Post 6913 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:54 ·
Ny lag om skatt på energi, m.m.
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 54
Prop.
1994/95:54
Regeringens proposition
1994/95:54
Ny lag om skatt på energi, m.m.
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 oktober 1994
Ingvar Carlsson
Jan Nygren
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås de förändringar av energibeskattningen som dels är
erforderliga vid ett eventuellt medlemskap i EU, dels är betingade av den
lagtekniska översyn som gjorts av Energiskatteutredningen. Förslaget innebär
bl.a. att en ny lag om skatt på energi införs som ersätter nuvarande lagar om
allmän energiskatt, koldioxidskatt, svavelskatt, bensinskatt och
dieseloljeskatt. Vidare föreslås smärre ändringar av energiskatten på elektrisk
kraft med anledning av beslutade nya regler för elmarknaden. Den nya
lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. De skattesatser som
skall gälla från nämnda datum har räknats upp med beaktande av riksdagens beslut
hösten 1993 om indexering av vissa punktskatter.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 4
2.1 Förslag till lag om skatt på energi 4
2.2 Förslag till lag om ändring i fordons-
skattelagen (1988:327) 30
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen
(1985:426) om kemiska produkter 39
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1982:395) om Kustbevakningens medverkan
vid polisiär övervakning 40
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen
(1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter 41
2.6 Förslag till lag om ändring i kommunal-
skattelagen (1928:370) 42
3 Ärendet och dess beredning 44
4 EG-anpassning 45
5 Författningsteknisk och språklig översyn 46
6 Skatteplikten för bränslen 48
6.1 Nuvarande svenska bestämmelser 48
6.1.1 Bränslen som i dag är skattepliktiga 48
6.1.2 Skattskyldighetens inträde 49
6.2 Aktuella EG-direktiv 49
6.2.1 Skattebasen och minimiskattesatser 49
6.2.2 Förfaranderegler 50
6.3 Omfattningen av det skattepliktiga området 50
6.3.1 Inledning 50
6.3.2 Direkt skatteplikt för vissa
mineraloljeprodukter 51
6.3.3 Direkt skatteplikt för kolbränslen,
petroleumkoks och naturgas 54
6.3.4 Övriga bränslen som beskattas endast
vid viss användning 55
6.3.5 Beskattningen av motoralkoholer och
vegetabiliska bränslen 56
7 Användningen av högbeskattade bränslen i
motordrivna fordon 58
7.1 Gasol, naturgas och metan 58
7.2 Dieselolja och andra oljeproduker 60
8 Industrins energibeskattning - bränslen som
används för annat ändamål än motordrift
eller uppvärmning 62
9 Beskattningen av bränslen som förbrukas vid
framställning av mineraloljeprodukter 67
10 Beskattningen av flygbränslen 68
11 Beskattningen av fartygsbränslen 71
12 Beskattningen av stadsgas 73
13 En ny elmarknad och dess inverkan på
energibeskattningen 74
14 Skattesatser 76
15 Övriga frågor 78
16 Ikraftträdande 79
17 Författningskommentar 80
17.1 Lagen om skatt på energi 80
17.2 Övergångbestämmelser 145
17.3 Ändringar i annan lagstiftning 147
17.3.1 Fordonsskattelagen 147
17.3.2 Lagen om kemiska produkter 147
17.3.3 Lagen om Kustbevakningens medverkan
vid polisiär övervakning 148
17.3.4 Lagen om punktskatter och prisre-
gleringsavgifter 148
17.3.5 Ändringar i andra lagar 149
Bilaga 1 Sammanfattning av Energiskatteutred-
ningens betänkande 150
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser 154
Bilaga 3 Datainspektionens yttrande 155
Bilaga 4 Aktuella EG-rättsakter 156
Bilaga 5 Skatter på vissa bränslen i olika
europeiska länder 157
Bilaga 6 Sammanställning över bränslen som
omfattas av skatteplikt enligt nuva-
rande svenska punktskattelagar respek-
tive definieras som mineraloljor i
direktiv 92/12/EEG 159
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 20 oktober 1994 164
Rättsdatablad 165
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1.lag om skatt på energi,
2.lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327),
3.lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter,
4.lag om ändring i lagen (1984:395) om Kustbevakningens medverkanvid polisiär
övervakning,
5.lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning avskatter och
avgifter,
6.lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till
Lag om skatt på energi
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Lagens tillämpningsområde m.m.
Lagens tillämpningsområde
1 § Skatt skall betalas till staten enligt denna lag för bränslen och elektrisk
kraft.
2 § Energiskatt och koldioxidskatt skall betalas för bränslen som anges i 2 kap.
1, 3 och 4 §§ och svavelskatt på svavelinnehållet i bränslen som anges i 3 kap.
1 §. Bestämmelser om dessa skatter finns i 2 - 10 kap.
Bestämmelser om skatt på elektrisk kraft finns i 11 kap.
Innebörden av vissa uttryck
3 § Med mineraloljeprodukter förstås produkter som hänförs till följande nummer
i Kombinerade nomenklaturen (KN-nr) enligt förordningen EEG 2658/87
1. KN-nr 2706,
2. KN-nr 2707 10, 2707 20, 2707 30, 2707 50, 2707 91 00, 2707 99 11 och
2707 99 19,
3. KN-nr 2709,
4. KN-nr 2710,
5. KN-nr 2711, dock inte naturgas,
6. KN-nr 2712 10, 2712 20 00, 2712 90 31, 2712 90 33, 2712 90 39 och
2712 90 90,
7. KN-nr 2715,
8. KN-nr 2901,
9. KN-nr 2902 11 00, 2902 19 90, 2902 20, 2902 30, 2902 41 00, 2902 42 00,
2902 43 00 och 2902 44,
10. KN-nr 3403 11 00 och 3403 19,
11. KN-nr 3811,
12. KN-nr 3817.
4 § En verksamhet är yrkesmässig, om den
1. utgör näringsverksamhet enligt 21 § kommunalskattelagen (1928:370), eller
2. bedrivs i former som är jämförliga med en till sådan näringsverksamhet
hänförlig rörelse och ersättningen för omsättningen i verksamheten under ett
kalenderår överstiger 30 000 kronor.
5 § Beteckningar i denna lag som förekommer i fordonskungörelsen (1972:595) och
i bilregisterkungörelsen (1972:599) har samma betydelse som i dessa kungörelser.
Med trafiktraktor förstås i denna lag dock inte
1. traktor som är särskilt konstruerad för att användas för på- och avlastning
av påhängsvagnar inom hamn- och terminalområden eller andra liknande områden,
eller
2. jordbrukstraktor som till följd av anmälan om tillfällig användning enligt
23 § fordonsskattelagen (1988:327) är att anse som trafiktraktor.
6 § Med skepp förstås fartyg vars skrov har en största längd av minst tolv meter
och en största bredd av minst fyra meter. Med båtar avses andra fartyg.
7 § Med införsel förstås att en produkt förs in till Sverige eller tas emot här
i landet.
Med import avses införsel av en produkt från ett land eller ett område som
ligger utanför Europeiska gemenskapens punktskatteområde (tredje land). Med
export avses att en produkt förs ut från Sverige till tredje land.
2 kap. Energiskatt och koldioxidskatt på bränslen
Skattepliktens omfattning och skattebelopp m.m.
1 § Energiskatt och koldioxidskatt skall för år 1995, om inte annat följer av
andra stycket, betalas för följande bränslen med angivna belopp:
KN-nr Slag av bränsle Skattebelopp
Energiskatt Koldioxidskatt Summa skatt
__________________________________________________________________________
1. 2710 00 27, Bensin, dock inte
2710 00 29 flygbensin, som
eller uppfyller krav
2710 00 32 för
a) miljöklass 2 3 kr 22 öre 79 öre 4 kr 01 öre
per liter per liter per liter
b) miljöklass 3 3 kr 28 öre 79 öre 4 kr 07 öre
per liter per liter per liter
2. 2710 00 34 Annan bensin 3 kr 81 öre 79 öre 4 kr 60 öre
eller än som avses per liter per liter per liter
2710 00 36 under 1, dock
inte flygbensin
3. 2710 00 55, Eldningsolja,
2710 00 69 dieselbrännolja,
eller annan fotogen än
2710 00 74- flygfotogen, m.m.
2710 00 78 som
a) har försetts 577 kr per m3 982 kr per m3 1 559 kr per m3
med märkämnen
eller ger mindre
än 85 volympro-
cent destillat
vid 350°C,
b) inte har för-
setts med märkämnen
och ger minst 85
volymprocent des-
tillat vid 350°C,
tillhörig
miljöklass 1 1 442 kr per m3 982 kr per m3 2 424 kr per m3
miljöklass 2 1 644 kr per m3 982 kr per m3 2 626 kr per m3
miljöklass 3 1 910 kr per m3 982 kr per m3 2 892 kr per m3
4. ur 2711 12 11-Gasol som används
2711 19 00 för
a) drift av per-
sonbil, lastbil, 90 öre per liter 51 öre per 1 kr 41 öre
buss, trafik- liter per liter
traktor, fartyg
eller luftfartyg
b) annat ändamål 112 kr per 1 024 kr per 1 136 kr per
än som avses 1 000 kg 1 000 kg 1 000 kg
under a
5. ur Metan som används
2711 29 00 för
a) drift av per- 1 498 kr per 725 kr per 2 223 kr
sonbil, lastbil, 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
buss, trafiktrak-
tor, fartyg
eller luftfartyg
b) annat ändamål 187 kr per 725 kr per 912 kr per
än som avses 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
under a
6. 2711 11 00, Naturgas som an-
2711 21 00 vänds för
a) drift av per- 1 498 kr per 725 kr per 2 223 kr per
sonbil, lastbil, 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
buss, trafiktrak-
tor, fartyg
eller luftfartyg
b) annat ändamål 187 kr per 725 kr per 912 kr per
än som avses 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
under a
7. 2701, 2702 Kolbränslen 245 kr per 854 kr per 1 099 kr per
eller 2704 1 000 kg 1 000 kg 1 000 kg
8. 2713 11 00- Petroleumkoks 245 kr per 854 kr per 1 099 kr per
2713 12 00 1 000 kg 1 000 kg 1 000 kg
I fall som avses i 4 kap. 1 § första stycket 7 och andra stycket samt 12 §
första stycket 4 och andra stycket tas skatt ut med ett belopp som motsvarar
skillnaden mellan de skattebelopp som gäller för bränslets olika användnings-
sätt.
För åren 1996 till och med 1998 skall de i första stycket angivna skattebelop-
pen räknas om enligt 10 §. Därefter skall skatt betalas med de belopp som gäller
vid utgången av år 1998.
2 § För bränslen som beskattas enligt 1 § första stycket 1 - 3 eller 4 a gäller
angivna skattebelopp bränslets volym vid en temperatur av 15°C. Om en
skattskyldig visar att bränslet när skattskyldigheten inträder har en annan
temperatur får volymen räknas om till 15°C. Om skattskyldighet inträder vid
leverans till en köpare som inte är registrerad som skattskyldig för bränslen,
får dock omräkning göras endast om detta särskilt avtalats mellan säljaren och
köparen.
För naturgas och metan skall de angivna skattebeloppen beräknas på volymen vid
en temperatur av 0°C och ett tryck av 101,325 kilopascal.
3 § Energiskatt och koldioxidskatt skall betalas även för andra mineraloljepro-
dukter än sådana som avses i 1 §, om en sådan produkt säljs eller förbrukas som
motorbränsle eller för uppvärmning. Skatt skall i dessa fall betalas med de
skattebelopp som gäller för motsvarande bränsle enligt 1 §.
För flygbensin (KN-nr 2710 00 26) och flygfotogen (KN-nr 2710 00 51) skall dock
skatt enligt första stycket inte betalas när bränslet förbrukas för sådan
motordrift som avser drift av motorer i luftfartyg eller av sådana motorer i
provbädd eller i annan liknande anordning.
4 § Energiskatt och koldioxidskatt skall betalas även för andra produkter än som
avses i 1 och 3 §§, om en sådan produkt
1. säljs eller förbrukas som motorbränsle eller som tillsats till motorbränsle
eller som medel för att öka motorbränslets volym, eller
2. innehåller minst fem viktprocent flytande eller gasformiga kolväten och
säljs eller förbrukas för uppvärmning.
Skatt skall i fall som avses i första stycket betalas med de skattebelopp som
gäller för motsvarande bränsle enligt 1 §. Skatt enligt första stycket 2 skall
dock betalas endast för den del av produkten som består av flytande eller
gasformiga kolväten.
Indelning av oljeprodukter i miljöklasser
5 § Till miljöklass 1 hör oljor som beskattas enligt 1 § första stycket 3 b och
som har ett kokintervall (destillationsintervall) av olika bredd mellan 180 och
285°C vid 95 procent destillat, en densitet mellan 800 och 820 kilogram per
kubikmeter vid 15°C och innehåller högst 0,001 viktprocent svavel och högst 5
volymprocent aromatiska kolväten. Sådana oljor får inte innehålla klart mätbara
polycykliska aromatiska kolväten och måttet på den naturliga tändvilligheten
(cetanindex) får inte understiga 50.
Till miljöklass 2 hör andra oljor än sådana som avses i första stycket och som
beskattas enligt 1 § första stycket 3 b, om de har ett destillationsintervall av
olika bredd mellan 180 och 295°C vid 95 procent destillat, en densitet mellan
800 och 820 kilogram per kubikmeter vid 15°C och innehåller högst 0,005
viktprocent svavel och högst 20 volymprocent aromatiska kolväten. Halten
polycykliska aromatiska kolväten får inte överstiga 0,1 volymprocent och
cetanindex får inte understiga 47.
Till miljöklass 3 hör övriga oljor som beskattas enligt 1 § första stycket 3 b.
6 § Kraven för miljöklass 2 och 3 för bränslen som beskattas enligt 1 § första
stycket 1 anges i bilagan till lagen (1985:426) om kemiska produkter.
7 § Miljöklass för bränsleblandningar enligt 3 eller 4 § som innehåller oljor
som erhållits ur petroleum eller ur bituminösa mineral och som beskattas enligt
1 § första stycket 1 eller 3 b, bestäms med ledning av hela bränsleblandningens
egenskaper.
Märkämnen
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om märkämnen som avses i 1 § första stycket 3 a.
Skatt enligt 1 § första stycket 3 b skall inte tas ut om oljeprodukten har
försetts med märkämnen som avses i 1 § första stycket 3 a
1. vid import av den som är skattskyldig enligt 4 kap. 1 § första stycket 6
eller 12 § första stycket 3 a senast när produkten anmäls till förtullning,
eller
2. i annat fall än som avses under 1 senast när skattskyldighet för produkten
inträder enligt 5 kap.
Märkning enligt andra stycket får i Sverige göras endast på en depå som är
godkänd för detta ändamål av tullmyndigheten i fall som avses i 1 och på ett
skatteupplag som är godkänt av beskattningsmyndigheten för märkning i fall som
avses i 2.
Förbud mot användning av märkta oljeprodukter m.m.
9 § Bränsletank på personbil, lastbil, buss eller trafiktraktor som är eller bör
vara upptagen i bilregistret eller i militära fordonsregistret får inte
innehålla oljeprodukt som enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 8 §
första stycket är försedd med märkämnen, om bränsletanken förser motor på
fordonet med bränsle. Inte heller bränsletank på båt som förser motor på båten
med bränsle får innehålla en sådan oljeprodukt.
Bestämmelserna i första stycket gäller även oljeprodukt, från vilken märkämnen
som avses i 8 § första stycket har avlägsnats.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även för fordon som brukas
med stöd av saluvagnslicens enligt 38 § bilregisterkungörelsen (1972:599) samt
fordon som förts in i landet för att tillfälligt brukas här och inte är
registrerat här.
Beskattningsmyndigheten kan medge att bränsletank på båt som disponeras av
Försvarsmakten, Försvarets matrielverk, Kustbevakningen eller annan statlig
myndighet får innehålla oljeprodukt som enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av 8 § första stycket är försedd med märkämnen. Om det finns särskilda skäl
kan sådant medgivande också lämnas för annan båt. Har medgivande lämnats för båt
gäller 7 kap. 2 § andra stycket 1 b samt 8 kap. 3 och 4 §§ om avdrag och inköp
mot försäkran för bränsle i skepp även för bränsle i sådan båt.
Skatteomräkning
10 § Energiskatt och koldioxidskatt för vart och ett av kalenderåren 1996 till
och med 1998 skall betalas med belopp som efter en årlig omräkning motsvarar de
i 1 § angivna skattebeloppen multiplicerade med det jämförelsetal, uttryckt i
procent, som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget i oktober månad
året närmast före det år beräkningen avser och prisläget i oktober 1994.
Regeringen fastställer före november månads utgång de omräknade skattebelopp
som enligt denna lag skall tas ut för påföljande kalenderår. Beloppen avrundas
till hela kronor och ören.
Undantag från skatteplikt
11 § Energiskatt och koldioxidskatt skall inte betalas för
1. metan som framställs genom biologiska processer,
2. trädbränsle som säljs eller förbrukas för motordrift vid samtidig produktion
av värme och elektrisk kraft i en kraftvärmeanläggning,
3. bränsle som tillhandahålls i en särskild förpackning om högst en liter,
4. bränsle enligt 1 § första stycket 1 - 5 som till följd av bränslets
beskaffenhet förlorats i samband med att det framställts, bearbetats, lagrats
eller transporterats.
Första stycket 4 gäller dock för varumottagare och skatterepresentant som avses
i 4 kap. 8 § endast bränsle som förlorats under transport till varumottagaren.
Viss försöksverksamhet
12 § Regeringen får i särskilda fall medge nedsättning av eller befrielse från
energiskatt och koldioxidskatt på bränslen som används i försöksverksamhet inom
ramen för pilotprojekt som syftar till att utveckla mer miljövänliga bränslen.
3 kap. Svavelskatt
1 § Svavelskatt skall betalas för svavelinnehållet i
1. torvbränsle ur KN-nr 2703,
2. bränsle som avses i 2 kap. 1, 3 och 4 §§.
2 § För torvbränsle, kolbränsle, petroleumkoks och andra fasta eller gasformiga
produkter tas svavelskatt ut med 30 kronor per kilogram svavel i bränslet.
För flytande bränslen tas svavelskatt ut med 27 kronor per kubikmeter för varje
tiondels viktprocent svavel i bränslet. Vid bestämning av skatten på grund av
svavelinnehållet, mätt som viktprocent svavel i bränslet, skall avrundning göras
uppåt till närmaste tiondels viktprocent.
Svavelskatt tas inte ut för ett flytande eller gasformigt bränsle om dess
svavelinnehåll är högst 0,1 viktprocent.
3 § För flytande bränslen gäller beloppet enligt 2 § andra stycket bränslet vid
en temperatur av 15°C. Om en skattskyldig visar att bränslet när skattskyldig-
heten inträder har en annan temperatur, får volymen räknas om till 15°C. Om
skattskyldighet inträder vid leverans till en köpare som inte är registrerad som
skattskyldig för bränslen, får dock omräkning göras endast om detta särskilt
avtalats mellan säljaren och köparen.
4 § Svavelskatt skall inte betalas för svavelinnehållet i bränsle som avses i 2
kap. 11 §.
4 kap. Skattskyldighet m.m.
Bränslen som avses i 2 kap. 1 § första stycket 1 - 5
Vem som är skattskyldig
1 § Skyldig att betala energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt
(skattskyldig) för bränslen som avses i 2 kap. 1 § första stycket 1 - 5 är
1. den som i Sverige tillverkar eller bearbetar bränsle eller annan som
godkänts som upplagshavare enligt 3 §,
2. varumottagare som avses i 6 eller 7 §,
3. skatterepresentant enligt vad som anges i 8 §,
4. den som i annat fall än som avses i 1 - 3 från ett annat EG-land till
Sverige för in eller tar emot leverans av bränsle, om bränslet skall användas
för annat än privat ändamål,
5. den som från ett annat EG-land säljer och levererar bränsle till en köpare i
Sverige genom distansförsäljning enligt 9 §,
6. annan än upplagshavare som importerar bränsle från tredje land,
7. den som förvärvat bränsle för vilket ingen skatt eller lägre skatt skall
betalas när bränslet används för ett visst ändamål men som säljer eller
förbrukar bränslet för ett annat ändamål som medför att skatt skall betalas med
högre belopp, och
8. den som för privat ändamål för in bränsle till Sverige enligt vad som anges
i 11 §.
Vad som sägs i första stycket 7 tillämpas även i fråga om bränsle som avses i
2 kap. 1 § första stycket 3, för vilket antingen ingen skatt har betalats eller
skatt har betalats enligt 3 a, och som förbrukas i skepp, när skeppet används
för privat ändamål.
Den som är skattskyldig enligt första stycket 4 skall, innan transporten av
bränslet från det andra EG-landet påbörjas, lämna en redovisning över bränslet
till beskattningsmyndigheten samt hos beskattningsmyndigheten ställa säkerhet
för betalning av skatten.
2 § Om ett bränsle för vilket skattskyldighet inte inträtt skall transporteras
mellan Sverige och ett annat EG-land enligt 6 kap. 3 § men inte når den
mottagare som angetts i ledsagardokumentet, skall skatt betalas för bränslet i
Sverige om bränslet
1. finns i Sverige eller kan antas ha förbrukats här, eller
2. har levererats från en svensk upplagshavare och det inte kan utredas var
bränslet finns eller var det har förbrukats.
Den som ställt säkerhet för transporten är skyldig att betala skatt enligt
första stycket. Beskattning skall ske som om skattskyldighet inträtt vid den
tidpunkt då bränslet fördes in till Sverige eller transporten från den svenske
upplagshavaren påbörjades.
Upplagshavare och skatteupplag
3 § Som upplagshavare får godkännas den som i en yrkesmässig verksamhet som
bedrivs i Sverige avser att
1. tillverka eller bearbeta bränslen, eller
2. i större omfattning hålla bränslen i lager,
om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigt är lämplig som upplagshavare.
Upplagshavares tillverkning, bearbetning och lagring av bränslen skall äga rum
i godkänt skatteupplag.
Frågor om godkännande av upplagshavare och av skatteupplag prövas av
beskattningsmyndigheten på särskild ansökan.
4 § Om en upplagshavare säljer bränsle, för vilket skattskyldighet inte inträtt,
till upplagshavare i Sverige eller till upplagshavare eller varumottagare i ett
annat EG-land, skall han innan leveransen av bränslet påbörjas hos
beskattningsmyndigheten ställa säkerhet för betalning av skatten.
Beskattningsmyndigheten får bestämma att upplagshavaren skall ställa säkerhet
för betalning av skatten i samband med tillverkning, bearbetning och lagring av
bränslen.
5 § Godkännande av upplagshavare eller av skatteupplag får återkallas av
beskattningsmyndigheten, om förutsättningar för godkännande inte längre finns.
Godkännande av upplagshavare får också återkallas om ställd säkerhet inte längre
är godtagbar.
Varumottagare
6 § Annan än upplagshavare kan ansöka om registrering som varumottagare hos
beskattningsmyndigheten, om han i en yrkesmässig verksamhet som bedrivs i
Sverige tar emot bränslen från en upplagshavare i ett annat EG-land.
Registrerad varumottagare skall ställa säkerhet för betalning av skatten, i
enlighet med vad beskattningsmyndigheten bestämmer.
Bestämmelserna i 5 § om återkallelse tillämpas även på registrerad varumotta-
gare.
7 § Den som, utan att vara upplagshavare eller registrerad varumottagare, i en
yrkesmässig verksamhet som bedrivs i Sverige tar emot leverans av bränsle från
en upplagshavare i ett annat EG-land (oregistrerad varumottagare) skall, innan
transporten från det andra EG-landet påbörjas, lämna en redovisning över
bränslet till beskattningsmyndigheten samt hos beskattningsmyndigheten ställa
säkerhet för betalning av skatten.
Skatterepresentant
8 § Upplagshavare som är registrerad i ett annat EG-land och som levererar
bränsle till en varumottagare som avses i 6 eller 7 §, får utse en skatterepre-
sentant i Sverige. Skatterepresentanten skall godkännas av beskattnings-
myndigheten.
Skatterepresentanten är, i stället för varumottagaren, skattskyldig för bränsle
som den utländske upplagshavaren levererar till varumottagare i Sverige.
Skatterepresentanten skall ställa säkerhet för betalning av skatten i enlighet
med vad beskattningsmyndigheten bestämmer.
Bestämmelserna i 5 § om återkallelse tillämpas även på skatterepresentant.
Distansförsäljning
9 § Med distansförsäljning avses försäljning från ett EG-land till en sådan
köpare i ett annat EG-land som inte är upplagshavare eller varumottagare, om
säljaren ansvarar för leveransen av bränslet.
10 § Vid distansförsäljning till en köpare i Sverige skall säljaren, innan
transporten av bränslet påbörjas från det andra EG-landet, hos beskattnings-
myndigheten ställa säkerhet för betalning av skatten.
Vid distansförsäljning skall säljaren företrädas av en av beskattningsmyndig-
heten godkänd representant. En sådan representant skall enligt fullmakt av
säljaren som ombud för denne svara för redovisningen av skatt och i övrigt
företräda säljaren i frågor som gäller skatt enligt denna lag. Underlag för
kontroll av skatteredovisningen skall finnas tillgängligt hos
skatterepresentanten.
Andra stycket gäller inte en utländsk säljare som är juridisk person och har
ett fast driftställe i Sverige.
Bestämmelserna i 5 § första meningen om återkallelse tillämpas även på
representant som avses i andra stycket.
Privat införsel
11 § Den som för privat ändamål för in bränsle till Sverige från ett annat
EG-land är skyldig att betala skatt för bränslet, om han inte visar att skatt
har betalats för det i Sverige, när det är fråga om
1. flytande bränsle som är avsett för uppvärmning och som förs in på annat sätt
än i tankfordon som används yrkesmässigt, eller
2. motorbränsle som förs in på annat sätt än i fordonstank eller reservdunk som
rymmer högst 10 liter.
Första stycket gäller även den för vars räkning införseln äger rum.
Övriga bränslen
12 § Skattskyldig för energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt för bränslen
som avses i 2 kap. 1 § första stycket 6 - 8, 3 och 4 §§ samt vad gäller
svavelskatt även bränslen som avses i 3 kap. 1 § 1 är den som
1. tillverkar eller bearbetar bränsle,
2. enligt 6 kap. 10 § andra stycket registrerats som lagerhållare,
återförsäljare eller förbrukare av bränsle,
3. i annat fall än som avses i 1 och 2
a) importerar bränsle från tredje land, eller
b) för in kolbränsle, petroleumkoks eller torvbränsle till Sverige från ett
annat EG-land eller tar emot sådan leverans, och
4. den som förvärvat bränsle för vilket ingen skatt eller lägre skatt skall
betalas när bränslet används för visst ändamål men som säljer eller förbrukar
bränslet för ett ändamål som medför att skatt skall betalas med högre belopp.
Vad som sägs i första stycket 4 tillämpas även i fråga om bränsle enligt 2 kap.
3 eller 4 § som beskattats enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 a eller som
förvärvats utan skatt, och som förbrukas i skepp, när skeppet används för privat
ändamål.
Som tillverkare anses den som för in naturgas till Sverige samt den för vars
räkning sådan införsel äger rum. Som tillverkare anses även den som tar upp
torvbränsle.
5 kap. Skattskyldighetens inträde
1 § Skattskyldigheten för upplagshavare inträder när
1. han levererar bränsle till en köpare i Sverige som inte är upplagshavare
eller till en köpare i ett annat EG-land som inte är upplagshavare eller
registrerad eller oregistrerad varumottagare,
2. han exporterar bränsle till en köpare i tredje land,
3. han tar i anspråk bränsle för annat ändamål än försäljning eller bränsle
annars upphör att lagras i godkänt skatteupplag, eller
4. han upphör att vara registrerad, varvid han är skyldig att betala skatt för
det bränsle som då ingår i hans lager och som inte redan har beskattats.
2 § Skattskyldigheten inträder
1. för varumottagare som är skattskyldig enligt 4 kap. 1 § första stycket 2,
när han tar emot leverans av bränsle,
2. för skatterepresentant som är skattskyldig enligt 4 kap. 1 § första stycket
3, när köparen tar emot leverans av bränsle, och
3. för den som är skattskyldig enligt 4 kap. 1 § första stycket 4 eller 12 §
första stycket 3 b, när bränslet förs in till Sverige.
3 § Skattskyldigheten inträder
1. för den som är skattskyldig enligt 4 kap. 1 § första stycket 5, när bränslet
av honom levereras till köpare,
2. för den som är skattskyldig enligt 4 kap. 1 § första stycket 7 eller andra
stycket eller enligt 4 kap. 12 § första stycket 4 eller andra stycket, när
bränslet levereras till en köpare eller tas i anspråk för det ändamål som medför
att skatt skall betalas med högre belopp,
3. för den som är skattskyldig enligt 4 kap. 1 § första stycket 8, när bränslet
förs in till Sverige, och
4. för den som är skattskyldig enligt 4 kap. 12 § första stycket 1 eller 2 när
a) bränsle av honom levereras till en köpare som inte är registrerad eller till
eget försäljningsställe för detaljförsäljning som inte utgörs av depå eller tas
i anspråk för annat ändamål än försäljning, eller
b) han upphör att vara registrerad, varvid han är skyldig att betala skatt för
det bränsle som då ingår i hans lager och som inte redan har beskattats.
4 § För annan än upplagshavare som tillverkar eller bearbetar bränslen som avses
i 2 kap. 1 § första stycket 1 - 5 inträder skattskyldigheten när bränslet
tillverkas eller bearbetas.
5 § När bränsle importeras av skattskyldig enligt 4 kap. 1 § första stycket 6
eller 12 § första stycket 3 a, skall skatten betalas till tullmyndigheten.
Därvid gäller tullagen (1994:0000) och 9 kap. 4 § lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter.
6 kap. Förfarandet m.m.
1 § Bestämmelserna i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter
om förfarandet vid beskattningen gäller för skatt enligt denna lag, om inte
annat särskilt anges.
När deklaration skall lämnas i vissa fall
2 § Oregistrerad varumottagare skall lämna deklaration för varje leverans av
bränsle som han tagit emot och för vilket han är skyldig att betala skatt.
Deklarationen skall ha kommit in till beskattningsmyndigheten senast fem dagar
efter den dag då han tog emot leveransen av bränslet.
Den som är skattskyldig enligt 4 kap. 1 § första stycket 4 eller 8 skall lämna
deklaration när bränslet förs in till Sverige. Deklarationen skall ha kommit in
till beskattningsmyndigheten senast fem dagar efter den dag då bränslet fördes
in till Sverige.
Den som tillverkar eller bearbetar bränslen som avses i 2 kap. 1 § första
stycket 1 - 5 utan att vara godkänd upplagshavare skall lämna deklaration när
bränslet tillverkas eller bearbetas. Deklarationen skall ha kommit in till
beskattningsmyndigheten senast fem dagar efter den dag varan tillverkades eller
bearbetades.
Ledsagardokument
3 § Upplagshavare skall upprätta ett ledsagardokument i fyra exemplar när han
transporterar bränsle, för vilket skattskyldighet inte har inträtt, till en
upplagshavare eller en varumottagare i ett annat EG-land. Upplagshavaren skall
behålla ett exemplar av dokumentet. De övriga tre exemplaren av dokumentet skall
följa bränslet under transporten.
Om en upplagshavare inte inom två månader efter utgången av den kalendermånad
under vilken bränsle förts ut ur landet fått ett undertecknat returexemplar av
ledsagardokumentet, skall han utan dröjsmål underrätta beskattningsmyndigheten
om detta.
4 § Upplagshavare eller varumottagare som tar emot bränsle från ett annat
EG-land skall senast 15 dagar efter utgången av den kalendermånad under vilken
bränslet tagits emot underteckna ett exemplar av ledsagardokumentet
(returexemplaret) och skicka tillbaka det till avsändaren i det andra EG-landet.
5 § Vid förtullning enligt tullagen (1994:0000) av bränsle som avses i 2 kap.
1 § första stycket 1 - 5 skall, om beskattning inte skett enligt 5 kap. 5 §, vid
transport av bränslet upprättas ett ledsagardokument i fyra exemplar. Ett
exemplar skall förvaras hos den tullmyndighet där bränslet frigjorts enligt
tullbestämmelserna. Dokumenten skall i övrigt hanteras som anges i 3 och 4 §§.
Returexemplaret skall skickas till tullmyndigheten.
Har tullmyndigheten inte inom två månader efter utgången av den kalendermånad
under vilken bränsle avsänts från tullmyndigheten fått ett undertecknat
returexemplar av ledsagardokumentet skall myndigheten utan dröjsmål underrätta
beskattningsmyndigheten om detta.
6 § Vid export till tredje land av obeskattat bränsle som avses i 2 kap. 1 §
första stycket 1 - 5, skall avsändaren upprätta ett ledsagardokument i fyra
exemplar. Tre exemplar av dokumentet skall följa bränslet under transporten. Ut-
fartstullanstalten skall attestera att bränslet lämnat gemenskapen och till
avsändaren skicka tillbaka det attesterade exemplaret av ledsagardokumentet inom
15 dagar.
Om avsändaren inte inom två månader efter utgången av den kalendermånad under
vilken bränslet avsänts för export fått ett undertecknat returexemplar av
ledsagardokumentet, skall han utan dröjsmål underrätta beskattningsmyndigheten
om detta.
7 § Bränsle för vilket skattskyldighet inte inträtt och som av en upplagshavare
levereras till en oregistrerad varumottagare i ett annat EG-land skall under
leveransen följas av dokument som visar att säkerhet enligt 4 kap. 4 § har
ställts för skattens betalning.
Förenklat ledsagardokument
8 § Den som ansvarar för transporten av beskattat bränsle enligt 2 kap. 1 §
första stycket 1 - 5 till en mottagare i ett annat EG-land skall upprätta ett
förenklat ledsagardokument i tre exemplar. Två exemplar av dokumentet skall
följa bränslet under transporten. Sådant ledsagardokument krävs dock inte vid
distansförsäljning enligt 9 §.
Distansförsäljning till ett annat EG-land
9 § Vid distansförsäljning till en köpare i ett annat EG-land skall säljaren,
innan leveransen påbörjas, hos beskattningsmyndigheten visa att säkerhet har
ställts för betalning av skatt i det andra EG-landet.
Registrering
10 § Skattskyldiga enligt 4 kap. 3, 6, 8 eller 10 § eller 12 § första stycket 1
skall vara registrerade hos beskattningsmyndigheten.
Hos beskattningsmyndigheten kan registreras den som i en yrkesmässig verksamhet
som bedrivs i Sverige i större omfattning
1. håller bränslen enligt 4 kap. 12 § i lager, eller
2. återförsäljer eller förbrukar naturgas.
11 § Beskattningsmyndigheten skall med hjälp av automatisk databehandling föra
register över personer som har godkänts som upplagshavare eller som är
registrerade varumottagare samt över godkända skatteupplag.
Ändamålet med registret är att tillhandahålla skattskyldiga och behörig
myndighet i Sverige eller ett annat EG-land uppgifter om godkännande och
registrering enligt första stycket.
Registret skall innehålla uppgift om den registrerades namn, registreringsnum-
mer, adress, skatteupplagens registreringsnummer och adress, vilken kategori av
bränslen som den registrerade får ta emot eller som får lagras i skatteupplaget,
beskattningsmyndighetens adress och datum för godkännande samt registreringens
eventuella giltighetstid. Dessa uppgifter får lämnas till registret från ett
annat register som förs hos beskattningsmyndigheten. Registret skall även
innehålla motsvarande uppgifter som inhämtats från ett annat EG-land.
Uppgifterna till registret får inhämtas med hjälp av automatisk databehandling.
12 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva att
enskilda och myndigheter inom landet får ha terminalåtkomst till register som
avses i 11 §.
Uppgifter i registret får lämnas ut till beskattningsmyndighet i ett annat
EG-land på medium för automatisk databehandling eller på annat sätt.
Uppgifter om upplagshavare, registrerade varumottagare och över godkända
skatteupplag skall gallras sju år efter utgången av det kalenderår som
upplagshavaren eller varumottagaren avregistrerades.
7 kap. Avdrag i deklaration
1 § I en deklaration som avser energiskatt och koldioxidskatt på bränslen som
avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b får avdrag göras för skatt på bränsle
1. för vilket skattskyldighet tidigare har inträtt,
2. som tagits tillbaka i samband med återgång av köp,
3. som av den skattskyldige exporterats till tredje land eller förts till
frizon eller frilager för annat ändamål än att förbrukas där,
4. som förbrukats eller sålts för förbrukning
a) för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning, eller
b) i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än
motordrift eller uppvärmning.
Avdrag enligt första stycket 4 får göras även för skatt på bränsle som
förbrukats eller sålts för förbrukning för gas- och värmeproduktion som sker vid
användning av bränsle på sätt som avses i första stycket 4.
2 § I en deklaration som avser energiskatt och koldioxidskatt på andra bränslen
än som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b, dock inte flygbensin eller
flygfotogen, får avdrag göras enligt 1 §.
Avdrag får också göras för skatt
1. på annat bränsle än bensin som förbrukats eller sålts för förbrukning a) i
tåg eller annat spårbundet transportmedel, eller
b) i skepp, när skeppet inte används för privat ändamål,
2. på annat bränsle än bensin som förbrukats eller sålts för förbrukning i
luftfartyg, när luftfartyget inte används för privat ändamål,
3. på bränsle som förbrukats för framställning av
a) mineraloljeprodukter,
b) kolbränslen och petroleumkoks, eller
c) andra produkter för vilka skatteplikt har inträtt för tillverkaren,
4. på bränsle som förbrukats för framställning av skattepliktig elektrisk
kraft, med de begränsningar som följer av tredje stycket.
Avdrag enligt andra stycket 4 får vid samtidig produktion av värme och
skattepliktig elektrisk kraft i en kraftvärmeanläggning göras för energiskatt
och koldioxidskatt på den del av bränslet som förbrukats för framställning av
skattepliktig elektrisk kraft och för hälften av energiskatten på den del av
bränslet som förbrukats för framställning av nyttiggjord värme.
3 § Avdrag får, i den mån avdrag inte gjorts enligt 1 § första stycket 4 eller
andra stycket, göras även för energiskatt och koldioxidskatt på kolbränslen och
petroleumkoks som förbrukats eller sålts för förbrukning i metallurgiska
processer, vari även skall anses ingå den gas- och värmeproduktion som sker till
följd av sådana processer.
4 § Avdrag får, i den mån avdrag inte har gjorts enligt 1 - 3 §§, göras även för
energiskatten samt för tre fjärdedelar av koldioxidskatten på annat bränsle än
bensin eller oljeprodukter enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b som förbrukats
vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet eller för växthusuppvärmning
vid yrkesmässig växthusodling.
5 § I en deklaration som avser svavelskatt på andra bränslen än flygbensin och
flygfotogen får avdrag göras enligt 1 § och 2 § andra stycket 1 - 3.
Avdrag får, i den mån avdrag inte gjorts enligt första stycket, göras även för
skatt på svavel i bränsle som har förbrukats eller sålts för förbrukning i
metallurgiska processer eller processer för framställning av varor av andra
mineraliska ämnen än metaller, vari skall anses ingå även den gas- och
värmeproduktion som sker till följd av sådana processer, eller i sodapannor
eller lutpannor.
Om en skattskyldig har begränsat utsläppet av svavel genom reningsåtgärd eller
genom bindning i någon produkt eller i aska i samband med förbrukning av det
skattepliktiga bränslet, får avdrag göras med 30 kronor per kilogram svavel som
utsläppet har minskat.
6 § I en deklaration som avser energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt på
bränslen som avses i 2 kap. 1 § första stycket 1 - 5 och som lämnas av
upplagshavare, varumottagare eller skatterepresentant som avses i 4 kap. 8 § får
avdrag även göras för skatt på bränsle som förstörts till följd av tillfälliga
omständigheter eller force majeure. Varumottagare och skatterepresentant får
dock göra sådant avdrag endast på bränsle som förstörts under transport till
varumottagaren.
7 § Vad som föreskrivs om avdrag för skatt på bränsle som avses i 2 kap. 1 §
första stycket 3 b och bensin tillämpas även på bränsle för vilket motsvarande
skatt skall betalas enligt 2 kap. 3 och 4 §§, dock inte flygbensin och
flygfotogen.
8 kap. Inköp mot försäkran
1 § Annan än den som är registrerad som skattskyldig får köpa bensin och bränsle
som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b utan energiskatt och koldioxidskatt
mot att han lämnar en försäkran till leverantören om att bränslet skall användas
för sådant ändamål som avses i 7 kap. 1 § första stycket 4 eller andra stycket.
2 § Annan än den som är registrerad som skattskyldig får köpa kolbränslen och
petroleumkoks utan energiskatt och koldioxidskatt mot att han lämnar en
försäkran till leverantören om att bränslet skall användas för sådant ändamål
som avses i 7 kap. 3 §.
3 § Annan än den som är registrerad som skattskyldig får köpa annat bränsle än
sådant som avses i 1 §, dock inte flygbensin och flygfotogen, utan energiskatt
och koldioxidskatt mot att han lämnar en försäkran till leverantören om att
bränslet skall användas för ett sådant ändamål som avses i 7 kap. 1 § första
stycket 4 eller andra stycket eller i 7 kap. 2 § andra stycket 1 eller 2.
4 § Annan än den som är registrerad som skattskyldig får köpa annat bränsle än
flygbensin och flygfotogen utan svavelskatt mot att han lämnar en försäkran till
leverantören om att bränslet skall användas för ett sådant ändamål som avses i 7
kap. 1 § första stycket 4 eller andra stycket eller i 7 kap. 2 § andra stycket 2
eller 5 § andra stycket. Motsvarande gäller vid köp av annat bränsle än bensin,
flygbensin och flygfotogen för ett sådant ändamål som avses i 7 kap. 2 § andra
stycket 1.
5 § Vad som föreskrivs om inköp mot försäkran av bränsle som avses i 2 kap. 1 §
första stycket 3 b och bensin tillämpas även på bränsle för vilket motsvarande
skatt skall betalas enligt 2 kap. 3 och 4 §§, dock inte flygbensin och
flygfotogen.
9 kap. Återbetalning av skatt m.m.
1 § Beskattningsmyndigheten medger efter ansökan återbetalning av energiskatt
och koldioxidskatt på bränsle som har förvärvats av
1. utländsk beskickning, lönat konsulat i Sverige eller sådan internationell
organisation, som avses i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa
fall,
2. medlem av den diplomatiska personalen vid utländska beskickningar i Sverige
och lönad konsul vid utländskt konsulat i Sverige, under förutsättning att denne
inte är svensk medborgare eller stadigvarande bosatt i Sverige.
Medlemsstaters ombud vid en internationell organisation med säte i Sverige och
personal hos en sådan organisation har på ansökan rätt till återbetalning enligt
första stycket, om Sverige har träffat överenskommelse med en annan stat eller
med en mellanfolklig organisation om detta.
2 § Om någon som inte är skattskyldig har förbrukat annat bränsle än sådant som
beskattas som bensin eller oljeprodukter enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b
vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet eller för växthusuppvärmning
vid yrkesmässig växthusodling, medger beskattningsmyndigheten efter ansökan
återbetalning av energiskatten och tre fjärdedelar av koldioxidskatten på
bränslet.
3 § Om någon har förbrukat bensin i skepp eller bränsle i båt, när fartyget inte
används för privat ändamål, medger beskattningsmyndigheten efter ansökan
återbetalning av skatten på bränslet.
4 § Om koldioxidskatt har tagits ut för annat bränsle än sådant som beskattas
som bensin och har någon begränsat utsläpp av koldioxid i samband med
förbrukning av bränslet, medger beskattningsmyndigheten efter ansökan
återbetalning av koldioxidskatten i förhållande till hur mycket utsläppet har
minskat.
5 § Om värme har levererats för tillverkningsprocessen i industriell verksamhet
eller för växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling, medger beskattnings-
myndigheten efter ansökan av den som framställt värmen kompensation med 9 öre
per kilowattimme levererad värme.
Rätt till kompensation föreligger inte om råtallolja har förbrukats vid
framställningen av värme.
6 § Om svavelskatt har tagits ut och någon som inte är skattskyldig har
begränsat utsläppet av svavel enligt 7 kap. 5 § tredje stycket, medger
beskattningsmyndigheten efter ansökan kompensation för den svavelskatt som
belastat bränslet med 30 kronor per kilogram som utsläppet har minskat.
7 § Ansökan om återbetalning eller kompensation enligt 2 - 6 §§ skall omfatta en
period om ett kalenderkvartal och skall lämnas in till beskattningsmyndigheten
inom ett år efter kvartalets utgång.
8 § Rätt till återbetalning eller kompensation enligt 2 - 6 §§ föreligger endast
när ersättningen för ett kalenderkvartal uppgår till
a) minst 1 000 kronor i fall som avses i 2, 4, 5 eller 6 §, och
b) minst 500 kronor i fall som avses i 3 §.
9 § Har annat bränsle än sådant som beskattas som bensin eller oljeprodukter
enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b förbrukats vid industriell framställning av
produkter av andra mineraliska ämnen än metaller, medger beskattningsmyndigheten
efter ansökan att koldioxidskatten på bränslet tas ut med sådant belopp att
skatten för den som bedriver framställningen inte överstiger 1,2 procent av de
framställda produkternas försäljningsvärde fritt fabrik.
Ansökan om nedsättning enligt första stycket skall omfatta en period om ett
kalenderår och skall lämnas in till beskattningsmyndigheten senast inom ett år
efter kalenderårets utgång.
10 § Om skatt har betalats i Sverige för bränsle som avses i 2 kap. 1 § första
stycket 1 - 5 och bränslet därefter har levererats till ett annat EG-land under
sådana förhållanden att skatt skall betalas där, medger beskattningsmyndigheten
efter ansökan återbetalning av skatten.
Rätt till återbetalning vid distansförsäljning till ett annat EG-land
föreligger endast om den sökande visar att den skatt som ansökan avser är
betalad samt att bränslet har beskattats i mottagarlandet.
Ansökan om återbetalning enligt andra stycket skall omfatta en period om ett
kalenderkvartal och skall lämnas in till beskattningsmyndigheten inom ett år
efter kvartalets utgång.
Ansökan om återbetalning i andra fall än som avses i andra stycket skall lämnas
till beskattningsmyndigheten innan leveransen av bränslet påbörjas. Sökanden
skall då visa att den skatt som ansökan avser är betalad. Beskattningsmyndig-
heten återbetalar skattebeloppet sedan godkänt returexemplar av ledsagardoku-
mentet lämnats in till beskattningsmyndigheten och den sökande visat att skatten
betalats i mottagarlandet eller att säkerhet ställts för skattens betalning där.
11 § Om skatt har betalats i Sverige enligt 4 kap. 2 § första stycket 2 och
bränslet har beskattats i ett annat EG-land, medger beskattningsmyndigheten
efter ansökan av den skattskyldige återbetalning av skatten.
Rätt till återbetalning enligt första stycket föreligger endast om den sökande
inom tre år från den dag då leveransen påbörjades visar att bränslet beskattats
i ett annat EG-land.
12 § Om återbetalning av eller kompensation för skatt har skett med för högt
belopp på grund av en oriktig uppgift som den sökande lämnat eller på grund av
felräkning, felskrivning eller något annat uppenbart förbiseende, får
beskattningsmyndigheten besluta att den sökande skall betala tillbaka vad han
fått för mycket.
Åtgärder för att ta ut ett oriktigt utbetalat återbetalnings- eller kompensa-
tionsbelopp får inte vidtas senare än fem år efter utgången av det kalenderår
under vilket beloppet betalats ut.
10 kap. Sanktioner vid otillåten användning av märkta oljeprodukter, m.m.
Straffbestämmelser m. m.
1 § Den som från oljeprodukter avlägsnar sådana märkämnen som avses i 2 kap. 8 §
första stycket eller på annat sätt tar befattning med oljeprodukter för vilka
energiskatt enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b inte betalats, i syfte att
dessa produkter skall användas i strid mot 2 kap. 9 §, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Om brottet har rört betydande värden eller det i annat fall är att anse som
grovt skall, om förfarandet inte utgör led i gärning som är belagd med strängare
straff enligt skattebrottslagen (1971:69), dömas till fängelse i högst två år.
2 § För försök eller förberedelse till brott enligt 1 § andra stycket skall
dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
3 § Ett föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess
värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott
eller det finns andra särskilda skäl till det.
Angående beslag av egendom som kan antas bli förverkad gäller bestämmelserna om
beslag i rättegångsbalken.
4 § Om oljeprodukter där sådana märkämnen som avses i 2 kap. 8 § första stycket
har avlägsnats och för vilka skatt enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b inte
betalats, anträffas i annat utrymme än bränsletank som förser motor på
personbil, lastbil, buss, trafiktraktor eller båt med bränsle och det är
uppenbart att oljeprodukterna avsetts för tillförsel till sådan bränsletank i
strid mot 2 kap. 9 §, påför beskattningsmyndigheten den som ansvarat för att de
nämnda ämnena avlägsnats, skatt med belopp som motsvarar den skatt som skulle ha
tagits ut för oljeprodukterna enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b.
Avgiftsbestämmelser
5 § En särskild avgift skall betalas för personbil, lastbil, buss, trafiktraktor
och båt, vars bränsletank innehåller oljeprodukter i strid mot 2 kap. 9 §.
Avgiften uppgår för personbil och båt till 10 000 kronor. Avgiften beräknas för
lastbilar, bussar och trafiktraktorer på följande sätt.
Skattevikt, Avgift, kronor
kilogram
0- 3 500 10 000
3 501-10 000 20 000
10 001-15 000 30 000
15 001-20 000 40 000
20 001- 50 000
Med skattevikt avses den vikt efter vilken fordonsskatt beräknas enligt
fordonsskattelagen (1988:327). Avgiften tas ut för varje tillfälle som
bränsletank påträffas med oljeprodukter i strid mot 2 kap. 9 §.
Har avgift påförts någon och skall sådan avgift påföras honom för ytterligare
tillfälle inom ett år från det tidigare tillfället, tas avgiften ut med en och
en halv gånger det belopp som följer av första stycket.
6 § Avgift enligt 5 § påförs ägaren till fordonet eller båten.
Brukar någon annans fordon eller båt utan lov, påförs brukaren avgiften.
7 § Som ägare av ett fordon anses vid tillämpningen av detta kapitel den som är
eller bör vara upptagen i bilregistret som ägare.
