort sett bekräftade de
tidigare prioriteringarna.
EG-kommissionen lade i februari 1994 fram ett meddelande om invandrings- och
asylpolitik. Promemorian avser att ta ett initiativ till att sätta en ram för
framtida diskussioner. EG-kommissionen har sedan Maastrichtfördraget trädde i
kraft fått möjlighet att föreslå åtgärder på invandrings- och flyktingpolitikens
område. Promemorian behandlar ämnet på ett övergripande sätt och definierar tre
nyckelelement:
- åtgärder för bekämpande av grundorsakerna till det ökade migrationstrycket
mot Europa - detta skall ske i samarbete med ursprungsländerna
- invandringskontroll så att invandringen kan hållas inom hanterbara gränser,
särskilt vad gäller illegal invandring - beträffande asylfrågor diskuteras
bl. a. tillfälliga uppehållstillstånd
- fördjupad integration av legala invandrare - förbättra för dem som redan har
uppehållstillstånd i EU-området.
Invandrings- och asylpolitik bör enligt kommissionen integreras i gemenskapens
utrikespolitik, t.ex. vad gäller handel, u-hjälp, humanitärt bistånd och
mänskliga rättigheter (jfr Edinburghdeklarationen). EU-länderna måste vidare
definiera och tillämpa en gemensam politik vad gäller tillstånd för anställda,
egenföretagare och studenter från tredje land och harmonisera politiken för
uppehållstillstånd av humanitära skäl. Effektivare åtgärder för att ta itu med
illegal invandring genom förebyggande måste också vidtas. Det anses också
nödvändigt att ge legala invandrare rättigheter som mer liknar dem som
tillkommer EU-medborgarna, när det gäller anställningsvillkor, utbildning och
information. Kampen mot social diskriminering och alla former av rasism och
främlingsfientlighet betonas också.
Beträffande asylfrågorna är kommissionens angreppsvinkel en annan. Det gäller
att försäkra sig om att beredningen av en asylansökan sker på ett rättvist och
effektivt sätt i alla EU-länderna.
29.2.2 Dublinkonventionen
Dublinkonventionens fulla benämning är Konventionen för bestämmande av vilken
stat som är ansvarig för att pröva en asylansökan som gjorts i någon av
medlemsstaterna i de europeiska gemenskaperna. I dagligt tal kallas konventionen
för Dublinkonventionen eller första asyllandskonventionen.
Konventionen har, som framgår av namnet, till syfte att identifiera vilket av
medlemsländerna som i sak skall pröva en asylansökan. Man har genom
bestämmelserna i konventionen velat komma till rätta med att personer söker asyl
i flera länder samtidigt och att asylsökande inte får sin ansökan prövad i något
land. Konventionen skall alltså säkerställa att en ansökan prövas i sak och att
ett medlemsland identifieras som ansvarigt för denna prövning. Konventionen är
färdigförhandlad och undertecknad av de nuvarande medlemmarna i EU, dock har
ännu inte alla medlemsstater ratificerat konventionen. Konventionen beräknas
träda i kraft tidigast under slutet av år 1994 eller början av år 1995.
Dublinkonventionen förutsätter ingen harmonisering av nationellla asylregler.
Varje medlemsland har dessutom rätt att pröva en asylsökan även om ansvaret för
prövningen enligt kriterierna i konventionen åligger en annan medlemsstat.
Vidare har varje medlemsland rätt att, i enlighet med nationell lagstiftning och
bestämmelserna i Genèvekonventionen, sända en asylsökande till ett tredje land.
För att bestämma vilket medlemsland som skall pröva en asylansökan ställer
konventionen upp ett antal kriterier.
Dublinkonventionen har som tidigare nämnts ännu inte trätt i kraft. Av
konventionen framgår att ett informationsutbyte mellan medlemsländerna
förutsätts vid tillämpningen av den. Vilket medlemsland som i sak skall pröva en
asylansökan enligt konventionen måste avgöras inom en viss tidsgräns. För att
underlätta tillämpningen av konventionen har ett standardformulär utarbetats som
skall fyllas i av den asylsökande. Uppgifterna i formuläret ligger sedan till
grund för tillämpningen av konventionen. Något gemensamt datoriserat
informationssystem finns inte. Inom EU pågår en diskussion som gäller huruvida
asylsökandes fingeravtryck skall kunna registreras. Systemet som kallas EURODAC
existerar inte i dag. För närvarande utreds om det krävs en konvention för att
kunna upprätta ett sådant system.
Dublinkonventionen behandlar alltså första asyllandsprincipen. Sverige
tillämpar redan i dag denna princip. Den lagliga grunden återfinns i 3 kap. 4 §
andra stycket punkt 4 utlänningslagen. Enligt stadgandet anses behov av asyl
inte föreligga om den asylsökande har eller hade kunnat få skydd i något annat
land som han uppehållit sig i under färden till Sverige. En viss skillnad mellan
utlänningslagen och Dublinkonventionen föreligger i det att utlänningslagen
föreskriver att en asylsökande skall ha vistats i det första asyllandet. Någon
motsvarighet till detta finns inte särskilt uttalad i Dublinkonventionen.
Sverige kan utan problem ansluta sig till EU:s pågående samarbete på
invandrings- och asylområdet. Det bör understrykas att EU:s arbete på detta
område ännu inte lett fram till några omfattande konkreta resultat som vid ett
svenskt inträde i den europeiska unionen omgående måste tillämpas i Sverige. Det
som ligger närmast till hands är ett eventuellt ikraftträdande av
Dublinkonventionen. Som framgår ovan har alla nuvarande medlemsstater
undertecknat konventionen och flertalet av dem har även ratificerat den. I
anslutningsfördraget har Sverige accepterat Dublinkonventionen.
Det är i dagsläget svårt att i detalj förutse ett eventuellt framtida behov av
lagändringar. Ett ikraftträdande av Dublinkonventionen kan komma att aktualisera
vissa smärre ändringar i utlänningslagen. Det bör i detta sammanhang
understrykas att mycket av det samarbete som bedrivs inom EU på det
asylrättsliga området har som mål att införa regler som i mångt och mycket
liknar dem Sverige i dagsläget redan har. Ett exempel på detta är den s.k.
första asyllandsprincipen som Dublinkonventionen har till mål att genomföra.
Denna princip finns redan i utlänningslagen. Om det blir aktuellt med
lagändringar får regeringen återkomma i dessa delar.
29.3Kontroll av gemenskapens yttre gränser
29.3.1 Konventionen angående kontroller av personer som passerar yttre gränser
(yttre gränskontrollkonventionen)
Sedan EG-länderna gemensamt antagit Palmadokumentet år 1989 påbörjades ett
arbete på mellanstatlig nivå för upprättandet av ett område utan inre gränser i
enlighet med artikel 7a i Romfördraget. Ett förslag till konvention om passage
vid de yttre gränserna utarbetades. I juni 1991 var man överens om principerna
för denna konvention men undertecknandet har sedan dess hindrats av oenighet
mellan Storbritannien och Spanien rörande konventionens territoriella giltighet
vad gäller Gibraltar.
I december 1993 utnyttjade EG-kommissionen emellertid sin nyvunna initiativrätt
i fråga om rättsliga och inrikes frågor och presenterade ett nytt, reviderat
utkast till yttre gränskontrollkonvention. Kommissionens mål har varit att
bevara den politiska de facto - överenskommelse som uppnåtts och kommissionen
har därför föreslagit en text som anpassats till den nya ram som avdelning VI i
Maastrichtfördraget utgör. Kommissionens nya text skiljer sig endast i detaljer
från utkastet från år 1991. Först och främst tar den till vara de
institutionella ändringar som Maastrichtfördraget för med sig och lyfter ut de
delar om harmonisering av viseringspolitiken som numera återfinns i artikel 100c
i Romfördraget. Domstolen föreslås dessutom få rätt att tolka konventionen och
slita vissa tvister. Enligt kommissionen är det berättigat för att säkerställa
en enhetlig tolkning av konventionen.
Konventionens huvudsakliga syfte är att slå fast gemensamma principer för det
praktiska genomförandet av yttre gränskontroller. Konventionen innehåller bl.a.
regler om villkor som en resande skall uppfylla för att tillåtas inresa på
medlemsländernas område. En gemensam förteckning över tredjelandsmedborgare som
är oönskade på medlemsländernas territorium på grund av att de utgör hot mot den
allmänna ordningen och säkerheten skall upprättas. Vissa viseringsbestämmelser,
som inte täcks av artikel 100c, tas också upp i konventionen. Det gäller till
exempel villkor för utfärdande av den enhetliga EU-viseringen. Det bör upp-
märksammas att förslaget till konvention också innehåller bestämmelser om
utresekontroll gentemot tredje land.
Konventionsförslaget innehåller vidare bestämmelser som rör det så kallade
transportöransvaret. Med transportöransvar avses det ansvar som transportörer
har för att se till att resenärerna har de dokument som krävs för inresa på
destinationsorten.
Frågan om avlägsnande, dvs. avvisning eller utvisning, tas också upp i
konventionen. Om en tredjelandsmedborgare illegalt tar sig in i ett medlemsland
eller inte längre uppfyller villkoren för uppehållstillstånd, måste han i
princip lämna medlemsstaternas territorier. Sker det inte frivilligt skall
personen avlägsnas i enlighet med nationell lagstiftning. EU-länderna har också
gemensamt antagit rekommendationer om avlägsnande.
Gränskontrollen skall, enligt konventionen, ske vid auktoriserade
gränsövergångar. Det är en uppgift för resp. medlemsland att bestämma om
auktoriserade gränsövergångar. I praktiken handlar det om att bestämma på vilka
platser utefter en landgräns, som utgör yttre gräns, gränspassage skall få ske
samt om att bestämma vilka hamnar och flygplatser som får ha utrikes trafik.
Gränsövergångsställena skall stå under ständig kontroll genom medlemsstaternas
försorg. Varje gränspassage skall kontrolleras. Syftet med kontrollen är att
förhindra passage av personer vars vistelse skulle kunna medföra fara för den
allmänna ordningen och säkerheten eller för statens säkerhet.
Passagerare från tredje land skall bli föremål för pass- och bagagekontroll vid
ankomsten då de transiterar till en flyglinje inom EU.
Utefter den yttre gränsen skall bedrivas övervakning med mobila enheter eller
andra effektiva övervakningsmedel. Övervakningen skall vara lika effektiv
överallt.
Kontrollen vid den yttre gränsen skall göras av behörig myndighet i resp. land
i enlighet med de nationella lagarna och konventionens bestämmelser.
Övervakningsenheterna skall samarbeta med sina motsvarigheter i andra
medlemsländer. Kontrollen skall ske i alla medlemsländers intresse.
Ministerrådet skall besluta de bestämmelser som är nödvändiga för tillämpningen
av konventionen.
29.3.2 Yttre gränskontrollkonventionen och EES-avtalet
I kommissionens utkast till yttre gränskontrollkonvention definieras vilka
personer som skall anses falla under gemenskapsrätten och här ingår, förutom
EU-medborgare, även medborgare i EES-länderna. Detta innebär att EES-medborgarna
endast har skyldighet att styrka sitt medborgarskap i ett EES-land och att de
inte skall anses vara tredjelandsmedborgare i yttre gränskontrollkonventionens
mening. Det finns därför t.ex. inte någon möjlighet att föra upp en
EES-medborgare på den lista över personer som av säkerhetsskäl är oönskade på
EU-medlemsländernas territorier som förutsätts i konventionen. Att införa den
yttre gränskontrollkonventionens skyldigheter på medborgare i EFTA-länder som
anslutit sig till EES-avtalet skulle också strida mot EES-avtalets (och
EG-rättens) förbud mot all diskriminering på grund av nationalitet. Någon
liknande rättighet för EU-medborgare som reser in i ett EFTA-land över en yttre
gräns följer för närvarande inte av EES-avtalet och den yttre
gränskontrollkonventionen.
Regler om villkor för inresa samt passkontroll i Sverige återfinns i
utlänningslagen (1989:529) och i utlänningsförordningen (1989:547). Till stor
del bygger dessa regler på den nordiska passkontrollöverenskommelsen. I princip
krävs att den som inte är svensk medborgare skall ha pass. Regeringen får dock
föreskriva om undantag från denna regel. Ett generellt undantag görs för
medborgare i de övriga nordiska länderna när de reser inom Norden. Vidare skall
en utlänning som reser in i Sverige enligt huvudregeln ha visering. Övriga
undantag från krav på visering framgår av utlänningsförordningen. Bl.a. undantas
medborgare i de västeuropeiska länderna från kravet på visering.
Den nordiska passkontrollöverenskommelsen innebär att icke-nordbor kan resa
direkt från en nordisk stat till en annan nordisk stat utan att undergå
passkontroll, förutsatt att gränspassagen sker vid godkänt gränsövergångsställe.
Överenskommelsen innebär också att de nordiska staterna skall eftersträva en
likartad praxis beträffande visering.
Även regler om transportörsavtal återfinns i utlänningslagen. Där föreskrivs
att transportören vid avlägsnande är ansvarig för kostnaden för utlänningens
resa från Sverige samt resekostnaden för den bevakningspersonal som följer med
om utlänningen saknar pass eller de tillstånd som krävs för inresa till Sverige.
29.3.3 Det europeiska informationssystemet (EIS)
I yttre gränskontrollkonventionen förutsätts att tredjelandsmedborgare som av
hänsyn till den allmänna ordningen och säkerheten inte bör få resa in i EU skall
förtecknas på en gemensam "spärrlista".
En konvention om ett europeiskt informationssystem (EIS) håller för närvarande
på att utarbetas inom den särskilda gruppen för ADB-frågor. Den dåvarande
koordinatorsgruppen för personers fria rörlighet uttalade i juni 1993 att
EIS-konventionen och yttre gränskontrollkonventionen står i så nära sammanhang
med varandra att de bör träda i kraft samtidigt. EIS är avsett att bl.a. svara
för den nämnda "spärrlista" som förutsätts i den yttre
gränskontrollkonventionen. Därutöver kommer EIS att innehålla andra uppgifter
som är av betydelse för det internationella polissamarbetet när det gäller att
bekämpa grov internationell brottslighet, bl.a. uppgifter om personer som är
efterlysta eller som annars kan misstänkas för grova brott. EIS avses ta över de
uppgifter som ankommer på Schengen Information System (SIS) enligt
Schengenavtalets tillämpningskonvention. Frankrike avses få ansvar för
upprättandet av EIS gemensamma stödfunktion, som lokaliseras till Strasbourg.
Målsättningen är att ha konventionstexten färdig före 1994 års utgång. Viktiga
frågor återstår emellertid att lösa.
Ett informationsutbyte inom ramen för EIS kan ge ett mycket värdefullt bidrag
bl.a. till den svenska polisens kriminalunderrättelsetjänst. Bl.a. bör polisen
få ett bättre underlag än i dag för att avslöja efterlysta personer eller andra
grova internationella förbrytare som uppehåller sig i landet. Rikspolisstyrelsen
tillmäter en svensk anslutning till ett framtida EIS mycket stor betydelse.
Praktiskt torde informationssystemet vid en svensk anslutning komma att
hanteras av Rikspolisstyrelsen och eventuellt Statens invandrarverk. Det
förutsätter en rad åtgärder på myndighetsnivå, såsom systemkonstruktion,
upphandling, utbildning och metodutveckling. Att lösa dessa uppgifter ankommer i
första hand på Rikspolisstyrelsen.
29.3.4 Nuvarande svensk ordning
Den nuvarande gränskontrollen för personer regleras genom bestämmelser i
utlänningslagen (1989:529), utlänningsförordningen (1989:547) och i lagen
(1991:572) om särskild utlänningskontroll. Av betydelse är också den nordiska
passkontrollöverenskommelsen, publicerad i kungörelsen (1958:122) angående
tillämpning av en mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge träffad
överenskommelse om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna.
Polisen svarar för personkontrollen vid gränserna. Tullverket och
Kustbevakningen kan medverka i kontrollen, varvid den deltagande personalen har
befogenhet som polismän.
Kontrollen avser i första hand inresa till Sverige. Utresekontroll tillämpas
numera inte rutinmässigt. Enligt utlänningsförordningen kan dock utresekontroll
ske för att förebygga eller beivra brott eller för att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. I övrigt kan sådan äga rum för att genomföra den kontroll
över utlänningar som föreskrivs i utlänningslagen.
Huvudansvar för kontroll av varor som passerar gränsen har tullen enligt
tullagen (1987:1065) och tullförordningen (1987:1114). Den lagstiftning som
främst reglerar tullens verksamhet när det gäller beivrande av brott, är lagen
(1969:418) om straff för varusmuggling.
Polisen och Kustbevakningen är enligt tullagen skyldiga att medverka i denna
kontrollverksamhet. Någon motsvarande skyldighet för tullen att medverka i
polisens kontroll av personers rörlighet finns inte. Polisen och Kustbevakningen
har samma befogenhet som tullpersonalen då de medverkar i tullkontrollen. När
det gäller den verksamhet som avser uppgiftsskyldighet för varor som passerar
gränsen, regleras tullens ansvarsområde, utom i tullförfattningarna, också i
skilda specialförfattningar.
29.3.5 Gränskontrollgruppen
Regeringen bemyndigade år 1992 Europaministern att tillkalla en
interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att utreda frågor om gränskontroller
och gränsformaliteter i ett EG/EU-medlemskapsperspektiv (gränskontrollgruppen).
I arbetet deltog såväl departement som myndigheter som berörs av
gränskontrollfrågorna. Arbetsgruppen har redovisat en slutrapport
Gränskontroller och gränsformaliteter i ett EG/EU-medlemskapsperspektiv
(Utrikesdepartementets handelsavdelning, november 1993) med förslag till
kompensatoriska åtgärder på en rad områden.
Mot bakgrund av gränskontrollgruppens förslag beslöt regeringen i december 1993
att tillsätta två utredningar inom kommittéväsendet med inriktning på
organisationen av den yttre gränskontrollen respektive narkotikabekämpningen
m.m. i ett EU-perspektiv. Samtidigt uppdrog regeringen åt Rikspolisstyrelsen att
svara för utvecklingsfrågor i övrigt inom polisen när det gäller internationellt
polissamarbete m.m. i ett EU-perspektiv. Detta pågående utredningsarbete berörs
närmare i det följande.
Funktion och effektivitet
Gränskontrollgruppen har ingående analyserat gränskontrollens funktion och
effektivitet. Därvid har gruppen anfört att gränskontrollen vad gäller personer
utgör ett filter mot smuggling och mot att personer reser in i landet utan
tillstånd, men att det är svårt att säkert bedöma kontrollens effektivitet.
Begränsningar i effektiviteten ligger bl.a. i att kontrollen inte avser nordiska
medborgare som kommer från ett annat nordiskt land och att mängden resande gör
att endast ett fåtal kan kontrolleras systematiskt och noggrant.
Personkontrollen vid landets gränser får därför numera anses ha en begränsad
effektivitet som en spärr mot den internationella kriminaliteten.
Personkontrollen vid EU:s yttre gränser avses bli reglerade i yttre
gränskontrollkonventionen. Inresekontrollen enligt konventionen blir minst lika
ingående som den nuvarande svenska och ett krav på utresekontroll tillkommer.
Det förutsätts vidare att gränsen mellan gränsövergångarna övervakas effektivt.
Konventionstexten ger inte klart besked om nuvarande svenska kontrollnivå är
till fyllest eller om den, vid medlemskap, måste förstärkas. Det finns dock skäl
att förutsätta en tämligen långt gående kontroll av de inresande samt en i
huvudsak rörlig gränsbevakning som är så effektiv att den är ett verksamt medel
mot illegal gränspassage.
En gränskontroll i enlighet med konventionen kan därför förutses bli ett minst
lika gott skydd mot illegal invandring och mot brottslighet med internationell
anknytning som den svenska gränskontrollen i dag utgör.
Yttre gränskontrollkonventionen förutsätter att de anslutna länderna i princip
håller en enhetlig kontrollnivå utefter hela den yttre gränsen. Brister i fråga
om kontrollens effektivitet hos något av medlemsländerna kan leda till att
personer olovligt tar sig in över den yttre gränsen och sedan, till följd av att
kontroll saknas vid inre gränserna, kan ta sig "bakvägen" till andra
medlemsländer utan att upptäckas. Sverige och övriga medlemsländer kommer därför
att vara ömsesidigt beroende av varandra när det gäller att upprätthålla en
effektiv gränskontroll och att i övrigt skapa förutsättningar för att
upprätthålla lag och ordning på ett effektivt sätt. Det understryker vikten av
ett nära och förtroendefullt internationellt samarbete i dessa frågor.
Organisation
Den yttre gränsen kommer att utgöras av flygplatser såvitt avser ankommande från
tredje land, hela kusten samt, om Norge och Finland inte skulle bli medlemmar i
EU, landgränsen mot dessa länder.
Gränsövergångar kommer i första hand att vara flygplatser och hamnar med trafik
från tredje land. Om landgränsen mot Norge och Finland kommer att utgöra yttre
gräns, blir frågan om gränsövergångar enligt yttre gränskontrollkonventionen
aktuell även där. Som framgått i det föregående får den yttre gränsen endast
passeras vid auktoriserad gränsövergång.
Regeringen bemyndigade i december 1993 justitieministern att tillkalla en
särskild utredare med uppgift att utreda frågor om myndighetssamverkan vid
gränskontroll i ett EU-perspektiv (dir. 1993:130).
Utredningsdirektiven bygger på att den grundläggande ansvarsfördelningen bör
bestå, i enlighet med vad gränskontrollgruppen föreslagit, mellan de
huvudansvariga myndigheterna. Också i fortsättningen bör alltså polisen ha
huvudansvaret för personkontrollen och tullen för varukontrollen, i fortsatt
nära samverkan med varandra och med Kustbevakningen.
Innan EU-ländernas yttre gränskontroll har vunnit stadga är det svårt att ha
någon klar uppfattning om vilka totala resursinsatser som kommer att behövas
från svensk sida för att upprätthålla en effektiv kontroll vid den yttre gränsen
i enlighet med det internationella regelverket. En ökning av gränskontrollens
effektivitet bör i första hand åstadkommas genom ett nära samarbete mellan
berörda myndigheter.
Förutom polisen och tullen har Kustbevakningen en given roll i ett
myndighetssamarbete på gränskontrollens område. Det kan inte uteslutas att också
andra organ kan ges vissa uppgifter i sammanhanget, t.ex. Marinen och
Sjöfartsverket när det gäller observation av sjötrafiken.
Dubbelarbete mellan myndigheterna måste undvikas, vilket framhålls i direktiven
till den särskilde utredaren. Exempelvis bör rutinbetonade kontroller och
ingripanden kunna utföras av en myndighets personal utan att personal från någon
annan myndighet av formella skäl måste tillkallas. Detta gäller inte minst i
fråga om övervakning och kontroll av de delar av den yttre gränsen som endast
sällan eller i mindre omfattning passeras av tredjelandsmedborgare t.ex. vissa
mindre hamnar och flygplatser. Givetvis har också lednings- och
samordningsfrågorna stor betydelse för att gränskontrollen skall fungera
effektivt från både verksamhets- och kostnadssynpunkt.
29.4Brottsbekämpning i ett EU-perspektiv
29.4.1 Inledning
Den fortgående internationaliseringen i världen och den därmed följande ökande
rörligheten mellan länder har lett till en oroande ökning av den internationella
brottsligheten i många länder. Det handlar bl.a. om illegal narkotikahandel och
en avancerad ekonomisk brottslighet, exempelvis penningtvätt, men också om en
mer vardagsbetonad brottslighet t.ex. resande ligor av ficktjuvar. Till bilden
hör också tämligen specialiserad brottslighet såsom illegal handel med vapen,
radioaktiva ämnen m.m.
Ökningen av den internationella brottsligheten är inte minst synlig i Sveriges
närområden. I många länder inom det forna östblocket har brottsligheten ökat
starkt under de senaste åren till följd av de politiska, sociala och ekonomiska
omvälvningar som skett där på kort tid. Delvis är det fråga om brottslighet i
organiserade former med inslag av narkotikahandel, svartabörshandel och annan
ekonomisk brottslighet, smuggling av krigsmaterial och stulna bilar, mutor och
beskyddarverksamhet, prostitution m.m. Denna brottslighet visar tecken på att
breda ut sig till andra länder. Sverige har också upplevt en ökning av
brottslighet med anknytning till Östeuropa, låt vara än så länge i liten skala.
Det anförda visar att det finns starka skäl för att effektivisera kampen mot
den internationella brottsligheten. Detta är ett gemensamt intresse för Sverige
och för andra jämförbara länder och gäller oberoende av om ett land är eller
avser att bli medlem i EU. Ett EU-medlemskap innebär i många viktiga avseenden
förbättrade möjligheter att effektivisera kampen mot den internationella
brottsligheten.
Som medlem kommer Sverige att ta del i det samarbete på politisk nivå som äger
rum bl.a. inom ramen för EU:s samarbete i rättsliga och inrikes frågor.
Samarbetet innebär bl.a. att medlemsländerna tillsammans analyserar
brottsutvecklingen och kommer överens om gemensamma strategier för hur kampen
mot brottsligheten skall effektiviseras. Det handlar bl.a. om att närma
ländernas lagstiftning till varandra, att gemensamt påverka utomstående länder
att ingripa mot inhemsk narkotikaproduktion eller vidta andra åtgärder mot
internationell brottslighet, att bygga upp gemensamma kontrollsystem och se till
att polis, tull och andra berörda myndigheter i medlemsländerna fördjupar sitt
samarbete.
På myndighetsnivå innebär medlemskapet i EU bl.a. att den svenska polisen och
tullen kommer att kunna utveckla samarbetet med sina motsvarigheter i de andra
medlemsländerna. Samarbetet har åtskilliga aspekter, såsom gemensam utbildning
och metodutveckling, teknikutveckling, gemensamma informationssystem och
samarbete i konkreta brottsutredningar. Härigenom kan den sammantagna kunskapen
om internationell brottslingar och internationell brottslighet och den
sammantagna kompetensen hos medlemsländernas polis och tull användas i kampen
mot denna brottslighet.
Till samarbetet mot den internationella brottsligheten hör upprättandet av en
europeisk polisbyrå (Europol), tullmyndigheternas europeiska samarbetsgrupp (MAG
92), stationering av polissambandsmän i olika länder, förstärkning av åtgärder
mot narkotikasmuggling m.m. vid de yttre gränserna, samarbete i fråga om
kontroll i anslutning till de inre gränserna samt gemensamma rutiner för
samarbete i utredningar som syftar till att avslöja pågående eller inträffad
brottslighet och att förhindra fortsatt brottslighet i medlemsländerna.
Sammantaget innebär detta samarbete inom EU:s ram att Sverige som medlem i EU
kommer att stå betydligt bättre rustat när det gäller att bekämpa internationell
brottslighet. Sverige får härigenom bättre möjligheter både att påverka
samhällsutvecklingen här i landet i rätt riktning och att verksamt bidra till en
positiv utveckling i vår del av världen.
I det följande kommer de olika komponenterna i EU-samarbetet mot den
internationella brottsligheten att beröras närmare. Den mycket viktiga komponent
som utgörs av den yttre gränskontrollen och det europeiska informationssystemet
(EIS) har skildrats i det närmast föregående.
29.4.2 Europol
Den europeiska kriminalpolisbyrån Europol är avsedd att bli ett organ för
internationellt polissamarbete i fråga om kriminalunderrättelsetjänst på bl.a.
narkotikaområdet inom EU. Som ett första steg beslutade ministrarna inom det
dåvarande TREVI-samarbetet i Köpenhamn i juni 1993 att upprätta en enhet för
narkotikabekämpning, benämnd Europol Drugs Unit (EDU). I beslutet sägs att EDU
skall utväxla och analysera information om den illegala narkotikatrafiken, om de
brottsliga organisationer som är inblandade i sådan aktivitet samt om
penningtvätt som berör två eller flera medlemsstater.EDU har påbörjat sin
verksamhet i begränsad skala i början av år 1994. För närvarande arbetar ca 50
tjänstemän vid EDU i Haag, men man beräknar att ca 300 personer kommer att
arbeta där i framtiden. Som EU-medlem kommer Sverige att sända polismän och
eventuellt också tulltjänstemän för tjänstgöring vid Europol.
Europol kan förutses få sitt mandat utvidgat också till andra slag av grov
internationell brottslighet. Organisationen kommer sannolikt att få en
betydelsefull roll när det gäller det internationella polissamarbetet och då
inte minst narkotikabekämpningen. Underrättelserna från Europol kan ligga till
grund för ingripande av medlemsländernas polis mot konkret brottslig verksamhet
likaväl som för inriktningen av polisverksamheten mot bakgrund av den befarade
utvecklingen i fråga om internationell kriminalitet. Däremot är inte avsikten
att ge Europol några egna exekutiva befogenheter.
Arbete pågår med att utarbeta en konvention som skall utgöra den rättsliga
grunden för Europols verksamhet (Europolkonventionen).
29.4.3 MAG 92
Inför perspektivet av den inre marknaden har EG:s generaltulldirektörer tillsatt
en ny samarbetsgrupp (MAG 92). Gruppen skall bl.a. undersöka hur samarbete och
informationsutbyte kan förbättras både tullmyndigheterna emellan och mellan
dessa och andra brottsbekämpande myndigheter. Ett viktigt resultat av arbetet i
MAG 92 är förslaget till konvention om ett databaserat underrättelsesystem
gällande överträdelser av lagstiftning, inte minst sådan lag som upprätthålls
med stöd av artiklarna 36 och 223 i Romfördraget. Systemet kallas Customs
Information System (CIS) och skall bestå av en central databas som skall vara
tillgänglig via terminaler i de anslutna länderna. Genom MAG och
tullinformationssystemet CIS kommer möjligheterna att bekämpa brottslighet med
internationell anknytning att ytterligare öka vid ett svenskt medlemskap i EU.
CIS-konventionen är under utarbetande.
29.4.4 Underrättelseförfarande och sambandsmän
Underrättelseförfarandet utgör redan i dag en verksam del i kampen mot den
kvalificerade brottsligheten, inte minst den internationella narkotikahandeln.
Att vidareutveckla underrättelseförfarandet genom ett EU-medlemskap innebär en
viktig förstärkning av möjligheterna att bekämpa denna brottslighet på ett
effektivt sätt.
Polisens underrättelseförfarande är på central nivå knutet till Riks-
kriminalpolisen och tullens i första hand till Generaltullstyrelsen. Detta är en
lämplig ordning också för framtiden.
Ett viktigt instrument i det internationella polissamarbetet är de sambandsmän
som polisen och tullen redan i dag har i ett antal länder. Flertalet av dessa är
s.k. nordiska sambandsmän och arbetar gemensamt för de nordiska länderna. Frågor
om de nordiska sambandsmännen diskuteras fortlöpande inom den s.k. PTN-gruppen,
som är ett nordiskt samrådsorgan för polis och tull i narkotikafrågor m.m.
Uppgifterna för sambandsmännen spänner i princip över hela det polisiära och
tullmässiga arbetsfältet, men ärenden rörande narkotika utgör en tyngdpunkt för
de flesta av dem.
Erfarenheterna från sambandsmännens verksamhet är generellt sett mycket goda.
Det pågår ett arbete inom tredje pelaren att utveckla ett system med sambandsmän
inom och utom EU-området. Också sett från svenska utgångspunkter är detta ett av
de viktigaste sätten att effektivisera det internationella samarbetet på
brottsbekämpningens område, och då inte minst när det gäller bekämpningen av
narkotikabrott. Samtidigt är det en naturlig utveckling av det nordiska systemet
med sambandsmän.
29.4.5 Närpolisverksamhet m.m.
Inom polisen pågår för närvarande ett utvecklingssamarbete som inte har direkt
samband med Sveriges inträde i EU men som får stor betydelse när det gäller att
öka polisens effektivitet, också när det gäller narkotikabekämpning (se bl.a.
prop. 1993/94:100 bil. 3).
Hit hör utvecklingen av den kvalificerade kriminalpolisverksamheten på alla
nivåer. Särskilda medel har anslagits för att utveckla arbetsmetoder, teknikstöd
och utbildning inom kriminalpolisen. Rikskriminalpolisen har fr.o.m. den 1 juni
1994 fått en ny organisation med en förstärkt ledning. På regional nivå kan
förutses en utveckling mot länskriminalavdelningar med resurser i fråga om
kriminalunderrättelsetjänst och med ett samarbete med Rikskriminalpolisen och i
vissa fall direkt med utländska polismyndigheter.
Närpolisverksamhet utvecklas över hela landet i enlighet med riktlinjer i 1994
års budgetproposition. Närpolisverksamhet innebär bl.a. att polisen arbetar på
ett problemorienterat sätt och med en organisation som bygger på små, lokala
enheter. Stor vikt läggs vid att öka polisens synlighet och att utveckla ett
nära samarbete med dem som bor eller arbetar inom området.
29.4.6 Bevakning av de inre gränserna
Den fria rörligheten över de inre gränserna inom EU är inte obegränsad och
innebär inte utan vidare att all kontroll i anslutning till den inre gränsen
upphör. Det finns sålunda ett internationellt regelverk inom EG-rätten som
begränsar eller reglerar formerna för den fria rörligheten av vissa slags varor,
t.ex. narkotika, vapen, utrotningshotade djur och växter, nationella konst-
eller kulturskatter, krigsmaterial etc. Frågan om dessa s.k. kompensatoriska
åtgärder har berörts i avsnittet om den fria rörligheten för varor, personer,
tjänster och kapital (11) och har utförligt beskrivits i den förut nämnda
Gränskontrollgruppens rapport. En sådan kompensatorisk åtgärd kommer att
beskrivas i det följande, nämligen den gemenskapslagstiftning som reglerar den
legala handeln med vapen (EG:s vapendirektiv). Vidare medger Romfördraget i
artikel 36 att nationella restriktioner i fråga om varors fria rörlighet behålls
för vissa ändamål och på vissa villkor. Det gäller hänsyn till allmän moral,
allmän ordning eller säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs
hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt,
historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda immateriell äganderätt. Ett
EU-land har också rätt att i anslutning till den inre gränsen utöva samma
befogenheter i fråga om kontroll som gäller annorstädes inom landets
territorium.
Inom nuvarande EU-länder förekommer överväganden, och har i vissa fall införts
regler om, att behålla en viss kontroll genom tull eller polis bl.a. i
anslutning till den inre gränsen, inte minst för att förhindra att den fria
rörligheten leder till att narkotika förs över gränsen i ökad omfattning. Det
handlar bl.a. om kontroll som bygger på spaningsinformation och underrättelser
inom det internationella polis- och tullsamarbetet. Erfarenheterna av denna nya
inriktning av kontrollverksamheten är goda.
En kontroll av detta slag i anslutning till Sveriges gränser mot andra
EU-länder övervägs inom kommittéväsendets ram av en av de bägge utredningar, som
enligt vad som tidigare anförts, tillkallades i december 1993 (Nya former för
narkotikabekämpning m.m. i ett EU-perspektiv, dir. 1993:131). Utredningens
uppgift är att utreda vissa frågor om hur Sverige, vid ett EU-medlemskap, skall
förhindra att den fria rörligheten av personer och varor inom EU leder till ett
ökat inflöde av narkotika och illegala vapen i landet. Det bör framhållas att
det endast är tullklareringen vid inre gräns, som avvecklas vid ett svenskt
medlemskap den 1 januari 1995. Identitetskontroller av personer vid inre gräns
behålles till dess att ett beslut fattats på svensk sida om avveckling av dem.
Ett sådant beslut är beroende av att effektiva s.k. kompensatoriska åtgärder
införs i EU och i Sverige.
Utredningen skall bl.a. överväga i vad mån lagstiftningen om varusmuggling
behöver ändras för att Sverige skall kunna behålla straffsanktionerade förbud
mot in- eller utförsel av vissa varor i förhållande till andra EU-länder. Vidare
skall utredningen överväga formerna för att, inom ramen för vad som är tillåtet
enligt det internationella regelverket, upprätthålla en kontroll när det gäller
varor som förs över en gräns mot ett annat EU-land i strid med ett
straffsanktionerat förbud. Kontrollen bör i första hand avse narkotika och
vapen. Det bör enligt direktiven vara en uppgift för tullen och polisen att
tillsammans svara för kontrollen.
Det är regeringens uppfattning att polisen och tullen också vid ett
EU-medlemskap skall vara verksamma i anslutning till de inre gränserna för att
förhindra att narkotika, vapen etc. förs in i landet från andra EU-länder i ökad
omfattning. Utländska erfarenheter visar att en sådan kontroll kan vara väl så
effektiv som en gränskontroll av traditionellt slag.
En sådan kontroll i anslutning till inre gränser måste, som framgått, bygga på
ett delvis annat regelverk i fråga om förutsättningarna för kontrollen än det
nuvarande. Regeringen avser att förelägga riksdagen förslag till behövliga
lagändringar på grundval av det underlag som tas fram inom den nyss nämnda
kommittén om nya former för narkotikabekämpning m.m. i ett EU-perspektiv.
Ett sådant nytt regelverk om kontroll i anslutning till inre gränser torde inte
hinna träda i kraft till den 1 januari 1995. Under mellantiden kan det behövas
justeringar i nuvarande lagstiftning för att möjliggöra för tullen att vara
verksam för att förhindra att narkotika, vapen etc. förs in från andra
EU-länder. Regeringen avser att under hösten förelägga riksdagen förslag till
sådana justeringar i samband med andra ändringar i fråga om tullagstiftningen
som skall gälla fr.o.m. år 1995.
29.4.7 Den framtida kampen mot narkotikabrottslighet
Den svenska narkotikapolitikens mål är att skapa ett narkotikafritt samhälle.
Detta mål har antagits av en enig riksdag som uttryck för en starkt avvisande
hållning till all icke-medicinsk användning av narkotika. Det finns i Sverige i
dag en vidsträckt värdegemenskap kring narkotikapolitikens inriktning.
Grunden för den svenska restriktiva narkotikapolitiken är ett nära samspel
mellan förebyggande åtgärder, kontrollpolitik samt behandling och rehabilitering
av narkotikamissbrukare. Insatser mot narkotika är högt prioriterade inom
tullen, polisen, åklagarväsendet, kriminalvården, socialtjänsten, skolan och
olika fritidsverksamheter. Frivilliga organisationer och folkrörelser bidrar
genom information och opinionsbildning till att förebygga spridning av narkotika
i landet.
Karaktäristiskt för den svenska narkotikapolitiken är att den fäster lika vikt
vid de åtgärder som begränsar tillgången på narkotika och efterfrågedämpande
åtgärder. Olika typer av åtgärder förstärker och kompletterar varandra och ger
tillsammans uttryck för samhällets beslutsamhet att bekämpa narkotika.
Narkotikafrågan behandlas närmare i avsnittet om hälso- och socialpolitiska
frågor (16).
Som EU-medlem kommer Sverige att få del av det nya, effektivare samarbetet
mellan EU-länderna när det gäller att bekämpa internationell brottslighet som
beskrivits ovan. Hit hör inrättandet av den europeiska kriminalpolisbyrån
Europol, som redan börjat bygga upp en verksamhet inriktad mot
narkotikabekämpning. Som EU-medlem kommer Sverige att stationera sambandsmän vid
Europol och att även i övrigt nära samarbeta med byrån.
Det fördjupade samarbetet mellan polis- och tullmyndigheter inom EU kommer
uppenbarligen att få stor betydelse för att effektivisera narkotikabekämpningen
i medlemsländerna med hänsyn till narkotikabrottslighetens utpräglat
internationella karaktär. Regeringens bedömning är att EU-samarbetet på detta
område, åtminstone på sikt, kan få avgörande betydelse när det gäller att vinna
framgång i kampen mot den internationella brottsligheten.
Av betydelse är också den förstärkning av den yttre gränskontrollen som följer
av ett EU-medlemskap.
En följd av ett medlemskap i EU är att tullkontroller av traditionellt slag
försvinner mot andra medlemsländer. Från olika håll har uttryckts en oro för att
detta skulle leda till ett ökat inflöde av bl.a. narkotika i landet. Enligt
regeringens mening måste denna fråga givetvis tas på allvar. Problemen bör dock
inte överdrivas. Redan i dag finner huvuddelen av det mot Sverige riktade
narkotikaflödet en väg förbi gränskontrollerna.
Regeringen avser som redan sagts, att behålla en bevakning från tullens och
polisens sida i anslutning till gränserna mot andra EU-länder. En parlamentarisk
utredning är, som framgått ovan, i färd med att utarbeta förslag till regler för
en sådan kontroll som bygger på spanings- och underrättelseinformation och som
ligger inom ramen för vad som är tillåtet enligt EG:s regler om fri rörlighet.
Som redan framhållits tyder utländska erfarenheter på att en sådan kontroll kan
vara väl så effektiv som gränskontroll av traditionellt slag. Sverige kan i
detta sammanhang uttnyttja de fördelar från kontrollsynpunkt som följer av vårt
geografiska läge och som innebär att de allra flesta resande liksom varutrafiken
måste ta sig in i landet via ett begränsat antal hamnar eller flygfält.
I departementspromemorian framhålls, liksom i Gränskontrollgruppens tidigare
berörda rapport, de vinster som bör kunna göras när det gäller bl.a. kampen mot
internationell narkotikabrottslighet mot bakgrund av det fördjupade polis- och
tullsamarbete som ett EU-medlemskap öppnar vägen för. De flesta remissinstanser,
bl.a. Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen, lämnar det anförda utan
erinran. Generaltullstyrelsen betonar därvid vikten av att utveckla nationella
kompensatoriska åtgärder samt hänvisar till det pågående arbetet i den
parlamentariska utredningen om nya former för narkotikabekämpning i ett
EU-perspektiv (dir. 1993:131). Förbundet för anställda i Tullverket och
Kustbevakningen understryker samma frågors stora betydelse. Socialstyrelsen
anför i sitt remissyttrande att avskaffandet av den inre gränskontrollen kan
innebära nackdelar i fråga om Sveriges möjlighet att kontrollera olaga införsel
av narkotika. Socialstyrelsen framhåller dock att medel att motverka dessa
effekter finns genom de utökade möjligheterna till polisiärt samarbete inom EU.
Denna fråga utgör därför inte, anför Socialstyrelsen, något hinder för ett
medlemskap.
Viktigast är naturligtvis att åtgärder vidtas i Sverige för att öka tullens och
polisens effektivitet när det gäller narkotikabekämpningen. Hit hör bl.a.
utvecklandet av den kvalificerade kriminalpolisverksamheten på alla nivåer när
det gäller arbetsmetoder, teknikstöd och utbildning. Rikskriminalpolisen kommer
att samarbeta nära med Europol i fråga om bekämpning av illegal narkotikahandel
och annan grov internationell kriminalitet. På regional nivå kan förutses en
utveckling mot länskriminalavdelningar med resurser i fråga om
kriminalunderrättelsetjänst och internationellt samarbete. Också
närpolisverksamheten är viktig. Man kan förvänta att polisen genom detta
arbetssätt kommer att bli betydligt effektivare än tidigare när det gäller
exempelvis att bekämpa narkotikalangning och att förhindra att ungdomar dras in
i missbruk och kriminalitet.
29.5EG:s vapendirektiv
Rådet antog den 18 juni 1991 ett direktiv om kontroll av förvärv och innehav av
vapen (91/477/EEG). I inledningen till direktivet sägs bl.a. att avskaffandet av
kontroller vid gemenskapens inre gränser kräver att effektivare regler införs
som gör det möjligt att inom medlemsstaterna kontrollera förvärv och innehav
samt överföring av skjutvapen till annan medlemsstat.
Direktivet uppställer i enlighet härmed vissa minimikrav som staterna måste
uppfylla vad gäller kontrollen av skjutvapen och ammunition inom resp. stat.
Vidare finns föreskrifter om kontroll av vapenhandlare. Enligt direktivet står
det dock varje stat fritt att anta bestämmelser som är strängare än vad
direktivet anger. Direktivet innehåller också bestämmelser om överföring av
vapen mellan medlemsstater. Huvudreglen är att sådan överföring skall kräva
särskilt tillstånd. En möjlighet öppnas dock för jägare och sportskyttar att
föra sina vapen från en medlemsstat till en annan med stöd endast av ett s.k.
europeiskt skjutvapenpass.
I Sverige regleras införseln och innehav av vapen i vapenlagen (1973:1176).
Bestämmelser om utförsel av vapen finns i krigsmateriellagen (1992:1300).
Vapenlagen har nyligen setts över av en utredning, bl.a. har undersökts vilka
ändringar som kan bli nödvändiga med hänsyn till innehållet i direktivet.
Utredningen konstaterar i sitt betänkande Vapenlagen och EG (SOU 1994:4) att den
svenska vapenregleringen uppfyller direktivets krav och håller en generellt sett
hög skyddsnivå i förhållande till detta. Utredningen föreslår dock vissa
ändringar, bl.a. vad gäller införseln av skjutvapen till Sverige och om
tillståndsgivning i vissa fall. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för
närvarande inom Justitiedepartementet.
29.6Civil- och straffrättsligt samarbete
Inom ramen för EU:s tredje pelare finns, som har nämnts inledningsvis, ett antal
konventioner rörande civil- och straffrättsligt samarbete, till vilka Sverige
som EU-medlem förutsätts ansluta sig. I stor utsträckning handlar det om
konventioner som Sverige redan har tillträtt. I samband med
medlemskapsförhandlingarna angav Sverige att anslutning till det nu anförda
regelverket inte skulle innebära några problem för Sveriges del.
På det civil- och straffrättsliga området finns tre konventioner med
tillhörande protokoll och tillträdeskonventioner som grundar sig på artikel 220
i Romfördraget och som nya medlemmar således är förpliktade att tillträda. Det
gäller 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet
av domar på privaträttens område som år 1971 kompletterades med ett protokoll om
EG-domstolens behörighet att tolka konventionen. Till konventionen hör tre
tillträdeskonventioner från åren 1978, 1982 och 1989 som ingicks med anledning
av att EG utökades med nya medlemmar. Dessa konventioner innehåller såväl
tekniska anpassningar med anledning av de nytillträdande staterna som en del
sakliga ändringar och preciseringar av 1968 års Brysselkonvention. Vidare gäller
det 1988 års Luganokonvention om domstols behörighet och om verkställighet av
domar på privaträttens område. Sverige har tillträtt Luganokonventionen (SÖ
1992:45). Den har ingåtts mellan EG:s och EFTA:s medlemsländer och är parallell
till och i det närmaste likalydande med 1968 års Brysselkonvention. Ett svenskt
tillträde till Brysselkonventionen innebär därför inte några egentliga sakliga
nyheter utan får i princip endast den konsekvensen att Sverige - liksom EU:s
övriga medlemsländer - blir bundet av två parallella instrument varav det ena
gäller i förhållande till EU:s medlemsländer och det andra i förhållande till
EFTA-länderna och andra länder som i en framtid kan komma att inbjudas att
tillträda Luganokonventionen. Slutligen gäller det 1980 års Romkonvention om
tillämplig lag på avtalsrättsliga förpliktelser med tillhörande två protokoll
från år 1988 som bl.a. behandlar EG-domstolens tolkning av konventionen. Också
Romkonventionen har justerats genom två tillträdeskonventioner 1984 och 1992.
Frågan om att införa svensk lagstiftning med ett innehåll motsvarande
konventionen övervägs sedan tidigare inom Justitiedepartementet (se t.ex. prop.
1991/92:128 s. 129).
Inom ramen för EPS - Europeiska politiska samarbetet - har det arbetats fram
ett antal konventioner på det civil- och straffrättsliga samarbetsområdet. Än så
länge finns det ingen skyldighet för medlemsstaterna att tillträda
konventionerna utan endast en skyldighet att samarbeta. Sverige blir som medlem
i EU bundet av denna samarbetsplikt. Flera av konventionerna har inte
ratificerats eller ibland inte ens undertecknats av några av medlemsstaterna.
Det rör sig om fem konventioner på straffrättens område - överföring av dömda,
dubbel straffbarhet, förenkling av utlämningsframställningar, överföring av
lagföring och verkställighet av brottmålsdomar - och två konventioner på
privaträttens område - legalisering av dokument och indrivning av
underhållsbidrag - som behandlar samarbete EU-länderna emellan.
I det här sammanhanget kan nämnas att EG-staternas justitieministrar vid ett
möte den 1 september 1993 utformat direktiv till en arbetsgrupp om utlämning.
Arbetsgruppens uppgift är att ta fram ett underlag för en utlämningskonvention,
som skall gälla mellan medlemsstaterna. Avsikten är att göra
utlämningsförfarandet mellan medlemsländerna smidigare än det som följer av 1957
års europeiska utlämningskonvention. Uppgiften hanteras numera inom
arbetsgruppen för utlämningsfrågor.
Sverige kommer som medlem av EU att delta i det fortsatta samarbetet på dessa
områden.
30 Ekonomiskt och monetärt samarbete
Regeringens bedömning: Den första utmaningen för
EU:s ekonomisk-politiska samarbete under
1990-talet är att minska arbetslösheten. Europeiska
rådet har igångsatt ett omfattande åtgärdsprogram för
att följa upp vitboken om tillväxt, konkurrenskraft
och sysselsättning.
Sverige bör delta i den framväxande ekonomiska
och monetära unionen (EMU). Gemensamma
ansträngningar för att uppnå monetär stabilitet är en
viktig förutsättning för hög tillväxt, och full
sysselsättning.
De gångna årens oro på valutamarknaden, och de
räntechocker som drabbat bl.a. Sverige, har
understrukit behovet av ett närmare ekonomiskt och
monetärt samarbete för att främja monetär stabilitet.
Ett slutligt svenskt ställningstagande till
övergången från den andra till den tredje fasen av
EMU kommer att göras i ljuset av den fortsatta
utvecklingen och i enlighet med fördraget. Den
interna svenska beslutsordningen innebär att det
ytterst är riksdagen som skall ta ställning.
30.1Inledning
Ända sedan det ursprungliga Romfördraget har det inom EG funnits en strävan att
åstadkomma en närmare samordning av medlemsländernas ekonomiska politik. Det
ekonomisk-politiska samarbetet mellan EG-länderna begränsades emellertid länge
till enskilda initiativ på mellanstatlig basis, medan de formella mekanismerna
för samordning var svaga. Det monetära området har varit föremål för den mest
formaliserande samordningen, framför allt i form av samarbetet inom ramen för
European Monetary System (EMS) med dess valutakursmekanism (ERM) som upprättades
år 1979.
Syftet med samarbetet på det ekonomisk-politiska området är att lättare uppnå
de gemensamma målen för den ekonomiska politiken (målen anges i avsnitt 30.5).
Genom förverkligandet av den inre marknaden samt upprättandet av en ekonomisk
och monetär union (EMU) skall bl.a. skapas förutsättningar för en ökad och
miljömässigt uthållig tillväxt samt ökad sysselsättning utan att stabiliteten i
ekonomierna äventyras. Riktmärken för de överenskomna målen för ekonomisk
stabilitet finns nedlagda i de s.k. konvergenskriterierna (se avsnitt 30.4)
Den mest långtgående samordningen av den ekonomiska politiken i EMU gäller
penning- och valutapolitiken. Fas tre av EMU (valutaunionen) innebär en
fullständig samordning av politiken på dessa områden (se nedan). Kompetensen för
den allmänna ekonomiska politiken ligger kvar hos medlemsländerna, men formerna
för samarbetet stärks. Strävandena att samordna den ekonomiska politiken bygger
i hög grad på konsensus. Tanken är att själva diskussionerna om den ekonomiska
politiken ska bidra till att bygga upp en samsyn kring politikens utformning.
Sanktionsmekanismer är svaga eller saknas.
För att skapa förutsättningar för en ekonomisk-politisk samordning skall
medlemsländerna betrakta sin ekonomiska politik som en fråga av gemensamt
intresse. I fas två av EMU, som inleddes den 1 januari 1994 har den ömsesidiga
övervakningen fördragsfästs. Diskussionerna inom ramen för övervakningen syftar
till att följa upp i vilken mån den ekonomiska politiken i medlemsländerna är i
överensstämmelse med de gemensamma åtagandena. Målen för samordningen har gjorts
tydligare i och med de övergripande riktlinjerna för den ekonomiska politiken,
vilka utformas årligen av Europeiska rådet (EU:s stats- och regeringschefer).
Riktlinjerna anger hur den ekonomiska politiken bör utformas under det följande
året. De utformas som en rekommendation och är alltså inte bindande till sin
karaktär. Ett förfarande vid alltför stora underskott i de offentliga finanserna
inrättas (se avsnitt 30.5). Varje medlemsland ska vidare utarbeta
konvergensprogram som ska ange specifika mål för den ekonomiska politiken och de
medel som ska användas för att uppnå målen.
Samarbetet om ekonomiska och monetära frågor sker genom rådet för ekonomiska
och finansiella frågor (Ekofin-rådet). Det monetära samarbetet sker i stor
utsträckning mellan centralbankerna inom ramen för det nyligen upprättade
Europeiska monetära institutet (EMI). Viktigt förberedelsearbete i det
ekonomisk-politiska samarbetet görs i EU:s monetära kommitté, där
medlemsländerna företräds av statssekreteraren i finansdepartementet och vice
centralbankschefen.
Den dominerande frågan på den ekonomisk-politiska dagordningen i Europa har
under de senaste åren varit den höga arbetslösheten. Utöver de fördragsbaserade
formerna för samordning av den ekonomiska politiken har EU-länderna därför tagit
flera gemensamma initiativ på mellanstatlig basis för att komma till rätta med
detta problem. Av största vikt under de senaste åren är det s.k.
tillväxtinitiativet och vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och
sysselsättning. Den är grunden för ett omfattande arbete med att gemensamt finna
vägar ur den nuvarande situationen med hög och bestående arbetslöshet i Europa.
Med vitboken som grund beslutade Europeiska rådet i Bryssel i december 1993 om
en omfattande handlingsplan. Handlingsplanen innehåller följande huvudelement:
- nationella insatser främst för att förbättra arbetsmarknadernas funktionssätt
genom åtgärder för bättre utbildning, ökad flexibilitet, ändring av
skattesystemen så att sysselsättningen främjas, större satsningar på aktiv
arbetsmarknadspolitik, särskilda satsningar på unga och långtidsarbetslösa
- fullt utnyttjande av den inre marknaden
- transeuropeiska nätverk för transporter, miljö, och energi
- infrastruktur för informationsteknologi
- finansieringssamarbete
- social dialog.
Som förutsättning för handlingsplanen gäller sunda makroekonomiska förhållanden,
frihandel, solidaritet och decentralisering. De ekonomiskt sett mest
betydelsefulla åtgärderna åligger det länderna att enskilt besluta om och
genomföra, men viktiga delar av handlingsplanen ligger på gemenskapsnivån. Det
gäller t.ex. frågor om finansiering av nätverken, där bl.a. Europeiska
investeringsbanken kommer att medverka.
I december 1993, presenterades även rapporten "Put Europe to work" som ett
bidrag i den europeiska debatten om ökad sysselsättning i anslutning till
EU-ländernas vitboksprogram för tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning.
30.2Den ekonomiska och monetära unionen
Maastrichtfördraget trädde i kraft den 1 november 1993. Genom detta fördrag
gjordes en rad ändringar och tillägg i Romfördraget. När det i det följande
hänvisas till artiklar syftas på Romfördraget. Den ekonomiska och monetära
unionen (EMU) skall enligt Maastrichtfördraget förverkligas stegvis. Övergångs-
fasen (fas två) inleddes den 1 januari 1994. Då upprättades det europeiska
monetära institutet (EMI) med ansvar för att förbereda övergången från dagens
valutasamarbete till en gemensam centralbank och gemensam valuta. Den ömsesidiga
övervakningen och samordningen av medlemsländernas ekonomiska politik förstärks
under denna fas i syfte att främja ett brett uppfyllande av de villkor som
ställts upp för deltagande i valutaunionen, framför allt de s.k.
konvergenskriterierna.
De deltagande länderna skall ha en gemensam syn på målen för den ekonomiska
politiken och före inträdet framför allt kunna uppvisa prisstabilitet och sunda
statsfinanser. Kravet på ett uppfyllande av konvergenskriterierna syftar till
att säkerställa stabilitet i valutaunionen.
Före utgången av år 1996 skall det prövas om en övergång kan ske till den
tredje och slutliga fasen i EMU. En övergång vid denna tidpunkt förutsätter att
en majoritet av medlemsländerna då uppfyller de i fördraget stipulerade
villkoren. Om ett beslut att inleda fas tre inte fattats före utgången av år
1997, inleds denna fas den 1 januari 1999 med de länder som då uppfyller
villkoren.
Slutfasen innebär att växelkurserna mellan de deltagande länderna slutgiltigt
låses. En Europeisk centralbank (ECB), inom ramen för ett Europeiskt
centralbanksystem (ECBS), upprättas med ansvar för dessa länders monetära
politik. Ecun införs som gemensam valuta.
En utförlig diskussion om EMU, inklusive dess följder för Sverige, återfinns i
departementspromemorian Ekonomisk och monetär union (Ds 1992:116) samt i
EG-konsekvensutredningen, Samhällsekonomi (SOU 1994:6).
Sedan Maastrichtfördraget tillkom har flera faktorer bidragit till att
tidsplanen för EMU inte längre kan tas för given. Recessionen i Europa har
försämrat utsikterna för att ett större antal medlemsländer skall uppfylla
fördragets s.k. konvergenskriterier, inte minst i fråga om offentliga sektorns
underskott och skuldsättning. Utvecklingen som ledde till beslutet att utvidga
valutasamarbetets (ERM) bandgränser gör vidare att Maastrichtfördragets ansats
med ett stegvis förverkligande av EMU baserat på ERM:s fasta växelkurser
framstår som mer problematisk än då fördraget slöts i december 1991.
Det finns således vissa frågetecken kring EMU-projektets tidtabell vad gäller
inledningen av fas tre av EMU och den exakta utformningen av övergången från fas
två till fas tre.
Mot bakgrund av utvecklingen under åren 1992-93 kommer sannolikt EU-länderna i
ansträngningarna att samordna den ekonomiska politiken framgent att mer än
tidigare betona sambandet mellan finansiell konvergens och en stabil ekonomisk
utveckling, dvs. sambandet mellan finansiella faktorer som priser, räntor,
statsskuld och budgetunderskott och uppsatta tillväxt- och sysselsättningsmål.
Remissinstanserna i Riksbanksfullmäktige anför i sitt remissvar att den
planerade ekonomiska och monetära unionen (EMU) förväntas ha gynnsamma
ekonomiska effekter, förutsatt att den ekonomiska politiken har en långsiktig
inriktning på stabilitet och tillväxt samt att länderna uppvisar tillräcklig
flexibilitet på bl.a. arbetsmarknaden. Fördragets konvergensvillkor bedöms i
detta sammanhang vara viktiga allmänna förutsättningar för att uppnå tillväxt
och stabilitet. Övervakningen av den ekonomiska politiken i medlemsländerna
måste enligt fullmäktige säkerställa att konvergensvillkoren uppfylls. Därigenom
förbättras även möjligheterna att låta statsbudgeten stabilisera den ekonomiska
aktiviteten över en konjunkturcykel.
Fullmäktige konstaterar att ett svenskt deltagande i valutaunionen kräver dels
att Sverige uppfyller konvergensvillkoren, dels att riksdagen fattar beslut om
svenskt deltagande. Ett uppfyllande av konvergensvillkoren kommer för Sverige
att kräva dels en förstärkt konjunktur, dels omfattande åtgärder för att sanera
statsfinanserna. Om Sverige uppfyller konvergensvillkoren men ändå väljer att
stå utanför den ekonomiska och monetära unionen, kan detta enligt fullmäktige
medföra en osäkerhet om den svenska ekonomiska politiken. Detta kan medföra krav
på högre räntenivå än i omvärlden eller andra anpassningskostnader.
Beträffande behovet av legala förändringar för Riksbankens verksamhet pekas i
remissvaret på tre områden. Svensk lagstiftning bör enligt fullmäktige vid ett
medlemskap i EU återge de bindande bestämmelserna från EG:s regelverk, så att
det svenska regelverket bringas i överensstämmelse med faktiskt gällande rätt.
En ändring bör därför ske av 23 § riksbankslagen så att Riksbanken inte längre
får bevilja staten kontokredit för att täcka statens kortsiktiga medelsbehov. I
enlighet med EG:s regelverk kommer Riksbanken vid ett medlemskap inte att kunna
svara för inbetalningarna till Världsbanken inom ramen för bestämmelserna i 13 §
riksbankslagen. Slutligen anförs att utlåning från Riksbanken med egna medel
till EG:s medelfristiga assistans för betalningsbalansändamål endast bör ske om
valutapolitiska skäl föreligger.
Fullmäktige påpekar att Riksbanken vid ett medlemskap kommer att deltaga i den
övervakning och samordning av penningpolitiken som sker inom ramen för
Europeiska monetära institutet (EMI). Riksbanken kommer i anslutning till ett
medlemskap att skriva under de två avtal som gäller mellan centralbankerna i
EU:s medlemsländer, dels avtalet angående de operativa procedurerna för EMS,
dels avtalet angående ett system för kortfristigt monetärt stöd. Anslutning till
avtalen förutsätter riksdagens godkännande, och fullmäktige avser att tillskriva
riksdagen i frågan förutsatt att folkomröstningen tillstyrker svenskt medlemskap
i EU.
Riksgäldskontoret konstaterar att genom att kontoret inte längre utnyttjar sin
kontokredit i Riksbanken för att täcka statens kortsiktiga finansieringsbehov,
uppfyller Sverige redan från och med budgetåret 1994/95 de facto bestämmelserna
i Maastrichtfördraget som förbjuder monetär finansiering. Som en följd därav
bedöms Riksgäldskontoret påverkas i mindre grad än annars av ett medlemskap i
EU.
Ett deltagande i valutaunionen skulle dock i hög grad påverka
Riksgäldskontorets verksamhet, men eftersom beslut om ett eventuellt svenskt
deltagande kommer att baseras på grundliga överväganden förutsätter kontoret att
det finns möjligheter att återkomma till denna frågeställning.
Som en övergripande synpunkt framför Riksgäldskontoret att ett EU-medlemskap
bör ha en räntesänkande effekt genom att långsiktiga förutsättningar för
ekonomiska aktiviteter fastläggs. Det påpekas att med den storlek statsskulden
nu har innebär även relativt små räntesänkningar stora utgiftsminskningar.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet berör i sitt remissvar
frågan om beslutsordningen vid ett eventuellt svenskt deltagande i den tredje
fasen av EMU. Fakultetsnämnden menar att det i avsaknad av en särskild
protokollsreglering i sista hand är EG-domstolen som avgör hur fördragets
bestämmelser om hur en övergång från fas två till fas tre skall tolkas för
Sveriges del. Nämnden understryker vikten av att den svenska officiella
ståndpunkten i frågan är rättsligt väl underbyggd, och att denna fråga behöver
belysas mer.
Ett flertalet remissinstanser gör i sina remissvar mer allmänna bedömningar av
effekterna på det ekonomiska och monetära området av ett svenskt medlemskap i
EU. Bland dessa gör Svenska bankföreningen i detta avseende en positiv
bedömning, medan Grön Ungdom och Ung Vänster gör en övervägande negativ
bedömning. Fria Högerstudenters förbund framför såväl negativa som positiva
synpunkter.
De inkomna remissvaren har i den här aktuella delen inte föranlett ändringar i
regeringens bedömningar.
30.3Kapitalrörelser
I Maastrichtfördraget fastställs att alla restriktioner för gränsöverskridande
kapitalrörelser och betalningar i princip förbjuds. Grekland har dock ett
tidsbegränsat undantag för vissa typer av kapitalrörelser och Danmark får
behålla restriktioner vad avser förvärv av fritidsfastigheter (se vidare avsnitt
11 om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital.)
Redan före Maastrichtfördraget fanns ett sådant förbud mellan medlemsstaterna.
I fördraget utvidgas förbudet till att gälla även gentemot tredje länder, där
EU-staterna tidigare endast "strävat" efter att uppnå samma grad av
liberalisering som internt. Förbudet mot restriktioner gentemot tredjeländer
skall dock ej hindra upprätthållandet av de nationella restriktioner för
direktinvesteringar, etablering, tillhandahållande av finansiella tjänster eller
värdepappers tillträde till kapitalmarknaden som var i kraft den 31 december
1993. Reglerna om kapitalrörelser har direkt verkan i medlemsländerna, d.v.s
oberoende av nationell lagstiftning.
Som ett led i den svenska kapitalmarknadens integration med de internationella
marknaderna har de senaste åren en långtgående kapitalliberalisering genomförts.
Sveriges lagstiftning om kapitalrörelser överensstämmer sedan tidigare med EG:s
regelverk. Sverige har med EES-avtalet åtagit sig att följa EG:s regler om fria
kapitalrörelser.
Restriktioner finns dock alltjämt vad gäller rätt för personer som inte är
eller har varit bosatta i Sverige att förvärva fritidsfastigheter.
Maastrichtfördraget medger vissa avsteg från principen om kapitalets fria
rörlighet. Dels kan skyddsåtgärder vidtas vid exceptionella förhållanden, dels
kan restriktioner tillämpas inom ramen för internationella sanktioner.
Skyddsåtgärder (artiklarna 73f och 109h)
Maastrichtfördraget innehåller en skyddsklausul för den händelse kapitalrörelser
till eller från tredje land på grund av exceptionella omständigheter orsakar
eller hotar att orsaka allvarliga svårigheter för EMU:s funktion. Rådet kan då
med kvalificerad majoritet besluta om skyddsåtgärder gentemot tredje land under
en tid som inte överstiger sex månader.
Fram till den tredje fasen gäller en övergångsbestämmelse som innebär att ett
medlemsland kan få finansiellt bistånd vid betalningsbalansproblem. Om bistånd
inte beviljas eller beviljat bistånd inte är tillräckligt kan medlemslandet få
tillstånd av kommissionen att vidta skyddsåtgärder. En medlemsstat får, om rådet
inte omedelbart fattar beslut om bistånd, i förebyggande syfte vidta nödvändiga
skyddsåtgärder. I Romfördraget finns vidare allmänna
bestämmelser som bl.a. gäller för det fall en medlemsstat utsätts för allvarliga
inre oroligheter som berör upprätthållande av lag och ordning eller att en
medlemsstat befinner sig i krig eller krigsfara. Medlemsstaterna skall i sådana
situationer samråda i syfte att genom gemensamma åtgärder förhindra att den
gemensamma marknadens funktion påverkas av åtgärder som en medlemsstat kan se
sig nödsakad att vidta. Sådana åtgärder kan bl.a. innebära att reglerna om fria
kapitalrörelser åsidosätts. Dessa allmänna bestämmelser berörs inte av
Maastrichtfördraget.
Gällande svenska bestämmelser om valutareglering återfinns i lagen (1992:1602)
om valuta- och kreditreglering. Enligt dessa bestämmelser får regeringen
förordna om valutareglering om Sverige är i krig eller krigsfara. Detsamma
gäller om det råder utomordentliga förhållanden föranledda av i lagen
exemplifierade omständigheter, bl.a allvarlig olycka, våldshandling, epidemi
eller liknande samt utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. Då
valuta- och kreditregleringslagen är i kraft får inte valutatransaktioner
genomföras utan tillstånd av Riksbanken.
Även om det av naturliga skäl finns oklarhet om exakt vilka skyddsåtgärder som
kan komma att vidtas, råder det en övergripande samsyn mellan EG:s regler och
gällande svenska regler i fråga om vilka principer som bör gälla för att
valutareglering skall få tillgripas.
Internationella sanktioner (artikel 73g)
Maastrichtfördraget möjliggör vidtagande av restriktioner gentemot tredje land
vad gäller kapitalrörelser och betalningar inom ramen för politiska sanktioner
beslutade antingen på gemenskapsnivå eller unilateralt (det senare förutsatt att
rådet ännu ej vidtagit några åtgärder i strid härmed).
I Sverige kan regeringen enligt lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner besluta om åtgärder om det är påkallat med anledning av beslut eller
rekommendationer i FN:s säkerhetsråd. Regeringen får också besluta om
sanktionsåtgärder om samarbetet med EG eller ESK påkallar det.
En översyn av lagen om internationella sanktioner (i vilken EG-perspektivet
kommer att beaktas pågår.(se avsnitt 23.3.3).
30.4Villkoren för övergången till andra och tredje fasen
Konvergens
För att säkerställa stabilitet i valutaunionen stipulerar Maastrichtfördraget
krav på en ensartad ekonomisk utveckling i medlemsländerna vad avser
prisutvecklingen, räntenivån, den offentliga sektorns underskott och
skuldsättning samt växelkursen under en period innan unionen upprättas.
Riktmärkena för dessa krav finns nedlagda i de s.k. konvergenskriterierna.
Fördraget innehåller ej några regler om hur denna konvergens skall uppnås. Det
ankommer följaktligen på varje land att föra en nationell ekonomisk politik med
kravens uppfyllnad som mål. Medlemsstaterna förbinder sig att redan under fas
två sträva efter att undvika alltför stora underskott i de offentliga
finanserna.
Som ett led i ansträngningarna att uppnå den eftersträvade konvergensen skall
varje medlemsland om nödvändigt utarbeta ett flerårigt ekonomisk-politiskt
program, s.k. konvergensprogram.
Konvergenskriterierna specificeras i ett protokoll till fördraget:
- inflationstakten skall under året före en examination inte vara mer än 1,5
procentenheter högre än i de - högst tre - medlemsländer som har lägst
inflationstakt,
- de långa räntorna får under året före en examination inte vara mer än 2
procentenheter högre än räntorna i samma länder,
- den konsoliderade offentliga sektorns underskott och (brutto)skuldsättning
får uppgå till högst 3% respektive 60% av BNP,
- växelkursen skall ha hållits stabil utan allvarliga störningar, inom ramen
för växelkurssamarbetets "normala" fluktuationsband, under en period av minst
två år.
Om underskottet överstiger 3% av BNP skall det enligt fördraget ha minskat
väsentligt och kontinuerligt och nått en nivå som ligger nära referensvärdet,
eller vara av tillfällig karaktär och fortfarande ligga nära referensvärdet.
Om offentliga sektorns skuldsättning överstiger 60% av BNP skall den minska i
tillräcklig utsträckning och närma sig referensvärdet i tillfredsställande takt.
Vid en beräkning av den offentliga sektorns skuldsättning konsolideras skulden
mellan delsektorerna, dvs. interna skulder avräknas. För Sverige innebär detta
bl.a. att AP-fondernas innehav av statspapper avräknas från den totala
skuldsättningen.
Det kriterium som avser växelkursen stipulerar att denna skall ha hållits
stabil utan allvarliga störningar och "utan devalveringar på eget initiativ"
inom ramen för ERM:s "normala" fluktuationsband under minst två år före
examinationstillfället. Kriteriet formulerades när ERM bestod av ett snävare (+-
2,25%) och ett bredare (+- 6%) fluktuationsband. Med normalt fluktuationsband
avsågs det snävare bandet. Vidgningen av bandgränserna i augusti 1993 innebär
att det råder en viss osäkerhet om hur detta kriterium framöver kommer att
tolkas.
30.5Ekonomisk politik
Maastrichtfördraget slår fast de övergripande målen för den ekonomiska politiken
i EU. Den europeiska centralbanken har som primärt mål att upprätthålla
prisstabilitet. Målen för den samlade ekonomiska politiken är att uppnå:
- harmonisk och balanserad ekonomisk utveckling
- hållbar och icke-inflationistisk tillväxt som tar hänsyn till miljön
- hög grad av ekonomisk konvergens
- hög sysselsättning och hög social skyddsnivå
- ökad levnadsstandard och livskvalitet
- ekonomisk och social samhörighet
- solidaritet mellan medlemsstaterna.
De ovan nämnda målen skall uppnås genom att medlemsstaterna upprättar en
gemensam marknad och en ekonomisk och monetär union. De åtar sig att föra den
ekonomiska politiken enligt vissa vägledande principer: stabila priser, sunda
offentliga finanser och monetära förhållanden samt en hållbar betalningsbalans.
Principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens skall gälla.
Förbud mot centralbanksfinansiering av offentlig verksamhet (artikel 104)
Enligt artikel 104 i Romfördraget förbjuds ECB och medlemsstaternas
centralbanker att ställa krediter och övertrasseringsmöjligheter till förfogande
för offentliga myndigheter, offentliga organ och offentligt ägda företag. ECB
och centralbankerna får heller inte köpa skuldförbindelser direkt från dessa
myndigheter, organ och företag. Förbudet gäller fr.o.m. fas två.
I rådsförordningen som preciserar tillämpningen av nämnda bestämmelser i
artikel 104 anges att köp av statspapper på andrahandsmarknaden får göras av de
nationella centralbankerna endast under förutsättning att det sker i
penningpolitiskt syfte. För att inte hindra de nationella centralbankerna från
att inneha en central roll inom det statliga betalningssystemet görs i
förordningen vissa praktiskt betingade undantag från artikelns principiella
låne- och övertrasseringsförbud. Exempelvis tillåts överdrag under loppet av en
dag, "intra-day credits".
Svenska staten har för närvarande möjlighet att låna i Riksbanken genom att
banken beviljar staten kontokredit eller att banken köper statspapper direkt
från staten. Kontokrediten är kopplad till en checkräkning i Riksbanken som
Riksgäldskontoret kan sätta in sina medel på i den mån dessa inte behövs för
utbetalningar. När Riksbanken efter särskild begäran köper statspapper direkt
från Riksgäldskontoret (s.k. rekvisitioner) för vidare användning i
marknadsoperationer i penningpolitiskt syfte sker utlåning till staten som en
bieffekt.
Regeringen gav i oktober 1993 Riksgäldskontoret i uppdrag att ersätta det
dåvarande systemet där kontoret finansierade tillfälliga underskott med kredit i
Riksbanken med ett nytt system där upplåning sker utanför banken. Erforderliga
ändringar i förordningen om instruktion till Riksgäldskontoret beslutades också.
Riksgäldskontoret har genomfört nödvändiga ändringar i sin upplåning och
finansierar inte längre tillfälliga likviditetsunderskott med upplåning i
Riksbanken. Formellt har dock Riksgäldskontoret fortfarande möjlighet att låna
Riksbanken. Gällande bestämmelse om att Riksbanken
får bevilja staten kontokredit är oförenlig med förbudet i artikel 104 i
Romfördraget och bör tas bort vid ett medlemskap för att svensk lagstiftning
skall överenstämma med Maastrichtfördraget.
Det är regeringens och Riksbankens bedömning, att Riksbankens möjlighet att
köpa statspapper direkt från staten om detta behövs av penningpolitiska skäl är
förenlig med Maastrichtfördraget, under förutsättning att de medel som staten
därigenom erhåller används till att att reglera samma transaktion, dvs. att
likviden steriliseras direkt, och därmed inte kan användas till monetär
finansiering.
Enligt nämnda rådsförordning om monetär finansiering får en centralbank enbart
göra kapitalinsatser till Internationella valutafonden (IMF) och EG:s facilitet
för medelfristig finansiell assistans. Kapitalinsatser till andra
internationella finansiella institutioner skulle därmed komma att belasta
statsbudgeten. I Sveriges fall påverkar detta Sveriges kapitalinsats i
Världsbanken där Riksbanken, mot statsgaranti, stått för inbetalningarna.
Förbud mot s.k. positiv särbehandling av myndigheter m.m. (artikel 104a)
Artikel 104a i Romfördraget, som gäller från inledningen av andra fasen i EMU,
föreskriver förbud mot positiv särbehandling hos banker och andra kreditinstitut
av gemenskapsinstitutioner eller gemenskapsorgan, nationella regeringar,
regionala, lokala eller andra myndigheter eller andra organ eller företag inom
den offentliga sektorn i medlemsstaterna. Bestämmelsen innebär även förbud för
staten att skaffa information hos finansiella institutioner om åtgärderna inte
är föranledda av tillsynsmässiga hänsyn.
I rådsförordningen för tillämpningen av fördragets förbud fastställs
definitioner av vad som skall avses med positiv särbehandling, tillsynsmässiga
hänsyn, offentlig sektor och finansiella institutioner. Enligt förordningen
avses med positiv särbehandlig varje lag, reglering eller annan åtgärd som inte
står i överensstämmelse med principerna för en öppen marknadsekonomi med fri
konkurrens och som förpliktar finansiella institutioner att skaffa eller
tillhandahålla lån eller andra finansiella förpliktelser till de offentliga
organ som nämns i artikeln eller som har sådant anskaffande eller
tillhandahållande som syfte eller effekt. Med tillsynsmässiga hänsyn avses
sådana åtgärder som stöder sig på nationell lag, annan reglering eller
administrativa åtgärder som grundar sig på eller står i överensstämmelse med
EG-rätten, utformade för att säkerställa sundhet i de individuella
finansinstituten, stärka stabiliteten i det finansiella systemet i sin helhet
och skydda kunderna hos finansinstituten.
Undantag görs för medlemsstaternas centralbanker, ECB och, under vissa
förutsättningar, de finansiella tjänster som tillhandahålls av postväsendet.
Inga svenska regler står i strid med förbudet mot positiv särbehandling.
Förfarandet vid alltför stora underskott i de offentliga finanserna (artikel
104c)
För att förhindra oansvarig finanspolitik i EU-länderna, med dess återverkningar
på övriga medlemsstater, innehåller Maastrichtfördraget bestämmelser om det s.k.
förfarandet vid alltför stora underskott i de offentliga finanserna.
Enligt fördraget skall medlemsstaterna i fas tre av EMU undvika alltför stora
underskott; under fas två skall de sträva efter att undvika sådana underskott.
Förfarandet innebär att om en medlemsstat trots detta uppvisar alltför stora
underskott skall rådet rikta en rekommendation om att underskottet skall minskas
samt bestämmelser för vad som ska ske om rekommendationen inte följs.
30.6Monetär politik
Vid övergången till den tredje fasen av EMU överförs bestämmanderätten över den
monetära politiken i de länder som deltar i valutaunionen till den Europeiska
centralbanken, ECB. De nationella centralbankerna kommer att finnas kvar, även
om besluten i frågor om monetär politik då fattas av ECB. Medlemsländernas
centralbankschefer ingår i ECB:s styrelse och har därmed inflytande över
penningpolitiken även i tredje fasen av EMU. Fram till det att ett land går med
i valutaunionen ligger beslutanderätten i frågor om monetär politik kvar hos
landet i fråga.
I 9 kap. 12 § regeringsformen anges att Riksbanken är Sveriges centralbank med
ansvar för kredit- och valutapolitik. Den skall också främja ett säkert och
effektivt betalningsväsende. Vidare sägs att Riksbanken är en myndighet under
riksdagen, vilket innebär att riksdagen har direktivrätt över Riksbanken. Även
vid ett svenskt deltagande i EMU:s tredje fas kommer Riksbanken att förbli
landets centralbank.
Det finns på området för monetär politik inte några bestämmelser som måste
ändras för att Sverige skall kunna bli medlem i EU, eftersom EU vid tidpunkten
för ett svenskt medlemskap fortfarande är i den andra fasen av EMU. Om Sverige
beslutar sig för att delta i tredje fasen innebär detta emellertid att Sverige
förpliktigar sig att ändra den nationella lagstiftningen så att Riksbanken får
en oberoende ställning. De lagbestämmelser som i sådant fall behöver ändras
behandlas nedan.
Riksbankens ställning (artiklarna 107-108)
Den nationella lagstiftningen skall senast vid upprättandet av ECBS vara
förenlig med bestämmelserna i fördraget och stadgan för ECBS. De villkor som
härvidlag måste vara uppfyllda vad gäller centralbankens ställning är att
centralbanken, eller personer i ledande ställning inom banken, inte får ta emot
eller söka instruktioner då de utför de uppgifter som de är ålagda enligt
fördraget. EU:s institutioner och medlemsstaternas regeringar åtar sig att
respektera denna princip och inte söka påverka ledamöterna i de beslutande
organen i ECB och de nationella centralbankerna. Enligt stadgan för ECBS skall
centralbankschefen inte kunna avsättas annat än då han inte kan fullgöra sin
tjänst eller uppenbart missköter sitt uppdrag. Dessutom får mandatperioden för
nationella centralbankschefer inte understiga fem år.
När det gäller centralbankens ställning finns det inte någon fördragstext som
tar över nationell lagstiftning vid övergången till den tredje fasen. Fördraget
innebär att varje medlemsland skall genomföra de nödvändiga förändringarna i den
nationella lagstiftningen. Bestämmelserna om oberoende är inte preciserade
utöver vad som ovan nämnts. Det går således inte att avläsa precis hur den
nationella lagstiftningen skall se ut, utom i de delar som gäller
centralbankschefens mandatperiod och skydd mot avsättning. Först när stats- och
regeringscheferna i EU tar slutlig ställning till vilka länder som skall delta i
den tredje fasen i EMU kan det komma att framgå om något land brister i detta
avseende. I praktiken torde dock detta framgå redan tidigare när EMI,
kommissionen och Ekofin-rådet bereder frågan och förbereder sina utlåtanden
inför Europeiska rådets ställningstagande.
Riksbanken har i dag inte den oberoende ställning som fördraget kräver. Det
främsta hindret är att Riksbanken är en myndighet under riksdagen. Härtill
kommer att riksbankschefen enligt regeringsformen 9 kap. 12 §, genom beslut av
riksbanksfullmäktige, kan avsättas utan att några skäl behöver anges. Om en
ändring i denna fråga föreslås riksdagen under kommande mandatperiod kan Sverige
uppfylla de formella kraven år 1998. Däremot är villkoret vad gäller riksbanks-
chefens mandatperiod uppfyllt, vilket är reglerat på samma ställe i
regeringsformen. Om ytterligare ändringar krävs för att uppfylla EG:s
bestämmelse om centralbankens ställning, torde de avse sådant som kan införas i
riksdagsordningen och i vanlig lag.
Utgivning av sedlar och mynt (artikel 105a)
I Maastrichtfördraget stadgas att endast ECB har rätt att ge tillstånd till
sedelutgivning, även om de nationella centralbankerna på ECB:s uppdrag kan stå
för den praktiska hanteringen. ECB bestämmer i frågor om lagligt
betalningsmedel.
Enligt regeringsformen 9 kap. 13 § äger endast Riksbanken rätt att ge ut sedlar
och mynt i Sverige. Riksdagen bestämmer i övriga frågor om penning- och
betalningsväsendet och lagliga betalningsmedel.
Om Sverige beslutar sig för ett deltagande i EMU:s tredje fas följer att beslut
om utgivning av sedlar och mynt samt frågan om lagligt betalningsmedel överförs
till den europeiska centralbanken. Detta kräver också ändringar i bestämmelserna
i regeringsformen om sedelutgivningsrätten.
Växelkurspolitiken vid ett medlemskap (artikel 109)
Samarbetet inom EMS utgör inte en del av det egentliga regelverket inom EG.
Beslut rörande exempelvis växelkurserna inom ERM fattas av finansministrarna och
centralbankscheferna i medlemsländerna i särskilda möten, dvs. inte i formella
möten med Ekofin-rådet. Samrådet i de avgörande växelkurspolitiska frågorna sker
normalt i monetära kommittén där statssekreterarna i finansdepartementen och
vice centralbankscheferna representerar medlemsstaterna. Dessa regler bibehålls
även under EMU:s andra fas.
Beslut om deltagande i ERM fattas självständigt av varje land. Deltagandet
innebär en förpliktelse att inte ensidigt och utan godkännande av andra
medlemsländer vidta växelkursförändringar. Medlemsstaterna skall enligt
Romfördraget behandla valutapolitiken som en fråga av gemensamt intresse.
Utvecklingen under år 1992 visade emellertid att det under extrema förhållanden
i praktiken är möjligt för ett enskilt land att ensidigt besluta om att avbryta
sitt deltagande i ERM-samarbetet.
Maastrichtfördragets bestämmelser om växelkurspolitiken under den tredje fasen
innebär att Ekofin-rådet kan träffa formella avtal med andra stater om
växelkursen mellan ecun och respektive tredjelandsvaluta. Om sådana avtal inte
slutits kan rådet utfärda riktlinjer för unionens växelkurspolitik, men dessa
får inte beskära ECB:s möjligheter att upprätthålla prisstabilitet.
Medan växelkurspolitiken i EU-länderna bestäms av respektive regering fattar i
Sverige Riksbanken beslut i växelkursfrågor (med stöd av regeringsformen och
riksbankslagen). I de fall då det är frågan om mellanstatliga avtal eller avtal
med mellanfolklig organisation ingås avtalen av regeringen (med riksdagens
godkännande i viktigare fall).
Ett beslut om svenskt deltagande i ERM fattas sålunda av Riksbanken - efter
samråd med regeringen - eftersom ERM-samarbetet är ett samarbete mellan
centralbanker. Inrättandet av EMI medför ingen förändring i detta avseende.
Om Sverige beslutar om ett deltagande i tredje fasen av EMU förs beslut om
växelkurspolitiken över till ECB och Ekofin-rådet. Lagarna rörande Riksbanken
bör då ändras så att de avspeglar de då rådande förhållandena vad gäller
ansvaret för växelkurspolitiken.
30.7Den svenska förhandlingen
Vid det formella öppnandet av de svenska förhandlingarna den 1 februari 1993
framhöll statsrådet Dinkelspiel att:
"Sverige vill delta i den framväxande ekonomiska och monetära unionen (EMU).
Gemensamma ansträngningar för att uppnå monetär stabilitet är en viktig
förutsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
Den senaste tidens oro på valutamarknaderna (statsrådet syftade på hösten 1992)
och de räntechocker som har drabbat många länder inklusive Sverige, har
understrukit behovet av ett närmare ekonomiskt och monetärt samarbete för att
främja monetär stabilitet. Sverige är angeläget att bidra till utformningen av
EMU redan före medlemskapet. Ett slutligt svenskt ställningstagande avseende
övergången från den andra till den tredje fasen kommer att göras i ljuset av den
fortsatta utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i fördraget."
I samband med förhandlingsstarten beträffande EMU senare samma år, den 9
november 1993, utvecklades den svenska synen på EMU ytterligare (se bilaga 1).
Förutom att upprepa ovanstående uttalande från 1 februari 1993 framhöll
statsrådet Dinkelspiel att:
"Den första utmaningen (för våra länder) är att under 1990-talet tillhandahålla
tiotals miljoner nya arbeten liksom möjligheter till utbildning och praktik så
att arbetslösheten kan nedbringas och på så sätt stärka förtroendet för
europeiskt samarbete.
I den här bemärkelsen är arbetet som nu pågår med vitboken av speciell
betydelse för hela Europa. Vi delar Europeiska rådets uppfattning att
arbetslöshetssituationen är oacceptabel. Det faktum att Europeiska rådet
fastslår att varje ansträngning måste vidtas för att råda bot på den
situationen, indikerar att behovet av att öka produktiv sysselsättning idag är
lika viktigt som monetära mål.
Därför är det nödvändigt att sätta ambitiösa mål när det gäller skapandet av
nya produktiva arbeten, att slåss mot arbetslösheten, att förbättra
arbetsmarknadens sätt att fungera och att säkerställa våra medborgares välfärd.
Ökad ekonomisk tillväxt, sysselsättning och reducerad arbetslöshet är
förutsättningar för att få ned de offentliga underskotten. Andra åtgärder för
att på medellång sikt förstärka budgeten är också nödvändiga. Vi ser fram emot
att ta del i ett gemensamt europeiskt agerande i det europeiska rådet och i
finansministrarnas gemensamma EFTA-EG-möten. Vi för vår del siktar på att, som
ett steg mot full sysselsättning, reducera arbetslösheten med hälften till
slutet av århundradet. Jag skulle här speciellt vilja hänvisa till det program
för tillväxt och sysselsättning som igår antogs av de nordiska statsministrarna.
För att uppnå de ambitiösa målen för tillväxt, investeringar och sysselsättning
är det nödvändigt att upprätthålla prisstabilitet och på så sätt skapa lägre
räntenivåer och internationell monetär stabilitet, dvs. uppnå
konvergenskriterierna såsom de fastställts i Maastrichtfördraget.
Vid öppnandet av förhandlingarna uttalade vi i följande termer vår position med
avseende på de frågor som täcks av kapitel 23 om ekonomisk och monetär politik:
(här upprepades ovanstående text från 1 februari). Mot bakgrund av denna
position är vi beredda att stänga kapitel 23 om ekonomisk och monetär politik."
Detta anförande har sedermera registrerats officiellt av EU-länderna utan
motkommentar, och utgivits som konferensdokument. Mötesprotokollet den 9
november har på denna punkt följande lydelse:
"Konferensen: - noterade Sveriges anförande avseende de kapitel som hänför sig
till Fördraget om Europeiska unionen (doc. CONF-S 70/93);"
Statsrådet Dinkelspiel informerade vid båda tillfällena riksdagen, och genom
hans framträdande inför riksdagen den 10 november underrättades inte bara
riksdagen och svenska folket utan även våra partners i EU om Sveriges
ståndpunkt. Man kan särskilt lägga märke till att statsrådet Dinkelspiel
beträffande Sveriges interna beslutsordning framhöll att "I fråga om övergången
från den andra till den tredje fasen i EMU är det ytterst riksdagen som skall ta
ställning."
Formerna för hur ett enskilt medlemsland som t.ex. Sverige fattar beslut om
övergången från fas två till fas tre i EMU avgör landet i fråga självt.
Följaktligen står det heller inget om detta i Maastrichtfördraget.
De tyska och nederländska parlamenten har t.ex gjort liknande deklarationer som
den svenska om deltagandet i den tredje fasen. Den norska regeringen har i sin
Stortingsmelding om EU-medlemskap intagit samma inställning för Norges del.
30.8Regeringens överväganden
Två villkor skall vara uppfyllda för att Sverige skall kunna gå med i tredje
fasen av EMU.
För det första måste Sverige uppfylla de villkor som stipuleras i
Maastrichtavtalet. När Sverige uppfyller Maastrichtfördragets konvergensvillkor
har vi en oavvislig rätt att gå med i EMU:s tredje fas. Huruvida Sverige kommer
att uppfylla villkoren avgörs av de länder som vid den aktuella tidpunkten är
medlemmar i EU.
Som medlem påtar sig Sverige att uppfylla konvergenskriterierna och följa EG:s
lagstiftning på det ekonomiska och monetära området. Den lagstiftning det gäller
har bindande verkan oavsett motsvarande svenska regler.
Beträffande centralbankerna - bl a Sveriges Riksbank - anges i
Maastrichtfördraget att de skall vara oberoende (se avsnitt 30.6).
Frågan om Riksbankens ställning vid ett medlemskap behandlades i utredningen
Riksbanken och prisstabiliteten (SOU 1993:20, kap 6). Några ändringar i
lagstiftningen om Sveriges riksbank utifrån frågan om medlemskap i EU finns inte
någon anledning att göra före ett svenskt medlemskap. De nödvändiga ändringarna
i vanlig lag och grundlag som krävs vid medlemskap bör föreläggas riksdagen
under den valperiod som tar sin början 1994 och föreläggas riksdagen för en
andra läsning vad gäller grundlagsändringarna under nästföljande valperiod.
För det andra är frågan om beslutsprocessen i Sverige inför övergången från fas
två till fas tre en intern svensk angelägenhet. Beslutet om Sverige skall gå
över från fas två till fas tre skall fattas av riksdagen. Förutsatt att
riksdagen bifaller denna proposition om svenskt medlemskap i EU, kommer
regeringen att inför den tidpunkt när Sveriges deltagande i EMU:s tredje fas
blir aktuell att till riksdagen lägga en särskild proposition beträffande frågan
om Sveriges deltagande i EMU:s tredje fas.
31 Finansiella och budgetära frågor
Regeringens bedömning: Medlemskapet i EU kommer
att påverka statsbudgeten i flera avseenden.
Effekterna är både av saldoförsämrande och
saldoförstärkande karaktär. De på sikt viktiga
effekterna på såväl utgifts- som inkomstsidan av
förändrade samhällsekonomiska förutsättningar i form
av bl.a. högre tillväxt och lägre ränteläge är
naturligen svåra att i nuläget kvantifiera i
budgettermer. Den samlade saldoeffekten av
medlemskapet beror också på budgetpolitikens
utformning.
I budgeteffekterna ingår de betalningsåtaganden
Sverige ikläder sig genom avtalet. Av dessa utgör
avgiften till EG-budgeten den övervägande posten.
Betalningsåtagandena för åren 1995-1998 minskas dock
genom den överenskomna infasningen av den svenska
avgiften. Härigenom mildras också under en
konjunkturmässigt känslig period konsekvenserna för
statsbudgeten.
De statsfinansiella villkoren sätter hårda
restriktioner för nya åtaganden. Ett medlemskap får
sammantaget inte öka de administrativa kostnaderna
för statsförvaltningen. Krav på svensk
medfinansiering vid deltagande i EU:s program
och stöd måste finansieras. Där EU:s politik ersätter
nationell politik måste resurserna återföras till
statsbudgeten och bidra till finansieringen av
medlemsavgiften.
Regeringen har i inledningen till denna
proposition anmält sin avsikt att senare återkomma
med en samlad bedömning av budget- och
anslagseffekterna av medlemskap i EU.
Gemenskapens allmänna budget, eller EG-budgeten, skall hantera samtliga
inkomster och utgifter som EG har eller enligt de olika fördragen kan ha. De
grundläggande reglerna återfinns i artiklarna 199-209 i Romfördraget. Två
områden finansieras dock genom särskilda finansiella ordningar; Europeiska
investeringsbanken (EIB) och Europeiska utvecklingsfonden (EDF). Dessutom
finansieras Kol- och stålgemenskapens verksamheter via avgifter från företagen
inom detta område.
31.1Finansiella och budgetära frågor inom EU
EG-budgeten upprättas i ecu och avser ett budgetår. Budgetåret omfattar perioden
den 1 januari till den 31 december. Budgeten måste balanseras, dvs. utgifterna
måste täckas antingen genom avgifter från medlemsländerna eller genom andra
medgivna inkomster.
Budgeten finansieras huvudsakligen genom avgifter från medlemsländerna. De
sammanlagda avgifterna utgör EG-budgetens s.k. egna resurser. Benämningen
markerar att avgifterna från medlemsländerna givits karaktären av skatter som
överlåts till unionen. Finansieringen avser budgetens utgifter i sin helhet. De
olika avgifterna är alltså inte specialdestinerade för något särskilt
utgiftsslag.
Avgiften till EG-budgetens egna resurser består av de fyra komponenterna
jordbruksavgifter (inklusive sockeravgifter), tullar, momsbasavgift och en
avgift baserad på bruttonationalinkomsten (BNI). Inkomster från
jordbruksavgifter i enlighet med den gemensamma jordbrukspolitiken och tullar
tillfaller i sin helhet unionen med avdrag för tio procent som disponeras av
medlemslandet för administrationskostnader. Momsbasavgiften och BNI-avgiften
beräknas som en procentuell andel av den enhetliga teoretiska momsbasen
respektive bruttonationalinkomsten.
Medlemsländernas avgifter betalas in till ett konto som disponeras av
EG-kommissionen i respektive medlemslands centralbank. Medlemslandets
betalningar till kontot sker i egen valuta.
De huvudsakliga sekundära rättsakter som reglerar budgeten är följande: Rådets
beslut 376/88/EEG, rådets förordning (EEG) nr 1552/89, rådets förordning (EEG)
nr 1553/89, rådets direktiv 130/89/EEG, rådets beslut 377/88/EEG, rådets
förordning (EEG) nr 165/74, rådets förordning (EEG) nr 3308/80,
finansförordningen (OJ L 356, 31.12.77, s.1 med ändringar), kommissionens
förordning den 11 december 1986 samt en gemensam deklaration från parlamentet,
rådet och kommissionen angående förbättringar av budgetprocessen (OJ C 194,
28.07.82, s.1)
Rådets beslut 376/88/EEG reglerar budgetens utgiftsnivå och finansiering samt
definierar EU:s egna resurser och den reduktion som Storbritannien erhåller
inklusive fördelningen av kostnadsansvaret för denna. Rådets förordning (EEG) nr
1552/89 vidareutvecklar hur rådets beslut 376/88 skall implementeras. I rådets
förordning (EEG) nr 1553/89 anges vilka åtgärder som medlemsländerna är skyldiga
att vidta för att säkerställa korrekt uppbörd av de egna resurser som härrör
från mervärdeskatten. Rådets direktiv 130/89/EEG anger hur
bruttonationalinkomsten skall beräknas när den används som bas för beräkning av
medlemslandets BNI-avgift. Regler och befogenheter för kommissionens utsända
revisorer för kontroll av medlemsländernas avgifter anges i rådets förordning
(EEG) nr 165/74. Rådets beslut 377/88/EEG behandlar budgetdisciplin.
EG:s finansförordning innehåller generella regler för gemenskapsbudgeten, bl.a.
finansiering, anslagstyper, budgetår, hur budgeten skall upprättas m.m. Den
innehåller också regler för gemenskapsbudgetens struktur, genomförande,
redovisning och revision, regler för upphandling samt särskilda bestämmelser för
jordbruksfondens (FEOGA) garantisektion, bistånd till utvecklingsländer och
anslag för forskning och utveckling. Kommissionens förordning den 11 december
1986 ger tillämpningsföreskrifter för finansförordningen.
Finansförordningen liksom rådets beslut 376/88/EEG är för närvarande föremål
för översyn, bl.a. för att resultatet av budgetöverenskommelsen vid toppmötet i
Edinburgh i december 1992 (den s.k. Delors II) skall införlivas.
31.2Finansiella och budgetära aspekter på Sveriges nuvarande samarbete med EU
Det nuvarande EES-avtalet medför budgetära konsekvenser inom tre olika områden;
programsamarbetet, ekonomisk och social utjämning samt administration av
gemensamma institutioner. I övrigt bär parterna sina egna kostnader. Denna
princip följer av att Sverige endast deltar i och betalar för delar av
samarbetet inom EU.
För deltagandet i programsamarbetet betalar Sverige och övriga EFTA-länder ett
bidrag till EG-kommissionen som utgör ett tillägg till EG:s budget för
programmet i fråga. Programmen är ofta fleråriga. Budgetåtagandet för
programsamarbetet omfattar därför i flertalet fall civilrättsliga åtaganden som
beräknas sträcka sig flera år framåt i tiden.
EFTA:s fond för ekonomisk och social utjämning inom EES är en motsvarighet till
EG:s egna satsningar för att jämna ut regionala skillnader inom unionen och
skapa bättre förutsättningar för den inre marknaden. Fonden är alltså kopplad
till Sveriges deltagande i den inre marknaden. Den skall under en femårsperiod
användas för projektfinansiering i Portugal, Grekland, Irland, Nordirland och
vissa regioner i Spanien. Fonden administreras av Europeiska investeringsbanken.
Den tredje posten är administrationskostnaderna för gemensamma, EES-specifika,
institutioner. Sveriges del av dessa betalas via EFTA-budgeten.
De stora skillnaderna mellan EES-avtalet och medlemskapet i EU är alltså det
faktum att områden som saknas i EES-avtalet genom medlemskapet kommer att ingå i
samarbetet, och därmed också i finansieringen, samt att det begränsade
betalningsansvaret i EES är kopplat till ett begränsat inflytande, bl.a. i
budgetpolitiska frågor.
31.3Medlemskapets innebörd
I budgethänseende innebär medlemskapet att Sverige i enlighet med inom EG
gällande regelverk åtar sig betalningsansvar för avgiften till EG-budgeten.
Sverige blir samtidigt möjlig mottagare för de resurser EG-budgeten disponerar
för olika program och stöd. Som medlem blir Sverige också delaktig i
beslutsprocessen och kan därigenom påverka frågor med budgetpolitiska
konsekvenser.
Med utgångspunkt i EG:s regelverk och nuvarande ekonomiska prognoser kan
avgiften till EG-budgeten för år 1995 preliminärt beräknas uppgå till drygt 18
miljarder kronor. Genom det framförhandlade avtalet med EU erhåller Sverige
under de fyra första åren av medlemskapet en viss återbetalning av avgiften.
Denna återbetalning, eller infasning, uppgår till ett fast belopp om totalt 1027
miljoner ecu, dvs. med kronkursen 9 kronor/ecu cirka 9,3 miljarder kronor.
Återbetalningen fördelar sig med ca 4,4 miljarder kronor på år 1995, ca 3,9
miljarder kronor på år 1996, ca 0,7 miljarder kronor år 1997 och ca 0,3
miljarder kronor år 1998, det sista året i infasningsperioden. Sveriges avgift
till EG-budgeten år 1995 skulle därmed netto uppgå till ca 14 miljarder kronor.
I avtalet ingår också att EG-budgeten tar över resterande betalningsansvar för
EES i fråga om programsamarbetet. Det svenska bidraget till fonden uppgick till
drygt 360 miljoner kronor år 1994. Frågan hur fonden skall administreras i
fortsättningen återstår att lösa.
Då det gäller kol- och stålgemenskapen (EKSG) innebär medlemskap i denna att
svenska företag inledningsvis skall bidra med 16 milj. ecu till gemenskapens
fonder. Detta bidrag samordnas och inbetalas via staten. Därefter sker
betalningen som en avgift direkt från företagen.
Rätten att delta i EG:s program och stöden till olika politikområden ger upphov
till ett s.k. återflöde. Konsekvenserna för statsbudgeten av återflödet beror på
hur EU-medlemskapet påverkar det totala statliga åtagandet. Om nationella
åtaganden minskar till följd av EU-medlemskapet innebär medlemskapet en
avlastning av statsbudgeten. Det statliga åtagandet blir då oförändrat. Om
återflödet läggs till nuvarande statliga åtaganden ökar det totala statliga
åtagandet.
I princip betyder medlemskapet att det statliga åtagandet i vissa stycken
utvidgas, medan det i andra delar kanaliseras på annat sätt än tidigare.
Det utvidgade åtagandet beror framför allt på den gemensamma jordbrukspolitiken
och EG:s ambition att jämna ut ekonomiska och sociala skillnader mellan olika
delar av unionen. Det handlar antingen om nya utgifter eller om högre nivåer för
utgifter som redan nu finansieras över statsbudgeten.
I andra fall kanaliseras utgifterna vid medlemskap via EG-budgeten i stället
för, som nu, via statsbudgeten. I dessa fall innebär de ökade utgifterna vid
medlemskapet en motsvarande avlastning för statsbudgeten.
Betalningen av avgiften till EG-budgeten, minskad med avlastningen för
statsbudgeten, ger upphov till en nettomerbelastning för statsbudgeten. I
praktiken kommer en merbelastning att uppkomma även vid ett utanförskap. Denna
merbelastning kan finansieras genom neddragning av andra utgifter eller genom
inkomstförstärkningar.
De statsfinansiella villkoren sätter hårda restriktioner för nya åtaganden.
Redan i kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150) anförde regeringen att
en självklar utgångspunkt var att ett svenskt medlemskap i EU sammantaget inte
får öka de administrativa kostnaderna i statsförvaltningen. Inom vissa områden
blir betydande återflöden från EG:s budget aktuella. För att komma i åtnjutande
av dessa medel krävs som regel alltid en nationell medfinansiering. Detta gäller
t.ex. för insatser inom regional-, miljö- och forskningspolitiken. Sådana
tillkommande krav måste finansieras. Inriktningen skall vara att detta främst
skall ske inom de totala departementsramarna. På en del områden, främst i fråga
om jordbrukspolitiken, kommer EU:s politik att ersätta nuvarande nationella
politik. I dessa fall skall resurser på sakanslag som används för den nationella
politiken återinföras till statsbudgeten och bidra till finansieringen av
Sveriges medlemsavgift. Motsvarande förhållande måste gälla de utgifter som idag
finns uppförda på statsbudgeten för EES/EU och som vid medlemskap täcks genom
medlemsavgiften.
Som anförs i inledningen till denna proposition avser regeringen att senare
återkomma till de budgetmässiga konsekvenserna av EU-medlemskap. Regeringen
förbereder för närvarande i samverkan med berörda myndigheter de lag- och
förordningsändringar som krävs för att uppfylla EG:s regelverk på budgetområdet,
med beaktande av statsmakternas behov av underlag för styrningen av statlig
verksamhet.
32 Statistik
Regeringens bedömning: Statistiken spelar en
viktig roll som underlag för den politik som
bedrivs inom EU. Det är därför väsentligt att Sverige
deltar i utvecklingen av det gemensamma
europeiska statistiska systemet. Dessutom medför
statistiksamarbetet en bättre statistisk kvalitet
genom förbättrad samordning och jämförbarhet.
EES-avtalet har inneburit att ett gemensamt europeiskt statistiskt system för de
samverkande 18 staterna kommer att byggas upp. Detta arbete kommer att fortsätta
vid en svensk anslutning till EU och ge Sverige möjlighet att i ökad
utsträckning ta initiativ och delta i beslut om den konkreta utformningen av det
statistiska systemet.
Eurostat är EU:s motsvarighet till Statistiska centralbyrån på
gemenskapsplanet. Det är detta organ som mottar statistiska uppgifter från
medlemssländerna och sammanställer dem till den statistik som sedan publiceras
och görs tillgänglig på andra sätt.
Uppgiftslämnandet till Eurostat och också utformningen av de formulär som
används för att från företag m.fl. få in uppgifterna som sedan i viss bearbetad
form sänds vidare till Eurostat grundas på en omfattande regelgivning i
EG-författningar. Det finns i princip en författning för varje statistikområde.
Med hänsyn till att reglerna är förhållandevis detaljerade, uppkommer tämligen
ofta ändringsbehov. Det finns därmed till varje ursprungsförfattning ett antal
författningar som innehåller justeringar av denna.
De rättsakter som finns avser industristatistik, transportstatistik, statistik
över utrikeshandeln och handel inom gemenskapen, befolkningsstatistik och
socialstatistik, nationalräkenskaper, jordbruksstatistik, fiskestatistik samt
energistatistik. Därutöver finns en särskild rättsakt om insynsskydd för
statistik. I bilaga XXI till EES-avtalet finns alla restakter förtecknade.
Totalt omfattas numera 40 rättsakter av avtalet.
I enlighet med övergångsbestämmelserna på statistikområdet skall regelverket
implementeras den 1 januari 1995. Förslag kommer att föreläggas riksdagen under
hösten 1994.
De rättsakter som motsvarar EG-direktiv kommer att kunna införlivas med den
interna rättsordningen i Sverige på så sätt att regeringen bemyndigas att med
hänvisning till gällande rätt på statistikområdet föreskriva att berörda
myndigheter uppfyller de åtaganden som respektive rättsakt förutsätter.
Även när det gäller de rättsakter som motsvarar en EG-förordning torde ett
bemyndigande till regeringen vara tillfyllest eftersom de aktuella rättsakterna
inte innehåller åtaganden som kräver lagform.
Vid en EU-anslutning tillkommer ett antal nya rättsakter, vilka kommer att
kunna införlivas med svensk lagstiftning på motsvarande sätt som planerats vad
gäller de rättsakter som berörs av EES-avtalet.
Till följd av EES-avtalet har Sverige förändrat statistiken i vissa avseenden.
Det har dock kunnat ske med förhållandevis små förändringar för
uppgiftslämnandet från svenska företag och hushåll.
Däremot har statistikbearbetningen undergått märkbara anpassningsåtgärder. En
ny näringsgrensindelning har måst införas, vilket innebär genomgripande
omläggningar av indelningarna. Nya varuklassificeringar är också under
utarbetande.
Jord- och skogsbruksstatistiken kommer till följd av EES-avtalet att utökas i
olika avseenden. Vid en anslutning till EU kommer ytterligare anpassningar att
behöva göras. Detta medför behov av nya statistikredovisningar, vilket i sin tur
gör att uppgiftslämnandet ökar.
Den 1 januari 1993 upphörde möjligheten inom EU-länderna att vid gränspassagen
hämta uppgifter för statistiken över handeln mellan dessa länder. Därför har ett
nytt statistiksystem - Intrastat - ersatt den traditionella
utrikeshandelsstatistiken. Vid ett EU-medlemskap kommer kontrollen vid gränsen
av varuflödet mellan Sverige och övriga EU-länder i princip också att upphöra.
Intrastat skall då också tillämpas av Sverige, vilket innebär att uppgifter över
den internationella varuhandeln får hämtas direkt från företag, som enligt
mervärdesskattedeklarationerna har en handel som är större än ett visst, bestämt
värde.
Eftersom nya verksamhetsområden måste anpassas vid ett EU-medlemskap och kraven
ökar inom delar av hittillsvarande samarbete kommer kostnaderna för statistiken
att inledningsvis öka. Vidare väntas de direkta kostnaderna för samarbetet öka
från ca 16 miljoner kronor till ca 35 miljoner kronor.
Avslutningsvis kan konstateras att den svenska statistiken har goda
förutsättningar att fungera väl vid ett svenskt EU-medlemskap. Den är sedan
tidigare internationellt väl samordnad och fyller höga kvalitetskrav.
Statistiska centralbyrån (SCB) har som enda remissinstans yttrat sig om den del
av betänkandet som behandlar statistik. Enligt SCB är den beskrivning som
betänkandet ger av statistikområdet i det stora hela korrekt.
33 Konsekvenser för svensk förvaltning; offentlighet och sekretess
Regeringens bedömning: Den svenska
förvaltningsmodellen med ett regeringskansli av
begränsad omfattning, fristående förvaltnings-
myndigheter, kommunalt självstyre och ett
grundlagsfäst remissförfarande kommer i allt
väsentligt att bestå vid ett medlemskap i EU.
Det är regeringens uppgift att forma Sveriges
EU-politik. Regeringen har det yttersta ansvaret
för Sveriges agerande i EU-samarbetet och därmed
också för den nationella beredningen av EU-frågorna.
Förvaltningsmyndigheterna, kommunerna och
intresseorganisationerna kommer att medverka i
detta arbete, något som den svenska
förvaltningsmodellen i själva verket förutsätter, och
därvid vara garanterade ett inflytande.
Den starka kommunala självstyrelse som har
utvecklats i vårt land kan och kommer att
upprätthållas vid ett svenskt medlemskap.
Utredningsväsendet kommer inte att minska vare
sig i omfattning eller betydelse till följd av ett
EU-medlemskap men kan komma att få en delvis annan
inriktning. Remissförfarandet kommer att ha kvar
sin betydelsefulla roll i det svenska
beredningsarbetet men kan behöva kompletteras av
andra beredningsformer. Intresseorganisationerna
kommer även vid ett medlemskap att ha goda
möjligheter till reellt inflytande i för dem
viktiga frågor.
Offentlighetsprincipen och meddelarfriheten
kommer att bestå i Sverige även vid ett svenskt
medlemskap i EU. Regeringens linje har härvidlag
lagts fast i en till anslutningsakten fogad
svensk förklaring. Sverige avser vid ett
medlemskap att verka för ökad öppenhet inom EU:s
institutioner.
33.1Inledning
I det föregående har EU-medlemskapets innebörd och återverkningar på nationella
förhållanden inom olika politikområden beskrivits. Med utgångspunkt i
samarbetets målsättningar och det gällande regelverket har regeringen redovisat
sina bedömningar av medlemskapets betydelse för svenskt vidkommande.
Inför ett svenskt inträde i Europeiska unionen är det därutöver angeläget att
närmare belysa i vad mån medlemskapet kan förväntas få särskild inverkan på den
offentliga förvaltningen och dess sätt att arbeta. Understrykas bör att detta
avsnitt berör specifikt svenska förhållanden och att det inte finns några
EG-regler för hur ett medlemsland skall organisera sin förvaltning. Samtidigt
ligger det i sakens natur att den nationella förvaltningen vid ett medlemskap i
många frågor deltar i en internationell och multilateral beslutsprocess där det
gäller att bereda underlag och ståndpunkter i frågor som är av gemensamt
intresse och som kan utmynna i lösningar som är förpliktande för de deltagande
länderna. Detta förutsätter synkronisering i tiden av de nationella
beredningsprocesserna och aktualiserar bl.a. frågan om på vilket sätt det
enskilda landet genom samordning av sitt agerande bäst kan ta sina samlade
nationella intressen tillvara.
Allmänt kan konstateras att de nuvarande medlemsländerna inte bara bibehållit
utan också vidareutvecklat sina olika förvaltningstraditioner även när det
gäller behandlingen av EU-frågor. Därför skiljer sig ofta både grundsynen och de
praktiska lösningarna åt mellan olika länder vad gäller t.ex.
regeringskansliernas beredning och samordning, parlamentets deltagande,
intresseorganisationernas roller liksom hanteringen av frågor om offentlighet
och sekretess.
I det följande behandlas fyra centrala frågeställningar rörande den svenska
förvaltningens sätt att arbeta och vilka återverkningar som kan förväntas som
resultat av ett EU-medlemskap:
- regeringens styrning och koordinering av politiken
- regional och kommunal förvaltning
- utredningsväsendet, remissförfarandet och intresseorganisationernas roll
- offentlighet och sekretess.
Frågan om samverkan mellan regeringen och riksdagen behandlas i avsnitt 40.
Allmänt kan vidare konstateras att ett medlemskap medför behov av
kompetensutvecklande utbildningsinsatser för att tillförsäkra att personal inom
svensk förvaltning och rättsväsende tillförs nödvändiga språkliga och
EU-relaterade kunskaper, vilket också framhållits av flera remissinstanser. Det
bör särskilt uppmärksammas att integrationsprocessen kan väntas innebära en ökad
användning av informationsteknologi i samband med det omfattande
informationsutbytet mellan EG-institutionerna och medlemsländernas förvaltningar
liksom mellan dessa sistnämnda.
33.2Regeringens styrning och koordinering av politiken
Genom ett medlemskap i EU kommer Sverige att delta fullt ut i beslutsprocessen
inom EU och får möjlighet att, med den tyngd som våra argument och vår
röststyrka kan ge, direkt påverka utvecklingen av EU:s politik och normgivning.
De avgörande besluten inom flera viktiga sakområden kommer att fattas av
ministerrådet eller av kommissionen. Långt innan beslut fattas kommer Sverige
emellertid att, inom ramen för kommissionens arbete, kunna påverka utformningen
av innehållet i de förslag som ligger till grund för besluten. För att få
största möjliga gehör för sin position i såväl kommissionens arbete med att
utforma förslag till direktiv eller förordningar som i beredningen inför beslut
i ministerrådet är det av avgörande betydelse att Sverige visar upp en väl
samordnad och förankrad politik i EU-samarbetet.
För Sveriges inflytande i EU kommer det att vara viktigt att man redan i ett
tidigt skede av beslutsprocessen tar till vara och verkar för Sveriges
intressen. Det kommer att bli nödvändigt att Sverige i både formella och
informella förhandlingar och överläggningar samverkar med andra medlemsländer
för att finna en för Sverige godtagbar gemensam ståndpunkt.
Bland förutsättningarna för ett framgångsrikt svenskt agerande inom EU måste i
första hand framhållas vikten av kompetens, kontinuitet och samordning när det
gäller de svenska representanternas arbete på olika nivåer inom EU:s
organisation. Detta framkom inte minst under EES- och medlemskapsförhandlingarna
där Sverige genom god samordning och förankring av förhandlingspositioner kunde
verka med påtaglig och resultatinriktad handlingskraft. Motsvarande erfarenheter
har gjorts under den nu pågående perioden av svenskt observatörsskap (se också
avsnitt 6). Sverige måste också fortsättningsvis i EU-samarbetet tala med en
röst och utifrån en genomtänkt och konsekvent uppfattning. För att detta skall
uppnås är det av väsentlig betydelse att företrädarna för Sverige kan agera
utifrån en övergripande strategi i EU-arbetet och med instruktioner som är väl
genomarbetade.
Likaså är det viktigt att förhandlarnas ställningstaganden i mängden av frågor
som behandlas i olika EG-organ är i linje med den övergripande strategin och är
väl förankrade på politisk nivå och hos ansvariga myndigheter och andra berörda
intressenter.
Betydelsen av att nationellt agera samordnat i EU-arbetet visas av att
flertalet medlemsländer lägger ner stor omsorg på att koordinera sina
aktiviteter i EU. De länder som lyckats i detta avseende har kunnat påvisa klara
förhandlingsvinster.
Vid ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen är det regeringens uppgift att
forma Sveriges EU-politik. Regeringen har också yttersta ansvaret för Sveriges
agerande i den gemensamma berednings- och beslutsprocessen i EU och ansvarar
därmed för beredning av frågor rörande förhandlingspositioner och instruktioner
för dem som företräder Sverige i olika EU-organ.
En väl samordnad och förankrad politik är alltså en grundläggande förutsättning
för att Sverige på bästa sätt skall kunna utnyttja sitt inflytande som medlem i
EU och påverka EU-organens beslut. Det övergripande ansvaret för utformningen
och bevakningen av strategier och positioner ligger på den politiska ledningen,
som därför måste se till att det finns en effektiv kommunikation mellan
departementen och mellan respektive departement och förvaltningsmyndigheter.
Formerna för denna samordning och uppföljning har under remissbehandligen
berörts av bl.a. Riksrevisionsverket, Socialstyrelsen och Statskontoret. Detta
är en fråga av sådan betydelse att den kräver särskilda överväganden och kommer
att ägnas stor omsorg när det svenska EU-arbetet organiseras och bygger vidare
på erfarenheterna från EES- och medlemskapsförhandlingarna samt
observatörsperioden i de olika EU-organen.
Klart är att ett medlemskap i EU ställer nya krav på beredningsprocessen i
departementen. Erfarenheter från EU-länder visar också på behovet att tillse att
regeringskansliets organisation kan möta de krav på att samordna, leda och följa
upp ett lands agerande i olika EU-organ som ställs på regeringen.
33.3Effekter för regional och kommunal förvaltning av ett medlemskap i
Europeiska unionen
Vid ett medlemskap kommer åtskilliga av de beslut som fattas på gemenskapsnivå
att påverka kommuner och landsting. Regeringen har låtit en särskild utredare
analysera konsekvenserna för kommuner och landsting av olika former av medverkan
i den västeuropeiska integrationen. Utredaren har presenterat sina analyser och
förslag i betänkandet Kommunerna, Landstingen och Europa (SOU 1994:2).
Betänkandet har remissbehandlats, varvid remissinstanserna särskilt anmodades
att ta ställning till frågan om formerna för att kanalisera det kommunala och
regionala inflytandet. Remissinstanserna var i huvudsak positiva till
utredningens analyser och förslag.
De stora förändringarna för kommunerna och landstingen har skett redan i och
med att EES-avtalet trädde i kraft. Kommunerna och landstingen berörs främst av
tre väsentliga lagstiftningsområden nämligen:
- EG:s upphandlingsregler, som bl.a. förutsätter konkurrensupphandling
- EG:s konkurrenslagstiftning, som bl.a. begränsar möjligheterna att ge
företagsstöd
- EG:s miljölagstiftning som skärper kraven på miljökonsekvensbeskrivningar på
lokal nivå.
EG:s regler på områdena har införlivats med svensk rätt bl.a. genom lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling.
Utredningens bedömning är att de nya upphandlingsreglerna kommer att innebära
att kommuner och landsting kan sänka sina kostnader för upphandling av varor,
tjänster och anläggningar avsevärt.
I likhet med utredningen anser regeringen att den starka kommunala
självstyrelse som har utvecklats i vårt land kan och skall upprätthållas och
vidareutvecklas vid ett svenskt medlemskap. De begränsningar i kommunernas och
landstingens självbestämmanderätt, som följer av EG-rätten, är inte av den
karaktären att de kan anses inskränka den kommunala självstyrelsen i någon
avgörande grad. Motsvarande regelverk finns redan nu i kommunallagen eller i
frivilliga reglementen vad avser stöd till näringslivet och upphandling - om än
med mycket färre detaljbestämmelser.
När det gäller kommunernas och landstingens verksamheter inom vård, omsorg, ut-
bildning, kultur och fritid kommer de att beröras i mycket liten utsträckning av
gemenskapslagstiftningen. Erfarenheterna från Danmark visar att den kommunala
verksamheten visserligen har påverkats av medlemskapet men att det snarare beror
på ett ökat omvärldsberoende än på medlemskapet i sig.
Finansieringen av kommunernas och landstingens verksamheter kommer inte att
påverkas i någon avgörande grad av ett medlemskap. Möjligheterna att finansiera
den kommunala verksamheten med inkomstskatt berörs inte av gemenskapens regler.
Konsekvensutredningens bedömning är att en ökad samverkan mellan den offentliga
sektorn och det lokala näringslivet, samt en samverkan över kommun- och
länsgränser kommer att vara av stor vikt för att kunna åstadkomma en ekonomiskt
bärkraftig regional utveckling. Danska erfarenheter visar att det i stor
utsträckning beror på kommunerna själva hur de vill utnyttja och förvalta de
möjligheter som ett medlemskap ger.
Ett medlemskap kommer att innebära att kommuner och landsting fullt ut får
möjlighet att delta i EG:s olika utvecklingsprogram och projektarbeten.
Strukturfonderna blir tillgängliga för ansökningar. Principerna om partnerskap
och s.k. additionalitet i stödpolitiken kommer att innebära nya samarbetsmönster
mellan lokal, regional och nationell nivå. Vilka organisationer och områden som
berörs beror på programarbetets karaktär.
Ett svenskt medlemskap öppnar också möjligheten för kommuner och landsting att
bli företrädda i Regionala kommittén som består av politiskt valda ledamöter som
representerar medlemsländernas kommuner och regioner. Kommittén skall höras av
kommissionen och rådet i frågor av särskilt intresse för lokala och regionala
myndigheter. Ett särskilt informations- och samrådsorgan har inrättats inom
regeringskansliet för hithörande frågor.
Subsidiaritetsprincipen innebär att beslut inte skall fattas på en högre nivå
än nödvändigt. Det betyder att besluten i allt väsentligt kommer att ligga kvar
på lokal och regional nivå. Den inre marknaden öppnar möjligheter att forma
koalitioner, etablera samarbete och knyta regioner eller orter närmare varandra
över nationsgränser utifrån olika intressen.
33.4Utredningsväsendet, remissförfarande och intresseorganisationernas roll
Det svenska utredningsväsendet har sin befästa plats i vårt konstitutionella
system och utgör alltjämt ett effektivt medel för att ta fram underlag för
statsmakternas beslut. Utredningsväsendet har betydelse inte bara när det gäller
att inhämta och analysera fakta utan spelar också en viktig roll i den politiska
beslutsprocessen. Genom de offentliga utredningarna får regeringen kunskap om
olika intressegrupperingars åsikter och anspråk och vilket politiskt stöd ett
förslag kan väntas få.
Utmärkande för det svenska kommittéväsendet är att kommittéerna i princip är
fristående organ som arbetar självständigt och utan annan styrning än den som
ges i regeringens utredningsdirektiv. I andra länder har statsmakterna i
allmänhet ett mera direkt överinseende och en starkare kontroll över beredningen
av ärendena. Det är heller inte lika vanligt som i Sverige att den politiska
oppositionen och intresseorganisationerna på detta sätt medverkar i
beredningsarbetet. Denna medverkan bidrar tillsammans med offentlighetsprincipen
till en jämförelsevis hög grad av öppenhet i beredningsprocessen. Kommittéernas
självständiga ställning ger också goda förutsättningar att knyta kvalificerad
oberoende expertis till utredningsarbetet, vilket bidrar till att
utredningsresultatet kan hålla hög nivå.
Utrymmet för det traditionella utredningsväsendet kommer inte, som ibland
gjorts gällande, att minska om Sverige blir medlem i EU. Tidsramarna i
EU-arbetet är i allmänhet inte så snäva att kommittéarbetet måste ersättas av
departementala arbetsgrupper eller av permanenta beredningsorgan under
regeringens direkta ledning. Det svenska utredningsväsendet kan och kommer att
behållas även efter ett svenskt inträde i EU. Detta gäller också för de sektorer
som omfattas av EU:s behörighet. Utredningsväsendet kan naturligtvis komma att
få en delvis annan inriktning men det kommer inte att minska vare sig i
omfattning eller betydelse.
Inom EG har kommissionen ensamrätt när det gäller att ta initiativ till nya
eller ändrade regler. I praktiken är kommissionens initiativ ofta resultatet av
impulser och påtryckningar från medlemsstaterna eller från
intresseorganisationer. Även Sverige kommer att ha intresse av att kommissionen
utarbetar förslag med viss inriktning i för oss betydelsefulla frågor. För att
Sverige skall kunna få inflytande i denna process behövs ett gediget sakunderlag
och en väl underbyggd argumentering. I det sammanhanget har det traditionella
svenska utredningsväsendet sin givna plats. Kvalificerade utredningsresurser
kommer också att behövas när det gäller att införliva ny EG-rätt med den
nationella svenska rättsordningen. Att så är fallet bekräftas av erfarenheterna
från de senaste årens lagstiftningsarbete till följd av EES-avtalet.
Berednings- och beslutsprocessen inom EU tar ofta lång tid. Detta är i och för
sig naturligt och följdriktigt eftersom EU:s demokratiska uppbyggnad
nödvändiggör att hänsyn tas till många olika intressen. Även efter det att
kommissionen har lämnat ett förslag till rådet kan det ta åtskillig tid, ibland
år, innan ett definitivt beslut kan fattas. Detta visar att det normalt finns
tillräcklig tid för en omsorgsfull nationell beredning av EU-frågorna. I denna
nationella beredningsprocess kommer utredningsväsendet även framgent att ha en
viktig funktion att fylla.
Det i ett europeiskt perspektiv väl utvecklade svenska utredningsväsendet utgör
en tillgång när Sveriges representanter skall söka få genomslag för svenska
ståndpunkter och värderingar i EU-samarbetet. Det ligger i regeringens intresse
att så ofta som det är motiverat använda sig av denna tillgång i EU-arbetet.
Rätt utnyttjat kan det svenska kommittéväsendet utgöra ett medel i det arbetet
som kan gynna svenska intressen och vara till fördel för Sverige.
Vad som nu sagts om möjligheterna att utnyttja utredningsväsendet i
EU-sammanhang gäller i huvudsak också remissförfarandet. En på nationell nivå
väl förankrad handlingslinje i olika frågor är nödvändig. Den ger stöd åt
regeringens ståndpunktstaganden i EU-arbetet och inger förtroende hos de andra
medlemsstaterna. Självfallet kan remissförfarandet behöva kompletteras med andra
beredningsformer, särskilt om det uppkommer situationer där regeringen snabbt
måste ge uttryck för Sveriges inställning. På det hela taget kommer dock
remissförfarandet att ha kvar sin betydelsefulla roll i det svenska
beredningsarbetet.
Remissförfarandet är i Sverige grundlagsfäst. Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen
skall vid beredning av regeringsärenden behövliga upplysningar och yttranden
inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall vidare
tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.
Intresseorganisationerna spelar en väsentlig och värdefull roll i svenskt
samhällsliv och opinionsbildning. Den rollen kommer organisationerna att behålla
även vid ett svenskt medlemskap i EU. Liksom hittills kommer
intresseorganisationerna att vara företrädda i kommittéer och utredningar av
olika slag och de kommer att vara remissorgan vid regeringens beredning av
ärenden i ungefär samma omfattning som för närvarande.
Vad som i detta sammanhang förtjänar att särskilt poängteras är att
intresseorganisationerna vid ett medlemskap får en dubbel möjlighet att påverka
EU:s berednings- och beslutsprocess: dels genom att medverka i den interna
svenska process som leder till att regeringen tar ett initiativ eller beslutar
om en svensk förhandlingsposition, dels genom att direkt påverka EU-organen.
Det sist nämnda kan ske på flera sätt och i många sammanhang. Bland annat
kommer företrädare för intresseorganisationer att beredas plats som ledamöter i
en rad kommittéer och arbetsgrupper under kommissionen. Kommissionen tar så gott
som alltid hjälp av oberoende experter under arbetet med att utarbeta förslag
till rådet. Dessa experter betalas över EG:s budget och utses inte för att de
företräder ett visst medlemsland utan på grund av sin expertkapacitet.
Experterna kommer ofta från intresseorganisationer i medlemsstaterna och har
goda möjligheter att påverka berednings- och beslutsprocessen i kommissionen.
Avgörande i det sammmanhanget är nämligen inte expertens formella ställning
eller tillhörighet utan den personliga kompetens och de erfarenheter och den
argumentation som experten kan redovisa. De svenska intresseorganisationernas
företrädare har ofta bred kompetens och är högt kvalificerade på de områden som
för dem är viktiga, t.ex. trafiksäkerhet, medicinsk forskning, barnsäkerhet,
arbetarskydd och natur- och miljöfrågor.
Kommissionen och rådet sänder ofta utkast till beslut på remiss till berörda
intresseorganisationer i medlemsländerna. Deras synpunkter inhämtas också under
hand vid direktkontakter mellan företrädare för kommissionen eller rådet och
intresseorganisationerna. Det finns vidare inom EU många olika slag av
formaliserad samverkan mellan institutionerna och intresseorganisationerna.
Dessutom kan intresseorganisationerna utöva inflytande genom direktkontakter med
beslutsfattarna inom EU:s organisation. Det kan ske antingen direkt genom den
svenska intresseorganisationen eller genom europeiska samarbetsorgan med
stationering i Bryssel. Sammantaget innebär detta att intresseorganisationerna
även i fortsättningen får mycket goda möjligheter till reellt inflytande i för
dem vitala frågor om Sverige blir medlem i EU.
33.5Offentlighet och sekretess
33.5.1 Den svenska offentlighetsprincipen
Offentlighetsprincipen kan definieras som den grundsats enligt vilken
samhällsorganens verksamhet skall utövas under allmän insyn och kontroll. För
att en offentlighetsprincip skall anses råda i samhället räcker det inte med att
myndigheterna lämnar medborgarna en vidsträckt information om sitt arbete. Den
offentliga verksamheten måste också ligga öppen för medborgarna och de nyhets-
förmedlande organen på ett sådant sätt att dessa kan skaffa sig upplysningar i
skilda angelägenheter efter eget val, oberoende av myndigheternas informations-
givning. Man brukar säga att offentlighetsprincipen fyller tre huvudändamål. Den
utgör en garanti för rättssäkerhet, effektivitet i förvaltningen och
effektivitet i folkstyret.
I första hand förknippas offentlighetsprincipen med den i 2 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen (TF) fastlagda grundsatsen om allmänna handlingars
offentlighet. Det sägs där att varje medborgare till främjande av ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning skall ha rätt att ta del av allmänna
handlingar. Härigenom markeras att handlingsoffentligheten utgör ett inslag i
den medborgerliga yttrande- och informationsfriheten och därmed en av
betingelserna för den fria demokratiska åsiktsbildningen.
Ett annat inslag i offentlighetsprincipen utgör den medborgerliga
yttrandefrihet som gäller också som grundsats för de tjänstemän och andra som är
verksamma hos det allmänna och som omfattar också den information som dessa
offentliga funktionärer förfogar över i denna verksamhet.
Av intresse är vidare reglerna om meddelarfrihet, dvs. rätten för var och en
att lämna uppgifter i vilket ämne som helst för publicering. Dessa regler kan
ses som en del av det regelverk genom vilket offentlighetsprincipen
förverkligas.
Även om offentlighetsprincipen, de offentliga funktionärernas yttrandefrihet
och meddelarfriheten är omistliga inslag i vår rättsordning kan de emellertid
inte vara utan undantag.