I fråga om ett fordon eller en båt som har köpts på kredit med förbehåll om
återtaganderätt anses köparen som ägare. Som ägare anses också den som innebar
ett fordon eller en båt med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år.
Innehas fordonet eller båten i annat fall med nyttjanderätt, anses
nyttjanderättshavaren som ägare, om han har befogenhet att bestämma om förare
eller anlitar annan förare än ägaren har utsett.
8 § Avgift enligt 5 § påförs genom beslut av beskattningsmyndigheten.
Om det finns särskilda skäl, kan beskattningsmyndigheten medge nedsättning av
eller befrielse från avgiften.
Tillsyn och kontroll
9 § Tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i detta kapitel skall vad
avser personbil, lastbil, buss och trafiktraktor utövas av polismyndigheterna
samt av tullmyndigheterna vad avser gränskontroll.
Kustbevakningen skall utöva tillsynen av båtar. Polismyndigheterna skall dock
utöva sådan tillsyn inom områden som inte övervakas av Kustbevakningen.
10 § För kontroll av efterlevnaden av bestämmelserna i detta kapitel har
polismyndigheterna och andra tillsynsmyndigheter rätt att få tillträde till
låsta utrymmen i fordon och båtar. Myndigheterna har rätt att få de
upplysningar, handlingar och prov som behövs för tillsynen. För uttagna prov
betalas inte ersättning.
Regler om förfarandet
11 § Bestämmelserna i 1 kap. 6 § och 5 kap. 16 § lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter skall tillämpas även på avgift enligt
detta kapitel.
12 § Bestämmelserna i 3 kap. 7-15 §§, 8 kap. 8 § samt 9 kap. 3 § lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter får tillämpas även för att
begära upplysningar till ledning för beslut om avgift enligt detta kapitel.
13 § Har ett fordon eller en båt flera ägare, är de solidariskt ansvariga för
den avgift som skall betalas enligt detta kapitel.
11 kap. Energiskatt på elektrisk kraft
Skattepliktig elektrisk kraft
1 § Elektrisk kraft som förbrukas i Sverige är skattepliktig, om inte annat
följer av 2 §.
2 § Elektrisk kraft är inte skattepliktig om den
1. framställts i Sverige i ett vindkraftverk av en producent som inte
yrkesmässigt levererar elektrisk kraft,
2. i annat fall framställts i Sverige av en producent som förfogar över en
installerad generatoreffekt av mindre än 100 kilowatt och som inte yrkesmässigt
levererar elektrisk kraft,
3. till lägre effekt än 50 kilowatt utan ersättning levererats av en producent
eller en leverantör till en förbrukare som inte står i intressegemenskap med
producenten eller leverantören,
4. framställts och förbrukats på fartyg eller annat transportmedel,
5. förbrukats för framställning eller leverans av elektrisk kraft, eller
6. framställts i ett reservkraftsaggregat.
Skattebelopp
3 § Energiskatten utgör för år 1995
1. 0 öre per kilowattimme för elektrisk kraft som förbrukas i industriell
verksamhet i tillverkningsprocessen eller vid yrkesmässig växthusodling,
2. 3,7 öre per kilowattimme för annan elektrisk kraft än som avses under 1 och
som förbrukas i kommuner som anges i 4 §,
3. 6,8 öre per kilowattimme för elektrisk kraft som förbrukas för el-, gas-,
värme- eller vattenförsörjning i andra kommuner än de som anges i 4 §, och
4. 9,0 öre per kilowattimme för elektrisk kraft som förbrukas i övriga fall.
För åren 1996 till och med 1998 skall de i första stycket angivna
skattebeloppen räknas om på det sätt som i fråga om skatt på bränslen anges i 2
kap. 10 §. Belopp som anges i tiondels ören skall dock avrundas till hela
tiondels ören. För tiden efter år 1998 skall skatten tas ut med de belopp som
gäller vid utgången av detta år.
Förteckning över vissa kommuner
4 § Förteckning över kommuner som avses i 3 § första stycket.
Norrbottens län Västerbottens län
Samtliga kommuner Samtliga kommuner
Jämtlands län Västernorrlands län
Samtliga kommuner Sollefteå
Ånge
Örnsköldsvik
Gävleborgs län Kopparbergs län
Ljusdal Malung
Mora
Orsa
Älvdalen
Värmlands län
Torsby
Vem som är skattskyldig
5 § Skyldig att betala energiskatt (skattskyldig) är den som i Sverige
1. yrkesmässigt framställer skattepliktig elektrisk kraft (producent),
2. yrkesmässigt levererar av honom framställd skattepliktig elektrisk kraft
eller av annan framställd elektrisk kraft (leverantör), och
3. den som för annat ändamål än som avses i 9 § säljer eller förbrukar
elektrisk kraft, som förvärvats utan skatt mot försäkran enligt 11 §.
Den för vars räkning elektrisk kraft förs in till Sverige och den som utan att
betala ersättning tar emot skattepliktig elektrisk kraft anses ha framställt den
elektriska kraften.
6 § Den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1 och 2 skall vara
registrerad hos beskattningsmyndigheten.
Skattskyldighetens inträde
7 § Skyldigheten att betala energiskatt inträder
1. för den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1 eller 2, när
elektrisk kraft
a) levereras till en förbrukare som inte är registrerad enligt 6 § (skatteplik-
tig leverans), eller
b) tas i anspråk för annat ändamål än försäljning (skattepliktig egenför-
brukning), och
2. för den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 3, när elektrisk kraft
levereras till en köpare eller tas i anspråk för annat ändamål än försäljning.
Mätning av elektrisk kraft
8 § Energiskatt som skall betalas av den som är skattskyldig enligt 5 § första
stycket 1 eller 2 skall bestämmas på grundval av mätning av den elektriska
kraftens energiinnehåll.
När det finns särskilda skäl får beskattningsmyndigheten i visst fall medge att
energiskatten får bestämmas på annan grund än mätning av den elektriska kraften.
Om den elektriska kraften inte kan bestämmas på en grund som anges i första
eller andra stycket skall den i stället beräknas efter vad som är skäligt.
Avdrag i deklaration
9 § I en deklaration som avser energiskatt på elektrisk kraft får avdrag göras
för skatt på elektrisk kraft som
1. förbrukats eller sålts för förbrukning i tåg eller annat spårbundet
transportmedel eller för motordrift eller uppvärmning i omedelbart samband med
sådan förbrukning,
2. förbrukats eller sålts för förbrukning för annat ändamål än motordrift eller
uppvärmning eller för användning i omedelbart samband med sådan förbrukning,
3. förbrukats eller sålts för förbrukning vid framställning av produkter som
avses i 7 kap. 2 § andra stycket 3,
4. framställts i en kraftvärmeanläggning och förbrukats för el-, gas-, värme-
eller vattenförsörjning i den egna verksamheten i den mån avdrag inte har gjorts
enligt 7 kap. 2 § andra stycket 4,
5. förbrukats eller sålts för förbrukning vid sådan överföring av elektrisk
kraft på det elektriska nätet som avses i 1 § fjärde stycket lagen (1902:71
s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och som utförs
av den som har nätkoncession enligt den lagen.
10 § Avdrag får göras även för energiskatt och koldioxidskatt på annat bränsle
än sådant som beskattas enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b, om bränslet
förbrukats vid framställning av skattepliktig elektrisk kraft, med de
begränsningar som följer av andra och tredje styckena.
Avdrag enligt första stycket får vid samtidig produktion av värme och
skattepliktig elektrisk kraft i en kraftvärmeanläggning göras för energiskatt
och koldioxidskatt på den del av bränslet som förbrukats för framställning av
skattepliktig elektrisk kraft och för hälften av energiskatten på den del av
bränslet som förbrukats för framställning av nyttiggjord värme.
Avdrag enligt första eller andra stycket får göras endast i den mån avdrag inte
gjorts enligt 9 § första stycket 4, 7 kap. 2 § andra stycket 4 eller tredje
stycket.
Den som yrkesmässigt levererar elektrisk kraft som i Sverige framställts i ett
vindkraftverk får göra avdrag med ett belopp som svarar mot den skatt som skall
betalas enligt 3 § första stycket 4.
Inköp mot försäkran
11 § Annan än den som är registrerad som skattskyldig får köpa elektrisk kraft
utan energiskatt mot att han lämnar en försäkran till leverantören att den
elektriska kraften skall användas för ett sådant ändamål som avses i 9 § första
stycket 1 - 3 eller 5.
12 kap. Överklagande
1 § Följande beslut av beskattningsmyndigheten får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol, nämligen
1. beslut om godkännande enligt 4 kap. 3 och 6 samt 8 och 10 §§ ,
2. beslut om återkallelse enligt 4 kap. 5 och 6 samt 8 och 10 §§,
3. beslut om ställande av säkerhet enligt denna lag,
4. beslut om återbetalning av eller kompensation för skatt enligt 9 kap. 1 - 12
§§, och
5. beslut om särskild avgift och nedsättning av eller befrielse från sådan
avgift enligt 10 kap. 8 §.
Beskattningsmyndighetens beslut enligt första stycket får även överklagas av
Riksskatteverket. Om en skattskyldig eller en sökande överklagar ett beslut
enligt första stycket förs det allmännas talan av Riksskatteverket.
2 § I fråga om överklagande enligt 1 § tillämpas 8 kap. 1 § andra stycket, 2 §
andra stycket samt 3-5 §§ lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Genom lagen upphävs
a) lagen (1957:262) om allmän energiskatt,
b) lagen (1961:372) om bensinskatt,
c) lagen (1990:582) om koldioxidskatt,
d) lagen (1990:587) om svavelskatt,
e) lagen (1992:1438) om dieseloljeskatt och användning av vissa oljeprodukter.
2. De upphävda lagarna gäller fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig
till tiden före ikraftträdandet av den nya lagen.
3. Med skatt enligt den nya lagen likställs i tillämpliga delar skatt enligt
lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, lagen
(1990:582) om koldioxidskatt, lagen (1990:587) om svavelskatt och lagen
(1992:1438) om dieseloljeskatt och användning av vissa oljeprodukter.
4. Med oljeprodukt i 2 kap. 9 § den nya lagen likställs oljeprodukt som har
försetts med märkämnen enligt bestämmelserna i lagen (1992:1438) om
dieseloljeskatt och användning av vissa oljeprodukter.
5. Bestämmelserna i 7 kap. 4 §, 9 kap. 2, 5, 7 och 8 §§ den nya lagen tillämpas,
såvitt avser växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling, först från och
med den 1 januari 1996.
6. Energiskatt och koldioxidskatt på annat bränsle än sådant som beskattas som
bensin eller oljeprodukter enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b den nya lagen
och som används för växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling skall till
utgången av år 1995 tas ut efter skattesatser som svarar mot 15 procent av de
skattesatser som enligt den nya lagen gäller för ifrågavarande bränsle.
7. Den som är registrerad som skattskyldig för skatt på bränslen enligt de
äldre bestämmelserna skall avregistreras vid ikraftträdandet. Om denne
registreras som upplagshavare eller som skattskyldig enligt 4 kap. 12 § första
stycket 1 eller 2 den nya lagen vid ikraftträdandet, inträder dock inte
skattskyldighet för lagret vid avregistreringen till den del det består av
sådana bränsleslag som omfattas av den nya registreringen och under
förutsättning att dessa bränslen befinner sig i ett godkänt skatteupplag eller i
lagret hos den som registrerats enligt 4 kap. 12 § första stycket 1 eller 2.
8. Den som är registrerad som skattskyldig för skatt på elektrisk kraft enligt
de äldre bestämmelserna skall utan särskild ansökan registreras som skattskyldig
enligt den nya lagen vid ikraftträdandet.
2.2 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327)
Härigenom föreskrivs att 1, 6, 25 och 25 a §§ fordonsskattelagen (1988:327)
samt bilaga 1 till lagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Fordonsskatt skall betalas till staten enligt denna lag.
Beteckningar i denna lag har samma betydelse som i fordonskungörelsen
(1972:595) och i bilregisterkungörelsen (1972:599), om inte annat sägs.
Med dieselolja Med dieselolja
avses i denna lag de avses i denna lag
produkter som är de produkter för
skattepliktiga vilka skatt skall
enligt 1 § lagen betalas enligt
(1992:1438) om 2 kap. 1 § första
dieseloljeskatt och stycket 3 lagen
användning av vissa (1994:0000) om
oljeprodukter. skatt på energi.
6 §2
Följande fordon är skattepliktiga, om de är eller bör vara upptagna i
bilregistret och inte är avställda, nämligen
1. motorcyklar,
2. personbilar,
3. lastbilar,
4. bussar,
5. traktorer,
6. tunga terrängvagnar,
7. motorredskap,
8. släpvagnar.
Dock är släpvagnar Dock är släpvagnar
som dras av som dras av
motorredskap eller motorredskap eller
tung terrängvagn tung terrängvagn
skattepliktiga skattepliktiga
endast om endast om
motorredskapet motorredskapet
beskattas som beskattas som
trafiktraktor och trafiktraktor och
terrängvagnen terrängvagnen
beskattas enligt beskattas enligt
bilaga 1, E5. bilaga 1, E4.
25 §3
Ett motorredskap beskattas som en jordbrukstraktor, om det har en tjänstevikt
som inte överstiger 2 000 kilogram.
Om en bil har byggts om till motorredskap, beskattas den dock som
trafiktraktor. Detsamma gäller för motorredskap med tjänstevikt över 2 000
kilogram som används för transport av gods på andra vägar än enskilda, om
transporterna inte är begränsade till sådana som anges i 22 § andra stycket.
1 Senaste lydelse 1992:1440.
2 Senaste lydelse 1992:1731.
3 Senaste lydelse 1992:1731.
Andra Andra
skattepliktiga mo- skattepliktiga mo-
torredskap än de som torredskap än de som
avses i första och avses i första och
andra styckena andra styckena
beskattas på sätt som beskattas på sätt som
framgår av bilaga 1, framgår av bilaga 1,
E4. E3.
25 a §4
En tung terrängvagn beskattas som en jordbrukstraktor om den inte används för
transport av gods på andra vägar än enskilda. Detsamma gäller om en tung
terrängvagn endast används på sätt som anges i 22 § andra stycket 1 eller 2 a, b
eller d.
I andra fall I andra fall
beskattas en tung beskattas en tung
terrängvagn på sätt terrängvagn på sätt
som framgår av bilaga som framgår av
1, E5. bilaga 1, E4.
4 Senaste lydelse 1992:1731.
5 Senaste lydelse 1993:841.
Bilaga 1 till fordonsskattelagen (1988:327)5
Fordonsskatt
Nuvarande lydelse
_____________________________________________________________________________
Fordonsslag Skattevikt, Skatt, kronor
kilogram
grund- tilläggsbelopp för
belopp varje helt hundratal
kilogram över den
lägsta vikten i
klassen
_____________________________________________________________________________
A Motorcyklar
1 Tvåhjulig motorcykel 0- 75 100 0
utan sidvagn 76- 125 0
2 Annan motorcykel 0- 200 0
B Personbilar
1 Personbil som inte 0- 900 355 0
kan drivas med 901- 445 90
dieselolja
2 Personbil som kan
drivas med diesel-
olja
2.1 som enligt bil- 0- 900 710 0
registret har års- 901- 890 180
modellsbeteckning
1993 eller äldre
2.2 annan personbil 0- 900 1 775 0
901- 2 225 450
C Bussar
1 Bussar som inte 0- 1 600 355 0
kan drivas med 1 601- 3 000 391 36
dieselolja 3 001- 895 0
2 Bussar som kan 0- 1 600 655 0
drivas med 1 601- 3 000 705 50
dieselolja 3 001- 1 405 0
D Lastbilar
1 Lastbil som 0- 1 600 355 0
inte kan drivas 1 601- 3 000 391 36
med dieselolja 3 001- 895 0
2 Lastbil som kan
drivas med
dieselolja
2.1 med anordning
för påhängsvagn
med två hjul- 0- 1 600 790 0
axlar 1 601- 3 000 845 55
3 001- 6 000 1 615 50
6 001-10 000 3 115 60
10 001-14 000 5 515 154
14 001- 11 675 271
med tre eller 0- 1 600 790 0
flera hjul- 1 601- 3 000 825 35
axlar 3 001- 6 000 1 315 63
6 001-11 000 3 205 72
11 001-15 000 6 805 92
15 001-18 000 10 485 108
18 001-23 000 13 725 197
23 001- 23 575 168
2.2 utan anordning
för påhängsvagn
med två hjul- 0- 1 600 655 0
axlar 1 601- 3 000 705 50
3 001- 6 000 1 405 4
6 001-10 000 1 525 26
10 001-14 000 2 565 89
14 001-17 000 6 125 159
17 001- 10 895 208
med tre eller 0- 1 600 620 0
flera hjul- 1 601- 3 000 665 45
axlar 3 001- 6 000 1 295 4
6 001-11 000 1 415 13
11 001-15 000 2 065 70
15 001-18 000 4 865 124
18 001- 8 585 156
E Traktorer m.m.
1 Traktor klass I
(trafiktraktor) 0- 1 300 370 0
som inte 1 301- 3 000 425 55
kan drivas med 3 001- 7 000 1 360 95
dieselolja 7 001- 5 160 168
2 Traktor klass I 0- 1 300 680 0
(trafiktraktor) 1 301- 3 000 790 110
som kan drivas 3 001- 7 000 2 660 180
med dieselolja 7 001- 9 860 320
3 Traktor klass II
(jordbrukstraktor) 0- 225 0
4 Motorredskap,
som inte beskattas
enligt punkterna
1-3 2 001- 1 000 0
5 Tung terrängvagn,
som inte beskattas
enligt punkt 3
med två hjulaxlar 2 001- 6 000 300 35
6 001-14 000 1 700 70
14 001- 7 300 200
med tre eller 2 001- 6 000 300 30
flera hjul- 6 001-14 000 1 500 50
axlar 14 001-18 000 5 500 130
18 001- 10 700 170
F Släpvagnar
1 Släpvagnar med 0- 1 000 150 0
skattevikt högst 1 001- 3 000 170 21
3 000 kilogram
2 Släpvagnar med
skattevikt över
3 000 kilogram,
som dras av en
bil1 som inte kan
drivas med diesel-
olja
med en hjulaxel 3 001- 580 11
med två hjul- 3 001-13 000 580 9
axlar 13 001- 1 480 0
med tre eller 3 001-13 000 580 6
flera hjul- 13 001- 1 180 0
axlar
3 Släpvagnar
med skattevikt över
3 000 kilogram, som
dras av en bil som
kan drivas med
dieselolja, om det är
fråga om
3.1 styraxel för
påhängsvagn
med en hjul- 3 001- 5 000 630 78
axel 5 001- 8 000 2 190 107
8 001- 5 400 198
med två eller 3 001- 8 000 610 42
flera hjul- 8 001-11 000 2 710 76
axlar 11 001-14 000 4 990 114
14 001- 8 410 160
3.2 andra släp-
vagnar
med en hjul- 3 001- 8 000 320 36
axel 8 001- 2 120 64
med två hjul- 3 001- 8 000 310 23
axlar 8 001-11 000 1 460 38
11 001-14 000 2 600 58
14 001-17 000 4 340 76
17 001- 6 620 84
med tre eller 3 001-11 000 300 14
flera hjul- 11 001-17 000 1 420 30
axlar 17 001-25 000 3 220 50
25 001- 7 220 65
4 Släpvagnar med
skattevikt över
3 000 kilogram,
som dras av en
trafiktraktor2
eller ett
motorredskap2 som
beskattas som
en trafiktraktor
eller av en
tung terrängvagn2
som beskattas
enligt E 5
med en hjulaxel 3 001- 8 000 550 45
8 001- 2 800 120
med två hjul- 3 001- 8 000 550 20
axlar 8 001-11 000 1 550 50
11 001-17 000 3 050 170
17 001- 13 250 250
med tre eller 3 001-11 000 550 20
flera hjul- 11 001-14 000 2 150 40
axlar, 14 001-20 000 3 350 75
20 001-25 000 7 850 105
25 001-30 000 13 100 120
30 001- 19 100 45
1 Dras annan släpvagn än påhängsvagn även av en bil som kan drivas med
diselolja, tas skatt ut enligt 3. Dras släpvagn även av en trafiktraktor, av ett
motorredskap som beskattas som en trafiktraktor eller av en tung terrängvagn som
beskattas enligt E5 tas skatt ut enligt 4.
2 Dras annan släpvagn än påhängsvagn även av en bil som kan drivas med
dieselolja tas skatt ut enligt 3.
Föreslagen lydelse
_____________________________________________________________________________
Fordonsslag Skattevikt, Skatt, kronor
kilogram
grund- tilläggsbelopp för
belopp varje helt hundratal
kilogram över den
lägsta vikten i
klassen
_____________________________________________________________________________
A Motorcyklar
1 Tvåhjulig motorcykel 0- 75 100 0
utan sidvagn 76- 125 0
2 Annan motorcykel 0- 200 0
B Personbilar
1 Personbil som inte 0- 900 355 0
kan drivas med 901- 445 90
dieselolja
2 Personbil som kan
drivas med diesel-
olja
2.1 som enligt bil- 0- 900 710 0
registret har års- 901- 890 180
modellsbeteckning
1993 eller äldre
2.2 annan personbil 0- 900 1 775 0
901- 2 225 450
C Bussar
1 Bussar som inte 0- 1 600 355 0
kan drivas med 1 601- 3 000 391 36
dieselolja 3 001- 895 0
2 Bussar som kan 0- 1 600 655 0
drivas med 1 601- 3 000 705 50
dieselolja 3 001- 1 405 0
D Lastbilar
1 Lastbil som 0- 1 600 355 0
inte kan drivas 1 601- 3 000 391 36
med dieselolja 3 001- 895 0
2 Lastbil som kan
drivas med
dieselolja
2.1 med anordning
för påhängsvagn
med två hjul- 0- 1 600 790 0
axlar 1 601- 3 000 845 55
3 001- 6 000 1 615 50
6 001-10 000 3 115 60
10 001-14 000 5 515 154
14 001- 11 675 271
med tre eller 0- 1 600 790 0
flera hjul- 1 601- 3 000 825 35
axlar 3 001- 6 000 1 315 63
6 001-11 000 3 205 72
11 001-15 000 6 805 92
15 001-18 000 10 485 108
18 001-23 000 13 725 197
23 001- 23 575 168
2.2 utan anordning
för påhängsvagn
med två hjul- 0- 1 600 655 0
axlar 1 601- 3 000 705 50
3 001- 6 000 1 405 4
6 001-10 000 1 525 26
10 001-14 000 2 565 89
14 001-17 000 6 125 159
17 001- 10 895 208
med tre eller 0- 1 600 620 0
flera hjul- 1 601- 3 000 665 45
axlar 3 001- 6 000 1 295 4
6 001-11 000 1 415 13
11 001-15 000 2 065 70
15 001-18 000 4 865 124
18 001- 8 585 156
E Traktorer m.m.
1 Traktor klass I
(trafiktraktor) 0- 1 300 370 0
1 301- 3 000 425 55
3 001- 7 000 1 360 95
7 001- 5 160 168
2 Traktor klass II
(jordbrukstraktor) 0- 225 0
3 Motorredskap,
som inte beskattas
enligt punkterna
1-2 2 001- 1 000 0
4 Tung terrängvagn,
som inte beskattas
enligt punkt 2
med två hjulaxlar 2 001- 6 000 300 35
6 001-14 000 1 700 70
14 001- 7 300 200
med tre eller 2 001- 6 000 300 30
flera hjul- 6 001-14 000 1 500 50
axlar 14 001-18 000 5 500 130
18 001- 10 700 170
F Släpvagnar
1 Släpvagnar med 0- 1 000 150 0
skattevikt högst 1 001- 3 000 170 21
3 000 kilogram
2 Släpvagnar med
skattevikt över
3 000 kilogram,
som dras av en
bil1 som inte kan
drivas med diesel-
olja
med en hjulaxel 3 001- 580 11
med två hjul- 3 001-13 000 580 9
axlar 13 001- 1 480 0
med tre eller 3 001-13 000 580 6
flera hjul- 13 001- 1 180 0
axlar
3 Släpvagnar
med skattevikt över
3 000 kilogram, som
dras av en bil som
kan drivas med
dieselolja, om det är
fråga om
3.1 styraxel för
påhängsvagn
med en hjul- 3 001- 5 000 630 78
axel 5 001- 8 000 2 190 107
8 001- 5 400 198
med två eller 3 001- 8 000 610 42
flera hjul- 8 001-11 000 2 710 76
axlar 11 001-14 000 4 990 114
14 001- 8 410 160
3.2 andra släp-
vagnar
med en hjul- 3 001- 8 000 320 36
axel 8 001- 2 120 64
med två hjul- 3 001- 8 000 310 23
axlar 8 001-11 000 1 460 38
11 001-14 000 2 600 58
14 001-17 000 4 340 76
17 001- 6 620 84
med tre eller 3 001-11 000 300 14
flera hjul- 11 001-17 000 1 420 30
axlar 17 001-25 000 3 220 50
25 001- 7 220 65
4 Släpvagnar med
skattevikt över
3 000 kilogram,
som dras av en
trafiktraktor2
eller ett
motorredskap2 som
beskattas som
en trafiktraktor
eller av en
tung terrängvagn2
som beskattas
enligt E 4
med en hjulaxel 3 001- 8 000 550 45
8 001- 2 800 120
med två hjul- 3 001- 8 000 550 20
axlar 8 001-11 000 1 550 50
11 001-17 000 3 050 170
17 001- 13 250 250
med tre eller 3 001-11 000 550 20
flera hjul- 11 001-14 000 2 150 40
axlar, 14 001-20 000 3 350 75
20 001-25 000 7 850 105
25 001-30 000 13 100 120
30 001- 19 100 45
1 Dras annan släpvagn än påhängsvagn även av en bil som kan drivas med
diselolja, tas skatt ut enligt 3. Dras släpvagn även av en trafiktraktor, av ett
motorredskap som beskattas som en trafiktraktor eller av en tung terrängvagn som
beskattas enligt E4 tas skatt ut enligt 4.
2 Dras annan släpvagn än påhängsvagn även av en bil som kan drivas med
dieselolja tas skatt ut enligt 3.
______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter
Härigenom föreskrivs att 6 a § lagen (1985:426) om kemiska produkter skall ha
följande lydelse.
Lydelse enligt prop. Föreslagen lydelse
1994/95:4
6 a §
Bensin som är avsedd Bensin som är
för motordrift och avsedd för motor-
som innehåller högst drift eller
0,013 gram bly per uppvärmning och som
liter vid 15°C skall innehåller högst
av tillverkare och 0,013 gram bly per
importör delas in i liter vid 15°C skall
och tillhandahållas i av tillverkare och
de miljöklasser som importör delas in i
anges i bilaga till och tillhandahållas
denna lag. i de miljöklasser
som anges i bilaga
till denna lag.
För motorbensin gäller dessutom särskilda föreskrifter som meddelas av
regeringen.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan
vid polisiär övervakning
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid
polisiär övervakning1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Denna lag tillämpas när Kustbevakningen bedriver övervakning till havs och i
kustvattnen samt i Vänern och Mälaren för att hindra brott mot föreskrifter i
lagar och andra författningar som gäller
1. skyddsobjekt och militära skyddsområden,
2. jakt,
3. fiske,
4. bevarande av den marina miljön och annan naturvård,
5. trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken,
6. åtgärder mot vattenförorening från fartyg,
7. dumpning av avfall i vatten,
8. kontinentalsockeln,
9. fornminnen och sjöfynd,
10. fartygs registrering och identifiering,
11. skydd för den 11. skydd för den
marina miljön mot marina miljön mot
andra förorenande andra
åtgärder än sådana somförorenande åtgärder än
avses i 6 och 7. sådana som avses i 6
och 7,
12. märkning och
användning av
Lagen tillämpas i oljeprodukter.
fråga om övervakning Lagen tillämpas i
enligt punkterna 2 - fråga om övervakning
8, 10 och 11 även enligt punkterna 2
inom Sveriges ekono- - 8 och 10 - 12 även
miska zon. inom Sveriges
ekonomiska zon.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1988:445.
2 Senaste lydelse 1992:1142.
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av
skatter och avgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Avräkning enligt denna lag skall göras från belopp som återbetalas eller annars
utbetalas på grund av bestämmelse i
1. uppbördslagen (1953:272),
2. lagen (1958:295) om sjömansskatt,
3. mervärdesskattelagen (1994:200) med undantag av 10
kap. 6 och 7 §§,
4. tullagen (1973:670), tullförordningen (1973:979), lagen (1973:981) om frihet
från införselavgift, tullagen (1987:1065), lagen (1987:1069) om tullfrihet m. m.
eller lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid införsel,
5. lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet
beträffande vissa uppdragsersättningar,
6. lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter eller lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,
7. lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter eller
författning som anges i 1 kap. 1 § första stycket samma lag, i de fall då
utbetalningen ankommer på Skattemyndigheten i Kopparbergs län,
8. lagen (1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt,
9. lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta eller
10. lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister
m. fl.
Vad som sagts i Vad som sagts i
första stycket 7 första stycket 7
gäller inte utbetal- gäller inte utbetal-
ning enligt 27 § ning enligt 9 kap.
lagen (1957:262) om 1 § lagen
allmän energiskatt, 6 §(1994:0000) om
lagen (1961:372) om skatt på energi och
bensinskatt och 13 § 13 § lagen (1978:69)
lagen (1978:69) om om försäljningsskatt
försäljningsskatt på på
motorfordon. motorfordon.
Avräkning skall också göras vid återbetalning av belopp som tagits ut som för-
rättningskostnad vid indrivning av en sådan fordran som avses i 2 § första
meningen.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1994:210.
2.6 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §1
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas
från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt) som har
influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så som vad
skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
sådana kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård som anges i
anvisningarna;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar eller kottar
till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19
§;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den
skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej
fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans
förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§ lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 § och 49 § 4 mom. uppbördslagen
(1953:272), 5 kap. 12 § lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter, 13 och 14 §§ lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 30 § tullagen (1987:1065), 60 §
fordonsskattelagen (1988:327) och 16 kap. 12 och 13 §§ mervärdesskattelagen
(1994:200) samt kvarskatteavgift och dröjsmålsavgift beräknad enligt
uppbördslagen;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen
(1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av
underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om
in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol
eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar;
kapitalförlust m. m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;
avgift enligt 13 avgift enligt
och 14 §§ lagen 10 kap. 5 § lagen
(1992:1438) om (1994:0000) om
dieseloljeskatt och skatt på energi;
användning av vissa
oljeprodukter;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) för vilken det finns rätt
till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap. nämnda
lag.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1994:581.
3 Ärendet och dess beredning
Regeringen beslöt i juni 1992 att tillkalla en särskild utredare (Fi 1992:15)
med uppgift att göra en teknisk översyn av energibeskattningen
(Energiskatteutredningen). Redan i december 1991 hade regeringen beslutat att
tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till den
lagtekniska anpassning av mervärdesskatten och punktskatterna som behövs vid ett
svenskt medlemskap i EU. Arbetet har delats upp mellan utredningarna på så sätt
att anpassningen av punktskatterna på energiområdet har behandlats av
Energiskatteutredningen. Samråd har skett mellan utredningarna.
Energiskatteutredningen har i juni 1994 överlämnat betänkandet Ny lag om skatt
på energi - En teknisk översyn och EG-anpassning (SOU 1994:85). Utredningens
sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstanser som
har yttrat sig över betänkandet finns i bilaga 2. En sammanställning över
remissyttrandena finns tillgänglig i Finansdepartementet, dnr 2274/94.
Regeringsrådet Leif Lindstam har utrett de ändringar av energiskatten på
elektrisk kraft som aktualiseras med anledning av de nya regler för elmarknaden
som beslutats av riksdagen under våren 1994 (prop. 1993/94:162, bet.
1993/94:NU22, rskr. 1993/94:358, SFS 1994:617 och 618). Utredarens överväganden
har redovisats i en promemoria som finns tillgänglig i Finansdepartementet.
Regeringen har i propositionen 1994/95:19, som ett led i det förberedelsearbete
som måste komma till stånd om folkomröstningen utmynnar i ett ja till EU,
föreslagit att riksdagen godkänner det svenska anslutningsfördraget med EU samt
slutakten till fördraget. I propositionen har översiktligt redovisats behovet av
ändrad lagstiftning på punktskatteområdet vid ett eventuellt svenskt medlemskap
i EU.
I betänkandet Ny lag om skatt på energi - En teknisk översyn och EG-anpassning
har utredningen lagt fram förslag om en teknisk översyn och EG-anpassning av
reglerna för energibeskattningen. Regeringen avser nu att ta upp utredningens
förslag.
Datainspektionen har anmodats att avge yttrande över bestämmelserna om
inrättande av ett register över upplagshavare, registrerade varumottagare och
skatteupplag i 6 kap. 11 och 12 §§ förslaget till ny lag om skatt på energi.
Datainspektionen har den 14 oktober 1994 yttrat sig över de föreslagna
bestämmelserna och har anfört att inspektionen inte har någonting att erinra mot
dessa. Yttrandet finns i bilaga 3.
Lagrådet
Enligt den planering som finns så skall, förutsatt ett bifall i folkom-
röstningen, Sverige bli medlem i EU den 1 januari 1995. Det har inte tidsmässigt
varit möjligt att hinna med en lagrådsgranskning innan propositionen måste
lämnas till riksdagen. Ett uppskjutande av EU-anpassning vad gäller
energibeskattningen är inte heller möjligt utan att detta skulle leda till
avsevärda men. Yttrande från Lagrådet har därför inte inhämtats.
Inom EG gäller gemensamma förfaranderegler för punktskatterna på alkohol, tobak
och mineraloljor. Införlivandet av dessa regler i svensk rätt stämmer i huvudsak
överens mellan de föreslagna nya lagarna om skatt på energi, alkoholskatt och
tobaksskatt. Bestämmelserna i lagen om tobaksskatt har granskats av Lagrådet och
de synpunkter som då lämnats har beaktats vid utformningen av den nya lagen om
skatt på energi.
4 EG-anpassning
Om Sverige blir medlem i EU måste den svenska energiskattelagstiftningen ut-
formas så att den står i överensstämmelse med gemenskapsrätten. En stor del av
arbetet med att åstadkomma en överensstämmelse mellan den svenska
lagstiftningen, såvitt gäller indirekta skatter, till vad som gäller i
Västeuropa har dock redan genomförts i samband med skattereformen 1990/1991 och
genom energiskatteomläggningen 1993.
Under de senaste åren har ett omfattande arbete pågått inom EG i syfte att
samordna medlemsländernas uttag av punktskatter. Arbetet har resulterat i att
harmoniserade regler fr.o.m. den 1 januari 1993 föreligger vad gäller
beskattningen av tre varugrupper som har stor betydelse för den gemensamma
marknaden, nämligen alkohol och alkoholhaltiga drycker, tobaksvaror samt
mineraloljor. Medlemsstaterna har möjlighet att ta ut skatter även på andra
produkter än de som omfattas av den harmoniserade regleringen, dock under
förutsättning att sådana skatter inte hindrar det fria handelsutbytet mellan de
enskilda länderna.
Ministerrådet har under 1992 utfärdat tre olika direktiv som rör punktskatter
på mineraloljeprodukter: direktiv 92/12/EEG, 92/81/EEG och 92/82/EEG. Ändringar
i och tillägg till direktiv 92/12/EEG och 92/81/EEG har gjorts genom direktiv
92/108/EEG. En förteckning över nu aktuella EG-direktiv m.m. finns i bilaga 4.
Direktiv 92/12/EEG innehåller bestämmelser om skattskyldighetens inträde och i
övrigt om förfarandet vid omsättningen och beskattningen av både mineraloljepro-
dukter och de övriga varugrupper där harmoniserade regler om punktskatter
gäller. Skattebasen och övriga materiella bestämmelser om skatt på
mineraloljeprodukter finns huvudsakligen i direktiv 92/81/EEG. Bestämmelser om
minimiskattesatser finns i direktiv 92/82/EEG.
Det har ålegat de enskilda medlemsstaterna att senast den 31 december 1992 -
eller med andra ord inför den inre marknadens ikraftträdande vid årsskiftet
1992/1993 - harmonisera sina nationella lagstiftningar i enlighet med de
föreskrifter som getts i de aktuella direktiven. Därmed har
gränskontrollåtgärderna på skatteområdet kunnat slopas. Förfarandereglerna
innebär i princip att de skattepliktiga varorna skall kunna cirkulera fritt,
utan gränskontroller och utan beskattningskonsekvenser, mellan medlemsstaterna
ända tills de når den slutliga konsumenten och att beskattning skall ske i
konsumtionslandet. Utöver de skatter som regleras genom dessa direktiv har
medlemsländerna en begränsad möjlighet att tillämpa även andra skatter på de
harmoniserade varugrupperna. Det skall i sådant fall vara fråga om skatter som
tas ut för särskilda ändamål och skattebasen samt ordningen för skatteberäkning,
skatteuttag etc. skall stämma överens med de regler som finns beträffande de
harmoniserade punktskatterna.
I propositionen föreslås de anpassningar till nu gällande direktiv inom EU som
är nödvändiga vid ett medlemskap. Det ligger i sakens natur att det saknas
anledning att beakta de olika förslag till direktiv som diskuteras för
närvarande. Först när beslut från Ministerrådet föreligger, och det därmed är
klart att några ytterligare ändringar inte kommer att ske, finns det skäl att
harmonisera den svenska lagstiftningen.
5 Författningsteknisk och språklig översyn
Regeringens förslag: Lagarna om allmän energiskatt, koldioxidskatt, svavelskatt,
dieseloljeskatt och bensinskatt ersätts av en gemensam ny lag om skatt på
energi. I den nya lagen behålls de nuvarande benämningarna koldioxidskatt och
svavelskatt. Allmän energiskatt ersätts med utrycket energiskatt. Bensinskatt
och dieseloljeskatt namnges inte uttryckligen utan motsvaras av högre nivåer av
energiskatten.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med undantag för
att utredningen även föreslagit att lagarna om skatt på viss elektrisk kraft,
särskild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk och miljöskatt på inrikes
flygtrafik skulle ersättas av den nya lagen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker att lagarna om
bränslebeskattning förs samman till en gemensam lag eller lämnar förslaget utan
erinran. Några remissinstanser ifrågasätter dock behovet av att också sammanföra
produktionsbeskattningen av elektrisk kraft i samma lag. Riksrevisionsverket och
Vägverket anser att benämningarna bensinskatt och dieseloljeskatt bör finnas
kvar.
Skälen för regeringens förslag: Energibeskattningen har under lång tid varit
föremål för betydande förändringar som medfört att lagregleringen komplicerats.
Författningstekniska ändringar föreslås därför i syfte att förenkla
lagstiftningen och göra den mer överskådlig. Energiskattelagstiftningen är också
i behov av en språklig översyn.
Den nuvarande lagtekniska utformningen innebär att lagen om koldioxidskatt,
lagen om svavelskatt och lagen om dieseloljeskatt i varierande omfattning
innehåller hänvisningar till bestämmelser i lagen om allmän energiskatt.
Beskattningen av bensin och vissa andra motorbränslen regleras i lagen om
bensinskatt, medan andra oljeprodukter beskattas enligt lagen om allmän
energiskatt. Detta innebär att åtskilliga regler om skattskyldighet, avdrag m.m.
finns i båda dessa författningar -dock i vissa fall med mindre eller större
skillnader i materiellt, men i viss utsträckning endast i språkligt, hänseende.
Sådana olikheter har lett till osäkerhet om den faktiska innebörden av be-
stämmelserna i de olika lagarna. Regeringen föreslår därför att lagarna om
koldioxidskatt, svavelskatt, dieseloljeskatt och bensinskatt ersätts av en
gemensam lag om skatt på energi. Beskattningsreglerna blir på så sätt mer
överskådliga och avsikten är att de därigenom skall vara enklare att tillämpa
för skattskyldiga och andra som har anledning att granska dem. Kraven på att
lagtexten skall vara tillräckligt exakt och tydlig och det förhållandet att
gemenskapsrätten innehåller olika bestämmelser som måste föras in i svensk rätt
har dock begränsat möjligheterna till en förenklad lagstiftning.
Gemenskapsrätten innehåller i vissa fall förhållandevis detaljerade och
svårtillgängliga bestämmelser som det endast finns begränsade möjligheter att
påverka den närmare utformningen av. Så långt det varit möjligt har dock ordval
och språklig uppbyggnad gjorts så att de stämmer överens med såväl svensk
lagstiftningstradition som modernt svenskt språkbruk.
Den särskilda skatten på elektrisk kraft från vattenkraftverk och
kärnkraftsskatten är produktionsskatter som skiljer sig från konsumtions-
skatterna på bränsle och elektrisk kraft. Produktionsskatterna och miljöskatten
på inrikes flygtrafik berör endast ett fåtal skattskyldiga och har ett begränsat
samband med energibeskattningen i övrigt. Med beaktande härav och även med
hänsyn till att det inte är aktuellt med några materiella ändringar föreslås att
dessa tre lagar inte inarbetas i den nya lagen om skatt på energi.
Lagen om skatt på energi har delats in i 12 kap. 1 kap. innehåller allmänna
bestämmelser om lagens tillämpningsområde m.m. Beskattningen av bränslen
regleras i 2 - 10 kap., elektrisk kraft i 11 kap., medan vissa bestämmelser om
överklagande finns i 12 kap.
De enskilda kapitlen har gjorts mer överskådliga med hjälp av underrubriker.
Skattebeloppen för energiskatt och koldioxidskatt redovisas i en tabell i lagen.
Detta är ett mer överskådligt redovisningssätt än att - som i dag i lagen om
allmän energiskatt och lagen om koldioxidskatt - redovisa skattebeloppen i en
bilaga till lagen.
Förslaget till beskattning av bränslen innebär att de nuvarande benämningarna
koldioxidskatt och svavelskatt behålls. Allmän energiskatt ersätts med uttrycket
energiskatt. Bensinskatt respektive dieseloljeskatt motsvaras i förslaget av
högre nivåer av energiskatten. Dessa språkliga ändringar innebär inte några
beloppsmässiga höjningar.
Vid förslag till justeringar av den gällande lagstiftningen på energiskatte-
området som blir aktuella i samband med ett svenskt medlemskap i EG har
regeringen utgått från att Sverige - genom temporära beslut i enlighet med
förfarandet i artikel 8.4 i direktiv 92/81/EEG - får behålla skattereduktioner
för mineraloljor för industriellt bruk och för oljeprodukter i enlighet med
indelningen i miljöklasser samt skattefrihet för biologiskt framställd metangas.
Dessa undantag är införda i det föreliggande avtalet om svenskt medlemskap i EU.
I övrigt har utgångspunkten i propositionen varit att den generella uppbyggnaden
av skatterna på energiområdet skall behållas. Kol och naturgas är inte föremål
för någon gemensam skattereglering inom EU. Regeringens utgångspunkt är att
Sverige vid ett eventuellt medlemskap kommer att kunna behålla den nuvarande
beskattningen av dessa bränslen. Reglerna måste dock utformas så att de inte
strider mot principen om fri rörlighet inom EU. Förändringar av skattenivåer
m.m. tas endast upp i den mån det krävs som en anpassning till gemenskapsrätten
och till redan fattade beslut om en indexering av punktskatterna på bl.a.
energi.
6 Skatteplikten för bränslen
6.1 Nuvarande svenska bestämmelser
6.1.1Bränslen som i dag är skattepliktiga
Energi- och koldioxidskatt tas nu ut för kolbränslen, fotogen, motorbrännoljor,
eldningsoljor, andra oljeprodukter - med undantag för smörjoljor och smörjfetter
som inte används för energialstring - samt naturgas och gasol. Flygfotogen är
dock särskilt undantagen från skatt, i likhet med produkter som beskattas enligt
lagen om bensinskatt.
Allmän energiskatt och koldioxidskatt betalas även för bränsleblandningar under
förutsättning att blandningen innehåller minst fem viktprocent av sådana oljor
som erhållits ur petroleum eller ur bituminösa mineral. Skatt skall dock inte
tas ut för den del av blandningen som består av vegetabiliska oljor och dylikt.
För olja utgår förutom energi- och koldioxidskatt även dieseloljeskatt. Oljor
som ger mindre än 85 volymprocent destillat vid 350°C eller har försetts med
särskilda märkämnen är dock undantagna från beskattning.Svavelskatt tas ut för
svavelinnehållet i kol- och torvbränslen samt motorbrännolja och eldningsolja.
Oljor som innehåller högst 0,1 viktprocent svavel undantas från svavelskatten.
Bensinskatt skall betalas för bensin och andra motorbränslen, som innehåller
minst 70 viktprocent bensin. Undantag från skatteplikt gäller dock för
flygbensin. Bensinskatt utgår även för metanol och högre alkoholer samt för
bränsleblandningar som innehåller någon av dessa produkter. Ren etanol är dock
skattefri. En förutsättning för beskattning enligt lagen om bensinskatt är att
bränslet är avsett för motordrift. För bensin, men inte för alkoholer, tas
dessutom koldioxidskatt ut.
6.1.2 Skattskyldighetens inträde
Uppbörden av de svenska energiskatterna bygger i dag på ett system med
registrering av skattskyldiga, som redovisar skatten till beskattningsmyndig-
heten genom att i deklaration lämna uppgift om den kvantitet bränsle för vilken
skattskyldighet inträtt och betalar den därpå belöpande skatten till staten.
Den som inom landet producerar skattepliktigt bränsle eller förbrukar sådant
bränsle för framställning av därmed likvärdig vara är skattskyldig och skall
vara registrerad hos beskattningsmyndigheten.
Den som i större omfattning återförsäljer eller förbrukar skattepliktigt
bränsle eller håller sådant bränsle i lager kan registreras hos beskattnings-
myndigheten som återförsäljare eller förbrukare av sådant bränsle. Regeringen
har i förordningarna om allmän energiskatt, svavelskatt och bensinskatt
föreskrivit vilka vikt- och volymgränser som vid förbrukning för olika ändamål
skall anses innebära större omfattning.
En registrering innebär således att en näringsidkare kan köpa bränsle
skattefritt och redovisa skatten i efterhand genom att lämna deklaration. I
deklarationen skall allt bränsle för vilket skattskyldighet har inträtt
redovisas, men avdrag får göras för skatt på bränslen som används för vissa
särskilt angivna ändamål. Icke skattskyldiga kan i vissa fall få motsvarande
skattefrihet genom att lämna en försäkran till leverantören om att bränslet
skall användas för ett visst ändamål eller i efterhand ansöka om återbetalning
av skatten.
Skyldigheten att betala skatt inträder i normalfallet då en skattskyldig
levererar bränsle till köpare som inte är registrerad som skattskyldig eller tar
i anspråk bränslet för annat ändamål än försäljning.
6.2 Aktuella EG-direktiv
6.2.1 Skattebasen och minimiskattesatser
Huvudregeln i direktiven är att skatt skall tas ut för mineraloljor. I artikel
2.1 i direktiv 92/81/EEG anges, med hänvisning till varunummer i EG:s tulltaxa,
vilka produkter som innefattas i uttrycket mineraloljor. Mineraloljor som
används för andra ändamål än som motorbränslen eller för uppvärmning är dock
skattefria.
Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer EG:s tulltaxa att införlivas med svensk
rätt. Minimiskattenivåer har för vissa mineraloljeprodukter angetts i direktiv
92/82/EEG. Det rör sig om följande produkter.
* Blyad bensin
* Blyfri bensin
* Dieselolja/lätt eldningsolja
* Tjock eldningsolja
* Fotogen
* Gasol
* Metan
Skatt skall även tas ut för vissa andra produkter. Sålunda skall skatt betalas
för varje produkt som är avsedd att användas, bjuds ut till försäljning eller
används som motorbränsle eller som tillsats till motorbränsle eller för att öka
motorbränslets volym. Vidare skall även andra kolväten än de som angetts i
artikel 2.1 beskattas när de är avsedda att användas, bjuds ut till försäljning
eller används för uppvärmningsändamål. Undantag görs dock för kol, brunkol, torv
och liknande fasta kolväten samt för naturgas.
En sammanställning över de mineraloljeprodukter, som räknas upp i artikel 2.1 i
direktiv 92/81/EEG med angivande av huruvida de i dag beskattas i Sverige eller
inte, finns i bilaga 6.
6.2.2 Förfaranderegler
Direktiv 92/12/EEG innehåller bestämmelser om skattskyldighetens inträde och i
övrigt om förfarandet vid omsättningen och beskattningen av såväl mineraloljor
som de andra varugrupper där harmoniserade regler för uttag av punktskatter
gäller inom EG. Avsikten med dessa regler är att de punktskattebelagda varorna
skall kunna hanteras inom hela EU-området utan att beskattningsåtgärder eller
gränskontroller behövs. EG:s förfarandebestämmelser påminner om tullförfarandet.
Vid en anpassning till EG-reglerna krävs att en rad nya begrepp introduceras,
som t.ex. upplagshavare, skatteupplag, registrerad och oregistrerad
varumottagare samt distansförsäljning. Regeringen har i propositionen om nya
lagar om tobaksskatt och alkoholskatt, m.m. närmare redogjort för dessa be-
stämmelser. För en mer ingående beskrivning av dessa regler hänvisas till den
propositionen.
6.3 Omfattningen av det skattepliktiga området
6.3.1Inledning
Den nuvarande energibeskattningen bygger lagtekniskt på att de produkter som
omfattas av skatten uttryckligen räknas upp i den aktuella lagstiftningen. Det
har i realiteten inneburit att vissa nyintroducerade produkter som använts för
motordrift eller uppvärmning under viss tid undgått beskattning innan
lagstiftningen har hunnit ändrats. Inom gemenskapsrätten används ett annat
synsätt. Samtliga produkter som används för motordrift är skattepliktiga
produkter. Detsamma gäller i princip samtliga flytande och gasformiga kolväten
som används för uppvärmning. För att åstadkomma ett någorlunda hanterligt system
görs emellertid skillnad på produkter som typiskt sett används som motorbränslen
eller för uppvärmning och andra produkter som endast på grund av sin användning
blir skattepliktiga. De förstnämnda produkterna anges uttryckligen i lagstift-
ningen som skattepliktiga och skall också omfattas av den särskilda
hanteringsordningen som gäller. Övriga produkter omfattas inte av denna
hanteringsordning och blir skattepliktiga enbart då de används som motorbränsle
eller för uppvärmningsändamål. I den fortsatta framställningen görs därför en
skillnad mellan produkter som är direkt skattepliktiga, dvs produkter vars
typiska användningsområde är som motorbränslen eller för uppvärmningsändamål,
och andra produkter som blir skattepliktiga enbart vid viss användning.