Inskränkningar i rätten att ta del av allmänna handlingar får göras om det är
påkallat av hänsyn till vissa i 2 kap. 2 § TF angivna intressen, där behovet av
sekretess är särskilt starkt. Vid varje bedömning av om offentlighetsintresset
skall få vika för ett sådant sekretessbehov måste en intresseavvägning göras.
När det finns ett beaktansvärt intresse av allmän insyn bör offentligheten få
vika endast om det framstår som nödvändigt av hänsyn till viktiga motstående
intressen. Begränsningar av rätten att ta del av allmänna handlingar skall
enligt 2 kap. 2 § TF noga anges i en särskild lag eller i annan lag som den
särskilda lagen hänvisar till.
Den särskilda lag som avses är sekretesslagen (1980:100). Detta innebär att det
i sekretesslagen i så precisa ordalag som möjligt anges för vilka slag av
uppgifter som det gäller sekretess.-
Sekretesslagen reglerar också den tystnadsplikt som utgör undantag från de
offentliga funktionärernas yttrandefrihet. Sekretess används i lagen som en
gemensam beteckning på begränsning i handlingsoffentligheten och tystnadsplikt.
I 16 kap. sekretesslagen anges vissa tystnadspliktsföreskrifter som gäller som
undantag från principen om meddelarfrihet medan denna princip tar över övriga
tystnadspliktsbestämmelser.
33.5.2 Offentlighet och sekretess i några av EU:s medlemsländer
Principen om fri tillgång till de allmänna organens handlingar har gällt i vårt
land i över 200 år. Den har därigenom satt sin prägel på den svenska
förvaltningen och påverkat attityder och värderingar i samhället. Sverige och
Finland har länge varit ensamma om att tillämpa denna princip men på senare år
har även andra länder, t.ex. Danmark, Norge, Frankrike och Nederländerna, anlagt
samma synsätt. Sverige är dock såvitt bekant fortfarande ensamt om att ha
principen grundlagsfäst. Det svenska regelverket på området framstår som mycket
detaljerat vilket har föranletts av ett önskemål att i lagstiftningen så noga
som möjligt reglera undantagen från offentlighetsprincipen för att inte lämna
myndigheterna ett utrymme för att skönsmässigt avgöra vilken insyn som skall
finnas i deras verksamhet.
I andra länder är utgångspunkten den omvända. Särskilt tydligt är detta i t.ex.
Storbritannien där principen i stället är att alla allmänna handlingar är
hemliga, om inte ett särskilt beslut om offentliggörande fattas.
33.5.3 Offentlighet och sekretess inom EU
På senare år har flera beslut fattats i syfte att öka allmänhetens insyn i EU:s
arbete. Ett viktigt steg i denna riktning är rådets antagande av en
uppförandekod "Code of conduct concerning public access to Council and
Commission documents" den 6 december 1993. I denna slås fast att allmänheten
skall ha största möjliga insyn i dokument som förvaras hos kommissionen och
rådet. Från denna huvudregel görs undantag för sådana uppgifter som rör t.ex.
allmän säkerhet, privatlivets helgd och affärshemligheter. En ansökan om att få
ta del av handlingar skall enligt principförklaringen vara skriftlig. Är det
fråga om uppgifter som kommer från någon annan skall man hänvisa till den
ursprunglige uppgiftslämnaren. Avslagsbeslut skall vara motiverade och ha
fullföljdshänvisning. Det berörda EG-organet kan vidare föreskriva att den som
får ut en handling inte får sprida den i kommersiellt syfte. En ansökan skall
besvaras inom en månad.
Rådet antog de nu angivna principerna genom beslut den 1 januari 1994
(93/731/EG). Kommissionen tillämpar sedan den 15 februari 1994 de av rådet
antagna principerna. Efter två år skall det ske en utvärdering.En principiellt
viktig skillnad mellan den svenska handlingsoffentligheten och öppenheten inom
EU har varit att man i Sverige har rätt att skaffa upplysningar efter eget val,
medan man fram till dess uppförandekoden antagits har varit beroende av olika
tjänstemäns egen bedömning för att få uppgifter ur dokument hos kommissionen och
rådet.
När det gäller verksamheten inom EU:s institutioner finns alltså drag av såväl
öppenhet som slutenhet. Ser man till det löpande arbetet i EU-organen är det
sällan svårt att få tillgång till relevant material. Den faktiska öppenheten är
betydande.
Offentlighetsreglerna ser alltså olika ut i EU:s medlemsländer och inom EU som
sådan. EU ställer inte krav på att medlemsländernas regler skall harmoniseras
utan varje land bestämmer självständigt den lagstiftning som passar
förhållandena i det landet bäst.
På vissa håll i EG:s regelverk finns emellertid sekretessregler som medlems-
länderna - utifrån sina skilda utgångspunkter - måste anpassa sin lagstiftning
till. Det gäller framför allt sekretess beträffande de överväganden som görs vid
rådets möten och för uppgifter som enskilda är skyldiga att lämna till
kommissionen eller till nationella myndigheter om sina ekonomiska förhållanden.
I gemenskapsrätten finns vissa specifika inskränkningar vad gäller graden av
öppenhet såväl i primärrätten som i regler på de olika sakområdena.
Sekretessreglerna är i stor utsträckning direkt tillämpliga och måste således
respekteras även inom medlemsländerna.
De grundläggande fördragen innehåller vissa artiklar som anknyter till
allmänhetens möjlighet till insyn i gemenskaperna. Bland dessa kan nämnas
artiklarna 214 och 223 i Romfördraget, artiklarna 13, 24 och 194 i
Euratomfördraget samt artikel F i Maastrichtfördraget.
Inom sekundärrätten finns också bestämmelser om tystnadsplikt för berörda
EG-tjänstemän och/eller för funktionärer vid nationella tillsynsmyndigheter.
Dessa bestämmelser brukar emellertid vara mycket allmänt hållna. De kan t.ex.
ange att tystnadsplikt råder i fråga om sekretessbelagd information utan att det
talas om vilken information som skall vara sekretessbelagd. Vidare finns det i
bl.a. arkivförordningen, EEG/83/354, bestämmelser om allmänhetens tillgång till
Europeiska gemenskapens och Euratoms historiska arkiv.
I enskilda direktiv finns också regler som avser att säkerställa öppenhet och
insyn i beslutsprocessen. Detta gäller t.ex. på miljöområdet.
Institutionerna har även internt reglerat hur information, handlingar och
upplysningar skall hanteras. Grundläggande bestämmelser om tystnadsplikt finns
t.ex. i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (Staff
Regulations for Officials of the European Communities).
33.5.4 Offentlighetsprincipen vid ett svenskt EU-medlemskap
Redan vid medlemskapsförhandlingarnas början lade regeringen i ett uttalande
fast den svenska linjen att offentlighetsprincipen och meddelarfriheten kommer
att bestå vid ett svenskt medlemskap. Denna linje har fullföljts genom en till
anslutningsakten fogad svensk förklaring.
I förklaringen välkomnar Sverige den utveckling mot ökad öppenhet och insyn som
nu pågår inom EU. Samtidigt förklarar Sverige att offentlighetsprincipen och då
särskilt rätten att ta del av allmänna handlingar och grundlagsskyddet för
meddelarfriheten är och förblir grundläggande principer och element i Sveriges
konstitutionella, politiska och kulturella arv.
I en egen förklaring noterar EU-sidan det svenska uttalandet och utgår från att
Sverige härvidlag kommer att följa regelverket.
Några remissyttranden över departementspromemorian har uttryckt osäkerhet om
den rättsliga innebörden av förklaringen om offentlighetsprincipen. Bland dessa
kan nämnas Stockholms tingsrätt, Svenska Journalistförbundet och Svenska
Tidningsutgivarföreningen. Enligt Kammarrätten i Göteborg är det inte möjligt
att ha en helt säker mening om huruvida möjligheterna till insyn i
beslutsfattandet kommer att minska, även om kammarrätten gör bedömningen att så
kommer att ske. Hovrätten över Skåne och Blekinge delar inte den optimism som
kommit till uttryck under förhandlingarna om möjligheterna att slå vakt om
offentlighetsprincipen och meddelarfriheten men anser inte detta vara något
avgörande hinder mot ett EU-medlemskap. Flera remissinstanser framhåller att de
avser att återkomma till frågan i samband med att de besvarar remissen över
betänkandet Utrikessekretessen (SOU 1994:49).
Offentlighetsprincipens tillämpning har inte varit något ämne i
medlemskapsförhandlingarna. Utbytet av förklaringar uttrycker inte heller någon
för parterna bindande överenskommelse i denna fråga. Den svenska förklaringen
uttrycker emellertid regeringens fasta föresats att vid ett medlemskap slå vakt
om de principer som är grundläggande för den svenska öppenheten. De nuvarande
medlemsländernas svarsförklaring innebär att de inte sett ett bevarande av dessa
principer som oförenligt med ett medlemskap. Samtidigt konstaterar de att
förklaringen inte innebär något undantag från existerande regler. Något undantag
har inte heller åsyftats. Hade det varit regeringens avsikt att utverka undantag
från regelverket hade frågan fått tas upp i förhandlingsarbetet.
Förklaringen ingår emellertid i slutakten och är därvid en del av
förutsättningarna för ett svenskt medlemskap. Den utgör därmed - som
Tidningsutgivarna framhållit - en plattform från vilken ett aktivt försvar av
våra grundläggande principer kan föras om detta skulle aktualiseras vid en
eventuell normkonflikt. Som framgår av det nyss anförda och som också
Tidningsutgivarna påpekar påverkas emellertid inte den svenska
offentlighetsprincipen som sådan av ett medlemskap i EU. Den övervägande delen
av den information som finns hos våra statliga och kommunala myndigheter berörs
inte av gemenskapsrätten, som inte heller kommer att påverka våra interna
inrikespolitiska beslutsprocesser. Även vid den svenska beredningen av beslut
med anknytning till EU kommer i huvudsak det svenska regelsystemet att
tillämpas.
I EU-samarbetet är det emellertid uppenbart att gemenskapens rättsregler om
offentlighet och sekretess måste iakttas inom EG-rättens olika sakområden. En
del av de EG-rättsliga sekretessreglerna är direkt tillämpliga.
De sekretesskrav som finns inom sekundärrätten har sina motsvarigheter redan i
den nu gällande svenska sekretesslagstiftningen. Det bör alltså inte bli fråga
om att uppgifter som hittills varit offentliga hos oss blir hemliga vid ett med-
lemskap.
I fråga om den politiska berednings- och beslutsprocessen kan vissa skillnader
komma att inträda. Den viktigaste skillnaden kommer antagligen bli att
underlaget för det offentliga samtalet i lagstiftningsfrågor kan komma att bli
mindre omfattande än nu på grund av att redovisningen av de överväganden som
lett fram till ett beslut torde komma att bli mindre utförliga än vi är vana
vid. De förslag till beslut som EG-kommissionen presenterar är alltid
offentliga. Beslutsgången har i EU, precis som här hemma, olika skeden som är
ömsom öppna ömsom slutna. Här finns dock möjlighet för Sverige att själv påverka
förhållandena genom att sträva efter så öppna former som möjligt för den del av
beslutsprocessen som äger rum i här i landet och att driva på arbetet mot ökad
öppenhet i EU:s institutioner.
I syfte att motverka att de svenska reglerna om utrikessekretess vid ett
EU-medlemskap leder till obefogad sekretess tillkallade statsrådet Reidunn
Laurén våren 1993 en särskild utredare med uppgift att se över reglerna om
utrikessekretessen. Utredarna har i betänkandet Utrikessekretessen (SOU 1994:49)
föreslagit ett enhetligt rakt skaderekvisit för hela utrikessekretessens område.
Därigenom skulle utgångspunkten vara offentlighet också inom
utrikesförvaltningen. Betänkandet är nu föremål för remissbehandling. Det är
regeringens avsikt att på grundval av betänkandet lägga fram en proposition i
sådan tid att riksdagen kan ta ställning till en förändring av reglerna om
utrikessekretess under hösten 1994. Det kan då finnas anledning att återkomma
till dessa frågor.
33.5.5 Skyddet för den personliga integriteten på dataområdet
Inom EG pågår ett arbete med att ta fram ett direktiv om dataskydd. Bakgrunden
är bl.a. tillkomsten av den inre marknaden som förutsätter att personuppgifter
kan föras fritt från ett medlemsland till ett annat. Skillnader i
integritetsskyddet mellan de olika länderna kan innebära hinder mot sådana fria
flöden. Det finns därför en strävan efter att komma fram till en enhetlig nivå
på integritetsskyddet inom hela EU.
EG-kommissionen antog i september 1990 ett förslag till direktiv om skydd för
enskilda vid behandling av personuppgifter. Förslaget utsattes för hård kritik
bl.a. av Europaparlamentet. Under EG:s historia har inte något direktivförslag
från kommissionen lett till så många ändringsförslag från parlamentet som detta.
I oktober 1992 lade kommissionen fram ett nytt förslag. Det nya förslaget -
förslag till direktiv om skydd för enskilda vid behandling av personuppgifter
och om det fria flödet för sådana uppgifter (COM (92) 422 final - SYN 287) -
bereds för närvarande inom en arbetsgrupp under ministerrådet.
Osäkerheten är fortfarande mycket stor om hur ett direktiv slutligen kan komma
att utformas. Hos medlemsländerna finns det olika uppfattningar om behovet av
att anta ett direktiv på området. Oenighet råder också om vilken omfattning och
utformning ett direktiv skall ges. Detta har lett till att tidsplanen för
antagandet av direktivet ständigt har förskjutits. Såvitt nu är känt förväntas
inte rådet ta slutlig ställning till direktivförslaget förrän tidigast under
första halvåret 1995.
För det fall EG antar ett direktiv på området är detta bindande i fråga om det
resultat som skall uppnås men medlemsländerna skall själva för egen del bestämma
om form och medel för detta. Det är i detta sammanhang värt att notera att
Sveriges deltagande i EES-samarbetet sannolikt skulle göra det nödvändigt för
Sverige att införa en motsvarande anpassning som vid medlemskap. Vid ett
medlemskap får vi emellertid en reell möjlighet att påverka direktivens slutliga
utformning.
34 Övriga frågor
34.1Europeiskt unionsmedborgarskap
Regeringens bedömning: I bestämmelserna om unions-
medborgarskap understryks åter det viktiga målet
att förverkliga fri rörlighet för personer. Vidare
återfinns här regler om rätt att vända sig till den
ombudsman som Europaparlamentet skall utse samt
rätt till skydd från andra medlemsländers konsulära
myndigheter i vissa fall. Detta är ett steg i
riktning mot en ökad integration inom unionen.
Unionsmedborgarskapet är en nyhet som införs i Romfördraget genom
unionsfördraget. Medlemsstaternas medborgare är, enligt artikel 8a, också
unionsmedborgare. I bestämmelserna som rör unionsmedborgarskap berörs fri
rörlighet för personer, valbarhet till kommunala församlingar och
Europaparlamentet i andra medlemsstater än där man är medborgare, rätt att få
begagna sig av andra medlemsstaters beskickningar i vissa fall samt rätten att
göra framställningar till Europaparlamentet och till den europeiske ombudsman
som skall utses av Europaparlamentet.
Av artikel 8a följer att varje unionsmedborgare skall ha rätt att röra sig och
uppehålla sig fritt inom medlemsstaternas territorier med de begränsningar och
på de villkor som fastställs i unionsfördraget och i bestämmelserna om
genomförandet av fördraget. Artikel 8a anknyter till artikel 7a som innehåller
bestämmelser om fri rörlighet för personer och genomförandet av den inre
marknaden. För att underlätta utövandet av fri rörlighet för unionsmedborgare
kan rådet anta bestämmelser.
Varje unionsmedborgare som är bosatt i en medlemsstat i vilken han/hon inte är
medborgare skall ha rösträtt och vara valbar vid kommunala val i den medlemsstat
där han/hon är bosatt på samma villkor som medborgarna i den staten. Vidare
skall varje unionsmedborgare, som är bosatt i en medlemsstat i vilken han/hon
inte är medborgare, ha rösträtt och vara valbar vid val i Europaparlamentet.
Varje unionsmedborgare skall, när han/hon befinner sig i ett land som inte är
med i unionen, ha rätt till skydd från varje medlemsstats diplomatiska eller
konsulära myndigheter om hans/hennes eget hemland inte är representerat i landet
där han/hon befinner sig.
Unionsmedborgare skall ha rätt att göra framställningar till Europaparlamentet
och den ombudsman som skall utses av Europaparlamentet. Rätten att göra
framställningar till ombudsmannen skall även tillkomma andra personer,
tredjelandsmedborgare, som bor i en medlemsstat. Ombudsmannen skall ta emot
klagomål angående brister eller försummelser som begås av
gemenskapsinstitutionerna eller gemenskapsorganen i deras verksamhet och företa
de undersökningar som han finner berättigade.
34.2Ungdomsfrågorna inom EU
Regeringens bedömning: Inom ungdomsområdet är EU:s
huvudsakliga roll att genom olika åtgärder stödja
och komplettera den verksamhet som medlemsländerna
själva bedriver. Av särskild vikt är att ungdomar
görs delaktiga i processen att utveckla den
europeiska unionen och att förbereda ungdomar för
en framtid som europeiska medborgare.
Sverige deltar genom EES-avtalet i programmet
Ungdom för Europa. I och med ett medlemskap kommer
Sverige få möjlighet att fullt ut delta i EU:s
beslutsprocess samt ta del av de medel som
fördelas av EU:s Socialfond till medlemsländerna,
bl.a. till ungdomsprojekt.
Sedan tillkomsten av den Europeiska gemenskapen har ungdomsfrågorna vid ett
flertal tillfällen sagts vara ett prioriterat intresse. Det var emellertid först
i slutet av åttiotalet som uttalandena följdes av mer konkreta aktiviteter.
Gemenskapernas huvudsakliga roll är att komplettera existerande nationella
åtgärder, bl.a. genom programverksamhet och viss resursöverföring från
strukturfonderna med syfte att underlätta arbetslösa ungdomas inträde på
arbetsmarknaden.
Det första egentliga ungdomsprogrammet blev Ungdom för Europa, ett utbytespro-
gram som startades år 1988. Ett annat program är PETRA, som syftar till att
underlätta övergången mellan skola och arbetsliv.
I och med Maastrichtfördraget har ungdomsfrågorna blivit traktatfästa. I
fördragets artikel 126 pekas ungdomsfrågorna ut som ett område inom vilket EU
åläggs att genom olika aktiviteter stödja och komplettera den verksamhet som
medlemsländerna själva bedriver.
Genom att frågorna har lyfts fram i fördraget finns det anledning att anta att
fler och mer omfattande aktiviteter och initiativ inom området kommer att tas.
Ungdomspolitiken kommer emellertid som hittills främst att skötas på nationell
nivå. Det är endast i de fall som det finns ett "europeiskt mervärde", som EU
kommer att ta initiativ till gemensamma insatser inom ungdomsområdet.
Kommissionen har uttalat vikten av att ungdomar är delaktiga i processen att
utveckla den Europeiska gemenskapen, (COM(93) 183 final). Den säger vidare att
man skall utveckla arbetet mot bakgrund av vad som sägs i artikel 126 i
fördraget, inte minst när det gäller att förbereda ungdomar för en framtid som
europeiska medborgare.
Sverige deltar redan genom EES-avtalet i programmet Ungdom för Europa. För när-
varande planeras en ny fas, fas III, av detta program som skall träda i kraft
den 1 januari 1995 och gälla för en period av fem år. Kommissionen har lagt fram
ett förslag till parlamentet, i vilket huvudinriktningen är att de olika
initiativ som existerar på ungdomsområdet skall tydliggöras och samlas inom
Ungdom för Europa-programmet. Programmet kommer att kompletteras med den del av
TEMPUS-programmet (program för samarbetet mellan EU och Central- och Östeuropa)
som innefattar ungdomsutbyte, PETRA-programmets Youth Initiative projects samt
de s.k. prioriterade aktiviteterna.
De prioriterade aktiviteterna är en följd av en resolution som antogs vid ett
möte i juni 1991 mellan de för ungdomsfrågor ansvariga ministrarna. Resolutionen
syftar till att starta en process för att få en "europeisk dimension" i det
ungdomsarbete som pågår i medlemsstaterna. Ministrarna beslöt att fyra områden
skall vara särskilt prioriterade vad gäller gemenskapens framtida
ungdomsaktiviteter. Målgrupper för dessa aktiviteter är dels unga människor, men
också sådana som kan sprida erfarenhet från projekten vidare, exempelvis
ungdomsledare.
De fyra områdena är:
- intensifierat samarbete mellan strukturer med ansvar för ungdomsfrågor inom
medlemsländerna
- information till unga människor
- pilotprojekt för att stimulera unga människors kreativitet och initiativ
- samarbete avseende utbildning för ungdomsledare, särskilt med tanke på den
"europeiska dimensionen".
Inom ramen för Sveriges deltagande, i programmet Ungdom för Europa, skall
särskild vikt läggas vid att nå ungdomar som i vanliga fall inte skulle ha
deltagit i ett ungdomsutbyte. Vidare skall projekt som leder till långsiktigt
samarbete mellan organisationer och/eller deltagare prioriteras.
Svenska kontakter, och i synnerhet ungdomars kontakter i Europa är i stor
utsträckning beroende av språkkunskaper. Av detta skäl har generellt goda
kontakter utvecklats med framför allt engelskspråkiga länder. Med tanke på att
Ungdom för Europa-programmet emellertid syftar till att göra hela Europa till en
kulturell mötesplats, bör utbytet med länderna i Sydeuropa ges högsta prioritet.
Inom EU har vidare förslag om ett nytt ungdomsprogram kallat Youth Start lagts
fram. Det syftar till att ge ungdomar möjlighet till utveckling genom
arbetslivserfarenhet. Programmet innehåller även möjligheter till ett ungdoms-
utbyte. Ungdomar skall således kunna tillbringa mellan sex till nio månader i
ett EU-land för att skaffa sig arbetslivserfarenhet genom ett arbete eller en
praktikplats.
Inriktningen av EU:s social- och arbetsmarknadspolitik diskuteras för
närvarande. Kommissionen har lagt fram en grönbok om europeisk socialpolitik som
också behandlar en rad förslag som rör ungdomar. Det handlar bl.a. om EU:s roll
när det gäller att stimulera olika insatser som leder till ungdomars integrering
i samhället, exempelvis hur ungdomar skall kunna etablera sig på
arbetsmarknaden, om lärlingssystem alternativt garanterat arbete skall införas
samt frågan om ungdomslöner. I och med ett EU-medlemskap får Sverige del av de
medel som fördelas av EU:s socialfond till medlemsländerna. Detta öppnar möjlig-
heter till större satsningar på sektorsövergripande projekt för arbetslösa ung-
domar.
34.3Svenska medborgare i EU:s institutioner
Vid ett medlemskap i EU kommer svenska medborgare att anställas i EU:s
institutioner.
Sverige kommer att tillsätta en plats i kommissionen, en ledamot av
revisionsrätten samt en medlem vardera i EG-domstolen resp. första
instansrätten. Vidare kommer Sverige att inom ramen för etablerad
votationsordning att tillsätta en generaladvokat i domstolen.
Utöver dessa tjänster på den högsta nivån kommer ett tusental svenska
medborgare att erhålla anställning som tjänstemän i EU-institutionerna.
De flesta kommer att anställas i kommissionens olika generaldirektorat. Andra
institutioner där svenska medborgare kommer att erbjudas anställning är
parlamentets generalsekretariat, ministerrådets generalsekretariat, Europeiska
Investeringsbanken och i den ekonomiska och sociala kommittén. Vidare finns ett
antal mindre EU-institutioner som även kommer att anställa svenskar, t.ex. EU:s
kriminalpolisbyrå, Europol och miljövårdsbyrån.
De flesta tjänsterna är karriärsposter och presumptionen är att de som erhåller
anställning stannar för en livstidskarriär även om cirkulation förekommer, både
mellan institutioner och mellan dessa och hemlandets myndigheter. Av det
tusental tjänster som kommer i fråga, kommer ca. sexhundra att utgöras av
chefer, handläggare, översättare, tolkar och juristlingvister och cirka
fyrahundra utgör sekreterare och teknisk personal.
Rekryteringen kommer att genomföras direkt av institutionerna, men först efter
positivt utfall i folkomröstningen.
Antagningsförfarandet äger rum på grundval av meriter, prov och intervjuer
enligt de inom institutionerna gängse tillämpade rekryteringsmetoderna.
När det gäller de högsta tjänsterna, (medlem av kommissionen, domstolen etc),
nominerar regeringen landets kandidater. Regeringen har även stort inflytande
när det gäller 35-40 högre chefstjänster. Dessa tillsätts nämlingen efter
rekommendation från regeringen.
Det ligger i svenskt intresse att svenska medborgare rekryteras som tjänstemän
i EU:s institutioner. Även om dessa är ämbetsmän som skall vara ansvariga inför,
och erhålla instruktioner från respektive institution, är det av värde att det
bland EU:s tjänstemän finns personer med direktkunskaper om svenska
förhållanden, värderingar och samhällslösningar.
Fjärde delen
35 EG:s rättsordning
35.1Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och gemenskapen
35.1.1 Allmänna utgångspunkter
De europeiska gemenskaperna och den europeiska unionen är grundade på
folkrättsliga fördrag mellan suveräna stater. Medlemsstaterna har genom de
grundläggande fördragen tilldelat gemenskaperna vissa beslutsbefogenheter eller
kompetenser. Dessa befogenheter är av skilda slag. Den mest centrala är
befogenheten att besluta om gemensamma regler. Det rör sig främst om beslut i
rådet om rättsakter, framför allt förordningar och direktiv. Ett annat exempel
är kommissionens till enskilda riktade beslut på konkurrensområdet i dess
funktion som övervakningsorgan.
Gemenskaperna har emellertid inte oinskränkta beslutsbefogenheter. Tvärtom är
utgångspunkten, mot bakgrund bl.a. av EG-samarbetets folkrättsliga ursprung, att
beslutsbefogenheterna ytterst tillkommer medlemsstaterna. Gemenskapskompetenser-
nas omfång och utövande är underkastade fasta rättsliga ramar och bestäms i sina
huvuddrag av fördragen. Dessa har godkänts av medlemsstaterna och kan ändras av
dem.
Kompetensfördelningen grundar sig på den legalitetsprincip som finns inskriven
i fördragen. I artikel 3b i Romfördraget anges sålunda att "Gemenskapen skall
handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats och de mål som har
ställts upp för den genom detta fördrag." I artikel 4 i Romfördraget föreskrivs
vidare att "Varje institution skall handla inom ramen för de befogenheter som
den tilldelats genom detta fördrag."
De gemensamma institutionerna är, när de tillämpar och vidareutvecklar
gemenskapsrätten, bundna av legalitetsprincipen. Detta innebär att
institutionerna i princip endast kan agera när de har en uttrycklig befogenhet
därtill i fördragen. Om ett sådant positivt stöd saknas, ligger besluts-
befogenheten kvar hos de enskilda medlemsstaterna. Det är således i princip inte
tillräckligt att en rättsakt i vidsträckt mening syftar till att uppfylla något
av gemenskapens mål eller ryms inom fördragens allmänna tillämpningsområde (se
dock nedan om artikel 235 och domstolens praxis om underförstådda befogenheter).
Av legalitetsprincipen följer således att gemenskaperna endast besitter de
beslutsbefogenheter som särskilt tilldelats dem. Den EG-rättsliga litteraturen
brukar i detta sammanhang tala om principen om begränsade eller särskilt
tilldelade kompetenser (eng. principle of limited or attributed powers, fr.
compétences d'attribution). Denna grundsats, som kan sägas vila på
legalitetsprincipen, är en följd av fördragens systematiska uppbyggnad. Enskilda
fördragsbestämmelser tilldelar gemenskaperna särskilt angivna
beslutsbefogenheter. Institutionerna har att utöva dessa befogenheter på de
villkor och för de ändamål som anges i fördragsbestämmelserna.
Karakteristiskt för denna ordning är att varje rättsakt måste vara grundad på
en eller flera enskilda fördragsbestämmelser. Den rättsliga grunden skall
dessutom särskilt anges i eller på annat sätt tydligt framgå av varje enskild
rättsakt. EG-domstolen har enligt artikel 173 i Romfördraget att övervaka
lagenligheten av de bindande rättsakter som utfärdas av institutionerna. Såväl
underlåtenhet att ange rättslig grund som angivande av felaktig rättslig grund
kan leda till att EG-domstolen ogiltigförklarar rättsakten i fråga (se t.ex.
målet 45/86 kommissionen mot rådet [1987] ECR s. 1493).
Principen om tilldelade kompetenser avspeglar utgångspunkten att
medlemsstaterna äger kompetens även inom fördragens allmänna tillämpningsområde,
om inte något annat följer av någon särskild bestämmelse i fördragen.
Ursprungligen låg all kompetens hos medlemsstaterna. Nationell kompetens är
därför principiellt sett regel och gemenskapskompetens undantag. Det förtjänar
också att framhållas att gemenskapen inte äger kompetens att själv tilldela sig
ytterligare kompetens, s.k. kompetens-kompetens.
Emellertid är en uttömmande uppräkning och exakt beskrivning av gemenskapernas
beslutsbefogenheter - trots legalitetsprincipen - förenad med svårigheter. Detta
beror framför allt på förekomsten av dynamiska inslag i gemenskapsrätten. Vidare
saknar de grundläggande fördragen bestämmelser som uttryckligen reglerar
kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och gemenskaperna, till skillnad
från federala författningar. Romfördraget är ett ramfördrag med allmänt hållna
målsättningar. Dessa konkretiseras bl.a. genom sekundärrätt och genom
EG-domstolens praxis. Rådet har bl.a. behörighet att utfärda direktiv eller
besluta om åtgärder i syfte att harmonisera nationella regler som direkt
inverkar på den gemensamma marknadens upprättande eller funktion (artikel 100 i
Romfördraget) eller som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den
att fungera (artikel 100a i Romfördraget).
Flera av Romfördragets bemyndiganden är vidsträckta och allmänt hållna. Detta
gäller särskilt när de är utformade som ett allmänt bemyndigande att genomföra
en gemensam politik, så som är fallet beträffande jordbruk (artikel 43),
transport (artiklarna 75 och 84) och utrikeshandel (artikel 113).
Förutom fördragsregler som tilldelar institutionerna kompetenser inom särskilda
sakområden finns också fördragsbestämmelser av mer generell karaktär. Det
viktigaste exemplet är artikel 235 i Romfördraget, vilken motsvaras av artikel
203 i Euratomfördraget och artikel 95.1 i Parisfördraget. Artikel 235 har under
årens lopp använts för s.k. fördragsutfyllnad. I artikeln föreskrivs att om en
åtgärd är nödvändig för att uppfylla något av gemenskapernas mål, och fördraget
inte innehåller de nödvändiga befogenheterna, får rådet ändå vidta de åtgärder
som behövs. Beslut enligt artikel 235 måste vara enhälliga och föregås av
Europaparlamentets hörande. Som exempel kan nämnas att rådet med stöd av detta
stadgande utvecklade bl.a. energi-, forsknings- och miljöpolitik redan innan
Romfördraget innehöll några uttryckliga bestämmelser på dessa områden. Beslut
enligt artikel 235 får emellertid inte vara så långtgående att de i praktiken
utgör ändringar av de grundläggande fördragen. Fördragsändringar är föremål för
en särskild bestämmelse enligt artikel N i Maastrichtfördraget och sådana
ändringar måste ratificeras av samtliga medlemsstater i enlighet med deras
konstitutionella bestämmelser innan de träder i kraft (se nedan, avsnitt
35.3.1).
En ytterligare rättsutveckling har skett genom EG-domstolens rättspraxis.
Domstolen har i allmänhet tolkat fördragens bemyndiganden på ett vidsträckt
sätt, inte sällan med åberopande av den allmänna folkrättsliga doktrinen om
underförstådda eller förutsatta befogenheter (eng. implied powers, fr.
compétences implicites). Domstolen uttalade sålunda i förenade målen 281, 283-5,
287/85 Tyskland m.fl. mot kommissionen [1987] ECR s. 3203 att i de fall bestäm-
melser i fördragen ställer upp en viss målsättning eller tilldelar
institutionerna en viss uppgift, måste bestämmelserna i fråga också
underförstått tilldela institutionerna de kompetenser som är oundgängliga för
att uppnå målsättningen eller för att utföra uppgiften.
Dessutom har domstolen utvecklat vissa allmänna principer för gemenskaps-
samarbetet. En ledstjärna för domstolen har genomgående varit att verka för
stärkandet av gemenskapsrättens ställning och effektivitet. Ett centralt exempel
härpå är etablerandet av principen om EG-rättens företräde framför nationell
rätt (se nedan, avsnitt 35.5.3).
Kompetensfördelningen påverkas också i viss utsträckning av vilket slag av
gemensam normgivning som EG väljer att använda. Om de gemensamma reglerna
utfärdas i form av en förordning, är de direkt tillämpliga i medlemsstaterna.
Därmed föreligger i princip inget utrymme för nationell lagstiftning i de frågor
som regleras i förordningen. Om de gemensamma reglerna i stället utfärdas i
direktivform, har medlemsstaterna själva att bestämma form och tillvägagångssätt
för att uppnå direktivets syften.
35.1.2 Olika slag av kompetens
Av principen om tilldelade kompetenser följer att vissa nationella kompetens-
områden i huvudsak faller utanför EG-samarbetet. Man kan här tala om en exklusiv
nationell kompetens. Som exempel på sådana områden kan nämnas familje- och
arvsrätten, äganderätten till fast egendom, den allmänna straff- och
skadeståndsrätten samt militär- och politirätten.
Inom ett stort antal områden som omfattas av EG-samarbetet besitter EG och
medlemsstaterna en delad beslutskompetens. Detta förutsätter en nära samverkan
mellan medlemsstaterna och gemenskapens institutioner. Av artikel 5 i Rom-
fördraget följer att medlemsstaterna inte får försvåra genomförandet av
EG-rätten. På områden med delad kompetens kan medlemsstaterna lagstifta på det
nationella planet om och i den utsträckning som inte EG har beslutat om gemen-
samma normer som upptar lagstiftningsutrymmet.
I vissa fall förekommer det att gemenskapen besitter en s.k. exklusiv
kompetens. Med begreppet exklusiv kompetens avses enligt EG-domstolen situa-
tioner där medlemsstaterna, inom ett visst givet område, i princip inte längre
har möjlighet att lagstifta eller meddela föreskrifter på det nationella planet
utan gemenskapens uttryckliga medgivande (målet 41/76 Donckerwolcke [1976] ECR
s. 1921). Domstolen har tillerkänt gemenskapen exklusiv kompetens bl.a. inom
områden som gäller gemenskapens förhållande till tredje land och för att vidta
åtgärder för bevarandet av maritima resurser (målet 804/79 kommissionen mot
Storbritannien och Nordirland [1981] ECR s. 1045).
Omfattningen av den exklusiva gemenskapskompetensen är föremål för olika
uppfattningar. En vid uppfattning av den exklusiva gemenskapskompetensen har
utvecklats av EG-kommissionen och inom den EG-rättsliga doktrinen, enligt vilken
gemenskaperna inom vissa områden har tilldelats exklusiv kompetens att utföra
vissa uppgifter eller att uppnå vissa mål. Kommissionen anser att avlägsnandet
av hinder för den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital,
den gemensamma handelspolitiken, de allmänna konkurrensreglerna, gemensamma
marknadsordningar på jordbruks- och fiskeområdet samt grundläggande element i
den gemensamma transportpolitiken ingår i gemenskapens exklusiva kompetensblock.
Gemenskapens traktatkompetens
Utöver interna beslutsbefogenheter har gemenskapen även tilldelats folkrättsliga
handlingsförmåga, dvs. kompetens att ingå internationella avtal (s.k.
traktatkompetens).
EG-domstolen har bl.a. funnit att gemenskapen har exklusiv kompetens att sluta
handelsavtal enligt artikel 113 i Romfördraget (yttrande 1/75 [1975] ECR s.
1355).
I AETR-målet uttalade domstolen att när gemenskapen har utfärdat bestämmelser
som inför gemensamma regler för att verkställa en gemensam politik, har
medlemsstaterna inte längre rätt att ingå avtal med tredje länder om
förpliktelser som påverkar dessa regler.
EG-domstolen bekräftade i de förenade målen 3, 4 och 6/76 Kramer [1976] ECR s.
1303 att gemenskapen har traktatkompetens inom de områden där gemenskapen
tilldelats intern beslutskompetens (den s.k. parallelldoktrinen).
Traktatkompetens kan föreligga även när gemenskapen inte har utnyttjat sin
interna beslutskompetens (yttrande 1/76 [1977] ECR s. 741).
I avsnitt 9 om avtal med tredje land och mellan medlemsstaterna lämnas en
närmare redogörelse för gemenskapens uttryckliga och implicita traktatkompetens.
35.1.3 Subsidiaritetsprincipen
En uttrycklig fördragsbestämmelse om subsidiaritet infördes för första gången på
miljöområdet genom enhetsakten av år 1986 (artikel 130r i Romfördraget). Den
europeiska unionen fäster en ökad vikt vid subsidiaritetsprincipen. Redan i
Maastrichtfördragets inledande artikel A slås fast att fördraget markerar en ny
fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de
europeiska folken, där besluten skall fattas så nära medborgarna som möjligt.
Genom Maastrichtfördraget har en subsidiaritetsprincip med allmän räckvidd
förts in i Romfördragets inledande del. Sålunda föreskrivs i artikel 3b andra
stycket i Romfördraget:
"På de områden där gemenskapen inte ensam är behörig skall den i
överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen vidta en åtgärd endast om och i
den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning
kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens
omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå."
Subsidiaritetsprincipen skall följaktligen inte tillämpas på de områden där
gemenskapen har exklusiv kompetens. Det bör framhållas att principen varken
tilldelar eller fråntar gemenskapen beslutsbefogenheter utöver de som redan
följer av fördragen. Den inverkar därför inte på den gällande kompetens-
fördelningen annat än indirekt. Principen reglerar i stället utövandet av de
beslutsbefogenheter som redan tilldelats gemenskapen genom fördragen.
Subsidiaritetsprincipens allmänna innebörd kan sägas vara att beslut skall
fattas så nära medborgarna som möjligt och på så låg nivå som sakfrågans
karaktär tillåter. Vid Europeiska rådets möte i Edinburgh i december 1992
fattades viktiga beslut om den närmare tillämpningen av subsidiaritetsprincipen.
Ambitionen är att begränsa det gemensamma beslutsfattandet till frågor som är
transnationella till sin karaktär eller som inte i tillräcklig utsträckning kan
hanteras på nationell nivå.
Ett avtal med förfaranderegler för principens tillämpning har ingåtts mellan
Europaparlamentet, rådet och kommissionen (EGT nr C 329, 6.12.1993). Institu-
tionerna, kommissionen på förslagsstadiet och rådet på beslutsstadiet, skall
således i varje enskilt normgivningsärende pröva och särskilt motivera varför
nya rättsakter bör utfärdas på gemenskapsnivå. Ytterst är det EG-domstolen som
har att uttolka subsidiaritetsprincipens rättsliga innebörd.
Besläktad med subsidiaritetsprincipen är proportionalitetsprincipen. Även denna
princip, som under årens lopp tillämpats och närmare utvecklats genom
EG-domstolens avgöranden, är numera uttryckligen fördragsfäst i Romfördraget
genom Maastrichtfördraget. Artikel 3b tredje stycket i Romfördraget föreskriver
således att gemenskapen inte skall vidta någon åtgärd som går utöver vad som är
nödvändigt för att uppnå målen i fördraget.
Proportionalitetsprincipen skall tillämpas på alla områden, även där gemen-
skapen tillerkänts exklusiv kompetens. Principen tar särskilt sikte på intensi-
teten i den gemensamma normgivningen. Den innebär framför allt ett allmänt
förbud mot överdrivet kraftfulla åtgärder.
Enligt Europeiska rådets nyss omtalade beslut i Edinburgh syftar principen till
att lämna så stort handlingsutrymme på det nationella planet som möjligt till de
enskilda medlemsstaterna. I detta syfte bör om möjligt icke-bindande rättsakter
användas, såsom rekommendationer och riktlinjer, framför bindande rättsakter. Om
bindande rättsakter ändå måste tillgripas med hänsyn till frågans karaktär,
vilket ofta är fallet på grund av enskildas möjligheter att hävda sina
rättigheter inför domstol, bör direktiv väljas framför förordningar, och ram-
och minimidirektiv framför direktiv som innefattar en mer detaljerad reglering.
Under senare år har gemenskapen även eftersträvat en förenkling av existerande
sekundärrätt, bl.a. genom avskaffande av detaljregleringar och upphävande av
vissa direktiv.
35.2Gemenskapsrätten utgör en egen rättsordning
Samarbetet inom de europeiska gemenskaperna skiljer sig från sedvanligt inter-
nationellt samarbete genom att det förutsätter att de enskilda medlemsländerna
avstår från delar av sina statsorgans beslutsbefogenheter och tilldelar dessa
gemenskaperna, där dessa utövas av medlemsländerna gemensamt, i enlighet med
fördragen.
På grundval av de grundläggande fördragen och deras särart har en egen rätts-
ordning, gemenskapsrätten, utvecklats med drag som är unika för EG och som
skiljer sig både från traditionell statsrätt och internationell rätt i allmän-
het. EG-rätten brukar betecknas som en rättsordning av eget slag (sui generis),
självständig och samtidigt integrerad med medlemsstaternas nationella
rättssystem. EG-domstolen, som har en central roll som högsta uttolkare av
gemenskapsrätten, har successivt utvecklat principen om EG-rättens särskilda
natur.
I målet 26/62 van Gend en Loos [1963] ECR s. 1 uttalade domstolen att
gemenskapen utgör en ny rättsordning, till förmån för vilken medlemsstaterna har
begränsat sina suveräna rättigheter och vars subjekt inte bara är
medlemsstaterna utan även deras medborgare. Domstolen slog vidare fast att
gemenskapsrätten, oberoende av medlemsstaternas lagstiftning, inte bara ålägger
individerna skyldigheter utan också avser att ge dem rättigheter.
Domstolen vidareutvecklade detta resonemang i målet 6/64 Costa mot ENEL [1964]
ECR s. 585. Domstolen uttalade sålunda att gemenskapsrätten, till skillnad från
allmän folkrättslig traktaträtt, utgör en egen rättsordning som är integrerad
med medlemsstaternas nationella rättssystem och som deras domstolar är skyldiga
att tillämpa. Domstolen fortsatte (inofficiell översättning):
"Genom att skapa en gemenskap för obegränsad tid som har egna institutioner, är
en egen juridisk person, har en egen rättskapacitet och rätt att uppträda som
part på det internationella planet samt, särskilt, har verkliga befogenheter
som härrör från det förhållandet att staterna begränsat sin suveränitet eller
överlåtit sina befogenheter till gemenskapen, har medlemsstaterna begränsat
sina suveräna rättigheter, om än inom begränsade områden, och därigenom skapat
en rättsordning som binder såväl staternas medborgare som staterna själva."
I det rådgivande yttrandet 1/91 [1991] ECR s. 6079 uttalade EG-domstolen att
Romfördraget, ehuru ingånget i form av ett internationellt avtal, inte desto
mindre utgör den konstitutionella stadgan för en rättsgemenskap. Domstolen
sammanfattade sin syn på gemenskapsrätten enligt följande (inofficiell översätt-
ning):
"Som domstolen vid upprepade tillfällen anfört upprättade gemenskapsfördragen
en ny rättsordning till förmån för vilken staterna har begränsat sina suveräna
rättigheter inom allt mer utsträckta områden och vars rättssubjekt inte endast
omfattar medlemsstater utan också deras medborgare. De väsentliga egenskaperna
hos den gemenskapliga rättsordning som sålunda upprättats är särskilt dess
företräde i förhållande till medlemsstaternas nationella rätt och den direkta
effekt av en hel rad av bestämmelser som är tillämpliga för deras invånare och
för medlemsstaterna själva."
35.3Gemenskapens regelverk
Gemenskapsrätten består, förutom av de grundläggande fördragen, bl.a. av
allmänna rättsprinciper, internationella avtal ingångna av gemenskapen, sekundär
lagstiftning och EG-domstolens praxis. Detta regelsystem brukar sammanfattas
under beteckningen gemenskapens regelverk (fr. l'acquis communautaire).
35.3.1 De grundläggande fördragen
De grundläggande fördragen upprättar gemenskapernas institutioner och tilldelar
institutionerna deras befogenheter. De konstituerande fördragen utgörs av
Romfördraget, Parisfördraget och Euratomfördraget med tillhörande protokoll och
bilagor. Övriga grundläggande fördrag är de fördrag och beslut som innehåller
tillägg till eller ändringar i de tre ursprungliga fördragen. Bland dessa övriga
fördrag märks t.ex. det s.k. fusionsfördraget från år 1965, varigenom institu-
tionerna gjordes gemensamma för de tre gemenskaperna, de olika anslutningsf-
ördragen, Enhetsakten från år 1987 och Maastrichtfördraget från år 1992.
Reglerna i fördragen brukar betecknas som primärrätt.
De grundläggande fördragen anger principer och målsättningar för gemenskapernas
och deras institutioners verksamhet inom skilda politikområden. De innehåller
också formella regler, då främst i fråga om beslutsförfarandet. De grundläggande
fördragen rymmer allmänna EG-rättsliga principer som utgör hörnstenar i EG:s
rättsordning. Däribland återfinns i Romfördraget bl.a. den allmänna legalitets-
principen enligt artikel 3b första stycket och artikel 4, solidaritetsprincipen
enligt artikel 5, subsidiaritetsprincipen enligt artikel 3b andra stycket,
proportionalitetsprincipen enligt artikel 3b tredje stycket och
icke-diskrimineringsprincipen enligt artikel 6.
Ändringar i de grundläggande fördragen
Artikel N i Maastrichtfördraget innehåller en gemensam ordning för hur de
grundläggande fördragen ändras. Artikel N har ersatt artikel 236 i Romfördraget,
artikel 204 i Euratomfördraget och artikel 96 i Parisfördraget.
Enligt artikel N får varje medlemsstats regering eller kommissionen förelägga
rådet förslag till ändringar av de fördrag som unionen bygger på. Rådet avgör
med enkel majoritet om ett ändringsförfarande skall inledas eller ej. Innan
rådet uttalar sig för att sammankalla en konferens med företrädare för med-
lemsstaternas regeringar, skall samråd ske med Europaparlamentet och, i
förekommande fall, med kommissionen.
En regeringskonferens sammankallas av rådets ordförande i syfte att i
samförstånd komma överens om vilka ändringar som skall göras i de grundläggande
fördragen. Ändringarna, som skall beslutas enhälligt, träder i kraft först när
de ratificerats av samtliga medlemsstater i enlighet med deras konstitutionella
bestämmelser.
Enligt artikel N punkt 2 i Maastrichtfördraget skall en regeringskonferens
sammankallas år 1996 för att granska de bestämmelser i fördraget för vilka en
översyn är föreskriven. Sammankallandet förutsätter således varken initiativ
från medlemsstaterna eller kommissionen eller att beslut därom fattas i rådet.
Artikel 189b.8 i Romfördraget föreskriver att tillämpningsområdet avseende
beslutsförfarandet om medbeslutanderätt kan utvidgas i enlighet med ändringsför-
farandet i artikel N.2. I artikel J.4 i Maastrichtfördraget anges att
bestämmelserna i denna artikel kan komma att revideras enligt samma förfarande.
Den första förklaringen till Maastrichtfördraget anger vidare att införandet av
avdelningar om räddningstjänst, energi och turism i Romfördraget kommer att
undersökas i enlighet med ändringsförfarandet i artikel N.2. Den sextonde
förklaringen till Maastrichtfördraget föreskriver slutligen att 1996 års
regeringskonferens även skall undersöka i vilken utsträckning det är möjligt att
ompröva klassificeringen av gemenskapsrättsakter i syfte att upprätta en lämplig
rangordning mellan olika kategorier av rättsakter. Eventuella fördragsändringar
med anledning av 1996 års regeringskonferens träder i kraft först när de ratifi-
cerats av samtliga medlemsstater i enlighet med deras konstitutionella bestäm-
melser.
Romfördraget och Maastrichtfördraget innehåller även bestämmelser om utveckling
av gemenskapsrätten som grundar sig på själva fördragen. Rådet kan med
enhällighet besluta om en sådan utveckling av gemenskapsrätten i fråga om
bestämmelser om allmänna val till Europaparlamentet (artikel 138 i
Romfördraget), om finansiering av gemenskapen av egna resurser (artikel 201 i
Romfördraget), om bestämmelser för att stärka eller komplettera
unionsmedborgarnas rättigheter (artikel 8e i Romfördraget) och i fråga om vissa
bestämmelser om samarbete i rättsliga och inrikes frågor (artikel K.9 i
Maastrichtfördraget). Sådana rådsbeslut skall dock antas av medlemsstaterna i
enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.
Vid sidan av artikel N i Maastrichtfördraget innehåller de grundläggande
fördragen slutligen bestämmelser om förenklade ändringsförfaranden. Vissa
fördragsändringar kan härigenom företas internt på gemenskapsnivå. Detta
förenklade förfarande gäller bl.a. artiklarna 14.7, 38.3, 84.2, 126, 165, 166 i
Romfördraget, artikel 95 i Parisfördraget och artiklarna 76, 85 och 90 i
Euratomfördraget. I dessa fall förutsätter fördragsändringarna inte att de
ratificerats eller antagits av samtliga medlemsstater i enlighet med deras
konstitutionella bestämmelser för att träda i kraft.
35.3.2 Allmänna rättsprinciper inom gemenskapsrätten
EG-domstolen har i sin rättspraxis utvecklat en doktrin som innebär att allmänna
rättsprinciper utgör en integrerad del av gemenskapsrätten. I förenade målen
46/87, 227/88 Hoechst [1989] ECR s. 2859 uttalade domstolen sålunda att vissa
allmänna rättsprinciper gäller inom gemenskapens rättsordning i deras egenskap
av gemensamma principer för medlemsstaternas rättssystem.
Domstolen har i sin rättspraxis tillämpat och för gemenskapsrättens del lagt
fast vissa allmänna rättsprinciper som härletts ur fördragen eller hämtats från
medlemsstaternas rättssystem. En del principer på de mänskliga rättigheternas
område har också hämtats från andra folkrättsliga källor, främst
Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna. De allmänna rättsprincipernas ställning som en central rättskälla
inom EU har kodifierats genom artikel F i Maastrichtfördraget, som lyder:
"Unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de
grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i
Rom den 4 november 1950, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma
konstitutionella traditioner."
Av grundläggande betydelse i västerländska rättsordningar är rätts-
säkerhetsbegreppet. Kärnan i EG-domstolens tillämpning av begreppet rätts-
säkerhet (eng. legal certainty, fr. sécurité juridique) kan sägas vara kravet på
förutsebarhet i lagstiftning och rättstillämpning. Ur ett allmänt rätts-
säkerhetsbegrepp kan flera andra principer som tillämpas av EG-domstolen
härledas. Däribland märks bl.a. principerna om skydd för förvärvade rättigheter
och berättigade förväntningar, det principiella förbudet mot retroaktiv
lagstiftning och rättstillämpning, kravet på motivering av beslut, rätten att
inte dömas ohörd och rätten till försvar.
Den i Romfördraget centrala likabehandlingsprincipen återfinns bl.a. i artikel
6 om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. Andra uttryckliga
likabehandlingsprinciper återfinns i artikel 40 tredje stycket i Romfördraget
angående likabehandling mellan producenter och konsumenter inom den gemensamma
jordbrukspolitiken samt i artikel 119 i Romfördraget när det gäller lika lön för
kvinnor och män. EG-domstolen har dock slagit fast att det inom gemenskapsrätten
gäller en allmän likabehandlingsprincip, utöver de uttryckliga bestämmelser som
återfinns i fördragen (se t.ex. förenade målen 117/76, 16/77 Ruckdeschel [1977]
ECR s. 1753).
35.3.3 Internationella avtal
De internationella avtal som gemenskapen ingått med stöd av den i fördragen
fastlagda traktatkompetensen enligt artikel 228 i Romfördraget utgör en
integrerad del av EG:s rättsordning från och med deras ikraftträdande (målet
181/73 Haegeman II [1974] ECR s. 449). Principen gäller även s.k. blandade
avtal, dvs. avtal där både gemenskapen och medlemsstaterna är avtalsparter
(målet 12/86 Demirel [1987] ECR s. 3719). En förutsättning för att ett
internationellt avtal skall kunna göras gällande gentemot gemenskapens
rättssubjekt är dock att det publicerats i EGT (se målet 98/78 Racke [1979] ECR
s. 69).
35.3.4 Förordningar, direktiv och andra rättsakter
De grundläggande fördragen tilldelar gemenskapernas institutioner befogenheter
att genomföra fördragens intentioner. De rättsakter som institutionerna utfärdar
med stöd av dessa bemyndiganden brukar betecknas sekundärrätt. För att utföra
sina uppgifter skall Europaparlamentet och rådet gemensamt, rådet eller kommis-
sionen, i enlighet med fördragets bestämmelser, utfärda förordningar och
direktiv, fatta beslut samt avge rekommendationer och yttranden (artikel 189 i
Romfördraget).
En förordning har allmän giltighet, är i alla delar bindande och är direkt
tillämplig i varje medlemsstat. Förordningar skall i sin gemenskapsrättsliga
form omedelbart tillämpas av medlemsstaternas domstolar och förvaltningsmyndig-
heter. Direktiv är enligt samma artikel bindande för varje medlemsstat med
avseende på det resultat som skall uppnås men överlåter åt de nationella myndig-
heterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Ett beslut är
bindande i alla delar för dem som det är riktat till.
Till skillnad från förordningar, direktiv och beslut är rekommendationer och
yttranden inte bindande.
Uppräkningen av rättsakter i artikel 189 är inte uttömmande. Förutom de där
nämnda typerna av rättsakter har genom åren andra utvecklats. Det gäller t.ex.
program och riktlinjer som inte är bindande för någon utomstående men som kan
vara bindande för det organ som utfärdat dem. Om t.ex. kommissionen utfärdat
riktlinjer för hur den själv skall agera när den övervakar att enskilda företag
följer EG:s konkurrensregler, anses företagen kunna förlita sig på att kom-
missionen verkligen följer dessa riktlinjer och inte ingriper mot förfaranden
som den själv förklarat att den inte skall ingripa mot. Även sådana icke
bindande rättsakter kan på så sätt få en styrande effekt.
I vissa fall motsvarar inte heller den form en rättsakt erhållit dess sakliga
innehåll. Ett direktiv kan ibland präglas av sådan detaljeringsgrad att det
lämnar få valmöjligheter till de nationella myndigheterna i fråga om
genomförandet. Ett sådant direktiv är till sitt innehåll närmast att jämställa
med en förordning. Samtidigt kan en förordning någon gång sakna den allmän-
giltighet som den formen kräver. Förordningen är då i stället i realiteten
inriktad på att reglera individuella fall och utgör därför till sitt innehåll
närmast ett beslut. EG-domstolen har i ett antal fall valt att bortse från hur
en rättsakt formellt betecknats och i stället tagit fasta på dess innehåll (se
t.ex. förenade målen 16-17/62 Confédération Nationale des Producteurs de Fruits
et Légumes mot rådet [1962] ECR s. 937).
35.4EG-domstolens rättsskipning
EG-domstolen fyller en väsentlig funktion inom gemenskaperna och har en roll som
är mera betydelsefull än den internationella domstolar normalt har. Domstolen
skall enligt artikel 164 i Romfördraget säkerställa att lag och rätt följs vid
tolkning och tillämpning av fördraget.
Domstolen är rättsskapande genom att den lägger fast det närmare innehållet i
gemenskapsrätten. Domstolen ansvarar vidare för den rättsliga kontrollen av hur
EG-institutionerna utövar sina befogenheter. Den prövar också mål mot
medlemsstaterna om överträdelse av de gemenskapsrättsliga förpliktelserna. En
framträdande funktion för domstolen är dess ansvar för att gemenskapsrätten
tolkas och tillämpas enhetligt av institutionerna och medlemsstaterna.
35.4.1 Talan mot EG:s institutioner
EG-domstolens rättsliga kontroll av institutionernas verksamhet omfattar att
pröva påståenden dels om att en utfärdad rättsakt är ogiltig, dels om att en
institution varit passiv trots att den varit skyldig att agera. Dessutom
fungerar EG-domstolen som en ordinär domstol med full prövningsrätt i bl.a. de
s.k. tjänstemannamålen och i mål om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för
gemenskaperna.
Ogiltighetstalan
En av EG-domstolens uppgifter är att övervaka lagenligheten av de rättsakter som
antas av EG:s institutioner (artikel 173 i Romfördraget).
Domstolen kan pröva frågor om rättsakters ogiltighet på talan av en
medlemsstat, rådet eller kommissionen. Domstolen kan också pröva en sådan fråga
på talan av Europaparlamentet i syfte att tillvarata parlamentets rättigheter.
En ogiltighetstalan kan även väckas av en enskild fysisk eller juridisk person
mot ett beslut som riktar sig till honom eller som annars berör honom direkt och
personligen.
De rättsakter som kan angripas är rättsakter som antas av Europaparlamentet och
rådet gemensamt, av rådet eller av kommissionen som inte är rekommendationer och
yttranden, samt sådana rättsakter som antas av Europaparlamentet och som skall
ha rättsverkan i förhållande till tredje man.
En rättsakt kan ogiltigförklaras av domstolen om den institution som antagit
den
a) saknat behörighet att anta rättsakten,
b) åsidosatt väsentliga formföreskrifter,
c) åsidosatt Romfördraget eller någon rättsregel som gäller dess tillämpning,
d) gjort sig skyldig till maktmissbruk.
Ett bifall till en ogiltighetstalan innebär att domstolen förklarar rättsakten
ogiltig och domen får i allmänhet retroaktiv verkan. Domstolen kan inte ändra
rättsakten eller sätta någon annan i dess ställe. Detta ankommer på den berörda
institutionen enligt artikel 176 i Romfördraget. När det gäller förordningar
skall dock domstolen enligt artikel 174 andra stycket i Romfördraget, om den
anser det nödvändigt, ange vilka verkningar av den ogiltigförklarade
förordningen som skall anses bestå.
Passivitetstalan
EG-domstolen kontrollerar enligt artikel 175 i Romfördraget att
EG-institutionerna agerar i de fall då de är skyldiga att vidta en åtgärd. En
talan med påstående om att Europaparlamentet, rådet eller kommissionen
underlåtit att vidtaga åtgärder kan föras av medlemsstaterna och av gemenskapens
övriga institutioner. Enskilda fysiska och juridiska personer har talerätt i de
fall talan gäller underlåtenhet att till dem rikta någon annan rättsakt än en
rekommendation eller ett yttrande.
Ett bifall till en passivitetstalan innebär att domstolen fastställer att
institutionen i fråga har agerat fördragsstridigt, varefter det enligt artikel
176 i Romfördraget ankommer på institutionen att vidta nödvändiga åtgärder. En
passivitetstalan kan emellertid inte användas för att framtvinga ett visst
bestämt resultat.
Mål i vilka domstolen har full prövningsrätt
I vissa fall fungerar domstolen som en ordinär domstol och dess behörighet är då
inte begränsad till den rättsliga kontroll som beskrivits ovan. Domstolen har
full prövningsrätt beträffande
a) mål som gäller påföljder enligt förordningar som antagits av
Europaparlamentet och rådet gemensamt eller av rådet i den mån detta har
föreskrivits i förordningen i fråga (artikel 172),
b) mål mot gemenskaperna om utomobligatoriskt skadestånd för skada som vållats
av institutionerna eller av institutionernas anställda under tjänsteutövning
(artikel 178),
c) rättsfrågor i mål mellan gemenskaperna och de anställda om löner,
anställningsvillkor m.m. Dessa s.k. tjänstemannamål prövas numera i den
nyinrättade Förstainstansrätten men kan överklagas till EG-domstolen vad
gäller rättsfrågor.
EG-domstolen är inte exklusivt behörig att pröva alla mål i vilka gemenskaperna
är part. I Romfördragets artikel 183 stadgas att nationella domstolar är
behöriga att pröva sådana mål i den mån fördraget inte uttryckligen anger
EG-domstolen som behörig domstol.
35.4.2 Talan mot en medlemsstat om brott mot gemenskapsrätten
Enskilda saknar möjlighet att direkt föra talan mot medlemsstaterna om brott mot
gemenskapsrätten inför EG-domstolen. Talan mot en medlemsstat kan väckas dels av
en annan medlemsstat enligt artikel 170 i Romfördraget, dels av kommissionen
enligt artikel 169 i Romfördraget.
Enligt båda dessa bestämmelser skall talans väckande föregås av ett inledande
förfarande mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten. Vissa särskilda
bestämmelser ger dock en omedelbar tillgång till domstolsprövning (för
kommissionen i artikel 93 andra stycket, för både kommissionen och
medlemsstaterna i artikel 100a.4 och i artikel 225).
Medlemsstaterna är skyldiga att "vidta de åtgärder som krävs för att följa
domstolens dom" enligt artikel 171 i Romfördraget. Domstolens dom är således en
fastställelsedom som inte direkt griper in i medlemsstaternas rättsordning. Om
en medlemsstat vägrar att efterkomma en fällande dom kan emellertid talan väckas
på nytt under åberopande att den fällande domen inte efterlevts, vilket
konstituerar ett nytt, särskilt fördragsbrott enligt artikel 171. Enligt den
genom Maastrichtfördraget införda artikeln 171.2 andra stycket i Romfördraget
kan domstolen, på talan av kommissionen, utdöma ett standardbelopp eller ett
vite mot en stat som inte ställt sig en tidigare dom till efterrättelse.
Interimistiska beslut
I ärenden som anhängiggjorts vid domstolen får denna enligt artikel 186 i
Romfördraget vidta nödvändiga interimistiska åtgärder. På talan av kommissionen
kan domstolen inhibera tillämpningen av en nationell lag eller annan föreskrift
till dess att bestämmelsernas förenlighet med fördraget prövats.
35.4.3 Förhandsavgöranden
En av EG-domstolens viktigaste funktioner är att se till att gemenskapsrätten
tolkas och tillämpas enhetligt. EG-rätten tillämpas i betydande utsträckning av
nationella myndigheter och en stor del av EG-rätten kan åberopas av enskilda
inför nationella domstolar i dess egenskap av nationell rätt.
För att säkerställa att gemenskapsrätten tolkas och tillämpas enhetligt i
medlemsstaterna anger artikel 177 i Romfördraget att en nationell domstol som
skall tillämpa en gemenskapsrättslig bestämmelse innan den avgör målet kan, och
i vissa fall skall, inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen om hur regeln
skall tolkas.
Sådana förhandsavgöranden kan avse
a) tolkningen av fördraget,
b) giltigheten eller tolkningen av rättsakter som utfärdats av gemenskapernas
institutioner,
c) tolkningen av stadgar för organ som upprättats genom rättsakter som beslutats
av rådet, när stadgarna föreskriver det.
Bestämmelserna om inhämtande av förhandsavgöranden är fakultativa för nationella
domstolar i lägre instans, dvs. besked får begäras om domstolen anser att det är
nödvändigt för att den skall kunna döma i målet. EG-domstolen har emellertid i
sin rättspraxis slagit fast att nationella domstolar saknar behörighet att
förklara en EG-rättsakt ogiltig (målet 314/85 Foto-Frost [1987] ECR s. 4199).
Mot bakgrund av EG-domstolens exklusiva behörighet att ogiltigförklara EG:s
rättsakter kan således även en domstol i lägre instans i praktiken vara skyldig
att inhämta förhandsavgörande.
Domstolar i sista instans är skyldiga att inhämta ett förhandsavgörande om
saken är sådan att en tolkning av gemenskapsrätt måste ske för att målet skall
kunna avgöras. EG-domstolen har i målet 283/81 CILFIT [1982] ECR s. 3415 uttalat
att det finns en möjlighet för den nationella domstolen att avstå från att
begära förhandsavgörande, under förutsättning att domstolen är övertygad om att
varken övriga medlemsstaters domstolar eller EG-domstolen skulle tveka om
utgången av prövningen. EG-domstolen framhöll emellertid de särskilda svårig-
heter som är förenade med att tolka gemenskapsrätt, bl.a. att en tolkning måste
ske utifrån en jämförelse mellan de olika - var för sig autentiska - språkliga
versionerna av en rättsakt, att tolkningen också måste ta hänsyn till
gemenskapsrättens särskilda språkbruk samt att reglerna också måste värderas
utifrån sitt gemenskapsrättsliga sammanhang.
Det finns inga bestämmelser i Romfördraget om hur den frågande domstolen skall
förhålla sig till ett förhandsavgörande från EG-domstolen. EG-domstolen har dock
i sin rättspraxis slagit fast att den nationella domstolen är bunden av
avgörandet. I målet 29/68 Milchkontor II [1969] ECR s. 165 uttalade EG-domstolen
att den nationella domstolen är bunden av EG-domstolens tolkning och endast kan,
om den anser att ett lämnat förhandsavgörande inte skapar tillräcklig klarhet,
åter vända sig till EG-domstolen med begäran om ytterligare avgörande.
Även om den nationella domstolen således är bunden av EG-domstolens tolkning av
gemenskapsrätten är det fortfarande den nationella domstolens uppgift att ta
ställning till de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet och avgöra om
dessa faller in under EG-regeln sådan den tolkats av EG-domstolen. I vissa fall
är den nationella domstolens handlingsutrymme begränsat, särskilt i sådana fall
då EG-domstolen lämnat sitt förhandsavgörande i mycket nära anknytning till
omständigheterna i det enskilda fallet.
35.4.4 Rådgivande yttranden
Enligt artikel 228 i Romfördraget får - i fråga om avtal mellan EG och tredje
land - rådet, kommissionen eller en medlemsstat inhämta EG-domstolens yttrande
över om ett tilltänkt avtal är förenligt med bestämmelserna i fördraget. Om
domstolen i sitt yttrande finner att så inte är fallet, får avtalet endast träda
i kraft efter en fördragsändring i enlighet med artikel N i Maastrichtfördraget.
35.4.5 Förstainstansrätten
Den 1 november 1989 inrättades en domstol i första instans, bl.a. för att
avlasta EG-domstolen. Förstainstansrätten kan avgöra mål som rör
a) tvister mellan EG:s institutioner och deras anställda (s.k. tjänstemannamål),
b) talan av företag mot kommissionen rörande sanktioner, priser m.m. inom ramen
för Parisfördraget,
c) ogiltighets- eller passivitetstalan, inbegripet talan om skadestånd, av
enskilda mot kommissionen inom ramen för Romfördragets konkurrensregler,
d) sedan den 1 augusti 1993, anti-dumpningmål och alla mål där enskilda är
parter.
35.4.6 EG-domstolens roll i integrationsprocessen
EG-domstolen har kommit att ge uttryck för ett teleologiskt förhållningssätt,
dvs. domstolen söker bestämma en regels innehåll mot bakgrund av dess syfte och
ändamål samt väljer den tillämpning som är bäst ägnad att uppfylla ändamålet.
Domstolen hänvisar inte sällan till att den valda lösningen är den för
gemenskapsrätten mest effektiva, dvs. till principen om effektivitet (fr.
l'effet utile).
EG-domstolen förefaller medvetet ha eftersträvat att understödja gemenskapernas
vidare integration, inte minst i situationer då medlemsstaterna inte själva
förmått fullfölja integrationsprocessen (t.ex. målen 2/74 Reyners [1974] ECR s.
631 och 33/74 Van Binsbergen [1974] ECR s. 1299).
Domstolen har eftersträvat lösningar som stärkt gemenskapsrättens ställning,
räckvidd och effektivitet och utvidgat institutionernas befogenheter. Vid
enstaka tillfällen har domstolen till och med valt att bortse från uttryckliga
stadganden i fördragen för att stärka gemenskapsrättens effektivitet. Domstolens
roll i integrationsprocessen kommer särskilt till uttryck i dess praxis om
gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt.
35.5Gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt
Artikel 5 i Romfördraget innehåller bestämmelser som är av grundläggande
betydelse för samarbetet inom gemenskapen. Artikeln återspeglar en folkrättslig
solidaritetsprincip, på vilken Romfördraget vilar.
Enligt EG-domstolen innebär principen, som också brukar benämnas den allmänna
samarbets- och lojalitetsförpliktelsen, att medlemsstaterna inbördes och i
förhållande till de gemensamma institutionerna ömsesidigt är förpliktade att
samarbeta med varandra. Artikeln gäller alltså även mellan medlemsstaternas
myndigheter och gemenskapens institutioner. Det är viktigt att understryka att
förpliktelserna enligt artikel 5 omfattar samtliga nationella offentliga organ,
domstolar inbegripna, liksom regionala och lokala offentliga organ. För-
pliktelserna kan uppdelas i skyldigheter att vara positivt verksam och i
skyldigheter att avhålla sig från att vidta vissa åtgärder. I artikelns första
stycke stadgas en skyldighet att samarbeta vilken ålägger medlemsstaterna att
vidta alla lämpliga åtgärder, såväl allmänna som särskilda, för att säkerställa
att de skyldigheter iakttas som följer av fördraget eller av åtgärder som
vidtagits av institutionerna. I andra stycket föreskrivs att medlemsstaterna
skall avstå från alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet av fördragets
mål.
Artikel 5 har av EG-domstolen givits en vidsträckt tolkning. Många av
domstolens viktigaste domar, bl.a. om EG-reglernas verkan i nationell
rättstillämpning, grundar sig på denna förpliktelse. Detta beror främst på
gemenskapssamarbetets speciella natur och fördragets långtgående målsättningar.
Medlemsstaterna måste således vidta alla slags åtgärder, såväl av lagstiftande,
rättsskipande som verkställande karaktär, som behövs för att ge full verkan åt
gemenskapsrätten.
35.5.1 Direkt tillämplighet
EG-domstolen slog tidigt fast principen om EG-rättens direkta tillämplighet,
enligt vilken gemenskapsrätten griper in i den inhemska rättsordningen utan stöd
av någon som helst nationell bestämmelse (målet 28/67 Molkerei Zentrale [1968]
ECR s. 143).
EG-rätten gäller således i stor utsträckning omedelbart i medlemsstaterna, dvs.
utan någon mellankommande nationell rättsbildning. På denna grund har domstolen
underkänt dualistiska förfaranden i medlemsstaterna som bestått i att trans-
formera EG-rättsliga förordningar till den inhemska rättsordningen. I målet
39/72 kommissionen mot Italien [1973] ECR s. 101 slog EG-domstolen fast att
förordningar är direkt tillämpliga i alla medlemsstater och träder i kraft
uteslutande genom att de publiceras i EGT. Domstolen uttalade vidare att alla
metoder för införlivande är oförenliga med fördraget och skulle innebära ett
hinder för förordningarnas genomslag och en fara för deras samtidiga och enhet-
liga tillämpning inom hela gemenskapen.
Däremot föreligger inget hinder mot att medlemsstaterna tillämpar dualistiska
förfaranden vid införlivande av de grundläggande fördragen eller
anslutningsfördragen, förutsatt att metoden inte har återverkningar på enskildas
möjligheter att sedermera åberopa fördragens bestämmelser. Likaså kan en
förordning behöva kompletteras med t.ex. nationella straffbestämmelser (se härom
avsnitt 39).
35.5.2 Direkt effekt
I målet 26/62 van Gend en Loos konstaterade som ovan anförts EG-domstolen att
gemenskapsrätten, oberoende av medlemsstaternas lagstiftning, inte bara ålägger
individerna skyldigheter utan också avser att ge dem rättigheter som kommer att
utgöra en del av deras rättsliga arv.
Domstolen slog i målen van Gend en Loos och Costa mot ENEL (se avsnitt 35.2)
fast att såväl medlemsstaterna som deras medborgare utgör rättssubjekt inom
EG-rätten. Genom en extensiv tolkning har domstolen utvecklat doktrinen om
gemenskapsrättens direkta effekt.
Principen om EG-rättens direkta effekt anger förutsättningarna för att en
enskild skall kunna göra gällande en gemenskapsrättslig bestämmelse som grundar
rättigheter och skyldigheter inför domstolar och andra myndigheter i medlems-
staterna. Förutsättningarna för att en EG-rättslig norm skall ha direkt effekt
beror på vilket slag av bestämmelse som det är frågan om.
I van Gend en Loos-målet slog domstolen fast principen att bestämmelserna i de
konstituerande fördragen inte automatiskt har direkt effekt. För att ha direkt
effekt gäller att en bestämmelse skall vara ovillkorlig, entydig och full-
ständig.
Vissa bestämmelser i de grundläggande fördragen kan emellertid ha direkt effekt
trots att de primärt riktar sig till medlemsstaterna. Inte endast bestämmelser
som ger medlemsstaterna en skyldighet att avstå från att handla har givits
direkt effekt utan även sådana som ålägger medlemsstaterna en skyldighet att
handla.
Vissa fördragsbestämmelser kan även ha direkt effekt i förhållandet mellan
enskilda, s.k. horisontell direkt effekt. Det gäller vissa av Romfördragets
konkurrensregler, vilka kan åberopas av ett företag mot ett annat inför en
nationell domstol (artiklarna 85 och 86). Men även vissa regler vad gäller den
fria rörligheten liksom artikel 119 om lika lön för män och kvinnor kan åberopas
av enskilda gentemot t.ex. företag, organisationer eller arbetsgivare (se t.ex.
målet 36/74 Walrave [1974] ECR s. 1405 och målet 43/75 Defrenne II [1976] ECR s.
455).Bestämmelser i direktiv och förordningar kan på motsvarande sätt ha direkt
effekt om dess innehåll medger det. Direktivbestämmelser kan dock inte ha
horisontell direkt effekt (se målet 152/84 Marshall [1986] ECR s. 723).
Även allmänna rättsprinciper inom gemenskapsrätten kan åberopas av enskilda.
EG-domstolens rättspraxis har dock klargjort att en allmän rättsprincip inte kan
åberopas mot en nationell bestämmelse som inte faller inom ramen för gemenskaps-
rättens tillämpningsområde (förenade målen 60-61/84 Cinethéque [1985] ECR s.
2605, målet 12/86 Demirel [1987] ECR s. 3719).
35.5.3 Gemenskapsrättens företräde
EG-domstolen har tidigt slagit fast principen om gemenskapsrättens företräde
framför nationell lag. I målet 6/64 Costa mot ENEL karakteriserade domstolen,
som tidigare redovisats, gemenskapsrätten som en ny rättsordning av en särskild
natur som skiljer sig från allmän folkrättslig traktaträtt. Domstolen anförde
(inofficiell översättning):
"Införlivandet med varje medlemsstats rättsordning av bestämmelser som härrör
från gemenskapen och mer allmänt från fördragens bokstav och anda medför att de
blir omöjligt för staterna att tillerkänna en ensidig, senare åtgärd företräde
före det rättsliga system som de har godtagit på ömsesidighetens grund. En
sådan åtgärd kan därför inte vara förenlig med detta rättsliga system.
Gemenskapsrättens genomslagskraft kan inte i praktiken variera från en stat
till en annan, i det att den viker för efterföljande nationell lag, utan att
det äventyrar uppnåendet av de i artikel 5.2. åsyftade fördragsmålen och leder
till sådan särbehandling som artikel 7 förbjuder."
Medlemsstaterna kan därför inte göra en senare ensidigt beslutad nationell
bestämmelse gällande gentemot en rättsordning som de gemensamt har accepterat.
Domstolen uttalade också att gemenskapsrättens företräde är nödvändigt för att
säkra gemenskapsrättens effektivitet: Den rätt som härleds från fördraget och
som är
"en oberoende rättskälla, kan på grund av sin särskilda och ursprungliga natur
inte åsidosättas av någon som helst inhemsk rättsregel utan att berövas sin
karaktär av gemenskapsrätt och utan att den rättsliga grundvalen för
gemenskapen som sådan sätts i fråga" (inofficiell översättning).
35.5.4 Vissa principer för gemenskapsrättens genomförande
EG-rättens företräde och direkta effekt är av stor betydelse för dess enhetliga
tolkning och tillämpning i medlemsstaterna. Domstolens resonemang grundar sig
som ovan anförts på synsättet att medlemsstaterna, genom att skapa en gemenskap
med egna institutioner som har självständiga befogenheter, har begränsat sin
egen suveränitet och sina egna befogenheter. Medlemsstaterna har avstått
normgivningskompetens på de områden som gemenskapsrätten reglerar.
Gemenskapsrättens tillämpning skulle fragmenteras och dess effektivitet
ifrågasättas, om det vore möjligt för en medlemsstat att sätta den ur spel genom
egen lagstiftning. Principen om företräde får således konsekvenser för såväl
medlemsstaterna som deras inhemska domstolar, nationella myndigheter och
enskilda fysiska och juridiska personer.
En medlemsstat som antar eller låter en nationell bestämmelse vara i kraft i
strid med EG-rätten gör sig skyldig till fördragsbrott (målet 167/73 kommis-
sionen mot Frankrike [1974] ECR s. 359). Ett rättsligt förfarande kan inledas
mot medlemsstaten i fråga av kommissionen eller av andra medlemsstater enligt
artiklarna 169 och 170 i Romfördraget. Om EG-domstolen konstaterar att
fördragsbrott föreligger, är medlemsstaten skyldig att vidta nödvändiga åtgärder
för att den rättsstridiga situationen skall upphöra (förenade målen 314-316/81,
83/82 Waterkeyn [1982] ECR s. 4337, målet 104/86 kommissionen mot Italien [1988]
ECR s. 1799).
Det åligger medlemsstaterna att försäkra sig om att deras medborgare respek-
terar EG-rätten. Detta följer bl.a. av solidaritetsprincipen i artikel 5 i Rom-
fördraget. Medlemsstaterna skall alltså kontrollera tillämpningen av EG-rätten
och beivra dess överträdelse genom effektiva, avskräckande och proportionella
sanktioner, jämförbara med de sanktioner som är tillämpliga vid överträdelse av
inhemsk rätt av motsvarande slag och betydelse (se bl.a. målet 50/76 Amsterdam
Bulb [1977] ECR s. 137 och förenade målen 205-215/82 Deutsche Milchkontor [1983]
ECR s. 2633).
Domstolen slog tidigt fast att det föreligger ett samband mellan EG-rättens
företräde och de nationella domstolarnas roll i integrationsprocessen. I målet
106/77 Simmenthal [1978] ECR s. 629 utvecklade EG-domstolen detta samband och
uttalade att varje nationell domstol måste tillämpa gemenskapsrätten i dess
helhet och skydda de rättigheter som gemenskapsrätten tillerkänner enskilda. Om
en domstol i ett medlemsland skulle finna att en nationell bestämmelse strider
mot en EG-bestämmelse som har direkt effekt, skall domstolen således inte
tillämpa den nationella bestämmelsen i det aktuella målet. Principen om gemen-
skapsrättens företräde begränsas således till bestämmelser med direkt effekt.
Den nationella bestämmelsen som är oförenlig med en sådan bestämmelse är inte
ogiltig, men den skall alltså inte tillämpas av den inhemska domstolen.
I målet 103/88 Fratelli Constanzo [1989] ECR s. 1839 utsträckte EG-domstolen
denna skyldighet att garantera gemenskapsrättens företräde till samtliga organ
inom de nationella förvaltningarna. Detta inbegriper även decentraliserade
statsorgan. Principen, som slogs fast i fråga om bestämmelser i ett direktiv,
gäller hela den del av EG-rätten som har direkt effekt.
Enligt EG-domstolen saknar inhemska påföljder rättslig grund om de är grundade
på en nationell bestämmelse som står i strid med EG-rätten (målen 88/77
Schonenberg [1978] ECR s. 473 och 269/80 Regina och Robert Tymen [1981] ECR s.
3079).
I målet 213/89 Factortame [1990] ECR s. 2433 och förenade målen 143/88, 92/89
Zuckerfabrik [1991] ECR s. 415 slog domstolen också fast en skyldighet för
inhemska domstolar att genom interimistiska beslut skjuta upp tillämpningen av
nationella bestämmelser, om allvarliga tvivel föreligger om deras förenlighet
med EG-rätten, till dess klarhet skapats om rättsläget. Denna skyldighet grundar
sig direkt på EG-rätten och föreligger även om de nationella domstolarna inte
besitter sådan kompetens enligt den nationella rättsordningen.
EG-domstolen utvecklade vidare i målen 157/86 Murphy [1988] ECR s. 673 och
14/83 von Colson och Kamann [1984] ECR s. 1891 principen om att nationella
bestämmelser skall tolkas så att de överensstämmer med EG-rätten. Denna princip
om fördragsenlig tolkning, som framför allt framhållits i fråga om direktiv, är
inte begränsad till bestämmelser som har direkt effekt.
I förenade målen 6 och 9/90 Frankovich [1991] ECR s. 5357 uttalade domstolen
att de rättigheter som gemenskapsrätten ger enskilda skulle försvagas om det
inte vore möjligt att erhålla gottgörelse för en medlemsstats överträdelser av
sina skyldigheter. Domstolen ansåg att ett ansvar för staten är underförstått i
fördragssystemet men också har en uttrycklig grundval i Romfördragets artikel 5.
Domstolen slog därför fast en principiell skyldighet för stater att ersätta
skada som vållats enskilda av statens överträdelse av gemenskapsregler.
36 Anslutningslagstiftningen i några andra länder[2]
Hur man i andra länder har löst de rättsliga problem som uppkommer vid en
anslutning till EG har i hög grad varit beroende av respektive lands
konstitutionella förhållanden och hur man principiellt ser på förhållandet
mellan internationella överenskommelser och den nationella rätten. Särskilt
viktig är den skillnad som finns meIlan s.k. dualistiska och monistiska länder.
I de senare anses internationella avtal vara tillämpliga på nationell nivå så
snart de trätt i kraft på det folkrättsliga planet och publicerats i landet i
fråga. Monistiska stater kan sägas se internationell och nationell rätt som
delar av ett och samma gemensamma rättssystem. I dualistiska länder, som
Sverige, fordras däremot en nationell rättsakt, t.ex. lagstiftning, för att de
folkrättsligt bindande reglerna skall bli tillämpliga inom landet.
Det är mot denna bakgrund av visst intresse att här kort redovisa det
huvudsakliga innehållet i anslutningslagstiftningen i några av de länder som
tidigare har anslutits till gemenskaperna.
36.1Danmark
Den danska grundlagen innehåller i 20 § en regel av följande lydelse:
"Bef jelser, som efter denne grundlov tilkommer rigets myndigheder, kan ved lov
i nærmere bestemt omfang overlades til mellemfolkelige myndigheder, der er
oprettet ved gensidig overenskomst med andre stater til fremme af
mellemfolkelig retsorden og samarbejde."
Bestämmelsen, som påminner om den svenska regeringsformens 10 kap. 5 §, säger
ingenting om gemenskapsrättens ställning i Danmark.
Danmarks tillträdeslag innehåller nio paragrafer. Inledningsvis slås fast att
anslutningsfördragen kan ratificeras resp. tillträdas på Danmarks vägnar. I 2 §
anges att befogenheter, som enligt grundlagen tillkommer rikets myndigheter, i
den omfattning som följer av de grundläggande fördragen får överlåtas till
gemenskapernas institutioner. I 3 § slås fast att de grundläggande fördragen
skall gälla (sættes i kraft) i Danmark i den omfattning de enligt gemenskaps-
rätten är "umiddelbart anvendelige" i Danmark. Detsamma gäller de rättsakter som
har antagits av gemenskapernas institutioner före Danmarks anslutning till
gemenskaperna och som har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas tidning. 4
§ innehåller en uppräkning av de grundläggande fördragen m.m. 5 § innehåller ett
bemyndigande för vederbörande minister att dispensera från inhemska bestämmelser
om medborgarskap, bosättning och hemvist i den omfattning som krävs för att
uppfylla Danmarks åtaganden enligt gemenskapsrätten i fråga om etableringsrätt,
utbyte av tjänster och fri rörlighet för arbetskraft. I 6 § regleras samarbetet
mellan regeringen och folketinget. Där slås till en början fast att regeringen
skall avge en berättelse till folketinget över utvecklingen inom gemenskaperna.
Vidare sägs att regeringen skall underrätta ett av folketinget utsett utskott i
fråga om förslag till sådana beslut i rådet som blir direkt tillämpliga i
Danmark eller som senare kräver folketingets medverkan för att kunna genomföras.
I de tre avslutande paragraferna finns bestämmelser om lagens ikraftträdande
samt särskilda regler i fråga om Färöarna och Grönland.
36.2Storbritannien
Storbritannien har i motsats till samtliga andra medlemsstater ingen skriven
författning. Den grundläggande principen där är i stället att inget parlament
kan binda ett efterföljande parlament och att inget organ, vare sig domstol
eller annat, har kompetens att pröva en av parlamentet antagen lags giltighet.
I en lag från år 1972 om de europeiska gemenskaperna (the European Communities
Act) tilläggs gemenskapsrätten direkt effekt i Storbritannien och ges vad som
kan beskrivas som en tolkningsregel av innebörd att parlamentet får antas inte
avse att stifta lag som står i motsättning till gemenskapsrätten. I en dom av
Court of Appeal 1978 uttalade också den berömde domaren Lord Denning att "när vi
gick med i gemenskapen beslutade parlamentet att vi skulle följa de principer
som slagits fast av EG-domstolen ... (varav) den om företräde för EG-rätten är
den andra" (målet Shields ./. E. Coombes Ltd) och påföljande år förklarade samma
domstol att artikel 119 i Romfördraget tog över lagar som antagits såväl före
som efter medlemskapet. I den domen sade emellertid Lord Denning att:
"om den dagen skulle komma när vårt parlament medvetet antar en lag i syfte att
motverka Romfördraget eller någon bestämmelse i det eller avsiktligt handlar i
strid med det och uttryckligen säger så, skulle jag tro att det vore våra
domstolars plikt att följa vårt parlament ... Om det inte är fråga om ett
sådant medvetet och uttryckligt motverkande av fördraget, är det vår plikt att
ge fördraget företräde (målet Macarthys Ltd ./. Smith)."
Den brittiska anslutningslagen är förhållandevis omfångsrik och innehåller en
rad detaljregler på olika områden som berörs av samarbetet inom gemenskaperna.
Vidare finns en rad specialbestämmelser som rör Nordirland och kanalöarna.
Inledningsvis innehåller lagen en rad definitioner som är nödvändiga för att
tillämpa och förstå lagen. Lagen innehåller sedan en bestämmelse varigenom alla
sådan rättigheter, befogenheter, skyldigheter och förbehåll - skapade eller
uppkomna från tid till annan genom eller enligt fördragen - och alla sådana
rättsmedel och förfaranden - föreskrivna från tid till annan i eller enligt
fördragen - som enligt fördragen inte behöver ytterligare antas för att få
rättsverkan eller för att kunna tillämpas i Storbritannien, skall erkännas och
finnas intagna i lagar och vara verkställbara och efterföljas i enlighet därmed.
Genom denna bestämmelse övertas, såvitt kan förstås, hela den då gällande
primärrätten samt alla rättsakter som dittills antagits av EG:s institutioner
och som på något sätt var direkt tillämpliga eller hade direkt effekt.
36.3Irland
I samband med att Irland skulle bli EG-medlem infördes efter en folkomröstning
år 1972 i den irländska grundlagen en bestämmelse (artikel 29 stycke 4) enligt
vilken staten kunde bli medlem av de tre gemenskaperna. I bestämmelsen heter det
vidare:
"Ingen bestämmelse i denna grundlag medför ogiltighet av de av staten beslutade
lagar, företagna handlingar eller vidtagna åtgärder som är nödvändiga på grund
av förpliktelserna som medlem av gemenskaperna eller förhindrar rättskraft för
av gemenskaperna eller dessas institutioner beslutade regler, företagna
handlingar eller vidtagna åtgärder (No provision of this Constitution
invalidates laws enacted, acts done or measures adopted by the State necessita-
ted by the obligations of membership of the Communities or prevents acts
enacted, acts done or measures adopted by the Communities, or institutions
thereof, from having the force of law in the State)."
Bestämmelsen tar inte uttryckligen ställning till frågan om hur en konflikt
mellan gemenskapsrätt och en senare tillkommen nationell regel skall lösas.
Däremot innebär den att bestämmelserna i den irländska grundlagen inte kan
åberopas framför gemenskapsrätten.
Den irländska anslutningslagen är betydligt kortare än den som antogs i
Storbritannien. Den irländska lagen inleds med en bestämmelse som innehåller
definitioner av vad som avses med "Europeiska gemenskaperna" och "fördragen".
Där finns också särskilda regler för hur fördragsändringar och rättsakter som
antagits och trätt i kraft under den tid som förflöt mellan undertecknandet av
anslutningsfördraget och tillträdesdagen skall behandlas. I nästa bestämmelse
sägs att de grundläggande fördragen samt befintliga och framtida rättsakter som
antagits av gemenskapernas institutioner skall vara bindande för staten och
utgöra en del av den interna lagstiftningen i Irland på de villkor som
fastställts i fördragen i fråga. Lagen innehåller vidare regler om den inhemska
hanteringen av sådana lagstiftningsärenden som krävs för att genomföra
gemenskapsrätten. I lagen finns slutligen också en bestämmelse som ålägger
regeringen att två gånger om året till var och en av parlamentets två kamrar
avge en rapport om utvecklingen inom Europeiska gemenskaperna.
36.4Spanien
Enligt artikel 93 i Spaniens grundlag kan genom särskild lag beslutas att ingå
avtal som tillägger konstitutionella befogenheter till en internationell
organisation eller institution. Denna procedur användes vid tillträdet år 1985.
Enligt artikel 95 är internationella avtal en del av den nationella
rättsordningen så snart de officiellt publicerats i Spanien. Inga undantag får
göras från föreskrifterna i dem och de får inte heller ändras eller suspenderas
annat än i enlighet med de procedurer som avtalen själva tillhandahåller eller
enligt folkrättens allmänna regler. Det är denna grundlagsregel som i Spanien
utgör grunden för internationella avtals företräde framför nationell rätt.
Själva överförandet av beslutsbefogenheterna till gemenskapernas organ skedde
genom vad som i Spanien benämns som en Ley organica, dvs. övergripande
lagstiftning. I en Ley organica av den 2 augusti 1985 godkändes således Spaniens
anslutning till de grundläggande fördragen. Därmed ansågs dessa ha trätt i kraft
för Spaniens del. I och med detta överlämnades också beslutsbefogenheter till
gemenskaperna i den omfattning som följer av fördragen samt blev de rättsakter
som tidigare hade antagits av gemenskapernas institutioner bindande för och i
Spanien.I en särskild kungörelse från den 30 december 1985 med grunder för
uppdrag åt regeringen att tillämpa gemenskapsrätten fastslogs i artikel 1 att
regeringen, för fullgörande av de skyldigheter som Spanien påtagit sig genom
sitt inträde i Europeiska gemenskaperna, inom området för statens befogenheter
får utfärda rättsregler i form av lagar om vissa angivna frågor i syfte att
anpassa dessa till gemenskapsrätten. I en bilaga angavs alla de inhemska för-
fattningar som måste ändras till uppfyllande av gemenskapsrättens krav samt alla
de direktiv som utfärdats av gemenskapernas institutioner vilka måste
transformeras till spansk rätt. I kungörelsen finns även bestämmelser om att
inrätta en gemensam kommission för deputeradekammaren och senaten för frågor
rörande samarbetet i gemenskaperna. I kungörelsen fastslås bl.a. att
kommissionen, för att uppnå sina mål, efter publiceringen skall ta del av de
dekret som utfärdas till uppfyllande av gemenskapernas sekundärrätt.
Kommissionen skall vidare underrättas av regeringen om gemenskapernas förslag
till sådana regler som kan beröra frågor som är förbehållna den inhemska
lagstiftningen och skall av regeringen få information som denna mottagit om
verksamheten inom gemenskapernas institutioner vad gäller förverkligandet av
Spaniens anslutning till dessa. Kommissionen skall också underrättas av
regeringen om riktlinjerna för dennas politik inom gemenskaperna.
Den gemensamma kommissionen har tills helt nyligen fört en ganska undanskymd
tillvaro i Spanien. Den tycks aldrig ha varit inblandad i Spaniens agerande inom
gemenskaperna utan endast fått information i efterhand. Detta kan sannolikt till
stor del tillskrivas det faktum att regeringen ända fram till det senaste valet
har vilat på en stark majoritet i parlamentet vilket har medfört att
majoritetens intresse för att granska regeringens hantering av gemenskaps-
frågorna har varit blygsamt. Intresset för den gemensamma kommissionens
uppgifter har emellertid nu ökat. Detta märks bl.a. genom att till medlemmar i
kommissionen har utsetts mera kända och betydelsefulla politiker än tidigare.
Bestämmelserna om kommissionens roll ändras också. Det kan förväntas att
kommissionen i framtiden kommer att spela en mer aktiv roll i frågor som rör
samarbetet inom gemenskaperna än som hittills varit fallet.
36.5Tyskland
Enligt den tyska grundlagen (artikel 24) kan förbundsrepubliken överlåta s.k.
höghetsrättigheter till mellanfolkliga institutioner. Bestämmelsen har nu
kompletterats ytterligare. I artikel 25 sägs vidare att folkrättens allmänna
regler, dvs. vad som också brukar betecknas som den folkrättsliga sedvanerätten,
är en del av förbundsrätten och att de har företräde framför lagarna och direkt
framkallar rättigheter och skyldigheter för personer bosatta på förbundsrepubli-
kens territorium. Stadgandet handlar emellertid enbart om allmän folkrätt och
löser därför inte konflikter mellan gemenskapsregler och tysk lagstiftning. Den
tyska författningsdomstolen har dock beskrivit gemenskapsrätten som överordnad
vanlig lag och uttalat att den täcker och undantränger (überlagern und
verdrängen) sådan lag. De vanliga domstolarna har att välja tillämplig lag och,
om gemenskapsrätten är tillämplig, ge den företräde.
Den tyska tillträdeslagen från år 1957 innehåller i artikel 1 en bestämmelse
varigenom de grundläggande fördragen med bilagor och till dem fogade protokoll
samt det samtidigt undertecknade avtalet om gemensamma organ för de europeiska
gemenskaperna m.m. bifalls. I artikel 2 stadgas att förbundsregeringen löpande
skall underrätta förbundsdagen om utvecklingen i Europeiska gemenskapernas råd.
I den utsträckning som inhemsk lagstiftning blir nödvändig till följd av ett
rådsbeslut eller om ett rådsbeslut blir direkt tillämpligt i Tyskland, skall
underrättelsen ges innan rådet fattar beslut. I övrigt innehåller lagen
bemyndigande för regeringen att med förbundsdagens samtycke utfärda rättsakter
på ett antal angivna områden för att genomföra fördragen. Förbundsdagens
samtycke till en rättsakt krävs dock inte, om förbundsdagen inte inom tre veckor
efter det att förslag till en rättsakt som betraktas som brådskande inkommit
till förbundsdagen har fattat något beslut om att ge eller vägra sitt samtycke.
En ny lag om samarbetet mellan förbundsregeringen och förbundsdagen i frågor
som rör Europeiska unionen har trätt i kraft den 1 november 1993.
I en inledande bestämmelse slås där fast att i frågor som rör Europeiska
unionen förbundsdagen skall medverka för statens bästa. Av nästa paragraf
framgår att förbundsdagen inrättar ett särskilt utskott för frågor som rör
Europeiska unionen. Förbundsdagen kan ge detta utskott fullmakt att avge
utlåtanden i dess ställe. I en annan bestämmelse föreskrivs att förbunds-
regeringen, vid första möjliga tidpunkt, skall lämna förbundsdagen utförlig
information om allt som händer inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen
som kan vara av intresse för Tyskland. Förbundsregeringen skall vidare översända
alla utkast och planer beträffande nya förordningar och direktiv från Europeiska
unionen till förbundsdagen och samtidigt därmed redovisa den tidsplan som gäller
för genomförandet. Förbundsdagen skall också erhålla information om
Europaparlamentets och kommissionens inställning till förslagen. I en särskild
bestämmelse slås vidare fast att förbundsregeringen, innan den medverkar till
att besluta om nya rättsakter, skall ge förbundsdagen tillfälle att säga sin
mening om förslaget. Den tid inom vilken förbundsdagen skall ta ställning måste
bestämmas så att förbundsdagen får tillräckligt med tid för att sätta sig in i
frågan. Förbundsregeringen skall till grund för underrättelsen till
förbundsdagen lägga den ståndpunkt man intagit vid de förhandlingar som skett
inom Europeiska unionen.
**Fotnot**
[2] Uppgifterna om de nuvarande medlemsstaternas
författningar har hämtats från betänkandet EG och
våra grundlagar (SOU 1993:14).
37 De konstitutionella förutsättningarna för en svensk anslutning
37.1Inledning
Ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen kräver att grundlagen ändras. I juni
1991 tillkallades den parlamentariskt sammansatta kommitté som antog namnet
Grundlagsutredningen inför EG (Ju 1991:03). Utredningens uppdrag var att
överväga vilka grundlagsändringar som kunde vara nödvändiga om Sverige skulle
komma att anslutas till Europeiska gemenskaperna. Utredningen hade också i
uppdrag att bl.a. överväga på vilket sätt riksdagen skulle kunna spela en aktiv
roll i ett EG-samarbete och hur svenska val till Europaparlamentet borde ske.
Grundlagsutredningen överlämnade i mars 1993 sitt betänkande, EG och våra
grundlagar (SOU 1993:14).
I den offentliga debatt som fördes sedan utredningen lämnat sitt betänkande
gjordes gällande bl.a. att förslagen gick längre än vad som var nödvändigt. Inom
Justitiedepartementet utarbetades därför departementspromemorian Våra grundlagar
och EG - förslag till alternativ (Ds 1993:36) i vilken förslag till alternativa
författningstekniska lösningar lämnades. Grundlagsutredningens betänkande och
promemorian remissbehandlades. En sammanställning av remissyttrandena över
betänkandet och promemorian publicerades i promemorian (Ds 1993:71) EG och
grundlagarna.
Regeringen beslutade i december 1993 att överlämna propositionen 1993/94:114
Grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen till
riksdagen.
Regeringen anför i grundlagspropositionen att den offentliga debatt som förts
sedan Grundlagsutredningens betänkande och remissvaren över betänkandet lämnats
inte bara gällt frågan om nödvändiga grundlagsändringar utan också i minst lika
hög grad frågan om hur man närmare skall karaktärisera det europeiska samarbete
som Sverige har ansökt om att få ta del av. Det framhålls att det är viktigt att
skilja vad som utgör grunden för samarbetet, liksom hur dess ramar bestäms, från
vad som är principer för hur samarbetet fungerar inom de givna ramarna.
Regeringen gör sammanfattningsvis i nyssnämnda proposition två konstateranden.
För det första att det ligger i Sveriges hand att, oavsett hur vi väljer att i
grundlagen reglera vårt deltagande i samarbetet, i huvudsak självt avgöra hur
långt vi är beredda att gå i en fortsatt europeisk integration. För det andra
att grundlagen inte bör ändras så att Sverige binder sig självt vid ett
godtagande av nu gällande rättsläge inom EU. Vi skall i stället, enligt vad som
sägs i propositionen, bevara vår frihet att tillsammans med de övriga suveräna
medlemsländerna utforma principerna för det framtida samarbetet.
Grundlagsutredningens förslag om en allmän bestämmelse i 1 kap. regeringsformen
av innebörd, att de förpliktelser som följer av medlemskapet skall gälla utan
hinder av vad som annars stadgas i svensk grundlag eller annan lag bör enligt
regeringen, mot bakgrund av det nyss sagda, inte tas in i regeringsformen.
I propositionen föreslås en på medlemskap särskilt inriktad regel i 10 kap. 5 §
regeringsformen om överlåtelse av viss beslutanderätt till Europeiska
gemenskaperna. I en övergångsbestämmelse till den föreslagna 10 kap. 5 §
regeringsformen regleras överlåtelsen m.m. i samband med en EU-anslutning.
Vidare föreslås i propositionen en bestämmelse om val till Europaparlamentet,
några ändringar i tryckfrihetsförordningen som gäller rätten till reklam och
rätten att äga svensk periodisk skrift. Ändringarna i regeringsformen och i
tryckfrihetsförordningen föreslås träda i kraft den dag som bestäms i särskild
lag.
Konstitutionsutskottet har i sitt betänkande 1993/94:KU21 Grundlagsändringar
inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen tillstyrkt regeringens förslag
med undantag för att lagändringarna föreslås träda i kraft vid en bestämd
tidpunkt, nämligen den 1 december 1994. Riksdagen har den 28 april 1994
tillstyrkt utskottets förslag och förklarat grundlagsändringarna, med den nyss
angivna ändringen, vilande (rskr. 1993/94:275).
37.2Överlåtelse av beslutanderätt
I grundlagspropositionen föreslås att förutsättningarna för överlåtelse av
beslutanderätt till EG skall regleras i ett nytt första stycke i 10 kap. 5 §
regeringsformen. Regeringen anser i propositionen att möjligheterna till
överlåtelse till EG bör regleras särskilt i 10 kap. 5 § regeringsformen och inte
i en allmän bestämmelse om möjligheterna till överlåtelse av beslutanderätt till
mellanfolklig organisation, mellanfolklig domstol eller annan stat. Det
vilandeförklarade förslaget lyder sålunda:
"Riksdagen kan överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna så länge
som dessa har ett fri- och rättighetsskydd motsvarande det som ges i denna
regeringsform och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Riksdagen beslutar om sådan
överlåtelse genom beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar
sig. Riksdagens beslut kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande
av grundlag."
En sådan lösning har enligt vad som sägs i propositionen den fördelen att det
förhållandet att Sverige kan tillhöra EG klart framgår av regeringsformen. Genom
en sådan regel klargörs också, enligt regeringen, att det finns normer som
gäller här i riket utan att kunna härledas ur de överordnade normerna i
regeringsformen - utom såvitt avser dess regler om överlåtelse av beslutanderätt
- utan vilka i stället har sin grund i EG-rättens principer. Härav följer också
att de rättsregler som gemenskaperna beslutar med stöd av den överlåtna
beslutanderätten har den rättsverkan här i landet som följer av EG-rätten. Av
detta framgår i sin tur, framhölls det i grundlagspropositionen, att svenska
domstolar och myndigheter är skyldiga att tillämpa EG-rättsliga normer. De är
sålunda skyldiga att efter anslutningen utan mellankommande nationell
lagstiftning tillämpa av EG-institutionerna utfärdade rättsakter i den mån dessa
är direkt tillämpliga och/eller har direkt effekt. De är också i fall av
normkonflikt mellan en inhemsk regel och en EG-rättslig regel skyldiga att
tillämpa den EG-rättsliga före den inhemska.
I grundlagspropositionen tas också upp frågan om en sådan på medlemskap
särskilt inriktad överlåtelseregel bör förses med några begränsningar till art
eller omfattning av rätten till överlåtelse. För att särskilt markera den vikt
som Sverige tillmäter ett verksamt fri- och rättighetsskydd är det enligt
regeringen ur svensk synvinkel av avgörande betydelse för EG-rättens genomslag
här i landet att det fri- och rättighetsskydd som finns inom EU och som har
traktatfästs i Maastrichtfördraget verkligen upprätthålls. Regeringen föreslog
därför att överlåtelsen skall förutsätta att EU vidmakthåller ett fri- och
rättighetsskydd som motsvarar vårt eget enligt 2 kap. regeringsformen och det
skydd som finns i Europakonventionen om skydd för mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter, som har föreslagits inkorporeras i den svenska
rättsordningen (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU 24).
En annan sak, som utvecklas i grundlagspropositionen, är att regeringsformens
bestämmelser om statsskickets grunder, oavsett innehållet i
överlåtelsebestämmelsen inte medger att överlåtelse sker av beslutanderätt i
sådan utsträckning eller med sådant innehåll att dess grunder upphör att vara
giltiga.
Den föreslagna bestämmelsen i regeringsformen omfattar samtliga fall av
överlåtelse till gemenskaperna, oavsett den överlåtna beslutanderättens art. I
bestämmelsen finns sålunda inte någon begränsning i fråga om vilka slag av
beslutanderätt som får överlåtas. Det är i stället innehållet i de fördrag till
följd av vilka överlåtelse sker som avgränsar den beslutanderätt som vid varje
givet beslutstillfälle överlåts. Eftersom gemenskapsinstitutionerna kan handla
endast om och i den utsträckning som de av medlemsländerna beslutade fördragen
ger dem befogenhet till, är det möjligt för riksdagen att vid varje givet
tillfälle då överlåtelse sker tillräckligt överblicka och förutse vilka
befogenheter som överlåts.
Bestämmelsen i 10 kap. 5 § regeringsformen gäller överlåtelse till Europeiska
gemenskaperna, EG, eftersom det inom ramen för EU endast är till EG som
överlåtelse av beslutanderätt kan göras.
I fråga om proceduren för överlåtelsen föreslås i grundlagspropositionen att
ett kvalificerat beslutsförfarande skall äga rum. Beslut om överlåtelse föreslås
sålunda kunna fattas med tre fjärdedelars majoritet eller i den ordning som
gäller för grundlagsstiftande.
Beträffande den överlåtelse som sker i samband med en EU-anslutning föreslås
emellertid i grundlagspropositionen att det i en särskild övergångsbestämmelse
till 10 kap. 5 § regeringsformen föreskrivs att riksdagen med tillämpning av
sedvanliga beslutsregler, dvs. med enkel majoritet, skall kunna fatta beslut om
överlåtelse av beslutsbefogenheter till Europeiska gemenskaperna. En
förutsättning härför är enligt bestämmelsen att riksdagen, sedan folkomröstning
i hela riket ägt rum i frågan, har godkänt avtal om Sveriges anslutning till
Europeiska unionen.
Konstitutionsutskottet anser i sitt ovan nämnda betänkande, liksom regeringen,
att det i regeringsformens överlåtelseregel bör göras en markering av den vikt
som Sverige tillmäter ett verksamt fri- och rättighetsskydd och att detta bör
ske på det sätt som föreslås i grundlagspropositionen. Utskottet konstaterar att
det av den föreslagna regelns utformning framgår att det är riksdagen som i
samband med beslut om överlåtelse skall göra bedömningen att gemenskapernas fri-
och rättighetsskydd motsvarar det som ges i regeringsformen och i
Europakonventionen. Domstolar och myndigheter är således skyldiga att tillämpa
en EG-rättslig regel som utfärdats på ett område där EG genom överlåtelsen
erhållit kompetens att lagstifta, även om den skulle begränsa en i
regeringsformen angiven fri- och rättighet. Utskottet motsätter sig däremot i
likhet med regeringen att grundlagsregeln skall innehålla fastlagda
begränsningar i riksdagens överlåtelserätt. Vidare betonar utskottet att en
överlåtelse av beslutsbefogenheter med stöd av den föreslagna lydelsen av 10
kap. 5 § regeringsformen inte kan ske i sådan utsträckning att regeringsformens
bestämmelser om statsskickets grunder upphör att vara giltiga. Riksdagens
ställning som det främsta statsorganet får inte genom överlåtelse av
normgivningskompetens urholkas i väsentlig grad. Det område som inte kan
överlåtas är emellertid, enligt utskottet, inte inskränkt till bestämmelserna om
grunderna för vårt statsskick utan omfattar också andra bestämmelser som bär upp
grundläggande principer i vårt konstitutionella system. Utskottet framhåller här
särskilt den betydelse som den fria åsiktsbildningen har för vårt statsskick.
När det gäller att fastställa vilka beslutsbefogenheter som faktiskt överlåts
vid ett medlemskap är enligt utskottet givetvis utgångspunkten det svenska
anslutningsfördraget som i sin tur hänvisar till de grundläggande fördragen.
Dessa beslutsbefogenheter låter sig emellertid inte helt lätt fastställas.
Eftersom gemenskapsinstitutionernas rätt att fatta beslut måste basera sig på de
grundläggande fördragen är det emellertid, enligt utskottet, möjligt för
riksdagen att med tillräcklig grad av säkerhet överblicka och förutse vilka
beslutsbefogenheter som överlåts.
Enligt utskottet är gemenskapernas beslutsbefogenheter i de fördrag som Sverige
tillträder vid ett medlemskap utomordentligt begränsade på de områden där
grundläggande principer i vårt konstitutionella system berörs. Utskottet
konstaterar att tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen liksom
offentlighetsreglerna är nationella angelägenheter.
När det gäller frågan om vad som gäller om EG-regler strider mot svensk
grundlag anser utskottet att den svenska hållningen inte bör vara att tala om en
konflikt mellan EG-rätt och nationell rätt. Vad frågan bör gälla är i stället,
framhåller utskottet, om EG-organet haft rätt att med verkan för Sverige fatta
ett sådant beslut som det fattat och om den beslutade rättsakten ligger inom det
område där beslutanderätten överlåtits. Om rättsakten ligger utanför detta
område bör svaret, enligt utskottet, vara att den inte är giltig i Sverige.
Beträffande överlåtelsen i samband med en EG-anslutning har utskottet
tillstyrkt grundlagspropositionens förslag till övergångsbestämmelse till 10
kap. 5 § regeringsformen.
37.3Införlivande av EG:s existerande regelverk
Regeringen konstaterar i grundlagspropositionen att ett införlivande av EG:s
existerande regelverk på goda skäl måste antas fordra grundlagsstöd. I detta
regelverk innefattas EG:s primär- och sekundärrätt, fördrag med tredje land samt
EG-domstolens praxis. I denna materia ingår enligt regeringen därmed normer som
måste anses ha konstitutionell valör.
Regeringen anser i propositionen att det skulle kunna ligga i sakens natur att
den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen också
ger grundlagsstöd för övertagandet av EG:s existerande regelverk, men att det
ändå för tydlighets skull uttryckligen bör anges i övergångsbestämmelsen till 10
kap. 5 § regeringsformen att övergångsbestämmelsen, när det gäller en anslutning
till EU, inbegriper anslutningens båda sidor, dvs. såväl övertagandet av redan
existerande EG-rätt som överlåtelsen av beslutsbefogenheter för framtiden. I
denna övergångsbestämmelse sägs därför att riksdagen får i samma ordning som i
fråga om överlåtelse av beslutanderätt till EG besluta om införlivande med
svensk rätt av gemenskapernas regler vid tillträdestidpunkten.
Konstitutionsutskottet har också i fråga om införlivandet av existerande
EG-rätt med den svenska rätten tillstyrkt grundlagspropositionens förslag till
övergångsbestämmelse till 10 kap. 5 § regeringsformen.
37.4Ikraftträdande
I grundlagspropositionen föreslås att tidpunkten för ändringarna i
regeringsformen skall bestämmas i en särskild lag. Om det vid tidpunkten för
riksdagens första beslut i frågan står klart att Sverige kan träda in i EU vid
t.ex. årsskiftet 1994/95 bör, enligt vad som sägs i propositionen, den
föreslagna bestämmelsen under riksdagsbehandlingen kunna ersättas med en bestämd
dag för ikraftträdandet.
Konstitutionsutskottet har av formella skäl ställt sig avvisande till den metod
för ikraftträdande som föreslås i grundlagspropositionen. Utskottet anser inte
heller att det är nödvändigt av praktiska skäl att avstå från att ange en
bestämd dag för ikraftträdande av grundlagsändringarna. Denna dag bör, enligt
utskottet, sättas till den 1 december 1994 för att riksdagen i december månad
skall kunna fatta beslut om överlämnande av beslutanderätt till EG per den 1
januari 1995.
38 En svensk anslutningslag
38.1Behovet av en anslutningslag
Regeringens förslag: Övergripande bestämmelser om
Sveriges anslutning till Europeiska unionen
regleras i en anslutningslag.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig över förslaget har,
med ett undantag, utgått från att bestämmelser om Sveriges anslutning till
Europeiska unionen skall tas in i en anslutningslag. Sveriges domareförbund
ifrågasätter om det behövs någon inhemsk lagstiftning för att införliva det
gemenskapsrättsliga regelverket med svensk rätt.
Skälen för regeringens förslag: Vid en anslutning till EU måste en stat
acceptera och lojalt tillämpa det vid tillträdestidpunkten existerande
regelverket, såvida inte annat överenskommits i anslutningsfördraget. En ny
medlemsstat blir härigenom jämställd med de tidigare medlemsländerna såvitt
avser den existerande EG-rätten. Med hänsyn till det dualistiska synsätt på
förhållandet mellan folkrätt och nationell rätt som råder i vårt land krävs
någon form av nationell lagstiftning för att införliva anslutningsfördraget med
svensk rätt. Även andra förhållanden föranledda av medlemskapet kan behöva
regleras på ett övergripande sätt. Också i nuvarande medlemsländer som har en
dualistisk tradition har, som framgått (avsnitt 36), anslutningen till de
europeiska gemenskaperna föranlett övergripande lagstiftning i form av en
särskild anslutningslagstiftning.
Regeringen föreslår att övergripande bestämmelser om Sveriges anslutning till
Europeiska unionen skall regleras i en anslutningslag. På olika sakområden kan
en svensk anslutning föranleda särskild lagstiftning. Det kan gälla dels
lagstiftning som behövs på sakområden som inte täcks av EES-avtalet, dels
ändringar av lagar som utfärdats till följd av EES-avtalet och som behöver
anpassas i anledning av en anslutning till Europeiska unionen (se avsnitt 41).
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag härom.
38.2Överlåtelse av beslutanderätt
38.2.1 Formen för riksdagens beslut
Regeringens förslag: Riksdagen beslutar genom
anslutningslagen om överlåtelse av beslutanderätt
till Europeiska gemenskaperna.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet tillstyrker utredningens förslag. Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Samhällsvetenskapliga
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF) avstyrker dock utredningens förslag. Juridiska fakultetsstyrelsen anser
att det är tillräckligt att regeringen efter riksdagens godkännande ratificerar
anslutningsfördraget och att det härutöver inte behöver fattas något ytterligare
riksdagsbeslut. Fakultetsstyrelsen anser därför att det inte är juridiskt
korrekt att i lagen ta in en särskild bestämmelse om överlåtelse av
beslutanderätt. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden anser att det är
tillräckligt att i lagen föreskriva att anslutningsfördraget skall gälla här i
landet. SAF anser att det inte är nödvändigt med någon särskild bestämmelse om
överlåtelse utöver vad som följer av införlivandet av EU-fördragen. Sveriges
domareförbund har svårt att inse det pedagogiska värdet av att
författningsreglera frågan om överlåtelse av beslutanderätt. Även hovrätten över
Skåne och Blekinge har uppfattningen att en särskild överlåtelsebestämmelse inte
är nödvändig.
Skälen för regeringens förslag: I grundlagspropositionen behandlas inte frågan
om formen för riksdagens beslut om överlåtelse av beslutanderätt. I
Grundlagsutredningens betänkande berörs däremot denna fråga något i samband med
en redogörelse för det nuvarande stadgandet i 10 kap. 5 § regeringsformen.
Utredningen anser att det torde vara naturligt att ett beslut om överlåtelse
sker i form av lag och hänvisar till förarbetena till bestämmelsen (prop.
1964:140 s.131 f. och SOU 1972:15 s. 185). Grundlagsutredningen framhåller
emellertid samtidigt att det inte är obligatoriskt att använda lagformen och att
något sådant krav heller inte ställs upp i paragrafen.
Varken i den i grundlagspropositionen föreslagna 10 kap. 5 § första stycket
regeringsformen eller i övergångsbestämmelsen till den paragrafen ställs det
sålunda upp något krav på att riksdagens beslut skall fattas i lagform. Som
närmare kommer att framgå i det följande är den huvudsakliga konsekvensen av att
Sverige ingår ett fördrag om anslutning till Europeiska unionen den, att en
överlåtelse av beslutanderätt som annars tillkommer svenska organ sker till
Europeiska gemenskaperna. När det gäller anslutningsfördraget skall detta enligt
artikel 2 ratificeras av de fördragsslutande parterna i enlighet med deras
respektive konstitutionella förfaranden. Det är enligt regeringsformens
bestämmelser regeringen som ingår en internationell överenskommelse, i vissa
fall efter riksdagens godkännande. I 10 kap. 2 § regeringsformen föreskrivs i
vilka fall regeringen skall inhämta riksdagens godkännande. Om riksdagen lämnar
sitt godkännande, kan regeringen besluta att ratificera avtalet.
Frågan är om riksdagens beslut att godkänna anslutningsfördraget skall anses
utgöra det beslut som avses i de i grundlagspropositionen föreslagna
bestämmelserna i regeringsformen om överlåtelse av beslutanderätt. Det är den
mening som hävdas av Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet.
Fakultetsnämnden anser att överlåtelsen görs i och med att Sverige deponerar
sina ratifikationsinstrument med avseende på anslutningsfördraget. Det
förhållandet att riksdagen inte kan godkänna anslutningsfördraget utan att
samtidigt stödja sig på bestämmelsen i 10 kap. 5 § första stycket
regeringsformen om överlåtelse av beslutanderätt medför enligt fakultetsnämnden
att ett senare beslut om just överlåtelsen är både felaktigt och meningslöst.
Riksdagen måste när den fattar beslut om att godkänna anslutningsfördraget
iaktta den procedur som är föreskriven för överlåtelse av beslutanderätt, dvs. i
detta fall den procedur som föreskrivs i det vilande förslaget till
övergångsbestämmelse till 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen. Detta
följer av bestämmelserna i 10 kap. 2 § regeringsformen. I första stycket sägs
att regeringen inte får ingå för riket bindande överenskommelse utan att
riksdagen har godkänt denna, om överenskommelsen förutsätter att lag ändras
eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ämne i
vilket riksdagen skall besluta. I andra stycket sägs att om det föreskrivs
särskild ordning för det riksdagsbeslut som förutsätts, skall samma ordning
iakttas vid godkännandet av överenskommelsen. Detta innebär enligt regeringens
mening, att om en överenskommelse är av sådant innehåll att den förutsätter
överlåtelse av beslutanderätt till internationella organ, så skall vid
riksdagens godkännande av överenskommelsen den procedur som föreskrivs för sådan
överlåtelse iakttas. Detta innebär emellertid inte att det riksdagsbeslut som
förutsätts genom överenskommelsen - antingen det är ett normgivningsbeslut eller
ett beslut av annan karaktär - skall anses fattat i och med att riksdagen har
godkänt att regeringen får ingå överenskommelsen.
Härtill kommer att det är regeringen - och inte riksdagen - som genom sitt
beslut om ratificering av fördraget fattar det slutgiltiga beslut som krävs för
att Sverige skall bli folkrättsligt bundet av anslutningsfördraget. Även om
följden av detta är att Sverige överlåter beslutanderätt till Europeiska
gemenskaperna innebär dock anslutningsfördraget att regeringsformens
kompetensschema rubbas och 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen tillämpas.
Avsikten med stadgandet om överlåtelse av beslutanderätt måste principiellt sett
vara att den faktiska överlåtelsen inte skall vara beroende av ett regeringens
slutliga ställningstagande till fördraget utan att riksdagen utöver sitt
godkännande av fördraget måste fatta ett självständigt beslut om överlåtelse av
den beslutanderätt som annars tillkommer riksdagen själv och andra svenska
myndigheter. Det måste ankomma på riksdagen att ta ställning till om
överlåtelsen uppfyller grundlagens krav. Härtill kommer att förslaget till
grundlagsbestämmelse om överlåtelse av beslutanderätt inte heller för sin
tillämpning förutsätter att en internationell överenskommelse ingås. Av
formuleringen i förslaget till övergångsbestämmelse i anslutning till förslaget
till bestämmelsen i 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen framgår också
tydligt att den bakomliggande tanken i fråga om anslutningen till EU är att
riksdagen dels godkänner ett anslutningsfördrag, dels fattar beslut om själva
överlåtelsen. Vid tidigare överlåtelser av beslutanderätt på grundval av
internationella överenskommelser (se nedan om patentkonventionen och om
EES-avtalet) har riksdagen också fattat just ett beslut om godkännande av
överenskommelsen och ytterligare ett beslut om överlåtelsen i form av
lagstiftning. Bägge dessa beslut har antagits med tillämpning av den särskilda
beslutsordning som föreskrivs i 10 kap. 5 § regeringsformen.
Enligt regeringens mening behövs det sålunda - utöver riksdagens godkännande av
anslutningsfördraget - ytterligare ett riksdagsbeslut om överlåtelsen av
beslutanderätt.
När det sedan gäller frågan om riksdagens särskilda beslut om överlåtelsen
skall fattas i form av lag eller på annat sätt utgår såväl Grundlagsutredningen
som EG-lagsutredningen från att lagformen skall användas. Regeringen delar denna
bedömning, i synnerhet som andra frågor i samband med anslutningen enligt
regeringens mening bör regleras i en särskild anslutningslag.
I fråga om proceduren för riksdagens beslut om överlåtelse gäller enligt det
nyssnämnda förslaget till övergångsbestämmelse i regeringsformen att beslutet
får fattas med tillämpning av sedvanliga beslutsregler, dvs. med enkel
majoritet, under förutsättning att en folkomröstning i hela riket har ägt rum i
medlemskapsfrågan. Av bestämmelsen i 10 kap. 2 § andra stycket regeringsformen
följer att samma ordning skall gälla för riksdagens godkännande av
anslutningsfördraget.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen att riksdagen skall besluta om
överlåtelse av beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna genom lag.
38.2.2 Överlåtelsens reglering i anslutningslagen
Regeringens förslag: I anslutningslagen föreskrivs
att Europeiska gemenskaperna efter Sveriges
anslutning till Europeiska unionen får fatta
beslut som gäller här i landet i den omfattning och
med den verkan som följer av anslutningsfördraget
och de grundläggande fördragen m.m.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Som framgått av avsnitt 38.2.1 anser flera remissinstanser
att det varken är lämpligt eller nödvändigt att i lag reglera överlåtelse av
beslutanderätt. Övriga remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot
förslaget. Vissa remissinstanser har synpunkter på utformningen av bestämmelsen.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet påpekar att de rättsliga
instrument som räknas upp i utredningens förslag till 5 § inte alla har karaktär
av fördrag; en del av dessa instrument är beslut. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser att lagförslagets konsekvenser i förhållande till artikel K.9 i
Maastrichtfördraget inte har belysts. Lagförslaget medger, enligt hovrätten, att
det för svensk del inte kvarstår några konstitutionella spärrar för beslut
enligt denna artikel. Vidare påpekar hovrätten att bestämmelsen, för det fall
att den anses böra behållas, bör avse avgöranden av Europeiska gemenskapernas
institutioner och av Europeiska centralbanken. Domstolsverket ifrågasätter om
det är helt korrekt att bemyndiga "Europeiska gemenskapernas organ" att fatta
beslut, eftersom vissa organ, t.ex. ministerrådet, numera är unionens organ.
Sveriges advokatsamfund föreslår en annan disposition av lagtexten och förordar
att överlåtelsen regleras i samma bestämmelse som införlivandet av de
grundläggande fördragen. Arbetarskyddsstyrelsen anser att det är oklart om
bestämmelsen om överlåtelse även omfattar sådana organ som inte är EG-organ i
egentlig bemärkelse utan nationella organ inom medlemsländerna. Styrelsen för
teknisk ackreditering (SWEDAC) menar att ordalydelsen av överlåtelsebestämmelsen
ger intrycket av en bemyndigandebestämmelse riktad från den svenska riksdagen
till Europeiska gemenskapernas organ och föreslår att det i bestämmelsen endast
skall konstateras att beslut av de Europeiska gemenskapernas organ har verkan
här. Vidare ifrågasätter SWEDAC om inte hänvisningen i överlåtelsebestämmelsen
till de angivna rättsakterna är väl generell och påpekar att beslutsbefogenheten
i enskilda fall kan ha inskränkts genom rättsakter av lägre dignitet.
Skälen för regeringens förslag:
Överlåtelsen härleds ur fördragen
Som har framgått är det ett utmärkande drag för samarbetet inom EG att
medlemsstaterna inom de områden som samarbetet avser har avstått från att på
egen hand fatta normgivningsbeslut och andra beslut och i stället utövar dessa
beslutsbefogenheter gemensamt genom medverkan i EG:s institutioner. Överlåtelse
av beslutsbefogenheter till dessa institutioner kan härledas ur olika
bestämmelser i de grundläggande fördragen. När det gäller Romfördraget är det
främst artikel 189 om rättsakter utfärdade av rådet eller av kommissionen som är
av intresse, men överlåtelsen kan också härledas ur andra artiklar, t.ex.
samarbetsförpliktelsen i artikel 5.
Genom anslutningsfördraget förpliktar sig Sverige att tillämpa de grundläggande
fördragen med dess bestämmelser ur vilka överlåtelsen kan härledas. Det
förhållandet att medlemsstaterna skall avstå beslutsbefogenheter till
gemenskaperna grundar sig alltså på innehållet i anslutningsfördraget och i de
övriga grundläggande fördragen. Dessa fördrag föreskriver att gemenskapernas
institutioner skall fatta de beslut som behövs för att syftet med fördragen
skall uppnås. Dessa beslut får sedan olika verkningar i medlemsländerna beroende
på vad för slags beslut det är frågan om och vilken effekt de har enligt
fördragen och enligt på fördragen grundade principer som har utvecklats av
EG-domstolen.
Överlåtelsens reglering
Som tidigare redovisats förutsätter regeringen i grundlagspropositionen inte
bara att överlåtelse av beslutsbefogenheter skall ske vid anslutningen till EU
utan också att den vid tillträdestidpunkten gällande EG-rätten skall införlivas
med svensk rätt. Hur detta införlivande skall ske tar regeringen upp i det
följande (avsnitt 38.3). Frågan om införlivande av EG-rätten - och då främst de
grundläggande fördragen - har emellertid också betydelse för frågan om hur
beslutanderätt som nu tillkommer svenska organ skall överlåtas till
gemenskaperna.
EG-lagsutredningen föreslår att alla de grundläggande fördragen, vilka ju
tilldelar gemenskaperna deras kompetens, skall införlivas med svensk rätt genom
en särskild bestämmelse i anslutningslagen. Utredningen framhåller att det med
fog kan hävdas att Sverige därmed rent faktiskt också överlåter beslutanderätt
till gemenskaperna i den omfattning som fördragen kräver, eftersom just detta är
en del av innebörden av de grundläggande fördragen. Sett från en sådan
utgångspunkt skulle det, enligt utredningen, inte behövas någon särskild
bestämmelse i anslutningslagen om att överlåta beslutanderätt till gemenskaperna
utan överlåtelsen följer av införlivandet av fördragen. Utredningen framhåller
emellertid att överlåtelsen är en viktig och avgörande åtgärd vid ett medlemskap
i EU och utlöser de konstitutionella effekterna av medlemskapet. Mot bakgrund
härav anser utredningen att överlåtelsen bör komma till uttryck i en
författningsbestämmelse, trots att en sådan från strikt juridiska utgångspunkter
knappast är nödvändig. Utredningen uttrycker det så, att gemenskapens organ får
fatta beslut med verkan här i landet i den omfattning som följer av fördragen.
Bestämmelsen tar enligt utredningen sikte på beslutskompetens som fram till
anslutningen utövas inte bara av riksdag och regering utan även av andra svenska
myndigheter, i den mån de har behörighet till detta.
Regeringen anser att mycket talar för utredningens bedömning att det från
strikt juridisk utgångspunkt skulle vara tillräckligt att riksdagen fattar ett
normgivningsbeslut om införlivande av i första hand anslutningsfördraget med
svensk rätt. Detta normgivningsbeslut skulle på grund av innehållet i fördragen
också samtidigt utgöra beslut om överlåtelse av beslutskompetens i enlighet med
förslaget till ny lydelse av 10 kap. 5 § regeringsformen. I tidigare
lagstiftningsärenden som gällt tillämpning av regeringsformens bestämmelser om
överlåtelse till internationellt organ av rättskipningsuppgifter och
förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning, har överlåtelsen kommit
till uttryck - förutom genom att riksdagen har godkänt överenskommelsen i fråga
- genom att riksdagen har antagit lagstiftning till följd av överenskommelsens
ingående. I fråga om tidigare överlåtelser som har skett med tillämpning av de
nu gällande bestämmelserna i 10 kap. 5 § regeringsformen framgår emellertid mera
indirekt av lagstiftningen att det är fråga om överlåtelse av olika slag av
beslutsbefogenheter (se betr. europeiska patentkonventionen och
patentsamarbetskonventionen prop. 1977/78:1, bet. 1977/78:LU10, rskr.
1977/78/126, SFS 1978:152 och beträffande EES-avtalet prop. 1991/92:170, bet.
1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18).
Regeringen gör dock den bedömningen att överlåtelsen är av sådan central natur
att den motiverar en bestämmelse i anslutningslagen som inte bara ger uttryck
för en följdverkan av att de grundläggande fördragen införlivas med svensk rätt.
Beslutet om överlåtelse kan ses som ett bemyndigande från den svenska riksdagen,
eftersom det är svenska konstitutionella befogenheter som överlåts till
Europeiska gemenskaperna. Härtill kommer att möjligheterna att överlåta
beslutsbefogenhet enligt den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 5 § första
stycket regeringsformen, trots att överlåtelsemöjligheterna är omfattande, är
begränsade så till vida att de förutsätter ett fri- och rättighetsskydd i nivå
med vårt eget. Det ligger således i riksdagens hand att ytterst pröva huruvida
förutsättningarna enligt 10 kap. 5 § regeringsformen är uppfyllda. Beslutet om
överlåtelse har sålunda inte sin grund enbart i följderna av att de
grundläggande fördragen genom lagen införlivas med svensk rätt utan måste också
grunda sig direkt på bestämmelsen i regeringsformen. Regeringen anser därför att
överlåtelsen bör komma till tydligt uttryck i en särskild bestämmelse i
anslutningslagen.
Att i överlåtelsebestämmelsen precisera eller knyta an till vilka slag av
beslut som de europeiska gemenskaperna kommer att fatta med verkan här i landet
låter sig knappast göra. I den i grundlagspropositionen föreslagna bestämmelsen
om överlåtelse av beslutanderätt nämns inte uttryckligen - till skillnad från nu
gällande bestämmelse - vilka typer av beslutanderätt som kan överlåtas. Den
föreslagna bestämmelsen omfattar samtliga fall av överlåtelse till gemenskaperna
oavsett den överlåtna beslutanderättens art.
Även om det inte är möjligt att i en författningsbestämmelse ange vilka slag av
beslutanderätt som överlåts vid en anslutning till EU är det viktigt att nu
försöka göra en sådan analys. Det måste i framtiden finnas möjligheter att
bedöma om en EG-rättsakt ligger inom det område inom vilket beslutanderätten
överlåtits (se ovan under avsnitt 37.2 om konstitutionsutskottets betänkande).
Vid en anslutning till Europeiska unionen måste därför också analyseras vad
anslutningsfördraget och övriga grundläggande fördrag kräver i fråga om
överlåtelse av beslutanderätt. Härvid får de EG-rättsliga principerna om
kompetensfördelning mellan gemenskaperna och medlemsländerna och
legalitetsprincipen betydelse (se avsnitt 35).