6.3.2Direkt skatteplikt för vissa mineraloljeprodukter
Regeringens förslag: Det direkt skattepliktiga området för oljeprodukter
begränsas så att endast produkter som typiskt sett används som motorbränslen
eller för uppvärmning omfattas av skatteplikten. Det gäller bensin, dieselolja,
eldningsolja, fotogen, gasol och metan. Dessa produkter skall omfattas av det
nya EG-anpassade beskattningsförfarandet.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslaget utan
erinran.
Bakgrunden till regeringens förslag: Mineraloljor definieras genom en
förhållandevis omfattande uppräkning av olika produkter i artikel 2.1 i direktiv
92/81/EEG. I direktiv 92/82/EEG anges minimiskattesatser för vissa av dessa
mineraloljor, nämligen för blyad respektive blyfri bensin, lätt
eldningsolja/dieselolja, tjock eldningsolja, fotogen samt för gasol och metan.
Medlemsländerna är skyldiga att beskatta de produkter för vilka mini-
miskattesater har angetts; vad gäller gasol, metan och fotogen som används för
uppvärmningsändamål finns dock möjlighet att sätta skattesatsen till 0 ECU.
Flygbensin jämställs enligt EG:s regler skattemässigt med blyad bensin och all
fotogen, inklusive flygfotogen, omfattas av angiven minimiskattesats för
fotogen.
I dag undantas i Sverige samtliga flygbränslen utom gasol från energibes-
kattning. Om så skall ske även vid ett medlemskap i EU krävs att undantag
begärs. Förutom flygbensin och flygfotogen beskattas samtliga de produkter för
vilka minimiskattesatser gäller för närvarande i Sverige, varför en anpassning
till EG:s regler i den delen inte kräver några förändringar av den gällande
svenska lagstiftningen. De svenska skatterna ligger också i samtliga fall över
de föreskrivna miniminivåerna.
Vad gäller oljeprodukter omfattades tidigare enbart visst slag av fotogen (s.k.
lättdiesel) samt motorbrännoljor och eldningsoljor av skatteplikt. Fr.o.m. den
1 januari 1991 utvidgades dock det skattepliktiga området till att omfatta även
andra oljeprodukter. Lagändringen föranleddes av att det introducerats olika
oljeprodukter som skulle kunna klassificeras som icke skattepliktiga produkter,
men som i allt väsentligt hade samma egenskaper och kvaliteter som
motorbrännoljor och eldningsoljor och därmed skulle kunna ersätta dessa
produkter. Det skattepliktiga området utvidgades därför i syfte att undvika att
de nämnda oljeprodukterna skulle få helt omotiverade konkurrensfördelar jämfört
med motsvarande skattepliktiga oljeprodukter.
Smörjfetter och smörjoljor som inte används för energialstring undantogs från
beskattning. Utvidgningen av det skattepliktiga området medförde ändå att
åtskilliga produkter, som i princip aldrig kommer i fråga för förbrukning som
motorbränsle eller för uppvärmning, blev skattepliktiga. Utformningen av den
svenska energibeskattningen innebär att en förbrukare som använder en
skattepliktig produkt för annat ändamål än energialstring kan förvärva produkten
skattefritt endast om han är registrerad som skattskyldig eller avger en
särskild försäkran om produktens användning.
Skälen för regeringens förslag: Gemenskapsrätten anger att de oljeprodukter för
vilka en minimiskattesats finns angiven skall beskattas oavsett
användningsområde. Området för den direkta skatteplikten bör begränsas så mycket
som möjligt för att undvika att komplicera skattesystemet. Endast sådana
oljeprodukter som typiskt sett används som bränslen bör därför omfattas av den
direkta skatteplikten.
På grund av naturgasens höga halt av metan har naturgas och metan hittills
jämställts i den svenska energibeskattningen. Metan bör dock - inte minst mot
bakgrund av att en minimiskattesats är fastlagd för produkten i direktiv
92/82/EEG - uttryckligen anges som en direkt skattepliktig produkt.
Gemenskapsrätten föreskriver visserligen att medlemsländerna i vissa fall
beskattar även andra bränslen än sådana som omfattas av minimiskattesatserna.
Något krav på att dessa bränslen skall behandlas som direkt skattepliktiga
produkter finns dock inte. EG:s förfaranderegler skall i vart fall tillämpas vid
hanteringen av de mineraloljor, för vilka minimiskattesatser har fastlagts. Om
dessa regler skall gälla även beträffande övriga mineraloljor som räknats upp i
artikel 2.1 i direktiv 92/81/EEG är dock mer tveksamt.
Bland de uppräknade produkterna finns en rad produkter vars huvudsakliga
användningsområden är andra än motordrift eller uppvärmning. Det rör sig om
t.ex. lacknafta, råolja och vaselin. Förfarandebestämmelserna innehåller främst
regler om att hantering av varor under skattesuspension skall ske i särskilda
skatteupplag samt att förflyttning av varor inom ramen för suspensionsordningen
får ske endast mellan skatteupplag och, vid handel mellan olika medlemsstater,
skall följas av särskilda ledsagardokument. För närvarande tillämpar nio av de
tolv medlemsländerna inom EU i princip de nämnda förfarandereglerna endast på de
mineraloljor för vilka minimiskattesatser har fastlagts. Grekland, Tyskland och
Spanien anser i stället att förfarandereglerna skall tillämpas på samtliga
produkter som räknas upp i artikel 2.1 i direktiv 92/81/EEG, oavsett om de är
avsedda att användas för skattepliktiga användningsområden - dvs. motordrift
eller uppvärmning - eller för andra ändamål, t.ex. som lösningsmedel. En följd
av skillnaderna i tolkning är bl.a. att de tre sistnämnda länderna kräver att
samtliga mineraloljor som förs in till dessa länder skall följas av
ledsagardokument.
De skilda tolkningarna av tillämpligheten av bestämmelserna har lett till
praktiska problem i samband med hanteringen av mineraloljor inom EU. Arbete
pågår därför inom EU i syfte att få medlemsstaterna att ena sig om en mer
begränsad lista över produkter som skall omfattas av EG:s förfaranderegler.
Något beslut härom föreligger ännu inte och regeringen utgår, som redan nämnts,
från nu gällande direktiv på området.
En strävan vid utformningen av olika regler inom skatteområdet bör vara att
dessa så långt det är möjligt skall vara enkla att tillämpa för de näringsidkare
som hanterar de aktuella varorna. Mot den bakgrunden ter det sig föga lämpligt
att kräva att framställning av t.ex. vaselin skall ske inom ramen för en
suspensionsordning, oavsett om produkten är avsedd att användas för
motordrift/uppvärmning eller som råvara. Eftersom produkten i flertalet fall
faktiskt inte används för motordrift eller uppvärmning, skulle en rad
tillverkare behöva registrera sig som skattskyldiga enbart för att, genom avdrag
i skattedeklarationen, kunna erhålla skattefrihet för varor som inte är avsedda
att användas för motordrift eller uppvärmning.
Det är därför befogat att välja den tolkning av EG:s förfarandebestämmelser som
majoriteten av medlemsländerna i dag faktiskt tillämpar. Detta innebär således
att enbart mineraloljor för vilka en minimiskattesats har fastlagts skall behöva
omfattas av de nya förfarandebestämmelserna. Även flygfotogen och flygbensin
omfattas visserligen av minimiskattesatserna. Regeringen anser dock att den
nuvarande skattefriheten för dessa bränslen bör behållas (se vidare kapitel 10).
Skatt kommer därför endast att betalas då bränslet används för uppvärmning eller
för drift av annat än flygplan. Flygfotogen och flygbensin är speciellt
avpassade för drift av flygplan och det kan därför antas att det endast
undantagsvis blir aktuellt med beskattning. Mot den bakgrunden anser regeringen
att EG:s beskattningsförfarande inte behöver tillämpas för dessa bränslen.
I kapitel 14 redovisas i tabellform de direkt skattepliktiga mineraloljepro-
dukterna och dessas skattesatser.
6.3.3Direkt skatteplikt för kolbränslen, petroleumkoks och naturgas
Regeringens förslag: Direkt skatteplikt skall även fortsättningsvis gälla för
kolbränslen och naturgas. Beskattning av petroleumkoks införs. Nuvarande
förfaranderegler skall tillämpas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslaget utan
erinran. Av dem som yttrat sig över beskattningen av petroleumkoks är Statens
naturvårdsverk positivt till förslaget, medan Jernkontoret avstyrker.
Kemikontoret anser att den petroleumkoks som används vid bl.a.
cementtillverkning skall anses använt för annat än energialstring och därmed
skattebefrias.
Bakgrunden till regeringens förslag: Petroleumkoks är en speciell form av koks
som vanligen uppkommer som en restprodukt vid raffinaderier. Den betraktas som
ett fast kolväte och har ett högt energiinnehåll. Svavel, kväveföreningar,
askbildande ämnen inklusive metaller anrikas i petroleumkoksen, vilket medför
att även en produkt som skapats utifrån en lågsvavlig råolja kan innehålla en
svavelhalt upp till flera procent. Som jämförelse kan nämnas att svavelhalten i
stenkol uppgår till ca 0,5 procent.
Petroleumkoks används som pannbränsle internt inom raffinaderierna eller säljs
till utomstående förbrukare. Cementindustrin samt järn- och stålindustrin står
för en stor del av den utomstående förbrukningen.
I Europa är det, förutom Sverige, fyra länder som beskattar kolbränslen som
används för industriellt bruk, nämligen Danmark, Finland, Norge och
Nederländerna. Finland tar ut skatt endast på stenkol och brunkol, medan övriga
länder även beskattar petroleumkoks.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande beskattningen av kolbränslen och
naturgas kan behållas vid ett medlemskap i EU. Dessa bränslen bör beskattas
oavsett användningsområde och föreslås därför vara direkt skattepliktiga.
Petroleumkoks är en produkt med ett förhållandevis högt energiinnehåll. Den
återanvänds inom raffinaderianläggningar, men säljs också i inte obetydlig
omfattning till utomstående förbrukare. Inte minst skatteneutralitetsskäl talar
för att petroleumkoks också skall beskattas med såväl energi- och koldioxidskatt
som svavelskatt.
Praktiska skäl talar för att skattesatserna för petroleumkoks bestäms till
samma belopp som för kolbränslen. Med hänsyn till petroleumkoksens vanligtvis
höga svavelhalt, kan den svavelskatt som kommer att tas ut för detta bränsle
komma att bli förhållandevis hög. I sammanhanget bör dock noteras att
svavelskatt inte tas ut på bränsle som förbrukats i metallurgiska processer
eller processer för framställning av varor av andra mineraliska ämnen än
metaller. Framställning av cement är exempel på en sådan process. Skattefrihet
skall också gälla för bränslen som förbrukas för framställning av inte enbart
skattepliktiga bränslen utan även för framställning av samtliga mineraloljor (se
vidare kapitel 9). Någon beskattning kommer därför inte att ske av huvuddelen av
det petroleumkoks som förbrukas inom raffinaderierna för framställning av olika
produkter.
I kapitel 14 finns en tabellarisk uppställning av direkt skattepliktiga
produkter och dessas skattesatser.
Som framgått av tidigare avsnitt, bör EG:s särskilda förfarandebestämmelser
endast tillämpas för mineraloljeprodukter för vilka en minimiskattesats har
fastlagts. För övriga direkt skattepliktiga produkter, eller med andra ord
kolbränslen, petroleumkoks och naturgas, bör nuvarande svenska förfaranderegler
behållas.
6.3.4Övriga bränslen som beskattas endast vid viss användning
Regeringens förslag: Utöver de direkt skattepliktiga bränslena skall skatt
betalas även för andra bränslen när de säljs eller förbrukas som motorbränslen.
När det gäller uppvärmning beskattas samtliga mineraloljeprodukter men även
andra flytande och gasformiga kolväten. Nuvarande beskattningsförfarande behålls
för dessa produkter.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget
utan erinran. När det gäller remissinstansernas inställning till beskattningen
av biobränslen hänvisas till avsnitt 6.3.5.
Skälen för regeringens förslag: Gemenskapsrätten anger att skatt inte endast
skall tas ut för sedvanliga mineraloljeprodukter utan för varje produkt som är
avsedd att användas som motorbränsle, som tillsats till motorbränsle eller för
att öka motorbränslets volym. Det gäller både andra mineraloljeprodukter än
sådana som det finns en minimiskattesats angiven för och varje annan produkt som
säljs eller används som motorbränsle. EG-reglerna innebär vidare att även andra
flytande och gasformiga kolväten än de som definierats som mineraloljor i
direktiv 92/81/EEG skall beskattas när de är avsedda att användas för upp-
värmningsändamål. Bestämmelser av den angivna innebörden föreslås införda i den
nya lagen om skatt på energi.
När det gäller beskattningen av andra produkter än sådana för vilka bestämda
skattebelopp angetts i lagen om skatt på energi, skall skatt betalas med de
skattebelopp som gäller för motsvarande bränsle som är direkt skattepliktigt,
dvs. när det gäller fordonsdrift i normalfallet bensin eller dieselolja.
Beträffande vilka som skall vara skyldiga att betala skatt är huvudregeln för
de bränslen som inte är direkt skattepliktiga att den som säljer ett sådant
bränsle skall vara skyldig att betala skatt för det om han säljer det som
motorbränsle eller för uppvärmning. I annat fall åvilar skattskyldigheten den
som faktiskt använder bränslet som motorbränsle eller för uppvärmning.
Beskattningsförfarandet bör göras så enkelt som möjligt. Så få produkter som
möjligt bör därför omfattas av den direkta skatteplikten. EG:s särskilda
förfaranderegler behöver inte tillämpas för sådana produkter där skatteplikt
inträder endast vid viss användning. Dessa produkter skall således inte
framställas inom ramen för suspensionsordningen och leveranser av varorna mellan
medlemsländer behöver inte följas av ledsagardokument. Med undantag för
förslaget att petroleumkoks skall beskattas innefattar således regeringens
förslag enbart inskränkningar i det skattepliktiga området. Exempelvis kommer
lacknafta och liknande lätta oljeprodukter inte längre att omfattas av direkt
skatteplikt. I den mån produkterna används för motordrift eller uppvärmning
skall dock skatt betalas.
6.3.5Beskattningen av motoralkoholer och vegetabiliska bränslen
Regeringens förslag: Regeringen ges rätt att medge skattelättnader för bränslen
som används i försöksverksamhet inom ramen för pilotprojekt som syftar till att
utveckla mer miljövänliga bränslen. Detta innebär att den nuvarande
skattefriheten respektive lägre skattesatser för vegetabiliska bränslen och
motoralkoholer kan behållas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot
förslaget. Av de remissinstanser som yttrat sig har några tillstyrkt, medan
några anser att behandlingen av EU:s förslag till biobränsledirektiv bör
avvaktas. Trafik- och klimatkommittén anger att en restriktiv dispensgivning kan
medföra att utvecklingen av alternativa drivmedel går långsammare än vad som är
önskvärt. Å andra sidan kan det enligt kommittén vara ett sätt att bromsa
introduktionen av alternativa drivmedel innan de miljömässiga nackdelarna med
dessa drivmedel minskats.
Bakgrunden till regeringens förslag: Enligt gemenskapsrätten skall skatt
betalas även för andra produkter än mineraloljeprodukter som säljs eller används
som motorbränslen eller för uppvärmning. De minimiskattesatser som angetts för
olika slag av produkter får inte underskridas.
Olika motoralkoholer, främst etanol och metanol, kan ersätta dieselolja eller
bensin som drivmedel i fordonsmotorer. I flertalet fall krävs dock särskilt
anpassade motorer eller relativt radikala ombyggnader av fordonsmotorerna innan
de alternativa drivmedlen kan användas. Vad som på senare år tilldragit sig allt
större intresse är möjligheten att använda vegetabiliska fetter och oljor som
drivmedel i dieselmotorer.
Samtliga oljeprodukter, med undantag för smörjoljor och smörjfetter som inte
används för energialstring, är i dag skattepliktiga enligt lagarna om allmän
energiskatt och koldioxidskatt.
Bränsleblandningar som innehåller minst 70 viktprocent mineralolja har sedan
1961 i sin helhet beskattats efter samma skattesats som rena
mineraloljeprodukter, medan blandningar som legat under denna gräns varit helt
skattefria. Om blandningen hade utförts i Sverige beskattades dock den insatta
mineraloljedelen. Motsvarande bränsleblandning ansågs skattefri vid import och
kunde sedan säljas skattefritt.
För att undvika konkurrenssnedvridning har dock sedan den 1 augusti 1993
skatteplikten utvidgats till att omfatta även blandningar med mineraloljehalter
ner till 5 %. Skatt tas dock inte ut för den del av blandningen som består av
vegetabiliska oljor och dylikt.
Bensinskatt tas i dag ut för bensin avsedd för motordrift och andra motorb-
ränslen, som innehåller minst 70 viktprocent bensin. Vidare utgår bensinskatt
för metanol och högre alkoholer som är avsedda för motordrift. Slutligen skall
bensinskatt betalas även för andra blandningar, som är avsedda för motordrift
och som innehåller metanol eller högre alkoholer. I praktiken medför den
sistnämnda bestämmelsen bl.a. att en blandning av dieselolja och etanol
beskattas enligt lagen om bensinskatt.
Enligt gemenskapsrätten gäller att medlemsländerna får ta ut lägre skatt för
eller helt befria vissa produkter från skatt, om de används i pilotprojekt
rörande teknisk utveckling av mer miljövänliga produkter. Undantaget anges
särskilt kunna tillämpas vad gäller bränslen som härrör från förnyelsebara
energikällor.
EG-kommissionen presenterade i februari 1992 ett förslag till direktiv rörande
begränsning av skatteuttaget på bl.a. vegetabiliska motorbränslen. Ett reviderat
förslag behandlas för närvarande. Det är ännu oklart vad EU:s kommande beslut i
frågan kommer att bli. I samband med förhandlingarna om medlemskap i EU togs
frågan om de nuvarande svenska skattereglerna för vegetabiliska bränslen, etanol
och metanol upp till diskussion. EU-kommissionen förklarade därvid att generella
undantag inte är möjliga, men att omfattningen av den svenska användningen av
dessa bränslen kan anses falla inom ramen för pilotprojekt. Det skulle därför i
denna form vara möjligt för Sverige att fortsätta att tillämpa skattefrihet
respektive lägre skattebelopp för de nämnda bränslena. En tanke bakom den
nuvarande svenska beskattningen på energiområdet är att den skall träffa endast
fossila bränslen och således inte vegetabiliska oljor och andra biobränslen.
Skatteplikten för oblandade bränslen har sedan länge varit utformad på detta
sätt och i och med de lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 1993 gäller
detta också den del av en mineraloljeblandning som består av vegetabiliska oljor
eller dylikt.
Skälen för regeringens förslag: Vid EU-harmoniseringen av de svenska
energiskattebestämmelserna har regeringen att utgå från nu gällande direktiv på
området. Dessa anger att samtliga produkter som används som motorbränslen
beskattas med lägst de fastlagda minimiskattesatserna. En grundläggande
bestämmelse om beskattning av samtliga produkter som används för motordrift bör
således införas i den nya lagen om skatt på energi. Inom denna bestämmelse ryms
samtliga produkter som inte särskilt angetts som skattepliktiga.
Gemenskapsrätten ger dock möjlighet att medge nedsättning av eller befrielse
från skatt på bränslen som används vid försöksverksamhet inom ramen för
pilotprojket som syftar till att utveckla mer miljövänliga bränslen. Regeringen
föreslår att en dispensbestämmelse införs, som ger regeringen möjlighet att
medge nedsättning av eller befrielse från energi- och koldioxidskatt på bränslen
som används vid sådan pilotprojektsverksamhet. Samma resultat som i dag
beträffande beskattningen av dessa bränslen kan uppnås genom tillämpning av den
föreslagna dispensbestämmelsen. Bestämmelsen skall tillämpas så att någon
faktisk förändring av beskattningen av motoralkoholer och vegetabiliska bränslen
inte sker.
Samtliga skattskyldiga har möjlighet att ansöka om skattelättnader under
åberopande av den aktuella bestämmelsen. Förutom tillverkare av produkter kan
det bli fråga om t.ex. förbrukare som köpt produkten utan skatt för att använda
den för annat ändamål än motordrift och därefter faktiskt använder produkten som
motorbränsle.
Bestämmelsens generella utformning gör att alla skattepliktiga bränslen
omfattas oavsett om det rör sig om produkter som används för motordrift eller
för uppvärmning.
Eftersom bestämmelsen tar sikte på utveckling av miljövänliga bränslen finns
det inte anledning att låta bestämmelsen tillämpas även på svavelskatten.
Det är av vikt att en enhetlig och konsekvent tolkning görs av begreppet
pilotprojekt. Detta syfte uppnås bäst genom att endast regeringen ges möjlighet
att besluta om aktuella dispenser. Det skall alltså inte vara möjligt för
regeringen att bestämma att en myndighet skall handlägga ansökningar om dispens
enligt bestämmelsen.
7 Användningen av högbeskattade bränslen i
motordrivna fordon
7.1 Gasol, naturgas och metan
Regeringens förslag: Den nuvarande skattedifferentieringen av gasol behålls.
Högre skattesatser införs för naturgas och metan som används som drivmedel.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.
Några remissinstanser anser dock att en höjd drivmedelsbeskattning äventyrar
nuvarande och kommande projekt med naturgas som drivmedel.
Bakgrunden till regeringens förslag: I direktiv 92/82/EEG har skilda
minimiskattesatser angetts för gasol och metan som används som drivmedel
(100 ECU per 1 000 liter) respektive för uppvärmning (0 ECU). I Sverige
tillämpas skilda skattesatser för gasol; den högre skattesatsen gäller för gasol
som används för drift av motorfordon. Naturgas används i Sverige som drivmedel i
viss utsträckning, ännu dock huvudsakligen vid försöksverksamhet.
Den nuvarande svenska skatten på metan ligger över den miniminivå som lagts
fast inom EG för drivmedelsförbrukning. Till skillnad från vad som gäller för
gasol och dieselolja är dock skatten på metan och naturgas i Sverige densamma
oavsett om bränslet används för drift av motorfordon eller för annat ändamål,
t.ex. för uppvärmning.
Utredningen har föreslagit att även skatten på naturgas och metan
differentieras och att den högre skattesatsen betalas när bränslet används för
drift av personbilar, bussar, lastbilar, trafiktraktorer, fartyg och luftfartyg.
Kretsen förbrukare som skall använda högbeskattade bränslen skulle därmed
överensstämma mellan dieselolja, gasol, metan och naturgas. Utredningen påpekade
även att den möjlighet som föreslås införas för regeringen att medge
skattelättnader för bränslen som används inom ramen för pilotprojekt skulle
omfatta naturgas och metan.
Skälen till regeringens förslag: Principen i gemenskapsrätten är att en högre
skattesats skall tillämpas när bränslen, för vilka skilda skattesatser fastlagts
för olika användningsområden, förbrukas för fordonsdrift. Den svenska
gasolbeskattningen stämmer överens med denna princip. En och samma skattesats
kan dock inte - som hittills gjorts i Sverige - tillämpas för metan oavsett
användningsområde. Det är således inte tillräckligt att den enhetliga skattesats
som i dag tillämpas i Sverige överstiger minimiskattesatsen för metan som
används för fordonsdrift.
En skattedifferentiering torde även erfordras av naturgas, eftersom
gemenskapsrätten föreskriver att samtliga produkter som används för motordrift
skall beskattas enligt reglerna i bränsledirektiven. Skall en enhetlig
skattesats för naturgas tillämpas behövs således ett särskilt undantag enligt
det förfarande som anges i direktiv 92/81/EEG. Några medlemsstater har för
närvarande sådant undantag för att ge skattelättnader för naturgas.
Skatten på metan och naturgas bör alltså differentieras på samma sätt som nu
sker för oljeprodukter och gasol. Introduktionen av naturgas som drivmedel
kommer inte att störas eftersom den föreslagna möjligheten för regeringen att ge
skattelättnader för bränslen som används i försöksprojekt kommer att omfatta
hela den verksamhet som bedrivs inom området.
7.2 Dieselolja och andra oljeprodukter
Regeringens förslag: För drift av trafiktraktorer, utom s.k. terminaltraktorer,
skall den högre energiskatten tas ut. Samtidigt sänks fordonsskatten för
dieseldrivna trafiktraktorer så att fordonsskatten blir lika hög oberoende av
vilket drivmedel som använts.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget
utan erinran. Skogsindustrierna och Industriförbundet anser att
terminaltraktorer även i fortsättningen bör få drivas med lågbeskattad olja.
Riksskatteverket och Lantbrukarnas Riksförbund ifrågasätter att högbeskattad
olja skall användas även när en jordbrukstraktor tillfälligt används som
trafiktraktor.
Bakgrunden till regeringens förslag: En differentiering av den allmänna
energiskatten på oljeprodukter i tre olika miljöklasser infördes den 1 januari
1991. Sedan den 1 juli 1994 differentieras i stället skatten på dieselolja på
motsvarande sätt. Bakgrunden till ändringen var att det numera finns möjlighet
att skilja på olja för fordonsdrift och olja för uppvärmning genom märkning.
Därmed kan miljöklassificeringen begränsas till den olja som används för
fordonsdrift såsom avsikten var redan vid införandet av differentieringen. I dag
betalas en högre skatt för sådan olja som skall användas i personbilar, bussar
och lastbilar. Sådana fordon är registrerade i bilregistret, liksom även
traktorer, vissa motorredskap och terrängmotorfordon. Undantag från
registreringsplikt görs för fordon som används inom inhägnat område. Det finns i
dag 327 000 registrerade traktorer i trafik. Av dessa är 3 000 trafiktraktorer,
varav ca 200 är terminaltraktorer, och ungefär 12 000 ombyggda bilar beskattas
som trafiktraktorer. 120 000 traktorer har en tjänstevikt om högst 2 000 kg,
vilket innebär att de beskattas som jordbrukstraktorer oavsett an-
vändningsområde. Av motorredskapen är endast ca 1 000 stycken
registreringspliktiga.
Dieseloljeskatt tas i dag ut med 843 kr, 1 040 kr respektive 1 300 kr per m3
beroende på vilken miljöklass oljan tillhör. Den allmänna energiskatten uppgår
till 562 kr per m3 och koldioxidskatten till 957 kr per m3. Den totala
punktskattebelastningen för sådan dieselolja som används i personbilar, bussar
och lastbilar är således 2 362 kr, 2 559 kr respektive 2 819 kr per m3 beroende
på vilken miljöklass oljan hänförs. Dieselolja som används för drift av andra
motordrivna fordon, dvs. traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon,
belastas inte med dieseloljeskatt.
Huvudregeln enligt EG:s direktiv är att skatt skall tas ut för samtliga
produkter som används som motorbränslen och att skilda skattesatser skall gälla
endast för olika slag av produkter, t.ex. bensin respektive dieselolja. Direktiv
92/81/EEG ger dock medlemsländerna vissa möjligheter att tillämpa
skattelättnader för bränslen som förbrukas inom jordbruks- och växthusnäringarna
samt inom skogsnäringen.
Medlemsländerna får även ta ut lägre skatt på dieselolja, lätt eldningsolja,
gasol, metan och fotogen för vissa industriella och kommersiella ändamål.
Skatten får dock inte sättas lägre än de miniminivåer som för detta ändamål har
bestämts i direktiv 92/82/EEG. De användningsområden där dessa lägre
skattesatser får tillämpas är
a) stationära motorer,
b) maskinell utrustning och redskap som används för uppförande av byggnader, vid
väg- och vattenbyggnad samt vid offentliga arbeten och
c) fordon som inte är avsedda att användas på allmän väg eller som inte har
tillstånd att huvudsakligen användas på sådan väg.
De svenska skattenivåer som tillämpas för oljeprodukter som endast beskattas
med energi- och koldioxidskatt överstiger den miniminivå som gäller för de
angivna industriella och kommersiella ändamålen.
Den svenska skatteplikten är således uppbyggd kring olika slag av motordrivna
fordon, medan det enligt gemenskapsrätten är möjligt att förbruka lågbeskattad
olja i alla motordrivna fordon som används inom vissa typer av verksamhet.
Skälen för regeringens förslag: Så långt det är möjligt bör nuvarande
skattebestämmelser behållas. Utgångspunkten är således att även fortsättningsvis
knyta användningsområdet för högbeskattad olja till fordonsslag. Anknytningen
till fordonsslag är ett förhållandevis enkelt och praktiskt sätt att avgöra
efter vilken skattesats skatt skall betalas.
Bestämmelsen om att dieseloljeskatt skall tas ut för oljeprodukter som används
för drift av personbilar, bussar och lastbilar överensstämmer med vad som gäller
inom EG. Någon ändring behövs därför inte. Terrängmotorfordon får enligt dagens
svenska bestämmelser drivas med lågbeskattad olja. Eftersom dessa fordon är
inrättade för att huvudsakligen användas i terräng, dvs. utanför allmän väg, kan
lågbeskatttad olja användas även fortsättningsvis. Motorredskap används i
princip endast i verksamheter som omfattas av möjligheterna till skattelättnader
enligt gemenskapsrätten, t.ex. byggnadsarbeten. Lågbeskattad olja kan därför
användas. Även när det gäller jordbrukstraktorer går det ur EU-synpunkt bra att
fortsätta använda lågbeskattad olja.
För trafiktraktorernas del kräver dock en anpassning till gemenskapsrätten att
högbeskattad olja används. Regeringen föreslår därför att den högre
energiskatten tas ut för olja som används i trafiktraktorer.
Den fordonsskatt som i dag skall betalas för trafiktraktorer som kan drivas med
dieselolja är ungefär dubbelt så hög som den skatt som tas ut för andra
trafiktraktorer. Eftersom högbeskattad olja skall användas finns det anledning
att sänka fordonsskatten för de dieseldrivna trafiktraktorerna. Fordonsskatten
bör därför göras enhetlig för trafiktraktorer och sättas till den nivå som i dag
gäller för trafiktraktorer som inte kan drivas med dieselolja.
Terminaltraktorer är konstruerade för att användas för på- och avlastning av
påhängsvagnar inom t.ex. hamn- och terminalområden. Med hänsyn till
användningsområdet för dessa fordon torde inte gemenskapsrätten hindra att
lågbeskattad olja används i dem. Regeringen föreslår därför att
terminaltraktorer även i fortsättningen undantas från det högbeskattade området.
En jordbrukstraktor kan tillfälligt användas på sådant sätt att den klassas som
en trafiktraktor. Riksskatteverket och Lantbrukarnas Riksförbund har framfört
att det skulle skapa praktiska problem om dessa fordon vid den tillfälliga
användningen som trafiktraktor måste köras med högbeskattat bränsle. I sådana
fall skulle krävas rengöring av bränsletankarna vid växlingen i användningssätt.
I en jordbrukstraktor som tillfälligt används som trafiktraktor bör även
fortsättningsvis lågbeskattat bränsle kunna användas.
En anpassning till gemenskapsrätten innebär även att högbeskattade bränslen
skall användas för drift av vissa av de fordon, som i dag är registrerade i det
militära fordonsregistret. Högbeskattad, omärkt, olja måste således användas i
de personbilar, bussar, lastbilar och trafiktraktorer som används inom
försvaret, medan lågbeskattad, märkt, olja skulle kunna användas för drift av
andra motordrivna fordon, dvs. främst olika slag av motorredskap och
terrängmotorfordon. Det medför dock praktiska problem om försvaret skulle
använda två slag av olja för fordonsdrift. Problemet kan undvikas genom att
försvaret genomgående använder högbeskattad olja i sin verksamhet men
kompenseras för sina merkostnader genom en ökning av statsanslagen. Regeringen
föreslår att så sker.
8 Industrins energibeskattning - bränslen som
används för annat ändamål än motordrift eller
uppvärmning
Regeringens förslag: Energi- och koldioxidskatt skall inte tas ut för bränsle
som förbrukas i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat än
motordrift eller uppvärmning. En huvudsaklighetsbedömning skall göras vid
tillämpningen av bestämmelsen. Nuvarande skattefrihet för kolbränslen som
förbrukas i metallurgiska processer skall gälla tills vidare. Detsamma bör gälla
i fråga om nuvarande nedsättning av koldioxidskatt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag såvitt avser
huvudsaklighetsbedömningen. Övriga bestämmelser behandlas inte av utredningen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utredningens
förslag utan erinran.
Bakgrunden till regeringens förslag: Den 1 januari 1993 reformerades
energibeskattningen i syfte att anpassa de svenska energiskatterna för industrin
i riktning mot de nivåer som tillämpas i Sveriges viktigaste konkurrentländer.
Tidigare hade endast beskattningen av elektrisk kraft differentierats efter
förbrukarkategori, innebärande bl.a. en lägre skattenivå för industrin. Ett
hundratal företag med energiintensiv produktion hade dock rätt till ytterligare
nedsättning av den allmänna energiskatten på såväl bränsle som elektrisk kraft.
Även koldioxidskatten på bränslen fick sättas ned på motsvarande sätt.
Skattereformen innebar att ingen allmän energiskatt tas ut för bränslen och
elektrisk kraft, som används vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet
och att koldioxidskatten för dessa bränslen är en fjärdedel av den skattesats
som annars tillämpas. Sedan tidigare gällde att endast det bränsle som används
för energiproduktion beskattades. Härutöver tillämpas särskilda
nedsättningsregler vad gäller uttaget av koldioxidskatt under åren 1993 och
1994. Beskattningsmyndigheten får på ansökan medge att koldioxidskatt på
bränslen som förbrukas vid industriell tillverkning inte överstiger 1,2 % av de
tillverkade produkternas försäljningsvärde. Denna nedsättning medges f.n. ett
tiotal företag inom främst cement- och kalkbranschen.
Sedan 1984 gäller dessutom att skatt inte skall tas ut på kol och koks som
används i metallurgiska processer. Riksdagen beslutade under 1992 att reglerna
beträffande metallurgiskt kol skulle upphöra att gälla vid utgången av år 1994.
Under våren 1994 har riksdagen dock uttalat att denna skattefrihet, liksom de
nämnda nedsättningsreglerna för tillverkningsindustrin, bör gälla även under
1995 och har begärt att regeringen återkommer med ett förslag (bet.
1993/94:SkU34, rskr. 1993/94:297).
Lagstiftningens utgångspunkt har varit att skatt inte skall tas ut för energi
som används för annat än energialstring. Svårigheten har varit att avgöra hur
stor andel denna energialstring utgör i förhållande till den totala
förbrukningen.
Med bränsle som förbrukas för annat ändamål än energialstring avses, enligt den
tolkning som utvecklats av beskattningsmyndigheten, bränsle som används för
tillverkning av produkter utan att bränslet förbrukas för energialstring. Någon
förbränning sker således inte utan bränslet ingår kemiskt oförändrat i
produkten. Även bränsle som används som reduktionsmedel och som råvaror inom
kemiska processer anses ha förbrukats för annat ändamål än energialstring.
Skattefriheten innefattar dock inte bränsle, som gått åt till att skapa och
upprätthålla den temperatur som krävs för att olika former av
reduktionsprocesser skall kunna genomföras. En uppdelning av vad bränslena har
använts till i dessa processer har därför varit nödvändig. Införandet av de
speciella metallurgireglerna innebar dock att detta inte längre erfordrades i
flertalet reduktionsprocesser.
I gemenskapsrätten motsvaras regeln om att skatt inte skall utgå för energi som
förbrukas för annat ändamål än energialstring av att skatt inte skall tas ut för
mineraloljor som används för andra ändamål än som motorbränslen eller för
uppvärmning. När det gäller tolkningen inom EU av vad som är uppvärmning måste
hänsyn tas till att gemenskapsrätten endast reglerar förbrukningen av
mineraloljeprodukter. Huruvida uppvärmning skulle tolkas annorlunda ifall även
kolbränslen beskattades inom EU går det inte att få klart besked om.
I de flesta EU-länder gäller skattefrihet för skatt på bränsle för reduktion-
sändamål. Det förekommer att man inte gör någon skattemässig uppdelning av
bränsleanvändningen, utan i stället företar en huvudsaklighetsbedömning. I den
mån användning för reduktionsändamål är skattefri, innebär detta att all
bränsleförbrukning som har ägt rum inom ramen för en reduktionsprocess är fri
från skatt, om huvuddelen av bränsleförbrukningen i processen har använts för
reduktion. Detta synsätt tillämpas i bl.a. Belgien, Frankrike och Tyskland, som
alla är länder med betydande järn- och stålindustri.
I Sverige tas sedan 1984 skatt inte ut på kol som används i metallurgiska
processer. Härmed avses enligt Riksskatteverkets tolkning bl.a. den del av
processen inom järn- och stålindustrin som börjar med sintertillverkning och
slutar med göt, ämnen eller gjutgods. Med metallurgiska processer jämställs den
gas- och värmeproduktion som sker till följd av sådana processer. Innan denna
särskilda reglering infördes gjordes en procentuell uppdelning av
bränsleförbrukningen i masugnsprocessen. Bränsleförbrukningen inom
sintringsprocessen ansågs utgöra energialstring. Skatt utgick således på
förbrukningen, men begränsades av de nedsättningsbestämmelser som då gällde. Den
praxis som utvecklats avseende metallurgiavdraget innebär att förbrukning av
kolbränslen för den fortsatta bearbetningen i t.ex. värmnings- och
värmebehandlingsugnar inte omfattas av skattefriheten.
Vad gäller mineraloljor som används i masugnsprocessen har vissa tolknings-
problem uppstått inom EU, huruvida energiförbrukningen skall anses ha ägt rum
för uppvärmningsändamål eller inte. Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna
och Tyskland anser att den mineralolja som tillförs masugnarna är råvaror och
tar följaktligen inte ut någon skatt. Grekland, Italien, Portugal, Spanien och
Storbritannien tar däremot ut skatt på den mineraloljeförbrukning som äger rum i
masugnen. Danmark och Irland saknar masugnar.
Inom EU pågår diskussioner om att införa en särskild bestämmelse varigenom den
skattemässiga bedömningen av förbrukningen av mineraloljor inom masugnsprocessen
skall klargöras. Den lösning som troligen kommer att väljas, är att i direktiv
92/81/EEG införa en bestämmelse om att undantag från skatt skall göras vad
gäller mineraloljor som används i en reduktionsprocess som ett tillägg till det
kol som används som huvudbränsle. Ett förslag i frågan har lämnats av EU--
kommissionen i samband med övriga ändringar av punktskattedirektiven. Dessa
ändringsförslag behandlas för närvarande.
Inom EU anses de mineraloljeprodukter, som förbrukas inom sintringsprocessen, i
sin helhet använda för uppvärmningsändamål. Skatt tas således ut för
förbrukningen. Som exempel kan nämnas att Tyskland beskattar användning av
mineraloljor som förbrukas i samband med sintring. Detta har medfört att de
tyska järnverken i princip enbart använder skattefria kolbränslen i processen.
Vad avser beskattningen av bränslen i andra processer än inom järn- och
stålindustrin gäller både i Sverige och inom EU att anses bränslet använt för
uppvärmning skall det beskattas och annars inte. Bränslen som används vid
framställning av t.ex. bränd kalk och cement anses använt för uppvärmning och
beskattas således. Det är dock oftast kol som används vid framställningen och
detta bränsle beskattas endast undantagsvis inom EU.
Skälen för regeringens förslag: Skattefriheten på bränsle som förbrukas för
annat ändamål än energialstring har varit av stor ekonomisk betydelse för delar
av den energiintensiva industrin. Den tolkning av bestämmelsen som utvecklats
har kritiserats såsom varande alltför snäv. Från industrihåll har det hävdats
att skatt överhuvudtaget inte bör tas ut på den energi som används i processer
där energiinsatsen är nödvändig för att den skall kunna genomföras. I dessa
processer används kol i stor utsträckning som bränsle och kol som används för
industriellt bruk beskattas inte i flertalet andra europeiska länder.
Utredningens analys av den aktuella regeln har dock endast mynnat ut i förslag
till smärre ändringar av de tolkningar som hittillsvarande praxis lett fram
till, eftersom denna tillämpning överensstämmer med vad som gäller inom
flertalet EU-länder. Själva begreppet "energialstring" bör emellertid bytas ut
mot det mer klargörande "motordrift eller uppvärmning".
Regeringen ansluter sig till utredningens förslag. Detta innebär att avdrag får
medges för skatt på bränsle som används som råvara, vid kemiska reaktioner inom
den kemiska processindustrin samt vid reduktionsprocesser, som t.ex.
masugnsprocessen. Däremot är det inte befogat att utvidga avdragsmöjligheten
till att omfatta all energi som används i processer där energiinsatsen är
nödvändig för att den skall kunna genomföras. Bränsle som används vid
framställning av t.ex. bränd kalk och cement kommer således även
fortsättningsvis att beskattas.
Vad som skapat problem vid tillämpningen är främst de fall där bränslet i en
enskild process kan anses ha använts såväl för annat ändamål än energialstring
som för uppvärmning. För att undvika problem med uppdelningen av bränslen i
uppvärmningsändamål och andra ändamål bör en förenkling göras. Utredningen har
föreslagit att en huvudsaklighetsbedömning bör göras av den energiförbrukning
som äger rum i olika tillverkningsprocesser. Både den rättstillämpning som
förekommer inom EU och förenklingsskäl talar för att det är lämpligt att göra en
sådan bedömning av bränsleanvändningen. Regeringen föreslår därför att en
bestämmelse införs som gör det möjligt att skattebefria allt bränsle som
förbrukats i en process, där bränslet i allt väsentligt används för annat än
motordrift eller uppvärmning. Ifall cirka 75 % av den totala bränsletillförseln
i en process förbrukas som råvara bör skattefriheten gälla även för återstående
25 % av bränslemängden, trots att detta bränsle använts för uppvärmningsändamål.
Huvudsaklighetsbedömningen bör även tillämpas på den gas- och värmeproduktion
som sker inom processerna.
Den år 1993 genomförda förändringen av industrins energibeskattning, dvs.
slopandet av den allmänna energiskatten och sänkningen av koldioxidskatten för
tillverkningsindustrin, innebar en anpassning av energiskatteuttaget i riktning
mot de nivåer som tillämpas främst inom EG, och motiverades av en önskan att
förstärka de svenska företagens relativa konkurrenssituation på såväl export-
som hemmamarknaderna.
Det har från svenskt branschhåll hävdats att energibeskattningen i Sverige även
efter denna omläggning har en så stor inverkan på produktionskostnaderna att den
svenska tillverkningsindustrins internationella konkurrenskraft i hög grad
påverkas negativt. Detta gäller främst företag som i sina processer använder
stora mängder kol, eftersom denna energivara endast undantagsvis beskattas i
andra europeiska länder.
Regeringen konstaterar att även med de lägre skattesatser som numera gäller för
den svenska tillverkningsindustrin så överstiger skatten betydligt den skatt på
motsvarande bränslen som tas ut i flertalet för Sverige viktiga
konkurrentländer. Den svenska bränslebeskattningen skiljer sig även i andra
avseenden från vad som gäller inom de flesta EU-länder. I Sverige tas t.ex.
skatt ut på kolbränslen, naturgas och metan. Dessa produkter beskattas endast
undantagsvis inom EU. Vissa industrigrenar med framförallt stor kolanvändning
har därför fortfarande en mycket hög kostnad för sin energianvändning i
förhållande till vad som gäller i andra länder. För närvarande lindras dock
beskattningen genom nedsättningsreglerna och de speciella reglerna för bränsle
som förbrukas i metallurgiska processer.
Vid ett medlemskap i EU har Sverige visserligen möjlighet att fritt utforma
bestämmelserna för uttaget av skatt på kolbränslen. Det är dock inte lämpligt
att ha skilda bestämmelser för olika sorters bränslen. Ifall t.ex. den olja som
används i en viss industriprocess anses vara använd för uppvärmningsändamål så
bör även kolbränsleförbrukning i samma process anses vara använd för
uppvärmning. Samma regler bör således gälla för samtliga i Sverige
skattepliktiga bränslen. Om oljeprodukter beskattas inom EU på grund av att de
förbrukas i industriprocesser som hänförs till uppvärmning, bör alltså såväl
olja och kol beskattas i Sverige om bränslet används i sådana processer.
De industrigrenar där kolbränslen förbrukas i stor utsträckning är främst
järnmalmsgruvorna, järn- och stålindustrin, kalkbränning och cementtillverkning.
En stor del av järnverkens kolförbrukning sker inom masugnsprocessen, som till
följd av den föreslagna huvudsaklighetsbedömningen inte kommer att beskattas.
Kol används dock även i stor omfattning vid framställning av sinter.
Bränsleanvändningen inom sintringsprocessen hänförs till uppvärmning och
beskattas därmed. Detsamma gäller bränsleanvändningen vid kalkbränning och
cementtillverkning.
Med hänsyn till den nackdel det innebär för de nyss nämnda industrigrenarna att
kol beskattas i Sverige när industrin i andra länder inte betalar någon skatt på
sin kolanvändning föreslår regeringen - i avvaktan på att en gemensam
kolbeskattning införs inom EU - att nuvarande bestämmelser om beskattningen av
metallurgiska processer och bestämmelserna om nedsättning av koldioxidskatten
behålls tills vidare. Härigenom uppfylls också de önskemål om faktisk
skattebefrielse som riksdagen beslutat om under våren 1994.
Nedsättningsmöjligheten bör dock uttryckligen begränsas till att i princip gälla
enbart de nu berörda industrigrenarna. Detta åstadkoms genom att nedsättning
endast bör kunna medges för bränslen som förbrukas vid framställning av
produkter av andra mineraliska ämnen än metaller.
9 Beskattningen av bränslen som förbrukas vid
framställning av mineraloljeprodukter
Regeringens förslag: Skattefriheten för bränslen som förbrukas för framställning
av energiskattepliktiga produkter behålls och utvidgas till att omfatta
framställning av samtliga mineraloljeprodukter, oavsett om de är avsedda att
användas för motordrift/uppvärmning eller för något annat ändamål.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Bakgrunden till regeringens förslag: Vid oljeraffinaderier vidareförädlas
råolja till bensin, dieselolja samt eldnings- och tjockoljor m.m. Inom den
petrokemiska industrin framställs eten, propen och andra produkter som utgör
basen för den plastförädlande industrin och den organisk kemiska industrin.
Två nuvarande bestämmelser om skattefrihet berör särskilt raffinaderierna och
den petrokemiska industrin, nämligen dels förbrukning för annat ändamål än
energialstring, dels förbrukning för framställning av bensin eller
energiskattepliktigt bränsle. Med stöd av den första bestämmelsen gäller
skattefrihet för bränslen som används som råvaror i de aktuella processerna,
oavsett om den produkt som framställs är skattepliktig eller inte. Till följd av
den andra bestämmelsen tas skatt inte heller ut för bränslen som används för
uppvärmning och drift av stationära motorer inom framställningsprocesserna.
Denna skattefrihet är dock begränsad till framställning av skattepliktiga
produkter. Om bränsle förbrukas för framställning av skattefria produkter - som
t.ex. eten eller propen - beskattas alltså det bränsle som används för de sist
nämnda ändamålen. Syftet med reglerna är att förhindra en dubbelbeskattning av
det insatta bränslet.
I direktiv 92/81/EEG finns en bestämmelse som direkt berör beskattningen av
mineraloljeprodukter som används inom den petrokemiska industrin (artikel 4.3).
Där anges att skatteplikt inte inträder för mineraloljor som förbrukas inom en
anläggning där mineraloljeprodukter tillverkas, under förutsättning att
förbrukningen äger rum i samband med tillverkningsprocessen. Skatt skall tas ut
på bränsle som används för annat ändamål än tillverkning av
mineraloljeprodukter.
I artikel 2.1 i direktiv 92/81/EEG anges vilka produkter som vid tillämpning av
direktivet skall omfattas av begreppet mineraloljor. Denna definition föreslås
införd i 1 kap. 3 § av den nya lagen om skatt på energi. I begreppet inryms en
rad produkter, som vare sig nu är skattepliktiga i Sverige eller av regeringen
förslås vara direkt skattepliktiga i den nya lagen. Som exempel kan nämnas
råolja, eten och propen. Enligt regeringens förslag beskattas dock sådana
mineraloljor när de säljs eller förbrukas för motordrift eller uppvärmning.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande skattefriheten för insatta
råvaror föreslås inte ändrad.
Innebörden av begreppet mineraloljeprodukter i artikel 4.3 i direktiv 92/81/EEG
är inte helt klar. Regeringen delar emellertid den av utredningen föreslagna
tolkningen, nämligen att med mineraloljor i detta sammanhang får förstås
samtliga de produkter som anges i artikel 2.1 i direktivet. Detta medför att
skattefrihet gäller för bränslen som förbrukats vid framställning av samtliga
mineraloljeprodukter, enligt definitionen i 1 kap. 3 § den nya lagen, oavsett om
skatt skall betalas för produkterna eller inte. Förslaget innebär en utvidgning
av skattefriheten, så till vida att skatt inte skall tas ut för bränsle som
används vid framställningen av mineraloljeprodukter som inte är avsedda att
användas för motordrift eller uppvärmning. Vid framställningen av
mineraloljeprodukter kommer alltså till följd av regeringens förslag
produkternas avsedda användningsområde att sakna skattemässig betydelse.
Regeringens förslag medför vissa skattelättnader för den petrokemiska industrin
i förhållande till vad som gäller i dag.
10 Beskattningen av flygbränslen
Regeringens förslag: Skattefriheten behålls för flygbensin och flygfotogen som
förbrukas i flygplan. Skattefrihet införs för flygbensin och flygfotogen som
förbrukas vid provning av flygmotorer i provbädd.
Utredningens förslag: Skattefriheten för flygbensin och flygfotogen slopas så
vitt avser förbrukning i flygplan som används för privat ändamål. Skattefrihet
införs för flygfotogen som förbrukas vid provning av flygmotorer i provbädd.
Remissinstanserna: Trafik- och klimatkommittén anser att förslaget vad gäller
beskattning av flygbränslen i flygplan som används för privata ändamål, är ett
steg i rätt riktning mot en likformig drivmedelsbeskattning. Övriga
remissinstanser avstyrker förslaget.