Grundlagsutredningen har (s. 134 f.) gjort en genomgång av vilka
beslutanderätter som överlåts vid en anslutning. Det är främst fråga om
överlåtelse av normgivningsmakt. Emellertid gäller, som också framgår av
redogörelsen för EG:s rättsordning (se avsnitt 35), att i samma utsträckning som
gemenskaperna övertar medlemsstaternas normgivningskompetens på de områden där
gemenskaperna antar gemensamma regler, övertar gemenskaperna också rätten att
ingå internationella avtal i de frågor som regleras av gemenskapsrätten. Även
systemet för EG:s finansiering, där gemenskaperna erhåller en andel av
medlemsstaternas intäkter av mervärdesskatten, innebär att finansmakt överlåts
till gemenskaperna.
Vad gäller Högsta domstolens och Regeringsrättens ställning, som regleras i 11
kap. 1 § regeringsformen, framhåller Grundlagsutredningen att EG-domstolen inte
har att överpröva dessa domstolars domar och att det därför inte kan vara fråga
om någon inskränkning i den viktigaste innebörden av att Högsta domstolen och
Regeringsrätten är högsta domstolar. Grundlagsutredningen finner emellertid att
det kan ses som en inskränkning i de högsta domstolarnas kompetens att de för en
del av det normsystem som de vid ett medlemskap har att tillämpa, dels saknar
behörighet att avgöra om EG-rättsakter är ogiltiga, dels är bundna av en annan
domstols lagtolkning. Systemet med bindande förhandsavgöranden från EG-domstolen
låter sig inte, som Grundlagsutredningen konstaterar, utan vidare förenas med
bestämmelsen i 11 kap. 2 § regeringsformen. En genomgång av övriga direkt på
regeringsformen grundade befogenheter ger, enligt Grundlagsutredningen, inte vid
handen att någon av dem skulle behöva överlåtas. Grundlagsutredningen pekar på
att reglerna i 8 kap. 19 § regeringsformen om utfärdande och kungörande av lagar
och författningar gäller svenska lagar och andra författningar och således inte
utgör något hinder mot EG:s regler om publicering av EG-rättsakter (se om
kungörande och publicering, avsnitt 43). Likaså avser regeringens dispensmakt
enligt 11 kap. 12 § regeringsformen enbart undantag från regeringens egna
föreskrifter eller från svenska myndighetsföreskrifter. Bland övriga direkt på
regeringsformen grundade befogenheter, som enligt Grundlagsutredningen inte
gärna kan bli föremål för överlåtelse, nämner Grundlagsutredningen riksdagens
möjlighet att utse tillfällig riksföreståndare, talmannens roll vid val av
statsminister och dennes rätt att utse statsråd.
När det gäller rättskipningsuppgifter och förvaltningsuppgifter som inte
grundar sig direkt på regeringsformen blir detta, enligt Grundlagsutredningen,
främst aktuellt när det gäller kommissionens övervakning av hur gemenskapsrätten
efterlevs och då närmast den övervakning som gäller enskilda rättssubjekt, t.ex.
på konkurrensrättens område. Kommissionens beslut gäller nämligen i
medlemsstaterna och förutsätter alltså att beslutanderätt har överlåtits till
gemenskaperna.
När det gäller den kommunala självstyrelsen fann Grundlagsutredningen att
EG-samarbetet än så länge gäller avgränsade områden och endast i marginell
utsträckning berör de områden som den fria kommunala sektorn omfattar med
undantag för kommunala stödåtgärder och kommunal upphandling. Enligt utredningen
tyder förarbetena till regeringsformen på två skilda synsätt om den kommunala
kompetensen, dels ett naturrättsligt influerat som utgår från att det finns en
sektor inom vilken staten inte äger besluta, dels att kommunernas kompetens på
alla områden grundar sig på en delegation från statsmakten.
Regeringen delar i huvudsak den bedömning som Grundlagsutredningen gjort när
det gäller frågan om vilka slag av beslutanderätt som det är aktuellt att
överlåta till gemenskaperna vid ett medlemskap. Som tidigare har redovisats
(avsnitt 37) har riksdagen vid behandlingen av grundlagspropositionen gjort den
bedömningen att 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen inte medger att
överlåtelse av beslutanderätt sker i sådan utsträckning eller med sådant
innehåll att reglerna om statsskickets grunder eller andra bestämmelser som bär
upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system upphör att vara
giltiga. Dessa grundläggande principer sätter med andra ord en gräns bortom
vilken ytterligare överlåtelse av beslutanderätt inte kan ske utan att
grundlagen samtidigt ändras. Av grundlagspropositionen framgår också i fråga om
högsta domsmakten att den i propositionen föreslagna överlåtelseregeln omfattar
den inskränkning i de nationella domstolarnas befogenheter som skyldigheten att
begära och bundenheten av förhandsavgöranden från EG-domstolen innebär.
Överlåtelsen kan också i vissa fall komma att omfatta sådana normgivnings- eller
förvaltningsbeslut som annars skulle fattas av svenska kommunala församlingar
och övriga organ.
Omfattningen av beslutanderätten är i den i grundlagspropositionen föreslagna
överlåtelsebestämmelsen uttryckligen begränsad såvitt gäller kravet på ett skydd
för de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna. Detta är den första
begränsningen för överlåtelsen. I övrigt bestäms, som framhållits, omfattningen
av beslutanderätten av anslutningsfördraget och de övriga grundläggande
fördragen. Grundlagsutredningen (s. 141) förmodar att en svensk överlåtelse
kommer att gestalta sig på ungefär samma sätt som skett genom den danska
anslutningslagen inför tillträdet den 1 januari 1973, dvs. att "befogenheter som
enligt grundlagen tillkommer rikets myndigheter får, i den utsträckning som
anges i de fördrag etc. som upptas i 4 §, utövas av de Europeiska Gemenskapernas
institutioner". Grundlagsutredningen framhåller att det knappast är möjligt att
i sak ange eller räkna upp de befogenheter som överlåts. Regeringen delar denna
uppfattning och anser att en bestämmelse om överlåtelse av beslutsbefogenheter
bör formuleras så att befogenheterna knyts an till anslutningsfördraget och de
övriga grundläggande fördragen.
Som poängteras av Grundlagsutredningen (s. 141) kan, när överlåtelsen skett
till gemenskaperna, dessa inom ramen för gällande fördrag utnyttja den kompetens
de erhållit utan att någon ytterligare överlåtelse är nödvändig. Detta gäller
oavsett vilka beslutsformer som tillämpas. Det råder i det hänseendet ingen
principiell skillnad mellan gemensamma beslut som fordrar enhällighet och sådana
som kan fattas med kvalificerad majoritet.
När det gäller den fråga som Hovrätten över Skåne och Blekinge har tagit upp,
nämligen innebörden av Maastrichtfördraget och dess artikel K.9 i förhållande
till den föreslagna överlåtelsebestämmelsen, vill regeringen framhålla följande.
Ett beslut enligt denna artikel avser möjligheten att överföra ett område i
fördragets s.k. tredje pelare om mellanstatligt samarbete i fråga om rättsliga
och inrikes frågor till samarbetet inom ramen för Europeiska gemenskapen. Ett
sådant beslut, liksom eventuella beslut om utformningen av en gemensam
försvarspolitik respektive ett gemensamt försvar, kräver ratifikation i
medlemsländerna innan besluten kan träda i kraft. De skall alltså behandlas i
medlemsländerna i enlighet med deras konstitutionella förfaranden, och fordrar
ytterligare kompetensöverföring. Hovrättens farhågor att det inte skulle kvarstå
några svenska konstitutionella spärrar för ett beslut enligt artikel K.9
framstår därför som ogrundade. I detta sammanhang kan nämnas att regeringen vid
olika tillfällen uttalat att beslut om gemensam valuta och gemensamt försvar
kräver den svenska riksdagens medverkan.
Beträffande frågan om till vem överlåtelsen skall ske framgår av förslaget till
10 kap. 5 § första stycket regeringsformen endast att överlåtelsen skall ske
till Europeiska gemenskaperna. Utredningen har föreslagit att det i
anslutningslagen skall föreskrivas att Europeiska gemenskapernas organ får fatta
besluten. Genom att använda uttrycket Europeiska gemenskapernas organ uppnås
enligt utredningen att den överlåtna beslutskompetensen skall utövas i den
ordning som fördragen föreskriver.
Domstolsverket ifrågasätter om det är helt korrekt att utforma bestämmelsen på
ett sådant sätt. Verket påpekar att till följd av upprättandet av den europeiska
unionen har rådet valt att byta namn till "The Council of the European union"
och att det av Maastrichtfördraget framgår att rådet avses kunna fatta beslut
även i rena "unionsfrågor". Arbetarskyddsstyrelsen frågar sig om uttrycket organ
även kan omfatta nationella organ i medlemsländerna. Denna fråga uppkommer,
enligt Arbetarskyddsstyrelsen, i vissa fall när ett äldre direktiv kräver ett
myndighetsgodkännande eller liknande myndighetsbeslut för att en produkt skall
få marknadstillträde. Det förutsätts då att ett sådant beslut skall kunna fattas
av en myndighet eller motsvarande i vilket som helst av medlemsländerna med
verkan inom hela EG. Enligt Arbetarskyddsstyrelsen har en sådan ordning hittills
ansetts kräva ett beslut av riksdagen med stöd av 10 kap. 5 § regeringsformen.
I de grundläggande fördragen benämns regelmässigt de beslutande organen med
uttrycket "institutioner". Vidare utgör EG-domstolen, som ju har befogenhet att
meddela för medlemsstaternas domstolar bindande förhandsavgöranden om tolkningen
och giltigheten av EG-rätten en institution i fördragens mening. En typ av
organ, som inte betecknas som institution i egentlig mening, nämligen Europeiska
centralbanken (ECB) får emellertid enligt Romfördraget, under förutsättning att
en ekonomisk och monetär union kommer till stånd, befogenheter att fatta beslut
om rättsakter som är bindande för medlemsländerna. Även om rådet numera benämns
Europeiska unionens råd är det dock på grundval av bestämmelserna i de fördrag
som reglerar den Europeiska gemenskapen, Kol- och stålgemenskapen och
Atomenergigemenskapen som rådet, och i förekommande fall kommissionen, i stället
för nationella organ utfärdar rättsakter som skall gälla i medlemsländerna. De
beslut som rådet kan fatta med stöd av bestämmelserna i Maastrichtfördraget på
bl.a. utrikes- och säkerhetspolitikens område är av en annan karaktär och
ersätter inte medverkan av nationella organ.
Olika möjligheter finns att formulera till vem överlåtelsen skall ske. En
möjlighet är att anknyta till grundlagsbestämmelsen och endast tala om
"Europeiska gemenskaperna". En annan är att knyta an till Romfördragets
terminologi och använda uttrycket "Europeiska gemenskapernas institutioner". En
tredje möjlighet är, som utredningen föreslagit, att som sammanfattande
benämning använda uttrycket "Europeiska gemenskapernas organ". Benämningen
"institutioner" är klart definierad i de grundläggande fördragen, och det är
endast dessa som kan fatta beslut som utan mellankommande nationella beslut får
verkan i medlemsländerna. Vad avser ECB är detta organ ännu ej upprättat.
Av fördragen framgår vilka institutioner som vid varje tidpunkt får fatta
beslut. Regeringen anser därför att det bör vara tillräckligt att anknyta till
det vilande grundlagsförslaget. Överlåtelsen bör därför uttryckas så, att det är
Europeiska gemenskaperna som får fatta beslut som gäller här i landet.
Att i övrigt, som Arbetarskyddstyrelsen tar upp, överlämna beslutanderätt till
nationella organ i medlemsländerna kan det inte bli fråga om. Det är endast
Europeiska gemenskaperna som med stöd av det föreslagna 10 kap. 5 § första
stycket regeringsformen kan fatta beslut med verkan här i landet. Det
förhållandet att en myndighet i ett medlemsland i enlighet med ett EG-direktiv
måste acceptera beslut av motsvarande myndigheter i andra medlemsländer kan inte
anses innefatta överlåtelse av förvaltningsuppgift som avses i 10 kap. 5 §
regeringsformen. Skulle emellertid fråga uppkomma om överlämnande av
beslutsbefogenhet till något organ i ett medlemsland, får detta tas upp i det
lagstiftningsärendet.
Utredningen har föreslagit att det i överlåtelsebestämmelsen skall anges att
besluten får fattas i den omfattning som följer av fördragen. Som förut har
framhållits kan gemenskaperna, när överlåtelsen har skett till dessa, inom ramen
för gällande fördrag utnyttja den kompetens de erhållit. Gemenskaperna har också
att hålla sig inom ramen för denna kompetens. I annat fall kan beslut fattade av
gemenskaperna förklaras ogiltiga av EG-domstolen. Mot bakgrund av det nu sagda
anser regeringen, i likhet med utredningen, att detta förhållande bör komma till
uttryck i anslutningslagen. Detta kan, som utredningen föreslagit, formuleras
så, att det föreskrivs att de Europeiska gemenskaperna får fatta beslut som
gäller här i landet i den omfattning som följer av fördragen.
Vidare skall naturligtvis de beslut som fattas av gemenskaperna ha samma
rättsliga verkan här i landet som i de nuvarande medlemsländerna, dvs. tolkas
och tillämpas i enlighet med de EG-rättsliga principer som utvecklats av
EG-domstolen och som har sin grund i domstolens tolkning av fördragen.
Regeringen föreslår därför att det dessutom i överlåtelsebestämmelsen skall
anges att beslut som Europeiska gemenskaperna får fatta skall gälla här i landet
med den verkan som följer av fördragen.
38.3Införlivande av EG:s existerande regelverk
38.3.1 Anslutningsfördraget och de grundläggande fördragenm.m.
Regeringens förslag: I anslutningslagen föreskrivs
att anslutningsfördraget och de grundläggande
fördragen m.m., dvs. primärrätten, gäller här i landet
med den verkan som följer av fördragen. Primärrätten
anges i en särskild bestämmelse.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Tillstyrker i allmänhet förslaget. Sveriges Domareförbund
ifrågasätter dock om det behövs någon inhemsk lagstiftning över huvud taget för
att införliva det gemenskapsrättsliga regelverket med svensk rätt. Några
remissinstanser har synpunkter på utformningen av bestämmelsen och dess
förhållande till bestämmelsen om överlåtelse av beslutanderätt till Europeiska
gemenskaperna resp. förhållandet till bestämmelsen om införlivandet av
sekundärrätten. Domstolsverket förordar att införlivandet av de grundläggande
fördragen och sådana rättsakter som har beslutats av EG före tillträdet regleras
i en och samma bestämmelse och att det i bestämmelsen knyts an till
EG-domstolens särställning. Sveriges advokatsamfund föreslår en annan
disposition av lagtexten och förordar att införlivandet av de grundläggande
fördragen skall regleras i samma bestämmelse som överlåtelsen av beslutanderätt
och att det i den bestämmelsen skall anges vilka fördragen är. Därefter kan
enligt samfundet följa en ny bestämmelse varigenom sekundärrätten införlivas.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF) anser att det är tillräckligt att i
anslutningslagen föreskriva att det svenska anslutningsfördraget skall gälla i
Sverige. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att endast anslutningsfördraget
och de tre grundläggande gemenskapsfördragen bör införlivas med svensk rätt.
Skälen för regeringens förslag:
Allmänna utgångspunkter
I avsnitt 37.3 har redovisats de konstitutionella utgångspunkterna för
införlivande av EG:s existerande regelverk. Samma beslutsregler som föreslås
gälla för överlåtelse av beslutanderätt föreslås i grundlagspropositionen också
gälla anslutningens andra sida, nämligen övertagandet av EG:s existerande
regelverk. Förslaget till övergångsbestämmelse till 10 kap. 5 § första stycket
regeringsformen utgår från att riksdagen skall besluta inte bara om överlåtelsen
av beslutskompetens utan också om införlivande med svensk rätt av EG:s vid
tillträdestidpunkten existerande regelverk.
Utgångspunkten för övertagandet av EG:s existerande regelverk är dels vårt eget
konstitutionella system, dels förpliktelserna i anslutningsfördraget. För att
Sverige skall kunna leva upp till de förpliktelser som anslutningsfördraget
föreskriver i fråga om redan beslutade EG-regler m.m. och för att dessa regler
skall kunna tillämpas i Sverige krävs svensk lagstiftning. I så måtto innebär
inte ett anslutningsfördrag någon särställning i förhållande till andra
internationella överenskommelser. Emellertid finns här särskilda svårigheter på
grund av att de regler och den materia som övertas genom anslutningsfördraget är
av en speciell karaktär och har vissa effekter som skiljer sig från innehållet i
traditionella fördrag.
Sverige skall således ingå och tillämpa anslutningsfördraget med de
förpliktelser som detta medför. När det gäller de grundläggande fördragen och
anslutningsfördraget och de redan beslutade rättsakterna av olika slag måste
dessa få samma effekt i Sverige som i EG:s nuvarande medlemsländer. Den
rättsliga effekten av bestämmelserna i de grundläggande fördragen och av
bestämmelserna i olika typer av EG-rättsakter har beskrivits i första delen
avsnitt 8 och i denna del, avsnitt 35. Oavsett metod för övertagande av de redan
beslutade rättsakterna skall dessa rättsliga effekter säkerställas vid ett
svenskt medlemskap.
Såvitt gäller de grundläggande fördragen är ett medlemsland oförhindrat att
uppta dem i den egna rättsordningen på det sätt som krävs med hänsyn till den
egna konstitutionen. I övrigt svarar de grundläggande fördragen själva på frågan
om hur de, liksom sekundärrätten, skall behandlas av medlemsstaterna.
Vidare skall, enligt de av EG-domstolen utvecklade principerna, bestämmelserna
i såväl de grundläggande fördragen som i de redan beslutade rättsakterna i
förekommande fall ha företräde framför eventuellt däremot stridande svenska
föreskrifter på olika konstitutionella nivåer.
Anslutningsfördragets bestämmelser om de grundläggande fördragen
I anslutningsfördraget stadgas (artikel 1) att Sverige genom fördraget blir
medlem i Europeiska unionen och part i de fördrag som ligger till grund för
unionen, enligt den lydelse som fördragen har efter ändringar och tillägg. I
anslutningsakten, som utgör en integrerad del av fördraget, sägs vidare (artikel
2) att bestämmelserna i de grundläggande fördragen från dagen för anslutningen
är bindande för de nya medlemsstaterna och skall tillämpas där på de villkor som
fördragen och anslutningsakten anger. Med de grundläggande fördragen avses
enligt anslutningsakten fördragen om upprättandet av de tre gemenskaperna,
Europeiska gemenskapen, Kol- och stålgemenskapen och Atomenergigemenskapen med
de tillägg till och ändringar i fördragen som gjorts genom andra fördrag eller
andra rättsakter och som trätt i kraft före anslutningen. Till de grundläggande
fördragen hör också fördraget om den europeiska unionen (Maastrichtfördraget).
Med uttrycket "villkor som fördragen och anslutningsakten anger" åsyftas de
nödvändiga fördragsändringar som upptas i anslutningsakten med anledning av de
nya medlemsstaternas inträde. De ändringar som är aktuella är bl.a.
EG-fördragens regler om institutionernas sammansättning och omröstning som
behövs för att göra de nya medlemsstaterna delaktiga i beslutsprocessen samt
utsträckning av den territoriella tillämpligheten.
I artikel 176 i anslutningsakten stadgas att Romfördraget och Euratomfördraget,
tidigare fördrag om anslutningar till Europeiska gemenskapen och
Atomenergigemenskapen och Maastrichtfördraget skall i finsk, norsk och svensk
text bifogas anslutningsakten.
Den nationella behandlingen
När det gäller internationella fördrag i allmänhet är parterna folkrättsligt
förpliktade att tillse att de följer de förpliktelser som åläggs dem genom
fördraget. Vanligen innehåller inte fördraget några bestämmelser om hur de
avtalsslutande parterna skall åstadkomma detta. Parterna har således oftast
handlingsfrihet att utifrån sina egna konstitutionella förhållanden välja hur de
vill gå till väga för att uppfylla förpliktelserna i fördraget.
I EG:s grundläggande fördrag finns inga bestämmelser om uppfyllandet såvitt
gäller själva fördragsbestämmelserna till skillnad från de av institutionerna
utfärdade rättsakterna, den s.k. sekundärrätten.
EG-domstolen har emellertid när det gäller olika aspekter på förhållandet
mellan EG-rätten och den nationella rätten intagit en integrationsvänlig
attityd, så till vida att domstolen menar att EG-rätten måste tillämpas direkt i
den nationella rättsordningen utan mellankommande normgivning i den mån som
EG-rätten har direkt effekt. Ikraftträdandet och tillämpningen av en EG-regel
som har direkt effekt är oberoende av varje införlivande i den nationella
rättsordningen. Medlemsländerna får inte vidtaga några åtgärder som döljer den
EG-rättsliga naturen och effekten av en sådan regel.
Sett från EG-rättens horisont skulle alltså några särskilda
införlivandeåtgärder i fråga om de grundläggande fördragen inte vara nödvändiga,
bara det inte finns några hinder mot att de fördragsbestämmelser som har direkt
effekt också kan av de nationella domstolarna och myndigheterna tillämpas på ett
sådant sätt att en sådan effekt uppkommer.
Som nyss sagts måste frågan om den nationella hanteringen av ett
anslutningsfördrag och de grundläggande fördragen emellertid ankomma på varje
medlemsland att avgöra i enlighet med dess konstitution.
Anslutningsfördraget förutsätter sålunda att bestämmelserna i de grundläggande
fördragen - med de anpassningar som framgår av anslutningsakten - blir bindande
för de nya medlemsstaterna. Utredningen framhåller att det från strikt juridiska
utgångspunkter därmed skulle vara tillräckligt att i den svenska
anslutningslagen föreskriva att anslutningsfördraget skall gälla i Sverige.
Utredningen avvisar emellertid denna lösning som alltför minimalistisk och anser
att det direkt av anslutningslagen bör framgå vilka fördrag som blir gällande
rätt i Sverige.
Som några remissinstanser påpekar skulle det med ett strikt juridiskt
betraktelsesätt vara tillräckligt att föreskriva att endast anslutningsfördraget
skall gälla här i landet. Det är emellertid de grundläggande fördragen och då
främst de tre gemenskapsfördragen som utgör den huvudsakliga nya rättsliga
ordning som skall gälla i Sverige vid ett medlemskap. Anslutningsfördraget
innebär justeringar och anpassningar av dessa fördrag och av sekundärrätten.
Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att det av lagen bör framgå
inte bara att anslutningsfördraget utan också att de grundläggande fördragen
skall gälla i Sverige. Från EG-rättslig synpunkt föreligger inte hinder mot
detta förutsatt att det säkerställs att fördragsbestämmelserna i Sverige får den
effekt och den verkan de har enligt de principer som utvecklats av domstolen.
Detta är också det angreppssätt som valdes i Danmark och flera andra
medlemsländer. Man förklarade helt enkelt i sin anslutningslag implicit eller
uttryckligen att fördragsbestämmelserna eller vissa av dem (för Danmarks del de
som enligt EG-rätten är "umiddelbart anvendelige") skall utgöra inhemsk rätt
(Storbritannien: "recognised and available in law" och Irland: "part of domestic
law").
Genom att anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen införlivas med
svensk rätt i anslutningslagen och konstateras gälla i Sverige blir dessa
fördrag att betrakta som en del av den svenska nationella rätten. De kommer
också att gälla här i Sverige med den effekt de har enligt EG-rätten, dvs.
enligt EG-domstolens praxis som ju är grundad på bestämmelserna i de
grundläggande fördragen. Enligt utredningen är det angeläget att fördragen
införlivas med den effekt de har enligt EG-rätten, varken mer eller mindre.
Regeringen delar utredningens bedömning härvidlag, men anser att detta också bör
framgå av lagen. Regeringen föreslår därför att det i anslutningslagen skall tas
in en bestämmelse i vilken konstateras att anslutningsfördraget och de
grundläggande fördragen skall gälla här i landet med den verkan som följer av
dessa.
Helt eller delvis övertagande av de grundläggande fördragen?
En fråga som utredningen behandlar är om fördragen skall införlivas i sin helhet
eller bara i vissa delar. I den danska anslutningslagen har införlivandet
begränsats till att gälla de delar som är "omiddelbart anvendelige". Enligt
utredningens bedömning är det vanskligt att selektivt införliva fördragen och
utredningen förordar ett generellt införlivande, eftersom det är angeläget att
reglerna införlivas med den effekt de har enligt EG-rätten. Resultatet kan
visserligen bli att vissa bestämmelser kan få olika status i den svenska rätten
från tid till annan. Men reglerna får därmed, enligt utredningen, just den
innebörd de har enligt EG-rätten och utgör alltid på detta sätt en del av den
nationella rätten. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att en avgränsning
görs på det sätt som skett i den danska lagen och att de mellanstatliga delarna
av de grundläggande fördragen på så sätt undantas, vilket hovrätten ser som en
fördel.
Regeringen gör här följande bedömning. Beträffande de ursprungliga fördragen är
det främst huvudbestämmelserna och ändringarna i dessa som bör införlivas med
svensk rätt. Det uppstår emellertid svåra avgränsningsproblem när man kommer in
på t.ex. Maastrichtfördraget med dess bestämmelser om mellanstatligt samarbete
på utrikespolitikens och ett antal andra områden. Dessutom skulle det vara
mycket svårt att ta ställning till vilka bilagor och protokoll som bör gälla här
i landet. Härtill kommer att en hel del bestämmelser som inte har direkt effekt
ändå kan vara av betydelse för tillämpningen här i landet. Regeringen delar
utredningens bedömning och föreslår alltså att anslutningsfördraget och de
grundläggande fördragen i anslutningslagen skall förklaras gälla här i landet i
sin helhet. Regeringen finner inte anledning att avgränsa införlivandet till
bestämmelser som är direkt tillämpliga eller som har direkt effekt.
Anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen skall, som nyss har
föreslagits, gälla här i landet med den verkan de har enligt EG-domstolens
praxis, dvs. enligt fördragen. Att i övrigt införliva bestämmelser av
mellanstatlig karaktär kan, som regeringen ser det, inte vara någon nackdel. Så
har skett i flera lagstiftningsärenden av internationell karaktär på senare år,
t.ex. vad gäller EES-avtalet (se prop. 1991/92:170, bil.1. s.126).
En särskild bestämmelse där fördragen m.m. anges
Utredningen har föreslagit att anslutningfördraget och de grundläggande
fördragen m.m., dvs. den s.k. primärrätten anges i en särskild bestämmelse.
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar otydligheter i uppräkningen av de
olika instrumenten och förordar närmast att bestämmelsen får utgå. Regeringen
anser för sin del att det är viktigt att denna primärrätt tydligt anges och att
den bör kungöras i Svensk författningssamling (se avsnitt 43). Det är som
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet påpekar inte bara fråga om
fördrag utan också, som uppräkningen visar, internationella instrument i form av
beslut. Det kan tilläggas att det också är fråga om instrument med benämningen
konventioner och akter. När det gäller den eventuella möjligheten att, som
SWEDAC framhåller, beslutsbefogenheten hos organen i enskilda fall kan ha
inskränkts genom rättsakter av lägre dignitet, vill regeringen framhålla att, om
institutionernas beslutsbefogenheter på något område inte utnyttjas till fullo,
detta inte påverkar den överlåtelse av beslutanderätt som sker genom den nu
föreslagna bestämmelsen. Gemenskapernas institutioner måste ju ges möjlighet att
utnyttja den kompetens de kan ha enligt fördragen, även om detta på något område
eller i något hänseende rent faktiskt ännu inte har skett.
Regeringen föreslår alltså att det i en särskild bestämmelse i anslutningslagen
föreskrivs vilka fördrag m.m. som gäller här i landet.
38.3.2 Sekundärrätten m.m.
Regeringens förslag: I samband med
anslutningslagens bestämmelse om införlivande av
fördragen m.m. föreskrivs också att de rättsakter,
avtal och andra beslut som före Sveriges
anslutning till Europeiska unionen har antagits
av Europeiska gemenskaperna gäller här i landet med
den verkan som följer av dessa fördrag.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Många remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot
utredningens förslag. Arbetarskyddsstyrelsen, som särskilt uppehåller sig vid
sättet för införlivande av direktiv, och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet avstyrker dock förslaget om en bestämmelse om införlivande av
sekundärrätten. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) anser att bestämmelsen är onödig. Även
Sveriges Domareförbund menar att det är svårt att inse det pedagogiska värdet av
att slå fast att rättsregler som redan genom ett anslutningsfördrag och en
anslutningslag förklaras gälla i riket, skall gälla i riket.
Flera remissinstanser har synpunkter på den närmare utformningen av
bestämmelsen. Försäkringsöverdomstolen frågar sig om det inte är motiverat att
markera skillnaden mellan olika slag av rättsakter och föreslår att det skall
anges att förordningar skall gälla här i landet och övriga rättsakter ha den
verkan här i landet som följer av fördragen. Konkurrensverket påpekar att genom
bestämmelsen inkorporeras även sådana sekundära rättsakter som inte är bindande
för andra än det utfärdande organet, vilket är viktigt på konkurrensområdet där
reglerna direkt rör enskildas rätt. Landstingsförbundet påtalar att det inte går
att ur lagtexten utläsa vad som menas med rättsakter och framhåller att dessa
har olika status och att motiven måste vara tydliga på denna punkt, eftersom
bestämmelsen har stor betydelse för enskilda och allmänna rättssubjekt.
Domstolsverket anser att den i bestämmelsen angivna tidsgränsen tillsammans med
rubriksättningen kan skapa oklarhet om giltigheten av senare rättsakter och
föreslår att tidsgränsen, liksom hänvisningen till publicering i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning (EGT) utelämnas. Även Styrelsen för teknisk
ackreditering (SWEDAC) har synpunkter på den angivna tidsgränsen och anser i
övrigt att det behöver klargöras vad som menas med rättsakter och vad som gäller
för beslut som inte publiceras i EGT.
Skälen för regeringens förslag:
Anslutningsfördragets och de grundläggande fördragens bestämmelser om
rättsakterna m.m.
I den till anslutningsfördraget hörande anslutningsakten föreskrivs i artikel 2
att bestämmelserna i rättsakter som har beslutats av institutionerna från dagen
för anslutningen är bindande för de nya medlemsstaterna och skall tillämpas där
på de villkor som fördragen och anslutningsakten anger. I artikel 170 sägs att
texterna på finska, norska och svenska till de rättsakter som institutionerna
har antagit före anslutningen skall upprättas av rådet eller kommissionen och
vara giltiga från dagen för anslutningen på samma villkor som texterna på de
nuvarande nio språken. De skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning, om texterna på de nuvarande språken har offentliggjorts där.
Anslutningsfördraget innehåller också ett antal artiklar (artiklarna 4-5) om
fördrag av olika slag som ett nytt medlemsland förpliktar sig att tillträda. Det
gäller såväl fördrag som ingåtts av EG ensamt med utomstående länder som fördrag
som EG tillsammans med medlemsländerna har ingått med sådana länder, s.k.
blandade avtal. Ett nytt medlemsland blir alltså redan genom anslutningen bundet
till de existerande EG-avtalen. Även de nya medlemsländernas förpliktelser i
fråga om de blandade EG-avtalen regleras i anslutningsakterna (artikel 4.2 och
3). När det gäller avtal mellan medlemsländerna enligt artikel 220 Romfördraget
som tar sikte på ett antal områden där det ansetts lämpligt att medlemsländerna
samarbetar med varandra föreskriver anslutningsfördraget att de nya
medlemsländerna förpliktar sig att tillträda dessa konventioner (artikel 3.2).
I vissa fall blir alltså de nya medlemsländerna direkt genom
anslutningsfördraget bundna av EG:s traktater och i vissa andra fall förpliktade
att tillträda traktaterna. För bägge kategorierna gäller att det kan behövas
särskilda tekniska anpassningar. Anslutningsfördragen förutsätter att
förhandlingar om sådana anpassningar sker mellan berörda parter. Reglerna om
detta återfinns i särskilda avsnitt i anslutningsakten. Dessa förhandlingar har
vid tidigare anslutningar kommit att föras efter ikraftträdandet av
EG-anslutningen i övrigt.
Vissa andra typer av icke-bindande dokument, som inte utgör rättsakter i
Romfördragets mening, är t.ex. förklaringar, resolutioner eller andra
tillkännagivanden som har antagits av institutionerna. De nya medlemsländerna
blir försatta i samma situation som de nuvarande.
Olika slag av rättsakter och avtal m.m. har beskrivits kortfattat i första
delen, avsnitt 8 och i denna del, avsnitt 35.
Av artikel 166 anslutningsakten framgår bl.a. att direktiv och beslut enligt
artikel 189 Romfördraget och artikel 161 i Euratomfördraget samt
rekommendationer och beslut enligt artikel 14 Parisfördraget skall anses vara
riktade till de nya medlemsländerna. Vidare framgår av artikel 168 att de nya
medlemsländerna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att från dagen för
anslutningen följa bestämmelser i sådana rättsakter om inte någon annan dag har
angetts i anslutningsakten.
Den nationella behandlingen
Om det i en anslutningslag föreskrivs att anslutningsfördraget och de
grundläggande fördragen skall gälla här i landet kommer föreskrifterna i
anslutningsfördraget och i de grundläggande fördragen om olika typer av
rättsakter att direkt gälla här i landet på de villkor som anges i fördragen och
i anslutningsakten. Sålunda kommer föreskrifterna i anslutningsfördraget om att
de hittills beslutade rättsakterna skall vara bindande för de nya
medlemsländerna och att de från dagen för anslutningen skall på svenska språket
vara giltiga på samma villkor som texterna på de nuvarande nio språken att
utgöra del av den nationella rätten. Det skulle alltså, som utredningen också
framhåller, från strikt juridisk utgångspunkt vara obehövligt att särskilt
föreskriva att rättsakterna skall gälla här i landet.
Utredningen har emellertid beträffande existerande förordningar ansett att det
torde vara nödvändigt att införliva dessa i nationell rätt vid en anslutning.
Beträffande de befintliga direktiven har utredningen framhållit att det - oaktat
direktiven förutsätts bli föremål för särskilt nationellt införlivande genom
författningar av olika konstitutionell valör - måste säkerställas att
direktivbestämmelsers eventuella direkta effekt kan få genomslag i den
nationella rättsordningen. Utredningen föreslår därför att även direktiven
införlivas genom anslutningslagen, men framhåller samtidigt att den föreslagna
regleringen inte ersätter det genomförande av direktiven i det svenska
rättssystemet som bör ske genom att lagar och andra författningar utfärdas på
resp. sakområden. Även rekommendationer och yttranden bör enligt utredningen
införlivas genom anslutningslagen. Utredningen anser - trots att bestämmelsen
kan leda till vissa missförstånd, särskilt vad gäller införlivandet av direktiv
- att tydlighetsskäl talar för att i en särskild författningsbestämmelse ange
att den redan beslutade sekundärrätten skall gälla här i landet. Utredningen har
föreslagit att de rättsakter som avses är de som har beslutats före den 1
januari 1995 och som har publicerats i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning (EGT).
Flera remissinstanser har påtalat oklarheter i olika hänseenden med den av
utredningen föreslagna införlivandebestämmelsen. Detta gäller såväl hänvisningen
till EGT som tidsangivelsen. Några remissinstanser har påpekat att det inte
framgår vilka slags rättsakter det är fråga om. En remissinstans menar att
skillnaden mellan olika slag av rättsakter bör markeras. En annan åter
framhåller att förordningar inte får införlivas enligt EG-domstolen samt att
direktiv och beslut i stor utsträckning redan borde vara införlivade genom
EES-avtalet och i övrigt föranleda nationell lagstiftning. Samma remissinstans
påpekar också att det vore märkligt att ge s.k. icke-bindande rättsakter, som
rekommendationer och yttranden, rättsligt bindande kraft med lags rang. Oklarhet
vidlåder också förslaget i fråga om av EG ingångna traktater med tredje land.
Vidare har några remissinstanser synpunkter på den rättsliga effekten av att
införliva direktiv som ger vid handen att utredningens förslag tolkats vidare än
som var avsett.
Regeringen delar bedömningen att tydlighetsskäl talar för att reglera
införlivandet av sekundärrätten i anslutningslagen. Regeringen anser emellertid
- mot bakgrund av de oklarheter och misstolkningar som remissinstanserna påtalat
- att det är tillräckligt att det i samband med bestämmelsen om införlivande av
anslutningsfördraget och övriga fördrag m.m. föreskrivs att rättsakter, avtal
och andra beslut som antagits av gemenskaperna också gäller här i landet.
Utredningen har föreslagit att rättsakterna skall gälla här i landet på det sätt
som följer av fördragen. Härigenom blir rättsakterna, enligt utredningen,
gällande i Sverige med den EG-rättsliga betydelse de har enligt EG:s
rättsordning.
Regeringen delar utredningens bedömning men vill, i likhet med vad som har
föreslagits i det föregående, beträffande överlåtelsen av beslutanderätt och
införlivande av primärrätten förorda att de EG-rättsliga effekterna skall
uttryckas så, att sekundärrätten skall gälla här i landet med den verkan den har
enligt fördragen.
38.4EG-rättens förhållande till nationell rättsordning
Regeringens bedömning: Någon särskild bestämmelse
behövs inte för att i svensk nationell rättsordning
säkerställa principerna om EG-rättens företräde och
direkta effekt. Inte heller finns behov av någon
särskild bestämmelse om EG-domstolens kompetens.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Delar utredningens bedömning. Domstolsverket anser dock att
det med den "tydlighetsanda" som i övrigt präglar utredningens förslag finns
anledning att vara tydlig även när det gäller EG-domstolens särställning och
föreslår att detta bör komma till uttryck i författningstexten på så sätt att
fördragen och rättsakterna skall gälla här i landet på det sätt som följer av
fördragen "och av EG-domstolens avgöranden".
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen konstaterar att genom
införlivandet av anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen kommer all
primärrätt att införlivas med svensk rätt och hela det regelverk som gäller för
samarbetet inom Europeiska unionen att gälla här i landet. Utredningen
konstaterar också att principerna om direkt tillämplighet, direkt effekt och
företräde framför nationella bestämmelser kan härledas direkt ur fördragen. Det
egentliga motivet för sådana regler skulle då vara att lämna information om
EG-rättens karaktär. Utredningen avvisar emellertid detta som olämpligt och
menar att det inte är möjligt att i lagstiftningen införa bestämmelser som på
ett heltäckande sätt beskriver EG-rättens konsekvenser. Det skulle kunna bidra
till den felaktiga föreställningen att de EG-rättsliga principerna för att få
fullt genomslag i Sverige fordrar något annat stöd i den svenska lagstiftningen
än att fördragen och sekundärrätten införs i svensk rätt. Härtill kommer, enligt
utredningen, att det är vanskligt att sätta bestämmelser i svensk lagstiftning i
relation till EG-rättens systematik och begreppsapparat, inte minst på grund av
EG-rättens dynamiska karaktär. Även bestämmelserna om EG-domstolens kompetens
följer direkt av fördragen och föranleder, enligt utredningen, inte några
särskilda nationella regler. Utredningens slutsats är att det varken är
nödvändigt eller lämpligt att i anslutningslagen ta in regler om EG-rättens
förhållande till intern svensk lagstiftning.
Inte heller någon remissinstans har förordat att det i den svenska
anslutningslagen tas in några särskilda bestämmelser om EG-rättens direkta
tillämplighet, direkta effekt eller företräde framför nationell lagstiftning
eller om EG-domstolens kompetens. Domstolsverket har dock förordat ett tillägg
om EG-domstolens avgöranden.
Regeringen har i det föregående föreslagit att det i anslutningslagen skall
föreskrivas att Europeiska gemenskaperna får fatta beslut som gäller här i
landet i den omfattning och med den verkan som följer av fördragen. Vidare har
regeringen föreslagit att det i anslutningslagen också skall föreskrivas att
anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen m.m. samt av gemenskaperna
antagen sekundärrätt gäller här i landet med den verkan som följer av fördragen.
Det står härigenom klart att något ytterligare klarläggande av genomslaget av
EG-domstolens praxis inte behövs.
När det gäller frågan om det i anslutningslagen bör finnas en bestämmelse om
EG-domstolens kompetens i förhållande till den nationella rättsordningen framgår
det av grundlagspropositionen att regeringen tagit intryck av remissynpunkter
från bl.a. våra högsta domstolar, vilka anser att bestämmelser om skyldigheten
att inhämta förhandsavgöranden från EG-domstolen och bundenheten av sådana
avgöranden inte behövs i grundlagen. Skyldigheterna ingår redan i den
kompetensöverföring som sker med stöd av förslaget till 10 kap. 5 § första
stycket regeringsformen och behöver inte heller av informativa skäl regleras i
grundlagen (se avsnitt 37). Regeringen anser att samma skäl gör sig gällande i
fråga om en eventuell reglering i anslutningslagen. Ingen remissinstans har
heller ansett att dessa skyldigheter bör regleras i denna lag. Regeringen gör
alltså den bedömningen att det i anslutningslagen inte bör tas in några
bestämmelser i det nu angivna hänseendet.
39 Genomförandet av gemenskapsrätt i Sverige
39.1Inledning
I detta avsnitt lämnas en översiktlig redovisning av genomförandet av
gemenskapsrätt i Sverige. Först behandlas genomförandet av olika typer av
gemenskapsrättsliga regler. Därefter redovisas förhållandet mellan EG-domstolen
och svenska domstolar samt förhållandet mellan EG:s institutioner och svenska
myndigheter.
För att regler som beslutats av gemenskaperna skall kunna få verkningar i vårt
land, fordras i många fall att Sverige i sin tur fattar de beslut som därutöver
behövs för att sådana verkningar skall uppkomma. Medlemskapet i EU innebär också
på många områden ett nära samarbete mellan gemenskapens institutioner och
nationella domstolar och myndigheter.
Enligt samarbetsförpliktelsen i artikel 5 första stycket i Romfördraget skall
medlemsländerna vidta alla de allmänna och särskilda åtgärder som kan
säkerställa att de förpliktelser uppfylls som följer av fördraget eller av
åtgärder som har vidtagits av institutionerna. Enligt artikelns andra stycke
skall medlemsländerna underlåta att vidta alla åtgärder som kan äventyra
förverkligandet av fördragets mål.
Det egentliga innehållet i artikel 5, som är en hörnsten i EG-rätten, går långt
utöver det uttryckliga innehållet i artikeln. Artikeln är en solidaritetsprincip
som, enligt EG-domstolen, innebär att medlemsländerna inbördes och i förhållande
till gemenskapens institutioner är ömsesidigt förpliktade att lojalt samarbeta
med varandra. I EG-domstolens praxis har också fastslagits att artikel 5 gäller
även mellan medlemsstaterna och EG:s institutioner. Domstolen har t.ex. uttalat
att artikel 5 ålägger medlemsstaterna att bistå kommissionen i dess uppgifter.
Deltagande i beslutsprocessen är inte endast en rätt för medlemsstaterna utan
också en plikt. Skyldigheten omfattar alla nationella organ i en medlemsstat.
När det gäller förpliktelsen att medlemsländerna skall samarbeta inbördes och
med gemenskapernas institutioner för att säkerställa att gemenskapsrätten
uppfylls och för att underlätta gemenskapsrättens genomförande innebär
förpliktelsen bl.a. följande för svenskt vidkommande:
1. Sverige skall genomföra de EG-regler som kräver särskilda svenska åtgärder.
Domstolen har uttalat att brister hos ett medlemsland i detta avseende utgör ett
brott mot artikel 5.
2. Sverige skall ändra den lagstiftning som står i strid med gemenskapsrätten.
Domstolen har slagit fast att införandet av eller underlåtenheten att upphäva en
bestämmelse i en medlemsstats nationella lagstiftning som strider mot
gemenskapsrätten utgör ett brott mot artikel 5 och artikel 189 eftersom det
uppstår oklarhet för enskilda om i vad mån de kan förlita sig på
gemenskapsrätten.
3. Sverige är förpliktat att administrera gemenskapsrätten med samma omsorg som
gäller för genomförandet av svensk lagstiftning; effektiviteten av
gemenskapsrätten får inte förminskas. Domstolen har uttalat att medlemsländerna
själva får besluta om medlen för att beivra brott mot gemenskapsrätten.
Överträdelser av gemenskapsrätten skall i så fall sanktioneras i enlighet med
liknande materiella och processuella bestämmelser som gäller för överträdelser
av nationell rätt av samma slag.
4. Samarbetsförpliktelsen gäller även de svenska domstolarna; den svenska rätten
skall säkra det rättsskydd som följer av gemenskapsrätten. Det är de svenska
domstolarnas plikt att tolka och tillämpa svensk lagstiftning i överensstämmelse
med relevanta EG-direktivs innehåll och syfte.
5. Sverige skall bistå kommissionen vid genomförandet av dess uppgifter. Enligt
artikel 155 Romfördraget har kommissionen till uppgift att sörja för
genomförandet av fördragets bestämmelser och av de bestämmelser som med stöd av
fördraget utfärdas av institutionerna. Domstolen har slagit fast att en
medlemsstat gör sig skyldig till fördragsbrott, om den inte uppfyller
bestämmelserna i ett direktiv om att underrätta kommissionen om genomförandet av
direktiven. Vidare är Sverige skyldigt att medverka till undersökningar som kom-
missionen utför i enlighet med fördraget (artikel 169 eller 93 andra stycket)
och lämna alla upplysningar som behövs för detta. Kommissionen kan bl.a. på
konkurrensområdet genomföra kontrollbesök hos svenska myndigheter redan i
enlighet med artikel 155 och artikel 5. För att företa kontroll hos enskilda för
att undersöka om konkurrensreglerna har överträtts krävs dock särskilt lagstöd.
6. Artikel 5 är formulerad som en förpliktelse för medlemsländerna. Domstolen
har emellertid uttalat att förpliktelsen är ömsesidig och också gäller EU:s
institutioner i förhållande till medlemsländerna. I samband med att kommissionen
övervakar medlemsländernas tillämpning av EG-rätten har kommissionen också
utvecklat kontakter med de nationella myndigheterna i syfte att på olika sätt
bistå medlemsländerna vid genomförande och tillämpning av EG-rätten.
39.2Genomförande av olika slag av rättsakter
39.2.1 Förordningar
EG-domstolen har fastslagit att förordningar inte får införlivas i nationell
rätt eftersom detta skulle kunna skapa tvivel om deras ursprung och rättsliga
effekt.
Inte desto mindre kan förordningar föranleda att svenska föreskrifter på olika
konstitutionella nivåer måste meddelas. En förordning kan t.ex. innehålla
förpliktelser för Sverige att besluta om utfyllande bestämmelser. Förordningar
kan också förutsätta att svenska myndigheter meddelar sådana föreskrifter.
Ett annat viktigt exempel på att en förordning kan kräva svensk lagstiftning är
att den förutsätter utfärdandet av straffsanktioner för överträdelse av
bestämmelserna i förordningen. Detta kan framgå antingen av själva förord-
ningstexten eller vara en följd av samarbetsförpliktelsen i artikel 5
Romfördraget. Svenska myndigheter kan i princip själva välja vilken typ av
sanktioner det bör bli fråga om och omfattningen av sanktionen i fråga. Det är i
detta sammanhang viktigt att det inte uppstår inkonsekvenser i det svenska
straff- och sanktionssystemet. EG-domstolen har fastställt några allmänna
principer som den anser bör gälla som grund för medlemsländernas val av
sanktioner. Dessa skall se till att överträdelser av gemenskapsrätten
sanktioneras i enlighet med liknande materiella och processuella bestämmelser
som gäller för överträdelser av nationell rätt av samma slag. Under alla
omständigheter skall sanktionerna vara effektiva och stå i rimlig proportion
till överträdelsen och ha avskräckande effekt.
Vidare kan svenska föreskrifter behöva utfärdas för att utfylla luckor i en
förordning eller för att kompletterande administrativa bestämmelser som är
nödvändiga för att förordningen skall kunna få verkningar på det nationella
planet. I sådana fall - där det inte finns anledning för riksdagen att stifta
lagar - bör tillses att regeringen och myndigheterna har de bemyndiganden som
behövs för att kunna utfärda föreskrifterna.
Förordningar skall enligt artikel 191 Romfördraget offentliggöras i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning (EGT). Detta sker på alla officiella
EU-språken. Vid ett svenskt medlemskap blir således EGT en författningssamling
som kommer att publiceras också på det svenska språket. En förordning träder i
kraft tjugo dagar efter publiceringen, om den inte innehåller särskilda
ikraftträdandebestämmelser.
39.2.2 Direktiv
Samma metoder som gäller för införlivandet av en internationell överenskommelse
gäller för införlivande av direktiv. Om det redan finns bestämmelser som medför
att direktivets krav är uppfyllda, behövs i allmänhet ingen ytterligare författ-
ningsreglering.
För Sveriges del blir det vanligen fråga om en omarbetning, transformering, av
direktivbestämmelserna till svenska föreskrifter. Detta kan innebära att en del
av direktivets bestämmelser som fordrar lagform tas in i redan befintlig
lagstiftning eller i ny lag under det att andra bestämmelser kan införlivas
genom föreskrifter meddelade av regeringen eller myndighet. Många av de områden
på vilka EG har utfärdat direktiv är av den karaktären att det naturliga är att
de genomförs på regerings- eller myndighetsnivå.
Ofta är direktiv av s.k. ramkaraktär. Det innebär att den svenske normgivaren
har frihet att utforma bestämmelserna på det sätt som passar bäst med hänsyn
till lagsystematik etc. Å andra sidan kan direktiv stundom vara mycket
detaljerade, vilket kan vålla problem vid det svenska genomförandet av dem. I
Danmark har det ansetts att man vid utarbetande av en dansk lag som införlivar
ett direktiv bör hålla sig nära direktivets formuleringar, eftersom det är
direktivtexten som utgör grunden för tolkningen av den på direktivet baserade
nationella lagen. Fördelen med detta är att man undgår att oavsiktligt skapa
bestämmelser som står i strid med direktivet och som i ett enskilt fall kan
komma att åsidosättas till förmån för direktivets bestämmelser i den mån sådana
befinns ha direkt effekt. I den mån EG-domstolen avger ett förhandsavgörande om
tolkningen av ett begrepp i ett direktiv kan också domstolens tolkning - om
begreppet i den nationella lagstiftningen är identiskt med direktivets - direkt
ge vägledning för tolkningen av den nationella lagstiftningen.
En särskild fråga är om ett direktiv kan anses vara genomfört genom att det på
området föreligger en fast svensk rättspraxis. I fråga om rättspraxis krävs det,
enligt EG-domstolen, betydande klarhet och säkerhet för att ett direktiv skall
anses genomfört. Det krävs t.ex. att enskilda kan göra gällande sina rättigheter
enligt direktivet i svensk domstol. Det är dock inte tillräckligt att direktivet
följs upp i administrativ praxis som kan ändras efter förvaltningens eget gott-
finnande. Inte heller motivuttalanden i förarbeten till en lag är tillräckligt
för att direktivbestämmelser skall anses uppfyllda.
Direktiv är bindande för varje medlemsland som det riktar sig till. I de flesta
fall riktar sig ett direktiv till samtliga medlemsländer men ibland bara till
något eller några medlemsländer.
Ett direktiv blir gällande genom att det delges adressaten. Regelmässigt
publiceras emellertid direktiv på samma sätt som förordningar. I
Maastrichtfördraget införs publiceringskrav även beträffande direktiv i den mån
dessa riktar sig till samtliga medlemsländer.
I direktiv anges i allmänhet en period om 6-24 månader inom vilken resultatet
skall vara uppnått. Vanligen innehåller direktiv också bestämmelser om
skyldighet för medlemslandet att till kommissionen rapportera om genomförandet.
EG-direktiven innehåller en standardbestämmelse, enligt vilken medlemsländerna i
samband med utfärdande av genomförandebestämmelser skall upplysa om att dessa
bestämmelser utfärdas i syfte att införliva direktivet.
39.2.3 Beslut
Beslut kan vara av mycket olika karaktär och till skillnad från direktiv rikta
sig - förutom till medlemsländer - till enskilda rättssubjekt. Ett beslut kan,
om det riktas enbart till Sverige, behöva genomföras genom att svenska
föreskrifter utfärdas eller förvaltningsåtgärder vidtas.
Om ett beslut är riktat till enskilda är det fråga om förvaltningsakter med
omedelbara rättsverkningar som skall kunna verkställas av svenska myndigheter.
Ett sådant beslut kan t.ex. röra en åtgärds förenlighet med konkur-
rensbestämmelserna. Därmed kan följa bl.a. civilrättsliga verkningar, men
verkställighetsfrågor behöver inte uppkomma. Inte heller i fråga om beslut som
enbart har karaktär av vitesföreläggande uppkommer det verkställighetsfrågor.
En annan kategori av avgöranden gäller skyldigheten att underkasta sig
inspektioner och att lämna upplysningar. Dessa beslut har rättsverkan mot den
enskilde på det sättet, att denne är skyldig att underkasta sig beslutet. När
det gäller kommissionens beslut i sådana fall, uppkommer det inte heller fråga
om verkställighet.
Beslut av rådet eller kommissionen som medför betalningsskyldighet för andra än
stater skall enligt artikel 192 i Romfördraget vara verkställbara. Verkställig-
het skall ske enligt de civilprocessrättsliga regler som gäller i den
medlemsstat på vars territorium processen äger rum. Verkställighetsutslaget
skall bifogas beslutet utan andra formaliteter än kontroll av beslutets äkthet
genom den nationella myndighet som varje medlemsstats regering skall utse för
detta ändamål och underrätta kommissionen och domstolen härom. När dessa
formaliteter uppfyllts på begäran av den berörda parten, får denne fullfölja
verkställigheten enligt den nationella lagstiftningen genom att hänskjuta
ärendet direkt till den berörda myndigheten. Verkställigheten får skjutas upp
endast genom beslut av domstolen. Prövning av att verkställighetsåtgärderna
genomförs på ett regelrätt sätt skall dock ankomma på de nationella
rättstillämpande myndigheterna.
39.2.4 Rekommendationer m.m.
Enligt artikel 189 är rekommendationer och yttranden icke bindande rättsakter.
De kan därför inte grunda individuella rättigheter, men kan ändå vara av stor
betydelse. En rekommendation tillkommer i allmänhet på rådets eller
kommissionens eget initiativ och syftar till att påverka handlingsmönster. En
rekommendation kan därför vara av betydelse vid den svenska rättstillämpningen,
om syftet är att komplettera bindande rättsakter eller belysa
genomförandeåtgärder. Det är vanligt att kommissionen i olika meddelanden anger
hur den ser på vissa rättsliga frågor och hur den avser att tolka och tillämpa
t.ex. konkurrensrättsliga regler. Enskilda och myndigheter bör kunna förlita sig
på detta. Såtillvida kan man säga att rekommendationer i vissa fall kan vara
bindande för den institution som utfärdat den. Detta gäller också yttranden som
normalt tillkommer av särskild anledning och utgör en ensidig meningsyttring av
den institution som utfärdat dem.
39.2.5 Övrigt om rättsakterna
Uppräkningen av rättsakter i artikel 189 är inte uttömmande. Det finns åtgärder
som måste företas i annan form; detta framgår på andra håll i de grundläggande
fördragen och framträder särskilt tydligt i de anslutningsfördrag som slutits
vid EG:s utvidgningar. Vidare finns ett antal åtgärder av varierande slag som
inte nämns i artikel 189. Det kan vara fråga om beslut som fattas av
medlemsstaterna och som får genomföras av dessa på samma sätt som
internationella överenskommelser i allmänhet. Det kan också gälla beslut av
institutionerna som inte är rättsligt bindande men som har politisk betydelse av
varierande grad. Genomförandet av sådana beslut i Sverige får bedömas från fall
till fall beroende på vilket organ som utfärdat beslutet, till vem eller vilka
det riktar sig och hur det förhåller sig till utfärdade eller föreslagna
bindande rättsakter.
I den mån EG:s institutioner utfärdar mer allmänt hållna rättsakter, och det
inte är frågan om förordningar, har Sverige stor frihet att välja formerna för
att genomföra och administrera besluten. Om däremot mer detaljerade rättsakter
utfärdas får de svenska organen en rent verkställande roll. När det gäller att
välja typ av rättsakt innebär proportionalitetsprincipen, som tidigare
framhållits, att man inte bör använda en integrationsmetod med längre gående
verkningar än vad som är nödvändigt för att målen skall uppnås. Ett exempel på
detta utgör kulturområdet. Enligt Maastrichtfördraget är lagharmonisering inte
aktuell på detta område; däremot kan rekommendationer utfärdas.
39.3Förhållandet mellan EG-domstolen och svenska domstolar
Inom gemenskapen är det EG-domstolen som har det yttersta ansvaret för
tolkningen av EG:s rättsakter. En av EG-domstolens viktigaste funktioner är att
se till att gemenskapsrätten tillämpas enhetligt av medlemsstaterna. EG-rätten
skall tillämpas av nationella myndigheter och en stor del av EG-rätten kan
åberopas av enskilda inför nationella domstolar i sin egenskap av nationell
rätt.
För att säkerställa att gemenskapsrätten tolkas och tillämpas enhetligt anger
artikel 177 i Romfördraget att en nationell domstol som skall tillämpa en
gemenskapsrättslig bestämmelse innan den avgör målet kan, eller i vissa fall
skall, inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen om hur regeln skall tolkas
(en redovisning om domstolens roll finns i avsnitt 35.4).
Ett beslut av en domstol att inhämta förhandsavgöranden från EG-domstolen utgör
- med processrättslig terminologi - ett beslut under rättegången. Något behov av
speciella regler - utöver dem som redan finns, i främst rättegångsbalken och
förvaltningsprocesslagen - föreligger inte. Skulle det visa sig att det behövs
särskilda regler i något hänseende för inhämtande av förhandsavgöranden från
EG-domstolen, kan frågan dock tas upp till förnyade överväganden. Det bör
framhållas att det naturligtvis är domstolen själv som skall avgöra om och i
vilka hänseenden den anser sig behöva fråga EG-domstolen till råds.
Några klarlägganden beträffande vilka andra organ som vid sidan om domstolar
skall kunna inhämta förhandsavgörande är det inte möjligt att göra, eftersom det
är EG-domstolen som själv skall avgöra om den myndighet som begär ett avgörande
är behörig eller ej. Enligt EG-domstolens praxis har domstolsbegreppet
utsträckts till att omfatta också andra, domstolsliknande organ.
En särskild fråga i detta sammanhang gäller uttalanden i förarbeten till
lagstiftning på områden som omfattas av EG-rätten.
Utgångspunkten är att det till EG:s lagstiftning inte finns förarbeten av den
typ som vi är vana vid. Beslut om ny lagstiftning i EG utgör inte sällan
kompromisser inom rådet och kommissionen. De enda officiella motiv som finns
till EG-lagstiftning är de relativt kortfattade och allmänt hållna ingresser som
vanligen inleder varje förordning eller direktiv. Dessa ingresser är inte av den
resonerande eller argumenterande karaktär som vi hos oss finner i propositioner
och utskottsbetänkanden, och några uttalanden om hur en viss bestämmelse i en
förordning eller ett direktiv skall tolkas förekommer inte där. Inte heller i
några andra dokument eller uttalanden från kommissionen eller ministerrådet i
samband med att nya regler antas ges någon sådan vägledning. Detta beror på att
det är EG-domstolen som enligt EG:s rättsordning är exklusivt behörig att göra
auktoritativa uttalanden om innebörden av EG:s rättsregler.
Redan den omständigheten att vi genom anslutningen förbinder oss att verka för
en enhetlig tolkning och tillämpning av regler i EG-rätten omöjliggör i princip
att det i propositioner eller utskottsbetänkanden i samband med införlivandet av
sådana regler görs uttalanden om hur dessa regler skall tolkas.
Frånvaron av motivuttalanden till ledning för domstolarna togs upp i
regeringens proposition 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetet.
Lagrådet anförde i sitt yttrande över regeringens förslag till EES-lag att
rättsutvecklingen inom EG i stor utsträckning sker genom domstolspraxis, ytterst
genom EG-domstolens avgöranden. Lagrådet framhöll därvid att frånvaron av
egentliga förarbeten eller motiv till EG:s rättsakter innebär att det vid sidan
av själva författningstexten ges liten vägledning för domstolar och andra
berörda hur en bestämmelse är avsedd att tolkas. Enligt Lagrådet innebar detta
att det fanns anledning anta att också svensk lagstiftningsteknik i vissa
hänseenden skulle komma att förändras med ett EES-avtal.
Bedömningen i fråga om EG-samarbetet skiljer sig i detta avseende inte från vad
som tidigare anförts i fråga om EES-avtalet. I framtida svenska lagförarbeten på
de områden som omfattas av EG-rätten kommer det således att finnas begränsat
utrymme för sådana motivuttalanden om hur vissa regler bör tolkas som hos oss av
tradition har tillmätts stor betydelse i domstolarnas rättstillämpning. Från
EG-rättslig synpunkt finns det i och för sig inte något som hindrar att det i en
proposition eller ett utskottsbetänkande ges vägledning om hur en viss
införlivad direktivbestämmelse skall tillämpas. Det kan tvärtom många gånger
vara lämpligt att lagstiftaren på detta sätt delar med sig av sin kunskap om
EG-rättsliga principer och om den EG-rättsliga doktrinen. Ett motivuttalande av
detta slag får emellertid aldrig göra anspråk på att utgöra ett auktoritativt
besked om bestämmelsens rätta tolkning utan bör snarast ses som en på fakta och
erfarenhet grundat övervägande om hur frågan kan komma att bli bedömd av i sista
hand EG-domstolen.
39.4Förhållandet mellan gemenskapernas institutioner och svenska myndigheter
Genomförandet av EG-beslut förutsätter inte endast en central förvaltning utan
också medverkan av lokala förvaltningsorgan. Tanken bakom EG är att de
gemensamma reglerna skall administreras av de enskilda medlemsländernas
förvaltningsmyndigheter. Ett utpräglat exempel på detta är de gemensamma
marknadsordningarna på jordbrukets område. Det är de nationella myndigheterna
som genomför uppköp av överskottsprodukter. Det är likaså de nationella
myndigheterna som utfärdar import- och exportlicenser m.m. och som vid
tillämpning av den gemensamma tulltaxan i förhållande till omvärlden uppbär
tullintäkter.
De svenska myndigheterna skall, i likhet med de svenska domstolarna, respektera
EG-rättens verkningar och inte tillämpa eventuella svenska regler som är
motstridande. Förvaltningsmyndigheterna kan dock i allmänhet inte själva lösa de
tolkningsproblem som kan uppstå vid tillämpningen av reglerna genom att rådfråga
EG-domstolen. Ett sådant rådfrågningsförfarande står till buds endast för
svenska domstolar och domstolsliknande myndigheter.
De svenska förvaltningsmyndigheterna skall tillämpa det svenska för-
valtningsförfarandet även när de materiella bestämmelserna som tillämpas härrör
från EG. EG-rätten ställer i allmänhet inte några krav på den svenska
förvaltningsproceduren och har därför inte någon särställning i handläggningen.
Detsamma gäller EG-rättens förhållande till andra svenska, generella
förvaltningsbestämmelser. Dock får naturligtvis inte innehållet i materiella
eller procedurella förvaltningsregler hindra genomförandet av förpliktelser
gentemot gemenskapen.
I vissa fall kan dock EG-rätten ställa konkreta krav på hur de svenska
myndigheterna skall handlägga ett visst fall. Ett exempel på detta är när denna
rätt fastlägger en bestämd administrativ procedur i medlemsländerna. Ett
direktiv gäller exempelvis värdering av offentliga eller privata projekts
inverkan på miljön. Direktivet förpliktar Sverige att underkasta projekt om
t.ex. kraftverk en procedur som innebär att allmänheten informeras och
orienteras.
På vissa områden har EG utfärdat direktiv som samordnar medlemsländernas
lagstiftning och också ställer formella krav på administrationen. En genomgång
av dessa direktiv visar att man i dessa sammanhang kan urskilja vissa speciella
förvaltningsrättsliga krav som de svenska myndigheterna skall iaktta vid
tillämpningen av EG-beslut. Det gäller särskilt sådana områden där medborgarna
söker tillstånd av olika slag hos de svenska förvaltningsmyndigheterna, t.ex.
inrese- eller uppehållstillstånd i annat medlemsland, tillåtelse att driva
försäkringsverksamhet, tillhandahållande av läkemedel eller marknadsföring av
motorfordon av en speciell konstruktion. Det ställs i dessa direktiv bl.a. upp
krav på att den svenska förvaltningen behandlar ett ärende skyndsamt, att
avslagsbeslut motiveras liksom att upplysning meddelas om hur ett avslagsbeslut
kan överklagas.
Härutöver har EG-domstolen i ett antal avgöranden uppställt vissa allmänna
rättsprinciper som de nationella förvaltningarna skall iaktta när de
administrerar rättsområden av betydelse för EG-rätten. Domstolen har
understrukit betydelsen av officialprincipen, dvs. när enskilda begär tillstånd
av olika slag ankommer det på nationella domstolar och myndigheter att vid
tillämpningen av EG-rätten själva se till att allt material som har betydelse
för saken läggs fram. Vidare har domstolen också betonat vikten av att
varukontroll som är nödvändig hanteras med skyndsamhet, att varje särbehandling
av EU:s producenter eller konsumenter utesluts, att beslut motiveras samt att
bestämmelserna och principerna i konventionen för de mänskliga rättigheterna
iakttas.
Kontrollen av hur den svenska förvaltningen tillämpar EG-rätten kan utövas av
kommissionen på olika sätt. Kommissionen kan till följd av artikel 5 och artikel
155 avkräva den svenska förvaltningen upplysningar av olika slag och kan avlägga
informationsbesök hos de svenska myndigheterna. Detta har betydelse särskilt på
vissa rättsområden, t.ex. på konkurrensrättens område.
Myndigheterna blir, som framgått, i stor utsträckning delaktiga i genomförandet
av EG-beslut. En stor del av dessa beslut är av sådan karaktär att det bör
ankomma på myndigheterna att antingen införliva dem med svensk rätt eller
utfärda kompletterande föreskrifter. Myndighetsföreskrifter måste ha sin grund i
bemyndiganden från regeringen. Regeringen har därför möjligheter att styra
myndigheternas föreskriftsverksamhet så att Sverige uppfyller sina förpliktelser
gentemot gemenskapen. Det bör emellertid också, som framhålls av Utredningen om
statsförvaltningen och EG (SOU 1993:80), säkerställas att förvaltnings-
myndigheterna i den mån de har bemyndiganden beslutar de olika föreskrifter som
EG-beslut kan kräva.
Ett administrativt problem kan vara att ramlagstiftning och vida bemyndiganden
medför en svåröverskådlig och svårkontrollerad normgivning på myndighetsnivå.
Särskilda insatser måste därför, enligt nyssnämnda utredning, göras för att
samordna regeringens kontroll över myndigheternas föreskriftsverksamhet.
Eftersom myndigheterna förutses komma att aktivt delta redan i berednings- och
beslutsprocessen uppnås också den fördelen att de redan på ett tidigt stadium
kan planera sin föreskriftsverksamhet.
En särskild fråga är om myndigheterna, genom att utfärda allmänna råd som ju
brukar anses vara en form av regelgivning (regler används ofta som
sammanfattande beteckning på föreskrifter och allmänna råd), kan införliva
EG-beslut. Allmänna råd är inte bindande för vare sig myndigheter eller enskilda
utan utgör generella rekommendationer om tillämpningen av en författning. Att
utfärda allmänna råd eller andra råd och rekommendationer är inte tillräckligt
som enda medel för att införliva EG-direktiv med den svenska rättsordningen. Som
ovan framhållits måste enskilda kunna göra sina rättigheter gällande enligt
direktivet. En domstol eller en förvaltningsmyndighet är inte skyldig att
tillämpa regler som inte utgör normgivning i regeringsformens mening även om det
naturligtvis förekommer att sådana regler och andra riktlinjer beaktas vid
rättstillämpningen. En ökad föreskriftsverksamhet hos myndigheterna kan därför
förutses.
När det gäller tillämpningen av gemenskapsrätt i enskilda fall hos
myndigheterna synes den svenska förvaltningslagen väl uppfylla de krav som
EG-rätten ställer. Det skall emellertid beaktas att här finns ett område där
regeringen inte har någon rätt att genom direktiv styra myndighetens handlande.
Det gäller ärenden i enskilda fall som rör myndighetsutövning mot enskild eller
mot kommun eller som rör tillämpningen av lag.
40 Samråd och information mellan regeringen och riksdagen m.m.
40.1Utgångspunkter
Regeringens bedömning: Riksdagen bör tillförsäkras
ett inflytande på förhand över de frågor som skall
behandlas i Europeiska unionens råd. Detta bör
åstadkommas genom att riksdagen ges möjlighet att
påverka de ståndpunkter som Sverige skall inta inför
förhandlingar och beslutsfattande inom EU. Även i
övrigt bör riksdagen få insyn i och inflytande över
beslutsprocessen i Europeiska unionen.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna delar utredningens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Ett svenskt medlemskap i EU innebär att
Sverige på de områden som faller inom EG:s kompetens kommer att ha inflytande på
och delta i de beslut EG fattar men kan komma att bli bundet också av beslut vi
motsatt oss. I vissa fall får besluten direkt verkan i Sverige. I andra fall
kommer det att fordras att interna svenska regler ges enligt den arbetsför-
delning som nu gäller mellan t.ex. riksdag och regering. Enligt folkrätten och
enligt regeringsformen är det regeringen som företräder Sverige i mellanfolkliga
relationer och i internationella organisationer.
Principen om folkstyret slås fast med den inledande satsen i regeringsformens
portalparagraf att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Denna grund-
läggande princip måste värnas även vid ett svenskt medlemskap i EU. Det gäller
med andra ord att genom riksdagen behålla en förankring hos folket även på de
områden där Sverige utövar beslutanderätten gemensamt med andra medlemsländer i
Europeiska unionens råd.
Samverkan mellan regeringen och riksdagen inför beslut i EU rör folkstyrets
framtida villkor och former på de områden som samarbetet inom EU avser och har
stor politisk betydelse.
Medlemskapet som sådant och EG-rätten ställer inga krav på hur samspelet mellan
de svenska statsmakterna skall ordnas, utan det är helt och hållet en nationell
angelägenhet. Enligt parlamentarismens principer skulle regeringen, om Sverige
blir medlem av EU, i sitt sätt att sköta Sveriges intressen inom EU visserligen
ansvara inför riksdagen. Men riksdagens medverkan vore indirekt, och riksdagen
utövar i princip sin kontroll av regeringen i efterhand. Tillämpat på ett svensk
medlemskap i EU skulle detta innebära bl.a. att Sverige blir folkrättsligt
bundet av beslut inom riksdagens nuvarande kompetensområde som fattats utan
någon direkt medverkan av riksdagen, även om t.ex. riksdagens efterföljande
medverkan ibland kan vara nödvändig för att Sverige skall kunna uppfylla de
förpliktelser som följer av beslutet.
Enligt utredningen kunde man naturligtvis tänka sig att riksdagens inflytande,
som sker i vissa av EU:s medlemsstater, skulle kunna utövas endast som en sådan
kontroll i efterhand med hjälp av de instrument som redan finns. Dit hör ytterst
möjligheten till misstroendeförklaring men också t.ex. konstitutionsutskottets
granskning och möjligheten att ställa interpellationer och frågor. Från renodlat
principiella utgångspunkter kunde skäl också anföras för att lita enbart till
dessa mekanismer. T.ex. kunde riksdagen på så sätt stå friare i sin kontroll av
regeringen. Enligt utredningens mening bör man emellertid inte nöja sig med
detta utan sträva efter en ordning där parlamentet därutöver får ett aktivt och
reellt inflytande som gör det möjligt att på förhand påverka de ståndpunkter
Sverige skall inta vid förhandlingar och beslutsfattande inom EU.
Det svenska statsskicket vilar på principen om folksuveränitet, utövad genom
den representativa demokratin. Riksdagen är folkets främsta företrädare. Den
omständigheten att det finns en kompetensfördelning mellan riksdag och regering
och att regeringen alltså enligt regeringsformen eller vanlig lag har vissa
befogenheter på t.ex. normgivningens område förändrar inte detta. Och det står
riksdagen fritt att t.ex. stifta lag också på det område där regeringen har
eller kan ha kompetens. Det är enligt utredningen redan av det skälet självklart
att riksdagen skall ha inte bara information om utan även inflytande på hur
regeringen agerar på Sveriges vägnar inom ramen för EG:s lagstiftningsprocess.
Det kan sägas följa redan av de principer på vilka regeringsformen vilar. Ett
nära samspel mellan regering och riksdag är viktigt också för att Sverige skall
kunna agera på ett kraftfullt och trovärdigt sätt i EU-sammanhang.
Regeringen delar utredningens bedömning att det inte är tillräckligt att
riksdagens inflytande utövas endast genom kontroll i efterhand utan att det är
önskvärt med en ordning där riksdagen därutöver får ett aktivt och reellt
inflytande som gör det möjligt att på förhand påverka de ståndpunkter som
Sverige skall inta inför förhandlingar och beslutsfattande inom EU. Även i
övrigt bör riksdagen som folkets främsta företrädare få insyn i och ges
inflytande över den process som leder fram till för vårt land viktiga och
bindande beslut.
40.2Författningsreglering
Regeringens förslag: Regeringens skyldigheter att
samråda och informera tas in i en särskild
bestämmelse i anslutningslagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Justitiekanslern
och Försäkringsöverdomstolen anser emellertid att regeringens skyldigheter i
förhållande till riksdagen bör regleras i grundlag eller ifrågasätter om så inte
borde ske.
Skälen för regeringens förslag: EG-lagsutredningen framhåller att det
parlamentariska statsskicket medför att regeringen vid hanteringen av frågor som
rör samarbetet inom EU, liksom beträffande alla andra frågor, för sin existens
är beroende av att riksdagen tolererar regeringen. Den regering som t.ex. inte
hos en majoritet i riksdagen förankrar sin ståndpunkt inför kommande
förhandlingar i ministerrådet löper risken att bli utsatt för riksdagens
avståndstagande i form av en misstroendeförklaring och att därmed tvingas avgå.
Enligt utredningen kan man därför anta att varje regering i eget intresse ser
till att hålla riksdagen väl informerad om vad som pågår inom EU och hos den
förankrar sin ståndpunkt i frågor som skall bli föremål för beslut i rådet.
Utredningen menar att det mot denna bakgrund kunde hävdas att en särskild
lagreglering för just samarbetet inom EU vore överflödig och att man i stället
kunde nöja sig med endast det nyss beskrivna parlamentariska ansvaret för
regeringen gentemot riksdagen även för de frågorna. Formerna för kontakter
mellan regering och riksdag inför förhandlingar och beslut inom EG skulle då få
utvecklas i praxis utan särskild författningsreglering. En sådan ordning skulle,
enligt utredningen, säkerligen också fungera, i vart fall i lägen då
majoritetsförhållandena i riksdagen är osäkra.
Utredningen framhåller emellertid bl.a. mot bakgrunden av att riksdagen avstår
en del av sina befogenheter att en fastare ram för regeringens skyldigheter i
förhållande till riksdagen ter sig påkallad.
Regeringen delar utredningens bedömning i dessa hänseenden och föreslår att
regeringens skyldigheter i förhållande till riksdagen skall
författningsregleras. Regeringen vill emellertid framhålla att en
författningsreglering inte innebär att samråd inte kan ske informellt även på
annat sätt. Sålunda utesluter inte en författningsreglering t.ex. överläggningar
med partiledarna eller andra kontakter med företrädare för riksdagens partier
under olika ärendens beredning. Regeringen anser också att
författningsregleringen bör kunna ske i anslutningslagen. I likhet med
utredningen anser regeringen att författningsregleringen skall omfatta dels ett
formellt samrådsförfarande som är inriktat på beslutsfattandet i Europeiska
unionens råd, dels en allmän informationsskyldighet.
40.3Närmare om regeringens skyldigheter
40.3.1 Samrådsförfarande
Regeringens förslag: Regeringen skall underrätta
riksdagen genom organ som riksdagen bestämmer om
frågor som avses bli behandlade i Europeiska
unionens råd. Vidare skall regeringen i samma
former rådgöra med riksdagen om hur förhandlingarna
i ministerrådet skall föras inför beslut i frågor som
regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra
frågor som riksdagen bestämmer.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak medregeringens förslag.
Remissinstanserna: Med undantag för två instanser tillstyrker remissinstanserna
eller har inte någon erinran mot utredningens förslag. Samhällsvetenskapliga
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser inte att frågan om bästa sättet
att stärka parlamentarismen i ett medlemskap är tillräckligt beredd.
Fakultetsnämnden anser att utskotten normalt bör vara de organ inom riksdagen
med vilka statsråden samråder före sammanträdena i ministerrådet.
Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att samråd skall ske både med ett
särskilt organ och med berört riksdagsutskott.
Skälen för regeringens förslag:Frågan om riksdagen och EG-samarbetet och då
särskilt frågan om med vilket organ inom riksdagen som regeringen skall samråda
har behandlats i flera utredningar. Grundlagsutredningen inför EG föreslog i
sitt betänkande EG och våra grundlagar (SOU 1993:14) att en särskild nämnd
skulle inrättas inom riksdagen för det samråd som måste komma till stånd mellan
regeringen och riksdagen inför förhandlingar i ministerrådet. Den av riksdagens
talmanskonferens den 17 oktober 1990 tillkallade Riksdagsutredningen har i sitt
slutbetänkande 1993/94:TK3 föreslagit talmanskonferensen att en nämnd för
Europeiska unionen (EU-nämnden) inrättas i riksdagen om Sverige inträder som
medlem i EU. Nämnden skall, enligt förslaget, ha till uppgift att samråda med
regeringen inför viktigare ställningstaganden i Europeiska unionens råd. Vidare
föreslås att nämnden bör ha en storlek och sammansättning som överensstämmer med
utskottens.
EG-lagsutredningen har såvitt nu är i fråga haft till uppgift att enbart se
till regeringens förpliktelser. Utredningen har dock haft som hypotes att
samrådet med riksdagen skall äga rum med det särskilda organ som
Grundlagsutredningen föreslagit skall inrättas och inte vid öppna
riksdagssammanträden.
Samhällsvetenskapliga fakulteten liksom LO har riktat kritik mot utredningens
förslag i denna del och framhåller att riksdagsutskotten bör vara de organ med
vilka samråd bör ske. Remissinstanserna anför såväl parlamentariska som
demokratiska skäl.
Regeringen gör följande bedömning. Som tidigare framhållits syftar ett samråd
mellan regering och riksdag inför beslut och ställningstaganden inom EU att se
till att Sveriges inställning i olika frågor blir parlamentariskt förankrad. Som
utredningen också understrukit ankommer det varken på den eller på regeringen
att ta ställning till i vilka former riksdagen skall arbeta. Detta är en sak för
riksdagen själv att ta ställning till. För att inte genom förslag till
lagreglering av regeringens samrådsskyldighet ange någon förutfattad mening
härtill och ange att det skall vara ett specifikt organ föreslår regeringen att
samråd med riksdagen skall ske genom organ som riksdagen bestämmer. Oavsett hur
riksdagen organiserar samrådet utgår regeringen från att kontakter upprätthålls
med berörda riksdagsutskott.
EG-lagsutredningen diskuterar olika alternativa lösningar när det gäller frågan
om samrådsskyldigheten bör omfatta alla frågor eller om samrådsskydigheten bör
avgränsas på något sätt. Enligt utredningen vore det allmänt sett angeläget att
riksdagen finge goda möjligheter att påverka förhandlingsupplägget i mera
betydelsefulla frågor, medan detaljer och teknikaliteter med fördel kunde
hanteras av regeringen på egen hand. Utredningen diskuterar först om
bestämmelserna om fördelning av normgivningsmakten i 8 kap. regeringsformen
kunde vara en utgångspunkt men avvisar av olika skäl detta alternativ. En
väsentlig olägenhet, som utredningen här framhåller, är att det inte alltid är
lätt att fastställa gränsen mellan riksdagens och regeringens kompetens enligt
regeringsformen. Ett annat alternativ, skulle enligt utredningen vara att låta
samrådsskyldigheten avse alla sådana rådsbeslut som blir direkt tillämpliga här
i landet eller som senare kräver riksdagens medverkan för att kunna genomföras.
En sådan ordning är tilltalande främst därför att riksdagen därigenom får ett
relativt omfattande inflytande på det gemenskapsrättsliga området. En nackdel
med en så långt gående skyldighet att samråda är dock, påpekar utredningen, att
riksdagen då kommer att belastas med en rad frågor av förhållandevis ringa
betydelse. Därmed finns det också en risk för att de stora och viktiga frågorna
försvinner i mängden. Enligt utredningen bör man emellertid söka sig fram på en
annan väg som i bästa fall dels på ett naturligt och ändamålsenligt sätt kon-
centrerar samrådet på de viktigare frågorna, dels låter samrådets omfattning bli
ett resultat av en levande dialog mellan regering och riksdag.
Regeringen delar utredningens bedömning i dessa hänseenden och föreslår, liksom
utredningen, att regeringen skall underrätta riksdagen genom organ som riksdagen
bestämmer om frågor som avses bli behandlade i ministerrådet. Därutöver skall
regeringen på samma sätt samråda med riksdagen om hur förhandlingarna i
ministerrådet skall läggas upp inför beslut i betydelsefulla frågor. Regeringen
skall vara skyldig att ta initiativet till ett sådant samråd i frågor som den
finner vara betydelsefulla. Menregeringen skall därutöver vara skyldig att
samråda med organ som riksdagen bestämmer i vilken annan fråga som
riksdagsorganet anser vara så betydelsefull att samråd bör äga rum. Riksdagen
får härigenom det slutliga ställningstagandet beträffande vad som är en
betydelsefull fråga. Med en sådan lösning undviks, som utredningen framhåller,
tolkningstvister. Detta innebär att det i anslutningslagen inte exakt anges hur
avgränsningen såvitt avser samrådsskyldigheten skall göras. Detta får i stället,
som utredningen framhåller, ske genom en fortlöpande dialog mellan regeringen
och organ som riksdagen bestämmer. Självfallet skall - liksom hittills -
viktigare utrikespolitiska frågor och frågor om utrikespolitiska förhållanden
som kan få betydelse för riket behandlas i Utrikesnämnden.
40.3.2 Allmän information
Regeringens förslag: Regeringen skall fortlöpande
informera riksdagen om vad som sker inom ramen för
samarbetet i Europeiska unionen. Vidare skall
regeringen varje år till riksdagen lämna en
skriftlig redogörelse över verksamheten i
Europeiska unionen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, dock att där
föreslås att regeringen också skall till riksdagen överlämna en förteckning över
alla rättsakter som under året har beslutats av Europeiska unionens råd.
Remissinstanserna: Tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen föreslår att utöver det
underrättelse- och samrådsförfarande som bör komma till stånd mellan regering
och riksdag bör regeringen åläggas en skyldighet att lämna allmän information
till riksdagen om samarbetet inom Europeiska unionen. Denna information bör,
enligt utredningen, i motsats till samrådet, kunna ges vid öppna riksdags-
sammanträden.
Utredningen föreslår också att regeringen en gång om året skall lämna en
skriftlig redogörelse till riksdagen över verksamheten inom Europeiska unionen
tillsammans med en förteckning över alla de rättsakter som rådet har beslutat.
Regeringen finner det naturligt att återkommande lämna riksdagen information om
EU-arbetet. Så har också skett under förhandlingsarbetet och dessförinnan.
Regeringen vill i sammanhanget också erinra om den i riksdagsordningen fastlagda
ordningen för information till riksdagen enligt 3 kap. 6 § riksdagsordningen.
Även om således en författningsreglering avseende informationsskyldighet inte är
nödvändig, vill regeringen emellertid föreslå en sådan. Regeringen anser också
att regeringen till riksdagen varje år bör lämna en skriftlig redovisning över
verksamheten i Europeiska unionen. I en sådan bör bl.a. anges viktiga rättsakter
som rådet har beslutat under året. Rådet utfärdar årligen ett stort antal
rättsakter av mindre viktigt slag. Rättsakterna publiceras i Europeiska
gemenskapernas tidning (EGT). Att författningsreglera att redogörelsen också
skall innefatta en förteckning över alla de rättsakter som rådet har beslutat om
under året, finner regeringen därför mindre ändamålsenligt. Vad skrivelsen
närmare bör innehålla, får vara en sak för regeringen att ta ställning till
inför skrivelsens avlämnande.
40.4Information i övrigt
Regeringens bedömning: Regeringen bör informera
riksdagen genom organ som riksdagen bestämmer om
den ståndpunkt som Sverige bör inta i frågor som
skall avhandlas på möten med Europeiska rådet.
Riksdagen bör också kunna begära att information
lämnas i sådana frågor.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har ingen erinran mot
förslaget. Inför möten med Europeiska rådet bör, enligt Samhällsvetenskapliga
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, samråd äga rum i Utrikesnämnden och
konstitutionsutskottet samt vid behov vid partiledaröverläggningar. Juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet påpekar att Europeiska rådet kan fatta
formellt bindande beslut och anger som exempel Edinburgh-beslutet i december
1992 angående Danmark och Maastrichtfördraget. Nämnda förhållande är enligt
fakultetsnämnden snarast ägnat att stärka skälen för utredningens slutsatser.
Skälen för regeringens bedömning: Europeiska rådet består av medlemsstaternas
stats- eller regeringschefer och sammanträder som tidigare redovisats som regel
en gång per halvår. Vid dessa möten fattas främst beslut i övergripande
politiska frågor. Dessa beslut får senare, om det behövs, omsättas genom beslut
i Europeiska unionens råd. Samarbetet i Europeiska rådet kan närmast beskrivas
som mellanstatligt.
Främst med tanke på de politiska bindningar som uppstår i detta råd, har
utredningen ansett det naturligt att riksdagen skall ges information också om
den ståndpunkt Sverige skall inta i de frågor som skall avhandlas på kommande
möten i Europeiska rådet. Det kan, enligt utredningen, gå till på samma sätt som
utredningen har föreslagit beträffande frågor som skall behandlas i Europeiska
unionens råd, dvs. normalt inom ramen för det samrådsförfarande som nyss
föreslagits (avsnitt 40.3.1). Riksdagen kan emellertid finna att det hellre bör
ske i någon annan ordning. Utredningen nöjer sig därför med att slå fast att
information skall lämnas. Regeringen delar utredningens mening att information
också skall lämnas rörande frågor som skall tas upp i Europeiska rådet. Det
ligger också i sakens natur att riksdagen skall kunna begära att information
lämnas i sådana frågor. Regeringen vill emellertid understryka att sådana frågor
som rör utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket, liksom
utrikesärenden av större vikt självfallet skall behandlas i Utrikesnämnden.
40.5Samråd med Riksbanken och med kommuner och landsting
Regeringens bedömning: Regeringen bör bereda
företrädare för Riksbanken och kommuner och
landsting tillfälle att lämna synpunkter på hur
svenska ståndpunkter skall utformas inför beslut i
rådet. Någon bestämmelse om regeringens skyldighet
att samråda med Riksbanken samt med kommuner och
landsting tas inte in i anslutningslagen.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning i fråga om
samråd med Riksbanken. Utredningen har inte behandlat frågan om samråd med
kommuner och landsting.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt om
dessa frågor. Fullmäktige i Sveriges Riksbank anser att det i första hand i
anslutningslagen, i andra hand i annan lagstiftning, bör införas en skyldighet
för regeringen att samråda med Riksbanken vid beredning av frågor som behandlas
inom ramen för samarbetet i EU. Landsorganisationen i Sverige (LO) framhåller
att bestämmelsen i 7 kap. 2 § RF om remissförfarande måste upprätthållas även i
sådana situationer då ett medlemskap i EU kräver att beslut tas med stor
snabbhet. Svenska kommunförbundet anser det angeläget att samråds- och
informationsskyldigheten gentemot kommunerna regleras i lag. Landstingsförbundet
anser att det skall inrättas ett organ för information och samråd mellan
regeringen och kommuner och landsting.
Skälen för regeringens bedömning:
Riksbanken
Utredningen har endast översiktligt berört frågan om samråd mellan regeringen
och Riksbanken. Utredningen har anfört att regeringen vid beredning av frågor
som skall behandlas inom ramen för EU fortlöpande kommer att behöva samråda med
en rad myndigheter och organisationer för att få ett fullgott underlag för sina
ställningstaganden. Det skulle, ansåg utredningen, fungera utan särskild
författningsreglering även vad gäller Riksbanken.
Riksbanken anser att det bör införas en lagfäst skyldighet om samråd mellan
regeringen och Riksbanken vid ett medlemskap i EU.
Riksbanksfullmäktige har i ett yttrande över betänkandet Statsförvaltningen och
EG (SOU 1993:80) aktualiserat frågan om i vilka former samråd i EG-arbetet bör
ske mellan regeringen och Riksbanken. Riksbanken anser att detta bör
författningsregleras. Fullmäktige föreslog därför att det i anslutningslagen
skall införas en ömsesidig samrådsskyldighet för regeringen och Riksbanken för
beredningen av frågor av större vikt som behandlas inom ramen för samarbetet
inom EG och som berör såväl regeringens som Riksbankens verksamhetsområde.
Riksbanksfullmäktige hävdar i sitt remissvar att utredningen bortser från att
regeringen inte kan ansvara för frågor inom Riksbankens verksamhetsområde.
Fullmäktige anser att Riksbanken inte kan påyrka samråd gentemot regeringen utan
en lagfäst samrådsskyldighet.
Regeringen delar fullmäktiges syn på att ett fungerande samråd mellan
regeringen och Riksbanken vid beredningen av gemensamma frågor som behandlas
inom EU är viktigt. Ett sådant samråd har utvecklats för frågor som behandlas i
internationella sammanhang och fungerar tillfredsställande enligt regeringens
mening. Det faktum att regeringen inte ansvarar för Riksbankens
verksamhetsområde har inte hindrat denna utveckling. I de frågor som rör det
ekonomisk-politiska arbetet är det svårt att entydigt definiera vad som skulle
omfattas av ett legalt reglerat samråd. Det är därför regeringens syn att
nuvarande väl fungerande praxis bör tillämpas tills vidare och att någon
författningsreglering ej bör göras utan att denna fråga har analyserats närmare.
Kommuner och landsting
Det svenska berednings- och remissförfarandet inför ett EU-medlemskap har
behandlats bl.a. i det nyssnämnda betänkandet Statsförvaltningen och EG (SOU
1993:80). Kommunernas och landstingskommunernas roll vid ett medlemskap har
utretts i betänkandet Kommunerna, landstingen och Europa (SOU 1994:2).
I det förstnämnda betänkandet framhålls vikten av att regeringsformens
bestämmelser om beredningsförfarandet upprätthålls. Utredningen förordar att de
principer som kommer till uttryck i regeringsformen i fråga om beredningen av
regeringsärenden skall vara vägledande inom ramen för EG:s beslutsprocess, även
i de fall det inte är fråga om formella regeringsärenden. Konsekvensutredningen
om kommunerna och EU tar upp behovet av samråd vid beredningen av frågor som rör
kommuner och landstingskommuner som självstyrelseorgan. Utredningen anser det
angeläget att de samlade konsekvenserna för kommuner och landsting av beslut
inom skilda sektorer belyses vid beredningen av olika frågor och att även detta
blir föremål för samråd. Lämpliga former för samråd bör enligt utredningen
utvecklas.
Regeringen anser att samråd med olika myndigheter och organisationer, inte
minst med företrädare för kommuner och landsting är angeläget.
Ett framgångsrikt samarbete med Europeiska unionen förutsätter en effektiv
nationell beredning. Det ställer stora krav på regeringskansliets organisation
av berednings-, förslags- och förankringsarbete för att undvika att det
demokratiska inflytandet reduceras.
Vid ett medlemskap i EU kan frågor som i dag fattas av kommunala och regionala
organ i stället komma att beslutas av gemenskapens institutioner. I enlighet med
Maastrichtfördraget har regionkommittén inrättats. Den består av politiskt valda
ledamöter som representerar medlemsländernas kommuner och regioner. Kommittén
skall höras av kommissionen och rådet i frågor av särskilt intresse för lokala
och regionala myndigheter. Vid ett svensk medlemskap kommer företrädare för
kommuner och landsting att få säte i kommittén.
En tydlig utvecklingstendens inom EU är att beslut, i enlighet med
subsidiaritetsprincipen, inte skall fattas på en högre nivå än nödvändigt. Det
kan, som konsekvensutredningen om suveränitet och demokrati påpekar i sitt
betänkande (SOU 1994:12), innebära att fler beslut kommer att fattas på regional
och lokal nivå.
Företrädare för kommuner och landsting bör, enligt regeringens mening, beredas
tillfälle att delta i beredningsarbetet innan de svenska ståndpunkterna i olika
frågor som rör kommunerna och landstingen läggs fast. Den svenska
argumenteringen får en särskild styrka om de förslag som läggs fram inom
EU-samarbetet innehåller bedömningar från samtliga samhällsnivåer, även de
lokala och regionala. Dessutom underlättas tillämpningen av EU-besluten genom
ett sådant förfarande. Regeringen anser emellertid inte att en sådan
samrådsskyldighet bör lagfästas i anslutningslagen.
Frågan om att kommunerna och landstingen i god tid skall rådfrågas på lämpligt
sätt i planerings- och beslutsprocessen vad gäller frågor som rör dem regleras
för övrigt i Europarådets konvention om kommunal självstyrelse som Sverige har
ratificerat. Som konsekvensutredningen för kommuner och landsting betonat är det
emellertid angeläget att även de samlade konsekvenserna för kommuner och
landsting av beslut inom skilda sektorer blir belysta, särskilt när samrådet
berör kommuner och landsting som självstyrelseorgan. Chefen för
Civildepartementet har därför beslutat att inrätta en särskild beredningsgrupp
för att behandla övergripande kommunala och regionala frågor inom EU.
Beredningsgruppen skall främst vara ett forum för information och samråd i
frågor som aktualiseras med anledning av EES-avtalet och i övrigt har betydelse
för kommuner och landsting inför ett medlemskap i EU. Beredningsgruppen skall
också kunna ta initiativ till olika studier för att analysera konsekvenserna för
den kommunala självstyrelsen i Sverige och andra länder av den fortsatta
utvecklingen inom Europeiska unionen.
41 Anslutningslagens ikraftträdande och vissa frågor rörande övergången från EES
till EU
Regeringens förslag: Om svenska folket ger sitt
bifall till inträde i Europeiska unionen och
grundlagsändringen träder i kraft den 1 december
1994 finns förutsättningar för riksdagen att anta
anslutningslagen. Den skall träda i kraft den 1
januari 1995.
Lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES) upphör att gälla vid utgången
av år 1994. Den upphävda lagen tillämpas dock även i
fortsättningen på förhållanden som har uppstått före
den 1 januari 1995, om inte annat följer av
anslutningsfördraget.
Regeringens bedömning:Det pågår mellan EFTA-länderna
i EES överläggningar om en överenskommelse som skall
tillse dels att anslutningsfördragets förpliktelser
uppfylls, dels att EFTA-institutionerna finns att
tillgå en tid efter anslutningen för att företag och
enskilda skall kunna hävda sin rätt enligt
EES-avtalet. Regeringen avser att återkomma till
riksdagen med den författningsreglering som kan
bli aktuell med anledning härav.
Utredningens förslag: Överensstämmer i tillämpliga delar med regeringens förslag
och bedömning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som berör dessa frågor delar i allt
väsentligt utredningens slutsatser. Konkurrensverket delar uppfattningen att
EES-lagen bör upphävas i sin helhet i samband med ett svenskt EU-medlemskap men
att betänkandet inte ger ett tillräckligt underlag för att verket skall kunna ta
ställning till den föreslagna övergångsbestämmelsen till EES-lagen. Vidare delar
konkurrensverket uppfattningen att EES-lagens bestämmelser på konkurrensområdet
om behörig svensk myndighet m.m. bör ersättas med bestämmelser i annan
författning. Sveriges domareförbund anför att utredningens skäl för ett
upphävande av EES-lagen har starkt fog för sig och tillstyrker utredningens
förslag. Marknadsdomstolen anser att de föreslagna övergångsbestämmelserna fått
en mindre klar utformning eftersom avsikten synes vara att den upphävda lagen
skall fortsätta att tillämpas på rättsförhållanden som uppkommit under den tid
då lagen gällde och som alltjämt består vid tidpunkten för lagens upphävande.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har ingen mer väsentlig erinran mot
utredningens överväganden avseende övergången från EES till EU. Hovrätten anför
att övergångsbestämmelsens andra mening behöver kompletteras eftersom
anslutningsfördraget innehåller vissa bestämmelser som inskränker EES-avtalets
fortsatta tillämpning samt att det är särskilt angeläget att EFTA-domstolens
fortsatta behörighet och verkan av domar samt skilda avgöranden av EFTA:s
övervakningsmyndighet klargörs i den mån det inte uttryckligen framgår av
anslutningsakten. Att rättigheter som enskilda kan ha erhållit på grund av
EES-avtalet skyddas av anslutningsfördraget och EG-rätten i övrigt tar hovrätten
för givet. Avslutningsvis anför hovrätten det värt att notera att de skilda
övergångsproblem som kan tänkas uppkomma med avseende inte på EES-rätten utan på
äldre nationell rätt inte har ägnats uppmärksamhet i utredningen, vilket innebär
att även sådana problem skall lösas med tillämpning av EG-rätt.
Skälen för regeringens förslag och bedömning:
Anslutningslagens ikraftträdande
Enligt artikel 2.2 i anslutningsfördraget träder den svenska EU-anslutningen i
kraft den 1 januari 1995 under förutsättning att avtalsparterna ratificerat
avtalet då. Om inte samtliga ansökande stater ratificerat anslutningsfördraget,
hindrar inte det att anslutningsfördraget blir gällande för de återstående. För
svensk del är en ratifikation beroende av den folkomröstning om svenskt
EU-medlemskap som skall hållas i november i år.
Om anslutningsfördraget träder i kraft den 1 januari 1995 gäller att EG-rätten
skall tillämpas fullt ut här i Sverige från den dagen, om inte särskilda
undantag eller övergångsperioder medgivits i anslutningsfördraget. I artikel 2 i
anslutningsakten föreskrivs att från anslutningsdagen de ursprungliga fördragen
liksom alla de rättsakter som beslutats med stöd av dem är bindande för de nya
medlemsstaterna och skall tillämpas i dessa i enlighet med fördragen och
anslutningsakten.
EES-lagens upphävande
EES-avtalet innehåller dels huvudbestämmelser som motsvarar många av de
grundläggande EG-bestämmelserna i Romfördraget, dels protokoll och bilagor som
innehåller närmare bestämmelser för avtalets tillämpning samt hänvisningar till
de EG-rättsakter, dvs. EG-regler som beslutats av EG:s institutioner, som med
nödvändiga anpassningar för EES-ändamål också ingår i avtalet.
Sverige tillämpar som tidigare sagts den s.k. dualistiska principen; statens
folkrättsliga åtaganden måste införlivas i den nationella rätten exempelvis
genom lagstiftning för att gälla även för enskilda och myndigheter. I princip
finns två möjligheter för detta, nämligen inkorporering eller transformation.
Vid inkorporering tas avtalsbestämmelserna in i svensk lagstiftning som de är
medan de vid transformation skrivs om, för att på ett till svensk rätt mer
anpassat sätt uppfylla sitt innehåll.
För att uppfylla skyldigheterna enligt EES-avtalet har Sverige inkorporerat
vissa delar av avtalet i svensk lagstiftning. Det gäller i första hand avtalets
huvudbestämmelser och EG-förordningarna men även vissa protokoll. De delar av
avtalet som motsvarar EG-direktiv har i den mån svenska motsvarande bestämmelser
inte redan finns, transformerats till svensk rätt.
Förutom att Sverige genom anslutningsfördraget kommer att bli bundet av
EG-motsvarigheterna till dessa bestämmelser kommer Sverige enligt
gemenskapsrätten också att bli bundet av EES-avtalet som sådant.
Internationella fördrag som ingåtts av gemenskaperna är nämligen bindande för
EG-institutionerna och för medlemsstaterna enligt artikel 228.7 i Romfördraget.
I artikel 5.1 i anslutningsakten anges också att internationella avtal som
gemenskaperna ingått med tredje land är bindande för de nya medlemsstaterna på
de villkor som anges i de grundläggande fördragen och i anslutningsakten.
EG-domstolen har också funnit att internationella avtal som EG ingått är en del
av gemenskapsrätten från avtalets ikraftträdande (181/73 Haegeman II [1974] ECR
459). Det krävs från EG-rättslig synpunkt således ingen särskild åtgärd för att
EES-avtalet skall bli en del av EG-rätten, och därmed också direkt tillämplig
rätt i medlemsstaterna i den utsträckning EG-rätten föreskriver.
Avtalen har oftast publicerats i EGT tillsammans med den förordning eller det
beslut varigenom rådet godkänner avtalet och därmed mer direkt gjorts till en
del av gemenskapsrätten. EES-avtalet har publicerats i EGT den 3 januari i år
som bilaga till det beslut varigenom rådet och kommissionen godkände avtalet
(EGT nr L 1, 3.1.1994, s. 1).
Avtalets huvudbestämmelser och protokoll kommer således att bli direkt
tillämpliga och ha direkt effekt i Sverige i den mån de enligt EG-rätten lämpar
sig för det.
Eftersom EES-avtalet är ett s.k. blandat avtal - såväl gemenskaperna, med
undantag av Euratom, som medlemsstaterna är parter - gäller enligt artikel 5.2 i
anslutningsakten att Sverige också i princip är skyldigt att tillträda
EES-avtalet som medlemsstat i EU. Sverige kommer som EU-medlemsstat därmed att
vara part i EES-avtalet i sin nya egenskap av medlemsstat i EU.
Enligt regeringens bedömning medför ett svenskt EU-medlemskap inte i och för
sig någon skyldighet att vidta några åtgärder beträffande EES-regler som
införlivats i svensk rätt. Allmänna effektivitets- och tydlighetsskäl talar
emellertid för att man gör ändringar i reglerna. Några nackdelar med att upphäva
bestämmelser som ändå kommer att gälla i landet kan knappast anses föreligga. En
strävan vid svenskt författningsarbete är dessutom att förenkla regelgivningen
och att rensa ut sådana författningar som inte längre fyller någon funktion.
I den mån EES-lagen inkorporerar EES-avtalets huvudbestämmelser och protokoll
torde den därför kunna upphävas. Dessa regler kommer i stället att gälla i
Sverige genom Romfördraget och genom att EES-avtalet som sådant ingår i den
EG-rätt som Sverige övertar genom anslutningen. Vidare kommer Sverige inte
längre att vara part i EFTA-avtalen, och EES-lagen bör alltså upphävas i de
delar den inkorporerar dessa avtal.
EES-lagen innehåller vidare en bestämmelse om lagval. Bestämmelsen tillkom för
att i EES-sammanhang skapa en svensk motsvarighet till den inom EG grundläggande
principen om EG-rättens företräde och för att uppfylla åtagandet från
EFTA-länderna i protokoll 35 till EES-avtalet. Genom ett svenskt EU-medlemskap
kommer den principen att gälla i Sverige. Det finns alltså inte skäl att behålla
lagvalsregeln i EES-lagen.
I EES-lagen finns vissa särskilda bestämmelser som rör statliga och kommunala
stödåtgärder. Bestämmelserna införlivar inte i egentlig bemärkelse EES-regler
utan är interna svenska regler som skall underlätta för Sverige och svenska
myndigheter att uppfylla de regler på statsstödsområdet som EES-avtalet
innehåller. De grundläggande reglerna på statsstödsområdet ingår i EG-rätten och
kommer att gälla i Sverige i och med ett svenskt EU-medlemskap. Såvitt kan
bedömas kommer det dock även att behövas bestämmelser som i princip motsvarar
EES-lagens mer internt inriktade bestämmelser.
Sådana bestämmelser kommer emellertid delvis att se något annorlunda ut
eftersom kommissionen gentemot Sverige kommer att överta de uppgifter som enligt
EES-avtalet handhas av EFTA:s övervakningsmyndighet. Var dessa bestämmelser bör
återfinnas kan diskuteras. Ett alternativ vore att låta dem ingå i den svenska
anslutningslagen, ett annat att använda sig av särskilda författningar på
konkurrens- och statsstödsområdena. Allmänt sett torde det mesta tala för att
hålla anslutningslagen fri från bestämmelser av den här karaktären och att föra
in dem på andra ställen i regelverket. Det kommer för övrigt att behövas en hel
del nya bestämmelser av det här slaget till följd av EU-medlemskapet, och
överskådligheten skulle knappast främjas av att alla dessa infördes i
anslutningslagen. En jämförelse med den danska anslutningslagen i detta avseende
visar att frånvaron av sådana bestämmelser ger en klarare och mer enhetlig
författning.
EES-lagen innehåller vidare ett avsnitt om konkurrensregler. Genom dessa
bestämmelser görs vissa EG-rättsakter med EES-anpassningar till svensk lag.
Rättsakterna är sådana som blir direkt tillämpliga i Sverige vid ett svenskt
EU-medlemskap, och bestämmelserna i EES-lagen kan i denna del upphävas.
Emellertid innehåller också detta avsnitt några bestämmelser mera för internt
svenskt bruk. Det gäller bl.a. befogenheter för den behöriga svenska myndigheten
på konkurrensområdet och ett bemyndigande för regeringen att bestämma vilken
svensk myndighet som skall vara behörig. Även motsvarigheter till dessa
bestämmelser kommer att behövas vid ett svenskt medlemskap i EU. Bestämmelserna
i EES-lagen bör dock upphävas, och nya bestämmelser tas in på annat håll.
Slutligen innehåller EES-lagen vissa bestämmelser om verkan av domar och beslut
samt bestämmelser om EFTA-domstolen. Även dessa bestämmelser i EES-lagen bör
upphävas. Nya "EG-motsvarigheter" kommer dock att behövas.
Sammanfattningsvis bör således EES-lagen upphävas i sin helhet. De bestämmelser
av motsvarande slag som behövs vid ett medlemskap bör införas i annan
författning. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med de förslag till
lagstiftning som kan föranledas av detta.
Vad händer med EES?
I EES-avtalet finns bestämmelser som gäller nya medlemsstater i EU. I artikel
128.1 föreskrivs att varje europeisk stat som blir medlem av gemenskapen hos
EES-rådet skall ansöka om anslutning till EES-avtalet. I artikel 128.2 stadgas
att betingelserna och villkoren för en sådan anslutning skall bli föremål för
ett avtal mellan de avtalsslutande parterna och den anslutande staten. Avtalet
skall föreläggas samtliga avtalsslutande parter för ratifikation eller
godkännande enligt deras egna förfaranden.
Även om sistnämnda bestämmelser inte i första hand tar sikte på länder som
redan är parter i EES-avtalet bör en rimlig utgångspunkt vara att ett liknande
förfarande iakttas beträffande de länder på EFTA-sidan som ansluter sig till EU.
EES-avtalet kommer att behöva ändras inte bara genom att Sverige inte längre
blir bundet av avtalet i egenskapen av tidigare EFTA-land och de formella och
institutionella justeringar detta medför, utan också därför att anpassningarna
till EG-rätten i stället framgår av anslutningsakten.
Det kan i detta sammanhang också noteras att enligt anslutningsakten skall
Sverige frånträda, bland annat, EFTA-konventionen med verkan från och med den 1
januari 1995. Däremot innehåller anslutningsakten inte några bestämmelser om
justeringar av EES-avtalet. Det beror på att samtliga parter, dvs. även
kvarvarande stater på EFTA-sidan, måste vara överens om sådana ändringar.
Ändringarna kan därför vidtas först sedan det klarlagts vilka stater som kommer
att ansluta sig till EU.
Hur EES-avtalets framtid kommer att se ut är mot bakgrund av att så många
EFTA-stater nu ansökt om EU-medlemskap osäkert. Man bör ändå än så länge räkna
med att EES-avtalet kommer att finnas kvar efter ett eventuellt svenskt
medlemskap i EU.
För svensk del föreligger en skyldighet att under ett medlemskap alltjämt
tillämpa EES-avtalets regler gentemot kvarvarande EFTA-länder i EES. Skulle
exempelvis endast ett land återstå måste avtalets bestämmelser fortsätta att
tillämpas till förmån för det landet och dess medborgare. Som framgått skall det
inte ske med stöd av EES-lagen utan av EES-avtalet som sådant eftersom det efter
anslutningen är gällande här i Sverige på EG-rättslig grund i enlighet med den
svenska anslutningslagen. Svenska författningar som genomför direktiv m.m. som
ingår i EES-avtalet kommer som framgår av avsnitt 41.1 till stora delar att
finnas kvar.
De s.k. EFTA-avtalen, dvs. övervakningsavtalet, kommittéavtalet och
parlamentarikeravtalet, som EFTA-länderna träffat sinsemellan för att uppfylla
skyldigheterna enligt EES-avtalet, innehåller bestämmelser om att en EFTA-stat
som ansluter sig till EU skall upphöra att vara part i avtalen samma dag som
anslutningen blir gällande. EFTA-länderna har när det gäller
EFTA-institutionerna förberett en särskild överens-kommelse om viss tillämpning
övergångsvis av övervakningsavtalet som kan visa sig nödvändig för att
färdigbehandla pågående ärenden m.m.
Övergångsbestämmelser
Åtskilliga av de EG-regler som blir tillämpliga i Sverige och andra EFTA-länder
som nu ansöker om medlemskap i EU har sin motsvarighet i EES-avtalet. En
övergång från EES till EU innebär därmed att samma regelverk som nu gäller
enligt EES-avtalet på centrala områden blir tillämpligt även efter en
anslutning. Skillnaden blir på dessa områden framför allt att övervakningen av
reglernas efterlevnad efter anslutningen ankommer på EG-kommissionen i stället
för som under EES-avtalet på EFTA:s övervakningsmyndighet. I sista hand blir det
EG-domstolen som har att bedöma huruvida ett visst handlande står i strid med
reglerna.
När det gäller tillämpningen av EES-lagen har en utgångspunkt för regeringen
varit att enskilda, företag och andra inte skall förlora sina rättigheter enligt
EES-avtalet. Avtalet kan ge upphov till rättigheter och skyldigheter för
enskilda i förhållande till andra enskilda eller det allmänna. Sådana
rättigheter och skyldigheter som är gällande enligt EES-lagen bör bestå i svensk
rätt även om de aktualiseras efter ett svensk medlemskap i EU. EES-lagens regler
om avtals ogiltighet på konkurrensområdet skall exempelvis även fortsättningsvis
tillämpas på avtal som föll under lagen när den var i kraft. Likaså bör t.ex. en
person som med stöd av EES-lagens bestämmelse om lika lön väcker talan mot sin
arbetsgivare, ha kvar möjligheten att grunda anspråk mot denne som hänför sig
till tiden före år 1995. Det bör således införas en övergångsbestämmelse till
EES-lagen av innebörd att den upphävda lagen skall fortsätta att tillämpas på
förhållanden som lagen var tillämplig på före 1995.
Som kommer att framgå av det följande innebär anslutningsfördragets
bestämmelser i vissa fall att EG-regler tillämpas direkt efter anslutningen,
vilket påverkar EES-avtalet och därmed övergångsbestämmelsen. Innebörden är att
kommissionen tar över vissa ärenden från EFTA:s övervakningsmyndighet och vid
sin handläggning av dem tillämpar motsvarande närmast identiska regler inom EU.
Någon skillnad för övrigt i rättsligt eller sakligt hänseende kommer detta inte
att medföra.
Övergångsbestämmelsen beträffande EES-lagen påverkas i första hand av att det i
artikel 172 i anslutningsakten finns bestämmelser som rör övergången från EES
till EU. Bestämmelserna avser främst förfarandena inom områdena för konkurrens,
statsstöd och upphandling och riktas i första hand till de nya medlemsstaterna.
Enskilda berörs dock också av dessa övergångsbestämmelser genom att kommissionen
övertar ärenden från EFTA:s övervakningsmyndighet och genom att de flesta beslut
av övervakningsmyndigheten avses fortsätta att gälla också i ett medlemskap. I
övergångsbestämmelsen bör finnas en särskild föreskrift om detta.
Anslutningsfördragets bestämmelser om övergången har tillkommit för att
underlätta övergången från EES till EU. En av tankarna har varit att relevanta
anmälningar m.m. från anslutande EFTA-länder och enskilda som redan gjorts
enligt EES-avtalets tillämpliga regler till EFTA:s övervakningsmyndighet inte
skall behöva göras på nytt till kommissionen. Vidare skall, som nyss sagts,
beslut som fattats av EFTA:s övervakningsmyndighet enligt motsvarande regler i
princip alltjämt vara giltiga. Övergångsbestämmelserna innehåller i korthet
följande.
Enligt artikel 172.1 skall de nya medlemsstaterna se till att kommissionen får
de anmälningar och upplysningar av relevans som de lämnat till EFTA:s
övervakningsmyndighet och den ständiga kommittén för EFTA-staterna före
anslutningen. Överlämnandet till kommissionen skall betraktas som anmälningar
och upplysningar enligt motsvarande EG-bestämmelser. Bestämmelsen riktar sig
alltså till de nya medlemsstaterna och bör inte påverka EES-lagens övergångsvisa
tillämpning i Sverige.
Artikel 172.2 gäller ärenden som är under handläggning hos EFTA:s
övervakningsmyndighet enligt EES-avtalets bestämmelser om konkurrens, statsstöd
och offentlig upphandling. Huvudregeln är här att vid anslutningen pågående
ärenden skall överlämnas till kommissionen för fortsatt handläggning enligt
motsvarande EG-bestämmelser, även om de faktiska omständigheterna inträffat före
anslutningen. Statsstöds- och upphandlingsreglerna riktar sig främst till
staterna medan mål och ärenden på konkurrensområdet mer direkt berör enskilda. I
konkurrensärenden kan enskilda och företag vara parter och reglerna har genom
att ingångna avtal exempelvis kan vara ogiltiga viktiga civilrättsliga
verkningar. För den övergångsvisa tillämpningen av EES-lagen i Sverige torde
bestämmelsen följaktligen innebära att EES-lagens bestämmelser i dessa mål och
ärenden inte tillämpas på förhållanden som inträffat före anslutningen utan att
EG-reglerna tar över på en gång. Någon större skillnad sakligt sett är det dock
inte fråga om eftersom reglerna i stort sett är identiska.
I artikel 172.3 föreskrivs att konkurrensärenden som vid anslutningen handläggs
av kommissionen enligt EES-avtalet på motsvarande sätt skall fortsätta att
handläggas av kommissionen men med tillämpning av EG-bestämmelser.
EG-bestämmelserna tar således omedelbart över EES-bestämmelserna. Inte heller
här innebär detta någon skillnad, vare sig i formellt eller materiellt
hänseende.
Artikel 172.4 och 172.5 behandlar beslut som fattats av EFTA:s
övervakningsmyndighet och kommissionen i konkurrens- och statsstödsärenden.
Huvudregeln innebär att beslut som fattats i konkurrensärenden före anslutningen
skall gälla också efter anslutningen men som beslut enligt motsvarande
bestämmelser i EG-rätten. Kommissionen har dock rätt att besluta annorlunda.
Skälet till att kommissionen har denna möjlighet är att dess kompetens enligt
gemenskapsrätten inte skall inskränkas till följd av anslutningen. Punkten 5
föreskriver en motsvarande tillämpning i fråga om beslut enligt
statsstödsbestämmelserna samt anger att statligt stöd som beviljats under år
1994 i strid med EES-bestämmelserna inte skall betraktas som "förekommande"
statsstöd enligt EG-rätten (artikel 93 i Romfördraget) Detta innebär bl.a. att
Sverige måste anmäla sådana stöd till kommissionen och att dessa inte får
utbetalas innan kommissionen tagit ställning till anmälan.
Även de sistnämnda bestämmelserna innebär således att redan fattade beslut av
EFTA:s övervakningsmyndighet enligt EES-bestämmelserna skall betraktas som
beslut enligt EG-rätten. Det är i samtliga dessa fall inte en fråga om att
tillämpa EES-lagen efter anslutningen utan om att tillämpa anslutningslagen på
förhållanden före anslutningen. Det är dock angeläget att uppmärksamma företag
som fått ett beslut i ett konkurrensärende på att beslutet i princip är giltigt
även under ett medlemskap.
Artikel 172.6 och 172.7 har mer generell karaktär och föreskriver att även
övriga ärenden som handläggs av EFTA:s övervakningsmyndighet inom ramen för
övervakningsförfarandet skall föras över till kommissionen samt att
övervakningsmyndighetens fattade beslut även i övrigt skall fortsätta att gälla
efter anslutningen, om inte kommissionen beslutar något annat.
Dessa bestämmelser i anslutningsakten blir genom den svenska anslutningslagen
tillämpliga i Sverige. Tolkningen av dem tillkommer ytterst EG-domstolen som har
att uttala sig om deras innebörd. Det kan inte uteslutas att även andra
bestämmelser i anslutningsfördraget påverkar tillämpningen av EES-lagen efter
anslutningen. Detta innebär som konstaterades inledningsvis att
anslutningslagens övergångsbestämmelse om att den upphävda EES-lagen skall
tillämpas på förhållanden före anslutningen, bör förses med en föreskrift om att
bestämmelsen gäller, om inte annat följer av anslutningsfördraget.
EES-avtalets fortsatta tillämpning enligt övergångsbestämmelsen påverkas också
på annat sätt. Enligt övervakningsavtalets artikel 50, som inkorporerats genom
EES-lagen, upphör som framgått de EFTA-stater som ansluts till EU att vara
parter i det avtalet. Det innebär att tillgången till EFTA:s
övervakningsmyndighet och till EFTA-domstolen enligt EES-lagens bestämmelser i
princip kommer att bortfalla. Emellertid har EFTA-staterna i EES börjat
förbereda ett avtal om vissa övergångslösningar vad gäller förfarandet på
EFTA-sidan, framför allt med syfte att se till att anslutningsfördragets
bestämmelser i artikel 172 uppfylls och att övervakningsavtalet fortsättningsvis
kan tillämpas bl.a. så att EFTA-domstolen under en övergångstid kan
färdigbehandla mål och ärenden som avser förhållanden före medlemskapstiden.
Det är angeläget att företag och enskilda i så stor utsträckning som möjligt
kan behålla möjligheten att hävda sina rättigheter även om Sverige upphör att
vara part i övervakningsavtalet vid en EU-anslutning. Hovrätten över Skåne och
Blekinge har anfört att den tar för givet att rättigheter som enskilda kan ha
erhållit på grund av EES-avtalet skyddas av anslutningsfördraget och EG-rätten i
övrigt. Det är dock osäkert om rätten att t.ex. överklaga ett beslut av EFTA:s
övervakningsmyndighet till EFTA-domstolen kan säkras av EG-rätten exempelvis
genom en möjlighet att överklaga till EG-domstolen. Bl.a. därför krävs särskilda
övergångslösningar.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med den ytterligare
författningsreglering som kan föranledas av de övergångslösningar som blir
aktuella.
41.1Bestämmelser som i övrigt införts i svenska författningar med anledning av
EES-avtalet
Regeringens bedömning: Bestämmelser i övrigt som
införts i svensk rätt till följd av EES-avtalet
behålls i princip i de delar de genomför
EG-direktiv men upphävs när de inkorporerar
EG-förordningar med EES-anpassningar. Några förslag
till lagändringar i dessa hänseenden lämnas inte i
detta lagstiftningsärende. Regeringen avser att
återkomma i dessa frågor senare i höst.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som berört frågan har inte haft några
invändningar mot utredningens slutsatser.
Skälen för regeringens bedömning: När det gäller den svenska lagstiftning som
kommit till på grund av de rättsakter som ingår i EES-avtalet gör sig delvis
andra synpunkter gällande vid bedömningen av hur de svenska EES-författningarna
skall behandlas efter ett svenskt EU-medlemskap.
För att uppfylla skyldigheterna enligt EES-avtalet har Sverige inkorporerat
EG-förordningar som är en del av avtalet. Beträffande de direktiv som avtalet
innefattar gäller för dem detsamma som gäller inom EU:s medlemsstater, dvs. de
är inte direkt tillämpliga men bindande för avtalets parter till det resultat
som skall uppnås. Det innebär att det krävts lagstiftningsåtgärder i Sverige som
uppfyller direktivens mål, men själva direktivet blir inte som sådant direkt
svensk rätt. Rättsakterna som ingår i avtalet har inkorporerats i eller
transformerats till svensk rätt på den nivå i den svenska normhierarkin där de
hör hemma enligt svensk rätt. Inkorporerade förordningar kan därför finnas bl.a.
i lagform eller förordningsform.
Förutom i EES-lagen finns således författningsbestämmelser genom vilka
EES-avtalet införlivas med svensk rätt. Denna EES-anknytning framgår i allmänhet
av de svenska bestämmelserna. Beträffande de inkorporerade EG-förordningarna
framgår det direkt av författningen och av att själva förordningen finns bilagd
denna. Direktiven är inte lika lätta att finna, men det stora flertalet
författningar som bygger på direktiv innehåller i en inledande bestämmelse en
hänvisning till EES-avtalet eller är försedda med en not med en sådan
hänvisning.
Som tidigare angetts har förordningarna inkorporerats i svensk rätt på den nivå
i den svenska normhierarkin bestämmelsernas innehåll motiverar. Några
förordningar har inkorporerats på lagnivå, t.ex. vissa konkurrensförordningar
och vissa förordningar på socialförsäkringsområdet. Andra förordningar har
inkorporerats av regeringen på svensk förordningsnivå, exempelvis vissa
EG-förordningar på transportområdet. Ett stort antal förordningar har
inkorporerats på myndighetsnivå.
I de svenska författningarna finns inte bara intaget texten till
EG-förordningarna med eventuella anpassningar utan även bestämmelser som behövs
för att tillämpa dem i Sverige. Det kan t.ex. röra sig om bemyndiganden för
svenska myndigheter och vissa straffbestämmelser. Sådana bestämmelser kommer att
behövas även vid ett svenskt medlemskap. Det innebär att, även om den svenska
författningen bör upphävas i den del den inkorporerar EG-förordningen med
eventuella EES-anpassningar, det finns andra bestämmelser som behövs för
EG-förordningens riktiga tillämpning i Sverige.
Vad slutligen gäller direktiven har dessa alltså i den mån motsvarande
bestämmelser inte redan fanns transformerats till svensk rätt. Det innebär att
det införts svenska bestämmelser som sammantaget skall åstadkomma de resultat
som direktiven föreskriver. Eftersom det som sakligt regleras i direktiven inte
alltid överensstämmer med svenska förhållanden, exempelvis beträffande myndig-
heternas kompetensområden, kan ett och samma direktiv uppfyllas genom svenska
bestämmelser på flera olika håll och på olika nivåer i den svenska
normhierarkin.
Vad som föreskrivs i direktiven om vad som skall uppnås kommer att gälla även
efter ett svenskt medlemskap. I den mån redan genomförda svenska bestämmelser
bidrar till att uppfylla direktiven bör bestämmelserna behållas. Det kan dock
härvid behöva klargöras att det inte längre endast är på grund av EES-avtalet
bestämmelserna införts. De svenska bestämmelserna skall fortsättningsvis gälla
inte bara i förhållande till EU:s medlemsstater och deras medborgare utan också
i förhållande till kvarvarande EFTA-stater i EES.
På motsvarande sätt som gäller för övriga EES-författningar i Sverige har också
förpliktelserna enligt direktiven medfört att det införts bestämmelser av mer
administrativ karaktär som behövs för tillämpningen i EES. Det kan t.ex. vara
fråga om rapporteringsskyldigheter som enligt EG-rättsakterna skall fullgöras
till kommissionen men som med tillämpning av EES-avtalets regler för
EFTA-staternas del skall ske till EFTA:s övervakningsmyndighet. Sådana
bestämmelser bör vid ett svenskt medlemskap följaktligen ändras till att avse
EG-kommissionen. Det kan dessutom finnas andra bestämmelser som på det här
sättet kräver justering när det gäller uttryck som "EFTA-stater" m.m.
Sammanfattningsvis torde alltså de svenska EES-författningarna som inkorporerar
sådana EG-bestämmelser som ändå blir tillämplig rätt i Sverige vid ett svenskt
medlemskap kunna upphävas, medan EES-författningar som transformerat
EG-bestämmelser i princip bör kunna behållas.
Bestämmelser som alltjämt kommer att behövas för EG-rättens riktiga tillämpning
i Sverige bör i princip behållas. De finns på alla nivåer i den svenska
normhierarkin och hör närmast samman med varandra områdesvis och inte inom
respektive författningsnivå. De bör inte införas i den svenska anslutningslagen.
Regeringen avser att senare återkomma till riksdagen med de förslag till
lagändringar som kan föranledas av vad som ovan anförts.
42 Övrig lagstiftning med anledning av ett svenskt medlemskap i EU
Regeringens förslag: Lagen (1972:762) om
prisbestämmelser för järn- och stålmarknaden
(CECA-lagen) upphävs.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att
återkomma till riksdagen med förslag till övrig
lagstiftning som föranleds av ett medlemskap i EU.
Detta gäller bl.a. tullagstiftning och
lagstiftningen om immunitet och privilegier samt
lagstiftning om val till Europaparlamentet.
Utredningen har inte haft i uppdrag att utreda dessa frågor.
Remissinstanserna har inte uttalat sig i dessa frågor.
Skälen för regeringens förslag och bedömning:
CECA-lagen
Som redovisats i avsnitt 25 har Sverige ingått ett bilateralt frihandelsavtal
med Kol- och stålgemenskapen. Lagen (1972:762) om prisbestämmelser för järn- och
stålmarknaden (CECA-lagen) innehåller som också framgår av nämnda avsnitt
bestämmelser som skall tillämpas för att säkerställa genomförandet av de
bestämmelser om priser på järn- och stålvaror och transporter som finns i
artikel 20 i frihandelsavtalet. Vidare innehåller lagen ett bemyndigande för
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela
tillämpningsföreskrifter. I lagen åläggs enskilda näringsidkare en
uppgiftsskyldighet till myndighet som regeringen bestämmer. Enskilda
näringsidkare är även skyldiga att inställa sig hos behörig myndighet. Slutligen
innehåller lagen processuella bestämmelser och sanktionsbestämmelser om vite,
påföljder, åtal, fullföljd m.m.
Av 2 § i det förslag till lag med anledning av Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen som har behandlats i det föregående framgår att bl.a. Parisfördraget
samt de rättsakter, avtal och andra beslut som före Sveriges anslutning till
Europeiska unionen har antagits av Europeiska gemenskaperna skall gälla här i
landet med den verkan som följer av dessa fördrag. Det bilaterala
frihandelsavtal som Sverige har ingått med Kol- och stålgemenskapen (EKSG)
kommer därför vid ett svenskt medlemskap i EU att sakna betydelse.
CECA-lagen, som ju har tillkommit för att säkerställa Sveriges förpliktelser
enligt frihandelsavtalet, bör därför kunna upphävas vid ett medlemskap. Frågan
är emellertid om nationella kompetterande föreskrifter motsvarande dem som nu
finns i CECA-lagen behövs för att uppfylla förpliktelserna enligt Parisfördraget
och med stöd av detta fördrag utfärdade sekundärrättsakter. Kommissionen handhar
övervakningen av regelverkets efterlevnad. Inom ramen för EKSG har kommissionen
långtgående befogenheter och kan fatta bindande beslut om priser,
rationaliseringar och produktionskovoter. Kommissionen har enligt
Parisfördragets artikel 47 rätt att inhämta de upplysningar som kan behövas från
enskilda näringsidkare, att göra nödvändiga kontrollundersökningar och att
besluta om böter och viten. Med stöd av artikel 47 har kommissionen antagit ett
beslut 379/85/EKSG i vilket kommissionens övervakningsbefogenheter på kol- och
stålområdet preciseras ytterligare. I ingressen till beslutet sägs bl.a. att
dessa befogenheter erfordras för tillämpningen av Parisfördragets bestämmelser.
I artikel 1 anges närmare vilka befogenheter kommissionen har. Kommissionen har
rätt att ta del av böcker och andra affärshandlingar samt att utföra kontroller
på platsen. Kommissionens företrädare har rätt att begära muntliga förklaringar
från företagets företrädare. Företagen är skyldiga att bistå kommissionens
funktionärer vid utförandet av deras uppgifter. I artikel 3 anges att de
skyldigheter som åvilar enskilda enligt det nyssnämnda beslutet skall efterlevas
utan att något individuellt beslut härom behöver meddelas.
Som ovan har framhållits blir Parisfördraget och med stöd av detta utfärdande de
rättsakter gällande här i landet med den verkan som följer av fördragen. Enligt
Parisfördragets artikel 14 är beslut bindande och direkt tillämpliga i
medlemsstaterna. Enligt artikel 92 samma fördrag utgör beslut som innefattar
betalningsförpliktelser exekutionstitel i medlemsstaterna. Ytterligare
sekundärrätt har antagits med stöd av Parisfördraget, bl.a. rörande
procedurregler och om verkställighet av sanktioner enligt Parisfördraget.
Som redan har sagts bör CECA-lagen nu kunna upphävas. Det föreligger heller
inte något behov av att i de hänseenden som det nu är fråga om komplettera
Parisfördraget och med stöd av detta utfärdade beslut med nationell
lagstiftning. Något behov av nationella föreskrifter om åtal och straff
förefaller inte föreligga; kommissionen har när det gäller administrativa
sanktioner i form av böter och viten, som framgått, vittgående befogenheter. Det
kan dock inte uteslutas att rådet eller kommissionen med stöd av bl.a.
Parisfördragets artikel 14 har utfärdat rekommendationer. Sådana rättsakter
skall i den mån det inte redan finns motsvarande nationella föreskrifter
införlivas av medlemsstaterna med nationell rätt på samma sätt som gäller för
direktiv enligt Romfördragets artikel 189. I den mån det skulle visa sig
nödvändigt att införliva rekommendationer på kol- och stålområdet med svensk
rätt på lagnivå avser regeringen att återkomma till riksdagen med förslag härom.
Övrig lagstiftning
I avsnitt 23 redogörs sålunda bl.a. för EG:s gemensamma regelverk på tullområdet
och vissa förändringar som ett medlemskap innebär i fråga om den nu gällande
svenska tullagstiftningen. Vidare sägs att regeringen under hösten 1994 kommer
att förelägga riksdagen förslag till ny tullagstiftning som föranleds av ett
medlemskap i EU. Förslagen kommer att bygga på den s.k.
tullanpassningsutredningens förslag i betänkandet Tullagstiftningen och EG (SOU
1994:89) och de remisssynpunkter som framkommit i anledning av betänkandet.
I det s.k. fusionsfördraget (se bilaga 18) stadgas i artikel 28 om privilegier
och immunitet för de Europeiska gemenskaperna. Till fördraget hör också ett
protokoll med närmare bestämmelser i ämnet. Till Maastrichtfördraget hör ett
protokoll med vissa tillägg till det ursprungliga protokollet om privilegier och
immunitet med anledning av ett upprättande av Europeiska centralbanken och
Europeiska monetära institutet (se bilaga 31). Ett medlemskap i EU kan komma att
medföra viss lagstiftning i ämnet antingen genom ändringar i lagen (1976:611) om
immunitet och privilegier eller genom särskild lagstiftning. Regeringen avser
att återkomma till riksdagen med de förslag till sådan lagstiftning som behövs.