Hjelmco Oil AB förordar att skattefriheten vid provning i provbädd även bör
omfatta flygbensin. Övriga remissinstanser lämnar förslaget om skattefrihet vid
viss motorprovning utan erinran.
Bakgrunden till regeringens förslag: Flygfotogen som används för sitt egentliga
ändamål, dvs. drift av flygplan, har aldrig beskattats i Sverige. Före den
1 januari 1984 gällde en generell skattefrihet för bensin som förbrukats eller
sålts för förbrukning för framdrivande av luftfartyg. Skattefriheten medförde
emellertid betydande administrativa och kontrollmässiga svårigheter för
Riksskatteverket. Med hänsyn härtill samt till att det inte ansågs föreligga
några bärande skäl för att behålla skattefriheten för bränsle som förbrukades i
flygplan när de användes för privata ändamål, begränsades skattefriheten den
1 januari 1984 till att avse endast bensin som förbrukades i luftfartyg som
användes yrkesmässigt.
De nya reglerna om beskattning av flygbensin ledde dock snabbt till åtskillig
kritik, bl.a. därför att de visade sig vara svårtillämpade. Flygbensin förbrukas
i flygplan som inte sällan används för såväl privata som yrkesmässiga ändamål
och besvärliga bedömningar måste göras i samband med granskning av
deklarationerna. Riksskatteverket hade svårigheter att kontrollera
beskattningen. Tillämpningsproblemen fick till följd att flygbensin fr.o.m. den
1 juli 1987 helt undantogs från skatteplikt.
Flygfotogen och flygbensin är således i dag befriade från skatt. Skatt utgår
dock om sådant bränsle förbrukas för annat ändamål än drift av flygplan. Denna
bestämmelse har tolkats så att skatt tas ut för bl.a. bränsle som förbrukas i
flygplansmotorer under testkörningar i provbädd i samband med såväl tillverkning
som reparation och översyn. Används andra bränslen än bensin vid
tillverkningsprocessen i industriell verksamhet tas dock endast den reducerade
koldioxidskatten ut.
Enligt gemenskapsrätten är huvudregeln att mineraloljor skall beskattas om de
säljs eller förbrukas som motorbränsle eller för uppvärmning. Medlemsländerna
får dock inte beskatta mineraloljor som är avsedda att användas för annan
flygning än privat nöjesflygning. Medlemsstaterna har möjlighet att begränsa
skattefriheten till att avse endast flygfotogen.
Reglerna innebär alltså att medlemsländerna är skyldiga att beskatta
mineraloljor som används för privat nöjesflygning. I realiteten gäller dock
skattefrihet inom EU även för en stor del av de bränslen som förbrukas i samband
med privatflygning. Detta beror på att flera medlemsstater, genom särskilt
beslut av Ministerrådet, har erhållit rätt att fortsätta att tillämpa tidigare
nationella bestämmelser om skattefrihet. De länder som beviljats sådana undantag
är Belgien, Danmark, Frankrike, Irland, Italien, Portugal och Storbritannien,
vilket innebär att endast Grekland, Luxemburg, Nederländerna, Spanien och
Tyskland beskattar bränslen som används i samband med sportflygning o.d. enligt
föreskrifterna i direktiv 92/81/EEG. Regeringen har vidare erfarit att såväl
Norge som Finland, i sina avtal om medlemskap i EU, har beviljats motsvarande
undantag.
Skälen för regeringens förslag: De nuvarande svenska bestämmelserna om
skattefrihet för flygbränslen som används vid yrkesmässig flygning är förenliga
med gemenskapsrätten. Regeringen föreslår därför att de förs över till den nya
lagen om skatt på energi.
Som framgått av redogörelsen ovan har beskattning av flygbensin, som förbrukas
vid privatflygning, förekommit i Sverige under en begränsad tid under
1980-talet. Samtliga som berördes av de dåvarande beskattningsreglerna var
starkt kritiska till beskattningens utformning. De problem som tidigare påtalats
skulle, enligt vad som framgår av de nu lämnade remissvaren, även kunna bli
aktuella om en sådan beskattning av flygbensin skulle återinföras. Det rör sig
bl.a. om nackdelar ur administrations- och kontrollsynpunkt. Dessa hänger samman
med att de flygplan, där flygbensin förbrukas, inte sällan används för såväl
privata som yrkesmässiga ändamål samt att gränsdragningen mellan respektive
användningsområde i många fall kan vara svår att göra.
Sammantaget anser regeringen att en beskattning av flygbensin och flygfotogen
vid privatflygning enligt föreslagen utformning skulle kunna medföra stora
svårigheter i tillämpningen. Dessa förstärks av att länderna i vår närmaste
omgivning inte beskattar dessa bränslen. Övervägande skäl talar därför för att
den nuvarande skattefriheten för dessa bränslen bör behållas. Något bärande skäl
för att för all framtid undanta dessa bränslen från energibeskattning finns
emellertid inte. Fortsatta ansträngningar bör därför göras för att söka skapa
ett praktiskt genomförbart system för beskattning av allt flygbränsle som inte
används i yrkesmässig luftfart.
Eftersom en fortsatt skattefrihet inte är helt förenlig med gemenskapsrätten
avser regeringen att - vid ett svenskt medlemskap i EU - begära ett särskilt
undantag från skyldigheten att beskatta mineraloljor som används vid
privatflygning. Åtskilliga av medlemsländerna har tidigare beviljats sådana
undantag, varför det enligt regeringens uppfattning finns anledning att anta att
en svensk begäran skulle behandlas positivt.
I den mån flygbensin eller flygfotogen används för uppvärmning eller annan
motordrift än drift av flygplan föreslår regeringen att reglerna om beskattning
behålls. Gemenskapsrätten ger dock utrymme till skattebefrielse för mineraloljor
som används vid testning av flygplansmotorer. Med hänsyn härtill samt till att
generell skattefrihet föreslås gälla för förbrukning av flygbensin och
flygfotogen i flygplan, anser regeringen att det är befogat att skattebefria
även bränslen som förbrukas vid testning av flygmotorer i provbädd. Detta
undantag från skatteplikt bör gälla såväl flygfotogen som flygbensin.
11 Beskattningen av fartygsbränslen
Regeringens förslag: Skattefriheten behålls för diesel- och eldningsoljor som
förbrukas i fartyg som används yrkesmässigt och införs för bensin som förbrukas
för detta ändamål. För övrig förbrukning i fartyg skall skatt tas ut. Den högre
energiskattesatsen skall gälla för sådan oljeförbrukning.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Fiskeriverket, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Sveriges
Redareförening, Statens Naturvårdsverk, Sveriges Fiskares Riksförbund samt
Trafik- och klimatkommittén tillstyrker i huvudsak förslaget eller lämnar det
utan erinran. Fiskeriverket och Sveriges Fiskares Riksförbund anser dock att
återbetalning av skatten generellt bör ske kvartalsvis. Kustbevakningen förordar
att myndigheten ges en generell dispens att använda samma slag av olja i
samtliga sina fartyg, dvs. såväl skepp som båtar. Båtbranschens Riksförbund,
Sjösportens Samarbetsdelegation och AB Volvo Penta avstyrker förslaget att
högbeskattad dieselolja skall användas i fritidsfartyg.
Bakgrunden till regeringens förslag: Enligt nuvarande svenska bestämmelser
skall allmän energiskatt och koldioxidskatt, men inte dieseloljeskatt, betalas
för diesel- och eldningsoljor som används i fartyg. Sådan lågbeskattad olja är
försedd med särskilda märkämnen. Skatt tas emellertid inte ut för oljor som
förbrukas i fartyg, som används för annat än privata ändamål. Denna skattefrihet
uppnås genom avdrag respektive inköp mot försäkran. Någon möjlighet finns inte
att skattefritt förbruka bensin i fartyg, oavsett om fartyget används
yrkesmässigt eller för privata ändamål.
Gemenskapsrätten innebär att bränslen som förbrukas i fartyg som används för
privata ändamål skall beskattas. Skattefrihet skall däremot gälla för bränslen
som förbrukas i fartyg som används till havs för yrkesmässig verksamhet.
Medlemsstaterna har möjlighet att medge skattelättnader för bränslen som
förbrukas i fartyg som används yrkesmässigt i insjöar och andra inlands-
vattendrag. Inom gemenskapsrätten görs i de nu nämnda hänseendena inte någon
skillnad mellan olika slag av fartygsbränslen.
De miniminivåer för uttag av skatt som föreskrivs i EG:s direktiv på
bränsleområdet är differentierade med hänsyn till dels slag av bränsle, dels
användningsområde. Medlemsländerna är skyldiga att tillämpa samma skattesats för
ett visst drivmedel - t.ex. dieselolja - oavsett om bränslet används för drift
av motorfordon, fartyg eller luftfartyg.
Skälen för regeringens förslag: Den lägre skattenivå som i dag gäller för oljor
som förbrukas i fritidsfartyg kan inte behållas vid ett svenskt medlemskap i EU.
Regeringen föreslår därför att den högre energiskattesatsen skall tas ut för
oljor som förbrukas i fartyg som används för privata ändamål.
De nuvarande svenska bestämmelserna om skattefrihet för diesel- och
eldningsoljor som förbrukas i fartyg som används yrkesmässigt är förenliga med
gemenskapsrätten. Det finns inte anledning att göra någon skattemässig skillnad
mellan bränsleförbrukning i fartyg till havs och i övriga fartyg. En anpassning
till gemenskaprätten kräver dock att skattefriheten utvidgas till att gälla även
bensin som förbrukas för det aktuella ändamålet.
I likhet med utredningen anser regeringen att skillnaden mellan skepp och båtar
kan utnyttjas för att skapa en lämplig administrativ ordning för uppbörden av
skatt på fartygsbränslen. Med skepp förstås ett fartyg vars skrov har en högsta
längd av minst 12 meter och en största bredd av minst 4 meter. Annat fartyg än
skepp kallas båt.
Huvuddelen av skeppen kan antas användas främst för yrkesmässiga ändamål och
bränsleförbrukningen i dessa fartyg torde regelmässigt uppgå till betydande
volymer. Vid bunkring av utländska fartyg köps vanligen oljan mot försäkran. Det
är därför lämpligt att behålla den nuvarande ordningen med skattefria inköp av
olja för den som är skattskyldig och, mot försäkran, av annan förbrukare, när
oljan förvärvas för att förbrukas i skepp som inte används för privata ändamål.
Mot bakgrund av risken för skatteundandraganden bör bestämmelserna tillämpas
endast för lågbeskattade, märkta, oljor. Motsvarande reglering gäller enligt
nuvarande lagstiftning.
Olja som förbrukas i skepp som används för privat bruk beskattas enligt
regeringens förslag efter den högre energiskattesatsen. Den som använder ett
skepp för sådant ändamål bör - eftersom någon sanningsenlig försäkran om
bränslets användning för yrkesmässigt ändamål inte kan lämnas - köpa
högbeskattad, omärkt, olja till skeppet. Enligt den föreslagna utformningen av
beskattningsreglerna är det dock alltid möjligt att köpa lågbeskattad, märkt,
olja för användning i skepp. Om skeppet används för privata ändamål blir dock
förbrukaren i och med denna användning skyldig att betala skillnaden i
skattebelopp mellan hög- och lågbeskattad olja för den förbrukade
bränslemängden.
Det alldeles övervägande antalet fartyg som används huvudsakligen för privata
ändamål utgörs av båtar. Bränsle som skall användas i båtar bör därför få köpas
endast i beskattat skick. Olja skall alltså vara omärkt och högbeskattad och
bensin beskattad på vanligt sätt.
Bensin respektive dieselolja som används i båtar och för drift av t.ex.
personbilar är i princip identiska produkter. Regeringens förslag innebär stora
skatteskillnader mellan motorbränsle som förbrukas vid yrkesmässigt fiske och
annan yrkesmässig sjöfart gentemot sådant bränsle som används i fritidsbåtar och
bilar. Detta förhållande skapar en påtaglig risk för betydande
skatteundandraganden genom olaglig användning av obeskattat bränsle i stället
för beskattad bensin respektive högbeskattad dieselolja. Regeringen anser mot
den bakgrunden att någon generell möjlighet inte bör ges till skattefria inköp
av bränsle för förbrukning i båtar, utan föreslår att den skattefrihet som får
ske i stället skall åstadkommas genom återbetalning av skatten i efterhand.
Samma regler som föreslås gälla för båtar bör gälla också för de relativt få
skepp som drivs med bensin.
Ansökan om återbetalning av skatten skall omfatta en period om ett
kalenderkvartal. Av administrativa skäl bör återbetalning inte medges för
skattebelopp som understiger 500 kr per kvartal.
Den av regeringen föreslagna beskattningen skulle dock - som påpekats av flera
remissinstanser - i vissa fall kunna komma att medföra stora praktiska problem.
Dessa rör särskilt de myndigheter och andra som disponerar över såväl skepp och
båtar. Även i andra situationer torde dock såväl praktiska problem som en
betydande ekonomisk belastning kunna uppkomma i och med att det nuvarande
systemet med möjlighet till skattefria inköp mot försäkran slopas och ersätts
med en möjlighet att i efterhand få skatten återbetalad kvartalsvis. En
dispensbestämmelse, som skall göra det möjligt för beskattningsmyndigheten att
medge användning av lågbeskattad olja i båtar bör därför införas. Dispens skall
kunna ges för båtar som disponeras av Kustbevakningen, Försvarsmakten och annan
statlig myndighet. Om det finns särskilda skäl bör även sådan dispens kunna ges
för båtar som disponeras av andra än dessa myndigheter.
12 Beskattningen av stadsgas
Regeringens förslag: Nuvarande skattefrihet för stadsgas slopas. Även i
fortsättningen skall dock bränsle som förbrukas vid stadsgasframställningen vara
skattefritt.
Utredningens förslag: Den nuvarande skattefriheten för stadsgas behålls.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.
Svenska Gasföreningen tillstyrker förslaget.
Bakgrunden till regeringens förslag: Stadsgas används för uppvärmning av spisar
och ugnar, men det förekommer även i viss utsträckning att såväl småhus som
panncentraler får energi för uppvärmning genom stadsgasleveranser.
Det enda spaltgasverk som numera är i drift i Sverige finns i Stockholm. I
spaltgasverket omvandlas gasol eller s.k. lättbensin tillsammans med vattenånga
under hög temperatur och högt tryck till gas som distribueras i ledningsnät.
I Göteborg och Malmö framställs av naturgas en gas som distribueras på
motsvarande sätt. Skatt tas enligt nuvarande bestämmelser inte ut på vare sig
stadsgas som framställs i spaltgasverk eller det bränsle som används vid
framställning av sådan gas. Beskattning sker däremot av naturgas.
Den stadsgas som framställs i spaltgasverk innehåller ca 30 % metan, som är ett
kolväte. Gemenskapsrätten föreskriver att skatt skall tas ut på kolvätedelen i
bränsle som används för uppvärmning.
Skälen för regeringens förslag: I den nya lagen om skatt på energi föreslås att
gemenskapsrättens regler om beskattning av produkter som helt eller delvis
består av kolväten införs. Gemenskapsrätten ger inte utrymme för att underlåta
att ta ut skatt på den del av stadsgasen som består av kolväten, dvs. metan.
Något bärande skäl för att just denna form av energi som används lokalt skall
vara undantagen från beskattning finns heller inte. Den nuvarande skattefriheten
för stadsgasen bör därför slopas.
Omvandlingen av lättbensin eller gasol i spaltgasverket bör kunna likställas
med den sönderdelning (krackning) som äger rum inom den petrokemiska industrin.
Det bränsle som används för sådan krackning anses använt som råvara och
motsvarande synsätt bör tillämpas vad gäller bränsleförbrukningen i
spaltgasverket. Skattefrihet bör alltså även i fortsättningen gälla för det
bränsle som förbrukas i spaltgasverket vid stadsgasframställningen.
13 En ny elmarknad och dess inverkan på
energibeskattningen
Regeringens förslag: Skattefrihet införs för elektrisk kraft som förbrukas eller
säljs för förbrukning vid nätinnehavares överföring av elektrisk kraft på
elnätet.
Bakgrunden till regeringens förslag: Riksdagen beslutade i maj 1994 att
godkänna regeringens proposition om handel med el i konkurrens (prop.
1993/94:162, bet. 1993/94:NU22, rskr. 1993/94:358, SFS 1994:617 och 618). Den
nya lagstiftningen skall enligt riksdagens beslut träda i kraft den 1 januari
1995. Avsikten med elmarknadsreformen är att produktion och försäljning av
elektrisk kraft skall ske i konkurrens, vilket uppnås genom att kraftföretag och
kunder skall ha rätt att välja vilka de handlar med. Överföringen av kraften
över nätet (nätverksamheten) skall däremot ske av särskilda företag - som inte
får producera eller sälja elektrisk kraft - och övervakas på särskilt sätt.
Den del av det nya regelverket för elmarknaden som kräver överväganden i fråga
om beskattningen av elektrisk kraft är om införandet av nya aktörer på
marknaden, nätinnehavare, innebär att det nuvarande systemet med - i allt
väsentligt - producenter och distributörer som skattskyldiga i någon mån behöver
ändras. Dessutom bör undersökas om det på den nya elmarknaden uppkommer effekter
på skatteområdet som är olämpliga.
Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna i lagen om allmän
energiskatt innebär i huvudsak att den är skattskyldig som i Sverige
yrkesmässigt distribuerar eller förbrukar av honom producerad skattepliktig
elektrisk kraft eller förbrukar eller distribuerar av annan producerad dylik
kraft. Införandet av en ny elmarknad medför endast mindre ändringar av
skattskyldighetsbestämmelserna.
Innehavaren av en nätkoncession får, med två undantag som närmare diskuteras
nedan, inte producera eller sälja elektrisk kraft. Hans verksamhet är - utöver
att se till att det finns ett fungerande ledningsnät -att ställa elektriska
starkströmsledningar till förfogande för överföring av elektrisk kraft.
Energiskatten på elkraften bör även i fortsättningen betalas till säljaren av
kraften; nätinnehavaren kan i normalfallet således inte bli skattskyldig.
Nätinnehavaren får, enligt den nya regleringen av elmarknaden, endast köpa och
sälja elektrisk kraft i två speciella situationer. Det rör sig om dels köp av
elektrisk kraft för att täcka fysiska förluster i nätet (överföringsförluster),
dels s.k. motköp för att undvika överbelastning av viss del av nätet.
I den mån nätinnehavaren köper in elektrisk kraft från utlandet i de angivna
situationerna bör han bli skattskyldig. I övriga fall skall nätinnehavaren
hantera den elektriska kraften i beskattat skick. Inte i något av dessa fall bör
dock den elektriska kraften belastas med energiskatt, vilket åstadkoms genom att
skattefrihet införs för elektrisk kraft som förbrukas eller säljs för
förbrukning vid nätinnehavares överföring av elektrisk kraft på elnätet.
Några säkra bedömningar av hur elmarknaden kommer att se ut när det nya
regelverket har trätt i kraft kan knappast göras i dag. Det kan dock antas att
nya aktörer kommer att uppträda på marknaden. En sådan kan tänkas vara mäklare
som förmedlar elektrisk kraft mellan producenter, leverantörer och förbrukare.
Förekomsten av mäklare torde dock inte föranleda behov av förändringar av
beskattningsreglerna. Detsamma bedöms gälla även den som enligt den nya
regleringen kan komma att fungera som s.k. balansansvarig. Med balansansvar
avses det ekonomiska ansvaret för att den konsumerade elkraften enligt ett
leveransavtal motsvaras av lika mycket producerad kraft.
Utöver de nu redovisade ändringarna föreslås även vissa andra, huvudsakligen
redaktionella, ändringar av beskattningen av elektrisk kraft som är betingade av
den lagtekniska översyn som gjorts av Energiskatteutredningen.
14 Skattesatser
Regeringens förslag: Skattesatserna för år 1995 föreslås jämfört med 1994 års
skatt och i enlighet med riksdagens tidigare beslut om indexering av vissa
punktskatter uppräknade med en uppskattad förändring av prisnivån under perioden
oktober 1993 - oktober 1994.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har beslutat att skattesatserna för
den allmänna energiskatten, koldioxidskatten, dieseloljeskatten och
bensinskatten t.o.m. år 1998 skall omräknas årligen utan riksdagens medverkan
med hänsyn tagen till den allmänna prisutvecklingen. Denna automatiska
uppräkning skulle första gången göras hösten 1994 för skatteuttaget under år
1995.
En motsvarande indexering bör göras av skattebeloppen för energiskatt och
koldioxidskatt enligt den nya lagen om skatt på energi. Indexering enligt de nu
gällande reglerna förutsätter att regeringen i november ett år beslutar om nästa
års skattebelopp. Detta kan inte göras i november 1994 enligt de nya lagen,
eftersom lagen då inte torde ha beslutats av riksdagen. Regeringen anser därför
att det, i likhet med vad som skedde vid införandet av de nuvarande reglerna, av
praktiska skäl är lämpligt att riksdagen i den nya lagen fastställer de
skattebelopp som skall gälla för år 1995 och att den "automatiska" omräkningen
av skattebeloppen alltså görs först för skatteuttaget under kalenderåret 1996.
Inflationen under den senaste tolvmånadersperioden kan inte exakt anges nu utan
får uppskattas. Regeringen har i sitt förslag uppräknat nuvarande skattebelopp
med 2,6 %. I tabeller nedan återges samtliga direkt skattepliktiga produkter och
förslaget till skattesatser för år 1995.
Tabell 14.1 Bränslen som är direkt skattepliktiga
_____________________________________________________________________________
KN-nr Slag av bränsle Skattebelopp
____________________________________________
Energiskatt Koldioxidskatt Summa skatt
_____________________________________________________________________________
1. 2710 00 27, Bensin, dock inte
2710 00 29 flygbensin, som
eller uppfyller krav
2710 00 32 för
a) miljöklass 2 3 kr 22 öre 79 öre 4 kr 01 öre
per liter per liter per liter
b) miljöklass 3 3 kr 28 öre 79 öre 4 kr 07 öre
per liter per liter per liter
2. 2710 00 34 Annan bensin 3 kr 81 öre 79 öre 4 kr 60 öre
eller än som avses per liter per liter per liter
2710 00 36 under 1, dock
inte flygbensin
3. 2710 00 55, Eldningsolja,
2710 00 69 dieselbrännolja,
eller annan fotogen än
2710 00 74 flygfotogen, m.m.
-2710 00 78 som
a) har försetts 577 kr per m3 982 kr per m3 1 559 kr per m3
med märkämnen
eller ger mindre
än 85 volympro-
cent destillat
vid 350°C,
b) inte har för-
setts med märkäm-
nen och ger minst
85 volymprocent
destillat vid
350°C, tillhörig
miljöklass 1 1 442 kr per m3 982 kr per m3 2 424 kr per m3
miljöklass 2 1 644 kr per m3 982 kr per m3 2 626 kr per m3
miljöklass 3 1 910 kr per m3 982 kr per m3 2 892 kr per m3
4. ur Gasol som används
2711 12 11- för
2711 19 00
a) drift av per- 90 öre per liter 51 öre per 1 kr 41 öre
sonbil, lastbil, liter per liter
buss, trafik-
traktor, fartyg
eller luftfartyg
b) annat ändamål 112 kr per 1 024 kr per 1 136 kr per
än som avses 1 000 kg 1 000 kg 1 000 kg
under a
5. ur Metan som används
2711 29 00 för
a) drift av per- 1 498 kr per 725 kr per 2 223 kr
sonbil lastbil, 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
buss trafiktrak-
tor, fartyg
eller luftfartyg
b) annat ändamål 187 kr per 725 kr per 912 kr per
än som avses 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
under a
6. 2711 11 00, Naturgas som används
2711 21 00 för
a) drift av per- 1 498 kr per 725 kr per 2 223 kr per
sonbil, lastbil, 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
buss trafiktrak-
tor, fartyg
eller luftfartyg
b) annat ändamål 187 kr per 725 kr per 912 kr per
än som avses 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
under a
7. 2701, 2702 Kolbränslen 245 kr per 854 kr per 1 099 kr per
eller 2704 1 000 kg 1 000 kg 1 000 kg
8. 2713 11 00 - Petroleumkoks 245 kr per 854 kr per 1 099 kr per
2713 12 00 1 000 kg 1 000 kg 1 000 kg
_____________________________________________________________________________
Tabell 14.2 Energiskatt på elektrisk kraft
_____________________________________________________________________________
Slag av förbrukning Skatt, öre per kWh
_____________________________________________________________________________
1. Vid tillverkningsprocessen
i industriell verksamhet
eller vid yrkesmässig
växthusodling 0
2. Annan förbrukning än under
1 som äger rum i vissa
kommuner i norra Sverige 3,7
3. El-, gas-, värme- eller
vattenförsörjning i andra
kommuner än de som avses
under 2 6,8
4. Övrig förbrukning 9,0
_____________________________________________________________________________
15 Övriga frågor
Regeringens förslag: Skattebasen för svavelskatt utvidgas till att omfatta
samtliga energi- och koldioxidskattepliktiga produkter. Skattskyldigas rätt till
återbetalning av svavelskatt på grund av företagen svavelrening ersätts med
motsvarande rätt till avdrag i bränsledeklarationen. Bensin beskattas lika
oavsett om bränslet används för motordrift eller uppvärmning. Beslut om den
särskilda avgiften för otillåten användning av märkta oljeprodukter fattas av
beskattningsmyndigheten i stället för av länsstyrelsen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran.
Bakgrund till regeringens förslag: Vid beredningen av utredningsförslaget har
frågor uppkommit rörande ytterligare materiella ändringar, som är av mindre
genomgripande karaktär. I detta avsnitt redovisas kortfattat regeringens förslag
till vissa sådana ändringar. I övrigt behandlas dessa endast i
författningskommentaren.
Skälen för regeringens förslag: Så långt det är möjligt bör skattebasen för de
olika energiskatterna vara enhetlig. Regeringen föreslår därför att
svavelskatteplikten utvidgas till att omfatta samtliga produkter för vilka
energiskatt och koldioxidskatt föreslås tas ut. Huvuddelen av de produkter som
berörs av utvidgningen innehåller dock så låga halter svavel att de i många fall
kommer att falla under gränsen för skattepliktigt svavelinnehåll.
Den som i samband med förbrukning av skattepliktigt bränsle begränsar utsläppen
av svavel har rätt till återbetalning av skatten med visst belopp per kg svavel
som utsläppet har minskat med. Eftersom svavelskatten redovisas månadsvis, medan
återbetalningen sker kvartalsvis har förbrukare drabbats av en ekonomisk
belastning under den tid som förflyter från det att svavelskatten betalas till
dess de får tillbaka delar av skatten. I syfte att undanröja denna belastning
bör en möjlighet införas för skattskyldiga att i sin deklaration för
svavelskatt göra avdrag för motsvarande belopp som i dag berättigar till
återbetalning.
Gemenskapsrätten ger inte utrymme för att tillämpa skilda skattesatser
beträffande olika användningsområden för bensin. Regeringen föreslår därför att
samma skattebelopp skall tas ut för bensin oavsett om den används för motordrift
eller uppvärmning. Förslaget innebär en höjd skatt för bensin som används för
uppvärmning. Det torde dock röra sig om begränsade volymer.
En särskild avgift tas ut vid otillåten användning av märkta oljeprodukter.
Beslut om avgiften fattas i dag av länsstyrelsen i det län där fordonsägaren har
sin adress enligt bilregistret. Avgiften, som föreslås tas ut även vid otillåten
bränsleanvändning i båtar, sammanhänger i hög grad med beskattningsfrågan.
Beskattningsmyndigheten bör därför besluta även om avgiften. Beslutsfattandet
bör således flyttas över till denna myndighet.
16 Ikraftträdande
Den nya lagen bör träda i kraft samtidigt som Sverige blir medlem i EU, dvs. den
1 januari 1995, förutsatt att folkomröstningen utmynnar i ett ja till EU.
17 Författningskommentar
17.1 Lagen om skatt på energi
1 kap.Lagens tillämpningsområde m.m.
1 och 2 §§
Lagen om skatt på energi (LSE) reglerar skatter på bränslen och elektrisk kraft,
vilket slås fast i 1 §. LSE ersätter följande lagar, som föreslås upphöra att
gälla när den nya lagen träder ikraft: lagen om allmän energiskatt, lagen om
bensinskatt, lagen om koldioxidskatt, lagen om svavelskatt samt lagen om
dieseloljeskatt och användning av vissa oljeprodukter (i fortsättningen lagen om
dieseloljeskatt). I 2 § anges vilka skatter som behandlas i lagen och var i
lagen de bestämmelser finns som gäller de olika skatterna.
3 §
Vad som skall förstås med mineraloljeprodukter anges i artikel 2.1 i direktiv
92/81/EEG. Bestämningen i 3 § överensstämmer med denna artikel i dess nuvarande
lydelse. EG-kommissionen har i juni 1994 presenterat ett förslag till ändringar
av de olika direktiven på punktskatteområdet, se EGT nr C 215, 5.8.1994 s. 19.
Förslaget innehåller bl.a. ändringar av den nyss nämnda definitionen av
begreppet mineraloljeprodukter i direktiv 92/81/EEG. I princip innebär förslaget
att begreppet ges en mer begränsad innebörd än fallet är enligt den nuvarande
definitionen och att det i princip skall omfatta de produkter för vilka
minimiskattesatser har fastlagts i direktiv 92/82/EEG med tillägg av vissa lätta
oljor, blandningar av aromatiska kolväten samt bensen, toluen och xylen.
Kommissionens förslag är dock inte färdigbehandlat inom EG-organisationen och
något beslut om ändring av den gällande direktivtexten har ännu inte fattats av
Ministerrådet.
Huvudregeln enligt gemenskapsrätten är att skatt skall tas ut för
mineraloljeprodukter i den mån de används för motordrift eller uppvärmning. I
LSE görs skillnad mellan mineraloljeprodukter, för vilka minimiskattesatser har
fastlagts i direktiv 92/82/EEG, och övriga mineraloljeprodukter. De förstnämnda
är direkt skattepliktiga och omfattas av det särskilda beskattningsförfarandet
oavsett användningsområde, medan övriga produkter endast blir skattepliktiga om
de säljs eller förbrukas som motorbränsle eller för uppvärmning (se vidare vid
2 kap. 3 § nedan). Begreppet mineraloljeprodukter förekommer även i ett annat
sammanhang i den nya lagen. Det rör sig om avdraget för skatt på bränslen som
förbrukas vid framställning av sådana produkter (7 kap. 2 § andra stycket 3).
Utredningen har föreslagit att begreppet mineraloljeprodukter skall omfatta
samtliga produkter ur KN-nr 2711, dvs. även naturgas. Naturgas är en produkt som
enligt 2 kap. 1 § första stycket 6 föreslås omfattas av direkt skatteplikt. Det
synes mot den bakgrunden visserligen sakna praktisk betydelse för tillämpningen
av bestämmelserna i LSE om naturgas innefattas i uppräkningen av vilka produkter
som är att anse som mineraloljeprodukter eller ej. Mineraloljeprodukter är dock
ett begrepp som direkt definieras i artikel 2.1 i direktiv 92/81/EEG och
begreppet bör därför i den svenska lagen få motsvarande, direkt översatta,
innebörd. Naturgas anses således i den nya lagen inte som en mineraloljeprodukt.
KN är en förkortning av Kombinerade nomenklaturen, som är den kodex efter
vilken olika varor numreras i EG:s tulltaxa. EG:s tulltaxa kommer vid ett
svenskt medlemskap i EU att införlivas med svensk rätt. I samband med detta
bortfaller den nu gällande svenska tulltaxelagen (1987:1068) och ersätts av
rådsförordningen EEG 2658/87 av den 23 juli 1987. Rådsförordningen, som
innehåller regler om den Kombinerade nomenklatur kodex som skall användas både
för tarifferingsändamål och för statistiska ändamål, blir direkt tillämplig i
Sverige. De KN-nr som anges i LSE härrör från den version av EG:s tulltaxa, som
publicerats i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 27 september 1993
(EGT nr L 241, 27.9.1993 s. 1). Denna version skiljer sig, som närmare kommer
att beröras vid 2 kap. 1 §, i vissa delar från den version av tulltaxan som
legat till grund för hänvisningar till KN-nr i EG:s direktiv 92/81/EEG och
92/82/EEG.
4 §
Paragrafen innehåller en definition av vad som förstås med yrkesmässig
verksamhet.
En förutsättning för att någon enligt gemenskapsrätten skall kunna registreras
som upplagshavare eller varumottagare är att han hanterar bränslen i en
yrkesmässig verksamhet. Någon närmare definition av begreppet ges dock inte i
gemenskapsrätten.
I de svenska energiskattelagarna har hittills funnits en formell definition av
yrkesmässighetsbegreppet endast vad avser distribution av elektrisk kraft
(11 a § lagen om allmän energiskatt). Yrkesmässighetsbegreppet har dock haft
betydelse även för beskattningen av bränslen, eftersom en av förutsättningarna
för att någon skall kunna registreras som skattskyldig återförsäljare,
lagerhållare eller förbrukare av bränslen är att dessa hanteras "i en verksamhet
som i huvudsak medför skattskyldighet enligt mervärdesskattelagen (1994:200)".
Mervärdesskatt skall betalas vid skattepliktig omsättning av varor och tjänster
som görs i en yrkesmässig verksamhet som bedrivs här i landet. Vad som är
yrkesmässig verksamhet definieras i 4 kap. i mervärdesskattelagen. I huvudsak
sker härvid en hänvisning till att verksamheten skall utgöra näringsverksamhet
enligt 21 § kommunalskattelagen.
Yrkesmässighetsbegreppet inom den indirekta beskattningen bör, i likhet med vad
som gjorts hittills, knytas till den direkta beskattningen. Detta gör
bedömningen av om yrkesmässighet föreligger eller inte enhetlig inom
skatteområdet. Det är därvid lämpligt att i LSE införa en definition av
begreppet yrkesmässig verksamhet, som stämmer överens med vad som anges i 4 kap.
1 § mervärdesskattelagen. Definitionen skall tillämpas beträffande beskattningen
av såväl bränslen som elektrisk kraft.
5 och 6 §§
5 § första stycket motsvarar 6 § första stycket lagen om dieseloljeskatt och
innehåller bestämmelser om innebörden av fordonsbeteckningar etc. som används i
bl.a. 2 kap. 9 § (förbud mot användning av märkta oljeprodukter).
Enligt bilregisterkungörelsen avses med jordbrukstraktor traktor som enligt
fordonsskattelagen (1988:327) hänförs till klass II, medan med trafiktraktor
avses traktor som enligt denna lag hänförs till klass I. Till klass I räknas,
oberoende av tjänstevikt och användningssätt, s.k. terminaltraktorer. Det rör
sig om traktorer som är särskilt konstruerade för att användas för på- och
avlastning av påhängsvagnar inom hamn- och terminalområden eller andra liknande
områden. En jordbrukstraktor kan, enligt en regel i 23 § fordonsskattelagen,
tillfälligt användas på sådant sätt att den blir att anse som en trafiktraktor.
Högbeskattad olja skall enligt regeringens förslag användas i trafiktraktorer,
men undantag görs för terminaltraktorerna och de jordbrukstraktorer som
tillfälligt används så att de klassas som trafiktraktorer. Dessa får alltså även
i fortsättningen drivas med lågbeskattad olja. Lagtekniskt åstadkoms undantaget
genom att en begränsning görs i definitionen av vad som i LSE avses med
trafiktraktor (se 5 § andra stycket). Till följd härav omfattas
terminaltraktorerna och de tillfälligt omklassade jordbrukstraktorerna inte av
de regler som enligt LSE gäller för trafiktraktorer, som högre skattesatser i
2 kap. 1 § första stycket och förbudet mot användning av märkta oljeprodukter i
2 kap. 9 §.
I 6 § har införts en definition av vad som förstås med skepp och båtar.
Begreppen används i 2 kap. 9 § samt i fråga om avdrag enligt 7 kap. 2 § andra
stycket 1 b och återbetalning av skatt enligt 9 kap. 3 §.
7 §
I paragrafen definieras begreppen införsel, import och export. Import och export
syftar på transport från eller till ett land som ligger utanför EG:s
skatteområde, medan införsel avser produkter som inkommer till Sverige från ett
annat EG-land.
Omfattningen av EG:s skatteområde vad gäller skatter på mineraloljeprodukter,
alkohol och tobak regleras i artikel 2 i direktiv 92/12/EEG. EG:s skatteområde
överensstämmer till största delen med EG:s tullområde, men vissa avvikelser
finns. Det rör t.ex. införsel från Kanarieöarna och de engelska kanalöarna.
Regeringen lämnar i propositionen om nya lagar om tobaksskatt och alkoholskatt,
m.m. en närmare redogörelse för omfattningen av skatteområdet.
Sammantaget kan sägas att gemenskapsrätten innehåller en relativt omfattande
precisering av EG-ländernas skatteterritorium. Enligt regeringens mening bör - i
likhet med vad som föreslås gälla i lagen om tobaksskatt och lagen om
alkoholskatt - dessa detaljerade regler inte lämpligen i sin helhet föras in i
den svenska skattelagstiftningen. Preciseringar av detta slag bör i stället ske
på tillämpningsföreskriftsnivå, och därvid grundas på direktivets bestämmelser.
2 kap.Energiskatt och koldioxidskatt på bränslen
Skattepliktens omfattning och skattebelopp
1 §
Allmänt
I paragrafen anges närmare för vilka bränslen som direkt skatteplikt skall gälla
samt vilka skattebelopp som föreslås gälla. I förhållande till utredningens
förslag föreligger vissa skillnader vad gäller punkterna 1 - 3.
Energiskattebeloppet för miljöklass 1 enligt 3 b är angivet med beaktande av
riksdagens under våren 1994 fattade beslut om skattesats (prop. 1993/94:234,
bet. 1993/94:SkU25, rskr. 1993/94:443, SFS 1994:726 och 727). Regeringen har i
prop. 1994/95:11 föreslagit att skatten på blyfri bensin differentieras efter
den indelning i miljöklasser för bensin som föreslås införd i bilagan till lagen
om kemiska produkter. Utformningen av LSE har i berörda delar skett med
beaktande av de föreslagna ändringarna av bensinbeskattningen. Vidare har, som
närmare utvecklas nedan vid paragrafens tredje stycke, en indexuppräkning skett
av skattebeloppen.
I likhet med vad som i dag gäller för gasol, innebär regeringens förslag att
två skilda skattebelopp skall tillämpas för metan beroende på användningsområde.
Det högre skattebeloppet föreslås gälla för metan som används i personbilar,
lastbilar, bussar, trafiktraktorer, fartyg och luftfartyg. De skattebelopp som
gäller för metan bör även tillämpas för naturgas. Utöver vad som nu angetts
medför inte regeringens förslag några ändringar av skattebeloppen i förhållande
till vad som gäller i dag. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen är
det dock inte förenligt med gemenskapsrätten att - utöver vad som följer av de
fastlagda minimiskattesatserna - generellt tillämpa lägre skattesatser för vissa
bränslen. De lägre skattebeloppen respektive skattefriheten för motoralkoholer
och vegetabiliska oljor o.d. kan därför inte längre behållas (jfr dock 12 § om
möjligheterna till nedsättning eller skattebefrielse vid viss
försöksverksamhet).
Utgångspunkten för den direkta skatteplikten är att ett bränsle är
skattepliktigt, oavsett användningsområde, och att skattefrihet kan uppkomma
endast i den mån möjlighet till detta skapats i vissa särskilt angivna fall -
genom avdrag i deklaration, inköp mot försäkran eller återbetalning av skatten.
Den direkta skatteplikten föreslås gälla för en mer begränsad krets av bränslen
än de som är föremål för skatteplikt enligt de nuvarande lagarna på området. Det
rör sig om produkter som typiskt sett används som motorbränslen eller för
uppvärmning. Sålunda kommer t.ex. lacknafta och liknande lätta oljeprodukter
inte längre att omfattas av direkt skatteplikt. Genom att beskattning av
petroleumkoks införs sker dock även en viss utvidgning av den direkta
skatteplikten.
Som framgår av 3 och 4 §§ skall skatt tas ut även för andra produkter än de
direkt skattepliktiga. Skatteplikten för dessa produkter inträder dock först om
de - under de förutsättningar som närmare anges i respektive paragraf - säljs
eller förbrukas för motordrift eller uppvärmning.
Första stycket
Bränslen under punkterna 1 - 5 är sådana produkter för vilka minimiskattesatser
har fastlagts i direktiv 92/82/EEG. Förutom de bränslen som angetts under dessa
punkter har i direktivet bestämts miniminivåer för skatt även på flygbensin och
flygfotogen. Regeringen föreslår dock att den nuvarande skattefriheten för dessa
bränslen vid användning för drift av flygplan behålls och att bränslena - som
alltså endast kan komma att beskattas vid användning för uppvärmning eller annan
motordrift än drift av flygplan - inte bör omfattas av den direkta
skatteplikten.
Hänvisningarna i direktivet till KN-nr avser den version av EG:s tulltaxa, som
gällde vid den tidpunkt då direktivet antogs. I förhållande till denna version
av tulltaxan har nu vissa förändringar av nummerindelningen gjorts.
Förändringarna innebär att vissa tidigare gällande KN-nr tagits bort - så vitt
nu är aktuellt beträffande bensin och tjock eldningsolja - och ersatts med en
mer detaljerad indelning, för bensin efter oktantalet och för tjock eldningsolja
efter produktens innehåll av svavel. Det förslag till olika ändringar av
direktiven på punktskatteområdet, som EG-kommissionen presenterat i juni 1994
(EGT nr C 215, 5.8.1994, s. 19), innehåller bl.a. vissa ändringar av
hänvisningar till KN-nr, som blivit behövliga på grund av ändringar av EG:s
tulltaxa.
Regeringen utgår i sitt förslag från den tulltaxa som nu gäller inom EG. Detta
innebär i förhållande till direktiv 92/82/EEG följande.
I direktivet hänförs blyad bensin till KN-nr 2710 00 31 (flygbensin) och KN-nr
2710 00 35 (annan motorbensin än flygbensin, med en blyhalt av mer än 0,013 gram
per liter). I den nu gällande tulltaxan har flygbensin åsatts KN-nr 2710 00 26,
medan KN-nr 2710 00 34 (med ett oktantal lägre än 98) och KN-nr 2710 00 36 (med
ett oktantal av lägst 98) motsvarar tidigare KN-nr 2710 00 35. Blyfri bensin,
som i direktivet angetts med KN-nr 2710 00 33, motsvaras i den nu gällande
tulltaxan av KN-nr 2710 00 27 (med ett oktantal lägre än 95), 2710 00 29 (med
ett oktantal av lägst 95 men lägre än 98) och 2710 00 32 (med ett oktantal av
lägst 98).
Tjock eldningsolja har i direktivet angetts falla under KN-nr 2710 00 79. Denna
beteckning motsvaras i gällande tulltaxa av KN-nr 2710 00 74 (innehållande högst
1 viktprocent svavel), 2710 00 76 (innehållande mer än 1 viktprocent men högst 2
viktprocent svavel), 2710 00 77 (innehållande mer än 2 viktprocent men högst 2,8
viktprocent svavel) och 2710 00 78 (innehållande mer än 2,8 viktprocent svavel).
Samtliga bränslen som hänförs under de KN-nr som anges i punkterna 1 - 3 och 6
- 8 är direkt skattepliktiga och benämningen under rubriken Slag av bränsle
tjänar snarast som en allmän upplysning om vilka bränslen som kan förekomma
under dessa KN-nr.
Blyhalten är avgörande för om en bensinprodukt skall beskattas enligt första
stycket 1 eller 2. KN-nr 2710 00 27, 2710 00 29 och 2710 00 32 omfattar enligt
tulltaxan annan bensin än flygbensin, med en blyhalt av högst 0,013 gram per
liter. Detta motsvarar den definition som i dag finns av blyfri bensin i 2 §
första stycket lagen om bensinskatt. I prop. 1994/95:11 har regeringen
föreslagit att definitionen på blyfri bensin i skattelagen slopas såsom
obehövlig, eftersom kriterierna för miljöklassindelning av bensin föreslås
framgå av bilagan till lagen om kemiska produkter. Miljöklassindelningen av
bensin berör dock enbart den bensin, som hittills har benämnts blyfri bensin.
Hänvisningar till KN-nr bör därför göras i 1 § första stycket 1 och 2.
I dag tas bensinskatt och koldioxidskatt ut för bensin som är avsedd för
motordrift, medan bensin som är avsedd för uppvärmning beskattas med en totalt
sett lägre skatt, bestående av allmän energiskatt och koldioxidskatt.
Regeringens förslag innebär att samma skattebelopp skall tas ut för bensin,
oavsett om den används för motordrift eller uppvärmning. De föreslagna
skattebeloppen är beräknade med utgångspunkt från vad som i dag gäller för
bensin som beskattas enligt lagen om bensinskatt. Regeringens förslag innebär
alltså en höjd skatt för bensin som används för uppvärmning. Det torde dock röra
sig om begränsade volymer.
Energiskatt för bränsle enligt första stycket 3 tas ut med olika belopp,
beroende på om bränslet har märkts eller inte. Den högre skattenivån motsvarar
det sammanlagda beloppet av den allmänna energiskatten och den dieseloljeskatt
som i dag tas ut i motsvarande fall. Bestämmelser om märkämnen och i vilka fall
märkt olja får användas finns i 8 och 9 §§.
Petroleumgaser och andra gasformiga kolväten hänförs i tulltaxan under kapitel
2711. Samtliga de KN-nr som anges under punkten 4 i paragrafens andra stycke
avser produkter som är förtätade till vätska, med undantag för naturgas som
anges under punkten 6. De enda nr ur kapitel 2711 som inte omfattas av
uppräkningen är gasformiga kolväten (KN-nr 2711 21 00 och 2711 29 00). KN-nr
2711 21 00 avser naturgas i gasform och anges därför under punkten 6. Andra
gasformiga kolväten än naturgas hänförs under KN-nr 2711 29 00. Av denna grupp
omfattas metan av direkt skatteplikt, se punkten 5. Eftersom samtliga produkter
ur KN-nr 2711 - med undantag för naturgas - är mineraloljor enligt definitionen
i 1 kap. 3 §, kan dock även andra produkter än metan ur 2711 29 00 vara
skattepliktiga enligt 3 §, nämligen om produkterna säljs eller förbrukas som
motorbränsle eller för uppvärmning. Dessa produkter är dock alltså inte direkt
skattepliktiga.
Förutom metan och naturgas beskattas ur KN-nr 2711 endast gasol direkt enligt
första stycket 4. Detta åstadkoms lagtekniskt genom att hänvisa till "ur KN-nr
2711 12 11 - 2711 19 00", i stället för att knyta skatteplikten direkt till
aktuella KN-nr, vilket alltså skulle ha innefattat samtliga produkter som
hänförs under numren. Med gasol avses varor som huvudsakligen består av
petroleumgaser och andra gasformiga kolväten. De kolväten som ingår i gasol är i
huvudsak propan och butan eller en blandning av dessa. Avgörande för om en
produkt är direkt skattepliktig är alltså om den är att betrakta som gasol eller
ej.
I dag tas högre skatt ut på gasol som används för drift av motorfordon än på
gasol som används för annat ändamål. Regeringens förslag innebär att
omfattningen av de fordonsslag, där högbeskattad gasol skall användas, ändras
till att stämma överens med vad som gäller användningsområdet för andra
högbeskattade bränslen (dvs. främst dieselolja). Förhöjd energiskatt och
koldioxidskatt föreslås således betalas i de fall då gasolen används för drift
av personbil, lastbil, buss, trafiktraktor, fartyg eller luftfartyg. Detta
innebär dels en inskränkning så till vida att mopeder och motorcyklar - som ryms
inom det hittills använda uttrycket motorfordon - undantas, dels en utvidgning
genom att trafiktraktorer, fartyg och luftfartyg skall drivas med högbeskattad
gasol. Den föreslagna högre skattenivån för metan och naturgas bör på
motsvarande sätt gälla förbrukning i de nämnda fordons- och fartygsslagen. Genom
en tillämp- ning av de föreslagna avdrags- och försäkransbestämmelserna i 7 kap.
2 § andra stycket 1 b och 2 samt 8 kap. 3 § LSE kommer dock - i likhet med i dag
- skattefrihet att gälla för gasol, metan och naturgas som kan komma att
förbrukas i skepp samt i luftfartyg när dessa används yrkesmässigt. Vad gäller
luftfartyg kommer reglerna i praktiken endast att beröra varmluftsballonger,
eftersom övriga luftfartyg i allt väsentligt drivs med obeskattad flygbensin
eller flygfotogen.
På grund av naturgasens höga halt av metan jämställs i de svenska
energiskattelagarna i dag metan och naturgas, men metan anges emellertid inte
särskilt som en skattepliktig produkt. I paragrafen föreslås dock att så sker.
Beskattning av petroleumkoks föreslås införd och samma skattebelopp föreslås
för detta bränsle som för övriga kolbränslen.
Andra stycket
Skatt tas ut per vikt- eller volymenhet i enlighet med första stycket av
paragrafen. Andra stycket innehåller bestämmelser om att skatt i vissa fall
skall tas ut med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan de skattebelopp som
gäller för bränslets olika användningssätt. Det rör sig om följande situationer.
Den som för annat ändamål än som berättigar till avdrag säljer eller förbrukar
bränsle som köpts skattefritt mot försäkran, är skyldig att betala skatt.
Skatt för gasol, metan eller annat bränsle som skall beskattas som dessa
bränslen tas ut enligt 4 a eller 5 a om bränslet förvärvas för drift av
personbil, lastbil, buss, trafiktraktor, fartyg eller luftfartyg. Om bränslet
däremot förvärvas för annat ändamål skall de lägre skattebeloppen enligt 4 b
eller 5 b betalas. Den som förvärvat ett bränsle för vilket den lägre skatten
skall betalas, men som säljer eller förbrukar bränslet för ett ändamål som
medför att skatt skall tas ut enligt 4 a eller 5 a, är skyldig att betala skatt
med ett belopp som motsvarar skillnaden i skatt mellan de båda användnings-
områdena.
Regler om skattskyldighet i de nu nämnda fallen finns i två generella
bestämmelser, nämligen 4 kap. 1 § första stycket 7 (bränslen som avses i 2 kap.
1 § första stycket 1 - 5) och 12 § första stycket 4 (övriga skattepliktiga
bränslen).
Oljeprodukter som beskattas enligt första stycket 3 - t.ex. eldningsoljor och
dieseloljor - skall senast när skattskyldighet för produkten inträder ha
försetts med särskilda märkämnen. Om detta inte gjorts skall förhöjd energiskatt
betalas för produkten. Vissa mörka, tjocka oljor kan endast med svårighet
märkas. Dessa oljor lämpar sig inte för fordonsdrift och har därför undantagits
från märkning. Märkningsbestämmelserna är direkt överförda från den nuvarande
lagen om dieseloljeskatt.
Vad gäller nu nämnda, direkt skattepliktiga, oljeprodukter kan det inte lagligt
förekomma att en produkt som beskattats enligt första stycket 3 a -grundnivån
för energiskatt - kan komma ifråga för användning som drivmedel i t.ex. en
personbil. Bränslet är märkt och sådant bränsle får enligt 9 § inte förekomma i
bränsletanken på ett sådant fordon.
Enligt 3 och 4 §§ skall skatt dock tas ut även för vissa andra produkter, om de
används eller säljs för motordrift eller för uppvärmning. Skatt för dessa
produkter skall, beroende på användningsområde, betalas med det skattebelopp som
gäller för motsvarande bränsle som är direkt skattepliktigt enligt 1 §. Någon
märkning av sådana produkter föreskrivs inte och det kan därför förekomma att en
produkt har förvärvats i syfte att användas för uppvärmning - och då beskattats
enligt första stycket 3 a - men därefter säljs vidare för att förbrukas för
motordrift eller av förvärvaren faktiskt används för motordrift. Skattskyldighet
inträder enligt 4 kap. 12 § första stycket 4 och skatt skall i detta fall tas ut
med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan skatt på oljeprodukter enligt
första stycket 3 b och 3 a.
Bränslen som beskattas enligt 3 a får användas i skepp. Om ett skepp används
för yrkesmässigt ändamål skall ingen skatt betalas på bränslet, vilket uppnås
genom avdrag i bränsledeklarationen respektive möjlighet till inköp mot
försäkran (se 7 kap. 2 § andra stycket 1 b och 8 kap. 3 §). Om skeppet används
för privat ändamål skall skatt enligt 3 b betalas. Förbrukaren har möjlighet att
köpa omärkt bränsle som är beskattat enligt 3 b. Det är dock möjligt för honom
att även köpa märkt bränsle som beskattats enligt 3 a. För att uppnå att skatt
enligt 3 b betalas för den privata förbrukningen av bränslet är förbrukaren
skyldig att betala skillnaden mellan skatt enligt 3 b och 3 a. Bestämmelser om
detta finns i 4 kap. 1 § andra stycket och 12 § andra stycket.
Tredje stycket
Den indexering av den allmänna energiskatten, koldioxidskatten,
dieseloljeskatten och bensinskatten som trädde i kraft den 1 januari 1994 (prop.
1993/94:25, bet. 1993/94:FiU1, rskr. 1993/94:100, SFS 1993:1508 - 1511) överförs
till LSE. Lagtekniskt åstadkoms detta genom att riksdagen nu beslutar om de
skattebelopp som skall gälla fr.o.m. lagens ikraftträdande, dvs. den 1 januari
1995, samt att den automatiska indexuppräkningen sker först för skatteuttaget
under kalenderåret 1996. Utgångspunkten för denna omräkning skjuts alltså fram,
genom att prisnivån i oktober 1994 - och inte 1993 - anges som grund för jäm-
förelsen med prisnivån i oktober året före det år som omräkningen avser.
Indexuppräkning sker enligt förslaget sista gången inför kalenderåret 1998 och
för tiden därefter skall de skattebelopp gälla som fastställts för detta år.
Detta regel har tillkommit i syfte att undvika eventuella oklarheter om vilka
skattebelopp som skall gälla i och med att indexeringen upphör och innebär
givetvis inget hinder mot sådana framtida ändringar av skattebeloppen som i
sedvanlig ordning kan beslutas av riksdagen.
2 §
Enligt nuvarande svenska bestämmelser tas skatt ut efter volym (m3) för alla
oljeprodukter, dvs. såväl tunna som tjocka oljor. Skatten på gasol som används
för drift av motorfordon beskattas efter volym (liter), medan vikt (ton) utgör
beräkningsgrunden för övrig förbrukning. Skattebeloppen för kolbränslen är
angivna efter vikt (ton), medan skatten för naturgas tas ut i m3.
Enligt artikel 3 i direktiv 92/81/EEG skall skattesatserna för de olika
produkterna beräknas per 1 000 liter vid en temperatur av 15°C, vad som vanligen
kallas normalliter. Vad gäller tjocka eldningsoljor, gasol och metan är däremot
huvudregeln att skatten skall anges per 1 000 kg, men en möjlighet finns för
medlemsländerna att i stället beräkna skatten efter kvantitet. I sammanhanget
bör med kvantitet förstås volym (liter, m3).
Det stämmer överens med EG:s regler att ange skattesatserna för bensin,
dieselbrännolja, eldningsolja och fotogen efter volym. Detsamma gäller gasol som
beskattas enligt 4 a. En anpassning till gemenskapsrätten krävs dock av
beräkningsgrunden för volymen bränsle för vilken skatt skall betalas.
Skattebeloppen i 1 § första stycket 1 - 3 och 4 a får anses motsvara volymen vid
en bränsletemperatur av 15°C. I paragrafens första stycke föreslås en möjlighet
att räkna om den skattepliktiga volymen till 15°C. Det åligger i sådant fall den
skattskyldige att visa att bränslet hade en annan temperatur när skyldigheten
att betala skatt inträdde. Enligt vad regeringen erfarit bokför många
skattskyldiga bränslevolymerna beräknade vid 15°C, varför den föreslagna
förändringen - förutom en anpassning till vad som gäller inom EU - även torde
innebära en administrativ förenkling för de skattskyldiga.
Reglerna bör inte enbart gälla nyss angivna, direkt skattepliktiga produkter
utan bör även tillämpas vid skattläggningen av produkter för vilka motsvarande
skatt skall betalas enligt 3 eller 4 §.
Regeringen finner inte anledning att skilja mellan lätta och tjocka
oljeprodukter. Inom EU är det visserligen vanligt att skattesatsen för tjocka
oljor anges efter vikt. Huvvuddelen av dem som kommer att registreras som
upplagshavare i Sverige antas emellertid vara storförbrukare, som genom att de i
större omfattning lagrar bränslen kan godkännas som upplagshavare. Dessa torde
endast i mindre omfattning bestämma den mängd olja för vilken skatt skall
betalas genom vägning. Av praktiska skäl bör därför även i fortsättningen samma
beräkningsgrund, dvs. volym, användas för samtliga skattepliktiga oljeprodukter.
Det åligger således den skattskyldige att visa att bränslet vid skattskyldig-
hetens inträde hade en annan temperatur än 15°C, om han vill räkna om den
skattepliktiga bränslevolymen. I normalfallet, dvs. då en upplagshavare
levererar bränsle till en icke registrerad köpare, inträder skattskyldigheten
vid leveransen (se 5 kap. 1 § första stycket 1). Om skattskyldighet inträder vid
leverans till en köpare som inte är registrerad som skattskyldig för bränslen
får dock omräkning göras endast om detta särskilt avtalats mellan säljaren och
köparen.
Leveransbegreppet har hittills i praxis ansetts överensstämma med köplagens
regler om äganderättens övergång och någon ändring föreslås inte i den delen. I
det fall då en skattskyldig leverantör levererar eldningsolja fritt kunden
innebär detta alltså att skattskyldigheten inträder då oljan pumpas in från
tankfordonet till köparens bränsletank. Om den skattskyldige önskar räkna om
bränslevolymen efter bränslets temperatur torde krävas att han mäter
temperaturen när den faktiskt levereras, dvs. i samband med utleverering till
köparen. Det kan dock inte uteslutas att det kan vara möjligt för den
skattskyldige att fullgöra sin bevisskyldighet på annat sätt, t.ex. genom
utredning om bränslets temperatur då det lämnade depån och vilka temperatur-
förändringar som bränslet kan ha genomgått under transporten. Det ankommer dock
på beskattningsmyndigheten att pröva i vad mån den skattskyldige i de enskilda
fallen kan anses ha fullgjort sin bevisskyldighet eller ej.
I paragrafens andra stycke föreslås att den beräkning av skattepliktig volym
naturgas som i dag rekommenderas av Riksskatteverket (se RSV Ip 1993:1 s. 5)
lagstadgas. Beräkningsgrunden bör gälla även för metan.
Kolbränslen och naturgas omfattas inte av bestämmelserna i de aktuella
EG-direktiven. De nuvarande svenska beräkningsgrunderna för dessa bränslen kan
därför behållas. Metan har skattemässigt i Sverige likställts med naturgas och
gemenskapsrätten gör det möjligt att även för metan, som i och för sig omfattas
av skatteplikt enligt EG:s direktiv, behålla beräkningen efter volym. Någon
ändring föreslås inte vad gäller beräkningssätten för gasol.
3 och 4 §§
I paragraferna regleras under vilka förutsättningar beskattning skall ske av
andra bränslen än sådana som är direkt skattepliktiga enligt 1 §. Bestämmelserna
innebär att vad som föreskrivs i artiklarna 2.2 och 2.3 i direktiv 92/81/EEG
införlivas i svensk rätt.
Enligt artikel 2.2 skall samtliga produkter som definieras som mineraloljor i
artikel 2.1 i samma direktiv beskattas om de är avsedda att användas, bjuds ut
till försäljning eller används som motorbränsle eller för uppvärmning. Artikel
2.3 föreskriver att skatt skall tas ut för varje produkt som är avsedd att
användas, bjuds ut till försäljning eller används som motorbränsle eller som
tillsats till motorbränsle eller som medel för att öka motorbränslets volym.
Enligt artikel 2.3 skall även andra kolväten, med undantag för kol, brunkol,
torv eller liknande fasta kolväten eller naturgas, beskattas när de är avsedda
att användas, bjuds ut till försäljning eller används för uppvärmning.
Medlemsländerna är dock oförhindrade att beskatta undantagna bränsleslag.
Enligt regeringens förslag skall skatt tas ut för naturgas, kolbränslen och
petroleumkoks. Torv beläggs endast med svavelskatt. 3 och 4 §§ har utformats med
beaktande av dessa omständigheter.
Till skillnad från de direkt skattepliktiga produkterna i 1 § första stycket
innebär regeringens förslag att skattskyldighet för produkt som avses i 3 eller
4 § inträder först när den säljs eller förbrukas som motorbränsle eller för
uppvärmning. Enligt direktivtexten skall produkterna beskattas om de är avsedda
att användas, bjuds ut till försäljning eller används som motorbränsle eller för
uppvärmning. Den föreslagna skrivningen i den svenska lagtexten får enbart ses
som en språklig omskrivning av motsvarande direktivtext och inte som någon reell
saklig skillnad.
Den som säljer en produkt som motorbränsle eller för uppvärmning föreslås
alltså bli skyldig att betala skatt. Exempel på sådana situationer kan vara att
ett bränsle säljs av någon som t.ex. vid marknadsföring eller - vad främst torde
gälla enskilda fat eller dunkar av bränsle - via text direkt på den försålda
produkten anger att bränslet är lämpat att användas som motorbränsle eller för
uppvärmning.
Med motorbränsle bör förstås, inte enbart bränsle som förbrukas för drift av
motordrivna fordon, utan även bränsle som används för drift av gasturbiner och
liknande stationära motorer. Innebörden av begreppet uppvärmning framgår närmare
av de överväganden som presenterats i kapitel 8.
Den nuvarande skattefriheten för flygfotogen och flygbensin som används i
flygplan bör behållas. Dessa bränslen skall alltså beskattas endast i den mån de
används för uppvärmning eller annan motordrift än drift av flygplan. Denna
begränsning av skatteplikten uttrycks i 3 § andra stycket. I begreppet "annan
motordrift än drift av flygplan" kan t.ex. rymmas drift av personbilar och andra
motorfordon. Beskattningsmyndighetens hittillsvarande tolkning av begreppet har
även inneburit att skatt tagits ut för bränsle som förbrukats i flygplansmotorer
under testkörningar i provbädd eller dylikt i samband med såväl tillverkning som
reparation och översyn av motorerna. Regeringen föreslår dock att flygbensin
eller flygfotogen som förbrukas vid sådan motortestning skall undantas från
beskattning.
Utredningen har föreslagit att skattefriheten för motortestning lagtekniskt bör
åstadkommas genom att förbrukaren deklarerar användningen av flygbränslet och
med stöd av en särskild avdragsbestämmelse (7 kap. 4 § i utredningens
lagförslag) får göra avdrag i deklarationen för skatt på bränsle som förbrukats
vid aktuellt slag av motorprovning.
Det föreslagna förfarandet innebär dock att deklarationer där ingen skatt
redovisas skulle behöva lämnas av dem som förbrukar flygbensin och flygfotogen
för det angivna ändamålet. Det synes därför mest ändamålsenligt att redan i
skattepliktsbestämmelsen i 2 kap. 3 § införa en regel om begränsning som
åstadkommer skattefrihet för flygbensin och flygfotogen vid provning av
flygmotorer.
Vad gäller beskattning av jetbensin hänvisas till kommentarerna vid 11 §.
Av 3 § första stycket andra meningen och 4 § andra stycket framgår att skatt
skall betalas med de skattebelopp som gäller för motsvarande bränsle som
omfattas av direkt skatteplikt. Det ankommer på beskattningsmyndigheten att -
vid sin granskning av deklarationerna - i enskilda fall avgöra efter vilken
skattesats ett bränsle skall beskattas, eller med andra ord avgöra vad som avses
med begreppet motsvarande bränsle.
I flertalet fall kommer det troligen inte att stöta på problem att avgöra efter
vilken skattesats ett bränsle skall beskattas. Sålunda bör det t.ex. vara
följdriktigt att beskatta motoralkoholer som används som drivmedel efter den
skattesats som gäller för bensin, om det är fråga om ett fordon med bensinmotor
(s.k. ottomotor), och annars efter den skattesats som gäller för dieselolja.
Ett fall där det är tänkbart att tillämpningssvårigheter kan inträffa är när
ett motorbränsle kan användas för drift av såväl ottomotorer som dieselmotorer.
Skälet till att svårigheter uppstår är att det enligt EG:s direktiv inte skall
bestämmas en fast skattesats för en viss produkt utan skattesatsen relateras
till skatten på en annan - i vissa fall svårbestämd - produkt. Denna torde dock
oftast vara bensin eller dieselolja. En ytterligare svårighet är att dieselolja
i Sverige - och enligt regeringens förslag i prop. 1994/95:11 även bensin -
förekommer i olika miljöklasser med skilda skattesatser. En lösning på
problemet, som dock inte helt stämmer överens med gemenskapsrätten, är att
fastställa fasta skattesatser för vissa produkter med utgångspunkt i pro-
dukternas dominerande användning. En annan lösning är att låta den, som i sin
egenskap av säljare eller förbrukare av bränslet är skattskyldig, och därför
bäst vet vad bränslet närmast motsvarar, avgöra med vilket belopp skatt skall
betalas eller i vart fall den ytterligare skatt som användningen ger upphov till
utöver den skatt som betalats för bränslet tidigare. Regeringen förordar den
senare lösningen, som för övrigt redan tillämpas i Sverige i dag beträffande
beskattningen av gasol. Det ankommer därefter på beskattningsmyndigheten att
granska avgivna bränsledeklarationer.
Det förekommer på marknaden vissa bränsleprodukter som visserligen inte i sig
kan klassas som kolväten, men som till viss del består av kolväten. Om
bränsleblandningen är ett motorbränsle saknar gränsdragningen betydelse,
eftersom alla motorbränslen enligt gemenskapsrätten skall beskattas, oavsett om
det rör sig om kolväten eller ej. Vad gäller bränslen som är avsedda för
uppvärmning följer dock av artikel 2.3 i direktiv 92/82/EEG att endast flytande
eller gasformiga kolväten i sådant fall behöver beskattas.
Gemenskapsrätten innebär att kolvätedelen i de aktuella fallen skall beskattas.
I syfte att införliva en sådan bestämmelse i LSE föreslås i 4 § första stycket 2
att alla produkter, som innehåller flytande eller gasformiga kolväten och säljs
eller används för uppvärmningsändamål, görs skattepliktiga. Skatt skall dock
enligt förslaget betalas endast för den del som består av sådana kolväten,
vilket framgår av paragrafens andra stycke, andra meningen. Av praktiska skäl
bör emellertid en låg gräns sättas för den kolvätedel som skall kunna bli
föremål för beskattning. Den föreslagna gränsen, fem viktprocent, motsvarar den
andel olja, ur petroleum eller bituminösa mineral, som en bränsleblandning skall
innehålla för att vara skattepliktig enligt nuvarande bestämmelse i 1 § andra
stycket lagen om allmän energiskatt.
Ett tänkbart fall är en blandning av olja erhållen ur petroleum eller
bituminösa mineral och vegetabilisk olja som används för uppvärmningsändamål och
där den förstnämnda andelen uppgår till mindre än 70 viktprocent. En sådan
bränsleblandning faller inte in under något av de KN-nr ur 2710 i tulltaxan som
medför direkt skatteplikt. I den mån blandningen trots allt kan anses som en
mineralolja - enligt definitionen i 1 kap. 3 § - bör beskattning ske enligt 3 §,
medan i annat fall beskattning skall ske av den del av bränslet som är ett
kolväte enligt 4 §. Ett annat fall där bestämmelsen aktualiseras är vid
beskattningen av den stadsgas som framställs i spaltgasverk. Denna gas består
till ca 30 % av kolväten (metan).
Enligt LSE skall som nämnts tidigare enbart vissa speciellt angivna produkter
ur KN-nr 2710 vara direkt skattepliktiga. Såvitt erfarits kan inte något slag av
smörjoljor hänföras till de KN-nr som angetts för de direkt skattepliktiga
produkterna. Vad gäller andra mineraloljor än de direkt skattepliktiga skall
skyldighet att betala skatt för dem inträda först i och med att de används eller
säljs som motorbränsle eller för uppvärmning.
En smörjolja ur KN-nr 2710 är en mineralolja enligt den definition som gäller
enligt gemenskapsrätten. Smörjolja som saluförs separat bör generellt anses ha
ett i huvudsak icke skattepliktigt användningsområde - dvs. annat än motordrift
eller uppvärmning - och skall därför inte beskattas. Detta bör gälla oavsett om
det rör sig om smörjolja som används för smörjning av kolvar o.d. eller om
smörjolja som blandas i bensin. Det undantag från beskattning, som enligt lagen
om allmän energiskatt i dag gäller för smörjoljor och smörjfetter som inte
används för energialstring, blir enligt regeringens förslag till lagreglering
överflödigt och kan därför slopas.
Vad däremot gäller en blandning, som består huvudsakligen av bensin med en
smärre mängd inblandad smörjolja, ter det sig naturligt att betrakta hela
blandningen som ett motorbränsle för vilket skatt skall tas ut enligt den
allmänna regeln i 4 § som föreskriver att varje produkt som används för detta
ändamål skall beskattas. Det kan således inte anses förenligt med gemenskaps-
rätten att inte ta ut skatt för inblandade smörjoljor. Det nuvarande undantaget
från beskattning - som finns i 2 § tredje stycket lagen om bensinskatt - bör
därför slopas.
5 - 7 §§
Miljöklassindelningen av andra oljeprodukter än bensin föreslås överförd till
den energiskatt som tas ut för motsvarande produkter enligt LSE. 5 § motsvaras
av 5 § andra - fjärde styckena lagen om dieseloljeskatt.
Flygfotogen beskattas enligt regeringens förslag endast då bränslet förbrukas
för uppvärmning eller annan motordrift än drift av flygplan. I dessa, sannolikt
fåtaliga, fall skall alltså en miljöklassning göras av flygfotogen.
6 § motsvarar 2 § första stycket andra meningen lagen om bensinskatt i dess
lydelse enligt prop. 1994/95:11 och innehåller en hänvisning till att kraven för
de olika miljöklasserna för blyfri bensin anges i bilagan till lagen om kemiska
produkter. Sådan miljöklassning skall ske såväl av bensin ur de KN-nr som anges
i 1 § första stycket 1 som av andra bränslen, vilka med stöd av reglerna om
motsvarande bränslebeskattning i 3 eller 4 § skall beskattas som sådan bensin.
Det sistnämnda kan bli aktuellt t.ex. beträffande motoralkoholer.
7 § innehåller en bestämmelse om i vilka fall miljöklassning skall ske av
bränsleblandningar som är skattepliktiga enligt 3 eller 4 §. Miljöklassning
enligt 5 § skall göras om sådant bränsle innehåller oljor som erhållits ur
petroleum eller ur bituminösa mineral och om bränslet skall beskattas efter de
skattesatser som gäller för eldnings- och dieselolja. Miljöklassning, enligt de
särskilda miljöklasspecifikationer som angivits i bilagan till lagen om kemiska
produkter, skall ske om det motsvarande bränsle, för vilket skatt för en
bränsleblandning skall beräknas, är bensin enligt 1 § första stycket 1 (dvs. vad
som i dag kallas blyfri bensin). Miljöklass skall för de nämnda
bränsleblandningarna bestämmas med ledning av hela blandningens egenskaper,
vilket motsvarar den regel som i dag gäller för sådana blandningar som är
skattepliktiga enligt 1 § andra stycket lagen om allmän energiskatt (t.ex.
blandningar av rapsolja och dieselolja) och finns i 5 § femte stycket lagen om
dieseloljeskatt.
8 §
8 § motsvarar huvudsakligen 2 § och 3 § andra stycket lagen om dieseloljeskatt
och reglerar tillsättningen av märkämnen till oljeprodukter. Användningsområdet
för sådana märkta oljeprodukter regleras i 9 §, som grundar sig på 4 § lagen om
dieseloljeskatt.
Märkning i Sverige
Enligt nuvarande regler får märkning endast ske på depå som är godkänd av
beskattningsmyndigheten. Detta gäller även vid import av bränslen, såväl i de
fall då skatten betalas till beskattningsmyndigheten av registrerade
skattskyldiga som i de övriga fall då skatten skall betalas till
tullmyndigheten.
Tillsättning av märkämnen är endast aktuell vad gäller bränslen enligt 1 §
första stycket 3, dvs. eldningsolja, dieselbrännolja och annan fotogen än
flygfotogen. Endast upplagshavare har rätt att under skattesuspension lagra
sådana bränslen, vilket innebär att hanteringen av i Sverige obeskattade
bränslen i huvudsak kommer att göras av upplagshavare. Upplagshavares lagring av
bränslen skall äga rum i skatteupplag som är godkänt av beskattningsmyndigheten.
Märkning i Sverige bör därför endast få ske på ett sådant godkänt skatteupplag.
Avsikten är dock inte att märkning automatiskt bör få äga rum på samtliga
godkända skatteupplag, utan beskattningsmyndigheten bör särskilt pröva i vad mån
märkning skall få äga rum på ett skatteupplag. Myndigheten bör därvid beakta
t.ex. i vad mån upplagshavaren har tillgång till erforderlig utrustning och i
vilken omfattning som märkning är tänkt att äga rum på skatteupplaget.
Även den möjlighet som i dag, enligt 3 § andra stycket lagen om
dieseloljeskatt, finns att märka en oljeprodukt när den vid import förvaras i
tullager eller dylikt, bör föras in i LSE. Märkning föreslås i sådant fall ha
ägt rum senast när produkten anmäls till förtullning. Den som i de nu aktuella
fallen importerar bränslen är skattskyldig enligt antingen 4 kap. 1 § första
stycket 6 eller 4 kap. 12 § första stycket 3 a. Det kan därför inte bli aktuellt
att kräva att märkningen i dessa fall skall ske på godkänt skatteupplag, utan
det är lämpligt att tullmyndigheten - som är beskattningsmyndighet i dessa fall
- får godkänna depå för ändamålet.
Införsel av märkt olja
I dag ger reglerna i lagen om dieseloljeskatt inte utrymme för att till Sverige
föra in en oljeprodukt som redan utomlands har märkts i den ordning som
föreskrivs i Sverige. Utredningen har inte närmare övervägt denna fråga.
Regeringen anser dock, inte minst av handelspolitiska skäl, att det är lämpligt
att införa en sådan möjlighet. Detta föreslås lagtekniskt åstadkommas genom att
bestämmelsen om var märkning får äga rum begränsas till att gälla i Sverige.
Medan möjligheten till att företa märkning inom Sverige i praktiken - genom att
den skall ske på skatteupplag - är förbehållen upplagshavare, innebär
regeringens förslag inte någon begränsning i möjligheten för samtliga
skattskyldiga att föra in olja som redan märkts i utlandet till Sverige.
9 §
Allmänt om förbud mot användning av märkta oljeprodukter
Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 § lagen om dieseloljeskatt och reglerar
användningsområdet för märkta oljeprodukter.
Regeringens förslag innebär att olja, för vilken förhöjd energiskatt enligt 1 §
första stycket 3 b skall betalas, måste användas också för drift av
trafiktraktorer och båtar. Enligt nuvarande bestämmelser, som förs över till den
nya lagen, skall högbeskattad olja användas för drift av personbilar, bussar och
lastbilar. Lagtekniskt åstadkoms utvidgningen av användningsområdet för
högbeskattad olja genom att i 9 § första stycket införs en bestämmelse om att
inte heller bränsletank på trafiktraktor eller båt får innehålla märkta
oljeprodukter.
Som närmare kommenterats i anslutning till 1 kap. 6 §, föreslås dock en
begränsning i användningsförbudet för vissa trafiktraktorer, nämligen
terminaltraktorer och jordbrukstraktorer som tillfälligt brukas som
trafiktraktorer.
Försvarsmaktens förbrukning av oljeprodukter för fordonsdrift
Gemenskapsrätten ger inte medlemsländerna möjlighet att generellt tillämpa lägre
skattesatser för bränslen som förbrukas av landets militära styrkor. Samma
beskattningsregler bör alltså tillämpas beträffande de oljeprodukter som används
i de fordonsslag som anges i paragrafen, oavsett om de är registrerade i
bilregistret eller i det militära fordonsregistret. I den allmänna motiveringen
har diskuterats de praktiska problem som denna reglering kan medföra för
försvarets del.
Separata bränsletankar i fordon och båtar
Enligt 4 § första stycket lagen om dieseloljeskatt får bränsletank på de angivna
fordonsslagen inte innehålla märkt oljeprodukt om bränsletanken förser fordonets
motor med bränsle. Denna formulering har av Riksskatteverket tolkats så, att det
är tillåtet att ha märkt - lågbeskattad - olja i en separat bränsletank som
enbart förser andra motorer på ett fordon med bränsle än den eller de motorer
som kan användas för framdrivning av fordonet (RSV Ip 1993:6 s. 3). Sådana
bränsletankar kan driva t.ex. kompressorer på kyl- och frysfordon.
Det medför kontrollproblem att tillåta att lågbeskattad olja används i vissa
tankar på ett fordon eller en båt. Samtliga bränsletankar som förser motor på en
personbil, lastbil, buss, trafiktraktor eller båt med bränsle bör därför
innehålla omärkt - högbeskattad - olja. I och med detta uppnås också en
likformig beskattning av olja som via en separat tank driver ett aggregat och
olja som via den motor som driver fordonet även driver lyftkran eller annat
aggregat.
Möjlighet till dispens för vissa båtar
Bränsletank på båt får enligt den föreslagna regleringen i första stycket inte
innehålla märkt olja. Om någon förbrukar olja i båt när denna används för annat
än privata ändamål medges dock återbetalning av skatten (se 9 kap. 3 §). Märkt
olja får emellertid användas i skepp och sådan olja kan förvärvas skattefritt -
genom avdrag eller mot försäkran -av någon som avser att förbruka den i skepp
som används yrkesmässigt.
Den föreslagna regleringen vad avser fartygsbränslen kan dock, som redovisats i
kapitel 11, medföra praktiska problem för marinens, Kustbevakningens och andra
myndigheters hantering av fartygsdiesel. Problem torde särskilt kunna uppkomma i
de fall sådana myndigheter disponerar över såväl skepp och båtar och alltså
enligt den föreslagna beskattningsordningen skulle behöva hantera såväl märkt
som omärkt olja, beroende på om oljan avses användas i skepp eller båtar. En
dispensbestämmelse, som gör det möjligt för beskattningsmyndigheten att medge
användning av lågbeskattad olja i båtar som disponeras av Försvarsmakten,
Kustbevakningen eller annan statlig myndighet, bör därför införas.
Även i andra situationer kan dock problem, inte minst med ekonomisk belastning
till följd av återbetalningsrutinerna, komma att drabba de näringsidkare som i
sina båtar förbrukar stora mängder olja. En möjlighet till dispens föreslås
därför även för andra båtar är de som disponeras av statliga myndigheter. I
dessa fall föreslås dock att särskilda skäl skall krävas för att en dispens
skall kunna ges. Det är inte avsikten att i stort sett alla näringsidkare skall
kunna beviljas dispens för sina båtar. Det ankommer på beskattningsmyndigheten
att pröva i vad mån skäl finns för dispensgivning; rent allmänt bör dock krävas
att stora praktiska hanteringsproblem skulle uppkomma för en näringsidkare eller
att han till följd av den nya uppbördsordningen skulle drabbas av betydande
likviditetsproblem. Det förstnämnda fallet torde främst bli aktuellt för
näringsidkare som disponerar över såväl skepp och båtar. Enbart den omständig-
heten att avståndet till närmaste bränsledepå är långt bör inte vara
tillräckligt för dispensgivning.
En dispens medför att förbudet mot användning av märkta oljeprodukter enligt
första stycket inte gäller den eller de båtar som omfattas av dispensen och
vidare att de regler om skattefria inköp - genom avdrag i skattedeklaration
eller mot försäkran - som gäller för skepp tillämpas även för dessa båtar.
Kustbevakningen är - som framgår av 10 kap. den nya lagen - tillsynsmyndighet
vad gäller användningen av oljeprodukter i båtar. För att underlätta
Kustbevakningens kontroll bör en båt som beviljats aktuell dispens medföra en
kopia av beskattningsmyndighetens beslut. Vid inköp mot försäkran bör även anges
att oljan skall användas i båt som omfattas av en meddelad dispens.
10 §
Paragrafen innehåller regler om årlig omräkning av energi- och koldiox-
idskatterna utan riksdagens medverkan med hänsyn till den allmänna
prisutvecklingen. Regeringens förslag innebär att riksdagen nu fastställer 1995
års skattebelopp och att den automatiska omräkningen enligt paragrafen sker
först inför skatteuttaget under 1996. Motsvarande regler om indexering finns i
dag i lagen om allmän energiskatt (16 §), lagen om bensinskatt (2 a §), lagen om
dieseloljeskatt (5 a §) och lagen om koldioxidskatt (2 a §).
11 §
Paragrafen reglerar i vilka fall energiskatt och koldioxidskatt inte skall
betalas och motsvarar delvis 2 a § lagen om allmän energiskatt (samt genom
hänvisning i 3 § första stycket lagen om koldioxidskatt även skatt enligt denna
lag) och 1 § andra stycket lagen om bensinskatt.
Punkten 1 - metan som framställs genom biologiska processer
Bestämmelsen om undantag för skatteplikt för viss metan är direkt överförd från
2 a § a lagen om allmän energiskatt. Den nuvarande lydelsen av bestämmelsen
trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:150 bil. I:5, bet.
1991/92:FiU30, rskr. 1991/92:350, SFS 1992:879).
Punkten 2 - trädbränslen
Skatt tas i dag inte ut på trädbränslen. Begreppet trädbränslen bör innefatta
alla biobränslen där träd eller delar av träd är utgångsmaterial. Det rör sig om
t.ex. flis, spån, träpulver, men också avlutar och andra biprodukter från
massaindustrin (t.ex. råtallolja).
Vissa trädbränslen används i icke obetydlig omfattning som bränsle i
kraftvärmeverk. Av den föreslagna lydelsen av 2 kap. 4 § första stycket 1 följer
att skatt skall betalas för alla produkter som säljs eller förbrukas som
motorbränsle. Som anmärkts i anslutning till lagrummet avses härmed bränsle i
såväl motordrivna fordon som stationära motorer. Ett exempel på en stationär
motor är en gasturbin som genererar elektrisk kraft och värme i ett
kraftvärmeverk. En följd av bestämmelsen i 2 kap. 4 § första stycket 1 skulle
därför bli beskattning av trädbränslen som används för att driva gasturbiner. I
den mån trädbränsle skulle användas som bränsle i en mottrycksanläggning skulle
däremot inte beskattning ske, eftersom det i detta fall inte vore fråga om
motordrift utan uppvärmning. Enligt 2 kap. 4 § första stycket 2 kan, utöver
direkt skattepliktiga produkter, endast kolväten komma i fråga för sådan
beskattning.
Gemenskapsrätten ger möjlighet till skattebefrielse av bränslen som förbrukas i
kraftvärmeanläggningar. En bestämmelse om skattefrihet för trädbränsle som säljs
eller förbrukas för motordrift vid samtidig produktion av värme och elektrisk
kraft i en sådan anläggning bör därför införas. Eftersom skatt enligt lagens
utformning inte kan tas ut om trädbränsle används för uppvärmning, saknas behov
av att undanta sådan användning från skatteplikt. I den mån trädbränsle skulle
användas för att framställa enbart elektrisk kraft kan skattefrihet för det
insatta bränslet uppnås genom avdragsbestämmelsen i 7 kap. 2 § andra stycket 4.
Punkten 3 - bränsle som tillhandahålls i småförpackningar
I dag undantas från det energi- och koldioxidskattepliktiga området
oljeprodukter som tillhandahålls i särskild förpackning om högst fem liter. Ett
motsvarande undantag för motoralkoholer finns i lagen om bensinskatt, dock är
volymgränsen där satt till en liter.
Skatt skall enligt gemenskapsrätten endast belasta mineraloljor som används som
motorbränslen eller för uppvärmning. Bränsleprodukter som säljs i
småförpackningar betingar ett betydligt högre pris än produkter som säljs i
större kvantiteter och det kan därför antas att de är avsedda för skattefri
användning. En generell skattefrihet för samtliga skattepliktiga produkter i
småförpackningar kan därför inte anses strida mot gemenskapsrätten.
Praktiska skäl talar för att skatt inte tas ut för bränslen i småförpackningar.
Den nuvarande ordningen med skattefrihet för sådana oljeprodukter bör därför
behållas samt utvidgas till att gälla samtliga skattepliktiga produkter, alltså
såväl direkt skattepliktiga bränslen som sådana produkter som kan komma att
beskattas med stöd av 3 eller 4 §. En liter föreslås som enhetlig gräns för den
volym som skattefritt bör få säljas i småförpackningar. Exempel på produkter där
skattefriheten kan aktualiseras är lysfotogen, tvättbensin och tändvätskor på
petroleumbas.
Punkten 4 - bränsle som förloras i samband med framställning o.d.
Undantaget i punkten 4 motsvarar innehållet i artikel 14.1 andra meningen i
direktiv 92/12/EEG och innebär skattefrihet för bränslen enligt 1 § första
stycket 1 - 5 som förloras vid bränsleframställning o.d. Någon direkt
motsvarighet till undantaget finns inte i nuvarande skattelagar, förutom vad
gäller naturgas som bortgått till följd av förluster vid transport eller
omformning hos producent eller distributör (2 a § b lagen om allmän
energiskatt). I praktiken har dock skatt inte tagits ut för bränslen som gått
förlorade hos den skattskyldige, vare sig det skett genom t.ex. transport-
förluster, olyckshändelser eller stöld. Detta beror på att skattskyldighet inte
anses ha inträtt för dessa bränslen.
Vad gäller de bränslen för vilka de nuvarande svenska förfarandebestämmelserna
skall tillämpas även i fortsättningen, innebär regeringens förslag ingen
förändring. Det rör sig alltså om andra bränslen än enligt 1 § första stycket 1
- 5 och skatt bör inte heller i fortsättningen tas ut för dessa bränslen i de nu
behandlade fallen. Eftersom händelserna regelmässigt inträffar innan
skattskyldighet inträder för bränslet torde det nuvarande undantaget beträffande
naturgas sakna praktisk betydelse och kan slopas utan att någon materiell
ändring görs.
Utredningen har även föreslagit att undantag från skatteplikt skall gälla för
bränsle enligt 1 § första stycket 1 - 5 som förstörts till följd av tillfälliga
omständigheter eller force majeure. Skattefrihet av denna anledning bör dock
endast kunna ges upplagshavare, varumottagare eller skatterepresentant och
skattefriheten bör i dessa fall åstadkommas genom avdrag i bränsledeklarationen
(se vidare kommentarer i anslutning till 7 kap. 6 §). Härigenom åstadkoms en
samordning av dessa regler i de olika punktskattelagarna beträffande bränsle,
alkohol och tobak.
Bränsle som på annat sätt upphör att lagras i ett skatteupplag
Som närmare kommer att diskuteras i anslutning till bestämmelserna i 5 kap. om
skattskyldighetens inträde föreslår regeringen att upplagshavare skall vara
skyldiga att betala skatt för allt bränsle som på något sätt upphör att lagras i
ett skatteupplag (se 5 kap. 1 § 3). Denna bestämmelse rör bränslen som är
skattepliktiga enligt 1 § första stycket 1 - 5.
Till skillnad från vad som i dag gäller i Sverige kommer bränslen enligt 1 §
första stycket 1 - 5, som förlorats på annat sätt än de som anges i 11 § 4 eller
till följd av tillfälliga omständigheter eller force majeure enligt 7 kap. 6 §,
inte längre att vara befriade från skatt. Gemenskapsrätten ger inte utrymme för
att underlåta att ta ut skatt i sådana situationer. Möjlighet saknas därför att
medge avdrag för skatt på bränslen som försålts med förlust för den
skattskyldige, i den mån förlusten hänför sig till bristande betalning från
köpare, se nuvarande 24 § första stycket i lagen om allmän energiskatt, 4 §
första stycket 7 lagen om svavelskatt, 8 § första stycket 4 lagen om dieselo-
ljeskatt och 7 § 1 mom. e lagen om bensinskatt. Dessa bestämmelser kan därför
inte föras över till LSE. Inte heller förlust av bränsle genom stöld kommer att
kunna medföra att skatt inte behöver betalas. Gemenskapsrätten får i de nämnda
fallen anses reglera endast bränslen för vilka minimiskattesatser har bestämts.
Lika bestämmelser bör dock tillämpas för samtliga bränslen som beskattas enligt
den nya lagen.
Ytterligare undantag från beskattning i nuvarande lagstiftning
I dag är flygfotogen, jetbensin och flygbensin skattefria enligt 2 a § d - f
lagen om allmän energiskatt och 1 § första stycket a lagen om bensinskatt.
Skattefrihet för flygfotogen och flygbensin när de används för drift av flygplan
åstadkoms enligt regeringens förslag genom konstruktionen av
skattepliktsbestämmelsen i 2 kap. 3 § andra stycket.
Jetbensin (KN-nr 2710 00 37) har tidigare används inom försvaret för drift av
stridsflygplan. Försvaret har dock, enligt vad regeringen erfarit, numera helt
upphört med sin förbrukning av jetbensin, varför detta bränsle torde sakna
användningsområde. Någon särreglering av jetbensin behövs därför inte längre och
det undantag från skatteplikt, som hittills funnits i 2 a § e lagen om allmän
energiskatt, bör således kunna slopas.
Som framgått av kapitel 12 föreslås att den nuvarande skattefriheten för
stadsgas slopas. Skattefrihet för den lättbensin eller gasol som används som
råvara i ett spaltgasverk bör kunna åstadkommas med tillämpning av
avdragsbestämmelsen för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Det finns
därför inte anledning att behålla det nuvarande allmänna undantaget från
skatteplikt för bränslen som förbrukas vid stadsgasframställning (2 a § c lagen
om allmän energiskatt). I de fall naturgas används vid framställning av stadsgas
förekommer inte en sådan kemisk omvandlingsprocess att avdrag bör medges för
skatten på den naturgas som förs ut på näten. Den insatta mängden naturgas bör
alltså, som sker i dag, beskattas.
Enligt 1 § andra stycket första meningen lagen om bensinskatt gäller
skattefrihet för mineraloljeprodukter som införs till landet för att vid
oljeraffinaderier användas uteslutande som råvara vid tillverkning av bensin. I
och med att energiskattelagarna föreslås föras samman till en gemensam lag blir
bestämmelsen om avdrag för skatt på bränslen som används för annat ändamål än
motordrift eller uppvärmning tillämplig på framställning av bensin och en
särbestämmelse för bensinframställning blir därför överflödig.
12 §
Paragrafen innebär att bestämmelsen i artikel 8.2 d i direktiv 92/81/EEG
införlivas med svensk rätt. Regeringens närmare överväganden i den delen har
redovisats i den allmänna motiveringen (se kapitel 6.3.5). Även om det för
närvarande främst torde finnas anledning att tillämpa skattelättnader för
motorbränslen, är bestämmelsen utformad så att även bränslen som används för
uppvärmning kan komma ifråga.
Nedsättning eller skattebefrielse kan medges endast för energiskatt och
koldioxidskatt och alltså inte för den skatt som tas ut för svavelinnehållet i
bränslen.
3 kap.Svavelskatt
1 - 3 §§
I 1 och 2 §§ finns regler om för vilka bränslen svavelskatt skall betalas samt
vilka skattebelopp som skall gälla.
Svavelskatten bedöms vara en nationell skatt, för vilken EG:s direktiv på
bränsleområdet inte behöver tillämpas. Regeringen har dock av praktiska skäl
valt att knyta förfarandereglerna till bränsleprodukter och inte slag av skatt.
Detta innebär att de särskilda förfaranderegler som har sin grund i gemenskaps-
rätten skall tillämpas även vid uppbörden av svavelskatt på de bränslen som
omfattas av dessa regler. De bränslen som är aktuella är t.ex. dieselolja och
eldningsolja (bränslen enligt 2 kap. 1 § första stycket 1 - 5).
Regeringens förslag innebär en i huvudsak enhetlig skattebas för de olika
energiskatterna. Svavelskatteplikten föreslås således utvidgas till att omfatta
samtliga produkter för vilka energi- och koldioxidskatt skall tas ut. Till
skillnad från vad som gäller i dag innebär detta att svavelskatt skall tas ut på
bensin, fotogen, gasol och naturgas och även för varje annan produkt som används
som motorbränsle samt andra flytande och gasformiga kolväten som används för
uppvärmning. Vissa av dessa produkter - som t.ex. gasformiga bränslen -
innehåller dock allmänt sett så låga halter svavel att de i många fall kommer
att falla under den gräns för svavelinnehållet som föreslås gälla beträffande
skatteplikten för flytande och gasformiga bränslen.
Skatt skall inte tas ut för torv som används för annat ändamål än förbränning,
t.ex. jordförbättring. Detta medför att hänvisning görs till torvbränsle ur
KN-nr 2703.
Utformningen av LSE gör att det torde kunna bli aktuellt att ta ut svavelskatt
för "andra fasta produkter" enligt 2 § första stycket endast om en sådan produkt
skulle säljas eller förbrukas som motorbränsle (se 2 kap. 4 § första stycket 1).
3 § innehåller regler om temperaturomräkning och motsvarar den bestämmelse som
för energiskatt och koldioxidskatt finns i 2 kap. 2 §.
4 §
Undantagen från svavelskatteplikt stämmer överens med de som föreslås för
energi- och koldioxidskatternas del, vilket åstadkoms genom en direkt hänvisning
i paragrafen till den bestämmelse som gäller för dessa skatter.
4 kap.Skattskyldighet m.m.
Allmänt
Direktiv 92/12/EEG innehåller i avdelningarna II och III särskilda regler om
förfarandet vid beskattningen. Dessa regler införs genom regeringens förslag i
svensk rätt, men föreslås endast tillämpas på produkter enligt 2 kap. 1 § första
stycket 1 - 5.
Övriga skattepliktiga bränslen är dels de bränslen som kan bli skattepliktiga
med tillämpning av 2 kap. 3 eller 4 §, dels de bränslen som inte omfattas av
regleringen i EG-direktiven men som Sverige valt att beskatta (dvs. naturgas,
kolbränslen och petroleumkoks och - vad gäller svavelskatt - torvbränslen). För
dessa bränslen behålls i huvudsak de nuvarande svenska förfarandebestämmelserna.
I viss utsträckning görs dock av praktiska skäl justeringar av bestämmelserna,
så att enhetliga regler gäller för samtliga slag av skattepliktiga bränslen.
Förfarandereglerna knyts i regeringens förslag till bränsleprodukter och inte
slag av skatt, vilket innebär att de särskilda förfaranderegler, som föreslås
beträffande bränslen enligt 2 kap. 1 § första stycket 1 - 5, skall tillämpas
även på den svavelskatt som tas ut för dessa produkter.
I 1 - 11 §§ finns bestämmelser om skattskyldighet för bränslen som avses i
2 kap. 1 § första stycket 1 - 5, medan 12 § reglerar förhållandena för övriga
bränslen som kan komma att beskattas.
Direktiv 92/12/EEG innehåller bestämmelser om förfarandet vid beskattningen av
såväl mineraloljor, alkohol och tobak. I huvudsak är reglerna gemensamma för de
skilda produktslagen och - i den mån inte kommentarer lämnas i denna proposition
- hänvisas till regeringens överväganden i anslutning till motsvarande
bestämmelser i lagen om tobaksskatt och lagen om alkoholskatt i propositionen om
dessa nya lagar. I den propositionen lämnas också förhållandevis ingående
beskrivningar av aktuella delar av gemenskapsrätten. Den språkliga uppbyggnaden
av motsvarande förfarandebestämmelser i de olika lagarna kan variera något, men
- i den mån annat inte särskilt kommenteras - är avsikten att den materiella
innebörden av bestämmelser, som grundar sig på samma direktivtext, skall vara
densamma i samtliga tre lagar.
1 §
I paragrafen anges vem som är skyldig att betala energiskatt, koldioxidskatt och
svavelskatt på bränslen som avses i 2 kap. 1 § första stycket 1 -5.
Det rör sig till en början om den som blivit godkänd som upplagshavare eller
varumottagare (se vidare 3 - 6 §§) eller som i sin yrkesmässiga verksamhet mer
undantagsvis tar emot bränslen från ett annat EG-land (oregistrerad
varumottagare, se 7 §). Vid försäljning till en svensk varumottagare kan en
utländsk upplagshavare utse en skatterepresentant i Sverige (se 8 §), som i
varumottagarens ställe är skyldig att betala skatten. När det är fråga om s.k.
distansförsäljning enligt 10 § är den utländske säljaren dock alltid själv
skattskyldig. Det rör sig om bränsle, som är beskattat i ett annat EG-land och
för vilket säljaren ansvarar för transporten till den svenske köparen.
Beskattningsreglerna ger visst begränsat utrymme för även annan än
upplagshavare att tillverka eller bearbeta bränsle (se vidare kommentarerna vid
5 kap. 4 §). Formuleringen av 1 § första stycket 1 täcker in denna situation.
Gemenskapsrätten medför att skatt skall tas ut för bränslen, som beskattats i
ett annat EG-land men förs in till Sverige i avsikt att användas av någon för
annat än privat ändamål. Mottagaren av sådant bränsle, som - till skillnad från
vad som gäller vid s.k. distansförsäljning - själv ansvarar för transporten av
bränslet, är skattskyldig enligt första stycket 4. Den utländske säljaren har
rätt att i sitt hemland få tillbaka den skatt som där betalats för bränslet (jfr
vad som enligt 9 kap. 10 § gäller i det fall då en svensk säljare på motsvarande
sätt levererar bränsle till en mottagare i ett annat EG-land).
I första stycket 6 förslås en bestämmelse om att även annan än upplagshavare
som importerar bränsle från ett land utanför EG är skattskyldig. Någon
uttrycklig bestämmelse har tidigare inte funnits i någon av lagarna på
energiskatteområdet om att annan än den som är registrerad är skattskyldig vid
import av bränslen. Av 8 § andra stycket lagen om allmän energiskatt och 5 §
tredje stycket lagen om bensinskatt framgår dock att skatt skall betalas i detta
fall. Den föreslagna lydelsen av första stycket 6 innebär dock att i LSE anges
vem som är skyldig att betala skatten även vid import. Vad gäller
skattskyldighetens inträde hänvisas alltjämt till reglerna enligt tullagen (se
5 kap. 5 §). En upplagshavare som importerar bränsle från tredje land får
hantera bränslet under skattesuspension och redovisa skatten på samma sätt som
sker med skatt på bränsle som härrör från införsel eller inköp från annan
upplagshavare i Sverige. Detta stämmer överens med vad som hittills gällt
registrerade skattskyldigas hantering av importerade bränslen i Sverige.
Första stycket 7 motsvarar 6 § första stycket 3 och 4 lagen om allmän
energiskatt och 3 § 3 lagen om bensinskatt och innebär att den, som för annat
ändamål än som berättigar till avdrag säljer eller förbrukar bränsle som köpts
skattefritt mot försäkran, blir skyldig att betala skatt. Detsamma föreslås
gälla den som förvärvat lågbeskattad gasol, metan, naturgas eller annat bränsle
som beskattas på motsvarande sätt men säljer eller använder bränslet för ett
ändamål som medför att den högre energiskatten skall tas ut. Som framgår av 2
kap. 1 § andra stycket skall skatt i detta fall betalas med ett belopp som
motsvarar skillnaden i skatt för de båda användningsområdena.
Första stycket 8 reglerar skyldigheten att betala skatt när bränsle förs in
till Sverige på ett sätt som inte är vanligt förekommande för bränsletransporter
som ombesörjs av privatpersoner (se vidare 11 §, som grundar sig på artikel 9.3
i direktiv 92/12/EEG).
Om ett skepp används för privat ändamål skall skatt på bränslen som beskattas
enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 utgå med det högre beloppet enligt 3 b. Det
vanligaste torde - och bör - vara att förbrukaren i detta fall köpt bränsle som
är beskattat enligt 3 b. Det kan dock förekomma att skepp används såväl för
privata som yrkesmässiga ändamål. Regeringen har av den anledningen funnit att
det inte är möjligt att föreskriva att endast högbeskattad - omärkt - olja skall
få användas i skepp som används för privata ändamål. Om förbrukaren köpt oljan
skattefritt genom att försäkra att han skall använda den yrkesmässigt skall han
- om han använder bränslet i skeppet för privat ändamål - vara skyldig att
betala skatt. Det är dock möjligt för honom att även köpa märkt bränsle som
beskattats enligt 3 a. Bestämmelsen i andra stycket medför att skatt enligt 3 b
skall betalas för den privata förbrukningen av bränslet i de båda nu nämnda
fallen. I det förstnämnda fallet skall skatt utgå med det belopp som anges i 3 b
och i det andra fallet med skillnaden mellan skatt enligt 3 b och 3 a.