Enligt artikel 31 i anslutningsakten skall var och en av de nya medlemsstaterna
inom två år från anslutningen hålla ett allmänt direkt val av det antal
företrädare i Europaparlamentet som anges i artikel 11 i anslutningsakten. Valet
skall ske enligt bestämmelserna i akten av den 20 september 1976 om allmänna
direkta val till Europaparlamentet (se bilaga 24). Grundlagsutredningen inför EG
lämnade i sitt betänkande EG och våra grundlagar (SOU 1993:14) förslag till ett
svenskt valsystem för val till Europaparlamentet. Inom Justitiedepartementet
förebereds för närvarande en departementspromemoria med förslag till svensk
lagstiftning om val till Europaparlamentet. Efter remissbehandling av
promemorian avser regeringen att förelägga riksdagen förslag till lagstiftning i
ämnet, så att val till Europaparlamentet kan äga rum under 1995. För tiden från
en eventuell anslutning fram till valet skall i enlighet med bestämmelserna i
artikel 31 i anslutningsakten den svenska riksdagen utse företrädare för Sverige
i Europaparlamentet.
I propositionen har regeringen förklarat att den skall återkomma till riksdagen
med förslag till övrig lagstiftning som behövs vid ett medlemskap.
43 Kungörande och publicering
Regeringens förslag: Den s.k. primärrätten som
enligt anslutningslagens bestämmelser skall gälla i
Sverige publiceras i Svensk författningssamling,
SFS. Detta skall framgå av lagen. I lagen
(1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar införs en hänvisning till Europeiska
gemenskapernas officiella tidning, EGT.
Regeringens bedömning: Sekundärrätten kommer att
publiceras på svenska i EGT. De rättsakter som
redan beslutats inom EU och som enligt
anslutningsfördraget och den svenska
anslutningslagen skall gälla i Sverige kommer att
publiceras i en särskild utgåva av EGT. Någon
nationell offentlig publicering skall inte komma
i fråga.
Utredningen har inte behandlat denna fråga.
Remissinstanserna har inte heller tagit upp hithörande frågor.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Anslutningsfördraget innebär att
Sverige ansluter sig till de ursprungliga fördragen som grundar den europeiska
unionen. Av lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar
framgår att svenska författningar normalt alltid skall kungöras. Detsamma gäller
internationella överenskommelser och ändringar i sådana som enligt författning
skall gälla som svensk rätt. I anslutningslagen anges att de grundläggande
fördragen och den övriga primärrätten skall gälla här i landet. Häri innefattas
också anslutningsfördraget.
Det bör dock noteras att primärrätten inte i sig är en del av
anslutningsfördraget. Häri stadgas endast att de grundläggande fördragen skall
vara bindande för de nya medlemsstaterna och tillämpas i dessa stater i enlighet
med fördragens bestämmelser och vad som framgår av anslutningsakten. De nya
språkversionerna av fördragen biläggs anslutningsfördraget men utgör
självständiga instrument.
Primärrättens genomgripande innebörd för svenskt rättsväsen bör dock föranleda
att den i samband med anslutningen kungörs i svensk språkversion i SFS. Det bör
framgå av lagen och kan ske i form av tillkännagivande. Eventuella ändringar i
primärrätten skulle i framtiden kunna tillkännages på samma sätt.
När det gäller publicering i publikationen Sveriges internationella
överenskommelser (SÖ) finns bestämmelser i förordningen (1990:1070) om
publicering av Sveriges internationella överenskommelser. Huvudregeln i 4 §
anger att överenskommelserna skall publiceras i sin helhet. Frågan om på vilket
språk en överenskommelse skall publiceras regleras i förordningens 5 §. I
bestämmelsen stadgas att vid publicering av multilaterala överenskommelser av
det här slaget utländska texter på andra språk än engelska och franska får
utelämnas. Det innebär att den svenska, engelska och franska versionen av
anslutningsfördraget och slutakten i princip skall publiceras i SÖ. Detsamma bör
gälla primärrätten jämte slutakterna från dessa.
I fråga om kungörande och publicering av den sekundära EG-rätten dvs. de
rättsakter som beslutats av institutionerna inom EU, är utgångspunkterna delvis
annorlunda. Huvudprincipen är att dessa rättsakter kungörs i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning, EGT, och att nationell publicering normalt
inte bör komma i fråga.
I artikel 170 i anslutningsakten anges att de fram till anslutningen beslutade
rättsakterna skall vara autentiska på de nya språken från anslutningsdagen och
publiceras i EGT i samma utsträckning som på de nuvarande språken. Detta kommer
att ske i en särskild specialutgåva av EGT. Fortsättningsvis kommer nya
rättsakter att publiceras i EGT på svenska samtidigt som de publiceras på övriga
språk.
Lagen om kungörande av lagar och andra författningar reglerar författningar som
har beslutats av svenska organ och internationella överenskommelser som enligt
sådana författningar skall gälla som svensk rätt. De rättsakter som beslutas av
institutionerna inom EU faller därmed utanför lagens tillämpningsområde. Det
grundläggande rättssäkerhetskravet på publicering av för enskilda bindande
normer uppfylls av publiceringen i EGT.
I lagen om kungörande av lagar och andra författningar bör dock hänvisas till
att de rättsakter som beslutats av EG kungörs i EGT.
44 Författningskommentar
44.1Förslaget till lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska
unionen
Åtskilliga lagstiftningsärenden på senare år har gällt införlivande av
internationella överenskommelser med svensk rätt. Ett omfattande
lagstiftningsärende i det hänseendet utgjorde lagen (1992:1317) om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Den nu föreslagna lagen med
anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen gäller i och för sig i
stor utsträckning ett införlivande av stora delar av EG-rätten med svensk rätt.
En svensk anslutning till Europeiska unionen föranleder emellertid lagstiftning
av i viss mån en annan typ än den som hittills kommit till användning när det
gällt att införliva internationella regler med svensk rätt. EG-rätten kommer att
integreras med den svenska nationella rätten på ett annat sätt än vad som
tidigare vanligen har varit fallet med internationella överenskommelser. Det är
således inte bara de materiella reglerna som måste införlivas med den nationella
svenska rätten. Även sådana principer som EG-rättens direkta tillämplighet,
direkta effekt och företräde framför nationell rätt måste accepteras av det
svenska rättssystemet. Regelverket har fått sitt innehåll genom den rättspraxis
som EG-domstolen har utvecklat. Denna praxis utgör en rättskälla inom EG-rätten
och måste få genomslag i Sverige.
Den nu föreslagna lagen är disponerad så, att det efter en inledande
bestämmelse, i vilken anges att lagen innehåller bestämmelser med anledning av
Sveriges anslutning till Europeiska unionen, följer en bestämmelse om
införlivande av EG:s nuvarande regelverk, dvs. fördragen och den före
anslutningen antagna sekundärrätten. Därefter regleras överlåtelsen av
beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna. I en därpå följande paragraf anges
de fördrag och andra instrument som gäller här i landet. Slutligen regleras
regeringens skyldigheter gentemot riksdagen i fråga om samråd och information i
frågor som rör den Europeiska unionen. Lagen har i enlighet med Lagrådets
förslag fått rubriken Lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska
unionen.
Det föreslås att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1995 och att lagen
(1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) därvid skall
upphöra att gälla. Lagen innehåller också vissa övergångsbestämmelser.
1 §
I denna paragraf anges att lagen innehåller bestämmelser med anledning av
Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Lagrådet har föreslagit att det i
paragrafen skall anges när lagen börjar gälla. Detta anges emellertid i
ikraftträdandebestämmelsen. Någon ändring i förhållande till lagrådsremissen har
därför inte gjorts.
2 §
Det ankommer på varje nytt medlemsland att i enlighet med sina konstitutionella
förutsättningar vidta åtgärder, så att anslutningsfördraget och de grundläggande
fördragen samt den beslutade sekundärrätten blir gällande i det nya
medlemslandet. Genom denna paragraf införlivas anslutningsfördraget och de
grundläggande fördragen samt den s.k. sekundärrätten som före Sveriges
anslutning till Europeiska unionen har antagits av Europeiska gemenskaperna.
Paragrafen omfattar inte bara rättsakter i egentlig mening, dvs. sådana
rättsakter som avses i artikel 189 i Romfördraget och som utgörs av
förordningar, direktiv och beslut samt rekommendationer och yttranden, utan
också avtal och andra typer av beslut som antagits av gemenskaperna.
Det nya medlemslandet blir redan genom anslutningsfördraget bundet av olika
slag av avtal som EG har ingått. Rådet fattar på EG:s vägnar beslut om
godkännande av sådana avtal. Det brukar röra sig om antingen ett beslut eller
förordning, dvs. sådana bindande rättsakter som regleras i artikel 189 i
Romfördraget. Godkännandet kan också ha annan form. Den nu föreslagna paragrafen
omfattar också sådana avtal.
Det finns beslut av olika slag som inte utgör beslut i den mening som avses i
artikel 189 i Romfördraget, t.ex. resolutioner och program m.m., vilka inte
grundar rättigheter eller skyldigheter för enskilda men som i vissa fall är att
anse som riktlinjer för den institution som har utfärdat dem. Vissa resolutioner
och ställningstaganden är inte juridiska utan politiska förpliktelser. Dessa har
inte heller någon bindande effekt för enskilda. Nyssnämnda typer av beslut
kräver i och för sig inte någon svensk författningsbestämmelse men blir genom
att de omfattas av den föreslagna bestämmelsen i anslutningslagen, liksom
rättsakterna och avtalen gällande för Sverige med den verkan som följer av
fördragen. Paragrafen har i övrigt utförligt behandlats i avsnitt 38.3.
Mellanrubriken före paragrafen liksom dess lydelse har justerats i enlighet med
Lagrådets förslag.
3 §
Genom paragrafen klargörs att Europeiska gemenskaperna efter Sveriges anslutning
till Europeiska unionen får fatta beslut med verkan här i landet i den
omfattning som följer av fördragen. Paragrafen ger uttryck för den överlåtelse
av beslutanderätt som följer av att Sverige ingår anslutningsfördraget. Det
konstitutionella stödet för paragrafen är det vilandeförklarade förslaget till
ny lydelse av 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen. Paragrafen har
utförligt behandlats i avsnitt 38.2. Paragrafens lydelse har justerats i
enlighet med Lagrådets förslag.
4 §
Paragrafen innehåller en uppräkning av de grundläggande fördragen,
konventionerna, akterna och besluten samt anslutningsfördraget med Sverige m.fl.
länder, dvs. den s.k. primärrätten. Som framgår av paragrafen har de fördrag
varigenom de tre gemenskaperna upprättades ändrats närmare 20 gånger. De
fördragsändringar som tas upp är i korthet följande.
Gemenskaperna förvaltades ursprungligen av delvis olika institutioner.
Domstolen och Europaparlamentet kom att bli gemensamma för alla tre genom en
konvention som ingicks samtidigt med Romfördraget och Euratomfördraget, medan
kommissionen och rådet blev gemensamma först genom det s.k. fusionsfördraget
från år 1965 (i kraft den 1 januari 1967).
Fördragsändringar har också föranletts av att nya medlemmar har tillträtt
gemenskaperna. Sålunda anslöts Danmark, Irland och Storbritannien år 1973,
Grekland år 1981 och Spanien och Portugal år 1986. Dessa anslutningsfördrag
medför, i likhet med det fördrag varigenom Sverige ansluts bl.a. institutionella
jämkningar m.m., t.ex. förändringar av röstantalet i rådet. Ett fördrag från år
1984 avser ändringar av liknande slag med anledning av Grönlands utträde ur
gemenskaperna.
Före Maastrichtfördragets ikraftträdande var proceduren annorlunda för
upptagande av medlemmar i Kol- och stålgemenskapen än för de övriga
gemenskaperna. Detta har inneburit att samtliga äldre anslutningsfördrag åtföljs
av separata rådsbeslut som innehåller ändringar i EKSG-fördraget.
Gemenskapernas finansiella bestämmelser har ändrats vid ett par tillfällen.
Detta har skett genom två s.k. budgetfördrag från åren 1970 och 1975.
En annan förändring med fördragsstatus är 1976 års akt om allmänna direkta val
av företrädare i Europaparlamentet. Före aktens ikraftträdande utsågs
företrädare inom resp. lands parlament.
Fördragen har vid två tillfällen genomgått en övergripande revision. Den första
resulterade i Enhetsakten från år 1986 (i kraft den 1 januari 1987) och den
andra i Maastrichtfördraget från år 1992 (i kraft den 1 november 1993), som
förutom att upprätta Europeiska unionen, även medförde ändringar i de tre
grundfördragen. Enhetsakten och Maastrichtfördraget har berörts under avsnitt 8.
Slutligen kan nämnas vissa ändringar av mindre generell betydelse. Hit hör 1962
års konvention om en ordning för associering av utomeuropeiska länder med
avseende på Nederländska Antillerna (se bilaga 17) och ändringar från år 1975 i
Europeiska investeringsbankens stadga, vilken återfinns i ett protokoll till
Romfördraget.
Ett flertal av de uppräknade instrumenten utgör sålunda ändringar i eller
tillägg till de ursprungliga gemenskapsfördragen. Det kan emellertid inte
uteslutas att uppräkningen inte är helt uttömmande. I den mån andra rättsakter
har utfärdats, vilka utgör ändringar i eller tillägg till de nu uppräknade
fördragen, kommer dessa att gälla i Sverige enligt 2 § i den nu föreslagna
lagen. Protokoll och bilagor utgör regelmässigt integrerade delar av fördragen
men har ändå nämnts i paragrafen, eftersom vissa sådana instrument inte alltid
kan sägas utgöra integrerade delar av fördragen. I förhållande till utredningens
förslag har vissa förändringar gjorts beträffande vilka instrument som
medtagits, bl.a. har det s.k. Edinburgh-beslutet om Maastrichtfördragets
tolkning inte medtagits, eftersom det inte ansetts tillhöra primärrätten.
Paragrafen har i övrigt kommenterats i avsnitt 38.3. Dess lydelse har justerats
i enlighet med vad Lagrådet föreslagit.
Frågan om kungörande och publicering av fördragen och den sekundärrätt som blir
gällande i Sverige har behandlats i avsnitt 43.
5 §
I denna bestämmelse regleras skyldigheten för regeringen att informera och
samråda med riksdagen i frågor som rör samarbetet inom EU. Förslaget innefattar
dels ett underrättelse- och samrådsförfarande som skall vara inriktat på
beslutsfattandet i Europeiska unionens råd, dels en allmän skyldighet för
regeringen att fortlöpande hålla riksdagen informerad om samarbetet inom EU.
Frågorna har behandlats i avsnitt 40.
I första stycket regleras det formella underrättelse- och samrådsförfarandet.
Området för samrådsförfarandet avgränsas på så sätt att regeringen skall
underrätta riksdagen genom organ som riksdagen bestämmer om sådana frågor som
avses bli behandlade i Europeiska unionens råd.
Det får bli en fråga för regering och riksdag att genom en fortlöpande dialog
utveckla den lämpligaste ordningen för att hantera dessa frågor.
I fortsättningen sägs att regeringen skall rådgöra med riksdagen genom organ
som riksdagen bestämmer om hur förhandlingarna i rådet skall föras inför beslut
i sådana frågor som regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som
riksdagen bestämmer. Avsikten härmed är att regeringen, som kan antas vara bäst
informerad om frågornas karaktär, skall vara skyldig att på eget initiativ söka
samråd i betydelsefulla frågor. Men regeringen skall därutöver vara skyldig att
samråda med organ som riksdagen bestämmer i vilken annan fråga som
riksdagsorganet anser vara så betydelsefull att samråd bör äga rum.
För regeringens del innebär förslaget också en möjlighet att förankra den
ståndpunkt regeringen ämnar inta vid förhandlingarna i rådet och att regeringen
skall kunna försäkra sig om riksdagens accept av förhandlingsståndpunkten. Även
på den punkten bör regering och riksdag kunna utveckla lämpliga former för att
få till stånd en fungerande ordning.
Det är således viktigt att göra klart att det formellt är regeringen som
företräder Sverige vid ministerrådets möten. Även om regeringen har skaffat sig
en accept från t.ex. ett riksdagsorgan som har inrättats för detta samrådsför-
farande, agerar regeringen med fullt politiskt ansvar vid rådets möten. Ett
riksdagsorgans uttalanden kan självfallet inte bli bindande för hela riksdagen
och saknar också formell konstitutionell betydelse.
Regeringen är alltså skyldig att ta initiativ till samråd i frågor den
bedömer vara betydelsefulla. Hur gränsen skall dras har inte angetts i själva
lagtexten. Den kompetensfördelning som nu gäller i fråga om normgivning mellan
regering och riksdag i de frågor det här kan bli tal om bör emellertid kunna
tjäna som en lämplig utgångspunkt för vad som skall anses vara en betydelsefull
fråga. I sådana frågor som det nu ankommer på riksdagen att besluta om men där
beslutsbefogenheterna genom medlemskapet överlåts till EG bör riksdagen således
få tillfälle att säga sin mening om hur förhandlingarna skall läggas upp och hur
Sveriges ståndpunkt vid beslutsfattandet skall se ut. Regeringen kan självfallet
bedöma även andra frågor vara betydelsefulla. Regeringen kan också tänkas finna
att en sådan fråga någon gång inte är betydelsefull. Regeringen får således
bedöma detta med hjälp av sitt omdöme.
I det andra stycket slås fast att regeringen dessutom fortlöpande skall lämna
information till riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i EU. En
självklar begränsning i denna skyldighet ligger i att information inte behöver
lämnas i annat fall än då frågan berör vårt land. På vilket sätt och i vilken
form denna information skall lämnas blir i första hand en fråga för riksdagen
att ta ställning till. Den allmänna information som det här är fråga om bör så
långt som möjligt lämnas vid öppna sammanträden med riksdagen.
Slutligen föreskrivs att regeringen varje år skall lämna en redogörelse till
riksdagen för verksamheten inom EU. Mellanrubriken före paragrafen har justerats
i enlighet med vad Lagrådet förordat.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Anslutningslagen bör träda i kraft samtidigt som anslutningsfördraget dvs. den 1
januari 1995. Samtidigt upphävs EES-lagen. Bakgrunden till upphävandet har
närmare redovisats i avsnitt 41.
Av övergångsbestämmelserna framgår att EES-lagen skall fortsätta att tillämpas
på förhållanden före upphävandet. Skälen för det har närmare redovisats i
avsnitt 41. Avsikten är att EES-lagen alltjämt skall tillämpas på förhållanden
som lagen var tillämplig på under sin giltighetstid. Den fortsatta tillämpningen
gäller framför allt de materiella reglerna i EES-avtalet och tillämpningen av
dem i Sverige av svenska domstolar och myndigheter.
Den övergripande övervakningen av reglernas efterlevnad som enligt EES-avtalet
ålåg EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen övertas vid en svensk
anslutning till EU av kommissionen och EG-domstolen i enlighet med
procedurregler enligt EG-rätten. Det är följaktligen närmast fråga om en
fortsatt tillämpning av samma materiella regler men med andra förtecken och med
andra övervakningsinstanser.
För att få en så smidig övergång som möjligt finns i anslutningsfördraget
bestämmelser som bl.a. skall sörja för att kommissionen fortsätter
handläggningen av de ärenden EFTA:s övervakningsmyndighet påbörjat och att
beslut som redan fattats av övervakningsmyndigheten skall respekteras även efter
anslutningen. Bestämmelserna innebär i några fall att EES-avtalets och därmed
EES-lagens bestämmelser inte tillämpas på förhållanden som uppstått före
anslutningen. Det blir i stället kommissionen som övertar handläggningen enligt
EG:s motsvarande regler. I sak innebär det dock inga avgörande förändringar
eftersom såväl de materiella som de procedurella reglerna är desamma.
Övergångsbestämmelsen om att den upphävda EES-lagen skall fortsätta att
tillämpas på förhållanden som uppstått före anslutningen, bör dock innehålla en
föreskrift om att den på detta sätt kan komma att inskränkas av
anslutningsfördraget. För enskilda bör detta inte medföra några nackdelar.
Bestämmelsens lydelse har justerats i enlighet med vad Lagrådet föreslagit.
I samband med ikraftträdande- och övergångsbestämmelsen föreskrivs också att de
fördrag och andra instrument som anges i 4 § skall kungöras i Svensk
författningssamling (SFS).
44.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och
andra författningar
1 §
I ett nytt tredje stycke upplyses om att rättsakter som innefattar föreskrifter
beslutade av EG och som gäller här i landet i enlighet med vad som föreskrivs i
lagen (1994:000) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen
kungörs i EG:s officiella tidning, EGT. Dessa rättsakter m.m. faller utanför
lagens tillämpningsområde, eftersom de inte har beslutats av svenska organ och
inte heller är internationella överenskommelser som enligt sådana författningar
skall gälla som svensk rätt.
44.3Förslaget till lag om upphävande av lagen (1972:762) om prisbestämmelser för
järn- och stålmarknaden (CECA-lagen)
Som har framgått av avsnitt 42 föreslås att den s.k. CECA-lagen skall upphävas.
Det får ankomma på regeringen att upphäva de tillämpningsföreskrifter som
utfärdats med stöd av CECA-lagen.
TERMER OCH FÖRKORTNINGAR
ACP African, Caribbean and Pacific States. Den grupp av 69
utvecklingsländer som är associerade till Gemenskapen genom
Lomé-konventionen.
ALTENER Alternative Energy EG-program för utveckling av förnybara
energikällor Syftet med programmet är att finansiellt stöd
skall utgå till projekt, utbildning, information och
samarbete med icke-medlemsländer.
Arion EG-program för utbildningsadministratörer Syftar till att
främja ömsesidig förståelse för medlemsländernas
utbildningssystem.
BC-Net Business Cooperation Network. Småföretagarprogram i EG.
Utgörs främst av ett datorbaserat system för sökning av
samarbetspartner
cabotage inrikestrafik som utförs med ett utlandsregistrerat fordon.
CAP Common Agricultural Policy EG:s gemensamma jordbrukspolitik.
Cassis de Dijon-principenEG-princip som innebär att varor som lagligen
produceras och saluförs i ett EU-land fritt skall kunna
säljas i ett annat medlemsland. Varu- och tjänsteflödena kan
bara stoppas om de medför miljö-, hälso- eller
säkerhetsrisker. Principen är uppkallad efter ett viktigt
beslut av EG-domstolen angående försäljning av
svartvinbärslikör.
CECA Communauté Européenne du Charbon et de l'Acier. Europeiska
kol- och stålunionen EKSG
Cedefop Centre Européen pour le développement de la formation
professionelle. EG:s center för yrkesutbildning i Berlin.
CELEX EG-kommissionens rättsdatabas. Innehåller i full text bl.a.
EG:s grundläggande traktat, sekundärrätt, avtal med tredje
land samt rättsfallen från EG-domstolen.
CEN Comité Européen de Normalisation - European Committee for
Standardization. Det västeuropeiska standardiseringsorganet.
Cenelec Comité Européen de normalisation électrotechnique - European
Committee for Electro-technical Standardization. Europeiska
kommittén för elektroteknisk standard.
CFP Common Fisheries Policy. EG:s gemensamma fiskeripolitik.
CFSP Common Foreign and Security Policy. Den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik som EG-staterna skall utveckla enligt
Maastricht-fördraget
CITES Europarådskonvention om internationell handel med
utrotningshotade djur- och växtarter.
COM Commission Européenne - EG-kommissionens dokumentserie
Comett Action Programme of the Community in Education and Training
for Technology. Program för utbildning och praktik för sam-
arbete mellan universitet och näringsliv.
COREPER Comité des Représentants Permanents. Organ, bestående av
medlemsländernas ambassadörer vid gemenskapen, som bereder
ärendenas behandling i rådet.
COST Coopération européenne dans le domaine de la recherche
scientifique et technique - European Cooperation in the Field
of Scientific and Technical Research. Mellanstatligt
forskningssamrabete mellan kommissionen, EG:s medlemsstater
och nio andra stater, däribland Sverige.
CPC Community Patent Convention. EG:s patentkonvention.
DG Directorate General. Generaldirektorat inom kommissionen.
Direktiv Är bindande för gemenskapens medlemsländer när det gäller
målen som skall uppnås, men ger varje land valfrihet
beträffande medlen. Direktiven innehåller ofta åtanganden om
tid för införande.
Dual use-varor Strategiskt känsliga varor som kan ha såväl en civil som en
militär användning
EAGFF European Agricultural Guidance and Guarantee Fund. Se FEOGA.
ECB/ECBS European Central Bank/European Central Bank System. Den
europeiska centralbanken
respektive det europeiska centralbankssystemet (inkl. de
nationella centralbankern) som avses upprättas i EMU:s fas 3
i slutet av 1990-talet.
ECU European Currency Unit. EG:s korgvaluta, vars värde mot
nationella valutor fastställs dag för dag. (4 juli 1994: 1ECU
= 9,40 SEK).
EEC European Economic Community - Europeiska ekonomiska
gemenskapen.
EEG Europeiska ekonomiska gemenskapen. Svensk benämning på EEC.
EES Europeiska ekonomiska samrbetsområdet. Det gemensamma
ekonomiska samarbetsområdet EG-EFTA; omfattar för närvarande
(juli 1994) Finland, Island, Norge, Sverige och Österrike
samt de tolv EU-länderna.
EFTA European Free Trade Association. Europeiska
frihandelssamanslutningen; omfattar för närvarande (juli
1994) Finland, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz, Sverige
och Österrike.
EKSG Europeiska kol- och stålgemenskapen.
EMS European Monetary System. EG:s valutasamarbete.
EMU Ekonomisk och monetär union. EMU är tänkt att genomföras i
tre faser Fas ett innebär dels upprättandet av den inre
marknaden och införandet av fria kapitalrörelser mellan
EU-länderna, dels att alla valutor knyts till
växelkursmekanismen i EMS. Fas två innebär huvudsakligen en
förstärkning av den ekonomisk-politiska samordningen och fas
tre
skapandet av en gemensam centralbank, att man låser
växelkurserna mellan medlemsländerna och att en enhetlig
valuta införs.
ERASMUS European Action Scheme for the Mobility of University
Students. EG:s program för studentutbyte mellan högskolor.
Sverige deltar sedan läsåret 1992-93.
ERDF European Regional Development Fund. EG:s regionala
utvecklingsfond, en av de tre strukturfonderna.
ERGO European Community Action Programme for the Long-term
Unemployed. EG-program för informations- och
erfarenhetsutbyte mellan medlemsländerna och vissa länder
utanför EG vad gäller frågor som rör långtidsarbetslöshet.
ESA 1 EFTA Surveillance Authority. Övervakningsorgan för
EFTA-ländernas efterlevnad av EES-avtalet.
2 Euratom Supply Agency
ESF European Social Fund. EG:s socialfond, en av gemenskapens tre
strukturfonder vars syfte främst är att främja
arbetstillfällen, ge stöd åt projekt som motarbetar långtids-
och ungdomsarbetslöshet.
EU Europeiska Unionen
Euratom European Atomic Energy Community. Europeiska
atomenergigemenskapen.
EUREKA European Research Coordination Agency. Europeisk samordnad
civil högteknologisatsning.
Eurostat Statistical Office of the European Communities. Europeiska
gemenskapens statistikkontor i Luxemburg.
FEOGA Fond Européen d'Orientation et de Garantie Agricole. Den
europeiska jordbruksfonden; en av de tre strukturfonderna.
Fondens struktursektion ger bidrag till modernisering av
brukningsmetoder, jordförbättring, yrkesutbildning,
omställning till annan produktion, ägosammanläggning, samt
stöd till jordbruk i bergstrakter eller andra områden som är
mindre lönsamma att bruka. Medel har också avsatts för
skogsplantering och miljövård. Fondens garantisektion
utbetalar diverse stöd till jordbrukarna.
Förordning En förordning antas av ministerrådet på förslag från
kommissionen. Den är omedelbart bindande för alla
medlemsstater, liksom för företag och enskilda inom
gemenskapen. Förordning tar över nationell lag.
GATT General Agreement on Tariffs and Trade. Allmänna tull- och
handelsavtalet.
GCC Gulf Cooperation Council. Samarbetsråd för länder vid
Persiska viken. Medlemsländerna är Bahrain, Förenade
Arabemiraten, Kuwait, Oman, Qatar och Saudiarabien.
GSP Generalized System of Preferences. Det allmänna
preferenssystemet - till förmån för u-länder.
GUSP Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. se CFSP
Helios Handicapped People in the European Community Living
Independently in an Open Society. EG-program för
handikappade.
IAEA International Atomic Energy Agency. Internationella
atomenergibyrån.
IMF International Monetary Fund. Internationella valutafonden.
Intrastat System för inhämtning av statistiska uppgifter över
varuhandeln mellan EU-medlemsländerna
JET 1 Joint European Torus. Fusionsforskningsprogram.
2 Joint European Transport. Det gemensamma
flygtransportprojektet.
J.O. Journal Officiel. Gemenskapens officiella tidning på franska.
JRC Joint Research Center. Gemenskapens forskningsinstitution.
LFA Less Favoured Area. Mindre gynnade områden.
LINGUA Populärbeteckning för European Community Action Scheme för
the promotion of training in Foreign Languages. Gemenskapens
språkutbildningsprogram.
Lomé-konventionen Avtal mellan gemenskapen och ACP-länderna. Konventionen, som
har sitt ursprung i EU-ländernas tidigare samarbete med de
forna kolonierna, är ett avtal om handel, samarbete och
bistånd.
MEDIA Measures to Encourage the Development of the Audio-visual
Industry. EG:s program för stöd av både produktion och
distribution av film och video.
MGN Mest gynnad nationsbehandling. Huvudprincipen i GATT.
OECD Organization for Economic Co-operation and Development.
Organisationen för ekonomiskt samrabete och urtveckling.
Hette ursprungligen OEEC och skapades år 1948 för att främja
Europas återuppbyggnad efter kriget; omfattar i dag 25
"västekonomier" och ägnar sig främst åt informationsutbyte,
analys och viss samordning av ett brett spektrum av
ekonomiska frågor.
O.J. Official Journal. Gemenskapens officiella tidning på
engelska.
PHARE Poland and Hungary Aid for Restructuring of the Economies.
Den del av EU-ländernas tekniska bistånd till samtliga
central- och östeuropeiska länder som kanaliseras via EG:s
budget.
Schengenavtalet Avtal mellan vissa av EU-länderna om avskaffande av
gränskontroller.
SAVE Special Action for Vigorous Energy Efficiency. EG-program för
att effektivisera energianvändningen, med målsättningen att
minska denna per BNP-enhet med 20 procent på fem år
STABEX Stabilization of Export Earnings. System för stabilisering av
u-ländernas exportintäkter enligt Lomé-konventionen.
SubsidiaritetsprincipenDenna princip innebär att endast det som inte kan göras
bättre på nationell, regional eller lokal nivå skall göras på
gemenskapsnivå. Dvs. beslut inom gemenskapen bör fattas så
nära medborgarna som möjligt. Principen fördragsfästes i och
med Maastrichtfördraget.
SYSMIN Special financing facility for ACP and OCT mining products.
Exportstödfunktion inom EG för de
mineralexporterandeACP-länderna och de franska transoceana
territorierna. Stöd lämnas för stabilisering av intäkter från
export av fosfat, bauxit och koppar samt till rationalisering
av gruvindustrin och malmletning.
TACIS Technical Assistance to the Commonwealth of Independent
States and Georgia. Kommissionens biståndsprogram för
länderna i forna Sovjetunionen (utom de tre baltiska
staterna, som faller under PHARE-programmet).
TBT Technical Barriers to Trade. Tekniska handelshinder.
TEMPUS Trans-European Mobility Programme for University Students.
EG-program för studentutbyte mellan högskolor i EU och
central- och östeuropeiska universitet.
TEN Transeuropean Networks. Transeuropeiska nätverk för
infrastruktur inom transport-, telekommunikations- och
energisektorerna.
THERMIE EG:s program för ny energiteknik. Löper 1990-94 och inriktar
sig på stöd till nya och breddade projekt, åtgärder som
stimulerar till marknadsföring och nyttjande av ny energi-
effektiv teknik, samt för koordinering
med nationella stödprogram för liknande verksamheter
Visegrad-länderna Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien.
BILAGA 1
Anförande av Europa- och utrikeshandelsminister Ulf Dinkelspiel vid öppnandet av
Sveriges förhandlingar om EG-medlemskap den 1 februari 1993
Den svenska regeringen hälsar med tillfredsställelse dagens öppnande av
medlemskapsförhandlingarna.
För två år sedan förklarade Sveriges riksdag med stor majoritet att medlemskap i
de Europeiska gemenskaperna ligger i vårt lands intresse. Detta återspeglade vår
önskan att bidra till förverkligandet av visionen om ett enat Europa som lever i
fred, välstånd och social rättvisa, som visar öppenhet för sina grannländers
behov och som är medvetet om sitt nationella ansvar. Sex månader senare, den 1
juli 1991, ansökte vi om medlemskap. Målet för de förhandlingar som nu inleds är
att uppnå svenskt medlemskap i den Europeiska unionen när fördraget har
ratificerats av alla parter.
Förbindelserna mellan Sverige och gemenskapen har utvecklats avsevärt under de
senaste 20 åren. De två viktigaste milstolparna är frihandelsavtalet från 1972
och förra årets avtal om det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
EES-avtalet utgör ett kvalitativt nytt steg i vårt samarbete. Avtalet, som
Sverige tillmäter stor vikt på vägen mot fullt medlemskap, godkändes nyligen av
riksdagen med en överväldigande majoritet. Alla ansträngningar måste göras för
att detta avtal ska kunna träda i kraft så snart som möjligt. Vårt närmande till
gemenskapen bygger på en rad grundläggande övertygelser och traditioner som
kommer att inspirera och vägleda oss i förhandlingarna liksom i vårt agerande
som framtida medlem.
- Först och främst har vi samma grundläggande värderingar som gemenskapen och
dess medlemsstater. Vi är övertygande om att endast demokratiska samhällen som
grundas på respekt för de mänskliga rättigheterna och är inriktade på pluralism,
öppenhet och rättssäkerhet kan slå vakt om den personliga friheten och främja
sociala framsteg,
- Vi bekänner oss alla till marknadsekonomi och fri konkurrens. Sverige delar
uppfattningen att en väl fungerande inre marknad med 370 miljoner människor
behöver gemensamma regler, inte minst för att uppnå hög produktsäkerhet och för
att skydda konsumenternas intressen.
- Freden är odelbar. Den grundläggande tanken bakom den Europeiska gemenskapen
är att stärka fred och säkerhet mellan Europas folk. Vi anser att det är både
möjligt och nödvändigt att efter det kalla krigets slut
bygga en varaktig europeisk säkerhetsanordning genom integration och samarbete.
Den Europeiska gemenskapen och medlemsländernas gemensamma agerande är avgörande
för stabilitet, fred och utveckling i Europa.
- En stark Europeisk union måste vara generös mot omvärlden. Den största
utmaningen i Europa i dag är att bistå de central- och östeuropeiska länderna i
deras ansträngningar att säkra demokrati, social rättvisa och marknadsekonomi.
På samma sätt måste Europa beakta och ta fasta på utvecklingsländernas behov.
Handel och bistånd, miljö och utveckling måste gå hand i hand i vår strävan att
bekämpa fattigdomen. Sverige är berett att delta aktivt i gemensamma europeiska
ansträngningar för att lindra nöden i de fattigaste länderna och för att främja
dess utveckling. Vi önskar också gemensamt och i en generös anda hantera
flyktings- och migrationsfrågorna.
- Det är en angelägen uppgift som brådskar att gemensamt bekämpa arbetslösheten
och att stimulera ekonomisk återhämtning. Inga ansträngningar får sparas för att
nå dessa mål. Det finns inga nationella lösningar på europeiska problem. Den
ekonomiska, industriella och finansiella integrationen har minskat betydelsen av
gränserna mellan de västeuropeiska länderna. Det krävs allt mera samordning och
samarbete för att åstadkomma stabil och icke-inflationsdrivande tillväxt samt
full sysselsättning.
- Det finns också en rad andra områden där vi är övertygade om att framsteg bäst
kan nås genom internationellt samarbete och då särskilt inom gemenskapens ram.
Jag tänker då i synnerhet på åtgärder mot miljöförstöringen. Gemensamma
europeiska ansträngningar är nödvändiga för att säkerställa en hållbar
utveckling mot en ren miljö för framtida generationer. Gränsöverskridande
miljöproblem som t.ex. försurningen kan inte lösas enbart genom nationella
åtgärder. Som medlem kommer Sverige att i enlighet med fördraget upprätthålla
och utveckla högt ställda normer för naturskydd och miljövård. Som framgår av
kommissionens utlåtande om den svenska ansökan kan vi bidra till att gemenskapen
utvecklas till en dynamisk internationell kraft på miljöområdet.
En Europeisk union som bygger på gemensamma värderingar och skiftande
erfarenheter kan verksamt öka vår gemensamma förmåga att hantera dessa frågor.
Under denna process måste det råda enighet om målen, men stor hänsyn måste också
tas till varje medlemslands särart.
Mot den bakgrunden välkomnar Sverige den ökade betoning som gemenskapen lägger
vid öppenhet och insyn. Denna utveckling ligger i
linje med den svenska förvaltningens traditionellt stora öppenhet. På detta
område för vi med oss grundläggande principer och viktiga erfarenheter som vi
gärna delar med oss av. Offentlighetsprincipen och meddelarfriheten utgör
fundamentala principer som är förankrade i den svenska grundlagen och som
garanterar medborgarna tillgång till information om den offentliga
förvaltningens verksamhet. Dessa principer är en omistlig del av vårt politiska
och kulturella arv. De främjar den demokratiska processen, rättssäkerheten och
effektiviteten i den offentliga förvaltningen, vilket också är viktiga mål för
gemenskapen.
Vi välkomnar också den nya tillämpningen av subsidiaritets- eller
närhetsprincipen. Denna princip bidrar till respekten för medlemsländernas
nationella identitet och säkerställer nationella och lokala myndigheters
kompetens. Vi delar uppfattningen att gemenskapen endast bör agera när ett mål
bättre kan uppnås på gemenskapsnivå än av de enskilda medlemsstaterna.
Geografiskt är Sverige ett vidsträckt land med en rik och varierande natur. Våra
medborgare värnar inte bara om höga miljökrav utan också om den likaledes
omistliga och urgamla allemansrätten.
Den ökade vikt gemenskapen fäster vid den sociala dimensionen är enligt vår
uppfattning en nödvändig följd av den ekonomiska integrationen. Vi ser fram emot
att aktivt bidra till den fortsatta utvecklingen på detta område, som innefattar
arbetsmiljön och dialogen mellan arbetsmarknadens parter. Detta gäller också
ansträngningarna att förbättra de handikappades situation. Existerande EG-regler
på det sociala området fastställer miniminivåer, som tillåter de enskilda
medlemsländerna att tillämpa mer långtgående bestämmelser. Vi välkomnar
unionsfördragets sociala protokoll inklusive arbetsmarknadsparternas förstärkta
roll i utarbetandet och genomförandet av gemensamma åtgärder på
arbetsmarknadsområdet. Vi utgår från att detta innebär att svenska
kollektivavtal erkänns som tillräckligt medel att genomföra EG:s direktiv. Den
svenska och nordiska arbetsmarknaden kännetecknas av en lång tradition av att
villkor i arbetslivet fastställs i kollektivavtal mellan de berörda
organisationerna.
Det är också vår bestämda strävan att bidra till den fortsatta utvecklingen av
gemenskapens politik för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män, vilket
är ett viktigt mål i Sverige.
Herr Ordförande,
När jag nu övergår till själva grunden för våra förhandlingar, låt mig då först
understryka vad den svenska regeringen redan framhållit många gånger tidigare:
Sverige delar till fullo de politiska mål och principer, de s.k. finalités
politiques, som återfinns i fördraget om den Europeiska unionen.
Vi är redo att i våra förhandlingar utgå från gällande rättigheter och
skyldigheter, som går under beteckningen "aquis communautaire". Sverige förmåga
att göra detta kom tydligt till uttryck under EES-förhandlingarna och har
sedemera fått ett erkännande i EG-kommissionens utlåtande om den svenska
ansökan. Icke desto mindre finns det ett antal förhandlingsfrågor som vi
gemensamt måste lösa och som jag ska återkomma till.
Vi vill medverka i arbetet på att bygga en ny europeisk säkerhetsordning på
grundval av FN-stadgan, ESK:s principer och beslut och andra internationella
rättsprinciper. Därför önskar vi delta fullt ut i den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken inom Unionens ram.
Vårt politiska åtagande att fullt ut och aktivt medverka i den gemensamma
utrikes- och handelspolitiken har ett brett parlamentariskt stöd. Sverige har
inga rättsliga hinder mot ett sådant deltagande. Vi är beredda att ikläda oss
samma fördragsmässiga rättigheter och skyldigheter som gemenskapens nuvarande
medlemmar.
Som den svenska riksdagen nyligen har deklarerat, består Sveriges militära
alliansfrihet alltjämt. Samtidigt inser vi att utformningen på lång sikt av en
gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt
försvar, är ett mål för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som
kommer att diskuteras vidare inom ramen för 1996 års översynskonferens. Vi avser
inte hindra den Europeiska Unionens utveckling på vägen mot detta mål.
Sverige vill delta i den framväxande Ekonomiska och monetära unionen (EMU).
Gemensamma ansträngningar för att uppnå monetär stabilitet är en viktig
förutsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Den senaste tidens oro
på valutamarknaderna och de räntechocker som har drabbat många länder inklusive
Sverige, har understrukit behovet av ett närmare ekonomiskt och monetärt
samarbete för att främja monetär stabilitet. Sverige är angeläget att bidra till
utformningen av EMU redan före medlemskapet. Ett slutligt svenskt
ställningstagande avseende övergången från den andra till den tredje fasen
kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med
bestämmelserna i fördraget.
Vi utgår från att Sverige kommer att tilldelas samma antal röster i rådet och
samma antal platser i Europa-parlamentet och i andra EG-institutioner som andra
jämförbara medlemsstater. Vi utgår också från att svenska blir ett av Unionens
officiella språk.
Den långa traditionen av samarbete mellan de nordiska länderna kommer utan
tvekan att bli en tillgång också för våra framtida samarbetsparter i en utvidgad
gemenskap. Vi önskar att detta samarbete i lämplig form kommer till uttryck i
anslutningsfördraget.
Och nu skulle jag vilja ta upp huvudfrågorna i förhandlingen.
Regionalpolitik
Som framgår av kommissionens utlåtande innebär en utvidgning med Sverige och
andra nordiska länder att områden med helt nya regionala drag i en nära framtid
kommer att utgöra delar av gemenskapen. Dessa regioner karakteriseras av låg
befolkningstäthet, begränsade lokala marknader, långa avstånd och hårda
klimatförhållanden. Det handlar om permanenta geografiska betingelser och
svårigheter. Av naturliga skäl beaktas dessa faktorer inte i EG:s nuvarande
regionalpolitik, som är vägledande för medlemsstaterna och gemenskapens regler
på området. Vi utgår från att det finns en stor förståelse för behovet av en
anpassning av gemenskapens politik så att de nya faktorerna kan beaktas, när
Sverige och andra nordiska länder ansluter sig till gemenskapen. Dessa faktorer
är av stor betydelse, särskilt för jordbruket och den regionala utvecklingen.
Detta framgår också av kommissionens utlåtande. Sverige måste kunna bedriva en
aktiv och ambitiös nationell politik för regional utveckling i enlighet med
fördragsreglerna.
Kommissionens utlåtande bekräftar att Sverige som medlem har rätt till stöd från
EG:s strukturfonder. I förhandlingarna måste vi komma fram till kriterier och
metoder som gör det möjligt för Sverige att delta fullt ut i det gemensamma
strukturprogrammet. Syftet måste vara att utjämna regionala skillnader orsakade
av allvarlig industriell tillbakagång, att bekämpa långtidsarbetslöshet, att
underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden, att anpassa jordbruk och
skogsbruksproduktion samt att främja landsbygdens utveckling.
Miljö
Vi utgår från att den högsta tillämpade ambitionsnivån kommer att gälla på
miljöområdet och att därmed inga normer kommer att sänkas. Särlösningarna i
EES-avtalet rörande bl.a. kemikalier, farliga ämnen och avgasutsläpp från
motorfordon ska gälla också i anslutningsfördraget. Mot bakgrund av behovet av
att minska skadliga utsläpp bör Europa ta ledningen genom att formulera
strängast möjliga krav för utsläpp från motorfordon. Vi välkomnar det femte
handlingsprogrammet för miljön som skapar en fast grund för att ytterligare
skärpa de europeiska miljönormerna, för att förverkliga en hållbar utveckling
och för att fullgöra våra åtaganden inom ramen för FN:s konferens om miljö och
utveckling (UNCED). Vi delar uppfattningen att försiktighetsprincipen måste
tillämpas. Däri ligger att farliga processer och ämnen måste ersättas med mindre
farliga alternativ. Vi kommer också i likhet med andra medlemmar av gemenskapen
att förbehålla oss rätten att själva fatta beslut rörande import av avfall. Vi
kommer att upprätthålla förbud mot slutförvaring av utländskt kärnavfall och
andra former av långtidslagring som inte är del av en behandlingsprocess.
Jordbrukspolitik
Sverige genomför för närvarande ett omfattande reformprogram inom
jordbrukssektorn för att främja avreglering, konkurrens och effektivitet till
nytta för såväl konsumenter som lantbrukare. De svenska jordbrukspolitiska målen
har stora likheter med målsättningarna för den gemensamma jordbrukspolitiken
(CAP). Vi siktar på en fullständig integrering i den gemensamma
jordbrukspolitiken med ett minimum av övergångsarrangemang och skyddsåtgärder
från tidpunkten för Sveriges inträde i den Europeiska unionen.
Hänsyn måste emellertid tas till de specifika förutsättningarna för
jordbruksproduktion i Sverige. Vår befolkningstäthet är extremt låg. Endast sju
procent av landytan är uppodlad. Lägre medeltemperaturer och en kort
odlingsperiod påverkar avkastning och produktionskostnader. För att möta dessa
"arktiska och subarktiska" villkor har Sverige utvecklat en rad regionala
stödåtgärder för jordbruksproduktion, landsbygdsutveckling, sysselsättning,
miljö, ett öppet och varierande landskap liksom för bibehållandet av biologisk
mångfald. Mjölkproduktionen, den viktigaste sektorn i den svenska
jordbruksnäringen, utgör ryggraden för jordbruket i ekonomiskt mindre gynnade
regioner. Under förhandlingarna måste en överenskommelse nås rörande
tillvägagångssätt och metoder för att inom ramen för gemenskapens politik nå
dessa mål och för att slå vakt om och utveckla jordbruket i norra Sverige, i
skogsområdena i söder samt på Öland och Gotland.
En fullständig integrering innebär en anpassning av 1990 års svenska
reformprogram för livsmedels- och jordbrukssektorn. Med utgångspunkt i
jämförbara EG-åtgärder har det svenska programmet givit resultat i form av
balans inom animaliesektorn samt minskningar av spannmålsöverskottet. Detta bör
tillgodoräknas oss i förhandlingarna, t.ex. vid beräkning av basarealer för
stödåtgärder och vid fördelningen av väl avpassade nationella produktionsvolymer
- t.ex. för mjölk. Villkoren för animaliesektorn i sin helhet kräver en grundlig
genomgång.
Trädgårdsnäringen är inte föremål för marknadsreglering i Sverige. Anpassningen
av denna sektor till EG:s marknadsreglering är en fråga som kräver noggranna
överväganden.
Den samiska befolkningen har en särställning i Sverige. Förutsättningarna för
rennäringen, vilken är basen för den samiska kulturen, måste säkras. Svenska
jakttraditioner, som bygger på principen om upprätthållen balans och som syftar
till att bevara den svenska faunan, måste också bibehållas.
Sverige har uppnått en hög standard på växtskyddsområdet liksom på djurhälso-
och det livsmedelshygieniska området. Kraven på miljö-, livsmedels-, djurskydds-
och fodermedelsområdena är långtgående.
Genom att upprätthålla dessa krav vill Sverige bidra till en högre ambitionsnivå
och till en vidareutveckling av de europeiska reglerna i dessa avseenden. Vad
jag nu har sagt gäller också konsumentsskyddet på andra områden.
Fiske
Sverige, med betydande fiskevatten i Östersjön, avser med vissa tekniska
anpassningar helt integreras i den gemensamma fiskeripolitiken. Att fullt ut
bevara de traditionella svenska fiskemönstren i omgivande vatten och i Nordsjön
är av särskild vikt i detta sammanhang. Vi siktar också på att införa EG:s
marknadsorganisation för fiske och akvakultur från och med anslutningsdagen. Det
är på fiskets område av största vikt att Sverige, inom ramen för EG:s politik,
kan upprätthålla och utveckla sådana regionalpolitiska åtgärder som motiveras av
ett strängt klimat, långa avstånd och andra ogynnsamma villkor.
Gemensam handelspolitik och tullunionen
Vi är beredda att anpassa oss till de tullnivåer som gäller i EG:s tullunion och
harmonisera vår handelspolitik med gemenskapens i syfte att fullt ut kunna delta
i den inre marknaden från och med inträdet. Vi måste emellertid försöka
överbrygga de handelspolitiska skillnader som finns. Denna uppgift skulle utan
tvekan underlättas av ett framgångsrikt resultat i GATT:s Uruguay-runda.
Jag tänker först och främst på Sveriges frihandel med de baltiska staterna,
vilken vi önskar bevara i syfte att understödja deras reformsträvanden. Det
borde vara möjligt att finna pragmatiska lösningar i avvaktan på att gemenskapen
ingår liknande samarbetsavtal med de baltiska staterna.
Det är av vikt att minimera de välfärdsförluster som följer av olika slags
handelsrestriktioner gentemot tredje land. Jag tänker här bl.a. på de
återstående kvantitativa restriktionerna för textil- och beklädnadssektorn,
vilka Sverige avskaffade 1991. Eftersom gemenskapen siktar mot en gradvis
liberalisering på detta område, borde det vara möjligt att finna lämpliga
övergångsarrangemang.
Handelsmonopol
Sverige har redan i EES-avtalet godtagit fördragsbestämmelserna rörande
handelsmonopol, samtidigt som vi har gjort klart att våra alkoholmonopol grundas
på viktiga hälso- och socialpolitiska motiv. Dessa arrangemang utgör en
strategisk del av en vittomfattande politik som syftar till att reducera den
totala alkoholkonsumtionen och minska de risker som följer av den.
Alkoholmonopolstrukturen får givetvis inte diskriminera eller
snedvrida konkurrensen i strid med bestämmelserna i Rom-fördraget.
Avveckling av gränskontroller
Att öppna gränserna i Europa är ett viktigt steg i riktning mot djupare
integration. I vissa fall, som exempelvis narkotika och djursjukdomar, kan
emellertid gränskontrollerna inte avvecklas utan andra effektiva
kontrollåtgärder. Kampen mot narkotikahandel och andra former av internationell
brottslighet måste fortsätta. Vi vill diskutera detta ämne grundligt under
förhandlingarna.
Euratom
När det gäller den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) har vi förstått
att viktiga aspekter av fördraget inte längre tillämpas enligt bestämmelsernas
ordalydelse och att praxis gradvis har utvecklats bland medlemsstaterna. Vårt
mål är att vitala svenska intressen säkerställs när det gäller bl.a. hälsoskydd,
säkerhetskontroll, egendomsrätt, icke-spridning samt säker och ekonomisk
hantering av kärnbränslecykeln.
Gemenskapens budget
Vad gäller budgeten kommer Sverige att bli en nettobidragsgivare. Bidragets
storlek kan utgöra ett problem. Arrangemang som har gjorts för medlemsstater i
liknande situationer måste studeras. I ljuset av bl.a. den kostnadskrävande
anpassningen av jordbrukssektorn i EG-perspektivet och av att det kan dröja
tills vi kan tillgodogöra oss medlemskapets alla rättigheter och fördelar,
kommer lämpliga arrangemang för en gradvis infasning av vårt bidrag att visa sig
nödvändiga.
Herr Ordförande,
På flera av de områden som jag har kommenterat har Sverige ett starkt intresse
av att delta i vidareutvecklingen av gemenskapens normer och regler i enlighet
med dess arbetsprogram för 1993, och följaktligen långt före anslutningen. Det
underliggande motivet är att vi vill delta - möjligen i informella former - i
arbetet med regler och riktlinjer som snart blir tillämpliga på Sverige. Jag
tänker här t.ex. på gemensamt agerande inom ramen för den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken, handelspolitiken, EMU/EMS-samarbetet, flykting- och
asylpolitiken, det judiciella samarbetet, miljö- och konsumentpolitiken och
andra viktiga områden där det gemensamma regelverket kontinuerligt utvecklas.
Slutligen några ord om organisationen och tidtabellen för våra förhandlingar.
Jag tycker den föreslagna uppläggningen av förhandlingarna är bra. Vårt mål är
medlemskap 1995 föregånget av en
folkomröstning 1994. Denna tidtabell tar hänsyn till att den svenska grundlagen
måste ändras i enlighet med våra konstitutionella regler.
Herr Ordförande,
Under de kommande månaderna kommer vi att täcka ett stort antal
förhandlingsområden. Med konstruktivt samarbete och politisk vilja är jag
övertygad om att vi gemensamt ska kunna lösa de många och viktiga frågorna på
vår dagordning. Vi har ställt upp ett klart mål. Vi vill aktivt bidra till att
bygga en stark och sammanhållen Europeisk Union för fred, frihet och demokrati,
för ekonomisk tillväxt och sociala framsteg och för ren miljö och kulturell
mångfald.
Uttalande av Europa- och utrikeshandelsminister Ulf Dinkelspiel vid
ministermötet i Bryssel den 9 november 1993
Som ni väl känner till, delar Sverige till fullo de politiska målsättningarna
och principerna för fördraget om Europeiska unionen.
Det är med stor tillfredsställelse som vi noterar att fördraget nu har trätt i
kraft och att vi nu kan vidga omfattningen av förhandlingarna så att dessa
viktiga områden också kan inkluderas.
För att möta de stora utmaningar som alla våra länder står inför krävs att en
ny nivå av samarbete och integration framgångsrikt etableras.
Tre av dessa utmaningar är speciellt viktiga. Och när nu fördraget har trätt
ikraft är Europa i ett bättre läge för att kunna klara av dem.
Den första utmaningen är att under 1990-talet tillhandahålla tiotals miljoner
nya arbeten, liksom möjligheter till utbildning och praktik, så att
arbetslösheten kan nedbringas och på så sätt stärka förtroendet för europeiskt
samarbete.
I den bemärkelsen är arbetet som nu pågår med Vitboken av speciell betydelse
för hela Europa. Vi delar Europeiska rådets uppfattning att
arbetslöshetssituationen är oacceptabel. Det faktum att Europeiska rådet
fastslår att varje ansträngning måste göras för att råda bot på den situationen,
indikerar att behovet av att öka produktiv sysselsättning idag är lika viktigt
som monetära mål.
Därför är det nödvändigt att sätta upp ambitiösa mål när det gäller att skapa
nya produktiva arbeten, bekämpa arbetslösheten, förbättra arbetsmarknadens sätt
att fungera och att säkerställa våra medborgares välfärd.
Ökad ekonomisk tillväxt, sysselsättning och reducerad arbetslöshet är
förutsättningar för att få ned de offentliga underskotten. Andra åtgärder för
att på medellång sikt förstärka budgeten är också nödvändiga. Vi ser fram emot
att ta del i ett gemensamt europeiskt agerande fastlagt i det europeiska rådet
och i finansministrarnas gemensamma EFTA-EG möten. Vi för vår del siktar på att,
som ett steg mot full sysselsättning, reducera arbetslösheten med hälften till
slutet av århundradet. Jag skulle här speciellt vilja hänvisa till de program
för tillväxt och sysselsättning som igår antogs av de nordiska statsministrarna.
För att uppnå ambitiösa mål för tillväxt, investeringar och sysselsättning är
det nödvändigt att upprätthålla prisstabilitet och på så sätt skapa lägre
räntenivåer och internationell monetär stabilitet, dvs. uppnå
konvergenskriterierna såsom de fastställt i Maastrichtfördraget.
Vid öppnandet av förhandlingarna uttalade vi i följande termer vår position med
avseende på de frågor som täcks av kapitel 23 om ekonomisk och monetär politik:
"Sverige vill delta i den framväxande Ekonomiska och monetära unionen (EMU).
Gemensamma ansträngningar för att uppnå monetär stabilitet är en viktig
förutsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
Den senaste tidens oro på valutamarknaden och de räntechocker som har drabbat
många länder inklusive Sverige, har understrukit behovet av ett närmare
ekonomiskt och monetärt samarbete för att främja monetär stabilitet. Sverige är
angeläget att bidra till utformningen av EMU redan före medlemskapet. Ett
slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången från den andra till den
tredje fasen kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i
enlighet med bestämmelserna i fördraget."
Mot bakgrunden av denna position är vi beredda att stänga kapitel 23 om
ekonomisk och monetär politik.
Den andra utmaningen är nödvändigheten av att säkerställa stabilitet och att
främja freden i alla delar av Europa. Vi måste utvidga stabiliteten och freden
till öst och syd-öst och förebygga framväxten av nya åtskiljande gränslinjer på
vår kontinent.
I detta avseende är utvecklingen av den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken av avgörande betydelse.
När jag presenterade vår position på detta område den 1 februari gjorde jag
följande uttalande, vilket självklart fortfarande gäller.
"Vi vill medverka i arbetet på att bygga en ny europeisk säkerhetsordning på
grundval av FN-stadgan, ESK:s principer och beslut och andra internationella
rättsprinciper. Därför önskar vi delta fullt ut i den gemensamma utrikes. och
säkerhetspolitiken inom Unionens ram.
Vårt politiska åtagande att fullt ut och aktivt medverka i den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken har ett brett parlamentariskt stöd. Sverige har
inga rättsliga hinder mot ett sådant deltagande. Vi är beredda att ikläda oss
samma fördragsmässiga rättigheter och skyldigheter som Gemenskapens nuvarande
medlemmar.
Som den svenska riksdagen nyligen har deklarerat, består Sveriges militära
alliansfrihet alltjämt. Samtidigt inser vi att utformningen på lång sikt av en
gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt
försvar, är ett mål för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som
kommer att diskuteras vidare inom ramen för 1996 års översynskonferens. Vi avser
inte hindra den Europeiska unionens utveckling på detta mål."
Mot bakgrund av detta uttalande är jag glad att kunna uttala att vi är beredda
att stänga kapitel 24 om CFSP.
Den tredje utmaningen är nödvändigheten av starkare gemensamma åtgärder för att
möta det allt farligare hotet från den internationella brottsligheten, speciellt
från den dödliga drogtrafiken.
Även i detta viktiga sammanhang förser ikraftträdandet av Europeiska unionen
oss med mycket effektiva instrument inför framtiden. Vi hälsar detta med stor
tillfredställelse.
Vad avser områdena judiciellt och inrikespolitiskt samarbete och vissa frågor
som är relaterade till artikel 7A i fördraget, delar Sverige Unionens
målsättningar vad gäller fri rörlighet för personer.
Vi hoppas att förhandlingarna om konventioner som omfattas av den tredje
pelaren kan avslutas under den närmaste framtiden så att den fria rörligheten
för personer kan uppnås.
Frågan om gränskontroll och tolkning av artikel 7A har varit föremål för en
omfattande analys, utförd av en särskild utredning som tillsatts av min
regering. Dess rapport kommer att publiceras inom några dagar. Vi har även
nyligen mottatgit preliminär information avseende regelverket på detta
samarbetsområde och vi inväntar nu den slutliga listan över regelverket.
Under arbetets gång har vi hittills inte identifierat några större problem. Jag
hoppas att vi inom kort kan återkomma till detta kapitel.
Jag tar emellertid denna möjlighet att understryka den vikt vi fäster vid den
nordiska dimensionen i dessa frågor, speciellt den nordiska passunionen. Den
måste tas i beaktan i alla framtida arrangemang.
Det kommer högst sannolikt att finnas behov av mer effektiva åtgärder för att
bekämpa illegal drogtrafik i framtiden. Vi vill betona vikten av adekvata
kompensatoriska åtgärder för att säkerställa detta när den fria rörligheten för
personer genomförs.
Slutligen vill jag ta möjligheten att, med hänsyn till andra frågor i
fördraget, upprepa vårt stöd för den sociala stadgan och det sociala
protokollet, vilka lyder under kapitel 26 som nu är öppet för förhandlingar.
Jag vill också uttrycka vår tillfredställelse med slutsatserna avseeende dessa
förhandlingar från Europeiska rådets möte den 29 oktober. Med gemensamma
ansträngningar kommer vi att uppnå de mål som där skisserats.
BILAGA 2
Departementspromemorian Sveriges medlemskap i den Europeiska unionen (Ds
1994:48) - Förhandlingsresultatet i korthet
Sveriges förhandlingar om medlemskap i den Europeiska unionen är nu klara.
Ett medlemskap i Europeiska unionen innebär att Sverige deltar fullt ut och
aktivt i:
Den gemensamma inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, personer
och kapital.
Tullunionen och den gemensamma handelspolitiken.
Den gemensamma jordbruks- och fiskeripolitiken.
Unionens samtliga gemensamma program rörande forskning, utbildning, teknologi,
småföretagande, konsumentskydd, turism, statistik, miljövård etc.
Den fortsatta utvecklingen av unionens sociala dimension.
Den ekonomiska och monetära unionen (EMU) som är i vardande. Riksdagen tar
ställning till frågorna om en gemensam valuta och centralbank när dessa
aktualiseras.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, med alltjämt bibehållen militär
alliansfrihet.
Samarbetet om rättsliga och inrikes frågor - den s.k. tredje pelaren. Samarbetet
stärker våra möjligheter att bekämpa internationell brottslighet och
narkotikasmuggling och ger bättre förutsättningar för samordning av flykting-
och invandringspolitiken.
Förhandlingsresultatet i sammandrag
Redan EES-avtalet som trädde i kraft den 1 januari 1994 innebär en långtgående
ekonomisk integration mellan Sverige och EU-länderna. Genom detta avtal skapas
grundförutsättningarna för de s.k. fyra friheterna. Den fria rörligheten för
varor, tjänster, kapital och personer har därför i många avseenden redan kunnat
förverkligas.
Ett svenskt medlemskap i EU innebär att dessa friheter kan realiseras i full
utsträckning. Förutsättningarna för ett gränslöst Europa skapas.
Sverige kommer genom ett EU-medlemskap att delta fullt ut i unionens
beslutsfattande genom representation i alla EU:s institutioner (ministerrådet,
parlamentet, kommissionen, domstolen etc.).
Med utgångspunkt i EU:s grundläggande fördrag och regelverk är Sverige och
EU-länderna nu överens om följande:
Miljö
Sverige har fått gehör för sina krav att kunna behålla strängare skyddsnormer än
vad EU har i dag.
Överenskommelsen innebär att Sverige behåller sin nationella lagstiftning vad
gäller asbest, kvicksilver och klorerade lösningsmedel samt ozonnedbrytande
ämnen (freoner m.m.). Vidare behåller vi vårt förbud mot PCB/PCT.
I fråga om märkning och klassificering av farliga kemikalier samt den s.k.
fjärde klassen och regler beträffande bl.a. kadmium, PCP och arsenik behåller vi
våra strängare regler under en fyraårig övergångsperiod. Under denna period
skall EU se över sitt regelverk med hänsyn till de strängare bestämmelserna i
kandidatländerna. De nya medlemsstaterna kommer att medverka fullt ut i dessa
översyner.
Vid övergångsperiodens slut kan Sverige tillämpa hela det gemensamma regelverket
på samma villkor som nuvarande medlemsstater. I detta ligger att vi vid behov
kan åberopa den s.k. miljögarantin, enligt Romfördragets artikel 100a:4, vilken
ger rätt för en medlemsstat att behålla en högre nationell skyddsnivå.
En gemensam deklaration kommer dessutom att fogas till anslutningsfördraget, i
vilken EU och kandidatländerna betonar betydelsen av att främja höga
skyddsnormer. En viktig utgångspunkt blir EU:s ambitiösa femte
miljöhandlingsprogram.
Sverige inordnar sina miljöklasser i EU:s miljöklassystem i avvaktan på att EU
fattar beslut om framtida avgasregler.
Tillverkaransvaret och hållbarhetskravet vad gäller bilars avgasrening
bibehålls.
Energi
Sverige och EU har enats om en gemensam deklaration om tillämpningen av
Euratom-fördraget. Uppgörelsen på energiområdet innehåller flera för Sverige
väsentliga punkter, vilka innebär att de svenska kraven har tillgodosetts:
Svenska strålskyddsbestämmelser fortsätter att gälla.
Fördraget påverkar inte de svenska besluten rörande vårt kärnkraftsprogram.
Slutförvaringen av utbränt kärnbränsle är en nationell angelägenhet, dvs.
Sverige kan inte tvingas lagra kärnbränsleavfall från andra länder.
Sverige och EU har också enats om en gemensam deklaration om vikten av en
fortsatt aktiv icke-spridningspolitik vad avser kärnvapen.
Handelspolitik
Sverige kommer genom EU-medlemskapet att ingå i EU:s tullunion och i den
gemensamma handelspolitiken. Genom tullunionen skapas förutsättningar för ett
"gränslöst Europa", där handeln inom EU sker utan gränskontroller,
ursprungsregler m.m. Sverige får som EU-medlem möjlighet att konkurrera på samma
villkor som övriga EU-länder.
En konsekvens av att Sverige kommer att ingå i tullunionen är också att Sverige
kommer att tillämpa EU:s i genomsnitt något högre tullsatser (skillnaden är en
procentenhet i vägt genomsnitt). Skillnaden minskar genom tullförhandlingarna
inom GATT-rundan.