Utredningen har använt begreppet "användning för fritidsändamål eller annat
privat ändamål" vad gäller olika regler för bränsleförbrukning i fartyg och
luftfartyg. Denna terminologi stämmer överens med den i nuvarande lagar på
energiskatteområdet. En förenkling till "användning för privat ändamål" bör dock
utan förändring av begreppets materiella innebörd genomgående kunna göras i LSE.
2 §
Paragrafen innehåller regler för i vilka fall beskattning skall ske i Sverige av
bränslen som transporteras mellan Sverige och ett annat EG-land och som inte når
mottagaren. Paragrafen grundar sig på artikel 20 i direktiv 92/12/EEG.
3 - 5 §§
Allmänt
I 3 §, som grundar sig på artikel 4 a i direktiv 92/12/EEG, regleras under vilka
omständigheter någon kan godkännas som upplagshavare. Det rör sig om en fysisk
eller juridisk person som avser att - i en verksamhet som bedrivs yrkesmässigt
här i landet - tillverka eller bearbeta bränslen eller i större omfattning lagra
bränslen. Något krav på att tillverkning eller bearbetning skall ske i större
omfattning uppställs inte.
I 3 § anges även de allmänna krav som bör ställas på den som ansöker om att
godkännas som upplagshavare. Beskattningsmyndigheten skall således pröva om en
sökande, med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigt, är lämplig som upplagshavare.
Enligt ordalydelsen av artikel 4 a i direktiv 92/12/EEG är en upplagshavare en
fysisk eller juridisk person som av behörig myndighet fått tillstånd att i sin
näringsverksamhet tillverka, bearbeta, lagra, ta emot och leverera
skattepliktiga produkter under skattesuspension. Det finns dock, vad gäller
bränslen, inte anledning att ge begreppen "ta emot" respektive "leverera"
självständig betydelse i fråga om möjligheten att godkännas som upplagshavare. I
den mån den som "tar emot" och "levererar" bränslen - alltså i praktiken en
återförsäljare - uppfyller de volymmässiga krav som ställs på lagerhållning, kan
han dock godkännas som upplagshavare.
För att kunna godkännas som upplagshavare skall den sökande i sin
näringsverksamhet hantera bränslen på ett eller flera av de sätt som anges i
paragrafen. Han skall alltså tillverka, bearbeta eller lagra bränslen. Den som
tillverkar eller bearbetar bränslen lär regelmässigt hålla en viss volym
bränslen i lager; om tillverkning eller bearbetning sker finns dock inget krav
på omfattningen av lagerhållningen. En upplagshavare föreslås även, i likhet med
vad som i dag gäller registrerad skattskyldig enligt energiskattelagarna, ha
rätt att under skattesuspension importera bränslen från tredje land. Eftersom en
importör regelmässigt lär disponera över en viss lagerkapacitet, bedömer
regeringen inte att det finns något behov av att särskilt ange import av
bränslen som en grund för att kunna godkännas som upplagshavare.
Även om det alltså räcker att den sökande lagrar bränslen för att kunna
godkännas som upplagshavare, bör ett godkännande som upplagshavare -oavsett om
detta åberopats av sökanden som grund för sin ansökan eller ej - ge honom rätt
att under skattesuspension även tillverka och bearbeta bränslen. Om ändring sker
i de förhållanden som han angett i sin ursprungliga ansökan om registrering bör
han dock vara skyldig att underrätta beskattningsmyndigheten om dessa
förändringar. Om ändringarna i näringsverksamhetens inriktning föranleder
beskattningsmyndigheten att anse att upplagshavaren inte längre uppfyller de
förutsättningar som gäller för att bli godkänd kan godkännandet återkallas.
En uttrycklig bestämmelse om att beskattningsmyndigheten får återkalla sitt
godkännande av upplagshavare och skatteupplag, om förutsättningar för
godkännande inte längre finns, föreslås i 5 §. Bestämmelsen skall även gälla
registrerad varumottagare, skatterepresentant enligt 8 § och representant som
avses i 10 § andra stycket. Detta framgår genom hänvisningar till 5 § i 6 §
tredje stycket, 8 § fjärde stycket och 10 § fjärde stycket.
Bearbetning
Något möjlighet för den som bearbetar skattepliktiga produkter att åberopa detta
som grund för att bli registrerad som skattskyldig finns inte enligt dagens
svenska energiskattelagstiftning. Införlivandet av begreppet "bearbetning" i de
åtgärder som en godkänd upplagshavare får företa med ett bränsle, är en
anpassning till vad som gäller enligt gemenskapsrätten.
Det bör dock observeras att bestämmelsen om vilka åtgärder som en upplagshavare
får företa inom ramen för suspensionsordningen (artikel 4 a i direktiv
92/12/EEG) avser samtliga de varugrupper som omfattas av detta direktiv, dvs.
förutom mineraloljeprodukter även tobak och alkohol. Det torde på bränsleområdet
endast i begränsad omfattning förekomma att någon bearbetar ett bränsle utan att
detta genom processen förvandlas på sådant sätt att det är att anse som
tillverkning av ett nytt bränsle. Ett fall där bestämmelsen om bearbetning bör
kunna komma ifråga, är för de näringsidkare som omförpackar bränslen i
skattefria småförpackningar om högst en liter. Begreppet bearbetning föreslås
infört även vad gäller andra bränslen än de som avses i 2 kap. 1 § första
stycket 1 - 5, varför som ett ytterligare exempel kan nämnas uppsortering av kol
i olika fraktioner.
Lagerhållning i större omfattning
Regeringen avser att i förordning föreskriva vad som skall avses med
lagerhållning i större omfattning. Med uttrycket bör avses att den som ansöker
om att bli godkänd som lagerhållare disponerar över en lagerkapacitet om - vad
gäller flytande bränslen - minst 500 m3. Det bör inte krävas att upplagshavaren
vid varje tillfälle faktiskt har denna mängd bränsle i lager, utan det bör räcka
att han - vid egna depåer eller genom avtal om förvaringsutrymme hos annan - har
möjlighet att ta en sådan lagerkapacitet i anspråk.
Yrkesmässig verksamhet
Enligt artikel 4 a i direktiv 92/12/EEG är en förutsättning för att kunna
godkännas som upplagshavare att hanteringen av bränslen sker i sökandens
yrkesmässiga verksamhet. Den definition av begreppet yrkesmässig verksamhet som
regeringen föreslår i 1 kap. 4 § stämmer överens med den betydelse begreppet har
i mervärdesskattelagen.
Enligt nuvarande svenska bestämmelser kan den som bedriver verksamhet som i
huvudsak medför skattskyldighet enligt lagen om mervärdesskatt och som i större
omfattning återförsäljer, förbrukar eller lagrar skattepliktigt bränsle
registreras som skattskyldig. Förutsättningen att den bedrivna verksamheten i
huvudsak skall medföra skattskyldighet enligt lagen om mervärdesskatt stämmer
inte överens med EG-rätten och redan av det skälet bör ett sådant krav inte
ställas på den som önskar bli godkänd som upplagshavare.
Vilka bränslen en upplagshavare får hantera
En näringsidkare som godkänts som upplagshavare får under skattesuspension
hantera bränslen som avses i 2 kap. 1 § första stycket 1 - 5, dvs. bensin,
dieselbrännolja, eldningsolja, annan fotogen än flygfotogen, gasol och metan. I
den mån näringsidkaren yrkesmässigt hanterar även andra bränslen för vilka skatt
skall betalas - t.ex. metanol som används för motordrift eller kolbränslen - kan
denna hantering inte ske under den skattesuspension som getts näringsidkaren i
hans egenskap av upplagshavare. För övriga bränslen kan dock näringsidkaren
registreras som skattskyldig enligt - i huvudsak - samma regler som gäller i dag
(se 12 §).
Utredningen har inte närmare gått in på i vad mån ett godkännande som
upplagshavare generellt bör avse samtliga bränslen som avses i 2 kap. 1 § första
stycket 1 - 5 eller om det skall vara möjligt för en näringsidkare att i
egenskap av upplagshavare endast hantera vissa av de nyss nämnda bränslena. En
näringsidkare skulle alltså kunna välja att hantera t.ex. eldningsolja under
skattesuspension, men bensin utanför suspensionsordningen - dvs. i beskattat
skick.
Regeringens strävan är att - i den mån detta är möjligt - skapa praktiska och
enkla regler för skatteuppbörden. Det ter sig mot den bakgrunden som mest
ändamålsenligt att beskattningsmyndigheten bör ges möjlighet att bestämma vilket
eller vilka bränslen som en upplagshavare får hantera. Sökandens önskemål bör
därvid vara vägledande, men beskattningsmyndigheten bör kunna vägra en sökande
att hantera viss typ av bränslen under skattesuspension. Det bör således framgå
av beskattningsmyndighetens beslut om godkännande som upplagshavare vilka sorts
bränslen upplagshavaren får hantera i sin egenskap av upplagshavare. De nu
lämnande förtydligandet föranleder ingen förändring av lagtextens utformning.
Förbrukare av bränsle
I dag kan den som i större omfattning förbrukar skattepliktigt bränsle
registreras som skattskyldig (se 7 § andra stycket lagen om allmän energiskatt
och 4 § andra stycket lagen om bensinskatt). Gemenskapsrätten ger inte möjlighet
att grunda ett godkännande som upplagshavare på att någon förbrukar bränslen.
Den som förbrukar bränslen i så stor omfattning att han i dag kan registreras
som skattskyldig torde dock regelmässigt disponera över viss lagerkapacitet,
vilket gör det möjligt för flertalet av nu registrerade skattskyldiga förbrukare
att kunna godkännas även som upplagshavare.
Möjlighet till ny registrering efter avregistrering
Om någon är frivilligt registrerad som skattskyldig och därefter - på egen
begäran eller på initiativ av beskattningsmyndigheten - avregistreras får han
enligt nuvarande bestämmelser medges registrering tidigast ett år efter
avregistreringen (se 7 § fjärde stycket lagen om allmän energiskatt och 4 §
fjärde stycket lagen om bensinskatt). Denna bestämmelse infördes 1991 och
syftade till att motverka att företag går in och ut ur systemet allt efter vad
som en viss tidpunkt framstår som mest fördelaktigt (se prop. 1990/91:95 s. 5).
Regeringen bedömer det dock inte nödvändigt med restriktioner av möjligheten att
ansöka om godkännande som upplagshavare på nytt sedan avregistrering skett.
Förbrukning av bränsle för framställning av likvärdig vara
I dag gäller enligt samtliga energiskattelagar, med undantag för lagen om
bensinskatt, att den är skattskyldig som förbrukar skattepliktigt bränsle för
framställning av därmed likvärdig vara. Syftet med bestämmelsen torde ha varit
att ett bränsle, som åstadkoms genom blandning av t.ex. eldningsolja och en icke
skattepliktig produkt, inte skulle kunna undgå att beskattas. Detta skulle
alltså gälla även om den produkt som uppstår inte längre definitionsmässigt är
att anse som eldningsolja, men kan användas som ett bränsle på samma sätt som
eldningsolja.
Regeringens förslag innebär, genom bestämmelserna i 2 kap. 3 och 4 §§, en
långtgående skatteplikt för olika slag av produkter som säljs eller förbrukas
som motorbränslen eller för uppvärmning. Dessa regler torde innebära att i
princip samtliga produkter, som delvis består av i dag skattepliktiga produkter,
kommer att beskattas när de säljs eller används som motorbränslen eller för upp-
värmning enligt de nämnda reglerna. Anledning saknas därför att ha kvar
bestämmelsen om skattskyldighet för den som förbrukar skattepliktigt bränsle för
framställning av därmed likvärdig vara.
Skatteupplag
3 § andra stycket innehåller en bestämmelse om att en upplagshavares
tillverkning, bearbetning och lagring av bränslen skall äga rum i skatteupplag
som är godkänt att beskattningsmyndigheten. Paragrafen motsvaras av artiklarna
4 b och 11.2 i direktiv 92/12/EEG.
Ingenting hindrar att en upplagshavare förfogar över flera skatteupplag, som
kan vara belägna på olika platser. Det bör vara möjligt att godkänna ett
lagringsutrymme, som upplagshavaren disponerar genom hyresavtal eller dylikt,
som dennes skatteupplag. Att ett sådant lagringsutrymme används för s.k.
samlagring av två eller flera upplagshavare bör inte hindra att utrymmet kan
godkännas som skatteupplag för var och en av dessa upplagshavare.
Ett skatteupplag kan vara en depå eller annat lagringsutrymme, fabriksområde
eller dylik anläggning där bränslen hanteras, men en upplagshavare bör kunna
ombesörja även leverans av bränslen utan att skatten förfaller till betalning
förrän bränslena levererats till köparen. Detta innebär att en upplagshavares
tankfordon får anses utgöra en del av det skatteupplag varifrån leveransen sker.
Samma synsätt bör anläggas om upplagshavaren anlitar en fristående transportör
för leveranser av bränsle från skatteupplaget.
Om en upplagshavare lagrar eller på annat sätt hanterar bränslen på annat
ställe än i ett godkänt skatteupplag medför detta att skattskyldighet för
bränslet inträder (se 5 kap. 1 § 3). För tydlighetens skull bör påpekas att med
bränslen i detta sammanhang avses bränslen enligt 2 kap. 1 § första stycket 1 -
5. Om en upplagshavare är registrerad som skattskyldig för övriga bränslen
gäller ingen begränsning till att hanteringen av dessa bränslen skall ske i
skatteupplag.
Ett beslut om godkännande som upplagshavare bör, som nyss uttalats, kunna
innebära att näringsidkaren får hantera antingen samtliga bränslen som avses i
2 kap. 1 § första stycket 1 - 5 eller endast vissa bränslen. En upplagshavare
kan disponera över ett flertal skatteupplag. Det bör inte bli aktuellt att - i
vidare mån än vad som följer av godkännandet som upplagshavare - göra någon
särskild uppdelning av vilka kategorier bränslen som får hanteras vid respektive
skatteupplag.
Ställande av säkerhet
4 § behandlar upplagshavarens skyldighet att i vissa fall ställa säkerhet för
betalning av skatten och grundar sig på artiklarna 13 och 15 i direktiv
92/12/EEG. Enligt gemenskapsrätten åligger det en upplagshavare att ställa
säkerhet för betalning av skatten i samband med att bränslen transporteras.
Denna regel föreslås införlivad i svensk rätt genom bestämmelsen i paragrafens
första stycke.
Enligt gemenskapsrätten får behörig myndighet i det medlemsland där
skatteupplaget är beläget vidare kräva att säkerhet skall ställas i samband med
tillverkning, bearbetning och lagring av bränslen. Beskattningsmyndigheten bör
ges en sådan möjlighet.
En situation där det kan finnas anledning att kräva säkerhet för betalning av
skatten är då beskattningsmyndigheten, efter inspektion av ett skatteupplag,
anser att anläggningens säkerhetsanordningar är så bristfälliga att det finns
påtagliga risker för att bensin eller andra oljeprodukter som hanteras i
skatteupplaget stjäls. Beskattningsmyndigheten kan dock i ett sådant fall även
välja att återkalla ett lämnat godkännande av skatteupplaget eller - om det rör
sig om grava missförhållanden - återkalla näringsidkarens tillstånd att som upp-
lagshavare hantera bränslen under skattesuspension.
I 5 § andra stycket föreslås en bestämmelse om att beskattningsmyndigheten får
återkalla ett godkännande av upplagshavare om den ställda säkerheten inte längre
är godtagbar.
6 och 7 §§
I paragraferna finns bestämmelser om att andra näringsidkare än de som godkänts
som upplagshavare under vissa förutsättningar får ta emot obeskattade bränslen
från andra EG-länder inom ramen för suspensionsordningen och redovisa skatten
för de mottagna produkterna genom att avge deklaration. Bestämmelser om sådana
varumottagare finns i artiklarna 4 d och 4 e i direktiv 92/12/EEG.
En näringsidkare som mer regelbundet tar emot bränslen från andra EG-länder kan
ansöka om att bli registrerad som varumottagare (6 §). Skyldighet att betala
skatt för bränslet inträder när varumottagaren tar emot bränslet (se 5 kap. 2 §
1), vilket innebär att en sådan näringsidkare inte skattefritt kan lagra
bränslen eller leverera dem till annan köpare. Det bör poängteras att en
varumottagare kan vara skattskyldig endast för bränslen som han tar emot från
ett annat EG-land. I den mån en svensk upplagshavare levererar bränslen till en
näringsidkare i Sverige som inte är upplagshavare är leverantören skyldig att
betala skatt för bränslet. De näringsidkare som hanterar bränslen bedöms dock i
stor utsträckning kunna registreras som upplagshavare, varför behovet av att
registreras som varumottagare torde vara begränsat inom bränslesektorn.
Enligt 6 § andra stycket får en registrerad varumottagare inte skattefritt ta
emot bränslen utan att han ställt säkerhet för betalning av skatten. Genom att
denna säkerhet ställs upphör den utländske upplagshavare som levererat bränslet
att vara ansvarig för att skatten betalas (jfr artikel 16.2 a i direktiv
92/12/EEG). Den registrerade varumottagaren redovisar skatten till be-
skattningsmyndigheten genom att lämna deklaration för den redovisningsperiod som
föreskrivs i lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter, dvs. per
kalendermånad.
I 7 § regleras möjligheten för annan näringsidkare än upplagshavare eller
registrerad varumottagare att ta emot bränsle skattefritt från ett annat
EG-land. För att detta skall kunna ske krävs av näringsidkaren - som kan kallas
oregistrerad varumottagare - att han, innan leveransen av bränslet påbörjas från
det andra EG-landet, anmäler leveransen till beskattningsmyndigheten och ställer
säkerhet för betalning av skatten. I likhet med vad som gäller för den säkerhet
som ställts av en registrerad varumottagare, upphör den utländske upplagshavare
som levererat bränslet att vara ansvarig för att skatten betalas i och med att
den oregistrerade varumottagaren ställer säkerhet (jfr artikel 16.3 a i direktiv
92/12/EEG).
Den oregistrerade varumottagaren skall redovisa skatten genom att lämna en
deklaration för varje leverans som han har tagit emot. Bestämmelser om den tid
inom vilken deklarationen skall lämnas in till beskattningsmyndigheten finns i
6 kap. 2 §.
Varumottagare är ett begrepp, som i vart fall vad gäller bränslebeskattningen,
bör förbehållas en person som hanterar bränslen inom EG:s skatteområde. En
näringsidkare som uppfyller kraven för registrerad eller oregistrerad
varumottagare kan alltså inte i denna egenskap importera bränslen från tredje
land. I den mån han gör detta, är han skattskyldig enligt 4 kap. 1 § första
stycket 6 och skatten skall betalas till tullmyndigheten enligt reglerna i
tullagen (jfr 5 kap. 5 §).
8 §
I paragrafen, som grundar sig på artikel 17 i direktiv 92/12/EEG, ges möjlighet
för en upplagshavare som är registrerad i ett annat EG-land att utse en
skatterepresentant i Sverige. Skatterepresentanten skall godkännas av
beskattningsmyndigheten och tar, sedan sådant godkännande lämnats, över det
ansvar för att ställa säkerhet och betala skatt som annars åvilar en var-
umottagare enligt 6 eller 7 §. Det åligger dock alltjämt en oregistrerad
varumottagare att anmäla leveransen av bränsle hos beskattningsmyndigheten.
Genom att en skatterepresentant tar över de skyldigheter som annars åvilat
varumottagaren förenklas leveranser av bränslen från utländska upplagshavare
till näringsidkare här i landet.
De leveranser som avses i bestämmelsen är sådana som sker under skattesu-
spension och för vilka skatten annars skulle betalas av näringsidkare som är
registrerad som varumottagare eller uppfyller de krav som ställs på en
oregistrerad varumottagare. I den mån bränslet däremot redan har beskattats i
ett annat EG-land innan det leverereras till en mottagare i Sverige är
bestämmelserna om distansförsäljning i 9 och 10 §§ respektive skattskyldig
enligt 1 § första stycket 4 tillämpliga.
9 §
I paragrafen finns en definition av vad som avses med uttrycket
distansförsäljning. Definitionen grundar sig på artikel 10 i direktiv 92/12/EEG.
Det rör sig om försäljning av bränslen från ett EG-land till en sådan köpare i
ett annat EG-land som inte är upplagshavare eller varumottagare, om säljaren
ansvarar för leveransen av bränslet.
Transporten av varorna sker inte under skattesuspension, vilket innebär att
skatt tas ut i säljarens land trots att beskattning därefter äger rum i
mottagarlandet. Exempel på paragrafens tillämpningsområde är leverans av
eldningsolja i gränstrakter och - vilket dock knappast torde förekomma på
bränsleområdet - försäljning via postorder.
I syfte att underlätta förståelsen av bestämmelserna har - i förhållande till
utredningens lagförslag - definitionen av begreppet distansförsäljning förts in
i 9 §, medan de materiella bestämmelserna om distansförsäljning från ett annat
EG-land till en köpare i Sverige regleras i följande paragraf. 6 kap. 9 §
behandlar distansförsäljning från Sverige till en köpare i ett annat EG-land.
10 §
I 10 § regleras den situationen då någon säljer skattepliktigt bränsle till
Sverige genom distansförsäljning. Denne säljare är skattskyldig och skall vara
registrerad hos beskattningsmyndigheten. Det åligger den utländske säljaren att
utse en representant i Sverige. Denne representant är - till skillnad från den
representant som utländsk upplagshavare kan välja att utse enligt 8 § - inte
skattskyldig, men erlägger skatten i säljarens ställe och ansvarar solidariskt
med säljaren för att skatten betalas. Lagtekniskt har 9 § andra och tredje
styckena i huvudsak utformats i enlighet med bestämmelsen om representant för
utländsk företagare i 22 kap. 6 § mervärdesskattelagen (1994:200). Begreppet
skatterepresentant bör - i syfte att undvika missförstånd - förbehållas den
representant som en utländsk upplagshavare kan utse enligt 8 §.
Om såväl Sverige som Finland och Norge blir medlemmar i EU torde en icke
obetydlig distansförsäljning av t.ex. lätt eldningsolja kunna komma att äga rum
i gränstrakterna, vilket medför att reglerna i paragrafen kommer att tillämpas
för den skattemässiga hanteringen av sådana bränsleleveranser.
Säljaren har, sedan vissa formaliteter iakttagits, rätt att få tillbaka den
skatt som han betalat i hemlandet (jfr 9 kap. 10 § som reglerar återbetalnings-
situationen för en svensk näringsidkare som säljer varor till köpare i andra
EG-länder).
11 §
Av artikel 9.3 i direktiv 92/12/EEG följer att Sverige har möjlighet att införa
regler om att bränslen, som redan har frigjorts för konsumtion i ett annat
EG-land - och då i normalfallet beskattats där - skall beskattas även här i
landet. En förutsättning är enligt artikeln att bränslena transporteras på vissa
särskilt angivna och - för privata bränsletransporter - ovanliga sätt. Någon
rätt till återbetalning av den skatt som betalats i det andra medlemslandet
förutsätts inte finnas i dessa fall.
Avsikten med bestämmelsen är att hindra att privatpersoner för större mängder
bränslen mellan de olika EG-länderna. En sådan bestämmelse bör införas i LSE.
Gemenskapsrätten ger visserligen begränsat utrymme för att företa kontroller av
transporter i samband med passage över gränserna inom EG, men ingenting hindrar
att skattskyldigheten föreskrivs inträda när någon under de angivna
förutsättningarna för in bränsle till Sverige.
Vad som avses med annat än sedvanligt transportsätt för flytande bränsle avsett
för uppvärmning anges i första stycket 1. Det rör sig om transport på annat sätt
än i tankfordon som används yrkesmässigt. Avsikten är alltså att flytande
bränslen som är avsedda för uppvärmning skall transporteras endast i
näringsidkares tankfordon. Om en privatperson hyr ett sådant fordon och
transporterar bränsle som beskattats i ett annat EG-land skall han alltså bli
skyldig att betala skatt för bränslet här i landet.
Den som transporterar ett bränsle har bäst möjligheter att visa - t.ex. genom
inköpsfaktura från svensk leverantör - att bränslet är beskattat i Sverige. Om
någon anträffas med bränsle som är lastat på fordonet på angivet - otypiskt -
sätt föreslås han därför vara skyldig att betala skatt för bränslet, om han inte
visar att bränslet har beskattats i Sverige. I detta krav ligger också att den
betalda skatten inte har återbetalats.
Det lär knappast vara någon risk för att gasformiga bränslen i större
omfattning transporteras över gränserna av privatpersoner. Någon reglering för
sådana bränslen, avsedda för uppvärmning, bedöms därför inte nödvändig. I den
mån gasol eller naturgas används som drivmedel är dock bestämmelsen om
motorbränsle i första stycket 2 tillämpning.
Vad gäller motorbränsle är det sedvanliga sätt på vilket privatpersoner
transporterar sådant bränsle i fordonets bränsletank eller i reservdunkar. En
privatperson som påträffas med en släpvagn lastad med ett flertal fat
innehållande dieselolja bör med stöd av denna bestämmelse kunna åläggas att visa
att bränslet beskattats i Sverige. Om han inte kan göra det blir han skyldig att
betala skatt på bränslet enligt reglerna i denna paragraf.
12 §
12 § innehåller bestämmelser om vem som är skyldig att betala skatt på andra
bränslen än sådana som behandlats i de tidigare paragraferna i detta kapitel
eller med andra ord andra skattepliktiga bränslen än de för vilka de särskilda -
EG-anpassade - förfarandebestämmelserna gäller. Det rör sig om naturgas,
kolbränslen och petroleumkoks samt bränslen som skall beskattas enligt 2 kap.
3 eller 4 §. Slutligen gäller bestämmelserna även den svavelskatt som tas ut på
torvbränsle.
12 § första stycket 1, 2 och 4 motsvarar i huvudsak de regler som hittills
funnits i 6 § första stycket 1 - 3 lagen om allmän energiskatt respektive 3 § 1
och 2 samt 3 första ledet lagen om bensinskatt. Det bör, vad gäller bränslen som
beskattas enligt 2 kap. 3 eller 4 §, för tydlighetens skull anmärkas att en
förutsättning för att tillverkaren skall bli skattskyldig enligt 12 § första
stycket 1 är att bränslet säljs eller förbrukas som motorbränsle eller för
uppvärmning enligt de närmare förutsättningar som anges i 2 kap. 3 respektive
4 §. I begreppet bränsle i detta fall inryms således de förutsättningar som
anges i de nyss nämnda lagrummen.
Praktiska skäl talar för att de, som kan godkännas som upplagshavare för annan
hantering av bränslen än tillverkning eller bearbetning och de, som för
motsvarande hantering av andra bränslen kan registreras som lagerhållare av
bränsle enligt 6 kap. 10 § andra stycket, bör behandlas lika. Detta innebär att
en fysisk eller juridisk person som enbart förbrukar bränslen föreslås kunna
registreras som skattskyldig endast i den mån han förfogar över viss
lagerkapacitet. Särskilda regler föreslås dock gälla för naturgas. Vidare
föreslås att den som bearbetar bränslen skall vara skyldig att registrera sig
som skattskyldig enligt 12 § första stycket 1.
I likhet med vad som gäller för bränslen som avses i 2 kap. 1 § första stycket
1 - 5 avser regeringen att i förordning föreskriva vad som bör anses med
lagerhållning i större omfattning. Därmed bör avses att den som ansöker om att
bli godkänd som lagerhållare disponerar över en lagerkapacitet om - vad gäller
flytande bränslen - minst 500 m3 eller - vad gäller fasta bränslen - minst
750 ton. En omräkning bör göras i de fall då en sökande disponerar över
lagerkapacitet för såväl fasta och flytande bränslen. Varje kubikmeter flytande
bränsle bör därvid räknas om till 1,5 ton fast bränsle, vilket är den
omräkningsfaktor som föreskrivs i nuvarande 1 § andra stycket förordningen om
allmän energiskatt och 1 § andra stycket förordningen om svavelskatt.
Regeringen har inte funnit skäl att föreslå att den som har godkänts som upp-
lagshavare automatiskt skall anses registrerad som skattskyldig för andra
bränslen. De regler som gäller för andra bränslen skall alltså tillämpas i denna
situation, vilket innebär att registreringsskyldighet föreligger endast för den
som tillverkar eller bearbetar bränslen (12 § första stycket 1 och 6 kap. 10 §
första stycket). Frivillig registrering föreslås gälla för den som i större
omfattning håller bränslen i lager (12 § första stycket 2 och 6 kap. 10 § andra
stycket).
Naturgas omfattas inte av gemenskapsrättens särskilda förfaranderegler. På
grund av naturgasens fysikaliska egenskaper är det svårt och dyrbart att hålla
den i lager utan distributionen av detta bränsle sker kontinuerligt genom
tillförsel via naturgasnätet. Den som i större omfattning återförsäljer eller
förbrukar naturgas bör därför även i fortsättningen kunna registreras som
skattskyldig. Lagtekniskt åstadkoms detta genom tillägg i 12 § andra stycket 2
och i 6 kap. 10 § andra stycket.
Utredningen har inte föreslagit någon reglering av den situation då en
privatperson eller annan näringsidkare än den som är registrerad som
skattskyldig enligt 12 § första stycket 1 - 2 för in eller tar emot leverans av
andra direkt skattepliktiga bränslen än sådana som avses i 2 kap. 1 § första
stycket 1 - 5 från ett annat EG-land. Sådana bestämmelser bör dock införas
beträffande införsel av kolbränsle, petroleumkoks och - vad gäller svavelskatt -
torvbränsle. 12 § första stycket 3 b innehåller förslag i den delen. Vad gäller
naturgas är situationen för näringsidkare reglerad genom bestämmelsen i
paragrafens tredje stycke. Någon reglering av privatpersoners införsel av
naturgas bedöms inte erforderlig.
12 § första stycket 4 och andra stycket motsvarar 1 § första stycket 4 och
andra stycket. Utöver de överväganden som redovisats i anslutning till dessa
bestämmelser kan dock tilläggas följande. Andra fall som ryms inom bestämmelsen
i första stycket 4 är då någon förvärvar ett annat bränsle än sådana som
särskilt angivits i 2 kap. 1 § i avsikt att använda det för sådant ändamål att
skatt inte skall tas ut, men därefter säljer eller förbrukar produkten för ett
skattepliktigt ändamål - alltså motordrift eller uppvärmning. Det kan t.ex. röra
sig om lacknafta, som en person förvärvar i syfte att använda som lösningsmedel
men därefter faktiskt använder för uppvärmningsändamål.
Vad gäller oljeprodukter som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3, dvs. i
huvudsak diesel- och eldningsoljor samt annan fotogen än flygfotogen, skall
märkning ske senast när skattskyldighet träder in för produkten. Om inte så har
skett skall den högre energiskattesatsen enligt 3 b tas ut vid beskattningen.
Märkta oljeprodukter får enligt 2 kap. 9 § inte användas för drift av båtar och
vissa slag av motorfordon men väl för drift av skepp.
Det kan alltså beträffande produkter enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 bli tal
om att i ett senare skede ta ut skatt motsvarande skillnaden mellan det högre
och det lägre skattebeloppet endast när det gäller skepp som används både
yrkesmässigt och privat. Andra produkter, som med stöd av 2 kap. 3 eller 4 § kan
komma att beskattas efter de skattesatser som gäller för oljeprodukter enligt
2 kap. 1 § första stycket 3 a, är dock inte märkta. Det kan därför beträffande
dessa produkter även i andra fall bli aktuellt att ta ut skatt med ett belopp
som motsvarar skillnaden mellan skatt på oljeprodukter enligt 2 kap. 1 § första
stycket 3 b och 3 a (jfr kommentaren vid 2 kap. 1 § ovan).
12 § första stycket 4 kan även tillämpas vid beskattningen av flygbensin eller
flygfotogen när sådant bränsle används för uppvärmning eller annan motordrift än
drift av flygplan. Det är i dessa fall endast den faktiske förbrukaren av
bränslet som kan bli skattskyldig. Någon skyldighet för tillverkare eller
säljare av flygbensin respektive flygfotogen att betala skatt finns alltså inte.
Tillverkning och försäljning av dessa flygbränslen kan därför - i likhet med vad
som gäller i dag - ske utanför skattesystemet.
I 12 § tredje stycket finns bestämmelser om att den som för in eller för vars
räkning naturgas förs in till Sverige och den som tar upp torvbränsle skall
anses som tillverkare. I förhållande till motsvarande bestämmelser i 6 § andra
stycket lagen om allmän energiskatt och i 3 § andra stycket lagen om svavelskatt
har i förslaget ett förtydligande gjorts beträffande den som för in naturgas i
landet.
I anslutning till 1 § har uttalats att det inte torde finnas behov av att
tillämpa restriktioner för möjligheten att ansöka om godkännande som
upplagshavare på nytt sedan avregistrering skett. Någon sådan bestämmelse
föreslås inte heller vad gäller registrering som skattskyldig för bränslen som
regleras i 12 §.
5 kap.Skattskyldighetens inträde
1 §
I 1 § regleras vid vilken tidpunkt skattskyldigheten inträder för en upp-
lagshavare. Bestämmelsen avser endast bränslen som anges i 2 kap. 1 § första
stycket 1 - 5. Om den som är upplagshavare är skattskyldig också enligt 4 kap.
12 §, dvs. för andra bränslen, är han i det avseendet inte skattskyldig i sin
egenskap av upplagshavare.
De flesta av dem som i dag är registrerade som skattskyldiga kommer enligt det
nya förfarandesystemet att kunna godkännas som upplagshavare och alltså även i
fortsättningen skattefritt kunna hantera bränslen och redovisa skatt genom att
avge deklaration. Gemenskapsrätten hindrar inte, enligt regeringens uppfattning,
att det väl inarbetade leveransbegreppet behålls som huvudregel för när
skattskyldigheten skall inträda vid försäljning till annan än upplagshavare
eller - vad gäller försäljning till ett annat EG-land - annan än upplagshavare
eller varumottagare. Leveransbegreppet har hittills i svensk praxis ansetts
överensstämma med köplagens regler om äganderättens övergång och någon ändring
föreslås inte i den delen.
Skattskyldighet inträder för bränslen som exporteras till ett land utanför EG,
vilket är i enlighet med den grundläggande princip om att samtliga sätt på
vilket en produkt lämnar suspensionsordningen medför att skattskyldighet
inträder. Skatt skall dock inte slutligen belasta bränslen som exporteras,
vilket åstadkoms genom avdrag i bränsledeklarationen (se 7 kap. 1 § första
stycket 3).
Enligt 8 § första stycket 1 lagen om allmän energiskatt och 5 § första
stycket 1 lagen om bensinskatt inträder skattskyldighet även vid den
skattskyldiges leverans av bränsle till eget försäljningsställe för detaljför-
säljning som inte utgörs av depå. Denna bestämmelse infördes 1971 (prop.
1971:73, bet. 1971:SkU34, rskr. 1971:198, SFS 1971:251) och motiverades av en
önskan att undanröja en risk för konkurrenssnedvridning som kunde inträda genom
att skyldigheten att betala skatt för bränsle som såldes till oregistrerade
köpare från bensinstationer faktiskt inträdde vid olika tidpunkter beroende på i
vems regi bensinstationen drevs.
Den nu föreslagna utformningen av energibeskattningen innebär att skatt skall
tas ut på allt bränsle som på något sätt lämnar suspensionsordningen och att
endast begränsade möjligheter finns till skattefrihet beroende på varors
inkurans (se 2 kap. 11 § 4 och 7 kap. 6 §). Detta, sammantaget med att annat
upplagshavares försäljningsställe för detaljförsäljning än depå inte bör kunna
godkännas som skatteupplag, gör att särregleringen för detta slag av leveranser
bedöms överflödig och alltså bör kunna slopas.
Uttrycket "tas i anspråk för annat ändamål än försäljning" finns i dagens
energiskattelagstiftning och avser i princip allt annat än försäljning. Det kan
vara fråga om att den skattskyldige ger bort bränsle eller tar ut bränsle för
eget bruk, t.ex. bensin för förbrukning i fordon som används i
näringsverksamheten.
Uttrycket "annars upphör att lagras i ett godkänt skatteupplag" är en
utvidgning av skattskyldigheten i förhållande till vad som gäller i dag och
avser samtliga tidigare inte nämnda situationer där bränslet inte längre
omfattas av suspensionsordningen. Bränslet har alltså lämnat suspensionsord-
ningen på annat sätt än genom ett direkt ianspråktagande av den skattskyldige.
Som exempel kan nämnas att bränslet stjäls, avdunstar eller brinner upp. I den
mån bestämmelserna om skattefrihet för bränslen, som förstörts vid
framställningen eller genom force majeure eller dylikt (se 2 kap. 11 § 4 och
7 kap. 6 §), inte är tillämpliga skall skatt tas ut för även de nämnda
bränslevolymerna.
Bestämmelsen i 1 § 4 motsvaras av 8 § första stycket 4 lagen om allmän
energiskatt och 5 § första stycket 3 lagen om bensinskatt och medför att
upplagshavaren vid avregistrering skall redovisa sitt inneliggande lager av
bränslen och betala skatt för det. Om bränslet redan har beskattats skall dock
någon skatt inte betalas på nytt.
5 § andra stycket lagen om bensinskatt innehåller en särbestämmelse om
skattskyldighetens inträde vid blandning av blyfri bensin med annan bensin i
samband med att bensinen skall levereras till en köpare som inte är registrerad
som skattskyldig. Bestämmelsen kom till i samband med införandet av skilda
skattesatser för blyad och blyfri bensin 1986 (prop. 1985/86:61 bil. 2, bet.
1985/86:SkU16, rskr. 1985/86:102, SFS 1985:1079). Skattskyldigheten inträder i
detta fall tidigare än i övriga fall, vilket beror på att skatteeffekten skall
bli densamma oavsett om blandningen sker i en depå hos en skattskyldig eller i
pumparna på en bensinstation, vars ägare eller innehavare inte är registrerad
som skattskyldig.
Bestämmelsen torde dock numera sakna praktisk betydelse, varför någon
motsvarande bestämmelse inte tagits in i regeringens förslag.
2 §
Paragrafen innehåller regler om skattskyldighetens inträde för varumottagare och
dem som är skattskyldiga enligt 4 kap. 1 § första stycket 3 eller 4. En
varumottagare blir skyldig att betala skatt när han tar emot bränslen som
levereras till honom från ett annat EG-land.
Skatterepresentant kan utses av en utländsk upplagshavare som under
skattesuspension levererar bränsle till varumottagare i Sverige och blir, i
stället för varumottagaren, skyldig att betala skatten. Skattskyldigheten för
skatterepresentanten inträder när bränslet levereras till varumottagaren.
Beträffande innebörden av begreppet leverans hänvisas till vad som sagts ovan i
anslutning till 1 §.
För den näringsidkare, som enligt 4 kap. 1 § 4 för in eller tar emot bränsle
som visserligen beskattats i ett annat EG-land men ändå skall beskattas här i
landet, inträder skattskyldigheten vid införseln av bränslet. Detsamma föreslås
gälla för den som för in eller tar emot leverans av kolbränsle, petroleumkoks
eller torvbränsle från ett annat EG-land.
3 §
I paragrafen finns bestämmelser om när skattskyldigheten inträder för dem som är
skattskyldiga enligt 4 kap. 1 § första stycket 5, 7 eller 8 eller andra stycket
eller enligt 4 kap. 12 § första stycket 1, 2 eller 4 eller andra stycket.
3 § 1 reglerar när skattskyldigheten inträder för den utländske säljare som,
till följd av att han säljer bränsle genom distansförsäljning till svensk
köpare, är skyldig att betala skatt i Sverige. Skattskyldighetens inträde för en
sådan utländsk säljare knyts till leveransen av bränsle till köpare i Sverige.
3 § 2 innehåller regler om när skattskyldigheten inträder för såväl
skattskyldiga enligt 4 kap. 1 § första stycket 7 eller andra stycket som för dem
som är skyldiga att betala skatt enligt 4 kap. 12 § första stycket 4 eller andra
stycket. Det rör sig alltså om de fall då bränsle köpts skattefritt eller med
lägre skatt och skatt, beroende på viss användning, skall betalas med ett högre
belopp. Skattskyldigheten föreslås i dessa fall inträda när bränsle levereras
till köpare eller tas i anspråk för det ändamål som medför att skatt skall
betalas med högre belopp.
I 3 § 3 regleras när skattskyldigheten inträder för privatperson som, enligt
bestämmelsen i 4 kap. 11 §, transporterar bränsle från ett annat EG-land in i
Sverige på ett sätt som inte är vanligt för sådana transporter. Gränsöverskri-
dandet medför i detta fall att skattskyldighet inträder.
3 § 4 motsvarar 8 § första stycket 1 och 4 lagen om allmän energiskatt och 5 §
första stycket 1 och 3 lagen om bensinskatt. Inga materiella ändringar föreslås
av bestämmelserna. Med köpare som inte är registrerad avses någon som inte är
registrerad som skattskyldig för det aktuella bränslet.
Bakgrunden till bestämmelsen om att skattskyldighet inträder även vid den
skattskyldiges leverans av bränsle till eget försäljningsställe för
detaljförsäljning som inte utgörs av depå, har utvecklats i anslutning till 1 §.
Vad gäller de bränslen som regleras i 4 kap. 12 § inträder skattskyldighet i
huvudfallet - till skillnad från bränslen som regleras i 4 kap. 1 § - endast för
bränslen som levereras till köpare som inte är registrerad eller tas i anspråk
för annat ändamål än försäljning. De skäl som låg till grund för införandet av
den aktuella bestämmelsen torde därför alltjämt ha aktualitet för de bränslen
som regleras i 4 kap. 12 § och bestämmelsen bör därför stå kvar i detta samman-
hang.
4 §
Enligt 4 kap. 3 § kan den som tillverkar eller bearbetar bränslen som avses i
2 kap. 1 § första stycket 1 - 5 godkännas som upplagshavare. Regeringens förslag
innehåller inte något förbud mot att annan än upplagshavare tillverkar eller
bearbetar sådana bränslen. EG:s beskattningsordning förutsätter dock i princip
att all tillverkning och bearbetning av bränslen äger rum i godkända
skatteupplag. I den mån tillverkning eller bearbetning sker utanför ett sådant
skatteupplag inträder skattskyldigheten omedelbart. En sådan bestämmelse har
därför införts i 4 §. Det får dock förutsättas att bestämmelsen endast kommer
att användas i rena undantagsfall. Om det visar sig att tillverkning eller
bearbetning av bränslen i större omfattning kommer att äga rum utanför godkända
skatteupplag - och alltså utanför beskattningsmyndighetens kontroll - bör det
övervägas att införa krav på att endast upplagshavare i godkända skatteupplag
skall få tillverka och bearbeta bränslen som avses i 2 kap. 1 § första stycket
1 - 5.
5 §
Om en upplagshavare importerar bränsle från ett land utanför EG kan han göra
detta under skattesuspension och betala skatt när bränslet levereras eller på
annat sätt upphör att omfattas av suspensionsordningen enligt 1 §. Annan än
upplagshavare är dock skyldig att vid sådan import betala skatt. Detta skall ske
till tullmyndigheten och reglerna i tullagen skall tillämpas för hanteringen av
skatteuppbörden. Regeringen lämnar i proposition under hösten förslag till ny
tullag, som skall ersätta den nuvarande tullagen (1987:1065). Motsvarande
bestämmelse om skattens betalning har, vad gäller andra än de som är
registrerade som skattskyldiga, hittills funnits i 8 § andra stycket lagen om
allmän energiskatt och 5 § tredje stycket lagen om bensinskatt. Det finns
således inte anledning att i LSE ange när skyldigheten att betala skatt i nu
aktuella fall inträder, utan detta regleras exklusivt i tullagen.
6 kap.Förfarandet m.m.
1 §
Närmare regler om förfarandet vid beskattningen finns i lagen om punktskatter
och prisregleringsavgifter (LPP).
Bestämmelser om den skattskyldiges bokföring finns i 2 kap. 11 § LPP och i 8 -
12 §§ förordningen i samma ämne. I dag finns även en bestämmelse om bokföring i
32 § lagen om allmän energiskatt. Mot bakgrund av regleringen i LPP bedöms
något behov av en särskild bestämmelse om bokföring inte finnas i LSE.
Bestämmelserna i 6 kap. stämmer överens med vad som i propositionen om nya
lagar om tobaksskatt och alkoholskatt, m.m. föreslås beträffande punktskatterna
på övriga varugrupper, som regleras i direktiv 92/12/
EEG, dvs. alkohol och tobaksvaror. Endast vissa kortfattade kommentarer lämnas
därför i anslutning till de föreslagna paragraferna och i övrigt hänvisas till
de överväganden som redovisas i propositionen om nya lagar om tobaksskatt och
alkoholskatt, m.m.
2 §
I paragrafen reglereras vid vilken tidpunkt deklaration skall lämnas in i vissa
fall. Det rör sig alltså om de situationer då reglerna i lagen om punktskatter
och prisregleringsavgifter om redovisningsperiod inte är tillämpliga. I stället
skall deklaration i princip lämnas i direkt anslutning till den händelse som
medför att skattskyldigheten inträder. Regeringens förslag överensstämmer med
utredningens, dock bör de särskilda bestämmelserna om tidpunkt för lämnande av
deklaration tillämpas även för den som är skattskyldig enligt 4 kap. 1 § första
stycket 8. Det rör sig alltså om sådan privat införsel av bränsle på otypiskt
sätt som närmare regleras i 4 kap. 11 §.
3 - 9 §§
3 - 7 §§ innehåller närmare bestämmelser om bl.a. de dokument som skall
upprättas och följa bränslen, som transporteras mellan de olika EG-länderna
eller mellan Sverige och tredje land. Bestämmelserna är tillämpliga endast på
bränslen som avses i 2 kap. 1 § första stycket 1 - 5 och grundar sig i huvudsak
på artiklarna 7, 18 och 19 i direktiv 92/12/EEG. Upplagshavare, varumottagare
och distansförsäljare kan i dessa sina egenskaper endast hantera bränslen enligt
2 kap. 1 § första stycket 1 - 5, varför någon närmare definition av slag av
bränsle inte bedömts nödvändig i de paragrafer som rör dessa personers hantering
av bränslen.
EG-kommissionen har - med stöd av artikel 24 i nyss nämnda direktiv -utfärdat
två förordningar som innehåller närmare regler om utformningen av dokumenten
m.m., dels den 11 september 1992 (EEG 2719/92 om ledsagardokument, EGT nr L 276,
19.9.1992, s. 1), dels den 17 december 1992 (EEG 3649/92 om förenklat
ledsagardokument, EGT nr L 369, 18.12.1992, s. 17). Dessa förordningar
införlivas med svensk rätt vid ett medlemskap i EU.
10 - 12 §§
10 § anger att skattskyldiga enligt 4 kap. 3 § (upplagshavare), 6 § (registrerad
varumottagare), 8 § (skatterepresentant för utländsk upplagshavare) och 10 §
(utländsk säljare vid distansförsäljning) skall vara registrerade hos be-
skattningsmyndigheten. Det rör sig om skattskyldiga som hanterar bränslen som
avses i 2 kap. 1 § första stycket 1 - 5. Även den som är skattskyldig enligt
4 kap. 12 § första stycket 1, dvs. den som tillverkar eller bearbetar andra
skattepliktiga bränslen, skall vara registrerad. Denna bestämmelse motsvaras av
7 § första stycket lagen om allmän energiskatt.
Av 10 § andra stycket framgår att den som håller andra bränslen än som avses i
2 kap. 1 § första stycket 1 - 5 i lager har möjlighet att frivilligt bli
registrerad som skattskyldig för dessa bränslen. Till skillnad från utredningen
föreslår regeringen, som nämnts tidigare, att även den som i en yrkesmässig
verksamhet i större omfattning återförsäljer eller förbrukar naturgas skall
kunna registreras som skattskyldig (jfr kommentarer vid 4 kap. 12 §). Med
naturgas förstås bränsle som hänförs under KN-nr 2711 11 00 eller 2711 21 00 i
EG:s tulltaxa.
11 och 12 §§ grundar sig på artikel 15 a i direktiv 92/12/EEG, där det anges
att myndigheterna i varje medlemsstat skall införa en elektronisk databas som
skall innehålla register över godkända upplagshavare, registrerade varumottagare
samt över de lokaler som är godkända som skatteupplag.
7 kap.Avdrag i deklaration
Allmänt
Bestämmelserna om avdrag är delvis olika utformade för olika bränslen.
Möjligheten att använda avdragsbestämmelserna föreslås inte vara inskränkt till
endast vissa skattskyldiga, utan såväl upplagshavare och andra registrerade
skattskyldiga som de som till följd av mer tillfälliga transaktioner är skyldiga
att lämna deklaration har alltså möjlighet att göra de föreskrivna avdragen.
Detta stämmer överens med vad som hittills gällt inom energibeskattningen.
Speciella regler föreslås dock gälla avdrag för skatt på bränslen som förstörts
till följd av tillfälliga omständigheter eller force majeure (6 §). I praktiken
torde det emellertid mera sällan förekomma att förutsättningar föreligger för
annan än den som är registrerad som skattskyldig att göra avdrag i sin
bränsledeklaration.
För vissa skattskyldiga - t.ex. oregistrerad varumottagare - föreslås
förkortade redovisningsperioder (se 6 kap. 2 §). Det torde därför särskilt i
dessa fall kunna förekomma att en händelse som kan medföra skattefrihet genom en
avdragsmöjlighet inträder först efter det att redovisningsperioden löpt ut.
Tänkbara sådana fall är då bränslet exporteras eller sänds tillbaka till
säljaren i samband med återgång av köp. En skattskyldig har dock möjlighet att i
efterhand, med åberopande av nya omständigheter, hos beskattningsmyndigheten
begära rättelse av det beslut som fattats i anledning av en tidigare avgiven
deklaration. Vad gäller bränslebeskattningen saknas därför, i den mån avdrag är
möjligt enligt 7 kap., anledning att införa bestämmelser om återbetalning av
skatt för skattskyldiga.
1 § reglerar bränslen som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b eller med andra
ord oljeprodukter för vilka dieseloljeskatt i dag tas ut. Paragrafen motsvarar
8 § lagen om dieseloljeskatt.
2 och 4 §§ motsvarar, med vissa justeringar, 24 § lagen om allmän energiskatt
(som genom en hänvisning i 3 § första stycket lagen om koldioxidskatt tillämpas
även beträffande skatt enligt denna lag) och 7 § 1 mom. lagen om bensinskatt.
Det rör sig alltså avdrag för skatt på samtliga andra bränslen än de som
omfattas av regleringen i 1 §, dock inte flygfotogen och flygbensin. Avdragen i
2 § andra stycket 1 är emellertid inte tillämpliga på bensin. Avdragsmöjligheten
för metallurgiskt kol, som riksdagen - enligt punkt 3 av övergångsbestämmelserna
till SFS 1992:880 om ändring i lagen om koldioxidskatt - beslutat skulle upphöra
i och med utgången av år 1994, föreslås gälla även i fortsättningen. Detta
avdrag regleras i 3 §.
Avdragen när det gäller svavelskatten anges i 5 §. 6 § reglerar upplagshavares,
varumottagares och skatterepresentants möjligheter att göra avdrag för skatt på
bränsle som förstörts till följd av tillfälliga omständigheter eller force
majeure.
Förslaget stämmer i huvudsak överens med utredningens, dock föreslås - som nyss
nämnts - att det s.k. metallurgiavdraget skall fortsätta att gälla. Detta
förslag har medfört att placeringen av avdragsbestämmelserna något ändrats i
förhållande till utredningens förslag. Skattefriheten för bränslen som används
vid provning av flygmotorer i provbädd åstadkoms i regeringens förslag genom
konstruktionen av 2 kap. 3 § andra stycket (se vidare kommentarerna i anslutning
till detta lagrum). Utredningen hade härvid föreslagit en avdragsregel.
Skattefrihet för bränslen som förstörts genom tillfälliga omständigheter eller
force majeure bör vidare åstadkommas genom avdrag och inte, som utredningen
föreslagit, genom undantag från skatteplikt.
Flygbensin och flygfotogen används typiskt sett endast för drift av flygplan
och av 2 kap. 3 § andra stycket följer att skatt inte skall tas ut i dessa fall.
Skatt skall dock betalas om bränslet förbrukas för uppvärmning eller annan
motordrift än drift av flygplan (t.ex. i motorfordon). Eftersom skattskyldighet
i dessa fall inträder först i samband med förbrukning av bränslet och det inte
finns anledning att uppmuntra användning av speciella flygbränslen för annat än
drift av flygplan, saknas anledning att tillåta att avdrag görs i de
deklarationer varigenom skatt för flygbensin eller flygfotogen redovisas.
1 §
Första stycket 1
I lagarna på energiskatteområdet finns i dag som första punkt i respektive
avdragsbestämmelse en möjlighet till avdrag för skatt på bränslen som i
beskattat skick förvärvats för återförsäljning eller förbrukning i egen rörelse.
Med bränsle som förvärvats i beskattat skick avses t.ex. bränsle som förvärvats
innan den skattskyldige blev registrerad som skattskyldig eller som förvärvats
från annan än skattskyldig. Avsikten med bestämmelsen är att undvika
dubbelbeskattning (jfr. prop. 1961:71 s. 55).
Utformningen av LSE innebär att de skäl som motiverat avdragsbestämmelsen
fortfarande är aktuella och en motsvarande bestämmelse finns därför i den nya
lagen. Den skatt som kan bli aktuell att dra av i sammanhanget är endast den
som betalats enligt LSE. Det är alltså inte möjligt för en utländsk säljare att
vid distansförsäljning till Sverige kunna åberopa att han betalat utländsk skatt
för produkten och yrka avdrag för denna skatt. Denna utländska skatt skall,
enligt gemenskapsrättens regler, betalas tillbaka i säljarens hemland.
Det nuvarande kravet att bränslet skall ha förvärvats för återförsäljning eller
förbrukning i egen rörelse torde sakna praktisk betydelse och kan därför slopas.
Första stycket 2
Bestämmelser om avdrag för skatt på bränsle som återtagits i samband med
återgång av köp finns i samtliga lagar på energiskatteområdet.
Uppbyggnaden av det svenska beskattningsförfarandet förutsätter att avdrag kan
göras för skatt på bränsle, som av någon anledning återtas av säljaren och för
vilket köpeskillingen i sin helhet - inkl. skatt - återbetalas eller krediteras
med det fulla beloppet. En bestämmelse finns i 1 § första stycket 2. Utan en
sådan bestämmelse skulle en dubbelbeskattning uppstå, i och med att
skattskyldighet inträder för det aktuella bränslet när det säljs på nytt och
levereras till en köpare.
Första stycket 3
Bestämmelser om möjligheter till avdrag för skatt på bränslen som exporterats
eller förts till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas där finns i
dag i samtliga lagar på energiskatteområdet. Möjligheten till avdrag bör i och
med ett svenskt medlemskap i EU inskränkas till export till tredje land. Ingen
annan materiell ändring av bestämmelsens innehåll föreslås, dock bör begreppet
frihamn bytas ut mot motsvarande gemenskapsrättsliga begrepp, dvs. frizon eller
frilager. Uttrycket "eller för hans [den skattskyldiges] räkning" i motsvarande
bestämmelser i dagens energiskattelagar bedöms också utan saklig förändring
kunna slopas.
Första stycket 4 och andra stycket
Utredningen har ingående diskuterat avdragsbestämmelsen och har, i förhållande
till motsvarande regel i nuvarande 24 § första stycket f lagen om allmän
energiskatt, föreslagit vissa ändringar av avdragsbestämmelsens lydelse samt
vissa modifierade tolkningar avseende bl.a. reduktionsprocesser. Regeringen
ansluter sig till utredningens överväganden och har i kapitel 8 närmare
redogjort för frågan.
2 §
Första stycket
I paragrafen regleras avdrag för skatt på andra bränslen än flygbensin,
flygfotogen och högbeskattade oljeprodukter. I första stycket slås fast att
samtliga avdrag som medges enligt 1 § får göras även beträffande dessa bränslen.
Andra stycket 1 a
Bestämmelser om avdrag för bränslen som används för förbrukning i tåg finns i
dag i lagen om allmän energiskatt och i lagen om bensinskatt. Enligt 24 § första
stycket c lagen om allmän energiskatt får avdrag göras för skatt på bränsle som
förbrukats av eller försålts till kommunikationsföretag för bandrift eller
därmed likartat ändamål, medan i 7 § 1 mom. första stycket c lagen om
bensinskatt anges att avdrag får göras för skatt på bensin som förbrukats eller
sålts för förbrukning för framdrivande av tåg eller andra järnvägsfordon.
Avdragsbestämmelserna berör i första hand järnvägs- och lokaltrafikföretag. En
förutsättning för att bestämmelsen i lagen om allmän energiskatt skall kunna
tillämpas är att den skattskyldige är ett kommunikationsföretag. Vad gäller
bensin uppställs dock inget sådant krav.
Artikel 8.2 c i direktiv 92/81/EEG ger möjlighet till skattefrihet för bränslen
som används för passagerar- och godsbefordran på järnväg. Gemenskapsrätten
hindrar således inte att de nuvarande avdragsbestämmelserna på området behålls.
Avdragsmöjligheten för skatt på bensin som förbrukas i tåg saknar praktisk
betydelse och kan därför - som ett led i förenklingen av beskattningen - slopas.
Detsamma bedöms gälla kravet på att förbrukaren eller förvärvaren av bränsle
skall vara ett kommunikationsföretag.
I syfte att skapa likformighet med övriga bestämmelser - och därvid främst med
bränslen som förbrukas i skepp och luftfartyg enligt 1 b och 2 - bör uttrycket
bandrift slopas. I stället bör bestämmelsen formuleras så att avdrag medges för
skatt på bränslen som förbrukats eller sålts för förbrukning i tåg eller annat
spårbundet transportmedel. Beteckningen spårbundet transportmedel bör täcka
samtliga fordon som är inrättade för färd på skenor.
Andra stycket 1 b och 2
Bestämmelser om avdrag för skatt på bränslen som förbrukas i luftfartyg eller i
fartyg finns i dag i 24 § första stycket d lagen om allmän energiskatt och i 4 §
första stycket 3 lagen om svavelskatt. Bestämmelserna om beskattningen av
luftfartyg och fartyg har närmare diskuterats i kapitel 11.
Det kan nämnas att avdraget för förbrukning i luftfartyg - i likhet med vad som
gäller i dag - torde få praktisk betydelse endast för gasol som används för
drift av varmluftsballonger. I den mån annan bensin än flygbensin i dag används
som bränsle i flygplan tas skatt ut på detta bränsle enligt lagen om
bensinskatt. Någon ändring av denna ordning föreslås inte, vilket medför att
avdrag inte kan göras för skatt på bensin som förbrukas i luftfartyg.
I viss mån skilda uppbördsregler föreslås beroende på om bränsleförbrukningen
sker i skepp eller båtar. Detta innebär att den nu aktuella avdragsbestämmelsen
- som alltså gör det möjligt att skattefritt köpa bl.a. märkt dieselolja -
inskränks till att gälla för förbrukning i skepp som används yrkesmässigt. Även
för båtar som erhållit dispens enligt 2 kap. 9 § fjärde stycket bör dock kunna
köpas olja skattefritt på samma sätt som för skeppen. Bestämmelsen föreslås dock
inte tillämplig på bensin som förbrukas i skepp. Bensin som används i de -
sannolikt få - skepp som drivs med detta bränsle kommer alltså att kunna köpas
endast i beskattat skick. Som framgår av 9 kap. 3 § hänvisas en förbrukare som
använder skeppet yrkesmässigt till att i efterhand ansöka om kompensation för
den skatt som belastat bränsle som använts för detta ändamål. Den föreslagna
ordningen för dieselolja föreslås även tillämpas i de - sannolikt få - fall då
gasol, metan eller naturgas kan komma att användas i skepp.
Avdrag får inte göras för skatt på omärkt olja, som annars skulle ha beskattats
enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b. Någon möjlighet ges inte heller den som -
mot skatt enligt 3 b - förvärvat olja och använt den för yrkesmässig drift av
ett skepp att i efterhand få skatten återbetald. Denna utformning minskar risken
för skatteundandraganden inom den marina sektorn. Avsikten är således att den
obeskattade olja som förbrukas i skepp som används yrkesmässigt skall köpas i
obeskattat skick av en skattskyldig eller mot försäkran enligt bestämmelser i
8 kap. av en icke skattskyldig förbrukare.
Andra stycket 3
Enligt 24 § första stycket g lagen om allmän energiskatt kan avdrag göras för
skatt på bränsle som förbrukats för framställning av bensin eller
energiskattepliktigt bränsle. Den skattefrihet som kan erhållas genom
avdragsbestämmelsen är alltså begränsad till framställning av skattepliktiga
produkter.
Som framgått av kapitel 9 innebär en anpassning till gemenskapsrätten krav på
skattefrihet för bränslen som används vid framställning av samtliga
mineraloljeprodukter, oavsett om skatt skall tas ut för dessa produkter eller
ej. Denna utvidgning av skattefriheten åstadkoms genom punkten 3 a i paragrafen.
I syfte att undvika dubbelbeskattning bör även i fortsättningen en
avdragsmöjlighet finnas för skatt på bränslen som används vid framställning av
sådana direkt skattepliktiga produkter, som definitionsmässigt inte är
mineraloljor. De bränslen som kan bli aktuella är kolbränslen och petroleumkoks
(se punkten 3 b).
Den föreslagna utformningen av LSE innebär vidare att även andra än nu
uppräknade produkter kan komma att beskattas. Det rör sig om produkter som med
stöd av 2 kap. 3 eller 4 § beskattas först i och med att de säljs eller
förbrukas för motordrift eller uppvärmning. I den mån skatteplikt har inträtt
för tillverkaren av en sådan produkt - genom att han säljer den som motorbränsle
eller för uppvärmning alternativt själv förbrukar den för sådant ändamål - bör
han ges möjlighet att dra av skatten på bränslen som förbrukats vid
framställning av den framställda -alltså skattepliktiga - produkten. Denna
avdragsmöjlighet framgår av punkten 3 c. Det bör dock inte krävas att
skattskyldighet faktiskt har inträtt för tillverkaren för att avdragsrätten
skall kunna utnyttjas. Tillverkaren bör således kunna sälja den tillverkade
produkten till en annan registrerad skattskyldig utan att skatten förfaller till
betalning. En förutsättning bör i detta fall dock alltjämt vara att han säljer
bränslet för motordrift eller uppvärmning.
Andra stycket 4 och tredje stycket
I det krispaket som regeringen lade fram under hösten 1992 i syfte att
stabilisera den svenska ekonomin föreslogs bl.a. att kraftvärmeverkens rätt till
avdrag för allmän energiskatt på bränslen till den del bränslet använts för
värmeproduktion skulle avskaffas i två etapper med början den 1 januari 1993.
Vid riksdagsbehandlingen konstaterades att ett ställningstagande till förslaget
krävde ytterligare underlag och ikraftträdandet av de nya bestämmelserna sköts
därför upp till den 1 januari 1994 så att frågan skulle kunna utredas och
resultatet redovisas i god tid före ikraftträdandet (prop. 1992/93:50, bet.
1992/94:FiU1, 1992/93:SkU3y, SFS 1992:1478, 1482 och 1483). Riksdagen beslöt
därefter att skjuta på ikraftträdandet till den 1 juli 1994 (bet. 1993/94:SkU19,
SFS 1993:1373 och 1374).
En interdepartemental arbetsgrupp, Kraftvärmegruppen, har på uppdrag av
regeringen utrett den aktuella frågan och har under våren 1994 lagt fram
rapporten Förändrad kraftvärmebeskattning (Ds 1994:28). Rapporten har
remissbehandlats men har ännu inte lett till något förslag till nya
beskattningsregler.
Riksdagen har under våren 1994 behandlat kraftvärmebeskattningen och har
därvid, i avvaktan på att frågan utreds ytterligare, funnit anledning att skjuta
på den 1992 beslutade förändringen av beskattningen, dvs. ett helt slopande av
avdraget för allmän energiskatt på bränsle som använts för värmeproduktion (bet.
1993/94:SkU34, rskr. 1993/94:297, SFS 1994:330 och 333). Däremot har riksdagen
bedömt att den beslutade halveringen av avdragsmöjligheten per den 1 juli 1994
kan träda i kraft. Utskottet har uttalat att frågan om kraftvärmebeskattningen
bör tas upp på nytt i samband med att ett förslag om mer långsiktiga regler
läggs fram.
Av redogörelsen ovan följer att den författningstext som finns i nuvarande 24 §
första stycket g lagen om allmän energiskatt och 7 § 1 mom. första stycket f
lagen om bensinskatt inte fullständigt reglerar beskattningen på området. Med
tillämpning av dessa bestämmelser får avdrag göras för skatt på bränslen som
använts för framställning av elektrisk kraft. Undantag görs dock för skatt som
är hänförlig till den del av bränslet som motsvarar nyttiggjord värme. För
bränsle som förbrukats för produktion av värme i detta fall får - med
tillämpning av de ovan nämnda övergångsbestämmelserna - avdrag från och med den
1 juli 1994 göras för hälften av den allmänna energiskatten respektive
bensinskatten.
Möjligheten till avdrag för hälften av den allmänna energiskatten respektive
bensinskatten gäller alltså, genom riksdagens beslut under våren 1994, utan
tidsbegränsning. Bestämmelsen bör därför föras in i lagen om skatt på energi och
inte, som nu är fallet, finnas endast i övergångsbestämmelser.
Beskattningen av bränsle som förbrukas vid samtidig framställning av elektrisk
kraft och värme i en kraftvärmeanläggning regleras i 2 § andra stycket 4 och
tredje stycket. Bestämmelserna har i förtydligande syfte språkligt formulerats
om, men deras materiella innehåll är i förhållande till riksdagens nämnda beslut
oförändrat. En uppdelning skall således göras av det insatta bränslet i
kraftvärmeverket i förhållande till hur stor andel av den samlade produktionen
som utgörs av elektrisk kraft respektive värme. Endast hälften av energiskatten
får dras av för den andel av bränsleåtgången som hänförs till värmeproduktion.
3 §
I 3 § återfinns en möjlighet till avdrag för skatt på kolbränslen som förbrukats
eller sålts för förbrukning i metallurgiska processer. Frågan har behandlats i
kapitel 8. Även skatt på petroleumkoks bör kunna dras av med åberopande av
bestämmelsen.
En följd av den huvudsaklighetsbedömning, som regeringen föreslår skall
tillämpas vid tolkningen av avdragsbestämmelsen annat ändamål än motordrift
eller uppvärmning (1 § första stycket 4 och andra stycket), är att skatten på
allt bränsle som förbrukas i masugnsprocessen kan dras av redan med stöd av
detta lagrum. Den särskilda avdragsmöjligheten för metallurgiska processer torde
därför främst komma att aktualiseras vid kolförbrukning i sinterverken.
4 §
Bestämmelser om särskilda skattelättnader för tillverkningsindustrin finns i
24 § tredje stycket lagen om allmän energiskatt och 3 § andra stycket lagen om
koldioxidskatt. Reglerna trädde ikraft den 1 januari 1993. Vad gäller den
yrkesmässiga växthusodlingen träder regleringen dock i kraft först den 1 januari
1996 (bet. 1993/94:SkU34, rskr. 1993/94:297, SFS 1994:332, jfr punkt 5 i
övergångsbestämmelserna till LSE).
5 §
Allmänt
Bestämmelser om avdrag för svavelskatt finns i dag i 4 § lagen om svavelskatt.
Avdraget för kundförluster kan enligt regeringens uppfattning inte behållas vid
en anpassning till gemenskapsrätten. I övrigt innebär 5 § att de nuvarande
avdragsbestämmelserna i lagen om svavelskatt förs över till LSE. De förändringar
som ovan föreslagits i de skilda bestämmelserna bör tillämpas även för
svavelskatten.
Någon möjlighet till avdrag för skatt på svavel i bränsle som används för drift
av tåg finns inte i dag. Ett avdrag för spårbunden trafik torde visserligen
sakna större praktisk betydelse vid uttagande av svavelskatt eftersom främst
lågsvavlig motorbrännolja används inom detta trafikområde (jfr prop. 1989/90:111
s. 167). Det är dock av vikt att avdragsbestämmelserna så långt det är möjligt
görs enhetliga och regeringen finner inte att några tungt vägande skäl talar mot
att låta avdragsbestämmelsen för tåg och annan spårbunden trafik omfatta även
svavelskatten.
Utredningen har föreslagit en bestämmelse som skulle göra det möjligt att göra
avdrag även för skatt på bränsle som förbrukats för framställning av
oljeprodukter med ett svavelinnehåll om 0,1 viktprocent eller lägre och som
alltså inte är svavelskattepliktiga (3 § första stycket 2 i utredningens
lagförslag). Även om en oljeprodukt med ett svavelinnehåll om 0,1 viktprocent
eller lägre visserligen inte är en svavelskattepliktig produkt (se 3 kap. 2 §
tredje stycket LSE), är produkten dock definitionsmässigt en mineralolja. Genom
hänvisningen i 5 § första stycket till 2 § andra stycket 3 får avdrag göras för
skatt på bränsle som förbrukats för framställning av samtliga
mineraloljeprodukter och inte - som fallet är i dag - enbart de som är
skattepliktiga. Något behov av den föreslagna särbestämmelsen synes därför inte
finnas.
Tredje stycket
Den som i samband med förbrukning av skattepliktigt bränsle begränsar utsläppen
av svavel genom reningsåtgärd eller genom bindning i någon produkt eller i aska,
har enligt 6 § lagen om svavelskatt rätt till ersättning med 30 kr per kg svavel
som utsläppet har minskat med. Ersättningen erhålls genom ett
återbetalningsförfarande.
Ett problem som uppstått i sammanhanget är att svavelskatten skall redovisas
månadsvis, medan återbetalning sker kvartalsvis. Detta innebär att förbrukarna
drabbas av en, i många fall betydande, ekonomisk belastning under den tid som
förflyter från det att svavelskatten betalas till dess de får tillbaka delar av
skatten. I syfte att undanröja denna belastning föreslås i paragrafen en
möjlighet för skattskyldiga att i sin deklaration för svavelskatt göra avdrag
för skatt på svavel i bränsle, vars utsläpp av svavel begränsats genom
reningsåtgärder.
Avdraget skall motsvara den återbetalning som i dag ges för vidtagna
reningsåtgärder, dvs. 30 kr per kg svavel som utsläppet har minskat med.
Avdragsmöjligheten föreslås kunna tillämpas såväl i de fall då svavelutsläppen
har begränsats genom särskilda reningsåtgärder som då sådan begränsning gjorts
genom att svavel bundits i produkt eller i aska i samband med
bränsleförbrukningen.
I den mån en skattskyldig inte skulle ha möjlighet att beräkna utsläppsbe-
gränsningen innan skatten för den aktuella perioden skall redovisas, finns
möjlighet att i efterhand lämna dessa uppgifter till beskattningsmyndigheten och
begära rättelse av det beslut som fattats i anledning av den tidigare avgivna
deklarationen. Det saknas därför anledning att ha kvar möjligheten att i
efterhand ansöka om återbetalning av skatt för skattskyldiga förbrukare.
Av administrativa skäl har hittills belopp som understiger 1 000 kr för ett
kalenderkvartal inte återbetalats. Någon motsvarande beloppsmässig begränsning
av möjligheten till avdrag bedöms inte nödvändig.
6 §
Utredningen föreslog, vad gäller bränsle enligt 2 kap. 1 § första stycket 1 - 5,
att undantag från skatteplikt skulle gälla såväl bränsle som förstörts till
följd av tillfälliga omständigheter eller force majeure som bränsle som
förlorats till följd av dess beskaffenhet i samband med att det framställts,
bearbetats, lagrats eller transporterats (se 2 kap. 10 § i utredningens
lagförslag). Ett generellt undantag från skatteplikt bör dock - som framgått av
kommentarerna vid 2 kap. 11 § - endast gälla för bränsle som förlorats i samband
med framställning etc.
Av artikel 14.1 i direktiv 92/12/EEG framgår att bränsleförluster som har sin
orsak i tillfälliga omständigheter eller force majeure skall medföra befrielse
från skatt för upplagshavare och varumottagare. Enligt gemenskapsrätten åligger
det myndighet i medlemslandet att konstatera att bränslet i fråga har förstörts
för att skattebefrielse skall kunna komma i fråga. Skattefrihet i det aktuella
fallet bör därför åstadkommas genom avdrag i bränsledeklarationen. Avdrag för
skatt på bränsle som förstörts skall kunna styrkas genom intyg eller liknande
från t.ex. försäkringsbolag eller polis. Upplagshavaren respektive
varumottagaren yrkar således avdrag i sin deklaration och kontroll kan sedan ske
på vanligt sätt genom fördjupad deklarationsgranskning och skatterevision enligt
reglerna i 3 kap. LPP. Även den skatterepresentant som enligt 4 kap. 8 § i
stället för varumottagare kan vara skattskyldig, bör ges möjlighet att göra det
aktuella avdraget.
8 kap.Inköp mot försäkran
I detta kapitel ges möjlighet för annan än den som är registrerad som
skattskyldig att i vissa fall köpa bränsle skattefritt mot försäkran att
användning skall ske för särskilt angivna ändamål. Bestämmelser om försäkran
finns i dag i 26 § lagen om allmän energiskatt, 3 § lagen om koldioxidskatt, 5 §
lagen om svavelskatt, 8 a § lagen om dieseloljeskatt och i 7 § 2 mom. lagen om
bensinskatt. Endast smärre ändringar föreslås av de fall där försäkran kan
användas.
Så vitt kan bedömas förekommer inte något fall där det kan bli aktuellt att
köpa bränsle mot försäkran med nedsatt skatt. Denna möjlighet bör därför slopas.
Den föreslagna regleringen av uppbörden av skatt på fartygsbränslen medför att
försäkran inom den marina sektorn endast kan komma i fråga vid inköp av annat
bränsle än bensin som skall förbrukas i skepp som används yrkesmässigt. I viss
utsträckning kan dock även båtar beviljas dispens för förbrukning av märkta
oljeprodukter och i dessa fall kan inköp mot försäkran aktualiseras för båtarnas
del.
Utredningen har föreslagit att möjligheten till försäkransinköp av bensin skall
behållas i det fall som avses i 7 kap. 2 § andra stycket 4. Det rör sig om
förbrukning för framställning av elektrisk kraft. Regeringen har dock erfarit
att försäkransinköp för det aktuella ändamålet sker mycket sällan, om ens
någonsin. Möjligheten till inköp mot försäkran i detta fall bör därför av
förenklingsskäl slopas. Härigenom åstadkoms också en likformighet mellan
beskattningsreglerna för dieselolja och bensin som används för framställning av
elektrisk kraft. Den som inte är skattskyldig för bränslen och som använder
bensin - eller vilket annat bränsle än sådant som avses i 2 kap. 1 § första
stycket 3 b - för elkraftsproduktion kan för övrigt i sin deklaration för
elektrisk kraft göra avdrag för energiskatt och koldioxidskatt på bränsle som
förbrukats vid framställning av den elektriska kraften (se 11 kap. 10 §).
Den föreslagna utformningen av LSE ger således endast möjlighet att förvärva
bensin skattefritt mot försäkran när bränslet skall användas för annat ändamål
än motordrift eller uppvärmning. I dag behövs inte en sådan bestämmelse i lagen
om bensinskatt, eftersom endast bensin för motordrift beskattas enligt den
lagen. I den mån bensin används för uppvärmning sker beskattning enligt lagen om
allmän energiskatt; i denna lag finns en försäkransbestämmelse för det aktuella
ändamålet.
Vad gäller bränslen som beskattas enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b föreslås
- i likhet med vad som i dag gäller enligt lagen om dieseloljeskatt - inköp mot
försäkran få göras endast om bränslet skall användas för annat ändamål än
motordrift eller uppvärmning.
Ett ändamål där inköp av övriga bränslen kan ske skattefritt mot försäkran är
förbrukning i luftfartyg. Eftersom regeln inte gäller flygbensin och flygfotogen
är dock användningsområdet för försäkran för detta ändamål begränsat.
Inköp mot försäkran bör i och för sig kunna ske även av bränslen som beskattas
med stöd av 2 kap. 3 eller 4 §. Eftersom skattskyldigheten för dessa bränslen
träder in först i och med att ett bränsle säljs eller förbrukas för motordrift
respektive uppvärmning blir endast ändamål som avses i 7 kap. 2 § andra stycket
1 eller 2 eller 7 kap. 5 § andra stycket aktuella. Försäkransinköp för dessa
ändamål av bränslen som beskattas enligt 2 kap. 3 eller 4 § bedöms endast komma
i fråga i undantagsfall.
9 kap.Återbetalning av skatt m.m.
Allmänt
I de nuvarande lagarna på energiskatteområdet görs skillnad mellan begreppen
återbetalning av skatt respektive kompensation för skatt. Återbetalning syftar
på en skattskyldigs möjlighet att få tillbaka skatt som han betalat, medan
begreppet kompensation avser det fall då någon som inte är skattskyldig har rätt
att få ersättning för den skatt som belastat det bränsle han förbrukat för visst
ändamål. Av praktiska skäl bör dock begreppet återbetalning användas för
samtliga fall då någon efter ansökan ges rätt att få ett skattebelopp utbetalat,
alltså oavsett om den sökande är skattskyldig eller inte. Bestämmelserna i
9 kap. LSE är utformade på detta sätt. Värmekompensation enligt 5 § respektive
kompensation för minskning av svavelutsläpp enligt 6 § saknar dock direkt
koppling till betalda skattebelopp, varför i dessa fall begreppet kompensation
för skatt bör användas även i fortsättningen.
1 §
Paragrafen motsvarar regler i 27 § lagen om allmän energiskatt och 6 § lagen om
bensinskatt och har omarbetats - huvudsakligen språkligt - i enlighet med
motsvarande bestämmelser i den nya mervärdesskattelagen (10 kap. 6 och 7 §§).
Någon möjlighet till återbetalning av svavelskatt till utländska beskickningar
o.d. finns inte i nuvarande lagen om svavelskatt och ges inte heller i den
föreslagna lydelsen av paragrafen.
2 §
Bestämmelsen motsvaras av 28 § första stycket lagen om allmän energiskatt och
har utan materiella ändringar förts över till den nya lagen. Reglerna för
växthusnäringen träder dock i kraft först den 1 januari 1996, vilket framgår av
punkt 5 av övergångsbestämmelserna.
3 §
I paragrafen ges möjlighet till återbetalning av skatt på samtliga bränslen som
förbrukats i båtar som inte använts för privat ändamål. Detsamma föreslås gälla
bensin i skepp som används för yrkesmässigt ändamål. Vad gäller andra bränslen
än bensin som förbrukas i skepp som används yrkesmässigt finns i stället
möjlighet till avdrag respektive inköp mot försäkran (se 7 kap. 2 § första
stycket 1 b och 8 kap. 3 § LSE).
4 §
Paragrafen motsvaras, utan materiella ändringar, av 4 § lagen om koldioxidskatt.
5 §
I paragrafen finns regler om värmeleveranser till tillverkningsindustrin och
växthusnäringen. Utformningen av bestämmelserna överensstämmer med vad som - på
förslag av skatteutskottet - beslutades av riksdagen under våren 1994 (SFS
1994:328) och som trädde i kraft den 1 juli 1994.Kompensation medges med 9 öre
per kWh levererad värme, oavsett vilket energislag som förbrukats vid
framställningen av värmen. I andra stycket görs dock undantag från rätten till
kompensation om råtallolja har använts för framställning av den aktuella värmen.
Detta undantag innebär ingen begränsning av producentens möjlighet att få
kompensation för värme som framställts av annat bränsle än råtallolja.
Råtallolja skall alltså, som utskottet uttalade i samband med
riksdagsbehandlingen, i första hand anses använd för leverans av värme till
industrin (bet. 1993/94:SkU34).
Regeringen är f.n. inte beredd att föreslå att skattskyldiga skall ges
möjlighet att göra avdrag i sina bränsledeklarationer för den schabloniserade
värmekompensationen.
6 §
Paragrafen motsvaras av 6 § andra stycket lagen om svavelskatt och har, vad
gäller kompensation till icke skattskyldiga, utan materiella ändringar förts
över till LSE. Den tidigare möjligheten för skattskyldiga att få återbetalning
av svavelskatt på bränsle till följd av vidtagen rening, föreslås slopad som
obehövlig i och med att en möjlighet till avdrag införs för skattskyldiga i det
aktuella fallet (se 7 kap. 5 § tredje stycket och kommentarerna till anslutning
till detta lagrum).
En avdragmöjlighet kan utnyttjas endast av de bränsleförbrukare som är
registrerade som skattskyldiga. Det torde endast vara ett fåtal ersättnings-
berättigade förbrukare som inte är skattskyldiga. De belopp som blir aktuella
för utbetalning i dessa fall är vanligtvis betydligt lägre än vad som gäller de
skattskyldiga. Ett kompensationsförfarande bör därför utan större olägenhet
kunna behållas för gruppen icke skattskyldiga förbrukare.
7 och 8 §§
Paragraferna innehåller regler om ansökan om återbetalning eller kompensation
enligt 2 - 6 §§. Av administrativa skäl är det befogat att medge återbetalning
eller kompensation endast när den ersättning som begärs uppgår till visst minsta
belopp. Så långt det är möjligt bör en enhetlig beloppsgräns gälla för olika
typer av ändamål. Rätten till återbetalning för skatt på bränsle som använts i
fartyg bör sättas till 500 kr, medan gränsen i övriga fall bör bestämmas till
1 000 kr, allt per kvartal.
Avsikten är att rätten till återbetalning skall bedömas separat för varje
ändamål. Det bör alltså inte vara möjligt att lägga ihop ersättningsbelopp i
syfte att komma upp till en angiven beloppsgräns.
Enligt nuvarande bestämmelser medges i vissa fall återbetalning kvartalsvis och
i vissa fall per kalenderår. Av praktiska skäl bör dessa regler samordnas och
detta bör lämpligen ske på så sätt att återbetalning respektive kompensation i
samtliga fall söks per kvartal.
9 §
I paragrafen föreslås att en begränsad del av den energiintensiva industrin ges
möjlighet till nedsättning av koldioxidskatten. Denna nedsättningsmöjlighet
skall således gälla utöver den generella skattelättnad som gäller för
tillverkningsindustrin (ingen energiskatt och koldioxidskatt med en fjärdedel av
den allmänna nivån). En i huvudsak motsvarande bestämmelse gäller t.o.m.
utgången av år 1994 enligt 2 § lagen (1974:992) om nedsättning av allmän
energiskatt och koldioxidskatt. Den föreslagna nedsättningsbestämmelsen bör dock
föras in i LSE.
De nuvarande nedsättningsreglerna tillämpas på koldioxidskatt som tas ut på
"bränsle som avses i 1 § första stycket [lagen om koldioxidskatt]". Genom att
undanta bensin och högbeskattade oljeprodukter (som i dag beskattas enligt lagen
om dieseloljeskatt) - och bränslen som beskattas på motsvarande sätt enligt
2 kap. 3 eller 4 § - från bestämmelsens tillämpningsområde, kan nedsättning
enligt den föreslagna skrivningen i princip begäras för samma grupp av bränslen
som enligt nuvarande regler.
I paragrafens andra stycke föreslås regler om inom vilken tid ansökningar om
nedsättning av skatten skall ske samt vilken tidsperiod de skall omfatta. Det
bör, i likhet med vad som sker i dag, vara möjligt för ett företag att i början
av ett kalenderår söka ett preliminärt besked om tillämplig skattesats. Detta
möjligörs genom att i lagtexten anges att ansökan skall ske senast inom ett år
efter kalenderårets utgång.
10 och 11 §§
I paragraferna har införts vissa bestämmelser om återbetalning av skatt i
anledning av att bränsle, som beskattats i Sverige, även beskattas i ett annat
EG-land. Bestämmelserna gäller endast de bränslen, för vilka de särskilda
EG-förfarandereglerna skall tillämpas, alltså bränslen enligt 2 kap. 1 § första
stycket 1 - 5.
Vad gäller regeringens överväganden i övrigt rörande de aktuella bestämmelserna
hänvisas till vad som anförs i propositionen om nya lagar om tobaksskatt och
alkoholskatt, m.m.
10 kap.Sanktioner vid otillåten användning av märkta
oljeprodukter, m.m.
I kapitlet finns straff- och avgiftsbestämmelser för de fall då oljeprodukter
hanteras i strid mot bestämmelserna om märkning i 2 kap. Bestämmelserna
motsvarar 9 - 22 §§ lagen om dieseloljeskatt och har i huvudsak förts över till
LSE utan andra ändringar än de som erfordrats med anledning av uppläggningen av
den nya lagen.
Vissa ändringar som gjorts har föranletts av att högbeskattad olja skall
användas även i båtar. Om märkt olja påträffas i en bränsletank på en båt skall
en särskild avgift tas ut enligt 5 §. Denna föreslås för båtarnas del uppgå till
samma belopp som för personbilar, dvs. 10 000 kr.
Den särskilda avgiften skall påföras ägaren till fordonet eller båten. I 7 §
regleras vem som, vid påförandet av den särskilda avgiften, skall anses som
ägare av fordon. Motsvarande regler finns i andra författningar som reglerar
avgifter som påförs ägare av fordon. Vad gäller båt föreslås ingen motsvarande
regel, utan sedvanliga bevisregler får tillämpas.
I 4 § regleras att beskattningsmyndigheten skall påföra den som ansvarat för
att märkämnen avlägsnats den högre skatt som skulle ha tagits ut för
oljeprodukten. Det bör i de flesta fall röra sig om skillnaden i energiskatt
mellan de belopp som anges i 2 kap. 1 § första stycket 3 b och 3 a, men det
torde även kunna förekomma att ingen skatt alls har betalats för oljeprodukten.
I det sistnämnda fallet skall då skatt med de belopp som anges i 2 kap. 1 §
första stycket 3 b tas ut.
Utredningen föreslog att en särskild avgift skulle tas ut när flygbensin eller
flygfotogen förbrukas för sådant ändamål att skatt skall betalas och sådan skatt
inte betalas. Regeringen föreslår - till skillnad från utredningen - att
skattefriheten för flygbensin och flygfotogen i flygplan skall behållas. Redan
av den anledningen saknas behov att införa en sådan särskild avgift som
utredningen föreslagit.
Den särskilda avgiften vid otillåten användning av märkta oljeprodukter tas i
dag ut genom beslut av länsstyrelsen i det län där den i bilregistret antecknade
ägaren av fordonet har sin adress i registret eller i fråga om andra fordon av
Länsstyrelsen i Stockholms län (16 § lagen om dieseloljeskatt). I paragrafen
föreslås att beslutsfattandet flyttas över till beskattningsmyndigheten, dvs.
Skattemyndigheten i Kopparbergs län.
Utredningen har föreslagit ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om uppbörd av avgift
enligt 10 kap. Den föreslagna bestämmelsen motsvaras av hänvisningen till 56 §
fordonsskattelagen i 20 § lagen om dieseloljeskatt. Det aktuella bemyndigandet
avser endast sådana frågor som har karaktär av verkställighetsföreskrifter.
Behov torde dock inte finnas att meddela sådana föreskrifter för avgift enligt
10 kap.
20 § lagen om dieseloljeskatt innehåller hänvisningar till olika bestämmelser i
fordonsskattelagen. Vid överförandet av dessa till LSE har, utan materiella
ändringar, eftersträvats att i stället ange hänvisningar till LPP eller - som
fallet är med 10 kap. 13 § - direkt återge bestämmelsens innehåll i LSE.
Uppgiften att vara tillsynsmyndighet över båtarna föreslås i huvudsak läggas på
Kustbevakningen. Det åligger Kustbevakningen att i denna egenskap bevaka att
bestämmelserna i 10 kap. efterlevs. Det rör sig om straffbestämmelserna i 1 och
2 §§, men även om att bevaka att det inte i strid mot 2 kap. 9 § används märkta
oljeprodukter i båtar.
11 kap.Energiskatt på elektrisk kraft
Allmänt
I dag tas allmän energiskatt ut på förbrukning av elektrisk kraft enligt regler
i lagen om allmän energiskatt. Därutöver finns två särskilda skatter, som under
vissa förutsättningar skall betalas för elektrisk kraft som framställs i
vattenkraftverk respektive i kärnkraftverk, se lagen (1982:1201) om skatt på
viss elektrisk kraft och lagen (1983:1104) om särskild kraft för elektrisk kraft
från kärnkraftverk. Den allmänna energiskatten är alltså en förbrukningsskatt,
medan de övriga skatterna är produktionsskatter. Bestämmelserna om de särskilda
produktionsskatterna har inte förts in i LSE, utan kommer alltså även i
fortsättningen att regleras i särskilda lagar.
Reglerna om energiskatt på elektrisk kraft har - med endast smärre materiella
korrigeringar - förts över till LSE från den nuvarande lagen om allmän
energiskatt. Gemenskapsrätten reglerar inte beskattningen av elektrisk kraft,
varför någon anpassning av det svenska regelverket till vad som gäller inom EU
inte erfordras.
I allt väsentligt betalas energiskatt på elektrisk kraft av producenter och
distributörer. Producenterna betalar i princip skatt för sin egenförbrukning av
den producerade kraften. Vad som levereras till registrerade distributörer är
visserligen skattepliktig kraft men någon skattskyldighet för producenten
inträder inte för dessa leveranser. De yrkesmässiga distributörerna är
skattskyldiga dels för den egenproducerade kraft som de distribuerar, dels för
den kraft som de distribuerar eller förbrukar och som framställts av någon
annan.
I skattebestämmelserna görs visserligen skillnad mellan distributör och
producent. Skillnaden är dock inte särskilt tydlig. En kraftproducent som både
har egenförbrukning och distribution av kraft är skattskyldig för sin
egenförbrukning enligt 5 § första stycket 1 och för sin distribution enligt 5 §
första stycket 2 a. Det torde vara vanligt att kraftproducenter också är
distributörer.
Reglerna om den nya elmarknaden innebär bl.a. att ett nytt led skjuts in i
produktions- och distributionskedjan, nämligen den som bedriver nätverksamhet.
Enligt en uttrycklig bestämmelse i den beslutade lagen om handel med el, m.m. (1
§) får en juridisk person som bedriver produktion av eller handel med el inte
bedriva nätverksamhet. I den utsträckning detta förekommer i dag måste alltså
verksamheterna skiljas åt och bedrivas i olika juridiska personer.
De nya reglerna på elmarknaden synes inte hindra att ett företag både
producerar kraft och distribuerar den till förbrukare och andra kunder. Till
skillnad mot i dag måste dock överföringen av kraften ske på ledningsnät som
disponeras av någon annan juridisk person.
Det kan mot bakgrund av den nya funktionsuppdelningen på elmarknaden
ifrågasättas om beteckningen distributör i fortsättningen bör begagnas för den
som säljer elektrisk kraft till andra men som inte själv får överföra kraften
till sina kunder. Det synes i stället ligga närmare till hands att beteckna den
som överför kraften - innehavaren av en nätkoncession - som distributör. I den
nya lagstiftningen om elmarknaden skiljs mellan leverans av elektrisk kraft, som
utförs av kraftproducenter eller mellanled, och överföring av elektrisk kraft,
som utförs av innehavare av nätkoncession.
I lagen om skatt på energi bör med hänsyn till det sagda orden distribuera,
distribution och distributör bytas ut mot leverera, leverans och leverantör. Med
leverans av elektrisk kraft bör förstås inmatning av elektrisk kraft på det
elektriska nätet, oavsett om det är fråga om storkraftnätet eller ett regionalt
eller ett lokalt nät, liksom kundernas uttag av elektrisk kraft från det
elektriska nätet.
1 §
Av paragrafen framgår att energiskatten på elektrisk kraft är en förbruknings-
skatt. Huvudregeln är att skatten skall tas ut för elektrisk kraft som förbrukas
inom landet. I 2 § anges därefter vilka undantag som gäller, dvs. i vilka fall
elektrisk kraft inte är skattepliktig trots att den förbrukas här i landet.
Begränsningen av beskattningen till kraft som distribueras eller förbrukas här
i landet har tidigare åstadkommits genom deklarationsavdrag för skatt på elkraft
som förts över till annat land. Den föreslagna utformningen av 1 § gör dock att
något avdrag för skatt på elkraft som exporteras inte längre är behövligt.
2 §
Av paragrafen framgår i vilka fall energiskatt inte skall betalas för elektrisk
kraft. Paragrafen motsvarar 2 § lagen om allmän energiskatt.
Vindkraftverk
I 2 § 1 finns en bestämmelse, som riksdagen under våren 1994 beslutat införa i
2 § f lagen om allmän energiskatt. Ändringen trädde i kraft den 1 juli 1994
(bet. 1993/1994:SkU34, rskr. 1993/94:297, SFS 1994:328). Bestämmelsen innebär en
generell skattefrihet för vindkraftsproducerad elkraft, oavsett kraftverkets
generatoreffekt, i de fall då producenten inte yrkesmässigt distribuerar
elektrisk kraft.
Små kraftverk
2 § 2 rör elkraft som framställts i andra små kraftverk än vindkraftverk.
Frikraft
2 § 3 medför skattefrihet för elektrisk kraft som utan ersättning - s.k.
frikraft - levereras till någon som inte står i intressegemenskap med
leverantören. Om den levererade effekten uppgår till 50 kW eller däröver skall
dock skatt betalas. Förbrukaren av elkraften är i detta fall skyldig att betala
skatten (se 5 § andra stycket).
Bakgrunden till det aktuella undantaget är de avgiftsfria kraftleveranser som,
särskilt i de norra delarna av landet, förekommer i förhållandevis stor
utsträckning. I samband med utbyggnaden av vattenkraften överlät många
fastighetsägare fallrätt till ett kraftbolag mot att fastigheten genom servitut
erhöll rätt till avgiftsfri leverans av elektrisk kraft från kraftbolaget.
Framställning och förbrukning på fartyg eller annat transportmedel
Vanligen sker uppvärmning och drift av olika motorer ombord på fartyg med hjälp
av elektrisk kraft. Bränsle som används för att framställa sådan elektrisk kraft
är i stor utsträckning skattefritt genom avdrag respektive möjlighet till
återbetalning av skatt på bränslen som förbrukas i fartyg som används
yrkesmässigt (se 7 kap. 2 § andra stycket 1 b och 9 kap. 3 §). Den framställda
elektriska kraften föreslås fri från energiskatt genom bestämmelsen i 2 § 4.
Egenförbrukning
Genom 2 § 5 undantas kraftproducentens och leverantörens egen förbrukning av
elektrisk kraft från beskattning. En språklig ändring har gjorts av
bestämmelsen, som f.n. finns i 2 § d första ledet lagen om allmän energiskatt.
Undantaget är begränsat till den verksamhet, som omfattar framställning eller
leverans av kraften. Om en producent eller leverantör även bedriver annan
verksamhet - t.ex. fiskodling, som var föremål för prövning i en kammarrättsdom
1987 - är alltså elförbrukningen inom den verksamhetsgrenen skattepliktig.
Överföringsförluster o.d.
Av 2 § d andra ledet lagen om allmän energiskatt följer att elektrisk kraft som
går förlorad i samband med överföring, transformering eller omformning av
elkraften hos producenten eller distributören är skattefri. Avsikten med
bestämmelsen är att allmän energiskatt inte skall betalas för förluster som
uppkommer innan den elektriska kraften kan användas av den skattskyldige eller
distribueras till förbrukaren. Eventuell omformning som sker hos den slutlige
förbrukaren omfattas inte av skattefrihetsregeln.
Skyldigheten att betala skatt inträder dock - såväl enligt nuvarande be-
stämmelser som enligt regeringens förslag - inte förrän den elektriska kraften
faktiskt levereras till förbrukaren respektive förbrukas av producenten eller
leverantören. Uttrycket leverans får i sammanhanget anses ha samma innebörd som
vad gäller skattskyldighetens inträde vid bränslebeskattningen (se kommentarerna
i anslutning till 5 kap. 1 § ovan). Elektrisk kraft kan alltså inte anses ha
levererats till den slutlige förbrukaren förrän den passerat dennes mätare. Det
kan därför enligt regeringens bedömning inte förekomma att skattepliktig kraft
går förlorad i samband med överföring o.d., eftersom skatteplikt inte har
inträtt för sådan kraft. Detsamma bör gälla producentens eller leverantörens
egenförbrukning.
Det nuvarandet undantaget i 2 § d andra ledet lagen om allmän energiskatt
saknar således praktisk betydelse och kan därför slopas. Ett liknande resonemang
har förts beträffande motsvarande undantagsbestämmelse för skatt på naturgas (se
kommentarer vid 2 kap. 11 §).
Reservkraftsaggregat
Slutligen finns i 2 § 6 en regel om skattefrihet för elektrisk kraft som
framställs i ett reservkraftsaggregat. Vad som avses är aggregat som används för
att framställa elkraft vid avbrott i den ordinarie krafttillförseln från
utomstående kraftleverantör eller för driftprov i sådant aggregat. Eftersom den
framställda elkraften inte är skattepliktig kan avdrag inte göras för skatt på
bränslen som använts vid produktionen.
3 och 4 §§
I 3 § anges skattebeloppen per kWh för elektrisk kraft som förbrukas för olika
ändamål respektive i olika delar av landet. Bestämmelsen har utan materiella
förändringar förts över från 14 § lagen om allmän energiskatt.
I 4 § räknas upp de kommuner, främst i norra delen av Sverige, där förbrukning
av elektrisk kraft beskattas efter en lägre energiskattesats än i övriga landet.
Förteckningen finns i dag som bilaga 2 till lagen om allmän energiskatt.
I likhet med energiskatten och koldioxidskatten för bränslen skall skattebelop-
pen för energiskatt på elektrisk kraft räknas upp med hänsyn till utvecklingen
av det allmänna prisläget under en begränsad tidsperiod (jfr kommentarerna i
anslutning till 2 kap. 1 § tredje stycket och 10 §). I 3 § andra stycket finns
en hänvisning till det sätt på vilket omräkning skall ske för bränslen (se
2 kap. 1 § tredje stycket). Det kan, vad gäller energiskatten på elektrisk
kraft, bli aktuellt med skattebelopp som anges i tiondels ören. En särskild
bestämmelse om avrundning av sådana örestal föreslås därför i paragrafen.
5 §
I paragrafen anges vem som är skattskyldig för energiskatt på elektrisk kraft.
Kretsen av skattskyldiga regleras i dag i 11 § lagen om allmän energiskatt. Det
finns, till skillnad från vad som gäller vid beskattningen av bränslen, inte
någon möjlighet till frivillig registrering som skattskyldig för elektrisk
kraft. I stället gäller obligatorisk skattskyldighet - och därmed följande
registreringsplikt - för den som inom landet yrkesmässigt distribuerar eller
förbrukar av honom producerad skattepliktig elektrisk kraft eller yrkesmässigt
distribuerar av annan producerad dylik kraft (11 § första stycket 1 lagen om
allmän energiskatt). Skattskyldig är även den som köpt elektrisk kraft utan
skatt eller med nedsatt skatt mot försäkran om elkraftens användning och som
återförsäljer eller förbrukar elkraften för annat ändamål än vad som angetts i
försäkran (11 § första stycket 2 lagen om allmän energiskatt).
Regeringens förslag innebär att de nuvarande reglerna om vilka som är skyldiga
betala skatt behålls. Vissa, snarast språkliga, förtydliganden bör dock göras av
bestämmelsen.
Skattskyldiga bör som hittills i första hand vara företag som yrkesmässigt
producerar eller levererar elektrisk kraft. I första stycket 1 och 2 anges
endast allmänt vilken verksamhet som medför skattskyldighet. Vad den som är
skattskyldig skall betala skatt för framgår indirekt av 7 §. Skattskyldighet
inträder enligt den bestämmelsen både för vad den skattskyldige levererar till
någon annan och vad han förbrukar för egen räkning. Skattskyldigheten kommer
alltså i princip att inträda både för en producent som själv förbrukar elektrisk
kraft och för en leverantör som själv förbrukar inköpt kraft. I båda fallen kan
dock kraften vara skattefri enligt 2 § 5.