Frihandel med Baltikum
Sverige och EU har enats om att Sverige behåller frihandeln med Estland,
Lettland och Litauen genom att EU inleder förhandlingar om egna frihandelsavtal
med dessa länder. Dessa avtal skall vara klara till den 1 januari 1995. Därmed
kommer de baltiska länderna att få sin frihandel utsträckt från Sverige och de
andra nordiska länderna till hela EU-området. Detta blir ett viktigt led i
stödet till utvecklingsprocessen i de baltiska länderna.
Tekoimporten
Överenskommelsen innebär att Sverige i allt väsentligt kommer att kunna behålla
existerande handelsmönster. Sverige kommer att inordnas i EU:s kvotsystem, men
EU-kvoterna räknas upp med hänsyn till Sveriges nuvarande import. Flera för
Sverige viktiga kvoter för import från Östeuropa avvecklas vid utgången av år
1997. Som en följd av medlemskapet kommer Sverige att sänka vissa tekotullar.
Utrikes- och säkerhetspolitik
Sverige avser medverka fullt ut och aktivt i den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Innebörden av en deklaration som Sverige, de
övriga kandidatländerna och EU har ställt sig bakom är att vi träder in i
samarbetet på samma villkor som gäller för de nuvarande medlemmarna. Detta kan
vi göra med den militära alliansfriheten i behåll.
Sverige, de övriga kandidatländerna och EU har gjort ett gemensamt uttalande om
det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet. I detta betonas betydelsen av en
effektiv och väl sammanhållen utrikespolitik. Kandidatländerna kommer att delta
i utformningen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken redan i en
interimsfas fram till dess att medlemskapet träder i kraft.
Ekonomisk och monetär politik
Sverige deltar i den framväxande ekonomiska och monetära unionen (EMU).
Gemensamma ansträngningar för att uppnå monetär stabilitet är en viktig
förutsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Utvidgningskonferensen
har noterat att ett slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången från
den andra till den tredje fasen, som bl.a. siktar på att införa en gemensam
valuta, kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen på detta område
och i enlighet med bestämmelserna i Maastricht-fördraget .
Alkoholpolitik
Överenskommelsen innebär att vi slår vakt om grundstenarna i den svenska
alkoholpolitiken.
Systembolaget
Systembolaget kommer att vara kvar, medan import-, export- och
produktionsmonopolen avvecklas.
Överenskommelsen har formen av en brevväxling mellan kommissionen och den
svenska regeringen, som innebär att Systembolaget bibehålls med
icke-diskriminerande behandling av leverantörer från hela EU-området.
Införselbestämmelser
Överenskommelsen innebär att Sverige behåller restriktioner för privatpersoners
införsel av alkohol och cigaretter från andra EU-länder, förutsatt att varorna
har beskattats där.
Resande från andra EU-länder till Sverige får medföra:
- 1 liter sprit eller 3 liter starkvin
- 5 liter vin
- 15 liter öl
- 300 cigaretter.
Om den resande också medför skattefria varor (taxfree), skall dessa varor räknas
in i kvantiteterna ovan.
Överenskommelsen, som också gäller övriga nordiska länder, är utformad så att
det per den 31 december 1996 skall ske en översyn på motsvarande sätt som för
Danmark, som har ett likartat undantag. Översynen skall ske enligt den ordning
som gäller för omprövningen av den s.k. övergångsordningen för momsen. Den
gäller till utgången av år 1996. Eftersom det här rör sig om en skattefråga
måste beslutet i rådet tas med enhällighet. Sverige har därmed ett avgörande
inflytande över införselfrågan och möjlighet att förlänga restriktionerna.
Jordbruk
Utgångspunkten för de svenska förhandlingarna med EU har varit att Sverige skall
kunna delta i EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) från första dagen av ett
medlemskap. Med den överenskommelse som EU och Sverige nu nått har detta mål
uppfyllts. Överenskommelsen innebär tillfredsställande lösningar vad gäller
kvoter för jordbruksproduktion och stödberättigad areal. Sverige kan producera
spannmål, mjölk, socker och nötkött på minst nuvarande nivå.
Sverige tillförsäkras genom uppgörelsen en:
- Basareal om 1,8 miljoner hektar.
- Sockerkvot på 370 000 ton.
- Mjölkkvot på 3,3 miljoner ton.
- För ett antal olika djur betalas bidrag ut. För Sverige omfattar dessa bidrag
155 000 am- och dikor, 250 000 tjurar och 180 000 tackor. Detta motsvarar
ungefär Sveriges nuvarande antal.
Stöd till jordbruket i norra Sverige
Stödet till jordbruket i norra Sverige kommer att utgå på minst nuvarande nivå
genom en kombination av olika stödformer. Till norrlandsjordbruket betalas i dag
ut 971 miljoner kronor. Stödet är differentierat i stödområden 1-4.
I stödområdena 1-3 kan stöd utgår till det s.k. nordiska jordbruksområdet
(Nordic Agricultural Area, NAA). I stödområdena 1-4 kan ett "Miljöstöd-nord"
samt ett stöd till mindre gynnade områden (Less Favoured Areas, LFA) utgå.
Stöd till södra och mellersta Sveriges skogs- och mellanbygder
I förhandlingarna har Sverige och EU diskuterat om hur stöd skall kunna lämnas
till mindre gynnade områden (LFA). Vilka områden i Sverige som kvalificerar för
stöd är ännu inte fastställt. En diskussion om detta kommer att föras mellan
Sverige och kommissionen. Stora delar av skogs- och mellanbygderna i södra och
mellersta Sverige, inkl Gotland och norra Öland väntas dock komma att ingå.
Miljöstöd
Det totala beloppet för miljöstöd till Sverige kan komma att uppgå till 165
miljoner ECU. Till detta skall i förekommande fall läggas en motsvarande svensk
medfinansiering.
Veterinära frågor; skyddet mot salmonella
Sverige har fått igenom sitt krav att livsmedel, levande djur och foder som förs
in i landet skall vara fria från salmonella. Det skall uppnås på följande sätt:
- Vid införsel av kött till Sverige måste köttet vara inspekterat och godkänt
vid slakteriet i det EU-land där djuret har slaktats. En garanti lämnas om att
köttet är fritt från salmonella. Vid införsel av färska ägg till Sverige måste
äggen komma från värphöns som genomgår kontrollprogram för salmonella.
- Nötkreatur och svin som förs in i Sverige skall kontrolleras. För fjäderfä
sker kontrollen i ursprungslandet på samma sätt som i det svenska
kontrollprogrammet för fjäderfä. För foderråvaror av animalt ursprung har
Sverige accepterat EU:s regelverk eftersom EU har ett liknande kontrollprogram.
Sverige kommer också att ta stickprovskontroller vid import av livsmedel,
levande djur och foder.
- Beträffande andra viktiga veterinära frågor har övergångsarrangemang
överenskommits. Detta gäller skyddet mot svinpest, "galna ko"-sjukan och andra
djursjukdomar.
Fodermedel
Vad gäller tillsatser av antibiotika och kemoterapeutica i fodermedel innebär
förhandlingsresultatet att Sverige under en övergångsperiod av fyra år
bibehåller nuvarande förbud. Under denna tid kommer EU att på basis av
vetenskapligt underlag göra en utvärdering av reglerna på området. Sverige
kommer givetvis att aktivt delta i detta arbete. För vissa andra tillsatsämnen
och restämnen i foder liksom för det s.k. kadavermjölet har överenskommits om en
treårig övergångsperiod. Under
denna tid bibehåller vi våra längre gående förbud och begränsningar samtidigt
som vi medverkar i en vetenskaplig utvärdering av EU:s regler.
Fiske
Sverige kommer från och med anslutningsdagen att fullt ut delta i EG:s
gemensamma fiskeripolitik (CFP). Detta medför bl.a. att Sverige får fullständig
tullfrihet och därmed kan exportera färsk fisk och bearbetade fiskprodukter till
EU utan handelshinder. Den sedan länge för Sverige missgynnade och snedvridna
konkurrenssituationen upphör därmed.
- Sveriges andel av torskkvoten i Östersjön höjs och ökar ytterligare i takt med
ett ökat torskbestånd. Svenska fiskeregler (foderfiske, maskstorlek, drivnät
etc.) består genom övergångsbestämmelser och översyn av reglerna.
- Sverige får del av fiskekvoterna motsvarande tidigare fångster i de vatten som
vi nu fiskar i. Beräkningsgrunden för vår andel är de senaste fem årens fiske.
Sverige får även tillgång till vissa ickekvoterade arter i Nordsjön såsom tobis
och vitlinglyra.
- Den svenska fiskerinäringen, inkl vattenbruket, kommer att kunna erhålla EU:s
strukturstöd, där unionen svarar för ca hälften av finansieringen.
Jakt
Överenskommelsen innebär att jakt på björn och bäver, storskarv, korp och ripa
m.m. kan fortsätta utan inskränkningar i Sverige.
Regionalpolitik
Sverige har nått en överenskommelse med EU-länderna om regionalpolitiken som väl
avspeglar svenska regionalpolitiska prioriteringar. Överenskommelsen möjliggör
dels en fortsatt aktiv nationell regionalpolitik med minst samma omfattning och
med i stort sett samma inriktning som dagens, dels att Sverige får del av medel
ur EU:s gemensamma strukturfonder.
Från svensk sida har framhållits att EU:s traditionella kriterier för att utse
områden som är berättigade till stöd inte är tillämpliga på de svenska problemen
som gles befolkning, långa avstånd, små lokala marknader och kallt klimat.
Sverige har fått gehör för dessa argument och befolkningstäthet har etablerats
som ett kriterium för såväl den nationella som den gemensamma politiken.
Nationell regionalpolitik
Den svenska målsättningen var att få klartecken för ett stödområde av samma
omfattning som i dag (täckande 20% av landets befolkning) och att kunna bedriva
en fortsatt ambitiös regionalpolitik med de stödformer (lokaliseringsstöd,
utvecklingsbidrag, sysselsättningsbidrag, nedsatta socialavgifter och
transportstöd) som används i dag. Dessa frågor har formellt hanterats mellan
Sverige och kommissionen. Det som hittills framkommit i dessa överläggningar
stöder de bedömningar som riksdagen och regeringen tidigare gjort om våra
möjligheter att bedriva en nationell regional politik. Överenskommelsen skall
regleras i en kommande skriftväxling mellan Sverige och kommissionen.
Strukturfonderna
Unionen har infört ett nytt stödprogram, det s.k. mål 6, skräddarsytt för
områden som karaktäriseras av gles befolkning. Detta beräknas ge ca 900 kr/inv.
för regional- och strukturutveckling i de inre delarna av landet.
Förutom stöd under mål 6 får Sverige, genom de s.k mål 2-5, strukturfondsstöd
till vissa utsatta industri- och landsbygdsområden i olika delar av landet samt
stöd för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det sammanlagda stödet från mål 2-6 i EU:s strukturfonder kan beräknas till 2,4
mdr kronor år 1995. Beloppet räknas därefter upp år för år.
Skatter
De svenska kraven har tillgodosetts vad gäller punktskatter och momsregler.
För beskattning av cigaretter har Sverige fått övergångstider om dels ett år för
att införa värdeskatt på cigaretter, dels fyra år för att nivån på punktskatten
skall uppgå till 57% av försäljningspriset.
EU och Sverige har också enats om att moms inte skall utgå på inträdesbiljetter
till sportevenemang. Vad gäller införande av moms på inträde till bio har vi
fått en ettårig övergångsperiod. Vi har också medgetts rätt att tillämpa
0-skattesats på dagstidningar, receptbelagda läkemedel samt på produktion av
medlemstidningar. Vi får också behålla våra tre miljöklasser vid beskattningen
av diesel och eldningsolja.
Sociala protokollet och kollektivavtalen
Sverige har i förhandlingarna fått bekräftat att den svenska
arbetsmarknadsmodellen är väl förenlig med ett EU-medlemskap.
I ett brev till arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund har den ansvarige
kommissionsledamoten Padraig Flynn bekräftat den svenska uppfattningen att
Maastricht-fördragets sociala protokoll inte på något sätt kräver ändrad praxis
i Sverige vad avser sättet att lösa arbetsmarknadsfrågor. De svenska
kollektivavtalen utgör ett fullgott medel för att genomföra EG:s direktiv på
arbetsmarknadens område.
Sverige välkomnar ett utökat samarbete inom ramen för Maastricht-fördragets s.k.
sociala protokoll. Sverige avser att som medlem av EU aktivt bidra till den
fortsatta utvecklingen av den sociala dimensionen.
Inrikes- och rättsliga frågor
Sverige kommer att delta fullt ut i förverkligandet av den fria rörligheten för
personer. Detta förutsätter dock att andra åtgärder vidtas för att ersätta de
slopade gränskontrollerna mellan medlemsländerna. Dessa åtgärder omfattar bl.a.
en förstärkt yttre gränskontroll gentemot icke-EU-länder och ett utvidgat
samarbete mellan medlemsländernas polis- och andra myndigheter.
Samarbetet inom unionens s.k. tredje pelare innebär att Sverige kommer att
medverka i ett brett europeiskt samarbete mot illegal handel med narkotika och
andra former av internationell brottslighet. Vi blir också delaktiga i ett
bredare samarbete i flykting- och invandringspolitiska frågor.
Budgetbidraget
Sverige och EU har nått överenskommelse om det svenska bidraget till unionens
budget. Överenskommelsen innebär bl.a en infasning av det svenska bidraget över
fyra år. Återbäringen under denna fyraårsperiod uppgår till ca 9,2 mdr kronor.
Infasningen av det svenska budgetbidraget regleras så att belastningen på den
svenska statsbudgeten påtagligt begränsas under de första två åren och sedan
gradvis ökar under de två påföljande åren.
Tyngdpunkten på infasningen ligger alltså på de två första medlemskapsåren.
Belastningen på statsbudgeten uppgår till 9 mdr kronor 1995 och 11-12 mdr kronor
1996. Lösningen avspeglar väl de svenska förhandlingskraven.
Offentlighetsprincipen
Sverige har gjort följande ensidiga deklaration som kommer att införas i
utvidgningskonferensens slutakt:
"Sverige bekräftar sitt uttalande den 1 februari 1993.
Sverige välkomnar utvecklingen i EU mot ökad öppenhet och insyn.
Offentlighetsprincipen och, i synnerhet, allmänhetens tillgång till offentliga
handlingar liksom meddelarfriheten är och förblir grundläggande principer som
utgör en del av Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv."
EU-länderna noterar att i en egen deklaration detta svenska uttalande och utgår
från att vi följer regelverket.
Samefrågor
Genom ett särskilt protokoll slås fast att renskötseln exklusivt tillkommer den
samiska befolkningen och är av avgörande betydelse för den samiska
näringsverksamheten och kulturen.
Eventuella framtida förslag om att utvidga renskötselrätten till andra än samer
måste antas enhälligt, vilket innebär att Sverige får vetorätt.
Ett annat viktigt resultat av förhandlingarna är att statsstöd även
fortsättningsvis kan utgå till samisk näringsverksamhet och att renkött erhåller
ett tillräckligt gränsskydd mot import från tredje land.
Nordiskt samarbete
När EU utvidgas kommer ett fortsatt nordiskt samarbete att äga rum också inom
ramen för EU.
I en gemensam deklaration fastslås att "Sverige, Finland och Norge, som
medlemmar i den Europeiska unionen, avser att fortsätta med det nordiska
samarbetet, i full överensstämmelse med gemenskapsrätten och andra bestämmelser
i fördraget om den Europeiska unionen, sinsemellan såväl som med andra länder
och områden". Den senare punkten syftar bl.a. på Island.
Sverige har också framhållit att hänsyn måste tas till den nordiska passunionen
vid genomförandet av den fria rörligheten för personer och den därtill följande
skärpta gränskontrollen gentemot icke-EU-länder.
Snuset
Sverige har uppnått ett permanent undantag från EU:s snusförbud och har åtagit
sig att inte exportera snus till övriga länder inom unionen (utom till Norge,
som uppnådde samma undantag som Sverige).
Livförsäkringar
Överenskommelsen innebär att Sverige har beviljats en övergångsperiod
för de svenska försäkringsbolagens innehav av bostadsobligationer till år 2000.
Fritidsfastigheter
Sverige och övriga kandidatländer har fått en femårig övergångsperiod. Under
denna tidsperiod kan vår lagstiftning inte ifrågasättas.
I en deklaration konstateras att EU:s regelverk inte hindrar enskilda
medlemsstater att vidta icke-diskriminerande åtgärder avseende
fritidsfastigheter, om åtgärderna kan anses nödvändiga för planering av
markanvändningen och skyddet av miljön.
Institutionella frågor
Medlemskapet innebär att Sverige får säte och stämma i unionens alla
institutioner, däribland ministerrådet, kommissionen, parlamentet och domstolen.
Det har sedan tidigare stått klart att Sverige får en plats i kommissionen och
att svenska språket får status som officiellt språk inom EU.
I rådet får Sverige 4 röster och i parlamentet 22 platser.
Sverige får utse en domare vardera i EU-domstolen, första instansrätten och
revisionsrätten.
I den regionala kommittén får Sverige 12 platser och i den ekonomiska och
sociala kommittén likaledes 12 platser.
Genom ett svenskt medlemskap kommer ca 600 svenskar att rekryteras av unionens
institutioner till chefs-, handläggar-, tolk- och översättartjänster.
De institutionella frågorna kommer att ses över i samband med den
regeringskonferens som förutses äga rum år 1996.
Förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i Europeiska Unionen har förts inom
ramen för en särskild Konferens mellan EU och de fyra medlemskapssökande
staterna från februari år 1993 till mars 1994. Förhandlingarna har resulterat i
ett antal konklusioner, skriftväxlingar m.m. Förhandlingsresultatet har
summerats i en rapport till Europaparlamantet och kodifieras för närvarande med
sikte på att intas i ett anslutningsavtal. Avtalet kan väntas vara slutgiltigt
avfattat medio april i år.
BILAGA 3
Departementspromemorian Sveriges medlemskap i den europeiska unionen (Ds
1994:48) - Förteckning över remissinstanser som inkommit med yttrande
Justitiekanslern
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Kammarrätten i Göteborg
Stockholms tingsrätt
Statens naturvårdverk
Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Stockholm
Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala
Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Lund
Fullmäktige i Sveriges riksbank
Riksdagens ombudsmän
Försäkringsöverdomstolen
Domstolsverket
Rikspolisstyrelsen
Datainspektionen
Kommerskollegium
CECA-nämnden
SIDA
Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete, BITS
Styrelsen för u-landsforskning, SAREC
Swedecorp
Försvarsmaktens Organisationsmyndighet
Försvarets forskningsanstalt
Flygtekniska försöksanstalten
Överstyrelsen för civil beredskap
Statens räddningsverk
Kustbevakningen
Styrelsen för psykologiskt försvar
Försvarets materielverk
Riksförsäkringsverket
Socialstyrelsen
Läkemedelsverket
Folkhälsoinstitutet
Statens handikappråd
Statens institutionsstyrelse
Jämställdhetsombudsmannen
Post- och Telestyrelsen
Vägverket
Sjöfartsverket
Luftfartsverket
Generaltullstyrelsen
Statskontoret
Statistiska centralbyrån
Finansinspektionen
Riksrevisionsverket
Riksskatteverket
Riksgäldskontoret
Boverket
Statens bostadskreditnämnd
Nämnden för offentlig upphandling
Centrala studiestödsnämnden
Verket för högskoleservice
Skolverket
Sametinget
Forskningsrådsnämnden
Jordbruksverket
Statens utsädeskontroll
Statens växtsortnämnd
Statens maskinprovningar
Statens veterinärmedicinska anstalt
Statens livsmedelsverk
Skogsstyrelsen
Fiskeriverket
Skogs- och jordbrukets forskningsråd
Statens lantmäteriverk
Arbetsmarknadsstyrelsen
Arbetarskyddsstyrelsen
Arbetsmiljöinstitutet
Arbetsmiljöfonden
Arbetslivscentrum
Samhall AB
Arbetsdomstolen
Glesbygdsmyndigheten
Närings- och teknikutvecklingsverket
Styrelsen för teknisk ackreditering - Swedac
Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut
Patent- och registreringsverket
Konkurrensverket
Marknadsdomstolen
Statens kulturråd
Riksarkivet
Riksantikvarieämbetet
Kabelnämnden
Svenska språknämnden
Svenska Filminstitutet
Statens invandrarverk
Utlänningsnämnden
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
Länsstyrelsen i Blekinge län
Länsstyrelsen i Gotlands län
Länsstyrelsen i Gävleborgs län
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Länsstyrelsen i Hallands län
Länsstyrelsen i Jämtlands län
Länsstyrelsen i Jönköpings län
Länsstyrelsen i Kalmar län
Länsstyrelsen i Kopparbergs län
Länsstyrelsen i Kristianstad län
Länsstyrelsen i Kronobergs län
Länsstyrelsen i Malmöhus län
Länsstyrelsen i Norrbottens län
Länsstyrelsen i Skaraborgs län
Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen i Södermanlands län
Länsstyrelsen i Uppsala län
Länsstyrelsen i Värmlands län
Länsstyrelsen i Västerbottens län
Länsstyrelsen i Västernorrlands län
Länsstyrelsen i Västmanlands län
Länsstyrelsen i Älvsborgs län
Länsstyrelsen i Örebro län
Länsstyrelsen i Östergötlands län
Konsumentberedningen
Konsumentverket
Kemikalieinspektionen
Statens kärnkraftsinspektion
Statens strålskyddsinstitut
AP-fonden, Första, Andra och Tredje Fondstyrelserna
AP-Fonden, Fjärde Fondstyrelsen
AP-Fonden, Femte Fondstyrelsen
Apotekarsocieteten
Bilindustriföreningen
Familjejordbrukens Riksförbund
Finansbolagens Förening
Folkpartiet Liberalernas Kvinnoförbund
Fondbolagens Förening
Fria Högerstudenters Förbund
Föreningen Auktoriserade Revisorer
Föreningen Våra Rovdjur
Företagarnas Riksorganisation
Företagens Uppgiftslämnardelegation
Försäkringskasseförbundet
Grossistförbundet Svensk Handel
Grön Ungdom i Storstockholm
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor
Handikappförbundens Samarbetsorgan
Handikappinstitutet
Industriförbundet
IOGT/NTO
Jernkontoret
Svenska Journalistförbundet
Kooperativa förbundet
Landsorganisationen i Sverige
Landstingsförbundet
Lantbrukarnas Riksförbund
Livsmedelsekonomiska Samarbetsnämnden
Miljöpartiet de Gröna Riksorganisationen
Moderata Kvinnoförbundet
PMI Penningmarknadsinformation AB
Pensionärernas Riksorganisation PRO
Posten AB
Rädda Barnen
SIS - Standardiseringskommissionen i Sverige
Skogsindustrierna
Skogsägarnas riksförbund
Stadshypotek AB
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag
Stockholms handelskammare
Svenska Arbetsgivareföreningen
Svenska Bankföreningen
Svenska Fondhandlareföreningen
Svenska Försäkringsmäklares Förening
Svenska Jägarförbundet
Svenska Kommunförbundet
Svenska kyrkans centralstyrelse
Svenska röda korset
Svenska samernas riksförbund
Sveriges Advokatsamfund
Sveriges Akademikers Centralorganisation
Sveriges domareförbund
Sveriges exportråd
Sveriges försäkringsförbund
Sveriges frikyrkosamråd
Sveriges frukt- och grönsaksdistributörers förening
Sveriges Jordbruksarrendatorers förbund
Sveriges Jordägarförbund
Sveriges kemiska industrikontor
Sveriges köpmannaförbund
Sveriges livsmedelsindustriförening
Sveriges Verkstadsindustrier
Svenska Tidningsutgivarföreningen
Tekoindustirerna
Textilimportörerna
Tjänstemännens Centralorganisation
Ung Vänster
Sveriges Veterinärförbund
Värdepapperscentralen VPC AB
Tull-Kust
Ungdomens Nykterhetsförbund
Jämställdhetsarbetarnas förening
BILAGA 4
Sammanfattning av betänkandet (SOU 1994:10) Anslutning till EU - Förslag till
övergripande lagstiftning
Sammanfattning
Förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen (EU) pågår
fortfarande. Avsikten är att Sverige - under förutsättning att det svenska
folket i den kommande folkomröstningen säger ja till ett svenskt medlemskap -
skall inträda som medlem år 1995.
Ett medlemskap i EU förutsätter vissa grundlagsändringar men också över-
gripande lagstiftning av annat slag. Vårt uppdrag har varit att lägga fram
förslag till den lagstiftning av senast nämnda slag som kan krävas vid en svensk
anslutning till EU.
Regeringen har i december 1993 till riksdagen överlämnat en proposition med
förslag till grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EU. Genom dessa
grundlagsändringar åstadkoms de kostitutionella förutsättningarna för ett
medlemskap. Härigenom blir det möjligt att överlämna beslutanderätt till
gemenskapens institutioner. Därefter måste beslutanderätt också faktiskt
överlämnas till gemenskapen. Detta kan enligt vad som uttalades i våra direktiv
(se bilaga) regleras genom en särskild författningsbestämmelse.
En fråga som enligt direktiven borde övervägas är hur den svenska an-
slutningen till de grundläggande fördragen skall regleras och en annan hur de
rättsregler som Europeiska gemenskaperna (EG) redan har beslutat med stöd av
dessa fördrag skall göras tillämpliga här i landet. Något som också kunde komma
att aktualiseras var huruvida principen om gemenskapsrättens företräde och - i
vissa fall - direkta effekt bör framgå av den svenska lagstiftningen eller om
förhållandet mellan EG-rätten och intern svensk rätt borde lösas på något annat
sätt.
En fråga av betydelse som enligt direktiven också borde övervägas i detta
sammanhang är omfattningen av samrådet mellan regering och riksdag inför be-
handlingen av viktigare förslag i framför allt ministerrådet och i vad mån detta
samråd kan behöva författningsregleras.
Avslutningsvis framhölls i våra direktiv att i detta sammanhang borde
övervägas även hur de författningar som beslutats till uppfyllande av Sveriges
förpliktelser enligt avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)
påverkas genom ett svenskt medlemskap i EU.
Övertagande av fördragen och sekundärrätten
Gemenskapsrätten består först och främst av de grundläggande fördragen, den s.k.
primärrätten. Till EG:s sekundärrätt hör de rättsakter som antagits av EG:s
institutioner. Hit räknas i första hand förordningar, direktiv och beslut som är
av bindande natur. Härtill kommer också andra icke bindande rättsakter, som
rekommendationer eller yttranden.
Stora delar av primärrätten och sekundärrätten utgör direkt tillämpbar rätt i
medlemsstaterna. Vid en anslutning till EU måste en stat acceptera och lojalt
tillämpa det vid tillträdestidpunkten existerande regelverket. Sverige utgör
härvidlag inget undantag. Med hänsyn till vårt dualistiska synsätt krävs
emellertid någon form av nationell lagstiftning för att införliva det
gemenskapsrättsliga regelverket med svensk rätt.
Traditionellt finns det två olika metoder för att införliva innehållet i en
internationell överenskommelse med nationell rätt. Det kan ske genom
transformation eller genom inkorporering. I fråga om de grundläggande fördragen
är det enligt vår mening omöjligt att tänka sig någon annan form för att
införliva dessa med svensk rätt än inkorporering.
Man kan utgå från att Sverige i sitt anslutningsfördrag kommer att ansluta
sig till alla unionens tidigare fördrag. Detta skulle i så fall betyda att, från
strikt juridiska utgångspunkter, det skulle räcka att i den svenska anslut
ningslagen föreskriva att det svenska anslutningsfördraget skall gälla i
Sverige. Genom en sådan bestämmelse skulle ju också övriga fördrag (och för den
delen även sekundärrätten) inkorporeras i svensk rätt eftersom de är en del av
anslutningsfördraget.
Enligt vår mening bör emellertid en sådan strikt minimalistisk och för andra
än specialister svårbegriplig lösning inte väljas. Det bör i stället direkt av
den svenska anslutningslagen framgå vilka fördrag som blir gällande rätt i
Sverige. För en sådan lösning talar goda pedagogiska skäl och intresset att i
anslutningslagen tydligt ange att de grundläggande fördragen utgör en del av
den svenska nationella rätten.
Vi har vidare övervägt om fördragen skall inkorporeras i sin helhet eller
bara i vissa delar. T.ex. valde man i den danska tillträdeslagen att begränsa
inkorporeringen till "umiddelbart anvendelige" bestämmelser.
Vi har funnit det vanskligt att selektivt inkorporera fördragen. Detta
gäller särskilt, om man gör urvalet genom att endast i allmänna ordalag ange de
bestämmelser som skall inkorporeras. En generell inkorporering av fördragen är
enligt vår mening att föredra och leder till det juridiskt mest korrekta
resultatet. Det är nämligen angeläget att reglerna inkorporeras med den effekt
de har enligt EG-rätten, varken mer eller mindre. Vi anser därför att den mest
korrekta lösningen är att inkorporera fördragen i deras helhet med tillhörande
bilagor och protokoll. Detta torde också bäst svara mot de förpliktelser Sverige
åtar sig som medlem i EU.
Även i fråga om sekundärrätten gäller - åtminstone som en teoretisk ut-
gångspunkt - att man kan tänka sig att införliva denna med svensk rätt antingen
genom transformation eller genom inkorporering. Valet är emellertid här något
mera komplicerat än beträffande de grundläggande fördragen.
Förordningar skall ha allmän giltighet, vara bindande i sin helhet och
direkt tillämpliga i alla medlemsstater. Efter en svensk anslutning till EU
måste således alla förordningar som redan har beslutats kunna tillämpas direkt
av våra domstolar och andra myndigheter på samma sätt som andra nationella
normer. De redan beslutade förordningarna bör
därför inkorporeras i svensk rätt.
I fråga om direktiven är förhållandet annorlunda. Vi konstaterar till en
början att direktiv som har beslutats fram till tidpunkten för en svensk
anslutning till EU i princip då redan skall ha omsatts eller vara på väg att
omsättas till inhemska föreskrifter i den mån så har befunnits nödvändigt.
Problem kan emellertid uppstå, om vi av någon anledning skulle ha förbisett ett
direktiv eller missförstått dess rätta innebörd. Ett direktiv kan vidare,
åtminstone till vissa delar, ha direkt effekt och därigenom skapa rättigheter
och skyldigheter för dem det berör. Vi måste därför, för att säkerställa dessa
rättsliga effekter, också beträffande de redan beslutade direktiven se till att
de kan göras gällande i Sverige i sådana fall. Det måste emellertid, även när
det gäller direktiven, bli fråga om en inkorporering. Vi vill framhålla att den
reglering vi föreslår inte ersätter det sedan tidigare vedertagna sättet för att
omsätta direktiv till svensk rätt. Vad som sagts om direktiv gäller även be-
träffande beslut.
I fråga om rekommendationer och yttranden gäller däremot i princip att de
inte kan tilläggas någon direkt effekt eller någon bindande verkan. Däremot kan
dessa typer av rättsakter ha betydelse för att förstå den rätta innebörden av
annan EG-rätt. Det är emellertid vanskligt att med bestämdhet uttala sig om
vilken betydelse sådana rättsakter kan få i det enskilda fallet, om frågan
skulle komma under EG-domstolens prövning. Även dessa rättsakter bör därför
inkorporeras.
För att på ett resolut och entydigt sätt med svensk rätt införliva den
EG-rätt som finns vid ett svenskt inträde föreslår vi således att inte bara för-
ordningarna, utan alla de rättsakter som har beslutats av EG:s organ fram till
tidpunkten för en svensk anslutning till EU skall inkorporeras i svensk rätt.
Detta bör ske genom en särskild bestämmelse i anslutningslagen som anger att den
redan beslutade sekundärrätten skall gälla här i landet. För att undvika risken
för missförstånd föreslår vi dock att det i lagen uttryckligen sägs att rätts-
akterna "skall gälla här i landet på det sätt som följer av fördragen".
Överlåtelse av beslutanderätt
Vi konstaterar att det som främst utmärker samarbetet inom EU är att
medlemsstaterna inom de områden som samarbetet avser har avstått från att på
egen hand fatta beslut om lagar och förordningar och andra åtgärder som kan
behövas för att uppnå syftet med samarbetet och i stället utövar dessa
beslutsbefogenheter gemensamt inom EG:s institutioner.
Genom att ratificera anslutningsfördraget med EU kommer vi att åta oss att
överlåta beslutanderätt till gemenskaperna i den omfattning som krävs enligt de
grundläggande fördragen vid tidpunkten för anslutningen. Vi har övervägt hur
detta lämpligen bör ske.
Kravet på att medlemsstaterna skall avstå beslutsbefogenheter till
gemenskaperna följer av innehållet i de grundläggande fördragen. Som redan har
framgått föreslår vi nu att alla de grundläggande fördragen som
ger gemenskapernas organ sin kompetens skall införlivas med svensk rätt genom en
särskild bestämmelse i anslutningslagen. Det kan med fog hävdas att vi därmed
rent faktiskt också överlåter beslutanderätt till gemenskaperna i den omfattning
som fördragen kräver eftersom just detta är en del av innebörden av de grund-
läggande fördragen enligt EG:s rättsordning. Sett från en sådan utgångspunkt
skulle det inte behövas någon särskild bestämmelse i anslutningslagen om att
överlåta beslutanderätt till EG:s organ. Överlåtelsen följer av fördragen.
Det faktum att medlemsstaterna överlåter en betydande del av sina befogen-
heter att fatta beslut till de gemensamma organen är något som skiljer
samarbetet inom EU från annat internationellt samarbete. Vidare är det just
överlåtelsen av beslutsbefogenheter till de gemensamma organen som utlöser de
konstitutionella effekterna av ett medlemskap i EU. Överlåtelsen av
beslutanderätt är således en viktig och avgörande åtgärd vid ett medlemskap i
EU. Vi har därför funnit att den överlåtelse av beslutanderätt till de gemensam-
ma organen som följer av ett medlemskap i EU också bör slås fast i en särskild
författningsbestämmelse. Vi uttrycker det så att EG:s organ får fatta beslut med
verkan här i landet i den omfattning som följer av de grundläggande fördragen.
Gemenskapsrättens förhållande till svensk rätt
I utredningens direktiv ställs frågan huruvida principerna om gemenskapsrättens
företräde och - i vissa fall - direkta effekt bör framgå av den svenska
lagstiftningen eller om förhållandet mellan EG-rätten och intern svensk rätt bör
lösas på något annat sätt.
Vi konstaterar att Romfördraget - bortsett från artikel 189 - inte
innehåller några uttryckliga och preciserade bestämmelser om förhållandet mellan
medlemsstaternas nationella rättsordningar och gemenskapens regler. Genom
EG-domstolens praxis har emellertid vissa inom gemenskapen och medlemsstaterna
numera inte ifrågasatta principer etablerats. EG-domstolen fastslog sålunda
tidigt att gemenskapsrätt har företräde framför nationell rätt. Vidare har
EG-domstolen slagit fast bl.a. att för medlemsstaterna bindande bestämmelser i
grundfördragen och i direktiv ger upphov till rättigheter för medlemsstaternas
innevånare och att dessa rättigheter kan göras gällande gentemot medlemsstaterna
under förutsättning att bestämmelserna är så klara och entydiga att det
omedelbart går att tillämpa dem. Genom sådana och andra uttalanden av
EG-domstolen, som inom det EG-rättsliga systemet har exklusiv rätt att uttolka
EG-rätten, har det utkristalliserats vissa principer rörande EG-rättens
företräde, direkta tillämplighet och direkta effekt.
Principen om gemenskapsrättens företräde innebär att EG-rätt har företräde
framför nationell rätt. Om en författningsbestämmelse strider mot en EG-regel,
är landets domstolar och andra myndigheter skyldiga att tillämpa EG-regeln
framför den inhemska lagen.
Den direkta tillämpligheten innebär att stora delar av grundfördragen och
den sekundära rätten automatiskt utgör en del av medlems-
staternas interna rätt. Den direkta effekten innebär att enskilda kan grunda
rättigheter och i bland även åläggas skyldigheter direkt på basis av EG-rätten.
Förutsättningarna för att en regel skall ha direkt effekt är att den är
tillräckligt klar och precis samt ovillkorlig. Både försåvitt gäller primär
EG-rätt och förordningar föreligger en presumtion för att dessa regler har
direkt effekt. Detta gäller emellertid inte för direktiv.
Genom anslutningslagen kommer EG:s befintliga primär- och sekundärrättsliga
regelverk att förklaras vara gällande i Sverige. Härav följer att EG:s
grundfördrag och de på dem baserade och av EG-domstolen fastställda
rättsprinciperna kommer att utgöra en integrerad del av den svenska rättsord-
ningen och får fullt genomslag i denna.
Vid nu angivna förhållanden framstår det enligt vår bedömning som
överflödigt att påpeka att de tidigare redovisade principerna om EG-rättens
företräde, direkta tillämplighet och direkta effekt blir tillämpliga även i
Sverige, om Sverige blir medlem i EU.
Hur påverkas EES-avtalet och EES-författningarna?
EES-avtalet är ett associationsavtal mellan EG, dess medlemsländer och
EFTA-länderna utom Schweiz. Det är tillämpligt inte bara i EFTA/EG-förhållanden
utan också EFTA-länderna sinsemellan.
EES-avtalet innehåller dels huvudbestämmelser som motsvarar vissa av de
grundläggande EG-bestämmelserna i Romfördraget, dels protokoll och bilagor som
innehåller närmare bestämmelser för avtalets tillämpning samt hänvisningar till
de EG-rättsakter, dvs. EG-regler som också ingår i avtalet.
En grundläggande skillnad mellan EES och EU-medlemskap är att avtalsparterna
i EES inte överlämnar någon lagstiftningskompetens till gemensamma organ. Det
gäller följaktligen för respektive EFTA-stat att försöka efterlikna EG-rätten så
långt det går när EES-avtalets regler av sådan EG-karaktär görs till en del av
den egna rättsordningen.
För att uppfylla skyldigheterna enligt avtalet har Sverige inkorporerat
vissa delar av avtalet i svensk lagstiftning. Det gäller i första hand
EES-avtalets huvudbestämmelser och de EG-förordningar som är en del av avtalet.
Inkorporeringen innebär att reglerna tillämpas som svensk rätt precis som de ser
ut inom EG.
Beträffande de direktiv som avtalet innefattar så gäller för dem detsamma
som gäller inom EU:s medlemsstater, dvs. de är inte direkt tillämpliga men
bindande för avtalets parter till det resultat som skall uppnås. Det innebär att
det krävs lagstiftningsåtgärder i Sverige som uppfyller direktivens mål, men
själva direktivet blir inte som sådant direkt svensk rätt.
Med ett svenskt EU-medlemskap följer att EG-rätten som den är blir en del av
den svenska rättsordningen. De grundläggande fördragen och redan beslutade
rättsakter blir genom den svenska anslutningsakten och den svensaka
anslutningslagen gällande för och i Sverige på samma sätt som de gäller inom EU.
Såvitt kan bedömas medför ett svenskt medlemskap i EU inte i och för sig
några skyldigheter att vidta några åtgärder beträffande EES-regler som
införlivats i svensk rätt. Inte ens om det finns direkta EG-motsvarigheter till
bestämmelserna, torde det finnas någon skyldighet att upphäva EES-bestämmelsen
till förmån för EG-bestämmelsen.
Allmänna effektivitets- och tydlighetsskäl talar emellertid för att man i
Sverige begränsar regelgivningen där det går. Några nackdelar med att upphäva
bestämmelser som ändå gäller i landet kan knappast finnas. För svensk del torde
detta innebära att stora delar av de författningar som införlivat EES-avtalet i
princip kan upphävas.
Vi har således kommit fram till att EES-lagen bör upphävas i sin helhet och
att de bestämmelser av i huvudsak administrativ natur vars motsvarigheter vi
alltjämt kommer att behöva vid ett medlemskap skall införas i annan författning.
Svenska författningar som inkorporerat EG-förordningar bör också upphävas.
Det bör ankomma på resp. departement eller i förekommande fall på den myndighet
som inkorporerat förordningen i fråga att avgöra vilka svenska
tillämpningsbestämmelser som kommer att behövas även efter ett medlemskap och i
vilka författningar dessa i så fall bör placeras.
Svenska författningar som transformerat direktiv bör behållas i den mån
svensk rätt därigenom redan anpassats till EG-rätten. De bör dock ändras så att
det framgår att författningarna inte längre i första hand har sin grund i
EES-avtalet utan i ett svenskt EU-medlemskap.
Samråd och information mellan regering och
riksdag
Vi konstaterar att denna fråga är av en annan karaktär än de frågor vi tidigare
har tagit ställning till som i huvudsak varit av juridisk-teknisk natur. Den rör
folkstyrets framtida villkor och former på de områden som samarbetet inom EU
avser och har stor politisk betydelse.
Om Sverige blir medlem i EU, flyttas vissa befogenheter från svenska organ,
däribland riksdag och regering, till EG:s organ. Det är främst fråga om norm-
givning där befogenheterna i dag kan tillkomma riksdagen, regeringen eller någon
förvaltningsmyndighet. Europeiska unionens råd är EG:s främsta lagstiftare. En-
ligt folkrätten och enligt regeringsformen är det regeringen som företräder
Sverige i mellanfolkliga relationer. Det blir således regeringen som kommer att
agera på Sveriges vägnar i rådet och i andra EG-organ.
Man kunde naturligtvis tänka sig att riksdagens inflytande, som i vissa av
EU:s medlemsstater, skulle utövas endast som en kontroll i efterhand med hjälp
av de instrument för sådan kontroll som redan finns. Enligt vår mening bör man
emellertid inte nöja sig med detta utan sträva efter en ordning där parlamentet,
som i en del andra medlemsstater, därutöver får ett aktivt och reellt inflytande
som gör det möjligt att på förhand påverka de ståndpunkter Sverige skall inta
vid förhandlingar och beslutsfattande inom EU.
Författningsreglering eller ej
Det parlamentariska statsskicket medför att regeringen vid hanteringen av frågor
som rör samarbetet inom EU, liksom beträffande alla andra frågor, för sin
existens är beroende av att riksdagen tolererar regeringen. Man kan därför anta
att varje regering i eget intresse ser till att hålla riksdagen väl informerad
om vad som pågår inom EU och hos den förankrar sin ståndpunkt i de frågor som
skall bli föremål för beslut i rådet för att inte i efterhand råka ut för ett
bakslag.
Det kunde mot den här bakgrunden hävdas att en särskild lagreglering för
just samarbetet inom EU vore överflödig och att man i stället kunde nöja sig med
endast ett parlamentariskt ansvar för regeringen gentemot riksdagen även för de
frågorna.
Å andra sidan spänner samarbetet inom EU över stora och viktiga områden.
Riksdagen avstår en del av sina befogenheter och Sverige blir folkrättsligt
bundet av gemenskapernas beslut som fattats under regeringens medverkan. En
fastare ram för regeringens skyldigheter i förhållande till riksdagen ter sig
därför påkallad och stämmer för övrigt väl överens med svenska lagstiftnings-
traditioner. En ordning utan författningsreglering skulle också kunna leda till
att benägenheten att sprida information till och samråda med företrädarna för
oppositionen minskar, i vart fall då regeringen har en stabil riksdagsmajoritet
bakom sig. Det vore olyckligt.
Vi har därför utan större tvekan stannat för att regeringens skyldigheter i
förhållande till riksdagen i dessa hänseenden skall slås fast i en särskild be-
stämmelse.
Närmare om regeringens skyldigheter
Samarbetet inom EU rör både stort och smått, viktigt och mindre viktigt, och
både sådant som det i dag är förbehållet riksdagen att besluta om och sådant som
regeringen eller förvaltningsmyndigheterna kan bestämma.
Vi poängterar att det inte ankommer på oss eller på regeringen att ta
ställning till i vilka former riksdagen skall arbeta. Vi har emellertid som
arbetshypotes utgått från att förslagen i betänkandet EG och våra grundlagar
(SOU 1993:14) i detta avseende skall genomföras. De förslagen bygger på tanken
att regeringens information så långt som möjligt skall lämnas vid öppna
riksdagssammanträden men att det också skall inrättas en särskild nämnd för
samråd mellan riksdag och regering inför förhandlingar i rådet. I fråga om den
närmare omfattningen av regeringens skyldigheter gentemot riksdagen har vi
därför funnit det ändamålsenligt att skilja mellan ett mera formellt samråds-
förfarande, som bör vara inriktat på beslutsfattandet i Europeiska unionens råd
och en allmän informationsskyldighet som bör vara bred och allomfattande.
Samrådsförfarandet
I fråga om det formella samrådsförfarandet mellan regering och riksdag inför
diskussioner och beslut i rådet har vi övervägt om detta skall omfatta alla
frågor eller om området för samrådsskyldigheten bör avgränsas på något sätt.
Allmänt sett vore det angeläget att riksdagen finge goda möjligheter att påverka
förhandlingsupplägget i mera betydelsefulla frågor medan detaljer och
teknikaliteter med fördel kunde hanteras av regeringen på egen hand.
Vid vårt slutliga ställningstagande till hur den formella skyldigheten för
regeringen att samråda med riksdagen bör bestämmas har vi stannat för en lösning
som anknyter till den praxis som har utbildats i Danmark för hanteringen av
dessa frågor. Detta innebär att regeringen skall underrätta det organ riksdagen
utsett för ändamålet om alla frågor som skall behandlas i ministerrådet.
Därutöver skall regeringen rådgöra med nyss nämnda organ i riksdagen om hur
förhandlingarna i ministerrådet skall läggas upp inför beslut i betydelsefulla
frågor. Men riksdagens organ skall därutöver ha rätt att påkalla samråd i vilken
annan fråga på rådets dagordning som riksdagsorganet anser vara så betydelsefull
att samråd bör äga rum.
Med en sådan ordning ges riksdagen en god inblick i alla frågor som skall
behandlas i rådet samtidigt som ett av riksdagen särskilt utsett organ får vara
med och bestämma hur förhandlingarna i viktiga frågor skall läggas upp. Det
ligger från demokratiska utgångspunkter ett särskilt värde i att partierna i
riksdagen får möjlighet att uttrycka sin åsikt i alla frågor som leder till
betydelsefulla och bindande beslut för Sveriges del.
Allmän information
Utöver det underrättelse- och samrådsförfarande som bör komma till stånd mellan
regering och riksdag i enlighet med vad vi har föreslagit ovan bör regeringen
åläggas en skyldighet att lämna allmän information till riksdagen om samarbetet
inom Europeiska unionen. Denna information bör, i motsats till samrådet, kunna
ges vid öppna riksdagssammanträden på det sätt Grundlagsutredningen inför EG har
föreslagit.
För att riksdagen skall få en möjlighet att kontrollera att regeringen har
fullgjort sina skyldigheter i nu angivna hänseenden förelår vi också att rege-
ringen skall en gång om året lämna en skriftlig redogörelse till riksdagen över
utvecklingen inom Europeiska unionen tillsammans med en förteckning över
samtliga rättsakter som har beslutats av rådet.
Information inför möten med Europeiska rådet
Främst med tanke på de politiska bindningar som uppstår i detta råd anser vi det
naturligt att riksdagen skall ges information om den stånd-
punkt Sverige skall inta även i de frågor som skall avhandlas på kommande möten
i Europeiska rådet. Det bör i huvudsak kunna gå till på samma sätt som vi har
föreslagit beträffande frågor som skall behandlas i Europeiska unionens råd,
dvs. normalt i det organ vi förutsatt att riksdagen skall inrätta för sitt
samråd med regeringen. Riksdagen kan emellertid finna att det hellre bör ske i
någon annan ordning.
BILAGA 5
Betänkandets (SOU 1994:10) författningsförslag
Författningsförslag
Förslag till
Lag om Sveriges anslutning till Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpningsområde
1 §
Denna lag gäller tillämpningen av fördraget den 00 (månad) 1994 om Republiken
Finlands, Konungariket Norges, Konungariket Sveriges och Republiken Österrikes
anslutning till Europeiska unionen.
Överlåtelse av beslutsbefogenheter
2 §
Europeiska gemenskapernas organ får fatta beslut med verkan här i landet i den
omfattning som följer av de fördrag som anges i 5 §.
Fördragen och rättsakterna
3 §
De fördrag som anges i 5 § skall gälla här i landet.
4 §
De rättsakter som har beslutats av Europeiska gemenskapernas organ med stöd av
de fördrag som anges i 5 § före den 1 januari 1995 och som har offentliggjorts i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning skall gälla här i landet på det
sätt som följer av fördragen.
5 §
De fördrag som avses i 2-4 §§ är:
1. Fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen
2. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen
3. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska atomenergigemen-
skapen
4. Konventionen den 25 mars 1957 om gemensamma institutioner för Europeiska
gemenskaperna
5. Konventionen den 13 november 1962 om ändring av fördraget om upprättande
av Europeiska ekonomiska gemenskapen i syfte att göra den särskilda ordning för
associering av utomeuropeiska länder och områden som behandlas i del 4 av detta
fördrag tillämplig på Nederländska Antillerna
6. Fördraget den 8 april 1965 om upprättande av ett enda råd och en enda
kommission för Europeiska gemenskaperna
7. Fördraget den 22 april 1970 om ändring av vissa finansiella bestämmelser
i fördragen om upprättande av Europeiska gemenskaperna
8. Fördraget den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands,
Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands
anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska
atomenergigemenskapen
9. Beslut av Europeiska gemenskapernas råd den 22 januari 1972 om
Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska kol- och
stålgemenskapen
10. Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska Republikens anslutning till
Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen
11. Beslut av Europeiska gemenskapernas råd den 24 maj 1979 om Hellenska
Republikens anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen
12. Fördraget den 13 mars 1984 om ändring i fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemenskapen vad avser Grönland
13. Fördraget den 12 juni 1985 om Portugisiska Republikens och Konungariket
Spaniens anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska
atomenergigemenskapen
14. Beslut av Europeiska gemenskapernas råd den 11 juni 1985 om Portugisiska
Republikens och Konungariket Spaniens anslutning till Europeiska kol- och
stålgemenskapen
15. Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari 1986
16. Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen
17. Beslut den 12 december 1992 beträffande vissa frågor som Danmark har
rest beträffande fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen
18. Fördraget den 00 (månad) 1994 om Republiken Finlands, Konungariket
Norges, Konungariket Sveriges och Republiken Österrikes anslutning till
Europeiska unionen;
allt jämte protokoll och bilagor samt med de tillägg och ändringar som godkänts
och trätt i kraft senast den 31 december 1994.
Information och samråd mellan regering och riksdag
6 §
Regeringen skall underrätta ett av riksdagen utsett organ om alla frågor som
skall behandlas i Europeiska unionens råd. Regeringen skall även rådgöra med
riksdagsorganet hur förhandlingarna i rådet skall föras inför beslut som
regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som organet bestämmer.
Regeringen skall dessutom dels fortlöpande informera riksdagen om vad som
sker inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen, dels varje år till
riksdagen lämna en skriftlig berättelse över utvecklingen i Europeiska unionen
tillsammans med en förteckning över de rättsakter som har beslutats av
Europeiska unionens råd.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 då lagen (1992:1317) om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde upphör att gälla. Den upphävda lagen skall
dock fortsätta att tillämpas på förhållanden dessförinnan.
BILAGA 5
Betänkandets (SOU 1994:10) författningsförslag
Författningsförslag
Förslag till
Lag om Sveriges anslutning till Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpningsområde
1 §
Denna lag gäller tillämpningen av fördraget den 00 (månad) 1994 om Republiken
Finlands, Konungariket Norges, Konungariket Sveriges och Republiken Österrikes
anslutning till Europeiska unionen.
Överlåtelse av beslutsbefogenheter
2 §
Europeiska gemenskapernas organ får fatta beslut med verkan här i landet i den
omfattning som följer av de fördrag som anges i 5 §.
Fördragen och rättsakterna
3 §
De fördrag som anges i 5 § skall gälla här i landet.
4 §
De rättsakter som har beslutats av Europeiska gemenskapernas organ med stöd av
de fördrag som anges i 5 § före den 1 januari 1995 och som har offentliggjorts i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning skall gälla här i landet på det
sätt som följer av fördragen.
5 §
De fördrag som avses i 2-4 §§ är:
1. Fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen
2. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen
3. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska atomenergigemen-
skapen
4. Konventionen den 25 mars 1957 om gemensamma institutioner för Europeiska
gemenskaperna
5. Konventionen den 13 november 1962 om ändring av fördraget om upprättande
av Europeiska ekonomiska gemenskapen i syfte att göra den särskilda ordning för
associering av utomeuropeiska länder och områden som behandlas i del 4 av detta
fördrag tillämplig på Nederländska Antillerna
6. Fördraget den 8 april 1965 om upprättande av ett enda råd och en enda
kommission för Europeiska gemenskaperna
7. Fördraget den 22 april 1970 om ändring av vissa finansiella bestämmelser
i fördragen om upprättande av Europeiska gemenskaperna
8. Fördraget den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands,
Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands
anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska
atomenergigemenskapen
9. Beslut av Europeiska gemenskapernas råd den 22 januari 1972 om
Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska kol- och
stålgemenskapen
10. Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska Republikens anslutning till
Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen
11. Beslut av Europeiska gemenskapernas råd den 24 maj 1979 om Hellenska
Republikens anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen
12. Fördraget den 13 mars 1984 om ändring i fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemenskapen vad avser Grönland
13. Fördraget den 12 juni 1985 om Portugisiska Republikens och Konungariket
Spaniens anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska
atomenergigemenskapen
14. Beslut av Europeiska gemenskapernas råd den 11 juni 1985 om Portugisiska
Republikens och Konungariket Spaniens anslutning till Europeiska kol- och
stålgemenskapen
15. Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari 1986
16. Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen
17. Beslut den 12 december 1992 beträffande vissa frågor som Danmark har
rest beträffande fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen
18. Fördraget den 00 (månad) 1994 om Republiken Finlands, Konungariket
Norges, Konungariket Sveriges och Republiken Österrikes anslutning till
Europeiska unionen;
allt jämte protokoll och bilagor samt med de tillägg och ändringar som godkänts
och trätt i kraft senast den 31 december 1994.
Information och samråd mellan regering och riksdag
6 §
Regeringen skall underrätta ett av riksdagen utsett organ om alla frågor som
skall behandlas i Europeiska unionens råd. Regeringen skall även rådgöra med
riksdagsorganet hur förhandlingarna i rådet skall föras inför beslut som
regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som organet bestämmer.
Regeringen skall dessutom dels fortlöpande informera riksdagen om vad som
sker inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen, dels varje år till
riksdagen lämna en skriftlig berättelse över utvecklingen i Europeiska unionen
tillsammans med en förteckning över de rättsakter som har beslutats av
Europeiska unionens råd.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 då lagen (1992:1317) om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde upphör att gälla. Den upphävda lagen skall
dock fortsätta att tillämpas på förhållanden dessförinnan.
BILAGA 6
Betänkandet (SOU 1994:10) - Remissinstanser
Remissinstanserna
Efter remiss av EG-lagsutredningens betänkande Anslutning till EU - Förslag
till övergripande lagstiftning har yttranden avgetts av Riksdagens ombudsmän,
Fullmäktige i Sveriges riksbank, Justitiekanslern, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Kammarrätten i Sundsvall, Stockholms tingsrätt, Marknadsdomstolen,
Försäkringsöverdomstolen, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium,
Generaltullstyrelsen, Konkurrensverket, Konsumentverket, Juridiska
fakultetsnämnden vid universitetet i Stockholm, Juridiska fakultetsnämnden vid
universitetet i Lund, Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala,
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala, Sveriges
domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Industriförbundet, Arbetarskyddsstyrelsen, Styrelsen för
teknisk ackreditering (SWEDAC), Sveriges Akademikers Centralorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen samt
Medborgarrättsrörelsen i Sverige.
Arbetsdomstolen, Institutet för utländsk rätt AB och Tjänstemännens
Centralorganisation avstår från att yttra sig.
BILAGA 7
Lagrådsremissens lagförslag
1. Förslag till lag om Sveriges anslutning till Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpningsområde
1 § I denna lag finns bestämmelser med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen.
Införlivande av EG:s regelverk
2 § De fördrag m.m. som anges i 4 § samt de rättsakter, avtal och andra beslut
som före Sveriges anslutning till Europeiska unionen har antagits av Europeiska
gemenskaperna gäller här i landet med den verkan som följer av dessa fördrag.
Överlåtelse av beslutsbefogenheter
3 § Europeiska gemenskaperna får efter Sveriges anslutning till Europeiska
unionen fatta beslut som gäller här i landet i den omfattning och med den verkan
som följer av de fördrag m.m. som anges i 4 §.
Fördragen m.m.
4 § De fördrag m.m. som avses i 2 och 3 §§ är:
1. Fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen
2. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen
3. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska
atomenergigemenskapen
4. Konventionen den 25 mars 1957 om vissa gemensamma institutioner för
Europeiska gemenskaperna
5. Konventionen den 13 november 1962 om ändring av Fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemenskapen i syfte att göra den särskilda ordningen för
associering av utomeuropeiska länder och territorier som behandlas i fjärde
delen av detta fördrag tillämplig med avseende på Nederländska Antillerna
6. Fördraget den 8 april 1965 om upprättandet av ett gemensamt råd och en
gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna
7. Fördraget den 22 april 1970 om ändring i vissa budgetbestämmelser i
fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och fördraget om
upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska
gemenskaperna
8. Fördraget den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands,
Konungarikets Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands
anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska
atomenergigemenskapen
9. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 22 januari 1972 om
Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska kol- och
stålgemenskapen
10. Fördraget den 10 juli 1975 om ändring av vissa bestämmelser i protokollet
om Europeiska investeringsbankens stadga
11. Fördraget den 22 juli 1975 om ändring av vissa finansiella bestämmelser i
fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och i fördraget om
upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska
gemenskaperna
12. Akten den 20 september 1976 om allmänna direkta val av företrädare i
Europaparlamentet
13. Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska republikens anslutning till
Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergi-gemenskapen
14. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 24 maj 1979 om Hellenska
republikens anslutning till Europeiska kol- och stålgemen-skapen
15. Fördraget den 13 mars 1984 om ändring av fördragen om upprättandet av
Europeiska gemenskaperna i fråga om Grönland
16. Fördraget den 12 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska
republikens anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska
atomenergigemenskapen
17. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd den 11 juni 1985 om Konungariket
Spaniens och Portugisiska republikens anslutning till Europeiska kol- och
stålgemenskapen
18. Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari 1986
19. Fördraget den 7 februari 1992 om upprättandet av Europeiska unionen
20. Fördraget den 24 juni 1994 om Konungariket Norges, Republiken Österrikes,
Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen
med bilagor och protokoll.
Information och samråd mellan regering och riksdag m.m.
5 § Regeringen skall underrätta riksdagen genom organ som riksdagen bestämmer om
frågor som avses bli behandlade i Europeiska unionens
råd. Regeringen skall i samma former rådgöra med riksdagen om hur förhand-
lingarna i rådet skall föras inför beslut som regeringen bedömer som
betydelsefulla och i andra frågor som riksdagen bestämmer.
Regeringen skall dessutom dels fortlöpande informera riksdagen om vad som sker
inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen, dels varje år till riksdagen
lämna en skriftlig berättelse över verksamheten i Europeiska unionen.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1992:1317) om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) skall upphöra att gälla.
Den upphävda lagen skall dock fortsätta att tillämpas på förhållanden som har
uppstått dessförinnan med de undantag som följer av fördraget den 24 juni 1994
om Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och
Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
De fördrag m.m. som anges i 4 § skall kungöras i Svensk författningssamling
(SFS).
2. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och
andra författningar
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar[1] skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Författningar som har beslutats av riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller
av en myndighet under regeringen, riksdagen eller kyrkomötet skall kungöras
enligt denna lag, om inte annat följer av 2 §. Detsamma gäller de
internationella överenskommelser och de ändringar i sådana som enligt
författning skall gälla som svensk rätt.
Med författningar skall i denna lag förstås lagar, förordningar och andra
rättsregler som i 8 kap. regeringsformen betecknas som föreskrifter.
Rättsakter som
innefattar föreskrifter
beslutade av
Europeiska
gemenskaperna och som
enligt lagen
(1994:000) om Sveriges
anslutning till
Europeiska unionen
gäller här i landet
kungörs i Europeiska
gemenskapernas
officiella tidning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1989:935.
BILAGA 8
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-09.
Närvarande: regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt lagrådsremiss den 2 juni 1994 (Utrikesdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om Sveriges anslutning
till Europeiska Unionen, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementsrådet Ingrid
Larén-Marklund och hovrättsassessorn Niklas Jonsson.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Lagrådsremissen föranleds av Sveriges ansökan om medlemskap i Europeiska
unionen. Förhandlingarna avslutades i april 1994 och senare i år, i november,
skall svenska folket rösta om Sverige skall inträda som medlem i unionen eller
inte.
Om majoriteten vid folkomröstningen röstar för medlemskap kommer Sverige att
fullfölja sin ansökan och inträda som medlem i Europeiska unionen den 1 januari
1995. För att detta skall vara möjligt krävs viss lagstiftning. Det gäller först
och främst ändringar i 10 kap. 5 § regeringsformen som skall göra det möjligt
att överlämna beslutanderätt till de Europeiska gemenskaperna. Förslag till
sådana ändringar har redan behandlats en gång av riksdagen. Men de föreslagna
konstitutionella bestämmelserna måste följas upp med riksdagsbeslut som
utnyttjar de nya möjligheterna att överlåta beslutsbefogenheter till de
Europeiska gemenskaperna. Huruvida denna överlåtelse skall ha formen av lag
eller om det räcker att riksdagen beslutar om Sveriges anslutning till fördragen
i enlighet med därom träffade överenskommelser har varit föremål för delade
meningar under remissbehandlingen. Regeringen har valt den förstnämnda linjen. I
lagrådsremissen föreslås en särskild lag om Sveriges anslutning till den
Europeiska unionen som innebär att vissa beslutsbefogenheter överlåts till de
Europeiska gemenskaperna. Genom lagen införlivas dessutom EG:s regelverk med
svensk rätt.
Regeringen har sålunda i likhet med många andra länder valt att lagstifta om
överlåtelse av beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna. Enligt den
länderöversikt som lämnas i lagrådsremissen har bl.a. Danmark använt
övergripande lagstiftning för att överlåta beslutanderätt till EG:s organ och
för att införliva EG:s regler i den nationella rätten. Några
invändningar mot att överlåtelsen av beslutanderätt sker genom lag kan enligt
Lagrådet inte göras.
Genom den föreslagna lagen införlivas anslutningsfördraget och de grundläggande
fördragen med svensk rätt. Lagen innebär vidare att den äldre sekundärrätten,
dvs. rättsakter, avtal och andra beslut som har antagits av de Europeiska
gemenskaperna före Sveriges anslutning, blir gällande här i landet "med den
verkan som följer av" anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen.
Såsom framhållits under remissbehandlingen av utredningsförslaget skulle det i
och för sig vara tillräckligt att införlivandet av EG-reglerna i svensk rätt
gjordes genom en bestämmelse om att själva anslutningsfördraget blir gällande
rätt i Sverige med den verkan som följer av fördraget.
Det remitterade förslaget har som nämnts en mera utförlig reglering enligt
vilken införlivningen avser dels såväl anslutningsfördraget som de olika
instrument av primärrättslig natur, som enligt anslutningsfördraget skall gälla
i Sverige, dels de sekundärrättsliga regler som antagits av EG före
anslutningen. Lagrådet har inte funnit skäl till invändning mot den sålunda
valda lösningen.
I den danska anslutningslagen finns i motsats till i det svenska förslaget en
inskränkning såtillvida att de grundläggande fördragen skall gälla i Danmark i
den omfattning de enligt gemenskapsrätten är "umiddelbart anvendelige" i
Danmark. Detsamma gäller de rättsakter som har antagits av gemenskapernas
institutioner före Danmarks anslutning till EG. Betydelsen av den skillnad som
sålunda föreligger mellan den danska lagen och den föreslagna svenska torde
emellertid var begränsad. EG:s primär- och sekundärrätt blir med den föreslagna
lagen gällande här i landet i den mån EG:s regler är direkt tillämpliga eller
har direkt effekt i medlemsländerna. EG-regler, som varken är direkt tillämpliga
eller har direkt effekt, blir med den föreslagna lagen visserligen en del av
svensk rätt men det torde i praktiken ha mindre betydelse eftersom sådana regler
inte grundar rättigheter eller skyldigheter för enskilda här i landet och inte
heller direkt binder några svenska myndigheter eller institutioner.
I formellt avseende anser Lagrådet att det i 1 § förslaget till lag om Sveriges
anslutning till Europeiska Unionen för angivande av lagens innehåll använda
uttrycket bättre svarar mot vad lagen gäller än remissförslagets lagrubrik. Med
hänsyn härtill bör lagen benämnas "lag med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen" och 1 §, under mellanrubriken "Tillämpning", formuleras på
följande sätt: "Från och med dagen för Sveriges anslutning till Europeiska
unionen gäller bestämmelserna i denna lag".
Uttrycket "fördrag m.m." i 2, 3 och 4 §§ samt i övergångsbestämmelserna bör
ändras till "fördrag och andra instrument".
För tydlighetens skull bör i 4 § avslutningsorden lyda "i samtliga fall med
tillhörande bilagor och protokoll".
Den avsedda innebörden av andra stycket i övergångsbestämmelserna torde framgå
bättre om stycket inleds på följande sätt: "Den upphävda lagen skall dock
fortsätta att tillämpas på förhållanden som hänför sig till den tid under vilken
lagen varit i kraft med de undantag" etc.
Slutligen förordas att mellanrubrikerna före 2 § och 5 § får lyda "Införlivande
av gemenskapernas regler" och "Samråd mellan regering och riksdag m.m."