5 § första stycket 2 innehåller bestämmelser om att en leverantör av elektrisk
kraft är skyldig att betala skatt. En förutsättning för skattskyldighet är att
leveransen sker i en yrkesmässig verksamhet. Detta uttryck har definierats i
1 kap. 5 §. En leverantör kan vara antingen en producent, som alltså levererar
av honom framställd elektrisk kraft, eller någon som levererar kraft som någon
annan har framställt. Om kraften i det sistnämnda fallet är skattepliktig eller
inte hos producenten saknar betydelse för om leverantören är skyldig att betala
skatt för den. En leverantör bör således vara skyldig att betala skatt för all
elektrisk kraft som han hanterar.
Enligt 5 § andra stycket jämställs dels den för vars räkning elektrisk kraft
förs in till Sverige, dels den som utan att betala ersättning tar emot
skattepliktig elektrisk kraft med en producent av elkraft. Det senare fallet
syftar på den som tar emot frikraft till en effekt av 50 kW eller mer (jfr
2 § 3).
De nya reglerna för elmarknaden innehåller vissa bestämmelser om utlandshandeln
med elektrisk kraft (2 § 1 mom. första stycket lagen, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar - 1902 års lag - och 2 § lagen om handel
med el, m.m.). Elektrisk kraft kan komma att köpas från utlandet av såväl
producenter som leverantörer och förbrukare. Detta innebär för beskattningen
enligt LSE följande. I de fall kraften förvärvas av någon som är skattskyldig
enligt 5 § första stycket 1 eller 2 - och som därför enligt 6 § skall vara
registrerad hos beskattningsmyndigheten - kommer den att beskattas på samma sätt
som här i landet producerad kraft. Om den förvärvas av någon annan än nu sagts
omfattas den inte utan vidare av de vanliga beskattningsreglerna. Däremot
framgår av 5 § andra stycket att den för vars räkning kraft förs in till Sverige
anses ha framställt den elektriska kraften. Skattskyldighet för importören
kommer därför att föreligga enligt 5 § första stycket 1.
6 §
I 6 § anges vilka som skall vara registrerade som skattskyldiga hos be-
skattningsmyndigheten. Motsvarande bestämmelse finns i dag i 11 § tredje stycket
lagen om allmän energiskatt.
7 §
7 § reglerar skattskyldighetens inträde och motsvarar 12 § lagen om allmän
energiskatt. Vid leverans av elektrisk kraft inträder skattskyldigheten när
kraften passerar mätaren hos den som förvärvar elkraften. Uttrycket leverans har
alltså samma innebörd som vad gäller skattskyldighetens inträde vid
bränslebeskattningen (se kommentarerna vid 5 kap. 1 §).
Vad gäller egenförbrukning bör uttrycket "tas i anspråk för annat ändamål än
försäljning" användas. Detta är det uttryck som används i fråga om energiskatt
på bränslen. Uttrycket har också sedan tidigare förekommit vid regleringen av
skattskyldighetens inträde då elkraft köpts mot försäkran. Någon skillnad i
innebörden mellan uttrycken "använder kraften i den egna rörelsen" och "tas i
anspråk för annat ändamål än försäljning" är inte avsedd.
8 §
I paragrafen föreskrivs en skyldighet för den som enligt 5 § första stycket 1
eller 2 är skyldig att betala energiskatt för elektrisk kraft att mäta den
elektriska kraftens energiinnehåll. Av 2 § 4 mom. sjunde stycket 1902 års lag
följer att innehavare av nätkoncession är skyldig att utföra mätning av överförd
elektrisk kraft. Detta utesluter inte att det i vissa fall kan vara möjligt för
producenter, leverantörer och förbrukare att också utföra sådan mätning.
Paragrafens första stycke bör därför utformas så att där allmänt föreskrivs att
energiskatt skall bestämmas på grundval av mätning av den elektriska kraftens
energiinnehåll, utan att det anges vem som skall utföra mätningen.
De föreslagna ändringarna i paragrafens andra och tredje stycken är av
redaktionell art.
9 §
Regler om deklarationsavdrag finns i dag i 25 § lagen om allmän energiskatt.
Första stycket 1
I fråga om bränslen föreslår regeringen i den nya lagen att avdrag skall kunna
göras för skatt på bränslen som "förbrukats eller sålts för förbrukning i tåg
eller annat spårbundet transportmedel". Samma uttryck bör användas också vad
gäller skatt på elektrisk kraft i motsvarande fall. Kravet på att förbrukaren
eller förvärvaren av elkraften skall vara ett kommunikationsföretag torde kunna
slopas även här.
Elektrisk kraft används inte enbart för drift av tåg m.m. utan även för drift
av olika slag av hjälpanordningar i anslutning till banan. Det bör vara möjligt
att, såsom nu är fallet, göra avdrag för elektrisk kraft som används för drift
av sådana anordningar. Det är därför inte, som föreslagits beträffande avdraget
på bränslesidan, möjligt att slopa uttrycket bandrift. En omformulering bör dock
göras av bestämmelsen så att den knyter an till grundregeln för beskattning av
såväl bränslen som elektrisk kraft, nämligen att endast användning som sker för
motordrift eller uppvärmning skall beskattas. Bestämmelsen ändras således inte
materiellt genom de föreslagna ändringarna.
Första stycket 2
Enligt bestämmelsen får avdrag göras för skatt på elektrisk kraft som förbrukats
för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning.
Mot bakgrund av att en noll-skattesats gäller för elektrisk kraft som förbrukas
i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen eller vid yrkesmässig
växthusodling, är tillämpningsområdet för avdragsbestämmelsen numera begränsat.
De industriella processer där avdragsbestämmelsen tidigare har aktualiserats är
i allt väsentligt sådana som omfattas av uttrycket industriell verksamhet i
tillverkningsprocessen. Eftersom energiskatt numera inte tas ut för elektrisk
kraft som förbrukas i sådana verksamheter, anser regeringen inte att det är
befogat att företa någon annan ändring av den aktuella avdragsbestämmelsen för
elektrisk kraft än att uttrycket energialstring byts ut mot motordrift eller
uppvärmning. Härigenom avses inte någon materiell förändring av avdragsregelns
innehåll. Detta innebär bl.a. att belysning och liknande användning betraktas
som uppvärmning.
Första stycket 3
Bestämmelsen behandlar avdragsrätten vid framställning av bränslen.
Så vitt kunnat utrönas faller i princip all framställning av bränslen inom
ramen för industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. Oljeraffinaderier och
koksverk är exempel på detta. Med den gällande noll-skattesatsen för förbrukning
av elektrisk kraft inom detta slag av verksamhet saknar avdragsmöjligheten
praktisk betydelse.
Då det dock inte kan uteslutas att bränsle i begränsad omfattning kan
framställas i en industriell verksamhet som inte räknas till tillverknings-
processen, bör bestämmelsen behållas i den nya lagen. Ett - antagligen dock
teoretiskt - fall vore att skattepliktigt bränsle framställdes i ett
industriföretags forskningslaboratorium och att elektrisk kraft användes i
samband med den framställningen. Avdragsbestämmelsen bör ges samma innehåll som
motsvarande regel på bränslesidan, dvs. avdragsrätt föreslås gälla för skatt på
elkraft som förbrukas för framställning av mineraloljeprodukter, kolbränslen,
petroleumkoks och andra produkter för vilka skatteplikt har inträtt för
tillverkaren (jfr 7 kap. 2 § andra stycket 3).
Första stycket 4
Denna punkt reglerar avdragsmöjligheten för skatt på elektrisk kraft som
framställts i en kraftvärmeanläggning och som förbrukats för el-, gas-, värme-
eller vattenförsörjning i den egna verksamheten. Den skattskyldige har möjlighet
att välja mellan att göra avdrag för energiskatten på elektrisk kraft enligt den
nu aktuella punkten eller för skatt på bränslen som förbrukats för framställning
av elkraft (7 kap. 2 § andra stycket 4).
Första stycket 5
Denna avdragspunkt är ny i förhållande till vad som gäller i dag. Avsikten med
bestämmelsen är att göra det möjligt för den som levererar elektrisk kraft till
någon som har nätkoncession att kunna göra detta utan att debitera någon
energiskatt på leveransen. Avdragsbestämmelsen är avsedd att omfatta sådan
elektrisk kraft som innehavare av nätkoncession har rätt att köpa för att täcka
fysiska förluster på nätet eller för att undvika överbelastningar. Syftet med
sådana köp är att upprätthålla funktionen av nätet och därmed ingå i
nätverksamheten. Vidare skall avdragsrätten omfatta den förbrukning av elektrisk
kraft som sker i nätinnehavarnas egna anläggningar, som t.ex. transformator-
eller kopplingsstationer.
En nätinnehavare som köper elektrisk kraft från utlandet jämställs enligt 5 §
andra stycket med producent och blir i den egenskapen skattskyldig.
Avdragsbestämmelsen i 9 § 5 bör därför utformas så att nätinnehavaren får göra
avdrag också för den kraft som förbrukas för det i punkten angivna ändamålet.
Avdrag för kundförluster
Gemenskapsrätten innehåller inga regler om möjlighet till skattefrihet för
kundförluster. Som närmare utvecklats i anslutning till 2 kap. 11 § innebär en
EG-anpassning därför att möjligheten till avdrag för kundförluster slopas. Av
praktiska skäl bör samma regler tillämpas för alla bränslen, vilket medför att
avdragsmöjligheten föreslås upphöra att gälla även för bränslen som inte
omfattas av reglerna i EG-direktiven, dvs. kolbränslen, petroleumkoks och
naturgas. Regeringen bedömer det värdefullt att enhetliga regler gäller för all
energibeskattning och föreslår därför - till skillnad från utredningen - att
möjligheten till avdraget för kundförluster slopas även vad gäller deklaration
som avser elektrisk kraft.
10 §
Första - tredje styckena
10 § första stycket är tillämpligt på bränslen som förbrukas vid framställning
av elektrisk kraft, oavsett om elkraften framställs i en kraftvärmeanläggning
eller inte.
I kommentarerna till 7 kap. 2 § andra stycket 4 och tredje stycket har
kortfattat redogjorts för de ändringar av kraftvärmebeskattningen som ägt rum
under de senaste åren. Av redogörelsen följer att den författningstext som finns
i den nuvarande lydelsen av 25 § tredje stycket lagen om allmän energiskatt inte
heltäckande reglerar beskattningen av bränslen som förbrukas i en
kraftvärmeanläggning.
10 § första stycket ger inte möjlighet till avdrag för skatt på bränsle som
hänför sig till produktion av värme. Genom särskilda övergångsbestämmelser finns
dock möjlighet att göra avdrag för hälften av den energiskatt på bränsle som
förbrukats för produktionen av värme vid samtidig produktion av värme och
skattepliktig elektrisk kraft i en kraftvärmeanläggning.
I likhet med som anförts vid 7 kap. 2 § andra stycket 4 och tredje stycket, bör
reglerna inte finns endast i övergångsbestämmelser. Regeringen föreslår därför
att avdragsbestämmelserna om kraftvärme i deklaration för elektrisk kraft förs
in i 10 § första - tredje styckena. Hälften av den energiskatt på annat bränsle
än som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b kan alltså dras av i deklarationen
för elektrisk kraft. Bestämmelsen motsvarar av riksdagen beslutad
avdragsmöjlighet, dock bör, vilket torde ha varit avsikten även med den
beslutade formuleringen, avdragsrätten omfatta även energiskatten på bensin.
Fjärde stycket
I bestämmelsen finns den bestämmelse om avdrag vid produktion av vindkraft som
riksdagen under våren 1994 beslutat om. Beslutet innebär en miljöbonus för
vindkraftsproducerad elkraft (bet. 1993/94:SkU34, rskr. 1993/94:297, SFS
1994:328). I de fall då en leverantör är skattskyldig för elkraften beskattas
inte kraften förrän den av honom levereras till en förbrukare. Miljöbonusen
skall i denna situation lämnas i form av ett avdrag som tillfaller leverantören.
Denna situation regleras i förevarande paragraf, som motsvarar 25 § fjärde
stycket lagen om allmän energiskatt i dess lydelse från och med den 1 juli 1994.
11 §
Bestämmelsen innebär att elektrisk kraft får köpas skattefritt mot försäkran om
att kraften skall användas för vissa ändamål.
Enligt nuvarande bestämmelser i 26 § lagen om allmän energiskatt får annan än
den som är registrerad som skattskyldig skattefritt köpa elektrisk kraft, om han
lämnar en försäkran till leverantören att elkraften skall användas för något av
ändamålen i 25 § första stycket a eller b samma lag. Vad som avses är
förbrukning för bandrift och dylikt, annat ändamål än energialstring och
framställning av bensin eller energiskattepliktigt bränsle.
Möjligheten att använda försäkran vid skattefria inköp av elektrisk kraft bör
finnas kvar, även om skattefriheten för tillverkningsindustrin torde ha medfört
att användningsområdet minskat avsevärt för försäkransinköp av elektrisk kraft
för användning bl.a. för annat ändamål än energialstring (eller, för att använda
det av regeringen föreslagna uttrycket, annat ändamål än motordrift eller upp-
värmning).
För att avdrag enligt den föreslagna punkten 6 i 9 § första stycket skall kunna
medges bör i likhet med vad som gäller övriga jämförbara avdragspunkter
(punkterna 1 - 3) krävas att köparen lämnar en försäkran till säljaren om det
ändamål för vilket kraften skall användas. Detta medför att en hänvisning bör
göras i 11 § även till 9 § första stycket 6.
12 kap.Överklagande
1 §
De beslut som anges i 1 § är inte beskattningsbeslut, vilket innebär att lagen
om punktskatter och prisregleringsavgifter inte är tillämplig. Detta får till
följd bl.a. att det allmänna skulle sakna både överklaganderätt och
partsställning beträffande dessa beslut i den mån inte något annat föreskrivs.
Detta innebär i praktiken t.ex. att om beskattningsmyndigheten bifaller en
ansökan har det allmänna ingen möjlighet att överklaga beslutet och om
länsrätten bifaller ett överklagande av den enskilde blir länsrätten första och
sista instans. I syfte att undvika detta föreslås att Riksskatteverket skall ges
talerätt. Riksskatteverket bör föra det allmännas talan även om den skattskyl-
dige eller sökanden har överklagat ett beslut. Besluten överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Enligt reglerna i lagen (1971:389) om allmänna
förvaltningsdomstolar innebär detta att överklagande skall ske till länsrätten.
Antalet överklagade beslut rörande punktskatter på energi är i dag mycket lågt.
Den omständigheten att en del nya typer av beslut kan överklagas enligt den nya
lagen samt att Riksskatteverket ges talerätt bedöms endast marginellt påverka
förvaltningsdomstolarnas målmängd.
2 §
För beskattningsmyndighetens handläggning av ärenden gäller om ingenting annat
föreskrivs förvaltningslagen (1986:223). Någon särskild bestämmelse om tidsfrist
för överklagande av beslut om särskild avgift torde därför inte behövas i LSE.
17.2 Övergångsbestämmelser
Punkt 3
En bestämmelse om att med skatt enligt den nya lagen skall likställas skatt
enligt de upphävda lagarna behövs, bl.a. eftersom avdrag enligt den nya lagen
bör kunna medges även för skatt enligt de upphävda lagarna.
Punkt 5
Den reform av energibeskattningen, som genomfördes den 1 januari 1993 och som
ändrats senast våren 1994, berörde tillverkningsprocessen i industriell
verksamhet och uppvärmningen av växthus i yrkesmässig växthusodling. Till följd
av vad som beslutats bör bestämmelserna i 7 kap. 4 §, 9 kap. 2, 5, 7 och 8 §§ i
den nya lagen, såvitt avser växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling,
tillämpas först från och med den 1 januari 1996. Det rör sig om avdrag för
respektive återbetalning av energiskatt och tre fjärdedelar av koldioxidskatten
på annat bränsle än bensin eller högbeskattade oljeprodukter enligt 2 kap. 1 §
första stycket 3 b som förbrukats för växthusuppvärmning vid yrkesmässig
växthusodling samt om kompensation för värme som leverererats för detta ändamål.
Punkt 6
Riksdagen beslutade under våren 1994 att äldre bestämmelser om beskattningen av
bränsle som används för växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling skall
tillämpas till utgången av år 1995 (bet. 1993/94:SkU34, rskr. 1993/94:297, SFS
1994:331 och 332). Dessa äldre bestämmelser innebär att allmän energiskatt och
koldioxidskatt på sådant bränsle beskattas efter skattesatser som svarar mot
15 % av de skattesatser som annars gäller.
De äldre bestämmelserna finns i 1 § lagen (1974:992) om nedsättning av allmän
energiskatt och koldioxidskatt. Enligt SFS 1992:881 upphör lagen att gälla vid
utgången av år 1994, men bestämmelserna i 1 § skall -genom ett tillägg till
övergångsbestämmelserna till denna lagändring - gälla till utgången av år 1995
(se SFS 1994:331). Dessa bestämmelser avser dock enbart skatt enligt nu upphävda
bestämmelser, varför en övergångsreglering för skatt enligt den nya lagen för år
1995 krävs.
Den lagtekniska utformningen av den nya lagen om skatt på energi innebär att de
särskilda reglerna för växthusuppvärmningen under år 1995 bör tillämpas på
energiskatt och koldioxidskatt på andra bränslen än sådana som beskattas som
bensin eller oljeprodukter enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b den nya lagen.
Punkt 7
Den som är registrerad som skattskyldig för bränslen enligt någon av de lagar
som upphävs genom den nya lagen bör avregistreras när den nya lagen träder i
kraft. I och med avregistreringen inträder skyldighet att betala skatt för
inneliggande lager av bränslen.
I många fall kommer dock de tidigare skattskyldiga att registreras som
skattskyldiga även enligt den nya lagen. Vad gäller bränslen enligt 2 kap. 1 §
första stycket 1 - 5 kan registrering som upplagshavare komma i fråga, medan för
övriga bränslen registrering enligt 4 kap. 12 § första stycket 1 eller 2 kan
aktualiseras. Det rör sig om den som tillverkar eller bearbetar övriga bränslen
eller i större omfattning lagrar sådana bränslen. Registrering föreslås också
kunna ske av den som i större omfattning återförsäljer eller förbrukar naturgas.
En bestämmelse bör därför införas om att avregistreringen enligt de äldre
bestämmelserna inte medför att skyldighet att betala skatt inträder för lagret
för dem som registreras enligt den nya lagen. En förutsättning är dock att de
registreras som skattskyldiga vid ikraftträdandet av den nya lagen och att
alltså inte någon tid förflyter då personen inte är registrerad vare sig enligt
äldre eller nya bestämmelser. Vidare bör endast de bränsleslag som omfattas av
den nya registreringen beröras av övergångsregleringen.
Punkt 8
Av denna punkt framgår att den som är registrerad som skattskyldig för allmän
energiskatt på elektrisk kraft enligt den nuvarande lagen om allmän energiskatt
automatiskt av beskattningsmyndigheten registreras som skattskyldig för
energiskatt på elektrisk kraft enligt den nya lagen. Någon särskild ansökan av
den skattskyldige behövs alltså inte i dessa fall.
17.3 Ändringar i annan lagstiftning
17.3.1Fordonsskattelagen
I kapitel 7 har närmare diskuterats vilka förändringar som krävs av
användningsområdet för högbeskattade oljeprodukter i samband med ett svenskt
medlemskap i EU. En sådan förändring är att trafiktraktorer, till skillnad från
i dag, skall drivas med högbeskattad olja. Fordonsskatten för dessa fordon
föreslås mot den bakgrunden sänkt till den nivå som nu gäller för
trafiktraktorer som inte kan drivas med dieselolja. Lagtekniskt åstadkoms detta
genom att drivmedelsdifferentieringen för fordonsskatten för trafiktraktorer
slopas. Samma fordonsskatt föreslås alltså gälla för samtliga trafiktraktorer.
17.3.2Lagen om kemiska produkter
Regeringen föreslår i prop. 1994/95:4 en indelning av blyfri bensin i
miljöklasser samt i prop. 1994/95:11 att skatten på blyfri bensin differentieras
efter den föreslagna indelningen i miljöklasser. Bestämmelserna föreslås träda i
kraft den 1 december 1994. Utformningen av den föreslagna lagen om skatt på
energi har skett med beaktande av de föreslagna ändringarna i beskattningen av
bensin.
Den i prop. 1994/95:4 och 1994/95:11 föreslagna miljöklassindelningen och
åtföljande skattedifferentiering berör endast bensin som är avsedd för
motordrift. Bensinskatt och koldioxidskatt tas i dag ut på sådan bensin, medan
allmän energiskatt och koldioxidskatt med totalt sett lägre belopp tas ut för
bensin som används för uppvärmning. I den nya lagen om skatt på energi föreslår
regeringen att samma skattebelopp skall tas ut för bensin oavsett om den används
för motordrift eller uppvärmning. Denna utformning av beskattningen gör det inte
längre möjligt att endast miljöklassa bensin som är avsedd för motordrift, utan
sådan indelning bör ske av all bensin som beskattas. Även bensin som används för
uppvärmningsändamål föreslås således omfattas av miljöklassindelningen, vilket
föranleder en ändring i den föreslagna lydelsen av bestämmelsen i 6 a § lagen om
kemiska produkter. De bensinmängder som kan bli aktuella torde dock vara av
förhållandevis liten omfattning.
17.3.3Lagen om Kustbevakningens medverkan vid polisiär
övervakning
Kustbevakningen föreslås sköta kontrollen av att lågbeskattade oljeprodukter
inte används i båtar i strid mot bestämmelserna i LSE (se 10 kap. 9 § LSE).
Denna utvidgning av Kustbevakningens uppgifter föranleder ett tillägg till 1 §
lagen (1982:1395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning. Denna
lag reglerar Kustbevakningens medverkan för att förhindra brott.
17.3.4Lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter
Lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP) föreslås
tillämpas för förfarandet vid beskattning enligt LSE. LSE bör därför föras in i
uppräkningen av lagar i 1 kap. 1 § första stycket 1 LPP.Av 6 kap. 2 § LSE följer
att särskilda tidsfrister föreslås gälla för lämnande av deklaration i vissa
fall. Det rör sig bl.a. om oregistrerad varumottagare och den som tillverkar
bränslen som avses i 2 kap. 1 § första stycket 1 - 5 utanför ett godkänt
skatteupplag. Dessa skattskyldiga förelås redovisa skatt och deklarera för varje
skattepliktig händelse. En följdändring är att i 2 kap. 2 och 8 §§ LPP införs
undantag från sedvanliga redovisnings- och deklarationsregler i LPP för dessa
skattskyldiga.
Motsvarande ordning bör gälla även vid beskattningen av tobak och alkohol i den
nya lagarna på dessa områden. Regeringen lämnar därför förslag till samtliga
dessa ändringar i LPP i propositionen om nya lagar om tobaksskatt och
alkoholskatt, m.m.
Förhandsbesked bör kunna ges vissa förbrukare i frågor som rör beskattning
enligt den nya lagen om skatt på energi. Detta föranleder en ändring i 6 kap.
1 § tredje stycket LPP. Förslag till denna ändring lämnas i den ordning som nyss
redovisats för övriga ändringar i LPP.
17.3.5Ändringar i andra lagar
LSE föranleder smärre följdändringar i vissa andra författningar. Ändringar i
skattebrottslagen (1971:69) och i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. aktualiseras även med anledning av de nya lagarna om
tobaksskatt och alkoholskatt. Förslag till ändringar i dessa lagar i anledning
av den nya lagen om skatt på energi förelås därför i propositionen om nya lagar
om tobaksskatt och alkoholskatt, m.m.
I denna proposition lämnar regeringen förslag till mindre följdändringar i 20 §
kommunalskattelagen (1928:370) och i 1 § lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter. En följdändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) rörande en hänvisning till 9 kap. 1 § den nya lagen om skatt på
energi föreslås i propositionen om mervärdesskatten och EG.
Sammanfattning av Energiskatteutredningens betänkande
En författningsteknisk och språklig översyn
En av energiskatteutredningens uppgifter har varit att göra en författnings-
teknisk och språklig översyn av den nuvarande energibeskattningen. Resultatet av
översynen redovisas i ett förslag till ny lag om skatt på energi, som vi
föreslår skall ersätta samtliga nuvarande lagar om punktskatter på energi.
Den nya lagen är indelad i 15 kapitel. 1 kap. innehåller allmänna bestämmelser
om lagens tillämpningsområde o.dyl. Beskattningen av bränslen regleras i 2 - 10
kap., medan bestämmelser om skatt på elektrisk kraft finns i 11 - 13 kap.
14 kap. innehåller regler om skatt på inrikes flygtrafik som bedrivs i
förvärvssyfte. Överklagandebestämmelser finns i 15 kap.
I den nya lagen behålls de nuvarande benämningarna koldioxidskatt och
svavelskatt. Allmän energiskatt ersätts med uttrycket energiskatt. Bensinskatt
respektive dieseloljeskatt motsvaras i vårt förslag av högre nivåer av
energiskatten.
En EG-anpassning
En annan viktig uppgift för oss har varit att lämna förslag till ändringar av
den gällande energiskattelagstiftningen på grund av ett svenskt medlemskap i EU.
Vår utgångspunkt har varit att av detta skäl göra endast sådana ändringar som är
nödvändiga.
Ett svenskt medlemskap i EG innebär ändå att förhållandevis betydande
förändringar behöver göras. Sverige måste införa det beskattningsförfarande och
den beskattningsteknik som EG utvecklat för de produkter som omfattas av
regleringen i direktiven på bränsleområdet, vilket alltså innebär förändringar
av förfarandet i samband med uppbörd av skatt m.m. Gemenskapsrätten innehåller
också ett flertal bestämmelser som medför att innehållet i den svenska
energiskattelagstiftningen måste ändras materiellt.
Särskilda frågor
Vidare har vi enligt våra direktiv haft i uppgift att behandla vissa särskilda
frågor, som t.ex. försäkranssystemet och deklarationsavdraget "annat ändamål än
energialstring".
I korthet innehåller vårt betänkande följande förslag till förändringar av den
nuvarande beskattningen.
Skattebasen
Vad gäller skattebasen för energi-, koldioxid- och svavelskatterna föreslår vi
att en begränsad grupp bränslen skall vara direkt skattepliktiga. Det rör sig om
bensin, dieselolja, eldningsolja, fotogen, gasol, metan, naturgas, kolbränslen
och petroleumkoks, eller med andra ord produkter som typiskt sett används som
motorbränslen eller för uppvärmning. Dessa bränslen är i princip alltid
skattepliktiga men möjlighet kommer att finnas att i vissa fall göra
deklarationsavdrag respektive skattefria inköp mot försäkran eller ansökan om
kompensation för skatten. Flygbensin och flygfotogen föreslås dock bli
beskattade endast när bränslet används för privat flygning.
Utöver dessa direkt skattepliktiga bränslen skall skatt betalas även för vissa
andra bränslen när de säljs eller används som motorbränsle eller för
uppvärmningsändamål. Detta gäller andra mineraloljor och vidare varje annan
produkt än mineraloljor som säljs eller används som motorbränsle och slutligen
andra flytande eller gasformiga kolväten som säljs eller används för
uppvärmning.
Minimiskattesatser
Inom EG regleras beskattningen av bränslen av tre rådsdirektiv, 92/12/EEG,
92/81/EEG och 92/82/EEG. Direktiv 92/82/EEG innehåller regler om
minimiskattesatser som medlemsländerna måste tillämpa. Dessa är differentierade
med hänsyn till dels slag av bränsle, dels användningsområde. Minimiskattesatser
är bestämda för blyad respektive blyfri bensin, dieselolja/lätt eldningsolja,
tjock eldningsolja, fotogen, gasol och metan. För samtliga dessa bränslen, med
undantag för bensin och tjock eldningsolja, finns tre skilda miniminivåer. Det
rör sig om användning för motordrift, uppvärmning respektive drift av stationära
motorer och bl.a. motorfordon som huvudsakligen används utanför allmän väg.
Vad gäller motordrift är tanken att medlemsländerna skall tillämpa samma
skattesats för ett visst drivmedel oavsett om det används för drift av
motorfordon, fartyg eller luftfartyg. Om en minimiskattesats inte är bestämd för
ett bränsle, skall skatt tas ut efter den skatt som gäller för motsvarande
bränsle. För drivmedel torde motsvarande bränsle vanligen vara dieselolja eller
bensin.
Gemenskapsrätten ger inte någon möjlighet att generellt tillämpa lägre
skattesatser för t.ex. vissa motorbränslen. Den skattefrihet respektive de lägre
skattesatser som i dag gäller för bl.a. vegetabiliska oljor och motoralkoholer
kan därför inte behållas. Vi föreslår dock att regeringen skall ges möjlighet
att i särskilda fall medge nedsättning av eller befrielse från skatt på bränslen
som används i försöksverksamhet inom ramen för pilotprojekt som syftar till att
utveckla mer miljövänliga bränslen. Den svenska förbrukningen av de aktuella
bränslena torde alltjämt vara av sådan begränsad omfattning att den kan rymmas
under begreppet pilotprojekt.
Högbeskattad olja skall användas i bl.a. fritidsbåtar
Den högre energiskatten föreslås gälla för oljeprodukter som förbrukas i
personbilar, bussar, lastbilar, trafiktraktorer samt i luftfartyg och fartyg när
dessa inte används yrkesmässigt. I förhållande till dagens regler innebär detta
en skattehöjning främst för de bränslen som förbrukas i trafiktraktorer och
fritidsfartyg.
Någon skatt skall enligt gemenskapsrätten inte tas ut för mineraloljeprodukter
som förbrukas i fartyg när dessa används yrkesmässigt. För svensk del innebär
detta att inte enbart diesel- och eldningsoljor utan även bensin - i de få fall
som kan förekomma - skall skattebefrias när användning sker för detta ändamål.
Vad gäller den marina sektorn föreslår vi att den nuvarande ordningen med
deklarationsavdrag respektive inköp mot försäkran skall få tillämpas endast för
oljeprodukter som är avsedda att förbrukas i skepp när dessa används
yrkesmässigt. Olja som förbrukas i båtar skall alltid vara högbeskattad, med
rätt för den som använt bränslet för drift av en båt för yrkesmässigt ändamål
att i efterhand kunna få kompensation för den skatt som belastat bränslet. Ett
kompensationsförfarande föreslås gälla även för bensin som använts för
yrkesmässig drift av fartyg.
Högre skatt på metan och naturgas som används som drivmedel
Vi föreslår som ett led i EG-anpassningen att skatten på metan och naturgas
anpassas till vad som gäller för huvuddelen av övriga motorbränslen, nämligen
att en högre skatt skall tas ut när bränslet används för drift av motorfordon,
luftfartyg eller fartyg.
Annat ändamål än motordrift eller uppvärmning
Vi har övervägt utformningen av deklarationsavdraget "annat ändamål än
energialstring" eller - för att använda den av oss föreslagna terminologin -
"annat ändamål än motordrift eller uppvärmning". Avdraget är av stor ekonomisk
betydelse för delar av den energiintensiva industrin. Vi har därvid i huvudsak
anslutit oss till de grundläggande tankegångar som hittills utvecklats i
rättstillämpningen. Vi har dock föreslagit vissa modifierade tolkningar avseende
bl.a. reduktionsprocesser. De föreslagna ändringarna berör främst järn- och
stålindustrin.
Den petrokemiska industrin
En anpassning till vad som gäller inom EG medför skattefrihet för bränslen som
används vid framställning av inte bara - som gäller i dag - skattepliktiga
produkter utan av samtliga mineraloljeprodukter, oavsett om de är avsedda att
användas för motordrift/uppvärmning eller för något annat ändamål. Vårt förslag
i den delen medför vissa skattemässiga fördelar för den petrokemiska industrin i
förhållande till vad som är fallet enligt nuvarande bestämmelser.
Beskattning av flygbensin och flygfotogen
Flygfotogen och flygbensin beskattas i dag endast om bränslet används för annat
ändamål än drift av flygplan. En anpassning till gemenskapsrätten innebär att
sådant flygbränsle skall beskattas när det förbrukas i flygplan som används för
fritidsändamål. Vi föreslår att en sådan beskattning skall ske genom att
förbrukarna blir skyldiga att lämna deklaration och betala skatt för det bränsle
som de förbrukat vid privatflygning.
Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över betänkandet (1994:85)
Ny lag om skatt på energi - En teknisk översyn och EG-anpassning.
Yttrande över betänkandet har lämnats av Kammarrätten i Sundsvall,
Kustbevakningen, Försvarsmakten, Vägverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket,
Generaltullstyrelsen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Fiskeriverket,
Närings- och teknikutvecklingsverket, Statens naturvårdsverk, Jernkontoret,
Kemikontoret, Kungliga Svenska Aeroklubben, Landsorganisationen i Sverige, Lant-
brukarnas Riksförbund, Plast- och kemikalieleverantörers förening, Riksförbundet
Energileverantörerna, Stiftelsen Svensk Etanolutveckling, Skogsindustrierna,
Svenska Bioenergiföreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Gasföreningen,
Svenska Gruvföreningen, Svenska Kalkföreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska
Kraftverksföreningen, Svenska Petroleum Institutet, Svenska
Torvproducentföreningen, Svenska Trädbränsleföreningen, Sveriges
Energiföreningars Riksorganisation, Sveriges Industriförbund,
Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges Redareförening, Tjänstemännens
Centralorganisation, Trafik- och Klimatkommittén, Värmeverksföreningen, Svenska
Fallskärmsförbundet, Hjelmco Oil AB, Aeroklubben i Göteborg, Svenska
Flygsportförbundet, Svenska Civilflygskolan AB, Svenska Allmänflygföreningen,
Stiftelsen och Föreningen Flygande Veteraner, AB Volvo Penta, Båtbranschens
Riksförbund, Vattenfall AB, Scandinavian Airlines System, Gatukontoret Malmö,
Cementa AB, Bilindustriföreningen, Malmöhus Trafik, Sjösportens samarbetsdelega-
tion, Svenska Lokaltrafikföreningen och Svenska Bussbranschens Riksförbund,
Frivilliga Flygkåren, Svenska Allmänflygföreningen, Gröna Bilister,
Örnsköldsviks Motorflygklubb samt Göteborgs Kommunstyrelse.
Datainspektionens yttrande
Departementet har anmodat Datainspektionen att yttra sig över förslag till
registerbestämmelser i nya lagar om tobaks-, alkohol- och energiskatt.
Datainspektionen har ingenting att erinra mot förslagen.
Aktuella EG-rättsakter
De rådsdirektiv som finns rörande beskattning av bränslen är följande.
Direktiven är publicerade i Europeiska gemenskapernas officiella tidning enligt
vad som anges i anslutning till respektive direktiv.
Rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om den generella ordningen
för punktskattepliktiga produkter och om lagring, omsättning samt kontroll
över dessa produkter (EGT nr L 76, 23.3.1992 s. 1).
Rådets direktiv 92/81/EEG av den 19 oktober 1992 om en harmoniserad
skattestruktur för mineraloljor (EGT nr L 316, 31.10.1992, s. 12).
Rådets direktiv 92/82/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmningen av
skattesatserna på mineraloljor (EGT nr L 316, 31.10.1992 s. 19).
Rådets direktiv 92/108/EEG av den 14 december 1992 om ändring av direktiv
92/12/EEG och av direktiv 92/81/EEG (EGT nr L 390, 31.12.1992 s. 124).
Rådet har, med stöd av artikel 8.4 i direktiv 92/81/EEG, genom följande beslut
givit enskilda medlemsländer tillstånd att behålla olika särbestämmelser i den
nationella lagstiftningen.
Rådets beslut 92/510/EEG av den 19 oktober 1992 och 93/697/EEG av den
13 december 1993 om bemyndigande för medlemsstater att bibehålla
punktskattereduktioner och punktskattebefrielser för vissa mineraloljor som
används för särskilda ändamål, enligt förfarandet i artikel 8.4 i rådets
direktiv 92/81/EEG (EGT nr L 316, 31.10.1992 s. 16 och nr L 321, 23.12.1993
s. 29).
Skatter på vissa bränslen i olika europeiska länder, SEK1
_____________________________________________________________________________
Land Slag av bränsle
Blyfri Diesel- Lätt Tjock Stenkol Naturgas
bensin olja eldnings- eldnings- per
per liter driv- olja per olja 1 000 kg
medel 1 000 per
per liter liter 1 000 kg
EG
miniminivå 2,64 2,25 166 120 - -
Belgien 3,68 2,57 121 2 165 - -
Danmark
mervärdesskatt-
skyldiga3 2,70 2,44 160 190 145 -
övriga
förbrukare 2,70 2,44 2 110 2 370 1 118 -
Finland 3,40 1,65 170 160 94 91 per
1 000 m3
Frankrike 4,61 2,94 667 1424 - 9,54 per
MWh5
Grekland 3,38 2,216 1 268 390 - -
Irland 3,29 2,83 455 127 - -
Italien 4,35 3,38 3 380 450 - 0,15 per
MWh7
Luxemburg 2,70 2,096 462 2 121 - -
Nederländerna8 4,75 2,84 550 280 97 89 per
1 000 m3
Norge 4,33 3,15 451 4519 451 10 -
Portugal 3,60 2,61 2 610 472 - -
Spanien 3,22 2,34 684 104 - - 11
Storbritannien 3,40 3,32 180 14012 - -
Sverige13
- tillverknings-
industrin 3,91 2,82 239 252 208 177 per
1000 m3
- övriga
förbrukare 3,91 2,82 1 519 1 599 1 071 889 per
1000 m3
Tyskland 4,70 2,98 384 14414 - 17 per
MWh15
Österrike 2,65 1,97 422 130 - -
1. Skattebeloppen är aktuella per 1993-01-01 vad gäller Österrike, 1994-03-08
för Danmark, 1994-01-11 för Frankrike samt per 1994-01-01 vad gäller övriga
länder. Använda växelkurser: 1 ECU = 9,20 SEK; 100 BF = 22 SEK; 100 DKK =
120 SEK; 100 FIM = 140 SEK; 100 FF = 140 SEK; 100 DRA = 3,25 SEK; 1 IRL =
12 SEK; 100 LIT = 0,50 SEK; 100 LFR = 22 SEK; 100 HFL = 430 SEK; 100 NOK =
110 SEK; 100 ESC = 4,50 SEK; 100 PTA = 5,80 SEK; 1 UKL = 12 SEK; 100 DM =
480 SEK; 100 OS = 65 SEK.
2. Medlemsstater, som den 1 januari 1991 inte tog ut någon skatt på lätt
eldningsolja för uppvärmning - Belgien, Luxemburg och Portugal - får
fortsätta med detta, dock under förutsättning att de tar ut en mindre
kontrollavgift om 5 ECU (ca 46 SEK) per m3. Bestämmelsen finns i artikel 5.3
andra stycket i direktiv 92/82/EEG, där också anges att rådet skall ta
ställning till en ökning av kontrollavgiften inför den 1 januari 1995.
3. Mervärdesskattskyldiga äger rätt till återbetalning av all erlagd energiskatt
samt hälften av den betalade koldioxidskatten, dock ej vad avser
motorbränslen. De redovisade beloppen för eldningsolja och stenkol avser
nettobeloppen för danska mervärdesskattskyldiga. Härutöver finns även
möjligheter till ytterligare skattelättnader för energiintensiva
näringsverksamheter. Vad gäller eldningsolja får dock inte EG:s miniminivå
underskridas. Skattesatsen för dieselolja drivmedel avser allmän dieselolja.
Lätt dieselolja beskattas med motsvarande 2,32 SEK per liter.
4. Svavelhalt < 2 %. För tjock eldningsolja vars svavelhalt > 2 % är skatten
motsvarande 196 SEK.
5. Tas endast ut av industriella förbrukare, vars årsförbrukning överstiger
5 miljoner kWh. Naturgas som används för drift av motorfordon beskattas med
motsvarande 86 SEK per 100 m3.
6. En särskild minimiskattesats gäller, beträffande dieselolja som används som
drivmedel, övergångsvis för Grekland och Luxemburg. Fram till och med den 31
december 1994 är minimiskattesatsen för dessa länder motsvarande 1,80 SEK.
7. Skatten tas endast ut vid hushållsförbrukning i norra Italien.
8. Angivna belopp innefattar punktskatt och miljöskatt. Vad gäller kol och
naturgas tas endast miljöskatt ut. För naturgas tas vid en årsförbrukning som
överstiger 10 miljoner m3 ut skatt motsvarande 59 SEK per 1 000 m3.
9. Skattebeloppet avser 1 000 liter. Vissa typer av industrier erlägger lägre
skatt.
10.Skattefrihet gäller dock för förbrukning av stenkol i den norska
cementindustrin.
11.En kommunal skatt om 1,5 % tas dock ut.
12.Skattebeloppet avser 1 000 liter.
13.Svavelskatt kan tillkomma beträffande samtliga produkter utom naturgas. För
diesel- och eldningsoljor avses miljöklass 3. Beloppen avseende dieselolja -
drivmedel - samt eldningsoljor och naturgas i tillverkningsindustrin är
avrundade. Skatten för tjock eldningsolja är omräknad från m3 till ton
(densitet 1 liter = 0,95 kg).
14.Angiven skatt avser uppvärmning. Förbrukning för framställning av elektrisk
kraft beskattas med motsvarande 264 SEK per 1 000 kg.
15.Angiven skatt avser uppvärmning. Annan förbrukning beskattas med motsvarande
228 SEK per MWh.
Sammanställning över bränslen som omfattas av skatteplikt enligt nuvarande
svenska punktskattelagar respektive definieras som mineraloljor i direktiv
92/81/EEG1
______________________________________________________________________________
KN-nr Slag av produkter Mineralolja Motsvarighet Skatteplikt i
enligt direktiv i nuvarande Sverige2
92/81/EEG3 svensk tull-
taxa
______________________________________________________________________________
I Produkter som räknas upp i artikel 2.1 i direktiv 92/81/EEG
2706 stenkols-, brunkols- och Ja 27.06 Nej
och torvtjära samt andra
mineraltjäror, även sepa-
rerade eller delvis des-
tillerade, inbegripet s.k.
preparerad tjära
2707 10 bensen4 Ja 27.07 100 Nej
2707 20 toluen Ja 27.07 200 Nej
2707 30 xylen Ja 27.07 300 Nej
2707 50 andra blandningar av aro- Ja 27.07 500 Nej
matiska kolväten som ger
minst 65 volymprocent
destillat (inkl. förlus-
ter) vid 250°C vid bestäm-
ning med metoden enligt
ASTM D86
2707 91 00 kreosotoljor Ja 27.07 910 Nej
2707 99 11 vissa andra slag av oljor Ja 27.07 990; Nej
2707 99 19 dock ej
underrubriker
2709 råolja erhållen ur Ja 27.09 000 Nej
petroleum eller ur
bituminösa mineral
2710 oljor erhållna ur petro- Ja 27.10 Ja (EL, LKX,
leum eller ur bituminösa SL, DL, BL)
mineral, andra än råolja;
produkter, inte nämnda
eller inbegripna någon
annanstans, innehållande
som karaktärsgivande be-
ståndsdel minst 70 vikt-
procent oljor erhållna ur
petroleum eller ur bitu-
minösa mineral
2711 petroleumgas och andra Ja, exkl. 27.11 Naturgas, metan
gasformiga kolväten naturgas och gasol
(EL, LKX)
- Förtätade till vätska
- 2711 11 00 naturgas
- 2711 12 propan
- 2711 13 butan
- 2711 14 eten, propen,
buten
och butadien5
- 2711 19 andra
- I gasform
- 2711 21 00 naturgas
- 2711 29 00 andra
2712 10 vaselin Ja 27.12 100 Nej
2712 20 00 paraffin, innehållande Ja 27.12 200 Nej
mindre än 0,75 vikt-
procent olja
2712 90 31,2712 = vaselin; paraffin, Ja 27.12 900, Nej
2712 90 33,mikrovax, "slack wax", ozo- vissa under-
2712 90 39 kerit, montanvax, torvvax, rubriker
2712 90 90 andra mineralvaxer och lik- saknas dock
nande produkter erhållna gn
syntes eller gn andra
processer, även färgade
- 2712 90 = andra produkter
än 2712 10 och 2712 20 00
- 2712 90 31 - 90 = andra
produkter än ozokerit,
montanvax eller torvvax,
för användning till olika
ändamål
2715 bituminösa blandningar, Ja 27.15 Nej
baserade på naturasfalt,
naturlig bitumen,
petroleumbitumen,
mineraltjära eller på
mineraltjärbeck (t.ex.
asfaltsmastix och
"cut backs")
2901 acykliska kolväten Ja 29.01 Nej
- 2901 21 00 eten
- 2901 22 00 propen
- 2901 23 00 buten och
butenisomerer
- 2901 24 00 butadien-(1,3)
och isopren
2902 11 00 cyklohexan Ja 29.02.110 Nej
2902 19 90 2902 = cykliska kolväten Ja 29.02 Nej
- 2902 19 90 = andra
cyklaner, cyklener och
cykloterpiner än
cyklohexan, cyklo-
terpener, "azulene" och
dess derivater
2902 20 bensen Ja 29.02.200 Nej
2902 30 toluen Ja 29.02.300 Nej
2902 41 00 ortoxylol (o-xylen) Ja 29.02.410 Nej
2902 42 00 metaxylol (m-xylen) Ja 29.02.420 Nej
2902 43 00 paraxylol (p-xylen) Ja 29.02.430 Nej
2902 44 blandade xylenisomerer Ja 29.02.440 Nej
3403 11 00,3403 = beredda smörj- Ja 34.03.110 Nej
3403 19 medel (inbegripet sådana 34.03.190
beredda skäroljor, pre-
parat för losstagning av
bultar och muttrar,
rostskyddsmedel och andra
medel mot korrosion samt
formsläppmedel som är ba-
serade på smörjmedel) samt
preparat av sådana slag som
används för olje- och fett-
behandling av textilmate-
rial, läder, pälsskinn eller
andra material, med undantag
av preparat som innehåller
minst 70 viktprocent oljor
erhållna ur petroleum eller
ur bituminösa mineral.
- 3403 11 00 = preparat för
behandling av textilmaterial,
läder, pälsskinn eller andra
material
- 3403 19 = andra preparat
3811 preparat för motverkande Ja 38.11 Nej
av knackning, oxidation,
korrosion eller harts-
bildning, viskositetsför-
bättrande preparat och
andra beredda tillsats-
medel för mineraloljor
(inbegripet bensin) eller
för andra vätskor som
används för samma ändamål
som mineraloljor
3817 blandningar av alkyl- Ja 38.17 Nej
bensener och av alkyl-
naftalener, dock ej
sådana som hänförs till
2707 och 2902
II Andra produkter, som är skattepliktiga enligt svensk lagstiftning
etanol 2207 = odenatuerad Nej, be- 22.07 Ja (i motor-
ur 2207 etanol med en alkohol- skattas som bränslebland-
halt av minst 80 %; motorbränsle ningar, BL)
etanol och annan sprit, (artikel 2.3)
denatuerad, oavsett
alkoholhalt
2701 stenkol, briketter, Nej 27.01 Ja(EL, LKX, SL)
och liknande fasta
bränslen, fram-
ställda ur stenkol
2702 brunkol, dock inte Nej 27.02 Ja(EL, LKX, SL)
gagat (jet)
2703 torv Nej 27.03 Ja (SL)
2704 koks (inbegripet låg- Nej 27.04 Ja(EL, LKX, SL)
temperaturkoks) av
stenkol, brunkol
eller torv; retortkol
metanol ur 2905 = acykliska Nej, be- 29.05 Ja (BL)
2905 alkoholer samt halogen-, skattas som
sulfo-, nitro- och motorbränsle
nitrosoderivat av (artikel 2.3)
sådana alkoholer
3814 Sammansatta organiska Nej, be- 38.14 Ja (EL, LKX, DL)
lösnings- och skattas som
spädningsmedel, inte motorbränsle
nämnda eller inbegripna /uppvärmning6
någon annanstans; (artikel 2.3)
beredda färg- eller
lackborttagningsmedel
gasol och
bränsleblandningar
ur
3823 3823 = Beredda bindemedel Nej, be- 38.23 Ja,
för gjutformar eller som skattas gasol (EL, LKX)
gjutkärnor; kemiska motorbränsle bränslebland-
produkter samt /uppvärmning6 ningar
preparat från kemiska (artikel 2.3) (LKX7, BL)
eller närstående
industrier (inbegripet
sådan som består
av blandningar av natur-
produkter), inte nämnda
eller inbegripna någon
annanstans; rest-
produkter från kemiska
eller närstående
industrier, inte nämnda
eller inbegripna någon
annanstans.
1. Utöver vad som anges i tabellen gäller skatteplikt enligt lagen om allmän
energiskatt, lagen om koldioxidskatt, lagen om svavelskatt och lagen om
dieseloljeskatt och användning av vissa oljeprodukter även för andra bränsle-
blandningar än sådana som tillhör tulltaxenr 27.10 eller 38.14 förutsatt att
blandningen innehåller minst 5 viktprocent av sådana oljor som erhållits ur
petroleum eller ur bituminösa mineral (se 1 § andra stycket lagen om allmän
energiskatt).
2. Följande förkortningar används: EL = lagen om allmän energiskatt; LKX = lagen
om koldioxidskatt; SL = lagen om svavelskatt; DL = lagen om dieseloljeskatt
och användning av vissa oljeprodukter; BL = lagen om bensinskatt. Enligt 1 §
DL gäller dock undantag från skatteplikt för vissa typer av oljeprodukter.
3. Skatt skall tas ut om produkterna då de lämnar suspensionsordningen är
avsedda att användas som motorbränslen eller för uppvärmning.
4. Vissa bränslen ur KN-nr 2707 kan även, i mer förädlad form, hänföras under
KN-nr 2902 (cykliska kolväten). Med bensen, toluen och xylen i KN-nr 2707 10,
2707 20 och 2707 30 förstås produkter som innehåller mer än 50 viktprocent
bensen, toluen respektive xylen.
5. Dessa bränslen kan även, i mer förädlad form, hänföras under KN-nr 2901
(acykliska kolväten).
6. Beskattning för uppvärmning endast om produkten är ett kolväte.
7. Koldioxidskatt tas inte ut för metanol eller etanol som ingår i
bränsleblandningar ur KN-nr 3823.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober 1994
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Tham, Schori,
Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog,
Sundström, Lindh och Johansson.
Föredragande: statsrådet Nygren
Regeringen beslutar proposition 1994/95:54 Ny lag om skatt på energi, m.m.
Rättsdatablad
_________________________________________________________________
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar upp- bakomliggande
häver eller upp- EG-regler
repar ett normgiv-
ningsbemyndigande
_________________________________________________________________
Lag om skatt på energi 2 kap 8 § 392L0012
392L0081
392L0082
392L0108